1951 ANDRA KAMMAREN Nr 30 (Riksdagens protokoll 1951:30)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

tår

1951 ANDRA KAMMAREN Nr 30

3—7 november.

Debatter m. m.

Tisdagen den 6 november.

Svar på fråga av fröken Vinge ang. förslaget till allmän verksstadga 4

Interpellation av herr Wirtén ang. justering av reglerna för statsbidrag
till tjänstebostäder för folkskolans lärare .............. 9

Onsdagen den 7 november.

Säkerställandet av personal för sjukvården .................... 10

Inrättande av särskilda social- eller arbetsmarknadsattachébefattningar

inom utrikesförvaltningen ................................ 16

Åtgärder för att främja tillkomsten av särskilda befattningar vid de
större poliskårerna för fullgörande av uppgifter av social art .... 17

Interpellationer av:

Herr Nilsson i Bästekille ang. kostnaderna för återtransport av

rymlingar från ungdomsvårdsanstalter, m. m............... 18

Herr Widén ang. höjning av bidragen till yrkesskoleväsendet .... 19

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 7 november.

Första lagutskottets utlåtande nr 33, ang. ändrad lydelse av lagen om

Kungl. Maj :ts regeringsrätt................................ 10

Utrikesutskottets utlåtande nr 14, ang. varuutbytet med Schweiz m. m. 10
Statsutskottets utlåtande nr 180, ang. säkerställandet av personal för
sjukvården............................................ 10

— nr 181, ang. social- eller arbetsmarknadsattachébefattningar .... 16

— nr 182, ang. sjukvårdslaboratoriepersonalens utbildning ........ 17

— nr 183, ang. sociala uppgifter vid de större poliskårerna ........ 17

1 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 30.

- i

■

fest I I

i mi r

K f ;}/ ? i> i''

r tf

;i> r

«r

t*.

• n:riliimft >• b**ej*» r n .n^rjHiwfi

■ ■.; ,>*->}*''

r 1 ■ . . '' ; :

i in

* '''' i - ••

\)l -7 .UO

Lördagen den 3 november 1951.

Nr 30.

Lördagen den 3 november.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 27
nästlidna oktober.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrivelse:

Till Riksdagen.

Då jag förordnats att från och med
den 1 december 1951 vara sändebud i
Canada, får jag härmed vördsamt anhålla
om entledigande från och med
nämnda datum från mitt uppdrag som
bankofullmäktig.

Stockholm den 2 november 1951.

Klas Böök.

Kammaren godkände för sin del avsägelsen
och beslöt, under förutsättning
att densamma bleve godkänd även av
första kammaren, att uppdraga åt de
av detta års riksdag redan tillsatta valmännen
för utseende av riksdagens
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret
jämte deras suppleanter att
välja en fullmäktig i riksbanken i herr
Bööks ställe jämte en suppleant för
denne.

§ 3.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
följande på bordet liggande
motioner, nämligen:

nr 655 av herr Lager in. fl. och

nr 656 av herr Kyling m. fl.

§ 4.

Föredrogs den av fru Eriksson i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för handelsdepartementet an -

gående tillämpningen av kungörelsen
om beslag på koppar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs den av herr Ericsson i Näs
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående vissa olägenheter
i samband med reservofficerarnas
repetitionsövningar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtande nr 14, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition om
godkännande av överenskommelse angående
varuutbytet mellan Sverige och
Schweiz m. m.; samt

statsutskottets utlåtanden:

nr 180, i anledning av väckta motioner
om utredning och förslag rörande
säkerställandet av personal för sjukvården; nr

181, i anledning av väckta motioner
om inrättande av särskilda socialeller
arbetsmarknadsattachébefattningar
inom utrikesförvaltningen;

nr 182, i anledning av väckt motion
om skyndsam utredning rörande laboratoriepersonalens
utbildningsförhållanden;
och

nr 183, i anledning av väckt motion
angående åtgärder för att främja tillkomsten
av särskilda befattningar vid
de större poliskårerna för fullgörande
av uppgifter av social art.

Nr 30.

Tisdagen den 6 november 1951.

allmän verksstadga.

Svar på fråga ang. förslaget till
§ 7.

Anmäldes, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 225, med förslag till lag om investeringskonto
för skog, m. m., tillställts
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.04 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 6 november.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 30
och den 31 nästlidna oktober.

§ 2.

Svar på fråga ang. förslaget till allmän
verksstadga.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som anförde:
Herr talman! Fröken Vinge har frågat,
huruvida och i så fall i vilken form
riksdagen kommer att beredas tillfälle
att giva sin mening till känna beträffande
förslaget till allmän verksstadga,
innan det fastställes av Kungl. Maj:t.

Frågan har riktats till chefen för civildepartementet.
Då ärendet rörande
verksstadgan handlägges i justitiedepartementet,
torde det dock böra ankomma
på mig att besvara frågan.

Det förslag till allmän verksstadga,
som fröken Vinge åsyftar, avlämnades i
januari detta år. Det har varit på remiss
till myndigheter och sammanslutningar,
och ett 80-tal remissvar ha inkommit
under september och början av oktober.
Detta vidlyftiga material bearbetas nu
i justitiedepartementet. Regeringen har

ännu ej hunnit ta del av materialet och
har alltså icke tagit någon ståndpunkt
till förslaget.

Syftet med förslaget är, att man ur
alla de olika verksinstruktionerna skall
bryta ut sådana stadganden, som behandla
för alla eller flertalet verk gemensamma
frågor, och sammanföra
desa stadganden till en enda författning.
Det är avsett att man härmed
skulle vinna konsekvens och enhetlighet
i de nu jämförelsevis skiftande bestämmelserna
om samma ämnen. Vid
sidan om verksstadgan skulle det alltjämt
finnas instruktioner för de särskilda
verken, innehållande de särbestämmelser
som kunna vara behövliga
i varje särskilt fall.

Om man skall ha en sådan allmän
verksstadga eller bibehålla bestämmelserna
i de olika verksinstruktionerna,
är i första hand en författningsteknisk
fråga. Sammanförandet av bestämmelserna
till en verksstadga skulle ju icke
innebära, att bestämmelserna finge en
annan karaktär än förut. Liksom de särskilda
instruktionerna utfärdats av
Kungl. Maj :t i administrativ ordning,
torde också verksstadgan — om nu en
sådan beslutas — böra jämlikt principerna
för Kungl. Maj:ts konstitutionella
befogenhet utfästas i samma ordning.

Tisdagen den 6 november 1951.

Nr 30.

Svar på fråga ang. förslaget till allmän verksstadga.

Det nu upprättade förslaget innehåller
visserligen icke enbart ett rent mekaniskt
sammanförande av stadganden ur
de olika verksinstruktionerna utan
självfallet också vissa kompletteringar
och omarbetningar av dessa stadganden.
Men härigenom kan icke verksstadgan
anses få någon annan karaktär än
de hittills gällande verksinstruktionerna.

Härmed har jag besvarat fröken
Vinges fråga. Jag vill emellertid därutöver
tillägga, att även om sålunda riksdagen
icke deltager vid tillkomsten av
instruktioner för verken, riksdagen likväl
på andra vägar har ett sakligt inflytande
på frågor som behandlas i sådana
författningar. Innehållet i dessa
administrativa författningar måste nämligen
anpassas efter vad som beslutas
i lag eller i samband med anslagsbeslut.
Sålunda ha — för att här ta ett exempel
— de bestämmelser, som förslaget
till verksstadga innehåller om disciplinär
bestraffning, lämpats efter de år
1948 med riksdagens medverkan antagna
nya reglerna i strafflagen om ämbetsbrott.
I motiven till förslaget har
det vidare framhållits, att förslaget kan
komma att påverkas av vissa pågående
utredningar, bl. a. av det förslag till
tjänstemannalag, som utarbetas av 1948
års förhandlingsrättskommitté. Denna
kommitté har i sitt remissvar upplyst,
att förslaget till tjänstemannalag kommer
att innehålla bestämmelser bl. a.
om tjänstetillsättning, avsked samt åtal
och ansvar för tjänstefel, vilka frågor
nu regleras i verksinstruktionerna.
Därest en sådan tjänstemannalag, vilken
skulle stiftas enligt 87 § regeringsformen,
kommer till stånd, har sålunda
en väsentlig del av de ämnen, som nu
regleras i verksinstruktionerna, överflyttats
till lag. De administrativa bestämmelser
i ämnet, som alltjämt bli
erforderliga, måste då självfallet anpassas
efter en sådan lagstiftning.

Härefter yttrade

Fröken VINGE: Herr talman! Jag ber
att få tacka herr statsrådet för svaret.
Av formuleringen på min fråga framgår
nog ganska klart, att jag var medveten
om att detta var ett ärende som
Kungl. Maj:t hade befogenhet att handlägga
utan riksdagens hörande. Jag var
därmed också medveten om att jag tog
risken att få ett mycket negativt svar.
Jag är tacksam att så inte blivit fallet,
att herr statsrådet också har pekat på
de möjligheter som riksdagen har att
rent sakligt sett påverka en del av de
punkter, som beröras i denna verksstadga.
Jag har inte haft tillfälle att
fullständigt läsa de många remissutlåtandena.
Jag har bara tagit del av ett
par stycken, och jag kommer här inte
att taga upp mer än några få punkter,
som jag har funnit vara väsentliga. Det
innebär inte, att jag beträffande de övriga
punkter, som jag inte berör, har
tagit någon ställning vare sig i positiv
eller i negativ riktning.

Jag skulle då först vilja peka på några
paragrafer i denna stadga, som ha
ett visst samband med varandra. Det är
först och främst fjärde paragrafen, där
det talas om att verket på begäran skall
tillhandagå andra myndigheter med de
upplysningar och det biträde, som kunna
lämnas av verket. Som ett korollarium
härtill finns det en bestämmelse
om att verket har rättighet att påfordra
sådan hjälp ifrån annat håll. Vidare
förekommer det i sjunde paragrafen en
uppmaning till verkscheferna att se
till, att verket tillhandagår allmänheten
med de upplysningar, som allmänheten
kan behöva. I 9 § stadgas
det, att envar befattningshavare har att
ställa sig till efterrättelse de bestämmelser
och föreskrifter, som meddelats,
samt att utan avseende å stadgad arbetsfördelning
lämna det biträde, som påkallas
av vederbörande förman. Slutligen
förekommer det i 12 § bland annat
en bestämmelse, som säger, att då göromålens
gång det kräver, äger förman
påfordra utsträckning av arbetstiden.

Nr 30.

Tisdagen den 6 november 1951.

Svar på fråga ang. förslaget till allmän verksstadga.

Allt vad som säges i dessa paragrafer
är säkerligen riktigt i sak, men bestämmelserna
i fråga skulle behöva
kompletteras. Man måste utreda de
praktiska konsekvenserna av det som
här skrives. Jag erinrar om att det vid
vårriksdagen väcktes ett par motioner
i hithörande ämnen, den ena av
herr Wiklund i Stockholm, där han talade
om behovet av en utvidgad upplysningstjänst
ifrån verken. Men framför
allt vill jag peka på en motion av
herr Johnsson i Stockholm, där han
ställde frågan i vilken grad präst vore
skyldig att tillhandagå med upplysningar.
Det resonemang, som därvidlag
fördes av utskottet beträffande prästs
skyldighet, gäller säkerligen också mutatis
mutandis för verken.

Många, såväl myndigheter som enskilda,
begära upplysningar, som de
ovillkorligen äro berättigade att få. Men
det händer också att man begär sådana
upplysningar, att det kan vara tveksamt
dels om vederbörande över huvud
taget skall vara skyldig att lämna ut
dem, dels om han skall vara skyldig att
lämna dem utan ersättning. Det nämndes
som exempel i utlåtandet över herr
Johnssons motion, att gravvårdsfirmor
hos prästerna begära att få förteckningar
över de avlidna för att sedan
skicka ut prospekt till deras anhöriga.
Liknande erfarenheter gör man också
i verken. Om man tjänstgör i ett verk,
som sysslar med utredningar, är det
mycket naturligt att man ofta får förfrågningar
från myndigheter och forskare,
som behöva detaljerade upplysningar
beträffande någon utredning
som gjorts. Det är klart att man så
långt det är möjligt försöker lämna sådana
upplysningar.

Men det förekommer också att man
får frågor av ett annat slag. Jag fick
t. ex. en påringning från en person
som frågade: »Vilken stad är störst,
London eller New York?» Jag försökte
hänvisa till Statistisk årsbok. Jag sade,
att det beror på hur man definierar

begreppet stad, vilket administrativt
område det är fråga om. Han blev då
otålig och sade om igen: »Säg mig vilken
stad som är störst!» Jag sade då:
»Enligt min mening är det nog New
York.» Då drog han en lättnadens suck
och sade: »Då har jag vunnit mitt vad.»
Sådana små episoder kunna, om de
uppträda sporadiskt, verka rätt muntrande.
Men det kan inte hjälpas att om
allmänheten i mycket stor utsträckning
ställer anspråk på tjänstemännens tid,
så kan det leda till svårigheter för
tjänstemännen att fullgöra sina ordinarie
arbetsuppgifter inom behörig tid.
Det hjälper inte alltid att vederbörande
är beredd att offra en del av sin fritid
för att lämna uppgifterna i fråga. Det
kan hända att omfattningen av dessa
frågor blir så stor, att det helt enkelt
inte finns möjlighet därtill.

Jag anser därför att det kan vara
nödvändigt att till dessa bestämmelser
göra ett tillägg, som exempelvis får den
formulering, som statistiska centralbyrån
föreslog i sitt remissyttrande. Där
föreslogs den begränsningen i 4 §, att
vidlyftigare utredningar — varvid särskilt
åsyftades statistiska utredningar
— inte skulle behöva göras utan ersättning
och att tjänstemännens handläggning
av deras ordinarie arbetsuppgifter
inte får försenas genom biträde åt
andra verk. Detta syfte skulle man nå
genom att i paragrafen göra det tilllägget,
att upplysningar skulle lämnas
endast då det kunde ske »utan olägenhet».

Jag vill i detta sammanhang också
påpeka, att OST — och jag skulle tro
även TCO — i sina yttranden föreslagit,
att i stadgandet i 9 § om skyldighet
för tjänstemännen »att utan avseende
å stadgad arbetsfördelning lämna
det biträde, som påkallas av vederbörande
förman» orden »utan avseende å»
skulle utbytas mot »under skäligt hänsynstagande
till» och att ordet »skälig»
även skulle tillfogas i 12 §.

Jag skall inte orda mera om denna

Tisdagen den 6 november 1951. Nr 30. 7

Svar på fråga ang. förslaget till allmän verksstadga.

sak. Jag vill bara konstatera, att det
här gäller en fråga, som har nära samband
med hela frågan om kommissionärskungörelsen.
Jag har en bestämd
känsla av att det här gäller ett stort
frågekomplex, som närmare behöver
utredas, och att man inte är mogen att
fastställa lydelsen av dessa paragrafer
förrän man fått en ytterligare sådan
utredning om hur långt verken böra gå
i sitt tillmötesgående mot allmänheten.
Givetvis håller jag styvt på att man
skall gå så långt som det över huvud
taget är möjligt.

Så kommer jag till ett par andra paragrafer,
15 och 16. Man kan tycka att
det inte är något märkvärdigt med dem;
de innehålla gamla kända föreskrifter
om tjänstetillsättning. Det gäller dels
befattningar som tillsättas av Kungl.
Maj:t efter förslag av verket och dels
befattningar som tillsättas direkt av
verket. Där stadgas på känt maner 20
dagars ansökningstid. Nu vill jag fråga,
vad dessa 20 dagars ansökningstid innebär.
När man som jag sitter i en folkskolestvrelse
är man van att tillsätta
tjänster efter ansökan, och om en ansökan
råkar komma in dagen efter ansökningstidens
utgång, blir vederbörande
obönhörligt förklarad obehörig.
Det hjälper inte om folkskolestyrelsen
gärna skulle vilja ta med vederbörande
på sitt förslag; ett sådant förslag skulle
inte godkännas av statens folkskoleinspektör.

Man har nog haft den uppfattningen,
att en person, som inte kommer in med
sin ansökan i tid, inte kan komma i
fråga till tjänsten, men den uppfattningen
tycks inte vara förhärskande i
kanslihuset. Det förefaller ofta som om
man inom departementen anser, att åtminstone
befattning som tillsättes av
Kungl. Maj :t kan tillsättas med en person
som har kommit in med sin ansökan
efter ansökningstidens utgång.

Om Kungl. Maj:t nu har denna befogenhet,
frågar man sig ovillkorligen,
om Kungl. Maj:t också kan åsidosätta

gällande kompetensföreskrifter. Var slutar
egentligen det hela? Kan också ett
ämbetsverk till en tjänst utnämna en
person som har inkommit med sin ansökan
efter ansökningstidens utgång,
eller tillkommer denna rätt endast
Kungl. Maj:t? Jag tror att det är nödvändigt
att dessa frågor närmare utredas.
Man frågar sig t. ex. om en tjänsteman
är bunden av ansökningstiden
när myndigheten inte är det. Jag tror
det är ytterst önskvärt, att dessa frågor
få diskuteras av 1948 års förhandlingsrättskommitté
och att dessa paragrafer
i verksstadgan icke fastställas förrän de
blivit föremål inte bara för diskussion
inom förhandlingsrättskommittén utan
också för offentlig diskussion.

Slutligen kommer jag fram till det
som för mig framstår som det allra viktigaste,
nämligen § 21 och följande som
handla om verkets disciplinära befogenheter.
I § 21 stadgas hur det skall
förfaras om verkschefen eller byråchef
begår ämbetsbrott. Sedan kommer någonting
i § 22 som jag är tvungen att
läsa upp: »Åsidosätter annan ordinarie
befattningshavare hos verket sin tjänsteplikt
eller skadar han eljest genom sitt
uppförande det anseende som innehavaren
av befattningen bör äga, må verket
efter omständigheterna döma honom
...» Så nämnas olika saker som
han kan dömas till. I det följande stycket
står det: »Har befattningshavare

som ej tillsatts medelst fullmakt gjort
sig skyldig till fel av svårare beskaffenhet
eller har han icke låtit sig rätta
av tidigare ådömd bestraffning, står det
jämväl verket öppet att skilja honom
från tjänsten.»

Här är det tre olika saker jag skulle
vilja påtala. Först och främst gäller det
innebörden av »åsidosättande av tjänsteplikt».
.Tåg har den uppfattningen, att
man anser det vara litet dunkelt vad
som ingår i detta uttryck, och jag tror
att det är farligt att verket skall äga
rätt att döma eu tjänsteman på grund -

Nr 30.

Tisdagen den 6 november 1951.

Svar på fråga ang. förslaget till allmän verksstadga.

val av en bestämmelse, om vars innebörd
man allmänt är osäker.

En allvarligare sak är emellertid att
enligt detta förslag vissa ordinarie
tjänstemän skola kunna skiljas från
tjänsten på administrativ väg. Verket
har alltså valfrihet att antingen anmäla
vederbörande till åtal eller självt döma.
Nu är det ju långt ifrån alla verk som
ha juridiskt skolade ledamöter — i
många verk är det kanske bara någon
enda — och även om det finns jurister
ha de ofta mycket liten erfarenhet av
domarvärv; de ha ju i regel specialiserat
sig på administrativa uppgifter.
Därtill kommer att handläggningen av
ett ärende av detta slag inom ett verk
knappast kan tänkas komma att föregås
av en så grundlig prövning som fallet
skulle vara, om det var fråga om domstolsavgörande,
och slutligen har ju
vederbörande inte den möjlighet att använda
rättegångsbiträde som han kan
ha vid en rättegång. Man skulle därför
önska att verket icke ägde rättighet att
döma till en så allvarlig sak som avsättning
eller suspension, utan att verket i
sådana fall skulle vara skyldigt att anmäla
vederbörande till åtal så att det
blir domstolens sak att taga ställning.

Utredningsmannen har på denna
punkt sagt, att man genom att införa en
sådan förändring skulle utplåna skillnaden
mellan tjänstemän som tillsättas
med fullmakt och tjänstemän som tillsättas
med konstitutorial, och han anser
att det skulle ha en djup förvaltningsrättslig
innebörd eller hur det nu säges.
Jag kan inte finna att de skälen äro
tillnärmelsevis så viktiga som det allvarliga
hot mot rättssäkerheten som förslaget
i sin nuvarande form innebär.

Slutligen kommer jag till det som
kanske trots allt är allvarligast i hela
förslaget, nämligen att verket skulle ha
rättighet att döma någon för hans uppträdande
utom tjänsten. Ett sådant förslag
skulle ju innebära, att verket kanske
bleve tvingat att bygga sitt ställningstagande
på förtal och skvaller,

och det skulle innebära en obehörig
inblandning i privatlivet. Jag tror att
vi alla i denna kammare, icke minst
justitieministern själv, äro medvetna
om hur allvarligt det skulle vara. Jag
föreställer mig att den bestämmelsen
har föreslagits emedan man vill söka
hindra den som känner till militära
hemligheter att alltför flitigt umgås med
främmande ambassader eller den som
sysslar med licensgivning åt allmänheten
att mottaga gästfrihet från licenssökande.
Sådant bör man emellertid
kunna beivra genom särskilda bestämmelser
i instruktionen för verket; framför
allt bör man där noga precisera i
vilka avseenden verket har rättighet att
ställa fordringar på vederbörandes privatliv.
Endast i dessa preciserade fall
bör verket ha rättighet att ingripa.

Jag vill inte nämna flera exempel på
vad som har gjort mig betänksam mot
förslaget till allmän verksstadga. Jag
förstår att man kan anse det rationellt
att sammanföra de skiftande bestämmelserna
till en allmän verksstadga,
men jag är av den bestämda uppfattningen,
att förslaget icke bör fastställas
i sin nuvarande form, och jag vill alldeles
speciellt hemställa, att de punkter
jag här har berört måtte bli föremål för
ytterligare utredning.

Med detta ber jag, herr talman, att
än en gång få tacka för svaret.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet
vilande proposition, nr 225, med förslag
till lag om investeringskonto för skog,
m. m.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 14 samt
statsutskottets utlåtanden nr 180—183.

Tisdagen den 6 november 1951. Nr 30.

Interpellation ang. justering av reglerna för statsbidrag till tjänstebostäder för folk''
skolans lärare.

§ 5.

Interpellation ang. justering av reglerna
för statsbidrag till tjänstebostäder för
folkskolans lärare.

Ordet lämnades på begäran till

Herr WIRTÉN, som anförde: Herr talman!
Enligt gällande regler för statsbidrag
till tjänstebostäder för folkskolans
lärare kan skoldistrikt till bestridande
av kostnaden för anskaffande av
tjänstebostad åtnjuta statsbidrag med
12 000 kronor för tjänstebostad för ordinarie
folkskollärare och med 8 000
kronor för tjänstebostad för annan
lärare. Statsbidraget får dock icke överstiga
40 procent av de styrkta byggnadskostnaderna.

Sedan dessa bidragsregler fastställdes
år 1946 ha byggnadskostnaderna stigit
avsevärt, vilket har medfört att en mycket
större del av byggnadskostnaderna
får bäras av kommunerna än som ursprungligen
avsetts. En justering av
bidragsreglerna med hänsyn till det förändrade
kostnadsläget är således påkallad.
Härtill kommer att kommunreformens
genomförande har medfört
ett accentuerat behov av nybyggnader i
stor utsträckning. Jag anhåller därför

om andra kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framställa följande
fråga:

Är herr statsrådet beredd att medverka
till en justering av reglerna för
statsbidrag till tjänstebostäder för folkskolans
lärare?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 220, med förslag till
förordning om särskild avgift vid vissa
investeringar (investeringsavgift), m.m.,
nämligen:

nr 657 av herr Rabbestad m. fl.; och

nr 658 av herrar Staxäng och Nilsson
i Svalöv.

Dessa motioner bordlädes.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.30 em.

In fidein
Gunnar Britth.

Nr 30.

Onsdagen den 7 november 1951.

Onsdagen den 7 november.

Kl. 2 em.

§ 1.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
följande på bordet liggande
motioner, nämligen

nr 657 av herr Rnbbestad m. fl. samt

nr 658 av herrar Staxäng och Nilsson
i Svalöv.

§ 2.

Föredrogs den av herr Wirtén vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående justering av
reglerna för statsbidrag till tjänstebostäder
för folkskolans lärare.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3.

Föredrogos vart för sig:

första lagutskottets utlåtande nr 33, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 2 § 4:o), 14:o), 15:o) och
16:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3)
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt, till den
del den ännu icke av riksdagen behandlats;
samt

utrikesutskottets utlåtande nr 14, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
om godkännande av överenskommelse
angående varuutbytet mellan Sverige
och Schweiz m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 4.

Säkerställandet av personal för sjukvården.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
180, i anledning av väckta motioner om

utredning och förslag rörande säkerställandet
av personal för sjukvården.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken HÖJER: Herr talman! Jag vill
för kammaren referera några uttalanden
i den nu förevarande motionen,
som jag tycker äro mycket bra.

Det sägs i motionen att befolkningsutvecklingen
medför starkt ökade svårigheter
att nyrekrytera sjukvårdens
personal, både sjuksköterskor och övrig
kvinnlig personal. Jag tror att det
är av vikt att vi ha klart för oss, att det
verkligen alltjämt är på det sättet. Motionärerna
framhålla vidare, att »skall
sjukvården kunna hävda sig i den konkurrens,
som vi ha att vänta, måste
målmedvetna åtgärder snarast vidtagas
för att öka personaltillgången för densamma».

Vidare understryker man att en av
orsakerna till sjukvårdens expansion är
den framgångsrika utvecklingen inom
medicinsk forskning. Där skulle jag
vilja tillägga: År det någon som tror, att
det blir någon framgångsrik utveckling,
som verkligen kommer svenska folket
till godo, om vi icke laga så att vi ha
kvalificerad personal? Jag tror det inte.

I statsutskottets förevarande utlåtande
framhålles, att man i direktiven för
1946 års kommitté för sjuksköterskeutbildningen
även åberopar den föreliggande
bristen på sjuksköterskor samt
den omständigheten att denna brist,
därest icke åtgärder utan dröjsmål vidtoges,
komme att ytterligare skärpas under
den närmasté tiden såsom en följd
av rådande läge på den kvinnliga
arbetsmarknaden, befolkningsstockens
förskjutning mot allt högre åldrar och
utbyggnadsbehovet av vården.

Onsdagen den 7 november 1951.

Nr 30.

Säkerställandet av personal för sjukvården.

Utskottet framhåller vidare beträffande
1946 års kommitté för sjuksköterskeutbildningen,
som i dagarna avgivit
den tredje och sista delen av sitt
betänkande,, att kommitténs förslag är
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
Betänkandets sista del har som sagt utkommit
i dagarna, men den första delen
kom redan 1948. Om man verkligen,
såsom jag gör, anser att sjukvårdsfrågan
är en brådskande fråga, och eftersom
den första delen av betänkandet
inte är beroende av behandlingen av
den sista delen, så måste man väl säga
sig att första delen redan borde ha varit
föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Jag
vilt därför vända mig till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
och hemställa, att hela det framlagda
betänkandet nu tas upp till prövning.

Motionärerna framhålla, att vi behöva
utbilda ca 1 500 elever per år vid sjuksköterskeskolorna,
och utskottet omtalar,
att landstingen och kommunerna
fram till den 30 juni 1951 hade ordnat
med plats för 1 490 elever vid dessa
skolor. Den saken är sålunda mycket
väl ordnad, och man har där verkligen
lyckats uppfylla de framställda önskemålen.
Men så tillägger man i statsutskottets
utlåtande följande: »Framhållas
bör, att antalet sökande till sjuksköterskeskolorna
på senare tid regelmässigt
väsentligt överstigit antalet platser.»

Man brukar säga, att det enda säkra
vi ha här i livet är siffror, men man
säger också, att det inte finns något,
som kan vara mera missvisande än statistik,
och missvisande är just rätta
ordet här. Vi ha nämligen ett sådant
ansökningsförfarande till våra 26 sjuksköterskeskolor,
att många ungdomar
söka till två eller tre skolor samtidigt.
Trots statistikens två eller tre ansökningshandlingar
iir det därför inte
fråga om mer än en sökande. Medicinalstyrelsen
gjorde i början av 1940-talet
under ett antal år en undersökning på
detta område. Man fann då, att det under
denna tid var ca 300 ungdomar, som

sände in dubbla ansökningshandlingar.
Följaktligen har man utgått från att det
fortfarande är omkring 300 dubbelansökningar.
Jag är emellertid inte så säker
på det. Ungdomen nu för tiden är
mera upplyst och säker än förr, och det
är mycket troligt att dubbelansökningarna
nu ha ökats.

Varför tror jag det? Jo, helt enkelt
av det skälet, att vi år 1950 hade 2 674
inträdesansökningar till våra sjuksköterskeskolor
till det årets 1 387 elevplatser.
Följaktligen tycker man att alla
dessa elevplatser borde ha blivit belagda
— så mycket mer som vi alla
veta att tio procent av eleverna avgå
under utbildningstiden och det därför
föreligger en önskan vid varje skola
att ta in några fler elever än det ordinarie
antalet. Men trots detta fattas det
i dag 56 elever till det ordinarie antalet
platser.

Jag har också gått tillbaka i tiden till
1939, och jag har funnit att det varje år
har fattats sökande till ett varierande
antal platser vid sjuksköterskeskolorna.
Antalet icke belagda platser har varit
uppe i 87 och nere i 8, och i regel har
det rört sig om sådana tal som 29, 32
och 45. Detta har berott på att sökandena
icke ha uppfyllt ens minimifordringarna
för inträde. Det är detta som
är det allvarliga, att man inte har det
antal kvalificerade sökande till skolorna,
som är nödvändigt. Det är detta
vi måste se till att vi få. Om vi skola
kunna nå vad vi vilja vinna med dessa
ungdomar under deras hetsiga utbildningstid,
så måste vi kräva att eleverna
uppfylla åtminstone minimifordringarna
i varje ämne, eftersom ju en hel
del av dem skola gå vidare till högre
befattningar. Det finns ju en hel del sådana
platser. Därför måste man kräva
högre kvalifikationer av de sökande.
Det är de bristande kvalifikationerna,
som är det allvarliga just nu på sjukvårdens
område, och det är det som
gör, att vi här måste ta krafttag!

Detta alltså om sjuksköterskeutbild -

Nr 30.

Onsdagen den 7 november 1951.

Säkerställandet av personal för sjukvården.

ningen. Vi få där se framtiden an. Men
sedan ha vi också den övriga kvinnliga
personalen, alltså sjukvårdsbiträdena.
Beträffande dem lade 1946 års kommitté
för sjukvårdsutbildningen fram
förslag om att alla sjukvårdsbiträden
skulle få komma till en s. k. initialkurs,
alltså en första kurs. I statsutskottets
förevarande utlåtande säger man nu,
att även beträffande utbildningen av
sjukvårdsbiträden ha åtgärder vidtagits
av de kommunala sjukvårdshuvudmännen.
Ja, det har skett till en viss grad.
Huvudmännen ha slagit ihop första och
andra kurserna till en kurs. På det sättet
menar man, att man skall kunna få
de kvalificerade sjukvårdsbiträden, som
sjukvården behöver. Men detta är i dagens
situation inte nog! Jag tror det är
mycket viktigt, att vi göra klart för oss,
att detta icke är tillräckligt. Om Sverige
på detta område skall kunna hålla sig i
paritet med andra länder, så borde alla
de, som ha med vården av sjuka att
göra, redan från första början få åtminstone
någon handledning, innan de
släppas in till patienterna. Det är där
det brister. Det är bl. a. därför som jag
tycker att det hade varit så viktigt, att
första delen av sjuksköterskeutbildningskommitténs
betänkande verkligen
hade tagits upp till prövning av Kungl.
Maj :t.

Jag tycker för min del att man inom
landstingen skulle kunna sätta i gång
med en försöksskola för sjukvårdsbiträden,
gärna i anslutning till en sjuksköterskeskola,
där rektorn eller föreståndarinnan
kunde ha hand om alltsammans
och där man hade en särskild
avdelning med en första utbildning för
sjukvårdsbiträden. Där kunde biträdena
erhålla handledning inte bara under de
föreslagna tre veckorna utan också under
den fortsatta praktiken, vilket står
i överensstämmelse med kommitténs
förslag och vilket är en mycket viktig
del av utbildningen.

Statsutskottet anser, att allt är gjort
som göras kan i denna fråga. Jag kan

för min del inte instämma däri. Allt som
göras kan är inte gjort.

Herr talman! Med hänvisning till
vad jag här framhållit vill jag särskilt
understryka, att det är av vikt att de
här aktuella frågorna, sjukvårdspersonalens
utbildning, arbetsförhållanden
o. s. v., lösas så, att denna gren av socialvården
kan stå sig i konkurrensen
med övriga grenar. Jag tror det är viktigt
att vi alla här i riksdagen ha klart
för oss om vi vilja eller icke vilja ha en
god sjukvård, och att ytterligare åtgärder
måste vidtagas, om vi skola få en
god rekrytering till sjukvårdens alla
områden.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Motionärerna hemställa, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära skyndsam utredning
och förslag rörande säkerställandet av
personal för sjukvården. Nu ha som
framhålles i utskottets utlåtande dessa
frågor redan varit föremål för utredning,
och 1946 års kommitté för sjuksköterskeutbildningen
har nyligen avlämnat
den tredje och sista delen av
sitt betänkande, vilket nu är föremål för
prövning inom inrikesdepartementet.

Vidare håller 1949 års arbetskraftsutredning
på med att undersöka möjligheterna
om fördelning av den tillgängliga
arbetskraften till olika områden.

Inom utskottet ha vi varit fullt medvetna
om att allt inte är så bra på sjukvårdens
område, som man skulle önska.
Men vi ha inte kunnat tillstyrka en ytterligare
utredning av dessa frågor, som
redan ha prövats av en kommitté och
som för närvarande äro föremål för
närmare undersökningar och detaljbearbetningar
inom respektive departement.

Fröken Höjer framförde en anmärkning
mot den statistik, som förekommer
i förevarande utskottsutlåtande, samt
gjorde gällande, att det förekom dubbelansökningar
till skolorna. Utskottet

Onsdagen den 7 november 1951.

Nr 30.

Säkerställandet av personal för sjukvården.

har emellertid inhämtat de statistiska
uppgifterna från medicinalstyrelsen,
och det är alltså vederbörande där som
få svara för om siffrorna äro fullt korrekta
eller inte. Även landstingen få lämna
vissa statistiska uppgifter till medicinalstyrelsen,
och i dessa uppgifter
förekomma inga sådana dubbelföringar.
Fröken Höjers påstående att det förekommer
en omfattande dubbelföring i
statistiken är därför, få vi väl säga, en
sanning med modifikation.

Jag skall här inte närmare ingå på
statistikfrågan, men om vi se på den
bilaga som är fogad till utskottets utlåtande,
måste vi väl ändå erkänna, att
det har skett en väsentlig förbättring på
sjukvårdens område under de år statistiken
omfattar. Det är också vår förhoppning
att denna förbättring skall
fortsätta.

Vad sedan gäller antalet elever som
önska genomgå sjuksköterskeskolorna
kan det erinras om att elevansökningarna
ha varit betydligt fler än de lediga
platserna vid skolorna. Det har t. o. m.
lämnats uppgift om att inte mindre än
1 000 sökande till sjuksköterskeskolorna
ha måst avvisas på grund av platsbrist.
Detta visar ju, att det hos de kvinnliga
medborgarna i landet förefinns ett
stort intresse av att söka sig till sjuksköterskeskolorna
för att där få utbildning.
Vi utgå ifrån att detta intresse icke
kommer att slappna utan tvärt om förstärkas.

Herr talman! Med dessa få ord ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken HÖJER: Herr talman! Utskottets
ärade ordförande måste ha missförstått
mig. Jag sade nämligen ingenting
om medicinalstyrelsens statistik,
vilken icke upptar antalet sökande. Vad
jag vände mig emot var den passus i utskottets
utlåtande, där det säges: »Framhållas
bör, att antalet sökande till sjuksköterskeskolorna
på senare tid regelmässigt
väsentligt överstigit antalet plat -

ser.» Sedan lämnade jag själv den uppgiften
att antalet sökande var 2 674 till
1 387 platser och sade, att det förelåg
dubbelansökningar, eftersom dessa 2 674
ansökningar utgjorde det sammanlagda
antalet ansökningar till alla våra sjuksköterskeskolor.
En del av dem måste
därför vara dubbelansökningar.

Vad jag opponerade mig emot var sålunda
utskottets uttalande om att antalet
sökande till sjuksköterskeskolorna
regelmässigt väsentligt överstiger antalet
platser.

När vi skriva till sjuksköterskeskolorna
— vilket sker varje år — svarar man
därifrån ibland att de ha några elever,
som eventuellt kunna stå över och själva
äro villiga att stå över till nästa år. Men
de flesta skolor svara, att de ha så och
så många elevplatser, som de icke ha
kunnat få belagda. Vid årets slut ha vi
sedan också undersökt hur många platser
som icke varit belagda, och på det
sättet ha vi fått den statistik, som utvisar
att så och så många platser ha
varit vakanta vid sjuksköterskeskolorna.
Detta framgår också av medicinalstyrelsens
statistik.

Antalet sökande finns alltså inte med
i utskottets utlåtande, utan det angavs
av mig.

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr talman!
Jag har inte mycket att tillägga
efter vad fröken Höjer här har sagt, men
jas vill nämna, att motionen har kommit
till stånd inte bara med tanke på
dagens bekymmer utan också med sikte
på framtiden. Vi veta ju att svårigheterna
redan nu äro ganska stora att kunna
fylla alla platser, där man vill ha utbildade
sjuksköterskor. Det finns ju
många förklaringar till detta. En är att
vi ha att röra oss med ett mindre antal
kvinnor i den ålder, som de ha, vilka
söka sig till sjuksköterskeskolorna, än
vi hade för låt oss säga 10 å 15 år sedan.
Anledningen härtill är de små barnkullarna
på 1920- och 1930-talen. Från
mitt arbete i arbetsmarknadsstyrelsen

Nr 30.

Onsdagen den 7 november 1951.

Säkerställandet av personal för sjukvården.

under ett antal år har jag kommit i ganska
nära kontakt med arbetskraftsfrågor
över huvud taget och inte minst när det
gällt att tillgodose sjukvården med behövlig
arbetskraft.

Här ställer man ju också alldeles särskilda
krav på den kvinnliga arbetskraft
man vill ha. Man tar inte och vill inte
ta vad som helst. Därför är det angeläget,
att man inte bara har så många
sökande till skolorna och till platserna,
som behövas för att precis fylla antalet.
Man behöver också ha möjlighet att
välja, om man skall få den högt kvalificerade
arbetskraft man vill ha. Det är
därför synnerligen önskvärt, att förhållandena
inom sjukvården och för de
där anställda äro sådana, att det blir
flera sökande än just minimiantalet.

Man säger nu att det för dagen inte
är så stor fara. Men hur blir det, om vi
sikta några år framåt, med den utbyggnad
av sjukvården på alla områden, som
pågår och som vi hoppas skall kunna
ske t. o. m. i ökad takt? Hur blir det
med tillgången på högt kvalificerade
sjuksköterskor och personal i övrigt,
om man håller igen utbildningen på det
sätt man faktiskt gör för närvarande?
Det är klart att landstingen också ha
sitt ansvar, när det gäller att se till, att
en tillräcklig utbyggnad av sjuksköterskeskolorna
kommer till stånd, men det
är också ett bekymmer, som staten borde
ägna litet större intresse åt.

Jag tror därför att denna motion,
även om den, såsom naturligtvis nu
sker, avslås, har fyllt en uppgift genom
att rikta uppmärksamheten på detta förhållande.
Jag vill liksom fröken Höjer
vädja till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
att ägna denna fråga
stor uppmärksamhet och se till, att man
inte bara tänker på dagens läge utan
också ser litet längre fram.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Fröken Höjer gjorde gällande,

att jag hade missförstått hennes första
anförande, när jag yttrade, att hon
framhållit, att statistiken var missvisande.
Det är möjligt att det skett en
missuppfattning. Jag tror emellertid att
det av de uppgifter jag lämnade ganska
tydligt framgick, att det har varit ett
mycket stort antal sökande till sjuksköterskeskolorna,
som inte ha kunnat
bli intagna. Även om någon dubbelräkning
skulle förekomma, så vågar jag
ändå påstå, att antalet sökande varit
så stort, att sjuksköterskeskolorna behövde
väsentligt utbyggas, om plats
skulle kunna beredas alla dem, som
söka sig till dessa skolor.

Sedan nämnde herr Andersson i Dunker
något om att en viss återhållsamhet
har iakttagits på detta område. Om vi
se på den statistik som vi ha framför
oss, så kan man väl knappast tala om
någon återhållsamhet, utan tvärtom har
utvecklingen gått ganska raskt framåt.
Men det är alldeles klart att här måste
ske en viss avvägning. Om vi ha ett
begränsat antal arbetare här i landet —
det må vara manliga eller kvinnliga —
så få vi naturligtvis söka se till, att inte
alla eller alltför många söka sig över
till ett visst område, så att det blir en
fullständig brist på arbetskraft på ett
annat område, utan det måste företas
en mycket noggrann avvägning. Det förmodar
jag, att herr Andersson i Dunker
inte kan ha något att invända emot.

Herr FAST: Herr talman! Jag hoppas
att denna debatt inte skall bli agitation
för sjuksköterskorna utan beröra sjukvårdsproblem.

Jag vill säga att i de uppgifter, som
ha lämnats av Landstingsförbundet om
antalet sökande, äro inga sökande dubbelförda,
utan de som ha sökt till mer
än en utbildningsanstalt äro upptagna
endast en gång. Vad beträffar antalet
sökande i övrigt kanske jag också får
meddela, att vid en undersökning, som
preliminärt har företagits i fråga om

Onsdagen den 7 november 1951.

Nr 30.

Säkerställandet av personal för sjukvården.

våra folkhögskolor, har det visat sig
inte endast att vi för närvarande ha en
mycket god tillströmning av kvinnliga
elever utan också att ett mycket stort
antal •— större än man räknat med —
uppgivit, att de ämna bli sjuksköterskor.
Jag tror sålunda att vi på denna punkt
inte ha några särskilda bekymmer att
räkna med.

Men, herr talman, vi ha ett annat bekymmer,
och därför skall jag passa på
att också rikta en vädjan till inrikesministern,
ehuru av annat slag än ett
par föregående talare. Antalet sköterskor
är beroende av hur vi utbygga
våra sköterskeskolor. Det är där som
flaskhalsen funnits under många år,
därför att man från högsta håll tidigare
visade bra litet intresse för att få
dessa anstalter tillräckligt utbyggda.
Under senare år har man emellertid
dess bättre, herr talman, från departementets
sida varit mycket angelägen
om att vad beträffar byggnadstillstånd
lämna företräde åt sköterskeskolor. Jag
hoppas, herr talman, att denna förtursrätt
också i fortsättningen måtte ges i
den takt som är erforderlig. I så fall
komma vi nog att lösa detta problem
tämligen snart.

Däremot är det en annan sak, som
arbetskraftsutredningen har att undersöka,
nämligen hur man skall fördela
den tillgängliga arbetskraften. Den kan
inte fördelas på det sättet, att man börjar
överbetala än här och än där, så att
det blir en allmän konkurrens om den
befintliga arbetskraften, utan det måste
ske en fördelning efter andra grunder.

Herr ANDERSSON i Dunker (kort genmäle)
: Herr talman! Herr Mårtensson i
Uddevalla sade mycket riktigt, att frågan
om utbyggandet av sjukvårdsanstalterna
och om utbildningen av .sjuksköterskor
är ett avvägningsproblem. Emellertid
undrar jag, om vi verkligen skola
säga på det sättet, att vi inte kunna
bygga ul våra sjukvårdsanstalter, därför
att vi inte ha sjuksköterskor i till -

räcklig utsträckning. Jag tror för min
del, att vi, om vi vilja ha en god sjukvård
här i landet, handla klokt, om vi
bygga ut våra sjukvårdsanstalter i all
den utsträckning vi anse oss kunna och
behöva, men också se till att vi ha personal
att sätta i dessa sjukvårdsanstalter,
så att inte salarna komma att stå
tomma av den anledningen att vi sakna
personal.

Fröken HÖJER: Herr talman! Herr
Fast får förlåta, om jag, som faktiskt
känner till detta område litet och verkligen
är intresserad av en god sjukvård
för svenska folket, också tar upp frågan
om utbildning, när denna fråga kommer
upp i riksdagen. Det gäller långt
ifrån bara sjuksköterskor. En av de viktigaste
frågorna i detta sammanhang
gäller utbildningen av sjukvårdsbiträden.
Jag för min del kan inte förstå,
att ett sådant viktigt betänkande som
det av 1946 års kommitté om sjuksköterskeutbildning
avgivna alltjämt — sedan
1948 — ligger i inrikesdepartementet
utan att Kungl. Maj:t har upptagit
det till prövning just vad beträffar de
områden som gälla sjukvårdsbiträden.
Den frågan är nämligen alls inte upptagen
till prövning fastän det enligt min
mening vore på tiden. Det har ingenting
att göra med det betänkande, som
har kommit i dagarna, vilket gäller
vissa frågor om specialutbildning och
högre utbildning.

Enligt mitt förmenande visar detta
utskottsutlåtande, att utbyggnaden speciellt
av sjuksköterskeskolorna har gått,
skulle jag vilja säga, rasande kvickt.
Där har emellertid inte sagts något om
hur antalet sökande erhållits, ty siffrorna
därom från Landstingsförbundet
finnas inte i utlåtandet. Det är bara utskottets
allmänna uttalande, som inte
står i överensstämmelse med de siffror
jag har. .lag menar alt det framför allt
är kvaliteten vi skola tänka på, och jag
tror att vi nog äro överens om den
saken.

Nr 30.

Onsdagen den 7 november 1951.

Inrättande av särskilda social- eller arbetsmarknadsattachébefattningar inom utrikesförvaltningen.

Herr HAGÅRD: Herr talman! Såvitt
jag kunnat finna har debatten rört sig
huvudsakligen om sjuksköterskor och
deras andel i sjukvården. Nu sist var
fröken Höjer inne på ett mycket viktigt
område, nämligen frågan om biträdenas
utbildning och framför allt deras
utbildning till att kunna delta i den
egentliga sjukvården såsom undersköterskor.
Visserligen ha vi efter motioner
här i riksdagen och även uttalanden
som gjorts inom landstingen börjat anordna
särskilda utbildningskurser för
att möjliggöra för biträden att bli undersköterskor,
men, mitt herrskap, man
har inte kommit någon vidare väg på
detta område. Man har glömt att ge
dessa utbildade undersköterskor någon
bestämd uppgift, och därvidlag synda
huvudmännen, läkarna, sköterskorna
och vi andra som delta i detta arbete.
Vi ha inte låtit dessa undersköterskor
få sin klart bestämda uppgift i det
egentliga sjukvårdsarbetet. Fröken Höjer
skakar på huvudet, men så är det,
fröken Höjer.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 5.

Inrättande av särskilda social- eller arbetsmarknadsattachébefattningar
inom
utrikesförvaltningen.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
181, i anledning av väckta motioner om
inrättande av särskilda social- eller arbetsmarknadsattachébefattningar
inom
utrikesförvaltningen.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade

Herr GUSTAFSSON i Stockholm: Herr
talman! Även om jag till fullo kan förstå
utskottets hänvisning till det rådande
budgetära läget och till nödvändigheten
av återhållsamhet med statens

utgifter som motivering för utskottets
avslagsyrkande på herr Henrikssons och
min motion om inrättande av arbetsmarknadsattachébefattningar
vid våra
utländska beskickningar, så vill jag ändå,
herr talman, utan att ställa något
yrkande, framföra bara ett par synpunkter.

Då utskottet i sitt utlåtande med hänvisning
till den personalförstärkning,
som under det senaste årtiondet har ägt
rum på utrikesrepresentationens område,
drager den slutsatsen, att det syfte,
som vi genom vår motion velat vinna,
skulle kunna anses tillgodosett, kan jag
icke dela utskottets uppfattning. Det är
klart att vissa av dessa i utlandet verksamma
representanter kunna tillföra
vårt land värdefulla upplysningar även
beträffande sociala och arbetsmarknadsfrågor.
Emellertid ha vi genom motionen
velat peka på att man i och med
inrättandet av speciella attachébefattningar
på ett helt annat sätt skulle
kunna effektivisera och samordna denna
verksamhet och att man härigenom
också skulle — vilket enligt min mening
icke är mindre viktigt —- kunna
till utlandet förmedla upplysningar och
informationer om den socialpolitik, som
vi bedriva här i landet och som ju
kanhända med rätta betraktats såsom
ett mönster. Man skulle även kunna
lämna upplysningar på ett helt annat
sätt om våra arbetsmarknadsförhållanden.

Jag kan inte komma ifrån — även
om jag har all respekt för våra utlandsrepresentanters
stora kunnighet — att
dessa ändå icke ha någon direkt utbildning
för att handha frågor på detta
område. Jag skulle därför önska att den
svenska utrikesledningen uppmärksammar
detta spörsmål och i den utsträckning
det visar sig möjligt låter ge den
personal, som nu är verksam vid våra
utländska beskickningar, erforderlig utbildning
för att vid sidan om sina andra
uppgifter på ett effektivare sätt kun -

Onsdagen den 7 november 1951.

Nr 30.

Åtgärder för att främja tillkomsten av särskilda befattningar vid de större polis -

kårerna för fullgörande av uppgifter av

na handha frågor, som röra socialpolitik
och arbetsmarknadsförhållanden.

Jag betraktar detta som en nödlösning
tills vårt ekonomiska läge medger
den fastare utformning av denna verksamhet,
som jag fortfarande anser måste
åvägabringas. Jag är visserligen
medveten om svårigheterna att på något
sätt rubba ramen för vår nuvarande
utlandsrepresentation. Jag tror emellertid
ändå, att man under tiden, till
dess man kan åstadkomma en lösning
av denna fråga på det sätt vi ha menat
att man borde göra, skulle kunna
undersöka vilka möjligheter som finnas
att inom denna ullandsrepresentations
ram göra en förskjutning. Enligt
mitt förmenande finns det vid våra utländska
beskickningar för närvarande
en hel del, som syssla med uppgifter,
som jag i varje fall betraktar som mindre
värdefulla och av mindre betydelse
än de sociala och arbetsmarknadspolitiska
frågorna. Jag skulle önska att man
inom den svenska utrikesledningen uppmärksammade
denna sak och undersökte,
om man icke på den vägen kunde
bereda utrymme för i varje fall en
dellösning av detta problem.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 6.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

182, i anledning av väckt motion om
skyndsam utredning rörande laboratoriepersonalens
utbildningsförliållanden.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Åtgärder för att främja tillkomsten av
särskilda befattningar vid de större poliskårerna
för fullgörande av uppgifter av
social art.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

183, i anledning av väckt motion angå 2

— Andra kammarens protokoll 1951. N.

social art.

ende åtgärder för att främja tillkomsten
av särskilda befattningar vid de större
poliskårerna för fullgörande av uppgifter
av social art.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr WIKLUND i Stockholm: Herr
talman! Såsom huvudmotionär i detta
ärende skall jag be att få göra ett litet
tillrättaläggande i motionen. Man får
av dennas formulering det intrycket,
att det uttalande till förmån för socialt
utbildade befattningshavare vid de större
poliskårerna, som socialstyrelsen har
gjort, skulle återfinnas i detta ämbetsverks
yttrande över polisinstruktionsutredningens
betänkande. Det är emellertid
inte så, utan yttrandet på den
punkten gjordes i ett utlåtande av socialstyrelsen
över 1948 års lösdriveriutrednings
betänkande.

Det var närmast för att göra den
rättelsen, som jag begärde ordet, herr
talman, men när jag nu ändå har ordet,
skulle jag vilja begagna tillfället
att också säga några få ord i sak.

Det förefaller mig som om statsutskottet,
av föreliggande utlåtande att
döma, liksom första lagutskottet i våras
och även i viss mån socialstyrelsen
endast tänkte på de mera vårdande
uppgifterna i fråga om dem som
omhändertagits av och hos polisen. Man
säger att det föreligger uppenbart behov
av specialutbildad personal hos
polisen för att taga befattning med omhändertagna
sjuka m. fl., alltså som om
det gällde endast själva den mera tillfälliga
vårdande uppgiften i samband
med ett omhändertagande hos polisen.
om det nu inte ligger något annat i den
tillagda förkortningen »in. fl.». Emellertid
har jag för min del med motionen
nog närmast syftat på eller åtminstone
också syftat på — och det är
enligt min mening den kanske viktigare
uppgiften för sociala befattningshavare
vid polisen — behovet av sådana befattr
:io.

Nr 30.

Onsdagen den 7 november 1951.

Interpellation ang. kostnaderna för återtransport av rymlingar från ungdomsvårds
anstalter, m. m.

ningshavares medverkan vid utredningar
beträffande omhändertagna barn,
ungdomar och sinnessjuka, eller över
huvud taget vid polisens kontakt med
klienter av antytt slag. Det gäller helt
enkelt polisens sociala service. Samma
behov föreligger f. ö. i fråga om omhändertagna
alkoholmissbrukare. Det
skulle alltså vara till fördel, om det vid
de större poliskårerna, d. v. s. i de polisdistrikt,
där frekvensen av »polisfall»
av nämnda olika slag är stor, funnes
specialutbildad personal även och kanske
särskilt för utredningsarbete i dessa
fall.

Herr talman! Jag har inte något yrkande,
då vi få hoppas att den nye inrikesministern
snart sätter i gång den
begärda utredningen. Jag har bara velat
göra några randanmärkningar till beaktande
vid denna utredning.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 8.

Interpellation ang. kostnaderna för återtransport
av rymlingar från ungdomsvårdsanstalter,
m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr NILSSON i Bästekille, som anförde:
Herr talman! Genom en rad notiser
i dagspressen om uppseendeväckande
fall av våldsamt motstånd mot
polis av kvinnliga elever, som rymt
från skol- och yrkeshem, har allmänhetens
uppmärksamhet fästs vid det
faktum, att rymningsfrekvensen från de
öppna ungdomsvårdsanstalterna tilltar
och att det i hög grad är de kvinnliga
eleverna, som missbruka det förtroende
som visas dem.

Rymningarna från ungdomsvårdsanstalter
ge polismyndigheterna en stor
extra arbetsbörda. Enbart i Stockholm
har polisen under årets första åtta månader
handlagt 250 rymningsärenden.

Det räcker inte med att polismyndigheterna
måste efterspana rymlingarna,
utan dessa måste dessutom återtransporteras
till anstalten, för vilken uppgift
i regel två man måste avdelas. De
kvinnliga rymlingarna, som utgöra
större delen av detta klientel, måste
dessutom åtföljas av polissyster, vilket
i nuvarande läge med dess brist på polissystrar
ytterligare betungar polisens
arbetsbörda.

Rymningarna från anstalterna öka
ständigt, och det är ingen ovanlighet att
polisen dagen efter en återtransport
måste efterspana samma elev.

En annan sida av detta problem är
de betydande kostnader, som statsverket
åsamkas genom rymningarna. Om
man begränsar sig till endast rena kostnader
för intransporter — tur- och returbiljetter
för polismännen och dagtraktamente
samt enkel biljett för rymlingen
-— kommer man till så stora utgiftsbelopp,
att man frågar sig om det
är rimligt, att skattebetalarna skola
satsa så stora summor på dessa rymningar,
under vilka eleverna i regel
dessutom anställa skadegörelse av ett
eller annat slag. I Göteborg finns exempel
på att en enda elev kostat det allmänna
6 600 kronor enbart för återtransporterna
till en intill staden belägen
ungdomsvårdsanstalt. En enkel
kalkyl ger vid handen, att sammanlagda
kostnaderna för alla rymningar
under ett år måste uppgå till så stora
summor, att det redan av detta skäl
finns anledning fästa riksdagens uppmärksamhet
på saken.

Med anledning av vad jag här ovan
framfört hemställer jag om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet få rikta följande
frågor:

1) Kan herr statsrådet lämna kammaren
uppgift om de sammanlagda
kostnaderna för återtransporter av
rymlingar från ungdomsvårdsanstalter?

2) Vilka åtgärder övervägas inom so -

Onsdagen den 7 november 1951.

Nr 30.

Interpellation ang. höjning av bidragen till yrkesskoleväsendet.

cialdepartementet för att minska rymningsfrekvensen
från skol- och yrkeshemmen? Denna

anhållan bordlädes.

§ 9.

Interpellation ang. höjning av bidragen
till yrkesskoleväsendet.

Herr WIDÉN erhöll på begäran ordet
och yttrade: Herr talman! År efter år
har riksdagen påpekat nödvändigheten
av förbättrade statsbidrag till yrkesskoleväsendet.
Då frågan var uppe vid
1949 års riksdag framhöll statsutskottet,
»att utskottet för sin del funnit
starka skäl tala för en snar förbättring
av statsbidragsgrunderna beträffande
yrkesundervisningsanstalterna. Emellertid
har utskottet under hand inhämtat,
att spörsmålet härom för närvarande är
under övervägande inom 1946 års skolkommission
och att utredningsarbetet
numera fortskridit så långt, att det bör
vara möjligt att på utredningen grundat
förslag kan underställas nästa års riksdag.
» Vid 1950 års riksdag säges, »att
starka skäl tala för en snar förbättring
av ifrågavarande statsbidragsgrunder,
varför utskottet förutsätter, att förslag
i ämnet skall kunna föreläggas nästa års
riksdag». Vid 1951 års riksdag underströk
utskottet med anledning av väckta
motioner »med skärpa» detta uttalande
och framhöll »angelägenheten av att
förslag om förbättring av ifrågavarande
statsbidragsgrunder måtte såvitt möjligt
föreläggas redan nästkommande års
riksdag».

Riksdagen har alltså gjort bestämda
uttalanden i denna fråga, vilket visar, att
riksdagen beaktat de kommunala och
enskilda yrkesundervisningsanstalternas
svåra ekonomiska läge.

Sedan 1921 ha statsunderstöden
sänkts två gånger, först från 3 till
2: 67 kr. och senare (1933) till 2: 35 kr.
per undervisningstimme inom lärlingsocli
verkstadsskolorna samt först från

3:33 till 3 kr. och senare till 2:55
kr. per undervisningstimme inom yrkesskolorna.
Enligt Kungl. Maj:ts kungörelse
av den 25 juli 1945 jämställdes
undervisningen i husligt arbete med
den övriga yrkesundervisningen.

En utredning har verkställts angående
statsbidragsgrunder för det kommunala
och enskilda yrkesskoleväsendet av
1946 års skolkommission. I de direktiv,
som yrkesutbildningsdelegationen den
19 februari 1947 fick av skolkommissionens
ordförande, statsrådet Weijne, säges:
»Med hänsyn till såväl prisutvecklingen
som nu rådande lönestandard
för tjänstemän ha de vid olika tidigare
tidpunkter fixerade grunderna för statsbidrag
till löner för lärare vid yrkesundervisningsanstalterna
kommit att
uppvisa en eftersläpning, som nu gör
en förbättring erforderlig.»

Utan beslut av riksdagen har Kungl.
Maj:t enligt kungl. brev av den 22 juni
1951 höjt statsbidraget till kommunala
yrkesskolor från 2: 35 till 2: 80 kr. respektive
från 2: 55 till 3 kr. per undervisningstimme.
Med hänsyn till att
de enskilda undervisningsanstalterna ha
större ekonomiska svårigheter än de
kommunala, bör en liknande justering
äga rum för dem.

Med stöd av vad ovan anförts anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet få framställa
följande frågor:

Anser statsrådet de verkställda justeringarna
av statsbidragsgrunderna tillräckliga,
eller

har statsrådet för avsikt att till 1952
års riksdag framlägga förslag i anslutning
till 1946 års skolkommissions betänkande
av den 8 november 1950?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen

i anledning av Kungl. Maj:ts proposi -

Nr 30.

Onsdagen den 7 november 1951.

Interpellation ang. höjning av bidragen till yrkesskoleväsendet.

tion, nr 220, med förslag till förordning
om särskild avgift vid vissa investeringar
(investeringsavgift), m. m., motionerna: nr

659 och nr 660 av herr Utbult m. fl.
och

nr 661 av herrar Henriksson och Gustafsson
i Stockholm;

i anledning av Kungl. Maj:t proposition,
nr 221, med förslag till lag om
räntereglering m. m. motionerna:

nr 662 av herr Ohlin m. fl. och

nr 663 av herr Hjalmarson in. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 219, angående utlämnande av
stödlån till jordbrukare i anledning av
svartrostskador på vete av 1951 års
skörd m. m. motionen nr 664 av herr
Ohlin m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.50 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Iduns tryckeri, Esselte AB. Stockholm 1951
116887