1951 ANDRA KAMMAREN Nr 35 (Riksdagens protokoll 1951:35)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1951 ANDRA KAMMAREN Nr 35

8—20 december.

Debatter m. m.

Tisdagen den 11 december.

Sid.

Svar på interpellationer av:

Herr Nilsson i Bästekille ang. antalet ledamöter i familj ebidrags nämnd

och hemhjälp snämnd ............................ 6

Herr Hansson i Skediga ang. avsättning av biodlarnas produkter.. 8

Herr Mårtensson i Smedstorp ang. reducering av fraktkostnaderna

vid transport av sockerbetor i vissa fall.................... 9

Herr Braconier ang. utarbetande av en civilförsvarshandledning för

svenska folket, m. m................................... 11

Herr Hagård ang. åtgärder för överförande av sinnessjuka vid ålderdomshemmen
till vård vid specialanstalt ................ 15

Herr Johansson i Mysinge ang. den av 1948 års riksdag begärda utredningen
av frågan om beredande av ersättning åt kommunerna
för deras kostnader för släckning av eld i staten tillhörig egen -

dom ................................................ 21

Herr Wirtén ang. justering av reglerna för statsbidrag till tjänstebostäder
för folkskolans lärare .......................... 24

Herr Widén ang. höjning av bidragen till yrkesskoleväsendet .... 25

Svar på frågor av:

Herr Svensson i Alingsås ang. omprövning i visst avseende av reglerna
för familjebidrag vid militärtjänstgöring .............. 26

Herr Häckner ang. utredningen om en svensk militär FN-styrka. . 27

1—Andra kammarens protokoll 1951. Nr 35.

Nr 35.

Innehåll.

Sid.

Svar på interpellationer av:

Herr Gustafsson i Borås ang. prövningen av intygsgivares tillförlitlighet
vid ansökan om vapenfri värnpliktstjänstgöring...... 28

Herr Persson i Svensköp ang. åtgärder för förbättring av den allmänna
trafiksäkerheten och för upprustning av vägväsendet .. 39

Onsdagen den 12 december fm.

Ändrade grunder rörande pensionsrätt för riksdagens ledamöter .... 49

Investeringsavgift m. m..................................... 52

Onsdagen den 12 december em.

Investeringsavgift m. m. (Forts.)............................ 128

Torsdagen den 13 december.

Investeringsavgift m. m. (Forts.).............................. 195

Investeringskon to för skog m.m............................. 219

Riksbankens sedelutgivning.................................. 222

Svar på interpellationer av:

Herr Stjärne ang. förbättring av vägförbindelserna genom landets

mera avlägsna skogsområden ............................ 225

Herr Pettersson i Ersbacken ang. förvaltningen av pastoratens bo ställsskogar.

......................................... 228

Herr Svensson i Ljungskile ang. redogörelse för de ändringar i grunderna
för jordbrukskalkylens uppgörande som nyligen införts, m.m. 231
Höstsessionens avslutning .................................. 251

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 12 december fm.

Konstitutionsutskottets memorial nr 28, ang. ändring i stadgan den 21
februari 1941 om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande
................................................ 49

— nr 29, ang. uppskov med behandlingen av vissa motioner...... 52

Statsutskottets memorial nr 208, ang. tilläggsstat I till riksstaten för 52

budgetåret 1951/52 ...................................

Bevillningsutskottets betänkande nr 65, ang. investeringsavgift m. m. 52

Innehåll.

Nr 35.

Sid.

Torsdagen den 13 december.

Bevillningsutskottets betänkande nr 66, ang. investeringskonto för

skog m. m............................................. 219

— nr 67, ang. följ dförfattningar till livsmedelsstadgan............ 221

Bankoutskottets memorial nr 39, ang. arvodena till fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret m. fl......................... 222

— utlåtande nr 40, ang. ändrad lydelse av förordningen om Svenska

bostadskreditkassan m. m............................... 222

— memorial nr 41, ang. instruktion för nästkommande riksdags

bankoutskott.......................................... 222

— utlåtande nr 42, ang. riksbankens sedelutgivning.............. 222

Lördagen den 8 december 1951.

Nr 35.

Lördagen den 8 december.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 1 innevarande
december.

§ 2.

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets memorial:

nr 28, med förslag till lag angående
ändring i stadgan den 21 februari 1941
(nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande; och

nr 29, angående uppskov med behandlingen
av vissa motioner;

statsutskottets memorial nr 208, angående
tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1951/52;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om särskild avgift vid vissa investeringar
(investeringsavgift), m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om investeringskonto
för skog, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner; och

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till livsmedelsstadga
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet; samt
bankoutskottets memorial och utlåtanden: nr

39, angående arvodena till fullmäktige
i riksbanken och riksgäldskontoret
m. fl.;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning

angående ändrad lydelse av § 2 förordningen
den 3 augusti 1929 (nr 256) om
Svenska bostadskreditkassan och om
bostadskreditföreningar, m. m.;

nr 41, angående instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott; och
nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 8 juni
1951 (nr 388) med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 3.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 379, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående grunderna för
fortsatt stöd åt lin- och hampodlingen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 380, i anledning av väckta motioner
om ändring i grunderna för tillläggsbidrag
till vissa statsunderstödda
torrläggningsföretag; och

nr 381, rörande Kungl. Maj:ts proposition
angående utlämnande av stödlån
till jordbrukare i anledning av
svartrostskador på vete av 1951 års
skörd m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.01 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 35.

Tisdagen den 11 december 1951.

Tisdagen den 11 december.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 4 och
den 5 innevarande december.

§ 2.

Svar på interpellation ang. antalet ledamöter
i familjebidragsnämnd och hemhjälpsnämnd.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som anförde: Herr
talman! Med kammarens tillstånd har
herr Nilsson i Bästekille till mig framställt
följande fråga:

»Kan det förväntas att till 1952 års
riksdag framlägges förslag om sådana
författningsändringar, att möjlighet gives
att i familjebidragsnämnd och hemhjälpsnämnd
invälja högst elva ledamöter?» Jag

vill då först — såvitt angår familjebidragsnämnden
efter samråd med
chefen för försvarsdepartementet — erinra
om att enligt nu gällande familjebidragsförordning,
som utfärdats den
29 mars 1946, kan kommun för handläggning
av familjebidragsärenden antingen
inrätta särskild familjebidragsnämnd
eller också uppdraga åt annan
kommunal myndighet att fungera som
familjebidragsnämnd. Särskilt inrättad
familjebidragsnämnd skall bestå av 3
eller 5 ledamöter med suppleanter till
lika antal. Det möter ej något hinder att
föreskriva att även suppleanterna skola
inkallas till sammanträdena. Härigenom
kan alltså antalet närvarande vid ett
sammanträde komma att uppgå till 10.

Enligt kungörelsen den 31 december
1943 om statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet
gäller i stort sett det -

samma som i fråga om familjebidragsnämnd.
Kommun äger således inrätta
en särskild nämnd för att handha ledningen
av den statsunderstödda kommunala
hemhjälpsverksamheten, men
kan också uppdraga åt annan kommunal
myndighet att vara hemhjälpsnämnd.
Liksom familjebidragsnämnden
består den särskilda hemhjälpsnämnden
av 3 eller 5 ledamöter med suppleanter,
vilka senare också kunna inkallas till
sammanträdena.

Frågan om det lämpliga antalet ledamöter
i olika kommunala nämnder berördes
i det förslag till ökning av antalet
ledamöter i kommunernas fullmäktigerepresentationer,
som genom proposition
nr 140 underställdes 1948 års
riksdag, men frågan ansågs icke böra
närmare behandlas i det sammanhanget.
Frågan har ånyo aktualiserats av socialvårdskommittén
i dess betänkande med
förslag angående lag om socialhjälp
m. m. Enligt det i detta betänkande ingående
lagförslaget om inrättande av
socialnämnder skulle i kommun, som
funne påkallat att inrätta särskild familjebidragsnämnd
eller hemhjälpsnämnd,
antalet ledamöter i sådan nämnd
vara minst 3 med rätt för kommunen att
utse ytterligare nämndledamöter.

Socialvårdskommitténs ifrågavarande
betänkande har i sedvanlig ordning remissbehandlats
— det har därvid blivit
föremål för åtskillig kritik — och prövas
nu i socialdepartementet. Därvid är
särskilt förslagets organisatoriska del
föremål för uppmärksamhet, och en
överarbetning pågår. Härvid komma givetvis
även de av herr Nilsson väckta
spörsmålen att övervägas i sitt större
sammanhang. Innan överarbetningen är
avslutad, är jag icke beredd att taga
någon definitiv ståndpunkt till dessa
frågor.

Tisdagen den 11 december 1951. Nr 35.

antalet ledamöter i familjebidragsnämnd och hemhjälps -

Svar på interpellation ang.

nämnd.

Härpå yttrade

Herr NILSSON i Bästekille: Herr talman!
Jag skall be att till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet få
framföra mitt tack för svaret på interpellationen.

Statsrådet anger i sitt svar, att ingenting
hindrar att man inkallar även
suppleanterna till dessa sammanträden.
Detta är en sak, som är mig väl bekant.
Dessa suppleanter ha emellertid endast
en rådgivande funktion. De ha ingen
rättighet att deltaga i besluten, och detta
är ju dock det viktigaste. Jag tror
att jag vågar påstå, att jag har en smula
personlig erfarenhet på detta område,
då jag alltsedan hösten 1939 varit medlem
och kassör i en familjebidragsnämnd.
Vi hade under krigsåren — under
beredskapstiden — rätt mycket att
syssla med i denna nämnd. Vi voro
också ense om våra beslut. Orsaken till
att vi kommo fram till dessa praktiskt
taget enhälliga beslut — jag kan inte
minnas att vi en enda gång voro oense
— var enligt min och andras bestämda
mening den, att vi ägde fullständig personkännedom
och därför lättare kunde
veta hur vi skulle besluta i de olika frågorna.

Anledningen till att jag nu tagit upp
denna fråga är den, att vi från och med
nyår få betydligt större kommuner. Vi
få dock inte rättighet att ha ett större
antal ledamöter i familjebidragsnämnderna
än i nämnderna i de gamla små
primärkommunerna. Jag tror inte att
jag är ensam om den tanken, att det
skulle vara till fördel för dessa nämnders
arbete om man även i fortsättningen
finge ha ett tillräckligt antal
ledamöter i dem för att därmed få eu
större person- och lokalkännedom företrädd.
Vi som följt med litet i tidningspressen
på detta område under beredskapsåren
veta mycket väl, att om
någon inkallad missbrukat rätten att
få familjebidragsersättning, har detta

inte skett ute på landsbygden — där
känner man till människorna — utan
i de större tätorterna där kontakten är
sämre — och där det givetvis inte kan
bli bättre nu heller.

Sedan vet jag mycket väl — detta
är inte mitt påfund — att om det skall
bli endast fem ledamöter i nämnderna
i de nya storkommunerna, är man inte
glad att få taga ansvaret för de gamla
primärkommunerna. Senast i måndags
träffade jag — i samband med taxeringen
i min hemkommun — en av
statsrådets egna partivänner, som suttit
lika länge i familjebidragsnämnden
som jag. Han förklarade bestämt, att
om det inte skulle bli mer än fem ledamöter,
skulle han för sin del säga upp
sin plats, som han sade. Han ville då
inte längre taga ansvaret för sin gamla
primärkommun. Han är inte ensam om
den tankegången. Jag tror därför att
det vore till fördel för arbetets bedrivande,
om vi kunde få en ändrad lagstiftning
på detta område.

Samma sak gäller om liemhjälpsnämnderna.
Även där har man rättighet
att kalla in suppleanterna, men
dessa ha ingen beslutanderätt, och det
är därför inte av samma betydelse som
om de skulle ha rätt att deltaga i besluten
och taga ansvar. I många fall
blir det sex eller sju och i vissa fall
ännu flera småkommuner som sammanslås
till en storkommun. Dessa
gamla småkommuner kunna då inte bli
fullständigt representerade i den nya
storkommunen. Jag tror att detta måste
vara fel, ty även hemhjälpsnämnden är
en viktig nämnd. Som vi alla veta skall
en prövning av behovet ske när det
gäller hemhjälp. Anmäla sig flera på
samma gång och vilja ha hjälp, är det
hemhjälpsnämnden som skall avgöra
vilken som i första rummet skall beredas
hjälp. Sitter det då i hemhjälpsnämnden
endast tre eller fem ledamöter,
vilka skola besluta om en ansökan
från ett område, som ingen känner till,

Nr 35.

Tisdagen den 11 december 1951.

Svar på interpellation ang. avsättning av biodlarnas produkter.

blir det naturligtvis inte så enkelt att
fatta ett beslut, som är absolut objektivt
och rättvist. Även i detta fall
vore det säkerligen mycket att vinna
om vi kunde få en ändring till stånd.

Som ett exempel kan jag taga min
egen hemkommun, Kiviks storkommun.
Där finns det tre hemsystrar och tre
arbetsledare. De tre arbetsledarna sitta
givetvis i nämnden. Det återstår sedan
endast två ledamöter, men åtskilligt
flera behövas om vi skola kunna få ett
gott arbete utfört.

Det har berättats mig — jag har inte
varit i tillfälle att kontrollera uppgiften
—- att länsstyrelserna i sina promemorior
meddelat, att i de fall en storkommun
hade för många ledamöter i nämnden
skulle de vägra att betala ut statsbidrag.
Jag vore tacksam om statsrådet
ville ge besked om länsstyrelserna ha
rättighet att handla så. Visserligen säger
man att nämnden i så fall är olaglig
till sin sammansättning, men i och
med att valet vunnit laga kraft har man
ingen rättighet att avsätta de ordinarie
ledamöterna eller suppleanterna. Då får
man vädja till dem att frivilligt avgå
på en gång.

Jag vill till sist uttrycka min tacksamhet
över att herr statsrådet lovar,
att vid den överarbetning som skall
ske inom socialdepartementet de av
mig framförda synpunkterna även skola
beaktas. Jag vill även rikta den vädjan
till herr statsrådet att om överarbetningen
kan bli klar fort nog proposition
framlägges vid 1952 års vårriksdag och
att hänsyn då tages till de av mig framförda
synpunkterna.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Svar på interpellation ang. avsättning av
biodlarnas produkter.

Ordet lämnades på begäran till
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP, som anförde:
Herr talman! Med andra kammarens

tillstånd bär herr Hansson i Skediga
frågat mig om jag uppmärksammat, att
avsättningssvårigheter nu föreligga för
biodlarnas produkter och, för den händelse
så är fallet, vilka åtgärder som
äro att förvänta. Till svar vill jag nämna
att jag har mig bekant, att det för närvarande
föreligger vissa avsättningssvårigheter
beträffande honung, vilka
främst tagit sig uttryck i en viss svårighet
för odlarna att finna köpare av
sin honung till gällande noteringspriser.
Vad gäller orsaken till dessa svårigheter
vill jag först understryka, att
de inte tyckas bero på att den inhemska
honungen är utsatt för någon konkurrens
från utlandet. Under hela år
1950 och den hittills gångna delen av
år 1951 har det nämligen inte förekommit
någon import av naturhonung och
för övrigt inte heller av konsthonung.
Däremot är det riktigt, som det påpekats
i interpellationen, att den inhemska
produktionen stigit under de allra
sista åren. Enligt uppgifter, som jag
erhållit, räknar man sålunda med att
produktionen från åren 1944—1947 till
åren 1950 och 1951 stigit från omkring
tretusen till omkring fyratusen ton honung
per år. ökningen sammanhänger
främst med att produktionen per bisamhälle
stigit. Antalet bisamhällen tycks
däremot inte ha förändrats nämnvärt.

När man skall bedöma om de avsättningssvårigheter
jag nyss berört
motivera några särskilda åtgärder, vill
jag först framhålla att det är omöjligt
att avgöra, om det här är fråga om ett
tillfälligt förhållande eller ej. Det är
sålunda enligt min mening bland annat
omöjligt att nu med säkerhet uttala sig
om huruvida ökningen i produktionen
per bisamhälle och därmed ökningen
av produktionen i dess helhet kan väntas
bli bestående. Redan detta förhållande
förefaller mig vara skäl nog för
att man inte nu bör vidtaga några särskilda
åtgärder. Jag vill vidare framhålla,
att biodlingen i ett mycket stort
antal fall, och kanske de allra flesta,

Tisdagen den 11 december 1951.

Svar på interpellation ang. reducering av

betor i vissa fall.

bedrives helt eller delvis av andra skäl
än önskemålet att få inkomster genom
försäljning av honungen. Och även i
de fall, då inkomsten är av betydelse
för biodlaren, är det dock så gott som
undantagslöst endast fråga om ett mindre
tillskott vid sidan av de egentliga förvärvskällorna.

Att vidtaga speciella stödåtgärder för
dylika fall är uppenbarligen en sak,
som man ur många synpunkter måste
ställa sig betänksam mot.

Utan att jag på något sätt vill underskatta
den mycket stora betydelse, som
biodlingen har, måste jag därför säga,
att jag inte anser att det för närvarande
finns tillräckliga skäl för statsmakterna
att vidtaga några särskilda åtgärder för
att stödja avsättningen av biodlingens
produkter.

Härefter yttrade

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Jag vill till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet
framföra mitt tack för besvarandet av
min interpellation.

Avsättningsförbållandena för honung
ha nu i flera år varit dåliga. Detta
tycks inte vara en företeelse enbart
inom vårt land, utan även andra länder
ha kämpat med liknande förhållanden.
I USA har jordbruksdepartementet med
mycket lovande resultat ställt sig bakom
olika försök att underlätta avsättningen,
och dessa försök ha visat gott resultat,
särskilt beträffande experimenten med
blandningar av mager torrmjölk och
honung. Dessa blandningar, som kunna
göras i växlande proportioner, anses
ba stora förutsättningar inom bagerioch
karamellindustrien. Stora löften
inge också en del experiment med
framställning av honung och torrmjölk
i pulverforin. Blandningen av honung
och tjock grädde är t. ex. en välkänd
produkt i USA. En god sådan hlandning
bör innehålla 12 procent honung

Nr 35.

fraktkostnaderna vid transport av socker och

58 procent grädde. Blandningar av
honung och jordnötssmör samt av honung
och smör, framställt av söt
grädde, har också blivit väl accepterade.

överskottet på honung under senare
år har föranlett särskild forskning med
uppgift att modifiera smaken på mera
svårsålda honungsslag och därmed göra
dessa mera användbara för bageriändamål.
En metodik har även utarbetats
för ett totalt avlägsnande av honungssmaken.
Åtgärderna i USA ha bidragit
till att väsentligt öka användningen av
honung inom livsmedelsindustrien, och
därmed har marknadsläget förbättrats
för producenterna.

Jag vill till sist uttala den förhoppningen,
att försök inom vårt land göras,
så att denna visserligen lilla men
viktiga näringsgren ges möjlighet till
avsättning av sina produkter. Jag ber
ännu en gång att få tacka för svaret
och vill hoppas, att herr statsrådet gör
sitt bästa även för denna produktionsgren.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Svar på interpellation ang. reducering
av fraktkostnaderna vid transport av
sockerbetor i vissa fall.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP, som anförde:
Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Mårtensson i Smedstorp
frågat mig, om jag är beredd att
vid de förhandlingar om villkoren för
nästa års sockerbetsodling, som komma
alt upptagas inom en nära framtid,
medverka till att även andra sockcrbetsodlare
än de, som leverera sockerbetorna
per järnväg, komma i åtnjutande
av fraktreducering efter i stort sett enahanda
grunder, som nu tillämpas vid

Nr 35.

Tisdagen den 11 december 1951.

Svar på interpellation ang. reducering av fraktkostnaderna vid transport av sockerbetor
i vissa fall.

järnvägstransporter. Med anledning
härav får jag anföra följande.

Jag anser, att det skulle vara av stort
värde om man kunde ytterligare öka
den inhemska sockerbetsodlingen. Om
detta skall bli möjligt är det emellertid
enligt min mening nödvändigt, att man
söker att i större utsträckning än hittills
få odlingen förlagd till de mindre
jordbruken. En sådan utveckling är ju
också av stor betydelse när det gäller
att lösa dessa jordbruks sysselsättningsoch
inkomstproblem.

Det är vidare klart att utsikterna att
få till stånd en sådan ökning av odlingen,
som jag nu skisserat, i mycket
hög grad är beroende på om man kan
skapa ökat intresse för odlingen hos sådana
mindre jordbrukare, som bo förhållandevis
långt från fabrik eller invägningsstation
och därför enligt nu
gällande bestämmelser få bära relativt
liöga fraktkostnader för betorna. Den
fråga, som herr Mårtensson berört i sin
interpellation, är därför otvivelaktigt
av stor vikt. Jag skulle emellertid vilja
se problemet något vidare, nämligen
så att det inte bara gäller en jämförelse
mellan kostnaderna för järnvägstransport
och för direkttransport till fabriken.
Vad det gäller är i stället enligt
min mening att finna en utformning av
fraktbestämmelserna, som gör det möjligt
att vidga odlingsområdena. Därigenom
skulle man kunna skapa förbättrade
betingelser för de mindre jordbrukarna
och samtidigt också få större
möjligheter att fullt utnyttja fabrikernas
kapacitet och kunna minska importbehovet.
Det är naturligtvis inte
möjligt för mig att nu komma med
några konkreta förslag om hur denna
fråga skall kunna lösas. Det är ju här
fråga om ganska komplicerade problem,
som måste diskuteras igenom grundligt
och som gälla inte bara förhållandet
mellan odlarna och Svenska sockerfabriksalctiebolaget
utan även förhållandet
mellan bolaget och staten. Jag har alltså

här endast velat ange min principiella
syn på frågan och förutsätter att frågan
kommer att tas upp vid de blivande
sockerförhandlingarna.

Med det sagda anser jag mig ha besvarat
interpellationen.

Härpå yttrade

Herr MÅRTENSSON i Smedstorp: Herr
talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra ett tack för svaret på min
interpellation. Det är med tillfredsställelse
jag noterar herr statsrådets positiva
inställning till detta spörsmål.

Frågan om att finna en sådan utformning
av fraktbestämmelserna, som
skulle göra det möjligt att vidga odlingsområdena,
har vid skilda tillfällen
förts på tal inom småbrukarkretsar. Något
mera påtagligt resultat av dessa
diskussionsvis förda resonemang har
inte stått att vinna, kanske närmast beroende
på att dessa mindre odlare hittills
liaft ringa möjligheter att göra sina
synpunkter gällande vid de förhandlingar
om odlingsavtal, som årligen äga
rum mellan Svenska sockerfabriksaktiebolaget
och Sveriges betodlares centralförening.

Det är enligt min mening riktigt, som
herr statsrådet säger, att problemet i
viss mån är komplicerat. Skall man
emellertid kunna få till stånd en ur
flera synpunkter önskvärd utökning av
vår inhemska sockerbetsodling till nya
jordbruksområden med därför lämpliga
odlingsbetingelser, där de långa avstånden
till invägningsstation och därav
föranledda höga transportkostnader
i icke obetydlig grad verka återhållande,
måste man söka sig fram till en
lösning av dessa jag medger gärna
komplicerade transportproblem.

Till sist skulle jag vilja rikta en vädjan
till statsrådet, att han med uppmärksamhet
och välvilja följer frågan
när den — enligt hans egen förmodan

Tisdagen den 11 december 1951. Nr 35.

utarbetande av en civilförsvarshandledning för svenska

Svar på interpellation ang.

folket, m. m.

— kommer att tagas upp vid de blivande
sockerförhandlingarna. Skulle
det därvid visa sig nödvändigt, ser jag
inte utan välbehag om statsrådet höjer
ett pekfinger för vederbörande parter.
Herr statsrådet bör kunna göra detta
med full rätt, i all synnerhet som en
utökad sockerbetsodling i nuvarande
läge även är ett statsmakternas intresse.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Enligt föredragningslistan skulle chefen
för försvarsdepartementet, herr
statsrådet Torsten Nilsson nu besvara
två frågor och en interpellation. Enär
herr statsrådet på grund av närvaro
vid överläggning i första kammaren
för tillfället var förhindrad att infinna
sig, medgav kammaren, att dessa svar
finge lämnas senare under sammanträdet
(se §§ 11—13).

§ 6.

Svar på interpellation ang. utarbetande
av en civilförsvarshandledning för
svenska folket, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, som anförde: Herr
talman! Med kammarens tillstånd har
herr Braconier frågat mig

för det första om jag inom den närmaste
framtiden kommer att bemyndiga
civil försvarsstyrelsen att utarbeta en
civilförsvarshandledning för svenska
folket, där upplysningar ges om hur
varje man skall förhålla sig vid krigsfall,
vad en utrymning innebär, vilka
identifieringsåtgärder för barn, som
skola planläggas, och över huvud taget
innehållande allmän handledning för
hur allmänheten skall förhålla sig vid
bcredskapstillstånd eller krigsutbrott;
för det andra när jag ämnade låta

verkställa den nödvändiga organisationsundersökningen
inom civilförsvaret
samt

för det tredje om jag kommer att
medverka till att de påtagligaste bristerna
inom civilförsvaret avhjälpas genom
anslag av sådan storlek, att den
nödvändiga långsiktiga planering, som
hittills varit omöjlig att åstadkomma, i
fortsättningen blir möjlig.

Till svar får jag anföra följande:

I motiveringen till sina frågor betonar
herr Braconier bl. a. betydelsen av
att allmänheten får upplysningar om
den civila beredskapens effektivitet och
om vilka åtgärder medborgarna själva
skola vidtaga i händelse av krigsfara.
Jag är helt överens med honom på den
punkten. Civilförsvarsstyrelsen har också
på olika sätt försökt att ge vårt folk
besked härom. Genom en särskild kontaktman
har styrelsen goda relationer
till pressen, som välvilligt publicerat
notiser, reportage och artiklar om civilförsvaret.
Även radion har låtit civilförsvaret
komma till tals vid olika tillfällen.
Genom en omfattande filmproduktion
har i första hand civilförsvarets
aktiva kader men i viss utsträckning
även allmänheten fått en pedagogiskt
väl tillrättalagd information om
civilförsvarets olika verksamhetsgrenar.
I ett icke obetydligt antal småskrifter
ha frågor som ha samband med den
civila beredskapen behandlats. Även
Sveriges civilförsvarsförbund -—- tidigare
Riksluftskyddsförbundet — har
på detta område utfört eu mycket målmedveten
och i hög grad berömvärd
insats.

Interpellanten har efterlyst en handledning
för allmänheten om hur den
skall förhålla sig vid bercdskapstillstånd
eller krigsutbrott. Medel till ersättningar
åt sakkunniga för utarbetande
av en broschyr med detta syfte
liksom andra upplysningsskriftcr anvisades
på tilläggsstat för budgetåret
1950/51. Det föreligger nu ett förslag till

Nr 35.

Tisdagen den 11 december 1951.

Svar på interpellation ang. utarbetande av en civilförsvarshandledning för svenska

folket, m. m.

en sådan allmän orientering, överbefälhavaren
och civilförsvarsstyrelsen ha
nämligen gemensamt låtit utarbeta och
till inrikesdepartementet i augusti i år
överlämnat ett manuskript till en broschyr
med titeln »Om kriget kommer».
Den är avsedd att ersätta den under
senaste världskriget utgivna publikationen
med samma titel. Manuskriptet
har granskats inom berörda departement,
och jag ämnar förorda, att medel
för broschyrens tryckning skola begäras
på tilläggsstat för innevarande
budgetår. I broschyren ges det upplysningar
på de flesta av de punkter, som
föranlett interpellantens första fråga.
Där kan sålunda allmänheten få besked
om vad beredskapstillstånd innebär, vad
olika larmsignaler betyda, vad som gäller
om utrymning in. in. Frågan om åtgärder
för identifiering av barn kommer
sannolikt icke att beröras i denna
broschyr. Denna fråga utredes nämligen
f. n. av civilförsvarsstyrelsen. Jag
hoppas att utredningen skall kunna
slutföras inom den närmaste tiden och
skall självfallet då pröva, vilka publicistiska
åtgärder styrelsens förslag eventuellt
bör föranleda.

Bland de upplysningsskrifter, som nu
är under utarbetande i civilförsvarsstyrelsen,
må nämnas en broschyr om
atombombens verkningar med anvisningar
om hur allmänheten skall bete
sig vid ett atombombanfall. Samma
sakkunniga, som utarbetat broschyren
»Om kriget kommer», äro sysselsatta
med att sammanställa en särskild broschyr
om utrymnings- och inkvarteringsproblem.
Dessa båda broschyrer
torde inom relativt kort tid föreligga i
färdigt skick. De äro avsedda att utdelas
till allmänheten redan i fredstid.

Civilförsvarsstyrelsen har dessutom i
samverkan med enskilda företag givit
ut böckerna »Fakta om atombomben»
och »Vi tänker inte ge oss». Den sistnämnda
redogör i populär och koncentrerad
form för vissa av de pro -

blem, som den enskilde medborgaren
kan ställas inför i samband med ett
krigsutbrott.

Jag nämnde redan inledningsvis att
en upplysningsverksamhet i det av interpellanten
avsedda syftet bedrives
även av Sveriges civilförsvarsförbund.
Bland förbundets broschyrer må särskilt
framhållas den i år i 120 000
exemplar utgivna broschyren »Vad Du
bör veta om Sverige kommer i krig»,
vilken ger direkta och lättfattliga upplysningar
och råd till allmänheten hur
denna skall förhålla sig vid beredskap
och krigsutbrott.

Den upplysningsverksamhet i civilförsvarsfrågor,
som jag här i korthet
redogjort för, är redan och kommer i
varje fall, när utgivningsprogrammet
fullföljts, att bli så pass utförlig, att
jag icke anser det påkallat att, som interpellanten
ifrågasatt, låta utarbeta en
särskild civilförsvarshandledning för
allmänheten.

Interpellantens övriga frågor hänföra
sig till uppgivna brister inom särskilt
civilförsvarsstyrelsens organisation,
som påtalats av styrelsen i samband
med dess anslagsäskanden. Senast
har civilförsvarsstyrelsen, som interpellanten
framhåller, i sina petita
för budgetåret 1952/53 anmält, att den
behövde ytterligare personal för att
kunna fullgöra styrelsen åliggande uppgifter,
samt framhållit behovet av en
organisationsundersökning.

Jag är fullt medveten om att civilförsvarets
organisation i olika instanser
under de senaste åren varit och
fortfarande är ansträngd. Det bör dock
framhållas, att civilförsvarsstyrelsen
temporärt tillförts en icke obetydlig
arbetskraftsförstärkning genom att medel
ställts till dess förfogande för anställning
av sakkunniga för vissa speciella
uppdrag.

Jag har självfallet ägnat styrelsens
anslagsäskanden och de påpekanden,
som gjorts i anslutning till dem, stor

Tisdagen den 11 decemner 1951. Nr 35.

Svar på interpellation ang. utarbetande av

folket, m. m.

uppmärksamhet under höstens budgetarbete.
Något ställningstagande från
min och regeringens sida till dessa frågor
kan emellertid icke ske förrän i
statsverkspropositionen till 1952 års
riksdag. Dessa frågor torde därför med
större utbyte kunna dryftas efter det
att statsverkspropositionen lagts på
riksdagens bord.

Herr talman! Med vad jag nu anfört
anser jag mig ha besvarat herr Braconiers
interpellation.

Härefter yttrade:

Herr BRACONIER: Herr talman! Jag
skall be att till statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet få framföra
mitt tack för hans svar på min interpellation.

Vi fingo ju i dag läsa i morgontidningarna,
att det kommer att publiceras
en broschyr, och vi ha också senare
i dag här i kammaren fått detta besked.
Alltså skulle denna interpellation
ha gjort åtminstone någon nytta. Jag
tycker bara för min del, att det är
litet tråkigt att pressen, när det nu gått
så många år innan beslut fattades om
broschyren, i detta fall skulle komma
före, då det gällde att få besked i denna
fråga. Jag hade hoppats att svaret på
min interpellation skulle ha avgivits,
innan meddelande lämnades till pressen.
Med detta har jag emellertid inte
velat rikta några förebråelser mot inrikesministern.
Jag nöjer mig med att
konstatera att det varit en mycket snabb
nyhetsförmedling till pressen.

Jag hälsar för egen del med stor tillfredsställelse
att vi nu komma att få
den ifrågavarande broschyren. Som inrikesministern
med all rätt framhöll,
har det bedrivits ganska mycket upplysning
i dessa frågor, och det har
gjorts en hel del från olika organ. Jag
vill emellertid ställa den frågan: Om
man går till en husmor vem det vara
månde, har hon då någon som helst
uppfattning om vart hon och hennes

en civilförsvarshandledning för svenska

barn skola evakueras? Hur många är
det som känna till denna sak i vårt
land? Jag tror, att det är utomordentligt
få som ha någon kunskap härom
trots den mycket intressanta upplysning,
som bedrivits av olika organisationer
och även i radio. Trots att det
nu gått sex år efter det andra världskrigets
slut, vet det svenska folket praktiskt
taget ingenting om de väldiga evakueringsproblemen.
Även om man, som
herr statsrådet gjorde, med all rätt kan
hänvisa till vad som uträttats tidigare,
så är det beklagligt att man först nu
satt i gång med en sådan upplysningsbroschyr.
Det gäller dock i detta fall
en viktig försvarsgren.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om vad landshövding Olsson yttrade i
första kammaren i höstas rörande civilförsvaret
och de utomordentliga brister,
som vidlåda detta försvar. Jag skulle
kunna citera uttalanden både från vår
förre inrikesminister och från dem som
äro närmast ansvariga för civilförsvaret
om hur det förhåller sig med det
svenska civilförsvaret. Jag tror, att om
det svenska folket finge en klar uppfattning
om de väldiga brister som råda
på detta område, skulle det otvivelaktigt
bli uppenbart att det verkligen existerar
mycket stora eftersatta behov inom
civilförsvaret.

Jag vill emellertid ännu en gång uttala
min personliga tilfredsställelse över
att vi få en broschyr. Jag hoppas dock,
att man skall kunna få till stånd även
en civilförsvarshandledning, varigenom
personalen skulle få reda på vad som
över huvud taget behöver göras. Det
skulle vara nyttigt, om man finge en
broschyr även om den övriga upplysningsverksamhet
som civilförsvaret bedriver.
Denna broschyr skulle kunna
motsvara de olika vapenslagens soldatinstruktioner.
Men på den punkten ville
inrikesministern i varje fall icke ge
något besked om att man skulle få en
sådan instruktion.

Nr 35.

Tisdagen den 11 december 1951.

Svar på interpellation ang. utarbetande av en civilförsvarshandledning för svenska

folket, m. m.

De två sista frågorna, som jag ställde
till inrikesministern i min interpellation,
har han inte besvarat. Inrikesministern
kunde underlåta detta med
en viss rätt, eftersom han kan säga att
dessa frågor komma upp vid nästa års
riksdag. Jag vill emellertid påpeka att
redan i slutet av augusti framhöll civilförsvarsstvrelsen
i sina petita vikten
av att man snarast möjligt finge till
stånd en organisationsundersökning.
Om jag fattade inrikesministern rätt,
skulle denna organisationsundersökning
knappast kunna komma till stånd
före 1954 års riksdag. Det får man väl
säga är ganska sent. I anslutning till
sina anslagsäskanden har civilförsvarsstyrelsen
något skildrat hur det skulle
gå i händelse av ett krig. Det är naturligtvis
ytterst beklagligt, om man inte
skulle kunna få klarhet på denna punkt
tidigare än 1954. Civilförsvaret skulle
då tvingas att till dess arbeta under
dessa utomordentligt påfrestande förhållanden
som för närvarande råda.

Det är alldeles riktigt som inrikesministern
framhöll, att civilförsvarsstyrelsen
fått mer personal till sitt förfogande.
Civilförsvarsstyrelsen har emellertid
klart sagt ifrån att man arbetar
under sådana förhållanden att det är
nästan omöjligt för personalen att
kunna sköta sina åligganden. Det brister
i fråga om en rad utomordentligt
viktiga förhållanden inom just de områdesgrenar
som flera talare i riksdagen
tidigare berört. Jag vill i detta sammanhang
ännu en gång hänvisa till det
anförande som landshövding Olsson
höll i första kammaren i höstas. Jag
hänvisar likaledes ännu en gång till vad
herr Hedlunds företrädare i ämbetet
framhållit.

Jag måste under sådana förhållanden
beklaga, att inrikesministern i dag icke
lämnade något besked om vilka positiva
åtgärder vi ha att vänta inom den närmaste
tiden för civilförsvarets del. Det
var civilförsvarsstyrelsens önskemål att

denna organisationsutredning skulle
komma till stånd nu i höst. Om så blivit
fallet, skulle utredningens resultat
ha kunnat ligga till grund för de anslagsäskanden,
som göras nästa höst
beträffande budgetåret 1953/54. Nu lär
denna organisationsutredning i brist
på tid, som det påstås, icke kunna
komma till stånd förrän nästa höst. Är
man optimistisk, skulle resultatet avutredningen
tidigast kunna läggas till
grund för de petita som avse budgetåret
1954/55. Med andra ord, det skulle först
bli vårriksdagen 1954, som skulle kunna
besluta om en nödvändig upprustning
av det centrala organet på civilförsvarets
område, d. v. s. det organ, som har
att bevaka civilbefolkningens väl och
ve i händelse av krig. Hur nödvändigt
det är att åtgärder snarast möjligt vidtagas
i fråga om civilförsvarsstyrelsens
organisation torde klart framgå av ett
utlåtande från verkets egen läkare, som
sagt ifrån att personalen just nu är
starkt försliten på grund av den stora
arbetsbördan.

Det mest allvarliga i denna fråga,
bortsett från omöjligheten av en långsiktig
rationell planering av civilförsvarets
arbete, är emellertid spörsmålet,
hur civilförsvarsstyrelsen nu kan lösa
uppgifterna beträffande krigsplanläggningen.
Jag skulle vilja ställa den
frågan till inrikesministern — han kan
naturligtvis låta bli att svara -— om
han anser, att civilförsvarsstyrelsen kan
gå i land med sina uppgifter på ett sådant
sätt, att medborgarna i landet
kunna känna sig trygga och lugna inför
framtiden, även om utvecklingen skulle
gå därhän, att överraskningar vore att
vänta med åtföljande stora krav på
krigsplanläggningen inom civilförsvarets
centrala organ? Anser inrikesministern,
att det inte är som det bör
vara, äro vi alltså överens om att det
behövs snabba åtgärder. Jag anser för
min del att synnerligen snabba åtgärder
måste vidtagas. Det var för att få ett

Tisdagen den 11 december 1951.

Nr 35.

Svar på interpellation ang. åtgärder för överförande av sinnessjuka vid ålderdoms -

hemmen till vård vid specialanstalt.

besked om takten för dessa som interpellationen
framställdes. På den punkten
svarade emellertid inrikesministern
bara att civilförsvarsstyrelsen fått ganska
mycket personal. Ja, men när civilförsvarsstyrelsen
själv konstaterar att
denna personal är otillräcklig för det
behov som visat sig uppkomma, måste
man fråga sig: När kunna vi över huvud
taget få en beredskap på denna punkt,
som tillgodoser de nödvändiga krav
som ställas på de tre andra försvarsgrenarna?
Jag skulle kunna citera nästan
i oändlighet uttalanden som gjorts
av generaldirektören Sundelin, civilförsvarets
målsmän här i riksdagen och
en hel del andra auktoriteter beträffande
de utomordentliga svårigheterna
för civilförsvaret. Det är ledsamt att
finna att det — såvitt framgår av departementschefens
svar —■ tycks bli
först 1954 års vårriksdag som får taga
ställning till dessa viktiga civilförsvarsfrågor.
Man får bara hoppas att vi då
fortfarande åtnjuta god fred och riklig
materieltillgång och att priserna på
materiel och personella resurser inte
fortsätta att stiga i samma takt som
under 1951.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! Jag
medger, att det hade varit lämpligt att
svaret beträffande denna broschyr hade
givits här i kammaren, innan uppgiften
om broschyren publicerades i tidningarna.
Att detta besked nu emellertid
stod att läsa i dagens tidningar berodde
på att det i går hölls en presskonferens,
varvid lämnades en rätt utförlig redogörelse
för olika beredskapsåtgärder.
Det var då knappast lämpligt att utesluta
just denna rätt viktiga sak. Man
kunde inte heller gärna begära att uppgiften
i fråga skulle hemlighållas tills
vidare.

Interpellanten efterlyste en särskild
handledning beträffande civilförsvaret.

Om interpellanten därmed avsett en
handledning för personalen inom civilförsvaret,
kan jag påpeka att det redan
nu finns mycket utförliga anvisningar
av olika slag för denna personal.

Vad sedan beträffar frågan om civilförsvarsstyrelsens
organisation och anslagsäskanden
kan jag till en början
helt allmänt säga, att det är en känd
företeelse att man på många områden,
ja, nästan på alla områden inom statsförvaltningen,
från förvaltningsorganens
egen sida framför den uppfattningen,
att det föreligger knapphet på
personal o. s. v. Med vad jag nu påpekat
har jag inte velat taga ställning
till detta särskilda fall. .lag har endast
velat framhålla att man givetvis inte
uteslutande kan bygga på förvaltningsorganens
egna önskemål, eftersom resurserna
äro begränsade och måste fördelas.
De myndigheter, som ha hand
om anslagsgivningen, måste naturligtvis
självständigt bedöma dessa frågor,
och något annat lär väl inte heller interpellanten
ifrågasätta. Vad jag sagt i
interpellationssvaret på denna punkt
innebär bara en hemställan till interpellanten
att vänta de cirka fyra veckor
som vi ha kvar till dess att statsverkspropositionen
kommer på riksdagens
bord. Vi få ju då se vad statsverkspropositionen
innehåller i detta
hänseende.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7.

Svar på interpellation ang. åtgärder för
överförande av sinnessjuka vid ålderdomshemmen
till vård vid specialanstalt.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, som anförde:
Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation

Nr 35.

Tisdagen den 11 december 1951.

Svar på interpellation ang. åtgärder för överförande av sinnessjuka vid ålderdoms hemmen

till vård vid specialanstalt.

har herr Hagård frågat mig, vilka åtgärder
jag ämnar vidta för att de sinnessjuka
vid ålderdomshemmen så
snart som möjligt skola kunna överföras
till vård vid specialanstalt.

Som svar ber jag få anföra följande:

Min företrädare statsrådet Mossberg
besvarade i denna kammare så sent
som den 22 maj i år en interpellation
av herr von Friesen om vilka åtgärder
som kunna vidtagas för beredande av
annan vård än på sinnessjukhus för
sinnessjuka åldringar. I svaret framhölls,
att det måste anses i hög grad
angeläget att ålderdomshemmen i fortsättningen
befrias från att omhändertaga
åldringar, hos vilka sjukliga senila
förändringar hålla på att utveckla sig.
Detta kunde ske endast genom tillkomsten
av ett ökat antal platser vid sinnessjukhusens
sekundäravdelningar.

Herr Hagårds nu framställda fråga
avser hela det sinnessjuka klientelet på
ålderdomshemmen och ej blott äldre.
Låt mig då först säga att jag oreserverat
delar herr Hagårds uppfattning, att
sinnessjuka icke böra vårdas på ålderdomshem.
Detta är en av förutsättningarna
för att 1947 års principbeslut om
ålderdomshemsvårdens framtida ordnande
skall kunna genomföras.

Såsom herr Hagård säger i sin interpellation
uppgick, enligt socialstyrelsens
utredning, antalet sinnessjuka, som
den 15 maj 1950 voro intagna på ålderdomshem,
till 2 981, varjämte 259
vårdades på icke godkända sjukavdelningar
i socialvårdens regi. Socialstyrelsen
beräknar att 730 av dessa voro

1 behov av vård på sinnessjukhus och

2 030 i behov av vård på vårdhem för
lättskötta sinnessjuka. Det är alltså
fråga om ett betydande antal. De statliga
sinnessjukhusen disponerade den
1 november i år 17 704 vårdplatser. Antalet
patienter uppgick emellertid till
20 841, vilket innebär en överbeläggning
med 17,7 procent. Samtidigt fanns
det 1 466 exspektanter. Häri ingå de

som nu vistas på ålderdomshem i den
mån ansökan om intagande på sinnessjukhus
ingivits.

Behovet av ett ökat antal vårdplatser
på sinnessjukhusen kan alltså synas
betydande. Den generalplan för
den statliga sinnessjukvårdens modernisering,
som godkändes av 1950 års
riksdag, grundar sig emellertid på
andra kalkyler. Genom att successivt
utrusta sjukhusen med bättre lokaliteter
och en modern teknisk apparatur,
genom att göra avdelningarna mindre
och därigenom kunna differentiera patienterna
på ett annat sätt än vad som
nu är möjligt i syfte att intensifiera
vården räknar man med att kunna förkorta
vårdtiderna ganska avsevärt.
Därigenom hoppas man att efter hand
kunna eliminera överbeläggningen och
begränsa platsbehovet. Av kända skäl
kan emellertid denna moderniseringsprocess
icke ske så fort som önskvärt
vore. Det statsfinansiella läget och investeringsbegränsningen
tvinga oss till
en större återhållsamhet än vad vi eljest
skulle anse försvarligt. Om statsmakterna
skulle bevilja större anslag
för detta ändamål än vad som nu sker
skulle det inom den totala byggnadskvoten
för hälso- och sjukvård icke
finnas utrymme för dessa investeringar
med mindre än att de finge göras på
bekostnad av bl. a. kroppssjukvårdens
berättigade anspråk. Jag vill emellertid
framhålla, att den statliga kommitté,
som svarar för generalplanens närmare
utformning, har aviserat att man har
för avsikt att hemställa om medel för att
under år 1952 kunna börja bygga det
i princip beslutade nya sinnessjukhuset
i Karlskrona med 700 vårdplatser. Platserna
vid detta sjukhus kunna emellertid
till en början icke helt ställas till
förfogande för exspektanter. De komma
under en viss tid att behövas för att
dit överföra patienter från sjukhus, som
skola moderniseras. Kommittén lär
även ha för avsikt att för nästa budget -

Tisdagen den 11 december 1951.

Nr 35.

Svar på interpellation ang. åtgärder för överförande av sinnessjuka vid ålderdoms

hemmen till vård vid specialanstalt.

år begära medel för att börja utbyggnaden
av S:t Lars’ sjukhus i Lund med
en vårdpaviljong om CO platser. Jag
kan vidare erinra om att statsmakterna
beslutat att vid Ulleråkers sjukhus i
Uppsala uppföra två paviljonger med
tillsammans 120 platser för tbc-patienter.
Den ena paviljongen är påbörjad.
Vid Birgitta sjukhus i Vadstena skola
likaledes enligt tidigare beslut tillkomma
ytterligare två paviljonger om vardera
140 platser. Den ena är inflyttningsfärdig
och den andra är påbörjad.
Vid Mariebergs sjukhus i Kristinehamn
är en upptagningspaviljong med 56
platser beslutad. Även Umedalens sjukhus
skall byggas ut med två tbc-paviljonger
om 60 platser vardera; den ena
kommer inom den närmaste tiden att
kunna tagas i bruk. Av dessa 636 platser
komma dock endast cirka 100 att
medföra en omedelbar ökning av platstillgången.
I övrigt komma de nya platserna
att tagas i anspråk för evakuering
av sådana paviljonger vid vissa
befintliga sjukhus som beräknas bli
moderniserade, samt för ersättande av
de platser inom de gamla klosterbyggnaderna
i Vadstena, som enligt tidi
gare, av statsmakterna fattade beslut
skola nedläggas.

Genom dessa åtgärder kommer otvivelaktigt
antalet exspektanter att något
minskas. De som äro intagna på ålderdomshem
men som behöva vård på sinnessjukhus
böra därigenom i viss ututsträckning
kunna beredas sådan
vård.

Uppenbart är att icke alla exspektanter
kunna få erforderlig vård ens
när dessa nybyggnader helt kunna tagas
i anspråk. Moderniseringsprocessens
resultat i form av en ökad patientomsättning
kommer nämligen att mogna
fram först efter en förhållandevis lång
tid. Men även andra åtgärder övervägas.
Behovet av psykopatanstalter prövas
av 1947 års psykopatvårdsutredning,
som — efter vad jag inhämtat —
2 — Andra kammarens protokoll 1051. A

lär komma att föreslå inrättandet av
särskilda psykopatsjukhus med omkring
600 vårdplatser. På statens sinnessjukhus
vårdas nu åtskilliga svårskötta
psykopater, som borde överföras
till psykopatanstalt. Det har beräknats,
att den effektiva platsvinsten för sinnessjukhusens
del med sannolikhet
dock ej kommer att överstiga 300, enär
ungefär halva antalet platser väntas bli
taget i anspråk av psykopater på exspektantlistan
eller av icke nu anmälda
vårdbehövande.

Jag nämnde nyss, att socialstyrelsen
beräknar att antalet på ålderdomshem
intagna, som behöva vård på anstalt
för lättskötta sinnessjuka, i maj 1950
var 2 030. För vården av de lättskötta
sinnessjuka svara nu landstingen och
städerna utanför landsting, som härför
erhålla statsbidrag. Huvudsyftet med
statsbidragen, som voro föremål för
principbeslut vid 1936 och 1937 års
riksdagar, var att underlätta omhändertagandet
av sådana sinnessjuka, som
icke krävde vård på statliga anstalter
och som i stor utsträckning sammanförts
på ålderdomshemmen till men för
vården av de normala åldringarna. Utbyggnaden
av vårdhemsorganisationen
har dock skett i långsam takt. För närvarande
omfattar den cirka 3 500 vårdplatser.
Det beräknade ytterligare behovet
är omkring 2 000. En av orsakerna
till att organisationen icke fått
den omfattning, som den skulle behöva
ha för att kunna ta sig an hela detta
klientel, är att huvudmännen till följd
av byggnadsregleringen icke kunnat
fullfölja sina planer på detta område.
I någon mån utvecklingshämmande kan
nog också det förhållandet ha varit, att
landstingens huvudmannaskap endast
indirekt framgår av statsbidragsbestämmelserna
och icke är fastslaget i lag.
Landstingens tvekan kan vara förståelig.
Frågan har emellertid beaktats, då
jag nyligen av Kungl. Maj:t utverkade
ett bemyndigande att tillkalla sakkunr
115.

Nr 35.

Tisdagen den 11 december 1951.

Svar på interpellation ang. åtgärder för överförande av sinnessjuka vid ålderdoms hemmen

till vård vid specialanstalt.

niga för att göra en översyn av sjukhuslagstiftningen
och därmed sammanhängande
spörsmål. Jag anslöt mig då
till min företrädares uppfattning, att
landstingens och därmed likställda städers
skyldighet att anordna vårdhem
för lättskötta sinnessjuka borde lagstadgas.
Denna fråga är alltså föremål för
statsmakternas intresse.

Detta, herr talman, är vad jag har
att säga i anledning av herr Hagårds
interpellation. Jag kan förstå interpellanten,
om han inte anser sig ha fått
ut så mycket av mitt svar. Men jag kan
för min del inte finna någon utväg, som
snabbt och radikalt skulle kunna råda
bot på de i interpellationen påtalade
missförhållandena. Även om det rör sig
långsamt, går dock utvecklingen i rätt
riktning. Skulle det yppa sig någon
möjlighet att öka takten för generalplanens
förverkligande, kan jag försäkra
herr Hagård, att jag skall göra
allt vad jag kan för att den skall bli
tillvaratagen.

Herr talman! Med vad jag nu anfört
anser jag mig ha besvarat herr Hagårds
interpellation.

Härpå yttrade:

Herr HAGÅRD: Herr talman! Jag ber
att till herr statsrådet få framföra ett
tack för det erhållna svaret. Innan jag
går in på vad statsrådet sagt, vill jag
ge uttryck åt några synpunkter, som
beröra det ämne vi här behandla.

Jag kan nu liksom många gånger tidigare
inte hålla tillbaka den reflexionen,
att åldringsvården i vårt land lider
av en gammal men kvardröjande
hård inställning. Jag vet inte, om
denna hänger samman med uppfattningen
om fattigvården i forna tider,
då man i kommuner med svaga ekonomiska
resurser kände kostnaderna
för de gamlas vård som ett besvärande
och tyngande moment. Omsorgen om

de gamla på kommunernas ålderdomshem
sträckte sig till deras nödtorftiga
uppehälle, mat och dryck och tak över
huvudet. Trivseln i övrigt kom långt
in i våra dagar i andra rummet, för att
inte säga i tredje eller fjärde rummet.
Och nu, i nådens år 1951, ha vi helt
plötsligt överraskats av hur dåligt det
i själva verket är beställt med trivseln
och trevnaden på våra ålderdomshem.

När man så tidigt som 1938 inom socialvårdskommittén
tog upp frågan om
ålderdomshemmen och deras interner
till närmare skärskådande, gjordes
överraskande upptäckter. Nog visste
man, att ålderdomshemmen måste ta
emot sjuka människor, som inte kunde
beredas vård på våra vanliga sjukhus,
då deras sjukdomar voro av sådan karaktär,
att de inte kunde varaktigt botas.
Ävenså visste man, att sinnesabnorma
personer då och då måste föras
över till ålderdomshemmen för att -—
som man antog — bli tillfälligt omhändertagna
och sedan vidarebefordras till
specialanstalter. Men att deras antal
skulle vara så stort som det visade sig
vara hade man inte väntat.

Resultatet av socialvårdskommitténs
undersökning gav upphov till kraftiga
opinionsyttringar, där man krävde ett
omedelbart ingripande. De sinnessjuka
och de sinnesabnorma i övrigt skulle
beredas särskild vård, och de kroniskt
sjuka skulle man överföra till speciella
vårdhem. Man hade också skäl att
räkna med ganska snabba ingripanden.
Åtgärderna i dessa avseenden voro i
hög grad beroende av socialdepartementets
initiativ på den tiden, och från
detta håll borde man med rätta kunnat
påräkna att det visades intresse och att
anordningar av långtgående karaktär
vidtogos.

Och så slog sig den allmänna opinionen
till ro. De mera initierade visste
nog, att ingenting skedde; intresset
fångades av andra ting. Detta var tydligen
fallet även i fråga om socialde -

Nr 35.

Tisdagen den 11 december 1951.

Svar på interpellation ang. åtgärder för överförande av sinnessjuka vid ålderdoms -

hemmen till vård vid specialanstalt.

partementet och närmast berörda myndigheter.

Andra gången socialvårdskommittén
log upp spörsmålet om ålderdomshemmen
var när den år 1946 framlade ett
betänkande med förslag angående ålderdomshem
m. m. Kommitténs förslag
antogs av riksdagen år 1947, och
därigenom lyftes ålderdomshemmen
upp från sin karaktär av fattigvårdsanstalter
och blevo inackorderingshem,
som det hette, för åldringar. Departementschefen
— det var fortfarande socialdepartementets
chef — och statsutskottet,
vars förslag till uttalande antogs
enhälligt, voro ense om att klientelblandningen
på ålderdomshemmen
borde upphöra. Det underströks med
all möjlig skärpa, att klientelets avgränsning
borde genomföras utan onödigt
uppskov.

Så var det 1947. Hur är det i dag? Ja,
därom ger socialstyrelsen klart besked
i yttrandet om den utredning, som citeras
i min interpellation. Förhållandena
ha ytterligare försämrats.

Jag har i min interpellation inriktat
mig på bara den del av problemet, som
enligt mitt förmenande måste lösas i
första rummet. De sinnesabnormas avlägsnande
från ålderdomshemmen får
inte längre uppskjutas. Dessa element
äro anledningen till de största olägenheterna
för närvarande.

Vid den debatt, som fördes i denna
kammare förra onsdagen, tog jag mig
friheten att beteckna sinnessjukvården
såsom intagande en nyckelposition när
det gäller vår åldringsvård. Nog är det
av utomordentlig betydelse att det stora
antalet kroniskt sjuka överföres från
ålderdomshemmen till verkliga vårdhem,
men ännu angelägnare är att de
sinnesabnorma evakueras från ålderdomshemmen.
Kroppssjukvård måste
man i viss utsträckning alltid räkna
med på ett ålderdomshem, ty även tämligen
friska åldringar bli givetvis då
och då i behov av sjukvård. Men för

sinnessjukvård äro våra ålderdomshem
inte avsedda. Detta vill jag understryka.

De sinnessjukas närvaro på ålderdomshemmen
kan, med tanke på övriga
interner och med tanke på personalen,
inte försvaras. Riskerna för personalen
äro inte obetydliga. Under de allra
sista veckorna har pressen kunnat
lämna meddelanden om överfall som
skett på personal vid ålderdomshem.

I ett fall var det en tjugofemårig sinnessjuk
som överföll hemmets föreståndarinna
och tillfogade henne inte
mindre än sju knivhugg. Från ett annat
ålderdomshem ha upprörande
skildringar lämnats rörande förhållanden,
då intagning av en svårt sinnessjuk
framtvingats, enär ingen annan utväg
kunnat tillgripas.

Jag skulle här helst ha velat gå in
på en del spörsmål, som hänga samman
med vår nuvarande sinnessjukvård.
Men med hänsyn till den mångfald
interpellationssvar, som skola lämnas
vid detta sammanträde, skall jag
inte beröra dessa frågor utan endast
i korthet beklaga, att det inte har gått
att i fråga om organisationen av sinnessjukvården
få fram ett enat uppträdande
såtillvida, att man skulle ha
kunnat överlämna det organisatoriska
handhavandet av sinnessjukvården till
landstingen, som med sådan framgång
fört kroppssjukvården till den position
den i dag intar. Men jag hoppas, herr
talman, att vi vid någon senare tidpunkt
skola komma till denna fråga.

Jag övergår nu till att med några ord
beröra statsrådets svar på min interpellation.
Statsrådet har själv en känsla
av att han inte givit så stort besked,
och däri kan jag nog ge honom rätt.
Men på hans intresse, hans välvilliga
inställning och hans löfte om positiva
bemödanden i fortsättningen kan väl
ingen tvivla.

Om jag skall plocka fram det statsrådet
hade att säga av positiv innebörd,

Nr 35.

Tisdagen den 11 december 1951.

Svar på interpellation ang. åtgärder för överförande av sinnessjuka vid ålderdoms hemmen

till vård vid specialanstalt.

kan jag först och främst framhålla, att
han hade kunnat ge mera av sig själv,
sedan han proklamerat sin allmänt välvilliga
inställning. Han lämnade den
synnerligen värdefulla upplysningen
att den kommitté, som svarar för utformningen
av sinnessjukvårdens gegeneralplan,
kommer att begära medel
för att under år 1952 kunna påbörja
uppförandet av ett nytt sinnessjukhus
i Karlskrona för 700 patienter. Men
detta glada budskap dämpade han omedelbart
ned genom att förkunna, att
platserna till en början inte helt kunna
ställas till förfogande för exspektanter.
Tillkomsten av det nya sjukhuset betyder
emellertid enligt mitt förmenande
en bestämd lättnad, och jag tycker, att
statsrådet hade kunnat glädja oss och
kanske också sig själv genom att förstärka
meddelandet med att säga, att
han med hjärta och mun kommer att
stödja kommitténs äskande samt att han
i statsverkspropositionen för nästa
budgetår kommer att utverka behövligt
anslag. Att han så gör, fastän han inte
sade det nu, anser jag dock vara självklart.

Jag kan inte underlåta att fästa statsrådets
uppmärksamhet på att varje lättnad
i detta avseende för ålderdomshemmen
i första rummet betyder en
förbättring av landsbygdens förhållanden.
Det är nämligen på det sättet att
landsbygdens behov dominerar. Städerna
äro mera lyckligt lottade, beroende
på att de tagit initiativ tidigare
och måhända haft bättre resurser. Det
är inte mindre än 75 procent av hela
antalet sinnessjuka, som äro hemmahörande
på landsbygdens ålderdomshem.
Jag måste erkänna, att jag vid
min interpellations framställande räknade
med ett alldeles speciellt intresse
från herr statsrådets sida på grund av
detta förhållande.

Även ett annat budskap, som jag tycker
har en uppmuntrande innebörd,
lämnades. Jag tänker på statsrådets
meddelande att 1947 års psykopat -

vårdsutredning håller på att slutföra
sitt arbete. Denna utredning kan inte
precis kallas för en snabbutredning —
»psykopatvårdsförseningen» har den
kallats av någon. Av ifrågasatta 600
platser, som skulle uppstå, skulle den
allmänna sinnessjukvården erhålla 300.
Detta är ett värdefullt tillskott i och
för sig. Särskilt betydelsefullt är att
man därigenom kan erhålla en direkt
avlastning från ålderdomshemmen av
element, som ur vårdsynpunkt äro synnerligen
besvärliga och svårbehandlade.

Frågan om landstingens del i sinnessjukvården
berör statsrådet med lätt
hand. Men inte kan man väl ändå, vill
jag fråga, frita landstingen från förpliktelser
på detta område genom att konstatera,
att deras skyldigheter härutinnan
inte äro lagfästa. I konsekvens med
ett sådant resonemang skulle vissa av
landstingen vara ursäktade för sina underlåtenhetssynder
i fråga om vården
av kroniskt sjuka, där ett legalt huvudmannaskap
först på allra sista tiden
införts. Då den nya sjukhuslagstiftningskommittén
fått sig ålagt att i
första hand uppta just frågan om huvudmannaskapet
för vården av lättskötta
sinnessjuka, torde det enligt
vad jag förstår endast vara en tidsfråga,
när landstingens förpliktelser på denna
punkt bli i lag fastslagna.

Jag är inte så pessimistisk som statsrådet
när det gäller landstingens medverkan
redan nu. Den nya indelningen
i storkommuner har fört fram tanken
på en viss nyordning i fråga om åldringsvården.
Härvid kommer förvisso
spörsmålet om en omgruppering inom
anstaltsvården att tas upp till en allmän
diskussion. Genom samarbete mellan
olika parter skulle vissa förbättringar
säkert kunna vinnas vad beträffar
landstingens insatser såväl på sinnessjukvårdens
område som då det gäller
vården av kroniskt sjuka.

Herr talman! Med min interpellation
har jag avsett att återigen rikta upp -

Tisdagen den 11 december 1951. Nr 35. 21

den av 1948 års riksdag begärda utredningen av frågan
åt kommunerna för deras kostnader för släckning av

Svar på interpellation ang.

om beredande av ersättning

eld i staten tillhörig egendom.

märksamheten på den enligt mitt förmenande
alltför mycket försummade
åldringsvården. Ingenting får uraktlåtas
när det gäller att gottgöra vår underlåtenhet
att vidta tillräckliga åtgärder
till fromma för dem, som behöva
omvårdnad efter ett fullgjort, ofta mödosamt
livsdagsverke. Fråga är emellertid,
om inte åtgärderna på detta område
måste skänkas ett annat beaktande
från statsmakternas sida än vad som
hittills skett. Med hänsyn till dessa
spörsmåls stora vikt och betydelse är
det angeläget att man ger dem en bestämd
förtursrätt.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman!

Bara ett par ord på en enda punkt till
förebyggande av missförstånd.

Interpellanten uppehöll sig något vid
den passus i svaret, som går ut på att
landstingens skyldigheter i fråga om
sinnessjukvården inte öro lagstadgade.
I svaret framhöll jag som en orsak -—
och som en väsentlig orsak — till att
vårdhemsorganisationen inte hade
byggts ut, just det förhållandet, att vi
nu måste dras med en byggnadsreglering.
Jag lade sedan till att »i någon
mån utvecklingshämmande» kan det ha
varit, att landstingens skyldigheter i
detta avseende inte äro lagstadgade.
Därmed ville jag ha sagt, att jag utgår
från att detta kan ha haft en viss men
ringa betydelse.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8.

Svar på interpellation ang. den av 1948
års riksdag begärda utredningen av frågan
om beredande av ersättning åt kommunerna
för deras kostnader för släckning
av eld i staten tillhörig egendom.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, som anförde: Herr
talman! Med kammarens tillstånd har

herr Johansson i Mysinge frågat mig,
om man kan förvänta, att den av 1948
års riksdag begärda utredningen av
frågan om att bereda kommunerna ersättning
för deras kostnader för släckning
av eld i staten tillhörig egendom
snarast leder till resultat i det syfte,
som angives i riksdagens skrivelse.

Som svar på herr Johanssons fråga
ber jag få anföra följande:

I brandlagen fastslås, att brandförsvaret
är en kommunal angelägenhet
och att det skall tillfredsställa skäliga
anspråk på trygghet mot skada av
brand. Vid släckning av brand i försäkrad
egendom bruka försäkringsbolag
lämna bidrag till kommunernas
släckningskostnader. Statens egendom
är i regel icke försäkrad, varför dylika
bidrag från försäkringsbolagen icke
utgå. Staten har emellertid under senare
år anslagit avsevärda belopp till
brandförsvarsändamål. Jag vill här
blott erinra om att staten under senaste
kriget och de närmast därefter följande
åren genom statsbidragsgivning till och
överlåtelse av brandmateriel i betydande
utsträckning medverkat till
brandförsvarets upprustning. Även nu
utgår statsbidrag till vissa brandförsvarsåtgärder.
Kostnaderna för skogsbrandförsvaret
bestridas praktiskt taget
helt av staten.

Jag kan emellertid väl förstå, att
kostnaderna för släckning av brand i
statlig, oförsäkrad egendom kunnat bli
kännbara särskilt för mindre kommuner.

Anspråken på utredning av olika
frågor ha under senare år varit så
stora, att det icke varit möjligt att tillmötesgå
samtliga. Inrikesdepartementets
kommittéanslag är för närvarande
ansträngt. Jag kan emellertid lova, att
jag skall ha detta önskemål i tankarna,
så att utredningen kan igångsättas så
snart förhållandena det medgiva.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Nr 35.

Tisdagen den 11 december 1951.

Svar på interpellation ang. den av 1948 års riksdag begärda utredningen av frågan

om beredande av ersättning åt kommunerna för deras kostnader för släckning av

eld i staten tillhörig egendom.

Härefter yttrade

Herr JOHANSSON i Mysinge: Herr
talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet få
uttala mitt tack för att han svarat på
min interpellation. Samtidigt vågar jag
konstatera, att svaret är relativt tillfredsställande
ur min synpunkt sett,
särskilt om jag betraktar det mot bakgrunden
av att herr statsrådet ju icke
kunnat råda över de omständigheter,
som jag har berört i interpellationen.

1948 års riksdag beslöt en skyndsam
utredning om i vad mån kommun av
statsmedel bör beredas ersättning för
kostnader åsamkade genom kommunal
brandkårs deltagande i släckning av
brand i staten tillhörig oförsäkrad egendom.
Som statsrådet också medgav har
ingenting åtgjorts för att tillmötesgå
riksdagens önskemål på denna punkt.
Som motiv anges att inrikesdepartementets
kommittéanslag är ansträngt. Jag
kan mycket väl förstå detta och medger
också villigt, att detta problem inte
tillhör de stora frågorna, och det kan
ju vara förklarligt, att det kommit i
skymundan på grund av sin relativa
ringhet. Men jag tror ändå, att lösningen
av problemet inte är oviktig.
Jag har också svårt att föreställa mig
att man vid en utredning av denna sak
skulle behöva nedlägga några större
kostnader eller binda någon värdefull
personal, som man har svårt att avvara
under någon längre tid. Som lekman
har jag den känslan att lösningen av
detta problem är relativt enkel.

Som riksdagens beredningsutskott
och även statsrådet i sitt interpellationssvar
framhållit utbetala brandförsäkringsbolagen
till kommunerna så gott
som hela kostnaden för eldsläckning utförd
av kommunal brandkår. Detta sker
ju på grund av att privat egendom som
regel är försäkrad. Vore statens egen -

dom också försäkrad, vilket den ibland
är — jag tänker då närmast på domänverkets
arrendegårdar —■ vore ersättningsfrågan
automatiskt löst. Att hitta
en form att lösa ersättningsfrågan utan
försäkringsformen förefaller mig dock
långtifrån omöjligt. Hänvisningen till
att statsbidrag utgår till kommunernas
brandväsen förefaller mig inte riktig
i denna fråga. Om jag inte tar miste
kom brandväsendet, speciellt på landsbygden,
till under krig och krisartade
förhållanden. Syftet med detta brandväsen
var väl att samtidigt som det
skulle tillgodose landsbygdens egna behov
det också skulle vara en allmän
krigs- och krisberedskap under svårartade
förhållanden. Därmed må vara
hur som helst. Men statsbidragen äro
inte större än att det nämnda syftet
säkerligen räcker som en motivering för
desamma. Många kommuner — herr
statsrådet har ju också framhållit detta
i sitt interpellationssvar — ha ju åtskillig
statlig egendom inom sina gränser
och få ibland påtaga sig väsentliga utgifter
när det gäller släckning av brand
i statliga anläggningar.

Men det kan också inträffa andra omständigheter,
som kunna motivera en
snabbare handläggning av det av mig
framförda önskemålet. Jag skall, herr
talman, be att i största korthet få anföra
ett enda litet exempel på hur orimligt
det nuvarande tillståndet är. Den
19 september i år havererade i Östra
Stenby kommun, belägen cirka 20 kilometer
ifrån Norrköping på Vikbolandet,
ett Västgöta flygflottilj tillhörigt
flygplan. Jag skall inte fördjupa mig
alltför mycket i denna sak, men jag
skall till belysning av densamma be att
få föredraga några avsnitt ur den skriftväxling,
som ägt rum mellan de i detta
fall berörda myndigheterna i ersättningsfrågorna.
Det heter i brandchefens
vid Norrköpings brandstation skrivelse

Nr 35.

Tisdagen den 11 december 1951.

Svar på interpellation ang. den av 1948 års riksdag begärda utredningen av frågan

om beredande av ersättning åt kommunerna för deras kostnader för släckning av

eld i staten tillhörig egendom.

till kungl. flygförvaltningens intendenturavdelning
i Stockholm på följande
sätt: »Vid flygplanets störtning alarmerades
Norrköpings brandkår av en civil
person i Östra Stenby. Kåren utryckte
därvid omedelbart i förhoppning om
att genom ett snabbt ingripande kunna
göra en positiv släckningsinsats. Av
denna anledning inväntades icke begäran
om släckningshjälp från kommunens
brandchef, vilket enligt lagens bokstav
varit formellt riktigt. Omedelbart
efter brandkårens utryckning underrättades
emellertid kommunens brandchef
om olyckan samt att Norrköpings
brandkår utryckt till platsen. Även Bråvalla
flygflottilj underrättades samtidigt
härifrån. Norrköpings brandkår har
alltså vid utryckning icke handlat formellt
riktigt för att vara berättigad till
ersättning av kommunen (Östra Husby
och Östra Stenby kommuners brandförsvarsförbund)
för lämnad släckningshjälp.
Skyldighet för kommunen att bestrida
utryckningskostnaden skulle som
bekant inträtt först därest kommunens
brandchef kallat Norrköpings brandkår.
Även därest kallelsen skett på sådant
sätt vill jag emellertid starkt ifrågasätta
skäligheten av att kommunalförbundet
skall nödgas betala släekningskostnaden
— vad gäller kostnad
för såväl egen som hjälplämnande
brandkår — för släckning av ett staten
tillhörigt flygplan, som havererat inom
kommunalförbundets gränser.»

Kungl. flygförvaltningen har sedan
behandlat denna skrivelse och förklarat,
att ämbetsverket finner framställningen
om ersättning icke föranleda
någon ämbetsverkets åtgärd. Flygförvaltningen
stöder sig därvid på ett uttalande
av riksbrandinspektören, där
denne säger: »I föreliggande fall skulle
normalt, enär släckningsavtal mellan
Norrköpings stad och östra Husby och
östra Stenby kommuners brandför -

svarsförbund icke förelegat, förbundet
i egenskap av ensam ansvarig för brandförsvaret
inom kommunen till Norrköpings
stad utbetala ersättning för den
lämnade släckningshjälpen. Vem av förbundet
och Norrköpings stad som i
föreliggande fall då rekvisition av stadens
brandkår skett på ett felaktigt
sätt, skall betala ersättningen, torde få
bli beroende på en överenskommelse
mellan förbundet och staden. I vilket
fall som helst åvilar icke flygförvaltningen
någon skyldighet i detta avseende.
» Och med all rätt hänvisar
riksbrandinspektören i detta sammanhang
till andra kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 5 vid 1948
års riksdag.

Nu får man vara tacksam att kommunerna
i sådana här lägen inte hålla
på formerna utan handla. De! måste
likväl anses stötande för rättskänslan,
om Norrköpings stad och ifrågavarande
brandförsvarsförbund skulle behöva inleda
en tvist om vem som skall betala
en tjänst, vilken kommunen gjort staten.

Det nuvarande tillståndet med dess
besvär och formella svårigheter borde
kommunerna få slippa ifrån. Även om
frågan således inte är bland de större,
tror jag att det i alla fall vore värdefullt
ur kommunernas synpunkt — och
framför allt ur den synpunkten, att
förvaltningen skulle betydligt förenklas
och en massa arbete onödiggöras ■—•
om frågan snarast möjligt kunde lösas
på ett för kommunerna tillfredsställande
sätt.

Jag är således tacksam för att herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
lovat att hålla detta problem i
tankarna, så att utredningen kan igångsättas
så snart förhållandena det medgiva.
Jag ber ännu en gång att få tacka
för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 35.

Tisdagen den 11 december 1951.

§ 9.

Svar på interpellation ang. justering av
reglerna för statsbidrag till tjänstebostäder
för folkskolans lärare.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som anförde:
Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Wirtén frågat mig, om jag är
beredd att medverka till en justering
av reglerna för statsbidrag till tjänstebostäder
för folkskolans lärare. I interpellationen
framhålles, bland annat, att
sedan dessa bidragsregler år 1946 fastställdes,
ha byggnadskostnaderna stigit
avsevärt, vilket medfört att kommunerna
kommit att bära större del av
byggnadskostnaderna än som ursprungligen
avsetts.

Jag är fullt medveten om att en justering
av ifrågavarande bidragsregler
med hänsyn till det förändrade kostnadsläget
är påkallad. Spörsmålet är
föremål för behandling under nu pågående
budgetarbete, och jag hoppas,
att förslag i ämnet skall kunna föreläggas
1952 års riksdag.

Härefter yttrade

Herr WIRTÉN: Herr talman! Jag ber
att få tacka herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet för svaret
å min interpellation gällande reglerna
för statsbidrag till tjänstebostäder för
folkskolans lärare.

Svaret är ju kort och så till vida positivt,
att ecklesiastikministern säger sig
vara medveten om att justering av bidragsreglerna
för ifrågavarande bostäder
är påkallad och att spörsmålet är
föremål för behandling, och vidare, att
herr statsrådet hoppas att förslag i
ämnet skall kunna föreläggas 1952 års
riksdag. Med detta har man dock ej
fått exakt veta, hur ecklesiastikminis -

tern har tänkt sig denna justering och
hur långt i bidragsgivning han tror sig
kunna komma. I viss mån kan man förstå
herr statsrådet, då han hänvisar till
pågående budgetbehandling i ärendet,
men jag hade nog i svaret, redan på
detta stadium, väntat mig någon mera
preciserad form av justering.

Det är ju känt, att redan 1946, då
nuvarande bestämmelser för bidragsgivning
beslutades, var man tveksam
huruvida bidrag med 12 000 kronor för
folkskollärarebostad och 8 000 kronor
för annan lärarebostad, dock högst 40
procent av verkliga kostnaden, var tillräckligt
efter dåvarande prisnivå. Sedan
dess ha byggnadskostnaderna stigit
våldsamt, jag skulle tro med cirka
70 procent med variation något uppåt
eller nedåt beroende på vilket byggnadsmaterial
man använder. Med utgångspunkt
från dessa siffror skulle
kommuner, som nödgas bygga lärarebostäder,
i stället för ett bidrag på
12 000 kronor och 8 000 kronor, som
nu utgår, behöva få respektive 20 400
och 13 600 kronor. Det kan väl knappast
anses vara rimligt att dessa kommuner
ensamma skola svara för den
våldsamma prisstegringen, alldenstund
hyresbeloppet fastställes av staten och
ligger avsevärt under det allmänna hyresläget.
Hyran kan ju icke heller ändras
annat än i samband med lönejustering
för lärarna. Skolöverstyrelsen har
ju för övrigt till årets riksdag föreslagit
en höjning av ifrågavarande bidrag,
och även statsutskottet har i sitt utlåtande
vid behandling av ärendet ansett
att nuvarande statsbidrag icke är
lämpligt avvägt med hänsyn till rårande
byggnadskostnader.

Lärarbostadsfrågan är ju i särskilt
hög grad aktuell nu vid kommunsammanslagningar
och centraliseringen av
skolorna. Detta visar också de ständigt
återkommande motionerna i ärendet.
På detta område har herr statsrådet,
innan han blev ecklesiastikminister,
varit flitigt verksam. Jag vill därför ut -

Nr 35.

Tisdagen den 11 december 1951.

Svar på interpellation ang.

tala den förhoppningen att nuvarande
ecklesiastikministern skall göra sitt yttersta
för att lindra kommunernas börda
på detta område.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 10.

Svar på interpellation ang. höjning av
bidragen till yrkesskolväsendet.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som anförde:
Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Widén frågat mig, huruvida
jag anser de av Kungl. Maj:t genom beslut
den 22 juni 1951 verkställda uppräkningarna
av statsbidragsbeloppen
per undervisningstimme vid de kommunala
yrkesskolorna tillräckliga eller huruvida
jag har för avsikt att till 1952
års riksdag framlägga förslag i anslutning
till 1946 års skolkommissions betänkande
den 8 november 1950.

Härpå vill jag svara, att jag anser
en justering uppåt av statsbidragen till
det kommunala och enskilda yrkesskolväsendet
väl motiverad. Frågan är föremål
för behandling under nu pågående
budgetarbete, och jag räknar med att
förslag i ämnet kommer att föreläggas
1952 års riksdag.

Härpå yttrade

Herr WIDÉN: Herr talman! Jag ber
att till herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet få framföra
mitt tack för det svar jag erhållit.

Anledningen till att jag tagit upp
denna fråga är ju, att de ekonomiska
förhållandena för de kommunala och
enskilda yrkesskolorna under en lång
följd av år varit fullständigt orimliga.
Statsbidraget fastställdes 1933 till kr.
2: 35 per undervisningstimme vid lärlings-
och yrkesskolor och kr. 2: 55 vid
övriga yrkesskolor. Dessa bestämmelser
ha varit gällande ända till i år, då

höjning av bidragen till yrkesskolväsendet.

Kungl. Maj:t höjde bidraget med 45 öre
till kr. 2: 80 respektive 3 kronor. Höjningen
är givetvis tacknämlig men innebär
ingen lösning av problemet.

Hurudant är då läget för dessa yrkesskolor
i dag? Jag skall belysa detta
genom ett par exempel. Hässleholms
tekniska skola är ju välkänd över hela
landet. Denna skola är kommunal och
erhåller statsbidrag enligt nyssnämnda
bestämmelser. Enligt statförslaget för
Hässleholms stad för innevarande år beräknas
statsbidraget till skolan utgå
med 91 000 kronor —- i denna summa
inräknas då inte anslag för beredande
av stipendiemöjliglieter för skolans elever,
utan det gäller enbart skolans drift.
Staden får själv bidraga med 82 000
kronor, vilket motsvarar närmare 30
öre per skattekrona. Elevavgifterna äro
upptagna till inte mindre än 265 000
kronor.

Jag kan som ytterligare exempel taga
en enskild skola, som är belägen i Göteborg.
Denna skola har begärt kommunalt
bidrag för sin verksamhet. Jag
hämtar uppgifterna från Göteborgs
stadsfullmäktiges handlingar, som äro
offentliga. Det heter i denna framställning:
»Tyvärr är institutet av ekonomiska
skäl tvingat att betala löner, som
ligga betydligt under ovan nämnda lärares»
—• härmed åsyftas lärarna vid
de praktiska mellanskolorna — »lönenivå.
På grund härav har det ofta mött
svårigheter att anställa skickliga lärare.
Härtill kommer den rådande bristen på
lärarkrafter i landet, som gjort sig gällande
även vid institutet. Under läsåret
1949/1950 har ökning av lärarlönerna
kunnat ske endast i enstaka fall trots
starka krav från lärarnas sida. Med övriga
utgifter har sträng sparsamhet iakttagits.
» Likväl framgår det, säges det
vidare, av bifogad bilaga, att huvudmannen
—■ i detta fall rektorn •—• av
egna medel tillskjutit kronor 4 689: 58
för att täcka det underskott som uppstått
under läsåret 1949/1950. I fortsättningen
säges det: »Elevavgifterna

Nr 35.

Tisdagen den 11 december 1951.

Svar på fråga ang. omprövning i visst avseende av reglerna för familjebidrag vid
militärtjänstgöring.

vid institutet har för endast två år sedan
med priskontrollnämndens medgivande
höjts och institutet anser sig
icke kunna räkna med att nu utverka
ytterligare höjning.»

Hur ser då statförslaget ut för en sådan
skola för läsåret 1950/1951? Jo, så
här: Beräknat statsbidrag 30 000 kronor,
kommunalt anslag — senare beviljat
av Göteborgs stad — 20 000 kronor,
elevavgifter 135 000 kronor. Man
måste fråga sig: Är det rimligt att i en
tid, då alla äro överens om att studiekostnaderna
böra nedbringas för elevernas
del, en stor del av den praktiska
utbildningen skall ekonomiseras
med elevavgifter?

De kommunala och enskilda skolorna
äro ju dominerande bland de yrkesskolor
som erhålla statsbidrag. Jag
tror inte att jag i detta sammanhang behöver
närmare gå in på hur många sådana
skolor det finns och den stora betydelse
de ha för den praktiska yrkesundervisningen
i samhället. I den proposition,
där riktlinjerna uppdrogos för
den nya 9-åriga skolan, yttrade statsrådet
Weijne: »Liksom många av de hörda
instanserna anser jag, att statsmakterna
böra göra vad de förmå för att
de närmaste årtiondena skola bliva en
verklig uppsvingsperiod i yrkesskolväsendets
historia.» Jag tror att vi kunna
vara överens om denna målsättning.
Den kräver en utbyggnad av vårt
yrkesskolväsende, men med de statsbidragsbestämmelser
som vi för närvarande
ha är det väl fara värt att vi
gå emot en nedgångsperiod för våra
yrkesskolor, särskilt de privata, som
på grund av att huvudmännen inte ha
samma möjligheter att skaffa pengar
som man har på andra håll komma i
mycket stora svårigheter. Denna praktiska
utbildningsmöjlighet, som är ett
komplement till den teoretiska, är nödvändig
inte endast ur elevernas utan
även ur samhällets synpunkt.

Man kan givetvis anlägga rättvise -

synpunkter på denna fråga. Yrkeslärarnas
förbund, Svenska facklärareförbundet,
uppvaktade Kungl. Maj:t för inte
så länge sedan och påpekade, att de
97 000 elever, som åtnjuta yrkesutbildning,
under budgetåret 1951/52 kosta
statsmakterna 26,3 miljoner kronor, medan
de 95 000 elever som gå i läroverk
— alltså ett mindre antal —- kosta
staten 102 miljoner. Det kan givetvis
inte genast bli fråga om någon parallellitet
på detta område, men man
bör ju kunna åstadkomma bättre proportioner
mellan de statliga utgifterna
för de olika utbildningsformerna.

Nu har ju herr statsrådet i sitt svar
lovat att komma med ett förslag i denna
fråga till nästa års riksdag. I det
tal han höll i Örebro i söndags uttalade
han sig litet klarare än i detta svar;
det verkade positivt. Jag hade icke väntat
något annat, eftersom statsrådet varit
med om att utreda denna fråga inom
skolkommissionen. Jag skulle dock vilja
betona, att jag icke tror att denna
synnerligen viktiga fråga är hjälpt med
något mittemellan, någon halvmesyr,
utan här behövas krafttag för att verkligen
rycka upp denna utbildningsform.
Jag skulle vilja vädja till statsrådet att
göra en verklig kraftinsats för att vårt
yrkesskolväsen skall få det stöd, som
det i dagens läge absolut behöver.

Härmed var överläggningen slutad.

§ IT

Svar på fråga ang. omprövning i visst
avseende av reglerna för familjebidrag
vid militärtjänstgöring.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON, som anförde:
Herr talman! Ledamoten av

andra kammaren herr Svensson i Alingsås
har till mig framställt frågan, om
jag har för avsikt att låta ompröva reg -

Tisdagen den 11 december 1951.

Nr 35.

Svar på fråga ang. utredningen om en svensk militär FN-styrka.

lerna för familjebidrag vid militärtjänstgöring
beträffande fall, då hustrun
har arbetsinkomst, så att de avdragsfria
beloppen ställas i relation till nuvarande
penningvärde.

Till en början vill jag framhålla, att
försvarets socialbyrå, som är tillsynsmyndighet
enligt familjebidragsförordningen,
i september detta år framlagt
förslag till höjning av de maximibelopp,
som enligt familjebidragsförordningen
kunna ifrågakomma för olika kategorier
av familjemedlemmar. Förslaget har
varit föremål för remissbehandling. Jag
avser att föreslå proposition i detta
ämne för 1952 års riksdag.

Socialbyrån har i sitt förslag till
höjda maximibelopp för familjepenningen
anmält sin avsikt att också föreslå
ändrade regler för behovsprövningen.
Dessa regler beröra bland annat
hänsynstagandet till hustruinkomst.
Förslag i ärendet lär vara att förvänta
inom kort. Det torde få förutsättas, att
förslaget kommer att avse sådan ändring
av nu gällande regler, att en
anpassning till dagens penningvärde
åstadkommes. Jag finner mig ej böra
nu ingå på frågan om reglernas närmare
utformning, då det väntade förslaget
i vanlig ordning kommer att remissbehandlas
och först därefter bli
föremål för slutligt ställningstagande.
Jag förutsätter emellertid att det skall
vara möjligt att börja tillämpa ändrade
regler för beliovsprövningen vid samma
tidpunkt som en böjning av familjepenningens
maximibelopp kan träda i
kraft.

Härpå yttrade

Herr SVENSSON i Alingsås: Herr talman!
Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet få
framföra mitt tack för det svar jag erhållit
på min fråga. Jag vill endast härtill
lägga, att jag är fullt tillfredsställd
med svarets innehåll, då ju detta måste

innebära att frågan kommer till omprövning
i riksdagen. Det är egentligen
bara dithän jag har syftat, när det
gällt att få en rättelse till stånd i de
bestämmelser som nu äro rådande. Jag
tackar alltså för det positiva svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 12.

Svar på fråga ang. utredningen om en
svensk militär FN-styrka.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON, som anförde:
Herr talman! Ledamoten av

andra kammaren herr Häckner har till
mig framställt frågan, om jag vill meddela,
när den pågående utredningen
angående en svensk militär FN-styrka
kan väntas bli slutförd.

Jag kan meddela, att utredningen
väntas bli slutförd under första kvartalet
1952.

Härefter yttrade

Herr HÄCKNER: Herr talman! Jag
skall be att till herr statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet få uttala
mitt tack för det lämnade svaret. Det
är ju lugnande att få veta, att denna
utredning, som är så ytterligt viktig,
kommer att slutföras inom en rimlig
tid. Skulle emellertid utredningen fördröjas
avsevärt, skulle lätt den misstanken
kunna uppkomma, att den mot
Förenta Nationerna klart positiva ställning,
som Sverige intog under ledning
av sin utrikesminister i Lake Success
för Over ett år sedan, skulle kunna övergivas.
Det skulle vara till oerhörd skada
för vårt land, om den misstanken skulle
sprida sig, att vårt land icke längre
skulle vara berett uppfylla sina solidaritetsförpliktelser
mot Förenta Nationerna.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 35.

Tisdagen den 11 december 1951.

§ 13.

Svar på interpellation ang. prövningen
av intygsgivares tillförlitlighet vid ansökan
om vapenfri värnpliktstjänstgöring.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON erhöll
på begäran ordet för att besvara
herr Gustafssons i Borås interpellation
angående prövningen av intygsgivares
tillförlitlighet vid ansökan om vapenfri
värnpliktstjänstgöring.

Svaret, som före sammanträdet i
stencilerad form tillställts kammarens
ledamöter, upplästes nu av herr statsrådet
Torsten Nilsson och var av följande
lydelse:

Herr talman! Herr Gustafsson i Borås
har i interpellation framställt vissa frågor
rörande gällande bestämmelser om
vapenfria värnpliktiga och deras tilllämpning.
Bestämmelserna tillkommo år
1943.

Jag vill inledningsvis lämna en kort
redogörelse för bestämmelsernas innehåll.

Om en värnpliktig finner att bruk av
vapen mot annan skulle vålla honom
djup samvetsnöd, äger han att till inskrivningschefen
inge ansökning att få
fullgöra sin värnplikt genom vapenfri
tjänst. Vid ansökningen skall bland annat
fogas intyg av två trovärdiga personer,
vilka skola förklara att de äro
övertygade om att bruk av vapen skulle
medföra djup samvetsnöd för sökanden;
intygsgivarna skola ha långvarig
bekantskap med sökanden och äga ingående
kännedom om hans personliga
förhållanden.

Sedan ansökningen inkommit, hänvisas
den värnpliktige till en lokal utredningsman,
som är en stats- eller frikyrklig
prästman. Utredningsmän förordnas
av Kungl. Maj :t efter förslag av
domkapitlen och frikyrkliga samarbets -

kommittén. Varje utredningsman har
till verksamhetsområde viss del av ett
inskrivningsområde. Den värnpliktige
hänvisas till utredningsmannen för det
område inom vilket han är bosatt. Är
den värnpliktige i militärtjänst må han
i stället vända sig till militärpastorn,
som i sådant fall fungerar som utredningsman.

Utredningsmannen åligger att efter
samtal med den värnpliktige avge utlåtande
i ärendet. Utlåtandet skall med
angivande av inhämtade upplysningar
samt övriga skäl ge uttryck för den
uppfattning utredningsmannen bildat
sig i frågan, huruvida bruk av vapen
skulle medföra djup samvetsnöd för
sökanden.

Ansökningshandlingarna jämte utlåtandet
översändas härefter till försvarsdepartementet,
där ärendet beredes av
en särskilt förordnad föredragande varefter
föredragning sker inför departementschefen.
Beslut i ärendet meddelas
av Kungl. Maj:t i statsrådet.

De sakkunniga, vars betänkande låg
till grund för 1943 års lag om vapenfria
värnpliktiga, förordade inrättandet
av ett centralt organ — förslagsvis benämnt
Försvarsdepartementets värnpliktsråd
— som skulle ha att avge yttranden
till Kungl. Maj :t över alla ansökningar
om tillstånd till vapenfri
tjänst. I rådet borde krigsmakten, prästerskapet
och de frikyrkliga vara företrädda.

De sakkunnigas förslag biträddes icke
av departementschefen och det ifrågasatta
rådet kom icke till stånd. Frågan
har sedermera ånyo behandlats i riksdagen
i anledning av en motion av herr
Gustafsson i Bogla m. fl.; motionen
föranledde emellertid e] någon åtgärd.

Slutligen vill jag beröra ytterligare ett
par bestämmelser.

Värnpliktig skall, då han första
gången ingivit ansökan om vapenfri
tjänst, vara fri från skyldighet att övas
i vapenbruk samt att bära vapen intill
dess hans ansökan slutligt prövats.

Nr 35.

Tisdagen den 11 december 1951.

Svar på interpellation ang. prövningen av intygsgivares tillförlitlighet vid ansökan

om vapenfri värnpliktstjänstgöring.

Vidare föreskrives att om värnpliktig
erhållit avslag på sin ansökan och
därefter fälles till straff för lydnadsvägran
så äger en sådan värnpliktig
sedan han utstått straffet genom anmälan
påkalla att hans sak upptages
till omprövning.

Herr Gustafsson i Borås har nu till
mig framställt följande frågor:

1. Anser statsrådet att nuvarande
prövning av intygsgivares tillförlitlighet
vid ansökan om vapenfri värnpliktstjänstgöring
är till fyllest? Om så
är fallet, varpå beror det då att vissa
ansökningar avslås, fastän de verifierats
på det sätt lagen föreskriver?

2. Om statsrådet anser intygsförfarandet
otillfredsställande, vill då statsrådet
medverka till inrättandet av en
särskild appellationsnämnd eller liknande
organ med uppgift att pröva ansökans
och intygens tillförlitlighet?

3. Anser sig statsrådet kunna medverka
till att sökande, som fått sin ansökan
avslagen men inkommer med förnyad
ansökan, ej ådömes fängelsestraff
under mellantiden eller i avvaktan på
Kungl. Maj:ts utslag på denna andra
anhållan?

På alla samhällslivets områden gäller,
som en självklar och nödvändig regel,
att då staten anbefaller medborgarna
att göra eller underlåta något, så
måste detta åtlydas. Det kan sålunda
icke tillåtas den enskilde att under åberopande
av t. ex. påstådda samvetsskäl
bryta mot ett statligt påbud, även om
dettas berättigande sett från hans ståndpunkt
i och för sig kanske kan ifrågasättas.
Man skulle kunna säga att staten
i viss mån påtar sig ansvaret för
de enskildas samveten. I ett enda avseende
har en avvikelse från det sagda
ansetts kunna godtagas, nämligen i
fråga om skyldigheten att som värnpliktig
bära vapen. I detta enda fall
äger den enskilde åberopa samvetsskäl
som grund för befrielse från en av sta -

ten ålagd plikt. Och den skyldighet
varom här är fråga är väl i sina yttersta
konsekvenser en av de mest vittgående
som staten ålagt sina medborgare.

Många vapenfria hävda att de ingalunda
vilja undandra sig några risker
i farans stund. Men man kommer icke
ifrån att det är de vapenbärande soldaterna
som stå i främsta linjen. Det
är i betraktande härav mindre välbetänkt
att de som åberopa samvetsnöd
■—- som ofta sker — anlägga pockande
eller rent av hotfulla tonfall vid hävdande
av sina anspråk.

Någon maximering av antalet vapenfria
är icke i lagen föreskriven, såsom
herr Gustafsson påpekar. I propositionen
betonades emellertid på tal om
frekvensen av sökandena att lagen är av
undantagsnatur och att dess fortsatta
existens icke är utan vidare självklar.
Jag tillåter mig att ur propositionen
(1943: 18 s. 14 och 15) citera följande:
»I samma mån som antalet undantagssökande
ökas och svårigheterna
att nyttiggöra dessa för riksförsvaret på
grund därav uppkomma måste betänkligheterna
mot undantagslagstiftningen

växa i styrka. —- --Visar det sig i

tillämpningen att samvetsskäl åberopas
och respekteras i sådan omfattning att
försvarets effektivitet sättes i fara eller
en för tung börda lägges på dem, som
förbehållslöst fullgöra sin skyldighet
beträffande rikets väpnade försvar,
måste enligt min mening frågan om undantagslagstiftningens
fortsatta bestånd
upptagas till förnyat övervägande.» Hittills
har det icke ansetts påkallat att
upptaga lagens fortsatta existens till
omprövning.

Då sättet för prövning av samvetsbetänkligheter
nu upptages till kritisk
granskning böra de nyss anförda synpunkterna
beaktas. Det må även framhållas
att ärendena om vapenfri tjänst
till sin natur avvika från alla andra

Nr 35.

Tisdagen den 11 december 1951.

Svar på interpellation ang. prövningen av

om vapenfri värnpliktstjänstgöring.

administrativa ärenden. Detta sammanhänger
med de tolkningssvårigheter i
de individuella fallen som måste anses
vidlåda begreppet »samvetsnöd» inför
bruk av vapen. För undvikande av
missförstånd vill jag här framhålla att
någon bättre begreppsbestämning ej
torde vara möjlig.

Varje normal människa känner väl
avsky inför tanken att döda en annan
människa. Om det övervägande flertalet
av våra värnpliktiga dock lojalt låta
sig övas i bruket av vapen, så beror
detta på det högre syfte som ligger
bakom påbudet om övning i vapnens
bruk. Syftet är att värna folkets frihet
och landets oberoende. Att de vapenbärande
värnpliktiga i allmänhet
skulle ha mindre känsliga samveten än
de vapenfria lär icke kunna hävdas.
En annan sak är att dessa senares samveten
reagera på ett annat sätt.

Det står icke i mänsklig makt att
pejla djupet av en annan människas
samvete och fälla ett säkert omdöme
om detta. Hur skall man särskilja reaktioner
av starkt obehag från samvetsnöd?
Och hur skall den varaktiga samvetsnöden
kunna skiljas från den tillfälliga,
som kanske har sin rot i miljöpåverkan
eller propaganda? De utredande
organen ställas här inför synnerligen
vanskliga uppgifter. Det är begripligt
att utredningsmännen, även om
de helt säkert i allmänhet vilja vara
objektiva, oftast äro benägna att acceptera
ett påstående om djup samvetsnöd.
Detta är helt mänskligt och skall ej av
mig kritiseras. Stundom förekomma
emellertid tecken tydande på slentrian.
Jag har t. ex. nyligen haft i min hand
sju ansökningar om vilka en aktad
prästman avgivit utlåtanden, tillstyrkande
i samtliga fall. Samtliga utlåtanden
äro likalydande, bortsett från sökandenas
namn och dateringarna. Några
av utlåtandena äro t. o. m. genomslagskopior.

Vad angår de intyg som skola åtfölja

intygsgivares tillförlitlighet vid ansökan

ansökningarna finnas mångtaliga exempel
på att intygsgivare, även betrodda
män, utfärdat intyg om personer, med
vilka de haft endast flyktig bekantskap.
Dessa intygsgivare ha säkert i de flesta
fall menat väl; de ha bara haft svårt
att säga nej. Sedan finns det i vissa orter
intygsgivare med tydligen mycket
stor bekantskapskrets som utfärda intyg
på löpande band och efter formulär.
Det tycks med andra ord icke vara
så svårt att få intyg på att man hyser
djup samvetsnöd.

Av vad jag anfört framgår att den utredning
som ligger till grund för prövningen
av dessa ansökningar är och
måste vara subjektiv och att den mången
gång är mindre tillförlitlig. Dessa
brister sammanhänga emellertid med
ämnets natur.

Vad den nämnd eller det råd beträffar,
som interpellanten nu föreslagit, så
har ju denna fråga tidigare varit under
prövning. Jag tror knappast att en sådan
institution skulle nämnvärt bidraga
till ett säkrare bedömande av ärendena
än som nu är möjligt. Även en sådan
nämnd skulle förvisso vara underkastad
den mänskliga ofullkomlighet som
vidlåder all utredning och prövning på
detta område.

Vad slutligen angår interpellantens
sista fråga så är jag i likhet med honom
djupt bekymrad över att vissa värnpliktiga
som fått avslag ha drabbats av
fängelsestraff. Interpellantens tanke
att en värnpliktig, som fått sin ansökan
avslagen men inkommer med förnyad
ansökan, ej skulle ådömas straff
synes mig dock knappast hållbar. Är
det meningen att den som fått avslag
ej skall kunna inkallas i avbidan på en
ny ansökan? Men hur skola myndigheterna
kunna veta om det över huvud
kommer en ny ansökan. Det visar sig
nämligen ofta att sökandena finna sig
i ett avslagsbeslut och lojalt rätta sig
därefter.

Tisdagen den 11 december 1951.

Nr 35.

Svar på interpellation ang. prövningen av intygsgivares tillförlitlighet vid ansökan

om vapenfri värnpliktstjänstgöring.

Vad angår reformer på detta särdeles
vanskliga område vill jag försäkra interpellanten
att försvarsdepartementet
oavlåtligt ägnar dessa frågor sin uppmärksamhet.

Bland tänkbara reformer vill jag
nämna följande:

1) De frågeformulär som utredningsmännen
anmodats följa vid sina samtal
med de värnpliktiga kunna måhända
utbyggas och förbättras. Jag ämnar hänskjuta
denna sak till stats- och frikyrklig
sakkunskap.

2) Det vore också tänkbart att genom
skärpning av tillämpningsföreskrifterna
söka renodla de verkligt samvetsömma
från de övriga. Härvidlag uppstå emellertid
svårigheter att få en entydig
måttstock eller norm för en sådan sovring.
Jag är för närvarande icke i stånd
att ange någon lämplig linje för den
antydda skärpningen. Jag kommer
emellertid att ägna frågan uppmärksamhet
och undersöka möjligheterna
att finna utvägar.

3) Slutligen bör det undersökas, huruvida
icke en vidgad användning av
dagsböter som straff för överträdelser
som samvetsömma begått för sitt samvetes
skull bör komma i fråga.

Jag är slutligen ense med interpellanten
då han så bestämt tar avstånd
från den statsfientliga rörelse som spelar
en icke oväsentlig roll i dessa sammanhang.

Härpå yttrade:

Herr GUSTAFSSON i Borås: Herr talman!
Jag ber att allra först få till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
frambära mitt tack för
vänligheten att låta mig taga del av
svaret på min interpellation. Jag vill
även i mycket hög grad tacka för svarets
innehåll.

Den fråga som det här gäller bedömes
säkerligen mycket olika. Somliga
torde anse hela spörsmålet såsom skä -

ligen onödigt och tala cyniskt om daltande
med samvetena, andra ha en
axelryckning till övers för problemet,
och andra återigen betrakta lagen om
vapenfria värnpliktiga som en offergärd
på samvetsfrihetens altare. Jag
tror att då har man kommit nära de
livsvärden, som äro oumbärliga för en
kulturstat: individens rätt att handla
efter sitt samvete, givetvis inom rimliga
gränser. Det är glädjande att taga
del av statsmakternas handläggande av
denna allvarliga fråga. Jag utläser ur
försvarsministerns svar, att han delar
principiellt min syn på samvetets höghet
och personlig integritet.

Jag har sökt att följa ärendets utveckling
alltifrån 1898 års värnpliktskommitté,
som fann sig föranlåten att
förorda rätt till befrielse från vapenövning
för samvetsömma värnpliktiga.
Det vore säkerligen både oklokt och
onödigt att trötta kammaren med en
redogörelse för denna lagstiftnings utveckling
fram till 1943 års lag. Jag nöjer
mig med att säga, att de myndigheter,
som arbetat med denna lag, ha visat
en utomordentlig förståelse. Jag vill
också säga ett tack för denna förståelse.
Med detta har jag alltså velat tacka
alla som medverkat till den ifrågavarande
lagstiftningen.

Anledningen till min interpellation
är emellertid tillämpningen av denna
lag i dagens läge och spörsmålet, huruvida
det är berättigat att säga vad
många synas förmena, att lagen tillämpas
synnerligen godtyckligt eller rent
av sättes ur funktion. Det måste ju ur
rättssynpunkt vara viktigt att få detta
klarlagt. Ingen bör ju här kunna giva
bättre besked än herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet. Beskedet
på just detta spörsmål har jag
dock icke så alldeles lätt att få fram ur
det erhållna svaret.

I allmänhet torde det vara så, efter
vad jag inhämtat från sakkunnigt håll,
att icke inskriven värnpliktig, som öns -

Nr 35.

Tisdagen den 11 december 1951.

Svar på interpellation ang. prövningen av intygsgivares tillförlitlighet vid ansökan

om vapenfri värnpliktstjänstgöring.

kar befrielse från övning i vapnens
bruk och styrker sin ansökan med vederbörliga
handlingar, också erhåller
befrielse. Honom tilldelas då tjänstgöring
vid arméns sjukvård eller vid luftskyddet.
Han kan även uttagas till expeditions-,
yrkes- och handräckningstjänst
eller civilt arbete vid krigsmakten
eller civilt arbete för statens eller
kommuns räkning. Vapenfri värnpliktig
är även skyldig att tjänstgöra ett antal
dagar, som med en tredjedel överstiger
för vanliga värnpliktiga stipulerad
tjänstgöringstid. Om denna kategori
av vapenfria värnpliktiga synes
alltså knappast diskussionen behöva
röra sig. Den gäller fastmera de s. k.
eftervägrarna, d. v. s. sådana som helt
eller delvis genomgått militär utbildning.
Lagen ger rätt även för sådana
att befrias från vidare utbildning i vapentjänst.
Det heter i 1 §: »Värnpliktig,
för vilken bruk av vapen mot annan
skulle medföra djup samvetsnöd,
må såsom vapenfri värnpliktig fullgöra
värnpliktstjänstgöring etc.». Här inkluderas
alltså såväl inskrivna som icke
inskrivna värnpliktiga. Om dessa senare
skrevo utredningsmännen enligt vad
framgår av Kungl. Maj :ts proposition
nr 18/1943 följande: »Skälen för undantagsställning
kunna icke gärna vara
andra än samvetsskäl, och det borde
för alla berörda, sålunda icke allenast
för de redan inskrivna värnpliktiga
gälla, att dessa skäl måste vara av den
djupaste och allvarligaste art för att någon
hänsyn skall kunna tagas till dem.»

Departementschefen fogar till detta
ett yttrande: »För egen del finner jag
i likhet med utredningsmännen det
icke gärna möjligt att, utan uppgivande
av den princip, som ligger till grund
för lagstiftningen på detta område, enbart
till inskrivningstillfället begränsa
möjligheterna till befrielse från vapentjänstgöring.
Då jag på grund härav i
likhet med de sakkunniga förutsätter,
att befrielse från vapentjänstgöring

skall kunna förekomma även efter inskrivningen,
utgår jag emellertid från
att en ingående prövning kommer att
ägnas dessa fall, vilka — något som varit
av betydelse vid mitt ställningstagande
— ej sällan med hänsyn till vederbörandes
ålder erbjuda förhållandevis
större möjligheter till objektivt bedömande
än vad fallet är i fråga om
värnpliktiga i inskrivningsåldern.»

Jag tror att detta departementschefens
resonemang är riktigt. Det torde
vara lättare att objektivt bedöma allvaret
i en persons ståndpunktstagande,
då han nått upp i trettioårsåldern, än
vad det är vid inskrivningsåldern. Ingen
lär väl kunna göra gällande att en
person icke kan ändra sin inställning
till de religiösa tingen och få samvetsbetänkligheter
mot att bruka vapen efter
21 års ålder.

Jag vet icke hur många s. k. eftervägrare
som under t. ex. det sista året
begärt befrielse från vapentjänst. Någon
statistik kanske det icke heller i
detta sammanhang kan vara tjänligt att
redovisa. Att de varit så många till antalet,
att de vållat de militära myndigheterna
stora bekymmer, förstår man.
Dessa svårigheter skall man icke taga
lätt på; det skall också sägas. Men att
fängelsedomar just i dessa dagar likväl
avkunnas i mycket stor skala inger
även det bekymmer men ifrån andra
utgångspunkter.

Mig synes att i de fall, där det bevisligen
föreligger en ärlig samvetsinställning
hos en värnpliktig, där borde
lagens både bokstav och anda följas.
Regeringens handläggning av dylika
ärenden bör helt ledas av respekten för
den enskilde medborgarens samvete,
som ju varit lagstiftningens fundament.
Ett större antal vägrare och ett hårdare
politiskt klimat böra icke vara utslagsgivande.
De verkliga samvetsmänniskorna
äro, det vill jag säga, vårt
folks största tillgång, detta oavsett vad
samvetet ger för utslag i fråga om va -

Nr 35.

Tisdagen den 11 december 1951.

Svar på interpellation ang. prövningen av intygsgivares tillförlitlighet vid ansökan

om vapenfri värnpliktstjänstgöring.

pentjänst. Man kan även efter noggrann
prövning komma till motsatt
åskådning än den de vapenfria förfäkta.
Det vore kusligt om regeringen,
samma år som den framlagt sin proposition
om religionsfrihet för vårt folk
och denna lag enhälligt antagits av
riksdagen, i samma andetag skulle
döma oförvitliga medborgare till fängelse
därför att de icke kunna handla
mot sitt samvete inom ramen av vad
lagen medgiver.

Hur det kan tillgå vill jag belysa med
ett exempel. Jag ställer detta exempel i
en viss relation till min tredje fråga;
jag ber herr statsrådet att uppmärksamma
det. En ung man i trettioårsåldern
fick i mitten av juni månad inkallelse
till repetitionsövning den 11
september. Han hade fullgjort rekryten
och en repetitionsövning i vanlig
ordning. Senare har han fått samvetsbetänkligheter
mot att bära vapen. Han
ansökte om befrielse i juni månad men
fick avslag den 27 juli. Hans ansökan
var styrkt av intyg från personer, vilkas
ställning i samhället och förmåga
av ett sakligt och objektivt omdöme är
höjt över varje tvivel. Utredningsmannens
omdöme var synnerligen positivt.
Han framhöll att den sökande visat en
mer än vanligt klar intelligens och utpräglat
personlig hållning i resonemangen
om sin religiösa och etiska
livssyn. Hans karaktär fann utredaren
präglad av saklighet och samvetsgrannhet.
Sökanden själv förklarade sig redo
att fullgöra en längre tjänst och att taga
risker till livet i lika hög grad som de
värnpliktiga. Inom parentes: detta är
givetvis den enda hållbara ståndpunkten,
när det gäller att få fram en etisk
kvalifikation. Och om den del av de
samvetsömma jag här talar om skulle
ha förfallit till vad statsrådet kallar för
att »anlägga pockande eller rent av hotfulla
tonfall vid hävdande av sina anspråk»,
är detta djupt beklagligt, och
jag är färdig att döma det lika hårt
3 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr

som statsrådet gör. Men jag undrar, om
detta förekommer bland den kategori,
som jag här vill vara talesman för.

Jag återgår till fallet. Det blev likväl
avslag. Då jag personligen gått igenom
alla här nämnda handlingar, kan jag
icke förstå, på vad sätt man annars
skulle kunna styrka en ansökan av
detta slag än vad här varit fallet.

Den 5 september inlämnades på nytt
till Konungen ansökan om förnyad
prövning av fallet. Att detta ej skett
tidigare berodde bl. a. på väntan att
få avskrifter av handlingarna från den
första handläggningen. Det kan påvisas
att de militära myndigheternas
motvilja mot att snabbt utlämna utredningsmannens
yttrande har så fördröjt
en förnyad ansökan, att denna i vissa
fall ej kunnat göras före en förnyad
inkallelse. Icke mindre underligt är att
militära myndigheter vägrat att vidarebefordra
en andra ansökan till Kungl.
Maj:t, trots att lagen här ger klara besked.
Jag syftar på 1 § 2 mom. i lagen
om vapenfria värnpliktiga. Vad andra
lagutskottet skrev i sitt utlåtande nr
9/1945 s. 11 och 12 borde väl här åtminstone
ha varit vägledande. Men jag
lämnar detta.

Den man jag nämnt inställde sig i
vanlig ordning vid sitt regemente; det
var den 11 september. Han vidhöll sin
vägran. Han ådömdes då först arrest,
vilken dom efter ett dygn ändrades till
kasernförbud. Sedan skolmyndigheterna
vid den skola, där han alltfort vistas,
gjort en personlig framställning i
försvarsdepartementet kom den 14 september
telegrafiskt meddelande att
hans ansökan var beviljad, varför han
hemförlovades tills vidare. Den 25 i
samma månad erhöll han stämning till
Norra och Södra Vedbo häradsrätt för
att svara för, som det heter, grovt lydnadsbrott.
Det som den 12 september
var grovt lydnadsbrott och som enligt
dom den 15 oktober renderade mannen
en månads fängelse var den 14 sep 35.

Nr 35.

Tisdagen den 11 december 1951.

Svar på interpellation ang. prövningen av

om vapenfri värnpliktstjänstgöring.

tember intet brott alls. Hade mannen
givit vika bara för någon dag hade han
sparat sig från en fängelsedom, men
därmed hade han ju även visat, att de
samvetsbetänkligheter som han åberopat
inte voro av allvarligare art.

För lekmannen -— jag säger lekmannen
-— framställer sig gärna den frågan:
Var det nödvändigt för militären
att fullfölja sin åtalsanmälan när den
värnpliktige någon dag senare enligt
Kungl. Maj:t var kvalificerad för vapenfri
tjänst? Det är möjligt att häradsrätten
inte kunde handla annorlunda
än den gjorde, men för lekmannen ligger
det nära till hands att anse, att man
här brukat större våld än nöden krävde
och att man bort ogilla åtalet då
Kungl. Maj:t sagt sitt. Finns det inte
en gammal domareregel som säger, att
man hellre bör fria än fälla? Borde
man inte mot lagens kalla bokstav ha
kunnat hävda dess mening? Domen är
överklagad hos Göta hovrätt, vars utslag
mig veterligen ännu ej fallit.

Jag har valt att mera utförligt redogöra
för ett fall. Exemplen kunde
mångfaldigas. Domarna tyckas nu före
jul falla som löven om hösten. Bara
från en enda rådhusrätt meddelades att
förra veckan dömdes sex stycken värnpliktiga
till en månads fängelse vardera.

Att det inte endast gäller domar över
»eftervägrare» framgår av vad som
meddelas i pressen. Jag har exempel på
en ung man som vägrat vid inskrivningen.
Utredningsmannen hade tillstyrkt
och likaså inskrivningschefen,
det sista i och för sig rätt märkligt. Det
blev likväl avslag. Ny ansökan sändes
i juli, och då inkallelse kom den 19 juli
vägrade mannen att ta vapen samt
dömdes av Sollefteå rådhusrätt till 20
dagars arrest och avtjänade straffet.

En beklämmande ovisshet tycks råda
hos de militära myndigheterna om hur
man skall förfara rent formellt i en hel
del fall. En värnpliktig, som fullgjort

• intygsgivares tillförlitlighet vid ansökan

rekryten vid T 3 i Sollefteå, lämnade
i mars in ansökan om befrielse från
vapentjänst. Det blev avslag i juni. Vederbörliga
handlingar hade medsänts,
och utredningsmannen hade tillstyrkt.
Ny ansökan sändes i augusti. Den
skulle ha sänts förr, men tvenne gånger
nekade de militära myndigheterna att
vidarebefordra denna andra ansökan
och återsände den tillsammans med ett
meddelande om att någon ytterligare
ansökan inte fick sändas förrän ett
eventuellt straff avtjänats. En ny ansökan
sändes då till försvarsdepartementet
direkt, som beviljade den. Under
väntetiden kom inkallelse, och då mannen
vägrade att bära vapen blev han,
efter det den sista ansökan beviljats,
instämd till Skellefteå rådhusrätt och
den 21 november dömd till en månads
fängelse villkorligt, sedan nämnden
överröstat domaren. Utslaget kommer
att överklagas av åklagaren.

Om man här förfarit med litet mer
medgörlighet, hade saken kanske kunnat
ordnas. Jag bygger detta mitt antagande
på att 4 § i Kungl. Maj:ts kungörelse
år 1943 kan ge rum för en sådan
tolkning; detta enär Kungl. Maj:t
själv kan bevilja ny ansökan innan
»ådömt straff avtjänats eller frågan om
dess verkställande upphört», som lagen
annars ordagrant föreskriver.

Herr talman! Jag har i min interpellation
klart sagt ifrån, att all möjlighet
till simulation bör, så långt det står i
mänsklig makt att bedöma, vara utesluten,
men detta kan inte innebära att
varje ärlig mans fall skall prövas under
hot om fängelsestraff. Så var väl
ändå inte lagstiftarens mening. Här är
ingen plats för sentimentalitet, det skall
sägas så starkt och högt som behövs,
men sann mänsklighet inför ärliga
samvetsmänniskor är i överensstämmelse
med lagens anda och mening.
Jag känner ett fall som berättigar mig
till att säga detta. En kamrat till en
värnpliktig skriver: »Karlsson fick av -

Tisdagen den 11 december 1951.

Nr 35.

Svar på interpellation ang. prövningen av intygsgivares tillförlitlighet vid ansökan

om vapenfri värnpliktstjänstgöring.

slag på sin ansökan utan motivering.
Han måste mot sitt samvete bära vapen.
Detta har gjort honom tyst och
nedstämd. Han valde att icke ta fängelsestraff,
enär han är gift och har försörjningsplikter.
Hade han vidhållit sin
vägran och gått i fängelse hade ju familjen
intet underhåll fått. Nu säger
han att det är som om något brustit
och gått sönder inom honom. Mitt intryck
är att Karlsson är en god människa,
en sådan som det är en upplevelse
att möta.» — Så långt brevet. Jag
frågar: Är inte detta att pressa en människa
intill gränsen för hennes förmåga?
Och, herr statsråd, jag ställer detta
fall i relation till vad försvarsministern
själv säger om att den som får avslag
ofta lojalt rättar sig efter vad försvarsdepartementet
beslutat. Att, som här
tydligen sker, få människor att jämka
på sitt samvete eller att tysta dess röst
inför hotet av yttre tvång måste innebära
ett avsteg från vad lagen av år
1943 avsett. Om regeringen alltfort
skulle gå lika hårdhänt till väga, så att
samvetsmänniskor av denna kategori
kastas i fängelse, kommer detta sätt att
skapa martyrer minst av allt att minska
antalet vapenvägrare, detta särskilt
om det kan sägas att det sker mot den
nuvarande lagens bokstav och anda.

.lag har allvarligt sökt att sätta mig
in i de militära skäl som kunna redovisas
för avslag. Dessa skäl ha med berättigad
styrka hävdats i debatten, men
jag måste ändå fråga mig om inte samvetsfriheten
hos ärliga människor är
värd både åberopad förlorad utbildningstid
och svårigheterna att fylla
uppstådda vakanser. Jag tror det. Jag
skulle ha varit än mer tacksam om försvarsministern
gett klarare besked om
de som nu få sina ansökningar avslagna
ha så vaga intyg att de icke kunna
gillas, eller om andra skäl föreligga.
När statsrådet försäkrar att han, som
jag förstår det, i positiv riktning kominer
att ögna dessa frågor sin uppmärk -

samhet är detta glädjande, och i hopp
om att det skall bli möjligt att finna en
lösning till förhindrande av de många
fängelsedomarna vill jag än en gång
tacka statsrådet för hans goda svar.

Herr SWEDBERG: Herr talman! Jag
är sedan åtskilliga år tillbaka av Kungl.
Maj :t förordnad utredningsman för
samvetsömma värnpliktiga. Inte minst
därför har jag med mycket stort intresse
tagit del av statsrådets svar på
interpellationen. Jag har under åtskilliga
år i nämnda egenskap samlat en
viss erfarenhet, ja, jag kanske skulle
kunna säga sakkunskap på området
och kan måhända därför tillåta mig att
yttra några få ord i det här sammanhanget.

Jag vill då först säga, att jag i stort
sett delar de synpunkter, som statsrådet
i svaret givit uttryck åt. Statsrådet säger
till exempel: »Många vapenfria hävda
att de ingalunda vilja undandra sig
några risker i farans stund. Men man
kommer inte ifrån att det är de vapenbärande
soldaterna som stå i främsta
linjen. Det är i betraktande härav mindre
välbetänkt att de som åberopa samvetsnöd
— som ofta sker ■— anlägga
pockande eller rentav hotande tonfall
vid hävdandet av sina anspråk.» Jag
vill bara säga att jag inte bara helt och
fullt delar de här framkomna synpunkterna;
jag skulle vara benägen att i
viss mån skärpa det uttryck som statsrådet
använde. Det har ju av gammalt
varit en ledande regel för de över all
världen kända och högt ansedda kväkarna,
som ju ofta vägra göra vapentjänst,
att de äro villiga att ta minst
lika stora risker som de som böra vapen.
Och det menar jag måste vara ett
oeftergivligt och bestämt krav även
här i vårt land. Det är klart att prövningen
av de samvetsömma måste innebära
vissa svårigheter, som ju också
herr statsrådet pekade på. När stats -

Nr 35.

Tisdagen den 11 december 1951.

Svar på interpellation ang. prövningen
om vapenfri värnpliktstjänstgöring.

rådet säger att det är mindre välbetänkt,
att de som åberopa samvetsnöd
samtidigt anlägga pockande eller rent
av hotfulla tonfall måste jag ju framhålla,
att jag därvidlag är benägen att
skärpa uttrycket. .lag menar att det är
i så hög grad klandervärt att det knappast
tillräckligt allvarligt kan stämplas
som oriktigt och ur alla synpunkter
olämpligt att i sådant sammanhang använda
pockande eller hotfulla tonfall.
När emellertid statsrådet säger att detta
ofta sker, måste jag anmäla tveksamhet
inför detta uttalande. Jag har under
flera år haft att göra med ett betydande
antal vapenvägrande värnpliktiga.
Det är väl i ett par fall möjligt att jag
kunnat finna någon sådan ansats, och
jag är angelägen att här inför statsrådet
och kammaren säga, att jag inte
då uraktlåtit att ge den mest allvarliga
admonition till vederbörande. När sedan
statsrådet i svaret säger, att det
inte står i mänsklig makt att pejla djupet
i en annan medmänniskas samvete
och fälla ett säkert omdöme därutinnan,
är jag den förste att instämma i
detta uttalande. Det är ju alldeles uppenbart
och ligger rent av i sakens natur,
men om det är som statsrådet här
befarar i fråga om intygsgivningen, att
i utredningsmännens utlåtande förekomma
slentrianmässiga omdömen, så
frågar man sig ju, om i departementet
vederbörande tjänsteman eller statsrådet
eller till och med Kungl. Maj :t, som
till sist har avgörandet i dessa frågor,
över huvud taget kunna tänkas sitta
inne med större möjligheter att bedöma
en människas samvete och på avstånd
utan någon direkt personlig kontakt
med vederbörande fälla sitt avgörande
och träffa sitt slutliga omdöme. I alla
händelser kan jag inte underlåta att
ge uttryck för en känsla av ett visst
obehag, en känsla av viss olust inför
detta utredningsuppdrag, om jag tänker
på att den av Kungl. Maj:t förordnade
utredningsmannen —- det måste förut -

av intygsgivares tillförlitlighet vid ansökan

sättas som regel vara fallet — gör sitt
allra yttersta för att i mån av sina möjligheter
pröva äktheten och allvaret hos
vederbörande värnpliktige och därefter
avger sitt utlåtande med ett visst yrkande,
och man sedan i departementet
avviker från detta och kommer till ett
helt motsatt resultat. Jag kan inte underlåta
att säga, att det råder en viss
undran om vilka normer man därvid
följer inom departementet och på vilka
grunder man handlar, då man avviker
ifrån eller helt bortser från de handlingar
som föreligga. Detta är, herr
statsråd, ingen kritik — jag inser till
fullo svårigheterna och allvaret i sådana
här avgöranden — men det är
en undran, som jag inte kan underlåta
att ge uttryck åt. Herr statsrådet har
trott sig spåra tecken på slentrianmässighet
från intygsgivares och utredningsmäns
sida. Jag undrar om det
möjligen inte kan föreligga risk för
slentrianmässigt förfarande i det här
fallet även hos departementet och hos
de sist avgörande instanserna. Jag kan
väl våga säga, att vissa meddelanden,
som jag faktiskt haft i min hand från
tjänstemän i departementet, ge anledning
just till en sådan undran. Ehuru
det inte framgått av statsrådets svar
direkt och med önskvärd och tillfredsställande
klarhet, måste det väl ändå
vara så att man i departementet vid
det slutliga avgörandet följer vissa normer.
Hur man där skall kunna undvika
slentrian och schablon har jag svårt
att se. Jag vill emellertid med tillfredsställelse
notera departementschefens
försäkran, att departementet oupphörligt
ägnar dessa frågor upmärksamhet.

Herr statsrådet medgav, att de frågeformulär,
som utredningsmännen anmodats
följa, måhända böra utbyggas
och förbättras. Jag vill säga herr statsrådet,
att jag mycket bestämt anser, att
dessa i alla händelser böra förbättras.
Det skulle vara mycket enkelt, men jag
skall inte upptaga kammarens tid med

Nr 35.

Tisdagen den 11 december 1951.

Svar på interpellation ang. prövningen av

om vapenfri värnpliktstjänstgöring.

att visa, att i detta formulär förekomma
frågor, som ha en sådan formulering
och en sådan innebörd, att jag allvarligt
ifrågasätter om många ledamöter
av denna kammare tillfredsställande
kunna besvara dem. En förbättring är,
som jag ser det, synnerligen påkallad.
Jag är personligen mycket tacksam för
herr statsrådets löfte att hänskjuta detta
ärende till lämplig sakkunskap för
att åstadkomma påkallad förbättring.

Jag har behov av att vidare uttala
min uppskattning av den förståelse för
det djupt allvarliga i denna fråga som
i stort sett präglar statsrådets svar. När
statsrådet förklarar sig vara villig att
göra sitt bästa för att undersöka möjligheterna
och finna utvägar till en tillfredsställande
lösning av dessa allvarliga
och svåra problem, så vill jag bara
hoppas att han verkligen skall lyckas
med detta.

I likhet med statsrådet anser jag att
en skärpning av tillämpningsföreskrifterna
avseende att renodla de verkligt
samvetsömma från de övriga bör komma
i fråga. Det ligger i sakens natur
att det är en ytterst svår och allvarlig
sak, men jag menar att den är av sådan
betydelse, att man icke bör rygga
tillbaka för de svårigheter, som här
möta. Jag anser nämligen att lika allvarligt,
viktigt och angeläget som det
är att samhället tillämpar den respekt
för det enskilda samvetet som lagen
faktiskt accepterat, lika angeläget är
det att man här kommer att skärpa kraven
därhän, att man i möjligaste mån
kan undvika missbruk av den möjlighet
som lagen ger.

Jag har, herr talman, med dessa korta
ord velat uttala min anslutning i stort
sett till de synpunkter, som anförts såväl
av herr statsrådet som av interpellanten.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON: Herr talman!
Jag delar de synpunkter som herr

intygsgivares tillförlitlighet vid ansökan

Swedberg här givit uttryck åt. Jag är
den förste att erkänna, att det naturligtvis
kan vara förenat med stora svårigheter
för departementet och departementschefen
att bedöma varje enskild
människas samvete och samvetsnöd,
som man har att taga ställning till. Jag
kan också erkänna, att om det finns
slentrian vid bedömningen ute i landet,
så finns det alltid risk för att departementets
tjänstemän och även jag själv
så småningom kunna anfrätas av en
viss slentrian, när det gäller dessa ting.
Men jag vill understryka, att hittills
har man gjort det bästa för att försöka
undvika detta.

Det är inte så, att vi tillämpa vissa
normer, utan det är tvärtom så att vi
försöka bedöma varje enskilt fall för
sig. Men då är det, mina damer och
herrar, av den allra största vikt att intygen
icke äro likalydande. Intygsgivaren
säger att för den mannen förordas
vapenfrihet av den och den anledningen.
Så kommer vi till nästa man och
finner precis samma anledning. Sju sådana
intyg ha vi erhållit å rad med
precis samma argument, vilket skulle
innebära att dessa människor äro exakt
lika beskaffade och att deras samvetsnöd
är av exakt samma slag.

Jag måste erkänna — och det får väl
var och en, som har möjlighet att intressera
sig för dessa saker också ge
mig rätt i ■— att under sådana betingelser
kan det vara förenat med stora
svårigheter att bedöma, hur man skall
handla. Det kommer att vara lika svårt,
om det är en departementschef som
skall besluta som om det skulle ha varit
en nämnd, som på likartade grunder
skulle fatta sina beslut.

I anslutning härtill vill jag framhålla
en sak, som herr Gustafsson var inne
på. Han anförde ett exempel. En man
vid namn Karlsson, som hade fått avslag
och som sedan hade blivit tyst och
nedstämd. Ja, herr Gustafsson, det finns
kanske åtskilliga i detta land som inte

Nr 33.

Tisdagen den 11 december 1951.

Svar på interpellation ang. prövningen av intygsgivares tillförlitlighet vid ansökan

om vapenfri värnpliktstjänstgöring.

lägga in någon ansökan om att erhålla
vapenfri tjänstgöring, vilka bli tysta
och nedstämda, när de skola gå till sin
tjänst och ställas inför det yttersta,
nämligen att med vapen i hand tillgripa
dödandet vid försvaret av landets
frihet och oberoende. Men de komma
inte med några ansökningar om vapenfrihet,
och Karlsson lät sig nöja
efter avslaget. Hans samvetsnöd var med
andra ord inte av den beskaffenhet, ätt
han fullföljde saken och tog de yttersta
konsekvenserna av densamma. Här
ha vi ett exempel på, tycker jag, hur
svårt det kan vara. Jag vill icke dra
slutsatsen att man handlade orätt i departementet,
när man gav honom avslag.
Hans samvetsnöd var inte av den
beskaffenhet, att han till varje pris nekade
att bära vapen.

Då frågar herr Gustafsson: Finns det
då verkligen så vaga intyg, att man
inte skulle kunna bevilja vapenfri
tjänstgöring för dem som ansöka därom?
Tyvärr, herr Gustafsson, finns det
alltför många likalvdande starka intyg,
som vi emellertid, på grund av den erfarenhet
vi ha i departementet inte
alltid kunna sätta vår lit till. Det är
därför jag anser det vara så viktigt, att
de som ha med dessa ting att göra ute
i landet såvitt möjligt skola undvika att
anfäktas av en slentrian, som kan komma
att förstöra en i och för sig förståelig
sak.

Jag vill emellertid ytterligare understryka,
att jag med den allra största
uppmärksamhet skall följa denna fråga
och att vad på oss ankommer dessa
ting skola behandlas med all varsamhet
i departementet.

Herr GUSTAFSSON i Borås: Herr talman!
Jag skall inte taga kammarens
uppmärksamhet många sekunder i anspråk.
Jag bara vill påpeka, att om det
är så, att intygen icke kunna anses vara
adekvata och ge en sådan tolkning och

bild av den, som lämnar in ansökan,
som man skulle önska, så är det all anledning
att söka få fram en sådan ordning,
att man kan tillmäta dessa intyg
det värde, som bör tillmätas dem. Det
är därför som jag har frågat om herr
statsrådet anser att intygsförfarandet är
otillfredsställande och om herr statsrådet
vill medverka till inrättande av en
särskild nämnd eller liknande organ,
så att dessa intyg verkligen bli tillfredsställande.

Var och en som stått i den inte alltid
så angenäma situationen att få skriva
intyg vet, att det kan vara rätt svårt att
formulera intygen olika. De måste vara
av en viss typ, de måste ha ett visst bestämt
innehåll för att godtagas. När man
varit i den situationen, att man fått vissa
intyg tillbaka, därför att det klickat i
fråga om formuleringen, så blir man
naturligtvis litet försiktig och håller sig
gärna till en mall. Man söker utröna så
långt det finns möjlighet, om den person,
som man samtalar med, verkligen
kan bedömas såsom samvetsöm, och
därför tycker jag att även om intygen
få en viss uniformitet, behöva de inte
anses vara mindre tillförlitliga för det.

Jag vill naturligtvis inte alls försvara,
att man tillverkar intyg på löpande
band, men jag vill säga att när man vid
olika tillfällen stått i den situationen
att skriva intyg, få de gärna en viss likhet
så småningom.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON: Herr talman!
Med anledning av vad herr Gustafsson
sist sade vill jag bara understryka
en sak: Vi klara inte av detta
genom att tillsätta en nämnd, som uppe
i Stockholm skulle sitta och ta del av
dessa intyg under samma förhållanden
som försvarsdepartementets tjänstemän
och jag själv. Att komma till rätta med
intygen är att komma till rätta med intygsgivarna,
och jag skulle vilja säga,

Tisdagen den 11 december 1951. Nr 35. 3.

Svar på interpellation ang. åtgärder för förbättring av den allmänna trafiksaker
heten och för upprustning av vägväsendet.

eftersom vi nu äro inne på samvetsnöden,
att vad jag framför allt önskar
av intygsgivarna är, att de handla efter
sitt samvete eller att de i varje fall inte
avge intyg på ett sådant sätt, att de behöva
råka i samvetsnöd efteråt. Det är
här som vi ha grunden till de nuvarande
svårigheterna, och det är här som jag
skulle i första hand önska en viss förnyelse,
d. v. s. att man skulle komma
ifrån den slentrian, som jag har tilllåtit
mig kalla det för och som jag med
ledning av de korta erfarenheter jag
har, verkligen funnit existera. Om vi
kunna komma till rätta med detta, herr
Gustafsson, ha vi också större förutsättningar
att bedöma de enskilda fallen,
med alla de svårigheter som därmed äro
förenade, i högsta instans. Då hoppas
jag också att vi skola komma fram till
sådana beslut, som stå i överensstämmelse
med lagens anda och mening.

Herr GUSTAFSSON i Borås: Herr talman!
Jag bara vill uttrycka min ytterligare
förhoppning, att statsrådet vill
medverka till att vad som kan göras blir
gjort för att intygen skola bli så tillfredsställande
som det finns möjligheter
till.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 14.

Svar på interpellation ang. åtgärder för
förbättring av den allmänna trafiksäkerheten
och för upprustning av vägväsendet.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON
erhöll på begäran ordet för att besvara
herr Perssons i Svensköp interpellation
angående åtgärder för förbättring
av den allmänna trafiksäkerheten och
för upprustning av vägväsendet.

Svaret hade före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter,
och herr statsrådet Andersson

lämnade nu endast en sammanfattning
av huvudpunkterna i svaret.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare, herr Persson i Svensköp har
i en interpellation till det statsråd, som
handlägger till vägväsendet och vägtrafiken
hörande ärenden, riktat följande
fråga.

Vilka åtgärder övervägas inom regeringen
för åstadkommande av en snar
förbättring av den allmänna trafiksäkerheten
på våra vägar och en så snabb
upprustning av vägväsendet som möjligt? Enligt

gällande arbetsfördelning mellan
statsrådet Hjalmar Nilson och mig
svarar statsrådet Nilson för vägväsendet,
medan frågor rörande vägtrafiken
närmast höra till mitt ämbetsområde.
Inom en nära framtid blir det tillfälle
att mot bakgrunden av regeringens förslag
i nästa års statsverksproposition
diskutera frågan om vägväsendets upprustning
på ett mera uttömmande sätt
än vad som nu kan bli fallet. Statsrådet
Nilson och jag ha därför ansett det
lämpligast att interpellationssvaret begränsas
till den fråga, som efter vad vi
kunnat finna utgör uppslaget till hela
interpellationen, nämligen det aktuella
läget på trafiksäkerhetens område. Det
ankommer härvid på mig att lämna
svaret.

I första kammaren bär jag tidigare
besvarat en av herr Lundqvist framställd
interpellation, som också berörde
trafiksäkerhetssituationen. Mitt svar på
herr Perssons interpellation kommer i
huvudsak att få samma innehåll som
svaret i första kammaren.

Först skall jag uppehålla mig något
vid frågan, huruvida en försämring i
trafiksäkerheten verkligen inträtt. Jag
vill begagna tillfället att göra detta inte
minst därför att frågan synes kunna
ställas i eu något annan belysning än
vad som skett i interpellationen och i

Nr 35.

Tisdagen den 11 december 1951.

Svar på interpellation ang. åtgärder för förbättring av den allmänna trafiksäker heten

och för upprustning av vägväsendet.

viss mån även i den allmänna debatten
i ämnet.

I interpellationen har uttalandet, att
trafikolycksfrekvensen den senaste tiden
stegrats, främst grundats på uppgifter
om trafikförsäkringsskadorna i
absoluta tal under åren 1949 och 1950
samt första halvåret 1951. Därjämte ha
trafikförsäkringsskadorna för vissa perioder
1950—1951 ställts i förhållande
till den kvantitet motorbränsle, som
oljebolagen försålt under dessa perioder.
Härmed har avsetts att få fram trafikolyckornas
ökning i relativa tal.

Att trafikolyckorna i absoluta tal ökat
är ett faktum. Om man däremot, som
interpellanten själv varit inne på, betraktar
trafiksäkerheten som en relativ
företeelse, vilken också beror av riskfrekvensen,
d. v. s. framförallt trafikintensiteten,
är slutsatsen att en försämring
inträtt icke fullt lika uppenbar. Man
måste i så fall alltså kunna påvisa, att
trafikolyckornas antal i förhållande till
trafikintensiteten, d. v. s. per fordonskilometer,
ökat. Någon metod att direkt
mäta vägtrafikens omfattning, uttryckt
i fordonskilometer, finnes emellertid
inte. För att få ett ungefärligt mått på
trafikintensiteten kan man som skett ta
drivmedelsförbrukningen som utgångspunkt.
Denna metod är emellertid behäftad
med betydande felkällor, särskilt
om det blir fråga om jämförelser under
en längre tidsperiod — framförallt beroende
på de strukturförändringar fordonsparken
ständigt undergår. Andra
metoder kunna också användas för en
bedömning av trafikintensiteten, exempelvis
beräkningar grundade på antalet
registrerade motorfordon eller på vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens periodiska
vägtrafikräkningar. Ej heller dessa metoder
ge emellertid något säkert mått på
trafikintensiteten.

Statens trafiksäkerhetsråd har i visst
sammanhang gjort jämförelser för åren
1946 och 1950 mellan trafikförsäkringsskadorna
och trafikintensiteten, sådan

den framkommer vid användande av
envar av de här angivna tre metoderna.
Därvid ha högst olika resultat erhållits.
Om man ställer antalet anmälda trafikförsiikringsskador
i förhållande till antalet
registrerade fordon får man enligt
rådet till resultat att skadefrekvensen
skulle ha minskat från 1946 till 1950 med
8 procent. Vid jämförelser på grundval
av vägtrafikräkningarna och drivmedelsförbrukningen
för de nämnda åren,
skulle däremot skadefrekvensen ha ökat.
Denna ökning uppgick vid jämförelsen
med vägtrafikräkningarna till 21 procent
och vid jämförelsen med drivmedelsförbrukningen
till 38 procent.

Interpellanten har som nämnts grundat
sina uttalanden på antalet till trafikförsäkringsbolagen
anmälda skador under
tiden januari 1949—juni 1951. Hans
uPPSifter gälla alltså ej antalet polisanmälda
motortrafikolyckor.

Jämföres antalet polisanmälda motortrafikolyckor
med antalet anmälda trafikförsäkringsskador
första halvåren
1949 och 1951, finner man att de polisanmälda
olyckorna ökat med 55 procent,
medan trafikförsäkringsskadorna stegrats
med icke mindre än 123 procent.
Alltsedan år 1939 ha de båda sifferserierna
i stort sett visat en enhetlig tendens,
vilken emellertid under första
halvåret 1951 plötsligt upphör. Under
11-årsperioden 1939—1949 uppgick sålunda
antalet anmälda trafikförsäkringsskador
till i medeltal mellan 2 och 3
per polisanmäld motortrafikolycka men
springer under första halvåret 1950 och
1951 upp till 3,30 resp. 4,34. Motsvarande
relationstal år 1949 utgjorde endast
2,oo. Den plötsliga och betydande stegringen
första halvåret 1951 av antalet
anmälda trafikförsäkringsskador kan
därför med visst fog antagas ha delvis
andra orsaker än en stegring av olycksfallsfrekvensen.
Med utgångspunkt från
antalet polisanmälda motortrafikolyckor
för första halvåret 1949 skulle man för
motsvarande tid 1951 ha kunnat för -

Tisdagen den 11 december 1951. Nr 35. 41

Svar på interpellation ang. åtgärder för förbättring av den allmänna trafiksäkerheten
och för upprustning av vägväsendet.

vänta ca 25 500 anmälda trafikförsäkringsskador
mot faktiskt anmälda 42 600.
En förklaring till skillnaden mellan dessa
skadetal — ca 17 000 — är för dagen
icke lätt att ge. Måhända kan det förhålla
sig så att det stora antalet nyblivna
motorfordonsförare, som nu uppträda
i trafiken, bidragit till en temporär
ökning av antalet egendomsskador
och vidare att flera sådana skador, vilka
förut avhjälpts utan anmälan till försäkringsbolagen,
numera anmälas dit på
grund av de ökade reparationskostnaderna.

Vad jag här anfört tyder enligt min
mening på att det icke kan anses alldeles
klart, att trafiksäkerheten relativt
sett undergått någon så stark försämring
som interpellantens siffermaterial
till synes ger vid handen.

Oavsett huruvida utvecklingen på den
senaste tiden kan relativt sett betecknas
såsom gynnsam eller ogynnsam ur trafiksäkerhetssynpunkt,
kvarstår emellertid
det faktum, att absoluta antalet vägtrafikolyckor
samt antalet i trafiken dödade
och skadade personer ökat. Därtill
kommer såsom interpellanten framhållit
de genom trafikolyckorna vållade
materiella förlusterna.

Med framtida växande trafik har man
att räkna med ökad olycksfalls- och
skadefrekvens och därmed stegrade
kostnader för olyckorna, såvitt icke åtgärder
vidtagas för att nedbringa olycksfallsrisken.
För att effektiva åtgärder
på detta område skola kunna vidtagas,
är det emellertid nödvändigt att närmare
känna till trafikolyckornas orsaker.

Dessa äro att söka hos de tre faktorerna
vägen, fordonet och människan.
Man kan icke exakt redovisa orsaksfördelningen
de olika faktorerna emellan,
men företagna utredningar i ämnet ha
givit vid handen att huvudorsakerna
till det övervägande antalet olyckor ligga
hos den mänskliga faktorn. Enligt en
av trafikförsäkringsförcningen år 1949

verkställd utredning om trafikolyckornas
orsaker hänfördes dessa i omkring
90 procent av de undersökta fallen till
den mänskliga faktorn. Endast de återstående
10 procenten föllo på faktorerna
vägen och fordonet med ungefär hälften
vardera. Utländska undersökningar
ha gett till resultat en ännu större övervikt
för den mänskliga faktorn.

Först genom motorismens genombrott
på 1920-talet började trafikolyckorna
bli ett samhällsproblem av någon storleksordning.
Under den relativt korta
tid som förflutit fram till i dag har
forskningen ej hunnit klarlägga olycksorsakernas
problem.

Min företrädare i ämbetet föreslog
1949 års riksdag, att medel skulle anvisas
för inrättande av ett statens trafiksäkerhetsråd.
Så blev också riksdagens
beslut. Rådets huvudsakliga uppgift
är att få till stånd en forskning för
att klarlägga orsakerna till trafikolyckorna
och den relativa frekvensen av
de olika orsaksfaktorernas förekomst.
Med orsaksanalysen som grundval får
man bättre förutsättningar att avgöra,
vilka praktiska trafiksäkerhetsåtgärder
som kunna vidtagas.

Trafiksäkerhetsforskningen och då
speciellt beträffande den mänskliga faktorn
hade intill rådets tillblivelse i juli
1949 icke samordnats utan endast bedrivits
i form av separata undersökningar
av detaljproblem. Resultaten av
dessa undersökningar ge emellertid
ingalunda en fullständig bild av trafikolyckornas
natur och orsaker. Det har
också visat sig att resultaten av utländska
undersökningar endast delvis gå att
applicera på svenska förhållanden.

Under den tid trafiksäkerhetsrådet
arbetat, ha åtskilliga undersökningar
redan kommit i gång, dels i rådets egen
regi och dels på rådets initiativ vid vetenskapliga
institutioner. Rland undersökningarna
kunna nämnas en rörande
motorfordonsförares beteende vid ljusoch
ljudsignalbevalcade järnvägskors -

Nr 35.

Tisdagen den 11 december 1951.

Svar på interpellation ang. åtgärder för förbättring av den allmänna trafiksäker heten

och för upprustning av vägväsendet.

ningar, en rörande motorfordons hastiglieter
under skilda förhållanden och
en, som avser att utreda frågan om trötthetsfaktorns
betydelse vid uppkomsten
av trafikolyckor.

I trafiksäkerhetsrådets berättelse för
det sistförflutna budgetåret har framhållits,
att forskningsuppgifterna inom
trafiksäkerhetsområdet äro svårbemästrade
och kräva avsevärd tid för sin lösning.
Vissa utredningar ha emellertid
redan slutförts och de kunna väntas bli
redovisade inom en nära framtid. Enligt
vad rådet meddelat skola därjämte de
flesta av övriga igångsatta undersökningar
vara färdiga under nästkommande
år.

Enligt min mening ha åtskilliga trafiksäkerhetsfrågor
hittills icke alltid
kunnat lösas på grundval av tillräcklig
kännedom om föreliggande faktiska förhållanden.
Genom trafiksäkerhetsrådets
tillblivelse och på grund av dess, som
jag hoppas, stimulerande inflytande på
trafiksäkerhetsforskningen torde man
kunna räkna med att framdeles få ett
fastare underlag för bedömningen av
hithörande spörsmål.

Jag vill slutligen i sammanhanget erinra
om att staten lämnar ett årligt bidrag
till Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande och att det värdefulla
arbete, som denna förening uträttar,
under de senaste åren på ett
glädjande sätt utvidgats och intensifierats.

På åtskilliga håll har under den senaste
tiden gjorts gällande, att statsmakterna
borde utan omgång vidtaga vissa
lagstiftnings- och andra åtgärder i trafiksäkerhetsbefrämjande
syfte. I detta
sammanhang vill jag först erinra om att
regeringen efter långvariga utredningar
i våras lade fram för riksdagen proposition
med förslag till ny vägtrafikförfattning.
Denna innehöll åtskilliga nya trafiksäkerhetsbestämmelser.
Vid riksdagsbehandlingen
väcktes därjämte en rad
förslag till sådana bestämmelser och

hela problemkomplexet blev föremål för
en ingående granskning och diskussion
från riksdagens sida. Den nya vägtrafikförordningen
träder i kraft vid instundande
årsskifte. Efter ett omfattande utrednings-
och granskningsarbete har
alltså alldeles nyligen antagits en ny
vägtrafikförordning, och denna har
ännu icke börjat att tillämpas. Under
sådana förhållanden kan det enligt min
mening knappast komma i fråga att nu
omedelbart ge sig in på en författningsrevision.
En sådan revision måste grundas
på ett mycket säkrare underlag än
det som för närvarande föreligger. Därför
måste man ge sig till tåls en tid och
först låta de nya bestämmelserna få
träda ut i praktiken. Jag försäkrar emellertid,
att jag kommer att följa trafiksäkerhetsutvecklingen
med största uppmärksamhet
och noggrant överväga vilka
åtgärder, som kunna vara påkallade.

Härefter anförde:

Herr PERSSON i Svensköp: Herr talman!
Jag ber att få tacka statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
för det lämnade svaret. Man
kan ju inte så här i slutet av ett långt
interpellationsplenum räkna med något
större intresse i kammaren för ett
meningsutbyte i denna fråga, men om
kommunikationsministern har tid att
lyssna ett par minuter så vill jag göra
några reflexioner.

Det framhålles i svaret, att om man
mäter olycksfallsfrekvensen med hänsyn
tagen till den ökade trafikintensiteten,
så har man inga säkra hållpunkter
för den uppfattningen att olycksfallsfrekvensen
skulle ha ökat. Jag tycker
nog att ett sådant resonemang verkar
föga lugnande. Den ökade trafiken
på vägarna är ju ett uttryck för ett
rikare produktionsliv och ett stigande
välstånd inom landet. Såvida man inte
vill tillgripa det alternativ, som vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen angivit

Nr 35.

Tisdagen den 11 december 1951.

Svar på interpellation ang. åtgärder för förbättring av den allmänna trafiksäker heten

och för upprustning av vägväsendet.

i sina riksdagspetita för nästa budgetår
och som innebär att genom tvångsåtgärder
i den ena eller den andra
riktningen reglera ned trafiken, så
måste vi ta konsekvenserna av trafikens
ökade omfattning, och till dessa
konsekvenser hör också en ökning av
antalet olycksfall. Om denna ökning
sedan är större eller mindre kan i detta
sammanhang lämnas därhän. Omkring
7 000 personskador och ca 80 000 egendomsskador
om året äro ju siffror som
jag för min del tycker äro ganska
skrämmande.

Jag har ingenting emot att det nyligen
tillkomna trafiksäkerhetsrådet bedriver
vad som i interpellationssvaret
kallas trafiksäkerhetsforskning och
statistiskt bearbetar det material som
kommer fram. Men om, såsom också
framliålles i svaret, forskningsuppgifterna
inom trafiksäkerhetsområdet äro
svårbemästrade och kräva avsevärd tid
för sin lösning, betyder ju detta, om
ingenting annat göres, att under tiden
stora tillgångar — fordon och människoliv
— måste offras på trafikolyckornas
altare. Jag tror att mycket kunde
vinnas i fråga om ökad trafiksäkerhet
utan anlitande av någon vetenskaplig
forskning. Jag skall be att få peka
på ett par saker.

Vid nästa årsskifte träder den nya
vägtrafikförordningen i kraft. Enligt
uppgifter i tidningarna i dag kommer
Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande att i broschyrform ge
ut cn populariserad version av den nya
förordningen. Detta är tacknämligt.
Men broschyren utges i begränsad upplaga,
så att inte ens alla motorfordonsförare
kunna få var sitt exemplar av
densamma. .lag frågar mig om detta är
tillräckligt för att föra ut den nya trafikförordningens
föreskrifter i trafikanternas
allmänna medvetande. Skolorna
kunna uträtta mycket i detta avseende.
Men jag har nog den uppfattningen,
att resultatet av skolornas

verksamhet i detta stycke är i hög grad
beroende av det intresse, som från
lärarpersonalens sida kan mobiliseras
i denna fråga. Jag tror också att polispersonalen
kan göra en mycket stor
insats, när det gäller att lära allmänheten
trafikregler och trafikvett. Trafikolyckorna
utgöra en mycket stor arbetsbelastning
för ordningsmakten. Hur
vore det att ägna något mera tid åt
att söka förebygga olyckorna? I det
långa loppet skulle kanske arbetsbelastningen
kunna minskas. Jag förmodar
att kommunikationsministern, som
enligt svaret här i dag följer trafiksäkerhetsutvecklingen
med det största intresse,
också ägnar de här avsnitten
någon uppmärksamhet.

Jag är fullt på det klara med att man
icke kan sätta i fråga någon författningsrevision
på detta stadium. Men
jag tror att åtskilliga händelser den senaste
tiden ge anledning till, att man
redan nu i kommunikationsdepartementet
antecknar sig en del saker till
minnes. I början av november inträffade
en svår olycka vid Kungsängen på
Enköpingsvägen, varvid en dam och
ett barn dödades och ytterligare en
dam och ett barn svårt skadades. Efter
olyckan gjorde en tjänsteman i vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen följande
uttalande: »Varför ska inte en lastbil
ha två baklysen? Alla moderna personbilar
ha två kraftiga baklampor, men
lastbilarna tillåtas köra med en liten
baklykta, inne under flaket till vänster.
» Tillsammans med herr Nyberg
väckte jag under vårriksdagen eu motion
som syftade till att införa sådana
bestämmelser. Förslaget debatterades
något i andra lagutskottet men accepterades
icke. Händelser som inträffat
sedan dess synas ge vid handen att
förslaget var väl motiverat.

En interpellant i den här frågan kan
vara tämligen viss om, att vid vilken
tidpunkt hans interpellation än besvaras,
så har han i dagstidningarna färs -

Nr 35.

Tisdagen den 11 december 1951.

Svar på interpellation ang. åtgärder för förbättring av den allmänna trafiksäker

heten och för upprustning av vägväsendet.

ka uppgifter om nya trafikskador. Natten
till måndagen i denna vecka påkördes
ett sällskap på tre personer på
en gata i Sölvesborg av en spritpåverkad
chaufför, som kom med ca 100
km:s hastighet i en lånad bil. Sällskapet
var på hemväg från en Luciafest.
En dödades omedelbart, två fördes skadade
till Karlshamns lasarett. Trots allt
som är gjort för att åstadkomma ökad
nykterhet vid ratten och trots allt som
tidigare i denna kammare vid upprepade
tillfällen är sagt om billån och
bilstölder — vilket som bekant ofta är
inledning till trafikolyckor — så frågar
jag kommunikationsministern om
vi inte här ha tvenne områden, där vi
utan vidare utredningar borde sätta in
ökade ansträngningar.

Kommunikationsministern avböjer
av skäl, som jag förstår, att i detta
sammanhang ta upp någon diskussion
om vägproblemen och vägarnas tillstånd.
Det blir tillfälle att återkomma
till den saken när statsverkspropositionen
remitteras. Statsrådet Hjalmar Nilson
är ju också enligt vad dagens tidningar
berätta ivrigt sysselsatt med att
befara vägarna i olika landsdelar och
åtnjuter därvid enligt samma tidningsuppgifter
på ett rikligt sätt ortsbornas
gästfrihet. Jag uttalar en stilla förhoppning
om att detta turistande sätter vissa
spår efter sig i nästa års statsverksproposition.

Statsrådet gör gällande att vägarnas
andel i trafikolyckornas orsaker är relativt
obetydlig. Det torde vara ganska
svårt att vid en trafikolycka särskilja,
huru stor andel den ena eller den andra
faktorn har i orsakskedjan. Ofta beror
en olycka på samverkande omständigheter.
Det torde i varje fall vara
ostridigt, att en fordonsförare behärskar
sitt fordon på ett säkrare och fullständigare
sätt om han färdas på en
god väg än om han färdas på en dålig.
Och skillnaden mellan en god och en
dålig väg är ju ganska väl tydliggjord

genom de illustrationer som väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens riksdagspetita
innehålla!

Efter det sagda vill jag ännu en
gång, herr talman, tacka för svaret och
uttala den förhoppningen, att statsrådet
ägnar frågan all den uppmärksamhet,
som läget påkallar.

Herr NILSSON i Göteborg: Herr talman!
Interpellanten har vederbörligen
tackat statsrådet för svaret, men jag
skall ta mig friheten att tacka interpellanten
för att han tagit upp detta
spörsmål i riksdagen. Ute bland allmänheten
råder en påtaglig oro över
de många olyckor, många med dödlig
utgång, som inträffa i trafiken, och det
är förklarligt att allmänheten känner
en viss tillfredsställelse över att trafiksäkerhetsspörsmålen
tagas upp inför de
myndigheter som ha ett avgörande inflytande
på eventuella åtgärder mot
trafikolyckorna.

Statsrådet har här redovisat trafikförsäkringsföreningens
siffror, och de
ge naturligtvis en viss vägledning för
dem som syssla mera intensivt med
trafikfrågor, men man kan inte lägga
fram detta siffermaterial för gemene
man, ty det begriper inte folk. En sak
som människorna ute i landet äro oroliga
för är exempelvis att under fjolåret
571 människoliv, därav 128 barn,
offrades i trafiken och att 10 000 personer
skadades. Detta siffermaterial
kommer från medicinalstyrelsen.

Interpellationen är nu ställd så, att
statsrådet kanske inte kunde ge något
annat svar än det han har givit, men
jag måste bekänna att jag inte är riktigt
nöjd med det svaret. Statsrådet utgår
från att vi inte äro på det klara
med vad som föranleder olyckorna i
trafiken. Att det förekommer olyckor
känner man till, men vad som är
grundorsaken till olyckorna vet man
inte riktigt. Uppgiften att utreda orsa -

Nr 35.

Tisdagen den 11 december 1951.

Svar på interpellation ang. åtgärder för förbättring av den allmänna trafiksäker heten

och för upprustning av vägväsendet.

kerna till dessa olyckor skall åvila trafiksäkerhetsrådet,
som nu har arbetat
under ett par år. Det är ett mycket omfattande
forskningsarbete som trafiksäkerhetsrådet
har sig förelagt, och
det är klart att vi inte ännu ha fått se
några mera påtagliga resultat. Jag
klandrar inte rådet för detta, men vi
kunna inte sitta och vänta på trafiksäkerhetsrådets
prognoser innan vi angripa
problemen, utan vi måste ta itu
med dem omedelbart.

Om statsrådet hade frågat Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande,
skulle han i svaret ha kunnat
redovisa en hel rad åtgärder som nu
vidtas utan någon ledning av trafiksäkerhetsrådet.
Jag erkänner att trafiksäkerlietsrådets
forskning kommer att
vara till vägledning för nationalföreningens
propaganda såtillvida att vi
kunna angripa de problem som trafiksäkerhetsrådet
kommer att anvisa, men
fastän vi nu måste arbeta liksom på
måfå, företa vi ändå åtgärder för att
söka minska antalet trafikolyckor.

Jag vill tala om att vi ha begärt en
miljon kronor för trafikpropaganda
bland allmänheten, och vi ha angivit
vissa trafikproblem som vi hoppas
kunna lösa. Jag skall inte spå om huruvida
vi komma att få denna miljon,
men om vi skola kunna uträtta någonting,
måste statsmakterna också offra
pengar. Det gäller ju att rädda människoliv,
och deras värde kan ju inte
mätas i pengar. Bara i materiellt avseende
kosta oss trafikolyckorna omkring
250 miljoner kronor om året, och jag
tror det är försvarbart att lägga ut en
försäkringspremie på en miljon för att
upplysa folk och fostra dem att visa
hänsyn och ansvar i trafiken. Yi vänta
nu på denna miljon, herr statsråd, och
i januari få vi besked om hur det går.
Det är emellertid intet luftslott vi ha
byggt. Det är ingen summa som har
huggits till på måfå, utan den är sakligt
motiverad.

Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande har nu givit ut en
upplysningsskrift som heter Rätt och
vett i trafiken och som interpellanten
här berörde. Den kostar omkring
60 000 kronor och skall ges ut i 500 000
exemplar, men vi ämna öka antalet
exemplar till en miljon. Den är avsedd
som en lättfattlig vägledning åt trafikanter
och allmänhet om den nya vägtrafikförordningen
som skall träda i
kraft den 1 januari. Vi ha också ett par
andra uppslag till åtgärder för upplysning
och fostran i trafikfrågor.

Jag vill i detta sammanhang fråga
statsrådet om han kan säga hur långt
1949 års trafiknykterhetsutredning har
kommit i sitt arbete. Ett problem inom
trafiken, som statsmakterna snarast
måste ta itu med, är rattfylleriet. Det
är fruktansvärda siffror över rattfylleri
som redovisas varje månad, och åtgärderna
mot detta måste skärpas. Från
en stad i Västsverige redovisas 32 rattfylleriförseelser
på en månad, och det
vittnar om att någonting måste vara
fel. Upplysning om spritens roll i trafikolyckorna
har inte saknats. Nationalföreningen
har drivit en särskild
propagandakampanj emot sprit i trafiken,
men den tycks inte ha någon verkan.
Vid sidan om upplysning angående
spritförtäringens menliga följder
i trafiken behövs det skärpta åtgärder
mot de människor som inte avhålla sig
från spritdrycker när de skola köra
motorfordon.

Jag vet att utredningen har fått sig
förelagt ett rätt omfattande utredningsarbete,
och jag förstår att det tar tid
att komma fram till ett acceptabelt
resultat, men det är angeläget att statsmakterna
så fort utredningen är färdig
vidta åtgärder för att införa en mera
skärpt lagstiftning än den som nu
gäller.

Det vore åtskilligt att tillägga, herr
talman. Jag tror det är nödvändigt, att
allmänheten får kännedom om att stats -

Nr 35.

Tisdagen den 11 december 1951.

Svar på interpellation ang. åtgärder för förbättring av den allmänna trafiksäker heten

och för upprustning av vägväsendet.

makterna i varje fall observera det allvarliga
spörsmålet om olycksfall i
trafiken.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:
Herr talman! Jag vill bara säga några
ord om vad som har yttrats här i debatten.
Jag tror nog att allmänheten är på
det klara med att den ökning i antalet
trafikolyckor som vi iakttaga dagligen,
bland annat genom tidningarna, har sin
främsta grund i den ökade trafikintensiteten.
Antalet motorfordon ökar starkt
varje år. Jag skall be att få ge några
siffror över detta. År 1939 hade vi, när
det var som mest, 280 000 motorfordon
i trafik. När kriget var slut 1945 hade
vi 113 000, första halvåret i år 630 000
och andra halvåret i år ännu många
flera. Ökningen i antalet bilar, lastvagnar,
bussar och motorcyklar pågår
ännu och visar inte något avstannande.

När man ställer antalet trafikolyckor
i relation till denna ökade trafikintensitet,
blir man inte lika skrämd, även
om man måste medge att skadorna naturligtvis
äro fruktansvärda, ur både
individernas och samhällets synpunkt
sett. Vi stå emellertid här inför ett svårbemästrat
problem. Jag har i interpellationssvaret
erinrat om att riksdagen tidigare
i år har diskuterat dessa frågor
och tagit ställning till alla de uppslag
som framkommit genom utredningar
och enskilt initiativ •—• när den nya vägtrafikförordningen
skulle beslutas väcktes
det ett 40-tal motioner — och här
har alltså så sent som i år tagits olika
initiativ och diskuterats uppslag för hur
man skall kunna öka trafiksäkerheten.

Den nya vägtrafikförordningen träder
i kraft först vid årsskiftet, men jag kan
försäkra att vi noggrant följa utvecklingen
och skola pröva de erfarenheter
som komma fram. Att jag har tryckt så
hårt i interpellationssvaret på den forskning
som bedrives beror på att forsk -

ningen på detta område är någonting
alldeles nytt här i landet. Det är bara
några år sedan statsmakterna började
engagera sig för denna vetenskapliga
forskning, och vi förvänta att det här i
Sverige liksom i utlandet skall komma
fram rön som kunna ge anledning till
åtgärder från statsmakternas sida.

Både interpellanten och herr Nilsson
i Göteborg ha uppehållit sig vid en sida
av problemet, nämligen frågan om man
genom fostran, upplysning och propaganda
kan påverka trafiksäkerheten.
Jag tror i likhet med dem att man kan
nå långt på den vägen. Framför allt
kan man, menar jag, i en tid när motorismen
alltmer sätter sin prägel på
samhällslivet, genom undervisning i
skolorna inge ungdomen respekt för
trafiken och lära den trafikreglerna.
Detta är oerhört betydelsefullt, och jag
tror också att man i övrigt kan åstadkomma
en hel del genom upplysning
och utåtriktad propaganda. Jag vill dock
erinra om att sådan upplysning och propaganda
förekommer i stor utsträckning,
och under dessa år efter kriget,
när trafiksäkerheten har minskat och
trafikolyckornas antal har ökat, har det
ingalunda varit brist på propaganda
och upplysning. Varje dag lämna ju
radio och tidningar sensationella uppgifter
om vad som sker i trafiken, och
det är väl en propaganda som borde
stämma motorfordonsförarna till ansvar
i trafiken.

När det ändå brister är det tydligt att
det finns en mänsklig faktor i trafiken
som man inte rår på med denna upplysning
och propaganda. Statsmakterna
och motororganisationerna vädja ständigt
om att motorfordonsförarna skola
känna ansvar i trafiken, köra varsamt
och ta hänsyn till medtrafikanterna.
Någon brist på sådana vädjanden är det
inte, men ändå konstatera vi att det inträffar
ett ohyggligt stort antal trafikolyckor.
Hur man skall komma till rätta
med dessa är det stora problemet, och

Nr 35.

Tisdagen den 11 december 1951.

Svar på interpellation ang. åtgärder för förbättring av den allmänna trafiksäker heten

och för upprustning av vägväsendet.

jag tror väl, att statsmakterna lia gjort
vad de kunnat göra hittills. I varje fall
har jag inte funnit, att vare sig interpellanten
eller herr Nilsson i Göteborg
mena, att det nu funnes några aktuella
åtgärder att vidtaga, som enligt deras
uppfattning skulle på ett påtagligt sätt
kunna främja trafiksäkerheten. Herr
Nilsson i Göteborg har efterlyst vid vilken
tid trafiknykterhetskommittén kan
väntas bli färdig, och enligt de uppgifter
jag fått skulle den vara färdig med
sitt arbete i början av nästa år.

Ja, herr talman, detta är vad jag har
att säga i anslutning till de yttranden
som här ha fällts. Jag kan bara försäkra
att vi inom departementet göra allt vad
vi kunna för att spåra upp uppslag i
syfte att hjälpa till att trygga trafiksäkerheten
inom landet.

Herr HANSSON i Skegrie: Herr talman!
Jag önskar endast rikta en uppmaning
till kommunikationsministern
med anledning av ikraftträdandet av
vägtrafikförordningen. I och med att
denna träder i kraft, kommer ovillkorlig
förkörsrätt att införas på våra huvudvägar.
I princip anser jag att en sådan
bestämmelse är riktig. Tv det gäller
ju att få den långväga trafiken att flyta
fram mera oberoende av den lokala än
den nu gör. Men jag har den uppfattningen
att olycksriskerna därmed också
ökas ganska avsevärt. Det är nog ingen
felaktighet att tro, att denna ovillkorliga
förkörsrätt kan locka bilisterna att hålla
hög fart, emedan de veta att de köra
oberoende av de tillstötande vägarna.
Den kan måhända förleda dem att hålla
så hög fart, att vederbörande inte behärskar
sitt fordon i en snabbt uppkommande
situation, och den kan därför
medverka till att ytterligare uppamma
den tendens till vårdslöshet, som
faktiskt kan göra sig gällande från
många bilisters sida.

I anledning av dessa farhågor ber jag

att få rikta den uppmaningen till kommunikationsministern,
att han i samband
med ikraftträdandet av denna trafikförordning
hos vägförvaltningarna
samtidigt påpekar nödvändigheten av
att man gör en grundlig översyn över
huvudvägarnas beskaffenhet. Jag tänker
därvid inte bara på själva vägytan utan
inte minst på de s. k. trafikfällor, som
finnas vid våra huvudvägar. Det kan
t. ex. finnas häckar, som sträcka sig alldeles
för långt ut mot vägbanan och
skymma sikten för den körande. Vi få
komma ihåg, att även om denna ovillkorliga
förkörsrätt införes huvudvägen
dock skall användas också av andra
människor än dem som färdas i långtrafik.
Det finns alltjämt felaktigt doserade
kurvor, där en bilist i hög fart
knappast kan ha makt över sitt fordon.
Det finns flera passager, där det redan
nu är ganska besvärligt för fordon att
mötas. Alla trafikfällor, som redan under
nuvarande förhållanden äro farliga,
bli efter de nya bestämmelsernas införande
ännu farligare, om man inte så snart
som möjligt vidtar åtgärder ifrån vägförvaltningarnas
sida för att avhjälpa
de värsta bristerna i detta avseende.

Jag har med mitt inlägg i denna debatt
endast velat rikta kommunikationsministerns
uppmärksamhet på de förhållanden
jag nu berört.

Herr NILSSON i Göteborg: Herr talman!
Kommunikationsministern redovisade
ökningen av antalet motorfordon
ifrån tiden före kriget och fram till i
dag — jag vill minnas att han uppgav
de registrerade motorfordonens antal
till något över 600 000 — och påpekade
att detta är en synnerligen kraftig ökning.
Det är ju ganska rimligt, säger
statsrådet Andersson, att det då blir en
stark ökning av trafikolyckorna. Ja, det
är självklart, men jag menar då, att vi
icke få slå oss till ro och bara konstatera
delta faktum. Just detta förhållan -

Nr 35.

Tisdagen den 11 december 1951.

Svar på interpellation ang. åtgärder för förbättring av den allmänna trafiksaker''

heten och för upprustning av vägväsendet.

de är ju ett av de kraftigaste argument,
som vi som äro verksamma inom trafiken
kunna anföra för att väcka statsmakterna
och övriga myndigheter. Vi
kunna då hävda, att med anledning av
det starkt ökade antalet fordon ännu
kraftigare åtgärder än tidigare måste
sättas in mot olyckorna.

En annan mycket viktig faktor är, att
med det ökade fordonsbeståndet följer
ett större antal oövade och många
gånger okunniga motorförare, som sakna
all rutin och erfarenhet av trafiken.
Statsrådet Andersson kunde ju ha tilllagt
att till denna ökning av motorfordonen
komma de tre miljoner cyklister
som vi ha här i landet. Det är ju en
ofantlig ökning, som väl måste medföra,
att statsmakterna nödgas ta itu med detta
problem på ett helt annat sätt än tidigare.
Det kan inte längre vara försvarbart
att låta det fortgå på samma sätt
som nu.

Interpellanten har här påpekat vilka
följder de nya bestämmelserna komma
att få. Jag tror att de nya vägtrafikbestämmelserna
i och för sig inte komma
att rädda några människoliv, och jag
har på tre ställen reserverat mig mot
åtgärder som riksdagen har beslutat.
Man ökade sålunda hastigheten för lastbilar
från 50 till 60 kilometer per timme
trots att vägarna inte äro i tillfredsställande
skick, och man ökade axeltrycket
utöver vad dåvarande kommunikationsministern
föreslog trots att man
visste att vägunderhållet inte är som
det borde vara. Jag skall inte tala om
den snö som föll i fjol, men jag vill säga
att det är en illusion att tro att riksdagen
har gjort sitt genom införandet
av den nya vägtrafikförordningen. Vi
ha allt fortfarande anledning att se upp
för de olycksfallsrisker som den framtida
trafiken kommer att föra med sig.

Ett par ord till, herr talman. Interpellanten
gjorde en hemställan till kommunikationsministern
att vidta en viss
åtgärd som sammanhängde med den

nya vägtrafikförordningen. Jag har också
ett par spörsmål som jag skall be
kommunikationsministern föra fram till
de myndigheter som skola utfärda tilllämpningsbestämmelserna.
Det råder
oklarhet om vad som skall menas med
bländande ljus i den nya vägtrafikförordningen.
Det får på något sätt anges
i tillämpningsbestämmelserna vad som
menas med denna formulering, ty bländning
utgör ett rätt allvarligt riskmoment
i trafiken. Detsamma gäller bestämmelserna
om körriktningsvisare. Det finns
ett antal modeller som göra övriga trafikanter
fullständigt villrådiga. Man bör
kanske ge bestämmelserna en viss avgränsning
eller fastställa ett inte för
stort antal körriktningsvisare som få
användas. Det är angeläget att det blir
så klara bestämmelser som möjligt vad
avser den tekniska utrustningen på
bilarna.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:
Herr talman! Med anledning av det
sista anförandet vill jag säga, att jag
självfallet delar herr Nilssons uppfattning
att man inte kan slå sig till ro därför
att relationen mellan trafikintensiteten
och antalet olycksfall inte tycks
ha försämrats, trots den våldsamma
stegringen i antalet olycksfall. Jag delar
också herr Nilssons mening att statsmakterna
till och med böra öka sina
ansträngningar för att trygga trafiksäkerheten.
Jag menar emellertid att
man inte gärna kan framlägga nya förslag
för riksdagen nu om de trafikregler
som behandlades i våras, och som träda
i kraft den 1 januari. Jag menar att man
bör skaffa sig någon erfarenhet innan
man gör en revision av denna förordning.

Det kan sedan råda delade meningar
om vad statsmakterna därutöver kunna
göra för att öka trafiksäkerheten. Det
har sagts i diskussionen, att också stats -

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

Ändrade grunder rörande pensionsrätt för riksdagens ledamöter.

makterna böra vara engagerade i upplysning,
fostran och propaganda. Jag
har samma uppfattning, men det är en
sak som inte bara åvilar statsmakterna.
Kommunerna äro just nu mycket flitiga
med trafiksäkerhetsupplysning och likaså
enskilda organisationer såsom trafikförsäkringsbolagen
m. fl. Vi få alla
hjälpa till för att skapa en bättre ordning
på detta område.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 15.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
memorial nr 28 och
29, statsutskottets memorial nr 208, bevillningsutskottets
betänkanden nr 65
—67 samt bankoutskottets memorial
och utlåtanden nr 39—42.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.14 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 12 december.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas att bankkamrer Sven
Gustafson, född d. 8/11 1911, boende
Teknologgatan 3, Göteborg, är oförmögen
till arbete under 14 dagar framåt
räknat från dags dato, under diagnos
Angina tonsillaris.

I detta memorial hemställde konstitutionsutskottet
med stöd av § 38 mom.
1 riksdagsordningen, att riksdagen för
sin del ville antaga av utskottet framlagt
förslag till lag angående ändring i
stadgan den 21 februari 1941 (nr 98)
om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande. Förslaget innebar
vissa ändringar av bestämmelserna om
pensionsrätt för riksdagens ledamöter.

Göteborg den 11/12 1951.

A. Fjellman.

Leg. läkare.

Kammaren, som den 4 innevarande
december beviljat herr Gustafson i
Göteborg ledighet från riksdagsgöromålen
tills vidare, beslöt lägga intyget
till handlingarna.

§ 3.

Ändrade grunder rörande pensionsrätt
för riksdagens ledamöter.

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 28, med förslag till lag angående
ändring i stadgan den 21 februari
1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr SENANDER: Herr talman! Då
frågan om riksdagsmännens pensioner
första gången aktualiserades här i riksdagen,
var den kommunistiska gruppen
motståndare till förslaget. Detta berodde
emellertid inte på att vi ansågo, att
riksdagsmännen intogo en så gynnad
ställning i alla avseenden, att det därför
skulle vara oberättigat att tillföra
dem ännu eu förmån. Snarare ha vi
haft den uppfattningen, att om man
jämför de svenska riksdagsmännens
ställning med ledamöternas i andra
parlament, komma de svenska riksdagsmännen
i stor utsträckning i efterhand.
Vi intogo vår ståndpunkt av princi -

4-—Andra kammarens protokoll 1951. Nr 35.

50 Nr 35. Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Ändrade grur.der rörande pensionsrätt för riksdagens ledamöter.

piella skäl. Vi ansågo nämligen, att innehavare
av allmänna förtroendeuppdrag
inte borde pensioneras på det allmännas
bekostnad. Dessa uppdrag vore
på intet sätt jämförbara med uppdrag,
som hade karaktär av tjänst, allmän
tjänst. Samtidigt framhöllo vi, att om
riksdagsmännen ville ordna sin egen
pensionering, så borde de bekosta den
själva.

Jag vill också erinra om att riksdagen
inte långt därefter uttalade sig i
sådan riktning, och vid behandlingen
av denna fråga inom kommittén för
rationalisering av riksdagens arbetsformer
framställde man ett konkret
förslag, som innebar, att pensioneringen
skulle bekostas av riksdagsmännen
själva.

Nu har man forcerat fram en anmärkningsvärd
utvidgning och påbyggnad
av pensionsförmånen. Det är sålunda
fråga om en betydande höjning
av själva pensionsbeloppet, men än
mera anmärkningsvärt är, att man nu
också utvidgat förmånen till att omfatta
öven riksdagsmännens efterlevande
änkor. Vidare — och det är inte
mindre anmärkningsvärt — föreslår
man slopandet av de relativt små avgifter,
som hittills utgått. Jag skulle
också vilja framställa en anmärkning
emot själva förfarandet vid framläggandet
av förslaget. Det har nu skett
genom initiativ från konstitutionsutskottet,
och förslaget föreligger i form
av ett memorial, vilket utesluter möjligheten
att framställa ändringsförslag.
Det finns sålunda ingen möjlighet att
motionsledes framställa ändringsförslag,
och då har man bara att välja mellan
bifall och avslag. Med hänsyn till vår
tidigare inställning i denna fråga och
då man trots upprepade framstötar från
vårt håll inte gett våra folkpensionärer
en tillräcklig försörjning på ålderns dagar,
finna vi, att man inte behövt göra
sig så stor brådska med detta förslag.
Det kunde gott ha utretts och även
framlagts i riksdagen på ett annat sätt,

så att man fått möjlighet att framställa
ändringsförslag.

Under dessa förhållanden, herr talman,
ber jag att få yrka avslag på utskottets
memorial.

Herr DICKSON: Herr talman! .lag
skall inte gå in på sakfrågan. Riksdagens
— åtminstone kammarens — ledamöter
känna till min inställning till det
sätt, på vilket riksdagen i egen sak beviljar
sig förmåner. Jag har ingenting
att invända mot eller skall över huvud
taget inte yttra mig om höjden av pensionen
eller dess konstruktion, utan
jag har, herr talman, velat avge den
personliga deklarationen, att jag fortfarande
— och jag vet, att flera av kammarens
ledamöter äro på samma linje
— anser, att riksdagen inte i egen sak
utan varje officiell yttre rådgivning bör
fatta dessa beslut.

Jag har inte kunnat väcka någon motion
i frågan. Jag kanske inte hade gjort
det ändå med den erfarenhet jag har av
konstitutionsutskottets — jag kan kalla
det finurliga — sätt att koppla ihop en
motion i det syfte jag har velat framföra
med själva sakfrågan. Jag skall
emellertid meddela, att om ingenting
oförutsett inträffar kommer en sådan
motion att väckas vid nästa riksdag,
och jag hoppas, att då inga förslag om
förändringar i riksdagsmännens förmåner
komma att föreligga, utan att konstitutionsutskottet
då tvingas ut på öppna
fältet och får avge en verklig motivering
för att detsamma intagit den ena
eller andra ståndpunkten. Jag vill emellertid,
herr talman, gärna få till protokollet
antecknat, att jag inte deltar i
dagens beslut i denna fråga.

I detta anförande instämde herr Haft
avel.

Herr HALLÉN: Herr talman! Med hänsyn
till den förestående långa debatt
i andra ärenden, som är att förvänta,
skall jag försöka undvika att ta upp nå -

Onsdagen den 12 december 1951 fm. Nr 35. 51

Ändrade grunder rörande pensionsrätt för riksdagens ledamöter.

gon längre debatt i denna fråga. Vad
som här har förebragts från utskottets
sida är ju frukten av ingående samråd
mellan de olika partierna, och vi ha
därför å ömse håll försökt jämka på
våra synpunkter och intressen.

Eljest vill jag bara som allmänt omdöme
säga, att med hänsyn till att riksdagsmännen
snart kunna jämföras med
heltidsanställda människor äro ju såväl
deras arvoden som de här föreslagna
pensionerna synnerligen blygsamma,
och jag tror även, att det skall erkännas
av den svenska allmänheten. Vi ha
också sett, att tidningspressen ingalunda
har reagerat mot detta och gjort
gällande, att saken skulle vara på något
sätt otillbörlig.

Med anledning av att herr Senander
nu uppträder med s. k. kritik på vissa
punkter, en kritik, som jag undrar om
han egentligen menar så värst mycket
med, vill jag till slut säga, att om riksdagsmännen
själva skulle betala avgifter
för sin egen och sina efterlevandes
pensionering, d. v. s. omkring 2 000 kronor
med de föreslagna bestämmelserna,
misstänker jag, att herr Senander inte
skulle vara så intresserad av en sådan
reform. För övrigt tänker jag, att om
riksdagen skulle ta hans avslagsyrkande
på allvar och biträda det, kanske
herr Senander skulle se en smula förvånad
och besviken ut, ty herr Senander
har för mig vid otaliga tillfällen
visat mycket stort intresse för dessa
frågors behandling i konstitutionsutskottet.

Jag ber att i korthet få yrka bifall
till utskottets memorial.

Herr SENANDER: Herr talman! Till
herr Hallén vill jag bara säga, att det
intresse jag visat i denna fråga har
hela tiden varit inriktat på att vi skulle
betala våra pensioner själva. I den kommitté
för rationalisering av riksdagens
arbetsformer, i vilken herr Hallén också
var medlem, ställde jag själv, i enlig -

het med vad riksdagen hade uttalat,
förslaget om att riksdagsmännen skulle
betala sina pensioner själva, och det anser
jag vara en riktig linje. Den skulle
inte ge anledning till en massa kritik
ute i landet, som nu framföres, inte
minst vid våra folkpensionärers möten.

Herr FORSBERG: Herr talman! Jag
har en gång tidigare på tal om herr Senander
uttalat, att jag inte förvånat mig
över honom, när han framträtt i vissa
frågor. Jag skall inte säga något i detta
avseende i dag heller. Men jag tycker,
att det är bra konstigt, att han nu talar
om den kommunistiska gruppen. Frågan
om pensionerna till riksdagsmännen har
nämligen behandlats även av den kommunistiska
gruppen, och den hade också
en representant i den kommitté, som
skulle framlägga förslag i frågan. När
man först behandlade frågan i denna
kommitté, förklarade den kommunistiske
representanten, att hans grupp vore
anhängare av pensioner till riksdagsmännen,
men det skulle inte vara några
avgifter. När man sedan ändrade sig på
det andra hållet, ändrade sig den kommunistiske
representanten och intog en
motsatt uppfattning. Slutligen fick den
kommunistiske representanten i kommittén,
när frågan kom upp i kammaren
— kommunisterna bruka ju alltid
rösta i enlighet med vad majoriteten i
deras grupp bestämmer — inta den
tredje ståndpunkten, nämligen att inte
ha någon uppfattning alls: han satt
nämligen vid voteringen; längre kunde
han icke gå.

Jag ber att få säga till herr Senander,
att om han vill vara humanistiskt
anlagd, så kan han ju avstå från
att taga ut någon pension.

Herr SENANDER: Herr talman! Det
skulle egentligen vara onödigt att byta
ord med herr Forsberg. Det är ju hans
vanliga metod att angripa personligt så
mycket som möjligt. Jag vill emellertid
framhålla, att vår representant i

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Investeringsavgift m. m.

kommittén slogs i det längsta för att
riksdagsmännen skulle betala sina pensioner
själva. Att han sedan intog en
annan ståndpunkt i kommittén ändrar
ju inte det faktum, att gruppen här uppträdde
mot förslaget, och det är väl det
som är det avgörande.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på avslag därå; och
blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 3.

Föredrogos vart efter annat:

konstitutionsutskottets memorial nr
29, angående uppskov med behandlingen
av vissa motioner; och

statsutskottets memorial nr 208, angående
tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1951/52.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
memorial hemställt.

§ 4.

Investeringsavgift m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 65, i anledning av Kungl.
Majrts proposition med förslag till förordning
om särskild avgift vid vissa
investeringar (investeringsavgift)
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 19 oktober 1951 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 220, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning om särskild avgift vid
vissa investeringar (investeringsavgift);
samt

2) förordning med tillfälliga bestämmelser
om värdering av varulager vid
taxering till statlig och kommunal inkomstskatt.

I anslutning till de i propositionen
framlagda förordningsförslagen hade i
propositionen lämnats en redogörelse
för det aktuella ekonomiska läget och
angivits riktlinjer för den fortsatta ekonomiska
politiken.

Till utskottets behandling hade vidare
hänvisats ett flertal i anledning av
propositionen väckta motioner.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 220 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas ävensom i
anledning av följande motioner, nämligen
de likalydande motionerna I: 524
av herr Gustaf Karlsson m. fl. samt
II: 667 av herrar Nilsson i Landskrona
och Larsson i Luttra, de likalydande
motionerna I: 525 av herrar Forslund
och Bengtson samt II: 672 av herr Engkvist
m. fl. ävensom motionen I: 532
av herrar Cassel och Eskilsson,

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om särskild
avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift)
med vissa angivna
ändringar av 1, 2, 3, 4, 5, 7, 8 och
10 §§;

2) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
med tillfälliga bestämmelser om värdering
av varulager vid taxering till statlig
och kommunal inkomstskatt; samt

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 516
av herrar Mannerskantz och Arrhén
samt II: 658 av herrar Staxäng och
Nilsson i Svalöv,

2) de likalydande motionerna I: 517
av herr Spetz och II: 660 av herr Utbrnt
in. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 518
av herr Spetz och II: 659 av herr Utbult
m. fl.,

4) de likalydande motionerna I: 519
av herr Andrée och herr Einar Eriksson
samt II: 661 av herrar Henriksson och
Gustafsson i Stockholm,

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

5) de likalydande motionerna 1:527
av herrar Ohlon och Svärd samt II: 670
av herr Hagberg i Malmö m. fl.,

6) de likalydande motionerna I: 528
av herr Petrén m. fl. och II: 674 av
herr Ohlin m. fl.,

7) de likalydande motionerna I: 530
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:668 av
herr Hjalmarson m. fl.,

8) de likalydande motionerna I: 531
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 669 av
herr Hjalmarson m. fl.,

9) de likalydande motionerna 1:533
av herr Ebbe Ohlsson och II: 673 av
herr Nilsson i Svalöv,

10) motionen I: 526 av herr Lundqvist
m. fl.,

11) motionen I: 529 av herr Ola
Persson m. fl.,

12) motionen II: 657 av herr Rubbestad
m. fl. samt

13) motionen II: 671 av herrar Östlund
och Hseggblom,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Vid utlåtandet hade fogats följande
reservationer:

I) av herrar Velander, Wehtje och
Hagberg i Malmö, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 220 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas ävensom i
anledning av följande motioner, nämligen
de likalydande motionerna I: 524
av herr Gustaf Karlsson m. fl. samt
II: 667 av herrar Nilsson i Landskrona
och Larsson i Luttra, de likalydande
motionerna 1:525 av herrar Forslund
och Bengtson samt II: 672 av herr Engkvist
in. fl., de likalydande motionerna
1:527 av herrar Ohlon och Svärd samt
[I: 670 av herr Hagberg i Malmö in. fl.,
de likalydande motionerna 1:528 av
herr Petrén m. fl. och II: 674 av herr
Ohlin m. fl., de likalydande motionerna
I: 530 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 668

Investeringsavgift m. m.

av herr Hjalmarson m. fl., de likalydande
motionerna I: 531 av herr Ewerlöf
m. fl. och II: 669 av herr Hjalmarson
m. fl., motionen I: 532 av herrar Cassel
och Eskilsson, de likalydande motionerna
I: 533 av herr Ebbe Ohlsson
och II: 673 av herr Nilsson i Svalöv
ävensom motionen 11:657 av herr Rubbestad
m. fl.,

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om särskild
avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift)
med de ändringar dels att
3 § utginge, dels att 4—22 §§ i propositionsförslaget
erhölle beteckningen 3
—21 §§, dels ock att 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 och
9 §§, 11 § 1 och 2 mom. samt 17 § enligt
den av reservanterna föreslagna
beteckningen ävensom ikraftträdandebestämmelserna
erhölle av reservanterna
angiven lydelse;

2) avslå det vid propositionen fogade
förslaget till förordning med tillfälliga
bestämmelser om värdering av varulager
vid taxering till statlig och kommunal
inkomstskatt; samt

3) antaga av reservanterna framlagt
förslag till förordning om sparande med
statsbidrag (sparförordning);

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:516
av herrar Mannerskantz och Arrhén
samt II: 658 av herrar Staxäng'' och
Nilsson i Svalöv,

2) de likalydande motionerna 1:517
av herr Spetz och II: 660 av herr Utbult
m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 518
av herr Spetz och II: 659 av herr Utbult
m. fl.,

4) de likalydande motionerna 1:519
av herr Andrée och herr Einar Eriksson
samt II: 661 av herrar Henriksson
och Gustafsson i Stockholm,

5) de likalydande motionerna 1:528
av herr Petrén m. fl. och II: 674 av herr
Ohlin m. fl.,

6) motionen 1:526 av herr Lundqvist
m. fl.,

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Investeringsavgift m. m.

7) motionen I: 529 av herr Ola Persson
m. fl., samt

8) motionen II: 671 av herrar Östlund
och Haeggblom,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad reservanterna
anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd;

II) av herrar Petrén, Kristensson i
Osby, Sjölin och Christenson i Malmö,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 220 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas ävensom i
anledning av följande motioner, nämligen
de likalydande motionerna I: 517
av herr Spetz och II: 660 av herr Utbult
m. fl., de likalydande motionerna I:
524 av herr Gustaf Karlsson m. fl. samt
II: 667 av herrar Nilsson i Landskrona
och Larsson i Luttra, de likalydande
motionerna I: 525 av herrar Forslund
och Bengtson samt II: 672 av herr Engkvist
m. fl., de likalydande motionerna
I: 528 av herr Petrén in. fl. och II: 674
av herr Ohlin m. fl., de likalydande
motionerna I: 527 av herrar Ohlon och
Svärd samt II: 670 av herr Hagberg i
Malmö m. fl., motionen I: 532 av herrar
Cassel och Eskilsson ävensom motionen
II: 657 av herr Rubbestad m. fl.,

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om särskild
avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift)
med de ändringar av
1, 2, 3, 4, 5, 7, 8 och 10 §§ samt 12 §
1 mom., som av dessa reservanter föreslagits; 2)

avslå det vid propositionen fogade
förslaget till förordning med tillfälliga
bestämmelser om värdering av varulager
vid taxering till statlig och kommunal
inkomstskatt;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 516
av herrar Mannerskantz och Arrhén
samt II: 658 av herrar Staxäng och Nilsson
i Svalöv,

2) de likalydande motionerna I: 518
av herr Spetz och II: 659 av herr Utbult
m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 519
av herr Andrée och herr Einar Eriksson
samt II: 661 av herrar Henriksson
och Gustafsson i Stockholm,

4) de likalydande motionerna I: 530
av herr Ewerlöf m. fl. och IT: 668 av
herr Hjalmarson m. fl.,

5) de likalydande motionerna 1:531
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:669 av
herr Hjalmarson m. fl.,

6) de likalydande motionerna I: 533
av herr Ebbe Ohlsson och II: 673 av
herr Nilsson i Svalöv,

7) motionen I: 526 av lierr Lundqvist
in. fl.,

8) motionen 1:529 av herr Ola Persson
m. fl. samt

9) motionen II: 671 av herrar östlund
och Haeggblom,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad reservanterna
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd;

C) att riksdagen i anledning av motionerna
I: 528 av herr Petrén m. fl.
och II: 674 av herr Ohlin in. fl. måtte
antaga ett under utskottsbehandlingen
framlagt, i utskottets betänkande intaget
förslag till förordning angående
skatterestitution vid sparande åren
1952 och 1953 att träda i kraft den 1
januari 1952; samt

D) att riksdagen i anledning av de
likalydande motionerna I: 528 av herr
Petrén m. fl. och II: 674 av herr Ohlin
m. fl. måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om förslag till 1952 års riksdag
om reduktion av den statliga inkomstskatten
och förmögenhetsskatten;

III) av herrar Niklasson, Werner och
Jonsson i Skedsbygd, vilka anslutit sig
till utskottets hemställan med den ändring,
att 5 § i förordningen om investeringsavgift
borde erhålla av dessa reservanter
angiven lydelse;

IV) av herrar Einar Eriksson och

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

Henriksson, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande,
att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 220 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas ävensom i anledning
av följande motioner, nämligen
de likalydande motionerna I: 519 av
herr Andrée och herr Einar Eriksson
samt II: 661 av herrar Henriksson och
Gustafsson i Stockholm, de likalydande
motionerna I: 524 av herr Gustaf Karlsson
m. fl. samt II: 667 av herrar Nilsson
i Landskrona och Larsson i Luttra,
de likalydande motionerna I: 525 av
herrar Forslund och Bengtson samt
II: 672 av herr Engkvist m. fl. ävensom
motionen I: 532 av herrar Cassel och
Eskilsson,

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om särskild
avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift)
med de av utskottet föreslagna
ändringarna av 1, 2, 3, 4, 5 och
7 §§ samt de ändringar av 8 och 10 §§
ävensom 12 § 1 mom. som dessa reservanter
föreslagit;

2) (= utskottet);

B) (= utskottet);

V) av herr Franzon.

Beträffande de stadganden i det av
utskottet framlagda förslaget till förordning
om investeringsavgift varom
särskilda yrkanden framställdes under
kammarens överläggning — nämligen
1, 2, 3, 4, 5, 7, 8 och 10 §§ — må anmärkas
följande.

I utskottets förslag hade första stycket
av 1 § erhållit följande lydelse:

Fysisk eller juridisk person, som under
beskattningsår för vilket taxering
till statlig inkomstskatt äger rum i första
instans år 1953 eller 1954 verkställt
investering av nedan angivet slag inom
någon av förvärvskällorna jordbruksfastighet,
annan fastighet eller rörelse
och som icke är frikallad från skyldighet
att erlägga sådan skatt för inkomst
av samma förvärvskälla, skall i enlighet

Investeringsavgift m. ni.

med vad i denna förordning sägs till
staten erlägga en särskild avgift (investeringsavgift)
.

I den av herr Velander in. fl. avgivna
reservationen hade föreslagits den ändringen
av stadgandet, att avgiftsskyldigliet
icke skulle föreligga beträffande förvärvskällan
annan fastighet.

Den av herr Petrén m. fl. avgivna reservationen
innebar den ändringen i
förhållande till utskottets förslag, att
avgiftsskyldighet skulle stadgas blott för
taxeringsåret 1953.

Beträffande 2 § skulle dess första stycke
enligt utskottets förslag lyda sålunda: Till

sådan investering inom förvärvskällan
jordbruksfastighet, som
föranleder uttagande av investeringsavgift
(avgiftspliktig investering), hänföras a)

i fråga om byggnad:

ny-, till- och ombyggnad samt reparation
och underhåll av byggnad till den
del densamma användes för annat ändamål
än bostadsändamål; samt

b) i fråga om maskiner och andra för
jordbruksdriften avsedda döda inventarier
med en beräknad varaktighetstid
av mer än tre år:

nyuppsättning, ersättningsanskaffning
och sådana förbättringsåtgärder,
som icke äro att hänföra till normalt
underhåll.

I den av herr Velander m. fl. avgivna
reservationen hade samma författningsrum
fått denna avfattning:

Till sådan investering inom förvärvskällan
jordbruksfastighet, som föranleder
uttagande av investeringsavgift (avgiftspliktig
investering), hänföras, såvitt
fråga är om maskiner och andra för
jordbruksdriften avsedda döda inventarier
som hava en beräknad varaktighetstid
av mer än tre år, ersättningsanskaffning
och förbättringsåtgärd, som
icke äro att hänföra till normalt underhåll,
samt nyuppsättning.

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Investeringsavgift m. m.

I den reservation, som avgivits av
herr Petrén m. fl., hade föreslagits följande
lydelse:

Till sådan investering inom förvärvskällan
jordbruksfastighet, som föranleder
uttagande av investeringsavgift (avgiftspliktig
investering), hänföras i fråga
om maskiner och andra för jordbruksdriften
avsedda döda inventarier med
en beräknad varaktighetstid av mer än
tre år:

nyuppsättning, ersättningsanskaffning
och sådana förbättringsåtgärder,
som icke är att hänföra till normalt
underhåll, dock må vid ersättningsanskaffning
avdrag göras för den utrangerade
tillgångens ursprungliga anskaffningsvärde
eller, om detta icke kan
visas, för det belopp som erhålles vid
försäljningen av tillgången.

3 § i utskottets förslag innehöll närmare
bestämmelser angående tillämpningsområdet
för avgiftsplikt vid investering
inom förvärvskällan annan fastighet.

I den av herr Velander in. fl. avgivna
reservationen hade såsom av det ovan
anförda framgår föreslagits, att denna
paragraf skulle utgå.

Den av herr Petrén in. fl. avgivna reservationen
innebar beträffande denna
paragraf ett tillägg angående avdrag för
ursprungligt anskaffningsvärde vid ersättningsanskaffning.

I 4 § i det av utskottet framlagda förslaget
hade upptagits närmare bestämmelser
angående tillämpningsområdet
för avgiftsplikt vid investering inom
förvärvskällan rörelse. Andra stycket av
paragrafen hade i utskottets förslag denna
lydelse:

Vad i föregående stycke sägs skall
icke äga tillämpning, då fråga är om
förvärv av byggnad, i förekommande
fall med därtill hörande inventarier
vilka vid fastighetstaxeringen åsatts
särskilt maskinvärde, under förutsättning
att byggnaden och inventarierna
till huvudsaklig del stadigva -

rande nyttjas i rörelse. Ej heller skall
investeringsavgift uttagas, då fråga är
om förvärv av tillgång i samband med
övertagande av den rörelse eller rörelsegren,
vari densamma utgjort tillgång för
stadigvarande bruk.

Enligt den av herr Velander m. fl.
avgivna reservationen skulle andra stycket
av 4 § — vilken paragraf i reservationen
betecknats 3 § — avfattas på följande
sätt:

Vad i föregående stycke sägs skall
icke äga tillämpning, då fråga är om
förvärv av tillgång i samband med övertagande
av rörelse eller igångsättande
av ny rörelse. Ej heller skall investeringsavgift
uttagas, då avgiftspliktig,
som bedriver rederirörelse, förvärvar
vid avtalets ingående redan färdigbyggt
fartyg.

I den av herr Petrén m. fl. avgivna
reservationen hade föreslagits komplettering
av denna paragraf med ett
tillägg av samma innebörd som i denna
reservation förordats beträffande 3 §.

5 § skulle enligt utskottets förslag avfattas
sålunda:

Har myndighet lämnat statligt bidrag
eller lån eller ställt statlig lånegaranti
för viss investering, skall denna icke anses
som avgiftspliktig investering till
den del kostnaden täckts av bidraget eller
lånet eller genom utnyttjande av
lånegarantien.

Har tillgång gått förlorad genom
brand, haveri eller liknande av den
avgiftsskyldiges åtgöranden oberoende
anledning eller har tillgång tagits i anspråk
genom expropriation eller liknande
förfarande eller eljest avyttrats
under sådana förhållanden att tvångsförsäljning
måste anses vara för handen,
skall härav föranledd ersättningsanskaffning
icke anses utgöra avgiftspliktig
investering till den del kostnaden
för den nya tillgången motsvarar 200
procent av uppburen ersättning för den
förlorade eller avyttrade tillgången eller
— då fråga är om tillgång som gått förlorad
genom brand, haveri eller liknan -

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

de anledning och försäkringsskydd icke
till någon del förelegat — 200 procent
av anskaffningskostnaden.

Ersättningsanskaffning i anledning av
sådan skada genom jordskred, översvämning
eller liknande händelse, varemot
försäkringsskydd normalt ej meddelas,
skall icke till någon del anses utgöra
avgiftspliktig investering.

Investering som uteslutande eller väsentligen
tillkommit för civilförsvarseller
beredskapsändamål är icke att anse
såsom avgiftspliktig investering. Detsamma
gäller investering i fastigheter
och inventarier, som utnyttjas eller äro
avsedda att utnyttjas för produktion eller
distribution av elektrisk kraft. Ej
heller skall som avgiftspliktig investering
anses förvärv av personbil, motorcykel
eller sidovagn till motorcykel.

I den av herr Yelander m. fl. avgivna
reservationen hade föreslagits, att 5 §
—- i reservationen betecknad 4 § —•
skulle erhålla följande lydelse:

Har myndighet-----av lånegaran tien.

Ersättningsanskaffning i-----av giftspliktig

investering.

Investering som----till motor cykel.

Den av herr Petrén m. fl. avgivna reservationen
innebar följande avfattning
av 5 §:

Har myndighet--------av lånegaran tien.

Har tillgång gått förlorad genom
brand, haveri eller liknande av den avgiftsskyldiges
åtgöranden oberoende an -

Investeringsavgift m. m.

ledning eller har tillgång tagits i anspråk
genom expropriation eller liknande
förfarande eller eljest avyttrats
under sådana förhållanden att tvångsförsäljning
måste anses vara för handen,
skall härav föranledd ersättningsanskaffning
icke anses utgöra avgiftspliktig
investering till den del kostnaden
för den nya tillgången motsvarar
200 procent av uppburen ersättning för
den förlorade eller avyttrade tillgången
eller — då fråga är om tillgång, som
gått förlorad genom brand, haveri eller
liknande anledning och försäkringsskydd
icke till någon del förelegat —
återanskaffningsvärdet av den förlorade
tillgången.

Ersättningsanskaffning i---av giftspliktig

investering.

Investering som uteslutande eller väsentligen
tillkommit för civilförsvarseller
beredskapsändamål är icke att anse
såsom avgiftspliktig investering. Detsamma
gäller investering i fastigheter
och inventarier, som utnyttjas eller äro
avsedda att utnyttjas för produktion
eller distribution av elektrisk kraft. Likaså
skall ej såsom avgiftspliktig investering
anses sådan investering, som tillkommit
på direkt föranstaltande av
offentlig myndighet.

Från avgiftsplikt skola vidare undantagas
investeringar i enskild järnvägsdrift,
investeringar i fordon, för vilka
skatt utgår enligt förordningen den 2
juni 1922 (nr 200) om automobilskatt,
samt investeringar i fartyg med dräktighet
av högst 500 bruttoregisterton. Ej
heller skall investeringsavgift utgå vid
förvärv av begagnade fartyg.

I den av herr Niklasson m. fl. avgivna
reservationen hade 5 § följande lydelse:

Har myndighet--------av lånegaran tien.

Har tillgång-----av anskaffnings kostnaden.

Ersättningsanskaffning i--- — av giftspliktig

investering.

Investering som uteslutande eller väsentligen
tillkommit för civilförsvars -

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Investeringsavgift m. m.

eller beredskapsändamål eller som tillkommit
på direkt föranstaltande av vederbörlig
statlig eller kommunal myndighet
är icke att anse såsom avgiftspliktig
investering. Detsamma gäller investering
i fastigheter och inventarier,
som utnyttjas eller äro avsedda att utnyttjas
för produktion eller distribution
av elektrisk kraft. Ej heller skall
som avgiftspliktig investering anses förvärv
av personbil, motorcykel eller sidovagn
till motorcykel.

Enligt utskottets förslag skulle 7 §
avfattas på följande sätt:

Investeringsavgift skall — med undantag
som i andra och tredje styckena
sägs — beräknas på grundval av kostnaden
för avgiftspliktig investering. Har
för sådan investering använts virke,
som uttagits ur egen fastighet, eller tillgång,
som varit avsedd för omsättning
eller förbrukning i rörelse, skall i investeringskostnaden
inräknas virkets eller
lagertillgångens saluvärde.

Har vid sådant förvärv av tillgång,
som utgör avgiftspliktig investering, såsom
likvid eller dellikvid lämnats annan
likartad tillgång, skall såsom investeringskostnad
anses allenast mellanskillnaden.

När fråga är om avgiftspliktig investering
i form av reparation av byggnad,
ingående i förvärvskällan jordbruksfastighet,
skall som investeringskostnad
anses allenast belopp, varmed reparationskostnaden
överstiger eu procent
för år räknat av det i fastighetens taxeringsvärde
året näst före taxeringsåret
ingående jordbruksvärdet eller — därest
i jordbruksvärde ingående värde å
skogsmark uppgår till minst femtio procent
av jordbruksvärdet — sistnämnda
värde efter avdrag för skogsmarksvärdet.
Beträffande avgiftspliktig investering
i form av reparation av byggnad,
ingående i förvärvskällan annan fastighet,
skall som investeringskostnad anses
belopp, varmed reparationskostnaden
överstiger två procent för år räknat
av den del av det i fastighetens taxeringsvärde
året näst före taxeringsåret
ingående byggnadsvärdet, i förekom -

mande fall minskat med särskilt maskinvärde,
som belöper å sådan del av
fastigheten som är upplåten till användning
i rörelse på sätt i 3 § sägs. Avser
avgiftspliktig investering reparation av
byggnad, ingående i förvärvskällan rörelse,
skall som investeringskostnad anses
belopp, varmed reparationskostnaden
överstiger två procent för år räknat
av det i fastighetens taxeringsvärde året
näst före taxeringsåret ingående byggnadsvärdet,
i förekommande fall minskat
med särskilt maskinvärde.

Investeringskostnad för reparationer
skall beräknas gemensamt för samtliga
fastigheter inom varje särskild förvärvskälla.

Sammanlagda beloppet av kostnaderna
för en avgiftsskyldigs avgiftspliktiga
investeringar, beräknade på sätt i denna
paragraf sägs, utgör den avgiftsskyldiges
till investeringsavgift uppskattade investeringskostnad.

I den av herr Petrén in. fl. avgivna
reservationen hade föreslagits följande
lydelse av 7 S :

Investeringsavgift skall — med undantag
som i andra och tredje styckena
sägs — beräknas på grundval av kostnaden
för avgiftspliktig investering. Har
för sådan investering använts virke, som
uttagits ur egen fastighet, eller tillgång,
som varit avsedd för omsättning eller
förbrukning i rörelse, skall i investeringskostnaden
inräknas virkets eller
lagertillgångens saluvärde.

Beträffande avgiftspliktig investering
i form av reparation av byggnad, ingående
i förvärvskällan annan fastighet,
skall som investeringskostnad anses belopp,
varmed reparationskostnaden
överstiger två procent för år räknat av
den del av det i fastighetens taxeringsvärde
året näst före taxeringsåret ingående
byggnadsvärdet, i förekommande
fall minskat med särskilt maskinvärde,
som belöper å sådan del av fastigheten
som är upplåten till användning i rörelse
på sätt i 3 § sägs. Avser avgiftspliktig
investering reparation av byggnad ingående
i förvärvskällan rörelse, skall
som investeringskostnad anses belopp,

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

varmed reparationskostnaden överstiger
två procent för år räknat av det i fastighetens
taxeringsvärde året näst före
taxeringsåret ingående byggnadsvärdet,
i förekommande fall minskat med särskilt
maskinvärde.

Investeringskostnad för---sär skild

förvärvskälla.

Sammanlagda beloppet---upp skattade

investeringskostnad.

Beträffande S § hade utskottet föreslagit
följande lydelse:

Från uppskattad investeringskostnad
avdrages ett belopp av 10 000 kronor
eller, därest i densamma ingår investeringskostnad
i anledning av investeringar
i form av ny-, till- eller ombyggnad
eller reparation eller underhåll av
byggnad med högre belopp än 10 000
kronor, detta högre belopp, dock att
avdraget i sistnämnda fall icke må överstiga
15 000 kronor. Vad härefter återstår
utgör avgiftsbelagd investeringskostnad,
vilken utföres i fulla hundratal
kronor så att överskjutande belopp,
som icke uppgår till fullt hundratal kronor,
bortfaller.

I den av herr Velander m. fl. avgivna
reservationen hade denna paragraf —
med beteckningen 7 § — erhållit denna
avfattning:

Från uppskattad investeringskostnad
avdrages ett belopp av 15 000 kronor.
Vad härefter återstår utgör avgiftsbelagd
investeringskostnad, vilken utföres
i fulla hundratal kronor så att överskjutande
belopp, som icke uppgår till fullt
hundratal kronor, bortfaller.

I den av herr Petrén m. fl. avgivna
reservationen hade förordats, att paragrafen
skulle lyda på följande sätt:

Sedan från uppskattad investeringskostnad
avdragits ett belopp av 15 000
kronor, utgör återstoden avgiftsbelagd
investeringskostnad, vilken utföres i
fulla hundratal kronor så att överskjutande
belopp, som icke uppgår till fullt
hundratal kronor, bortfaller.

I den av herrar Einar Eriksson och

Investeringsavgift m. m.

Henriksson avgivna reservationen hade
föreslagits följande lydelse:

Från uppskattad investeringskostnad
avdrages ett belopp av 5 000 kronor
eller, därest i densamma ingår investeringskostnad
i anledning av investeringar
i form av ny-, till- eller ombyggnad
eller reparation eller underhåll av
byggnad med högre belopp än 5 000
kronor, detta högre belopp, dock att
avdraget i sistnämnda fall icke må
överstiga 15 000 kronor. Vad härefter
återstår utgör avgiftsbelagd investeringskostnad,
vilken utföres i fulla
hundratal kronor så att överskjutande
belopp, som icke uppgår till fullt
hundratal kronor, bortfaller.

Slutligen hade i motionen 1:529 av
herr Ola Persson in. fl. yrkats, att 8 §
skulle avfattas sålunda:

Sedan från uppskattad investeringskostnad
avdragits ett belopp av 50 000
kronor utgör återstoden avgiftsbelagd
investeringskostnad, vilken utföres i
fulla hundratal kronor så att överskjutande
belopp, som icke uppgår till fullt
hundratal kronor, bortfaller.

10 § hade i Kungl. Maj ds förslag fått
följande lydelse:

Investeringsavgiften utgör tio procent
av den avgiftsbelagda investeringskostnaden.

Investeringsavgift skall anses som sådan
speciell skatt, för vilken avdrag må
åtnjutas vid inkomsttaxeringen; och
skal! i följd härav restituerad, avkortad
eller avskriven sådan avgift, för
vilken avdrag medgivits vid inkomsttaxeringen,
utgöra skattepliktig intäkt.

Utskottets förslag skilde sig från
Kungl. Maj ds på så sätt, att enligt utskottets
förslag avgiften skulle utgå
med tolv procent.

I den av herr Velander m. fl. avgivna
reservationen hade denna paragraf
— med beteckningen 9 § — utformats
så, att avgiften skulle utgå med tio procent
såvitt angick taxeringsåret 1953
och med fem procent såvitt angick
taxeringsåret 1954.

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Investeringsavgift m. m.

I den av herr Petrén in. fl. avgivna
reservationen hade förordats, att investeringsavgiften
skulle utgå med tio procent,
varjämte föreslagits ett tillägg till
10 § i form av ett tredje stycke med
följande lydelse:

Företagare, som erlagt investeringsavgift
men vars rörelse under året visat
förlust eller så ringa överskott, att
han vid beräkning av nettointäkten av
rörelsen ej kunnat utnyttja avdragsrätten,
må tillgodogöra sig det resterande
avdraget intill tre år efter det investeringsavgiften
erlagts.

Herrar Einar Eriksson och Henriksson
hade i sin reservation föreslagit, att
10 § skulle avfattas så att investeringsavgiften
utginge med tjugu procent.

Sedan herr talmannen anmält ärendet
till handläggning, begärdes beträffande
föredragningssättet ordet av

Herr OLSSON i Gävle, som anförde:
Herr talman! Med avseende å föredragningen
av bevillningsutskottets betänkande
nr 65 får jag hemställa,

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis och punkten A) 1) på det
sätt, att först föredrages utskottets förslag
till förordning om särskild avgift
vid vissa investeringar (investeringsavgift,
m. m., paragrafvis med ikraftträdandebestämmelser,
ingress och rubrik
sist samt varefter utskottets hemställan
i denna punkt föredrages;

att vid behandlingen av den del av
betänkandet, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta såväl nämnda
betänkande i dess helhet som utskottets
betänkande nr 66 i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om investeringskonto för skog,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
samt

att författningstext ej må behöva uppläsas
i vidare män än sådant av någon
kammarens ledamot begäres.

Denna hemställan bifölls.

Punkten A) 1).

Utskottets förslag till förordning om
investeringsavgift.

I enlighet med den fastställda föredragningsordningen
föredrogs nu 1 §;
och anförde därvid:

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag röjer förmodligen ingen
hemlighet, om jag framhåller, att bevillningsutskottet,
åtminstone tidvis,
behandlat förslaget om investeringsavgiften
i en känsla av tveksamhet och
olust. Mer än en av dess ledamöter
tycker nog, att vi hålla på att hamna
i en ond cirkel av inflation och höga
skatter, ur vilken vi icke förefalla ha
några möjligheter att bryta oss ut. Inte
ens vår ordförandes kända gemyt har
alltid förmått rå på denna stämning
under utskottsbehandlingen.

Ju mer man trängt in i den här propositionen
ju mer har man blivit på
det klara med att lagen kommer att
slå till höger och vänster, mången
gång rent i blindo. Uttryck för denna
stämning ger utskottet icke minst i
sina resonemang om lagens begränsade
giltighetstid, resonemang, som utmynna
i tillkännagivandet av — som det heter
— »den bestämda meningen, att
bestämmelserna icke böra givas tilllämplighet
för längre tid än vad i propositionen
föreslagits». Det är mänskligt
och får ursäktas mig, om jag finner
särskild tillfredsställelse i denna
kategoriska deklaration, då den innebär
ett tillmötesgående av vad i högermotionerna
i denna del föreslagits.

Jag skulle vilja — jag har därvidlag
stöd icke minst hos Svenska sparbanksföreningen
— i detta sammanhang
framhålla det olyckliga i att investeringsverksamheten
på ett generaliserande
sätt i debatten kommit att
framträda såsom den där orsakar inflation
och bristande ekonomisk balans.
Jag kan, herr talman, medge, att
den kan verka inflationsdrivande —

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

under omständigheter som här icke behöva
närmare beröras —- men nödvändiga
och nyttiga investeringar borde
mera allmänt betraktas såsom ett förstahandsintresse
för vårt folk, ett förstahandsintresse
av sådan valör, att den
höjning av levnadsstandarden, som tar
sig uttryck i omedelbart ökad så att
säga daglig konsumtion, bör stå tillbaka
för detta intresse. Det myckna talet
om investeringarnas fördärvbringande
verkningar är, menar jag nog,
faktiskt ägnat att förvilla begreppen.

På ett par punkter har regeringsförslaget
justerats. I enlighet med en partimotion
av högern vidtas den ändringen
i första paragrafen, att avgiftsbefrielse
inte skall gälla kommunägda
bolag och föreningar, som driva byggnadsverksamhet.
Även i några andra
avseenden ha mindre förbättringar
vidtagits.

Tyvärr måste jag beklaga den bristande
förståelse, som utskottsmajoriteten
lagt i dagen, när det gäller rederinäringen
och dess särställning i detta
sammanhang. För rederinäringen måste
investeringsavgiften högst avsevärt *
försvåra konkurrensen med utlandet.
Det bör icke bortses ifrån att ett utländskt
företag, som beställer ett fartyg
från svenskt varv, icke drabbas av
någon investeringsavgift och följaktligen
kan förvärva fartyget till ett betydligt
lägre pris än ett svenskt rederi.

Fn avgjord försämring av propositionens
förslag utgör det onekligen en
smula oväntat och hastigt påkomna
förslaget att höja investeringsavgiften
från 10 till 12 procent. Jag skulle nog
vilja fråga: Vilket är det sakliga motivet
härtill? Utskottets, d. v. s. majoritetens,
yttrande ger knappast kammarens
ledamöter besked härom. De få
blott veta, att skärpningen skett av
hänsyn till höjningen av det avgiftsfria
beloppet till 15 000 kronor vid investeringar
i byggnader och att skärpningen
skett »med beaktande av övriga
på frågans bedömande inverkande oin -

Investeringsavgift m. m.

ständigheter». Jag vet nog, herr talman,
att den där behändiga frasen tillhör
standardutrustningen, när man —
vid färdigställandet av propositioner
och utskottsutlåtanden — råkar in på
ämnen av särskilt delikat natur, men
någon sakligt stark motivering kan
den ju knappast anses utgöra.

Jag övergår nu till steriliseringen
av skogsvinsterna. Vilket ståhej har
det inte varit i den saken! Man har
inte sett skogen för bara pengar. Man
har anställt formlig klappjakt på vad
man på visst håll smakfullt kallat
»skogs- och rapspatronerna». Man har
talat om guldgrävarstämning. För
knappa 20 år sedan fingo skogsägarna
inte mycket mer betalt än för arbetet
med skogens avverkning, men det
tycks man på åtskilliga håll ha glömt
nu.

Men ännu en sak: så sent som 1949
måste cellulosa i många fall säljas till
priser under tillverkningskostnaderna.
Det tycks man också ha glömt. Folkpartiet
viftade — enligt en uppgift av
inrikesminister Hedlund i ett anförande
häromdagen — med en klasskatt
mot skogsägarna. Detta ominösa projekt
stoppades dock senare i papperskorgen.
Jag kan inte hjälpa, herr talman,
att jag måste sympatisera med
den författare i RLF-tidningen härförleden
som skrev, att när man läser
vissa tidningar skulle man tro att en
verklig olycka drabbat vårt land, värre
än svartrost, mul- och klövsjuka, vattenbrist,
arbetslöshet eller någon naturkatastrof
av hittills ej känd omfattning.

I stället är det ju så, att vår största
nationaltillgång, vår största exportvara,
stigit i pris! Folkhushållet har därigenom
tillförts cirka en miljard kronor
mer än vad någon planhushållare förutsett.
Därför ställas nu både skogsindustrien
och skogsägarna nästan vid de
anklagades bänk som asociala indivfder.

I rättvisans namn måste jag dock
säga, att man på åtminstone ett par håll

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Investeringsavgift m. in.

inom folkpartiet har reagerat och bestyrkt,
att den allmänna diskussionen
om skogsvinsterna fladdrat omkring
utan några fasta hållpunkter och synbarligen
med den enkla avunden som
främsta drivkraft.

Straffskatten på skogsägarna avlystes
som sagt, men den ersattes av inte
mindre uppseendeväckande förslag,
som inkluderades i folkpartiets motion
av den 13 november. Denna motion —
det kanske inte skadar att något erinra
om den, då den väl kommer att
spöka åtskilligt under detta meningsutbyte
— innehöll tvenne s. k. alternativ.
Det ena gick ut på en allmän
konjunkturvinstbeskattning, det andra
på en långt gående, drakoniskt utformad,
tvingande sterilisering av skogsvinsterna
utan räntegottgörelse. Insättare
skulle dock äga rätt att efter två
år lyfta deponerat belopp mot erläggande
av särskild straffränta. Det meddelades,
att detta var ett uttryck för
folkpartiets »vänstersyn». Det meddelades
också, att man med dessa åtgärder
avsåg att »bryta nacken av inflationen
redan nästa år», vilket givetvis
i och för sig vore ett nog så lovvärt
uppsåt.

»Det är att hoppas», sade statsministern
efter att ha undfått dessa tidender,
»att den allmänna radikalisering
av folkpartiets ekonomiska uppfattning,
som blivit en opåräknad vinst av bondeförbundets
deltagande i regeringen,
kommer att bli bestående». Huruvida
dessa statsministerns blyga förhoppningar
komma att gå i uppfyllelse vågar
jag givetvis inte ha någon mening
om, allra minst med den senaste tidens
händelser i minne och efter att ha studerat
folkpartiets här föreliggande reservation.
Möjligen kommer den följande
debatten att ge närmare besked
på den punkten.

Men låt oss återgå till skogsvinsterna!
Hur förhåller det sig i själva verket
med den saken? De prisökningar
på skogsprodukter som nämnts i den

allmänna debatten äro, i varje fall för
de privata skogsägarnas vidkommande,
såvitt man kan förstå rena fantasierna.
Man har talat om höjningar på bortåt
200 procent. I de områden, där leveransvirkespriserna
nu blivit klara, visar
sig höjningen vara ca 50 procent.
Av denna höjning ätas ca 20 procent
upp av penningvärdets fall. Man kan
förstå att inför dylika fakta skogsägarnas
belackare undan för undan dragit
sig tillbaka. Man tycks ha upptäckt att
björnskinnet sålts, »innan den björn
skjutits som kanske inte finns».

Den föreliggande folkpartireservationen
om skogsvinsterna har på goda
grunder, det måste jag säga, väckt
uppmärksamhet. Ingalunda skall jag,
herr talman, karakterisera den med så
hårda ord som vissa folkpartitidningar
här i Stockholm ha gjort — man har
ju där bl. a. betecknat den som absurd,
men det kanske är att gå en smula till
överdrift — men nog kunna vi vara
överens om att den är, skola vi säga,
rätt underlig.

Folkpartiets reservation innebär, som
alla intresserade redan observerat, en
reträtt från tidigare intagna ståndpunkter.
Man vidhåller inte längre förslaget
om tvångsavsättning på 40 procent
av rotvärdet för skogsägare, som utvunnit
över 4 000 kronors nettoinkomst
på skogen. I övrigt nöjer man sig med
att i allmänna ordalag tala om en konjunkturvinstbeskattning;
jag vill särskilt
understryka att man gör det i allmänna
ordalag. Med hänsyn till den
utomordentliga betydelse folkpartiet i
propagandan uppenbarligen fäster vid
detta nya bidrag till vår ymniga skatteflora,
är det ägnat att förvåna, att partiet
är så kolossalt återhållsamt, när
det gäller att ge tanken på en sådan
konjunkturvinstbeskattning ett konkret
innehåll. Man får inte ens veta, om
folkpartiet vill göra skatten retroaktiv
eller inte. Ett besked på denna dock
avgörande punkt borde ofrånkomligen,
anser jag, lämnas under debatten.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

(53

Det som man, ehuru icke utan svårighet,
kan läsa sig till är, att skatten
är tänkt att börja en bra bit över de
4 000 kronorna. Den skall träffa endast,
som det heter, »mera avsevärda övervinster».
Jag ber kammarens ledamöter
observera denna term: »mera avsevärda
övervinster.» Det är en term av
begränsande innebörd, som fått ersätta
det i motionen brukade, längre syftande
uttryckssättet. Reservationen innehåller
också ett allmänt uttalande om
att skatten så litet som möjligt skall
verka produktionshämmande. När reservanterna
sålunda förbehållit tilllämpningsområdet
enbart för de extrema
vinsterna och alltså inte kunna
räkna med att skatten skall ge annat
än ganska obetydliga belopp, talar man
om hur den skall användas.

Genom subventioner skola levnadskostnaderna
bringas ner, säga reservanterna.
Därefter får man veta hur
olämpligt det är med subventioner.
»Vi företräda en kritisk hållning gent
emot allmänna subventioner», heter
det. Så får man också veta, att en konjunkturvinstskatt
kan användas till att
nedbringa skattetrycket. Alltså, herr
talman: en skatt som träffar blott relativt
få och i varje fall inte gör någon
skada men som i alla fall inbringar så
mycket pengar, att den kan användas
till subventioner, som folkpartiet inte
vill ha, och ändå ger pengar till skattesänkningar.
Förvisso en verkligt god
cigarr!

Vi inom högern motsätta oss koniunkturvinstbeskattningen.
1 fråga om
steriliseringen av skogsvinsterna anse
vi det mest väsentliga vara — även sett
enbart ur effektivitetens synpunkt —
alt tvångskaraktären i regeringsförslaget
elimineras. Skogsägarna borde få
rätt att avsätta till investeringsfond
men icke åläggas skyldighet därtill. De
borde även vara berättigade att vid behov
uttaga medel. All erfarenhet talar
för att frivillighet ger det bästa resultatet.

Investeringsavgift m. m.

Genom att följa högerns linje om den
frivilliga steriliseringen kan man också
på ett naturligt sätt få pengar till
skogsvården. Alla skulle vi väl dock
kunna vara överens om vikten av att
våra skogars avkastning kan behållas
och helst också ökas. Det är dock på
skogen, som vi i stor utsträckning skola
leva. Sedan lång tid tillbaka har förelegat
en stark eftersläpning i fråga om
nödvändiga skogsvårdsåtgärder. Det
anses ju att de eftersatta investeringsbehoven
för skogsbrukets del uppgå
till många hundra miljoner. Mycket
som tidigare eftersatts måste nu genomföras.
Det är fel att tro, att skogen
kan mjölkas hur mycket som helst utan
utfodring.

Vår tro på frivilligheten som den
bästa drivfjädern i dessa sammanhangavspeglas
också i våra förslag om uppmuntran
av det frivilliga, enskilda sparandet,
både då det gäller banksparande
och livförsäkringssparande. Vi
framlägga detaljerade förslag härom.
Jag måste likväl, herr talman, säga att
ännu bättre än tillfälliga sparfrämjande
åtgärder är en omfattande, från grunden
gående skattesänkning. 1949 års
skatteutredning är nu klar med sitt betänkande.
De skattelindringar som föreslås
motiveras —• och kommittén är
härvidlag enig — bl. a. med hänsyn
till sparandet. Om riksdagen vill ge det
frivilliga, enskilda sparandet det bästa
handtag det över huvud taget kan få i
nuvarande läge, så kan det ske genom
att vidtaga åtgärder för skattesänkningens
genomförande vid den tidpunkt,
som kommittén själv enhälligt
ifrågasätter, nämligen den 1 januari
1953. Ett beslut i den riktningen vid
nästa års riksdag skulle helt visst av
hela vårt folk hälsas med den största
tillfredsställelse.

Utifrån dessa utgångspunkter skulle
jag — med hänsyn till den hållning
jag intagit i skatteutredningen — gärna
se att höstriksdagen, innan den åtskiljes,
gåve Kungl. Maj:t en påstötning av

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Investeringsavgift m. m.

dyiik innebörd. Jag kommer alltså att
yrka på ett sådant uttalande från riksdagens
sida. Av konstitutionella skäl
ger jag detta yrkande formen av en
hemställan om bifall till punkt D) i
den av herr Petrén m. fl. avgivna, till
bevillningsutskottets betänkande nr 65
knutna reservationen.

Till slut, herr talman, blott ännu ett
ord om skogsvinsterna. Man kan ju i
detta sammanhang inte alldeles underlåta
att också något litet tänka på framtiden.
Man måste fråga sig — och jag
är säker om att många här i kammaren
göra det: Kommer nuvarande exceptionella
prisläge att bli bestående?
Det är ju på bedömandet därav som så
oändligt mycket hänger. Jag föreställer
mig att kammarens ledamöter observerat
den återhållsamhet, som präglat
exempelvis handelsministerns uttalanden
i dessa ting. Med särskild tillfredsställelse
har jag för min del noterat
handelsministerns deklarationer härvidlag
i ett anförande i Malmö för någon
tid sedan. Jag tror för mitt ringa vidkommande
att denna återhållsamhet är
synnerligen berättigad. Det är, måste vi
nog säga oss, en »dimhöljd konjunktur»
vi stå inför.

Just i dessa dagar föreligga rapporter
från massamarknaden. De tyda på
en begynnande försvagning av pristendensen,
bl. a. i Förenta staterna. Man
har också att räkna med amerikanska
strävanden att pressa ned de höga priserna
i Europa genom export av amerikansk
pappersmassa till de europeiska
marknaderna. Jag föreställer mig,
att det är onödigt att för kammarens
ledamöter påpeka vad en sådan amerikansk
export till Europa skulle betyda
för våra egna förhållanden.

På trävaruområdet har det likaså
uppstått ett betydligt kärvare läge.
Framför allt är detta förhållandet i
vårt främsta avsättningsområde för
trävaror, nämligen England. Man har
nu påbörjat förhandlingar rörande
handelsutbytet nästa år, och det säges

på initierat håll, att man under dessa
förhandlingar har att emotse en kraftig
engelsk attack mot de höga svenska
trävarupriserna. Situationen förvärras
ytterligare därigenom att trävaruexportörerna
på en del andra marknader
börjat möta avsättningssvårigheter på
grund av skärpta importrestriktioner.
Känt är också — det kan ju kanske
vara onödigt att påpeka det här — att
på de senaste auktionerna här hemma
priserna börjat falla. Jag såg häromdagen
en uppgift från Värmland, som
angav ett prisfall på 30 procent under
en enda vecka. Man har inte utan skäl
redan börjat tala om att hela skogsindustriens
prisfront befinner sig i
gungning.

Borde inte, ärade kammarledamöter,
allt detta mana till försiktighet? Debatten
kring skogsvinsterna har enligt min
bestämda mening alltför länge tillåtits
ligga kvar på vad jag skulle vilja kalla
det känslomässiga planet. Det synes
vara på tiden, att man åter tar sig ner
på jorden. Man löser inte de problem,
det här är fråga om, med överord, agitation
och taktik. Den s. k. kvartalspolitiken
i all ära, men det gäller — säga
vad man vill — att tänka en smula
längre än till 1952 års val. Det saknas
på senaste tiden inte exempel på vad
en i hastigt mod beslutad överbeskattning
kan ställa till. Jag tror, herr talman,
att vi böra akta oss för att ytterligare
utöka listan på dylika de svenska
statsmakternas skattepolitiska misslyckanden.

Jag kommer, herr talman, att senare
i vederbörlig ordning ställa de erforderliga
yrkandena.

I detta anförande instämde herr
Östlund.

Herr SANDBERG: Herr talman! De
föreliggande propositionerna om investeringsavgift
och investeringskonto för
skog avse åtgärder som ingå såsom led
i strävandet att ernå ekonomisk stabi -

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

lisering i vårt land. Det regeringsprogram,
varav dessa förslag utgöra en del,
kan emellertid enligt den mening som
företrädes av folkpartiet inte anses vara
sådant att det ger förhoppningar om
att man verkligen skall uppnå ekonomisk
jämvikt och ett fast penningvärde.

Under de senare åren har penningvärdet
så gott som oavbrutet försämrats.
Att den internationella prisnivån
därvid inverkat är visserligen obestridligt,
men lika obestridligt torde det
vara att den förda svenska politiken i
väsentlig grad medverkat till utvecklingen.
Åtgärderna ha ofta haft för
mycket av negativ karaktär eller kommit
för sent.

Inflationen har betytt starkt stegrade
priser och förluster för spararna. Innehavare
av sparkapital i form av t. ex.
bankinsättningar, obligationer och inteckningar
ha inte endast berövats ett
kapitalbelopp på tusentals miljoner
kronor, utan avkastningens köpkraft
har också undan för undan sjunkit. Det
ständigt sjunkande penningvärdet torde
vara den kraftigast verkande orsaken
till att sparandet inte uppnår den storlek
som fordras för ekonomisk balans.
Vi mena därför att politiken måste i
högre grad än hittills inriktas på att
stimulera till ökat enskilt sparande som
kan leda till en naturlig balans mellan
investeringar och sparande, mellan tillgång
och efterfrågan. Folkpartiet har
också upprepade gånger yrkat på skattelättnader
och på direkta åtgärder för
uppmuntrande av sparandet, och vi
fullfölja denna politik i nu förevarandc
sammanhang.

Våra yrkanden i detta avseende anknyta
till behandlingen av propositionen
nr 220 och bevillningsutskottets
betänkande nr 65. Vi anse lättnader i
den statliga inkomstskatten och förmögenhetsskatten
och en revision av arvsbeskattningen
vara absolut nödvändiga
och förmena, att dessa lättnader också
böra vara möjliga att genomföra genom
5 — Andra kammarens

Investeringsavgift m. m.

beslut redan av nästa års riksdag för
att, såsom också den föregående talaren
önskade, kunna träda i kraft den 1 januari
1953.

Jag kan inte underlåta att här notera
den reaktion som i flertalet tidningsorgan
kommit till uttryck med anledning
av 1949 års skattekommittés nu avlämnade
betänkande. Detta betänkande har
ju fått ett i stort sett mycket välvilligt
mottagande, och reaktionen har yttrat
sig i rubriker och uttalanden på ett sätt
som ger läsaren ett intryck av hur intensivt
kravet på skattelättnader är och
hur naturligt och berättigat man nu
finner det vara att förslaget snarast
möjligt leder till resultat i form av proposition
och riksdagsbeslut.

Jag skall emellertid, herr talman, för
min del inte uppehålla mig ytterligare
vid denna del av det problemkomplex
som vi här behandla — det torde komma
att ytterligare belysas av andra talare
från vårt håll. I stället vill jag något
uppehålla mig vid det som är en
huvudpunkt i våra yrkanden i bevillningsutskottets
betänkande nr 66 i anledning
av propositionen nr 225 om investeringskonto
för skog. Vi ha där yrkat,
att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte i början av nästa års
riksdag framlägga förslag till tillfällig
konjunkturbeskattning.

Konjunkturläget i vårt land för närvarande
karakteriseras av stor ojämnhet.
På sina håll råder en utpräglad
högkonjunktur med stark efterfrågan
och priser som ligga dubbelt eller flerdubbelt
högre iin för ett par år sedan.
Stora konjunkturvinster förekomma
inom skogsnäringen, inom skogsindustrierna
samt inom framställningen av
mineraliska råvaror och möjligen också
på andra håll. Man kan kanske räkna
dessa övervinster i tusentals miljoner
för detta år. Detta är ju i och för sig
mycket glädjande, men det blir samtidigt
nödvändigt att söka komma till
rätta med vissa olägenheter som upp -

protokoll 1951. Nr 35.

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Investeringsavgift m. m.

stå genom denna ojämna överkonjunktur.
Inom vissa andra näringar än de
antydda har nämligen en försämring av
avsättningsmöjligheterna ägt rum, och
samma internationella konjunktur, som
medfört höga exportpriser på t. ex. mineraliska
råämnen och skogsprodukter,
har också åstadkommit en stark fördyring
av exempelvis de för oss så nödvändiga
importvarorna ull, bomull, hudar,
kol och andra viktiga råvaror. En
prisstegring på de svenska exportvaror
som också förbrukas inom landet är
likaledes en följd av högkonjunkturen.
Prisstegringar på svenska och utländska
varor som förbrukas inom landet
ha alltså blivit en följd av den på sina
håll extrema konjunkturen.

Den sålunda fortgående inflationen,
som varit särskilt påtaglig under detta
år — därvid ha ju även andra än de
nu berörda förhållandena medverkat —
har medfört att en sänkning av realinkomsten
ägt rum för stora folkgrupper.
I detta läge, där vissa grupper fått
stora konjunkturvinster medan andra
samtidigt måst vidkännas en standardsänkning,
synes det oss ofrånkomligt
att överväga att genom särskilda åtgärder
söka skapa en rättvisare avvägning
av bördorna. Skall återhållsamhet och
solidaritet kunna ernås vid utformandet
av lönekraven — och detta är ju
alldeles nödvändigt för att förhindra
att inflationen får ökad fart — måste
en utjämning i någon form ske så att
bördorna i någon mån lättas för dem
som få betala vinstkonjunkturens verkningar
inom landet. De som fått betala
mer än de till äventyrs fått i kompensation
utgöra ju det stora flertalet av
konsumenterna.

Nu är det självfallet inte möjligt eller
lämpligt att söka närmare angiva, hur
en konjunkturvinstbeskattning bör utformas.
Herr Hagberg i Malmö tyckte,
att vi borde ha preciserat den saken
litet närmare, och han ställde en direkt
fråga, huruvida vi tänkt oss denna
skatt retroaktiv. Även om jag kan sva -

ra på den frågan, skall jag för min del
inte göra det för ögonblicket. Jag tror
emellertid att herr Hagberg skall få ett
tillfredsställande svar på denna punkt.

Det är emellertid klart att en sådan
här vinstkonjunkturbeskattning bör göras
så enkel som möjligt, så att den fördelaktigt
skiljer sig från den beskattning
som vi ha erfarenheter av från det
senaste storkriget. Vi ha också framhållit,
att det är de mera väsentliga
övervinsterna som vi syfta till att beskära.

Jag vill i detta sammanhang fästa
uppmärksamheten på ett uttalande i
vår reservation, och då jag gör det besvarar
jag en del av de anmärkningar
som herr Hagberg gjorde beträffande
vad han förmenade vara en bristande
överensstämmelse i våra förslag. Det
heter nämligen i reservationen bland
annat: »Det är självklart att en bestämd
skillnad måste göras mellan en
konjunkturvinstskatt och steriliseringsåtgärder
i fråga om den gräns, under
vilken befrielse från skatt eller steriliseringsinbetalningar
skall gälla.»

En beskattning av konjunkturvinsterna
är ju en hårdare åtgärd än bara en
sterilisering. Det är därför naturligt
att man inte går så långt ned med en
beskattning utan fritar större belopp i
botten än vid en sterilisering som endast
avser att pengarna för en viss tid
undandragas ägarens disposition. Om
man emellertid väljer beskattningens
väg därför att man menar att den av
olika skäl är den riktigaste anordningen,
får man finna sig i att den inte
drabbar fullt på samma sätt som om
man valt steriliseringen. Folkpartiet
har aldrig gjort gällande, att en konjunkturvinstbeskattning
och en vinststerilisering
skulle vara alternativ som
fullständigt täcka varandra. Det är inte
nödvändigt att så sker. Det kan emellertid
tänkas att vissa gränsproblem
kunna uppstå i samband med genomförandet
av en vinstkonjunkturbeskattning.
Jag har ingen anledning att up -

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

pehålla mig vid den saken, men jag vill
endast säga att jag tror att det icke är
oöverkomliga problem som därvid
skulle resas.

Vi förorda alltfort en konjunkturvinstbeskattning.
Detta är det väsentliga
i vårt förslag och i den linje som
vi hela tiden ha hållit. Skulle en sådan
beskattning mot förmodan inte komma
inom rimlig tid nästa år, anse vi att en
i förhållande till regeringens föreliggande
förslag något hårdare sterilisering
av i princip generell karaktär bör
tillgripas, och att en steriliseringsanordning
bör ha generell karaktär ha vi
också framhållit i vår motion.

Jag vill också påpeka att vi ha framhållit,
att för den händelse en sådan
steriliseringsanordning skulle tillgripas

— vilket vi icke anse sannolikt — ett
belopp, vars gränser sättas något högre
än i regeringsförslaget, alltid bör få
fråndragas vid beräkning av steriliseringens
omfattning, oberoende av den
totala försäljningssummans storlek.
Detta är ju en ganska betydelsefull sak
som också har den verkan, att den
minskar området mellan de båda metoderna
och minskar de gränsproblem
som kunna uppstå. Enligt regeringsförslaget
äro endast vissa mindre belopp
— 3 000 respektive 6 000 kronor

— undantagna. Övergå försäljningssummorna
dessa belopp, skall avsättning
på spärrkonto ske med viss procent
frän botten räknat. Vid t. ex. 4 000
kronors inkomst av försäljning av skog
å rot skall alltså 25 procent av detta
belopp eller 1 000 kronor avsättas. Enligt
den tankegång, som vi uttryckt i
reservationen, skall visst belopp i botten
— större än det regeringen föreslagit
— alltid vara fritt. Resultatet av
en sådan anordning blir givetvis gynnsammare
i fråga om de mindre köpeskillingarna
än regeringsförslaget, och
dessa förmånligare verkningar sträcka
sig också ganska högt upp.

Vi ha i vår reservation icke ställt något
yrkande om att man nu skulle be -

Investeringsavgift ro. m.

sluta om en eventuell anordning med
sterilisering av övervinster som framkallats
av konjunkturen. Sedan vi
väckte vår motion har ju en del inträffat
som — även om inga bindande utfästelser
gjorts från regeringshåll —
låtit förmoda att en konjunkturvinstbeskattning
skall komma. Regeringen har
tillsatt en utredning, som snabbt skall
utreda frågan, och ledamöter av regeringen
ha gjort uttalanden, som tyda
på att man har en annan uppfattning
om saken nu än man hade före framläggandet
av den proposition som vi
här behandla. I alla händelser är det
möjligt att, om så visar sig nödvändigt,
upptaga frågan om en vinststerilisering
i god tid under nästa riksdag.

Jag vill med styrka betona och fastslå,
att vår huvudlinje är och hela tiden
har varit en lämpligt utformad tillfällig
konjunkturbeskattning. I lägen, liknande
det nuvarande med en markerad
rustningskonjunktur, ha statsmakterna
också tidigare tillgripit en konjunkturbeskattning.
Man bör visserligen icke
vara blind för att svårigheter och besvärligheter
kunna uppstå genom en
dylik lagstiftning — det har jag redan
förut antytt — men detta kan dock inte
få vara avgörande i det läge som nu
råder.

Utskottet uttrycker sig nu mycket
försiktigt i fråga om en eventuell konjunkturvinstbeskattning.
Mot bakgrunden
av konjunkturläget och med tanke
på de positiva uttalanden, som gjorts
på regeringshåll, är det dock inte möjligt
annat än att förutsätta att en dylik
beskattningsform tillfälligt införes.
Jag emotser också med intresse ytterligare
uttalanden från regeringens sida
i dag om regeringens ställning till frågan
om en konjunkturvinstbeskattning.

Det är visserligen inte roligt att tala
om och yrka på nya skatter samtidigt
som man med styrka och på goda skäl
ifrågasätter skattesänkningar på andra
områden. Men det är dock i detta fall,
såsom alla veta, fråga om skilda ting.

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Investeringsavgift m. m.

Och att nu underlåta att intaga den
ståndpunkt, som vi på vårt håll gjort
då det gäller de exceptionella vinsterna,
skulle betyda att man icke ser realistiskt
på läget och icke låter rättvisesynpunkter
göra sig gällande och att
man tar ansvaret för att kampen mot
inflationen blir mycket mindre effektiv.

Såväl i vår reservation som tidigare
ha vi understrukit, att beskattningen
bör taga hänsyn till bärkraften och att
denna är större då det gäller påtagliga
konjunkturvinster än vanliga inkomster.
Man lär inte kunna bestrida riktigheten
av denna uppfattning.

Beträffande användningen av de medel,
som inflyta genom den åsyftade
skatten, framhålla vi i reservationen
bl. a. att dessa extraordinära statsinkomster
böra »under inga omständigheter
få medföra en ökning av de ordinarie
statsutgifterna och böra endast
till en begränsad del användas för tillfälliga
subventioner i avsikt att motverka
en eljest oundgänglig tillfällig
höjning av levnadskostnaderna». Genom
en sådan användning av de ifrågasatta
intäkterna — att de alltså få användas
i stället för vanliga skattemedel
till vissa subventioner — underlättas
givetvis övergången vid genomförandet
av den sänkning av inkomstskatten
m. m., som vi nu påyrka. Det hela är
inte på något sätt märkligt eller motsägande,
såsom herr Hagberg tycktes
vilja göra gällande. Om en konjunkturvinstbeskattning
kommer till stånd —
och all sannolikhet talar ju för detta —
då talar sannolikheten också för att
medel kunna beräknas inflyta i sådan
omfattning, att det möjliggör just en
sådan användning — bestridandet av
kostnaderna för vissa tillfälliga subventioner
— som vi ha förordat och
som icke innebär att man binder en
skattelättnad vid ifrågavarande medel
för framtiden men som skulle underlätta
genomförandet av den skattesänkning
alla betrakta som angelägen.

Däremot finns det anledning att frå -

ga sig, hur man från högerns sida tänker
klara den saken. Även högern önskar
ju en sänkning av inkomstskatterna,
men man går emot det förslag som
uppenbarligen skulle bidraga till att
denna skattesänkning kunde genomföras
så fort som möjligt. Det skulle vara
intressant att på den punkten få en
förklaring av herr Hagberg i Malmö.

På anförda skäl anse vi, att i nuvarande
läge riksdagen bör markera sin
övertygelse om lämpligheten av att åtgärder
mot inflationen vidtagas även
genom en konjunkturvinstbeskattning
av det slag som vi i allmänna drag angivit.
Man kommer att invända att en
utredning redan pågår och att frågan
i alla händelser kommer under Kungl.
Maj:ts prövning. »Och under sådana
förhållanden brukar ju inte riksdagen
skriva till Kungl. Maj:t», kommer säkerligen
min vän herr Adolv Olsson,
bevillningsutskottets ärade ordförande,
att säga. Det kan vara riktigt, men i
detta fall får det dock anses föreligga
särskilt starka skäl för att riksdagen
redan nu ger uttryck för sin mening
och handlar litet annorlunda än annars,
detta med tanke på det rättvisa
i det krav, som rests om en utjämning
i fråga om inkomstförhållandena, och
på den stora betydelse, som saken har
för löneuppgörelserna. Det är tydligt
att ett uttalande av riksdagen, som innebär
att man till nästa års riksdag begär
ett förslag om konjunkturvinstbeskattning,
är av stor betydelse för de
kommande löneuppgörelserna.

Jag vill till sist beröra vårt förslag
om bestämmelser, som möjliggöra frivillig
avsättning på investeringskonto
för skog. Vi ha i vår reservation yrkat
avslag på det föreliggande förslaget,
som innebär skyldighet att göra sådan
avsättning. Att emellertid en möjlighet
öppnas för avsättning å särskilt bankkonto
— vi ha föreslagit i riksbanken
— är av stor betydelse. Därigenom
skapas nämligen en anordning med
skatteutjämnande verkan. Om skogsin -

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

komster gäller, att dessa i regel aro s. k.
ackumulerade inkomster. Flera gånger
har i riksdagen framförts krav om en
lämpligare och riktigare beskattningsform
för dylika inkomster. Detta krav
har också av riksdagen blivit tillgodosett
genom det i höst fattade beslutet
om särskilda bestämmelser för beskattning
av ackumulerad inkomst. Vid detta
tillfälle måste emellertid av tekniska
skäl skogsinkomsterna — med undantag
för dylika inkomster vid försäljning
av skog samtidigt med mark —
tills vidare lämnas utanför och frågan
göras till föremål för ytterligare utredning.
Man räknade då med att i annat
sammanhang kunna tills vidare tillgodose
det ifrågavarande högst befogade
önskemålet. Denna sak bör alltså
under alla förhållanden, hur det än går
med föreliggande proposition, ordnas,
och detta kan ske genom ett bifall till
vårt förslag till förordning om provisoriska
bestämmelser om investeringskonto
för skog.

.lag ber alltså, herr talman, att få
hemställa om bifall till de yrkanden
som framställts i den av herr Petrén
m. fl. till bevillningsutskottets betänkande
nr 66 fogade reservationen. Jag
återkommer med detaljyrkanden, om så
skulle visa sig nödvändigt.

Herr HAGBERG (kort genmäle): Herr
talman! I mitt föregående anförande
ställde jag till min vän herr Sandberg
den frågan, om han kunde lämna besked,
huruvida man inom hans mcningsriktning
hade tänkt sig, att den
ifrågasatta konjunkturvinstbeskattningen
skulle bli retroaktiv. Herr Sandberg
ville inte besvara denna fråga. Han
gav visserligen till känna, att han satt
inne med hemligheten, men han ville
inte lyfta på slöjan.

.lag tycker, att det inte är riktigt
snällt mot kammaren att på detta sätt
hålla oss i ovisshet till långt fram på
eftermiddagen — vi veta ju nu att sva -

Investeringsavgift m. m.

ret, sådant det blir, kommer från ett
annat håll, och det torde dröja flera
timmar innan så kan ske. Ett besked redan
nu på den väsentliga punkt, som
det här gäller, skulle dock — det äro
vi väl alla ense om — ge en viss stadga
åt överläggningarna, som de måhända
annars i detta avseende skulle komma
att sakna.

Det är också en annan sak i herr
Sandbergs anförande, som föranleder
mig att säga några ord. Herr Sandberg
förklarar, att det inte är roligt att behöva
tala om nya skatter på samma
gång som man ifrågasätter skattesänkningar.
Det förstår jag, och jag skall
inte heller närmare kommentera detta.
Men vad som intresserar mig och säkert
många av kammarens ledamöter i
övrigt vore att få höra herr Sandbergs
uppfattning om konjunkturutsikterna
på skogens område. Herr Sandberg
kommer ju från en landsända, som i
eminent grad är beroende av utvecklingen
på detta område, och herr Sandberg
har själv mycket ingående kännedom
om förhållandena där. Jag vill därför
fråga: Anser herr Sandberg, att den
nuvarande abnormt höga priskonjunkturen
kommer att bestå, eller föreligger
enligt herr Sandbergs uppfattning tecken
på att konjunkturen håller på att
försvagas? Detta är dock ting, som äro
av stort värde, när det gäller att bedöma
utvecklingen.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
När nu reservantgrupperna ha angivit
sin ståndpunkt till det föreliggande förslaget,
kanske det är lämpligt att utskottsmajoriteten
anger de synpunkter
som varit vägledande för oss.

Herr Hagberg i Malmö började med
att säga, att det var med en känsla av
olust som bevillningsutskottet hade gått
in på behandlingen av dessa ting, närmast
emedan denna investeringsavgift
kan sägas slå blint åt höger och vänster.
Det ligger naturligtvis åtskilligt av

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Investeringsavgift m. m.

sanning i detta, men om man över huvud
taget skall göra en generell lagstiftning
på detta område, måste man,
åtminstone i det väsentliga, rensa ut
alla undantag. Om man vill nå det uppställda
syftet med en lagstiftning av
denna art, måste den, om man så vill,
slå blint i vissa fall. I vissa fall är den
rättvis och i andra fall orättvis, men
man kan aldrig komma ifrån den saken.

Vi ha nu i många år talat om att vi
måste föra en hård ekonomisk politik
för att komma ur det läge i vilket vi
ha hamnat. Vi ha vidtagit den ena åtgärden
efter den andra, men vi ha
måst konstatera att vi varit litet för
milda. Det hade kanske varit bättre
om vi redan från början hade tagit i
ordentligt, ty i så fall hade vi kanske
lättare kunnat komma ur det läge, i vilket
vi nu befinna oss. När regeringen
lagt fram olika förslag i detta sammanhang,
har inte minst oppositionen då
och då uttalat, att regeringens politik
inte varit tillräckligt hård, och förordat
en ännu hårdare politik. I såväl motionerna
som reservationerna i det föreliggande
ärendet har man också vägrat
att godta de av regeringen anvisade
vägarna, vilka ha angivits i propositionen.
Det är ett allmänt konstaterande
i dessa, att de utvägar, som regeringen
bär gjort till sina, icke leda till något
resultat. Men vad är det vi finna i motionerna
och i reservationerna? Jo,
uppmjukningar av regeringsförslaget.
På den ena punkten efter den andra ha
olika motionärer föreslagit uppmjukningar.
På något ställe i dessa motioner
har man till och med sagt sig tvivla
på att regeringen har något intresse av
att föra oss ur denna situation.

Om man vill ha ett resultat och det
fordras hårda medel, vad är det då för
mening i att på punkt efter punkt åstadkomma
uppmjukningar som göra lagstiftningen
verkningslös i väsentliga delar?
Syftet med hela denna lagstiftning
om investeringsavgifter och avsättning
av skogsinkomster är ju att dämpa hög -

konjunkturens inflatoriska verkningar.
Det är ett syfte som vi borde kunna
hjälpas åt att söka nå, och man har
inom utskottet haft rika tillfällen till
utsvävningar på alla dessa områden, tv
det var länge sedan bevillningsutskottet
ägnade så lång tid åt en proposition
som det i detta sammanhang bär gjort.

Jag tror man kan konstatera, att majoriteten
och minoriteten med sina olika
utgångspunkter icke ha förstått varandra
i detta fall. Jag tror det skulle
vara orätt att säga, att de inte velat
förstå varandra, men de ha befunnit
sig på så långt avstånd från varandra,
att det icke förelegat någon möjlighet
till förståelse mellan dessa grupper på
mer än en eller annan punkt. Under
sådana förhållanden är det icke någon
speciellt fruktbar politik, herr talman,
att bara vilja diskutera en eller annan
liten uppmjukning, tv då äro vi snart
tillbaka i det resultatlösa tillståndet,
och allt fortsätter i de gamla hjulpåren.
Jag ser ingen annan utväg, herr talman,
än att uttala en förväntan om att
man på ömse sidor skall inse, att ståndpunkterna
befinna sig så långt ifrån
varandra att någon sammanjämkning
icke är möjlig. Om de som befinna sig
på den andra sidan inte tro på regeringens
politik, är det deras ensak. Och
om vi på vårt håll inte tro på de synpunkter,
som man på den andra sidan
lagt på de ekonomiska problemen, så
må det vara vår sak. Det får väl sedan
vid de tillfällen, när svenska folket skall
säga sin mening, bli en tävlan om vilken
politik som får den största anslutningen.
Jag ser inte någon annan möjlighet
att komma till klarhet. Är den
politik, som regeringen har bedrivit
och som bevillningsutskottet majoritet
här stödjer, orimlig, då är det svenska
folkets sak att konstatera detta och att
söka skapa en majoritet, som är beredd
att föra en annan imlitik.

Från dessa utgångspunkter har, herr
talman, bevillningsutskottets majoritet
kommit fram till ett tillstyrkande i stort

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

av Kungl. Maj:ts proposition nr 220.
Utskottet har emellertid vidtagit vissa
förändringar -—- jag enrinrar om de
ändringar som skett i 1, 5 och 8 §§ —
som i viss mån innehålla uppmjukningar.
Det är, herr Hagberg, för att trots
de eftergifter, som vi sålunda gjort,
ändå skapa en viss hållhake som utskottet
föreslagit en sådan ändring av
10 § att investeringsavgiften höjes från
10 till 12 procent. Herr Hagberg må ha
den uppfattningen, att detta inte är
tillräcklig motivering för en höjning,
men herr Hagberg och även kammarens
ledamöter i övrigt böra inte glömma
bort, att det icke saknats röster som påyrkat
att man skulle gå väsentligt längre
än till 12 procent. Jag erinrar om
att det till betänkande finns fogad en
reservation, där man inte bara vill sänka
gränsen för de fria avdragen utan
också kräver en investeringsavgift av
20 procent. Jag tvekar inte att säga,
att en sådan procentsats i många fall
skulle vara berättigad. I andra fall
skulle den enligt min bestämda uppfattning
däremot vara en olycka, i alla
händelser när man har att göra med
en skatteprocent som uttages generellt.
Utskottet har emellertid försökt göra en
så förnuftig avvägning som det i nuvavarande
läge överhuvud taget har stått i
vår förmåga att åstadkomma.

Jag kommer således, herr talman, till
det resultatet, att det visserligen kan
riktas anmärkningar mot en lagstiftning
av den karaktär som den här ifrågavarande
— den har många nackdelar
samtidigt som den har fördelar — men
att det, om man skulle taga hänsyn till
det önsketänkande som finns på ömse
sidor, kan ifrågasättas om det inte vore
lika bra att helt avstå från en lagstiftning
och låta utvecklingen basa på för
fullt. Detta är tydligen en ståndpunkt
som har anhängare här i kammaren.
Jag vet inte om det ute bland svenska
folket finns några som äro intresserade
av densamma. I varje fall måste det
väl för alla dem, som icke äro intresse -

Investeringsavgift m. m.

rade av denna politik att bara låta det
hela basa, stå alldeles klart, att inte en
gång vad som nu föreslagits är tillräckligt
såsom ett delmedel när det gäller
att komma ur det läge, vari högkonjunkturen
fört oss.

Det har i samband med förslaget om
investeringsavgift förts fram en del
krav som jag skall be att få något beröra.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 220
lämnas på s. 51 en redogörelse för den
utredning angående möjligheterna att
öka sparandet, som riksdagen i våras
skrev till Kungl. Maj:t och begärde.
Inom parentes sagt hade detta ärende,
som även är ett skatteärende, hamnat
i bankoutskottet. Jag tvivlar inte ett
ögonblick på att det där blev behandlat
som det skulle, men jag är dock inte
alldeles övertygad om att skattesynpunkterna,
som ju spela en viss roll i
detta sammanhang, kommo att dominera
debatten.

Det meddelas nu att det förslag, som
utredningen framlagt, vid remissbehandlingen
utsatts för sådan kritik, att
departementschefen icke anser sig beredd
att förelägga riksdagen någon proposition
i ärendet. Det finns emellertid
andra, som tydligen inte behöva fundera
så länge utan som genast äro beredda
att handla. .Tåg erinrar om att
folkpartiet har motionerat i saken under
framhållande av att man tagit hänsyn
till alla anmärkningar som gjorts
vid remissbehandlingen. Efter behandlingen
i utskottet trodde jag, att man
skulle vara en liten smula försiktigare
och inte bara gå på och komma med
samma synpunkter i reservationen. Nu
har ju även högern gjort på samma
sätt.

Jag tror dock att jag utan risk för
att bli motsagd vågar påstå, att när den
övervägande majoriteten av utskottets
ledamöter — utskottet är inte bara uppdelat
i opposition och icke opposition
— uttalar sin tveksamhet ur konstitutionell
synpunkt, så kan man icke blott

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Investeringsavgift m. m.

rycka på axlarna. När utskottet här uttalat
sin uppfattning har det nämligen
inte skett därför att man tyckt, att man
själv satt inne med någon övervägande
konstitutionell visdom. Vi ha varit i
förbindelse med så många statsrättslärda,
att vi vågat säga, att tveksamhet kan
råda. När utskottet i alla fall lugnt och
stilla böjt sig för kammarens remiss
och gått in i en saklig prövning av detta
ärende, har utskottet inte kunnat
komma till något annat resultat än ett
avstyrkande.

Jag skulle vilja hänvisa till folkpartireservationen
-— s. 91 i utskottsbetänkande!
— där man säger, att det är
en hel del saker beträffande detta sparfrämjande
som man inte hunnit knäcka
under det jäktande arbetet. Jag tror
således inte att man kan säga, att det
det förslag som folkpartiet här lägger
fram är något avslutat helt. Det är inte
något förslag av den karaktär, som Sveriges
riksdag bör lägga till grund för
en lagstiftning, som är avsedd att bli
gällande mer än en kort tid. Att sedan
högern är inne på samma vägar beror
kanske därpå, att när folkpartiet börjat
plöja på högerns åkrar, har högern också
velat vara med en smula. Det är alldeles
naturligt. Detta är ju ett gammalt
högerkrav, och när nu herr Ohlin börjat
komma in på högerns åkertegar förstår
man, att högern vill försvara sig.
Följaktligen har det blivit på detta
sätt. Jag vill emellertid ifrågasätta om
inte det i högerreservationen framförda
kravet närmast är ett anslagskrav, som
således inte borde ha funnits i en reservation
i bevillningsutskottet, som ju
inte är något anslagsbeviljande utskott.

Jag tycker nog att vi, när det gäller
en lagstiftning av denna art, böra vara
försiktiga, när allting talar för att vi
skola få en redogörelse i dessa frågor
till den om några veckor sammanträdande
1952 års riksdag. Vi skulle kunna
draga andan ett ögonblick, så att vi
veta, att när vi göra en lagstiftning av
denna karaktär, bör det bli en lagstift -

ning som skall vara längre än från frukost
till middag. Vi utgå ifrån att finansdepartementet
bör få möjlighet att
pröva denna fråga. Om man därvid kan
lägga fram ett förslag, så skall jag hälsa
det med tillfredsställelse. Den som sysslat
en liten smula med skattespörsmål
— och jag vågar säga att jag har gjort
det — han gör inte saken så enkel, som
man gjort i reservationen!

Herr talman! Låt mig i detta sammanhang
också säga ett par ord om det
krav på en skrivelse till Kungl. Maj:t,
som återfinnes i motionen nr 674. Detta
krav går igen i folkpartireservationen.
Där föreslår man att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skall anhålla om
ett förslag till 1952 års riksdag om reduktion
av den statliga inkomstskatten
och förmögenhetsskatten. I denna motion,
som framlades i november, säger
man, att man inte vill taga upp till
diskussion 1949 års skatteutrednings
förslag. Ja, det är ju förfärligt snällt,
herr Ohlin, att man i november inte
vill taga upp till diskussion ett förslag,
som blev offentligt i måndags och innehåller
400 tätskrivna sidor. Man vill
emellertid till varje pris att riksdagen
skall ge sin mening till känna. Nu har
ju 1949 års utredning lagt fram sitt förslag.
Om man tittar på detta förslag
och jämför det med den folkpartistiska
reservationen, är det mycket lätt att
konstatera, att det som finns i folkpartiets
motion är ungefär detsamma som
innehållet i folkpartiets reservation i
skattekommittén.

Nu säger herr Sandberg, att man bara
fullföljer sin gamla politik —- det är
gamla politiska krav. Ja, det kan man
naturligtvis säga. Det finns naturligtvis
de som kunna gå årtionden tillbaka,
plocka fram saker och ting och säga,
att det är gamla politiska krav, som de
någon gång fört fram. Men vi voro ju
överens om att vi, när vi gjorde skatteöversynen,
skulle försöka lugna oss, så
att det var möjligt att på ett eller annat
sätt få fram ett förslag, som skulle kun -

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

na föreläggas riksdagen. Jag har sysslat
rätt mycket med utredningar och undersökningar,
men jag tror inte, herr
talman, att jag har upplevat, att delar
av ett betänkande i förväg offentliggjorts
i motioner i riksdagen. Det är
klart att man kan säga att det är gamla
krav, men det hade väl varit bättre att
i detta sammanhang få ett samlat förslag.
Ingenting hade ju hindrat herr Hagberg
i Malmö att göra på ungefär samma
sätt. Ingenting hade heller hindrat
herr Jonsson i Skedsbygd eller kanske
de socialdemokrater, som finnas i skatteutredningen,
att skriva en motion om
sina synpunkter.

Herr Ohlin, jag är lika intresserad
som folkpartiet och som någon vem det
vara må att det mödosamma arbete,
som ligger bakom 1949 års skatteutredningsförslag,
kommer under riksdagens
prövning så snart som möjligt. Nu har
ju julklappstävlan här ytterligare utvecklat
sig. Min vän herr Hagberg i
Malmö har å högerns vägnar deltagit i
den. Detta nödgar mig att säga ett par
ord om den saken.

Det förslag, som framlades i måndags,
skall nu ut på remiss. Jag vill
hoppas att remisstiden inte blir längre
än att förslaget kan framläggas för 1952
års riksdag. Jag är således mycket intresserad
av detta. Jag är emellertid
även intresserad av en annan sak, och
där återfaller jag på herr Sandbergs
uttalande då han sade, att 1949 års
skatteutredning haft — som det visst
lär heta — en god press. Jag är mycket
intresserad av att de möjligheter till
en samförståndslösning i skattefrågan,
som faktiskt öppnat sig i detta land,
inte skola äventyras av en hektisk iver
från somligas sida, som förväxla eu lösning
i skattefrågan med exempelvis ett
1 500-meterslopp, där det gäller för
den ene att komma en sekund före den
andre och på det sättet kunna säga:
Det var jag som löste frågan. På det
siittet åstadkommer man inga samförståndslösningar,
mina herrar! Det är

Investeringsavgift m. m.

därför jag icke kan biträda den uppfattningen,
och utskottets majoritet har
ställt sig på samma linje.

Vi önska att detta förslag skall komma
fram till 1952 års riksdag. Förslaget
är i hela sin lagtext uppbyggt så, att
detta skall kunna ske. Skall någon nu
vid en sorts tävlan ovillkorligen försöka
komma före de andra för att under
nästa års valrörelse inkassera, att
det var vi som kommo en sekund före
de övriga partierna? Mina herrar, jag
tror att en metod liknande den år 1946
— herr Ohlin bör inte ha glömt det —-kommer att grusa de förhoppningar,
som nu kunna finnas på en samförståndslösning
i detta avseende.

Till sist skulle jag vilja säga ett par
ord om propositionen nr 225. Utskottet
tillstyrker Kungl. Maj:ts proposition i
detta sammanhang. Utskottet medger
emellertid oförbehållsamt att åtskilligt
har hänt sedan den kungl. propositionen
lades fram. Till vårt förfogande
ha vi haft ett material som visar, att
det finns skäl för antagandet, att man
skulle kunna åstadkomma en höjning
av den avsättningsprocent det här är
fråga om. Jag har några siffror från
skogsauktionerna, och dessa peka otvivelaktigt
i samma riktning. Om inte
någonting inträffat efter propositionens
avgivande kan jag försäkra herrarna,
att det förelegat ett förslag från
utskottet, som sett annorlunda ut än
avsättningen av dessa 25 procent. Under
sådana förhållanden tror jag inte
att man från deras sida, som det här
gäller, skulle ha kunnat göra några
större invändningar. Men sedan propositionen
avgivits har Kungl. Maj:t den
16 november tillkallat sakkunniga för
att pröva frågan om en tillfällig konjunkturvinstbeskattning.
Jag såg i går
kväll i en folkpartitidning — jag vill
inte säga att det är Guds heliga ord —
att det första arbetsresultatet från de
sakkunniga skulle föreligga inom ej
alltför många dagar. Under sådana förhållanden
bär utskottet ansett att man

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Investeringsavgift m. m.

skulle vänta med ett slutligt ställningstagande
till frågan om konjunkturvinstbeskattningen.
Det finns visst de i utskottet,
som velat göra denna fråga —•
som ju inte finns upptagen i propositionen
— till det centrala. Jag skall inte
avslöja några detaljer när det gäller vår
behandling av ärendet, men till sist
blev det dock så, att man utgick från
att avsättningen var den sekundära frågan
och konjunkturvinstbeskattningen
den centrala, trots att detta spörsmål
inte remitterats till utskottet annat, än i
form av motioner.

Jag vill erinra om vad utskottet säger
på s. 24 i sitt betänkande nr 66: »Utskottet
vill för egen del uttala, att utskottet
delar den uppfattningen att ytterligare
åtgärder kunna bli erforderliga
för att dämpa överkonjunkturen
inom vissa områden av näringslivet.»
Vi säga vidare, att om det skulle visa
sig nödvändigt att införa en konjunkturvinstbeskattning,
vilja vi inte göra
detta obesett. Vi ha ju nämligen i bevillningsutskottet
en viss erfarenhet av
krigskonjunkturskatten, och jag tror
inte att det är lockande att få en beskattning
av samma art. Nu är det min
förhoppning att man skall kunna få
en sådan beskattning enklare och kanske
generellare än krigskonjunkturbeskattningen.
Vi utgå ifrån att en konjunkturvinstbeskattning
inte är någonting
främmande för oss. Det är emellertid
klokast att avvakta framläggandet
av det konkreta förslag, som kan komma
i detta sammanhang. Jag utgår ifrån
att när arbetet kommit i gång och först
de sakkunniga och sedan Kungl. Maj:t
prövat ärendet, skall det föreligga i ett
sådant skick, när det kommer till riksdagen,
att det finns möjlighet för riksdagen
att antaga förslaget.

Om jag så skulle försöka hjälpa herr
Sandberg att svara på herr Hagbergs
i Malmö fråga, så vill jag säga: Jag är
villig att när förslaget föreligger taga
under övervägande — jag antar att även
herr Sandberg är villig till det -— huru -

vida det kan komma att omfatta även
år 1951. I annat fall kan det, såvitt jag
förstår, bli så, att hela detta förslag
får stoppas i papperskorgen om det
skulle bli en snabb förändring av konjunkturen.
Därför måste man ha klart
för sig, vilket utgångsläge man har och
vilket jämförelsematerial man vill ha
fram i detta sammanhang. Skall man
låta det löpa hur som helst och endast
taga t. ex. de allra sista auktionernas
pris som utgångsläge för skatten och
säga, att det som ligger över detta skall
beskattas, då kanske det inte blir någonting
av med beskattningen, herr
Hagberg!

Man får nog hålla i minnet att man,
i sammanhang med uttagandet av en
eventuell konjunkturvinstbeskattning,
får pröva det hela ur alla synpunkter.
Man får även pröva det avsättningsförfarande,
som vi nu skola besluta. Om
det därvid visar sig nödvändigt att göra
vissa förändringar inför en sådan ny
beskattning, får man lov att göra det.
Det finns, så vitt jag förstår, ingen
annan utväg.

Jag skall låta det vara vid det sagda.
Jag har kanske ändå använt litet för
lång tid, men när jag på talarlistan ser
jag höll på att säga praktiskt taget hela
oppositionen, då har jag ansett det vara
lämpligt att åtminstone någon från utskottet
fick ge till känna de synpunkter,
som vi ha lagt på denna sak.

Jag ber således, herr talman, att i
fråga om de föreliggande propositionerna
och utskottsbetänkandena nr 65
och 66 få yrka bifall till vad bevillningsutskottet
i dessa ärenden föreslagit.

Herr SANDBERG (kort genmäle): Herr
talman! Herr Hagberg i Malmö frågade
mig vad jag hade för mening om den
nu rådande överkonjunkturen på speciellt
träindustriens område. Han frågade
om jag trodde att den skulle bli
bestående för någon längre tid, om den

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

eventuellt skulle komma att stegras ytterligare
eller om den tämligen snart
skulle sjunka. Ja, herr Hagberg, det
finns väl knappast någon klok människa,
som vill göra några bestämda uttalanden
i dessa avseenden. Ingen kan
ju med någon större säkerhet veta hur
en konjunktur skall utvecklas. Jag anser
emellertid att det är riktigast att
man är beredd på både det ena och det
andra, att man räknar både med möjligheten
av fortgående höga priser och
med möjligheten av att priserna kunna
komma att sjunka. Vad vi ha förordat
är en rustning, som täcker alla eventualiteter.
Kvarstår högkonjunkturen ytterligare
en tid, finns det alla skäl att tilllämpa
den anordning, som vi ha föreslagit.
Skulle konjunkturen komma att
sjunka mycket hastigt, kommer ju en
konjunkturvinstbeskattning att få liten
eller ingen betydelse. Det är emellertid
klart att man — som jag nämnde — bör
vara rustad för alla eventualiteter. Det
tro vi är riktigast.

Av herr Hagbergs anförande framgick
det emellertid tydligt, att han och hans
parti närmast spekulerade i sänkta priser.
Detta tycker jag är en alltför ensidig
uppfattning. Vi ha velat vara skyddade
för vad som eventuellt kan komma,
i den ena eller andra riktningen.

Sedan vill jag också till herr Olsson
i Gävle säga något — tiden tillåter mig
inte att säga många ord. Jag vill inlägga
en protest mot hans uttalande, då
han gjorde gällande att vi i vår motion
hade föregripit skatteutredningens betänkande
genom att i förväg offentliggöra
ståndpunkter från skattekommittén.
Så är det inte. Det vi ha sagt i vår
motion skulle vi ha sagt under alla förhållanden.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Vad herr Sandberg nu
sist sade kunna vi naturligtvis tvista
om. Det finns många sätt att läsa. Den
som liksom jag suttit och brottats med
dessa ting nu senast i över två år är

Investeringsavgift m. m.

kanske en liten smula mer ömhänt än
de som aldrig närmat sig dessa problem
på samma sätt. När man, som jag gjorde,
känner igen allt vad man inom kommittén
prövat under dessa två år, är det
naturligt att beteckna folkpartiets krav
i denna fråga som gamla bekanta. Jag
hör nu, att herr Ohlin önskar att jag
skall exemplifiera dessa krav, men jag
trodde inte att jag skulle behöva göra
det för herr Ohlin.

Sedan skulle jag vilja säga ytterligare
ett par ord till herr Sandberg. Han sade
att just vinstkonjunkturbeskattningen
skulle möjliggöra ett underlättande av
skattesänkningarna och att han därför
med glädje hälsade, att herr Hagberg i
Malmö slöt upp bakom kravet på en
skattesänkning. Jag vill till dem, som
ha ett avgörande inflytande i denna
fråga, mycket starkt understryka, att
man bör hålla spörsmålet om alla tillfälliga
inkomster i detta land borta från
frågan om skattesänkningar i en eller
annan form. Jag vill för min del inte
ha en skattesänkning det ena året, som
sedan föranleder en skattehöjning nästa
år. När vi skola sänka skatterna, låt oss
då göra detta med anlitande av de ordinarie
inkomsterna. Detta är någonting
som håller i detta sammanhang. Om vi
använda vinstkonjunkturskatten, är det
risk för att i samma ögonblick som den
försvinner även skattesänkningarna
måste försvinna. Nu finns det naturligtvis
de som säga, att produktionen kommer
att öka. Ja, herr Ohlin, vi ha diskuterat
detta många gånger. Men jag
skulle nog vilja säga: Låt oss inte bygga
alltför mycket i fråga om skattesänkningar
eller skattehöjningar på rena
gissningar. Att man i någon mån måste
göra detta, är jag övertygad om. Men
man får inte låta gissningarna bli avgörande.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle):
Herr talman! Herr Sandberg
menade, alt den meningsriktning, som
jag företräder, skulle ha spekulerat i

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Investeringsavgift m. m.

fallande priser. Nej, herr Sandberg, det
ha vi visst inte gjort. Vi ha endast tillrått
försiktighet vid bedömningen av
själva konjunkturen. Jag tillät mig att
beteckna konjunkturen som dimhöljd.
Eftersom ordet spekulation här åberopats,
vågar jag dock verkligen ifrågasätta,
därest man nu skall tala om spekulation
i detta sammanhang, om det
inte i stället är folkpartiet, som spekulerar
i en fortsatt högkonjunktur med
fortsatta abnorma priser, tv, ärade kammarledamöter,
om de exceptionellt
höga priserna icke komma att fortbestå,
kan icke folkpartiet få in de pengar genom
den av dem så varmt omhuldade
konjunkturskatten, som de enligt motioner
och reservationer avse att använda
till subventioner, skattelättnader
och andra sådana ting. Såvitt jag förstår,
är detta en klar spekulation i en
fortsatt onormal vinstkonjunktur. Om
denna konjunktur icke fortsätter, faller
hela grunden för den konjunkturvinstbeskattning,
som folkpartiet här velat
lansera.

Herr SANDBERG (kort genmäle):
Herr talman! Jag betonade, att vi från
vårt håll icke vilja binda en kommande
skattesänkning vid vad som kan inflyta
i statskassan genom en eventuell vinstkonjunkturskatt.
Jag framhöll emellertid,
att en vinstkonjunkturskatt skulle
kunna underlätta övergången vid genomförandet
av en skattesänkning. Jag
citerade också i det avseendet ur vår
reservation följande: »Dessa extraordinära
statsinkomster böra nämligen under
inga omständigheter få medföra en
ökning av de ordinarie statsutgifterna
och böra endast till en begränsad del
användas för tillfälliga subventioner i
avsikt att motverka en eljest oundgänglig
tillfällig höjning av levnadskostnaderna.
» Det är således inte fråga om
att konjunkturvinstskatten skulle direkt
användas för skattesänkning. Men på
det sätt som här antydes böra intäk -

terna genom en konjunkturvinstskatt
ändå underlätta genomförandet av en
allmän skattesänkning, i det att dessa
intäkter användas till att bestrida tillfälliga
kostnader som annars fått täckas
av vanliga skattemedel.

Till herr Hagberg i Malmö vill jag bara
säga kort och gott, att om vi rusta oss
på det sätt vi anse lämpligt för att möta
en eventuellt fortgående högkonjunktur,
så ligger det ingen spekulation i detta.
Det är bara att man vidtager nödiga
anordningar inför ett visst läge. Man
skulle i så fall snarare vara berättigad
att använda ordet spekulation i anslutning
till det resonemang, som herr Hagberg
i Malmö här förde, då han målade
framtidsutsikterna såsom tydande närmast
på en stark sänkning av priserna.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Jag anser mig nu ha fått
bekräftat vad jag sade tidigare. Herr
Sandberg gjorde gällande att konjunkturvinstskatten
skulle underlätta genomförandet
av ytterligare skattesänkningar.
Det är självfallet, att då måste
konjunkturskatten också ställas till förfogande,
när det gäller statens ordinarie
utgifter. Jag vill i detta sammanhang
understryka vad utskottet säger.
Jag har för min del ingenting emot att
inkomsterna från en konjunkturvinstbeskattning
komma att användas till
täckande av tillfälliga utgifter. Herr
Sandberg har nu enligt min uppfattning
klart och tydligt sagt ifrån, att
konjunkturvinstskatten skulle underlätta
genomförandet av en skattesänkning.
Jag vill emellertid använda de
ordinarie statsinkomsterna för detta ändamål.
Jag vill över huvud taget inte
använda några tillfälliga inkomster vare
sig för den ena eller andra ordinarie
statsutgiften. Detta får endast ske beträffande
tillfälliga statsutgifter, vilket
bevillningsutskottet också uttalat i detta
fall. Bevillningsutskottet har velat framhålla
för Kungl. Maj:t, att de genom en

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

konjunkturbeskattning inflytande medlen
»icke användas för att täcka permanenta
statsutgifter». Den synpunkten
håller jag styvt på. Jag vill nämligen
inte, att vi skola komma ur askan
i elden, om vi nu vidtaga en åtgärd
av ett eller annat slag. Det är nämligen
inte säkert, att vi tåla hur mycket
värme som helst, herr Ohlin!

Herr NILSSON i Svalöv: Herr talman!
Högerns synpunkter på den ekonomiska
politikens utformning ha utvecklats
dels i en motion av herr Hjalmarson
m. fl. och dels i den reservation, som
avgivits till utskottsbetänkandet nr 65
av herr Velander m. fl. Med hänsyn till
det stora antalet anmälda talare skall
jag därför icke på nytt ingå på de allmänna
problemen rörande den ekonomiska
politiken, utan jag vill härvidlag
ansluta mig till de synpunkter, som dels
här tidigare i dag framförts av herr
Hagberg i Malmö och dels angivits i
högerreservationen. I stället för att således
på nytt kanske »tugga om» vad
här tidigare har sagts rörande de allmänna
synpunkterna på en investeringsavgift
vill jag under några minuter uppehålla
mig vid några tekniska detaljer
rörande investeringsavgiften. som jag
ej finner tillfredsställande.

Vad jag då först vill vända mig emot
är den höjning av den samlade investeringsavgiftens
storlek, som enligt min
uppfattning har föreslagits av utskottsmajoriteten.
Det ligger ju så till, att i
propositionen föreslås ett avgiftsfritt
investeringsbelopp för byggnader och
inventarier av tillsammans 10 000 kr.
och att investeringsavgiften skulle utgå
med 10 procent på det överskjutande
beloppet. Utskottsmajoriteten har nu
föreslagit, att uttagningsprocenten —
om vi få kalla den så — skall utgå med
12 procent, och i anslutning härtill har
det avgiftsfria beloppet under vissa förutsättningar
höjts upp till 15 000 kr.
Man har så att säga »givit med ena lian -

Investeringsavgift m. m.

den och tagit med den andra». Frågan
är, om det då väger jämnt mellan vad
man givit och vad man tagit. Uttryckt
på ett annat sätt: Har övervältringen på
inventarieinvesteringarna blivit större
eller mindre än eller lika stor med vad
man minskat på avgiften för byggnadsinvesteringarna?
Utskottsmajoritetens ändringsförslag
innebär nämligen en övervältring
av den samlade investeringsavgiften
på inventarieinvesteringarna
från byggnadsinvesteringarna. Ja, hur
det blir, om utskottsmajoritetens förslag
bifalles av riksdagen, är svårt att med
hundraprocentig säkerhet uttala sig om.
Men för jordbrukets del är jag övertygad
om att den samlade investeringsavgiften
blir större, om utskottsmajoriteten
bifalles än om man tagit den kungl.
propositionens förslag.

Det är tröttande med siffror -—• det
vet jag — men jag kan inte underlåta
att med ett par sifferexempel påvisa hur
avgiftens storlek kommer att bli för
jordbruket under vissa förutsättningar,
om man följer utskottsmajoritetens förslag,
jämfört med vad den skulle ha blivit
enligt propositionsförslaget.

Enligt propositionens förslag komma
alla mindre jordbruk att helt stå utanför
tillämpningen av förslaget om investeringsavgift,
såvida det inte är fråga
om rena nybyggnader vid dessa jordbruk.
Den andra stora gruppen jordbruk
i vårt land, nämligen de medelstora
jordbruken, hur blir det med dem? Jo,
om vi utgå ifrån att dessa ha en inventariekostnad
på t. ex. 12 000 kronor —■
de ha kanske bytt ut en traktor eller en
självbindare eller skaffat en ny mjölkmaskinanläggning
o. s. v. —• och dessutom
ha byggnadskostnader på 7 000
kronor. Detta blir då sammanlagt 19 000
kronor. Det avgiftsfria beloppet är
10 000 kronor. Kvar står då som avgiftspliktigt
ett belopp på 9 000 kronor.
Enligt utskottets förslag skall nu på
dessa 9 000 kronor skatt utgå efter 12
procent, d. v. s. med 1 080 kronor. Enligt
den kungl. propositionen hade skat -

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Investeringsavgift m. m.

ten i stället blivit 900 kronor. Alltså
innebär utskottsmajoritetens förslag en
ökning med 180 kronor.

Jag kan ge ett annat exempel. Vi antaga,
att inventariekostnaden vid samma
jordbruk håller sig konstant eller uppgår
till 12 000 kronor. Jag ändrar emellertid
byggnadskostnaderna till 11 500
kronor i stället för 7 000 kronor som i
det förra exemplet. Den sammanlagda
investeringskostnaden blir då 23 500
kronor. Här sätter utskottsmajoritetens
ändringsförslag in på det sättet, att det
avgiftsfria beloppet ökas från 10 000
kronor till 11 500 kronor. Det avgiftspliktiga
beloppet blir då 12 000 kronor.
Investeringsavgiften blir då enligt utskottets
förslag 1 440 kronor. Enligt den
kungl. propositionen skulle avgiften ha
blivit 1 350 kronor. Det blir således
även här en avgiftsökning, om utskottsmajoritetens
förslag genomföres.

Jag kan taga ytterligare ett exempel.
Jag antar, att inventariekostnaderna
fortfarande hålla sig konstanta vid
12 000-kronorsnivån. Man har emellertid
vid jordbruket i fråga verkställt en
nybyggnad, så att byggnadskostnaderna
gå upp till 30 000 kronor. Den sammanlagda
investeringskostnaden blir då
42 000 kronor. Man får då utnyttja det
maximala avgiftsfria beloppet 15 000
kronor enligt utskottsmajoritetens förslag.
27 000 kronor bli då avgiftspliktiga
och skatten blir 3 240 kronor. Enligt
propositionens förslag skulle skatten
bli 3 200 kronor.

Jag är alldeles övertygad om att för
det stora flertalet jordbrukare kommer
utskottsmajoritetens förslag att innebära
en höjning av investeringsavgiften i enlighet
med de anförda exemplen. Det
finns visserligen fall, som också kunna
andragas, där investeringsavgiften blir
något lägre enligt utskottsmajoritetens
förslag än enligt Kungl. Maj :ts förslag.
Detta gäller sådana fall, där så gott som
inga inventariekostnader förekomma,
men byggnadskostnaderna äro särskilt

stora. Nu är det emellertid så i praktiken,
att under senare år ha investeringarna
i inventarier varit betydligt
högre än investeringarna i byggnader.
Troligen blir det så trots investeringsavgiftens
införande, att investeringar i
jordbrukets maskiner och redskap komma
att krävas i stort sett i samma utsträckning
som hittills. De flesta jordbrukare
äro nämligen på grund av bristen
på arbetskraft och det stigande priset
på arbetskraften tvingade till att
fortsätta sina investeringar i maskiner
och redskap för att åstadkomma en rationalisering
av jordbruksarbetet. Förutom
av denna ur arbetskraftssynpunkt
tvingande omständighet påverkas hela
denna fråga nog trots allt även av att
mången jordbrukare resonerar på följande
sätt: Ja, visserligen stiger priset
nu genom investeringsavgiftens införande
på en maskin med 10 eller 12 procent,
men hur är det med kronans värde
om två år? Faller den exempelvis
med 20 procent, så är det ändå bättre
att omedelbart skaffa sig realvärden.
Därtill kommer att om liksom nu investeringsskatten
utbytes mot en investeringsavgift
så kan denna pålaga, som
nu lovas att endast bli tvåårig, då utbytas
mot något annat av samma innebörd
men med annat namn. »Kärt barn
har många namn», som bekant.

Denna osäkerhet beträffande kronans
värde tillsammans med den erfarenhet,
som vi hittills haft av s. k. tillfälliga
pålagor, gör att såväl jag själv som
många med mig äro ytterst tveksamma
om värdet av den investeringsavgift,
som vi här diskutera. Jag tror nämligen
att såväl jordbrukarna som rörelseidkarna
ändå komma att fortsätta sin rationalisering,
vilken kräver investeringar
av olika slag. Det är därför som
jag också med en viss förvåning funnit,
att bondeförbundets representanter
i bevillningsutskottet gått in för den
skärpning av den totala investeringsavgiften,
som jag anser utskottsmajori -

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

tetens förslag innebär och som de anförda
exemplen utgöra ett bevis för.
Hade det icke för jordbrukets fortsatta
rationalisering — vilken de flesta nog
anse nödvändig — varit bäst, om nu
investeringsavgift nödvändigtvis måste
till, att den bibehållits vid 10 procent
av det avgiftspliktiga investeringsbeloppet
och att inom berörda förvärvskällor
byggnaderna helt fritagits från avgift
samt att det avgiftsfria beloppet
höjts över lag till 15 000 kronor såsom
bl. a. förordats i motionen av herr Hjalmarson
m. fl. och som även högerreservanterna
i utskottet påyrka?

Då det gäller avgiftspliktiga investeringar,
innebar de sakkunnigas förslag
beträffande förvärvskällan jordbruksfastighet,
att endast kostnader för ny-,
till- och ombyggnad av arbetarbostäder
helt skulle fritagas från avgift. I den
kungl. propositionen ha emellertid sedan
alla kostnader för jordbrukets bostadsbyggnader
undantagits från avgift.
I och för sig anser jag detta tacknämligt,
men man kan inte låta bli att
fråga sig, varför då inte också jordbrukets
ekonomibyggnader skola fritagas.
Såsom förslaget nu utformats kommer
det att innebära — om det antages i enlighet
med utskottsmajoritetens förslag
— att om en jordbrukare exempelvis
utför en reparation i bostaden, t. ex.
lägger om ett parkettgolv eller reparerar
den sanitära anläggningen i bostaden,
blir detta avgiftsfritt, men om han däremot
cementerar gångarna och gödselrännorna
i ladugården, så skall detta
avgiftsbeläggas. Verka inte båda dessa
saker lika mycket på inflationen?

Bondeförbundet vill nu, åtminstone i
pressen, tillskriva sig äran av denna
uppmjukning av det ursprungliga förslaget,
men jag frågar: Är det med utgångspunkt
från de exempel jag här
tagit från bostad och ladugård så mycket
att vara stolt över? Hade det inte
varit bättre om bondeförbundarna, med
det inflytande de nu ha i regeringen.

Investeringsavgift m. m.

hade sett till att andra detaljer i förslaget
hade fått en utformning, som
bättre gagnat den förvärvskälla de ans^
sig vara speciella talesmän för?

En annan detaljbestämmelse, som jag
har fäst mig vid, är avgiftsplikten och
sättet för investeringens finansiering.
Enligt förslagets 5 § skall avgift icke utgå,
om statlig lånegaranti ställts för ett
lån, som användes till bestridande av
kostnaderna för en investering. Vad innebär
detta? Jo, det innebär en direkt
bestraffning av den, som bestrider kostnaderna
för en investering med egna,
sparade medel, och en premiering av
den, som bestrider kostnaderna med vad
andra har sparat. Om en jordbrukare
genom ett sparsamt levnadssätt har sparat
ihop ett belopp, avsett att användas
till ombyggnad av ladugården eller för
inköp av en traktor med redskap, så
skall han, om han gör dessa investeringar,
erlägga investeringsavgift, medan
däremot hans granne, som exempelvis
genom att hålla sig med bil e. d.
icke har sparat dessa pengar utan söker
och erhåller statlig lånegaranti för finansieringen
av motsvarande investering,
slipper ifrån avgift. Kan detta vara
riktigt? Har icke sparandet här återigen
fått sig en törn i stället för en uppmuntran?
Leda icke sådana bestämmelser
till att vi hos det uppväxande släktet
skapa en mentalitet, som anser sparandet
vara av ondo? Jag tycker nästan
det är en parodi, att man i samband
med förevarande proposition talar om
betydelsen av sparandet och till och
med parallellt med förslaget lägger fram
förslag om tvångssparande, och samtidigt
så illa lönar det enskilda sparandet,
som man här gjort, när det gäller
finansieringen av de avgiftspliktiga investeringarna.

Liksom sparandet inom jordbruket
enligt det framlagda förslaget blir illa
behandlat, anser jag också att mången
ung man inom rörelseidkarnas led kommer
i ett ogynnsamt liige gentemot vissa

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Investeringsavgift m. m.

andra grupper. Om vi exempelvis ha en
ung person, som gått och väntat på ett
tillfälle att nystarta en egen rörelse, så
har han genom förslaget till investeringsavgift
fått klart för sig, att det
ännu inte på tvenne år går att göra detta,
om han inte vill åtaga sig den extra
pålaga, som investeringsavgiften utgör.
Bestämmelsen om att alla investeringar
för nystartade rörelser skola beläggas
med avgift, kommer säkerligen att kännas
tung för många framåtsträvande
människor. Borde man inte ge de personer,
som nu ligga i startgroparna,
samma möjligheter att starta egna företag
som de, vilka ha varit klara att starta
ett par år tidigare? Jordbrukarungdomen
har fått denna möjlighet men
icke de, som arbeta inom förvärvskällan
rörelse. Högerreservanternas förslag
om likställighet på denna punkt anser
jag vara fullt befogat.

Herr talman! Innan jag slutar är det
bara en sak till, som jag vill ta upp till
behandling, nämligen frågan om avgiftsplikten
för kostnader för inköp av
döda inventarier. Enligt departementschefens
förslag, vilket utskottsmajoriteten
i denna punkt tillstyrker, skola
bl. a. alla kostnader för ersättningsanskaffning
av inventarier inräknas i det
avgiftspliktiga beloppet. Underhållskostnader
skola däremot vara fria från sådan
avgift, såvida inte underhållet avser
en förbättringsåtgärd, i vilket fall kostnaden,
i likhet med kostnaderna för ersättningsanskaffning,
skall avgiftsbeläggas.

Här är man inne på en svår sak i
taxeringsarbetet. Strängt taget innebära
ju alla reparationer en förbättringsåtgärd,
tv om icke maskiner bli bättre genom
en reparation, är det väl ingen som
låter utföra en sådan. Nu är det naturligtvis
inte meningen att taxeringsmyndigheterna
skola resonera på det sättet,
och vi få väl hoppas att de inte skola
göra det. Utskottsmajoriteten har också
varit inne på denna fråga och försökt
att ge en praktisk anvisning på när

underhåll respektive ersättningsanskaffning
skall anses föreligga. Men trots
detta försök till klarläggande anser jag
ändå, att det kommer att uppstå besvärligheter
vid taxeringsarbetet. Hade det
inte ur taxeringssynpunkt varit bättre,
att alla underhållskostnader och kostnader
för ersättningsanskaffning varit
avgiftsfria? Då hade vi fått klarare linjer
att gå efter i taxeringsarbetet.

Härtill kommer, att de nu föreslagna
bestämmelserna i många fall säkerligen
komma att medföra, att vissa reparationer
utföras, då det ur nationalekonomisk
synpunkt kanske skulle ha varit
betydligt bättre att det hade företagits
ett ersättningsköp. Låt mig bara ta det
exempel, som utskottsmajoriteten anfört
i förevarande betänkande, då det har
gällt att klarlägga begreppet underhåll
respektive ersättningsanskaffning. Majoriteten
säger på ett ställe i betänkandet,
att om jag byter tändstift på en motor,
är det underhåll. På samma sätt blir det
väl underhåll, om jag några dagar senare
byter kannringar och efter ytterligare
någon vecka byter ut motorblocket
o. s. v. Men om jag byter allt detta
på en gång, d. v. s. skaffar en utbytesmotor
till min traktor, så blir det ersättningsanskaffning,
och kostnaden
skall avgiftsbeläggas. Om jag då drar
mig för den extra kostnad, som investeringsavgiften
utgör, vad blir då följden?
Jo, småreparationerna på den utslitna
motorn göra, att traktorn säkert förbrukar
mera smörj- och brännolja, som importeras
för främmande valuta, än vad
en utbytesmotor skulle ha gjort. Vidare
blir efterfrågan på reservdelar, som
många gånger äro svåra att få tag i,
större än om ersättningsanskaffning
hade skett. Det blir en snedvridning i
den normala gången i förbrukningen
av här berörda saker. En snedvridning
som säkerligen kan bli besvärande och
som gör att vi komma att få en sämre
effekt av jordbrukets maskinanvändning.
På samma sätt blir det inom en
rörelse, där maskiner komma till an -

Onsdagen den 12 december 1951 fin.

Nr 35.

vändning. Även på denna punkt tror
jag, herr talman, att det vore klokt om
riksdagen följer det förslag till utformning
av berörda bestämmelser, som angivits
i en motion av undertecknad, vilken
i den del, som här berörda frågor
avse, har tillstyrkts av liögerreservanterna.

Herr talman! Detta är några kritiska
synpunkter på enstaka detaljer i det
framlagda förslaget. Flera saker skulle
kunna dragas fram, men jag skall inte
göra det. Ehuru jag är mest böjd för
att yrka avslag på Kungl. Maj :ts proposition
nr 220, i likhet med vad vissa
högermotionärer ha gjort, skall jag dock
nöja mig med att yrka bifall till den reservation,
som avgivits av herr Velander
in. fl. och som tagit sikte på att undanröja
de olägenheter i här förevarande
förslag om investeringsavgift, som
jag här har berört.

Häruti instämde herr Nilsson i Bästekille.

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Ett väsentligt led i inflationsbekämpandet
måste vara en strävan att
skapa balans mellan å ena sidan sparandet
och å andra sidan investeringarna.
Det har inte lyckats regeringen
att åstadkomma sådan balans mellan
det totala sparandet och den totala investeringen
i vårt land. Den positiva
vägen att gå för att nå denna jämnvikt
är att öka sparandet, och från folkpartiet
ha vi pekat på åtgärder, som kunna
bidraga till en sådan sparandeökning.
Det är bl. a. ur den synpunkten,
som folkpartiet har föreslagit införandet
av skattelättnader snarast möjligt
och uttryckt en önskan om att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skall
anhålla om förslag till 1952 års riksdag
om reduktion av den .statliga inkomstskatten
och förmögenhetsskatten.

Detta krav på lättnader i den statliga
beskattningen är ett gammalt krav
från folkpartiet, som vi nu ånyo ha
framfört. Finansministern har emellcrC
— Andra kammarens protokoll 1951. Nr

Investeringsavgift m. m.

tid i propositionen om investeringsavgift
framhållit såsom en målsättning,
att man skall eftersträva ett tämligen
stort budgetöverskott också under budgetåret
1952/53. För vår del anse vi det
vara angeläget att man inte driver denna
politik så långt, att man inte får
plats för välbehövliga skattelättnader,
vilka skapa ökade möjligheter för den
enskilde att spara.

Det är angeläget att sparandet sker
på bred front. Jag vill erinra om vad
en engelsk lord en gång sade, nämligen
att det är med kapitalet som med gödsel,
det gör bäst nytta när det är utspritt.
Ur social synpunkt är det angeläget
att kapitalbildningen sprides på
så många händer som möjligt. Här har
tidigare i dag förts en diskussion mellan
herr Sandberg och herr Adolv Olsson,
utskottets ärade ordförande, vilken
diskussion har gällt frågan huruvida
konjunkturvinstskatten i någon
mån kan bidraga till skattelättnader.
Jag kan inte finna annat än att herr
Sandbergs uppfattning där är riktig,
nämligen att om man beslutar om tillfälliga
inkomster för täckande av tillfälliga
utgifter, så kan man använda
de ordinarie inkomsterna till skattesänkningar.
Om man däremot inte
skaffar tillfälliga inkomster, måste man
använda de ordinarie inkomsterna till
täckande av tillfälliga utgifter.

Vi ha från folkpartiets sida också
fört fram ett förslag om att premiera
det enskilda sparandet genom en skattereduktion.
Jag skall emellertid inte
närmare ingå på detta förslag. Herr
Sjölin kommer senare att redogöra för
det. Jag vill emellertid gärna ha sagt,
att vi från folkpartiet icke betrakta
detta förslag som någon trollformel,
med vilken vi med ens kunna höja sparandet
i vårt land till eu tillfredsställande
nivå, men vi tro att den föreslagna
vägen hör prövas i det läge vi
i dag befinna oss. Genom de upprepade
stötar, som penningvärdet utsatts för,
har sparviljan ute i våra svenska byg35.

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Investeringsavgift m. m.

der fått sig en knäck. Det är uppenbart
att den säkraste grunden för ett
ökat sparande är, att förtroendet för
penningvärdet återvänder.

Från folkpartiets sida medge vi
dock, att man i nuvarande läge dessutom
tyvärr måste införa en broms på
investeringsverksamheten, vilken stimuleras
av penningvärdets fall. Människor
skynda sig nu att investera, innan
priserna hinna stiga ytterligare. Från
folkpartiet ha vi i princip anslutit oss
till förslaget om en kortvarig investeringsavgift,
men vi ha gjort det med
stora betänkligheter. För det första är
det nämligen uppenbart — vilket herr
Olsson i Gävle redan har givit uttryck
åt -— att man inte vet hur denna skatt
kommer att slå. I viss mån kommer
den att hämma produktionen. Den
kommer också att bromsa upp de investeringar,
som syfta till att spara
arbetskraft. Herr Olsson i Gävle erkände
också att här ifrågavarande lagstiftning
skapar en del orättvisor, och förvisso
är det så. Vidare är den föreslagna
investeringsavgiften osmidig.
Den kan många gånger komma att slå
för hårt. Dessutom medför den ett
ganska besvärligt taxeringsarbele, så
nog är den behäftad med nackdelar.
Man måste dock i nuvarande läge försöka
skapa en återhållsam atmosfär i
fråga om investeringar, och därför ha
vi inom folkpartiet i princip anslutit
oss till förslaget om investeringsavgift.
Vi vilja dock inte binda oss så hårt vid
denna negativa väg att åstadkomma
den balans jag här talar om, som man
från regeringens sida vill göra. Vi föreslå
därför ändringar i Kungl. Maj :ts
och i utskottets förslag. Vi göra det så
mycket mer som vi också kunna anvisa
andra vägar i inflationskampen,
bl. a. införande av kreditåtstramning
och den konjunkturvinstskatt, som herr
Sandberg här förut har talat om.

Herr Olsson i Gävle menade, att om
vi göra ändringar i Kungl. Maj:ts förslag,
så får den föreslagna investe -

ringsavgiften ingen verkan. Jag menar
dock, att om man kan framföra sakliga
skäl för ändringar, så böra de prövas av
riksdagen och beslut eventuellt fattas
om att vidtaga dem. Vi inom folkpartiet
ha föreslagit, att investeringsavgiften
endast skall utgå ett år, inte två
år som övriga partier i bevillningsutskottet
ha förordat. Ju längre en sådan
avgift som den här föreslagna består,
desto större skadeverkningar får den.
Effekten av åtgärden blir också större,
ju kortare tid den verkar. Det förhåller
sig nämligen så, att det är företagarnas
uppfattning om kommande kostnadsstegringar,
som är utslagsgivande
för effekten. Om företagarna räkna
med större kostnadsstegringar efter två
år än vad investeringsavgiften uppgår
till, ha de ju ingen anledning att av
den orsaken dröja med investeringarna.
Vi föreslå därför, vilket kan medföra
något större effekt av denna lagstiftning,
att dess varaktighet begränsas
till ett år. Vi tro att det är angeläget
att giltighetstiden begränsas endast
till år 1952.

Beträffande frågan om ersättningsanskaffningarna
föreslå vi en uppmjukning.
Vi mena, att det är angeläget
att vi upprätthålla produktionsapparaten.
Fn maskin kan gå sönder
och bli för dyrbar att reparera. Vederbörande
köper därför en ny för att
hålla driften i gång. Departementschefen
har föreslagit, att vid sådant maskinbyte
endast den kontanta mellanskillnaden
skall drabbas av investeringsavgift.
Vi föreslå att då bytesaffär
inte föreligger man från sådan avgift
skall fritaga det ursprungliga anskaffningsvärdet
för den maskin, som man
gör sig av med eller utrangerar. Om
man inte kan ange anskaffningsvärdet,
skall man i stället få göra avdrag för
försäljningssumman. Jag kan inte förstå,
herr finansminister, varför särskilt
bytesaffärerna skola gynnas på det
sätt, som sker i Kungl. Maj :ts förslag
och som utskottet för sin del godtagit.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

Vidare föreslå vi att investeringar,
ålagda av offentlig myndighet, skola
gå fria från investeringsavgift. En liknande
bestämmelse finns beträffande
den investeringsskatt, som gäller för
innevarande år. Departementschefen
har i viss inån undantagit såväl civilförsvaret
som beredskapen från skyldigheten
att erlägga investeringsavgift.
Utskottets majoritet säger, att om man
härvidlag följer folkpartiets förslag, så
gynnar man de försumliga. Jag medger
gärna, att det ligger något i detta
utskottets påstående, men å andra sidan
vill jag göra gällande, att det i
levande livet finns många fall, då sådan
försummelse icke föreligger men
ett åläggande i alla fall kommer från
offentlig myndighet. Yrkesinspektionen
kan t. ex. ålägga en fabrik att med
mycket kort tidsvarsel utföra ett stort
förbättringsarbete, beroende på att en
olyckshändelse har inträffat, ehuru man
inte förut haft någon anledning att
räkna med någon sådan. Eller det kan
vara en ny industri, där en viss risk
uppstår, en risk, som man inte haft
anledning att räkna med och där försummelse
alltså inte föreligger från
arbetsgivarens sida. En ångmaskin kan
gå sönder och en ny måste anskaffas.
Man kan inte vid dessa tillfällen välja
tidpunkt. Man kan alltså inte uppskjuta
investeringarna, utan de måste ske, och
ändå kommer denna investeringsavgift.
På denna punkt ha bondeförbundets
representanter i utskottet anslutit sig
till folkpartiets önskemål. Jag finner
detta anmärkningsvärt men är tacksam
över ett sådant ställningstagande fråii
dessa representanter.

I fråga om sådana olyckshändelser
som brand, haveri och liknande föreslår
utskottet en uppmjukning av
Kungl. Maj :ts förslag. Denna uppmjukning
kan anses räcka till när tillgångarna
äro försäkrade, men då självrisk
föreligger, anse vi reservanter, inom
folkpartiet, att det inte är tillräckligt
att man får dra av 200 procent av

Investeringsavgift m. m.

den ursprungliga anskaffningskostnaden.
Anskaffningen kan ju ligga långt
tillbaka i tiden, och vi reservanter ha
därför önskat, att man skall ha en bestämmelse
om att vid de fall, då självrisk
föreligger, skall återanskaffningskostnaden
beräknas och avgift icke
utgå härpå. Det är klart att detta erbjuder
vissa svårigheter för taxeringsnämnderna,
men man kan räkna med
att dessa fall bli ganska få.

Vi ha vidare yrkat på att man i görligaste
mån skulle skapa likställighet
mellan statlig och kommunal verksamhet
å ena sidan och enskild verksamhet
å andra sidan. För denna princip
ha många remissinstanser uttalat sig.
Jag vill nämna Sveriges industriförbund,
Kooperativa förbundet, Landsorganisationen,
kammarrätten och riksskattenämnden.
Och nog är denna
princip riktig. Om man inte i görligaste
mån försöker följa den, så innebär
detta att man missgynnar den enskilde
och att man får en felaktig bild
av effektiviteten på de båda områdena.
När man står inför en investering, bör
det ju vara samma förutsättningar då
man räknar på räntabiliteten inom den
enskilda verksamheten som inom den
statliga eller den kommunala. I varje
fall böra inte statliga åtgärder av
sådant slag som investeringsavgiften
inverka.

Man kan skapa denna likställighet på
två sätt, antingen genom att man ålägger
statliga och kommunala företag att
erlägga investeringavgift eller också
genom att man fritar de enskilda företagen
från avgiften. Vi reservanter från
folkpartiet, ha inte kunnat anvisa den
förra vägen, därför alt staten inte är
deklarationsskyldig, och det alltså inte
sker någon taxering av dess inkomster.
Vi ha i stället valt att anvisa den senare
vägen — att frita enskild verksamhet,
där konkurrens med statlig och
kommunal rörelse föreligger. Fn allmän
bestämmelse om detta i skattelagarna
skulle emellertid vara mycket

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Investeringsavgift m. in.

svår för taxeringsnämnderna att tilllämpa.
Av den anledningen ha vi ryckt
loss det område, där konkurrens framför
allt föreligger, nämligen trafik- och
transportområdet, och ställt ett yrkande
om att investeringar i enskilda
järnvägar skola gå fria, eftersom motsvarande
investeringar gå fria för statens
järnvägar, och vidare att man
skall frita investeringar i lastbilar och
bussar.

I fråga om jordbrukets ekonomibyggnader
ha vi den uppfattningen,
att det råder en eftersläpning. Det är
angeläget med en förnyelse. När man
bygger en ekonomibyggnad på ett lantbruk,
så betyder det inte att lantbrukets
värde stiger med det belopp som
byggnadskostnaden representerar. Man
skapar alltså inte ett förmögenhetsobjekt,
som kan upptas till sitt fulla
värde. Det är dessutom så, att byggnadskostnaderna
för närvarande äro
så höga, att de i och för sig utgöra en
allvarlig broms på investeringarna i
jordbrukets ekonomibyggnader. Dessa
synpunkter äro framförda i remissyttrandena
från Riksförbundet Landsbygdens
folk och från lantbruksstyrelsen.
Och i en motion, som väckts i denna
kammare av herr Rubbestad m. fl. bondeförbundare,
säger man, att man vill
rikta en kraftig invändning mot att
jordbrukets ekonomibyggnader skola
drabbas. Livet har många överraskningar.
Jag måste säga, att jag verkligen
är ganska överraskad över den
ståndpunkt, som bondeförbundets representanter
i bevillningsutskottet intagit
i denna fråga. Jag vore tacksam,
om dess representanter här i kammaren
ville motivera sitt ställningstagande
när det gäller att lägga en investeringsavgift
på jordbrukets ekonomibyggnader.

Vi ha vidare föreslagit, att man skall
frita fiskebåtar och mindre fartyg.
Inom fiskerinäringen råda nu ganska
svåra förhållanden, och vi finna det
därför inte rimligt att man lägger på

denna investeringsavgift. Också i fråga
om det mindre tonnaget finns det
stort behov av nyinvesteringar. Man
har vidare när det gäller det mindre
tonnaget att konkurrera med utlandet.
Här inverka valutasynpunkter och beredskapssynpunkter,
och detta gör, att
vi från vårt håll yrka på att man skall
frita de mindre fartygen från investeringsavgift.
Ett likadant yrkande ha
vi beträffande begagnat tonnage.

Ett annat yrkande som vi ställt rör
förslaget att investeringsavgiften skall
vara avdragsgill vid inkomsttaxeringen,
Yi vända oss inte mot avdragsrätten
utan mot det förhållandet, att den som
inte haft någon vinst under det år avgiften
erlagts ej kan göra avdrag. Vi
önska därför utsträcka avdragsrätten
till att gälla tre år efter det investeringsavgiften
erlagts.

Vad beträffar procentsatsen har ju
utskottsmajoriteten förordat en höjning
från de i Kungl. Maj:ts förslag angivna
tio procenten till tolv procent. Man
måste vid avvägningen av procentsatsen
ta hänsyn till å ena sidan den investeringsbegränsande
effekten och å
andra sidan skadeverkningarna. Jag
tror för inin del att man inte bör gå
över den siffra, som nämnes i den
kungl. propositionen.

Det avgiftsfria beloppet har utskottet
höjt till 15 000 kronor, då det gäller
investeringar i byggnad. Vi reservanter
ha höjt det till 15 000 kronor också
när det är fråga om investeringar i inventarier.
Under utskottsbehandlingen
kom man allt mer och mer till den
uppfattningen, att man måste iaktta
försiktighet vid denna lagstiftning.
Man bör i görligaste mån frita de
mindre investeringarna, vilket är angeläget
också för att göra taxeringsarbetet
lättare.

Vad angår förslaget om vissa nya
principer för lagervärdering, då lagerökning
förekommer, vill jag erinra om
att lagerökning kan uppkomma rent
oavsiktligt, beroende på att efterfrågan

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

blir mindre än väntat. Men en lagerökning
kan också bero på att en industri
har stora beställningar, som skola levereras
en bit in på ett nytt år, och då
blir lagret stort vid årsskiftet. Orsaken
kan också vara, att en industri hellre
än att avskeda arbetare bibehåller sin
tillverkning oförändrad trots minskad
efterfrågan och lägger upp varor på
lager. De mänskliga hänsynen kunna
således i hög grad spela in. För övrigt
känner man ju många gånger inte till
lagrets storlek förrän inventering har
ägt rum.

Det kan också vara så, att jämförelselagret
är litet. Vi ha ju i år fått en
dålig skörd. Detta kan leda till att man
vid instundande årsskifte har ett litet
lager inom jordbrukets ekonomiska
föreningsrörelse. Men för nästa år hoppas
vi alla på en god skörd. Skulle
dessa förhoppningar bli förverkligade,
kan det medföra att man vid utgången
av år 1952 bär ett större lager inom
jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse
än vid det nu kommande årsskiftet.
Eftersom jämförelselagret då är
litet, skulle den av Kungl. Maj:t föreslagna
inskränkningen i rätten att företa
nedskrivningar å lager kunna innebära
en orättvisa. Dessutom vill jag
erinra om att placeringarna i lager i
regel äro ganska kortfristiga investeringar,
vilket också gör att de bestämmelser,
som äro föreslagna i detta avseende
av Kungl. Maj:t och utskottets
majoritet, äro obehövliga.

Herr talman! Ur de synpunkter jag
nu givit uttryck åt vill jag yrka bifall till
den reservation, som fogats till bevillningsutskottets
betänkande nr 05 av
herr Petrén in. fl.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! I de
betänkande!! från bevillningsutskottet,
som nu äro föremål för diskussion i

Investeringsavgift m. m.

kamrarna, ha de båda borgerliga oppositionspartierna
angivit sitt alternativ
till regeringspolitiken och på vissa
punkter givit det en något mera konkret
utformning. Jag finner det därför
lämpligt att uppta ett resonemang om
den ekonomiska politiken över huvud
taget.

Det är bestyrkt av vad vi förut ha
hört, att det tillägg till vår konjunkturpolitik,
som de två borgerliga oppositionspartierna
vilja ha, är en så långt
driven kreditåtstramning, att det blir
en rörlig ränta. De hysa också en förhoppning
om att med tillhjälp av sparfrämjande
åtgärder och skattesänkningar
öka penningsparandet dithän,
att vi få en bättre balans mellan investeringar
och sparande i samhället.

Jag tillåter mig att anföra några synpunkter
på detta alternativ. Jag avser
inte att gå in på räntefrågan, tv jag har
ju redan dels i remissdebatten den 30
oktober, dels i samband med behandlingen
av propositionen om ränteregleringslagen
varit inne på detta spörsmål.
Jag har då försökt att ge frågan
en viss konkret belysning. I grund och
botten har jag inte fått annat till svar
än teoretiska resonemang. Därför finns
det inte någon anledning för mig att
fortsätta den diskussionen.

Det kan dock vara lockande för mig
att peka på att det i en av dagens morgontidningar
finns eu korrespondens
från Köpenhamn om det ekonomiska
läget i Danmark. Kapportören hade att
förmäla, att man nu i ekonomiska kretsar
i Danmark hade en förhoppning om
att kunna se slutet på inflationen. Man
var inte säker, men man hade förhoppningar.
Man hade i Danmark, enligt
rapportörens uppgift, tillämpat en rörlig
ränta, vilket hade bidragit till det
goda resultatet. Räntan låg nu vid sex
procent, mer än två procent högre än
före Koreakrisen.

Vi ha i detta en ny illustration till
hur långt en räntestegring måste gå för
att få verkan. Det är dock, som jag

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Investeringsavgift m. in.

förut har sagt, sä, att de inflatoriska
krafterna äro bra mycket mindre i
Danmark än i Sverige, och ändå har
man kommit så högt i fråga om räntan.

I sina reservationer och motioner ha
oppositionspartierna preciserat sin
ståndpunkt till en sparpremiering. Jag
skall inte fördjupa mig i de sålunda
framlagda förslagen. Det är kanske andra,
som komma att syssla med dem här
i dag. Det är bara ett par ting, som jag
skulle vilja säga. Man har i dessa förslag
måst utesluta möjligheten att begränsa
en sparpremiering till nysparande
— ja, man har inte ens kunnat
ge anvisning på en kontroll, som gör
det säkert att premieringen över huvud
taget tillfaller ett sparande. Det finns
mycket som tyder på att det enda säkra
är, att det blir å ena sidan en subventionering
av bankinsättningar och av
livförsäkringar och å andra sidan ökade
utgifter för statskassan.

Såsom jag anmärkte i ett anförande
under remissdebatten, är en skattesänkning,
som väsentligen blir till fördel
för den breda massan, inte något
bidrag till inflationsbekämpandet. Lättnaden
träffar folkgrupper, som ha så
många otillfredsställda behov, att det
för dem är ganska naturligt att använda
de besparingar, som kunna göras på
skatten, till att fylla vissa av dessa
behov. Att tänka sig att man på grund
av en sådan skattesänkning skulle få
något ökat penningsparande på kort
sikt är rätt orimligt.

Det nu av 1949 års skattekommitté
framlagda förslaget, som vi fingo ta
del av först i måndags, jävar inte den
uppfattning som jag angav under remissdebatten.
Det är säkert, att en sådan
skattesänkning kommer att minska
statens inkomster. Kommittén har räknat
med, att efter 1948 års pris- och
inkomstläge skulle det bli tal om en
siffra på 265 miljoner kronor. Jag har
nu låtit göra beräkningar för att utröna,
vad förslagets genomförande kan
tänkas innebära med hänsyn till 1952

års inkomster och priser. Jag har inte
fått något definitivt besked, men approximativt
rör det sig om åtminstone
400 miljoner kronor. Man får väl därför
ändå konstatera, att åtminstone på
kort sikt få varken skattesänkningen
eller sparpremieringen någon positiv
verkan på konjunkturen. Och det är väl
ändå framför allt i det akuta läget som
vi behöva ha åtgärder. Genom sin inverkan
på budgeten måste ett par sådana
åtgärder som dem jag här berört
verka åt rakt motsatt håll —• de göra
statens budget bra mycket svagare än
vad den annars skulle ha blivit.

Nu vet jag att det är en rätt allmän
uppfattning, att vi ha kommit in i ett
läge, där statens inkomster flöda över
alla bräddar, och att det därför finns
utrymme för praktiskt taget vad som
helst i fråga om statliga utgifter. Den
uppfattningen kan ha sin verklighet när
det gäller det nu löpande budgetåret.
Det är nämligen så, att när vi i våras
gjorde upp riksstaten för löpande budgetår,
kunde vi inte fullt ut ta hänsyn
till den förskjutning i inkomster och
priser, som kom att inträda under 1951,
och därför ha inkomsterna blivit mycket
större än vad vi beräknade. Helt naturligt
ha också utgifterna kommit att
bli betydligt större, men ändå kan jag
nog våga säga, att i stället för att vi
räknade med ett normalt budgetöverskott
på 645 miljoner i riksstaten, så
kommer budgetöverskottet att uppgå
till en miljard. Detta kommer emellertid
inte att gälla för budgetåret 1952/53,
naturligtvis under förutsättning att det
lyckas oss att få både inkomstökningarna
och prisökningarna väsentligt måttligare
under 1952 än vad de varit under
1951. Och det är ju detta vi inrikta
oss på.

Det blir alltid så, att när man går
över från något som har karaktär av
inflation till en mera måttfull utveckling,
inträder en stagnation i både de
enskilda människornas och företagens
inkomster och statens skatteinkomster.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

Såsom har framgått av dagens tidningar,
har riksriikenskapsverket beräknat,
att det i jämförelse med den nu gällande
riksstaten kommer att bli ökade
statsinkomster för nästa budgetår med
1 350 miljoner kronor. I detta nu har
jag ju en ganska klar överblick över
vad de utgifter komma att uppgå till,
som regeringen kommer att förelägga
nästa års riksdag den 11 januari. Jag
kan därvidlag säga att om man i denna
utgiftsökning räknar in beloppet av de
löneförhöjningar, som komma att beslutas
1952 för de statsanställda, blir
det en utgiftssumma som är lika
stor och kanske något större än den
inkomstökning, som vi fått att räkna
med. Det är klart att man ännu inte
kan veta vad löneökningarna komma
att uppgå till, men även om de hålla
sig inom en måttfull ram, kommer det
att gälla vad jag här sagt.

Nu kan man kanske tillåta sig säga
— det är ju för tidigt att nu diskutera
den saken — att finansministern i år
varit ovanligt släpphänt och medgivit
departementscheferna att föreslå utgiftsökningar
som inte äro rimliga. Ja,
jag överlämnar åt riksdagen att ge anvisning
på utgiftsminskningar, och vad
riksdagen i det avseendet kan lyckas
genomföra skall jag med tacksamhet
mottaga.

Det förhåller sig sålunda på det sättet
att budgeten för 1952(53 kommer att
bli svagare än budgeten i den riksstat
vi fastställde i våras. Det nominella
budgetöverskottet kommer att bli mindre
än vad det var där, och vad som är
ännu värre är, att det budgetöverskott,
som vi kunna räkna med för nästa budgetår,
praktiskt taget kommer att helt
bestå av tillfälliga inkomster, alltså
ökade skatter på grund av investeringsavgiften,
den beslutade bilacciscn, förskottsskatt
på prisutjämningsavgifterna
och en eventuell konjunkturskatt. Jag
föreställer mig att det inte är många
av denna kammares ledamöter som ha
den meningen, att vi skola behålla dessa

Investeringsavgift m. m.

extra krisskatter till varje pris; det varken
kunna eller vilja vi, och därför
komma vi fram till att det finns inte i
nästa års budget något utrymme inom
statens ordinarie inkomster för en
sänkning av den direkta beskattningen.
Det går nog inte för sig att säga som
herr Sandberg här tidigare gjort -—
understödd av herr Ivristensson i Osby
— att konjunkturskatten kan bilda underlag.
Det kan den ju inte. En sådan
skatt kan inte existera så värst länge,
och vi måste väl ändå räkna med att
den skattesänkning vi genomföra i varje
fall då det gäller ett nytt system skall
kunna upprätthållas på litet längre sikt.

Det är inte så att regeringen inte önskar
medverka till en skattesänkning
snarast möjligt. Alldeles tvärtom. Den
omständigheten att detta skatteförslag i
så hög grad tar sikte på en skattelättnad
för de breda folklagren måste för
oss vara sympatisk. Det kan ju också
tänkas att när förslaget blir mera genomdiskuterat
efter remisserna det
kommer att visa sig, att det i en mera
allmän omfattning accepteras som lösning
av frågan om sambeskattningen.
Det skulle utan tvivel vara av ett mycket
stort värde om vi kunde få det
stridsämnet ur linjen. Det är väl också
ganska påtagligt att som förslaget är
utformat rent tekniskt kommer det att
leda till en inte föraktlig minskning av
besväret vid både taxering och upphörd.
Därför kunna vi inte vara annat
än sympatiskt stämda till detta förslag.
Men vi måste ju säga, att det inte kan
genomföras till varje pris. Det måste
kunna underbyggas av ordinarie statsinkomster.
Yi kunna inte besluta det på
grundval av tillfälliga av krisen skapade
inkomster; det skulle ju vara att
handla oförsvarligt lättsinnigt. Därför
föreställer jag mig såsom helt naturligt
— utan att regeringen ännu hunnit
slutdiskutera denna sak — att regeringen
kommer att vidta åtgärder för
att försöka skapa förutsättning för en
sådan skattesänkning. Men vi kunna

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Investeringsavgift m. m.

omöjligen i dag binda oss för att lägga
fram detta förslag. Vi måste först vara
säkra på att det kan skapas eu sådan
grundval för skattesänkningen, att
sunda statsfinanser kunna upprätthållas
och att budgetens ställning i kampen
mot inflationen inte kommer att försvagas.

Jag vill kanske här också passa på
tillfället att inskjuta, att regeringen inte
heller har tagit ställning till frågan, om
vi skola lägga fram ett förslag till sparfräinjande
eller ej. Ur rent saklig synpunkt
finns det inte mycket anledning
att göra det, men det kan måhända ha
ett sådant psykologiskt värde i alla fall,
att vi trots vår skepticism komma fram
till att vi ändå skola göra något därvidlag.
Jag nämnde att det kommer att
kosta pengar, men hålles det inom en
måttlig ram, blir det måttliga utgifter
också. Ett sådant förslag uppvisar ju
den skillnaden gentemot skattesänkningsförslaget,
att det kanske inte är
principiellt oriktigt att ta de nödiga
medlen ur exempelvis konjunkturskatten.
Tv det är väl ingen som tänker sig
att ett system med subventionering av
bankinsättningar skulle existera i alla
tider, och det skall inte heller konjunkturskatten;
man kanske kan låta
dem följas åt. Jag har bara velat säga
att i detta förslag till sparpremier ligger
inte något hjälpmedel för att i dag
råda bot på de ekonomiska spänningarna
inom samhället.

Jag skulle därför för min del vilja
slå fast, att ur inflationsbekämpande
synpunkt är oppositionens alternativ
inte effektivt. Det tillskott det kan ge
ligger i en oviss framtid, men nackdelarna,
utgifterna för statskassan, äro
för handen just nu, och det försvårar
därför i själva verket arbetet med att
hävda vårt penningvärde och ta bort
de ekonomiska spänningarna inom
samhället.

Nu skall jag emellertid genast medge,
att oppositionen inte nöjer sig med

dessa åtgärder, utan oppositionen accepterar
ju dessutom åtskilliga av våra
förslag. Vi ha exempelvis här på kammarens
hord i dag frågan om investeringsavgiften
och frågan om insättningar
på spärrkonlo av skogsvinster.
I båda dessa fall har, såsom framgår av
de nu föredragna betänkandena, såväl
högern som folkpartiet i princip anslutit
sig till förslagen. Men samtidigt kan
väl ingen underlåta att se, att i praktiken
äro tillstyrkandena försedda med
så många förslag till uppmjukningar
och undantag, att man på allvar kan
fråga, om det inte blir rätt litet kvar
av förslagen om riksdagen skulle acceptera
alla dessa reservationsvis framförda
ändringar. Jag skall inte gå igenom
alla undantagen här i fråga om investeringsavgiften;
det är ju alldeles onödigt.
Det har ju från olika talares sida, herr
Hagberg i Malmö, herr Sandberg, herr
Nilsson i Svalöv och herr Kristensson
i Osbv, förekommit långa kataloger på
undantag, ja så långa att jag föreställer
mig, att kammarens ledamöter inte kunnat
följa med i svängarna. Jag skall
inte gå in på detta.

Jag skall i stället bara säga ett par
andra ting. Det har här sagts från folkpartiets
sida, att avgiften inte bör utgå
mer än ett år; det skulle vara tillräckligt.
Jag vill bara på detta svara, att
om man gör investeringsavgiften ettårig,
kommer den inte att fylla sitt
syfte, nämligen att förmå folk att i realiteten
avstå från investeringar. Tv dä
kommer folk att finna många utvägar
för att göra sina utbetalningar och sina
bokföringstransaktioner på ett sådant
sätt, att de kunna göra en investeringsökning
utan att den kommer att falla
under denna förordning. Därför är det
nödvändigt med två år, om avgiften
skall kunna få någon verkan. Å andra
sidan är det lika nödvändigt att med
styrka fastslå, att den inte får bli äldre
än två år. Ty skulle så bli fallet förlorar
den sitt värde. Då inger den inte

Onsdagen den 12 december 1951 fin.

Nr 35.

företagarna den förväntan de behöva
ha för att de skola kunna ge sig tid att
vänta två år. Herr Hagberg i Malmö
yttrade att denna författning slår i
blindo, att den tar nödvändiga och
mindre nödvändiga investeringar och
skär dem över en kam. Ja, det är riktigt,
men det blir alltid följden av en
generell anordning. Och denna avgift
är tänkt att vara generell; den skall
inom sig sluta praktiskt taget alla investeringar.
Att ett par till sin natur
från andra rätt avgränsade områden
lagts utanför förtar inte åtgärden karaktären
av att vara generell. Men om
man däremot skall följa reservanterna
och göra dessa oändligt många undantag,
blir det inte längre en generell anordning.
Då blir det en annan sak. Det
blir en förordning, som kanske kommer
att ha sin verkan ändå, men endast
om man drar den rätta konsekvensen
och höjer avgiften ganska kraftigt. Skall
man ha alla med såsom regeringen har
föreslagit, måste man hålla en måttlig
avgift, ty det finns så många gränsfall
där avgiften drabbar hårt. Rensar jag
ut de ömmande fallen, blir verkan så
mycket mindre, och då är det skäl i,
eftersom man har bara det i huvudsak
självklara kvar, att klämma till hårdare.
Nu vill jag för min del varmt tillstyrka
att detta förslag göres så generellt som
möjligt och att på grund därav avgiften
hålles relativt låg. Jag kan därför inte
stödja det reservationsvis framförda
förslaget om en mera kraftig höjning i
avgiftens storlek.

Utskottet har emellertid föreslagit en
relativt liten höjning, en höjning från
10 till 12 procent, och utskottet har väl
föreslagit den för att få kompensation
för vissa uppmjukningar som utskottet
har gjort. Jag finner det vara konsekvent
alt, om man gör en uppmjukning
och tar undan vissa områden, man
skärper avgiften, och jag kan därför
för min del utan vidare ansluta mig till
den ståndpunkt som utskottet intager.

Investeringsavgift m. m.

I det sammanhanget skulle jag dock
vilja göra några små randanmärkningar
gentemot herr Kristensson i Osby och
herr Nilsson i Svalöv. Herr Nilsson i
Svalöv talade här mycket om att det
förslag utskottet kommit med bleve
mera betungande för jordbrukarna än
regeringsförslaget därför att avgiften
blir 2 procent högre. Men detta motsvaras
ju av en höjning av grundavdraget
från 10 000 till 15 000 kronor. Om man
vill se objektivt på saken måste man väl
säga, att i botten ligger naturligtvis den
föreställningen att jordbrukarna skola
kunna, de som andra, vänta med att
göra sina arbeten i fråga om ekonomibyggnaderna
under dessa två år. De
skola kunna vänta, och vänta de, blir
det ingen avgift. Då kan man naturligtvis
säga, här som på så många andra
håll, att det finns nödfall, där människorna
inte kunna vänta. Ja, då betyder
en höjning med 5 000 kronor på
grundavdraget att det blir lindrigare
investeringsavgift för jordbrukarna upp
till en viss begränsad summa, inom vilken
det skall vara möjligt för dem att
göra det som de anse alldeles nödvändigt.
Man skall alltså inte glömma bort
att själva grundtanken är att alla skola
slippa betala denna investeringsavgift.
Vi vilja att de skola vänta, och därför
blir det inte något sammanhang i den
anmärkning man i detta avseende framfört.

Jag kanske här kan säga några ord
om förslaget om insättningar på investeringskonto
för skog. Båda oppositionspartierna
föreslå i första omgången
en frivillig avsättning. Det är väl ändå
uppenbart att detta innebär en ganska
kraftig försvagning av förslaget. Ty
även om det är en fördel för skogsägarna
att få insätta av sina vinster på
spärrkonto, är det ändå klart att när
det skall ske frivilligt är det en sak,
som är förenad med en mycket stor
tröghet. I det aktuella läget blir det
säkert inte så stora frivilliga avsätt -

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Investeringsavgift in. m.

ningar. Följden blir ju då att det blir
en betydligt mindre summa som steriliseras
hos staten. Detta kan man inte
komma ifrån, och därför är ju detta en
försvagning av regeringens förslag.

Nu har ju folkpartiet ställt alternativa
yrkanden. Det säger att om vi
skola ha en konjunkturskatt skola insättningarna
vara frivilliga. Men om vi
inte skola ha någon konjunkturskatt
skall det vara tvångsinsättningar, och
då skola dessa vara högre än dem regeringen
föreslagit. Har inte folkpartiet
observerat, att dess ståndpunkt leder
till att om det blir eu konjunkturskatt
— vilket det väl blir när till och med
herr Ohlin och jag äro överens — skulle
den stora massan av enskilda skogsägare
inte få skyldighet att sterilisera
någon del av sina skogsvinster? Och
det kan ju inte vara meningen att vi
skola införa en konjunkturskatt, som
går alltför långt ned i inkomsterna; det
får väl finnas någon marginal i botten.
Därför kan jag inte förstå att det är
någon skillnad i detta avseende. Insättningarna
på spärrkonto behövas lika
väl vare sig vi skola ha en konjunkturskatt
eller ej. Den enda konsekvensen
är naturligtvis den — om nu detta är
den som folkpartiet tänker på — att
om man inte har insättningarna på
spärrkonto, kan konjunkturskatten bli
högre för gruppen större skogsägare än
vad den skulle bli med insättning på
spärrkonto. Det kan ju hända att det
är den tanken som ligger bakom, att
folkpartiet vill på detta något underfundiga
sätt litet hårdare komma åt de
där 22 000 större skogsägarna det kan
bli fråga om.

Jag skall sammanfatta vad jag nu sagt
med att ännu en gång upprepa, att jag
finner att oppositionspartiernas inställning
till den ekonomiska politiken innebär
en försvagning. Den innebär eu
försvagad statsbudget, en mindre effektiv
investeringsavgift och minskad indragning
av skogsvinster. Jag tycker
egentligen att det är synd att vi inte

lyckats att nu till riksdagen få fram
propositionen om prisutjämningsavgifterna
så att oppositionspartierna fått
tillfälle att uppmjuka även det systemet.
Ty jag är ganska övertygad om
att man skulle göra ett försök i den
riktningen också.

Nu skola emellertid kammarens ärade
ledamöter inte tro, att jag ett ögonblick
här sett bort ifrån att den politik
som folkpartiet och högern företräda är
en oppositionspolitik. Det har jag hela
tiden haft klart för mig, och jag förstår
så väl oppositionspartierna, som
intet omedelbart ansvar ha för vad som
sker. Deras privilegium är att kritisera.
Det är ju aldrig så roligt att föreslå åtgärder,
som äro obehagliga för många
människor. Kan man låta bli att göra
det, eller kan man åtminstone visa upp
något mildare anletsdrag än regeringen
kan göra, är det ju bara bra ur oppositionens
synpunkt. Därför är naturligtvis
denna attityd förståelig. Jag vill
bara understryka att jag ändå tycker
att det går väl långt när man under
dessa omständigheter framställer oppositionspartiernas
alternativ som någonting
verksammare än regeringens linje.

Nå, nu veta vi ju av erfarenhet, att om
det skulle gå på det sättet att oppositionen
av en eller annan anledning komme
att få ansvaret, bleve det en annan
inställning. Det ha vi exempel på från
Canberra, och det ha vi exempel på
från London. Och det ha vi exempel
på från Stockholms stad i någon mån
också, om man vill gå sig själv så nära
in på livet. I artikeln från Köpenhamn,
som jag förut har liäntytt på, hyste man
som sagt en viss förhoppning om att
man nu hade kommit till botten av inflationen
i Danmark. Och med vad för
åtgärder? Räntan har jag redan talat
om. Jo, med kraftiga importavgifter,
kraftigt höjda skatter och ett tvångssparande.
Regeringen i Danmark har
samma politiska läggning i stort sett
som oppositionen i Sverige, och det
kanske kan vara kännetecknande för

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

den politik, som den borgerliga oppositionen
tvingas föra, om den får övertaga
ansvaret.

.Tåg undrar därför om jag icke har
rätt att säga, att efter den belysning,
som regeringslinjen och oppositionens
alternativ ha fått vid utskottsbehandlingen,
och den diskussion, som föranletts
därav, så ter sig nog ändå regeringslinjen
såsom den mest konsekventa
och den i det nuvarande läget mest
ändamålsenliga. Det är visserligen sant
att ingen regering kan förutse allting
och att en politisk linje aldrig kan vara
så fullständig, att den ej behöver kompletteras.
Vi ha, sedan vi avlämnat de
propositioner, som i dag äro föremål
för riksdagens behandling, måst konstatera,
att våra framlagda förslag kräva
en komplettering: en komplettering

med en konjunkturskatt. Orsaken till
att vi ha ansett oss nödsakade att taga
upp denna linje veta ju egentligen alla.
Det var den att virkespriserna sprungo
upp så oerhört kraftigt från slutet av
oktober och framåt. Jag vill gärna för
min del erkänna, att denna utveckling
var en överraskning för mig. Det var
klart att jag väntade mig en viss uppgång.
Men jag hade suttit en månad i
hårda förhandlingar med cellulosaindustrien
och fått siffror och argument
i massor, som skulle visa hur omöjligt
det var för denna industri att komma
ut med högre prisutjämningsavgifter än
dem vi slutligen frampressade. När jag
samtidigt fick höra, hurusom det valen
allmän uppfattning, att toppen nu
var nådd för skogsindustriens produktpriser
och att dessa komme att vända
och gå nedåt, då var det icke så konstigt,
att jag blev överraskad av den
vändning som prisutvecklingen tog.

Det är klart att när man nu står så
här i efterhand och ser tillbaka på detta,
märker man vad det hela bottnar i.
Det bottnar helt enkelt däri, att trots
att vi redan i år i prisutjämningsavgifter
ha fått in nära 500 miljoner kronor,
så uppkom genom prisutjämningsavgif -

Investeringsavgift m. m.

ternas konstruktion, där det löpande
kvartalets avgift bestämmes av det föregående
kvartalets priser, en eftersläpning.
Och vid alla skarvar blev det under
denna kraftiga prisstegring tillfälle
för industrien att göra mycket stora
vinster. Nu har industrien gjort ett försök
att använda dessa stora vinster till
att placera dem så långt det går i
virkeslager.

I regeringens politik ingår såsom ett
väsentligt element en moderat lönepolitik.
Utan en sådan blir det hela halvt.
Vi erkänna gärna, att våra ansträngningar
då icke bli tillräckligt effektiva.
Vi kunna hittills icke klaga på det mottagande,
som våra propåer i detta avseende
fått hos löntagarna. Den 8 november,
sedan detta tal om de höjda
skogsvinsterna var fullt i gång, beslöt
LO:s representantskap för sin del uttala,
att det ansåg, att lönerörelsen borde
inriktas på att begränsa sig till en
ersättning för under 1951 uppstående
eftersläpning och en rimlig del av produktivitetsstegringen.
TCO har senare
gjort ett uttalande, som i allt väsentligt
är likartat. Men det är ju alldeles uppenbart,
såsom folkpartiet för resten
har utvecklat i en av sina motioner -—
fastän med andra ord än dem jag använder
— att om man vill förmå löntagarna
att begagna sitt sunda förstånd
och ej framdriva en lönestegring, som
icke ger en standardhöjning utan bara
blir bränsle under inflationen, måste
löntagarna å sin sida kräva, att även
andra grupper skola tillhållas måttfullhet
och återhållsamhet.

Nu kan man aldrig säga till en människa
— och det har jag aldrig heller
gjort —: »Du skall låta bli att taga emot
den betalning som erbjuds dig.» .Tåg
säger icke heller till bolagen: »Ni skulle
ha låtit bli att skaffa er vinster.» Det
har nog icke funnits någon mänsklig
makt som kunnat förhindra dem från
att göra vinster. Men i så fall är det
klart att det blir .statens uppgift att försöka
åstadkomma en viss utjämning.

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Investeringsavgift in. m.

De vinster, som flöto i dagen på detta
uppseendeväckande sätt under hösten,
inbjuda till eu konjunkturbeskattning.
Men det är ju självklart, att en skatt
icke skall läggas på bara skogsindustriens
och skogsägarnas konjunkturvinster
utan på konjunkturvinster över
huvud taget. Det är dessutom klart, att
denna skatt kommer att förstärka regeringens
finanspolitik och på detta sätt
kommer att ge ett bidrag till vår allmänna
strävan att hålla de ekonomiska
krafterna i styr.

Jag har många gånger observerat, att
man från oppositionens sida begär resultat
av regeringens åtgärder redan
innan dessa åtgärder ha satts i kraft.
Nu få vi väl i dag — eller kanske denna
diskussion räcker till i morgon —
ett beslut om investeringsavgift, som
kan sättas i kraft vid årsskiftet. Vi få
väl också ett beslut om insättning på
investeringskonto för skog, som kommer
i verkan vid samma tidpunkt. Sedan
vi fått beslut om ränteregleringslagen
ha förhandlingar på allvar börjat
med kreditinstitutionerna om en kreditåtstramning.
Det lilla jag hittills
sett av förhandlingarna ger mig anledning
att hysa goda förhoppningar om
att vi skola kunna tillämpa en stramare
kreditpolitik från början av nästa år.

I detta sammanhang tillåter jag mig
taga upp en sak som kanske icke
strängt taget hör hit men som jag, när
jag ändå har ordet, finner anledning att
något beröra. Det är riksbankens politik.
När man kritiserar den, så kan
det visserligen ha en viss grund. Det
kan icke förnekas, att under det sista
halvåret har riksbanken tillfört marknaden
1 000 miljoner kronor och dragit
tillbaka 500 miljoner kronor. Riksbanken
har då, kan man säga, ökat marknadens
likviditet med 500 miljoner
kronor. Men man skall icke glömma,
att orsaken till att riksbanken ökat
marknadens likviditet är, att vi under
detta halvår fått en förstärkning av vår
valutareserv med 1 000 miljoner kronor.

Riksbanken har i alla fall dragit in
hälften av de pengar den fått betala
för dessa valutor. Man kanske ändå
skall ha viss förståelse för att riksbanken
icke hunnit taga hand om det hela.
Jag tycker att riksbankens politik har
varit stramare 1951 än 1950. Det var dock
ett annat läge då, när riksbanken sålde
valutor och icke köpte. Nu tycker jag
att det går åt rätt håll. Jag är för min
del övertygad att om vi få till stånd
den överenskommelse, som vi sikta till,
skola vi med rätt milda medel komma
till en kreditåtstramning, som kommer
att medföra en helt annan ställning
från riksbankens sida till marknaden.

Jag skulle därför vilja säga, att jag
för min del motser framtiden med en
viss förtröstan, sedan regeringens olika
förslag nu komma att bli genomförda
och vi kunna sätta dem i kraft. Jag vill
dock säga, att denna förtröstan naturligtvis
bygger på den förutsättningen
att inkomstbildningen kan hållas inom
ramen för våra resurser och att det icke
kommer nya prisstegringsimpulser utifrån.
I så fall måste vi ytterligare
skärpa våra åtgärder och strama åt
ännu mera.

Hur konjunkturläget utvecklar sig,
därom kan ingen säga någonting i dag.
Det finns åtminstone tre alternativ.
Skulle man döma efter de faktiska förhållandena
i dag, skulle man säga, att
det kommer att bli ungefär samma konjunkturbild
som under 1951: de nuvarande
priserna skulle komma att bestå,
och möjligheterna att sälja skulle
vara stora. Men det är icke alls säkert
att det går så. Det flyger så många rykten;
man vet icke om det ligger någon
sanning i något. Det talas om att man
nu står inför en allmän prisstegring i
Förenta staterna. Kommer den till, få
vi en påkänning utifrån på prisläget.
Det talas om att Frankrike och England
skola göra någonting med sina valutor.
Inträffar detta, medför det givetvis genast
en avsevärd skärpning, ett kärvare
läge, skulle jag vilja säga, för vår eko -

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

nomi. Men även sådana omständigheter
som att England skär ned sina trävaruköp
från Sverige eller att andra länder
köpa mindre pappersmassa från oss
kunna ju leda till att läget över huvud
taget blir kärvare och att våra bekymmer
för överkonjunkturen kanske bli
onödiga. Det gäller här att vara observant,
att följa med och vara beredd att
ingripa åt det ena eller det andra hållet,
om det blir nödvändigt.

Men till sist skulle jag vilja säga, att
även om det icke blir någon grundläggande
ändring i konjunkturbilden, kan
det kanske ändå inträffa, att vi måste
ingripa, om nämligen den tendensen
fortsätter att göra sig gällande, att vi
i vår valutareserv få in mer och mer
av valutor, vilkas användning är bunden,
valutor som icke kunna användas
i alla situationer och icke alls så, som
man kanske i en vikande konjunktur
bäst skulle behöva. Om denna tendens
fortsätter, kan det hända, att det blir
nödvändigt för oss att försöka leda exporten
i andra banor, leda den bort i
viss mån från länder, där vi visserligen
få bra betalt men där vi få betalning i
valutor, vilkas användning är begränsad,
och över till länder, där vi få mindre
betalt men där vi i betalning få valutor,
som kanske ge oss både lägre priser
och större rörelsefrihet. Men det
är ju klart — det bör man observera —
att om detta behöver ske, så leder även
det till hårdare vindar för den svenska
företagsamheten.

Herr SANDBERG (kort genmäle): Herr
talman! Med anledning av ett yttrande
av finansministern rörande vad jag
sagt om användningen av medel, som
inflyta genom konjunkturvinstbeskattningen,
vill jag ännu en gång upprepa
vad jag anförde för att förhindra att
missförstånd eller misstolkningar i
fortsättningen göra sig gällande. Jag
har icke sagt, att intäkterna av en tillfällig
konjunkturvinstskatt skola bilda

Investeringsavgift m. m.

underlaget för en sänkning av inkomstskatten.
Jag har citerat ett visst uttalande
i vår reservation. Jag skall icke
upptaga tiden med att ytterligare uppläsa
denna sats, som återfinnes i slutet
på första stycket på s. 34 i bevillningsutskottets
betänkande nr G6. Den innebär
emellertid, att den tillfälliga inkomsten
av en konjunkturvinstskatt
skulle användas till tillfälliga subventioner
som beslutats och vilka i annat
fall finge bekostas av vanliga skattemedel.
Genom denna anordning, menar
jag, kan övergången vid genomförandet
av en skattesänkning underlättas.

Herr KRISTENSSON i Osby (kort genmäle):
Herr talman! Jag finner herr
Sandbergs uttalande alldeles riktigt.
Om man beslutar tillfälliga inkomster
till täckning av tillfälliga utgifter, har
man ordinarie inkomster till skattesänkning.
Om man icke skapar tillfälliga
inkomster, måste man använda ordinarie
inkomster till tillfälliga utgifter.

Finansministern säger, att det måhända
icke finns rum för skattelättnader
i nästa års budget. Jag erinrar mig
då vad som hände här i kammaren under
fjolåret. Det var i maj 1950. Vi diskuterade
ett förslag från folkpartiet om
sänkning av inkomstskatten med 10
procent. Uttagningsprocenten föreslogo
vi till 90. Vid detta tillfälle sade finansministern,
att det kunde han icke gå
med på, därför att det såg ut att bli ett
underskott i budgeten för 1951/52 med
140 miljoner kronor. Om man följde
folkpartiets förslag skulle bristen bli
290—300 miljoner kronor. I dag upplyser
finansministern, att överskottet för
ifrågavarande budgetår 1951/52 går upp
till cirka 1 miljard. Undrar herr finansministern
på, att man under sådana
förhållanden sätter ett frågetecken vid
finansministerns uttalande också när
det gäller det budgetläge som kommer
året efter det jag nu nämnde?

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Investeringsavgift m. m.

Vi ha från folkpartiets sida föreslagit
positiva åtgärder för att komma bort
ur den nuvarande besvärliga situationen.
Men just därför att vi gjort det,
herr finansminister, vilja vi icke binda
oss så hårt som regeringspartiet gör vid
den negativa linje, som investeringsavgiften
utgör. Vi ha alltså från folkpartiet
föreslagit att den avgift, som vi
nu diskutera, skulle gälla endast ett år.
Finansministern säger, att det kan han
ej gå med på därför att det skulle
kunna bli så, att man gjorde bokföringen
på det sättet alt man komme undan
avgiften. Herr finansministern framkastar
alltså ånyo en misstanke mot företagarna.
Jag skulle tro att den misstanken
inte är tillräckligt grundad. Och
i varje fall, herr finansminister, om vi
använda en ettårig avgift får denna en
större effekt under år 1952. Jag vill
tillägga att alla medge att investeringsavgiften
är förenad med stora orättvisor.
Också ur den synpunkten är det
angeläget att knyta den endast till
ett år.

För övrigt vet varken finansministern
eller jag eller någon i denna sal,
om denna avgift verkligen behövs under
år 1953; konjunkturerna äro ovissa,
och man vet inte om behovet då föreligger.

Jag skulle vilja säga något mer, men
eftersom tiden är slut skall jag be att
få återkomma senare.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle):
Herr talman! Finansministern
tog i sitt anförande upp ett yttrande av
mig om att den ifrågasatta investeringsavgiften
mången gång skulle komma att
slå i blindo. Finansministern medgav
att så kan komma att ske, men han förmenade,
alt detta är oundvikligt, när
det gäller en lagstiftning av generell
karaktär så som här ifrågasättes. Men,
herr statsråd, generaliteten, allmänneligheten,
är väl dock intet självändamål? -

Låt mig ta ett exempel från rederinäringen!
Vi veta alla, att den svenska
rederinäringen vad beträffar tramptonnaget
inte står riktigt på den nivå, som
man skulle önska. Det är ofrånkomligen
nödvändigt, att det svenska tramptonnaget
förbättras och utbytes. Detta sker
i största utsträckning genom att man
köper secondhand-tonnage från utlandet.
Om man köper en gammal båt från
England, skulle detta köp enligt propositionen
beläggas med investeringsavgift.
Syftet med investeringsavgiften är
ju emellertid i annat sammanhang angivet
så, att avgiften skall vara en dämpare
på den exceptionellt höga svenska
arbetskonjunkturen, överrörligheten
och allt detta. Det är också meningen
att denna investeringsavgift skall leda
till sparsamhet med den svenska materielen,
och detta är i sin ordning.
Men, herr statsråd, ett köp av en använd
båt från England utövar ju ingen
som helst inverkan vare sig på den
svenska sysselsättningskonjunkturen eller
på den svenska materieltillgången.
Inte desto mindre skall, som sagt, ett
sådant köp enligt utskottets förslag beläggas
med investeringsavgift. Finansministern
har ju dock själv, så vitt man
kan förstå, varit av den uppfattningen,
att förvärv av dylikt secondhand-tonnage
måhända skulle kunna undantagas.
Finansministern har ju sagt i propositionen:
»Visserligen kan beträffande
fartyg anföras, att köp därav innebär
en kostnadskrävande investering
samt att dylika köp icke förekomma i
sådan utsträckning att mer betydande
kontrollsvårigheter skulle uppkomma
för beskattningsmyndigheterna.» Men
så tillägger han: »En speciell undantagsregel
för fartygsförvärv torde likväl
icke böra ifrågakomma. Samma
undantag kunde nämligen i så fall med
samma skäl krävas för vissa andra slag
av investeringar.» Men, herr statsråd,
är inte detta att offra onödigt mycket
åt vad vi icke utan anledning bruka
kalla det svenska perfektionsraseriet?

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Det är
naturligtvis riktigt som herr Hagberg
säger, att generaliteten inte får vara
ett självändamål, men jag fäster uppmärksamheten
på att varje undantag
man gör föder krav på nya undantag.
Man vet inte var man slutar. Vilka gränser
man än drar kommer man att skapa
orättvisor.

Och så den där båten, herr Hagberg.
Vi få den väl inte helt till skänks, eller
hur? Det verkade nästan så av herr
Hagbergs argumentering att döma.

Till herr Sandberg skulle jag vilja
säga, att med den formulering som han
nu gav sin invändning vill jag icke bestrida
att den kan ha fog för sig. Jag
kan icke avgöra vare sig det ena eller
det andra, ty jag har ännu inte en sådan
överblick över den blivande budgeten,
att jag kan fälla något omdöme
om detta. Det kan mycket väl hända
att herr Sandbergs invändning är obefogad,
ty om vi redan i budgeten
tvingas att betala erforderliga subventioner
med tillfälliga inkomster, blir
det ingenting kvar av herr Sandbergs
resonemang. Men jag vill inte säga att
det inte kan ligga någon sanning i vad
herr Sandberg yttrade.

Vad herr Kristensson beträffar vill
jag säga, att det är klart att jag misstog
mig på utvecklingen i fjol, men det
gjorde väl alla. Jag föreställer mig att
det inte var folkpartiets tro att vi skulle
få den inflationsutveckling under året,
som gjorde att man vågade kräva en
mera lättsinnig budgetpolitik än den
jag höll på. Ty det som har kullkastat
kalkylerna är utvecklingen av inkomster
och priser under året, och det var
icke förutsebart förra året.

När herr Kristensson nu som ofta
kommer och säger att jag hyser misstroende
mot företagen, vill jag bara
säga att ordet misstroende ju alltid
innefattar alt man tänker illa om folk.
.lag tänker inte illa om företagarna,
därför att de följa den mänskliga natu -

Investeringsavgift m. m.

ren. Men den får man alltid räkna med
i allt vad man gör.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle)
: Nej, herr statsråd, det är alldeles
givet, att båten jag talade om få vi
inte gratis. Vi måste ställa valuta till
förfogande för den. Men den valutan
tjänar den båten med all sannolikhet in
många gånger om under den förutsättningen
att båten går i utländsk trafik,
vilket är det vanliga för vårt tramptonnage.

över huvud taget finner jag att just
valutasynpunkten, när det gäller rederinäringen
i detta sammanhang, har
skänkts alldeles för litet beaktande i
propositionen.

Herr KRISTENSSON i Osby (kort genmäle):
Herr talman! Under det förra
anförandet hann jag inte framföra de
synpunkter jag ville framföra till herr
finansministern angående investeringsavgiften.
Jag skulle vilja gå in på ett
område som jag anser mycket viktigt;
jag tänker på den principen, att behandlingen
skall vara lika för statlig
och kommunal företagsamhet, å ena sidan,
och för enskild företagsamhet, å
den andra. Anser inte finansministern
den principen riktig?

Vi ha föreslagit att man på ett väsentligt
område, där konkurrens föreligger,
skall fritaga vissa ting, nämligen
lastbilar och omnibusar. Att dessa skola
underkastas investeringsavgift är en
skönhetsfläck i Kungi. Maj:ts förslag,
som vi vilja ha borttvättad. Vi få inte
fullständig rättvisa över hela fältet,
men vi får då rättvisa på ett mycket
väsentligt område, där konkurrens föreligger.
Om man inte fritager lastbilar
och omnibusar från denna avgift, måste
detta leda till taxehöjningar, och då
är det ju inte stor mening med avgiften.
Det sker en hastig förnyelse av bussarna
och lastbilarna, och man kan inte
bära denna avgift utan att taxorna
höjas. Många gånger kan det vara svårt

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Investeringsavgift m. m.

att göra dess taxehöjningar, men de bli
nödvändiga. Ungefär hälften av bussarna
i vårt land äro i statlig eller kommunal
ägo. De konkurrera med de enskilda,
och det behövs likadan behandling
av dessa olika kategorier. Därför
mena vi att bussarna och lastbilarna
böra undantagas. Jag tror också att en
sådan åtgärd vore av betydelse för allmänheten.
Den kan inte vara betjänad
av högre taxor eller mindre trafiksäkerhet.

Jag skulle vilja fråga finansministern,
varför finansministern i fråga om ersättningsanskaffningar
vill särskilt och
ensidigt gynna bytesaffärer och inte
vill sträcka uppmjukningen längre. Anser
finansministern det rimligt att, när
en investering är föranledd av åläggande
från offentlig myndighet, investeringsavgift
ändå skall utgå?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag
skall inte låta locka mig in på några
långa diskussioner. Det är klart att jag
anser att det är riktigt att även i sådana
fall, där en investering sker på grund
av ett åläggande av statlig myndighet,
avgift skall utgå. Annars skulle jag inte
ha föreslagit det i propositionen. Men
jag skall inte ingå på detta utan bara
taga upp en annan sak, som herr Kristensson
här framförde, nämligen frågan
om avgift på vissa statliga investeringar
i jämförelse med privata investeringar.
Han nämnde särskilt lastbilar och bussar.
Herr Kristensson är ju inte så bortkommen
att han inte vet att ett skäl
för det undantag, som har gjorts för
vissa statliga företag, är att dessa äro
befriade från statsskatt och att följaktligen
deras investeringar inte kunna
komma in i samma tekniska system
som andra investeringar. Ett andra skäl
är att all vinst av dessa företag går till
staten. Avgiften är därför ganska meningslös.
Vidare skall jag gärna, herr
Kristensson, om det visar sig att in -

vesteringsavgiften leder till ökade taxor
i de privata företagen, se till att det
blir samma taxehöjningar för de statliga
trafikföretagen. Vad har herr Kristensson
sedan att tillägga?

Vad herr Hagberg yttrade föranleder
mig att göra en reflexion. Ja, herr Hagberg,
båten kostar valutor. Och valutorna
kosta varor. På vad sätt blir det
då skillnad mellan denna investering
och alla andra? Att båten tjänar in valutor
har den ju gemensamt med revolversvarvar,
automatmaskiner och
många andra ting. Inte kan man på det
sättet konstruera upp någon skiljaktighet.

Herr SJÖLIN: Herr talman! Till en
början vill jag konstatera att alla äro
eniga om att jämvikt mellan sparande
och investeringar är en av de nödvändiga
förutsättningarna för samhällsekonomisk
balans.

För att söka återställa den rubbade
balansen föreslår regeringen vissa åtgärder
för inskränkning av investeringarna.

Detta innebär en lösning av negativ
karaktär och medför risker för att vår
välståndsutveckling kommer att äventyras.
Av både principiella och reella
skäl borde det varit riktigare att åtminstone
samtidigt angripa problemet
från en positiv utgångspunkt och söka
finna utvägar till ett ökat sparande.
För min del skall jag inskränka mig till
att behandla denna fråga.

Under de sista fem åren ha förslag
om åtgärder för att befrämja det enskilda
frivilliga sparandet upprepade
gånger framförts i riksdagen motionsvägen.
Motionerna ha varje gång ända
till årets vårriksdag avslagits av den
socialdemokratiska majoriteten med
den motiveringen, att regeringen ändå
skulle beakta förslagen. Denna förhoppning
har aldrig infriats, i varje fall inte
så att något regeringsförslag kommit
på riksdagens bord.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

Detta är så mycket märkligare som
intresse för saken deklarerats vid olika
tillfällen. Motionerna ha i regel varit
förbundna med förslag om skattelindring
för dem som prestera ett visst sparande,
varför de alltså i sådana fall
hänskjutits till bevillningsutskottet.

Jag har ansett det vara av intresse
att se huru utskottet behandlat förslagen
och skall tillåta mig referera vad
jag vid detta studium utrönt.

Vid 1947 års riksdag hemställdes i
en motion att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
rörande skattefrihet eller skattelättnad
för inkomst, som sparas av personer
med viss maximiinkomst, ävensom
rörande andra lämpliga åtgärder
till uppmuntran av de breda folklagrens
sparande, i första hand sådant
s. k. kontantsparande, som placeras i
sparinrättningar, vissa obligationer eller
annan penningform.

Bevillningsutskottet fann det vara ett
mycket betydelsefullt samhällsintresse
att på lämpligt sätt uppmuntra sparandet:
ej minst bland de breda folklagren.
Ur denna synpunkt borde måhända
mindre vikt fästas vid själva formen
för sparandet. Även den som med
sparmedel anskaffade arbetsredskap eller
verkställde avbetalning av ådragen
skuld kunde därmed främja produktionen
och välståndet i samma mån som
om sparsamheten ledde till bankinsättning
eller obligationsköp. Utskottet erinrade
vidare om att Kungl. Maj:t genom
överläggningar med representanter
för näringslivet och de större folkrörelserna
sökt finna lämpliga utvägar
för det allmännas stöd åt sparandet. Då
Kungl. Maj:t sålunda ägnade sparfrämjandet
särskild uppmärksamhet, fann
utskottet tillräckliga skäl saknas att i en
särskild skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning i ämnet. Utskottets
hemställan bifölls av riksdagen.

Vid 1948 års riksdag väcktes åter en
sparmotion, vari yrkades
Kungl. Maj:t med

Investeringsavgift m. m.

slag till åtgärder för att främja det frivilliga
enskilda sparandet. I sitt betänkande
erinrade utskottet om att en omfattande
sparkampanj kommit till stånd
samt att bl. a. sparbankerna bedrevo
en energisk upplysningsverksamhet för
att främja sparandet. Utskottet anförde
därjämte bl. a. följande: »Emellertid ha
även mera vittgående åtgärder för uppmuntrande
av det frivilliga sparandet
övervägts. Sålunda ha under senare tiden
vid offentliga utredningar utarbetats
två förslag, vilka syfta till att på
olika vägar stimulera till insättning i
penninginstitut av sparmedel, bundna
för en längre tid. —• Det ena av dessa

förslag har---framlagts av 1944

års allmänna skattekommitté i en den
13 december 1947 till finansdepartementet
avlämnad promemoria med förslag
till bestämmelser angående skattepremiering
av frivilligt banksparande.»
Inom parentes kan här lämpligen inskjutas,
att regeringen inte ens brydde
sig om att remittera detta förslag. Utskottet
säger vidare: Enligt det andra
förslaget, vilket framlagts i en inom
finansdepartementet i december 1947
upprättad promemoria, skall sparandet
uppmuntras genom att särskilda premier
lämnas till sparare i ungdomsåldrarna.
---Premien, vilken an setts

böra vara undantagen från beskattning,
skall utgöra ett procentuellt
tillägg till det under varje år sparade
beloppet. — —■ — Utan att på något
sätt taga ställning till dessa förslag anser
sig utskottet böra starkt understryka
vikten av att i nuvarande läge alla
de möjligheter bliva undersökta, som
kunna tänkas ifrågakomma för erhållande
av en stimulans till det frivilliga
sparandet särskilt bland de breda folklagren.
För att åtgärder i sådan riktning
skola leda till något mera påtagligt
resultat lärer det enligt utskottets
mening vara ofrånkomligt, att begagnandet
av den anvisade sparformen för
den enskilde klart framstår såsom en
fördel för honom själv. Allmän enighet

skrivelse till
hemställan om för—
Andra kammarens protokoll 1951. Nr 35.

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Investeringsavgift m. m.

råder därom att ett ökat sparande under
nuvarande förhållanden är synnerligen
angeläget ur allmän synpunkt.
Den omständigheten, att en sparform
innebär risk för att densamma kan
komma att begagnas även i andra fall
än som därmed avses, synes fördenskull
utskottet icke utan vidare böra föranleda,
att densamma avvisas. Vilka risker
som helst i detta hänseende böra
givetvis icke tagas. Med hänsyn till syftet
med de anordningar, som här ifrågasättas,
bör det dock enligt utskottets
mening kunna anses försvarligt om någon
risk härutinnan förefinnes, såvida
det kan antagas att anordningarna eljest
komma att på ett tillfredsställande
sätt fylla sitt syfte. Utskottet anser sålunda,
att även sådana utvägar, som
under mera normala förhållanden icke
kunnat ifrågakomma, för närvarande
böra tagas under omprövning.» Jag vill
här påpeka, att i motion nr 674 det
här återgivna citatet felaktigt har sagts
härröra från 1950 års bankoutskott i
stället för 1948 års bevillningsutskott.

Efter denna starka motivering hade
man onekligen anledning att vänta sig
ett positivt förslag, men det blev även
nu avslag. Utskottet, som förutsatte att
Kungl. Maj:t ägnade uppmärksamhet åt
den i motionen berörda frågan om åtgärder
för främjande av det frivilliga
sparandet, ansåg ej erforderligt att i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
förslag i ämnet. Med hänsyn härtill avstyrkte
utskottet motionen. Riksdagen
biföll utskottets hemställan.

Vid 1949 års riksdag framfördes på
nytt motionerna av 1948. Utskottet anförde
i sitt betänkande bl. a. följande:
»Även enligt bevillningsutskottets mening
är det av synnerlig vikt, att en
ökning av det frivilliga sparandet äger
rum. Det beror sålunda i hög grad på
sparandet, om de nu rådande krisförhållandena
med regleringar av olika
slag skola kunna bringas att upphöra.
— —• — Utskottet vill även påpeka,
att hos Kungl. Maj:t i dagarna av ung -

domskommittén inom Folkrörelsernas
sparkampanj gjorts framställning om
vissa åtgärder för främjande av sparandet
bland ungdomen. Med hänsyn härtill
och då utskottet förutsätter, att
Kungl. Maj:t jämväl i övrigt vidtager de
åtgärder, som kunna befinnas möjliga
för erhållande av en stimulans till det
frivilliga sparandet, finner utskottet ej
skäl att i anledning av de förevarande
motionerna förorda skrivelse till Kungl.
Maj:t med hemställan om förslag i
ämnet.»

Riksdagen biföll vad utskottet hemställt.

Det är onekligen rätt märkligt att
bevillningsutskottet sålunda tre år i
rad manifesterat sin bestämda övertygelse,
att det frivilliga sparandet bör
främjas genom särskilda dispositioner,
utan att någon gång vidtaga några positiva
åtgärder för att påskynda en lösning
av problemet. Tilliten till regeringen
har präglats av en beundransvärd
trosvisshet, trots att förhoppningarna
om initiativ från regeringens sida
svikits år efter år. Riksdagens majoritet
har också varit mycket följsam och
godkänt utskottets hemställan om avslag
på motionerna. Men vid årets vårriksdag
fingo vi njuta ett sällsamt mellanspel.
Såväl folkpartiet som högern
motionerade om skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om förslag till åtgärder
för uppmuntran av det frivilliga
sparandet. Dessa motioner behandlades
av bankoutskottet, som infordrade
yttranden från olika håll. Riksgäldsfullmäktige
anförde bl. a. att »det
enskilda penningsparandet för närvarande
visar tendens till relativ tillbakagång.
Uppenbarligen har en förskjutning
skett från penningsparandet till

sparande i reala tillgångar.---

Flera orsaker ha medverkat till den
otillfredsställande utvecklingen av det
enskilda sparandet. Den höga skattebelastningen
har reducerat sparförmågan,
men därjämte — och framför allt
— har det fallande penningvärdet min -

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

skat intresset för penningsparande och

samtidigt ökat konsumtionen.---

I rådande läge kan det -—--vara

befogat att genom särskilda åtgärder
söka uppmuntra till en ökning av det
frivilliga, enskilda sparandet.» För egen
del anförde bankoutskottet: »Banko utskottet

har under en följd av år i
olika sammanhang starkt understrukit
det frivilliga och enskilda sparandets

betydelse i samhällsekonomien.---

I nuvarande läge med fullt utnyttjad
produktionskapacitet och full sysselsättning
är en frivillig begränsning av
konsumtionen, d. v. s. en ökning av
sparandet, den nödvändiga förutsättningen
för att en utvidgning av investeringsmöjligheterna
skall kunna komma
till stånd.»

Utskottet föreslog skrivelse till regeringen
med anhållan om åtgärder för
uppmuntran av det frivilliga och enskilda
sparandet och ansåg, att såvitt
möjligt borde redan till höstsessionen
förslag framläggas. Bevillningsutskottet
hade givit bankoutskottets förslag
sin välsignelse i samband med behandling
av ett par sparmotioner från enskilt
håll. Riksdagen beslutade också
enhälligt godkänna utskottets förslag.

Det fanns alltså grundad anledning
hoppas att finansministern skulle tillmötesgå
riksdagens enhälliga önskan
att till höstriksdagen framlägga förslag
om sparfrämjande åtgärder. I finansdepartementet
har också en utredning
verkställts i det av riksdagen angivna
syftet, vilken resulterat i ett förslag till
skattepremiering av frivilligt sparande
under 1952. Vid remissbehandlingen
har emellertid förslaget blivit
föremål för viss kritik, och det har föranlett
finansministern förklara, att han
icke är beredd att hemställa om avlåtande
av proposition i ämnet till riksdagens
höstsession, utan att ärendet
bör bli föremål för fortsatta överväganden.
•

Detta finansministerns beslut måste
betecknas som mycket beklagligt, då

Investeringsavgift m. m.

det avsedda försöket med sparfrämjande
åtgärder bort påbörjas så fort
som möjligt. Det är så mycket mera
beklagligt som man väl måste anse att
Folkrörelsernas sparkampanj mer eller
mindre misslyckats. Det är därför angeläget
att finna en sparform, som blir
till påtaglig fördel, en verklig stimulans
för spararna, så att det ökade sparande
som man strävar till kan uppnås.
Folkrörelsernas sparkampanj, som slutredovisats
genom arbetsutskottets berättelse
av mars 1951, har kostat staten
ca 3,5 miljoner kronor, vilket visserligen
enligt arbetsutskottet i det närmaste
kompenserats genom att spararna
fått betala ett överpris för 1947
års obligationer med 1 krona per styck,
varigenom statsverket tillfördes ett belopp
av 3 miljoner kronor. Man kan
knappast säga att detta varit en för
spararna fördelaktig affär.

Tyvärr kan man inte heller säga att
dessa dryga propagandakostnader avsatt
något mera påtagligt resultat. Sparkampanjens
ledning har inte kunnat ge
några bestämda siffror som kunna belysa
resultatet, utan nöjer sig med att
anföra det totala insättningsöverskottet
i olika bankers sparkonton. Det totala
insättningsö verskottet var 1947
knappt 300 miljoner kronor efter att
de två föregående åren varit ca 600
resp. 500 miljoner. 1948 och 1949 voro
goda år med ett insättningsöverskott
av 485 resp. 555 miljoner kronor. Resultatet
för 1950 var däremot mycket
nedslående. Det blev det året endast
257 miljoner kronor eller 41 miljoner
kronor mindre än föregående bottenår
1947, när kampanjen startade. Folkrörelsernas
sparkampanj upphörde
med sin verksamhet den 30 juni i år,
då den varit i verksamhet i fyra år.
Lönsparandet fortsätter emellertid under
ledning av sparinstituten, men tyvärr
ser det ut som om även denna speciella
sparform skulle ge ett dåligt utbyte.
Från starten till slutet av år 1950
uppgick lönsparandet till 5 miljoner

100 Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Investeringsavgift m. m.

kronor, uttagen till 400 000 kronor och
behållningen med ränta var vid slutet
av 1950 4,8 miljoner kronor.

Det mycket omdiskuterade vinstlotteriet
synes inte heller haft väntad effekt.
Enligt planen skall 1 procent av
sparbeloppet visst år utlottas följande
år. Vid första dragningen, som ägde
rum den 7 mars i år, voro 27 670 ungdomar
berättigade att deltaga mot
50 000 som man kalkylerat med, och
vinstbeloppet uppgick till 83 000 kronor
i stället för 150 000 som anslagits
för ändamålet. Det sparade beloppet
utgjorde alltså endast 55 procent av
det man hoppats komma upp till.

Jag har anfört dessa siffror från
Folkrörelsernas sparkampanj för att
visa, att de medel som därunder kommit
till användning varit alldeles otillräckliga
för att åstadkomma det sparande
på bred front, som varit avsikten.
Det är helt säkert riktigt som 1948
års bevillningsutskott anförde, att det
lär bli ofrånkomligt att begagnandet av
en sparform för den enskilde klart
framträder som en fördel för honom
själv, om avsett resultat skall uppnås.

Av de olika förslag, som i det syftet
framkommit, torde de som bygga på en
viss skattelindring av något slag vara
att föredraga. Det av byråchefen Klackenberg
i finansdepartementet utarbetade
förslaget tillgodoser denna princip.
Vid ett närmare studium av förslaget
kan man dock väl förstå att finansministern
ej varit beredd att acceptera
det utan ändringar. Men det synes
å andra sidan erbjuda en god utgångspunkt
för en modifikation, som bort
kunna genomföras i så god tid att en
proposition enligt riksdagens önskan
kunnat föreligga till höstriksdagen. När
så inte skett har folkpartiet ansett angeläget
att genom en motion på nytt
aktualisera kravet på riksdagsbeslut
om sparfrämjande åtgärder redan i år.

Anmärkningsvärt nog har utskottet
ansett angeläget uttala sin tveksamhet
om det konstutionellt berättigade i att

talmännen i berörda avseende remitterat
motionen, som likalydande,
väckts i båda kamrarna. Jag måste säga
att det gjorda uttalandet väcker förvåning,
då en annan ståndpunkt än den
talmännen intagit skulle innebära, att
det bleve omöjligt för en opposition
att ställa konkreta politiska alternativ
till regeringsförslag. Såsom vi tillåtit
oss anföra i vår reservation, kan det
väl inte vara utskottets mening att bestrida
det oupplösliga sambandet mellan
sparande och investeringar. Det
är ju detta samband som är motivet
för motionen och en ledtråd i den
kungl. proposition, som remitterats och
till vilken motionen anknutits.

Vårt förslag utgör en omarbetning
av det Klackenbergska förslaget med
beaktande av i remissutlåtanden anförda
synpunkter. Vi ha sålunda utgått
från:

att den föreslagna skattepremieringen
skall gälla alla fysiska personer,
inte bara dem som betala preliminär
A-skatt;

att banksparande och livförsäkringssparande
skola vara jämställda;

att det ej synes motiverat att föreskriva
ett visst bottensparande vid
högre inkomster innan premieringen
kommer i fråga;

att skattesparkonto skall få uppläggas
för såväl 1952 som 1953;

att sparmedlen skola innestå t. o. m.
1956 resp. 1957 och att då premiering
i sin helhet skall utgå;

att det maximibelopp, på vilket premiering
skall beräknas, för vartdera
året är 2 000 kronor;

att premieringen skall utgå med 20
procent av det under resp. år sparade
beloppet samt

att det sparade kapitalet försäkras
mot penningvärdeförsämring.

Detta är de väsentliga punkterna,
och jag skall ej trötta kammarens ledamöter
med att återge alla. I utskottets
utlåtande återfinnes det genomar -

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

101

betade kompletta lagförslag vi presenterat
utskottet.

Bevillningsutskottets aktade ordförande
tillrådde, att folkpartiet skulle
vara litet försiktigare vid bedömningen
av lagförslaget om sparfrämjandet.
Mot en sund försiktighet finns naturligtvis
ingenting att invända. Men när
försiktigheten blir så kronisk, att den
ännu efter fem år lever med oföränderlig
styrka, önskar man nog gärna att
försiktigheten och tveksamheten utbyttes
mot positiv handlingskraft.

Herr Olsson har rätt däri att vi icke
kunnat inrymma amorteringssparandet
i vårt förslag. Vi beklaga detta men
hoppas att regeringen skall kunna
framlägga ett kompletterande förslag
härom.

Jag vill i sammanhanget erinra om
att det pågår en utredning om möjligheten
att få åtnjuta skattefrihet för
amorteringar å studielån. Det är nog
under sådana förhållanden för mycket
begärt att vi nu skulle kunna klara
denna sak på den tid och med de resurser
vi haft till vårt förfogande.

Så vill jag säga till herr Olsson, att
det inte är folkpartiet som plöjer med
högerns kalvar när det gäller motioner
om sparfrämjande utan snarare tvärt
om, om nu herr Olsson anser det angeläget
att fastställa detta. Det var nämligen
folkpartiet som genom motioner
i första och andra kammaren av herr
Elon Andersson resp. herr Ohlin tog
det första initiativet vid 1947 års riksdag.

Tyvärr ha vi i utskottet inte vunnit
någon förståelse för förslaget, som av
utskottsmajoriteten förkastats. Som motivering
anför utskottet att invändningar
gjorts mot det inom finansdepartementet
upprättade förslaget. Det är ju
ovedersägligt att det blivit föremål för
kritik, men det var inte detta förslag
som förelåg till bedömning. Detta nya
förslag har inte det Klackenbergska förslagets
nackdelar och är ur administrativ
synpunkt mycket enklare än detta.

Investeringsavgift m. m.

Det förefaller som om bevillningsutskottet
efter vårens sällsamma mellanspel
tillsammans med bankoutskottet
återgått till de tidigare årens vana vid
avslag. Även motiveringen för avslaget
påminner om åren 1947, 1948 och
1949. Det heter nämligen: »Då sålunda
frågan är föremål för Kungl. Maj :ts
fortsatta prövning och en redovisning
för ställningstagandet till densamma
under alla förhållanden torde vara att
emotse, kan utskottet icke biträda motionärernas
förslag att förorda omedelbara
lagstiftningsåtgärder på grundval
av det i motionerna framlagda förslaget
i ämnet.»

Tilliten till Kungl. Maj :t är orubblig
och oföränderlig. Det är beklagligt att
respekten skall vara så efterhängsen,
att det inte skall vara möjligt att få en
fråga, som så länge varit föremål för
riksdagens intresse, avgjord även om
inte initiativet kommer från Kungl.
Maj :ts regering.

Det är också beklagligt att högerns
och bondeförbundets representanter i
utskottet inte lämnat sitt stöd åt förslaget.
Högern, som inte medverkat
till majoritetsbeslutet, har hamnat i
den underliga situationen att den framträder
i kammaren med en reservation,
som beträffande denna punkt verkligen
är inkonstitutionell och som talmännen
sannolikt inte kunna framställa
proposition på. Men den utvägen finns
ju att stödja den av herr Petrén m. fl.
avlämnade reservationen på denna
punkt.

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till samtliga punkter i den av herr
Petrén in. fl. avgivna reservationen i
bevillningsutskottets betänkande nr 65.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr HENRIKSSON: Ilcrr talman! Vid
de tillfällen, då jag brukar uppträda
i kammaren, har jag försökt att fatta

102 Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Investeringsavgift m. m.

mig så kort som möjligt, och jag skall
nu försöka göra detsamma. Men jag
beklagar att jag kanske ändå kommer
att ta en rätt lång stund av kammarens
tid i anspråk för att få möjlighet att
framföra de synpunkter, som jag har
på dessa frågor.

Jag skulle vilja säga, att det kanske
vore anledning att vi i debattinläggen
gjorde en uppdelning av frågorna i sådana
som tillhöra de mera allvarliga
och sådana som jag skulle vilja hänföra
till oppositionens lekstuga. Jag har inte
gjort det, och det kanske därför i mitt
anförande kommer att bli en blandning
av de allvarliga frågorna och de mera
lekfulla frågor, ,som oppositionen sysselsätter
sig med.

Jag skulle då först vilja erinra om
vad jag bl. a. framhöll i den remissdebatt,
som vi hade om dessa ting för
ungefär en månad sedan, då jag sade
att det är angeläget att man nu försöker
fullfölja det program, som är regeringens,
nämligen att så långt det
över huvud taget går begränsa de inflatoriska
tendenserna i vår ekonomiska
utveckling. Det kan hända att man,
om man nu verkligen vill göra detta,
får lov att gå litet längre än vad regeringen
själv har gjort i det förslag, som
vid det tillfället hade framlagts. Det
är möjligt att man får lov att från samhällets
sida ingripa även på andra områden,
att man får försöka att vidtaga
åtgärder, som i realiteten kunna innebära
att vi under 1952 kunna se litet
ljusare på framtiden än vad vi gjort
under 1951.

Innan jag går in på mitt resonemang
om det som kan vara nödvändigt att
göra för det kommande året, skulle det
kanske vara anledning att ge en liten
återblick på det som skett 1951. Vi ha
inte, i varje fall inte jag, känt något
behov av att söka oss över till det som
i detalj bär skett under detta år. Vi veta
alla att utvecklingen under 1951 i flera
avseenden har varit gynnsam. Vi veta
också att den i en del avseenden varit

mindre gynnsam. Årets utveckling har
haft två goda sidor med sig. Den har
för med sig att vi fått produktionsökning
i den utsträckning, som vi hade
väntat, och vi ha kanske fått litet därutöver.
Den har vidare betytt att vi
under den tid som gått ha kunnat få
en förbättring av vår utrikeshandel,
som har gjort att vårt land nu står
gynnsammare ställt i förhållande till
andra länder än i början av detta år.

Det är alltså den ljusa bilden i utvecklingen.
Men så finns det en annan,
och det är vad utvecklingen har kommit
att medföra när det gäller fördelningen
mellan olika grupper i vårt
samhälle. Där träffa vi en bild, som i
varje fall ur min synpunkt sett är mörkare
än den som framträder om man
ser saken nationalekonomiskt. Vi tvingas
konstatera, att det vi ha vunnit i
form av produktionsökning, det vi ha
vunnit i form av gynnsammare balans
i förhållande till andra länder i vår
utrikeshandel, inte kommit hela folket
till del utan har stannat hos relativt
begränsade folkgrupper i vårt samhälle.
Det har stannat hos företagarna,
och där har det tagit sig uttryck i att
man under den tid som gått har fått
en undan för undan ökad vilja att avsätta
de ökade vinsterna i form av fast
kapital, närmast därigenom att man
under det år som gått har investerat
mycket mera än man gjort tidigare, och
även en ökad vilja att nästa år investera
mera. Man har ökat lagerhållningen,
och vi komma så småningom också
att se, hur de enskilda som utgöra den
svenska företagarvärlden komma att
öka sina inkomster.

De stora folkgrupperna ha under
1951 inte fått möjlighet att på samma
sätt som företagarna — och till företagarna
hör då också en del av jordbrukarna,
i varje fall den del som äger
eller deltar i ägandet av den svenska
skogen — få del av produktionsökningen.
De ha inte haft möjlighet att
få del av det välstånd, som vi rent

Nr 35.

103

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

folkhusliållsmässigt uppnått under detta
år.

Då kan man säga att det naturligtvis
också finns olikheter, när det gäller
löntagargrupperna. En del av dem ha
på grund av de goda konjunkturerna
kunnat få litet mera än de hade tidigare.
Men jag tror att det är en relativt
liten del som kunna få detta. Andra
ha stått ungefär på samma nivå som
de gjorde under 1950, och en mycket
stor del har under 1951 kommit att få
en försämring av sin standard. Till
denna grupp höra kanske framför allt
de som äro anställda i samhällets
tjänst, men till den gruppen höra också
sådana som äro anställda på andra
håll och som ha fasta inkomster. I
stället för en rimlig och rättvis fördelning
och en utjämning av det som
skulle varit den samlade välståndsökningen
har det blivit ett läge, där inkomsterna
ha kommit att fördelas mycket
olika.

Nu stå vi inför frågan, hur det skall
bli till nästa år, om man kan tänka sig
en utveckling, där det som har skett
i år får lov att fortsätta. Det är orimligt
att löntagarna skola acceptera en
utveckling, som i likhet med utvecklingen
under 1951 låter dem få vidkännas
en nedgång av deras andel i nationalinkomsten
med ungefär 3 procent.
Det är onaturligt att de skulle acceptera
det under det kommande året eller
de år som följa efter 1952. Tvärtom
måste det vara rimligt att de i varje
fall få behålla sin andel av nationalinkomsten,
och man får väl också säga
att det borde vara rimligt att löntagarnas
andel på lång sikt ökades.

Om man nu vill detta, uppställer sig
frågan om hur det skall kunna ske.
Vi kunna väl utgå ifrån att vi 1952
komma att få mycket långtgående krav
ifrån löntagarnas sida på en större andel
av den samlade nationalinkomsten
än vad vi ha nu. Det är det ena. Det
andra är att andra grupper komma att
vilja hävda, att man skall bibehålla

Investeringsavgift m. m.

ungefär de relationer som gällt under

1951. Det sistnämnda betyder då att
man ifrån de andra gruppernas sida
gör gällande, att de skola få öka investeringarna,
få bibehålla den tendens
till lagerökning, få bibehålla den tendens
till inkomstökningar, som gällt
under 1951, också under 1952. Det är
en utveckling, som jag i varje fall för
min del inte kan betrakta såsom rimlig.
Jag anser tvärtom att det nu vore
rimligt att man under 1952 omfördelade
nationalinkomsten, så att en större
del komme på löntagarna och en mindre
del på företagarna eller — om man
vill uttrycka det nationalekonomiskt
— så att en större del komme på den
enskilda konsumtionen och en mindre
del på investeringar och på lagerökning.

Från högerns och även från folkpartiets
sida säger man, att vi, som nu
äro emot att det under 1952 får investeras
i samma utsträckning som gjorts
under 1951, inte vilja en fortsatt välståndsökning
och ett fortsatt framåtskridande;
att vi vilja hämma rationaliseringen
och hämma sparandet. Gentemot
detta vill jag säga att det är alldeles
uppenbart att en relativt stor del
av vår nationalinkomst under varje år
måste avsättas för investeringar. Vi få
avsätta en del av den för sparande, om
vi vilja på lång sikt uppnå ett samhälle
som är så effektivt som möjligt.
Men vad man kan fråga sig är ju detta:
Är det nödvändigt att göra det under
1952, och är det nödvändigt att göra
det under 1953? Är det inte så, att en
del av de mål, som vi vilja uppnå på
lång sikt, kunna uppnås genom investeringar
som göras under 1954, 1955
eller 1956, och då kanske med större
effekt än genom investeringar under
de två närmaste åren? Vi kunna göra
det under den förutsättningen, att vi
kunna slippa ifrån den stora konkurrens,
som råder mellan å ena sidan
enskild konsumtion , å andra sidan
sparande och investeringar.

104 Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Investeringsavgift m. m.

Jag tror att vi där ha ett av de spörsmål
som vi ha anledning att med mycket
stort allvar syssla med under den
närmaste tiden, nämligen problemet
hur vi skola kunna uppnå en rimlig
fördelning i konkurrensen mellan enskild
konsumtion, löneökningar, investeringar
och sparande. Som jag sade
kan man inte komma ifrån att det under
nästa år kommer att ställas betydande
krav på ökningar i den enskilda
konsumtionen genom förbättrade löner,
och därvid gäller det inte bara vad
fackföreningsrörelsen kan uppnå i de
lönerörelser som för närvarande äro i
gång, utan det gäller också hur inkomstökningarna
vid sidan om lönerörelserna
kunna komma att utformas,
och dessa sistnämnda löneökningar äro
i hög grad beroende av vilken ekonomisk
politik statsmakterna vilja föra.
För man en passiv ekonomisk politik,
komma fackföreningsrörelsens möjligheter
att visa återhållsamhet i lönerörelserna
sannolikt att få mycket liten
betydelse, ty då får man under nästa
år ändå av andra skäl inkomstökningar
— och därmed också ökningar i
den enskilda konsumtionen — som gå
längre än man samhällsekonomiskt
skulle vilja sträcka sig till.

Nåväl, vi ha alltså denna konkurrens,
och en av de vägar som man nu
har att gå på är att försöka få en anpassning,
som leder till att det blir balans
mellan dessa båda ting. Det betyder
att man, om man inte vill att en
ökning av den enskilda konsumtionen,
som kommer att inträda under nästa
år, skall leda till fortsatt inflation, till
fortsatt penningvärdesförsämring, får
försöka att på andra vägar nå fram
till en begränsning i det som man totalt
har att röra sig med. Därvid kommer
jag in på den fråga som vi väl för
närvarande ha anledning att särskilt
fästa oss vid, eftersom det är vad bevillningsutskottets
betänkande behandlar,
nämligen investeringarna under

nästa år. Vad dessa beträffar har man
en allmän uppfattning om att det kan
vara anledning att begränsa investeringarna.
Det är en allmän uppfattning,
att investeringarna under de år
som ha gått ha varit höga, både totalt
sett och relativt sett, och de ha kunnat
hållas höga, relativt sett, därför att
man icke har fått den ökning av den
enskilda konsumtionen som rätteligen
bort inträda.

För nästa år ha vi alltså ett annat
läge, och då måste vi se till att det blir
en begränsning i investeringarna. En
sådan begränsning skulle man kunna
uppnå nu genom att införa en avgift
som skall gå till staten, en avgift som
finansministern har ansett böra vara
tio procent; det har han tyckt vara
lagom. Bevillningsutskottets majoritet
ha ansett att avgiften bör vara tolv procent,
och jag och min medreservant i
bevillningsutskottet, herr Einar Eriksson,
ha ansett att den borde ligga
högre. Om man nu vill begränsa investeringarna,
är det klart att avgiftens
storlek måste bli en bedömningsfråga.
Det är en fråga om hur långt man vill
gå, och det är en fråga om hur långt
man anser att åtgärden kan komma att
verka.

Jag anser nu för min del att man
genom att antaga utskottets förslag inte
uppnår den effekt, som bevillningsutskottet
har talat om j sitt betänkande,
där utskottet säger att det är nödvändigt
att avgiften får drabba med så
stor kraft, att företagen verkligen komma
att i realiteten begränsa sina investeringar.
Orsaken till att jag inte tror
detta är den, att en tolvproccntig avgift,
om man förutsätter att denna skall
vara avdragsgill vid taxeringen, inte
motsvarar en större verklig avgift än
fem å sex procent. Jag tror inte att
detta är tillräckligt, om man samtidigt
får räkna med att vi ha allvarliga risker
för att under en tid av två år nå
fram till ett kostnadsläge som kommer

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

105

att ligga mer än dessa fem å sex procent
över det nuvarande kostnadsläget.
Kunde vi utgå ifrån att det läge,
som vi ha just nu, komme att gälla
oförändrat under två år, då skulle givetvis
företagarna säga sig att redan
en ökning av deras kostnader för en
investering med fem å sex procent vore
tillräckligt stor för att de inte skulle
företaga investeringen just nu, men
ingen tror väl ändå, även om man ifrån
riksdagens sida vidtar mycket hårda
åtgärder för att hålla tillbaka de inflationistiska
tendenserna, att vi om två
år ha ett kostnadsläge som ligger
mindre än fem procent över det vi ha
nu. Det är inte sannolikt. Det kanske
kommer att ligga sju, åtta eller tio procent
över det vi ha nu, och det är tillräckligt
för att företagarna skola säg
sig att de tjäna på att investera under
den allra närmaste tiden. Om de skjuta
upp investeringen, slippa de visserligen
ifrån investeringsavgiften, men
samtidigt få de räkna med att de pengar,
som de få betala i investeringsavgift,
gå åt till andra kostnader om
investeringen göres längre fram i tiden.

Om man skall kunna räkna med att
företagarna skola avstå från att göra
investeringar i samma utsträckning
som de ha gjort under det gångna året
och som de tydligen äro inställda på
att göra under det kommande året,
måste man naturligtvis se till att använda
så hårda medel emot investeringarna,
att företagarna verkligen få
den föreställningen: här är det allvar,
här är det inte fråga om att spekulera
i en inflationistisk utveckling, utan här
menar man ifrån statsmakternas sida
att det skall bli stabilitet. Ett sätt att
ge företagarna den inställningen är att
fastställa en investeringsavgift som är
så hög, att företagen avstå från alla
de investeringar som inte äro absolut
nödvändiga. Man uppnår inte detta genom
en tolvprocentig avgift, som i realiteten
är fem- eller sexprocentig. Man

Investeringsavgift m. m.

kunde möjligen uppnå det genom en
avgift på tjugu procent, om den kombinerades
med ytterligare åtgärder i
inflationsdämpande syfte.

Nå, då komma vi över till en annan
sak. En investeringsavgift drabbar givetvis
även sådana investeringar som
äro nödvändiga, och den kommer att
röra även sådana fall där en del av
riksdagens ledamöter skulle anse att
även den nuvarande avgiften är för
hög, men, som jag sade redan i remissdebatten,
hur skola vi klara den ekonomiska
utvecklingen om vi inte verkligen
vilja gå drastiskt till väga? Vi få
ta de olägenheter som följa med att
bekämpa inflationen. Om vi inte göra
det på det ena hållet få vi göra det
på det andra, och alltid blir det någon
enskild eller företagare som kommer
att sitta i kläm. Det gäller inte bara
investeringsavgiften, utan det gäller
även om vi skulle följa den linje folkpartiet
och högern företräda, med en
räntehöjning; det är klart att inte heller
en räntehöjning- drabbar så lika
eller gör att man kan slippa ifrån svårigheter
för enskilda människor i vårt
samhälle.

Herr talman! Jag har den uppfattningen
när det gäller investeringsavgiften,
att man borde gå längre än bevillningsutskottets
majoritet har gjort.
Jag tror att vi, utan att vi skulle få
några allvarliga svårigheter för framtiden,
skulle kunna ha en investeringsavgift
på tjugu procent. Jag tror inte
allvarligt på att det skulle betyda att
vi därigenom komme att eftersätta
välståndet i vårt samhälle. Jag tror att
detta bara skulle leda till att man finge
en något mera begränsad konkurrens
mellan enskild konsumtion samt investeringar
och lagerökningar under nästa
år, och det är uppenbart att detta
skulle vara en fördel, om vi nu verkligen
vilja på allvar bekämpa de inflationistiska
tendenserna.

Av detta följer helt naturligt att jag

106 Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Investeringsavgift m. m.

för min del inte har några sympatier
för de synpunkter som ha framförts
från folkpartiets sida och från högerns
sida. Vad man har gjort i de reservationer,
som ha anförts från dessa partier,
är ju någonting som är rätt karakteristiskt
för oppositionen. Man bär
sagt att man vill vara med om investeringsavgiften
både från folkpartiets
och från högerns sida.

Jag var för ett par dagar sedan på
en diskussion med en representant för
folkpartiet. Jag redogjorde då för
socialdemokratiens program, och när
jag hade gjort det och folkpartiets representant
kom upp, sade han att folkpartiet
vill allt detta och litet mer. Det
där »litet mer» skall jag återkomma till
om en stund. Det är typiskt att man
inom folkpartiet vill ha investeringsavgift,
att man vill ha sterilisering av
företagarvinsterna, att man vill ha konjunkturbeskattning,
att man vill främja
det enskilda sparandet och att man
vill bekämpa inflationen; det är den
ena linjen i oppositionens politik för
närvarande. Och den andra linjen, för
att komma fram till den skall jag nu
med herr talmannens tillåtelse be att
få citera en tidning.

Jag skall be att få citera någonting
som stod i en tidning för ett par månader
sedan. Den tidning som jag skall
citera är en gammal tidning, det är en
fin tidning och det är en sann tidning.
Härav följer, som kammarens ärade ledamöter
förstå, att det inte är fråga om
något citat ur tidningen Expressen. —
Expressen är ju inte någon gammal tidning.
— Nej, den tidning som jag tänkte
citera är Grönköpings Veckoblad. Det
är en tidning som har möjligheter att
se även de politiska problemen ur humorns
objektiva synpunkt; det är en
sak som man kan fästa ett visst avseende
vid. Där får man fram den andra
linjen i oppositionens politik. Det citat,
som jag vill föredraga, syftar på de
svårigheter som ha uppstått genom att
socialdemokratien har koalitionerat sig

med bondeförbundet. Citatet lyder:
»Värst blir det nu för hrr Ohlin och
Hjalmarson, som inte ha några att kohandla
med, utom varandra. Komma de
väl dock som vanligt att sätta sig emot
det mesta.»

Herr talman! Det är inte fråga bara
om detta citat ur en humoristisk tidning,
utan det är också fråga om vad
vi nu i verkligheten uppleva. I motionerna
är folkpartiet med om investeringsavgift,
och det är med om sterilisering
av skogsvinsterna, men när vi
skola behandla saken i kammaren säger
folkpartiet, att partiet vill vara med om
investeringsavgift, om den kan begränsas
så långt att den inte får någon betydelse
för många av de enskilda företagarna
och heller inte får någon betydelse
i det syfte den skall fylla, nämligen
bekämpande av den inflationistiska
utvecklingen. Nog kan man vilja
allt och vara emot det mesta, men vart
når man i huvudfrågan, vart når man
när det gäller att stabilisera utvecklingen
i vårt land, om man följer den
linjen i den praktiska politiken?

Sedan skulle jag vilja säga ett par ord
också om den andra fråga som hör till
huvudfrågorna i dagens debatt, nämligen
vad vi skola göra med skogsvinsterna.
På den punkten har jag tillsammans
med herr Gustafsson i Stockholm
motionerat om att man skulle öka procentsatsen
från 25 till 40 procent vad
gäller steriliseringen och därigenom få
bort en något större andel av skogsägarnas
och skogsföretagens vinster
ifrån det som kan medverka till en inflationistisk
utveckling under nästa år.

Jag har nu varit med om behandlingen
av denna fråga i bevillningsutskottet.
Jag har inte skrivit någon reservation
om bifall till den motion som jag har
fört fram. Däremot har jag avgivit en
blank reservation, och jag borde väl då
något motivera varför jag har tagit denna
ståndpunkt. Den innebär inte att jag
för närvarande har en annan syn än
den som vi ha fört fram i motionen.

Nr 35. 107

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Jag anser inte att det under senare tid
har skett en utveckling som ger anledning
till att beskära skogsvinsterna
mindre än vi i motionen ansågo vara
rimligt. Däremot har det skett en annan
sak, nämligen att finansministern har
tillkallat sakkunniga för utredning av
frågan om konjunkturbeskattning, och
i det läget har jag ansett att man bör
avvakta de resultat, som denna utredning
kan komma till, innan man försöker
bedöma om man skall ta en högre
procentsats i fråga om steriliseringen
än den som nu är föreslagen eller om
man skall nöja sig med de 25 procent
som regeringen och utskottets majoritet
ha föreslagit.

Jag har alltså på den punkten min
uppfattning kvar. Jag konstaterar att
det är en uppfattning som uppenbart
delas av Dagens Nyheter. Det är vidare
en uppfattning som folkpartiet hade för
en tid sedan, men vi veta att folkpartiets
uppfattningar skifta rätt fort, och
därför är det väl så, att folkpartiet inte
längre har denna uppfattning. Nu har
väl folkpartiet den uppfattning som herr
Svensson i Ljungskile har fört fram i
ett inlägg i Dagens Nyheter, nämligen
att man inte skall kombinera frågan om
sterilisering och frågan om konjunkturbeskattning;
man skall bara ha konjunkturbeskattning,
och steriliseringen
är en fråga som saknar betydelse.

Nåväl, det få vi se när förslaget om
konjunkturbeskattning kommer fram,
men det är en fråga som för mig är rätt
väsentlig i den punkten, och det är vad
folkpartiet menar med konjunkturbeskattning.
Det har vid olika tillfällen
sagts från folkpartiets sida, att en konjunkturbeskattning
bör genomföras och
att den bör få drabba de vinster som
ha kommit fram under den allra senaste
tiden, men hur långt vill man gå?
På den frågan vilja vi gärna ha ett svar
från folkpartiets sida. Vill man ha en
två-, tre-, tio-, femton- eller tjuguprocentig
beskattning av vinsterna? Om vi
inte få det svaret, då iir det rätt svårt

Investeringsavgift m. m.

att bedöma vad folkpartiet vill i fråga
om beskattningen. Här är det inte fråga
om principen, utan det är fråga om vad
man praktiskt kan komma att uppnå,
och jag hoppas nu, eftersom de talare
som förut ha yttrat sig från folkpartiets
sida inte ha strävat efter att göra någon
precisering på den punkten, att folkpartiets
ledare herr Ohlin, som kommer
upp efter mig, kommer att ge klart besked
om hur långt folkpartiet kommer
att gå när det gäller konjunkturbeskattningen.
Det är en fråga som inte bara
riksdagsledamöterna vänta på att få
besvarad, utan som naturligtvis har en
mycket stor betydelse också för de stora
folkgrupperna i vårt samhälle inför de
löneförhandlingar som de ha att vänta.

Herr talman! Så den tredje frågan,
som har varit uppe i debatten och som
jag skall säga några ord om, nämligen
spörsmålet om premiering av det enskilda
sparandet. Det är den punkt på
vilken folkpartiet vill »lite mer». Där
har man nu från folkpartiets sida i en
reservation till bevillningsutskottets betänkande
nr 65 på s. 91 sagt, att man
beklagar det starkt bristande intresset
från socialdemokratiens sida för detta
spörsmål. Är det rätt? Är det så att socialdemokratien
har ett bristande intresse
för ett främjande av sparandet?
Nej, det är det naturligtvis inte. Men
vi hade inte väntat att man från folkpartiets
sida skulle säga något annat.
Se vi till sakförhållandena på denna
punkt, måste vi väl säga oss att socialdemokratien
i stället bär försökt att på
olika sätt främja det enskilda sparandet.
Detta har skett i tidigare sammanhang
genom att man har infört premiering
genom sparobligationer. Det har vidare
skett — och sker fortfarande — genom
att man har uppehållit en premiering
av lönsparandet. Det är alltså klara tecken
på att man vill främja detta sparande,
och vi kunna vidare säga oss att
sparandet väl framför allt beror på vilken
ekonomisk politik man för. Om man
för en ekonomisk politik som leder till

108 Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Investeringsavgift m. m.

stabilitet, ligger däri också ett avgjort
främjande av sparandet. Det råder väl
intet tvivel om att den socialdemokratiska
regeringens politik i detta avseende
går vida längre än den politik
folkpartiet vill företräda. Men om man
nu skall vidtaga mera långtgående åtgärder
än dem som äro föreslagna när
det gäller premiering av sparande, så
blir det uppenbarligen en fråga om
vilka åtgärder som äro lämpliga. Och
jag måste säga, att man från folkpartiets
sida i detta avseende inte kommit
att företräda några linjer som kunna
anses rimliga. Jag skall nu helt bortse
från det lagförslag, som finns infogat i
reservationen och mot vilket åtskilliga
betänkligheter kunna anföras. Jag måste
förbigå det, jag har inte tid att syssla
med detaljer. Det lär nu inte bli antaget,
och därför spelar det ingen roll om vi
från vår sida taga upp det till behandling
eller inte.

Men låt oss i korthet se på de principer
på vilka det är uppbyggt. Man säger
ifrån folkpartiets sida, att här skall
det enskilda sparandet under 1952 premieras
med 20 procent. Vad leder detta
till? Vi ha i vårt land många inkomsttagare,
som ha en lön på 500, 600 eller
700 kronor i månaden. Ilur stora möjligheter
ha de att spara? Jag är från behandlingen
av förslaget i bevillningsutskottet
medveten om att herr Sjölin i
Trollhättan tror, att de ha möjligheter
att spara 2 000 kronor om året, och det
beror väl på att han inte känner till
dessa människors levnadsförhållanden
och hur mycket denna inkomst är värd.
För min del skulle jag vilja säga, att
den som har 500 till 700 i inkomst i
Stockholm för närvarande inte har stora
möjligheter att spara alls. Hela hans
inkomst går åt för att täcka det dagliga
konsumtionsbehovet. Men om det gäller
en man, som är speciellt inriktad på att
spara en del av sina inkomster, kan det
hända att han gör stora uppoffringar
och säger, att han måste göra hårda inskränkningar
beträffande det han behö -

ver för dagen, så att det blir en liten
smula över varje månad, kanske 20 kronor
i månaden. Det är en betydande
Uppoffring för en man, som har 500 eleller
600 kronors inkomst per månad.
Men om han nu sparar dessa 20 kronor
i månaden, blir det på ett år ett samlat
belopp på 240 kronor. För detta skulle
han enligt folkpartiets förslag få en premie
på 48 kronor. Är det någon som
tror, att han bryr sig om den premien,
är det någon som tror, att man kan öka
denne mans sparande genom att säga
till honom: Spar 20 kronor i månaden
och ni tjänar 48 kronor om året! Det är
givetvis inte detta som är avgörande för
hans sparintresse och hans sparvilja,
utan det är att han har behov av att
sätta undan en del av sin inkomst för
framtiden.

Ja, så ter sig saken för de små inkomsttagarna,
och dem har folkpartiet
uppenbarligen inte brytt sig om. Det
har inte tänkt på dem, när det lagt upp
sitt förslag till sparfrämjande åtgärder.
Nej, de grupper som folkpartiet har varit
intresserat av är ju de, där man har
15-, 20-, 25- eller 30 000 kronor i inkomst
per år. Det är dem man har ställt in sig
på, och man har gått in för att få en
del av statens pengar fördelade på den
gruppen. Det är ingen svårighet för den
som har 15 000 kronor om året och ännu
mindre för den som har 20 000 kronor
att spara 2 000 kronor. Det tillhör
hans normala livsföring. Frågan är
egentligen bara på vad sätt han skall
spara detta belopp, om han skall spara
det i realkapital eller i kontanta pengar.
Han -—- eller hon — gör det under alla
förhållanden, ty vederbörande använder
inte hela summan för den dagliga
konsumtionen. Det är klart, att de kunna
göra det, men de göra det som regel
inte. Om en person med 15-, 20- eller
25 000 kronor i årlig inkomst spar 2 000
kronor om året, är det inte fråga om en
personlig uppoffring, utan han följer
bara sin normala livsföring. Då skall
han alltså enligt folkpartiets förslag för

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35. 109

den avsättning på 2 000 kronor, som det
här är fråga om, få en premie från staten
på 400 kronor om året. Jag tycker
inte att detta är rimligt och inte heller
att det innebär någon rättvis fördelning
de olik# grupperna emellan.

När jag för egen del begrundat detta
problem har jag kommit att fundera en
smula på hur mycket sanning det kan
ligga i vad bland annat herr Ohlin vid
olika tillfällen har framfört, nämligen
att folkpartiets väljarkår till en tredjedel
skulle bestå av arbetare och lägre
tjänstemän. Om så är förhållandet, måste
man väl ändå beklaga, att det inte
finns litet större korrespondens mellan
de synpunkter, som framförts från folkpartiets
sida, och de uppfattningar, som
kunna finnas hos en tredjedel av partiets
väljarkår. Det skall man självfallet
inte fundera för mycket på, ty folkpartiet
har ju inte någon företrädare för
dessa gruppers intressen i riksdagen.
Det har inte några arbetare eller lägre
tjänstemän i sin riksdagsgrupp, och det
är därför rätt naturligt, att man på folkpartihåll
inte känner så mycket till hur
dessa folkgruppers förhållanden gestalta
sig. Men om man nu vill hävda, att man
har en tredjedel av sin väljarkår inom
dessa grupper, borde man väl ändå taga
litet hänsyn till denna tredjedel och inte
bara till de andra två tredjedelarna, som
uppenbarligen utgöras av människor i
högre inkomstlägen, vilka skulle vara
gynnade av en premiering av sparandet
enligt det förslag, som framförts i folkpartiets
reservation.

Sedan skulle jag, herr talman, till allra
sist vilja säga, att jag självfallet delar
den uppfattning, som har framförts från
finansministerns sida, nämligen att oppositionspartiernas
ståndpunkt till de
frågor, som vi i dag ha att behandla, innebär
en försvagning av vår ekonomiska
politik i förhållande till de förslag,
som framförts från regeringens
sida. Jag vill i detta sammanhang tilllägga,
att jag tror att det är nödvändigt
att man går längre än vad regeringen

Investeringsavgift m. m.

hittills har gjort, när det gäller att eftersträva
en allvarlig kamp emot de inflationistiska
tendenserna. Det man nu kan
göra, utöver vad som föreslagits i fråga
om investeringsavgifterna och sterilisering
av vissa vinster, är först och främst
att i dag besluta den högre investeringsavgift,
som föreslagits i den av herr
Einar Eriksson och mig avgivna reservationen,
och vidare att åstadkomma en
konjunkturvinstbeskattning, som verkligen
kommer att bli kännbar. Man bör
dessutom överväga vad som framförts
från statsministerns sida, nämligen att
införa exportavgifter, som minska företagens
möjligheter till inkomster, vilka
kunna verka inflationsdrivande.

Med detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till reservation nr IV i
bevillningsutskottets betänkande nr 65.

Herr OHLIN: Herr talman! Diskussionen
i dag gäller på sätt och vis hela
frågan om kampen mot inflationen
även med hänsyn tagen till de debatter,
som tidigare ha förekommit i kammaren
under hösten.

Jag vill börja med att konstatera —
vilket här gjorts förut, men det är nödvändigt
att det sker en gång till — att
regeringspolitiken i detta avseende hittills
uppenbarligen har varit otillräcklig.
Jag tänker inte i dag närmare diskutera
frågan om penningpolitiken i
dess helhet. Vi inom folkpariet fastliålla
vid de ståndpunkter, vi på detta
område länge ha intagit. Med rätt stor
överraskning har jag funnit, att man i
högeragitationen på en del håll har
sagt, att folkpartiet nu överger sin position
i fråga om penningpolitiken och
vill använda konjunkturvinstbeskattning
i stället. Jag undrar om inte rentav
herr Hjalmarson var inne på sådana
tongångar ungefär samtidigt som bankoutskottets
utlåtande med gemensam
reservation behandlades. Nej, vi ha inte
ändrat vår mening beträffande den centrala
roll som penningpolitiken spelar.

När jag lyssnade till finansministern

110 Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Investeringsavgift m. m.

i dag, kunde jag inte underlåta att göra
ett par reflexioner om den penningpolitik,
som jag annars inte hade tänkt
närmare diskutera. Finansministern hade
i dag glömt bort, hur både statsministern
och han själv vid ett tidigare
tillfälle förklarade, att man skall inte
göra några internationella jämförelser,
ty de vore ju så vilseledande. Finansministern
har läst Dagens Nyheter i
dag, och nu var han beredd att satsa
mycket på en internationell jämförelse
mellan Sverige och Danmark. Danmark
är ett land, vars bytesförhållanden med
utlandet ha starkt försämrats, ett land
som varit ockuperat av tyskarna under
kriget, ett land som har helt andra exportvaror
än vi. Men finansministern
säger i alla fall: Ja, men se där, i Danmark
måste man för att klara problemet
höja räntan med mer än 2 procent. Han
ser häri en illustration till hur långt
man måste gå för att åstadkomma verkningar
av en räntehöjning. Ja, herr talman,
det tycktes här gälla inte bara
jämförelser mellan Sverige och utlandet
utan något ännu mera. Det var tydligen
fråga om huruvida man inte rentav
kunde draga slutsatser av förhållandena
i Danmark rörande den politik, som
kunde behöva föras även i Sverige, om
man i någon större utsträckning ville
vandra penningpolitikens väg. Jag behöver
väl inte göra något annat i detta
sammanhang än att be finansministern
läsa vad statsministern och han
själv sagt om sådana här internationella
jämförelser och kanske göra mig
den äran att även läsa något av vad
jag sade om dessa ting, så behöver jag
ju inte beröra den saken i dag.

Men finansministern talade också om
att riksbanken under det här året har
bedrivit en restriktiv politik, tv den
har bara tillfört marknaden ungefär 500
miljoner kronor i ökade likvida medel.
Han sade, att när riksbanken ökade sin
valutareserv med en miljard kronor, är
det väl ändå litet för mycket begärt, att
den skulle hinna med att taga hand om

hela den likviditetsökande effekten av
inköpta valutor. Det är bra nog att den
har avbalanserat verkan av hälften.
När man lyssnat till sådant tal måste
man ju konstatera, att det står i strid
med vad som varit känt gansk% länge,
nämligen att det finns möjligheter för
en centralbank att avbalansera — eller
jag kanske kan använda den term som
brukades redan före kriget — att sterilisera
den likviditetshöjande verkan
av ökningen av guld- och valutareserven.
Finansministerns ståndpunkt står
alltså i strid mot allmänt erkända satser
om möjligheterna för en centralbank
att uppnå eu sådan sterilisering.
Att nu säga, att det är nog med att
åstadkomma en sådan till hälften, innebär
att man alltjämt godkänner en sådan
där relativt slapp hållning inom
penningpolitiken, som så länge varit
utmärkande för regeringen. Att tro att
man kan ersätta en målmedveten centralbankspolitik
med sådana ting som
smärre justeringar av investeringsskatten
o. d. är enligt min mening synnerligen
ogrundat. Och därmed bortfalla
åtminstone för folkpartiets del finansministerns
och andras påståenden, att
vår linje skulle innebära en mindre aktivitet
i kampen mot inflationen än
regeringens.

Den fråga som i dag tilldrager sig
den största uppmärksamheten är väl,
herr talman, frågan om konjunkturvinsterna,
de mycket betydande konjunkturvinsterna,
och i vad mån dessa motivera
några speciella åtgärder i kampen
mot inflationen och av andra skäl.
Jag tillät mig vid debatten den 30 oktober
att resa spörsmålet om dessa konjunkturvinsters
storlek och fördelning
på olika näringsgrenar. Jag begärde då
av regeringen en belysning av detta problem
så långt det statistiska materialet
möjliggör det, med hjälp av de uppskattningar
som kunna genomföras.
Statsministern var emellertid alldeles
ovillig till detta. Det gör det nödvändigt
för mig att i dag komma tillbaka

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

och ställa till honom den frågan: Är
statsministern i dag beredd att ge ett
annat besked än då och medge, att regeringen
har all anledning att så snart
som möjligt belysa storleken och fördelningen
av dessa konjunkturvinster? Regeringen
har tillsatt en utredning, och
finansministern har gjort vissa uttalanden
om konjunkturvinstbeskattningen.
Skulle det verkligen vara så, att regeringen
menar, att först skall man utarbeta
förslag om vad man skall göra
med konjunkturvinsterna, och först
därefter, om alls, skall man belysa dessa
konjunkturvinsters storlek och fördelning?
Ja, herr statsminister, jag frågar:
Vore det inte naturligt att först redovisa
hur det ligger till med detta problem,
som är bakgrunden för den
offentliga debatten om åtgärderna? Jag
hoppas verkligen att statsministern
skall visa sig ha det kuraget att erkänna
att det var mycket förhastat och illa
motiverat, när han för sex veckor sedan
sade, att det fanns inte tillräcklig
anledning att belysa denna fråga. Vad
skulle det egentligen tjäna till? (Herr
statsministern: Det har jag aldrig sagt.)
Ja, att det inte fanns tillräcklig anledning
härtill var själva kontentan av vad
statsministern sade. Statsministern ville
nämligen icke ställa i utsikt den belysning
som jag begärde.

Nu har regeringen beträffande frågan
om åtgärder mot konjunkturvinsterna
förklarat, att visserligen hade man
då, vid början av hösten, inte anledning
att tänka på några särskilda åtgärder
utöver denna sterilisering. Men
sedan inträffade det någonting — det
var visst under oktober. Både statsministern
och finansministern ha sagt, att
vad som inträffade var, att virkespriserna
stego mer än man hade väntat.
Får jag påpeka att det som inträffade
under oktober alltså inte var, att skogsnäringarnas
samlade konjunkturvinst
steg. Det som inträffade var, att det blev
en annan fördelning av konjunkturvinsterna
mellan industrien och råvarulcve -

Investeringsavgift m. m.

rantörerna. Finansministern var tydligen
mycket missnöjd med denna ändrade
fördelning, som innebär att skogsägarna
finge litet större del och industrien
en litet mindre del. Om herr Hedlund
är lika missnöjd vet jag inte. Men
det kanske vi kunna få höra. Det märkliga
är ju, att regeringen nu, efter det
att fördelningen av konjunkturvinsterna
blivit en annan, finner att då måste
man utöver åtgärder mot skogsägarna
tillgripa en konjunkturvinstskatt, som
till allra största delen vänder sig mot
industrien, alltså mot den grupp, som
fick en mindre del än vad regeringen
förut hade räknat med. Kan någon få
detta att hänga ihop, att den ändrade
fördelningen av konjunkturvinsterna
var det som gjorde att regeringen plötsligt
fann, att den måste tillgripa en
konjunkturvinstbeskattning? Nej, det
hela verkar nog mest undanflykter. Man
har i hastigheten förväxlat en ändrad
fördelning av den totala konjunkturvinsten
med en ökning av konjunkturvinstens
storlek, och så har man nu velat
skylla på denna ändrade fördelning,
när man skall förklara varför man inte
tidigare tog upp frågan om eventuella
åtgärder mot de stora konjunkturvinsterna.

I detta sammanhang är det väl naturligt,
om man från vårt håll, där man
har intagit en bestämd ställning för att
omständigheterna motivera en konjunkturvinstbeskattning,
ställer den frågan
till regeringen: Innebära de uttalanden,
som gjorts tidigare i dag från regeringens
sida, ett bestämt och principiellt
ställningstagande för en konjunkturvinstbeskattning,
vars närmare utformning
vi få tillfälle att diskutera, när
frågan blivit utredd? Man har anledning
att på denna punkt vänta ett bestämt
besked från regeringen, ty regeringsrepresentanterna
i bevillningsutskottet
ha ju ansträngt sig mycket för att i detta
fall icke taga någon ställning. De veta
ännu i dag inte, huruvida regeringen
vill förorda någon konjunkturvinstbe -

112

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Investeringsavgift m. m.

skattning eller inte. Det kan ju hända,
att de inte vågar skriva någonting om
den saken, förrän regeringen har sagt
ifrån, men det kunde vara intressant att
nu få höra, vad man ifrån regeringens
sida vill säga om denna sak, och därefter,
när regeringen har uttalat sig, få
höra, huruvida bevillningsutskottets regeringsrepresentanter
äro mera frimodiga
i dag än när de skrevo majoritetsutlåtandet.
Folkpartiets ställning är som
sagt klar, och vi förbehålla oss rätten
att senare taga ståndpunkt till konstruktionsfrågor
av olika slag. Det gäller att
kapa topparna på konjunkturvinsterna,
vilket givetvis innebär, att små belopp
inte komma i fråga för en åtgärd av
detta slag. Principen att så betydelsefulla
konjunkturvinster, som vi ha i
Sverige, göras till föremål för en särskild
beskattning har ju, kan man säga,
varit erkänd under ganska många årtionden
i Västeuropa, och det finns
ingen anledning att för närvarande
frångå denna princip.

Kammaren känner på grund av dagens
debatt tämligen väl till huvudskälen
för vår ståndpunkt. Vi anse att som
ett medel i kampen mot inflationen är
det av väsentlig betydelse, att alla folkgrupper
få en känsla av att man begär
offer och samhällsinställning från alla
grupper i samhället och inte bara från
en del. Det finns alltså psykologiska
hänsyn av mycket stor betydelse att ta.
Vidare har man möjlighet att genom en
konjunkturvinstbeskattning — för den
händelse konjunkturen inte plötsligt tar
slut, men i så fall falla ju också priserna,
såvitt man kan förstå — begränsa
levnadskostnadsstegringen med hjälp
av tillfälliga subventioner. Även detta
måste ju öka utsikterna att få till stånd
en sådan uppgörelse rörande löner och
jordbrukspriser och annat, som kan tjäna
till att minska inflationstrycket under
nästkommande år. Jag tror alltså
att man har större anledning att räkna
med återhållsamhet från olika gruppers
sida, om man går in för en sådan poli -

tik, än om man väljer en annan väg.
Får jag lov att göra ett citat ur tidskriften
Fackföreningsrörelsen, nr 48 i år,
där man behandlar TCO:s uttalande och
hänvisar till att TCO och LO äro rätt
överens i denna sak och säger följande:
»Men det göres också klart» — alltså
genom TCO:s uttalande — »att denna
anpassning (eller moderation)» — från
löntagarorganisationernas sida alltså —
»svårligen kan ske om inte alla samhällsgrupper
är beredda till att, i motsvarande
grad som de stora löntagarorganisationerna
nu deklarerat, foga
sig efter vad samhällsintresset kräver.»
Jag måste för min del finna en sådan
ståndpunkt från löntagarorganisationernas
sida alldeles naturlig. Huruvida det
beror på att regeringen inte insåg detta
litet tidigare, behöva vi inte nu diskutera
närmare. Högerpartiet inser det
ännu i dag inte. Statsminister Erlander
har i ett offentligt anförande velat tolka
folkpartiets ståndpunkt så, att vi
skulle här uppmana löntagarorganisationerna
till en politik, som skulle ge
kraft åt inflationen. Ja, jag skall inte
säga något annat än att jag är förvånad
över att man kan så tolka vår, som jag
tror, ganska tydligt framlagda åsikt. Vi
mena, att ett ingripande mot konjunkturvinsterna
skulle verka på motsatt
sätt. Men statsministern har kanske inte
tolkat det så utan bara tyckt, att det
var opportunt att säga det.

Ett annat skäl för konjunkturvinstbeskattning
är enligt min mening, att den
underlättar genomförandet utan dröjsmål
av en allmän sänkning av inkomstskatten.
Bevillningsutskottets majoritet
har inte velat göra något uttalande till
förmån för en allmän skattesänkning.
Finansministern har i dag gjort en del
reflexioner. De gå ut på att en allmän
skattesänkning inte har någon god verkan
på den samhällsekonomiska balansen
på kort sikt. Man kan invända, att
toppen på de nuvarande skatterna till
stor del betalas på sparandets bekostnad,
att någon gång måste man väl bör -

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

113

ja med skattesänkning och att man inte
bör bagatellisera allmänna psykologiska
reaktioner av en skattesänkning. Med
finansministerns argumentering skulle
vi mycket väl kunna ha ännu högre
skatter, och finansministern skulle mot
varje krav på skattesänkning kunna säga
precis detsamma. Finansministerns argumentering
bevisar alltså för mycket,
ty den låter sig använda, vilket skattetryck
man än har. Det framstår då såsom
uppenbart, att frågan är vad som
är en klok, efter läget avpassad höjd för
inkomstskatten. Då ha vi på vårt håll
hävdat, att visst kan man vara med om
tillfälliga stora budgetöverskott, men
politiken att år efter år hålla så höga
skatter, att man får mycket väsentliga
budgetöverskott, tro vi inte på.

Finansministern förklarade — och
det var kanske det mest allvarliga —
att det enligt hans mening inte i nästa
års budget fanns något utrymme för
skattesänkning inom ramen för ordinarie
skatteinkomster. Jag kan inte förstå
annat än att det var ett nejsvar på
frågan om regeringen har för avsikt att
lägga fram förslag om sänkning av inkomstskatten
i enlighet med den kompromiss,
som är uppnådd inom skatteutredningen.
Jag vill uttrycka mitt beklagande
över att finansministern tydligen
nu har intagit denna negativa
ståndpunkt, även om det förut har
framskymtat, att regeringen har den
uppfattningen. Jag vill emellertid, liksom
herr Kristensson i Osby, till finansministerns
uppskattning av läget göra
den reflexionen, att dagen inte är särskilt
väl våld för finansministern att
åberopa sin auktoritet i fråga om siffror,
som det inte funnits något tillfälle
för kammarens ledamöter att granska.
Som herr Kristensson påpekade, var det
inte så länge sedan finansministern i
denna kammare med mer än vanlig säkerhet
konstaterade, att om man sänkte
inkomstskatterna enligt folkpartiets förslag,
skulle det bli en starkt underbalanserad
budget 1951/52, och det var
8 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr

Investeringsavgift ni. m.

väl det uttalandet, som gjorde så starkt
intryck på högerpartiet, att högern röstade
emot folkpartiets förslag om skattesänkning.
I dag måste finansministern
i stället upplysa, att budgetöverskottet
blir ungefär 1 000 miljoner kronor.

Nu kan man säga, att det har inträffat
mycket sedan dess. Vi ha fått en inflation,
som finansministern inte räknade
med m. m. Javisst, men det är ändå
stor skillnad mellan finansministerns
tvärsäkerhet den gången och den
bild av utvecklingen man fått sedan.
Jag vet, att finansministern tycker, att
det är ofint av mig att tala om vad han
sade för ett par år sedan. Framför allt
får jag ju inte tala om vad jag sagt tidigare.
Finansministern skall ha möjlighet
att bemöta oppositionen med tvärsäkra
påståenden om hur det blir i
framtiden, men oppositionen skall uppföra
sig väl och inte hänvisa till vad
finansministern sagt tidigare, tv det
spelar ingen roll. Vi skola blott acceptera
vad finansministern säger om
framtiden!

Gentemot de upprepade påståendena,
att frågan om en konjunkturvinstbeskattning
inte kan ha något samband
med frågan om en omedelbar sänkning
av den allmänna inkomstbeskattningen,
måste jag, ehuru både herr Sandberg
och herr Kristensson i Osby på ett utmärkt
sätt lagt den frågan till rätta,
ändå ytterligare en gång understryka
sammanhanget. Det måste väl vara
uppenbart, att om man har eu rad tillfälliga
extraordinära utgifter och inte
skaffar tillfälliga inkomster, får man
lov att använda ordinarie statsinkomster
för att täcka de tillfälliga utgifterna,
och då har man inte dessa ordinarie
statsinkomster kvar, när det gäller att
möjliggöra en skattesänkning. Om man
alltså kan kvitta mot varandra vissa tillfälliga
utgifter mot tillfälliga inkomster,
står man starkare vad beträffar möjligheten
att genomföra skattesänkningar.
När någon då säger, att det inte är säkert,
att denna skattesänkning blir be35.

114

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Investeringsavgift m. m.

stående, vill jag säga: Ingenting är ju
säkert i fråga om framtiden, men om
man en gång fått till stånd en skattesänkning,
innebär detta det största möjliga
tryck på regeringen att hushålla så,
att man inte behöver höja den. Och
med hjälp av den stigande produktionen,
d en stigande nationalinkomsten
och de starkt stigande skatteintäkter,
som normalt följa därmed, finns det ju
ändå utrymme för regeringen att hushålla.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
säga ett personligt litet ord till bevillningsutskottets
ärade ordförande med
anledning av att han med mycken patos
utropar, att han inte vill vara med om
någon skattesänkning, som sedan skulle
göra det nödvändigt att höja skatterna
igen och då i ett sämre läge. Nej, här
skall man inte bygga en skattesänkning
på gissningar utan på något annat och
mycket säkrare, vad det nu kan vara.
Herr bevillningsutskottsordförande, den
motiveringen utesluter i alla lägen varje
skattesänkning, tv det är aldrig möjligt
att garantera, att man inte om något
år kan komma i en sådan situation,
att man åter behöver höja skatterna.
Även om det olyckliga skulle inträffa,
att man efter något år åter skulle höja
skatterna, så är detta enligt min mening
ingalunda något tillräckligt skäl för att
man inte skall sänka dem, när man kan
göra det. Men det är klart, att om vi förorda
en skattesänkning, så sker det
därför att vi mena, att regeringen skall
inställa sin politik på att bibehålla de
sänkta, mera rimliga skatterna.

Finansministern talade i detta sammanhang
om hur hälsosamt det var, när
oppositionen fick ansvar. Jag vet inte,
om det var uttryck för någon medveten
eller omedveten längtan efter att det
skulle inträffa i Sverige. Han sade
emellertid, att han sett det i Australien
— internationella jämförelser är tydligen
herr Skölds force i dag. Det har
inträffat i andra länder och även i
Stockholms stadshus. Herr finansminis -

ter, oppositionspartierna — jag talar nu
för folkpartiet —• ha fått mycken kritik
för att vi inte ha velat vara med om en
sådan stor överbalansering av budgeten,
som regeringen föreslagit. Men den
socialdemokratiska gruppen i Stockholms
stadsfullmäktige har begagnat
första tillfälle av oppositionsställning
till att hävda en politik, som i nuvarande
konjunkturläge innebär underbalanserad
budget, alltså till spekulationer
rörande framtiden av den art, som finansministern
tidigare själv har avvisat.
Om finansministern vill studera,
hur det verkar, när ett parti kommer i
en annan ställning vad beträffar regerings-
och oppositionsställning än tidigare,
bör han alltså studera, hur det har
verkat på den socialdemokratiska gruppen
i stadshuset. Låt mig emellertid
säga en sak och en ganska allvarlig
sak: Innan finansminister Sköld har
sagt ifrån så att det höres över hela landet
vad han tänker om den politik —
vilken vi inte skola diskutera närmare
— som den socialdemokratiska oppositionen
i stadshuset förordar med en underbalanserad
budget, är det något ihåligt
i klangen i hans ord, när han vänder
sig mot oppositionen i riksdagen.
Det kan inte bestridas, att vi här gått
långt, när det gällt att acceptera en
överbalanserad budget, och att vi hela
tiden hålla på konsoliderade statsfinanser.

Herr Adolv Olsson förklarade för en
stund sedan, att man inte skulle riskera
en lösning av problemet om inkomstskattens
sänkning genom någon hektisk
kapplöpning om att komma först med
skattesänkningsförslag. Får jag konstatera,
att man på vårt håll år efter år
framlagt förslag om skattesänkning och
att de budgetsiffror, som förelegat hittills,
avgjort tala för att det väl hade
varit möjligt att rymma ett något lägre
skattetryck inom ramen för en sund
ekonomisk politik. Nej, skall man hinna
före Per Edvin Sköld och Adolv Olsson,
när det gäller skattesänkning, behöver

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

115

man inte vara någon 1 500-meterslöpare.
Det räcker med en betydligt mindre
snabb framkomstförmåga.

Det tredje av de skäl, som på vår sida
ha anförts för eu konjunkturvinstbeskattning,
är det mera allmänna, att beskattningen
bör läggas efter bärkraft.
Man kan fråga: Ha extraordinära konjunkturvinster,
som på grund av den
internationella konjunktursituationen
till betydande belopp ramla ned på
vissa håll, större skattekraft än inkomsterna
lios människor, som arbeta på
vanligt sätt, som inte ha någon särskilt
gynnsam konjunktur eller kanske
t. o. in. få vidkännas en standardsänkning?
På den frågan svara vi på vårt
håll: Ja, det finns en större bärkraft
där, och då är det rimligt, att man där
lägger en mot konjunkturläget svarande
tillfällig pålaga, som öppnar möjlighet
att utan dröjsmål, så snart ske kan,
minska trycket på de grupper, som
kanske fått sitt läge försämrat eller i
varje fall inte förbättrat.

Man kanske säger: Ja, men även konjunkturvinsterna
drabbas av vanliga
skatter. Jag får då erinra om att vi i
Sverige ha något, som jag anser mycket
hälsosamt och ingalunda vill kritisera,
nämligen fri avskrivningsrätt. Den innebär,
att en viss och inte ringa del av
konjunkturvinsterna för närvarande
inte alls blir beskattad. Jag kritiserar
inte detta. Jag säger bara, att man
skall ta hänsyn till det, när man diskuterar
frågan om det rättvisa och
rimliga i att ha en konjunkturvinstbeskattning.
Om man inte vidtar några
extraordinära åtgärder mot de stora
konjunkturvinsterna, måste jag säga, att
jag minst av allt avundas den person,
som inför vinterns förhandlingar skall
gå till de stora organisationerna av
tjänstemän och arbetare, till småföretagarnas
grupp, och säga: »Ni skola
alla visa återhållsamhet, ni skola vara
moderata i edra lönekrav och acceptera
en hård priskontroll etc. Eu extraordinär
uppläggning av avtalspolitiken är

Investeringsavgift m. m.

motiverad, men några extraordinära åtgärder
mot konjunkturvinsterna äro
inte berättigade.» Jag tror att det vore
en hopplös uppgift att på den vägen
skapa grund för en uppgörelse av den
art vi alla önska. Jag tror också, att det
är nyttigt för det svenska näringslivet,
om man följer den linje som vi i folkpartiet
antytt. Vi räkna till det svenska
näringslivet inte bara företagarna utan
även de som arbeta i företagen, och vi
fästa vikt vid, att förhållandet mellan
de olika grupperna inom företagen är
så gott som möjligt. Jag tror att det är
mycket värdefullt, inte minst för företagarna,
om kostnaderna för nästkommande
år inte pressas alltför mycket i
höjden, och att det är klokt att göra en
liten uppoffring för att kunna uppnå
att det inte blir för stor kostnadshöjning.

Jag skall inte här säga något om den
svenska högerns ståndpunkt i denna
fråga, som jag har berört i förbigående.
Herr Hagberg i Malmö och olika högertalare,
både i kammaren och utanför,
ha ju mycket sysselsatt sig med folkpartiets
ståndpunkt. Får jag bara påpeka,
att jag tycker, att man inte borde
kasta sten, när man sitter i glashus,
och, som man gör på högerhåll, tala om
att folkpartiet ändrat mening. Vi ha
hela tiden konsekvent hållit på konjunkturvinstbeskattning
som det centrala
i detta sammanhang, ehuru jag
gärna erkänner, att penningpolitiken
o. d., är, när det gäller hela fältet, en
ännu mera central sak. Högern var först
motståndare mot subventioner och
förde eu väldig kampanj i den riktningen.
Sedan svängde man om. Sällan
har jag blivit så överraskad, som när
jag kom från Strassburg för ett par
veckor sedan och fann eu liten mening
infogad i ett TT-rcferat av ett uttalande
av herr Hjalmarson, enligt vilket han
sagt att subventioner äro berättigade
bara i det och det fallet. Den fråga,
som det förefaller mig, att den svenska
högern kan komma att få besvara,

116

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Investeringsavgift m. m.

är denna: Eftersom det är stor risk
eller i varje fall risk för att man
inte kan både sänka de allmänna skatterna
väsentligt och finansiera de subventioner,
som även högern vill ha, om
man inte skaffar några inkomster utöver
vad de vanliga skatterna ge, kan
ett val bli nödvändigt: Är det då mera
berättigat att sänka den allmänna inkomstskatten
eller att hålla konjunkturvinsterna
fria från extraskatt? Om man
inte kan uppnå båda delarna måste
man välja. Väljer man att avstå från
konjunkturvinstbeskattningen, kan man
1''å uppskjuta sänkningen av den allmänna
inkomstskatten. Jag tillfogar nu
beträffande konjunkturvinstbeskattningen,
att regeringen naturligtvis, i
den mån regeringen gjort några avtal
med industrien för 1952, som bygga på
förutsättningen att det inte skulle bli
någon konjunkturvinstbeskattning,
måste ge industrien tillfälle att modifiera
dessa avtal.

Jag har fått en hel del frågor, närmast
från högerhåll, och ännu längre
gående från herr Henriksson, om hur
folkpartiet ställer sig till konjunkturskattens
utformning i det ena eller
andra avseendet. Jag tänker inte närmare
ingå på den saken. Jag tror att
jag väl inte gör mig skyldig till någon
indiskretion, om jag talar om för herr
Henriksson, att regeringens förnämsta
representanter äro överens med folkpartiet
i denna fråga, att det inte är rim
och reson i att begära, att folkpartiet,
innan en utredning lägges fram, skall
skynda sig att säga, att skatten skall
vara så och så konstruerad, procenttalet
så och så stort o. d. Herr Henriksson
får tänka om i detta sammanhang
eller också börja med att ställa frågor
till regeringen och säga: Det är förfärligt,
att regeringen inte har givit besked
på denna punkt. Hur skall jag
kunna ställa frågor till folkpartiet, när
regeringen inte givit något besked? Jag
gör mig ju löjlig genom att ställa frågor
till oppositionen, när regeringen inte

kan ge besked. Det är klart att de som
ha fortlöpande kontakt med utredningsapparaten
fortare kunna göra avvägningar
i fråga om procentsiffror och
sådant.

Det har även ställts frågor om hur
vi inom folkpartiet se på vissa mera
allmänna ting. Jag har sagt att smärre
vinster böra undantagas. Jag har tidigare
sagt, att man får ta hänsyn till penningvärdets
fall och undanta visst belopp
av den anledningen. Det är alldeles
riktigt, som finansministern påpekat,
att man måste ha betryggande reservmarginal,
innan staten pålägger
vissa inkomster en extra skatt. Man har
nu frågat: Bör denna konjunkturvinstskatt
även gälla 1951 års inkomster?
Bör den vara retroaktiv eller inte?
Kunna vi inte få höra folkpartiets mening
om det? Det var herr Hagberg i
Malmö, som ställde den frågan. Det förvånar
mig, att herr Hagberg känner behov
av upplysning på denna punkt, tv
han har väl läst Svenska Dagbladet,
förmodar jag. Herr Hagbergs fråga
måste innebära, att han tvivlar på att
Svenska Dagbladet talar sanning, när
tidningen säger att folkpartiet vill införa
en retroaktiv konjunklurvinstskatt.
Om herr Hagberg trodde på Svenska
Dagbladet, skulle han inte ha behövt
fråga. Jag kan emellertid lugna
herr Hagberg med att det förhåller sig
så som han trodde. Dessa upprepade
påståenden äro oriktiga. Jag skall gärna
ange skälen till vår ståndpunkt. Jag
tycker att det alltid är principiellt betänkligt
med retroaktiva skattebeslut.
Jag skall här inte närmare ingå på parallellen
1940, då regeringen redan i
början av året satte i gång en utredning.
Vi kunna ju komma tillbaka till det, om
det behövs.

Tillåt mig i stället att läsa upp vad
bevillningsutskottets ärade ordförande
den 24 oktober i år sade om retroaktiva
skattebeslut. Herr Olsson i Gävle
sade då följande:

»På det håll, som reservanterna före -

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

117

träda, har man ju alltid — jag vill säga
lyckligtvis — hävdat den meningen, att
skatter icke skola uttagas retroaktivt.
Herrarna i den socialdemokratiska
riksdagsgruppen och bondeförbundets
riksdagsgrupp ha haft precis samma
uppfattning. Jag säger lyckligtvis, tv
vart skulle det bära hän, om vi plötsligt
knäsatte den princip, som reservanterna
och många med dem i pressen
gjort sig till tolk för, nämligen att
man vid skattebeläggning kan använda
retroaktiviteten alldeles som det
passar en. Det är en farlig lära, mina
herrar, en lära som jag hoppas inte
skall vinna någon efterföljd i stil med
vad som predikats vid detta tillfälle.»

I dag har bevillningsutskottets ärade
ordförande glömt bort vad han sade
den 24 oktober i år, men han kanske
påminner sig det vid senare tillfälle.

Frånsett de allmänna betänkligheterna
mot retroaktivitet får jag säga,
att regeringen ju i verkligheten har
bundit sina händer. Regeringen har förhandlat
med den näringsgren, som under
år 1951 har haft de största konjunkturvinsterna
—• alltså under året i
dess helhet; på höstkanten började
kanske vinsterna bli stora även på vissa
andra håll. Regeringen har förhandlat
inte bara i början av året eller före
årets ingång utan har ändrat överenskommelsen
för fjärde kvartalet i år, och
dessa förhandlingar ha förts med utgångspunkt
från att det icke skulle vidtagas
några särskilda skatteåtgärder av
den här aktuella konjunkturvinstskatte.
ns typ. Genom att lägga upp saken på
det sättet har regeringen fått de berörda
grupperna att frivilligt åtaga sig
vissa konjunkturutjämningsavgifter,
som innebära en icke oväsentlig belastning.
Att det verkligen här rör sig om
en belastning av betydande storleksordning
behöver jag inte dokumentera.
Men skulle regeringen och svenska staten
nu, när året är prakliskt taget slut,
komma och säga: Konjunkturvinsterna
för er grupp ha visserligen inte stigit.

Investeringsavgift m. m.

Snarare ha de på grund av en annan
fördelning till skogsägarnas förmån
sjunkit något under årets sista månader.
Men nu skola vi i alla fall lägga på
en retroaktiv konjunkturvinstskatt ■—•
då skulle det äventyra sådana förbindelser
mellan staten och enskilda grupper
av medborgare, som för mig framstå
som något ytterst värdefullt att
bevara.

Det behöver kanske inte sägas mer
om denna sak. Om någon skulle finna
det beklagligt att regeringen på detta
sätt har bundit sina och andras händer
och skapat det läge vi nu ha, så får den
som eventuellt resonerar så, säga sig:
Ja, detta är det pris man får betala för
att vi ha den regering vi ha och som
för den politik som den för.

I övrigt skall jag inte säga någonting
om konjunkturvinstskattens utformning,
eftersom vi ju snart kunna återkomma
till den saken.

Jag sade, att för oss har frågan om
konjunkturvinstbeskattningen hela hösten
varit det centrala i fråga om vinsterna.
Jag får uppmana herr Henriksson
och andra att återigen läsa vad vi
där ha skrivit. Herr Henriksson polemiserade
nämligen mot en helt annan
ståndpunkt än den vi ha intagit. Det är
emellertid klart att man måste räkna
med att utvecklingen nästa år kan bli
sådan, att frågan om ytterligare åtgärder
mot inflationen, utöver det komplex
av åtgärder som nu ligger på riksdagens
bord, får tagas upp till ny prövning.
Det få vi i vilket fall som helst
göra någon gång i början på riksdagen.
Från denna utgångspunkt kan jag inte
rösta för regeringens förslag till sterilisering,
utan jag anser, att vad som för
(lagen behövs är en klar markering av
att man vill ha en konjunkturvinstbeskattning.
Jag kan så mycket mindre
rösta för regeringens förslag, som regeringen
icke har gjort något försök att
åstadkomma generella åtgärder, som
drabba olika håll, där det finns konjunkturvinster,
utan endast tillgriper

118

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Investeringsavgift m. m.

mot en viss näringsgren riktade tvångsåtgärder.
Båda regeringspartierna äro
nämligen, i motsats till folkpartiet, anhängare
av åtgärder, som rikta sig speciellt
mot skogsnäringen. Det tillhör
därför det mera överraskande i dagens
politiska debatt att man på regeringshåll
säger, att det är folkpartiet som
vill vidtaga sådana speciellt mot skogsnäringen
riktade åtgärder. Jag är litet
förvånad över att herr Hagberg i Malmö
var så förtjust över att kunna stödja sig
på ett från regeringshåll framfört, uppenbarligen
oriktigt påstående av denna
art.

Herr talman! Innan jag slutar skall
jag be att få beröra ännu en fråga, som
finansministern till min överraskning
tog upp i dag, nämligen den av statsministern
tidigare offentligt berörda
frågan om allmänna exportavgifter för
alla grenar inom vår export, kanske
inte riktade mot samtliga men mot ett
mycket stort antal av de länder, med
vilka vi bedriva en betydande utrikeshandel.
Finansministern förklarade
där, att det kan bli nödvändigt att leda
exporten bort från vissa länder över
till andra. Han tänkte sig tydligen att
generella exportavgifter på alla varor,
även på jordbruksprodukter såsom
smör o. d., skulle vara ett medel . Man
bör inte sammanblanda sådana allmänna
exportavgifter med de konjunkturutjämningsavgifter
av steriliserande art
som vi nu ha på vissa varor.

Jag skall inte här ta upp frågan om
det speciella argentinska problemet.
Låt mig endast uppehålla mig vid den
tanke på allmänna exportavgifter, som
regeringen har framkastat. Enligt min
mening är det för det första olyckligt
att på nuvarande stadium föra fram
den tanken, när man tydligen inte ens
på regeringshåll vet, om man kommer
att driva saken vidare. Jag utgår ifrån
att avsikten med det offentliga framläggandet
av dessa planer icke har varit
att därigenom söka förmå skogsindustrierna
att driva den politik, som

finansministern räknar med att de
skola föra, nämligen att betala litet
lägre priser för sitt virke. Om man
talar tillräckligt mycket om allmänna
exportavgifter, kan det förstås hända,
att detta blir följden. Det har ju nu
skett eu viss nedgång i virkespriserna,
vilket naturligtvis kan bero på många
samverkande faktorer. En sådan effekt
kan det väl dock inte ha varit lierr
Hedlunds avsikt att nå, när han godkände
att denna tanke framfördes offentligt.

Det kanske mest allvarliga i tanken
att minska vår export på ett stort antal
länder, där vi nu tack vare de höga
priserna på skogsprodukter ■— även
malm, kanske järn — få stora valutafordringar,
är naturligtvis den, att man
genom en allmän exportavgift kan mycket
allvarligt skada en stor del av den
normala svenska exporten på de berörda
länderna. Det är en export, som
icke gynnas av någon högkonjunktur
utan som kanske i vissa fall kämpar
med svårigheter, en export som under
stora uppoffringar har arbetats upp av
svenskt näringsliv under en lång följd
av år och som kanske bär pågått under
årtionden. Skall man nu till denna
exportnäring säga: Ni ha visserligen
ingen extra skattekraft, ni kämpa tvärt
om med smala marginaler, men nu
skola ni i alla fall betala en allmän exportavgift,
tv då komma ni att exportera
mindre. Skogsindustrierna skulle
kanske exportera lika mycket ändå. —
Nog måste det vara, jag vet inte vad
jag skall använda för ett adjektiv, jag
nöjer mig med att säga högst omotiverat
av regeringen att behandla vår exportnäring
på det sättet. Sedan några
veckor tillbaka har det förefunnits tendenser
i denna riktning i ett land i
Europa, nämligen Belgien. När det bär
har gällt frågan om att slå vakt om
guld- och valutareserverna, har statsministern
tidigare mycket starkt opponerat
sig, då jag har tagit Belgiens politik
som exempel. Jag hoppas att stats -

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

119

ministern nu vidhåller sin allmänskeptiska
attityd mot Belgien i den politik
som föres i dag, ty nu är denna skepsis
onekligen väl motiverad. Jag kan
också nämna, att jag under de senaste
veckorna har fått höra mycket allvarlig
kritik riktas mot denna politik.

Ur svensk synpunkt är det ett mycket
stort intresse att strävandena att
skapa eu europeisk betalningsunion,
som ger möjligheter till en multilateral
handel i Västeuropa, icke gå om intet.
Det är därför vi ha stött den europeiska
betalningsunionen. Jag tror mig
kunna säga, att man från svensk sida
har gjort viktiga ansatser för att utveckla
detta arbete. Det är närmast
statsrådet Hammarskjöld som haft
hand om den saken, men han hade givetvis
inte kunnat föra denna politik,
om inte regeringen hade stått bakom.

När jag ger regeringen denna lilla
eloge, vill jag å andra sidan säga, att
nog vore det väl dystert, om vi från
svensk sida plötsligt skulle uppträda
på sådant sätt, att vi riskera att slå
sönder eller allvarligt skada detta samarbete
och denna strävan att skapa
sådana betalningsförhållanden i det
demokratiska Europa, att vi kunna bedriva
den multilaterala utrikeshandel,
som är så viktig. Att ett sådant uppträdande
dessutom mera allmänt skulle
skada vår good will på många håll,
ligger i öppen dag.

En valutareserv, som tack vare överskottsexporten
skapas i ett annat land,
kan bli en mycket värdefull tillgång.
[.åt oss inte tro, därför att vi i dag ha
en starkt ökande valutareserv, att vi
icke kunna komma i ett annat läge om
några år. Jag vet ingenting om det.
Jag profeterar inte. Jag säger bara som
herr Sandberg nyss: Låt oss räkna med
olika möjligheter. Då är det bra att ha
en valutareserv hos betalningsunionen.
Säkerligen kan det i många lägen vara
en stor fördel att ha en sådan reserv,
inte minst om vissa länder devalvera
sina valutor och vi icke vilja följa med

Investeringsavgift m. ni.

i devalveringen. Att dessa valutatillgångar
för dagen icke äro fullt likvida
är visserligen tråkigt men icke avgörande.
Jag erinrar om att vår valutaställning
från sommaren 1946 till slutet
av 1947 undergick en katastrofal
försämring. En plötslig förändring har
under året ägt rum i andra europeiska
länder. Den kan komma även här i
Sverige.

Herr talman! Denna fråga är så viktig,
att jag måste uppehålla mig vid
den ännu ett par minuter. Vad är orsaken
till att vi få ett överskottstillgodohavande
hos de demokratiska länderna
i den europeiska betalningsunionen?
Jo, den är att en del av våra exportvaror
ha stigit så starkt i pris, att
exporten av dem ger överskottsvinster.
Dessa vinster äro ett uttryck för ett
förbättrat svenskt bytesförhållande
med utlandet. De äro i viss mån förtjänster
på utlandets bekostnad — om
kammarens ledamöter icke missförstå
mig. År det alldeles onaturligt då, att
vi låta en del av dessa övervinster stå
kvar i form av en valutareserv hos
EPU, att användas om och när vi komma
i det läget att vi behöva använda
dem?

Om vi icke äro villiga att göra detta,
riskera vi att få en sådan reaktion i
utlandet, att tendenserna till internationella
allokerings- och priskontrollåtgärder
växa i styrka, med resultat att
man kanske vid de internationella råvarukonferenserna
och i de under dem
lydande kommittéerna säger så här:
Jaså, man vill verkligen inte i Sverige
— och eventuellt i Belgien — ta rimlig
hänsyn till att man är gynnad av
en konjunkturbetonad prisbildning,
vilken sammanhänger med demokratiernas
upprustning och försvar. Man
vill inte ens låta eu relativt stor valutareserv
stå kvar en tid. Då finns det
möjligheter att genom internationella
överenskommelser skapa ett läge, som
medför väsentliga prisreduktioner på
exportvarorna från dessa länder.

120 Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Investeringsavgift m. m.

Att bär framkalla eu utländsk reaktion,
som har möjlighet att vidtaga åtgärder,
vilka skulle kunna allvarligt
skada våra intressen, vore enligt min
mening mycket oklokt. .lag vill verkligen
på det allra enträgnaste vädja
till regeringen att tänka inte bara en
gång utan tio gånger, innan man bestämmer
sig för en politik av så ödesdiger
art.

De ekonomiska skäl jag här anfört
äro mer än tillräckliga för att man i
det läge vi nu ha anledning att diskutera
skall inta en avböjande hållning
till här föreliggande förslag.

Man skulle härtill också kunna foga
en i någon mån politisk synpunkt,
nämligen den att för oss här i Sverige,
med eden allmänna utrikespolitik vi föra
och vars huvuddrag vi inom de demokratiska
partierna äro ense om, icke
är alldeles utan betydelse att den ekonomiska
samarbetspolitiken i Europa
även i fortsättningen får stöd från
svensk sida.

Herr talman! Jag skall strax sluta.
Jag vill endast göra ett par allmänna
reflexioner. Utskottets ärade ordförande
sade, att vi på oppositionens sida
icke tro på regeringens politik. Herr
Olsson i Gävle och hans meningsfränder
tro tydligen på den, och även bondeförbundets
representanter ha nu blivit
troende. De kunna icke peka på
några erfarenheter som stöd för uppfattningen,
att regeringens politik är
tillräcklig för att hejda inflationen.
Man kan inte hänvisa till vad man ser,
när man studerar prisindextalen, tv
de visa tvärtom. Kanske tänker herr
Adolv Olsson: saliga äro de, som ej
se men dock tro. Vi i folkpartiet kunna
icke på grundval av erfarenheterna hysa
någon tilltro till att regeringens politik
är tillräcklig.

Nu säger finansministern: Ni begära
tydligen att regeringens åtgärder skola
verka, innan de ha trätt i kraft, eftersom
det här är fråga om 1952. Nej,
herr finansminister, det göra vi icke.

Men när vi hänvisa till erfarenheten,
är det därför att denna regering, eller
kanske skall jag säga en vad den ekonomiska
politiken beträffar snarlik regering,
ju har suttit vid makten i många
år, och den har väl ansvaret för den
politik som förts under senare tid och
som givit de resultat vi nu kunna konstatera.
Det måste väl ändå vara vår
rätt att mot bakgrunden av dem kritisera
de åtgärder, som regeringen föreslår,
utan att man därför med fog kan
göra finansministerns invändningar.

Beträffande de sparstimulerande åtgärderna
har herr Sjölin redan talat så
väl om dem, att jag inte skall gå närmare
in på den saken. Jag vill bara till
bevillningsutskottets ärade ordförande
säga, att jag tror att det finns en del
problem, som äro så beskaffade, att
även om man utreder aldrig så mycket,
kommer man ändå inte längre än
till en viss punkt. Sedan måste man
pröva i praktiken, för att därefter
eventuellt modifiera åtgärderna. Det
är just en sådan fråga det här gäller
att pröva, för att sedan kunna modifiera
åtgärderna. Men den socialdemokratiska
motviljan att i den ekonomiska
politiken och i den allmänna skattepolitiken
ta hänsyn till sparandet, känna
vi ju väl till.

När den socialdemokratiska pressen
under ett par årtionden fram till kriget
ständigt predikade, att sparandet
närmast är skadligt och att det är risk
att för stort sparande skapar arbetslöshet,
är det kanske svårt att ställa
om sig och förstå, att sparandet i flertalet
lägen i verkligheter gagnar alla. Herr
Henriksson säger, att vårt förslag bara
skulle gagna de mera välsituerades
sparande, men de sparpremier som
föreslås och som han själv bagatelliserar
äro inte så förfärligt mycket mindre
än de skattesänkningar som skatteutredningen
föreslår. Det är till nytta
för alla parter om man uppmuntrar
sparandet, och de som spara i penningar
ha ju blivit berövade en väsent -

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

121

lig del av frukten av sitt sparande. Att
då säga som herr Henriksson, att emedan
det inte kan bli lika stor sparpremie
för dem som bara kunna spara
litet skall man inte göra någonting'' alls,
tycker jag är felaktigt. Det är och förblir
ett faktum, att det är till nytta inte
minst för de breda lagren — som inte
kunna spara mycket — om den allmänna
ekonomiska politiken orienteras
så att sparandet uppmuntras. De
åtgärder som nu föreslås kunna vara
ett litet led i en sådan politik.

Får jag, herr talman, sluta med en
mera allmän reflexion? Det bar tydligen
på sina håll väckt en del förvåning
att folkpartiet så bestämt bär tagit
ställning för en speciell konjunkturvinstbeskattning.
Jag tror att vi genom
detta ställningstagande ha visat, att vi
inte alls äro rädda för radikala åtgärder
när sådana äro motiverade av omständigheterna.
Det är vår fasta tro att
de föreslagna åtgärderna stå i god
överensstämmelse med hela folkets intresse
av att de bördor som i dagens
läge måste läggas på olika grupper fördelas
med hänsyn till bärkraften. Om
man motsätter sig detta, kan det medföra
att sympatierna växa för socialistiska
åtgärder vilka skulle komma
att tillföra samhället allehanda konjunkturvinster
men endast till priset av
mera socialistiska äganderättsförhållanden.
Det är genom att visa, att ett
.samhälle med enskilt näringsliv och
med näringsfrihet kan ta hänsyn till
alla gruppers berättigade intressen,
som man bäst försvarar ett system som
vilar på ekonomisk frihet.

Herr HENRIKSSON (kort genmäle) :
Herr talman! Vi ha i dag lyssnat till
vad herr Sandberg, herr Kristensson
och herr Sjölin ha anfört såsom synpunkter
från folkpartiet. Med hänsyn
till den dunkelhet, med vilken folkpartiets
synpunkter ha varit inramade, ha
alla med spänning inväntat den tid -

Investeringsavgift m. m.

punkt, då herr Ohlin skulle träda upp
för att tala om vad som är folkpartiets
ståndpunkt i de olika frågorna. Vi ha
nu fått del av dem, men jag anser -— det
är en synpunkt som jag förmodar delas
av många, inte bara i denna kammare
utan också ute bland svenska folket —
att det inte var något stort ägg som den
hönan värpte.

Vad herr Ohlin nu har talat om är att
folkpartiet vill ha en skattesänkning.
.Tåg har själv deltagit i 1949 års skatteutredning,
och om man läser dess betänkande
rätt, framgår det väl att alla
som voro med där, antingen de företrädde
folkpartiet, socialdemokratien,
högern eller bondeförbundet, voro överens
om att man borde sträva efter en
skattesänkning. Därutöver voro vi också
inom kommittén överens om att skattesänkningen
borde genomföras vid en
tidpunkt då det fanns ekonomiska förutsättningar
att göra det. Vad folkpartiet
dessutom har velat är samma sak som
vi möta överallt i folkpartiets politik:
man vill sänka förmögenhetsskatten mer
än socialdemokraterna vilja, och man
vill slopa kvarlåtenskapsskatten. Men,
herr Ohlin, tala inte om att folkpartiet
vill så mycket mer för att hjälpa de
stora folkgrupperna i samhället, ty det
vill folkpartiet inte!

Herr Ohlin säger nu, att den fråga
som tilldrar sig det största intresset är
frågan om beskattningen av konjunkturvinsterna.
Herr Ohlin sade i slutet av
sitt anförande, att det hade väckt förvåning
att folkpartiet talar om detta.
Till det vill jag säga, att det väl inte
väcker någon förvåning vad folkpartiet
gör. Vi äro vana vid att folkpartiet gör
litet av varje, men man har nog på olika
håll kommit över förvåningen över att
folkpartiet säger än si och än så. Men
om nu folkpartiet vill ha en konjunkturvinstbeskattning,
gäller det väl inte bara
i princip, utan man har väl också någon
mening om vad beskattningen skall utmynna
i. .lag ställde då den frågan i
mitt tidigare anförande, hur långt herr

122

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Investeringsavgift m. m.

Ohlin vill gå med konjunkturvinstbeskattningen.
Att i princip bli överens
om en konjunkturvinstbeskattning är
väl en bagatell. Om vi vilja införa en
konjunkturvinstbeskattning intill fem
procent, vem sätter sig mot det? Kanske
högern, men knappast några fler. Frågan
är hur långt folkpartiet vill gå när
det gäller beskattningen. Förrän vi få
veta det kunna vi inte säga att folkpartiet
har någon mening i konjunkturbeskattningsfrågan.
Principen kan väl
inte vara det enda avgörande.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Herr Ohlin blev tydligen
stucken när jag jämförde honom med
den där 1500-meterslöparen — att det
var honom jag syftade på står väl tämligen
klart. Jag måste emellertid be att
få korrigera honom en smula när han
säger, att det inte är någon konst att
tävla med mig om skattesänkningar.
Hade det varit riktigt, herr Ohlin, hade
varken herr Ohlin eller hans tidningar
nu jublat över den lyckliga framfart
som folkpartiet har åstadkommit i 1949
års skatteutredning. Det uttalandet är
inte alldeles ^riktigt, herr Ohlin.

Herr Ohlin sade också att jag hade
påstått, att jag inte vill sänka skatten
med hjälp av tillfälliga inkomster, om
den skulle behöva höjas om några år.
Nej, herr Ohlin, jag sade: »Om den inte
måste höjas året därpå.» Det är en liten
skillnad, herr Ohlin. Man skall nämligen
inte genomdriva en skattesänkning om
man måste ta tillbaka den nästa år, och
det är vad jag har velat iaktta i detta
sammanhang.

Jag skall inte tvista med herr Ohlin
om vilket mod regeringspartiernas representanter
ha visat i bevillningsutskottet.
De tyckas sakna mod att ge tillkänna
en mening, sade herr Ohlin. Ja,
den saken få väl andra avgöra. Jag tror
att herr Ohlin har närmare till dem som
inte bruka ta ståndpunkt utan att fråga
storebror.

Saliga äro de som ej se men ändock
tro, säger herr Ohlin. Låt mig till slut,
herr talman, bara inregistrera, att en
bättre karakteristik av folkpartiet har
dess ledare aldrig givit.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag har begärt ordet för
att svara på herr Ohlins frågor. Om herr
Ohlin hade velat göra sig besväret att
studera högerpartiets ställningstagande
under en lång följd av år till subventionspolitiken,
skulle han finna att vi i
motioner, i utskottsutlåtanden, i reservationer
och i anföranden i kamrarnas
debatter gång på gång ha understrukit,
att subventioner endast kunna komma
i fråga för tillfälliga ändamål när man
kan lita på att anledningen till deras utgivande
automatiskt försvinner och att
de äro kombinerade med en plan för avveckling.
Samma ståndpunkt ha vi intagit
under den gångna riksdagen. Men
när man studerar riksdagsprotokollet
kan man inte undgå att observera, att
det finns ett annat parti som inte alltid
är lika konsekvent i sina ställningstaganden.
År 1950 motionerade vi från högern
om att det skulle antagas en plan foten
successiv avveckling av jordbrukssubventionerna,
särskilt med tanke på
de förestående avtalsförhandlingarna
nästa höst. Till vår förvåning röstade
folkpartiet då mot detta förslag, vilket
emellertid inte hindrade folkpartiet att
vid 1951 års riksdag förklara att partiet
är anhängare av just den successiva
avveckling som det gick emot året före.
Vid höstriksdagen i år lägger så folkpartiet
först fram ett förslag som allmänt
uppfattas såsom syftande till en
mycket omfattande subventionering, och
nu finna vi hur man, mycket välbetänkt,
försiktigt slår till reträtt. Jag undrar
om man inte i folkpartiet bör tala tyst
om konsekvensen i det politiska handlandet.

Sedan gjorde herr Ohlin oss ett, som
han förmodligen menar, mycket för -

Nr 35.

123

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

nämligt erbjudande. Han frågade om
inte även vi inom högern skulle vilja
reflektera på en konjunkturvinstskatt
för att göra det lättare att sänka de allmänna
skatterna. Nu är det ju så att
när man får ett erbjudande från folkpartiet,
har man ofta en känsla att det
är som att spela på lotteri; men innan
man köper en lott i ett lotteri vill man
gärna veta någonting om vinstchanserna.
Jag skulle därför vara mycket tacksam
om herr Ohlin kunde upplysa mig
om vad det där erbjudandet rent konkret
sett innebär. Det är ju meningen
att man med denna konjunkturvinstbeskattning
skall kunna göra importen
billigare, sänka livsmedelspriserna och
skana billigare bostäder, medan en del
skall steriliseras. Tillåt mig fråga hur
mycket som skall bli över för en skattesänkning.

Dessutom fick jag nyss höra av herr
Ohlin att tanken är, om jag fattat honom
rätt, att skatten inte skall bli retroaktiv.
Den skatt, som skall åstadkomma alla
dessa märkliga resultat som folkpartiet
talar om, förfaller till betalning i mars
1954, och man skall alltså betala 1952
års utgifter med en skatt som förfaller
till betalning om två och ett halvt år.
Tillåt mig då fråga herr Ohlin, hur
mycket det blir över på denna skattesänkning''.

Herr Ohlin kritiserade regeringen —
med all rätt — för att den först låter
utreda möjligheten till en skattesänkning
och sedan utreder frågan om konjunkturvinstbeskattningen.
Det verkar
onekligen bakvänt, men, herr Ohlin, är
det inte ännu mer bakvänt att göra som
folkpartiet vill och besluta en skatt innan
varken utredning eller förslag föreligger? Jag

vill sluta med att säga, att jag har
kommit till den bestämda uppfattningen,
att man nog måste ha litet säkrare
och vederhäftigare ekonomisk grundval
innan man reflekterar på folkpartiets
erbjudande i skattefrågan.

För övrigt, herr talman, har jag den

Investeringsavgift m. ni.

uppfattningen, att alla statens inkomster
i verkligheten gå i samma pott och att
alla delta i förhållande till sin storlek
med att finansiera alla utgifter. Men om
man skall börja tillämpa detta nya besynnerliga
resonemang, vill jag erinra
om att herr Sköld vid höstens förhandlingar
med regeringen upplyste, att han
hade för avsikt att lägga dessa förskottsbetalda
exportskatter vid sidan om den
ordinarie budgeten, emedan det var någonting
som inte stode kvar på längre
sikt. Han tänkte sig kunna i viss mån
använda dem för subventioner. \Ti voro
litet till mans kritiska mot dessa subventioner,
men ingen, inte heller folkpartiet,
hade någonting att invända mot
denna herr Skölds finansieringsmetod.

Jag skall därför, herr talman, sluta
med att säga, att jag har en stark känsla
av att det egentligen bara är en konjunkturskatt
som riktigt skulle löna sig i det
aktuella läget, och det är en skatt på
folkpartiets efter konjunkturerna skiftande
idéer.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag
skall också tillåta mig att ge några
repliker med anledning av herr Ohlins
omfattande anförande.

Jag vill först säga, att jag fortfarande
håller fast vid att det är vanskligt
att göra internationella jämförelser,
men jag vill samtidigt medge, att jag
liksom herr Ohlin jämt och ständigt
syndar mot denna allmänna regel. När
det gäller Danmark och räntan har jag
två gånger i rad uppställt den frågan,
om det danska inflationstrycket är hårdare
eller mildare än det svenska. Herr
Ohlin har båda gångerna svarat, att
Danmark liar varit ockuperat och att
Danmark har fått försämrade bytesrelationer,
men han har aldrig gått in
på den verkligt springande punkten.

För några år sedan sade man allmänt
till regeringen, att Belgien förde
eu politik som vi borde ta efter. Nu

124 Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Invesferingsavgift m. m.

har herr Ohlin rest ute i Europa och
på närmare håll fått se den politiken,
och i dag säger han inte åt oss att ta
efter den. Hur skulle det vara om herr
Ohlin sloge sig ner någon vecka i Köpenhamn
och försökte reda ut frågan
om det danska inflationstrycket och
den danska räntestegringens inverkan?

Herr Ohlin förklarar, att jag varit
enbart nöjd med riksbankens åtgärd att
under det senaste halvåret draga in
hälften av utbetalningarna för valutor.
Jag vill inte säga att jag varit eller är
nöjd därmed, men jag finner det å
andra sidan rimligt att inregistrera, att
riksbanken tydligen nu har möjlighet
att i stigande grad föra en stramare
politik. Att sedan gentemot detta erkännande
ställa upp en del allmänna
talesätt om vad som är vedertagen uppfattning,
om vilka möjligheter centralbanken
har o. s. v., utgör ett alltför
billigt försök att komma undan saken.

Herr Ohlin försöker vidare göra gällande,
att regeringen har sagt att konjunkturvinsterna
uppstodo i oktober.
Det ha vi aldrig gjort. (Herr Ohlin:
Jag framhöll att regeringen sagt att
konjunkturvinsterna då ökade.) Det ha
vi inte heller sagt, utan jag har fullkomligt
klart visat, att det i så fall valfråga
om en överflyttning av vinster.
Nej, vad som skett i höst är, att det
uppenbarats att det finns mycket mera
vinster kvar än vi över huvud taget
ha trott.

På detta kommer väl herr Ohlin att
svara: »Ja, men man borde väl veta
hur mycket vinster som fanns.» Den
som sysslar med nationalekonomi och
statistik får nog lätt en övertro på
möjligheterna att fortlöpande eller
t. o. m. på förhand klarlägga alla processer
som försiggå inom samhällsekonomien.
Det kunna vi inte göra. Man
överskattar sin egen förmåga, om man
tror att man jämt och ständigt kan
veta vad som sker inom samhällsekonomien.
För min del erkänner jag att
vad som hände i oktober gjorde klart

för mig, att det fanns kvar betydande
vinster, som medförde att trycket på
konjunkturen var större än vi räknat
med.

Herr Ohlin talar om att regeringen
nu först skall utarbeta ett förslag till
konjunkturbeskattning och sedan utreda
om det finns några konjunkturvinster.
Men kan man inte, herr Ohlin,
tänka sig att dessa utredningar ske
jämsides och att när det kommer ett
förslag om konjunkturbeskattning detta
förslag är åtföljt av en utredning om
konjunkturvinsternas uppkomst? Jag
tror att detta är en ganska vedertagen
ordning för skatteutredningsarbete.

Jag har inte sagt nej till framläggandet
av ett skattesänkningsförslag vid
nästa riksdag. Jag har bara sagt, att
jag inte lovar någonting. Jag vill ha
tid till övervägande och för att vidtaga
de åtgärder, som äro erforderliga för
att jag rimligen skall kunna framlägga
ett sådant förslag.

Herr Ohlin har också gjort den konstruktionen,
att konsekvensen av min
inställning skulle vara, att hur högt
skattetrycket än blev, vore en skattesänkning
omöjlig. Nej, min inställning
till frågan om en skattesänkning har
ingenting med skattetryckets höjd att
göra, utan den bygger helt på relationen
mellan statens inkomster och utgifter.
Det kan vara lättare att göra cn
skattesänkning vid ett lågt skattetryck
än vid ett högt skattetryck, nämligen
om statens inkomster i det förstnämnda
fallet äro större än utgifterna. Den
jämförelse som herr Ohlin gjort är därför
fullständigt meningslös. Att tillfälliga
inkomster skulle kunna läggas till
grund för en skattesänkning på sätt,
som herr Ohlin här gjort gällande, är
väl inte alldeles givet. Det beror t. ex.
på om vi betala tillfälliga utgifter med
ordinarie inkomster. Men om vi för
närvarande inte göra detta utan de ordinarie
inkomsterna gå åt till de ordinarie
utgifterna, så förstår jag inte
att det nu finns några förutsättningar

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

125

för en skattesänkning. Härmed vill jag
inte ha sagt, att det ena eller andra
av dessa alternativ föreligger, tv jag
har ännu inte fått någon klar uppfattning
om hur budgeten i det avseendet
kommer att ställa sig. Men jag
fruktar, att om det händelsevis skulle
finnas några ordinarie inkomster kvar
sedan de ordinarie utgifterna äro täckta,
är detta alltför litet för att räcka
som grundval för den tänkta skattesänkningen.

Herr Ohlin framhöll två gånger med
stort patos, att folkpartiet konsekvent
går in för en konjunkturbeskattning.
Men, ärade kammarledamöter, denna
konsekvens har, såvitt jag vet, endast
räckt en månad. I herr Ohlins tal av
den 30 oktober finns inte ett ord om
en konjunkturbeskattning. Däremot
finns det där ett uttryck, som närmast
tyder på att herr Ohlin då inte tänkte
sig att det skulle behövas en konjunkturbeskattning.
Jag vill inte med bestämdhet
säga att herr Ohlins uttalande
har denna innebörd — vi ha ju
alltid litet besvärligt med exegesen när
det gäller herr Ohlins uttalanden —
men så mycket är väl ändå säkert att
för folkpartiets vidkommande dök förslaget
om konjunkturskatt upp i en
motion under andra veckan i november.
Konsekvensen har alltså räckt en
månad. Det kan ju tänkas att folkpartiets
ledare tycker, att för hans partis
del är en under så lång tid förefintlig
konsekvens rent av ett underverk.

Vad beträffar frågan om konjunkturvinstbeskattningens
retroaktivitet, har
ju herr Hjalmarson redan belyst det
förhållandet, att herr Ohlin vill bekosta
utgifter under 1953 med inkomster
som inflyta under 1954, och jag
skall därför inte gå närmare in på den
saken. Jag vill bara ställa en fråga:
Är det någon som vet, att det verkligen
blir några konjunkturvinster under
1952? Att det finns sådana vinster för
år 1951 veta vi, och om man vill vara
säker på alt få in något på en kon -

Investeringsavgift m. m.

junkturskatt, bör man beskatta dessa
vinster, även om det är obehagligt med
en retroaktiv beskattning. I annat fall
är jag inte övertygad om att det kommer
att finnas så mycket konjunkturvinster
att Äeskatta. Det beror ju alldeles
på hur konjunkturen utvecklas.
Om det mot min önskan blir en fortsatt
inflation, kan det ju tänkas att det
under 1952 kommer att finnas sådana
vinster som man kan beskatta, men jag
tror dock inte att det är mycken mening
med att nu hålla på och spekulera
över om så kommer att bli fallet.

Herr Ohlin var mycket bekymrad
över att regeringen träffat överenskommelser
med skogsindustrien om
prisutjämningsavgifter. Det är klart att
man kan fråga sig, hur detta kommer
att stämma med en konjunkturvinstbtskattning,
men det har hela tiden varit
min mening att vi skulle taga upp
resonemang med industrien om saken,
och dessa resonemang komma i viss
mån att bli avgörande för hur en konjunkturvinstbeskattning
skall läggas.

Till sist vill jag säga några ord om
den förfärliga olycka som herr Ohlin
utmålade såsom en följd av regeringens
tal om exportavgifter. Herr Ohlin var
rädd för att vi med hjälp av dessa avgifter
skulle föra en politik, som i viss
mån ledde över exporten från den
europeiska betalningsunionens länder
till annat håll och som därigenom inte
bara skulle väcka en våldsam opposition
utan också ge upphov till sådana
konsekvenser, att bctalningsunionen
sloges sönder. Jag skulle vilja be herr
Ohlin att något mildra sitt patos härvidlag.
Det är nog inte alldeles riktigt
att framställa det hela så som herr
Ohlin gör. Den svenska regeringen har
icke ett ögonblick tänkt sig annat än
att vi skulle fullgöra våra förpliktelser
enligt bctalningsunionen. Detta innebär
att regeringen icke kommer att på
något sätt förhindra, att Sveriges fordran
inom betalningsunionen växer till
över 800 miljoner kronor — för när -

126

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Investeringsavgift m. m.

varande närmar sig vår fordran 500
miljoner kronor. Men vad händer när
vår fordran kommit upp i över 800
miljoner kronor? Låt oss se på fallet
Belgien. Detta land har för närvarande
eu fordran på ungefär 1 500 miljoner
svenska kronor, och detta förhållande
håller på att slå sönder betalningsunionen.
Det är denna fordran som gör det
så svårt att efter de tänkta linjerna
fortsätta med betalningsunionen. Kan
det då sägas vara ett hot mot den europeiska
betalningsunionen, att den svenska
regeringen helt stillsamt försöker
vrida Sveriges export något i annan
riktning, så att vi, samtidigt som vi
ge betalningsunionen den kredit, som
vi utfäst oss att ge, se till att denna
kredit icke ökas på ett sådant sätt, att
betalningsunionen försättes i de svårigheter
som ett överskridande av kvoten
i verkligheten medför?

Vilken olycka medför då detta för
den svenska exportindustrien? Ja, regeringens
resonemang kan väl inte leda
till något annat än att exportindustrien
kanske börjar överväga, om det inte
är klokt att försöka lägga sin export
på sådant sätt, att det hjälper regeringen
att lösa de problem som möta. Det
kan omöjligt vara till någon olycka,
vare sig för svensk export eller svenskt
näringsliv över huvud taget, om en sådan
åsikt skulle slå rot inom våra exportnäringar.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Jag hinner bara bemöta en liten
del av vad som här sagts.

Jag vill då först säga, att det förvånar
mig verkligen att finansministern
har djärvheten att på det sätt, som
han gjort, tala om att folkpartiet varit
konsekvent »en hel månad». Såsom
medgivits både här från regeringsbänken
och utanför riksdagen är det ju
inte mycket mer än en månad sedan
regeringen måste erkänna, att den felbedömt
läget och ändrat sin inställning
i enlighet därmed.

Finansministern frågar, hur man
kan veta att det blir några konjunkturvinster
under år 1952. Såsom herr
Sandberg redan sagt, vet man inte något
därom, men man måste vara förberedd
på båda delarna. Om det skulle
bli ett mera allmänt prisfall på svenska
exportvaror, är det väl ganska stor
sannolikhet för att det hela inte inskränker
sig till detta utan att det även
blir andra prisfall, som alltså verka
sänkande på levnadskostnaderna här i
landet. Då kommer ju hela frågan om
subventionering och dylikt i ett helt
nytt läge.

Finansministern kan väl inte på allvar
mena, att skatteinkomsterna på
vinster, som inflyta under 1952, inte
skulle kunna bli tillgängliga förrän i
mars 1954. Det behövs nog inte mer än
att finansministern t. ex. ställer i utsikt
en någorlunda förmånlig ränteberäkning
för att säkerligen många företag,
som under år 1952 ha konjunkturvinster,
skola vara villiga att i början
av år 1953 eller kanske t. o. m. i slutet
av år 1952 betala in ett approximativt
skattebelopp.

Jag återkommer kanske senare till
vad finansministern i övrigt här sagt.

Till herr Adolv Olsson vill jag bara
säga några ord med anledning av hans
uttalande om att man inte bör sänka
skatten, om man behöver höja den
igen om något år. Jag hade gjort gällande
att herr Olsson uttalat sig på
detta sätt, men han framhåller nu, att
lian sagt »nästa år». Men kan man,
herr Olsson, med säkerhet veta, hur det
ser ut nästa år? Yi ha sett, hurusom
landets finansminister för ett år sedan
gjorde en bedömning, som visat sig
vara fullständigt oriktig i jämförelse
med dagens läge, och sådant kan ju
inträffa flera gånger.

Med herr Adolv Olssons princip att
man icke skall sänka en skatt, om man
inte är säker på att kunna vidmakthålla
skattesänkningen, skulle det aldrig
bli några skattesänkningar. Vi för

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 33.

127

Investeringsavgift m. m.

vår del anse, att man skall sänka en
skatt, när man har möjlighet därtill,
även om man inte är säker på att kunna
bibehålla den lägre skatten. Det blir sedan
en politisk uppgift att så vitt möjligt
skapa resurser för att skattesänkningen
skall kunna vidmakthållas, och
vi tro att det tryck till återhållsamhet
med nya utgifter, som då uppkommer,
är nyttigt.

Därmed har jag också besvarat vad
finansministern här sagt om skattesänkningens
förhållande till normala
inkomster och andra inkomster.

Herr Hjalmarson framhöll, att högern
inte hade ändrat ställning i fråga
om subventionerna. Jag vill hänvisa
herr Hjalmarson till vad den tämligen
enhälliga högerpressen skrev om denna
sak under första hälften av november
månad. Jag brukar ju alltid göra
en distinktion mellan vad pressen säger
och den uppfattning partierna ha,
men högerpressen och, efter vad jag
vill minnas, även herr Hjalmarson voro
under första hälften av november så
eniga i fråga om subventionerna, att
man nog har rätt att draga vissa slutsatser
av vad som skrevs i pressen.
Det går inte att komma ifrån den
ståndpunkt, som då i häftig polemik
gentemot folkpartiet intogs på högerhåll.

Herr Hjalmarson undrade, om man
har några chanser att få något över
för en allmän skattesänkning, sedan
man först har använt konjunkturskatten
för att betala alla möjliga subventioner.
Men det behöver väl inte, herr
Hjalmarson, bli något över alls för att
det ändå skall finnas större möjligheter
att sänka den allmänna skatten. Ty
om man betalar tillfälliga utgifter med
tillfälliga inkomster, har man ju de
ordinarie inkomsterna kvar. Om man
däremot, såsom herr Hjalmarson vill,
betalar subventioner med ordinarie
inkomster, har man inte denna del av
de ordinarie inkomsterna kvar till en
skattesänkning. Så enkelt är det hela.

Till sist vill jag med tacksamhet notera,
att herr Hjalmarson förklarar att
folkpartiets ståndpunkt har ändrats
med konjunkturerna. Vi diskutera ju
här frågan om en konjunkturvinstbeskattning.
Intet beröm kan då vara
mer välplacerat än att man ändrat
ståndpunkt med konjunkturerna. Det
har t. o. m. regeringen gjort, ehuru
kanske på litet sent stadium.

Om jag mot min vana skulle — som
han gjort — i största allmänhet karakterisera
det ena och det andra partiet
—- den reflexion om socialdemokratien
och sparandet, som jag för en stund
sedan gjorde, var ett undantag som bekräftar
regeln — vill jag till herr Hjalmarson
säga: Allt hans tal mot konjunkturvinstskatten
visar bara, att högern
fortfarande står kvar på samma
ståndpunkt som den gamla högern med
dess obenägenhet att taga hänsyn till
de breda folklagrens intressen, när
dessa komma i konflikt med intressen
på annat håll, och dess obenägenhet att
kräva uppoffringar av dessa. Jag vill
bara tillägga, att om vi kunde belägga
denna högerns permanenta ståndpunkt
med en permanent skatt — alla äro vi
väl överens om att permanenta skatteinkomster
ge mer än tillfälliga — skulle
vårt statsfinansiella läge bli mycket
ljusare.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta behandlingen av förevarande
utlåtande ävensom handläggningen
av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7.30 em, då
enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.30 cm.

In fidem
Gunnar Britt It.

128 Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Investeringsavgift m. m.

Onsdagen den 12 december.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.

§ 1.

Investeringsavgift m. m. (Forts.).

Herr andre vice talmannen anmälde,
att behandlingen av bevillningsutskottets
betänkande nr 65, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om särskild avgift vid
vissa investeringar (investeringsavgift),
m. m., jämte i ämnet väckta motioner
nu komme att forsättas; och lämnades
vid fortsatt föredragning av punkten
A) 1), utskottets förslag till förordning
om investeringsavgift, 1 §, enligt förut
skedd anteckning ordet till

Herr HJALMARSON, som anförde:
Tillåt mig, herr talman, att genast hoppa
in, där debatten slutade före middagsrasten.
Jag vet, att det är många talare
anmälda, och jag skall därför inte förlänga
replikskiftet med herr Ohlin. Jag
skall emellertid be att inledningsvis få
göra ett par påpekanden till honom.

Herr Ohlin framhöll, att om vi använde
konjunkturskatten till den subventionering,
som vi alla äro överens
om, blir utrymmet desto större för skattelättnader.
Jag bortser från den orimliga
konstruktionen att betala subventioner
1952 med skatter, som förfalla
1954. Vad vi från högerns sida opponerat
mot är inte att folkpartiet vill använda
konjunkturvinstskatten till bostads-
och jordbrukssubventioner, utan
vad vi här diskuterat är att folkpartiet
vill därutöver haka på så mycket på
denna konjunkturskatt. Vi ha, mig ve -

terligt, aldrig ifrågasatt en allmän importsubventionering,
och vi ha aldrig
ansett det behövligt att taga in mera
skatteinkomster för att möjliggöra en
ökad sterilisering av pengar. Jag vill
även fästa uppmärksamheten på att högern
i fråga om bostadssubventioner
icke går lika långt som de övriga partierna
här i kammaren.

Det har sagts, att konjunkturvinstskatten
med hjälp av en favörränta
skulle kunna förskottsvis inbetalas i
slutet av 1952 eller i början av 1953.
Ja, herr talman, är detta ändå inte en
bra vacklande grund att bygga en sund
finanspolitik på, när man vet att skatt
på 1952 års konjunkturvinster över huvud
taget inte kan räknas ut förrän hösten
1953?

Regeringen överväger nu en retroaktiv
skatt. För ett ögonblick kunna vi
alldeles bortse ifrån den tänkta skattens
allmänna lämplighet eller olämplighet
och bara fasthålla vid att man i strid
med allmänna rättsgrundsatser tydligen
kommer att utforma skatten på så sätt,
att det blir en tillbakaverkande beskattning,
inför vars verkningar de skattskyldiga
skulle stå maktlösa.

Att socialdemokratien, som principiellt
utgår från statens rätt att disponera
över människornas inkomster, kan
godtaga en sådan skatt, det förstår jag.
Men låt mig fråga: Kan det vara möjligt
för bondeförbundet att göra det?
Hur kan en retroaktiv skatt vara förenlig
med bondeförbundets principprogram?
Hur är det möjligt att man från
bondeförbundets sida över huvud taget
kan diskutera att godtaga ett sådant avsteg
från alla sunda och riktiga principer
och samtidigt hävda dessa principer
åtminstone rent teoretiskt? Nöd

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35.

129

bryter lag, det vet jag. Men den nya
regeringskoalitionen kan väl i och för
sig inte ha skapat ett nödtillstånd.

Att vi nu skulle befinna oss i ett så
kritiskt läge, att vi måste åsidosätta demokratiska
rättsgrundsatser, det bestrider
jag för min del bestämt. Även om
vi inom högern till äventyrs skulle bli
alldeles ensamma, då det gäller denna
principiella fråga om retroaktiviteten,
komma vi att utan försök till undanflykter
bestämt motsätta oss retroaktiva
skatter av alla slag både nu och i framtiden.
Vi äro för vår del icke beredda
att sälja rättssäkerheten ens för 100
milj. kronor i nya skatteinkomster. För
oss står det klart, att nu om någonsin
måste medborgarnas krav på trygghet
och sin rätt hävdas, hävdas envist, uthålligt
och i alla sammanhang. Vi
komma där till en punkt, där inga
kompromisser äro tänkbara. Enligt vår
uppfattning är det en primär medborgerlig
rättighet att kunna träffa avtal,
som inte staten i efterhand kan efter
sitt skön korrigera. Säkerhet i ägandet,
okränkbarhet även gentemot myndigheterna
äro bestående värden av skapande
kraft även mot en inflations påfrestningar.
Det gäller här för stora värden
för att de skola kunna sättas upp
som pris i politiska taktiklopp.

Till bevillningsutskottets ärade ordförande
vill jag i detta sammanhang
framhålla följande. Han yttrade, att vi
nog kanske få taga en retroaktiv skatt,
ty annars blir det ingenting att taga. Ja,
jag måste säga, herr Olsson, att när man
fäller ett sådant yttrande, då har man
avlägsnat sig mycket långt från de principer,
som ha varit bärande för rättsutvecklingen
i Sverige.

Herr talman! Det är ju inte bara
punktskatter, som äro moderna just nu,
utan även punktprogram. Dessa politiska
facit kanske ha ett visst värde.
Under alla förhållanden ha de vissa
typografiska fördelar. Som en kort sammanfattning
av högerns ståndpunkt vågar
jag därför på denna årets sista de -

Investeringsavgift m. m.

battdag — efter högt föredöme — presentera
åtta punkter rörande den ekonomiska
politiken i det aktuella läget.

1) En stram och fast penningpolitik,
förd så, att en husmor känner att en
krona i dag kommer att vara värd en
krona i morgon. Sedelpressarna få arbeta
långsammare, räntan göras rörlig
och lågräntepolitik på grundval av tillräckligt
enskilt sparande uppställas som
mål. Modifierad investeringsavgift tilllämpas.

2) Med stöd av penningpolitiken sugas
företagens överskottsmedel upp för att
göra det lättare att planmässigt stärka
våra tillgångar av utländska pengar och
därigenom på nytt ge oss möjlighet att
köpa utifrån, där det är bäst och billigast.

3) Småspararna bli »mest gynnad nation»
och få skatten tillbaka på nysparade
medel, som inte lyftas de närmaste
åren.

4) De direkta skatterna sänkas för
alla för att skapa mer arbetsglädje och
trivsel i samhället och stimulera till
nya initiativ och ökad produktion. Skattekommitténs
nu framlagda förslag är
ett första steg i rätt riktning, som måste
följas av flera i fortsättningen.

5) Tendensen att oavbrutet lägga på
administrationen nya uppgifter måste
bestämt hållas tillbaka och motverkas
av en vilja att förutsättningslöst undersöka,
om inte människorna själva kunna
sköta en hel del, som staten nu tagit
hand om, lika bra eller bättre. Detta är
ett villkor för att kunna genomföra den
nödvändiga begränsningen av statsutgifterna.

6) Överenskommelserna om indragning
av cirka en miljard kronor från
skogsindustrierna godkännas. Skogsägarna
uppmuntras till frivilliga avsättningar
i skattefria investeringsfonder.

7) Avveckling av priskontrollen påbörjas
omedelbart inom sådana områden,
där konkurrensen bestämmer pri -

9 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 35.

130 Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Investeringsavgift m. m.

serna, t. ex. inom textilfacket. En rättvis
och ekonomiskt hållbar inkomstfördelning
tryggas genom fria förhandlingar
mellan arbetsmarknadens parter
utan statlig inblandning eller dirigering.

8) I all ekonomisk politik hävdas
kravet på rättssäkerhet. Det innefattar
för det första likhet inför lagen och för
det andra möjlighet för den enskilde att
på grundval av objektiva rättsregler
kunna i förväg med erforderlig visshet
bedöma verkningarna av sitt ekonomiska
handlande. Det innefattar slutligen
trygghet för sådana ekonomiska anordningar,
som medborgarna till eget
bästa redan vidtagit inom ramen för de
givna rättsreglerna.

Tillåt mig, herr talman, att bara i
korthet kommentera några av dessa
punkter. Då vill jag börja med att bemöta
några anmärkningar, som finansminister
Sköld riktat mot högerns ekonomiska
program.

Finansministern framhöll, att i det
program för inflationens bekämpande,
som man nu genomför i Danmark, återfinnas
en hel del punkter, vilka finansministern
tyckte sig känna igen från
debatten här i Sverige och från den
svenska regeringens egna initiativ. Finansministern
erinrade om att det i
Danmark ändå sitter en borgerlig regering,
en samregering mellan venstre
och det konservativa folkpartiet. Ja,
men herr finansminister, jag undrar,
om inte en man nere i Danmark skulle
bli ledsen, om han finge höra, att det
danska stabiliseringsprogrammet är ett
program, som uteslutande får tillskrivas
den borgerliga regeringen. Den mannen
är herr Skölds meningsfrände i
Danmark, förre statsministern Hedtoft.
Jag tror, att han bestämt vill ha ett ord
med i laget och gör gällande, att han
har en icke ringa andel i utformningen
av det danska antiinflationsprogrammet.

Därmed är jag, herr talman, inne på
en mycket väsentlig skillnad mellan
den politiska situationen i Danmark

och i Sverige. I Danmark har man nämligen
en regering, en borgerlig regering,
som är intresserad av att taga hänsyn
till oppositionens önskemål och
krav. Den regeringen försöker kompromissa
sig fram till en gemensam linje.
Finansminister Sköld måste nog erkänna,
att den danska situationen i
det avseendet ganska väsentligt skiljer
sig från den politiska situationen här i
Sverige.

Finansminister Sköld framhöll gentemot
det förslag, som väckts bl. a. från
vårt håll om sparfrämjande åtgärder,
att hur man än försöker konstruera
sådana förslag, kan man inte förhindra
— om jag får begagna det uttrycket —
att även de gamla spararna få en släng
av sleven. För all del, jag skall oförbehållsamt
erkänna att den risken finns.
Men är det då så orimligt att tänka sig,
att även de gamla spararna komma att
få åtnjuta någon liten kompensation?
Hur mycket ha de icke förlorat på den
hittills förda ekonomiska politiken!
Man har ju beräknat deras förluster till
ca 6 miljarder, ett belopp som är lika
stort som statens sammanlagda utgifter
enligt riksstaten och dessutom något
till. Är det då orimligt att ge även dem
någon liten kompensation? Kan man
inte tänka sig att spararna någon enda
gång få fylla någon annan funktion än
att bara betala förluster, som förorsakas
genom vanskötseln av landets ekonomi
från de styrandes sida?

Finansminister Sköld underströk vidare,
att det kanske skulle bli svårt att
fatta beslut om skattesänkningar redan

1952. Finansministerns resonemang
kunna vi naturligtvis inte gärna bedöma
förrän vi få se siffrorna i statsverkspropositionen.
Jag vill emellertid
något taga fasta på vad han yttrade,
nämligen att man skall försöka skapa
förutsättningar för en skattesänkning.
Jag vill då bara understryka, att det är
ett qavvisligt samhällsintresse att utrymme
skapas för denna skattesänkning.
Det är möjligt, att man får räkna

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35.

131

med en minskning i överbalanseringen
av budgeten för att möjliggöra dessa
skattelättnader. Jag betraktar för min
del en sådan utveckling som samhällsekonomiskt
fördelaktig. Den stimulans
för sparvilja, arbetsamhet och företagsamhet,
som en skattesänkning kommer
att medföra, väger oerhört mycket
tyngre än vad regeringen uppfattar som
en olägenhet därav, nämligen en begränsning
av tvångssparandet över
statsbudgeten.

Herr talman! Det är varken skogsägarna,
skogsbolagen eller bilägarna
som skola klara krisen åt oss andra.
Det är vi, som skola gemensamt rädda
penningvärdet — åt oss själva. Vi allihop.
Tekniken att plocka ut en grupp
och sätta den i gluggen — antingen
man gör det under skenet av allmängiltighet
eller ej — sättes nu i främsta
rummet in mot dem, som ha sin inkomst
av skogen. Fantasifulla skildringar
om hur dessa människor hugga
guld med vedyxa höra till ordningen för
dagen.

Jag har just i min hand en mycket
intressant siffersammanställning rörande
vissa jordbruksinkomster. Denna
sammanställning kommer att inflyta i
en doktorsavhandling, som ännu icke
publicerats. Siffersammanställningen visar
utvecklingen av jordbrukarnas inkomster
i en av de största kommunerna
i Norrbotten, nämligen Arvidsjaurs
kommun. Om man i mycket schematisk
form summerar resultatet av denna undersökning,
finner man att medelinkomsten,
brutto räknat, 1947 var G 800
kronor, 1949 8 200 kronor och 1950
8 450 kronor. Av dessa inkomster föll
cirka hälften på skogen och den andra
hälften på lantbruket. Vad komma nu
dessa skogsägare att tjäna i år? Skola
vi säga att de kanske komma upp till
11—12 000 kronor eller något i den stilen?
Kan detta verkligen vara inkomster,
som i så hög grad behöva sticka
folk i ögonen? Vad är det för märkligt
med dessa inkomster? Det gäller ju här

Investeringsavgift m. m.

inkomster som hundratusentals andra
människor i detta land för närvarande
uppbära.

Om jag inte minns fel, var det en
liberal statsman, som präglade uttrycket:
Vänta och se. Det skulle kanske
vara klokt att följa hans råd att vänta
och se hur länge toppen står sig, samtidigt
som man erinrar sig att här rör
det sig om en »låglönegrupp» med ett
hårt och tungt arbete, som visserligen
fått starkt stigande inkomster men förmodligen
av övergående natur. Det rör
sig om människor, som i stor utsträckning
ha en naturlig benägenhet att
spara, som i sin skog se en form av förmögenhet,
vilken de genom avverkning
förvandla till en annan. Det problem,
inför vilket skogsinkomsterna ställt oss,
är enligt vår mening ett speciellt sparproblem
— speciellt med hänsyn till
inkomstens natur och ursprung. Skogen
är en förmögenhet inte bara för sina
ägare utan för oss alla. Därför är det
ett intresse för oss alla, att en rimlig
del av skogens inkomster går tillbaka
till skogen, till skogsvårdande uppgifter.

Finansministern kritiserade vår linje
med ett frivilligt skogssparande och
ansåg att den tvångssterilisering, som
han och regeringen företrädde, var fördelaktigare.
Men är det ändå inte, herr
finansminister, på det sättet, att man
allmänt sett haft ogynnsamma erfarenheter
av tvångssparande? Herr Sköld
har själv upplyst oss om att man uppenbarligen
inte haft några uppmuntrande
erfarenheter från Danmark av tvångssparande.
I stor utsträckning blir det
vid ett tvångssparande fråga om att
flytta över pengar från ett bankkonto
till ett annat, från det egna kontot till
statens spärrkonto. I vissa fal! kanske
man t. o. m. får låna ihop pengar för
ändamålet. Varför skola då icke samma
olägenheter framträda vid ett tvångssparande
av inkomster från skogen?

Vissa länsstyrelser ha också i sina
remissvar påpekat, att man måste räkna
med att det då och då kommer att in -

132

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Investeringsavgift m. m.

träffa, att man tvångssteriliserar medel,
som kunde ha behövts för att bestrida
vissa enskildas levnadskostnader. Jag
vet att lierr Sköld kan svara, att vederbörande
i så fall alltid ha möjlighet att
begära dispens. Då vill jag emellertid
säga, herr talman, att nog är det ändå
utomordentligt förödmjukande, att svenska
medborgare skola behöva ha statens
tillstånd för att använda sina egna sparpengar
för att klara uppehället för sig
och sin familj. Om man inte säger nej
till en sådan politik i detta fall, tror
jag att man inte har någon verklig
plattform för att säga nej till liknande
tvångsåtgärder mot andra grupper, t. ex.
nya skatter mot löntagare som ha skaffat
sig för höga löner enligt finansministerns
uppfattning.

Helt annorlunda förhåller det sig
med det frivilliga sparandet. Där har
man en garanti för att det verkligen
rör sig om ett nysparande. Det frivilliga
sparandet medför icke dessa stötande
konsekvenser för den enskilde
och åsidosätter icke principen om likhet
inför lagen. Det frivilliga sparandet
medför i den form, som vi ha velat
förorda, en stark stimulans till samhälleliga
investeringar.

Hela metoden att tvångsdisponera
vissa enskilda människors inkomster
är förkastlig. Socialdemokrater och bondeförbundare
skjuta nu in sig på skogsägarna,
när det gäller tvångssteriliseringen.
Folkpartiet är berett att gå något
längre. Vilka grupper man angriper
avgöres rent godtyckligt efter politiskttaktiska
linjer. Eller har man inom regeringen
kanske rent av övervägt att
tvångssterilisera en del av stockholmsmurarnas
konjunkturförtjänster?

Herr talman! I en mycket stor folkpartistisk
tidning nere på västkusten
läste jag, att det i själva verket var
folkpartiet, som vann valet i England,
och att den svenska riksdagen har fördelen
att bland sina medlemmar räkna
en egen upplaga av den stora engelska
krigsledaren, vars dietvanor dock

icke i allt torde tillfredsställa hela det
svenska folkpartiet. Tidigare har folkpartiet
vunnit valen i Danmark, Finland,
Norge och möjligen också Australien.
Stärkt av dessa internationella
framgångar har partiet sedan adopterat
en tanke från den riktige Mr Churchill
om konjunkturvinstskatt utan att
nämnvärt intressera sig för att London
icke riktigt är Stockholm och Westminster
icke är Helgeandsholmen. Vad
som därefter inträffade var helt enkelt
det, att man plötsligt arrangerade ett
slalomlopp — i vilket från vänster
räknat herrar Ohlin, Erlander och Hedlund
startade — om förstfödslorätten
till denna geniala tanke. Vem som vinner
loppet är ännu oavgjort, men herr
Ohlin förefaller onekligen skickligast i
svängarna.

I den reservation, som folkpartiet nu
avgivit, återfinnes ju som vi veta en
nyhet. Det är nyheten om konjunkturvinstskatten,
som skall beslutas till
varje pris och utan utredning om skattens
lämplighet och nödvändighet. Vilka
uppgifter regeringen tillämnat denna
skatt är ännu oklart. Vad folkpartiet
avser är däremot för en gångs skull
alldeles klart. Jag har delvis berört
detta tidigare, men jag skulle gärna
vilja sammanfatta vad denna skatt
skall medföra.

Skatten skall 1) lätta den börda,
som den internationella rustningskonjunkturen
lägger på konsumenterna;
2) göra inkomstfördelningen i samhället
rättvisare; 3) betala importsubventioner,
livsmedelssubventioner, bostadssubventioner
och kanske litet annat;
4) möjliggöra en allmän samling kring
en återhållsam politik; 5) underlätta
en allmän skattesänkning; 6) skapa
ett gynnsamt utgångsläge för årets avtalsförhandlingar;
7) möjliggöra steriliseringar;
8) bidraga till att skydda
näringslivet mot socialiseringshotet;

9) skapa ett slags moralisk upprustning
i den svenska företagarvärlden.

Skatten skall däremot inte medföra

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35.

133

krångel, inte hindra produktionen, inte
träffa annat än verkliga storhejare inom
näringslivet, inte drabba tidigare
hopsparade vinster. I övrigt ingå reservanterna
»ej på frågan om konjunkturbeskattningens
utformning eller höjd».

Den 13 november skrevs den första
beställningen under. I dag — den 12
december — borde helst beslutet redan
ha varit fattat. Då detta av någon
obegriplig anledning tydligen ej blir
gjort vill jag i all vördsamhet ge finansministern
ett litet råd. Tillkalla
ledamoten av riksdagens andra kammare,
professor Bertil Ohlin, med uppgift
att som ensam sakkunnig före nästa
riksdags början framlägga förslag
om konjunkturvinstbeskattning'' i huvudsaklig
överensstämmelse med de
riktlinjer, som angivits i motion nr
675 i denna kammare samt i den av
herr Petrén m. fl. till bevillningsutskottets
betänkande nr 66 avgivna reservationen.
Att göra tulipanaros bör ej
vara svårare än att skriva det. Låt, herr
finansminister, i avvaktan därpå den
ekonomiska insikten besegra den politiska
taktikkänslan. Verkligheten är ju
ändå den, att utrymmet för en extra
konjunkturskatt är synnerligen begränsat,
att skatten kommer att ge en mycket
begränsad summa i statsinkomster,
att den måste utformas grovt schablonmässigt
och skapa många orättvisor
och att den blir verkningslös ur inflationssynpunkt.

Jag skulle här också vilja säga ett
ord till herr Ohlin. Hur långt skall
man gå när det gäller att utforma
skatter och öka skattetrycket här i
samhället? Beträffande de största inkomsttagarna
tar ju staten redan nu
80 procent av deras inkomster. Beträffande
de utdelade bolagsvinsterna ta
staten och kommunerna låt oss säga
75 procent av pengarna. Vi äro vidare
häggc två, herr Ohlin, fullt överens om
att det väsentligaste och viktigaste
medlet att komma till rätta med högkonjunkturen
är en hård och bestämd

Investeringsavgift m. m.

kreditåtstramning. Slutligen är det meningen
att man skall dra in en miljard
kronor från exportindustrierna. Allt
detta äro vi eniga om. Det är detta,
som utgör bakgrunden till herr Ohlins
mycket — för att använda ett milt uttryck
— grundlösa påstående om att
vi inom högern inte skulle vara benägna
till åtgärder, som kunna medverka
till att skapa den allmänna återhållsamhet
i vår ekonomiska politik,
som vi allesammans eftersträva. Nej,
minsann, det blir inte så mycket över
för en sådan konjunkturvinstskatt.
Herr Ohlin vet precis lika väl som jag
att det förmodligen — även om man
tar en retroaktiv skatt och samtidigt
tar hänsyn till att en konjunkturvinstskatt
kommer att begränsa inkomstskatten
— inte kan röra sig om att få
in mer än 75 å 100 miljoner kronor
netto till statskassan, såvida det inte
är fråga om att bryta avtalet med
skogsindustrierna och överföra en de!
nu steriliserade medel för att användas
till subventioner, vilket sannerligen
vore en ganska egenartad antiinflationspolitik.

Därmed är jag inne på den andra
sidan av denna debatt, den som framför
allt berör löntagarna. Man talar om
konjunkturskattens stora betydelse för
höstens avtalsförhandlingar. Innebörden
i detta tal är ju framför allt att
man tänker sig, att man skall kunna
subventionera bort en del av lönekraven.
Låt oss då, herr talman, fråga oss,
vilken omfattning dessa subventioner
skola ha för att de över huvud taget
skola få någon nämnvärd inverkan på
avtalsförhandlingarna. Varje människa
som något sysslat med dessa ting begriper
väl, att skola subventionerna ha
någon betydelse, måste de taga bort
låt oss säga 4 å 5 procent av levnadskostnaderna.
Vad skulle detta innebära
i pengar för statskassan? Jo, det skulle
röra sig om ca 750 miljoner kronor eller
ungefär hälften av försvarskostnaderna.
Men om belopp av denna stor -

1''*

134

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Investeringsavgift m. m.

leksordning har det aldrig varit fråga.
Bostadssubventionerna tillfalla en liten
avgränsad grupp hyresgäster, de
aktuella livsmedelssubventionerna röra
sig om 100 å 150 miljoner kronor. Detta
är allt — förutom vissa allmänna resonemang
i en motion, som ingen
egentligen tycks vilja yrka bifall till.

Låt oss översätta dessa belopp till ett
begripligt språk för varje människa i
detta land. Vilket konkret belopp får
menige man genom dessa subventioner,
som vi alla äro överens om? Ja, utslaget
inte per invånare här i landet —-det vore fel — utan på varje inkomsttagare,
som är upptagen i taxeringslängderna,
rör det sig om en summa
av två eller tre tjugofemöringar i
veckan.

kan detta röra sig om i pengar för
våra medlemmar? De få då höra, att
det är för att skydda löntagarna mot
rustningskonjunkturens konsekvenser
som folkpartiet bjuder dem subventioner,
som i värde motsvara vad en
skolpojke i småklasserna normalt har
i veckopengar. — Vad komma då dessa
fackföreningsfunktionärer att säga?
Endast hänsyn till herr talmannens
ständigt vaksamma klubba kan hindra
mig att referera vad arbetarsidans förhandlare
förmodligen skulle säga inför
ett sådant förslag. Jag menar, herr talman,
att svenska förhandlare fortfarande
då och då använda ärans och
hjältarnas språk — inte vetenskapligt
halvlatin.

Över huvud taget har jag en mycket
stark känsla av att det är ett mycket
stort avstånd mellan å ena sidan dessa
fina och luftiga riksdagsdebatter, där vi
rulla oss i miljoner och miljarder, och
å andra sidan de enkla och praktiska
realiteterna vid förhandlingsbordet,
där löntagare och arbetsgivare mötas.
Jag tror, herr talman, att sociala åtgärder
av olika slag mycket litet påverka
avtalsförhandlingarna. Detta visar
en långvarig erfarenhet. Jag kan
t. ex. för min del inte se, att de olika
semesterreformerna avsatt några som
helst spår i avtalsförhandlingarna. Där
rör det sig ändå, reellt sett, om mycket
större belopp än dem vi nu diskutera.
Det enda som är avgörande är
det allmänna marknadsläget.

Naturligtvis kunna sociala åtgärder
indirekt ha betydelse för det allmänna
marknadsläget. Jag vill inte heller bestrida,
att även en konjunkturskatt kan
påverka läget på arbetsmarknaden. Men
hur kommer konjunkturskatten att inverka
på parternas beteende — framför
allt på arbetsgivarnas beteende —
vid förhandlingsbordet? Jo, skatten får
en rakt motsatt effekt mot vad man
uppenbarligen anser önskvärt. Självfallet
kommer skatten att göra företagarna
mera benägna att tillmötesgå

Låt oss, herr talman, lämna de stora
orden hemma och se till realiteterna.
Låt oss föreställa oss att herr Åqvist
i denna kammare, när han möter förtroendeman
Hedberg i Sko- och läderarbetarförbundet,
eller herr Kollberg,
när han träffar S. A. Johansson i Handelsarbetarförbundet,
herr Petrén i
sina förhandlingar med Metallindustriarbetarförbundets
Arne Geijer eller
herr Bergvall — som jag nyss såg här
i kammaren — i förhandlingarna med
kommunalarbetarförbundets ordförande,
Gunnar Hallström — låt oss tänka
oss, att dessa företrädare för arbetsgivarna
skola säga så här: Nu förstår
ni att ni måste vara återhållsamma, tv
nu skola vi hjälpa er att bära rustningskonjunkturens
konsekvenser. Vi
skola göra det lättare för er såsom konsumenter
att klara krisens svårigheter.
I gengäld måste ni visa, att ni ha förståelse
för detta och äro beredda att
dämpa ner edra anspråk —- kanske inte
ända ned till de 4 procent, som herr
Sköld tidigare resonerade om, men ändå
en hel del.

Vad komma dessa fackliga förtroendemän
att svara på detta? Ja, svara
de, det låter för all del fint, men vad

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35.

135

löntagarnas önskemål. Det är nu en
gång så, att en företagare hellre betalar
ut en del av sina vinster i form av
löner åt sina egna anställda än i form
av skatter till staten. De fiskaliskt sinnade
människorna bli kanske indignerade
över detta, men jag känner inte
någon indignation. Jag finner det vara
alldeles naturligt. Jag konstaterar, alt
denna tendens redan började framträda
på den svenska marknaden efter
denna konjunkturskattedebatts början.
Jag vill tillägga, att den även framträtt
retroaktivt.

Högern har aldrig med sina begränsade
förslag till subventioner syftat till
något ingripande i avtalssituationen.
Att vi accepterat övergångssubventioner
på bostadsområdet beror på ett
nödläge, som delvis framkommit därför
att en av oss begärd nyorientering
av bostadspolitiken icke kommit till
stånd. Om nödtvånget att just i dagens
läge möta skördeskadorna med extra
ordinära åtgärder ha aldrig rått några
delade meningar. Dessa medgivanden
åt subventionsmetoder hindra ej, att
man bestämt hävdar att det över huvud
taget är en orimlig föreställning,
att statliga subventioner skulle kunna
ersätta arbetsinkomster.

En och annan företagare här i landet
skulle kanske tycka det vara en
fördel, om staten betalade en del av
hans löneutgifter i form av subventioner,
men tänker han sig för måste han
nog inse, hur dyrt han själv och alla
de andra få betala denna hans skenbara
lättnad — betala i form av en förfalskad
prisnivå och i form av mycket
ogynnsamma konsekvenser vid allt
förhandlingsarbete i fortsättningen.

Varken ur tjänstemannens eller arbetarens
synpunkt kan det heller vara
fördelaktigt, alt cn del av lönen betalas
ut i avlöningskuverten och en annan
del i form av allmänna subventioner,
som löntagarna i realiteten ändå
själva få vara med om att till en del
betala. Subventionsmetoden likriktar.

Investeringsavgift m. m.

Den gör individerna och grupperna
mera beroende, politiskt sett.

Att speciellt tjänstemännen skulle ha
fördel av allmänna subventioner kan
aldrig vara riktigt. För dem gäller det
att hävda sina intressen — sina rimliga
krav på kompensation för eftersläpningen
och på en rättvis andel av
produktionsökningen — att hävda dem
enskilt och genom sina organisationer.
Tjänstemännen skola inte ha statliga
understöd utan lön för sin insats och
efter sin insats.

Herr talman! Låt mig sluta med detta.
Vad gå löntagarnas krav ut på vid
höstens avtalsförhandlingar? Jag tror
att en mycket försiktig och i underkant
hållen överslagsberäkning visar,
att man genomsnittligt ligger på åtminstone
20 procent. Detta är mycket
fjärran från herr Skölds utgångspunkter
för bara en kort tid sedan. Därtill
kommer kravet på återinförande av
den indexlön, som parterna för ett år
sedan med en gemensam känsla av
lättnad gjorde sig fria från.

Vad visar detta? Jo, att man inte vågar
tro på framtiden och ännu mindre
på den regering, som kom till för
att stabilisera penningvärdet. Det visar
att socialdemokratien ännu en gång
misslyckas i sina försök att underbygga
en avtalsrörelse. Det misslyckandet
reparerar man inte med tvångsingripanden
mot skogsägarna eller någon
annan grupp, vilket i sin tur kanske
framkallar nya tvångsingripanden
—■ avverkningsplikt och arbetsplikt av
samma art man tillämnat sjuksköterskorna.
Inte heller kommer man ifrån
svårigheterna genom att trycka mer
sedlar eller större sedlar. Sedlar kan
regeringen trycka, skatter kan den taga
ut i ständigt stigande omfattning. Den
kan rekommendera och dirigera —
ransonera och reglera. Men en sak
kan den aldrig lagstifta fram eller
tvinga fram, hur många mandat den
än behärskar och vilka medlöpare den
än får — förtroendet till penningvär -

136 Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Investeringsavgift m. m.

det och framtiden. För den skull behövs
en annan politik, en politik som
angriper inflationen och det orimliga
skattetrycket från roten.

Vidare yttrade:

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! Inflationsspöket
skall drivas på flykten!
Det är något som alla säga, men man
vill helst stå bakom knuten själv medan
andra ta obehaget. Olika åtgärder föreslås
i detta sammanhang. För någon tid
sedan beslutade vi här i riksdagen en
åtgärd, som syftade till att komma till
rätta med inflationen. Jag tänker naturligtvis
på bilaccisen. I debatten om bilaccisen
yttrade finansministern, att om
bondeförbundsrepresentanterna i regeringen
hade motsatt sig denna avgift,
hade förslaget inte framlagts. Jag är
övertygad om att uttalandet rätt återger
förhållandena. Hade bondeförbundet
inte velat vara med om denna accis,
hade den heller inte blivit genomförd.

Nå, har man frågat från något håll,
varför gick då inte bondeförbundet
emot denna accis? Jo, helt enkelt därför
att när vi gingo in i regeringen
gjorde vi inte det i akt och mening att
stjälpa de olika förslag till åtgärder,
som kunde tänkas medverka till ett
stabilt penningvärde.

I en tidning har folkpartiet annonserat,
att man kräver att det skall göras
slut på straffbeskattningen av bl. a.
motorismen — detta är således inte något
som vederbörande tidningschef
själv står för utan partiet som sådant.
Jag antar att man då syftar på just
denna bilaccis, som genomfördes för
några veckor sedan. När man nu från
folkpartiets sida är beredd att genomföra
en investeringsskatt på synnerligen
nödvändiga varor av skilda slag,
har man då den uppfattningen att motorismen
— privatbilarna t. ex. — skall
lämnas utanför, eller är man beredd

att återtaga vad man här annonserade
om för några veckor sedan?

Bland de åtgärder som övervägas är
ju den s. k. konjunkturbeskattningen
av övervinsterna. Jag har ingen anledning
att ställa upp i någon tävlan om
vem som först kom fram med detta
förslag, men jag är däremot angelägen
framhålla, att vill man genomföra en
klasskatt på någon viss grupp av människor,
då sätter jag mig emot det och
går i stället in för en allmän beskattning
av denna typ.

Det är så angeläget att komma till
rätta med penningvärdet och få det stabilt,
att jag tycker att man i detta sammanhang
bör deklarera, att skulle de
redan vidtagna och planerade åtgärderna
inte visa sig vara till fyllest, då
äro vi från vårt håll beredda att överväga
nya och ytterligare åtgärder, som
kunna vara ägnade att åstadkomma den
stabilitet, som vi alla vilja ha. Det är
klart att åtgärderna förefalla att vara
oangenäma, men meningen är naturligtvis,
att de tillsammantagna i själva
verket skola vara till fördel för det
svenska folket. Det är i medvetandet
härom, som vi från vårt håll medverka
till dessa ting.

Den investeringsavgift, som man diskuterar
här i dag, förefaller det att råda
så gott som fullständig enighet om så
till vida, att alla partierna mena att
denna investeringsavgift är nödvändig.
Högern anser visserligen att man under
det första året skall nöja sig med
en 10-procentig avgift och under det
andra året gå in för en 15-procentig
avgift. Folkpartiet vill ha avgiften endast
under ett år och då med 10 procent.
När folkpartiet på detta sätt vill
begränsa avgiftens giltighetstid till endast
ett år, kan ju detta näppeligen tolkas
på annat sätt än att folkpartiet,
trots allt, har en ganska hög tanke om
regeringens stabiliseringspolitik och utgår
ifrån, att man inte behöver behålla
avgiften för 1953. Någon annan rimlig
förklaring finns ju inte, eftersom det

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35.

137

måste stå klart för folkpartiet, att man
knappast kan anta lagen för 1952 och
sedan förlänga den för 1953. Människorna
skulle då säga sig, att det här
är något som kommer att förlängas med
ett år i taget undan för undan, och
detta skulle innebära att avgiften väsentligen
förlorade sin effekt.

Man har nu framställt krav på en hel
rad uppmjukningar i förslaget till investeringsavgift.
Jag tror, att man får
en ganska god föreställning om vart
man vill komma i det hänseendet, om
man tar del av folkpartiets motion. Det
finns i den inte mindre än åtta punkter,
där man hopat undantag på undantag
på undantag. Det är fråga om ersättningsanskaffning,
och det är fråga om
båtar, och det är fråga om jordbrukets
ekonomibyggnader och annat, så att det
blir snart sagt inte mycket kvar att
lägga avgiften på. Hur går det med
effekten, om man på det sättet gör dussintals
betydelsefulla undantag från investeringsavgiften?
År det då egentligen
någon större mening med att införa
den?

Jag nämnde jordbruket och jordbrukets
ekonomibyggnader. Från både högerns
och folkpartiets sida har det
krävts, att dessa byggnader skola undantas.
Jag föreställer mig, att många
representanter för de båda partierna i
andanom se de svårigheter som skola
möta bondeförbundet, då det inte sluter
upp med högern och folkpartiet på
denna punkt och begär, att jordbrukets
ekonomibyggnader skola undantas. Men
tro ni något sådant, då misskänna ni
landets bönder. Jag tror inte att de ha
den mentaliteten, att de begära att det
skall stabiliseras men att man absolut
inte får ordna det så, att de behöva
vara med i stabiliseringssträvandena.
Så känner jag inte landets bönder, och
jag vågar påstå, att jag har haft tillfälle
att kontrollera uppfattningarna i detta
hänseende vid åtminstone ett femtontal
möten i skilda län ute i landet under
hösten. Genomgående har den uppfatt -

Investeringsavgift m. m.

ningen kommit till synes från böndernas
sida, att skall det stabiliseras, så
få vi också vara med och ta vår
andel av bördan. Vi vilja naturligtvis
inte ta mer än vad som på oss ankommer,
men vi vilja absolut inte svära
oss fria och absolut inte dra oss undan
från våra skyldigheter gentemot land
och folk. Detta är, herr Kristensson i
Osby, som ställde frågan till mig för
en stund sedan, den enkla sanningen.
Jordbrukarna vilja inte åka snålskjuts
på andra samhällsgrupper.

Den regering, som bildades för ett
par månader sedan, är, sade herr Ohlin
i dag, snarlik den gamla. Ja, det är
ungefär detsamma i så fall, som hans
partivänner, t. ex. i Eskilstuna-Kuriren,
anse sig kunna konstatera om den nuvarande
regeringen i England. De ha
nödgats konstatera, att det inte är stor
skillnad på den politik, som Churchill
måste föra, och den, som labourregeringen
hade drivit, helt enkelt därför
att det i dagens situation inte är så förfärligt
mycket att välja på. Och det är
något, som mycket klart och tydligt har
kommit till uttryck även i denna kammare,
inte bara i dag utan också tidigare.
Oppositionen står ju tämligen tomhänt.
Den har inte mycket att komma
med utöver vad regeringen har föreslagit
utan måste ge till känna, som herr Hjalmarson
gjorde, efter det att han hade
räknat upp praktiskt taget alla regeringens
medel för att komma till rätta
med inflationen, att allt detta äro vi
ju överens om.

Sedan har oppositionen en del tilllägg.
Börjar man syna dem i sömmarna,
så finner man dem vara luft och såpbubblor
praktiskt taget genomgående.
När man talar om sparandet, så rör
man sig på önsketänkandets område;
man drömmer: man vill att det skall
sparas — och det vilja vi allesammans
— och så bygger man upp stabiliteten
på dessa drömmar.

Låt oss, sade herr Hjalmarson, lämna
de stora orden hemma. .lag skulle vilja

138

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Investeringsavgift m. m.

returnera detta till båda oppositionspartierna.
Låt oss vara någorlunda ärliga
mot varandra, låt oss klara ut att
det faktiskt förhåller sig på det sättet,
att när det gäller flertalet reella åtgärder,
så äro vi praktiskt taget överens
om metoderna för stabiliseringen, och
när man kommer utanför enigheten, så
rör man sig på ganska lös sand.

Det är beklagligt, när det nu ligger
till på detta sätt, att oppositionen skall
föra en propaganda, som ger svenska
folket anledning att tro, att allting som
görs är tokigt och att det kan just inte
bli sämre. Det föranleder mig att säga,
att om vi få stabilitet i samhällsekonomien,
vilket jag räknar med, så är det
inte på något sätt tack vare oppositionen
utan trots oppositionens svartmålningar,
ägnade att undergräva förtroendet
för stabiliseringspolitiken, som vi
fått den stabilisering som kommer att
inträda, om det går som regeringen
väntar sig.

Jag skall kanske sedan säga några
ord om steriliseringen av skogsvinsterna
och då först beröra skogsinkomsterna.
I pressen har det förekommit generaliseringar
och missvisande uppgifter,
som varit ägnade att ge allmänheten
den uppfattningen, att det här är
fråga om prisökningar på 150, 200, ja
300 procent. Det är uppgifter som när
det gäller bönderna i allmänhet äro i
allra högsta grad missvisande. Det förhåller
sig så, att virket försäljs på två
olika sätt. Ibland säljer man träden där
de stå — man säljer skog på rot, som
det heter — ibland säljer man bearbetat
virke. Det har varit en förvånansvärt
stor prisskillnad mellan virket på
rot och det färdiga virket. Finansministern
liar klargjort anledningen till detta
tidigare i dag. Han sade, att industrien
under 1951 har haft ett mycket gott år
med betydande vinster. Dessa vinster
vill man helst inte skatta så mycket för,
och därför skaffar man sig avskrivningsobjekt;
man köper skog på rot för
att kunna göra avskrivningar. Det är

alltså den fria avskrivningsrätten, som
har drivit upp rotposterna till ett exceptionellt
högt pris. Det har förelegat
en tävlan mellan de olika industribolagen
om att komma över rotposterna och
på det sättet förvärva avskrivningsobjekt,
vilka man har kunnat skriva ned
ända till tio procent av inköpsvärdet.

Sedan kommer jag till nästa led i
detta sammanhang. De som sälja skog
på rot äro i första hand kronan och
de ecklesiastika boställena och i mindre
utsträckning bönderna. Bönderna sälja
den övervägande delen av sitt virke i
färdigberett skick och ha fått nöja sig
med den mindre prishöjningen. Den har
ingalunda varit oväsentlig — det är det
sista jag skulle vilja göra gällande —-men den har varit mycket mindre än
man på sina håll påstått. Nu sedan prisbildningen
börjat klarna för landet i
dess helhet kan man konstatera, att
priserna i stället för att ha ökat med
200 å 250 procent ligga ungefär 50 procent
över fjolårets. Detta är en inte föraktlig
höjning, men det är dock väsentlig
skillnad mellan 50 procent och 200
procent.

Jag vill sedan ingalunda förneka, att
priserna stego också under fjolåret. Men
i det sammanhanget får man komma
ihåg, att priserna året dessförinnan, år
1949, lågo 30 och på sina håll 40 procent
lägre än år 1948. Man skall inte ta
ett bottenläge som jämförelseobjekt, ty
då blir det hela rätt så missvisande.

Allt galet här i landet tycks ha kommit
av de höga skogspriserna. Fylleriet
har ökat i en grad, som tycks vara oroväckande,
och snart sagt allt elände,
som kan tänkas komma att övergå vårt
land, beror på den femtioprocentiga
höjningen av skogspriserna. Visserligen
är det väl så, att de som bo ute i bygderna
och träffa de människor, vilka
prishöjningarna ha kommit till del,
känna inte till allt detta. De ha inte
gjort några iakttagelser om fylleriets
ökade omfattning osv., utan det är de
som bo här i Stockholm och skriva hu -

Nr 35.

139

Onsdagen den 12 december 1951 em.

vudstadsbladens redogörelser som känna
till detta.

Om jag så skulle säga några ord om
spärrkontoinsättningarna, vill jag till
en början konstatera motstridiga uppgifter
i folkpartipressen om effekten av
spärrningen. I en del av tidningarna
görs det gällande, att detta är ett väldigt
hårt ingrepp mot skogsägarna. Hur
i all världens dar ha bondeförbundets
representanter i regeringen kunnat vara
med om att föreslå något sådant? undrar
man. I andra tidningsorgan och jag
vill minnas också i folkpartimotionen
— jag ber om ursäkt om jag missminner
mig — gör man gällande, att denna
sterilisering inte är någon egentlig belastning
för skogsägarna; den är snarare
en fördel för dem i skattehänseende,
och sammantaget är det absolut
ingen belastning. Det skulle vara väldigt
intressant att veta, vilken folkpartiets
ståndpunkt är. Det kanske herr Ohlin
kan stå till tjänst med att tala om för
oss. Är den sterilisering, som är föreslagen
i propositionen, en fördel för skogsägarna
eller är den en nackdel för dem
eller är den ingendera delen?

Vad högerns ståndpunkt i denna fråga
beträffar, så är den ju mycket klar,
i första hand i fråga om utformningen,
och jag tror också i fråga om effekten.
När det gäller effekten i stabiliseringshänseende
skulle jag vilja säga, att den
blir så pass liten, att det inte är mycket
att ha besvär med.

I fråga om folkpartiets inställning är
saken väsentligt mera komplicerad, uppenbarligen
därför att motionen och
den ståndpunkt, höll jag på att säga,
men jag menar naturligtvis de ståndpunkter,
som partiet har intagit, äro
avsedda att tjäna skilda syften. Det ena
syftet är att tillfredsställa löntagarna genom
att försöka inge dem den känslan,
att man här drivit fram omhändertagandet
av en hel del skogspengar, som
skola gå till de anställda. Herr Hjalmarson
har räknat ut hur mycket det skulle
komma att bli ungefär. .lag har inte

Investeringsavgift m. m.

kunnat följa hans räkneoperationer till
fyllest, men inte blir det väl summor av
den storleksordningen i varje fall, som
folkpartipressen tycks ha räknat med.

Det andra syftet är att försöka ge skogsägarna
intrycket, att man velat åstadkomma
något, som för dem vore lindrigare
än det som bondeförbundet anslutit
sig till. Ja, denna medalj har två sidor,
som det så ofta brukar vara. Jag tror
emellertid att skogsägarna ha fått klart
för sig var de ha folkpartiet. Folkpartiorganet
Västerbottens-Kuriren har skivit
något om ett härtåg mot skogsägarna.
Kan tidningen därvid avse något annat
än vissa falanger inom folkpartiet? Det
är ganska träffsäkert beskrivet, tycker
jag, och passar utmärkt in på folkpartiet.
Nåja, jag skulle tro att skogsägarna vid
det här laget börja på att bli rätt så
klara över folkpartiet och dess inställning.
Sedan är nästa fråga bara hur det
kommer att gå med löntagarna.

Det var en väldigt karsk ton i motionen,
där man skulle ha fram 40 procents
sterilisering på rotposterna och
20 procents sterilisering på det färdiga
virket, och detta skulle ske tvångsvis.
Ingen ränta till skogsägarna, men däremot
straffränta skulle det vara, om
skogsägarna skulle få ut något i förväg.
Visserligen skulle förslaget genomföras
bara under ett viss villkor, nämligen under
det villkoret, att den mångomskrivna
konjunkturvinstskatten inte var färdig
den dag vi skulle behandla investeringsavgiften.
Man behövde inte någon
större erfarenhet för att säga sig, att det
var omöjligt att få ett förslag om konjunkturvinstskatt
färdigt så fort. Det
skulle vara att underskatta motionärerna
att tro, att de inte ha insett detta.

Nu har man hoppat över på en annan
linje och skall ha frivillig sterilisering
plus en konjunkturskatt, som, om jag
fattat herr Ohlin rätt här i dag, inflyter
1954. Det kan hända att löntagarna
under 1952 känna sig tacksamma för att
det på denna väg kommer in en del
pengar i statskassan 1954. .Tåg vet inte

140 Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Investeringsavgift m. m.

om det är så, men det är möjligt. Ledsna
kunna de ju inte bli i alla fall, men
mycket mer är det väl heller inte.

Folkpartiets ställning till konjunkturvinstskatten
är ju ett helt kapitel för
sig. Jag skall inte gå in på den saken
ytterligare i detta sammanhang utom på
en enda punkt, och det är i vad konjunkturvinstskatten
gäller 1951 års inkomster.
Herr Ohlin intog den ståndpunkten,
att det skulle nog inte vara
möjligt att beskatta 1951 års inkomster,
därför att regeringen hade slutit ett avtal
med massaindustrien om en del av
dennas inkomster. Men nu sedan finansministern
har upplyst om att möjligheterna
att nå fram till överenskommelser
med industrien komma att bli av
stor betydelse när det gäller utformningen
av förslaget om en konjunkturvinstskatt,
så skulle jag vilja ställa den
frågan till herr Ohlin: Om det visar sig
att man kan eliminera olägenheterna av
avtalet genom att t. ex. träffa en överenskommelse
med industrien, vad säger
herr Ohlin då om konjunkturvinstskatten
på 1951 års inkomster? Jag skulle
tro att man är rätt angelägen ifrån
folkpartiets sida att inte bli missförstådd
på denna punkt, eftersom man
har lagt en så särskilt stor vikt vid just
konjunkturvinstskatten. Jag är övertygad
om att löntagarna liksom åtskilliga
andra här i landet ha intresse av att
få denna fråga besvarad, och jag vore
tacksam om herr Ohlin skulle kunna
stå till tjänst i det hänseendet.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Jag hinner inte besvara mer än
några av de många ställda frågorna.
Jag skall också säga ett par ord till
herr Hjalmarson.

Inrikesminister Hedlund säger: Låt
oss vara ärliga mot varandra! Jag vill
då börja med att slå fast, att det påstående,
som herr Hedlund gjorde i
ett yttrande den 18 november om att
folkpartiet önskade någon sorts belast -

ning bara på skogsägarna, inte ens på
skogsindustrierna och ännu mindre på
andra som ha konjunkturvinster är
fullständigt oriktigt. Herr Hedlund har
inte skymten av någon grund att stå
på, om han inte erkänner att detta påstående
är gripet ur luften.

Herr Hedlund kanske säger att folkpartiet
önskade det. Jag vet inte, om
herr Hedlund tror sig vara tankeläsare.
Jag hänvisar till att folkpartiet inte
har föreslagit annat än en politik, som
skulle träffa konjunkturvinsterna i de
olika näringsgrenarna. Däremot ha ju
regeringspartierna, nu med stöd av
högern, velat genomföra åtgärder, som
vända sig speciellt mot skogsnäringarna.
Det är av vikt att slå fast detta.

När herr Hedlund i dag skulle referera
folkpartiets motion, var han lika
olycklig. Han nämnde nämligen ingenting
om att vi förklarade, när vi talade
om en skärpt sterilisering för den händelse
man skulle behöva brygga över
en period på några månader, att om
konjunkturvinstskatten genomfördes,
som vi föreslagit och vilja verka för,
så skulle steriliseringsbestämmelserna
avskaffas. Det är detta, som man alltid
inom de andra partierna glömmer att
tala om för folket. Orsaken till att vi
ville ha en skärpt sterilisering var alltså
att vi trodde, att det kunde bli fråga
om att sterilisera inbetalningar de första
månaderna. Sedan det blivit upplyst,
att det med all sannolikhet inte
blir några inbetalningar de första månaderna,
så ha vi ansett det vara onödigt
att vidta denna speciella försiktighetsåtgärd.
Men det står fast att vår ståndpunkt
hela tiden varit densamma, nämligen
att det var konjunkturvinstskatten
som skulle tillgripas.

Beträffande bilbeskattningen skulle
jag vilja svara herr Hedlund, att därvidlag
ha vi liksom i fråga om andra
slag av investeringar sagt: Man skall
inte tillgripa exceptionella åtgärder,
om de inte behövas eller inte äro tillräckligt
motiverade, för att motverka

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35.

141

investeringar. Jag har här i kammaren
utförligt motiverat, varför man på
grund av att importregleringen är så
sträng, att det är den som begränsar
investeringen i bilar, inte behöver ha
ännu en bestämmelse, som således ur
investeringssynpunkt blir verkningslös.

Vad sedan angår att pengar av en
eventuell konjunkturvinstskatt kunna
komma in först 1954 har jag före middagspausen
förklarat, att det inte alls
möter några svårigheter att få in dem
under 1953 eller rent av 1952, till icke
ringa del i varje fall.

Herr Hjalmarsons frihandsteckning
av hur löntagarorganisationerna och
deras medlemmar reagera strider absolut
mot vad man har sagt både i LO
och i TCO. Det är tydligen så, enligt
herr Hjalmarson, att de inte alls begripa
denna sak, de ha låtit lura sig.
Jag uppmanar herr Hjalmarson att förklara
för dem, att det förhåller sig på
det sättet! Herr Hjalmarson kan här,
innan någon utredning är gjord om
konjunkturvinstskatten och innan man
vet något om procenttalen, tala om precis
hur stor skatten blir, t. o. m. per
inkomsttagare.

Man kan sammanfatta herr Hjalmarsons
ståndpunkt på det sättet, att högern
vill dra in tusen miljoner, men
vad folkpartiet föreslår är bara två å
tre 25-öringar i veckan. Ja, det
var de siffror herr Hjalmarson använde
för att karakterisera läget, så
att enkelt folk skulle kunna begripa det.
Men, herr Hjalmarson, det var litet för
skickligt gjort, ty sammanställningen
av de tusen miljonerna med 25-öringarna
är verkligen talande, för att inte
säga avslöjande för herr Hjalmarsons
argumentering. När herr Hjalmarson
säger att företagsledarna bli nog benägna
att höja lönerna, om man genomför
detta förslag, skulle det då
vara med en eller annan 1 O-öring i
veckan de skulle bli benägna att höja
lönerna? Herr Hjalmarson var ju så
orolig för detta.

Investeringsavgift m. m.

Vad frågan bl. a. gäller är ju om
skattekraften är större hos konjunkturvinsten
än hos andra inkomster. I varje
fall när det gäller andra näringar än
skogsnäringarna har högern härvidlag
svarat nej, det är den icke. Högern
vill ha åtgärder endast mot skogsnäringarna.
Om man emellertid inte tillgriper
några åtgärder för att skaffa
tillfälliga inkomster i avsikt att möta
de tillfälliga subventionsutgifterna blir
resultatet, som jag sagt förut, att de
ordinarie inkomsterna måste användas
för detta ändamål. Då kan man inte
använda ordinarie inkomster till skattesänkningar.
Jag tror att herr Hjalmarson
kommer att misslyckas med
att klargöra för de svenska löntagarna,
att detta skulle vara i deras eller någon
annan grupps intresse.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! De sista orden som herr
Ohlin yttrade förstår jag att han begagnade,
därför att han inte hade hört
början av mitt tidigare anförande, men
tiden är så långt framskriden att jag
inte nu skall gå närmare in på den detaljen.
Men det var en sak, som verkligen
förvånade mig i högsta grad i
herr Ohlins replik. Herr Ohlin säger
att regeringen föreslår speciella åtgärder
mot skogsägarna med högerns stöd.
Det var det besynnerligaste jag någonsin
hört presteras från herr Ohlins
sida.

Vad är det vi föreslå? Jo, vi föreslå
den friare linje, som även folkpartiet
går in för, låt vara att folkpartiet påstår,
att förutsättningen för att man
skall kunna visa skogsägarna samma
medborgerliga förtroende som andra
sparare är, att folkpartiet får igenom
den här riksbekanta konjunkturvinstskatten,
om vars storlek ingen vet något.
Vi ha för vår del sagt att vi anse,
att skogsägarna kunna vara förtjänta
av att behandlas som alla andra sparare,
alldeles oberoende av om denna
skatt genomföres eller inte.

142

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Investeringsavgift m. m.

I det resonemang, som folkpartiet
för i sin motion om sparfrämjandet,
heter det, att »den positiva vägen måste
i stället här vara att låta medborgarna
i större utsträckning behålla sina pengar»,
och man säger vidare, att »ett
större mått av förtroende till den enskilda
medborgarens förmåga att på
ett sunt sätt avväga fördelningen av
sina inkomster är i hög grad befogat»,
etc. Ja, det där resonemanget anse vi
gälla alldeles oberoende av konjunkturvinstskatten.
Eller hur, är det inte på
det sättet, herr Ohlin?

Herr Ohlin säger att vi här skulle
ha fört en polemik, som strider mot
löntagarorganisationernas inställning.
Herr Ohlin kan på ett mycket enkelt
sätt reda upp denna sak. Fråga herrar
Strand och Åman i första kammaren,
om de inte ha precis samma uppfattning
som jag, att de subventioner som
komma i fråga bara skola utgöras av
de begränsade subventioner, som vi
alla äro ense om, men att de däremot
äro mycket kallsinniga gentemot folkpartiets
storslagna subventionsprogram.
Det är naturligtvis detta, som är den
verkliga bakgrunden till att folkpartiet
nu så försiktigt slår till reträtt.
Folkpartiet har råkat in i samma belägenhet
som många kapitalister befinna
sig i, då de få svårigheter att placera
alla sina fina miljoner. Det är den
verkliga förklaringen.

Så ett par ord också till statsrådet
Hedlund, som menade att bondeförbundets
bidrag till denna stabiliseringspolitik
var, att man inte skulle
undanta jordbrukets ekonomibyggnader,
såsom vi vilja. Vi vilja, herr Hedlund,
ta undan alla byggnader; industriens äro
underkastade tillståndsgivning förut.
För jordbrukarnas del anse vi det vara
så angeläget att främja rationaliseringssträvandena,
att det vore synnerligen
olyckligt om man här toge med jordbrukets
ekonomibyggnader. Vi anse
kort och gott att det undantag för
jordbrukets ekonomibyggnader, som vi

gjort, är ett förnuftigt led i en ekonomisk
politik, medan däremot det offer,
som herr Hedlund på jordbrukets vägnar
erbjuder, är ett ur antiinflationssynpunkt
meningslöst offer.

Herr Hedlund ansåg att vad vi här
yttrat om sparfrämjande representerar
ett önsketänkande. Bondeförbundet var
ju självt med om samma sak i våras.
Byggde man även då stabiliteten på
drömmar, för att citera herr Hedlund?
Herr Hedlund förklarade först att vi
voro ense om nästan allting eller om
det väsentliga i den ekonomiska politiken.
Sedan yttrade han att om det blir
en stabilisering, så kommer den till
stånd trots oppositionen. Hur går det
ihop?

Slutligen framhöll herr Hedlund att
effekten av vårt förslag att främja frivilliga
avsättningar till investeringsfonden
för skogsägarnas räkning kommer
att närma sig nollpunkten. Jag har
i min hand, herr talman, Kungl. Maj:ts
proposition, och där läser jag ur reciten:
»Sveriges lantbruksförbund uttrycker
som sin mening att lagstiftningen
i första hand borde utformas i syfte
att bereda möjlighet till frivilliga
avsättningar.» År det verkligen sannolikt,
herr talman, att jordbrukets högsta
centrala instans, som här förordar
samma linje som vi, skulle rekommendera
en åtgärd, vars effekt ur antiinflationssynpunkt
skulle närma sig nollpunkten?
Det vägrar jag absolut att
tro.

Herr KRISTENSSON i Osby (kort genmäle):
Herr talman! Jag vet inte om
statsrådet Hedlund observerat att vi
inom folkpartiet yrkat, att lastbilar och
omnibusar skulle gå fria från investeringsavgift.
I bondeförbundets handlingsprogram,
sådant det är återgivet i
Svenska Landsbygden den 26 oktober,
står det: »En med privatföretag ''konkurrerande
samhällelig företagsamhet
får icke gynnas genom statliga åtgöranden
utan måste tävla på lika villkor

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35. 143

med det fria näringslivet.» Detta finner
jag, herr Hedlund, vara en riktig
princip, och vi ha följt den principen,
när vi brutit loss lastbilar och omnibusar
från investeringsavgift. Dessa
fordon beskattas i annan ordning, och
ifrågavarande medel böra ju gå till
vägväsendet.

Jag vill fråga herr Hedlund hur han
motiverar, att lastbilar och bussar nu
skola beskattas med en investeringsavgift
på 12 procent, medan personbilsaccisen
bara är 10 procent. Hur går
det ihop? Varför säger herr Hedlund
ingenting om det krav i folkpartiets
framställning, som går ut på att investeringar
föranstaltade av statlig myndighet
böra gå fria? Det är tydligen
därför att detta krav restes också av
bondeförbundets representanter i bevillningsutskottet.

I fråga om jordbrukets ekonomibyggnader
ha vi framhållit att påtagliga
brister vidlåda dem. Det finns därför
anledning att fritaga dem. I utskottet
har man gjort den ändringen, att man
höjt det fria beloppet till 15 000 kronor,
men samtidigt höjt procentsatsen
från 10 till 12 procent. Det betyder att
när man kommer över en kostnad på
40 000 kronor, blir bördan större än
enligt Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Hedlund har på något håll
yttrat, att man inom en del av folkpartiet
var jordbruksfientlig. Herr Hedlund!
Äro vi jordbruksfientliga i denna
fråga när det gäller investeringsavgiften
för jordbrukets ekonomibyggnader?
.lag tror inte att den uppfattning,
som herr Hedlund bär fört fram, delas
av hans partivänner, vilka undertecknat
en motion, som går ut på att jordbrukets
ekonomibyggnader skola gå
fria från investeringsavgift. Dessa fyra
personer äro herrar Rubbestad, Carlsson
i Bakeröd, Onsjö och Pettersson i
Norregård.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Det är inte min me -

Investeringsavgift m. m.

ning, herr talman, att blanda mig i den
nu pågående diskussionen, men jag
kan inte underlåta att på en punkt
skarpt reagera mot herr Ohlin.

Herr Ohlin säger: Det möter inte
alls några svårigheter att under 1953
få in konjunkturvinstskatten på 1952
års inkomst. Jag har särskilt hårt pressat
experterna om denna sak och har
fått den bestämda förklaringen, att detta
icke är möjligt, och det är naturligtvis
också fullständigt uteslutet. Man
kan väl inte få in en skatt förrän inkomsten
är taxerad, och den blir icke
taxerad förrän sent på hösten 1953.
Herr Ohlin är en man med stort vetande
och rik erfarenhet, men här rör sig
herr Ohlin på ett område, där han saknar
både tillräcklig kunskap och erfarenhet
för att med fog kunna göra
ett sådant påstående som det han här
gjorde.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Jag skall lämna en liten upplysning
till finansministern. Jag har
träffat en del industrimän, som beträffande
1951 års inkomster säga, att ehuru
de inte behöva betala in några belopp
förrän i början av 1952, när de
nu betalat för litet från början — de
visste inte att deras inkomst skulle bli
så stor — ha de för avsikt att göra dessa
inbetalningar i förväg, före slutet av
detta år, trots att de därigenom förlora
några månaders ränta.

Det torde vara alldeles uppenbart att
om finansministern ger företagarna
möjlighet att göra en räntebesparing
genom att betala in en allmänt beräknad
del av vad konjunkturvinstskatten
kan bli på deras inkomst, under 1953
i stället för 1954, t. ex. våren eller sommaren
1953, så komma många att begagna
sig därav. När de ha dessa pengar
disponibla komma de att säga: Det
är lika bra att vi, i stället för att ha
pengarna på banken mot 2 eller 2''h
procents ränta, betala in i förskott ett

144 Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Investeringsavgift m. m.

belopp, som i huvudsak täcker den
konjunkturvinstskatt, som vi i alla fall
skola betala senast våren 1954. Om
finansministern vill gå denna väg och
behandla dessa företag i ränteavseende
gynnsamt, tror jag också det skall lyckas
honom att få in pengar.

Till herr Hjalmarson skulle jag vilja
säga, att TCO har uttalat, att man är
emot ett subventionsförfarande med allmänna
skattemedel. »Annorlunda ställer
sig frågan om en temporär subventionering
med hjälp av de övernormala
vinsterna inom exportindustrien och
därmed sammanhängande näringsområden,
såsom skogshanteringen. Dessa
kunna enligt TC.O:s mening användas i
syfte att nedbringa de stegrade importpriserna
så länge dessa övernormala
vinster ge möjlighet härtill.» Jag tror
inte herr Hjalmarson vågar hävda att
TCO säger detta utan att mena det.

Det är för övrigt så, att vi i folkpartiet,
som framgår av reservationen till
bevillningsutskottets betänkande, ha
understrukit, att det är alls inte från
vår sida fråga om någon subventionspolitik
av jättelik omfattning, utan att
dess former skola väljas med tanke på
vad som är enklast och mest praktiskt.

Herr HENRIKSSON (kort genmäle):
Herr talman! Vi ha nu många timmar
sysslat med denna fråga om konjunkturvinstbeskattningen.
Vi ha då kunnat
konstatera att folkpartiet liar den uppfattningen,
att det inte är fråga om att
beskatta de vinster, som gjorts under

1951, utan först de vinster, som kunna
komma att uppstå under 1952. Det är
uppenbart att detta medför, att hela
frågan om konjunkturvinstbeskattningen
kommer i en helt annan dager, beroende
på att vi alls ingenting veta om
det blir några konjunkturvinster under

1952. Det veta vi inte i dag; det kunna
vi möjligen få en uppfattning om i slutet
av nästa år. Därmed har väl också
huvuddelen av herr Ohlins och folk -

partiets stort upplagda program fallit
till marken. Det är ungefär som om
man tänker sig en ballong full med gas
som strävar uppåt, och rätt vad det är
går gasen ur, och så faller ballongen till
marken. Folkpartiet har inte något
program när det gäller konjunkturvinsterna.
Man har bara sagt så här
därför att man tycker att, all rigiit, det
kan se bra ut om vi skjuta upp saken,
så få vi se hur det kommer att verka
om vi säga att förslaget skall avse 1951
eller 1952 -— och nu har folkpartiet
alltså sagt att det skall gälla 1952.

Det är den ena av två frågor. En annan
fråga är hur man skall göra med
subventioneringen. Det är väl rätt
rimligt om man nu frågar: Därest vi
inte ha möjlighet att under nästa år få
in några extra inkomster till staten genom
att beskatta konjunkturvinsterna
för 1951, vilka kunna ge ökade statsinkomster
1952, hur skola vi då kunna
finansiera subventioneringen det kommande
året? Jag vill för min del säga,
att kunna vi inte få in tillfälliga inkomster
under det kommande året,
skola vi inte heller räkna med att kunna
göra tillfälliga utgifter för staten. Då
få vi räkna med att det inte går att
subventionera. Om man inte kan göra
det i någon utsträckning, betyder det
väl också att vi då löpa större risker
för en fortsatt inflation under det kommande
året än eljest. Då skulle jag vilja
fråga, om man från folkpartiets sida är
beredd att verkligen satsa på konjunkturbeskattning
och subventioner under
det kommande året. Om man icke är
beredd att satsa på detta, hur vill man
då förena frågan om ekonomisk stabilitet
och frågan om subventioner under
1952?

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman!

Herr Ohlin förebrådde mig för att ha

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35.

145

gjort något uttalande om vad folkpartiet
önskade i fråga om skogsägarnas beskattning
och sade, att jag icke kunde
vara någon tankeläsare. Nej, jag är ingen
tankeläsare och ger mig icke ut för att
vara detta. Jag bara läser innantill, och
som regel stämmer det rätt bra. Jag har
icke kunnat komma fram till annat resultat
än det jag nyss gav till känna i
fråga om folkpartiets avsikter, bl. a. sedan
jag läst herr Ohlins remissdebattsanföranden
från den 30 och den 31
oktober.

När jag konstaterade, att folkpartiet
hade två alternativ, förbisåg jag ingalunda,
att man därmed hade förknippat
ett visst villkor. Jag redogjorde också
tämligen utförligt för detta villkor och
sade, att det ju var rätt uppenbart, att
det aldrig skulle kunna uppfyllas, nämligen
att man hade konjunkturskatten
klar till denna dag.

Två av de frågor jag ställde till herr
Ohlin äro alltjämt obesvarade. Den första
var: Är steriliseringsförslaget enligt
propositionen att betrakta som en fördel
för skogsägarna eller en nackdel enligt
folkpartiets mening? Den andra:
Hur ställer sig folkpartiet till frågan om
konjunkturbeskattning på 1951 års inkomster,
om det nu skulle visa sig, att
avtalen med industrien icke lägga något
hinder i vägen för denna beskattning?

Till herr Kristensson i Osby skulle
jag vilja säga, att de 12 procenten för
lastbilarna skäras ned en aning, kanske
icke så litet heller, därför att detta belopp
är avdragsgillt i deklarationen, vilket
däremot icke de 10 procenten för
privatbilarna äro.

Sedan skulle jag nog råda herr Kristensson
att försöka leta fram någon
bättre prövosten, något bättre kännemärke,
på sin jordbruksvänlighet än
denna fråga, om investeringsavgiften,
där man från folkpartiets sida redan
på förhand är på det klara med att det
icke spelar någon som helst roll vad
man säger, därför att det i alla fal! är
en betryggande majoritet bakom pro10
— Andra kammarens protokoll 1951.

Investeringsavgift m. m.

positionens förslag. En bättre prövosten
tror jag vi kunna fordra.

Herr KYLING (kort genmäle''): Herr
talman! Herr Ohlin talade för en stund
sedan om TCO:s uttalande i denna fråga.
Man fick då den uppfattningen att
han levde i den tron, att TCO och landets
löntagare önskade en mycket brett
lagd subventionspolitik. Jag vill för
kammarens ledamöter i dag bara nämna,
att detta påstående är fullkomligt
felaktigt. Jag vill också nämna, att TCO
och LO den 27 november hade eu konferens
om dessa saker i LO :s lokaler.
För att icke mitt yttrande i dag skall
hänga i luften har jag konfererat med
herr Henriksson, som var med som LOrepresentant.
Vi äro fullt överens om
att såväl TCO som LO uttalade en mycket
stor ängslan inför subventionspolitiken.
Man säger från LO:s sida, understruket
av TCO, att om man temporärt
subventionerar stora belopp och tager
medlen av konjunkturvinstskattemedel,
vad händer då, om denna skatt icke
kommer att giva de tänkta medlen? Jo,
två saker kunna hända: antingen får
man fortsätta att subventionera med
hjälp av direkta skatter eller också får
man taga en engångsinflation. Sveriges
löntagare känna både vådan av eu engångsinflation
och vådan av att subventionera
med direkta skatter. Jag
tror därför att folkpartiets rekommendation
av en subventionspolitik i och
med detta kan anses vara utslagen ur
diskussionen. Den har icke åstadkommit
någon entusiasm men väl oro och
ängslan bland landets löntagare.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr Ohlin talade om
att man i detta fall skulle stimulera
skattebetalarna att betala in skatten innan
den var taxerad. Det strider mot
all erfarenhet att man kan åstadkomma
en sådan förskottsbetalning. Redan nu
äro företagen skyldiga att i stor utsträckning
inbetala källskatt, och i det
Nr 35.

146

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Investeringsavgift m. m.

alldeles övervägande antalet fall är det
ofantliga restskatter för företagen. Men
vi få kanske på riksdagens bord ett
förslag om konjunkturbeskattning. Då
får ju herr Ohlin tillfälle att visa sin
framstående skicklighet på uppbördsväsendets
område.

Herr HENRIKSSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag hade icke haft stor
anledning att just nu återkomma i denna
debatt, om icke herr Kyling åberopat
mitt namn och även LO:s namn i
samband med vissa subventioner. I det
hänseendet vill jag säga, att det är klart
att vi icke ha något intresse av att driva
en subventionspolitik för subventionernas
egen skull. Vi tjäna ingenting
på det. Det göra icke löntagarna i allmänhet,
därför att de själva få betala
dem. Men man kan komma in i situationer,
då det är nödvändigt att tillfälligt
tillgripa även denna åtgärd för att
trygga den ekonomiska stabiliteten. Jag
tror att vi från LO och TCO äro överens
om hur långt ungefär man bör driva
subventionspolitiken just nu.

Det är emellertid ytterligare en fråga,
som jag fortfarande betraktar som
aktuell i denna debatt. Det är den: Var
står folkpartiet i fråga om konjunkturbeskattningen?
Vi skola icke betrakta
denna diskussion som slutförd förrän
herr Ohlin eller någon annan från folkpartiets
sida sagt ifrån, hur långt man
vill gå i fråga om den saken. År folkpartiet
berett att säga, att det skall bli
en konjunkturbeskattning på 50, 60, 70
eller 75 procent? Förrän det ges klart
besked på hur långt folkpartiet vill gå
i det avseendet kan man icke säga, att
folkpartiet menar allvar med vad man
förde fram för tre veckor sedan, att
man ville nu besluta att konjunkturbeskatta
de vinster som förekomma på en
del håll inom näringslivet. Vore det
icke rätt rimligt, herr Ohlin, att man
gåve ett klart besked om icke bara att
man från folkpartiets sida i princip

accepterar denna linje utan också hur
långt folkpartiet vill vara med om att
medverka till en konjunkturbeskattning?
Vi kunna hålla på i en, två eller
tre veckor och vi kunna komma tillbaka
i mitten på januari och säga, att
vi vilja ha en konjunkturbeskattning.
Men så länge icke något besked om nivån
har givits, ha vi icke någon klar
uppfattning om vad skatten innebär.

Herr OHLIN (kort genmäle) : Jag måste
säga att herr Henriksson verkligen är
ett svårt fall. Herr Henriksson säger att
folkpartiet skall precisera procenttal
och dylikt. Regeringen med hela sin utredningsapparat
behöver emellertid icke
i dag precisera några procenttal. Finansministern
säger i direktiven för utredningen:
»Något ytterligare uttalande om
skattesatsen torde icke nu behöva göras.
Frågan härom blir givetvis beroende
av resultatet av utredningens arbete.
» Det är ett välmotiverat uttalande.
Det gäller sannerligen för oss allesammans.

Herr Henriksson får nog tänka om ett
slag i fråga om förhållandet mellan regering
och opposition, vad beträffar
kravet att precisera en ståndpunkt
innan utredningen är utförd.

Jag begärde icke ordet för att säga
detta, herr Henriksson. Det förstå alla
kammarens ledamöter ändå — utom
herr Henriksson! Men finansministern
åberopade mot min tanke på att göra
förskottsinbetalning av konjunkturskatt
räntabel, att industrien hittills hade
haft stora kvarskatter. Finansministern
nämnde dock ingenting om att industrien
hittills icke haft någon räntebelastning,
när den väntat med inbetalningarna,
varför den kunnat förtjäna
på att vänta med skattebetalningarna.
Det tyder på att den räknar ekonomiskt
och det utgör ett stöd för min ståndpunkt.
Om finansministern gör det räntabelt
för industrien att betala in i förväg,
kommer den också att göra det.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35.

147

Fru BOMAN: Herr talman! Det är alldeles
uppenbart att det råder stor tveksamhet
kring de finanspolitiska förslag,
som riksdagen i dag har att taga ställning
till. Jag har tänkt begränsa mig till
att göra några uttalanden om ett av
dessa förslag. Det gäller propositionen
nr 225 med förslag till lag om investeringskonto
för skog.

Det är nog så som det har framskymtat
här litet då och då i dag, att man
ute i landet och kanske också inom
kammaren har den uppfattningen, att
man med detta förslag tar ett tag på
dem som orka med det, d. v. s. att det
drabbar dem som tåla det. Men man får
ju se litet närmare på vad förslaget
egentligen innebär. Här sägs ifrån att
man på spärrkonto i riksbanken skall
insätta 25 procent av rotnettot, då man
säljer en rotpost av skog, vars saluvärde
överstiger 3 000 kronor. Bottensumman
för förädlat virke är 6 000 kronor. Det
är alltså mycket låga belopp det bär
rör sig om.

Det är sant och riktigt, att skogspriserna,
både när det gäller rotsåld skog
och förädlad vara, ha stigit med rasande
fart under de sista åren. Men vi
behöva icke gå långt tillbaka i tiden,
förrän vi lägga märke till att skogen var
praktiskt taget värdelös för sin ägare.
Jag har icke varit norrbottning större
delen av mitt liv utan först under senare
år. Jag minns — det ligger knappast
tio år tillbaka i tiden — hur det var
när åtskilliga av skogsägarna ställdes
inför åläggandet att tvångsavverka skog.
Vi hade ju en rätt svår bränslesiluation,
när vi icke hade olja och bensin till
bilarna utan skulle ha gengas och annat
bränsle. Många skogsägare ställdes
då inför svårigheter att fullgöra avverkningen,
om de ej själva kunde gå ut och
avverka sin skog och köra fram den
utan måste leja någon som skulle göra
det. Följande låter faktiskt som er. historia,
men det är sant. Vi hade i bygden
en skollärare, som hade ett litet skogsskifte
och som i likhet med andra skogs -

Investeringsavgift m. m.

ägare fick åläggande att avverka. Han
måste sätta sig ned och räkna ut vad det
innebar. Han visste vad han skulle få
för det avverkade, och han visste också
vad det skulle kosta honom. Han kom
till den slutsatsen, att han måste betala
75 öre per meter för att kunna fullfölja
detta. Han gick till kristidsstyrelsen och
sade: »Ni får gärna avverka min skog,
men merkostnaden får ni betala själva.»

Vad har nu detta att göra med vad vi
tala om i dag? Jag bara tar det som
exempel på att det icke är så många år
tillbaka i tiden rotvärdet var så lågt,
att det faktiskt icke gav något åt skogsägaren.
När man därför i dag anser
skogsvinsterna vara så stora, att man
måste tillgripa en tvångssteriliseringslag
för att binda åtskilliga av dem, bör
man beakta, att om man slår ut dessa
vinster på ett antal år, blir avkastningen
av skogen icke så stor.

Skogen är ju skogsägarens fasta egendom;
den är hans kapital. Men den har
icke haft samma möjlighet att förränta
sig som andra förmögenhetsvärden haft
under de år som gått. Det har alltid
varit förenat med kostnader att vara
skogsägare, tv skogsvården har krävt
sitt. Dessutom har ju varje skogsägare,
stor eller liten, att varje år betala skatt
för sin skog.

Det är enligt statistiken bevisat, att
en stor del av våra skogsarealer äges av
enskilda. Jag påminner om att många
av dessa enskilda skogsägare utgöras av
småbrukare, som icke ha eller kunna
få sin försörjning på jordbruket utan
för vilka skogen får vara det stöd, som
man litar till den gång man är i behov
av kontanta medel. Jag har för mig att
det är drygt 50 procent av skogsägarna
som äro att finna bland enskilda personer.
När jordbruket icke ger vad man
behöver för löpande utgifter och i all
synnerhet när man sysslar med tanken
på att förbättra bostäder eller ekonomibyggnader,
har man haft att lita till
skogen. Men man har tidigare fått avstå
från alla sådana förbättringsarbeten,

148 Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Investeringsavgift m. m.

emedan skogen har varit värdelös och
icke kunnat giva någonting. Nu har
man ju börjat få loss något av sitt fasta
kapital. För den som i likhet med mig
bor bland människor av just den kategori
jag nu talar om är det icke svårt
att se det tydliga och klara sambandet:
en stämpling av skog som säljes betyder
en ny ladugård eller vatten- och avloppsledningar
i bostaden eller kanske
rent av elektrifiering av gården — för
att icke tala om vad det betyder för
den som i många år måst låna grannens
häst för körslor till gården och nu äntligen
får möjlighet att köpa sin egen
häst.

Det händer icke sällan olyckor hos en
jordbrukare, vare sig han är en större
eller mindre sådan. Det sker olyckor i
ladugården: en häst, någon av korna
eller något annat djur förolyckas och
måste slaktas ned med stor förlust. Jag
har sett sådant med mina egna ögon;
det upprepas ideligen, ideligen. Den
nödvändiga återanskaffningen har man
då klarat tack vare en liten stämpling
i skogen.

Hemma hos oss är det så att befolkningen
länge har fått avstå från vad
andra kanske anse tillhöra det nödvändiga.
I dag märker man ett betydande
upprustningsarbete. Det är roligt att se
vad som sker i bygderna, därför att
människorna ha fått möjlighet att klara
sig själva och kontant betala sina utgifter.

Om jag ett ögonblick går tillbaka till
talet om de stora summorna av skogsinkomsterna,
så bör man nog också i
dagens läge ställa dem i relation till de
utgiftsposter som jordbrukare-skogsägare
under de förhållanden jag här skildrat
ställts inför. Denna situation blir
mer och mer aktuell ju mera arbetskraften
sinar ute på landsbygden. De
gamla som bo kvar måste för sin egen
skull förbättra arbetsvillkoren. Många
måste göra det för att få behålla de ungdomar
som ännu äro kvar på gården.
Äro priserna höga på skogsprodukter

så har det sannerligen icke varit något
prisstopp på de områden, som beröras
av jordbrukets förbättringsbehov.

Med dagens priser på olika områden
ligger alltså denna summa på 3 000 kronor,
som av finansministern bestämts
såsom den lägsta, just på ett sådant
plan, att de flesta skogsägare komma att
drabbas av de ålägganden som denna
lag kommer att medföra. Ehuru lagen
kommer att lämna en grupp, kanske en
ganska stor sådan, oberörd, skapar den
stora ekonomiska svårigheter för många,
särskilt för dem som ej haft möjlighet
att följa med i standardutvecklingen.
4 000, 6 000 eller 7 000 kronor äro för
många det minimibelopp, som behöves
för att de skola kunna genomföra en
ladugårds- eller bostadsförbättring. Då
måste man fråga sig: Skola skogsägarna
låna det belopp, som enligt lagen skall
innehållas i riksbanken? Jag satt förra
lördagen därhemma och resonerade med
min granne. Han håller just på med
förbättringar på sin bostad, som behövts
i många år men som han aldrig
kunnat genomföra på grund av brist på
kontanter. Just i år bär han emellertid
sålt en sådan där rotpost. — Kanske jag
här får göra ett litet inpass. Statsrådet
Hedlund yttrade för en stund sedan, att
de som sälja skog på rot ofta inte äro
bönder, utan att bönderna som regel
sälja bearbetat virke. Ja, herr Hedlund,
detta gäller de jordbrukare, som själva
ha den arbetskraft som behövs för huggning
och utforsling av virket. Men herr
Hedlund är väl ändå inte alldeles främmande
för att många av våra jordbrukare
sakna den möjligheten och följaktligen
ingenting annat ha att göra än att sälja
sin skog på rot. — Nå, min granne hade
sålt en rotpost för 7 000 kronor, d. v. s.
det han ungefär räknade med att det
skulle kosta honom att förbättra bostaden.
Vi sutto där som sagt och resonerade
just om detta och jag frågade honom
då: »Det här förslaget drabbar dig
kanske inte i år, men hur kommer det
att bli nästa år, då du kanske får gå ut

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35.

149

och låna upp de tusen kronor, som behövas
för att betala byggnadsräkningarna
med och som du säkert får betala
4 procent ränta på?» Han svarade att
han hade bara två ting att välja på: antingen
att avstå från att fullfölja de arbeten
han höll på med eller också att
inte sälja ett enda träd.

Konsekvenserna äro olyckliga för
både land och folk. Men här stå vi faktiskt
inför dessa möjligheter. Här behöver
man inte konstruera upp några
fall, tv sådant kommer att hända dagligen.
Antingen måste de som tänka sig
att bättra på sina bostäder avstå därifrån
eller låna upp de pengar, som behövas
för att de skola kunna slutbetala
kostnaderna. Och då blir det en högre
ränta. Men finge jordbrukaren begagna
sig av sitt eget kapital skulle han slippa
ifrån allt detta.

Såsom finansministern i propositionen
framhållit, ha vissa länsstyrelser i
sina remissyttranden inför dessa spörsmål
uttryckt sina farhågor, men finansministern
avvisar dem genom att hänvisa
till att man är beredd att skapa ett
dispensförfarande. Den som kan visa
att han är medellös skall kunna bli befriad
från skyldigheten att verkställa
insättningar, eller, om insättning redan
skett, kunna helt eller delvis återfå insatt
belopp. I utskottsutlåtandet framskymtar
samma farhågor som jag här
givit uttryck åt, men utskottet tröstar
sig med att frågan bara gäller en viss
del av den övervinst, som under den
senaste tiden uppstått genom de stora
prisstegringarna på skogens produkter.
I det stycket vill jag emellertid erinra
om vad jag nyss sade: låt vara att man
bär talar om något som man kallar övervinst,
det är en mervinst, som man måste
slå ut på ett rätt stort antal år för att
man rätt skall kunna bedöma, hur mycket
skogsägarna egentligen fått ut av
sitt skogskapita).

Mänga av remissinstanserna ha ställt
sig betänksamma inför detta förslag,
och en lång rad av dem har helt avstyrkt

Investeringsavgift m. m.

detsamma. Länsstyrelsen i Norrbottens
län, vars yttrande jag naturligtvis alldeles
särskilt intresserat mig för, framhåller
att den helst skulle ha velat avstyrka
förslaget. Länsstyrelsen går emellertid
in på hela frågan om vårt ekonomiska
läge och vad man kan ha att tillgripa
för att avstyra det för oss ödesdigra,
och då säger länsstyrelsen att man till
nöds kan godta förslaget, men då med
den adressen att det som tas ut av skogen
skall gå tillbaka till densamma i
form av skogsvårdsfrämjande åtgärder;
endast under sådana förhållanden kan
länsstyrelsen acceptera förslaget. Sedan
prutar länsstyrelsen på praktiskt taget
varje punkt. Den begär en lägre procentsats
om rotvärdet understiger 10 000
kronor — det är ett bra hopp från 3 000
till 10 000 kronor. Vidare föreslås en
höjning av minimibeloppet till 5 000
kronor och slutligen att tiden för steriliseringen
av inkomsterna begränsas
till två år. Länsstyrelsen i Norrbottens
län har på grund av sin kännedom om
de verkliga förhållandena säkert haft
anledning till alla dessa sina erinringar,
och därför har den också på varje punkt
begärt ändring. Häri ser jag ett försök
från länsstyrelsens sida att hjälpa och
rädda alla de många som befinna sig i
farozonen.

Här har diskuterats högerns linje i
denna fråga. Jag skulle i det avseendet
bara till sist vilja understryka, att jag
tror att högerns linje att på frivillighetens
väg ordna sparandet är den riktiga
och därför kraftigt bör stödjas. När
först finansminister Sköld och sedan
inrikesminister Hedlund uttalat som sin
bestämda mening att denna linje är negativ
— ja, finansministern sade något
om att den skulle försvaga de föreslagna
åtgärderna, och herr Hedlund gick så
långt att han förklarade det hela vara
ett nollförslag, som inte skulle komma
att innebära något — tyckte jag nog att
dessa två statsråd skrivit cn dom över
sin egen politik, då man ju tydligen inte
vågar lita på att människor, som fält

150

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Investeringsavgift m. m.

ett förtroende, också skola motsvara
detta, åled den kännedom jag har om
människorna i mitt eget län tror jag
mig våga påstå, att om de få välja mellan
dessa två alternativ skola även de
som ha små tillgångar i form av jord
och skog dock med en viss tillfredsställelse,
i känslan av att ha varit med
och hjälpt till så gott de kunnat då det
gällt att avstå från utgifter, som de kanske
varit beredda till, göra detta frivilligt
för att ge sitt bidrag till landets
fromma, ålen att tvångsvis övertyga dem
som ha det hårt och knappt att det är
deras skyldighet att avstå från att göra
det som är nödvändigt för dem tror jag
är ett negativt förslag, ålan kanske dock
får förstå både finansminister Sköld
och inrikesminister Hedlund och deras
uttalanden i detta fall; vårt folk har rätt
ofta överraskats av ting, som det inte
väntat sig även när det gäller att spara.
Det jag nu nämner hör inte hemma på
detta område, men det illustrerar vart
sparsamhet kan leda i en tid som vår.
Det var en far, som allvarligt förehöll
sin unge son, som ville köpa en motorcykel
på avbetalning, att han skulle
spara tills han kunde köpa den kontant,
ålen den dagen kom, då fadern måste
säga till sonen, att han räknat fel och
att därför att sonen sparat hade motorcykeln
kostat honom några hundra kronor
mera.

Det finns i detta ärende åtskilliga remissinstanser,
som uttalat farhågor med
tanke på det resultat som skulle bli följden
av ett frivilligt sparande här. Man
litar inte på stabiliteten i penningvärdet,
utan när de fem åren gått och vederbörande
ha rätt att disponera över
sitt kapital ha vi kanske ett helt annat
penningvärde än nu. åTi leva i hoppet
om att så inte skall ske, men vi ha i dagens
läge ingen garanti häremot.

Detta är, herr talman, några synpunkter
på frågan från den del av landet
där jag har mitt hemvist och där jag
dagligen har dessa förhållanden för

mina ögon, förhållanden som jag tror
att man i detta sammanhang inte får
blunda för. Konsekvenserna av detta
förslag komma att bli tunga för många,
och därför har jag känt ett behov av att
hör understryka vikten av att man överlåter
åt människorna att så långt det är
dem möjligt själva avgöra de möjligheter
de kunna ha i förevarande hänseende.

åled dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den av herr Yelander
in. fl. avgivna reservationen.

Herr TALMANNEN: Av de talare som
klockan 11 i dag antecknat sig på listan
är det tio som nu yttrat sig, och
det återstår ännu tjugufem. Jag vill rikta
en allvarlig vädjan till er, som i
fortsättningen skola yttra er här, att
söka koncentrera edra anföranden litet
bättre.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Jag skulle även utan herr talmannens
uppmaning ha koncentrerat
mig till några få ord. Jag har nämligen
den åsikten, att det är fullständigt onödigt
att i kammaren åter och åter upprepa
samma argument som man hört
förut. Kan man inte komma med något
nytt, tycker jag, att man helt enkelt
bör avstå från ordet. Jag var också betänkt
på att stryka mig, men det är
ett par saker, som gjort att jag har
begärt ordet.

I det nu föreliggande ärendet om investeringsavgift
och sterilisering av
skogsmedel har ju debatten till större
delen rört sig om helt andra saker,
bl. a. om en tänkt konjunkturvinstbeskattning.
Jag skall inte anklaga någon
härför, ty frågorna ha ju ett visst sammanhang.
Samtliga ligga på det ekonomiska
planet och beröra strävandena
att åstadkomma en stabilisering av förhållandena
i vårt land och i vårt
näringsliv.

Om jag då först skulle säga några

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35.

151

ord om investeringsavgiften, skall jag
be att få göra kammaren uppmärksam
på att jag sedan flera år tillbaka från
denna plats varnat för de stora investeringar
som skett. Vi måste förr eller
senare komma i det läget att vi inte
ha möjlighet att fortsätta längre. Det
är samma förhållande som om jag bygger
mig en bostad så stor att jag inte
med den arbetskraft jag har till mitt
förfogande förmår hålla den i ordning.
Vi ha kommit i det läget för närvarande,
därtill gynnade av den kris- och
krigskonjunktur vi haft under de senare
åren.

När åtgärder skola vidtagas för att
komma till rätta med detta problem,
stöter man givetvis på många stora
svårigheter. Det är ganska lätt för människor
att bygga upp, det är ganska
lätt att försöka förbättra, att utöka och
på allt sätt investera mer och mer i
tron att de på det sättet skall kunna
höja sin standard. När man däremot
skall vidta åtgärder syftande till ett
försök att beskära möjligheterna för
dem i detta avseende uppstå svårigheterna.

I ett sådant läge befinna vi oss för
närvarande. Jag har sett investeringsavgiften
ur den synpunkten. Om man
här skulle lyssna till alla de röster och
invändningar som göras mot denna avgift
— jag vågar säga i många fall befogade
invändningar — skulle man gå
på avslag på förslaget, men vill man
något, vill man verkligen försöka åstadkomma
bättre förhållanden, måste man
också ta konsekvenserna därav, och det
är därför som jag, ehuru med en viss
tvekan, kunnat ansluta mig till denna
åtgärd. Jag vågar dock säga att jag inte
tror att de nu föreslagna åtgärderna
bli tillräckliga för att bringa vårt näringsliv
i jämvikt; jag tror att man
får vidta även andra åtgärder.

Här har riktats en direkt fråga till
mig av herr Kristensson i Osby. Jag
ser honom inte bär just nu, men jag

Investeringsavgift m. in.

hoppas att någon i folkpartiet kan förmedla
mitt svar på frågan. Han frågade,
varför bondeförbundets representant
i utskottet gick emot att man
skulle befria lantmännens ekonomibyggnader
från investeringsavgift. Jag
kan försäkra herr Kristensson i Osby,
att jag lika väl som han — kanske i
lika hög grad som han ■— är besjälad
av den åsikten att dessa byggnader borde
varit fria och att man bort göra ett
undantag för dem. Men jag har sagt
att om man skall vidta åtgärder, som
skola syfta till att åstadkomma bättre
förhållanden, får man finna sig i att
även situationer kunna uppstå, då man
kan känna sig tveksam och då man redan
nu kan säga, att man anser att
åtgärderna som sådana inte äro så
lyckliga. Jag hade emellertid ett förslag,
som jag ställde under votering i
utskottet och som fullt ut täckte den
ståndpunkt, som högern och folkpartiet
intagit i denna fråga. Jag framställde
nämligen ett yrkande om att
alla byggnader, som befinna sig i sådant
skick att lantbruksnämnden kunde
styrka att de behövde byggas om
och inte lämpligen kunde underhållas
längre, under dessa båda år skulle vara
undantagna. Jag fick intet medhåll i
detta yrkande, inte ens av herr Kristensson
i Osby. Har man den åsikten
som jag förut gav uttryck åt, nämligen
att man skall försöka visa återhållsamhet
i investeringarna, kan man knappast
släppa loss på någon avsevärd
punkt, utan man får vara konsekvent.
Detta mitt yrkande hade emellertid
täckt det behov som förelegat.

Avsikten med investeringsavgiften är
ju att begränsa investeringarna, att
söka hålla tillbaka investeringarna ett
par år, för att på det sättet få bättre
relation mellan tillgång och efterfrågan,
tillgång på materiel och arbetskraft
och efterfrågan på dessa faktorer.
Jag har anslutit mig till förslaget
om denna investeringsavgift i den för -

152

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Investeringsavgift m. m.

hoppningen att den i någon mån skall
kunna bidra till att förbättra läget för
oss allesammans. Detta är vad jag i
korthet vill säga om investeringsavgiften.

Beträffande den andra stora frågan,
som vi här ha på kammarens bord till
avgörande, nämligen frågan om steriliseringen
av de s. k. skogsvinsterna —
jag skulle vilja kalla dem skogsinkomsterna
—- tror jag inte att man genom
denna åtgärd åstadkommer något
nämnvärt större resultat. Jag skall
strax be att få förklara varför.

Det är så att de flesta av våra skogsägare
äga bara mindre arealer skog.
En del av dessa nödgas årligen avverka
för att få tillräckliga inkomster för
att kunna existera. De som ha något
större arealer kanske kunna göra mera
sporadiska avverkningar och kanske
litet mera utnyttja konjunkturerna.
Dessa skogsägare använda emellertid
i allra största utsträckning de medel,
som inflyta genom skogsförsäljningar,
på det sättet att de inte omedelbart förbruka
dem utan placera dem för att
använda pengarna under tider, då de
behöva kosta på sina fastigheter och
då skogen inte har ett pris som gör
det lockande att avverka. De,skapa sålunda
en reserv för att kunna tillgripa
under lågkonjunkturer.

Sedan skall jag villigt erkänna, att
såsom denna investeringsavgift är utformad
kan den i många lägen rent av
betyda en förmån för skogsägarna, en
förmån som mer än väl överväger
tvånget att avvara pengarna i fem år,
nämligen förmånen att få dela upp
skatten, när det gäller avsevärda skogsinkomster,
på tvenne perioder eller
kanske flera, om man tar ut pengarna
i repriser. Det kan alltså vara en förmån
för skogsägarna att när fem år
ha gått och vi ha en lågkonjunktur,
som förr eller senare kommer — jag
skali inte vara någon spåman, som säger
när den kommer, men jag säger
att den kommer — ha ett belopp inne -

stående på banken och få lyfta av detta
vid den tiden.

Här har i denna debatt och för övrigt
långt i förväg spelats upp en agitation
emot dessa s. k. stora skogsinkoinster.
Man har inte försökt att undersöka
och göra klart för sig, hur
stora dessa inkomster i verkligheten
äro, men man har klart för sig att man
vill beskära dem, att staten skall ta
hand om en del av dessa pengar. Jag
tillät mig i remissdebatten säga till herr
Henriksson, att jag tror att dessa pengar
äro minst lika väl använda, om
skogsägarna fortfarande ha dem kvar
eller kanske utnyttja dem under en lågkonjunktur
och då bereda sysselsättning
och skaffa sig en dräglig inkomst,
som om man drar in dem till staten
och förbrukar dem i en viss situation.
Jag tycker nästan att man har gått något
långt när man tar till sådana argument,
som jag har läst i folkpartipressen,
där man hämtat stoffet ifrån Systembolagens
tidning och talar om att
skogsägarna använda sina inkomster
för att besöka guldkrogarna och att
frekvensen där har tilltagit på grund
av de höga skogsinkomsterna. Jag
skulle vilja våga påståendet, att den
långt övervägande delen av Sveriges
skogsägare aldrig någonsin ha satt sin
fot inom en sådan guldkrog, och det
skulle förvåna mig mycket om skogsägarna
i någon större utsträckning —
det strider mot deras kynne — skulle
använda från skogen inflytande pengar
på detta sätt. Jag tror det inte. Men jag
bär sett hur folkpartipressen med förtjusning
har citerat just vad denna tidskrift
har skrivit.

Herr Nilsson i Svalöv drog vissa
exempel på hur denna investeringsavgift
verkade, och han ville därmed förklara
att man gjort en dålig affär, när
man höjt det fria beloppet för byggnader
till 15 000 kronor och samtidigt
höjt skatteuttagningsprocenten till 12.
Ja, det är alldeles riktigt. Sådana
exempel kan man dra fram, men man

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35.

153

kan också ta fram helt andra exempel.
Jag skall be att få ta ett enda. Enligt
den kungi. propositionen har 10 000-kronors-investeringår undantagits från
skatt. Låt oss säga att en företagare,
en jordbrukare eller vem det nu är,
investerade för 20 000 kronor. Han
hade då 10 000 kronor fria. Han finge
således betala 10 procent av 10 000
kronor i skatt, d. v. s. 1 000 kronor.
Men om samme företagare eller jordbrukare
enligt det förslag som är antaget
av utskottet investerar likaledes
för 20 000 kronor, så har han 15 000
kronor fria och betalar 12 procent på
återstående 5 000 kronor. Det gör en
investeringsavgift av 600 kronor. Han
tjänar i det fallet 400 kronor. Jag bara
tar fram detta exempel för att visa, att
man även kan påvisa fall, där företagarna
ha förtjänst av den ändring som
är gjord i den kungl. propositionen.

Herr talman! Jag skall inte här upptaga
kammarens tid. Det skulle annars
vara ganska lockande att gå in på de
olika linjer, som folkpartiet har framfört,
när det gällt investeringsskatten
och när det gällt frågan om konjunkturvinstbeskattningen.
Först yrkar man
avslag på tvångsavsättning av skogsinkomster.
Sedan yrkar man på att den
1 januari skall det föreligga förslag
rörande överkonjunkturbeskattning.
Om inte detta förslag går igenom, nåväl,
då skall man ha 40 procent tvångsinvestering
för rotsålda poster och 20
procent på övriga. Så slutar man med
att i reservationen yrka avslag på propositionen
om avsättning av skogsmedel.
Det är inte mindre än fyra olika
ståndpunkter, som förts fram på cirka
tre veckor eller en månad.

För min egen del tror jag inte att
denna överkonjunkturbeskattning kommer
att ge något nämnvärt. Man kan
inte rimligtvis lägga den så lågt, att
man därmed beskär de nödvändiga inkomsterna
för skogsägarna. Det ligger
något i vad en skogsägare sade till mig
häromdagen: Jag tycker, att det är

Investeringsavgift m. m.

högst anmärkningsvärt att jag, om jag
säljer skog för 4 000 kronor i år, skall
nödgas avsätta 1 000 kronor. Det skall
anses farligt att jag har dessa 1 000
kronor i min hand och använder dem,
under det det inte är farligt att den
och den personen — han nämnde vederbörande
vid namn — som sitter
med sammanlagt 18 000 å 20 000 kronors
inkomst i form av lön använder
dessa pengar.

Ja, vad skall man svara på sådant?
Synpunkten är fullt riktig. Men som
jag förut har sagt: när det gäller att
försöka skapa bättre förhållanden, stabilisera
vårt penningvärde och skapa
balans i våra ekonomiska förhållanden
får man finna sig i även sådana
åtgärder, som annars kunna anses
mindre lyckade och som kanske i en
hel del fall komma att träffa ganska
hårt. Det är därför som jag har kunnat
medverka till dessa båda utskottsförslag.

Jag har undertecknat en liten reservation
beträffande investeringsskatten
på byggnader, där vi reservanter ha
sagt att i de fall, då genom kommunalt
eller statligt åläggande någon
tvingas att vidtaga en investering mot
sin vilja, bör denna befrias från investeringsavgift.
Jag tycker att det är
ganska rimligt och självklart, att om
statsmakterna eller en kommunal myndighet
ålagt en enskild person eller ett
företag att göra en investering under
den tid, då man inte önskar investeringar
och då man vill stävja dessa genom
avgifter, bör också denna person
eller detta företag befrias från att erlägga
sådan avgift.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka
bifall till den av herr Niklasson, Werner
och mig avgivna reservationen.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm: Herr
talman! Det skulle vara frestande att
ta upp en hel del av de frågor, som ha
diskulerals här i dag. Jag skall inte

154 Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Investeringsavgift in. m.

göra det beroende på den mycket långa
talarlista, som fortfarande finns kvar.
Jag kan inskränka mig till att i allt
väsentligt instämma i vad herr Henriksson
tidigare sagt, men jag skall
ändå be att få säga några ord om ett
av de problem i hela detta komplex,
som jag anser vara av inyeket väsentlig
betydelse och som kanhända inte
tidigare har blivit alltför mycket belyst.
Jag syftar på relationerna mellan
den allmänna ekonomiska politiken
och den avtalspolitik, som vi ifrån
den fackliga rörelsens sida i år skola
föra och som ju även har inletts.

Det tycks råda enighet om att den
viktigaste uppgiften för den ekonomiska
politiken nu är att åstakomma
ekonomisk stabilitet. Man är emellertid
inte överens om i vilken omfattning
man skall vidtaga åtgärder och
hur långt dessa åtgärder i det enskilda
fallet skola gå, och man har väl litet
olika bedömningsgrunder beträffande
orsakerna till att vi ha kommit i det
läge, där vi just nu befinna oss.

En del anser tydligen att en begränsning
i löneutvecklingen skulle vara
det primära i det nuvarande läget.
Löntagargrupperna själva anse däremot
att en begränsning av investeringsverksamheten
måste vara det som
man i första hand skall försöka åstadkomma
för att uppnå ekonomisk stabilitet.
Detta är kanske så mycket mera
förklarligt som man inom de stora löntagargrupperna
nu med mycket stort
intresse avvaktar, med vilken styrka
statsmakterna ämna sätta in åtgärder
på det område av det ekonomiska livet,
där de starkaste inflatoriska krafterna
enligt deras förmenande är att finna.

Vi ha sagt ifrån löntagargruppernas
sida, att vi äro beredda till moderation
i våra krav på inkomststegringar, men
vi äro inte beredda till denna moderation
utan vidare. Vi förutsätta att
om vi skola visa moderation, få även
andra grupper finna sig i att ålägga
sig moderation, när det gäller inkomst -

ökningar. Vilja inte dessa andra grupper
frivilligt ålägga sig en dylik återhållsamhet,
får man på olika sätt
tvinga dem att göra det.

Man kan i sammanhang med diskussionen
om investeringsavgifter ställa
den frågan, om de svenska företagarna
i stort sett äro beredda att visa moderation
i sin investeringsbenägenhet.
Jag tror knappast att de äro beredda
att göra det. Jag har haft tillfälle att
deltaga i en första kontakt med representanter
för arbetsgivarna inom den
svenska verkstadsindustrien, och när
resonemanget kom in på den nu föreslagna
investeringsavgiften fick man
ganska tydligt den känslan, att företagarsidan
betraktade detta i första
hand som en fiskalisk åtgärd och inte
som en metod att hålla tillbaka investeringarna.

Investeringsbehoven för den svenska
industrien ha angivits till i runt tal
900 miljoner kronor. Man måste då
med tanke på de belopp, som för närvarande
investeras, ställa sig den frågan,
om en investeringsavgift på 10
eller 12 procent skall verka avskräckande
på företagarnas investeringsbenägenhet.
Det har från deras sida sagts
att investeringsavgiften skulle i första
hand komma att drabba de sociala
anordningarna inom företagen. Tydligen
lever på företagarsidan kvar den
gamla uppfattningen, att dessa sociala
åtgärder inte verka produktionsbefrämjande
utan endast och allenast äro
en utgift för företagen. Jag tror därför
inte att den av utskottsmajoriteten föreslagna
investeringsavgiften är tillräckligt
hög för att verka i den riktning,
som huvudsakligen har avsetts,
nämligen för att hålla tillbaka investeringarna.

Vi ha från löntagarhåll ansett det
vara angeläget att man verkligen finge
en effektiv inskränkning i investeringarna.
Vi ha sett det på det sättet, att
man måste tvinga tillbaka investeringarna,
om det över huvud skall vara

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35.

155

möjligt att genomföra reella förbättringar
för löntagarna. Jag kan i detta
sammanhang stödja mig på ett högt
föredöme. Jag skall ta mig friheten att
citera vad finansministern sade på LQkongressen
i september månad i år,
där han just talade om dessa saker.
Herr Sköld sade där: »För att löntagarna
skola kunna få kompensation för eftersläpningen
fordras det att andra ändamål
trängas tillbaka, så att det blir
utrymme. Yad som skall hållas tillbaka
måste i huvudsak bli företagens
expansionsbegär och expansionslust.»
Och så fortsätter herr Sköld: »Vi måste
på något sätt söka få till stånd en
minskning av de medel som stå till
företagens förfogande för expansion
och investeringar».

Jag tror att detta är alldeles riktigt.
Skall det ges möjligheter till löneförhöjningar
som bli reallöneförhöjningar,
måste man tvinga tillbaka investeringarna.
Detta kräver en hårdare åtstramning
av den ekonomiska politiken
inte bara på området för investeringarna.
Det kan hända att man även
får tillgripa andra medel.

Man har ifrån den fackliga rörelsen
i olika yttranden varit inne på samma
tankegångar, som jag här framfört, och
jag skall be att få citera ett stycke av
vad Landsorganisationen säger i sitt
utlåtande angående långtidsutredningen
just på tal om investeringarna. Jag
vill göra det därför att det sagts här,
att en hårdare investeringsbeskattning
skulle kunna leda till att näringslivet
inte finge möjlighet att vidtaga
de absolut nödvändiga investeringar,
som under alla förhållanden måste till
för att produktiviteten skall kunna
hållas uppe och för ad utvecklingen
skall gå i den riktning, att vi även i
framtiden kunna räkna med en förbättrad
produktionseffektivitet. Landsorganisationen
säger i detta yttrande:
»I fråga om industrins investeringar
vill landsorganisationen ansluta sig till
långtidsprogrammets grundtanke att

Investerir.gsavgift m. m.

dessa skall begränsas till nuvarande
omfattning. Det är givetvis synnerligen
svårt att avgöra huruvida omfattningen
av dessa investeringar är förenlig med
de växande anspråk olika samhällsgrupper
har på standardhöjning på
längre sikt, men några större olägenheter
härav under den jämförelsevis
korta tidsperiod det här är fråga om
torde icke behöva befaras. Industrin
synes på inånga håll behöva växa in i
den större ''kostym’ den skaffat sig under
efterkrigstiden. Landsorganisationen
vill dock påpeka att sådana investeringar
inom industrin som närmast
ha karaktär av det slags investeringar
inom den offentliga sektorn, som enligt
långtidsprogrammet bör uppmuntras,
t. ex. investeringar för den sociala
omvårdnaden och för lösning av tvistefrågor,
böra jämställas med de offentliga
investeringarna och placeras
i hög angelägenhetsgrad.»

Jag tror att det är ett riktigt påpekande,
att det svenska näringslivet i
dag har tack vare de mycket stora investeringar
som skett under åren efter
kriget skaffat sig en kostym som blivit
för stor. och det är ingen större
skada skedd, om näringslivet får en
liten tid på sig att anpassa sig till
denna för stora kostym.

Jag skall sedan bara säga några ord
om den här diskuterade konjunkturvinstbeskattningen.

Det är med tillfredsställelse vi från
löntagarhåll hälsa den signalerade konjunkturvinstbeskattningen.
Vi tro, att
om det skall vara möjligt att skapa den
moderation i lönekraven, som vi alla
anse vara nödvändig för att åstadkomma
en stabil ekonomisk politik, är det viktigt
att vi få vetskap om att man är
beredd att sätta in hårda åtgärder mot
de enskilda företagarvinsterna, som
inte kunna anses vara rimliga. Men
medan man på ett tidigare stadium
med en viss tillfredsställelse kunde
konstatera, att det såg ut att bli eu
ganska allmän uppslutning kring en

156

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Investeringsavgift m. m.

dvlik konjunkturvinstskatt. blir man
litet besviken när man hör tongångarna
från folkpartiet i dag. Folkpartiet
berömmer sig ju av att vara initiativtagare
till konjunkturvinstbeskattningen,
men man måste fråga sig om den
som berömmer sig av att vara initiativtagare
inte har någon som helst
uppfattning om hur långt konjunkturskatten
skall gå eller hur den skall
vara utformad. Herr Henriksson har i
olika sammanhang ställt den frågan till
herr Ohlin, och jag upprepar den: Hur
långt vill folkpartiet gå med eu beskattning
av konjunkturvinsterna? Det
är angeläget att löntagargrupperna ha
reda på detta när de skola ta ställning
till avtalsfrågorna.

Jag vill till slut, herr talman, hara
säga, att jag inte kan vara överens med
utskottsmajoriteten när den föreslår,
att invesieringsavgiften skall uttagas
med 12 procent och att taket för de
avgiftsfria investeringarna skall höjas
till 15 000 kronor. Jag anser liksom
herr Henriksson att taket i stället bör
sänkas till 5 000 kronor. Jag kan nämligen
inte finna att det föreligger skäl
för att man skall premiera de mindre
företagen framför de större. Åtminstone
på det industriella området arbeta
de mindre företagen i de allra
flesta fall mindre rationellt än de
större, och det är enligt mitt sätt att
se en orimlighet att de skola ställas i
ett bättre läge.

Jag skall följa herr talmannens uppmaning
och fatta mig kort. Jag ber att
med det anförda få yrka bifall till den
reservation som har fogats till bevillningsutskottets
betänkande nr 65 av
herrar Einar Eriksson och Henriksson.

Herr HENRIKSSON (kort genmäle):
Herr talman! Herr Gustafsson i Stockholm
har i sitt anförande anfört synpunkter
som jag i allt väsentligt kan
dela. Jag trör emellertid, att det finns
en del ting som herr Gustafsson har

anfört som förtjäna att ytterligare understrykas.

Det gäller först frågan om hur folkpartiet
och högern ställa sig till investeringsavgiften.
Om vi skola döma
av den diskussion som hittills har
förts måste vi säga, att varken folkpartiet
eller högern har särskilt stort
intresse av att vidtaga åtgärder för att
bekämpa inflationen. Man tycker nog
att det kan vara rimligt så länge det
rör sig på det rent principiella planet,
men när det kommer över på det praktiska
planet är man inte längre intresserad.
Man vill göra så stora undantag,
att de åtgärder som utskottet har föreslagit
i praktiken skulle få rätt liten
betydelse.

En annan sak som herr Gustafsson i
Stockholm var inne på i sitt anförande
är frågan om konjunkturbeskattningen.
Herr Gustafsson frågade, hur långt
folkpartiet därvidlag vill gå. Jag har
tidigare ställt samma fråga, och jag
tror att varken herr Gustafsson eller
jag kominer att ge upp denna debatt
förrän vi något så när fått veta, hur
långt folkpartiet vill gå. Vi vilja inte
att debatten om den ekonomiska politiken
för 1952 skall avslutas med att
folkpartiet försäkrar att partiet vill
främja en politik som syftar till att
bekämpa inflationen men ändå inte på
någon punkt vill ange konkreta åtgärder.
Vi vilja nu veta, inte bara herr
Gustafsson och jag utan alla landets
löntagare, hur långt folkpartiet vill gå
när det gäller konjunkturskatten, hur
långt folkpartiet vill gå när det gäller
invesieringsavgiften och hur långt folkpartiet
och högern vilja gå när det
över huvud taget gäller de åtgärder
som skola bekämpa inflationen. Om
man får döma av de förslag som ha
framförts i motioner, i reservationer
och i debatten här, är folkpartiet rätt
likgiltigt för detta, och det avgörande
för folkpartiet tycks vara om man kan
vinna så och så många röster vid 1952
års val. Men det kan inte vara till -

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35.

157

räckligt för arbetarna och för andra
väljare att veta detta, utan de vilja
veta hur långt man vill gå på konkreta
punkter. Och det vilja vi gärna ha svar
på innan debatten slutar.

Herr KÄRRLANDER: Herr talman!
Jag skall försöka begränsa mig och endast
ta upp ett par avsnitt av det betänkande
från bevillningsutskottet som
vi nu behandla.

Jag kommer då först till det förslag
folkpartiet har ställt om att vi här i dag
skulle besluta begära ett skattesänkningsförslag
till 1952 års riksdag. Det
har förut sagts i denna debatt, att detta
måste karakteriseras som en strävan att
vara först på plan, och herr Ohlin sade
ju själv i förmiddags, att man inte behöver
vara någon 1 500-meterslöpare för
att hinna före finansministern och herr
Adolv Olsson med skattesänkningsförslag.
Nu tror jag, herr talman, att det
även i ett 1 500-meterslopp är klokt att
inte ta ut sig så att man aldrig kommer
fram till målet eller att tjuvstarta så att
man riskerar att bli diskvalificerad.

I motion nr 647 har folkpartiet föreslagit
att riksdagen nu, två dagar efter
det skatteutredningen har avlämnat sitt
betänkande, skall binda sig för vissa
riktlinjer som innebära dels en avsevärd
sänkning av inkomstskatten och
dels en sänkning av förmögenhetsskatten.
Jag tycker att motionärernas blygsamhet
blir alldeles särskilt framträdande
då de i motionen säga: »Innan
kommitténs förslag publicerats anse vi
oss inte böra uppta detsamma till när-,
mare granskning.» Nej, det fattas bara
att man skulle införa ett alldeles nytt
system och börja i detalj granska betänkanden
innan de ha publicerats. Nu
gör ju folkpartiet det ändå i viss utsträckning,
eftersom det i motionen bär
lämnats ett förslag som man återfinner
i skatteutredningens betänkande under
rubriken Särskilt yttrande av herrar
Sandberg och Petrén. Denna motion,

Investeringsavgift m. in.

som skrevs den 31 oktober, är egentligen
bara en kopia av den reservation
till skatteutredningens betänkande som
folkpartisterna ha lämnat. Det är väl
ändå ingen som kan ta det förslag på
allvar som lägges fram i motionen, i
synnerhet när man vet att en del av
motionärerna mycket väl ägde kännedom
om att skatteutredningens betänkande
skulle framlämnas någon dag innan
riksdagen skulle behandla motionen.
Jag kan, herr talman, inte underlåta
att beteckna ett sådant ställningstagande
som ett utslag av en politisk
fördomsfrihet av stora mått.

Det har kanske sagts förut, men det
skadar nog inte att man än en gång frågar
vad detta förslag innehåller som
man nu vill att riksdagen skall beställa
hos Kungl. Maj:t. Finansministern uppskattade
kostnaden till ungefär 400 miljoner
kronor, och det är en taxering
som bygger på kommittémajoritetens
förslag. Följer man folkpartiets motion
och höjer det skattefria beloppet för
förmögenhetsskatt, tror jag att det medför
ekonomiska konsekvenser på upp
emot en halv miljard. Vi bli väl då lösta
från alla bekymmer för en överbalanserad
budget.

Herr Sandberg och herr Ohlin ha i
dag sagt, att en konjunkturvinstbeskattning
skulle underlätta en skattesänkning.
Inte så att man skulle använda
pengarna till en skattesänkning, ty de
inkomsterna äro ju tillfälliga, utan man
skulle kunna klara tillfälliga utgifter.
Ja, den uppfattningen är alldeles ny.
Den hade inte folkpartiets ledare i debatten
den 30 oktober, tv då sade han:
»För det andra: mot regeringens skattepolitik
med dess hot att eventuellt ytterligare
höja skattesatserna sätta vi» —
alltså folkpartiet — »kravet på en väsentlig
sänkning av inkomst- och förmögenhetsskatten
redan vid vårriksdar
gen. Utrymme därför finns inom ramen
för en väl balanserad budget och möjligheter
finnas likväl att bevilja dyrtidst
ill ägg för de senaste prisstegringarna

158

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Ir.vesterir.gsavgift m. m.

på folkpensioner och barnbidrag och
vissa andra sociala förmåner.» Herr
Ohlin menar alltså att det innan tanken
på någon konjunkturvinstbeskattning
kom upp fanns möjligheter inom ramen
för en balanserad budget till eu
väsentlig skattesänkning och dessutom
dyrtidstillägg på barnbidrag, folkpensioner
och andra sociala förmåner. Nu
har man blivit litet försiktigare, och i
dag säger man att vi måste ha denna
konjunkturvinstbeskattning.

Det har i dag från folkpartiets sida
sagts, att folkpartiet hela tiden har hävdat,
att det är möjligt att införa en beskattning
på övervinsterna som slår
rättvist och inte riktar sig mot skogsvinsterna.
Jag skall då be att få citera
litet till ur samma anförande av herr
Ohlin. Sedan han klargjort för årets
exportavgifter säger herr Ohlin där:
»Genom dessa avgifter och prisstegringen
på råvaran, synes nästa år den
allra största delen av den återstående
konjunkturvinsten komma att tillfalla
skogsägarna.» Och sedan säger herr
Ohlin litet längre ned: »Det kvarstår
emellertid för flertalet av de övriga
skogsägarna betydande extra vinster,
troligen på några hundra miljoner kronor.
» När man nu säger att den konjunkturvinstbeskattning,
som man nu är
i färd med att lansera, bara skall träffa
de stora vinsterna, måste jag göra den
uttolkningen att folkpartiet i så fall menar
skogsvinsterna, ty företagarna ha
ju ingenting kvar enligt herr Ohlins
uppfattning av den 30 oktober.

Det har här talats om, herr talman,
att det inte går att få någon inkomst
från denna beskattning förrän år 1954.
Herr Ohlin gjorde då en förklaring till
finansministern som jag tyckte var litet
förvånansvärd. Herr Ohlin sade nämligen,
att det säkert går bra att be företagen
att betala den beräknade konjunkturvinstskatten
redan under 1953. Tror
verkligen någon att den nya skatt, som
folkpartiet vill tillskriva sig äran av,
blir så populär att företagarna springa

till finansministern och be att få betala
in den i förskott? Vi ha alldeles nyss fått
läsa i tidningarna, att företagens efterbeskattning
går upp till 6,5 miljoner
kronor och ibland ännu mer. Folkpartiet
har även varit inne på att andra näringar,
t. ex mahnindustrien, ha haft
stora vinster. Tror folkpartiet att t. ex.
Bolidenbolaget skulle bli så förtjust över
denna skatt bara därför att det är folkpartiet
som har lanserat den, att man
skulle springa till finansministern och
betala den i förskott? Jag tror i varje
fall inte det.

Vi böra väl alla vara överens om att
vi skola sträva efter att sänka skatterna
så fort det finns några garantier för att
man kan göra det. Nu kan man emellertid
säga, att ett sådant förslag kostar
mycket pengar och att man inte bör använda
konjunkturvinstmedel till en skattesänkning.
Det säger också folkpartiet,
att man inte kan göra. I en reservation
till skattebetänkandet talar folkpartiet
om att man bör taga även den indirekta
beskattningen till övervägande i samband
med skattesänkningen. Kanske
folkpartiet hoppas att man genom en
höjning av den indirekta beskattningen
skall få utrymme att sänka den indirekta
beskattningen? Det skulle vara intressant
att få svar på den frågan.

Jag vill, herr talman, för att inte förlänga
debatten göra en sammanfattning.
Jag anser att de sammanblandade åtgärder
som föreslagits i folkpartiets motion
knappast göra intryck av att vara
en genomtänkt plan för åstadkommande
av ett stabilt penningvärde. De verka
.snarare ha tillkommit i jäktets tecken.
Vi ha ju just nu en landsomfattande
kampanj mot jäktet som tar på hjärta
och nerver, och jag tror det skulle vara
klokt av folkpartiet — eller jag kanske
skall säga herr Ohlin och hans undersåtar
— att ta det litet lugnare för att
spara partiets nerver till framtida behov.

Jag skall med dessa ord, herr talman,
inskränka mig till att yrka bifall till be -

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35.

159

villningsutskottets förslag i båda de betänkanden
som nu behandlas.

Herr EDSTRÖM: Herr talman! Så här
sent i debatten är det kanske svårt att
komma fram med nya synpunkter. Från
vårt håll ha dessutom framförts så
många tungt vägande påpekanden, att
jag knappast skulle behöva ta till orda,
men jag tror, herr talman, att det skulle
vara av intresse att en industriman och
särskilt en exportindustriman framlade
sina synpunkter på investeringsavgiften
och de brännande ekonomiska problemen.

Det är inte många år sedan regeringen
lade oss varmt på hjärtat att vi skulle
göra allt vad vi kunde för att öka exporten
och därigenom rädda landets
valuta. Vi fingo allt det stöd som regeringen
kunde lämna för att exporten
skulle bli så stor som möjligt och för
att vi skulle få ut så goda priser som
möjligt. Det gällde då att förbättra våra
terms of trade, som det så vackert heter.

Nu har situationen med ens blivit en
annan. Nu bli dessa exportinkomster
beskyllda för att vara upphovet till den
pågående inflationen. Det är att gå väl
långt och är endast ett försök att skymma
bort de verkliga orsakerna till inflationen.
Nu anser man det vara fel att
det görs goda vinster, och man tar rättvisesynpunkter
till förevändning för ingripande
av olika slag. Jag anser att
dessa rättvisesynpunkter äro uppkonstruerade
och tror nog att grunden till
dessa krav är den urgamla svenska
avundsjukan.

Det är väl icke någon diskussion om
att den ekonomiska politikens uppgift
i dag är att bekämpa inflationen, men
om vi då äro eniga om målet, varför
kunna vi icke ena oss om medlen? För
att kunna bedöma medlen måste man gå
till grunden och se efter vad som är orsaken
till inflationen. Fn stöt till påskyndande
av en redan pågående inflation
gav devalveringen, men orsaken låg

Investeringsavgift m. ni.

icke däri, som kanske mången tror.
Orsaken är och förblir den överfulla
sysselsättningen och oförenligheten av
en överfull sysselsättning och ett fast
penningvärde.

Låt vara att finansministern har tillsatt
en kommitté för att undersöka förenligheten
av detta motsatsförhållande,
men medan den kommittén arbetar, fortgår
resultatet av denna oförenlighet.
När nu regeringen går att bekämpa inflationen
använder den endast medel
som lindra verkningarna av inflationen
men som icke taga bort orsaken till inflationen.

Enligt mitt förmenande är det över
huvud taget fel att beskatta produktionen,
d. v. s. dem som skapa någonting
för det gemensamma bästa. Riktigare är
det egentligen att söka minska konsumtionen
och göra svårigheter för den,
enär konsumtionen minskar den gemensamma
hopsparade förmögenheten. Eller
vid bibehållen konsumtion gäller det
att öka produktionen ytterligare. Man
skulle ju kunna säga om denna pålaga,
som vi nu gå att besluta, investeringsavgiften,
att denna minskar konsumtionen,
d. v. s. minskar investeringslusten.
Även om jag således enligt detta skulle
kunna gå med på en investeringsavgift,
så måste jag framhålla, att en riktig
investering ökar produktionen och
därmed näringslivets effektivitet. Jag
tror att man inte på längre sikt kan
åsidosätta investeringarna utan att produktionen
kommer att minskas. Jag kan
därför inte finna annat än att den föreslagna
investeringsavgiften är en åtgärd
som kan tänkas även medföra
olyckliga verkningar, d. v. s. den kommer
att bli produktions- och produktivitetshämmande
för vårt näringsliv.

Jag behöver inte gå långt för att hämta
uttalanden, som stödja denna min
åsikt. Jag hänvisar till långtidsutredningens
betänkande. Man har där konstaterat,
att det kommer att straffa sig
att alltför länge eftersätta de s. k. reinvesteringsbehoven.
Den talar också en

160

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Investeringsavgift m. m.

hel del om nyinvesteringsbehoven, och
den talar om vikten av s. k. kompletterande
investeringar i syfte att förhindra
att det uppstår flaskhalsar i produktionen.
Men alla dessa nödvändiga och
välmotiverade investeringar bli också
belagda med en hämmande avgift, vilket,
såsom jag framhöll, är olyckligt. Jag
vill inte underlåta att framhålla, att om
det alltså föreligger stora och viktiga
och fullt motiverade investeringsbehov,
som bli hämmade, så finns det andra,
helt naturliga investeringshämningar,
som man också måste taga med i beräkningen,
innan vi nu slå till med denna
broms i form av skatt. Jag framhåller,
att likviditeten har försämrats och redan
nödvändiggjort för åtskilliga företag att
skrinlägga investeringsplanerna. Att likviditeten
försämrats sammanhänger
med det ökade penningbehovet i den
nu pågående inflationen. I samband
därmed komma också de mycket höga
priserna för anläggnings- och lagertillgångar
att ytterligare arbeta i samma
inflationshännnande riktning.

Jag vill inte förneka att en del av
vinsterna inom de branscher, som för
närvarande ha en hög konjunktur, ha
blivit oväntat och glädjande stora, glädjande
ur den synpunkten, att de förbättra
vår valutareserv och möjliggöra
att vi kunna importera viktiga varor.
Men om man säger, som det har gjorts
från flera håll, att den nuvarande konjunkturen
skall betraktas som en »obruten
och intensifierad konjunktur», då
misstar man sig. Den konjunkturen kan
vända sig fortare än någon anar, och
jag kan med erfarenhet från andra sidor
av exportindustrien, t. ex. min
egen, verkstadsindustrien, endast mana
till en stor försiktighet. Den utländska
konkurrensen gör sig alltmera märkbar.
Inte minst är det Västtyskland som
växer sig starkt och numera konkurrerar
med vår verkstadsindustri på många
områden. Jag tror att jag sagt detta tidigare
i denna kammare, upprepade
gånger till och med, men jag finner att

man måste framhålla obeständigheten i
konjunkturen och dess inverkan på våra
möjligheter i det ekonomiska livet.

När vi nu gå att taga ställning till
frågan, huruvida vi skola ha investeringsavgift
eller ej, tvingas jag nog i
uppriktighetens namn erkänna, att denna
avgift, såsom jag tidigare nämnde,
kan ha en nyttig, inflationshindrande
verkan, och jag tvingas också att svälja
den på grund av regeringens allmänna
ekonomiska politik.

Jag medger att den efterfrågan, som
man under nuvarande politiska konstellation
fortast och säkrast kan påverka
med icke generella medel, är efterfrågan
på investeringsvaror. Men då måste
denna investeringsavgift klart och tydligt
angivas såsom endast tillfällig. Nu
har ju ordet »tillfällig» missbrukats ganska
mycket de sista åren. I detta sammanhang
måste det emellertid kraftigt
poängteras, att det är fråga om en tillfällig
skatt. Detta har visserligen påpekats
i utskottsutlåtandet och även
under dagens debatt, men det måste
framhållas ännu skarpare. Det är nämligen
så, att om en industriledare vet,
att han för all framtid har att betala investeringsskatt,
så är denna skatts hämmande
verkan absolut lika med noll.
Vi måste betänka, att det nu föreliggande
förslaget i alla fall innebär en förlängning
av den investeringsskatt, som
pålagts för år 1951. Det är således redan
fråga om en förlängning, och skola vi
räkna med ytterligare förlängning, förlorar
denna skatt helt och hållet sin investeringshämmande
verkan.

I detta sammanhang vill jag inte underlåta
att fästa uppmärksamheten på
en annan sak, och det är att man nu,
just nu, realiter upphäver denna inflationshämmande
verkan av investeringsavgiften
genom att lägga på bordet förslaget
om konjunkturvinstbeskattning.
Jag för min del kan inte hitta någon
mera inflationsdrivande skatt än den
nu under diskussion varande konjunkturvinstbeskattningen.
Inser inte rege -

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35. 161

ringen, och jag kan ju säga herrar partiledare,
att om en företagare vet, att hans
s. k. mervinst kommer att hårt beskattas,
kommer han att göra allt för att använda
denna vinst på ett för hans företag
gynnsammare sätt, d. v. s. han gör
investeringar trots investeringsavgiften
eller vidtager andra åtgärder, som kunna
komma företaget till godo i en framtid.
Han kanske har svårigheter att
säkra sin personal och bereder den fördelar
för att kunna ha en stark ställning
i konkurrensen om arbetskraften. Sådana
ting äro väl inflationsdrivande om
något är det. Detta är den praktiska
synen på en konjunkturvinstbeskattning,
bortsett från varje teoretiskt spekulerande.

Jag kan inte, herr talman, underlåta
att beröra några detaljer i fråga om investeringsavgiften,
som ha förvånat mig.
Jag finner det felaktigt och till och med
skadligt att så lättvindigt som utskottet
ta på rederinäringens problem i samband
med denna investeringsavgift. På
vårt håll ha vi föreslagit avgiftsbefrielser
för rederinäringen. Utskottet avvisar
dessa förslag genom att endast göra
några formella påpekanden. Man måste
dock fråga sig, om inte rederinäringen
befinner sig i ett särläge. Rederinäringen
har att direkt konkurrera med utländska
rederiföretag, både när det gäller
frakter och anskaffande av nytt tonnage.
Det svenska rederi, som vill skaffa
sig nya fartyg, måste efter skattens införande
för dessa betala 12 procent högre
pris än vad konkurrenten behöver
göra. De utländska rederierna komma
således att få en bättre och större flotta
att konkurrera med än våra svenska
rederier kunna skaffa sig. Vidare bidrager
den tolvprocentiga pålagan till
att stegra fraktkostnaderna för de nya
fartygen och därmed försvåra möjligheterna
för svenska rederier att intjäna
fraktavgifter för Sverige, att orsaka stegrade
räntor etc. Dessa svårigheter drabba
i synnerhet rederier med små fartyg,
d. v. s. rederier som just nu be -

Investeringsavgift m. m.

finna sig i en svår kris och ha svårt
att hävda sig i konkurrensen. Jag vill
därför absolut tillstyrka bifall på denna
punkt till den reservation, som avgivits
av herrar Velander, Wehtje och Hagberg
i Malmö.

En annan del av förslaget om investeringsavgift,
som inte bort komma till genomförande,
är förordningen om värdering
av varulager. Bortsett från att tidigare
mycket bestämda uttalanden ha
gjorts, att den fria avskrivningsrätten
skulle bevaras och att detta förslag innebär
en allvarlig inskränkning av denna
rätt, så är denna del av investeringsavgiften
en betydligt kraftigare belastning
på näringslivet än investeringsavgiften
som sådan. Vi måste nämligen
betänka att förslaget innebär, att en ökning
av lagret kommer att med vissa
tillåtna avdrag påläggas företagets vinst
och därefter beskattas med cirka 50 procent.
Vidare får denna beskattning icke
avdragas vid senare beskattning såsom
fallet är med investeringsavgiften. I realiteten
utgör således investeringsavgiften
6 procent netto, varemot lagerökningen
belastas med en skatt på 50 procent.
Man skulle kunna säga, att denna
senare skatt är en skatt i förskott. Denna
differens har enligt vad jag funnit
icke tidigare framhållits i diskussionen.
Hela detta ingripande i lagervärderingen
och avskrivningsrätten är således en
kränkning av tidigare löften och ett
frångående utan vidare av en princip,
som varit allmänt hävdad. Den part i
målet, som gör sig skyldig till något sådant,
kan icke räkna på ett fortsatt
förtroende från den andra partens sida.

Herr talman! Om jag nu talar om brytande
av löften, kan även detta påpekande
med fog riktas till den majoritet
inom bevillningsutskottet, som funnit
för gott att höja uttagningsprocenten
från den av regeringen föreslagna siffran
10 till 12. Det är allom bekant, att
det har fört förhandlingar med näringslivet,
och näringslivets uttalanden och
ställningstaganden ha varit baserade på

11 — Andra kammarens protokoll 1051. Nr 35.

162

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Investeringsavgift m. m.

förslaget om 10 procents investeringsavgift.
Jag avslöjar väl ingen hemlighet
om jag säger, att näringslivet trodde sig
kunna lita på de uttalanden, som då
gjordes från regeringens sida. Nu har
genom kompromisser procentsatsen
höjts till 12 procent. Kan detta ingiva
förtroende för uttalanden, som i framtiden
kunna komma att göras?

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herrar Velander, Wehtje
och Hagberg i Malmö avgivna reservationen.

Herr HENRIKSSON (kort genmäle):
Herr talman! Det kan ju tyckas, att jag
och reservanterna uppträda litet för
mycket i denna debatt. Det må kammarens
ledamöter gärna tycka. Men
här är det inte bara fråga om hur hög
investeringsavgiften skall vara och med
hur mycket man skall sterilisera skogsvinsterna
nästa år utan här är det fråga
om hur den ekonomiska utvecklingen
i vårt land skall te sig för 1952, för
1953 och för tiden därefter. Och då må
det väl ändå få anses tillåtet att de som
företräda rätt stora grupper i detta
samhälle få lov att yttra sig litet grand
mera än vad de annars bruka göra.

Jag vill då begagna tillfället till att
säga, att det är ett alldeles orimligt uttalande
från herr Edströms sida, att
den av bevillningsutskottet föreslagna
investeringsavgiften på 12 procent är
alldeles för hög. Herr Edström vet ju
lika väl som alla andra av kammarens
ledamöter, att vi inte ha upplevt någon
tid, där investeringsmöjligheterna och
investeringsviljan hos industrien varit
högre än nu. Herr Edström vet också,
att en investeringsavgift på 10 eller 12
procent kommer att betyda litet när det
gäller att åstadkomma en begränsning
av denna investeringsvilja. Jag kan ur
mina synpunkter acceptera att herr Edström
säger, att investeringarna gärna
må fortsätta, om herr Edström samtidigt
för högerns del vill acceptera att

den konsumtion, som vi nu ha, skall
vara oförändrad under 1952. Men om
herr Edström inte gör det utan säger,
att vi skola öka den enskilda konsumtionen,
så måste herr Edström också
erkänna, att då måste vi på något håll
förhindra ett anlitande av de totala
samhälleliga resurserna. Det kunna vi
göra genom att hålla tillbaka en lagerökning,
genom att sänka den investeringsnivå
som vi nu ha. Det är alltså
fråga om ett val. Och då säger jag för
min del, att vi kunna inte komma ifrån,
att vi under 1952 få lov att räkna med
en ökning av den enskilda konsumtionen.
Men om vi acceptera att vi skola
få inkomstökningar, att vi skola i någon
mån hjälpa upp pensionärernas
ställning, få vi också lov att acceptera
att det blir nedpressningar i varuförbrukningen
på annat håll. De nedpressningar,
som skola ske på andra
håll, komma inte av sig själva utan genom
att samhället måste ingripa. Eller
också få vi följa den politik, som herr
Edström, högern och folkpartiet företräda,
nämligen att man skall höja räntan.
Det vilja vi för vår del inte vara
med om, och då få vi lov att acceptera,
att man på olika sätt reglerar från samhällets
sida, bland annat genom en investeringsavgift
på 20 procent.

Herr EDSTRÖM (kort genmäle): Herr
talman! Jag har ju framhållit som min
mening, att investeringsavgiften har en
inflationshämmande verkan och en
mycket hård sådan, även om den sättes
till 10 procent. Det vill jag klargöra för
herr Henriksson. Men jag har också
understrukit, att då måste det sägas
ifrån, att den skall vara endast tillfällig,
och vidare, att man inte skall införa
någon konjunkturvinstbeskattning,
ty en sådan kommer att ha en motsatt
inverkan.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag förstår
att kammarens ledamöter skulle ha satt

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35.

163

värde på om jag hade avstått från att
taga till orda på denna sena tidpunkt.
Det är emellertid några omständigheter
som göra, att jag anser mig böra
fresta kammarens tålamod. Jag skall
inte något nämnvärt förlänga folkpartiets
pina. Jag tror att folkpartiet blivit
så pass avklätt — vad som nu finns
att klä av — att jag inte har mycket
att tillägga. Ett par uttalanden av herr
Ohlin vill jag emellertid inte låta stå
oemotsagda i kammarens protokoll, eftersom
de berörde mig direkt.

Vi ha ju sett att en del av pressen
har lämnat en vilseledande framställning
av vad diskussionen om skogsvinsterna
vid remissdebatten den 30—
31 oktober rörde sig om. Jag är inte
förvånad över att pressen lämnat eu
vilseledande framställning — det kan
bero på många olika omständigheter —
men jag blev överraskad när folkpartiets
ledare sade, att jag skulle ha vägrat
att gå med på undersökningar om
skogsvinsterna därför att jag icke kunde
finna, att sådana undersökningar
fyllde något vettigt ändamål. Jag ber
var och en läsa referatet av diskussionen,
som nu finns tillgängligt.

Min uppläggning av saken var, att
jag ville ha reda på vad folkpartiet avsåg
med sitt krav på en belysning av
skogsvinsterna. Jag skildrade hur vinstkonjunkturen
tedde sig. Jag framhöll,
hur riskabelt det skulle vara att på
grundval av de obestridligen stora vinsterna
uppmuntra löntagarorganisationerna
till sådana löneanspråk, som
skulle medföra en inflatorisk utveckling.
Och så ställde jag i anförande efter
anförande till folkpartiet två frågor.
Den ena var: Vill partiet öka intensiteten
i beskattningen, i indragningen
till det allmänna av de stora
vinsterna? Och den andra lydde: Om
man vill det, vilken användning skall
man då ha av de till det allmänna indragna
vinsterna? Jag ber de närvarande:
Gå igenom protokollet och se
efter, om jag fick någon som helst an -

Investeringsavgift m. m.

tydan om att det hos folkpartiet fanns
ett intresse för en skärpning av beskattningen
på dessa vinster.

Det var naturligt att vi betraktade det
sätt, på vilket folkpartiet drog upp
skogsvinsterna i debatten såsom någonting
ganska oroande. Avsikten föreföll
vara att använda vinsterna som en
murbräcka mot stabiliseringspolitiken.
Om herr Ohlin hade sagt, att han ansåg
att det var för låg beskattning på
skogsvinsterna den 30—31 oktober,
hade väl hela denna diskussion, som
fördes med upprepade inlägg från mig,
herr Hedlund och herr Henriksson i
Stockholm, varit onödig. Då hade vi
fått klart för oss, att folkpartiet i detta
fall hade en linje. Men, ärade kammarledamöter,
det som hände var följande.
Herr Ohlin ville i debatten den 30—31
oktober ha en undersökning om skogsvinsterna.
Vad skulle undersökningen
användas till? tillfrågades han. Jo, den
skulle användas för att åstadkomma en
lugnare avtalsrörelse. Men i dag säger
herr Ohlin, att han ville ha en undersökning
om 1951 års skogsvinster för
att beskatta de ovissa skogsvinsterna
1952. Det är 1952 års skogsvinster han
vill beskatta, men det var 1951 års vinster
han ville ha undersökta. Ja, man behöver
inte spilla många ord på detta.
Det är en sådan röra i tankegångarna,
att man faktiskt blir fullkomligt matt
av att behöva syssla med sådana ting.
Vad som diskuterades från regeringens
sida var, huruvida 1951 års skogsvinster
skulle kunna åtkommas genom en
generell lönestegring eller om det skulle
företagas en forcerad indragning av
desamma till det allmänna.

Men, herr talman, jag skall som sagt
inte förlänga den bär pinan. Det har
varit tillräckligt lictt och besvärligt för
herr Ohlin förut i dag för att jag skall
behöva öka värmegraderna. Det är
emellertid ett par andra saker av principiell
natur, som jag vill beröra. Före
dagens debatt och kanske också innan
utskottsutlålandel kom tillskrev jag

164

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Investeringsavgift m. m.

folkpartiets intresse för dessa ting ett
betydande värde. Nu märker jag, att
intresset flyktat bort. Men vad som är
skrivet är skrivet. Lägg märke till att
i folkpartiets motion möta tankegångar,
som vi inom socialdemokratien äro
väl förtrogna med. Jag föreställer mig
att alla politiska partier numera acceptera
progressiviteten i beskattningen
från den utgångspunkten, att till statens
nödvändiga utgifter skola skattebetalarna
lämna sin tribut efter sin bärkraft.
När folkpartiet säger: »För att avhjälpa
de skador, som förorsakats av missväxten
och svartrosten, behöva vi så och
så många hundra miljoner kronor. Vi
ha de stora vinsterna, som icke ha utnyttjats
tillräckligt. Vi taga dessa stora
övervinster och använda dem till de
utgifter, som regeringen och riksdagen
bli överens om vara nödvändiga», ligger
ett sådant resonemang fullkomligt
i linje med folkpartiets tidigare politik.
Det är ingenting uppseendeväckande.
Det är tvärtom självklart enligt vad
man skulle kunna kalla den gamla
vänsterns sätt att se. Såväl socialdemokrater,
bondeförbundare och liberaler
ha säkert den uppfattningen, att statens
nödvändiga utgifter skola bestridas
av medborgarna efter bärkraft. Det
är inte det som är det nya i folkpartiets
motion. Nej, det nya var att man
sade: Skattevägen, skatteinstrumentet,

skall användas som ett medel att åstadkomma
en jämnare inkomstfördelning
i samhället. Det är, ärade kammarledamöter,
tongångar, som vi många gånger
ha fått lyssna till från finansminister
Wigforss, som ju ofta just i kampen
mot borgerligheten framhöll, att det
fanns en annan motivering för beskattningen
av de stora inkomsterna, de
stora förmögenheterna, än den motiveringen,
att skatterna skola tagas ut
efter bärkraft.

Det heter i folkpartimotionen, att
motionärerna till behandling ha upptagit
»spörsmålet om vilka åtgärder som
från samhällets sida kunna vara moti -

verade för att undvika en pris- och inkomstutveckling,
som i alltför hög grad
gynnar vissa grupper och ställer andra
grupper i ett sämre läge än tidigare».
Och i fortsättningen frågas det: »Vilka
möjligheter har samhället att vidtaga
åtgärder, som tillgodose rättvisa och
rimlighet och underlätta en allmän
uppgörelse rörande inkomstbildningen
och som begränsa inflationsriskerna
för nästkommande år?» Motiven för
dessa åtgärder skulle sålunda vara dels
rättvisa och skälighet, dels behovet att
få till stånd en allmän samling kring
en återhållsam politik, som motverkar
inflationen. Detta, herr talman, skulle
lika gärna kunna vara skrivet som motivering
för en arvsskatt av exempelvis
herr Wigforss i en motion 1928 eller
eu skatteproposition 1947. Här har en
principiell islossning ägt rum, när ett
borgerligt parti på detta sätt motiverar
sin anslutning till ett skatteförslag.

Denna debatt har ju som sagt visat,
tyvärr, att det inte låg något allvar
bakom folkpartiets tal om en vinstkonjunkturbeskattning.
Det har ju regnat
bort alltihop. Det skall bli en beskattning
på de ovissa inkomsterna 1952.
Inför löftet om eu eventuell beskattning
på de ovissa vinsterna 1952 tror
herr Ohlin att löntagarna skola bli väldigt
tillfredsställda, när man talar om
vilka stora vinster som företagarna haft
under 1951. Det blev alltså inte mycket
av det ägget. Men jag säger ännu en
gång: Det som är skrivet som ett uttryck
för folkpartiets principiella inställning
notera vi. Sedan hoppas vi
att folkpartiets principiella inställning
med tiden skall ha möjlighet att även
påverka folkpartiets politik. Vi hoppas
att åtminstone några av kammarens
ledamöter skola få uppleva den dag, då
det blir en samstämmighet mellan principer
och praktisk politik hos den
egendomliga partibildning, som benämnes
folkpartiet.

Ni inom högern tycka ju inte om det
här, utan ni äro ganska irriterade. Det

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35. 165

skall jag inte bry mig om att taga upp.
Det har ju emellertid herr Hjalmarson
visat mycket tydligt.

Jag vill emellertid peka på en annan
av de saker som ha gjort att jag har
tagit till orda. Åren 1947 och 1948 blev
regeringen ofta angripen av en då samlad
borgerlig opposition, ledd av folkpartiets
energiske och, jag medger det
gärna, •— utom just i dag -— skicklige
ledare. När vi då försvarade vår politik
sade vi ofta: »Hur skulle ni göra, om
ni vore i regeringens ställe? Det och
det har inträffat. Vilken politik skulle
vara ert alternativ till regeringens politik?»
Då svarade man undvikande och
talade om att det är regeringens plikt
att regera och oppositionens rätt att
kritisera regeringen. Jag tillät mig att
i en remissdebatt inför denna kammare
säga, att oppositionen visserligen kunde
samlas i kritik av regeringens åtgöranden
men att det däremot var omöjligt
för oppositionen att prestera ett positivt
alternativ; i samma ögonblick som
ett sådant alternativ skulle konkretiseras,
skulle enheten spricka, och de
tre oppositionspartierna skulle komma
att gå var sin väg. Jag tillät mig att
säga — jag tror att det var i remissdebatten
1948 — att detta måste vara anledningen
till villrådigheten och fumligheten
hos de tre oppositionspartierna.

Nåväl, nu har oppositionen under
vårriksdagen gjort ett försök att konkretisera
ett alternativ till regeringens
politik. Och det gick som det gick. Sällan
har väl borgerligheten varit så söndersplittrad.
Detta beror inte på några
ansträngningar från vår sida, utan det
beror på den omständigheten, att det
icke finns en samlad åskådning inom
oppositionen, att det icke finns möjlighet
att samla oppositionen omkring
praktiska, konkreta åtgärder. I det
ögonblick man försöker går högern för
sig och folkpartiet för sig, och bondeförbundet
tycker att det iir lugnast att
gå till det parti som företräder en linje.

Investeringsavgift m. m.

om vilken man kan förutsätta att den
är till gagn för Sveriges bönder; utformningen
av högerns och folkpartiets
penningpolitik måste otvivelaktigt ha
tett sig ganska skrämmande och oroande
för dem som representera Sveriges
bönder.

Den profetia som jag gjorde 1948
och som gick ut på att det, i det ögonblick
som en konkretisering sker, icke
längre finns ett samlat borgerligt alternativ
till regeringspolitiken, den profetian
har just denna höst bekräftats.
Det kan vara ganska nyttigt för väljarna
detta, att det inte går att till 1952
års val liksom 1948 mobilisera en borgerlig
front, där man säger: Driv fram
borgerligheten till inflytande, så blir
det därmed ett systemskifte! Nu veta
vi hur mycket det är bevänt med det
talet.

Den tredje av de saker, som jag skulle
vilja taga upp, har en mera direkt anknytning
till de propositioner, de motioner
och de utskottsbetänkanden som
vi behandla.

Finansministern och jag ha vid
många tillfällen tillåtit oss påpeka hur
utomordentligt labil den nuvarande
ekonomiska situationen är. Jag tror att
det är nyttigt att vi än en gång slå
fast detta. Det kan bli en fortsatt högkonjunktur,
vinstkonjunkturen kan fortsätta,
men de depressiva tendenserna
ute i världen kunna lika gärna ta överhand.
Yi ha i vårt lilla land mycket
små möjligheter att påverka utvecklingen,
vilken väg den nu än kommer
att taga. Men vad vi skola göra, det är
att noggrant ge akt på vilka risker
som eu så labil situation inrymmer för
det svenska näringslivet.

Antag att vi få en tillfällig, snabbt
övergående högkonjunktur. Om rustningskonjunkturen
i Amerika och
andra länder drar priserna uppåt, ja,
då tycker man kanske att våra kostnader
— priser och löner — kunna få
fortsätta att stiga. Men antag att denna
utveckling iir tillfällig — vilket den väl

166

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Investeringsavgift m. m.

sannolikt skulle vara — och att sålunda
en inflationsartad utveckling,
som kan börja under de första månaderna
av året, brytes och ersättes
av en depressiv utveckling ute i världen,
vad innebär det då för risker för
vår konkurrenskraft om vi nu i december
och i januari och februari, då
grundläggande beslut fattas för vår politik
under år 1952 både på den fackliga
och på den politiska sidan? Vad
betyder det inte om vi glida in i den
tron, att vi gå mot en fortsatt inflation
utomlands? Kostnadsnivån pressas upp,
och sedan komma alla dessa depressiva
tendenser. Var stå vi, om vi komma i
ett sådant läge?

Och var stå vi, om vi få de depressiva
tendenserna tidigare? Det finns
tecken som tyda på detta. Det talas om
ett växande köpmotstånd, och det talas
om att Englands nya, konservativa regering
är beredd att skära ned importen
från oss, d. v. s. vår export till
England. Det talas om att importörerna
i Frankrike och England ha fått sina
kvoter minskade, samtidigt som exportörerna
där få ökade möjligheter att
översvämma marknaden med varor,
och den tyska industrien kommer.

Det är väl ändå ganska försiktigt om
man säger, att det finns tendenser i
inflatorisk riktning, beroende på upprustningen,
men att det också finns
tendenser som peka mot en deflatorisk
utveckling. Jag tycker att vi kunde vara
överens om att låta bli allt detta käbbel,
som egentligen inte för oss längre
framåt. Det viktiga är att vi göra klart
för oss att det i intet av de båda
fall, som jag ovan har berört, finns
något utrymme för andra kostnadsökningar
än dem som Landsorganisationen
har skisserat i sitt uttalande, där
Landsorganisationen säger att man
skall återställa löntagarnas reallön —
det försämrar ju inte vår konkurrenskraft
i jämförelse med förhållandena
under 1950 — och därutöver ge åt löntagarna
en skälig andel av produktivi -

tetsstegringen; inte lieller detta motsvarar
ju någon kostnadsökning. Det
vore lyckligt om vi kunde komma överens
om att målet för vår politik är
att försöka se till, att vi icke utsättas
för kostnadsökningar, större än dem
som kunna ingå i det av Landsorganisationen
så skickligt angivna utrymmet.
Men — och nu kommer jag till den
första obehagliga slutsatsen — då
räcker det inte, mina damer och herrar,
med ett partitaktiskt spel om vem
som först hittade på den ena eller den
andra finessen.

Det vore mycket att säga, men jag
skall bara ta ett enda exempel. Antag
att vi få en konkurrens utifrån på
grund av andra länders behov av att
öka exporten. Då få inte kammarledamöterna
komma och be oss vidtaga
åtgärder mot denna konkurrens. Det
är konsekvensen av att ni äro villiga
att stödja en hård politik. Äro ni det?
Det provet kan komma fort nog, när
näringsliv och arbetarorganisationer
stå inför konkurrenssvårigheter, vållade
av ett förändrat läge ute i Europa.
Äro vi då beredda att säga: Nej, vi
skola icke medverka till någonting som
håller vår prisnivå uppe på ett konstlat
sätt, utan vi få vara beredda att
låta de prissänkande tendenserna slå
igenom på den svenska marknaden?
Jag tror att det kan vara nyttigt att vi
redan nu göra klart för oss att det då
kan vara en ganska hård och besvärlig
uppgift att säga detta nej.

Men det kan bli ännu svårare, ty
om utvecklingen inte skulle gå i denna
depressiva riktning redan från början,
utan vi först skulle komma in i den
där inflationsspiralen utifrån, då måste
vi inte allenast vara beslutna att driva
den politik som här är föreslagen,
utan då måste vi gå längre, då måste
vi vara beredda att skärpa vår politik.

Ja, säger man på den andra sidan,
det är man beredd till. Man är beredd
att göra det genom att införa en skärpt
penningpolitik, genom att införa en me -

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35.

167

ra restriktiv kreditpolitik. Men det kommer
icke att hjälpa. Belgien är i dag i
den situation där det är, trots att landet
har fört just den penningpolitik
som herrarna rekommendera och trots
att man har tagit i så hårt, att arbetslösheten
har pendlat mellan 150 000 och
200 000 man. Nej, vi få antagligen börja
fundera på statsministerns studentikosa
och skämtsamma uppslag om exportavgifterna.

Jag anser att den debatt, som följde
på mitt jönköpingstal, var en beklämmande
debatt, ty det var som om man
på borgerligt håll inte ville förstå att
det var ett allvarligt problem jag tog
upp till diskussion.

Bland de metoder, som vi ha i vår
hand, är ju priskontrollen sedan gammalt
prövad. Nu vill herr Hjalmarson
till min överraskning avskaffa priskontrollen
i dagens situation! Jag tror
att högern blir absolut ensam om denna
kärva linje.

Vidare ha vi vinstkonjunkturskatten,
som vi vilja göra till en realitet och
inte till ett partipolitiskt spegelfäkteri,
vilket den har verkat som, när man
har lyssnat till folkpartiets ålande
slingringar.

Och så ha vi exportavgifterna. Jag
skall inte fördjupa mig i ämnet —
klockan är 11.15 på kvällen — men jag
skulle vilja allvarligt råda den svenska
industrien att ta på allvar den tanke,
som här är framkastad, och inte låta
sig invaggas i den tron, att det säkert
inte blir någonting av med dessa avgifter.
Orsaken till att vi ha kastat fram
denna tanke på ett så tidigt stadium,
innan den ännu är utredd, är den, att
vi tro att det skulle vara välgörande att
den svenska industrien utan tvånget av
exportavgifter ville undersöka sina möjligheter
att lägga om sin export, så
att vi vinna insteg på billigare, lugnare
ocli säkrare marknader, nämligen den
amerikanska, den schweiziska och de
övriga hårdvalutaländernas. Regeringens
avsikt med att på ett så tidigt

Investeringsavgift m. m.

stadium lägga fram tanken på exportavgifter
var alltså den, att regeringen
ville göra klart för näringslivet, att i
den mån man anstränger sig för att öka
exporten på dessa länder har man
ingenting att befara — då kommer det
icke att bli några avgifter som äro besvärande,
då kommer man ut på en
billig marknad. Man förlorar visserligen
de vansinnigt höga vinsterna, men
hjälper sig själv genom att komma in i
en lugnare marknad och hjälper framför
allt det svenska näringslivet, som då
får möjligheter att köpa billigare.

Jag skall som sagt inte uppehålla mig
vid det mer än med en enda replik
beträffande detta resonemang, vilken
jag tror är viktig. Jag skall gärna ge
herr Ohlin det erkännandet, att han i
det sammanhanget talade fylld med ett
fullkomligt ärligt patos, ty jag vet, att
han betraktar det europeiska samarbetet
som en mycket viktig sak, och
jag vet också, att han gör vårt land
stora tjänster — större utom landet än
inom landet höll jag på att säga och
hade sagt det, om jag varit på det humöret.
Alltnog, han gör oss tjänster
genom sin energi att försöka driva det
europeiska samarbetet. Jag förstår mycket
väl, att han menar, att detta samarbete
är så betydelsefullt, att de små
inhemska synpunkterna måste få vika,
att han säger sig inte kunna tillråda, att
vi, som tjäna så mycket pengar, inte
skola uppfylla våra avtal, därför att vi
anse oss inte ha råd till det. Som bekant
ifrågasätter ingen människa, att vi
icke skulle till punkt och pricka uppfylla
åtagna förpliktelser. Vi ha för
närvarande en fordran, om handelsministerns
siffror här äro riktiga, på 550
miljoner kronor. Vi kunna låta denna
fordran stiga till 800 miljoner kronor
enligt avtalen.

Det som försvårar vår situation är
ju, att dessa 800 miljoner kronor skapa
vinst på 800 miljoner kronor. Kan det
försvåra vår situation? frågar herr
Ohlin. Vi få en vinst på 800 miljoner

168 Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Investeringsavgift m. m.

kronor, men det är ett fåtal företag,
som få den vinsten. De växla ut sina
valutor och ta in svenska pengar, och
vem är det då som är kreditgivare? Det
äro vi allesammans. Men de 800 miljonerna
disponeras av ett litet fåtal företag.
Det är ju det som är problemet.
Därför kan man inte på det för all del
eleganta sätt, som man ådagalägger, när
man försvarar en sak, som man tror
är riktig — säga, att vi skola lämna
vår kredit på 800 miljoner kronor. Om
Sverige vore ett helt socialiserat samhälle
och dessa 800 miljoner icke komme
ut i form av vinster till några få
privata företag, vore det ingen svårighet.
Nu ligga de och trycka ned levnadsstandarden
för de andra än de få.

Det är problemet, och därför ha vi
sagt, att det är så viktigt, att en sådan
utveckling brytes, att det i nuvarande
situation vore en fördel, om vi kunde
få industrien att i större utsträckning
handla med hårdvalutaländerna. Jag
tror att herr Ohlin skulle göra det
europeiska samarbetet en stor tjänst
genom att erkänna riktigheten av detta
resonemang, erkänna att här föreligger
det allvarliga problem, som jag försökt
skissera tv då kanske den privata industrien
skulle börja fundera på att i
större utsträckning än hittills vända
sig till de dollarmarknader, där vi ha
billiga varor att köpa, men där vi också
få lägre priser för vad vi sälja och därför
också lägre vinster.

Sedan har jag bara en enda sak att
tillägga, nämligen att när vi nu gå in
för dessa åtgärder, så veta vi, att om
vi göra allvar av dem så kunna vi
skapa lokala svårigheter, till och med
lokal arbetslöshet. Nu är det sagt. Det
kunna vi göra, men då skola vi inte
rygga tillbaka, ty bakom åtgärderna ligger
den tankegången, att en fortsatt
prisstegring, en fortsatt inflation av
samma typ som den vi haft 1951, innebär
ett större hot mot vår sysselsättningspolitik
än de lokala svårigheter,
som kunna uppstå genom en kärvare

ekonomisk politik. Om vi kunna vara
överens om huvudlinjerna därvidlag,
tror jag, att mycket av de för all del
lustiga cirkusuppträdandena ha ganska
liten betydelse.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Jag hänvisar statsministern till
att herr Svensson i Ljungskile kommer
att tala en stund och belysa åtskilligt
som jag måste förbigå.

Statsministern berörde frågan om det
europeiska samarbetet och därmed sammanhängande
frågor. Jag vill erinra om
att jag har uttalat min uppskattning av
att regeringen, såvitt jag förstår, är livligt
intresserad av att detta samarbete
utvecklas. Det är mot den bakgrunden
som jag har varit litet nedslagen inför
de nya planerna. Statsministern säger,
att om vi ge kredit åt betalningsunionen
genom att samla upp valutor där för
800 miljoner kronor eller mer, så är det
alla i svenska folket som ger denna kredit,
och det är där problemet ligger.
Jag hinner inte närmare belysa detta,
men jag måste konstatera, att jag tror,
att statsministern här inte tänkt till slut.
I den mån, herr statsminister, vår valutareservs
ökning hos betalningsunionen
inte överstiger den positiva förskjutningen
i vårt bytesförhållande med utlandet,
alltså inte överstiger den extra
konjunkturvinst, som rustningskonjunkturen
i världen medfört för det svenska
folkhushållet, kan man inte draga den
slutsats, som herr statsministern drog.
Då blir frågan, om det förhåller sig så,
att vinsterna i första rummet hamna
hos företag, hos staten och i vissa fonder,
och man kan sörja för att pengar
där inte leda till väsentligt ökad efterfrågan.
I så fall blir det inte någon belastning
på folkets andra grupper. Det
betyder, att den extra konjunkturvinst
som rustningskonjunkturen medfört för
det svenska folkhushållet blir till större
eller mindre del tills vidare investerad
i ökning av vår valutareserv, men därmed
uppkommer detta problem att

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35. 169

åstadkomma en sterilisering i den vidare
bemärkelse herr Sköld och jag talat
om.

Statsministern förklarade i debatten
den 31 oktober som svar på min begäran
om utredning rörande konjunkturvinsterna,
att han inte kunde gå med på
att utlova en sådan utredning, enär utredningsmaskineriet
var pressat. Han
sade: »Så pressat som vårt utredningsmaskineri
är vilja vi gärna ha reda på
vilket syftemål dessa utredningar avse
att tjäna.» Och längre fram i anförandet:
»--- — då är också hela diskus sionen

reducerad till ett intressant nationalekonomiskt
problem, och då få vi
väl se om våra resurser räcka till för att
ta upp dessa ting till diskussion. Men
jag vill här inte lova--- —.»

Jag underströk då uttryckligen, att
jag för dagen inte tänkte göra någon
rekommendation av åtgärder, utan ville
ha belysning av frågan först, ty den
var uppenbarligen viktig. Några veckor
senare förstod statsministern att detta
var riktigt. Kunde statsministern redan
vid detta tillfälle ha förstått, att här var
ett uppenbart fall, där man skulle försöka
belysa läget? Jag beklagar att han
inte gjorde det.

Sedan säger statsministern — och
det är det mest förvånande av allt —
att vinstläget då, alltså oktober—november
1951, inte kunde ha något intresse,
om man vore intresserad av
en konjunkturvinstskatt för 1952. Herr
statsminister, hur i all världen skall man
belysa förutsättningarna för en skatteåtgärd
riktad framåt, om man inte får
utgå från det läge som föreligger? Menar
herr statsministern i likhet med
herr Olsson i Gävle, att man kan med
fullständig säkerhet bedöma vad som
sker ett år framåt i tiden, och att det
är bara detta man skall tänka på? Ett
mycket förhastat yttrande, herr statsminister.
Nu har emellertid finansministern
lovat, att det skall komma en
sådan utredning, låt vara samtidigt med
själva förslaget.

Investeringsavgift m. m.

Statsministern talade om att det nya
i folkpartiets ståndpunkt var det och
det. Emellertid ha ju vi och våra föregångare
redan från 1915 varit med om
krigskonjunkturskatt i liknande läge. Vi
ha varit och äro anhängare av en progressiv
beskattning, som anpassas efter
bärkraft och alltså tar hänsyn till verkningarna
på inkomstfördelningen. Detta
är ingenting nytt. Vi ha hela tiden betonat,
att man skall undvika skadliga
verkningar på produktionen. Vi tro att
om man här lägger på en extra konjunkturvinstskatt
och därigenom ökar
möjligheterna att sänka det allmänna
skattetrycket, får man inte skadliga utan
snarare goda verkningar på produktionen.
Det går inte för statsministern att
hävda, att detta är någon ny åskådning.
Det är gammal god liberal åskådning
och den uppfattning, som vi ha
företrätt länge. Regeringen tycks nu, om
man får döma av första delen av statsministerns
yttrande, mena att det 1952
kanske blir ett mycket stort prisfall

o. d. Det verkar som om det nu vore
1951 års konjunkturvinster som vore
av någon betydelse. Men vad är då regeringens
ansvar för 1951? Regeringen
har ju kunnat följa konjunkturutvecklingen
1951 hela tiden och har så sent
som i september kanske till och med
i oktober träffat uppgörelse med näringslivet
på linjen icke krigsvinstskatt,
och nu få vi höra den ståndpunkten
anföras, att krigsvinstskatt detta år är
avgörande. Vilken förkrossande dom
över regeringens politik 1951!

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag har begärt ordet för
att ta upp vad statsministern anförde
om priskontrollen och exportavgifterna.

Statsministern måste ha missuppfattat
min framställning i den första punk -

170 Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Investeringsavgift m. m.

ten. Vad jag sade var, att vi vilja, att
man skall omedelbart påbörja priskontrollens
avskaffande inom sådana områden,
där konkurrensen bemästrar priserna,
t. ex. inom textilbranschen, tv
vi äro övertygade om att priskontrollen
på dessa områden är skadlig för konsumenterna,
att den representerar ett
regleringstänkande, som har överlevt
sig självt. Statsministern framhöll, att
man kan få överväga exportavgifter
framdeles i syfte att omdirigera den
svenska utrikeshandeln för att inrikta
den på främst den amerikanska marknaden.
Jag tillåter mig, herr statsminister,
säga, att jag tvivlar i hög grad
på effekten av en statlig omdirigering.
Det kräves många och långa år för att
kunna arbeta upp en exportmarknad
exempelvis i Amerika. Om vi skulle
börja göra det nu, skulle resultatet komma
att visa sig kanske om tre eller fyra
år. Det är inte så enkelt och behändigt
som man kan få en föreställning om,
när man hört statsministerns framställning:
här behövs bara att man lägger
på exportavgifter, så ordnar sig det
hela. över huvud taget vill jag säga, att
vi på vår kant tvivla mycket starkt på
ändamålsenligheten och värdet av en
omfattande statsdirigering inom svensk
utrikeshandel.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag delar
herr Hjalmarsons mening, att frågan
om exportavgifterna och möjligheten att
åstadkomma en bättre avvägning av exporten
åt olika håll inte är någon enkel
sak. Det är därför som jag finner
det vara upprörande, när människor
som inte ha den ringaste aning om
sammanhangen — jag menar inte herr
Ohlin eller herr Hjalmarson eller någon
annan, som deltagit i denna debatt
— överöser regeringen med smädelser
för att vi tagit upp detta problem. Jag
tycker att det är ett lättsinne, som man
har anledning att reagera emot. Jag har

visst inte sagt, att det är enkelt. Jag
tror att det kommer att visa sig vara
ett mycket invecklat problem, som vi
ha all anledning att på allvar diskutera
både med varandra och med näringslivet.
Jag upprepar vad jag sade i mitt
svar, åtta dagar i onsdags, till herr
Ohlin, att om vi kunna undgå exportavgifterna,
så är det bra, men om överkonjunkturen
fortsätter och snedvridningen
av exporten blir värre och värre,
vet jag ingen annan väg. Men om
herrarna ha något alternativ till denna
linje, så är det självklart, att vi gärna
kunna resonera om de tingen. Jag tror
emellertid, att det viktiga är, att man
inte låter näringslivet tro, att vi leka.

Herr Ohlin och jag ha en både för
svenska folket och kammarledamöterna
ganska tröttsam vana att tala om vad vi
sade till varandra vid olika tillfällen.
Jag skall inte fördjupa mig i det. Men
jag måste ändå reagera emot den framställning
av mina inlägg i remissdebatten,
som herr Ohlin här lämnat, och
som väl herr Ohlin själv måste medge
är fullständigt missvisande. Det är inte
så, att jag icke har ägnat konjunkturvinstproblemet
tillräcklig uppmärksamhet.
Jag har protokollet från remissdebatten
framför mig här, och man kan
där läsa i spalt efter spalt att jag diskuterade
igenom vilka åtgärder som i
det sammanhanget voro nödvändiga.
Vad jag frågade var: Varthän syftar
herr Ohlin med den utredning han kräver?
Kammarens ledamöter kunna väl
själva i dag konstatera, att det var en
viktig fråga. Om vi skulle sätta i gång
statens utredningsmaskineri bara för
att få ett basår för konjunkturvinstskatten
1952, vilket är herr Ohlins ståndpunkt
i dag, ja, då bleve det självfallet
en helt annan undersökning än om man
skulle starta utredningsmaskineriet för
att få fastslaget hur den skatt skall se
ut,, som tar hand om 1951 års utgifter.

Bara det som sagts här i dag visar
väl hur berättigat det var att kräva att
herr Ohlin, när han ställde sitt förslag,

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35.

171

skulle göra någon antydan om varthän
han syftade med sin anhållan om en utredning.
Jag betonar än en gång — vilket
också kan utläsas ur protokollet
från remissdebatten — att ingen opartisk
domare skulle komma på idén att
säga, att herr Ohlins framställning i
dag är korrekt.

Men detta må vara hänt. Det har i
dag blivit som vanligt, när herr Ohlin
och jag debattera, det blir aldrig slut
på citatdiskussionerna. Jag skall emellertid
sluta nu, och jag tror att det också
skulle gagna herr Ohlin att lägga
band på sig.

På en punkt vill jag dock bryta mot
detta mitt löfte. Herr Ohlin sade, att det
inte är någon skillnad på folkpartiets
inställning förr och nu. Vi ha varit med
om progressiva skatter och konjunkturvinstskatter,
och detta, sade herr Ohlin
— det tog en stor del av anförandet i
anspråk att belysa den saken — ligger
helt i linje med folkpartiets politik, att
statens utgifter skola täckas med statsinkomster,
uttagna efter bärkraft. Detta
är alls ingen ny sak.

Nej, men det nya är, att man nu bryter
med det, som framhölls under skattedebatten
här i kammaren 1947. Då
sade nämligen herr Ohlin, att han inte
trodde på möjligheterna att skattevägen
få bort ojämnheterna i inkomsthänseende.
Det viktigaste var, sade han, att
bevara näringslivets vilja att stegra sin
produktivitet. Jag tror, att herr Ohlin
vid närmare eftertanke kommer att finna,
att det finns en förskjutning i folkpartiets
betraktelsesätt från 1947 och
fram till dagens situation. Detta tycker
nu jag inte alls är så konstigt. Tvärtom
vore det underligt, om inte ändrade
förhållanden, t. ex. snabbt stigande
vinster, skulle föranleda oss litet var
att inta nyare och bättre motiverade
ståndpunkter.

Herr SVENSSON i Ejungskile: Herr
talman! Jag har lyssnat till en del av
vad som sagts här i (lag, och jag måste

Investeringsavgift m. m.

säga att jag är en smula förvånad över
det oerhörda intresse, som de övriga
tre demokratiska partierna ha visat för
folkpartiets ståndpunkt. De tyckas alla
tre ha långt större intresse av att uttolka
folkpartiets ståndpunkt än att
klarlägga sina egna. Det senare vill
man tydligen helst slippa göra. Antingen
försöker man skriva upp folkpartiets
ståndpunkt i ett eller annat avseende
och stoppa in så mycket som
möjligt i den, för att sedan få tillfälle
att opponera emot densamma — man
har i vissa avseenden gjort så från
högerhåll — eller också försöker man
tona ned innebörden i folkpartiets
ståndpunkt till nästan ingenting, för
att kunna konstatera att det inte föreligger
någon farlig konkurrens från
det hållet, utan att det bara är vederbörande
inom det egna partiet som
äro duktiga och vilja ha någonting
uträttat.

Jag tror nu inte att man kommer
så långt med att fortsätta på det sättet.
Det är klart att vi kunna ha anledning
att här fråga varandra om ett och
annat, men nog böra vi väl ändå i huvudsak
överlåta åt varje parti att självt
redovisa innehållet i sin ståndpunkt,
i den mån man finner detta angeläget.

Statsministern — eller kanske jag
skall säga den socialdemokratiske partiledaren,
ty herr Erlander uppträder
i långt högre grad som socialdemokratisk
partiledare än som statsminister
nästan var gång han tar till orda —
blir oerhört ömskinnad ocli tycker
mycket synd om folkpartiet i sina anföranden.
Han vill inte förvärra eller
förlänga dess pina o. s. v. Det är rent
rörande att konstatera den människovänlighet
herr Erlander i egenskap av
partiledare ådagalägger, när det gäller
folkpartiet. Han förklarade här för
några minuter sedan, att det hos folkpartiet
föreligger en sådan röra i tankegångarna,
att han blev matt av att
lyssna på anförandena. Men sedan herr
Erlander viil hade sagt detta, kunde

172 Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Investeringsavgift m. m.

jag anteckna att han ansåg bondeförbundet
tillhöra — observera det! —
den gamla vänstern i svensk politik.
Det var väl herr Olsson i Kullenbergstorp
och en del andra bondeförbundare
— vilka voro fullt ut lika konservativa
som den tidens högermän
— som därvid råkade hamna i den
gamla vänstern och som statsministern
fann det angeläget att i taktiskt syfte
åberopa. Men då är det förstås inte
fråga om någon röra i tankegångarna,
utan då är det ett bevis på den utsökta
intellektuella klarhet, som kännetecknar
akademikern och excellensen
Erlander.

Statsministern efterlyste också samstämmigheten
mellan principerna och
den praktiska politiken hos folkpartiet.
Ja, socialdemokraterna hade ju en
gång ett 27-punktsprogram, som enligt
dåvarande statsminister Hanssons deklarationer
och enligt herr Erlanders
deklarationer, när han tillträdde statsministerämbetet,
var regeringens program.
Den första punkten i detta program
innehöll kort, kärvt och rakt på
sak målsättningen: Prisstegringar förhindras.
Är det efter denna princip
som regeringen har handlat från sommaren
1945 till hösten 1951, med resultatet
att vi ha fått prisstegringar,
som varit större än under praktiskt
taget varje annan liknande fredsperiod?
Skall det föreställa överensstämmelse
mellan principerna och den
praktiska politiken, då tror jag att vi
från folkpartiets sida ha anledning att
försöka undvika sådan samstämmighet.

Från och med innevarande höst har
regeringspartiet kastat 27-punktsprogrammet
i papperskorgen —- eller kanske
man har arkiverat det för framtida
behov — och antagit ett annat, mycket
långt och såvitt man kan förstå mycket
elastiskt program, som upptar en
mängd olika ting. Men trots att de två
regeringspartierna enat sig om detsamma
för något över två månader sedan,
finns det ändå ingenting med däri

om den nya bilskatten. Där saknas
också konjunkturvinstskatt och åtskilligt
annat, som sedan programmets antagande
har blivit aktuellt.

Jag skall be att här få läsa upp några
ord av statsministern den 13 september
i år. Den dagen talade statsministern
inför LO:s kongress, och för att
svenska folket i något större upplaga
skulle få kännedom om det viktigaste
av vad han hade att säga, har talet tagits
in i den officiella skriften Från
departement och nämnder. I nämnda
statsredigerade skrift kan man därför
inhämta följande:

»Med den oavlåtliga spänningen mellan
inflationstrycket och resurserna ha
inte statsmakterna och inte heller fackföreningsrörelsen
haft rådrum för mera
långsiktiga problemlösningar. Man har
alltid tvingats att lösa de problem som
dagen har uppställt och som i regel
krävt snabba avgöranden. Vi ha fått
tillgripa tillfälliga och kortsiktiga åtgärder,
men nu får det vara slut på
det, och vi måste ställa in oss på
längre sikt.»

Bakgrunden till detta uttalande vid
LO-kongressen var tydligen möjligheten
att kunna inkorporera bondeförbundet
i partiets väljarunderlag. Statsministern
menade tydligen, vilket också
framgick av andra uttalanden vid
den tiden, att om man bara fick ett
så brett parlamentariskt underlag, som
bondeförbundets anslutning till regeringspartiet
skulle medföra — och enligt
vad vi nyss hörde av statsministern
anslöt sig bondeförbundarna därför
att de föredrogo att gå till det parti,
som företräder en linje, vilken är
till gagn för Sveriges bönder — så
skulle man kunna bryta med den gamla
ur-hand-i-mun-politik, som regeringen
har fört i sex år, och i stället gå
in för en långsiktig tioårsplanerad politik.
Det skulle vara slut med det
gamla.

Jag får säga, att inte är det många
som givit ett mera förkrossande betyg

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35.

173

åt den gamla regeringspolitik, som
förts under sex år, än vad statsministern
gav inför LO:s kongress. Regeringen
har enligt statsministern fört
en ur-hand-i-mun-politik, och resultaten
känna vi till: prisstegringar och
misslyckad kamp mot inflationen. Men
nu skall det bli något annat, när man
har inkorporerat herr Norup och tre
andra bondeförbundare i regeringen.
Nu skall det bli en politik på lång
sikt.

Nåja, ännu ha vi inte kommit så
långt, men jag får säga ätt vad vi ha
fått erfara under de ungefär två och
en halv månader som den nya regeringen
har regerat, icke har inneburit
någon brytning i det avseendet att vi
ha fått en mera långsiktig uppläggning
av politiken. Jag behöver knappast anföra
någonting för att bevisa det, tv
bevisen ligga ju i den debatt som här
förts samt i det nuvarande politiska
läget över huvud taget. Finansministern
har ju också i dag framhållit, att
det är insatser i det akuta läget vi behöva
göra. I den situationen befinna
vi oss alltjämt. Statsskutan rullar i inflationens
brottsjöar, så det är fara
värt att bönderna, som gått ombord,
kunna börja må illa, om de inte iiro
vana vid seglatser.

Men vad gjorde regeringen egentligen
under de många och långa förhandlingarna
under den gångna sommaren?
Hur pass mycket diskuterade
man igenom hela vårt ekonomiska
läge? Gjorde regeringen ingenting annat
än friade till bondeförbundet och kom
överens med det om att man var enig
i räntefrågan? Det blev ju nämligen
slutresultatet av det hela. Sedan visade
det sig att man överrumplats av den
ekonomiska utvecklingen.

Statsministern anförde alldeles nyss
vad som hände under remissdebatten
och förklarade, att han inte kunde förstå
det krav på utredning av eller upplysning
om det ekonomiska läget, som
uppställts av professor Ohlin. .lag vill

Investeringsavgift m. m.

då säga, att om det kan påvisas att
vi ha en mycket bruten konjunktur

— och det är ju lätt att påvisa det

— och att den nuvarande ekonomiska
situationen uppvisar en hel del oklara
drag, då tycker jag att en statsminister
utan minsta tvekan skulle kunna bevilja
en begäran om att vårt ekonomiska
läge skall bättre belysas och genomlysas.
Detta är väl ett intresse för
varje människa, för alla partier som
här äro agerande och ansvariga för
den bedrivna politiken och, framför
allt, för regeringen. Det är väl ett allmänt
intresse för varje grupp och i
synnerhet för regeringen, att ett sådant
oklart läge blir ordentligt belyst,
alldeles oavsett vilka slutsatser man
sedan drar. Om statsministern hade varit
inte bara partiledare utan också
statsminister i verklig mening, hade
han med detsamma sagt ja till en sådan
hemställan. Det är min uppfattning.

Här har i dag opererats efter två
olika linjer. Å ena sidan kan statsministern
inte bifalla en hemställan
om utredning därför att han inte vet
vad folkpartiet vill. Vad vi därvidlag
ha velat är, att vi skulle få hela läget
belyst. Det är väl ganska naturligt att
vi icke på det stadium, då vår hemställan
gjordes, ville rekommendera
några konkreta åtgärder för att råda
bot på en situation, som inte var klarlagd.
Å andra sidan har man på annat
håll i dag alldeles bestämt vetat vad
folkpartiet ville den 30 och 31 oktober
i år. Man vet alldeles bestämt att folkpartiet
då endast ville komma åt skogsägarna.
Å ena sidan kan alltså inte
statsministern för sitt liv begripa vad
vi ha velat, medan en del andra socialdemokrater
och en del bondeförbundare
å andra sidan veta precis vad vi
ha velat.

Men dylika efterhandskonstruktioner
hålla inte. De gå inte ihop. Om man
skall tala om röra i tankegångarna, så
nog kan man hitta sådan röra i dylika
resonemang. Men inte bryr jag mig om

174

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Investeringsavgift m. m.

att ta vid mig av det så att jag mår
illa. Det överlåter jag till statsministern
att göra.

Jag erinrar om att regeringen hittills
icke har lyckats att stoppa inflationen,
och det har sagts tidigare här i dag.
Jag har förut ett par tre gånger erinrat
om, att det en gång fanns ett program
för den närmaste efterkrigstiden. Det
skulle sträcka sig fram till den tid, då
vi lyckats komma in i normala förhållanden.
Dessa mina erinringar har
jag dock aldrig fått något svar på. De
äro kanske inte av det slaget, att de
passa att svara på. Detta efterkrigsprogram
lades fram av riksbanksfullmäktige.
Det remitterades till statsrådet
Myrdals efterkrigsplaneringskommission,
där det ingående behandlades
tillsammans med tillkallade experter
utanför kommissionen. Sedan togs det
upp igen av regeringen och förelädes
för riksdagen av finansminister Wigforss,
som hade hela samlingsregeringen
bakom sig, på våren 1944. Programmet
godkändes sedan av alla de demokratiska
partierna, och med endast
litet knorr från kommunisterna. Man
gick därför till 1944 års valrörelse med
ett program, som samtliga de demokratiska
partierna i detta land voro eniga
om, ett program utarbetat av en stor
kommission, vilken var speciellt tillsatt
för den sakens skull. Vart tog det
programmet vägen? Hur har det kunnat
försvinna i debatten, och hur kan
man sedan fråga efter varandras alternativ
i så många år?

Wigforss blev rädd för kommunisterna
vid 1944 års valrörelse. Det var
den första anledningen till att programmet
kom bort. Jag får säga, att
under den tid jag har kunnat följa
svensk politik, vet jag ingen statsman,
åtminstone intet statsråd i ansvarig
ställning — för att nu inte ta till för
stora ord — som kunnat möta en kris,
en ekonomiskt svår situation, med så
oerhört gynnsamma utgångspunkter för
samarbete, som herr Wigforss hade.

Jag vet heller ingen, som utnyttjat dem
så gruvligt illa som han. Det var början
till vad som sedan hände.

Det fanns i nämnda program mycket
klart utsagt, att man i stort sett skulle
försöka undvika nominella lönehöjningar
och i stället ta den stegring av
levnadsstandarden man kunde få via
prissänkningar. Detta var huvudlinjen.
Men det var också mycket klart angivet,
att man skulle försöka tillgodose
låglönegruppernas intressen och att
inom lönelägets ram vidtaga justeringar
för dem. Det har trots detta aldrig
i denna kammare från socialdemokratiskt
håll lämnats någon förklaring på
varför man frångick alla överenskomna
utgångspunkter för ett sådant samarbete.
I stället har man i sex år försökt
att hindra prisstegringar enligt 27-punktsprogrammets recept, med de resultat
som jag redan har erinrat om.

Hur blir det i fortsättningen? Därom
veta vi ingenting med säkerhet. Men
för min del tror jag inte att det, som
man nu på socialdemokratiskt håll
föreslår, kommer att leda till ett bemästrande
av inflationen under kommande
år. Jag är tydligen inte heller
ensam om att hysa en sådan misstro.
När man från LO:s sida begär tillsättande
av en särskild samordningsminister,
så är väl detta ändå ett uttryck
för misstro mot den ekonomiska ledningen
i den nuvarande regeringen.
När statsministerämbetet inrättades år
1876, skedde det just därför att man
ville ha en samordningsminister. Det
var orsaken varför statsministerämbetet
kom till. Regeringen skulle bli en
politisk enhet, och vid sidan av statschefen
skulle finnas en man, som var
ansvarig för regeringens ledning och
dess politik. Det är alltså statsministern
som skall vara samordningsminister.
Nu ha vi dessutom en vice statsminister,
vilket betyder att vi även ha
en vice samordningsminister. Vidare
ha vi en finansminister, som alla påstå
är en riktig kraftkarl. Ändå begär

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35.

175

man nu att det skall tillsättas en ny
samordningsminister. Det må väl vara
ett uttryck för att man tycker att det
fattas något i den ekonomiska samordningen.

Men det finns ett annat krav, som
kanske säger mera i dagens situation,
nämligen kravet på indexklausul i löneavtalen.
För ett par år sedan framfördes
från folkpartiets sida den tanken,
att det hade varit bättre att gå på
en linje med en indexklausul och en
hederligare behandling av indexberäkningarna,
alltså en mer successiv anpassning
av löner och priser, än att
följa den väg som valdes hösten 1949.
Men då var det ingen annan som ville
ha en sådan indexklausul. Nu vill man
däremot ha det, och vad säger detta,
om inte att man mist tilltron till regeringens
ekonomiska program? Man
vågar inte taga risken av en ettårig
uppgörelse på grundval av regeringens
ekonomiska program — det är, såvitt
jag förstår, den sakliga innebörden av
det nuvarande kravet på indexklausul.

Men trots detta och trots allt annat
som jag här antytt, liksom mycket som
har sagts förut i dag och mycket mera
som kunde sägas, är man från den
socialdemokratiska ledningens sida i
dag lika övertygad om att man har föreslagit
precis det rätta som man tidigare
varit år efter år. Förmodligen
har man tagit fel som vanligt.

Det finns en särskild anledning till
att jag begärt ordet här i kväll. Det
har på olika håll, inte minst i pressen,
gjorts en del uttalanden, som delvis
gå tillbaka på vad jag yttrade i ett föredrag,
som jag höll i Uddevalla för
någon vecka sedan. Med tanke på de av
socialdemokraterna, bondeförbundet
och även av högern ständigt gjorda påståendena
om att det är folkpartiet,
som vill ha en klasslag emot skogsägarna,
underströk jag i mitt föredrag att
det inte är folkpartiet utan regeringspartierna
som vilja ha en sådan siirlagstiftning.
1 eu rad tidningar har det sc -

Investeringsavgift m. m.

dan sagts, att detta påstående är en
osanning. Visserligen sitter det även
riksdagsmän i ledningen för tidningar,
som uttalat sig på detta sätt, men här i
riksdagen skulle vi väl dock inte behöva
diskutera vad som är riktigt eller
oriktigt i detta fall. Jag ber emellertid
att få hänvisa till regeringsförslaget om
sterilisering av skogsvinster, dagtecknat
den 26 oktober i år, vilket här föreligger
till behandling. Såvitt jag vet
riktar sig denna proposition om tvångssterilisering
av en del skogsvinster endast
mot skogsägarna. Eller är det
inte så? Mig veterligt riktar sig inte
denna lag mot någon annan. Och bakom
propositionen stå väl båda regeringspartierna
—- någon reservation
till statsrådsprotokollet ha vi inte sett.
Men när man säger att det är regeringspartierna,
som vilja ha denna särlagstiftning
mot skogsägarna, så förklara
tidningar i norr och söder, att detta
är lögn. Ja, om så skulle vara fallet,
måste innebörden av en del ord i
svenska språket ha blivit fullständigt
ändrad.

Vem som vill kan i folkpartiets motion
i samma ärende, vilken avgavs den
13 november, konstatera att från folkpartiets
sida rekommenderas en i princip
allmän beskattning av kriskonjunkturvinster.
Därest detta huvudalternativ
inte skulle vara möjligt att realisera,
anges i motionen som en reservlinje
möjligheten att sterilisera skogsvinster,
med en viss skärpning, inte i botten
men högre upp, i förhållande till regeringsförslaget.
Samtidigt säges det emellertid
i motionen att »vi förorda också
att regeringen efter undersökningar förhandlar
med andra näringslivets grenar,
där likartade förhållanden förekomma,
om åtgärder av motsvarande
slag.» Inte heller rekommenderandet
av reservlinjen innebär alltså någonting
som ensidigt riktar sig mot skogsägarna.
I dagens läge ha vi emellertid,
med hänsyn till att det uppenbarligen
— fastän herr Adolv Olsson i be -

176 Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Investeringsavgift m. m.

villningsutskottet inte vågade säga det
rent ut — kommer att framläggas förslag
om en kriskonjunkturskatt, inte
ansett det nödvändigt att hävda denna
reservlinje.

•lag bär haft ett visst behov av att
här inför kammaren, där ju uttalanden
behandlas på ett annat sätt än i bondeförbundspressen,
notera fakta beträffande
denna sak.

Herr Hedlund ställde för litet sedan
till oss inom folkpartiet den frågan,
om inte en sterilisering enligt regeringsförslaget
innebure en fördel för
skogsägarna, och han var tydligen mycket
intresserad av att få ett svar. Det
går nog inte, ärade inrikesminister, att
ge ett allmängiltigt svar på denna fråga,
ty avgörande härvidlag är vilka
skogsägare det gäller. För en stor
skogsägare som herr inrikesministern
själv, vilken dessutom har biinkomster
vid sidan om och därför en hög progression
i beskattningen, innebär förslaget
otvivelaktigt en fördel. Men för
skogsägare med en inkomst på 3 500,
4 000 eller 4 500 ger förslaget ingen
fördel. Jag tror att detta är det enda
svar som kan ges.

När man lyssnat till den mera allmänna
debatten om skogsvinsterna, sådan
den förts under sista tiden, och
till det försvar, som på vissa håll presterats
emot en allmän konjunkturbeskattning,
har man nästan fått det intrycket,
att alla Sveriges småbrukare
och bönder äro kapitalister som riskera
att få mycket stora inkomster. Jag
tror inte att en sådan risk föreligger,
och herr Sköld har ju i dag även talat
om att endast cirka 22 000 skogsägare
tillhöra den högre klass, där det egentligen
börjar på att brännas.

Slutligen skulle jag vilja säga några
ord om kravet på skattesänkning. Finansministern
har här upplyst om att
det skulle kosta 400 miljoner kronor
att förverkliga de förslag, som 1949 års
skatteutredning lagt fram, ifall man
räknar om detta efter dagens aktuella

läge. Finansministern vill därför ingenting
lova beträffande en sådan skattesänkning.
Till en karakteristik av situationen
hör också att bevillningsutskottets
ärade ordförande säger, att
folkpartiets motion om en skattesänkning
endast kan motverka frågans lösning;
den kan endast hindra att enighet
uppkommer om en skattesänkning.

Den enda förklaringen till uttalanden
av detta slag är, att man på socialdemokratiskt
håll inte följer sin sakliga
övertygelse utan beter sig som en grinig
barnunge och säger: »Om inte folkpartiet
uppträder som vi tycker är riktigt,
skall vi straffa svenska folket genom
att inte heller göra som vi annars
tänkt oss.» Endast under den förutsättningen
att det är herr Adolv Olssons
mening att framställa det socialdemokratiska
partiet såsom ett i grunden
osakligt parti, kan det vara någon rim
och reson i de uttalanden som jag här
syftar på. Men man behöver kanske
inte taga det hela så hårt.

Det har här av finansministern sagts,
att inkomsterna för närvarande flöda
över alla bräddar; i den nu löpande
budgeten finns det ett överskott på
1 000 miljoner. Det är alltså dagens bud
—■ det blir kanske mera sedan. Men
ändå kan man inte utlova den mycket
begränsade skattesänkning, som föreslagits
och som den dag då den träder
i kraft, d. v. s. tidigast den 1 januari
1953, troligtvis kommer att te sig ännu
mer begränsad än den nu gör. Om Sveriges
finansminister alltså inte i dagens
situation kan utlova den mycket begränsade
skattesänkning, som är aktuell,
då är, ärligt talat, kraftkarlen
Sköld den svagaste finansminister som
vårt land i mannaminne haft.

Det har här anmärkts på att folkpartiet
inte vill ange sin uppfattning om
en blivande konjunkturskatt i dess detaljer.
Jag skall inte inveckla mig i någon
diskussion på den punkten — det
har talats tillräckligt om saken förut.
Jag vill bara erinra om att herr Kärr -

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35.

177

länder, såvitt jag uppfattat honom riktidigt,
här framhållit att det två dagar
efter det skatteutredningens förslag avlämnats
är för tidigt att begära att regeringen
skulle kunna uttala någon
uppfattning om vad man kan göra eller
inte. Hur därmed förhåller sig, skall
jag inte nu ingå på. I varje fall håller
herr Kärrlander folkpartiet ovanligt
bra om ryggen när det gäller en liknande
inställning från vår sida till
frågan om konjunkturskatt.

Herr ADOLFSSON: Herr talman! Jag
lyssnade med mycket stort intresse till
herr Svensson i Ljungskile för att
höra, om han skulle komma med något
alternativ till den ekonomiska politik
som folkpartiet vill föra, men jag fick
ju lyssna förgäves. Herr Svensson rörde
bara i gamla saker och kritiserade,
sin vana trogen, vad som skett. Och eftersom
det alltså inte under herr
Svenssons inlägg kom fram något alternativ
till folkpartiets ståndpunktstagande,
är väl folkpartiet så att säga
färdigt med julskyltningen för den
här gången. Man har, med andra ord,
visat fram det senaste exemplet på sitt
ståndpunktstagande i de frågor som
det här gäller.

Jag vill därför, herr talman, i stället
säga några ord i anslutning till de resonemang
som förts beträffande de
förment oskäligt stora vinster, som ha
kommit skogsägarna till godo under
detta år.

Jag vill då först och främst konstatera,
att speciellt i den debatt, som
förts i folkpartipressen, har det förekommit
mycket stora överdrifter. Man
tycks på den kanten närmast luta åt
den uppfattningen, att skogsbruk är en
kortsiktig affär. Av uttalanden i Dagens
Nyheter, verkar det som om skogen
skulle, såsom tidningen själv, bli
ny för varje morgon och som om man
skulle kunna handla hur som helst med
skogen. Men skogsbruk är ju i stället

Investeringsavgift m. m.

en affär på lång sikt. De utan tvekan
goda priser, som betalats inte minst
vid höstens auktioner, äro inkomster
för skog som kostat skogsägarna
pengar under en följd av år. Den skog,
som det här gäller, befinner sig, om vi
ta södra och mellersta Sverige, kanske
i åldersgruppen 60—SO år, medan
längst upp i Norrland skogens ålder
nog ligger ett stycke över 100 år. Det är
klart att bakom det förhållandet, att
skogslotterna ha presenterats i sådant
skick att de lockat till de relativt höga
priser som i år ha betalats, inte bara
ligger en trägen och god skogsvård,
utan skogsägaren har också under årens
lopp betalat skatt för sitt skogskapital
utan att få motsvarande inkomst
därav.

Jag tror att man vanligen ser litet
för ensidigt på själva skogsproblemet.
Uttag ur skogen äro närmast att betrakta
som kapitaluttag och skola naturligtvis
i beskattningsavseende behandlas
som sådana, om man inte ser
saken ur konjunktursynpunkt.

När det här från folkpartiets sida göres
gällande, att partiets ställningstagande
i fråga om skogsägarna inte innebär
att man har gått på någon särlinje,
så är väl riktigheten av detta
påstående beroende på vilket av folkpartiets
förslag som lägges till grund
för resonemanget. Folkpartiets motion
— som man väl ändå menade någonting
med när den lämnades — innebär
ju en klar skärpning av regeringsförslaget.
Att man nu tydligen i en
senare omgång har gått ifrån denna
motion och föreslagit en uppmjukning
beträffande själva steriliseringen
är ju en sak för sig och inte heller något
som kommer direkt överraskande,
ty inom folkpartiet byter man ju mycket
snabbt åsikter och uppfattningar.

I den reservation, som av folkpartiets
representanter fogats till utskottets
utlåtande, sätter man konjunkturvinstbeskattningen
i första rummet
men säger, att om en proposition i så -

12 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 35.

178

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Investeringsavgift m. m.

dan riktning inte framliigges mycket
snart på det nya året är man beredd
att återkomma med förslag om sterilisering
av skogsvinster, vilket förslag
skall innehålla skärpta åtgärder jämfört
med utskottets här föreliggande
förslag.

Jag tycker att detta bör vara tillräckligt
bevis för vilken ståndpunkt
folkpartiet nu senast har intagit i fråga
om skogsvinsterna.

Jag vill inte uppehålla tiden längre
med att resonera om detta, herr talman,
eftersom det redan har talats
länge och mycket om denna fråga.
Men till sist vill jag bara framhålla en
sak i fråga om diskussionen om olika
åtgärder för att åstadkomma en stabilisering
av vårt penningvärde. När
man talar därom, verkar det som om
man från högerns och folkpartiets sida
nog gärna skulle se en stabilisering
men inte gärna vill medverka till den.
Om man granskar deras resonemang
närmare, tror jag man måste konstatera,
att de i nuvarande läge inte äro
benägna att bära sin del av ansvaret
för en stabilisering av vårt ekonomiska
liv. Det må vara deras ensak. Jag är
övertygad om att man däremot från
bondeförbundets och socialdemokraternas
sida är beredd att taga det ansvar
som läget kräver.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till de två föreliggande
utlåtandena från bevillningsutskottet.

Herr ERICSSON i Sörsjön: Herr talman!
Det var ett yttrande av herr
Svensson i Ljungskile nyss som föranledde
mig att ge en replik. Han sade,
att om finansministern inte kunde vid
dagens överläggning lämna något besked
om inkomstskattens sänkande i
enlighet med folkpartiets motion det
skulle innebära att han är den sämsta
finansminister vi någonsin haft här i
landet. Jag hoppas, att herr Svensson
i Ljungskile inte är mera obildbar än

att han vid närmare eftertanke kan
komma till den slutsatsen att detta yttrande
var ganska obalanserat.

För egen del vill jag utan närmare
motivering godkänna det förslag till
investeringsskatt, som framlagts från
Kungl. Maj:ts sida, och jag har inte
heller någon erinran mot det förslag
till insättning på investeringskonto,
som framlagts. Tvångsinsättningen
medför visserligen, att man förlorar
ränta under två års tid, men man kan å
andra sidan räkna med en ungefärlig
kompensation för ränteförlusten därigenom
att man inte behöver skatta
för de pengar, som insättas på sådant
sparkonto, omedelbart utan först efter
fem år.

Förr har det varit så, att man, sedan
man betalat skatt till stat och kommun,
har kunnat disponera över återstående
belopp själv. Jag kan emellertid
väl föreställa mig, att sådana förhållanden
kunna inträffa, att det blir
nödvändigt att tillgripa andra metoder
än dem, som mera gängse kommit till
användning.

Detta förslag om ett investeringskonto
föranleder emellertid en reflexion
från min sida. Jag har uppfattat
det så, att svårigheterna att komma
till rätta med inflationen väsentligen
bero därpå att medborgare och företag
åtnjuta något för stora inkomster.
De röra sig med alldeles för mycket
pengar. Själva inkomsten är naturligtvis
inte avgörande, utan av större betydelse
är den omständigheten att man
placerar pengarna på inköpsmarknaden.
Om det nu är nödvändigt att på
sätt som här föreslås draga in medel
från vissa medborgare och sätta in dem
på s. k. investeringskonto, har jag
emellertid funderat på om man inte
skulle kunna ge sparverksamheten en
något vidare omfattning. Det finns ju
ganska många medborgare, som åtnjuta
mellan 15 000 och 20 000 kronor
i årsinkomst, kanske mera utan att ha
sålt en enda kubikmeter virke. Större

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35.

179

delen av dessa pengar placera de på
inköpsmarknaden. Skulle man då inte
vinna större effektivitet i fråga om
denna sparverksamhet, om man införde
en bestämmelse om att även andra
medborgare skulle vara tvungna
att sätta in på sparkonto? För egen del
utgår jag från att om man exempelvis
använder 1 000 kronor till onödiga
inköp, så blir väl skadan lika stor,
oberoende om pengarna erhållits genom
försäljning av skog eller om de
erhållits på annat vis. Jag vill naturligtvis
inte göra gällande, att detta är något
nytt förslag från min sida. Också
den här saken kanske har varit föremål
för överväganden, även om man
till slut övergivit den och även om
man kunnat vinna större effektivitet i
fråga om inflationens bekämpande genom
denna än genom det nu föreliggande
förslaget till investeringskonto.

.Tåg övergår härmed till frågan om cn
annan skatt, som troligen kommer att
föreslås, nämligen den omtalade s. k.
konjunkturskatten, vilken såvitt jag
kunnat finna från början varit avsedd
att omfatta nästan uteslutande de s. k.
skogsvinsterna. Den har ju särskilt
omnämnts i folkpartiets största tidningsorgan,
Dagens Nyheter. Där har
man under lång tid kunnat läsa den
ena ledaren efter den andra, enligt vilka
det skulle vara både lämpligt och
nödvändigt att lägga beslag på ganska
stor del av dessa s. k. skogsvinster och
använda dom exempelvis till subventioner.
Såvitt jag har kunnat finna ha sedermera
även vissa intresseorganisationer
hävdat den ståndpunkten. Man gör
därvid gällande, att det är nödvändigt
att åstadkomma en inkomstfördelning,
en ekonomisk utjämning mellan olika
grupper, vilken skall tillgå så, att man
tar vissa medel från dem som sålt
skog och använder dem för att maten
skall bli billigare för andra medborgare.

Om man nu skall företaga en sådan
ekonomisk utjämning mellan olika

Investeringsavgift m. m.

grupper inom samhället — något som
jag för min del inte har någonting
emot, så mycket mindre som det utgör
en av hörnstenarna i det socialdemokratiska
partiets program —- räcker
det inte med att man tar i betraktande
en högkonjunktur under ett år.
Det måste göras en undersökning och
ett klarläggande av olika gruppers inkomster
under en något längre tid.
Gör man inte detta, kan man enligt
mitt förmenande inte undgå att åstadkomma
orättvisa för ganska många.

.lag hör själv hemma i ett av landets
större skogsområden, där skogshanteringen
spelar en avgörande roll för
befolkningens försörjning. Det är ett
av landets underskottsområden. Klimatet
är kargt och jordmånen fattig, och
vi måste köpa såväl foder som spannmål
och animalier från andra delar
av landet. Därom är ju i och för sig
ingenting ont att säga.

Befolkningen i min socken är till
övervägande del skogsarbetare och
småbrukare. Tar man nu en titt på den
skogsareal som enskilda förfoga över,
kan man se följande. Det finns i kommunen
461 skogsägare, som också äro
jordbrukare. Av dessa ha 241 inte större
areal skogsmark än 1—25 ha och
endast 32 ha över 100 ha skogsmark.
Åkerarealen utgör i medeltal cirka 2
ha per fastighet. Icke förty visade det
sig vid försäljningarna i höstas, att
en del skogsägare, som inte ägde mer
än 25—30 ha skogsmark, kunde sälja
skog för ca 25 000 kronor. Detta sammanhänger
med att de ha varit sparsamma
med skogen. De ha avverkat
ganska litet, och nu i höst ha de sedan
överstämplat hela arealen och erhöllo
på så sätt denna summa.

Det kan betraktas som ett ganska betydande
belopp i och för sig, men
jag vill erinra om att det här rör sig
om människor, som aldrig ha åtnjutit
några goda inkomster och inte heller i
fortsättningen komma att få några
större arbetsinkomster. Skulle man nu

180

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Investeringsavgift m. m.

här i vårt gamla Sverige nödgas konfiskera
en del av de medel som dessa
små skogsägare fått in genom skogsförsäljningarna,
tycker jag nog att det
skulle kunna anses som i hög grad
orättfärdigt. Om man skall lägga fram
ett förslag om konjunkturvinstbeskattning,
vill jag uttala en förhoppning om
att man försöker göra så, att sådana
medborgare, som aldrig ha haft några
stora inkomster och aldrig komma att
få det emedan deras arbetsförhållanden
göra det omöjligt, få behålla de
pengar de erhålla genom skogsförsäljningen.

Det finns en del kommuner här i
landet, som ha allmänningsskogar, bl. a.
min hemkommun. De medel, som inflyta
från försäljningen av allmänningsskogen,
användas uteslutande för
nyttiga ändamål: till byggande av vägar
och broar, till skogsvård och till
administration. Det finns i min kommun
sju broar över Västerdalälven,
varav tre stycken ha byggts av det
allmänna vägväsendet och underhållas
av detta. De fyra återstående ha byggts
av medel från allmänningsskogen. Vi
ha för närvarande under byggnad en
bro, som skall ersätta en bristfällig och
utdömd. Den kostar 260 000 kronor,
och dessa pengar tagas uteslutande av
egna medel; staten bidrar inte med ett
enda öre.

Jag kan inte annat än ifrågasätta,
om det kan ligga något förnuft i att
man eventuellt skulle lägga beslag på
en del av sådana medel.

Jag skall nu inte uppehålla tiden
längre. För min del kommer jag att
rösta för de båda föreliggande förslagen,
alltså i fråga om såväl investeringsskatten
som tvångsinsättning på
s. k. investeringskonto. Skulle däremot
ett eventuellt förslag till konjunkturskatt
vid nästa års riksdag ges en sådan
utformning, att det uppenbarligen
kommer att medföra orättvisor i det
hänseende jag i det föregående antytt,
är jag icke för närvarande beredd att

göra någon utfästelse om medverkan
till dess genomförande.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Efter alla Kassandra-rop, som i dag
ekat från talarstolen, skulle jag vilja
erinra om några fakta, som klart framträda
i den proposition, som vi nu slutbehandla.
Det ekonomiska läget tecknas
där på följande sätt: Vi ha högkonjunktur,
en exceptionell vinstkonjunktur;
nationalinkomsten ökar, valutorna
öka. Det är god sysselsättning,
det är vild kapitalistisk spekulation,
men konsumtionen stagnerar eller
minskar. I detta läge finns det enligt
vår mening särskild grund att ställa
upp helt andra mål än dem regeringen
här formulerat. Vi anse, att man kan
öka folkets konsumtion och att man
kan fylla försummade investeringsbehov.
Vi anse, att man i detta syfte bör
inrikta lönepolitiken på att dels kompensera
prisstegringarna, dels höja
reallönerna, dels också ge garantier
mot försök till nj a prisstegringar. Man
kan i stället för en fortsatt överbalansering
av budgeten sänka de breda
folklagrens skatter, genomföra nya reformer
och skydda de gamla reformernas
realvärde. Man kan också hejda
prisstegringarna och sänka vissa levnadskostnader.
Dessa krav äro fullt
möjliga att genomföra, om bara viljan
därtill finns. Felet är att denna hittills
har saknats.

Hela den ekonomiska politiken efter
år 1947, då Marshallplanen blev den
stora ledstjärnan i stället för arbetarrörelsens
efterkrigsprogram, har kretsat
kring uppgiften att hindra löntagarnas
stora massa från att utnyttja vinstkonjunkturens
lysande möjligheter.
Därför ha vi fått lönestoppet, överbalansering,
punktskatter, devalvering och
årets plågsamma s. k. anpassning till
rustnings- och devalveringsprisstegringen.
Sällan bär ett brutalare program
i fråga om den ekonomiska politiken

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35.

181

framlagts än det som regeringen kommit
med detta år. Jag skall citera det
i den framställning det fått i proposition
nr 220: »Den omedelbara målsättningen
för den ekonomiska politiken
under innevarande år bar varit att
tillåta en anpassning på prisområdet
och därav betingade inkomstjusteringar
för att därefter skapa förutsättning för
uppnåendet av ny stabilitet av penningvärdet
på den lägre nivån.» Så
långt regeringens förklaring.

Uttryckt mera konkret har målsättningen
alltså varit att höja priserna.
Det är en äkta kapitalistisk målsättning,
som därmed realiserats. Det finns
väl ingen regering i detta land, som har
talat så mycket om nödvändigheten av
ett fast penningvärde och som samtidigt
så systematiskt raserat den svenska
kronans värde som den förutvarande
socialdemokratiska regeringen. Det
finns väl heller inte någon regering,
som varit så uppfinningsrik, när det
gällt att under kampparoller mot inflationen
hålla tillbaka arbetarmassornas
strävanden efter högre levnadsstandard,
samtidigt som man givit de krafter,
som underminerat penningvärdet,
fritt spelrum. Den förda politiken har
emellertid ändå inte varit helt framgångsrik.
Den har inte helt förmått
hindra lönestegringar för arbetarmassorna;
men anledningen härtill har
närmast varit knapphet på kvalificerad
arbetskraft, olika slags rationaliseringar,
behov av mer arbetskraft och inte
minst fackföreningarnas eget motstånd
mot denna politik.

Men det var förstås inte detta som
statsministern tänkte på när han den
18 november förklarade, att läget förändrats
och att regeringen felbedömt
detsamma samt att ingen kunnat ana
att vinstkonjunkturen var så våldsam.
Denna vinstkonjunktur har varit mycket
lyckosam för kapitalisterna. Det
finns tyvärr ingen pålitlig statistik som
kan belysa hur storfinansens förmögenhet
och tillgångar ökat, men det måste

Investeringsavgift m. m.

röra sig om jättebelopp. Detta bestyrkes
också av olika uppgifter rörande
priser, handelsbalansen, vinster och
skatter. Även statskassan har ju haft
stor glädje därav. Uppgiften att statens
inkomster detta budgetår närma sig 8
miljarder kronor, d. v. s. 1,4 miljard
mer än regeringen beräknat, är verkligen
värd all möjlig eftertanke.

Det är således i denna situation som
andarna vaknat. Folkpartiet har överbjudit
regeringen i kravet på att beskatta
konjunkturvinsterna, varefter regeringschefen
skyndat åstad och lovat
både konjunkturvinstbeskattning och
ökade exportavgifter. Statsministern
har prisat herr Ohlin bara denne inte
försöker uppmuntra löntagarna, tv då
har herr Ohlin enligt statsministerns
uppfattning beträtt en både dålig och
äventyrlig väg. Man har nu fått något
liknande »katten på råttan och råttan
på repet», d. v. s. herr Ohlin på herr
Erlander, herr Erlander på skogsvinsterna
och herr Hjalmarson på herr
Ohlin, allt under det att bondeförbundarna
äro rasande och skära tänder.
Ändock har statsministern alldeles rätt,
när han påstår, att de borgerliga partierna
aldrig tidigare varit så överens
med den förutvarande socialdemokratiska
regeringen i fråga om den ekonomiska
politiken som under innevarande
år. I verkligheten har denna överensstämmelse
rått alltsedan 1947. Gränsen
har icke gått mellan socialdemokraterna
och deras borgerliga opposition,
när det gällt den ekonomiska politiken.
Gränsen har i stället gått mellan
å ena sidan dessa fyra partier och
å andra sidan det kommunistiska partiet.
Så är det tyvärr också i dag.

Nu har regeringen formulerat en ny
målsättning för den ekonomiska politiken,
nämligen att man skall tvinga
tillbaka den s. k. överkonjunkturen.
Man måste då fråga: Vilken överkonjunktur
avser man? .lag frågar regeringen,
om dess avsikt är att dämpa
rustningskonjunkturen, minska produk -

182

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Investeringsavgift m. in.

tionen av kullager, maskiner, massa,
papper och järnmalm, ja, den svenska
storindustrien över huvud taget. Svaret
blir helt säkert nej. Vad kan man
då avse med talet om att dämpa högkonjunkturen
annat än detta att man
vill ytterligare begränsa eller förhindra
en ökning av den nödvändiga produktionen
av bostäder, skolor, sjukhus, vägar
och viktiga konsumtionsvaror liksom
importen därav. Socialministern
har redan karakteriserat nästa års
byggnadsprogram som brutalt hårt. Så
ligger det alltså till med detta tal om att
dämpa konjunkturen.

Även om vi för vår del i allmänhet
finna talet om att minska produktionen
vara förryckt, kunna vi på grund
av innebörden därav ännu mindre acceptera
den målsättning, som ligger
bakom detta tal. Med andra ord, herr
talman, liksom vi äro motståndare till
lönestoppet, till överbalanseringen, till
punktskatterna, till devalvering och till
årets målsättning att driva priserna i
höjden, äro vi motståndare till den nya
målsättningen såsom den nu framställts.
I stället för signalen att dämpa
konjunkturen och framskapa arbetslöshet
säga vi: Slut på inflationen och ner
med levnadsomkostnaderna! Detta är
enligt vår uppfattning den viktigaste
inrikespolitiska frågan just nu.

Fastän regeringen medger att prisnivån
höjts långt mer än vad regeringen
själv förutsatte, utgår regeringen
från ytterligare prisstegringar och hävdar,
att prisnivån respektive levnadskostnaderna
skola få drivas upp ytterligare
av höjda löner, höjda importvarupriser
och — det fräckaste av allt
— prishöjningar som föranledas av
höjda exportvarupriser.

Det är enligt vår mening fullt möjligt
att nu stoppa inflationen och sänka
vissa levnadskostnader. De stora extra
vinsterna — särskilt exportörernas
vinster —- äro tillräckliga för att klara
den uppgiften. När vi kommunister i
fråga om devalveringen ställde samma

krav, voro vi tämligen ensamma. Nu ha
både DO, TCO och delvis RLF ställt sig
bakom dessa krav. Folkpartiet har, som
redan påpekats, i opportunistisk yra
föreslagit en tillfällig konjunkturbeskattning
på de onormalt höga vinsterna,
och statsministern har instämt i
detta förslag. Den animerade debatt i
dessa frågor, som pågått i pressen och
även här i riksdagen i någon mån, om
det är folkpartiet eller socialdemokraterna
som först kommit på detta uppslag,
är ganska intresselös. Den stora
tvistefrågan gäller ju, om det är herr
Ohlin, som drivit herr Erlander framför
sig för att vinna förståelse hos de
små inkomsttagarna, eller om det är
herr Erlander, som tvingat herr Ohlin
till en samhällsekonomisk nyorientering,
som, om jag får citera MorgonTidningen,
gjort folkpartiet benäget att
stödja mer radikala samhällsingripanden,
som socialdemokratien i princip
förordat sedan länge. Ja, detta kunna
kåsörerna tvista om. Det viktigaste är
emellertid att man kommit in på en linje
i detta avseende, som framförts av
kommunisterna här i riksdagen både
1949 på hösten och 1950 samt vid innevarande
års vårriksdag.

Det är tydligt att åtgärder för att genom
subventionering stoppa inflationen
och nedpressa vissa levnadskostnader
måste gå hand i hand med cn bättre
priskontroll. Nu har regeringen efter
att i fjol ha börjat avveckla priskontrollen
i en av sina åtta punkter förordat
en effektivisering av priskontrollen.
Men vi måste då fråga: Vilket slags effektivisering
avser man, och i vilket
syfte skall den vidtagas? Är det bara
för att hålla prisstegringarna under
uppsikt, så är glädjen med effektiviseringen
minimal för folkets breda lager.
Syftet måste vara, som vi bedöma detta
problem, att förhindra vissa ytterligare
prisstegringar och sänka vissa priser.
Då bör man inte tillåta vare sig lönestegringar
eller eventuellt höjda importpriser
och ännu mindre tillåta de

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35.

183

höga exportpriserna att slå igenom på
den svenska prisnivån.

Överbalanseringen av budgeten bär
varit ett verksamt medel för att driva
upp prisnivån och undergräva penningvärdet.
Trots att man rensat bort
en del av skatteposterna, som motsvarar
barnbidrag och barnbespisning, visar
en undersökning av levnadskostnadsökningen
under ett enda år fram
till den 1 september i år, att medan
index utan denna skattepost ökat med
19,3 procent, har index med denna reducerade
skattepost ökat med 23,3 procent.
Nära en tredjedel av årets löneförbättring
har slukats av den ökade
direkta beskattningen. Genom att avstå
från överbalansering och genom att
möjliggöra en motsvarande skattelättnad
för de breda folklagren kan en
förbättring av deras läge ganska snart
åstadkommas. Därför kräva vi också,
att en reformering av den direkta beskattningen
skyndsamt åstadkommes.

Lika viktiga som ett verkligt prisstopp
och väsentligt sänkta levnadskostnader
äro för löntagarnas massor,
lika viktigt är det också att en verklig
löneförbättring nu kommer till stånd.
De krav, som därvid framställts av den
fackliga ledningen, ligga i underkant,
därest man vill vinna kompensation
för prisstegringarna och samtidigt uppnå
en förbättrad reallön. Statsministern,
som redan i somras förklarade,
att han var beredd att genomföra en
impopulär politik, och som i remissdebatten
utvecklade försakelsens evangelium
för massorna med löfte om
bättre tider i en oviss framtid, han
gör nu allt för att bestrida massorna
deras rätt. Vi kunna icke godkänna
exempelvis ett sådant motiv som att
man måste hålla tillbaka lönekraven i
storföretagen med tanke på småföretagen
och hemmaindustrien. Faktum
är att småföretagen och hemmaindustrien
ofta betalat sina anställda bättre
än storföretagen. Faktum är vidare, att
återhållsamhet inom storföretagen inte

Investeringsavgift m. m.

ger hemmaindustriens och småindustriens
arbetare ett enda öre mer i
inkomst.

I allmänhet betrakta vi saken så, att
produktionsökning kan underlätta massornas
kamp för en bättre tillvaro. Om
några särskilda åtgärder skola vidtagas
där, böra de inriktas på att styra
produktionen så att den bättre tillfredsställer
folkets behov.

Ja, herr talman, innan jag sätter
punkt för mitt anförande, vill jag göra
en parentes i anledning av det uttalande,
som statsministern gjorde här
för en stund sedan rörande handelspolitiken.
Efter att vårt land har lurats
av den amerikanska regeringen att
engagera sig i ett s. k. europeiskt-ekonomiskt
samarbete, vilket redan innebär
att 550 miljoner svenska kronor
frusits inne, samtidigt som man kan
vänta en ytterligare ökning av denna
summa, och efter att så många ofördelaktiga
konsekvenser av den inriktning
av handelspolitiken, som amerikanarna
framtvingat, blivit klarlagda, så ställer
statsministern i dag som en uppgift att
ytterligare dirigera den svenska utrikeshandeln
på USA. Jag måste fråga:
Ha vi icke kommit nog illa till genom
vårt beroende av USA? Ha vi icke bundit
våra händer i så hög grad att våra
möjligheter att över huvud taget bedriva
någon utrikeshandel i en avspärrningssituation
hålla på att bli uttömda?

Den tidigare svenska handelsministern,
herr Myrdal, som ju nu är chef
för Förenta Nationernas europakommission,
har upprepade gånger förklarat,
att den enda vägen till ett tillfrisknande
för hela Europa är att handeln
mellan öst och väst utvecklas. Men den
slutsats, som statsministern i dag dragit
och för vilken han argumenterat
bl. a. med att vi skola genomföra särskilda
exportavgifter, den innebär att
man ännu mer markerar den västorientering
av den svenska utrikeshandeln,
som redan genomförts. En enda
sak vill jag säga som erkännande åt

184

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Investeringsavgift m. m.

statsministern, och det är att han dolde
inte vissa konsekvenser. Statsministern
klargjorde att detta kunde betyda arbetslöshet
och medföra många svårigheter.
Men ändå rekommenderade han
förslaget. Det var väl inte detta som
blev resultatet av det Paris-besök, som
statsministern nyligen gjorde?

Herr talman! I den kommunistiska
motionen nr 1:529 ha vi tagit avstånd
från de huvudprinciper, som regeringen
uppdragit för sin ekonomiska politik,
d. v. s. mot den märkliga idén att
bekämpa prisstegringar med nya prisstegringar,
mot en artificiellt tillskapad
arbetslöshet för att motverka löneglidningarna
och mot det slags styrning
av investeringarna som gjort bostadsbristen
till vårt mest akuta sociala
problem. Vi underkänna således själva
det angivna huvudsyftet med regeringens
åtta punkter.

När vi taga ställning till förslaget om
investeringsavgift, acceptera vi därför
icke att denna skulle få inskränka investeringar
i småjordbruk och småproduktion
i syfte att där framskapa arbetslöshet.
Däremot ha vi alltid varit
anhängare av att de kapitalistiska storföretagen
utsättas för en effektivare
beskattning, ja, även i investeringsavgiftens
form för att exempelvis finansiera
vissa statsutgifter, som kunna
sänka levnadskostnaderna respektive
skatterna eller underlätta subventioner
och sociala reformer.

Vi ha föreslagit att investeringsavgiften
skall uttagas på investeringar
över 50 000 kronor med 10 procent och
på investeringar av 100 000 kronor och
därutöver med 20 procent. Vi ha därvid
särskilt beaktat småjordbrukets behov
av nya investeringar, dels på grund
av de eftersläpningar, som byggnadsregleringen
åstadkommit, och dels på
grund av den knapphet på arbetskraft,
som gör sig gällande och medför
stora investeringar i maskiner och
vissa inventarier. Motsvarande synpunkter
ha vi även lagt på småindu -

striens, hantverkarnas och med dem
likställdas behov. Vi anse nämligen, att
den av regeringen föreslagna gränsen
därvidlag är satt för lågt. Nu har utskottet
föreslagit, att denna gräns skall
höjas till 15 000 kronor, men även detta
anse vi vara för lågt. Utskottet har
även föreslagit, att uttagningsprocenten
skall höjas till 12 procent. Enligt
vår mening är detta alldeles för litet,
när det gäller storföretagen, men för
mycket, då det gäller småföretagen. En
sådan »jämlikhet» bidrager bara att ytterligare
öka storföretagens konkurrensförmåga
på småföretagens bekostnad.
På detta sätt kan utskottets förslag
under vissa betingelser få konsekvenser
för småbönder, småföretagare
och arbetare, som vi icke vilja godkänna.

Herr talman! Med hänsyn till denna
sena timme skall jag inte ytterligare
utveckla vår ståndpunkt. Jag nöjer mig
med att under hänvisning'' till vad jag
här anfört vrka bifall till motionen nr
I: 529.

Herr andre vice talmannan övertog
nu åter ledningen av förhandlingarna.

Herr LUNDBERG: Herr talman! Jag
måste säga, att den diskussion, som
förts här i dag, varit intressant — dock
inte så mycket för att bevillningsutskottet
haft sammanträde i kammaren och
försökt komma till rätta med de olika
synpunkter, som rått inom utskottef.
Debatten har ur min synpunkt varit
intressant därför att jag i april månad
i år som ett alternativ till el- och bilskatten
framförde krav på att vi skulle
införa en extra skatt på exportkonjunkturvinsterna
och rotvärdestegringen.
Jag möttes då av en avvisande hållning
från samtliga politiska partier.
Man ville inte då diskutera dessa åtgärder,
trots att det borde ha stått klart
för alla och en var, att det behövdes
omedelbara krafttag för att komma till
rätta med inflationen och penningvär -

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35.

185

deförsämringen. Då var det emellertid
liksom i dag vissa partitaktiska spekulationer
som segrade.

Varken regeringen, folkpartiet, oppositionen
i övrigt eller andra kunde undgå
att redan i våras förutse den ekonomiska
utveckling, som vi i dag
konstatera. Även om prestigeskäl omöjliggöra
att en enskild motion i en hithörande
fråga kan godkännas av bevillningsutskottet,
så frågar man sig
om detta är rimligt med tanke på att
frågan nu anses så viktig, att regeringen
tillsatt en utredning och folkpartiet
blåser i basun och accepterar de av
mig då förfäktade meningarna.

I debatten den 5 maj framhöll jag
bl. a., att det ur skatte- och inflationssvnpunkt
fanns fullgoda skäl att begränsa
dessa oerhörda vinster och att
staten inte i längden kunde avstå från
att göra ett ingripande på detta område.
För egen del ansåg jag att snedvridningen
och inflationstrycket hade
sin främsta rot i att vi icke med skärpa
hade kontrollerat dessa förhållanden.

Hade folkpartiet i våras intagit samma
hållning till skogsvinster och vinstkonjunkturen
som nu, skulle vi inte
haft de förhatliga el- och bilskatterna.
Tyvärr blevo emellertid de partitaktiska
hänsynen större än hänsynen till
bilägare och elkonsumenter. Vi fingo
dessa .skatter tack vare att folkpartiet
då icke ville taga reella hänsyn till ett
faktiskt läge. Hade oppositionen då
gått med på att diskutera i stället för
att endast votera, då är det tänkbart
att vi kunnat påbörja arbetet med att
hejda både de flödande punktskatterna
och penningvärdeförsämringen.

Nu stå vi igen inför nya punktskatteförslag,
vilka aldrig kunna lösa oss
från inflationstrycket eller penningvärdeförsämringen
utan tvärtom skärpa
oron på arbetsmarknaden. Man må sedan
karakterisera investeringsavgiften
som en förhöjd ränta eller något annat.
Kunna vi inte komma till rätta med

Investeringsavgift m. m.

exportkonjunkturen och de höjda rotvärdena,
kommer inflationstendensen
att fortsätta, såvida man inte låter
punktskatteutvecklingen drivas dithän,
att dess verkningar bli av samma slag
som verkningarna av en högräntenivå.
Man gör då avkall på den fulla sysselsättningen.

Den föreslagna lagen om sterilisering
av skogsvinsterna saknar enligt min
mening betydelse i detta sammanhang.
Man skall nämligen inte se bort ifrån
att även om skogspriserna äro otroligt
höga, så är vinstmarginalen exempelvis
inom massaindustrien så stor, att denna
industri, om den icke behövde taga
hänsyn till sågtimret, skulle orka med
en ytterligare fördubbling av massavedpriserna.
För skogsägarna måste
väl steriliseringen av vinsterna vara
en kärkommen tillgång, som de icke ha
någon anledning protestera mot. När
jag i detta sammanhang ändå går emot
denna skatt, så är det inte minst därför
att en krigskonjunkturskatt binder
oss vid vissa förpliktelser gentemot
skogsägarna på samma sätt som skogsindustrien
i övrigt. Jag tror att det ur
den synpunkten finns anledning att
vara betänksam.

Investeringsavgiften kan man av
slentrian acceptera, men den är med
min syn på räntan knappast försvarbar,
tv den kommer i nuvarande situation
att ytterligare skärpa prisstegringarna
för konsumenterna. Den tillför
staten några miljoner kronor, men den
kommer icke att fylla sin investeringsbegränsande
uppgift så länge exportinduslriernas
vinster göra dem självförsörjande
med kapital. Vi kunna varken
förhindra dem att klara sin lagerhållning
eller att göra investeringar. Vi
skärpa i stället ytterligare den ekonomiska
snedvridningen. De ekonomiska
skadorna i fråga om en välbehövlig
rationalisering på nödvändiga områden
bli troligtvis många gånger större än
miljonerna, som tillföras statskassan.

Om man bara tänker sig förhållan -

186

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Investeringsavgift m. m.

dena inom handelns område kan man
fråga sig: När distributionskostnaderna
ha varit i ständig stegring, är det
då rimligt att man förutom de höjda
materiel- och arbetskostnaderna på ca
40 procent på ett år nu ytterligare fördyrar
omkostnadskontot med ca 10
procent på de ny- eller ombyggda affärslokalerna
och dess inredningar?
Varje dag som går utan att vi tillmötesgå
en absolut nödvändig rationalisering
av handeln till bl. a. s. k. snabbköp,
komma vi att åsamka konsumenterna
oerhörda förluster. Vi förhindras
också att spara arbetskraft, som vi
ha så ont om, och vi tvinga husmödrarna
att stå i timtal i köer vid diskarna,
trots att hemmen skria efter mera
arbetskraft. Nu anse en del, att kvinnornas
arbetskraft inte skall värderas
så högt, att det skulle göra detsamma
vad kvinnorna taga sig för. Jag tror
dock att det är en farlig tendens att
ariseVdetta vara riktigt.

Samtidigt måste jag också säga, att
investeringsskattens generella verkningar
efter mitt sätt att se äro lika
farliga som en räntepolitik, som icke
har möjligheter att taga hänsyn till
vissa sociala och andra intressen, som
man bör bevaka. Investeringsavgiftens
effektivitet i övrigt måste även ses i
samband med hur folk tror att den
framtida konjunkturutvecklingen kommer
att bli. Räknar man med en ytterligare
penningvärdeförsämring under
nästa år är det självklart, att dess återhållande
verkan elimineras i takt med
inflationsutvecklingen. Det kan därför
tänkas att investeringsavgiftens enda
uppgift blir att förhindra en rationalisering
och en lägre prissättning på varor
till konsumenterna.

I våras behandlade jag bl. a. frågan
om räntans betydelse när exportvinsterna
blivit så höga som nu. Jag skall
inte upprepa mitt anförande då, men
jag vill dock understryka att jag vidhåller,
att varken räntan, investeringsavgifter
eller andra punktexperiment

kommer att få den inflationsdäinpande
verkan man åsyftar med mindre än att
man först kommit till rätta med vinstkonjunkturen.
Jag anser att man i
första hand skulle ha tagit itu med en
vinstkonjunkturskatt och sedan i olika
avseenden kompletterat denna.

Om man nu trots allt skall acceptera
en investeringsavgift så anser jag, att
man ur ekonomisk synpunkt och ur
konsumentsynpunkt inte kan sträcka
sig längre än till de 10 procent, som
föreslagits av Kungl. Maj:t, och trots
mina betänkligheter ber jag att få yrka
bifall till propositionen på denna
punkt. Att höja procenten till 12 eller
20 anser jag vara att ytterligare fortsätta
en ekonomisk politik, där slumpens
skördar bli riktmärket.

Jag beklagar att utskottet icke nu
velat fatta beslut i fråga om rotvärdena
och exportvinsterna. Rent politiskt förefalla
utgångspunkterna i dagens diskussion
vara helt andra än i våras. Regeringen
har ju fått en annan sammansättning,
och man måste även konstatera,
att det under höstkanten blåst en
folkpartistisk socialiseringsvind. Man
kan ju fråga sig av vilken karaktär och
styrka denna vind varit. Jag tror dock
inte att man bara kan säga, att det är
min, stats- och finansministerns före
detta partivän, chefredaktören i Dagens
Nyheter, som blåst i trumpeten,
ty vi böra uppmärksamma, att herr
Ohlin i åtminstone ett drygt år varit
på glid hän mot den socialism, som vi
socialdemokrater i Sverige anse böra
vara ett riktmärke. Jag vill bara erinra
om att herr Ohlin vid det liberala 50-årsjubileet i april 1950 bl. a. framhöll:
»När nu ett halvsekel gått sedan det
liberala partiet bildades kan man fråga,
vilken politisk idé, liberalismens,
konservatismens eller socialismens,
som har segrat. Vi kan konstatera, att
det gångna halvseklet i vårt land ingalunda
lett till ett förverkligande av den
socialistiska drömmen. Som segrare
står i stället de liberala tankarna på

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35.

187

demokrati, social omvårdnad och ökade
möjligheter för alla medborgare

---.» Herr Ohlin fastslog slutligen

följande: »Slutsatsen att liberalismen
i stort sett står som segrare över konservativa
och socialistiska idéer förstärks
om man ser saken ur den faktiska
ekonomiska utvecklingens synvinkel
i stället för ur den politiska idéutvecklingens.
Det har varit en liberal
revolution, genomförd inte genom radikala
politiska beslut utan genom produktionsökningens
direkta och indirekta
verkningar på folkets levnadsvillkor.
Ständiga tekniska framsteg, bättre
utbildning, enskild kapitalbildning och
ett fritt näringslivs initiativkraft inom
ett stabilt rättssamhälle har mer än
fördubblat produktion och realinkomst
per invånare.»

Man måste säga att detta är ett oerhört
vackert betyg åt en politik, som
vi socialdemokrater genomfört och ansett
vara i god överensstämmelse med
vår socialdemokratiska uppfattning.
Om nu herr Ohlin accepterar den politik
vi fört så till fullo som han gav
uttryck åt i sitt högtidstal — såvida
det nu inte bara var en lyrisk utsvävning
— då måste jag konstatera, att
det under senare tid skett någonting
med folkpartiet. Är denna betygssättning
av vår politik riktig från folkpartiets
sida, då ligger skillnaden mellan
folkpartiet och socialdemokratien
inte på det ideologiska och praktiska
planet. Efter skönmålningen från folkpartistiskt
håll vid detta högtidstillfälle
är det väl bara namnet som skiljer
oss åt.

Nu måste jag dock säga, att herr
Ohlin vid remissdebatten den 30 oktober
sade någonting annat, och även
herr Svensson i Ljungskile har i dag
målat på ett speciellt sätt. Men födslovåndorna
ha väl varit svåra. När nu
folkpartiet skall vidtaga eu så genomgripande
omvälvning i både sitt ideologiska
tänkande och praktiska handlande,
då måste man förstå, att det kan

Investeringsavgift m. m.

vara svårt för folkpartiet att i dag förklara
denna omändring i fråga om vår
ekonomiska politik.

Det är emellertid inte endast herr
Ohlin, som blommat i olika avseenden.
Vid den liberala världskongressen i
Uppsala i augusti sade presidenten
bl. a.: »Vad vi i så hög grad beundrar
i Sverige är den syntes av lag och frihet,
som här skapats.» Som slutord
sade han bl. a.: »Låt oss se fram emot
den dag, då ...»

Eftersom herr Henriksson går förbi
här och ger mig en påstötning att avkorta
mitt anförande vill jag bara
replikera till honom, att hade han själv
tänkt på detta förut när han höll sina
många repliker och sitt långa tal på
43 minuter, så skulle vi inte ha behövt
hålla på så länge som vi nu gjort. Jag
vill lämna tillbaka denna lapp till honom
med vederbörlig maning, att någon
springpojke behöver hans förbund
inte hålla riksdagen med. Inom parentes
vill jag även säga det, herr talman,
att den diskussionsordning som här
tillämpats i dag är i allra högsta grad
anmärkningsvärd. Här har bevillningsutskottet
och andra tillåtits upptaga
tiden på ett sätt, som även ur replikrättssynpunkt
är anmärkningsvärt, och
herr Henriksson borde mer än andra
ha begripit, att han borde ha kunnat
framföra sina synpunkter inom bevillningsutskottet
och fått dem klarlagda
där. Jag har velat säga ifrån på denna
punkt, tv den som står långt ner på
talarlistan skall inte alltid behöva finna
sig i att få kortare tid på sig och visa
hänsyn endast därför att han har en
annan mening. Detta var emellertid en
parentes, herr talman.

När man i dag diskuterar dessa olika
frågor har jag den uppfattningen, att
man borde pröva folkpartiet om det i
praktisk handling verkligen varit redo
att följa en annan väg när det gäller
den ekonomiska politiken. .lag tror att
jag i detta hänseende kommer att möta
påståendet, att räntan står hindrande

188 Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Investeringsavgift m. m.

i vägen. Det är självklart, att räntepolitiken
är avgörande för den ekonomiska
utvecklingen i vårt land i dag. Jag har
den uppfattningen att denna fråga är
allvarlig, ty jag anser, att man inte kan
styra den ekonomiska utvecklingen
inedelst en räntepolitik. Även på räntans
område borde herr Ohlin haft
möjligheter att göra avkall. Om herr
Ohlin vetenskapligt och objektivt prövar
räntans möjligheter att påverka
konjunkturerna så skall han vid en undersökning
på längre sikt komma till
det resultatet, att vi under åren 1940—
1951 borde haft en ränta på 1 å 2 procent
vissa år, andra år skulle vi inte
ha haft någon ränta alls. Skulle vi i
dag styra det ekonomiska livet medelst
räntan skulle vi komma till en procentsats,
som faktiskt skulle ligga närmare
20 än 10 procent. Även dessa siffror
borde väl folkpartiet kunna diskutera,
och jag undrar om man då skulle kunna
få en uppslutning från det hållet
omkring en sådan räntesats.

Det har här hävdats, att man toppat
de största vinsterna inom exportkonjunkturen
och då det gäller rotvärdehöjningarna,
och det är ju sant.
Trots att man medelst den progressiva
skatten kan ta vissa toppar skall man
emellertid inte bortse ifrån att de
vinster som ändå äro kvar ha förmåga
att snedvrida vår ekonomiska utveckling.
Här göra sig även psykologiska
verkningar gällande.

Hur orimligt man än kan tycka att
det är att betala över 50 kronor för eu
m3 ved, att byggnadskostnaderna stigit
med cirka 40 procent på ett år
o. s. v., så tror jag ändå att det är de
onormala vinsterna för vissa företag,
som driva upp priser och löner på ett
onormalt sätt som är speciellt oroande.
Skall detta fortgå konmia vi inom arbetsmarknaden
till ett läge, som kan
bli ohållbart och föra till rena anarkien.

Vi ha inom vårt land med möda lyckats
bygga upp en avtalsmarknad, som

präglats av omdöme och ömsesidig respekt
för ingångna avtal. Detta har varit
grunden för vår ekonomiska stabilitet,
ja även den politiska. Vi ha ansett
att ingångna avtal skola följas. Detta
har varit en grundläggande princip,
som accepterats av de avtalsslutande
parterna. Vart hålla vi på att komma
i dag? Övervinsterna på företagarsidan
ha lockat till en svartabörsmarknad
om arbetskraften, och om de icke
stoppas i tid, kunna de riva sönder
principer, som varken fackföreningsrörelsen,
arbetsgivarna eller samhället
kan undvara, såvida vi anse oss böra
vidhålla vår uppfattning om hur ekonomiska
frågor böra lösas. Jag vill bara
konstatera, att felet för denna utveckling
inte ligger på arbetarsidan.

Misstron mot ingångna avtal är berättigad,
och det verkar även moraliskt
upplösande när man efter några veckor
med mycken strid och möda kommer
sams om ett avtal och sedan en tid
efteråt finner, att avtalsbestämmelserna
icke fullföljts. Även i detta avseende
är det angeläget, att man vidtager åtgärder
för att komma till rätta med
snedvridningen.

När det gäller dessa frågor är det
angeläget att man gör klart för sig,
att det samhälle vi i dag ha att komma
till rätta med är ett annat än gångna
tiders samhälle. Vi ha påtagit oss ekonomiska,
sociala och kulturella förpliktelser
i en omfattning, som ingen
förr kunde drömma om. Denna utveckling
har gynnat sådana värden, som vi
ur demokratisk synpunkt icke kunna
ge upp. Man får vara på det klara med
att samhället icke är statiskt och det
är då nödvändigt att lära sig förstå, att
det ekonomiska tänkandet inte kan
stanna i utvecklingen.

Vi måste försöka finna på ett medel,
som kan ersätta räntans reglerande
uppgift. Detta medel får dock inte ha
räntans nedbrytande och slumpartade
verkningar. Jag är medveten om att
svårigheter kunna uppstå när det gäl -

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35. 189

er att utforma ett system, som kan
ersätta och komplettera räntans funktion.
Hade vi ett sådant system utformat,
då skulle vi troligen kunna eliminera
behovet av räntan som reglerande
faktor. Nu är emellertid så inte förhållandet.
Intet politiskt parti kan väl i
dag påstå, att man kan undvara reglerande
ingrepp på det ekonomiska livets
område. Då är bara frågan hur
man uppfattar dessa ingrepp och vilka
intressen man anser sig ha att bevaka.
Jag har den uppfattningen, att om man
nu skall försöka klara svårigheterna,
då skall man försöka stärka penningvärdet
samt tillgripa de åtgärder, som
äro nödvändiga i detta avseende.

När jag talar om en krigskonjunkturskatt
och menar, att man skall införa
en sådan, då skall denna enligt
min mening ses som ett komplement
till lågräntan. Ur den synpunkten anser
jag att denna skatt inte får användas
till ordinarie utgifter. Jag vill även
tillägga att den, så länge högkonjunkturen
och inflationsfaran bestå, endast
i mycket liten omfattning får användas
till subventioner. Denna skatt skulle
ha till uppgift att fånga in penningöverflödet
i olika avseenden.

Här har talats entusiastiskt om skattesänkning.
Jag anser liksom finansministern
att vi med tanke på dagens
inflationsläge böra noga pröva, om det
är klokt att vidta en sådan åtgärd. För
egen del vill jag kraftigt understryka,
att innan man vidtar en skattesänkning
bör det finnas garantier för att vi slippa
nya punktskatter och att en del av
dem vi redan ha kunna bli avskaffade.

Att subventionera sparandet anser
jag vara en politik, som påminner om
Ebberöds bank och bar dess karaktär.
Jag hoppas därför att finansministern
kallsinnigt skall se på denna fråga och
inte lägga fram något förslag, som tillmötesgår
detta hugskott. Vi 1m också
i dag ett mycket betydande sparande
genom avbetalning på lån och man
skall i detta sammanhang inte under -

Investeringsavgift m. m.

skatta dess betydelse. Högerns och
folkpartiets ränte- och oreserverade
skattesänkningslinje förutsätter, så vitt
jag kan förstå, att man skall fortsätta
med punktskatter och regleringar. Men
om vi skola fortsätta på den väg som
vi ha ansett vara Sveriges, är det angeläget
att man i dessa goda tider genom
ett kraftigt budgetöverskott försöker
reglera i olika sammanhang.

Jag har därför den uppfattningen,
när jag nu gett mig in i denna politiska
diskussion i fråga om våra skatter, att
vi i det aktuella läget genom lämpliga
åtgärder skola försöka beskära de oerhörda
konjunkturvinsterna inom råvara-
och industrisektorn, dels för att
tillfälligt få en ersättning för räntans
reglerande ingrepp och dels för att vi
skola få tid på oss att utfundera ett
medel, som kan styra vårt ekonomiska
liv utan att ha räntans slumpartade
konsekvenser. Att dessa åtgärder inte
få bli några självändamål behöver jag
väl knappast påpeka.

Beträffande steriliseringen av skogsvinsterna
har jag i en motion yrkat
avslag och har föreslagit, att man med
utgångspunkt från ett visst basår skulle
införa en skatt på exportkonjunkturerna
och rotvärdestegringarna och att
den skatten skulle utgå med från 20
upp till 70 procent. För att söka förmå
folkpartiet att bl. a. ange storleken
av den procentsats man på det hållet
önskar, ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till motionen nr 670 med
den ändringen, att denna skatt skall
uttagas på vinsterna från den 1 januari
1951.

Fröken ELMÉN: Herr talman! Jag
skulle först och främst vilja bemöta herr
Hjalmarson på en punkt, där han något
överdrivet talar om folkpartiets subventionslinje.
Jag ber att få hänvisa till vad
reservationen till bevillningsutskottets
utlåtande nr 66 därvidlag siiger: Där
står det om konjunkturvinstbcskattning -

190

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Investeringsavgift m. m.

en, att »dessa extraordinära statsinkomster
böra nämligen under inga omständigheter
få medföra en ökning av de
ordinarie statsutgifterna och böra endast
till en begränsad del användas för
tillfälliga subventioner i avsikt att motverka
en eljest oundgänglig tillfällig
höjning av levnadskostnaderna».

Vidare står det i samma reservation:
»Den åskådning vi företräda leder oss
till en kritisk hållning gentemot allmänna
subventioner. Endast när särskilda
skäl tala för dem, och när det
finns grundad anledning till antagandet,
att de med hänsyn till dessa skäl verkligen
bli tillfälliga, böra de tillgripas.»
Och slutligen: »Det är också rimligt,
att en del av de därigenom till statskassan
inflytande medlen användas till
att dämpa den tillfälliga levnadskostnadsstegring,
som har ett direkt samband
antingen med den svaga skörden
eller med själva kriskonjunkturen.» Jag
tycker att detta talar tillräckligt för
folkpartiets linje härvidlag.

När herr Hjalmarson uppskattar beloppet
av konjunkturvinstskatten till
150 miljoner, tycker jag verkligen inte
att detta är en så betydelselös summa,
som herr Hjalmarson vill göra gällande,
och anser dessutom att det är en riktig
väg att gå i detta fall.

Jag skall ytterligare be att få ägna mig
åt endast en punkt i den reservation,
som avgivits av lierr Petrén m. fl. till
bevillningsutskottets betänkande nr 65,
där man säger att sådana investeringar,
»som tillkommit på direkt föranstaltande
av offentlig myndighet», skola
undgå avgiftsplikt. I betänkandet framliålles
att man därmed skulle kunna
premiera försumliga arbetsgivare eller
företagare. Det kan ju i vissa fall bli
så, men ändå värre är att vi genom avgiftsplikten
sätta spärr för t. ex. arbetarskyddet,
vilket kan medföra allvarliga
konsekvenser, som vi faktiskt inte
kunna överblicka.

Det gäller här inte bara försumliga
arbetsgivare och företagare, som herr

Kristensson i Osby förut i dag framhållit.
Vad man också får ta hänsyn till är
att här ha under åren gjorts förelägganden
från myndigheterna — jag tänker
närmast på yrkesinspektionen och
även på sprängämnesinspektionen —
som inte kunnat verkställas på grund
av byggnadsregleringen. Det finns eu
hel del eftersläpning av sådana arbeten,
som kanske komma att verkställas inom
de närmaste två åren och då komma att
skattbeläggas. Kan man tycka att detta
är rätt och riktigt?

Jag skulle också vilja framhålla att
det i detta sammanhang många gånger
gäller mycket stora belopp, exempelvis
för nybyggnader som äro absolut nödvändiga
för att fylla arbetarskyddslagens
krav. Investeringsavgiften kommer
här inte att verka i arbetarskyddslagens
anda. Många kunna tycka att detta är en
bagatell, det är inte nödvändigt med
personalrum, klädrum och matrum med
mera sådant. Men i vårt intensifierade
arbetsliv är det nödvändigt att det
finns — vilket lagen också föreskriver
— möjlighet för människorna till avkoppling,
såsom i ordentliga matrum.
Och beträffande dammande och smutsande
industrier finns det oerhört mycket
ännu, där lagens krav inte äro uppfyllda,
vad kläd- och tvättrum och matrum
beträffar.

Jag skulle också vilja understryka,
alt vi stå inför ständiga förändringar,
just när det gäller industrien. Jag tänker
på kemiska industrier med nya
produkter, som tillföra konsumenterna
fördelar men för den, som står i själva
arbetet, många gånger innebära allvarliga
faror och risker. Här gäller det att
omedelbart göra förelägganden, som
ofta äro ytterst dyrbara. Jag kunde peka
på en lång rad med sådana arbeten —
det gäller dammsugning, utsugning av
giftiga gaser, anläggningar för ända upp
till 600 000 kronor och som måste sättas
i gång genast och icke kunna uppskjutas.

Hur går yrkesinspektionens verksam -

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35.

191

het till? Ja, man kan icke varje år inspektera
företagen, därtill förslå varken
tjänstemännen eller tiden, utan det dröjer
kanske tre, fyra år mellan inspektionerna.
Vad man får bygga på och som
är grunden för hela arbetet är, att det
finns en vilja hos företagarna att uppsöka
yrkesinspektionen när det gäller
dylika omläggningar. Det är då föreläggandena
många gånger göras.

Vad jag anser vara en allvarlig fara
är att utskottets intentioner fullföljas
av företagarna på sådant sätt, att de
över huvud taget icke träda i förbindelse
med yrkesinspektionen och därmed
också skjuta upp dessa förelägganden
kanske ett par år. Mången gång
kanske man inte förstår vilken fara som
kan föreligga; man kan här inte överblicka
konsekvenserna, som dock gälla
den enskilda individen ute i arbetslivet.

När, herr talman, bevillningsutskottets
ärade ordförande talade, sade han att
reservanterna gått in för att uppmjuka
denna lag beträffande beskattning av
investeringar. Jag skulle vilja säga att
just på denna punkt kommer investeringslagen
på ett allvarligt sätt att uppmjuka
arbetarskyddslagens tillämpning,
medförande riskabla konsekvenser. Jag
ber att få yrka bifall till den reservation,
som är avgiven av herr Petrén m. fl.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Jag förstår mycket väl att såväl
kammaren som talmannen vill ha slut
på denna debatt, och man kanske måste
säga att vid denna timme och när
så många ledamöter gått hem är det
tämligen lönlöst att stå här och prata.
När man emellertid suttit och lyssnat
till debatten och gjort vissa reflexioner,
är det ändå litet besvärligt att stryka
sig och inte säga något av vad man
tänkt.

Vi debattera ju här i dag metoder för
att söka dämpa inflationen på ett eller
annat sätt. Det är självklart att de åt -

Investcringsavgift m. m.

gärder, som vi nu diskutera och som
riksdagen i morgon kommer att besluta
om, inte äro särskilt populära, och vi
måste väl alla erkänna att vi önskat att
situationen varit en annan, så att man
sluppit fatta dessa beslut. Alla företagare,
jordbrukare och skogsägare och
andra hade helst velat slippa denna
spärrning av vinstmedel och denna investeringsskatt.
Det är också självfallet,
att löntagare och andra äro intresserade
här.

Herr Henriksson har ju särskilt framhållit,
att löntagargrupperna inte kunnat
dra den nytta av högkonjunkturen
som näringsutövarna ha gjort och han
anförde därvid skogsägarna som exempel.
Visserligen sade herr Henriksson
att utvecklingen varit ojämn även bland
löntagargrupperna: en del har fått mera,
en del har fått mindre. Han erkände
alltså att vissa av dessa löntagargrupper
tämligen rikligt fått del av högkonjunkturen,
men herr Henriksson slutade
i alla fall med att säga, att det måste
bli en utjämning. Löntagargrupperna
måste hädanefter få en större del och
företagarna måste maka åt sig och inte
ta så stor anpart av denna högkonjunktur.

För min del tycker jag det är olyckligt,
att herr Henriksson som representant
för stora löntagargrupper, LO och
Statstjänstemannakartellen, uttalar så
hårda ord som han här gjorde. Jag har
en smula erfarenhet av förhandlingar
och måste säga, att om man skall komma
till något resultat måste nog alla parter
visa moderation. Man måste försöka förstå
varandra och även dämpa de krav,
som man kanske helst skulle vilja ställa.

Herr Kristensson i Osby sade i sitt
anförande, att livet har många överraskningar.
Han ansåg det vara en mycket
stor överraskning att han skulle få se
bondeförbundet vara med om att framlägga
detta förslag till investeringsavgift.
Jag skall inte breda på de svårigheter,
som folkpartiet haft här i dag,
men jag skulle nog vilja säga, att jag

192

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Investeringsavgift m. m.

tror att det inte varit så litet obehagliga
överraskningar för folkpartiet. Det är
ju självklart, att om vi skola kunna komma
till rätta med problemen, måste vi
gå in, även för åtgärder, som vi anse inte
äro så värst sympatiska.

Fru Boman skildrade en mindre
skogsägares läge och sade, att för de
pengar han får in, när han har möjligheter
att sälja eu del skog, kan han göra
vissa reparationer och förbättra sin fastighet
på ett eller annat sätt. Enligt min
mening är detta fullständigt riktigt. Hon
sade också, att det inte är så värst länge
sedan det var tvång på att avverka skog.
Då var det inte alls lönsamt, utan det
kunde tvärtom hända, att skogsägarna
fingo betala till för avverkad skog. Jag
kan mycket väl förstå fru Bomans uppfattning,
och det är ingen tvekan om att
det ligger någonting i vad hon säger.

Å andra sidan måste vi måhända medge,
att det i vissa fall kan ligga så till,
att något måste göras. Jag vill inte gå
in på en diskussion, huruvida det är bra
för skogsägarna eller inte att de få en
del av sina inkomster spärrade, men
jag tror att det är nödvändigt att en del
av dessa pengar föras ur marknaden.

Jag skulle kunna ta ett exempel från
Mellan-Sverige. En liten fastighet såldes
för ett par år sedan för 13 000 kronor.
Det var inte alls någon bra fastighet.
Jordbruket var litet, skogsarealen var
något större. Byggnaderna voro ganska
bristfälliga, och den nye ägaren fick
hjälp att upprusta dem genom lantbruksnämndens
försorg — det var alltså ett
s. k. egnahem. Nu har ägaren sålt hälften
av skogen för 47 000 kronor, varav
han fått 25 000 kronor kontant. Jag vill
inte alls missunna denne man att han
gjort en mycket god affär, men exemplet
visar i alla fall, att läget är sådant, att
något med nödvändighet måste göras.

Nu var det kanske det felet som begicks
i detta fall, att man utstämplade
för mycket skog. Det måste vara oriktigt
att på ett litet jordbruk skövla skogen så
hastigt. Det bör tillhöra god skogshus -

hållning att försöka spara på skogstillgångarna
och avyttra litet skog årligen
för att på det sättet kunna räkna med
en säker inkomst för framtiden. I detta
fall roffade man åt sig för hastigt av
skogstillgångarna.

Herr Svensson i Ljungskile fällde
mycket hårda ord om den politik som
förts, och han använde också hårda ord
om finansministern. Jag har ingen anledning
att försvara regeringen, ty den
har försvarat sig själv och kommer helt
säkert att göra det också i fortsättningen.
Men det är litet väl mycket att ta
munnen så full att man säger, att om
inte finansministern i detta läge har
möjlighét att lova skattesänkningar, så
är han den svagaste finansminister som
Sverige har haft på länge. Jag tycker
inte att man skall ta till så hårda ord,
utan t. o. m. Svensson bör moderera
sina uttryck en smula.

På tal om skatter och skattesänkningar
var det inte så länge sedan jag här i
Stockholm var och hörde på en debatt
mellan högern, folkpartiet och bondeförbundet.
Folkpartiet företräddes där
av en förstakammarledamot, friherre
De Geer från Lesjöfors. Han hade en metod
för bekämpandet av inflationen, som
det kanske kunde vara skäl i att folkpartiet
tog under övervägande. Jag vet
inte, om folkpartiet tagit ställning till
saken. Han rekommenderade i varje
fall frankt att man skulle återinföra
skatt på kaffe. Dessutom ansåg han, att
svenska folket reser alldeles för mycket,
varför man skulle försöka begränsa antalet
resor genom att lägga en särskild
skatt på resorna. Jag vill bara ge detta
som ett tips till folkpartiet. Det kan ju
överväga, om förslagen skulle vara populära
att föra ut till allmänheten. Måhända
kan folkpartiet med detta vinna
röster.

Jag har inte så mycket att tillägga,
herr talman. Jag anser, att vi i dagens
läge inte ha något annat val än att försöka
föra så mycket pengar som möjligt
ur marknaden. De åtgärder, som

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35. 193

måste vidtagas, äro mycket impopulära,
det veta vi alla. Men jag tror inte att
det finns någon annan väg att gå. Det
är, om man får uttrycka det så, en kärvare
politik som vi måste föra för att
kanske i en snar framtid komma till
rätta med problemen. Om det är möjligt
att på något sätt återge kronan dess
köpkraft, så böra vi väl allesammans
medverka till detta.

Med dessa få ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till bevillningsutskottets
betänkanden nr 65 och 66.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (kort
genmäle): Herr talman! Jag skall inte
ta tiden i anspråk länge, men det var
ett yttrande av herr Pettersson i Dahl
som uppkallade mig. Han sade, att man
från företrädarna för de stora löntagargrupperna
borde visa litet större hänsyn
i kraven. Jag vill bara replikera,
att vi ha visat denna hänsyn i uppläggningen
av årets avtalsrörelse. Men jag
kan å min sida ha rätt att efterlysa, var
hänsynen finns hos företagargrupperna,
och till dessa får jag väl ändå räkna
skogsägarna. Skogsägarna göra genom
den föreslagna insättningen på spärrkonto
endast en förmögenhetsökning.
Men under det år som gått ha inte löntagarna
gjort någon förmögenhetsökning
genomsnittligt sett. Vissa grupper ha
fått kompensation för prishöjningarna,
några mera och andra mindre. Men genomsnittligt
sett ha de svenska industriarbetarna
och de svenska löntagarna i
allmänhet enligt vad verkställda utredningar
visa inte fått en löneökning, som
motsvarar prisstegringarna. Jag tycker
därför inte att man med fog kan säga,
att vi skola visa större hänsyn än andra
grupper. Äro övriga grupper villiga att
visa hänsyn, så äro också vi beredda till
de moderationer, som äro nödvändiga
för att åstadkomma en stabilisering av
samhällsekonomien.

Investeringsavgift in. m.

om vad det menar med sitt tal om en
konjunkturvinstskatt, så har det ännu
inte kommit något svar. Vi fråga fortfarande:
Hur långt vill man från folkpartiets
sida gå i detta avseende? Vi
skulle vara mycket angelägna att här
få ett svar på den frågan.

Herr UTBULT: Herr talman! Jag begärde
ordet med anledning av att jag
väckt ett par motioner, som beröra den
mindre sjöfarten och fisket. Jag hade
tänkt hålla ett anförande om dessa saker,
men jag anser det inte vara mycken
idé att stå och tala för ett par hundra
tomma platser utan skall bara göra ett
par konstateranden.

Den mindre sjöfarten har under
många år varit i ett beträngt läge. Detta
har vitsordats från många håll, och
man har endast haft en mening, nämligen
att näringen behöver stöd av det
allmänna för att kunna överleva. Efter
alla de framställningar som gjorts kom
det under vårriksdagen en kungl. proposition
i ärendet, som tillstyrktes av
riksdagen. Resultatet blev, att den mindre
sjöfarten skulle få bättre lånemöjliglieter
för att kunna modernisera och förnya
sin flotta. Dessa bestämmelser trädde
i kraft så sent som den 1 juli i år.
Man har således nätt och jämnt hunnit
börja, när nu denna investeringsavgift
kommer som en extra börda även för
den mindre sjöfarten.

Då förslaget om investeringsavgiften
blev känt, gjordes en framställning från
Sveriges segelfartygsförening till finansdepartementet
om att sjöfarten skulle
befrias från investeringsavgiften i fråga
om fartyg på upp till 509 ton. Kommerskollegium
yttrade sig och skickade en
skrivelse till finansministern, där kollegiet
i skarpa ordalag varnade finansministern
för att lägga denna börda på den
mindre sjöfarten. Detta hjälpte emellertid
inte. Det blev inte något undantag
för de mindre fartygen, utan investeringsavgiften
kommer, om förslaget nu

Jag slutar med ett konstaterande, att
trots upprepade frågor till folkpartiet
13 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 35.

194

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Investeringsavgift m. m.

antages av riksdagen, att bli en kännbar
pålaga för den mindre sjöfarten.

Bevillningsutskottet har i några få
rader av sin skrivning varit välvilligt
och menat, att de synpunkter, som motionsledes
framförts, äro berättigade.
Men trots detta har utskottet inte kunnat
tillstyrka önskemålen i motionerna.

Då det gäller fisket är förhållandet
detsamma. Investeringsavgiften kommer
att bli en börda för fisket liksom
för den mindre sjöfarten. Den kommer
att hindra den modernisering och nybyggnad
av fiskeflottan, som är nödvändig
för att de svenska fiskarena skola
kunna klara sig i konkurrensen med
andra länders fiskare.

Fiskets lönsamhet har under de senare
åren försämrats, beroende dels på
de katastrofalt stegrade kostnaderna för
fiskets bedrivande, dels på att fisket inte
som andra näringsgrenar kunnat få den
kompensation i form av ökade priser,
som varit önskvärd. Därtill komma de
stigande levnadsomkostnaderna, som
helt naturligt fiskarena liksom andra
folkgrupper äro berättigade att få kompensation
för, vilket dock inte kunnat
ske. Kostnaderna för fiskets bedrivande
ha nu nått en sådan höjd, att någon
ytterligare belastning inte kan bäras av
fisket. Den föreslagna investeringsavgiften
kommer att bli en ny börda för fisket,
inte minst med tanke på att den i
detta fall inte kan bli avdragsgill vid
taxeringen. Man hade väntat, att bevillningsutskottet
åtminstone i detta hänseende
skulle ha kunnat föreslå något. I
det stora sammanhanget hade det ju
inte betytt något, om fiskarena kunnat
göra avdrag för investeringsavgiften i
inkomsttaxeringen.

Då de önskemål, som framförts i motionerna
nr 659 och 660 i denna kammare,
tillmötesgåtts i reservationen av
herr Petrén m. fl., ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till denna reservation.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes

avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr andre vice talmannen att uppskjuta
den fortsatta behandlingen av
förevarande utlåtande ävensom handläggningen
av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till morgondagens
plenum kl. 11 fm.

§ 2.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 386, i anledning av konstitutionsutskottets
memorial med förslag till lag
angående ändring i stadgan den 21 februari
1941 (nr 98) om ersättning för
riksdagsmannauppdragets fullgörande;
samt

från statsutskottet:

nr 371, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckning av kostnaderna
för fortsatt verksamhet av det
svenska fältsjukhuset i Korea;

nr 372, i anledning av väckt motion
om utredning av frågan om en fond för
möjliggörande av forskning rörande
våra inhemska bränsletillgångar;

nr 373, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att tillerkänna Luossavaara-Kiirunavaara
Aktiebolag rätt till
viss malmbrytning utöver i gällande
malmavtal medgivna kvantiteter m. m.;

nr 374, i anledning av motionsvis
gjord framställning avseende pension åt
författarinnan fru Amelie Posse;

nr 375, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om ändrad förläggning
av arméns jägarskola jämte i ämnet
väckt motion;

nr 376, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa materielbeställningar
för försvaret jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 377, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggs -

Torsdagen den 13 december 1951.

Nr 35.

195

Investeringsavgift m. m.

stat I till riksstaten för budgetåret 1951/
52 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

378, i anledning av Kungl. Maj:ts
propositioner angående ändrad lönegradsplacering
för viss vård- och ekonomipersonal
m. m. samt vissa uppsyningsmän
och föreståndarinnor vid statens
sinnessjukhus m. fl.; och

nr 382, angående tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1951/52.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.02 på natten.

In fidem
Gunnar Britth.

Torsdagen den 13 december.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Investeringsavgift in. m. (Forts.).

Herr talmannen anmälde, att behandlingen
av bevillningsutskottets betänkande
nr 05, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om särskild avgift vid vissa investeringar
(investeringsavgift), m. m., jämte i
ämnet väckta motioner, nu komme att
fortsättas; och lämnades vid fortsatt
föredragning av punkten A) 1), utskottets
förslag till förordning om investeringsavgift,
i §, enligt förut skedd anteckning
ordet till

Herr ERICSSON i Näs, som yttrade:
Herr talman! I gårdagens diskussion
vid behandlingen av bevillningsutskottets
betänkande nr G(i var det en liten
sak som blev bortglömd; det var en
motion som ingen yrkat bifall till —
av vilken orsak vill jag låta vara osagt.

Nu är det kanske så att man frångår
den sedvanliga ordningen om man yrkar
bifall till en motion, som man själv
inte ämnar stödja, i vart fall inte i
slutvoteringen, men jag vill dock göra
det, ty jag tycker att motionärerna
böra ha sin chans. Därför, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till mo -

tionen nr 675 i denna kammare av
herr Ohlin m. fl.

Vidare anförde:

Herr ÅQVIST: Herr talman! För min
del har jag bara för avsikt att med
några ord beröra en detalj i det stora
komplex, som vi behandlade under
gårdagen och som vi skola behandla
i dag. Det gäller närmast frågan om
investeringar i varulager och deras betydelse.
Från herr Petrén m. fl. föreligger
vid bevillningsutskottets betänkande
nr 65 en reservation, vari bland
annat yrkas avslag på förslaget till förordning
med tillfälliga bestämmelser
om värdering av varulager vid taxering
till statlig och kommunal inkomstskatt.

När det varit fråga om att begränsa
investeringarna har man från alla håll,
även från departementschefens, tryckt
på att det är nödvändigt med ett uppskov
med vissa investeringar. Detta
förutsätter, såvitt jag kan förstå, att
man har en viss valfrihet, d. v. s. en
möjlighet att välja den tidpunkt då
man vill göra investeringen ifråga, en
valfrihet som inte alltid, ja, jag skulle
kunna säga mycket sällan, föreligger,
när det gäller ökning av varulager. Det

196 Nr 35.

Torsdagen den 13 december 1951.

Investeringsavgift m. m.

förhåller sig på ett helt annat sätt när
fråga är om stadigvarande anläggningstillgångar
såsom byggnader och maskinell
utrustning och då formligt beslut
fattas om investeringen. .Tåg har berört
detta spörsmål när vi i mars behandlade
investeringsskatten, och jag skall
be att få fästa uppmärksamheten på
det ännu en gång. Det finns ju lagerökningar,
som huvudsakligen bero på
avsättningssvårigheter. Särskilt gäller
detta inom handeln. Jag kan därvidlag
bara nämna som ett mycket belysande
exempel vad som under hösten skett
inom beklädnadshandeln. Det är inte
bara textilvaror utan även skodon och
liknande artiklar, som äro föremål för
lagerökning; detta helt enkelt på grund
av avsättningssvårigheter. Och inte kan
man väl säga, att detta är ett utslag av
felinvesteringar. Det är omöjligt att i
alla detaljer kunna förutse vad som
kommer att inträffa, eftersom det är
alltför många faktorer som man inte
behärskar eller råder över. I fråga om
dessa olika faktorer vill jag hänvisa
till och peka på vädrets växlingar. En
regnfattig höst som den vi haft förorsakar
exempelvis att vissa saker, som
man använder speciellt vid regn, t. ex.
regnkappor och gummistövlar och liknande,
inte komma att säljas i beräknad
omfattning. Dessa artiklar bli mer
eller mindre kvar i lagren. Och detsamma
blir förhållandet om det blir en
snöfattig jul. Då säljas nämligen inte
skidor och annan sportutrustning i beräknad
omfattning. Framför allt inträffar
ju den besvärliga situationen att
denna försäljningssäsong ligger så pass
nära årsskiftet, att det väder som råder
vid julen kommer att få en mycket avgörande
betydelse för hur stora lagren
komma att vara vid årsskiftet. Liknande
förhållanden råda på en mängd
andra områden. Jag kanske skulle kunna
påpeka det inte minst viktiga, nämligen
att vädret åstadkommer en dålig
skörd. Följden av en dålig skörd blir
inte bara den, att de egentliga lant -

bruksprodukterna avta utan att det kan
bli ökad tillgång på varor på annat
håll. Jag vill bara erinra om en sådan
sak som när det blir en dålig foderskörd.
Då blir det en ökad slakt, och
därmed följer lagerökning inom de företag
som drivas av jordbrukets produktionsföreningar,
där dessa slakteriprodukter
säljas.

Det har förekommit och förekommer
på senare tid särskilt inom vissa delar
av textilindustrien, att man tillverkar
en hel del varor på lager. Orsaken
härtill är egentligen att man inte vågar
släppa den arbetskraft som man anställt,
tv skulle man göra det, skulle
det i nuvarande arbetskraftssituation
betyda, att det skulle bli mycket svårt
att en gång när normala förhållanden
inträda få den arbetskraft man behöver.
Detta kan ju sägas vara en slags
lagerökning av mer eller mindre sociala
skäl eller arbetsmarknadsskäl —•
eller vad man vill kalla det. Men en
lagerökning i samhällets intresse är
det, tv man får se det som ett samhällets
intresse att det hålles en jämn
och hygglig sysselsättning inte bara
inom vissa industrigrenar utan såvitt
möjligt inom alla.

En omständighet som ytterligare visar,
hur svårbedömbara dessa lagerökningar
äro, är att det här i Stockholms
omgivningar skjuter upp en lång rad
av hela stadsdelar, att hus byggas inom
vissa begränsade områden, där ända
upp til! 20 000 å 30 000 invånare på en
gång slå sig ned. Det är alldeles givet
att det inom dessa områden måste finnas
tillgång på varor av olika slag. Att
i det sammanhanget tala om nödvändigheten
av att begränsa lagerökningen
förefaller naturligtvis de människor
som skola bo på dessa ställen vara en
orimlighet.

Sedan finns det naturligtvis andra
anledningar till lagerökning. Det har
pekats i motionen och på andra håll
på en lagerökning i rent beredskapssyfte,
något som skett på sina håll och

Torsdagen den 13 december 1951.

Nr 35.

197

som väl får betraktas som en minst av
allt antisocial lagerökning. Jag tror
därför inte att man bör se alltför
snävt på den lagerökning som eventuellt
har ägt ram inom handeln. Det är
ju så att vi för närvarande ha en konjunktur,
som på vissa håll är inflationsdrivande
men som på andra håll
verkar ha en hel del depressiva drag.
Jag är för min del av den uppfattningen
att utan den nuvarande rustningskonjunkturen,
som delvis inverkar på
våra skogsprodukters prissättning, skulle
vi nog ha att vänta vissa depressiva
tendenser i den allmänna konjunkturen.
Det förefaller mig som om särskilt
inom sådana områden, där man
lätt kommer upp i en hög produktion,
man redan har den varutillgång som
är behövlig. En lagerökning kan då
lätt sprida sig även till andra områden,
dit eventuellt den arbetskraft, som
inte behövs inom ett fyllt område, så
småningom går över.

Det är också något av en ironi, förefaller
det mig att, om man vill bekämpa
inflationen, detta måste ske åtminstone
på vissa håll genom en hygglig
tillgång på varor. Såvitt jag kan förstå
är just tillgången på varor i tillräcklig
omfattning kanske det mest
verksamma medlet att på olika håll bekämpa
prisstegringarna. Vi ha sett
detta alldeles påtagligt inom textilhandeln
och textilindustrien under den
senaste tiden. Vi finna det delvis, fastän
kanske inte lika påtagligt, inom
skoindustrien och vi komma kanske
att snart — trots upprustningen — få
känning av det även på andra områden.
Det är ju då egendomligt att man
vill bromsa upp och fördyra just de
medel, genom vilka man effektivt kan
bekämpa inflationen, nämligen varutillgångarnas
ökning. Och jag kommer
tillbaka till att det måste snarare vara
sådana investeringar, som man behärskar
genom verkliga beslut, exempelvis
uppförandet av byggnader, anskaffande
av maskiner och dylikt, som måste

Investeringsavgift m. m.

vara det område där man kan beskära
investeringarna, om man nu har den
uppfattningen att man verkligen kan
bekämpa inflationen genom att beskära
investeringarna.

Innan jag slutar, herr talman, skulle
jag kanske något fästa uppmärksamheten
på hur osäkra dessa bestämningar
om lagerökning i själva verket äro.
Konjunkturinstitutet har i sin höstrapport
meddelat, att det betraktar lagerökningen
som en restpost i kalkylen,
och gör det uttryckliga förbehållet, att
om ökningen av konsumtionen skulle
variera med något sådant som ett par
procent skulle denna restpost i sin tur
komma att variera med inte mindre
än en halv miljard kronor.

Ser man sedan på långtidsutredningens
resultat finner man, att denna utredning,
som visserligen har något andra
förutsättningar, dock räknat med att
under en period av fem år lagerökningar
på i genomsnitt ungefär 400
miljoner kronor per år skulle komma
att äga rum, och den har fixerat denna
siffra på grundval av den av utredningen
beräknade konsumtionens variationer.
Den har därefter sökt räkna
fram viiken konsumtionsökning som
kan medgivas och betraktar denna som
en restpost och kommit till att denna
skulle belöpa sig till ungefär 1,5 procent
per individ.

Man ser alltså att denna olikhet i
metoderna kan leda till rätt lustiga
resultat. Jag avser inte med det sagda
att kritisera siffrorna som sådana, men
man rör sig här med så stora tal, att
mycket små variationer, som kanske
ligga inom felmarginalens gräns, åstadkomma
på restposterna sådana kolossala
utslag, att man frågar sig om man
bör bygga en vittsyftande ekonomisk
lagstiftning på så lösa boliner.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation
av herr Petrén m. fl., som fogats
till bevillningsutskottets betänkande i
detta ärende.

198 Nr 35.

Torsdagen den 13 december 1951.

Investeringsavgift m. m.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! De
två propositioner som här diskuteras
avse ju åtgärder för att bekämpa inflationen.
Det är klart att vi alla äro
eniga om att något bör göras för att
hindra penningvärdets fall. Däremot
kan man tvista om de vägar, som kunna
leda till målet. Därvidlag har föreslagits
dels denna investeringsavgift
och dels detta spärrkonto för skogsförsäljningar.
Jag vill beträffande investeringsavgiften
säga, att jag mycket
väl förstår att den kan ha en viss betydelse
för industriföretag och större
byggnadsföretag. Därvidlag tror jag
att den kan ha någon verkan; däremot
kommer den nog att ha ringa inverkan
såvitt angår jordbrukets ekonomibyggnader.
Jag har i detta fall väckt en
motion som går ut på avslag på den
kungl. propositionen. Jag har därvid
stött mig inte bara på erfarenheten
från min egen hembygd utan också
på uttalanden från sakkunniga myndigheter
på jordbrukets område, bl. a.
lantbruksstyrelsen, som säger: »Med

hänsyn till de stora kostnader, som erfordras
för uppförande av för jordbruksdriften
ofrånkomliga ekonomibyggnader,
vilka vanligen på ett eller
annat sätt måste avskrivas till väsentlig
del, synes dei icke skäligt att fördyra
denna investering ytterligare.
Och Riksförbundet Landsbygdens folk
framhåller: »Skall jordbrukets rationalisering
kunna fortgå och medverka
till, att den av statsmakterna fastslagna
målsättningen, att jordbruksbefolkningen
skall uppnå likställdhet med övriga
grupper, inom rimlig tid skall kunna
förverkligas, synas några nya hinder
icke få uppställas. Den under senare år
fortskridande fördyringen av byggnadsverksamheten
inom jordbruket synes
vara tillräckligt avskräckande för
att — bortsett från rena undantagsfall
-—- effektivt hindra alla icke absolut
erforderliga investeringar i byggnader.
» Detta är uttalanden av två instan -

ser, som mycket väl känna till läget
ute i bygderna.

Det har här betonats, att vi jordbrukare
också måste ta vår andel i besvärligheterna
med investeringsavgiften.
Man måste då fråga sig om det har någon
nämnvärd betydelse att jordbrukets
ekonomibyggnader äro med här
eller inte. Enligt min mening har detta
ingen nämnvärd betydelse. I den kalkyl,
som de sakkunniga på jordbrukets
område upprättat i år, har klart betonats,
att efter utredning, som verkställts
genom lantbruksnämnderna på de
allra flesta håll å landsbygden, byggenskapen
i fråga om jordbrukets ekonomibyggnader
minskat i oerhörd utsträckning.
Och det förstår man ju, att
med hänsyn till de dryga byggnadskostnaderna
kommer ingen att i onödan
uppföra några ekonomibyggnader.
Är en ekonomibyggnad i det skick, att
den absolut måste ersättas med en nybyggnad,
tycker jag att det är orättvist
att jordbrukaren skall behöva
drabbas av en utgift på ytterligare 12
procent av byggnadskostnaderna.

Nu har jag mycket väl lagt märke
till att utskottet i visst hänseende tagit
min motion ad notam och försökt göra
en uppmjukning av den kungl. propositionen.
Utskottet har föreslagit det
skattefria beloppet för ekonomibyggnader
höjt från 10 000 till 15 000 kronor.
Självfallet uttalar jag mitt tack för denna
förbättring i Kungl. Maj :ts förslag.
Det hela betyder ju att om man bygger
en ladugård och bestrider kostnaderna
på två år, vilket utan tvivel bör kunna
vara möjligt, kan man få densamma
uppförd för cirka 30 000 kronor. Men
jag tycker knappast att det räcker med
detta; rent principiellt anser jag att
jordbrukets ekonomibyggnader böra
ställas utanför investeringsavgiften.

Jag hörde bondeförbundets talesman
i bevillningsutskottet i går förklara, att
han försökt att i detta avseende få en
ytterligare uppmjukning men att det

Torsdagen den 13 december 1951.

Nr 35. 199

inte lyckats honom. Jag kan dock inte
underlåta att här ställa ett yrkande om
bifall till min motion nr 657 i denna
kammare.

Om jag sedan skall tala några ord
om det föreslagna spärrkontot för
skogsförsäljningar, vill jag säga, att
det egentligen är ett alldeles onödigt
ingrepp att staten skall föreskriva, att
om en lantbrukare säljer skog till ett
visst belopp skall han vara tvungen
att sätta in en viss del av försäljningssumman
i riksbanken. Det är som om
man hade den föreställningen, att jordbrukarna
inte hade förmåga att själva
förvalta sina pengar utan att det skall
bestämmas hur detta skall ske. Emellertid
vill jag säga, att det förslag som
här föreligger inte är av den art, att
man behöver reagera så mycket mot
detsamma. Därför har jag för min del
ingen invändning att resa mot utskottets
förslag på denna punkt.

I detta sammanhang har man också
tagit upp ett från folkpartiet framfört
förslag om att man skulle gå vidare på
denna väg och försöka hämma eller
spärra inkomsterna vid skogsförsäljning
genom att uttaga ett slags konjunkturvinstskatt
på dessa försäljningssummor.
Jag vill hoppas att regeringen tar
detta förslag under allvarligt övervägande
och betänker sig mer än en gång
innan den går att ta ställning till detsamma.
Det förhåller sig ju så med våra
jordbruk, att trots att vi ha 270 000
brukningsdelar med skog, är det en
mycket liten procent av dessa som har
mer än 200 ha skogsmark. Det stora
flertalet har ju mycket små skogsarealer.
Det hindrar icke att då det nu blivit
rätt bra priser på skog kan även en
småbrukare ett visst år sälja en betydande
mängd skog, en engångsavverkning
som han har sparat under många
år. Han gör kanske försäljningen nu
för att skaffa sig pengar till att betala
av på en stor skuldbörda. Då kommer
folkpartiet och säger: "»Nu skall sta -

Investeringsavgift m. m.

ten i stället av dessa pengar taga en
hel del, därför att jordbrukarna skall
man hålla nätt och jämnt över vattnet,
bara så att de icke förkvävas.» Är det
fråga om att man vill ha ett visst existensminimum
för jordbrukare, varför
då icke gå in för existensminimum för
alla medborgare i samhället? Om man
tycker att ett existensminimum på
10 000 kronor räcker för jordbrukarna,
varför då icke gå ut över hela linjen
och säga, att det skall vara ett allmänt
existensminimum på 10 000 kronor och
att allt som går därutöver skall gå till
staten? Det bleve stora inkomster hos
både folkpartister och andra som komme
i fråga. Det bleve icke så litet som
man finge taga från var och en. Då
finge till och med statsråd punga ut
med 20 000—25 000 kronor vardera.
Professorer och andra finge också
offra av sina stora inkomster. Skall
man ha en skatt, som skall strypa
till för bönderna, varför då icke ha
en skatt, som stryper till för de andra?
Skulle det emellertid vara så, att regeringen
på ett eller annat sätt vill framlägga
ett förslag, som skall avse de
allra största skogsägarvinsterna i nuvarande
läge, vill jag hoppas, att
detta förslag icke blir retroaktivt. Det
tycker jag vore orimligt, då de pengar,
som äro intjänta under innevarande
år, kanske i allmänhet redan äro disponerade.
Därför kan det icke vara
riktigt att en eventuell skatt skall drabba
retroaktivt.

Sedan vill jag säga att jag tror att
för inflationsbekämpandet behövs det
en hel del andra saker, kraftåtgärder
som herr Olsson i Gävle sade. När jag
ser finansministern här, vill jag bara
säga till honom, att jag tror att det behövs
många andra kraftåtgärder än
bara dessa här föreslagna. Ty vad är
egentligen den väsentliga grunden för
inflationen? Jo, till stor del är det de
under den senaste tiden kraftigt höjda
lönerna, vilka inverka på alla områ -

200

Nr 35.

Torsdagen den 13 december*!951.

Investeringsavgift m. m.

den. De inverka på produktpriset på
de varor, som konsumenterna skola ha,
och det i sin tur gör att index stiger;
det blir den vanliga skruven uppåt på
alla områden.

Jag hörde i går finansministern
nämna, att statens inkomster stigit med
omkring 1 300 miljoner kronor. Han
sade, att när man finge räkna ut vad
man borde giva löntagare och dylika,
som krävt icke bara ersättning för eftersläpningen
utan också kompensation
för ytterligare ökade levnadskostnader,
så bleve det icke så mycket
kvar. Jag förstår att han menade, att
icke alla de 1 300 miljonerna skulle
gå till löneförbättring utan att också
andra utgiftsområden skulle beröras.
Men bara detta att man säger, att man
väntar krav på stora löneökningar och
ställer sig liksom välvillig därtill, är
något som jag menar icke är bra. Det
inger alltför stora frestelser för dessa
löntagare att spänna bågen ganska
högt. Därför menar jag att det vore
riktigare att på ett tidigt stadium säga,
att här finns intet utrymme för sådant.
Jag förmodar, att finansministern läst
konjunkturinstitutets rapport i oktober.
Därav finner man, att jordbrukarna
äro den grupp i samhället, som fått
den allra minsta ökningen: de ha fått
mellan 5 och 10 procent, under det att
arbetarna ha fått omkring 20 procent
och tjänstemännen 18—20 procent. Levnadskostnaderna
hade intill den dag
då denna rapport lämnades endast stigit
med cirka 20 procent räknat från
hösten 1950. Utredaren på detta område
säger, att man icke kan konstatera,
att det blivit någon reallönesänkning
genom det inträdda läget med de
höjda lönerna och livsmedelskostnaderna.
Följaktligen kan ju någon kompensation
för eftersläpning aldrig komma
i fråga. Det bör kunna anses vara
jämnt — hugget som stucket. Skall det
vara någon grupp, som skall ha en
mera betydande höjning, är det lantbrukargruppen,
som enligt denna rap -

port endast fått 5—10 procent höjning,
alltså knappast hälften mot vad de
andra fått. Ser man dessutom till det
reala löneläget, har det försämrats för
jordbrukarna i relation till de andras
under de senaste åren. Det är där en
betydande eftersläpning, som i första
hand bör tillgodoses, innan man tänker
på löneförhöjningar åt andra grupper
i samhället.

Jag tror därför, som sagt, att den lönerörelse,
som nu är i gång, och den
propaganda, som i tidningarna drives
för kompensation för den ökade levnadskostnadsstegringen,
bör man taga
med försiktighet. Det har många gånger
förvånat mig, att industrien icke på
ett mera kraftigt sätt försökt vara med
om att bestämma, hur levnadskostnadsindex
skall beräknas. Om man tittar
på dessa saker, finner man, att det
är ganska egendomliga metoder som
tillämpas i fråga om indexberäkningen
och att en viss justering vore påkallad.

Det framhölls i går, att man förväntar
att det nya skatteförslaget skall
framläggas snarast möjligt. Man tror
att det skall bli en väldig skattelättnad
för flertalet. Naturligtvis blir det en
viss skattelättnad genom de höjda skattefria
ortsavdragen. Men tar man hänsyn
till att dessa i sin tur kompensera
det sjunkande penningvärdet och ser
man på de skatteskalor, som det nya
förslaget innebär, så finner man, att
det icke blir någon fördel för de små
inkomsttagarna i samhället. Alla som
ha mindre än 4 000 kronor i årlig beskattningsbar
inkomst få efter dessa
skatteskalor högre statlig skatt än vad
de ha efter det gamla systemet. Först
när de komma över 4 000 kronor börjar
det bli en viss lättnad. Om man betänker
att det skattefria avdraget växlar
mellan 3 360 kronor och 4 000 kronor,
finner man att en skatt på 4 000
kronors beskattningsbar inkomst träffar
dem, som ha 7 000—8 000 kronor i
inkomst. Inunder denna inkomstsumma
har man den stora gruppen på

Torsdagen den 13 december 1951.

Nr 35.

201

landsbygden. Den får icke någon förbättring
genom detta förslag utan
tvärtom vidkännas en viss skärpning.
Jag menar därför att statsrådet, innan
han framlägger det nya skatteförslaget
bör titta på dessa saker, så att de små
inkomsttagarna icke drabbas av tyngre
skatter i förhållande till de andra utan
att det i stället blir en lättnad även
för dem.

Herr talman! Med detta har jag sagt
vad jag önskat säga. Ännu en gång
ber jag att få yrka bifall till motionen
IT: 657.

Herr STAXÄNG: Herr talman! Med
talmannens tillåtelse har ju debatten
här fått beröra såväl propositionen nr
220 som propositionen nr 225. Jag
skall bara i allra största korthet först
uppehålla mig vid propositionen nr
225, som gäller förslag till lag om investeringskonto
för skog.

Jag hade helst sett, att avsättningen
till detta investeringskonto hade fått
frivillig karaktär. Men det är icke
detta, herr talman, som jag här skall
direkt beröra, utan det är den del av
detta förslag, som möjliggör för skogsägarna
att efter två år få lyfta belopp
från detta konto i och för åtgärder i
skogsvårdssyfte. Detta är till fördel för
våra skogsägare. Vi ha inom skogsvårdsstyrelserna
ansett, att den möjlighet,
som här beredes dem att vidtaga
nödvändiga, nu eftersatta åtgärder
inom skogsvården, böra de i allra
högsta grad begagna sig av. På det
sammanträde vi hade i Skogsvårdsstyrelsernas
förbund underströk man nödvändigheten
att man från skogsvårdsstyrelsernas
sida gjorde propaganda
och uppmanade skogsägarna att begagna
sig av denna möjlighet. Icke minst
med tanke på det sista årets avverkning
är en upprustning av våra skogar
i skogsvårdande syfte nödvändig.

Jag skall icke gå närmare in på den
diskussion, som varit ganska bred här

Investeringsavgift m. m.

såväl i går som i dag och som berört
de stora skogsinkomster, som man nu
håller före att skogsägarna ha. Jag
tror att denna diskussion varit i mycket
hög grad konstlad. Jag kan, när jag
hör diskussionen, icke undgå en känsla
av att den företer en mycket stor likhet
med t. ex. när en trafikant i Stockholm
ställer sig och envist stirrar i
luften eller på något föremål: helt
plötsligt har han en massa folk omkring
sig, som också tittar åt det håll
där han sett. Jag tror att man icke
trängt in i de förhållanden, under vilka
skogsägarna ha att arbeta. Man har
glömt bort, att för bara ett par år sedan
var det ganska låga priser på våra
skogsprodukter. Man har icke heller
haft klart för sig,''att man kanske snart
även måste räkna med fallande konjunkturer.
För resten föreligger redan
ett visst köpmotstånd, när det gäller
sågade varor. Jag tror därför att man
får betrakta denna konjunktur som en
ganska tillfällig toppkonjunktur. Ur
den synpunkten har man litet svårt att
förstå den något hysteriska diskussion
som uppkommit om denna sak.

Sedan skulle jag, herr talman, vilja
beröra den andra propositionen, alltså
propositionen nr 220, om investeringsavgift.
Det framhålles i sammanfattningen
av propositionen, att den är
tillkommen i syfte att begränsa den
rådande starka investeringsverksamheten.
Vad beträffar möjligheten att
uppnå detta syfte, frågar man sig,
om icke resultatet kommer att slå ut
ganska olika. Jag skulle tro, att när
det gäller en kapitalstark företagare,
kommer knappast syftet att nås, därför
att för honom blir det bara en prisstegring
på 12 procent. Men däremot
har man en oroande känsla av att när
det gäller att förverkliga det syfte, som
propositionen angivit, så kommer detta
att gå ut över de svagare objekten, som
kanske mest äro i behov av investeringar
ur rationaliseringssynpunkt. Det
är alltså ur den synpunkten som jag

202 Nr 35.

Torsdagen den 13 december 1951.

Investeringsavgift m. m.

föreställer mig, att man har rätt att
göra vissa undantag. Undantagen borde
alltså baseras på om det föreligger
svag ekonomi eller ett särskilt behov
av rationalisering för att vederbörande
skall kunna i kommande tider stå sig
i konkurrensen och göra sin insats.

Jag kan icke komma ifrån att då
möter först den del, som berördes av
den föregående talaren, nämligen ekonomibyggnaderna
inom jordbruket. En
rationalisering här är en nödvändig sak
icke minst med tanke på att jordbruket
i mycket hög grad fått tjänstgöra
som rekryteringsbas i fråga om arbetskraft
för andra områden. Detta kommer
nog tyvärr att fortgå. Ur den synpunkten
är en rationalisering här i
allra högsta grad ndtlvändig. Det har
ju också redan förut visat sig vara fallet.
När man beträffande ekonomibyggnader
tog bort byggnadstillstånden såg
man i detta ett tecken på att en rationalisering
på detta område var så nödvändig
att den borde på det sättet underlättas.
Jag tycker därför att starka
skäl tala för att just jordbrukets ekonomibyggnader
borde vara befriade
från investeringsavgift.

Det är en annan gren inom näringslivet,
som jag vill hänföra till samma
grupp, alltså till den grupp som i hög
grad behöver en rationalisering av sin
verksamhet. Det är den s. k. mindre
skeppsfarten, som bedrives av motorseglare
och motorfartyg. Jag skulle tro
att det icke är många här som ej i
olika sammanhang fått klart för sig,
att det just för dessa småföretagare
är i allra högsta grad nödvändigt att
få en modernisering av tonnaget.

Icke minst har det visat sig, att i
den konkurrens, som våra svenska fartyg
sedan flera år tillbaka med vissa
större eller mindre tidsmellanrum haft
med utländska fraktare på detta område,
har det varit i allra högsta grad
till nackdel för denna näringsgren, att
man icke haft tillräckligt modernt och
konkurrenskraftigt tonnage. Det var ju

också därför som riksdagen i år fick
behandla frågan om inrättande av en
särskild lånefond med förbättrade villkor
för att möjliggöra just denna nödvändiga
rationalisering och modernisering
av tonnaget. Jag tycker att det
icke minst för handelsministern, som
i år föreslagit sådana åtgärder och fått
riksdagens bifall till dem, bör vara
ganska svårt att nu behöva vara med
och skriva under en proposition, där
man i hög grad måst förminska den
hjälp man gav genom de förbättrade
lånemöjligheterna.

Herr Utbult har på denna punkt
väckt en motion, och jag har också
avlämnat en dylik. De gå ut på ungefär
samma yrkande. Vi ha båda två
byggt våra motioner på en skrivelse
från Sveriges segelfartygsförening, vilken
skrivelse också behandlats av kommer
skollegium. Jag vill i detta sammanhang
bara nämna, att vid renskrivningen
av min motion blev beteckningen
»bruttoregisterton» ersatt med »dödviktston».
Naturligtvis skulle det vara
det första. Kommerskollegium har, såsom
herr Utbult i går nämnde, mycket
starkt understrukit denna begäran från
Segelfartygsföreningens sida, att fartyg
upp till 500 bruttoregisterton skulle
helt befrias från att erlägga investeringsavgift.
Jag skall icke citera kommerskollegii
yttrande. Men där har i
mycket starka ordalag understrukits
vikten av att just dessa företagare få
möjlighet att rationalisera och nybygga
sitt tonnage. De arbeta också nu under
ganska svåra förhållanden. För denna
yrkesgrupp är det inte minst beklämmande
att se, att statliga företag och
företag inom det fria näringslivet i hög
grad gynna de utländska befraktarna
på detta område och ställa de svenska
yrkesutövarna utanför. Dessa berövas
också den möjlighet som andra företagare
ha att göra avdrag för den pålagda
investeringsavgiften, ty de arbeta
oftast under formen av partrederier,
vilka inte ha samma avdragsmöjlighe -

Torsdagen den 13 december 1951.

Nr 35.

203

ter som andra. Det är också en nackdel
som man måste ta hänsyn till i
detta sammanhang.

Jag skall, herr talman, inte längre
uppehålla mig vid denna punkt, och
jag kan helt instämma i de synpunkter
som herr Utbult framförde i går
kväll.

Reservation nr II av herr Petrén
m. fl. innehåller i 5 § ett stycke som
täcker de synpunkter som såväl herr
Utbult som jag framhållit, och jag kommer,
herr talman, att sedermera framställa
ett särskilt yrkande beträffande
5 §.

Herr HÄSTAR: Herr talman! Jag skall
inte berika denna debatt med några
fiskaliska synpunkter — jag har inte
kompetens för det, och jag tror att
tillräckligt många synpunkter av den
sorten redan blivit investerade i debatten
— utan jag skall dröja några
minuter vid de konstitutionella problem
som rullas upp i sammanhang med
denna fråga. Jag tänker på folkpartiets
motion och på den reservation som mitt
eget partis representanter fogat till bevillningsutskottets
betänkande. Herrarna
kanske säga att vi ha ont om
tid i dag, men vi kunna ju aldrig diskutera
dessa frågor annat än i samband
med vederbörande utskottsutlåtanden.

Jag lämnar nu, herr talman, fullständigt
därhän, om denna motion uppfyller
den regel som är inskriven i § 55 i
riksdagsordningen och som säger: »Ej
må i en skrift» — d. v. s. i någon
motion — »flera mål av olika beskaffenhet
sammanföras.» Som damerna
och herrarna ha sett, innefattar denna
motion från folkpartiet krav dels på
vissa ändringar i fråga om investeringsavgiften
och dels på bland annat särskilda
åtgärder till uppmuntrande av
det frivilliga sparandet. Beträffande
den senare frågan förutsattes det i
motionen, att den skall remitteras till
bankoutskottet, medan självfallet frå -

Investeringsavgift m. m.

gan om investeringsavgiften går till bevillningsutskottet.
Man kan därför från
motionärernas egna utgångspunkter fråga
sig, om den nämnda regeln har uppfyllts.

Det är emellertid inte för denna fråga
som jag har begärt ordet utan för att
med några kommentarer understryka
det som bevillningsutskottet skrivit på
sidan 49: »Utskottet vill även framhålla,
att det ur konstitutionell synpunkt
kan anses tveksamt huruvida
berörda motionsyrkande är av sådan
beskaffenhet att detsamma kan anses
föranlett av den nu ifrågavarande propositionen.
Det synes utskottet vidare
icke tillrådligt att ett författningsförslag
rörande en så komplicerad fråga
som den i motionerna behandlade lägges
till grund för lagstiftning utan föregående
departementsbehandling.»

Om jag först tar upp frågan, om
denna motion skall anses föranledd av
Kungl. Maj:ts proposition, vill jag framhålla
att vi här i brist på klara bestämmelser
— jag säger detta utan någon
som helst kritik mot talmännen
eller kamrarnas sekreterare — ha accepterat
den uppfattningen, att om det
på några rader i en proposition skrivs,
att en annan proposition inte kan
komma att lämnas vid riksdagen, skall
det berättiga envar riksdagsman att genom
en motion taga upp även det
senare problemet. Jag vill än en gång
betona, att bestämmelserna på denna
punkt äro ytterst oklara. Det är emellertid
alldeles uppenbart att konsekvenserna
av cn sådan tolkning aldrig kunna
överskådas. Det är en annan sak om
t. ex. en ny försvarsordning skall genomföras
och regeringen låt oss säga
inte tagit upp ett förslag om inrättande
av ett visst regemente. I ett sådant fält
har man rätt att väcka motion om att
detta regemente skall upprättas, tv där
finns ju ett mycket tydligt sammanhang
mellan ett dylikt förslag och hela
försvarsordningen. I det föreliggande
fallet tycker jag knappast att ett så -

204

Nr 35.

Torsdagen den 13 december 1951.

Investeringsavgift m. m.

dant tydligt sammanhang föreligger.

Det är att märka att propositionen
har som rubrik »Proposition med förslag
till förordning om särskild avgift
vid vissa investeringar (investeringsavgift)
, in. m.», och därmed har
man delvis angivit begränsningen. Nu
kan man ju fråga vad detta »m. m.»
betyder, men såvitt jag förstår måste
det här avse den andra förordning,
som är innefattad i denna proposition,
nämligen om värdering av varulager.

Jag vill ställa en fråga för att problemet
skall bli fullt klart. Antag att
statsrådet Sköld såsom ett interpellationssvar
skulle ha lämnat samma meddelande,
nämligen att någon proposition
om uppmuntran av det frivilliga
sparandet inte är att vänta. År det
någon som anser, att ett sådant interpellationssvar
skulle ha berättigat till
en motion enligt § 55? Nej, där skulle
motionsrätt vara utesluten.

En annan sak hade varit, om folkpartiet
väckt motionen med anledning
av »en under riksdagen inträffad händelse».
Det synes mig som om åtskilligt
skulle kunna tala för detta just
denna gång, ty som vi veta begärde
riksdagen enhälligt i våras, att frågan
om uppmuntrat sparande skulle tagas
under övervägande av regeringen och,
som det hette, »om möjligt» föranleda
förslag till höstriksdagen. Om man inom
folkpartiet hade förfarit så, skulle
riksdagens rätt på ett helt annat sätt
ha garanterats. Ty om en motion avges
med anledning av en under riksdagen
inträffad händelse, blir det alltid en
realprövning i kammaren av huruvida
motionen faktiskt är föranledd av en
sådan händelse. Vi veta av erfarenhet
att en sådan prövning ibland har lett
till att motionen har remitterats och i
andra fall till att den inte har remitterats.
Det framgår också av Reuterskiölds
band i riksdagsverket, att kamrarna
haft olika praxis i detta avseende,
varvid andra kammaren åtminstone
tidvis varit mera restriktiv än

första kammaren. Jag förordar härmed
alls inte någon större restriktivitet i och
för sig, utan jag vill bara hänvisa till
detta faktiska förhållande.

Dessutom vinnes en annan fördel,
om man stöder sig på bestämmelsen
om rätt att avlämna motion i anledning
av under riksdagen inträffad händelse.
Om man gör det, ha också övriga
partier — förutsatt naturligtvis
att de komma inom rimlig tid — rätt
att genom motioner berika frågan med
sina synpunkter. Därigenom får utskottet
ett fullständigare material, men
säkerheten härför sakna vi, om mot all
eller mångas förmodan en motionsrätt
verkligen skulle föreligga men endast
ett parti, kanske sista dagen, har utnyttjat
denna rätt.

En annan fråga värd att diskutera
är höstriksdagens ställning. När den
nya formen av höstriksdag infördes,
var det ett krav från kommittémajoriteten
och sedermera också riksdagsmajoriteten,
att endast mycket få frågor
skulle bringas fram till höstriksdagen.
Detta tog sig uttryck i att man
i riksdagsordningen fastslog, att propositioner
skulle få avlämnas under
höstriksdagen endast om det förelåg
synnerliga skäl eller om ett uppskov
med framställningen skulle lända riket
till men. Jag var personligen emot
denna bestämmelse i kommittén, ty jag
anser det oformligt att binda eller
kringskära Kungl. Maj:ts initiativrätt,
men riksdagen har tillkännagivit en
annan mening. Riksdagen har i riksdagsordningen
fastställt en viss restriktion,
och jag frågar mig då, om
det är konsekvent att å ena sidan
starkt klavbinda regeringens initiativmöjligheter
och å andra sidan vara
mycket generös och orestriktiv när det
gäller motioner i nya ämnen. Jag har
endast velat peka även på dessa förhållanden.

Sedan vill jag understryka vad utskottet
anfört till frågan om laginitiativ
från riksdagens egen sida. Läget är

Torsdagen den 13 december 1951.

Nr 35.

205

som vi veta följande. Folkpartiet har i
sin motion framfört i några mycket
preciserade punkter vissa förslag till
tillägg till den lagstiftning, som föreslogs
i den Klackenbergska promemorian
rörande uppmuntran av sparandet.
På denna grundval har partiet i utskottet
presenterat en lagtext, och med
anledning av denna motion har också
högern presenterat sin lagtext i samma
ämne. Man kan verkligen resa spörsmålet,
om denna fråga är anhängiggjord
i riksdagen — jag använder Reuterskiölds
terminologi — genom att
man i en motion uteslutande uttalar
sig för vissa tillägg till en promemoria.
Det är att märka att denna promemoria
aldrig har presenterats för riksdagen.
Folkpartiet har inte infört promemorian
såsom någon bilaga till sin
motion, och ännu mindre ha vi fått
någon resumé av alla de remissyttranden
som avgivits med anledning av
promemorian. Det synes mig som om
man borde kunna diskutera redan den
frågan, om en motion kan vara anhängiggjord
när den är formulerad på
detta sätt, endast såsom tillägg till en
handling som inte finns i riksdagsakterna.
Härtill kommer naturligtvis
den rent praktiska synpunkt, som utskottet
understrukit. Jag betonar, att vi
fingo ett utarbetat lagförslag först för
ett par dagar sedan. Först då bereddes
kammarens ledamöter tillfälle att ta del
av och granska dels folkpartiets förslag
och dels hö^erreservanternas förslag.
Vi lia emellertid aldrig sett den
Klackenbergska promemorian i dess
rena form, och vi ha aldrig sett remissyttrandena.
Skulle vi gå till väga på
samma sätt med andra lagförslag, skulle
ledamöterna få vandra upp i stora tåg
till kanslihuset och med stöd av offentlighetsprinciper
och rätten att utfå
allmänna handlingar bo att få ta del
av dessa handlingar för att nödtorftigt
kunna sätta sig in i de ärenden, som stå
på föredragningslistan för avgörande.

Det ar också att märka att det inte

Investeringsavgift m. m.

i den svenska riksdagen — såsom t. ex.
i den finska eller danska — stadgas
flera läsningar, som ju skulle kunna
ge en garanti för att riksdagen inte
ställdes helt oförberedd inför ett mycket
vittgående förslag. Eftersom detta
är en bevillningsfråga, ges det inte heller
någon lagrådsgranskning, vilken ju
annars också innebär en garanti; om
något av lagutskotten på grund av en
motion företar en ändring i en lag,
skall lagrådet höras före promulgeringen,
men det gäller inte i detta fall.
Dessutom anses inte Kungl. Maj :t ha
vare sig reell eller formell prövningsrätt
i en bevillningsfråga. Detta kan
ju i och för sig diskuteras, men vi veta
ju att Kungl. Maj :t sedan länge alltid
respekterar de förvaltningsstadgor eller
liknande författningar, som riksdagen i
anslutning till § 60 regeringsformen om
sin bevillningsmakt beslutar.

Jag vill inte påstå att vad som här
skett är författningsstridigt. Så oerhört
oklara som våra hithörande bestämmelser
äro kan man naturligtvis säga,
att motionen uppfyller — för att tala
med Tingsten i hans bok om utskottsväsendet
i riksdagsverket — det krav
på »konkretion», som uppställes såsom
villkor för riksdagens bifall till en motion.
Däremot vill jag fortfarande vidhålla,
att det är mycket tvivelaktigt om
ärendet i detta fall verkligen är behörigen
anhängiggjort.

Ser man rent praktiskt, synes det
mig vara en ganska naturlig fordran
att riksdagsledamöter, som framlägga
förslag till helt nya lagar, skola presentera
i motionen hela den föreslagna
lagtexten och alla hithörande akter och
även redogöra för remissyttranden.
Först då har man en reell garanti för
att frågan kommer att bli föremål för
en lika omsorgsfull prövning som de
frågor som emanera från Kungl. Maj :t.

Slutligen, herr talman, vill jag också
ta upp frågan om remiss av motioner.
Man kan fråga, huruvida ett utskott är
behörigt att pröva frågan om en motion,

206 Nr 35.

Torsdagen den 13 december 1951.

Investeringsavgift in. m.

som blivit föremål för remiss i kammaren,
verkligen är grundlagsenlig.
Det framgår av Reuterskiölds band i
riksdagshistoriken, att meningarna på
denna punkt ha varit delade och att
vissa utskott för 30—40 år sedan ansågo
sig äga denna rätt. Ä andra sidan torde
man väl vara berättigad att säga, att
praxis har gestaltat sig i den riktningen,
att utskottet om talmännen
godkänt grundlagsenligheten och kamrarna
beslutat remiss, äger ingen annan
rätt än att enligt riksdagsstadgan återlämna
motionen, för såvitt den enligt
utskottets uppfattning skulle falla under
ett annat utskotts domvärjo. Men
hur går det egentligen till när vi remittera
motioner, t. ex. den senaste
folkpartimotionen? Vi veta alla att motionerna
aldrig äro tryckta när de remitteras.
Vi remittera dem på den auktoritet,
som talmännen och sekreterarna
ha, och med den kännedom vi äga om
det utomordentligt omsorgsfulla och
noggranna arbete som presidiet presterar
i dylika fall. Kvar står emellertid
att det är kammaren som har att
besluta om remiss och pröva grundlagsenligheten
och att talmannen därvidlag
endast har att stälia förslag. Av
hänsyn till de rent praktiska svårigheterna
att få motioner tryckta i tid
ha vi accepterat detta förfarande och
godkänna de remissförslag som framställas
från presidiet. Då synes det mig
som om rent praktiska hänsyn skulle
kräva, att utskotten skulle tillerkännas
en rätt att också, sedan alltså akterna
blivit lagda på bordet och vederbörande
kan taga del av dem, pröva
grundlagsenligheten och sända tillbaka
motioner, som inte enligt utskottets mening
uppfylla grundlagens villkor. Kammaren
skulle därigenom, eventuellt via
konstitutionsutskottet, få ett tillfälle till
prövning, och givetvis skulle i ett dylikt
fall den yttersta bestämmanderätten
inte ligga hos utskotten utan hos kamrarna.
Det är möjligt att för att ett
sådant förfarande skall kunna genom -

föras, en ändring i riksdagsordningen
eller riksdagsstadgan behöver ske. Men
det synes mig som om ändamålsenligheten
numera kräver att utskotten böra
tillerkännas en dylik rätt.

Jag vill i detta sammanhang allra
sist blott peka på frågan, hur det skulle
gå om en motion väcks bara i en kammare
och kammaren med dess talman
godkänner remiss och anser motionen
grundlagsenlig, men talmannen i medkammaren,
när utlåtandet kommer från
utskottet, anser motionen grundlagsstridig
och därför vägrar behandling.
År det inte då av praktiska skäl lämpligare
att man lägger in en utskottsprövning
på mellanstadiet?

Herr talman! Jag gör inte alls anspråk
på att begripa dessa saker bättre
än andra ledamöter av kammaren —
jag är självfallet kanske något mera intresserad
av dessa spörsmål med hänsyn
till mitt civila arbete — men jag
har i alla fall inte kunnat underlåta
att peka på dessa formella problem i
sammanhang med denna debatt.

Jag avstår från att yttra mig i sak
och har uteslutande sett till den formella
sidan. Herr Hjalmarson och jag
ha dock tidigare väckt en motion om
åtgärder för uppmuntrande av det frivilliga
enskilda sparandet, och jag anser
alltså i denna sak åtgärder vara av
nöden. Men jag måste också förklara
att vi kunna naturligtvis inte med hänsyn
till rena sakintressen totalt bortse
från kravet på klara grundlagsregler.

Jag är alldeles främmande för tanken
att i onödan inskränka riksdagens initiativrätt
— tvärtom ligger det mig såsom
representant för ett litet oppositionsparti
om hjärtat att hålla denna
rätt vid liv — men regler måste fastslås
och praxis måste göras fullständigt
klar. Framför allt måste en fixering
ske av de rättigheter, som tillkomma
inte bara regeringen utan också
riksdagen och riksdagens ledamöter under
höstsessionen.

Det förefaller mig inte otänkbart, att

Torsdagen den 13 december 1951.

Nr 35.

207

vi skulle kunna komma ganska långt
på denna, den önskliga klarhetens väg,
om några speciellt intresserade försökte
göra en översyn av hithörande
bestämmelser och modernisera grundlagsreglerna,
som delvis äro 140 år
gamla och knappast kunna vara helt
lämpade efter vår egen tid. Riksdagen
bör under alla förhållanden enligt min
mening aldrig någonsin släppa det gamla
krav på garantier för en sorgfällig
behandling, som har varit det mest
utmärkande och bärande för den svenska
riksdagen under dess långa historia.
Skulle det någon gång vara så,
att inskränkningarna i motionsrätten
gå ut över minoritetspartierna eller de
enskilda ledamöterna, ligger det politiska
ansvaret dock ytterst hos regeringen,
som underlåter att lägga fram
en proposition, och en full motionsrätt
kommer ju alltid tillbaka i januari,
då inga restriktioner kunna uppställas
för de enskilda riksdagsledamöternas
initiativrätt.

Som det nu är, föreligger lätt en risk
att denna oklarhet om vad som är
gällande rätt kan leda till att ett parti
liksom utnyttjar motionsrätten till det
yttersta vid ett visst tillfälle och kanske
sedan förebrår andra partier för bristande
initiativkraft, när dessa partier
ingenting annat gjort än respekterat
vad de ha trott vara författningens bud
och en stadgad praxis.

I övrigt, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till de förslag, som först
framställdes av herr Hagberg i Malmö.

Herr LINDBERG: Herr talman! Omedelbart
före sovrastcn talade herr L''tbult
för den mindre skeppsfarten, och
det är för att beröra den saken som jag
begärt ordet. Han gjorde sig till tolk
för småfartygen, alltså fartyg upp till
500 ton, och ansåg att de skulle vara
fria från investeringsskatt.

Nu är det emellertid så, att till småfartygen
höra numera inte bara fartyg

Investeringsavgift m. m.

på 500 ton utan dit räknas fartyg på
ända upp till 3 000 ton, och man frågar
sig då, varför inte alla dessa småfartyg
skulle vara undantagna. Av en hel
rad skäl, som framfördes här under
gårdagen, går det emellertid inte för
sig att göra något sådant skiljanae av
detta tonnage vid nyinvesteringar, som
komma att ske, och följaktligen måste
man, så länge detta förslag är konstruerat
såsom det är, ha med allesammans.
Visst är det svårt för sinåtonnageägarna
att betala denna investeringsskatt,
då de äro tvungna att bygga
nya fartyg, men det är också svårt för
dem, som skola bygga stora fartyg, att
komma ut med investeringsskatten, ty
där bli ju kostnaderna så avsevärt mycket
högre. Ett fartygsbygge går, om jag
är rätt underrättad, på 1 000 kronor
per ton, och då är det lätt för vem som
helst att räkna ut vad exempelvis ett
36 000-tons-fartyg kostar att bygga och
hur mycket investeringsavgiften blir
för ett sådant. Det finns således inte
denna möjlighet att göra skillnad, som
motionärerna tänkt sig, och det är naturligtvis
i och för sig beklagligt.

Det har också ifrån något håll yrkats
på att om man köper äldre fartyg ifrån
utlandet, skulle man slippa ifrån investeringsavgift.
På detta liar utskottet
svarat, att det inte går för sig, därför
att det då skulle bli för mycket inköp
av gammalt secondhandtonnage från
utlandet. Jag måste säga att detta är
en fullt riktig ståndpunkt, som utskottet
intagit, ty ha vi nu kommit ifrån
massimporten av secondhandtonnage
— ett tonnage som också kostat de
svenska redarna oerhörda pengar, sedan
det kommit in i landet, på grund
av alt det måst ombyggas och klassas
i högre klass o. s. v. — skola vi väl
inte införa ett sådant system igen med
öppna ögon.

Men det är en annan sak i detta
sammanhang, som ingen egentligen
tänkt på vare sig i utskottet eller någon
motionär, och det är den frågan: Sko -

208 Nr 35.

Torsdagen den 13 december 1951.

Investeringsavgift m. m.

la vi avhända oss de kontrakterade nybyggnaderna
i Sverige för närvarande?
Det finns nog en del fartygsredare, som
ha beställt tonnage, som icke börjat
byggas ännu, men som måste avstå
ifrån sina byggnadskontrakt därför att
de inte ha råd att betala investeringsavgiften.
Resultatet av detta kommer
troligtvis att bli, att utländska redare
komma att uppträda på marknaden och
köpa upp dessa kontrakt och ta ifrån
Sverige de fartyg, som vi säkerligen väl
behöva ha. Den sidan av saken har
icke diskuterats, och det kan således
i detta sammanhang icke ställas något
yrkande om det. Därför får väl detta
ärende bli föremål för en senare behandling
av regeringen, och möjligt är
också att riksdagen får fatta något särskilt
beslut i detta hänseende för att
vi inte skola avhända oss nytt tonnage,
som skulle kunna byggas för svensk
räkning.

Jag har bara velat påpeka denna
detalj för att den skall observeras eller
rättare sagt, för att kanske man inte
skall bli förvånad, om en sådan fråga
skulle komma upp till prövning vid
nästa års riksdag.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Herr CHRISTENSON i Malmö: Herr
talman! När man har hört den allmänna
kritiken och även lyssnat till diskussionen
i bevillningsutskottet och
hört alla invändningar, som gjorts mot
investeringsavgiften, har man fått ett
bestämt intryck av att det ligger en
ny krångellagstiftning på riksdagens
bord. Därför bör lagstiftningen om investeringsavgiften
bli av kortast möjliga
varaktighet.

I propositionen nr 220 föreslås att
vissa statliga och kommunala företag
skola undantagas från erläggande av
investeringsavgift. Det kan starkt ifrågasättas
om företag, som dirigeras av
stat och kommun och som mer eller
mindre direkt konkurrera med privata

näringsutövare, skola behandlas annorlunda
i investeringshänseende. Vågar
man inte på regeringshåll låta staten
och kommunerna ta upp en öppen tävlan
med den enskilda företagsamheten?
Svenska folket har ett visst intresse
att få denna jämförelse offentligt redovisad.
Om de offentliga företagen stimuleras
genom befrielse från investeringsavgift,
skulle följden bli ökade
samhällsinvesteringar och offentlig
konsumtion. En sådan affärspolitik
skulle inte skapa förtroende inom den
enskilda sektorn av näringslivet.

Finansministern yttrade här i går,
att de statliga företagen äro befriade
från statsskatt och att vinsterna helt
gå till staten. Det kan vara av stort
intresse att i detta sammanhang erinra
om Landsorganisationens remissuttalande
i den här berörda principfrågan.
En betydelsefull passus i LO:s remisssvar
har inte refererats i propositionen.
Jag tillåter mig därför att citera
den. Så här lyder den: »Förslaget att
alla till minst nio tiondelar samhällsägda
företag skola vara befriade
från avgift synes knappast lämpligt.
Såsom framhölls av efterkrigsplaneringskommissionen
böra statliga och
privata företag ställas på jämförbar
grund i räntabilitetshänseende så att ev.
subventioner till eller indirekta skatteuttag
i form av övervinster från de
statliga företagen kunna på ett bokföringsmässigt
enkelt sätt konstateras.»

För min del anser jag att det är viktigt
att detta LO-citat tas till kammarens
protokoll.

Investeringsavgiften kommer att särskilt
ogynnsamt drabba de kapitalsvaga
företagarna, vilkas rörelse visat förlust
eller ingen vinst. Såväl hantverk
som småindustri ha stora rationaliseringsbehov.
Småföretagens verkstadsbehov
har under en följd av år blivit
allt större, och samma är förhållandet
med behovet av maskinell och teknisk
utrustning. För tillverkning av nya
och patenterade artiklar fordras en

Torsdagen den 13 december 1951.

Nr 35.

209

dyrbar teknisk utrustning. Under rådande
förhållanden är risken stor för
att planerade nya artiklar komma att
tillverkas i utlandet.

På ett annat område kommer investeringsavgiften
att få allvarliga konsekvenser
och verka hämmande, nämligen
i fråga om nyetableringar. Nya initiativ
komma att straffas av statsmakterna
med något som i de flesta fall
kommer att te sig som ett slags nyetableringsavgift.
Regeringspropositionen
förefaller minst sagt egendomlig med
hänsyn till att samtidigt en statlig kommitté
med socialdemokratisk majoritet
föreslår lagregleringar till skydd
för nyetableringar. Investeringsavgiften,
om den blir 20 procent, som de
socialdemokratiska opponenterna föreslagit,
eller 12 procent enligt utskottets
hemställan, innebär under alla förhållanden
att nya initiativ och nyetableringar
stoppas under de närmaste åren.
Det ser ut att bli dåligt med den fria
konkurrensen under den rödgröna kartellens
stjärna.

I fråga om investeringsavgiftens inverkan
på nyetableringar tillåter jag
mig citera vad en småföretagarorganisation
säger i sitt remissvar beträffande
regeringens förslag till en 10-procentig
investeringsavgift: »En investeringsavgift,
som i praktiken i många
fall kommer att verka som en nyetableringsavgift,
blir säkerligen ett verksamt
medel mot nyetableringar, som kan
ställas vid sidan av privata monopol
och karteller.»

Herr Henriksson har motionerat om
att höja investeringsavgiften till 20
procent. Herr Henriksson borde emellertid
dessförinnan ha studerat remisssvaren.
Det hade säkert varit en nyttigare
läsning för herr Henriksson än
Grönköpings Veckoblad.

Herr talman! Folkpartiets förslag om
en ettårig investeringsavgift förkortar
och begränsar den hämmande effekt,
som avgiften kommer att få på nya
initiativ.

Investeringsavgift m. m.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav beträffande 1 § i
utskottets förslag till förordning om investeringsavgift
propositioner på l:o)
godkännande av paragrafen enligt utskottets
förslag; 2:o) godkännande av
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i den av herr Velander m. fl. avgivna
reservationen; samt 3:o) godkännande
av paragrafen i den lydelse, som
föreslagits i den av herr Petrén m.fl. avgivna
reservationen; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Kristensson i Osby begärde likväl votering,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition antagits den under
3 ro, anmärkta propositionen efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
1 § i bevillningsutskottets föreliggande
förslag till förordning om särskild
avgift vid vissa investeringar, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i den av herr Petrén m. fl. avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
135 ja och 64 nej, varjämte 13 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt 1 §
enligt utskottets förslag.

Härefter föredrogs 2 §; och yttrade
därvid:

14 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr .15.

210 Nr 35.

Torsdagen den 13 december 1951.

Investeringsavgift m. fn.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till reservation
nr II) av herr Petrén in. fl.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag hemställer att 2 § måtte erhålla
den lydelse, som framgår av den
av herr Velander in. fl. avgivna reservationen.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) godkännande av utskottets förslag
till avfattning av paragrafen; 2:o) godkännande
av den lydelse av paragrafen,
som föreslagits i den av herr Velander
m. fl. avgivna reservationen; samt 3:o)
godkännande av paragrafen i den lydelse,
som föreslagits i den av herr
Petrén m. fl. avgivna reservationen; och
fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Kristensson i Osby begärde
likväl votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under
3:o) angivna hava flertalets mening för
sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr Hagberg i Malmö
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående 2 § i bevillningsutskottets föreliggande
förslag till förordning om särskild
avgift vid vissa investeringar antager
den lydelse av paragrafen, som
föreslagits i den av herr Petrén m. fl.
avgivna reservationen röster

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den lydelse av paragrafen, som föreslagits
i den reservation, som avgivits
av herr Velander in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för nej-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 63 ja och 121 nej, varjämte
32 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit godkännande
av 2 § i den lydelse, som föreslagits
av herr Velander in. fl.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren godkänner
2 § i bevillningsutskottets föreliggande
förordningsförslag, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i den av herr Velander m. fl. avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning; och befanns därvid
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
godkänt utskottets förslag i fråga
om paragrafens lydelse.

Efter föredragning av 3 § anförde:

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Torsdagen den 13 december 1951.

Nr 35.

211

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag hemställer om bifall till herr Velanders
m. fl. reservation, som innebär
att 3 § i utskottets förslag måtte utgå.

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Jag yrkar bifall till reservation
II, av herr Petrén m. fl.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) godkännande av utskottets förslag
till lydelse av paragrafen; 2:o) godkännande
av det förslag om uteslutande av
paragrafen, som framlagts i den av herr
Velander m. fl. avgivna reservationen;
samt 3:o) godkännande av det förslag
till paragrafens avfattning, som givits i
den av herr Petrén m. fl. avgivna reservationen;
och godkände kammaren
utskottets berörda förslag.

Sedan härefter 4 § föredragits, yttrade
:

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag ber att få hemställa om bifall till
utskottets förslag.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag ber få hemställa, att sista meningen
i denna paragraf måtte erhålla följande
lydelse: Ej heller skall investeringsavgift
uttagas, då fråga är om förvärv
av tillgång i samband med övertagande
av rörelse eller igångsättande
av ny rörelse eller då avgiftspliktig,
som bedriver rederirörelse, förvärvat
vid avtalets ingående redan färdigbyggt
fartyg.

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Jag ber att i fråga om 4 g få
yrka bifall till reservationen II av herr
Petrén m. fl.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) godkännande av 4 § i utskottets
förslag; 2:o) godkännande av paragrafen
i den lydelse, som under överlägg -

Investerir.gsavgift m. in.

ningen föreslagits av herr Hagberg i
Malmö; samt 3:o) godkännande av den
avfattning av paragrafen, som föreslagits
i den av herr Petrén in. fl. avgivna
reservationen; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Hagberg i Malmö begärde likväl votering,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition antagits den under
2:o) anmärkta propositionen efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill att kammaren godkänner
4 § i bevillningsutskottets föreliggande
förslag till förordning om särskild
avgift vid vissa investeringar,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
paragrafen i den lydelse, som under
överläggningen föreslagits av herr Hagberg
i Malmö.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hagberg i Malmö begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 135 ja och 64 nej, varjämte 17
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå frångått rösta.

Kammaren hade alltså godkänt den
lydelse av 4 §, som föreslagits av utskottet.

Efter föredragning av 5 § anförde:

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag ber att få hemställa om bifall till
utskottets förslag.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag ber få hemställa att denna paragraf

212

Nr 35.

Torsdagen den 13 december 1951.

Investeringsavgift m. m.

måtte erhålla den lydelse, som framgår
av den med 4 betecknade paragrafen
i den av herr Velander m. fl. avgivna
reservationen.

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Jag ber att i fråga om 5 § få yrka
bifall till reservationen II, av herr
Petrén m. fl.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till reservation
III, som innefattar viss ändring
av denna paragraf.

Herr STAXÄNG: Herr talman! Jag ber
att få yrka att ett femte stycke i 5 §
tillägges till utskottets förslag och erhåller
den lydelse som framgår av den
av herr Petrén m. fl. avgivna, med II
betecknade reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) godkännande av utskottets förslag
till lydelse av paragrafen; 2:o) godkännande
av paragrafen i den lydelse,
som föreslagits i den av herr Velander
m. fl. avgivna reservationen; 3:o) godkännande
av det förslag till avfattning
av paragrafen, som framlagts i den av
herr Petrén in. fl. avgivna reservationen,
bortsett från det i nämnda reservation
upptagna sista stycket av paragrafen;
samt 4:o) godkännande av paragrafen
i den lydelse, som föreslagits i den av
herr Niklasson in. fl. avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Hagberg
i Malmö begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo
upptog de tre återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann
den under 2:o) angivna hava flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr Kristensson
i Osby votering, i anledning varav
och sedan till kontraproposition i vote -

ringen om kontraproposition i huvudvoteringen
antagits den under 3:o) anmärkta
propositionen efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående 5 § i bevillningsutskottets
föreliggande förslag till förordning om
särskild avgift vid vissa investeringar
antager den lydelse av paragrafen, som
föreslagits i den av herr Velander in. fl.
avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den lydelse av paragrafen i motsvarande
delar, som föreslagits i den reservation,
som avgivits av herr Petrén m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 123 ja och 60 nej, varjämte
32 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit godkännande
av 5 § i den lydelse, som föreslagits
av herr Velander m. fl.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren godkänner
5 § i bevillningsutskottets föreliggande
förslag till förordning om särskild
avgift vid vissa investeringar,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Torsdagen den 13 december 1951.

Nr 35.

213

Vinner Nej, har kammaren godkänt
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i den av herr Velander m. fl. avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
godkänt utskottets förslag till paragrafens
lydelse.

Härefter gav herr talmannen propositioner
i fråga om det av herr Petrén
m. fl. framställda förslaget om tillägg
av ett femte stycke till 5 §, nämligen
dels på bifall till nämnda förslag dels
ock på avslag därå; och fann herr talmannen
den senare propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Kristensson i Osby begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren avslår
det i reservationen av herr Petrén m. fl.
föreslagna tillägget av ett femte stycke
till 5 g i bevillningsutskottets förslag
till förordning om särskild avgift vid
vissa investeringar, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bär kammaren godkänt
berörda tillägg till paragrafen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
134 ja och 72 nej, varjämte 7 av

Investeringsavgift m. m.

kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit ifrågavarande
yrkande om tillägg till 5 §.

6 §.

Godkändes.

Härpå föredrogs 7 §; och yttrade
därvid:

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till reservation
II, av herr Petrén m. fl.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
godkännande av utskottets förslag till
paragrafens avfattning dels ock på godkännande
av den lydelse härav, som
föreslagits i den av herr Petrén m. fl.
avgivna reservationen; och godkände
kammaren det av utskottet framlagda
förslaget.

Sedan S § föredragits, anförde:

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag ber att få hemställa om bifall till
utskottets förslag.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag hemställer, att denna paragraf måtte
erhålla den lydelse som framgår av
den med 7 betecknade paragrafen i den
av herr Velander m. fl. avgivna reservationen.

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Jag hemställer om bifall till reservation
II, av herr Petrén m. fl.

Herr HENRIKSSON: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till reservation
IV, av herr Einar Eriksson och herr
Henriksson.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Jag her att på denna punkt få yrka bifall
till motionen 1:529.

214

Nr 35.

Torsdagen den 13 december 1951.

In vesterir.gsa vgift m. m.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) godkännande av utskottets förslag
till lydelse av paragrafen; 2:o) godkännande
av paragrafen i den lydelse, som
föreslagits i den av herr Velander m. fl.
avgivna reservationen; 3:o) godkännande
av paragrafen sådan den föreslagits
skola lyda enligt den av herr Petrén
m. fl. avgivna reservationen; 4:o) godkännande
av det förslag till paragrafens
lydelse, som framställts i den av herrar
Einar Eriksson och Henriksson avgivna
reservationen; samt 5:o) bifall till det
yrkande angående paragrafens avfattning,
som framställts i motionen 1:529
av herr Ola Persson; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Hagberg i Malmö begärde likväl votering,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition antagits den under
2:o) anmärkta propositionen efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
8 § i bevillningsutskottets föreliggande
förslag till förordning om särskild
avgift vid vissa investeringar, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
paragrafen i den lydelse som föreslagits
i den av herr Velander in. fl. avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hagberg i Malmö begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst omföstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
128 ja och G9 nej, varjämte 17 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt 8 §
enligt utskottets förslag.

9 §.

Godkändes.

Härpå föredrogs 10 §. Därvid yttrade:

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag ber att få hemställa om bifall till
utskottets förslag.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag tillåter mig hemställa, att denna
paragraf måtte erhålla den lydelse som
framgår av den med 9 betecknade paragrafen
i den av herr Velander m. fl.
avgivna reservationen.

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Jag hemställer om bifall till reservation
II, av herr Petrén m. fl.

Herr HENRIKSSON: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till reservation
IV, av herr Einar Eriksson och herr
Henriksson.

Herr LUNDBERG: Herr talman! Jag
skall be att få yrka bifall till den lydelse
som paragrafen har i Kungl.
Maj:ts förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) godkännande av utskottets förslag
till paragrafens avfattning; 2:o) godkännande
av paragrafen i den av herr
Velander m. fl. föreslagna lydelsen; 3:o)
godkännande av den avfattning, som
föreslagits i reservationen av herr Petrén
in. fl.; 4:o) godkännande av paragrafen
i den lydelse, som föreslagits i den av
herrar Einar Eriksson och Henriksson
avgivna reservationen; samt 5:o) godkännande
av paragrafen enligt Kungl.
Maj:ts förslag; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Hagberg
i Malmö begärde likväl votering, i
anledning varav herr talmannen för be -

Torsdagen den 13 december 1951.

Nr 35. 215

stämmande av kontrapropositionen ånyo
upptog de fyra återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann
den under 2:o) anmärkta hava flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr Kristensson
i Osby votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontraproposition i voteringen om
kontraproposition i huvudvoteringen
återigen upptog de tre övriga propositionerna,
av vilka herr talmannen nu
fann svaren hava utfallit med övervägande
ja för den under 3:o) anmärkta
propositionen. Denna herr talmannens
uppfattning bestreds likväl av herr Henriksson
genom begäran om votering, i
anledning varav och sedan till kontraproposition
i den votering, som nu skulle
företagas för bestämmande av kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen, antagits den
under 4:o) anmärkta propositionen följande
voteringsproposition efter given
varsel upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i den votering, som
kommer att företagas för bestämmande
av kontraproposition i huvudvoteringen
angående 10 § i bevillningsutskottets
föreliggande förslag till förordning om
särskild avgift vid vissa investeringar
antager den lydelse av paragrafen, som
föreslagits av herr Petrén in. fl., röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bär kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den lydelse av paragrafen, som föreslagits
i den reservation, som avgivits av
herrar Einar Eriksson och Henriksson.

Investeringsavgift m. m.

omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 101 ja och 77 nej, varjämte
34 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen antagit godkännande
av 10 § i den lydelse, som föreslagits
av herr Petrén m. fl.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående 10 § i bevillningsutskottets
föreliggande förslag till förordning om
särskild avgift vid vissa investeringar
antager den lydelse av paragrafen, som
föreslagits i den av herr Velander m. fl.
avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den lydelse av paragrafen, som föreslagits
i den reservation, som avgivits av
herr Petrén m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
till kontraproposition i huvudvoteringen
antagit godkännande av 10 § i
den av herr Velander in. fl. föreslagna
lydelsen.

I enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren godkänner
10 § i bevillningsutskottets föreliggande
förordningsförslag, röstar

Ja;

216

Nr 35.

Torsdagen den 13 december 1951.

Investeringsavgift ni. m.

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i den av herr Velander m. fl. avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu
en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Hagberg
i Malmö begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
127 ja och 65 nej, varjämte 20 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt 10 §
i den av utskottet föreslagna lydelsen.

11—22 §§, ikraftträdandebestämmelserna
samt ingress och rubrik.

Godkändes,

Härpå föredrogs punkten A) 2); och
anförde därvid:

Herr KRISTEN SSON i Osby: Herr talman!
Jag yrkar bifall till reservation
II, d. v. s. avslag på bestämmelserna.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag hemställer om bifall till förslaget
oförändrat, sådant det föreligger från
utskottet, vilket är detsamma som
Kungl. Maj:ts förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på avslag därå; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kristensson i Osby begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A) 2) i utskottets förevarande betänkande
nr 65, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
132 ja och 70 nej, varjämte 10 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten A) 2).

Punkten B) 1)—5).

Vad utskottet hemställt bifölls.

Härpå föredrogs punkten B) 6) i vad
den avsåg det i motionerna I: 528 och
II: 674 framlagda förslaget om skatterestitution
vid sparande; och yttrade
därvid:

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Med hänvisning till den motivering,
som har presterats under gårdagens
och dagens debatt, hemställer jag om
bifall till utskottets avslagsyrkande.

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till
punkt C i reservation II av herr
Petrén m. fl.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag tillåter mig hemställa, att riksdagen
måtte antaga det förslag till förordning
om sparande med statsbidrag

Torsdagen den 13 december 1951.

Nr 35.

217

(sparförordning), som under punkt
A, 3) fogats till den av lierr Velander
m. fl. avgivna reservationen till bevillningsutskottets
betänkande nr 65, med
de ändringar

dels att första stycket i 1 § erhåller
följande lydelse:

Skattskyldig fysisk person, som under
åren 1952 och 1953 i bank insätter
eller till livförsäkringsbolag som premie
för kapitalförsäkring inbetalar nysparade
medel, äger att på sätt nedan
sägs av statsmedel erhålla gottgörelse
motsvarande 25 procent av de sparade
medlen, dock att gottgörelsen icke må
överstiga summan av de statliga och
kommunala inkomstskatterna, som påförts
den skattskyldige på grund av
taxering för det år nvsparandet ägt
rum.

dels ock att 3 § erhåller följande
lydelse:

Gottgörelse utgår endast å vad av
de insatta sparmedlen kvarstår vid utgången
av år 1956 i vad avser sparande
under år 1952 och vid utgången av
år 1957 i vad avser sparande under år

1953.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
1: o) bifall till utskottets hemställan i
denna punkt; 2: o) bifall till det av herr
Hagberg i Malmö under överläggningen
framställda yrkandet; samt 3: o) bifall
till punkten C) i den av herr Petrén
m. fl. avgivna reservationen; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Hagberg i Malmö begärde
likväl votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under
2: o) anmärkta hava flertalets mening
för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr Kristensson i
Osby votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Investeringsavgift m. m.

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten B) 6) i bevillningsutskottets
förevarande betänkande nr
65, såvitt punkten avser det i motionerna
1:528 av herr Petrén m. fl. och
II: 674 av herr Ohlin m. fl. intagna förslaget
till lag om skatterestitution vid
sparande bifaller det under punkten
A) 3) i den av herr Velander m. fl.
avgivna reservationen intagna förslaget
till förordning om sparande med statsbidrag
(sparförordning) med de ändringar
däri, som under överläggningen
föreslagits av herr Hagberg i Malmö,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
bifall till punkten C) i den av herr
Petrén in. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för nej-propositionen.
Herr Hagberg i Malmö begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 79 ja och 72 nej, varjämte 60
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit bifall
till det av herr Hagberg i Malmö
framställda yrkandet.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B) 6) i utskottets förevarande betänkande
nr 65, såvitt punkten avser
det i motionerna 1:528 av herr Petrén
in. fl. och II: 674 av herr Ohlin in. fl. in -

218 Nr 35.

Torsdagen den 13 december 1951.

Investeringsavgift m. m.

tagna förslaget till lag om skatteresiitution
vid sparande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det
under punkten A) 3) i den av herr Velander
m. fl. avgivna reservationen intagna
förslaget till förordning om sparande
med statsbidrag (sparförordning)
med de ändringar däri, som under
överläggningen föreslagits av herr Hagberg
i Malmö.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Hagberg i Malmö
begärde likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 131 ja och 67
nej, varjämte 14 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten B) 6), såvitt
den avsåg förslaget om skatterestitution
vid sparande.

Härefter föredrogs punkten B) 6) till
den del fråga var om det i förutnämnda
båda motioner framlagda förslaget om
skrivelse till Konungen om reduktion
av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten.
Därvid anförde;

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Med hänsyn till vad utskottet anfört
och vad som anförts från min sida
under debatten i går hemställer jag om
bifall till utskottets förslag, vilket betyder
avslag på skrivelseförslaget.

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Jag yrkar bifall till punkt D i
reservation II av herr Petrén m. fl.,
och jag gör det under åberopande bl. a.
av dagens och gårdagens debatter.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Med erinran om mitt yttrande i gårdagens
principdebatt om innehållet i
1949 års skatteutrednings föreliggande
betänkande hemställer jag om bifall till
punkt D i reservation II av herr Petrén
in. fl.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till punkten D) i den av
herr Petrén m. fl. avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Kristensson i Osby begärde
likväl votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B) 6) i utskottets förevarande betänkande
nr 65 såvitt punkten avser det
i motionerna I: 528 och II: 674 framlagda
förslaget till skrivelse till Kungl.
Maj :t om reduktion av den statliga inkomst-
och förmögenhetsskatten, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
punkten D) i den av herr Petrén m. fl.
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osbv begärde emellertid
rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 128 ja och 76 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten B) 6) i vad

Nr 35.

219

Torsdagen den 13 december 1951.

avsåg förslaget till skrivelse om skattereduktion.

Punkten B) 6) i återstående delar
samt punkterna B) 7)—13).

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 2.

Invcsteringskonto för skog, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 66, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, med förslag till lag
om investeringskonto för skog, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 26 oktober 1951 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 225, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagda i
statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om investeringskonto för skog;
samt

2) förordning om taxering för inkomst
av medel, som insatts å investeringskonto
för skog.

Till utskottets behandling hade vidare
hänvisats ett flertal i anledning av propositionen
väckta motioner.

I motionen II: 676 av herr Lundberg
hade hemställts, »att riksdagen måtte
besluta

1. att avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 225 med förslag till lag om investeringskonto
för skog in. m.,

2. att införa en skatt å exportkonjunktur-
och rotvärdevinsterna å den del av
den beskattningsbara merinkomsten,
som ej överstiger 20 procent av motsvarande
jämförelseinkomst med 50 procent överstiger

20 men ej 50 procent av motsvarande
jämförelseinkomst med 60 procent överstiger

50 procent av motsvarande
jämförelseinkomst med 70 procent,

3. att, därest utskottet icke kunnat utarbeta
erforderlig lagtext, hemställa hos
Kungl. Maj :t att till 1952 års riksdag inkomma
med förslag till erforderlig lag -

Investeringskonto för skog, m. m.

text för skatteuttagets verkställighet
samt

4. att skaften träder i kraft i och med
riksdagsbeslutet.»

I motionen 11:680 av herr Senander
in. fl. hade hemställts, »att riksdagen
måtte besluta, i anledning av proposition
nr 225, uppdraga åt Kungl. Maj:t
att omedelbart utarbeta och förelägga
riksdagen förslag om en extra konjunkiurskait».

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 225, för sin del antaga de vid propositionen
fogade förslagen till

1) lag om investeringskonto för skog;
samt

2) förordning om taxering för inkomst
av medel, som insatts å investeringskonto
för skog; ävensom

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:534
av herr Ohlon in. fl. och II: 675 av herr
Ohlin in. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 535
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 681 av
herr Hjalmarson in. fl.,

3) motionen II: 676 av herr Lundberg,

4) motionen II: 677 av herrar Henriksson
och Gustafsson i Stockholm,

5) motionen II: 678 av herr Fröderberg,

6) motionen II: 679 av herr Widén
samt

7) motionen II: 680 av herr Senander
m. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

I) av herrar Velander. Wchtje och
Hagberg i Malmö, vilka hemställt

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 225 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas ävensom i
anledning av de likalydande motionerna
I: 535 av herr F.verlöf m. fl. och

220

Nr 35.

Torsdagen den 13 december 1951.

Investeringskonto för skog, m. m.

II: 681 av herr Hjalmarson in. fl., för
sin del antaga ett av reservanterna
framlagt förslag till förordning om
taxering för inkomst av medel, som insatts
å investeringskonto för skog;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:534
av herr Ohlon in. fl. och II: 675 av herr
Ohlin in. fl.,

2) motionen 11:676 av herr Lundberg,

3) motionen II: 677 av herrar Henriksson
och Gustafsson i Stockholm,

4) motionen II: 678 av herr Fröderberg,

5) motionen II: 679 av herr Widén
samt

6) motionen II: 680 av herr Senander
in. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

II) av herrar Petrén, Sandberg, Kristensson
i Osby och Sjölin, vilka hemställt,

A) att riksdagen måtte, i anledning
av de likalydande motionerna I: 534 av
herr Ohlon in. fl. och II: 675 av herr
Ohlin in. fl. samt motionen II: 679 av
herr Widén,

1) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
att Kungl. Maj:t måtte i början av
nästa års riksdag framlägga förslag till
tillfällig'' konjunkturbeskattning,

2) avslå Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 225, samt

3) antaga en av dessa reservanter föreslagen
förordning med provisoriska
bestämmelser om investeringskonto för
skog;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 534
av herr Ohlon m. fl. och II: 675 av herr
Ohlin m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 535
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 681 av
herr Hjalmarson in. fl.

3) motionen II: 676 av herr Lundberg,

4) motionen II: 677 av herrar Henriksson
och Gustafsson i Stockholm,

5) motionen II: 678 av herr Fröderberg,

6) motionen II: 679 av herr Widén
samt

7) motionen II: 680 av herr Senander
m. fl.,

måtte, i den mån de ej besvarats under
punkten A), icke föranleda någon
riksdagens åtgärd;

III) av herr Henriksson, ulan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Med hänvisning till den debatt som
förts i sammanhang med debatten om
investeringsavgiften nöjer jag mig med
att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SANDBERG: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till reservation
II och de där intagna yrkandena av
herr Petrén m. fl.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag tillåter mig att yrka bifall till
reservation I, av herr Velander m. fl.

Herr LUNDBERG: Herr talman! Då
jag av formella skäl inte kan yrka bifall
till min motion, hemställer jag, att
riksdagen måtte besluta att avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 225 med
förslag till lag om investeringskonto
för skog m. m. och att i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om förslag så
snart som möjligt till en skatt å exportkonjunktur-
och rotvärdevinsterna
å den del av den beskattningsbara
merinkomsten, som ej överstiger 20
procent av motsvarande jämförelseinkomst
med 50 procent, å den del, som
överstiger 20 men ej 50 procent av
motsvarande jämförelseinkomst med
60 procent och å den del, som överstiger
50 procent av motsvarande jämförelseinkomst
med 70 procent, samt
att detta skall gälla från den 1 januari
1951.

Torsdagen den 13 december 1951.

Nr 33.

221

Herr SEX AN DKK: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till motionen
II: G80.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2: o) bifall till den av herr Velander
m. fl. avgivna reservationen; 3: o) bifall
till den av herr Petrén m. fl. avgivna
reservationen; 4: o) bifall till det
yrkande, som under överläggningen
framställts av herr Lundberg; samt 5: o)
bifall till motionen II: 680; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Sandberg begärde likväl
votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 3: o) anmärkta
hava flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen äskade likväl
herr Hagberg i Malmö votering, i
anledning varav och sedan till kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen antagits den
under 2: o) anmärkta propositionen efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets betänkande
nr 66 antager den av herr Petrén
m. fl. avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den reservation, som avgivits av herr
Velander m. fl.

Investeringskonto för skog, m. m.

medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 68 ja och 95 nej, varjämte
48 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit bifall
till den av herr Velander in. fl. avgivna
reservationen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 66,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
av herr Velander m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Hagberg i Malmö
begärde likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 138 ja och 26
nej, varjämte 47 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 3.

Föredrogos vart efter annat:

bevillningsutskottets betänkande nr
67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till livsmedelsstadga
in. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet; samt

bankoutskottets memorial och utlåtande: -

222

Nr 35.

Torsdagen den 13 december 1951.

Riksbankens sedelutgivning.

nr 39, angående arvodena till fullmäktige
i riksbanken och riksgäldskontoret
m. fl.;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av § 2 förordningen
den 3 augusti 1929 (nr 256) om
Svenska bostadskreditkassan och om
faostadskreditföreningar, m. in.; och

nr 41, angående instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande, memorial och utlåtande
hemställt.

§ 4.

Riksbankens sedelutgivning.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 8 juni 1951 (nr
388) med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning jämte
i ämnet väckta motioner.

I en den 30 november 1951 dagtecknad
proposition, nr 231, som hänvisats
till bankoutskottets förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj :t under åberopande
av propositionen bilagda utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogat
förslag till lag om ändrad lydelse av
1 § lagen den 8 juni 1951 (nr 388) med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning. Förslaget innebar
en höjning av maximibeloppet för
riksbankens sedelutgivning från 4100
till 4 400 miljoner kronor.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft de i
anledning av densamma väckta likalydande
motionerna I: 537 av herr Velander
m. fl. och II: 685 av herr Hagberg
i Malmö m. fl. I motionerna hade hemställts,
att riksdagen måtte vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts föreliggande
förslag beakta vissa i motionerna anförda
synpunkter.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte bifalla Kungl.
Maj:ts förevarande proposition, nr 231;

b) att likalydande motionerna I: 537
och II: 685 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Ewerlöf, De Geer, Nordenson, Fröderberg,
Schmidt och von Seth, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa,

a) att riksdagen måtte bifalla Kungl.
Maj:ts förevarande proposition, nr 231;

b) att likalydande motionerna I: 537
och II: 685 måtte anses besvarade genom
vad reservanterna i motiveringen anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SCHMIDT: Herr talman! I riksdagens
elfte, för att inte säga dess trettonde
timme avser jag inte att här ta
upp någon penningpolitisk debatt. Jag
vill emellertid fästa uppmärksamheten
vid den till förevarande utskottsutlåtande
fogade reservationen. Vi ha i reservationen
betecknat det inträffade
som en varningssignal. Det är särskilt
den omständigheten, att sedelökningen
har visat en accelererad rörelse, som
gör oss betänksamma.

I gårdagens debatt tog finansministern
upp dessa frågor, och man fick
av hans uttalanden den uppfattningen,
att han följer utvecklingen på detta
område med största uppmärksamhet.
Finansministern sade då, att han knöt
vissa förhoppningar till de förhandlingar
som han har upptagit med kreditväsendet.
Under sådana förhållanden
vill jag i dag inte göra annat än
att försöka instämma i dessa förhoppningar,
detta närmast med tanke på
läget, när frågan om sedelutgivningen
skall tagas upp före den 30 juni nästa
år.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Torsdagen den 13 december 1951.

Nr 35.

223

Herr von SETH: Med anledning av de
ekonomiska debatter som förts här under
förra onsdagen samt i går och i
dag har jag i likhet med herr Schmidt
ingen anledning att nu ta upp någon
längre debatt. Jag måste emellertid med
skärpa fastslå, att riksbanken så sent
som den 8 juni i år — enligt lagen av
samma dag — fick maximibeloppet för
sin sedelutgivning höjt med icke
mindre än 600 miljoner kronor.

Den ståndpunkt vi från högerns sida
i dag ha till denna fråga har redovisats
i den reservation, som är fogad
till bankoutskottets utlåtande nr 36, vilket
rör penningpolitiken. Jag kan dock
icke underlåta att vid detta tillfälle
framhålla, att metoden att trycka allt
fler och fler sedlar inte längre är försvarlig.
Den proposition som här föreligger,
är visserligen endast en detalj
i det stora penningpolitiska problemet,
men jag vill ändå nu, i riksdagens
sista timme, slå fast att det inte längre
är försvarbart att fortsätta med en
politik, som innebär att man med sedelpressarnas
hjälp finansierar den
fortgående penningvärdeförsämringen.
Framför allt vill jag peka på att menige
man har mycket svårt att sätta sig in i
de olika begrepp, som höra samman
med penningpolitiken. Ord sådana som
inflation, valutareserv, ränteglidning
o. s. v. fästa sig icke i medvetandet hos
människor, som icke i alldeles särskilt
hög grad äro insatta i penningpolitiken.
Att man skall sätta ännu större
fart på sedelpressarna och trycka nya
sedlar, samtidigt som varje människa
och inte minst löntagarna känna hur
dessa sedlars köpkraft minskar dag för
dag, utgör dock en tankeställare. Det är
onödigt att påpeka, att man i samma
mån som sedlarnas värde nedgår och
inflationen blir mer utpräglad tvingas
trycka mera sedlar. Omvänt blir inflationen
allt häftigare ju mera sedlar
man trycker.

När finansministern nu sitter i sin
bänk här i kammaren vill jag lugnt

Riksbankens sedelutgivning.

konstatera, att vi i Sverige, med den
penningpolitik som regeringen har fört,
ha haft den största penningvärdeförsämringen
i hela den västliga världen.
Denna är ett allvarligt hot mot vårt
penningväsen, den är ett allvarligt hot
mot de tiotusentals, ja, hundratusentals
spararna i vårt land, och den är ett
lika allvarligt hot mot löntagare av alla
kategorier, vare sig de kallas arbetare
eller någonting annat.

Herr talman! Jag vill med dessa ord
yrka bifall till den reservation som fogats
till utskottets utlåtande av herr
Ewerlöf m. fl.

Herr SEVERIN: Herr talman! Som
kammaren säkert har observerat föreligger
det ingen oenighet mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna beträffande
yrkandet. Reservanterna ha
sålunda intet särskilt yrkande, och det
är endast i motiveringen som reservationen
skiljer sig från utskottets utlåtande.
Denna enighet beträffande yrkandet
kan mycket väl sägas bero på
en överensstämmelse även i uppfattningen
i den speciella fråga som nu
föreligger till beslut. Såväl reservanterna
som utskottsmajoriteten anse
nämligen, att höjningen av sedeltaket
endast är en konsekvens av en händelseutveckling
som har ägt rum, vare sig
den nu anses ha berott på åtgärder inom
landet eller på internationella inflytelser.
Det är sålunda inte ökningen i
sedelomloppet som i och för sig är inflationsdrivande,
utan denna är snarare
en konsekvens av en försiggången utveckling.

Under dessa förhållanden anser inte
heller jag det nödigt att ta upp en diskussion
om penningpolitiken eller den
ekonomiska politiken i dess helhet.
Den har diskuterats vid så många tillfällen
i denna kammare, senast i går,
att det kan vara överflödigt. Personligen
är jag helt enkelt av den uppfattningen,
att sedeltaket bör avskaffas. Det

224

Nr 35.

Torsdagen den 13 december 1951.

Riksbankens sedelutgivning.

är i själva verket en potemkinkuliss,
vem det nu må vara avsett att bedraga,
riksdagen eller andra. Riksbanken är
nämligen och måste alltid vara tvingad
att ställa de medel till marknadens förfogande
som äro nödvändiga för affärernas
gång, och det beror på andra
omständigheter hur stort det sedelomlopp
skall vara som skall tillfredsställa
marknadens behov.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Ett par
yttranden av reservanterna ge mig anledning
att yttra några ord. Jag vill inte
på något sätt förtänka reservanterna
att de begagna detta tillfälle att framföra
sin mening om den ekonomiska politiken.
Jag vill bara att en sådan uppfattning,
som den herr von Seth gjorde
sig till talesman för, inte skall stå
oemotsagd i riksdagens protokoll. Herr
von Seth säger, att ju mer sedlar man
trycker, desto större blir inflationen.
Det är alldeles felaktigt. Inflationen har
ingenting att göra med sedelmängden,
utan det är den ekonomiska utvecklingen
som är avgörande. De betalningsmedel
som behövas komma alltid
att finnas även om inte riksbanken
trycker sedlar i den omfattning som
pengar efterfrågas.

Vidare skulle jag vilja säga, att man
lägger för stor vikt vid vad som hittills
har inträffat. Innan vi genomförde
den senaste ökningen i sedelutgivningsrätten
från 3,5 miljarder till 4,1
hade vi många överläggningar om var
vi skulle sätta gränsen. Vi gjorde vissa
beräkningar om hur inkomster och
priser skulle komma att utveckla sig
under 1951, hur stor omsättningen
skulle bli och med vilket procenttal
man följaktligen borde höja sedelutgivningsrätten
för att få det hela att
gå i lås. Vi bestämde oss då för 17
procent. Det har sedan visat sig att vi
missuppfattat utvecklingens styrka och
att det kanske skulle bli för litet med

17 procent. Ökningen blir kanske 18
procent i stället, men skillnaden är inte
av sådan dimension att man kan ta den
till intäkt för uppfattningen att den påverkar
inflationen. Skillnaden är i
grund och botten liten. Att jag för min
del har föreslagit att sedeltaket skall
lyftas ytterligare ett stycke beror på
att jag inte vill att vi, om något oförutsett
skulle inträffa, skola behöva
komma till riksdagen en gång till före
nästa halvårsskifte, före vilket vi ändå
skola ordentligt pröva denna sak.

Under dessa förhållanden, herr talman,
har jag endast att yrka bifall till
utskottets förslag med vidhängande motivering.

Herr von SETH: Herr talman! Det
finns ingen anledning att vid denna
tidpunkt ta upp en debatt med finansministern
om denna sak, men det är
anmärkningsvärt att finansministern,
om jag har fattat honom rätt, vill låta
påskina att det inte finns något samband
mellan skärpningen av inflationen
och ökningen av sedelmängden.
Det är dock en fastställd ståndpunkt,
att ju mer man anlitar sedelpressarna,
desto större blir penningvärdeförsämringen.
Jag vill hänvisa till att man i
länder, som hade utkämpat det första
världskriget, jämsides med att sedelpressarna
fingo arbeta fick ändra siffrorna
på sedlarna så att dessa till slut
nästan inte hade något värde.

Chefen för finansdepartementet, lierr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag har
ingen invändning mot att herr von
Seth har den uppfattning i denna sak
som han har, men den är icke desto
mindre oriktig.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen

Torsdagen den 13 december 1951.

Nr 33.

225

Svar på interpellation ang. förbättring a

avlägsna skogsområden.

den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr von Seth
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för japropositionen.
Herr von Seth begärde
emellertid rösträkning'', vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 119 ja och CO nej,
varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

§ 5.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 383, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om särskild avgift vid vissa investeringar
(investeringsavgift), m. m., jämte i
iiinnet väckta motioner;

nr 384, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om investeringskonto
för skog, in. m., och

nr 385, i anledning av Kungl. Maj:ts
15 — Andra kammarens protokoll 1951.

v vägförbindelserna genom landets mera

proposition med förslag till livsmedelsstadga
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet.

§ 6.

Svar på interpellation ang. förbättring
av vägförbindelserna genom landets mera
avlägsna skogsområden.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till herr statsrådet HJALMAR NILSON,
som yttrade: Herr talman! Med
kammarens tillstånd har herr Stjärne
i en interpellation frågat mig om jag
har för avsikt att till 1952 års riksdag
framlägga förslag med anledning av
den föreliggande utredningen rörande
möjligheterna att under ekonomiskt
rimliga former förbättra vägförbindelserna
genom landets mera avlägsna
skogsområden ävensom andra i samfärdselhänseende
missgynnade bygder.

Den åsyftade utredningen är den av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
skogsstyrelsen den 20 oktober 1950
framlagda utredningen angående statligt
stöd till byggande och underhåll
av enskilda vägar.

Med hänsyn till höstens budgetarbete
in. in. har jag ännu inte haft tillfälle
att taga upp detta ärende till slutlig
behandling. Såvitt jag för närvarande
kan bedöma, bör det emellertid
finnas möjlighet att till nästa års riksdag
framlägga en särproposition rörande
vissa i betänkandet behandlade
frågor.

Vidare anförde:

Herr STJÄRNE: Herr talman! Jag
tackar herr statsrådet för vägärendena
för svaret på min interpellation. Dess
korta innehåll ger åtminstone en förhoppning
om att eu proposition rörande
vissa av de frågor, som beröra enskilda
vägar och som behandlats i den
nämnda utredningen, kan förväntas till
1952 års riksdag. Jag är tacksam för
Nr 35.

226

Nr 35.

Torsdagen den 13 december 1951.

Svar på interpellation ang. förbättring av vägförbindelserna genom landets mera

avlägsna skogsområden.

detta löfte, men jag hade dock verkligen
väntat, herr statsråd, att löftet
hade fått en mera bestämd avfattning
efter ett så långt dröjsmål sedan utredningen
avlämnades.

Vid tiden för riksdagens begäran
1945 om en skyndsam utredning rörande
dessa spörsmål voro hithörande
frågor synnerligen aktuella. Man talade
då ofta både här i riksdagen och annorstädes
om flykten från landsbygden,
och man var också allvarligt bekymrad
över den. Med all rätt framhölls
att stödet till byggande och underhåll
av enskilda vägar borde utökas
och förbättras som ett återhållande
moment häremot. Nu talar man
mindre om landsbygdens fortgående
avfolkning och även mindre om de enskilda
vägarna. Man har, skulle man
kanske kunna säga, accepterat ett
ofrånkomligt faktum. I stället har de
större allf artsvägar nas behov av förbättring
på grund av den allt mer ökade
motortrafiken dragit uppmärksamheten
till sig. Häremot är givetvis intet
att erinra, men det ena angelägna
behovet bör icke få undanskjuta det
andra.

Alltsedan statsmakterna år 1908 i
någon mån började intressera sig för
den enskilda väghållningen har det
statliga stödet till densamma successivt
utökats och förbättrats. 1939 års lag
om enskilda vägar och vägsamfälligheter
har dock hittills i huvudsak bildat
slutstenen inom detta lagstiftningsområde.
Enligt sistnämnda lag utgår för
närvarande statsbidrag till en avsevärd
del av vårt lands enskilda vägar för
nybyggnad, iståndsättning och underhåll.
Det råder ingen tvekan om att
denna lag i sin praktiska tillämpning
kraftigt har bidragit till förbättring av
ett stort antal enskilda vägar. Som bekant
utesluter dock denna lag''rätt till
bidrag för vägar som begagnas till utfart
av endast en eller ett fåtal gårdar
eller lägenheter. Iståndsättning och un -

derhåll av den enskilda vägen ha för
dessa fastigheter alltid varit betungande
och är så för närvarande i ännu
mycket högre grad på grund av arbetskraftsbrist
och dyrtid. I vissa fall
ha därför kommunala bidrag begärts
för sådana vägarbeten. Det är emellertid
förenat med stora svårigheter
för en kommun att rättvist fördela dylika
bidrag, då man ej har några i lag
utformade regler att följa. Det har förekommit
att kommunen på grund härav
i stället beviljat tilläggsbidrag för sådana
vägar för vilka man redan åtnjuter
statligt bidrag. Även möjligheten
till kommunalt bidrag är alltså i allmänhet
stängd för de från statligt bidrag
uteslutna vägarna.

Den åberopade utredningen har, synes
det mig, på ett positivt och i stort
sett tillfredsställande sätt delat upp de
olika vägtyperna och utformat bidragsreglerna.
Enligt dessa skulle de från
statsbidrag nu uteslutna vägarna nästan
undantagslöst kunna erhålla bidrag.
Vad gäller bidragsprocenten har
dock ingen höjning föreslagits. Den är
nu i regel 60 procent men kan i särskilda
undantagsfall höjas till 75 procent.
Synnerligen önskvärt och angeläget
hade varit, att utredningen här föreslagit
en höjning, exempelvis till i
regel 75 procent. Detta hade varit mer
än väl motiverat med hänsyn till de avsevärt
höjda kostnaderna.

Med stort intresse har jag tagit del
av utredningens förslag. Jag vet också
att statsrådet Nilson alltid har varit
varmt intresserad av dessa frågor, och
jag vågar därför vädja till herr statsrådet
att göra allt som är möjligt för
att på ett positivt sätt uppfylla det vaga
löftet i svaret på min interpellation.

Herr SANDBERG: Herr talman! Jag
vill understryka de synpunkter som
herr Stjärne här anfört. Både han och
jag ha, liksom många andra av kam -

Torsdagen den 13 december 1951.

Nr 35.

227

Svar på interpellation ang-, förbättring av vägförbindelserna genom landets mera

avlägsna skogsområden. *

marens ledamöter, under årens lopp i
särskilt liög grad intresserat oss just
för den sida av vägväsendet som representeras
av de enskilda vägarna.

Historien om strävandena att åstadkomma
förbättring av villkoren för
statsbidrag till enskilda vägar är ju en
historia om någonting som har gått
synnerligen sakta framåt; i detta avseende
har sannerligen inte hastigheten
på något sätt varit riskabel. Detta
är så mycket mera beklagligt som de
människor, som äro berörda av saken,
i regel leva under blygsamma och besvärliga
förhållanden. Inte minst är
detta fallet i de mera glesbebodda trakterna
i vårt land, där de långa avstånden
bidraga till att göra förhållandena
mycket besvärliga.

Under tiden man väntat på att statsmakterna
skulle göra något ytterligare
för att lätta den alltför stora börda,
som många gånger åvilar enskilda väghållare,
ha, såsom herr Stjärne påpekat,
kommunerna trätt hjälpande emellan.
Det har framstått såsom en nödvändighet
att göra detta för att inte en
del av kommunens medlemmar skulle
bli alltför betungade. Jag måste emellertid
säga att anordningen med kommunala
bidrag till vägväsendet, låt vara
att det gäller s. k. enskilda vägar,
är något som man kan ställa sig rätt
kritisk till. Jag anser för min del att
stödet åt vägväsendet skall vara en
statens sak.

Vidare uppkommer det, såsom herr
Stjärne också nämnde, vissa svårigheter
genom att de kommunala bidragen
i regel måste anknytas till förekomsten
av ett statligt bidrag. De, som tidigare
icke erhållit något bidrag, bli alltså
fortfarande även utan kommunalt sådant,
även om kommunen är villig att
lämna bidrag, och därigenom komma
de i ännu sämre ställning än andra,
som tidigare erhållit statsbidrag. Dessutom
riskerar man att hjälpen blir
ganska ojämn, då kommunerna ha

mycket olika möjligheter att lämna
bidrag.

Det är därför synnerligen angeläget
att det vid nästa riksdag — det har ju
dock gått rätt många år sedan vi år
1945 för första gången skrevo till
Kungl. Maj:t i saken — skall vara möjligt
att komma fram till ett beslut i
fråga om bidragen till enskilda vägar.

Jag vill instämma i vad herr Stjärne
sade, då han i detta sammanhang uttryckte
sin tilltro till statsrådet Nilsons
goda vilja. Jag känner statsrådet
Nilson som en för frågan om de enskilda
vägarna mycket intresserad person,
och om det i nuvarande ekonomiskt
besvärliga läge finns några utsikter
att åstadkomma ett positivt resultat
i fråga om bidragen till dessa vägar,
kommer säkerligen statsrådet Nilson
att göra det mesta möjliga för att
få fram ett sådant resultat.

Jag vill tillägga några ord om sakkunnigutredningen
och dess förslag,
som jag haft tillfälle att taga del av.
Vad beträffar utvidgningen av området
för statsstödet, så finns det inte i stort
sett något att invända, men i fråga om
bidragsprocenten anser jag, att man
bör gå högre än utredningen, som
egentligen stannat för status quo.

Herr talman! Vägfrågorna ha i hög
grad intresserat mig under min tid i
riksdagen, och jag ser därför med tillfredsställelse,
att mitt sista yttrande
bär i kammaren har kommit att gälla
just en av dessa frågor. Och vad jag
nu sagt i denna fråga vill jag lämna,
om jag så får uttrycka mig, som ett
testamente till kammaren.

Herr LARSSON i Luttra: Herr talman!
Såsom här redan sagts är frågan om de
enskilda vägarna en angelägenhet av
mycket stor vikt. Det är emellertid närmast
en speciell sak som jag i detta
sammanhang skulle vilja beröra, nämligen
frågan om kommunalt engagemang
i enskilda vägar.

228

Nr 35.

Torsdagen den 13 december 1951.

Svar på interpellation ang. förvaltningen av pastoratens boställsskogar.

Utredningen *har också haft detta senare
spörsmål uppe till behandling
men har tydligen endast mera periferiskt
behandlat detsamma, och det
förslag, som utredningen i detta avseende
kommit fram till, förefaller ur
olika synpunkter vara mindre tillfredsställande.
Utredningen säger bl. a. att
om statsbidrag utgår därför att väghållningen
är för de vägliållningsskyldiga
särskilt betungande, kan tillkomsten
av ett kommunalt bidrag inverka
på det sättet, att statsbidraget minskas.
Däremot skall inte så vara fallet, om
.statsbidrag utgår av annan anledning.

Jag tror att man också kan ha litet
annan syn på detta problem, och jag
skulle därför vilja hemställa till herr
statsrådet, att han tar sig en närmare
titt på just denna sak. Det borde väl
vara möjligt att skapa enkla och entydiga
bestämmelser, som inte medföra
några tolkningssvårigheter eller leda
till att en viss motivering för statsbidraget
blir avgörande för huruvida tillkomsten
av ett kommunalt engagemang
skall inverka på statsbidragets storlek
eller inte.

Härmed var överläggningen slutad.

S ~-

Svar på interpellation ang. förvaltningen
av pastoratens boställsskogar.

Ordet lämnades på begäran till chefen
för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet
PERSSON, som yttrade: Herr talman!
Med andra kammarens tillstånd
har herr Pettersson i Ersbacken frågat
mig,

1) om jag är villig att medverka till
en närmare utredning av frågan, huruvida
den nuvarande ordningen beträffande
förvaltningen av pastoratens boställsskogar
kan sägas vara i överensstämmelse
med de principer, som lågo
till grund för 1932 års ecklesiastika boställsordning,
samt huruvida de av
stiftsnämnderna vidtagna åtgärderna
att tvångsvis sammanföra flera pas -

torat i gemensamma skogsbiträdesdistrikt
har skett med vederbörligt hänsynstagande
till de enskilda pastoratens
intressen och önskemål, samt

2) huruvida jag, om det vid en dylik
utredning skulle visa sig att stiftsnämndernas
åtgärder i fråga om skogsförvaltningen
inte stå i överensstämmelse
med lagens syfte, är villig att vidta erforderliga
åtgärder för att pastoraten
skola återfå sin självbestämningsrätt i
fråga om sina skogar.

På herr Petterssons båda frågor får
jag svara följande:

Grunden för och syftet med de år
1942 tillkomna ändrade bestämmelserna
om de s. k. skogliga biträdena
hos pastoraten kan svårligen förstås,
om man inte tar del av den mycket ingående
utredning, som föregick riksdagens
prövning och avgörande i saken.
Tyvärr kan jag därför inte — för
besvarandet av de till mig riktade frågorna
— fatta mig fullt så kort, som jag
gärna hade önskat.

Initiativtagare till reformen i fråga
var stiftsnämnden i Uppsala. Stiftsnämnden
underströk, att det för en god
skogsskötsel vid de ecklesiastika löneboställena
är av största vikt, att de
personer, som omhänderlia den omedelbara
vården av dessa boställsskogar,
äro väl skickade för sin uppgift. Detta
var enligt stiftsnämndens mening så
mycket betydelsefullare, som stiftens
storlek och mängden av de uppgifter,
vilka åvilade stiftsjägmästarna, samverkade
till att dessa s. k. skogliga biträden
ofta under längre tidsperioder måste
bli hänvisade åt sig själva, utan möjlighet
att erhålla råd och vägledning
för sitt handlande och utan det stöd
i sitt arbete som stiftsjägmästarens personliga
ingripande kunde innebära.
Ehuru formellt anställda hos pastoraten
vore de skogliga biträdena realiter
stiftsnämndernas yttersta redskap vid
dessas strävanden att uppbygga och
vidmakthålla en god hushållning och
vård å boställsskogarna.

Torsdagen den 13 december 1951.

Nr 35.

229

Svar på interpellation ang. förvaltningen av pastoratens boställsskogar.

Stiftsnämnden i Uppsala, som har
flera stora boställsskogar inom sitt
verksamhetsområde, fastslog vidare det
alltför litet beaktade förhållandet, att
pastoratet ingalunda är den enda ekonomiska
intressenten, när det gäller avkastningen
från dess boställsskogar.
Inte heller den ärade interpellanten berör
detta betydelsefulla faktum i sin
framställning. Det förhåller sig ju nämligen
så, att också kyrkofonden här
har ett — högst reellt — ekonomiskt
intresse att bevaka. Och kyrkofonden är
identisk med rikets samtliga skattebetalare,
ty det är ju dessa skattebetalare,
som medelst den allmänna kyrkoavgiften
fortgående ha att garantera fondens
bestånd och likviditet. Nedgår
avkastningen från en boställsskog, medför
detta i regel en motsvarande automatisk
ökning av det tillskott, som fonden
enligt hithörande regler har alt
utanordna till pastoratet för bestridande
av dess utgifter för de hos
pastoratet anställda prästernas (numera
även kyrkomusikernas) avlönande. Och
är den behållna skogsavkastningen så
ansenlig, att den tillsammans med den
oftast blygsamma behållningen från boställets
jordbruksdel och från pastoratets
övriga s. k. avlöningstillgångar
överskjuter den å pastoratet ankommande
kostnadssumman för prästernas
(och kyrkomusikernas) avlöning, då
skall pastoratet — enligt de år 1932
antagna finansieringsreglerna — till
kyrkofonden inleverera halva överskottet.
I de stadganden, jag här sökt redogöra
för, finnas flera undantag och modifikationer
av annat slag. De ha dock
ingen större praktisk betydelse. Däremot
vill jag beröra en annan och viktig
sak. Då jag nämnde, att en nedgång
i den behållna avkastningen från
ett ecklesiastikt löneboställes skog med
visst belopp i flertalet fall medför en
motsvarande ökning i tillskottet till
pastoratet och — omvänt — cn ökning
av avkastningen en minskning av detta
tillskott, så är det här icke fråga om

den verkliga avkastningen, utan om ett
fingerat belopp, det s. k. normalavkastningsvärdet.
Ett värde, som uppskattas
för tio år i förväg, blir enligt sakens
natur satt med försiktighet. Stiger —
under oförändrat normalavkastningsvärde
— den verkligt utfallande behållna
penningavkastningen från en boställsskog,
så utgår tillskottet det oaktat
med oförändrat belopp: vinsten av inkomststegringen
blir enbart det enskilda
pastoratets. Det är, enligt vad
jag fått upplysning om, för närvarande
— till följd av de högt uppdrivna virkespriserna
— högst betydande belopp,
som på detta sätt undandragas den
kyrkligt-kommunala skatteut jämningen
över kyrkofonden.

Uppsala stiftsnämnds ifrågavarande
framställning, som gick ut på ett stärkande
av stiftsnämndernas befogenheter
icke blott vid anställningen av de
skogliga biträdena utan även i andra,
skogsförvaltningen berörande hänseenden,
vann anslutning hos det alldeles
övervägande antalet av de däröver
hörda myndigheterna. Styrelsen för
Svenska landskommunernas förbund
fann även de av stiftsnämnden i Uppsala
framförda synpunkterna förtjänta
av beaktande.

Reformfrågan underställdes slutligen
riksdagens prövning i propositionen
den 27 februari 1942, nr 144, varvid
riksdagen godkände icke blott den av
Kungl. Maj:t föreslagna ändringen i
44 § ecklesiastik boställsordning utan
även de särskilda tillämpningsbestämmelserna
till denna lagändring, som
sedermera —- genom kungörelsen den
30 oktober 1942, nr 853 utfärdades
i administrativ viig.

Jag har icke — i likhet med den
ärade interpellanten — funnit någon
anledning misstänka, all den nuvarande
ordningen beträffande förvaltningen
av pastoratens boställsskogar icke skulle
- i de hänseenden, som interpellanten
närmast synes åsyfta — stå i överensstämmelse
med de principer, som

230 Nr 35.

Torsdagen den 13 december 1951.

Svar på interpellation ang. förvaltningen av pastoratens boställsskogar.

ligga till grund för den gällande ecklesiastika
boställsordningen. Ej heller
känner jag till något fall, då de av
stiftsnämnderna vidtagna åtgärderna
att tvångsvis sammanföra flera pastorat
i gemensamma skogsbiträdesdistrikt
skulle ha skett utan vederbörligt hänsynstagande
till de enskilda pastoratens
intressen och önskemål. Om så likväl
förekommit, hade givetvis rättelse i
första hand bort sökas genom fullföljd
av talan i vederbörlig ordning mot ett
dylikt beslut.

Interpellantens första fråga måste jag
följaktligen besvara nekande. Svaret på
frågan nr 2 är därmed också givet.
Men självklart skall jag med uppmärksamhet
även i fortsättningen följa detta
spörsmål.

Härpå anförde

Herr PETTERSSON i Ershacken: Herr
talman! Jag ber att till statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet få
framföra mitt tack för svaret på interpellationer
Jag vill till detta foga
några reflexioner, som jag gjort i anledning
av innehållet i det lämnade
svaret.

I min interpellation har jag pekat på
ett exempel från Västerås stift. Det
kan ifrågasättas, om stiftsnämndens åtgärd
att i detta fall sammanföra 13 pastorat
till ett gemensamt skogsbiträdesdistrikt
står i överensstämmelse med
1932 års författning på området. Statsrådet
säger sig icke känna till något
fall, då de av stiftsnämnderna vidtagna
åtgärderna att tvångsvis sammanföra
flera pastorat till ett gemensamt skogsbiträdesdistrikt
skulle ha skett utan
vederbörligt hänsynstagande till de enskilda
pastoratens intressen och önskemål.
I det exempel från Västerås stift,
som relaterats, kan inte hänsynstagandet
gentemot pastoraten sägas vara så
markant. Av de 13 pastoraten ha 6
överklagat stiftsnämndens beslut, och
ett av de klagande kyrkoråden anför
bl. a.: »Vår uppfattning, att stiftsnämn -

dens beslut ej är det bästa, grundar sig
på att det område som det heltidsanställda
skogliga biträdet skall betjäna
är alldeles för stort. Det blir för långa
resvägar för att det hela skall kunna
övervakas och skötas effektivt. Därtill
kommer också att det nya systemet
blir avsevärt dyrare för pastoraten.»
Denna syn delas som sagt av ett halvt
dussin pastorat i södra Dalarna.

Initiativet till 1942 års uppmjukning
av bestämmelserna från år 1932 togs,
såsom statsrådet erinrat om, av stiftsnämnden
i Uppsala. Det bör observeras,
att initiativet alltså icke kom från
något pastorat, utan från en central
myndighet. Stiftsnämnden i Uppsala
underströk att det för en god skogsskötsel
vid de ecklesiastika löneboställena
är av största vikt, att de personer,
som omhänderha den omedelbara
vården av dessa boställsskogar,
äro väl skickade för sin uppgift. Detta
krav blir egentligen till fullo tillgodosett
genom bestämmelsen av år 1932,
att stiftsnämnden äger pröva biträdenas
kompetens. Vad som skedde år
1942 var, att det på bekostnad av pastoratens
självbestämmanderätt i fråga
om skötseln av sina skogar togs ett
stort steg mot en centralisering av
skogsförvaltningen.

Herr statsrådet nämner vidare i sitt
svar, att kyrkofonden har ett betydande
intresse av att pastoratens skogar skötas
på allra bästa sätt och att kyrkofonden
är identisk med alla skattebetalare.
Jag ber att få kraftigt poängtera,
att ingen har ifrågasatt eller tänkt sig,
att kyrkofondens intressen skulle på
något vis eftersättas. Det är endast fråga
om pastoratens rätt att själva bestämma
om skogens förvaltning.

Att vi i Dalarna icke äro ensamma
om vår uppfattning härvidlag styrkes
av motioner som väcktes vid 1948 och
1951 års kyrkomöten. Om man studerar
dessa motioner, finner man att samma
spörsmål är aktuellt på andra platser
i landet. Det är sålunda inte fråga om

Torsdagen den 13 december 1951.

Nr 35.

231

Svar på interpellation ang. redogörelse för de ändringar i grunderna för jordbruks kalkylens

uppgörande som nyligen införts, m. m.

ett enstaka fall, lokaliserat till en enda
landsända, utan om något som förekommer
flerstädes.

.Tåg ber att i detta sammanhang få
citera ett uttalande som anförts av en
av motionärerna i frågan vid 1948 års
kyrkomöte: »Den nu gällande boställsordningen
av år 1932 mottogs med
tacksamhet och glädje av rikets församlingar
och deras förtroendemän.
Nu var det äntligen slut med den stelbenta
och dyrbara myndighetsförvaltningen
av kyrkans fasta egendom. Husbondeintresset
kom till sin rätt. Pastoraten
fingo övertaga förvaltningen av
sina prästgårdar och löneboställen.
Detta var riktigt och rätt. Men det har
under hela tiden förcfunnits en strävan
från vissa håll att inskränka den kyrkligt
kommunala självstyrelsen under
förvaltningens utövande, överläggningar
böra förekomma och motiven för
föreslagna anordningar diskuteras. Kyrkoråden
må icke hållas utanför t. ex.
skogsförvaltningen. De ha biträden men
inga förmyndare. Särskilt bör stiftsnämnden
noga tillse, att pastoraten icke
skjutas åt sidan. Detta skulle betyda
död för självstyrelsens höga värde och,
om det bleve allmän sed, betyda slutet
på den svenska kyrkans ekonomiska
självständighet.»

Jag har blivit uppmärksamgjord på
hurusom ett av de pastorat, som ha
sin skog intill en tätort och som nu
skola tvingas in under nyordningen,
icke ser någon utväg att reda upp situationen.
Detta pastorat har genom att
det finns en närbelägen skogsskola de
allra bästa förutsättningar att få kompetenta
krafter för skötseln av skogen
och för utövandet av tillsyn så ofta
som erfordras. I detta fall skulle det
skogliga biträdet komma att bo långt
avlägset. Det är lätt att inse, att det
hinner hända mycket mellan hans inspektioner
av skogen — det kan t. ex.
tänkas att något hundratal vedmetrar
helt och hållet försvinner mellan hans

besök. Vad blir i så fall vinsten av
byråkratiseringen?

Det ligger nära till hands att anordningen
kommer att verka lika förlamande
som liknande åtgärder gjort tidigare
på andra områden, t. ex. inom
vägväsendet och i viss mån när det
gäller skogsvårdsstvrelsernas verksamhet.
Vederbörande hinner icke ägna
sig åt sin egentliga arbetsuppgift, utan
tiden går åt till att sitta vid skrivbordet
och plocka i blanketter; skall
en dag tagas till den egentliga arbetsuppgiften,
måste den liksom stjälas från
någon annan uppgift.

Många äro de faktorer, som i våra
dagars samhälle komma att föra oss
in i en starkt centraliserad samhällsordning,
om de ohämmat få verka. Det
behövs ordentliga tag i riktning mot
en decentralisering för att vi inte
omärkligt skola glida in i ett tillstånd,
där det allmänna är helt toppstyrt och
dirigerat av ämbetsmän och experter
av olika grader och där man i bästa
fall kan säga, att landet styres för
folket, men icke genom folket.

överläggningen var härmed slutad.

§ 8.

Svar på interpellation ang. redogörelse
för de ändringar i grunderna för jordbrukskalkylens
uppgörande som nyligen
införts, in. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP, som anförde:
Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Svensson i
Ljungskile frågat mig,

dels om jag är beredd att före julferien
lämna riksdagen en klar redogörelse
för de ändringar i grunderna
för jordbrukskalkylens uppgörande,
som nyligen införts,

dels vilka åtgärder jag tänker vidtaga
för att återställa förtroendet för
detta siffermaterial, som spelar eu bo -

232

Nr 35.

Torsdagen den 13 december 1951.

Svar på interpellation ang. redogörelse för de ändringar i grunderna för jordbruks

kalkylens uppgörande som nyligen införts, m. m.

tydande roll för hela vår ekonomiska
politik.

Då jag skall svara på herr Svenssons
frågor, vill jag först erinra om att den
kalkyl över inkomster och utgifter
inom det svenska jordbruket, som man
årligen brukar upprätta, är ett försök
att i siffror få ett uttryck för de förskjutningar
i inkomst- och utgiftsläget,
som inträffa från ett år till ett annat.
Det är inte fråga om en fullständig
driftskalkyl, som omfattar samtliga inkomster
och utgiftsposter, utan man
har fått nöja sig med att ta med sådana
poster på båda sidorna, som äro något
så när gripbara, och använda dem som
ett index för utvecklingen inom jordbruket
i dess helhet. Det ligger i sakens
natur att det är utomordentligt
svårt för att inte säga omöjligt att få
fullt exakta siffror på ett sådant område
som det här är fråga om. Det
gäller ju här flera hundra tusen företag,
som drivas under mycket skiftande
förhållanden. Det är därför ofrånkomligt
att det på en rad punkter måste
komma att råda en större eller mindre
osäkerhet. Detta har man hela tiden
varit fullt medveten om. Kalkylen har
emellertid trots allt utgjort det bästa
underlag, som man haft att tillgå för
diskussionerna och avgörandena i jordbrukets
prisfrågor. Samtidigt har man
hela tiden försökt att förbättra kalkylmetoderna
i olika avseenden och göra
kalkylen så tillförlitlig som det över
huvud taget är möjligt. Man har successivt
fört in nya poster i kalkylen och
prövat om beräkningsmetoderna för de
poster, som redan funnits där. Om man
går igenom kalkylerna för de gångna
åren så finner man också att det nästan
vart enda år finns en eller flera
punkter där man kommit underfund
med att det förelegat någon ofullständighet
och där man följaktligen lagt
om eller kompletterat beräkningarna.
Detta gäller som sagt närmast det löpande
kalkylarbetet. Men man har från

statsmakternas sida inte begränsat sig
härtill ulan också vidtagit särskilda åtgärder
för att skaffa garantier för att
kalkylen skulle bli så riktig som möjligt.
När 1942 års jordbrukskommitté
tillsattes, fick kommittén som en särskild
uppgift att granska kalkylarbetet.
.lag citerar nu direktiven för kommittén.
»De sakkunniga böra även pröva
huruvida de hittillsvarande beräkningsgrunderna
kunna anses ge ett riktigt
uttryck för inkomst- och kostnadsförändringarna
inom jordbruket. Den indirekta
metod som kommit till användning
och som från beräknade indextal
för ändringar i kostnader och inkomster
söker komma fram till absoluta belopp
för inkomster eller bortfall av inkomster,
synes därvid böra granskas
med hänsyn till sin bärkraft och tillförlitlighet.
» Kommittén gjorde också
genom en särskild delegation en sådan
undersökning, och de erinringar, som
kommittén framställde, ha sedan beaktats
i kalkylarbetet. Vidare tillkallades
år 1946 av dåvarande chefen för
jordbruksdepartementet efter vederbörligt
bemyndigande särskilda sakkunniga
för att utreda frågan om rationaliseringens
inverkan på jordbrukets arbetskostnader
och därmed sammanhängande
spörsmål. De sakkunniga, den
s. k. enprocentskommittén, inriktade
sig speciellt på arbets- och kapitalkostnadsposterna
i kalkylen. De verkställde
en rad undersökningar och framlade
också förslag till vissa ändringar i
grunderna för kalkylarbetet rörande
dessa poster.

Vad jag med det nu sagda har velat
framhålla är alltså att kalkylen ingalunda
är något fulländat instrument
dels därför att det finns många poster
som knappast låta sig gripas i kalkylen
och dels därför att underlaget även
beträffande sådana poster, som tagas
med i kalkylen, av naturliga skäl med
nödvändighet ofta måste bli ganska
osäkert. Men jag har också velat fram -

Torsdagen den 13 december 1951.

Nr 35.

233

Svar på interpellation ang. redogörelse för de ändringar i grunderna för jordbruks kalkylens

uppgörande som nyligen införts, m. m.

hålla att man under hela den tid, då
kalkylerna kommit till användning,
successivt försökt att avhjälpa bristerna
så långt detta varit möjligt.

Innan jordbruksnämnden inrättades,
omhänderhades det löpande kalkylarbetet
av en särskild av statens livsmedelskommission
tillsatt delegation, den
s. k. LK-delegationen. Efter jordbruksnämndens
tillkomst har detta arbete
omhänderhafts av särskilda av Kungl.
Maj:t förordnade sakkunniga, de s. k.
kalkylsakkunniga. I dessa ingå generaldirektören
och chefen för statens
jordbruksnämnd, chefen för jordbruksnämndens
utredningsbyrå, tre representanter
för konsumenterna och tre
representanter för producenterna.

I enlighet med vad som förutsattes,
då frågan om jordbrukets prisfrågor
för innevarande år behandlades i våras,
ha de kalkylsakkunniga under hösten
1951 gjort en omräkning av den i
våras upprättade prognosen över jordbrukets
inkomster och kostnader för
regleringsåret 1951/52. Vad som tilldragit
sig särskild uppmärksamhet i
denna höstkalkyl är den nya beräkning,
som man där har gjort i fråga
om jordbrukets arbetskraftsvolym och
som lett till att arbetskostnadsposten på
kalkylens utgiftssida nedriiknats med
ett betydande belopp, av de kalkylsakkunniga
angivet till omkring 199 milj.
kronor. Dessutom har det också skett
en del andra jämkningar i kalkylen.
Bland annat bär man, såsom herr
Svensson påpekat i sin interpellation,
gjort vissa ändringar beträffande kostnaderna
för driv- och smörjmedel samt
för avskrivning, reparation och underhåll
av ekonomibyggnader. Siffermässigt
betyder den förra justeringen omkring
10 miljoners och den senare
omkring 40 miljoners minskning på
utgiftssidan.

När herr Svensson nu frågar mig om
jag vill redogöra för de ändringar i
grunderna för kalkylens uppgörande,

som nyligen införts, så skulle jag kunna
hänvisa till att kalkylen inte ännu
är slutbehandlad i statens jordbruksnämnds
råd. Det är därför något för
tidigt att tala om att man har infört
ändringar i grunderna för kalkylen.
Jag tror emellertid att det ändock kan
vara lämpligt att jag här tar upp frågan
och försöker klargöra läget, detta
inte minst med hänsyn till de uttalanden
i olika riktningar, som förekommit
i tidningspressen. Jag skall då
huvudsakligen uppehålla mig vid
arbetskostnadsposten.

Arbetskostnaderna beräknas i jordbrukskalkvlen
som en produkt av arbetsvolym
och timförtjänst. Timförtjänsternas
storlek erhålles med ledning
av socialstyrelsens lönestatistik.
Som grund för beräkning av arbetsvolymen,
uttryckt i timmar, användes arbetsuppskattningen
vid de gårdar, som
delta i den jordbruksekonomiska undersökningen.
När arbetskraftsvolymen
i jordbrukskalkylen skall beräknas, utgår
man från basåret 1938/39. För detta
år räknas med att det åtgick 1 232,5
milj. manstimmar i jordbruket. Denna
siffra grundar sig på beräkningar, som
gjorts med ledning av de s. k. räkenskapsresultaten.

Enprocentskommittén behandlade
bland annat frågan hur arbetsvolymen
kunde ha förändrats efter basåret. Er
räkenskapsresultaten framräknades därvid
för varje år en total arbetsförbrukning
per hektar. Den genomsnittliga
minskningen per år från 1939/40 (det
första år, då räkenskapsgårdarna hade
en användbar arbetsredovisning)
t. o. m. 1945/46 visade sig vara 1,04
procent. Därtill lades en korrektion för
minskad areal av 0,16 procent, varför
den årliga minskningen sattes till 1,2
procent av basårsvolymen. Arealkorrektionen
hade beräknats genom jämförelse
mellan 1937 och 1944 års jordbruksräkningar.

Samtidigt med dessa beräkningar

234 Nr 35.

Torsdagen den 13 december 1951.

Svar på interpellation ang. redogörelse för de ändringar i grunderna för jordbruks kalkylens

uppgörande som nyligen införts, m. m.

hade man funnit, att den yrkesverksamma
befolkningen inom jordbruk
med boskapsskötsel hade minskat med
totalt 10 procent mellan 1940 och 1945
års folkräkningar, eller med 2 procent
per år. Siffran ansågs osäker på grund
av skillnader i betydelsen av ordet yrkesverksam
i de båda räkningarna, och
man tog ingen hänsyn till den. För
åren närmast efter kriget visa både
uppgifter om flykten från landsbygden
och taxeringsstatistiken en annan och
starkare minskning. Den starka mekaniseringen
efter 1945/40 måste ha ökat
jordbrukets möjlighet att avstå arbetskraft.
Utredningsmännen föreslogo därför,
att man fr. o. m. 1946/47 skulle
räkna med 1,5 procent årlig minskning,
trots att detta ej bekräftades av räkenskapsgårdarnas
siffror för bokföringsåret
1946/47, vilket var det sista, som
den gången förelåg bearbetat.

Sedan dess har man i kalkylen ända
till i år beräknat varje års arbetsvolym
genom minskning av det föregåendes
med 1,5 procent.

Detta procenttal användes också i
våras, sedan det visat sig att ändringen
av arbetsvolymen per hektar enligt
räkenskapsresultaten till och med år
1949/50 inte tydde på någon större
minskning.

Under arbetet med typjordbrukskalkyler
innevarande höst började man
närmare granska arbetsredovisningen i
räkenskapsresultaten. Därvid framkoinmo
en del omständigheter, som ansågos
nödvändiggöra en revidering av beräkningarna
rörande arbetsvolymens
förändringar. Det är framför allt två
faktorer, som spelat in därvidlag. Den
ena gäller lönerelationernas inverkan
på arbetsvolymen för manlig och
kvinnlig arbetskraft. Den andra gäller
frågan om genom s. k. maximering
borttagna arbetstimmar.

Det är ju här fråga om delvis ganska
komplicerade beräkningar. Jag skall

emellertid försöka att ange själva arten
av felkällorna. Jag återger bär kalkylsakkunnigas
resonemang i sammanfattning.

Vad först gäller lönerelationernas
inverkan på arbetsvolymen för manlig
och kvinnlig familjearbetskraft förhåller
det sig så att arbetsförbrukningen
i räkenskapsresultaten redovisas
uttryckt i manstimmar. Dessförinnan
har alltså den kvinnliga arbetskraftens
arbete omräknats till manstimmar.
Dessa beräknas ur timlöner,
som angivits för varje år. Så angavs
t. ex. att 1939/40 en fullgod manstimme
skulle ersättas med 70 öre för brukaren,
för övriga manliga familjemedlemmar
med 60—65 öre och med 40
öre för kvinnlig fullgod timme. Detta
år ansågs alltså en kvinnotimme vara

värd — = 0,57 av en manstimme. För
70

1949/50 är motsvarande tal = 0,7S.

Den totala arbetsförbrukning, som man
får fram ur räkenskapsresultaten, är
tydligen beroende på vilket värde man
anser att en kvinnotimme har. I kalkylen
beräknas ju totalkostnaderna genom
att medeltimlönen för fullgoda
manliga arbetare multipliceras med antalet
timmar. Hade man räknat om familjens
arbetskraft med faktiskt utbetalda
timlöner för motsvarande lejd arbetskraft,
så kunde ingenting invändas,
för då hade en omräknad timme också
blivit betald med timlön till fullgod
manlig arbetare. Men de i räkenskapsresultaten
använda »timlönerna» för
andra familjemedlemmar än för brukaren
själv äro inga löner utan bedömningar
av arbetsprestationer. Går man
till socialstyrelsens statistik — som ju
användes i kalkylen för framräkning
av arbetskostnaderna — finner man,
att varken kvinnolöner eller löner till
icke fullgod manlig arbetskraft utvecklats
på det sätt, som anges i räkenskapsresultaten.
I de senare ökar t. ex. kvin -

Torsdagen den 13 december 1951.

Nr 35.

235

Svar på interpellation ang. redogörelse för de ändringar i grunderna för jordbruks kalkylens

uppgörande som nyligen införts, m. m.

nolönen i förhållande till manslönen
nästan för varje år. 1 statistiken över
faktiskt utbetalda löner är förhållandet
nästan oförändrat liela tiden.

För att ytterligare klargöra förhållandet
skall jag bo att få anföra ett exempel.
Jag väljer därvid siffrorna så, att
de bli så enkla som möjligt.

Om man tänker sig att arbetsförbrukningen
på en gård under basåret
uppgick till 1 000 inanstimmar och
1 000 kvinnotimmar samt att en kvinnotimme
ansågs vara värd 00 procent
av en manstimmc, skulle detta ge en
total arbetsvolym av 1 000 mansarbetstimmar.
Multiplicerar man detta tal
med den genomsnittliga manliga timlönen,
får man ett riktigt uttryck för
gårdens arbetskostnad, förutsatt att den
kvinnliga timlönen verkligen utgjorde
60 procent av den manliga. Om man
går några år fram i tiden och antar
att den totala arbetsförbrukningen är
oförändrad men vid omräkningen av
kvinnotimmar till manstimmar anser
en kvinnotimme vara värd exempelvis
75 procent av en manstimme, får man
en total arbetsåtgång av 1 750 timmar.
Om verkligen den kvinnliga arbetslönen
stigit i motsvarande mån i förhållande
till den manliga skulle denna
siffra mycket väl kunna användas som
underlag vid en beräkning av jordbrukets
arbetskostnader. Men har den inte
gjort det, så leder det omräkningssätt,
som användes vid den jordbruksekonomiska
undersökningen, till ett för högt
resultat, när man sedan multiplicerar
den sammanlagda arbetsförbrukningen,
uttryckt i manstimmar, med den genomsnittliga
manslönen.

Den andra av de felkällor vid beräkningen
av arbetskostnadsposten, som
kalkylsakkunniga ansett sig böra beakta
vid sitt arbete i höst, hänger också
samman med det sätt, på vilket arbetsförbrukningen
redovisats i den
jordbruksekonomi.sk

Tidigare tillämpades där den principen
att man utgick från att den tid,
som brukaren respektive hans familjemedlemmar
nedlagt på jordbruket, i
verkligheten icke kunde anses överstiga
ett visst antal timmar per person och
år. Redovisades större arbetsförbrukning,
tog man ingen hänsyn till det
överskjutande timantalet (bortsett från
vissa jämkningsmöjligheter). Dessa regler
tillämpades till och med år 1945/46.
Sedan dess har man emellertid i den
jordbruksekonomiska undersökningen
högst avsevärt uppmjukat maximeringsreglerna
så att dessa i praktiken kommit
att tillämpas i väsentligt mindre
omfattning än tidigare. Det förhållandet
att maximeringsreglerna — vilkas
tillämplighet i förevarande sammanhang
givetvis kan ifrågasättas bland annat
med hänsyn till att de verka i hög
grad schematiska — tillämpats olika
under den gångna periodens förra och
senare del har gjort att man fått en
annan utvecklingslinje i fråga om den
totala arbetsåtgången än den, som man
skulle ha fått om man tillämpat samma
metod hela tiden, d. v. s. antingen tilllämpat
samma maximeringsregler under
hela tiden eller också inte tillämpat
någon maximering alls. Under kalkylarbetet
har korrigering nu gjorts,
så att verkan av maximeringen eliminerats.

Det sammanlagda resultatet av de
omläggningar, som kalkylsakkunniga
företagit i fråga om arbetskostnadsposten,
har enligt deras beräkningar blivit
att minskningen i arbetsåtgången
från regleringsåret 1945/46 till och med
innevarande regleringsår skulle utgöra
3 procent om året i stället för, såsom
tidigare beräknats, 1,5 procent.

Vad angår de båda övriga utgiftsposterna,
som herr Svensson särskilt berört
i sin interpellation, vill jag erinra
om att posten för driv- och smörjmedel
diskuterats och justerats upprepade
gånger under de senaste åren. De jämk -

230

Nr 35.

Torsdagen den 13 december 1951.

Svar pa interpellation ang. redogörelse för de andringar i grunderna för jordbruks

kalkylens uppgörande som nyligen införts, m. m.

ningar i beräkningarna, som kalkylsakkunniga
företagit på basis av nu föreliggande
material, synas inte vara av
mera principiell betydelse. Jag anser
det därför inte erforderligt att bär vidare
uppehålla mig vid desamma. Jag
vill dock nämna, att det råder delade
meningar på denna punkt i kalkylsakkunniga,
och en av dessa har reserverat
sig mot majoritetens uppfattning.

Vad åter gäller beräkningen av kostnaderna
för avskrivning och underhåll
av ekonomibyggnaderna ha kalkylsakkunniga
hänvisat till att föreliggande
uppgifter tyda på att byggnadsverksamheten
i fråga om jordbrukets ekonomibyggnader
nedgått under senare
delen av 1950 och under innevarande
år, beroende dels på de höga träpriserna,
dels på koslnadsstegringar i övrigt
och på brist på kompetent arbetskraft.
De ha vidare bland annat hänvisat till
att de stigande priserna på skogsprodukter,
vilka i jordbrukskalkvlen bidraga
till höjande av jordbrukets produktionskostnader,
samtidigt bidraga
till ökade inkomster för en del av
jordbrukarna, vilka inkomster inte
äro redovisade i totalkalkylen. De ha
anmärkt att man inte synes ha anledning
till erinran häremot, om man
uppfattar kalkylen enbart som elt instrument
för att följa den egentliga
jordbruksdriftens inkomst- och kostnadsutveckling.
Men eftersom kalkylen
används som underlag för prisregleringen,
ha de ansett afl man vid ett
tillfälle med exceptionella prisstegringar
på trävaror inte kan bortse
ifrån att jordbrukarna delvis själva äro
leverantörer av de trävaror, som medföra
starkt höjda byggnadskostnader i
kalkylen. Å andra sidan ha de också
påpekat, att de stigande träpriserna äro
en realitet ur kostnadssynpunkt för de
jordbrukare, som inte ha egen skog.
Med hänsyn till de anförda omständigheterna
ha de sakkunniga ansett, att
ett tillfälligt avsteg i fråga om meto -

derna för kostnadsberäkningen för
ekonomibyggnader bör övervägas. De
ha inte kunnat ta direkt hänsyn till
den minskade byggnadsverksamheten
eftersom man inte vet hur stor denna
nedgång är. I stället ha de gjort beräkningar
enligt olika alternativ med
hänsyn till träprisutvecklingens inverkan
på byggnadskostnaderna i kalkylen.
I ett alternativ bar beräkningen
utförts med fullt hänsynstagande till
samtliga pris- och lönestegringar. I ett
andra alternativ har däremot utvecklingen
av priserna på trävaror lämnats
obeaktad fr. o. m. januari 1950, och
prisstegringen på byggnadsmaterialier
bär i detta alternativ i beräkningen
från nämnda tidpunkt fått följa utvecklingen
för andra materialier än trävaror.
Skillnaden mellan de två alternativen
representerar ett belopp av omkring
40 miljoner kronor.

Jag bar nu försökt att ge eu redogörelse
för de ändringar i beräkningsmetoderna,
som kalkylsakkunniga ifrågasatt
i den nu föreliggande höstkalkvlen
och som herr Svensson berört
i sin interpellation. För min egen del
vill jag understryka, att jag inte har
tagit ställning till de frågor som här
rullas upp. Jag har haft så mycket
mindre anledning att göra det än, som
frågorna inte slutbehandlats i jordbruksnämndens
råd och man alltså
inte ännu vet, vad som kan komma fram
vid denna behandling. Jag vill emellertid
framhålla, att man enligt min mening
skall ha endast en riktpunkt för
kalkylarbetet, nämligen att kalkylen
skall göras upp så att den objektivt
sett blir så rättvisande som det över
huvud taget är möjligt. Politiska beräkningar
i den ena eller andra riktningen
böra givetvis inte få influera på kalkylarbetet.
Mig veterligt har det inte
heller någonsin tidigare påståtts att så
varit failet. När antydningar i denna
riktning nu framförts, inte minst i tidningar
som politiskt sett stå herr

Torsdagen den 13 december 1951.

Nr 35.

237

Svar på interpellation ang. redogörelse för de ändringar i grunderna för jordbruks

kalkylens uppgörande som nyligen införts, m. in.

Svensson nära, vill jag bestämt förklara
att dessa antydningar sakna all
grund. Vad särskilt gäller den viktigaste
posten, nämligen arbetskostnadspostcn,
kan det givetvis sägas vara beklagligt
att de nu berörda förhållandena
inte beaktats tidigare. Detta är
emellertid i och för sig mycket förklarligt.
Man har under alla de gångna
åren i kalkylarbetet byggt på de resultat,
som redovisats vid de jordbruksekonomiska
undersökningarna, och har
knappast haft någon anledning att undersöka
det primärmaterial, som legat
till grund för dessa. Att saken nu aktualiserats
beror, som jag redan antytt,
på att man vid en undersökning angående
metoderna för uppläggande av
typjordbrukskalkylen, i vilken vissa av
de kalkylsakkunniga deltogo, hade anledning
att närmare undersöka nyssnämnda
primärmaterial.

.lag vill vidare tillägga att det ännu
är för tidigt att yttra sig om vad de
nu berörda korrigeringarna och särskilt
då ändringarna i fråga om arbetskostnadsposten
betyda siffermässigt.
Jordbruksnämndens råd har vid sin
behandling av frågan funnit anledning
begära en del kompletterande undersökningar.
Dessa pågå för närvarande
och kunna komma alt inverka rätt betydligt
på resultatet.

När man talar om förändringarna i
jordbrukets arbetsvolym kan det vidare
vara skäl att erinra om att det finns
åtskilliga faktorer, som man rätteligen
borde ta hänsyn till när man bedömer
arbetsvolvmen och arbetskostnaderna
men som för närvarande falla utanför
kalkylen. Jag skall här bara peka på
ett par exempel. Det är till exempel
så, att ingen som helst hänsyn tas till
den arbetslön, som ingår i vad jordbrukarna
få betala till maskinstationer
och maskinhållare, fast dessa kostnader
uppenbarligen stigit mycket
kraftigt i förhållande till basåret. Inte
heller tas någon hänsyn till att jord -

brukarna nu i mycket stor utsträckning
få använda lastbilar för sådana
transporter som de tidigare utförde
själva. Åtskilliga andra sådana exempel
kunna anföras. Man bör nog därför vara
försiktig, innan man drar alltför
långt gående slutsatser på grundval
av den omräkning av posten, som nu
är ifrågasatt.

Jag skall till sist säga ett par ord
med anledning av herr Svenssons fråga
om vad jag tänker göra för att återställa
förtroendet för kalkylen. Jag vill
då först än en gång understryka, att
det enligt min mening inte finns någon
anledning att ifrågasätta att kalkylarbetet
har bedrivits eller kommer att bedrivas
annorlunda än på ett fullt objektivt
och sakligt sätt. Vad som är
ofrånkomligt är, som jag redan förut
har framhållit, att det material, som
man har till underlag för beräkningarna,
tyvärr är bristfälligt på åtskilliga
punkter. Jag har också i andra sammanhang
förklarat, att jag anser det
önskvärt, att man skall komma fram
till en både enklare och även mera
rättvisande beräkningsgrund. De typjordbrukskalkyler,
som förutsattes i
1947 års riksdagsbeslut, böra vara ägnade
att i vissa avseenden ge bättre
hållpunkter för en diskussion om prissättningen
än den nuvarande totalkalkylen.
Men man kan också tänka sig
att gå andra vägar, exempelvis att begränsa
kalkylarbetct till ett antal poster,
som man har möjlighet att beräkna
med relativt stor säkerhet och som är
av särskild vikt för inkomst- och kostnadsutvecklingen
inom jordbruket. De
problem, som här rullas upp, kräva
emellertid ett noggrant övervägande
och lämpa sig väl knappast för en
diskussion i dag.

Vidare anförde:

llerr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag ber att till jordbruksministern
få framföra mitt tack för svaret på

238

Nr 35.

Torsdagen den 13 december 1951.

Svar på interpellation ang. redogörelse för de ändringar i grunderna för jordbruks

kalkylens uppgörande som nyligen införts, m. m.

denna interpellation. Jag vill särskilt
stryka under det tacket, eftersom interpellationen
framställdes rätt sent och
jag därför kan förstå, att det varit litet
besvär att taga itu med den.

Jag skall fortsätta att tacka på en
punkt till och göra ett konstaterande,
llet gäller ett uttalande, som statsrådet
gjort på s. 10 i den till mig i förväg
överlämnade kopian av svaret. Där säger
statsrådet: »Jag vill emellertid framhålla,
att man enligt min mening skall
ha endast en riktpunkt för kalkylarbetet,
nämligen att kalkylen skall göras
upp så att den objektivt sett blir så rättvisande
som det över huvud taget är
möjligt.» Jag ber att få instämma i detta
uttalande och konstatera, att vi alltså i
denna grundläggande princip äro alldeles
överens. Med hänsyn till mitt så
att säga personliga skydd i den allmänna
debatten vill jag också konstatera, att
det inte kan vara jordbruksfientligt att
anföra kritiska synpunkter, ifall man
misstänker att allt inte är så bra som
det borde vara.

Det är alldeles riktigt, som herr statsrådet
säger, att arbetskraftsvolymen är
det väsentliga. Två punkter ha kommit
fram i det interpellationssvar, som vi
nyss ha hört. Den ena puhkten är det
sätt, på vilket man har omräknat kvinnotimmar
till manstimmar i fråga om
dessa räkenskapsgårdar. I svaret anfördes
ett mycket förträffligt exempel härpå.
Ifall man har 1 000 manstimmar och
1 000 kvinnotimmar och räknar om
kvinnolimmarna efter relationen 0,o, så
får man 1 600 timmar i totalvolym. Räknar
man kvinnotimmarna efter relationen
0,75, får man i stället 1 750 timmar,
d. v. s. den totala arbetskraftsvolymen
ökas med ca 9 procent genom denna
ganska enkla förskjutning i de inbördes
relationerna mellan mans- och kvinnotimmar.
Genom att alltså höja kvinnolönen
relativt sett vid dessa räkenskapsgårdar,
kan man i viss mån neutralisera
arbetskraftsminskningen. Ja, man kan,

om man vill, neutralisera den helt och
hållet.

Där har man nu alltså kommit ett fel
på spåren. Man konstaterar ju här, att
de löner, som bokföras vid dessa gårdar,
inte äro faktiskt utbetalade löner

— det gäller ju familjejordbruk — utan
det är en prissättning av arbetskraften.
Denna prissättning har inte haft något
säkert fäste i den allmänna löneutvecklingen.
Man har i stället låtit denna
prissättning löpa en liten smula åt annat
håll än den allmänna löneutvecklingen.
På detta sätt har man fått fram
andra relationer än som finnas i socialstyrelsens
lönestatistik. Detta är således
det ena felet i kalkylen.

Om man nu skall tro att denna sista
version, som vi nu fått, är den riktiga

— detta är en öppen fråga och för egen
del lämnar jag det spörsmålet öppet —
är det andra felet i kalkylen att arbetskraftsredovisningen
särskilt vid de
mindre gårdarna måste anses vara bristfällig,
åtminstone i vissa fall. Då har
man justerat denna arbetskraftsredovisning
på ett sådant sätt, att man fått
fram rimliga proportioner, en rimlig
årssumma av arbetstimmar per person
eller efter andra bedömningsgrunder.
Under de tio år, som vi haft denna kalkyl,
bär man också ändrat bedömningsgrunderna
så att man sedan fyra eller
fem år tillämpar mindre stränga maximeringsregler
för arbetskraften än man
gjort tidigare. På så sätt har detta andra
fel i kalkylen uppkommit. När man nu
har upptäckt dessa två fel och börjat
räkna om kalkylerna efter dessa nya
grunder, så ramla i runt tal 200 miljoner
kronor bort i arbetskostnader.

Det är ett uttalande i detta interpellationssvar
som förvånar mig mer än något
annat. Statsrådet skildrade denna
komplicerade fråga på ett pedagogiskt
mycket bra sätt. Det var skada, att svaret
inte blev utlämnat till samtliga ledamöter
i förväg. Jag gör emellertid ingen
anmärkning på den punkten, ty jag för -

Torsdagen den 13 december 1951.

Nr 35.

239

Svar på interpellation ang. redogörelse för de ändringar i grunderna för jordbruks kalkylens

uppgörande som nyligen införts, m. m.

står, att statsrådet haft bråttom. Jag
fick för min del svaret sent igår kväll.
Efter att ha på ett mycket bra sätt skildrat
detta förlopp, säger emellertid statsrådet
följande: »Vad särskilt gäller den
viktigaste posten, nämligen arbetskostnadsposten,
kan det givetvis sägas vara
beklagligt att de nu berörda förhållandena
inte beaktats tidigare. Detta är
emellertid i och för sig mycket förklarligt.
Man har under alla de gångna åren
i kalkylarbetet byggt på de resultat, som
redovisats vid de jordbruksekonomiska
undersökningarna, och har knappast
haft någon anledning att undersöka det
primärmaterial, som legat till grund
för dessa.»

Man häpnar, när man läser detta. Man
har ett primärmaterial, som varje människa,
som på förhand känner till någonting
om jordbruk, vet inte är ett
fast och säkert statistiskt material utan
ett material, som måste behandlas med
cn viss försiktighet och efter riktiga bedömningsgrunder.
Jag vill säga, att särskilt
arbetskraftsredovisningen från
jordbruk av den storleksordning, att
man där knappast har full sysselsättning,
är oerhört känslig. Man kan nämligen
så lätt redovisa fler timmar än
som använts eller också kan man redovisa
arbetstimmar som använts i annat
arbete som egentligen inte tillhör lanthushållningen.
Man måste nämligen i
dessa kalkyler skilja arbetet i själva
lantbruket från annat arbete, exempelvis
i skogshushållningen, eller för familjen
etc. Alltså: Varje människa vet,
att detta material inte är något fast och
säkert statistiskt material, vilket ju också
statsrådet förut konstaterat. Det är ju
oerhört viktigt hur man behandlar materialet.
Och ändå säger man, att man
inte haft anledning att under de sista
åren undersöka delta primärmaterial.
Detta är ändå det primärmaterial, på
vilket omkostnader på 2 250 miljoner
kronor vila, och där alltså en rätt ringa
svajning måste betyda stora belopp.

Jag måste säga, att jag'' inte kan dela
den uppfattning, som herr statsrådet
här ger till känna, att vad som här skett
är mycket förklarligt. Här ligger i själva
arbetet ett fel, som är så grovt, att jag
över huvud taget inte förstår hur man
skall kunna komma förbi det. Det hade
väl här funnits en alldeles speciell anledning
för dem som sysslade med detta
statistiska material — det var väl det
allra första — att undan för undan göra
sig absolut förtrogen med hur materialet
från början behandlas och de bedömningsgrunder,
som tilllämpas. Nu har
man upptäckt det av någon händelse —
jag förmodar när man började att syssla
med materialet från andra utgångspunkter
i samband med att man skulle göra
upp typjordbrukskalkyler. Till de andra
två sakerna skall jag återkomma i fortsättningen.
Här är själva kärnpunkten,
och jag kan inte dela herr jordbruksministerns
uppfattning, att man bara
kan släta över och gå vidare samt tycka,
att detta endast är att betrakta som i
och för sig en smula beklagligt men i
övrigt fullt förklarligt.

Sedan är det en annan sak som kommer
med i detta sammanhang — jag
skall inte trötta med alla möjliga detaljer
— och det iir huruvida detta kalkylarbete
sker statistiskt fristående, huruvida
man behandlar kalkylen som ett
fristående statistiskt problem, alldeles
oavsett vad som skall hända i fortsättningen
med anledning av detta material.
Jag försäkrar alt statsrådets formuleringar
här inte precis klaffa med de
frågeställningar, som jag skulle vilja
uppställa när statsrådet talar om politiska
beräkningar. Jag skulle inte vilja
tala om politiska beräkningar, i varje
fall inte i eu partipolitisk mening utan
i stället i jordbruksekonomisk mening.
Statsrådet säger, att en misstanke i den
riktningen saknar all grund. Ja, det kan
ju hända. .lag tror i alla fall att denna
sak är så pass viktig för den fortsatta
diskussionen, att jag måste be att få ge

240 Nr 35. Torsdagen den 13 december 1951.

Svar på interpellation ang. redogörelse för de ändringar i grunderna för jordbrukskalkylens
uppgörande som nyligen införts, m. m.

en viss sidobelysning av detta problem,
även om det tar en kvart.

Om man går tillbaka till årets proposition
nr 207 finner man på s. 181,
att de kalkylsakkunniga i våras just
diskuterade arbetskraftsvolymen. Det
framhålles där, att omflyttningsstatistiken,
så som här är sagt, tyder på en
starkare minskning av arbetskraften än
utvecklingen vid räkenskapsgårdarna.
Man hade alltså i våras osäkerheten i
blickfältet. Den var inte helt och hållet
eu hemlighet. Sedan säger kalkylsakkunniga
i propositionen: »Det har emellertid
ansetts, att materialet från bokföringsgårdarna,
som visar den verkliga
arbetskraftsförbrukningen vid dessa gårdar,
bör tillmätas större betydelse än
omflvttningsstatistiken, vilken icke klarlägger
huruvida den kvarvarande arbetskraften
inom jordbruket utnyttjas
intensivare än tidigare eller i vad mån
jordbruket nu i större omfattning än
tidigare anlitar tillfällig arbetskraft från
andra yrkesgrupper för att kapa arbetstopparna---.
» Man har alltså pro blemet

i viss mån i blickfältet; man tar
ståndpunkt och man tillmäter bokföringsgårdarna
vitsord.

Sedan hänvisar man till en pågående
utredning vid industriens utredningsinstitut,
en utredning som pågår i samarbete
med RLF. Man hoppas att denna
utredning skall ge förbättrad kännedom
om den verkliga utvecklingen. Med hänvisning
till en pågående utredning och
under förhoppning att den skall ge en
bättre kännedom, tar man alltså ståndpunkt
för denna gång och skjuter problemet
ifrån sig. Slutsatsen blir denna:
»På basis av hittills känt material ha de
sakkunniga icke ansett sig kunna företaga
någon förändring av den de senaste
åren tillämpade reduceringsprocenten.»

I sammanfattningen på s. 228 i den
bilaga, som uppvisar inkomster och kostnader,
återkommer man till samma sak
och stryker under samma slutsats. Sedan
levereras det i själva propositionen på

s. 17 av jordbruksnämnden utan några
reservationer från nämndens sida. Detta
är alltså den bakgrund man har i det
material, som kommer från jordbruksnämnden.

Om man sedan går till departementschefens
eget yttrande, som finns på s. 81.
översta stycket, så finner man där följande:
»Vissa av de anmärkningar, som
framställts, gälla belopp av en storleksordning,
som ej oväsentligt skulle påverka
kalkylens slutresultat. De kalkylsakkunniga
ha emellertid, sedan de ånyo
prövat sina beräkningar, ej funnit anledning
frångå dessa.» Lyssna sedan till
följande: »Med hänsyn till det läge, vari
jordbruket prisregleringsfrågor nu befinna
sig, anser jag det icke erforderligt
att ingå i en prövning av anmärkningarna.
Jag vill emellertid framhålla att den
osäkerhet, som föreligger beträffande
flera viktiga kalkylposter, gör det önskvärt
att ett säkrare underlag skall erhållas
för de kalkyler, som kunna komma
att upprättas i det följande. Jag avser
härmed särskilt frågan om volymen
av arbetskraftsåtgången inom jordbruket
och de därmed sammanhängande
spörsmålen om åldersfördelningen och
sammansättningen i övrigt av jordbrukets
arbetskraft samt om storleken av
den årliga avgången av arbetskraft från
jordbruket.» Sedan statsrådet sagt detta
och förklarat, att han inte ville ta ståndpunkt
till frågan om ett nytt basår, heter
det»Ej heller anser jag att man redan
nu bör taga ståndpunkt i frågan om de
beräkningsmetoder, som böra användas
vid upprättande av kalkyler för den senare
delen av regleringsåret 1951/52.»

Sammanfattningsvis kan man säga
följande:

Kalkylsakkunniga voro då vårkalkylen
upprättades medvetna om att det
material man hade beträffande jordbrukets
arbetskraftsvolym var osäkert och
delvis motstridigt. Man beslöt emellertid
att tillmäta räkenskapsgårdarnas siffror
vitsord och uppsköt i övrigt avgö -

Torsdagen den 13 december 1951.

Nr 35.

241

Svar på interpellation ang. redogörelse för de ändringar i grunderna för jordbruks

kalkylens uppgörande som nyligen införts, m. m.

randet i avvaktan på en pågående utredning
inom industriens utredningsinstitut.
Såvitt man kan utläsa ur kalkylsakkunnigas
redovisning för de i höst
gjorda omräkningarna, är denna utredning
inte slutförd. Hur det förhåller sig
härmed kanske statsrådet kan upplysa
om. Jag har inte sett något om denna
utredning vid industriens utredningsinstitut.
Trots att utredningens resultat
således inte redovisats, har man i rak
strid mot vad man meddelade riksdagen
för ett halvår sedan ändrat principerna
för beräkningen av arbetskraftsvolymen.
Man har nu funnit de två felkällor, som
vi talat om förut.

Sedan man alltså har frångått de beräkningsgrunder,
som man godtog i våras,
förutsätter man i höst en ny behandling
av denna fråga för vårkalkylen
1952. Detta var innan saken hade behandlats
i jordbruksnämndens råd och
blivit hänvisad till en ny prövning redan
i höst. Men när kalkylsakkunniga
lämnade saken ifrån sig, hade de haft
en annan beräkningsgrund nu i höst än
i våras och förutsatte en ytterligare
prövning nästa vår.

Om man ser på det uttalande, som jag
citerat av dåvarande departementschefen,
finner man, att frågan faktiskt står
på lut på ett helt annat sätt än när det
gäller det andra materialet. Departementschefen
sade, att »med hänsyn till
det läge, vari jordbrukets prisregleringsfrågor
nu befinna sig» tyckte han inte
det var nödvändigt att här plöja djupare.
Vänder man på satsen, så får man ju
detta: skulle prisregleringsfrågorna befinna
sig i ett svårare läge, får man här
ta och plöja djupare och se vad som
kan vinnas. Kan man komma till något
annat resultat efter att ha tagit del av
dåvarande jordbruksministerns yttrande
i propositionen? Jag kan det inte.

I höst kom man ju i ett förfärligt besvärligt
läge, då allting pekade på eu
underbalans på 500 miljoner. Nu har
man verkligen upptäckt mycket stora
16— Andra kammarens protokoll 1951.

fel framför allt på den punkt, där man
redan i våras annonserade, att man skulle
plöja djupare om så behövdes. Detta
är inte någon insinuation, inte någon
anklagelse — det är bara referat ur
tryck, som vi alla här i denna kammare
ha tillgång till.

Som ett kuriosum — jag har nämnt
det i en artikel i pressen och det är väl
bäst att nämna det här också — kan jag
framhålla vad som står på s. 22 i vårens
proposition, där man försöker att göra
en jämförelse mellan vårens och höstens
beräkningar för regleringsåret 1950/51.
Det är en hel del som man skall lägga
till och en hel del som man skall dra
ifrån, och så heter det: »Slutligen bör
nämnas att arbetskostnaderna nu upptagits
till ett ca 10 miljoner kronor högre
belopp än man utgick ifrån i höstuppgörelsen,
vid vilken man kom överens
om att bortse från ett motsvarande
belopp.»

Här skulle jag vilja nämna en sak,
som står på s. 11 i statsrådets svar.
Statsrådet säger: »När man talar om
förändringarna i jordbrukets arbetsvolym
kan det vidare vara skäl att erinra
om att det finns åtskilliga faktorer, som
man rätteligen borde ta hänsyn till när
man bedömer arbetsvolymen och arbetskostnaderna
men som för närvarande
falla utanför kalkylen. Jag skall här
bara peka på ett par exempel.» Och
sedan talas det om detta med maskinstationerna
och transporterna.

Detta bevisar väl egentligen precis
detsamma som uttalandet av den förre
departementschefen. Man har ett litet
lager av flytande eller svävande problem,
som man kan plocka in när man tycker
att det börjar åka på sned. Om det nu
1)1 ir ett stort fel på det ena hållet, pekar
jordbruksministern på att vi ha några
saker på andra sidan, som vi kunna
plocka in för att få bättre balans. Ja, det
är mycket möjligt att de skola plockas
in, men när man läser interpellationssvaret,
är det ganska svårt att komma
ir .‘15.

242

Nr 35.

Torsdagen den 13 december 1951.

Svar på interpellation ang. redogörelse för de ändringar i grunderna för jordbruks

kalkylens uppgörande som nyligen införts, m. m.

från den slutsatsen, att prispolitiska bedömningsgrunder
och rent statistiska
bedömningsgrunder inte hållas isär.

Traktorkostnaden gick statsrådet förbi
rätt flyktigt, och det kan jag också
göra, ty det är ju inte en så förfärligt
stor post. Men det är rätt symtomatiskt
i alla fall, att nu i höst, när man håller
på att få en stor underbalans, så tar
man efter ett allmänt fört resonemang
och ändrar bedömningsgrunderna i
fråga om drivmedelsförbrukningen. Mot
detta har en av de sakkunniga reserverat
sig under motivering »att något nytt
material för problemets belysande icke
framkommit».

Sedan kommer jag till byggnaderna,
och det är en stor sak. Vi ha ju varit
överens om att skogsinkomsterna inte
kunna inräknas i jordbrukskalkylen.
Jordbruksministern har nästan flera
gånger än jag tycker pedagogiskt sett
skulle vara nödvändigt talat om för
svenska folket att så inte kan ske. Vi ha
varit fullt överens om detta. Men här
få vi nu en jordbrukskalkyl, där 40 miljoner
avräknats genom att man klippt
bort prisstegringen på trä sedan januari
1950 i den mån denna varit större än
för andra byggnadsmaterial. På det sättet
får man 40 miljoner i minskade omkostnader.
Man har räknat alternativt
och överlåtit åt andra att bedöma det,
varför det kanske inte är så mycket att
säga om saken. Men det visar i alla fall
hur man räknar i kalkylen med ett öga
på prispolitiska problem, som ligga i
synfältet.

Jag har i vissa sammanhang varit en
smula kritisk, och det är kanske enligt
en dels uppfattning inte så riktigt att
vara det. Men enligt min mening är det
inte något fel att en riksdagsman är en
smula kritisk. Jag har i många olika
sammanhang tagit upp oljeväxtproblemet.
Jag skall inte dra upp den historien
nu, utan jag vill bara erinra om att
man har varit mycket obenägen att gå

in i en verklig sakdebatt. Den utredning,
som riksdagen begärde år 1950, är såvitt
jag vet ännu inte gjord; man har i varje
fall inte redovisat den för riksdagen.
När jag i mars månad i år framställde
en interpellation på denna punkt, så
blev den obesvarad, fastän det fanns åtskilligt
som kunde ha varit värt att
diskutera i det sammanhanget. Och när
vi en gång i våras fingo en föredragning
i jordbruksutskottet, lämnades det så
ofullständiga siffror, att jag kunde plocka
fram bättre siffror ur min plånbok
än jordbruksnämndens representant gav
oss.

Nu påstås det, att man hemligstämplat
siffermaterialet om vår export av
oljefröväxter eller därav framställd olja.
Jordbruksministern kanske kan upplysa
oss om detta. Skulle det ha skett en hemligstämpling,
tycker jag det är en ganska
onödig mörkläggning.

Så vill jag säga ett par ord om de
kommunikéer, som skickats ut från jordbruksnämnden
och som knappast äro
av det slaget, att de skingra några misstankar.
Den 29 november skickade man
ut en kommuniké med anledning av vad
som hade hänt och talade om, att det
var en fullt fristående kommitté, typjordbrukskommittén,
som hade hittat
felen i materialet. Man talade också om,
att bearbetningen av primäruppgifterna
hade ägt rum vid lantbrukshögskolans
ekonomiska institution, och dör hade
man funnit, att det gamla materialet var
behäftat med vissa felaktigheter. I meddelandet
nämndes också, att några av
ledamöterna i typjordbrukskommittén
tillhörde kalkylsakkunniga. Och i slutet
av meddelandet säger man något som
jag tycker är riktigt rart, herr jordbruksminister:
»Kalkylsakkunniga kunde själva
icke bedöma effekten av de nu gjorda
korrigeringarna förrän omedelbart innan
kalkylen var färdig.» Ja, det var ju
sorgligt. Effekten av en minskad arbetskraftsvolym
kan jag bedöma på tio mils

Torsdagen den 13 december 1951.

Nr 35.

243

Svar på interpellation ang. redogörelse för de ändringar i grunderna för jordbruks

kalkylens uppgörande som nyligen införts, m. m.

avstånd. Kunde kalkylsakkunniga inte
bedöma den förrän omedelbart innan
kalkylen var färdig, då var det konstigt.
Men det kan ju hända, att det bara är
formuleringen som är dålig, så att det
inte är så mycket att fästa sig vid.

Dagen efter det att denna kommuniké
skickats ut kom det en ny, som talade
om, att den första var delvis felaktig.
Lantbrukshögskolans ekonomiska institution
hade inte haft med saken att göra.
(Man hade naturligtvis blivit arg uppe i
Uppsala och bett att beskyllningen skulle
dementeras.) Sedan snurrade uppgifterna
runt i pressen åtskilligt. Aftontidningen
talade om, att det var LO:s utredningsavdelning
som bearbetat materialet.
LO:s pressinformation dementerade
detta, varefter Arbetarbladet avslöjade
»bakgrunden till den famösa dementin
från LO:s pressinformation». Jag
skall inte mycket fästa mig vid detta,
men nog är det en upplysningsverksamhet
kring dessa mycket dunkla frågor,
som inte precis bidrar till att lägga sakerna
till rätta.

Jag skall sluta strax, herr talman, men
det är ytterligare ett par saker som jag
vill säga.

Inom 27-mannakommittén hade man
anledning att syssla litet med dessa frågor,
även om det direkta statistikarbetet
var anförtrott åt speciella delegationer.
Jag vet inte hur många gånger jag i debatterna
inom kommittén framhöll svårigheten
att verkligen få ett riktigt statistiskt
grepp om det mindre jordbruket.
Från bondeförbundets sida ville man
sänka basjordbrukets storlek från 10—
20 till 10—15 hektar. Jag brukar ju annars
vara med om småbrukarlinjerna,
men jag motsatte mig detta förslag av
två skäl, som finnas redovisade i en reservation
som jag avgav. Det ena var
svårigheten att redovisa arbetskraften
inom det mindre jordbruket och det
andra svårigheten att komma till riitta
med plusvarianterna, som skulle bli flera

och större, om man lade basjordbruket
för långt ned. Sedan skrev jag på följande
sätt: »Jag tror därför, att systemet
med en typjordbrukskalkyl i anslutning
till gruppen 10—20 hektar bör prövas.
En annan sak är att prissättningen
inte utan vidare kan få bliva ett direkt
resultat av denna kalkyl. Prissättningen
blir alltid till sist en bedömningsfråga,
varvid hänsyn får tagas både till typjordbrukskalkylen,
totalkalkylen, marknadsutvecklingen
och andra kända ekonomiska
förhållanden.»

Jag har alltjämt samma uppfattning.
Jag tror aldrig att man kan komma fram
till att prissättningen blir så att säga en
direkt automatisk följd av ett siffermaterial,
vilket det än är. Nu måste man
nog skarva en liten smula, och jag anmärker
inte i princip på att förre jordbruksministern
gjorde detta och på att
andra gjort det. Jag anser att det är nödvändigt
med kringsynthet och praktiska
överväganden i politiken, men det hela
blir alldeles ohållbart, om man inte håller
siffermaterialet — kalkylberäkningarna
— och de prispolitiska bedömningarna
ordentligt isär. Därför tror jag det
var riktigt som jag sade i min interpellation,
att man borde anförtro själva
det statistiska arbetet åt personer, som
inte ha ett dugg med prissättningen att
göra. Om det är 50 miljoner för mycket
eller för litet i förhållande till kalkylen
när man sätter priserna har ingen större
betydelse, tv det finns under alla förhållanden
osäkerhetsmarginaler. Men
tillåter man att de två linjerna flyta samman,
som jag tycker att man ibland har
gjort och vilken uppfattning jag här
försökt att visa bakgrunden till, så kan
det hela sluta med ett statistiskt och
principiellt mischmasch, som inte någon
människa kan ha förtroende för,
och det är det allra sämsta som kan inträffa
för jordbrukets vidkommande. Jag
tror därför att statsrådet bör tänka ytterligare
på denna sak och se efter vad

16* — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 95.

244

Nr 35.

Torsdagen den 13 december 1951.

Svar på interpellation ang. redogörelse för de ändringar i grunderna för jordbruks''

kalkylens uppgörande som nyligen införts, m. m.

som kan göras för att komma till rätta
med förhållandena. Efter vad som skett
tror jag inte att det går att komma ifrån
saken så pass enkelt som det förutsattes
överst på s. 11 i interpellationssvaret.

Jag skall, herr talman, inte trötta kammaren.
Jag hade tänkt nämna ett par,
tre exempel till, men de må vara. Det
jag redan sagt kanske räcker för att visa
bakgrunden till min ståndpunkt.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP: Herr talman!
Herr Svensson i Ljungskile började
med att säga att han var tacksam, och
jag tror att vi i så fall börja bli av
samma uppfattning. Jag trodde, efter
herr Svenssons uppträdande under den
sista tiden, att hans underkännande av
det som har hänt skulle vara oerhört
starkt. Jag får nu säga, att när man
kommer fram med kritik mot jordbrukskalkylen
eller mot jordbruksekonomiska
förhållanden över huvud taget,
så har jag för min del aldrig bedömt
detta såsom varande jordbruksfientligt.
Jag hör till dem som tro på
att kritiken har en uppgift att fylla, under
förutsättning att den föres fram på
ett sådant sätt, att man därigenom skapar
någonting och vinner någonting.
Den negativa kritiken tror jag inte alls
på, varifrån den än kommer.

Arbetskraftsvolymen är en sak, som
är väldigt svår att bedöma och komma
till rätta med. Och då är det klart att
allteftersom man försöker komma till
klarhet om den, är det inte så svårt
att i efterhand framföra kritik. Men
detta hör inte till det som är allra mest
skapande. Jag förstod dock av vad herr
Svensson sade, att även han anser att
det här rör sig om ting, som äro mycket
svåra att överblicka, då kunna vi vara
överens om det. Jag har anledning att
säga att jag tror, att de som haft med
denna sak att göra ha försökt att arbeta
så samvetsgrant som möjligt och att de

inte varit influerade av någon som helst
biavsikt.

Jag har med glädje konstaterat, att
herr Svensson säger att han inte vill se
på dessa problem partipolitiskt utan
jordbruksekonomiskt för att få fram en
riktig politik. Ja, är så förhållandet
med herr Svensson är jag tacksam. Det
är klart att man med kritisk blick skall
granska problemen. Det bör man göra,
och det gör jag också själv. Jag har
inte sagt att jag till alla delar kan godkänna
de beräkningar, som föreligga.
Det får jag ta ställning till när allting
är sluträknat och man har diskuterat
frågorna i jordbruksnämndens råd. Därefter
kommer saken att föras till regeringen,
och först då ämnar jag fatta
slutlig ståndpunkt till dessa frågor.

När det gäller bedömningen av de räkenskapsresultat,
som ha kommit fram,
kan jag inte underlåta att påpeka, att
herr Svensson vid något tillfälle sett
saken inte enbart ur jordbruksekonomisk
synpunkt utan fastmer ur partipolitisk
synpunkt. Jag vet inte om den
fråga, som framfördes i Expressen den
28 november under rubriken »Ett fel
som kom lägligt», är ställd såsom ett
jordbrukspolitiskt spörsmål eller såsom
ett partipolitiskt. Det kunde ju vara roligt
att få veta vilket och likaså att få
veta från vilket håll detta fel har begåtts
enligt herr Svenssons mening. Är
det från de tjänstemän, som ha sysslat
med saken och som jag anser ha handlat
under tjänstemannaansvar? Skulle
någon felbedömning ha begåtts från deras
sida, så har den enligt min mening
inte skett med vett och vilja. Eller har
herr Svensson möjligen riktat sin fråga
i Expressen till jordbruksministern? I
så fall är den ju av rätt allvarlig art.
Jag vill hoppas, både när det gäller
denna och andra frågor, att det inte
mer kommer att inträffa, att någon tycker
sig ha anledning att till regeringen
eller någon av dess ledamöter rikta en
sådan fråga, som har ställts.

Torsdagen den 13 december 1951.

Nr 35. 245

Svar på interpellation ang. redogörelse för de ändringar i grunderna för jordbruksr kalkylens

uppgörande som nyligen införts, m. m.

Beträffande de uttalanden, som min
företrädare i ämbetet gjort, har jag
inte anledning att närmare gå in i något
svaromål. Jag vet dock att det i
våras gjordes vissa undersökningar och
det framhölls i jordbruksnämndens
råd från lantarbetarhåll, att man där
var sysselsatt med en del undersökningar
rörande arbetskraftsvolymen inom
vissa jordbruk. Jag är övertygad om att
dessa problem äro så svåra att bedöma,
att även om man med synnerligen
kritisk blick försöker granska dem, kan
det nog ändå efteråt konstateras, att
man borde ha gått en annan väg. I varje
fall är det för mig angeläget att vi få
till stånd en fullt objektiv bedömning,
och i det avseendet vill jag medverka
till att man utnyttjar alla möjligheter
för att resultatet skall bli så riktigt som
möjligt.

Det har här sagts av herr Svensson i
Ljungskile att då det i olika lägen visar
sig svårt att få regleringen att gå ihop,
så skulle man ha olika ting i reserv att
kunna plocka fram. Så är inte förhållandet.
Det är klart att om man ser saken
olika från olika håll —• exempelvis
från konsumentsidan eller från producentsidan
kunna olika meningar göra
sig gällande. Men man har säkerligen
försökt uppnå rättvisa, varvid det i
vissa fall — kanske varje år — funnits
anledning att försöka öka en utgiftspost
eller minska en inkomstpost. Diskussioner
ha också pågått både i dagar
och jag kan nästan säga i veckor, där
man underhandlat för att söka åstadkomma
ett så gott resultat som möjligt.

Man har i år, som herr Svensson i
Ljungskile sade, rekommenderat att
skogen skulle tagas med i kalkylen —
herr Svensson tyckte att jag hade talat
om den saken alltför många gånger. Ja,
det kan jag hålla med honom om, men
tyvärr bär det varit herr Svensson närstående
intressen, som jämt och samt
behövt eu upplysning på detta område.
Huruvida herr Svensson i det fallet

hjälpt till att klarlägga förhållandena
eller skapa dimbildning, därom får herr
Svensson döma själv. För min del har
jag sagt att man kan inte ha skogen
med; det ligger inte alls så till. Och
det vet herr Svensson lika bra som jag.

När det gäller svårigheten att välja
mellan jordbruken på 10—15 och 15—-20 hektar till basjordbruk, så menar jag
att det ligger något i de synpunkter
som herr Svensson anför. Men det är
klart att antalet blir större, och vi få
då svårare att reda ut, om de uppgifter
vi få in äro korrekta. Även om vi i dag
inte kunna slutdiskutera dessa problem,
därför att beräkningarna inte föreligga,
så är ändock en hel del på jordbrukets
utgiftssida upptaget till debatt och
skall tagas upp till förnyat övervägande,
Jag hoppas att man då skall komma till
ett resultat efter objektiv bedömning,
som vi skola kunna komma överens om
som jag sade i mitt interpellationssvar
— återställa förtroendet för kalkylen.

Fn kalkyl är det och det kommer
aldrig att kunna bli fråga om någon
minutiös uträkning, utan det måste ske
ett visst bedömande. Detta gör att kalkylen
måste vara behäftad med fel och
brister, men jag tror ändå att det skulle
vara besvärligt att få fram ett instrument,
som säkrare kan redovisa jordbrukets
resultat än denna totalkalkyl.
Även typjordbrukskalkylen kommer att
vara behäftad med vissa felaktigheter.
Men att i dagens läge vara utan någon
beräkning över dessa ting tror jag för
min del inte går för sig. Vi behöva nog
även i fortsättningen ha ett instrument,
som klarar upp en del förhållanden rörande
jordbrukets inkomster och utgifter,
även om man som företagare inom
jordbruket mycket väl skulle kunna uttala
den önskan, att problemen borde
kunna klaras upp under betydligt friare
former.

Att önska är emellertid en sak, den
praktiska nödvändigheten en annan.
Därför få vi väl använda oss av kalky -

246 Nr 35.

Torsdagen den 13 december 1951.

Svar på interpellation ang. redogörelse för de ändringar i grunderna för jordbruks

kalkylens uppgörande som nyligen införts, m. m.

len men försöka hjälpas åt att få den
så behandlad, att det förtroende till
densamma, som i viss mån har hållit
på att svikta, kan återställas.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Det är naturligtvis
riktigt att man inte skall insinuera,
och det skulle vara i högsta grad
glädjande, om den press som står herr
Norup nära — för att nu använda samma
språkbruk som statsrådet — lärde
sig det. Men jag får säga att så mycket
insinuationer, som år ut och år in
skvalat genom krönikespalterna i bondeförbundspressen
angående min person,
finns det inte något motstycke till
i något liknande sammanhang. Men det
är naturligtvis ändå inte riktigt, om
jag insinuerar. Vad jag sade var detta:
»Kan det vara så, att man har lättare
att hitta fel i beräkningarna, när man
bär svårt att få kalkylen att gå ihop? I
höst hittade man ovanligt stora fel -—•
underskottet hotar ju att bli mycket
stort.» Ja, det finns verkligen skäl att
ställa denna inte enbart retoriska fråga,
och jag har givit bakgrunden till den
här i dag.

Jordbruksministern bedyrar att de
män som gjort upp beräkningarna
handlat efter allra bästa motiv och förmåga.
Ja, det förnekar jag inte. Men
vad vi fått är en personalunion och
andra slags unioner, en sammankoppling
av flera olika instanser, vilkas sammanlagda
verkan är sådan som jag här
försökt illustrera. Jag tror därför att
jordbruksministern verkligen har anledning
försöka göra om denna sak
och föra isär kalkylmaterialet, statistik
och prispolitiska bedömningsgrunder.

Det var framför allt där jag satte in
en fråga, men den svarade jordbruksministern
inte ett ord på. Vad som står
på s. 11 i detta interpellationssvar tycks
jordbruksministern vara fullständigt
nöjd med. Jag tycker det är barockt

med en sådan uppfattning: det är bara
litet »beklagligt» att man i fem år räknat
fel på bortåt 200 miljoner kronor
om året! Det är tydligt att man begått
grova misstag — kanske trots att man
gjort sitt allra bäsla, det förnekar jag
inte. Men man har gjort dem. Eller kan
jordbruksministern neka till det kanske? Så

säger statsrådet att det är inte på
det sättet, att man plockar fram olika
ting och stoppar in i kalkylen vid behov.
Men i detta riapper som vi fått i
dag nämner statsrådet exempel på ting,
som man kan plocka in på omkostnadssidan,
t. ex. arbetskostnader, som motvikt
emot det som nu faller bort. Hur
länge stod inte räntekostnaden på lut
med prispolitisk motivering? Man stoppade
inte in den i kalkylen, utan man
väntade tills det blev sådana politiska
förhållanden att man trodde sig kunna
honorera den.

Att med sådant material för ögonen,
som man själv känner utan och innan
—• eller åtminstone bör känna utan och
innan — stå och säga att här finns
ingenting, som man plockar hit eller dit,
det tycker jag man måste karakterisera
som ett felaktigt användande av svenska
språket.

Fröken VINGE: Herr talman! I det
invecklade komplexet av frågor kring
jordbrukskalkylen skall jag endast beröra
ett fundamentalt problem, nämligen
frågan om arbetskraftsvolymen och
frågan, huruvida uppgifterna därom
verkligen kunna hämtas ur räkenskapsresultaten.

Det framgår bl. a. av proposition nr
207, att dåvarande jordbruksministern
är medveten om att materialet inte är
representativt. Men inga undersökningar
ha gjorts om hur representativt det
är, om graden av missvisning. Jag vill
gärna stryka under: detta är ingen kritik
av alla de tjänstemän och olika ex -

Torsdagen den 13 december 1951.

Nr 35.

247

Svar på interpellation ang. redogörelse för de ändringar i grunderna för jordbruks kalkylens

uppgörande som nyligen införts, m. m.

perter, som sysslat med jordbrukskalkylen,
utan jag kritiserar endast denna
speciella sida av saken. Här fordras så
många olika slag av sakkunskap och det
förefaller mig som om denna speciella
expertis inte varit inkopplad på problemet.
Jag syftar alltså på den expertis,
som sysslar med frågan om urvalsmetoder.

Jag skall nu på grund av den långt
framskridna tiden inte närmare gå in
på vad jag syftar på. De av jordbruksministerns
rådgivare, som syssla med
dessa problem, förstå nog vad jag menar
när jag säger, att representativiteten
måste undersökas. Annars kan man inte
bygga säkra slutledningar på materialet.

Det gäller alltså själva urvalsmetoden,
urvalet av de brukningsdelar, från vilka
man hämtar uppgifter. I förbigående
vill jag påpeka, att min kritik givetvis
inte gäller professor Nannesson,
eftersom han valde ut dessa brukningsdelar
med ett helt annat syfte.
Vad jag kritiserar är att man använder
detta material för ett annat syfte än
det ursprungliga utan att undersöka,
om det är användbart för detta ändamål.

En annan fråga gäller på vad sätt
man skall skaffa in uppgifterna från
brukningsdelarna i fråga. Nu har jag
inte på de få dagar jag haft till mitt
förfogande kunnat få några säkrare
uppgifter, men det förefaller mig som
om man använt ett frågeformulär, där
det inte finns några kontrollfrågor. Om
en person inte fyllt i den kolumn som
avser arbetskraften, har man inte vetat
om detta berott på att han inte sysselsatt
någon arbetskraft eller bara försummat
att fylla i formuläret ordentligt.
Ilär hade antingen behövts kontrollfrågor
eller också en rundskrivelse,
där man tagit reda på hur det förhöll
sig.

Nu vill jag utan att bli för mångordig
bara omtala, att experter inom statistiska
centralbyrån ha ifrågasatt, om inte

just frågan om arbetskraftssituationen
vid olika stora jordbruk hörde till
de problem, som böra belysas med hjälp
av den intervjuorganisation, som man
nu håller på att bygga upp inom statistiska
centralbyrån. Jag skall inte ta upp
någon tid med att tala om vad dessa
särskilda intervjuare skola ha för utbildning
och kvalifikationer, men deras
åliggande är bl. a. att få en kontroll
på själva uppgifterna, huruvida
vederbörande över huvud taget har
sysselsatt arbetskraft men också i vilken
grad denna arbetskraft varit sysselsatt
just inom jordbruket. Detta är
ju särskilt väsentligt i de trakter av landet,
där arbetskraften delar sin tid mellan
jordbruk och skogsbruk, och det är
också i hög grad av intresse när det
gäller den kvinnliga arbetskraft, som
delar sin tid mellan husligt arbete och
jordbruk.

Vidare skulle jag i korthet endast
vilja stryka under att mångas erfarenhet
är, att bearbetningsmetoderna böra
undersökas. Framför allt är det ett
önskemål att felgränserna redovisas,
så att man vet inom vilka marginaler
man har att röra sig. Att förenkla metoderna
är inte det väsentliga, tror
jag, utan att göra dem tillfredsställande.

Det gläder mig att jordbruksministern
är på det klara med att när man
kritiserar någon detalj i jordbrukskalkylen
är detta inte ett utslag av jordbruksfientlighet
utan framkallat av en
önskan att få fram ett korrekt material.
Jag är övertygad om att detta
önskemål också delas av de berörda
jordbrukarna, som säkerligen önska att
man vid förhandlingarna vet, vad det
material är värt som man bygger sina
resonemang på. Jag lade märke till att
statsrådet Hedlund i går under debatten
i annat sammanhang sade, att
jordbrukarna inte vilja åka snålskjuts
på andra samhällsgruppers bekostnad.
Man vill säkerligen ha fram ett korrekt
underlag vid de förhandlingar man för.

248 Nr 35.

Torsdagen den 13 december 1951.

Svar på interpellation ang. redogörelse för de ändringar i grunderna för jordbruks''

kalkylens uppgörande som nyligen införts, m. m.

Men — som redan herr Svensson i
Ljungskile påpekat — jordbrukskalkylen
ar en sak och förhandlingarna om
prisuppgörelsen en helt annan sak.

Herr H^GGBLOM: Herr talman! Jag
skall inte säga många ord, men jag
tycker nog att det tema, som det no
slutpredikas över när vi hålla på att
avsluta denna höstriksdag, kunde ge
upphov till mindre vredgade uttryck än
de som nyss hördes från denna talarstol.
Jag tror att man från riksdagens
sida kan ha anledning iaktta en viss
självbesinning inför situationen.

Såvitt man är rätt underrättad beror
den tidigare felräkningen på behandlingen
av det ursprungliga materialet i
den institution, som haft med saken
att göra. I det sammanhanget ber jag få
erinra om att de personer som sysslat
därmed själva påmint om att de inte
varit utrustade med tillräcklig arbetskraft;
de ha gjort det genom lantbruksstyrelsen,
som är deras överordnade
myndighet.

I våras väcktes av herrar Nilsson i
Svalöv och Netzén en motion, som inte
var på något sätt partibetonad, om att
man skulle förse denna institution, som
tar hand om bokföringsmaterialet, med
erforderlig arbetskraft. Det gällde inga
stora belopp — 20 000 kronor, om jag
minns rätt — men riksdagen avvisade
förslaget med hänvisning till den ekonomiska
situationen. Jag tycker därför
att vi inte skola mäta skeppan full åt
dem, som härvidlag ha misslyckats i ett
tidigare skede. De ha själva erkänt att
de inte varit utrustade med tillräcklig
arbetskraft och vi ha inte givit dem
denna arbetskraft, och så har det gått
som det gått.

Jag tror inte det finns något underlag
för en sådan insinuation — om jag
får använda det ordet — att denna beräkning
tidigare har påverkats av något
samröre mellan dem, som behand -

lade ursprungsmaterialet, och dem, som
sedan skulle bedöma kalkylen. Här har
helt enkelt uppkommit ett fel och de
som begått det ha anmält, att de inte
haft tillräckligt med arbetskraft. Jag
hoppas att jordbruksministern, när han
tar hand om frågan om bidrag till bokföringsverksamheten
inom jordbruket,
använder den situation som inträffat
till att försöka lägga saken till rätta under
kommande år. Utskottet skrev för
övrigt mycket positivt om behovet av
bättre bearbetning men slutade med att
yrka bifall till Kungi. Maj:ts förslag.

Det är den ena saken, herr talman.
Den andra är diskussionen om detta
stora fel, och man har ju i tidningarna
läst om vad det skulle ha inneburit. I
Aftontidningen har man varit försiktig.
Man har sagt att kalkylmässigt beräknat
skulle felet ha betytt, att under
dessa år 700 miljoner kronor för mycket
tillförts jordbruket. Ja, det är detta
»kalkylmässigt beräknat», som räddar
tidningen från anklagelsen att ha givit
sig ut på osäker grund. Tidningar, som
representera andra partier, ha inte varit
lika försiktiga utan ha försökt göra
detta till någon mycket stor orättvisa,
som drabbat konsumenterna.

Redovisningen har emellertid skett
fullt öppet och utan någon påtryckning
utifrån: när de som sysslat med
kalkylens uppgörande upptäckt ett fel,
ha de ärligt vidgått det. Jag ber att få
understryka, herr talman, att vad som
dock icke kunnat rubbas är följande.

För det första att det regleringsår,
som slutade den sista augusti, för de
svenska konsumenterna betytt, att de
fingo livsmedel 400 miljoner kronor billigare
än om dessa livsmedel skulle ha
importerats. Detta förhållande påverkas
inte av kalkylen utan framgår av jämförelser
mellan priserna på importvaror
och priserna på hemmamarknaden.

För det andra står det kvar, att löneklyftan
mellan lantarbetare och industriarbetare
rör sig omkring en kro -

Torsdagen den 13 december 1951.

Nr 35. 249

Svar på interpellation ang. redogörelse för de ändringar i grunderna för jordbruks

kalkylens uppgörande som nyligen införts, m. m.

na per timme. Eftersom vi förut sagt att
detta innebär, att det svenska jordbruket
får en underersättning på ungefär
en miljard om året i förhållande till
en lika stor grupp industriarbetare, så
skulle den nu gjorda omräkningen av
kalkylen betyda, att vi få justera miljarden
till 910 miljoner kronor. Men när
det svenska jordbrukets arbetare ändå
i förhållande till industriens få finna
sig i en sådan löneklyfta tycker jag inte
att man behöver ta till så förskräckligt
stora bokstäver, därför att denna löneklyfta
inte var fullt en miljard kronor
utan stannade vid ett 90 miljoner kronor
lägre belopp.

Självklart är emellertid, att denna
justering av arbetskostnadsposten, så
pass kraftig som den är, vid bedömandet
av kalkylen för den kommande
prissättningen kommer att vara av
mycket stor betydelse. Man får räkna
med att i medeltal har arbetsvolymen
stigit med 3 procent i det svenska jordbruket;
det är medeltalet, vid somliga
jordbruk ligger det högre och vid andra
lägre. Man behöver emellertid inte leta
länge för att finna att vid de hundra
tusen småbruken, där man och hustru
äro enda arbetare på gården, har arbetsvolymen
inte minskat ett dugg. I
den mån det kan bli fråga om en prissättning
som minskar ersättningen till
dem, därför att de stora jordbruken
mekaniseras, kan det leda till mycket
stora orättvisor. Jag menar därför att
i och med att vi placera in denna arbetskraftspost,
på det sättet förstorad
och påverkad av rationaliseringsåtgärder,
som inte vidtagits inom alla brukningsdelar,
blir prisavvägningen en
mera ömtålig sak. Kostnadskalkylen
skall vara underlag för prissättningen
men inte användas som många tycks
tro så, att bara man fått en kalkyl kan
man koppla av förståndets fulla bruk.
Det verkar som om vi skulle ha ännu
större behov därav ju mera fulländad
kalkylen blir siffermässigt sett. Det är

inte säkert, att den därmed passar för
de mångskiftande förhållanden, som
råda inom jordbruket.

Jag har, herr talman, velat begagna
tillfället för att, för den händelse nionde
huvudtiteln ännu inte gått igenom
skärselden i kanslihuset, be jordbruksministern
att tänka på en upprustning
av den personal, som skall syssla med
bearbetningen av bokföringsmaterialet
från jordbruket.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag har för min del inte mycket
att tillägga.

Herr statsrådet var inne på frågan
om skogsinkomsterna och jordbrukskalkylen,
och jag snuddade litet vid
den frågan jag också. Statsrådet sade,
att huruvida herr Svensson hjälpt till
att skingra dimbildningen var en öppen
fråga. Det är en alldeles onödig fråga,
herr statsråd. Statsrådet satt på sin
plats under remissdebatten, då jag sade
ifrån så tydligt som det kan sägas, att
jag hade samma uppfattning som statsrådet
själv. Jag har aldrig yttrat ett ord
i tal eller skrift, som skulle kunna ge
anledning till misstolkning på den
punkten. Och vi skulle ju inte misstänkliggöra
något eller antyda något, som
det inte fanns grund för. Jag vet inte
om det stått någon gång i Dagens Nyheter,
att man skall räkna in skogsinkomsterna
i jordbrukskalkylen. Jag har
inte något klipp ur tidningen eller annat
minne av att det funnits någon antydan
eller klart uttalande i den riktningen.
Jag lämnar det därhän. Jag har
nämligen ingen anledning att uppträda
som advokat för Dagens Nyheter eller
någon annan tidning heller. Men så
mycket kan jag säga, att den saken har
i Dagens Nyheters artiklar inte alls
haft den roll, som man på bondeförbundssidan
velat påstå, så det kan ju
kanske vara skäl i att nyansera litet
grand.

250 Nr 35.

Torsdagen den 13 december 1951.

Svar på interpellation ang. redogörelse för de ändringar i grunderna för jordbruks kalkylens

uppgörande som nyligen införts, m. m.

Ja, så säger statsrådet, att vi kunna
nog inte få något bättre instrument än
detta. Det är möjligt att vi inte kunna
få det, men vi få göra det så bra som
möjligt, vara medvetna om att det är
ett tämligen bristfälligt instrument vi
ha — och dra de praktiska slutsatser
vi kunna.

Herr Hseggblom ansåg sig böra påpeka,
att det råder brist på arbetskraft.
Det är möjligt att så är, men jag har
svårt att tro att bristen på arbetskraft
skulle vara den egentliga orsaken till
den brist på bedömningsgrunder som
man här upptäckt. Att sedan hela det
prispolitiska resonemanget kan dras
upp och att det är en svår fråga är en
sak för sig. Herr Hseggblom gjorde precis
vad jag menade att man inte skulle
göra, nämligen blanda ihop kostnadskalkylen
och de prispolitiska resonemangen.

Vad sedan bokstävernas storlek angår
skall jag inte säga något därom.
Jag säger bara som gumman: »En får
väl vara som en är bledder.» Och så
får jag önska jordbruksministern och
alla andra en god jul.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP: Bara en liten
sak. Herr Svensson sade att jag alltför
lätt hade avfärdat hans kritik med vad
som står på s. 11 i interpellationssvaret.
Så är nog icke fallet. Jag får säga att
vi ha från jordbrukets sida under olika
år försökt få fram material och påvisa
hur förhållandena ligga till. I fråga om
t. ex. räntan ha vi hållit på två, tre år
med att framföra våra synpunkter, innan
vi fingo förståelse för dem. Men
från och med i fjol fingo vi i alla fall
in detta i kalkylen. Det är också en del
andra saker som jag påvisat och som
man funnit riktiga. Men renodlar man
detta och gör kalkylen sådan som herr
Svensson vill ha den, blir också prisavvägningen
en annan. Det är lättare sagt

än gjort. Jag sade i mitt förra anförande,
att här stå konsument- och producentintressena
mot varandra. Det är
också naturligt att så är förhållandet.
Här gäller det bara att söka komma
fram till en så rättvis avvägning som
möjligt.

När det sedan gäller fröken Vinge
vill jag säga, att det är dock ett ganska
vittomfattande material som vi bygga
på. Lantbruksstyrelsen har insamlat
uppgifter genom hushållningssällskapen,
där man inom varje hushållningssällskaps
område har mellan 50 och
100 gårdar som lämna uppgift. Vederbörande
skola föra dagliga anteckningar,
hur många timmar både de själva
och andra arbeta, och när dessa uppgifter
inlämnats skola de bli föremål
för justering. Denna justering innebär
bl. a. en maximering, olika för olika
tider. Det är klart att här behöver man
gå till grunden. Jag sade ju tidigare,
att här rör det sig om ett så oerhört
stort material, där bara en liten felbedömning
kan få väldiga verkningar.
Men enligt min mening får man försöka
åstadkomma en ännu noggrannare redovisning
än vad man gjort tidigare, så
att man kan komma till det allra bästa
resultat.

Fröken VINGE: Bara en ytterst kort
replik till herr statsrådet. Jag vill bara
hemställa, att statsrådet låter experter
på urvalsundersökningar vara med och
diskutera detta problem. Det skulle
mycket väl kunna tänkas, att man kunde
nöja sig med ett betydligt mindre
urval av gårdar och ändå få fram bättre
resultat. Huruvida det är fallet eller
icke kan man ej veta utan en undersökning
av problemet. Jag vill bara
hemställa till statsrådet att låta undersöka
detta.

Härmed förklarades överläggningen
slutad.

Torsdagen den 13 december 1951.

Nr 35. 251

§ 9-

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 387, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av § 2 förordningen
den 3 augusti 1929 (nr 256) om
Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar,
m. in.; och

nr 388, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 8 juni 1951
(nr 388) med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 10.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till Sveriges riksdags beslut
under riksdagens vår- och höstsessioner
1951.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

§ 12.

Höstsessionens avslutning.

Herr TALMANNEN yttrade: Mina damer
och herrar! Vårt arbete under vårsessionen
gick som vanligt. De flesta
spörsmål löstes i gott samförstånd, men
i vissa ekonomiska frågor, som avgjordes
genom gemensam votering, kommo
besluten till stånd med knapp majoritet.

Efter den nya regeringskoalitionens
tillkomst, varigenom den politiska bilden
förändrades, kom höstriksdagen att
ägnas ett särskilt intresse. De propositioner,
som regeringen framlade den 26
oktober, ha varit föremål för stor uppmärksamhet
i de förda remissdebatterna
och likaså vid behandlingen i kamrarna.
Genom att meningarna redan
från början varit delade har en nog -

Höstsessionens avslutning.

grann prövning av de aktuella frågorna
förekommit.

Då vi nu åtskiljas, riktar jag ett varmt
tack till eder alla för den välvilja, det
överseende och det förtroende som
kommit oss i presidiet till del. Och så
tillönskar jag eder alla en god jul.

Ordet lämnades på begäran till herr
HEDLUND i Östersund, som anförde:
Herr talman! För några ögonblick har
ålderspresidentvärdigheten ramlat på
mig. Det är mig en ära att taga till orda
för att till Eder, herr talman, få överbringa
kammarens hjärtliga tack för den
oväld och skicklighet, varmed Ni lett
årets liksom tidigare många års förhandlingar
i kammaren.

Den talman kommer säkerligen att
misslyckas, som icke besitter de förutsättningar
för talmanskapet, som Ni besitter:
oväld och skicklighet. Ämbetet
är krävande; därom äro vi kammarledamöter
mycket övertygade. Många
gånger beklaga vi den arbetsbörda, som
trycker Eder. Ni sitter i stolen; vi kunna
gå ut och röra oss. Ni har dock
med oväld och tålamod under alla dessa
år och icke minst i år behållit balansen.
Oväld och fördragsamhet ha andats
ifrån Eder.

Jag uttalar utan tvivel alla kammarens
ledamöters innersta känslor, då
jag säger: Ni har på ett hedervärt sätt
skött talmanskapet i år och alla föregående
år. Fördragsamhet och tålamod
har Ni icke minst lagt i dagen de två
arbetstyngda plenidagarna och skickligheten
kom till heders, då vi nästan
en och en halv timme i följd voterade.

Kammaren tackar och önskar Eder
en god jul och ett gott nytt år.

Herr talmannen förklarade härefter
höstsessionen vid innevarande års riksdag
avslutad, varefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 4.38 em.

In fidem
Gunnar Iiritth.

252

Nr 35.

Torsdagen den 20 december 1951.

Torsdagen den 20 december.

Kl. 11 f. m.

Jämlikt bestämmelse i § 5 riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit
vederbörligen utfärdat därom, att justering
av de kammarens protokoll, som
vid höstsessionens slut återstode ojusterade,
komme att denna dag kl. 11 fm.
försiggå i kammarens justeringsrum;
och tillstädeskommo därvid följande ledamöter: -

Herr Olsson i Gävle och
» Holm.

Protokollen för den 8, den 11, den
12 och den 13 innevarande december
upplästes för justering och blevo av
kammarens tillstädesvarande ledamöter
godkända.

In fidem
Gunnar Britth.

Iduns tryckeri, Esselte AB. Stockholm 1951

116979