1951 ANDRA KAMMAREN Nr 32 (Riksdagens protokoll 1951:32)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1951 ANDRA KAMMAREN Nr 32

17—21 nov.

Debatter m. m.

Lördagen den 17 november.

Sid.

Interpellation av herr Dickson ang. omformulering av den s. k. menageriförordningen
........................................ 3

Tisdagen den 20 november.

Svar på fråga av fröken Elmén ang. anordnande av utbildning i arbetspsykologi
och personalledning för chefer och arbetsledare inom

civilförvaltningen................. 5

Interpellationer av:

Herr Braconier ang. utarbetande av en civilförsvarshandledning för

svenska folket, m. m................................... 6

Herr Stjärne ang. förbättring av vägförbindelserna genom landets
mera avlägsna skogsområden ............................ 8

Onsdagen den 21 november.

Svar på interpellation av herr Persson i Svensköp ang. byggnadspro grammet

för folkskolebyggnader............................ 10

Professur i ekonomisk historia vid Lunds universitet.............. 15

Ändrade grunder för beskattning av realisationsvinster m. m....... 18

Sexualbrottslingarnas behandling ............................ 26

Ändrad lydelse av 18 kap. 10 § strafflagen...................... 36

Interpellationer av:

Herr Pettersson i Ersbacken ang. förvaltningen av pastoratens bo ställsskogar.

... ...................................... 41

Herr Nilsson i Bästekille ang. antalet ledamöter i familjebidragsnämnd
och hemhjälpsnämnd............................. 43

1 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 32.

Nr 32.

Innehåll.

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 21 november.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 186, ang. professur i ekonomisk historia

vid Lunds universitet.................................... 15

— nr 187, ang. studielån åt flyktingstudenter.................. 18

— nr 188, ang. omskolning av lärare ........................ 18

— nr 189, ang. lekmannanämnd på skolans område.............. 18

— nr 190, ang. överskridande av en anslagspost i avlöningsstaten

för kontrollstyrelsen .................................... 18

Bevillningsutskottets betänkande nr 62, ang. ändring i kommunalskattelagen.
........................................... 18

Bankoutskottets utlåtande nr 35, ang. pension åt Svea Arvida Johansson 26
Första lagutskottets utlåtande nr 34, ang. sexualbrottslingarnas behandling
............................................... 26

— nr 35, ang. ändrad lydelse av 18 kap. § 10 strafflagen.......... 36

Jordbruksutskottets utlåtande nr 45, ang. rörlig kredit åt Svenska

spannmålsaktiebolaget .................................. 41

— nr 46, med anledning av väckta motioner ang. statens stöd åt

växt- och fruktträdsförädlingen m. m....................... 41

Lördagen den 17 november 1951.

Nr 32.

Lördagen den 17 november.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 10 innevarande
november.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Örebro den 13/11 1951.

Härmed intygas att Fru Nanny Helena
Renström-Ingenäs, född 22/3 1903,
Hagendalsvägen 20, Kumla, sedan den
12/11 vårdas å härvarande lasarett under
diagnos metrorrhagi. Hon beräknas
vara arbetsoförmögen fr. o. m. 12/11 i
ca 2 veckor.

Örebro som ovan.

Stig Lunclin,
avd.-läk.

Kammaren beviljade fru RenströmIngenäs
ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 12 innevarande
november tills vidare.

Herr talmannen meddelade, att herr
Jansson i Hällefors, som vid kammarens
sammanträde den 24 nästlidna oktober
med läkarintyg styrkt sig tills
vidare vara förhindrad att deltaga i
riksdagsgöromålen, den G i denna månad
åter intagit sin plats i kammaren.

§ 3.

Föredrogos var efter annan och hänvisades
till bevillningsutskottet följande
på bordet liggande motioner, nämligen

nr G78 av herr Fröderberg;

nr 079 av herr Widén;

nr 080 av herr Senander in. fl.; och

nr 681 av herr Hjalmarson in. fl.

§ 4.

Föredrogs den av herr Gustafsson i
Borås vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående prövningen
av intygsgivares tillförlitlighet vid
ansökan om vapenfri värnpliktstjänstgöring.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Interpellation ang. omformulering av den
s. k. menageriförordningen.

Ordet lämnades på begäran till

Herr DICKSON, som anförde: Herr
talman! Många människor finna ett stort
nöje i att gå på cirkus. Mycket av vad
där visas kan också vara ägnat att intressera
och roa på ett oskyldigt sätt,
men där kunna å andra sidan förekomma
saker, mot vilka man måste
reagera. Framför allt gäller detta de
uppvisade »dresserade» djuren.

S. k. menagerier äro numera förbjudna;
däremot få djur uppvisas därest
de »dresserats». Otvivelaktigt har
denna undantagsbestämmelse ofta medgivit
ett kringgående av huvudsyftet
med menageriförbudet.

Vissa djur låta sig gärna och lätt
dresseras (hästar, elefanter m. fl.).
Andra däremot synas kunna bringas till
underkastelse endast genom tvång och
med anlitande av medel, som för ifrågavarande
djur medföra påtagligt lidande;
under denna senare kategori
falla rovdjuren, i synnerhet de större.

Allmänheten har under senare år ofta
reagerat jämväl mot de förhållanden
under vilka cirkusdjuren förvaras mel -

Nr 32.

Lördagen den 17 november 1951.

Interpellation ang. omformulering av den s. k. menageriförordningen.

lan föreställningarna. Man har också
påtalat hur trånga de burar äro i vilka
särskilt rovdjuren transporteras från
ort till ort.

Jag anhåller nu om kammarens medgivande
att i anslutning till de antydningar
jag här gjort få till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
rikta följande interpellation:

Är det statsrådets avsikt att snart
föreslå en omformulering av den s. k.
»menageriförordningen» i syfte att mer
effektivt än hittills eliminera företeelser
av djurplågerikaraktär?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 186, i anledning av väckta motioner
om inrättande av en professur i
ekonomisk historia vid Lunds universitet; nr

187, i anledning av väckta motioner
om studielån med statlig kreditgaranti
åt vissa flyktingstudenter;

nr 188, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande möjligheterna
att anordna en omskolning av
vissa lärare;

nr 189, i anledning av väckta motioner
om utredning av frågan om inrättande
av en lekmannanämnd på skolans
område; och

nr 190, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om skatt vid tillverkning och import
av personbilar m. in., såvitt propositionen
avser medgivande till överskridande
av viss anslagspost i avlöningsstaten
för kontrollstyrelsen;

bevillningsutskottets betänkande nr
62, i anledning av Kungl. Maj:ts pro -

position med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., jämte i
ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtande nr 35, i anledning
av fullmäktiges i riksbanken
framställning om pension åt städerskan
vid riksbankens huvudkontor Svea Arvida
Johansson;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 34, i anledning av väckt motion
om utredning angående förbättrade
möjligheter att behandla sexualbrottslingarna;
och

nr 35, i anledning av väckt motion
om ändrad lydelse av 18 kap. 10 § 2
och 3 mom. strafflagen; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 45, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående rörlig kredit
åt Svenska spannmålsaktiebolaget;
och

nr 46, med anledning av väckta motioner
angående utredning om statens
stöd åt växt- och fruktträdsförädlingen
m. m.

§ 7.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 353, till Konungen i anledning
av väckta motioner om införande av
proportionellt valsätt vid landstingens
val av ledamöter och suppleanter i hushållningssällskapens
förvaltningsutskott.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.05 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 20 november 1951.

Nr 32.

Tisdagen den 20 november.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 13 och
den 14 innevarande november.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsman Sven Vigelsbo är på
grund av nervvärk (Neurit. n. ischiadici)
oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet
19/11—24/11 1951.

Vilket härmed intygas.

F. Källmark,
f. d. lasarettsläkare.

Kammaren beviljade herr Vigelsbo
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med den 19 till och med den 24
innevarande november.

Herr talmannen meddelade, att herr
Jönsson i Rossbol, som vid kammarens
sammanträde den 14 november med läkarintyg
styrkt sig tills vidare vara
hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats i
kammaren.

§ 3.

Svar på fråga ang. anordnande av utbildning
i arbetspsykologi och personalledning
för chefer och arbetsledare inom
civilförvaltningen.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN, som anförde: Herr
talman! Med kammarens tillstånd har
fröken Elmén frågat mig om jag ämnar
anordna utbildning i arbetspsykologi
och personalledning för chefer och ar -

betsledare inom civila statsförvaltningen,
där sådan utbildning förut icke
finns.

Utbildningsfrågor höra inte till civildepartementets
förvaltningsområde. Såsom
min personliga uppfattning vill jag
emellertid uttala, att det bör ankomma
på vederbörande verkschefer att i de
fall det är påkallat föranstalta att utbildning
kommer till stånd i de hänseenden,
som fröken Elmén avser. Enligt
vad jag inhämtat ingår också ämnet
arbetsledning och arbetspsykologi i flera
av de kurser, som anordnas vid kommunikationsverken.

Härefter yttrade

Fröken ELMÉN: Herr talman! Jag ber
att få tacka statsrådet och chefen för
civildepartementet för detta svar. Mig
föreföll det självklart, att det departement,
som hade hand om personalfrågorna,
även hade med dessa utomordentligt
viktiga frågor att göra. Att jag över
huvud taget har fört spörsmålet på tal
beror på att jag anser detsamma vara
av så kolossalt stor betydelse i det nutida
arbetslivet, när det gäller att skapa
intresse för och trivsel i arbetet för att
därmed också vinna bättre arbetsresultat.

Man har ju förvånat sig över att det
inte har förekommit utbildning på dessa
områden inom statsförvaltningen. Som
statsrådet framhöll har man inom kommunikationsverken
låtit hithörande ämnen
ingå i anordnade utbildningskurser,
men därutöver har jag inte märkt
att någon utbildning i detta avseende
förekommer. Inom privat företagsamhet
däremot har man tagit upp dessa problem.
Man har där gått in för deras
lösande med allvar och försökt gå på
djupet med dem. Där har man — jag

Nr 32.

Tisdagen den 20 november 1951.

Interpellation ang. utarbetande av en
m. m.

tänker då närmast på industriföretag
ordnat gemensamma kurser för utbildning
av chefer och arbetsledare, och
man har också ordnat interna kurser
inom olika företag med olika metoder.
Man anser att detta är en framkomlig
väg för att få människorna intresserade
av sitt arbete över huvud taget. Emellertid
borde det väl härvidlag inte vara
någon skillnad alls mellan statstjänst
och privat tjänst; snarast borde väl staten
stå som mönsterarbetsgivare. Det
förhåller sig ju likadant inom statsförvaltningen
som inom de privata företagen,
att man står inför ständiga rationaliseringar
och omläggningar i arbetet.
Man märker kanske då mer än annars
att det behövs utbildning och skolning
av olika chefer för att man skall
kunna få till stånd samverkan och få
de anställda positivt inställda till omläggningarna,
så att de verkligen bli vad
de skola bli. Tyvärr har man ju fått se
en del skolexempel på hur dylika omläggningar
inte böra ske.

Jag förstår av svaret, att dessa frågor
inte ankomma på civildepartementet.
Jag tycker emellertid att det skulle vara
bättre att ordna gemensam utbildning
för chefer inom en hel del verk än att
varje verk skall ordna för sig. Därmed
kunde man kanske också tänka sig att
få ett rikare utbyte av de diskussioner,
som skulle följa med en sådan utbildning.

Jag vill till slut endast ytterligare
understryka, som också statsrådet gjorde,
behovet och nödvändigheten av en
utbildning på detta område. Det kan
kanske komma initiativ från civildepartementet
i dessa frågor, och sedan kunna
respektive verk ta ställning till saken.

Jag ber, herr talman, att än en gång
få tacka för svaret.

överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 18G—190, be -

civilförsvarshandledning för svenska folket,

villningsutskottets betänkande nr 62,
bankoutskottets utlåtande nr 35, första
lagutskottets utlåtanden nr 34 och 35
samt jordbruksutskottets utlåtanden nr
45 och 46.

§ 5.

Föredrogs den av herr Dickson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående omformuleri
av den s. k. menageriförordningen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Interpellation ang. utarbetande av en
civilförsvarshandledning för svenska
folket, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr BRACONIER, som anförde: Herr
talman! Den storpolitiska situationen är
sådan, att de flesta svenska medborgare
motse framtiden med oro och fråga sig,
om det över huvud taget kommer att bli
möjligt att bevara freden.

Inför dessa bekymmersamma perspektiv
har i allt bredare lager en känsla
börjat sprida sig, att det är nödvändigt
att i tid bereda sig på alla eventualiteter.
Ett uttryck härför äro de krav på
ett effektivt försvar, som understödjas
av alla demokratiska svenskar. Denna
stigande beredskapsvilja tar sig också
uttryck i frågor rörande den civila beredskapen
och civilförsvarets verkliga
effektivitet just nu och i krav på upplysning
om vilka åtgärder medborgarna
skola vidtaga i händelse av krig eller
krigsfara. Ovissheten om vilka åtgärder
som civilförsvaret kommer att vidtaga
och vad som närmast åligger de enskilda
medborgarna, därest läget skulle
skärpas, är stor. Alla vilja veta hur de
skola handla, vad som vid ett krigsfall

Tisdagen den 20 november 1951. Nr 32.

Interpellation ang. utarbetande av en civilförsvarshandledning för svenska folket,
m. m.

blir deras uppgift och hur myndigheterna
ämna göra i olika situationer. För
närvarande vet svenska folket alltför
litet om ett beredskapstillstånds krav
på de enskilda; man känner inte till
larmsignalers betydelse, vilka åtgärder
man vidtar under flyglarm, i bostaden,
i skyddsrummet, vid atombombexplosioner
etc. Det brister också i upplysningen
om civilförsvarsplikten och möjligheterna
att göra insats som krigsfrivillig.

Speciellt mödrar med barn behöva i
god tid upplysning om utrymning, om
åtgärder för identifiering av barn, om
en snabbutrymnings krav och vad som
skall göras med barn i skolåldern.

Det framgår av kungl. civilförsvarsstyrelsens
äskanden under de senaste
åren, att detta centrala organ för närvarande
arbetar under mycket stora
personella svårigheter. I anslagsäskandet
för budgetåret 1951/52 anför styrelsen
bl. a.: »På grund av personalbristen
har civilförsvarsstyrelsen i flera fall
icke kunnat hålla jämna steg med andra
myndigheters krigsplanläggning. Detta
har stundom medfört, att krigsplanläggningen
av dessa myndigheter slutförts
utan hänsyn till civilförsvarets intressen
eller ock att densamma försenats,
enär civilförsvarsstyrelsens krigsplanläggning
släpat efter.» Styrelsen underströk,
att det rådande tillståndet var
irriterande och allvarligt oroande och
att en personell förstärkning av styrelsen
vore nödvändig.

Den äskade förstärkningen bifölls
emellertid icke av riksdagen.

I anslagsäskandet för budgetåret
1952/53 anför civilförsvarsstyrelsen, att
den redan tidigare onormala arbetsbelastningen
allt mer stegrats och att detta
medfört en fullt märkbar förslitning av
personalen. Personalorganisationen ter
sig i ljuset av nu föreliggande arbetsuppgifter
helt ohållbar. Styrelsen säger
bl. a. »att för att eu fullt objektiv bild
av arbets- och personalförhållandena

skall kunna vinnas, en organisationsundersökning
därav skyndsamt bör
komma till stånd». Äskandet ingavs den
21 augusti i år. Något Kungl. Maj :ts beslut
om en organisationsundersökning
av civilförsvarsstyrelsen har ännu icke
avhörts.

Bland annat på grund av dessa i dagens
ovissa läge så betungande interna
förhållanden ha den information och de
instruktioner, som svenska folket vill
ha, icke kunnat utarbetas. Härtill kommer
att andra organisatoriska uppgifter
icke ännu kunnat utföras utan hittills
måst åsidosättas. Hit hör t. ex. utarbetandet
av viktiga handböcker eller anvisningar
för verksamheten inom allmänna
civilförsvarets olika tjänstegrenar
samt inom hemskydd och block, för
samhällsplanering ur civilförsvarssynpunkt,
för skyddsanordningar vid kommunaltekniska
verk samt för fullträffsäkra
skyddsrum och utbildningsmateriel.
Tidigare anvisningar för upprättande
av organisationsplaner samt för
utbildning och normalskyddsrum måste
moderniseras. Detta har icke kunnat
ske. Upphandlingen av materiel släpar
efter, leveranskontroll medhinnes icke
med ekonomiska förluster som följd,
och frågan om den tekniska materielens
förvaring har inte kunnat lösas på ett
sådant sätt att riskerna för förstöring
undgås.

Forsknings- och försöksverksamheten,
som är mycket viktig just nu, då
krigföringen snabbt ändras, har måst
eftersättas. Utformningen av instrument
för indikering och mätning av radioaktiv
strålning, bombröjningsfrågor, frågor
om radiomatericlens utformning
och hela det invecklade skyddsrumsproblemet
höra till de saker som måste
bearbetas, men i dessa avseenden har
icke ens en grundläggande arbetsplanering
kunnat ske. Därutöver kan också
anföras, att den statistiska bearbetningen
av olika civilförsvarsproblcm liksom
den handledande, kontrollerande och

Nr 32.

Tisdagen den 20 november 1951.

Interpellation ang. förbättring av vägförbindelserna genom landets mera avlägsna

skogsområden.

inspekterande verksamheten inom civilförsvaret
i föreliggande situation icke
kunnat genomföras. Från styrelsen givna
instruktioner ha på grund härav icke
alltid kunnat omsättas praktiskt på ett
tillfredsställande sätt.

Dåvarande chefen för inrikesdepartementet
sade i anslutning till den proposition,
som låg till grund för den år
1948 genomförda omorganisationen av
civilförsvarsstyrelsen: »Den minimiorganisation,
som sålunda kommer till
stånd, bör utformas så, att densamma —
när omständigheterna så påfordra och
medgiva — utan väsentliga förändringar
kan utökas.»

Det förefaller mig som om den nu pågående
utvecklingen i världen vid en
realistisk bedömning väl motiverar den
nämnda utökningen. Den svenska civilbefolkningen
bör icke under ett plötsligt
överraskande beredskapsläge ställas
inför de faror, förluster och onödiga
psykiska påfrestningar, som de nuvarande
bristerna oundvikligen komma
att medföra. Det är också nödvändigt
att svenska folket redan under fred hyser
fullt förtroende för civilförsvaret.

Med anledning av vad jag sålunda
anfört hemställer jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet få rikta följande
frågor:

1) Kommer herr statsrådet att inom
den närmaste framtiden bemyndiga civilförsvarsstyrelsen
att utarbeta en civilförsvarshandledning
för svenska folket,
där upplysningar ges om hur varje man
skall förhålla sig vid krigsfall, vad en
utrymning innebär, vilka identifieringsåtgärder
för barn, som skola planläggas,
och över huvud taget innehållande allmän
handledning för hur allmänheten
skall förhålla sig vid beredskapstillstånd
eller krigsutbrott?

2) När ämnar statsrådet låta verkställa
den nödvändiga organisationsundersökningen
inom civilförsvarsstvrelsen? -

3) Kommer statsrådet att medverka
till att de påtagligaste bristerna inom
civilförsvaret avhjälpas genom anslag
av sådan storlek, att den nödvändiga
långsiktiga planering, som hittills varit
omöjlig att åstadkomma, i fortsättningen
blir möjlig?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7.

Interpellation ang. förbättring av vägförbindelserna
genom landets mera avlägsna
skogsområden.

Herr STJÄRNE erhöll på begäran ordet
och yttrade: Herr talman! På grund
av riksdagsbeslut den 11 april 1945 har
Kungi. Maj:t genom beslut den 11 maj
1945 uppdragit åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och skogsstyrelsen att
skyndsamt verkställa utredning rörande
möjligheterna att under ekonomiskt
rimliga former förbättra vägförbindelserna
genom landets mera avlägsna
skogsområden ävensom andra i samfärdselhänseende
missgynnade bygder.

I ett interpellationssvar den 17 juli
1948 angav dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet,
statsrådet
Nilsson, vissa förhållanden som fördröjt
utredningens arbete men meddelade
samtidigt att det fortskridit så långt,
att åtminstone beträffande den mest
brådskande delen av utredningen, den
som avser frågan om samordning av
bidragsbestämmelser och liandläggningssätt
samt ändrade statsbidragsgrunder,
förslag torde kunna framläggas
för 1949 års riksdag.

Någon Kungl. Maj:ts proposition har
emellertid ej avhörts. Sedan den 20 oktober
1950 föreligger emellertid kungl.
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens och
kungl. skogsstyrelsens synnerligen omfattande
utredning i ärendet.

Med stöd av vad jag sålunda anfört
får jag härmed anhålla om andra kammarens
tillstånd att till det statsråd,

Tisdagen den 20 november 1951. Nr 32.

Interpellation ang. förbättring av vägförbindelserna genom landets mera avlägsna
skogsområden.

som handlägger vägärendena, framställa
följande fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att till
1952 års riksdag framlägga förslag med
anledning av den färdigställda utredningen
rörande möjligheterna att under
ekonomiskt rimliga former förbättra
vägförbindelserna genom landets mera
avlägsna skogsområden ävensom andra
i samfärdselhänseende missgynnade
bygder?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen nr

228, angående anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1951/52 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

229, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av § 2 förordningen
den 3 augusti 1929 (nr 256) om
Svenska bostadskreditkassan och om
bostadskreditföreningar, m. m.; och

nr 230, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av den vid
förordningen den 25 maj 1941 (nr 251)
om varuskatt fogade varuförteckningen.

Herr talmannen lämnade härefter på
begäran ordet till

Herr KOLLBERG, som anförde: Herr
talman! Jag tillåter mig yrka, att Kungl.
Maj:ts proposition nr 230 omedelbart
remitteras till vederbörligt utskott, bevillningsutskottet.

Med bifall till denna anhållan beslöt
kammaren omedelbart hänvisa propositionen
nr 230 till bevillningsutskottet.

Övriga propositioner bordlädes.

§ 9.

Anmäldes, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats följande
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 230, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av den vid
förordningen den 25 maj 1941 (nr 251)
om varuskatt fogade varuförteckningen
avgivna motioner, nämligen:

nr 682 av herr Christenson i Malmö;
och

nr 683 av herr Hagberg i Malmö.

Dessa motioner hänvisades omedelbart
till bevillningsutskottet.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.20 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 32.

Onsdagen den 21 november 1951.

Onsdagen den 21 november.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Svar på interpellation ang. byggnadsprogrammet
för folkskolebyggnader.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON erhöll på
begäran ordet för att besvara herr Perssons
i Svensköp interpellation angående
byggnadsprogrammet för folkskolebyggnader.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form tillställts kammarens
ledamöter, och herr statsrådet Persson
lämnade nu endast en kort sammanfattning
av huvudpunkterna i svaret.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Persson i Svensköp
frågat mig, om jag ville lämna riksdagen
en redogörelse för omfattningen av det
byggnadsprogram avseende folkskolebyggnader,
som föreligger i form av
statsbidragsansökningar eller som på
grund av pågående utredningsarbete nu
kan överblickas, samt om jag vore villig
att lämna min medverkan till att lokalbehovet
för folkskoleväsendet framdeles
tillgodosåges i raskare takt än som under
de senaste åren skett. Jag anhåller
nu att få besvara nämnda frågor.

1. Lokalbehovet inom folkskoleväsendet
bottnar dels i kvantitativa brister
till följd av nativitetsökning och befolkningsomflyttningar,
särskilt inflyttning
till tätorter, och dels i kvalitativa
brister, vilka ha sin grund i att befintliga
lokaler äro undermåliga och måste
ersättas med nya.

I oktober 1950 verkställdes inom
ecklesiastikdepartementet en sammanställning
av tillgängliga statistiska upp -

gifter i syfte att visa dels utvecklingen
i fråga om antalet klassavdelningar inom
folkskolan läsåren 1950/61 och dels
den enbart av det ökade antalet läraravdelningar
föranledda bristen på
egentliga klassrum i folkskolan under
samma tid. Undersökningen gav vid
handen, att den totala klassrumsbristen
läsåret 1950/51 beräknades till 3 100 och
att denna brist utan tillskott genom nybyggnader
kunde beräknas till 4 312 för
läsåret 1951/52, 5 520 läsåret 1952/53,
6 447 läsåret 1953/54, 7 256 läsåret

1954/55, 7 722 läsåret 1955/56, 7 958 läsåret
1956/57, 7 950 läsåret 1957/58, 7 550
läsåret 1958/59, 7 105 läsåret 1959/60
och 6 700 läsåret 1960/61. Av dessa uppgifter
kan utläsas bl. a., att cirka 1 200
nya klassrum måste tillkomma till början
av ett vart av läsåren 1951/52 och
1952/53 för att icke den kvantitativa
bristen skulle än ytterligare stegras.
Motsvarande tillskott för läsåren
1953/57 skulle behöva vara i runda tal
respektive 930, 810, 470 och 240 klassrum.
Efter höjdpunkten läsåret 1956/57
skulle så den kvantitativa bristen successivt
minska även utan tillskott av
nya klassrum. Därtill komma så de alltmer
trängande kraven på ersättningsbyggen
för att fylla de kvalitativa bristerna.
Man torde nödgas räkna med att
minst */« av nytillskottet av skollokaler
åtgår för att ersätta utdömda och oanvändbara
lokaler.

Inom skolöverstyrelsen har vidare
företagits en inventering av de skolbyggnadsföretag,
beträffande vilka planeringsåtgärderna
nått ett så framskridet
stadium, att — därest statsbidrag
och byggnadstillstånd beviljas — företagen
kunna beräknas komma till utförande
inom en nära framtid. Undersökningen
avsåg situationen omkring
den 15 juli 1951.

Onsdagen den 21 november 1951.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. byggnadsprogrammet för folkskolebyggnader.

Av överstyrelsen till Kungl. Maj:t
överlämnade men ännu icke avgjorda
statsbidragsärenden omfattade 175 företag
för en sammanlagd kostnad, som
för närvarande torde böra beräknas till
omkring 110 miljoner kronor.

Till överstyrelsen inkomna men av
överstyrelsen ännu icke färdigbehandlade
statsbidragsärenden omfattade
sammanlagt 173 skolbyggnadsföretag,
för vilka kostnaderna beräknats till
sammanlagt 105 miljoner kronor.

Dessutom bör här tagas i beräkning
ett flertal byggnadsföretag beträffande
vilka, enligt av folkskoleinspektörerna
lämnade uppgifter, ansökning om statsbidrag
torde komma att ingivas till
länsstyrelserna före den 1 januari 1952.
I fråga om dessa företag har överstyrelsen,
som utgått från antalet behovsprövade
nya lokaler, uppskattat totalkostnaderna
till cirka 130 miljoner
kronor.

De beräknade totalkostnaderna för
skolbyggnadsföretag, beträffande vilka
statsbidragsansökan inkommit eller kan
beräknas bli ingiven före den 1 januari
1952, skulle sålunda uppgå till sammanlagt
345 miljoner kronor. Motsvarande
siffra för sommaren 1950 utgjorde
275 miljoner kronor, varvid bör
beaktas att stegringen av byggnadskostnaderna
från sommaren 1950 till
sommaren 1951 beräknas uppgå till ungefär
35 procent. Ett förverkligande av
dessa byggnadsprojekt skulle approximativt
kunna beräknas medföra ett nytillskott
av omkring 2 500 klassrum.

I fråga om planerade skolbyggnadsföretag
utöver förut angivna har överstyrelsen,
med anledning av inkomna
ansökningar om prövning av lokalbehovet,
räknat med ett behov, som enligt
prisläget sommaren 1951 motsvarar
en sammanlagd kostnad av omkring
430 miljoner kronor (370 miljoner kronor
sommaren 1950). Dessa företag omfatta
närmare 3 200 klassrum jämte erforderliga
special- och biutrymmen.
För byggnadsföretag tillhörande denna

grupp väntas redan under första halvåret
1952 inkomma statsbidragsansökningar,
representerande en kostnadssumma
av omkring 60 miljoner kronor.

Vidare böra omnämnas de i s. k.
etappbyggen ingående byggnadsarbeten,
för vilka statsbidrag medgivits men
byggnadstillstånd ännu icke beviljats.
Kostnaderna för dessa kvarstående arbeten
har överstyrelsen beräknat till
omkring 150 miljoner kronor. Den övervägande
delen av dessa arbeten avser
specialrum, skolmåltidslokaler och gymnastikbyggnader.

Totalkostnaden för det i dag för
folkskoleväsendet aktuella byggnadsbehovet
torde således enligt överstyrelsens
uppgifter kunna uppskattas till
omkring (345 4-430+ 150 =) 925 miljoner
kronor.

2. Möjligheterna att tillgodose detta
stora lokalbehov inom skolväsendet äro
ju av kända anledningar för närvarande
starkt begränsade. Läget för dagen är,
att tillgängliga kvotutrymmen långt
ifrån förslå till att avhjälpa de kvantitativa
bristerna, än mindre även de
kvalitativa. Folkskolekvoten har visserligen
under de senare åren kraftigt
ökats; den utgjorde sålunda 38 miljoner
kronor år 1949 och 75 miljoner kronor
år 1950 samt har för år 1951 höjts
till 100 miljoner kronor. Men det är uppenbart,
att dessa i och för sig synnerligen
välkomna höjningar icke äro tillräckliga.
Sålunda torde 1951 års kvot
endast förslå till nybyggnad av omkring
800 klassrum av de 1 200, som skulle
erfordrats för att bristen på 3 100 klassrum
ej skulle ha ökats. För läsåret
1952/53 kommer därför den ökade bristen
att uppgå till (1 200 + 400 =) 1 600
klassrum.

Schematiskt kan man räkna med att
kostnaderna för en skolanläggning, omfattande
såväl klassrum som specialrum
m. in. i normal omfattning, för närvarande
uppgå till cirka 135 000 kronor
mot tidigare 100 000 kronor per klassrum,
därest kostnaderna slås ut enbart

Nr 32.

Onsdagen den 21 november 1951.

Svar på interpellation ang. byggnadsprogrammet för folkskolebyggnader.

på klassrummen. Det nuvarande etappbyggandet,
som innebär att i stor utsträckning
speciallokaler m. m. hänföras
till en framtida byggnadsetapp,
medför givetvis en sänkning av nämnda
klassrumskostnad. För de skolbyggen,
som för närvarande uppföras, torde
man böra räkna med en genomsnittlig
kostnad av cirka 115 000 kronor per
klassrum (tidigare 85 000 kronor). Med
utgångspunkt från sistnämnda beräkning
skulle till läsåret 1952/53, då
klassrumsbristen angivits öka med
1 600, erfordras ett kvotutrymme av
(115 000 x 1 600 =) 184 miljoner kronor
enbart för att förhindra eu ytterligare
ökning au den kvantitativa bristen:
något utrymme att nedbringa den
redan för läsåret 1950/51 redovisade
klassrumsbristen av 3 100 klassrum
skulle då ändock icke finnas. Härtill
kommer emellertid, att kvotutrymme
måste beräknas även för vissa andra
ändamål. Jag har redan nämnt det alltmer
trängande behovet av ersättningsbyggen
för att fylla de kvalitativa bristerna.
Vidare åtgå betydande och successivt
växande kvotbelopp för underhålls-
och reparationsarbeten samt till
byggen för högre folkskolor m. m. Det
må även framhållas, att i åtskilliga fall
ett uppskjutande av specialrum m. m.
till en senare etapp av olika skäl icke
låter sig göra.

Jag har velat lämna denna relativt
utförliga redogörelse för att kammaren
skall få en föreställning om det stora
och allvarliga problem, som skolans
lokalbehov erbjuder. Utsikterna att
kunna tillgodose detta väldiga byggnadsbehov
te sig, som jag tidigare sagt,
just nu icke särskilt ljusa. Även om någon
höjning av kvoten skulle kunna påräknas
för 1952, torde den likväl komma
att hålla sig avsevärt under behovet.
Under sådana förhållanden är jag
givetvis angelägen att se till, att allt
göres för att på bästa sätt utnyttja
kvoten.

Sålunda sker en ytterst noggrann gra -

dering efter angelägenhetsgrad av alla
aktuella skolbyggnadsprojekt, så att
byggnadstillstånd endast meddelas för
de mest trängande företagen. Det är vidare
ofrånkomligt att fortsätta med det
hårdhänta etappbyggande, varom jag
tidigare talat. Jag medger gärna, att
detta blir ur ekonomiska synpunkter
ogynnsamt. Man kan inte heller bortse
från de tråkiga konsekvenserna för
t. ex. gymnastikundervisningen av att
skolanläggningarna sedan 1939 i det
övervägande antalet fall uppförts utan
gymnastiksalar, vilket också helt nyligen
har påtalats i framställningar från
skolöverstyrelsen, Stockholms stad och
lärarorganisationerna på folkskolans
område. Det är även beklagligt, att genomförandet
av skolbarnsbespisningen
på många håll ännu icke kunnat ske av
brist på lokaler.

Jag skulle intet hellre önska än att
alla de skilda intressena kunde bli tillgodosedda
vid skolbvggandet, men sådant
läget nu är måste jag säga, att
detta icke är möjligt utan en mycket
avsevärd höjning av bvggnadskvoten.
Kammaren kan emellertid vara övertygad
om att jag har fullt klart för mig
vidden och vikten av detta problem —
för övrigt ett av de allra betydelsefullaste
inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde — och att jag kommer
att kraftigt söka verka för att förhållandena
på detta område förbättras
i så snabb takt som möjligt.

Härefter anförde:

Herr PERSSON i Svensköp: Herr talman!
Jag ber att få tacka statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet för
det svar som han här har lämnat på
den framställda interpellationen. Det
är särskilt tacknämligt att statsrådet i
sitt svar har lämnat en ingående redovisning
av de behov, som föreligga på
folkskolebyggnadernas område, och att
intet försök har gjorts att bagatellisera
eller att komma förbi de mycket stora

Nr 32.

Oasdagen den 21 november 1951.

Svar på interpellation ang. byggnadsprogrammet för folkskolebyggnader.

problem, som statliga och kommunala
myndigheter här stå inför. Alla förstå
vi ju att situationen är ganska skrämmande.
Det framgår av interpellationssvaret,
att det aktuella byggnadsbehovet
för folkskoleväsendet nu rör sig om
en summa som närmar sig en miljard
kronor. Den byggnadskvot för detta
ändamål, som finnes tillgänglig för innevarande
år, nämligen 100 miljoner
kronor, kan inte på långt när täcka den
klassrumsbrist som vi nu ha. Dess otillräcklighet
medför i stället att denna
brist ökar från 3 100 klassrum till 3 500.
Och då har man ändå lämnat ur räkningen
allt tillgodoseende av de mycket
stora kvalitativa brister i fråga om
folkskolelokaler, som vi också måste
försöka att råda bot på.

Jag har, herr talman, icke framställt
denna interpellation för att lägga sten
på börda. Den första förutsättningen
för att man på allvar skall kunna gripa
sig an med en uppgift är att man känner
till den och har den kartlagd i hela
dess vidd och djup. Problemen äro
många då det gäller framtidens folkskola.
Jag vill i detta sammanhang inte
säga något annat i fråga om den nya
skolan än att vi kanske resonerat lite
för mycket om framtidsperspektiven
för den svenska folkskolan, så att vi
inte lagt märke till att vi hålla på att
köra fast med avseende på våra möjligheter
att tillgodose behoven för den
skolplikt och de skolformer som vi nu
ha. Det är uppenbart att behoven äro
särskilt skriande i tätorterna och framför
allt i de tätorter, som befinna sig i
snabb tillväxt. Men jag vill understryka
att behoven finnas icke bara där. Jag
gick i en folkskola på svensk landsbygd
för cirka 35 år sedan, men när jag nu
kommer ut i bygderna och ser vilka
svårigheter man bär och hur man hankar
sig fram med skolhus, som äro
klart undermåliga för att inte säga fallfärdiga,
eller hur man hjälper sig fram
med förhyrda och föga ändamålsenliga
lokaler, så måste jag säga, att jag på

många håll inte kan märka att några
nämnvärda framsteg gjorts under den
tidsperiod, som ligger mellan min egen
skoltid och den dag som i dag är. Just
innan jag gick upp i talarstolen hörde
jag berättas, att en av ecklesiastikministerns
företrädare i ämbetet, statsrådet
Weijne, under en rundresa på
den skånska landsbygden förklarat att
han var förvånad över det tillstånd, i
vilket folkskolebyggnaderna på många
håll befunno sig.

Jag gör icke någon kommentar till
det utredningsmaterial, som framlagts
i interpellationssvaret. Siffrorna där
äro i sig själva mycket vältaliga. Det är
endast i ett par hänseenden jag vill
göra några randanmärkningar.

Herr statsrådet säger, att man torde
behöva räkna med att minst en fjärdedel
av byggnadskvoten måste tagas i
anspråk för att ersätta utdömda och
oanvändbara lokaler. Till denna synpunkt
ansluter jag mig helt och fullt.
Jag är medveten om att det finns skoldistrikt,
där frågan om ersättningsbyggnader
för folkskolan har varit aktuell
i ett tiotal år eller mera.

Det är naturligt om de lokala skolmyndigheterna,
som gå i väntan på att
statsbidrag och byggnadstillstånd för
nya lokaler skola beviljas, inte lägga i
dagen någon större aktivitet, när det
gäller underhållet av de gamla skolfastigheterna
eller att provisoriskt tillgodose
behoven av speciallokaler o. d.
Härav följer att många skoldistrikt blivit
förfärligt eftersatta i fråga om undervisningslokaler;
detta gäller framför
allt sådana saker som lokaler för
skolmåltider, slöjdundervisning och
skolköksundervisning, för att nu inte
tala om gymnastiklokaler. Många gånger
får även anskaffandet av nya välbehövliga
inventarier anstå i väntan på den
nya skolbyggnaden. Det försummade
tillstånd, som på detta sätt ofta blir rådande,
förtjänar all uppmärksamhet
från de .statliga myndigheternas sida.

Jag lyssnade med stort intresse på

Nr 32.

Onsdagen den 21 november 1951.

Svar på interpellation ang. byggnadsprogrammet för folkskolebyggnader.

det föredrag, som statssekreterare
Edenman i förra veckan höll vid Landskommunernas
förbunds kongress om
landsbygdens folkskola under den närmaste
framtiden. Om jag uppfattade honom
rätt, röjde detta föredrag ett visst
intresse för bibehållandet av de gamla
bygdeskolorna, även om vi skulle nödgas
fortsätta med lägre skolformer under
någon tid framöver. Jag tyckte mig
även finna förståelse för den synpunkten,
att en centralisering av undervisningen
i landsbygdens skolor lämpligen
borde sättas in först vid åttonde eller
nionde skolåret. Nu är det nog så att
man på sina håll ute i landet uppfattat
den nya skolreformen som ett hot mot
de skolor som finnas kvar ute i bvgden
och att man tolkat de ständiga uppskoven
med skolbyggandet såsom ett tecken
på att skolan framdeles kommer att indragas.
Det skulle vara tacknämligt med
ett positivt uttalande från ecklesiastikministerns
sida om att bygdeskolorna
äro användbara även i det skolväsende,
som man tänker upprätthålla under tiden
framöver.

Vad sedan beträffar frågan, om de
eftersatta bvggnadsbehoven kunna tillgodoses
i raskare takt framdeles än vad
hittills skett, så finns det i interpellationssvaret
knappast något annat att ta
fasta på än en förklaring, att de hitintills
företagna höjningarna i bvggnadskvoten
icke äro tillräckliga. Den
saken torde i belysning av interpellationssvaret
vara så uppenbar att den
kan uppfattas även om man har något
nedsatt synförmåga. Vi veta alla hur vi
ha kommit i det läge där vi nu stå, och
jag skall inte ta upp något resonemang
om den saken. Vi ha disponerat obetvdliga
belopp för folkskolebyggnader de
senaste åren, och på grund av de ständiga
kostnadsfördyringarna ha vi inte
fått ut så värst mycket av dessa anslag.
Jag vet att det är en farlig sak att säga
något om standarden på skolbyggnaderna
här i landet, men ibland undrar
jag om vi gjort rätt mot de eftersatta

bygderna, när vi i andra bygder de senaste
åren uppfört förnäma skolhuskomplex.

För övrigt konstaterar jag med tillfredsställelse,
att den villiga anden icke
saknas hos ecklesiastikministern. Jag är
fullt medveten om de svårigheter, som
här komma att möta. Departementschefen
har talat om detta såsom ett av de
allra betydelsefullaste problemen inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
och jag är glad över att han
ser det så. Jag hoppas att det är hela
den svenska regeringens uppfattning,
att en större aktivitet måste mobiliseras
fram för att avhjälpa såväl den kvantitativa
som den kvalitativa brist på folkskolelokaler,
som nu föreligger och som
i detta interpellationssvar har så tydligt
redovisats.

När sedan ecklesiastikministern till
sist förklarar, att han kommer att kraftigt
verka för att förhållandena på detta
område i snabb takt förbättras, så vill
jag, herr talman, sluta med att tillönska
honom all den kraft han för denna sin
uppgift kan vara i behov av.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Jag skall inte ytterligare brodera på de
kommentarer till svaret som interpellanten
gjorde; det tycks ju som om vi i
det stora hela vore överens om den
utomordentliga vikt denna fråga har.
Men när interpellanten frågar, hur jag
ser på bygdeskolorna, vill jag ändå säga
ett par ord.

Jag har inte haft någon anledning att
särskilt syssla med den saken under den
korta tid jag varit i ecklesiastikdepartementet,
men jag har kvar den syn på
denna sak, som jag förvärvade i 1946
års skolkommission, nämligen att den
utveckling av skolväsendet, som vi där
siktade på och som vi i riksdagen i princip
beslutat att gå in för inte i och för
sig betyder krav på en stark centralisering
förrän vid det sjunde skolåret. Herr

Onsdagen den 21 november 1951.

Nr 32.

Professur i ekonomisk historia vid Lunds universitet.

Persson i Svensköp sade något om det
åttonde, men jag tror att det var ett
litet misstag av honom. Från och med
det sjunde året få vi nog räkna med en
centralisering till en plats i varje storkommun.
Det blir förmodligen så att i
en del fall t. o. m. ett par storkommuner
komma att behöva slå sig samman
för att kunna på ett fullgott sätt tillgodose
skolans högstadium. Men för vad
därunder ligger kräver skolreformen
inte någon särskild centralisering. Jag
har fullt klart för mig att åtskilliga
mena, att det blir svårt att i bygdeskolorna
tillgodose de femte och sjätte klassernas
anspråk speciellt beträffande undervisningen
i engelska. Det är emellertid
en sak som jag hoppas skall kunna
ordnas i de flesta fall åtminstone —
kanske i en del fall med utnyttjande av
radio och korrespondensundervisning.
Det blir sålunda andra överväganden
för kommunernas förtroendemän att
göra i fråga om hur långt centraliseringen
för övrigt skall drivas. Jag har
för min del alltid varit av den principiella
meningen, att vi skola söka behålla
så många bygdeskolor som möjligt,
detta alldeles särskilt för första och
andra klasserna.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj :ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen nr

228, angående anslag å tilläggsstat I
till riksstatcn för budgetåret 1951/52
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;
samt

till bankoutskottet propositionen nr

229, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av § 2 förordningen
den 3 augusti 1929 (nr 25C) om
Svenska bostadskrcditkassan och om
bostadskreditföreningar, m. in.

§ 3.

Föredrogs den av herr Braconier vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående utarbetande av
en civilförsvarshandledning för svenska
folket, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Föredrogs den av herr Stjärne vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet Hjalmar Nilson angående
förbättring av vägförbindelserna
genom landets mera avlägsna skogsområden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Professur i ekonomisk historia vid Lunds
universitet.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
186, i anledning av väckta motioner om
inrättande av en professur i ekonomisk
historia vid Lunds universitet.

Därvid yttrade:

Herr NETZÉN: Herr talman! Statsutskottet
har i sin motivering för avstyrkande
av den föreliggande motionen
berört ett par omständigheter, som kanske
kunna rättfärdiga en kort kommentar.

Utskottet understryker vad också
motionärerna framför allt tillåtit sig att
åberopa, nämligen det beklagliga i att
detta ärendes handläggning vid Lunds
universitet »tagit så lång tid i anspråk,
vilket föranlett vissa svårigheter och
omgångar för de studerande». Även om
det vore lockande skall jag inte nu falla
för frestelsen att i detalj berätta för

Nr 32.

Onsdagen den 21 november 1951.

Professur i ekonomisk historia vid Lunds universitet.

kammaren om typen av dessa »vissa
svårigheter» och arten av det motstånd,
som riksdagsbeslutet av 1947 har mött
vid Lunds universitet — alltså beslutet
om att ge plats för ämnet ekonomisk
historia vid våra universitet. Utskottets
uttalande är en anmärkningsvärd
reprimand till de ansvariga universitetsmyndigheterna
för ett ytterst anmärkningsvärt
handlingssätt. För egen
del har jag velat begagna tillfället att
kraftigt understryka denna utskottets
reprimand. I och för sig kunde det mer
än väl motivera en utförlig rekapitulation
av alla de märkliga förhållanden,
som betytt att riksdagsbeslutet av 1947
och regeringens åtgärder som en följd
av riksdagsbeslutet konsekvent förhindrats
— ja, jag tvekar inte att säga motarbetats
av vederbörande instanser vid
Lunds universitet, vilka haft att effektuera
beslutet. Det som utskottet betecknar
som »svårigheter och omgångar
för studerande» i ämnet ekonomisk
historia, torde utan tvekan, som motionärerna
framhållit, till stor del bero
därpå, att ämnesrepresentanten varit
den ende icke-professorn i det kollegium,
som behandlat frågorna rörande
hans eget ämne.

Om det också, såsom utskottet påpekat,
är tillräckligt beklagligt, att studenternas
rättmätiga intressen icke beaktats
av universitetsmyndigheterna,
tillkommer dessutom en annan omständighet,
som — om man ser saken i ett
större sammanhang — enligt min mening
gör perspektivet betydligt allvarligare.
Riksdagsbeslutet av 1947 om inrättandet
av lärartjänster i ekonomisk
historia förestavades dels av en önskan
att främja forskningen inom denna i
vårt land hittills försummade vetenskap,
dels av en strävan att genom dessa
lärartjänster åstadkomma en förändring
av historielärarutbildningen — och
därmed också skolundervisningen i ämnet
historia — så att kanske mindre
väsentliga detaljer — jag tvekar inte att
säga det — rörande krig och kungar ut -

mönstrades ur skolundervisningen till
förmån för behandlingen av väsentliga
ekonomiskt-historiska företeelser. Det
är också detta syfte som uppenbarligen
har försvårats genom universitetsmyndigheternas
sakligt omotiverade åtgöranden.
Tillströmningen av studenter
till det nya ämnet har visserligen inte
helt kunnat hindras, men alltför många
ha avskräckts av de formalistiska hinder
som framkonstruerats.

Den andra omständighet, som jag
gärna vill åberopa, hänför sig till vad
statsutskottet anför i slutet av sitt utlåtande
där det ordagrant heter: »Enligt
vad utskottet har sig bekant har Lunds
universitet i sina anslagsäskanden för
nästa budgetår gjort framställning om
att preceptorsbefattningen i ekonomisk
historia skulle förändras till professur.»
Och alldenstund, säger utskottet, universitetskanslern
för närvarande har
detta ärende under sin prövning, finner
det sig icke böra tillstyrka bifall. Jag
vill för det första för egen räkning tolka
detta utskottets uttalande dithän, att
utskottet helt enkelt förutsätter att riksdagsbeslutet
och Kungl. Maj:ts åtgöranden
för fyra år sedan äntligen skola
lända till efterrättelse också vid Lunds
universitet. Detta är sannerligen också
högt på tiden. Tyvärr, måste jag tillägga,
är det näppeligen absolut säkert om
så kommer att ske utan att preceptoratet
förändras till professur. Enligt vad
jag tror mig veta mycket bestämt kommer
just detta speciella anslagsäskande
tyvärr mycket långt ned på Lunds universitets
önskelista för nästa år. Kanske
känner inte heller statsutskottet till, att
Lunds universitets humanistiska sektion
så sent som den 28 september i år
fattat ett beslut som kan beröva preceptor
i ekonomisk historia rätten att examinera
i den ekonomiskt-historiska differentierade
kurs av ämnet historia,
som han dock enligt riksdagens och
Kungl. Maj:ts beslut ålagts att förrätta.
Detta mycket märkliga sektionsbeslut —
efter årslånga bordläggningar och för -

Onsdagen den 21 november 1951.

Nr 32.

Professur i

halningar —• innebär bl. a. att det för
läraraspiranterna inte för närvarande
finns någon examinator i denna ämnesgren
vid Lunds universitet.

Jag har, herr talman, intet yrkande,
men jag har velat anföra detta för att
komplettera statsutskottets utlåtande,
samtidigt som jag velat motivera motionärernas
bestämda avsikt att återkomma
till frågan i sinom tid, därest detta
visar sig nödvändigt för att man skall
kunna komma till rätta med det uppenbara
sabotage — jag tvekar inte att kalla
det så, herr talman — mot riksdagens
beslut för fyra år sedan, som faktiskt
utspelats vid Lunds universitet i
denna fråga.

Herr BRACO}iIER: Herr talman! Jag
kan i det väsentliga understryka vad
herr Netzén sade. Möjligen skulle jag
kanske vilja säga att han uttalade sig
litet väl kritiskt, när han gjorde gällande
att man alltför mycket betonade krig
och kungar såsom det väsentliga i Sveriges
historia. De spela dock, som han
vet, en ganska väsentlig roll.

Jag vill i likhet med herr Netzén understryka
det egendomliga faktum att
denna fråga icke lösts för länge sedan.
Det finns ett utomordentligt stort intresse
för den ekonomiska historien,
icke minst vid Lunds universitet. När
man nu har en dugande kraft där, är
det anmärkningsvärt, att man icke ser
till att historieundervisningen får den
bredd och den utvidgning, som är påkallad,
icke minst i vår tid, med hänsyn
till de ekonomiska faktorernas betydelse.
Om en rad studenter vilja läsa
ett ämne, borde det ligga även i Lunds
universitets intresse att se till att man
finge denna lärostol. Historiens olika
discipliner kunna icke bli väl tillgodosedda
om man icke gör det. Det gäller
här ett ämne, där svensk forskning,
icke minst genom professor Heckschers
epokgörande arbeten, uträttat stordåd.
Därför borde det finnas all anledning

ekonomisk historia vid Lunds universitet.

att se till att icke bara några högskolor
få professurer utan att också Lunds
universitet får det.

Herr talman! Med detta vill jag understryka
angelägenheten av att man
får en professur i ekonomisk historia
vid Lunds universitet.

Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
De båda föregående talarna ha ju icke
ställt något direkt yrkande, och då är
det kanske onödigt att säga någonting.
Men jag finner att det kanske ändå kan
vara befogat att man från utskottets sida
gör ett par erinringar i anledning
av de anföranden som här ha hållits.

Herr Netzén tolkade utskottets uttalande,
som innebär ett beklagande av
ärendets handläggning, såsom en reprimand
till Lunds universitet. Utskotten
bruka ju alltid vara försiktiga i sin
skrivning, och det är kanske litet för
starkt att säga att uttalandet är en reprimand.
Men det innebär i alla fall ett
tillkännagivande från utskottets sida,
att man är förvånad över den handläggning,
som detta ärende under årens
lopp har fått, och att man beklagar det
med hänsyn till de studerande. Även
om det i många fall finns anledning att
diskutera uppläggningen av ett ämne —
studieplaner och det ena med det andra
— får man ju å andra sidan icke
glömma, att ett universitets förnämsta
uppgift är att betjäna de studerande
och på allt sätt bidraga till att möjligheterna
för dem både att studera och
att komma fram till examina tillvaratagas.

Herr Netzén nämnde också något om
ett beslut, som, om jag ej hörde fel,
skulle ha fattats någon gång i slutet av
september månad innevarande år. Detta
beslut har icke varit avdelningen bekant,
då avdelningen hade detta ärende
uppe till avgörande. Jag vill bara i anledning
av vad herr Netzén anförde
säga, att det tydligen finns anledning
för avdelningen och utskottet att även

2 — Andra kammarens protokoll 1951. AJr 32.

Nr 32.

Onsdagen den 21 november 1951.

Ändrade grunder för beskattning av realisationsvinster m. m.

i fortsättningen med den största uppmärksamhet
följa vad som i detta ärende
förekommer.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 187, i anledning av väckta motioner
om studielån med statlig kreditgaranti
åt vissa flyktingstudenter;

nr 188, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande möjligheterna
att anordna en omskolning av
vissa lärare;

nr 189, i anledning av väckta motioner
om utredning av frågan om inrättande
av en lekmannanämnd på skolans
område; och

nr 190, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om skatt vid tillverkning och import av
personbilar m. m., såvitt propositionen
avser medgivande till överskridande av
viss anslagspost i avlöningsstaten för
kontrollstyrelsen.

Kammaren biföll vad utskottet i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 7.

Ändrade grunder för beskattning av
realisationsvinster m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 62, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), in. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 30 mars 1951 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 170, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föresla -

git riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning angående upphävande
av förordningen den 23 maj 1947 (nr
210) om .skattefrihet i vissa fall för
realisationsvinst vid expropriation
in. m.; samt

3) förordning angående beräkning av
statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst.

De i propositionen framlagda författningsförslagen
inneburo ändrade grunder
för beskattningen av bl. a. realisationsvinster.
Beträffande förvärv genom
bodelning hade föreslagits, att skattefriheten
för realisationsvinst skulle begränsas
till sådana fall, då skattskyldig
vid bodelning i anledning av makes
död erhållit egendom, som icke av den
skattskyldige själv ursprungligen förvärvats
genom köp, byte eller därmed
jämförligt fång.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft ett
antal motioner.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 170 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas,

1) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370) med viss ändring
av punkten 5 av anvisningarna
till 29 §;

2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
upphävande av förordningen den 23
maj 1947 (nr 210) om skattefrihet i
vissa fall för realisationsvinst vid expropriation
in. m.; samt

3) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
beräkning av statlig inkomstskatt för
ackumulerad inkomst med vissa änd -

Onsdagen den 21 november 1951.

Nr 32.

Ändrade grunder för

ringar av 1, 2, 3 och 4 § § samt anvisningarna
till 1 § ävensom ikraftträdandebestämmelserna; B)

att riksdagen måtte, i anledning
av de likalydande motionerna I: 56 av
herrar Domö och Näsgård samt II: 83
av herrar Hedlund i Rådom och Staxäng,
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville, med beaktande
av vad i detta betänkande anförts,
för riksdagen framlägga förslag
till bestämmelser angående beräkning
av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst vid avyttring av skog utan
samband med avyttring av marken;
samt

C) att följande motioner, nämligen

1) de likaly dande motionerna I: 88 av
herr Spetz samt II: 121 av herrar Utbult
och Svensson i Ljungskile;

2) de likalydande motionerna 1:211
av herrar Cassel och Lundqvist samt
11:281 av herrar Dickson och Braconier; 3)

de likalydande motionerna I: 506
av herrar Mannerskantz och Lundgren
samt II: 647 av herrar Edström och
Braconier;

4) de likalydande motionerna 1:507
av herr Spetz in. fl. och II: 646 av herr
Nilsson i Svalöv m. fl.;

5) motionen II: 608 av fru Gärde
Widemar; samt

6) motionen II: 648 av herr Fagerliolm måtte,

i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Velander, Ebbe Ohlsson och Hagberg
i Malmö, vilka ansett, att utskottet i
punkten A) 1) bort hemställa, att riksdagen
måtte, med förklarande att Kungl.
Maj ds förevarande proposition nr 170
icke kunnat av riksdagen oförändrad
bifallas ävensom i anledning av de
likalydande motionerna 1:506 av her -

beskattning av realisationsvinster m. m.

rar Mannerskantz och Lundgren samt
II: 647 av herrar Edström och Braconier,
för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370) med vissa ändringar
av 35 § 2 mom. och punkten 5
av anvisningarna till 29 §.

Reservanternas förslag innebar i jämförelse
med utskottets förslag den ändringen,
att skattefrihet för realisationsvinst
skulle föreligga vid bodelning i
anledning av äktenskaps upplösning,
vare sig detta skett genom dödsfall eller
på annat sätt.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Som kammarens ledamöter finna,
är bevillningsutskottet i sitt ståndpunktstagande
till propositionen ense i
det väsentliga. För egen del vill jag gärna
understryka, att enligt min uppfattning
innehåller förslaget många beaktansvärda
ting. Särskilt gäller detta det
avsnitt som avser realisationsvinstbeskattningen.
Här har föreslagits en mjukare
övergång från full skatteplikt till
full skattefrihet i fråga om realisationsvinst,
nämligen på det sättet att beskattningen
sker enligt en fallande
skala. Men man bibehåller i princip
gällande tidsgräns för skatteplikten.
Realisationsvinsten föreslås beskattad i
sin helhet, om viss kortare tid förflutit
mellan förvärvet och avyttringen, och
därefter blir skatten allt mindre ju närmare
periodens slut avyttringen sker.

Det är tacknämligt att konstatera, att
detta förslag kommit från finansdepartementet
och att bevillningsutskottet
utan meningsskiljaktighet tillstyrkt detsamma.
Det är ett gammalt önskemål
som blir förverkligat.

Jag vill också understryka vad utskottet
uttalat, då utskottet säger; »Inom
utskottet råda icke några delade
meningar om att avsikten med beskatt -

Nr 32.

Onsdagen den 21 november 1951.

Ändrade grunder för beskattning av realisationsvinster m. m.

ningsmyndigheternas arbete bör vara
att åstadkomma en materiellt riktig beskattning.
» Utskottet fortsätter: »Det
ligger därför i sakens natur, att man
icke kan tolerera, att bestämmelserna
kringgås genom en formellt oantastlig
transaktion och att skattskyldig härigenom
erhåller en skattelindring, som
icke är materiellt befogad.»

Jag anser riktigt att utskottet har
gjort detta uttalande, och jag vill gärna
understryka detsamma.

På en punkt råder emellertid meningsskiljaktighet,
vilket framgår av
den reservation, som avgivits av herr
Velander m. fl. Det är ju så att man i
denna proposition har, för att förhindra
kringgående av skatteplikten, föreslagit
att skattefrihet vid bodelning
skall begränsas till sådana fall, då make
erhållit egendom vid bodelning i
anledning av andra makens död. Det är
enligt min mening goda skäl för skattefrihet.
Att förvärv genom bodelning av
denna anledning icke anses grunda
skatteplikt beror på att bodelningen i
dylika fall icke kan anses ha skett i
syfte att kringgå skatteplikten. Detta är
alldeles uppenbart. Men enligt min uppfattning
har icke utskottet tänkt denna
tanke ända till slut. Det skulle ju kunna
tänkas även en annan anledning till
bodelning. Det är den som inträder vid
ett äktenskaps upplösning exempelvis
genom skilsmässa. Det är dock ganska
osannolikt att äkta makar skiljas från
varandra för att uppnå skattefrihet i
detta sammanhang. Det är väl bara en
teoretisk möjlighet att så sker. Enligt
min mening föreligger ingen anledning
att begränsa denna bestämmelses räckvidd
till sådana fall, då dödsfall varit
orsak till äktenskaps upplösning. Jag
anser att konsekvensen kräver att man
tänker tanken till slut och gör bestämmelsen
tillämplig även på bodelning i
anledning av äktenskaps upplösning.

Med dessa få ord, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till den reservation,
som har avgivits av herr Velander
m. fl.

Herr FAGERHOLM: Herr talman! Jag
tror att man utan överdrift kan säga att
det nuvarande författningsmaterialet på
skatterättens område ger anledning till
mycket stora erinringar. Man skulle
kortfattat kunna karakterisera det så,
att materialet — författningsbestämmelser,
lagbestämmelser in. m. — är svårgenomskådligt,
för att icke säga kaotiskt.
Vid en närmare granskning kan man
också konstatera, att i många avseenden
finnas bestämmelser som äro varandra
direkt motsägande. Man kan slutligen
se, att vår nuvarande skattelagstiftning
utmärkes av en instabilitet som är mycket
stor. Det må inom parentes nämnas,
att vår kommunalskattelag med dess 76
paragrafer har, om jag minns rätt, undergått
omkring 50 stycken ändringar
under de sista tre—fyra åren. Följden
av allt detta har blivit, att de medborgare,
som skola tillämpa de gällande
skattelagarna, måste känna sig i hög
grad förvirrade. Materialet är så oklart,
att det endast kan vara förbehållet
några få experter i detta land att helt
behärska det. Jag måste för min del
säga att det är beklagligt att skattelagarna,
som mer än några andra lagar
ingripa i de enskilda medborgarnas förhållanden,
förete en sådan oklarhet. Gör
man en jämförelse mellan å ena sidan
vår civilrättslagstiftning och å andra
sidan vår skatterättslagstiftning, upptäcker
man att civilrättslagstiftningen
är ett mönster av klarhet i jämförelse
med skattelagstiftningen. Jag tror att
det nuvarande tillståndet lätt leder ut
i det omöjliga.

Hur verkar nu den proposition, nr
170, som förelagts riksdagen, med utgångspunkt
från vad jag nu anfört?
Jag skulle helt allmänt vilja konstatera,
att propositionen är ägnad att öka
oklarheten, att i vissa sammanhang öka
förvirringen. Den är också liksom
många andra skattepropositioner, som
gällt ändringar i kommunalskattelagen,
delvis motsägande till vad som redan
står i lagen.

Det som har medfört detta tillstånd

Onsdagen den 21 november 1951.

Nr 32.

Ändrade grunder för beskattning av realisationsvinster m. m.

är ju att kommunalskattelagen kommit
till som ett lappverk. Nu har man igångsatt
en utredning, om jag är riktigt
underrättad, och en revision av den
tekniska utformningen av skattelagstiftningen.
Jag vill understryka hur viktigt
det är att denna revision fullföljes.

Anledningen, herr talman, till att jag
begärt ordet i denna fråga är att jag
bär väckt en motion beträffande denna
lag, en motion som i två avseenden påyrkar
ändringar i Kungl. Maj:ts förslag.
Den ena ändringen avser, hur man skall
ur skatterättslig synpunkt behandla den
ersättning, som inflyter då en läkare,
advokat, affärsidkare eller vem det nu
må vara överlåter sin rörelse och därvid
får betalt för goodwill. Den andra
gäller en mycket speciell fråga rörande
ett avskrivningsproblem. Jag tar den
första frågan till att börja med.

Reglerna i nu gällande skattelagstiftning
innebära att om t. ex. en hantverkare,
en mindre affärsidkare, en advokat,
en läkare, en tandläkare o. s. v.
arbetar upp en rörelse genom sin egen
personliga insats och sedan, vilket är
det normala fallet, när han bli gammal
säljer sin rörelse, så blir den betalning,
som motsvarar värdet av rörelsens
goodwill, skattefri. Det är för honom ett
kapital, motsvarande det kapital som
andra kanske ha stående på sparbanken.
Det kapital som han får, när han
överlåter sin rörelse, är ett normalt
underlag för hans pensionering. Det är
inte några specialfall, herr talman, som
jag nu berör, utan det är fall som äro
mycket talrika, för att inte säga normala.
Enligt den nuvarande lagstiftningen
är, som jag nyss nämnde, denna
ersättning skattefri. Den räknas inte
som intäkt av rörelse. Propositionen föreslår,
att man helt skall ändra detta
och betrakta hela den betalning, som
affärsidkaren får för sin rörelses goodwill,
som inkomst och beskatta den som
inkomst.

Vad innebär nu detta reellt sett? Jo,
det innebär att man på en gång be -

rövar alla dem som i nuvarande generation
arbetat upp en verksamhet åt
sig så mycket av dennas värde som motsvarar
beskattningen. I stället ger man
nästa generation den fördelen att efter
övertagande av ett goodwillvärde få
göra avskrivningar på detta med det
belopp, som betalats för goodwillvärdet.
Jag kan alltså konstatera, att här föreligger
den egendomliga formen av ett
skattebeslut, att man övervältrar en
skattebörda från en generation till
nästa.

Det kan kanske nämnas, att statsfinansiellt
har denna fråga ingen som
helst betydelse. Vad man ur statsfinansernas
synpunkt tar in på att ur skattesynpunkt,
om jag får uttrycka det så,
klämma åt de nu existerande rörelseidkare,
som vilja avveckla sin rörelse,
det förlorar man genom att medge en
motsvarande mindre skatt från dem,
som köpa rörelserna. Man kan uteslutande
bedöma frågan ur synpunkten
av vad som är riktigt. Jag skall ta ett
praktiskt exempel. Det finns låt oss
säga två specerihandlare i en stad.
Bägge två ha mycket välskötta rörelser,
som ha ett betydande affärsvärde
som sådant. Jag bortser nu från inneliggande
lager. Den ene affärsidkaren
driver sin affär som egen firma, vilket
är det vanliga. Den andre affärsidkaren
har varit litet mera försigkommen
och låter affären drivas av ett bolag
med t. ex. 5 000 kronors aktiekapital,
där han själv äger varenda aktie, vilket
han har rätt till. Vi anta att bägge vilja
sälja sina rörelser. Båda rörelserna ha
ett goodwill värde på skola vi säga
50 000 kronor vardera — för att nämna
ett tal. I förra fallet, där vederbörande
drivit rörelsen på vanligt sätt som egen
firma, får han en skatt av 20 000 kronor
eller vad det kan bli, beroende på
hans övriga inkomst. Den som satt rörelsen
på aktier får däremot behålla de
50 000 kronorna ograverade under förutsättning
att han haft aktierna mer än
fem år, vilket i detta fall är det själv -

Nr 32.

Onsdagen den 21 november 1951.

Ändrade grunder för beskattning av realisationsvinster m. m.

klara förhållandet. Sålunda har valet
av företagsform, det rent juridiskt-tekniska
valet av företagsform, fått denna
innebörd.

Nu är det uppenbart att alla rörelseidkare,
som förstå detta, se till att de
driva sina rörelser i form av aktiebolag
eller vidtaga andra motsvarande
åtgärder. Herr talman! Jag tycker att
detta är belysande för vad jag sade
förut om skattelagstiftningens ogenomskådlighet!
Här skall en rent formell
transaktion, huruvida man väljer den
ena företagsformen eller den andra, få
denna mycket stora effekt. Med den
okunnighet i skattefrågor, som nödvändigtvis
måste finnas ute bland våra
hundratusentals rörelseidkare, därför
att frågorna äro så invecklade att de
inte ha anledning att sätta sig in i dem,
kommer detta att betyda stora förluster
för dem på grund av okunnighet om
vilka rent lagliga möjligheter som författningarna
ge.

På detta har utskottet ett enda svar.
Det säger: Den som får dessa 50 000
kronor för en enskild firma kan köpa
en engångsbetald pensionsförsäkring
för beloppet och därmed få sin ålderspension
tryggad. Men det är väl inte
sagt att detta är den klokaste lösningen?
I varje fall skall väl inte skattelagstiftningen
läggas upp så att man tvingar
folk att köpa engångsbetalda försäkringar
för att undgå en ruinerande
skatt.

Jag skall inte gå in på en närmare
polemik med utskottet om de skäl som
gjort att man har velat avslå den motion,
som jag har väckt och som går ut
på att man skulle bibehålla beskattningsreglerna
vid det gamla. Man talar
om att goodwillvärdet har skapats genom
bland annat reklam och att vederbörande
tidigare fått avdrag för dessa
reklamkostnader. Det kan man inte
säga. En enskild näringsidkare, en hantverkare,
en specerihandlare, en läkare
eller en advokat lär inte ha så stora
reklamkostnader. För det andra säger

man, att goodwillersättningen är en
form av uppskjuten lön. Men ett goodwillvärde
har även uppkommit genom
den allmänna aktning, som t. ex. en
advokat har förskaffat sin rörelse. Skall
— om jag får tillspetsa det på det sättet
— den allmänna aktningen också
börja beskattas?

Jag anser att denna ändring i goodwillbeskattningen,
som så hårt kommer
att drabba många rörelseidkare, är en
onödig ändring. Det är en ändring som
icke förbättrar något. Den förbättrar
inte heller statens inkomster. Däremot
river den upp en ordning, som varit
invand sedan länge och på vilken
många enskilda näringsidkare byggt sin
ställning. De som drabbas av detta äro
de som inte känna till, hur saker och
ting kunna ordnas. De som ha möjlighet
att skaffa sig sakkunnig hjälp drabbas
icke så hårt.

Utskottet har gjort en liten ändring
i propositionen. Man har upptäckt att
det var en lucka att man inte kunde få
större avskrivningar på grund av kraftigare
nedgång i goodwillvärdet än vad
som är normalt — jag skall inte gå in
närmare på de tekniska detaljerna. I
stället inför man den regeln, att om
en som förvärvat ett goodwillvärde —-det är alltså den nya generationen —-för t. ex. 10 000 kronor, har tillåtits
göra avskrivningar för 5 000 kronor och
säljer det för 4 000 kronor, skall han
få göra avdrag med 1 000 kronor, alltså
det belopp, varmed försäljningspriset
understiger det skattemässiga restvärdet.
Detta har satts in i en särskild
punkt i anvisningarna. Läser man emellertid
ett par rader till i den redan bestående
kommunalskattelagen, finns det
som nu föreslås redan sagt i nuvarande
punkt d. i tredje anvisningen till 29 §.
Är det nu meningen, att man inför en
särskild bestämmelse om goodwill för
att det skall vara skillnad mellan detta
och det fall, att en annan tillgång avyttras
under det bokförda värdet? Jag
begriper inte utskottets tankegång här.

Onsdagen den 21

Ändrade grunder för

Men, lierr talman, jag skall inte fördjupa
mig i dessa utomordentligt speciella
skattetekniska problem. Jag vill
endast beträffande goodwillvärdet återkomma
till vad jag sade förut, att den
ändring som föreslagits är en ändring
som icke tjänar något praktiskt och
reellt syfte. Möjligtvis kunna de som
äro mycket intresserade av skattekonsekvensen
i och för sig, för författningarnas
logiska uppbyggnad, känna
en viss njutning när de se, att man fört
in goodwillvärdet under samma regler
som dem som gälla för maskiner och inventarier.

.lag övergår så till den andra frågan,
nämligen om avdrag för organisationskostnader.
Det förhåller sig på det sättet
att enligt nya aktiebolagslagen finns
det två former av organisationskostnader.
Den ena är de kostnader, som äro
förknippade med aktiebrevens tryckning,
aktielösen och advokatarvode.
Dessa kostnader få icke upptagas såsom
tillgång i balansräkningen. Det kan
heller icke vara tal om att de skola
kunna bli föremål för avskrivning eller
nedskrivning i skattehänseende. Den
andra formen av organisationskostnader
är sådana kostnader som ett företag
lägger ned för teknisk-kommersiell
forskning, förberedelser för att starta
en ny tillverkning och dylikt, och allt
detta får enligt aktiebolagslagen tagas
upp som tillgång i balansräkningen men
skall nedskrivas med 20 procent per
år. Nu säger kommunalskattelagens 41 §
att rörelseidkare skall beskattas efter
bokföringsmässiga grunder, d. v. s. om
man tar konsekvensen av detta, att en
sådan avskrivning på dessa organisationskostnader
som direkt följer av
aktiebolagslagens bokföringsföreskrifter
skall enligt 41 § vara tillämplig även ur
beskattningssynpunkt.

Nu är det riktigt som utskottet säger,
att Kungl. Maj :t inte bar uttalat sig om
huruvida den avdragsrätt, som jag motionerat
om, finns eller ej. Därför vill
utskottet inte heller uttala sig. Det bara

november 1951. Nr 32. 23

beskattning av realisationsvinster m. m.

konstaterar, att Kungl. Maj:t inte har
sagt, att man inte får göra avdrag eller
avskrivning för dessa tillgångar. Inom
parentes vill jag säga, herr talman, att
det hade varit bra i klarhetens intresse,
om utskottet inte på samma sätt som
Kungl. Maj:t hade hållit sig fullkomligt
tyst på denna punkt utan sagt, hur det
skall vara. Frågan har nämligen en stor
praktisk betydelse.

Det är emellertid så, herr talman, att
Kungl. Maj :t i ett annat sammanhang
har uttalat sig i denna fråga, något som
tydligen gått utskottet förbi. I en proposition
1948 säger departementschefen
följande på tal om detta: »Vidare må
enligt 100 § 8 mom. aktiebolagslagen
vissa organisationskostnader upptagas
som anläggningstillgång, men skall därå
årligen avskrivning ske med skäligt belopp,
minst en femtedel. Sådana avskrivningar
äro i regel icke avdragsgilla
vid taxering.» Alltså, även om Kungl.
Maj:t i den föreliggande propositionen
inte uttalar sig, har Kungl. Maj :t gjort
det tidigare.

Jag vill, fastän det kanske låter egendomligt,
uttrycka min tillfredsställelse
över det sätt, på vilket utskottet behandlat
min framställning om avdrag
för organisationskostnader. Man har
sagt att det ingen bestämmelse finns om
detta utan att — om jag har förstått
saken rätt rättspraxis får avgöra saken.
Rättspraxis får med andra ord icke
längre anses bunden av det departementschefsuttalande,
som gjorts i ett
annat sammanhang och inte direkt på
tal om ändring i kommunalskattelagen.

Herr talman! Får jag göra en liten
reflexion! Man märker hur bakom tilllämpningen
av skattelagarna hela tiden
svävar frågan: Vad har departementschefen
sagt? De som skriva handböcker
om skatterätt se alltid efter, vad departementschefen
har sagt, och så gå de
på det. På grundval av departementschefens
uttalande 1948 har en mycket
känd skattelärd i detta fall sagt, att avskrivning
icke är tillåten för organisa -

Nr 32.

Onsdagen den 21 november 1951.

Ändrade grunder för beskattning av realisationsvinster m. m.

tionskostnader. Vi få alltså betrakta denna
slutsats som undanröjd nu. Utskottet
och myndigheterna stå alltså neutrala
och överlåta åt rättstillämpningen att
avgöra hur det skall bli. Jag hoppas att
jag inte härmed misstolkat utskottets
uppfattning.

Herr talman! Det skulle vara mycket
mera att tillägga beträffande de olika
frågor, som aktualiserats i denna proposition,
men jag skall inte göra det.
Det skulle föra alldeles för långt, och det
skulle vara att belasta kammarens tid
med en massa tekniska resonemang.

Jag vill sluta med att säga, herr talman,
att vår skatterätt — jag bortser nu
alldeles från frågan om skatternas höjd
-— är i behov av en reformering. Att veta
hur man skall bli beskattad bör inte
vara förbehållet några få experter, som
ägna hela sin tid åt att tränga in i det.
Beskattningsrätten måste så utformas,
att folk i allmänhet har förutsättningar
att tränga in i den.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag vill börja med att uttala min glädje
över att utskottet har lyckats förelägga
riksdagens kamrar ett utlåtande, berörande
så många och så svåra detaljfrågor,
så enhälligt som det här föreliggande
utlåtandet.

Man kan naturligtvis säga som herr
Fagerholm, att våra skattelagar ge anledning
till många erinringar, och, herr
Fagerholm, det är en sak som jag har
tillåtit mig säga många gånger i denna
lokal. Jag tror också att den nuvarande
finansministern vid mer än ett tillfälle
då det gällt att staka ut linjerna för utredningar
givit uttryck åt ungefär samma
uppfattning. Man kan säga att vi
här röra oss med någonting som i många
avseenden kan kallas ett lapptäcke. Men
vad är orsaken till detta, herr Fagerholm?
Det är alla de damer och herrar
i detta hus, vilka i sin verksamhet ha
eftersträvat en millimeterrättvisa, som
bära ansvaret för att vi ha kommit in i

det läge där vi nu befinna oss. Det gäller
här en uppfostrargärning, och kan
herr Fagerholm bidra med den, skall
jag gärna lämna honom allt det stöd
som är mig möjligt.

Sedan böra vi i detta sammanhang
inte glömma bort, herr Fagerholm, att
det finns en utredning, skattelagssakkunniga,
som strävar mot det mål som
herr Fagerholm här ställde upp. Det är
nödvändigt att få klara bestämmelser
som kanske också menige man i någon
mån kan förstå, men det är ett uppfostringsarbete
som bör utföras inte minst
i detta hus, där man har visat en förvånansvärd
förmåga att krångla till skattelagstiftningen.
Jag anklagar ingen. Vi
äro nog skyldiga alla mer eller mindre.
Det är ju intressant när vi då och då
kunna göra en upptäckt och för en förvånad
värld förklara, att det finns en
inadvertens som måste klaras ut. Men
så fortsätta vi på den vägen, och så rullar
det dithän att vi få det lapptäcke, om
vilket herr Fagerholm talade.

Herr Fagerholm var missnöjd med att
utskottet hade undvikit att ge sig in på
att söka knäcka frågan om organisationskostnaderna.
Det skall inte herr
Fagerholm vara missnöjd med. Bevillningsutskottets
uppgift är inte att tolka
lag — det ha vi särskilda skattedomstolar
till. I annat fall skulle vi inte behöva
ha dem, utan bevillningsutskottet
kunde ta emot alla skatteklagomål. Bevillningsutskottet
skall göra lag; andra
skola tolka den. Det är nog riktigt att
bevillningsutskottet inte söker föreskriva
för skattedomstolarna hur de skola
tolka lag. På den punkt som herr Fagerholm
påtalade finns det intet prejudikat.
Är herr Fagerholm intresserad,
finns det ju möjligheter att gå till regeringsrätten
och få klarhet på den punkt
som han finner vara oklar.

Jag skall inte ägna många ord åt herr
Fagerholms klagomål angående goodwillbeskattningen.
Den frågan hänger
ju samman med att vi samtidigt med
denna ändring i beskattningen av reali -

Onsdagen den 21 november 1951.

Nr 32.

Ändrade grunder för beskattning av realisationsvinster m. m.

sationsvinster införa ett begrepp som
kallas ackumulerad inkomst. Man bör
nog inte helt bortse från detta samband.
Jag tycker att vi ha anledning att uttala
vår tillfredsställelse med att man har
lyckats få rätsida på denna del av problemet,
som har omfattat å ena sidan
den fulla skatteplikten och å andra sidan
den fulla skattefriheten för realisationsvinster.
Den glidande skala som det
föreliggande förslaget innebär och som
enhälligt har tillstyrkts innebär en rättvis
lösning som vi hoppas skall bli tillfredsställande.
Att man har kunnat komma
så långt, att det bara finns en enda
liten reservation i fråga om bodelning,
tycker jag är ett utomordentligt resultat.
Om herr Fagerholm hade suttit i bevillningsutskottet,
är jag övertygad om
att han inte skulle ha kommit längre än
hans partivänner, vilka stå för reservationen
på denna punkt.

Det är riktigt, herr talman, som herr
Hagberg sade, att frågan om beskattning
vid bodelning är en bagatell. Men
utskottet har inte kunnat vara så trosvisst
som herr Hagberg. Vi ha den uppfattningen,
att det föreligger en möjlighet
till missbruk, särskilt i dessa tider
då ju äktenskapsbanden äro väsentligt
lösare än de någonsin ha varit. Jag utgår
från att reservanterna inte ett ögonblick
vilja öppna en väg för missbruk.
Utskottsmajoriteten har i detta avseende
ansett det bäst att stanna vid vad Kungl.
Maj:t har föreslagit. Sedan få vi se om
det är möjligt att ta nästa steg. Det beror
helt och hållet på den utveckling
man kommer att möta.

Det skulle, herr talman, vara mycket
att tillägga angående ackumulerad inkomst.
På den punkten har utskottet
gjort vissa ändringar i den kungl. propositionen.
Det gäller framför allt sänkningen
av minimigränsen från 5 000 till
4 000 kronor. Jag tror inte att det spelar
någon avgörande roll vilkendera gränsen
man väljer. Utskottet har vidare begärt
en särskild utredning angående
skogsinkomsterna samt uttalat ett önske -

mål att frågan om fartyg måtte tas upp
till prövning.

Det är klart att många frågor komma
att kräva sin lösning under de närmaste
åren. Jag tror dock ingen förnekar det
faktum, att man inte kan göra allt på
en gång, utan måste nöja sig med att gå
stegvis.

Jag ber, herr talman, att med anförande
av dessa synpunkter få hemställa om
bifall till bevillningsutskottets förslag
sådant det här föreligger.

Herr FAGERHOLM: Herr talman! Jag
är den förste att vitsorda, att utskottets
ärade ordförande vid flera tillfällen har
påpekat risken av lagändringar som
syfta till millimeterrättvisa i skattefrågor.
Vi äro i det fallet fullkomligt på
samma linje, och jag betraktar det som
en tillgång att man inom bevillningsutskottets
ledning har klart för sig hur
farligt det är med millimeterrättvisa.
Skulle man försöka få fram millimeterrättvisa
i vår skattelagstiftning, skulle
de nuvarande tusen sidorna skattelagtext
göras till tiotusen, och det skulle
nog finnas lika många oklarheter ändå.
Jag tror också att frågan om hur man
skall utforma skattelagstiftningen så att
det inte blir millimeterrättvisa också
är en fråga om hela förfarandet i skattemålen.
Men det ligger på ett annat plan,
och det skall jag inte gå in på, herr talman.

Utskottets ärade talesman har inte
gått in närmare på den argumentering
som jag här förde om att en ändring
av nu bestående skatteregler vore onödig.
Eftersom reservation på min motion
saknas är det icke nu någon anledning
att dra upp en lång skatteprincipiell
eller skatteteknisk debatt.

Jag vill dock till slut, herr talman,
endast understryka att jag inte är missnöjd
med vad utskottet har sagt rörande
organisationskostnaderna. Jag är nöjd
med att jag har fått bekräftat att den
saken är en tolkningsfråga som skatte -

Nr 32.

Onsdagen den 21 november 1951.

Sexualbrottslingarnas behandling.

domstolarna få avgöra. Jag vill också
understryka att mitt yrkande i fråga om
goodwillvärdet inte avsåg någon nyuppfunnen
konstruktion utan bibehållande
av en konstruktion som såvitt jag vet
har fungerat bra under de år den har
gällt.

Herr talman! Jag skall i likhet med
utskottets ordförande inte nu gå in så i
detalj att debatten förlängs. Beträffande
utskottets förslag rörande realisationsvinstbeskattningen
är jag den förste att
uttala min tillfredsställelse. Jag är också
glad över att frågan om den ackumulerade
inkomsten har kunnat lösas.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i den vid betänkandet fogade reservationen;
och fattade kammaren beslut i
enlighet med innehållet i den förra
propositionen.

§ 8.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av fullmäktiges i riksbanken
framställning om pension åt
städerskan vid riksbankens huvudkontor
Svea Arvida Johansson.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Sexualbrottslingarnas behandling''.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av väckt motion
om utredning angående förbättrade
möjligheter att behandla sexualbrottslingarna.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft en inom andra kammaren
väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 374, av herr Ståhl och fru Gärde
Widemar. I motionen hade hemställts,
»att riksdagen måtte anhålla om en ut -

redning rörande förbättrade möjligheter
att behandla sexualbrottslingarna».

Utskottet hemställde, att riksdagen i
anledning av förevarande motion, II:
374, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville uppdraga
åt statens medicinska forskningsråd att
planlägga och samordna den forskning
som kunde anses lämplig och behövlig
i syfte att bereda bättre möjligheter till
behandling av sexualbrottslingar.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Hedlund i Östersund, som
ansett att utskottet bort hemställa att
förevarande motion, 11:374, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

2) av herrar Ahlkvist, Olofsson och
Ivar Nilzon, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HEDLUND i Östersund: Herr talman!
Jag har redan i en reservation angivit
de huvudsakliga skälen till att jag
inte kunnat följa första lagutskottet i
dess hemställan med anledning av den
motion som vid vårriksdagen väcktes
av herr Ståhl och fru Gärde Widemar.
Det har inom utskottet rått fullständig
enighet om att någon särskild utredning
beträffande sexualbrottslingarna inte är
påkallad nu med hänsyn till att strafflagberedningen
och straffrättskommittén
bli färdiga med förslag i ämnet inom
den närmaste tiden. Utskottet har
sålunda inte kunnat tillstyrka motionen.
Men däremot har utskottet av för mig
obegriplig anledning gått över på ett
annat förslag, nämligen att riksdagen
skall hemställa hos Kungl. Maj :t att
Kungl. Maj :t skall anmoda statens medicinska
forskningsråd att utreda frågan
om behandlingen av sexualförbrytare.
Utskottet har inte kunnat ange ett
enda bärande skäl för ett sådant förslag.
Utskottet har inte kunnat ge anvisning
i någon enda detalj om hur denna
utredning skall verkställas. Detta är

Nr 32.

21 november 1951.

Onsdagen den

också ett skäl för att jag inte har kunnat
biträda utskottsmajoritetens förslag.

Dessutom ha de personer som forska
i detta ämne inte gjort någon propå om
hjälp utan tvärtom sagt att de ha stöd
i statens medicinska forskningsråd för
sin verksamhet. Är det då påkallat att
riksdagen skall begära att Kungl. Maj:t
skall ta sig an frågan på detta sätt? Visserligen
säger inte utskottet, att denna
medicinska forskning skall vara privilegierad,
men det blir den. Statens medicinska
forskningsråd har i sina statuter
bestämmelser om att rådet skall
leda, samordna och uppmuntra forskning
på det medicinska området. Finns
det då anledning för Kungl. Maj:t att
uppdraga till detta medicinska råd att
gripa sig an denna lilla grupp av abnorma
förbrytare och kanske sätta annan
forskning i efterhand? Jag kan icke
finna detta välbetänkt.

Jag vill sålunda inte biträda utskottets
förslag om skrivelse till Kungl. Maj :t,
och jag kan tala om att första kammaren
med stor majoritet har följt min
reservation. Jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till den reservation jag
har avgivit med yrkande om att herr
Ståhls och fru Widemars motion icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr RYLANDER: Herr talman! Man
kan naturligtvis fråga, varför motionärerna
ha dragit fram just denna grupp
av brottslingar och ifrågasatt om det är
tillräckligt att gentemot dem reagera
som man nu gör med straff i olika avseenden.
Det finns, kan man säga, säkerligen
åtskilliga andra grupper, beträffande
vilka man kan vara lika tveksam
som beträffande sexualförbrytarna
om straffet verkligen fyller sitt ändamål
och om man inte rätteligen bör
reagera på annat sätt. Ja, man kan säga
detta, men det är samtidigt alldeles
klart att man inte på en gång kan angripa
reaktionssystemet beträffande alla

Sexualbrottslingarnas behandling.

olika slag av brottslingar. Finns det då
någon anledning att ta just denna grupp
framför de andra? Ja, herr talman, enligt
utskottets mening finns det flera
särskilda anledningar till detta.

Först och främst är det här fråga om
en tämligen begränsad grupp av brottslingar,
vilkas brottsliga gärningar ofta
äro av mycket farlig beskaffenhet och
kunna medföra svåra, ja kanske livslånga
lidanden för offren. Vi veta vidare
alla, hur just dessa brott i allra
högsta grad uppröra den allmänna opinionen.
Jag behöver bara nämna vilken
uppståndelse det blir när ett litet barn
blir föremål för ett sådant brott. Och
hur reagera vi inte alla när vi få läsa
i en tidning hur en och samme man
förövar våldtäktsbrott den ena veckan
i Örebro och ett par veckor senare i
Stockholm. Hur reagera vi inte när vi
få höra att det i denna dag sitter våldtäktsförbrytare
i våra fängelser som
upprepat sitt brott under de svåraste
omständigheter fyra—fem gånger och
som efter avtjänat långt straff komma
ut igen och kanske ånyo upprepa brotten.
Det är slutligen här fråga om en
grupp av brottslingar, inom vilken antalet
på ett eller annat sätt abnorma är
förhållandevis mycket större än i vilken
som helst annan grupp av brottslingar.
Av olika forskare ha vid olika
tidpunkter gjorts undersökningar, som
ha givit vid handen, att ett förbluffande
stort antal undersökta personer
ba varit på något sätt abnorma. Jag
kan ange att antalet kommer upp till
cirka 90 procent, men det är av antalet
undersökta, och eftersom inte alla
brottslingar undersökts kan man inte
dra några bestämda slutsatser. Man kan
dock säkert påstå, att det inom denna
grupp finns ett jämförelsevis större antal
abnorma än bland brottslingar i allmänhet.
Det förefaller därför ligga nära
till hands att man önskar, som motionärerna
uttryckte det 1919 — för övrigt
samma motionärer som nu -— »söka
kartlägga den psykologiska bakgrunden,

Nr 32.

Onsdagen den 21 november 1951.

Sexualbrottslingarnas behandling.

miljöfaktorerna samt de fysiska och
psykiska egenskaperna hos ifrågavarande
brottslingar för att på det sättet
nå fram till lämpliga behandlingsformer».
Läkarvetenskapen känner visserligen
inte nu några fullt effektiva metoder
för behandling av sedlighetsförbrytare,
men en väl planlagd och efter
hand fullständigad forskning på detta
område, som säkerligen är ett mycket
vitt fält, skulle kanske kunna ge någonting.
De resultat, som vår tids medicinska
forskning nått på olika områden,
ge snarare anledning till förhoppningar
än till motsatsen. I varje fall skulle
mycket vara vunnet om genom sådana
forskningar de personer, som kunna
antagas bli farliga sexualförbrytare,
kunde klarare särskiljas från andra, så
att de redan på ett tidigt stadium, t. ex.
då de någon gång under ungdomstiden
begå en första, kanske tämligen oskyldig
sexualförseelse, kunna göras till föremål
för bättre övervakning och behandling.

Redan 1949 fann utskottet, att det
utan tvivel vore av stort värde om en
ingående undersökning verkställdes på
förevarande område — det fann alltså
även herr Hedlund i Östersund. Både
medicinalstyrelsen och socialstyrelsen
hade då uttalat sig för att en sådan undersökning
skulle komma till stånd, och
straffrättskommittén hade förklarat sig
från sina utgångspunkter intet ha att
erinra mot att en utredning komme till
stånd. Medicinalstyrelsen uttryckte det
för sin del så, att enligt dess mening
»borde en ingående undersökning av
sexualförbrytare kunna ge en fördjupad
insikt om deras mentalitet och de psykologiska
förutsättningar, under vilka
sexualbrott uppkomma, och möjligen
även uppslag till en lämpligare behandling
av sexualbrottslingar och en bättre
brottsprofylax».

Frågan föll den gången på att det
blev olika beslut i kamrarna, men utskottsmajoriteten
med herr Hedlund i
Östersund i spetsen sade i sitt utlå -

tande, att utskottet förväntade att erforderliga
initiativ skulle tagas av socialstyrelsen,
medicinalstyrelsen och
vissa utredningsorgan i samråd. Det
var därför man ansåg det onödigt att
göra någon framställning. Några reservanter,
däribland jag, ville att man
skulle göra en formell framställning till
Kungl. Maj:t, emedan dessa utredningar
säkerligen vore så omfattande att de
eljest inte skulle bli av.

Nå, de förväntningar som man kan
ha haft att det skulle göras någonting
av dessa centrala ämbetsverk och utredningsorgan
i samråd ha icke förverkligats.
Då frågan nu åter kommit upp,
föreligga utom de båda nämnda ämbetsverkens
tidigare yttranden, i vilka
som sagt en undersökning tillstyrkts,
nya yttranden av straffrättskommittén
och strafflagberedningen. De anse båda,
att det skulle vara värdefullt om sedlighetsbrotten
gjordes till föremål fölen
vetenskaplig undersökning.

Det är att märka att det här är fråga
om rent vetenskapliga forskningsuppgifter,
och det är nödvändigt att forskningsarbetet
planlägges och samordnas,
om man skall komma till något resultat.

Det finns här åtskilliga områden att
forska på — utskottet har haft tillfälle
att i denna fråga samråda med tre sakkunniga
— och för att ledamöterna
skola få någon uppfattning om vad det
gäller skall jag nämna en del sådana
områden, där forskning borde bedrivas.

Man vet exempelvis egentligen ingenting
om återfallsrisken. Återfallen ha
ju varit jämförelsevis sparsamt förekommande,
om man ser på sedliglietsförbrytare
i stort och endast betraktar
dem som ha undergått straff för sedlighetsbrott,
men man vet ganska litet
om huruvida dessa i fortsättningen ha
återfallit eller inte. Det är en mycket
stor del av sedlighetsbrotten som avsärskilda
skäl aldrig bli föremål för
laglig beivran. Kammarens ledamöter
förstå säkerligen att det är vid en jäm -

Onsdagen den 21 november 1951.

Nr 32.

förelsevis stor del av dessa brott som
offren, när det inte har uppstått några
skador, inte vilja att det skall komma ut
i offentlighetens ljus, att de ha varit
föremål för sådana här brott. Genom
att granska de en gång straffade förbrytarnas
uppförande skulle man kunna
få en bättre uppfattning om den verkliga
återfallsrisken.

Dessutom finns det beträffande en
mindre grupp en betydande återfallsrisk.
Det gäller sådana som begå det
ena sexualbrottet efter det andra trots
att de dömas till långvariga frihetsstraff.
De begå sexualbrott av de mest
skiftande slag; det beror på tillfälligheter
om det blir våldtäkt, barnskändning
eller någonting annat.

Det skulle också vara av intresse att
undersöka den biofysiologiska konstitution
som betingar att en person kommer
att begå sedlighetsbrott. Man skulle
om möjligt vilja ha reda på vad det är
som gör att en viss typ av människor
gärna förfaller till sexualbrott. Här
finns ett mycket stort material från tidigare
sinnesundersökningar, ett material
som förvaras i kriminologiska
centralarkivet. På senare tid har man
ju i allt större utsträckning sinnesundersökt
alla sexualbrottslingar, även sådana
som ha begått även till synes
ganska oskyldiga sexualbrott, om det
har funnits skäl att tro att de skulle
komma att återfalla i sådant brott.

Vidare skulle det vara önskvärt att
bedriva forskning på det endokrinologiska
området. Det skulle röra möjligheterna
att genom undersökning av
vissa hormonala funktioner klarlägga
eventuella endokrina rubbningar såsom
orsak till sexualbrott. Om detta vet man
för närvarande praktiskt taget ingenting.

Slutligen skulle man ha anledning att
forska i hur det har gått med denna
mångfald av offer för sexualbrott som
finns. Som jag förut nämnde, kunna
svåra sexualbrott medföra livslånga
psykiska lidanden för dem som ha bli -

Sexualbrottslingarnas behandling.

vit utsatta för brotten. De som syssla
med sådana här saker i rättslivet ha
ofta en kuslig känsla av att även sådana
sexualbrott, som till synes äro ganska
beskedliga, hos dem, som ha blivit utsatta
för dem, särskilt barn, kunna föranleda
en påverkan som kanske snedvrider
hela deras utveckling. Denna
sida behövde utredas genom att man
toge reda på hur det har gått för sexualbrottens
offer. Självfallet finge detta ske
med stor försiktighet. Det har av en
barnpsykolog, som utskottet hört i detta
ärende, särskilt poängterats, att det
skulle vara värdefullt att få utrett i vad
mån en eventuell skada berör den fortsatta
sexuella utvecklingen hos en ung
människa.

Om man nu, såsom även herr Hedlund
i Östersund synes göra — i varje
fall gjorde han det år 1949 — anser att
det skulle vara av stort värde, att en
ingående undersökning verkställdes, så
kan jag för min del inte förstå varför
resultatet av straffrättskommitténs och
strafflagberedningens arbete skall avvaktas
innan den vetenskapliga forskning,
som det här gäller, planlägges och
igångsättes. Man är desto mera häpen
över detta som just straffrättskommittén
och strafflagberedningen själva ha
tillstyrkt att utredning igångsättes. Åtminstone
straffrättskommittén väntas
framlägga sitt betänkande nästa år, och
det ligger i sakens natur att denna kommitté
inte skulle kunna hinna med att
nyttiggöra sig någon forskning. Sådan
forskning är ju en fråga på längre sikt.
Det är alldeles självfallet att det kommer
att ta tid att kartlägga hela detta
stora område. Det är visserligen sant
att vissa undersökningar ha inletts av
enskilda forskare och vetenskapsmän,
men för att resultat skola vinnas inom
någorlunda rimlig tid och omsättas i
förbättrade behandlingsmetoder är det
framför allt nödvändigt, att den fortsatta
forskningen planlägges och samordnas
av ett därför lämpat organ och
att forskares uppmärksamhet riktas på

Nr 32.

Onsdagen den 21 november 1951.

Sexualbrottslingarnas behandling.

de mest angelägna forskningsuppgifterna.

Det finns nu ett sådant organ, nämligen
det av herr Hedlund i Östersund
omförmälda statens medicinska forskningsråd,
och jag kan för min del inte
finna något märkligt i att riksdagen, när
det nu bär anslagits betydande medel
till detta institut — i årets stat ha för
förvaltningskostnader anslagits 93 000
kronor och för främjande av medicinsk
forskning i runt tal 1 100 000 kronor —•
besvärar detta institut med att göra en,
såsom jag tycker, mycket angelägen
planläggning och samordning av de
forskningar, som här behöva äga rum.

Jag har en obehaglig känsla av att, när
man gång efter annan rör i detta ämne,
ändå ingenting blir uträttat. Här sitta
vi i vårt kultiverade samhälle och veta
allihop — det kan jag gott säga — att
det inte räcker att reagera med straff
mot många av de förbrytare det här
gäller; de äro visserligen oskadliggjorda
under strafftiden, men efter avtjänat
straff begå de om igen samma slags
förbrytelser. Jag tycker det är ett fattigdomsbevis
att man med insikt om
detta uppskjuter att göra vad man kan
och försöka utreda detta. Måhända bli
resultaten inte så stora som vi önska,
vi som vilja ha detta utredningsarbete
igångsatt, men även om man endast
finge det mest blygsamma resultat tycker
jag att detta är ett område, där
man verkligen skulle önska att kunna,
just tack vare de resurser som redan
finnas, utforska om det inte finns någon
annan väg att gå än denna att
straffa, för att inte tala om hur otrevligt
det är att sitta och utmäta långa
frihetsstraff och inte veta om detta
har någon effekt på vederbörande förbrytare,
men däremot ha en känsla av
att det kanske finns någonting annat,
som skulle kunna bota honom.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru GÄRDE WIDEMAR: Herr talman!
Jag skall be att i allt väsentligt få instämma
i vad herr Rylander nyss har
sagt.

Gentemot herr Hedlund i Östersund
skulle jag därutöver vilja säga, att jag
inte förstår varför herr Hedlund vill
uppskjuta den här frågan i avvaktan
på strafflagberedningens och straffrättskommitténs
utredningar. Straffrättskommittén
säger uttryckligen, att
det är angeläget att åtgärder till främjande
av dylik forskning vidtagas, och
strafflagberedningen säger, att den finner
en vetenskaplig undersökning av
det föreliggande problemet vara önskvärd.
Jag förstår inte hur man kan gå
förbi dessa kommittéers önskemål och
avge en sådan reservation som herr
Hedlund gjort.

Herr Hedlund anser det obegripligt
hur utskottet bär kommit till sitt resultat.
Det är förvånansvärt, eftersom herr
Hedlund har varit med om utskottsbehandlingen.
Det framgick ju ganska
tydligt av herr Rylanders anförande
nyss, hur utförligt frågan har behandlats
i utskottet och hur de sakkunniga
ha hörts punkt för punkt och detalj
för detalj för att man skulle finna
någon lösning på frågan. Vi inom majoriteten
i utskottet blevo mycket glada
då vi genom de sakkunnigas anvisningar
kommo fram till den lösningen,
att man skulle kunna anmoda statens
medicinska forskningsråd att samordna
och planlägga forskningen på detta
område.

Det är väl ganska självklart att utskottet
inte i detalj kan ge några anvisningar
till det medicinska forskningsrådet.
Utskottet har ju inte några medicinska
och vetenskapliga experter, och
vi äro alla ense om att den uppgift,
som här måste lösas, är en vetenskaplig
och medicinsk forskningsuppgift.
Det är väl således litet för mycket begärt
att utskottet skall komma med
några detaljanvisningar till forskningsrådet.

Onsdagen den 21 november 1951.

Nr 32.

Det är anmärkningsvärt hur herr Hedlund
har ändrat uppfattning på de sista
två åren. För två år sedan ville herr
Hedlund liksom vi andra att det skulle
ske en utredning på detta område -—
den gången var det meningen att utredningen
skulle företagas av socialstyrelsen
och medicinalstyrelsen — men herr
Hedlund ansåg, att dessa myndigheter
skulle utan uppdrag vidtaga erforderliga
åtgärder. Vi andra ansågo att det
behövdes ett uppdrag till myndigheterna
att vidtaga åtgärderna. Herr Hedlund
vann då i första kammaren, och
därför blev det inte någon framställning
till Kungl. Maj :t den gången.

Under de två år, som ha gått sedan
dess, ha dessa myndigheter inte gjort
vad herr Hedlund väntade att de skulle
göra, och det var delvis denna omständighet
som låg till grund för vår förnyade
framställning till riksdagen i
form av den här motionen.

Nu vill herr Hedlund inte längre att
någonting skall göras på detta område
utan är fullt nöjd med den situation
som är och vill att man skall avvakta
resultatet av kommittéernas arbete. Vi
motionärer äro för vår del mycket
nöjda med den lösning som utskottsmajoriteten
har kommit fram till, nämligen
att frågan skall överlämnas till
det medicinska forskningsrådet.

Herr Hedlund frågar: Är det verkligen
påkallat att utskottet griper sig an
den här frågan så som det har gjort,
och finns det anledning att vidtaga
några åtgärder just nu för att försöka
komma fram till någon lösning för den
lilla grupp av förbrytare det här gäller,
alltså sexualförbrytarna? Jag tycker att
det uttalandet är ganska upprörande
med tanke på den oro som finns i landet
för detta problem och för de händelser
som ha inträffat under de två
senaste åren, de förnyade övergrepp
som ha skett emot både barn och vuxna.
.lag skulle vilja upprepa vad jag sade
för två år sedan, att vi få inte ringakta
detta problem. Vi få inte ge allmänheten

Sexualbrottslingarnas behandling.

den uppfattningen, att vi bagatellisera
de här sakerna, och vi få inte tala om
»den lilla gruppen av sexualbrottslingar».
Det är möjligt att dessa brottslingar
numerärt, i förhållande till det
totala antalet brottslingar, utgöra en
liten grupp, men det är i alla fall en
grupp som åstadkommer en mycket stor
samhällsskada, och jag tror att vi alla
ha sett så mycket av verkningarna för
barn och ungdom, som ha blivit utsatta
för sexualförbrytelser, att det finns all
anledning att vi så snart som möjligt
medverka till att åtgärder vidtagas på
detta område. Vi ha redan nu på grund
av herr Hedlunds motstånd förlorat två
år. Nu har första kammaren redan bifallit
hans reservation, och det kanske
gör att vi förlora ytterligare något år,
men jag hoppas att i varje fall andra
kammaren vill ge utskottet och motionärerna
det stödet i deras arbete i
denna sak, att den bifaller utskottets
hemställan.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Häruti instämde herr Ståhl.

Herr HEDLUND i Östersund: Herr
talman! Jag kunde väl aldrig bli så
missförstådd i mitt förra anförande, att
någon skulle ifrågasätta att jag inte
skulle uppskatta och värdera den medicinska
forskningen och inse dess betydelse
för lagstiftningen om abnormbrottslingar.

Om det nu skulle finnas minsta hinder
för fri forskning på området, skulle
jag vara den förste som yrkade på att
riksdagen skulle ta ett initiativ, men
de forskare på detta område, med vilka
första lagutskottet har haft kontakt, de
betyga ju att statens medicinska forskningsråd
har varit dom till stöd och
hjälp i deras forskningsarbete. Det fattas
inte pengar, och det behövs inte
ytterligare hjälp från forskningsrådets
sida till de forskare som redan nu arbeta
på området. Då frågar jag mig:
Varför skall riksdagen begära Kungl.

Nr 32.

Onsdagen den 21 november 1951.

Sexualbrottslingarnas behandling.

Majrts medverkan för att göra ett program
för forskning som redan pågår?
Det vore ju ändå att skriva och besvära
Kungl. Maj :t i oträngt mål. Dessutom
anser jag inte att statens medicinska
forskningsråd har gjort sig förtjänt av
den pekpinne som riksdagen därmed
skulle komma att visa.

Straffrättskommittén och strafflagberedningen
uppskatta i lika hög grad
som motionärerna och första lagutskottets
majoritet den medicinska forskningens
betydelse för lagstiftningsarbetet.
Båda dessa utredningsinstitut ha
varit i livlig kontakt med de forskare
som redan arbeta på området, och med
ledning av detta samarbete kommer lagstiftningen
att byggas upp. Jag frågar
då: Har man inte tillräckligt beaktat
den medicinska forskningen i lagstiftningsarbetet,
när ett sådant intimt samarbete
ägt rum mellan utredningsinstituten
och de forskare som arbeta på området?
Jag tror inte att vi komma ett
steg längre genom att av Kungl. Maj:t
begära den utredning som utskottet
skriver om. Herr Rvlander vill trösta
en orolig allmänhet genom att riksdagen
tar föreslaget initiativ. Efter min
mening är detta en dålig tröst. Nog är
det mer rogivande för dem som frukta
de fula gubbarna, om man kan säga,
att vi om några år på detta område ha
en lagstiftning som åtminstone försöker
komma till rätta med dessa missförhållanden.
Nog tröstar detta mera än att
vi säga till den oroliga allmänheten: Nu
ha vi skrivit till Kungl. Maj:t och begärt
att Kungl. Maj :t skall sätta fart på
forskningen på området, och om 20 eller
30 år få vi resultat därifrån, så att vi
kunna sätta i gång med lagstiftning.

Jag är kanske för bunden av riksdagstradition,
men den tradition jag
gärna vill följa är att riksdagen inte
skriver till Kungl. Maj:t i ärenden där
det inte är påkallat att skriva, och ett
sådant ärende är det vi nu behandla.

Och varför, herr Rylander, skall man
just vända sig till forskningsrådet?

Strafflagberedningen säger, att den uppskattar
och vill ha hjälp av forskare
och att den anser att kriminologiska institutet
vid Stockholms högskola vore
det riktiga institutet att ta hand om det
hela. Härom säger inte lagutskottet ett
ord. Jag kan ju säga, att sällan har jag
varit med om behandling av ett ärende
som det har spurtats med på slutet så
som detta. Vi upptäckte statens medicinska
forskningsråd klockan tolv, och
klockan halv ett var utskottet på det
klara med att skriva till Kungl. Maj:t.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande
om avslag på utskottets hemställan.
Frågan har ju ändå fallit genom
första kammarens beslut att bifalla min
reservation. En fortsatt debatt tjänar
därför knappast någonting till.

Fru ERIKSSON i Stockholm: Herr talman!
Herr Hedlund frågar sig och ber
att vi alla skola fråga oss: Vad är det
för mening med att begära en utredning
i denna fråga? Han sade detsamma
för ett par år sedan och hänvisade då
till att allt detta skötte sig självt. Det
är väl inte egendomligt om man efter
ett par år — trots denna förväntan och
trosvisshet som herr Hedlund då ådagalade
och fortfarande hyser — blir
något otålig och tänker, att det kanske
icke var den rätta vägen att åstadkomma
det verkliga intresset för saken.
När man sedan börjar ta upp en polemik
rörande frågan, huruvida det skall
vara medicinska forskningsrådet eller
kriminologiska institutet vid Stockholms
högskola som skall få ha hand
om denna angelägenhet, börjar jag nästan
befara, att det är något slags dragkamp
mellan dessa två institutioner
och att man är missnöjd med att denna
fråga hänvisas just till medicinska
forskningsrådet. Jag skulle tro, att det
för de flesta betyder ganska litet vilken
institution som har hand om saken,
bara vi kunna vara förvissade om att
problemet ställes intensivt under forsk -

Onsdagen den 21 november 1951.

Nr 32.

ning nu och att man inte bara i
strafflagberedningen och straffrättskommittén
sitter och pillar med strafflagsbestämmelser
och funderar på hur
man skall förfara med dem som komma
att omhändertagas. Det är inte det som
vi närmast äro intresserade av, utan vi
äro intresserade av att så långt det är
möjligt kunna förebygga brott av så
allvarlig natur som det här gäller. Frågan
får inte bagatelliseras. Man måste
taga vara på varje liten möjlighet att få
klarhet på detta område. Det finns inte
något område, där det råder så mycket
fördomar som just beträffande sexuella
frågor och sexuella förbrytelser. Varför
skall man då vara olustig inför undersökningar
på detta område, när det
dock framstår allt tydligare, att en sådan
forskning är betydelsefull i så
många sammanhang?

Sedan säger herr Hedlund, att det
finns ingen anledning att börja forska
just nu på detta område. Vilka anledningar
väntar herr Hedlund på? Vilka
upprörande händelser är det som skola
inträffa för att han skall inse att det
just nu är anledning att börja forska?
Nu får herr Hedlund ett uppskov, och
jag vill uttala den förhoppningen, att
det under den tid, som kan förflyta
innan frågan nästa gång kommer upp,
inte skall uppkomma större och mera
upprörande anledningar att börja forskningsarbetet
utan att vi, när denna
fråga kanske inom en icke alltför avlägsen
framtid åter kommer under behandling,
inte skola ha några speciella
anledningar utöver vad vi nu ha att
vilja bedriva forskningar på hithörande
område. Anledning finnes redan, och
det är inga speciella händelser vi vänta
på för att kunna förstå behovet av ett
sådant forskningsarbete. Jag hoppas att
kammaren kommer att gå på utskottets
linje. Det är ju som herr Hedlund
säger inga stora kostnader förenade
med ett sådant forskningsarbete. Men
vad som kräves är tydligen en intensiv
inriktning på problemet. Detta är enligt

3 — Andra kammarens

Sexualbrottslingarnas behandling.

min övertygelse väl värt att göras till
föremål för forskning.

I detta anförande instämde herr
Nilsson i Bästekille.

Herr RYLANDER: Herr talman! Jag
skall endast bemöta ett par frågor som
herr Hedlund i Östersund ställde i sitt
anförande. Han frågade: Varför skall
man nu ge ett särskilt forskningsuppdrag
åt det medicinska forskningsrådet,
när enskilda forskare äro verksamma
på området och äro nöjda och
glada över det stöd de få ifrån forskningsrådets
sida? Det måste ha undgått
herr Hedlund i Östersund, att just
professor Rylander — jag kan åberopa
honom, han är inte min bror — sagt,
att det är planläggning och samordning
som erfordras och att man inte kan begära,
att en enskild forskare skall sätta
sig och planlägga och samordna ett helt
forskningsfält för att sedan själv ägna
sig åt en liten del därav, som han kan
finna angeläget att göra till föremål för
forskningar. Dessutom kan inte en enskild
forskare utföra ett sådant planläggningsarbete.
Det krävs en uppmobilisering
av vetenskapens allra främsta
företrädare för att planlägga och samordna
forskningen på detta område.
Och det är också på det sättet det går
till när statens forskningsråd får ett
sådant här uppdrag. Då tillsätter rådet
en expertkommitté — detta nämnde
också professor Rylander för utskottet
— en expertkommitté, som består av
personer representerande olika sakkunskap
på området. Denna kommitté
anger sedan närmare vad som skall utforskas.

Vidare frågade herr Hedlund, varför
det skulle vara just statens medicinska
forskningsråd som skulle anförtros
detta uppdrag. Ja, om det kan glädja
herr Hedlund skall jag gärna tillstå, att
när jag förra gången denna fråga var
uppe, 1949, föreslog att Kungl. Maj:t
skulle uppdraga åt de då nämnda två

protokoll 1951. Nr 32.

Nr 32.

Qnsdagen den 21 november 1951.

Sexualbrottslingarnas behandling.

ämbetsverken, medicinalstyrelsen och
socialstyrelsen, att i samråd föranstalta
om upptagande av denna forskning, så
var det en ren nödfallsutväg, emedan
jag inte visste om någonting annat. Jag
är inte medicinare, jag behärskar tyvärr
inte det medicinska området. Jag
kände sålunda inte till detta organ. I
handlingarna skymtar visserligen det
kriminologiska institutet vid Stockholms
högskola. Jag sade under förhandlingarna
till herr Hedlund i Östersund
att jag tyvärr inte kunde tänka
mig, att detta institut skulle handha
denna uppgift. Det har ingen fastare
existens, dess ekonomi är inte tryggad.
Det ledes av en visserligen framstående
men nu 78 år gammal forskare, som
inte har några mera fast engagerade
biträden. Envar förstår väl att man inte
kan anförtro ett sådant uppdrag åt en
institution som har en så lös existens.
Vid den tiden, då utskottet behandlade
detta ärende, verkade det som om även
herr Hedlund uppskattade att få närmare
upplysning om detta statens medicinska
forskningsråd. Och jag måste
säga, att även om vi tämligen hastigt
beslöto att gå in för att föreslå, att
detta uppdrag skulle lämnas till statens
medicinska forskningsråd, så stöttes och
blöttes sedan detta ärende synnerligen
grundligt såsom fallet många gånger är
när det gäller utskottsutlåtanden. Jag
vill sålunda bestämt bestrida, att det
ligger något överraskningsmoment i utskottets
behandling av denna fråga.

Herr Hedlund frågade yttermera:
Vad skall nu statens medicinska forskningsråd
säga om den här pekpinnen
som det får av riksdagen, att det inte
har planlagt forskning på detta område?
Jag vill då säga: Kunna inte kammarens
ledamöter förstå, att det är absolut
omöjligt för statens medicinska forskningsråd,
som har att vara verksamt
över hela det otroligt vida fältet av medicinsk
forskning, att utan att få en påstötning
därom göra planläggningar på
det ena och det andra området? Man

kan val inte begära, att det över hela
det medicinska fältet skall föreligga
planer för forskning. Det är väl ändå
alldeles orimligt.

Vidare frågade herr Hedlund: Tror
herr Rylander att alla de människor,
offren och offrens föräldrar, som äro
oroliga, skulle känna någon tröst —
jag vet nu inte vad som gjorde att jag
fick äran att tillhandahålla denna klena
tröst — om riksdagen skulle besluta att
lämna ett forskningsuppdrag på detta
område? Jag vill inte inlåta mig på
den saken. Men jag kan säga till herr
Hedlund i Östersund, att det kommer
nog att bli en synnerligen dålig tröst
för dem att få veta, att strafflagberedningens
och straffrättskommitténs förslag
äro grundade på omdömen som
man har därför att man icke har haft
tillfälle att forska på området. Allt vad
de kunna komma att föreslå blir väl
egentligen sänkning av vissa av de
högsta straffen, och det är ju inte mycket
att trösta med.

Herr HEDLUND i Östersund: Herr talman!
Jag har ju aldrig bestritt att forskningen
på detta område bör planläggas
och samordnas. Professor Rylander
sade i första lagutskottet fullt riktigt
att så måste ske. Men han sade inte att
statens medicinska forskningsråd uraktlät
att göra detta. Jag fick snarare
den uppfattningen av doktor Kinnmarks
uttalande, att forskningsrådet på ett
efter hans mening synnerligen lyckligt
sätt planlade och samordnade vetenskaplig
forskning. Doktor Kinnmark
har dock forskat på det i detta fall viktigaste
området, nämligen våldtäktsförbrytares
behandling.

Anledningen till att jag reagerar emot
att riksdagen skulle begära hos Kungl.
Maj :t att forskningsrådet skulle planlägga
de och de utredningarna är även
det att det ett kommande år mycket väl
kan hända, att någon väcker en motion
om att vi skola begära Kungl. Maj :ts

Onsdagen den 21 november 1951.

Nr 32.

medverkan för att ge forskningsrådet
en påstötning att samordna och planlägga
forskning rörande våldsogärningsmän;
ett annat år kanske det kan
gälla dråpare och ett tredje år förbrytare
av annat slag. Nej, låt den fria
forskningen pågå som hittills. När det
föreligger ett uppenbart behov av hjälp
från riksdagens sida skola vi ingripa
med kraft men inte förr.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande
och kommer inte heller att säga
någonting mer i denna debatt.

Herr STÅHL: Herr talman! Jag hade
inte tänkt taga till orda i denna debatt
trots att jag har motionerat i detta
ärende. Men herr Hedlunds sista anförande
föranleder mig dock att göra
ett par reflexioner.

Jag vill fråga: Hurudant är det allmänna
psykologiska opinionsläget på
detta område? Det vet herr Hedlund
lika bra som vi andra. Bakgrunden till
denna motion är en rad upprörande
våldsdåd på sexualförbrytelsernas område.
De ha riktats emot små barn och
ha varit av sådan karaktär, att den
samlade föräldraopinionen i vårt land
— och jag vågar väl säga även den allmänna
opinionen — har kraftigt reagerat
däremot. Man har känt otrygghet
och frågat sig, om inga åtgärder kunde
vidtagas till skydd för barn och ungdom,
som falla offer för denna brottsvåg.
Det måste framkalla ett egendomligt
intryck, om man från riksdagens
båda kamrar i denna situation svarar,
att man icke anser det påkallat att här
vidtaga några som helst åtgärder. Det
är ett stort ansvar förknippat med behandlingen
av denna fråga, och det är
en tvingande nödvändighet att på detta
område få en klarläggning av de vägar
som äro framkomliga. Formella invändningar
få härvid tillmätas mindre betydelse.
Jag skall gärna erkänna, att
det kan finnas visst fog för formella
invändningar i detta sammanhang, men

Sexualbrottslingarnas behandling.

jag kan inte finna att de kunna få vara
något avgörande skäl för riksdagens
båda kamrar att ställa sig negativa till
det olyckliga läge som råder. Jag tror,
herr talman, att det vore lyckligt, om
andra kammaren kunde avge den opinionsyttring
som ett bifall till utskottets
hemställan skulle innebära och
lämna forskningsrådet, som ju ändå,
som utskottets ärade ordförande flera
gånger har sagt, är den enda instans
som kan planlägga och samordna en
forskning, som nu ligger på olika händer
och som för resten genom överläkare
Kinnmarks hastiga död har kommit att
lida ett svårt avbräck, i uppdrag att
verkställa en planläggning av forskningen
på detta vitala område.

Jag skulle med det anförda, herr talman,
vilja vädja till kammaren att bifalla
utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSSON i Borås: Herr talman!
Jag har som suppleant i första
lagutskottet suttit och lyssnat till överläggningarna
i denna fråga, och jag
måste betyga, att jag har haft en känsla
av att utskottet har tagit på frågan med
det största och djupaste allvar. Vad som
inte minst under de sista åren har hänt
på det område det här gäller har väl
motiverat motionärernas framställning
i denna fråga. Det är ett högst allvarligt
problem det är fråga om.

Utskottet anser i dagens läge att det
är bäst att låta frågan gå till statens
medicinska forskningsråd. Det nämndes
av herr Hedlund att det var underligt,
att detta forskningsråd inte kom i
blickfältet tidigare än som skedde. Ja,
det är kanske inte så lätt att ha reda
på alla institutioner. Men att frågan avgjordes
så snabbt efter det att statens
medicinska forskningsråd kom i blickfältet,
torde bland annat ha berott på
att alla i utskottet känt en stor lättnad,
när de funnit, att man kunde hänskjuta
frågan till detta råd med det största
förtroende och vara förvissad om att

Nr 32.

Onsdagen den 21 november 1951.

Motion om ändring av 18 kap. 10 § strafflagen.

allt som kunde göras också verkligen
skulle bli gjort. De uppgifter, som förekommit
i pressen under senare år
om de förbrytelser det här gäller, äro
av så pass allvarlig natur, att problemet
icke kan förbigås. Man måste
tvärtom göra sitt allra yttersta för att
komma till rätta med detsamma. Jag
tror att vårt folk väntar att så skall ske
från riksdagens sida.

Jag ber, herr talman, att på det varmaste
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru EWERLÖF: Herr talman! Motionärerna
i denna fråga ha framställt så
starka sakliga skäl för ett bifall till sitt
yrkande och till utskottets förslag, att
jag inte finner någon anledning att närmare
beröra den saken utan endast vill
instämma i vad de ha anfört.

Anledningen till att jag ändå begärt
ordet i denna fråga är, att jag ville fästa
uppmärksamheten vid en omständighet,
som icke berörts i riksdagsdebatten
men som framkom i den allmänna
diskussionen när denna fråga behandlades
1949. Det hade då förekommit
upprörande fall av våldtäktsförbrytelser
mot minderåriga. I den allmänna
debatten gjorde sig en synnerligen stor
upprördhet gällande över detta förhållande,
och det höjdes då röster för att
barnen själva skulle mobiliseras till sitt
eget skydd när det gällde dylika ting.
Barnen skulle inte ge sig i samspråk
med främmande personer, och det talades
till och med för att barnen skulle
skrika, när de tilltalades av vuxna. Det
är en farlig utveckling vi äro inne på,
om barnen själva inte bara skola behöva
mobiliseras till sitt eget skydd
utan om därtill ett misstroende från
barnens sida skall provoceras fram och
växa fram mot de vuxna. Jag tycker
att detta förhållande säger klarare än
någonting annat, att ingenting får försummas
för att söka åstadkomma ett
skydd för barnen och en trygghet för

föräldrarna. Kan detta vinnas genom
att forskningen — och det är självfallet
den rätta instansen när det gäller
sådana bär ting — kan sättas in på ett
så tidigt stadium som möjligt, så måste
detta ske. Vi ha ingen tid att förlora.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den av herr Hedlund

1 Östersund avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hedlund i Östersund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 34, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Hedlund i Östersund avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

§ 10.

Motion om ändring av 18 kap. 10 § strafflagen.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av väckt motion
om ändrad lydelse av 18 kap. 10 §

2 och 3 mom. strafflagen.

Onsdagen den 21 november 1951.

Nr 32.

Motion om ändring av 18 kap. 10 § strafflagen.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft en inom första kammaren
väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 4, av herr Nerman, i vilken hemställts,
att riksdagen måtte antaga följande
ändrade lydelse av 18 kap. 10 §
2 och 3 mom. strafflagen:

Har någon övat sådan otukt med den,
som fyllt femton men ej tjuguett år,
och var han ej själv under tjuguett år,
dömes till straffarbete i högst två år
eller fängelse.

Har någon övat otukt med annan av
samma kön under utnyttjande av dennes
oerfarenhet eller beroende ställning,
straffes som i 2 mom. sägs.

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, I: 4, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr
Cassel, vilken ansett, att motiveringen
för utskottets hemställan bort hava annan,
i reservationen angiven lydelse.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr JOHNSSON i Stockholm: Herr
talman! Den av herr Nerman i första
kammaren väckta motionen avser ju
att åstadkomma effektivare skydd för
ungdom mot homosexuell förförelse genom
att yrka straffskyddets utsträckning
från 18 till 21 år. Jag anser att
riksdagen har anledning uppskatta att
denna motion framkommit, även om
den icke nu kan leda till något positivt
beslut. En motions värde och betydelse
ligger ju inte alltid däri, att den omedelbart
godtages av riksdagen utan också
däri, att den griper om något särskilt
aktuellt och lyfter in det i offentlighetens
strålkastarljus.

Jag tror att man kan säga, att herr
Nermans motion har stor aktualitet.
Jag tycker nog, att utskottets något kyliga
formuleringar stå i rätt hjärt kontrast
till remissinstansernas påfallande
välvilja mot motionens syfte. Råde

medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, kriminalpolisintendenten
i Stockholm och
överståthållarämbetet ha ju yttrat sig
synnerligen välvilligt om motionens
syfte. Och hade utskottets ledamöter
varit i tillfälle att komma mera bakom
kulisserna i denna sak och lyssna till
vad t. ex. en del föreståndare för manliga
ungdomsvårdsanstalter ha att anföra
eller till andra socialarbetares erfarenheter,
hade det nog kommit mera
värme i uttrycken.

Erfarenheterna från mitt eget arbetsfält
ge vid handen, att det just är mot
ungdom i åldern 18—21 år som de flesta
homosexuella övergreppen ske, liksom
det är ungdom i den åldern, som efter
en förstagångserfarenhet av homosexuellt
umgänge mera yrkesmässigt ställer
sig till förfogande i detta avseende.
Ibland ändras deras beteende snart nog,
när de komma in i skyddande miljöer.
Men lika ofta —• eller kanske man kan
säga i flertalet fall — drivas dessa ungdomar
in i den delvisa eller fulla asocialiteten.
Under alla förhållanden kommer
ingen ungdom helt oskadd ifrån
dylika äventyr. Det är kanske minst
farligt för de psykiskt lågstående, de
outvecklade och känslofattiga. Dem
kunna sådana företeelser gå ganska
spårlöst förbi. För de psykiskt känsliga,
intelligenta ungdomarna däremot kan
en homosexuell förförelse bli en så allvarlig
sak, att den så småningom eller
mycket snabbt leder in i olösliga kriser.
Jag har sett detta på mycket nära
håll. Från min verksamhet kan jag omvittna
åtminstone fyra fall, där ungdomar
berövat sig livet därför att de icke
kunnat lösa sin kris på annat sätt. Hur
många som livet igenom bära på följderna
av sådana händelser i form av
oriktiga känslobindningar, förstört fantasiliv
och bestående skuldkänslor kunna
vi nog inte räkna.

En av anledningarna till att det absoluta
straffskyddet vid reformen 1944
sattes till under 18 år var ju, att man
ville skydda den, som begått homosexu -

Nr 32.

Onsdagen den 21 november 1951.

Motion om ändring av 18 kap. 10 § strafflagen.

ella handlingar mot annan person, från
att bli utsatt för utpressning. Jag förstår
detta motiv mycket väl och uppskattar
det. Men inför detta argument
måste man väl ändå fråga sig: Vilket
intresse bör väga tyngst för lagstiftaren,
att skydda den relativt värnlöse ynglingen
mot övergrepp, som i varje fall
kunna få så farliga konsekvenser som
jag nu sagt, eller att skydda den, som
begått en sådan handling, mot utpressning?
Jag tycker inte att vi behöva
tveka om svaret på den frågan.

Sedan vill jag gärna ha sagt ifrån,
att också utpressning för mig framstår
såsom ett skändligt brott. Men nog
skulle det väl kunna gå att både bereda
ungdomen skydd och att befordra utpressningsförsök
till laga näpst. Jag
finner alltså att hänvisning till enbart
detta argument icke räcker för att stå
kallsinnig mot motionärens önskan
om en höjning av åldersgränsen för de
ungas skydd.

Vidare vill jag säga, att jag inte är
överens med motionären, när han huvudsakligen
yrkar på en straffskärpning
eller en höjning av straffgränsen.
Detta är ju ett område, som över huvud
taget är mycket ömtåligt för lagstiftningen
att ge sig in på. Problemet har
cn svår sida, som jag icke ser vara berörd
av någon av remissinstanserna
eller av utskottet, men som en kommande
lagstiftning på något sätt måste
beakta. Det är ofrånkomligt att det
finns personer, som äro konstitutionellt
homosexuella och vilka absolut icke
kunna ha ett vad vi kalla normalt sexuellt
förhållande. Dessa personers sexuella
aggressivitet börjar ofta ganska
tidigt. Om nu straffskyddsåldern höjs
till 21 år, så kommer detta i realiteten
att innebära, att samhället ålägger dessa
människor sexuell avhållsamhet till
dess de fyllt 21 år. Tv om de före denna
ålder söka förbindelse med annan manlig
person, kan ju denne senare bli
dömd för att han begått sexual handling
mot en person under den absoluta

straffskyddsåldern. Det torde väl inte
gå att lagfästa att dessa, de kanske mest
nödställda på sexuallivets område,
skola vara utestängda från rätten till
sexualumgänge intill dess de ha fyllt
21 år. Fängelsestraff får inte vara samhällets
reaktion, om man har med sjuka
människor att göra eller med sådana,
hos vilka driftsinriktningen är konstitutionellt
betingad. För sådana fall
måste det finnas andra medel än straff
och fängelse.

Å andra sidan måste det klart sägas
ifrån, att vi icke i vårt samhälle kunna
släppa lös en åskådning sådan som
den Förbundet av 1948 gjort sig
till tolk för, nämligen att det är bara
nyttigt för pojkar och manlig ungdom
att få erfara den homofila kärleken och
gemenskapen. Det är i grund och botten
en skamlig lära, ty den är sexuellt
sjuka människors krav på att samhället
skall erkänna det abnorma som det
normala.

.Tåg finner för min del att den reservation,
som avgivits av herr Cassel, bäst
motsvarar min egen syn på denna fråga,
och jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till den reservationen.

Fru SJÖSTRAND: Herr talman! Bestämmelserna
i på detta område gällande
lag taga ju främst sikte på skydd
för barn och ungdom mot sexuell förförelse.
Vägarna för att nå detta mål
måste vara både många och olika. Dessutom
se vi säkerligen olika på detta
problem, även om vi alla äro besjälade
av vilja att skydda ungdomen.

När jag läste utskottets utlåtande,
fick jag emellertid det intrycket, att
utskottet har varit onödigt avvisande
då det gällt den del av herr Nermans
motion, där han föreslår, att det absoluta
straffskydd som tillkommer barn
under 18 år, skall utsträckas till att omfatta
ungdom upp till 21 år. Visserligen
kan det försvaras att man inte just nu
vidtar några åtgärder i den föreslagna

Nr 32.

Onsdagen den 21 november 1951.

Motion om ändring av 18 kap. 10 § strafflagen.

riktningen, då straffrättskommittén förbereder
förslag till ny lagstiftning, vilken
väl också kommer att beröra denna
fråga. Men jag tror ändå att det har
stor betydelse att det säges ifrån, att
vi icke äro belåtna med förhållandena
sådana de nu äro. 1944 års lag gick nog
händelserna i förväg på ett sätt, som
inte har varit lyckligt. Genom att man
helt plötsligt i princip förklarade sexuell
otukt straffri har detta kommit att
dominera i folks medvetande, och man
har inte haft klart för sig att det straffrättsliga
skyddet för ungdomen egentligen
har skärpts rätt avsevärt.

Situationen på detta område har sedan
1944 förvärrats på ett ganska
skrämmande sätt och ger nu anledning
till verklig oro. Enligt socialstyrelsens
uppgifter arbeta för närvarande flera
kommittéer i Stockholm — jag tror det
är fem stycken — med fall av homosexuell
otukt. I Göteborg har man en
omfattande härva att utreda, och jag
såg i denna vecka i en tidning att nya
fall ha upptäckts där. Orsakerna till dagens
situation äro naturligtvis många,
och det är inte lätt att veta vad som behöver
göras. Men att något måste göras
för att förhindra att tendenserna till
homosexuella handlingar utbredas ytterligare,
äro vi väl alla överens om.
Den föreslagna höjningen av straffskyddet
till 21 år skulle enligt min
åsikt öka möjligheterna för myndigheterna
att ingripa, och den skulle i
många fall vara ett skydd.

Utskottet framhåller bl. a. att en höjning
av åldersgränsen skulle föra med
sig ökade möjligheter till utpressning.
Så ömhjärtad tycker jag verkligen inte
att man behöver vara. Jag instämmer
där i vad reservanten herr Cassel säger
i sin reservation, nämligen att den
homosexuelle har möjlighet att undgå
sådana risker genom att rätta sig efter
lagbudet och välja sina objekt bland
personer, som uppnått 21 år. Det finns
nog ändå alltid vissa möjligheter till
utpressning, om någon i skandaliseran -

de syfte vill använda sig av vad som
förevarit.

Nej, jag ömmar betydligt mera för
de många unga, som genom äldre människors
övergrepp kanske få en chock
för livet, som kanske få känslolivet
och hela sitt sexuella liv snedvridet
och kanske komma in i vanor, som
göra dem till parasiter, till arbetsovilliga
människor. Det är väl just från
denna kategori som de s. k. sutenörerna
rekryteras.

Många unga pojkar, som kommit från
landsorten till Stockholm, ha fallit offer
för sådana övergrepp och glidit ut
i parasittillvaro eller brott. Det måste
ligga i samhällets intresse att skydda
unga människor mot homosexuella
övergrepp. Inte minst fordrar man från
hemmens och föräldrarnas sida att
samhället där vidtar alla tänkbara åtgärder
och gör allt för att hjälpa och
skydda ungdomen. Jag instämmer med
den föregående ärade talaren i att därvidlag
ingenting får försummas.

Naturligtvis vinner man långt ifrån
allt genom en enda åtgärd — livet är
komplicerat nu för tiden — men höjningen
av åldersgränsen skulle dock
vara till hjälp i åtskilliga fall. Det är
min övertygelse. Jag hoppas därför att
straffrättskommittén under sina fortsatta
överläggningar allvarligt överväger
vilka möjligheter som finnas att
bereda ökat skydd åt ungdom, som utsattes
för homosexuella närmanden.

Det var för att poängtera detta som
jag tog till orda i denna fråga. Herr
talman! Jag yrkar bifall till herr Cassels
reservation.

Häruti instämde herr Staxäng.

Herr RYLANDER: Herr talman! Strafflagens
bestämmelser om homosexuell
otukt bygga på den principen, att
handlingar, innefattande sådan otukt,
icke skola vara belagda med straff annat
än i vissa särskilt angivna fall.
Alla äro nog ense om att barn och ung -

Nr 32.

Onsdagen den 21 november 1951.

Motion om ändring av 18 kap. 10 § strafflagen.

dom böra åtnjuta ett vittgående skydd
mot homosexuella förgripelser och att
homosexuell otukt av en äldre med en
ungdom utan vidare bör vara straffbar,
alltså alldeles oavsett om det skett
under utnyttjande av den unges oerfarenhet
eller beroende ställning.

Beträffande den närmare utformningen
av skyddet och frågan vid vilken
ålder gränsen för detta absoluta
straffskydd skall dragas kunna emellertid
åsikterna bryta sig. Motionären har
ansett skyddet böra utsträckas till att
omfatta ungdom ända upp till 21 års
ålder. Enligt utskottsmajoritetens mening
tala goda skäl för den lösning,
som valts i den nuvarande lagen, nämligen
att uppställa ett starkare skydd
för barn under 18 år och ett något svagare
för ungdom i åldern 18 till 21 år.
Den som fyllt 18 år får åtminstone i
allmänhet förutsättas ha uppnått en sådan
grad av mognad, att ett ovillkorligt
straffskydd näppeligen kan anses behövligt.

Vår tids ungdom har säkerligen betydligt
lättare att få erforderlig klarhet
i dessa ting än ungdomen hade bara
för några år sedan, då denna lag stiftades.
De sexuella förhållandena omges
inte nu längre som förr med pryd förtegenhet.
I skolorna meddelas sexualundervisning.
Föreläsningsorganisationer
ha upptagit sådana frågor på sina
program, och på olika sätt sprides upplysning
om dessa ting. över huvud taget
torde detta område numera inte framstå
som något gåtfullt och besynnerligt
för ungdom i 17—18-årsåldern. Men det
är klart, att även en annan tidsgräns
kan diskuteras och detta särskilt med
hänsyn till att den individuella utvecklingen
sker olika hastigt.

Emellertid är att märka, att de nuvarande
lagbestämmelserna varit i kraft
bara något över sju år. Mera omfattande
erfarenheter av hur reglerna verkat
ha därför ännu inte hunnit samlas. De
erfarenheter som vunnits ge knappast
stöd för antagande att lagens utform -

ning skulle vara olämplig. Det synes
inte lämpligt att efter endast relativt
kort tid efter en lagändring ånyo göra
en lagändring, då det inte kunnat direkt
påvisas, att de nya lagreglerna varit
otillfredsställande.

Det är visserligen sant, att den manliga
prostitutionen under senare år av
allt att döma fått ökad utbredning. Såsom
framhållits av bl. a. socialstyrelsen,
som får anses vara ett på detta
område synnerligen välinformerat verk,
synas emellertid de missförhållanden,
som yppats på detta område till inte
ringa del ha sin orsak, icke i avsaknad
av nödiga lagbestämmelser utan i att
gällande bestämmelser inte blivit i erforderlig
omfattning tillämpade.

Sålunda ha barnavårdsmyndigheterna
mycket vidsträckta möjligheter att
ingripa på ett mycket kännbart sätt
mot ungdom, som gör sig skyldig till
homosexualitet. Barnavårdsmyndigheterna
kunna alltså ingripa mot en person
i åldern 18 till 21 år, som befinnes
föra ett oordentligt, lättjefullt eller
sedeslöst liv eller eljest visat svår oart,
beträffande vilken särskilda åtgärder
krävas från samhällets sida för hans
tillrättaförande. Orden »eljest visat svår
oart» ha införts i lagen just med tanke
på sådana här oarter.

Det är flera omständigheter som synas
ha medverkat till att man inte har
begagnat sig i erforderlig utsträckning
av de bestämmelser som finnas. Inte
minst är det den bristande tillgången
på personal hos polis- och barnavårdsmyndigheterna.
Det är också betecknande,
att både överståthållarämbetet,
som också besitter en eminent sakkunskap
på detta område, och straffrättskommittén
anse, att man i första hand
bör ingripa mot homosexualiteten inte
genom ändrade lagbestämmelser, såvitt
nu är i fråga, utan genom att se till att
de möjligheter i sådant hänseende, som
den nuvarande strafflags- och barnavårdslagstiftningen
ger, verkligen utnyttjas.

Onsdagen den 21 november 1951.

Nr 32.

Interpellation ang. förvaltningen av pastoratens boställsskogar.

Detta är också utskottsmajoritetens
åsikt. Särskilt vill utskottet understryka
vikten av att barnavårdsmyndigheterna
tillvarataga de vidsträckta möjligheter
barnavårdslagen öppnat för
dem att inskrida mot manlig prostituerad
ungdom. Får man till stånd ett
kraftigt ingripande mot sådan ungdom,
är jag för min del övertygad om att
man inte kommer att få höra mycket
av detta spörsmål om homosexualitet,
i vad den riktar sig mot ungdom, och
det är ju endast detta, som samhället
vill ingripa emot.

Jag vill också erinra om att professorn
Gösta Rylander för närvarande utför
vissa undersökningar rörande den
kriminella homosexualiteten. Dessa utredningar
kunna komma att lämna ett
värdefullt material, som kan göra ett
säkrare ställningstagande möjligt.

I varje fall skulle det vara olyckligt
att på detta område föregripa straffrättskommittén,
som nu förbereder förslag
till ny lagstiftning om brott mot
person, däribland även sexualförbrytelser.
Kommittén räknar med att kunna
framlägga sitt förslag under nästa
år.

Jag skall, herr talman, nöja mig
med vad jag nu anfört. Motionären har
visserligen framfört en del förslag även
vad beträffar det relativa straffrättsskyddet,
men då ingen här tagit upp
detta spörsmål, finner jag ingen anledning
att närmare ingå därpå.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till samma hemställan med
den ändring beträffande motiveringen,
soin föranledes av bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 11.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 45, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående rörlig kredit
åt Svenska spannmålsaktiebolaget;
och

nr 46, med anledning av väckta motioner
angående utredning om statens
stöd åt växt- och fruktträdsförädlingen
m. in.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 12.

Interpellation ang. förvaltningen av
pastoratens boställsskogar.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr PETTERSSON i Ersbacken, som
yttrade: Herr talman! Den ecklesiastika
boställsordningen av år 1932 lade förvaltningen
av prästboställena med tillhörande
skogar i befolkningens egen hand. Den
förverkligade pastoratens redan erkända
ställning som boställshavare, och den
gjorde allvar av den folkliga självstyrelsens
grundsats på det kyrkligt ekonomiska
området. Av bestämmelserna
i 3 kap. framgår otvetydigt, att till löneboställe
hörande skog skulle stå under
pastoratens omedelbara vård och
förvaltning. Den enda inskränkning
som härvidlag föreskrevs var, att hos
pastoratet skulle finnas anställd en person
med skoglig utbildning och att val
av detta skogsbiträde skulle för prövning
och godkännande underställas
stiftsnämnden.

Under senare år har emellertid en
oroväckande tendens gjort sig gällande
att centralisera förvaltningsbefogenheterna
till stiftsnämnderna. Särskilt har
1942 års ändring av bestämmelserna
om pastoratens skogsbiträden utnyttjats
för att inskränka pastoratens befogenheter
i fråga om förvaltningen av sina
skogar. Enligt dessa nya bestämmelser
kan stiftsnämnden bestämma i vilken
omfattning och på vad sätt pastoraten

Nr 32.

Onsdagen den 21 november 1951.

Interpellation ang. förvaltningen av pastoratens boställsskogar.

inom stiften skola sammanföras till distrikt
med gemensamt skogsbiträde och
vidare ha nämnderna fått vidsträckta
befogenheter då det gäller att anställa
dessa biträden och bestämma deras
tjänstgöring. Det talades visserligen
vackra ord om att dessa ändringar icke
avsåge någon principiell omfördelning
av förvaltningsbefogenheterna beträffande
boställsskogarna. I praktiken ha
emellertid förhållandena gestaltat sig
annorlunda. Formellt äro dessa biträden
alltjämt anställda hos pastoraten,
men i realiteten ha de blivit befattningshavare
hos stiftsnämnderna, som
icke blott ha att bestämma den ort, där
skogsbiträdet skall vara bosatt, utan
även att beträffande varje pastorat bestämma
de arbetsuppgifter, som av
skogsbiträdet skola för pastoratets räkning
fullgöras, samt meddela särskilda
föreskrifter rörande biträdes anställnings-
och tjänstgöringsförhållanden
ävensom utfärda särskild arbetsordning
för skogsbiträde.

Pastoratens rätt att självständigt förvalta
sina skogar har i själva verket genom
den genomförda centraliseringen
kommit helt i skymundan. Det torde i
många fall rent av kunna ifrågasättas,
huruvida de ens hava någon medbestämmanderätt.
Riktigheten härav framgår
av det sätt, på vilket stiftsnämnderna
handhaft sina befogenheter att
sammanföra flera pastorat till ett
skogsbiträdesdistrikt med heltidsanställt
skogsbiträde. Även mot sin vilja
tvingas nämligen pastoraten i stor utsträckning
att ingå i dylika distrikt.
Sålunda har stiftsnämnden i Västerås
stift den it oktober 1951 beslutat, att
icke mindre än 13 pastorat skola från
och med den 1 april 1952 ha gemensamt
skogsbiträde och svara för kostnaderna
härför. Detta skogsbiträde
skall tillsättas jämlikt de nya bestämmelserna
i 44 § boställsordningen samt
3 kap. 1 § tillämpningsföreskrifterna
till denna. Genom denna anordning och
på grund av det inflytande, som härigenom
tillföres stiftsnämnden, är det

svårt att förstå vad stiftsnämnden anfört
därom, att detta beslut »ej innebär
någon ändring i förvaltningshänseende,
utan har varje pastorat som hittills
hela ansvaret för sina boställen, såväl
beträffande skogarna som pastoratens
övriga jordegendomar, vilka skola av
pastoraten enhetligt förvaltas och redovisas».

Kritik mot den nuvarande ordningen
beträffande pastoratens befogenheter i
fråga om boställsskog har framkommit
vid såväl 1948 som 1951 års kyrkomöte,
varvid motionsvis framförts önskemål
om beredande av möjlighet för pastoraten
att återfå den befogenhet i fråga om
boställsskogarna, som tillkommit dem i
1932 års boställsordning i dess ursprungliga
lydelse. Vederbörande utskott
fann sig visserligen icke kunna
tillstyrka dessa motioner, men vid 1951
års kyrkomöte framhöll utskottet, att i
den mån reformen »genomförts utan
hänsynstagande till de enskilda pastoratens
berättigade intressen och önskemål,
har detta icke skett i överensstämmelse
med lagens syfte».

Med hänsyn till den utomordentliga
betydelse ifrågavarande spörsmål har
för pastoraten och deras intresse av att
få bibehållas vid sin tidigare befogenhet
i fråga om vården och förvaltningen
av sina skogar får jag hemställa
om kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
framställa följande
spörsmål:

1) Är herr statsrådet villig att medverka
till en närmare utredning av frågan,
huruvida den nuvarande ordningen
beträffande förvaltningen av pastoratens
boställsskogar kan sägas vara i
överensstämmelse med de principer,
som lågo till grund för 1932 års ecklesiastika
boställsordning samt om de av
stiftsnämnderna vidtagna åtgärderna
att tvångsvis sammanföra flera pastorat
i gemensamma skogsbiträdesdistrikt ha
skett med vederbörligt hänsynstagande
till de enskilda pastoratens intressen
och önskemål?

Nr 32.

Onsdagen den 21 november 1951.

Interpellation ang. antalet ledamöter i familjebidragsnämnd och hemhjälpsnämnd.

2) Om det vid en dylik utredning
visar sig, att stiftsnämndernas åtgärder
i fråga om skogsförvaltningen icke stå
i överensstämmelse med lagens syfte,
är herr statsrådet villig att vidtaga erforderliga
åtgärder för att pastoraten
skola återfå sin självbestämmanderätt
i fråga om sina skogar?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13.

Interpellation ang. antalet ledamöter i

familjebidragsnämnd och hemhjälpsnämnd.

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Bästekille, som anförde:
Herr talman! Kommunalindelningskommittén
har framhållit, att ett
av den kommunala självstyrelsens huvudsyften
har varit att bereda folkets
breda lager mera direkt möjlighet att
deltaga i de allmänna angelägenheternas
förvaltning. Härigenom uppnår
man både eu medborgerlig uppfostran
till ansvarskänsla samt politiskt omdöme
och en spärr mot alltför långt
gående centralisering av förvaltningens
detaljer. 1939 års konstitutionsutskott
framhöll beträffande den kommunala
självstyrelsens egenvärde den uppfattningen,
som underströks av riksdagen,
att det som är konstitutivt i fråga om
ett så värdefullt förvaltningssystem,
nämligen den personliga kontakten mellan
kommunens medlemmar och det
lekmannamässiga inflytandet på kommunalförvaltningens
praktiska handhavande,
icke får äventyras.

För att de värden det här är fråga
om icke skola äventyras vid det förestående
praktiska genomförandet av
den kommunala indelningsreformcn är
det emellertid av vikt, att de kommunala
organ, i vilka det lekmannamässiga
inflytandet skall göra sin betydelsefulla
insats, utformas på lämpligt sätt.
Åtskilligt tyder på att så icke skulle
vara fallet med familjebidragsnämnderna
och hemhjälpsnämnderna. I ett

flertal kommuner bär man nämligen
gjort den erfarenheten, att det är svårt
eller omöjligt att finna personer, som
äro villiga att åtaga sig ledamotskap i
dessa nämnder. Anledningen härtill är
den, att arbetsbördan synes bli avskräckande
stor, då antalet ledamöter
icke ökats trots att de nya kommunerna
ofta utgöra ett avsevärt större
arbetsfält än de tidigare.

Vad familjebidragsnämnden beträffar
så skall ledamöternas antal vara
fem. I proposition nr 93, s. 48, vid 1940
års riksdag uttalade departementschefen
bl. a., att kravet på arbetsduglighet
hos nämnden och sparsamhet med arbetskraften
torde bäst tillgodoses genom
en jämförelsevis snäv begränsning
av de särskilt tillsatta nämndernas ledamotskap,
förslagsvis till fem. Sedan dess
ha familjebidragsnämndernas uppgifter
ökats, vartill nu kommer kommunernas
större befolkningssiffror. Läget har då
blivit sådant, att det redan från början
snävt tilltagna antalet ledamöter äventyrar
arbetsdugligheten. Den internationella
politiska spänningen är av sådan
art, att man icke kan bortse från möjligheten
av att densamma kan nödvändiggöra
extra-ordinarie inkallelser av
värnpliktiga. För att möta de krav som
redan nu ställas och de som måhända
komma att ställas i framtiden på familjebidragsnämndens
arbetsduglighet torde
det vara nödvändigt, att möjlighet
gives till inväljande av ökat antal ledamöter
i familjebidragsnämnderna. Härigenom
skulle dessutom de personer,
som tidigare varit intresserade ledamöter
i dessa nämnder men på grund av
en befarad alltför stor arbetsbörda önskat
draga sig tillbaka, ånyo kunna intresseras
för dessa uppgifter och deras
erfarenheter komma det allmänna till
godo.

Vad angår hemhjälpsnämnderna, i
vilka ledamöternas antal skall vara tre
eller fem, har med rätta framhållits, att
denna relativt billiga hjälpform ofta
kan förebygga behovet av ett samhällsingripande
av mera omfattande och

44 Nr 32. Onsdagen den 21 november 1951.

Interpellation ang. antalet ledamöter i familjebidragsnämnd och hemhjälpsnämnd.

dyrbart slag. I propositionen nr 332,
s. 4, vid 1943 års urtima riksdag konstaterades
också, att det »får anses fastslaget,
att samhället har ett direkt intresse
av en väl organiserad hemhjälpsverksamhet».
Här göra sig gällande
samma synpunkter som anförts beträffande
familjebidragsnämnden. Resultatet
blir också här en stark obenägenhet
hos många att åtaga sig uppdraget att
vara ledamot i en nämnd med bibehållet
antal ledamöter i ofta avsevärt större
kommuner.

För både familjebidragen och hemhjälpen
gäller ju att beliovsprövning
skall företagas. I propositionen rörande
familjebidragsnämnden framhöll också
departementschefen, att vid val av ledamöter
skulle tillses, att erfarenhet på
den sociala behovsprövningens område
bleve företrädd inom nämnden. Och i
fråga om hemhjälpsnämnden yttrade
utskottet, att de lokala organen förutsättas
skola få en tämligen vid prövningsrätt
vid bedömandet av såväl behovet
av som de ekonomiska förutsättningarna
för hemhjälp. Den behovsprövning
det här är fråga om underlättas
i hög grad av den personliga kännedomen
om mottagarna av bidrag och
hjälp samt deras förhållanden. De större
befolkningssiffrorna försvåra behovsprövningen,
och däri ligger anledningen
till tveksamhet att åtaga sig ledamotskap
i dessa nämnder. Här sammanträffa
alltså de synpunkter, varom inledningsvis
erinrades, nämligen värdet
av den personliga kontakten och betydelsen
av att det lekmannamässiga inflytandet
på kommunalförvaltningen ej
äventyras. Botemedlet mot den oroande
tendens, som alltså kunnat iakttagas,
synes ligga endast i möjligheten att invälja
ett större antal ledamöter i dessa
nämnder, förslagsvis högst elva.

I anledning av vad sålunda framhållits
anhåller jag om kammarens medgivande
att till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet få framställa
följande fråga:

Kan det förväntas, att till 1952 års
riksdag framlägges förslag om sådana
författningsändringar, att möjlighet gives
att i familjebidragsnämnd och hemhjälpsnännfd
invälja högst elva ledamöter? Denna

anhållan bordlädes.

§ 14.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från utrikesutskottet:

nr 356, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
överenskommelse rörande varuutbytet
mellan Sverige och Schweiz in. m.;

från statsutskottet:

nr 354, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående plan för folktandvården
i Stockholms stad; och

från bevillningsutskottet:

nr 357, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. in., jämte
i ämnet väckta motioner.

§ 15.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Undertecknade anhålla härmed om
ledighet från riksdagsgöromålen under
tiden 26 nov. till och med den 15 dec.
1951 för att såsom riksdagens representanter
deltaga i Europarådets liöstsession
i Strasbourg.

Stockholm den 21 nov. 1951.

Walter Sundström.

Bertil von Friesen.

James I. A. Dickson.

Adolf Wallentheim.

Rolf Edberg.

Kammaren biföll denna ansökan.

Onsdagen den 21 november 1951.

Nr 32.

§ 16.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion
nr 684, av herr von Friesen m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 227, angående ändrad lönegradsplacering
för vissa uppsyningsmän och föreståndarinnor
vid statens sinnessjukhus
m. fl.

Denna motion bordlädes.

§ 17.

Justerades protokollsutdrag. «

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl 1.48 em.

In fidem
Gunnar Britth.