1951 ANDRA KAMMAREN Nr 33 (Riksdagens protokoll 1951:33)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1951 ANDRA KAMMAREN Nr 33

24—28 november.

Debatter m. m.

Lördagen den 24 november. Sid.

Svar på interpellation av herr Dickson ang. omformulering av den

s. k. menageriförordningen ................................ 3

Interpellation av herr Hallén ang. storleken av den personal, som
utan att vara sysselsatt med legationsarbete formellt är knuten till
ryska ambassaden i Stockholm, m. m....................... 5

Tisdagen den 27 november.

Svar på fråga av herr Nyberg ang. underofficerskåren vid kustartilleriet
.................................................. 7

Svar på interpellation av herr Ericsson i Näs ang. vissa olägenheter

i samband med reservofficerarnas repetitionsövningar.......... 8

Interpellation av herr Johansson i Mysinge ang. den av 1948 års
riksdag begärda utredningen av frågan om beredande av ersättning
åt kommunerna för deras kostnader för släckning av eld i staten
tillhörig egendom........................................ 10

Onsdagen den 28 november.

Svar på fråga av herr Ericsson i Näs ang. utredningen om folksemester 11
Organ med parlamentarisk anknytning för kontinuerliga överläggningar
i försvarsfrågorna.................................. 12

Främjande av bostadsförsörjningen m. m....................... 13

Sänkning av skatten å choklad- och konfityrvaror .............. 49

Lag om räntereglering...................................... 52

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 28 november.

Statsutskottets utlåtande nr 191, ang. kontinuerliga överläggningar i

försvarsfrågorna........................................ 12

1_Andra kammarens protokoll 1951. Nr 33.

Nr 33.

Innehåll.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 192, ang. främjande av bostadsförsörjningen
m. m........................................... 13

— nr 193, ang. försäljning av viss fastighet.................... 49

— nr 194, ang. de statliga företagsformerna.................... 49

— nr 195, ang. lönetursberäkningen för viss personal vid förstatligade
enskilda järnvägar ................................ 49

Bevillningsutskottets betänkande nr 63, ang. ändring i kommunalskattelagen
....... 49

— nr 64, ang. ändrad lydelse av den vid förordningen om varuskatt

fogade varuförteckningen................................ 49

Bankoutskottets utlåtande nr 36, ang. lag om räntereglering m. m. .. 52

Lördagen den 24 november 1951.

Nr 33.

Lördagen den 24 november.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 17 innevarande
november. *

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

På begäran intygas härmed, att riksdagsmannen
Helge Lindström från
Rossbol, Lockne, fr. o. m. den 18/11
1951 är intagen å härvarande med. avd.
på grund av magsjukdom.

Östersund den 20/11 1951.

Lennart Arin.

1 :e underläkare.

Kammaren beviljade herr Lindström
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med den 18 innevarande november
tills vidare.

Herr talmannen meddelade, att fru
Nilsson, som vid kammarens sammanträde
den 16 oktober med läkarintyg
styrkt sig tills vidare vara hindrad deltaga
i riksdagsgöromålen, den 6 november
åter intagit sin plats i kammaren.

§ 3.

Svar på interpellation ang. omformulering
av den s. k. menageriförordningen.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som anförde:
Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Dickson frågat mig, huruvida
jag avser att snart föreslå en omformulering
av den s. k. menageriförordningen
i syfte att mer effektivt än hittills
eliminera företeelser av djurplågerikaraktär.

De grundläggande bestämmelserna
om behandling av djur äro upptagna i
lagen den 19 maj 1944 om djurskydd.

Huvudregeln är att djur skall behandlas
väl och såvitt möjligt skyddas mot
lidande. I anslutning härtill stadgas, att
stall eller annat förvaringsrum skall erbjuda
tillräckligt utrymme och skydd.
Vidare innehåller lagen en specialbestämmelse
om förevisning av djur. Det
säges sålunda i lagens 8 § att djur icke
må övas för eller användas vid filminspelning,
'' offentlig föreställning eller
annan förevisning på sådant sätt, att
det utsättes för ångest eller annat lidande.
Närmare bestämmelser om offentlig
förevisning av djur skola enligt
djurskyddslagen meddelas av Kungl.
Maj :t.

Kompletterande bestämmelser om förevisning
av djur återfinnas i den s. k.
menageriförordningen den 30 december
1916. Enligt 1 § i denna författning
— som fortfarande har samma lydelse
som vid tillkomsten 1916 — är det förbjudet
att mot betalning förevisa eller
låta förevisa djur, som i s. k. menagerier
föras från ort till ort. Emellertid
stadgas vidare, att denna bestämmelse
icke skall utgöra hinder mot förevisande
av djur vid cirkus eller liknande
föreställning, där huvudsakligen avses
att visa djuren bibragt dressyr.

Enligt vad interpellanten anfört brister
på detta område djurskyddet främst
i följande tre hänseenden. Dressyr av
vissa djur, i synnerhet större rovdjur,
kan ej ske utan att djuren tillfogas lidande.
De förhållanden under vilka
cirkusdjuren förvaras och transporteras
äro otillfredsställande. Vidare gör
undantagsbestämmelsen om rätt att förevisa
dresserade djur det möjligt att
kringgå menageriförbudet.

I anslutning härtill vill jag nämna,
att Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund
i skrivelse i april 1947, under
åberopande av likartade synpunkter

Nr 33.

Lördagen den 24 november 1951.

Svar på interpellation ang. omformulering av den s. k. menageriförordningen.

som dem interpellanten nu anfört, hemställt
om förbud mot förevisning av
vilda djur såväl i cirkus som i menageri.
över framställningen har veterinärstyrelsen
i september 1949 avgivit
yttrande. Styrelsen har ifrågasatt, huruvida
man ej bör göra skillnad mellan
sådana djur, för vilka dressyren, förevisandet
och förvaringsförhållandena
kunna antagas medföra lidande, och
djur, beträffande vilka så ej kan antagas
vara fallet. Förbud bör enligt styrelsens
mening införas mot att förevisa
djur tillhörande den första gruppen.
Styrelsen har förordat, att frågan om
begränsningar i rätten att i cirkusar
förevisa dresserade djur upptages till
förnyat övervägande.

För egen del vill jag framhålla, att
de förut återgivna bestämmelserna ge
vissa möjligheter att ingripa mot missförhållanden
av den art interpellanten
påtalat, åtminstone om de äro av svårare
karaktär. Emellertid delar jag interpellantens
uppfattning att rådande
ordning på förevarande område icke är
tillfredsställande. Utan en närmare utredning
av frågan torde det dock icke
vara möjligt att komma fram till en
lämplig lösning.

Nu ha emellertid utom den föreliggande
frågan en rad andra spörsmål
rörande djurskyddet aktualiserats, och
även dessa kräva utredning. Enligt min
mening böra alla dessa frågor upptagas
i ett sammanhang. Inom departementet
ha också — redan för mer än ett
år sedan — vidtagits vissa förberedande
åtgärder i detta syfte. Emellertid nödgas
jag med beklagande konstatera, att
tillgängliga resurser hittills icke medgivit
att utredning i ämnet tillsatts. Jag
vill endast tillfoga, att djurskyddsfrågorna
ligga mig personligen varmt om
hjärtat och att jag, så snart det är möjligt
med hänsyn till den åtstramning
som för närvarande måste ske beträffande
kommitté- och utredningsarbete,
avser att utverka bemyndigande att tillkalla
utredningen.

Härpå yttrade

Herr DICKSON: Herr talman! Jag ber
först att till herr talmannen få rikta ett
tack för att herr talmannen har medgivit,
att en interpellation mot vanligheten
fått besvaras på en lördag. Eftersom
jag i morgon bittida på riksdagens
uppdrag beger mig utomlands och troligen
inte återkommer förrän riksdagen
är slut, har detta medgivande inneburit
den enda möjligheten för mig att själv
få mottaga interpellationssvaret.

Jag ber vidare att till justitieministern
få framföra mitt tack dels därför
att han med hänsyn till omständigheterna
har synnerligen snabbt låtit mig
få ett svar på min interpellation, dels
och framför allt för svarets innehåll. Jag
hade kanske inte behövt säga mer än
detta. Jag vill emellertid understryka,
att jag är fullt förvissad om att justitieministern
kommer att göra allt som
ligger inom möjligheternas gräns för
att uppnå förbättringar i det avseende
som det här gäller. Jag tror också att
han har alldeles rätt i vad han i interpellationssvaret
säger om att det finns
flera gränsområden till det, som jag speciellt
har berört, vilka också äro i behov
av översyn. Jag delar helt justitieministerns
uppfattning på den punkten,
och jag tror att efter en utredning och
efter de beslut, som justitieministern i
anledning därav kan komma att fatta,
kommer hela problemet att bli bragt ur
världen.

Jag är övertygad om att alla ute bland
allmänheten, som intressera sig för
dessa ting, komma att känna tillfredsställelse
över vad justitieministern här
har meddelat, och jag ber ännu en gång
att få tacka för det svar som justitieministern
sålunda givit.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den på bordet liggande motionen
nr 684 av herr von Friesen m. fl.

Lördagen den 24 november 1951.

Nr 33.

Interpellation ang. storleken av den personal, som utan att vara sysselsatt med legationsarbete
formellt är knuten till ryska ambassaden i Stockholm, m. m.

§ 5.

Föredrogs den av herr Pettersson i
Ersbacken vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet angående
förvaltningen av pastoratens boställsskogar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogs den av herr Nilsson i
Bästekille vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet angående
antalet ledamöter i familjebidragsnämnd
och hemhjälpsnämnd.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Interpellation ang. storleken av den personal,
som utan att vara sysselsatt med
legationsarbete formellt är knuten till

ryska ambassaden i Stockholm, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HALLÉN, som anförde: Herr talman!
I anledning av den senaste
spionagehistorien vidtagas som bekant
f. n. olika åtgärder för att skydda landets
försvarsåtgärder och för att om
möjligt förhindra insyn däri från utländsk
makt. En känsla av oro och osäkerhet
består likväl hos hela vårt folk.
Genom tillvaron av en s. k. femte kolonn
kan man med säkerhet förutsätta,
att dessa personers förbindelser med
främmande makt icke äro av ideologisk
art utan till stor del bestå i att informera
denna makt med upplysningar av
sådan art, som icke offentligen äro tillgängliga
för menige man.

Därav föranledes man att rikta uppmärksamheten
på frågan om omfatt -

ningen av och betingelserna för den
omfattande representation, formellt
knuten till ryska ambassaden, som f. n.
finnes i vårt land. Det är känt, att en
i förhållande till vår relativt begränsade
handel med Ryssland ovanligt
manstark skara ryssar vistas i vårt
land. Det vore av värde att veta, huru
många dessa äro och i vad omfattning
de åtnjuta diplomatisk immunitet.

I samband därmed har det sitt intresse
att få veta, i vad mån vår egen
ambassad — i likhet med övriga legationer
i Moskva — numera har fått sin
rörelsefrihet begränsad. I pressen har
för några år sedan meddelats, att legationernas
personal ej äger rättighet att
utan anmälan företaga resor inom landet,
liksom att de ej äro berättigade att
besöka andra företag eller institutioner
än dem, vilka de i sin tjänst ha anledning
att kontakta. Även om vårt land
såsom ett kulturland ej har anledning
att mörklägga någonting eller hindra
en lojal insyn av främlingar och alltså
ej kan överväga en fullständig reciprocitet
i detta avseende, har det likvisst
sitt stora värde att få veta vilka restriktioner
som i detta avseende råda för
vår legation i Moskva samt i vad mån
en viss reciprocitet från svensk sida
förtjänar övervägas.

.lag utbeder mig därför kammarens
tillstånd att till hans excellens utrikesminister
Undén få ställa följande
frågor:

1) Hur stor är den personal, som utan
att vara sysselsatt med legationsarbete
formellt är knuten till ryska
ambassaden, och sker någon prövning,
då dylika personer anhålla om
inrese- och uppehållstillstånd?

2) Kan Ers Excellens meddela kammaren,
vilka restriktioner som i fråga
om verksamheten, rörelsefriheten
m. m. på senare år beslutats mot vår
legation (liksom andra länders) i
Moskva?

Nr 33.

Lördagen den 24 november 1951.

Interpellation ang. storleken av den personal, som utan att vara sysselsatt med legationsarbete
formellt är knuten till ryska ambassaden i Stockholm, m. m.

3) Om sådana restriktioner f. n. äro
rådande i Moskva mot vår legation,
kan man förvänta att till en viss
grad liknande bestämmelser komma
att övervägas från svensk sida, så
pass långt som kan vara skäligt med
hänsyn till våra egna intressen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:
nr 191, i anledning av väckta motioner
om inrättande av ett organ med
parlamentarisk anknytning för kontinuerliga
överläggningar i försvarsfrågorna; nr

192, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
I för budgetåret 1951/52 till främjande
av bostadsförsörjningen m. in.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
viss vattenfallsstyrelsen tillhörig fastighet; nr

194, i anledning av väckta motioner
om en allsidig utredning rörande
de statliga företagsformerna; och
nr 195, i anledning av väckta motioner
om ändrad lönetursberäkning för
viss personal, som i samband med för -

statligande av enskilda järnvägar övergått
eller övergår i statens järnvägars
tjänst;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. in., jämte
i ämnet väckta motioner; och

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av den vid
förordningen den 25 maj 1941 (nr 251)
om varuskatt fogade varuförteckningen,
jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtande nr 36, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om räntereglering
m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 47,
med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående grunderna för fortsatt
stöd åt lin- och hampodlingen in. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.15 em.

In fidem
Gunnar Brilth.

Tisdagen den 27 november 1951.

Nr 33.

Tisdagen den 27 november.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 20
och den 21 innevarande november.

§ 2.

Svar på fråga ang. underofficerskåren
vid kustartilleriet.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON, som anförde:
Herr talman! Ledamoten av

denna kammare herr Nyberg har frågat
mig om jag är i tillfälle att meddela
huruvida marinens underofficerssakkunniga
ha för avsikt att utreda
frågan om underofficerskåren vid kustartilleriet
i så god tid att förslag kan
framläggas för beslut vid 1952 års riksdags
vårsession.

Enligt vad jag inhämtat räkna marinens
underofficerssakkunniga med att
framlägga förslag rörande kustartilleriets
underofficerare tidigast vid instundande
årsskifte. Förslaget kommer därefter
att i vanlig ordning remissbehandlas.
Huruvida ärendet kan bliva
föremål för behandling av 1952 års
riksdag vid dess vårsession är för närvarande
omöjligt att bedöma. Detta
spörsmål är beroende av tidpunkten da
de sakkunniga avgiva förslag samt förslagets
omfattning och därav betingad
remisstid och tid för ärendets behandling
inom Kungl. Maj :ts kansli.

Härpå yttrade

Herr NYBERG: Herr talman! .Tåg ber
att få tacka försvarsministern för svaret
på min fråga.

Jag har framställt denna fråga därför
att det har uppstått en viss oro
bland kustartilleriets underofficerare
över att utredningen angående deras
befordringsförhållanden m. m., som ju
handhas av marinens underofficerssakkunniga,
har dragit så långt ut på tiden.
Utredningen började sitt arbete
1948 i anslutning till försvarsbeslutet
1947. I våras hade de sakkunniga kommit
så långt, att riksdagen kunde fatta
beslut om en del förbättringar för flottans
underofficerare, innebärande
bland annat att vissa befattningar i
Ma 8 inrättades för förvaltare vid flottan.
Man hade nog inom kustartilleriet
hoppats, att beslut för dess underofficerskår
skulle ha kunnat fattas lika
fort, men detta blev icke fallet. Nu förmodade
man i stället att frågan för
kustartilleriets del skulle kunna slutföras
under hösten 1951 och komma på
riksdagens bord under vårriksdagen
1952. Efter hand som tiden gått har
man emellertid blivit allt osäkrare på
den punkten, och detta har, som jag
sade, åstadkommit en viss oro. Man
har också tyckt att de sakkunniga inte
behandlat denna fråga med den snabbhet
som kunde anses önskvärd.

Jag vågar för min del inte säga någonting
på den punkten — jag har ju
inte kunnat följa utredningens arbete

— men jag anser att det finns skäl att
återge den mening som man hyser inom
berörda underofficersgrupp.

Enligt vad som uppgivits skulle de
sakkunniga ha fått vissa arbetsuppgifter
från tjänsteförteckningskommittén

— det gäller förslag till inplacering av
flottans förvaltare i Ma 8 — och detta
har lett till att utredningen beträffande
kustartilleriets underofficerare blivit
»lagd på is» eller i varje fall fördröjts.

Nr 33.

Tisdagen den 27 november 1951.

Svar på interpellation ang. vissa olägenheter i samband med reservofficerarnas
repetitionsövningar.

Detta bär väckt en stark besvikelse
bland kustartilleriets underofficerare,
som inte anse det vara riktigt att utredningen
skulle sammankopplas med
och förhindras av andra problem som
ha dykt upp under utredningstiden.
Man har menat att eftersom det från
början gällde att skapa bättre möjligheter
inom underofficerskåren att nå
befordran till flaggunderofficerare och
förvaltare, behövde man inte rimligtvis
hålla på så länge som över tre och
ett halvt år.

Jag kan som uttryck för den stämning
som råder bland kustartilleriets
underofficerare citera ett uttalande som
gjordes vid underofficersförbundets
styrelsesammanträde för någon tid sedan
och som jag har fått läsa i förbundets
tidning någon tid efter det
jag framställde denna fråga: »Kustartilleriets
representanter ställde kraftigt
understrukna krav på att arbetet med
KA-underofficerarnas frågor måtte slutföras
av de sakkunniga så tidigt, att
det under alla förhållanden kan underställas
1952 års riksdag. Den eftersläpning
som för deras del redan föreligger
vill man med all rätt ha bruten
snarast möjligt. De ha alla skäl att senast
vid nästa års riksdag få sina frågor
prövade och förda till resultat.»

Detta är alltså vad man anser och
med kraft vill understryka bland här
berörda underofficersgrupper, och det
är detta som givit mig anledning att
ställa denna fråga till försvarsministern.
Säkerligen finns det även andra
grupper inom befälskårerna, som anse
sig vara missgynnade. Jag tror dock
att det finns starka skäl att påpeka förhållandena
inom just den grupp, som
min fråga gällde.

Sedan vill jag säga ännu en sak. Jag
vill dock göra det som lekman, eftersom
jag inte alls är någon fackman på
militära frågor. Jag undrar, om det inte
är väl många utredningar i gång beträffande
det militära befälet. Vi ha ju,

som här nämnts, marinens underofficerssakkunniga,
vi ha en utredning angående
underbefälet, en utredning om
att inrätta en specialofficerskår och vidare
enhetsbefälsutredningen, som för
övrigt häromdagen lät meddela något
om de förslag, som den tänker lägga
fram. Det kan nog hända, att alla dessa
utredningar äro nödvändiga, men man
har en känsla av att det kanske skulle
kunna företagas en viss rationalisering.
Kanske komma dessa utredningar i
viss mån att kollidera med varandra
och även hindra varandra.

Nu har ju av statsrådets svar framgått,
att det inte är säkert att denna
fråga kan komma fram till beslut vid
1952 års riksdag. Detta besked är ju
naturligtvis inte så glädjande som man
skulle kunna önska. Jag vill sluta med
att endast uttala en förhoppning om att
statsrådet gör vad som göras kan för
att — om det finns möjligheter därtill
— få fram ett beslut i denna fråga redan
till 1952.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Svar på interpellation ang. vissa olägenheter
i samband med reservofficerarnas
repetitionsövningar.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON, erhöll
på begäran ordet för att besvara
herr Ericssons i Näs interpellation ang.
vissa olägenheter i samband med reservofficerarnas
repetitionsövningar.

Svaret, som före sammanträdet i
stencilerad form tillställts kammarens
ledamöter, upplästes nu av herr statsrådet
Torsten Nilsson och var av följande
lydelse: Herr talman! i en med
andra kammarens medgivande framställd
interpellation har herr Ericsson i
Näs frågat mig om jag observerat olägen -

Tisdagen den 27 november 1951. Nr 33.

Svar på interpellation ang. vissa olägenheter i samband med reservofficerarnas

repetitionsövningar.

heterna av att reservofficerare under
vissa omständigheter icke kunna inkallas
till repetitionsövningarna för de förband,
på vilka de äro krigsplacerade,
samt om jag är beredd att medverka till
en sådan ändring av gällande bestämmelser
i reservbefälskungörelserna, att
dessa olägenheter undanröjas.

I och med införandet av repetitionsövningar
i krigsförband samt den i år
beslutade befälsövningen om 10 dagar
för allt värnpliktigt befäl, vilken övning
fullgöres i direkt anslutning till
repetitionsövningen, uppstå såsom interpellanten
framhållit vissa olägenheter
med nuvarande bestämmelser för
reservpersonalens tjänstgöring. Dessa
repetitionsövningar avses äga rum i en
sexårsrytm, varvid reservbefälet skall
tjänstgöra vid sina förband och sedan
helst kvarstå krigsplacerade i sex år.
Reservpersonalens tjänstgöringsskyldighet
är emellertid indelad i treårsperioder.
Har en reservofficer vid tiden
för sitt förbands repetitionsövning
fullgjort honom under treårsperioden
åliggande tjänstgöring kan lian icke,
utan eget åtagande, inkallas till repetitionsövning
med förbandet. Härtill
kommer, att många reservbefäl — anställda
enligt 1927 års reservbefälsförordning
— äro över 42 år och alltså
fullgjort all dem åliggande fredstjänstgöring.

För att komma till rätta med nu angivna
olägenheter har chefen för armén
under årets repetitionsövningar bl. a.
försökt förmå icke tjänstgöringsskyldig
reservpersonal till frivilligt deltagande
ävensom beordrat vissa ändringar i
krigsplaceringarna. På längre sikt ha
dessa åtgärder emellertid bedömts otillräckliga.
Med hänsyn härtill påbörjades
i våras inom arméstaben en utredning
med uppgift alt dels söka få en
smidigare anpassning av reservbefälets
tjänstgöring till det nya systemet för
repetitionsövningar, dels åstadkomma
en allmän effektivisering av reservper -

sonalens utbildning i övrigt. Enligt vad
jag inhämtat beräknas denna utredning
föreligga färdig i början av instundande
december, varefter chefen för armén
avser att inkomma med förslag till
ändring av gällande bestämmelser för
reservbefälets tjänstgöring.

Vidare anförde

Herr ERICSSON i Näs: Herr talman!
Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet få framföra
mitt tack för interpellationssvaret.

Egentligen behövde jag inte tillägga
mycket här. Vi äro överens om att de
förhållanden, som råda på detta område,
inte äro sådana som vi önska.
Eftersom vi nu fått höra att en utredning
är på väg har jag emellertid bara
att uttrycka en förhoppning om att
denna utredning skall ge praktiska resultat
och att den skall verkställas i
så god tid, att de mindre lyckliga förhållanden
jag berört i min interpellation
bli undanröjda till nästa års repetitionsövningar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 191—195, bevillningsutskottets
betänkanden nr 03
och 64, bankoutskottets utlåtande nr 36
och jordbruksutskottets utlåtande nr 47.

§ 5.

Föredrogs den av herr Hallén vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till hans
excellens herr ministern för utrikes
ärendena angående storleken av den
personal, som utan att vara sysselsatt
med legationsarbete formellt är knuten
till ryska ambassaden i Stockholm,
in. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

Nr 33.

Tisdagen den 27 november 1951.

§ 6.

Interpellation ang. den av 1948 års riksdag
begärda utredningen av frågan om
beredande av ersättning åt kommunerna
för deras kostnader för släckning av eld
i staten tillhörig egendom.

Herr JOHANSSON i Mysinge erhöll på
begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Enligt 1 § första stycket och 9 § andra
stycket brandlagen är föreskrivet dels
att varje kommun i enlighet med bestämmelserna
i nämnda lag skall hålla
ett brandförsvar, som tillgodoser skäliga
anspråk på trygghet mot skada av
brand, dels att ersättning till kommun
för släckningshjälp icke kan utgå i annat
fall än när kommunen efter framställning
av brandchef i annan kommun
lämnar släckningshjälp där. Beträffande
släckning av skogsbrand kan
däremot ersättning lämnas av kommunerna
enligt bestämmelserna i kungl.
kungörelsen nr 343 av den 30 juni
1947.

Statens egendom är icke brandförsäkrad,
emedan staten står självrisk
för sådana skador. Detta innebär, jämfört
med brandlagens bestämmelser,
att kommunerna i förekommande fall
själva få bära de kostnader, som uppstå
genom deras brandkårers deltagande
i släckning av eld i staten tillhöriga
byggnader eller annan statens egendom.
Dessa kostnader kunna i vissa
fall, särskilt då eldsvådorna äro av större
omfattning, bli synnerligen kännbara
för vederbörande kommuner. Ett
flertal kommuner, vilkas brandkårer
deltagit i släckning av eldsvådor, som
drabbat statlig egendom, ha begärt ersättning
för släckningskostnaderna —-särskilt ha ersättningskraven riktats
till statens järnvägar — men dessa
framställningar ha, såvitt jag känner
till, icke bifallits. Framställningarna ha
avslagits med hänvisning till brandlagens
bestämmelser om ersättning åt
kommunerna för släckningskostnader.

Vid 1948 års riksdag väcktes motioner,
i första kammaren nr 30 och i

andra kammaren nr 75, vari begärdes
att riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte
anhålla om skyndsam utredning av frågan
om icke kommun borde beredas
ersättning för kostnader åsamkade genom
kommunal brandkårs deltagande
i släckning av brand i staten tillhörig
oförsäkrad egendom eller av skogsbrand,
som förorsakats av statens järnvägars
lok eller vagnpark eller annan
staten tillhörig materiel. De tillfälliga
utskott, till vilka resp. motioner remitterades,
konstaterade, att gällande bestämmelser
medgåvo rätt för kommun
att erhålla ersättning för släckning av
skogsbrand men icke för släckning av
brand i staten tillhörig egendom. Utskotten
tillstyrkte därför skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om utredning
av frågan om att bereda kommunerna
ersättning för släckningskostnaderna
i det senare fallet. Riksdagens
kamrar biföllo utskottens hemställan.

Det kan förtjäna framhållas, att järnvägsstyrelsen
i sitt yttrande över de
nämnda motionerna — trots åberopande
av rättsprincipen om att kommun
i regel icke är befogad att kräva ersättning
för sina brandsläckningskostnader
— förklarade sig för sin del intet
ha att erinra mot att landskommun
efter prövning från fall till fall skulle
beredas ersättning med skäligt belopp
för sina kostnader för eldsläckning av
statens järnvägar tillhörig egendom eller
egendom, för vilken statens järnvägar
svarade.

Huruvida den av riksdagen begärda
utredningen verkställts eller icke är
mig obekant. I varje fall kan konstateras,
att hittills sådan ändring icke skett
i brandlagens bestämmelser, att kommun
kan beredas ersättning för kostnader
för släckning av eld i staten tillhörig
egendom.

Med anledning av vad som sålunda
anförts får jag hemställa om kammarens
tillstånd att till chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande
fråga:

Kan man förvänta, att den av 1948

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Svar på fråga ang. utredningen om folksemester.

års riksdag begärda utredningen av
frågan om att bereda kommunerna ersättning
för deras kostnader för släckning
av eld i staten tillhörig egendom
snarast leder till resultat i det syfte,
som anges i riksdagens nämnda skrivelse? Denna

anhållan bordlädes.

§ 7.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
355, till Konungen i anledning av

Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om skatt vid tillverkning
och import av personbilar m. m.,
såvitt propositionen avser medgivande
till överskridande av viss anslagspost
i avlöningsstaten för kontrollstyrelsen.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.16 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 28 november.

Kl. 11 fm.

§ I Upplästes

följande till kammaren inkomna
protokoll:

År 1951 den 28 november sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt
§§ 70 och 71 riksdagsordningen
utse en fullmäktig i riksbanken efter
herr Klas E. Böök, som från och med
den 1 december 1951 erhållit entledigande
från sitt uppdrag att vara fullmäktig
i riksbanken, jämte en suppleant;
och befunnos efter valets slut

hava blivit utsedda till
fullmäktig:

från och med den 1 december 1951 för
återstående delen av valperioden 1951
—1954:

herr Lemne, Mats Herman,

vice riksbankschef med 41 röster;
suppleant för herr Lemne:
herr Sundén, Otto Ragnar,
f. d. statssekreterare, direktör
med 41 röster.

Gottfrid Karlsson. Axel Manncrskantz.
Gust. Elofsson. Gottfr. Fröderberg.

Protokollet lades till handlingarna,
och skulle riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av kammarens protokoll
underrättas om detta val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag till dels förordnanden för de
valda dels ock skrivelse till Konungen
med anmälan om det försiggångna
valet.

§ 2.

Svar på fråga ang. utredningen om folksemester.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade: Herr
talman! Herr Ericsson i Näs har frågat
mig när resultatet av den av riksdagen
beslutade utredningen angående
möjligheterna att skapa förutsättningar
för en folksemester kan antas vara färdig.
Som svar på frågan vill jag meddela
följande.

Arbetsmarknadsstyrelsen erhöll den
7 juli 1950 uppdrag att utreda möjlig -

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Organ med parlamentarisk anknytning för kontinuerliga överläggningar i försvarsfrågorna.

heterna till semester för personer, som
icke äro att anse som arbetstagare i
semesterlagens mening. Med anledning
härav har styrelsen företagit en undersökning,
som omfattar frågan om semester
för lanthusmödrar och övriga
husmödrar, lantbrukare, småföretagare
inom detaljhandeln, hantverkare och
hemmavarande barn, som arbeta i föräldrarnas
företag. Sedan styrelsen genom
länsarbetsnämnderna införskaffat
visst material, uppgjordes inom styrelsen
under våren 1951 en promemoria,
som delgavs centrala myndigheter och
organisationer. De som beretts tillfälle
att yttra sig äro socialstyrelsen, lanfbruksstyrelsen,
Svenska lantarbetsgivareföreningen,
Svenska lantarbetareförbundet,
Riksförbundet Landsbygdens
folk, Småbrukarnas riksförbund, Sveriges
lantbruksförbund, Hushållningssällskapens
förbund, Svenska landsbygdens
kvinnoförbund och Jordbrukareungdomens
förbund.

Svaren ha inkommit under innevarande
höst. Materialet har därefter bearbetats
och lagts till grund för konferenser
och överläggningar i syfte att
ytterligare belysa de speciella problem
som här aktualiserats. Utkast till slutgiltig
sammanställning av det erhållna
materialet är nu utarbetat och förslag
kan, enligt vad som upplyses från arbetsmarknadsstyrelsen,
förväntas under
januari månad 1952.

Härpå anförde

Herr ERICSSON i Näs: Herr talman!
Jag ber att få tacka för svaret som jag
fått av socialministern. Det är ju så, att
vi äro många som äro intresserade av
att denna fråga skall lösas och det så
fort som möjligt, och vi ha väntat på
denna utredning, som riksdagen beslutade
skulle hänskjutas till arbetstidsutredningen
men som kom till arbetsmarknadsstyrelsen.
Det blev utlovat att
vi skulle få ett resultat i september i

år, men nu är det uppskjutet till januari
nästa år.

Vi ha naturligtvis ingenting att säga
om detta i och för sig. Frågan är omfattande
och svår att lösa, och att utredningen
tar sin tid förstå vi alla, men
jag vill uttrycka den förhoppningen att
utredningens resultat -— om det nu
föreligger i januari månad — också
skall kunna resultera i praktiskt handlande
under nästa års riksdag.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Föredrogs den av herr Johansson i
Mysinge vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet angående den av
1948 års riksdag begärda utredningen
av frågan om beredande av ersättning
åt kommunerna för deras kostnader för
släckning av eld i staten tillhörig
egendom.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Organ med parlamentarisk anknytning
för kontinuerliga överläggningar i försvarsfrågorna.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
191, i anledning av väckta motioner
om inrättande av ett organ med parlamentarisk
anknytning för kontinuerliga
överläggningar i försvarsfrågorna.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade

Herr HJALMARSON: Herr talman!
Den motion, som väckts av herr Svärd
i första kammaren och av mig i andra,
har i sak ägnats en mycket välvillig behandling
i statsutskottets utlåtande, och
för detta skall jag be att få uttala min
glädje och tillfredsställelse.

Utgångspunkten för motionärernas

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

framstöt bär varit det faktum, att en
markant positiv inställning till försvaret
numera framträder hos det stora
flertalet inom riksdagen. Det har då
synts oss angeläget att finna former,
som kunna underlätta ett samarbete i
denna fråga, vilken enligt motionärernas
uppfattning så långt möjligt bör lösas
ovanför partilinjerna.

Jag tror att det är en iakttagelse som
vi, som särskilt ha intresserat oss för
försvarsfrågorna, ofta ha kunnat göra,
nämligen den att det material på försvarsområdet,
som ställes till vårt förfogande
här i riksdagen, är så överväldigande,
att det inte sällan är svårt att
överblicka och genomtränga. Jag vill
stryka under att detta yttrande icke på
något sätt innefattar någon kritik av
arbetssättet inom statsutskottet. Tvärtom
är det så, att man inom statsutskottet
ställer sig utomordentligt tillmötesgående
till enskilda utskottsledamöters
framställningar om föredragningar i
olika ärenden. Och alldeles särskilt
skulle jag i detta sammanhang vilja
överräcka cn liten blomma till ordföranden
i statsutskottets första avdelning,
som verkligen visar en mycket
stor välvilja gentemot avdelningsmedlemmarnas
önskemål om att få de olika
frågorna så allsidigt belysta som
möjligt.

Samtidigt tror jag emellertid, att vi
alla äro ense om att det är så knappt
om tiden inom utskottet, att man mera
grundligt bara hinner penetrera begränsade
delar av de propositioner och
motioner, som väckts i de olika försvarsärendena.
Det har då synts oss
önskvärt att åtminstone en liten krets
av särskilt intresserade riksdagsledamöter
inom olika partier skulle beredas
tillfälle, för det första alt mera ingående
få sätta sig in i de aktuella försvarsärendena,
för det andra att följa
utvecklingen av hur redan fattade beslut
genomföras i praktiken och för
det tredje att tillsammans med försvarsministern
och försvarsledningen få

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

överlägga om de framtida riktlinjerna
i försvarsarbetet, inte minst med hänsyn
till de utländska erfarenheterna.

Jag vill understryka att motionärernas
tanke inte alls har varit, att dessa
överläggningar skulle föregripa den
grundlagsenliga riksdagsbehandlingen.
Motionärerna hade tänkt sig att man
i första hand för ändamålet skulle inrätta
ett särskilt organ, ett försvarsråd
eller hur man nu vill kalla det. Statsutskottet
föreslår att man i första hand
skall undersöka möjligheten att igångsätta
mera formlösa överläggningar.
Allt beror ju på hur saken kommer att
genomföras. Jag vågar utgå ifrån att
försvarsministern strävar efter att visa
god vilja i detta sammanhang, så att
överläggningarna kunna bli verkligt givande
för deltagarna. Sker så tror jag
att något väsentligt kan vinnas med detta
arrangemang. Man får sedermera avvakta
erfarenheterna och se om det är
lämpligt att ge dessa överläggningar en
mer fast form. Jag tror det är åtskilligt,
som talar för att man kommer att göra
detta.

Jag har emellertid, herr talman, inte
anledning att nu sträcka mina önskningar
längre än till vad utskottet har
velat vara med om, och jag kan därför
sluta med att yrka bifall till utskottets
förslag i denna punkt.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 5.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
192, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag å tilläggsstat
I för budgetåret 1951/52 till främjande
av bostadsförsörjningen in. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

I cn till statsutskottet hänvisad proposition,
nr 217, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över socialärenden

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

för den 12 oktober 1951, föreslagit riksdagen
att

I. godkänna av departementschefen
förordade ändringar i olika avseenden
från och med den 1 januari 1952 av
grunderna för den statliga låne- och
bidragsverksamheten till förmån för
bostadsförsörjningen;

II. medgiva, att förbudgetåret 1951/52
preliminära beslut angående lån, som
skulle utgå från anslaget till tilläggslån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet,
måtte få meddelas intill ett belopp
av 134 000 000 kronor;

III. å tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1951/52 å kapitalbudgeten
under fonden för låneunderstöd till
Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
anvisa ett investeringsanslag
av 50 000 000 kronor;

IV. medgiva, att den i avlöningsstaten
för bostadsstyrelsen upptagna anslagsposten
till avlöningar till övrig
icke-ordinarie personal finge för budgetåret
1951/52 överskridas med högst
50 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj :ts förevarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande motioner,
nämligen

från första kammaren

I: 510 av herr Lindblom m. fl.,

I: 512 av herr Bengtson m. fl.,

I: 513 av herr Svärd m. fl.,

I: 514 av herrar Norling och Ola
Persson; samt

från andra kammaren
11:653 av herrar Wedén och Wirtén,
11:654 av herr Hansson i Skegrie
m. fl.,

II: 655 av herr Lager m. fl.,

II: 656 av herr Kyling m. fl.

I de likalydande motionerna 1:512
och II: 654 hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att beträffande nyoch
om byggnadsföretag, som påbörjats

tidigast den 1 juli 1951, en räntefri stående
del av egnahemslån borde utgå
med ett belopp av 9 000 kronor i stället
för av Kungl. Maj:t föreslagna 8 000
kronor.

I de likalydande motionerna I: 513
och II: 656 hade hemställts, att riksdagen
med anledning av förevarande proposition
måtte besluta i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla att 1951 års bostadsutredning
skulle anmodas att
skyndsamt upptaga frågan om en allmän
nyordning av bostadspolitiken, så
att proposition i detta ämne kunde
föreläggas 1952 års riksdag, samt att de
planerade nya bestämmelserna måtte
gälla endast till utgången av innevarande
budgetår.

I de likalydande motionerna 1:514
och II: 655 hade föreslagits, att riksdagen
för sin del måtte besluta, att nya
tilläggslån motsvarande 6 kronor per
m* lägenhetsyta skulle utgå utöver
vad gällande bestämmelser medgåve,
vilka lån även skulle beviljas kommuner,
som för närvarande icke vore inplacerade
i subventionsgrupp; att förutom
nu utgående generella subventioner
till egnahem på 4 000 kronor skulle
utgå ytterligare 5 000 kronor i form av
en fast, stående räntefri del av egnahemslånet;
att kostnaderna för subventioner
i form av tilläggslån, såväl
de hittillsvarande som nytillkommande,
skulle helt bestridas av statsmedel;
att i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om åtgärder för en
utökning av bostadsproduktionen på
bekostnad av produktion eller import
av lyxvaror eller mindre nödvändiga
varor, att 1947 års byggnadsmaterialsakkunniga
måtte anmodas att skyndsamt
framlägga förslag till åtgärder mot
kartellsammanslutningarnas prisfördyrande
åtgärder när det gällde byggnadsmaterial,
exempelvis genom en planmässig,
statlig produktion av material,
som betingade uppenbara överpriser
och på vilka det rådde brist, att den
s. k. behörighetsprövningen måtte av -

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

skaffas beträffande kommunala och allmännyttiga
bostadsföretag samt att
Kungl. Maj :t måtte framlägga förslag
för riksdagen, syftande till en omedelbar
sänkning av byggnadsmaterial- och
bränslekostnaderna genom prissänkande
bestämmelser i fråga om inhemskt
byggnadsmaterial, för vilka
prisnivån icke borde få bestämmas av
världsmarknadspriserna, samt till en
sänkning av bränslekostnaderna, för
vilket ändamål en del av exportindustriens
extravinster borde tagas i anspråk.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. beträffande ökning av bostadsbyggandet
samt sänkning av byggnadsmaterialpriser
och bränslekostnader, i anledning
av motionerna I: 514 och
11:655, i vad de avsåge dessa frågor,
godkänna vad utskottet anfört;

II. beträffande villkor för provisoriska
åtgärder för stöd åt bostadsbyggandet,
i anledning av motionerna
I: 513 och II: 656 i denna del, godkänna
vad utskottet anfört;

III. beträffande tilläggslån för flerfamiljshus,
med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 514 och II: 655, såvitt de berörde
denna fråga, godkänna Arad utskottet
anfört;

IV. beträffande egnahemslån, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med
avslag å motionerna I: 512 och II: 654
samt 1:514 och 11:655, sistnämnda
bägge motioner såvitt de avsåge denna
fråga, godkänna vad utskottet anfört;

V. beträffande lån till bostadshus för
sjukvårdspersonal, i anledning av motionerna
1:510 och 11:653, godkänna
vad utskottet anfört;

VI. beträffande grunderna för den
statliga låne- och bidragsverksamheten
till förmån för bostadsförsörjningen, i
vad de ej behandlats under I—V med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt
med avslag å motionerna 1:513 och

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

11:656 i denna del, godkänna i statsrådsprotokollet
förordade ändringar att
gälla fr. o. in. den 1 januari 1952;

VII. till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
å tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1951/52 under
fonden för låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag
av 50 000 000 kronor;

VIII. medgiva, att för budgetåret
1951/52 preliminära beslut angående
lån, som skulle utgå från anslaget till
tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet,
måtte få meddelas intill ett
belopp av 134 000 000 kronor;

IX. medgiva, att den i avlöningsstaten
för bostadsstyrelsen upptagna anslagsposten
till avlöningar till övrig
icke-ordinarie personal finge för budgetåret
1951/52 överskridas med högst
50 000 kronor;

X. besluta, att i förevarande sammanhang
behandlade motioner, till den del
de icke blivit ovan under punkterna
I—IX särskilt berörda, icke skulle till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Mannerskantz, fröken Andersson
samt herrar Skoglund i Doverstorp
och Birke, vilka ansett, att utskottet
i punkten II bort hemställa, att riksdagen
måtte beträffande villkor för provisoriska
åtgärder för stöd åt bostadsbyggandet,
med bifall till motionerna
1: 513 och 11:656 i denna del, i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att
1951 års bostadsutredning skulle anmodas
att skyndsamt upptaga frågan om
en allmän nyordning av bostadspolitiken
så att proposition i detta ämne
kunde föreläggas 1952 års riksdag;

2) av herrar Pålsson, Malmborg i
Skövde, Ståhl, Pettersson i Dahl och
Wedén, vilka ansett, att utskottet beträffande
ny- och ombyggnadsföretag,
som påbörjats tidigast den 1 juli 1951,
bort tillstyrka höjning av räntefri, stående
del av egnahemslån till 9 000 kronor
och i enlighet härmed i punkten

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m

IV hemställa, att riksdagen måtte beträffande
egnahemslån, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
I: 514 och II: 655, såvitt de avsåge
denna fråga, samt med bifall till motionerna
I: 512 och II: 654, godkänna vad
nämnda reservanter anfört;

3) av herr Mannerskantz, fröken Andersson
samt herrar Skoglund i Doverstorp
och Birke, vilka ansett, att utskottet
i punkten VI bort hemställa, att
riksdagen måtte beträffande grunderna
för den statliga låne- och bidragsverksamheten
till förmån för bostadsförsörjningen,
i vad de ej behandlats under
I—V, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag samt med bifall till motionerna
1:513 och 11:656 i denna del, godkänna
i statsrådsprotokollet förordade
ändringar att gälla fr. o. in. den 1 januari
1952 t. o. in. den 30 juni 1952;

4) av herr Bergman, utan angivet
yrkande;

5) av herr Ståhl, likaledes utan angivet
yrkande.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr förste vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! De allra flesta av
oss ha nog länge haft en känsla av att
vi kommit in i en återvändsgränd med
bostadsfrågan och att tidigare löften,
att vi någon gång i början av 1950-talet
skulle ha klarat av de bostadspolitiska
svårigheterna, inte gå att uppfylla; snarast
är det väl så att bostadsbristen har
ökat. Det var därför med tillfredsställelse
som man tog del av statsrådets
och chefens för socialdepartementet uttalande
i början av förra årets riksdag,
att han ämnade tillsätta en särskild utredning,
en utredning som också längre
fram på året kom till. Den skulle ta
upp till omprövning den hyrespolitiska
målsättningen men därutöver söka
åstadkomma mer genomtänkta riktlinjer
för en framtida byggnadspolitik.

Såvitt jag har kunnat erfara, när jag

har försökt forska efter hur utredningen
arbetat, var det också utredningens
avsikt, när den började sitt arbete, att
ta upp själva målsättningen som en huvuduppgift
och försöka lägga fram förslag
så fort som möjligt; jag tror att
man t. o. in. tänkte sig kunna komma
med de första riktlinjerna redan hösten
1951. Så har emellertid inte skett.

Det kom kontraorder i juli månad från
socialdepartementet. Utredningen avbröt
de undersökningar som pågingo
och det arbete, som var igångsatt rörande
de större uppgifterna, för att i
stället försöka finna en mera provisorisk
lösning av dagens svårigheter, och
den till synes lättaste vägen var i det
fallet att tillgripa nya subventioner. Jag
tror att en sådan lösning i alla händelser
inte är något som hjälper fram över.
Vi kunna inte i det oändliga betala varandras
hyror över skattsedeln.

I rådande läge torde det dock inte
vara så mycket att göra, när utredningen
alltså inte är färdig med något förslag.
Vi ha från högerns håll godtagit
den i propositionen föreslagna höjningen
av tilläggslånen, men vi ha sagt att
vi vilja, att de pengar som här anvisas
och de bestämmelser som nu fastställas
endast skola avse tiden till den 30
juni 1952, dvs. bara för detta budgetår.
Vi ha med detta avsett att man skall
försöka få fram ett mera genomtänkt
förslag och ett förslag som siktar
längre.

Det är från denna utgångspunkt, som
högerns reservanter i utskottet ha ställt
det yrkandet i anslutning till en avgiven
motion, att bostadsutredningen anmodas
att verkligen lägga om sin arbetsplan
på sådant sätt, att den återgår
till de mera centrala frågorna, nämligen
själva målsättningen för bostadsförsörjningen.
Vad man nu sysslar med
är väl inte vad vi skulle kalla oväsentliga
frågor men dock inte frågor av
samma betydelsegrad. Som det nu ser
ut skulle utredningen inte komma med
sitt huvudförslag förrän kanske någon

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

gång i slutet av 1952, och man är inte
ens säker på att slutlig proposition,
byggd på ett sådant förslag, skall kunna
föreläggas riksdagen ens till våren
1953. Det måste vara felaktigt att förhala
saken på det sättet, och jag vänder
mig i detta sammanhang till socialministern,
som är här närvarande, med
en anhållan att han verkligen begrundar
detta och pressar fram ett arbetsresultat
så fort som möjligt.

Medan jag har ordet skulle jag också
vilja ta upp några andra synpunkter
och skulle gärna vilja höra statsrådets
uppfattning om dem. Jag tror för min
del att vi måste angripa kostnadsstegringarna,
som hota att omöjliggöra ett
rationellt bostadsbyggande, från andra
utgångspunkter än som hittills vanligtvis
skett. Att bara bära de ökade
kostnadsstegringarna med nya skattemedel
tror jag inte, som jag tidigare
sagt, är någon framtidslösning. Jag befarar
att vi för närvarande äro inne i
ett system, där ingen direkt känner ansvaret
för att kostnaderna verkligen
hållas tillbaka.

Byggherren, dvs. den som bestämmer
ett bostadsbyggande, är i många fall
ett s. k. allmännyttigt företag. Det finns
kanske också enskilda byggherrar, men
de få även, liksom de allmännyttiga företagen,
sin kapitalförsörjning i allt väsentligt
försträckt av staten. De ha det
hoppet när de starta ett bygge, att går
det inte ihop så får staten släppa till
mera. Vad byggmästarna beträffar ha
de inte heller samma intresse som tidigare,
när de togo fasta entreprenader,
att ovillkorligen se till att byggnadskostnaderna
hållas inom en viss ram. De
flesta entreprenadkontrakt som avslutas
äro ju försedda med en prisklausul,
som friskriver dem för de kostnadsökningar
som kunna tillkomma i
fråga om material, arbetslöner etc. Jag
skulle snarast vilja säga, att de kanske
många gånger ha utsikt alt för egen del
tjäna mera på att bygget blir dyrt än
billigt.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Gå vi sedan till leverantörerna av
byggnadsmaterial skulle jag tro att inte
heller de, på grund av den för närvarande
relativt oordnade byggnadsmarknaden,
alla gånger dra sig för att utnyttja
de särskilda möjligheter som finnas
att ta bra betalt.

Komma vi så till den tredje gruppen,
byggnadsarbetarna, så veta vi att man
inte heller där hyser några större betänkligheter
-—• på grund av den överfulla
sysselsättningen och bristen på
byggnadsarbetare — mot att utnyttja
det nuvarande läget. Det har ju från så
många håll vittnats om att byggherren
får betala ganska betydande kostnader
bara för att ett bygge skall komma i
gång, och det kan väl inte vara en riktig
utväg att använda skattepengar på
det sättet.

Komma vi fram till hyresgästerna, ja,
då äro de splittrade på så många enheter
och bo i stora liyreskomplex, att
de inte kunna var för sig inverka på
hyressättningen, och särskilt som det
är så pass ont om bostäder för närvarande
ha de inte heller någon motståndskraft.

Vad t. ex. gäller arbetsmarknaden,
kan statsrådet naturligtvis mycket väl
säga, att det är främst en uppgift mellan
arbetsmarknadens parter att sanera
det nuvarande tillståndet. Ja, det
är riktigt, och jag vill inte föreslå några
onödiga inskränkningar i människornas
frihet härvidlag. Men om det är så
att staten får ta det verkliga, sista avgörandet
här och släppa till pengarna,
måste man också från statens sida försöka
medverka till att dessa pengar inte
användas på ett sätt, som onödigt fördyrar
hyrorna för dem som skola bo i
bostäderna.

Det var med mycket stor tillfredsställelse
som jag för någon dag sedan
läste i en tidning, att socialministern
var i färd med alt underhandla med
murarnas organisationer om en bättre
och utvidgad yrkesutbildning för att
skapa större tillgång på arbetare på det

Andra kammarens protokoll 1951. Nr 33.

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

området. Det tycker jag var en mycket
lovvärd insats, och med tanke på statsrådets
energi tror jag nog han kommer
en bit på vägen.

Jag skulle därutöver vilja tillråda att
vi, när det gäller tekniska framsteg
och möjligheten att genom förbättringar
den vägen åstadkomma ett förbilligande
av byggnaderna, också verkligen
försöka tillvarata vad som därvidlag är
möjligt. Så sker inte nu. Sådana förhållandena
för närvarande äro tror jag
det är ytterst svårt att ute på arbetsplatserna
få de förbättringar genomförda,
som skulle kunna åstadkommas genom
maskinella anordningar och tekniska
förbättringar av olika slag. Här
finns precis samma skäl för ett ingripande,
men det är kanske ett område,
som främst bostadsutredningen borde
intressera sig för. Det är möjligt att en
snabb belysning av hurudana förhållandena
verkligen äro skulle kunna
framkalla en så pass allmän opinion
med kraftiga yrkanden på att att här
sker en omläggning, att även de, som
nu ställa sig tveksamma och inte vilja
medverka, skulle komma på bättre
tankar.

Detta är, herr talman, några synpunkter
som jag starkt vill understryka
när vi stå inför behandlingen av en för
svenska folket så oerhört angelägen
fråga som bostadsfrågan, där vi ha
så svårt att finna en vettig lösning.
För dagen, herr talman, kommer jag
alltså att i anslutning till statsutskottets
utlåtande, som föreligger här, yrka bifall
till den av herr Mannerskantz, fröken
Andersson, herr Birke och mig avgivna
reservationen beträffande punkterna
II och VI i utlåtandet.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Jag kan instämma med herr förste
vice talmannen i att svårigheterna
i fråga om bostadsproduktionen ha
ökat. Jag kan också instämma med honom
när han säger, att han inte tror

att det blir möjligt att endast via skattsedlarna
klara de ökade kostnaderna,
utan att man får tillgripa andra åtgärder.

Herr förste vice talmannen kritiserar
bostadsutredningen för att den gått
ifrån sin målsättning och menar, att utredningen
nu borde ha varit färdig med
sitt arbete och kunnat redovisa resultatet
för riksdagen. Samma uppfattning
framfördes från högerhåll i statsutskottet,
när vi behandlade frågan där. Och
herr förste vice talmannen säger, att
utredningen hade kunnat bli färdig,
om det inte kommit kontraorder om
att man skulle nöja sig med en tillfällig
lösning av frågan.

Ja, herr talman, jag tillhör utredningen,
men jag känner faktiskt inte
till någon sådan kontraorder. Det är
möjligt att den har kommit ändå, men
jag har i varje fall inte hört talas om
den. Nu ligger det emellertid till så, att
medan utredningen har arbetat, så ha
byggnadskostnaderna stigit undan för
undan. Kostnaderna äro mycket, mycket
större nu än när utredningen började.
Om man då räknade med en
byggnadskostnadsstegring på ungefär
30 procent, så får man nu räkna med
en stegring på 45 procent eller någonting
dylikt. Ser man på den bostadsproduktion,
som nu kan redovisas, finner
man också att antalet färdigställda
lägenheter är mycket mindre än vad
som beräknats. Jag tror alltså att såväl
herr förste vice talmannen som andra
få finna sig i att innan man kan
framlägga några förslag för en ändrad
målsättning i denna komplicerade fråga,
så måste man vidta många och långa
utredningar. I varje fall fanns det ingen
rimlig möjlighet att komma fram med
ett förslag, som skulle kunna presenteras
riksdagen nu, och när det kan bli
nästa år, det problemet får väl utredningen
brottas med. Jag hoppas att det
kan ske så snart som möjligt. För närvarande
finns i alla fall ingen annan
möjlighet än att ta en tillfällig lösning.

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

Jag kan även instämma när det säges,
att man får angripa problemet på
många olika sätt. Vad man särskilt bör
försöka få fram är väl, om det finns
möjligheter att förbilliga byggnadskostnaderna.
Jag har sett i pressen, att det
varit ordnat ett diskussionsmöte hos
Stockholms byggnadsingenjörsförening
på Byggnadsföreningens lokaler med
ett flertal deltagare. Av referatet att
döma var man där överens om att av
den kostnadsökning, som har ägt rum,
komma inte mindre än 40 procent på
lönerna och 25 procent på materialen.
Jag vet nu inte, om dessa siffror äro
fullständigt riktiga eller om de kunna
kullkastas, men jag skulle tro, att procenttalen
ligga någonstans i närheten
av dem. Det är självklart, att man under
sådana förhållanden måste söka få
fram andra byggnadsmetoder. Vid sammanträdet
hos Byggnadsingenjörsföreningen
rekommenderades, att man i
ökad utsträckning skulle gå in för s. k.
monteringsfärdiga hus, varvid byggnadskostnaderna
kunna nedbringas genom
att det mesta arbetet utföres fabriksmässigt.
Jag tror, att man på det
sättet kan sänka kostnaderna ganska
avsevärt. Det är inte otänkbart, att
man kan få till stånd en sänkning på
en 20 procent eller kanske något mer.

En sak, som man emellertid inte
kommer förbi i detta sammanhang, är
arbetslönerna. Herr förste vice talmannen
var i sitt anförande inne på denna
fråga. Han menade, att man på grund
av den rådande överfulla sysselsättningen
och den stora efterfrågan på
byggnadsarbetare betalar arbetarna
högre än man egentligen skulle göra.
Nu har man ju, som alla veta, gått in
för att tillämpa ackordssystemet, inte
bara då så att byggnadsarbetarna få en
rimlig ersättning per timme, utan efter
det att ett hus är färdigt, räknar man
fram vad den egentliga arbetskostnaden
skulle vara och tar ut också denna
av vederbörande byggherre. För närvarande
äro ackordslistorna likadana

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

när det gäller monteringsfärdiga hus
som när det gäller andra bus. Det är
självfallet, att om man mera allmänt
skall gå in för monteringsfärdiga hus,
så finns det anledning till att ackordssättningen
härvidlag blir en annan.
Jag skulle vilja hemställa att socialministern
där ingriper, i den mån han
har möjlighet. Jag tror, alt socialministern
som gammal fackföreningsmän
har vissa möjligheter att tala med fackförbunden.
Jag skulle inte tänka mig,
att de äro omöjliga i detta fall, ty det
är ju rent sakliga skäl som ligga till
grund för en ändrad ackordssättning.

Vad gäller förslaget om subventionering
är detta vad beträffar flerfamiljshus
byggt på en utvidgning av tillläggslånen
med belopp motsvarande 4
kronor per kvm lägenhetsyta. I fråga
om flerfamiljshusen blir detta en ganska
stor subvention. Vad beträffar
egnahem hade vi i utredningen föreslagit,
att de skulle få den räntefria,
stående delen av egnahemslånet ökad
med 5 000 kronor, alltså från 4 000 till
9 000 kronor. Vi voro på det klara
med att egnahemsbyggandet, som mest
förekommer på landsbygden, där det
i mycket liten grad bygges s. k. hyreshus,
man där måste understödja egnahemsbyggandet.
De som behöva skaffa
sig bostäder på landsbygden kunna sålunda
i stort sett inte använda sig av
systemet med flerfamiljshus, i varje fall
inte i samma utsträckning som de som
bo i städer och andra tätorter, utan det
blir mest fråga om egnahemsbyggande.
Detta har också understrukits av statsrådet.
Han säger, att egnahemsbyggande
förekommer särskilt på landsbygden
och på småorter och att detta inte får
eftersättas. Ja, herr talman, det är så
riktigt som det är sagt.

Vi voro inom utredningen på det
klara med att även om egnahemsbyggarna
fingo den ökade subvention på
5 000 kronor, som vi föreslogo, sfi skulle
de i subventionshänseende ligga sämre
till än de som bygga flerfamiljshus. Nu

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

har Kungl. Maj :t emellertid prutat ned
höjningen från 5 000 till 4 000 kronor,
och det skulle alltså bli en subvention
på 8 000 kronor i stället för som tidigare
4 000. Detta kan låta ganska bra
—■ subventionsbeloppet Blir ju fördubblat
— men vi skola märka, att när
det gäller flerfamiljshusen blir subventionen
mångdubblad.

Tidigare hade man ju en indelning
i bostadsgrupper. I första bostadsgruppen
räknade man med att det egentligen
inte var någon marknad, och där
blev det inte något tilläggslån. I bostadsgrupp
II var tilläggslånet 40 öre
per kvm, i grupp III 80 öre, i grupp IV
kr. 1: 20 och i grupp V kr. 1: 00. Av
detta betalade kommunen en fjärdedel.
Nu lägger man på 4 kronor plus 40 öre
i kommunbidrag, och detta blir ju en
ganska stark ökning när det gäller flerfamiljshusen.
Jämför man beloppet med
bidragen till egnahemsbyggandet, så
framgår det att dessa ligga långt, långt
efter.

De som bygga egnahem äro i allmänhet
människor med mycket begränsade
inkomster. Jag skulle tro, att inkomstlaget
för egnahemsbyggarna i regel håller
sig mellan 7 000 och 10 000 kronor.
Det är alltså personer, som ekonomiskt
inte ha det så värst bra. Och man kan
tillägga, att de som ta på sig den ekonomiska
risk, som föreligger vid ett
egnahemsbygge, äro i allmänhet de
mest ambitiösa. Det är ofta de som
bäst ta vård om sin familj och kanske
också andra anhöriga. Jag kan inte
förstå att det skulle vara riktigt att
sätta dessa människor i en strykklass,
men det är just vad man här har gjort.

Nu kan man måhända säga, att kostnaderna
äro så höga, att 1 000 kronor
mer eller mindre inte spela någon roll.
Jag kan instämma i detta. Jag tror inte
det är många som nu våga sig på experimentet
att bygga egnahem. Ett
egnahem, som åren 1948 och 1949 kunde
byggas för i runt tal 30 000 kronor,
kan i dag knappast byggas för mindre

än 50 000 kronor. Före den sista kostnadsstegringen
kunde man alltså bygga
ett egnahem för 30 000 kronor, och dra
vi ifrån det tilläggslån på 4 000 kronor,
som då utgick, få vi en återstående
kostnad på 26 000 kronor. Om vi
säga, att byggnadskostnaden i dag är
48 000 kronor och dra ifrån de 8 000
kronor, som enligt propositionen skola
utgå i tilläggslån, så komma vi fram till
en återstående kostnad på 40 000 kronor.
Kostnadsskillnaden blir alltså
14 000 kronor.

Man kan göra en annan räkneoperation
och fråga sig, hur stor del av inkomsten
som går åt till bostadskostnaden.
Bostadssociala utredningen har
som målsättning angivit, att bostadskostnaden
inte skall utgöra större del
av inkomsten än 20 procent. På en inkomst
av 7 000 kronor blir detta 1 400
kronor. Sätter man engångskostnaden
för ett egnahem till 40 000 kronor och
räknar med 6 procents ränta, får man
en årlig bostadskostnad på 2 400
kronor.

Hur man än räknar och kalkylerar,
kommer man alltså fram till att egnahemsbyggarna
ligga mycket sämre till
än de som få hyra i flerfamiljshusen.
För de kommuner och enskilda företag,
som sätta i gång med att bygga flerfamiljshus,
tror jag att det ligger ganska
bra till ekonomiskt, tv de få till största
delen byggnadskostnadsstegringen täckt
genom ökade subventioner.

Vi ha några stycken här i kammaren
väckt en motion, som går ut på att
egnahemsbyggarna skola få subvention
i enlighet med bostadsutredningens förslag,
alltså sammanlagt 9 000 kronor i
tilläggslån. Jag själv och några andra
inom utskottet, som ansett att detta är
riktigt, ha i en reservation uttalat, att
egnahemsbyggarna böra få samma förmåner
som andra och att de böra ges
den stimulans, som det större bidraget
skulle utgöra. Jag tror också, att ökningen
i kostnaderna för statsverket,
om riksdagen nu vill bifalla reservatio -

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

nen, skulle bli ganska liten, därför att
inte så värst många nu våga sig på att
bygga egnahem under första halvåret
1952, vare sig tilläggslånet blir 8 000
eller 9 000 kronor. Å andra sidan kan
det högre beloppet bli till en viss stimulans.
Det kan hända, att det finns
en del personer som, trots att subventionsskillnaden
icke är särskilt stor,
dock om de få byggnadstillstånd taga
chansen att bygga ett eget hem, om de
kunna få det högre beloppet.

Nu komma säkerligen utskottets talesmän
att säga, att utskottet behandlat
motionen välvilligt och praktiskt taget
beviljat subventionen från den 1 juli
1952. Det är riktigt, att utskottet sagt,
att det bör övervägas att öppna en möjlighet
redan för nästa budgetår att lämna
en högre subvention. Risken är bara
den att kostnaderna ökas också i fortsättningen,
så att, när vi komma fram
på vårsidan och skola behandla bostadsstödet,
måste detta då också ökas
för flerfamiljshusen. Då komma egnahemmen
fortfarande en hästlängd efter.

Jag kan icke komma till annan slutsats,
herr talman, än att det är berättigat
att riksdagen bifaller vår reservation.
Jag ber alltså att få yrka bifall till
den reservation, som är avgiven av herr
Pålsson in. fl. och som innebär en ändring
i p. IV av utskottets kläm.

Herr HANSSON i Skegrie: Herr talman!
När jag jämte några andra av kammarens
ledamöter opponerat mot den föreslagna
fördelningen av subventionerna
mellan egnahemmen ocli flerfamiljshusen,
så är det därför att vi ha ansett,
att det icke är motiverat att hålla tillbaka
denna egnahemsbebyggelse. Vi ha
funnit att de motiv, som departementschefen
bygger på i fråga om fördelningen
av subventionerna, icke äro så särdeles
starka. Det råder måhända ingen
tvekan om att kostnaderna för cgnaliemsbyggandet
väsentligt höjts under
den senaste tiden, vilket vid främst beror
därpå, att egnahemmen i mycket

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

stor utsträckning byggas av trä. De uppskruvade
priser på trävaror, som råda
just nu, äro emellertid, enligt vad man
väl får utgå ifrån, ganska temporära.
Enligt vår mening är det därför icke
försvarbart att på denna grund nu bestämma
en sådan fördelning av subventionerna,
att man därmed håller tillbaka
egnahemsbyggandet.

Departementschefen resonerar så, att
denna fördyring av byggnadskostnaderna
bör hålla tillbaka egnahemsbyggarna
i avvaktan på att det skall bli prisnedpressningar
på byggnadsmaterial. I syfte
att påverka dessa strävanden från egnahemsbyggarna
vill därför departementschefen,
att det skall utgå en lägre
räntefri del än den som föreslagits av
bostadsutredningen. Det märkliga är
emellertid att samma motivering, nämligen
denna fördyring av byggnadskostnaderna,
användes, då det gäller flerfamiljshus,
för att rekommendera en
höjning av subventionerna i enlighet
med vad som föreslagits av bostadsutredningen.
Konsekvensen av resonemanget,
då det gäller egnahemsbyggandet,
borde ju, om det skulle omplanteras
på flerfamiljshusen, vara att man
även där skulle ha en återhållsam subventionering.
Jag tror icke att man kan
göra gällande att egnahemsbyggandet
mera allmänt har drabbats av en högre
kostnadsstegring än flerfamiljshusen.
Enligt bostadsutredningens uttalanden
har ju kostnaden för flerfamiljshusen
höjts med ungefär 35 procent. Man säger
på ett ställe att det är mycket möjligt,
att höjningen är ännu större. Men
beträffande de egnahem, som byggas av
stenmaterial, säger man, att höjningen
även där rör sig om 35 procent. Man
framhåller dessutom att genom möjligheterna
att förbilliga produktionen är
det sannolikt, att kostnadsstegringen för
sådana egnahem ligger närmare 30 procent
än 35 procent. Därför har man nog
ur ekonomisk synpunkt rätt att säga, att
dessa egnahemsbyggen hävda sig ganska
väl mot flerfamiljshusen.

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Vill man använda en annan motivering
kan man säga, att det väsentliga
motivet, då det gäller att främja eller
hålla tillbaka en viss typ av bebyggelse,
bör vara den produktionskostnad, som
vederbörande bebyggelsetyp betingar,
jämfört med de sociala fördelar, som
den också erbjuder. Använder man
denna värderingsgrund tror jag, att
egnahemsbebyggelsen hävdar sig fullt
ut gentemot flerfamiljshusen. Departementschefen
säger ju också själv i propositionen,
att han finner att egnahemmet
har fördelar framför flerfamiljshuset.

Vi hysa fördenskull från motionärernas
sida samma uppfattning som bostadsutredningen,
att ett svagare statligt
stöd till egnahemsbyggandet innebär
en icke försvarbar diskriminering
av den mera lantliga bebyggelsen vid
bostadsförsörjningen. Egnahemmet är,
såsom tidigare sagts, landsbygdens dominerande
bostadstyp. Därför måste
ett tillbakahållande därav betraktas som
en utvidgning av den klyfta i fråga om
bostadsförsörjningen, som finns mellan
landsbygden och tätorterna. I ett uttalande,
som stod att läsa i gårdagens tidningar,
har ju även detta betonats av
bostadsstyrelsen, då den säger, att behovet
av en förbättring av det dåliga
bostadsbeståndet på landsbygden fortfarande
är mycket stort. Därför mena
vi att en förskjutning av bebyggelsens
struktur från en sådan småhusbebyggelse
ingalunda är önskvärd. Det är framför
allt de stora familjerna, som böra ha
möjlighet att välja den åtminstone för
dem lämpligaste bostadsformen, och de
böra icke bli ställda i ett sämre läge.

Sedan vill jag rent allmänt beträffande
de föreslagna åtgärderna säga,
att dessa väl få ses som en följd av den
snabba stegring av inflationen, som har
inträtt i år. Det kan naturligtvis därför
sägas, att det är en samhällets skyldighet
att se till, att icke just de människor,
som nu ha behov av en ny lägenhet,
skola ensamma bära denna fördy -

ring av kostnaden. Å andra sidan är
det emellertid svårt att hålla tillbaka
en känsla av att vi här äro inne på en
väg, där vi äro ganska ovissa om hur
långt vi böra vandra och hur mycket
vi förmå. Dessa ständigt stigande byggnadskostnader
hysa måhända inom sig
moment, som borde angripas på ett annat
sätt än med stegrade subventioner,
ty i den mån osunda tendenser kunna
finnas, konserveras desamma med stigande
subventioner. Huruvida de utredningar,
som pågå på detta område,
komma att angripa sådana frågor känner
jag icke till. Men jag har liksom den
föregående talaren den bestämda uppfattningen,
att man genom rationalisering
bör kunna nå ganska långt i fråga
om nedpressning av byggnadskostnaderna.

Om vi invagga oss i den föreställningen,
att det icke finns andra vägar
att beträda, då det gäller att försöka
nedbringa bostadskostnaderna, än subventioner,
så kunna vi kanske med ett
sådant betraktelsesätt i ett eventuellt
ändrat politiskt läge finna att detta
vuxit oss över huvudet.

Trots att jag sålunda hyser en allmän
tveksamhet i fråga om lämpligheten av
sådana kraftiga subventionsbelopp, som
här föreslagits, vill jag ändå erkänna,
att den snabba och kraftiga ökning, som
skett i byggnadskostnaderna under den
sista tiden, måste mötas med lika snabba
och kraftiga åtgärder. När jag därför
icke kommer att motsätta mig vad
som föreslagits är det dels av denna anledning
och dels därför att jag hoppas
att åtgärderna, såsom det skrivits, bli
av provisorisk karaktär.

Jag ber sålunda, herr talman, att få
yrka bifall till den reservation, som avgivits
av herr Pålsson m. fl.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag får kanske till en början
bara säga ett par ord om det föreliggande
förslagets innebörd.

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

Här ha ju föreslagits olika subvenventionsbelopp
allt eftersom byggnaderna
påbörjats. Vad gäller flerfamiljshus,
som påbörjats före den 1 juli innevarande
år och som drabbats av
väsentliga kostnadsstegringar, skola de
kunna få ett ökat tilläggslån med upp
till högst 4 kronor pr kvm, utöver det
nuvarande lånet. Här har icke fastställts
något bestämt belopp, utan subventionsbeloppet
för dessa hus kan variera.
Det kan bli 1 eller 2 kronor beroende
på kostnadernas stegring. Det
högsta beloppet för nämnda fastigheter
är satt till 4 kronor utöver vad som för
närvarande utgår. I fråga om byggnadsföretag,
som påbörjats efter den 1 juli
1951, har mera generellt fastställts en
ökning av tilläggslånet motsvarande det
kapitaliserade värdet av 4 kronor per
kvm lägenhetsyta. Departementschefen
framhåller på denna punkt, att för dessa
fastigheter komma i regel icke låneärendena
att bli föremål för slutlig
prövning under innevarande budgetår.
Detta uttalande kan väl knappast
uppfattas på annat sätt än att om 1952
års riksdag eventuellt skulle besluta
förmånligare villkor, så skola dessa förmånligare
villkor även kunna tillämpas
på flerfamiljshus, som påbörjats efter
den 1 juli 1951.

Vad sedan beträffar egnahemslånen
innebär förslaget i stort sett, att för
enfamiljs- och tvåfamiljshus, som färdigställts
eller ombyggts under 1950,
bör en höjning utöver den nu räntefria,
stående delen av egnahemslånet på
4 000 kronor kunna medgivas med högst
2 000 kronor. För egnahem, som färdigställts
eller ombyggts efter 1950, kan
en ökning av det räntefria lånet medgivas
med högst 4 000 kronor. För nyoch
ombyggnadsföretag, som påbörjats
tidigast den 1 juli 1951, skall den räntefria,
stående delen av lånet utgöra
8 000 kronor.

Vad gäller ombyggnadsföretag har
samtidigt företagits den ändringen, att
den räntefria, stående delen ej får över -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

stiga 30 procent av ombyggnadskostnaden.
Denna procentsats är för närvarande
20.

Jag har bara velat lämna dessa korta
upplysningar i vad gäller förslagets
egentliga innehåll. Sedan förekomma
en del detaljer, men jag skall icke närmare
ingå på dessa.

Jag skall sedan säga några ord i anledning
av reservationen nr 1) av herr
Mannerskantz m. fl. Där föreslås, att
riksdagen skall i skrivelse till Ivungl.
Maj:t hemställa, att 1951 års bostadsutredning
anmodas att skyndsamt upptaga
frågan om en allmän nyordning av
bostadspolitiken, så att proposition i
detta ämne kan föreläggas 1952 års riksdag.
Jag vill i anslutning till denna reservation
hänvisa till vad utskottet skriver
på s. 12 och 13, där utskottet bland
annat säger: »Utskottet anser, att starka
skäl tala för att en mera allsidig prövning
av den hyrespolitiska målsättningen
kommer till stånd inom en snar
framtid. Då det emellertid synes ovisst,
huruvida de för en dylik prövning erforderliga
utredningarna kunna väntas
bli slutförda inom sådan tid att frågan
kan upptagas till slutlig behandling under
nästa års riksdag, kan utskottet
icke biträda ifrågavarande yrkanden i
motionerna.»

Utskottet säger med detta uttalande
bestämt ifrån, att kommittén bör påskynda
sitt arbete i all den utsträckning
som detta är möjligt. Men utskottet
har icke ansett det lämpligt, att kommittén,
som utreder denna fråga, formligen
ställes inför ett ultimatum av innebörd
att kommittén under alla förhållanden
måste arbeta så snabbt, att
denna fråga kan föreläggas nästa års
vårriksdag. Utskottet anser nämligen att
denna fråga är av så stor omfattning
och att den är så viktig för den framtida
utvecklingen på bostadsmarknaden,
att den tarvar en ingående undersökning.
Det skulle därför enligt utskottets
mening vara oklokt att forcera
fram denna fråga på ett sådant sätt, att

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

kommittén ej komme i tillfälle att företaga
de grundliga undersökningar och
beräkningar, som äro erforderliga i detta
fall.

Sedan nämnde herr förste vice talmannen
Skoglund något om att kostnadsstegringarna
måste angripas efter
andra principer än vad som hittills hade
tillämpats. Ja, det är möjligt. Jag
skall icke ingå närmare på den frågan.
Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
kanske kommer att lämna
en närmare redogörelse härför. Men
jag förutsätter att även denna fråga
kommer att bli föremål för de utredningar,
som kommittén kommer att företaga
under den närmaste framtiden.

Herr vice talmannen Skoglund var
även inne på en annan detalj. Det gällde
byggnadsarbetarna. Ja, jag vet icke
efter vilka grunder denna fråga skall
kunna lösas. Att det icke är bra som det
är för närvarande inom byggnadsindustrien,
åtminstone på en del platser,
det äro vi nog ganska överens om. Men
jag tror ej att denna fråga kan finna en
rationell lösning på annat sätt än genom
att byggnadsarbetarkåren väsentligt
utökas. Det är enligt min uppfattning
meningslöst, om riksdagen eventuellt
skulle gå in för att öka bostadsbyggandet
och vidtaga en utökning av
byggnadsverksamheten på vissa andra
områden o. s. v., om det ej i det sammanhanget
tages hänsyn till en erforderlig
utökning av arbetarkåren på detta
område. Jag tror att detta för närvarande
är en av de viktigaste frågor,
som socialministern snarast bör taga
under noggrant övervägande.

Sedan vill jag gärna instämma i vad
herr Skoglund nämnde om rationaliseringen
inom byggnadsverksamheten.
Jag tror att det på detta område har pågått
en rationalisering sedan många år
tillbaka, men denna rationalisering kan
måhända drivas ännu längre. Det är
naturligtvis en fråga, som får bli föremål
för ytterligare undersökning.

Jag skall sedan bara säga ett par ord

angående reservationen av herr Pålsson
in. fl. I denna reservation föreslås,
att beträffande ny- och ombyggnadsföretag,
som påbörjats tidigast den 1 juli
1951, skall den räntefria, stående delen
av egnahemslånet utgå med ett belopp
av 9 000 kronor i stället för 8 000 kronor,
som har föreslagits i propositionen
och som utskottet har tillstyrkt.

Ja, jag skall gärna erkänna, herr Pettersson
i Dahl, att meningarna inom
tredje avdelningen voro ganska delade
på den punkten. Men vi försökte att
göra vad som var möjligt för att åstadkomma
enighet. Vi ansågo att detta var
särskilt angeläget vid detta tillfälle, inte
minst med hänsyn till hur splittrat utskottet
varit under tidigare år när det
gällt bostadsfrågan. Vi försökte därför
sammanjämka de olika uppfattningarna.
Men vi togo naturligtvis icke med
i beräkningen, att herr Pettersson i
Dahl var en framstående motionär, ty
hade vi gjort det hade vi kanske kommit
underfund med att det ändå icke
skulle lyckas att uppehålla denna enighet,
när frågan kom till utskottet och
till kammaren.

Jag vill emellertid hänvisa till vad utskottet
säger i denna fråga på s. 15.
Jag skall inte citera många rader, men
i första stycket sägs det: »Inom utskottet
har den tanken framförts, att skäl
kunna föreligga att i särskilda fall lämna
ett utvidgat stöd, t. ex. då fråga
är om egnahem, som skola innehålla
förutom en vanlig familjebostad en
mindre lägenhet avsedd för ålderstigna
föräldrar.» Och i andra stycket på samma
sida förordar utskottet, att i sådana
fall då egnahem tilltagits så stora, att
de verkligen kunna bereda bostad för
gamla föräldrar eller för någon annan
anhörig, subventionsbeloppet eller den
räntefria, stående delen av egnahemslånet
skall kunna ökas till 9 000 kronor.
Vi hade verkligen tänkt oss att
detta tillmötesgående skulle ha uppfattats
så från motionärernas sida, att
även de skulle ha kunnat ansluta sig till

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

utskottets ståndpunkt. Jag vill emellertid
i anslutning till vad utskottet framhållit
på denna punkt hemställa till
statsrådet och chefen för socialdepartementet,
att han ville uppta denna fråga
till prövning snarast möjligt och försöka
att utvidga den räntefria, stående
delen av egnahemslånen efter de riktlinjer
utskottet här föreslagit.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr WEDÉN: Herr talman! Den explosionsartade
stegring av byggnadskostnaderna,
som inträffat under de senaste
18 månaderna, har naturligtvis
utsatt bostadsbyggandet för ett mycket
allvarligt hot. Det hotet kan nu åtminstone
till en del avlägsnas genom det
förslag från bostadsutredningen, som
regeringen tagit upp i prop. nr 217.
Men jag är angelägen att peka på, att
den utveckling, som har ägt rum sedan
utredningens förslag till provisorium
överlämnades till regeringen och som
alltjämt fortsätter, inger stora farhågor.
Kostnadsglidningen uppåt har snarast
fortsatt, och några bestämda teeken på
en ordentlig stabilisering av förhållandena
kunna knappast urskiljas. En omsvängning
kan visserligen inträffa
snabbt nog, men just nu synes ej någon
början till en sådan.

Jag vill för min del inte vara onödigt
pessimistisk, men tydligt är i alla fall,
att framtidsutsikterna för bostadsbyggandet
och bostadsmarknaden te sig
allvarliga. Det är så sant, det som framhålles
i propositionen, att frågan om att
på längre sikt skapa gynnsammare förutsättningar
för bostadsbyggandet
främst gäller allmänna ekonomiska problem.
Tillätes inflationen fortsätta, priserna
suga sig uppåt, överkonjunkturen
och den överfulla sysselsättningen fortfara,
ja, då befarar jag att utvecklingen
vad bostadsbyggandet beträffar kan ta
en vändning, som ställer regeringen
praktiskt taget maktlös. Statsmakternas
förmåga att genom subventioner neu -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

tralisera kostnadsökningar har ändå
gränser, och medborgarnas förmåga att
betala stigande hyror i nya hus har
också sina gränser. Om de gränserna
överskridas kommer bostadsbyggandet
ovillkorligen att inskränkas och den
verkliga bostadsbristen att förvärras.
Jag tror ingalunda på nödvändigheten
av en sådan utveckling, men tecknen i
skyn äro som sagt allvarliga. En hållbar
grund för en framgångsrik bostadspolitik
kan läggas bara genom en allmän
ekonomisk politik tillräckligt effektiv
för att dämpa överkonjunkturen
och hejda prisstegringsfloden. Först då,
det är jag övertygad om, kan man skapa
sunda förutsättningar för en ökning av
bostadsbyggandet.

Här har tidigare av herr förste vice
talmannen och andra som deltagit i debatten
understrukits vikten av att man
angriper kostnadsstegringarna på annat
sätt än med subventioner. Jag vill naturligtvis
ansluta mig helt och fullt till
vad som sagts i det fallet. Jag tror att
det är en allmän känsla i landet att rationaliseringsgraden,
om jag får uttrycka
mig så, inom byggnadsindustrien
inte är så hög som inom många andra
näringsgrenar. Detta är knappast något
karakteristiskt för vårt land. De speciella
tröghetsmoment och svårigheter
som möta inom byggnadsindustrien äro
nog desamma i många andra länder,
ja, i en del länder av allvarligare karaktär
än hos oss. Men likafullt är det
ju mycket tydligt, att det finns oerhört
starka skäl för att efter den utveckling,
som vi varit med om de sista 18 månaderna,
fråga sig, om det inte kan göras
något mera för att få fram en snabbare
rationaliseringstakt.

Herr förste vice talmannen bär pekat
på de olika kategorier vi ha att räkna
med: byggherrarna, byggmästarna,
materialleverantörerna och arbetarna.
Beträffande byggnadsmaterialierna är
ju en utredning i gång, som jag hoppas
nu snart skall bli färdig. När det gäller
företagarsidan finns det säkerligen en

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

del konkurrenshämmande fenomen,
som äro särskilt osympatiska i ett läge
som det nuvarande. Och i fråga om arbetarsidan
äro vi väl medvetna om att
det finns en stelhet i ackordssystemet,
och att det framträtt uppenbara oarter
på grund av den överfulla sysselsättningen.
Jag vill i dessa avseenden inte
rikta någon förebråelse åt något håll;
jag är väl medveten om att det finns på
sina ställen en måhända överdriven
uppfattning om vad som är möjligt att
göra, i vart fall på kort sikt, och också
en överdriven uppfattning om de snedvridningar
och felaktigheter som förekomma.
Men jag tror att de dock äro
så betydande, att jag skulle vilja hemställa
till socialministern om följande:
Låt göra en undersökning eller anordna
en konferens under medverkan
av de parter som här närmast äro berörda,
där avsikten skulle vara, inte
att få fram några syndabockar, utan att
verkligen sätta strålkastarljuset på de
mest utpräglade effektivitetshämmande
faktorerna, med andra ord att få fram
en verkligt objektiv kartläggning och
sedan en ärlig och öppen diskussion.
Jag tror att det skulle vara till nytta
om denna diskussion kunde föras så,
att det bleve bragt inför offentligheten
på ett objektivt och klarläggande sätt
vad det finns för svagheter och vad
man kan tänka sig kunna göra åt dem.
Jag föreställer mig, att det måste vara
av intresse för t. ex. LO att medverka
till en sådan sak, detta med tanke på
att man ju där har ansvaret inte bara
för byggnadsarbetarna utan även för
de stora grupperna anställda inom t. ex.
metall- och textilindustrierna ävensom
många andra, för vilka det givetvis är
av intresse att hyrorna inte bli dyrare
än som är nödvändigt. Det finns en del
förberedande undersökningar, men någon
sammanställning och offentlig redovisning
av svårigheterna tror jag inte
man ännu tagit initiativet till. Jag skulle
vara tacksam om socialministern ville
göra det.

Bland de invändningar, som riktats
mot det framlagda förslaget, har även
funnits den, att om man genom subventioner
i hög grad avlägsnar kostnadsstegringarnas
effekt på hyrorna, så tar
man därmed bort en stor del av den
press till rationalisering, av den press
till besparingar, som en sådan kostnadsstegring
i och för sig innebär. Jag
vill emellertid framhålla, att den marginal,
som finns mellan den verkliga
kostnadsstegringen, sådan vi kunna
räkna med den i dag, och den del av
densamma, som efter utredningens och
regeringens förslag kommer att neutraliseras,
är så vid, att det i alla fall
finns kvar en högst betydande press på
kostnaderna. Det finns där kvar en
högst betydande stimulans till besparingsintresset
och rationaliseringsintresset
att verka.

Herr Pettersson i Dahl och herr
Hansson i Skegrie ha här tidigare talat
om egnahemslånen, och jag skall därför
inte uppehålla mig vid dem. Jag
skall bara till vad dessa herrar sagt be
att få lägga, att även jag genom de siffror
som förebragts utredningen och de
undersökningar vi gjort kommit till den
bestämda uppfattningen, att det är en
rättvis avvägning att vad beträffar den
räntefria, stående delen av egnahemslånen
lägga på ytterligare 1 000 kronor
utöver regeringens förslag.

Om högerns ståndpunkt till den nu
föreliggande frågan skulle jag vilja säga
några särskilda ord. Jag tror att den
måste ses en smula ur historisk synpunkt.
Det var inte längre sedan än i
maj månad i år, som högern i statsutskottet
gick fram med en reservation,
som innebar att de obetydliga tilläggslån,
som man då hade och som ju inte
på något sätt kunna till storleksordningen
jämföras med de nya tilläggslån
det nu är fråga om, skulle successivt
men rätt snabbt avvecklas. Ehuru
det påpekades i utskottet — som jag
fann med goda skäl — att den utveckling
man redan då såg vara i gång

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

starkt talade mot att ett sådant steg
då togs vidhöll högern denna sin ståndpunkt.
När bostadsutredningen sedan
varit i gång en rätt kort tid blev det
ju alldeles tydligt, att den lavinartade
stegring av byggnadskostnaderna som
skedde inte på något sätt motiverade
någon avveckling av de gamla tilläggslånen;
den motiverade i stället att man
gav ett ökat stöd. När saken ställdes på
sin spets i utredningen — det framgår
av den reservation högerns representant
i denna avgivit — kom högern till
den ståndpunkten, att man över huvud
taget inte var beredd att ta någon
ståndpunkt alls. Man anslöt sig inte till
det provisoriska förslaget. Det innebar
inte att man principiellt avvisade subventionsvägen,
men man ansåg inte att
det var nödvändigt att nu framlägga ett
provisoriskt förslag.

Man skulle ju kunna säga, att högern
därmed hade kommit till något slags
nolläge mellan sin negativa ståndpunkt
från i våras och sin mera positiva av
i dag. Hade man på vårsidan varit helt
och hållet negativ till alla former av
tilläggslån och velat ta bort även de
små gamla, så kom man under sommaren
till en mera neutral ståndpunkt, där
man visserligen inte ville ta bort de
gamla tilläggslånen men inte heller
göra några nya. Och nu finna vi att högerpartiet,
som alltså i våras var helt
inne på att avveckla de gamla obetydliga
tilläggslånen, är med om — om än
med en del reservationer — att ta som
ett provisorium dessa nya och ofantligt
mycket större tiiläggslån. Jag måste,
herr talman, säga att detta är en mycket
rask marsch över ett vitt fält av politiska
ståndpunkter. Jag har ingen anledning
att uttrycka något missnöje
över den riktning, i vilken marschen
skett, men den hastighet, med vilken
den skett, och den osäkerhet, varpå ryckigheten
i förflyttningen tyder, kan ju
ge anledning till att tänka sig, att man
också snabbt kan byta om marschriktning
igen.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

När nu högern säger, att den skall
ta det provisoriska förslaget men bara
till den 1 juli 1952, så grundas detta på
resonemanget, att bostadsutredningen
skulle ha varit i stånd att på ett tidigare
stadium komma fram till ett definitivt
förslag beträffande sina stora
utredningsuppgifter om den framtida
bostadspolitikens huvuddrag och avvägningen
av den hyrespolitiska målsättningen.
Det är klart, att bostadsutredningen
kunde ha gått på den linjen
och arbetat med dessa stora principiella
frågor under sommarens och höstens
lopp. Det är klart att man inom
utredningen kunde ha sagt, att den utveckling
i fråga om byggnadskostnaderna,
som sker under tiden, den får
hålla på; vi koncentrera oss på våra
principiella och stora långsiktsnppgifter,
och det aktuella läget får klara upp
sig bäst det kan. Det var i själva verket
den ståndpunkten, som högerns representant
i utredningen intog. Men vad
hade konsekvensen blivit av att man
underlåtit att utarbeta något provisorium?
Jo, konsekvensen hade, såvitt jag
förstår, oundvikligen blivit den, att
man åtminstone över någon årgång hus
släppt loss hela kostnadsstegringsfloden,
att åtminstone när det gällt någon
årgång hus hela kostnadsstegringen måst
slå igenom på hyrorna. Jag tror att
detta skulle ha haft en rätt förödande
effekt på viljan att över huvud taget uppehålla
bostadsbyggandet.

Delvis samma invändningar kunna
riktas mot den ståndpunkt som högern
nu intagit och som innebär att man
absolut skall skära av utlämnandet av
provisoriska lån den 1 juli 1952 och
samtidigt begära att utredningen då
skall vara klar med sitt definitiva förslag.
Jag tror väl att det kunde vara
möjligt för utredningen att komma fram
till en genomarbetad ståndpunkt någon
gång måhända under loppet av nästa
sommar — jag vill ingalunda säga alt
det är säkert. Men att föreställa sig att
ett sådant betydelsefullt förslag, som

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

det bär är fråga om och som berör
själva huvudriktlinjerna för bostadspolitiken
i framtiden och avvägningen av
hyresproblemet, att föreställa sig att
det skulle kunna utarbetas så hastigt
och att remissbehandling skulle kunna
ske i en sådan fart, att beslut skulle
kunna fattas under vårriksdagen, är på
intet sätt realistiskt. Jag måste säga
mig, att vi få lov att ha litet mer andrum
och vi få lov att ge dem som bygga
bostadshus eu rimlig säkerhet för att
inga förhastade förändringar skola påbjudas.
Det är sagt i utredningens och
regeringens förslag, att dessa nya tillläggslån
skola vara ränte- och amorteringsfria
så länge inte de fastighetsekonomiska
förutsättningarna ändras, med
andra ord så länge man inte vidtar sådana
justeringar av hyrorna som kunna
motivera att de nya tilläggslånen bli
ränte- och amorteringsbärande. Av den
anledningen tror jag inte heller att det
i detta fall är någon ko på isen som
kan motivera att man hafsar fram ett
definitivt förslag, ty till skillnad mot
de gamla tilläggslånen äro ju de nya
konstruerade så, att de snabbt kunna
anpassas efter de förändringar i förutsättningarna
som statsmakterna bestämma.

Jag har därför den bestämda meningen,
herr talman, att den linje som
utskottet här har gått på har varit den
enda som stått till buds. Jag vill inte
säga att den ger anledning till någon
särskild tillfredsställelse, men läget är
hårt och, som jag sade i början av mitt
anförande, framtidsutsikterna för bostadsbyggandet
äro inte ljusa utan
tvärtom. Fortsätter kostnadsstegringsprocessen
ytterligare några månader, ha
vi anledning alt se verkligt mörkt på
läget, och det ligger därför vikt uppå
att statsmakterna nu verkligen vidta
effektiva åtgärder i den allmänna ekonomiska
politiken, såsom statsrådet bär
skrivit i propositionen, för att bemästra
den överfulla sysselsättningen och överkonjunkturen.
Först då kan man kom -

ma fram till ett läge som erbjuder bättre
betingelser även för bostadsbyggandet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets förslag med den
ändring som föranledes av bifall till reservationen
nr 2.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(kort genmäle): Herr talman! Det
kan inte vara herr Wedén obekant att
de tidigare tilläggslånen hade ett visst
samband med den hyrespolitiska utvecklingen,
närmare bestämt med eventuella
ändringar i hyrorna. Såvitt jag
vet resonerade statsmakterna i våras
även om hur det skulle förfaras med
tilläggslånen vid en eventuell hyreshöjning.

Vad det senare förslaget beträffar är
det ju en ren nödfallsåtgärd som framlagts
sedan bostadsutredningen inte varit
i tillfälle att komma med något annat
förslag.

Det som gör mig bekymrad är att här
uppträda ett par av bostadsutredningens
ledamöter och äro otroligt pessimistiska
om tidpunkten när utredningen
skall kunna komma till något resultat.

Herr Wedén talade i övrigt om rask
marsch och osäkerhet i förflyttningen
på det politiska området. Jag har aldrig
tänkt uppta någon tävling med en så
framstående orienteringslöpare i den
politiska terrängen som herr Wedén.

Herr WEDÉN (kort genmäle): Herr
talman! Herr Skoglund säger att den
ståndpunkt som högern intog i våras
till de gamla tilläggslånen hade samband
med frågan om hyrorna. Men detta
samband existerar ju alltjämt. Frågan
om huruvida de gamla tilläggslånen
skola avskrivas eller göras ränte- och
amorteringsbärande är en fråga som
sammanhänger med till vilket resultat
man kommer i frågan om hyressättningen.

Jag kan inte finna att den förklaring
som herr Skoglund här lämnade på nå -

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

got sätt kan bortförklara det faktum,
att högern har förflyttat sig från en
ståndpunkt, som innebar att man ville
avskaffa mycket obetydliga tilläggslån,
till en ståndpunkt som innebär att man,
om än med reservation, accepterar mycket
stora tilläggslån. Herr Skoglund slutade
med några ord om politisk orienteringslöpning,
som voro riktade till mig.
Jag måste säga att när ett helt politiskt
parti i en mycket viktig fråga under en
så kort tid som några månader radikalt
ändrar sin ståndpunkt och marscherar
långt in i landet Subventionien, är det
någonting som man inte kommer från så
enkelt som herr Skoglund försökte göra.

Så till vida delar jag emellertid herr
Skoglunds tidigare uttryckta mening,
att jag anser att det hade varit bra om
bostadsutredningen kunnat komma i
gång betydligt tidigare än den gjorde.
I så fall hade man också tidigare kunnat
nå definitiva resultat. De fenomen i
fråga om kostnadsutvecklingen, som förclågo
när utredningen verkligen tillsattes,
voro ändå tydligt skönjbara rätt
långt dessförinnan.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG: Herr talman! Jag
skall i motsats till herr Wedén inte
häckla vår värderade förste vice talman
för att han har gjort en frontförändring
i sin uppfattning om subventionerna.
Det heter ju att det alltid blir glädje i
himmelen när en syndare sig omvänder
och bättrar, och regeringen är naturligtvis
tacksam för varje breddning av
regeringsunderlaget i viktiga principiella
frågor.

Emellertid var herr förste vice talmannen
kanske något litet för fordrande
mot utredningen, och jag har därför
ett behov av att siiga några förklarande
meningar. Som framgår av propositionen,
tillsattes utredningen så sent som
i april månad 1951 och fick i uppdrag
att dra upp de framtida riktlinjerna för
denna mycket viktiga politiska fråga.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Men utredningen och i varje fall socialdepartementet
kunde ju inte undgå att
konstatera, att det hade hänt någonting
under 1950—51 som var av annan karaktär
än det utredningsuppdrag som
avsåg de mera långfristiga lösningarna.
Det hade hänt någonting på kostnadssidan
som krävde omedelbart ingripande,
och utredningen fick följaktligen
det beskedet från min företrädare
i ämbetet, att den borde presentera —
skola vi kalla det ett räddningsförslag.
Herr Wedén har utvecklat de konsekvenser
som skulle ha uppstått därest
man inte presenterat denna utbrytning
av programmet, och jag behöver inte
vidare uppehålla mig vid det.

Kammarens förste vice talman var
angelägen att understryka, att utredningen
nu bör arbeta med största möjliga
fermitet och att det ur många synpunkter
vore tacknämligt därest ett förslag
kunde presenteras i sådan tid, att
vi redan vid vårriksdagen 1952 kunde
fastställa framtidsriktlinjerna för bostads-
och hyrespolitiken. Jag vill deklarera
att mitt intresse här går fullständigt
parallellt med herr förste vice
talmannens. Det är en utomordentligt
viktig uppgift som vi ha pålagt ledamöterna
av utredningen, och det är
onekligen allas vårt intresse att den inte
arbetar i tömning utan får behandla
problemen snabbt och resolut. Jag vågar
emellertid inte gå så långt att jag gör en
beställning hos utredningen att den skall
vara färdig så tidigt som herr förste
vice talmannen tycks anse vara möjligt.
Jag är rädd att en sådan beställning
skulle innebära att vi finge ett hastverk
med ett hastverks alla tråkiga sidor,
och frågan är alldeles för viktig för att
man skall våga ta sådana konsekvenser.

Jag har haft anledning att säga detta
till utredningens försvar samtidigt som
jag är angelägen att understryka, att
jag är beredd att göra vad på mig ankommer
för att det inte skall bli någon
långrotning i onödan.

Herr förste vice talmannen var inne

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

på en del av de desorganisationsfenomen
som byggnadsmarknaden i dag visar.
Jag kunde inte finna någon direkt
anvisning hur man skall komma ifrån
dem. Det var mera ett konstaterande av
att det är galet, och det är sannerligen
ingenting okänt för oss som syssla med
dessa frågor. Att byggmästarna föredra
att arbeta på löpande räkning och med
reservationsklausul i sina kontrakt för
materialprishöjning och arbetsprishöjning
är en tråkig företeelse, men den
är inte överraskande. Tidigare ha vi ju
inte varit med om ett sådant våldsamt
språng i prisutvecklingen som det som
har förekommit under slutet av 1950
och under 1951. När vi haft en byggnadskostnadsstegring,
som av utredningen
taxerats till 35 procent inom en
tidrymd av ett och ett halvt år, får man
inte bli överraskad om byggmästarna
inte vilja ge sig in på någonting med
mindre de få vissa garantier. Jag ser det
som en naturlig följd av det abnorma
läge som råder beträffande kostnaderna.
Men upplyftningen har ju nu skett. Vi
ha i dag en prisnivå som är stabilare
på ett högre plan, och därför har man
väl anledning att hoppas på en återgång
till det mera normala entreprenadsystemet.

Det har framförts önskemål från flera
håll, särskilt av herr Pettersson i Dahl,
att man borde justera byggnadsmarknadens
ackordsprislistor så att de gåve
en mera rationell och riktig anpassning
till förändrade byggnadsformer. Ja, det
är möjligt att herr Pettersson har rätt.
Jag vågar varken bejaka eller bestrida
det, ty även om herr Pettersson ailuderade
på min bana i fackföreningslivet,
är jag inte sakkunnig på byggnadsindustriens,
jag vill minnas cirka 100 sidor
tjocka ackordsprislistas alla detaljer.
Däremot har jag nog en känsla av att
det bör finnas ett normalt intresse på
den andra sidan av att inte betala mer
än man är tvingad att göra. Den tendensen
framstår m3rcket markant hos alla
arbetsgivargrupper i detta samhälle, och

jag tror inte att byggnadsindustriens företagare
utgöra något undantag. Skulle
det vara så att en strukturförändring i
byggnationen ännu inte har tagit sig
uttryck i en lika snabb förändring av
prislistorna, ha vi väl ändå anledning
att räkna med att den senare förändringen
kommer att bli en följd av den
förra. Det finns starka intressen som
svara för detta.

Det har anförts kritik från herr Pettersson
i Dahl och herr Hansson i
Skegrie över att regeringen har skurit
ned den räntefria delen av egnahemslånen
med 1 000 kronor i förhållande
till utredningens förslag. Jag skall villigt
erkänna att jag funderade länge innan
jag föreslog regeringen denna reduktion
från 5 000 till 4 000 kronor av den nya
stående delen av tilläggslånet, men jag
gjorde det med följande motivering. Det
är ingen tvekan om att vi i dag ha ett
abnormt läge i fråga om bvggnadskostnaderna.
Vi ha ett utomordentligt stort
behov av nya lägenheter, och det finns
följaktligen en samhällsekonomisk motivering
för att man skaffar fram de
lägenheterna just nu på det billigaste
sättet. Jag tillhör inte dem som inta
något slags anti-inställning mot egnahemsbyggandet
— jag byggde mig själv
en stuga i mitten på 1930-talet och bor
i den ännu i dag och kommer att bo i
den så länge jag har möjlighet till det,
eftersom jag trivs där — och jag tror att
egnahemmen ge vissa fördelar som äro
värda att bevaras för framtiden. Jag behöver
inte redogöra för de fördelarna,
de äro kända för de flesta.

Allt detta gäller emellertid under normala
förhållanden. Om vi se på den tabell
som utredningen framlägger i sitt betänkande,
finna vi att den starka byggnadskostnadsstegringen
har blivit en varningssignal
för egnahemsbyggarna. Det
är en proportionellt mycket större del
av byggnadsföretagare inom egnahemsklassen
som ha tagit tillbaka sina ansökningar
än inom flerfamiljshusklassen,
och det beror helt enkelt på att de

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

ekonomiska lagarna tala för en sådan
utveckling just nu.

Nu kan man säga att det väl inte är
avgörande för en egnahemsbyggare som
ämnar starta ett bygge om tilläggslånet
är 8 000 eller 9 000 kronor. Den saken
kanske inte gör att han fullföljer bygget
eller tar tillbaka ansökningen, men
det är väl ändå någonting av en vänlig
varningssignal till vederbörande att
lugna sig ett tag om han kan det. Vi få
väl hoppas på mera normaliserade byggnadskostnader
framöver, och då kan det
kanske vara lämpligt att till och med
ge denna verksamhet en viss preferens
före flerfamiljshusen. Men i dagens läge
är det alls inte oriktigt att med denna
lilla vänliga varning tala om att vi näppeligen
ha råd, ekonomiskt och bostadspolitiskt,
att fördela byggnadsverksamheten
på ett sätt så att egnahemsbvggandet
premieras lika med flerfamiljshusen.

Avdelningens ordförande, herr Mårtensson
i Uddevalla, sade att utskottet
här har varit tveksamt, och jag förstår
det innerligt väl. Utskottet har beställt
en prövning av denna sista tusenlapp,
och självfallet skall den prövningen ske
inom departementet. För att i någon
män freda mitt samvete vill jag redan
nu säga, att jag tror att lösningen är
allt annat än lättfunnen.

I debatten har arbetskraftsproblemet
varit en av de avgörande frågorna, och
det begriper jag fuller väl. Om jag ser
bort från kostnadsstegringen, som ju
enligt utredningens egna uppgifter har
varit väsentligt större på materialsidan
än på arbetsprissidan, och bara ser
kvantitetsmässigt, är materialsidan inte
det allvarligaste problemet i dag. Fn
viss utökning av vår byggnadsverksamhet
är möjlig med hänsyn till dagens
materialtillgångar. Däremot är arbetskraftsbristen
en flaskhals, och därför är
det naturligt om man frågar sig om det
görs någonting åt den saken. Herr Wedén
föreslog att man, enligt vad jag
förstår under ganska demonstrativa el -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ler i varje fall mycket öppna offentliga
betingelser, skulle sammankalla en
större konferens och sätta flaskhalsarna
under offentlighetens strålkastarbelysning
— eller hur herr Wedén uttryckte
sig — och sedan med utgångspunkt härifrån
angripa problemet. Ja, man kanske
kan ha olika meningar om vad som är
de rätta framgångsvägarna. Jag tror att
offentligt buller och bång omkring detta
kanske skulle ha en rakt motsatt verkan,
men däremot är jag fullt överens med
herr Wedén om att man inte bör uraktlåta
någon åtgärd för att angripa den
flaskhals som arbetskraftsbristen utgör
för bostadsbyggandet. Här kommer utbildningsfrågan
in, och eftersom flaskhalsen
i första hand består i en brist på
murare, är det en fråga på lång sikt.
Det tar för närvarande fyra år att utbilda
en yrkesman inom murerifacket,
och utbildningsmöjligheterna äro på
grund av plats- och lokalbrist i skolorna
tyvärr relativt begränsade. Jag hoppas
att en viss lättnad skall inträda relativt
snart på detta område.

I botten ligger naturligtvis att vi ha
för litet folk över huvud taget. Man vinner
inte så mycket med att slå upp dörrarna
på vid gavel för denna del av arbetsmarknaden
om det på andra håll
uppstår ogynnsamma företeelser som
kanske äro lika besvärande ur samhällets
synpunkt. Att flytta byggnadsämnesindustriens
arbetare till byggnadsmarknaden
är det ingen som reflekterar
på. Att slussa folk från jordbruk och
skogsarbete, från järnbruk och varv
över till byggnadsverksamhet vore inte
heller så snillrikt i dessa dagar. Att
minska vägarbetarstammen till förmån
för husbyggandet vill inte heller någon
rekommendera. Var finnas då människorna
som vi skola ta? Ja, det kan man
fråga sig. Det är möjligt att de komma
fram om vi lyckas med den dämpning
av konjunkturen som investeringsavgiften,
kriskonjunkturbcskattningen och
annat äro avsedda att åstadkomma.

•lag tror att det kan ha sitt värde att

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

göra kammarens ledamöter uppmärksamma
på en sak. För något år sedan
frisläpptes vissa byggnationer från den
statliga tillståndsgivningen. Det gällde
jordbrukets ekonomibyggnader och reparationer
såväl på landsbygden som i
städer och tätorter i den mån de utfördes
med begränsad arbetarstyrka,
d. v. s. inte mer än maximalt tre man.

I konjunkturinstitutets höstrapport redovisas
en minskning av arbetarstyrkan
i den tillståndsreglerade byggnadsverksamheten
med, jag vill minnas, 11 000
arbetare, men i fackförbundens medlemsmatriklar,
både byggnadsarbetarförbundets
och murarförbundets, redovisar
man stegrade medlemssiffror. Hur
kan då det hänga ihop? Jo, förklaringen
är den att en hel del av byggnadsverksamhetens
folk har dragits över till de
friställda områdena och sysslar med
reparationsarbeten och ekonomibyggnader
i jordbruket. Därmed kommer nybyggandet
av lägenheter i viss mån i en
sämre ställning. Skall man då återföra
dessa områden till den reglerade sektorn?
Jag vill inte göra det. och jag
tror inte att någon annan vill det heller.
Det är vällovliga och välmotiverade arbeten
som utföras. Att återföra dem till
den reglerade sektorn vore ett steg tillbaka
till regleringar och krångel, som
inte är särdeles angenämt. Det är nog
inte så att byggnadsarbetarkåren har
blivit mindre, utan den har ställts om
till reparationsarbeten, och därför sitter
nybyggnationen i kvotorterna i en sämre
ställning. Detta tar sig uttryck i en
desorganisation på arbetsmarknaden, en
företeelse som är alltför välkänd för att
jag skall behöva uppehålla mig vid den.

Man kan nu fråga sig vad det är att
göra. Det hela är, som det har redovisats
i propositionen, ytterst en fråga om
huru vi kunna bemästra den överkonjunktur
som onekligen råder. Det är vidare
en fråga om hur man skall styra
investeringarna på den tillståndsreglerade
marknaden. Jag försäkrar kamma -

rens ledamöter, att det inte är den mest
angenäma sysselsättningen att i dessa
dagar, med de anspråk som föreligga
från bostadsområdet, från skolområdet,
från sjukhusområdet, från industriens
område och över huvud taget från alla
de områden där man slåss om material
och arbetskraft, fördela en real möjlighet
som motsvarar ungefär 50 procent
av vad man anser vara ofrånkomligen
nödvändigt. Men det är ingenting annat
att göra i detta läge än att driva en hård
investeringspolitik även på bostadsområdet
och en hård byggnadsbegränsning
på de områden och de lokala delar
av bostadsmarknaden, där desorganisationen
varit mest uppenbar. Det är
en besk och bitter medicin man får ta.

En annan väg att möta problemet är
att söka åstadkomma en rationellare användning
av den tillgängliga arbetskraften
genom en bättre disposition av bostadskvoterna
och åstadkomma en rationellare
och följaktligen snabbare utbildning
av de yrkesgrupper, där de mest
uppenbara flaskhalsarna äro för handen.
I det fallet har departementet inte
alldeles legat i dvala utan gjort lovvärda
ansträngningar och tagit upp diskussioner
som nu äro i gång. Vi få möta
problemet från båda dessa håll och söka
sanera bostadsbyggandet. Men det är
ingenting som vi göra på ett eller två år.
Tyvärr är det ett problem med ganska
långa aspekter.

Det har här från talarstolen klagats
på att man angriper problemet med
nya subventioner, men såvitt jag har
kunnat uppfatta har inte någon av talarna
kunnat anvisa någon annan väg. Vi
äro ju i den angenäma situationen just
nu, att alla partier ha anslutit sig till det
föreslagna subventionsförfarandet. Subventioner
eller hyreshöjningar äro de
båda nakna alternativen. Möjligheten
att kompromissa med dessa båda alternativ
och låta det ena väga tyngre än
det andra är föremål för långsiktiga undersökningar
inom utredningen, och jag

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

hoppas att det snart blir tillfälle för
kammarens ledamöter att i grund debattera
den saken.

Jag har, herr talman, inte så mycket
mer att säga. Debatten har ju hittills
varit ganska koncentrerad, och som
utskottsutlåtandet är skrivet finns det
ingen anledning för mig att förlänga
diskussionen. Jag vill dock allra sist
säga, att det inte lönar sig så mycket
att i detta läge ta upp en principdebatt
om subventionens berättigande eller
icke berättigande. Den principdebatten
skall inte tas upp i dag, när kammaren
beslutar om ett provisorium som på alla
håll anses nödvändigt för att vi skola
undgå någonting som är så olyckligt ur
många synpunkter, att ingen av kammarens
ledamöter vill ta konsekvenserna
därav.

Herr PETTERSSON i Dahl (kort genmäle)
: Herr talman! Herr statsrådet sade
i sitt anförande, att det inte är någon tvekan
om att egnahemsbyggandet har stor
samhällsekonomisk betydelse och bör
gynnas så mycket som möjligt. Men han
sade också att nedskärningen av den
föreslagna subventionen från 9 000 till
8 000 kronor skall utgöra en vänlig varningssignal
till egnahemsbyggarna att
vänta med att bygga och att när dessa
tillstånd sedan upphöra kanske man i
stället kan ge dem en liten favör. Det
må vara riktigt att ett eget hem ger
vissa fördelar, men jag undrar ändå om
det är någon anledning till att ge alla
dessa som bygga egnahem en varningssignal.
Jag känner många av dem, och
jag vet att de anstränga sig till det yttersta.
Jag vågar påstå, att såväl man
som hustru spänner sig för vagnen för
att åstadkomma ett eget hem på så billiga
och förmånliga villkor som möjligt.
De arbeta på kvällar, nätter och
morgnar, och att då ge dem denna varningssignal
tycker jag inte är lämpligt.
Det är självklart att det är förhållandevis
fler av dessa som ta tillbaka sina an -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

sökningar om tillstånd än av byggarna
av flerfamiljshus, ty de löpa mycket
större risker. Det är som sagt möjligt
att det blir nästan lika många egnahem
om man får 8 000 eller 9 000 kronor i
tilläggslån, men jag tror inte att det har
någon större betydelse för statens ekonomi
heller. Jag tycker emellertid att
det vore upprörande att ta tillbaka denna
lilla erkänsla för deras stora prestationer.

Statsrådet sade sedan, att man bör
vidga flaskhalsen genom att utbilda
flera byggnadsarbetare. Jag instämmer
i att det vore utomordentligt värdefullt
om vi finge fler byggnadsarbetare. Det
kanske vore en effektiv metod att få
ned kostnaderna, men jag undrar om de
nya arbetarna skulle vara så väl sedda
på vissa arbetsplatser. Det torde inte
vara obekant för kammaren att det inte
går att alldeles utan friktion komma in
på en arbetsplats.

Sedan vill jag understryka att byggnadsentreprenörerna
endast åtaga sig
arbete på löpande räkning. Tyvärr kan
man säga att byggandet är monopoliserat.
Det finns inte möjlighet att få
byggt annat än på löpande räkning.

Herr WEDÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill först begagna tillfället
att med tacksamhet notera, att statsrådet
starkt underströk att man måste
komma bort från överkonjunkturen och
den överfulla sysselsättningen för att
kunna skapa bättre förutsättningar för
bostadsbyggandet. Det är mig angeläget
att notera fullständig överensstämmelse
mellan våra åsikter därvidlag.

Statsrådet sade att vi måste ha mera
folk till byggnadsfacket men frågade
var vi skola ta det. Det är inte lätt att
ta arbetare från verkstadsindustrien,
byggnadsmaterialindustrien o. s. v., men
detta understryker utomordentligt kraftigt,
såvitt jag kan förstå, den andra
synpunkten, nämligen att man bör ta
till vara rationaliseringsframstegen så

3 — Andra kammarens protokoll 1051. År 33.

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

mycket som möjligt för att få större
produktion med den arbetskraft som
finns. Herr statsrådet sade, att det på
detta område liksom på alla andra finns
en arbetsgivarpart som har intresse av
att se till att rationaliseringsframstegen
komma produktionen till godo. Jag är
emellertid inte övertygad om att den
faktorn nu verkar på samma sätt inom
byggnadsbranschen som den normalt
verkar inom alla andra branscher. Det
är nog så som herr förste vice talmannen
sade, att arbetsgivar- och arbetstagarintressena,
som man normalt betraktar
som motsatta varandra, i rätt
stor utsträckning inom byggnadsbranschen
kunna sammanfalla, och då uppstår
ju inte den press som statsrådet talade
om. Det beror naturligtvis mycket
på att vi här i landet liksom alla andra
länder måste sköta byggandet helt och
hållet med inhemsk produktion. Vi
kunna ju inte importera färdiga hus,
och därför inträder lättare än på andra
områden ett sådant tillstånd.

När jag framförde tanken på en konferens
var det min huvudsakliga avsikt,
inte att rikta anklagelser mot någon
utan att få läget sakligt och objektivt
belyst. Jag tror att det finns en del överdrivna
föreställningar i landet om rationaliseringssvårigheterna
inom byggnadsindustrien,
men jag tror å andra
sidan att dessa föreställningar inte i sin
helhet äro ogrundade utan i rätt stor utsträckning
ha en stadig grund. Det
skulle vara mycket värdefullt om dessa
saker kunde komma under öppenhjärtig
offentlig debatt på annat sätt än
hittills.

Herr LAGER: Herr talman! Alla äro
numera ense om att bostadsfrågan är
en av de stora, om inte den allra största
sociala frågan. Alla, eller i varje fall de
flesta, äro väl också överens om att den
s. k. fria företagsamheten inte är i stånd
att lösa bostadsproblemet på ett socialt
anständigt och tillfredsställande sätt.
Genom vissa anordningar, som tillkom -

mit under det senaste decenniet, har
man också från statsmakternas sida direkt
och omedelbart erkänt samhällets
skyldighet att lösa bostadsfrågan.

Hur ligger det då till? I en alldeles
knallfärsk rapport från bostadsstyrelsen,
publicerad i gårdagens tidningar,
få vi med siffror illustrerat hur stor och
allvarlig bostadsbristen är i detta land.
Man har tagit 122 kvotkommuner, som
ha sammanlagt ungefär hälften av den
svenska befolkningen. I dessa 122 kvotkommuner
finns det inte mindre än
25 600 som önska lägenhet för att ingå
äktenskap. Av dessa falla ungefär 9 000
på Stockholm. Antalet familjeförsörjare
som sakna egen bostad är 23 850, och
av dessa ha inte mindre än 18 200 barn
under 16 år. Härtill komma 22 100 andra
bostadssökande, som likaledes äro
utan lägenhet.

Om man summerar dessa siffror,
kommer man fram till att vi i 122 av
landets största kommuner för närvarande
ha cirka 70 000 människor som
man med rätta kan föra in under rubriken
»svåra fall» eller som det ibland
heter, »katastroffall». Det finns alltså
inte tillräckligt med människovärdiga
bostäder, och detta i en tid av exempellös
högkonjunktur. Allmänt sett stiger
ju produktionen för varje år liksom
produktiviteten, i det att man genomför
rationaliseringsåtgärder som effektivisera
utsvettningen av den mänskliga
arbetskraften. Företagsvinsterna stiga i
ett sådant tempo, att det ibland förefaller
som om företagarna själva få en lätt
svindel när de räkna samman nettoförtjänsten.
Exporten från Sverige lämnar
överskott som aldrig tidigare. Guldförrådet
och valutaförrådet tillväxa enligt
valutarapporterna med varje månad
som går. År efter år överbalanseras
budgeten. Arbetslösheten är mycket
ringa. Inom parentes sagt är det betecknande
att arbetslöshet förekommer just
inom byggnadsfacken, där man fortfarande
lider under säsongarbetslöshet.
Varutillgången är god på nästan alla

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

områden. Mitt i denna, jag upprepar
det, exempellösa högkonjunktur, bara
förvärras bostadsbristen!

Det har sagts i olika sammanhang i
diskussionen, att man måste avväga investeringarna
i bostadsbyggen mot investeringarna
på andra områden av det
ekonomiska livet, och det är uppenbarligen
riktigt. Men det är dock ett faktum,
att medan investeringarna i bostadsbyggande
under 1930-talets senare
hälft uppgick till ca 30 procent av de
sammanlagda investeringarna, ha de på
tio år sjunkit till 21—22 procent av de
samlade investeringarna. Det betyder
att det föreligger en minskning av investeringarna
i bostadsbyggandet med
30—35 procent relativt sett under denna
period.

Jag lyssnade med mycket stort intresse
till herr socialministern när han kom
fram till frågan: Vad är nu att göra?
Jag lyssnade med stort intresse för att
få höra något konstruktivt förslag, men
sådana konstruktiva förslag var han
icke mäktig att ge.

Vi ha i den motion, som vi ha väckt
i anslutning till Kungl. Maj :is proposition
i detta ärende, gjort ett par förslag.
Det syftar inte på något sätt till
att vara ett recept på lösning av bostadsfrågan
och hävande av bostadsbristen.

Det ena förslaget är en påminnelse
om att bostadsbristen existerar och att
problemet måste lösas. Det andra gäller
en enkel reform, som möjligen skulle
bidraga till att klara den aktuella flaskhalsen
när det gäller bostadsproduktionen,
arbetskraftsproblemet.

Vi ha tidigare här i riksdagen föreslagit
— och det blir kanske tillfälle att
återkomma till detta— att man borde
häva byggnadsregleringen för den kommunala
och den s. k. allmännyttiga bostadsproduktionen,
men denna gång inskränka
vi oss till att föreslå att man
åtminstone upphäver den s. k. behörighetsregeln
för dessa kommunala och
allmännyttiga bostadsföretag.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Vad är då behörighetsregeln? Det är
den regel som bestämmer att man måste
underställa statliga tjänstemän och institutioner
frågan om hur många arbetare
och vilka arbetare som få arbeta
på olika byggnadsföretag. Vi tycka att
detta är ett onödigt hinder i dagens
situation med den rådande bristen på
arbetskraft, och om det nu skulle kunna
uppstå fara för ökning av säsongarbetslösheten
ifall man slopade behörighetsregeln
helt, tycka vi att man i varje fall
kan slopa den för de allmännyttiga och
kommunala bostadsföretagen.

Utskottet går emellertid icke med på
våld förslag. Utskottet säger visserligen
att »något avgörande hinder icke synes
föreligga för att slopa den s. k. behörighetsprövningen»,
men när utskottet
sedan går att taga ståndpunkt till vårt
förslag om åtminstone ett partiellt slopande
av samma regel, backar man ut
och säger att man icke kan vara med på
detta. Nu skulle jag gärna vilja fråga
utskottets ärade talesman, om utskottet
skulle vara berett att slopa regeln helt
och hållet och om således orsaken till
utskottets avstyrkande av vår motion
bara är den, att man inte vill slopa regeln
bara för de allmännyttiga och
kommunala bostadsföretagen, utan resonerar
som så, att det skall vara allt
eller intet såvida någon åtgärd skall genomföras
på denna punkt. Jag vore
mycket tacksam om jag från utskottet
kunde få en upplysning, huruvida utskottet
är berett att slopa behörighetsregeln
i dess helhet.

Vårt andra förslag går ut på att riksdagen
i en skrivelse till Kungl. Maj :t
skall begära förslag till åtgärder för ökning
av produktionen. Efter herr socialministerns
anförande framstår det
berättigade i en sådan skrivelse tydligare
än förut, ty detta anförande visar
att regeringen inte bar ägnat tillräcklig
uppmärksamhet åt frågan, så att den
har en fast linje eller några förslag att
komma med. Och cn skrivelse från
riksdagen skulle väl åtminstone inte

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Främjande av bostadsförsörjningen m. ni.

göra någon skada utan påskynda ärendets
behandling.

Vad säger då utskottet till detta förslag?
Jo, man erinrar om att riksdagen
har behandlat denna fråga en gång tidigare,
nämligen i våras, och därvid
förklarat att »på grund av rådande
samhällsekonomiska förhållanden vissa
investeringsbegränsningar erfordrades».
Det är alltså »de rådande samhällsekonomiska
förhållandena» som göra att
vi inte kunna bygga bostäder i tillräcklig
omfattning! Då vill jag bara hänvisa
till vad jag nyss påminde om, nämligen
att vi aldrig förut ha haft en sådan högkonjunktur
som vi ha för närvarande.
Och just under en sådan högkonjunktur
måste man inskränka bostadsbyggandet
till att relativt sett bara bli två tredjedelar
av vad det var under 1930-talets
senare hälft, då konjunkturerna inte
voro tillnärmelsevis så gynnsamma som
de för närvarande äro.

Utskottet tröstar sig emellertid med
följande: »Utskottet förutsätter fördenskull,
att Kungl. Maj:t följer utvecklingen
och vidtager de åtgärder, som må
finnas erforderliga för att återställa balansen
på byggnadsmarknaden.» Att
återställa balansen på byggnadsmarknaden
är det som regeringen enligt utskottets
mening skall ägna sitt intresse
åt, inte att häva bostadsbristen! Men om
möjligen utskottets skrivsätt avser att
också täcka ett hävande av bostadsbristen,
skall jag inte taga upp någon diskussion
om denna sak utan bara notera
den.

Kungl. Maj:t bör alltså enligt utskottet
följa utvecklingen och vidtaga »erforderliga
åtgärder». Man får väl hoppas
att detta inte är någon nyhet för
Kungl. Maj:t. När det gäller en så allvarlig
sak som bostadsproblemet har
jag för min del fattat saken så, att det
ingår i Kungl. Maj:ts allmänna skyldigheter
att ständigt följa utvecklingen på
området och vidtaga de åtgärder som
kunna erfordras. Det är alltså att slå in

öppna dörrar när utskottet skriver på
sätt som har skett.

Vi förutsätta alltså att regeringen
känner sitt ansvar och att den har följt
utvecklingen och vidtagit de åtgärder
som den har ansett erforderliga. Vad
har detta intresse från regeringens sida
medfört? Jag tar de officiella siffrorna
över nyproduktionen av bostäder under
de senaste åren. Under de första efterkrigsåren,
1946 och 1947, hade vi en
årlig bostadsproduktion på 58 000 lägenheter.
År 1948 — samma år som
Marshallplanen trädde i kraft — sjönk
produktionen av bostäder till någonting
på mellan 45 000 och 47 000. År
1949 fortsatte sänkningen ned till
41 500 lägenheter. Året 1950 medförde
en liten återhämtning, så att vi kommo
upp till en produktion på 44 000 lägenheter.
För år 1951 är det ju ännu inte
klart hur många lägenheter som komma
att färdigställas, men jag tror att
det är en mycket optimistisk beräkning
om man säger att på sin höjd 40 000
nya lägenheter komma att kunna bjudas
de bostadssökande. I dag såg jag
i en tidning en notis, enligt vilken en
uppskattning från ansvariga myndigheters
sida gick ut på att antalet färdigställda
lägenheter under år 1952 skulle
komma att sjunka till 30 000, d. v. s. att
man då skulle vara nere vid hälften av
den produktion man hade under åren
1946 och 1947.

Man må säga att detta är raskt marscherat
— bakåt. Om regeringen också
i fortsättningen skall följa bostadsfrågan
och vidtaga de åtgärder som anses
erforderliga, äro vi efter ytterligare fem
år nere i samma nivå som åren 1941—
1942, då vi praktiskt taget inte hade någon
bostadsproduktion alls. Därför tror
jag att vårt förslag, att riksdagen skall
skriva till regeringen och be den ändra
kurs, snabbt och radikalt, är högst befogat,
och jag ber, herr talman, att i
det stycket få yrka bifall till vår
motion.

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

Bostadsbristens problem bar på senare
tid fått sällskap också med de
höga hyrornas problem. Byggnadskostnaderna
ha stigit på ett uppseendeväckande
sätt, vilket ju också är omvittnat
av olika talare i dagens debatt. Enligt
material som finns tillgängligt i propositionen
utgör byggnadskostnadsstegringen
32 procent. Senare beräkningar
säga 35 procent, och det lär väl inte
stanna vid det. Ytterligare prisstegringar
få anses vara att vänta, det är nog
den mest realbetonade uppfattningen
om prisutvecklingen för den närmaste
framtiden. De priser på skog, som ha
betalats vid höstens skogsauktioner, äro
ju högre än någon räknade med, och
det är klart att dessa prishöjningar på
timmer så småningom komma att slå
igenom i ökade priser på trävaror. En
av morgontidningarna i Stockholm har
i dag ett uttalande av en sakkunnig person,
som säger att man får räkna med
en tioprocentig stegring av priserna på
trävaror och byggnadsplattor. Man får
härutöver också räkna med ökade
driftkostnader, höjda tomtpriser, ökade
bränslekostnader o. s. v. Vi ha alltså
att räkna med en tämligen kraftig
hyresstegring. Det kan också nämnas
att det redan pågår en sådan hyresstegring
i form av ökade bränslekostnader.
Jag känner till en lägenhet i en av
Stockholms förorter, där hyran på tre
år har höjts med inte mindre än 13
procent på grund av stegrade bränslekostnader
eller i varje fal! tillägg som
ha gått under den rubriken.

Perspektivet är alltså det, att arbetare
och med dem jämförliga — lägre
tjänstemän och andra lägre inkomsttagare
— snart inte kunna reflektera på
att hyra i de nya hyreshus som uppföras
i städerna och tätorterna. Till detta
kommer för storstädernas del — och
speciellt för Stockholm börjar det bli ett
allvarligt problem — att nybebyggelsen
skjutes ut så långt ifrån stadens centrum
och ifrån arbetsplatserna, att resekostnaderna
sluka rätt avsevärda be -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

lopp av veckolönen, förutom att man
får tillbringa en å två timmar om dagen
i spårvagnar och bussar för att komma
till och från arbetsplatsen.

Det syntes en notis i pressen för några
veckor sedan, att man i ett hyreshus
i Gärdesstaden i Stockholm hade betingat
sig ett pris av mer än 50 kronor
kvadratmetern, och det är klart att sådant
inte är för småfolket.

Enligt utskottsförslaget liksom enligt
regeringens förslag skall ökningen av
byggnadskostnaderna kompenseras endast
till 27 procent. När kostnaderna nu
ha stigit med ytterligare 8 procent, kan
man väl inte dra annan slutsats ur detta
än att utskottet menar att dessa 8
procent i byggnadskostnadsstegring
skola få slå igenom i hyrorna, liksom
den ytterligare stegring som kommer;
att en sådan stegring verkligen kommer,
därom kan man vara ganska övertygad.
Vi ha för vår del menat att man
bör höja tilläggslånen från det av Kungl.
Maj :t föreslagna beloppet, som motsvarar
4 kronor per kvadratmeter, till ett
belopp svarande mot 6 kronor per kvadratmeter.
En sådan höjning skulle nätt
och jämnt kompensera den byggnadskostnadsstegring
som redan kan noteras
och den som kommer att kunna noteras
under den allra närmaste framtiden.

Ett av de stora problemen när det gäller
att komma till rätta med stegringarna
av byggnadskostnaderna är ju emellertid
frågan om produktionen av byggnadsmaterial.
Problemet togs upp i
riksdagen för snart tio år sedan och
föranledde ett riksdagsbeslut om utredning
angående förstatligande av byggnadsmaterialproduktionen.
Regeringen
gjorde sig ingen brådska med att expediera
riksdagsbeslutet, och först år 1947
tillsattes en utredning. Denna utredning
har alltså suttit i fem år, och den har
i likhet med regeringen inte gjort sig
någon brådska. .Tåg har tillåtit mig att
under de senare åren upprepade gånger
rikta en fråga till denna utrednings

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ärade ordförande, hur långt arbetet har
fortskridit, och alltid bara fått det svaret,
att det är förfärliga svårigheter som
torna upp sig för utredningen och att
den ännu inte kan redovisa något bestämt
resultat. Om herr Adolv Olsson
i Gävle hade varit inne i kammaren just
nu, skulle jag ha tillåtit mig att än en
gång ställa frågan till honom, hur det
står till med 1947 års byggnadsmaterialutredning,
om man har kommit någonstans
och när ett resultat av denna utredning
kan väntas. Om den inte kan
ta upp hela problemet och lägga fram
sina synpunkter på en gång, skulle den
kanske kunna bryta ut en eller annan
angelägen fråga — jag har vid tidigare
tillfällen framfört förslag om vilka frågor
man skulle kunna bryta ut -— och
i dessa frågor göra en utredning som
skulle möjliggöra ett regeringsförslag.

Jag har alltså inte haft någon framgång
med dessa frågor till utredningens
ordförande, men det gläder mig att nu
också statsutskottet ställer sig bakom
kravet på ett påskyndande av utredningen
med följande formulering: »Utskottet
förutsätter, att byggnadsmaterialutredningen
snarast fullföljer sitt uppdrag.
» Utskottet manar alltså på utredningen
att inte skynda så långsamt som
den hittills har gjort.

Jag är övertygad om att det just på
detta område är mycket att göra för att
hejda de våldsamma prisstegringarna
på byggnadsmaterial och därmed få
kontroll över en av de väsentligaste faktorerna
när det gäller att hålla hyrorna
nere på en sådan nivå att också de nyuppförda
bostäderna kunna bli tillgängliga
för vanligt folk. Jag tycker
emellertid att utredningens långsamhet
bara återspeglar de styrandes allmänna
brist på intresse för eller deras oförmåga
att lösa ett av de stora sociala
problemen.

Tillåt mig till sist, herr talman, att
bara ge ett par repliker till herrar Mårtensson
och Wedén.

Herr Mårtensson menade i likhet med

socialministern, om jag fattade rätt, att
flaskhalsen när det gäller byggnadsverksamheten
och bostadsproduktionen
ligger i knappheten på arbetskraft och
att man därför måste vidtaga åtgärder
för att utöka byggnadsarbetarkåren.
Jag är alldeles överens med herr Mårtensson
i det stycket, men jag vill erinra
om att det inte är mer än fyra
eller fem år sedan man från statsmakternas
sida vidtog mycket energiska
åtgärder för att driva bort folk från
byggnadsindustrien till andra grenar av
näringslivet. Jag tycker att detta vittnar
om en brist på förutseende och
en brist på långtidsplanering från regeringens
sida, som är mycket anmärkningsvärd.
När herr socialministern i
dagens debatt förklarar, att man inte
löser bostadsfrågan med planer från det
ena året till det andra, så är detta alldeles
riktigt, och det är bara synd att
regeringen inte har kommit underfund
med detta förut.

Nu viil jag inte klandra regeringen
för omvändelsen utan returnera hem
socialministerns bibelcitat, att det är
stor glädje i himmelen för var och en
som sig omvänder och bättrar. Låt nu
bara denna omvändelse bli verkligt
djupgående och låt den resultera i omedelbara
åtgärder för att få fram ett
hållbart långtidsprogram för lösning
av bostadsproblemet i detta land!

Till herr Wedén bara ett enda ord.
Om jag fattade honom rätt, menade han
att Landsorganisationen har ett visst ansvar
för att byggnadsarbetarna hållas
i styr när det gäller löneanspråk och
anspråk på arbetsvillkor. Jag tror inte
att byggnadsarbetarna någonstans i
detta land äro obilliga i sina löneanspråk,
och jag tror inte att det är så
näpet för byggnadsarbetarna att driva
igenom några löneanspråk utöver vad
prislistor och avtal bestämma och det
allmänna läget bjuder. Vad som däremot
borde vara mera angeläget för att
öka effektiviteten i byggnadsverksamheten
vore, att de som bestämma över

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

arbetskraften, nämligen byggmästarna
och företagarna, sörjde för åtgärder för
att avskaffa den säsongarbetslöshet, som
allt fortfarande förekommer inom byggnadsindustrien.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till motionen nr 655
under utskottets punkt I, till samma
motion under utskottets punkt III samt
under utskottets punkt IV bifall till reservation
2), som i sak går ut på ungefär
detsamma som föreslagits i vår
motion.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr STÅHL: Herr talman! Den som i
likhet med mig haft anledning att syssla
med bostadsfrågan i en kommitté, fastän
kanske inte så mycket ur politiska
som mera ur mänskliga synpunkter, kan
knappast undgå att få det intrycket av
denna debatt — det gäller både talesmännen
för den bostadspolitiska utredningen
och herr statsrådet —- att vi ha
kommit in i ett läge, som i många stycken
är mera hopplöst än vad man hade
velat tro. De människor som drabbats av
bostadskrisen befinna sig i ett fruktansvärt
läge. Låt mig till kammarens protokoll
endast anföra några siffror, som
belysa detta förhållande. De äro offentliggjorda
för några dagar sedan, men
jag tycker ändå, att de äro ägnade att
belysa bilden sådan den ter sig i dag.
Bostadsstyrelsen meddelar i en promemoria
till socialdepartementet, att enligt
uppgifter från 122 kvotkommuner med
en sammanlagd folkmängd av 3,2 miljoner
invånare utgör antalet bostadssökande
utan barn, som önska lägenhet
för alt gifta sig, 25 600, varav enbart i
Stockholm 9 050. Antalet familjeförsörjare,
som sakna egen bostad, är 23 850,
varav 18 200 med barn under 16 år och
5 650 utan barn under 16 år. Härtill
komma 22 100 andra bostadssökande
som likaledes äro utan lägenheter. Detta

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

innebär, herr talman, att vi för närvarande
ha över 70 000 bostadslösa familjer
här i landet.

När vi, såsom vi göra inom den kommitté
jag tillhör, syssla med hyresregleringslagstiftningen
ha vi anledning att
då och då titta på hur det ser ut i de
olika städerna och tätorterna, där bostadsproblemet
är som svårast. Det visar
sig då att man i stort sett kan våga
säga, att bostadsbristen nu, trots de
mycket berömda statliga kraftåtgärderna
på detta område och trots all planering
och alla ansträngningar att häva
densamma, är mångdubbelt större än
vad den var för tio år sedan. Detta är
läget. När man så ser de siffror på bostadsproduktionen
som här nyss angivits
och som visa en starkt sjunkande tendens,
måste man ju, herr talman, verkligen
på allvar fråga sig, hur det skall
bli för dessa stackars familjer som inte
råka tillhöra det privilegierade fåtal,
som lyckats skaffa sig en lägenhet utan
som år efter år få vara utan bostad.
.Tåg vet att ingen av oss har något recept
på hur detta problem skall lösas. Att
bygga sig i kapp bostadsbristen tror jag,
herr talman, kommer att ta så lång tid,
att man väl icke vare sig i departementet
eller bostadsstyrelsen lär våga hoppas,
att detta skall kunna ske inom
överskådlig framtid. Och ingen vågar
väl heller hoppas på att man på andra
vägar, t. ex. genom något slags obligatorisk
bostadsförmedling, skall kunna
åstadkomma en sådan fördelning av
bostadsbeståndet, att de bostadslösa
verkligen få tak över huvudet. Och att
gå ännu längre, att direkt införa en
bostadsransonering för att hjälpa de
bostadslösa, som man under kriget gjorde
i våra grannländer, är väl ändå ett
ingrepp som knappast någon i detta
land vågar rekommendera. Under sådana
förhållanden kan det inte hjälpas,
herr talman, att man blir en smula beklämd,
när man ifrån den bostadspolitiska
utredningen hör, att man även
där betraktar detta problem som så

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

svårlöst, att man anser att det måste
skjutas på till en ganska oviss framtid.
Det gör att de bostadslösa människorna
komma i ett alltmera förtvivlat läge.

Tittar man sedan ett ögonblick på
effekten av de senaste årens utveckling
av den berömda bostadspolitiska eller
bostadssociala målsättningen, som förre
socialministern Möller med rätta fått
mycket beröm för och som riksdagen
också varit stolt över att godkänna, så
kunna vi ju konstatera, att den numera
— jag vågar säga det — är ganska långt
på väg mot att helt torpederas. Hurudan
är utvecklingen i våra större städer?
Jo, där är situationen den, att de kommunala
myndigheterna med hänsyn till
hyrorna, de ökade kostnaderna och
bristen på bostadsföretag inte längre
våga bygga två- och trerumslägenheter
i samma omfattning som tidigare. De
säga sig att vi måste ge avkall på de
principer, som vi en gång fastslagit, och
gå in för ett betydligt större antal enrumslägenheter
för att på det sättet så
många människor som möjligt skola
kunna få en lägenhet. Resultatet blir
att ett mycket stort antal barnfamiljer
komma att trängas in i enrumslägenheter,
vilket det som bekant inte skulle
bli tal om, när den berömda och med
rätta omhuldade bostadssociala målsättningen
antogs. Vi ha kommit i det
läget, att vi ha fått ett bostadsproletariat,
som vi inte se någon möjlighet att
hjälpa. Och det värsta är att det är
barnfamiljerna som äro i det mest prekära
läget. Jag hoppas att vi så småningom
inom den kommitté där jag är
verksam skola kunna ange något i varje
fall provisoriskt program, som tar
sikte på att nödtorftigt hjälpa just barnfamiljerna.
Men det är givet att man
inte löser problemet med provisorier
och aldrig så välmenande försök att
hanka sig fram, utan att man måste se
till, att vi få en ökad fart på bostadsproduktionen.

Jag skall inte nu fördjupa mig i
detta avsnitt av ämnet, som ju har va -

rit livligt diskuterat hela dagen. Jag
har inte något bidrag att ge vare sig när
det gäller hur man skall sänka kostnaderna
eller hur man skall öka bostadsbyggandet.
Men däremot måste man,
när man som lekman följer litteraturen
på detta område, fråga sig: Om den bostadspolitiska
utredningen behöver omkring
ett år för att komma fram med ett
förslag, varför skall då 1947 års byggnadsmaterialutredning
behöva arbeta år
efter år utan att lägga fram något resultat?
Jag vet inte alls hur långt denna
kommitté har kommit. Men om man följer
litteraturen när det gäller byggnadsmaterial
och inte minst nya metoder
inom byggnadsbranschen, ser man att
det gång efter annan kommer fram nya
uppslag för rationalisering, förbättring
och effektivisering av husbyggandet och
även tidsförkortning i fråga om uppförande
av stora byggnadskomplex. Varför
kan då inte 1947 års byggnadsmaterialutredning
lägga fram partiella förslag,
som man kunde pröva sig fram
med för att försöka åstadkomma någon
förbättring? Man vet att privata byggmästare
hålla på och experimentera på
detta område. Nog vore det väl rimligt,
sedan nu praktiskt taget all byggnadsverksamhet
när det gäller bostäder har
lagts över i statens händer, om staten
närmast via detta organ vore med och
experimenterade på detta område, som
väl ändå, bortsett från tillgången på arbetskraft,
är den verkliga flaskhalsen,
där allting stoppas upp. Jag har funderat
mycket på problemet, och jag skulle
vilja hemställa till socialministern, som
nu med friska krafter går till sitt nya
ämbete, att ta sig an denna fråga och
försöka att med statligt stöd få fram en
fortlöpande experimentverksamhet för
att åstadkomma en rationalisering på
detta område med en snabbare byggnadsprocess
och därmed kanske också
sjunkande priser.

Jag skall, herr talman, också be att
få påtala en kanske i detta sammanhang
mera underordnad men i alla fall

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

på intet sätt oviktig sak. Det gäller förseningen
av beskeden om den slutliga
produktionskostnaden för en byggnad.
Denna fråga har varit föremål för diskussion
i debatten, och såväl i propositionen
som i utskottsutlåtandet understrykes
att man bör söka undvika en
försening, som tyvärr drabbar byggnationerna
hårt och medför stora skadeverkningar.
Inte minst ute i landet
är man illa berörd av detta förhållande,
och man märker också en tilltagande
or® över att det nu inte bara tar
månader utan betydligt längre tid, kanske
upp emot ett år, ifrån den tidpunkt,
då man lägger in begäran om besked
och godkännande av de slutliga kostnaderna
till dess ett sådant godkännande
kommer. Det förefaller som om
man i den statliga regien hade kommit
dithän, att man måste i detalj omräkna
alla poster och att man därför fått en
oerhört omfattande byråkratisk apparat.
Om det helt enkelt är personalbrist
som är orsaken till förseningen,
kan jag inte förstå annat än att vi
måste tillgripa åtgärder för att söka
häva denna brist, så att vi få en annan
ordning till stånd. Skola vi behålla den
tunga apparat, som det innebär att ett
statligt organ skall sitta och kontrollera
vad praktiskt taget varje bygge i landet
kostar, få vi väl också se till, att
detta statsorgan fungerar.

Jag vill dessutom, herr talman, fästa
uppmärksamheten på det förhållandet,
att bostadspolitiken — därom vittnar
inte minst denna diskussion — nu har
kommit i ett sådant läge, att alla politiska
och andra hänsyn måste vika och
att vi från alla håll få inrikta oss på
att finna lösningar. Jag är inte glad åt
det föreliggande utskottsutlåtandet i
alla detaljer — det vill jag gärna säga
.— men jag ser ingen annan utväg än
att för närvarande rösta för subventionen
och även övriga föreslagna åtgärder.
Ty skulle vi inte göra det, skulle
det såvitt jag begriper betyda ett fullkomligt
lamslående av all nybyggnads -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

verksamhet. I det allvarliga läget på
bostadsmarknaden måste en saklig prövning
komma till stånd, vid vilken vi
alla få lov att hjälpas åt med olika uppslag.

I detta läge kan man inte undgå att
bli en smula förvånad över de förändrade
signaler, som i samband med regeringsombildningen
ha kommit ifrån
bondeförbundets sida. Jag vill inte alls
göra någon partipolitik av detta. Det
har jag varken någon anledning till
eller något intresse av. Men jag menar
att det för bostadsfrågans egen skull är
viktigt, att olika grupper och olika individer,
däribland givetvis även olika
politiska partier, lämna sina bidrag. Så
sent som vid vårriksdagen presenterades
ifrån bondeförbundsgruppen här i
kammaren ett bostadspolitiskt program,
som i långa stycken avvek från den dåvarande
regeringens och som enligt
min mening också delvis var riktigt.
Om jag har fattat detta program rätt,
skulle jag kunna sammanfatta avvikelserna
från det dåvarande regeringsprogrammet
i tre punkter. Den första avvikelsen
gick ut på att bondeförbundet
krävde en revision av bidragsgivningen,
främst ett totalt avskaffande av trekronorsbidraget,
en uppfattning som jag
inte delade men som i varje fall var
något som det fanns anledning att diskutera.
Den andra punkten, där bondeförbundet
hade en annan linje än regeringen,
innebar en sänkning av lånegränsen
för de s. k. allmännyttiga företagen.
Den tredje punkten, där bondeförbundet
anmälde en avvikande mening,
gällde ingenting mindre än en
omläggning av de bostadspolitiska riktlinjerna
till större förmån för bostadsbyggandet
på landsbygden. Därför blev
jag — och jag tänker många med mig
— ganska förvånad när koalitionsregeringens
programförklaring kom ut och
det befanns att alla dessa tre punkter
där voro totalt glömda. T stället anmäldes
det där, att den nya regeringen,
vari alltså även bondeförbundet ingår,

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

komme att fullfölja bostadspolitiken enligt
— som jag vill minnas att det stod
-—• hittillsvarande riktlinjer. Det innebär
att bondeförbundet har gått ifrån
sin tidigare, från det socialdemokratiska
regeringsprogrammet klart avvikande
linje i bostadspolitiska frågor
och i stället anslutit sig till den av den
socialdemokratiska regeringen företrädda
linjen. Jag måste säga att detta bör
beklagas just med hänsyn till önskvärdheten
av mångstämmighet i den
diskussion, där det nu gäller att få fram
så många uppslag som möjligt för att
främja bostadsbyggandet.

Jag skulle till sist i anslutning till
min huvudsynpunkt, nämligen den
grundliga och fördomsfria prövningen,
vilja säga, att mycket tyder på att vi
kört fast och att en fortsatt penninginpumpning
inte klarar oss ur svårigheterna.
I ett sådant läge skulle jag med
hänsyn till de 70 000, kanske inemot
100 000 bostadslösa som vi ha i vårt
land vilja framhålla, att vi måste, när
vi gå till omprövning av vad vi skola
göra, pröva även sådana radikala åtgärder
som hittills inte ha kommit in
i diskussionen och som vi hittills allesammans,
både socialdemokraterna och
vi andra — låt oss vara uppriktiga på
den punkten — ha ryggat tillbaka för.
Men jag tror att vi ha kommit in i en
så förtvivlad situation, att vi nu även
måste pröva åtgärder som vi hittills ha
hoppats att slippa tillgripa. Vi måste
fråga oss: Om ingenting annat hjälper,
vad kunna vi då göra på dessa hittills
oprövade vägar? Jag är säker på att
socialministern förstår vad jag menar.
Och när man nu prövar riktlinjerna för
den framtida bostadspolitiken, måste
man framför allt ta sikte på att hjälpa
barnfamiljerna. Det är barnfamiljerna,
herr talman, som befinna sig i det verkligt
svåra läget, och vi stå inte längre
till svars med att föra en bostadspolitik,
som utsätter just barnfamiljerna för
de svårigheter, som de för närvarande
kämpa med.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Herr
Ståhl betonade, hur besvärligt det blivit
för många familjer, som nu äro
utan bostad — han nämnde att det
därvid kunde röra sig om bortåt ett
hundratusental — och efterlyste de åtgärder
som man skulle kunna vidtaga
för att avhjälpa dessa svårigheter. Ja,
det är ju en sak som är förorsakad av
långvariga misstag i den svenska politiken.
Det gäller därvid framför allt
lönefrågan: den stora skillnad som är
rådande mellan de löner som utgå på
rena landsbygden och lönerna i städerna,
framför allt i Stockholm och
Göteborg. Det är denna skillnad i lönehänseende
som suger folk till storstäderna
i onormal omfattning. Hade
man slopat dyrortsgrupperingen vid
den tidpunkt, då vi från bondeförbundets
sida förordade detta, hade man
säkerligen kunnat slippa en hel del
av de brister, som nu förefinnas i bostadsfrågan.
Det är ju framför allt i
storstäderna, som läget är besvärligt.
Jag skulle därför vilja framföra den
rekommendationen, att man försöker
rätta till dyrortsgrupperingssystemet.
Det tror jag skulle åstadkomma en viss
lättnad även på bostadsfrågans område.

Jag instämmer med herr Ståhl när
han säger, att man inte är glad åt det
förslag som här föreligger. Jag måste
för min del säga, att det är rätt underligt
att denna kommitté, som är tillsatt
för att utreda det hyrespolitiska
läget och komma fram med förslag
med anledning därav, utan vidare kastar
fram ett provisoriskt förslag, som
-— det måste man väl ändå erkänna -—-kommer att föregripa den framtida
prövningen av frågan. Tv hur skall det
gå, herrar ledamöter i denna utredning?
Blir det lätt att vid det slutliga
ståndpunktstagandet komma ifrån dessa
subventioner av 4 kronor per kvadratmeter
lägenhetsyta för flerfamiljshus
och av 8 000 eller 9 000 kronor för
egnahem, om principen härom knäsättes
i dag? Vi känna alla så väl till

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

hurusom ett provisorium ofta föregriper
en fri prövning. Därför hade det
enligt min mening varit lämpligast, att
kommittén tagit hand om den uppgift,
som den ursprungligen fick, nämligen
att utreda hyresproblemet i sin helhet.
Vi hörde av herr statsrådet, att denna
kommitté hade fått direktiv av hans
företrädare i ämbetet att gå in på en
ny linje, och det förstå vi mycket väl
efter det anförande, som statsrådet Möller
höll här i kammaren under vårriksdagen,
då han betonade, att vi måste
göra något för att lämna större subventioner
till bostadsbyggandet. Jag bara
förvånar mig över att kommitténs
ledamöter så oreserverat följt dylika
direktiv och inte prövat det som de
ursprungligen fingo sig ålagt att utreda.
Då hade vi kanske inte stått inför det
faktum vi nu stå inför.

Jag tror att byggnadsfrågan skulle
kunna lösas betydligt bättre, om man i
stället slopade en hel mängd tvångsregleringar
beträffande byggnadstillstånd,
kraven i fråga om bostädernas
kvalitet och storlek o. d. och i stället
läte litet mera frihet få göra sig gällande
på byggnadsområdet. Säkerligen
skulle många sätta i gång med att uppföra
byggnader, om de bara finge göra
det efter eget behag och vid den tid
de tyckte vara bäst. Då skulle man
säkerligen få betydligt större lättnad
i det betryck man nu har på detta område.

Byggnadsregleringen har försvårat läget
på bostadsmarknaden. Vi trodde att
vi skulle kunna klara saken på ett par
tre eller fyra år, men det visar sig bli
sämre och sämre ju längre staten håller
på med dessa åtgärder. Jag vågar
påstå, att om en hyresreglering, sådan
som den kommittén är sysselsatt med
att utreda, blir genomförd, så blir det
säkerligen ännu mera invecklat och besvärligt.
Jag skulle därför vilja förorda,
att man gör ett kraftigt ingrepp och
försöker slå till med ett upphävande

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

av dessa byggnadsregleringar, som förekomma
på skilda områden i samhället.
Jag tror att man därmed skulle lösa
krisen lika bra som med dessa statliga
subventioner.

Nu vill jag säga, att när Kungl. Maj:t
här förelagt oss en proposition och
därvid gått in för en i viss mån sparsammare
linje än den som kommittén
förordat, så tycker jag, att det skulle
vara egendomligt, om riksdagen inte
skulle biträda det försiktigare förslaget
av Kungl. Maj:t. För min del har jag
biträtt Kungl. Maj:ts förslag därför att
jag anser, att det är rimligare än kommitténs
förslag och inte föregriper det
slutliga ståndpunktstagandet på samma
sätt som om man ginge in för det förslag,
som förordas i den med 2) betecknade
reservationen.

Jag skall inte mycket längre upptaga
tiden. Jag vill bara med anledning
av att man här vill göra gällande, att
den subvention av 8 000 kronor, som
Kungl. Maj:t har föreslagit i fråga om
egnahem, i jämförelse med den subvention
av 4 kronor per kvadratmeter
lägenhetsyta, som kommer hyreshusen
till del, innebär att egnahemsägarna
få mycket mindre fördelar, säga,
att jag har en annan mening om den
saken. Genom att egnahemslånen bli
räntefria upp till 8 000 kronor bli enligt
min åsikt egnahemmen gynnsammare
behandlade än hyreshusen. Om vi se
på hur det ställer sig beträffande en
bostad med 60 kvm golvyta, finna vi,
att det beräknat efter 4 kronor per
kvadratmeter golvyta blir en årlig förmån
av 240 kronor. Egnahemsägaren
får däremot 8 000 kronor räntefria, och
om vi räkna med en så låg ränta som
4 procent, finna vi, att han får 320
kronor i årligt bidrag, medan den
andre som sagt får nöja sig med 240
kronor. Förmånen att få 8 000 kronor
räntefria är alltså större. Med hänsyn
härtill och med tanke på att det är
bättre för en fri prövning framdeles,

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

menar jag, att man inte bör gå på den
i ovannämnda reservation föreslagna
höjningen.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr PERSSON i Växjö: Herr talman!
Herr Skoglund i Doverstorp menade,
att vi kommit in i en återvändsgränd
i bostadsfrågan och att man borde
börja tänka efter vad man över huvud
taget skall ta sig till för att klara av
bostadsbristen och så långt det nu kan
gå fullfölja den bostadspolitiska målsättning
som riksdagen beslöt 1947 och
1948.

Det är klart att de särskilda förhållanden
och de byggnadskostnadsstegringar
som uppstått ha medfört, att vi
kommit i en alldeles speciell situation
i bostadsfrågan. Å andra sidan vill jag
erinra om att man från början hade
tänkt sig, att man skulle göra en översyn
av den nya bostadspolitiken, när
så lång tid gått, att man fått några erfarenheter
av verksamheten. Det är
alltså inte något nytt, att man vill göra
en översyn av verksamheten och se efter,
om man inte behöver komplettera
eller ändra bestämmelserna, utan vad
som är nytt är ju, att man, på grund
av den stegring av byggnadskostnaderna
som inträffat, tvingats framlägga
förslag så snabbt som här skett.

Nu vill jag med anledning av vad
herr Rubbestad här sagt — flera talare
ha kanske varit inne på den saken —
säga, att det väl varit omöjligt för utredningen
att gå igenom hela det komplex,
som bostadspolitiken ändå är, och
lägga fram sådana förslag, att vi skulle
ha kunnat besluta vid vårriksdagen. Jag
tror att det under alla förhållanden
hade varit omöjligt. Men även om det
skulle ha gått att göra det, så förhåller
det sig ju på det sättet, att om inga åtgärder
vidtagas nu, får man räkna med
att bostadsbristen kommer att ytterligare
accentueras, eftersom det är
många som hesitera och inte fullfölja

sina planer att bygga. Med dessa provisoriska
åtgärder vill man åstadkomma
att bostadsproduktionen något så när
hålles i gång under den närmaste tiden.

Sedan vill jag säga, att de jämförelser
herr Rubbestad nu senast gjorde väl
voro litet egendomliga. Han kom in på
egnahemsfrågan, och jag skall säga några
ord om den, eftersom den diskuterats
så mycket här. Herr Rubbestad
sade, att till egnahem kan man få 8 000
kronor och till hyresbostäderna får
man 4 kronor per kvadratmeter lägenhetsyta.
Det är ju en sanning med en
viss modifikation. Man kan ju få ända
upp till 6 kronor per kvadratmeter, om
man räknar in den kommunala subventionen
på 40 öre, eftersom vi ha
tilläggslån förut. Reträffande egnahemmen
räknade herr Rubbestad ihop den
stående räntefria del, som vi ha förut,
med den nya subventionen, som föreslås
av Kungl. Maj:t och utskottet, men
i fråga om flerfamiljshusen räknade
han bara med den nya subventionen.
Jämförelsen blir då inte riktig. Det hör
till att han dessutom höjde räntan till
4 procent, såvitt jag hörde rätt, och
det kan ju också inverka på vilket resultat
man kommer till.

Emellertid är det klart att man kan
ha olika meningar om huruvida man
skall ha en subvention till de egnahemmen
på 9 000 kronor sammanlagt eller
8 000 kronor. När beslutet om de nya
bestämmelserna för stöd åt egnahemsbyggandet
fattades, som trädde i kraft
den 1 juli 1948, gick man helt enkelt
in för att åstadkomma mycket gynnsamma
villkor för egnahemsbyggandet.
Man menade, att egnahemmen voro den
kanske allra lämpligaste formen för
bostadsförsörjningen. Därför sänkte
man räntan, om man jämför med den
ränta, som förut utgick på statslån till
tertiärbelånade egnahem, man förlängde
amorteringstiden från 20 till 25 år,
och man höjde den räntefria, stående
delen. Den utgjorde förut inte i något
fall tror jag så mycket som 4 000 kro -

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

nor. Den var då tio procent på kostnaden.
Man ville genom detta åstadkomma
lägre årliga bostadskostnader,
så att flera skulle kunna försörja sig
med bostad genom egnahemsbyggande.

Man kan, om man utgår från de särskilda
subventioner, som här föreslagits,
räkna på det sättet, att man säger,
att om man inte ger mer än 4 000 kronor,
blir det ändå rätt förmånliga villkor
för egnahem. Bygger man ett litet
eget hem på 65 eller 63 kvm lägenhetsyta,
blir naturligtvis denna subvention
per kvadratmeter räknat mycket större
än om man bygger ett stort på 100 kvm.
Det kan man inte komma ifrån. Man
kan alltså hysa olika meningar om detta.
Emellertid tycker jag för min del,
att det hade varit rimligt, att man hade
gått med på en höjning av den räntefria,
stående delen med 5 000 kronor,
så att den blivit 9 000 kronor. Såsom
herr Mårtensson i Uddevalla sade, enades
man emellertid i utskottet om att
godta föreliggande förslag med tillägg
av den skrivning, som ledamöterna väl
ha läst. Då det dessutom här endast
är fråga om ett provisorium kanske det
inte har så stor betydelse, om man nu
går på denna linje.

Herr Ståhl har ju här hållit ett längre
anförande, i vilket han, såvitt jag förstår,
tog upp de flesta stora problem,
som beröra bostadspolitiken. Emellertid
är det kanske inte någon mening i att
man i detta sammanhang diskuterar
dessa, utan det bör väl, som statsrådet
sade i sitt anförande, ske, då vi få
diskutera hela bostadsfrågan i ett större
sammanhang, när kommittén kommer
med sitt förslag och vi skola ta ställning
till den bostadspolitiska målsättningen.

Jag har visserligen ingen anledning
att lägga mig i kapplöpningen i den politiska
terrängen mellan herr Skoglund
i Doverstorp och herr Wedén, utan den
få de väl sköta själva, men jag vill i
alla fall säga, att inte har folkpartiet
hela tiden följt någon överdrivet rak

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

linje i bostadspolitiken. Det tror jag man
kan åta sig att bevisa, om man vill undersöka
vad som tidigare förekommit
i detta avseende. Men det är klart att
den enda möjliga lösningen av bostadsfrågan
väl är, såsom en tidning konstaterat,
att man försöker bygga fler bostäder.

Herr Rubbestad menade, att om man
avskaffade regleringarna på detta område,
skulle vi klara oss bra, man skulle
bygga, och det hela skulle nog ordna
sig. Han ansåg också, att man inte borde
ställa några krav på bostädernas
storlek o. s. v. Emellertid har man ju hela
tiden beträffande bostadspolitiken
försökt tillämpa den principen, att bostadspolitiken
skall verka standardhöjande,
och mot den principen har jag
aldrig hört, att någon här velat vända
sig. Det har ansetts, att om man skall
ge lån och bidrag för att klara bostadsförsörjningen,
så skola de lånen och
bidragen förbindas med krav på en
hög standard på bostaden. Annars kommer
man aldrig dit man vill nå, nämligen
att få bostäder som vad beträffar
både utrymme och utrustning äro så
beskaffade, att de kunna vara tillfredsställande
bostäder för barnfamiljer. Det
har man hela tiden hållit på. Därför
skall man inte, som herr Rubbestad förordade,
släppa efter på kraven därvidlag.

Det är den ena sidan av saken. Den
andra är att ett sådant lössläppande,
vid sidan av de konsekvenser som detta
skulle medföra, icke skulle avhjälpa
svårigheterna så mycket nu, när byggnadsarbetarna
och framför allt murarna
äro så fåtaliga, att de inte hinna
bygga fler hus än de göra. Byggnadstiden
har förlängts så kraftigt som fallet
är därför att det råder en sådan oreda
på byggnadsmarknaden. Och om herr
Rubbestad och andra icke fackmän
skulle snickra ihop husen, är det inte
alls säkert att staten eller kreditinstituten
ville ligga med lån högt uppe i
byggnaderna.

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Man måste på detta område ställa
krav, och ett sådant krav är att det
skall byggas fler bostäder per år än vad
som nu sker. I långtidsutredningen har
man förutsatt att investeringsverksamheten
för byggande av bostäder skall
utökas så, att vi årligen kunna bygga
10 000 å 12 000 fler lägenheter än vi
gjort under 1950. Om vi kunna göra det
under fem år, d. v. s. bygga sammanlagt
60 000 lägenheter mera, så skulle vi
kunna komma till rätta med åtminstone
hälften av den bostadsbrist vi nu ha.
Jag tror att den enda möjligheten är
att gå den vägen. Någon patentmedicin
torde inte finnas därvidlag.

Sedan vill jag helt instämma i vad
herr Ståhl här sade — jag har själv
sagt det förut i denna kammare —
nämligen att det uppstår ett socialt
problem av stora mått, om framdeles
lika många familjer som nu skola få
vänta i många år, innan de lyckas lösa
sitt bostadsproblem. Det uppstår för
övrigt många problem, när unga människor
på grund av bostadsbrist icke
kunna gifta sig. Detta har jag förut
understrukit, särskilt när vi diskuterat
frågan om införande av obligatorisk
kommunal bostadsförmedling, i vilken
fråga jag varit med om att motionera
några år. När så skett, ha emellertid
varken herr Ståhl eller hans partivänner
velat följa oss motionärer. De ha
icke velat vara med om att införa en
kommunal bostadsförmedling, något
som dock otvivelaktigt skulle kunna
medföra bättre förhållanden i många
tätorter i vårt land.

Jag har som sagt haft sympatier för
det förslag som bostadsutredningen har
kommit fram med, nämligen att man
skall ge 5 000 kronor i subvention åt
egnahemsbyggare. Jag tycker emellertid
inte att den frågan är av sådan storleksordning,
att jag har anledning att
absolut hålla fast vid den summan.
Men trots att jag själv har varit med i
utskottet och beslutat om förevarande
utlåtande, kommer jag inte att bli led -

sen, om den mening som företräder
5 000-kronorslinjen skulle segra. Jag
tror tvärtom att det ligger något i förslaget
om att gå den vägen just nu.

Herr talman! Jag har som sagt varit
med om att utarbeta detta utskottsutlåtande,
och jag ber därför att få yrka
bifall til! detsamma.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr STÅHL (kort genmäle): Herr talman!
Får jag bara säga till herr Persson
i Växjö, med anledning av den lilla passus
i hans anförande där han kom in
på frågan om den kommunala bostadsförmedlingen,
att jag tillhör den statliga
kommitté som har till uppgift att
utreda även frågan om den kommunala
bostadsförmedlingen. I denna utredning
sitta representanter för olika politiska
partier, och jag tror jag kan försäkra
herr Persson i Växjö, att om det är någonting
som vi äro absolut eniga om,
så är det att ingenting kan vara farligare
än att ge svenska folket, och framför
allt de bostadslösa här i landet, den
föreställningen att vi med en sådan bostadsförmedling
på nämnvärt sätt skulle
kunna bidra till en lösning av den nu
rent katastrofala bostadsnöden. Så långt
äro vi alla ense. Därför tror jag det är
klokt att inte invagga någon i den illusionen,
att om vi få en kommunal bostadsförmedling,
så är hela bostadsproblemet
löst. Så enkelt är det tyvärr inte.

''Herr PERSSON i Växjö (kort genmäle)
: Herr talman! Jag hoppas att det
inte var någon mer än herr Ståhl som
fick den uppfattningen att jag ville invagga
någon i den illusionen, att man
kan klara av hela bostadsfrågan genom
att införa obligatorisk kommunal bostadsförmedling.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Herr Ståhl efterlyste den linje i
bostadsbyggandet, som bondeförbundet

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

hade vid regeringskoalitionen, och han
sade att folkpartiet och bondeförbundet
i våras voro överens om att avskaffa trekronorsbidraget
och sänka lånegränsen.
Herr Ståhl undrade om vi hade släppt
dessa krav, eftersom han inte hade sett
någonting om den saken vid regeringsöverenskommelsen.
Då meddelades det
bara, sade herr Ståhl, att vi skulle fullfölja
den förda bostadspolitiken.

Alla dessa frågor, som herr Ståhl räknade
upp, äro föremål för behandling
av bostadsutredningen, och jag vill tilllägga
att jag fattat överenskommelsen
så, att meningen var att fullfölja själva
målsättningen för bostadspolitiken. .lag
har för min del inte funnit att bondeförbundet,
socialdemokraterna, folkpartiet
och högern därvidlag ha skilt sig
stort från varandra i sak. Vi äro tvärtom
i huvudsak överens om att fullfölja
den s. k. sociala bostadspolitiken. Att
det skiljer i smådetaljer är klart. Det
kommer det väl att göra även i fortsättningen.
Jag skulle tro att ingen har
släppt efter på sin grunduppfattning i
detta fall. I smådetaljerna däremot komma
vi säkerligen även i fortsättningen
att ha olika meningar.

Sedan har det här talats mycket om
egnahemsbyggarnas förmåner. Om man
räknar på det speciella sätt som herr
Rubbestad gör, så äro egnahemsbyggarna
mera kompenserade än andra. Om
man nämligen räknar med fyra procent
på 8 000 kronor, så blir det 320 kronor.
Det är klart att man där kan räkna på
många olika sätt, men man får väl ändå
försöka att något så när hålla sig till
sanningen. Om vi utgå från en subvention
till hyreshusen på sex kronor kvadratmetern
som det egentligen är i högsta
hyresgrupp så finna vi att den för
en lägenhet om 60 kvm golvyta blir 360
kronor, och kapitaliserar man det värdet,
herr Rubbestad, så kommer man
över, långt över 8 000 kronor, t. o. m.
över 9 000 kronor. Det är så man räknat
beträffande tilläggslånen.

Vidare måste man dra bort själva till -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

läggslånet, innan man räknar ut bostadskostnaderna
för ett egnahem. Jag skall
där ta ett exempel. Låt oss säga att någon
bygger ett hus om 60 kvm golvyta
för 44 000 kronor. Billigare tror jag i
varje fall inte att det går att bygga. Så
dra vi bort de 8 000 kronor, som vederbörande
erhåller som tilläggslån. Då
återstå 36 000 kronor, och frågan är
då vilken ränta den byggande skall
räkna med på det nedlagda kapitalet.
Skall ha vara riktigt säker på att få alla
kostnader täckta, får han räkna med
minst sex procent, vilket på 36 000 kronor
gör 2160 kronor. Detta är alltså
hans bostadskostnad. Om vi slå ut den
summan på antalet kvadratmeter, få vi
36 kronor i hyra per kvadratmeter bostadsyta,
och det tycker jag räcker för
en egnahemsbyggare. Detta är, anser
jag, en riktig uträkning.

Jag ville bara ha sagt detta för att
ingen efter denna debatt skall tro att
egnahemsbyggare äro favoriserade.

Så en sak till: Skola vi helt släppa
kvoteringen på detta område? Äro vi
färdiga för det? Om vi göra det, blir
resultatet onekligen, att de som ha de
största ekonomiska möjligheterna komma
att bygga. De övriga kunna inte
bygga alls. Jag tror det kommer att
dröja ganska länge ännu, innan vi äro
färdiga att släppa byggnadstillståndsgivningen
över hela fältet. Det är möjligt
att man kan släppa den för egnahemsbygge
på landsbygden, ty där reglerar
sig denna sak själv, eftersom det
är så oerhört dyrt att bygga.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande utskottets hemställan
i punkten I, nämligen dels på
bifall till utskottets hemställan i denna
punkt dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall i motsvarande
delar till motionen 11:655 av
herr Lager in. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

övervägande ja besvarad. Herr Lager
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
I i utskottets förevarande utlåtande nr
192, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
i motsvarande delar till motionen
11:655 av herr Lager m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Lager begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 195 ja och 7 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten I.

Härefter framställde herr talmannen
propositioner i fråga om punkten II,
nämligen dels på bifall till utskottets
däri gjorda hemställan dels ock på bifall
till den av herr Mannerskantz m. fl.
avgivna, med 1) betecknade reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr förste vice talmannen
Skoglund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten

II i utskottets förevarande utlåtande nr
192, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner nej, har kammaren bifallit
den av herr Mannerskantz m. fl. avgivna.
med 1) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan i
punkten II.

Vidare gav herr talmannen propositioner
beträffande punkten III, nämligen
dels på bifall till utskottets däri
gjorda hemställan dels ock på bifall till
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranleddes av bifall
i motsvarande delar till motionen
II: 655 av herr Lager m. fl.; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Lager begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten

III i utskottets förevarande utlåtande nr
192, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
i motsvarande delar till motionen 11:655
av herr Lager m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång upp -

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

Sänkning av skatten å choklad- och konfityrvaror.

läst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Lager begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 195 ja och 7 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten III.

I fråga om punkten IV gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till den av herr Pålsson m. fl. avgivna
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Pettersson
i Dahl begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
IV i utskottets förevarande utlåtande nr
192, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner nej, har kammaren bifallit
den av herr Pålsson m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu eu gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 115 ja och 80 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten IV.

Herr talmannen gav härefter propositioner
i fråga om punkten VI, nämligen
dels på bifall till utskottets hemställan
i angiven del dels ock på bifall
till den av herr Mannerskantz m. fl. avgivna,
med 3) betecknade reservationen;
och biföll kammaren utskottets berörda
hemställan.

Slutligen biföll kammaren på därå av
herr talmannen framställda propositioner
vad utskottet i punkterna VII—X
hemställt.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ånyo ledningen av förhandlingarna.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
viss vattenfallsstyrelsen tillhörig fastighet; nr

194, i anledning av väckta motioner
om en allsidig utredning rörande
de statliga företagsformerna; och

nr 195, i anledning av väckta motioner
om ändrad lönetursberäkning för
viss personal, som i samband med förstatligande
av enskilda järnvägar övergått
eller övergår i statens järnvägars
tjänst; samt

bevillningsutskottets betänkande nr
G3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och betänkande
hemställt.

§ 7.

Sänkning av skatten å choklad- och
konfityrvaror.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 64, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av

På därå av herr talmannen framställd
proposition blev utskottets hemställan
i punkten V av kammaren bifallen.

4 ■—Andra kammarens protokoll 1951. Nr .VI.

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Sänkning av skatten å choklad- och konfityrvaror.

den vid förordningen den 25 maj 1941
(nr 251) om varuskatt fogade varuförteckningen,
jämte i ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr HUSS: Herr talman! Den varuskatt,
som det här är fråga om, infördes
ursprungligen den 26 maj 1941. Uttryckligen
undantogos då från skatt tårtor,
bakelser, maränger, tebröd och andra
liknande bakverk samt färdigställda efterrätter,
helt eller delvis bestående av
glass. Å andra sidan skulle kex med
överdrag eller mellanlägg av socker,
choklad o. s. v. beskattas.

Den första ändringen av förordningen
kom den 1 mars 1948. Jag kommer nu
inte att uppehålla mig vid ändringarna
i skattesatserna utan vid fluktuationerna
i fråga om tillämpningsområdet. Av de
varor, som förut uttryckligen voro undantagna
från skatt, plockade man nu
bort »maränger», såvida de inte kunde
anses falla in under begreppet »liknande
bakverk», och lade vidare skatt på
osockrad lakrits, medan förut av lakritsvaror
endast de sockrade beskattats.
I stället undantog man från skatt en del
ytterligare varor, nämligen kakao- och
glasspulver samt bakverk och efterrätter,
tillsatta eller belagda med choklad
eller andra under varuskatten hörande
varor eller med socker.

Den 1 februari 1950 gjordes nästa
ändring, i det att från skatt helt undantogos
marsipan och mandelmassa, såvida
massan inte var belagd med choklad,
socker e. d., och slutligen har från
den 1 juni i år skatt uttagits inte bara
på sockrad choklad utan även på osockrad
choklad, s. k. blockchoklad.

Jag har velat fästa uppmärksamheten
på dessa fakta inte bara därför att det
över huvud taget är olyckligt med en så
nyckfull avgränsning av en varugrupp,
som belastas med en så betydande beskattning.
Det undantag från beskatt -

ningen, som gjordes redan 1941 i fråga
om bakelser, tebröd och andra bakverk,
innehållande glass, och som förtydligades
1948 genom en förklaring, att detta
även gällde bakverk, som voro överdragna
med choklad eller socker, har
haft en del knappast förutsedda följder.
Det finns nämligen en hel del med choklad
eller socker överdragna små bakverk
i form av tebröd eller liknande
produkter, som åtminstone tidigare tillverkades
både av konditorier och chokladfabriker.
Nu har förordningen av
allt att döma tolkats så, att eftersom
chokladfabrikerna inte kunna betecknas
som bagerier, ha dylika produkter,
om de framställts i chokladfabrik, blivit
beskattade, medan samma produkter
från ett bageri eller konditori undgått
beskattning.

En annan anmärkning, som kan
framställas mot de nuvarande beskattningsprinciperna,
är den, att man inte
vid ståndpunktstagandet till skattens
höjd eller till frågan, huruvida skatt
över huvud taget bör uttagas eller icke,
tagit någon hänsyn till de olika varornas
betydelse såsom livsmedel å ena
sidan och till de risker som de medföra
för uppkomst av tandröta å den andra.
Kakaopulvret, som är ett viktigt livsmedel,
är visserligen fritt från skatt,
men däremot beskattas den osockrade
blockchokladen och glassen, vilka båda
måste betraktas åtminstone numera snarare
som viktiga livsmedel än som njutningsmedel.
Och varför skall en glasstårta,
som kanske till 75 procent innehåller
glass, vara skattefri, men icke
ren glass? Kex med mellanlägg av choklad
eller socker har samma praktiska
användning som livsmedel som andra
s. k. tebröd, d. v. s. småkakor, men de
förra beskattas högt, de senare icke alls.

Vad risken för uppkomst av tandröta
genom konsumtion av s. k. sötsaker beträffar
så vet man numera, att chokladvaror
medföra mindre sådan risk än
karameller, kola och liknande produkter.
Dessa varor beskattas emellertid

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Sänkning av skatten å choklad- och konfityrvaror.

lika, medan ren marsipan, som snarast
är mer riskabel för tänderna än chokladvaror,
är helt skattefri.

Jag har inte — lika litet som jag
motionerat i denna fråga — nu något
yrkande att framställa, då de synpunkter,
för vilka jag här redogjort, inte
kunna utmynna i eif konkret förslag
utan tidsödande överväganden som närma
sig karaktären av en utredning. Jag
har emellertid velat rikta uppmärksamheten
på att de skattetekniska principer,
som gälla för ifrågavarande varor,
dels ha medfört en oförutsedd tolkning
av begreppet chokladvara, dels ha utformats
utan tillräckligt hänsynstagande
till näringsfysiologiska och hälsovårdande
synpunkter. Det är min övertygelse
att normerna för beskattning av
choklad- och konfityrvaror behöva
överses ur andra och vidare synpunkter
än som hittills fått göra sig gällande.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Det är bara ett fel med den senkomna
invändning som herr Huss här anfört,
nämligen att den utgör ett försök att
fånga upp ett problem som utskottet i
detta sammanhang över huvud taget icke
l^r tagit ställning till. Om herr Iiuss
hade velat få gränsdragningen gjord
efter andra linjer än nu föreliggande,
hade det varit lämpligt att väcka en
motion därom, så att utskottet fått tillfälle
att behandla frågan ur de synpunkter
som herr Huss och andra eventuellt
lägga på densamma.

Det är klart att man kan diskutera,
huruvida den nuvarande gränsdragningen
är riktig med hänsyn till olika
sötsakers inverkan på tänderna o. s. v.
För utskottet har det emellertid nu gällt
att taga ställning till spörsmålet, huruvida
den skattehöjning, som genomfördes
vid denna tid i fjol, skall bibehållas
eller om det, med hänsyn till vad
som har förekommit, bör ske en minskning
av skatten. Utskottet har därvid,
även om det icke varit den senaste skat -

tehöjningen som vållat de nuvarande
svårigheterna utan dessa förorsakats av
samverkande omständigheter, anslutit
sig till den ståndpunkt som Kungl. Maj :t
har intagit, när Kungl. Maj:t föreslagit,
att skatten skall sänkas från 80 till 60
procent, d. v. s. till vad den var då den
senaste skattehöjningen företogs för ett
år sedan.

Utskottet har emellertid gjort en ändring
i Kungl. Maj:ts förslag, i det att
utskottet har satt tiden för skattesänkningens
ikraftträdande till den 1 december
detta år. Jag vill i detta sammanhang
starkt understryka, att detta
skett av hänsyn till handeln. Såsom
framgår av propositionen har Kungl.
Maj :t följt Sveriges grossistförbunds uttalande,
när Kungl. Maj:t föreslagit att
tidpunkten för ikraftträdandet skulle
sättas till den 1 januari 1952. Till utskottet
ha emellertid inkommit framställningar
från handelns olika organisationer
om att tidpunkten måtte, för
att handelns intressen bättre skola tillvaratagas,
ändras till den 1 december.
Utskottet har velat tillmötesgå dessa
önskemål från handelns sida men vill
klart utsäga att det över huvud taget
icke kan bli fråga om någon ersättning
från staten för de förluster, som kunna
uppkomma genom denna framflyttning
av tiden för ikraftträdandet. Utskottet
bär ställt sig på den ståndpunkten, att
handeln, om den vill ha tidpunkten
fastställd till den 1 december, också
bör få det, men några krav på ersättning
från staten kunna icke ifrågakomma,
så mycket mindre som någon cfterbeskattning
ju inte ägde rum efter skattehöjningen
för ett år sedan.

Det problem, som herr Huss här tagit
upp, behöver kanske diskuteras,
men i frågans nuvarande läge är det
dock inte möjligt att ingå på någon
prövning av detsamma.

Med vad jag anfört ber jag därför att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

§ 8.

Lag om räntereglering.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om räntereglering
m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 19 oktober 1951 dagtecknad,
till bankoutskottet hänvisad
proposition, nr 221, hade Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda,
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till
lag om räntereglering m. m.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft fyra
i anledning av densamma väckta motioner,
nämligen inom första kammaren
nr 520 av herr Mannerskantz in. fl. och
nr 521 av herr Ohlon in. fl. samt inom
andra kammaren nr 662 av herr Ohlin
m. fl. och nr 663 av herr Hjalmarson
in. fl.

I motionerna I: 520 och II: 663, vilka
voro likalydande, samt i motionerna
1:521 och 11:662, vilka jämväl hade
samma lydelse, hade hemställts, att
riksdagen måtte avslå propositionen.

Utskottet hemställde, att riksdagen,
med avslag å motionerna I: 520, I: 521,
II: 662 och II: 663, måtte bifalla Kungl.
Maj:ts förevarande proposition, nr 221.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Mogårcl beträffande viss
del av utskottets motivering;

2) av herrar Ewerlöf, De Geer, Nordenson,
Schmidt, von Seth och Gustafson
i Göteborg, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen, med
bifall till motionerna 1:520, 1:521,
11:662 och 11:663, måtte avslå Kungl.
Maj:ts förevarande proposition, nr 221.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr SCHMIDT: Herr talman! Under
ett års tid, räknat från den 30 september
1950 till samma dag i år, har vårt
statsfinansiella läge förändrats så, att

statsskulden ökat med drygt 800 miljoner
kronor. Denna ökning framkommer
som en skillnad mellan en ökning av
den tillfälliga skulden med inte fullt en
miljard kronor och en minskning av
den fonderade skulden med mindre än
halvtannat hundratal miljoner kronor.
I.ånepolitislct ter sig saken så, att efter
det 240 miljoner steriliserats, d. v. s.
riksbanken befriats från statspapper
med samma belopp, har den totala statsskuldsökningen
placerats i marknaden
till ett belopp av ungefär 300 miljoner
och resten, Vä miljard, finansierats av
riksbanken. Tilläggas bör emellertid att
under oktober och november i år har
ställningen förändrats till det bättre på
ett sådant sätt, att de båda sistnämnda
siffrorna blivit omkastade.

Vi kunna gärna påminna oss, att vid
utgången av budgetåret 1938/39 var den
tillfälliga statsskulden endast 6 procent
av den totala skulden, varav en obetydlighet
fanns i riksbanken. Vid slutet av
budgetåret 1945/46 utgjorde den tillfälliga
skulden 15 procent av den totala,
varav fortfarande bara några procent
funnos i riksbanken. Sedan dess har
minskningen av den fonderade statsskulden
haft en storleksordning av 3/,
miljard, medan den tillfälliga statsskulden
ökat med drygt 2,1 miljarder, varigenom
den tillfälliga skulden har
sprungit upp till ungefär 30 procent
av den totala skulden, vilken till mer
än Vs ligger i riksbanken.

Dessa förändringar ge anledning till
särskilda reflexioner, som jag dock
inte nu skall gå in på.

L/r penningpolitisk synpunkt är att
notera att under det år, som förflutit
sedan den 31 oktober 1950, har resultatet
av riksbankens valutaaffärer, köp
och försäljning av statspapper och förändringar
av myndigheternas checkräkning
i riksbanken blivit en likviditetsökning
i marknaden på 769 miljoner
kronor, som visar sig i en sedelökning
av Vs miljard och en ökning av affärsbankernas
checkräkning i riksbanken
med ungefär ''/i miljard. Denna föränd -

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

ring har skett på det sättet, att under
de första sex månaderna av ifrågavarande
år, alltså under tiden november
1950—april 1951, sålde riksbanken valutor
och köpte obligationer med en
likviditetsökning i marknaden av 229
miljoner som följd. Under de sista sex
månaderna, maj—oktober detta år, köpte
riksbanken valutor och sålde obligationer
på ett sådant sätt, att likviditeteten
ökades med ytterligare 540 miljoner,
vilket tillsammans med nyssnämnda
belopp gör 769 miljoner
kronor.

Under samma år har affärsbankernas
inlåning ökats med 1,7 miljarder
och deras utlåning med 1,1 miljard.
Slutligen ha vi att konstatera, att för
innevarande kalenderår en prisstegring
på omkring 20 procent väntas föreligga.

Mot bakgrunden av den utveckling,
som jag sålunda relaterat, gå vi i dag till
behandling av bankoutskottets utlåtande
om propositionen nr 221 med förslag
till lag om räntereglering.

Jag skall inte uppehålla kammaren
med att i detalj upprepa alla de argument
och synpunkter, som framförts
gentemot en räntereglering, särskilt som
finansministern i stort sett gått in på
en annan motivering än riksbanksfullmäktige.
Det är mig emellertid angeläget
att få till protokollet antecknade
några av dessa synpunkter, delvis kanske
belysta ur annan synvinkel än tidigare.

Jag påstår sålunda:

1) att när man jämför priskontroll
på varor med en räntereglering, gör
man sig skyldig till en betänklig begreppsförvirring
i fråga om varuvärde
och penningvärde och förbiser, att det
aldrig torde vara så svårt att åstadkomma
en kontroll som vid en räntereglering,
allra helst som det icke torde vara
möjligt att med utsikt till framgång
genomföra en centralt dirigerad kreditransonering; 2)

att det väsentliga icke är »att uppnå
det mål som fastställts för riksban -

Lag om räntereglering.

kens penningpolitiska verksamhet», ty
om en stabilisering av räntenivån ingår
i målsättningen kan denna vara problematisk.
Särskilt med tanke på sparandet
är »det väsentliga på detta område, att
vi upprätthålla ett fast penningvärde.
Den saken är av långt större betydelse
än räntans höjd.» — jag ber kammaren
och finansministern om ursäkt för att
jag, när jag anfört denna synpunkt, huvudsakligen
citerat ett uttalande av finansministern,
vilket återfinnes i kammarens
protokoll för den 24 maj 1950,
s. 27;

3) att faran för ränteglidning i första
hand föreligger på obligationsmarknaden
och icke beträffande affärsbankernas
kreditgivning;

4) att det torde bli utomordentligt
svårt att förhindra en snedvridning genom
att den högre kreditvärdigheten
och mindre kreditrisken komma att bli
prioriterade;

5) att frågan om huruvida det är
kreditåtstramningen eller ränteregleringen
som öppnar sidomarknaderna,
kan lämnas därhän, men att sannolikt
är att för myndigheterna okända och
högre räntor komma att tillämpas på
dessa marknader;

6) att en förskjutning av landets kreditverksamhet
från den organiserade
till den oorganiserade marknaden icke
är god samhällsekonomisk politik och
försvårar riksbankens kontakt med och
överblick av kreditmarknaden — som
en jämförelse kan nämnas hyresmarknaden,
ett exempel som icke manar
till efterföljd;

7) att det förefaller som om man
stundtals glömmer bort att man förutom
en rörlig räntepolitik även tillämpar
andra metoder, exempelvis bestämmelsen
om kassareserv, investeringsbegränsande
åtgärder, överbalansering av
budgeten o. s. v.;

8) att man tar alldeles för lätt på
frågan om räntans inverkan ur bostadspolitisk
synpunkt och icke gjort denna
fråga till föremål för en undersökning

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Lag om räntereglering.

i syfte att klarlägga de direkta nackdelarna
för bostadsmarknaden i förhållande
till de fördelar, som möjligen
kunna vinnas på andra områden, till
gagn för konsumtion och produktion.

Jag vill här understryka att vi i
folkpartiet flera gånger ha framhållit,
att vi äro beredda att stödja en sådan
undersökning och att på allt sätt medverka
till att man går in för undantagsbestämmelser
i fråga om bostadsmarknaden.

Det finns åtskilligt att säga om inlåningsräntorna
och marginalerna, livoch
olycksfallsförsäkringarna etc., men
det hoppar jag över här, och jag överlåter
också åt andra att taga upp de
konstitutionella och lagtekniska spörsmålen,
som inte äro mindre viktiga.

Avslutningsvis vill jag emellertid taga
upp frågan ur en vidare synvinkel,
nämligen i fråga om nya regleringsmässiga
metoder och traditionella metoder.
Jag har snuddat vid detta problem
i det föregående.

Frånsett den rent räntetekniska felbedömningen
är det förståeligt, om anhängarna
av ränteregleringen frukta
forna tiders kriser och deras följder,
men, som jag sagt förut, man tycks ha
glömt att vi veta något mer om samhällsekonomien
nu än vi gjorde
i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Jag tillåter mig citera vad
jag sade i debatten den 24 maj förra
året: »Man får å andra sidan betänka
att en ny tid har brutit in och att
samhället med forskningens och vetenskapens
hjälp på det sociologiska och
ekonomiska området försetts med
hjälpmedel, som det vore dumt att inte
använda sig utav.» Men även om man
tillämpar nya metoder, finns det väl
inte något skäl för att kasta traditionella
och beprövade metoder över bord.
De nya metodernas uppgift är ju att
förstärka de traditionella metoderna,
på samma gång som de dämpa eller
upphäva eventuella skadeverkningar.

Jag vet att man på regeringsbänken

inte gillar jämförelser med andra länder,
men det är i alla fall lärorikt att
jämföra metoder och resultat i olika
länder med hänsynstagande till vad de
genomgått. I samband med det jag nyss
nämnde om förenande av traditionella
och nya metoder vill jag visa på vad
som nu händer i London på det penningpolitiska
området. I detta monetära
centrum med dess fordom nyanserade
och för speciella ändamål utvecklade
penningmarknad har — frånsett de stela
förhållanden som rått under mer än
ett decennium — gällt som regel, att
diskontot inte bör höjas med mindre
än en procent och inte sänkas med
mer än 1/.2 procent. Vad har man nu
gjort? Jo, man har höjt diskontot med
endast 1/2 procent.

Jag skall inte gå in på de andra åtgärder
man samtidigt vidtagit i fråga
om ränta på skattkammarväxlar och
återtagande av Bank of Englands reglering
av marknaden genom dess kommissionär,
åtgärder som i procenttal
räknade äro små. Det må vara nog
sagt, att de ränteglidningar för olika
slag av obligationer som man i finanskretsar
hade trott skulle bli följden av
diskontohöjningen först gingo i rakt
motsatt riktning mot vad man väntat.
Sedermera tycks eftertanken ha utlöst
mera logiska värderingar på obligationsmarknaden.

Jag nämner inte detta som en prognos
utan för att delge kammaren en
annan erfarenhet, som man nu gör på
londonmarknaden, nämligen den att
de äldre bankirerna och mäklarna, som
voro med före kriget, nu måste damma
av i sina hjärnvindlingar för att erinra
sig hur man sköter en penningmarknad
med en rörlig räntepolitik.
Jag säger med flit de äldre, ty med de
yngre är det som med stadsbarnen: de
känna till vartenda bilmärke och dess
finesser men veta knappast hur en häst
ser ut.

Herr talman! Jag skulle kunna anföra
mycket mer, men jag måste lämna

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

plats för andra talare. Jag vill emellertid
erinra om vad jag sade i våras,
nämligen att varje likviditetsändrande
åtgärd från centralbankens sida, hur
liten den än är, multipliceras via affärsbankerna
till affärslivet och allmänheten;
kastar centralbanken en liten
sten i vattnet, sprida sig ringarna
långt ut.

Slutligen vill jag säga, att en räntereglering
ju inte är ett medel att åstadkomma
eller förstärka en kreditåtstramning,
som vi alla äro överens om
bör komma till stånd, utan ett medel
att lindra verkningarna av en sådan.
Jag bortser nu från departementschefens
speciella motiv för en »handlingsberedskap
i form av en fullmaktslag».

Var det månne Churchills ord i parlamentet,
som ringde i riksbanksfullmäktiges
öron, när de intresserade finansministern
för förslaget om ränteregleringslag:
»Vi kunna inte lova att
upprepa gamla misstag, men vi kunna
lova att vi komma att begå nya.»

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Ewerlöf m. fl. avgivna
reservationen.

Herr von SETH: Herr talman! Då jag
häromdagen satt och tittade i ett samlingsverk
av den store humoristen O.
A:s historier och teckningar, slog det
mig att en av dessa ganska bra karakteriserar
det som vi i dag skola avhandla.
Den teckning, som jag tänker
på, föreställer en herre som tydligen
intar sin lunch på någon billigare restaurang.
Han sitter vid sitt bord med
gaffeln högt i vädret, och på denna har
han spetsat en fisk. Förbi passerar en
servitris, med vilken följande dialog
utspinner sig: »Fröken, den här sillen
är härsken!» —• »Det är herrn inte den
första som säger.»

Lika svårsmält som den härskna sillen
var för matgästen på O. A:s teckning,
lika svårsmält är för många av
oss här i dag det förslag till prisregle -

Lag om räntereglering.

ring på pengar, som finansministern
har lagt fram i den kungl. propositionen
nr 221. Och finansministern kommer
säkerligen, vad gäller oppositionens
invändningar, att svara på samma
sätt som servitrisen gjorde och säga, att
herr von Seth inte är den förste som
framför dessa invändningar.

Herr talman! Det är ingen överdrift
att påstå, att här föreliggande förslag
har av så gott som samtliga remissinstanser
utsatts för en stark, ja, nedgörande
kritik. Men detta har dock inte
förmått rubba finansministerns uppfattning
på någon annan väsentlig
punkt än den, att han har funnit för
gott att ändra motiven för den nya
blommans tillkomst i vår redan förut
synnerligen rikliga flora av författningar
och regleringar.

Detta förhållande är, åtminstone enligt
min uppfattning, ganska anmärkningsvärt.
Det brukar, med rätta, vara
så att vissa motiv kunna föranleda förslag
i den ena eller andra riktningen.
Däremot är det säkerligen ganska unikt,
att förslaget som sådant, sedan de först
framförda motiven visat sig vara mycket
litet bärande, förses med helt nya
eller delvis ändrade motiv. Detta är
emellertid vad som skett med föreliggande
kungl. proposition, sedan förslaget
gått igenom remissinstansernas
skärseld. Förslaget skall, av någon annan
anledning än den som offentligt
redovisas, under alla förhållanden genomdrivas.
Man kanske bör sätta ett
frågetecken — jag är dock inte säker
på att det är nödvändigt — efter den
reflexion som det med hänsyn härtill
är svårt att undertrycka: År förslaget
måhända början till en socialisering av
vårt kreditväsen?

Statsrådet Sköld har genom framläggandet
av propositionen om räntereglering
och framför allt genom det sätt,
varpå han behandlat remissinstanserna,
givit ett ytterligare belägg för sin —-jag tillåter mig, herr talman, använda
det ordet — maktsträvan och sin ön -

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Lag om räntereglering.

skan att i strid med tillgänglig sakkunskap
utfärda en kompetensförklaring
av sig själv och den honom följsamma
majoriteten inom riksbanksfullmäktige.
Icke ens en samlad internationell nationalekonomisk
sakkunskap har efter
mycket lång tids forskningsarbete ansett
sig kunna komma med sådana förslag
på penningväsendets område som
herr Sköld nu gjort. Motiven äro tydligen
för finansministern det sekundära.
För honom är förslaget det primära,
och till detta knyter han sedan
några allmänna fraser av ungefär vilket
innehåll som helst.

Både i den motion, som på vårt håll
väckts, och i den till utskottsutlåtandet
knutna reservationen ha, vågar jag påstå,
spikarna dragits ur de nya motiv
som finansministern snickrat ihop. På
grund av ämnets vikt kan jag dock inte
underlåta att här ytterligare något beröra
de två huvudmotiv, som finansministern
framlagt såsom bihang till
förslaget.

Det finns i politiken många saker som
inte äro behagliga, och finansministern
har tydligen här oroats av, om jag så
får säga, hallucinationer i vad gäller
farhågorna för en ränteglidning. Finansministern
ser, då han tänker på
konsekvenserna av en räntehöjning,
framför sig de mest ohyggliga följder
i form av »svårbemästrade arbetslöshetstendenser»
och »olyckliga biverkningar
på prissystemet». Och dessa
konsekvenser — som ju givetvis kunna,
liksom då man i andra sammanhang
skall ta in en besk medicin, ha
vissa obehagliga verkningar — äro ett
kärt nummer i den socialdemokratiska
propagandaarsenalen. Men ha vi inte
nu kommit i ett sådant läge, att tiden
vore inne att skingra dimmorna
just omkring verkningarna av en räntehöjning?
Eller tro damer och herrar
ledamöter av denna kammare, att t. ex.
en sådan mäktig institution som Kooperativa
förbundet, som ju förvaltar mycket
stora kapital och som sedan flera

år rekommenderat en rörlig ränta, är
så road att leka blindbock med sig
själv, att den väljer att sätta bindeln
för ögonen, när vi befinna oss på en
klippavsats nedanför vilken arbetslöshet
och prisstegringar vänta? Jag är
för min del övertygad om att så inte
är förhållandet.

Finansministern anser sig kunna slå
fast, att en räntehöjning icke är något
särdeles smidigt och milt verkande inflationsbekämpande
medel. Jag skall
inte ta upp någon diskussion på den
punkten. Dock skulle jag, om finansministern
varit här närvarande, velat
fråga honom, om han anser att de medel
och metoder, som han själv valt, ha
visat sig vara särskilt milda och smidiga.
Finansministern har ju på en
punkt redan måst slå till reträtt — jag
syftar på chokladskatten. Frågan om
chokladskatten är ju inte alls av den
storleksordning som den fråga, vi nu
behandla, men jag kan dock inte neka
mig nöjet att erinra om att högern, redan
innan skattehöjningen på choklad
trätt i kraft, redogjorde för de betänkliga
konsekvenser, som vi ansågo
att denna höjning skulle få. Tyvärr rör
det sig på det område, som här föreliggande
proposition avser, om mycket
mer svårbemästrade förhållanden, och
följderna av ett felgrepp komma där
ingalunda att visa sig så snabbt som
fallet varit i fråga om chokladskatten,
utan det kommer att ta längre tid innan
dessa följder bli uppenbara. Detta
gör att skadeverkningarna många
gånger bli både större och mera vittomfattande
och följaktligen ännu svårare
att rätta till.

När man argumenterar mot en rörlig
ränta, väljer man i allmänhet — och
framför allt gör finansministern detta
— de två ytterligheterna: en mycket
kraftig räntehöjning eller en obetydlig
räntehöjning. I det första fallet medgives
— även finansministern gör det i
sitt resonemang — att åtgärden kan
vara ett verksamt medel mot inflatio -

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

nen, men det framhålles att den har
»svåröverskådliga verkningar». Jag vill
då först och främst erinra om att ingen
enskild ledamot eller intet parti här i
riksdagen har, såvitt jag vet, föreslagit
en så kraftig räntehöjning som finansministern
i sitt resonemang förutsätter.
Vidare kan man, när det säges att en
räntehöjning har svåröverskådliga verkningar,
fråga sig, hur det i detta avseende
förhåller sig med finansministerns
eget förslag om prisstopp på räntan,
vilket, för att använda en experts egna
ord — jag väljer ett uttalande av chefen
för konjunkturinstitutet, professor
Erik Lundberg — »möjliggör ingripanden
av delvis revolutionerande art».
Det är mycket hårda ord som chefen
för konjunkturinstitutet sålunda använder.

Det kunde också vara lämpligt att i
detta sammanhang erinra om att den
utredning som RF gjort i sitt remisssvar
just gällt räntehöjningens inverkan
på levnadskostnaderna i den mån
de äro beroende av hyresnivån. RF visar
där — det finns återgivet på s. 21
i propositionen —- att en enprocentig
räntehöjning inte ens för hyresgäster
i nybyggda fastigheter skulle påverka
levnadskostnaderna mera än med en
procent. Mot detta ställer man den tjugoprocentiga
levnadskostnadsökning,
som har ägt rum under det senaste året
med början det sista kvartalet 1950. Det
skulle allt, herr talman, ha behövts en
mycket kraftig ränteglidning för att den
skulle ha haft samma förödande inverkan
på prisnivån och levnadskostnaderna
som den regleringsekonomi, med
vilken regeringen tror sig kunna bemästra
inflationen.

Den andra ytterligheten — en obetydlig
räntehöjning; finansministern
nämnde procent — anser finansministern
vara utan betydelse när det gäller
att öka det enskilda frivilliga sparandet.
Det är ju möjligt, att det rent
ekonomiska utbytet av en sådan räntehöjning
i och för sig inte är en tillräck -

Lag om räntereglering.

lig sporre till ökat sparande för de enskilda
människorna. Så mycket mindre
blir väl detta fallet, om dessa tro, att
penningvärdet kommer att fortsätta att
falla med samma hastighet som under
de sist förflutna elva eller tolv månaderna.
Varken finansministern eller någon
annan —- jag vill inte ett ögonblick
påstå att jag själv skulle kunna det —
kan emellertid svara ja eller nej på frågan
om en obetydlig räntehöjnings
verkningar.

Fn påtaglig stimulans till större sparande
kan däremot vara, att en sådan
räntehöjning för spararna — det må
vara för enskilda eller för ett företag
— kommer att framstå som inledning
till en stabilisering av penningvärdet.
Fn sådan förväntan skapas icke — vilket
de senaste årens erfarenheter torde
ha givit belägg för — genom en ständig
utbyggnad av regleringsekonomien.
Finansministern antyder till och med i
sin egen argumentation till förslaget,
vilket för övrigt också framhållits i vår
motion, att de samhällsekonomiskt vådliga
följderna av ränteregleringen skola
komma att undanröjas med nya regleringar.
Finansministern anser, att en
obetydlig räntehöjning även i andra
avseenden är otillräcklig som inflationsbekämpande
vapen. Även i dessa
fall kan samma förhållande som det
jag nyss utvecklat åberopas mot detta
resonemang.

I finansministerns redogörelse för
konsekvenserna av dessa båda ytterlighetsåtgärder
kan jag således inte instämma,
vilket torde framgå av vad jag
hittills sagt. Den är i väsentlig utsträckning
en teoretisk spekulation och som
sådan både ofullständig och verklighetsfrämmande.
Det torde vara klart att
även en mycket kraftig räntehöjning i
vissa avseenden icke skulle i sig själv
innebära samma förödande verkningar
på vissa områden inom det ekonomiska
livet som den regleringsmetodik regeringen
använder.

Den ränteglidning — man nödgas

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Lag om räntereglering.

upprepa detta, eftersom det är den frågan
liela vår reservation gäller — som
för regeringen framstår som ett hot
mot möjligheten att driva en stabiliseringspolitik,
skulle således, om den
verkligen bleve ett hot, komma att bli
av den storleksordningen, att den endast
kan bli föremål för överväganden,
grundade på lösa antaganden. Det är
sådana överväganden finansministern
hänger sig åt i sin motivering.

Reservanterna ha också pekat på att
riksbanken kan och bör använda de
möjligheter som redan nu stå till buds
för att förhindra en ränteglidning. Vi
ha också framhållit, att den ränteglidning,
som inte har någon grund i marknadsförutsättningarna
på längre sikt —■
det är ju endast den vi behöva diskutera
— framför allt skulle komma att
uppträda på obligationsmarknaden.
Just den marknaden, herr talman, har
förslaget emellertid lämnat fri från ingripanden
genom lagstiftning. Det har
under remissbehandlingen också framförts,
att ränteregleringsförslaget bl. a.
ur denna synpunkt av sig självt icke gör
det möjligt att förena en kreditåtstramning
med ett fastlåst ränteläge. Ränteglidningen
kan således inte vara något
motiv för en räntereglering. Ur denna
synpunkt är en lag som den vi nu behandla
helt opåkallad. Men har målet
för penningpolitiken nu ändrats dithän,
att en stabilisering av räntenivån är det
primära och stabiliseringen av penningvärdet
lämnas åt sitt öde, måste jag
säga, att jag liksom professor Lundberg
förstår finansministern bättre. Då bör
emellertid också regeringen gå ut till
svenska folket och säga, att den inte
längre intresserar sig för det prekära
läge, som folkpensionärer, försäkringstagare,
egnahems- och andra ändamålssparare
befinna sig i. Då bör regeringen
säga, att den lämnar tjänstemän och
andra löntagare, som tidigare alltid i
efterhand fått kompensation för tidigare
prishöjningar, åt sitt öde och att
regeringen hellre för prestigens skull

driver sina teser till det bittra slutet,
även om alla våra småsparares kronor
därigenom månad för månad förlora
sin köpkraft. Det är ju dock den svenska
kronans köpkraft, som vi alla slå
vakt om.

Den andra huvudmotiveringen skall
jag endast beröra med ett par ord. Regeringen
har redan tidigare visat sig
ha en säregen uppfattning om vad som
avses med frivilliga överenskommelser.
Finansministern har egentligen endast
bestyrkt tidigare erfarenheter i detta
avseende, eftersom han tillmäter denna
tvångslag en sådan avgörande betydelse
för möjligheten att träffa dylika
s. k. frivilliga överenskommelser med
motparten. För att vara riktigt på den
säkra sidan vill man bestämma inte
bara maximiräntan vid utlåning utan
även minimiräntan vid inlåning. Den
sistnämnda kan inte ha någon som helst
betydelse för ett genomförande av ett
prisstopp på räntan, men den kan ha
betydelse för finansministern, om han
vill låta de svenska kreditinstituten leka
Ebberöds bank i större eller mindre
utsträckning.

Vi ha i vår motion framhållit, att
ingen anmärkning synes kunna riktas
mot kreditinstitutens förhandlingsvilja.
Jag vill än en gång understryka, att det
icke torde ha kunnat riktas någon anmärkning
från regeringens eller finansministerns
sida mot kreditinstitutens
hittillsvarande förhandlingsvilja. De ha
i praktiken upprepade gånger visat sin
beredvillighet att efter överläggningar
stödja de åtgärder, som de penningvårdande
myndigheterna ansett erforderliga.
De motiv finansministern här
anför framstå därför inte som något
annat än en bankruttförklaring inte
blott av regeringens förhandlingsförmåga
utan även av, skulle jag vilja
säga, regeringens hela ekonomiska politik.

Herr talman! Sex år efter krigsslutet
har den socialdemokratiska regeringskonsten,
för vilken numera även bon -

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

deförbundet gått i borgen, lett oss fram
till ett stadium, där man anser det nödvändigt
att lägga fram ett förslag, som
man kallar en utvidgad priskontroll —
ett prisregleringsförfarande, som vi
inte ens under de för vår ekonomi påfrestande
krigsåren ansågo oss behöva.

Vi ha redan en priskontroll på varor.
Det som bär föreslås är, som herr
Schmidt sade, inte någon priskontroll
utan en prisreglering utan direktiv. En
priskontroll förutsätter ett bedömande
av lönsamheten med hänsyn till framstiillningskostnaderna
och det slutliga
priset. Någon sådan bedömning är av
naturliga skäl inte möjlig på penningmarknaden,
och marginalproblemet har
för övrigt sakligt sett aldrig diskuterats.

Jag skall, herr talman, inte gå in på
några mera vidlyftiga spekulationer i
fråga om de verkningar denna lag kan
konnna att få. Förslagsställarna äro, av
de ofullständiga upplysningar som lämnas
i redogörelsen till förslaget att
döma, inte själva medvetna om dessa.
Förutsättningarna för ett sådant bedömande
saknas för övrigt genom frånvaron
av undersökningar om de ekonomiska
samband, som kunna vara aktuella
i detta avseende. Jag vill dock
inte underlåta att peka på den av bl. a.
KF förmodade nödvändiga konsekvensen
av en prisreglering på detta område,
nämligen en kreditransonering.
I ett knapphetsläge, där den naturliga
prisbildningsmekanismen är satt ur
funktion, måste förr eller senare en ransonering
av något slag genomföras, och
vi komma även i detta avseende att få
vrida klockan tillbaka och återgå till
de förhållanden, som vi under kriget
funno oss i såsom varande nödvändiga.

Därtill kommer, att en ransonering
på pengar, förutom att den skapar oerhörda
administrativa svårigheter, också
öppnar vägen för godtycke och rättsosäkerhet,
framför allt vid bedömningen
och granskningen av kreditvillkoren.
Ilur skall man bära sig åt för att

Lag om räntereglering.

med hänsyn till risk, säkerhet o. d. just
kunna taga ställning till dylika avgöranden,
som avse produktionsinriktning?
Vill man då förhindra en kreditransonering
genom en utökning av den
supplementära kreditgivning som riksbanken
bedriver, motverkar man själv
den kreditåtstramning som ränteregleringen
säges kunna möjliggöra utan
räntestegring.

Till sist, herr talman, vill jag bara
konstatera, att den godtyckliga och jag
vågar säga nonchalanta behandling av
riksdagen, som vi den senaste tiden vid
ett par tillfällen fått erfara från regeringens
sida, i fråga om allvarliga konsekvenser
helt ställes i skuggan vid en
jämförelse med de förödande verkningar
ett bifall till detta förslag kan
komma att få, när det gäller den svenska
riksdagens möjligheter att i fortsättningen
ansvara för vården av rikets
valuta. Det är dock enligt grundlagen
en riksdagens angelägenhet att vårda
denna. Från den grundläggande principen
i svensk konstitutionell rätt att
icke överlämna befogenheter eller ansvar
har undantag gjorts endast vid krig
eller andra utomordentliga förhållanden.

Riksbanken är ett av riksdagens verk,
över vilket finansministern i fortsättningen
önskar vara allenarådande. Inga
skäl, som kunna godtagas, ha anförts
eller kunna anföras för att nu ge en
fullmakt av denna vittomfattande karaktär,
allra minst om man betänker
hur lång tid under året som riksdagen
är samlad. Lagen är inte ens förbunden
med de garantier, som gälla för de hittills
beslutade mera betydelsefulla fullmaktslagarna.
Finansministern vägrar
dessutom att låta tillfälle beredas vare
sig bank- och fondinspektionen eller
riksgäldsfullmäktige att yttra sig innan
lagen sättes i kraft. Såvitt jag kan
finna, herr talman, undergrävs vår demokrati
genom detta förfarande. Jag
vågar också påstå, alt demokratien undergräves
i samma takt som den sven -

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Lag om räntereglering.

ska regeringens medlemmars maktbegär
växer.

Jag ber att få yrka bifall till den vid
utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr SEVERIN: Herr talman! Denna
debatt kan på visst sätt sägas vara en
fortsättning av den diskussion, som fördes
redan i våras i samband med bankoutskottets
då avgivna utlåtande. Sedan
dess ha emellertid vissa förändringar
i frontställningen ägt rum. Det
var ungefär samma reservanter då som
nu. I sin reservation framhöll man
emellertid då en stegring av räntan såsom
enda medel mot den kreditutvidgning,
som man ville förhindra. I den
reservation, som är fogad till bankoutskottets
nu föreliggande utlåtande, namnes
en räntehöjning endast såsom ett
komplement till andra och huvudsakligare
åtgärder, varigenom den kreditåtstramning
skall vinnas, vars nödvändighet
vi egentligen allesammans äro
överens om för att hejda penningvärdeförsämringen.

Detta är en rätt intressant åsiktsförändring.
Den innebär ju, att reservanterna
frångått sin tidigare uppfattning
om räntan såsom det enda effektiva
medlet för hejdandet av kreditexpansionen.
De erkänna sålunda att man
kan använda andra medel och vinna
samma mål. Man behöver endast komplettera
dessa andra medel med en
räntehöjning. Av detta skulle man väl
då kunna draga den slutsatsen, att om
man i huvudsak kunde vinna den önskade
kreditåtstramningen med de andra
medel, om vilka reservanterna erinra,
så skulle man möjligen kunna ge
dessa åtgärder en sådan omfattning, att
den lilla och kompletterande räntehöjningen
skulle vara onödig för att vinna
den erforderliga kreditåtstramningen.
En sådan slutsats kan i alla händelser
inte sägas vara orimlig, utan resonemanget
måste anses vara logiskt.

Nu skall jag gärna erkänna, att en
lagstiftning sådan som den nu föreslagna
måste betraktas såsom mycket extraordinär.
Naturligtvis är den främmande
för ett tillstånd av fri prisbildning
på såväl kapital som andra nyttigheter
och tjänster. I den mån den fria prisbildningen
anses önskvärd måste man
alltså säga, att den föreslagna lagstiftningen
icke är önskvärd. Utskottet är
fullt medvetet om lagstiftningens ömtålighet
och besvärlighet. Utskottet är
också medvetet om att det där bakom
hägrar den kreditransonering, som herr
von Seth talade om. Det är ganska givet,
att om man inte med en höjning
av priset kan pressa ned en efterfrågan
som överstiger tillgången, då får man
försöka pressa ned efterfrågan på annat
sätt. Detta får ske genom en på ett
eller annat sätt företagen ransonering
av utlåningsverksamheten.

Däremot förefaller mig herr von
Setlis slutsats att detta är inledningen
till en socialisering vara gripen ur luften.
Jag förmodar att herr von Seth
under behandlingen av lagförslaget har
lagt märke till att lagen inte avses bli
permanent. Lagen är avsedd att gälla
till och med den 30 juni 1953. Eu
så kort socialiseringsperiod förutsätter
herr von Seth väl ändå inte att socialdemokraterna
nöja sig med — i den
mån de eftersträva en socialisering.

I den nuvarande utdragna överkonjunkturen
behöver emellertid en dylik
lagstiftning icke betraktas såsom något
enastående. De exceptionella förhållanden
som varit rådande under nästan
hela efterkrigstiden ha givit anledning
till en hel massa extraordinära åtgärder,
allesammans avsedda att vara temporära
liksom denna.

Reservanterna tala om våra penningvärdebekymmer
på ett sätt, som om den
utveckling som ägt rum under de gångna
åren hade framkallats uteslutande av
oss själva och att det skulle ha legat
i riksbankens eller de svenska myndigheternas
förmåga att helt och hållet

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

undvika eller hejda denna utveckling.
Så är naturligtvis inte förhållandet. Såsom
mycket ofta under dessa debatter
påpekats måste källan till denna envisa
prisstegring trots allt anses ligga utanför
vårt eget inflytande. Vår prisstegring
är väsentligen en återverkan av
prisrörelserna på den internationella
marknaden. Jag skall visst inte förneka,
att även vi här hemma kunna ha begått
misstag och gjort felkalkyleringar. Det
är mänskligt att fela även av socialdemokratiska
regeringar och av bankofullmäktige.
Jag tycker dock att det
ligger utanför all diskussion att den senaste
prisstegringsvågen sammanhänger
med prisstegringen på världsmarknaden
på såväl import- som exportvarorna.
Ingen kan bestrida att det är denna
internationella prisstegring — således
icke allenast på de varor vi behöva
köpa utifrån utan även på de varor vi
sälja — som återverkat på priserna på
vår egen marknad.

Denna envisa prisstegring — vilken
som sagt är en internationell företeelse
-— har man på olika håll gjort försök
att möta med en räntehöjning. Det kan
inte påstås, att försöken slagit synnerligen
väl ut. I några få länder har man
tillgripit mycket starka räntestegringar,
utan att man dock lyckats hejda prisstegringen.
I andra länder, såsom i
Förenta staterna och England samt i
vårt eget land, ha mera moderata räntehöjningar
tillgripits men utan något
synbart resultat. Detta är naturligtvis
förklaringen till att andra åtgärder ha
måst vidtagas för att hejda denna envisa
tendens.

Nu ha ju både utskottsmajoriteten
och reservanterna varit rörande eniga
om att en kreditåtstramning måste vidtagas.
Av alldeles samma uppfattning
är även regeringen, det är en omständighet
som med stor styrka framhålles
i propositionen. Bankofullmäktige framhålla
också detta med samma skärpa.
Alla iiro sålunda eniga om att en kreditåtstramning
måste företagas. I mot -

Lag om räntereglering.

sats till majoriteten anse emellertid reservanterna,
att kreditåtstramningen
måste eller bör medföra en räntestegring.
De önska en kreditåtstramning i
lämplig omfattning, varefter räntan
skall få söka sig sin egen nivå på en fri
marknad. — Jag ser, att herr Ohlin
skrattar. Det skulle emellertid vara intressant
att veta, om inte detta är hans
mening. — Kreditåtstramningen är ju
i annat fall inte det ofelbara medlet.
Det har ju sagts många gånger, att till
sist är det ändå själva stegringen av
räntan, som skall åstadkomma minskningen
av kreditefterfrågan. Den omständigheten
att priset höjs gör ju att
efterfrågan minskas. Det måste bli
samma förhållande som på varumarknaden.
Den räntestegring, som skulle
kunna framkalla en sådan reduktion av
efterfrågan på kredit att prisstegringstendensen
bleve bruten, måste enligt utskottsmajoritetens
mening vara mycket
hög. Majoriteten i utskottet vill inte
taga konsekvensen av en så hög räntestegring.

Detta innebär emellertid ingalunda
att utskottsmajoriteten anser, att man
medelst lagstiftningsåtgärder godtyckligt
skulle kunna faststiilla ungefär vilken
ränta man vill utan någon som
helst hänsyn till marknadsläget. I detta
fall instämmer utskottet med propositionen,
enligt vilken räntan i det långa
loppet bör anpassas efter en jämviktsnivå,
som svarar mot förhållandet mellan
sparande och investeringar. Utskottsmajoriteten
känner sig fullt övertygad
om att en efterfrågan på kapital,
som starkt och varaktigt överstiger det
frivilliga sparandet, icke kan tillfredsställas
utan fara för en fortlöpande
penningvärdeförsämring.

Så ligger alltså saken till om man ser
den på lång sikt. Utskottsmajoriteten
menar, att ett mer eller mindre välgrundat
antagande om en plötsligt uppkommande
stegring i efterfrågan på kapital
inte motståndslust får framkalla en
räntestegring såsom på en fri marknad.

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Lag om räntereglering.

Såsom utskottet framhåller måste en
räntestegring, för att i en sådan situation
få önskad effekt, bli mycket stor.
En sådan räntestegring får — här är
utskottsmajoriteten ense med reservanterna
— naturligtvis sitt första uttryck
i en reduktion av obligationskurserna.
Det är där kreditåtstramningens verkningar
på räntan först göra sig gällande.

I detta sammanhang skall jag kanske
taga upp en av reservanternas anmärkningar
särskilt. Man anför i reservationen,
att man med lagstiftningen icke
kan möta en ränteglidning. Ränteglidningen
skulle nämligen framför allt
uppträda på obligationsmarknaden,
som lämnas utanför lagen. Jag tycker
emellertid att det förefaller ganska
klart, att om man genom en räntereglering
förhindrar fördelaktigare placeringar
i övrigt samt emissionen av nya
obligationer begränsas, då saknas också
anledning till så stora utbud av obligationer,
att kurserna pressas ned. Indirekt
kan man sålunda — ehuru obligationsmarknaden
icke formellt är indragen
under lagen — vinna ett förhindrande
av en ränteglidning även på detta
område — i den mån man vill söka
hindra en sådan glidning.

Vi äro alltså ense om att glidningen
först gör sig gällande på obligationsmarknaden
— den gör sig alltså först
gällande på den långa räntan. Denna
ränta kominer alltså först att stiga, och
därmed drabbas alltså den del av näringslivet
— för att nu använda en fras
i en av motionerna — där investeringar
för närvarande måste anses vara mycket
starkt önskvärda, nämligen bostadsproduktionen.
På grund av ränteglidningen
komma investeringarna att reduceras
just här. De mindre varaktiga
investeringsobjekten äro ofta mycket
okänsligare för räntestegringar, eftersom
man här inte har att betala ränta
under samma långa tid som exempelvis
när det gäller fastigheter. Det är därför
ur många synpunkter fördelaktigare att
i en sådan situation hålla räntan nere,

under det att man med andra åtgärder
reducerar efterfrågan på kredit på de
områden, som äro mindre känsliga för
en räntehöjning.

På tal om de svårigheter för näringslivet
att få sitt kapitalbehov tillgodosett,
som anses uppkomma genom en sådan
lagstiftning, får jag säga, att man just
önskar åstadkomma sådana svårigheter.
Skola näringslivets kapitalbehov tillfredsställas
utan begränsning, då kunna
vi inte hoppas på något stopp för penningvärdeförsämringen.
Invändningen
beträffande näringslivets svårigheter
skulle haft sitt berättigande om man
tillagt, att svårigheter framkallas på just
den del av näringslivet där investeringar
och kredit äro särskilt önskvärda.
Detta har man emellertid inte sagt.
Man skulle däremot kunna säga, att en
av denna räntereglerings uppgifter är
att söka tillgodose investeringarna just
på dessa områden genom en tillbakahållen
räntestegring.

Reservanterna ha särskilt betonat —
och herr von Seth uppehöll sig också
med stor emfas vid denna sida av problemet
i sitt anförande nyss — att det
här är fråga om en fullmaktslag, vars
ikraftträdande överlämnas till Kungl.
Maj:ts bestämmande. Herr von Seth erinrade
också om att dessa frågor i särskilt
hög grad höra till riksdagens angelägenheter.
Detta framgick bl. a. av det
förhållandet, att riksbanken är ett riksdagens
verk. Samma sak påtalas också
i motionerna. Genom denna lagstiftning
sker ju dock inte någon ändring i det
förhållandet, att det är riksdagen som
särskilt påtagit sig uppgiften att vårda
rikets mynt och att riksbanken är riksdagens
verk. Det blir ju riksdagen som
fastställer riktlinjerna för riksbankens
politik, och det är bankofullmäktige som
besluta att tillämpa lagen. Kungl. Maj:t
kan inte ålägga bankofullmäktige att
tillämpa lagen. Kungl. Maj:t kan endast
medgiva bankofullmäktige rätt att tilllämpa
den efter bankofullmäktiges egen
begäran. Med denna rätt att tillämpa

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

lagen följer inte något tvång. Tillämpningen
ligger sålunda i lika hög grad i
bankofullmäktiges händer. Vad man har
vunnit med bestämmelsen att Kungl.
Maj:t skall avgöra när lagen skall träda
i kraft är, att bankofullmäktige inte ensamma
kunna avgöra detta. Någon inskränkning
i riksbankens uppgift att
vårda penningvärdet har emellertid icke
skett genom denna lagstiftning.

Jag vill påpeka, att utskottet understryker
vikten av att man i första hand
söker träffa frivilliga överenskommelser
med kreditinstituten. Utskottsmajoriteten
uttalar dessutom en förhoppning
om att fullmaktslagen icke skall behöva
tagas i anspråk. Med frivilliga överenskommelser
har i grund och botten ingenting
nytt inträffat, överenskommelser
mellan riksbanken och de olika
bankerna om en viss återhållsamhet i
kreditgivningen ha förelegat under rätt
lång tid. Jag vill för övrigt erinra om
Bankföreningens cirkulär till sina medlemmar
i juni månad, där Bankföreningen
framhåller att affärsbankerna
böra vara återhållsamma med kreditgivningen
och icke på grund av den
omständigheten att insättningsmedlen
komma att flöda rikligare utlåna alla
medel, som de till äventyrs kunna få
till sitt förfogande för utlåning. Kreditinstituten
måste sålunda redan ha börjat
tillämpa en viss kreditransonering,
och det är en fortsättning på denna politik
man i första hand åsyftar. I den
män en sådan fortsättning är möjlig till
allas båtnad behöver fullmaktslagen
inte träda i kraft.

Jag skall inte genera mig för alt säga,
att utskottsmajoriteten i grund och botten
anser att det vore bäst om man
sluppe låta lagen träda i kraft, om man
sålunda kunde vinna det avsedda målet
genom frivilliga överenskommelser.
Kommer lagen icke desto mindre att
träda i kraft, så är det inte säkert att
den behöver tagas i anspråk. Måste lagen
å andra sidan tagas i anspråk, så
är detta bara ett bevis på att man icke

Lag om räntereglering.

genom frivilliga överenskommelser kunnat
nå den kreditåtstramning man önskat
utan en mycket stark räntehöjning.

Jag skall säga ytterligare en sak, som
jag egentligen borde ha nämnt tidigare.
Det gäller den hänvisning herr
von Seth gjorde till Kooperativa förbundets
bevisföring beträffande verkningarna
av 1 procents räntehöjning på
levnadskostnaderna samt den stegring
av levnadskostnaderna, som i alla fall
ägt rum i år. Jag hyser den största
respekt för Kooperativa förbundets styrelse,
men jag vågar i alla fall säga, att
detta var en något lättsinnig jämförelse.
Jag föreställer mig att herr von Seth
inte själv antager, att om vi hade ökat
räntan med 1 procent i fjol vi därmed
skulle ha undgått den stegring av levnadskostnaderna
på 20 procent, som ägt
rum i år. Ingen kan väl gärna förklara
denna våldsamma stegring av levnadskostnaderna
uteslutande därmed, att vi
i fjol höjde räntan med endast 1/2 procent
i stället för med 1 procent! Är det
verkligen någon som föreställer sig, att
om vi höjt räntan med ytterligare 1/2
procent så skulle denna stegring av
levnadskostnaderna inte ha inträffat?
Naturligtvis är detta fel. Man kan inte
handskas med siffrorna på detta sätt.
Det är en orimlig jämförelse. Jag vill
inte anse det alldeles uteslutet, att någon
reducering av levnadskostnadsstegringen
skulle ha kunnat uppnås med en
stor räntestegring. Hur stor denna räntestegring
skulle ha varit vågar jag inte
uttala mig om. Att vi emellertid skulle
ha fått vidkännas den allra största delen
av denna levnadskostnadsstegring
även med eu betydande höjning av räntan,
det är min bestämda övertygelse.

Med hänvisning till vad jag sålunda
har anfört vill jag, herr talman, hemställa
om bifall till utskottets förslag.

Herr SCHMIDT (kort genmäle): Herr
talman! Utskottets ärade ordförande
nämnde något om all vi reservanter

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Lag om räntereglering.

skulle ha ändrat ståndpunkt från i våras.
Jag kan emellertid inte förstå i vilket
avseende den ändringen skulle ha
yppat sig. Jag vill då först och främst
hänvisa till det anförande, som jag
höll nyss. Jag sade då, att jag redan
för 1 Va år sedan erkände, att det fanns
andra medel i detta sammanhang än
räntevapnet. Jag skulle kunna plocka
fram ett otal exempel, där vi från vårt
håll framhållit att man kan tillgripa
andra medel än räntehöjning, då det
gäller att återställa lämpliga ekonomiska
förhållanden i samhället.

Herr Severin använde vidare ett uttryck,
som jag får lov att vända mig
emot. Herr Severin sade, att man vill
uppnå svårigheter för näringslivet. Detta
är väl i alla fall att gå ganska långt.
Jag anser det vara lämpligt att bemöta
herr Severins uttalande med att citera
vad jag sade under en debatt här i kammaren
den 26 maj i år: »Regleringsekonomi
och hård skattepolitik äro
stela metoder och motverka i det långa
loppet produktionsstegring och ökning
av nationalinkomsten. De traditionella
metoderna äro rörliga, verka automatiskt,
och ju mera de tillämpas desto
mera minska de behovet av som utskottet
säger ’en på alla områden hårdhänt
politik’. Det är enligt min mening
utsikter att en ''hårdhänt politik’ leder
till arbetslöshet, vilket i nuvarande läge
ej behöver ske med den penningpolitik,
som använder sig av måttliga, rörliga
medel, vilka när som helst kunna ansättas,
modereras eller upphöra.»

Herr von SETH (kort genmäle): Herr
talman! Utskottets ärade ordförande,
herr Severin, sade mot slutet av sitt anförande,
att majoriteten hoppades att
räntelagen icke skulle behöva användas.
Detta innebär väl ändå ett visst erkännande
av att denna lag är ytterligt farlig
och att man har en känsla av att
man här rör sig med osäkrat vapen,
som kan sprida förödelse i sådana riktningar
som man icke tänkt sig.

Herr Severin förklarade vidare för
mig, att den föreslagna lagen var avsedd
att räcka bara till den 30 juni 1953. Ja,
herr talman, sådant resonemang ha vi
blivit vana vid. När det föreslås en
ny skatt, nya besvärliga lagar e. d., hör
man ofta att det inte är fråga om några
permanenta anordningar. I verkligheten
går det till så, att man först gör
exempelvis en skatt tillfällig och sedan
låter man den bli permanent. Detta ha
vi lärt oss under många år, och det
var därför ingen lugnande försäkran,
som herr Severin kom med i detta avseende.

Beträffande sedan Kooperativa förbundets
yttrande rörande räntan framhöll
herr Severin, att den prisstegring,
som vi nu fått på ca 20 %, hade väl
inte heller de som nu förorda räntevapnet
kunnat undgå, även om man höjt
räntan. Jag vill då hänvisa till inte bara
Kooperativa förbundet utan även Tjänstemännens
centralorganisation (TCO)
och Riksförbundet Landsbygdens folk
(RLF). Samtliga dessa organisationer
säga klart och tydligt ifrån att en restriktiv
kreditgivning icke kan åstadkommas
utan en tillräcklig stramhet på
penningmarknaden, vilken under nuvarande
betingelser icke kan genomföras
utan en höjning av räntan.

Till sist vill jag med några ord erinra
om vad riksgäldsfullmäktiges ordförande,
herr örne, sagt i anslutning till den
proposition, som vi skola behandla här
i kammaren om någon vecka, nämligen
rörande ökad sedeltryckning. Jag har
tyvärr inte herr örnes uttalande till
hands. Han har emellertid klart sagt
ifrån att regeringens ekonomiska politik
under en lång följd av år varit så felaktig,
att de prisstegringar som vi ha
inom vårt land ingalunda äro helt beroende
av utlandsmarknaderna utan ha
sin grund i inrikespolitiska lagar, förordningar
och andra åtgärder som regeringen
vidtagit. Om man under en
lång följd av år hade tillämpat kreditåtstramning
tillsammans med en ränte -

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

höjning, då hade man enligt herr Örnes
uppfattning i dag haft en bättre politisk
ställning och ett bättre penningvärde
än man nu har.

Herr SEVERIN (kort genmäle): Herr
talman! Beträffande reservanternas
ståndpunktsändring sedan i våras erinrade
jag om att i reservationen från
i våras icke nämndes något annat medel
mot en befarad penningvärdeförsämring
än räntestegringen. Det är
mycket lätt att konstatera detta genom
att läsa den ifrågavarande reservationen.
I den nu avgivna reservationen
däremot har räntestegringen krympt
till ett litet komplement, medan de övriga
åtgärderna för vinnande av kreditåtstramning
gjorts till det väsentliga.
Det var detta jag syftade på när jag hävdade
att reservanterna ändrat ståndpunkt.
Därmed har jag emellertid inte
sagt, att reservanterna i våras bestredo
att de övriga åtgärderna hade någon betydelse.
Det är i stället rangordningen
mellan de olika åtgärderna som har förändrats,
och den är icke alldeles
oviktig.

I mitt förra anförande betonade jag
särskilt vad som närmare framhålles i
majoritetens utlåtande, nämligen att
majoriteten hoppas att lagen icke skall
behöva tagas i anspråk därför att man
förutsätter att en lojal samverkan skall
komma att äga rum mellan riksbanken
och de ifrågavarande kreditinstituten.
.lag inledde också mitt anförande med
att lagen i fråga måste betraktas som
en extraordinär åtgärd och som sådan
vara avsedd att gälla tillfälligt.

Eftersom tiden för min replik sannolikt
icke räcker till mera, skall jag till
sist bara säga några ord i anslutning
till den i denna debatt åberopade auktoriteten
herr örne. Det är klart, att
herr örne har rätt däri, att vi här i landet
hade kunnat föra en politik, varigenom
vi undgått åtminstone en del av de
prisstegringar, som nu inträtt. .lag sade

Lag om räntereglering.

också i mitt anförande, att jag ingalunda
vill bestrida att regeringen gjort sig
skyldig till felkalkyleringar och felberäkningar.
Jag vill emellertid framhålla,
att det väsentligaste skälet till den
inträdda prisstegringen var av internationell
karaktär. Det kan naturligtvis
sägas att även de internationella förhållandena
kunde anses ligga inom vår inflytelsesfär.
Åtminstone teoretiskt är
detta möjligt. Jag tillägger detta om det
teoretiskt möjliga, ty jag är rädd att
herr Ohlin annars kommer att påpeka
detta. Genom bl. a. valutakursfluktuationer
hade man teoretiskt sett kunnat
helt och hållet isolera vår marknad.
Detta är emellertid, som sagt, endast
teoretiskt.

Herr GUSTAFSON i Göteborg: Herr
talman! Bankoutskottets värderade ordförande
sade nyss, att man inte får
handskas hur som helst med siffror.
Jag vill för min del säga, att man inte
heller får handskas hur som helst med
fakta.

Jag har den allra största respekt för
bankoutskottets ordförande. Jag blev
därför mycket förvånad, när herr Severin
här försökte göra gällande, att det
skett en åsiktsförändring hos reservanterna
från i våras och till nu. Detta
skulle vara mycket lätt att konstatera,
sade herr Severin, om man gick tillbaka
till utlåtandet från i våras. Nu har
jag händelsevis detta utlåtande framför
mig, och jag skall tillåta mig att citera
några rader därur. I reservationen från
i våras påpekade vi, att de prisstegrande
krafterna fått alltför stort spelrum.
Sedan fortsatte vi: »Enligt utskottets bestämda
mening måste denna farliga utveckling
brytas. Härför erfordras eu
samordning av finanspolitiska och penningpolitiska
åtgärder. En överbalansering
av budgeten är i och för sig i rådande
läge önskvärd. Därvid bör en
väsentlig betydelse tillmätas återhållsamhet
med statliga utgifter, överbalan -

— Andra kammarens protokoll 1951. Nr 33.

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Lag om räntereglering.

seringen leder emellertid till åsyftad effekt,
endast om den åtföljs av en
restriktiv penningpolitik.»

Jag tycker, att detta utlåtande från i
våras tydligt ger vid handen, att vi reservanter
redan då hade samma uppfattning
som nu, när vi i det föreliggande
utlåtandet säga följande: »Parallellt
med de penning- och kreditpolitiska
medlen böra i nuvarande labila läge
tillämpas åtgärder även av annat slag,
exempelvis eu väl avvägd överbalansering
av budgeten, uppmuntrande av det
frivilliga sparandet och tillfälliga investeringsbegränsande
åtgärder.»

Även av ett annat yttrande från herr
Severins sida verkar det, som om han
inte ansett det vara mödan värt att
lägga ned alltför mycken tid på att
verkligen läsa igenom reservationen.
Herr Severin sade bl. a., att enligt reservanternas
mening skulle man använda
kreditåtstramningen, och sedan skulle
räntan få finna sitt naturliga läge på
en fri marknad. Omedelbart efter den
mening, som jag nyss citerade från reservationen
rörande de kreditpolitiska
och övriga åtgärderna, framhålles följande
i reservationen: »Sådana åtgärder»
—- d. v. s. andra åtgärder än de
penningpolitiska —■ »äro värdefulla
även ur den synpunkten att kreditåtstramningen
med deras hjälp ej behöver
medföra en så stor räntehöjning
som eljest.»

Därmed torde jag ha visat, att de synpunkter,
som bankoutskottets ärade
ordförande här framhållit, inte äro
hållbara.

När det gäller själva lagen har jag för
min del redan i utskottet sagt ifrån att
jag inte skulle anse det på något sätt i
och för sig förvånande, om detta lagförslag
hade avslagits. Jag syftar då
inte på några principiella skäl. Det är
klart att det vore orimligt att begära att
socialdemokraterna skulle vara motståndare
till ett sådant steg i socialistisk
riktning som denna lag i alla fall
är. Men man hade kunnat vänta, att

majoriteten hade yrkat avslag på lagen
av den anledningen att förslaget var så
synnerligen bristfälligt utrett. Detta har
också påpekats av en mängd remissinstanser.
Det är betecknande att tillsynsmyndigheterna
inom bankväsendet
ha avstyrkt lagen. Kommerskollegium
har ansett att förslaget inte alls
är så utrett, att det kan läggas till
grund för lagstiftning. Även Kooperativa
förbundet har avstyrkt förslaget.
Dessutom har chefen för konjunkturinstitutet
kommit med en mördande kritik.
Jag vet, att finansministern, som
dock inte är här närvarande, inte tycker
om att man citerar konjunkturinstitutets
chef i olika sammanhang. Jag
vill emellertid här endast erinra om en
enda mening i professor Lundbergs yttrande.
Han säger där följande: »I riksbanksfullmäktiges
skrivelse och i bifogad
PM rörande räntekontroll ges emellertid
en helt otillräcklig och på väsentliga
punkter ytterst oklar föreställning
både om hur de nya penningpolitiska
vapnen skola användas och om
hur de komma att verka.»

Om man framlägger ett lagförslag beträffande
vilket man för det första inte
riktigt vet hur det skall användas och
för det andra inte kan säga ifrån hur
det kommer att verka, hade väl en ytterligare
utredning varit påkallad, innan
riksdagen på sätt som är föreslaget
ger Kungl. Maj :t och riksbanksfullmäktige
en fullmakt in blanko. Man hade
kunnat vänta sig ett avslag på denna
lag även av andra skäl, nämligen att en
så betydande del av bondeförbundets
riksdagsmän redan i de förberedande
remissinstanserna ha engagerat sig till
förmån för ett avstyrkande av lagen i
fråga. Jag är för min del säker på att
det finns åtskilliga riksdagsmän från
bondeförbundet, som komma att följa
den övertygelse, som de tydligen hade
när de voro med om att avfatta remisssvar
i denna fråga. Vi veta, att bondeförbundets
ordinarie representanter såväl
i riksbanksfullmäktige som i riks -

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

gäldsfullmäktige ursprungligen vände
sig mot förslaget i fråga. Dåvarande
suppleanten i riksbanksfullmäktige, nuvarande
statsrådet Hedlund, hade en
delvis annan mening men ansåg att förslaget
borde överarbetas och att man då
borde begränsa sig till den rent yrkesmässiga
lånegivningen. Någon sådan
överarbetning har emellertid inte kommit
till stånd. Lantbruksförbundet, RLF
och Jordbrukskreditkassan ansågo, att
ytterligare utredning vore påkallad.

Jag har här i min hand en förteckning
på de ledamöter tillhörande bondeförbundet,
som genom tidigare remissvar
sagt ifrån att de anse det föreliggande
förslaget inte ha den karaktären,
att det f. n. bör göras till föremål
för lagstiftning. .lag skall inte alls
nämna några namn i detta sammanhang.
Jag skulle emellertid vara glad
om åtminstone några av dessa ledamöter
här i kammaren ville motivera den
ståndpunkt, som de således redan intagit
i denna fråga.

Att detta lagförslag framlagts utan
att man gjort ordentligt klart för sig
hur det skall verka och hur lagen skall
användas framgår av det förhållandet,
att finansministern i samband med remissen
till lagrådet påpekat att förslaget
har missförståtts av praktiskt taget
samtliga remissinstanser. Finansministern
liar för egen del piffat upp lagförslaget
något. Han har försett det med
en bruksanvisning. Denna bruksanvisning
har gjorts från den utgångspunkten,
att för det första de kreditpolitiska
åtgärderna visserligen intaga en viktig
men därför icke på något sätt ledande
plats i stabiliseringssträvandena samt
att för det andra ränteregleringen i förhållande
till kreditpolitiken är av subsidiär
natur.

Försett med en tydlig påskrift om
ränteregleringens subsidiära betydelse
och med vidhängande bruksanvisning
har förslaget således gått till lagrådet.
Tre ledamöter av lagrådet ha dock helt
avstyrkt lagen i fråga, och en fjärde

Lag om räntereglering.

ledamot har ställt sig tveksam. Tveksam
är emellertid inte finansminister
Sköld. Dock tycker jag, att han borde
haft skäl att vara det. Det finns nämligen
en avgörande invändning mot förslaget,
en invändning som alla borde
kunna omfatta, oavsett vederbörandes
inställning till själva räntefrågan. Den
invändningen grundas på att det i detta
fall gäller en fullmaktslag. Fullmaktslagar
äro över huvud taget betänkliga
i en demokrati. I detta fall har man
emellertid — såvitt jag vet —• för första
gången under senare tid tillstyrkt en
fullmaktslag, där det icke uttryckligen
anges att lagen endast får sättas i kraft
under utomordentliga förhållanden.

Jag har under den senaste veckan
läst tre mycket intressanta böcker,
skrivna av framstående socialdemokrater,
vilka från olika utgångspunkter behandlat
frihetens problem. En av de
mest intressanta av dessa böcker är
Tage Lindboms »Efter Atlantis». Tage
Lindbom säger där på ett ställe beträffande
statens ställning över huvud taget:
»Det finns såvitt jag kan se i vår
nuvarande situation ingenting, som tyder
på att statens fortsatta maktexpansion
skulle upphöra. Varför skulle den
det? Den ena regleringen föder den
andra.»

Jag vill inte använda detta citat för
att slå den socialdemokratiska regeringen
i huvudet därmed. Tage Lindbom
vänder sig mot den tendens över huvud
som finns i all vår kultur och som gäller
alla statsbildningar. Men om det är.
så att det finns en tendens till ökad
maktexpansion från statens sida och
denna tendens är farlig, så borde detta
medföra att man ställde sig ytterligt
tveksam, då det gällde att utvidga statens
och framför allt regeringens maktutrymme.
Det torde vara ställt utom
allt tvivel att den nu föreslagna räntelagen
kommer att medföra en detaljreglering
på det ekonomiska området,
därest lagen i fråga skall kunna tillämpas
någorlunda effektivt.

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Lag om räntereglering.

En förutvarande redaktör för den
socialdemokratiska tidskriften Tiden
har i ett mycket skarpt uttalande mot
ränteregleringen framhållit följande:
»Det förefaller inte vara mycket mer
att säga om denna skrivelse, ty att i enskildheterna
granska ett alldeles opåkallat
förslag vore att använda tiden
illa. Därför kan det räcka med en hänvisning
till att de invändningar mot
regleringsväsendet, som föranlett regeringen
att — med finansplanens ord —
’söka komma bort från detaljregleringarna
och i stället anlita generella metoder’,
med särskild styrka kan riktas
mot ingrepp i penningmarknadens
känsliga mekanism.»

.lag kan här åberopa ytterligare ett
vittne, som jag antar att banko utskottets
ärade ordförande kommer att godkänna.
Det är redaktör Frans Severin,
som i en relativt kritisk ledare av den
18 september i Aftontidningen framhöll,
att det torde ifrågasättas om icke
det förmånligaste vore att denna lag
icke kom till användning. Denna synpunkt
har herr Severin också framfört
här i dag, men i den av mig här åberopade
ledaren i ÅT fortsatte han med
följande: »ty en sådan detaljreglering
över hela den ekonomiska verksamhetens
område, som ligger innesluten i
förslaget, skulle helt säkert bli ganska
svår att handha utan friktioner».

Man kan från dessa utgångspunkter
fråga, om det då finns någon anledning
för riksdagen att frånhända sig beslutanderätten
i denna så viktiga fråga.

När det gäller de fullmaktslagar, som
vi tidigare ha beslutat, har det — såvitt
jag kan minnas — alltid sagts ifrån att
lagarna i fråga endast skulle få tillämpas
vid krig eller krigsfara eller utomordentliga
av krig föranledda förhållanden.
Det enda undantag från denna
regel som jag för min del lyckats uppleta
är lagen angående bankaktiebolags
kassareserver. I den lagen har emellertid
den ifrågavarande formuleringen
gjorts på följande sätt: »I den mån så -

dant med hänsyn till utomordentliga
omständigheter prövas nödigt, må Konungen»
etc.

Den fjärde lagrådsledamoten, den som
inte helt ville tillstyrka förslaget, förordade
att man i rättssäkerhetens intresse
åtminstone skulle tillfoga några
ord om att lagen skulle träda i kraft
endast då det »på grund av särskilda
omständigheter prövas oundgängligen
nödigt». Men inte ens detta ville finansministern
gå med på. Det har förut
nämnts att finansministern inte heller
ville föreskriva, att hankofullmäktige
skulle hehöva höra riksgäldsfullmäktige
eller tillsynsmyndigheten över bankväsendet,
innan lagen skulle sättas i kraft.
Finansministern säger där, ganska typiskt,
följande: »Ett remissförfarande
medför alltid en viss tidsutdräkt.»

Om det här gäller att införa en fullmaktslagstiftning
av alldeles ny karaktär,
med alla de risker som en sådan
lagstiftning innebär, borde det finnas
alldeles utomordentligt starka skäl för
dess genomförande. Men finansministern
har, som jag förut nämnde, reducerat
värdet av denna lagstiftning avsevärt,
när han framhåller att kreditpolitiken
intar »en viktig men därför
icke ledande plats» och att denna
räntereglering endast är subsidiär i förhållande
till de kreditpolitiska åtgärderna.
Man måste då fråga sig: Är läget
verkligen sådant att riksdagen nu bör
fatta beslut om en sådan lag?

Herr talman! Jag vill inte upprepa
de argument som ha framförts, bl. a.
av herr Sclimidt. Jag skall bara ta upp
ytterligare en huvudinvändning mot
själva lagförslaget. Utskottsmajoriteten
säger, att man inom utskottet hyst tveksamhet
»huruvida fullmaktslagstiftningen
även skulle hehöva innefatta befogenhet
att förordna om lägsta inlåningsränta».
Det är förståeligt att man
inom utskottet varit tveksam beträffande
en minimiinlåningsränta. Så vitt jag
kan förstå är denna bestämmelse inte
av någon penningpolitisk betydelse.

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Däremot kan den lia utomordentlig betydelse
ur andra synpunkter. Det innebär
att ett arbetsutskott inom riksbanksfullmäktige
får makt att avväga
räntemarginalen.

Kooperativa förbundet har i sitt remissutlåtande
sagt, att man »finner det
anmärkningsvärt, att i fullmäktiges
skrivelse ingen närmare motivering
lämnats för införandet av en dylik kontroll
av räntemarginalerna». Och tillsynsmyndigheten
över bankväsendet,
bank- och fondinspektionen, anför i
sitt uttalande: »Räntemarginalproble met

har i fullmäktiges skrivelse ej ens
berörts; inga som helst riktlinjer — utöver
de penningpolitiska — meddelas
till vägledning vid bestämmandet av
inlånings- eller utlåningsräntans storlek;
förslaget giver i princip riksbanken
full frihet att i penningpolitiska syften
krympa eller vidga bankernas marginaler
utan hänsyn till om åtgärden är
skälig eller ens försvarlig ur lönsamhetens
synpunkt.»

Jag måste här ställa en direkt fråga
till bankoutskottets värderade ordförande:
Vad är egentligen anledningen
till att man i denna lag har infört en
bestämmelse om minimiränta vid inlåningen?
Man uttalar sig mycket svävande
i majoritetens utlåtande. »Utskottet
har emellertid funnit», säger man,
»att ett slopande av nämnda befogenhet
skulle kunna leda till risker för
uppkomsten av förskjutningar mellan
de av olika kreditinstitut tillämpade
räntesatserna, som det ur allmän synpunkt
synes angeläget att förhindra.»
Det vore mycket intressant att få en
något närmare utredning av vad som
ligger bakom denna mycket rebusartade
motivering för att man i lagförslaget
för in en bestämmelse, som kan ha en
så vittgående innebörd.

Till sist, herr talman, vill jag citera
ur ett remissutlåtande, som jag också
vet att finansministern inte är så förfärligt
förtjust i för närvarande, nämligen
det sammanfattande omdöme som

Lag om räntereglering.

Kooperativa förbundets styrelse gör när
det gäller denna lag. Man säger så här:
»Enbart den allmänna granskning, som
styrelsen på grund av den utomordentligt
knappt tillmätta remisstiden kunnat
ägna bankofullmäktiges framställning,
ger enligt styrelsens mening vid
handen, att förslaget icke vare sig i
fråga om dess motivering, dess reala
innehåll eller dess lagtekniska utformning
är sådant att det kan läggas till
grund för ett förslag till riksdagen om
en fullmaktslagstiftning i penningpolitiskt
syfte.»

Nu ansågs i alla fall från regeringens
sida att framställningen var sådan, att
den kunde läggas till grund för ett förslag,
och detta förslag har också framlagts.
Ett liknande förslag framkom i
Holland nyligen, ett förslag som skulle
ge Nederlandsche Bank mycket stora
befogenheter över kreditväsendet och
som också inkluderade en bestämmelse
om räntereglering. Jag har i dag fått
upplysning om att lagen godtogs, men
att man i parlamentet strök hela frågan
om räntereglering. Jag vill, herr
talman, sluta med att uttrycka den förhoppningen,
att andra kammaren i dag
skall fatta samma beslut.

Herr HANSSON i Önnarp: Herr talman!
Enligt departementschefens uttryckliga
åsikt, framförd i propositionen,
är detta lagförslags främsta uppgift
att bilda ett fast underlag för frivilliga
överenskommelser med kreditinstituten
om en kreditbegränsning
inom lågräntepolitikens ram.

En räntehöjning inom måttliga gränser
anser utskottet i dagens läge icke
kunna betraktas som en faktor av självständig
betydelse för kreditbegränsning,
utan den får ses som en konsekvens
av den direkta kreditåtstramningen.
Men visst iir det självklart att
en sådan kreditåtstramning, driven till
kanske den gräns, dit den måste drivas
för att nå det syfte den avser att

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Lag om räntereglering.

tjäna, kan påverka räntenivån i stegrande
riktning.

Enligt min mening är det inte otänkbart
utan snarare troligt, att åtstramningen
måste bli av sådan omfattning
att en viss ränteglidning på kort sikt
får accepteras. I ett sådant läge kan det
ha sitt värde att ha en viss kontroll
över att inte räntestegringen blir av en
omotiverad storleksordning. Ingen av
förespråkarna för en omedelbar räntestegring
som ett av de allra effektivaste
medlen vid inflationens bekämpande
har, åtminstone inte öppet, framhållit
önskvärdheten av ett frångående av
lågräntepolitiken.

Alla synas vara eniga om och erkänna,
att det är betydelsefullt med en
fast eller en inom måttliga gränser rörlig
ränta. Varken utskottet eller reservanterna
ställa sig främmande för tanken
att läget kan utvecklas så, att en
räntehöjning kan bli nödvändig. Men
skillnaden ligger däri att man bedömer
förutsättningarna för en sådan litet
olika. Enighet synes råda om att vissa
andra investeringsbegränsande åtgärder
kunna bli nödvändiga. Och det är ju
riktigt som det här har framhållits,
bl. a. av den ärade utskottsordföranden
både i hans första inlägg och i hans
replik, att man inom oppositionen bedömer
räntan som ett komplement till
vissa regleringsåtgärder.

Jag vill inte gå så långt att jag påstår
att detta är något alldeles nytt påfund,
men förhållandet framstår dock i dag
något tydligare än det gjort tidigare.
Oppositionen har inte nu tillmätt räntan
samma avgörande betydelse som tidigare;
åtminstone har man haft en
viss rätt att dra denna slutsats av framför
allt resonemanget utanför riksdagen.
Allmänheten har vid många tillfällen
delgivits den uppfattningen, att vattendelaren
gick just här: räntehöjning
eller icke räntehöjning.

Är man emellertid villig att acceptera
ett visst mått av regleringar, särskilt

när man därtill uttryckligt säger att
inom ramen för sådana regleringar behöver
man inte gå med på en räntehöjning
så stor, som den skulle bli utan
dessa, då skall man nog stämma ner
tonen en smula i sin allmänna kritik
av regleringar i ett läge som är svårt
att bemästra.

Man kan sammanfattningsvis säga,
att oppositionen här i dag och i sin
reservation till ganska betydande del
har frångått sin ståndpunkt att betrakta
räntan som ett av de väsentligaste
medlen i kampen mot inflationen och
mera framhävt den som ett medel bland
många andra. Man kan kanske också
säga att linjerna börja klarna och att
motsättningarna mer och mer krympa
samman. En tämligen meningslös diskussion
om vilken räntenivå som är den
riktiga bör avlösas av ett handlande,
som tar sikte på penningvärdets bevarande.
Skulle det inte räcka med de
åtgärder som kunna inrymmas under
en oförändrad räntesats, går det naturligtvis
inte att stanna på halva vägen.
Om utvecklingen skulle gå dithän att
vi ställas i en situation, där vi ha att
välja mellan å ena sidan en ytterligare
skärpt kreditåtstramning, med en viss
kortsiktig räntestegring som följd, och
å andra sidan att till varje pris fullfölja
en fast räntepolitik med ett fortsatt
penningvärdefall som följdverkan, bör
ett sådant val inte vara så svårt att
träffa.

När man lyssnat till kritiken mot
detta lagförslag tror jag man mycket
lätt kunnat få intryck av att den skjuter
ganska betydligt över målet. Herr Gustafson
i Göteborg refererade till vissa
remissyttranden. Han gjorde samtidigt
en antydan om att herr Severin, utskottets
ordförande, inte skulle ha riktigt
fattat innebörden i reservanternas sätt
att uttrycka sig. I det sammanhanget
skulle jag också till herr Gustafson
vilja säga, att han väl ändå inte kan begära
att jag skulle i utskottet inta en

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

från majoriteten avvikande mening och
exempelvis använda herr Hedlunds yttrande
som underlag för detta. Det heter
där, att »herr Hedlund förklarade sig
instämma i vad herrar Gränebo och
Krisiensson anfört utom så till vida,
att han ansåge, att förhållandena på
kreditmarknaden hastigt kunde ändras
och att det därför vore lämpligt att
lagförslaget bleve föremål för beredning
och beslut för att vid behov snabbt
kunna tagas i anspråk».

Man måste väl vara mer än vanligt
lyhörd för att kunna utläsa någon väsentlig
skillnad mellan den mening, som
kommer till tals i ett sådant yttrande,
och den som utskottsmajoriteten företräder.
Herr Gustafson i Göteborg citerade
också något av vad jordbrukskreditkassan
anfört i sitt utlåtande. Den
har emellertid inte heller gått på ett
sådant markerat avslagsyrkande, som
herr Gustafson ville göra gällande. Kassan
hade inte några principiella invändningar
emot förslaget i och för sig
men menade, att det kanske borde underställas
riksdagens behandling och
beslut innan det genomfördes. Skillnaden
mellan ett sådant uttalande och det
tillvägagångssätt som förekommer i dagens
läge är väl inte heller så värst stor.
Lantbruksförbundet har för sin del
framhållit åtskilligt som herr Gustafson
glömt att nämna. Man påpekar bl. a.
vad en räntehöjning skulle betyda för
jordbrukskalkylen — man nämner en
tdgiftspost på mellan 80 och 90 miljoner
kronor.

När man bedömer vårt ekonomiska
läge och de åtgärder, som behöva vidtaga:.
för att nå fram till en eftersträvad
bättre balans, sväva alla något på
målet. Ingen är riktigt säker och vågar
med bestämdhet rekommendera en viss
åtgärd, ett visst program och säga: Detta
är det absolut riktiga. När man har
ansett räntan vara det effektivaste medlet
att bekämpa inflationen och stöder
sig på vissa faktiska resultat från tidi -

Lag om räntereglering.

gare tillfällen, bortser man från den förändring
av strukturen som samhället
undergått framför allt under de senaste
20 åren. Om en räntehöjning i dag av
kanske ganska kraftig natur skulle genomföras,
betydde ju det att det Organisations-Sverige
vi ha i dag skulle gå
vägen över just de olika organ och olika
intressegrupper, som drabbades av en
räntehöjning, för att skaffa sig kompensation,
vilket säkerligen skulle komma
att medföra helt andra konsekvenser
än man kanske vill vidkännas på det
hållet — med »det hållet» menar jag
då dem som betrakta en viss räntestegring
som det härvidlag väsentliga
medlet.

Till herr von Seth skulle jag vilja
genmäla, när han yttrade att detta lagförslag
var något av en blomma, som
ytterligare skulle komma att öka den
redan rika floran på regleringarnas område.
att högern är väl — om man får
tyda denna gemensamma reservation
från högern och folkpartiet på det sättet
— ändå redo att svälja en hel del
regleringar, utom just denna räntereglering.

.lag skall gärna erkänna att den kan
få vissa konsekvenser, som man kanske
inte i dag kan överblicka, och att den
är något av ett experiment. Men att
inte reservanterna varit helt oemottagliga
för det resonemang som fördes i
utskottet finner jag av deras sätt att
uttrycka sig. I höger-, respektive folkpartimotionen
använder man uttrycken
»omstörtande» och »vådliga» om
detta lagförslag, men i reservationen
har man mildrat det till »betänkliga»
och »farliga».

.lag tror att man inte skall förbise
vad jag började med att påpeka, nämligen
att lagens främsta uppgift är att
bilda ett underlag för frivilliga överenskommelser.
Man skall nog inte heller
göra sig skyldig till allt för många
olycksprofetior om vilka följderna av
denna lag skola bli, ty sådana ha vi i

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Lag om räntereglering.

andra sammanhang fått höra tidigare,
men dess bättre ha de inte blivit besannade.

Jag vill härmed, herr talman, yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (kort
genmäle): Herr talman! Jag förstår givetvis
att det skulle vara besvärligt för
herr Hansson i Önnarp att åstadkomma
en argumentering i denna fråga, men
att han skulle ha så ont om argument
att han skulle behöva upprepa och
bygga sin framställning på argument,
som i den tidigare debatten visat sig
vara fullständigt felaktiga, trodde jag
ändå verkligen inte.

Bankoutskottets värderade ordförande
påstod att här hade skett en åsiktsförändring
från reservanternas sida när
det gällde frågan, hur man skulle kunna
bevara penningvärdet; vi hade i
våras sagt att räntan är det enda medlet,
och nu skulle vi säga, att parallellt
härmed kunna även vissa andra åtgärder
vidtagas. Det klarlades genom de
citat jag gjorde ur de båda utlåtandena,
att vi härvidlag alltjämt stå på precis
samma linje. Att herr Hansson i Önnarp
fortfar att upprepa dylika påståenden
verkar därför mycket förvånande.

När jag sade att det i och för sig
inte varit orimligt alls, om kammaren
avslagit detta lagförslag, stödde jag mitt
uttalande därpå att det från så många
remissinstansers sida sagts ifrån, att
detta förslag är ofullständigt utrett.
Herr Hansson kunde inte heller förneka
att remissinstanserna Sveriges lantbruksförbund
och RLF framhållit, att
förslaget är otillräckligt utrett och att
lagen inte skulle kunna sättas i kraft
utan att riksdagen efter närmare prövning
fått ta ställning till den. I styrelserna
för dessa remissinstanser sitta
flera framstående medlemmar av denna
kammare från bondeförbundet, varför
jag måste fråga mig om det är herr

Hansson i önnarp, som här representerar
bondeförbundets linje, eller om
det är herr Johnsson i Skoglösa eller
herr Adolfsson eller herr Vigelsbo eller
herr Ryberg, som avstyrkt förslaget i
riksgäldsfullmäktige, eller om det är
några av styrelseledamöterna i Sveriges
lantbruksförbund. Det vore intressant
att få klarhet i den frågan.

Herr Hansson i önnarp sade vidare,
att eftersom reservanterna nu äro villiga
att godkänna vissa regleringar, förstår
han inte att vi skulle vara motståndare
till ännu en reglering. Det är
just därför att vi veta, att reglering lätt
föder reglering, som vi inte gärna vilja
komma in på det slentrianmässiga tänkesättet
att har man godkänt den ena
kan man också godkänna den andra.

Herr HANSSON i önnarp (kort genmäle)
: Herr talman! Det är visst inte så,
att jag skulle vara mer fattig på argument
än vad herr Gustafson i Göteborg trodde.
Jag ansåg nämligen inte herr Gustafsons i
Göteborg förklaring rörande den åsiktsförändring,
som herr Severin pekade
på, vara till fyllest, därför att jag tycker,
att den inte alls står i samstämmighet
med det resonemang, som i dessa dagar
föres från folkpartiets sida ute i
agitationen. Jag vill ha klart besked,
herr Gustafson, huruvida ni inte äro
så stora motståndare till regleringsekonomien
som ni ha velat göra gällande
ute i agitationen. Och anse ni nu inte
räntan vara ett sådant väsentligt medel
i kampen mot inflationen som ni velat
göra gällande, då är skillnaden mellan
utskottets och reservanternas ställningstaganden
betydligt mindre än vad den
här framställts vara.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (kort
genmäle): Herr talman! Jag förstår, att
herr Hansson i Önnarp har ett visst
behov av att göra gällande, att skillnaden
mellan utskottsmajoritetens och reservanternas
ståndpunkter inte är så
stor. Men det är dock fråga om, herr

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

Hansson i önnarp, att majoriteten förordar
införandet av en fullmaktslagstiftning,
under det att reservanterna gå
emot detta, och det skulle jag för min
del anse vara en relativt betydande
skillnad.

Herr Hansson i Önnarp sade, att han
inte kan godkänna den förklaring som
jag givit om att det inte har skett någon
åsiktsförändring sedan i våras från
folkpartiets och högerns sida. Jag skulle
inom parentes vilja säga, att det kanske
är litet oförsiktigt av herr Hansson
i önnarp att i dagens läge börja
tala om åsiktsförändringar. Herr Hansson
i Önnarp säger alltså, att han inte
kan godkänna den bevisning, som här
lagts fram genom citat ur de två bankoutskottsutlåtanden
det var fråga om. Då
måste jag verkligen fråga herr Hansson
i önnarp: På vilka punkter är det som
Ni inte kan godkänna förklaringen?

Herr SEVERIN (kort genmäle): Herr
talman! Jag skall bara säga några ord
om den åsiktsförändring, som här har
diskuterats av herrar Gustafson i Göteborg
och Hansson i Önnarp och mig
själv. Jag sade i mitt förra anförande,
att det är fråga om en rangordning mellan
de olika medlen. I det tidigare utlåtande,
som herr Gustafson i Göteborg
citerade, framställdes budgetens överbalansering
i reservationen såsom ett
medel, men det sades, att budgetens
överbalansering ägde betydelse endast
under förutsättning av en kreditåtstramning,
som framkallade en tillräckligt
hög ränta. Budgetbalanseringen
ägde alltså ingen självständig betydelse,
utan det som ägde självständig betydelse
var räntestegringen. Sedan kunde
man för all del komplettera denna med
budgetbalansering.

1 del nu föreliggande utlåtandet talas
det däremot om att bland annat en
överbalansering av budgeten kan ske
ixirallellt med användande av de penning-
och kreditpolitiska medlen. Detta

Lag om räntereglering.

är ju en väsentlig förändring — det är
alltså fråga om en parallellitet, en likvärdighet.
Reservanterna säga, att »parallellt
med de penning- och kreditpolitiska
medlen böra i nuvarande labila
läge tillämpas åtgärder även av annat
slag, exempelvis en väl avvägd överbalansering
av budgeten, uppmuntrande
av det frivilliga sparandet och tillfälliga
investeringsbegränsande åtgärder».
Jag vet inte om det är investeringsavgifter
som åsyftas, men det måste väl
vara någonting i den stilen. Och i fortsättningen
heter det, att »sådana åtgärder
äro värdefulla även ur den synpunkten
att kreditåtstramningen med
deras hjälp ej behöver medföra en så
stor räntehöjning som eljest».

Alltså måste man med dessa åtgärder
kunna vinna en sådan kreditåtstramning,
att man inte behöver höja räntan.
I vårens utlåtande var räntan det primära,
och endast under förutsättning
att man höjde räntan ägde budgetens
överbalansering och de andra åtgärderna
betydelse. Det är denna skillnad i
förhållande till reservanternas nu gjorda
uttalande som jag påpekat och som
faktiskt föreligger — till min tillfredsställelse,
vill jag säga.

Herr HANSSON i önnarp (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill till herr
Gustafson i Göteborg säga, att om han
granskar remissutlåtandena ordentligt,
skall han finna, att den överväldigande
majoriteten är överens om att en kreditåtstramning
är nödvändig. Då kan
man säga: På vilket sätt skall denna
kreditåtstramning genomföras? Skall
den genomföras under en fri ränteutveckling,
eller skall den ske under en
kontrollerad ränteutveckling? När nu
reservanterna ha uttalat sig för en lågräntepolitik,
så har man svårt att förstå,
hur man på lång sikt skall kunna
genomföra denna politik tillsammans
med kreditåtstramningen utan att ha en
viss möjlighet till kontroll.

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Lag om räntereglering.

Herr OHLIN: Herr talman! Får jag
börja med ett par observationer med
anledning av vad bankoutskottets ärade
ordförande här har anfört. Han sade,
att den väsentliga källan till inflationen
under senare år har varit de internationella
förhållandena. Herr Severin menade,
att vare sig vi hade fört den ena
penningpolitiken eller den andra, så
skulle det inte ha haft någon större inverkan.

Jag måste säga, att en sådan maktlöshetsförklaring
från ordföranden i det
utskott, som särskilt har att se till att
riksbanken gör vad den kan för att försvaret
av penningvärdet verkligen får
en central ställning i vår politik, är
mycket, mycket beklaglig. Menar verkligen
herr Severin, att vi under senare
år inte skulle ha haft någon möjlighet
att påverka utvecklingen här i landet
även i prishänseende, om vi t. ex. från
1946 hade målmedvetet inriktat vår politik
på att försöka dämpa överkonjunkturen
och få en lagom hög konjunktur?

När jag hörde bankoutskottets ordförande,
sade jag mig, att det är tydligen
synd att bankoutskottet berövats de där
pensionsfrågorna, som förut upptogo
större delen av utskottets tid. Det är
tydligen frågor av den arten som utskottets
ordförande anser att utskottet
kan utöva något inflytande på, och det
kan ju inte bestridas. Men nog vore det
väl ändå anledning att herr Severin en
gång till övervägde, om inte den penningpolitik
och den ekonomiska politik
som föras bär i landet ha ett väsentligt
inflytande på utvecklingen. I annat fall
skulle vi ju kunna lägga ned alla dessa
debatter och dra in hela bankoutskottet
och åtskilligt annat till.

Herr Severin sade för en stund sedan,
att i våras hade oppositionen den
inställningen, att räntan var det primära,
men nu har den kommit över till
kreditåtstramningen såsom varande en
jämställd faktor. Jag skall inte, herr
talman, ge mig in på någon textförklaring
av utskottsutlåtandena. Men jag

tror mig väl ändå kunna hävda — detta
sagt med all blygsamhet — att jag ända
från början av dessa diskussioner i
varje sammanhang har framhållit just
kreditåtstramningens primära ställning
och att frågan om räntevariation har
fått ses ur den synpunkten att man, om
man inte tillåter en viss räntevariation,
har svårt att på ett naturligt sätt få till
stånd en kreditåtstramning. Nog är det
väl rätt överraskande att man nu plötsligt
skall få höra, att det är räntevariationen
som man förut har fäst huvudvikten
vid, samtidigt som det för någon
månad sedan sagts precis tvärtom från
regeringspartiet, nämligen att nu har
folkpartiet gått över till att fästa så stor
vikt vid räntan. Jag föreslår att herrarna
Severin och Sköld, eller skall jag
säga Sköld och Severin, träffas och
överväga, huruvida folkpartiet fäster
större eller mindre vikt vid räntan. Ty
båda påståendena kunna ju ändå inte
vara riktiga.

När jag ser att statsministern befinner
sig i kammaren, vill jag begagna
detta första tillfälle jag har att beröra
eu för vår ekonomiska politik mycket
viktig fråga, som äger ett ytterst intimt
samband med de problem, vilka diskuteras
här i dag, även om den inte —
på goda grunder, vill jag säga — blivit
diskuterad i utskottsutlåtandet. Finansministern
har vid olika tillfällen betonat,
liksom man gör i utskottsutlåtandet,
att den svenska konjunkturen är
mycket splittrad. Detta gäller i hög
grad även exportkonjunkturen, det gäller
de olika exporterande industrierna,
och det gäller övriga exporterande näringar.
Därför blev det naturligtvis en
mycket, mycket stor överraskning, när
statsministern i ett tal för en tio dagar
sedan plötsligt kastade ut tanken, att
det kunde vara lämpligt att man med
anledning av konjunkturvinsterna tillgrep
generella exportavgifter. (Jag utgår
från det referat som har kommit.)
Det är väl alldeles klart att statsministerns
tanke var, om man vågar tolka

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

den, att generella exportavgifter skulle
användas inte bara för att dra in vissa
konjunkturvinster utan också för att
verka dämpande på pristrycket utifrån.

Jag tror inte jag överdriver om jag
säger, att det är bra länge sedan en
statsministers uttalande har väckt så
mycken förvåning i vida kretsar. Ty
alla ha, som jag nyss nämnde, varit
överens om att konjunkturen är så
splittrad, att det på många håll ingalunda
finns några konjunkturvinster,
medan de finnas på en del håll inom
vissa råvaruproducerande näringar,
ingalunda endast inom skogsindustrien.
Att då tillämpa en generell exportavgift
måste framstå som ytterst märkligt
och olämpligt.

Det har under senare år gjorts allvarliga
försök från näringslivet att med
betydande uppoffringar upparbeta en
export på olika håll, t. ex. på Förenta
staterna för att öka våra knappa dollartillgångar.
Om man i detta läge
skulle införa generella exportavgifter,
skulle det i många fall betyda, att dessa
strävanden fingo en dödsstöt. Kan
detta verkligen vara lämpligt? Ingenting
tyder för närvarande, såvitt man
kan se, på att kostnadsstegringen t. ex.
i Förenta staterna skulle procentuellt
bli större än i Sverige under de kommande
åren, och man kan därför ingalunda
basera någon politik på ett sådant
förmodande, även om framtiden
alltid är oviss.

Med hänsyn till den handelspolitik,
som Sverige har biträtt och som har
gått ut på att skapa någorlunda gynnsamma
förutsättningar för den internationella
handeln, framstår det, tror jag,
såsom någonting ytterst betänkligt, om
man skulle tillgripa generella exportavgifter.
Jag tror att Sverige skulle riskera
att helt kompromettera sin handelspolitiska
position på ett sätt, som skulle
medföra allvarliga olägenheter för vårt
land.

Det finns även andra skäl som skulle

Lag om räntereglering.

kunna anföras för att allmänna exportavgifter
svårligen kunna smidigt anpassas
efter lägets förändringar. Jag hoppas,
att statsministern vill begagna detta
första tillfälle att lägga denna fråga
till rätta och förklara, att han har blivit
missförstådd och att det som han
verkligen uttalade var någonting annat
än det som stod i referatet. Jag tror, att
ett snabbt tillrättaläggande skulle vara
ägnat att hos det svenska näringslivet
och hela svenska folket medföra en
minskad oro och därigenom avlägsna
den belastning, som uppkommit efter
statsministerns uttalande. Det är här
inte fråga om huruvida man vill lägga
en större eller mindre börda på de konjunkturvinster,
som finnas, eller inte.
Den frågan lämnar jag helt å sido —
den få vi diskutera i annat sammanhang.
Vad jag vill framhålla är, att tanken
på generella exportavgifter förefaller
ytterst litet motiverad och att den
har framkallat allvarlig och berättigad
oro.

Vad beträffar finansministerns ställning
i räntefrågan så skall jag inte
uppehålla mig vid statsrådets många uttalanden,
i och för sig intressanta. Jag
vill bara peka på ett. Finansministern
säger, enligt vad som redovisas nederst
på s. 13 i utskottsutlåtandet, följande: »I
dagens läge framstå nackdelarna av en
räntehöjning såsom större än fördelarna
därav. Ett konstaterande av detta
förhållande innebär icke, att man avvisar
tanken på en på kortare sikt rörlig
ränta.»

Säg, vad betyder detta med »en på
kortare sikt rörlig ränta» som ett led
i vad som faktiskt är ett räntestabiliseringsprogram?
Om finansministern
bade sagt »på längre sikt» eller »inom
en mera avlägsen framtid» skulle jag
möjligen kunnat förstå det, om än inte
ansluta mig till tanken. Men vad betyder
»en på kortare sikt rörlig ränta»,
ett uttalande som kastas in i ett resonemang,
vilket till 99 procent utgör en
motivering varför man inte skall lia en

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Lag om räntereglering.

rörlig ränta i nuvarande läge? Jag tror
att finansministerns uttalande kan
komina att försvåra den politik, som finansministern
önskar förd. Jag tror
också att detta uttalandes tillkomst är
ett uttryck för hur pass svårt det är att
å ena sidan förorda den politik, som
regeringen önskar föra, och å andra
sidan behålla handlingsfriheten, så att
man inte om ett halvår tvingas föra en
politik, som man inte har täckning för
i några brasklappar för närvarande.
Därför kastar man in sådana här brasklappar.

Jag kan, herr talman, inte låta bli
att peka på en sak i samband med finansministerns
och utskottets godkännande
av bankofullmäktiges inajoritetsuttalande.
Den ståndpunkt som bankofullmäktige
inta är i korthet den, att
om man har en alldeles speciell grad av
stramhet på penning- och kapitalmarknaden,
så kan man hålla en stabil räntenivå.
Men om man har litet mer
stramhet på penning- och kapitalmarknaden,
kommer räntan att stiga och stiga
och stiga mer eller mindre i det
oändliga. Det behövs alltså bara litet
stramhet över jämviktsläget, så måste
räntan bli 4, 5, 6, 7 procent. Om man
har en litet större lätthet än det där
precisa läget, som möjliggör en stabil
räntenivå, så blir slutsatsen av bankofullmäktiges
ståndpunkt, att räntan
måste sjunka och sjunka och sjunka,
jag vet inte hur långt, kanske ner mot
noll.

Detta är cn ny och kanske revolutionerande
teori för räntebildningen. Jag
har diskuterat den med åtskilliga, så
det är inte bara på min egen läskonst
jag baserar omdömet — den är kanske
inte tlilräcklig, det vill jag gärna erkänna
— men jag har gjort kollationeringar
med personer, som haft med
detta att göra. Det bär givit vid handen,
att min tolkning såvitt jag förstår
är riktig. Slutsatsen av detta måste ju
bli, att man egentligen inte kan göra
någon kreditåtstramning alls, utan att

räntan befinner sig i rörelse uppåt. Man
kan bara ha ett visst stadium av kreditåtstramning,
ocli vill man inte ha precis
bara det, x grader av kreditåtstramning,
så är man tvungen att tillgripa
utvägen med en räntereglering.

Det är alltså en lag av föreslagen
art som man skulle vara tvungen att
tillämpa. Gör man inte det — och finansministern
talar om att det skulle
ske endast under speciella förutsättningar
— så måste man enligt teorin i
fråga avstå från någon egentlig kreditåtstramning.
Finansministern kan ju
läsa referatet av bankofullmäktiges yttrande
på s. 12, nedom mitten, i propositionen.
Såvitt jag kan förstå, är detta
en ganska absurd framställning. Men
tyvärr är det den som har varit en väsentlig
del av motiveringen för att riksbanksfullmäktige
över huvud taget lagt
fram detta förslag.

Fn annan invändning, som jag vill
komma med, är den: Man säger, att
det här endast gäller en priskontroll
på räntan, och när man har priskontroll
på varor, varför skall man då inte
ha det på räntan? Men, herr talman, vi
ha ju en riksbank, glömmer man verkligen
bort det? Vi ha inte ett affärsbankssystem,
som bestämmer räntorna
och sätter dem efter sina egna önskemål,
så att man på något sätt måste inskrida,
utan vi ha ju en riksbank, som
utövar ett mycket viktigt inflytande på
räntenivåns höjd, fastän inte genom
att ingripa så där i detalj på varje
räntesats utan genom att påverka själva
nivån. Det är därför bland annat —
det finns även andra skäl som herr
Sehmidt och andra voro inne på —-som parallellen mellan pris- och räntekontroll
är så missvisande.

Med den uppfattning, som vi på vårt
håll företräda, är prisstabiliseringen betydligt
mycket viktigare än räntestabiliseringen.
Att vi nu anse oss böra förorda,
att räntevariationer få spela något
större roll än vi ansågo för några år
sedan, beror ej på någon åsiktsföränd -

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

ring i och för sig utan på att man nu
har ett annat läge. När man å ena sidan
har en internationell konjunktur
av det slag vi känna och å andra sidan
fått en inflationsutveckling så hård
som under det senaste året, då är det
alldeles klart att det behöves en hårdare
penningpolitik än vad som kanske
räckte för några år sedan.

För övrigt, herr talman, när man talar
om räntestegring, kanske jag får
göra ett påpekande, som egentligen
borde framföras varje gång man diskuterar
räntan under inflationstider.
Det är att den person, som lånar ut
pengar t. ex. mot 3,5 procents ränta
under en tid då prisnivån stiger med
3,5 procent om året, får egentligen
ingen ränta alls; han får bara nöjet
att betala skatt på räntan och i den
mån han gör det förlorar han. Får han
3,5 procents ränta skattefritt, då prisnivån
stiger lika mycket, är i verkligheten
den reala räntan noll. Nu
känna vi till, att priserna under året
stigit mer än med 3,5 procent. Därför
får man säga att om en ränta på 3,5
procent i ett läge, då man räknade med
stabila priser eller blott tillfälliga prishöjningar,
framstod såsom rimlig, så
är däremot 3,5 procents ränta i ett läge,
då priserna stigit icke bara med 3,5
procent utan med det dubbla upp till
det femdubbla per år, en mycket lägre
ränta. Det är ordets makt över tanken,
när man talar om räntehöjning — som
jag erkänner att vi alla göra — när
man i verkligheten kan säga, att räntan
under det senaste året här i landet
varit starkt negativ, varit lägre än under
kanske någon annan tid av vår
moderna ekonomiska historia med undantag
möjligen för ett år under det
första världskriget. Nog bör man beakta
detta en liten smula, innan man
talar alltför onyanserat om räntehöjning.

Beträffande skälen mot denna lag
hänvisar jag i huvudsak till vad herrar
Schmidt och Gustafson i Göteborg

Lag om räntereglering.

anförde och skall icke upprepa det.
Men när utskottet säger, att det kan
finnas tillstånd, då man kan behöva
använda ränteförändringar, saknar jag
för min del där en motivering, varför
ej ett sådant tillstånd föreligger nu. Utskottet
faller tillbaka på ett uttalande,
som är nästan lika svårtolkat som finansministerns
nyssnämnda, där man
talar om räntehöjningens självständiga
betydelse. Men det är icke så mycket
fråga om den självständiga betydelsen,
utan det är fråga om den samlade betydelsen
av en kreditåtstramning och
en viss nominell räntehöjning. Att försöka
på något sätt skilja ut kreditåtstramningen
från räntehöjningen är ett
förfaringssätt, som man på vårt håll
anser icke vara praktiskt möjligt. Det
återstår för utskottets talesmän att kunna
påvisa, att det i praktiken är möjligt
att göra en sådan skilsmässa.

Utskottets ärade ordförande sade för
en stund sedan, att oppositionen ansåg,
att räntan skulle finna sitt eget
läge. Får jag peka på bara detta, att
vi från vårt håll många gånger betonat,
att det behövs en aktiv riksbankspolitik
och att det därför ej är
fråga om att lämna räntan helt fri
att finna sitt eget läge utan att det är
fråga om en räntepolitik inom de
gränser, som sättas av att man önskar
behålla en stramhet på ränteoch
kapitalmarknaden som motsvarar
läget? Därför vill man varken ha
en fastlåsning av räntan eller en sådan
fullt fri räntebildning, bestämd av
krafternas fria spel. Nog tycker jag,
att herr Severin, som jag känner som
en utomordentligt kunnig och av dessa
problem intresserad man, skulle
kunna se distinktionen, alt det finns
icke bara två möjligheter: räntans

fastlåsning eller dess lossläppande hur
som helst, utan det finns en möjlighet
däremellan: en målmedveten penningpolitik
med ränterörlighet inom de
gränser som sättas av nyssnämnda förhållanden.

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Lag om räntereglering.

När herr Severin säger, att räntehöjning
visat sig vara en icke vidare
effektiv åtgärd under senare år, vill
jag peka på att om man låter en viss
kreditpolitik ingå som led i en politik.
som totaliter är otillräcklig, får
man inflation. Det kan vara svårt att
undgå det. Men om man däremot åstadkommer
att politiken blir tillräcklig
totaliter genom att man använder penningpolitiken
mera än i ett visst annat,
tidigare tillstånd, så blir därigenom effekten
en helt annan. Man kan säga:
Är det verkligen penningpolitiken som
har gjort det? Det är att tvista om
påvens skägg. Det som gör det är att
den samlade politiken blir tillräcklig.
Erfarenheten stöder onekligen uppfattningen,
att det ej varit möjligt för
regeringen att få en sammanlagt tillräcklig
politik utan att penning- och
kreditpolitiken får spela större roll än
hittills. Därför är hela detta resonemang
om att penning- och kreditpolitiken
isolerad icke gör någon revolution
tämligen missvisande.

Om herr Severin och några kamrater
å ena sidan samt jag och mina vänner
å andra sidan sutte och gungade bräde,
kunde det hända att herr Severin
och hans sida vägde över men att, om
vi satte en mycket lätt person på vår sida
ytterligare, så vägde brädet över på
vår sida. Då skall man icke bli överraskad
och säga, att det var konstigt,
att han, som är så lätt, kunde få brädet
att svänga. Det är bara den lilla gränseffekten,
som blir avgörande för om
man uppnår det önskade resultatet eller
ej.

Låt mig till sist, herr talman, komma
med några avslutande allmänna reflexioner! För

hela den samhällsekonomiska
politiken, för möjligheterna att uppnå
de resultat vi alla önska, spelar det
en avgörande roll att man får ett tillstånd
av samhällsekonomisk balans
utan vare sig inflation eller deflation
i nämnvärd utsträckning, att man allt -

så försöker undgå både överkonjunktur
och depression. Gör man ej detta
fungera icke många av de vanliga sidorna
i vår politik på det sätt som
avsetts. Då tvingas staten mer eller
mindre motvilligt in på allehanda regleringar
och detaljkontroller. Den som
vill ha ett samhälle med största möjliga
frihet måste anse, att detta är ett
utomordentligt starkt skäl för att uppgiften
att skapa verklig balans och ett
stabilt penningvärde skall tillerkännas
en central plats. Även för den, som
har en mera socialistiskt färgad tankevärld,
borde det väl framstå som ett
önskemål av första ordningen, att man
skapade ett sådant allmänt ekonomiskt
jämviktsläge. Ränte- och kreditpolitiken
är ett medel att göra detta. Alla
medel äro icke behagliga; det är riktigt,
och även den politiken har sina
avigsidor. Men jag tror att man kan
säga, att den är en smidigare metod
än de flesta andra. Den har en central
ställning, därför att i sista hand är det
dock relationen mellan sparvilja, sparande
och investeringar det gäller.
Ingen kan säga annat än att kreditförhållandena
och ränteförhållandena
stå i direkt kontakt såväl med investeringsaktiviteten
som med sparaktiviteten.
Det är därför på goda grunder
som man sedan gammalt tillerkänner
denna politik en central ställning.

När vi från vårt håll förorda en aktiv
penningpolitik och anse att denna
bör få spela en större roll än tidigare,
är det därför att vi se den som ett led
i ett samlat ekonomiskt program, vars
övriga beståndsdelar jag icke skall taga
upp tiden med att diskutera. Men det
är klart att i dagens aktuella läge är
det icke bara fråga om att få vad man
kallar viss samhällsekonomisk balans;
det är även fråga om att inför den
kommande vinterns uppgörelser få till
stånd en allmän återhållsamhet i fråga
om de nominella inkomstkraven, ty i
annat fall får man en inflation, som
ej gagnar någon grupp.

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

Nu finns ett samband mellan konjunkturläge
och inkomstkrav. Men vill
man icke åstadkomma verklig arbetslöshet
och gå ifrån ett tillstånd av hög
och jämn sysselsättning, måste man
medgiva, att det tar en väsentlig tid,
innan ändringar i konjunkturläget, i
den ekonomiska atmosfären få ett mera
betydande inflytande. Därför framstår
i dagens läge, inför de kommande månaderna
frågan om inkomstbildningen
såsom en i viss mån självständig fråga,
ehuru naturligtvis sammanhängande
med den allmänna penning- och konjunkturpolitiken.
För mig framstår det
som uppenbart, att förutsättningarna
för att man där skall kunna uppnå det
som önskas måste vara att samförståndsvilja,
samhällshänsyn och återhållsamhet
icke bara begäras av de
stora grupper, som redan ha fått offra
genom en sänkt levnadsstandard i år
eller genom att avstå från en naturlig
standardhöjning, utan att en liknande
inställning begäres även av de folkgrupper,
som av konjunkturläget blivit
gynnade. När jag säger »liknande inställning»
menar jag, att detta krav på
allmänhänsyn kan med särskild styrka
riktas till sådana grupper.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag måste
säga att jag blev ganska överraskad över
att i denna debatt om en viktig speciell
fråga inom den ekonomiska politiken
herr Ohlin ansåg det vara nödvändigt
att taga upp en så från debattämnet
skild fråga som frågan om exportavgifter
och dess påverkan på vårt
lands näringsliv. Jag föreställer mig att
vi få åtskilliga tillfällen att resonera
om dessa ting senare.

Jag har emellertid fått en direkt fråga
ställd till mig. Jag var närvarande i
kammaren då den ställdes. Jag antar
att det skulle betraktas som ohövligt av
mig att icke svara. .Tåg betonar ännu
en gång, att den förlängning av debat -

Lag om räntereglering.

ten, som här sker, icke faller på mitt
skuldkonto.

Jag vill erinra om att ingen i remissdebatten
den 30 och den 31 oktober
med större energi än jag framhöll, just
gentemot herr Ohlin, att den nuvarande
konjunkturen är starkt splittrad i
många hänseenden, att vinsterna äro
ytterligt ojämna och att man därför
får gå varsamt fram. Jag ville då ha reda
på om herr Ohlins frågor beträffande
vinstkonjunkturen voro avsedda att
uppmuntra löntagarna till långt gående
lönekrav eller om han tänkte sig, att
man skulle använda sig av vinstkonjunkturen
för att öka indragandet till
det allmänna av de övernormala vinsterna.
På dessa frågor fick jag intet
som helst svar vid den tidpunkten. Jag
fick den uppfattningen av senare anföranden,
att det var det första alternativet,
att man ville vinka åt löntagarna
med de stora vinsterna för att
försvåra en lugn utveckling på inkomstområdet,
som låg närmast till hands.

Det är alltså ingenting nytt för mig
att vinstkonjunkturen är splittrad.
Tvärtom! Jag vidhåller det och hänvisar
till protokollet. Det var väl av dem,
som deltogo i diskussionen, ingen som
mera energiskt än jag framhöll dessa
ting.

Det var den ena saken jag ville säga.
Det andra jag ville säga var, att det är
klart att vi äro tacksamma för de inkomster,
som exportindustrierna ge
det svenska folkhushållet för närvarande.
Det finns ingen avoghet mot
dem, som skulle locka oss att vidtaga åtgärder,
som skulle riskera exportnäringarnas
möjligheter att i fortsättningen
bidraga till en höjning av vårt
välstånd.

Men två ting ha inträffat, som jag
tror att vi skola notera. Det ena är alt
Sverige är en kreditgivare i betydande
utsträckning tack vare en överexport
till en rad länder. Vi äro kreditgivare
till Argentina och vi äro i betydande
utsträckning kreditgivare till de länder,

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Lag- om räntereglering.

som samarbeta med oss i den europeiska
betalningsunionen. Detta är
vinstkonjunkturens baksida. Under förutsättning
att vi få ligga ute med dessa
krediter en lång tid, blir det icke en
ökning av de svenska resurserna, i varje
fall icke omedelbart. Jag föreställer
mig att det finns inga delade meningar
om att det beträffande dessa länder
finnes åtminstone anledning till en viss
varsamhet, så att icke exporten till dem
driver oss upp i ett skenbart välstånd
men ger reell vinst endast för en liten
grupp av svenska samhällsmedborgare,
under det att vår rikedom i övrigt ej
ökas.

Den andra omständigheten som vi
skola besinna är följande. Jag tror att
vi alla kunna vara överens om att om
vi vilja dämpa vinstkonjunkturen med
generella metoder, så är den minst
orättvisa metoden exportavgifter. Herr
Ohlin angriper exportavgifterna därför
att de drabba orättvist. Omedelbart
därefter och utan att märka det tankesprång
han gör försvarar han en räntestegring
för att dämpa konjunkturen,
vilket alltså skulle betyda, att man läte
även de för hemmamarknaden arbetande
svagt vinstgivande industrierna
få en extra belastning. Det rekommenderar
samme talare, som anser det vara
alldeles katastrofalt att landets statsminister
i den situation, om vilken jag
nyss givit en antydan, sagt sig överväga
tanken på exportavgifter. Jag tror
att den allmänna nyorientering, som
skett i folkpartiet, kommit det att tänka
litet för fort. Jag tror att det vore klokare
att återgå till litet mera lugna tankebanor.
Den generella metod vi tillåtit
oss antyda drabbar några exportföretag
hårt. Det är dock en himmelsvid
skillnad mellan de orättvisor, som
en räntestegring skulle innebära, och
de orättvisor, som till äventyrs äro förknippade
med allmänna exportavgifter.

Det tredje jag vill säga är följande.
Jag hoppas att kammaren håller mig

räkning för att jag tar det litet lapidariskt
och icke ingår i något närmare
svaromål. Det tredje är att med generella
exportavgifter avsåg jag icke avgifter
med den verkan som herr Ohlin
fruktar. I förbigående sagt: i dessa ting
driver icke statsministern någon särlinje.
De ting jag framförde ha noga
övervägts inom regeringen. Vi ha icke
med detta avsett att få en generell avgift
lika stor för alla varor och till alla
länder. Vi ha intet intresse att skada
dollarexporten. Vi tro fortfarande att
det skall gå att undvika detta, även om
man använder sig av en politik, som i
sig innesluter exportavgifter.

Det fjärde och viktigaste som jag vill
säga är emellertid, att i mitt jönköpingstal
yttrade jag mig hypotetiskt om
exportavgifterna som en möjlighet, om
det visar sig, att det ej räcker med
vinstkonjunkturbeskattning och att företagarna
alltjämt tro på evigt välstånd
och evig högkonjunktur — en uppfattning
som enligt min mening tyvärr är
alltför optimistisk. Jag sade i samma
tal, att enligt min mening håller högkonjunkturen
beträffande träindustrien
på att vända. Samma uppfattning
har handelsministern framfört i flera
tal. Om denna optimistiska uppfattning
fortsätter att driva priser, löner och
investeringsviljan uppåt, måste på något
sätt vinstkonjunkturen dämpas. Det
var vad jag sade. Som ett led i dessa
strävanden kan det vara klokt att överväga
tillgripande av dessa exportavgifter.

Att då en av dem, som vilja påverka
den ekonomiska politiken, utan vidare,
utan att undersökningarna äro verkställda
och utan att de diskussioner och
resonemang som handelsdepartementet
för närvarande företager äro slutförda,
avvisar denna tanke, tycker jag är
ganska beklagligt. Jag trodde att man
skulle kunna komma fram till ett resultat,
som antingen visade att exportavgifterna
ej gå att tillämpa som en
konjunkturdämpande faktor — då

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

komma de icke — eller som visade att
det är ett smidigt vapen, som kan användas
för att dämpa ner den enligt
vår mening överdrivna konjunkturen.
Då trodde jag att denna fråga på det
sätt, som brukar ske i den svenska riksdagen,
skulle prövas i lugn och ro utan
att man på förhand skulle låta sig hejdas
av doktrinära ståndpunkter.

Jag hoppas emellertid att den av mig
tidigare vitsordade rörligheten — jag
säger icke rörigheten utan rörligheten
-— inom folkpartiets hjärntrust skall
fortsätta, så att det till slut, när vi
komma med våra överväganden, ändå
skall gå att resonera på annat sätt än
i den kategoriska form som skett i dag.
Det är vad jag vill säga nu. Jag hoppas
att kammaren håller mig räkning för
att jag icke invecklar mig i en långvarig
debatt på denna punkt.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Jag tror inte statsministern på
allvar kan mena, att frågan om exportavgifter
är mycket skild från debattämnet
här. Jag hänvisar till vad herr
Severin förut sagt om prisinflytandet
från utlandet.

Statsministern har talat om att konjunkturen
är mycket splittrad. Javisst,
det är därför det överraskar när statsministern
kastar fram tanken på åtgärder
av de allmänna exportavgifternas
typ. Statsministern säger: Något har inträffat,
vi ge krediter, vi ha överexport
till en del länder, inte bara till Argentina
— där är det fastlåst — utan även
till länderna inom betalningsunionen
som vi samarbeta med, och det är
vinstkonjunkturens baksida. Får jag
peka på att man skulle kunna använda
ett annat namn på detta, att vi ha överexport:
det är att vi äntligen kommit i
tillfälle att stärka vår valutareserv. Det
var verkligen intressant att höra att
denna stärkning av valutareserven nu
plötsligt blivit något, som vi måste beklaga
oss över som baksidan av utveck0
— Andra kammarens

Lag om räntereglering.

lingen och som måste föranleda ett
övervägande av generella exportavgifter.
Här har i dag talats mycket om
rörlighet i ståndpunkterna, men statsministern
har därvidlag slagit rekord.
Det är klart att vi ha anledning att
visa varsamhet framför allt i fråga om
länder som Argentina. Men när statsministern
säger, att den minst orättvisa
metoden är allmänna exportavgifter
och att räntestegringen är mycket mera
orättvis skulle jag vilja råda statsministern
att göra en enkät bland dem
som skulle drabbas av båda sakerna, de
veta bäst var skon klämmer. Fråga det
svenska näringslivets olika organisationer
om den saken, så få vi höra vad
de svara.

Så säger statsministern att man kan
differentiera avgifterna så, att de bli
olika gentemot olika länder och olika
för olika varor. Jag förmodar att han
menade så. Tänk, kammarens ledamöter,
hur detta skulle te sig som ett nytt
handelspolitiskt program. Sverige är ett
av de länder som, om än inte hundraprocentigt,
arbetat för likabehandlingsprincipen,
och nu skulle vi komma
fram med sådana differentierade exportavgifter
till olika länder och på
olika varor såsom ett program. Ja, jag
måste säga, att det här inte är fråga om
någon doktrinär ståndpunkt, om att
man tar ställning före utredningen.
Utan statsministerns projekt framstår
så föga överlagt, att det borde ha varit
ordentligt utrett — och enligt min mening
förkastat — innan statsministern
nämnde om det inför offentligheten.
Om det är någon som inte bara tänkt
för fort utan också talat för fort så är
det statsministern. Jag gläder mig emellertid
åt att han till sist talade om att
det hela var hypotetiskt och att vi få
se om det lämpar sig. Det är ett löfte,
som jag tar fasta på.

Herr TALMANNEN: Jag får meddela
kammaren alt jag ännu har två talare
kvar på talarlistan, nämligen herrar

protokoll 11)51. Nr

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Lag om räntereglering.

Häckner och Hjalmarson, och då jag
antar att även finansministern kommer
att begära ordet, måste jag fråga
kammaren om kammaren vill avbryta
förhandlingarna för middagsrast.

Kammaren beslöt, att sammanträdet
skulle fortsättas utan avbrott för middagsrast.

Härefter anförde:

Herr HÄCKNER: Herr talman! Jag
brukar inte yttra mig i ekonomiska frågor,
men jag måste i dag göra ett undantag,
och det är därför att jag anser, att
det framlagda förslaget utgör ett hot
mot individens frihet och rättssäkerhet,
och därför att jag som jurist har särskilt
intresserat mig för friheten och rättssäkerhetens
problem.

Jag finner tyvärr att vårt samhälle
är på glid mot ett tillstånd, där det administrativa
och politiska godtycket ersätter
de gamla rättssäkerhets- och frihetsgarantierna.
Det sorgliga är att
denna utveckling sker utan att man
tycks vara medveten om de olycksdigra
konsekvenserna av detta i denna församling.
Den svenska riksdagen borde
ju vara den sista församling, som medverkar
till att utan tvingande skäl utbreda
det administrativa godtycket.
Detta sker, mina damer och herrar,
genom att man avstår från de prerogativ,
som garantera riksdagens självständighet
mot de administrativa organen
och regeringen. Riksdagen synes
här vara i färd med att utan tvingande
skäl avsäga sig sina grundlagsbefästa
ansvar och rättigheter och detta på
ett centralt område. Det hjälper inte
med att man säger, att man hoppas att
lagstiftningen inte skall behöva komma
till användning. Det är givet att man
inte kan införa en lag under uttalande
av förhoppning om att lagen inte skall
behöva användas, därför att man med
lagens hot skall tvinga vederbörande
att underkasta sig utan att direkt tilllämpa
lagen.

Herr talman! Jag står här inte främst
såsom principiell motståndare till socialiseringen
— det är jag — men jag
finner, det måste jag säga, att här är
ett förslag, som till sin tendens är klart
syftande mot eu smygsocialisering. Men
jag menar, och det är det viktigaste i
detta sammanhang, att vi här ha ett lagförslag,
till vilket även sådana personer,
som i och för sig principiellt kunna
vara för en vidgad socialisering, ändå
böra kunna ställa sig avvisande just
därför att detta förslag är så pass frihetsfientligt
och ett hot mot rättssäkerheten.

Det är därför som jag måste ställa
mig bestämt avvisande till detsamma.
Det finns, tycker jag, ingen tvekan om
att detta förslag är ett steg mot det
rena tvångssamhället, och det är ju särskilt
motbjudande att finna, att man inte
kunnat ge någon hållbar motivering
varför — om man nu skall hålla på lågräntepolitiken
— man skall genomföra
denna fullmaktslag utan att till densamma
knyta de vanliga garantier, som
enligt min mening äro oundgängliga
om man vill bevara friheten. Det är
detta frihetsfientliga syfte i lagförslaget
jag måste vända mig mot, och jag
förbehåller mig därför, herr talman,
rätten att reservera mig, om detta förslag
antages.

Herr HJALMARSON: Herr talman! Jag
skall inte blanda mig i denna debatt
om exportavgifter och eventuell skatt
på de stora konjunkturvinsterna. Vi få
väl, antar jag, återkomma till dessa frågor
första gången den 12 december,
och det blir väl tillfälle att sedermera
vid många tillfällen få diskutera dem
på nytt. Det var bara en sak som jag
skulle vilja säga, men jag skall i övrigt
inte förlänga tiden så mycket med att
diskutera dessa ränteregleringsfrågor.

Detta som jag gärna skulle vilja stryka
under är nämligen att jag tror att ingen
kan bestrida, att det svenska närings -

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

livet visat eu mycket god vilja att hjälpa
till för att bemästra de ekonomiska svårigheterna.
Det gjorde man under krigsåren,
och det har man gjort under åren
därefter. Jag tror att vid de överläggningar,
som ägde rum här i våras och
i somras mellan regeringen och näringslivets
representanter och mellan oppositionspartierna
och företrädare för
olika näringsorganisationer, måste vederbörande
både inom regeringen och
oppositionen ha fått en stark känsla av
att man inom näringslivet är besjälad
av en önskan att på alla sätt försöka
hjälpa oss att genomkämpa de nuvarande
besvärligheterna. Det är verkligen
inte så, att man inom näringslivet
har sökt lägga stenar i vägen för en
förnuftig krisbekämpande politik. Man
har medverkat till att påta sig en omfattande
beskattning, ett omfattande
system med nya avgifter och steriliseringar
av olika slag. Och eftersom vi
just i dag särskilt diskutera kreditpolitiken
kan det vara anledning stryka
under, att när man från näringslivets
sida så kraftigt förordar en kreditåtstramande
politik har man gjort det i
klart medvetande om att det främst
skulle komma att gå ut över näringslivet
självt, att det skulle innebära en
väsentlig begränsning av vinstkonjunkturen
och över huvud taget medverka
till att skapa ett läge inom näringslivet,
som i många hänseenden inte skulle
vara gynnsamt för detsamma, om man
ser på omedelbart egoistiska intressen.

Jag vill också, herr talman, tillägga
att jag tror verkligen inte att utrymmet
är så stort för ytterligare pålagor på
det svenska näringslivet. Jag skall inte
ta någon position just nu till dessa ting,
men jag får verkligen säga, att jag tycker
att det var ett mycket klokt uttalande
finansministern gjorde i ett av
sina sista tal, när han erinrade om att
man kan ändå inte ta ut mer än 100
procent. Det gör också, herr talman, att
jag har en kiinsla av att man kanske
inte skall från något håll använda så

Lag om räntereglering.

stora bokstäver när man presenterar
moraliska betraktelser, som äro speciellt
riktade till det svenska näringslivet.
Detta om den saken.

Sedan skulle jag, herr talman, i likhet
med herr Ohlin vilja stryka under, att
det verkligen inte är någon åsiktsförändring,
som inträffat mellan reservanternas
ståndpunkt i våras och nu här
i höst i denna fråga. Vi se saken alltjämt
så, att kreditåtstramningen är
grundläggande, men att en rörlig ränta
är ett villkor för att denna åtstramning
skall få den avsedda effektiviteten.

Utskottets utlåtande rörande ränteregleringen
ådagalägger en så trogen
följsamhet till Kungl. Maj :ts förslag och
departementschefens motivering för
riksbanksfullmäktiges sönderkritiserade
förslag, att man nästan hajar till när
man mot slutet av utlåtandet finner, att
utskottet nära nog vågar överväga en
ändring av lagförslaget. Utskottet finner
nämligen att övervägande skäl tala för
att avgifter för fastigheters besiktning
m. m., som motsvara egna direkt av
bank och andra kreditinstitut gjorda
utlägg, inte skola ränteregleras.

På ett sätt kan man naturligtvis förstå
att inte utskottet vill befatta sig närmare
med lagförslagets detaljer, eftersom
utskottet hyser en alldeles påtaglig
olust för det hela och självt framför den
förhoppningen, att fullmakten över huvud
taget inte skall behöva tagas i anspråk.
Att man då tycker att det är
onödigt att ge sig in på en närmare
granskning av lagförslaget är begripligt.
Men man frågar sig då i stället
detta: När man har denna utgångspunkt,
varför då inte i stället försöka
undersöka om denna lag över huvud
taget alls behövs?

Man räknar med att kreditinstituten
skola visa följsamhet mot den av statsmakterna
bedrivna restriktiva penningpolitiken,
och ännu ha de inte anklagats
för ohörsamhet mot riksbanken.
För min del vill jag kort och gott understryka,
att det är missbruk av lagstift -

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Lag om räntereglering.

ningsmakten att tillverka fullmaktslagar,
vilkas enda syfte är att de skola
användas som hot och påtryckningsmedel
mot laglydiga och lojala medborgare.

Försvararna av denna lagstiftning påstå,
att de behöva lagen för att knnna
driva en effektiv kreditpolitik utan att
frångå lågräntepolitiken. Frågan är nu
hur detta skall kunna gå till. Man har
från olika sakkunniginstitutioners sida
mycket starkt understrukit, att detta
näppeligen är möjligt, om man inte tar
konsekvensen i form av en kreditransonering.
Herr Severin erkände också
i sitt inlägg oförbehållsamt, att en sådan
ligger i beredskap inom beredskapslagens
egen ram. Skulle den genomföras
betyder det en mycket omfattande detaljreglering
med stora risker för godtycke
och subjektivitet i kreditgivningen.

Utskottet uttalar att en åtstramning i
huvudsak måste åstadkommas genom
att underlaget för bankernas kreditgivhiing
begränsas. Detta skall inte ske genom
att penningsparandet minskas,
utan tvärtom äro vi alla överens om att
det måste ökas. Jag vill bara i förbigående
erinra om att vi för vår del se
saken så, att ett tillräckligt enskilt sparande
utgör den enda säkra grundvalen
för en hållbar lågräntepolitik på
längre sikt. Åtstramningen på kreditmarknaden
skall i stället förverkligas
genom begränsning av likviditeten. Men
ännu ha vi tyvärr inte kunnat få någon
förklaring på hur man tänker sig kunna
begränsa likviditeten. Utskottsutlåtandet
ger i det hänseendet inte någon vägledning,
och jag skulle därför för min
del vara mycket tacksam om finansministern
ville försöka klargöra här
hur man har tänkt sig gå till väga för
att genomföra likviditetsbegränsningen
utan att det skall påverka räntenivån.
Vilka medel är det man avser att använda
för att nå detta syfte?

Åtstramningen av kreditgivningen är
emellertid bara ett led i penningpoliti -

ken, det kan inte bli mycken restriktivitet
i denna, om vad som felas i krediter
kan ersättas med pengar, och det
senaste blomstret i riksbanksfullmäktiges
olika framställningar är ju en begäran
om rätt att få ge ut mera sedlar.
Det är, herr talman, inte sannolikt att
det rinner mindre vatten nedför vattenfallet,
om man stänger en dammlucka
men samtidigt öppnar en annan.

Det är också ur den samlade penningpolitikens
synpunkt jag för min del
ser på räntan, och det är därför jag så
helt ogillar utskottets och regeringens
syn på detta problem. En lågränteeller
en högräntepolitik åstadkommen
genom ,en av staten fastlåst avgift för
bankväsendet för att ta och ge kredit
är i och för sig lika orimlig vare sig
det skall gälla på lång eller kort sikt
och med eller utan modifikationer.
Räntan är ett pris för att skapa balans
mellan tillgång och efterfrågan på
pengar och ett medel — självfallet inte
det enda — att skapa sunda förhållanden
i samhällsekonomien. En viss ränta
är däremot inte ett mål, för vars uppnående
osunda förhållanden i samhällsekonomien
måste tolereras. Det är sundlieten
i ekonomien som skall avgöra
räntans höjd. Ingen kan ju hävda, att
den pågående inflationen är ett uttryck
för ekonomisk hälsa.

Låt mig bara ge några sammanfattande
synpunkter på vår inställning till
penningpolitiken. En riktig penningpolitik
efter de linjer vi sedan länge
förordat skulle enligt vårt förmenande
bidra till att skapa gynnsamma verkningar
inom hela samhällsekonomien.
Den skulle just nu verka begränsande
inte bara på allmänhetens kreditefterfrågan
utan borde också göra det på
statens. Den skulle verka uppmuntrande
på sparandet och återhållande på
konsumtionen. Den skulle därmed också
påverka vår handel med utlandet och
därmed valutaställningen, som av statsministern
i annat sammanhang nyss berörts.
Den skulle i och för sig höja vär -

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

det av att ha pengar, och det är ju
ändå försvaret av kronan det här är
fråga om. Kronan är i farozonen på
ett sätt som torde bli mer och mer
uppenbart för varje dag som går. Det
är inte enbart fråga om att uppnå jämvikt
mellan tillgång och efterfrågan på
kredit. Hur viktigt detta än må vara,
så har penningpolitiken i nuvarande
läge även en annan uppgift, nämligen
den att kunna ge signalen till en ökad
och mer effektiv kamp mot inflationen.

Från regeringens och utskottets sida
argumenteras det efter den linjen, att
räntan inte kan användas verksamt utan
att detta får de mest avskräckande följder.
Jag har för min del svårt att tro
att denna svartmålning kan löna sig ur
någon synpunkt, vare sig praktisk,
psykologisk eller politisk. Vi ha så ofta
utvecklat detta, att penningpolitiken
kan bedrivas rationellt utan häftiga
och överdrivna förskjutningar i räntenivån,
att jag inte känner något behov
att närmare utveckla denna sak i dag.

I land efter land har man valt att
frångå den låsta räntans politik och i
allmänhet företagit kreditåtstramning,
åtföljd av vissa räntehöjningar i kampen
mot inflationen. Det senaste exemplet
är nu England. Det är visserligen
en konservativ regering som har hissat
nya signaler, men bortsett därifrån lär
det väl näppeligen kunna påstås, att
denna räntejustering vidtagits, om man
inte där varit övertygad om att detta
vapen har en funktion och en viktig
sådan att fylla just i inflationsbekämpande
och balansskapande syfte.

Till sist, herr talman, skall jag tilllåta
mig att erinra om den vidskepliga
inställning till räntan, som under tidigare
århundraden, särskilt under medeltiden,
hystes av den katolska kyrkan
och av andra myndigheter i olika länder.
Inte heller vårt land undgick sin
beskärda del av denna vidskepelse.
1734 års lag innehöll ett stadgande om
maximiränta, och det dröjde ända till
1864, innan man gav räntan fri i vårt

Lag om räntereglering.

land under intryck av, som man hittills
har trott, mera upplysta och moderna
idéer. Tio år tidigare hade England
principiellt utdömt idén om den maximerade
räntan. Med det nu föreliggande
utskottsutlåtandet skaffar sig regeringen
med riksdagsmajoritetens tillstånd
fullmakt att vrida klockan tillbaka,
att återföra oss till ett tillstånd,
som ligger många decennier tillbaka i
tiden.

Herr Severin tröstade oss med att det
bara skulle röra sig om en provisorisk
lag. Jag tycker det är en klen tröst.
Herr Severin hänvisade själv till att vi
sedan flera år ha tvingats att vidtaga en
rad extraordinära åtgärder. Mig veterligt
har ingen enda av dessa extraordinära
åtgärder införts utan att vid själva
starten betecknas som högst tillfällig.
I stort sett ha vi alltjämt att dras med
detta system av tillfälliga åtgärder, och
man har inte kunnat peka på några
vägar att komma ifrån det. Den nuvarande
ekonomiska politiken går ju
tvärtom ut på att oavbrutet stapla det
ena provisoriet ovanpå det andra, och
jag misstänker tyvärr, att denna räntereglering
inte kommer att bli mindre
provisorisk än de andra tillfälliga och
extraordinära åtgärderna.

Vill man därför, herr talman, egentligen
inte ha denna räntereglering, och
vill man hoppas, som vi alla göra, på
att detta system aldrig skall behöva
fungera i praktiken, så tror jag det är
bättre att ta det säkra för det osäkra
och följa reservanterna, tv då kan man
vara förvissad om att vi slippa ifrån
denna äventyrliga lagstiftning. Jag ber
därför, herr talman, att få instämma
med dem, som ha yrkat bifall till den
av högerns och folkpartiets representanter
avgivna reservationen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag
skall inte bär gå in på någon diskussion
om den ekonomiska politiken i all -

8(i

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Lag om räntereglering.

mänhet. Det komma vi ju, som redan
flera gånger har uttalats bär, att få sysselsätta
oss med om någon tid, innan
riksdagen åtskils efter denna session.
Jag tänker inte heller ta upp till vare
sig belysning eller polemik våra olika
åsikter om penningpolitiken. Det kan
väl ändå vara ganska onödigt att jämt
och ständigt ta fram dessa paradnummer.
Vi ha ju för länge sedan konstaterat
var vi i stort sett stå. Det är klart
att det sker vissa åsiktsglidningar —
herr Ohlin har ju tidigare redovisat sin
-— men i det stora hela veta vi ju var vi
ha varandra. Frågan gäller ju i grund
och botten om vi skola föra vår ekonomiska
politik inom lågräntepolitikens
ram eller tillåta en rörlig ränta.

Jag vill i det sista avseendet säga, att
jag naturligtvis fortfarande svävar i
stor ovisshet om folkpartiets ställning
till denna fråga. Att högern vill ha en
rörlig ränta är ju klart dokumenterat,
men jag är inte säker på att folkpartiets
ståndpunkt är denna. Jag skall beröra
detta litet längre fram.

Jag går alltså ut från att vi ha slagit
fast våra ståndpunkter rörande penningpolitiken.
Vi rubba inte varandras
åsikter med att gång på gång upprepa
samma argument, och jag tillåter mig
därför att uteslutande hålla mig till den
föreliggande lagen om räntereglering.

För min del anser jag, att denna lag
är en nödvändig förutsättning för att
vi skola kunna driva en kreditåtstramning
så långt som det är materiellt möjligt
inom lågräntepolitikens ram. Jag
vill utnyttja hela den marginal till kreditåtstramning
som kan föreligga. Jag
har lärt av praktisk erfarenhet, att det
inte går att åstadkomma någon nämnvärd
kreditåtstramning, om man icke
har möjlighet till räntereglering. Det är
nämligen så, att så snart en kreditåtstramning
sättes i gång, utlöser själva
tendensen genast en motsvarande tendens
till ränteglidning. Denna ränteglidning
kommer till stånd långt innan
en ränteförändring betingas av mark -

nadsläget. Jag menar därför att vi måste
ha antingen en räntereglering i stort
sett efter den modell, som lagen här
tänker sig, eller också överenskommelser
som kunna fylla samma syfte.

Nu vet jag att man tycker det är en
revolverpolitik att stifta eu sådan lag
för att sedan med den som bakgrund
söka åstadkomma överenskommelse,
och jag skall inte ingå på någon diskussion
om detta. Ni få kalla det vad
ni vilja, men vi måste ha klart för oss
att meningarna i frågan om penningpolitiken
äro starkt delade. Vi veta hur
det är med oss själva, och så är det
också ute bland folket. Det är också
alldeles uppenbart att sådana organisationer
och företag, som ha ett direkt
intresse av att slippa ränteregleringen
och som anse, att den rörliga räntan
är till fördel för deras näring, ha ytterligt
svårt att godvilligt gå med på att
arbeta utifrån en annan förutsättning.

När nu statsmakterna ha fastslagit en
ståndpunkt och dessutom uttalat, att vi
måste använda de medel som finnas,
även en räntereglering, då har det skapats
ett fait accompli. Då har samhället
sagt sin mening till den yttersta
gränsen, och då är det en helt annan
sak för dem, som ha en annan mening,
att vara med om att göra det bästa möjliga
av den ståndpunkt, som statsmakterna
ha slagit fast.

Jag vill säga till herr Hjalmarson, att
jag inte tillhör det slaget av människor,
som anse att en människa uppträder
moraliskt förkastligt om hon inom ramen
för gällande lagar tillvaratar sina
ekonomiska intressen. Jag har aldrig
haft några moraliska synpunkter på det
svenska näringslivets inställning till
dessa frågor. Jag finner det fullständigt
naturligt att man på det hållet fullt ut
försvarar sina åsikter och sina intressen,
och jag vill för min del gärna vitsorda,
att det svenska näringslivet på
allt sätt har medverkat till att göra det
möjligt för oss att rida ut den ekonomiska
kris, som vi befinna oss i. Jag

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

begär emellertid inte att näringslivets
olika organ skola utan vidare medverka
till åtgärder som de inte gilla.

Om staten har fastslagit sin mening
och uttryckt den genom regering och
riksdag, få vi ta hänsyn till det. Det är
väl inte något våldsregemente, herr
Häckner? Är det inte att använda ett
förfärande överord? Visst inse vi alla
att denna lag innebär någon minskning
i rörelsefriheten för en handfull affärsbanker
och deras ledare, men i stort
sett gäller det bara dem, och man kan
väl då inte betrakta denna lag såsom
ett uttryck för ett våldsregemente. Det
är många andra grupper, som i samhällets
intresse få underkasta sig motsvarande
inskränkningar i sina handlingar.
Bara för att det här gäller, jag hade
så när återigen sagt kapitalismens centrum,
bör man inte göra sina nödrop så
gälla, att de stiga ända upp i himlen.
Det får finnas en gräns för känsloutbrotten.

Herr Ohlin gjorde vissa betraktelser
i sitt anförande. Han ville göra gällande
att vi för vår del skulle ha uttalat
den meningen, att man över huvud taget
inte kunde åstadkomma någon kreditåtstramning
utom till en viss punkt.
Där var det slut; gick man över den
punkten, bara steg och steg räntan, och
gick man under den punkten, bara föll
och föll räntan. Men låt oss, fastän tiden
är knapp, försöka göra en analys
av detta problem.

Vi ha för vår del aldrig sagt att räntan
stiger och stiger över en viss punkt
av kreditåtstramning. Vad vi ha sagt
är att om man tillämpar en fritt rörlig
ränta, uppstår detta förhållande. Nu
kan det hända, som jag förut har påpekat,
att herr Hjalmarson vill ha rörlig
ränta men inte herr Ohlin. Det är
inte fullt klart, trots alla de många ord
som ha sagts och skrivits, hur det är
med den saken. Jag vill alltså bara slå
fast att om man låter kreditåtstramningen
gå över eu viss gräns och utnyttjar
hela den marginal som finns i

Lag om räntereglering.

föreliggande ränteläge, blir det en
ränteglidning uppåt, vars slut man icke
kan skönja. Däremot finns det icke något
hinder för att åstadkomma en kreditåtstramning,
som sträcker sig så
högt, att räntan stiger med en halv procent
och stannar där. Det kan man
visst göra, det finns ingenting som
hindrar. Man kan gå upp en halv procent
till. Jag kan med den mekanism,
som vi avse, kombinera kreditåtstramning,
räntereglering och räntestegring.
Det är nog därför inte så mystiskt med
våra åsikter, som herr Ohlin vill göra
gällande.

I detta sammanhang kanske jag också
får ta upp den exegetiska utläggning
som herr Ohlin gjorde av vad som har
sagts på ett ställe i mitt anförande till
statsrådsprotokollet. Sedan jag förklarat,
att jag i nuvarande läge anser att
nackdelar och fördelar med en räntestegring
väga så mot varandra, att jag
vill avstå från räntestegringen, tillfogar
jag, att ett konstaterande av detta
förhållande icke innebär, att jag avvisar
tanken på en på kortare sikt rörlig
ränta.

Detta kunde naturligtvis ha varit något
klarare skrivet. Det är ofta så att
man i efterhand tycker, att man kunde
ha skrivit ännu klarare för att inte
människor i onödan skola misstolka,
men jag tror inte det är så svårt att förstå
detta. Vi röra oss här med en sak
som gäller den ekonomiska politiken,
enkannerligen penningpolitiken i det
nuvarande läget. Vi ha ofta sagt, att vi
inte ha några invändningar mot en rörlig
ränta i ett läge, som kan komma att
bli mera normalt. Det är alltså här
fråga om vad som skall göras under en,
som vi få hoppas, övergående period.
Det är väl inte så konstigt att jag i
detta sammanhang vill ha in denna
brasklapp, som inte innebär någonting
annat än att det mycket viil kan uppkomma
ett liige under den närmaste
framtiden, diir även jag och regeringen
och kanske riksdagsmajoriteten kunna

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Lag om räntereglering.

rekommendera att räntan i viss mån
göres rörlig. Det är så klart som allt i
världen, att man inte kan låsa sig fast
och nödvändigtvis vidhålla det som är
i dag om ett halvt eller ett år, utan det
kan hända, att man då vill ändra sin
mening på den punkten.

Jag skulle alltså vilja slå fast, att om
man vill ha till stånd en kreditåtstramning
med bibehållen lågräntepolitik, är
enligt min mening en lagstiftning som
denna nödvändig, men att den kan ersättas
med överenskommelser utan att
lagen behöver sättas i kraft.

Det skulle emellertid aldrig falla mig
in att förneka, att den, som har en helt
motsatt mening och som vill att vi
skola ha en rörlig ränta, helt naturligt
anser att denna ränteregleringslag inte
är nödvändig. Den behövs inte i ett
läge med rörlig ränta, det erkänner jag.
Jag förstår alltså dem, som med sin allmänna
ståndpunkt till penningpolitiken
anse att denna lag inte är nödvändig.
Det är klart att de försöka finna ut alla
möjliga nackdelar och svårigheter med
denna lag och göra vad de kunna för
att den inte skall bli antagen. I det avseendet
känner jag inte heller någon
moralisk indignation, herr Hjalmarson!

Efter detta skulle jag vilja gå in något
på vad reservanterna ha sagt och vad
som har kommit fram i dagens debatt
om förslagets konstruktion och utformning.
Jag vill först reagera mot att man
betraktar det nästan som ett brott mot
grundlagen att riksdagen ger Kungl.
Maj:t en fullmakt på detta område.
Penningpolitiken är riksdagens angelägenhet,
den sköter riksdagen med
riksbanken, säger man, och varför skall
då regeringen lägga sig i detta? Det
finns många remedier mot detta, och
riksdagsmajoriteten kunde mycket väl
ha valt en annan väg. Riksdagen kunde
ha beslutat en permanent lag, som
lade denna rättighet i händerna på
riksbanksfullmäktige. Det finns ingenting
som hindrar detta, utan det kan
man visst göra. Man kanske också kan

besluta att ge en fullmakt åt riksbanksfullmäktige
att när de så önska tillgripa
dessa medel, men jag undrar ändå
om man inte tycker att det är mera betryggande,
om två instanser pröva denna
sak innan den sättes i kraft.

För övrigt är det ju inte första gången
som riksdagen ger Kungl. Maj:t en
fullmaktslag som gäller riksbankspolitiken.
Jag pekar på lagen om den utsträckta
skyldigheten för banker att
hålla kassareserver. Jag tror därför inte
man skall göra denna fullmaktslag till
någonting enastående och märkvärdigt,
ty det lär den icke vara.

Jag skall naturligtvis inte förbigå det
argument, som reservanterna ha framfört,
nämligen att riksdagen borde fatta
själva beslutet om lagens ikraftträdande.
Jag undrar om de ärade reservanterna
ha tänkt sig för. Nu är det
visserligen så att vi kunna snabbehandla
ärenden i riksdagen när det gäller
bilskatt och chokladskatt, men det tar
ju ändå några dagar hur snabba vi än
äro. När det gäller sådana ting som
räntereglering rör man sig på ett område,
där spekulationen ständigt står
på lur och där de mest invecklade ting
kunna hända. Tänk vilken rörelse och
vilket liv det skulle bli i finansvärlden,
om det en vacker dag damp ned ett
förslag på riksdagens bord om att det
skulle införas en räntereglering! Ja, det
förstås, man kan tänka sig att det kunde
komma en proposition på lördagskvällen,
som skulle gå till utskottet
kl. 10 på kvällen. Vi skulle få ett utskottsutlåtande
kl. 11.55, som då skulle
bordläggas, och på söndag morgon kl.
12.15 skulle vi sammanträda och besluta
om denna räntereglering. Så kan
onekligen ske. Det skedde på det sättet
när Ivar Kreuger hade skjutit sig. Men
jag undrar om detta är vad reservanterna
ha tänkt sig. Jag tror som sagt att
man har överdrivit betydelsen av denna
sak.

Det finns en invändning, som har
kommit fram i många remissyttranden

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

och som visar argumentationens fattigdom,
nämligen att obligationsräntan
ju lämnas fri. Ränteglidningen börjar i
obligationsräntan, säger man, och då är
ingenting vunnet. Ja, det är ofta så, att
ränteglidningen börjar med att någon
utbjuder obligationer i så stort antal,
att det inte finns köpare till gällande
kurser. Kurserna sjunka och räntan
stiger. Om obligationsräntan stiger
med 0,2 procent, vilja försäkringsbolagen
omedelbart ha 0,2 procent högre
ränta för sina inteckningslån. Nästa
dag är det en ny utförsäljning av obligationer
på börsen, och då ta köparna
hänsyn till inteckningsräntan dagen
förut. Så glida obligationskurserna ned
ytterligare ett stycke och räntan stiger,
och så blir det en saxning mellan olika
slag av långa räntor. Det konstituerar
ofta en ränteglidning. Men om jag då
binder den ena skänkeln av räntesaxen,
nämligen försäkringsbolagens inteckningsräntor,
får den andra skänkeln
inte så stor kraft, och då tror jag man
har löst problemet tämligen tillfredsställande.

Det har gjorts en stor affär av och
jag har hört flera talare i dag säga, att
det här måste leda till en så förfärligt
konstig och svår apparat och det måste
bli en kreditransonering. Ja, en kreditransonering
blir det alltid när man genomför
kreditåtstramning. Så snart
man gör det mer ont om pengar blir
det en kreditransonering, som verkställes
av bankerna. Om penningtillgången
blir mindre händer det ingenting
annat än att det blir en kreditransonering
hos bankerna, tv de ha inte mer
pengar att lämna ut än som finns till
förfogande. Det säges då, att man väl
inte kan reglera alla dessa många räntesatser,
som affärsbankerna tillämpa.
Jag har försökt ta reda på hur många
räntesatser det är, och jag tror det rör
sig om mellan fem och tio olika räntegrupper.
Då säger man, att följden blir
den, att alla få betala den högsta räntan,
men jag siiger: Gud nådc den ban -

Lag om räntereglering.

ken inför allmänheten och i konkurrensen
med andra, som låter bättre och
sämre säkerheter inom en räntegrupp
få samma ränta! Den saken tror jag
inte man behöver bekymra sig för, ty
konkurrensen mellan bankerna kommer
att sörja för att differentieringen
efter kreditvärdighet kommer att bestå
inom varje räntegrupp. Detta gäller
framför allt i det enklaste fallet med
räntestopp, då man bara låser fast de
räntor som tillämpas. Det blir ingen
annan kontroll över affärsbankerna,
försäkringsinstituten och sparbankerna
än den som inspektionerna regelmässigt
utföra. Det blir endast på den s. k.
fria marknaden, som kontrollen måste
utökas. Hela denna sak målar man ut
ofantligt mycket större än vad den i
verkligheten är. Denna kontroll kan infoga
sig som ett led i den kontroll som
redan finns, och själva beslutet från
riksbankens sida kommer att gälla ett
litet antal räntesatser.

Nu låter man några specialbestämmelser
för exceptionella fall spela en
alldeles oproportionerlig roll i diskussionen.
Man pekar på att regleringen
kan riktas emot en viss person eller ett
visst företag, på att det skall bestämmas
minimiränta vid inlåning och på
att riksbanken i exceptionella fall skulle
kunna komplettera långivningen där
den kunde komma att klicka. Det är
sådana ytterlighetsfall som kanske över
huvud taget aldrig komma att inträffa,
men man får alltid räkna med att det
finns någon, som inte lojalt fogar sig i
vad som är beslutat, och för sådana fall
kan det vara nödvändigt att ha föreskrifter
som vi kanske icke tro skola
komma att användas. Bara möjligheten
att de kunna tillämpas kommer att verka
avskräckande.

Jag skall inte fortsätta längre med
detta. Man skulle ju kunna tycka att
när reservanterna nu ha haft fördelen
av alla dessa många remissyttranden,
naturligtvis i huvudsak från institutioner
som anse att man inte skall ha nå -

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Lag om räntereglering.

gon räntereglering utan vilja att man
skall tillämpa rörlig ränta, borde alla
möjliga motiv kunna anföras emot förslaget.
Jag vill här fråga herr Hjalmarson,
när herr Hjalmarson anklagar utskottet
för att det tagit denna lag utan
någon mera ingående granskning, varför
inte reservanterna ha underkastat
lagen en granskning och visat hur dålig
den är. Det finns inte något försök till
det. Alla de många argument, som remissinstanserna
ha givit reservanterna,
ha vid behandlingen i departementet
blivit motbevisade, och det är därför
som det blivit ett så magert resultat
kvar för reservanterna att anföra. Den
kritik, som finns i reservationen mot
lagen som sådan, både dess innehåll
och dess räckvidd, är ovanligt svag. Jag
har sagt mig, att om någon människa
i denna värld, som vore opartisk i denna
fråga och som inte hade alla våra
förutfattade meningar, satte sig ned
och jämförde utskottets utlåtande och
reservationen sida för sida, skulle det
mycket förvåna mig, om han inte skulle
finna att argumenten finnas i utskottsutlåtandet
och att det är några mycket
svaga motargument, som man har lyckats
prestera i reservationen.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Min varning mot att anföra
ett alltför starkt markerande av
moraliska synpunkter på näringslivets
inställning till att påta sig olika bördor
adresserade jag inte till finansministern
utan åt annat håll.

Finansministern framhöll att han ville
utnyttja hela den marginal till åtstramning,
som finns inom lågräntepolitikens
ram. I nästa ögonblick framhöll finansministern,
att ingen nämnvärd kreditåtstramning
kan åstadkommas utan
möjlighet till räntereglering. Däremot
undvek finansministern sorgfälligt att
ge något som helst svar på den fråga,
som så ofta har ställts från vårt håll:
Hur tänker man åstadkomma likvidi -

tetsbegränsningen? Vi ha nu fått höra
att man skall ha räntereglering och att
man skall röra sig inom lågräntepolitikens
ram, men vilka medel tänker man
använda för att genomföra likviditetsbegränsningen?
Vi ställa självfallet frågan,
emedan vi äro övertygade om att
det kommer att vara lätt att visa, när
finansministern tar fram de medel han
tänker använda, att dessa inte kunna
begagnas med utsikt till framgång, om
man inte kompletterar dem med rörlig
ränta.

Finansministern yttrade att denna lag
inte är så mycket att oroa sig över, därför
att den endast syftar till att minska
rörelsefriheten för några affärsbanker
och deras ledare. Det är det riksdagsmässiga
uttrycket för att det är en lag,
som skall begränsa storfinansens rörelsefrihet.
Vad bygger då det nuvarande
kreditsystemet på, herr talman? Jo, det
bygger på en mycket differentierad och
noggrann prövning, som utföres av tiotusentals
personer vid bankernas och
sparbankernas kontor runt om i landet.
Vad är det avgörande för deras
prövning? Affärsmässighet. Vad betyder
affärsmässighet? Jo, att krediterna
ges på sådant sätt, att de motsvara konsumenternas
efterfrågan, vilket också
betyder att spararnas pengar få den
bästa placeringen. Det nuvarande systemet
gynnar både spararna och konsumenterna.
Det tror jag däremot inte
man kan göra, om man inför ett moment
av politisk prövning, som alltid
betyder ett godtycke.

Varför ha Kooperativa förbundet,
HLF, TCO, sparbankerna, riksgäldsfullmäktige,
konjunkturinstitutets chef
o. s. v. gått emot denna lag? Tror verkligen
finansministern att det är därför,
att de i denna lag bara se en begränsning
av rörelsefriheten för några
mycket kapitalstarka människor och
institutioner här i landet?

Till sist, herr talman, vill jag säga
att finansministern yttrade någonting
ganska märkligt. Han sade att om man

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

genomför en kreditransonering, koinmer
det inte att spela så stor roll, därför
att inom varje särskild ransoneringsgrupp
kommer man att kunna pröva
krediterna efter samma synpunkter
som förut. Nej, herr finansminister,
kunde man göra det, då skulle man inte
behöva ha någon ransonering.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (kort
genmäle): Herr talman! Herr finansministern
fann den argumentation, som
framförts i reservationen och som kommit
fram i debatten, vara skäligen mager
och utan något egentligt intresse.
Det är ju inte möjligt för dem, som här
tidigare ha talat i dag, att upprepa alla
de argument som framförts, delvis i
herr finansministerns frånvaro. Herr
finansministern sade att om det finns
några som vilja ha en rörlig ränta, är
det helt naturligt att de finna på allehanda
nackdelar och svårigheter, som
äro förbundna med en räntereglering.
Det ha nu inte reservanterna behövt
göra, ty det ha remissinstanserna gjort
för oss, och det är väl sällan som remissinstanserna
ha varit så eniga som
i detta fall. Det har inte bara varit
remissinstanser, som ha direkt eget intresse
av en rörlig ränta. Jag vill bara
hänvisa till de instanser som herr Hjalmarson
nämnde, och det finns flera.

Herr finansministern sade att kontrollen
inte blir så svår om vi införa
en räntereglering och att det inte behöver
bli någon detaljreglering. .lag har
tidigare i dag anfört ett citat ur en
ledare i Aftontidningen, där det säges
att det ligger en detaljreglering över
hela den ekonomiska verksamhetens
område innesluten i förslaget. Nu kan
det hända att finansministern säger, att
det är lika dumt för det, även om det
har stått i Aftontidningen, men det obehagliga
är att ledaren är skriven av
bankoutskottets högt värderade ordförande.

Finansministern sade vidare, afl det

Lag om räntereglering.

inte är något enastående att riksdagen
ger regeringen en sådan fullmaktslag;
det har man gjort vid flera andra tillfällen.
Emellertid känna vi till att de
allra flesta fullmaktslagarna förutsätta
riksdagens godkännande, åtminstone i
efterhand, och i kassareservslagen står
det uttryckligen, att en förutsättning
för att lagen skall sättas i kraft är att
det råder utomordentliga förhållanden.
Något liknande finns inte i den här
föreslagna lagtexten. En av lagrådets
ledamöter, den ende som inte helt avstyrkte
förslaget, ville ha med att det
åtminstone måste vara särskilda omständigheter
som föranleda ikraftträdandet.
Finansministern ansåg att det
inte var nödvändigt att infoga ens det
i lagtexten. Detta är därför en fullmaktslagstiftning
av ny karaktär.

Herr HÄCKNER (kort genmäle): Herr
talman! Finansministern påstod att jag
skulle ha sagt att detta förslag var ett
uttryck för ett våldsregemente. Det sade
jag aldrig. Finansministerns uttalande
kanske kan tydas som ett tecken på dåligt
samvete. Vad jag sade var att det
var ett steg i en frihetsfientlig riktning,
och det håller jag på.

Finansministern målade ut oppositionens
inställning som om oppositionen
har gjort detta förslag ofantligt
mycket större än det i verkligheten är.
.lag vill svara att finansministern har
gjort detta förslag ofantligt mycket
mindre än det i verkligheten är.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag har
visserligen förlagt min anteckning om
herr Häckners anförande, men att det
fanns någonting om våldsregemente i
hans yttrande hoppas jag det stenografiska
referatet skall komma att utvisa.
Det sista herr Häckner framförde var
en frisering.

Till herr Gustafson i Göteborg vill
jag säga, att jag har läst den ledare som
stod i Aftontidningen, men jag kan inte

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Lag'' om räntereglering.

därför godtaga den. Jag har försökt
skaffa mig en konkret bild av hur lagen
kan komma att fungera och har funnit,
att det inte alls kan bli tal om något
annat slags kreditransonering än den,
som bankerna alltid måste utföra när
de ha ont om pengar. Det är nämligen
så — och där kommer jag över till vad
herr Hjalmarson yttrade — att ränteregleringen
som sådan ju inte medför
någon kreditåtstramning och inte minskar
likviditeten. Likviditeten måste
minskas med andra medel. Jag tror det
skall vara möjligt att komma överens
med bankerna om på vilket sätt den
likviditetsminskningen skall kunna genomföras,
och jag tror den skall kunna
genomföras så, att den blir till fördel
för både det allmänna och bankerna.
Om det inte skulle gå att genom överenskommelser
komma till en sådan likviditetsminskning,
få vi emellertid använda
lagen om utökning av bankernas
kassareserver, och besluten enligt den
kunna vi lägga så, att vi kunna få den
likviditetsminskning som behövs. Den
likviditetsminskningen få vi sedan driva
så långt som vi beräkna att det är möjligt
utan att rubba förhållandet mellan
penningtillgången och räntan.

Herr Hjalmarson sade någonting om
att alla som ha yttrat sig väl inte ha
intresse av rörlig ränta. Ja, det kan väl
sägas, men det är ju så med dessa ting,
att det finns en mycket fast åsiktshildning.
Oftast äro dessa åsikter beroende
på de intressen man har, och många
gånger kunna de vara beroende av ett
rent teoretiskt och ideologiskt övervägande.
Jag skall inte göra någon uppdelning
av remissinstanserna i den ena
eller andra gruppen, men det gäller här
inte någon anklagelse från min sida.
Det är likadant på vårt håll, vi ha våra
åsikter och dem hålla vi på och dem
stå vi för.

Herr von SETH: Herr talman! Jag tror
vi alla kunna konstatera, att finansministern
är mild som en västanfläkt

i tonen. Finansministern är mild i formen
av sin kritik, och han har försökt
att på detta milda vis reducera reservationen
till platt intet värde. Jag vill
dock, herr talman, inför riksdagens
ledamöter säga, att det förslag, som
kammaren här är färdig att upphöja
till lag, saknar motstycke i andra länders
ekonomiska lagstiftning. Det är
en mycket farlig sak som vi ge oss in
på, och jag vill bara med dessa ord
varna för detta.

Herr SEVERIN: Herr talman! Jag blev
först genom finansministerns yttrande
uppmärksamgjord på att herr Hjalmarson
hade anklagat utskottet för att icke
ha granskat detta lagförslag innan det
avlämnade sitt betänkande. Jag vet inte
varifrån herr Hjalmarson har fått denna
interiör från bankoutskottels behandling
av förslaget, men den är i
varje fall felaktig. Vi hade en mycket
ingående föredragning på lagtexten under
en och en halv timme av en jurist
och beträffande det sakliga innehållet
av riksbankschefen. Sedan hade vi en
dags debatt om saken, som pågick sfi
länge det över huvud taget fanns någon,
som hade något att anföra i frågan.
Vi diskuterade alla olika detaljer i detta
lagförslag, t. ex. den bestämmelse om
inlåningsräntan, som finns i lagförslaget.
Om herr Hjalmarson finner att detta
utskottsutlåtande eller reservationen
inte ger uttryck åt en ingående behandling,
återfaller det nog på hans
egna partivänner och meningsfränder,
som icke ha begagnat tillfället, som
dock stod öppet.

Medan jag i alla fall har ordet skall
jag passa på att framhålla ytterligare
en omständighet. Herr Gustafson söker
göra gällande, att det skulle finnas
en mer eller mindre väsentlig åsiktsskillnad
mellan finansministern och
mig. Jag yttrade då jag första gången
hade ordet i denna debatt, att utskottet
är fullt medvetet om denna lagstiftnings
ömtålighet och besvärlighet.

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

över huvud taget äro ju detaljregleringar
ganska ömtåliga och besvärliga.
Beträffande denna åsikt kan jag också
stödja mig på finansministern, som
vid många tillfällen avgivit precis samma
förklaring och framhållit, att i den
mån man kan undvika detaljregleringar
skall man göra det, därför att sådana
alltid äro mera irriterande och svårare
att handha än generellt verkande
medel. Det var precis detsamma som
stod i Aftontidningen. Där stod ingenting
annat än att det hela vore besvärligt
att handha, emedan det här gällde
en kreditreglering som sträckte sig över
hela fältet.

Har jag ett ögonblick kvar till mitt
förfogande, skall jag passa på att rätta
till ett missförstånd, som herr Ohlin
gjorde sig skyldig till. Han sade att vi
å vår sida hade anklagat folkpartiet
för att det tidigare hade intagit den
ställningen, att räntan var det primära
och kreditåtstramningen det sekundära,
medan partiets inställning nu vore den
motsatta. Det är en missuppfattning av
vad jag sade. Jag framhöll, att man
tidigare inom folkpartiet ansåg räntestegring
och kreditåtstramning — som
jag betraktar som en åtgärd, därför att
dessa begrepp ovillkorligen hänga samman
— såsom det primära, medan man
nu åtminstone upp till parallellitet har
godkänt sådana åtgärder som investeringsavgifter,
investeringsbegränsningar,
uppmuntring av sparandet och budgetöverbalanseringen
såsom självständigt
verkande faktorer, alltså icke såsom
komplement till räntestegringen
och verksamma endast under förutsättning
att räntan stege.

Har jag ytterligare ett ögonblick till
mitt förfogande, skulle jag dessutom
vilja säga ett par ord om den maktlöshetsförklaring,
som jag avgav och som
herr Ohlin så livligt beklagade. Jag
sade när jag talade första gången, att
jag icke ville förneka att äivcn i vårt
land felberäkningar och felkalkyler hade
kunnat göras. .lag uteslöt sålunda

Lag om räntereglering.

icke detta. Jag skall inte ingå på någon
analys av de flydda förhållandena.
Men vad jag ville säga var, att vi inte
kunna helt avskärma oss ifrån den
starka prisstegring, som har ägt rum
på den internationella marknaden med
mindre än att vi tillämpa en sådan
valutakurspolitik och vidtaga andra sådana
åtgärder som medföra, att vi till
sist bli alldeles isolerade. Jag sade att
det är teoretiskt möjligt att göra det,
men i praktiken är det faktiskt omöjligt
för ett land med så stor utrikeshandel
som Sverige att på detta sätt
skärma av sig från varuutbyte med hela
den övriga världen. Ty skulle vi göra
det skulle omedelbart ekonomiska komplikationer
inträffa, som säkert skulle
medföra en sänkning av levnadsstandarden
i vårt land. Därmed har jag
icke sagt, att vi äro fullkomligt utan
inflytande, men jag har sagt, att vi inte
kunna isolera oss från en sådan internationell
prisstegring.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den av herr Ewerlöf
in. fl. avgivna reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hjalmarson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 36, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner nej, har kammaren bifallit
den av herr Ewerlöf in. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom upp -

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Lag om räntereglering.

resning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hjalmarson begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 124 ja och 72 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Härefter anförde

Herr HÄCKNER: Herr talman! Jag ber
att få reservera mig mot beslutet.

§ 9-

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 360, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. in.; och

nr 361, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av den vid
förordningen den 25 maj 1941 (nr 251)
om varuskatt fogade varuförteckningen,
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 6.40 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Iduns tryckeri, Esselte AB. Stockholm 1951

116944