1951 ANDRA KAMMAREN Nr 34 (Riksdagens protokoll 1951:34)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1951 ANDRA KAMMAREN Nr 34

1—5 december.

Debatter m. m.

Tisdagen den 4 december.

Sid.

Justering av protokollen för den 27 och den 28 november ........ 5

Interpellation av herr Gustafsson i Borås ang. kristendomsundervisningen
vid läroverken enligt den timplan, som nu uppgöres för den
nya provisoriska gymnasieorganisationen .................... 5

Onsdagen den 5 december fm.

Svar på interpellation av herr Nilsson i Bästekille ang. kostnaderna
för återtransport av rymlingar från ungdomsvårdsanstalter, m. m. 8

Fortsatt stöd åt lin- och hampodlingenm. m..................... 11

Svenska fältsjukhuset i Korea .............................. 12

Motion ang. forskning rörande våra inhemska bränsle tillgångar .... 12

Löneförbättring för befattningshavare, vilka varit partiellt arbetsföra 15

Arbetsvärdering för statsanställda ............................ 16

Motion om återbäring till Lifaco AB av erlagd varuskatt.......... 24

Materielbeställningar för försvaret:

Marinen: Fartygsbyggnader................................ 56

Motioner ang. behovet av kvinnlig arbetskraft inom totalförsvarets

olika grenar in. in....................................... 61

Anslag till avskrivning av nya kapitalinvesteringar .............. 68

Lönerevision för sjukvårdspersonal............................ 69

Interpellation av herr Svensson i Ljungskile ang. redogörelse för de
ändringar i grunderna för jordbrukskalkylens uppgörande som nyligen
införts, m. m......................................... 74

Onsdagen den 5 december ein.

Lönerevision för sjukvårdspersonal (Forts.) .................... 76

Avlöningsbestämmelser för riksdagens tjänstemän................ 92

1—■Andra kammarens protokoll 1951. Nr .‘14.

Nr 34.

Innehåll.

Sid.

Livsmedelsstadga ........................................ 94

Stödlån till jordbrukare i anledning av svartrostskador m. m ...... 100

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 5 december fm.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 47, ang. grunderna för fortsatt stöd åt

lin- och hampodlingen m. m............................... 11

Sammansatta konstitutions- och bankoulskottels utlåtande nr 1, ang.

snabbare publicering av riksdagens protokoll ................ 12

Statsutskottets utlåtande nr 196, ang. täckning av kostnaderna för fortsatt
verksamhet av det svenska fältsjukhuset i Korea ........ 12

— nr 197, ang. utredning av frågan om en fond för möjliggörande av

forskning rörande våra inhemska bränsletillgångar............ 12

— nr 198, ang. rätt för Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag till viss

malmbrytning m. m........................’............. 15

— nr 199, ang. förbättrade löneförmåner i vissa fall för befattningshavare,
vilka varit partiellt arbetsföra...................... 15

— nr 200, ang. pension åt författarinnan fru Amelie Posse och förhöjd

pension åt sekreteraren vid Uppsala universitet Carl Häggquist.. 16

— nr 201, ang. möjligheten att vid inplacering av de statligt anställda

i det statliga lönesystemet tillämpa en systematisk metod för arbetsvärdering
m. m .................................... 16

— nr 202, ang. återbäring till Lifaco Aktiebolag av till statsverket er lagd

varuskatt ........................................ 24

—- nr 203, ang. ändrad förläggning av arméns jägarskola.......... 55

— nr 204, ang. vissa materielbeställningar för försvaret .......... 56

— nr 205, ang. behovet av kvinnlig arbetskraft inom totalförsvarets

olika grenar m. m....................................... 61

— nr 206, ang. anslag å tilläggsstat 1 till riksstaten för budgetåret

1951/52 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar .......... 68

Onsdagen den 5 december em.

Statsutskottets utlåtande nr 207, ang. ändrad lönegradsplacering för viss
vård- och ekonomipersonal m. m. samt vissa uppsyningsmän och
föreståndarinnor vid statens sinnessjukhus m. fl............... 69

Bankoutskottets utlåtande nr 37, ang. avlöningsbestämmelser för hos

riksdagen tillfälligt anställda tjänstemän.................... 92

— nr 38, ang. uppförande vid Tumba bruk av en byggnad för sedel förstöringskontoret.

..................................... 93

Andra lagutskottets utlåtande nr 34, ang. förslag till livsmedelsstadga

m. m................................................. 94

Jordbruksutskottets utlåtande nr 48, ang. effektivisering av arbetet med

att förstärka ofullständiga jordbruk med skogsmark .......... 100

— nr 49, ang. ändring i grunderna för tilläggsbidrag till vissa statsunderstödda
torrläggningsföretag.......................... 100

— nr 50, ang. utlämnande av stödlån till jordbrukare i anledning av

svartrostskador på vete av 1951 års skörd m. m............... 100

Lördagen den 1 december 1951.

Nr 34.

Lördagen den 1 december.

Kl. 2 em.

På grund av förfall för sekreteraren
tjänstgjorde undertecknad, jämlikt herr
talmannens förordnande, vid protokollet.

§ 1.

Justerades protokollet för den 24
nästlidna november.

§ 2.

Till bordläggning anmäldes:
sammansatta konstitutions- och bankoutskottets
utlåtande nr 1, i anledning
av fullmäktiges i riksgäldskontoret
framställning om snabbare publicering
av riksdagens protokoll;
statsutskottets utlåtanden:
nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckning av kostnaderna
för fortsatt verksamhet av det
svenska fältsjukhuset i Korea;

nr 197, i anledning av väckt motion
om utredning av frågan om en fond
för möjliggörande av forskning rörande
våra inhemska bränsletillgångar;

nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj :t att tillerkänna Luossavaara-Kiirunavaara
Aktiebolag rätt till
viss malmbrytning utöver i gällande
malmavtal medgivna kvantiteter m. m.;

nr 199, i anledning av väckta motioner
om utredning av frågan om förbättrade
löneförmåner i vissa fall för befattningshavare,
vilka varit partiellt arbetsföra; nr

200, i anledning av motionsvis
gjorda framställningar avseende dels
pension åt författarinnan fru Amelie
Posse, dels förhöjd pension åt sekreteraren
vid Uppsala universitet Carl
Häggquist;

nr 201, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande möjligheten

att vid inplacering av de statligt anställda
i det statliga lönesystemet tilllämpa
en systematisk metod för arbetsvärdering
in. in.;

nr 202, i anledning av väckta motioner
om återbäring till Lifaco Aktiebolag
av till statsverket erlagd varuskatt;

nr 203, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om ändrad förläggning av
arméns jägarskola jämte i ämnet väckt
motion;

nr 204, i anledning av Kungl. Maj.ds
proposition angående vissa materielbeställningar
för försvaret jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 205, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande behovet av
kvinnlig arbetskraft inom totalförsvarets
olika grenar m. m.;

nr 206, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1951/
52 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;
och

nr 207, i anledning av Kungl. Maj ds
propositioner angående ändrad lönegradsplacering
för viss vård- och eko1
nomipersonal m. m. samt vissa uppsyningsmän
och föreståndarinnor vid statens
sinnessjukhus m. fl. jämte i dessa
ämnen väckta motioner;
bankoutskottets utlåtanden:
nr 37, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning med förslag
till avlöningsbestämmelser för hos
riksdagen tillfälligt anställda tjänstemän
jämte i ämnet väckta motioner; och
nr 38, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning angående uppförande
vid Tumba bruk av en byggnad
för scdelförstöringskontoret;

andra lagutskottets utlåtande nr 34, i
anledning av dels Kungl. Maj ds proposition
med förslag till livsmedelsstadga

Nr 34.

Lördagen den 1 december 1951.

m. m., såvitt propositionen hänvisats till
lagutskott, dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden;
nr 48, med anledning av väckta motioner
om effektivisering av arbetet med
att förstärka ofullständiga jordbruk
med skogsmark;

nr 49, med anledning av väckta motioner
om ändring i grunderna för tillläggsbidrag
till vissa statsunderstödda
torrläggningsföretag, och

nr 50, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utlämnande av
stödlån till jordbrukare i anledning av
svartrostskador på vete av 1951 års
skörd m. in. jämte i ämnet väckta motioner.

§ 3.

Anmäldes, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 231, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 8 juni
1951 (388) med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning tillställts
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 4.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:
nr 362, i anledning av väckta motioner
om inrättande av ett organ med

parlamentarisk anknytning för kontinuerliga
överläggningar i försvarsfrågorna; nr

363, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
I för hudgetåret 1951/52 till främjande
av bostadsförsörjningen m. in.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 364, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
viss vattenfallsstyrelsen tillhörig fastighet; nr

365, i anledning av väckta motioner
om en allsidig utredning rörande
de statliga företagsformerna; och

nr 366, i anledning av väckta motioner
om ändrad lönetursberäkning för
viss personal, som i samband med förstatligande
av enskilda järnvägar övergått
eller övergår i statens järnvägars
tjänst; samt

från jordbruksutskottet:
nr 358, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående rörlig kredit åt
Svenska spannmålsaktiebolaget; och
nr 359, i anledning av väckta motioner
angående utredning om statens stöd
åt växt- och fruktträdsförädlingen m. m.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.03 em.

In fidem
Per Bergsten.

Tisdagen den 4 december 1951.

Nr 34.

Tisdagen den 4 december.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justering'' av protokollen för den 27 och
den 28 november.

Upplästes för justering kammarens
protokoll för den 27 och den 28 nästlidna
november. Därvid yttrade

Herr WIKLUND i Stockholm: Herr talman!
Jag finner anledning att i samband
med justeringen av kammarens
protokoll för onsdagen den 28 november
få till protokollet antecknat att voteringssignalen
i korridoren utanför
tredje lagutskottets lokaler bevisligen
inte fungerade, då kammaren skulle
votera om bankoutskottets utlåtande, nr
36, med anledning av förslaget om särskild
räntercgleringslag. Jag befann
mig vid voteringstillfället i ett av rummen
vid denna korridor, i vilket signalen
i normala fall enligt tidigare erfarenhet
tydligt kan höras, och blev på
grund av felet inte kallad till voteringen.
Hade jag varit närvarande vid
denna, hade jag röstat för avslag på
den i ärendet framlagda propositionen.

Vidare anfördes ej. De upplästa protokollen
godkändes.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet liggande
proposition nr 231, med förslag
till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen
den 8 juni 1951 (388) med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter sammansatta
konstitutions- och bankoutskottets
utlåtande nr 1, statsutskottets

utlåtanden nr 196—207, bankoutskottets
utlåtanden nr 37 och 38, andra lagutskottets
utlåtande nr 34 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 48—50.

§ 4.

Interpellation ang. kristendomsundervisningen
vid läroverken enligt den timplan,
som nu uppgöres för den nya provisoriska
gymnasieorganisationen.

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAFSSON i Borås, som anförde:
Herr talman! Kungl. skolöverstyrelsen
har uppgjort ett förslag till ny
provisorisk gymnasieorganisation. Förslagets
förtjänster på skilda områden
äro värda allt beröm, såsom t. ex. inrättandet
av en s. k. »allmän linje», men
det erbjuder jämväl i övrigt många förändringar,
bl. a. i fråga om kristendomskunskapens
ställning på schemat.
Proportionen har med den nya tim- och
kursplanen på latinlinjen blivit rimligare.
Kursplanen synes syfta till att
stärka bibelkunskapen, som fått ökat
utrymme.

Genom den omflyttning, som ägt rum
inom timplanen, har sista ringen å
samtliga linjer fått två timmar i stället
för, som under en följd av år, endast
en timme. Detta bör noteras som en
kvalitativ vinst men innebär dock inte
någon kvantitativ förbättring. Ett gammalt
önskemål hos kristendomslärarna
har dock därigenom blivit tillgodosett.
För latingymnasiets del blir alltså timantalet
oförändrat, och den nya allmänna
linjen får samma kristendomsundervisning
som latinlinjen. Det pris,
som man får betala för denna kvalitativa
vinst, är dock rätt högt, eniir det i
realiteten kommer att betyda en viss

Nr 34.

Tisdagen den 4 december 1951.

Interpellation ang. kristendomsundervisningen vid läroverken enligt den timplan
som nu uppgöres för den nya provisoriska gymnasieorganisationen.

minskning av kristendomsämnets timmar,
enär skrivningar och examen taga
bort mer tid i högsta ringen än på lägre
stadier.

Vad som nu emellertid vållat stor oro
såväl bland kristendomslärare vid läroverken
som bland stora skaror hos vårt
folk är kristendomsämnets försämrade
ställning i det kommande realgymnasiet.
Sedan länge har ämnet i den högre
skolan fått vidkännas kraftig reducering.
Både före och efter den stora skolreformen
år 1905 lästes kristendom tre
timmar i de lägre klasserna i realskolan
och i den övriga realskolan och i
hela gymnasiet två timmar i veckan.
Reformen 1928 gjorde kristendomen till
ett tvåtimmarsämne i hela realskolan
och alla gymnasieringar. Redan 1933
ströks emellertid en timme i högsta
ringen på såväl det treåriga gymnasiet
som på det fyraåriga. Samtidigt slopades
kristendomsämnet som förhörsämne
i studentexamen. Förändringarna voro
ett radikalt ingrepp i kristendomsämnets
ställning i den högre skolan.

Genom ett kungl. brev 1950 skars ytterligare
en timme bort. Denna gång
drabbades tredje klassen av den femåriga
realskolan och andra klassen av
den fyraåriga. Under studietiden fram
till studentexamen har ämnet således
två gånger blivit ett entimmesämne med
alla de pedagogiska svårigheter, som
äro förknippade därmed —• framhålles
det från sakkunnigt håll. En timme per
vecka betraktas inom liirarkretsar som
ett oting och säges omöjliggöra en effektiv
undervisning. Allmänna lov, idrottsdagar,
skrivningar etc. göra, att även
denna timme kan falla bort. Vill det sig
illa, kan det dröja tre veckor mellan
tvenne lektioner.

Det som på många håll i vårt land
väckt så stor uppmärksamhet, att även
offentliga opinionsmöten börjat anordnas,
är likväl det förhållandet, att skolöverstyrelsens
förslag syftar till att helt
nedlägga kristendomsämnet i näst hög -

sta ringen av det blivande realgymnasiet.

Därmed reduceras totala antalet undervisningstimmar
per vecka på den
fyraåriga linjen från 7 timmar till 5
och på den treåriga linjen från 5 timmar
till 3.

Motiveringen för att just kristendomsämnet
får finna sig i att bli undanträngt
är ämnesträngseln på schemat.
De argument, som man framför, äro allvarliga
nog, men man undrar: Varför
skall ett och samma ämne gång efter
annan få kompensera vad andra kräva
av utrymme? Även om andra ämnen också
fått maka åt sig, synes likväl kristendomsämnet
främst ha kommit i blickfältet,
när man kämpat om utrymme.
Att skolan skall skickliggöra för kommande
livsuppgifter, göra människan
effektiv, får inte betyda bara, att hon
skall bli tekniskt kunnig, utan att hon
jämväl hör äga en god människokunskap,
en fast livsgrund, normer för en
sund livsföring och insikt i livsåskådningsfrågor.
Här har kristendomen sin
givna plats och betydelse. Detta synes
även ha varit skolkommissionens uppfattning.
»Kristendomsämnet bör mer
än de flesta andra ämnen kunna vara
instrumentet för den personlighetsdaning,
som är skolans väsentligaste uppgift»,
skrev 1946 års skolkommission,
och Kungl. Maj:t och riksdag ha accepterat
denna syn. Kommissionen fortsatte:
»Undervisningen i detta ämne bör
ge eleverna möjlighet att på grund av
sakliga upplysningar och gedigen kunskap
om religionens värld, på grund av
insikt om frågornas allvar och livsavgörande
betydelse och på grund av egna
erfarenheter och egen läggning bygga
upp en personlig livsåskådning.»

Man har svårt att frigöra sig från den
frågan: Kan kristendomsämnet som personlighetsdanande
faktor komma till sin
rätt om timantalet beskäres på sätt som
det här är fråga om? Innebär inte reduceringen
av kristendomsundervis -

Tisdagen den 4 december 1951.

Nr 34.

Interpellation ang. kristendomsundervisningen vid läroverken enligt den timplan,
som nu uppgöres för den nya provisoriska gymnasieorganisationen.

ningen, att strävan efter en bredare och
djupare personlighetsdaning ställes i
bakgrunden?

Med anledning av det sagda anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet få rikta
följande fråga:

Anser sig herr statsrådet kunna medverka
till att kristendomsundervisningen
vid läroverken icke minskas i
den timplan, som nu uppgöres för den
nya provisoriska gymnasieorganisationen? Denna

anhållan bordlädes.

§ 5.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 367, till Konungen i anledning av
dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om räntereglering in. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

§ 6.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar och läkarintyg:

Till Riksdagens andra kammare,

Stockholm.

På grund av sjukdom får jag härmed
anhålla om ledighet från riksdagsgöromålen
tills vidare. Läkarintyg bifogas.

Göteborg den 3 december 1951.

S. Gustafson.

Det vid denna ansökan fogade läkarintyget
var av följande lydelse:

Härmed intygas att bankkamrer Sven
Gustafson är sjukskriven fr. o. m. den
2/12-51 under en vecka framåt under
diagnos Angina tonsiliaris.

Göteborg den 2/12-51.

A. Fjellman
Leg. läkare.

Till Riksdagens andra kammare,
Stockholm.

I och för deltagande i Europarådets
församling i Strasbourg anhåller jag
härmed vördsamt om befrielse från
riksdagsgöromålen under tiden fr. o. m.
söndagen den 2 december t. o. in. söndagen
den 9 december.

Stockholm den 30 november 1951.

Bertil Ohlin.

Med bifajl till de gjorda ansökningarna
beviljade kammaren herrar Gustafson
i Göteborg och Ohlin ledighet
från riksdagsgöromålen från och med
den 2 innevarande december, herr Gustafson
i Göteborg tills vidare och herr
Ohlin till och med den 9 december.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.08 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Onsdagen den 5 december.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Svar på interpellation ang. kostnaderna
för återtransport av rymlingar från ungdomsvårdsanstalter,
m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som anförde: Herr
talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation har
ledamoten herr Nilsson i Bästekille
frågat mig dels huruvida jag kan lämna
kammaren uppgift om de sammanlagda
kostnaderna för återtransporter av
rymlingar från ungdomsvårdsanstalter
och dels vilka åtgärder, som övervägas
inom socialdepartementet för att minska
rymlingsfrekvensen vid skol- och
yrkeshemmen. Båda frågorna synas avse
ungdomsvårdsskolorna.

Interpellanten gör gällande att rymningsfrekvensen
vid ungdomsvårdsskolorna
är i ständigt stigande. Det äf
riktigt, att det totala antalet rymningar
under de senaste åren stigit. Med bortseende
från den för psykopatiska flickor
avsedda skolan Skarvik-Tallåsen,
för vilken uppgifter icke kunnat erhållas
rörande tiden före år 1950, uppgick
antalet rymningstillfällen vid ungdomsvårdsskolorna
under åren 1948—
1950 och de tre första kvartalen av
innevarande år till respektive 524, 457,
502 och 430. Till rymningssiffrorna för
åren 1950 och 1951 måste läggas antalet
rymningar vid Skarvik-Tallåsen,
112 resp. 218, vilket ökar dessa siffror
till 674 och 648. Rymningsstatistiken
visar en nedåtgående tendens beträffande
de manliga eleverna. Under de

tre första kvartalen av år 1951 förekommo
282 rymningar av manliga elever,
vilket i händelse av fortsatt utveckling
efter samma linjer leder till
en betydligt lägre rymningssiffra för
i år än under de föregående tre åren.
Jag har velat framhålla detta därför
att den allmänna debatten om rymningsproblemen
hittills i övervägande
grad koncentrerats på pojkarnas rymningar
och deras framfart i samhället.
Däremot har rymningsfrekvensen bland
flickorna ökat, ett förhållande som
även interpellanten synes ha fäst sig
vid. Av 159 respektive 366 rymningar,
vilka flickor under år 1950 och de tre
första kvartalen 1951 gjort sig skyldiga
till, hänföra sig, som jag nyss nämnt,
112 resp. 218 till Skarvik-Tallåsen. Speciella
förhållanden ha spelat in vid
denna skola. Skarvik-Tallåsen, som är
avsedd för ett anstaltsbesvärligt och i
psykiskt avseende starkt skadat klientel,
har under åren 1950 och 1951
haft stora personella och organisatoriska
svårigheter att kämpa med. Sålunda
ha flera ombyten å chefsbefattningen
skett under nämnda tidrymd,
och vakanser och täta ombyten av övrig
personal ha varit vanliga. Under de
senaste månaderna har dock antalet
rymningar från denna skola gått ned
kraftigt. Jag vill i detta sammanhang
dessutom framhålla, att skolan SkarvikTallåsen
under innevarande budgetår
skall nedläggas och klientelet överföras
till en skola i örkelljungatrakten. Härigenom
vinnes det sedan länge eftersträvade
målet att få bort flickskolan
ifrån det störande grannskapet till den
närbelägna Lövstaanstalten med dess
besvärliga pojkklientel. Det finns så -

Onsdagen den 5 december 1951 fm. Nr 34. 9

kostnaderna för återtransport av rymlingar från ung -

Svar på interpellation ang.
domsvårdsanstalter, m. m.

lunda goda grunder för ett antagande
att lugnare förhållanden äro på väg
även beträffande de kvinnliga eleverna.

Jag övergår nu till de av interpellanten
ställda frågorna.

Vad först beträffar frågan om kostnaderna
för återtransporter av rymlingar
vill jag framhålla, att det är ett
synnerligen omfattande arbete att skaffa
fram tillförlitliga uppgifter härom.
Länsstyrelserna, som utbetala ifrågavarande
ersättningar till polisen, föra
nämligen ingen statistik över dessa
kostnader. Jag kan emellertid nämna,
att kostnaderna härför under tredje
kvartalet 1951 i städerna Stockholm,
Göteborg och Malmö samt Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Jönköpings, Kalmar,
Blekinge och Västmanlands län,
varifrån uppgifter kunnat erhållas,
uppgingo till ca 17 500 kronor. Det bör
dock observeras, att uppgifterna hänföra
sig till de månader av året, då
rymningar äro särskilt ofta förekommande.
Skolornas egna kostnader för
återtransporter av rymlingar äro förhållandevis
ringa; de uppgå genomsnittligt
till ett par tre tusen kronor
per år.

Vad beträffar frågan om åtgärder i
syfte att minska rymningsfrekvensen
vill jag erinra, att denna fråga utförligt
behandlades vid 1950 års riksdag.
Min företrädare i ämbetet uttalade därvid
sin övertygelse om att allmänna förbättringar
inom ramen för den vid
ungdomsvårdsskolorna tillämpade principen
om öppen vård skulle komma
att reducera rymningsproblemet. Hela
problemkomplexet hänsköts till en
grundlig undersökning genom den för
ändamålet särskilt tillsatta ungdomsvårdsskoleutredningen.
Denna har under
höstens lopp avgivit ett antal separata
förslag. Bl. a. har utredningen
föreslagit, att en av de för manliga
elever avsedda ungdomsvårdsskolorna,
Sundbo yrkesskola i trakten av Västunfors,
skall omorganiseras i syfte att

sätta skolan i stånd att lämna särskilt
besvärliga normalbegåvade manliga elever,
som omhändertagits mellan 15 och
18 års ålder, effektivare vård än som
hittills erhållits inom organisationen.
Ett på grundval av utredningens material
utarbetat förslag kommer att föreläggas
1952 års riksdag.

Härpå yttrade

Herr NILSSON i Bästekille: Herr talman!
Jag vill först framföra ett tack till
socialminister Sträng för hans vänlighet
att svara på denna interpellation.
Jag kanske redan från början bör säga
ifrån, att jag främst tackar för hans
löfte att man redan till nästa års riksdag
skall kunna få fram ett förslag i
denna som jag tycker mycket viktiga
fråga.

När jag nu ändå framställt denna
interpellation, tycker jag, att det inte
vore ur vägen att här något närmare
behandla den fråga jag berört i min
interpellation. Statsrådet meddelade, att
rymningarna från de ifrågavarande anstalterna
under åren 1948—1950 hade
minskat beträffande pojkklientelet men
ökat beträffande flickorna. När . man
sammanställer siffror rörande rymningsfrekvensen
under 1950 med motsvarande
siffror för de tre första kvartalen
1951, visar detta klart och tydligt
det resultatet, att antalet rymningar i år
kommer att hli större än i fjol.

Kostnaderna för dessa återtransporter
av rymlingar uppgå enligt min uppfattning
till ingalunda blygsamma belopp.
De siffror, som statsrådet lämnade i det
avseendet, visa att beträffande de tre
största städerna och vissa län ha under
det tredje kvartalet i år utbetalats sammanlagt
17 500 kronor. Om vi slå samman
dessa kostnader, som således avsågo
endast ett kvartal, till belopp för
samtliga kvartal, visar det sig att det
går åt en hel del pengar för dessa återtransporter.
Därtill kommer, att det

It)

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Svar på interpellation ang. kostnaderna
domsvårdsanstalter, m. m.

egentligen är endast vissa individer, som
draga de största kostnaderna. Det har
sagts, att man på skolan Skarvik-Tallåsen
har att göra med ett särskilt besvärligt
klientel. Det rör sig om problembarn,
problempojkar, problemflickor
eller vad man nu skall kalla dem för.

Jag har här i min hand ett rättegångsreferat
av så sent datum som den 30
oktober i år, återgivet i en av Stockholms
tidningar. Referatet behandlar polisens
problemflicka nr 1. Det gäller en flickunge,
som är bara nätt och jämnt sexton
år fyllda. Hennes framfart har varit så
våldsam att inte många ungdomar —
och väl är ju det — varit hennes like.
Då denna flicka greps, gjorde hon våldsamt
motstånd, och man var tvungen
att sätta handbojor på henne för att få
henne lugn. Nu senast har hon på Drottninggatan
försökt fritaga en anhållen
manlig vän och därvid misshandlat
poliskonstaplar. Tålamodet tröt till sist
hos åklagarmyndigheten och hon häktades.
I augusti i år hade hon fått åtalseftergift
för missfirmelse, våldsamt motstånd
och fylleri i ett flertal fall, men
ändå hade hon fortsatt att bråka. Vid
skolan Skarvik-Tallåsen har hon spelat
rollep av ledarinna. Hon har ofta terroriserat
sina kamrater, som fått bjuda
henne kaffe på sängen eller bädda åt
henne. Rektor Hansson vid Tallåsens
skola vittnade inför rätta om att denna
tlicka var en dubbelbottnad natur men i
sig själv en, som han sade, förtjusande
ung dam, som bara har den för flickor
i allmänhet stora benägenheten att vilja
vara primadonna.

I polisrapporten betecknades denna
flicka som förvånansvärt blyg i sexuellt
avseende, trots att hon skaffat sig många
manliga bekantskaper på gatan. Jag kan
för min del inte förstå vad man i så fall
menar med blyghet på detta område.
Jag har svårt att förstå hur en flicka
kan vara så förfärligt blyg, när hon går
på gatan och skaffar sig manliga vänner.

Både statsrådet och jag äro tydligen

för återtransport av rymlingar från ung överens

om att kostnaderna för dessa
ständigt återkommande rymningar, även
om dessa kostnader sedda ur hela statsbudgetens
synpunkt äro jämförelsevis
små, ute i bygderna uppfattas som förhållandevis
höga och inte minst onödiga.
I bygderna anses det att man från samhällets
sida varit och fortfarande är
alltför foglig och att man i stället bör
vidtaga strängare åtgärder. Det är väl
detta förhållande, förmodar jag, som
socialministern syftat på när han meddelat,
att vi kunna emotse ett förslag i
ämnet som syftar till att uppnå bättre
förhållanden på detta område.

I en debatt här i kammaren för två
år sedan framförde jag till dåvarande
socialministern ett förslag, som gick ut
på att vi skulle försöka skaffa bättre
lokaler till dessa ungdomsvårdsskolor
för att man på dem skulle kunna ha
både öppen, halvöppen och sluten vård.
Det är min personliga övertygelse, vilken
jag framförde den gången och fortfarande
har, att om eu pojke eller flicka
gjort sig skyldig till ett felsteg, så skall
inte han eller hon fördenskull dömas
bort för hela sitt återstående liv. Ingen
kan emellertid få mig att ett ögonblick
tro på att vi, om vi i fortsättningen liksom
hittills i full frihet släppa fram detta
ledargarnityr som gjort speciellt svåra
felsteg, skola kunna få henne eller honom
att återvända till normala förhållanden
och bli bättre människor. Det
blir tvärtom på det sättet, att de sämsta
elementen i dessa skolor komma att taga
hand om de bästa individerna där och
med större eller mindre våld tvinga in
dem på brottets bana. Åtminstone blir
detta resultatet i de flesta fall. Om herr
statsrådet vill fortsätta, vilket han tydligen
avser, att söka åstadkomma bättre
förhållanden på detta område, så skola
vi alla förvisso hälsa detta med tillfredsställelse.
Tillfredsställelsen skulle
inte bli minst stor ute i de bygder, där
dessa anstaltsskolor aro belägna,
överläggningen var härmed slutad.

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Nr 31.

Fortsatt stöd åt lin- och hampodlingen m. m.

§ 2.

Föredrogs den av herr Gustafsson i
Borås vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående kristendomsundervisningen
vid läroverken enligt
den timplan, som nu uppgöres för
den nya provisoriska gymnasieorganisationen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3.

Fortsatt stöd åt lin- och hampodlingen
m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 47, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående grunderna
för fortsatt stöd åt lin- och hampodlingen
m. in. jämte i ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
I den föreliggande frågan om stöd
åt lin- och hampodlingen har man gjort
en ekonomisk undersökning och stannat
för olika pristillägg alltefter de förutsättningar
under vilka de olika linodlingsanstalterna
arbeta. Man har tagit
Laholmsverket som riktpunkt, eftersom
detta verk legat bäst till. Med utgångspunkt
därifrån har man givit pristilllägg
till de övriga verken. Man har vidare
förklarat att detta skulle gälla i fem
år framåt.

Nu kan man naturligtvis ha olika meningar
om det är en riktig princip att
taga Laholmsverket till utgångspunkt.
Man har sagt, att detta är ett ekonomiskt
bärkraftigt företag, som sköts på
bästa sätt. Företaget har arbetat under
relativt goda betingelser och kommit
fram till en något så när god kapacitet.
Det kan naturligtvis ifrågasättas, om det
är riktigt att man på grund härav skall

draga ned priset för den linfiber, som
tillverkas vid denna anstalt, och på så
sätt gynna de övriga anstalterna på Laliolmsverkets
bekostnad. Man har emellertid
sagt, att om Laholmsverket skulle
få lika stort pristillägg som de andra
verken, så skulle Laholmsverket komma
att ligga alldeles för högt jämfört med
de andra.

Nu har man emellertid inte beaktat
att linberedningsanstalten i Laholm på
sistone haft ett par goda skördeår. Man
har där haft ett mycket bra långfiberutbyte;
det har varit betydligt bättre än
under tidigare år. Man kan enligt min
mening ifrågasätta, om det under sådana
förhållanden är rikligt att med ledning
härav pressa ned prissättningen för
detta verk. Yidare har Laholmsverket
inte mer än två skäktaggregat jämfört
med Växjöverkets tre. Detta gör att man
vid Laholmsverket far arbeta i skift,
vilket medför ökade arbetskostnader.
Man har där gjort en undersökning och
kommit till, att detta medför en merkostnad
vid Laholmsverket av 3 eller
4 öre per kilogram stödberättigad fiber.
Gentemot detta har det sagts, att Växjöverket
har högre fraktkostnader än Laholmsverket.
Man har emellertid enligt
min uppfattning bortsett från att även
Laholmsverket har dryga fraktkostnader.
På grund av olika omständigheter
har odlingsområdet utvidgats högst väsentligt.
Jag tror inte att det är fel att
säga, att fraktkostnaderna vid Laholmsverket
äro nästan lika höga som de
vid Växjöverket. Vid en undersökning
som gjorts har man kommit fram till att
dessa längre transporter åsamka en merkostnad
om It öre per kilogram fiber.
Lägger man ihop dessa olika merkostnader,
kommer man fram till att det
sammanlagt blir en merkostnad på 15
öre per kilogram i fråga om sådan långfiber,
för vilken statsunderstöd utgår.
Man kommer alltså för Laholmsverket
fram till samma tal — 15 öre — som
man räknat med för linberedningsverket
i Viixjö i merpris.

Nr 34.

Onsdagen den ö december 1951 fm.

Fortsatt stöd åt lin- och hampodlingen ni. m.

Nu är det kanske ingenting att göra
åt detta. Det föreligger ju här ett enhälligt
utskottsutlåtande. Jag inser, att det
är lönlöst att ställa ett särskilt yrkande,
och jag tänker inte heller göra det. Jag
har emellertid begärt ordet för att understryka,
att utskottet självt kommit
fram till att det kan uppkomma sådana
omständigheter, att man under femårsperioden
kan komma att behöva ompröva
de nu fastlagda principerna angående
pristilläggens storlek. Jag har
för min del fattat detta uttalande så, att
jordbruksutskottet i verkligheten beställer
en omprövning av förutsättningarna,
därest detta skulle visa sig vara berättigat.
Jag har som sagt intet yrkande.

Jag hoppas emellertid, att utskottsutlåtandet
kommer att tolkas på av mig
här angivet sätt.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 4.

Föredrogs sammansatta konstitutionsoch
bankoutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av fullmäktiges i riksgäldskontoret
framställning om snabbare publicering
av riksdagens protokoll.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Svenska fältsjukhuset i Korea.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
196, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående täckning av kostnaderna
för fortsatt verksamhet av det
svenska fältsjukhuset i Korea.

I propositionen nr 224 hade Kungl.
Majd, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 19 oktober 1951,
föreslagit riksdagen att till Svenska fältsjukhuset
i Korea å tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1951/52 under
fjärde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 5 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte till Svenska fältsjukhuset i Korea
å tilläggsstat I till riksstaten för bud -

getåret 1951/52 under fjärde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
5 000 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Herr HOLMBERG: Herr talman! Den
grupp som jag tillhör har tidigare motsatt
sig förslagen om att Sverige på något
sätt skulle bidraga till att betala
de amerikanska krigskostnaderna i
Korea. Av samma skäl som då anfördes
äro vi även motståndare till de ytterligare
5 miljoner kronor, som utskottet
nu föreslår att man skall anvisa
till den amerikanska krigssjukvården.
Det är nämligen ingen tvekan om att
den svenska ambulansen kommit att ingå
som en reguljär del av de amerikanska
truppernas utrustning. Vi vilja
inte ens under dessa former medverka
till den amerikanska erövringspolitiken.
Detta är vårt huvudskäl för avslag.

Jag kan inte underlåta att dessutom
erinra om hur noga man vänt på praktiskt
taget varje krona när det gällt
anslag till den svenska sjukvården. Man
har i varje fall varit mycket restriktiv
när det gällt några mera avsevärda belopp,
även om beloppen uppgått till en
summa, som betydligt understiger de
sammanlagt 15 miljoner kronor, som
anslagen till de amerikanska trupperna
röra sig om.

Av dessa skäl ber jag, herr talman,
att få yrka avslag på utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på avslag därå; och blev
utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 6.

Motion ang. forskning rörande våra inhemska
bränsletillgångar.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
197, i anledning av väckt motion om ut -

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Motion ang. forskning

redning av frågan om en fond för möjliggörande
av forskning rörande våra
inhemska bränsletillgångar.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr SJÖLIN: Herr talman! Vid förra
årets vårriksdag framlade herr Petrén
i första kammaren och undertecknad
i andra kammaren en motion om framställning
till Kungl. Maj:t, att Kungl.
Maj :t ville föranstalta om utredning rörande
den lämpligaste utformningen
av vårts lands bränsleförsörjning ur
ekonomiska, handelspolitiska och beredskapsmässiga
synpunkter. Riksdagen
beslöt enhälligt att godkänna vårt
förslag.

Som ett komplement till förra årets
motion väckte jag vid riksdagens början
i år en ny motion vari hemställdes,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
begära att Kungl. Maj :t ville låta utreda
frågan om en fond för möjliggörande
av forskning rörande våra inhemska
bränsletillgångar. Statsutskottet har nu
avgivit sitt utlåtande över motionen.
Det utmynnar, som vi nyss hörde, i en
hemställan, att riksdagen i anledning
av motionen må i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad utskottet anfört.

Denna formulering av utskottets yrkande
säges innebära en mycket välvillig
behandling av en motion. Jag
borde sålunda vara mycket tacksam
över den välvilja som utskottet visat.
Detta är jag naturligtvis också. Tyvärr
måste jag emellertid samtidigt beklaga,
att utskottet inte velat prestera ett verkligt
positivt uttalande. Med hänsyn till
sakens utomordentligt stora betydelse
ansåg jag mig nämligen ha berättigade
förhoppningar härom. Motionen var ju
också så att säga ett korollarium av
den i fjol enhälligt bifallna motionen
om utredning av bränsleproblemet.

En kommitté för den av riksdagen
begärda utredningen har i våras till -

rörande våra inhemska bränsletillgångar.

satts av regeringen. Denna omständighet
synes ha varit orsak till att utskottet
inte mera helhjärtat velat acceptera
motionens syfte — eller man kanske
inte har upptäckt detta utan missförstått
saken. Utskottet erinrar nämligen
om att kommittén är i verksamhet
för utredning av frågan om lämpligaste
utformningen av landets bränsleförsörjning
och att också medel äskats för
forskning på området. Någon särskild
åtgärd från riksdagens sida synes därför
motionen, enligt utskottets mening,
ej påkalla.

Motionen syftar emellertid icke till
att ge kommittén medel för utredningens
verkställande. Det synes självklart,
att Kungl. Maj :t ställer de medel till
förfogande, som erfordras för uppdragets
fullgörande. Avsikten var i stället
att medel skulle finnas tillgängliga för
det helt säkert mycket omfattande
forsknings- och utvecklingsarbete, som
kommer att bli nödvändigt sedan kommittén
fullgjort sitt utredningsuppdrag.
De praktiska försök som därefter måste
följa bli säkert mycket kostnadskrävande.
Jag vill erinra om att det bl. a.
gäller att finna praktiska utvägar för
att vi skola kunna tillgodogöra oss landets
stora torv- och skiffertillgångar.
Den del av dessa som man antar kan
utnyttjas har beräknats till en kvantitet
motsvarande värmevärdet i ca 550
miljoner ton stenkol. För att ge ett begrepp
om storleksordningen av denna
siffra vill jag nämna, att landets hela
bränsleförbrukning år 1949 uppgick till
en ekvivalent mängd stenkol av ca 18
miljoner ton. — Allt vad utskottet anför
om kommitténs arbetsprogram hänför
sig till det egentliga utredningsuppdraget,
under det att utskottet helt
förbigår det stora arbete som sedan
måste följa.

1 utredningsdirektiven heter det:
»Utredningens huvudmål bör vara, att
med sikte närmast på den kommande
tioårsperioden anvisa framkomliga vägar.
som kunna leda till större trygg -

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 19öl fm.

Motion ang. forskning rörande våra inhemska bränsletillgångar.

het mot tillfälliga avbrott i bränsleimporten
och om möjligt en minskning
av vårt beroende av utlandet i fråga
om bränsleförsörjningen. De tekniska
och ekonomiska förutsättningarna för
en ökad användning av inhemska
bränslen såsom torv och skiffer böra
närmare undersökas. Det pågående
forsknings- och utvecklingsarbetet på
bränsleområdet bör härvid ägnas särskild
uppmärksamhet. Såvitt möjligt
bör eu plan uppgöras för den fortsatta
forskningen.»

För att kunna genomföra en sådan
plan, har jag ansett det vara ändamålsenligt
att redan nu börja bygga upp en
särskild forskningsfond. .lag är nämligen
övertygad om att de arbetsuppgifter,
som bli en följd av kommitténs
betänkande, komma att bli mycket
kostnadskrävande.

Utskottet säger att jag skulle ha föreslagit,
att medel skulle tillföras fonden
genom en forskningsavgift på importerat
bränsle. Detta är inte riktigt. Yrkandet
i min motion innefattar endast,
att Kungl. Maj :t skulle utreda frågan
om en forskningsfond. Beträffande
forskningsavgiften har jag endast sagt,
att ett sätt att tillföra medel till en sådan
fond vore att uttaga en särskild
forskninsavgift på det importerade
bränsle, som förbrukas inom landet.
Denna tanke har för övrigt överdirektören
Ljungdahl framfört i den av mig
i motionen åberopade utredningen om
landets försörjning med bränsle och
kraft, som han verkställt. Jag har emellertid
icke varit främmande för att
vissa olägenheter kunna följa med en
sådan accis. Jag har därför inte velat
binda motionen vid en dylik lösning,
trots att den skulle gc ett årligt tillskott
till den föreslagna fonden av 5
miljoner kronor vid uttagning av ett så
litet belopp som 2/3 öre per 100 000
kcal.

Utskottet tycks mena, att det skulle
föreligga risk för att den ifrågasatta
fonden icke skulle komma forskningen

till godo. Jag förmodar att man syftar
på den möjligheten, att staten skulle
frestas att använda de fonderade medlen
för andra ändamål genom att låta
fondmedlen gå in i den allmänna budgeten.
Det synes mig dock inte vara
omöjligt att kringgärda fonden med sådana
bestämmelser, att dylika risker
ej skulle behöva befaras.

Jag kan inte underlåta att till sist
framhålla, att det synes mig anmärkningsvärt
att utskottet -— såvitt framgår
av utlåtandet — inte infordrat
yttrande om motionen från 1951 års
bränsleutredning. Jag håller nämligen
för sannolikt, att resultatet då skulle
ha blivit ett annat.

Herr talman! Som saken nu ligger
till har jag intet annat att göra än att
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr WARD: Herr talman! Då det icke
framställts något annat yrkande än om
bifall till utskottets förslag, finns det
egentligen ingen anledning för mig att
yttra mig i denna fråga.

Inom första avdelningen ha vi bemödat
oss om att få in alla tänkbara
upplysningar i detta ärende. Yi ha bl. a.
hört just överdirektör Ljungdahl, som
redogjort för bränsleutredningens arbete
och därmed sammanhängande uppgifter.
Inom avdelningen ha vi fått den
uppfattningen, att man bör kunna avvakta
denna utrednings arbetsresultat.
Det för tillfället angelägnaste är naturligtvis
att lösa den aktuella bränslefrågan,
och man håller på med undersökningar
om hur detta skall gå till. Det är
emellertid alldeles uppenbart, att man
därvid inte förbiser denna forskningsuppgift,
som herr Sjölin talade om. Det
kommer säkerligen förslag om den saken
— kanske ganska snart. Vi hysa den
uppfattningen, att det är bäst att avvakta
förslaget i ärendet från de personer
som nu sitta och utreda frågan.

Med dessa ord har jag, herr talman,
velat förklara utskottets inställning och
yrkar bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Nr 34.

Löneförbättring för befattningshavare vilka varit partiellt arbetsföra.

Vidare yttrades ej. 1''tskottets hemställan
bifölls.

§ 7.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

198, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående bemyndigande för
Kungl. Maj :t att tillerkänna LuossavaaraKiirunavaara
Aktiebolag rätt till viss
malmbrytning utöver i gällande malmavtal
medgivna kvantiteter m. in.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Löneförbättring för befattningshavare,
vilka varit partiellt arbetsföra.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

199, i anledning av väckta motioner om
utredning av frågan om förbättrade löneförmåner
i vissa fall för befattningshavare,
vilka varit partiellt arbetsföra.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lindahl (I: 17) och den andra inom
andra kammaren av herr Henriksson
(II: 34), hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa,
att frågan om förbättrade löneförmåner
i vissa fall för befattningshavare,
vilka åtnjutit ledighet för sjukdom, måtte
utredas och att Kungl. Maj:t, därest
särskilda hinder icke mötte, därefter
måtte vidtaga åtgärder för en rättelse av
de nuvarande förhållandena.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 17 och II: 34 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr HENRIKSSON: Herr talman! Till
år 1947 gällde vid bl. a. statens järnvägar
den bestämmelsen, alt den som varit
sjuk i tuberkulos under en tid av tre år
efter tillfrisknandet fick lägre lön än

han eljest skulle ha haft. Denna regel
var inte betingad av att sådan persons
arbetsförmåga ansågs vara sämre än den
övriga personalens. Det förutsattes att
han skulle utföra en fullgod arbetsprestation.
Motivet var i stället att man ansåg,
att det av formella skäl inte var
möjligt att göra honom eller henne till
extra ordinarie tjänsteman. Detta innebar
dels att anställd, som råkade ut för
denna sjukdom, under tre år fick gå
med lägre lön än vad han rimligen borde
ha haft med hänsyn till arbetsuppgifterna,
dels att han under den fortsatta
tjänstetiden kom att erhålla en
ofördelaktigare löneställning än om han
varit frisk. *

Nu har man från år 1947 — i samband
med regler för hur partiellt arbetsföra
skola behandlas — tagit bort
den förut gällande ordningen. Detta betyder,
att i den mån dylika fall inträffa
efter den 1 juli 1947 den vanliga lönen
utgår. Man har emellertid inte velat
göra någon reglering för de fall, som
inträffat före den 1 juli 1947. Där finnas
alltså orättvisorna kvar, och de taga
sig främst det uttrycket att anställda,
som börjat sin anställning vid samma
tidpunkt, få en mycket ojämn löneställning
om någon även under en mycket
kort tid varit borta på grund av tbc.

Nu har jag motionerat om att man
skulle göra en omreglering även för
dessa fall. Man kan då säga att det inte
är riktigt, att det skall utbetalas retroaktiv
ersättning. Jag kan förstå den synpunkten.
Däremot tycker jag det vore
rimligt, att man för den kommande tiden
gjorde en sådan omreglering, att
dessa människor inte alltjämt få nöja
sig med de lägre löner som för närvarande
utgå.

Statsutskottet har — skall jag våga
säga som vanligt — avstyrkt förslaget.
Man har gjort det med den motiveringen,
att detta skulle föra med sig svåröverskådliga
konsekvenser och vara förenat
med administrativa besvärligheter.
Beträffande de svåröverskådliga konsc -

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Arbetsvärdering för statsanställda.

kvenserna vill jag säga, att detta kan
man inte veta så mycket om, ifall man
inte får göra den undersökning som här
är föreslagen. Jag tror att man härvidlag
avsevärt överdrivit olägenheterna,
ty man kan sannolikt komma fram till
överenskommelser med de organisationer,
där dessa speciella och mycket få
fall äro aktuella. Vad sedan angår de
administrativa svårigheterna så tror jag
inte heller att dessa skulle utgöra några
större hinder, eftersom det rör sig om
ett begränsat antal fall och man kanske
kan få organisationernas medverkan i
en sådan undersökning.

Jag beklagar, herr talman, statsutskottets
negativa inställning och ber att få
yrka bifall till motionen 11:34.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Herr
Henriksson avslutade sitt anförande
med att beklaga statsutskottets negativa
inställning i denna fråga. Jag vågar
försäkra herr Henriksson att vi —
som vanligt — inte äro så förfärligt
negativa, som han vill utläsa ur utskottets
utlåtande.

Till utskottet hade upplysningar inkommit,
att det skulle medföra ett betydande
administrativt krångel att retroaktivt
genomföra den lönereglering, som
herr Henriksson här motionerat om. I
själva sakfrågan råder det inga större
meningsskiljaktigheter mellan herr Henriksson
och mig beträffande den framtida
tillämpningen. Även jag finner det
vara ganska naturligt, att om friskintyg
kan företes, personen i fråga skall få
gå in i tjänsten under samma villkor
som övriga medborgare.

Med stöd av det anförda ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 9-

Föredrogs, punktvis, statsutskottets
utlåtande nr 200, i anledning av motionsvis
gjorda framställningar avseende
dels pension åt författarinnan fru
Amelie Posse, dels förhöjd pension åt
sekreteraren vid Uppsala universitet
Carl Häggquist.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10.

Arbetsvärdering för statsanställda.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
201, i anledning av väckta motioner om
utredning rörande möjligheten att vid
inplacering av de statligt anställda i
det statliga lönesystemet tillämpa en systematisk
metod för arbetsvärdering
m. in.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Söderquist och Petrén (1:268) och
den andra inom andra kammaren av
herr Nihlfors in. fl. (II: 353), hade hemställts,
att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj :t hemställa att en förutsättningslös
utredning verkställdes om möjligheten
att vid inplacering av de statligt anställda
i det statliga lönegradssystemet tilllämpa
en systematisk metod för arbetsvärdering
samt undersöka lämpligheten
av ett permanent organ för fortlöpande
tjänsteförteckningsrevision.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 268 och II: 353 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr
Mannerskantz, fröken Andersson samt
herrar Axel Andersson, Söderquist,
Skoglund i Doverstorp, Malmborg i
Skövde, Boman i Kieryd, Ståhl, Staxäng
och Nihlfors, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

a) att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 268 och II: 353, i vad de
avsåge arbetsvärdering, hos Kungl. Maj :t
hemställa om en förutsättningslös utredning
om möjligheten att vid inplacering

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Nr 34.

av statsanställda i lönegradssystemet
tillämpa en systematisk metod för arbetsvärdering; b)

att motionerna I: 268 och II: 353,
i vad de avsåge ett permanent organ för
fortlöpande tjänsteförteckningsrevision,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr NIHLFORS: Herr talman! Vid
detta utskottsutlåtande finns fogad en
reservation av herr Mannerskantz m. fl.
Denna mynnar ut i en hemställan, att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t hemställa
om en förutsättningslös utredning
om möjligheten att vid inplacering av
statsanställda i lönegradssystemet tilllämpa
en systematisk metod för arbetsvärdering.
Reservationen går med andra
ord ut på ett tillstyrkande av motionernas
hemställan.

På lönesättningens område har under
de sista åren termen »arbetsvärdering»
införts. Den är för många kanske ganska
enkel att tyda, men den är å andra
sidan mycket svårförståelig, när man
försöker tränga in i vad som ligger bakom
begreppet arbetsvärdering. I Amerika
har ju arbetsvärderingsmetoden diskuterats
och även genomförts på många
områden. Även i Finland har den genomförts
inom vissa industrigrupper. I
Sverige har metoden inom industrien
genomförts vid Surte glasbruk. Resultatet
har varit gott, enligt vad man kunnat
inhämta därifrån. På det kommunala
området har man i Uppsala gjort en utredning
beträffande de kommunalt anställda
tjänstemännen. Denna utrednings
resultat har ännu inte burit någon frukt,
eftersom utlåtandet överlämnats till
Stadsförbundet.

Motionärerna ha ansett, att denna fråga
borde vara värd att tagas upp till diskussion
även på det statliga området.
Av denna anledning ha vi vänt oss till
riksdagen för att få dess stöd för en

Arbetsvärdering för statsanställda.

hemställan om en förutsättningslös utredning.
Staten är ju den största arbetsgivaren
här i landet, och redan detta
borde göra det angeläget för statsverket
att på det lönepolitiska området
taga upp frågan om en systematisk arbetsvärdering.

Nu skulle man ju här ganska länge
kunna utveckla sig i beskrivningar om
vad som menas med systematisk arbetsvärdering.
Jag skall inte göra det. Jag
anser, att det borde ankomma på en
utredning att kartlägga just detta område
samt samla upp och redovisa material
för en slutgiltig bedömning.

Motionen har välvilligt överlämnats
till en hel del organisationer för yttrande,
och deras svar finnas avtryckta som
bilagor till statsutskottets utlåtande. Jag
har ansett det vara nödvändigt att något
kommentera dessa yttranden över
motionen, ty jag vet vad herr Lindholm
i statsutskottet kommer att säga senare.

Yttrandena komma icke fram till något
tillstyrkande av en utredning just
nu — det är tydligt -— men skrivsätten
i samtliga utlåtanden äro sådana, att
man kan sluta sig till att ett intresse för
arbetsvärderingens metoder finns hos
alla parter.

Om jag håller mig till utlåtandet från
statens avtalsnämnd kan man där beakta,
att avtalsnämnden talar om att
erfarenheterna av arbetsvärderingen —
där en sådan prövats — följes med intresse
inom åtskilliga statliga verk. Avtalsnämnden
anser det likafullt lämpligast
att, såsom för närvarande sker,
metoden efter hand prövas på områden,
där så befinnes lämpligt. Den hoppas då
att metoden skall successivt förbättras.
Den utgår med andra ord ifrån att man
skall på mycket lång sikt pröva sig fram
på praktiska vägar, och så långt kunna
vi ju vara med. Men jag anser nog att
man även borde ha en mera expertbetonad
utredning om metoden som sådan,
och därvidlag finns det ju olika vägar
att komma fram på.

Statens lönenämnd har även den ytt -

2 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 34.

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951 fnx.

Arbetsvärdering för statsanställda.

rat sig — både positivt och negativt,
kan man säga. Men man kan ställa sig
undrande inför just de negativa uttalandena,
som icke baseras på erfarenheter
från någon utredning utan bara
äro ett tyckande och tänkande i största
allmänhet. Nämnden säger att den inte
tror, att några större förbättringar kunna
vinnas genom införande av en systematisk
arbetsvärdering. Samtidigt, uppenbarligen
i anslutning härtill, säger
lönenämnden att den »icke helt vill avvisa
tanken på att de i motionerna upptagna
spörsmålen utredas». Likaså göres
gällande, att det borde »vara av större
värde» — såväl för arbetsgivar- som för
arbetstagarparten — »om ett mera objektivt
lönesättningssystem kunde tillskapas».

När man redovisat sådana synpunkter
kunde, tycker jag, man också ha ställt
sig litet välvilligare till tanken på en
utredning. Man har från detta expertorgans
sida i slutklämmen endast sagt
att man inte anser, att en utredning just
nu bör sättas i gång.

Även Arbetsgivareföreningen har yttrat
sig och har kommit till den uppfattningen,
att tidpunkten inte nu skulle
vara inne för att verkställa utredning i
frågan. Den har sagt att en utredning
på det statliga området inte skulle kunna
leda till några resultat, som skulle
vara till fördel för den privata sektorn
av arbetsmarknaden, som Arbetsgivareföreningen
vill representera. Härtill kan
man bara göra den reflexionen, att det
faktiskt finns exempel på att just den privata
sektorn har tagit om hand resultat
av officiell utredning. Jag syftar då på
Holland, där i tidskriften Fackföreningsrörelsen
redovisas, hur just den
privata sektorn har övertagit den officiella
metoden för arbetsvärdering och
hur man där nu håller på med en utredning
om användande av arbetsvärderingsmetoder
vid den statliga lönesättningen.

Jag kan slutligen beröra de uttalan -

den, som kommit till statsutskottet från
LO och TCO. LO framhåller att den i
princip ingenting har att invända »mot
att en mera systematisk arbetsvärdering
kommer till användning som ett hjälpmedel
vid. lönesättningen, under förutsättning
att de berörda organisationerna
och deras medlemmar äro beredda
att pröva detta hjälpmedel och givas tillfälle
att medverka vid utformningen av
de i varje särskilt fall lämpligaste metoderna».
Vidare säger LO sig inte ha
något att erinra mot »att man för olika
grupper av statligt anställda förfar i likhet
med arbetsledarutredningens prövning
av systematisk arbetsvärdering för
arbetsledarbefattningar».

Men så kommer man fram till slutet
och tycker som sagt att en utredning
inte är erforderlig för närvarande, utan
man vill avvakta erfarenheterna, speciellt
av den pågående arbetsledarutredningen.
Gent emot detta kan invändas
att arbetsledarutredningen berör ett
mycket litet område i fråga om statlig
lönesättning, och även om de naturligtvis
inte kunna bortse från att erfarenheterna
av den utredningen böra kunna
ge något att ta vara på anse reservanterna
att detta är för litet att vänta på.
Man bör kunna animera Kungl. Maj :t
att ta upp hela frågan i stort och kanske
efter någon tid sätta i gång en allmän
undersökning, som skulle kunna gälla
större områden.

TCO har till min förvåning, måste jag
säga, förklarat att lika väl som det på
den privata sektorn bör vara arbetsgivar-
och arbetstagarorganisationerna
som träffa avtal om lönesättningen och
systemet därför — vilket ju motionärerna
anse vara riktigt — borde detta också
vara fallet på den statliga sidan. Men
riksdagen representerar väl i alla fall
en del av arbetsgivarsidan — skola vi
säga hälften — och Kungl. Maj:t den
andra hälften. Därför borde det finnas
intresse, tycker man, för riksdagen att
inta en positiv hållning till denna fråga

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Nr 34.

och att alltså gå in för att begära en utredning
sådan som reservanterna ha
föreslagit.

TCO säger, vilket man också ställer
sig undrande inför: »Att upptaga detta
komplicerade spörsmål till utredning,
innan större erfarenhet vunnits av försök
att utnyttja systematisk arbetsvärdering
som en av grunderna vid lönesättningen
inom den allmänna arbetsmarknaden
och uppfattningen i denna
fråga vunnit större stadga hos arbetsmarknadsparterna,
synes icke lämpligt.
»

Skulle inte också statsverket här kunna
bidra med en utredning för att belysa
problemet och komma fram till
någon ståndpunkt? Måste man till varje
pris ställa sig i efterhand? Det finns
många exempel på att man saknat just
en sådan arbetsvärdering vid diskussioner
mellan löntagarorganisationer och
Kungl. Maj:t, alltså vid vad man kallar
förhandlingar men som i själva verket
inte äro några riktiga förhandlingar
när det gäller den statliga lönesättningen.

Med dessa ord, herr talman, yrkar jag
bifall till reservationen.

Häruti instämde herr Staxäng.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Vi ha
behandlat denna motion ganska ingående
inom utskottet och ha, såsom framgår
av utlåtandet, remitterat den till
inte mindre än fem olika instanser. Vid
valet av dessa ha vi varit angelägna om
att få sådana som ha mycken erfarenhet
om lönesättningsfrågor. Jag tror
också vi kunna vara ense om att de fem,
nämligen statens avtalsnämnd, statens
lönenämnd, Arbetsgivareföreningen,
TCO och LO, tillsamman representera
en tillräcklig fond av sakkunskap för
att kunna bedöma, huruvida en utredning
av detta spörsmål kan anses erforderlig
eller icke.

Jag vet inte hur herr Nihlfors läser
remissvaren. Jag för min del har ur

Arbetsvärdering för statsanställda.

dessa fem remissvar utläst, att samtliga
instanser för närvarande avstyrka en
utredning. Om herr Nihlfors stöder sig
på lönenämndens yttrande, bör han
dock observera att där står bl. a. att i
vart fall bör icke nu en utredning igångsättas.
Att herr Nihlfors i sitt anförande
i någon mån kritiserade lönenämndens
ställningstagande till detta spörsmål är
ägnat att förvåna, ty han har ju såväl i
motionen som i dag i kammaren åberopat
den i Uppsala verkställda utredningen.
Inom lönenämnden ha vi haft
tillgång till just denna utredning, och
det är insikten om dess konsekvenser i
det praktiska livet som verkat avskräckande
på lönenämnden inför de perspektiv
som möta, därest man biträder
herr Nihlfors uppfattning.

Nu är det ju så med lönefrågor, att
oavsett vilket system man väljer, blir
det till slut frågan om ett förhandlingsresultat.
Det är två parter som skola
söka ena sig om ett resultat vid förhandlingsbordet.
Om jag delar in tjänstemännens
meritlista i 20, 30 eller 40 olika
delfaktorer spelar det, såvitt jag förstår,
vid det slutliga avgörandet en ganska
obetydlig roll. Däremot måste det naturligtvis
tillkrångla själva förliandlingsgången
och ytterligare försvåra möjligheter
att träffa uppgörelse och göra den
avvägning olika grupper emellan, som
nu förekommer. Ty värderingen av arbetsuppgifter
är i och för sig ingenting
nytt; den har förekommit lika
länge som vi fört förhandlingar om löner
i detta land. Jag tror för egen del
att det är viktigare, att de förhandlingsformer,
som vi ha, nyttjas och att i dem
få växa fram de metoder, som tiden
själv kräver.

Herr talman! Med stöd av det anförda
yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Fröken HÖJER: Herr talman! Jag tillhör
de motionärer som varit med om
att begära, att en utredning skall ske
angående metoderna för en systematisk

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Arbetsvärdering för statsanställda.

arbetsvärdering. Jag hör också till dem
som inte tro att en sådan arbetsvärderingsmetod
kommer att fylla kravet på
fullständig objektivitet.

Om vi tillämpa ett sådant system kommer
det att bli betydligt lättare att i
framtiden värdera olika arbeten än det
är nu. Då kommer man inte att så lätt
kunna säga vid en förhandling, så fort
någon grupp begär att få komma ur den
punkt på löneskalan, där den för närvarande
är placerad: Om så skall ske
måste hela löneskalan rubbas. Ty då får
man också peka på de arbetsvärderingspoänger
som man kommit överens om,
så att man alltså har något underlag för
sina påståenden. Så sker inte för närvarande.
För min del anser jag att det
är synnerligen viktigt att vi verkligen
komma till tals om denna metod.

Jag vill också framhålla att jag inte
varit med om TCO:s yttrande, trots att
jag är styrelseledamot. Jag har inte ansett
mig kunna biträda det, speciellt
därför att TCO säger: »Att upptaga detta
komplicerade spörsmål till utredning,
innan större erfarenhet vunnits av försök
att utnyttja systematisk arbetsvärdering»,
etc. Det vill man inte vara
med om.

Jag skulle vilja säga herr Lindholm
att just detta, att Uppsala-utredningens
arbetsvärderingsmetod inte har visat sig
så lycklig, gör att man behöver ta upp
frågan om metoden. Det är detta vi
vilja ha en utredning om. Vi vilja inte
hålla på längre och försöka, den ena på
sitt sätt och den andre på sitt, utan här
är det verkligen viktigt att vi kunna
komma överens om huvudlinjerna. Jag
tycker att vi hållit på så länge var och
en på sitt sätt, att det är på tiden att
vi få en ordentlig utredning i denna
fråga.

Herr talman! Med dessa ord ber jag få
biträda reservationen.

Herr NIHLFORS: Herr talman! Herr
Lindholm framhöll, att remissinstanser -

na inte ha ansett att det nu bör ske
någon utredning. Nej, det har jag i mitt
första anförande också framhållit då jag
redovisade ställningstagandet på denna
punkt, men jag anser icke förty att riksdagen
kan ställa sig positiv till frågan
om en utredning. Det bör i alla fall ankomma
på Kungl. Maj:t att efter en sådan
skrivelse från riksdagen själv bestämma
när utredningen skall sättas i
gång. Denna möjlighet, som riksdagen
har att ställa sig positiv till en penetrering
av spörsmålet om en systematisk
metod för arbetsvärdering, tycker jag
riksdagen bör utnyttja.

Att det finns ett allmänt intresse för
dessa frågor kan man se av alla möjliga
artiklar i tidskrifter och tidningar, där
man visserligen många gånger fått det
hela om bakfoten, kan man säga, men
många gånger också tror på att här är
en framtidens väg för att åstadkomma
en lönedifferentiering till fördel för arbetsmarknaden.

Jag är inte någon troende — fröken
Höjer var delvis inne på denna fråga —
när det gäller den fullständiga objektiviteten
i arbetsvärderingen. Jag anser att
ett systematiskt tillvägagångssätt vid
värdering av befattningar i statstjänst
dock innebär en viss garanti, nämligen
om man vid en sådan systematisk arbetsvärdering
tar hänsyn till vad man
kallar faktorer och om man då också
fäster samma vikt vid dem. Det är alltså
gradernas relativa avvägning det gäller.
Arbetsvärdering kan skapa en stabilare
grund för lönesättningen.

Jag är fullt medveten om att därtill
komma förhandlingarna mellan organisationerna
och statsmakten. Fröken
Höjer var inne på detta alldeles nyss då
hon framhöll, att det skulle vara skönt
att vid förhandlingarna också kunna
stödja sig på någon form av systematisk
värdering. Herr Lindholm sade att man
alltid haft värdering vid förhandlingar.
Ja, det vore märkligt om man inte haft
det förut, men det är ju fråga om systematisk
värdering — man kan ju ha alla

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Nr 34.

möjliga värderingar. Tjänsteförteckningsrevisionen
har också värderingar,
som man väl sitter och diskuterar, men
man kan inte från dess sida få en redovisning,
skulle jag tro, över någon systematik
i värderingen. Det finns många
som kunna bekräfta detta, och man
efterlyser en sådan redovisning.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Fröken
Höjer tror att det blir lättare att
värdera en tjänst sedan man fått ett
enhetligt system för arbetsvärdering. I
statsutskottets utlåtande på s. 7 redovisas
i lönenämndens uttalande något
av »Uppsala-systemet», och där säges
bland annat: »Enligt det av motionärerna
åberopade ''Uppsala-systemet’ bedömes
en tjänsts lönegradsplacering
enligt dess sammanlagda poängsumma,
uträknad med hjälp av ett arbetsvärderingsschema.
Schemat kan ge sammanlagt
högst 500 poäng och omfattar fyra
huvudfaktorer, nämligen utbildning och
erfarenhet (högst 200 poäng), ansvar
(högst 150 poäng), variation, självständighet,
initiativ (högst 100 poäng)
samt arbetsförhållanden (högst 50
poäng). Huvudfaktorerna äro i sin tur
uppdelade i delfaktorer, exempelvis huvudfaktorn
utbildning och erfarenhet,
å ena sidan, i utbildning (högst 100
poäng) och, å andra sidan, erforderlig
erfarenhet efter yrkesutbildningen
(högst 100 poäng).» Sedan kommer det:
»Varje delfaktor är därefter uppspaltad
på ett antal grader, som ge olika poäng,
exempelvis delfaktorn utbildning i elva
grader — från utbildning i maskinskrivning
(5 poäng) till civilingenjörsexamen
(100 poäng).»

Detta är det av motionärerna åberopade
»Uppsala-systemet» i koncentrerad
form. Tror man verkligen att det
är så enkelt att sätta sig vid förhandlingsbordet
och träffa uppgörelse om
alla dessa uppspaltade dclfaktorer och
sedan få ett enhetligt system för hela
statsförvaltningen? Vad är det vi sagt

Arbetsvärdering för statsanställda.

inom utskottet och vad har man sagt i
remissvaren? Jo, det säges, att för begränsade
områden är det mycket möjligt
att genomföra en arbetsvärdering i
stil med den som man nu håller på
att undersöka inom arbetsledarutredningen,
men att skapa ett system som
spaltar upp hela statsförvaltningen inom
samma klass går inte. Därvidlag kanske
motionärerna vilja upplysa om hur det
skall gå till.

Låt oss ta ett konkret exempel. En
stationsväxlingsförman har ju en viss
ansvarighet i sitt arbete, generaldirektören
och chefen för SJ har också en
viss ansvarighet. Men när vi börja väga
upp de olika delfaktorerna för dessa
två tjänster, hur skall man då genomföra
graderingen? Enbart detta exempel
visar hur horribelt det skulle vara att
ha ett enhetligt system för alla. Däremot
kan man naturligtvis för speciella
grupper göra ett slags inbördes värdering,
men det är inte det motionärerna
syftat till.

Det motionsvis framförda yrkandet
kan jag därför inte biträda i nuläget
och tror också, att man bundit alltför
många ljusblå förhoppningar vid detsamma.
Skulle det bli tillämpat, skulle
det inte dröja länge förrän statstjänarorganisationerna
kommo till riksdagen
för att be om befrielse från det systemet.

Fröken HÖJER: Herr talman! Jag antar
att herr Lindholm och jag äro fullt
överens om att det redan nu sker en
värdering av de statliga tjänsterna, t. ex.
från 1949 års tjänsteförteckningskommittés
sida. Värderingen sker alltså redan,
men det är fråga om hur den sker.
Man kan inte komma ifrån, att den skall
ske, utan den måste helt enkelt ske.
Man måste plocka in tjänstemännen i
löneskalor, och man måste ha något
slags värdesättning, någon metod för
det hela. Vi motionärer ha inte bundit
oss vid »Uppsala-systemet». Vi ha endast
begärt en förutsättningslös utred -

Nr 34.

Onsdagen den ö december 1951 fm.

Arbetsvärdering för statsanställda.

ning för att få en metod för systematisk
värdesättning och inte, som vi nu
ha, slumpartad värdesättning.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Just
den svårighet, som fröken Höjer nu
talar om, komma vi att få i kubik, om
vi tillämpa det system hon förordar.
Hon säger, att vid den vägning och värdering,
som ske vid tjänsteförteckningsrevisioner
och slikt, uppstår det
missnöje hos tjänstemannagrupperna.
Tror verkligen fröken Höjer, att dessa
grupper komma att vara gladare och
nöjdare, om de bli värderade på ett
annat sätt? Det komma de ingalunda.
Hos dem finns en känsla av att deras
löneläge är för lågt, och den känslan
förändras inte i och med systemet för
värderingen. Tv det är inte själva systemet
som löser frågan, utan det är den
summa vi anse oss ha möjlighet att betala
i lön.

Herr NIHLFORS: Herr talman! Jag
begärde ordet med anledning av herr
Lindholms påpekande att det hos vissa
grupper alltid skulle finnas ett missnöje
därför att de tycka att deras löneläge
är för lågt. Jag vill säga, att om vi
ge oss in på detta, så ha vi ju helt
kommit ifrån själva sakfrågan. Systematik
i arbetsvärderingen lägger inte
till rätta löneläget i det stora hela, utan
det är en annan fråga. Det är ju en säkrare
grund för lönedifferentieringen
mellan olika arbetsuppgifter som man
vill komma fram till med hjälp av ett
system för arbetsvärdering. Fröken Höjer
framhöll också, att vad vi reservanter
begärt är en förutsättningslös
utredning, inte om ett enda, ett samlat
system för hela fältet, utan om en systematisk
metod för arbetsvärdering.
Denna metod kan ju innefatta ganska
många olika skalor o. d.

Herr KYLING: Herr talman! Den diskussion
som här förts har särskilt un -

der sin senare del, anser jag, kommit
att gå litet vid sidan av själva ämnet.
Man har diskuterat om saker, som redan
äro utredda, och man har tagit för
gott, att »Uppsala-systemet» skulle användas
även när den statliga utredningen
sätter in. Men om jag har fattat
motionen rätt, så ha motionärerna bara
pekat på olika förslag, som ha kommit
fram i fråga om arbetsfördelning och
annat sådant, och då bland annat anfört
den s. k. Uppsala-utredningen.

Jag måste säga, att jag tror inte att
Uppsala-utredningen som sådan kan
läggas till slutgiltig grund för en ordentlig
utredning i ärendet. I somras
hölls nere på örenäs i Skåne en konferens,
i vilken deltogo rätt många representanter
för den privata sektorns arbetsliv.
Det var både tjänstemän och
företagare, och de diskuterade i tre
hela dagar just problemen i samband
med arbetsvärderingen. Jag tror att
man kommer sanningen närmast om
man säger, att det inom den privata
sektorn i dag finns ett mycket stort intresse
för att försöka komma fram till
en arbetsvärdering. Man vill dock inte
ha en arbetsvärdering, som utpräglat
går åt det ena eller andra hållet, utan
man vill pröva sig fram till någon ny
metod. Det är nog på det sättet, att man
mer och mer börjar tala om behovet av
differentierade löner, tv lönen är väl
sporren till en arbetsinsats, och en
bättre arbetsinsats bör betalas högre.
Det är därför man har börjat diskutera
denna sak.

Jag är mycket positivt inställd till
att en arbetsvärdering på något sätt
skall komma till stånd. Jag har ägnat
denna fråga intresse vid mitt arbete
inom den organisation, som jag för närvarande
tjänar, och därvid kommit
fram till att det även på den statliga
sidan göres vissa trevande försök för
en blivande arbetsvärdering. Det dröjer
inte många veckor förrän vattenfallsstyrelsen
kommer fram med ett
inom styrelsen utarbetat förslag till ar -

Onsdagen den 5 december 1951 fm. Nr 34. 23

Arbetsvärdering för statsanställda.

betsvärdering. Det är detta jag anser
kan vara ett första, trevande försök.

Nu kanske någon frågar sig, hur jag
kan stå och tala för motionen, när TCO
för sin del har gått emot densamma.
Jag vill då bara säga, att när TCO behandlade
detta ärende inom styrelsen,
så var jag själv inte närvarande. Jag
har ingen anledning att polemisera mot
det uttalande, som TCO har gjort, ty jag
anser att det finns rätt mycket av positivitet
i det. Man säger, att man inte just
nu är beredd att tillstyrka motionen
men att man tror, att det finns någonting
av värde i motionärernas förslag.
Själv är jag beredd att tillstyrka en utredning,
varför jag kommer att rösta
för den reservation, som finns fogad
till utskottsutlåtandet, och jag yrkar
redan nu bifall till reservationen.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Herr
Kyling riktade en anmärkning mot mig
för att jag tagit upp »Uppsala-systemet»
till en liten granskning här i kammaren.
Jag vill då erinra om att det inte är jag
som tagit upp denna fråga. Det är motionärerna
som ha åberopat »Uppsalasystemet»,
och då ansåg jag det vara
riktigt att peka på hur det såg ut, detta
underbara »Uppsala-system», som inom
parentes sagt Uppsala stadsfullmäktige
själva inte ansågo att de kunde tilllämpa
inom sin förvaltning utan överlämnade
till Stadsförbundet för bearbetning.
Jag kan för min del inte finna, att
systemet är så särdeles mycket att bygga
på för vårt vidkommande.

Det fanns i herr Kylings anförande
ett uttalande, som jag tyckte var i och
för sig ganska intressant. Jag siktar inte
på att den ene efter den andre från TCO
skall stiga upp och tala om, att vederbörande
inte deltog i det sammanträde,
vid vilket denna fråga behandlades. Men
jag tänker på innehållet i den del av
herr Kylings anförande, där han berörde
kravet på eu differentierad lönesättning
och hurusom det växer sig fram

mer och mer. Nu är det ju så, herr
Kyling, att vid all lönesättning är det
vissa arbetsuppgifter som värderas. Så
har skett hitintills och så kommer väl
att ske i fortsättningen. Det finns således
en normallönegrad för huvuddelen av
de anställda, och från denna ha vi att
differentiera lönesättningen i förhållande
till de utökade kraven på de anställda.

Det är detta system vi ha, och vi tilllämpa
alltså i dag en differentierad lönesättning.
Jag förutsätter, att man inte
får dra den slutsatsen av herr Kylings
anförande, att han vill att man skall
differentiera även inom en och samma
tjänst, så att man, om vi ta låt oss säga
kanslisterna, som ligga på en fastspikad
lönegrad, skulle differentiera inom kåren,
varvid den ene skulle få högre lön
och den andre lägre. Man får väl i stället,
när det gäller en enhetlig grupp, se
till att man, så långt där finnas enhetliga
arbetsuppgifter, också har en enhetlig
lönesättning. Detta system leder
till en differentierad lönesättning mellan
olika arbetsuppgifter. Jag tycker att
herr Kylings tal på denna punkt var
dunkelt, men det var kanske också avsett
att vara dunkelt.

Herr KYLING: Herr talman! När herr
Lindholm sade, att mitt tal var avsett
att vara dunkelt, så var det väl en sådan
där vanlig klyscha som herr Lindholm
brukar komma med, då han är en smula
i argumentnöd. Det var inte alls dunkelt,
herr talman, utan när herr Lindholm
gör gällande, att det redan finns en viss
form av arbetsvärdering så till vida att
man har klassificerat de olika arbetsuppgifterna
inom olika grupper, så säger
jag bara att denna klassificering är
inte godtagbar, den behöver överses. Det
behöver alltså bli klarare synpunkter i
de olika frågeställningarna. Det är detta
jag menar att man skulle kunna få fram
med en arbetsvärdering.

Nu tror jag, eftersom vissa statliga

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Motion om återbäring till Lifaco AB av erlagd varuskatt.

myndigheter redan ha börjat diskutera
dessa saker och i viss utsträckning också
gått till verket med dem, att det kommer
att visa sig att här någonting behöver
göras. Det är med stort intresse
vi inom den privata sektorn följa det
man för närvarande håller på med exempelvis
i vattenfallsstyrelsen. Det är närmast
kontoristerna inom vattenfallsstyrelsen
som komma att beröras. Jag tror,
att det, då förslaget från vattenfallsstyrelsen
kommit fram, skall visa sig, att
det över lag inom den statliga sektorn
är ett stort behov av att få en arbetsvärdering.
Men kanske det måste vara
så, att man börjar ute i de många cellerna,
i de olika verken, och därefter
skulle riksdagen måhända kunna ta
frågan. Själv har jag den uppfattningen,
att det vore lika värdefullt om riksdagen
i dag tog initiativet till en utredning,
så att man fick möjligheter att sedan
fatta slutgiltig ställning i frågan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nihlfors begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 201, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

möter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nihlfors begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
133 ja och 74 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 11.

Motion om återbäring till Lifaco AB av
erlagd varuskatt.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
202, i anledning av väckta motioner om
återbäring till Lifaco Aktiebolag av till
statsverket erlagd varuskatt.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Branting m. fl. (I: 146) och den andra
inom andra kammaren av herr Lindberg
m. fl. (II: 182), med instämmande
i motionens syfte av herr Hästad, hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att till Lifaco Livsmedels Fabrikations
Co. Aktiebolag skulle av statsmedel återgäldas
dels de belopp, som bolaget erlagt
till statsverket, omfattande retroaktiv
varuskatt, 86 082 kronor 8 öre, med
avdrag av det utav statsverket till bolaget
restituerade beloppet, 35 000 kronor,
ävensom av bolaget erlagda räntor,
3 536 kronor 87 öre, eller sammanlagt
54 618 kronor 95 öre jämte skälig ränta
från respektive inbetalningsdagar dels
det belopp, 13 000 kronor, som bolaget
inbetalat till statsverket i ersättning för
kronans rättegångskostnader, samt att
till bolaget skulle betalas skälig kostnadsersättning,
innefattande dels det belopp,
13 500 kronor, som domstolarna
redan tillerkänt bolaget i rättegångskostnader,
dels skälig ersättning för övriga
omkostnader, som bolaget nödgats ådraga
sig för att under en följd av år inför
olika myndigheter förfäkta sin rätt.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 146 och II: 182 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Nr 34.

Motion om återbäring till Lifaco AB av erlagd varuskatt.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Mannerskantz, fröken Andersson
samt herrar Axel Andersson,
Söderquist, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg i Skövde, Boman i Kieryd,
Ståhl, Staxäng och Larsson i Stockholm,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av motionerna
I: 146 och II: 182,

a) besluta, att till Lifaco Livsmedels
Fabrikations Co. Aktiebolag skulle av
erlagd varuskatt återbäras ett belopp av
41 618 kronor 95 öre;

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att från
det för budgetåret 1951/52 anvisade förslagsanslaget
till oförutsedda utgifter
till bolaget utbetala 13 000 kronor;

2) av herr lwar Anderson, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs, och
yttrade därvid:

Herr LINDBERG: Herr talman! Jämte
sju andra kammarledamöter har jag
väckt en motion, II: 182, som varit föremål
för överläggning å statsutskottets
femte avdelning och till vilken kammaren
nu skall ta ställning. Statsutskottets
majoritet har hemställt, att motionen,
liksom en i första kammaren väckt likalydande,
icke må av riksdagen bifallas.
Om utskottets förslag biträdes av kamrarna,
skulle en lång och mödosam vandring
för en liten företagare i vårt land
vara slut, en vandring som företagits
för att söka vinna rättelse i ett varuskatteärende.
Något av förhistorien till
att motionen blivit väckt skall jag här i
korthet redogöra för.

I slutet av förra året tillfrågades jag
av en f. d. riksdagsman, om jag ville
väcka en motion i ett varuskatteärende.
Jag svarade honom, att innan svar från
min sida kunde lämnas på denna begäran,
ville jag studera handlingarna i
ärendet, och jag fick då motta en väldig
lunta handlingar. Jag gick till verket
med den förutfattade meningen, att kontrollstyrelsen
måste ha handlat rätt och

att firman, Lifaco Aktiebolag, var den
felande. Sedan jag läst handlingarna,
vilket tog cirka två och en halv dag, var
jag emellertid av motsatt uppfattning.
Jag kunde då inte förstå annat än att
kontrollstyrelsen var den felande och
inte firman Lifaco.

Ärendet gäller, som kammarens ledamöter
nogsamt känna till, en fråga om
återbekommande av varuskattebelopp,
som firman Lifaco ålagts att betala för
en tid, under vilken firman inte ansett
sig kunna utta samma skatt av sina kun der.

Enligt den varuskatteförordning,
som trädde i kraft den 26 maj 1941,
skulle tillverkare av viss vara erlägga
skatt till statsverket. Denna skatt skulle
tillverkarna påföra sina kunder. Firman
Lifaco hade i likhet med andra firmor
att anmäla skattepliktig tillverkning till
kontrollstyrelsen. Någon anmälan skulle
givetvis inte ske, om vederbörande tillverkare
var övertygad om att hans produkter
inte tillhörde de skattepliktiga.
Firman Lifaco kontrollerade sina produkter
och fann, att de inte voro skattepliktiga,
varför ingen anmälan verkställdes.

Den 18 oktober 1941 gjordes av kontrollstyrelsen
polisanmälan mot Lifaco
Aktiebolag, vilken anmälan gick ut på
att vissa å bolagets vägnar handlande
personer ådragit sig ansvar enligt varuskatteförordningen.
Härefter, eller den
4 november, gjorde bolaget driftanmälan
för varuskatt men förklarade sig
samtidigt anse, att dess tillverkningar
inte vore underkastade skatteplikt.

Sedan ärendet prövats i regeringsrätten,
instämdes bolaget i ansvarsfrågan
till Stockholms rådhusrätt. Rådhusrättens
utslag blev ett klart frikännande i
denna ansvarstalan, ett domslut som
sedermera fastställdes av Svea hovrätt.
(Ärendet finnes närmare refererat i
motion 11:182.)

Någon tid efter det att kontrollstyrelsen
gjort polisanmälan mot bolagets ledande
män, infunno sig tvenne kontrollstyrelsens
tjänstemän hos bolaget för att

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Motion om återbäring till Lifaco AB av erlagd varuskatt.

kontrollera dess tillverkningar. Härvid
hade tjänstemännen på tal om pikeringsgelé
framhållit, att denna artikel var ett
typiskt exempel på skattefri vara, vilket
inte hindrade kontrollstyrelsen att cirka
fem veckor senare förklara pikeringsgelén
skattebelagd och detta med retroaktiv
verkan från den 26 maj 1941. I
fråga om en rad övriga produkter hade
kontrollstyrelsen redan den 22 november
1941 förklarat, att skatt skulle erläggas
retroaktivt från den 26 maj 1941.
Dessa produkter voro Lifacomassa, Lifaco
garneringsbär, Lifaco garneringspäron,
Lifaco pikerings- och garneringsgelé
(grön), Lifaco pikerings- och garneringsgelé
(choklad) samt Lifaco glaseringsgelé.
Bolaget skulle erlägga retroaktiv
skatt med inte mindre än omkring
90 000 kronor.

Bolaget gjorde flera försök att få tillbaka
den av kontrollstyrelsen påbjudna
skatten, men rättelse stod inte att vinna
vare sig hos kontrollstyrelsen eller i regeringsrätten.
Det uttog då stämning på
Kungl. Maj :t och kronan vid Stockholms
rådhusrätt. Efter långvariga förhandlingar
och sedan behörigheten att uppta
målet till handläggning avgjorts av vederbörliga
instanser, tillerkändes bolaget
rätt att återfå den retroaktivt erlagda
skatten. Kronan överklagade rådhusrättens
dom, varefter Svea hovrätt
fastställde rådhusrättens dom. Härefter
gick målet till högsta domstolen, som i
sin tur förklarade underrätterna icke
behöriga uppta detta skattemål till handläggning.

I det föregående har jag endast i yttersta
korthet redogjort för ärendets
handläggning. För den som är intresserad
finnas närmare redogörelser för
ärendets gång i motionen och i utskottets
recit och bilagor, om vilkas innehåll
jag nu anhåller att få säga några ord.

Först anhåller jag då att till utskottets
talesman få rikta en fråga: Vad menar
man med följande i utskottsutlåtandet
gjorda uttalande: »Såsom av den lämnade
redogörelsen framgår, ha de mellan

Lifaco Aktiebolag och kronan uppkomna
tvistigheterna haft sin upprinnelse
däri, att bolaget vid varuskatteförordningens
tillkomst medvetet underlåtit
att göra i förordningen föreskriven anmälan
till kontrollstyrelsen om bolagets
tillverkning.» Menar man att firman,
ändock att den kommit till den bestämda
uppfattningen — en uppfattning, som
även varit många juristers — att dess
varor icke vore skattebelagda, skulle
gjort anmälan, eller menar man att bolaget
skulle blivit befriat från skatt
därest anmälan skett?

Det förefaller ganska anmärkningsvärt
att man vill försvara kontrollstyrelsens
handlingssätt i föreliggande fall.
Det kan väl ändock icke få bli på det
sättet att man endast för att skydda en
förvaltningsmyndighet försvarar en åtgärd
som uppenbarligen är orättmätig.
Våra myndigheter böra kunna bevara
sin prestige på annat sätt. Det är olyckligt
för vår rättstillämpning om prestigen
skall få gå före rätten.

I det föregående har jag omnämnt, att
kontrollstyrelsens tjänstemän förklarat
en viss vara för icke skattepliktig, vilket
emellertid icke hindrat kontrollstyrelsen
att fem veckor senare pålägga samma
vara retroaktiv skatt. I en inlaga till
riksdagens justitieombudsman förklarar
kontrollstyrelsen, att uppgiften är riktig
och att det icke är tillfredsställande
att felaktig information lämnats. Uttalandena
få stå för tjänstemännens egen
räkning och kunna icke, säger kontrollstyrelsen,
binda denna. Kontrollstyrelsens
beslut i skattefrågor fattas i särskild
ordning. Vidare anser man, att om
firman Lifaco lidit förlust så bör denna
anses ersatt därmed att Kungl. Maj:t
återbetalt 35 000 kronor av den erlagda
skatten. Man torde nog kunna påstå, att
denna förklaring, eller förklaringar, är
i högsta grad egendomlig. I Kungl. Maj ds
förordning om varuskatt heter det i 4 §
punkt 5: »Tillverkare skall ställa sig till
efterrättelse de särskilda föreskrifter,
som kontrollstyrelsen för erhållande av

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Nr 34.

Motion om återbäring till Lifaco AB av erlagd varuskatt.

en betryggande kontroll över skattens
behöriga utgörande meddelar, ävensom
de anvisningar, som kontrolltjänsteman
i enlighet med kontrollstyrelsens föreskrifter
kan komma att lämna.»

Menar nu kontrollstyrelsen, att man
icke sänt sina tjänstemän till Lifaco eller,
om man sänt dem för att kontrollera,
så hade tjänstemännen inga förliållningsorder
om vad de skulle kontrollera?
Vem som helst — utom möjligen kontrollstyrelsen
— måste förstå, att de
hade i uppdrag att kontrollera om firman
tillverkade flera varor än de redan
skattebelagda och som kunde skattebeläggas.
Kontrollstyrelsen måste väl ha
instruerat sina kontrollörer så att de
kunde avgöra dessa saker enligt instruktionen.
Om så icke skett frågar man sig
allvarligen vad tjänstemännen skulle användas
till. Eller kan det vara meningen,
att om tjänstemännen förklarat en viss
vara tillhöra det skattebelagda slaget,
skulle kontrollstyrelsen godkänna ett sådant
tjänstemannabeslut även om varan
bort vara skattefri? Hur vill man eljest
förklara det faktum att tillverkaren varit
skyldig efterkomma tjänstemännens
föreskrifter?

Utskottet säger i sitt utlåtande, att
bolaget blivit ersatt i skälig omfattning
genom restitutionen av 35 000 kronor
och genom att bolagets kunder tillskjutit
13 000 kronor netto. Detta är återigen
en alldeles ny rättsprincip. Bolaget
har i ett beträngt läge vädjat till
sina kunder om hjälp, varefter dessa tillskjutit
16 000 kronor. Då bolaget erhöll
sin restitution återbetalades 4 000 kronor
till kunderna. Kunderna skulle därefter
få ny återbetalning för det fall att
bolaget erhölle restitution å hela skattebeloppet,
allt i förhållande till kostnaderna.
Fick bolaget full ersättning för
sina omkostnader i skattemålcn skulle
givetvis kunderna återfå hela lånebeloppet.
Nu räknar utskottsmajoriteten, och
reservanterna göra det såsom en kompromisslösning,
med att de i utskottsutlåtandet
angivna 13 000 kronorna

skola tillgodoräknas staten på så sätt, att
det av kunderna erlagda beloppet skall
gå i avräkning.

Kontrollstyrelsen har utfärdat en cirkulärskrivelse
till samtliga företagare,
som tillverkade varor vilka voro belagda
med varuskatt. Detta cirkulär, som utfärdades
i samband med skattelagens
tillkomst, innehöll klara bestämmelser
om hur skattepliktig skulle förfara. Skattepliktig
hade sålunda att påföra sina
kunder skatten för varorna, och denna
skatt skulle särskilt påföras fakturorna,
vilka sedan i ett exemplar skulle förvaras
av fabrikanten, detta senare för
att man lätt skulle kunna kontrollera
att skatten riktigt uttoges. I sin besvärsskrivelse
till högsta domstolen gör emellertid
kontrollstyrelsen gällande, att det
varit tillverkare obetaget att själv erlägga
skatt för varorna. Man skulle således
först påföra skatten på sina räkningar
och sedan själv erlägga denna
skatt. Kunde icke detta möjligen ha kunnat
betraktas såsom ett kringgående av
förordningens och cirkulärets anda och
mening? Kontrollstyrelsen skulle nämligen
enligt 9 § i förordningen kunna
väcka åtal mot den som icke efterkom
föreskrifterna. Straffsatsen här var böter
högst 300 kronor. Kontrollstyrelsen
kunde också ålägga vite enligt 10 § samma
förordning. Förordningens mening
har naturligen icke varit, att kontrollstyrelsen
skulle handla hur som helst i
denna fråga. Man har emellertid tydligen
velat framhålla tillverkarens rätt
att själv erlägga skatten för att på så
sätt få ett slags motivering för åtgärden
att retroaktivt kunna pålägga skatt.
Tredskande kunde enligt förordningen
åläggas erlägga skatten, således även
retroaktivt i vissa fall. Härför erfordrades
i vart fall icke den motivering som
anförts hos högsta domstolen.

Herr talman! Detta anförande har jag
ansett mig nödsakad hålla för att klarlägga
orsaken till att jag ansett firman
vara i sin goda rätt när den sökt återfå
den retroaktivt erlagda skatten. Icke

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Motion om återbäring till Lifaco AB av erlagd varuskatt.

bara firman utan också domstolarna ha
varit av samma mening; dock icke högsta
domstolen och regeringsrätten, detta
troligen av den anledningen att dessa
domstolar icke ingått på själva sakfrågan.

Jag har intet som helst intresse av
firman Lifaco, men jag anser att denna
firma lika väl som andra skall behandlas
med all den oväld, som vi vant oss
vid att alla skola behandlas med här i
landet. Jag anser att kontrollstyrelsen
handlat godtyckligt i detta fall och icke
tagit den hänsyn till föreliggande fakta
i ärendet som detsamma förtjänar. Jag
skulle med utgångspunkt från det sagda
helst ha sett att jag kunnat yrka bifall
till motionen eller full upprättelse åt
firman Lifaco, men jag måste, som ärendet
nu ligger till, hemställa om bifall till
den vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Jacobsson i Igelsbo, Johansson i Mysinge,
Christenson i Malmö, Gunnarsson,
Östlund, fru Boman samt herrar Sandberg,
Hedlund i Östersund och Pettersson
i Norregård.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Den
fråga som kammarens ledamöter nu behandla
har ju väckt ett visst uppseende
ute i landet. Det har varit åtskilliga
skriverier därom såväl i tidningspressen
som på annat håll. Det har också i denna
fråga talats mycket om rätt och rättfärdighet,
och rätt och rättfärdighet äro
höga ideal för oss svenskar. Det är för
oss omistliga värden, som vi under inga
förhållanden vilja bryta mot. Men sedan
jag studerat handlingarna i detta mål
måste jag för min del säga, att all den
pondus och patos, som ägnats åt Lifacos
sak, egentligen varit värda ett bättre
ändamål. Ty om man studerar handlingarna
i målet kommer man till en absolut
motsatt inställning till den herr
Lindberg i Stockholm nyss har redovisat.
Men det är också förståeligt, att

man kan komma till den inställning
som den allmänna opinionen gjort i
betydande utsträckning. Detta har samband
med att man redovisat vissa delar
av fakta samtidigt som man uraktlåtit
att ta med i diskussionen för frågans
riktiga bedömande väsentliga ting. Jag
läste en tidningsartikel för någon tid
sedan, som jag också fått i urklipp hit
till kammaren. Den tidningsartikeln var
kanske den enda kunskapskälla som
många hade om fallet Lifaco. Och jag
måste säga mig att om man skall bygga
på den grunden är det uppenbart att
man kan få den föreställningen att här
är fråga om ett övervåld från samhällets
sida. Men detta har samband med
att man i denna tidningsartikel uraktlåtit
att nämna en hel serie av väsentliga
fakta. Man har där uraktlåtit att
nämna högsta domstolens dom. Man har
uraktlåtit att nämna regeringsrättens
dom. Man har vidare uraktlåtit att nämna
en del andra ting, som jag senare
skall beröra i mitt anförande. På det
viset har man givit allmänheten en skev
bild av det faktiska sakläget i denna
fråga.

Vad var det som hände i detta hus
ursprungligen och som utgör upprinnelsen
till debatten om Lifaco? Jo, det var
ju så att vi tidigare hade en fabrikssockerskatt;
det var i början av kriget.
Samhället behövde inkomster. Det förelåg
ytterligare ett skäl, nämligen att vi
hade en ganska hård ransonering av
socker och en del andra livsförnödenheter,
som förbrukades av konfektyrindustrierna.
Man ansåg det då lämpligt
att skattevägen tillföra staten en ökad
inkomst som behövdes med hänsyn till
beredskapskostnaderna. Och därom
voro vi ju relativt ense. Man ansåg därjämte
att man för att begränsa förbrukningen
av socker —- alltså vid sidan av
gällande ransonering — borde uttaga
en skatt, som verkade i någon mån
hämmande, så att man inte fick en alltför
stor snedvridning på ransonerade
varor. Detta var de skäl, som lågo i

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Nr 34.

Motion om återbäring till Lifaco AB av erlagd varuskatt.

botten när man lade om skatten till s. k.
varuskatt. När varuskatten beslutades
av riksdagen bestämdes det bland annat
att man där skulle tillämpa tulltaxans
bestämmelser — det ingick i
riksdagsbeslutet, och på den punkten
förelåg ingen som helst opposition i
denna kammare. Kammarens ledamöter,
även motionärerna, godtogo vid den tidpunkten
det uttalande som gjorts i utskottets
betänkande. Jag har tillåtit mig
undersöka, huruvida det förekom någon
opposition mot de utformningar som då
tillkommo, och den utredningen har visat
att någon sådan opposition inte förekom.
Följaktligen äro vi alla gemensamt
ansvariga, vi som voro med i riksdagen
vid den tidpunkten, för det beslut som
då fattades och den utformning detsamma
erhöll.

Vad innehöll då beslutet i sak? Jo, i
sak innebar det att man upphävde den
gamla fabrikssockerskatten och ersatte
den med en varuskatt, där man tillämpade
tulltaxans bestämmelser; det gällde
punkterna 298 och 302 och en del
andra punkter likaledes beroende på varornas
beskaffenhet. Det fastställdes vidare
vid den tidpunkten att tillverkare
skulle anmäla sådan tillverkning till
kontrollstyrelsen, som av riksdagen blev
antagen som skattemyndighet i detta
fall. Det bestämdes vidare att den som
ämnar tillverka dylika varor skulle
hos kontrollstyrelsen göra anmälan
därom.

Och därmed komma vi också in på
Lifaeos rättsfall. I vårt land funnos vid
den tidpunkten omkring 1 000 företag,
som tillverkade varor, som föllo under
varuskatteförordningen. Av dessa 1 000
företag var det 17 som anförde klagomål
mot beskattningen. Men det är
egentligen bara ett företag, som varit
i strid mot det riksdagsbeslut det här
gäller, och det var företaget Lifaco. Nu
säger man att författningen var otydligt
skriven och att den fördenskull kunde
skapa tveksamhet huruvida en vara var
beskattningsbar eller icke. Är det inte

underligt att tusen företag i runt tal
tillämpade författningen såsom den
skulle tillämpas, medan Lifaco inte har
tillämpat författningen såsom den skolat
tillämpas? Herr Lindberg i Stockholm
nämnde att Lifaco haft stöd av
experter vid bedömningen av frågan
huruvida skatteplikt förelåg eller icke.
Beslutet om varuskatten togs ju, som de
som voro med i kammaren vid den tidpunkten
torde erinra sig, på en söndag.
Samma söndag ringde Lifaeos agent
nerifrån Skåne och frågade hur det
skulle bli med Lifaeos produkter, om de
också skulle skatteläggas och om man
följaktligen skulle räkna med nya priser
eller inte. Han fick då beskedet att
han skulle få svar senare om Lifaeos
produkter voro skattepliktiga eller icke
och att man skulle verkställa en undersökning
i det avseendet. På tisdagen
meddelades samma agent, att Lifaeos
produkter inte tillhörde dem som voro
skattepliktiga. På direkt fråga av oss till
företagets chef vilka sakkunniga man
hade konsulterat ha vi fått det beskedet,
att firman bedömde den saken själv.
Det hade väl i alla fall varit en ganska
lätt sak för detta företag liksom för så
många andra att vända sig till kontrollstyrelsen,
om man nu var tveksam huruvida
företagets produkter voro skattepliktiga
eller icke. Företaget bedömde
som sagt självt den saken och ansåg, att
dess produkter inte voro skattepliktiga.

Det har varit mycken diskussion om
Lifaeos produkter. Jag har i min bänk
en hel dossier, som är en rätt intressant
litteratur för den som vill tränga närmare
in i målet. Själv har jag genomgående
när jag studerat dessa handlingar
fått det intrycket, att Lifaco sökt
att till det yttersta utnyttja alla möjligheter
för att slippa ifrån den varuskatt
som blev företaget pålagd. I dagens diskussion
råder väl såvitt jag förstår ingen
meningsskiljaktighet mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna i utskottet
om Lifaeos produkter voro skattepliktiga
eller ej; på den punkten äro vi

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Motion om återbäring till Lifaco AB av erlagd varuskatt.

ense i statsutskottet. Vi anse nämligen
att regeringsrättens dom i den punkten
är den som skall följas.

Nu har man här åberopat rådhusrättens
och hovrättens domar, men jag vill
i det sambandet erinra om att i dessa
domar förelåg en tvist mellan kronan
och Lifaco, en tvist där man diskuterade
frågan om dessa domstolar voro behöriga
eller ej att döma i detta skattemål.
Från kronans sida hävdades den
uppfattningen att det var regeringsrätten
och inte civilmålsdomstolarna som
skulle handlägga detta spörsmål. På den
punkten gav högsta domstolen kronan
rätt i sitt utslag då den undanröjde underrätternas
domar i målet. Men där är
det en sak, som man kanske bör observera
och som kan vara av betydelse i
den fortsatta debatten.

Jag vet att man här kommer att säga,
att högsta domstolen inte prövat sakfrågan,
och med utgångspunkt därifrån
vill man sedan binda resonemanget vid
vad rådhusrätten och hovrätten fastslagit.
Jag vill då erinra dem som föra
detta resonemang om att högsta domstolens
dom innehöll ytterligare ett
ting, som kan vara av betydelse vid bedömningen
av detta spörsmål. Högsta
domstolen förklarade nämligen, att Lifaco
skulle betala kronans rättegångskostnader,
och även om detta inte var
ett ställningstagande i själva sakfrågan
kan man inte förbigå just den omständigheten
och tillmäta detta förhållande
en viss betydelse.

Skall man nu se på upprinnelsen till
striden mellan kontrollstyrelsen och
Lifaco i denna fråga, så ligger det så
till, att kontrollstyrelsen fick en anmälan
från en konditor i Västerås. Denne
konditor fann det högst anmärkningsvärt
att Lifaco hade möjlighet att sälja
sin produkt utan att taga ut någon skatt
på densamma, samtidigt som övriga
tillverkare av likvärdiga produkter
voro ålagda att betala varuskatt. En
representant för firman Lifaco hade
vid denna tidpunkt för nämnde kon -

ditor framhållit, att lian borde köpa
omedelbart innan Lifaco-produkterna
också bleve skattebelagda. Av detta uttalande
kan jag icke draga mera än en
slutsats, nämligen att man inom firman
Lifaco hade på känn, att även dess produkter
tillhörde de varugrupper som
skulle skattebeläggas.

Nu säger man, att det finns ju ett utslag,
som innebär att vederbörande ha
frikänts i ansvarsmålet på denna punkt.
Det är ju så att en svensk domstol dömer
icke gärna mot ett nekande. Man
säger att firman har handlat i god tro.
Vidare säger man att firman har lidit
stora förluster; herr Lindberg använde
uttrycket det »betryckta läge» som firman
befann sig i. I detta läge hade firmans
kunder lämnat 16 000 kronor till
firman.

Ja, var det så att Lifaco hade ett betryckt
läge? Var det så att de produkter
Lifaco tillverkade betalades med ett
så lågt pris att det icke fanns några
marginaler av betydelse? Låt oss se vad
priskontrollnämnden har att säga på
denna punkt! Priskontrollnämnden har
i detta avseende behandlat en annan
fabrikants varor. Det var bl. a. en vara
som var bättre än Lifacos, därför att
den innehöll värdefullare råvaror. Där
har man fastställt ett pris av 2 kronor
75 öre per kilo. Lifacos produkter hade
ute i öppna marknaden kostat 3 kronor
75 öre per kilo. Då bör man observera
att när priset sänktes från 3 kronor
75 öre till 2 kronor 75 öre per kilo
bestämdes samtidigt, att i dessa 2 kronor
75 öre skulle ingå varuskatten.

Jag tror icke, herr Lindberg, att man
kan tala om att en firma, som haft
möjlighet till så breda marginaler, har
befunnit sig i ett så särdeles betryckt
läge. Det har ju också visat sig, att Lifaco
har haft en ganska fantastisk utveckling
av sina affärer under de första
åren av sin verksamhet. Företaget startade
med ett aktiekapital på 20 000 kronor.
Det var Jettman och Eichenberg
som tillsammans bildade firman. Jett -

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Nr 34.

Motion om återbäring till Lifaco AB av erlagd varuskatt.

man blev sedermera utlöst av Eichenberg
ur firman. Jettman startade sedermera
egna affärer, med de riksbekanta
vaselinbakelserna m. m. sådant. Emellertid,
om man tittar på företagets omsättningssiffror
under de första åren,
kommer man fram till att företaget under
år 1940 hade en omsättning på
100 000 kronor, 1941 en omsättning på
400 320 kronor, 1942 en omsättning på
940 000 kronor samt 1943 en omsättning
på 1 056 000 kronor. Nu böra kammarens
ledamöter observera, att det var
ett företag, som hade ett startkapital
på 20 000 kronor, som lyckades så bra.
Men därtill bör man taga hänsyn till
de belopp, som man samlat, innan priskontrollnämnden
satte in, genom att
man haft möjlighet att taga ut ett överpris
på 1 krona kilot förutom varuskatten.
Då måste man säga sig, att detta
företag har haft, icke ett betryckt läge,
herr Lindberg, utan relativt goda inkomster.

.lag skulle kunna fortsätta rätt länge
till, men jag skall icke upptaga kammarens
tid ytterligare. Jag får kanske återkomma,
om jag finner det erforderligt.

Det är dock en sak till som jag skulle
vilja säga ett par ord om. Det rörde sig
ursprungligen om ett belopp på 90 000
kronor. Firman fick efter en viss nötning
hos regeringen 35 000 kronor i
återbäring. För min personliga del är
jag icke övertygad om att det var riktigt
att giva denna återbäring. Firman
har också tagit detta till intäkt för att
den har haft rätt. Den har sedan haft
vissa juridiska rådgivare och drivit
rättegångskostnaderna rätt långt. Enligt
redovisade siffror uppgå rättegångskostnaderna
till över 100 000 kronor.
Skillnaden mellan vad företaget fått
erlägga i skatt och det restituerade beloppet
står icke på något sätt i proportion
till de kostnader man lagt ner för
att vinna sin sak. .Tåg måste göra den
rent personliga reflexionen, att företaget
har haft dåliga rådgivare. Ty jag
förutsätter att om man hade haft goda

rådgivare bland juristerna så skulle de
ha avrått firman från att slänga ut så
våldsamma summor på en så tvivelaktig
sak som denna.

Herr talman! Med stöd av det anförda
ber jag att få yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Häruti instämde herr Svensson i
Alingsås.

Herr LINDBERG (kort genmäle): Herr
talman! Herr Lindholm säger, att när
denna lag antogs här i kammaren så
voro vi alla överens om att den skulle
antagas, och det var ingen som opponerade
sig, icke ens de vilkas motioner
vi i dag behandla. Det är klart att det
var ingen, som kunde tänka sig eller
ens drömma om att lagen skulle tillämpas
på det sätt som skett. Icke ens herr
Lindholm torde väl ha kunnat förutse
något sådant. Det där är således en sak
som icke har det bittersta att göra med
det ärende som vi just nu behandla.

Vidare säger herr Lindholm, att det
av 1 000 företag var bara 17 som klagade.
Herr Lindholm torde ha observerat
att det var flera företag som skulle
ha klagat men som ansett att det var
fruktlöst att göra det och följaktligen
ej heller gjort det.

Herr Lindholm anför ytterligare att
om firman Lifaco hade varit osäker så
kunde den ha vänt sig till kontrollstyrelsen
och fått besked. Men firman Lifaco
var icke osäker utan fullt övertygad
om att dess produkter icke voro
skattebelagda. Följaktligen gjorde den
varken någon förfrågan eller någon
anmälan. Det behövde den icke heller
göra enligt det beslut vi fattade i riksdagen
1941. Hur skulle det ha sett ut
för kontrollstyrelsen, om samtliga företagare
på området förfrågat sig, om
de skulle anmäla sina produkter eller
ej? Skulle det ha varit möjligt för kontrollstyrelsen
att klara den saken från
maj till november, då det första beslu -

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Motion om återbäring till Lifaco AB av erlagd varuskatt.

tet om skattläggning på Lifacos produkter
kom? Det är icke troligt.

Så nämnde herr Lindholm ett fall,
det s. k. Västerås-fallet. Ja, men när
man har studerat handlingarna så ingående,
borde man väl ha observerat,
att Västerås-fallet ligger före den dag,
då riksdagen fattade beslut om att skatt
skulle införas på detta sätt. Följaktligen
kan Västerås-fallet icke ha någonting
att göra med det ärende vi i dag
behandla. Det har också vid domstolsbehandlingen
blivit fullt klarlagt att så
är förhållandet.

Sedan har det påståtts av herr Lindholm,
och enligt vad jag vet också i
andra sammanhang, att firman Lifaco
skulle ha orkat med att taga en hel
krona mera per kilo än andra producenter
på detta område. Är det någon
människa som inbillar sig, att om det
finns en del företag i landet och de
taga 2 kronor 75 öre för likvärdiga varor,
så kan en annan firma, därtill en
ganska liten sådan, icke orka med att
av sina kunder få en krona mera för
sina produkter? Det måste väl i så fall
vara ganska egendomligt och ganska
anmärkningsvärt samt föga trovärdigt.

Herr LINDHOLM (kort genmäle): Herr
talman! Jag har icke haft någon anledning
att klanka på innebörden i det
riksdagsbeslut, som fattades när vi beslöto
om varuskatten. Men däremot
böra ju de, som i dag högljutt tala om
hur otydligt detta var, känna en viss
samvetsförebråelse för att de vid den
tidpunkten icke hade någon erinran att
göra gentemot beslutet.

Sedan var det ett yttrande av herr
Lindberg som förefaller något kuriöst.
Han uppger att firman var säker på att
dessa varor ej voro skattebelagda varor.
Ja, herr Lindberg, så kunde ju alla
de tusen företagarna ha sagt, och alltså
hade det icke tagits ut någon varuskatt
här i landet. Men när det nu är så att
det föreligger ett domstolsbeslut på att

dessa varor äro skattebelagda varor,
hade det då ej funnits anledning för
denna firma att söka kontakt med folk
som kunde dessa saker? Ty det är uppenbart
att firman ej gjort detta.

Till sist vill jag till herr Lindberg
säga, att han i någon mån refererat mig
felaktigt, när han talade om denna
krona. Det var icke bara Lifacos produkter
som sänktes med en krona per
kilo, utan också de övriga fabrikanternas
varor blevo sänkta från 3 kronor
75 öre till 2 kronor 75 öre. Det fanns
alltså enligt mitt sätt att se med hänsyn
till firmans betydande omsättning
en marginal, som gör att man icke bör
tala om att firman befann sig i ett betryckt
läge.

Herr LINDBERG (kort genmäle): Herr
talman! För att återgå till tolkningen
av beslutet måste jag säga, att det är
väl icke anmärkningsvärt och kan väl
icke förvåna vare sig herr Lindholm
eller någon annan, om Lifaco var i god
tro och ansåg att dess varor icke voro
skattebelagda, när domstolarna, Stockholms
rådhusrätt och Svea hovrätt,
också voro av samma uppfattning och
i allt fall ansågo, att firman Lifaco icke
kunnat inse att de voro skattebelagda.
Det är således en fråga som kanske
berör oss här i riksdagen, att vi icke
tillräckligt klart och tydligt utformat
beslutet rörande denna skatt. Men sådant
sker ju ofta. Det tillkommer ju
icke riksdagen att tolka vad den själv
skrivit, och följaktligen har man från
riksdagens håll icke kunnat få någon
tolkning på det.

Herr LINDHOLM (kort genmäle): Herr
talman! Man kan icke argumentera så
som herr Lindberg gör. När omkring
1 000 företagare utan vidare funnit sig
i att betala varuskatt enligt den förordning
som gäller, måste det vara uppenbart,
att den icke är så otydligt
skriven som man vill göra gällande.
De betala nämligen varuskatt för pro -

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Nr 34.

Motion om återbäring till Lifaco AB av erlagd varuskatt.

dukter likartade dem som Lifaco haft
att sälja, bara med den skillnaden att
de i de flesta fallen haft bättre ingredienser
i sina varor än vad den kemiska
analysen anger för Lifaco-produkterna.
Då vill jag faktiskt säga:
Skall den omständigheten att man har
dåliga varor vara en kvalifikation för
att befrias från skatt, då är det nya
rättsbegrepp som införas på skattepolitikens
område.

Herr STAXÄNG: Herr talman! Jag
måste till att börja med giva ett par
repliker till herr Lindholm, innan jag
går in på mitt anförande i övrigt. Det
var detta sista som herr Lindholm
nämnde, när han kom in på varornas
kvalitet. Det förvånade mig litet att
detta kunde beröras. Ty herr Lindholm
känner till att det var en representant
för Konditorföreningen närvarande vid
en föredragning i statsutskottets femte
avdelning, och han hade en motsatt
uppfattning beträffande dessa varor och
stödde Lifacobolaget i dess ersättningskrav.

Dessutom fällde herr Lindholm ett
påstående som jag har svårt att förstå.
Det är när han talar om riksdagsbeslutet.
Detta riktar sig alltså mot oss här
i riksdagen. Om man kan påvisa att de
författningar, som gjordes på grundval
av riksdagens beslut, i tillämpningen
blivit otydliga och att det icke finns
möjlighet att få full klarhet om vad bcskattningsbeslutet
innebär, skulle riksdagen
i fortsättningen avvisa alla anspråk,
därför att vi beslutat detta. Det
är i stället faktiskt så, att vi ha ett ansvar,
och vi måste på oss ställa det
kravet, att vi skola rätta till det som vi
förut gjort felaktigt.

Jag kan instämma med herr Lindholm
på en punkt. Han säger att när
det gäller frågan huruvida dessa varor
skola beskattas eller ej så föreligger det
icke någon skillnad mellan utskottsmajoritetcn
och reservanterna. Det är rik -

tigt i viss utsträckning, därför att när
det gäller de besvär över kontrollstyrelsens
beslut, som denne företagare
riktat till regeringsrätten, så blev faktiskt
regeringsrättens beslut, att dessa
varor skulle beskattas. Sedan kan man
naturligtvis diskutera, om regeringsrätten
skall vara ensam besvärsinstans.
Det har i detta och närliggande ämnen
vid årets riksdag väckts en motion med
begäran om utredning rörande reglerna
om förfarandet vid avgörande av tvister
i varuskattemål. I anledning av denna
motion beslöt också bevillningsutskottet
hemställa till riksdagen att den
skulle begära en utredning om denna
sak, innebärande att i samband med
pågående utredning rörande det administrativa
besvärsinstitutet och därmed
sammanhängande frågor jämväl skulle
verkställas utredning i de hänseenden
som i detta betänkande angivits. Det
var alltså ett tillstyrkande av motionen
i fråga, där man även diskuterade en
tredje instans mellan kontrollstyrelsen
och regeringsrätten. Man övervägde,
huruvida kammarrätten eventuellt skulle
flyttas in. Men, som jag nämnde alldeles
nyss, här måste man betrakta regeringsrättens
utslag som ett faktum.
Dessa varor skola alltså vara beskattade.
En annan sak som man här frågar sig
gäller återbäringen av den retroaktivt
uttagna varuskatten. Bolaget har ju
sedermera uttagit skatt av sina kunder
för sina tillverkningar. Vi behöva därför
inte diskutera principiellt, om det
skall vara skatt på dessa produkter
eller inte, utan frågan är om denna fabrikant
skall få tillbaka den erlagda varuskatten
för en viss tidrymd. Det är
det frågan gäller.

Jag kan i mycket stor utsträckning
förkorta mitt anförande, ty jag kan i
det allra mesta instämma i herr Lindbergs
yttrande. Jag skall emellertid deklarera,
på vilka skäl jag har byggt mitt
ställningstagande i denna sak. Jag har
som nämnts här tagit regeringsrättens
utslag som elt faktum, som man måste

3 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 34.

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Motion om återbäring till Lifaco AB av erlagd varuskatt.

underordna sig, men när det gäller
återbäring av den retroaktivt uttagna
skatten har jag utgått från följande:
Här föreligger en anmälningsskyldighet,
som åvilar tillverkare. Alltså, han
är anmälningsskyldig endast om han
vet med sig att han tillverkar skattebelagda
varor. Underlåter han att göra
denna anmälan och denna deklaration,
så kan han naturligtvis ställas till ansvar
för detta. Man har — och det ha
vi gjort även från riksdagens sida —
lagt bedömandet i tillverkarens hand,
med det ansvar som han kan ådraga
sig, om han underlåter att göra denna
anmälan. Denna firma underlät att göra
anmälan, därför att den ansåg att dess
tillverkningar icke utgjorde skattebelagda
varor. Om firman nu har gjort
detta bedömande felaktigt, får den naturligtvis
taga konsekvenserna härav.
Har man gjort det mot bättre vetande,
finns det fog att yrka åtal mot vederbörande,
och de få bära konsekvenserna.
Ha de skäl att underlåta att göra
denna anmälan, anser jag att man har
rätt att diskutera återbäringsfrågan i
denna sak. Det är på den punkten som
jag har kommit till den slutsatsen, att
det visat sig finnas starka skäl för att
bolaget vid bedömandet av anmälningsskyldigheten
betraktade dessa varuslag
som varor som icke skulle beskattas.
Och vad är det för skäl? Det ena skälet
fanns redan på förhand, och det var
författningarnas knappast tydliga innebörd.
Jag vill erinra kammaren om att
redan under förarbetena på varuskatteförordningen
uttalades från näringsidkarhåll
farhågor för att osäkerhet
skulle uppstå i fråga om gränsen mellan
skattebelagda och fria varor. Jag
vill erinra kammaren om att en man,
vars omdöme vi alla sätta mycket högt,
nämligen generaldirektör Gjöres, redan
vid författningens tillkomst uttalade
farhågor för bristande tydlighet. Man
kan hänvisa särskilt till ett uttalande
av kommerskollegium, undertecknat av
generaldirektör Gjöres.

Man har alltså rätt att peka på att det
fanns skäl för uppfattningen att bestämmelserna
inte voro fullt tydliga, och av
den anledningen kan man också våga
påstå, att det var förklarligt att detta
bolag härvidlag gjorde en felbedömning.

Efter regeringsrättens beslut inträffade
en omständighet som — och det
är det märkliga i denna sak — berörts
mycket litet. Man talar om rådhusrättens
dom, när Lifaco hade anhängiggjort
rättegång mot kronan, man talar
om hovrättens dom, och vidare talar
man om att högsta domstolen sedan icke
godkände dessa två domstolar som behöriga
att behandla denna fråga. Men
man nämner inte att här ha varit två
domstolsförfaranden. Det första domstolsförfarandet
har icke tillkommit på
bolagets föranstaltande utan på initiativ
av kontrollstyrelsen, som i det andra
förfarandet nedlagt mycket stor
möda för att bortförklara domstolarnas
utslag.

Den första domstolsfasen tillkom sålunda
på initiativ av kontrollstyrelsen,
och varför? Jo, därför att bolaget hade
underlåtit att anmäla och deklarera sin
tillverkning av dessa varor. Men det är
att märka att i detta domstolsförfarande,
som alltså gällde ansvarsfrågan,
frikändes bolagets ledning såväl av rådhusrätten
som av hovrätten. Detta har
omnämnts i den interpellation, som
väcktes av herr Herlitz i första kammaren
och där han framhåller: »I den inför
Stockholms rådhusrätt förda rättegången
förebragtes en stark bevisning
för att varken en på området sakkunnig
person eller en lekman av varuskatteförordningens
lydelse kunde komma till
den slutsatsen, att de produkter, om
vilka nu är fråga, skulle vara belagda
med varuskatt. Såväl av rådhusrätten
som av hovrätten — från vilken målet
icke fått föras vidare — hava de åtalade
företagsledarna frikänts från ansvar
för brott mot varuskatteförordningen,
enär de icke av förordningens
innehåll bort inse, att de av företaget

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Nr 34.

Motion om återbäring till Lifaco AB av erlagd varuskatt.

tillverkade varorna belagts med varuskatt.
»

Dessa utslag ifrån två domstolsinstanser
tycker jag, lierr talman, tala mycket
starkt för att man kan våga påstå, att
det fanns vissa skäl för denna tillverkare
att icke anmäla tillverkningarna.
Därmed bär jag icke alls velat kvälja
regeringsrättens beslut, men när det
gäller att ta ställning till frågan om
återbäring av denna varuskatt har man
rätt att peka på detta förhållande.

Jag vill nämna i detta sammanhang,
herr talman, en sak som är rätt anmärkningsvärd.
I det skriftliga yttrande,
som av kontrollstyrelsen tillställdes
femte avdelningen i statsutskottet, har
man förbigått att relatera denna första
domstolsfas och endast relaterat den
andra och regeringsrättens beslut.

Det är på dessa premisser jag har
byggt mitt ställningstagande i denna
sak. För det första råder oklarhet i författningsbestämmelserna.
Vidare ha två
domstolsinstanser meddelat friande
dom i målet om ansvar för underlåtenhet
att anmäla och deklarera berörda
tillverkningar från Lifacos sida. Slutligen
har Kungl. Maj:t funnit, att ett restitutionsförfarande
här vore lämpligt
och hade fog för sig. Då liar jag utan
tvekan ställt mig på den ståndpunkten,
att här förefinnas starka skäl för en
återbäring av varuskatten. Den bör ske
med hela det belopp, som icke täckes av
förut av Kungl. Maj:t meddelad återbäring
och frivilliga av bolagets kunder i
efterhand insända belopp. I fråga om
sistnämnda belopp kan naturligtvis,
som motionären här gjorde för en stund
sedan, starkt ifrågasättas om de skola
medräknas. Domstolarna ha icke gjort
det. Men när reservanterna trots detta
ha tagit med dessa belopp som en avräkningspost,
visar detta tydligt att vi
sökt begränsa vårt restitutionskrav i
denna varuskattefråga så att vi skola
ha full saklig täckning för vårt yrkande.
Detta vårt yrkande kan naturligtvis av
kammaren avslås, men jag anser att

kammaren bör noga övertänka innan
den tager ett sådant steg.

Här gäller det icke att kvälja regeringsrättens
utslag, vilket givetvis är
oss fjärran. Här gäller det inte heller
att i en riksdagsdebatt sanktionera eller
försvara ett regeringsrättens beslut. Vad
det här gäller är att pröva, om skäl
finnas för en återbäring av varuskatt,
i detta fall beträffande den retroaktivt
uttagna skatten. Kontrollstyrelsen har
fått stöd av regeringsrätten för sin mening,
att berörda varor skola skattebeläggas.
Kontrollstyrelsen har däremot
icke fått stöd av domstolarna, när på
hösten 1941 talan fördes om ansvar för
underlåten anmälningsplikt för berörda
tillverkningar. Det är dessa första domstolsutslag
som reservanterna fästa stor
vikt vid, när det gäller skäligheten av
att återbära den retroaktivt uttagna
skatten. Detta måste riksdagen observera.
Gör den inte detta kan den medverka
till att prestigesynpunkter från
ett ämbetsverks sida kunna drivas för
långt. Jag har den bestämda uppfattningen
att en dylik utveckling i längden
blir farligast för ämbetsverket självt.
När det finns skäl som tala både för och
emot, borde man ifrån ett ämbetsverks
sida följa domarregeln att hellre fria
än fälla. Jag har den känslan, att riksdagen
inte får medverka till att man
ute i samhället sprider den uppfattningen,
att det är utsiktslöst att vädja
till riksdagen, när det gäller rättelse i
en sådan sak.

Jag ber att med detta, herr talman,
få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde
herrar Håstad, von Seth, Boman i Kieryd,
Ståhl och Kyling samt fru Ewerlöf.

Herr LINDHOLM (kort genmäle): Herr
talman! Herr Staxäng liar byggt hela
sitt anförande på att författningen
skulle vara svår att tolka, men han

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Motion om återbäring till Lifaco AB av erlagd varuskatt.

har icke på något sätt sökt att klargöra
för kammarens ledamöter den omständigheten,
att av ett tusental företag
är det egentligen bara Lifaco som
haft svårt att tolka denna författning,
under det att övriga företag ha tillämpat
den såsom den skall tillämpas. Med
utgångspunkt från dessa förhållanden
kan jag inte tillmäta detta argument
något större värde.

Herr Staxäng har också berört den
interpellation, som framfördes i första
kammaren. Det är riktigt att även
denna interpellation byggde på samma
tema. I samband med interpellationen
förekom det också en liten lustighet i
fråga om Lifacos tillvägagångssätt vid
beräknandet av processkostnaderna.
Man har ju kommit till det resultatet,
att Lifaco har haft en kostnad på något
över 100 000 kronor för sina rättegångar,
alltså den juridiska hjälpen.
Jag kan nämna att bland delsummorna
där upptogos bland annat omkostnader
för interpellation i riksdagen 400 kronor.
Jag vill mycket starkt stryka under
att interpellanten givetvis inte bekommit
ett enda öre. Jag tror inte ett ögonblick
att det är herr Herlitz som fått
ett enda öre av dessa 400 kronor. Men
jag måste säga mig att det är ganska
anmärkningsvärt att en interpellation
upptas som omkostnad i en firmas redovisning
för utgifter som den har haft.

Men det finns en sak till i sammanhanget,
som kanske klarlägger något
av det hela. Det sägs att hela författningen
varit svårtolkad. Det är möjligt
att den är svårtolkad för chefen i detta
företag, ty det är inte det enda skattemål
som han figurerat i. Det har förekommit
ett till, där han blivit uppmanad
att uppföra en viss summa i sin
deklaration men förklarat för den som
upprättade deklarationen att detta inte
behövdes. Han dömdes sedermera av
hovrätten till 1 000 kronors böter för
grov vårdslöshet med uppgifterna. Det
skedde på ett relativt tidigt skede. Jag
tror, herr talman, att man inte kan för -

bise de fakta, som ligga bakom i olika
avseenden, utan måste tillmäta dem en
viss betydelse.

Till slut vill jag säga, att när man
nu talar om ett rättspatos, kan det då i
ett fall sådant som Lifacos, där man
punkt för punkt kan peka på mycket
egendomliga handlingssätt, vara riktigt
att döma den samhälleliga instans som
haft till uppgift att tillämpa och på ett
riktigt sätt har tillämpat riksdagens beslut? Herr

STAXÄNG (kort genmäle): Herr
talman! Jag tror att herr Lindholm
kanske frestar kammarledamöternas
omdöme för mycket genom att anföra
bredvidliggande saker i denna debatt
och berätta små interiörer om personers
moral etc. Jag har en känsla av
att den princip, som i detta fall brukar
vara våra domstolar värdig, också
kunde vara vår riksdag värdig, såvida
det inte är absolut utslagsgivande.

Beträffande författningen står man
faktiskt i den belägenheten, när man nu
skall replikera, att slå in öppna dörrar,
eftersom det till och med under förarbetet
uttalades farhågor för att denna
författning skulle bli oklar. Jag åberopade
en person i sådan ställning att
man inte kan underkänna hans omdöme
på denna punkt. Det måste finnas
skäl för ett sådant antagande, när
domstolarna kommit till dessa slutsatser.
Det är på domstolarnas utslag som
jag i stor utsträckning har byggt mitt
ställningstagande.

Jag kan inte finna att det fanns någon
bärkraft i herr Lindholms senaste
replik.

Herr LARSSON i Stockholm: Herr talman!
Jag måste lyckönska femte avdelningens
värderade ordförande att efter
de långa föredragningar, som vi ha haft
om tolkningen av denna författning,
och efter studium av de vidlyftiga handlingar,
som vi varit i tillfälle att ägna

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Nr 34.

Motion om återbäring till Lifaco AB av erlagd varuskatt.

oss åt, finna denna författning lätt att
tolka.

När jag för min del nu kommer att
vädja till kammaren att beakta de starka
billighetsskäl, som efter min mening
tala för ett bifall till reservationen, så
vill jag, då jag nu skall säga några ord
om tolkningen av denna författning,
självfallet förutskicka att jag därmed
givetvis icke på något sätt avser att
kvälja regeringsrättens dom, ej heller
att rikta något klander mot kontrollstyrelsen,
vars ledning enligt min övertygelse
säkerligen efter bästa förstånd
och samvete och så objektivt man förmått
försökt att fullgöra sina fiskaliska
plikter. Jag ber att få säga detta, eftersom
det här i disputationen ofta har
riktats anmärkningar och kritik mot
kontrollstyrelsen av en art, som jag icke
kan dela.

Men, herr talman, vad det nu gäller
denna författning, som riksdagen naturligtvis
är ansvarig för i denna flod
av krisförfattningar, som rann från
Kungl. Maj:t över riksdagen och över
allmänheten, som ständigt hade nya och
ingalunda alltid klara författningar att
tolka och rätta sig efter, vad angår
denna författning så hänför sig tolkningen
till vad man menar med konfityrer.
Jag har i mitt långa liv aldrig
kunnat tro att jag skulle komma i det
läget att nödgas ge en definition på
vad som är konfityrer. Jag skulle enligt
min enkla uppfattning ha knutit det till
det som är oss vanliga människor bekant,
nämligen konfekt, låt oss säga
det franska ordet confiturc, av vilket
detta är en försvenskning, och jag
trodde att det hade denna innebörd.
Men ingalunda, mina damer och herrar!
Det här är en mycket mera komplicerad
term än vad ni kunna tro. Här
måste man alltså lita til! i första hand
naturligtvis tullens långa praxis, icke
alltid Kodifierad i tryckta handlingar
men givetvis ändå föreliggande och bestämmande
för tullens tolkning, och
man måste här också lita till analyser

av dessa preparat, där ganska små skillnader
i fråga om halten av fruktmassa
kunna avgöra, om de skola tillhöra tulltaxeförordningens
nummer 302 eller
310 eller kanske rent av falla under
nummer 2 088, vad vet jag. När man
har läst den mycket utförliga sakbehandlingen
med hörande av vittnen och
sakkunniga, som har företagits inför
rådhusrätten och hovrätten, då de skulle
bedöma hur författningen bör tillämpas,
måste man lyckönska herr Lindholm
till hans bestämda ståndpunkt,
att författningen är lätt att tolka. Hans
främsta argument var att tusentals företag
utan vidare ha ansett sina preparat
falla under denna varuskatteförordning,
och vidare sade herr Lindholm •—• det
är ett bestickande argument som jag
skall be att få särskilt upphålla mig vid
— att då industriskatten på socker
borttogs och ersattes med en varuskatt
på choklad och diverse sötsaker, borde
envar fabrikant begripa, att det därför
inte var meningen att han inte skulle
bli skattskyldig om omsättningsskatten
skärptes. Men herr Lindholm underlåter
att berätta, att denna förändring i
beskattningen medförde att en mängd
sötsaker blevo fria; Konditorierna betalade
inte längre industrisockerskatt
men förbrukade socker för produkter
som utan varje tvekan voro skattefria.

Jag kommer då till de skäl som måste
ha varit bestämmande för Lifaco vid
dess prövning av skatteförordningens
tillämpning. Företaget säger sig — och
det är obestridligen riktigt — att konditorierna
tillverkade en mängd saker
som företaget tillverkar och säljer såsom
halvfabrikat till konditorierna. Det
gäller geléer, och det gäller också mandelmassa.
Mandelmassa som tillverkas
av en fabrik är varuskattepliktig, men
om konditorierna själva tillverka mandelmassa
och sälja den eller använda
den i sina bakelser, är den skattefri.
Det är väl ändå förklarligt om bolaget
sade sig, att dess som garneringsfrukter
utformade gelébitar inte äro varuskat -

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Motion om återbäring: till Lifaco AB av erlagd varuskatt.

tepliktiga eftersom konditorerna inte
betala skatt för dessa varor.

Nu är det inte jag som har hittat på
detta och inte heller Lifaco. Riksdagen
själv har funnit att här föreligger en
ojämnhet som är stötande, och vi ändrade
ju varuskatteförordningen 1948,
visserligen sent, men just av dessa skäl.
Då undantogs såväl mandelmassa som
de geléer varom här är fråga uttryckligen
från skatteplikt just med hänsyn
till den ojämnhet i beskattningen som
uppstått genom att kontrollstyrelsen och
regeringsrätten förklarat, att 1941 års
förordning måste tolkas så, att också
dessa preparat voro skattepliktiga.

Dessa omständigheter, herr talman,
tala enligt min mening synnerligen
starkt för det antagande som herr Lindberg
i sitt inledningsanförande till
denna debatt så vältaligt utvecklade, att
vederbörande voro i god tro när de
prövade saken i maj 1941 och hade
goda skäl för sitt antagande att förordningen
icke drabbade dessa preparat.

Tusentals andra företagare ansågo
sina produkter falla under förordningen,
säger herr Lindholm, men, herr
Lindholm, det fanns tusentals andra
företag, däribland mycket betydande
företag, som tillverkade fruktgeléer av
sådant slag, att man måste vara livsmedelskemist
för att märka skillnaden
mellan dem och Lifacos produkter. För
en vanlig gemen människa är skillnaden
hårfin. Det är också rimligt att
Lifaco fäste sig vid, inte blott att det
fanns många som betalade varuskatt
utan också att det fanns många som tillverkade
preparat för vilka varuskatt
icke utgick och som kunna sägas ligga
synnerligen nära Lifacos preparat.

Jag behöver inte gå in på den fortsatta
behandlingen av detta ärende. Såsom
här förut under debatten utförligt
har framhållits ha kontrollstyrelsens
egna tjänstemän i tjänsteärende stadda
förklarat, att vissa av dessa preparat
voro typiskt skattefria, ehuru de sedermera
blivit belagda med skatt. Jag

måste också fästa mig vid att de förståndiga
män och vana författningstilllämpare,
som sitta i rådhusrätten och
hovrätten och som ha underkastat dessa
saker en mycket grundlig prövning med
hörande av skäl pro et contra och med
hörande av sakkunniga och vittnen, ha
kommit till den uppfattningen, att dessa
ting med visst undantag icke voro skattepliktiga.
Det talar ju, med all respekt
för riktigheten av det avgörande som
kontrollstyrelsen och regeringsrätten ha
fällt, mycket starkt för att Lifaco har
varit i god tro. Låt oss också, herr Lindholm,
tillsammans med hovrätten sätta
det betyget på denna författning, att
den är ofullständig och dunkel i en omfattning,
som är ganska upprörande när
det såsom i detta fall ändå gäller människors
väl och ve.

Nu, herr talman, talar jag alldeles i
onödan i denna sak, ty både riksdagen
och Kungl. Maj:t ha ju redan erkänt,
att man icke har förfarit på ett med
billighet och rättvisa förenligt sätt gentemot
Lifaco. Just på grund av detta fall
gjorde vi ju 1945 den ändringen i varuskatteförordningen,
att Kungl. Maj:t kan
bevilja restitution där synnerliga skäl
äro. Kungl. Maj :t har i sitt avgörande
av denna sak förklarat att synnerliga
skäl föreligga, men Kungl. Maj:t har
inte ansett Lifaco vara berättigat att
återfå allt vad företaget har gett ut,
90 000 kronor, utan på beräkningsgrunder,
om vilka jag inte vet hur de äro
konstruerade fastän jag har läst allt
som finns skrivet i denna sak, tillerkänt
Lifaco en ersättning av 35 000 kronor.
Jag ber då att få fråga: Var sluta de
synnerliga skälen, sluta de i augusti,
sluta de i juli, sluta de i september, och
för vilket preparat är det som dessa
skäl sluta? Här är en punkt där det
inte finns någonting annat än rätt eller
orätt. Är det synnerliga skäl, ^cola de
väl ändå gälla hela det belojlp varom
här är fråga. Detta argument, herr talman,
måste jag finna vara avgörande,
och framför allt med hänsyn till de ut -

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Nr 34.

Motion om återbäring till Lifaco AB av erlagd varuskatt.

gångspunkter som den tidigare behandlingen
av frågan redan har skapat måste
jag finna, att synnerliga skäl tala för
bifall till reservationen.

Jag hade hoppats att man i denna
debatt inte skulle gå in på saker som
inte höra hit. Här skall göras vad som
rätt och billigt är; om det gäller Eichenberg
eller Yngve Larsson eller Lindholm
är likgiltigt. Det är inte personen
det är fråga om. Jag trodde det var
onödigt att säga detta, men herr Lindholm
har för att kasta en allmän solkighet
över detta ärende även påpekat,
att den man det här gäller har blivit
dömd för oalctsamhet, då han icke i sin
deklaration 1943 upptagit 300 kronor
i månaden som han fått av sitt företag
såsom ersättning för bilresor han gjort
i tjänsten. Det är klart att jag inte heller
här vill kvälja dom — det är naturligtvis
rätt som här har blivit bestämt —■
men jag måste säga att ett omdömesmisstag
av denna art, då tidigare avdrag
av samma storlek ha godkänts,
inte är av den karaktär som herr Lindholm
vill göra gällande. Jag vill emellertid
än en gång säga, att det inte är
personen det gäller utan saken. Det är
fråga om huruvida riksdagen vill gottgöra
den orätt som, såvitt jag förstår,
har skett på grund av att vi ha givit
ifrån oss en författning, som måste sägas
vara dunkel och ofullkomlig och
som enligt vad erfarenheten visar leder
till obillighct och orättvisa.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Häruti instämde herrar Widén och
Rijlander, fröken Vinge, herrar Kollberg,
Gustafsson i Borås, Bergstrand och andre
vice talmannen Olsson, fru Gärde
Widemar samt herr Strandh.

Herr LINDHOLM (kort genmäle): Herr
talman! .lag ber om ursäkt att jag kommer
igen, men det var vissa yttranden
av herr Larsson i Stockholm som föranledde
mig att begära replik. Herr

Larsson sade i sitt inlägg, att man
måste vara livsmedelskemist för att
kunna bedöma skillnaden mellan de
produkter som Lifaco tillverkar och
andra produkter, för vilka det gällt en
lägre skattesats. Det är riktigt att man
i diskussionen om de olika burkarnas
innehåll har visat fram två burkar, den
ena från ett företag i Södermanland
och den andra från Lifaco. Burken från
Södermanland innehöll vanligt äppelmos.
Den kemiska analysen visade äpplen,
socker och vatten i lämpliga proportioner.
Den kemiska analysen av
Lifacos burk visade 50 procent vatten,
25 procent socker och 25 procent fruktslem,
alltså där fanns inte frukt. Frukt
beskattas enligt nr 310, under det att
konfitvrer, till vilka Lifacos produkter
höra, beskattas enligt nr 298—302.

Herr Larsson i Stockholm bad sedan
att jag skulle erkänna, att författningen
är svårtolkad. Jag vill erinra om att
det fanns tusen företag som tolkade
den, och varför har icke Lifaco vänt
sig till någon expert utan självt bedömt
frågan?

Herr Larsson sade vidare att jag
dragit in ovidkommande ting i den debatt
som har förts om Lifaco, men det
är så många förbiseenden som ha skett.
När man har skildrat varuskatteförteckningen
har man t. ex. på grund av
ett förbiseende glömt ett kommatecken
efter ordet konfityrer, och det har givit
författningen en helt annan innebörd
än den har. På det sättet har man
laborerat på punkt efter punkt. Det är
kanske fel av mig att framhålla alla de
ting som tillsammans göra att jag med
mycket stor skepsis ser på de uppgifter
som komma från företaget.

Herr STAXÄNG (kort genmäle): Herr
talman! Jag förmodar att herr Larsson
sedan kommer att bemöta vad herr
Lindholm yttrade, men en mycket kort
replik skall jag ge till den sista upplysningen
av herr Lindholm, beträffande
kommatecknet. Jag förmodar att

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Motion om återbäring till Lifaco AB av e

domstolarna vid sin handläggning haft
tillgång till fullständiga författningstexter
och inte behövt basera sitt ställningstagande
på det exemplar som herr
Lindholm berättar om.

Herr LARSSON i Stockholm (kort genmäle):
Herr talman! Jag befinner mig
ännu en gång i det högst ovanliga och
oväntade läget att behöva uppträda med
sakkunniga omdömen om dessa preparat,
för vilka, jag måste erkänna det,
jag inte har någon särskild svaghet.
Jag har i min hand en analys av Lifacos
glaseringsgelé som visar att halten
av fruktmassa mycket obetydligt
skiljer sig från halten av fruktmassa
i de olika sorters fruktmoser som säljas
skattefritt.

För övrigt vill jag fråga herr Lindholm,
varför alla dessa omständigheter,
som ju varit framdragna, granskade och
ventilerade i korsförhör inför domstolarna,
fört dessa domstolar, som ju liksom
regeringsrätten döma objektivt och
efter bästa förstånd och samvete, till en
uppfattning i sak som är rakt motsatt
den herr Lindholm anser vara så självklar.

Jag vill i detta sammanhang replikera
vad herr Lindholm sade om högsta
domstolens utdömande av rättegångskostnaderna.
Att däri skulle ligga
en fingervisning om att högsta domstolen
i sak intagit en annan ståndpunkt
än hovrätten tror jag är en högst
äventyrlig tolkning av högsta domstolens
utslag och saknar varje grund.
Företaget blev ålagt att ersätta rättegångskostnaderna
emedan det hade instämt
kronan inför orätt forum. Något
annat befattade sig icke högsta domstolen
med. Den elasticitet i läsandet av
domar som herr Lindholm har presterat
tror jag icke är tillrådlig.

Herr SEVERIN: Herr talman! Jag skall
i likhet med herr Larsson i Stockholm
visst inte insinuera att kontrollstyrelsen
icke har handlat efter bästa för -

rlagd varuskatt.

stånd och samvete när den fattat sina
beslut, och jag kommer sålunda icke i
mitt anförande att anklaga kontrollstyrelsen.
Det framgår av behandlingen
av denna sak att författningen har varit
oerhört svårtolkad. Jag skall förbigå
vad som här redan har erinrats om,
nämligen att Stockholms rådhusrätt och
Svea hovrätt, som ju inte kunna anses
vara alldeles bortkomna i fråga om lagtolkning,
ha funnit att varorna i fråga
icke voro skattepliktiga. Jag skall hänvisa
till kontrollstyrelsen själv.

Herr Lindholm säger nu beträffande
Lifacos underlåtenhet att göra anmälan
om sin tillverkning, att företaget
inte anlitat några experter utan självt
bedömt varan och funnit att den enligt
författningen icke var skattepliktig.
Herr Lindholm tillägger, att det hade
varit mycket enkelt för Lifaco att vända
sig till kontrollstyrelsen och genom
den få besked om huruvida varorna
voro skattepliktiga, men Lifaco vände
sig ju faktiskt till kontrollstyrelsen senare
i ett annat fall. Om det till äventyrs
var kontrollstyrelsen som i stället
av eget initiativ skickade två tjänstemän
till företaget för att kontrollera dess produkter
saknar relevans. Faktum är emellertid
att två tjänstemän från kontrollstyrelsen
besökte bolaget för att se på
dess produkter och funno, att i varje
fall en av dessa produkter var typiskt
skattefri. Detta hindrade icke kontrollstyrelsen,
såsom herr Lindberg påpekade,
att fem veckor senare belägga
den med skatt. Vad har man då för
säkerhet för att firmän skulle ha fått
ett besked huruvida produkterna voro
skattepliktiga eller icke, därest Lifaco
vänt sig till kontrollstyrelsen i maj
månad 1941 och kontrollstyrelsen hade
sänt ett par tjänstemän för att, såsom
senare skedde i oktober, å dragande
kall och ämbetets vägnar kontrollera
Lifacos produkter? Man kunde ju inte
få något besked.

Det är just detta som man i allmänhet
dess värre finner, nämligen att allt

Onsdagen den 5 december 1951 fm. Nr 34. 41

Motion om återbäring till Lifaco AB av erlagd varuskatt.

vad varuskatt angår är svårtolkat. Detta
framgår ju också med synnerlig klarhet
av kontrollstyrelsens egen inlaga till
högsta domstolen, där det bl. a. säges,
»att genom ett kontrollstyrelsens eller
regeringsrättens beslut aldrig kan vinnas
ett rättskraftigt avgörande huruvida
visst varuslag generellt är skattepliktigt
eller icke. Beskattningsmyndigheten
kan rättskraftigt avgöra att en
skedd tillverkning av viss kvantitet av
en vara föranleder skattskyldighet och
kan såsom domskäl vid detta avgörande
angiva att varan tillhör ett skattepliktigt
varuslag.» Men »formellt», fortsätter
kontrollstyrelsen, »föreligger intet
hinder för regeringsrätten att förklara
en viss skedd tillverkning skattefri,
ehuru en tidigare tillverkning av samma
vara belagts med skatt och vice
versa». Nå, kontrollstyrelsen säger nu
om detta, att »kritik kan givetvis riktas
mot ett beskattningssystem, enligt
vilket bindande besked icke kan på
förhand erhållas huruvida visst förhållande
kommer att medföra skattskyldighet
eller icke».

Firman kan alltså icke erhålla besked
på förhand huruvida visst förhållande
kommer att medföra skattskyldighet
eller inte. Den kan erhålla besked
först i efterhand, och det är ju
detta som konstituerar svårigheterna.
Nu menar jag, att när man har en författning
som erkänt är så svår att tilllämpa,
hade det varit billigt att förklara
firman skattskyldig från den dag
kontrollstyrelsens beslut fattades men
icke retroaktivt från den 26 maj. När
kontrollstyrelsens egna tjänstemän icke
kunde anse att varan var skattepliktig,
kan det då skäligen begäras att firman
bort inse att så var förhållandet?

Till detta kommer ett ytterligare bevis
för svårigheten att tolka författningen,
vilket i mitt tycke är ett ytterligare
skäl för riksdagen att biträda
reservanternas förslag. Det är nämligen
inte alla företag, som ha blivit behandlade
på likartat sätt enligt denna

författning. Lifaco blev ålagt att erlägga
skatt retroaktivt ifrån den 26 maj

1941, d. v. s. från dagen för förordningens
ikraftträdande. Men det fanns
andra företag, bland dem ett som heter
Brunol och ett annat som tillverkar suckat,
vilkas varor förklarades skattepliktiga
enligt samma författning. Men den
fulla skatten utdömdes i detta fall att
utgå först från och med den 1 januari

1942. Det är i varje fall för lekmannen
ett mycket egendomligt förhållande, att
en vara förklaras vara skattepliktig från
dagen för ikraftträdandet av en författning,
som trädde i kraft den 26 maj 1941,
under det att en annan vara, som är
skattepliktig enligt samma författning,
blir skattepliktig först något halvår senare.

I ett fall handlade för övrigt kontrollstyrelsen
i strid mot vad den själv
säger, nämligen att den icke kan förklara
en vara generellt skattepliktig,
ty i ett av de nyss angivna fallen meddelade
kontrollstyrelsen firman i fråga
redan på hösten 1941, att firman hade
att betala skatt för tillverkningen från
den 1 januari 1942. Detta måste väl
anses som ett slags generellt beslut beträffande
beskattningen och strider mot
vad man förut sagt, att man rättskraftigt
kan förklara en vara skattepliktig
först sedan tillverkningen är skedd och
man har varan i sin hand.

På grund av det allmänna krav, som
en lekman måste ställa på lagtillämpningen,
att den skall ske med förnuft
och billighet, kan man, tycker jag, inte
komma till något annat resultat än att
firman icke skulle ha ålagts skattskyldighet
förrän från och med dagen för
kontrollstyrelsens beslut. Hade så skett
hade detta mål aldrig förevarit, ty då
hade ju skatten betalats.

Över huvud taget har man ett intryck
av att kontrollstyrelsen, sedan
den nu en gång efter bästa förstånd
och samvete har beslutat om skattskyldighet,
har betraktat frågan som en
prestigesak. Det kan den naturligtvis

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Motion om återbäring till Lifaco AB av erlagd varuskatt.

i viss mån också vara. Det är givetvis
försmädligt för en myndighet att erkänna
sig ha begått ett fel, ehuru det
naturligtvis inte är oförlåtligare av en
myndighet att begå ett misstag än då
andra människor göra det. Kontrollstyrelsen
säger nämligen i sin inlaga
till högsta domstolen på tal om firmans
underlåtenhet att pålägga sina varor
den av riksdagen beslutade skatten, att
det visserligen var meningen, att konsumenterna
ytterst skulle betala denna
skatt, men att det inte fanns någonting
som hindrade bolaget att självt betala
skatten. »Någon skyldighet att övervältra
skattebördan på köparen föreligger
icke», påpekar kontrollstyrelsen. Jag vet
nu inte om det är riktigt —- det fäster
jag inte avseende vid i detta sammanhang
— men jag måste ändå säga, att
det är ett ganska billigt skäl att påpeka,
att någon laglig skyldighet att
övervältra skattebördan icke förelåg,
då förutsättningarna för hela lagstiftningen
voro, att skattebördan skulle
övervältras på köparna.

Då jag läste detta dök osökt upp i
mitt minne en episod ifrån min barndoms
dagar. Det fanns i min hemstad
en mycket energisk och företagsam
toffelmakare, som vid sidan om sitt vanliga
yrke också idkade så kallat sakföreri
och därför på sin plåtskylt utåt
gatan annonserade: »Aug. Håkansson.
Toffelmakeri och advokatyr». När jag
läste de av kontrollstyrelsen anförda
skälen tyckte jag att detta var någonting
som också kunde passa för kontrollstyrelsen,
ty sådana skäl äro inte
bäriga i en diskussion som denna. Här
är det dock fråga om en rätt allvarlig
sak så till vida, att det gäller alla människors
lika behandling inför lagen.
Jag är övertygad om att alla i detta
fall icke ha blivit lika behandlade och
att riksdagen mycket väl med erkännande
av att den har antagit en svårtolkad
författning kan söka gottgöra
en skada, som har uppkommit genom

att författningen har varit så svår att
tolka.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr HÄCKNER: Herr talman! Jag har
fäst mig vid att utskottets ärade talesman
här har kommit med en hel serie
av misstänkliggöranden av Lifaco och
dess ledning, misstänkliggöranden som
enligt min mening hans värdighet och
hans ställning som utskottets talesman
borde ha förbjudit honom att
komma med. Jag vill som hastigast erinra
om att han bland annat ■— och i
det fallet har han ju fått utskottsmajoriteten
med sig — har kommit med
det oriktiga uttalandet, att bolaget medvetet
underlåtit göra i förordningen
föreskriven anmälan. Jag skall senare
komma tillbaka till denna sak.

Han har också åberopat att bolaget
fick betala rättegångskostnaderna. Det
har ju redan påpekats från annat håll,
att det måste anses helt naturligt att
bolaget måste betala rättegångskostnaderna,
då högsta domstolen inte ansåg,
att de allmänna domstolarna voro behöriga
att pröva detta mål. Det ansågs
nämligen att varuskattemål endast
kunde prövas av administrativ domstol.
Detta förhållande kan alltså inte på något
sätt åberopas mot Lifaco och kan
inte vara något skäl att misstänkliggöra
detta företag.

Utskottets talesman har också haft
den mindre goda smaken att tala om
att en kompanjon till bolagets nuvarande
direktör på sin tid hade gjort
sig skyldig till vissa felaktiga förfaranden.
Det var ju inte under den tid han
var medarbetare hos Lifaco utan senare.
Och när bolagets direktör gjort
sig kvitt denne kompanjon och detta
innan denne gjort sig skyldig till några
sådana förfaranden, för vilka han sedan
har anklagats, måste man väl säga,

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Motion om återbäring till Lifaco AB av erlagd varuskatt.

att det inte finns något skäl att komma
med en dylik ful insinuation. En sådan
måste det ju vara; annars finns det väl
ingen anledning att draga fram den
mannen och hans förehavanden.

Herr Lindholm åberopade också, att
Lifaco skulle föra dåliga varor, och det
skulle man väl inte belöna genom att
bevilja detta bolag ersättning. Jag får
ju säga att detta också är ett sådant
argument, som inte borde få förekomma
här i riksdagen. Jag tror inte herr Lindholm
är rätte mannen att komma med
kvalitetsbedömningar. Det är för övrigt
en sak, som inte på något sätt har
den minsta sakliga betydelse för bedömandet
av denna fråga utan bara är
ägnad att förvrida hela diskussionen.
Sådana försök borde enligt min mening
inte förekomma från utskottets talesman.

Herr Lindholm har också berört, att
Lifaco bland omkostnaderna har tagit
upp en summa på 400 kronor för utgifter
i samband med en interpellation
i riksdagen 1945. Ja, det var naturligtvis
på det sättet, att Lifaco i samband
med interpellationen nödgades att göra
vissa utredningar, som voro kostsamma
och som ju uppenbarligen ha sammanhängt
med hela det stora spörsmålet, om
bolaget skulle få rätt till ersättning eller
inte. Det är ju ingalunda ägnat att förvåna,
anser jag, att kostnaderna för
varje sådant arbete i rent sakligt utredande
riktning tagas upp bland de allmänna
omkostnaderna för utredning av
hela denna svåra och omfattande sak.

Sedan har herr Lindholm inte heller
dragit sig för att åberopa ett skatteärende,
där direktören i bolaget ådömts
böter. På den punkten har ju herr Lindholm
redan blivit bemött, och jag vill
därför inte gå in på denna fråga. Jag
vill endast fästa uppmärksamheten på
att även detta är ett ovidkommande argument,
som inte är ägnat att ge utskottets
ärade talesman anseende för att
i detta fall ha presterat ett fullt korrekt
uppträdande.

Det har alltså varit en hel serie av
omständigheter, som utskottets ärade
talesman har åberopat. Sammantaget
får man ett beklämmande intryck av
att han varit insinuant och uttalat sig
kränkande mot bolagets direktör. Han
har gjort det på grunder som inte äro
hållbara. Han har delvis varit inne på
saker, som redan varit föremål för behandling
i domstolarna. Denna behandling
har ju gått till förmån för Lifaco,
om man bortser från rättegångskostnaderna.
Men det var ju en särskild historia.

Men varför har herr Lindholm nu
gjort detta? Varför har han inte dragit
sig för att på detta sätt insinuera, att
man har att göra med en mindervärdig
person, som man inte skall kasta ut
några goda pengar på efter dåliga? Ja,
det är tydligen därför, såsom han också
har framhållit, att han tycker, att
det skulle vara bra felaktigt att man
skulle ge rätt åt en företagsledare, som
uppträtt på detta enligt vad herr Lindholm
här sökt göra gällande egendomliga
sätt. Det är bra märkvärdigt att
göra detta, säger han, och i stället döma
de myndigheter och de tjänstemän, som
haft att tillämpa riksdagens beslut. Han
söker alltså att å ena sidan kasta fram
bilden av de oförvitliga tjänstemännen
och å andra sidan denne fifflare, som
på alla möjliga sätt sökt lura myndigheterna.
Det är ju en demagogisk bild
som här har givits, en bild som jag
tycker att riksdagen skulle hålla sig för
god att på något sätt konfirmera såsom
varande en riktig bild, på vilken man
kan grunda det avgörande, som vi nu
stå inför.

Jag skulle vidare vilja säga, att man
kan inte med fog klandra bolaget för
att det inte, innan det fattade ståndpunkt
till om det var fråga om skattefria
varor eller inte, inhämtade utlåtanden
från sakkunniga. När dessa utlåtanden
sedermera inhämtades, visade
det sig ju att de gingo i en för Lifaco
förmånlig riktning. Det framgick alltså,

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Motion om återbäring till Lifaco AB av erlagd varuskatt.

att Lifaco hade bedömt saken på samma
sätt som de sakkunniga, och då spelar
det ingen roll om dessa sakkunniga
hörts ifrån början eller på ett senare
stadium.

Sedan skulle jag vilja peka på ytterligare
en del uttalanden ifrån herr
Lindholms sida, som inte äro så alldeles
riktiga. Herr Lindholm har som jag
tycker på ett litet försåtligt sätt betonat
att rådhusrätten och hovrätten hade avgjort
tvisten, huruvida de allmänna
domstolarna voro behöriga att döma i
denna angelägenhet eller inte. Ja, det
är ju riktigt. Det gjorde de givetvis,
men de gingo också in på en saklig
prövning av frågan, och — det är väl
det som är det väsentliga i detta sammanhang
—- denna sakliga prövning
gick till förmån för Lifaco.

Sedan sade herr Lindholm också något
annat, som var ägnat att väcka förvåning.
Herr Lindholm har här sökt få
fram, utan tillräcklig grund, att Lifacos
ledning var i ond tro. För att över huvud
taget våga sig på ett sådant påstående
måste han ju också säga, att domstolarna
visserligen frikände Lifacos
ledning, men att det skulle vara så, att
i en sådan process kan ju ingen dömas
mot sitt nekande. Det var väl ungefär
vad herr Lindholm menade. Detta
uttalande är ju ägnat att inge förvåning»
ty den som det minsta känner till
processer — och det anser jag att jag
gör, som har hållit på med sådana i 30
år — vet att det tvärtom är så, att om
den tilltalades påståenden inte förtjäna
avseende, så dömes han även om han
påstår att han varit i aldrig så god tro.
Herr Lindholm vänder alltså upp och
ned på de faktiska förhållandena bara
för att kunna motivera sin beskyllning
att bolaget varit i ond tro.

Ja, sedan kom herr Lindholm med
ytterligare ett sådant där argument, som
inte heller hör till saken, nämligen att
det är förfärligt stora summor Lifaco
kostat på denna sak. Lifaco har haft
dåliga rådgivare, säger herr Lindholm,

som inte ha avrått bolaget att besvära
sig med denna sak, som skulle bli så
kostsam. Det var ju en så tvivelaktig
sak. Ja, det är herr Lindholms uppfattning,
och jag tvivlar inte ett ögonblick
på att om bolagets ledning hade anlitat
herr Lindholm som sakkunnig det nog
hade fått ett mycket avstyrkande svar.
Men man får inte förtänka bolaget, att
det i stället vände sig till synnerligen
framstående experter — jag kan tyvärr
inte anse herr Lindholm som expert i
detta avseende — och deras uttalande
gick i en riktning som var förmånlig
för Lifaco.

Vidare får man aldrig glömma, att
börjar man med en sådan sak som
denna vet man aldrig var det slutar.
Det var inte så, att Lifaco från början
kunde förutse, att det skulle komma att
kosta 100 000 kronor. På intet sätt, men
saken svällde ut undan för undan. Och
när man givit sig in på en sådan stor
sak, avbryter man inte gärna det hela
och säger: Nej, vi sluta, det blir för
kostsamt. Det kan man naturligtvis säga
att bolaget skulle ha gjort, men det är
dock mycket naturligt och förklarligt
att man fortsatte, när man ansåg sig ha
rätt. Och jag anser snarast att det förhållandet,
att bolaget med sådan energi
år efter år hävdat sin rätt, i viss mån
får tolkas till dess förmån.

Jag skulle, herr talman, också vilja
understryka att vad det här gäller är
ju detta, huruvida det föreligger verkliga
skäl för riksdagen att av hänsyn
till billigheten ge bolaget den rimliga
ersättning som saken påfordrar. Då är
det att märka att herr Lindholms hela
argumentering ju går ut på att visa, att
bolaget icke ens haft mycket litet hållbara
utan snarast inga skäl alls till förmån
för sin ståndpunkt och ingalunda
synnerliga skäl. Men man glömmer att
tala om, att det redan har prövats att
synnerliga skäl förelågo. Och då tycker
jag att herr Lindholm överanstränger
sig för att bevisa, att det knappast var
några skäl alls. Jag instämmer alltså

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Nr 34.

Motion om återbäring till Lifaco AB av erlagd varuskatt.

med herr Yngve Larsson, när han säger,
att när vi redan ha fått fastslaget att det
finns synnerliga skäl att ge ersättning,
böra vi ge den rimliga ersättning, som
motsvarar hela det belopp, som bolaget
har fått erlägga retroaktivt i skatt, och
även skälig ersättning för dess kostnader
i saken. Det är den rimliga slutsatsen
såvitt jag förstår. Och hittills
har inte något argument förebringats
till stöd för påståendet, att det vore
riktigt att endast ge det belopp, som
svarar mot drygt tredjedelen av det
skattebelopp, som bolaget har fått erlägga
retroaktivt.

Ja, herr talman, jag skall nu inte ingå
på några ytterligare detaljer utom på en
enda punkt, som jag vill återvända till.
Det är nämligen detta som jag förut
nämnde, att utskottet i sitt utlåtande
har sagt, att Lifacobolaget vid varuskatteförordningens
tillkomst medvetet
underlåtit att göra i förordningen föreskriven
anmälan. Jag tycker, herr talman,
att det är något ganska oerhört,
att utskottsmajoriteten gör ett dylikt
uttalande, ty det innebär en beskyllning
emot Lifaco för att medvetet ha undandragit
sig en lagfäst skyldighet. När det
nu genom den bevisning, som redan
har åberopats i dag, har gjorts fullt
klart, att övervägande skäl tala för att
bolaget var i god tro, då kan ju ändå
inte gärna riksdagen godkänna en motivering
av den innebörden, att bolaget
medvetet skulle ha underlåtit att göra
denna anmälan. Denna fula beskyllning
gentemot bolaget får inte sväljas av
riksdagen, ty då göra vi orätt.

Jag skulle, herr talman, vilja sluta
med detta och med yrkande om bifall
till reservationen.

Ilerr BRACONIER: Herr talman! Det
är naturligt att man i eu fråga som
denna kan ha olika uppfattningar. Frågan
är ytterligi komplicerad, och det
är ingen som säger något om att utskottets
talesman med all kraft för -

söker rättfärdiga sina teser, men vad
man kan anmärka på äro de utfall av
ovidkommande art, som han har gjort
för att sätta ned Lifaco i andra avseenden.
Jag vill slå fast som en princip,
att det vid prövningen av en rättsfråga
av denna art inte får vara avgörande
vad vederbörande — i detta fall Lifacochefen
— har gjort i det ena eller andra
sammanhanget. Om han har blivit dömd
i en skattefråga eller inte är fullkomligt
ovidkommande för den sak vi nu ha
att göra med.

Herr Lindholm säger att Lifaco har
kastat ut mycket pengar för att få sin
rätt. Herr Lindholm vet ju hur höga
rättegångskostnaderna ha varit i England
och hur labourpartiet med all
kraft har verkat för att komma till rätta
med detta missförhållande. Och hur är
det inte i vårt eget land? Här kunna
skattebetalare få vänta i åratal, kanske
fem, sex eller sju år, innan de få klarlagt
vem som har rätt. Man kan inte
säga att ett bolag har dåliga rådgivare,
därför att det har kastat ut pengar för
att få sin rätt. Jag anser det inte förenligt
med rättsstatens principer att
resonera på det viset.

Det är möjligt att herr Lindholm har
rätt i att Lifacochefen i andra sammanhang
har gjort sig skyldig till oriktigt
förfarande, något som gör att vi
kanske bedöma detta fall med en viss
olust och säga oss att vi äro för generösa,
men det kan inte vara den grundläggande
synpunkten i detta fall.

När två domstolar ha funnit att enligt
deras tolkning av gällande principer
bolaget icke kunde veta, att den
ifrågavarande tillverkningen var skattepliktig,
och när jurister, som ha varit
av samma mening och som ha sökt förfäkta
bolagets intressen, ha hävdat
denna tolkning av författningen — en
författning som kan vara så svår att
tolka — kan man inte säga alt dessa
jurister därmed ha gjort sig skyldiga
till dåligt omdöme.

Jag tror att det vore ytterligt farligt

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Motion om återbäring till Lifaco AB av erlagd varuskatt.

för den svenska riksdagens anseende,
om vi vid bedömandet av ett rättsfall
av principiell innebörd -— oberoende
av vilken tolkning av författningen man
biträder, och man kan mycket väl förstå
den tolkning, som utskottsmajoriteten
har kommit till i denna mycket
komplicerade fråga — skulle draga in
helt ovidkommande moment och draga
fram att vederbörande bar gjort sig
skyldig till det ena eller det andra i
andra sammanhang. Det vore felaktigt,
ty vad vi skola bedöma här är en paragraf
och ett rättsfall. När det råder en
sådan oklarhet även hos framstående
jurister, att man inte vet om bolaget är
skattepliktigt eller inte, då skall man
inte taga upp som exempel, att kanske
tusen andra företag ha ansett sig vara
skattepliktiga. Många jurister ha en annan
uppfattning, och såvitt jag är väl
underrättad har det även inom kontrollstyrelsen
rått ganska delade meningar
om detta. Jag menar att det är av största
vikt att, innan riksdagen fattar beslut
i denna fråga, klargöra för sig att
utfall av personlig art vid bedömandet
av en rättsfråga inte kunna vara en
riktig grund för riksdagens ställningstagande.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
När nu första kammaren har bifallit
utskottets hemställan, torde det
kanske vara tämligen onödigt att dra
ut denna debatt längre, men jag har
inom utskottet anslutit mig till utskottets
uppfattning, och då kanske det inte
kan vara ur vägen att jag här deklarerar
min mening.

Utskottets talesman, herr Lindholm,
har ju mycket utförligt motiverat utlåtandet,
och jag har inte tänkt upprepa
hans argument, men jag vill ändå tilllägga
några ord.

Riksdagen fattade sitt beslut om införande
av varuskatt en söndag år 1941.

Då firman blev tillfrågad av sina agenter,
hur förordningen skulle tolkas,
kunde den inte ge svar direkt, men på
tisdagen var man färdig med sin uppfattning,
att man kunde bedöma saken
själv. Herr Lindberg har ju också deklarerat,
att firman var så säker på att
den kunde tolka denna bestämmelse
riktigt, att den inte behövde fråga någon
annan. Jag förstår inte då, varför
de herrar, som förfäkta reservanternas
mening, behöva göra sig så stor möda
med att tala om att frågan var så svårbedömd.
Det ha herr Staxäng, herr
Larsson i Stockholm, herr Häckner och
nu sist herr Braconier lagt ned stor
möda på att göra. Är firman så säker
på att den kan tolka lagen riktigt, då är
saken tämligen enkel, och då behöver
man inte försöka vända upp och ned
på allting för att tala om hur besvärlig
lagen är att tolka.

Nu är det ju ungefär tusen företag,
som ha varit i liknande ställning. Av
dessa ha 17 anfört besvär, men 999 ha
frågat sig för, hur lagen skulle tolkas,
och sedan betalat skatten. Då skall riksdagen
vara färdig att säga att Lifacos
ledning har handlat i god tro. Vi kunna
vara fullt säkra på att företaget har
handlat i god tro, mena reservanterna;
det är endast detta skäl som skall gälla,
tv som herr Lindholm har sagt råder
det ingen oenighet om att varorna skola
skattläggas. Det har erkänts av reservanterna
både i utskottet och här i
kammaren.

Nu säga reservanternas talesmän att
man inte skall draga in det argumentet,
att det har varit en interpellation i
första kammaren, som har kostat 400
kronor. Man skall inte heller nämna att
vederbörande har haft ett annat skattemål,
där han har blivit fälld. Det framhålles
från visst håll hur mindervärdigt
det är att draga in detta i en debatt.
Nu kan det väl inte hjälpas, herr talman,
att sådana argument måste dragas
fram, när man skall bedöma om vederbörande
har handlat i god tro. Man

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Nr 34.

Motion om återbäring till Lifaco AB av erlagd varuskatt.

måste vid bedömningen taga hänsyn till
de omständigheter, som tala för att vederbörande
inte har varit i god tro. Det
kan inte hjälpas att man vid bedömningen
måste lita på detta och att man
måste taga hänsyn till en del märkvärdiga,
måhända ovidkommande argument.

Det är nog riktigt som herr Lindholm
säger, att man, när man läser handlingarna
i målet punkt för punkt, blir alltmer
betänksam och frågar sig, om företaget
verkligen har ansett skattepliktighetsfrågan
vara så förfärligt klar.

Flera talare ha med en mängd instämmanden
varit färdiga att hellre fria
än fälla under motiveringen att mannen
har varit i god tro. Men om riksdagen
fattar beslut om återbäring, blir
inte då konsekvensen den, att andra
företag, som äro i samma läge och ha
betalat samma skatt, ha samma rätt att
komma och säga att de också skola ha
återbäring?

En fråga till: Skall riksdagen sätta
sig över skatteförordningar och tolkningen
av dessa? När händer det att en
skattebetalare är fullt nöjd med sin
skatt? År det inte så, att alla i olika lägen
och ställningar gärna vilja komma
ifrån att betala skatt, om det finns möjligheter
därtill? Det är nog inte något
ovanligt, att vederbörande försöka åberopa
alla möjliga skäl för att betala
mindre skatt. Och så skall riksdagen nu
vara färdig att inte klandra, utan ta för
gott detta att skatten inte skall betalas.

Det säges här, att Kungl. Maj :t redan
har slagit in på återbäringsvägen genom
att återbetala 35 000 kronor. Ja,
personligen är jag mycket tveksam om
huruvida det fanns skäl för detta, det
måste jag erkänna.

Herr Larsson i Stockholm upprepar
att Kungl. Maj :t har rätt att, där synnerliga
skäl därtill äro, återbetala varuskatt.
Och så frågar han: Var börja
och sluta dessa skäl? Ja, det kan man
också fråga. Jag tror att det är mycket
svårbedömbart ocli alt man därför inte

skall ge sig in på att tolka bestämmelserna
så, att en del skola få betala skatt
och en del inte.

Reservanterna påpeka att två underrätter
ha fällt sin dom och sagt att firman
skall gå fri. Det var Stockholms
rådhusrätt och Svea hovrätt. Men så
kommer högsta domstolen och säger att
dessa domstolar egentligen inte skulle
handlägga målet, och när högsta domstolen
i sitt domslut fastställer att firman
skall betala rättegångskostnaderna,
är väl i alla fall detta i viss mån ett
ställningstagande. Och regeringsrätten
kunna vi väl inte sätta oss över.

Här vill man förklara att vederbörande
har handlat i god tro. Jag vill
emellertid inte sätta mitt namn under
ett intyg att han säkert har gjort detta,
ty för att intyga en sådan sak måste
man vara fullt säker på den.

Vidare vill man att vi skola sätta oss
över regeringsrätten och fälla en annan
dom. Kunna vi göra detta i riksdagen,
och kunna vi, herr talman, gå in för en
helt och hållet ny tillämpning av skattelagarna?
Jag kan för min del inte
komma till något annat omdöme än att
jag måste rösta med utskottet, och jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr LARSSON i Stockholm (kort genmäle)
: Herr talman! Jag vill endast till
herr Pettersson i Dahl framställa den
enda frågan: Om vederbörande icke
har varit i god tro, hur kunde Kungl.
Maj:t då finna att synnerliga skäl förelågo
för restitution?

Herr LINDBERG: Herr talman! Det är
yttranden i ett par repliker av herr
Lindholm, som ha föranlett mig att begära
ordet på nytt.

Innan jag övergår till motreplik skulle
jag emellertid vilja säga ett par andra
saker, som jag anser böra vinna beaktande
när man nu om en stund går att avgöra
detta ärende.

Det måste viil vara så här i landet,

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Motion om återbäring till Lifaco AB av erlagd varuskatt.

att det inte är efter en persons ekonomiska
ställning eller efter hans göranden
och låtanden i övrigt i samhället,
som vi bedöma huruvida han skall behandlas
rätt, utan enbart efter de lagar
och författningar vi ha att gå efter. Om
vi få tro de anföranden, som ha hållits
till försvar för utskottets betänkande,
skulle man nu vara i färd med att inaugurera
en annan princip rörande
rättstillämpningen i vårt samhälle, och
jag har i mitt första anförande framhållit,
att det ur samhällssynpunkt vore
ganska olyckligt om man skulle låna sig
till någonting sådant.

Vidare är det väl så — trots herr Petterssons
i Dahl senaste yttrande — att
det inte var firma Lifaco, som enligt
författningen var den skattskyldige, utan
det var den allmänhet, vilken köpte
Lifacos produkter, som skulle betala
skatten. Om man nu inte har denna
skillnad klar för sig bör man väl ändå
rannsaka sig själv och fråga sig, om inte
utskottet här pläderar för en hårdare
beskattning av allmänheten än den som
rätteligen borde förekomma i detta sammanhang.

Att sedan Lifaco, därför att bolaget
icke har uppburit denna skatt och därför
att bolaget enligt författningen kan
bli skattskyldigt, självt kan få betala
skatten retroaktivt är ju en helt annan
sak. Det skulle bolaget dömas till därför
att bolaget hade tredskats att inte
uppbära skatten. Men firma Lifaco har
icke tredskats med uppbärande av skatten.
Den har helt enkelt bedömt frågan
på det sätiet, att varorna icke skulle
vara skattelagda. Och efter den dag, då
kontrollstyrelsen fattade sitt beslut om
att varorna skulle vara skattelagda, har
firma Lifaco, såväl som alla andra firmor,
lojalt böjt sig för detta beslut och
även inlevererat till statsverket mellan
500 000 och 000 000 kronor i skattemedel
för sådana produkter. Det är allmänheten,
som har fått betala dessa pengar,
och Lifaco har bara tjänstgjort som mel -

lanled och inlevererat beloppen till kontrollstyrelsen.

Jag tycker att dessa saker ändå borde
ha en viss betydelse i detta sammanhang,
och det finns ingen, såvitt jag vet
och såvitt jag har hört, som har vänt
sig emot att firman Lifaco efter den 22
november 1941 skulle uppbära skatt
från sina kunder och erlägga denna till
statsverket. Det finns ingen som har
gjort någon invändning på den punkten,
utan invändningen har riktats mot
det retroaktiva skatteåläggande, som är
gjort av kontrollstyrelsen. Det är på den
punkten orättvisan har uppstått.

Så vill jag övergå till herr Lindholms
påståenden. Han har i sina repliker
sagt, att det inte är synd om denna firma,
eftersom den har förtjänat så förskräckligt
mycket pengar o. s. v. Det
kan hända att den har gjort det, men är
det något fel av en firma att den förtjänar
pengar? Skall den bestraffas extra
för att den har gjort det? Denna firma
såväl som andra har skyldighet att erlägga
skatt för de inkomster den har.
Om Lifaco hade brustit på den punkten,
hade väl våra skattemyndigheter
förstått att hålla firman till rättvisa i
detta hänseende. Att firman har förtjänat
mycket pengar är således inte
något fel, och jag vet inte vad den saken
över huvud taget kan ha med detta ärende
att skaffa.

Som ett bevis för att firman har det
så förfärligt gott ställt anför herr Lindholm,
att kostnaderna för att vinna rättvisa
i detta ärende ha uppgått till cirka
100 000 kronor. Ja, det finns många i
detta samhälle, som ha kostat på sig det
beloppet och mer till för att skaffa sig
rättvisa, och man har väl inte någon
som helst anledning att lasta någon för
att han försöker skaffa sig en rättvisa,
som det i vissa fall kan vara svårt att
erhålla.

Herr Lindholm påpekar, att bolaget
som en delpost i dessa 100 000 kronor i
sina räkenskaper har tagit upp ett be -

Onsdagen den 5 december 1951 fm. Nr 34. 49

Motion om återbäring till Lifaco AB av erlagd varuskatt.

lopp av 400 kronor för en interpellation
i riksdagen. Skulle detta, herr Lindholm,
vara någon insinuation om att
professor Herlitz skulle ha tagit 400 kronor
för att han interpellerade, eller är
det en insinuation om att firman för att
skaffa fram material, som skulle kunna
ligga till grund för denna interpellation,
hade betalat ett belopp på 400 kronor?
Jag vet inte vad detta heller kan ha
med själva sakfrågan att göra.

Om man nu, på grund av att denna
fråga har blivit en prestigefråga, envist
håller fast vid att icke se rättvisan i
själva problemet, så är det ju meningslöst
över huvud taget att argumentera
om dessa saker, och det är meningslöst
att argumentera när motargumenten i
de flesta fallen bli sådana, som icke ha
med själva ärendet att göra.

.lag vill sluta med att ta upp ännu en
sak, nämligen den dom som drabbade
direktör Eichenberg för felaktig deklaration.
Vad har nu denna dom med här
förevarande ärende att göra? Menar
man från utskottsmajoritetens sida, att
de utdömda 1 000 kronorna icke voro
tillräckliga som straff för den felaktiga
deklarationen och att vederbörande
därför skall betala ytterligare 40 000 å
50 000 kronor för samma förseelse samt
att man skall ta ut beloppet på annan
väg och vid sidan om det vanliga rättsförfarandet? Jag

ställer den frågan. Jag vet att den
i och för sig är orimlig, men det är lika
orimligt att i här debatterade ärende
dra fram domen om de 1 000 kronorna
i böter för felaktig deklaration. Den
saken är nämligen ett helt annat ärende.
Det är att märka, att den fråga vi i dag
behandla icke gäller direktör Eichenberg
personligen utan bolaget Lifaco,
och såvitt jag vet är firman juridisk
person och som sådan ansvarig för att
bolaget icke uppburit den skatt, som det
enligt kontrollstyrelsens och herr Lindholms
säkra omdömen och tolkningar
av författningen borde ha åvilat firman
att uppbära.

4 — Andra kammarens protokoll 1951. N,

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr PETTERSSON i Dahl (kort genmäle):
Herr talman! Herr Larsson i
Stockholm frågade mig hur Kungl. Maj:t
kunde bedöma, att det förelåg synnerliga
skäl för att återbära 35 000 kronor
i erlagd skatt. Men, herr Larsson i Stockholm,
del tillkommer inte mig att svara
för Kungl. Maj:ts ståndpunkt eller att
förklara hur Kungl. Maj:t har bedömt
denna fråga.

Jag skulle i stället vilja returnera frågan
till herr Larsson i Stockholm och
säga: Hur kan herr Larsson i Stockholm
med sitt rättspatos här förfäkta Lifacos
intressen utan att ta med alla bolagets
utlägg? Är det ena utlägget rätt, så är
väl det andra också rätt, och då bör väl
Lifaco ersättas för alla sina omkostnader.

Sedan vill jag tillägga, att för mig är
denna fråga inte någon prestigesak, utan
jag har bara försökt att bedöma den så
riktigt jag kunnat och så rättvist som
möjligt. Herr Lindberg sade här, att
Lifaco har betalat in mellan 500 000 och
600 000 kronor i skatt och att det givetvis
är allmänheten som får betala detta
samt att en firma naturligtvis inte skall
bestraffas för att den eventuellt har
tjänat pengar. Nej, detta är självklart.
Det anse inte vi i utskottsmajoriteten
heller. Men den ene skall heller inte
komma billigare undan än den andre.
Det finns nog fler firmor än Lifaco här
i landet, som ha tjänat pengar, en del
mera och en del mindre, men om de ha
varit lojala och erlagt sin tribut till
skattekassan, så måste också Lifaco göra
detta.

Herr HÄCKNER (kort genmäle): Herr
talman! Med anledning av vad herr
Pettersson i Dahl här anfört vill jag
framhålla, att det ju är ganska märkligt
att hela den argumentering, som utskot-
.34.

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Motion om återbäring till Lifaco AB av erlagd varuskatt.

tet bygger på, i själva verket utgör en
desavuering av regeringen, vilken har
funnit att det bar förelegat synnerliga
skäl för återbäring. Nu säger emellertid
herr Pettersson i Dahl. att han inte alls
tycker att några sådana skäl ha förelegat.
Herr Pettersson i Dahl tycker
tvärtom, nämligen att man med ganska
stor säkerhet kan säga, att företaget har
handlat i ond tro. Att på detta sätt totalt
negligera regeringens avgörande av denna
centrala fråga tycker jag är förvånande.

Den motivering, som herr Pettersson
i Dahl i det sammanhanget kom med, är
inte heller mera hållbar än herr Lindholms.
Herr Pettersson i Dahl återkom
till talet om rättegångskostnaderna och
sade, att när högsta domstolen ålagt
Lifaco att betala rättegångskostnaderna,
så är det ändå ett avgörande. Ja, det är
det i behörighetsfrågan, men inte i sakfrågan.
Det talade dock inte herr Pettersson
i Dahl om. Han sammanblandade
behörighetsfrågan med sakfrågan.
Det var det enda sätt, på vilket han kunde
göra sin argumentering trovärdig.
Man måste fråga sig: Om grunden är så
felaktig, äro inte då också slutsatserna
felaktiga?

Herr Pettersson i Dahl sade vidare,
att vi icke få sätta oss över regeringsrättens
dom, men ingen här i kammaren
har väl sagt att vi skola göra detta.
Tvärtom ha vi sagt ifrån, att vi skola
respektera denna dom, men då vi ha
grundad anledning att utgå ifrån att
Lifaco här har handlat i god tro, anse
vi synnerliga skäl föreligga för att bolaget
skall erhålla ersättning för den
retroaktiva skatt, som bolaget har betalat
in utan att i någon nämnvärd omfattning
få igen utläggen av sina kunder.

Sedan vill jag sluta med att ännu en
gång understryka, att det är fullständigt
felaktigt av utskottet att säga, att bolaget
medvetet har underlåtit att göra i
förordningen föreskriven anmälan. Det
är något oerhört att göra ett sådant uttalande,
sedan domstolarna ha prövat

frågan och sedan de domstolar som ha
ingått i sakfrågan ansett att bolaget
icke har handlat i ond tro. Det är ganska
förmätet att på detta sätt desavuera
först regeringen och sedan underdomslolarna.
Det är nämligen vad som har
skett, och det är det som kommer att
ske, om utskottets hemställan och dess
motivering godkännas.

Herr SEVEKIN (kort genmäle): Herr
talman! .lag instämmer helt och fullt
med herr Pettersson i Dahl, när han säger
att den ene icke skall komma undan
billigare än den andre, d. v. s. att alla
skola behandlas lika inför lagen. Men
hur kan det då komma sig att vid tilllämpningen
av här ifrågavarande författning
av tre skattepliktiga firmor den
ena ålades att erlägga retroaktiv skatt
från den 26 maj 1941, den andra ålades
skatt från den 1 januari 1942 — alltså
inte från den 26 maj 1941, då författningen
trädde i kraft — och att slutligen
den tredje firman redan på hösten
1941 fick meddelande om att den från
den 1 januari 1942 skulle vara skyldig
att betala skatt enligt varuskatteförordningen?
Är detta att förhindra att den
ene kommer billigare undan än den
andre? Är det att behandla alla lika inför
lagen?

Herr LARSSON i Stockholm (kort genmäle):
Herr talman! Herr Pettersson i
Dahl tror inte att företaget Lifaco i detta
fall har handlat i god tro. Följaktligen
räknar han med att det från bolagets
sida har förekommit »fiffel», d. v. s.
medvetet försök att undandra sig skyldigheten
att vara uppbördsmvndighet
för varuskatten. Min fråga lydde därför
så här: Hur kan herr Pettersson i
Dahl med en sådan uppfattning förena
den ståndpunkt, som Kungl. Maj:t 1945
intog, nämligen att synnerliga skäl förelågo
för en restitution av en del av
skatten?

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Nr 34.

Motion om återbäring till Lifaco AB av erlagd varuskatt.

På den frågan har herr Pettersson i
Dahl, såvitt jag har uppfattat, icke kunnat
lämna något svar.

Herr PETTERSSON i Dahl (kort genmäle)
: Herr talman! Jag vill svara herr
Larsson i Stockholm och herr Häckner
likadant: Det tillkommer inte mig att
förklara på vilka grunder regeringen
tagit sin ställning. Jag utgår ifrån att
Kungl. Maj:t har haft synnerliga skäl
för sitt ställningstagande, men dessa
skäl tillkommer det som sagt inte mig
att döma om.

Sedan har det här påståtts, att jag icke
har haft något annat argument att komma
med än de olika rättsinstansernas
skiljaktiga ståndpunktstaganden och att
jag har negligerat rådhusrättens och
hovrättens domar. Det har jag inte alls
gjort. Jag har endast anfört att högsta
domstolen har sagt, att det icke tillkommer
dem att döma och att underinstansernas
domar sålunda äro undanröjda.
Sedan har regeringsrätten fällt
sin dom, och över regeringsrätten vill
jag inte sätta mig till doms.

Sedan vet jag att rättsinstanserna
många gånger kunna komma till helt
skilda domslut, men de döma i alla fall
efter svensk lag. Vår svenska lag är så
beskaffad. Underrätt, mellaninstans och
högsta domstolen kunna döma högst
olika, men det måste väl ändå alltid
vara den högsta instansens dom som
gäller, eftersom det är den som blir
verkställd, och det är ju den domen vi
här diskutera.

Herr HASTAD: Herr talman! Jag har
instämt med herr Staxäng och hade
tänkt nöja mig med det, men såsom debatten
kommit att föras särskilt från avdelningsordförandens
sida kan jag inte
underlåta att också göra några allmänna
kommentarer.

Herr Lindholm började sitt första anförande
med att säga, att de enligt hans
mening många missuppfattningarna i
denna fråga skulle ha berott på att vä -

sentliga fakta skulle ha undanhållits
t. ex. i pressdiskussionen. Jag undrar
emellertid, om det inte är just den anmärkningen,
som kan riktas mot utskottet
självt. Herr Lindholm har byggt

— om det är å hela utskottets vägnar
eller bara å egna, vet jag inte — sin
argumentering huvudsakligen därpå,
att man skulle ha anledning att tro, att
vederbörande i Lifaco skulle ha gjort
sig skyldig till det brottet, att han avsiktligt
underlåtit att ställa sig anmälningsskyldigheten
till efterrättelse. I
den delen är ju, som herr Staxäng framhållit,
vederbörande i en särskild process
frikänd två gånger av domstolarna,
av underrätten och mellaninstansen,
och det är väl för riksdagen avgörande.
Detta har utskottet emellertid förtigit.
Vi kunna väl inte kvälja dom genom att
föra en process, så att säga, mot domstolarna
på den linje, som herr Lindholm
här för, med det lilla material vi
ha till förfogande.

Ett annat moment, som herr Lindholm
fäst mycket stort avseende vid,
var att man skulle ha överdrivit talet
om oklarhet i författningen. Han har
också velat göra gällande, att vi alla
liksom diskvalificerat oss själva att tala
i denna sak genom att vi varit med om
denna lagstiftning för ungefär tio år sedan.
Det senare resonemanget är ju uppenbart
orimligt, om man vet, hur lagstiftning
går till. Det är på sin höjd
vederbörande utskottsledamöter, som
i denna detaljfråga kunna ha något reellt
ansvar. Men kvar står ju i alla fall

— vilken uppfattning man än må ha —
att även i denna del är vederbörande
frikänd av underrätt och mellaninstans.
Och den som läser det utlåtande, som
kronans ombud avgivit och som är fogat
till detta betänkande, kan väl i varje
fall aldrig få det intrycket, att frågan
om hur dessa varor skola rubriceras är
klar. Tvärtom möter man där en diskussion
sida upp och sida ned, hur
dessa regler skola tolkas.

Sedan har herr Lindholm i sin argu -

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Motion om återbäring till Lifaco AB av erlagd varuskatt.

mentering sagt, att det finns vissa ytterligare
motiv, som tala emot firman eller
rättare sagt personen i fråga. Det skulle
vara den omständigheten, att man här
i Sverige inte dömer någon mot lians
nekande. Var finns den regeln inskriven?
Det är domstolarnas sak att pröva,
huruvida nekandet har någon grund eller
inte. Många gånger har en dom fällts
emot svarandens nekande.

Vad herr Lindholm sagt om rättegångskostnaderna
har ju herr Yngve
Larsson redan berört; han har evident
påvisat, att detta spörsmål inte har någon
som helst relevans i detta fall.

Ävenså ha herr Lindholm och slutligen
också herr Pettersson i Dahl talat
mycket om de tusen lojala företagen
och denna enda illojala firma. Men problemet
är ju, om de varor, som just
Lifaco producerar och som inga andra
egentligen producera därför att de utgöra
en specialitet, äro skattepliktiga
eller inte. Det är det problemet, som är
avgörande, och vi ha här endast att ta
hänsyn till dels Lifacos syn på saken
och dels hur domstolarna reagerat härvidlag.

Vidare har hela diskussionen — och
det var närmast det, som föranledde
mig att begära ordet — enligt min mening
förts på ett orimligt sätt så till
vida, att det blivit en diskussion, inte
om det rättsligt berättigade eller skäliga
i sakfrågan utan om varornas kvalitet
och direktörens personliga moral
och kvalitet. Därmed har man fört debatten
på sidan om sakfrågan. Jag skulle
vilja ställa den frågan till utskottsavdelningsordföranden,
om hela avdelningen
står bakom honom i denna hans argumentering
eller om det bara är ordföranden,
som har liksom smyckat ut sin
argumentering med dessa personliga
insinuationer i anförande efter anförande.
Det kan hända —■ jag har intet material
för att kunna bedöma det — att
det kan ligga något i de anmärkningar
herr Lindholm har gjort, men i så fall
skulle enligt min mening detta material

ha intagits i utskottets utlåtande, ty
annars kan ju motparten inte svara. Hur
skall parten kunna ha möjlighet att
svara, när anmärkningarna framställas
först i dag i kammaren? Den angripne
är ju ställd rättslös mot den auktoritet,
som en utskottsavdelnings ordförande
har, särskilt som denne dessutom är
skyddad av den parlamentariska immuniteten.
Jag vill verkligen varna kammaren
för att gå in för sådana metoder.
Kammaren har att bedöma en billighetsfråga
och skall enligt min mening
med samma oväld som en domstol låta
varje sak vara eu sak för sig.

Vad beträffar anmärkningen om de
400 kronorna, som skulle ha lämnats
som betalning för en interpellation,
får jag i sanning säga, att jag inte förstår
vad som kan vara anmärkningsvärt
härvidlag. Vad ha vi här att göra med?
Jo, en flykting, som etablerat sig i
Sverige och som söker sin rätt och blivit
desperat, därför att han anser sig förföljd
av myndigheterna och inte anser
sig ha fått samma rätt som andra personer.
Han vänder sig till en jurist för
att få hjälp med detta, precis som partierna
kunna vända sig till sakkunniga
eller ledamöter av kammaren då och då
vända sig till organisationssekreterare
för att få hjälp. Vad är det för brott som
begåtts, om en person i detta utsatta
läge betalar en advokat för att få hjälp?
Är det någon, som anser — det kan inte
heller herr Lindholm göra — att det
skulle ligga något otillbörligt i detta?
Dessutom ledde ju denna interpellation
till en ny lagstiftning. Det visar väl enligt
min mening, att det fanns skäl för
vederbörande att hävda sin rätt.

Likaså vill jag påtala att herr Lindberg
nu senast och andra talare tidigare
i detta sammanhang dragit fram de
böter, till vilka vederbörande dömts
med anledning av oaktsamhet vid självdeklaration.
Vi ha infört en sekretesslagstiftning
i vårt land, som är byggd
på den humanitära grundsatsen, att man
inte skall publicera uppgifter om straff,

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Motion om återbäring till Lifaco AB av erlagd varuskatt.

efter det att vederbörande har sonat sin
förseelse eller sitt brott genom böter
eller fängelse. Skall då utskottsavdelningens
ordförande liksom inaugurera
en ny princip genom att i en sak, som
inte alls beröres därav, draga in fakta
av detta slag, som i så hög grad stå i
strid mot de principer, som ligga till
grund för skyddet i tryckfrihetsförordningen
av den enskildes väl? Jag
måste säga, att jag inte förstår till vilka
konsekvenser det skulle föra, om vi,
när ärenden skola behandlas, skulle
söka efter varandras eller andras förflutna
långt tillbaka eller nära i tiden
och ta upp ting, som alls inte ha med
den ifrågavarande saken att skaffa.

Herr talman! Härmed har jag framfört
de reflexioner, som jag inte kunnat
hålla inne med efter den hittills förda
debatten. För mig står saken så — det
ba många här utvecklat tidigare —
att här gäller det för riksdagen att upprätthålla
principen om likhet inför lagen.
Skattelagstiftningen får inte leda
till obilliga resultat, och skulle det visa
sig, att den i individuella fall leder till
uppenbar obillighet, bör riksdagen ändra
detta. Riksdagen bör vara mån om
att inte den minsta oförrätt tillskyndas
den enskilde. Riksdagen får inte slå sig
till ro med att den beskattade trots allt
har halsen över vattnet. Riksdagen skall
också enligt min mening, när den behandlar
sådana ting, inte känna sig som
kronans part eller ombud för kronan.
Den skall naturligtvis inte heller känna
sig som ombud för den enskilde mot
kronan. Riksdagen har att objektivt bilda
sig en uppfattning, och det kan man
omöjligen göra på basis av den framställning,
som herr Lindholm lämnade.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Fru WOHLIN: Herr talman! Den som
följt diskussionen här i riksdagen i dag
måste i alla fall ha blivit på det klara
med en sak, nämligen att saken är svårbedömd
och att man kan anlägga många

olika synpunkter på den ävensom att
lagbestämmelserna enligt mångas åsikt
äro dunkla. När det är en sådan tvist
mellan en enskild medborgare och staten,
synes det mig angeläget, att man ger
den enskilde rätt och upprättelse så
långt möjligt och hellre friar än fäller.
Man behöver inte känna till vare sig
vederbörandes personlighet eller sammansättningen
av alla geléer och fruktmoser
för att säga detta. Det är viktigt,
att staten inte i människornas medvetande
framstår som en buse, som bara
är till för att pressa av folk pengar. Staten
måste framför allt betraktas som en
över alla misstankar och all subjektivitet
upphöjd vårdare av lag och rätt och
oväld. Just därför att staten är så stor
och mäktig i förhållande till den enskilde,
bör den vara försiktig, när den
brukar denna makt. Det kan vara svårt
att formulera lagar, tulltaxor och skatteförordningar
så, att entydig klarhet vinnes,
samt att riktigt tillämpa alla dylika
bestämmelser. Men dessa svårigheter
böra inte få gå ut över den enskilde
utan böra göra det desto angelägnare,
att tolerans visas mot den enskilde. Om
staten eller någon myndighet har begått
något misstag, måste den vara mera
angelägen än andra att erkänna det
oförbehållsamt och att snabbt och generöst
gottgöra.

Detta är en fråga över partierna. Men
i en tid, då staten ständigt erhåller ökad
makt och byråkratien och förvaltningsapparaten
breder ut sig, är det ett livsintresse
såväl för de partier, som icke
vilja, att staten skall öka sin makt, som
särskilt för dem, som vilja ge staten
mera makt, att inte denna statens makt
missbrukas, att ingen kan misstänka
staten och myndigheterna för godtycke.
De som direkt arbeta för att öka .statens
makt och koncentrera än mera inflytande
hos myndigheterna, borde alldeles
särskilt vinnlägga sig om att visa
finkänslig hänsyn och största tänkbara
respekt för den enskildes intressen. Jag
skulle därför önska, atl statsmakterna i

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Motion om återbäring till Lifaco AB av erlagd varuskatt.

allmänhet och kammaren i detta speciella
fall ville visa största möjliga generositet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Det
är åtskilliga talare, som riktat mycket
kraftiga anmärkningar mot mitt
sätt att argumentera i denna fråga,
och det är klart, att om man ser på
spörsmålet på det sätt, som dessa talare
gjort, finns det all anledning till
kritik emot mitt sätt att uppträda i
denna talarstol. De förutsätta nämligen,
att det bara är den ena sidans
synpunkter, som skola föras fram i
debatten, när riksdagen skall ta ställning
till detta spörsmål.

Yad har jag gjort i denna debatt?
Jo, jag har pekat på alla de ting, som
motparten har uraktlåtit att omnämna,
de ting, som ge bilden ett helt annat
utseende än den får, därest de äro
bortopererade.

När man här diskuterar, huruvida
skatteplikt föreligger i detta fall, så
är att märka, att det i alla fall förhåller
sig så, att statsutskottet tycks
vara enigt om att skatteplikt föreligger.
En hel rad andra talare ha också
betygat, att i detta fall föreligger
skatteplikt i fråga om dessa varor.
Man har vidare accepterat, att huvuddelen
av skattebetalarna ha betalt
skatten, att det egentligen bara är ett
företag, som det varit bråk med. Men
sedan knäsätter man en princip, som enligt
mitt sätt att se är ganska underlig,
nämligen principen om att en person
kan själv, även om han inte behärskar
svensk skatteförfattning, bedöma, huruvida
en vara är skattepliktig eller
inte. Och sedan skola myndigheterna
handla med utgångspunkt ifrån den
personens bedömning och icke med
utgångspunkt ifrån tillämpad praxis
och gällande författningar, ty det är
ju ytterst därom, som striden stått,

mina damer och herrar! Det är frågan
om huruvida författningen skall
tillämpas eller icke, huruvida man
skall anta en författning och sedan
låta den enskilde medborgaren själv
bedöma, huruvida författningen är
tillämplig på honom eller icke. Skulle
han i så fall anse, att den icke är tilllämplig
på honom, så skola vi böja
oss för denna mening och acceptera
den! Det är det verkliga innehållet i
den argumentering, som anförts för
reservationen i dag. På den punkten
kan jag icke godta de argument som
anförts.

Vidare har det riktats en hel del
kritik emot att jag anfört vissa exempel.
Herr Håstad var särskilt indignerad,
såvitt jag kunde förstå honom
rätt på tonfallet, över att jag pekat
på vissa ting. Vad har jag då gjort för
brottslig handling? Jo, jag har begått
det brottet, att jag har sammanställt
en serie handlingar från företagets eller
företagschefens sida för att få en
bild av hur han i allmänhet handlar.
Av dessa handlingar har jag i någon
mån influerats vid min bedömning av
huruvida det var enbart brist på kännedom
om författningens innebörd
eller om det var ett försök att ta en
chans, som låg i botten, när ställningstagandet
gjordes.

Det är dock ganska märkligt, att
ingen av reservationens talesmän har
begärt, att detta företag skulle söka
kontakt med någon, som var sakkunnig
i skattefrågor. Herr Severin har
visserligen i ett anförande sagt, att
firman i annat sammanhang sökt kontakt
med kontrollstyrelsen utan att få
ett sådant råd, som den eftersträvade.
Då gällde emellertid förfrågan ett teoretiskt
fall. Det var alltså inte fråga
om ett praktiskt ställningstagande.
Kontrollstyrelsen vägrade då att i förskott
binda sig för en ståndpunkt i en
fråga, varom den inte kände alla detaljerna.

Men det som diskuteras i dag, mina

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Motion om återbäring till Lifaco AB av erlagd varuskatt.

damer och herrar, är den varuskatt,
som beslutats av riksdagen, och tilllämpningen
av den författning, som
då gällde. Det är på den punkten som
jag anser, att de argument som anförts
icke äro tillräckligt goda, och
därför vidhåller jag också, herr talman,
mitt yrkande om bifall till utskottets
förslag.

Herr HÄCKNER: Herr talman! Utskottets
talesman har här sökt motivera
sina insinuationer emot Lifacos direktör
med att en enskild man här framfört
sina synpunkter, och då bör man
också omnämna de synpunkter som
tala emot. Herr Lindholm glömmer
emellertid alldeles att omtala, att de
synpunkter han drager fram äro för
saken ovidkommande, att det gäller
att bedöma just denna fråga och inte
något annat, vad man än anser om
honom personligen. Herr Lindholm
glömmer också att tala om att de domstolar,
som ingått i sakprövning, nämligen
rådhusrätten och hovrätten, ha
utgått från att det förelåg god tro, och
han glömmer att tala om att hovrättens
avgörande i straffrågan har vunnit
laga kraft. Det spelar ingen roll
för herr Lindholm, det finner han
tydligen fullständigt ovidkommande.

Det är mot detta att komma med en
serie insinuationer, som jag måste
vända mig. Det är inte riksdagen värdigt
att grunda sitt avgörande på så
svaga skäl. Det skulle föra oss betänkligt
i utförsbacken, om vi skulle godta
sådana metoder. Det är märkligt —
jag vill understryka det ännu en gång
— att herr Lindholm nu sökt göra gällande,
att bolaget försökt ta en chans
och att det var i ond tro. Han gör
detta fullständigt ogenerat, fastän
domstolarna fällt sitt avgörande och
regeringen sagt, att det förelåg synnerliga
skäl. Det spelar ingen roll för
herr Lindholm. Han kommer med in -

sinuationer och anser, att de skola
överväga sakskälen. Det är det, herr
talman, som jag vänder mig emot.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den av herr Mannerskantz
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Lindberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 202, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Mannerskantz m. fl. avgivna
reservationen.

Därvid avgåvos 106 ja och 94 nej,
varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 12.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
203, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om ändrad förläggning av arméns
jägarskola jämte i ämnet väckt
motion.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Marinen: Fartygsbyggnader.

§ 13.

Materielbeställningar för försvaret.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
204, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa materielbeställningar
för försvaret jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Marinen: Fartygsbyggnader.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr NYBERG: Herr talman! Såsom
framgår av detta utskottsutlåtande har
jag jämte en kamrat i kammaren, nämligen
herr Bergstrand, väckt en motion
beträffande flottans nybyggnadsprogram.
I den motionen yrkas i första
punkten, att riksdagen skall hemställa
till regeringen att vid början av
1952 års riksdag framlägga förslag om
nybyggnadsplan för flottan. Det är naturligtvis
med stor tillfredsställelse,
som jag konstaterar, att statsutskottet
tagit hänsyn till detta yrkande. Utskottet
föreslår ju, att riksdagen skall
avlåta en skrivelse till regeringen i
anledning bl. a. av denna motion. Jag
vill uttala ett tack till statsutskottet för
dess välvilliga behandling av motionen
i detta avseende.

Emellertid vill jag säga, att jag nog
helst hade sett, att principbeslutet om
hela sexårsplanen hade kunnat fattas
redan under höstriksdagen. Jag
tror att det är angeläget att vad som
här skall göras blir gjort så fort som
möjligt. När det meddelades, att inte
hela detta program skulle komma att
beslutas i höst, väckte det en del besvikelse,
och jag tror, att denna besvikelse
var berättigad. Men å andra
sidan förstår jag departementschefens
skäl för uppskov till dess att planen

kunde bedömas i samband med andra
större anslagskrav beträffande försvaret,
och jag avstod därför från att yrka
på ett principbeslut redan i höst. Det
ansågs mera realistiskt att i stället yrka
på ett beslut tidigt under vårriksdagen.

Samtidigt som jag tackar statsutskottet
för dess välvilliga behandling
av motionen i ett avseende, måste jag
säga, att jag icke är lika glad över utskottets
ställningstagande till motionen
i övrigt. Statsutskottet nöjer sig
med regeringens förslag, d. v. s. att i
höst besluta bemyndigande att beställa
materiel för två jagare och sex motortorped-motorkanonbåtar.
I det förslag,
som jag här talar för, yrkades, att materielbeställningar
skulle beslutas även
för de andra båda jagarna, som ingå
i sexårsprogrammet, samt att man
skulle fatta beslut om att bygga ytterligare
en motortorped-motorkanonbåt
av typ T 101. Det viktigaste i detta
sammanhang är givetvis jagarbyggena.
Nu säger emellertid statsutskottet, att
dessa materielbeställningar utan allvarlig
olägenhet kunna anstå till vårriksdagen,
därest riksdagen kan beredas
tillfälle alt redan under början
av vårsessionen fatta beslut i fråga
om en plan för flottans ersättningsbyggnad
av fartyg.

Ja, herr talman, jag vågar inte påstå,
att det skulle uppstå några allvarliga
olägenheter, om det går så. som
statsutskottet har tänkt sig. Men jag
kan å andra sidan inte hjälpa, att jag
har svårt att förstå vad som kan vinnas
med det dröjsmål, som här kommer
att uppstå. Jag utgår från att
kryssaren Gotland, som ju skall överföras
till reservflottan inom de närmaste
sex åren, skall i enlighet med
av marinchefen och överbefälhavaren
tillstyrkt förslag ersättas med tvenne
jagare av samma typ som de båda,
som vi i dag fatta beslut om. Det kan
ju enligt min mening inte bli fråga
om något annat. Förvärvet av dessa
fyra jagare är en affär, som vi, såvitt

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Nr 34.

jag kan se, inte kunna undgå att göra.
Jag tycker det vore fördelaktigast att
göra hela denna beställning på en
gång och detta så fort som möjligt.
Man skulle då säkerligen vinna fördelar
beträffande såväl leveranstiden
som priset. Om jag inte är fel underrättad
har man väl också i sexårsplanen
uppgjort sina kalkyler med tanke
på att beställningarna i möjligaste
mån skola ske samtidigt. Det torde
dessutom vara så, att tidsutdräkten i
och för sig även drager med sig fördyringar
eller i varje fall kan komma
att göra det på grund av prisstegringarna.
Sedan flottplanen kostnadsberäknades
i maj månad, ha priserna på
maskiner till jagarna enligt vad som
upplysts stigit med ungefär en miljon
kronor per fartyg. Slutligen talar den
omständigheten, som också åberopas i
motionerna, att viss materiel måste beställas
i utlandet samt att stark konkurrens
förefinnes inom industrien,
för att beställningar böra göras snarast
möjligt.

Det skulle, herr talman, vara frestande
att i detta sammanhang även gå
in på sexårsplanen i övrigt. Jag skall
dock inte göra detta, men vill understryka,
att planen är nedpressad till
ett minimum, som enligt vad jag kan
förstå inte bör underskridas. Den saken
få vi ju dock tillfälle att återkomma
till under vårriksdagen nästa år.

Herr talman! Statsutskottet har ansett,
att beslutet om de beställningar,
som föreslagits motionsvis, kan uppskjutas
till vårriksdagen utan allvarliga
olägenheter. Detta är emellertid
under den uttryckliga förutsättningen,
att flottprogrammet kommer upp redan
i början av vårriksdagen. Det är
dock av största vikt, att även de definitiva
besluten fattas i god tid. Vi
bruka här i kammaren vanligen behandla
fjärde huvudtiteln mot slutet
av vårsessionen, i år skedde det den
23 maj. Om det inte blir tidigare nästa
år, kommer det alt förflyta över fem

Marinen: Fartygsbyggnader.

månader mellan det beslut om de två
jagarna, som vi fatta här i dag, och
det beslut om de återstående jagarna,
som vi komma att fatta nästa år. Den
tid som här går förlorad kan bli ganska
dyrbar. Jag skulle därför vilja uttala
den förhoppningen, att flottplanen kan
utbrytas ur statsverkspropositionen
och framläggas i en särskild proposition,
som kan behandlas så fort sig
göra låter under nästa riksdags vårsession.

Herr talman! Det finns naturligtvis
inte någon möjlighet att få bifall till
det förslag om materialbeställningar,
som gjorts i motionerna, eftersom
statsutskottet är enhälligt och det inte
föreligger någon reservation på denna
punkt. Jag skall därför avstå från att
yrka bifall till motionen, men jag vill
ännu en gång uttala den förhoppningen,
att frågan löses snabbast möjligt
under vårsessionen nästa år.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag kan fatta mig ganska kort
efter herr Nybergs anförande. Denne
har ju erinrat om att statsutskottet i
våras uttryckte önskemål om att denna
plan skulle föreläggas höstriksdagen,
vilket inte har skett. Departementschefen
motiverar detta med att det
gäller en fråga av sådan ekonomisk
räckvidd, att den inte bör avgöras utan
att man beaktar andra större organisations-
och materielanskaffningsfrågor
inom försvaret. Detta kan jag förstå.
Å andra sidan är departementschefen
medveten om att det ligger fara
i dröjsmål. Han understryker ju det i
och för sig självklara förhållandet, att
förseningarna under ogynnsamma omständigheter
kunna bli mångdubbelt
större än den tid, varmed beslutet om
fartvgsbvggnadsplanen uppskjutes.

Statsutskottet vill ju inte gå emot den
ståndpunkt som departementschefen
har intagit, men vill å andra sidan givetvis
inte heller frånträda den mening

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Marinen: Fartygsbyggnader.

det givit till känna redan i våras. Det
anser därför, att förslag rörande sexårsplanen
för flottans komplettering
och utbyggnad skall föreläggas riksdagen
i som det heter »omedelbar anslutning
till statsverkspropositionen
för budgetåret 1952/53». Då jag ser, att
försvarsministern är här, vågar jag uttrycka
en förväntan att herr statsrådet
nu skall finna tillfälle att ge till känna
sin mening om det uttalande, som statsutskottet
här har gjort. Jag tror, att det
finns mycket goda skäl för en sådan
deklaration från departementschefens
sida.

Herr ÅKERSTRÖM: Herr talman! Det
är med anledning av motiveringen i
utskottets utlåtande som jag har begärt
ordet. Jag vill påpeka, att utskottet
skrivit på ett sådant sätt, att det kan
uppfattas som en bindning av Kungl.
Maj :ts handlingsfrihet. Utskottet skriver
sålunda, vilket får anses vara ett
svar på motionärernas yrkande: »Härvid
förutsätter utskottet emellertid, att
Kungl. Maj :t förelägger riksdagen förslag
i ämnet i eller i omedelbar anslutning
till statsverkspropositionen för
budgetåret 1952/53.» Orden »i eller i
omedelbar anslutning» måste ju uppfattas
på det sättet, att man tänker
sig, att förslaget då skall upptaga samtliga
fyra jagare.

Vad riksdagen tidigare här har beslutat
är ju en kostnadsram för flottans
ombyggnad på 373 miljoner kronor
enligt prisläget den 1 juli 1950. Vi
ha inte tagit ställning i riksdagen till
frågan om vad som skall inrymmas inom
denna kostnadsram. Motionärerna
vilja redan nu, innan man alltså tagit
definitiv ställning till själva planen, ha
fastslaget, att de fyra jagarna skola
rymmas inom kostnadsramen.

Jag vill erinra om att det här föreligger
en skrivning från utskottets sida,
som måhända kan förstås på mer än
ett sätt, och jag har nog fått det in -

trycket, att den motionär som talade
först har lagt in litet extra i den. Det
hade ju varit önskvärt, att man här
endast åberopat Kungl. Maj:ts resonemang
och inte sagt någonting därutöver.
Om man hade velat få fram något
mer, borde man ha kunnat säga
till motionärerna, att man väl ändå
måste bedöma den ekonomiska situationen
som sådan och att man inte
kan realisera ett sådant program på så
kort tid som motionärerna tänkt sig.
Förutsättningarna för detta bli ju beroende
av huruvida Kungl. Maj:t kan
finna möjligheter till återhållsamhet
på andra punkter. Ungefär denna hälsning
har jag också velat skicka till
Kungl. Maj :t med hänsyn till de svällande
utgifterna för militära ändamål,
vilka under det löpande budgetåret
väl kunna beräknas till 1% miljard
kronor — och det är ju inte säkert
att det ens kommer att stanna vid det.
I riksdagen och i statsutskottet har
man under senare tid enligt mitt sätt
att se varit alltför villig att votera utgifter
för dessa behov. Jag vill gärna
ge till känna, att jag har svårt att bara
säga ja och nicka bifall till sådant,
och detta oberoende av om det är
Kungl. Maj :t eller enskilda riksdagsmän
som föra fram förslag och kraven.

Herr WARD: Herr talman! Jag kan
fatta mig ganska kort som talesman
för utskottet, eftersom inga mot utskottsutlåtandet
stridande förslag ha
framkommit under debatten.

Allt vad jag skulle vilja säga i denna
fråga delas kanske inte av hela utskottet,
men jag är dock förvissad om att
jag talar för majoriteten inom detsamma.
Herr Åkerström tycktes vara rädd
för att utskottet här binder Kungl.
Maj :t, så att Kungl. Maj :t inte skulle
kunna fritt pröva frågan utan vara
skyldig att framlägga hela den av marinledningen
utarbetade flottplanen.
Denna uppfattning om innehållet i ut -

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Nr 34.

skottets förslag är naturligtvis alldeles
felaktig. Vi göra ingen framställning
beträffande flottplanen i dess helhet,
utan vi framhålla endast, att vi förutsätta,
att Kungl. Maj :t förelägger riksdagen
förslag i ämnet i omedelbar anslutning
till statsverkspropositionen.
Detta förutsätter naturligtvis i sin tur
en fullt självständig prövning från
Kungl. Maj:ts sida.

Samtidigt vill jag emellertid säga,
att det nog inom samtliga grupper i
statsutskottet råder en allvarlig önskan
om att få fram den här saken så hastigt
som möjligt, vilket jag finner stå
i bästa samklang med vad försvarsministern
framhållit i propositionen.
Han nämner ju där, att han för tillfället
inte kan gå längre, därför att han
först vill granska hela utgiftsposten
för försvaret och att han med ledning
därav skall framlägga en proposition.
Då tycker jag det är riktigt, att önskemålen
antingen komma fram i statsverkspropositionen
eller i en proposition
i anslutning till denna. Man har
ju då fått garantier för en prövning
över hela linjen.

De socialdemokratiska representanterna
i utskottet äro — möjligen med
något undantag — livligt intresserade
av saken, och vi önska också att den
blivande propositionen kommer på
riksdagens bord så fort som möjligt
nästa år.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON: Herr talman!
Jag vill bara helt kort konstatera,
att de ärade företrädarna för de synpunkter
som framförts i motionerna i dag visserligen
ha givit uttryck åt, som herr
Nyberg formulerar det, en viss förstämning
över att planen inte kunnat
i sin helhet presenteras för höstriksdagen.
men att denna förstämning dock

Marinen: Fartygsbyggnader.

är något annat än den upprördhet som
har kommit till synes i den offentliga
debatten ute i landet. Detta visar, tycker
jag, att man i alla fall bedömer
dessa förhållanden med en viss måttfullhet
och att kanske överord kommit
till synes i den allmänna debatten.
Därtill kommer, att enbart det förhållandet,
att ingen har föreslagit, att
planen i sin helhet skulle presenteras
för riksdagen, väl om något är ett bevis
för en nyktrare syn på tingen än
den som förekommit i pressdebatten.

För mitt eget vidkommande har jag
betraktat saken så, att det inte kan
vara riktigt att presentera riksdagen
ett förslag, som till sina verkningar leder
till beställningar för 430 miljoner
kronor, utan att sätta in detta i sitt sammanhang
med övriga materielanslag.
Det är inte bara det att jag själv först
har velat ha en överblick över det
hela, utan jag tycker att man är skyldig
att ge riksdagen möjlighet att bedöma
och avväga frågan. Här föreligga
ju ändå från de militära förvaltningsmyndigheterna
förslag om anslagsäskanden
på 1 580 miljoner kronor,
en ökning med 400 miljoner jämfört
med föregående år. Man begär
dessutom beställningsbemyndiganden
för 1 142 miljoner kronor, en ökning
med 663 miljoner jämfört med föregående
år. Detta kan förvisso allt ha sitt
berättigande, och det kan finnas skäl,
som tala för nödvändigheten av att
man ger dylika beställningsbemyndiganden
och anslag, men riksdagen
skall väl ändå ha möjlighet att göra
sin avvägning.

Herr Nyberg talade sedan om den
försening, som kommer att uppstå, och
han var inne på frågan om kryssaren
Gotland och ersättningen med de båda
jagarna. Men, herr Nyberg, det kan ju
här endast bli fråga om en försening
på kanske högst fyra månader medan
kryssaren Gotland går över till reservflottan
först år 1958. Anser verkligen
herr Nyberg då, att det är ett hållbart

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Marinen: Fartygsbyggnader.

argument att säga att förseningen
skulle förorsaka vådliga verkningar?

Herr Nyberg har också anfört som
argument de fördyringar, som konnna
att inträffa. Ja, men det finns ju prisklausuler,
som medföra, att vi ingalunda
komma undan de fördyringar,
som uppstå på grund av prisstegringarna,
även om beställningarna
skulle ske nu. Jag finner således inte
heller det argumentet hållbart.

På den fråga herr Hagberg i Malmö
gjorde kan jag svara, att jag har för
avsikt att, sedan jag själv numera fått
möjlighet att överblicka läget, lägga
fram ett förslag omedelbart vid riksdagens
början. Det kommer i form av
en särproposition. Herr Hagbergs i
Malmö önskemål kommer sålunda i
detta avseende att tillmötesgås.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag skall be att få uttrycka min synnerliga
tacksamhet till försvarsministern
för det svar han omedelbart gav
på min fråga. Jag är förvissad om att
han har ett livligt intresse för denna
angelägenhet. Jag vill också tacka
statsutskottets talesman för den deklaration
han här har gjort.

Departementschefen har nu meddelat,
att det blir en särproposition, vilket
ju är ett ganska ovanligt tillvägagångssätt
i frågor av denna stora beskaffenhet.
Det markerar emellertid
den särskilda karaktär som ärendet
har. Jag tillåter mig uttrycka en vördsam
förhoppning om att statsutskottet
skall bli i tillfälle att behandla dessa
förslag från Kungl. Maj:t på ett som
vanligt mycket grundligt men också
snabbt sätt, i varje fall så snabbt som
omständigheterna medge. Man kan ju
inte underlåta att fästa viss vikt vid
den skrivelse som marinförvaltningen
har avgivit i denna fråga och som är
daterad så sent som den 4 oktober
1951. Däri understryker man det ansträngda
arbetsläget inom den sven -

ska industrien. Man framhåller också
betydelsen av att viss materiel
måste beställas från utlandet etc., allt
omständigheter som tala för en snabb
behandling.

Jag vill, herr talman, sluta med att
ännu en gång understryka min tacksamhet
till departementschefen för det
uttalande han gjort.

Herr STÅHL: Herr talman! Om inte
utskottets talesman, herr Ward, hade
gjort sig till språkrör för enbart den
socialdemokratiska majoriteten inom
utskottet, skulle jag inte ha behövt taga
till orda. Den deklaration han lämnade
inkluderade ju även de övriga
ledamöterna i utskottet, vilka ju i alla
delar äro ense. Jag vill emellertid bara
som komplettering till den lilla diskussion
som förts här säga, att det är
svårt för ett utskott att på grundval
av motioner företaga avgöranden i så
stora och, som statsrådet nyss belyst,
kostnadskrävande långtidsplaneringar
som det här är fråga om beträffande
flottan. Man kan diskutera, om det
ens är riktigt. Herr statsrådet har nu
ytterligare bekräftat — herr Hagberg
i Malmö kunde ju ha löst sig till det
i utskottsutlåtandet, eftersom utskottet
givetvis inte skriver av en slump
— att en proposition skall komma i
början av vårriksdagen. När vi veta
det, veta vi ju också, att det inte behöver
uppstå någon försening i fråga
om principbeslutet. Vi ha vidare inhämtat,
att om ett sådant kan fattas i
god tid, behöva inte heller materielleveranserna
försenas, och därmed är
utskottet helt på den säkra sidan när
det skjutit på frågan till början av vårriksdagen.
Jag vill emellertid understryka,
herr talman, att ett beslut måste
fattas då.

Jag kan försäkra att vi inom utskottet
varit lika måna som motionärerna
att takten skulle bli så snabb som möjligt.
Jag understryker vad avdelning -

Onsdagen den 5 december 1951 fm. Nr 31.

Motioner ang. behovet av kvinnlig arbetskraft inom totalförsvarets olika grenar m. m.

ens ärade ordförande sagt, nämligen
att vi äro fullkomligt ense om den saken.
Därför tror jag att vi ha haft allt
att vinna på att vid ett så stort beslut
i fråga om försvaret som detta följa en
gammal god tradition på första avdelningen
i statsutskottet, nämligen att så
långt det är möjligt handla i enighetens
tecken. Det har varit ledmotivet
för oss, och det kommer inte att bli
några vådor, om tidtabellen följes.
Man får då en överblick över det hela.
Jag tror att detta är det bästa både för
försvaret och riksdagen.

Herr NYBERG: Herr talman! I anledning
av försvarsministerns yttrande vill
jag understryka vad jag sade tidigare,
nämligen att jag inte befarar några allvarliga
olägenheter av att man fattar
ett beslut i enlighet med statsutskottets
förslag. Jag har endast utgått ifrån att
man vunne vissa fördelar om man beställde
dessa fyra jagare samtidigt. Men
jag har inte gjort gällande en så stor
skillnad mellan motionärernas och
statsutskottets uppfattning som statsrådet
måhända tolkade in i mitt anförande.

Vidare anfördes ej. Utskottets i punkten
gjorda hemställan bifölls.

§ 14.

Motioner ang. behovet av kvinnlig arbetskraft
inom totalförsvarets olika grenar
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
205, i anledning av väckta motioner om
idredning rörande behovet av kvinnlig
arbetskraft inom totalförsvarets olika
grenar m. m.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Andersson in. fl. (1:245) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Wellerström in. fl. (II: 323), hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kung]. Maj:t anhålla om omedelbar

utredning och förslag dels rörande behovet
av kvinnlig arbetskraft — meniga
och befäl — inom totalförsvarets olika
grenar, dels rörande de personella och
materiella möjligheterna att fylla detta
behov, dels ock rörande utbildning av
kvinnor såsom meniga och instruktörer
samt för tjänstgöring i befälsställning
inom olika försvarsgrenar.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 245 och II: 323 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Gustaf Karlsson och
Bergström beträffande motiveringen;

2) av fröken Andersson, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Fröken WETTERSTRÖM: Herr talman!
Jag vill begagna tillfället att betyga
statsutskottet min tacksamhet för
den uppmärksamhet det ägnat den viktiga
frågan om ett effektivare utnyttjande
av den kvinnliga arbetskraften
inom det totala försvaret, som vi tagit
upp i vår motion, och även för det erkännande
av frågans stora vikt som utskottet
tillkännagivit. Det förefaller
som om utskottet huvudsakligen av formella
skäl nödgats avstyrka motionen.
Statsutskottet anför det i riksdagen ofta
förekommande argumentet, att så vittgående
utredningar och åtgärder böra
bygga på initiativ från »de på hithörande
områden ansvariga myndigheterna».
Jag måste givetvis böja mig för
denna utskottets synpunkt, även om jag
beklagar den.

Även om man alltså kan konstatera
en viss positiv inställning i själva sakfrågan
hos utskottet, finner jag dock
motiveringen till förslaget på flera
punkter svag. Jag har också på känn,
att inte bara en del av kammarens ledamöter
utan kanske även utskottet inte
till alla delar utläst avsikten med motionen
trots dess i mitt tycke tydliga

G2 Nr 34. Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Motioner ang. behovet av kvinnlig arbetskraft inom totalförsvarets olika grenar m. in.

formulering. För att skingra de eventuella
missförstånd som kunnat uppstå
ber jag därför, herr talman, att få framhålla,
att motionen har haft uteslutande
ett syfte, nämligen att genom i god tid
igångsatta undersökningar göra klart
på vilka områden inom försvaret —
både det civila, det ekonomiska och det
militära — man kan effektivt utnyttja
den kvinnliga arbetskraften, vilket hittills
faktiskt inte har skett.

Kvinnornas insatser skola, vilket
klart angives i motionen, ske på frivillighetens
väg. Det är sålunda inte alls
fråga om någon kvinnlig värnplikt.

I det uttalade önskemålet om utbildning
av kvinnligt befäl inom enheter
och stabsavdelningar, vilka huvudsakligen
rekryteras med kvinnor, ligger
inte gömd en förstucken önskan, som
på något sätt är dikterad av särskilda
kvinnosakssynpunkter, utan detta önskemål
är grundat på förvissningen om
att man genom att tillgodose detsamma
skulle kunna uppnå betydligt bättre
förhållanden i både disciplinärt och
moraliskt hänseende. Jag finner det i
hög grad anmärkningsvärt, att kvinnor
som tagas ut till befäl inte få samma
ställning som män i motsvarande befälsgrad.
Ett manligt befäl åtnjuter sålunda
ett visst skydd i sin grad, men
det som är ett disciplinbrott av en underordnad
gentemot det manliga befälet
behandlas inte som sådant brott,
om det riktar sig mot en kvinnlig befattningshavare.
Borde det inte finnas
skäl att ge kvinnorna samma skydd?

Utskottet gör en uppräkning av de
möjligheter, som redan nu finnas när
det gäller att inom försvaret tillvarataga
den kvinnliga arbetskraften, och
nämner därvid tjänstepliktslagen, tjänsteplikten
inom civilförsvaret och de frivilliga
försvarsorganisationerna — med
de senare avses väl främst lottarörelsen,
Blå stjärnan och Kvinnliga automobilkåren.
Men hur omistliga dessa
frivilliga krafter än äro, måste de numerärt
anses vara alldeles otillräckliga.

Detta sammanhänger nog i hög grad
med att många kvinnor inte känna sig
tilltalade av att gå in just i dessa frivilliga
organisationer. Dessa kvinnor, som
kunna ha speciella kvalifikationer som
organisatörer, administratörer och ledare,
tillvaratas hittills i alltför ringa
utsträckning inom civilförsvaret. Tjänstepliktslagen
kan ju inte tagas i bruk
annat än vid mobilisering och krig. Ett
väsentligare utnyttjande av kvinnorna
inom försvaret med hjälp av tjänstepliktslagen
måste därför bli improviserat,
med alla de nackdelar som följa
därav.

Det kan således icke vara till fyllest
att, såsom utskottet gör, hänvisa till
»förhandenvarande förhållanden». Dessa
kunna inte inge någon trygghetskänsla.
Jag tillåter mig citera en del av
vad förre överbefälhavaren Helge Jung
skrev i sin appell till kvinnorna om behovet
av frivillig kvinnlig medverkan i
det totala försvaret: »Inom vår krigsmakts
flesta grenar kunna kvinnor i en
rad betydelsefulla uppgifter ersätta
män och frigöra dessa för direkt stridsverksamhet.
Denna kvinnornas insats
kan, lika litet som männens, improviseras.
Det fordras organisatorisk förberedelse,
grundad på kännedom om
hur många och vilka kvinnor som ställa
sig till förfogande. Det fordras också
utbildning i fred av de frivilliga, så att
de i krig kunna fylla samma funktioner
som de män, vilka de skola ersätta.»

Utskottet talar vidare om att det måste
ske vidlyftiga utredningar. Jag tror
inte att dessa utredningar behöva bli
så vidlyftiga. Frivilligkommittén har ju
redan bidragit med en del synpunkter
på frågan om kvinnornas medverkan
inom försvaret, och med tillgång till
dem hade det varit lämpligt att frågan
nu blivit föremål för vidare behandling
inom Kungl. Maj:ts kansli.

Slutligen vill jag erinra om att utskottet
har tagit ställning till motionen innan
det yttrande, som begärts från
överbefälhavaren, inkommit. Jag till -

Onsdagen den 5 december 1951 fm. Nr 34.

Motioner ang. behovet av kvinnlig arbetskraft inom totalförsvarets olika grenar m. m.

låter mig ifrågasätta, om det inte i en
sådan situation i stället hade legat nära
till hands, att utskottet begärt riksdagens
bemyndigande att uppskjuta behandlingen
av ärendet till nästa års
riksdagssession.

Men kammarens ledamöter ha kanske
dock en känsla av att även om motionen
för dagen måste falla, är det likväl
ett fall framåt och att frågan snart vänder
åter i förnyad gestalt till riksdagen.

Herr talman! Jag har intet yrkande,
men jag har med det sagda velat deklarera
min inställning till en fråga,
som kanske har större räckvidd och betydelse
än statsutskottet trots allt har
velat tillmäta densamma.

I detta anförande instämde fröken
Elmén.

Fru EWERLÖF: Herr talman! Som
medmotionär till fröken Wetterström
ber jag få dels understryka de synpunkter,
som hon här framfört, dels
anföra några personliga reflexioner.

För ett år sedan, alltså i december
1950, utfärdade ledarna för de demokratiska
politiska partierna här i landet
ett upprop till kvinnorna: »Låt utbilda
Er! Låt placera Er! Visa att Ni
vill värna Sveriges fred och frihet!»
Orsaken till denna appell måste ha varit,
att rekryteringen till de frivilliga
utbildningsorganisationerna, lottarörelsen,
Röda korset, Blå stjärnan,
Kvinnliga automobillcåren och Riksluftskyddsorganisationen,
inte varit tillräcklig.

En förutsättning för att, såsom det
säges i motionen, vårt lilla folk skall
kunna försvara sitt stora land är, att de
personella resurserna tagas i anspråk
i full utsträckning. Utskottet vitsordar
också detta, men framhåller samtidigt
att tjänstepliktslagen ger Kungl. Maj:t
ett medel att vid krig och krigsfara dirigera
arbetskraften så, som landets behov
kräver. Detta är alldeles riktigt,

men vi skola inte glömma, att det vid
ett sådant tillfälle måste, såsom fröken
Wetterström också framhållit, bli fråga
om improvisationer. All utbildning och
krigsplacering måste, såsom redan har
sagts, ske i fredstid. Enligt en uppgift,
som lämnats mig, fick vår krigsmakt
år 1940 erbjudande om kvinnlig hjälp
på en del poster, men kunde inte begagna
sig av detta erbjudande därför
att det hela inte var förberett i fredstid.

Utskottet erinrar i sin motivering om
att det redan finns frivilliga organisationer,
där kvinnorna kunna skaffa sig
utbildning för försvarets behov. Men
alltjämt kvarstår ju det faktum, som
just låg till grund för partiledarnas appell,
nämligen att rekryteringen till
dessa organisationer inte är tillräckligt
stor. .lag vågar inte uttala mig om
huruvida de statsanslag, som dessa frivilliga
organisationer ha, äro tillräckliga
eller ej, den saken har väl inte någon
avgörande betydelse, eftersom tillströmningen
inte är tillräckligt stor.

Det ligger självfallet i kvinnornas
eget intresse att anmäla sig till utbildning
inom de frivilliga organisationerna,
inte bara därför att de då själva
kunna välja den utbildning, de anse sig
passa för, och få en motsvarande placering,
utan främst därför att de på så
sätt gagna sitt land på det bästa sättet.
Men det är för närvarande icke möjligt
— och det är av denna anledning som
vi i vår motion begärt utredning på
vissa punkter — att ge kvinnorna sådana
besked, som behövas för att de
skola i tillräckligt antal inrangera sig
i de frivilliga organisationerna. Det är
t. ex. endast statsanställda, som äro lottor,
som för frivillig utbildning kunna
få 14 dagars tjänstledighet med B-avdrag
och en ersättning av 5 kronor per
dag, om de ha fyllt 20 år, och 3 kronor
per dag om de äro under 20 år. Det är
endast ett exempel på sådant, som
måste klaras upp, innan vi från kvinnoorganisationernas
sida kunna skapa

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Motioner ang. behovet av kvinnlig arbetskraft inom totalförsvarets olika grenar m. m.

tillräckligt intresse bland kvinnorna
för de utomordentligt viktiga uppgifter,
som det här gäller.

Vad beträffar frågan om kvinnligt befäl,
vill jag understryka vad fröken
Wetterström här sagt om anledningen
till att denna fråga tagits upp i vår
motion. Det är inte så, att kvinnorna
girigt sträcka ut händerna efter fina
uniformer och gradbeteckningar, utan
det gäller här helt enkelt det faktum,
att om ett krig utbryter, så komma de
stridsdugliga männen att tagas i anspråk
för fronttjänsten, och då behövas
på hemmalinjerna — och det är icke
möjligt att i en hast improvisera detta
— kvinnor i sådana ställningar, att de
kunna upprätthålla disciplinen och
åstadkomma bästa möjliga resultat av
försvarsarbetet.

Det är, herr talman, med hänsyn till
det starka behov, som finns av att kvinnorna
skola bli aktivt medverkande i
totalförsvaret, förvånande, att den för
landet utomordentligt vitala frågan om
denna medverkan behandlas med likgiltighet,
för att inte säga kyla, från
myndigheternas sida.

Jag kommer liksom fröken Wetterström
icke att framställa något yrkande.
Jag vill endast, herr talman, utlova,
att kvinnorna skola komma igen
med en framställning i saken, och uttrycka
en förhoppning om att denna
framställning då skall upptagas till positiv
prövning och inte bara avfärdas
med en formell artighetsbetvgelse.

motionen, att rekryteringen skall ske
på frivillighetens väg. Men kvinnorna
måste dock, inte samma dag eller ett
par dagar innan de inkallas, utan längre
i förväg få veta vilka uppgifter de
skola få, så att de ha möjligheter att
preparera sig därför. Och jag vågar påstå,
att en utredning om den saken varken
kan bli för stor eller för dyrbar.
Vårt land har rätt nyligen befunnit sig
i krigsfara, och vi alla, som då hade
med försvarsarbetet att göra, veta vilken
oreda som rådde beträffande kvinnornas
insatser och vad detta betydde.

Jag hoppas därför att motionen, även
om den inte nu blir bifallen, dock skall
ha någon verkan i positiv riktning.

Det är ytterligare en sak som jag inte
kan låta bli att påtala. Utskottet har
före sitt ställningstagande till motionen
inte haft tillfälle att taga del av det yttrande
som begärts från överbefälhavaren.
Men motionen väcktes ju i januari
månad, och om det verkade som om
överbefälhavaren glömt bort saken,
hade det väl funnits möjligheter för utskottet
att påminna därom. Det brukar
man ju göra, när man är intresserad av
någonting.

Jag hoppas i alla fall att det i överbefälhavarens
yttrande skall finnas
någonting som hjälper oss motionärer,
när vi komma igen i denna fråga, vilket
vi med säkerhet skola göra.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Fröken HÖJER: Herr talman! Jag vill
instämma i vad här sagts av fröken
Wetterström och fru Ewerlöf.

Såsom motionär vill även jag understryka,
att utskottet tydligen har totalt
missförstått syftet med motionen. När
det gäller att ordna ett försvar, skall
man väl inte planera bara de insatser,
som männen skola göra, utan också
kvinnornas insatser. Vad dessa senare
beträffar, säges det ju uttryckligen i

Herr WARD: Herr talman! Jag tror att
det stora flertalet av kammarens ledamöter
håller statsutskottet räkning för
att utskottet inte velat utan vidare tillstyrka
utredning av en fråga, som är så
vittsvävande som den i motionen upptagna
frågan. Det är nog mycket tveksamt,
om man bör tillgripa några som
helst tvångsåtgärder för att pressa in
kvinnorna i försvarsmakten och om
man inte i stället bör lita till frivillig -

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951 fm.
Motioner ang. behovet av kvinnlig arbetskraft inom

heten, vilket hittills förefaller ha gett
ganska bra resultat. Med ytterligare propaganda
för de organisationer, som det
här är fråga om, torde det hela kunna
bli rätt tillfredsställande ordnat, även
om man fortsätter på frivillighetens väg.

Det är naturligtvis mycket svårt att i
nuvarande läge bedöma konsekvenserna
ur materiella och personella synpunkter
av sådana åtgärder som i motionen
ifrågasättas. Vi ha därför inom första
avdelningen av statsutskottet varit —
det skall jag villigt erkänna — mycket
skeptiska mot den av motionärerna
framförda tanken på utredning.

Det har här påtalats, att något yttrande
med anledning av remissen inte inkommit
från överbefälhavaren, och sedan
har fröken Höjer — om jag fattade
henne rätt — framhållit att det var ganska
besynnerligt att inte utskottet gjort
några påstötningar om att få yttrandet
inom rimlig tid. Jag kan nämna att remissen
efter överläggningar inom avdelningen
skedde i slutet av mars. På militärt
håll har man ju emellertid mycket
annat att göra än att svara på remisser,
och innevarande år har, såsom väl alla
veta, varit särskilt arbetstyngt. Jag tror
därför inte att de militära myndigheterna
böra klandras för att remissvaret har
dröjt. Men eftersom saken här förts på
tal vill jag meddela, att just när statsutskottet
i dag på förmiddagen hade sitt
sista sammanträde för denna säsong,
inkom en skrivelse från överbefälhavaren,
varav framgick att överbefälhavaren
remitterat frågan till riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap och
andra, överbefälhavaren har alltså bemödat
sig om att få saken så grundligt
belyst som möjligt.

Jag förmodar att det inte är till någon
glädje för motionärerna, men jag
kanske dock får skvallra ur skolan en
smula och läsa upp själva slutsatsen i
överbefälhavarens yttrande angående
motionen, överbefälhavaren skriver där
följande: »Någon särskild utredning sy -

totalförsvarets olika grenar m. m.

Det närmaste önskemålet är att fylla de
personella brister som redan föreligga.
Skulle detta icke lyckas, kan en senare
utredning rörande de personella och
materiella möjligheterna att fylla behovet
övervägas.»

Även på militärt håll anser man alltså
att vi inte skola förhasta oss utan försöka
på frivillig väg fylla de luckor som
kunna finnas i fråga om rekryteringen.
Jag tror också att detta skall lyckas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru TORBRINK: Herr talman! Jag
skall inte, efter det klarläggande anförande
som här hållits av utskottets
ordförande, upptaga kammarens tid så
länge. Jag vill bara helt kort understryka,
att det för oss kvinnor inte behöver
vara en prestigesak att vi bli inordnade
i militärmakten. Det finns ju
möjlighet för kvinnor med ambition och
ledaregenskaper att inom de frivilliga
försvarsorganisationerna bistå sina medsystrar,
och vidare finns det en sådan
tjänsteplikt att ingen kvinna, som inte
har små barn, kan undgå att medverka
inom civilförsvaret liksom att deltaga i
vissa övningar för denna uppgift. Detta
är också som sig bör, ty vi ha ju alla ett
gemensamt fosterland att försvara.

Jag tror inte att det förhållandet, att
kvinnor skulle kunna få befälsställning,
skulle öka kvinnornas intresse för de
frivilliga organisationerna. Sådan som
den kvinnliga mentaliteten är, fångas
inte kvinnornas intresse genom att man
får många militära streck på ärmarna,
utan jag hävdar fortfarande att det för
kvinnornas del ligger till på ett helt annat
sätt. Därmed vill jag inte ha sagt
annat än att kvinnorna, när det gäller
och smäller, noga skola veta sin plats
och i det givna ögonblicket komma att
göra sin insats, även om den måste bli
improviserad — och att så kommer att
bli förhållandet i stor utsträckning, kunna
vi nog vara överens om.

nes för närvarande icke vara motiverad.

5 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 34.

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Motioner ang. behovet av kvinnlig arbetskraft inom totalförsvarets olika grenar m. m.

Man skall nog inte överdriva betydelsen
av en sådan utredning som motionärerna
ifrågasatt. Vi kunna låta oss nöja
med vad statsutskottet säger om att de
utredningar, som behövas, komma att
företagas och att kvinnorna genom
tjänsteplikten redan äro inrangerade i
försvaret.

Häruti instämde fru Löfqvist.

Fru EWERLÖF: Herr talman! Om jag
inte alldeles missuppfattade statsutskottets
ärade ordförande, så tror han, att
det är tvång, vi motionärer sikta på.
Såsom fröken Wetterström redan understrukit,
är det tvärtom motionärernas
uppfattning, att det hela fortfarande
skall bygga på frivillighetens grund. Det
är inte tal om någon kvinnlig värnplikt.

Fru Torbrink säger, att det inte passar
för oss kvinnor att direkt inrangeras
i den militära organisationen och
att tjänstepliktslagen ju redan ger civilförsvaret
möjligheter att taga kvinnorna
i anspråk. Ja, det är ju just detta det
gäller, fruTorbrink. Tjänsteplikten inom
civilförsvaret gäller för varje kvinna
från och med 16 till och med 65 år. Om
det smäller, som fru Torbrink säger, så
äro således alla kvinnor inrangerade i
detta men utan att dessförinnan vara
utbildade och placerade. Det är denna
improvisation, som vi vända oss emot.
Den måste medföra, att vi inte kunna
göra den nytta, som vi eljest skulle
kunna. Hela tjänsteplikten riskerar i sådana
fall att bli meningslös.

Låt mig till slut, om jag har någon
minut kvar för min replik, påpeka att
visserligen har överbefälhavaren avgivit
ett yttrande i ärendet, som inte var positivt,
men såväl Folk och försvar som
Riksluftskyddsförbundet har ansett, att
en utredning är nödvändig och bör komma
till stånd.

Fröken WETTERSTRÖM: Herr talman!
Fru Ewerlöf har vid detta laget
hunnit säga precis det som jag tänkte

säga för att bemöta utskottsavdelningens
värderade ordförande och även fru
Torbrink.

Jag vill ytterligare understryka, att
det är synnerligen beklagligt, att en
motion kan så helt missuppfattas som
skett i detta fall från utskottets sida.
Jag beklagar emellertid faktiskt ännu
mycket mer att det från kvinnohåll visas
så liten förståelse för en sak, som jag
trodde var i dessa dagar så uppenbar
för varje kvinna. Det är inte fråga om
att vi vilja locka kvinnorna till totalförsvaret
genom att erbjuda dem fina
gradbeteckningar. Vi kunna bara se på
förhållandena i England. Om man jämför
förhållandena där under de båda
världskrigen, så visar det sig att det
blev en helt annan moralisk standard
och disciplin, när kvinnorna ställdes
under kvinnligt befäl. Vi ha väl ännu i
minnet de missförhållanden, som tyvärr
rådde här i landet under det andra
världskriget på bl. a. luftbevakningsstationerna,
där kvinnor fingo rycka
in. Det är för att förebygga ett upprepande
av dessa missförhållanden som
motionen kommit till. Det kan inte gagna
vårt lands försvar att allting som har
samband med tjänstepliktslagen skall
äga rum i sista minuten.

Fru TORBRINK: Herr talman! Jag vill
bara säga, att jag fortfarande är så gammalmodig,
att jag inte tror att kriget är
någonting som vi skola inställa oss på
i alla sammanhang. Jag tillhör den olärda
kategori, som fortfarande tror, att
man bör sträva efter freden och att freden
är någonting som inte är bortblåst
från vår jord. Även om vi utbilda oss
aldrig så mycket, blir det ändå så att
när det verkligen gäller, måste en hel
del bli improviserat. Den stora kvinnokategori
som jag själv tillhör vet i det
sammanhanget sin plikt, det vågar jag
försäkra, och kommer att lojalt intaga
sin plats. Jag vill än en gång erinra om
att de kvinnor, som ha ambition, ledar -

Onsdagen den 5 december 1951 fm. Nr 34.

arbetskraft inom totalförsvarets olika grenar m. in.

Motioner ang. behovet av kvinnlig

egenskaper, kunskaper och andra möjligheter,
dessa kvinnor kunna också utbilda
sig så att de kunna taga ledningen.

När det talas om moral i detta sammanhang,
tycker jag att det är någonting
som vi inte böra föra in i diskussionen.
Ty de kvinnor, som voro med i
det senaste världskriget som luftbevakningslottor
o. s. v., blevo många gånger
sedda över axeln och missaktade. Dessa
kvinnor gjorde emellertid en mycket
god insats, trots att de inte hade någon
nämnvärd utbildning. Det visade sig,
att de hade mycket lätt att lära i en
sådan situation. De lärde sig luftbevakningen
mycket snabbt och kunde med
fördel ersätta männen på många poster.
På samma sätt förhåller det sig med arbetet
inom den ekonomiska försvarsberedskapen
och den hjälp, som kvinnorna
där kunna lämna. De kvinnor, som
tidigare stått i fabrik, kunna utan tvivel
mycket kvickt rycka in och i stor utsträckning
ersätta männen.

Herr talman! Jag hävdar således fortfarande
att man inte skall vara inställd
på och vara tvungen att förbereda sig
så mycket för krig som motionärerna
här hävda.

Fru EWERLÖF (kort genmäle): Herr
talman! Jag är ledsen, att jag förlänger
debatten, men jag måste bemöta fru
Torbrink ännu en gång.

Det faktum att man vill, att kvinnorna,
om de behöva tagas i anspråk, skola
vara på förhand utbildade och placerade,
betyder naturligtvis inte, att man
inte vill sträva efter fred. Om fru Torbrink
tar eu brandförsäkring på sitt
hus, är det väl inte därför, att fru Torbrink
vill, att det skall brinna? Försäkringen
tas ju för att förebygga risker.
På samma sätt förhåller det sig i detta
fall. Vi vilja ha ett starkt försvar, inte
därför att vi vilja ha krig, utan därför
att vi vilja skydda freden.

Fröken WETTERSTRÖM: Herr talman!
Även denna gång har fru Fwcrlöf

förekommit mig. Jag vill emellertid påminna
fru Torbrink om att vi väl alla
känna till att det moderna kriget är
totalt. Vi ha här inte talat om att skicka
kvinnorna till några stridslinjer, utan
vi ha avsett att sätta in dem på sådana
poster, där de kunna skydda sina hem
och sina barn och se till att det civila
arbetet fortlöper så normalt som möjligt.
Jag kan inte se annat än att fru
Torbrink är ytterst gammalmodig och
tyvärr har en felaktig uppfattning, då
det gäller att bedöma dessa problem.

Herr BERGSTRÖM: Herr talman! Jag
har inte för avsikt att inlåta mig i någon
vidare diskussion rörande denna
fråga.

Den reservation, som jag avgivit i detta
ärende gemensamt med herr Gustaf
Karlsson i första kammaren, avser en
viss del av utskottets motivering. Nederst
på s. 11 i det föreliggande utskottsutlåtandet
står följande: »Utskottet anser
syftet i motionärernas framställning
vara i och för sig värt allt beaktande

---.» Jag tycker nog, att detta är

att gå litet väl långt från utskottets sida.
Man har nämligen i så fall faktiskt utställt
ett slags växel som militären sedan
kan komma att kräva att vi skola inlösa.
Jag anser, att detta är så mycket beklagligare
som själva motionen är en
smula diffus i fråga om sitt syfte. Jag
tycker nog, att man skall vara litet försiktigare
med utskottets skrivning på
denna punkt. Jag vill därför, herr talman,
föreslå att de av mig nyss citerade
orden nederst på s. It i utlåtandet böra
utgå och att utskottets utlåtande i det
ifrågavarande stycket får följande lydelse:
»Utskottet vill ifrågasätta, om det
vid förhandenvarande förhållanden etc.»

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till detta mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring i moti -

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Anslag till avskrivningar av nya kapitalinvesteringar.

veringen som under överläggningen föreslagits
av herr Bergström; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Bergström begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 205, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej; ■

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring i motiveringen, som under
överläggningen föreslagits av herr Bergström.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

_ § 15.

Anslag till avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
206, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1951—52
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

I propositionen nr 228 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 9 november 1951,
föreslagit riksdagen att å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1951—52
anvisa ett mot investeringsanslaget Tillläggslån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet
svarande avskrivningsanslag.

Utskottet hemställde, att riksdagen

måtte till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
å tilläggsstat 1 till
riksstaten för budgetåret 1951/52 under
huvudtiteln Avskrivning av nya kapitalinvesteringar
anvisa ett reservationsanslag
av 50 000 000 kronor.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr ÅKERSTRÖM: Herr talman! Föreliggande
fråga gäller avskrivning av de
50 miljoner kronor, som på den särskilda
tilläggsstat, som vi redan behandlat,
anvisats för viss bostadsbyggnadsverksamhet.

Här har i utskottets skrivning i denna
fråga kommit in något som enligt
min uppfattning inte borde vara där.
Jag syftar på följande uttalande: »Emellertid
vill utskottet framhålla, att detta
ställningstagande icke får betraktas som
prejudicerande för den kommande behandlingen
av de provisoriska tilläggslånen
i avskrivningshänseende.»

Jag har märkt, att detta uttalande
kommit att uppfattas på två sätt. En del
ha uppfattat det så att uttalandet skulle
gälla förhållandet gentemot låntagarna.
Jag har emellertid samtidigt tyckt mig
förstå, att den som lyckats få röstövervikt
för detta uttalande i statsutskottet
tydligen avser något annat, nämligen
hur staten bokföringstekniskt skall förfara
med detta för framtiden.

Jag tycker att detta uttalande inte
borde ha stått i utlåtandet. Om man
över huvud taget skall taga upp denna
fråga till diskussion och samtidigt vill
gardera sig för den ena eller den andra
tolkningen, bör man enligt min mening
med denna låneverksamhet förfara på
det sätt som riksräkenskapsverket och
fullmäktige i riksgäldskontoret och i
riksbanken föreslagit. Jag har uppfattat
deras rekommendation så att man även
i framtiden skall helt avskriva dessa belopp
år för år.

Herr talman! Med vad jag nu anfört
ställer jag det 3"rkandet, att den mening

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Nr 34.

i utskottets motivering, som jag nyss
läste upp måtte utgå ur utskottets utlåtande.

Herr WEDÉN: Herr talman! Jag kan
mycket väl förstå, att man kan ha olika
meningar om hur det budgettekniskt
skall förfaras i detta fall. Den av herr
Åkerström påtalade satsen i utskottsutlåtandet,
mot vilken för övrigt ingen
reservation anförts under utskottsbehandlingen,
syftar endast till att åtminstone
för i dag bespara oss den principdebatt
som man möjligen skulle kunna
föra på denna punkt. Frågan kommer ju
igen i ett större sammanhang nästa år.

Vi ha inom utskottet inte varit beredda
att säga annat än att om vi uttala
oss på detta sätt, så står frågan ändå öppen
hur vi skola göra i fortsättningen.
•lag är för min del inte beredd att på
denna punkt taga någon bestämd ställning.
Jag förmodar att inte många av
kammarens ledamöter heller äro beredda
att på den tid som står oss till
buds taga någon bestämd ställning i
detta ärende. Vad den nu påtalade formuleringen
från utskottets sida syftar
till är endast att göra det fullständigt
klart att frågan om den budgettekniska
behandlingen står öppen till dess att
man i ett större sammanhang beslutar
om ännu större tilläggslån. .lag tycker
därför att det skulle vara klokt av kammaren
att antaga det nu föreliggande
utskottsutlåtandct i befintligt skick och
sedan taga upp denna diskussion nästa
år, då vi fått mer tid på oss att sätta oss
in i dessa teoretiska spörsmål. Jag hemställer
därför om bifall till utskottets
hemställan med oförändrad motivering.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till samma hemställan med
den ändring beträffande motiveringen,
som under överläggningen föreslagits
av herr Åkerström; och fattade kain -

Lönerevision för sjukvårdspersonal.

maren beslut i enlighet med innehållet
i den förra propositionen.

§ IG.

Lönerevision för sjukvårdspersonal.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
207, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner
angående ändrad lönegradsplacering
för viss vård- och ekonomipersonal
m. m. samt vissa uppsyningsmän
och föreståndarinnor vid statens
sinnessjukhus m. fl. jämte i dessa ämnen
väckta motioner.

I propositionen nr 214 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 9 oktober 1951, föreslagit
riksdagen att

dels godkänna de av departementschefen
förordade riktlinjerna för en
lönerevision för lägre vård- och ekonomipersonal
samt sjuksköterske- och
barnmorskeutbildad personal;

dels ock för budgetåret 1951/52 medgiva
de överskridanden av maximerade
anslag och anslagsposter, som kunde
bli erforderliga vid ett genomförande
av lönerevisionen.

I propositionen nr 227 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 9 november 1951, föreslagit
riksdagen att

dels godkänna de av departementschefen
förordade riktlinjerna för en
lönerevision för vissa uppsyningsmän
och föreståndarinnor vid statens sinnessjukhus
och anstalt för fallandesjuka
samt för viss köksföreståndarepersonal;

dels ock för budgetåret 1951/52 medgiva
de överskridanden av maximerade
anslag och anslagsposter, som kunde
bli erforderliga vid ett genomförande
av lönerevisionen.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft ett antal
motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av her -

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Lönerevision för sjukvårdspersonal.

rar Petrén och Sunne (I: 511) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ståhl m.fl. (11:652) hade hemställts
bl. a., att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
ändrad lönegradsplacering för viss
vård- och ekonomipersonal m. m. besluta,
att avlöningsförstärkning eller
personligt tillägg motsvarande skillnaden
mellan lön enligt 14 och 12 lönegraderna
måtte tillerkännas cirka 150
sjuksköterskeutbildade översköterskor
vid sinnessjukhus, vilka icke berördes
av det i nämnda proposition framlagda
förslaget.

Utskottet hemställde,

I. att motionen 1:509 icke måtte av
riksdagen bifallas;

II. att motionerna 1:511 och 11:652,
såvitt de avsåge föreståndarinnor och
första föreståndarinnor, icke måtte av
riksdagen bifallas;

III. att motionen 11:684 icke måtte
av riksdagen bifallas;

IV. att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna I: 511 och II: 652, såvitt
de avsåge översköterskor, godkänna
de av departementschefen i statsrådsprotokollet
över civilärenden för den
9 oktober 1951 förordade riktlinjerna
för en lönerevision för lägre vård- och
ekonomipersonal samt sjuksköterskeoch
barnmorskeutbildad personal;

V. att riksdagen måtte godkänna de
av departementschefen i statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 9 november
1951 förordade riktlinjerna för
en lönerevision för vissa uppsyningsmän
och föreståndarinnor vid statens
sinnessjukhus och anstalt för fallandesjuka
samt för viss köksföreståndarepersonal; VI.

att riksdagen måtte för budgetåret
1951/52 medgiva de överskridanden
av maximerade anslag och anslagsposter,
som kunde bli erforderliga vid
ett genomförande av ifrågavarande lönerevisioner.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Sundelin, Lundqvist,
Söderquist, Ståhl och Bergstrand, fröken
Elmén samt herrar Birke, Nihlfors
och Hjalmarson, vilka ansett, att utskottet
bort tillstyrka motionerna I: 511 och
II: 652, såvitt de avsåge översköterskor,
och i enlighet därmed i punkten IV
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 511 och II: 652,
såvitt de avsåge översköterskor, godkänna
av reservanterna förordade riktlinjer
för en lönerevision för lägre
vård- och ekonomipersonal samt sjuksköterske-
och barnmorskeutbildad personal.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HAMMAR: Herr talman! Anledningen
till att jag här tar till orda är
helt enkelt den, att jag är en av medmotionärerna
till herr Ståhl i den motion,
som han avgav i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående ändrad
lönegradsplacering för viss vårdocli
ekonomipersonal in. in.

Så långt en lekman kan se, finns det
i denna fråga vissa fakta, som jag tycker
äro ostridiga, och kanske andra
fakta som verka skäliga eller troliga eller
åtminstone möjliga. För det första
synes det mig ostridigt, att sjuksköterskornas
antal vid de statliga sinnessjukhusen
under de senaste tio åren
kraftigt minskats. De sjuksköterskor,
som finnas kvar där och inte äro föreståndarinnor
eller tjänstgöra såsom apoteks-,
laboratorie- eller röntgensköterskor,
anlitas huvudsakligen som översköterskor
inom avdelningar för modern
medicinsk behandling, nattöversköterskor,
ersättare för föreståndarinnor
eller inneha andra för vården betydelsefulla
nyckeltjänster. Anledningen
till att sköterskornas antal har minskats
så kraftigt är dels de svåra arbetsförhållandena
inom statens sinnessjukvård,
dels naturligtvis också de goda anställ -

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Nr 34.

ningsmöjligheterna inom annan sjukvård.

Det synes mig vidare ostridigt, att de
flesta av dessa tjänster icke på ett tillfredsställande
sätt kunna upprätthållas
av annan personal. En ytterligare reducering
av sjuksköterskornas antal vid
ifrågavarande sjukhus skulle få synnerligen
allvarliga följder för vårdens effektivitet
och kvalitet. Just nu, då tilllämpningen
av medicinska behandlingsmetoder
alltmer vidgats, ha vi större behov
av dessa sjuksköterskor än någonsin
förut.

Vidare är det för en lekman som mig
ostridigt, att det erfordras en sjuksköterskeutbildad
personal på vissa föreståndarinneplatser.
Den omständigheten
att dessa platser för närvarande i undantagsfall
— i vissa fall på grund av
bristande tillgång på arbetskraft — innehas
av annan personal — kan ju inte
få föranleda uppskov med tjänsternas
uppflyttning till annan lönegrad i enlighet
med motionens yrkande.

Ostridigt är även, att vi ha omkring
150 sjuksköterskeutbildade översköterskor
vid våra sinnessjukhus samt ett
40-tal föreståndarinnor med sjuksköterskeutbildning,
som i motsats till all annan
personal i allmän tjänst inom landet
haft oförändrade löneförmåner. Det
är mycket sannolikt, att dessa sjuksköterskor,
om förhållandena inte ändras,
inom kort tid komma att lämna de statliga
sinnessjukhusen och övergå till
annan tjänst.

Till sist vill jag såsom ostridigt beteckna
ett yttrande av den högsta vårdaren
av sjukväsendet i vårt land, nämligen
medicinalstyrelsen. Medicinalstyrelsen
säger att det är nödvändigt, att
sjuksköterskepersonalen inom sinnessjukvården
tillgodoses bättre än vad
som föreslås i propositionen. »Styrelsen»,
säger medicinalstyrelsen i sitt utlåtande,
»är för sin del icke beredd att
påtaga sig ansvaret för den standardsänkning
inom sinnessjukvården, som
eljest kan befaras bli följden.»

Lönerevision för sjukvårdspersonal.

Dessa punkter ha, herr talman, synts
mig så ostridiga, när jag såsom lekman
sett på dessa frågor, att jag inte är rädd
för att på nytt stryka under, att det är
rimligt, att de sköterskor å de statliga
sinnessjukhusen, som skaffat sig behövliga
kvalifikationer, få en avlöning som
motsvarar befattningshavarnas inom
den kommunala sinnes- och kroppssjukvården.
Detta har gjort, att jag undertecknat
den av herr Ståhl in. fl. avgivna
motionen. Det synes mig inte
vara någon idé att förhala denna fråga
under hänvisning till 1949 års tjänsteförteckningskommittés
arbete Det torde
i stället vara klart, att riksdagen utan
vidare kan taga ställning till frågan.

Det föreligger här en reservation av
fröken Andersson m. fl., och för att att
inte på något sätt göra saken svårare än
vad den är genom att yrka bifall till
vår motion ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till denna reservation.

Herr STÅHL: Herr talman! När man
tar del av civilministerns förslag i detta
ärende och ännu mer när man läser utskottets
utlåtande grips man inte bara
av undran över de tankegångar, som
komma till uttryck, utan även av eu
verklig oro för framtiden när det gäller
den svenska sinnessjukvården. Denna
har redan förut blivit så vanlottad av
statsmakterna, att man i många fält
befinner sig på en standard, som av de
ansvariga myndigheterna inte anses
vara hållbar.

Hur hänger detta ihop? Hur kan det
konnna sig, att civilministern vågar
föreslå att denna grupp av sjuksköterskeutbildad
personal icke skall få den
löneförbättring, som är given dels alla
sköterskor inom kroppssjukvården —
både kommunalt och statligt anställda
— dels de sjuksköterskor på sinnessjukhus
som äro kommunalt anställda,
t. ex. på Beckomberga, Lillhagen i Göteborg
och motsvarande sjukhus. Man
måste fråga sig vad det finns för skäl

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Lönerevision för sjukvårdspersonal.

att säga, att de sjuksköterskeutbildade
sköterskor, som tjänstgöra som avdelningssköterskor
i den statliga sinnessjukvården,
inte äro värda och inte
böra ha den löneförbättring, som blev
resultatet av löneförhandlingarna mellan
å ena sidan kommunerna och landstingen
och å andra sidan sjuksköterskornas
organisationer.

Går man till propositionen för att få
svar på den frågan, finner man där
följande uttalande: »Det har emellertid
icke varit möjligt att nu pröva dessa
tjänstemäns lönegradsplacering i förhållande
till såväl den sjuksköterskeutbildade
personalens som övriga gruppers.
Jag utgår emellertid ifrån att 1949
års tjänsteförteckningskommitté snarast
skall kunna framlägga förslag i detta
hänseende.» Det har alltså inte, på
grund av att tjänsteförteckningskommittén
nu arbetar, varit möjligt för
statsrådet Lingman att pröva löneplaceringen
för denna personal! Om statsrådet
Lingman hade riktat en fråga till
förre inrikesministern, som inte endast
väl kände till de katastrofala förhållandena
inom den svenska sinnessjukvården
utan också här otaliga gånger lagt
kammarledamöterna på hjärtat att verkligen
försöka på olika sätt höja standarden
för denna grupp, då skulle han
säkerligen ha fått vetskap om den risk,
som vi nu utsätta sinnessjukvården för.
De relativt få sjuksköterskeutbildade
avdelningssköterskor vi ha kvar inom
den statliga sinnessjukvården komma
nu givetvis att formligen sugas över till
kroppssjukvården. För det första få de
där bättre lön, och för det andra råder
där, som vi veta, ett oerhört stort behov
av sköterskor. Risken med civilministerns
förslag är således, att vi inom
sinnessjukvården gå miste om de få utbildade
sjuksköterskor vi nu ha.

Går man sedan till utskottets utlåtande
i denna fråga, så har majoriteten
på femte avdelningen skrivit på ett sätt,
som vittnar om en ganska skrämmande
okunnighet om situationen. Det heter

beträffande sjuksköterskeutbildningen:
»I den mån sådan utbildning kräves
för översköterska vid sinnessjukhus —
vilket enligt propositionen är fallet beträffande
översköterska med tjänstgöring
som laboratoriesköterska, röntgensköterska
eller apotekssköterska — blir
den föreslagna högre lönegradsplaceringen
tillämplig.» Med detta vill man
indirekt säga, att för avdelningssköterskor
vid sinnessjukhusen behövs inte
den kompetens, som ligger i att ha sjuksköterskeutbildning.
Om herr Lindholm,
som är ordförande på femte avdelningen,
besvärat sig med att ringa upp någon
överläkare på vilket sinnessjukhus som
helst i Sveriges land — jag vågar taga
det kategoriska uttalandet på mitt ansvar
— skulle herr Lindholm ha fått det
beskedet, att något sådant hade varit
tänkbart förr i världen, när sinnessjukhusen
närmast voro förvaringsanstalter
och de sinnessjuka betraktades som
obotliga. Under senare år ha vi emellertid
fått en rad epokgörande medicinska
behandlingsmetoder, framför allt
insulinchock- och elektrochockbehandling
men även operativa ingrepp av
olika slag, genom vilka patienterna i
mycket högre grad än man tidigare vågade
hoppas verkligen bli botade. I
detta läge — när det alltså ställs ökade
krav på den medicinska behandlingen
— stiger behovet av sjuksköterskeutbildad
personal.

Hur går det nu till, herr talman, vid
avdelningarna på sinnessjukhusen? Jag
har hört mig för på flera håll och fått
alldeles likartade svar från alla läkare,
som jag talat med. När man på en avdelning
har en sköterska, som inte är
sjuksköterskeutbildad utan har den ordinära
utbildning som krävs för en sköterska
vid étt sinnessjukhus — hon utför
i och för sig ett utomordentligt arbete,
men hon kan icke och får icke
verkställa den medicinska behandlingen
av patienterna — då hämtar man
sjuksköterskeutbildade sköterskor från
andra avdelningar. Dessa få giva in -

Nr 31.

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

sprutningar och andra behandlingar,
när läkarna ej kunna vara närvarande.

Om man på det sätt, som blir följden
av denna proposition, tar på sitt ansvar
att åstadkomma ett incitament till avfolkning
av den sjuksköterskeutbildade
personalen på våra sinnessjukhus, måste
resultatet bli, att man får antingen
anskaffa flera läkare för att ombesörja
vården av patienterna — detta är ju
omöjligt med den situation vi för närvarande
ha med hänsyn till tillgången
på läkare — eller också helt enkelt
sänka vårdstandarden på sinnessjukhusen.
Vi riskera då att komma tillbaka
till det tillstånd som en gång varit
rådande, nämligen att sinnessjukhusen
voro förvaringsanstalter och icke
vårdanstalter. Det är detta som både
statsrådet och majoriteten inom femte
avdelningen tar på sitt ansvar att låta
ske genom att säga, att det inte är möjligt
att göra någonting för dessa sköterskor.

Om vi komma fram till en sådan situation,
att sinnessjukhusen inte kunna
företaga de olika ingrepp och behandlingar,
som jag här talat om, leder detta
till den konsekvensen, att vi få avsevärt
förlängda vårdtider. Alla som inom
landstingen eller i andra sammanhang
haft med sjukvård att göra veta, att vad
som är mest betungande för sjukvården
ar de långa vårdtiderna. All strävan
går ut på att förkorta dessa. Om vi nu
tänka oss att vi på detta sätt löpa risken
att förvandla sinnessjukhusen till förvaringsanstalter
med långliggare på
alla avdelningar — långliggare även
bland patienter som skulle kunna botas
— då blir det helt andra kostnader än
de som skulle ifrågakomma genom denna
lilla lönereglering, .lag vet inte om
kammarens ledamöter närmare tagit
del av propositionen och utlåtandet,
men det uppges att den sjuksköterskekategori,
som löneförbättringen skulle
gälla, uppgår till ca 150 sjuksköterskor.
Flytta vi upp dem två lönegrader betyder
det, herr talman, 50 kronor per må -

Lönerevision för sjukvårdspersonal.

nåd eller 600 kronor per år. Sammanlagt
gör detta cirka 90 000 kronor om
året. När man vet, att varje sinnessjukhus
i vårt land nu slukar många miljoner
och när man tänker sig in i risken
att vi här komma att få dragas med
långliggare på ett helt annat sätt än vi
varit vana vid under de senaste åren
— vårdtiderna ha ju sjunkit, och inskrivningsfrekvensen
har stigit — då
vet man att dessa 90 000 kronor äro en
obetydlighet för hela landets sinnessjukvård
i jämförelse med de ökade
kostnader, som skulle bli följden om
patienterna över lag blevo långliggare.
Jag måste således säga, att det även ur
ekonomisk synpunkt är ett mycket dåligt
genomtänkt förslag, som statsrådet
och statsutskottets majoritet här lagt
fram på kammarens bord.

Slutligen skulle jag vilja tillägga, att
om statsrådet Lingmans egentliga motiv
— som han kanske inte velat avslöja
— är, att man inte vill flytta upp
de sjuksköterskeutbildade sköterskorna
i lönehänseende eftersom man har sköterskor
med en avsevärt kortare och
enklare utbildning som tjänstgöra parallellt
men — jag understryker det —
icke med samma arbete på andra avdelningar,
då har herr statsrådet fått
svaret redan innan han avlämnade propositionen
av medicinalstyrelsen. Denna
säger nämligen, att så länge förbättring
av utbildningen för det stora flertalet
av sinnessjukhusens vårdpersonal,
d. v. s. för den icke sjuksköterskeutbildade
personalen, icke genomförts, bör
givetvis ej en generell lönegradsförhöjning
av överskötersketjänsterna övervägas.
Men däremot säger medicinalstyrelsen
— observera det! — att det är
en livsbetingelse för den fortsatta sjukvården
att denna löneförbättring sker
för de översköterskor som ha sjuksköterskeutbildning.
.lag skall be att på
den punkten få citera den ganska allvarliga
tankeställare, som landets högsta
mcdicinala myndighet ger både statsrådet,
utskottet och riksdagen då den

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 4951 fm.

Interpellation angående redogörelse för de ändringar i grunderna för jordbrukskalkylens
uppgörande som nyligen införts, in. m.

uttalar: »Styrelsen är för sin del icke
beredd att påtaga sig ansvaret för den
standardsänkning inom sinnessjukvården,
som eljest kan befaras bli följden.»

Detta säger medicinalstyrelsen. Herr
statsrådet och statsutskottets majoritet
äro tydligen beredda att taga det ansvaret.
Jag tror emellertid att det vore
klokt, om kammaren befriade både
statsrådet och statsutskottet från detta
ansvar, som vi här i riksdagen icke
kunna taga. Jag vågar därför, herr talman,
hemställa om bifall till den vid
utskottsutlåtande! fogade reservationen.

Häruti instämde herr Schmidt, fröken
Elmén och herr Staxäng.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta den fortsatta behandlingen
av detta utlåtande samt
handläggningen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl.
7.30 em., då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

§ 17.

Interpellation angående redogörelse för
de ändringar i grunderna för jordbrukskaikylens
uppgörande som nyligen införts,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr SVENSSON i Ljungskile, som
yttrade: Herr talman! Frågan om vilket
resultat man skulle komma till vid omräkningen
innevarande höst av totalkalkylen
för det svenska jordbruket
har spelat en betydande roll för hela
den politiska debatten under de sista
månaderna. Någorlunda initierade bedömare
räknade med ett underskott på
minst 300 miljoner kronor, frånsett vad
en ny lönehöjning för lantarbetarna
kunde innebära. Det väckte därför allmänt
uppseende, när ett resultat publicerades,
som innebar att underbalansen
inskränkte sig till 92,4 miljoner kronor.
Enligt givna förklaringar skulle man nu

ha upptäckt fel i beräkningen av jordbrukets
arbetskraftsvolym per år om
ca 90 miljoner manstimmar, motsvarande
en kostnad av 199 miljoner kronor.
Enligt de förklaringar, som framskymtat,
skulle felet bero på att man i ett
par avseenden under flera år uraktlåtit
att granska och rätt bedöma det primärmaterial
från »räkenskapsresultat
för svenska jordbruk», som bildat utgångspunkten
för beräkningen av arbetskraftsvolymen.

Vidare har man på grund av vissa
allmänna resonemang — utan att något
nytt material för frågans bedömning
föreligger — ändrat beräkningarna så
att kostnaden för driv- och smörjmedel
minskat med 5,12 miljoner kronor jämfört
med vårkalkylen, trots att priserna
på respektive varor ökat. Jämfört med
det resultat, som skulle uppnåtts om
samma principer tillämpats som vid
upprättande av vårkalkylen, lär denna
justering minska jordbrukets kostnader
med ca 10 miljoner kronor.

En tredje justering av beräkningsgrunderna
föreligger beträffande kostnader
för avskrivning, reparation och
underhåll av ekonomibyggnader. Enligt
den nya beräkningen har man inte
medtagit prisstegringar på trävaror
efter januari månad 1950. Resultatet är
att kostnaderna minskats med 40,i miljoner
kronor i jämförelse med vad de
skulle ha blivit om prishöjningarna på
trävaror fått slå igenom.

Sammanlagt ha jordbrukets omkostnader
genom upptäckta räknefel och
fria bedömningar minskats med ca 250
miljoner kronor. Lägger man härtill
den i viss mån skönsmässiga bedömningen
av mjölkavkastningen och det
efter omständigheterna upp- eller nedskrivna
sannolikhetspriset på ägg, så
har man alltså jämfört med vårkalkylen
en osäkerhetsmarginal, som snarare
ligger över än under 300 miljoner
kronor.

Jag skall inte här uttala någon me -

Onsdagen den 5 december 1951 fm.

Nr 34.

Interpellation angående redogörelse för de ändringar i grunderna för jordbrukskalkylens
uppgörande som nyligen införts, m. m.

ning om vilka alternativ som äro riktiga.
Det är emellertid från såväl riksdagens
som från jordbrukets och konsumenternas
sida ett oeftergivligt krav,
att det inte i fortsättningen lämnas rum
för dylika variationer i jordbrukskalkvlens
behandling. Bedömningsgrunderna
böra fastläggas och göras tillgängliga
för alla. Bearbetningen av materialet
bör sedan anförtros åt personer,
som kunna räkna rätt, skriva tydligt
och handla objektivt. Utan tvekan
vore det en fördel om dessa beräkningar
anförtroddes åt personer, som inte
alls ha med prissättningen att skaffa.

Man kan nämligen inte värja sig för
tanken, att själva kalkylen stundom i
viss mån har påverkats av politiska bedömningar
beträffande möjligheten och
önskvärdheten att genomföra vissa
prisförändringar på jordbrukets produkter.
Jag har redan nämnt, huru
man tämligen godtyckligt handskats
med det sannolika medelpriset på ägg.
Frågan om fyraprocentsregelns tillämpning
har också under senare år tydligen
blivit en politisk bedömningsfråga.
Ibland ha de två förhandlingsparterna
inför riksdagen redovisat olika resultat
av vad man ansett sig ha kommit överens
om. De objektiva grunderna för
prissättningen på oljeväxter har man,
för att taga ett annat exempel, under
flera år undandragit sig en klarläggande
diskussion om. De allra enklaste
krav på intellektuell reda och objekti -

vitet måste emellertid innebära, att
själva uppgörandet av jordbrukskalkylen
och tillfälliga politiska bedömningar
hållas strängt isär. Att kräva en
prissättning, som nära sammanfaller
med kalkylresultatet, är rena spegelfäkteriet
om detta på förhand fått påverkas
av politiska bedömningar av den
riktiga prissättningen. Det är då långt
bättre att avstå från kravet på att prissättningen
för varje särskilt år skall
mycket nära sammanfalla med kalkylen.

Med stöd av det ovan anförda får jag
anhålla om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet få rikta följande
frågor:

1. Är statsrådet beredd att före julferien
lämna riksdagen en klar redogörelse
för de ändringar i grunderna för
jordbrukskalkylens uppgörande som
nyligen införts?

2. Vilka åtgärder tänker statsrådet
vidtaga för att återställa förtroendet
för detta siffermaterial, som spelar en
betydande roll för hela vår ekonomiska
politik?

Kammaren biföll denna anhållan.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.58 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951 em.

Onsdagen den 5 december.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1.

Lönerevision för sjukvårdspersonal.

(Forts.)

Herr andre vice talmannen anmälde,
att behandlingen av statsutskottets utlåtande
nr 207, i anledning av Kungl.
Maj:ts propositioner angående ändrad
lönegradsplacering för viss vård- och
ekonomipersonal in. in. samt vissa uppsyningsmän
och föreståndarinnor vid
statens sinnessjukhus in. fl. jämte i dessa
ämnen väckta motioner nu komme
att fortsättas; och lämnades därvid enligt
förut skedd anteckning ordet till

Fröken LILJEDAHL, som yttrade:
Herr talman! I stort sett skulle jag kunna
nöja mig med att instämma i vad
föregående talare, herrar Hammar och
Ståhl, ha sagt i detta ärende, men det
är ett par saker, som jag gärna vill påpeka.

Jag läser med förvåning den motivering,
som utskottet haft för lönegradsplaceringen
av översköterskorna. Man
talar först om att enligt föreliggande
uppgifter de icke-sjuksköterskeutbildade
översköterskorna vid sinnessjukhusen
äro betydligt flera än de sjuksköterskeutbildade
och att de förras lönegradsplacering
icke är aktuell i detta
sammanhang. Och sedan kommer den
mening, som jag tycker är särskilt anmärkningsvärd:
»Då de båda grupperna
i avsevärd utsträckning ha enahanda
arbetsuppgifter, tala övervägande
skäl för att lönegradsfrågan för samtliga
överskötersketjänster, för vilka

sjuksköterskeutbildning icke formligen
kräves, bedömes i annat sammanhang
än det nu förevarande.»

Det är allmänt bekant och erkänt, att
den statliga sinnessjukvården lider av
allvarliga brister i fråga om lokaler,
utrustning och personal. På grund av
de många arbetstillfällen, som finnas
inom kroppssjukvården, försvåras rekryteringen
till sinnessjukvården i hög
grad, speciellt vad beträffar områden,
där arbetet är särskilt betungande. Att
dagligen vårda sinnessjuka är, som alla
förstå, mycket påfrestande.

»översköterska» är inom sinnessjukvården
benämning på den sjuksköterska,
som vi på kroppssjukhusen kalla
avdelningssköterska. Vid de nu avslutade
förhandlingarna mellan Landstingsförbundet,
Stadsförbundet och
Svensk sjuksköterskeförening var man
från arbetsgivarsidan särskilt mån om
att redan på ett tidigt stadium ge avdelningssköterskorna
en bättre lönegradsplacering.
Vad översköterskan,
som ständigt övervakar patienten, betyder
för dennes tillfrisknande kan
knappast överskattas. Hennes utbildning
och kunskaper och därmed följande
omdömesförmåga bidraga i hög
grad till att förkorta behandlingstiden
för den enskilde patienten och att möjliggöra
ett så snabbt utskrivande från
sjukhuset som möjligt. Läkaren och
föreståndaren se patienten under kortare
stunder vid ronder och enskilda
samtal då och då — översköterskan ser
patienten hela dagen och dag för dag,
och hennes förmåga att tala med den
sjuke, att hjälpa honom i hans bekymmer
och att bedöma hans beteende blir
av utomordentlig betydelse.

Då man numera kommit underfund
med att sinnessjukdom och kroppssjuk -

Onsdagen den 5 december 1951 em.

Nr 31.

dom inte kunna särskiljas utan ofta ha
samband med varandra, är det av stor
vikt att personalen på sinnessjukhusen,
speciellt personer, som inneha de ansvarsfulla
poster jag här talat om, ha
en fullgod utbildning såväl i sinnessjukvård
som i kroppssjukvård. Att vi
i dag inte ha en sådan utbildad sjuksköterska
på varje avdelning är en
stor brist. Kunna vi ta på oss ansvaret
för att genom ett bifall till utskottets
hemställan öka denna brist? Ett tillstyrkande
av utskottets förslag kommer
att medföra, att väntelistorna över
vårdsökande ständigt växa, ty sjukhusens
möjligheter att vårda de sjuka
skulle minska.

Utskottets motivering i fråga om den
önskade enhetligheten i lönegradsplaceringen
för översköterskorna kan jag
inte förstå. I den löneplan, som finns
fogad till utskottsutlåtandet, upptagas
också andra grupper. Vi ha t. ex. köksföreståndare
och instruktionssköterskor,
för vilka alternativa lönesättningar
alltefter utbildning gälla. Jag
kan därför inte förstå, att man inte
skulle kunna gå på samma linje när det
gäller översköterskorna. Vidare äro
motsvarande tjänster på de kommunala
sjukhusen, t. ex. Beckomberga i Stockholm
och Lillhagen i Göteborg, placerade
i samma lönegrad som tjänsterna
för avdelningssköterskor vid kroppssjukhusen.
På denna punkt har utskottet
skrivit att det hyser vissa betänkligheter
mot en lönegradsförflyttning
för de kategorier det gäller. Men, säger
utskottet, »när utskottet likväl funnit
sig kunna tillstyrka de i de båda propositionerna
framlagda förslagen till
lönegradsplacering, har utskottet beaktat
att det här gäller befattningshavargrupper,
beträffande vilka det med
hänsyn till arbetsuppgifterna framstår
såsom särskilt naturligt att den kommunala
och den statliga lönegradsplaceringen
göres i stort sett enhetlig».
Konsekvensen av detta borde ju vara,
att man placerade också överskötcr -

Lönerevision för sjukvårdspersonal.

skorna i samma löneställning som motsvarande
befattningshavare på de kommunala
sjukhusen.

Sinnessjukhusens behov av sjuksköterskor
med utbildning i såväl sinnessjukvård
som kroppssjukvård är allmänt
erkänt. Nya medicinska rön och behandlingsmetoder
öka ytterligare behovet
av sådana sjuksköterskor. Ett bifall
till utskottets hemställan kommer
åt! verka i den riktningen, att tillgången
på sjuksköterskor med denna utbildning
ytterligare minskas.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Vidare anförde:

Herr LINDHOLM: Herr talman! Det
utskottsutlåtande som nu behandlas är
ju egentligen tjänsteförteckningsrevisionens
första barn, och av det mottagande,
som det fått i debatten hitintills,
kan man dra den slutsatsen, att det
inte var något särskilt önskat barn som
kom från tjänsteförteckningsrevisionen.
För min personliga del måste jag säga,
att dessa första produkter från tjänsteförteckningsrevisionen
uppvisa en överraskande
stark höjning i fråga om vissa
lönegradsuppflvttningar. Det rör sig
ju i ett fall om sju lönegraders och i en
del andra fall om sex lönegraders uppflyttning.

I anslutning till de propositioner,
som behandlats i utskottsutlåtandet, har
det väckts vissa motioner, och det är
väl framför allt behandlingen av dem
som har föranlett en smula opposition
såväl i utskottet som här i kammaren
i dag. Några av motionärerna ha byggt
på ett uttalande av medicinalstyrelsen,
där styrelsen säger, att den inte kan
ta ansvaret för sjukvården i framtiden
därest den inte får eu lönesättning, som
passar dess egna önskningar. Nu är
det ju så att man har hört det där talet
förut. Jag har i andra sammanhang
haft det tvivelaktiga nöjet att ta ställning
till lönefrågor, som medicinalsty -

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951 em.

Lönerevision för sjukvårdspersonal.

relsen bar sysslat med, och jag bär nog
en allmän känsla av att man inom medicinalstyrelsen
har ett mycket gott hjärta
när det gäller att avväga lönegradsplaceringar.
Men å andra sidan är det väl
så, att lönegradsplaceringarna något
så när få anknyta till det lönesystem
som vi ha.

I den debatt som här har förts har
man citerat utskottets uttalanden. Det
gjorde också den siste ärade talaren,
som påpekade, att utskottet borde ha
dragit konsekvenserna av den uppgörelse,
som träffats mellan landstingen—
städerna å ena sidan och sjuksköterskeorganisationerna
å den andra, så att
det hade blivit liksidighet i lönesättningen.
Detta är alldeles riktigt. Men
nu föreligger ju den ganska väsentliga
skillnaden, att vid de kommunala sinnessjukhusen
krävs det sjuksköterskekompetens,
under det att de statliga
sinnessjukhusen inte ha samma kompetenskrav.
Det är med utgångspunkt
därifrån som utskottet har förmenat,
att hela detta problem bör få behandlas
i ett större sammanhang. Det vore väl
i alla fall litet för enkelt att göra en
kategoriklyvning i fråga om sköterskorna
vid sinnessjukhusen bara på en så
lös grund som den i ärendet framburna
motionen. Enligt mitt sätt att se är det
lämpligast att man i ett större sammanhang
mera grundligt penetrerar
problemet och tar itu med det. Jag vill
understryka, att i de fall det förekommer
krav på sjuksköterskeutbildning,
så gäller den regeln, att man tillämpar
den högre lönesättningen jämväl vid
sinnessjukhusen.

Det är ytterligare en sak som jag
skulle vilja säga några ord om i detta
sammanhang. Den har inte direkt samband
med den lönefråga, som nu diskuteras,
utan gäller alla de motioner
som väckas vid varje tillfälle då riksdagen
får en lönefråga till behandling.
Det hör ju numera till god kutym att
man i anslutning till propositioner om
löneregleringar skall väcka en serie

motioner, där man siktar till att höja
vissa enstaka grupper en eller flera
lönegrader. Jag vill erinra om att hela
det statliga lönesystemet är baserat på
att vi ha en normallönegrad och att vi
bygga på denna allteftersom befattningshavarna
ha mer eller mindre kvalificerat
arbete. Om man på så lösa
grunder som enskilda motioner bröt
sönder detta system, skulle det betyda
att man tvingades återställa det hela
genom en generell lönegradsuppflyttning.
Och då man vet, att en uppflvttning
av en enda löneklass representerar
en summa av 135 miljoner kronor
i statliga utgifter, så kanske det vore
skäl i att herrar motionärer toge större
hänsyn till de förhandlingsresultat som
ha uppnåtts än till lusten att vinna popularitet
i vissa kretsar.

Herr talman! Då det utskottsutlåtande,
som nu ligger på riksdagens
bord, är resultatet av en förhandlingsöverenskommelse
och jag inte har någonting
att erinra mot denna, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Fröken HÖJER (kort genmäle): Herr
talman! Jag skulle bara vilja rätta till
vad herr Lindholm sade nyss om att
vi här hade de första resultaten av
tjänsteförteckningskommitténs arbete.
Departementschefen framhåller ju i
propositionen uttryckligen att den lönefråga,
som vi nu debattera, inte har
varit föremål för 1949 års tjänsteförteckningskommittés
prövning. Han säger:
»Jag finner mig därför böra förorda,
att denna personal, ehuru dess
lönegradsplacering icke prövats av
1949 års tjänsteförteckningskommitté,
från och med den 1 juli 1951 erhåller
o. s. v.» Det är väl just denna fråga man
tagit upp och som herr Lindholm vänder
sig emot.

Med anledning av vad som sagts i
frågan, huruvida man har rätt att i riksdagen
tala om saker, varom det redan
har träffats överenskommelser, skulle

Onsdagen den 5 december 1951 em.

Nr 34.

jag'' vilja erinra om att statsrådet Lingman
i sitt svar på en interpellation om
inrättande av en arbetsmarknadsnämnd
har sagt, att vi skola väl inte ännu mera
kringgärda riksdagens möjligheter att
till sistone ha prövningsrätt i en sådan
här fråga. Det står på s. 73 i denna
kammares protokoll nr 28 för i år. Jag
skall inte läsa upp det, ty det blir för
långrandigt. Men riksdagens prövningsrätt
skall väl finnas trots en överenskommelse,
som väl alltid innebär en
stark kompromiss. Jag kan återkomma
till detta senare.

Herr LINDHOLM (kort genmäle): Herr
talman! När jag talade om tjänsteförteckningskommitténs
barn avsåg jag att
de propositioner, som nu ligga på riksdagens
bord, äro resultaten av överläggningar
mellan representanter för de anställda
och tjänsteförteckningskommittén.

Vad beträffar den fråga som man
motionsledes fört fram framhöll jag, att
vi i ett senare sammanhang få ta ställning
till om vi skola ha en kategoriklyvning
eller inte.

Fröken LILJEDAHL (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill i fråga om de
formella kraven på kompetens säga, att
även om det inte står någonting därom
i statuterna är det i praktiken så, att
om det finns möjlighet att anställa en
avdelningssköterska eller en översköterska
med sjuksköterskeutbildning, gör
man detta. Bristen på sjuksköterskor
beror ju främst på att de dras till andra
arbetsuppgifter.

En olika lönesättning för sköterskor
med sjuksköterskeutbildning och sköterskor
som äro enbart utbildade för
sinnessjukvård har man ju redan. Man
har alltså ett differentierat lönesystem.
Det är således ingen nyhet att man betalar
de olika kategorierna efter kompetens
och utbildning.

Lönerevision för sjukvårdspersonal.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN: Herr talman! De
anföranden, som ha hållits till stöd för
reservationen, synas bygga på den uppfattningen,
att jag vid propositionens
utformning inte skulle ha tagit hänsyn
till de särskilda förhållanden, som föreligga
inom sinnessjukvården, och det
behov av kvalificerad personal, som
man har där. För att skingra en eventuell
missuppfattning av det slaget
skulle jag vilja redogöra för hur förhandlingarna
ha förts och vilka skäl
som man har fått ta hänsyn till.

När jag tog upp lönefrågan för de
lasarcttsutbildade sköterskorna blev det
nödvändigt att pröva, vilka grupper
kunde tagas med i detta sammanhang
och vilka grupper som voro jämförbara
med dem som fått sin lönereglering genom
överenskommelser på det kommunala
området. Vi voro överens på alla
punkter under överläggningarna med
Sjuksköterskeföreningen. Då det gällde
översköterskorna vid sinnessjukhusen
framfördes förslag från Sjuksköterskeföreningen,
att de sjukv&rdsutbildade
översköterskorna skulle flyttas upp i
lönegrad 14. Då en del av dessa sköterskor
och all annan vårdpersonal vid
dessa sjukhus äro anslutna till Statens
sjukhuspersonalsförbund, upptogo vi
överläggningar även med detta förbund,
och jag frågade: Hur kommer
läget att bli inom sjukhusen, om vi ta
hela översköterskegruppen och flytta
upp den till 14 :e lönegraden? Sjukhuspersonalförbundet
svarade: Det går

inte att avskilja denna grupp, det kunna
vi inte tillstyrka. Vad skola alla andra
grupper inom sinnessjukvården säga,
om vi flytta upp endast denna grupp?
Vi vilja ha samtliga grupper prövade i
ett sammanhang.

Jag frågade vidare: Om vi dela på
gruppen och ta endast de lasarettsutbildade,
hur ställer det sig då? Och förbundet
svarade: Då blir det ännu svårare
att förklara detta för övriga
grupper.

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951 om

Lönerevision för sjukvårdspersonal.

Det beskedet framförde jag också till
Sjuksköterskeföreningen under de fortsatta
överläggningarna. Jag fick under
dessa förhandlingar den uppfattningen,
att man förstod svårigheterna med att
dela upp översköterskorna, även om
man gärna ville att de skulle flyttas
upp. Vi förde därför över resonemanget
på de grupper, för vilka man ovillkorligen
kräver lasarettsutbildning, nämligen
laborationssköterskor, röntgensköterskor
och apoteksföreståndare.
Dem voro vi överens om att flytta upp
till lönegrad 14, och Sjukhuspersonalförbundet
förklarade, att det inte hade
något emot denna uppflyttning, tv den
kunde inte störa de andra grupperna.

För att kunna bedöma denna fråga
måste man således ta hänsyn även till
andra grupper som finnas vid sinnessjukhusen.
Det finns i första hand dessa
översköterskor, varav ungefär en tredjedel
har lasarettsutbildning, det finns
manliga överskötare, förste skötare,
skötare och sköterskor. Skall man
kunna bedöma denna fråga objektivt,
måste man fråga sig: Hur böra dessa
grupper stå i förhållande till varandra
med hänsyn till sina arbetsuppgifter?

Det kan sägas, att detta skulle ha
kunnat utredas och klaras i detta sammanhang.
Men frågan är av så pass stor
betydelse, att det inte är lätt att på en
gång klara ut det hela. Och ännu mera
komplicerat blir det, om man beaktar
att det finns en grupp som kallas hantverkare
och som har sin motsvarighet
i första hand inom kommunikationsverken
men också inom andra områden,
där benämningen är reparatörer.
Deras löneställning prövas av tjänsteförteckningskommittén,
och för att få en
enhetlig prövning kommo vi överens
med det berörda personalförbundet att
denna grupp skulle prövas samtidigt
med de övriga. Det föreligger således
en överenskommelse om att man skall
göra en samtidig prövning.

När det nu sägs att man utelämnar
en sköterskegrupp, så är den emeller -

tid inte utelämnad på annat sätt än
att den inte kunnat behandlas i förtur
liksom en del andra sjuksköterskor,
men det innebär icke någon värdesättning
av deras arbetsinsats, utan en sådan
skall göras senare i samband med
en prövning av samtliga grupper inom
området.

Det har vidare anförts att de sjukvårdsutbildade
sköterskorna inta en sådan
särställning, att man skulle ha kunnat
ta upp deras problem separat. Ja,
om gruppen hade varit så helt avskild
och med så speciella arbetsuppgifter,
att den hade kunnat lyftas ur det stora
sammanhanget, då hade jag inte tvekat
att göra det, på samma sätt alltså som
nu gjorts med de andra specialsköterskorna
vid sinnessjukhusen, men det är
inte på det sättet.

Det har under debatten anförts att de
sjukvårdsutbildade sköterskorna skulle
ha speciella uppgifter vid sinnessjukhusen.
Jag har varit i förbindelse med
personalrepresentanter för två sinnessjukhus,
och de säga: Det går inte att
skilja på arbetsuppgifterna för dessa
kategorier, de gripa in i varandra.
Sjukhuspersonalförbundet har även
gjort en utredning som visar på precis
samma förhållande. Medicinalstyrelsen
har i en promemoria sagt att det är
fråga om speciella uppgifter. Jag tvivlar
inte på att medicinalstyrelsen har
avsett, att det skulle vara speciella uppgifter
för dessa sköterskor, men i realiteten
-— ty så noga ha vi verkligen
undersökt förhållandena i samband
med prövningen av denna fråga — bär
denna avsikt inte kunnat tillämpas.

Jag har i dag haft ett samtal med en
ledamot av riksdagen som också är ledamot
i direktionen för ett sinnessjukhus,
och han säger att vi ha aldrig kunnat
uppehålla denna skillnad, utan
dessa översköterskor måste tjänstgöra
för varandra och överta varandras arbetsuppgifter.
Tror någon att dessa
personalgrupper skulle ha förstått, om
den del som har lasarettsutbildning

Onsdagen den 5 december 1951 em.

Nr 34.

flyttas upp, medan andra fått stå kvar i
lägre lönegrad, även om de utföra samma
arbetsuppgifter som de andra? Jag
tror inte man kunnat vinna förståelse
för detta. Jag tror att det är arbetsuppgifterna
som sådana, som skola värderas
i första hand. Behövs det ovillkorligen
en viss utbildning för att klara
en uppgift, får man ta hänsyn även
till detta.

I frågan, huruvida det är erforderligt
med lasarettsutbildning även vid sinnessjukhusen,
skall jag inte yttra mig.
En särskild utredning har haft i uppgift
att framlägga förslag om hur utbildningen
av sköterskepersonal vid
sinnessjukhusen skall anordnas. Denna
utredning avlämnade sitt förslag förra
veckan och det kommer att läggas till
grund för bedömandet, då man går in
på prövning av lönegraderna.

Det är, måste jag säga, en rätt komplicerad
sak att föra förhandlingar i
fråga om tjänstemännens lönegradsplacering,
ty det går inte alla gånger att
föra förhandlingar enbart med en organisation,
utan man måste föra förhandlingar
med flera organisationer
samtidigt. I vad mån man skall ta hänsyn
till olika intressen måste bli en
avvägningsfråga. Att jag nu kommit till
den slutsatsen att icke medtaga översköterskorna
vid sinnessjukhusen i
denna första omgång utan låta deras
lönegradsfråga anstå till i början av
nästa år, beror på de förhållanden jag
här redogjort för. Det är dessutom beroende
på att jag inte vill skapa ett
större missnöje mellan personalen inom
sjukhusen, som eljest skulle ha blivit
följden.

När man nu talar om det ansvar som
statsrådet får ta i detta avseende, vill
jag förklara att jag är beredd att ta det
ansvaret. .lag vet däremot inte huruvida
de som kritisera detta förslag varit
beredda att gå ut till personalen
och ta ansvaret för den stämning som
skulle uppstå, om man handlat på annat
sätt.

Lönerevision för sjukvårdspersonal.

Herr Ståhl sade att han inte kunde
förstå, hur man kunde lämna denna
grupp kvar. Jag borde, sade han, ha
tagit kontakt med den föregående inrikesministern
som kunde dessa frågor.
Jag har gjort det, herr Ståhl, och
han delade min uppfattning. Han förstod
nämligen att man inte kunde göra
på annat sätt.

Herr STÅHL (kort genmäle): Herr talman!
Jag förstår väl att det, som civilministern
säger, varit svåra förhandlingar.
Det är klart att då man har att
göra med två olika personalgrupper, av
vilka den ena är mera kvalificerad och
den andra mindre kvalificerad, reser
den mindre kvalificerade personalgruppen
krav på att flyttas upp så långt som
möjligt och helst i paritet med den mer
kvalificerade. Alla vi som, från den utsiktspunkt
vi ha inom landstingens förvaltningsutskott,
ha varit med om sådana
förhandlingar veta att det förhåller
sig på det sättet.

Däremot tycker jag det är mera anmärkningsvärt
och ytterst intressant
att statsrådet förklarar, att man böjt sig
för de synpunkter som framförts av
Sjukvårdspersonalförbundet. Men herr
statsrådet omvittnar själv att den ansvariga
medicinska myndigheten, nämligen
medicinalstyrelsen, bestämt sagt ifrån
att den icke kan ta en sådan utveckling
på sitt ansvar. Statsrådet har alltså inför
trycket av en majoritet hos personalen
böjt sig för ett slags tvång att nivellera
lönerna, trots att detta leder till
konsekvenser för sjukvården, som medicinalstyrelsen
uttryckligen, enligt vad
som här är skrivet, icke kan ta på sitt
ansvar. Jag måste säga''att detta är en
ytterligt farlig utveckling.

Vidare säger herr statsrådet att det
är svårt att skilja på ifrågavarande personal
på grund av de sammanfallande
arbetsuppgifterna. Här står uppgift mot
uppgift. Statsrådet hade talat med läkare
vid två sinnessjukhus och åbero -

0 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr ,‘H.

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951 em.

Lönerevision för sjukvårdspersonal.

pade en direktionsmedlem. Mot detta
kan jag ställa mina vittnesbörd från
olika sinnessjukhus. Men något som
måste väga tyngre är väl i varje fall
medicinalstyrelsens här gång på gång
åberopade vitsord.

Är det någon svårighet att göra skillnad
mellan kvalificerad och okvalificerad
personal? Hur lia vi vid läroverken,
för att göra en enda, mycket närliggande
och enkel parallell? Där ha vi två
grupper, nämligen läroverksadjunkter
och lektorer, som båda undervisa från
lågstadiet och upp till högstadiet, alltså
med i långa stycken samma undervisningsskyldighet.
Men de ha olika kompetens,
och det går en klar löneskillnad
mellan dem; det har aldrig varit tal om
något annat. Vad vi reservanter säga,
herr talman, är att man, genom att på
detta sätt på ansvarigt håll åsidosätta
deras löneintressen som äro mera kvalificerade,
löper risk att förlora denna
personal vid sinnessjukhusen. Det är
omvittnat, inte minst av medicinalstyrelsen,
att detta kan man icke ta på sitt
ansvar därför att de medicinska uppgifterna
i så fall åsidosättas.

Jag måste konstatera att statsrådet
icke kunnat visa att den mindre kvalificerade
personalen, vars intresse han här
närmast gör sig till tolk för, kan fylla de
uppgifter som den andra personalen har
att fullgöra: Jag frågar: Vad tänker statsrådet
göra, om denna senare personal
nu lämnar den statliga sinnessjukvården
och går över till dels kroppssjukvård,
dels den kommunala sinnessjukvården?
Hur skall läget då komma att
te sig vid de statliga sinnessjukhusen?

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN: Herr talman! Herr
Ståhl har anfört att den mindre kvalificerade
personalen motsatt sig att den
mer kvalificerade skulle få en högre
löneställning och att jag fallit för trycket
från den mindre kvalificerade personalens
sida. Kan herr Ståhl göra gäl -

lande att de översköterskor som utföra
samma sysslor vid sinnessjukhusen som
de lasarettsutbildade, skola betecknas
som mindre kvalificerade, även om de
på ett fullgott sätt sköta de uppgifter de
fått sig förelagda? Jag har, som jag har
sagt tidigare, den uppfattningen att de
anställda skola bedömas efter sina insatser,
och jag anser det därför berättigat
att den lägre personalen — även om
den skulle kallas mindre kvalificerad
— får sin rättmätiga del av löneförbättringar.
Jag anser emellertid att man
bör bedöma dessa frågor i ett sammanhang.
Det är detta försök att till varje
pris rycka loss en grupp, som jag inte
har ansett vara befogat, så mycket
mindre som jag varit överens med personalorganisationerna
om att man inte
skall göra det.

Herr Ståhl har byggt sitt ställningstagande
på medicinalstyrelsens promemoria.
Jag känner till den, men jag kan
inte underkänna personalens vid sjukhusen
kunskaper på detta område. När
man varit i förbindelse med personalrepresentanterna
bibringas man den åsikten,
att deras kunnande härvidlag i
varje fall är lika stort som herr Ståhls.
Det förbund som de äro anslutna till
känner sitt ansvar och känner också
sitt arbetsområde. Om en utredning här
visar, att den ena personalgruppen måste
gå in i den andras arbete, så är det
kanske beklagligt för medicinalstyrelsens
uppläggning därför att verkligheten
inte stämmer med dessa planer. Herr
Ståhl kan gärna få ta del av den utredning
som visar, hur den mindre kvalificerade
gruppen, som han säger, får utföra
det kvalificerade arbetet på avdelningen
i lika hög grad som den andra
gruppen.

Herr STÅHL (kort genmäle): Herr talman!
Det förvånar mig att statsrådet
tydligen inte tagit del av medicinalstyrelsens
promemoria. Här står ju uttryckligen
skillnaden angiven mellan å ena

Onsdagen den 5 december 1951 em.

Nr 34.

sidan sjuksköterskeutbildad personal
och den icke sjuksköterskeutbildade.
Jag har all respekt för den icke sjuksköterskeutbildade
personalen, men jag
måste ändå konstatera, när jag har ett
flertal vittnesbörd från sinnessjukhusen
och dessutom medicinalstyrelsens ord
på saken, att här föreligger en skillnad.

Medicinalstyrelsen — och kompetensen
hos dess chef vill väl statsrådet
Lingman ändå inte bestrida — säger så
här: »De sjuksköterskor som alltjämt
finnas kvar därstädes» (alltså vid de
statliga sinnessjukhusen) »och icke äro
föreståndarinnor eller tjänstgöra som
apoteks-, laboratorie- eller röntgensköterskor,
anlitas huvudsakligen såsom
översköterskor inom avdelningar för
modern medicinsk behandling, nattöversköterskor,
ersättare för föreståndarinnor
och andra för vården betydelsefulla
nyckeltjänster. De flesta av
dessa kunna icke på tillfredsställande
sätt bestridas av annan personal.»

Då säga vi: Vill man behålla den personal,
som ensam kan bestrida denna
tjänstgöring som är oundgängligen nödvändig,
får man också lov att betala
den. Enligt vad jag har inhämtat under
middagsrasten gäller det icke, som det
står angivet här, 150 utan 120 sköterskor
sammanlagt. Det är med andra ord
fråga om, mina damer och herrar, ett
belopp på 72 000 kronor. Kan man verkligen
anse att det är tillrådligt för andra
kammaren att ta på sitt ansvar att
för det belopp som bär är angivet,
72 000 kronor, riskera att denna personal
lämnar sinnessjukvården?

Jag tror att statsrådet Lingmans synpunkter,
som jag har all respekt för i
den mån de ta tillbörlig hänsyn till
personalintressena, ändå måste sägas
väga lätt emot de sjukvårdsintressen
som faktiskt, enligt medicinalstyrelsens
uppfattning, här stå på spel. Därför
måste jag än en gång konstatera, att den
hållning som statsrådet Lingman här
intagit utgör en fara för den svenska
sinnessjukvården.

Lönerevision för sjukvårdspersonal.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN: Jag skulle bara
vilja tillägga att jag har offrat betydligt
längre tid än en middagsrast för att undersöka
dessa frågor. Jag har därvid
funnit, att antalet översköterskor vid
sinnessjukhusen är över 400. Då det varit
nödvändigt att arbetet dem emellan
delas upp på de olika avdelningarna ha
de fått delta även i den medicinska behandlingen
oavsett sin utbildning. Det
är alltså arbetet härmed, som omfattat
en längre tidrymd än en middagsrast,
som lett fram till detta resultat i fullt
samförstånd med berörda personalorganisation.

Herr HENRIKSSON: Herr talman! Vi
veta sedan tidigare riksdagsdebatter,
att herr Ståhl kan vederläggas hur mycket
som helst men att det likväl inte är
möjligt övertyga honom om att den uppfattning
han har inte är den riktiga. Jag
är för min del inte övertygad om att
mitt anförande kommer att påverka honom
mer än de som redan hållits av
statsrådet Lingman och herr Lindholm.

Jag skulle emellertid innan jag kommer
in på den frågeställning, som blivit
aktuell genom den väckta motionen
rörande de lasarettsutbildade sköterskorna,
vilja säga att det är väl ändå
riktigt — som herr Lindholm och statsrådet
här framhållit — att vår sinnessjukvård
inte bara är beroende av de
lasarettsutbildade sköterskorna, utan att
det i sinnessjukvården finns anställd
annan personal, som för sinnessjukvårdens
upprätthållande är av lika stor betydelse
som de 120 sköterskor diskussionen
nu närmast gäller. Där finns den
stora gruppen biträden, som man givetvis
inte kan undvara, det är den stora
gruppen sköterskor och den stora
gruppen manliga skötare, som också
måste finnas på sinnessjukhus för att
det hela skall fungera. Så är det läkarna
och dessutom hela staben av ekonomifolk,
som behövas för den effektiva vård
som erfordras vid dessa sjukhus.

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951 em.

Lönerevision för sjukvårdspersonal.

Det förslag till lösning av vissa lönefrågor,
som lagts fram i den aktuella
propositionen, syftar inte till att reda
upp hela problemet. Vi iiro allesamman,
förmodar jag, medvetna om att
den frågan kommer att i fortsättningen
behandlas i den tjänsteförteckningsrevision
som för närvarande pågår. Vad
man velat göra är att lösa vissa särskilda
problem, aktuella i anledning av
de överenskommelser som träffats på
det kommunala området.

Först skulle jag då vilja i korthet erinra
om att här ha förts förhandlingar,
när det gällde biträdespersonalen och
uppsyningsmännen med Statstjänarkartellen,
när det gällde lasarettsutbildade
sjuksköterskor och föreståndarinnor
med TCO. Dessa förhandlingar ha lett
till överenskommelser med ifrågavarande
organisationer. Det är rätt naturligt
att organisationerna ha den uppfattningen
att det varit önskvärt, att man
kunnat nå ett annat resultat än man
gjort, att man kunnat få det att omfatta
ett vidare område, så att det varit
möjligt att på en gång lösa de aktuella
löneproblemen. Detta har på grund av
olika omständigheter inte varit möjligt,
men organisationerna ha var för sig ansett
att vad man uppnått varit så betydelsefullt,
att man borde acceptera en
överenskommelse, även om den inte i
alla delar är tillfredsställande.

Jag har för min del inte den minsta
tanke på att göra något yrkande utöver
denna överenskommelse därför att man,
som herr Lindholm påpekat, om man
vill ha ett förhandlingssystem, givetvis
får acceptera de överenskommelser,
som uppnås genom förhandlingar. Och
jag förmodar att TCO-ledningen — även
om jag inte har anledning tala på dess
vägnar — är av samma uppfattning, ty
statstjänstemännen betrakta frågan om
förhandlingar såsom en i dagens situation
och för framtiden mycket väsentlig
sak och vilja inte att man skall äventyra
den genom att ta upp säraktioner
i riksdagen för ändringar härvidlag. En

ändring kan gå i fördelaktig riktning,
men den kan lika gärna gå i ofördelaktig
riktning, och har man förhandlat
får man ta de fördelar och de nackdelar
som kunna följa därmed.

Nåväl, jag sade att man kan påstå,
att det finns nackdelar i den överenskommelse
som är träffad. Jag tror inte
det kan vara anledning säga, att de
skulle gälla de lasarettsutbildade sköterskorna
över huvud taget, utan det
kan vara lika stor anledning säga, att
här borde eftersträvas en bättre löneställning
för biträdespersonalen, eftersom
den i lönehänseende tillhör en
grupp som är betydligt sämre ställd än
vad de överliggande grupperna för närvarande
äro. Vi veta också genom de anföranden
som hållits tidigare, att dessa
frågor inte äro ställda på framtiden.
Vi räkna väl med att redan i början
av nästa år nå fram till en överenskommelse
genom tjänsteförteckningsrevisionen
om de ytterligare lönefrågor, som
nu äro aktuella vid sinnessjukhusen.
Sannolikt blir det möjligt att från mitten
av nästa år genomföra de ytterligare
förändringar, som kunna vara nödvändiga
på detta område.

Låt mig så, herr talman, säga några
ord om den speciella fråga, som vållat
mest debatt, alltså om man skall bryta
ut de lasarettsutbildade sköterskorna
och ge dem en förmånsställning i form
av högre lönegradsplacering redan nu
eller i form av ett provisoriskt lönetillägg
eller om man skall låta dem
vänta tills hela frågan om översköterskorna
tages upp till behandling.

Jag vill i likhet med statsrådet Lingman
säga, att det är rätt underligt att
herr Ståhl i kammaren står upp och
säger att de, som icke äro lasarettsutbildade,
tillhöra den okvalificerade arbetskraften
vid sinnessjukhusen, en
grupp som man egentligen icke borde
ha där. Hur vore det om herr Ståhl
skulle resa ut till sinnessjukhusen och
diskutera dessa frågor med personalen?
Jag tror icke att herr Ståhl skulle åter -

Onsdagen den 5 december 1951 em.

Nr 34.

vända till andra kammaren och göra
sig till tolk för den uppfattning som
han gjort sig till talesman för här i
dag.

Så sägs det att det är nödvändigt, att
man vid sinnessjukhusen har lasarettsutbildade
sköterskor. Jag skall icke taga
upp någon diskussion om behovet. Jag
endast konstaterar att behovet måste
vara rätt varierande. Vi ha gjort en
undersökning för att se efter hur de
lasarettsutbildade sköterskorna fördela
sig på olika sinnessjukhus. Man finner
att av samtliga översköterskor äro vid
exempelvis S:ta Maria sjukhus i Hälsingborg
18 lasarettsutbildade och 18
icke lasarettsutbildade; de gå om varandra
på de olika avdelningarna. Vi
taga ett annat exempel: Restads sjukhus.
Om jag minns rätt, ligger det
ganska nära det ställe där herr Ståhl
vistas. Där ha vi 20 översköterskor,
varav 2 äro lasarettsutbildade och 18
icke lasarettsutbildade. Det är alltså en
stor skillnad mellan vad som gäller på
det ena sjukhuset och på det andra
sjukhuset: vid S:ta Maria har man 18
men vid Restad klarar man sig med 2
lasarettsutbildade sköterskor. Men eljest
är det väl ingen större skillnad
mellan dessa sjukhus.

Ett annat exempel: Ulleråkers sjukhus,
där man har 19 lasarettsutbildade
och 10 icke lasarettsutbildade sköterskor.
Vid Ryhovs sjukhus, där det sammanlagda
antalet är precis detsamma
eller 29 stycken, är det 2 lasarettsutbildade
och 27 icke lasarettsutbildade.

Så har man frågan om fördelningen
av dessa sköterskor på de olika avdelningarna.
Redan den stora skillnaden
i antalet sköterskor med eller utan lasarettsutbildning
på det ena sjukhuset
och det andra visar, att det icke finns
några speciella uppgifter som nödvändigtvis
måste uppehållas av lasarettsutbildade
sköterskor. Om det vore så
skulle nog de förhållanden, som herr
Ståhl befarade skulle inträda, därför
att det dröjer ett halvår innan man

Lönerevision för sjukvårdspersonal.

klarar denna lönefråga, redan nu föreligga.
Så är dock tydligen icke fallet,
ty vid sinnessjukhusen vid Restad och
vid Ryhov går verksamheten uppenbarligen
icke sämre än vid Ulleråkers och
S:ta Maria sjukhus.

Jag återkommer till frågan om fördelningen
på avdelningar. Det kan vara
av ett visst intresse att se, hur man
gjort denna fördelning. Låt mig taga
intagningsavdelningarna. Där finns en
lasarettsutbildad sköterska på Ulleråker,
och det finns sådana vid S:t Sigfrid,
Marieberg och ett antal andra
sjukhus; men på flertalet sjukhus klarar
man sig utan någon lasarettsutbildad
sköterska. Arbetet är överallt detsamma
på de olika avdelningarna, och
hela personalen fullgör där samma arbetsuppgifter.
Jag kan gå igenom avdelning
efter avdelning för att konstatera
detta. Då är det naturligt, att det från
de andra översköterskornas sida och
från den övriga personalens sida säges,
att man icke kan medverka till att löneställningen
skall göras beroende av
om den ena eller den andra utbildningen
är till finnandes, utan att man
måste utgå från vad det är för arbetsuppgifter
som fullgöras. Det vore, ärade
kammarledamöter, lika orimligt att säga
att utbildningen skall vara avgörande
som att säga, att om det finns två svarvare
så skall den ene, som har realexamen,
ha mera betalt än den andre som
ej har det, trots att de utföra samma
arbetsuppgifter.

När denna fråga varit under behandling
i samband med de pågående förhandlingarna,
ha vi sagt oss att i denna
situation kunna vi icke göra någon uppdelning.
När man vet att frågan är under
behandling i större sammanhang,
måste man säga sig, att det är icke mera
orättfärdigt, om de lasarettsutbildade
översköterskorna få vänta ett halvår,
än om den övriga personalen får göra

det.

Sedan, herr talman, eu synpunkt, som
icke direkt gäller detta problem utan

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951 em.

Lönerevision för sjukvårdspersonal.

som har litet vidare räckvidd! Vi lia
vid dessa överenskommelser, som träffats
rörande en del av sjukvårdspersonalen,
visserligen fått konstaterat, att
det blir en retroaktiv förbättring från
den 1 juli detta år. Det är i och för sig
tillfredsställande att man fått dem från
denna tidpunkt. Men samtidigt har man
i vad gäller både biträdespersonalen
och sjuksköterskorna fått notera, att de
förbättringar, som trätt i kraft på landstingsområdet
och städernas område, utgått
redan från den 1 januari 1951. Det
vore för framtiden mera tillfredsställande,
om man kunde få det så ordnat,
att de löneförbättringar, som skola utgå
till denna personal, finge gälla från
samma tidpunkt, oavsett om den är anställd
hos staten eller hos landsting och
städer.

Herr HAGÅRD: Herr talman! Efter allt
detta resonemang vill jag fatta mig mycket
kort. Jag erkänner att det ligger
mycket bestickande i detta konstaterande
att man får betala olika avlöningsförmåner
till dem som ha likartad
anställning. Men man får icke överdriva
detta argument, tycker jag för
min del. Man skall icke glömma att vi
redan ha exempel på att man till samma
arbetsuppgifter sätter personer som
ha olika löneförmåner. Jag tänker på
kroppssjukvården. Vi ha åtminstone tidigare
där haft skilda löner för dem,
som arbetat i vanlig sjukvård på avdelningarna,
och dem som haft mera kvalificerade
sköterskeuppgifter, operationssköterskor,
röntgensköterskor, laboratoriesköterskor
o. s. v. Dessa ha
haft bättre utbildning, och till följd
därav ha de också haft bättre löneförmåner.

Jag tycker att man icke får överdriva
dessa svårigheter. Det går mycket väl
att på detta sätt differentiera; det är
min bestämda uppfattning. Men det sägs
att om man förfar på det sätt som
tänkts, d. v. s. icke på vanligt sätt flyt -

tar upp de sjuksköterskeutbildade i
högre löneställning, så avfolkas sjukhusen.
Då blir jag förskräckt. Kommer
det därhän, gör man bäst i att tänka
på saken ordentligt. Med hänsyn till
behovet av att få bättre sinnessjukvård
ha vi velat göra personalen bättre:
bättre läkare, bättre sköterskor, bättre
personal över huvud är vårt syftemål.
Jag tror icke att det är meningen att
detta förhållande med differentierade
löner skulle vara någon längre tid. I
själva tidsläget ligger, att man måste
tänka sig en förbättring och en ganska
snabb anpassning på sinnessjukvårdens
område.

Det är en sak som jag fäst mig vid
och som jag icke kan låta bli att framföra.
När jag i motionen läste något om
att det centrala verket, medicinalstyrelsen,
icke blev åtsport förrän styrelsen
fick korrekturet till propositionen i
sin hand, då blev jag ett ögonblick bestört
över detta. Jag trodde att i sådana
här spörsmål det centrala verket och
tillsynsmyndigheten skulle vara väl införstådd
med de centrala uppfattningarna,
detta så mycket mera som medicinalstyrelsen
har hela sinnessjukvården
i sin hand.

För övrigt hesiterar jag inför denna
avfolkning. Jag vet icke om det kommer
att bli en avfolkning; det är kanske
bara ett tal. Men om det är så, att detta
innebär risk för avfolkning, anser jag
för min del, att man måste vara synnerligen
försiktig. Sinnessjukvården
har en nyckelposition i svensk sjukvård.
Det är en nyckelposition också
när det gäller åldringsvården, att giva
vissa åldersgrupper en förbättrad sinnessjukvård
i olika avseenden. Eljest
kunna vi icke lyckas att från ålderdomshemmen
och andra anstalter rensa
ut det klientel, som icke hör dit utan
som hör till sinnessjukvården.

När jag ser saken så, herr talman,
finner jag, att man icke bör bortse från
framförda synpunkter utan vidare. Jag
har således intet att erinra emot att den

Onsdagen den 5 december 1951 em.

Nr 34.

tankegång anammas som finns i reservationen
liksom i den av herr Ståhl
m. fl. väckta motionen.

Jag ber alltså att få yrka bifall till
reservationen.

I detta anförande instämde herr
Birke, fru Ewerlöf och fröken Wetterström.

Fröken HÖJER: Herr talman! Här har
talats om vilka som skola yttra sig i
fråga om sinnessjukvården. Man tycker
att medicinalstyrelsen icke har så mycket
med saken att göra och att icke
heller läkarna ha det. Men vem skall i
dagens läge verkligen uttala sig i fråga
om den moderna vården av de sinnessjuka
om icke de som veta, hur långt
man i dagens läge hunnit? När det gäller
vården av de sinnessjuka få vi icke
bara gå ut ifrån den vård vi ha i dag
och som icke är sådan den egentligen
skulle vara därför att personalen på
sinnessjukhusen icke har den utbildning,
som man i medicinalstyrelsen
sedan åratal ropat på. Det framlades
för åtskilliga år sedan ett konkret förslag,
som det sedan icke blev någonting
av. Det tillsattes en kommitté. Nu
är denna kommitté färdig, och nu
skola vi taga ställning till detta förslag.
Under tiden har man från medicinalstyrelsen
och läkarna sagt, att det behöves
utbildning i både sinnessjukvård
och kroppssjukvård. Det är detta som
ligger bakom det hela. Det är därför
man tycker att också riksdagsmän böra
ha rätt att ha ett omdöme med, när det
gäller denna fråga. Jag syftar på alla
de riksdagsmän, vilka här i Sverige
vilja ha en sinnessjukvård, som står i
paritet med sinnessjukvården i Finland,
Danmark, Norge och andra länder.

Personalförbundet, som icke har kunskap
i modern sinnessjukvård, har gjort
en utredning. Läkarna ha också i dagarna
meddelat medicinalstyrelsen sina
synpunkter på denna fråga. Jag vill
bara anföra ett par ord av vad man

Lönerevision för sjukvårdspersonal.

säger från t. ex. S:ta Anna sjukhus. Där
talar man om att lasarettsutbildade sjuksköterskor
behövas på övervakningsavdelningarna.
»Varje övervakningsavdelning»,
heter det, »borde ha lasarettsutbildad
personal i ledningen; den numera
småningom inträdda minskningen
i antalet sjuksköterskeutbildad personal
har tyvärr medfört en kvalitativ nivåsänkning
av vården.»

Jag tycker, herr Henriksson, att detta
talar om vad som händer, då vi bara
ha ett par lasarettsutbildade sköterskor
på varje sjukhus: det blir en nivåsänkning
av vården. De, som icke äro intresserade
av de sinnessjukas vård,
taga det med ro, men vi, som äro inintresserade,
taga det ej med ro. Jag
skulle kunna citera många olika uttalanden
i samma riktning — det gäller
alltså själva vården. Jag menar, att man
helt enkelt är tvungen att lyssna på
dem, som ha kunskaper och veta, hur
långt man kan komma, när det gäller
modern sinnessjukvård. Jag skulle
kunna tala om, på vilken avdelning var
och en av dessa lasarettsutbildade sjuksköterskor
står och var de icke stå.
Men vad tjänar detta till, när dessa
meddelanden från läkarna säga att vi
borde ha en bättre nivå? Men vi ha
den icke. Det är detta som är den
springande punkten i hela frågan.

Då säger man: »Men hur har du kunnat
göra en sådan överenskommelse?»
Jag vill med ett par ord tala om, vad
det beror på, eftersom statsrådet Lingman
drog upp det. Jag kan icke bevisa,
att det behöves lasarettsutbildning på
vårdavdelningarna, tv formellt kräves
sådan ej. Men det blir sämre vård, när
det icke finns tillräcklig utbildning, och
alltså behöves denna personal. Och lika
väl som tingsmeriterade jurister och
icke tingsmeriterade sådana ha olika
lön skulle man kunna kräva, att sjuksköterskor
med olika utbildning få
olika lön. Detta kan man väl tänka sig,
men man kunde icke komma överens
därom. Jag kunde icke lämna de under -

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951 em.

Lönerevision för sjukvårdspersonal.

betalda andra sjuksköterskorna åsido.
Den överenskommelse jag var med om
att träffa ser alltså ut på detta sätt.

Men när man från andra håll dragit
upp hela frågan om sinnessjukvården
och hur den skall bli, måste jag säga,
att det är någonting annat som vi också
träffat överenskommelse med departementet
om, nämligen att fortast möjligt
skall tagas upp frågan om utbildningen
för sinnessjukvårdspersonal och i samband
därmed lönefrågan. Det är detta
som är ljuspunkten i denna överenskommelse.

Herr HENRIKSSON (kort genmäle):
Herr talman! Det är tveksamt om vi
vid detta tillfälle böra taga upp frågan
om sjukvårdspersonalens vid sinnessjukhusen
utbildning. Det är ju en
fråga som under en tid varit under utredning.
Man har ett förslag, som vid
en senare tidpunkt kommer upp till behandling
i riksdagen. Jag vill på den
punkten bara säga till fröken Höjer, att
nog är personalen på det klara med att
icke bara det lilla antal sjuksköterskor,
som äro lasarettsutbildade, ha intresse
av att få en så god utbildning som
möjligt. Men jag tycker nog, att fröken
Höjer gör litet orätt, när hon säger, att
personalorganisationerna icke äro tillräckligt
insatta i detta för att förstå
hur det skall skötas. Är det icke ändå
att övervärdera just den organisation
som fröken Höjer själv företräder i
fackligt avseende? Kan man icke utgå
ifrån att de, som själva varit anställda
och utbildats vid sinnessjukhusen under
20 år eller kanske mera och sitta
i ledningen för personalorganisationerna,
ha ganska god erfarenhet om
hur sinnessjukvården bedrives och kan
bedrivas? Men i fråga om den kommande
utbildningen tror jag icke att
det förekommer några delade meningar.
Det är emellertid icke detta frågan i
dag gäller. Frågan är om det nu är nödvändigt
att bryta ut en viss grupp i

lönehänseende för att tillgodose sinnessjukvårdens
behov eller om man
skall säga, att denna grupps löner skola
prövas i samband med prövningen av
lönerna för andra grupper vid sinnessjukhusen.
Har man den uppfattning
som jag har, att varje grupp är för vården
lika betydelsefull som någon annan
grupp, eftersom vården förutsätter att
alla äro i funktion, är det icke värre
om 120 få vänta än om 7 000 få vänta.
När det är en så relativt kort tid som
här kommer i fråga tror jag icke, att
det händer någon olycka, om man följer
de riktlinjer som finnas i utskottets
utlåtande.

Herr STÅHL (kort genmäle): Herr talman!
Med anledning av vad herr Henriksson
sade nu och även i sitt första
anförande skulle jag vilja göra honom
uppmärksam på att hans påstående, att
jag talat om kvalificerad och okvalificerad
personal, icke är riktigt. Jag har
talat om mer kvalificerade och mindre
kvalificerade samt sagt, att även den
mindre kvalificerade personalen gör ett
omistligt arbete i våra sjukhus.

Till statsrådet Lingman, som i sitt
sista anförande gjorde gällande, att jag
ägnat middagsrasten åt frågan, vill jag
säga, att eftersom jag väckt motion för
en och en halv månad sedan samt deltagit
i utskottsbehandlingen har jag
haft anledning att något längre tid intressera
mig för detta. Vad jag ägnade
middagsrasten åt, herr statsråd, var att
korrigera statsrådets egen siffra från
150 till 120. Därför tycker jag att det
ligger något under statsrådets nivå att
liksom vilja antyda att jag nöjt mig med
middagsrasten när det gäller den stora
sakfrågan.

Jag hade emellertid begärt ordet för
att säga till herr Henriksson i Stockholm,
att jag förstår honom mycket väl.
Han är ju talesman för de personalgrupper
vid sinnessjukhusen, som äro
anslutna till Statstjänarkartellen, och

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951 em.

dit höra inte översköterskor med sköterskeutbildning.
Följaktligen är det
riktigt vad herr Henriksson säger. Men
vad frågan gäller är ju detta: Fullgöra
vi vårt ansvar mot sinnessjukvården
och framför allt mot patienterna genom
att göra detta till eu fråga om
personalintressena hos majoriteten? Är
inte den ledande synpunkten den, huru
vi skola handla för att få vården av
våra sjuka så bra som möjligt? Att det
nu gått dithän, att vi ha många, många
sköterskor utan lasarettsutbildning, är
inte något försvar för att vi skola låta
det fortsätta på denna väg. Därför ställer
jag på nytt den fråga, som jag
inte fått svar på, varken av statsrådet
eller herr Henriksson i Stockholm: Hur
skall det gå med sinnessjukhusen om,
som medicinalstyrelsen befarar, genom
den lönepolitik som här medvetet bedrives
de sjuksköterskeutbildade översköterskorna
lämna dessa sjukhus? Det
är ju den frågan vi måste besvara. Jag
skulle vilja bestämt avråda kammaren
från att ta en sådan lönepolitik på sitt
ansvar, ty med den sänka vi vården
under den nivå som behövs, något
som vi verkligen inte kunna stå till
svars med.

Fröken HÖJER (kort genmäle): Herr
talman! Det förefaller mig som om
herr Henriksson menade, att jag underkänt
en viss personalgrupp, men så är
alls inte fallet. Det är härvidlag fråga
om en grupp vid de statliga sinnessjukhusen,
som hänger nära samman med
en annan grupp, för vilken vi fått uppgörelse
med de kommunala myndigheterna.
Här är det inte fråga på något
sätt om att ta upp en strid de olika
personalgrupperna emellan. Jag hoppas
att det skall vara fullt klart. Men eftersom
många, också herr Henriksson, talat
om de olika förhållandena på sjukvårdens
område, tog jag upp sjukvårdsutbildningcn
som sådan vid sinnessjukhusen.
Jag hade verkligen inte tänkt

Lönerevision för sjukvårdspersonal.

mig, att detta skulle blåsa upp en strid
mellan de olika grupperna.

Herr LINDHOLM (kort genmäle) : Herr
talman! Herr Ståhl tycks ha svårt att
fatta den argumentering, som anförts
av såväl civilministern som herr Henriksson,
där ju dock på ett utomordentligt
sätt klargjordes, att det system för
arbetets organisation, varom herr Ståhl
talat vid skilda tillfällen, inte tillämpas
i praktiken. Det hade givits klara belägg
för att sköterskor med och sköterskor
utan särskild sköterskeutbildning
utfört precis samma arbete. Den statistik
som herr Henriksson anförde gav
ju på ett övertygande sätt belägg för att
detta spörsmål ingalunda är så lätt att
nu lösa som herr Ståhl tycks föreställa
sig, utan att det måste lösas i annat
sammanhang. Det är också detta utskottet
velat stryka under.

Herr Ståhl säger, att han inte fått
något svar på den fråga han ställde. Ja,
det kommer väl att bli som det hittills
varit, alldenstund det system herr Ståhl
förordar inte tillämpas i praktiken.

Herr BERGSTRAND: Herr talman!
Jag vill ta fasta på vad herr Lindholm
sist sade, nämligen att det kommer att
förbli alldeles så som det hittills varit.
Jag ber kammarens ledamöter observera
detta, men finns det någon i dag
som verkligen anser, att det varit så
tillfredsställande på sinnessjukhusvårdens
område hittills? Kunna vi verkligen
finna det tillfredsställande med det
svar vi här fått, att det hädanefter kommer
att bli som hittills?

Det har vidare i detta sammanhang
sagts, att man just därför att det finns
så få sköterskeutbildade översköterskor
vid sinnessjukhusen, måste göra klart
för sig att det går tydligen lika bra med
icke kroppssjukhusutbildadc sköterskor.
Det är klart — jag skall inte på något
sätt bestrida det — att den enda utbild -

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951 em.

Lönerevision för sjukvårdspersonal.

ningen av värde inte är den som fås vid
sjuksköterskeskolorna. Det finns nämligen
andra människor som kunna lära
sig att sköta sjuka, och självfallet gäller
detta även inom sinnessjukhusvården.
Detta är dock icke i denna sak det väsentliga,
utan tendensen, hela riktningen
är här det viktigaste.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
erinra om en mycket anmärkningsvärd
sak, nämligen att vid alla de nya psykiatriska
avdelningarna, vare sig det
gäller landstingens, kummunernas eller
statens nya sjukhus, ställa myndigheterna
kravet på att man skall ha utbildade
sköterskor.

Vad striden i detta fall gäller är endast
löneställningen för de översköterskebefattningar,
beträffande vilka krav
på sjuksköterskeutbildning inte ställts;
de skola stanna två lönegrader under de
andra. Med hänsyn härtill är det anmärkningsvärt
att alla nya avdelningar
ställa just detta krav, och man måste
därför fråga sig vad anledningen kan
vara till detta förhållande. Då kommer
man också fram till den fråga herr
Ståhl ställde. Svar: De ha funnit sjuksköterskekompetensen
behövlig.

Psykiatrien befinner sig i en mycket
kraftig utveckling. Man behöver inte
öppna tidningarna många gånger för att
finna det påtagliga i att det är patientens
kroppsliga underlag som i viss mån
också speglar sig i sinnessjukdomen. I
motsats till vad som gällde för 10, 20
eller 30 år sedan är man för närvarande
tämligen på det klara med att man har
möjligheter att via kroppsbehandling
klara en hel del sinnessjukdomar. Det
säger sig emellertid då självt, att det
är utomordentligt angeläget att sköterskorna
äro väl förtrogna med de metoder
som användas i kroppssjukvården.
Allt detta talar för att man skall gå den
väg medicinalstyrelsen pekat på, nämligen
att kräva bättre utbildning i fråga
om kroppssjukvården även av sinnessjukvårdspersonalen.
I samma riktning
går just den utredning som statsrådet

Lingman pekade på. Jag är inte säker
på att den utredningen går tillräckligt
långt, ty den nöjer sig med halva den
utbildning som gäller för kroppssjukvården.
Det är emellertid ett steg på
vägen, men jag är som sagt inte säker
på att det är tillräckligt. Jag tror att det
är riktigt att slå in på den väg, som fröken
Höjer pekade på och som man gått
i våra grannländer, där man kräver fullständig
kroppssjukvårdsutbildning för
sköterskor av denna kategori.

Till sist en fråga: Om det nu skulle bli
så att detta beslut kommer att medföra
en avfolkning av sköterskor med sjukhusutbildning,
vart gå då dessa sköterskor?
Jo, sannolikt söka de sig till en
stor del till översköterskebefattningar
vid landstingens och statens psykiatriska
avdelningar som nu sättas i 14 lönegraden.
Ha kammarledamöterna då
tänkt på att det kan hända att vi snabbt
nog komma in i den situationen att vi
få sjukhus av skilda sorter och att snart
nog bland allmänheten den uppfattningen
kommer att göra sig gällande, att på
det ena sjukhuset är vården bättre men
på det andra inte av samma kvalitet.
Och skulle det inte vara ganska trist att
ytterligare få räkna med att den statliga
sinnessjukvården, som hittills varit utsatt
för så många angrepp, också skulle
få den belastningen över sig? Det gäller
även här att stillastående är detsamma
som tillbakagång. De sjuksköterskeutbildade
sköterskorna komma att
bilda arriärgardet, kan man säga, i sjuksköterskornas
lönegrupp. År det sannolikt
att de nöja sig med att de bli lovade
att få det bättre längre fram? Nej,
jag tror inte att detta är att rusta upp
sinnessjukvården, som vi så mycket talat
om och beslutat om. Den främsta angelägenheten
blir den, att personalen
lyftes uppåt och inte står stilla, som
detta utskottsförslag innebär. Därför
tror jag, herr talman, att den enda riktiga
vägen att gå är den som förordas i
reservationen, och jag yrkar också bifall
till denna.

Onsdagen den 5 december 1951 em.

Nr 34.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr FAST: Herr talman! Jag skall
inte säga många ord, men jag har känt
ett behov av att stillsamt reagera mot
det sätt varpå man här ständigt resonerar,
så snart det blir fråga om löner, och
de överdrifter man då gör sig skyldig
till.

Man har i debatten velat göra gällande,
att här är fråga om sinnessjukvårdens
vara eller inte vara, att dess framtid
beror på det beslut riksdagen i dag
kommer att fatta. Märka ni inte själva
vilka överdrifter man rör sig med? Jag
känner åtminstone något så när väl till
sinnessjukvårdsfrågorna i mitt eget län.
Den verkligt ömma punkten där är, att
vi inte ha tillräckligt med läkare och
att en del av de läkare vi ha inte äro
svenska. Det är kanske fråga om alldeles
utmärkta läkare, men vad beträffar
vården vid våra sinnessjukhus, så
är det nödvändigt att läkarna kunna
tala med patienterna. Detta är en av de
främsta förutsättningarna för en god
vård. Sinnessjukhuset är den sista plats
där man enligt min mening bör använda
utländska läkare; den saken är man
fullständigt överens om.

När man vet allt detta kan man i rimlighetens
namn fråga sig hur det kan
göras gällande, att ett uppskov på två
eller tre månader skulle kunna vara avgörande
för sinnessjukvårdens framtid.
Jag tycker för min del att man skall
pröva lönefrågorna på det vanliga sättet:
när man slagit in på förhandlingar
med organisationerna måste detta vara
utslagsgivande. Jag har i dag fått ytterligare
belägg för att vad jag sade här i
fjol var riktigt, nämligen att riksdagen
inte är kapabel att handlägga lönefrågor.

Sedan jag sagt detta vill jag passa på
tillfället, herr talman, åt! säga, att jag
är en varm anhängare av att sinnessjukvården
ryckes upp. Men det åstadkom -

Lönerevision för sjukvårdspersonal.

mer man inte genom ett uppskov med
lönefrågorna på tre eller fyra månader.
Saken ligger betydligt djupare än så.
Vi få då också tillfälle att pröva utbildningsfrågorna,
och för min del får jag
redan nu säga, att jag ingalunda är
nöjd med det förslag som föreligger i
fråga om utbildningen av sinnessjukhuspersonalen.
Men jag skulle vilja vädja
till kammarens ledamöter att överväga
hur det skulle vara att på ett sinnessjukhus
ha två eller tre lasarettsutbildade
översköterskor, som kommit dit
unga och blivit befordrade omedelbart
till översköterskor, under det att de
andra, utan sådan utbildning, haft 15
års tjänst vid sinnessjukhus. Har det
varit något till läkare och intresse för
själva vården tror jag att man kan säga,
att när det gäller vård av denna karaktär,
där de personliga förutsättningarna
spela en så avgörande roll, böra dessa
båda kategorier vara jämställda. Jag
skall inte göra något eget bedömande,
men hur tro ni att det skulle vara att
utan vidare lyfta upp detta lilla fåtal
och låta de andra vara kvar, hurudan
tro ni andan på ett sådant sinnessjukhus
skulle bli? Man bör, herr talman,
gå försiktigt fram när man rör sig på så
här ömtåliga områden. Jag tror därför
också att man med stort förtroende kan
avvakta utvecklingen och låta saken
ordna sig i den ordning, som vi äro vana
vid när lönefrågor behandlas.

Häruti instämde herr Olsson i Mellerud.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Ståhl begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951 em.

Avlöningsbestämmelser för riksdagens tjänstemän.

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 207, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den vid
utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Ståhl begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
124 ja och 63 nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 2.

Avlöningsbestämmelser för riksdagens
tjänstemän.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 37, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning med
förslag till avlöningsbestämmelser för
hos riksdagen tillfälligt anställda tjänstemän
jämte i ämnet väckt motion.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Fröken VINGE: Herr talman! I denna
fråga ha herr Henriksson i Stockholm
och jag väckt en motion, som innehåller
en rad preciserade förslag till ändringar
i fråga om riksdagens egna tjänstemäns
anställningsförhållanden. Vissa
av dessa förslag har utskottet tagit upp
i sin hemställan, andra icke. Jag skall

här inte ställa något yrkande om hifall
till motionen, men jag skulle gärna vilja
framföra några synpunkter i förhoppning
om att de skola beaktas i de diskussioner,
som komma att föras i framtiden,
då frågor om riksdagens tjänstemäns
anställningsförhållanden på nytt
bli aktuella.

Jag skulle då först vilja säga, att den
synpunkt som riksdagen bör lägga på
frågan om sina egna tjänstemäns anställningsförhållanden
väl bör vara
denna: Hur skola vi kunna försäkra oss
om tillräckligt kvalificerad personal,
och hur skola vi kunna se till att denna
personal stannar så många år i tjänst
som ur riksdagens synpunkt är önskvärt?
Det brukar ju inte vara fråga om
livstidsanställning, men alltid är det i
riksdagens intresse att folk stannar så
länge att de få tillräcklig rutin och bli
förtrogna med riksdagens arbetsformer.
Vidare skulle jag vilja hävda, att riksdagen
som arbetsgivare bör uppträda
som mönsterarbetsgivare och bör komma
med förslag som äro tillfredsställande
ur social synpunkt. Nu vill jag, herr
talman, bara säga, att utskottet delvis
beaktat dessa synpunkter. Jag har till
min glädje konstaterat, att utskottet föreslagit
exempelvis att läkar- och sjukvårdsfrågan
skall ordnas för de av våra
anställda som inte äro statstjänstemän.
Jag har också konstaterat att utskottet
begärt en utredning av pensionsförhållandena.

Nu säger utskottet, att det biträtt vår
motion genom att det begärt att denna
utredning skall göras genom riksgäldsfullmäktiges
försorg. Men jag vet inte
om utskottet observerat eller om det
finns annan anledning till att utskottet
icke berört det tillägg vi ha, nämligen
att vi hoppas att i utredningsorganet
borde ingå inte blott ledamöter av riksdagen
utan också representanter för
tjänstemännen i såväl kamrar som utskott.
Jag skulle vilja uttrycka den förhoppningen,
att bankoutskottet anser
det självklart att så skall bli förhållan -

Onsdagen den 5 december 1951 em.

Nr 34.

Avlöningsbestänunelser för riksdagens tjänstemän.

det, men jag skulle gärna vilja höra det
bekräftas av bankoutskottets ordförande
att han anser det vara självklart, att
tjänstemännen skola vara representerade
i denna utredning.

Sedan skulle jag bara vilja ta upp ett
av de yrkanden vi hade gjort, och det
var när vi föreslagit att det skulle införas
ålderstillägg för våra anställda.
Det är ett riksdagens intresse, som jag
nyss nämnde, att våra tjänstemän finna
anledning att stanna tillräckligt länge
hos riksdagen. Men om det är så att en
nyanställd kraft, som inte kan ha samma
rutin, får precis samma arvode som
en person som suttit här i många år,
ha ju egentligen våra tjänstemän ingen
anledning att stanna här så länge som
det kan vara i riksdagens intresse att
de göra.

Vad jag alltså skulle önska vore att
vi finge generella regler om ålderstilllägg.
Det finns visserligen en möjlighet
för kanslideputerade att bevilja särskilda
tilläggsarvoden. Jag tror det är
viktigt att också en sådan bestämmelse
finns, ty tjänstemännens anställningsförhållanden
både här i riksdagen och i
deras övriga arbete äro så pass växlande,
att det kan vara nödvändigt att ha en
sådan bestämmelse. Men framför allt
skulle jag önska att så mycket som möjligt
av dessa bestämmelser bleve generella,
så att vi inte riskera att den som
är mjuk i ryggen får bättre förhållanden
än den som är rakryggad.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr SEVERIN: Herr talman! Det är
inte framställt något yrkande, och då
jag yrkar bifall till utskottets förslag är
det det enda yrkande som här är framställt.
Icke desto mindre skulle jag vilja
säga några ord i anledning av fröken
Vinges anförande.

Beträffande utredningen rörande pcnsionsförhållandena
har utskottet ansett
det som tämligen sjiilvklart, att även om
representanter för tjänstemännen inte

skulle ingå i den utredning som skall
igångsättas, tjänstemännen i vart fall
skola beredas tillfälle att göra alla de
synpunkter gällande, som de kunna ha
att framföra på frågan, och att sålunda
det förslag, som en gång kan bli resultatet
av denna utredning, skall såvitt
möjligt tillgodose de synpunkter, som
tjänstemännen ha att framställa.

I fråga om ålderstilläggen ha vi ansett
att de tillägg, som kunna visa sig
vara nödvändiga för att behålla sådana
tjänstemän i riksdagen som riksdagen
gärna vill behålla, kunna åtminstone
tills vidare regleras genom de tilläggsarvoden,
som kanslideputerade medgivits
rätt att besluta om. Med hänsyn härtill
ha vi alltså inte ansett oss böra vidtaga
några speciella ändringar i det förslag,
som har framgått såsom resultatet
av en överenskommelse mellan tjänstemännens
förening och kanslideputerade,
vilka förhandlat om saken. Detta förhandlingsresultat
är i huvudsak vad
som här föreligger i utskottets utlåtande,
och någon annan ändring har utskottet
inte vidtagit än den som har verkställts
på grund av talmanskonferensens hemställan,
nämligen om rätt till traktamente
för vissa tjänstemän, som riksdagen
nödgas ta utanför Stockholm eller dess
förorter.

Med hänsyn till att utskottet sålunda
i huvudsak tillmötesgått även de i motionen
framställda yrkandena har utskottet
ansett sig kunna hemställa att
riksdagen, i den mån som motionen icke
har blivit besvarad genom utskottsutlåtandet,
skall lämna densamma utan
avseende.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 3.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av fullmäktiges
i riksbanken framställning angående

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951 em.

Livsmedelsstadga m. m.

uppförande vid Tumba bruk av en
byggnad för sedelförstöringskontoret.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4.

Livsmedelsstadga m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till livsmedelsstadga
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, dels ock i
ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr JÖNSSON i Rossbol: Herr talman!
Vi ha all anledning att med tillfredsställelse
hälsa tillkomsten av det
nu föreliggande förslaget till livsmedelsstadga,
vilket i många avseenden utgör
en förbättring i förhållande till den nu
gällande stadgan. Om detta omdöme således
kan gälla beträffande den nya stadgan
i stort, så finns det dock anledning
att på vissa begränsade avsnitt göra erinringar.
Jag vill i detta avseende begränsa
mig till den utformning som 66 §
i 8 kap. fått och därjämte ställa en fråga
till utskottet för att i visst avseende få
ett klarläggande av den enligt min mening
något oklara skrivningen.

När det gäller bestämmelserna i 66 §,
som avser charkuterivaror kvalitet,
måste jag i samband därmed något erinra
om de nuvarande bestämmelserna
och de tidigare förhållandena på detta
område. Före 1943 saknades egentliga
kvalitetsbestämmelser för dessa varor.
1943 års förordning var sålunda av mycket
stor betydelse; man kan säga att den
verkade revolutionerande på området.
I 1943 års förordning fastställdes sålunda
bestämda kalorivärden, som icke
få understigas för de olika varuslagen.
Samtidigt fastställdes högsta tillåtna
vattenhalt och högsta tillåtna mängd av
bindemedel i procent. Resultatet blev
bättre kvalitet, ett ökat förtroende hos

konsumenterna för dessa varor, som äro
så betydelsefulla, och som en följd därav
en starkt ökad konsumtion. Kanhända
att man i sistnämnda avseende får tillskriva
den ökade köpkraften någon
verkan.

Genom den nu föreliggande stadgans
bestämmelser i 8 kap. 66 § är man enligt
min mening i färd med att uppmjuka
de tidigare bestämmelserna och
sålunda försämra desamma, samtidigt
som den nu föreslagna stadgan automatiskt
kommer att kräva en väsentligt
ökad kontroll från det allmännas sida.
En uppenbar risk föreligger därigenom
för att konsumenterna i många fall kunna
komma att bli uppskörtade.

Beträffande kontrollen är det redan
nu så, att de institutioner som ha hand
om kontrollen äro överansträngda över
måttan. Jag tror det vore synnerligen
oklokt att fastställa bestämmelser, som
i varje fall kunna befaras ge anledning
till en ytterligare utvidgad arbetsfylld
kontroll.

Nu kan man fråga sig: Vari består
skillnaden mellan den nu gällande stadgan
och den som föreslås av utskottet,
som i huvudsak är överensstämmande
med propositionen? I 66 § redogöres i
andra och tredje styckena för vattenhalt
och bindemedel i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som gällt tidigare.
Det får sålunda inte finnas mer än
fyra procent bindemedel o. s. v., vilket
överensstämmer med nu gällande regler.
Men så komma vi till ett nytt stycke där
man säger, att »korv, som innehåller
annat bindemedel än som angivits i
nästföregående stycke eller högre halt
av bindemedel än där stadgas, får saluhållas
under förutsättning att bindemedlets
art och halten därav angivas å
korven eller å etikett eller anslag, anbragt
å eller invid den saluhållna varan».
Det ligger i öppen dag att det blir
frestande för många fabrikanter att utnyttja
denna möjlighet att använda större
procent bindemedel, när det är så
lösa bestämmelser som att man på dis -

Onsdagen den 5 december 1951 em.

Nr 34.

ken skall ha ett anslag bredvid varan,
som anger varans bindemedelshalt och
vad det är fråga om för bindemedel.
Jag förutsätter att det måste bli ett mot
varans värde svarande, reducerat pris,
men vad ha konsumenterna för möjlighet
att kontrollera detta vid handelsdisken?
Det är där faran ligger för att
den smarte och mindre nogräknade affärsmannen
kan tillhandahålla de sämre
kvaliteterna med hög bindemedelshalt
utan att det blir möjligt för konsumenterna
att ha en effektiv kontroll på detta.
Det ligger en fara i denna uppmjukning
också så till vida, att det måste absolut
till en ännu effektivare kontroll för att
förhindra att dessa överträdelser bli för
allmänna.

Det kan nämnas, att bestämmelserna
kunna anses giltiga för de varuslag, som
nu innehålla annat bindemedel än potatismjöl,
t. ex. värmlandskorv och grynkorv.
Det är sedvana att de innehålla
andra bindemedel. Men att jag tagit till
orda i denna fråga beror på att jag vet att
man sedan länge förordat att man skulle
få öka halten av torrmjölk som bindemedel.
Man har till och med förespeglat konsumenterna
och andra intresserade att
man genom att öka halten av torrmjölk
i charkuterivaror skulle få till och med
en bättre kvalitet. Man har fängslats av
att torrmjölk innehåller 51 procent
mjölksocker, och det skulle sålunda bli
ett näringsrikt livsmedel, om man tillförde
korvvarorna detta bindemedel. Jag
vill erinra om att de sakkunniga ha avvisat
tanken på att använda just torrmjölk
som bindemedel. De ha inte ansett
det lämpligt. Det har förvånat mig
att departementschefen och även utskottet,
detta sakkunnigutlåtande till trots,
ha ställt vägen öppen för användandet
av detta bindemedel. Det har kanske sin
orsak däri att man de sista åren haft
överskott på mjölk- och mejeriprodukter
under vissa tider av året, och man
har kanske fångats av tanken att nu
skola vi tillåta denna fria inblandning
till högre procent för att därmed skapa

Livsmedelsstadga m. m.

avsättning för vissa mejeriprodukter,
sålunda för denna torrmjölk. Då vill jag
kort och gott konstatera, att detta ingalunda
är ett önskemål från jordbruket.
Det är nämligen så, att som bindemedel
i charkuterivaror kan icke användas
torrmjölk framställd av helmjölk utan
endast av skummjölk. Det finns inga avsättningssvårigheter
beträffande skummjölk.
Det blir sålunda ingen lättnad i
fråga om avsättningen av mjölkfett eller
någon minskning av smörproduktionen.
Därför är detta ingalunda något önskemål
från jordbrukets sida. Jag skulle tro
att det är ett krav från en handfull
fabrikanter av torrmjölk. Möjligen har
man kunnat få med någon mejeriförening
—• det vet jag inte — men det
är i huvudsak fabrikanternas önskemål
att inom landet finna en större avsättning
för torrmjölk. Därmed skulle man
enligt mitt förmenande förfalska varan.
Charkuterivaror enligt nu gällande bestämmelser
äro fullgoda, och jag skulle
tro att det vore olyckligt att på något
sätt bidraga till ett försämrande av kvaliteten.

Nu skulle man visserligen kunna yrka
avslag på detta stycke i 66 §, men då
jag förstår att detta är utsiktslöst skall
jag för klarhetens skull begränsa mig
till att framställa en fråga till utskottet.

Av utskottets skrivning på s. 54 tycks
framgå, att alla under kap. 8 införda bestämmelser
äro av den natur, att de inte
få betraktas som sista ordet, även om
riksdagen här beslutar om en livsmedelsstadga
och även om vissa detaljbestämmelser.
Det står nämligen på s. 54: »Utskottet
nödgas därför inskränka sig till
att uttala, att riksdagens yttrande icke
torde vara erforderligt för ändring av
detaljbestämmelserna i 8 kap. innehållande
särskilda bestämmelser om vissa
livsmedel — vilka bestämmelser kunna
förväntas behöva ändras förhållandevis
ofta och ibland med skyndsamhet -—-nien att riksdagen förväntar att bliva
hörd över andra ifrågasatta ändringar
i stadgan----.»

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951 em.

Livsmedelsstadga m. m.

Beträffande andra och tredje styckena
i 66 §, sålunda när det gäller vattenhalten
och bindemedlen, säger utskottet att
Kungl. Maj:t eller den myndighet som
Kungl. Maj:t förordnat, kan vidtaga ändringar.
Men när det gäller en utökad
bindemedelshalt har utskottet inte angivit
detta. Om det nu är så att den
något vaga skrivningen på s. 54 skulle
medge Kungl. Maj:t att ta hänsyn till de
tid efter annan uppkommande och föreliggande
förhållandena och även skyndsamt
kunna ändra dessa bestämmelser,
skulle jag känna mig tillfredsställd. Men
om utskottet inte menar annat än att
understryka vad som i de särskilda paragraferna
är utsagt och att denna skrivning
på s. 54 inte skulle få betraktas som
ett generellt medgivande för Kungl.
Maj:t att utfärda ändringar i förordningen
utan riksdagens hörande, då har
man anledning att känna sig bekymrad.
Jag inväntar sålunda med intresse utskottets
klarläggande i detta avseende.

Häruti instämde herr O ris jo.

Herr HANSSON i Skegrie: Herr talman
! Jag tror vi kunna vara ganska ense
om att när man rör sig på ett sådant
område som handeln med livsmedel,
vill man gärna ställa krav på så höga
kvaliteter som möjligt, och man vill ha
garanti för att det man köper verkligen
är vad det ges ut för att vara. Det är nog
riktigt som den föregående talaren sade,
att denna nya livsmedelsstadga ökar
möjligheten att få denna garanti och
möjligheten att få fram god kontroll
över kvaliteten. Om man därför kan
hälsa förslaget med tillfredsställelse har
det dock enligt min mening vissa brister,
i varje fall på en punkt.

Jag tror att alla producenter av livsmedel
hysa en önskan att kunna framställa
så goda produkter som över huvud
taget är möjligt. Jag tror det är en
känd sak att i varje fall de svenska
jordbrukarna och deras ekonomiska
föreningsrörelse oavbrutet sträva efter

att kunna höja kvaliteten på de frambringade
produkterna. Detta sker inte
utan avsevärda kostnader och ett avsevärt
arbete av dessa kategorier. Jag tror
emellertid också det har lyckats för
dessa producenter att komma ganska
långt med kvalitetshöjningen, och när
jordbrukets producenter i dag erbjuda
konsumenterna sina livsmedel —- jag
tänker främst på smör, mjölk och grädde
— fylla dessa livsmedel synnerligen
högt ställda krav.

Jag tror också att dessa strävanden
inom jordbruket att höja kvaliteten på
jordbruksprodukterna ha givit dessa ett
synnerligen gott renommé hos landets
konsumenter. Jag tror att konsumenterna
förstå sig på att rätt värdesätta de
svenskproducerade livsmedlen av dessa
slag gentemot andra som tidigare ha
kunnat föras in utifrån.

Härtill kommer att de livsmedel som
jag nämnde av naturen ha ett högt värde
som livsmedel. Med hänsyn till dels
detta höga värde och dels det goda renommé
som jordbruket har lyckats
skaffa dessa produkter är det många
gånger otillfredsställande för jordbrukarna
att få bevittna hur man vid saluförandet
av andra livsmedel, som ha ett
helt annat ursprung, tyvärr använder
jordbruksprodukternas goda namn och
renommé för att få avsättning.

Jag har tillsammans med några andra
ledamöter av denna kammare väckt en
motion, vari vi ha opponerat oss mot
detta. Vi ha framför allt opponerat mot
att man vid servering av livsmedel använder
jordbruksprodukternas namn på
varor som enligt vår mening inte motsvara
benämningarna. Att det t. ex. har
serverats och ännu serveras på restauranger
en blandning av smör och margarin
hindrar inte att man på matsedeln
skriver de kända orden »smör,
bröd». Om man använder en blandning
där smör och margarin ingå kanske man
i lyckligaste fall anger detta på en undanskymd
plats på matsedeln där det
syns så litet som möjligt. Det finns ju

Onsdagen den 5 december 1951 em.

Nr 34.

inga som helst bestämmelser om hur
denna sammansättning skall se ut, om
det skall vara 90 procent margarin och
10 procent smör eller andra proportioner.
När nu utskottet säger, att margarinet
skall betraktas som ett fristående
livsmedel och inte som en ersättning
för smör tycker jag att man inte heller
borde ha tillåtit att margarinet på detta
sätt åker snålskjuts på smörets goda renommé.
Den som hävdar uppfattningen
att margarinet skall vara likvärdigt med
smör borde ju inte behöva dölja den
sammansättning vederbörande livsmedel
har.

Samma sak som jag här har berört
gäller också de s. k. gräddtårtor och
smörbakelser som serveras på kaféer
och konditorier men som ha ganska
liten släktskap med de jordbruksprodukter,
vilkas namn man apostroferar.
Vid framställning och försäljning av
läskedrycker händer det ofta att man
använder ett namn som alluderar på
frukter, och ofta avbildar man frukter
på etiketten för att ge sken av att dessa
läskedrycker ha tillverkats av sådana
trädgårdsprodukter. Nu är det många
gånger så, att den frukthalt som ingår i
läskedryckerna är ringa, och om man
analyserar drycken visar den sig många
gånger i huvudsak vara framställd av
essenser. Det är mycket möjligt att det
är en god affär att på detta sätt i reklamsyfte
använda namn på jordbrukets
och trädgårdsnäringens produkter,
men enligt min mening tangerar man
här vad som kan anses vara förenligt
med sund affärskutym.

När man därför i denna nya livsmedelsstadga
har försökt få fram största
möjliga garanti för att de varor man köper
i affärerna hålla så hög kvalitet som
möjligt och ge så god valuta för pengarna
som möjligt, är det enligt min mening
en allvarlig brist att man inte bär
motsvarande trygghet vid servering av
samma livsmedel för att det man köper

Livsmedelsstadga m. in.

att i stor utsträckning äta på restauranger
tycker man att det borde finnas
samma garanti och trygghet som för
dem som köpa sina varor i en affär.

Som frågan nu ligger till har jag, herr
talman, intet yrkande, men jag vill genom
protokollet hemställa till vederbörande
departementschef att vid denna
stadgas utformande överväga åtgärder
som stå i överensstämmelse med yrkandena
i motion nr 448 i denna kammare.

Fru JOHANSSON i Skövde: Herr talman!
Jag har tillsammans med några
andra ledamöter av denna kammare i
motion nr 463 gjort några erinringar
mot förslaget till livsmedelsstadga, och
jag vill fördenskull gärna säga ett
par ord.

Det gäller först hälsokontrollen av
personal som är sysselsatt med livsmedelshantering.
Vi ha i motionen föreslagit
obligatorisk läkarundersökning,
först då en person anställes och sedan
en kontinuerlig undersökning. Vi anse
att det inte är tillräckligt som utskottet
föreslår, att en person, som misstänkes
kunna vara behäftad med smittosam
sjukdom, skall underkasta sig läkarundersökning.
Vi ha vid olika tillfällen
sett hur en person, som är anställd
i exempelvis en cliarkuteributik
eller ett konditori och där handskas
med varor, som gå direkt till konsumenten
i färdigt skick, under rätt lång tid
kunnat sprida smitta. Vi ha hänvisat till
olika remissinstanser, exempelvis medicinalstyrelsen,
stadsläkarförbundet och
veterinärstyrelsen, vilka förorda obligatorisk
läkarundersökning.

Utskottet vill i likhet med departementschefen
inte sträcka sig så långt,
även om det starkt betonar, att en sådan
skärpning vore önskvärd. Däremot föreslås
att riksdagen hos Kungl. Maj:t skall
anhålla om en undersökning av möjligheterna
alt införa bestämmelser angående
obligatorisk läkarundersökning av
vissa grupper livsmedelsarbetare. Vi äro

är vad det ges ut för att vara. För alla
de medborgare som äro hänvisade till
7 — Andra kammarens protokoll 1051. Nr 34.

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951 em.

Livsmedelsstadga m. m.

tacksamma för att utskottet har beaktat
dessa synpunkter, som framkommit från
flera håll, och det är bara att hoppas att
detta förslag skall leda till en för konsumenterna
mera tillfredsställande lösning.

Vår andra erinring gäller kapitel 7,
som handlar om märkning av livsmedel.
Utskottet föreslår där, att en fabriksförpackad
vara skall märkas med antingen
återförsäljarens eller fabrikantens namn
eller firma. Vi anse att denna åtgärd inte
lämnar betryggande garantier för att
konsumenterna utan större tidsutdräkt
kunna utröna vem som fabricerar varan,
om endast återförsäljarens namn
eller firma angives på förpackningen.
Detta gäller såväl goda varor som dåliga.
Har man inköpt en vara som är av
hög kvalitet, vill man givetvis med lätthet
kunna hänvisa till det märket då
man gör fortsatta inköp. Vi anse också
att detta måste ligga i säljarens och fabrikantens
intresse. När en fabrikant
framställer en högklassig vara, är det
angeläget också för honom att konsumenterna
veta vem det är som framställer
varan. Emellertid är det givetvis i
första hand av vikt att snabbt kunna utröna
varans ursprung för den händelse
man skulle erhålla en dålig eller kanske
rent av hälsovådlig vara.

Jag deltog för några veckor sedan i
en konferens anordnad av det socialdemokratiska
kvinnoförbundet, där vi
behandlade bland andra frågor en mera
effektiv konsumentupplysning. Det var
många som framhöllo just vikten av att
på ett mera klart och belysande sätt
kunna få reda på vad olika förpackade
varor innehålla. Vi voro alltså inne på
just de synpunkter som motionärerna
här ha framfört. Utskottet framhåller
att starka skäl tala för en obligatorisk
märkning med fabrikantens namn eller
firma, men utskottet anser sig dock inte
kunna för närvarande förorda en sådan
åtgärd. Ett av skälen anges vara den
risk för höjning av konsumentpriset
som kan föreligga, och man talar också

om konkurrensbegränsande åtgärder.
Jag skulle vara tacksam om jag kunde
få en redogörelse från utskottet för vad
det avser med konkurrensbegränsande
åtgärder i detta sammanhang.

Till sist vill jag säga ett par ord om
§ 32 i samma kapitel 7, som handlar om
varudeklaration. Det föreslås såväl i
propositionen som i utskottsutlåtandet,
att de förpackade livsmedel som rekommenderas
för barnmat skola vara försedda
med varudeklaration. Detta anse
vi vara alldeles utmärkt, men vi vilja
ännu hellre att en sådan varudeklaration
skall återfinnas även på andra förpackade
livsmedel. När en husmoder
köper låt oss säga jordgubbar i en affär,
vill hon kunna vara övertygad om att
innehållet till övervägande del består
av jordgubbar. Likadant är det med
många andra förpackade varor. Man
har ibland en känsla av att innehållet
kan vara rätt så blandat.

Likadant är det med socker. Hur ofta
är det inte som man i dessa förpackade
varor använder sackarin och liknande
sötningsmedel i stället för socker, men
det är ju en rätt stor skillnad på näringsvärdet.
Utskottet hänvisar till Kemikontoret,
som uttalat att det är omöjligt
att realisera motionärernas förslag
om innehållsdeklaration för vissa varor,
och i andra fall skulle, säger man, deklarationen
inte medföra några upplysningar
av värde för konsumenten. Den
motiveringen verkar inte stark, och jag
har svårt att förstå, att en varudeklaration
skulle vara utan värde, även om
jag inser att det i vissa enstaka fall kan
vara svårt att helt deklarera en vara.
Det måste dock innebära en bra mycket
större garanti för att konsumenten vet
vad han köper, och allteftersom priserna
stiga och vi mer och mer övergå till
att köpa förpackade varor blir det i
högre grad än tidigare ett oavvisligt
krav från konsumenterna att det klart
och tydligt skall framgå vad en vara innehåller.

Detta är de synpunkter som jag har

Onsdagen den 5 december 1951 em.

Nr 34.

velat framföra i anledning av vår motion,
men jag har, herr talman, intet
yrkande, även om jag kanske skulle
känna en viss lust att yrka bifall till motionen
i dessa stycken, eftersom vi inte
ha blivit helt tillfredsställda. Jag skall
emellertid inte göra det, då jag förstår,
att det är onödigt och omöjligt att ta
upp en strid emot ett enhälligt utskott.
Jag tror det har sagts av en annan motionär
här i dag, som inte heller var
tillfredsställd med utskottsbehandlingen,
att även om frågan i vissa avseenden
faller i dag, kanske den ändå faller
framåt, och vi kanske få tillfälle att
återkomma.

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Jag tror att de opponenter mot
utskottet som ha uppträtt här inte riktigt
ha besinnat den uppgift, som i
detta fall har förelegat för andra lagutskottet.
Kungl. Maj:t har ju begärt
riksdagens yttrande rörande principerna
i en förordning som Kungl. Maj :t
enligt bestämmelserna i regeringsformens
89 § har att själv utfärda.

Jag skall först bemöta herr Jönssons
i Rossbol anmärkningar mot de föreslagna
bestämmelserna i CG § rörande
korvvaror. Det är riktigt som herr
Jönsson säger att departementschefens
förslag innebär en förenkling av de sakkunnigas
förslag. Om man läser de sakkunnigas
förslag finner man emellertid,
att där finns en uppräkning av en stor
mängd korvvaror, och jag ifrågasätter
verkligen, huruvida ett upptagande i
lagtext av dessa på sätt som de sakkunniga
ha föreslagit skulle vara att
föredraga i detta fall. Jag vill tillägga
att professor Herlitz har väckt en motion
i första kammaren, där han framhåller
att det finns en hel del bestämmelser
i denna stadga som, även om de
nu ha underställts riksdagens prövning,
nog för framtiden borde kunna avgöras
av Kungl. Maj:t. Utskottet har för sin
del ansett det svårt att ange, vilka bestämmelser
som skola höra till dem

Livsmedelsstadga m. m.

som Kungl. Maj :t har att utfärda utan
riksdagens hörande; det anses ju vara
det riktiga att, sedan en stadga en gång
har underställts riksdagen, också ändringsförslag
gällande denna stadga skola
underställas riksdagen, även om Kungl.
Maj:t enligt bestämmelserna i 89 § regeringsformen
har rätt ait utfärda bestämmelserna.
Vi ha därför inskränkt
oss till att uttala, att riksdagens yttrande
icke torde vara erforderligt för
ändring av detaljbestämmelserna i 8
kap., dit 66 § hör. Jag skulle tro att de
erinringar, som herr Jönsson har riktat
till statsrådet, komma att av denne
tagas under benägen prövning.

Jag tror också att herr Jönsson något
överdriver när han talar om vilka möjligheter
det skulle finnas att försälja
underhaltiga livsmedel. Jag vågar ifrågasätta
om inte husmödrarna ändå äro
ganska kunniga när det gäller att skilja
mellan goda och dåliga livsmedel.

Minns jag rätt efterlyste herr Jönsson
en motivering från utskottet till att vi
inte ha biträtt livsmedelssakkunnigas
förslag. Vi ha ansett att den argumentering,
som departementschefen har anfört
för den föreslagna förändringen,
är tillfyllestgörande. Det är det svar jag
kan ge.

Herr Hansson i Skegrie har här talat
om ungefär samma sak, fastän det har
rört andra varor. Han har talat om restaurangblandningen,
som består av
smör och margarin. Det är visserligen
sant som herr Hansson säger, att det
står »smör, ost och sill» o. s. v. på matsedeln
trots att man serverar restaurangblandning,
men det skall dock stå
nederst på matsedeln att med smör avses
restaurangblandning.

Att vi i övrigt när det gällt margarinet
ha godtagit det kungl. förslaget
beror på att margarinet nu skall anses
vara inte bara ett ersättningsmedel utan
ett självständigt livsmedel, såsom det
betraktas enligt departementschefens
förslag.

Beträffande vad som här bär fram -

100 Nr 34. Onsdagen den 5 december 1951 em.

Stödlån till jordbrukare i anledning av svartrostskador m. m.

hållits om t. ex. gräddtårtor och läskedrycker
gäller samma sak. Det är dock
icke möjligt att i längden saluhålla underhaltiga
livsmedel.

Fru Johansson i Skövde har talat om
läkarundersökning. Vi ha inte velat
sträcka oss så långt som fru Johansson
och hennes medmotionärer ha velat
göra, nämligen till att läkarundersökningen
skulle göras obligatorisk för alla,
men vi ha uttalat att Kungl. Maj:t bör
föranstalta om en utredning om obligatorisk
läkarundersökning främst för
personal som sysslar med tillverkning
av glass och en del andra mycket ömtåliga
livsmedel.

Även när det gäller märkningen av
livsmedel ha vi följt det kungl. förslaget.
Vi ha inte funnit att de skäl som
anförts emot detta förslag ha varit så
starka att vi bort uttala oss för en obligatorisk
märkning av den omfattning
som motionärerna ha föreslagit. Men vi
ha i vårt yttrande betonat, att frågan är
av den art att det är av vikt att man
kommer fram till en tillfredsställande
lösning av densamma. Vi ha vid vårt
ställningstagande stött oss på priskontrollnämndens
och Kemikontorets utlåtanden.
Det är klart att en föreskrift
om obligatorisk märkning av det slag
som motionärerna ha föreslagit otvivelaktigt
skulle komma att fördyra varorna.
Vi anse dock att Kungl. Maj :t
bör ha sin uppmärksamhet riktad på
denna fråga och vidtaga de åtgärder
som kunna befinnas erforderliga.

Till sist, herr talman, vill jag bara
erinra kammaren om att andra lagutskottet
i sitt yttrande över detta förslag
står enigt. Därför tror jag, även om
detta förslag liksom allt annat mänskligt
är ofullkomligt, att jag vågar rekommendera
kammarens ärade ledamöter
att ansluta sig till utskottets förslag
till yttrande över den föreslagna
livsmedelsstadgan.

Vidare anfördes ej. Vad utskottet
hemställt bifölls.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 48, med anledning av väckta motioner
om effektivisering av arbetet
med att förstärka ofullständiga jordbruk
med skogsmark; och

nr 49, med anledning av väckta motioner
om ändring i grunderna för tillläggsbidrag
till vissa statsunderstödda
torrläggningsföretag.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 6.

Stödlån till jordbrukare i anledning av
svartrostskador m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 50, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående utlämnande
av stödlån till jordbrukare i anledning
av svartrostskador på vete av 1951
års skörd m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I en till riksdagen den 19 oktober
1951 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 219, hade
Kungl. Maj:t under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för
samma dag föreslagit riksdagen att till
Stödlån till jordbrukare å tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1951/52
under kapitalbudgeten, fonden för låneunderstöd,
anvisa ett investeringsanslag
av 20 000 000 kronor.

Med det i propositionen framlagda
förslaget avsågs att, enligt närmare angivna
grunder, bereda möjlighet till
stödlån åt jordbrukare med anledning
av de skador, som svartrostangreppen
vållat å 1951 års veteskörd, samt vissa
andra skördeskador.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat tre inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts

Onsdagen den 5 december 1951 em. Nr 34. 101

Stödlån till jordbrukare i anledning av svartrostskador m. in.

framställning och motionen I: 515 samt
med avslag å motionerna I: 522 och
II: 064, till Stödlån till jordbrukare å
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1951/52 under kapitalbudgeten,
fonden för låneunderstöd, anvisa ett
investeringsanslag av 20 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Johnsson i Kastanjegården, Antbtj och
Ahlsten, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
ävensom motionerna I: 515 samt I: 522
och II: 664, till Stödlån till jordbrukare
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1951/52 under kapitalbudgeten,
fonden för låneunderstöd, anvisa ett
investeringsanslag av 20 000 000 kronor.

Reservationen innebar i huvudsak
vissa ändringar i de av Kungl. Maj:t
förordade bestämmelserna om stödlån
för svartrostskador.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! När det är fråga om svartrostskadorna
på vete av 1951 års skörd
tyckas alla de som ha haft med denna
sak att göra vara eniga om en sak,
nämligen att förlusterna äro mycket
stora, både för den enskilde och för
samhället. Jordbruksnämnden har räknat
med att skadorna uppgå till 40 procent
i Skåne och 35 procent i Rlekinge.
•Tåg kan försäkra att dessa förlustsiffror
äro tilltagna i underkant. Vid tröskningen
har det visat sig, att skörden
har blivit ännu sämre än man tidigare
trodde, att den skulle bli, och när man
talar om att det i Skåne har rapporterats
skördar ned till 400 kg per hektar
— mot normalt 3 000 kg per hektar —
är det ingenting otroligt i detta.

Det är väl därför statsmakterna ha
haft sin uppmärksamhet riktad på detta
och menat att någonting borde göras.
.Tåg kan emellertid inte finna alt det
förslag som Kungl. Maj:t liar avgivit kan
vara till någon hjälp för dem som ha

drabbats av svartrostskadorna. Kungl.
Maj:t föreslår, att jordbrukarna skola
få låna ett belopp, motsvarande halva
förlusten, mot borgen och mot 4 procents
ränta. Det är väl ingen ovanlighet
att jordbrukarna få sådana villkor då
de låna i bankerna. Jag anser därför
icke dessa lånevillkor vara särskilt förmånliga,
och det är därför som jag inte
tycker att det kan vara riktigt att här
tala om en ekonomisk hjälp, som det
avgivna förslaget har kallats även av
jordbruksutskottet.

När det gäller de skador som ha
drabbat jordbrukarna till följd av regn,
storm och översvämningar in. m. vill
jag erinra om alt min uppfattning är
att det är en avsevärd skillnad mellan
dessa skador och svartrostskadorna på
vete. I den reservation, som jag har
undertecknat tillsammans med herrar
Antby och Ahlsten och till vilken reservation
jag kommer att yrka bifall, ha
vi emellertid inte velat gå emot att även
de jordbrukare, som drabbats av skördeskador
till följd av regn, storm och
översvämningar, skola få låna pengar i
enlighet med de grunder som angivas
i Kungl. Maj:ts förslag. Vi ha emellertid
ansett, att det kan vara tillräckligt
med tre och en halv procents ränta om
det skall vara någon mening med lånen.
Om man skall tala om någon ekonomisk
hjälp över huvud taget, är väl
detta icke för mycket begärt.

Nu tror jag inte att det kommer att
gå åt så mycket pengar till dessa lån
för skador orsakade av regn, storm och
översvämningar, och det tror inte herr
statsrådet heller, enligt den proposition
som han har lämnat. Men när det gäller
svartrostskadorna är det någonting helt
annat. Vid de oljeväxtskador, som
kunna bli följden av en storm, är det
ju i många fall på det sättet att jordbrukaren
har tagit vissa risker —■ skördetröskan
bär inte kommit när han
beräknat o. s. v. ■— men när det gäller
svartrostangreppen ha inga jordbrukare
kunnat säkerställa sig för svåra förlus -

102 Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951 em.

Stödlån till jordbrukare i anledning av svartrostskador m. m.

ter. De ha kommit som ett brev på posten.
Vad en jordbrukare än har gjort
och hur han än har skött sin jord ha
dessa svartrostangrepp kommit, och jag
anser att det borde tas särskild hänsyn
till detta. Det borde också här verkligen
bli fråga om hjälp, i all synnerhet som
vi ha begränsade kvantiteter vete här
i landet. Det syns ju på de kvantiteter
vi ha, att skadorna ha varit oerhört
stora, och jag menar att man då borde
uppmuntra denna odling.

Utskottet talar här om att detta är en
sak som bör tas upp till prövning i
samband med förhandlingarna om prissättningen
på jordbrukets produkter
och att ett bifall till motionärernas förslag
i viss mån skulle vara ägnat att
föregripa en sådan prövning. Jag kan
emellertid inte riktigt förstå att man
skall vara så ömskint, att man inte
skall kunna föregripa denna sak, om
man över huvud taget vill hjälpa.

Det är nog så bra att lägga in dessa
förluster i jordbrukskalkylen, och det
är väl inte så märkvärdigt att göra det,
men det är ju inte de stackars människor
som ha drabbats av svartrostskadorna
som få den största hjälpen. Därför
mena vi, som ha reserverat oss på
denna punkt, att man i stället borde
medge att lån till ett belopp motsvarande
skillnaden mellan den erhållna
skörden och halv skörd böra kunna avskrivas
på tre år under förutsättning att
vederbörande jordbrukare under denna
tid odlar vete i samma utsträckning
som under år 1951. I många fall ha
nämligen jordbrukarna resonerat som
så, att de inte vilja ta risken att så vete,
då det kan uppstå så här stora skador.
De vilja kanske odla annat i stället
eller inte ens köra upp alla marker för
brödsädsodling. Och när man vet vad
det kostar att köpa vete från utlandet
— något som det väl blir alldeles nödvändigt
att göra — tycker jag inte att
vårt förslag är obilligt.

Utskottet uttalar att den av oss förordade
låneformen torde medföra, ett

omständligt och kostnadskrävande kontrollsystem.
Jag skall villigt medge
detta. Det blir under alla förhållanden
ett kontrollsystem, även om Kungl.
Maj:ts förslag bifalles. För resten är
det ju så här i landet, att man inte kan
genomföra några sociala eller andra
hjälpåtgärder på annat sätt än med
hjälp av ett kontrollsystem. Med litet
god vilja är det säkert möjligt att ordna
den saken. Uppgifterna om odlade arealer
kunna ju bestyrkas av ombud för
olika organisationer, antingen man nu
vill använda hushållningssällskapen
eller kommunerna. Socknarna äro ju
inte så stora att förtroendemännen inte
känna till hur det ligger till.

Vad vi ha föreslagit innebär alltså
att ett lånebelopp, svarande mot skillnaden
mellan halv normal skörd och
den verkliga skörden, skall kunna avskrivas
på tre år — 1953 till 1955 —
under förutsättning att vederbörande
under dessa år odlar lika stor areal
vete som han har odlat under år 1951.
Jag tror att detta förslag ger en rättvis
fördelning. Jag har den uppfattningen,
att staten i detta fall bör göra någonting
för de människor som ha drabbats
av denna stora förlust.

Jag skall med dessa ord, herr talman,
be att få yrka bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö: Herr
talman! Vi äro alla medvetna om att
odlarna ha lidit väsentliga förluster genom
de svartrostangrepp som ha förekommit
denna sommar och höst. Inkomstbortfallet
har medfört att en och
annan har råkat i likviditetssvåriglieter,
och man har då sökt finna en form för
att hjälpa dessa jordbrukare i deras
svårigheter.

Det är inte nu fråga om att kompensera
jordbrukarna för de lidna förlusterna.
Utskottet har anslutit sig till departementschefens
uttalande, att frågan
om kompensation får tagas upp i

Nr 34. 103

Onsdagen den 5 december 1951 em.

Stödlån till jordbrukare i anledning av svartrostskador m. m.

samband med diskussionen om prisuppgörelsen
och att jordbruket då skall
krediteras för förlusterna. Vid samma
tillfälle får man också diskutera i vilken
form den stimulans skall lämnas,
som vi vilja ge åt den fortsatta veteodlingen.
Det kan ju inte vara någon riktig
ordning att här besluta om en låneform
som i verkligheten har subventionens
karaktär och samtidigt, som
herr Johnsson i Kastanjegården tydligen
menade, räkna med att denna förlust
ändå skall räknas in i jordbrukskalkylen.
Det gäller i stället att avhjälpa
de tillfälliga likviditetssvårigheter
som vissa veteodlare ha råkat i, och
utskottet anser att den hjälpen bör ges
i form av stödlån, som skola löpa med
fyra procents ränta.

Herr Johnsson i Kastanjegården anmärkte
på att denna räntesats är för
hög. Det må vara sant att den är hög,
men det gäller ju toppkrediter, och
fyra procent är väl den ränta som staten
i regel tillämpar för toppkrediter.

Jag tycker att vi inte böra göra denna
fråga vidlyftigare än den är. Här gäller
det en tillfällig hjälp i kreditsvårigrigheter
och ingenting annat. Jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr H7EGGBLOM: Herr talman! När
reservanternas förslag behandlades i
utskottet tillät jag mig säga, att det var
ett intressant uppslag till en kommande
lösning. I propositionen från jordbruksministern
ha vi dock fått veta, att han
inte syftar till alt med sitt förslag klara
svartrostskadorna; den saken skall
komma igen i annan form.

Nu, när vi veta hur stora skadorna
äro — enbart när det gäller vete räknar
man med en förlust på 110 miljoner
kronor — kan jag inte ens beteckna
uppslaget som intressant, utan jag
måste anse det värdelöst som hjälp mot
svartrostskadorna, ty ingen vet hur

mycket av dessa 20 miljoner kronor
som kommer att lånas, och herr Johnsson
i Kastanjegården kan sannerligen
inte säga, om dessa lån komma att
röra sig om 5, 10 eller 15 miljoner kronor.
I varje fall kan det ju inte bli mer
än 20 miljoner kronor. Vad blir det då
för hjälp, när vi i kalkylen ha räknat
ut att förlusterna röra sig om 110 miljoner
kronor?

Om vi gå på reservanternas linje
ställa vi ju vidare våra underhandlare
i den fullständigt omöjliga situationen,
att de, när kalkylen skall göras upp och
balanseras, inte veta med vilket belopp
denna hjälp ingår. Herr Johnsson kan
inte klara ut om det blir 5, 10, 15 eller
20 miljoner, och inte underhandlarna
heller. Förslaget har tydligen sin grund
i en önskan hos folkpartiet att få en
fjäder i hatten genom att gå före alla
andra, men det får stanna vid detta.
Förslaget ligger inte på ett sådant plan
att det är praktiskt genomförbart.

En anledning till att förslaget inte
är praktiskt genomförbart är att man,
såsom det upplystes i utskottet, inte kan
hålla sig till de arealuppgifter som erhållits
vid jordbruksräkningen. Motionärerna
tyckas tro att jordbruksräkningen
är allmän, så att alla jordbrukare
deklarera, men i stället är ju jordbruksräkningen
representativ; hemma
i min socken är det sålunda 27 jordbrukare
av 104 som deklarera, och om
de övriga vet man alltså ingenting. Även
i detta hänseende är alltså bakgrunden
till motionen oriktig.

Under dessa förhållanden och med
vetskap om att hela svartrostskadebeloppet
är inräknat i jordbrukskalkylens
underskott och blir föremål för behandling
när detta underskott skall täckas
ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr SVENSSON i Stenkyrka: Herr
talman! Jag har ingen invändning att

104 Nr 34. Onsdagen den 5 december 1951 em.

Stödlån till jordbrukare i anledning av svartrostskador m. m.

göra mot utskottets utlåtande. Jag tror
tvärtom att man med tacksamhet kan
notera utskottets förslag och Kungl.
Maj:ts proposition. Jag blev emellertid
något överraskad när jag hörde herr
Johnsson i Kastanjegården ta upp till
diskussion huruvida det här gällde
hjälp eller inte hjälp. Jag blev överraskad
därför att herr Johnsson i Kastanjegården
tidigare undertecknat en motion
som förutsatte, att dessa stödlån
icke skulle utgå för oljeväxtskador. Nu
har motionären själv såsom reservant
fallit ifrån sin motion, och följaktligen
föreligger ingen anledning att diskutera
saken. Men jag vill bara erinra herr
Johnsson i Kastanjegården och även
övriga kammarens ledamöter om att
skadorna på oljeväxter på Gotland äro
mer än dubbelt så stora som svartrostskadorna.
Därför är det ytterst angeläget
att även odlare av oljeväxter, som
råkat ut för katastrofala skador, erhålla
möjlighet att få dessa stödlån.

Jag skall sedan be att få säga ett par
ord till herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet. Det hör inte
direkt hit, men det gäller bekämpandet
av berberisbusken. Vi ha på Gotland under
hösten och sommaren gjort en inventering
av berberisbuskens förekomst,
och det har då visat sig att flera
småbrukare med en areal av 8—10
tunnland ha flera tusen sådana buskar
på sina ägor. För utrotning av dessa
kräves ju en inte så ringa insats. Nu
finns det en författning — jag tror från
år 1935 — som säger, att sådana jordbrukare
skola få möjlighet till statsbidrag
för utförande av arbetet med berberisbuskens
utrotning under förutsättning
att hushållningssällskapen och
landstingen lämna samma bidrag. Om
ansökningar av detta slag skulle komma
till Kungl. Maj:t, så förutsätter jag att
dessa ansökningar bli välvilligt behandlade.

Beträffande det föreliggande utskottsutlåtandet
vill jag, herr talman, yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! När herr Hseggblom sade,
att skördeskadorna uppgingo till 110
miljoner kronor, så var det en alldeles
ny siffra för mig. Den sista siffran jag
hörde var 95 miljoner kronor. Och för
inte så länge sedan hörde jag en summa
på 75 miljoner kronor nämnas. Det
tycks sålunda vara en sak som man
kan diskutera. Men jag ber herr Hseggblom
vara vänlig observera, att jag aldrig
talat om att lån med avskrivningsrätt
skulle utgå på hela beloppet, utan
jag har räknat med och även erinrat
om att dessa lån skulle gälla halv skörd.
Då skulle vi genast vara nere i 55 miljoner
kronor. Vidare tror jag inte att
alla jordbrukare som lidit skördeskador
söka dessa lån. Jag skulle tro att
det blir sådana som äro i mycket stort
behov av dem. Det finns naturligtvis
många som ha fått halv skörd och därutöver
och inte kunna komma i fråga
att få dessa lån.

Herr Hseggblom talade om att folkpartiet
försökt skaffa sig en fjäder i
hatten genom att komma före med förslag
på detta område. Om detta skulle
vara en anmärkning, skall jag be att få
säga herr Hseggblom, att jag tar den
med knusende ro. Jag har varken när
jag undertecknade motionen eller när
jag satt i sammanträde på samma gång
som herr Hseggblom eller vid något annat
tillfälle gjort några taktiska spekulationer
i detta fall. Jag har sett de
skördeskadade fälten, och jag känner
de jordbrukare som ha drabbats av
dessa förluster, och det är detta som
har givit mig anledning både att framställa
min interpellation och att underteckna
motionen. Jag hoppas att herr
Hseggblom kan tro, att någon människa
också kan ha ärliga avsikter och att
detta inte är rena spekulationen. Ty så
stora belopp rör man sig inte med då.

Med anledning av vad herr Svensson
i Stenkyrka sade om de stora stormskadorna
på Gotland vill jag nämna att
vi hade precis likadana skador i Ble -

105

Onsdagen den 5 december 1951 em. Nr 34.

Stödlån till jordbrukare i anledning av svartrostskador m. m.

kinge när det gällde 1950 års skörd.
Men ingen fäste något större avseende
vid det. Jordbrukarna voro givetvis på
det klara med att dessa stormskador
liade vållat förluster. Men vad de då
anmärkte på var att inte skördetröskorna
hunno fram i tid och på att det
var brist på skördetröskor. Man fick
då stå risken för att skörda på ett enklare
sätt. Herr Haeggblom och herr
Svensson i Stenkyrka veta lika bra som
jag att sådana skador kunna inträffa
när som helst och att man inte kan
göra någonting åt sådana ting. Att låna
bort pengar till 4 procent kan man alltid
kosta på sig, och jag sade ju under
mitt förra anförande, att jag för min
del anslutit mig till detta förslag, trots
att jag undertecknat en motion, som
hade en annan innebörd. Men man kan
ju när man hör herr Haeggblom och
andra i jordbruksutskottet bli av en
annan mening. Då har jag sålunda ändrat
mening i detta fall, och det bör ju
inte läggas mig till last. Jag tycker att
det ur herr Svenssons i Stenkyrka synpunkter
i stället skulle vara tvärtom.

När herr Svensson i Stenkyrka talar
om att man nu har gjort undersökningar
på Gotland för att rekognoscera
förekomsten av berberisbusken vill jag
nämna att vi i Blekinge togo itu med
berberisbusken redan 1935. Vi gingo
igenom hela landskapet och gjorde oss
av med berberisbuskarna. Hade man
gjort på samma sätt i hela landet,
kanske dessa skördeskador inte varit
så svåra som de nu äro. Därom skall
jag emellertid inte döma. Ty det förhöll
sig ju på det sättet, att vi i vårt
län hade möjlighet att stå den risk som
vi då togo. Men eftersom jag var en av
härförarna i det berberiskrig — som
vi kallade det —• som vi då förde, tar
jag inte emot någon anmärkning på
den punkten.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP: Herr talman!
Den ärade reservanten inledde sitt an -

förande med att säga, att det förslag
som här föreligger inte innebär någon
hjälp vare sig det gäller att få låna
pengar eller att skaffa pengar på annat
sätt. Jag får ju säga att om man endast
räknar kontantbidrag som hjälp, så är
det ingen hjälp. Å andra sidan kan jag
ju göra en jämförelse och fråga mig:
Innebär det förslag som reservanterna
framföra en bättre hjälp än det i propositionen
framlagda förslaget, som utskottet
anslutit sig till?

Skador på skörd ha ju inträffat förut
men inte på långt när i samma omfattning
som det här gäller. De nu inträffade
skadorna ha varit av sådan storlek
att hela samhället beröres därav, ty i
dagens läge är det svårt att ersätta de
kvantiteter vete som blivit förstörda genom
svartrostskadorna. Vi befinna oss
alltså nu i en situation, som kommer att
medföra större utgifter för statskassan
än eljest. Om man däremot söker få fram
en jämförelse beträffande vad svartrostskadorna
innebära för den enskilde individen
skall man finna, att det säkerligen
förekommit skördeskador av annan
art, som ha varit lika svåra att bära
för den enskilde jordbrukaren som
svartrostskadorna nu äro. Jag vill bara
hänvisa till de nederbördsskador, som
uppstodo i västra Sverige i fjol, skador
av sådan storleksordning att länsstyrelserna
togo initiativ till att försöka lämna
ersättning för dessa skador. När förslag
framställdes till Kungl. Maj:t om att
bidrag skulle lämnas till dem som lidit
dessa skador, ansåg man sig den gången
inte kunna gå in för direkt bidragshjälp
utan man föreslog i stället även då ett
stödlånsförfarande, varvid vederbörande
som hade lidit skador skulle anmäla
detta och efter prövning skulle få möjlighet
att låna. Det visade sig att de då
inträffade skadorna inte medförde någon
större efterfrågan på dessa lån.
Riksdagen anslog vid detta tillfälle 3
miljoner kronor för ändamålet, men
lånebehovet har inskränkt sig till mellan
200 000 och 300 000 kronor. Det har

106 Nr 34. Onsdagen den 5 december 1951 em.

Stödlån till jordbrukare i anledning av svartrostskador m. m.

emellertid omvittnats från många håll,
att de skador som förekommit i år varit
av sådan storleksordning att de ha medfört
synnerligen stora likviditetssvårigheter
för en hel del jordbrukare.

Om vi se på de jordbruksområden, där
dessa skador ha inträffat, skola vi finna
att det inte precis är hos brukarna av
Sveriges sämsta jord utan hos jordbrukare,
som sedan åtskilliga år tillbaka ha
kunnat i ganska stor utsträckning utnyttja
de möjligheter som jordbrukskalkylen
ger. De ha kunnat utnyttja
förekommande odlingsbetingelser och
prissättning bättre än en hel del andra
jordbrukare. Det har ju i flera sammanhang
påpekats vilka svårigheter som
förefunnits att åstadkomma en rättvis
fördelning av dessa möjligheter. Därvidlag
har man pekat på de många mindre
jordbrukare som varit hänvisade enbart
till animalieproduktion. Då man skulle
ta ställning till den uppkomna situationen
fick man följaktligen taga i betraktande,
att det visserligen inträffat mycket
stora skador för många jordbrukare
men samtidigt inte glömma bort att det
dock fanns jordbrukare som i ganska
stor utsträckning hade haft bättre möjligheter
än andra jordbrukare haft. Men
även om en jordbrukare har haft goda
inkomster och har en ganska god ekonomisk
ställning, kommer han likväl
i likviditetssvårigheter, om han får vidkännas
skador av sådan omfattning som
svartrosten har medfört. Jordbruksnämnden
tog då initiativ till att kalla
representanter från jordbrukets organisationer
— det var vederbörande ordförande
i både den ekonomiska och den
fackliga organisationen — till överläggning
om dessa ting. Det förslag som
utkristalliserades efter dessa överläggningar
innebar en betydligt större begränsning
av lånemöjligheterna än vad
som föreslås i propositionen. Propositionen
går ut på att man skall se till, att
de jordbrukare som ha råkat i svårigheter
skola få möjlighet att låna pengar
itnder tämligen förenklade förhållanden.

Det skall visserligen vara en behovsprövning,
men man skall därvid se till
att man går fram så hänsynsfullt som
möjligt i den mån det visar sig att svårigheter
föreligga för vederbörande låntagare,
t. ex. att skaffa borgen.

Man har från reservanternas sida anmärkt
på att den ränta som föreslagits
på dessa lån är alldeles för hög. Det är
klart att man kan ha olika meningar om
den saken. Nog skulle jag önska, att de
som råkat ut för svartrostskador eller
andra skördeskador skulle kunna få
låna pengar så billigt som möjligt. Jag
har i andra sammanhang hävdat den
synpunkten, att de jordbrukare, som
kommit i svårigheter, böra ha möjlighet
att få låna pengar billigt. Men när det
gäller detta slag av lån måste man se
till att de komma endast dem till godo,
som ha råkat ut för svårigheter och
kommit i en likviditetskris. Om man ser
på ränteläget i allmänhet är det väl så,
att de lån som nu ligga mot borgen i
sparbankerna, och jag skulle tro också
i affärsbankerna, löpa med en räntesats
av minst 4 procent. Man skulle då mycket
väl kunna tänka sig, att om man här
satte en lägre räntesats än 4 procent,
detta skulle kunna animera en del jordbrukare,
som icke ha likviditetssvårigheter
men som hade en önskan att begagna
tillfället att få låna pengar billigare
än vad de annars skulle kunna
få, att uppta sådana lån. Följaktligen
var det riktigt att sätta en räntesats som
var så pass hög att den inte skulle animera
någon, som inte behövde det, till
att låna.

Nu ha beträffande dessa lån uppställts
vissa regler, som innebära att lånen skola
kunna utgå till var och en som kan
visa att han lidit skada av svartrost.
Lånebeloppen äro i regel maximerade
till 50 procent av värdet av den lidna
skadan. Men de kunna, ifall det visar
sig att svårigheterna ha varit särskilt
stora, efter prövning ökas till ännu högre
belopp. Det står ju tydligt angivet,
att lånen i regel böra uppgå till 50 pro -

107

Onsdagen den 5 december 1951 em. Nr 34.

Stödlån till jordbrukare i anledning av svartrostskador m. m.

cent av skadevärdet men att denna gräns
kan överskridas. Amorteringstiden är
satt till fem år. För en jordbrukare, som
råkat i likviditetssvårigheter, bör väl
den tiden i allmänhet vara tillräcklig.
Dessutom finns det möjligheter att få
amorteringstiden förlängd för sådana
jordbrukare, för vilka särskilda svårigheter
kunna uppstå.

Vad beträffar sättet för lånens utbekommande
och frågan om vilken säkerhet
man skall fordra, har det uttryckts
farhågor för att villkoren härvidlag skulle
vara alltför strqjiga. Jag vill emellertid
erinra om att råntbruksnämnderna
enligt den kungl. propositionen kunna
avstå från att kräva fullgod säkerhet för
ett lån, om den lånesökande har svårt
att lämna sådan och om nämnden finner
det sannolikt att han skall komma
att fullgöra de betalningsskyldigheter,
som han ikläder sig i samband med lånet.
För min del anser jag att denna
■bestämmelse skall tillämpas så, att en
skötsam och ordentlig jordbrukare, som
behöver låna, icke skall beredas några
större svårigheter att få ett lån. Lantbruksnämnderna
böra enligt min mening
icke kräva borgen i sådana fall,
då sökandena ha svårt att skaffa sådan.
Jag tror att man kan lita på att lantbruksnämnderna
komma att handlägga
sådana ärenden på ett så smidigt sätt,
att de jordbrukare, som råkat ut för
skador på skörden, erhålla den hjälp de
behöva. Jag är övertygad om att de svårigheter,
som i det sammanhanget påtalats,
icke äro större än att de kunna
övervinnas och att de föreslagna åtgärderna
alltså verkligen skola bli till hjälp.

Från reservanternas sida har man
framhållit, att bidrag böra ges i sådana
fall, där över 50 procent av skörden har
skadats. Det är en alldeles ny princip
man där har för! fram och som motiveras
med att man därmed kanske skulle
kunna animera jordbrukarna till ökad
veteodling. Jag är emellertid inte övertygad
om den saken. Om en jordbrukare
erhåller ett lån, på vilket eu tredjedel

avskrives varje år, så tror jag inte att
detta på något sätt stimulerar vederbörandes
intresse av att odla vete. Jag tror
i stället att vi skapa de bästa garantierna
för en fortsatt veteodling, om vi
framdeles kunna få ett sådant vetepris
här hemma, att veteodlingen blir mera
lönsam än nu. Om man gör en jämförelse
med de priser, som för närvarande
råda på världsmarknaden, så vill jag
säga att det bör vara möjligt att här
hemma höja spannmålspriserna betydligt.
Detta är en sak, som jordbruksnämnden
och jordbrukets organisationer
få ta ställning till, när kalkylen skall
göras upp. Då får man ta under övervägande
vilka betingelser man ger den
ene producenten jämfört med den andre.

I ett anförande i första kammaren har
herr Ohlon framhållit, att avskrivningslånen
med därmed förenade villkor borde
uppmuntra jordbrukarna dels till
fortsatt veteodling och dels till ett fortsatt
bekämpande av berberisen. Jag tror
emellertid, att om det inte utgår något
stöd alls, så tvingas varje jordbrukare
att snarast möjligt se till att berberisbusken
kommer bort från hans marker.
Nu har det i ganska stor utsträckning
givits stöd för berberisens utrotande,
men den saken har ändå försummats på
en del håll. Jag ämnar emellertid i annat
sammanhang föreslå sådana åtgärder,
som skapa garantier för att berberisbusken
verkligen kommer att bekämpas,
så att vi i framtiden slippa de svartrostskador
vi haft i år. Detta är ett allmänt
intresse. Jag är också övertygad
om att de skadeverkningar, som svartrosten
har åsamkat årets skörd, komma
att leda till att vi få ett mycket effektivt
bekämpande av berberisbusken
i fortsättningen.

Beträffande det belopp som föreslås
anvisat för dessa stödlån, 20 miljoner
kronor, står det klart utsagt i propositionen,
att i den mån anslaget icke räcker
till ämnar jag till nästa års riksdag
framlägga förslag om att ytterligare medel
skola ställas till förfogande.

108 Nr 34. Onsdagen den 5 december 1951 em.

Stödlån till jordbrukare i anledning av svartrostskador m. m.

När det gäller andra skador på skörden
än sådana som svartrosten åsamkar,
vill jag instämma i vad någon talare redan
anfört, nämligen att dessa andra
skador individuellt kunna drabba lika
svårt som svartrostskadorna. Därför
finns det också möjlighet för sådana
jordbrukare, som blivit utsatta för utblåsning
av raps eller som fått vidkännas
andra skador på sin skörd, t. ex.
regnskador, att låna pengar.

Det förslag, som reservanterna ha
framfört, är ganska intressant. Reservanterna
slå nämligen i stor utsträckning
vakt om storbönderna och veteodlarna.
Jag har vid flera tillfällen från
reservanthåll utsatts för ganska hård
kritik för att jag i min jordbrukspolitik
skulle ha understött nämnda jordbrukares
intressen. Jag har emellertid försökt
att åstadkomma största möjliga rättvisa.
Om emellertid reservanterna nu ha
kommit in på samma linjer som jag, så
inte mig emot.

Andra tycka kanske att vi från bondeförbundshåll
böra se till att småbrukarna
erhålla hjälp i större utsträckning
än hittills. Jag vill då deklarera, att jag
under år som gått har försökt att ge även
dem den hjälp de behöva. Jag hoppas
också att jag under tider som komma
skall kunna ge både stora och små jordbrukare
den del av nationalinkomsten,
som bör tillfalla jordbrukarna, när inkomstfördelningen
skall ske.

Till slut vill jag säga, att öven om vi
ha något olika meningar, så tror jag
dock att det förslag, som här föreligger,
skall bli till hjälp för dem, som råkat ut
för skördeskador. Det är glädjande att
denna sak har behandlats i utskottet
och att riksdagen nu skall fatta beslut i
frågan, så att en kungörelse kan komma
ut så snabbt som möjligt. Jag är nämligen
övertygad om att många jordbrukare
—• i varje fall är det så i den landsända
där jag bor — ha behov av att
dessa lånemöjligheter bli tillgängliga så
fort som möjligt.

Herr talman! Med dessa ord hemställer
jag att här föreliggande förslag måtte
bifallas.

Herr JOHNSSON i Kastanjegårdenr
Herr talman! Det sista, som statsrådet
sade om storbönderna var väl ändå
litet oövertänkt. Det är väl ändå på det
sättet, att rena lån för avhjälpande av
likviditetssvårigheter måste ha den största
betydelsen för de stora veteodlarna.
De små odlarna, som leva på sin
mjölk, vilken visserligen inte ger alltför
mycket men i alla fall så pass mycket,
att de kunna leva och inte behöva
svälta ihjäl, och som bara ha ett eller
ett par tunnland vete, gå väl inte till
staten och låna några hundra kronor,
utan de vända sig nog i stället till närmaste
granne och be om borgen, som
de få med detsamma. Därigenom slippa
de ifrån alla de besvärligheter, som
alltid vidlåda en statlig lånerörelse. Jag
skulle därför tro att de, som i detta fall
komma att vända sig till staten, bli de
mycket stora veteodlarna.

Sedan vill jag säga, att jag för min
del aldrig har påstått, att om en stor
jordbrukare skulle komma i svårigheter,
så skulle han dömas för att han
är en stor jordbrukare, utan är det
fråga om verkliga svårigheter, skall väl
även han kunna hjälpas.

När herr statsrådet började sitt anförande,
räknade jag med, att det skulle
gå ungefär i den stil som det anförande,
vilket jordbruksministern nu har hållit.
Emellertid var det en sak, som jag
tyckte lät litet underlig, nämligen hans
resonemang om att han för sin del inte
trodde, att avskrivningslån skulle bidraga
till att öka intresset för veteodlingen.
Jag har för min del en alldeles
motsatt uppfattning. Jag tror att det är
alldeles klart, att därest dessa medelstora
och små jordbruk, där det dock
odlas en hel del vete — sammanlagt
blir det väl kvantiteter det också —• få

109

Onsdagen den 5 december 1951 em. Nr 34.

Stödlån till jordbrukare i anledning av svartrostskador m. m.

hjälp, så underkasta de sig de besvär,
som äro förenade med dessa statliga
lån. Jag kan ju inte tänka mig annat än
att vi allihop, i synnerhet regeringen
och allra främst jordbruksministern,
naturligtvis önska, att det i nuvarande
situation blir odlat så mycket vete som
möjligt i landet.

Det är nog så bra, att herr statsrådet
ställer i utsikt ett högre pris. Det är
bara att inkassera med tacksamhet. Men
när reservationen skrevs, hade vi inga
garantier för att priset skulle bli ett
annat än det nu är. Jag har inte hört
något annat — det blev höjt i fjol, men
jag vet inte om och i så fall hur mycket
det blir höjt i år. Det kan ju hända,
att om statsrådet ställer i utsikt, att det
blir högre priser på vete m. in., jordbrukarna
aldrig komma i det besvärliga
läget, att de få likviditetssvårigheter
och att de alltså inte behöva låna.

Jag har velat säga detta, herr talman,
därför att jag tycker nog, att detta med
svartrostskadorna är en alldeles särskild
sak, som inte kan jämföras med
något annat. Man kan i regel klara sig
något så när för allting, även om olika
grupper av jordbrukare kunna drabbas
olika hårt, ena gången t. ex. genom
torka på vissa slags jordar, som äro
särskilt utsatta härför, och andra
gången av regnskador, som kunna uppstå,
även om man har dikat aldrig så
väl. Men svartrostskadorna har ingen
jordbrukare kunnat undgå, vilket slags
jordar han än har. Det är ett så mörkt
år i veteodlingens historia, att jag för
min del tycker, att det är en gärd av
rättvisa, att man gör något för de odlare,
som drabbats av dessa skador.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP: Herr talman!
Beträffande vad priset på vete skall bli
uttalade jag mig inte om det. Jag sade
bara, att jag är övertygad om alt ett
högre pris än det nu gällande skulle
utgöra en större stimulans än det förslag
om avskrivningslån, som här framlagts.
Jag tror för min del inte, att av -

skrivningslån, i synnerhet inte på de
villkor, som här äro föreslagna, komma
att utgöra så väldigt stor stimulans vare
sig när det gäller att bibehålla eller utöka
veteodlingen.

I fråga om vilka som komma att låna
är jag fullt överens med herr Johnsson
i Kastanjegården, nämligen att det inte
hlir småbrukarna utan de större jordbrukarna.
I det sammanhanget skulle
jag vilja påpeka, att det kan synas egendomligt,
att herrar reservanter inte äro
tillfredsställda med de lånemöjligheter,
som i propositionen äro föreslagna,
utan vilja gå längre för de större jordbrukarna.
Jag undrar om det inte —
herr Hseggblom ställde den frågan —■
sker för att få en liten fjäder i hatten.
Jag tror att något sådant ligger bakom.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Johnsson i Kastanjegården begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarandc utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Johnsson i Kastanjegården begärde
emellertid rösträkning, vadan vote -

110 Nr 34. Onsdagen den 5 december 1951 em.

Stödlån till jordbrukare i anledning av svartrostskador m. m.

ring medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 121 ja och 42
nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 7.

Anmäldes och godkändes sammansatta
konstitutions- och bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr 370,
till fullmäktige i riksgäldskontoret i anledning
av fullmäktiges framställning
om snabbare publicering av riksdagens
protokoll.

Vidare anmäldes och godkändes andra
lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 369, till Konungen i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till livsmedelsstadga m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till lagutskott,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Slutligen anmäldes och godkändes
riksdagens kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 368,
till Konungen angående val av en fullmäktig
i riksbanken med suppleant;

dels ock till riksdagens förordnanden: nr

350, för herr Mats Herman Lemne
att vara fullmäktig i riksbanken; och

nr 351, för herr Ragnar Sundén att
vara suppleant för en av riksdagens
fullmäktige i riksbanken.

§ 8.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion,
nr 685, av herr Hagberg i Malmö
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 231, med förslag till lag
om ändrad lydelse av 1 § lagen den

8 juni 1951 (nr 388) med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr HAGBERG i Malmö, som yttrade:
Herr talman! Jag anhåller att den motion
jag har väckt i anslutning till
Kungl. Maj:ts proposition rörande riksbankens
sedelutgivningsrätt måtte omedelbart
remitteras till vederbörande utskott.

Med bifall till denna anhållan beslöt
kammaren omedelbart hänvisa motionen
till bankoutskottet.

§ 9.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till riksdagens andra kammare.

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet fr. o. m.
den 8 t. o. m. den 17 december 1951
för att deltaga i Unescosammanträde i
Paris och därefter göra studiebesök vid
holländska dövstumskolor.

Stockholm den 5 december 1951.

Hildur Nygren.

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 10.52 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Iduns tryckeri. Esselte AB. Stockholm 1951
116959