1951 ANDRA KAMMAREN Nr 2 (Riksdagens protokoll 1951:2)

RIKSDAGENS Ött?

PROTOKOLL

1951 ANDRA KAMMAREN Nr 2

19—20 januari.

Debatter m. m.

Sid.

Fredagen den 19 januari f. in.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m................... 3

Interpellationer av:

herr Johansson i Torp ang. utredningen om vidgad rätt att försälja
kyrklig jord .................................... 64

herr Jonsson i Skedsbygd ang. lämpligheten av att i vissa fall
tillskapa ett jordbruk av två var för sig fullt bärkraftiga jordbruksfastigheter,
m. m................................. 65

Fredagen den 19 januari e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.) .......... 69

Lördagen den 20 januari f. m.

Vid remiss~av statsverkspropositionen m. m. (Forts.) .......... 119

Lördagen den 20 januari e. in.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.) .......... 186

1 —Andra kammarens protokoll 1951. Nr 5?.

rvmToiri

*tff '' '' ''V,

■I > i i l

*i ?. n

i -

''? ;i; tf
.

i f’ 1 • - j

r<»f

• Mi .i i t’!

i t . ••• •''

1 «??Vv

» i . t r.

■

»U i -• 5 =‘tv In

.‘i hx*2u:.l O*

s . ••

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

Fredagen den 19 januari.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollet för den 12 innevarande
januari.

§ 2.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren ankomna protokoll
angående den i § 32 riksdagsordningen
föreskrivna fullmaktsgranskningen: Protokoll,

hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 18 januari 1951.

Till justitiedepartementet hade denna
dag från länsstyrelsen i Malmöhus län
inkommit fullmakt för expeditionsföreståndaren
Erik Adamsson, Malmö, vilken
vid ny röstsammanräkning blivit
utsedd såsom ledamot av riksdagens
andra kammare i stället för avgången
ledamot av samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som
företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten
icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet:

C. G. Bruno.

Vid detta protokoll var fogad den
däri avsedda fullmakten för expeditionsföreståndaren
Erik Adamsson,
Malmö, att inträda såsom ledamot av
kammaren för tiden till den 1 januari
1953.

§ 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m.

Föredrogos för remiss till utskott i
ett sammanhang Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande propositioner,
nr 1, angående statsverkets tillstånd
och behov under budgetåret 1951/52,
och nr 2, angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51.

Därvid anförde:

Herr OHLIN: Herr talman! Den budget,
som finansminister Sköld har lagt
på kammarens bord, erbjuder inte
många överraskningar eller några stora
sådana. Jag tycker för min del att den
är ganska bra. Ingen väntade väl i detta
läge några angenäma överraskningar av
herr Sköld, men det slår en vid studium
av budgetförslaget, att det måste betecknas
såsom icke färdigt. Det saknas
i själva budgetuppställningen de uppskattningar,
de siffror för vissa tydligen
planerade inkomster, som väntas
uppgå till rätt betydande belopp. Det är
sant att dessa inkomster — jag tänker
på investeringsskatten och på vad affärsverkens
taxor kunna ge utöver förut
beräknat belopp — äro svårberäkneliga,
men när det gäller de svårberäkneliga
utgifterna, t. ex. för lönestegringar,
har ju finansministern inte underlåtit
att taga upp dessa med vissa siffror i
budgeten. Det hade enligt min mening
varit betydligt riktigare, om finansministern
hade gjort som man brukar
göra här i Sverige, nämligen försökt så
gott han kunnat att uppskatta även storleken
av dessa inkomstkällor och sätta
in dem i själva budgeten.

Som det nu är företer budgetförsla -

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

get ett formellt överskott på 342 miljoner
kronor, men det är alldeles klart
att vissa utgifter äro för lågt beräknade
och att man snarare får uppskatta detta
överskott till något sådant som ett par
hundra miljoner kronor eller ungefär
detsamma som reservationsmedelsförbrukningen.
Därtill komma sedan inkomsten
från den tydligen beräknade
investeringsskatten och affärsverkens
inkomster på cirka 300 miljoner. Hade
finansministern tagit med dem i budgeten,
skulle han varit tvungen att redovisa
ett formellt överskott på 642
miljoner kronor, och det kan hända
att finansministern tycker att det skulle
sett alltför bra ut. Därför anses det bättre
att ställa vissa inkomster vid sidan.
Nu får man inte alldeles säkert veta, om
regeringen har bestämt sig för att det
skall införas en investeringsskatt och
om man skall höja affärsverkens taxor,
men det verkar onekligen så på s. 25
i kommentaren. Det verkar alltså som
om det inte vore så, att bara om det blir
ytterligare stegring i försvarsutgifterna,
har regeringen avsett att tillgripa dessa
nya inkomstkällor. Om regeringen redan
har bestämt sig, så förefaller det
mig vara anledning att riksdagen redan
under remissdebatten ges bestämt besked
om vad regeringens avsikt är.
Först därigenom kan man bedöma, låt
vara med ledning av osäkra siffror,
huru budgetläget ter sig. Med andra
ord: Siktar regeringen till ett budgetöverskott
i vanlig bemärkelse av storleksordningen
närmare 500 miljoner
kronor, eller är det en siffra av helt
annan storleksordning som man siktar
till?

Nu är det klart att de senare årens
erfarenhet har lärt oss, att siffror i budgeten
inte alls äro så tillförlitliga som
de brukade vara förr i tiden. Om man
tänker på budgeten 1949/50, den sista
som är avslutad, redovisar finansministern
där ett överskott på 163 miljoner
kronor, men med hänsyn till reservationsmedelsförbrukningen,
säger han,

är det i själva verket en brist i fråga
om löpande inkomster och utgifter på
162 miljoner. När man läser det kan
man inte undgå att erinra sig, hur statsministern
så sent som på hösten 1949.
när detta budgetår redan hade lupit i
nära tre månader, förklarade att de
stora subventioner, som regeringen beslöt
tillgripa på hösten 1949 för att
uppskjuta inflationen, hade vi mycket
väl råd till, ty budgetöverskottet skulle
i alla fall bli 500 miljoner kronor. Så
litet kunde alltså statsministern bedöma
den ekonomiska utvecklingen under det
då redan påbörjade budgetåret.

Nu vet jag att regeringen, när det
gäller sådana här spörsmål, alltid brukar
hänvisa till: Ja, men se Korea har
kommit emellan och ändrat läget! Men
den metoden kan man inte tillgripa
denna gång, ty angreppet i Korea kom
först någon vecka före slutet på detta
budgetår, alltså i juni 1950, och kunde
inte gärna här ha haft något mera väsentligt
inflytande.

En nyhet i finansministerns budgetredovisning
är, att han inte ger en närmare
redovisning för det uppskattade
budgetutfallet under nu löpande budgetår.
Hans företrädare — jag menar
herr Wigforss och inte herr Hall —
brukade under alla år vara mycket angelägen
att redovisa för kammaren, hur
man kunde bedöma budgetutfallet för
det innevarande budgetåret. Om man
sätter sig att forska — även utan att
läsa detektivromaner får man agera detektiv
— kan man när man läser statsverkspropositionen
få en siffra här och
eu annan där och ställa ihop dem själv.
Då finner man, att det ser ut som om
det skulle bli ett överskott i det löpande
årets budget på något sådant som
370 miljoner, vilken summa minskas
med det belopp, varmed löneutgifterna
under första halvåret 1951 komma att
stiga. Jag kan inte säga, om det blir 100
miljoner i minus på den punkten eller
vad det kan bli.

Detta är ju ett ännu gynnsammmare

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

läge än det som finansministern antog
i våras vid skattediskussionen, då jag
tillät mig att säga, att det verkade som
om finansministern svartmålade en
smula. Läget är väsentligt gynnsammare.
Ehuru detta är en siffra som är uppgjord
i december är den gynnsammare
än de siffror, som bevillningsutskottet
fick i november. Jag anser det mycket
intressant att kunna konstatera detta
med tanke på den ståndpunkt finansministern
intog, när han behövde argument
i våras för att försöka klubba
ned folkpartiets skattesänkningsförslag.
Jag skulle vilja uppmana finansministern:
Försök inte att inaugurera en ny
praxis genom att inte göra en ordentlig
redovisning för vad man vet om löpande
budgetår utan fullfölj herr Wigforss’
praxis att så klart som möjligt ställa
samman tillgängligt siffermaterial. Det
har i alla fall sin betydelse, när man
skall bedöma budgeten för nästkommande
år, att man vet ungefär hur läget
ter sig under det år, vari man befinner
sig.

Om finansministern hade haft rätt i
våras med den mörka bild han då gav,
inser han säkert att med den mycket
betydande stegring, som försvarsutgifterna
undergått — mycket större än
någon då tänkte sig — så skulle läget i
dag ha varit närmast katastrofalt. De
siffror som jag inledningsvis nämnde
visa att detta icke är fallet. Jag påpekade
att med undantag för de sidoställda
posterna hade finansministern inte
tillgripit några nya skattekällor av betydelse.

På en punkt är naturligtvis en utgiftsuppskattning
för låg, utom när det
gäller lönerna, som finansministern
själv antyder. Jag syftar på det automatiska
tillägget till folkpensionerna. Om
levnadskostnaderna redan i höstas lågo
8 å 9 procent över det grundtal, varpå
folkpensionen är baserad, så är det
tämligen säkert, så säkert som något
kan vara i denna ovissa tid, att denna
levnadskostnadsstegring redan före den

1 juli detta år kommer att ligga minst
15 procent över grundtalet. Då är
ju såvitt jag vet riksdagen enligt föregående
uttalande förpliktad att ge folkpensionärerna
tre tillägg på vardera 5
procent, alltså sammanlagt 15 procent,
vilket väl kommer att kosta 35 miljoner
kronor mer än finansministern räknat
med. På vårt håll i folkpartiet anse vi,
att under en tid, då andra folkgrupper
begära icke endast kompensation för
dyrtiden utan standardstegring, vore
det icke riktigt att överväga att just
folkpensionärerna skola acceptera en
direkt standardsänkning.

Det gläder mig mycket att socialministern,
när det gäller problemet hur
man skall ordna med dessa tillägg till
folkpensionerna, har funnit att man får
lov att tydligen mycket positivt överväga
att beräkna dyrtidstalet mer än en
gång om året och eventuellt även att
utbetala tillägget månatligen. Det är ju
precis den ståndpunkt, som vi klart antydde
i höstas men om vilken socialministern
nu i ett intervjuuttalande säger,
att i höstas skulle det inte varit
riktigt men nu får det övervägas. Jag
vill säga till socialministern, att vi hade
i folkpartiet det minimum av förtänksamhet,
att vi räknade med att kostnader
och priser 1951 skulle vara inte
oväsentligt högre än 1950. Det var därför
vi kastade fram denna tanke på
hösten 1950 för att man skulle kunna i
tid förbereda sig för det läget.

Jag har alltid haft en mycket hög
tanke om Gustav Möller och jag är särskilt
glad när man nu får se honom
ännu en gång vandra de vägar beträffande
folkpensionerna, som från vårt
håll har anvisats.

Beträffande de statsanställdas löner
är den frågan ju föremål för förhandlingar,
och jag skall därför inte uttala
mig närmare om några siffror eller dylikt.
Jag nöjer mig med att fråga regeringen:
Har regeringen tänkt att på något
sätt sörja för att riksdagen inte här
ställs inför ett fullbordat faktum på det

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sätt som skedde 1948? Är regeringen
intresserad av detta problem, att riksdagens
inflytande över utgifterna och
därmed indirekt över skatterna skall
förbli vad det har varit och är tänkt
enligt den svenska författningen?

Jag vill göra ett tillägg rörande behandlingen
av statstjänstemännen. Det
förefaller mig klart att man inte längre
kan vidhålla det ganska orimliga systemet
med tre fjärdedels kompensation
för levnadskostnadsstegringen. Antingen
får man ta bort hela systemet med
indextillägg och räkna med förhandlingar
vart eller vartannat år om löner
även med statstjänstemännen liksom
inom industrien, eller också får man
lov att sörja för automatisk full kompensation
för levnadskostnadsstegringen
även åt de statligt anställda. Det är
och förblir nämligen en orimlighet, att
när produktionen stiger och levnadsstandarden
stiger för andra grupper
under 1930-talet, så skall under åren
1935—1939 standarden automatiskt
sjunka för de statsanställda. Man kan
överväga en klausul om att därest det
inträffade en katastrof, krig eller dylikt,
så att nationalinkomsten går ned,
skulle man sätta detta automatiska arrangemang
ur spel och upptaga nya förhandlingar.
Men i övrigt torde det vara
uppenbart, att man inte skall sätta en
stor folkgrupp i sämre läge än andra.

När det sedan gäller den andel av en
standardförbättring här i landet, som
olika grupper kunna göra anspråk på,
måste det bli föremål för särskilda förhandlingar.
Tyvärr är det mycket möjligt
att detta spörsmål inte får så stor
aktualitet under nästa år. Det kan hända
att vi få en sådan utveckling att
ingen väsentlig standardstegring blir
möjlig för någon grupp.

Med stort intresse har man avvaktat,
vilken hänsyn finansministern skulle
ta till sin egen förre statssekreterare
Wärns besparingsförslag. Vi få nu veta
i budgeten och regeringspressen, att
herr Sköld inte hunnit med att ta ställ -

ning till de flesta av dessa förslag. Nu
har ju Wärn arbetat mycket snabbt, så
att man kan inte lasta honom för detta
tillstånd. Det är naturligtvis på sätt och
vis överraskande, att regeringen inte
har hunnit med, men det är ännu mera
överraskande när man får läsa i regeringens
huvudorgan, att det var
egentligen inte meningen att regeringen
skulle hinna med att lägga fram
förslag på grundval av Wärns utredningar.
Det var bara en väntjänst till
oppositionen som finansministern ville
göra, så att oppositionen skulle ha ett
material för att lägga fram sina förslag!
Vi skulle kunna, i motsats till regeringen,
som dock är anställd av svenska
folket för att sköta dessa saker i långt
högre grad än en vanlig riksdagsman,
under en kort motionstid eller någon
vecka före ta ställning till alla dessa
ting, men regeringen ställer sig blygsamt
i bakgrunden. Den väntar att oppositionen
skall liinna med vad den
själv inte hinner. Det är en mycket stor
blygsamhet, och blygsamhet är alltid
tilltalande, men på något sätt verkar
den inte riktigt äkta i detta fall, särskilt
när den representeras av den nuvarande
finansministern. Man får ett intryck
av att regeringen här på något sätt vill
ställa sig i efterhand. Det hade varit
naturligare att regeringen sagt ja eller
nej och sedan lagt fram detta ståndpunktstagande
för oppositionen att taga
ställning till.

Min uppfattning när det gäller besparingsfrågorna
är, att man ofta överdrivit
möjligheten till radikala nedskärningar.
Så länge nationalinkomsten stiger
och reallönerna och standarden stiger
för de flesta grupper, kan det inte
vara motiverat att tillgripa någon standardsänkning
på det sociala området,
att ta tillbaka det som man har givit
för en del år sedan. Snarare måste väl
sparsamheten visa sig däri, att man låter
samhällsekonomien växa in i den
ett slag litet stora utgiftskostymen. att
man gör detta genom stor återhållsam -

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

het med nya utgifter; och därvidlag
skiljer sig inte min mening från finansministerns.
Man måste visa en sådan
återhållsamhet att det både blir möjligt
att finansiera de ökade försvarsutgifterna,
så länge de äro nödvändiga,
och i alla fall så småningom skrida till
skattesänkningar. Det är klart att en
allmän ekonomisering på alla punkter
av den statliga verksamheten är viktig
och betydelsefull, men några revolutionerande
resultat kan den inte ge. Enligt
min mening är tills vidare en allmän
skattesänkning av någon betydelse
inte tillrådlig. Det beror därpå att försvarsutgifterna
ha stigit långt över vad
man tidigare räknat med och på att de
ekonomiska utsikterna äro ytterligt
ovissa. Vi vilja inom den riktning jag
representerar därför inte motsätta oss
att man eftersträvar en betydande överbalansering
av budgeten i detta läge.
Vi tro att ett försvar av penningvärdet
underlättas därigenom, men vi förbehålla
oss naturligtvis att ta ställning till
de konkreta förslagen.

När vi här i landet 1948—1949 hade
alt en gång tidigare ta ställning till problemet,
om statsfinanserna kunde hjälpa
till att trygga penningvärdet, påtogo
vi i folkpartiet oss bördan att vara med
om att behålla skatter, som skulle leda
till ett högt budgetöverskott. Vi giorde
det till skillnad från högerpartiet och
bondeförbundet. Vi anse oss vara förpliktade
att i ett nytt läge av denna art
medverka till ett budgetöverskott. Vi
anse nämligen att försvaret av penningvärdet
är så viktigt, att man inte
kan undgå att använda även detta me del.

Men låt mig tillägga: Detta får inte
vara det enda medlet eller ens huvudmedlet.
Vi vilja inte på något sätt binda
oss för principen att man skall ha en
överbalanserad budget i alla lägen, där
det råder full sysselsättning. Vi hänvisa
till de speciella inflationsfaror som nu
föreliggga och till den stora angelägenheten
av att man ordnar så, att den

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

g s. k. engångsinflationen verkligen blir
:- en engångsinflation. Men, herr talman,
n vi hävda å andra sidan bestämt, att
j- skattetrycket är alltför hårt för att det
t- i längden skulle kunna bevaras. Vi se
i, alltså det nuvarande skattetrycket till
11 icke ringa del såsom en särskild värnn
skatt, motiverad av nuvarande utgifr
ter. Vi vilja att den skatteutredning, där
g bevillningsutskottets ordförande presii-
derar, utan dröjsmål skall arbeta på att
i- få fram förslag till ett skattesystem som
l- ger oss ett rimligt skattetryck, lägre än
e det vi hade i fjol, och sedan får det
skattetryck som ligger där ovanpå bed
traktas som en tillfällig värnskatt, som
e man skall sträva efter att så snart som
it möjligt få bort. Budgetsiffrorna visa ju
g tydligt, att om inte denna dyrbara upps
rustning hade kommit och om vi inte
hade haft denna inflationskonjunktur,
skulle det vara möjligt att genomföra
4 en väsentlig skattesänkning. Så till vida
har utvecklingen alltså bekräftat riktigil
heten av den ståndpunkt, som tidigare
har hävdats från vårt håll.
e Att vi leva i en inflationskris veta ju
>- alla. Prisstegringen detta år jämfört
1- med år 1950 beräknas till 9—10 proo
cent om ingenting oförutsett inträffar,
d Det betyder att från 1946, det år då
a prisstabiliteten bröts men också det år,
e då den nuvarande statsministern trädh
de i spetsen för regeringen, och till hösten
1951 komma vi enligt nuvarande
•t uppskattningar att få en höjning av levri
nadskostnaderna med mellan 20 och 25
i- procent. När regeringen, som sannolikt
e är, i höst kan fira sitt femårsjubileum,
kan den konstatera, att vi veterligen i
e Sverige inte under någon femårsperiod

I- under modern tid och under fredliga

a förhållanden ha haft en så stor pen n

ningvärdesförsämring som under de

r fem år regeringen suttit vid makten,

a .lag hoppas att statsrådet Sven Anders u

son, regeringens propagandaminister,

i- inte skall underlåta att bekantgöra detta

n rekord från Sveriges politiska moderna

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

historia när han ger ut nästa nummer
av sina av skattebetalarna finansierade
propagandaskrifter.

Vi kunna emellertid vara överens om
att en penningvärdesförsämring med
kanske en fjärdedel på fem år är en
mycket allvarlig sak. Så får det inte gå
vidare. Det kan sägas att det har varit
ogynnsamma omständigheter. Man är
så benägen att hänvisa till ogynnsamma
omständigheter när det sitter en socialdemokratisk
regering, men när man talar
om 1930-talets arbetslöshet glömmer
man i regeringspartiet alltid bort
att tala om de ogynnsamma förhållandena
i utlandet. Det lämnar jag emellertid
därhän. Klart är att det är de
styrandes uppgift att bevara penningvärdet,
inte bara i en värld där allting
är lugnt, stilla och fridfullt utan även
göra det under faktiskt rådande förhållanden.
Jag får det intrycket, att
regeringen inte har satt skyddet av penningvärdet
som tillräckligt central uppgift.

Nu säger finansministern, att det
skall vara en engångsinflation. Jag vill
säga, att för det första är det en uppskjuten
inflation, och för det andra är
det en som har tillkommit i höst. Jag
hoppas finansministern uppfattar detta
uttryck engångsinflation som ett bragelöfte
att han skall sörja för att vi få en
verklig stabilitet efter denna anpassning.

Att en socialdemokratisk regering
inte i tillräcklig grad har satt uppgiften
att skydda penningvärdet i centrum
sammanhänger naturligtvis med att den
i rådande läge har sett alltför mycket
på uppgiften att behålla en full sysselsättning,
som väl, kunna vi erkänna,
har bevarats av sig själv. Liksom socialdemokraterna
i socialiseringsfrågan
länge ha levt kvar i 1800-talets tankevärld
har man när det gäller de penningpolitiska
problemen dröjt sig kvar
vid 1930-talets arbetslöshetstänkande.
Vi äro överens om att man skall eftersträva
att inte ha någon varaktig ar -

betslöshet, men det aktuella är nu att
undvika inflation och tendenser till vad
man kallar överfull sysselsättning. Den
utveckling vi ha upplevt under de senaste
åren är till skada för spararna
och lägger hinder i vägen för en lösning
av bostadsfrågan på den enda väg
där den kan lösas: genom tillräcklig
byggnadsverksamhet.

Alla äro överens om att man skall
söka förena full sysselsättning med stabilt
penningvärde, men då går det inte
att hanka sig fram en dag i sänder. Man
måste, som här sades i höstas, ha ett
långtidsprogram och söka förverkliga
det. Ännu i december var finansministern
inte vidare intresserad av saken
men ställde i utsikt att han skulle igångsätta
en utredning, och han upprepar
nu detta löfte. Jag förutsätter att oppositionen
får representanter i denna utredning
så att det inte blir ett nytt
slags s. k. expertutredning med starkt
socialistiskt förankrade experter men
utan representanter för oppositionen.
Jag tror vi kunna tillhandahålla personer
som inte äro mindre sakkunniga
än de regeringen vill nominera.

Ett program av denna art förutsätter
bland annat en välvillig inställning till
spararna i skattehänseende. Det måste
vara ett mångsidigt program, och det
måste skapas förtroende för detta program
i en nära framtid; annars kommer
finansministern att misslyckas med
uppgiften att hejda inflationen längre
fram i år. Jag tror finansministern
gjorde klokt i att inrikta sig dels på
speciella åtgärder, som få vidtas under
andra halvåret 1951 och förberedas
omedelbart, och dels på vissa långsiktiga
åtgärder, bland annat organisatoriska
förändringar i samhället, som
kunna underlätta en överenskommelse.

Att denna uppgifts lösning sammanhänger
med investeringarna är uppenbart.
Dessa måste hållas inom ramen
för det tillgängliga sparandet. Jag skall
av hänsyn till tiden inte närmare diskutera
vad som där har skett under se -

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nare år. Av budgetens siffror över investeringar
av olika slag framgår, att
regeringen beräknar att bostadsbyggandet
skall ha vuxit med ungefär 150
miljoner kronor på ett år. I början av
året föreslog regeringen, att bostadsbyggandet
skulle ökas med 50 miljoner.
Folkpartiet ville öka det med ytterligare
ca 100 miljoner, alltså med 150
miljoner, och det har som bekant regeringen
bekämpat både då och långt
senare. Nu visar det sig, att regeringen
under häftig kritik mot folkpartiet
för dess förslag har åstadkommit en
byggnadsverksamhet av precis den omfattning
som vi hade föreslagit, men sedan
har regeringen dessutom givit
byggnadstillstånd i betydligt större omfattning,
så att för närvarande nära 200
miljoner därav inte ha utnyttjats. Det
tycks vara denna större byggnadsverksamhet
utöver vad vi föreslogo som har
ställt till en del trassel på byggnadsfronten.

Beträffande investeringarna nöjer jag
mig i övrigt med att säga, att de flesta
investeringarna här i landet, jag säger
lyckligtvis, inte äro beroende av tillstånd.
Man kan beräkna, att de i 1951
års penningvärde uppgå till 6 500
7 000 miljoner kronor brutto, därav enskilda
närmare 5 000 miljoner. Det är
därför alldeles klart att kreditpolitiken
kommer att spela en betydande roll för
att åstadkomma en anpassning av dessa
investeringar inom möjligheternas ram.

Det är uppenbart att regeringen och
dess experter ha felbedömt utvecklingen
av bostadsfrågan. Man har länge varit
inriktad på att förhindra att det
byggs med en för låg standard. Man
har satt upp villkor av olika slag för
att de byggande skola få statligt stöd,
och man har därigenom fått i vissa fall
större bostäder och i andra fall egna
hem som fylla högre kvalitetskrav. Därigenom
bär man naturligtvis fått färre
bostäder än man eljest skulle kunna få
och färre genomgripande ombyggnader.
Man har alltså framtvingat en standard -

höjning som har gått utöver vad landet
har haft råd till. Det kan sägas, att
man har fått en standardhöjning för
vissa människor på de ännu bostadslösas
bekostnad.

Nu vill jag gärna erkänna, att vi kanske
även på vårt håll ha låtit leda oss
litet för långt av de uppgifter och prognoser,
som regeringen har kommit med.
Vi ha inte haft tillräckliga möjligheter
att kontrollera dem, och vi ha kanske
därför inte på ett mycket tidigt stadium
sett vart det bar hän. Men det kan ändå
inte förnekas, att ansvaret för denna
utveckling i främsta rummet faller på
regeringen.

Om den promemoria för en ny bostadspolitik,
som skickades ut för en
månad sedan, skall jag inte säga många
ord, då den vid det här laget är tämligen
sönderskjuten. Jag tror det vore
bra om man inom regeringspartiet vore
mindre benägen att tillgripa förbud för
andra ogifta än änkor och änklingar att
hyra mer än en viss mycket begränsad
bostad. Man kan inte lösa bostadsfrågan
förbudsvägen. Som jag redan har antytt
finns det bara en lösning, nämligen att
bygga mer.

Byggnadsmöjligheterna bero på sparandet.
Det är först sent som den svenska
socialdemokratien har insett, vilken
central betydelse det har att upprätthålla
ett stort sparande. Ännu under
1930-talet gjorde man det inte. Jag vill
påpeka, att industriproduktionen här i
landet är ungefär dubbelt så stor nu
som före kriget, att jordbruksproduktionen
är väsentligt större och att det
gjorts stora framsteg i praktiskt taget
alla näringar, men den byggnadsverksamhet
som kan tillåtas nu är inte större
än den var före kriget. Det är alltså ett
område där det icke har förekommit en
kvantitativ expansion. Nu vill regeringen
för nästa år tillåta en allmän investeringsökning
med ungefär 300 miljoner
kronor, men därav skall endast ett belopp
av 5 miljoner kronor, d. v. s. praktiskt
taget ingenting, komma på bo -

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

stadsbyggandet. Det förefaller mig som
om det vore en alltför låg siffra.

Herr talman! Jag övergår nu till sist
till några reflexioner kring vårt försvar
och våra utrikespolitiska problem. I ett
läge sådant det vi nu leva i har naturligtvis
försvarsfrågan alldeles särskild
betydelse. Tyvärr lämnar fjärde huvudtiteln
och kommentarerna därtill inte
alla upplysningar som man hade hoppats
på. En mycket viktig och aktuell
fråga, kanske den mest brännande för
närvarande, är hur vi skola kunna ordna
beredskapen under de närmaste månaderna
efter mars, då de värnpliktiga
enligt hittillsvarande principer skola
rycka ut. Nu brukar kanske huvudtiteln
inte ge någon närmare redogörelse för
alla sådana problem, men det beror på
att vi inte heller bruka vara i det läge,
som vi äro i nu med rådande krigsrisker,
där angelägenheten av att bevara
en rimlig beredskap, till att börja med
under andra kvartalet i år, tillhör de
livsviktiga frågorna för vårt land.

Riksdagen och folket ha rätt att utan
dröjsmål få upplysning om hur regeringen
tänker lösa detta centrala försvarsproblem.
Det kan mycket väl tänkas
alternativa lösningar, som måste
diskuteras ingående. Enligt min mening
hastar det att få till stånd en sådan
diskussion, och jag hoppas regeringen
är villig att under remissdebattens gång
klargöra hur den ser på detta spörsmål
utan att därför nödvändigtvis presentera
något definitivt förslag.

Vad utbildning och övningar beträffar
nöjer jag mig med att konstatera, att
tillgången på befäl liksom andra omständigheter
för närvarande inte synes
tillåta att man samtidigt förlänger värnpliktstiden
och utvidgar de krigsförbandsvisa
övningarna i tillräcklig skala.
Med hänsyn till den snabba effekten
beträffande försvarets prestationsförmåga
är utan tvivel en ökning av
de krigsförbandsvisa övningarna mest
trängande, och regeringen har också
föreslagit en sådan. Jag tillåter mig

emellertid uppmana regeringen att med
det snaraste framlägga utkast till ett
program med ännu mer omfattande övningar
av detta slag, så att det kan vara
färdigt att diskutera, därest det världspolitiska
läget skulle undergå ytterligare
en allvarlig försämring.

Det är beklagligt men oundvikligt att
de svenska försvarskostnaderna undergå
en betydande stegring. Beaktas även
reservationsanslagen, torde kostnaden
nu inte mycket understiga 1 400 miljoner
kronor eller omkring 5 procent av
nationalinkomsten. Man kan därmed
jämföra att Storbritanniens försvarskostnader
enligt förslaget för den närmaste
treårsperioden torde gå upp till
någonting sådant som 12—15 procent
av nationalinkomsten, vilket är mer än
en fördubbling jämfört med tidigare. I
Förenta staterna, där kostnaderna tidigare
ha legat vid omkring 5—6 procent
av nationalinkomsten, har en tredubbling
beslutats, vilket betyder att minst
en sjättedel av nationalinkomsten tas i
bruk för detta ändamål. För Ryssland
saknas tyvärr pålitliga upplysningar,
då man i detta land anser nödvändigt
att dölja för världen, att rustningarna
där under hela efterkrigstiden ha haft
en långt större omfattning än annorstädes,
något som nog inte ens kommunisternas
talesmän vilja bestrida.
Enligt en amerikansk undersökning
skulle emellertid de ryska försvarsutgifterna
redan 1949 ha uppgått till 22
procent av nationalinkomsten, vilket är
nära fyra gånger så mycket som västmakternas
vid samma tid. Enligt min
mening få vi även i Sverige vara beredda
på att om läget ytterligare försämras
påta oss offer utöver de nu föreslagna,
vilka, även om de äro betydande, dock
äro långt mindre i förhållande till nationalinkomsten
än i de nyss berörda länderna.
Jag hoppas emellertid att de
skola förbli långt mindre än där.

I en situation av detta slag, herr talman,
är försvarsministerposten särskilt
betydelsefull. Det är av största vikt att

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

dess innehavare i alla läger mötes av
förtroende såsom rätte mannen på denna
post. Som alla veta kan man inte säga
det om dess nuvarande innehavare. Man
skulle känna större lugn om man visste,
att försvarets synpunkter företräddes
mera auktoritativt inåt och utåt.

Vad utrikespolitiken beträffar har de
senaste årens utveckling gjort mig än
mer övertygad om klokheten i att vårt
lands utrikespolitik ledes efter de huvudgrunder,
varom de demokratiska
partierna hela tiden varit ense. Vår strävan
bör vara att bevara freden och undgå
deltagande i stormaktsblock men
samtidigt att göra insatser i internationella
organisationer, främst Förenta
Nationerna, men även Europarådet och
Marshallorganisationen. Beträffande
kontakten med Danmark och Norge i
militära spörsmål, som skulle bli aktuell
i händelse av ett angrepp på våra tre
länder österifrån, har jag tidigare begärt.
att efter utredning av militära experter
en diskussion skulle få äga rum
i utrikesnämnden, överläggningarna
skulle gälla kontakter och utredningar
av sådana slag, som inte kunde tolkas
såsom innebärande direkt eller indirekt
några politiska förpliktelser, allra minst
av allianskaraktär. Regeringen har ännu
inte upptagit detta förslag till prövning.
Jag vill därför nu upprepa detsamma.

En betydelsefull händelse inom svensk
utrikespolitik var det understöd av den
s. k. Achesonplanen, som Sverige genom
utrikesminister Undén lämnade vid Irågans
behandling i Förenta Nationerna.
Denna av organisationen godkända åtgärd
syftar till att ge Förenta Nationerna
ökade möjligheter alt inskrida mot
angripare. Församlingen skall — om
säkerhetsrådet på grund av veto ej kunnat
fatta beslut — kunna rekommendera
församlingsmedlemmarna att vidta
åtgärder till fredens tryggande och bekämpande
av aggression. Sveriges bestämda
tillstyrkande av en sådan utveckling
framgick av utrikesministerns

uttalande i politiska utskottet. Vårt land
utsågs till medlem av den kommission,
som församlingen i samband med denna
frågas behandling tillsatte för övervakning
av freden. Låt mig betona, att
avsikten med denna nya utveckling inom
FN är att beröva ett stormaktsveto
dess förmåga att lamslå organisationens
verksamhet vid kritiska tillfällen, där
en stormakt — eller två eller flera —
finna lämpligt att förhindra sådan verksamhet.
För Sveriges del innebär vårt
ståndpunktstagande en förpliktelse att
under full handlingsfrihet välvilligt
pröva ett svenskt deltagande i föreslagna
åtgärder i situationer, där stormakterna
i säkerhetsrådet äro oense. Om
man betecknar en sådan meningsmotsättning
stormakterna emellan som en
konflikt, så har Sverige alltså i princip
bundit sig för att icke a priori avböja
ett deltagande men att bedöma frågan
efter omständigheterna från fall till fall
och med beaktande av vårt lands förpliktelser
som medlem i FN.

Utrikesminister Undén har emellertid
i Sverige gjort vissa regeringsförklaringar,
genom vilka den svenska regeringen
redan i förväg förklarat sig anse,
att vårt land i vissa situationer skall
ställa sig vid sidan av en aktion från
Förenta Nationerna och redan i förväg
vill göra detta klart. Frågan är nu, vilka
situationer regeringen syftar på. Vad
är det man tänker på när man vill på
förhand binda Sverige för en sådan hållning?
Ja, på detta .spörsmål lämnade
utrikesministern under oktoberdebatten
två såvitt jag kan se svårförenliga svar.
För det första hänvisade han till att i
en stormaktskonflikt — härmed torde
inte bara åsyftas ett redan utbrutet stormaktskrig
— äro inte de fem permanenta
rådsmedlemmarna ense. Herr
Undén sade då: »l en sådan konflikt
upphör alltså organisationen att fungera.
Såsom det sagts i propositionen hatman
skapat en sådan ordning som sätter
säkerhetssystemet ur funktion för
det fall eu stormakt direkt eller indirekt

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

skulle stå såsom angripare. Och vi ha
tillagt att i en sådan situation ämnar
Sverige föra en neutral politik.» Man
får det intrycket, att utrikesministerns
uttalande innebär, att Sverige skall ställa
sig vid sidan och vägra att ta ställning
när stormakterna i rådet befinna
sig i något slag av konflikt — vare sig
ett stormaktskrig utbrutit eller inte. I
ett tidigare anförande samma dag gjorde
emellertid herr Undén ett mindre
långtgående konstaterande. Han sade
därvid: »Det är fortfarande vår ståndpunkt,
att den integrala neutraliteten
kunna vi inte upprätthålla som medlem
i Förenta Nationerna. Vad vi ha sagt är,
att vi inte enligt stadgan av Förenta
Nationerna kunna bli förpliktade att
delta i ett stormaktskrig utan att vi i ett
sådant ha full frihet att upprätthålla
neutralitet så länge och i den mån vi
själva förmå det.» Här namnes uttryckligen,
att ett stormaktskrig skall ha utbrutit,
men man vet inte om det räcker
att en stormakt är inblandad. Ännu mera
oklart är det, hur Sveriges ställning
skall vara, när Förenta Nationernas råd
ej kunnat nå enighet och en mer eller
mindre allvarlig konflikt föreligger mellan
stormakterna utan att ett krig utbrutit
dem emellan. Kanske svarar regeringen,
att i sådana stormaktskonflikter,
som ännu ej blivit stormaktskrig
men som hota att utveckla sig till
sådana, där skall Sverige ställa sig vid
sidan. Skulle detta vara regeringens
ståndpunkt är det av värde att få den
offentligt belyst, ty detsamma kan knappast
utläsas ur utrikesministerns förklaringar.

Man måste också fråga sig, på vad sätt
nyss berörda uttalanden kunna bringas
att överensstämma med regeringens
ställningstagande till Achesonplanen.
När stormakterna inte äro ense möjliggör
Acheson-planen för Förenta Nationernas
församling att rekommendera
medlemsstaterna olika åtgärder. Skall
Sverige fritt taga ställning från fall till
fall beträffande sådana rekommenda -

tioner blott när man är säker på att
konflikten inte kan vidare utvecklas?
Skola vi i alla andra fall i princip och
i förväg avböja ens ett övervägande av
den svenska ståndpunkten? Om detta
är regeringens uppfattning kan man i
varje fall inte utläsa detta ur utrikesministerns
uttalanden i Lake Success.

Till sist ännu en reflexion av samma
art. Regeringen har i diskussionen om
ett eventuellt stämplande av det kommunistiska
Kina, vilket utan tvivel är
en stormakt, såsom angripare, inte hävdat,
att eftersom en stormakt är inblandad
i kriget, så är det självklart, att
Sverige inte kan ta ställning utan måste
avböja deltagande i varje beslut — med
hänvisning till vår principiella neutralitetsinställning.
Nej, regeringen har i
detta fall, när en stormakt är inblandad,
betraktat frågan om det svenska handlingssättet
i FN som en omdömesfråga,
som finge bedömas med hänsyn till alla
föreliggande omständigheter. Någon
tvingande principiell inställning med
hänvisning till förekomsten av en stormaktskonflikt
skulle alltså inte föreligga.
Om man jämför detta med den
ståndpunkt utrikesministern intagit i
nyss berörda uttalanden, så är överensstämmelsen
i varje fall inte uppenbar.

Hans excellens statsministern har under
det gångna året vid olika tillfällen
uttalat sig för klarhet i fråga om partiernas
ställningstagande i utrikespolitiken.
Han syftade visserligen då på
oppositionspartierna, men jag utgår
ifrån att kravet på klarhet i inte mindre
grad bör riktas mot det parti som i regeringsställning
har ett alldeles särskilt
ansvar. Det är därför ofrånkomligt
att man från regeringsbänken vidtar
åtgärder för undanröjande av den
oklarhet, som nu föreligger. Om man
anser nödvändigt att i förväg göra deklarationer,
att Sverige i vissa lägen
inte kommer att ens överväga deltagande
i Förenta Nationernas verksamhet
mot aggression, så får man någorlunda

Fredagen den 19 januari 1951 fm. Nr 2. 13

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

klart ange vilka lägen man syftar på.

Det kan naturligtvis ifrågasättas, om
det är klokt att försöka i olika formler
på förhand karakterisera en utrikespolitik,
som hotar att ständigt ställas
inför icke förutsedda situationer. En
viss skepsis är kanske härvidlag berättigad.

Den senaste veckan har inom Förenta
Nationerna frågan om KommunistKinas
stämplande som angripare tilldragit
sig huvuduppmärksamheten. Frågan
om Sveriges hållning, ifall ett förslag
härom framlägges, kan därför bli
aktuell snart nog. Inom folkpartiet ha
vi liksom för övrigt inom bondeförbundet
och högern rått regeringen att inta
en avvaktande hållning så länge som
möjligt. Detta överensstämmer utan
tvivel bäst med den allmänna inställning
utanför alla blockbildningar, som
vårt land intar. Med hänsyn till de möjligheter,
som synas föreligga, att frågeställningen
blir en annan än man vid
årets början ansåg sannolik, skall jag
inte närmare diskutera den inställning,
som vi inom folkpartiet intagit i det
läge, där regeringen först reste frågan.
Det har ju lyckligtvis visat sig,
att ingen stat av betydelse hävdar, att
deltagande i en aggressionsförklaring
skulle medföra några förpliktelser att
deltaga i sanktioner. Farhågorna i den
vägen torde alltså för närvarande vara
undanröjda. Jag hoppas i det längsta
på en sådan utveckling av händelserna,
som skulle underlätta ett bevarande av
enigheten de demokratiska partierna
emellan kring Sveriges politik som medlem
av Förenta Nationerna. På vår sida
skola alla ansträngningar göras att undvika
att eventuella meningsskiljaktigheter
få större verkningar än som är
absolut ofrånkomligt. Jag vill emellertid
deklarera min fasta tro, att den politik,
som öppnar de största möjligheterna
för Sverige att undgå krig men att erhålla
hjälp om vi bli angripna, är en
politik med starka inslag av samarbetsvilja
i förhållande till Förenta Natio -

nerna och andra internationella organisationer.
Jag hoppas att regeringen
vill fästa tillbörlig vikt vid Sveriges intresse
av att denna freden tjänande organisation
stärkes och vid de moraliska
förpliktelser, som våra traditioner i
fråga om internationellt samarbete och
vårt medlemskap i Förenta Nationerna
medföra. Det är alls inte säkert att man
handlar realistiskt och försiktigt genom
att mer eller mindre skjuta sådana hänsyn
åt sidan.

Herr talman! Som herr talmannen
har märkt har jag försökt att vara så
vänlig mot regeringen som talesmannen
för ett oppositionsparti kan vara, när
han har anledning att framföra åtskilliga
kritiska anmärkningar. Det finns
väsentliga olikheter mellan regeringens
sätt att se och vårt. Detta framträder
även i dagens läge ehuru mindre än
under tider då regeringen sökte aktualisera
sitt socialistiska program. I dagens
allvarliga läge gäller det såvitt
möjligt att få till stånd en demokratisk
samverkan kring de centrala samhällsproblemens
behandling -— jag säger
inte lösning, tv många av dem få nog
vänta rätt länge på en verklig lösning.
En sådan samverkan, som förutsätter
vilja på ömse håll till medgivanden, utesluter
naturligtvis ingalunda, att oppositionen
kritiskt belyser regeringens
förslag. Tvärtom är en sådan kritik nödvändig.
Vad den utesluter är att regeringen
t. ex. av falsk prestigekänsla envist
håller fast vid en gång framlagda
förslag och inte är villig att göra några
medgivanden till oppositionen.

Det kan inte förnekas att regeringspartiet
under senare år har väl mycket
vant sig vid att diktera i frågor av betydelse,
där olika meningar göra sig
gällande. För ett parti med mindre än
hälften av rösterna hland väljarna och
endast ett mandat mer än hälften i riksdagen
är en sådan inställning, särskilt
under nuvarande förhållanden, icke
giirna möjlig att bevara. I stället krävas
ömsesidiga medgivanden i enighetens

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

intresse i en farofylld tid där mycket
kan stå på spel. På vår sida finns en
vilja till samverkan i denna anda. Jag
hoppas, att den också finns hos regeringen
och dess parti.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Allvaret i den utrikespolitiska
situationen är uppenbart. De olika länderna
äro i full färd med att i skilda
avseenden se om sitt hus. Insikten om
att även vårt land måste göra detta
återspeglas i den allmänna debatten om
regeringens förslag till ökade utgifter
för försvaret och vad därmed sammanhänger.

Sverige har i sin utrikespolitik traditionellt
valt att undvika stormaktsallianser.
Försvarssamarbete med fristående
och närgränsande nationer med likartade
förhållanden som Sveriges har däremot
ansetts kunna ifrågakonmia, något
som kom till uttryck vid vårt ställningstagande
för ett par år sedan till frågan
om ett nordiskt försvarssamarbete. Den
alliansfria linjen har icke heller ansetts
utgöra hinder för oss att deltaga i
FN, Marshallorganisationen och Europarådet.
Den har inte heller hindrat
oss att klart uttala vår idégemenskap
med västerländsk kultur och med det
västerländska demokratiska statsskicket.
Vid vårt inträde i FN stod det klart,
att medlemskapet där icke skulle kollidera
med vår traditionella linje att stå
utanför stormaktsallianser. Ett beslut
som förpliktar medlemmarna till ingripande
i en konflikt kan nämligen komma
i fråga endast om stormakterna i säkerhetsrådet
äro eniga.

Vår anslutning till den utvidgning av
FN:s funktionsmöjligheter som nyligen
skett genom antagande av den s. k.
Acheson-planen kan inte heller sägas
innebära något avsteg från vår alliansfria
linje. Enligt denna plan kunna nämligen
endast rekommendationer göras
till medlemsstaterna om inskridanden.
Det är sedan varje stats egen sak att

avgöra om den finner sig kunna följa
en sådan rekommendation eller ej. Det
är viktigt att hålla detta i minne. Mycket
talar nämligen för att det inom FN:s
församling kan bli fråga om sanktioner
mot Kina, och därest Sverige skulle
anse sig förhindrat att efterkomma en
rekommendation härom, har Sverige
icke därför åsidosatt någon av sina förpliktelser
mot FN. Jag tycker detta bör
understrykas, därför att en motsatt
uppfattning har gjorts gällande från
något håll.

I anslutning till vad herr Ohlin uttalade
skulle jag vilja framhålla, att det
är långt ifrån oviktigt att det avges
auktoritativa uttalanden, som kunna innefatta
ledning för bedömande av i vilka
fall vi kunna tänkas finna oss tvungna
att avböja sådana rekommendationer.
Det har naturligtvis betydelse för
att avgöra, huruvida vi verkligen stå
kvar på den alliansfria linjen, huruvida
vi ämna ta konsekvenserna av den.

Vi ha alltså som jag sade i vår egen
hand att avgöra om vi anse oss kunna
följa en rekommendation eller ej. Men
om vi se oss nödsakade att i en viss
situation ställa oss avböjande, innebär
detta inte något som helst skäl att ställa
oss utanför FN-organisationen. Enligt
min mening få vi för övrigt aldrig
släppa tanken att genom en speciell
organisation söka skapa fred i världen.
Till och med om FN skulle falla samman
är jag övertygad om att människorna
söka skapa en ny fredsorganisation
inte bara en eller ett par gånger
till, utan sju gånger sjuttio gånger om
så skulle behövas, ända till dess målet,
fred åt världen, kan uppnås. Vi måste
efter måttet av våra krafter vara med
om det fortsatta arbetet för världsfreden.

Det är inte länge sedan riksdagen senast
hade tillfälle att föra en ekonomisk
debatt, låt vara en mera begränsad
sådan, där penningvärdets stabilisering
var det huvudsakliga ämnet. Vid det
tillfället underströks bland annat från

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vårt håll sparandets nödvändighet såväl
inom allmän som enskild hushållning.
Vi påpekade att de direkta skatterna
nu nått en sådan höjd, att man
torde vara tämligen överens om att det
inte är möjligt att gå längre och att
även förutsättningarna för nya indirekta
skatter tedde sig små. Tvärtom
framstod en skattelindring som en angelägen
åtgärd. Beträffande det enskilda
sparandet framhöllo vi samma synpunkter
som finansministern nu understryker
i statsverkspropositionen, nämligen
att betingelserna för ett fortsatt sparande
äro, att folk räknar med att den
omtalade engångsförskjutningen av prisnivån
verkligen blir en engångsföreteelse
för åtminstone några år framöver
och inte i stället inledningen till
en serie förskjutningar.

Sedan denna debatt hölls har visserligen
inte mycket nytt inträffat på det
ekonomiska området, men den framlagda
statsverkspropositionen ger ju
underlag för ett mera allmänt skärskådande
av det ekonomiska läget. I fjolårets
statsverksproposition angåvos utvecklingstendenserna
som dubbeltydiga,
i det att inflations- och deflationstendenser
ansågos bryta sig mot varandra
i sä pass hög grad, att konjunkturinstitutet
funnit det nödvändigt att
upprätta alternativa prognoser. I år är
det uppenbarligen ingen anledning att
räkna med något deflationsalternativ.
Den dubbla förutsättningen härför,
nämligen en avspänning i det internationella
läget jämte en uppbromsning
av rustningarna, förefaller alltför osannolik.
Det är för det första inte mycket
som talar för att relationerna mellan
länderna skulle förbättras, och även om
så skulle ske, måste man räkna med att
det forcerade rustningsarbetet ändå
kommer att fortsätta avsevärd tid framöver.

Till ledning vid bedömandet av de
föreslagna åtgärderna i en aktiv ekonomisk
politik har man i år upprättat
tvenne nationalbudgetberäkningar, den

ena baserad på förutsättningen av en
aktiv och den andra utgående från vad
man kallar en passiv ekonomisk politik.
Man har kommit fram till att i förra
fallet prisstegringarna skulle stanna vid
1 500 miljoner kronor, medan de vid en
passiv politik skulle nå upp till 2 400
miljoner kronor, alltså en skillnad på
900 miljoner kronor. Även i andra hänseenden
skulle balansen bli sämre vid
en passiv ekonomisk politik. Så skulle
t. ex. importen ökas med ytterligare 100
miljoner kronor och exporten minskas
med samma belopp. Vidare menar man
att vi i landet kunna producera för 100
miljoner kronor mera om den ekonomiska
politiken blir tillräckligt aktiv.

Vad är det då för åtgärder som man
föreslår under beteckningen aktiv ekonomisk
politik? Ja, man reglerar byggnadsverksamheten,
litar till kreditrestriktioner,
investeringsskatt och priskontroll.
Det är i stort sett ingredienserna
i den antiinflationspolitik som regeringen
menar att man skall laga ihop.
Verkan därav tror man skall bli att de
sammanlagda investeringarna tryckas
tillbaka med omkring 100 miljoner kronor.
Man räknar med att lagerhållningen
skall minska med ungefär samma belopp.
Man tror att en betydande förbättring
av bytesbalansen i utlandshandeln
skall inträda. Man tror till och
med att vi på detta sätt skola kunna
producera för 100 miljoner kronor
mera. Slutligen är man optimistisk nog
att tro att den bär aktiva ekonomiska
politiken skall påverka sparandet i så
hög grad att detta skall stiga med inte
mindre än 500 miljoner kronor.

Det sista är nog den ömmaste punkten
i denna nationalbudget. Man utgår
med andra ord från att sparviljan inte
fått någon egentlig knäck genom den
inträdda »engångsförskjutningen» med
alla de stora förluster som den medfört.
Hur det kommer att gå med den
saken är litet svårt att spå om. Nationalbudgetdelegationen
har försiktigt
nog sagt att genom detta antagande na -

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tionalbudgeten bindes vid en mycket
osäker faktor. Omslag i det personliga
sparandet kunna lätt kullkasta konsumtionsberäkningarna
och därmed hela
nationalbudgeten, heter det. Jag tror att
man kan oreserverat instämma i farhågorna
på denna punkt. Samtidigt kan
det finnas anledning att understryka att
man här rör sig på ett område, där
mycket, för att inte säga allt, hänger
på om den förda eller utlovade politiken
verkar förtroendeingivande.

De signalerade investeringsbegränsningarna
till förmån för den löpande
konsumtionen äro naturligtvis mycket
betänkliga i dessa bostadsbristens tider,
då det är nödvändigt att med ljus
och lykta söka efter möjligheter att
överföra någon del av den mindre angelägna
konsumtionen till investering i
nya byggnader. Alla uppslag måste här
prövas, eftersom väl ökat bostadsbyggande
utgör den enda möjligheten att
lösa vårt bostadsproblem. En ransonering
av bostäderna är ett oting, där
mannamån och godtycke kunna få tämligen
fritt spelrum. Och än värre blir
saken, eftersom vi för likvärdiga bostäder
ha två väsentligt skilda hyresnivåer.
I själva verket är det i längden
ohållbart med ett system, som konserverar
en låg hyresnivå för tidigare
byggda hus men medger en hög nivå
för nybyggda. Detsamma är förhållandet
med oavbruten subventionspolitik,
som skulle syfta till att i hus som byggts
under dyrare förhållanden hålla hyresnivån
nere i samma läge som för de
hus som byggts då kostnaderna voro
lägre. Med den fortgående penningvärdesförsämringen
skulle man efter hand
komma upp till så stora summor att
denna väg får anses utesluten.

Ett ökat bostadsbyggande fordrar
emellertid att sparandet främjas. I detta
sammanhang tillåter jag mig fråga, om
inte någon speciell form av ungdomssparande
för att underlätta för ungdomen
att spara vore förtjänt att övervägas.
Det är en allmän uppfattning att

ungdomarna tidigt komma upp i inkomster,
som ge en standard vilken oftast
är omöjlig för dem att upprätthålla
efter det de bildat familj. Betydande
belopp slösas säkert bort i ungdomsåren
på tämligen onödiga ting. Om man
på lämpligt sätt — genom något premiesystem,
eventuellt genom att hålla
inne någon del av inkomsten — kunde
medverka till ett sparande under ungdomsåren,
tror jag att detta skulle komma
att uppskattas på de flesta håll.

När man talar om en engångsinflation
måste man naturligtvis ha en längre
tidrymd än ett år i sikte, eljest vore
det hela ett meningslöst tal. Hur te sig
då förutsättningarna för att man efter
engångsförskjutningen skall lyckas hålla
prisnivån? Risker för misslyckande finnas
förvisso. Även om utlandspriserna
inte skulle undergå någon höjning, finnas
inom landet faktorer som kunna
föranleda en ny förskjutning. Nästa års
avtalsrörelser liksom löneglidningarna
kunna komma att öka penninginkomsterna
mer än nationalprodukten stiger.
Det är tydligt att finansministern vill
söka komma ur detta dilemma genom
att sätta till en kommitté, som skall
söka ge svar på den svårlösta frågan
om penningvärdet kan bevaras under
full sysselsättning.

I detta sammanhang skulle jag vilja
säga ett par ord om uttalandena från
vissa håll om att arbetsmarknadens parter
inte ha någon som helst skyldighet
att medverka till inflationsfarans bekämpande
utan att detta är regeringens
och riksdagens sak. Enligt den
principen skulle dessa parter inte behöva
taga någon hänsyn till penninginkomsternas
inflationsdrivande verkan.
Ja, mina damer och herrar, håller
verkligen det resonemanget streck?
Håller det, om man tänker på att parterna
numera genom sina åtgärder
skulle kunna äventyra i och för sig
mycket effektiva åtgärder för prisstabiliseringen?
Det skulle inte förvåna mig
om receptet att säkra den s. k. engångs -

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

inflationens engångskaraktär ändå blir
en rundabordskonferens om löner och
priser redan i höst. Det finns säkerligen
skäl för de flesta folkgrupper att
medverka i en sådan för att hindra att
de i år vunna förbättringarna ätas upp
av nya prisstegringar.

Jag kommer så till den förut berörda
frågan om lagerhållningen i landet. Kan
man med gott samvete göra gällande att
vi använt nådatiden efter kriget till att,

1 den mån det varit möjligt, lagra upp
varor i tillräcklig omfattning? Bränslesituationen
i dag tyder i varje fall knappast
härpå. I förbigående vill jag säga
att en redogörelse från regeringshåll
om bränslesituationen motses med största
intresse. Att öka lagerhållningen av
viktiga varor i det nuvarande besvärliga
internationella läget, när varje stat
gör det yttersta för att stärka sin försörjning,
är säkert inte lätt. Det är precis
som om man skulle vilja försöka
teckna en brandförsäkring, sedan det
börjat brinna i grannens hus.

Det är många som mena, icke utan
fog, att vi levat alltför obetänksamt under
efterkrigsåren. Ekonomien var obestridligen
god år 1945, trots alla utgifter
under krigstiden. Valutaställningen
vår som bekant mycket tillfredsställande,
och även om den inte kan betraktas
sona dålig i dag, nödgas man dess värnkonstatera
att någon ökning av valutareserven
inte inträtt under de sista två
åren. Sett i belysning av den betydande
prisstegringen på importvarorna betyder
detta i realiteten en sainmankrympning
av valutareserven.

Om man från vårt håll skulle våga
sig på ett omdöme om den ekonomiska
situationen i vårt land, skulle det bli
följande. Produktionen är i full gång,
praktiskt taget alla människor arbeta.

Vi ha gott om elkraft och åtskilliga råvaror.
I fråga om livsmedel äro vi i
stort sett självförsörjande och kunna
även med jordbruksprodukterna bidraga
till exportinkomster på åtskilliga

2 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr

hundra miljoner kronor. Vi ha sådana
begärliga exportvaror som malm och
träprodukter. Dessa böra kunna bytas
mot behövliga varor av annat slag, även
om det kanske inte går att göra det i
så stor utsträckning att nämnvärt ökad
lagerhållning blir möjlig. Med detta
tämligen goda utgångsläge borde del
finnas förutsättningar att klara de samhällsekonomiska
problemen på ett någorlunda
hyggligt sätt. Man kan rent
av inte underlåta att säga att, försåvitt
ingenting särskilt inträffar utomlands
— den reservationen måste naturligtvis
alltid göras i dylika sammanhang —
bör det ordna sig rätt bra, om vi förvalta
vårt pund väl. Skulle vi misslyckas,
får man nog säga att det får tillskrivas
tabbar från de styrandes — regeringens
och riksdagens — sida.

I detta sammanhang skulle jag vilja
taga tillfället i akt att understryka, att
när nu skilda grupper i samhället fått
inte bara kompensation för prisstegringen
utan också en andel i den ökade
nationalprodukten, är det nödvändigt
att se till att även folkpensionärerna
komma i åtanke. Jag instämmer alltså
här med herr Ohlin. Jag tror jag kan
säga att ett initiativ från vårt håll i denna
riktning är att motse.

1 dagens läge är det tydligen inte
möjligt att sänka skatterna utan att
samtidigt vidtaga rätt drastiska åtgärder
på utgiftssidan. Huruvida detta
låter sig göra få vi se när den Wärnska
spanstredningens förslag skola prövas.
Men man får inte ställa för stora förhoppningar
på den punkten. Man har
all anledning att erkänna finansministerns
intresse för att söka begränsa
statsutgifterna i dagens läge. Den ökning
som ändock skett av de samlade
utgifterna beror ju främst på s. k. automatiska
stegringar.

Liksom vårt parti tidigare hävdat
kravet på återhållsamhet och stabilitet
i fråga om statsfinanserna, komma vi
också afl vid årets riksdag intaga sam 2.

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. n».

ma principiella hållning, även om vi på
en del punkter kunna önska göra vissa
ändringar.

Utan att jag vill vara efterklok eller
elak må den reflexionen tillåtas mig,
att återhållsamhet med statens utgifter
nu blivit regeringspartiets signaturmelodi.
Den som nu inte vill spara blir
inte betraktad såsom en ansvarskännande
individ, naturligtvis med full
rätt. Men tidigare var det nog så, att
den som önskade spara och hålla igen
inte ansågs riktigt följa med sin tid.
Jag undrar om inte en medelväg skulle
vara klokare. Det är säkert fel att för
ett land liksom för den enskilde inrätta
hushållningen uteslutande efter de
sju feta årens tillgångar.

Vi hälsa med tillfredsställelse att man
sökt begränsa löneutgifterna inom förvaltning
och administration och hindra
en stor ökning av de anställdas kadrer.
När det gäller lönestegringarna måste
man naturligtvis intaga den principiella
ståndpunkten att eu kompensation
motsvarande vad som har vunnits på
andra håll är fullt på sin plats. Men
principen i statsförvaltningen bör vara
att effektivisera där det är möjligt. Färre
men väl avlönade statstjänstemän
bör vara riktpunkten. Riksdagen bör
inte i fortsättningen svälja nya ämbetsverk
med samma aptit som under senare
år.

Jag tänker inte ingå på någon detaljgranskning
av besparingsförslagen i
detta sammanhang. Låt mig emellertid
på en punkt göra en kommentar, nämligen
beträffande statens bidrag till
kommuner och landsting. Den snårskog
av bidragsformer som vi nu ha är
ett oting. Vi hoppas att den pågående
utredningen skall finna enklare och
rationellare former. Den väsentliga frågan
är emellertid kostnadsfördelningen
mellan staten och kommunerna. Enligt
min mening — och jag vet att den delas
icke blott av mitt parti utan av
landsbygdens befolkning i stort — få

vi inte vältra över skattebördorna från
staten till kommunalskattesedlarna.

Det vore cn baklängesreform, om något
sådant skulle inträffa. Det vore naturligtvis
ingen besparing för skattebetalarna
med en sådan transaktion. Vad
Rom i så fall skedde vore en omfördelning
av skattebördan, varigenom denna
bleve mycket hårdare för de medborgare
som råka bo i kommuner med
svagt skatteunderlag. Det är ett rättvisekrav
och en absolut förutsättning för
att nå en ökad likvärdighet mellan
kommunerna i fråga om skatteförmåner,
att statsbidragen icke minskas,
utan de böra tvärtom i många fal! förbättras.
Däremot kan jag hålla med om
att nuvarande statsbidragssystem icke
är rättvist så till vida att det i m&aga
fall icke tar tillräcklig hänsyn till kommunernas
verkliga skatteunderlag per
invånare.

I detta sammanhang tar jag mig friheten
att på nytt understryka vad vi
många gånger ha sagt här i kammaren
om den nuvarande fastighetsskatten. Vi
anse att den bör avskaffas snarast möjligt.
Enligt vår mening är denna skatt
i dag lika föråldrad som det gamla indelningsverket
var då det avskaffades.
Vi hå ingen anledning att taga tillbaka
något av vad vi sagt på den punkten.

I fråga om den träffade uppgörelsen
om jordbrukets inkomster och utgifter
skall jag för dagen inskränka mig till
några allmänna reflexioner. Att subventionerna
i väsentlig utsträckning
kunnat avvecklas hälsa vi med tillfredsställelse.
Det kan vara rimligt att under
en pris- och lönestoppsperiod lämna
subventioner för att konsumenterna
skola få varorna billigare än de enligt
myndigheternas kalkyler kosta i framställning.
Men som en permanent anordning
äro de icke önskvärda vare sig
för konsumenter eller producenter. Det
är glädjande att såväl företagarna som
de anställda inom jordbruket genom

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

uppgörelsen fått möjlighet till en bättre
arbetsinkomst. Vid en jämförelse med
löneökningarna på andra håll förefaller
det emellertid tveksamt huruvida
någon nämnvärd utjämning av löneklyftan
verkligen har vunnits. Om det
belopp, som jordbruket tillgodoräknats
för att täcka andra kostnadsstegringar
än dem som sammanhänga med arbetet,
får anses tillräckligt är självfallet beroende
på prisutvecklingen under de
närmaste månaderna. Uppgörelsen innebär
emellertid det bästa resultat,
som kunde uppnås i den föreliggande
situationen.

För någon vecka sedan avlämnade
1950 års dyrortssakkunniga sitt förslag
om principerna för en ny dyrortsgruppering.
Med anledning därav kunna
några principiella reflexioner redan i
dag ha sitt berättigande.

Vad man särskilt fäster sig vid är
det långa dröjsmålet, innan det över
huvud taget skall kunna bli något resultat.
Allra tidigast den 1 juli 1953 kan
den nya dyrortsgrupperingen träda i
kraft. Ansvaret för att det definitiva
dyrortsbeslutet icke kan fattas tidigare
får bäras av dem, som icke i likhet med
oss under tidigare år biträtt de upprepade
kraven på utredning utan i stället
ha föredragit att skynda så långsamt
som möjligt.

Olägenheterna av ett fördröjt beslut
ligga i öppen dag. Det måste te sig som
ett utslag jag skulle vilja säga nära nog
av Krångel-Sverigc, att vi inom vissa
storkommuner skola under ett par år
få skilda dyrortsgrupper. I den ena delen
av storkommunen skola invånarna
ha större källskatteavdrag, lärarna högre
löner o. s. v. än i den andra delen.
Beträffande principen för beräkning av
bostadskostnaderna och reseutgiftcr
vill jag redan nu säga. att vårt parti
inte kommer att ge efter på kravet, att
verklig hänsyn skall tas till avständskostnadcrna
och all man beträffande
bostadskostnaden i realiteten utgår

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

e från samma standard och därvid även
d beaktar bostadens läge.

I- De sakkunniga erkänna, att man inte
a enbart med statistiskt material kan få
;- en tillförlitlig mätare för att jämföra
:t levnadskostnaderna mellan olika orter,
s framför allt mellan stad och land. Detta
r med hänsyn till bl. a. standardskillnat,
der, olika konsumtionsvanor, bostadens
:- läge, de sociala och kulturella förmåe
nerna i förhållande till utdebiteringen i
i- olika kommuner m. in. Inför statistit,
kens ofullkomligheter skulle jag vilja
e säga, att det dock finns ett hjälpmedel
vid bedömandet av denna fråga. Så
e länge tjänstemän och andra föredraga

g att flytta till s. k. högre dyrorter för

>- att få sin standard förbättrad, kan väl

a egentligen inte någon statistik veder i

lägga påståendet, att landsbygden inte

är riktigt rättvist behandlad,
r Det skärpta världspolitiska läget gör
r det, som jag inledningsvis sade, nöd :-

vändigt att vi se om vårt hus. Vi måste

n stärka vår krisberedskap på samhälls i

livets skilda områden. Särskilt vik a

tigt är givetvis att vårt försvar stärkes.-

e Våra försvarsutgifter ha stigit till en

d betydande höjd, och i årets statsverks !-

proposition föreslås ytterligare ökning I-

ar av försvarsanslagen. När man be >-

dömer försvarskostnadernas storlek,

kan man emellertid inte undgå att ta

it ställning till hur det i det hänseendei

n förhåller sig i andra länder. Vi kunna

g inte bortse från hur stor del av sina
a resurser som man på skilda håll anr
vänder just för försvarsändamål. Herr
Ohlin var tämligen ingående inne på
a den frågan. Jag vill i det sammanhanget
säga, att jag i morse fäste mig vid en
i. artikel i Svenska Dagbladet, där det

v fanns en redogörelse för hur stor an r

part av nationalinkomsten t. ex. ameri ii

kanerna nu ämna använda för försvarsit
ändamål, och där man redogjorde för

hur stor del av sin nationalinkomst,
e som engelsmännen använda för samma
r ändamål o. s. v. Del slog mig, att i dessa

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

länder var andelen flera gånger så stor
som här hos oss i dag, trots att vi nu
tycka, att försvarsbudgeten har nått en
betydande höjd. Sedda mot bakgrunden
av det mörknande världsläget äro emellertid
de anslagsökningar, som nu ha
föreslagits, ofrånkomliga. Värnet av vår
frihet och fred måste gå före alla andra
samhällsuppgifter.

Jag konstaterar med glädje, att svenska
folket, i varje fall dess representanter
i riksdagen, ha praktiskt taget enigt
slutit upp kring tanken på en förstärkning
av försvaret. Redan överläggningarna
i höstas mellan partiledarna gåvo
vid handen mycket stor enighet, och då
försvarsfrågorna senare underställdes
riksdagen visade det sig, att man i stort
sett var ense om vad som skulle göras.
Jag är övertygad om att enigheten i
huvudfrågan kommer att sätta sin prägel
även på den nu påbörjade riksdagens
behandling av försvarsfrågorna.
Kan allmän enighet åstadkommas även
i detaljerna är det så mycket bättre.
Det väsentliga i dagens läge måste vara
att så snart som möjligt bota de brister,
som vidlåda försvarsväsendet, så att vi
erhålla en god beredskap.

Ur den synpunkten vill jag med tillfredsställelse
hälsa försvarsministerns
förslag att öka ut antalet reservofficerare
vid armén. Därigenom blir det möjligt
att successivt förbättra tillgången
på befäl inom armén. Man kan bara
undra varför försvarsministern inte redan
i höstas var beredd att föreslå denna
utökning. Frågan om utökning av de
värnpliktigas utbildningstid har diskuterats,
men det utgör ju ingen egentlig
beredskapsfråga. Ett eventuellt beslut
om utökning av utbildningstiden stärker
inte omedelbart vår beredskap. Detta
skulle däremot bli fallet med en förlängd
gruppchefsutbildning av värnpliktiga,
och inom vårt parti hävda vi
därför den meningen, att en dylik utbildning
av gruppchefer bör komma till
stånd.

En förstärkning av försvarets materi -

eltillgångar på vissa områden utöver
vad försvarsministern föreslagit år enligt
vårt partis mening önskvärd. Jag
tänker då bland annat på flygvapnet.
Förstärkning av jaktflyget genom utökning
av flottiljernas flygplansbestånd
med femtio procent bör fortsätta i enlighet
med riksdagens beslut, så att förstärkning
av samtliga flottiljer kan genomföras.
Givetvis är det också nödvändigt
att fortsätta ansträngningarna
att skaffa moderna plan för nattjaktflottiljen.
I fråga om arméns tygmateriel
förefaller det också önskvärt med
en förstärkning utöver vad i propositionen
föreslås. Vi önska faktiskt på
vårt håll, att riksdagen ger Kungl. Maj:t
bemyndigande att lägga ut beställningar
till hela det belopp som arméförvaltningen
ansett nödvändigt. En modernisering
av luftbevakningen och anskaffande
av modern radarmateriel tillhöra
naturligtvis också önskemålen.

Låt mig till sist än en gång understryka
betydelsen av att de demokratiska
partierna i vårt land äro ense om
att stärka värnkraften. Denna enighet
är ett starkt uttryck för vårt folks vilja
att trots olika politiska meningar i
mångt och mycket slå vakt om det väsentligaste
av allt — vår rätt och förmån
att få leva i frihet och trygghet.
Redan vid något tidigare tillfälle i år
har jag givit uttryck åt den meningen,
att en samling av alla goda krafter inom
nationen är en synnerligen angelägen
uppgift och att vi på vårt håll äro villiga
att medverka till en sådan samling.
Självfallet fordras det i första
hand, att intiativ tages från regeringens
sida till eu sådan samling, som naturligtvis
inte behöver ske i samlingsregeringens
form utan närmast bör komma
till uttryck däri, att man visar en
ömsesidig hänsyn till varandra och till
lägets allvar.

Herr HJALMARSON: Herr talman!
Dagens remissdebatt äger rum i skuggan
av det dramatiska och världsomväl -

Fredagen den J9 januari 1951 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vande händelseförloppet borta i Asien.
Den kinesiska attityden, som enhälligt
fördömes av den demokratiska opinionen,
ger en bild av Kinas ansikte lika
skild som dag och natt från våra tidigare
föreställningar härom. Vad beträffar
Sveriges ställningstagande i FN till
Koreafrågan är det inte obekant för
någon, att det förekommit meningsbrytningar.
Jag hoppas emellertid att det
skall bli möjligt att skapa ett underlag
för samförstånd i denna fråga mellan
de demokratiska meningsriktningarna,
och för att inte försvåra ansträngningarna
att nå detta syfte avstår jag för
ögonblicket från att kommentera detta
spörsmål.

Att den internationella händelseutvecklingen
i flera hänseenden måste
återverka på sättet att lägga upp diskussionen
av våra egna interna problem
är självklart. Finansministerns
nästan oväntat mjuka formuleringar i
sammanhang med tillkännagivandet av
regeringens avsikt att låta utreda de
grundläggande förutsättningarna för
full sysselsättning och fast penningvärde
måste väl tolkas som ett erbjudande
om samförstånd. För detta ställer herr
Sköld —• formellt sett — bara ett villkor,
nämligen det villkoret, att arbetslöshet
icke får betraktas som något
hjälpmedel i den ekonomiska politiken.
Detta villkor godtar högern för sin del
utan varje reservation. I vår politik ingår
icke arbetslöshet som ett medel.
Skulle utvecklingen bli så olycklig, att
en ny arbetslöshetsvåg skulle välla in
utifrån — det är ju därifrån faran hotar
— så önska vi för vår del, att denna
påfrestning skall bäras solidariskt av
oss alla. Den får icke bli en börda, som
bara några enskilda människor eller
några särskilda samhällsgrupper ha att
bära.

Våren 1947 satt oppositionen bänkad
i kanslihuset vecka efter vecka för att
övertyga regeringen om nödvändigheten
av åtgärder, som i stort sett samma
regering numera i väsentliga stycken

accepterat. Hösten 1947 återupptogos
försöken att få oppositionen med på
den socialdemokratiska politiken. Att
detta var huvudavsikten är numera
klarlagt. Det är inte länge sedan statsministern
använde ett uttryck av ungefär
följande lydelse: »När herr Domö
och herr Ohlin vägrade att gå i borgen
för regeringens politik, gjorde tjänstemännens
och arbetarnas organisationer
det.» Med hänsyn till dagens aktuella
läge får man onekligen, herr statsminister,
en viss påminnelse om det gamla
ordstävet »den som går i borgen, får
också gå i sorgen». För att förenkla
hela diskussionen tillåter jag mig emellertid
för min del att å högerns vägnar
kort och gott deklarera, att vi äro beredda
att medverka i eu undersökning

— en förutsättningslös undersökning —
av möjligheterna att nå samverkan rörande
sysselsättnings- och penningvärdeproblcmet.
Dock önska vi icke heller
denna gång skriva på några slags
politiska skattkammarväxlar åt regeringen
-— icke ens om regeringen lyckas
erhålla underborgen av sina nationalbudgetsdelegerade
eller av andra
mer eller mindre framstående teoretiker.

I finansministerns utmärkta radiotal
om budgeten, till vilket jag vill lyckönska
honom, återkom ideligen en ordsammanställning,
som bara för något
är sedan var tabu i socialdemokratisk
vokabulär — »penningpolitiska medel».
Då undvek man detta uttryck lika envist
som folk i gamla tider undvek att
nämna djävulen vid hans rätta namn.
Nu är icke endast uttrycket utan även
den verklighet som ligger bakom detsamma
högsta mod i regeringskretsar.
Den glidning i regeringens uppfattning,
som uppenbarligen skett och som jag
inte förstår varför man förnekar — finansministern
skakar ånyo på huvudet

— är onekligen ett skäl varför en undersökning
om möjligheterna till samförstånd
skulle kunna leda till resultat.
Det är emellertid i synnerhet Irc om -

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen ni.

ständigheter som göra mig en smula

skeptisk.

För det första ur det icke nog att
man godtar de riktiga medlen. De måste
även tillgripas i tid — i så god tid åt!
de ge resultat även om de användas
med moderation. För det andra ger finansplanen
tyvärr fortsatt stöd för
misstanken, att regeringen alltjämt är
bunden av förutfattade meningar i den
ekonomiska politiken, av övertro på
priskontroll, bvggnadsreglering och
tvångssparande. För det tredje vägrar
regeringen fortfarande att ägna sin
uppmärksamhet åt vissa väsentliga avsnitt
av själva problemställningen,
t. ex. åt skatteproblemet, åt människornas
behov av frihet och rätt att själva
taga risk, åt sparandets konkreta och
högst aktuella frågeställningar.

Bland de huvudmedel regeringen i
den nuvarande utomordentligt kritiska
situationen själv uppger att den ämnar
använda finns egentligen ingenting
nytt. Vi ha tidigare gång på gång granskat
dem alla här i riksdagen utan att
kunna komma överens om huruvida de
uro slöa som bordsknivar eller skarpa
som kirurgens lansetter. .lag misstänker
att vi inte heller i dag kunna komma
överens om den saken.

Högern accepterar icke priskontroll
som ett bestående medel i den ekonomiska
politiken. Vi kunna godtaga den
för en övergångsperiod och erkänna, att
den möjligen har en förmåga att på kort
sikt komma till rätta med spekulativa
prisstegringstendenser. Eu förutsättning
enligt vår mening för dess användning
är dock, att den utnyttjas så, att den
undanröjer behovet av sin egen tillvaro.

Investeringsskatten förefaller även
efter omarbetningen att vara ett diskutabelt
sätt att skaffa staten inkomster.
Avstämningen av nationalbudgeten för
1950 ger icke skäl för påståendena om
någon allvarligare tendens till överinvesteringar.
Jag är långt ifrån övertygad
om det önskvärda — rent ekonomiskt
sett av att skattevägen ta in -

vesteringsmedel från ett stort antal välskötta
företag bl. a. för att möjliggöra
en jätteinvestering i Norrbottens Järnverk.
Investeringar och investeringsvilja
äro ingalunda några destruktiva
element i vår ekonomi. Se på det
svenska jordbruket, där de stora investeringarna
ha skapat underlaget för en
oavbrutet stigande produkt trots att
jordbruket årligen förlorar tusentals
arbetare —- 1950 icke mindre än 13 000.
Investeringar ge på längre sikt den enda
hållbara lösningen på den fulla sysselsättningens
huvudproblem — bristen på
arbetskraft. Den väldiga produktionsökning,
som kom till stånd 1950, är väsentligen
en följd av investeringarna
under de första efterkrigsåren. FN har
publicerat en statistik över inkomsten
per innevånare i världens länder. Av
den framgår att i länder med fri ekonomi
och stora investeringar ligger inkomsten
skyhögt över inkomsterna i
stater med bunden ekonomi och små
investeringar. T USA är genomsnittsinkomsten
1 400 dollars, i Sverige 780
dollars men t. ex. i Ungern omkring
270 dollars. Statligt tvångssparande är
ingenting annat än ett dåligt surrogat
för enskilt sparande. Jag betvivlar att
detta surrogat kommer att ge goda resultat
och stöder mig därvid på erfarenheten
frän de senaste aren.

Vi äro överens på en punkt. För att
komma till ett stabilt penningvärde
måste de ansvariga myndigheterna få
grepp över statens utgifter. I valrörelsen
1950 fick jag för min del gång på
gång äta upp att jag betecknat 1950
års budget som en sparsam budget. Det
har synbarligen sina risker att ge komplimanger,
särskilt att ge dem till herr
Sköld, vars kända motvilja mot älskvärdheter
förefaller vara nästan lika
stark som Catos. Om denne gamle romare
berättas det att han i så hög grad
avskydde bevis på uppskattning, att
hans hustru endast vågade kyssa honom
i åskväder. Visserligen befinner
sig herr Sköld i något som mycket väl

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

skulle kunna kallas ekonomiskt åskväder.
Jag skall emellertid av försiktighetsskäl
— jag tillhör ju inte heller den
närmaste familjekretsen — avstå från
alla andra bevis på uppskattning än ett
ärligt erkännande av finansministerns
goda sparsamhetsvilja. Tragedien ligger
emellertid däri, att trots denna goda
vilja från den — man får väl säga —
allt dominerande mannens sida fortsätta
statens utgifter att växa. 365 miljoner
kronor i automatiska utgiftsökningar
på ett år är en förskräckande
summa. Med bästa vilja i världen kan
man icke säga att regeringen ännu fått
grepp på statsutgifterna. Man har på
flera punkter t. ex. när det gäller subventionerna
tvingats att nöja sig med
kompromisser, som ha i många hänseenden
olyckliga verkningar. Den goda
viljan har ej gett tillräckliga praktiska
resultat, men vi måste eftersträva detta
bl. a. för att framdeles kunna skapa utrymme
för att lätta det orimliga skattetrycket.

Finansministern hävdar att budgeten
är balanserad, realekonomiskt sett balanserad.
På den punkten skall jag icke
taga upp någon tvist, bara sätta ett par
frågetecken i kanten. Den troliga reservationsmedelsförbrukningen
har alltid
underskattats av herrar finansministrar.
Det är troligt att den löneökning,
på vilken statens tjänstemän med
all rätt kunna göra anspråk, kommer
att medföra högst väsentliga utgiftsökningar
för staten. Vi få sätta frågetecken
under fjärde huvudtiteln o. s. v.
Vi få inte heller glömma, att det som
är inkomster ur .statens synpunkt är
utgifter ur medborgarnas. Inflationen
kommer att ytterligare skärpa skattetrycket
både innevarande och nästa år.

Regeringen är i full färd med att försöka
skapa eu ny myt — myten om
Koreakriget som den enda förklaringen
till våra nuvarande svårigheter. Konjunkturinstitutet
konstaterade i höstas,
att den vändning i den amerikanska
konjunkturen som senare fortplantade

Vid remiss av statsverkspropositionen m. nt.

i- sig hit inträffade icke den 25 juni 1950
;- kl. 4.00 lokal tid, då Koreakriget bröt
n ut, utan på sensommaren 1949, alltså
n ett år tidigare. Den utvecklades under
tt första halvåret 1950 till en alltmer
is markerad högkonjunktur. Ovanpå den*-
na nya högkonjunkturvåg kom sedan
a tillspetsningen i form av en ny rust—
ningskonjunktur. Detta är verkligheten,
t- men det är ett mycket dåligt underlag
1- för regerings försök att få en strykc-
pojke i Koreakriget. En med statsmedel
le betald annons — tobaksinonopolets ann
nons — har eu del att säga. Tobakspritt
serna stego med 44 procent på grund
iä av devalveringen och med 10 procent
> av andra skäl, till vilka Koreakriget hör.
:d En av de kraftigast verkande om i-

ständigheterna i svensk ekonomi unla
der år 1950 var den starka ökningen av
;a den privata tillgången på varor — icke
ta minst importvaror. På sitt sätt är den
t- alltså ett uttryck för det glädjande före-
hållandet, att produktionen steg kraftigt

och att det visade sig möjligt att öka
in exporten i en omfattning som ingen
a- vågat tro. Men konsumtionsökningens
ce omfattning och inriktning visar också

ii- på eu bland människorna spridd ine-
ställning, som kortast skulle kunna kall-
rakteriseras som eu benägenhet att föii-
redraga omedelbar konsumtion framk-
för framtida förbättringar. Själva viljan
;d att spara luckrades med andra ord upp
er ytterligare. AU detta hänger samman
k- med tillspetsningen av högkonjunkturen
e- i slutet av året är uppenbart, men hela
v. sanningen ligger icke här. För att finm
na den måste man söka sig tillbaka till
är hela den efterkrigspolitik, för vilken
»n regeringen bär huvudansvaret.

e- Det är framför allt tvä typer av varor,

ir. som kommit till ökad användning —
ir- livsmedel och inventarier. Bland de sem
nare dominera bilarna. År 1950 såldes
en 60 000 personbilar mot knappt 14 000
n- år 1919. På livsmedelssidan är det

is, framför allt mera umbärliga varor, som
ha fått ökad användning. Färska sydfrukter,
torkad frukt, nötter och man -

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fin.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

de), tjock grädde och inånga andra goda
ting ha sålts i starkt stegrad omfattning.
År 1950 såldes nästan tre gånger sä mycket
tjock grädde som 1949. Ingen har
något att invända mot den förbättrade
försörjning, som människorna kunnat
skaffa sig, men tillåt mig fråga finansministern
vilket djupare inre samband
som finns mellan exempelvis den starkt
ökade konsumtionen av vispgrädde och
Koreakriget?

Allvarligt talat. Regeringen får själv
ta en stor del av ansvaret för att den
situation vuxit fram, där vi nu stå. Regeringen
har icke utnyttjat de förhållandevis
lugna åren för att skapa naturlig
balans i vår ekonomi. Den har
tillåtit ett tryck att växa fram, som förr
eller senare måste leda till en explosion.

Regeringen försäkrar med misstänkt
iver att det nu är fråga om en engångsdetonation,
en s. k. engångsinflation.
Samtidigt förbereder staten själv ytterligare
försämringar av kronans värde
ur medborgarens synpunkt genom en
successiv höjning av vissa taxor utöver
vad kostnadsökningarna skulle göra
rimligt. Enskilda företag få icke höja,
så att de kunna kompensera sina ökade
omkostnader, men i statens företag skall
man först och främst ta ut priser, som
ge full täckning för de ökade utgifterna,
och sedan lägga en monopolvinst
ovanpå. Regeringen låter också i nationalbudgetberäkningarna
meddela, att
vi längre fram på året ha att räkna med
en serie nya prishöjningar. Jag tycker
det är ärligare att klart säga ifrån, att
vi stå inför eu anpassningsperiod och
att avstå från alla löften, som man inte
är säker på att kunna hålla. Det kommer
icke att bli fråga om en prisexplosion
utan om en serie explosioner, icke
om en smäll utan om en serie smällar.
Gräshoppor kalla pojkarna visst de fyrverkeripjäser,
som hoppa fram med en
rad på varandra följande explosioner.
Det ligger tydligen i planhushållarekonomiens
natur att skapa ekonomiska
gräshoppor.

Talet om »engångsinflation» kommer
mig för resten att tänka på kolingens
kommentar till en tidningsuppgift att
Rothschild bara använde eu skjorta en
gång. »Det gör jag också», sa’ kolingen,
»skillnaden är bara den, att min enda
gång är så förtvivlat mycket längre.»

Vid åtskilliga tidigare tillfällen har
högern redovisat sina linjer i den ekonomiska
politiken, och jag skall därför
inte upprepa vad som sagts utan endast
framhålla två ting. Vi uttala vår tillfredsställelse
över det hänsynstagande,
som från regeringens sida har gjorts till
folkpensionärernas intressen, bl. a. genom
den ändrade ordningen för utbetalning
av pensionerna. Detta är kanske
inte ur statens synvinkel någon stor
fråga, men den har dock sin betydelse
för våra gamla.

Den andra fråga, som jag vill understryka,
är det frivilliga sparandets centrala
betydelse. Det kan inte längre
med framgång förnekas, att de direkta
skatterna måste göras sparfrämjande,
om vi verkligen skola komma någon
vart. Därutöver måste naturligtvis de
som spara kunna lita på att penningvärdet
förblir stabilt. För långt driven
ekonomisk likriktning minskar sparandet.
Vi måste därför tillåta en differentiering
av inkomsterna, varigenom
den enskildes duglighet blir realekonomiskt
belönad. Vi måste ge människorna
konkreta ändamål att spara för,
antingen de nu äro jordbrukare, småföretagare
eller löntagare, som drömma
om ett eget hem eller en sportstuga eller
liknande. Vi måste med skattetekniska
medel främja ändamålssparandet och
med särskilda åtgärder ge spararna
möjligheter att med minsta möjliga risk
investera — själva investera — sitt sparande
i företag, där de känna sig ha ett
eget inflytande. Vi måste sist men icke
minst ge dem känslan av att den personliga
äganderätten är tryggad. Jag
tror inte ett ögonblick att man kan ersätta
personlig äganderätt med något
kollektivt surrogat. I fråga om den vik -

Fredagen den 19 januari 1951 fin.

Nr 2.

tiga sparform, som anlitas för pensionsändamål,
måste vi se till att den kombineras
med ett element av produktivitetsbefräinjande
investering. Det gäller
inte bara att finna den elegantaste lösningen
av problemet att överföra en del
av den aktiva befolkningens inkomster
till den passiva.

Ett till alla folklager spritt sparande
skapar ett bållbart underlag för ekonomisk
demokrati, långt hållbarare än
varje tänkbar form av lagstiftning. Spararnas
demokrati får inte försvinna,
inte ersättas av en formell demokrati
med statsdirigering och maktkoncentration
hos ett litet fåtal politiker. Vi ha
på arbetsmarknaden, när det gäller
konsumenterna, i fråga om rätten att
starta nya företag under senare år fått
se följderna av den fritt växande statsdirigeringen.
Det är på hög tid att arbetsmarknadens
parter, konsumenterna
och alla vi andra, hävda vår rätt till
faktiskt medinflytande, vilket betyder
vår rätt till rörelsefrihet, och icke låta
oss nöja med ett tomt sken.

Efter en period av starkt centraliserade
förhandlingar på arbetsmarknaden,
då ett mycket litet fåtal herrar
och damer under ständig kontakt med
regeringen i realiteten ha slutit alla
avtal, ha vi nu äntligen kommit in i ett
skede med fria förhandlingar mellan
arbetsmarknadens parter. Regeringen
varnar och förmanar men ställer sig,
formellt sett, i övrigt vid sidan. Den
förbehåller sig dock att med skatter
och andra liknande hjälpmedel få korrigera
avtalens resultat, om dessa icke
anses stämma med de centralt uppgjorda
samhällsekonomiska kalkylerna. Den
frihet, som arbetsmarknadens parter få
av ett sådant system, påminner bra
mycket om den, som fått sitt uttryck i
inskriften över ingången til) universitetsaulan
i Uppsala. »Att tänka fritt är
stort», står där som bekant. »Att tänka
rätt är större», står där också. Den
egentliga innebörden i att »förhandla

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

rätt» känner bara regeringen — anser
i- regeringen.

i- Jag är nu, herr talman, framme vid
r en avgörande skillnad i uppfattningen
i- mellan åtminstone vissa företrädare för
:1 regeringspartiet och oss. Vi hävda de
r inångas rätt att påverka — direkt och
praktiskt — de egna frågorna. Regee
ringspartiets uppfattning förefaller rätt
)- väl ha kommit till synes i årets nation
nalbudget. Det heter där ordagrant:
i- »Emellertid är den yttersta avsikten
3, med en nationalbudget icke att ge en
ti passiv prognos för den allmänna koni-
junkturutvecklingen. Den väsentliga ina
nebörden av en nationalbudget är eu
■r avvägning av hur ett lands produktiva
tt resurser med stöd av den ekonomiska
tf politiken skola disponeras, hur de skola
s- fördelas på investering och konsumr-
tion, på offentliga och privata sektorer,
la huruvida ökningen av samhällets till11
gångar skall ske i form av uppbvggjr
nåd av valutareserven eller utvidgning
ta av produktionsapparaten inom landet
etc.»

e- Högern godtar icke en anordning,
a- som lägger denna väldiga makt i hänir
derna på en liten grupp människor,
:d vilka för den stora allmänheten måste
la bli anonyma och oåtkomliga, icke ens
tt om deras arbetsresultat i efterhand pretn
senteras riksdagen för godkännande.

:n I december 1948 tillkallades en s. k.
g, förhandlingsdelegation för att utarbeta
•n nya direktiv för priskontrollen. I skrier
velse av den 27 februari 1950 till Kungl.
r- Maj:} framhöllo dessa delegerade enhäliC
ligt, att frågan om direktiven för tiden
r- efter den 31 december 1950 måste upp:n
tagas till prövning, jag citerar, »i god
få tid före ingången av år 1951».
ra I riksdagens andra kammare ställde
i sig statsrådet och chefen för handels;i-
departementet den 2<i april 1950 förär
stående till önskemålet att underställa
a eventuella nya direktiv riksdagens
n prövning. År 1950 hade riksdagen sitt
ta sista arbetsplenum den 9 december.

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Genom remiss den 18 december 1950
infordrades yttranden över en inom
handelsdepartementet utarbetad PM
»angående den prisreglerande verksamheten
efter utgången av år 1950».
Den 12 januari 1951 anbefallde Kungl.
Maj:t riktlinjer för den prisreglerande
verksamheten att gälla »tills vidare intill
utgången av juni 1951».

Herr talman! Jag bestrider inte regeringens
formella rätt att förfara på
detta sätt. Jag vet mycket väl att fullmaktslagen
gäller till den 1 juli 1951.
Jag betvivlar dock bestämt det lämpliga
i förfaringssättet och vägrar för min
del att anse det förenligt med god ordning
och med rimlig hänsyn till riksdagens
rätt till verkligt medinflytande i
en svår situation. En möjlighet till
granskning i efterhand är ingen tillfredsställande
ersättning.

En stark ekonomi gör del väsentligt
lättare för oss att klara våra försvarsproblem.
Svårigheten för den aktuella
försvarspolitiska målsättningen bottnar
i omöjligheten att ens för en kortare tid
med säkerhet bedöma den internationella
händelseutvecklingen. Vi måste
räkna med risker för en storkonflikt i
världen, och den kan komma mycket
hastigt. Vi kunna eventuellt också räkna
med att det kalla kriget fortsätter
under nu överskådlig tidrymd. Mellan
dessa båda alternativ måste vår bedömning
röra sig.

Gång efter annan har det tyvärr visat
sig svårt att komma till tals med försvarsministern.
Hans personliga älskvärdhet
är nämligen kombinerad med
en för svenska förhållanden mindre
vanlig nyansrikedom i sakfrågorna. Men
i högre grad än på de flesta andra områden
har regeringen på försvarets område
ett solidariskt ansvar. Jag frågar
därför — jag riktar frågan i första
hand till statsministern: Är regeringen
beredd att ta ansvaret för det nuvarande
läget, när det gäller försvarets materielförsörjning
och våra soldaters användbarhet
i fält?

De siffror för betalningsutfall och
annat, som redovisas i statsverkspropositionen,
ge icke en klar bild av vårt
försvars materielläge. Man kan inte heller
begära att regeringen skall redovisa
dessa ting inför offentligheten. En sådan
redovisning bör emellertid ske i
statsutskottet. Även utan tillgång till
detaljsiffror kan det konstateras, att leveranstakten
på viktiga områden för
försvarets räkning är oroväckande låg.
Jag vädjar till regeringen och framför
allt till statsministern att begagna regeringens
hela auktoritet i förhållande
till företagarna och icke minst i förhållande
till de anställda i företag, som
leverera till försvaret. Jag vädjar till
regeringen att försöka övertyga de anställda
om behovet av ökad villighet
till övertidsarbete och andra åtaganden,
som kunna påskynda produktionstakten.

Det har i den offentliga debatten antytts,
att regeringen i sina materielanslag
skulle ha tagit tillbaka en väsentlig
del av de förstärkningar, som överenskommos
vid försvarskonferensen i
höstas. Dessa förstärkningar skulle så
att säga ha avräknats på de nya anslagen.
Del är inte möjligt att med ledning
av statsverkspropositionen vinna
full klarhet över hur därmed förhåller
sig. Jag skulle därför vara tacksam för
ett klart besked på denna viktiga
punkt.

Alla äro vi överens om att ett storkrig
nu för tiden icke ger oss någon
nådatid för vidareutbildning av den
svenska försvarsmaktens värnpliktiga
eller den fast anställda personalen. Vi
måste vara beredda redan från början.
All krigserfarenhet vittnar om de orimliga
kostnader i oersättliga människoliv
och annat, som otillräcklig utbildning
skapar. Vi veta, att vi riskera att
möta en motståndare, som är utomordentligt
väl övad. Under dessa förhållanden
tar den regering ett fruktansvärt
ansvar, som underlåter att medan tid
är ge våra försvarskrafter oundgängli -

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen ni. m.

gen erforderlig utbildning och träning.
Jag tänker härvid självfallet på
såväl den första utbildningen som
den behövliga kompletteringen för dem.
som redan ha genomgått den första utbildningen.
Vi slå icke till svars med
den takt, i vilken kompletteringen nu
sker. Vi måste även av bercdskapsskäl
påskynda densamma.

Den Nothinska försvarsutredningen
har meddelat regeringen, att förutsättningarna
för dess uppdrag icke längre
féreligga. Den har lämnat detta meddelande
i en skrivelse, enhälligt antagen,
som på sitt sätt talar allvarsspråk. Jag
begagnar detta tillfälle till att uttala
min oreserverade beundran för överståthållare
Nothin och för hans sätt
att leda arbetet inom utredningen och
även min glädje över den positiva försvarsvilja,
som alla inom densamma ha
visat. Utredningen kan emellertid nu
icke längre åberopas av försvarsministern
som skäl för olika uppskov.

■ En tanke, som tidigare har kommit
fram men som förefaller mig bli mer
och mer aktuell, är att skapa en form
för permanent samråd i försvarsfrågor.
Om man kallar detta för samarbetskommrtté,
försvarsråd eller något annat är
tämligen likgiltigt. Huvudsaken är att
man ger auktoritativa företrädare för
de politiska partierna tillfälle att i god
tid diskutera igenom försvarsfrågorna
och tillfälle att konfrontera sina synpunkter
med den ansvariga militärledningens.
Vi ha gemensamt ansvar för
vårt försvar. Skall detta bli ett verkligt
ansvar, så måste vi också få komma in
i frågorna och vara med vid utformningen
av försvarspolitiken.

Vi gjorde i höstas i statsutskottet en
erfarenhet, som det finns skäl att nu
påminna om. Högern hade — bland
andra — motionerat om antagning av
ökat antal reservofficerare och om
snabbare takt i befästningsarbetet. Båda
motionerna avstyrktes, bl. a. under hänvisning
till ekonomiska skäl. De olika
partierna marscherade upp i formation,

och partiprestigen engagerades. Men
knappt en månad senare återkommo
båda förslagen — som regeringsförslag.
Vad åstadkom man med en sådan metod?
Ett onödigt uppskov och en viss
känsla av irritation. Jag vågar nog påstå
att ett arbetssätt sådant som detta
icke är någon god form för att få till
stånd enighet och sammanhållning mellan
de olika politiska grupperna.

Vi äro ju, herr talman, ense om att
icke låta binda oss av militära stormaktsallianser.
Men då böra vi också
vara lika angelägna om att icke binda
var handlingsfrihet genom förhandsdeklarationer
eller ståndpunktstaganden,
som skulle kunna skapa ett avstånd
mellan oss och de länder, som
företräda frihetens och fredens sak i
världen.

Efterkrigstidens säkerhetsorganisation
får inte misslyckas. Det är främst
ett intresse för de små folken, som leva
i utsatt läge, att så icke sker. Det är därför
naturligt för dessa att ge sitt bidrag
till världens fred via säkerhetsorganisationen.
Detta medför icke endast behagliga
eller ofarliga förpliktelser. Det
enda hot, som hänger över Sverige och
det övriga Skandinavien, kommer från
en stormakt. Den amerikanska fredsplanen
— den s. k. Acliesonplanen —
syftar till att förvandla FN till ett instrument,
användbart även mot eu
fredsbrytande stormakt. Det är därför
naturligt att Sverige har stött denna
plan, och det borde vara självklart att
vi ta konsekvenserna av vår ståndpunkt
— självklart ur vår egen mest närliggande
intressesynpunkt. Vi måste emellertid
då också tänka oss in i och planera
för att möta de krav FN som fredsinstrument
kan komma att ställa på oss
i cn krigssituation, som ligger oss geografiskt
närmare än Koreakonflikten.
Att de skandinaviska försvarsproblemen
i det sammanhanget speciellt komma
i blickpuriktcn ligger i sakens
natur.

Jag har medvetet avstått från varje

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

polemik i utrikespolitiskt avseende.
Det finns emellertid anledning att reagera
mot vissa uttalanden i statsministerns
senaste tal. Detta ger intrycket
afl oppositionen på senare tid skulle
ha fört diskussionen med mindre lojala
medel. Om statsministern har befogade
erinringar att göra mot någon enstaka
medlem av något oppositionsparti —
vem det skulle vara vet jag inte — bör
han framställa dem och icke använda
generella eller halvgenerella omdömen.
En polemik i frågor av denna art bör
ha bestämd adress och vara noga preciserad.

Personligen tror jag inte att tidpunkten
nu är lämplig för en polemik och
därför avstår jag. Jag gör det för att
främja den enighet i dessa frågor, som
i nuvarande läge i särskilt hög grad
framstår som önskvärd. Jag gör det
också i den förhoppningen, att vi gemensamt
skola kunna hjälpas åt att
skingra den fruktansvärda okunnighet
i utrikespolitiska ting, som ännu finns
i vårt land. Är det inte så, att alldeles
för många människor inte se och kanske
inte vilja se, att varje fritt lands
bestånd är en angelägenhet, som i högsta
grad berör alla andra fria folk, att
vi, med andra ord, äro beroende av
varandra på ett alldeles nytt sätt? »Vad
angår mig Korea», säger man, »det ligger
så långt borta.» Skulle vi ändå inte
kunna enas om att gemensamt angripa
vanetänkandet och slentrianen och försöka
förmå alla människor i detta land
att se verkligheten sådan den är? Naturligtvis
kan vanetänkande i utrikespolitiken
ge grunden för inrikespolitiska
framgångar, men dessa kunna en
gång komma att visa sig ha varit utomordentligt
dyrköpta.

Solidariteten människorna emellan
har inom vårt land visat sig medföra
förmåga att skapa stora ting. Vad det
nu gäller är att bygga upp en solidaritet
mellan alla fria människor över hela
världen — inte en solidaritet, som undviker
svårigheterna, utan en som tar

upp dom och löser dem i den interna
tionella rättfärdighetens tjänst.

Världen behöver fred utan fruktan.
Vi orka snart icke längre att se mot
en framtid av fruktan utan fred.

Herr FAST: Herr talman! Det politiska
laget ute i världen är onekligen ägnat
att inge stora bekymmer hos alla folk,
sannolikt även på de håll där man närmast
borde bära ansvaret för den utveckling,
som har lett fram till den nuvarande
kritiska situationen. Människornas
förhoppningar om att komma
bort från nöd och fruktan ha förbytts
i bävan för vad framtiden kan innebära,
bävan för de fruktansvärda lilanden
som ett tredje världskrig skulle
medföra. Frågan om en fortsatt fredlig
utveckling i världen är i dag den
allt annat överskuggande stora frågan.

Enligt mitt förmenande har det inte,
herr talman, inträffat någonting, som
kan utgöra en tillräcklig motivering för
att vi i vårt land skulle frångå den tidigare
deklarerade och därefter följda
utrikespolitiska kursen, där det vägledande
är alliansfriheten och vår bestämda
vilia att söka hålla landet utanför
stormaktskonflikter. Tvärtom är jag
för min del övertygad om att denna
utrikespolitiska kurs i dag är starkare
förankrad hos vårt folk än någonsin
tidigare. Man skall inte låta sig förvillas
av att de som stödja denna kurs äro
mindre högröstade än de som företräda
en motsatt mening. Det råder stor enighet
även därom, att vi skola lojalt fylla
våra åtagna förpliktelser mot FN. Men
detta innebär ingen skyldighet för vårt
land att deltaga i vare sig militära eller
ekonomiska sanktioner i annan ordning
än förbundspakten stadgar.

Den på sina håll något ivriga diskussionen
rörande vårt lands hållning till
ett amerikanskt initiativ att stämpla
Kina såsom angripare i Korea kunde
enligt min mening ha uppskjutits till
dess att sikten blivit litet klarare. Det

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

har ju visat sig att det i denna fråga
funnits många utvecklingslinjer och att
ett stort antal länder, däribland våra
nordiska grannländer och det brittiska
samväldet, ha tvekat i sitt ställningstagande.
Man har i dessa länder liksom
hos oss frågat vad som skall följa efter
en sådan åtgärd. Uppskovet har medfört
att ytterligare försök till en fredlig
lösning av konflikten kunnat göras.
Några överdrivna förhoppningar om
att medlingen skulle lyckas har man
väl i allmänhet inte hyst, men enligt
mitt förmenande är det dock ett framsteg
att försöket har gjorts och kanske
kan följas av andra initiativ, som måhända
bli mera lyckosamma.

Den utveckling, som ägt rum i denna
fråga, visar väl att det här inte bara
är fråga om ett tekniskt förfarande ulan
om något mera långsyftande. Formellt
torde det vara riktigt, när man säger
att vi ha möjlighet att rösta för ett beslut
om att förklara Kina som angripare
men sedan kunna vägra att deltaga
i av FN-församlingen rekommenderade
eller beslutade sanktioner. Men
är det inte så, att när det gäller att taga
ett avgörande steg, vill man gärna veta
vart nästa steg leder? Och jag anser för
min del, att det ibland för en nation
lika väl som en internationell organisation
kan vara mera prestigeförödande
att göra en tom gest än att inte göra
någon gest alls.

Som upplysning och vägledning för
världsopinionen, i den mån denna opinion
är mottaglig för fakta, är det väl
knappast erforderligt att göra någon
högtidlig förklaring om att Kina är angripare.
Jag erinrar om att Nordkorea
blivit av FN stämplat som angripare,
och det är då ganska självklart, att när
Kina med reguljära trupper inträder i
kriget på angriparens sida, är också
Kina angripare. Det är således inte härom,
som meningsskiljaktigheter yppat
sig, utan i fråga om spörsmålet huruvida
konstaterandet skall ha en sådan
form och ett sådant sammanhang i en

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

a resolution, att därefter logiskt kunna
:t eller skola följa andra åtgärder,
a Nu få vi väl i första hand vänta och
a se, hur frågan om angreppskonstaterani-
det och sanktionskraven tages upp igen,
n tv att så kommer att ske måste man

r räkna med. Om det därvid skulle vara

t- möjligt att ge detta konstaterande eu
l- sådan form och ett sådant sammans.
liang, att det inte på något sätt saminann
kopplades med ett sanktionsförfarande
n eller förutsatte något sådant, och det
;t inom FN kunde uppnås fullständig eller
i- i varje fall väsentlig enighet i frågan,
e då skulle det nog inte, herr talman,

1- vara svårt att bortsett från kommunisterna
också vinna enighet i vårt land

a om den saken.

a De anmärkningar, som i vissa samn
manhang framförts om att vårt lands
It utrikespolitik icke är konsekvent, kun:r
na tagas med jämnmod. Om man ser ut

2- över världen och ger akt på de stora
i- ländernas handlande från dag till dag,
1- blir man inte så värst imponerad av
i- dessa iakttagelser. Det är inte någon
n anmärkning mot något visst land som
''a jag gör, när jag säger detta, utan det
ta är endast ett konstaterande av det fakir
tum, att när det gäller avgöranden, som
n beröra frågor av vital betydelse för ett
i- land, är det andra och större hänsyn
le som måste tagas. För övrigt är det ju
■a inte något orimligt, att vi i vårt land,

som ha beslutat oss för att föra en al>r
liansfri utrikespolitik och att söka hålla
i- oss utanför stormaktskonflikter, intaga
äl en särställning i förhållande till länder
in med vittgående alliansförpliktelser.
n- Jag vill i detta samanhang något be>a
röra vad herr Ohlin sade för eu stund
e, sedan, när han av den svenska utrikesir
ledningen begärde klarhet om hur man
i skulle komma att handla i det och det
5å speciella fallet. Enligt vad jag förstår
r- finns det väl inte någonstans ute i vårlåt
den en utrikesledning, soin skulle vilja
u- ge klara besked om hur man kommer
in att handla i fortsättningen, kanske inte
■n ens om det gäller nästa vecka, .lag tror

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen in.

att det är nödvändigt att göra klart för
sig, att vi i detta avseende bl. a. ha att
taga hänsyn till andra länders handlande
och även avväga våra avgöranden
med hänsyn till den aktuella situation,
som föreligger och som i många
fall inte kan i förväg förutses.

På de håll, där man tidigare ganska
livfullt har krävt att vi skulle etablera
en nordisk försvarssamverkan, låt vara
i begränsad omfattning, kan man väl i
nuvarande läge knappast vidhålla sin
ståndpunkt, såvida man har menat ocli
menar allvar med anslutningen till vår
alliansfria utrikespolitik. .lag tänker i
detta sammanhang på den utveckling,
som har pågått i våra grannländer och
som bär lett till att försvarskrafterna
eller delar därav ställts under general
Eisenhowers överkommando. Jag vidhåller
vad jag flera gånger yttrat här
i kammaren, nämligen att en komprometterad
alliansfrihet är för vårt land
sämre än en klar anslutning till Atlantpakten.

När jag talar om alliansfrihet, som
icke är komprometterad, menar jag givetvis
därmed inte att svensk utrikespolitik
kan anses vara komprometterad
genom sådana yttranden, som tyvärr
ofta göras av ryska tidningar, rysk radio
eller av det svenska ekot här hemma.
Det kan inte hjälpas att man ibland
gör sig den frågan, vilket ändamål
denna hetsande och fullständigt sanningslösa
propaganda egentligen skall
tjäna. År det från Sovjet, som direktiven
utgå, eller är det våra hemmakommunister,
som så illa informera sina
vänner i Ryssland? Litet mera gnistor
av sanningsljus skulle sannerligen inte
skada, om man önskar ett gott samarbete
mellan de båda länderna. Och
skulle inte främjandet av ett sådant
samarbete med Sovjetunionen kunna
vara en uppgift för de svenska kommunisterna?
Jag erinrar om att under hitIerregimens
dagar var faran under förra
världskriget minst för oss, när man
bullrade som mest. och kanske även i

detta avseende det sistnämnda diktaturlandets
propagandametoder ha fått tjäna
som förebild för vad som nu sker.

Det är ganska naturligt att det nuvarande
tillspetsade läget ute i världen
ställer krav på ökade omsorger om våra
försvarsanstalter. Jag tänker därvid
även på skyddet mot och uppdagandet
av femtekolonnares verksamhet, en sak
som märkvärdigt nog inte har blivit
berörd tidigare här i dag. Jag erinrar
om de ökade anslagen till spionpolisen
m. m. Jag tror emellertid, herr talman,
att man har anledning att betänka sig
mer än en gång, innan man går att tillskapa
sådana drastiska undantagslagar,
som nu på vissa håll krävas. Dylika
undantagslagar bli sällan effektiva, och
vid handhavandet framkomma stora
olägenheter även för de lojala medborgarna.
De som utöva illojal verksamhet
av här ifrågavarande slag visa stor uppfinningsrikedom
när det gäller att anpassa
verksamheten på ett sådant sätt,,
att lagens arm icke når dem. Våra erfarenheter
av undantagslagarna under
förra kriget äro långt ifrån uppmuntrande,
och dessa lagar voro ju dock gällande
under en tid, då det rådde krigiska
förhållanden ute i Europa. Jag
ville vara lojal och försökte att i min
ringa mån försvara denna undantagslagstiftning,
men jag fick inte minst
från folkpartistiskt håll både i konstitutionsutskottet
och annorstädes uppbära
rätt mycket klander för min »konservativa»
ståndpunkt i detta avseende.

Jag är övertygad om att regeringen
kommer att vidtaga sådana förberedelser,
som äro nödvändiga och lämpliga
med hänsyn till våra förhållanden och
som i händelse av krig möjliggöra en
snabb omställning av samhällslivet
Men det hela ställer sig något annorlunda,
om riksdagen i nuvarande läge
skulle fatta beslut om en utredning.
Måhända skulle man på sina håll tolka
detta som om vi direkt stode inför ett
krigsutbrott, medan det på andra håll
kanske skulle tolkas så, att riksdagen

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

icke har förtroende för regeringen, när
det gäller att förbereda det handlande,
som kan vara lämpligt och tvunget i
ett visst läge. Jag vill därför för mitt
vidkommande mana till ett framgående
med stor försiktighet på här ifrågavarande
område.

Vad utgifterna för vårt försvar beträffar,
har det redan tidigare här sagts
att försvarshuvudtiteln inte lämnar en
fullständig bild därav. Det är inte bara
reservationsanslagen utan också pensionsstaten,
som ligga utanför huvudtiteln.
Men våra höga försvarskostnader
få vi väl lov att bära med jämnmod,
i förhoppning om att de skola bidraga
till att vårt lands fred och frihet kunna
tryggas. Redan under höstriksdagen erhöll
ju försvaret mycket betydande förstärkningar,
och det föreslås nu åtskilliga
ytterligare sådana, både av materiell
och personell karaktär. Till dessa
frågor blir det emellertid tillfälle att
återkomma senare, och det finns ingen
anledning att nu uppehålla sig mera
ingående därvid. Jag vill bara uttala
cn förhoppning om att världsläget skall
så ändra sig till det bättre, att extra
militärinkallelser kunna hållas nere till
sin omfattning eller om möjligt utebli.
Men jag medger, herr talman, att det
nuvarande läget inte inger några större
förhoppningar om en sådan ljusning.

Vid detta avsnitt vill jag, herr talman,
även säga några ord i anledning av den
något förändrade taktik som herr Ohlin
använde, när han i stället för att,
såsom han i cirkulär till sina organisationer
och tidningar gjort, tala om statsråd,
som vore mindre lämpliga, nu speciellt
här i kammaren utpekade försvarsministern.
Jag tror att båda metoderna
äro lika dömda att misslyckas.
Det enda som herr Ohlin kan lyckas
åstadkomma genom att fortsätta denna
taktik är att skada landets försvarsväsen
och folkets försvarsvilja. Det finns
därför anledning att frångå denna
taktik.

Den framlagda statsbudgeten är en -

ligt mitt förmenande en avspegling av
läget, sådant som det tecknar sig inte
bara i vårt land utan i hela världen.
Vi leva ju i ett kristillstånd med oerhörda
kapprustningar, och detta kan
inte heller lämna vårt land oberört. Det
har ju tidigare gjorts gällande, att den
nuvarande krisen endast skulle vara
eu fortsättning av den kris som fanns
före 1948. Det överraskade mig att man
i dagens läge ville vidhålla denna uppfattning.
Herr Hjalmarson t. o. m. tillspetsade
den genom att tala om »myten
om Korea». Men om det bara är en
myt, hur kan det då, herr Hjalmarson,
komma sig att den har orsakat en sådan
oro i världen? Men det är väl ändå
så — herr Ohlin har kanske rätt i det
— att det inte bara är Koreakriget utan
hela den utrikespolitiska atmosfären,
det tillspetsade läget, som leder fram
till denna sidoutlösning, vilket man i
detta sammanhang inte kan underlåta
att taga hänsyn till.

Genom kapprustningarna har priset
på såväl export- som importvaror ökat
på ett oroväckande sätt. Detta måste
medföra höjda priser och löner utefter
hela linjen; så har skett i andra länder
i än högre grad än hos oss. Bristen på
råvaror skapar också svårigheter för
vår produktion och kan komma att inverka
hämmande även i fråga om vår
försörjning. Om inte den politiska oron
och den därmed förenade rustningsvågen
hade svept fram över hela världen,
tror jag för min del, att vi haft stora
möjligheter att upprätthålla den uppnådda
jämvikten utan den försämring
av penningvärde!, som nu tyvärr är
ofrånkomlig.

Jag tillät mig under höstriksdagen
säga, att vi få försöka inrikta statens
samtliga resurser på att skapa stabilitet
vid ett något lägre penningvärde,
men detta, herr talman, är inte detsamma
som inflation, utan det är en
prisökning under kontroll. Vi skola
hoppas, att utvecklingen fortskrider på
ett sådant sätt. att detta bedömande blir

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

möjligt att vidhålla. Om svårigheterna
i fråga om råvaruförsörjningen kunna
övervinnas, tror jag att den osedvanligt
stora produktionsökning, som har ägt
rum i vårt land under de senaste åren,
skall kunna fortsätta även under instundande
budgetår.

Låt mig i detta sammanhang få betona,
att förmånen av ett stabilt penningvärde
knappast kan överskattas.
På den punkten äro vi säkerligen fullständigt
överens. Under en inflationsartad
utveckling blir det en onormal
efterfrågan på sakvärden, vilken medverkar
till spekulations- och hamstringsköp
och till en stark nedgång i
det enskilda sparandet. Då det gällt
väntade prisökningar har jag iakttagit,
hur man i en del av den svenska tidningspressen
har formligen frossat i
framträdande rubriker om dessa. Sådant
kan vara ägnat att framkalla inköp
av varor, som vederbörande utan
olägenhet hade kunnat undvara. Den
deklaration, som regeringen nu gör om
att alla ansträngningar skola inriktas på
att i görligaste mån hålla penningvärdet
stabilt, bör kunna medverka till att
lugna den oro, som har framträtt på
sina håll. Här ha vi alla en uppgift att
fylla både som politiker och medborgare,
vare sig vi tillhöra ett majoritetsparti
eller oppositionen.

Jag vill framhålla, att det är fullt naturligt
om vi även på det försörjningspolitiska
området ha en fullgod beredskapsorganisation.
En sådan är lika
nödvändig där som på det militära området.
Våra krav på avveckling av återstående
regleringsåtgärder få kanske bli
litet mindre högljudda, och vi kunna av
ren självbevarelsedrift bli tvungna att
gå tillbaka till dem även i fråga om den
fria handeln, om våra handelspartner
göra inskränkningar. Allt sådant blir
emellertid beroende på hur den ovissa
utvecklingen i verkligheten kommer att
gestalta sig.

Jag förutser vissa svårigheter i fråga
om vår bränsleförsörjning. Stenkolspro -

dukterna äro starkt efterfrågade, och
det är inte någon hundraprocentig säkerhet
för utlovade leveranser därav i
våra handelsavtal. Jag erinrar vidare
om att de virkespriser, som ha gällt
och som fortfarande gälla, ha medfört
att inte någon annan ved än avfallsved
har producerats. I fråga om ved finns
det således inte några nämnvärda reserver.
Det var ju ändå en fördel, att
bränslekommissionen inte hade helt avvecklats,
så att man ganska snabbt kunde
få i gång regleringsapparaten igen.
Det kan vara en maning att även på
andra områden handla med ganska stor
försiktighet.

Någon avveckling i fråga om priskontrollen
är svårt att tänka sig, om
man på allvar vill bekämpa icke nödvändiga
prishöjningar. Jag undrar dessutom,
herr talman, om inte vårt starkt
utvecklade kartellväsen kan behöva en
strängare kontroll än den, som nu möjliggöres
endast genom ätt kartellavtalen
och prisöverenskommelserna registreras.
Enligt min mening bör man
göra allt som kan göras för att verksamt
bidra till att hålla prisnivån nere.
Det vackra talet om den fria konkurrensen,
som man använder sig av vid
högtidliga tillfällen, ter sig rätt overkligt
mot bakgrunden av de många karteller
och lägstaprisöverenskornmelser
som finnas.

Mot finansministerns förslag om utredning
av frågan om vad som ytterligare
kan göras för att man med full sysselsättning
av arbetskraften skall kunna
hålla en stabil prisnivå kan man
inte göra någon erinran. Allt som kan
göras för att ytterligare belysa och klarlägga
detta mycket viktiga problem bör
naturligtvis företagas, men, herr talman,
jag vill bekänna att jag skulle bli
angenämt överraskad, om man kan finna
några revolutionerande metoder,
som inte redan äro kända.

Man har om den framlagda budgeten
på sina håll framhållit, att den saknar
spår av verkliga krafttag — ett par tid -

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ningar ha yttrat sig på det sättet — och
att statens utgifter inte ha skurits ned
tillräckligt. Herr Hjalmarson var också
inne på det kapitlet. Det skall verkligen
bli intressant att se, om riksdagen vid
sin granskning av budgeten och i sina
beslut stannar vid budgetens slutsumma.
Alla vilja spara, men ingen vill spara på
det område, som ligger hans intresse
närmast. Här finns det rika tillfällen till
initiativ för sparsamma partier och
sparsamma riksdagsmän; sådana finns
det ju alltid några. Herr Wärns utredningar
äro en källa, ur vilken man kan
ösa, för att inte tala om det egna, personliga
initiativet. För egen del skall
jag bekänna, att jag är glad över att
finansministern har utaktlåtit att göra
de nedskärningar av socialbudgeten,
som ingått i vissa delar av herr Wärns
förslag. Att folkpensionerna skola följa
prisutvecklingen äro vi såvitt jag förstår
fullständigt överens om, även om
det rått litet delade meningar om hur
detta skall utformas rent tekniskt.

I övrigt vill jag om besparingsutredningen
säga, att om det endast gäller
att hålla nere statens kostnader kan
man naturligtvis taga bort de statsbidrag,
som utgå till landstingens och
kommunernas sociala utgifter. Detta är
emellertid något, som inte har ett dugg
med verkliga besparingar att göra. Fn
sådan utväg innebär inte någonting annat
än en överflyttning av utgifter från
staten till landstingen och kommunerna,
vilka med sin rätt till utdebitering
komma att taga ut erforderligt belopp
av medborgarna enligt proportionella
grunder.

1 fråga om investeringsbegränsningen
torde det på vissa områden vara svårt
att gå längre än som redan har skett.
Jag tänker därvid på byggnadskvoten
för skolor, ålderdomshem, hem för kroniskt
sjuka, sjukhus, sjuksköterskeskolor
och bostäder. Det är ett välbekant
förhållande, att byggnadskvoten för omoch
tillbyggnad av våra sjukhus endast
tillåter de mera trängande upprustning -

arna. Detta betyder, att projekt av mera
kostnadskrävande art, vilka vederbörande
förvaltningsutskott satt främst på
önskelistan, aldrig komma med i fördelningsplanen.
Att sådant är ägnat att
skapa olust och besvärligheter kommer
man inte ifrån. Just nu ha vi bl. a. stort
behov av nya kroniska sjukhem, av nya
medicinska vårdplatser och specialavdelningar
på våra lasarett. Vi kunna
helt enkelt inte utnyttja medicinens
landvinningar, vilka ha varit betydande
under de senaste åren, till deras fulla
värde. Jag vill därför hoppas, att det
ett annat år skall visa sig möjligt att
väsentligt höja byggnadskvoten för här
berörda ändamål.

Om det inte ginge så hårt ut över
många trängda människor, skulle det
vara mycket lockande att tillmötesgå
dem, som förmena att bostadsbristen
skulle upphöra om vi hävde alla bostadsregleringar,
men man bör kanske
också kasta ett getöga på hur det då
går med prisnivån. Hur skulle det gå
för de människor, som inte skulle kunna
betala den hyra den s. k. fria hyresmarknaden
åsatte? Jag är inte beredd
att yttra mig om huruvida det är möjligt
att genom ytterligare regleringsåtgärder
åstadkomma ett ökat antal bostäder.
Därvidlag få fördelar och nackdelar
ytterligare vägas mot varandra.

Det är ganska självklart, att när det
trots långt gående återhållsamhet i fråga
om statens utgifter inte finns större
överskott än vad som i det närmaste
går åt för att täcka kostnaderna för
högre löner är det meningslöst att tala
om lägre skatter. Det har enligt mitt
förmenande varit tillräckligt mycket
önsketänkande på detta område, som
endast har verkat förvillande på medborgarnas
uppfattning om vad som för
närvarande ligger inom möjligheternas
gräns inom ramen för en sund hushållning
med finanserna. Skulle det vara så
lyckligt, att budgetöverskottet skulle bli
större än man i nuvarande ovissa läge
vågar räkna med, skulle detta ju vara

3 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 2.

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

utomordentligt önskvärt, tv det skulle
möjliggöra ett minskat lånebehov från
statens sida och skulle verksamt bidraga
till en stabilisering av penningvärdet.
Även de ökade skatter, som tillkommo
under höstriksdagen, och de, som nu
signaleras, synas enligt min mening
ofrånkomliga. Investeringsskatten fyller
ju även en annan uppgift, nämligen att
verka återhållande på sådana investeringar,
som äro ganska svåra att påverka
genom andra regleringar.

I nuvarande läge måste det givetvis
uppstå en paus i reformarbetet. Jag är
emellertid, herr talman, glad över att
regeringen kunnat infria givna löften
om treveckorssemestern. .lag hoppas att
det nu liksom tidigare då dylika reformer
genomförts skall visa sig, att det är
mindre kostnadskrävande än man på
vissa håll har räknat med. När jag talar
om kostnader, menar jag givetvis även
den befarade produktionsminskningen.

Det tjänar inte mycket till att i nuvarande
läge komma fram med några
önskelistor i fråga om det fortsatta reformarbetet.
önskemålen ha framförts
både av mig och andra många gånger;
särskilt ömmar jag för arbetarpensioneringen,
varom förslag nu inte kan framläggas.
Men kunna vi under den tid som
stundar stabilisera penningvärdet och
upprätthålla balans mellan köpkraft
och varutillgång och mellan export och
import och få vi leva i fortsatt fred
och frihet, skall det snart komma tider,
då det åter blir möjligt att besluta och
verkställa ett positivt reformarbete. Hur
livet än kommer att gestalta sig, hur
svårigheterna än må hopa sig, få vi
aldrig tappa modet eller förlora tron på
framtiden.

Till sist, herr talman, vill jag säga ett
par ord i anledning av en del uttalanden,
inte minst av herr Ohlin, vari han
till min glädje uttryckt sin stora samarbetsvilja
i den situation vi nu befinna
oss i. Han ifrågasatte, huruvida den
kommer att möta motsvarande vilja från
majoritetspartiets sida. Jag tror, att vi

ha visat i handling, att vi sätta stort
värde på denna oppositionens samarbetsvilja.
Vi skola söka göra vad som är
möjligt för att ett sådant samarbete
skall kunna komma till stånd. För att
inga missförstånd skola uppstå, vill jag
emellertid framhålla, att det är självklart
att detta måste innebära, att oppositionen
inte får kräva att bli den som
bestämmer hur politiken skall utformas.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Det
läge, i vilket vi i dag föra remissdebatten,
är inte ljust. Det världspolitiska klimatet
ter sig ytterligt bistert, och här
hemma ha vi anledning att se bekymrat
på vår egen ekonomiska utveckling. De
prisstegringar, som redan ha börjat inträda,
och de förväntningar om fortsatta
prisstegringar, som därigenom ha
väckts, skapa tendenser till inflation.
Detta bär visat sig i en ökad investeringslust,
i försök att öka lagren, i eu
benägenhet att öka inköpen av varaktiga
förbrukningsartiklar och i en ny löneglidning
ute på arbetsmarknaden. Men
jag tror att vi ha rätt att samtidigt understryka,
att någon inflation ännu inte
har visat sig. Vi se tendenserna, men
jag tror inte det går att påvisa några
prisstegringar, som ha framkallats av
inflationsmoment, d. v. s. prisstegringar
utöver dem som de konstitutiva orsakerna
ha medfört.

Vad är det nu som har medfört dessa
prisstegringar? Det är tre orsaker. Den
första är de återverkningar av vår devalvering
av kronan hösten 1919, vilka
uppskötos genom införandet av subventionerna.
Den andra är den rustningskonjunktur,
som nog kunde spåras före
Koreakriget men som först efter dess
utbrott tog verklig fart. Den tredje är
följdverkningarna av de anpassningar
av lönerna til! det högre prisläget, som

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

ske nn och under den närmaste tiden.

Jag vill säga till herr Hjalmarson, att
vi ha från regeringens sida inte odlat
någon Koreamyt i detta hänseende. Vi
ha försökt lägga fram de olika elementen
bakom prisstegringarna sä sanningsenligt
som möjligt. Men kan herr Hjalmarsons
behandling av de ekonomiska
spörsmålen här i kammaren i längden
vara lycklig? Herr Hjalmarson har visat
en benägenhet att därvidlag gå det
agitatoriska så nära, att vederhäftigheten
jämt och ständigt sättes i fara. Herr
Hjalmarson har här tagit ett exempel,
som skulle expressivt förklara utvecklingen.
Han sade, att tobaken har stigit
med 44 procent på grund av devalveringen
och med 10 procent på grund
av Koreakrigets återverkningar; jag tror
det var de siffrorna. Herr Hjalmarson
skapar med ett sådant exempel ett fullkomligt
missvisande intryck. Det är
ungefär detsamma som om jag här skulle
vilja stiga fram och säga, att tennpriset
här i Sverige har stigit med 47
öre från den 1 september 1949 till den
1 juni 1950 men med 10 kronor, d. v. s.
20 gånger så mycket, från den 1 juni
1950 till den 15 januari 1951. Jag skulle
alltså säga, att Koreakriget och rustningskonjunkturen
ha inverkat 20 gånger
så starkt på vår prisnivå som delvaveringen
hösten 1949! Det skulle inte
falla mig in att göra det. herr Hjalmarson,
även om jag tror mig våga påstå,
att Koreakrigets och rustningskonjunkturens
återverkningar på priserna nog
komma att visa sig vara starkare än
verkningarna av devalveringen.

Jag vill nu fråga: Skulle vi ha kunnat
hindra eller taga bort någon av de orsaker,
som ha lett till dessa prisstegringar?
Det är klart, ait man kan vara
klok i efterhand och säga, att om vi
hade låtit bli att devalvera hade vi inte
fått den prisstegring som blev följden
därav, men jag tror inte att någon människa
med ekonomisk ansvarskänsla vågar
vara så efterklok. Koreakriget kunde
vi väl infe göra någonting åt, och

det finns nog ingen som tror, att det
är möjligt att undvika de löneanpassningar,
som prisstegringarna medföra.
Vad man kan säga är möjligen, att vi
kunde ha tagit denna prisstegringsprocedur
i ett långsammare tempo. Vi kunde
ha låtit bli att subventionera mot
devalveringsprisstegringarna, men det
skulle förvåna mig mycket, om den
framtida ekonomiska forskningen skulle
komma till det resultatet, att vi därigenom
skulle ha fatt en lägre prisstegring.
Det är mycket osannolikt att vi det
skulle ha fått. Jag skall emellertid inte
fördjupa mig i detta. Ty i det läge, där
vi nu befinna oss, blir en fortsatt diskussion
härom bara att utbyta åsikter
om vad som skulle ha skett, om man
hade följt en annan linje o. s. v.

Herr Ohlin säger här — och där är
han också ute på det agitatoriska gungflyet
— att det aldrig under fredstid
varit en så stor penningvärdeförsämring
under en femårsperiod som nu. Det är
mycket möjligt, att han har rätt i detta.
Men jag tror, att det vid en närmare
granskning kommer att visa sig, att den
penningvärdeförsämring, som inträffat
under tiden från det senaste världskrigets
slut och fram till nu, icke i någon
märkbar mån har varit påverkad av inflationstendenser
inom landet utan varit
en ren avspegling av de prisförändringar,
som skett ute på världsmarknaden
och vilka via vår utrikeshandel
transformerats hit till vårt land. Jag vill
därför för min del säga, att det är en
ofantlig överdrift, när man påstår, att
det är regeringens politik, som skapat
denna penningvärdeförsämring. Det
finns ingen, inte ens en i sina egna
ögon så förutseende man som herr Ohlin,
som skulle ha kunnat åstadkomma någon
ändring i detta förhållande.

På tal om herr Ohlins förutseende, så
fortsatte lian i dag att tala om hur senfärdiga
socialdemokraterna varit att
ändra sina åsikter i förhållande till ekonomiska
teorier. Han berörde bl. a. frågan
om penningpolitiken, där han me -

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nade, att vi socialdemokrater fortfarande
alltför länge dröja oss kvar vid 1930-talets åsikter. Han berörde även åtskilliga
andra punkter. Jag tycker, att herr
Ohlin borde finna det litet makabert att
fortsätta med detta nu sedan en av herr
Ohlins egna meningsfränder i en tidningsartikel
har påpekat, att vad herr
Ohlin egentligen lyckats med är att
komma ett kvartal i förväg. Tidskriftsförfattaren
har allvarligt ifrågasatt, huruvida
denna kvartalspolitik är till något
värde ens för folkpartiet. Jag tror
därför, att herr Ohlin skall låta bli att
fortsätta att spela en roll av allvis försyn,
som alltid vet allting i förväg och
mycket tidigare än övriga människor.

De prisstegringar, som vi nu bli nödsakade
att acceptera och vilka vi få anpassa
oss efter, innebära utan varje tvekan
en försämring av penningvärdet.
Jag kan för min del inte annat än beteckna
det såsom olyckligt att denna
penningvärdeförsämring har blivit nödvändig
och att vi inte kunnat undgå den.
Det är uppenbart, att det nu gäller för
oss att försöka spara och efter måttet
av våra krafter göra vad som göras kan
för att förhindra att vi här i landet, sedan
anpassningen skett, bli utsatta för
en ny glidning.

Herr Ohlin frågade, om vad jag sagt
i finansplanen skulle betecknas såsom
ett bragelöfte. Herr Ohlin var alltså, i
motsats till herr Hjalmarson, inte säker
på att det var ett bragelöfte, men
han konstaterade, att jag med misstänkt
iver försökte utställa växlar på framtiden.
Jag har icke tillåtit mig att avge
något bragelöfte. Vad som kan utläsas
ur finansplanen är ingenting annat än
att regeringen och jag i min ringhet
skola efter bästa förmåga göra vad vi
kunna för att förhindra en försatt glidning
av priser och en fortsatt försämring
av vårt penningvärde. Jag måste
emellertid såga, att vi alla måste vara
medvetna om begränsningen i vår förmåga.
Vi ha hittills alltid av erfarenheten
fått lära, att utvecklingen i

utlandet är av en så ofantlig betydelse
för tillståndet i vårt lilla land, att vi
alltid måste reservera oss för i första
rummet vad som kommer att ske utanför
landets gränser. Jag har naturligtvis
mina farhågor för hur det skulle kunna
gå för vårt penningvärde, om det skulle
utbryta ett storkrig. Även om vi inte
skulle komma med i ett sådant krig, är
det klart, att vi under sådana förhållanden
ställas inför problem, som i dagens
situation äro ganska oberäkneliga.
Vi kunna väl alla ana att våra svårigheter
i ett dylikt läge skulle komma att
i högsta grad förstoras.

Vi veta således egentligen ingenting
om framtiden. Vi kunna i framtidens
mörker icke se ens ett enda steg framför
oss med säkerhet. När vi skola försöka
bedöma läget och våra möjligheter
att påverka detta, ja, då få vi räkna ut
vad vi kunna göra utifrån dagens förutsättningar,
utifrån det läge, som är
i dag. Detta är också utgångspunkten
för finansplanen, och det är utgångspunkten
för de tankar i detta avseende,
som jag nu vill försöka framlägga.

Jag tror, att vi kunna säga, att om det
världspolitiska läget inte undergår någon
mer väsentlig förändring, kunna
vi nu överblicka prisstegringarna åtminstone
för det närmaste halvåret. Vi
kunna ungefär räkna oss till vad de
komma att bli. Vi kunna också se att
det kan komma vissa smärre prisstegringar
till hösten. Detta är alltså ett
område, som vi under givna förutsättningar
kunna något så när överblicka.
Vi börja vidare att få klart för
oss läget på arbetsmarknaden. Avtalsrörelserna
hålla ju på att resultera i det
ena avtalet efter det andra. Man bör av
de avtal, som hittills träffats, kunna något
så när bedöma själva tendensen i
löneförändringarna för lönearbetarna
under innevarande år. Vi kunna nog
konstatera, att de löneförbättringar, som
man uppnår, kanske ligga i överkant
till vad vi förmå. Jag vill emellertid å
andra sidan gärna medge, att det finns

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

fullgoda skäl för att tro att även om vi
bli ansträngda i hög grad, skall det
finnas möjligheter för oss att kunna
möta den konsumtionsefterfrågan, som
därigenom framkommer, utan att det
skall behöva uppstå någon ny spänning
mellan köpkraft och efterfrågan.

Jag vill i detta sammanghang uttala
en varm tillfredsställse över det sätt,
på vilket man från fackföreningsrörelsens
sida har skött dessa avtalsrörelser.
Fackföreningarna ha skött dem
utan annan påverkan från regeringens
sida än den vi i avtalsrörelsens början
presterade genom att söka klargöra det
ekonomiska lägets möjligheter. Det är
klart, att man från fackföreningarnas
sida försökt tillvarataga sina kommittenters
intressen så långt detta varit
möjligt. Men resultatet visar i alla fall
en ytterligt god behärskning och ansvarskänsla
inom fackföreningsrörelsen,
när man i detta läge stannat för uppgörelser,
som rymmas inom våra ekonomiska
resurser. Detta är visserligen
ingenting i och för sig att uttala beröm
över, därför att det i själva verket icke
är något annat än att man från fackföreningsrörelsens
sida har tillvaratagit
sina koinmittenters intressen på effektivaste
sätt på längre sikt. Men det är
ytterligt tillfredsställande — jag upprepar
detta — att den enskilda gruppens
intresse på detta sätt har kunnat förenas
med det allmännas intresse.

Vad jag här sagt om lönearbetarna
och deras organisationer vill jag i lika
mån säga om jordbrukarna och deras
organisationer. Även de avtal, som slutits
med dem, visa samma moderation,
samma behärskning och samma insikt
om vad dagens läge kräver.

Det finns många grupper kvar, för
vilka avtal ännu inte äro slutna. Dit
höra bl. a. statstjänstemännen. Därvidlag
har man ännu inte kommit så långt
att förhandlingarna nått något avgörande.
Jag tror för min del att även
statstjänstemännen komma att följa den
allmänna linjen och att samma blir

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

i förhållandet även med andra tjänste:t
mannagrupper.

a I anslutning till frågan om avtalsförn
handlingarna med statstjänstemännen
:t hade herr Ohlin några invändningar av
g teknisk art. Herr Ohlin tyckte, att riksdagen
på något sätt borde inkopplas i
a dessa förhandlingar. Han sade, att det
t, var orimligt, att riksdagen inte fick va1-
ra med om avgöranden, som på detta
1- sätt berörde statens utgifter. När herr
n Ohlin yttrade detta, undrade vi väl liis
tet var vad han egentligen menade. Det
n låg ju närmast till hands att tänka, att
;t han menade att regeringen och regeir
ringens förhandlare icke tillvarataga

is .statens arbetsgivareintressen i tillräck t-

lig grad utan skaffa staten för höga utit
gifter. Men av herr Ohlins fortsatta
11 resonemang framgick det att om han
i- skulle vara med, så skulle han sätta sig
i, vid den andra sidan av bordet och hjälpa
)- statstjänstemännen att skaffa sig bättre
>- löner. Detta kan naturligtvis vara lovn
värt i och för sig. Det vill jag inte på
n något sätt polemisera emot. Men jag vill
e i alla fall sätta i fråga, om statstjänstei-
männen behöva den hjälpen från herr
it Ohlins sida. Jag tror, att statstjänstei-
männen alldeles säkert komma att väl
ir fylla den funktionen utan herr Ohlins
i- hjälp. Jag vet faktiskt inte hur herr
is Ohlin är som förhandlare. Det lilla jag
r- sett av den konsten från hans sida har
inte fyllt mig med någon djupare bea
undran. Men det kan hända, att det
a finns dolda kvalifikationer i det avseis
endet, som jag i min ringhet inte Jyci-
kats upptäcka.

i, Jag nämnde alldeles nyss, att jag tror
it att det skall vara möjligt att rymma de
lönestegringar, som vi nu ha att vänta
ir — jag vill här även tillägga: de komil
mande allmänna inkomststegringarna —
t- inom ramen för våra resurser och att
*t del således inte skall behöva bli någon
i- ny spänning på den punkten. Det är
n emellertid uppenbart, att hela denna
n fråga är i hög grad beroende på våra
r möjligheter att ytterligare utveckla vår

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

produktion. Jag skall inte gå in på en
närmare analys av förutsättningarna
för det ekonomiska livets utveckling
under pågående kalenderår. Det finns
en del sagt om detta i det tryck, som
ligger på kammarens bord. Jag vill bara
påpeka att det naturligtvis drar fram
mörka skuggor över det fältet. Även
om det världspolitiska läget inte skulle
i särskild grad försämras, känna vi alla
till att det beträffande vissa nyckelvaror
uppstått en sådan svår brist, att det
med all sannolikhet kommer att bli internationella
ransoneringar av viktigare
råvaror och att därigenom kunna uppstå
vissa svårigheter för oss att få de
nödvändiga resurserna för produktionens
ytterligare utveckling. Som jag ser
läget i dag, skulle jag dock vilja säga,
att jag tror att dessa svårigheter skola
kunna övervinnas.

Jag vill således slå fast att rent primärt
sett ter sig läget så, att man har
hopp om att kunna undgå några ökade
spänningar i vår samhällsekonomi på
konsumtionssidan. Däremot är läget ingalunda
lika tillfredsställande, när det gäller
investeringarna.

Det kan ju inte hjälpas, att de prisstegringar,
som på olika sätt komma
över oss —- och framför allt i den mån
som de komma exportindustrien tillgodo
—- medföra möjligheter till ökade
vinster. Men vi skola ha klart för oss
att detta är prisstegringsvinster, som i
icke ringa mån sakna en verklig produktion
bakom sig. Detta ger oss i
grund och botten icke några ökade resurser.
Om dessa vinster på olika sätt
komma till användning för att öka våra
investeringar, är det uppenbart att vi
löpa risken att få investeringar, som
icke kunna rymmas inom ramen för
sparandet.

Man kan säga, att detta är ett företagssparande.
Men detta företagssparande
är såsom sparande betraktat icke
lika betydelsefullt som ett sparande som
innebär att någon har avstått från att
använda något av resultatet av sin pro -

duktion. Om nu de ökade vinstmedlen
komma ut på kreditmarknaden via kreditinrättningarna,
kunna de skapa en
sådan ökad likviditet på kreditmarknaden,
en sådan benägenhet till ökad kreditgivning,
att vi på den punkten komma
att bli utsatta för eu ökning av investeringarna,
som är större än vad vi
över huvud taget kunna tåla.

Vårt remedium att hindra detta är
ju penningpolitiken. Det måste från
samhällets sida företagas åtgärder för
att skärpa läget på penningmarknaden.
Vad som då först kommer i fråga är att
man ytterligare skärper villkoren för
bankernas kassareserver och på den
vägen får till stånd den återhållsamhet,
som är erforderlig för att icke investeringarna
skola växa ytterligare.

En del av dessa vinstmedel kunna
emellertid gå från företagen direkt till
deras egna investeringar. Här möter
också en lika stor fara. De åtgärder,
som i det avseendet rekommenderas
från regeringens sida, äro dels investeringsskatten
— jag vill understryka för
herr Ohlin, att regeringen tänker framlägga
sitt beramade förslag härom —
och dels överenskommelserna om prisutjämningsavgifter,
vilka taga bort de
värsta topparna av våra skogsindustriers
vinster.

Herr Hjalmarson hade några uttalanden,
som jag i detta sammanhang skulle
vilja gå in på. Herr Hjalmarson hade
tydligen en mening helt motsatt den
som jag här företräder. Jag vill understryka,
att det i detta fall inte rör sig
om några genuina åsikter från min sida,
utan jag har kommit fram till min
ståndpunkt efter att ha studerat vad
ekonomerna kommit till för resultat vid
sina överväganden. Jag skall inte polemisera
mot herr Hjalmarsons motsatta
uppfattning, vilken närmast kan tolkas
så, att det egentligen bara är bra att det
blir hur mycket investeringar som helst.
Jag fann i herr Hjalmarsons resonemang
på denna punkt ett ytterligare exempel
på hur vårdslöst han rör sig med

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ekonomiska fakta. Herr Hjalmarson
framkastade helt frejdigt den uppfattningen,
att man genom ökade investeringar
skulle kunna avskaffa den nuvarande
bristen på arbetskraft. Herr Hjalmarson
skakar på huvudet, och han får
i så fall tillfälle att korrigera mig. Jag
antecknade emellertid mycket noga vad
han sade och blev mycket förvånad
över att han skulle kunna ha den uppfattningen,
att den av konjunkturläget
framkallade arbetskraftsbristen skulle
kunna upphävas med tillhjälp av investeringar.
Detta tror i varje fall inte
jag är möjligt. Det är också helt naturligt
att vi i detta läge måste bibehålla
bvggnadsregleringen och att vi skärpa
den, så att vi icke genom en tillståndsgivning
skapa möjligheter för eu ökning
av investeringarna på detta fält.

1 detta sammanhang hade herr Ohlin
några invändningar att göra emot
den tillståndspolitik, som fördes förra
året. Han tyckte att denna politik stod
i motsats till vad man från regeringens
sida hade sagt. Går man till finansplanen
och tittar på s. 3 i bihang nr 3.
så finner man där eu tabell. Den visar,
att det förra året gavs tillstånd till investeringar
med 50 miljoner kronor utöver
den siffra, som var upptagen i investeringsbudgeten.
Därutöver gavs
tillstånd för ytterligare 118 miljoner
kronor. Detta skedde emellertid på sådana
punkter, där det blivit arbetskraft
ledig för byggnadsändamål, och där
det således fanns möjlighet att tillfälligtvis
öka byggnadsproduktionen. Av
dessa 168 miljoner var kanske bortåt
hälften tillstånd till uva bostadsbyggen.
Det fanns således alldeles speciella
skäl, vilka emellertid — det medger
jag - i dagens läge inte förefalla så
starka. Vi överskattade — vilket även
andra gjorde — den period av ekonomisk
lättnad, som vi kommit in i och
förutsågo inte den internationella utvecklingen.
Vi voro därför något mer
släpphänta än vad som hade varit riktigt.
Vi kunna emellertid inte på något

sätt jämföras med folkpartiet med dess
uppfattning om vad det ekonomiska
läget i Sverige gav för möjligheter.
Men det är ju en historia för sig.

Nu kan man ställa den frågan, om
man med hjälp av de tilltänkta ingreppen
i vår investeringsverksamhet kan
nå de resultat, som man vill vinna,
d. v. s. att undgå att skapa en ekonomisk
spänning, en spänning, som naturligtvis
sedan kan fortplanta sig till
konsumtionsområdet. Vi måste ha klart
för oss, att detta sekundärt kan komma
att bli följden. I detta avseende kan
jag inte säga någonting annat än att
det gäller för oss att vara observanta
och se, hur utvecklingen gestaltar sig.
Det gäller för oss att överväga, huruvida
de tilltänkta åtgärderna äro tillräckliga,
eller om vi måste tillgripa ytterligare
åtgärder, vilket vi naturligtvis
måste vara beredda att göra.

Ett oeftergivligt villkor för att vi
under förhandenvarande förutsättningar
skola kunna räkna med att förhindra
en fortsatt penningvärdeförsämring
sedan anpassning skett är naturligtvis,
att statens budgetpolitik klart tar sikte
på den föreliggande uppgiften. Staten
måste själv vara sparsam. Staten måste
hålla tillbaka sina egna utgifter —
både konsumtionsutgifterna och investeringsutgifterna.
Jag vet nu inte om
herr Hjalmarson anser, att den framlagda
budgeten är lika sparsam som i
fjol, eller om den till äventyrs kan vara
ännu sparsammare. Herr Hjalmarson
vågade inte fälla något omdöme, då
han var rädd att jag skulle taga illa
upp. Det gör jag inte. Även om jag
inte värdesätter berömmet så mycket,
tar jag dock inte illa upp — ibland
mår jag litet illa av det. Herr Hjalmarson
skall således inte tro, att det
var för att nedsätta honom som jag
t. ex. använde herr Hjalmarsons fjolårsyttrande
i valrörelsen. Anledningen
var endast den, att det fanns folk som
sade, att socialdemokraterna aldrig äro
sparsamma. .Tåg tyckte då att jag var

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

alldeles i min rätt att säga, att det
finns högermän — t. ex. herr Hjalmarson
— som tycka, att den statsverksproposition
som jag å regeringens vägnar
lade fram var mycket sparsam. Att
jag använde herr Hjalmarson som
exempel berodde helt enkelt därpå, att
herr Hjalmarson hade det mest expressiva
uttrycket. Han förklarade, att
»knapphetens kalla stjärna strålade
från finansministerns änne». Kan man
över huvud taget tänka sig att få ett
bättre citat än detta t — Jag hoppas således
att herr Hjalmarson inte tror att
det låg någon illasinnad mening
bakom mitt uttryck. Det var i ren pedagogisk
avsikt, som jag använde det.

För egen del skulle jag vilja tro, att
det har iakttagits en viss sparsamhetsiver,
när det gällt att göra upp den
statsverksproposition, som vi i dag diskutera.
Det är inte tal om annat än att
våra möjligheter att genomföra besparingar
i mycket hög grad ha fått understöd
av den utredning, som direktör
Tage Wärn gjort. Jag kan inte nog uttrycka
min stora tacksamhet över att
han åtog sig detta otacksamma uppdrag
och gjorde denna belysande översikt
över möjligheterna att åstadkomma
sparsamhet i fråga om statens utgifter.
Det kan hända att någon tycker,
att jag illa lönat detta arbete genom
att inte acceptera allt vad han
har föreslagit. Jag vill dock påpeka att
det är ganska snedvridet att påstå, att
hans förslag inte har satt några märken
i budgeten.

Wärn har föreslagit möjliga besparingar
på 315 miljoner kronor. Av dessa
ha 150 miljoner kronor accepterats.
Det är inte hälften, det medger jag, och
i detta belopp ingå också jordbrukssubventionerna.
Nå, men resten då?
Ja, det är klart att åtskilliga förslag
där kunna föranleda tveksamhet. Man
kan t. ex. fråga sig om det kan vara
till någon nytta att flytta över vissa
utgifter från staten till kommuner och
landsting. Innan man tar .slutlig stånd -

punkt till dessa frågor bör man i varje
fall avvakta den utredning, som herr
Hedlund här efterlyste, en utredning
om gestaltningen av statens bidrag till
landsting ocli kommuner. Det är inte
tu tal om att en långt gående förenkling
måste genomföras därvidlag, och
jag hoppas att herr Wärns förslag på
denna punkt får den goda effekten
med sig, att resultaten av utredningen
bli ännu längre gående, än vad man
kanske tidigare hade tänkt sig. Jag
motser även detta förslag med den allra
största spänning, och jag hoppas att vi
här skola komma fram till besparingar,
men framför allt hoppas jag att vi
skola kunna åstadkomma större reda
och ordning och mindre administrativa
åtgärder.

Herr Ohlin undrade varför jag varit
så blygsam, varför jag inte slagit till
utan låtit saker och ting gå till utredningar.
Ja, för att göra mig ohägn använde
herr Ohlin en artikel i MorgonTidningen.
För att göra herr Ohlin
ohägn kan jag ju använda en artikel
i Upsala Nya Tidning. Det stod en
mycket bra och förståndig artikel i den
tidningen — som inte står alldeles fjärran
från herr Ohlin — i vilken man
mycket klart motiverade, varför vissa
av de stora besparingsförslagen under
socialdepartementet erfordrade en fortsatt
utredning. Detta kan man ju också
förstå. Hur duktig herr Wärn än är
och hur mycket jag än uppskattar honom,
skulle det dock aldrig falla mig
in att tilltro honom att på några få månader
kunna tränga till diupet med de
förslag, som han har lagt fram. Han
var inte heller tillkallad för detta. Han
var tillkallad för att inventera och för
att visa oss alla, som ha ansvaret för
statens utgifter, vad det fanns för möjligheter
att spara. Jag hoppas att det
fortsatta arbetet här skall leda till, att
vi kunna göra ytterligare besparingar.

Jag har ingalunda tänkt använda
denna utredning till att sätta oppositionspartierna
i bryderi. Jag begär

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

inte av oppositionspartierna att de
skola acceptera sådana förslag av herr
Wärn, som jag själv inte kunnat gå
med på. Det är emellertid klart att
man inte kommer ifrån den tanken, att
om någon tycker att regeringen har
sparat för litet, så finns det ett material
att bygga på för den, som vill gå
längre. Detta kan vara förargligt för
många, för vilka sparandet mera är en
läpparnas bekännelse än en verklig
realitet.

Jag nämnde alldeles nyss att staten
inte endast måste spara på sina löpande
utgifter utan även på investeringarna.
Jag har i år låtit investeringsutgifterna
undergå en behandling, som är
alldeles likartad med behandlingen av
de löpande utgifterna. Jag har inte ett
ögonblick tillåtit mig säga att det inte
är så noga, om vi få låna dessa pengar.
Nej, jag har handlat precis som om
varje öre av dessa investeringar skattevägen
skulle ha tagits ut av svenska
folket. Om jag i det hänseendet lyckats
nå till botten av sparandets möjligheter
skall jag inte yttra mig om.

De förslag till kapitalinvesteringar
för statsverkets räkning, som framläggas
i budgeten, fordra, om man räknar
efter de gamla metoderna, en upplåning
av 416 miljoner kronor. Dessutom
måste vi emellertid räkna med vad
som kan tagas ur gamla reservationsanslag
och som således också får lånas
upp. Vi komma då upp till ett belopp
av 500—600 miljoner, som skulle behöva
lånas. Det är inte säkert att dessa
pengar finnas att låna på kapitalmarknaden.
Om vi försöka att pressa
ut dem där, kan det hända att det resulterar
i att vi driva investeringarna
utöver sparandets ram. Det är därför
jag med sådan styrka understrukit, att
vi måste försöka att i största utsträckning
taga i anspråk vad man skulle
kunna kalla ett samhällssparande för
dessa investeringar. Staten skall således
skaffa sig inkomster som äro så
stora, att de kunna täcka det mesta och

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

e helst allt av det vi annars skulle ber
höva låna.

å Det har sagts många vackra ord —
it ibland rätt tänkvärda — om det frivil tt

liga sparandet. Det har talats mycket

r om remedier för att hjälpa upp detta,

:- och jag står kanske i det stora hela

å tämligen skeptisk inför de resonemang,

r som ha förts — alldeles bortsett från

n när de äro av särpräglat högerpolitisk

g natur, som t. ex. när det gäller att söka

få en mindre jämn inkomstfördelning
n än den vi nu ha för att vissa personer

1- på detta sätt skola få det lättare att
spara; herr Hjalmarson lät antyda nå*

f- got sådant. I övrigt tror jag dock inte,
ir att man kan nå så långt. Så mycket
v kan jag väl ändå säga, utan att inveckla
tt mig i någon polemik, att även om vi
:e — som vi hoppas — med en stabiliser.
ring av penningvärdet skola kunna få
n det frivilliga sparandet att taga för 2-

nyad fart, tar detta dock sin tid, och
a vi kunna inte innan något sparande
:- skett giva ut pengar, ty då urholka vi
j- penningvärdet och skapa förutsättningar
för den inflation, som vi vilja för tr

söka hindra.

Herr Ohlin frågade mig, om jag efir
tersträvade ett överskott på budgeten
i- av 500 miljoner kronor. När han frå:n
gade detta förstod jag, att han räknade
d så här: Finansministern har tänkt sig
s- att med skattemedel betala de 200 milis
joner kronor, som beräknas gå ut på
p reservationsanslag, på riksbudgeten
c- under nästa budgetår. Sedan tänker
s- han genom investeringsskatten och på
1- annat sätt få ytterligare 300 miljoner
sa kronor. Detta blir 500 miljoner kronor,
e- Till det vil! jag säga att jag av allt
ta mitt hjärta eftersträvar detta, och om
3r jag scr några möjligheter därtill, strätt
var jag egentligen att komma en bit
k- längre. Huruvida herr Ohlin och jag på
Ic den punkten kunna mötas vet jag inte.
ir Herr Ohlin gav dock här till känna, att
c- han skulle kunna gå med på en betydså
lig överbalansering av budgeten. Jag
•h vet no inte vad han menar med ordet

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

»betydlig». När jag nu säger att jag
visst vill eftersträva en sådan överbalansering
av budgeten, så har jag därmed
ingalunda sagt, att detta verkligen
låter sig realiseras. Jag skall emellertid
strax komma till detta, och för att
komma dit skall jag för ett ögonblick
taga upp frågan om hur utfallet kan bli
av detta års budget.

Herr Ohlin påstod ju, att det inte
fanns några uppgifter om detta års budgetutfall
i finansplanen. Han sade, att
han fick ge sig ut som detektiv och att
han utförde en detektivbragd genom att
forska sig fram till sanningens kärna.
Nu förhåller det sig så, att det på s. 18
i finansplanen finns en uppgift om vad
vi beräkna att utgifterna skola bli för
nu löpande budgetår, och på s. 30 står
det vad vi beräkna att inkomsterna
skola bli. Det gäller bara att sammanställa
siffrorna från s. 18 och s. 30 för
att få fram resultatet — om nu detta
skall kunna kallas för en detektivbragd.
Jag tycker för min del att herr Ohlin
alldeles underskattar den skicklighet,
varmed en detektiv behöver uppträda.
om detta skall kallas för en detektivbragd.

Nu kan man fråga: Varför har inte
finansministern tagit upp detta i en
tablå? Jo, helt enkelt därför att läget är
så svåröverskådligt. Det är inte tilltalande
att genom en tablå ge så att säga
vederhäftighetens prägel åt en hel rad
med siffror, som icke äro vissa utan äro
resultatet av gissningar. På samma sätt
har jag förfarit beträffande budgeten
för påföljande år.

Herr Ohlin anmärkte också på att
jag inte hade tagit med vissa inkomster,
såsom investeringsskatten och en del
andra inkomster, bland vilka även skulle
ingå vissa taxeinkomster. I detta sammanhang
skulle jag vilja säga till herr
Hjalmarson: Vad är det nu för ordning
att säga, att dessa förslag komma att
innebära, att staten genom sina affärsdrivande
verk pressar av allmänheten

mer pengar än vad utgifterna uppgå
till? Herr Hjalmarson har väl observerat,
att det sker en övergång till avskrivningar
enligt nuvärdesprincipen?
Om herr Hjalmarson ogillar detta, är
det en annan sak, men jag måste säga
att det är rationellt och riktigt, och
man får väl först härigenom ett riktigt
uttryck för hur stora kostnaderna för
driften äro. Gör man på det sättet föreställer
jag mig, att det inte kommer att
bli några särskilda belopp över.

Så tillbaka till den punkt där jag var.
Jag har inte tagit med de ifrågavarande
siffrorna i några tablåer. Jag vill fästa
herr Ohlins uppmärksamhet på att jag
inte heller tagit upp några siffror för
de ytterligare lönekostnader, som avtalen
med statstjänstemännen kunna
komma att leda till. Jag förstår mycket
väl att man kan tycka, att jag hår frångår
gammal tradition, och jag får ju
säga, att jag kände mig särskilt varm
om hjärtat när herr Ohlin åtminstone
på denna punkt rådde mig att följa i
herr Wigforss’ spår. Men jag måste
framhålla, att läget ju är mycket mera
svåröverskådligt än det var i den gamla
goda tiden. Dessutom har det ju nu
också blivit liksom en tradition att regeringen
skall komma med en proposition
angående komplettering av statsverkspropositionen
längre frain under
riksdagen, då vi äro i stånd att ge litet
säkrare uppgifter. Det är därför jag inte
har ansett det vara nödvändigt att i
budgetsammanställningarna ta upp en
del element, som fortfarande få betraktas
som ganska ovissa och som man behöver
räkna mer på och tänka mer
över, innan man kan ge sig in på att
mera definitivt fastslå dem. Men jag
tror inte att det finns någonting i budgeten
som missleder riksdagens ledamöter
i detta avseende. Alla uppgifter
finnas, och man kan ta fram dem utan
några större detektivbragder.

Enligt de beräkningar, som vi nu ha,
kommer alltså detta års budget att ge

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

ett överskott och visa en formell överbalansering
på 370 miljoner kronor.
Men det kommer att tas i anspråk reservationsanslagsmedel
för minst 200
miljoner. De pengarna skola ju också
skaffas, och sedan återstår det 170 miljoner.
Man kan ju säga, att detta är eu
rejäl överhalansering, eftersom man efter
att ha betalat reservationerna ändå
har 170 miljoner kronor kvar. Jag får
emellertid fästa uppmärksamheten på
att vi samtidigt räkna med att det skall
gå ut 350 miljoner kronor ur reservationsanslag
på kapitalbudgeten. Visserligen
brukar man säga, att dessa har ju
det svenska folket redan betalt pengar
till. Men det har man inte gjort. Avsikten
bär varit att pengarna skola upplånas
och till en del avskrivas, och under
kriget täcktes ingalunda alla löpande
utgifter. Om man nu tar de 170 miljonerna
och skriver av dem mot reservationsmedelsutgifterna
på kapitalbudgeten,
så kan man inte täcka mer än
högst 50 procent av dessa kapitalutgifter.
Därför kan man väl säga, att det
nu ser ut som om utfallet av årets budget
skulle bli tillfredsställande. Men att
det skulle bli ett utfall som visar att vi
ha resurser långt utöver vad vi förmå
utnyttja skola vi inte säga.

Jag skulle kanske här säga ett par
ord beträffande herr Ohlins resonemang
om vad jag sagt och vad statsministern
sagt om utsikterna att balansera
det nu löpande årets budget och om
utsikterna att balansera nästkommande
års budget. Vi ha ju målat läget mörkt
och spått en katastrof, enligt herr Ohlin.
Jag vill inte förneka, att vi målat
med svart pensel. Detta var nödvändigt
för att över huvud taget kunna få försvarlig
styrka i både löpande och kommande
års budget.

Men vi målade i det läget icke för
mörkt. Vad man kan säga att vi inte
gjcrde är, att vi inte räknade med den
penningvärdeförsämring, som kommer
att inträda och vilken höjer folks no -

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

minella inkomster och statens skatteinkomster.
Men jag får väl ändå säga,
;- att det skulle varit ganska uppseende0
väckande, om vi redan under förra
ä året hade diskonterat en nominell ökI-
ning av statens inkomster genom penn
ningvärdeförsömringen för att nå en
budgetbalans. Trots att vi nu naturligtå
vis få räkna in dessa pengar, blir inte
r balansen av detta års budget någonting
å överdrivet, såsom jag förut påpekat.

11 Den skiss till budget som föreligger
i- för nästa budgetår visar, att budgeten
går ihop och ger ett formellt överskott
u på 342 miljoner. Dessa pengar komma
r att tas i anspråk för att täcka ökade
> lönekostnader och reservationsmedelsi-
förbrukningen. Det är klart att om jag
t- lägger till 300 miljoner, kan jag naturi-
ligtvis säga, att budgeten är överbalanI-
serad. Och det är meningen att den skall
vara det. Herr Hjalmarson hade när1-
mast den uppfattningen att budgeten
n inte var överbalanserad, och detta kan
[- det ju råda delade meningar om.

:t Om man ser saken så och frågar,
1- vad som härefter kommer att ske, blir
tt det en fråga om riksdagens sparsamhet
ri och om vad riksdagen vill kosta på sig.
å Skall riksdagen kosta på sig alla de förstärkningar
av försvarsväsendet, beir
träffande vilka herr Hedlund i Rådom
;- här föredrog en katalog —- och däri
i- fick han understöd av både herr Ohlin
a och herr Hjalmarson — kan man nog
n säga, att denna budget varken är överle
balanserad eller balanserad.
it Jag skulle här vilja säga: Vi få väl
i- ändå hålla huvudet litet kallt. Det är
it klart att vi med uppmärksamhet skola
’t följa det utrikespolitiska lägets utveck r-

ling och att vi inte skola dra oss för

i- att vidtaga de förstärkningar av vårt
försvar, som vi kunna finna att läget
»r oundgängligen kräver. Men jag skulle
le vilja varna för att man av stundens inn
tryck låter locka sig till att binda fast
;r sig för en mängd utgifter, som man
5- sedan icke kan komma ifrån. Ni måste

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

dock i skenet från de erfarenheter, som
vi ha från gångna tider, göra klart för
er, att det inte tjänar något till att riksdagen
bara sitter och voterar anslag.
Den svenska produktionsapparaten är
inte större än den är. Man kan pressa
den till det yttersta, och man kan pressa
den ur gängorna, men man kan inte
genomföra allt det man önskar.

En annan synpunkt är den, att man
måste, när man tänker sig att öka vissa
utgifter, genast göra klart för sig, vilka
andra utgifter man kan pruta ned, eller
fundera ut, var man skall finna medel
till att ytterligare öka statens inkomster.
Det går inte att å ena sidan ta till
djupa brösttoner mot penningvärdets
försämring och kräva att det skall tas
krafttag för att upprätthålla penningvärdet
och å andra sidan bara säga: Ja,
se försvaret, det få vi besluta anslå
pengar till. Blir det nödvändigt att ytterligare
starkt öka försvarsutgifterna,
är det inte att göra någonting åt detta.
Men då skall man också göra klart för
sig, att det måste skaffas mycket mera
pengar. Jag tilltror nämligen inte riksdagen
att väsentligt kunna pressa ned
de utgifter, som Kungl. Maj:t nu föreslagit.
Det kommer man inte ifrån, och
jag vill för min del lägga var och en
på hjärtat att man har klart för sig
sammanhangen och också handlar därefter.

Om man skall bevara penningvärdet,
får man icke försämra budgetbalansen
— man måste tvärtom förstärka den. Vi
skola hoppas, att vi icke komma att
behöva vidtaga åtgärder som leda till
att de förhoppningar, som vi i dag kunna
hysa att efter anpassning av inkomster
och priser få till stånd en stabilitet
i penningvärdet, inte på nytt
grusas. Och jag slutar med att göra eu
enträgen vädjan till kammarens medlemmar
att inse ansvaret och se till, att
statens inkomster och utgifter så avvägas,
att vi icke genom budgetpolitiken
urholka penningvärdet.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Jag hade väntat mig att det
möjligen från finansministern skulle
ha kommit ett uttryck för tillfredsställelse
över att man bland annat på vårt
håll var med om att i det läge som
rådde acceptera en betydande överbalansering
av budgeten. Det kanske var
under intryck av diskussionen med
herr Hjalmarson om olämpligheten av
någonting som kunde uppfattas såsom
komplimanger som herr Sköld inte
ville konstatera vad jag ändå tycker är
ett betydelsefullt politiskt faktum här
i dag, detta att vi kunna vara överens
om själva huvudlinjerna i den svenska
finanspolitiken, även om vi äro rätt
oense på längre sikt om skatteproblem
och sådant.

Beträffande 1950/51, herr finansminister,
innehöll Ert yttrande inte någonting
till förklaring eller försvar varför
inte riksdagen och folket fått en
sammanställning av budgetutfallet Finansministern
hänvisade till sidan 18 i
statsverkspropositionen. Men där står
ju inte direkt uttalat vad utgifterna
äro under innevarande år, som finansministern
påstår. Där står vad utgifterna
väntas bli för det kommande året.
och på ett annat ställe står det hur stor
ökningen blir. Sedan skall man subtrahera,
och det är kanske en operation,
som vi kunna utföra.

Frågar man sig, var någonstans inkomsterna
finnas, får man spana och
läsa på olika sidor, och är man då detektiv,
går man först till sidan 30 och
sedan till ett annat ställe, varefter man
får räkna ut och göra sammanställningar.
Därpå säger man sig att det finns
mycket att kommentera, och man undrar,
hurudan bilden egentligen är.

Nu säger finansminister Sköld att han
inte satte upp dessa siffror i en tablå

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 frn.
Vid

därför att vederhäftigheten krävde eu
rad kommentarer av olika slag. Men,
herr finansminister, jag har inte begärt
att ni skulle sätta upp någon tablå.
Jag httr begärt att Ni skulle, liksom Er
företrädare herr Wigforss gjorde, redovisa
dessa siffror tillsammans, kommentera
dem och därigenom ge en bild
av hur man i dag bedömer läget.

Det är avsaknaden av denna sammanställning
som jag tror är omöjlig
att motivera. Man säger kanske, att en
sådan sammanställning inte kan ha något
större intresse. Jo, herr talman, det
har den, och jag tror att man dessutöm
inte kan frigöra sig från känslan
av att finansministern, om han gjort
denna sammanställning, skulle ha varit
tvungen att medgiva, att läget i alla
fall inte ter sig riktigt så som han målade
det i våras.

Sedan säger finansministern om reservationsmedlen,
att det ju inte är riktigt
att säga, att folket betalt dem i
förVäg. Folket har en gång betalt in de
bär pengarna, och då skall man inte
betala dem en gång till. Ja, finansministern
har ett underligt resonemang på
den punkten. Men fastän tiden inte ger
mig möjlighet att närmare gå in på
saken, tillåter jag mig säga, att detta
resonemang inte kan vara riktigt. Tv
under efterkrigsåren från 1945 till 1949
har svenska folket i inkomster till staten
betalat både täckning för de löpande
försvarsutgifterna och genom
budgetöverskott täckning för den reservationsmedelsförbrukning,
som förekommit
under denna tid. Det har dessutom
blivit pengar över. Finansministerns
försök på den punkten faller alltså
platt till marken.

Herr talman! Finansministern talade
om att någon inflation ännu inte visat
sig. Vad tjänar det till att döpa om
den prisstegring, som svenska folket
känner in på skinnet, och säga att det
inte rör sig om inflation, alltså etc.?
Tror verkligen finansministern att man
kan trolla med formuleringarna på detta

remiss av statsverkspropositionen m. m.

sätt? Kanske lyssnar finansministern
för mycket till råd från sina unga ekonomer,
som vilja ändra den accepterade
terminologien. Men tror finansministern
verkligen att regeringens ansvar
för prisutvecklingen på något sätt
kommer att framstå som minskal genom
att lian säger, att det inte är fråga
om inflation? Kalla det prisstegring eller
inflation, men det är i alla fall en
sak, som regeringen inte kan undandra
sig ansvaret för. Denna utveckling har
— om man tar de fem sista åren — att
göra med nominella inkomststegringar,
med underlåtenhet att vidtaga en kreditåtstramning
i tid, med den valutapolitik,
som vi så ofta kritiserat, med detta
att man, enligt vad finansministern
nu visar, alldeles underlåter att i bilden
föra in möjligheten av en valutaanpassning
och bara säger, att om priserna
stiga i utlandet, stå vi maktlösa.

Jag tror att det fordras något mer än
att finansministern rätt lamt säger att
vi skola göra vad vi kunna efter bästa
förmåga. Jag tror att det krävs, att regeringen
tar ett verkligt krafttag och
erkänner, att den centrala finanspolitiska
uppgiften för närvarande är, att
man åstadkommer en ny giv för spararna
och inte bara tar fram de där
vackra orden, som finansministern själv
brukar komma med ibland om att man
också måste sörja för att löneglidningens
problem beaktas.

Summan av vad finansministern sade
på denna punkt var ingenting annat än
att han ansåg att regeringen, om den än
inte stod alldeles maktlös, inte hade något
vidare ansvar för det som varit och
att den inte har stora möjligheter att
inverka på den utveckling, som kan
komma. Det är sannerligen inte en
ståndpunkt som kan ge svenska folket
förtroende för att man från regeringens
sida skall sörja för att det blir ett
stabilt penningvärde i framtiden. Jag
avundas inte finansministern uppgiften
alt bekläda sitt nuvarande ämbete och
samtidigt inta den hållningen att man

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

här kan göra mycket litet och inte har
något större ansvar.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Det var en fackföreningsfunktionär
som en gång sade till mig:
»Om du skall lära dig att delta i förhandlingar,
så är det en sak du först
måste lära dig behärska, och det är att
i morgon företräda en ståndpunkt, som
kan vara rätt skild från den du företräder
i dag.»

Eftersom man här diskuterat frågan
om den enes och den andres lämplighet
som underhandlare, måste jag ge
finansministern en komplimang: jag är
övertygad om att han ur den synpunkt
jag nyss anförde är en skicklig förhandlare.
Finansministern sade nämligen,
att han inte känner till någon myt
om Koreakriget som orsak till alla våra
svårigheter. Jag tar naturligtvis fasta
på denna finansministerns uppfattning
och får då samtidigt konstatera, att den
innebär ett avståndstagande från vad
finansministern själv skrivit i finansplanen.
Där står det nämligen så här:
»Såsom av den föregående redogörelsen
framgått har den ekonomiska utvecklingen
utomlands under större delen
av 1950 kommit att kännetecknas
av inflationistiska tendenser. Del är
emellertid av betydelse att konstatera
att detta skett av en anledning, varmed
man icke hade skäl att räkna vid uppgörandet
av prognosen för ett år sedan
utan är betingat av skärpningen i det
utrikespolitiska läget.» Det är ju genom
att behändigt föra över resonemanget
på denna Koreafråga som regeringen
vill komma ifrån sitt ansvar
för vad som skett på den inrikespolitiska
fronten under senare år, såsom nu
senast berördes av herr Ohlin. Om jag
får knyta an till den tanke, som herr
Ohlin nyss utvecklade, nämligen frågan
om vi befinna oss i en inflation
eller inte, skulle jag bara vilja komplettera
honom med att tillägga: Varför

skola vi, som finansministern nyss gjorde,
försöka inge svenska folket dea föreställningen
att vi inte stå inför besvärliga
anpassningsproblem och att vi
inte på allvar behöva räkna med några
större prisstegringar längre fram? Vi
veta ju redan av nationalbudget delegationens
rapport att exempelvis i fråga
om yllevaror — alltså enbart på denna
post — ha vi att motse en prishöjning,
som medför en ökning av levnadskostnadsindex
med l,r, procent. Likaså måste
vi räkna med prishöjningar i fråga
om livsmedel, ökning av kolpriset, stegrade
godstaxor o. s. v.

När det gäller investeringss katten
kritiserar finansministern något den
ståndpunkt jag intagit. Jag utgår ifrån
att det icke är av fiskala hänsyn finansministern
framlägger denna skatt utan
för att komma till rätta med vad man
brukar kalla överinvesteringar — ett
något diffust begrepp. Jag är inte säker
på att det förekommer några överinvesteringar
i större utsträckning men
vill tillägga, att jag är övertygad om
att är det bara dessa fenomen man vill
komma till rätta med, skulle man förmodligen
kunna nå precis samma resultat
genom en åtgärd rakt motsatt den
finansministern tänker sig, nämligen
genom en sänkning av företagsbeskattningen.

Finansministern kritiserade mitt uttalande
att investeringar äro ett medel
att lösa problemet om bristen på arbetskraft.
Jag skall be att få citera vad
jag sade: »Investeringar ge på längre
sikt den enda hållbara lösningen på den
fulla sysselsättningens huvudproblem,
bristen på arbetskraft.» Finansministern
lär väl inte bestrida, att detta är
riktigt. Ett jordbruk, som förr i tiden
kunde skötas med elva, tolv man, sköts
i dag av sex, sju personer. Vad beror
det på? Jo, på att jordbruket fått traktorer
och allt möjligt annat i den vägen.
Det beror på investering. Det är
ju den väg vi ha att gå, om vi skola
kunna minska behovet av arbetskraft

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Finansministern efterlyste vidare,
herr talman, vår uppfattning när det
gäller frågan om begränsningen av
statsutgifterna. Härvidlag vill jag endast
säga att det Wärnska materialet
skola vi förvisso utnyttja, det kan finansministern
vara övertygad om. När
finansministern efterlyste en upplysning
från vårt håll, närmast från min
sida, huruvida finansplanen i statsverkpropositionen
är sparsam, så har jag
redan givit det omdömet. Men jag skulle
vilja uttrycka saken så, att man inte
alltid har tagit tillräckligt rationellt på
problemet, och som ett exempel härpå
vill jag peka på subventionspolitiken.

Eftersom herr Sköld var vänlig att
andraga ett citat kan jag till herr
Skölds glädje — ty han blir ju glad när
man är kritisk — tala om att jag har
fått tag på tvä citat, som äro avgjort
bättre än det han anförde. Det första
är ett citat av herr Sköld själv. Det gäller
subventionspolitiken och återfinnes
i en broschyr, som finansministern utgav
under valrörelsen och som gång på
gång användes som argument mot oss.
Där heter det apropå jordbrukssubventionerna:
»Alla torde vara ense om att
ett avskaffande av dessa anordningar
är eftersträvansvärt. Men det har sina
svårigheter.» Därpå utvecklar finansministern
i ett långt stycke, hur omöjligt
det är att tänka sig en avvecklingav
dessa subventioner, och konklusionen
blir följande: »Problemet är så pass
svårt, att det inte går alt lösa i en handvändning.
Det är endast högerpartiet,
som vågar sig på att föreslå en hänvändelse
till regeringen om dessa subventioners
successiva avskaffande. De
övriga partierna fann frågan för svåröverskådlig
för att våga uttrycka eu så
bestämd mening. Inte ens folkpartiet
torde följa högern på denna punkt.»

.la, herr talman, så gick det som det
gick. Därför har man blivit tvungen
att i nuvarande läge improvisera en
lösning, som medfört allvarliga olägenheter
inie minst med hänsyn till de för -

handlingar på arbetsmarknaden, som
finansministern så varmt ömmade för.
Detta ger mig anledning — jag förmodar
att tiden strax är slut för mitt vidkommande,
varför jag icke får tillfälle
att framföra de mera positiva synpunkter
jag tänkt komma med — sluta med
det andra citatet, som jag tycker innebär
en bekräftelse på vad jag sade senast.
Det är herr Wigforss som nyligen
yttrat detta: »Det är ingen hemlighet
att människor i hög officiell ställning,
som skola fatta beslut, inte få någon
tid över att tänka.» Jag har en känsla
av att detta har gällt även i fråga om
regeringens handläggning av subventionsproblemet.

Herr HEDLUND i Rådom (kort genmäle):
Herr talman! Finansministern
fann det nödvändigt att reservera sig
för allt som kan hända utomlands när
det gällde möjligheten att få budgeten
att gå ihop, och det är rätt självklart.
Det är alltså inte det jag närmast fäste
mig vid utan något helt annat, som
emellertid hade ett visst samband med
den saken. Finansministern sade ungefärligen,
att om ingenting händer och
om vi göra alla dessa reservationer,
kunna vi nog för det närmaste halvåret
överblicka hur det skall gå. Alltså, om
allt går oss väl i händer, då vågar
finansministern med någorlunda säkerhet
överblicka ett halvår framåt. Det
tycker jag var dåligt och i alla händelser
föga hoppingivande och föga förtroendeingivande
ur spararnas och det
svenska folkets synpunkt.

Så var finansministern inne på frågan
om lönestegringarna ocli sade, att
de hållit sig inom rimlig nivå. Jag är
överens med honom på den punkten.
Fackföreningarna fingo en eloge och
jordbrukarnas organisationer klappades
också på axeln i det sammanhanget.
Jag tackar på deras vägnar
inen finner det nödvändigt att beklaga,
att inte den av riksdagen gång på gång

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fin.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

utlovade utjämningen av inkomstklyftan
ens till någon del kunnat genomföras
vid detta tillfälle.

Jag bär varit ense med herr Ohlin i
många stycken här i dag, men på en
punkt vill jag anmäla en avvikande
mening, nämligen i frågan om ett ökat
inflytande för riksdagen på statstjänstemannens
lönesättning. Jag tror
inte att utvecklingen bör gå i den riktningen
utan är snarast böjd att förorda,
att man vandrar åt andra hållet.
Det är erfarenheterna senast ifrån höstriksdagen
i lönesättningsfrågorna som
ha gjort, att jag kommit in på den tankegången.
Med ett par rösters övervikt
blev en lönefråga avgjord på ett visst
sätt. Hade det blivit ett par, tre röster
åt andra hållet, hade det blivit en
helt annan lönegradsplacering. Jag
tror att man om möjligt bör koppla
bort riksdagen från detaljbehandlingen
av lönefrågor.

Jag hoppas liksom finansministern
att det Wärnska förslaget verkligen
skall hringa ordning och reda i bidragssystemet,
men jag hoppas också
att inte kommunerna skola komma att
få sitta emellan. Självfallet är Wärns
bedömande inte avsett att vara något
politiskt sådant, utan det ankommer i
första hand på regeringen och därefter
på riksdagen att göra ett sådant. När
vi komma fram till detta stadium tycker
jag det är lämpligt att tala om
huruvida det är fråga om någon läpparnas
bekännelse från ena eller andra
hållet, men ännu är detta för tidigt.

Om man skall realisera önskemålen
i den »katalog», som finansministern
sade att jag presenterade, understödd
av herrar Ohlin och Hjalmarson, om
försvarets förstärkning, kan man inte
i samma andedrag tala om penningvärdets
stabilisering, yttrade herr Sköld.
Jag förstår inte denna synpunkt. Visserligen
föredrog jag »en katalog», men
om man undersöker vad åtgärderna
skulle kosta, tänker jag mig att det rör
sig inte om så många miljoner om året.

Sett i relation till budgetbeloppet, som
är 5 å 6 miljarder, är det en mycket
blygsam del, som inte kan ha någon
avgörande inverkan på frågan om penningvärdets
stabilisering.

Av finansministerns uttalande, att
man skulle hålla huvudet kallt, fick
man närmast den uppfattningen att
han ville göra gällande, att vi förordade
någon miljardrullning, några miljardbelopp
i tillägg på detta område.
Det är inte alls förhållandet. Finansministern
tillrådde oss som sagt att
hålla huvudet kallt. Han menade således
att vi inte göra det för närvarande.
Jag skulle nog med samma fog ha
kunnat uppmana finansministern: Håll
hjärtat varmt för fosterlandet! Men jag
gör det inte, därför att beloppet, satt i
relation till budgetens hela omfattning,
är så pass ringa, att det inte bildar underlag
för att tala om vare sig kallt
huvud eller varmt hjärta. Jag tror att
vi kunna lämna den saken å sido.

Det skulle vara mycket intressant att
höra vad finansministern har för uppfattning
om en annan form av sparande
än den frivilliga, nämligen någon
form av tvångssparande för ungdomen
som jag var inne på i mitt anförande
nyss. Under en tid när de unga inte
ha så stora utgifter, när de äro utan
försörjningsbörda och ha rätt goda inkomster,
skulle de kunna sätta undan
en smula för att på det sättet främja
bostadsproduktionen. Om jag utgår
ifrån att man över huvud taget skall
kunna tänka sig något i den vägen, är
det nödvändigt att statsmakterna åtminstone
i ett sådant fall garantera
penningvärdet, så att det inte blir så
att man lägger undan en del av ungdomarnas
inbesparade löner och sedan
tar av dem en del under en inflation.
Första förutsättningen är att man
kan garantera dem ett bibehållet penningvärde.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talmani Jag

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tänkte först tala med herr Ohlin om ett
par fjädrar. Herr Ohlin verkade en
smula besviken över att jag inte överräckte
åt honom en fjäder till hans
hatt för den omvändelse — förlåt, hen
Ohlin vill inte att jag skall använda
ordet omvändelse — till den ståndpunkt
beträffande överbalanseringen,
som han på folkpartiets vägnar nu har
givit uttryck åt. Jag har ingenting emot
att ge folk en fjäder i hatten, och visst
är jag tillfredsställd med resultatet i
fråga, men det ligger väl så att säga i
sakens natur. För övrigt medger jag
gärna att jag inte har så lätt för att
vara artig på den rätta punkten.

Herr Ohlin hade en lång utläggning
om varför jag inte mer koncist redovisat
en bild av det nu löpande budgetårets
budgetutfall. När han resonerat
till slut, kom han fram till att om
jag hade gjort det, hade jag måst medge
att läget inte var så mörkt, som jag
försökte göra det i våras. Detta skulle
väl innebära att herr Ohlin ville ha en
liten fjäder också för att folkpartiet då
såg ljusare på saken. Jag skulle vilja
fråga herr Ohlin: Är detta någonting
väsentligt? Skulle det t. ex. innebära
att herr Ohlin, om han vetat förra våren
hur läget skulle utveckla sig, hade
vidhållit sitt krav på skattesänkning?
Och anser herr Ohlin i dag att det hade
varit riktigt att göra en skattesänkning
i våras? Det anser inte jag. Så långt
vill jag alltså inte sträcka mig i artighet.

Jag skulle vilja säga några ord till
herr Hjalmarson också. Herr Hjalmarson
försökte exemplifiera Koreamyten
genom att läsa upp ett citat, inte av
vad jag har sagt utan av vad nationalbudgetdelegationen
sagt. Jag säger inte
detta för att skylla på dess ledamöter
men är övertygad om att de komma att
bli mycket förvånade när de läsa herr
Hjalmarsons utläggning. Deras uttalande
gjordes nämligen i samband med
frågan, hur nationalbudgeten för 1950
hade slagit ut, hur prognosen hade vi 4-—Andra

kammarens protokoll 1951. Nr

sat sig hålla. Därvidlag säga de bara
att när den prognosen gjordes upp, var
det ingen som kunde förutse Koreakriget.
Men det är något som inte har
med den saken att göra, som herr Hjalmarson
menade.

Så kom herr Hjalmarson in på sitt
resonemang om investeringar och arbetskraftsbrist.
Han upprepade vad
han tidigare sagt och utvecklade det
vidare. Jag skulle vilja råda herr Hjalmarson
att gå in och tänka över detta
i sin kammare. När herr Hjalmarson
gjort det, skulle jag tro att han kommer
till det resultatet, att det där citatet
av herr Wigforss är tillämpligt även
på herr Hjalmarson.

De huvudanmärkningar som riktades
mot mitt anförande gingo i övrigt ut
på att jag dolde de stora svårigheterna.
Det måste i så fall ha skett fullständigt
omedvetet från min sida. De äro för
mig mycket levande, och jag trodde att
de voro också för mina åhörare så levande,
att det inte skulle behövas några
brösttoner för att åskådliggöra detta.
Det yttrande jag fällde, att vi hittills
icke fått någon prisstegring som var av
inflationsartad karaktär, tog man som
ett uttryck för att jag skulle vilja förgylla
läget eller skulle vilja avbörda
regeringen ansvaret för vad som har
hänt. Nej, det enda jag därmed avsåg
var att den omständigheten, att inflationstendenserna
hittills icke haft så
stor framgång att de avspeglat sig i
prisförändringar, ge oss förhoppningar
om att kunna åstadkomma en stabilisering
sedan anpassning av inkomster
och priser ha genomförts.

Det kan hända att jag inte använde
tillräckligt bombastiska uttryck för att
åskådliggöra de krafttag, som från regeringens
sida komma att göras. Jag
skulle dock för min del vilja tro att
vad vi här framfört nog ändå ter sig
mera som krafttag än de lösa resonemang,
som här förts om en positiv
sparpolitik —• ingen människa kan väl
egentligen fatta vad denna innebär.

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fin.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Detsamma gäller herr Ohlins uppmaning
att vi skola gripa oss an med
löneglidningsproblemet. Vad är löneglidningsproblemet?
Jo, det är överkonjunkturen.
Det är vinstkonjunkturen
för företagen, som gör det möjligt
för dem att betala över avtalen, vilket
de göra för att skaffa sig arbetskraft.
Det är alldeles klart att löneglidningens
problem är ett av de stora problemen
när det gäller att upprätthålla full
sysselsättning och stabilt penningvärde.
Men det är inte något problem som
man kan isolerat angripa, det tror jag
herr Ohlin förstår.

Till sist vill jag bara säga att det
skulle vara mycket beklagligt om herr
Ohlin, därför att mitt anförande inte
var tillräckligt artigt och därför att jag
inte använde tillräckligt stora ord,
skulle vilja framställa läget så, att den
finanspolitik som regeringen här gör
sig till målsman för, skulle vara sådan,
att svenska folket icke kan omfatta den
med förtroende. Det är alldeles uppenbart
att om det här uppstår så olika
meningar om hur det skall vara möjligt
att klara svårigheterna, att det
svenska folket icke blir i stånd att avgöra
om det över huvud taget finns någon
väg till stabilisering, då kommer
detta i och för sig att innebära en stor
svårighet — det tror jag t. o. m. herr
Ohlin förstår.

Herr OHLIN (kort genmäle): Det
skulle vara mycket att tillägga både om
finansministerns första och om hans
senaste anförande. Jag måste emellertid
begränsa mig till att säga att jag
efterlyste inte en fjäder i hatten från
finansministern. Det var inte alls någon
artighet som man väntade sig av
honom — finansministern uppfattar det
väl som en komplimang om jag säger,
att han är nästan den siste som jag
väntar mig en artighet ifrån. Men saken
gällde något annat. Är det inte för
svenskt samhällsliv en omständighet av
en viss betydelse om partier, som på

många punkter ha så pass olika syn på
tingen som regeringspartiet och t. ex.
folkpartiet, kunna i ett mycket allvarligt
läge försöka samlas om utrikespolitikens
huvudlinje och om försvarspolitikens
huvudlinje? Likaså betyder
det väl en del, om det i en budgetdebatt
kan konstateras, att vi också kunna
vara överens om vad som i varje
fall är en huvudlinje i den statliga
finanspolitiken? Jag trodde det var
värdefullt att konstatera detta, alldeles
oavsett frågan om komplimanger eller
icke komplimanger.

Sedan vill jag med anledning av herr
Hjalmarsons uttalande beträffande jordbrukssubventionerna
säga, att folkpartiet
var av den uppfattningen, att de
inte skulle avskaffas på en gång, att
man inte borde visa kalla handen som
regeringspartiet gjorde, utan att man
borde avskaffa dem steg för steg. I det
avseendet har man redan tagit ett väsentligt
steg redan nu i den riktningen,
vilket framgår av årets statsverksproposition.

Vad denna proposition för budgetåret
1950/51 beträffar kanske jag kan
få nämna för finansministern, att såvitt
angår nationalbudgeten finns det
verkligen på s. 30 en tablå, där statens
inkomster och utgifter för 1950/51 redovisas,
men att den tablån har den
lilla svagheten, att siffran för inkomsterna
är felaktig eller inaktuell och
hänför sig till en tidigare tidpunkt.
Detta är emellertid det enda ställe där
jag för min del kan säga, att läsaren
fått en sammanställning, som han kan
tro visar vad budgetutfallet skall bli.
Nog hade det väl varit bättre att finansministern,
hur sparsam han än är, inte
låtit hänsynen till pappersbristen gå så
långt, att han inte ansett sig kunna
offra någon sida på att diskutera budgetutfallet
1950/51. De pedagogiska talanger,
som finansministern så gärna
berömmer sig av, hade han då haft tillfälle
att visa i stället för som nu motsatsen.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

Öl

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill bara säga till herr
Ohlin, att det gläder mig att folkpartiet
är av samma uppfattning som vi i fråga
om den successiva avvecklingen av
jordbrukssubventionerna; det hade
emellertid naturligtvis glatt oss ännu
mera, om folkpartiet i det avseendet
röstat för högerns partimotion i saken
i våras.

Frågan om kapitalresursernas betydelse
för arbetskraften tycker jag att
finansministern och jag inte skulle behöva
diskutera närmare, detta om nämligen
finansministern bara helt enkelt
ville betona för mig betydelsen av att
investeringarna hållas inom ramen för
det tillgängliga sparandet. I så fall är
jag självfallet på samma linje som han,
men lika självfallet måste finansministern
hålla med mig om, att man genom
att öka investeringarna minskar behovet
av arbetskraft. Jag kan nog ta finansministerns
förslag ad notam att gå
i enrum för att överväga denna fråga
men föreslår att finansministern följer
med, så skola vi nog i lugn och ro klara
upp saken.

Jag skall, herr talman, till sist bara
framhålla följande. Vilket har syftet varit
med hela vår ekonomiska politik?
Jo, att skapa en naturlig balans i samhällsekonomien
utan direkta regleringar.
Om man följt våra rekommendationer
hade man i dag haft ett ojämförligt
mycket bättre utgångsläge vid
bemästrandet av de svårigheter, som nu
aktualiserats på grund av krigshotet,
och därmed kunnat undvika den explosion
inom samhällsekonomien som nu
inträffat. Vi gå in i den nya utvecklingsfasen
med bibehållen byggnadsreglering,
hyresreglering, prisreglering och
valutareglering och med ett omfattande
statligt tvångssparande. De medel,
som för närvarande bjudas för att vi
skola kunna komma ur den besvärliga
situationen, öro skärpt byggnadsreglering,
skärpt prisreglering, skatt på investeringar
och eventuellt ett ökat .stat -

ligt tvångssparande ävensom eventuellt
ökat ingripande på bostadsmarknaden.
Vi skulle med andra ord i stort sett
lägga huvudvikten vid precis de metoder
med vilka man så elegant före fjolårsvalet
klarade krisen. Man vill sålunda
övertyga oss om att just detta och
ingenting annat är den rätta vägen att
åstadkomma ett sunt jämviktsläge i samhällsekonomien.
Det må ursäktas oss,
om vi ställa oss tvivlande.

Finansministern säger, att den centrala
frågan är själva stabiliseringen.
Sedan kommer sparandet så att säga av
sig självt, men under mellantiden kunna
vi inte bara sitta och vänta. Ja, för all
del, det ligger något av sanning i detta
påstående, men, herr statsråd, det är
något mer som vill till. Vi måste nämligen
komma fram till en stabilisering
utan direkta regleringar; det är detta
som på lång sikt är avgörande för förtroendet
till penningvärdet. Vi måste
därutöver vidta konkreta åtgärder av
olika slag för att främja sparandet. Vi
för vår del beklaga, att vi sett så litet
av en politik av detta slag.

Herr HEDLUND i Rådom (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall be att få
ta fasta på ett uttalande av finansministern
i statsverkspropositionen att regeringen
alltjämt står kvar på lågräntelinjen
i sina penningpolitiska strävanden.
Samtidigt vill jag också uttala min
tillfredsställelse över att man tycks vara
beredd att så långt det är möjligt
övergå till s. k. generellt verkande medel
när det gäller att åstadkomma balansen.

Jag tar vidare fasta på vad finansministern
sade för eu stund sedan om
möjligheterna att någorlunda tillfredsställande
täcka vårt råvarubehov, och
jag fäste mig också vid vad han sade
om att det är meningen från regeringens
sida att försöka vidta de kraftåtgärder,
som kunna visa sig behövliga
för att komma till rätta med den eko -

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nomiska situationen. Det uttalandet,
ställt i samband med ett tidigare av finansministern
här i dag, som jag nyss
återgav, nämligen det om sex månaders
överblick, kanske jämna ut varann så
att vi sålunda stanna på plus minus
noll.

Sedan vill jag säga några ord till herr
Hjalmarson angående subventionerna.
Vi hade ju en rätt ingående palaver
om den saken under valrörelsen, och
jag vill minnas att vi då i princip voro
ense såtillvida att vi ville vara med om
en avveckling av dessa subventioner,
detta såvitt man inte därvid stötte på
betydande olägenheter. Och som olägenheter
betraktade vi då det förhållandet,
att avsättningssvårigheter för
jordbrukets produkter kunde uppstå.
Det är väl så, att man vid denna avvägning
kommit till just det resultatet,
att man inte i ett huj kunnat plocka
bort subventionerna. I princip tror jag
emellertid, att vi äro fullt överens.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Det gemytliga meningsskiftet tidigare
här i dag har klarlagt att några större
meningsskiljaktigheter inte finnas mellan
de plutokratiska partierna och regeringen.

Jag har en enkel fråga att ställa till
regeringen: När tänker ni koppla loss
från den amerikanska politiken? Denna
fråga berör två väsentliga problem för
det svenska folket, freden och det dagliga
brödet. Den har bringats till särskild
aktualitet av det amerikanska kravet
på svenskt deltagande i kriget mot
Kina, respektive Korea och av årets
statsverksproposition.

Även årets trontal bildar en naturlig
utgångspunkt för en behandling av denna
enkla fråga. Sverige vill, heter det
»fullfölja sin traditionella utrikespolitik
till fredens bevarande» och »inom
Förenta Nationernas ram medverka till
alla åtgärder ... ägnade att medföra internationell
avspänning och fred». Om
jag bortser från det diffusa och mång -

tydiga i den »traditionella utrikespolitiken»
och nöjer mig med kärnan, fredens
bevarande, är det skäl fråga: Vilka
åtgärder vill Sveriges regering i Förenta
Nationerna medverka till i syfte
att åstadkomma internationell avspänning
och fred? Vi tro att detta syfte
kan vinnas på följande enkla grundval:
arbetshypotesen måste vara att de två
systemen, kapitalismens och socialismens
system, i fredlig konkurrens kunna
existera vid varandras sida och att
alla mellanfolkliga konflikter med god
vilja kunna lösas på diplomatisk väg.
Varje folk måste få bestämma över sina
egna angelägenheter respektive över vilken
regering och regim det skall ha.
F’örenta Nationernas stadga skall respekteras,
särskilt stadgans anda, som
föreskriver samarbete mellan de ledande
världsmakterna i stället för diktat
som det grundläggande för FN:s verksamhet.
Dessutom är det nödvändigt att
den tyska imperialismen ej återupprustas,
att rustningarna begränsas och att
atomvapen och andra vapen för massutrotning
förbjudas och en effektiv
kontroll därvidlag genomföres.

Det är kanske inte många här som
resa sakliga invändningar mot ett sådant
program för fredens bevarande
och för avspänning i det internationella
umgänget. I praktiken har dock
utvecklingen gått i en annan riktning.
Den amerikanska regeringen har ställt
kampen mot kommunismen som riktpunkt
för både sin inrikes- och sin utrikespolitik.
Trumandoktrinen har med
vapenmakt i sådant syfte ingripit i
Grekland, Kina och Korea; den har dikterat
beslut i FN:s säkerhetsråd i klar
strid mot FN:s stadga och dess procedurregler,
den har genomtrumfat beslut
i FN:s generalförsamling, som sätter
samarbetsprincipen ur kraft och möjliggör
en förvandling av organisationen
till ett kampmedel för vissa världsmakter
mot andra, den återupprustar den
tyska och japanska imperialismen, den
har inlett historiens våldsammaste mi -

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

litära upprustning och kräver monopol
på atomvapen, detta samtidigt som den
hotar världen med atom- och bakteriekrig.

På grund av denna politik lever hela
världen i ångest för det propagerade
tredje världskriget, och den svenska utrikesledningen
har av Förenta staterna,
enligt Morgon-Tidningen den 10 januari,
»ställts inför en av de betydelsefullaste
frågorna» hittills. Jag kanske
kan tillägga, att tack vare denna politik
högerns ledare från denna talarstol
i dag ställer bara två alternativ: kallt
eller hett krig. Om innebörden av de
beslut, som fattats av regering och utrikesnämnd,
veta vi ännu ingenting mer
än vad regeringsorganet antytt. Dess
version därvidlag är naturligtvis lika
lugnande som tidningens kommentar
till Ålandsplanen, de tyska trupptransporterna
på våra järnvägar och andra
eftergifter under det andra världskriget,
Sveriges anslutning till Marshallplanen
och Europarådet liksom den
svenska regeringens hållning i Förenta
Nationerna. Man döljer kanske oron
utan att minska den.

Ända till den 9 december i fjol hade
regeringen bibringat mig den uppfattningen,
att den var beredd alt kämpa
till den siste amerikanen i Korea. Till
dess hade allt _varit så enkelt: Korea
hade angripit sig självt, Amerika hade
gått i krig av kärlek till freden; dess
ädla generaler hade fört FN:s flagga
till kinesiska gränsen, den svenska regeringens
goda hjärta och en svensk
ambulans hade klargjort, att Sverige
står i rättvisans och den kristliga humanitetens
läger. FN:s Koreakommission,
som var i Korea när kriget började,
sade sig inte veta om det var
Syngman Rees eller Kimir Sens trupper
som först överskredo trettioåttonde
parallellen. Men Sveriges regering visste
besked; den råkade veta detsamma som
den amerikanska regeringen, d. v. s.
motsatsen till vad Koreas grannar, Kina
och Sovjetunionen, visste.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

>1 Detta var det ena av vad regeringen
n visste och talade om. Det andra, om
:- möjligt ännu mera överraskande, var
att den amerikanska aktionen i Korea
a hade något med världsfredens bevarane
de att göra. Jag kanske skall överlämna
t- ordet åt den där trevliga trion, om heri,
rarna inte haft ordet tillräckligt...
i- (Herr statsministern: Vi skall inte störa
herr Hagberg.) — Det var vänligt,
e För vanligt folk, som inte lärt sig
l- den amerikanska diplomatiens konst,

il framstod ju tvärtom Koreakriget som

It Förenta staternas inledning till det proe
pagerade världskriget, detta så mycket
:- mer som den amerikanske presidenten
r i sin Koreadeklaration den 27 juni förs
ra året inte bara talade om intervention
a i Korea utan också om ockupation av
r Taiwan, d. v. s. Formosa, som var en
;- krigshandling mot Kina och amerikansk
a intervention i Indokina och på Filippinerna.
Den svenska regeringen behövde
ju således inte låtsas om vad FN:s store
i härförare general Mac Arthur den 28
a augusti förra året skrev till de amerii
kanska krigsveteranernas kongress,

nämligen att Förenta staterna betraktae
de Taiwan som hörnstenen i sin Stillahavsfront,
ett »osänkbart hangarfartyg»,
a som Förenta staterna behöver för att

1 kunna »dominera varje asiatisk hamn

a från Wladivostok till Singapore med

e sitt flyg».

s Ändå mera avlägset för den svenska
a utrikespolitiska expertisens kunskap

om Östasien måste ju den förre japanc
ske utrikesministern Tanakas världs e

beryktade memorandum ha varit. Jag

tror det har sitt intresse att erinra om
huvudpunkterna i detta memorandum.
Tanaka skrev: »För att erövra världen
r måste man först erövra Asien, för att
erövra Asien måste man först erövra
. Kina, för att erövra Kina måste man

2 först erövra Mandschuriet och Mongo i

liet, för att erövra Mandschuriet och

Mongoliet måste man först erövra Koi
rea och Taiwan.»

Eftersom delta memorandum sedan

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

följdes till punkt och pricka av Japan
så långt krafterna det tilläto, bör det
inte förvåna att kineserna inte ville se
amerikanska trupper på samma farliga
väg. De visste, att den amerikanska regeringen
satsat över trettio miljarder
svenska kronor för sin agent Chiang
Kai-sheks krig mot folkrevolutionen.
De visste också, att amerikanarna berövat
dem deras plats i Förenta Nationerna,
ockuperat kinesiskt område,
trängt fram till landets gränser i nord
och syd, och på åtta veckor, från den
27 augusti till den 19 november, företagit
151 flygraider över kinesiskt territorium
med upp till 68 plan i stöten
och därvid ödelagt kinesisk egendom
samt sårat och dödat kinesiska invånare.

Jag medger att en sak kan ses på ett
annat sätt av en socialdemokratisk regering
i Stockholm än av folk som befinna
sig mitt i kriget i Östasien. Jag
måste till och med konstatera, att folkpartikronprinsen
Waldemar Svensson i
Ljungskile anser moralen kräva att Kina
stämplas som angripare — detta ligger
helt i linje med den som 1935 ansåg att
det var Abessinien som angripit Italien.
Om Kina i dag intervenerat i Mexiko
och attackerat amerikanskt territorium
10 000 kilometer från sitt eget land,
skulle herr Svenssons i Ljungskile logik
även kunnat medge att amerikanerna
stämplades som angripare.

Jag är inte säker på att jag tolkar
statsministerns ilskna fnysning mot
herr Svensson i Ljungskile rätt, men jag
vill gärna återge hans polemik, den har
ju också något cirkulerat i debatten
här: »Denna fariseiska hållning, där
man betraktar sitt eget ställningstagande
som utslag av en hög moral och
underkänner de moraliska motiven för
motståndarnas handlingssätt, förgiftar
diskussionen och bidrar till att förstora
de nyanser i bedömningen som kunna
finnas. Skillnaden ligger inte på det
moraliska planet.» Nej just det, jag tycker
att man skall koppla bort allt vad

moral heter vid sitt ställningstagande
till den amerikanska interventionen i
Korea! Då är det enklare för herr
Svensson i Ljungskile att liksom Morgon-Tidningen
för någon vecka sedan
släpa fram Kaiser Wilhelms gamla spöke,
den gula faran, till politiskt tillhygge
— så långt det nu kan gå att försvara
den politik som förts mot Korea.

Jag har svårt att tänka mig något
mera omoraliskt än den amerikanska
krigföringen i Korea, det framgångsrika
ödeläggandet av de koreanska städerna,
fabrikerna, hamnarna, gruvorna,
skolorna, sjukhusen och bostäderna.
Jag läste det triumferande telegrammet
att Söul, en stad med dubbelt så
stor befolkning som Stockholm, förvandlats
till en rykande askhög när
amerikanerna lämnade staden. Jag läste
för månader sedan, att det inte längre
fanns något kvar av värde för det amerikanska
flyget att bomba och ödelägga
i Nordkorea. Jag läste många amerikanska
korrespondenser, där det bittert
beklagades att bombflyget inte fick
börja med en systematisk ödeläggelse av
Kinas industrier och kommunikationer.
Den nordkoreanska huvudstaden Pjongjang
tillhörde också dessa fullständigt
ödelagda och nedbrända städer, som
bära vittne om de amerikanska truppernas
framfart. När t man talar om
moral, bör man heller icke glömma uppgiften
om de 12 000 koreaner som avrättades
under de ohyggliga månader,
då amerikanerna voro Pjongjangs herrar.

Från Söul lämnade ju öven den engelsk-amerikanska
underrättelsetjänsten
— jag erinrar om ett Reutertelegram
från i fjol, som gick i hela pressen —
ett lärorikt material om det industriellt
fulländade sätt, varpå ståndrätterna
arbetade. Män, kvinnor, ungdom och
barn skötos utan urskillning, även spädbarn
vid sina mödrars bröst, ungar
som nyss lärt sig gå eller ungar som
vi sända till de första skolklasserna.
Märkligast var den officiella motive -

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ringen till barnamorden: Aro de ej
kommunister så kanske de bli det.

Nej! I stället för talet om moral i
samband med Koreakrigets omänskligheter
intresserar jag mig nu litet för
de »nyanser i bedömningen», varom
statsministern häromdagen talade och
som jag nyss citerat. Den 9 december
i fjol förklarade utrikesministern
i första kammaren, att det är »till
den grad absurt, att de västallierade
makterna skulle engagera sig i ett krig
mot Kina på grund av de militära händelserna
i Korea», att man »inom alla
länder anser detta vara till den grad
orimligt, att man är färdig undvika det
snart sagt till varje pris». Ja, så långt
utrikesminstern.

Det första påståendet är icke hållbart
eftersom Förenta staterna inlett krigshandlingar
mot Kina och försöker indraga
Sverige och andra länder däri.
Det andra påståendet är dock det avgörande
nu, därest det blir bestämmande
för regeringens handlande. Det betyder
kort och gott: Bort med händerna
från Korea och Kina!

Tidigare var det svårt att komma till
tals med regeringen i denna fråga. Jag
skall icke trötta med citat från utrikesministerns
polemik mot mig, där han
tidigare uttryckte övertygelsen, att kommunisternas
fredsintresse visavi Korea
hängde samman med de amerikanska
truppernas framgångar. Lika litet lönar
det sig att erinra om utrikesministerns
försäkringar om amerikanernas oegennvttiga
motiv i Korea. Han tror kanske,
att när den amerikanska regeringen
sammanträdde den 29 december 1949
för att — jag citerar ett Associated
Press-telegram — »besluta om en ny
orientpolitik och speciella åtgärder för
att förhindra kommunismens spridning
i Asien», så avsåg detta på sin höjd att
skaffa läkare och livsmedel åt de nödlidande
asiaterna. När presidenten Truman
den 8 maj i fjol enligt United Press
förklarade, att »de beslut, som Förenta
staternas regering fattar under de när -

maste månaderna, komma att avgöra om
det blir ett tredje världskrig eller ej»,
tolkade antagligen utrikesministern detta
som en försäkran, att bergspredikans
sederegler skulle ersätta de strategiska
djupsinnigheterna från det amerikanska
krigsdepartementet. Icke ens den amerikanske
vicepresidenten Barcleys uttolkning
av texten strax därefter eller,
noggrannare betecknat, den 20 maj i
fjol, att amerikanerna — nu citerar jag
ånyo United Press — »måste kanske
ockupera ytterligare några länder innan
det kalla kriget var slut», utlöste så
mycket som ett uttryck av förvåning
från utrikesministerns sida.

För mig blev interventionen i Korea
liksom ockupationen av Taiwan en
bekräftelse på vicepresidenten Barcleys
ord. För regeringen var det måhända
bara ett uttryck för att Truman och
hans vicepresident pratat bredvid mun.
Det amerikanska folket tror i det avseendet
sin president och sin vicepresident.
Det har enligt redaktör Dansk i
ett New York-reportage i den svenska
radion blivit så nervöst över krigspropagandan
att ambulanser, polispiketen
och brandkårerna icke få använda mistluren,
när de äro ute i tjänsteuppdrag.

Så står det till på sjätte året pfter det
andra världskriget. Vi tro dock att denna
äventyrliga politik redan inom sig
bär fröet till sin undergång. Den amerikanska
politiken mötes med växande
misstro i hela Europa. Marshallregeringarna
löpte visserligen med så länge
det gick framåt för de amerikanska bajonetterna.
Den svenska regeringen tillhörde
bland annat dem, som gåvo Mac
Arthur fullmakt att övergå 38 breddgraden
till Kina och Sovjetgränsen. När de
nu sättas under nytt amerikanskt tryck
på frågan om att förklara Kina som angripare
och inleda sanktioner mot detta
land, så är detta ett resultat av att de
börja draga öronen åt sig och börja
förstå, vad de i verkligheten givit sig
in i. Det blev absurt och orimligt den
9 december för Sveriges utrikesminis -

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

ter att riskera ett krig mot Kina. Men
faran därav uppstod icke när Mac Arthurs
»hemtilljuloffensiv» blev en amerikansk
katastrof; den uppstod i verkligheten
när den amerikanska regeringen
ockuperade Taiwan samt intervenerade
i Korea, Indokina och Filippinerna.
Den brittiske arbetsministern Richard
Stokes erkände detta den 10 december,
då han enligt ett Reutertelegram förklarade:
»Jag förstår inte hur man kunde
vänta att kineserna skulle förhålla
sig lugna, om främmande trupper, av
vilken nationalitet det vara må, skulle
nå upp till gränsen mot Mandschuriet
och Sovjet.» Det är ju utrikesministerns
brittiske partivän och dessutom regeringskollega
som står för denna senkomna
visdom.

Hur det än blir, en sak är jag övertygad
om: amerikanerna komma icke
att kunna realisera sitt östasiatiska program.
Nordkorea var intet lättfångat
byte. Kina vill icke taga emot de vita
herrarnas örfilar längre. Det är medvetet
om sin rätt och sin förmåga att
hävda denna rätt.

Men om amerikanerna gör ett oundvikligt
fiasko i Östasien mot dess tekniskt
efterblivna men politiskt och moraliskt
överlägsna folk, hur skola de
då kunna uträtta något i Europa i det
av dem propagerade kriget? Om de inte
kunna klara ett litet krig — tv såsom
sådant får man betrakta Koreakriget —
hur skola de då kunna klara ett stort
krig? Denna växande insikt skapar
också hos människorna en växande
känsla av att det finns en annan väg,
en fredens och samarbetets väg. Den
vägen bör även Sveriges regering beträda.

Med vilken äkta känsla har icke den
svenska regeringens enskilda medlemmar
många gånger skildrat det amerikanska
folkets ädla hjälpsamhet och
offervilja i fråga om Marshallplanen,
precis som om det amerikanska folket
skulle haft något finger med i detta
spel. Men även här närmar sig ett lik -

in.

nande kritiskt datum som i fråga om
Koreakriget.

Marshallplanen såsom en plan för
Västeuropas militära och näringspolitiska
krigsförberedelse under Förenta
staternas ledning har blivit en succés
för de amerikanska miljardärerna och
dödens köpmän i Europa. Den har omvandlat
den amerikanska exporten av
civila varor till krigsmaterielexport och
framtvingat västeuropeiska rustningar,
vilka, såsom redan torde ha åberopats
här i debatten, mångfaldigt överstiga de
ursprungliga Marshallanslagen. Västeuropa
har fått en amerikansk militär
överbefälhavare och en amerikansk ekonomisk
diktator med motsvarande makt.
Västeuropas råvaror — och däri ingå
också Sveriges — fördelas efter en
krigsindustriell plan från Washington,
och de svenska exportvarorna disponeras
och dirigeras från samma huvudstad.

De krigsparoxysmer, som skakade den
kapitalistiska världens ekonomi för ett
år sedan, ha tillfälligt dämpats genom
upprustningspolitiken. Men den ofördelaktiga
utvecklingen av Västeuropas
handel — jag bortser från Västtyskland
som är ett amerikanskt verktyg — liksom
den allt överlägsnare amerikanska
konkurrensen hotar att förkväva Västeuropas
näringsliv. Tvånget att för upprustningen
avstå från nyinvesteringar
och förbättringar av de tekniskt efterblivna
västeuropeiska industrierna slår
ut dessa länder i konkurrensen.

Den svenska regeringen tycks glädjas
över feberkonjunkturen. Den enda
redovisade krisoron i statsverkspropositionen
är, säger finansministern, »en
allmän och snabb internationell politisk
avspänning, som kan leda till ett sammanbrott
för den av ruslningsvågen underbyggda
inflationskonjunkturen». Han
tror dock icke på en sådan oroande
eventualitet utan räknar tvärtom med
skärpt inflation, skärpt politisk spänning,
som, säger han, framtvingar en
standardsänkning. Det är ju underliga

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

glädjeämnen i kapitalismens värld, där
spänningen, oron och krigsförberedelserna
ge folk sysselsättning och maskinerna
arbete, medan varje tendens till
prissänkning utlöser panik och produktionsstopp.

De rika vinna fantastiska rikedomar
genom denna rustningspolitik. Men eftersom
denna exempelvis i England redan
tar en tredjedel av statsutgifterna
och i Frankrike en femtedel av nationalinkomsten
i anspråk, måste den betalas
av folken. Med en hejdlös utplundring
av massorna, genom inflation, nya
och högre skatter samt en nedskärning
av de sociala reformerna klarar man
tillfälligt de ekonomiska krisbekymren
men förbereder samtidigt en social kris
utan tidigare jämförelse i den kapitalistiska
världen. Det är ingen tillfällighet
att Marshallregeringarna under tal om
åtgärder mot spioneri och sabotage utbygga
den politiska polisen och införa
terrorlagar mot arbetarklassen och dess
parti.

Det finns intet val, sägs det. Den amerikanska
senaten förklarade i augusti
förra året, att presidenten kan vägra
varje regering all hjälp, om den »uraktlåtit,
vägrat eller saboterat stöd i
form av väpnad personal, krigsmateriel
eller tjänster» åt det amerikanska kolonialkriget
i Korea. Den brittiske premiärministern
Attlee försvarade sig i
höstas i underhuset med att den amerikanska
regeringen tvingat fram upprustningen
i England och hela Västeuropa.
Efter tre års Marshallpolitik har
varje väsentligt påstående, som gjordes
från kommunistiskt håll om dess konsekvenser
vid Sveriges anslutning till
Marshallblocket, bekräftats.

Regeringen säger sig på grund därav
nu icke ha för avsikt att komma med
några kostnadskrävande reformförslag.
Den hotar tvärtom att presentera de
Wärnska raseringsförslagen i fråga om
tidigare genomförda .sociala reformer.
Den konkurrerar med Sunt Förnuft i
sparsamhelskärlek. Fast statsinkomster -

na snart fördubblats, sedan efterkrigsreformerna
beslötos, berövas dessa nu
sitt värde steg för steg, inte bara genom
att läggas på is eller beskäras enligt den
Wärnska linjen utan också genom inflationspolitiken.

Även bostadsbyggandet skall inskränkas,
både kvantitativt och kvalitativt,
trots att liundratusenden människor
sakna bostad och de bostadsbehövandes
antal oavbrutet växer. Denna politik
syftar även till att hålla tillbaka lönerna
och höjer samtidigt hyrorna.

Regeringen har talat mycket om nödvändigheten
av att hålla tillbaka investeringarna
och har i detta syfte nedpressat
bostadsbyggandet. I fjol hade
vi det egendomliga resultatet, som det
redan påmints om, att medan de bostadsbehövandes
antal ökades inregistrerades
61 851 nya personbilar jämfört
med 13 822 år 1949 och 15 559 år 1948.
Att sätta in pengarna i personbilar skapar
icke någon inflationsfara; den verkliga
faran tycks för regeringen komma
från bostadsbyggandet!

Om man nu sparar på allt, på barnens
skolor, åldringarnas bröd och de
arbetandes små glädjeämnen, slösar
man så mycket mer på rustningar. 212
nya miljoner till militärbudgeten jämfört
med förra årets statsverksproposition!
Det är verkligen icke att undra
på om den Nothinska utredningen kastat
yxan i sjön och begär entledigande.
Siffran 800 miljoner om året till försvaret
lekte statsministern i hågen, när
direktiven för den Nothinska utredningen
formulerades. Nu blir det över
1 200 miljoner kronor på ett bräde, varefter
nya hål skola fyllas, så att de faktiska
militärutgifterna innan årets slut
komma att röra sig kring en och en
halv miljard kronor. Herr Ohlin uppskattade
dem nyss till 1 400 miljoner
kronor.

Har verkligen landet råd härtill? Det
anses icke ha råd att bygga tillräckligt
med bostäder, icke råd att genomföra
den obligatoriska sjukförsäkringen, icke

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m,

råd att bygga skolhus som täcka behovet,
icke råd att utbilda tillräckligt med
lärare, sjuksköterskor och läkare. Man
måste fråga: Har verkligen folket råd
med detta slöseri?

Inför den kaskad av siffror och tabeller
varmed regeringen överöser riksdagen
är den första reflexionen: Hur
mycket av det här kan man lita på?
Att regeringen ämnar taga sex miljarder
från folket i form av skatter och avgifter
betvivlas icke. Men det är särskilt
när matematiken börjar gälla de sociala
problemen som räknekunskapen börjar
konstra. Jag skulle vilja giva några
färska exempel på detta. Vi fingo för
någon tid sedan från kanslihuset reda
på, att regeringen tänkt låta enrumsbostaden
ge en definitiv avlösning åt den
besvärliga skördetiden. 20 000 nya bostäder
— det var minimum ■—• skulle
den nya linjen ge våra hundratusenden
bostadssökande. Tyvärr hade man räknat
fel: 20 000 nya bostäder blev 3 200!

Vår nationalbudget har aldrig stämt
ett enda år, men så galet som i år har
det inte varit. Utrikeshandeln har blivit
23 procent större än beräknat. Bruttonationalprodukten
har ökat 1 500 miljoner
kronor i stället för beräknade
050 miljoner kronor. Den varierar på
alla punkter, konstaterar finansministern
och försäkrar helt sorglöst, att det
är »varken möjligt eller önskvärt att
analysera» misstagen.

Det mest upprörande slaget av »felräkning»
— jag använder naturligtvis
ordet inom anföringstecken — gäller
dock levnadskostnadsindex. Det fastlåstes
1947 under ett s. k. tak, som varit
så elastiskt, att det täckt en oredovisad
levnadskostnadsstegring på 3,5 procent.
Genom detta bedrägeri ha statstjänarna
och andra under åratal gått miste om
åtta procents löneförbättring. Eftersom
de kollektivavtalsbundna haft samma
kompensationsspärr, betyder »felräkningen»,
att även de förlorat många
tiotals miljoner kronor, som gått i kapitalisternas
fickor. År det »felräkning»

i god tro? Vi kommunister ha både 1949
och 1950 attackerat levnadskostnadsindex
och dess beräkningsgrunder, men
det har som bekant varit förgäves. Det
kan inte vara dumhet, herr talman, som
förklarat vakthållningen kring detta
orättfärdiga indexsystem. Det kan inte
vara bristande räknekunskap som förklarat
de underliga kalkyleringsmetoderna.
Det är med ett enkelt svenskt
ord, som här pockar på att utsägas,
lurendrejeri.

Finansministern utvecklar följande
resonemang: Vid en passiv ekonomisk
politik från regeringens sida skulle folket
i år med hänsyn till högkonjunkturen
kunna ta ut 3 700 miljoner kronor
mer än i fjol. Det tillåter han dock inte,
och därför skall man begränsa »fysiska
personers» ökade utbyte till 2,6 miljarder
kronor. Detta kunde möjliggöra en
standardhöjning med minst 15 procent.
För att omöjliggöra detta låter han priserna
stiga och tar på det sättet ifrån
folket minst 1,5 miljarder! Genom skatter
på den ökade inkomsten tar det allmänna
sedan 750 miljoner kronor. Kvar
finns enligt finansministern i gynnsammaste
fall 350 miljoner kronor som folket
i nåder kunde förbättra sin försörjning
med. Detta innebär, herr talman,
grovt beräknat att den som får 400 kronor
i merinkomst, berövas 350 kronor
genom prisstegringar och skatter och
får endast 50 kronor över i gynnsammaste
fall för en ökning av konsumtionen.
Ändå medger finansministern
att nationalinkomsten ökade minst 5
procent i fjol och väntas öka minst 3
procent detta år.

Regeringens organiserade engångsinflation
— i dag ha både regeringspartiets
talesman och herr Sköld försökt
att få oss att glömma talet om inflation,
men det är deras egen term från föregående
höst — denna engångsinflation
beräknas öka levnadskostnaderna med
10 procent detta år. Då har man ändå
inte medräknat skatternas inverkan.
Vissa träffade löneuppgörelser komma

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

därför att resultera i sänkt levnadsstandard,
alldeles oberoende av om prisstegringarna
hålla sig inom de av finansministern
beräknade 10 procenten.
Allt detta sker i en utpräglad högkonjunktur.

Var kan väl storfinansen finna en
från sina utgångspunkter habilare regering?
Det är inte att undra på om
Marcus Wallenberg uppträdde som regeringens
försvarsadvokat i valrörelsen
och om PHM utgav en pamflett, som
regeringspressen förklarade vara det
bästa försvaret för regeringens ekonomiska
politik.

Den stora inrikespolitiska frågan detta
år förefaller bli prisstegringarna. Regeringen
har officiellt proklamerat att
den skall genomföra sin s. k. engångsinflation,
d. v. s. göra det dyrare för
folk att leva. Den skyller detta på prisstegringarna
utomlands och framställer
följaktligen prisstegringarna som ett
oundvikligt ont, en följd av Koreakriget
och andra makter, över vilka den
svenska politiken inte kan öva något
inflytande. Detta resonemang förfalskar
verkligheten. Det förtiger det dominerande
faktum, att de nya prisstegringarna
äro provocerade av regeringen.

Det råder ingen tvekan om att 75
procent av importprisernas stegring beror
på regeringens nedskrivning av kronan
med 30 procent, som gjordes i september
1949.

Den andra orsaken till prisstegringarna
är regeringens beslut att slopa
subventionerna på en råd varor, vilket
driver upp priserna, d. v. s. minskar
penningvärdet.

Den tredje orsaken till de väntade
prisstegringarna är de generella fullmakterna
till priskontrollen att låta
ökade lönekostnader öka priserna, d.
v. s. sänka penningvärdet.

Beslutet att låta kapitalisterna skriva
upp lagervärdena till vad nyanskaffningen
kan kosta är ännu en prisstegrande,
d. v. s. penningförsämrande
faktor.

Tar jag till slut i detta sammanhang
regeringens åtgärd i höstas att genomdriva
nya indirekta skattehöjningar,
som öka levnadskostnaderna, d. v. s.
sänker penningvärdet, är det ganska
klart var den närmast ansvarige för
prisstegringarna är att söka. Det är Sveriges
socialdemokratiska regering.

Därför kan jag inte ta regeringen på
allvar, när den nu försäkrar att »omsorgen
om penningvärdet måste vara
den främsta angelägenheten för statsmakternas
politik». Hittills har försämringen,
en mångårig försämring av penningvärdet,
som började före kriget,
varit en fast punkt i dess ekonomiska
politik. Yi minnas finansministerns tidigare
ord i första kammaren. Han
trodde inte, sade han, på devalveringen,
men han böjde sig för kapitalisternas
vilja. Det kommer inte att glömmas,
liksom inte heller hans försvar för lönestoppet
i andra kammaren år 1949:
Det är lätt att driva upp lönerna, men
det är svårare att få ned dem igen.

Nu står herr Sköld och smakar belåtet
på sitt nya ord engångsinflation. I
dag har han dock inte varit så belåten
över uttrycket engångsinflation
utan vill kalla det engångsprisstegring.
Kanske börsjobbarna, som sedan devalveringen
ha fått upp börskurserna
med 38 procent, undra om herr Sköld
är en hasardspelare eller en trollkarl.
Det finns fler än en trollkarl som plötsligt
har upptäckt, att han har frambesvurit
underjordiska krafter som han
inte förmått bemästra.

För vår del ämna vi göra vad vi kunna
för att Sveriges arbetare skola hålla
sig skadeslösa för de indirekta lönestölderna,
och vi anse att de ha utsikter
därtill bland annat med hänsyn till
knappheten på arbetskraft och andra
faktorer som de kunna utnyttja. Mest
hjälplösa äro de många gamla, som
skola leva på sin stackars folkpension,
och alla de som ha sparat ihop till en
blygsam livförsäkring eller livränta för
sin ålderdom. Dessa äro de försvarslö -

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

saste experimentobjekten för regeringens
inflationslek.

Det är därför löjligt när regeringen
talar om att den bär haft ett fast penningvärde
som riktpunkt eller att den
har detta för framtiden. Dess tal har
hela tiden stått i strid mot dess handlingar.
Jag betvivlar också uppriktigheten
i dess försäkringar, att den efter
denna engångsinflation eller engångsprisstegring,
50m skall sänka kronvärdet
med omkring 15 procent ytterligare,
skall gå in för ett fast penningvärde,
som ger massorna möjlighet att
höja sin levnadsstandard och inte bara
sin penninglön.

Särskilt orimligt är, anser jag, regeringens
försök att skylla de nu aktuella
eller redan genomförda prisstegringarna
på Koreakriget eller rustningskonjunkturen,
hur prisstegrande den senare
än kan vara rent allmänt sett.

Regeringen lovar nu, att dess borgerliga
åsiktsfränder tillsammans med den
skall få utreda frågan om vi ha råd
att arbeta, om man egentligen har råd
att avstå från en arbetslöshetsarmé. Regeringen
tycks ha kommit fram till den
ståndpunkt, som finansministern uttryckte
redan förra året, då han här i
riksdagen sade, att det inte är någon
sak att klara regerandet så länge det
finns arbetslöshet, nöd och elände, men
att det är den fulla sysselsättningen
som förstör regeringsglädjen. Det handlar
sålunda om ett nytt regeringsprogram,
ett annat än det officiellt försvarade
och angivna, som sköts i förgrunden
när regeringen förra sommaren förklarade,
att den hade »klarat krisen».
Det är verkligen ett tidens tecken att
den socialdemokratiska regeringen i
det kanske enda europeiska land, där
kapitalismen blivit starkare på det andra
världskriget, nu skall överlämna till
sina borgerliga antagonister att utfundera
ett program åt densamma.

Regeringen och dess borgerliga vänner
handla dock som om de alldeles
glömt bort att det finns ett kommunis -

tiskt parti här i landet, eller också ha
de låtit berusa sig av den fascinerande
leken med valsiffrorna och glömt bort,
att de ha med människor att göra. Den
linje som har utvecklats i denna statsverksproposition
är genomandad av förakt
för de enkla människornas förmåga
att förstå vad det handlar om, men
de komma att förstå det därför att de
komma att känna vad som sker i deras
magra börs, därför att det handlar om
att göra ett på glädjeämnen fattigt liv
ännu fattigare. De komma också att
förstå det därför att det kommunistiska
partiet lever mitt ibland det svenska
folket, därför att det talar dess språk
och kommer att samla motståndets
krafter.

Det brukar, herr talman, vara vanligt
att talare i remissdebatten sluta sina
anföranden med förslaget att statsverkspropositionen
skall remitteras till vederbörliga
utskott. Om denna riksdag
skulle tänka på det svenska folkets bästa,
skulle den remittera regeringsförslagen
tillbaka till regeringen för nya
och bättre överväganden.

Herr DICKSON: Herr talman! Vi som
ha suttit och lyssnat här en stund ha
nog gjort den reflexion, som jag tror
jag har gjort från denna plats förut,
nämligen att det är synd att den begåvning
och energi, som herr Hagberg
i Luleå besitter, inte får värdigare föremål
än vad han brukar inrikta dessa
egenskaper på. Det fanns emellertid i
vad han sade en del, som verkligen
var riktigt, och jag kommer till det vad
det lider.

Jag hade tänkt att först tala litet privat
med handelsministern. Nu är han
inte här, men det händer väl att han
får underrättelse om vad jag säger. Jag
träffade honom för 14 dagar sedan, vilket
alltid är angenämt, och jag sade då
att jag hade läst hans nyårsuttalande
och att jag tänkte beröra det i remissdebatten
litet kritiskt. Han sade: Du

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skall läsa det ordentligt, för jag har
nog ryggen fri. Jag läste det litet ordentligare
och fann, att han hade ryggen
fri. Han hade i sitt uttalande saker,
som vid läsningen gav det intrycket,
att påståendet om en allmän standardsänkning
är felaktigt och att det
snarare är att förvänta att standarden
skall bli bestående, om den inte rent
av blir höjd. När jag läste det noggrannare
fann jag, att han hade flera ord
som togo bort det första intrycket. Han
säger till en början, att påståendet om
en allmän standardsänkning är fel. Han
säger vidare, att om det inte blir världskrig
eller andra otrevliga ting och om
den militära beredskapen inte tar för
mycket pengar och om det blir möjligt
att med någorlunda tillfredsställande
resultat få material till vår produktion,
då skulle denna standard kunna bibehållas
och möjligen höjas. Han hade
som sagt ryggen fri, men fråga är om
han inte rent av kunde ha sagt lika
bra, att om standarden inte blir sämre
eller likadan som förut, så blir den
bättre.

Herr Ohlin var inne på något liknande
för sin privata del i dag, hörde jag,
när han sade, att om det och det inte
kommit emellan, så skulle utvecklingen
blivit precis som hans meningsriktning
profeterat om. Han sade verkligen meningsriktning,
ett återfall i en terminologi,
som han inte har begagnat på
länge.

Jag skulle tro att handelsministerns
nyårsprognos kom i avsikt att uppmuntra
människorna genom att säga
don att faran inte är så stor — vi skola
ha gott mod och nog klara upp detta.
Avsikten är lovvärd, och man kan inte
heller misstänka annat från hans sida.
Men fråga är, när han säger dessa ord
till dem, som visserligen kanske inte
tillhöra flertalet ■—- de som herr Hagberg
i Luleå talade om — spararna, de
gamla, de ordentliga människorna, de
som ha byggt upp den standard åt oss,
som vi nu njuta av, de som nu inte orka

längre och de som försökt ställa om sitt
hus med försäkringar eller annat sparande
— om inte dessa varenda dag
komma att märka, att andemeningen i
detta tal inte är sann. Nästan varje dag
sedan detta nyårsuttalande skedde har
det kommit nya bud om prishöjningar,
och varenda en av dessa prishöjningar
innebär för dessa personer en standardsänkning.
Nå, en standardsänkning må
väl folk kunna stå ut med, om den är
rättvis och om den är nödvändig. Jag
skulle tro att det vore bättre att förbereda
svenska folket på att det kommer
ganska besvärliga tider. Det tål nog folk
att höra, bara man får höra det på ett
sådant sätt att man tror på det.

Det har varit tal om varmvattenförbud.
Det är en obehaglig sak. Det har
reagerats i tidningarna väldigt mot
detta. Men är läget sådant att vi måste
avstå från varmvatten och avstå från
andra ting också, så få vi lov att finna
oss däri. Varmvatten eller kanoner,
smör eller kanoner kan låta otrevligt,
men alternativet är sådant att valet inte
blir så värst svårt. Det blir husmödrarna,
kvinnorna, som få det besvärligast,
men det är också kvinnorna som få det
värst i händelse av en ockupation. Det
är inte roligt att vara kvinna under sådana
förhållanden!

Jag undrar om handelsministern kan
ha förblindats av de kurvor som visas
i olika vetenskapliga och kvasivetenskapliga
publikationer, som vi ha fått
under ögonen på sista tiden. Det är
kurvor, som visa ökad produktion, ökad
import, ökad export, och detta ger otvivelaktigt
en känsla av att det går uppåt
och framåt. Det kanske det också gör,
om man tar det i en klumpsumma, om
man bortser från dessa omständigheter,
som jag pekade på, de personer som
inte komma i åtnjutande av någon
kompensation. Det skulle vara intressant,
om det ginge för sig, att också få
till dessa kurvor foga en annan kurva,
nämligen en kurva som utmärker människornas
pretentioner. Den följer myc -

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

ket tätt efter varje standardökning, men
då standardkurvan bär utför fortsätter
pretentionskurvan av bara farten uppåt
med missnöje som följd. Det är en
omöjlighet att få en korrekt sådan
kurva, men jag tror att om man åtminstone
gör sig en föreställning om,
hur den skulle se ut, så skulle man få
sig en tankeställare: svenska folket är
ganska bortskämt och det skall sitta
hårt åt innan det vill börja inse, vad läget
egentligen kräver.

Så är det en annan sak, och det är
brottsligheten i landet, som enligt alla
tillgängliga källor stiger och stiger. Det
innebär att känslan för lag och rätt
minskas. Det innebär också att hänsyn
till omgivningen, hänsyn till medmänniskorna
minskas och kommer i bakgrunden.
Lagbrott bör inte få förekomma.
Det finns lagar, som äro omöjliga
alt hålla, och då skall man ta bort
dem, men så länge de finnas, böra de
efterlevas. Jag syftar nu inte på riksbankens
lagbrott. Det kommer upp i annan
ordning senare. Men jag kan inte
underlåta att i detta sammanhang föra
i minnet ett beslut, som riksdagen i laglig
ordning träffade förra hösten, nämligen
om inköp till Tumba sedelpappersbruk
av en ny modern sedelpappersmaskin
med större kapacitet än den
nuvarande, som väl kanske tjänat länge
men som också har tjänat flitigt, kanske
i flitigaste laget. Om jag får uttrycka
en förhoppning skulle jag vilja säga,
att jag hoppas att den nya maskinen
kommer att vara mycket länge och att
dess användning inte kommer att ligga
i överkant.

På tal nu om brottsligheten kunna
våra kolleger från Kronobergs län slå
sig för sitt bröst och säga, att ibland deras
väljare har man relativt sett det
lägsta antalet brottslingar. Men även i
Kronobergs län liksom överallt annorstädes
har brottsligheten stigit. Vad det
kommer sig av är svårt att säga, men
i tiden tycks ligga en allmän upplösningstendens,
en tendens till ökad non -

chalans och, som jag sade nyss, en
minskad hänsyn till omgivningen och
till medmänniskorna. Det är ett allvarligt
kapitel i en värld, som håller på
att bli mer och mer överbefolkad, där
trängseln blir större och större och där
därför anspråken på människornas hänsyn
gent emot varandra ställas på allt
hårdare prov.

Den som söderifrån kommer till Sverige
över Danmark med båt till Malmö
eller Hälsingborg, i synnerhet om det
sker med sista båten, lägger säkert
märke till och blir, som jag också förmodar,
pinsamt berörd av att se den
mängd mycket glada och bullersamma
svenskar som ta sig ombord, mer eller
mindre rätlinjigt, från de sysselsättningar,
som de danska städerna ha bjudit
dem. Under den tid, då man hade
möjlighet att resa till Estland, förekom
det också mycket att svenskar som
kommo dit buro sig åt på ett sätt som
man ogärna såg. I tidningen i går fingo
vi läsa om en rättegång, vid vilken ett
par berusade svenska sjömän hade varit
huvudpersoner. De hade larmat och
gestikulerat, en hade lagt sig på golvet
och skrattat och gråtit och därefter bett
domaren bjuda honom på en sup. Man
frågar sig om man inte på dessa resenärer,
som lämna vårt land för att gästa
andra land och andra folk, skulle sätta
pretentionen att de skulle veta hur de
skola uppföra sig. Var och en som kommer
till ett annat land härifrån blir en
ambassadör för vårt lands good-will.
Sköter han sig, får vårt land ökat anseende,
missköter han sig, går det åt
andra hållet.

Det är möjligt att mina idéer skulle
kunna förverkligas — och i så fall återkommer
jag före motionstidens slut —
att det finns någon möjlighet att näpsa
sådana ovärdiga resenärer och möjligen
också att, åtminstone temporärt,
hindra dem från att återigen så illa representera
Sverige som de ha gjort.

I Afton-Tidningen fanns för ungefär
ett halvår sedan en artikel som märkligt

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nog inte väckte särskilt stor uppmärksamhet.
Den var skriven av tidningens
huvudredaktör, vår kollega här i kammaren,
och han uppställde frågan,
huruvida demokratien som statsform
verkligen kan bestå genom tiderna, eller
om det endast kan bli ett mellanspel.
Argumenteringen lämnar jag därhän,
men jag frågar mig ofta och framför
allt sedan min uppmärksamhet har
fästs på spörsmålet genom denna artikel,
om det inte ligger mycket i detta.
Demokratien är ett ömtåligt ting. Det
går inte att nonchalera spelreglerna, ty
då åker det hela på sned. Det finns tecken
på en allmän upplösning som kunna
vara hotande nog och som man bör
ge akt på innan det är för sent.

Om jag nu för ett ögonblick får återgå
till de ekonomiska frågorna, tror jag
det tarvas en upprensning i fråga om
de begrepp, som användas i diskussionen
om dessa ting. Ordet balans är för
mig det tillstånd, som en våg har då
vågskålarna, om de få vara i fred, inställa
sig jämnt med lika höjd. Det finns
eu annan betydelse hos ordet balans
som är mindre trevlig och som förekommer
i samband med förskingringar
och dåliga affärer. Att man har kommit
på balans betyder raka motsatsen
mot vad jag nyss sade. Så har det på
senare tid tillkommit en tredje betydelse
hos detta ord, nämligen det tillstånd
som inträffar, då den ena vågskålen
vill sjunka och den andra följaktligen
stiga men då samtidigt någon,
t. ex. en finansminister eller ett kommerseråd,
håller fast den andra vågskålen
så att den inte kan röra sig. På
det sättet uppstår otvivelaktigt en sorts
teknisk balans, och fråga är om man
inte har tänkt på denna tekniska balans
när ordet samhällsekonomisk balans så
ofta har varit på tapeten under den senaste
tiden. Balans borde det väl kallas
endast om man utan ingrepp kan få
tillgång och efterfrågan att väga jämnt,
men måste regleringar eller andra
tvångsingripanden förekomma, har jag

svårt att förlika mig med uppfattningen
att man kan kalla det för balans.

Ha vi nu dessa språkfrågor på tapeten,
skulle jag samtidigt också vilja reagera
mot begreppet guldkantade i fråga om
obligationer. Det är dock kanske ett redan
förbrukat ord, och därför bör man
måhända behålla det tills vidare och i
stället ta till som ett nytt och jungfruligt
begrepp, när vi verkligen nå den
av mig förordade sortens balans, ordet
statsobligation. En sådan bör vara ett
papper, på vilket var och en kan lita i
ur och skur, och om man har köpt det
i dag bör man kunna vara säker på att
kunna sälja det för samma belopp och
samma värde även om tio år.

Jag tror inte att jag på de senare åren
varit på denna plats vid detta tillfälle
utan att beröra tanken på en samlingsregering
och därmed också beröra
partiväsendet. Jag tror fortfarande principiellt
på en samlingsregering och ett
utjämnande av partimotsättningarna.
Det finns mycket av vanetänkande och
vidskepelse på det partipolitiska området.
Jag tycker det är välgörande med
de diskussioner som föras mer eller
mindre allvarligt om sammanslagning
av än det ena och än det andra partiet
med än det ena och än det andra partiet.
Det skulle såvitt jag förstår mycket
väl kunna tänkas ett enda borgerligt
parti. Det skulle säkert gå mycket
bra i praktiken, bara man väl kom därhän.
Hindret ligger väl på det personliga
jjrestigeplanet. Frågan är väl om
det inte därvidlag är ungefär samma
situation som då Ayrshirerasen och
RSB-rasen skulle sammanslås — de av
mina kolleger som liksom jag äro jordbrukare
minnas det säkerligen. Det visade
sig att kreaturen — utan alla jämförelser
i övrigt — blcvo allt mer lika
allteftersom aveln drevs framåt, och det
var ofta svårt att se på en ko om den
tillhörde RSB-rasen eller Ayrshirerasen.
Båda strävade mot samma mål,
men en sammanslagning visade sig
mycket svår till dess frågan löstes med

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Interpellation ang. utredningen om vidgad rätt att försälja kyrklig jord.

en utökad styrelse och två eller tre vice
ordförande. Namnen RSB och Ayrshire
försvunno och utbyttes mot SRB. Sedan
har det gått utmärkt, och jag tror
det skulle gå utmärkt också i det andra
avseendet.

Jag -vill avslutningsvis uttrycka min
förvåning över att Sverige nedlade sin
röst vid upphävandet av den mycket
barnsliga diplomatiska blockaden mot
Spanien, som rådde några år och i vilken
Sverige deltog. Vad som ligger
bakom visdomen i att inte öppet uttala
hur man ville ha det har jag svårt att
se, och det vore intressant att vid något
tillfälle få besked om det.

Dyrortsgrupperingen rörs det litet
grand på, och det är tillfredsställande,
även om den skepnad i vilken den har
kommit upp, kanske inte är helt tillfredsställande.
Det är i alla fall bra att
det rör sig. Dyrortsgrupperingen är ett
oting och bör komma bort så fort som
möjligt.

Nu, herr talman, skall jag framställa
mitt yrkande. Det avviker helt från det
som herr Hagberg i Luleå framställde.
Med det stöd, som vad jag här har yttrat
kan lämna, får jag yrka, att statsverkspropositionen
remitteras till vederbörande
utskott.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen rörande
förevarande propositioner till kl. 7.30
em., då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

§ 4.

Interpellation ang. utredningen om vidgad
rätt att försälja kyrklig jord.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr JOHANSSON i Torp, som yttrade:
Herr talman! Vid 1946 års riksdag
hemställde jag tillsammans med ett

par medmotionärer om åtgärder för att
bereda församlingarna ökade möjligheter
att försälja ecklesiastik jord. Som
motiv framhölls, bl. a., att det uppdrag,
som församlingarna fingo sig ålagt 1932
att förvalta den kyrkliga jorden, i många
fall var liktydigt med att de måst åtaga
sig nybyggnadsskyldighet till betydande
belopp, som icke kunde finansieras med
fastigheternas avkastning, utan vartill
man måste anlita skattemedel. Det framhölls
också att församlingarna icke hade
möjligheter att draga förnuftiga ekonomiska
slutsatser av förhållandena, då
som regel alla ansökningar om rätt att
få försälja fastigheter torde, där de endast
motiverats med dessa ekonomiska
förnuftsskäl, ha avslagits.

Vederbörande utskott sade sig visserligen
tro att avslagen i de berörda fallen
måste ha berott på att församlingarna
eftersatt sina skyldigheter i fråga
om nybyggnad, men utskottet föreslog
likväl skrivelse till Kungl. Maj:t med
begäran om utredning, vilket också blev
riksdagens beslut. Kungl. Maj:t uppdrog
den 20 december 1946 åt kungl. kammarkollegium
att verkställa utredningen.

Hur långt utredningen under dessa
fyra år fortskridit är obekant, men något
utåt synligt resultat har i varje fall
icke försports. Däremot har utvecklingen
på området ute i landet ej stått stilla.
För dagen kan följande exempel anföras: Myckleby

pastorat i Bohuslän fick i
kraft av 1932 års ecklesiastika boställsordning
till förvaltning övertaga bl. a.
Myckleby prästlöneboställe med ett av
tidigare förvaltande myndigheter försummat
byggnadsbestånd. Pastoratet ålades
år 1942 att bygga ny ladugård, men
då det var klart att bostället icke kunde
bära denna investering begärde pastoratet
samma år tillstånd att få försälja
bostället. Någon försummelse av byggnadsskyldigheten
kunde pastoratet icke
lastas för, och, enligt utskottets år 1946
uttalade mening, skulle alltså försäljningsförslaget
ha bifallits under förut -

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

Interpellation ang. lämpligheten av att i vissa fall tillskapa ett jordbruk av två var

för sig fullt bärkraftiga jordbruksfastigheter, m. m.

sättning att utredningen visade klar förlust
för pastoratet. Men efter sex års
väntan fick pastoratet definitivt avslag
på framställningen.

Frågan om ladugårdsbyggnaden har
ånyo aktualiserats sedan kyrkostämman
för en tid sedan avslog ett förslag om
upptagande av lån för byggnadsföretagets
genomförande. Då, såvitt känt är,
inga andra medel av tillräcklig storlek
stå till förfogande för arbetets utförande,
torde stämmobeslutet få uppfattas
som en förklaring från pastoratets sida
att man vägrar att inlåta sig på byggnadsföretaget.
Stämmodeltagare ha också
bekräftat att detta är meningen med
stämmans beslut. Senast upprättade
kostnadsförslaget slutar enligt uppgift
på 73 600 kronor, men omdömesgilla
pastoratsmedlemmar anse denna summa
alldeles för lågt tilltagen och mena
att den bör höjas till minst 100 000 kronor.
I varje fall anser man att det är
fråga om investering av sådan storleksordning,
att det aldrig kan bli tal om
att kunna finansiera arbetet med fastighetens
egen avkastning, utan pastoratet
måste av skattemedel tillskjuta betydande
belopp, för vilka man ej kan få någon
ersättning. Man synes inom pastoratet
vara fullt på det klara med att
man kan tvingas att bekosta arbetet och
taga den oundvikliga förlusten, men
man känner sådan ovilja mot att taga
de ekonomiska följderna av ett förfall,
som man icke medverkat till eller haft
möjlighet att avvärja, att man vägrar att
ens formellt acceptera nybyggnadsskyldigheten
genom ett stämmobeslut.

Den senaste fasen i striden är att
landsfiskalen anmodats syna ladugården
för att bedöma lämpligheten som
förvaringsplats för djur.

Här skall icke försvaras pastoratets
åtgärd att vägra fullgöra vad det fått sig
förelagt. Del är klart att ett i laga ordning
tillkommet föreläggande måste efterföljas.
Men detta kan icke undanskymma
det faktum, att den konflikt

som här relaterats i tillspetsad form är
ett klart exempel på i vilka orimliga
situationer församlingarna kunna komma
genom den gällande ecklesiastika
boställsordningen. En tidning,'' som tagit
upp det aktuella fallet, har mycket
riktigt konstaterat, att pastoratet här
fått sig ålagt att bygga en ladugård,
vars storlek bestämmes av myndigheterna,
och att av pastoratets äganderätt
återstår intet annat än tvånget att betala
utgifterna.

Det var medvetandet om dessa latenta
orimligheter som föranledde oss att år
1946 motionera om vidgad rätt till försäljning
av sådana ecklesiastika fastigheter
som icke äro räntabla utan utgöra
en hopplös pålaga för församlingarna.
Att missnöjet med rådande ordning är
stort har jag fått bekräftat genom flera
förfrågningar från olika håll om när
resultatet av utredningen kan vara att
förvänta.

Med anledning av det anförda får jag
anhålla om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet Quensel få framställa
följande frågor:

1. Kan herr statsrådet lämna redogörelse
för hur långt den av riksdagen år
1946 begärda utredningen om vidgad
rätt att försälja kyrklig jord forskridit?

2. Är herr statsrådet beredd att snarast
möjligt efter utredningens slutförande
förelägga riksdagen förslag i ämnet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 5.

Interpellation ang. lämpligheten av att i
vissa fall tillskapa ett jordbruk av två
var för sig fullt bärkraftiga jordbruksfastigheter,
m. m.

Herr JONSSON i Skedsbygd erhöll på
begäran ordet och anförde: Herr talman
! De på grund av riksdagens beslut
inrättade rationaliseringsorganen, lantbruksnämnderna,
ha nu varit i verksamhet
under ett par år. Under denna

tid ha givetvis inga större resultat kun5-—Andra
kammarens protokoll 1951. Nr 2.

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Interpellation ang. lämpligheten av att i vissa fall tillskapa ett jordbruk av två var

för sig fullt bärkraftiga jordbruksfastigheter, m. m.

nät förväntas av nämndernas verksamhet.
Å andra sidan kan man inte undgå
att med största förundran taga del av
vissa resultat av verksamheten. Nämndernas
huvuduppgift skulle ju vara att
söka genom olika åtgärder skapa fram
s. k. fullständiga jordbruk. Detta skulle
bland annat ske genom tillförande av
jord eller skog och genom sammanslagning
av mindre brukningsdelar till större
bärkraftiga sådana.

Utvecklingen under de senaste åren
har också otvivelaktigt — med eller
utan lantbruksnämndernas medverkan
— gått i den riktningen att mindre,
ofullständiga jordbruk upphört och
sammanslagning skett med andra brukningsdelar.
I den mån man genom denna
sammanslagning av t. ex. tvenne
mindre brukningsdelar kunnat åstadkomma
ett mera bärkraftigt jordbruk,
är ju detta ur rationaliserings- och brukningssynpunkt
endast av godo. Ofta blir
det emellertid så, att mindre jordbruk
på detta sätt uppslukas av ett större,
redan förut bärkraftigt jordbruk. Härigenom
bortfalla möjligheterna för en
familj att skaffa sig ett eget sådant.

Några mera framträdande resultat av
lantbruksnämndernas verksamhet, när
det gäller att komplettera jordbruk med
skog, synes man inte i allmänhet ha
åstadkommit. Givetvis kunna betingelserna
för kompletteringar av mindre
jordbruk med skog saknas i vissa delar
av vårt land, men i vidsträckta områden
föreligga otvivelaktigt möjligheter
härtill. Det bör ur alla synpunkter vara
fördelaktigt att så kan ske och att
största antal jordbruk på detta sätt göras
bärkraftiga. Att de tillförda arealerna
skogsmark i sådana fall inte bli för
små, torde ur såväl jordbrukets som
skogsbrukets synpunkt vara fördelaktigt.
Genom att det mindre jordbruket är förbundet
med en tillräcklig areal skogsmark
skapas en bättre ekonomisk ryggrad
för det kombinerade jord- och skogsbruket.
Innehavaren erhåller under vin -

terhalvåret arbete och inkomst för sig,
sin familj, sina dragare och eventuellt
anställda.

Tyvärr kan man icke, såsom jag redan
framfört, märka några mera synbara
resultat av denna del av lantbruksnämndernas
verksamhet.

Tvärtom tillåta myndigheterna, på
lantbruksnämndens tillstyrkan, sammanslagning
av inägojorden, tillhörande
tvenne var för sig på grund av stor
skogsareal fullt bärkraftiga jordbruk,
och att man, genom avstyckning av
skogsmarken, i stället för tvenne fastigheter
med tillhörande jord och skog
skapar en jordbruksfastighet och en särskild
skogsfastighet, där ägaren till
skogsfastigheten inte ens är bosatt inom
kommunen.

Genom detta förfaringssätt berövar
man en jordbrukare möjligheterna att
vinna utkomst såsom sådan. Vinsten ur
rationaliseringssynpunkt blir ingen,
enär den sammanslagna inägojorden,
vad det gäller jordbruksjord, består av
spridda ägofigurer, vilka icke kunna
sammanläggas och bli föremål för mera
rationell drift. Genom att ägaren av
skogsfastigheten icke är bosatt i kommunen
berövas kommunen en skattedragare.
Visserligen erlägger denne vid
skogsavverkningarna skatt till kommunen,
men det erhållna kapitalet försvinner
och blir icke till nytta för den fortgående
rationalisering, som jordbruket
i orten genom de självägande jordbrukarna
genomgår. Då det i detta fall är
fråga om en kommun, där varje fastighet
har en relativt god skogstillgång och
följaktligen utgör en fullt bärkraftig
brukningsenhet och där befolkningen i
regel klarar sig synnerligen gott, är det
att beklaga om det skedda får bli ett
prejudikat, efter vilket lantbruksnämnderna
i fortsättningen komma att handla.

Då härtill kommer, att om dessa principer
skulle tillämpas i en skogskommun
av denna struktur, huvuddelen av
kommunens fastigheter skulle försvin -

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

Interpellation ang. lämpligheten av att i vissa fall tillskapa ett jordbruk av två var

för sig fullt bärkraftiga jordbruksfastigheter, m. m.

na, vilket skulle medföra ekonomisk
katastrof för kommunen och ur samhällelig
synpunkt vara till skada, har jag
velat inför riksdagen påtala det skedda.

Jag anhåller följaktligen om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet få framställa
följande frågor:

1. Anser statsrådet att det är riktigt,
att av tvenne var för sig fullt bärkraftiga
jordbruksfastigheter, som utan hjälp
eller stöd av staten bereda full sysselsättning
och tillräcklig inkomst för ägare
och anställda, genom lantbruksnämndernas
tillstånd tillskapas ett jordbruk,
som icke därigenom blir bättre arronderat
eller ur brukningssynpunkt bättre,
och ett skogsbruk, vars ägare i regel
kommer att vara bosatt utom kommunen? 2.

Om så icke är fallet, vill statsrådet
medverka till att liknande avstyckningar
och bildandet av särskilda skogsfastigheter
icke komma att äga rum?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6.

Anmäldes, att följande Kungi. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen: nr

14, angående anordnande av eu
allmän jordbruksräkning'' under år
1951; och

nr 16, angående befrielse i vissa fall
från betalningsskyldighet till kronan,
in. in.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 7.

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen, nämligen:

nr 23, av herr Edberg in. fl., om tillsättande
av eu skandinavisk parlamentarisk
kommitté med uppgift att söka
åstadkomma lättnader i umgänget mellan
de skandinaviska folken;

nr 24, av herr Löfroth m. fl., om
ändring av kommunala vallagen och
lagen om val till riksdagen i syfte att
underlätta för samerna att utöva sin
rösträtt;

nr 25, av herr Edberg m. fl., om upphävande
av kamrarnas paritetiska representation
i de ständiga utskotten;

nr 26, av herrar Gustafsson i Stockholm
och Henriksson, om inrättande av
särskilda social- eller arbetsmarknadsattachébefattningar
inom utrikesförvaltningen; nr

27, av herr Nilsson i Kristinehamn
och fröken Vinge, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till understöd åt folkbiblioteksväsendet; nr

28, av herr Hallberg, om ökat anslag
till bidrag till Folkbildningsförbundet
för konsulentverksamhet;

nr 29, av herrar Andersson i Löbbo
och Olsson i Mellerud, om ökat anslag
till lagberedningen;

nr 30, av herr Jönsson i Rossbol
in. fl., om ökat anslag till nyanläggning
av ödebygdsvägar;

nr 31, av herrar Andersson i Långviksmon
och Andersson i Alfredshem,
om ändrade grunder för statsbidrag till
elektrificringsföretag å landsbygden;

nr 32, av herr Carlsson i Bakcröd
in. fl., om påbörjande av arbetet med
byggandet av hängfärja vid Jordfallet;

nr 33, av fru Sandström in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till statens järnvägar för förvärv
av billinjer;

nr 34, av herr Henriksson, om utredning
av frågan om rätt i vissa fall för
befattningshavare, som åtnjutit ledighet
för sjukdom, att erhålla anställning såsom
extra tjänsteman;

nr 35, av herr Henriksson in. fl., om
beredande av anställning såsom extra
tjänstemän åt arvodesavlönade tjänstemän
med heltidstjänstgöring;

nr 36, av herr Andersson i Ryggestad
in. fl., om pension åt befattningshava -

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

ren vid kristidsstyrelsen i Värmlands
län 0. V. Bengtsson;

nr 37, av herrar von Friesen och
Nilsson i Göteborg, om riksdagspension
åt förre riksdagsledamoten A. N. Sjöström
;

nr 38, av herr von Friesen, om pension
åt förre överläkaren H. Camitz;

nr 39, av herr Andersson i MunkaIjungby,
om pension åt förre plantskoleföreståndaren
F. H. Svensson;

nr 40, av herrar Persson i Växjö och
Gustafson i Dädesjö, om ändrad lönetursberäkning
för viss personal, som i
samband med förstatligande av enskilda
järnvägar övergått eller övergå i
statens järnvägars tjänst;

nr 41, av herrar Fast och Andersson
i Malmö, om en allsidig utredning rörande
de statliga företagsformerna;

nr 42, av herr Nyberg in. fl., angående
skattefrihet för förmånen av nedsatt
telefonabonnemangsavgift för vissa
av telegrafverkets pensionärer;

nr 43, av herr Nilson i Spånstad, om
rätt att vid taxering för inkomst njuta
avdrag för kostnader för självstudier;

nr 44, av herr Hedlund i Östersund,
om ändrad lönegradsplacering för de
hos kamrarna anställda postvaktmästarna; nr

45, av herr Ericsson i Sörsjön
m. fl., angående viss ändring i lagen
om försäkring för olycksfall i arbete;

nr 46, av herr Pettersson i Ersbacken
m. fl., om viss ändring i förordningen
om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar
enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete m. m.;

nr 47, av herrar Nyberg och Persson
i Svensköp, om skärpning av bestämmelserna
rörande bakre belysningsanordningar
å lastbilar;

nr 48, av herr Stjärne m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag om anslag
till statens avdikningsanslag;

nr 49, av herr Svensson i Grönvik
in. fl., om ändrad lönegradsplacering
för lantbruksinstruktören M. Kristoffersson; nr

50, av herr Ericsson i Sörsjön
in. fl., om beredande av dagarvode åt
gode män vid vissa förrättningar enligt
den s. k. Dalalagen;

nr 51, av herr Gustafson i Dädesjö,
angående statsbidrag till Ramsjö—Enkonneryds
invallningsföretag av år
1937; samt

nr 52, av herr Svensson i Vä in. fl.,
angående lantbrevbäringens ordnande.
Dessa motioner bordlädes.

§ 8.

Herr talmannen meddelade, att herr
Hagberg i Malmö, som vid kammarens
sammanträde den 16 januari med läkarintyg
styrkt sig tills vidare vara förhindrad
att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats i
kammaren.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.54 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Nr 2.

Fredagen den 19 januari.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1.

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m. (Forts.).

Herr andre vice talmannen anmälde,
att överläggningen rörande Kungl.
Maj:ts propositioner, nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1951/52, och nr 2, angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1950/51 nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid enligt
förut gjord anteckning ordet till

Herr HAGBERG i Malmö, som yttrade:
Herr talman! Man har tidigare i dag
kommit ihop sig en liten smula rörande
den riktiga definitionen av begreppet
inflation. Ingalunda dristar jag mig att
tro att jag här kan komma med några
verkligt epokgörande tolkningar. Men
jag undrar om jag inte i alla fall skulle
våga ge ett litet bidrag till debatten,
som kanske skulle kunna klara upp begreppen.
Jag tror att jag skulle kunna
göra det i form av en liten anekdot.
Den handlar om en episod, som inträffat
i en bokhandel i Stockholm just i
dessa dagar. En person lär ha kommit
in och frågat följande: »Har ni den där
boken, som heter ''Kampen mot prisstegring’
och som kostar 8 kronor?» Härtill
svarade biträdet: »Ja, den bär vi,
men den kostar 12 kronor nu.» Jag tror
man kan säga att detta är inflationen i
ett nötskal.

Vad vi nu skola försöka hjälpa finansministern
med är att hindra denna s. k.
engångsinflation. Termen anses ju inte

passande att använda längre. I MorgonTidningen
ha vi fått anvisning på att
det heter »engångsförskjutning av priser
och löner». Gärna det, om det låter
mindre smärtsamt. Vi skola nu försöka
hjälpa till att denna engångsförskjutning
av priser och löner blir en engångsförskjutning
och inte fortsätter i
form av en fortskridande inflation. Det
är klart att detta blir mycket besvärligt,
och jag antar att finansministern inte
gör sig några som helst illusioner därvidlag.
Han har nog bättre än någon av
de närvarande studerat nationalbudgetdelegationens
utlåtande och säkert där
funnit att de män som presterat detta
aktstycke angivit inte mindre än sju var
för sig bestämt artskilda anledningar
till inflationen. Bland de remedier som
finansministern nu rekommenderar är
som kammarens ledamöter funnit bland
annat en starkt minskad upplåning. Han
ger till känna den meningen, att upplåning
»i största möjliga utsträckning bör
undvikas även för finansiering av statens
kapitalutgifter, så länge inflationistiska
spänningar föreligga inom samhällsekonomien»,
som det heter. Detta låter välbetänkt
och tilltalande, även om man
måhända gör en dygd av nödvändigheten.

Detta finansministerns uttalande om
nödvändigheten av att begränsa upplåningen
skulle kanske kunna motivera
en mycket kort exposé över den aktuella
situationen i fråga om vår statsskuld.
Den 11 januari öppnades riksdagen
under sedvanliga solenna former.
Det var en stor dag, och en hel del av
kammarens ledamöter voro helt upptagna
av vad som hände på rikssalen. Emellertid
försiggick samtidigt en tilldragelse,
som om den nu inte kommit precis
i detta sammanhang såvitt jag kan
förstå måste ha tilldragit sig kammarens

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

livliga uppmärksamhet. Den berörde
nämligen en angelägenhet som måste ligga
kammarens ledamöter om hjärtat.Ungefär
samtidigt med att kamrarna mottogo
statsverkspropositionen på rikssalen,
presenterades riksgäldsfullmäktige
i det hus som ligger mitt emot detta en
kollektion skattkammarväxlar på tillsammans
1 235 miljoner kronor. Av detta
belopp kunde riksgäldskontoret tyvärr
inte inlösa mer än 100 miljoner kronor.
Resten eller alltså 1 135 miljoner
kronor måste omsättas på det sätt som
man gör när man omsätter växlar i
andra sammanhang. Denna väldiga
kvantitet omvandlades nu alltså i nyutställda
växlar på tillsammans 1 135
miljoner kronor, varav 900 miljoner
kronor på en tranch som förfaller den
15 april, en på 100 miljoner som förfaller
den 11 maj och en på 135 miljoner
som förfaller den 11 juni. Man frågar
sig nu, hur skola vi gå till väga den
15 april, den 11 maj och den 11 juni,
då dessa belopp förfalla. Såvitt jag förstår
finns det ingen annan utväg än att
försöka på nytt omsätta växlarna.

I detta sammanhang skulle det kanske
vara berättigat att till regeringen, närmast
finansministern, framställa en
vördsam förfrågan på förekommen anledning,
som det brukar heta. Kammarens
ledamöter erinra sig helt säkert
de stora stödköp av statsobligationer,
som ägde rum under åren 1947—1948
och vilka då väckte en utomordentligt
livlig diskussion. Sedermera har som
bekant riksbanken ändrat sin politik
och upphört med dessa stödköp. Men
det har upptäckts att ungefär samtidigt
som riksbanken upphörde med detta
har den nya statliga affärsbanken uppträtt
på arenan med ungefär samma syften
som dem som riksbanken lade i dagen
åren 1947—1948. För ett par år sedan
påpekades de för landet katastrofala
verkningarna av dessa obligationsköp.
och jag undrar om inte verkningarna
måste bli desamma därest denna trafik
nu skall tagas upp av den statliga af -

färsbanken. Detta är ett spörsmål, som
enligt min mening intimt hör samman
med den allmänna inflationsdebatten,
och jag tror att åtskilliga av kammarens
ledamöter skulle vara tacksamma, om
finansministern funne möjligt att något
beröra denna angelägenhet.

Jag återgår ett ögonblick till statsskulden.
Den totala statsskulden uppgick
den 31 december 1949 till 11 935
miljoner kronor. Den 31 december 1950
hade statsskulden stigit till 12 464 miljoner
kronor, det vill säga med över en
halv miljard på ett år eller noga räknat
529 miljoner kronor. Av statsskulden
lågo vid årsskiftet 2 976 miljoner
kronor i riksbanken, vilket är 428 miljoner
kronor mer än ett år tidigare.
Av dessa 2 976 miljoner kronor utgjordes
inte mindre än 2 349 miljoner kronor
av skattkammarväxlar. Det latenta
inflationstryck som denna väldiga anhopning
av skattkammarväxlar i riksbanken
utgör behöver nog inte särskilt
understrykas inför kammarens ledamöter.
Det finns emellertid en annan omständighet
som enligt min mening är
ägnad att ge anledning till oro, i varje
fall hos dem som intressera sig för
dessa ting. Fördelningen av statsskulden
utom och inom riksbanken har blivit
än ogynnsammare under det år som
gått i förhållande till vad tidigare varit
fallet. För ett år sedan lågo 79 procent
av den totala statsskulden utanför riksbanken,
medan denna siffra nu sjunkit
till 76 procent. Detta är förvisso intet
hälsotecken, när det gäller våra statliga
affärer.

Nu kanske någon sitter i sin bänk
och spekulerar om hur stor statsskulden
kan väntas komma att bli den 31 december
i år. Finansministern är ju mycket
försiktig i sina beräkningar i fråga
om lånebehovet för nästa budgetår. Han
hoppas kunna hålla det nere genom
investeringsskatten och dess eventuella
200 miljoner kronor. Han hoppas kunna
hålla det nere genom höjning av
taxorna för telegraf och post och an -

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nät. Det är inte osannolikt att han lyckas
med detta. Han är så optimistisk
härvidlag att han tror att nyupplåningen
kanske till och med skulle stanna
vid ett förhållandevis obetydligt belopp.
Vad som nu menas med ett förhållandevis
obetydligt belopp i en budget,
som rör sig med så många miljarder
som den nuvarande, är naturligtvis en
sak som kan diskuteras. Men jag har
sökt räkna mig fram till ett krontal, som
kan döljas under denna term, och kommit
till den meningen att den skulle
kunna täcka en lånesumma av ungefär
250 miljoner kronor. Det är ett relativt
obetydligt belopp under nuvarande förhållanden.

Hur som helst, allt tyder på att vi
mycket snabbt närma oss siffran 13 000
miljoner kronor såsom representerande
vår aktuella statsskuld. Kanske uppnås
detta belopp vid årsskiftet, kanske redan
på hösten. Vad betyder nu en statsskuld
på 13 000 miljoner kronor? Jo,
den betyder bland mycket annat att
under åren efter kriget, alltså under en
tid av med all sannolikhet väldigare
skatteinkomster för staten än någonsin
tillförne i vår historia, har vår statsskuld
stigit med omkring 2 000 miljoner
kronor. Men, mina damer och herrar,
det betyder också något annat,
som säger mer än den siffra jag nämnde.
Statsskuldens väldiga ansvällning
betyder också att räntorna på statens
skulder i en ganska närliggande framtid
komma att uppgå till omkring en miljon
kronor om dagen!

När det nu gäller att bekämpa inflationen
måste man ju bland mycket annat
taga till de gamla medlen arbete och
sparande. På den punkten råder ju ingen
som helst meningsskiljaktighet. Blickarna
riktas naturligtvis i en sådan situation
på vårt näringsliv och vår industri.
Men industrien befinner sig uppenbarligen
i ett ganska besvärligt dilemma.
Industriens dilemma blir såvitt
jag förstår att kunna upprätthålla en
hög exportstandard — detta är ju nöd -

vändigt -—• och samtidigt tillgodose
hemmamarknadens, bland annat försvarets,
behov. Hur skall nu detta gå till
mot bakgrunden av det redan beslutade
förbudet mot nattarbete och förslaget
om förlängd semester? Jag har litet
svårt att förstå det.

Ja, herr talman, det finns naturligtvis
en möjlighet, nämligen att produktiviteten
ytterligare kan ökas inom vårt
näringsliv. Vi ha i statsverkspropositionen
i år fått lika glädjande som överraskande
upplysningar om en alldeles
oväntad ökning i produktiviteten. Men
— och detta är den fråga jag här skulle
vilja ställa — denna ökning av produktiviteten
kan ju inte åstadkommas genom
att vi få mer folk i produktionen,
ty det finns inte mer folk att tillgå.
Med all sannolikhet få vi så småningom
räkna med mindre folk i produktionen
än vi för närvarande ha. På den vägen
kunna vi alltså inte gå fram. Då erbjuder
sig, såvitt jag begriper, endast en
annan väg, nämligen att öka produktiviteten
genom ökade investeringar. Men
vi veta alla att ökade investeringar inte
få komma till stånd av inflationshänsyn.
Fastmera skola restriktionerna på
detta område ytterligare stramas till.
Alltså, produktiviteten måste ökas, men
vi ha inte mer folk att öka produktiviteten
med och inga möjligheter att göra
nya investeringar. Hur skall den då
kunna ökas? Jag tror att många skulle
vara tacksamma att få den frågan ytterligare
belyst från regeringsbänken under
denna remissdebatt.

Man har tidigare i dag understrukit
att, som alla känna till, nationalbudgetdelegerades
prognoser stämma ganska
illa med verkligheten. Jag har gått litet
tillbaka i hävderna och konstaterat att
beträffande produktionsförutsägelserna
ha i de tre senaste nationalbudgeterna
kalkylerna slagit fel med i genomsnitt
en miljard. Finansministern döljer ju
inte alls dessa oriktiga prognoser. Tvärtom
publicerar han en fullständig katalog
över hur fel man bedömt utvcck -

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lingen. Denna katalog börjar redan på
s. 5 i finansplanen, där det talas om
att ökningen av nationalprodukten är
mycket större än vederbörande räknat
med. Finansministern konstaterar att
investeringsvolymen ökat något mer än
beräknat och att den offentliga konsumtionen
likaledes ökat mer än beräknat.
Han konstaterar att i fråga om utrikeshandeln
prognosen slagit fel i väsentlig
grad. Han konstaterar att den
privata konsumtionen har legat väsentligt
högre än vad man räknade med.

Nu vill jag säga, att även om man
kan göra sådana konstateranden att nationalbudgetdelegerade
räknat fel i stor
utsträckning, så får man förstå dem.
Det är en oerhört vansklig uppgift de
ha sig förelagd. Vi få dock betänka att
väderlekstjänsten, som inte skall spå
för mer än ett dygn i taget, inånga
gånger har svårt att gissa rätt. Vad skall
man då säga om nationalbudgetdelegerade,
som skola spå den ekonomiska
väderleken för ett helt år framåt i tiden?
Jag tycker inte man skall klandra
dem för mycket, ty de äro i ganska hög
grad ursäktade. Men faran med detta
är naturligtvis den, att nationalbudgeten
på detta sätt kan bli missledande i
stället för vägledande. Erfarenheten
visar att människorna i stor utsträckning
taga för gott vad som dock icke
är annat än gissning, prognos i bästa
fall, eller bara räkneexempel. Jag tror
det vore mycket välbetänkt att inte
minst när det gäller de stora uppgörelserna
på arbetsmarknaden med stor
försiktighet taga på vad nationalbudgetdelegerade
komma med. Det är intressanta
vetenskapliga arbeten, men deras
inkorporering med de rent praktiska
tillvägagångssätten får nog ske med
aktsamhet.

Jag skall, herr talman, innan jag slutar
bara säga ett par ord om en annan
angelägenhet, som också har berörts i
dag, ehuru enligt min mening något för
flyktigt, och den gäller spararnas roll i
det aktuella sammanhanget. Tyvärr har

den sista och färskaste, mycket nedslående
statistiken icke kommit med
i statsverkspropositionen. Det har av
tekniska skäl icke varit möjligt. Den
föreligger emellertid nu, och jag måste
säga att den verkar ganska deprimerande.
Jag syftar då i främsta rummet på
sparbanksstatistiken. Men statistiken för
andra sparinstitutioner, såsom Kooperativa
förbundet, är ju precis likadan.
De 84 största sparbankerna, som representera
73 procent av insättarbehållningen,
visa för år 1950 ett insättningsöverskott
av 131,91 miljoner kronor,
räntorna oberäknade. Motsvarande belopp
var för år 1949 215,85 miljoner
kronor. Alltså har insättningsöverskottet
i sparbankerna på ett helt år minskat
med icke mindre än 84 miljoner
kronor. Varje människa förstår vad det
skulle innebära, om minskningen av insättningsöverskottet
fortsätter med denna
accelererande hastighet. Det skulle
betyda att vi inom en mycket nära liggande
framtid nödgas konstatera ett
negativt sparande här i landet. Och vad
detta i sin tur skulle innebära för vår
standard och vårt sociala arbete ligger
i så öppen dag, att den saken inte behöver
närmare belysas.

Man talar om de arma spararna. Jag
tror att detta uttryck är riktigt. De
arma spararna äro nog folket som får
örfilarna här i landet. Vi ha haft en
väldig materiell expansion under 1940-talet och en väldig social expansion
under samma tid. Men jag är inte säker
på att alla göra klart för sig vilka som
varit med om att i väsentlig mån betala
denna sociala expansion. Det måste
sägas att det är från spararna som pengarna
i väsentlig utsträckning tagits genom
ett försämrat penningvärde. Sedan
år 1939 ha spararnas tillgodohavanden
blivit ungefär 10 miljarder kronor
mindre värda. Det är priset för den
sociala fasad som vi för närvarande
kunna erbjuda. När man ställes inför
en sådan siffra gripes man av förundran
över att dessa människor, som bli -

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

vit så behandlade, inte på något sätt
reagera. Spararna äro ju dock såsom
grupp betraktade den största i hela
detta land. Men de måste vara i besittning
av en alldeles särskilt förnöjsam
mentalitet. Eller också — det är kanske
sannolikare — beror det på det ganska
enkla förhållandet att de inte äro organiserade.
Om spararna vore organiserade,
skulle de bli landets största folkrörelse;
och då kanske de skulle med
annan kraft kunna lägga sin hand på
bordet än vad fallet nu är. Och då kanske
de också skulle kunna påkalla större
uppmärksamhet kring sina problem
än de hittills lyckats med.

Spararnas allt överskuggande problem
är ju penningvärdets bevarande.
Jag skulle kunna ställa en retorisk fråga
till kammarens ledamöter, nämligen
hur detta spararnas intresse blivit tillgodosett
under de sista 10—15 åren i
vårt land. Jag gör det inte; var och en
kan ju för sig själv svara på frågan.
Är det nu emellertid så att här håller på
att inträda en annan uppfattning inom
tongivande kretsar — det finns ju en
del uttalanden i statsverkspropositionen
som tyda på detta — skulle ingen
hellre och kärare än jag se att en sådan
ändring nu kommer till stånd. Ty jag
har den bestämda uppfattningen att
dessa sparare, dessa arma sparare som
jag kallar dem, nu äntligen borde kunna
påräkna en smula hänsynstagande
från det allmännas sida. De ha enligt
min mening alltför länge varit »folket
som riksdagen glömde».

Vidare anförde:

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag skall,
följande gamla traditioner, med några
ord på remissdebattens första kväll ge
några anmärkningar och kommentarer
till vad som hittills har yttrats i denna
remissdebatt.

Jag vill börja med att säga, att jag
uppskattar i hög grad de vänliga slut -

orden i herr Ohlins anförande. Han
sade att han hade varit så vänlig han
kunde mot regeringen. Det var en ovan
roll för honom, så jag förstår att kunnandet
inte var så stort. Men vi uppskatta
ändå den vänliga avsikten, och
jag hoppas att han får det intrycket
av den följande polemiken, att jag är
så vänlig jag kan mot honom.

Egendomligt nog, herr talman, verkar
det som om det utrikespolitiska läget
inte präglat den här remissdebatten
i så stor utsträckning som man kanske
på förhand haft anledning att vänta.
Utrikespolitiken har skymtat i en del
anföranden, men den har inte någon
gång utgjort ett mera markant inslag.
Ett av skälen härtill är väl, herr talman,
att Sverige liksom andra stater i
Förenta Nationerna inom den närmaste
tiden står inför betydelsefulla avgöranden,
avgöranden som ha aktualiserats
av Koreakrisen. Frågeställningen har
ännu inte avtecknat sig så klart, att det
har påkallat definitiva beslut från de
svenska statsmakternas sida. Det har
under sådana förhållanden, föreställer
jag mig, varit naturligt för alla att inte
i onödan forcera fram ställningstaganden,
som till äventyrs skulle ha kunnat
skada eller rentav rubba den hittills
bestående enigheten inom den svenska
utrikespolitiken.

Jag har vid många tillfällen betonat,
hur högt regeringen skattar den samling
som har uppnåtts i fråga om utrikespolitiken
emellan de demokratiska
partierna. Jag delar helt herr Ohlins
mening, att när det gäller utrikespolitiken
är en partimajoritet en klen grund
att stödja sig på. Men, herr Ohlin, en
minoritet i Sveriges riksdag är en ändå
klenare grund att stå på, när riktlinjerna
skola dragas upp för utrikespolitiken.
Det måste för oss alla vara ett
intresse långt större än varje partitaktiskt
intresse att försöka förankra Sveriges
utrikespolitiska linje hos en så
bred riksdagsmajoritet som möjligt.
Uppriktigt sagt ha vi ifrån regeringens

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

sida hittills betraktat enigheten inom
utrikespolitiken som någonting ganska
självfallet. Vi ha trott, att denna enighet
har kommit fram som ett resultat av
ett enhetligt uppsåt att hålla Sverige
utanför stormaktskonflikter och en mycket
likartad värdering av Sveriges möjligheter
att fullfölja detta uppsåt. Vi ha
aldrig inom regeringen haft den känslan,
att det gällt att försöka finna kompromissformer
för att täcka olika ståndpunkter.
För oss har det åtminstone hittills
tett sig som om det gällt att finna
det riktiga uttrycket för en enhetlig nationell
vilja. Det ligger, herr talman,
inte för oss i Sveriges riksdag att taga
till patetiska ordalag, och jag skall inte
heller göra det. Men jag tror ändå att vi
allesamman ha klart för oss vad det är
som bär karakteriserat denna enhetliga
vilja.

På sistone har det förefallit oss som
om enigheten inte riktigt skulle ha samma
bärkraft som tidigare. Jag kan i
detta sammanhang inte undgå att fästa
kammarens uppmärksamhet på att det
för den socialdemokratiska riksdagsgruppen
måste kännas en smula egendomligt
att bevittna — framför allt
utanför detta hus — de ofta återkommande
häftiga angreppen mot den man,
som fått uppgiften att försöka forma
den svenska utrikespolitiken. Självfallet
är kritiken fri. Ingen begär ett reservationslöst
accepterande av förklaringar
och uttalanden, som göras ifrån
regeringsbänken. men man kanske ändå
från riksdagsminoritetens sida kunde
säga sig, att angreppen mot utrikesministern
inte drabba honom ensam utan
regeringen och den riksdagsmajoritet,
som bär upp regeringen, och att därför
dessa angrepp inte äro ägnade att skapa
en gynnsam atmosfär för samverkan
och samarbete.

Herr Hjalmarson riktade en fråga till
mig. Tyvärr var jag då ute i ett nödvändigt
telefonsamtal, varför jag endast har
ett referat att gå efter. Jag hoppas därför
att ingen missuppfattning uppkom -

mit — samma reservation gör jag sedermera
för ett inslag i herr Ohlins anförande,
som jag tyvärr inte kunde
lyssna till. Men om referatet är riktigt,
har herr Hjalmarson frågat mig, vem
eller vilka jag åsyftade i mitt tal i söndags,
när jag beklagade mig över en del
av oppositionens uttalanden i utrikespolitiska
frågor. Han ville, fortfarande
enligt referatet, att adressen skulle sägas
rent ut. Det är, herr talman, lätt att
svara. Jag kritiserade ingalunda, att
man har olika uppfattningar i viktiga
spörsmål, men jag måste finna det beklagligt
när man inte vill erkänna att
andra än en själv kunna ha moraliska
motiv för sitt handlande. Vad jag hade i
tankarna vid mitt anförande den 14
januari var en ledare i Svenska Morgonbladets
A-upplaga för den 11 januari,
där det heter — jag tror det kan
vara värdefullt att läsa in det i kammarens
protokoll: »Man döljer sitt ansikte
i skam den dag svenska regeringen
i FN nekar lägga samma betraktelsesätt
på Kommunist-Kina som på Nord-Korea.
Vi har då inför all världen visat
oss vara en nation, som drives mer av
fruktan än av rätt och rättfärdighet och
vilja att tjäna den internationella fredens
intressen.» Det framhålles senare
i samma artikel, att det skulle vara en
speciellt kristen linje att i denna fråga
intaga en annan hållning än den landets
regering förutsättes komma att intaga.
När det i en icke obetydlig tidning
utan en tidning, som åtminstone landets
statsminister ända sedan barnaåren
har vant sig att betrakta som en
utomordentligt värdefull tillgång för
både vårt politiska och kulturella liv,
säges så om den fungerande utrikesministern,
om regeringens politik, har
man full rätt att säga: Vi ha kommit
långt bort ifrån varandra. Och har man
inte också rätt att säga, att detta frånkännande
av moraliska motiv hos motparten
skapar irritationsmoment, som
borde vara alldeles onödiga? Det var
svaret på herr Hjalmarsons fråga.

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr Ohlin har i dag beträffande utrikespolitiken
sökt konstruera fram en
skillnad mellan herr Undéns uttalanden
om Achesonplanen i Lake Success och
hans debattinlägg i denna kammare den
25 oktober. Jag har tillåtit mig att under
den korta tid, som stått till mitt förfogande
under middagsrasten, på nytt
gå igenom vad herr Undén vid dessa
tillfällen har sagt. Jag kan inte finna att
här föreligger en meningsskiljaktighet
eller en oklarhet, om man inte med
oklarhet menar att ett litet land som
Sverige måste förbehålla sig frihet att i
olika lägen handla från fall till fall.
Tv det skapar givetvis något, som kan
se ut som en brist på konsekvens. Den
25 oktober var herr Ohlin ganska belåten
med herr Undéns förklaring, och
herr Ohlin uttryckte önskemålet att
vad herr Undén då hade sagt borde
bringas till en större allmänhets kännedom.
Jag tror att om herr Ohlin på
nytt, som jag har gjort nu, läser igenom
vad som faktiskt förekommit i detta
mål, så kommer han att återgå till sin
erkännsamma inställning av den 25 oktober
gentemot utrikesministern.

Jag skulle vilja framföra en stillsam
gensaga mot ett uttalande av herr Ohlin.
Jag skall inte taga upp någon utförlig
polemik, eftersom det gäller just
det område, där vi snart komma att
taga ställning. Om min referent uppfattat
herr Ohlin riktigt, skulle herr
Ohlin ha sagt, att det är bara den
svenska regeringen, som skulle så
starkt ha betonat sambandet mellan att
utpeka Kina som angripare och de följande
sanktionerna. Jag vill bara fästa
uppmärksamheten på att om det vore
riktigt, att det endast vore den svenska
regeringen som sysslade med spörsmålet
om detta samband, då är det oförklarligt,
att land efter land, framför allt
England, anstränger sig till det yttersta
för att hitta någon formel, varigenom
man kan upplösa detta samband. Det
är inte en konstruktion i Sverige och
i Stockholm att ett sådant samband

finnes, tv då skulle detta problem inte
sysselsätta alla Europas regeringar i nuvarande
situation. I sakfrågan skall
jag som sagt inte ingå i någon ytterligare
polemik.

Mot en annan punkt i herr Ohlins
anförande måste jag återigen göra invändningar.
Herr Ohlin säger, att det
i en tid som den nuvarande är viktigt,
att försvarsministern åtnjuter förtroende
från alla håll. Det är rätt. Detta är
önskvärt. Men sedan konstaterar herr
Ohlin, att den nuvarande försvarsministern
icke gör det och att det är farligt
för försvaret. Jag vill endast, herr
talman, säga, att i nuvarande tid kommer
varje försvarsminister i en mycket
besvärlig ställning. Tidsläget framtvingar
ökade rustningar, ökade bördor
för vårt folk, men samtidigt tvingar
det fram sparsamhet, återhållsamhet
och inskränkningar på andra områden.
Varje försvarsminister kommer att få
brottas med det avvägningsproblem
som jag här antytt, avvägningsproblemet
att få rum med vad som är viktigt
för landets försvar utan att man knäcker
landets ekonomi. Jag vill för min
del göra en annan värdering av herr
Vougts insatser än den herr Ohlin gjorde.
Jag tror att en objektiv granskning
av den nuvarande försvarsministerns
fögderi kommer att visa, att han har
väl hävdat försvarets intressen och
med framgång löst de besvärliga avvägningsuppgifter,
som han liksom
varje annan försvarsminister blivit
ställd inför.

Den ekonomiska politiken har varit
huvudföremålet för dagens debatt. I
väsentliga punkter ha vi kommit varandra
närmare än förut. Jag delar herr
Ohlins glädje över detta förhållande.
Men jag måste tyvärr konstatera, att
det har gjorts så många reservationer
beträffande regeringspolitiken, att enigheten
blir ganska underminerad. Herr
Ohlin uppehöll sig mycket vid den penningvärdeförsämring,
som inträtt under
de senaste fem åren. Ja, det är rik -

Nr 2.

Fredagen den 19

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

tigt att så skett. Men när han lägger
ansvaret härför på den sittande regeringen,
så glömmer han alldeles bort,
att vi av ekonomiska skäl, av motiv
som jag tycker äro fullt riktiga, tvingats
att följa England vid dess nedskrivning
av penningvärdet. Det var inte
den socialdemokratiska regeringen som
hittade på devalveringen. Jag skulle,
om detta inte varit en så »snäll afton»,
kunna erinra om att herr Ohlin brev
penningvärdeförsämringen såsom en
egen politik långt innan England devalverade.
Med andra ord: den andelen
av att kronan är mindre värd, som
är en följd av devalveringen, få vi väl
ändå ta gemensamt, herr Ohlin. Om vi
satte oss ned och granskade saken kanske
vi skulle finna mycket som skulle
göra det ganska naturligt att vi i stället
sade oss, att de svenska statsmakterna
liksom praktiskt taget alla andra
statsmakter råkat in i förhållanden,
som framtvingat eu utveckling på penningväsendets
område, som vi med gemensamma
krafter skola försöka att
hejda. Jag tror att en diskussion efter
denna linje skulle komma att lämna
mera frukbara resultat än jakten efter
syndabockar att lägga ansvaret på. De
internationella förhållandena kunna vi
väl ändå inte komma ifrån. Vi komma
väl ändå inte ifrån den engelska devalveringens
verkningar, vi komma väl
inte ifrån upprustningens inflationsdrivande
karaktär, och vi komma väl
inte ifrån Koreakriget.

Men ha vi då intet eget ansvar? Jag
vill bara säga, att vi skola konstatera,
under vilka förhållanden som Sveriges
ekonomi arbetar, och det skola vi göra
klart både för oss och för alla dem som
ha någonting att säga till om i vårt ekonomiska
och politiska liv. Och sedan få
vi försöka göra det bästa möjliga av de
förhållanden, under vilka den svenska
ekonomien arbetar. Det är ingen flykt
undan ansvaret. Det är tvärtom att försöka
klarlägga orsakssammanhangen,
som kanske inte alltid framträda så

januari 1951 em.

tydligt och i varje fall inte te sig så
allvarliga som fallet är när man, som
oppositionen så lätt gör, skyller hela
händelseutvecklingen på regeringens
missgrepp. Det är, herr Ohlin och även
herr Hjalmarson, att låtsas som om läget
vore mindre allvarstyngt än vad
det är. Först sedan man har klargjort
sammanhangen har man förutsättningar
att få en samling omkring en politik,
som är så kärv och så pass hårdhänt
som dessa sammanhang kräva.

Man har, herr talman, sagt, att vi
inte ha tagit situationen med tillräckligt
allvar. Jag tror att det är att alldeles
vända upp och ner på de faktiska
förhållandena. I ett läge som präglas
av prisstegringar, skattehöjningar
och taxehöjningar, ett läge, som nödvändiggör
investeringsbegränsning och
den strängaste sparsamhet med statens
utgifter, skall man inte komma och tala
om för regeringen, att den för en lättsinnets
politik och inte tillräckligt
klarlägger allvaret i situationen. Jag
kan inte tycka annat än att den beskyllningen
är orättvis. Herr Skölds
budget präglas av en kärvhet och en
stramhet, som kommer att ställa stora
krav på riksdagen, om den i alla väsentliga
delar skall bli en grundval för
vår ekonomiska politik.

Jag tillåter mig emellertid att understryka
vad jag sade i början av mitt
anförande, nämligen att vi i det nuvarande
läget böra hålla samman. Om
de demokratiska partierna kunna, som
herr Ohlin antydde, samlas om finanspolitikens,
försvarspolitikens och utrikespolitikens
huvuddrag, så ha vi, herr
talman, gjort vår insats för att föra
detta land igenom de besvärligheter,
som nu möta oss och som möta alla
andra länder. Vi ha då visat oss vuxna
det förtroende, som lagts på oss i
det ögonblick, när intresseorganisationerna,
arbetarnas och böndernas intresseorganisationer,
ha visat sig beakta
vad sammanhållningen och moderationen
och samhällsintresset i nuva -

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. n\.

rande situation kräva. Jag kan inte
önska något bättre än att budgetbehandlingen,
behandlingen av regeringens
förslag, skall präglas av just denna
känsla av ansvar, gemensamt ansvar
för landet och för folkets standard och
välstånd i en tid, som kräver mer av
sammanhållning och mer av en sådan
känsla än någon tid tidigare sedan kriget
slutade.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Jag skall inte tala i något annat
tonfall än det som statsministern
här anslagit. Jag känner behov av att
bemöta, i någon mån förklara på ett
par punkter.

Statsministern känner sig sårad över
att man i ett uttalande i Svenska Morgonbladet
har kunnat skriva på ett sätt
som om man frånkänt sina motståndare
moraliska motiv. Jag undrar, om
inte statsministern läser in mer i det
uttalandet än som ligger däri. Det är
ju inte något egendomligt, om en människa
känner det så, att ett visst ståndpunktstagande
icke är förenligt med de
moraliska hänsyn, som denna människa
finner vara väsentliga, och det är
inte heller något orimligt i Sveriges
land att detta säges ut. Men däri ligger
ingalunda — det tror jag statsministern
kan vara övertygad om — att en person,
som säger så, skulle vilja allmänt
stämpla dem, som ha en sålunda kritiserad
åsikt, såsom människor, som helt
se bort från moraliska motiv. Jag tror
att det får betraktas — som också ordalagen
ange — såsom ett uttryck, som
från de utgångspunkter som skribenten
anlägger, ter sig fullt naturligt.

Emellertid är jag, herr talman, mycket
glad över statsministerns reaktion
på denna punkt. Jag har nämligen i
många år gått och önskat mig en sak i
det tysta, och man kan ju ha anledning
att glädja sig, om det öppnas möjlighet
att få en av sina mest hemliga
önskningar uppfylld, vilket jag upprik -

tigt talat inte varit så optimistisk inför.
Jag har gått och önskat mig, att vi i
det politiska arbetet här skulle kunna
ömsevis erkänna, att vi allesammans
ledas av önskan att göra det så bra som
möjligt här i landet, att vi skulle ömsevis
erkänna, att vi inte äro några krafter
i skumma intressens tjänst — det
må nu kallas storfinans eller vad man
vill — utan att vi göra så gott vi kunna.
Om statsministern vill ha något
hundratal eller tusental exempel på uttalanden,
som mycket mera förtjäna
den tolkning, som statsministern givit
ifrågavarande tidningsuttalande, så bör
han läsa de socialdemokratiska propagandaskrifterna.
Där stämplas motståndare
just på det sätt, som statsministern
trott sig kunna utläsa ur den
tidningsartikel, som han opponerade
sig mot. Det som bereder mig glädje,
herr talman, är att vi tydligen nu kunna
vänta oss, att man även inom regeringspartiet
kommer att försöka —
även om en eller annan olyckshändelse
kan inträffa —■ i stort sett hålla den
linjen, att man erkänner, att de olika
demokratiska partierna här i Sverige
arbeta efter vad de anse vara folkets
bästa.

Sedan skall jag beträffande statsministerns
uttalande om utrikespolitiken
av samma skäl som han bara be att få
— utan all polemik — säga ett par ord.
Det är ju ingalunda så, att jag har sagt,
som statsministern fattade det — han
har tagit fel på tempus — att ingen stat
här hävdat ett sådant samband mellan
aggressionsförklaring och sanktioner.
Det är ju särskilt från amerikanskt håll.
som det tidigare kanske antytts något
sådant. Detta skulle naturligtvis inte i
och för sig hindra Sverige att hävda
något annat, men lyckligtvis har det nu
klargjorts, att det inte ligger till riktigt
så, som man förut hade anledning förmoda
att saken betraktats på visst håll.
Jag tror alltså, att denna utveckling bör
öka utsikterna till en lösning på ett
sätt, som alla kunna acceptera, och jag

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nöjer mig med att uttala en förmodan,
att detta också skall bli möjligt, och
avstår alltså från all polemik.

Beträffande reservationerna om penningvärdeförsämringen
förvånade det
mig, att statsministern kallade en anpassning
av valutakurserna efter valutans
faktiska värde för en penningvärdeförsämring.
Det är en terminologi
som statsministern inte skall få någon
annan att godkänna. Det skulle emellertid,
om man hade gjort valutaanpassningen
tidigare, herr statsminister,
ha funnits mycket större handlingsfrihet
för Sverige att välja måhända en
litet mera passande valutakurs än vad
vi kanske voro tvungna att göra, när
engelsmännen devalverade. Men, herr
talman, när den socialdemokratiska regeringen
och dess parti ha diskuterat
vad andra partier gjort i regeringsställning,
så ha vi aldrig fått höra, att det
var världskrisen i utlandet på 1930-talet och arbetslösheten på 1920-talet,
som voro orsaken till förhållandena i
Sverige. Då bar regeringen ensam ansvaret
för svårigheterna. Men när det
nu utan tvivel förhåller sig så, att omständigheterna
i utlandet äro ogynnsamma,
vill man i dagens läge lägga
hela ansvaret på utländska förhållanden.
Är inte sanningen någonting mitt
emellan, nämligen både att förhållandena
i utlandet äro ogynnsamma och
att regeringen, inte minst finansministern,
också har ett betydande ansvar?

Kritik är onekligen i dagens läge oppositionens
uppgift. Jag tror att i en
tid som den nuvarande är det möjligt
att förena den kritik, som oppositionen
bör åstadkomma, med en klar vilja
till samverkan. Men det förutsätter,
herr statsminister, att man inte bara
uppmanar oppositionen att inte kritisera
här och där och inte säga det eller
det, utan det förutsätter, att regeringen
också är villig att å sin sida, när dessa
förslag behandlas i riksdagen, gå oppositionen
till mötes. Jag uttalar min
glädje över att statsministerns anfö -

rande i dag tycks tyda på att man kan
vänta detta från regeringspartiet under
den tid som kommer.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Hem talman! Det var ett uttalande i
början av statsministerns anförande,
som särskilt gladde mig, nämligen det,
att regeringen inte har önskat att i onödan
forcera fram ett ställningstagande,
som kan rubba enigheten om huvudlinjerna
i svensk utrikespolitik. Jag
tror inte heller att statsministern kan
säga, att någon talesman från den borgerliga
oppositionen bär i sina yttranden
intagit en attityd, som avviker från
det av statsministern uttalade önskemålet.
Jag nöjer mig med att *— utan
all polemik •—• konstatera, att det enda
undantaget ifrån den attityrd, som statsministern
här ansett önskvärt att vi
alla inta, representeras av den för dagen
vikarierande gruppledaren i första
kammaren.

Jag skall i övrigt inte alls gå in på
Koreafrågan. Jag vill bara kort och gott
här säga, att jag tror, att det är en klok
och riktig position regeringen intagit,
när den ansett, att det är lämpligt, att
Sverige intar en avvaktande hållning,
att vi med andra ord inte ha anledning
att i förväg markera vår position. Jag
delar också uppfattningen, att det är
önskvärt att vi försöka hålla en så nära
kontakt som möjligt med våra skandinaviska
grannländer liksom också med
England. Jag vill bara slutligen tillägga,
att jag tror att det är önskvärt, att
vi se till att vi i slutomloppet komma
att inta en ståndpunkt, som icke skiljer
oss ifrån den övriga demokratiska
världen.

Till sist, herr talman, skulle jag också
vilja säga ett litet ord med anledning
av vad statsministern sade om
herr Vougt. Det var visserligen endast
adresserat till herr Ohlin, men det har
ju därvidlag framförts kritiska synpunkter
från många olika håll. Jag tror

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Nr 2.

att vi allesammans här uppskatta många
personliga egenskaper, som herr Vougt
lägger i dagen, men med bästa vilja i
världen, herr statsminister, kan jag absolut
inte skriva under på statsministerns
betyg, att det som framför allt
kännetecknar herr Vougt har varit en
stor skicklighet att lösa en rad viktiga
avvägningsproblem. Jag skulle för min
del vilja formulera mitt omdöme så, att
det som utmärkt herr Vougt har i stället
varit en stor skicklighet att undvika
att lösa en rad mycket trängande avvägningsproblem,
och jag skall gärna
exemplifiera den saken, om statsministern
så önskar.

Herr HEDLUND i Rådom (kort genmäle):
Herr talman! I ett tidigare anförande
i dag har jag deklarerat, att
jag anser att man i en så liten stat som
Sverige med dess relativt utsatta läge
ovillkorligen måste förbehålla sig rätten
att i varje särskilt fall avgöra, om
man skall följa en rekommendation
från Förenta Nationerna eller inte. Jag
tror det är nödvändigt att vi stryka under
det, med hänsyn till intresset av
att klarlägga att vi alltjämt stå fast
vid den från stormakterna alliansfria
linjen.

I detta sammanhang vill jag ta tillfället
i akt att instämma i ett yttrande
av herr Fast i förmiddags. Jag föredrar
nämligen liksom han en anslutning
till Atlantpakten framför en
komprometterad alliansfri linje. Just
därför anser jag det vara av allra
största vikt alt vi klarlägga, att vi stå
kvar på den alliansfria linjen. Som jag
sade i förmiddags innebär det ingalunda
något åsidosättande av våra förpliktelser
gentemot Förenta Nationerna,
om vi förbehålla oss rätten att själva
i varje situation pröva huruvida det
är möjligt för oss att följa en från Förenta
Nationerna given rekommendation.

Det har här talats om angrepp på

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

a den man, som framför andra har till

;t uppgift att forma vår utrikespolitik,

i Jag vill då uttala vårt partis fulla för )-

troende för den utrikespolitik som förts

i- och föres här i landet, och därmed ger

It jag naturligtvis också ett förtroende n

votum för den man, som främst bär

a ansvaret för denna politik,
n I Koreafrågan anser jag i likhet med
tt herr Ohlin att det inte är lämpligt att

1- göra något uttalande, som innefattar

a ett ståndpunktstagande. Jag inskränker

t- mig därför till att säga, att jag hoppas

a att utvecklingen skall gå i den rikt ;-

ningen, att vi i första hand här i lan det

skola bli ense om ett ställningstagande,
och det skulle glädja mig i allra
högsta grad om vi också kunde bli
i- överens åtminstone med vissa av de

i- andra demokratiska länderna i Europa,

tt Beträffande frågan om devalveringen
n av den svenska kronan tar jag oförbe;e
hållsamt på mig, att jag tillsammans
t- med herr Ohlin på sin tid gjorde gäln
lande, att en devalvering var i hög grad
n önskvärd. Jag tror, att jag för mitt eget
,g vidkommande formulerade saken på
i- det sättet, att en devalvering borde göv
ras vid en lämplig tidpunkt, om möjst
ligt just då man kunde förutse att prisa
nivån utomlands var i vikande, och vid
den tidpunkten verkade det som om
1- priserna utomlands skulle komma att

le sjunka. Jag har alls inte någon anled >

ning att i dag säga, att det var felak i-

tigt att från de utgångspunkter, som

■n då förelågo, göra ett sådant uttalande,

st Att devalveringen sedan kom helt utan

•a vår förskyllan och att den blev väsent tå

ligt större än vad förmodligen någon

ig här i landet hade tänkt sig och större

i- än vad som var lyckligt är en helt an 1c-

nan sak.

a, Statsministern talade här om önsk’a
värdheten av enighet i de tre stora frå et

gorna: utrikespolitiken, försvarspoliti r-

ken och den ekonomiska politiken. Det

a- finns anledning, förefaller det mig, att

från samtliga partier understryka
önskvärdheten av en sådan enighet.

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Förutsättningen härför är emellertid,
som vi från vårt håll ha framhållit vid
tidigare tillfällen, en ömsesidig hänsyn,
och jag får lov att säga att regeringen
därvidlag bör ta initiativet.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Egentligen
utgöra de tre partiledarnas repliker på
mitt anförande ett tillräckligt vittnesbörd
om hur långt vi ha kommit bort
från den tid, då första remissdebattsdagens
kväll upptogs av mer eller mindre
lyckade orddueller mellan oppositionen
och ledamöterna på regeringsbänken.
Jag tror inte det var mycket
i de tre replikerna, som jag behöver
bemöta, men jag skall ändå tillåta mig
att göra ett par små randanmärkningar.

Beträffande Koreafrågan och utrikespolitiken
accepterar jag tanken att vi
tills vidare icke skola diskutera dem.
Jag vill bara än en gång inskärpa, att
om allting vore så enkelt, att det inte
funnes något sammanhang mellan vad
man säger och vad man gör inom Förenta
Nationerna — om man alltså kunde
använda hårda ord och sedan ingenting
göra — ja, då skulle Koreafrågan
inte vara så intrikat och så besvärlig
att lösa som den är, inte bara
i Stockholm utan i alla huvudstäder,
som jag känner till.

Herr Hjalmarson sade, att herr Vougt
alls inte har visat sig vara någon särskilt
framgångsrik avvägningsminister,
när det gällt att hävda försvarets intressen.
Ja, det kan herr Hjalmarson
säga, som inte har upptäckt med hur
stor sparsamhet regeringen har tvingats
att gå fram och hur många ytterligt
önskvärda åtgärder och trängande
önskemål, som denna regering har varit
tvungen att låta bli att föra fram.
Om det för 1950 års budget gällde, att
den präglades av en finansminister med
skenet från knapphetens kalla stjärna
på sitt anlete, så gäller detta i ännu
högre grad i år. Att under sådana för -

hållanden lösa avvägningsproblemen
ställer försvarsministern inför mycket
stora svårigheter. Jag tror, att man från
oppositionens sida skulle göra försvaret
större tjänster, om man erkände att
dessa ting icke äro så lätta att sköta
att allt vad som erfordras för att åstadkomma
en annan ordning bara är att
tillsätta en ny försvarsminister.

Vi skola som sagt inte använda några
hårda ord nu, men om vi här hade haft
en hårdare sammanstötning, så skulle
jag sagt att oppositionens argumentation
är lika lättsinnig som den herrarna
använda, när ni lägga ansvaret för
allt på regeringen och glömma bort
de internationella förhållandena. —
Men detta säger jag nu inte, herr Hjalmarson,
så det behöver ingen polemisera
emot.

Därmed är jag inne på förhållandena
till utlandet. Herr Ohlin sade, att det
inte är någon inflatorisk utveckling att
göra en anpassning av penningvärdet,
att devalvera. Om jag vore lika vältalig
som herr Ohlin, skulle jag kunna
säga detsamma som han sade till finansministern:
»Lek inte med några
nya ord, utan erkänn att en prisstegring
drabbar människorna lika hårt,
oavsett vad den beror på.» Det är så
sant så. Den prisstegring, som är vållad
av devalveringen, känns i hemmen
precis lika hård som den prisstegring,
som är vållad av exempelvis stegrade
arbetslöner. Husmödrarna göra ingen
skillnad därvidlag. De säga icke att
detta är herr Ohlins andel i penningvärdeförsämringen,
och därför är den
rättvis, men detta är herr Skölds andel,
och den skola vi opponera emot.
Nej, herr Ohlin, vi ha gemensamt ansvar
för devalveringen, och jag har
ingenting att ångra därvidlag. Vi skola
ha klart för oss, att vi voro överens om
den åtgärden, och därmed är en av anledningarna
till att priserna ha gått
upp redovisad. Vi kunna väl j7ara överens
om att det förhåller sig på det
sättet.

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

Annars är det naturligtvis så, att när
det går bra, så beror detta enligt oppositionen
på utlandet, och när det går
dåligt beror det på regeringen. Det är
ju en polemik som vi ständigt ha fått
möta. Eftersom detta är en »snäll»
afton vill jag inte förneka, att det finns
sådana bland oss, som säga att det beror
på utlandet om det går dåligt och
på regeringen om det går bra. Vi spela
kanske litet på strängarna på båda sidor.
Men även där vill jag ha gemensamt
ansvar för utvecklingen. Då kunna
vi kanske komma ifrån vanan att
skylla på varandra.

Jag har i mitt anförande bara sagt,
att om vi skola kunna göra klart för
vårt folk att vi befinna oss i ett allvarligt
läge, så skola vi tala om vad
detta allvarliga läge beror på, och då
komma vi icke förbi de internationella
förhållandena.

Jag måste säga att herr Ohlin överraskade
mig, när han tyckte att det
var ett kolossalt medgivande jag gjorde,
när jag talade om moralen. Om det
inte är något annat, som herr Ohlin
har velat ha, än ett erkännande att vi
alla som sitta här — hoppas jag åtminstone
—- arbeta så gott vi kunna
och efter bästa förmåga och bästa förstånd
för det gemensammas bästa, för
landets bästa och för våra uppdragsgivares
bästa, så är det stor synd att
detta inte har blivit klargjort tidigare,
ty det erkännandet tror jag att jag
skulle ha kunnat lämna med detsamma.

Men när herr Ohlin drar upp debatten
om storfinansen, vidrör han onekligen
ting, som ha varit föremål för
mycken diskussion under något stormigare
förhållanden än kvällens. Låt
mig erinra något om hur det förhöll
sig där. Det var ifrån vår sida icke tal
om att t. ex. de partier, som åtnjöto
anslag från Bolidenbolaget, hade sålt
sig och sin uppfattning till Boliden.
Jag kan inte ett ögonblick föreställa
mig, att någon ansvarig person har påstått
något sådant. Vad vi har sagt är

6—Andra kammarens protokoll 1951. Nr

bara att den politik, som föres av högern
och folkpartiet, i nuvarande stund
är sådan, att Bolidenbolaget anser det
vara lämpligt att stödja den. Var det
något skamligt i det? Det är en mycket
intressant fråga. Var det skamligt
av Bolidenbolaget att stödja högerns
och folkpartiets politik? Det har jag
inte trott. Men nu tycks herr Ohlin
anse det. Därför förstår jag inte repliken
till mig, inte ens en sådan här stillsam
afton, när man anstränger sig till
det yttersta för att förstå vad vi säga,
och även vad vi icke säga.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Får jag bara säga några
ord till statsministern om herr Vougt.

Statsministern sade, att man måste
komma ihåg att herr Vougt har stått inför
en mycket besvärlig uppgift, när
det har gällt avvägningsproblemen. Han
har nämligen varit tvungen att iaktta
den största sparsamhet. Men problemen
te sig helt annorlunda för den lättsinniga
och oansvariga oppositionen,
tyckte statsministern.

Låt oss då se på ett par centrala frågor,
om vilka diskussion rätt: utbildningen
och befästningsarbetena. När
det gäller utbildningen kunna icke de
ekonomiska synpunkter, som statsministern
anförde, spela in, eftersom försvarsutredningen
enhälligt har konstaterat,
att en lösning av utbildningsproblemen
icke i första hand är en ekonomisk
fråga; den ekonomiska sidan av
saken är här av underordnad natur.

När det gäller den andra frågan, befästningsarbetena,
vill jag bara erinra
statsministern om det faktum, att vi i
höstas lade fram ett förslag, som regeringspartiets
majoritet avslog bl. a. av
ekonomiska skäl. Där kommo alltså de
ekonomiska skälen fram. Sedan gick
det 30 dagar, och så lade regeringen
själv fram precis samma förslag. Då frågar
man sig vad det är för en märklig
revolution som inträffat under den mel 2.

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lanliggande tiden. Inte kan det väl vara
den omtalade engångsinflationen som
plötsligt fått sådana märkliga återverkningar,
att man även när det gäller regeringens
ståndpunkter kan börja tala
om inflation?

Herr talman! Jag förstår statsministerns
önskan att här uppträda till herr
Vougts försvar. Det är en legitim önskan.
Men jag kan inte med bästa vilja
i världen, hur vänlig jag än vill vara i
kväll, säga att statsministern har lagt
argumentationen på ett lyckligt plan.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Först något om utrikespolitiken.
Statsministerns viktigaste deklaration i
dag var när han sade: »Vi vilja endast
i olika lägen handla från fall till fall.»
Men det är just det, som herr Undéns
många uttalanden icke innebära. De
innebära i stället ett försök att precisera
i vissa former. Om statsministern
vill backa upp deklarationen i dag och
få den genomförd, så öppnas därigenom
helt andra möjligheter till enighet
än med de Undénska formuleringarna.
Skola däremot de Undénska formuleringarna
vidhållas, så behövs det i dag
ett klarare besked.

Beträffande debatten den 25 oktober
vill jag säga, att jag var så förtjust över
att utrikesministern gav en mera nyanserad
framställning av neutraliteten —
vilken återfinnes på s. 15 i protokollet
— att jag uttryckte min glädje över det.
Det var sedan mycket i herr Undéns
följande korta replik, som jag inte kunde
överskåda, när jag själv skulle tala
minuten efteråt. När man emellertid
studerar detta senare yttrande närmare,
så finner man hur illa det stämmer
överens med det första om herr Undéns
uttalanden i FN.

Vad sedan beträffar det som sagts
om att det inte bara är regeringen utan
också vi andra, som bära ansvaret, så
har jag redan erkänt detta. Men, herr
statsminister, innebär slutsatsen att vi

skola sluta upp att skylla på varandra
att oppositionen skall sluta med att
ställa regeringen till ansvar? Jag trodde
det var så, att regeringen ännu inte
överlämnat halva regeringsmakten till
oppositionen. Fn så stor vilja att komma
oss till mötes hade jag inte väntat
mig, herr statsminister, men jag ber att
få tacka.

Sedan sade statsministern att valutaanpassning
är detsamma som penningvärdeförsämring.
Nej, herr statsminister,
om man rättar till en felaktigt anpassad
valutakurs stärker detta hela
samhällsekonomien, varvid man ökar
utsikterna till att senare kunna bevara
penningvärdet. Men om man släpper
loss en inflation, som skapar förväntningar
om fortgående stigande priser,
försvårar man uppgiften att bevara penningvärdet.
Där är en himmelsvid skillnad! Beträffande

propagandan vill jag
bara säga, herr statsminister, att vad
jag ville var inte bara att få det berörda
erkännandet av statsministern, utan
jag ville också att detsamma skulle få
sätta sin prägel på den socialdemokratiska
propagandan, ty inte minst i regeringsorganet
och i de många socialdemokratiska
trycksakerna har man
just försökt att karakterisera oppositionen
genom att diskutera olika bidrag,
och man har icke sagt: »Oppositionen
likaväl som vi företräder sin politiska
åskådning, sin uppfattning om vad som
är bäst för land och folk.» Jag förstår
av statsministerns yttrande att han inte
läser vare sig Morgon-Tidningen eller
den socialdemokratiska propagandan.
Jag avundas honom!

Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle):
Herr talman! Det är en fråga,
som mer än någon annan har diskuterats
under den senaste veckan, nämligen
frågan om den amerikanska hänvändelsen
till Sveriges regering med begäran
om svenskt stöd för att stämpla

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Kina som angripare och att tillgripa
sanktioner mot detta land. Den frågan
har också behandlats i diskussionen
här, och statsministern har bl. a. talat
om den i femton minuter utan att säga
vad regeringen ämnar göra i denna sak.
Men vågar statsministern verkligen inte
ge besked i denna fråga? Är det meningen
att denna remissdebatt skall gå
till ända, utan att riksdagen skall få något
besked om huruvida Sveriges regering
skall rösta för eller emot den amerikanska
propån?

Statsministern antydde, att han var
inne på vägar att halvvägs stödja den
amerikanska framstöten. Om man kan
koppla loss sanktionsfrågan från frågan
om att stämpla Kina som angripare
— ja, då tycks det vara möjligt för statsministern
att tillmötesgå dem, som kräva
anslutning till amerikanarnas förslag.
Statsministern vet dock mycket
väl att problemet inte är löst därmed,
tv även om man är så listig att man
kopplar bort sanktionsfrågan från sitt
slåndpunktstagande till den första frågan,
så återstår dock det enkla faktum,
att om vi rösta ja på den första frågan,
så rösta vi också för att Kina icke skall
komma med i säkerhetsrådet och få sin
rättmätiga plats där, vilket innebär att
Förenta Nationerna icke kunna verka i
sin stadgas anda. Jag tycker, herr talman,
att det är nödvändigt att fastslå
hur både statsministern och de borgerliga
partiernas talesmän här ha gått
som katten kring en het gröt runt denna
huvudfråga utan att ge det besked,
som nästan alla i själ och hjärta skulle
önska. Det har berättats mig att regeringspartiets
talesman i första kammaren,
herr Wigforss, givit ett mycket
klart besked där och svarat nej på båda
de amerikanska propåerna. Varför vågar
inte regeringen ge ett sådant besked? Herr

EDBEKG: Herr talman! För en
stund sedan stod herr Dickson, den ensamme
representanten för riksdagens

sjätte parti, och talade för samlingsregering.
Det har han, som han själv berättade,
gjort under de tio senaste åren.
Man kan undra, om det är denna Catoliknande
enträgenhet, som lekt en annan
aktad ledamot i kammaren, herr
Håstad, i tankarna, när han i ett nyligen
utkommet samlingsverk trott sig
finna, att den konstitutionella debatten
i vårt land förskjutits från motsatsen
konstitutionalism kontra parlamentarism
till att gälla parlamentarism i
hävdvunnen mening kontra samlingsregering.
Jag tror att denna jämförelse
innebär, att man tillmäter den då och
då uppflammande debatten om samlingsregering
alltför stor betydelse.
Även om den från vissa håll föres med
stor lidelse, rör den nog bara upp skum
på ytan. Den går inte på djupet, engagerar
inte sinnena på något sätt, som
kampen för parlamentarismen kanske
en gång gjorde. Den kan inte heller sägas
röra någon för den svenska demokratien
vital fråga. Om man bortser
från herr Dickson, denne lika sympatiske
som originelle tänkare, torde tanken
på en permanent samlingsregering,
denna Alpens ros, främst få betraktas
som ett drivhusblomster bland flera
andra inom folkpartiets omväxlande
örtagård.

För de allra flesta — och jag är själv
av den meningen — framstår samregerandet
som den sämsta tänkbara lösningen
på regeringsproblemet under
någorlunda normala förhållanden. Det
skulle uppenbarligen dåligt tjäna folkstyrets
princip, sådan vi fatta den och
sådan vi utvecklat den. Det är verkligen
här inte bara fråga om att slå samman
två olika raser, som herr Dickson
synes föreställa sig. Våra erfarenheter
från krigsåren kunna ju berätta för oss,
hur samregerandet verkar initiativförlamande
och hur det i stort sett upphäver
det parlamentariska växelspelet genom
att flytta alla avgöranden, alla
kompromisser till kanslihuset. Under
någorlunda normala förhållanden skul -

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

le den risken vara tämligen uppenbar,
att en samlingsregering skulle kunna utvecklas
till ett praktiskt taget oavsättligt
ämbetsverk med riksdagen närmast
som ett formellt bihang. Ett sådant
system skulle säkerligen beröva riksdagen
all organiserad opposition. För den
som menar, att oppositionen har en betydelsefull
roll att fylla i det parlamentariska
livet, kan det inte vara någon
nåd att stilla bedja om.

Ett sådant system skulle också beröva
valhandlingen dess egentliga innebörd,
då ju intet alternativ skulle stå till förfogande
för väljarna. Partierna skulle
få samma politik att försvara inför sina
valmän. Visserligen skulle de kunna gå
ut till väljarna med olika program, men
dessa skulle kompromissas bort i kanslihuset.
För folket skulle valhandlingen
under sådana förhållanden bli tämligen
likgiltig, eftersom det enda påtagliga
resultatet skulle inskränka sig till ommöblering
på en eller annan taburett.

Jag talar här inte om vad som kan
uppfattas som svårfrånkomligt under en
period av krig eller överhängande
krigsfara, då det kan te sig angeläget
att skapa ett samlat uttryck för nationens
motståndsvilja. Men som herr Hedlund
i Rådom nyligen slog fast inför
bondeförbundets riksdagsgrupp behöver
en samling kring de angelägna frågorna
inte ens i en krissituation med nödvändighet
betyda en samlingsregering. Det
finns ju också andra utvägar, flera
andra för den delen.

Därmed är jag tillbaka till frågan om
diskussionen om samlingsregeringen
avspeglar något djupare problem inom
vår demokrati. För mig står det tämligen
klart att så ej är fallet. En samlingsregering
blir ett problem för demokratien
först i samma stund den
kommer till.

Jag tror att vi i stället komma att
möta ett av de största problemen för
demokratiens funktionsformer på ett
helt annat område, ett område, som är
svårt att kartlägga, därför att utveck -

lingen sker gradvis och omärkligt. Jag
tänker på den förskjutning, som uppenbarligen
håller på att ske från politiska
instanser till experter, tendensen till
ökat expertinflytande. Låt mig genast
säga ifrån — för att om möjligt undvika
missförstånd — att jag inte tänker
falla in i den enkla trallen om central
byråkrati och centraldirigering. För
den schlagern har jag inget sinne. Låt
mig ytterligare säga ifrån, att jag betraktar
experterna och specialisterna
som lika nödvändiga för det stora samhällsföretaget
som de äro för de enskilda
företagsenheterna. Jag vet inte, om
jag bedömer saken rätt, men mig förefaller
det uppenbart, att vi befinna oss i
en utveckling, där samhällsmaskineriet
blir alltmer komplicerat och ställer oavlåtligt
ökade krav på specialisering och
expertis. Det är en utveckling som sker
i alla länder, oavsett alla politiska doktriner.
Däråt är ingenting att göra; utvecklingen
låter sig inte hejdas. Men
tendensen förtjänar att i tid observeras,
så att inte en del av folkstyrets ursprungliga
värden omärkligt komma
bort i hanteringen. Om experterna äro
nödvändiga, så är den allmänpolitiska
synen det likaså. Vi nödgas sannolikt
att inom en nära framtid pröva oss
fram på nya vägar för att finna en ur
folkstyrets synpunkt lämplig och lycklig
avvägning mellan expertinflytande
och lekmannainflytande.

Jag tror att tendenser i den riktning,
varom jag här talat, kunna skönjas i
smått lika väl som i stort. Helt nyligen
ha de många små kommunala enheterna
avlösts av de nya storkommunerna.
Det har varit en framåtsiktande reform,
en reform, som utan tvekan
kommer att effektivisera det kommunala
självstyret, Men i tillfredsställelsen
över att denna reform kunnat
genomföras, och därtill så jämförelsevis
gnisselfritt, böra vi inte
blunda för att den måste minska
antalet i det folkliga folkstyret direktengagerade.
Inom större kommuner har

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Nr 2.

det inte heller varit svårt att spåra ökade
tendenser till tjänstemannastyre —
helt naturligt därför att även det kommunala
livet blivit mera invecklat. Men
redan här tror jag att vi stå inför en
tendens, som kräver observans.

Självfallet äro förutsättningarna, för
att inte säga riskerna, för en fortgående
förskjutning, när det gäller realinflytandet,
från folkvalda instanser till
en i och för sig oumbärlig, ofta högt
kvalificerad, men i regel anonym och
inte direkt inför folket ansvarig expertis
ännu större, när det gäller riksstyrelsen.
Om tendenserna — än så länge
— äro mindre framträdande i vårt land
än i många andra länder beror det nog
i hög grad på vårt speciella utredningsväsen,
där lekmän och specialister föras
samman redan på skilda frågors
förberedande stadium. Tendensen finns
där emellertid, och det är inte alldeles
osannolikt, att en av de viktigaste
uppgifterna för vår demokrati inom en
nära framtid blir att söka nya former
för samspelet mellan lekmän och specialister.
Inom domstolsväsendet ha vi
ju nyligen prövat detta i och med att
nämndemannainstitutionen infördes
även i stadsdomstolarna. I fråga om förvaltningen
är problemet onekligen svårare.
Det är en bärande princip inom
vårt statsskick, att förvaltningen skall
arbeta fristående från de politiska
instanserna. Det är en väsentlig rågång.
Det hindrar emellertid inte,
att man nog även här måste söka
finna nya kontaktytor. Så har delvis
redan skett, även om försöken ha varit
trevande och resultaten i stort sett långt
ifrån lysande. De erfarenheter, som man
har hunnit samla från de kollegiala
styrelsernas verksamhet, synas vara
skiftande, och de fullmäktige, råd och
nämnder, som tämligen löst påkopplats
vissa verk, torde som regel sakna all
betydelse. .lag tror, att riksdagen som
den främsta representanten för det folkliga
direktinflytandet över de allmänna
angelägenheterna kommer att möta frå -

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

gan om avvägningen mellan politiska
instanser och administration vid upprepade
tillfällen och i olika former un[i
der de närmaste åren.
i Jag skall, herr talman, inte göra något
försök att flyga Ut i den internar
tionella terrängen, där problemen självfallet
äro ännu mera komplicerade. Låt
!- mig bara säga ett par ord om Marshall 11

organisationen i Paris, OEEC, därför

;t att den ganska intimt angår oss. Inom

h denna finns otvivelaktigt en mycket

högt kvalificerad sakkunskap representerad.
Men det är en expertorganisation,
e som i stort sett arbetar bakom fällda

d rullgardiner utan något parlamenta g

riskt kontrollorgan vid sin sida och

;- utan någon annan politisk tillsyn än

i- den som Marshalländernas strängt upp s

tagna utrikesministrar tid efter annan

s hinna utöva. För någon tid sedan ut :-

talade en framträdande talesman för

e den brittiska regeringen allvarliga far n

hågor för att man här skulle möta em r

bryot till en europeisk teknokrati. Det

“- problemet kan möjligen lösas genom

''i sammanslagning med Europarådet, som

tt är ett politiskt organ och ett organ på

•s jakt efter arbetsuppgifter men hämmat

i sitt arbete just på grund av brist på
i- expertis. Jag vill uttrycka en förhopp n

ning att den svenske utrikesministern

11 skall finna det möjligt att medverka

a till en sådan lösning,

i- Till sist vill jag, herr talman, peka
2, på ett område, där jag tror att man

a med fördel skulle kunna öka den parla s

mentariska aktiviteten redan nu. Det

it gäller en del nordiska samarbetsfrågor.

’t Efter sammanbrottet av de skandina n

viska försvarsförhandlingarna — vid

a vilka för övrigt såvitt jag vet represen a

tanter för parlamenten för första gång h

eu fördes direkt in i en rådplägning

ts av detta slag — har föret varit rätt

11 trögt, när det gällt åtskilliga andra sam n

arbetsuppgifter. Från den nordiska kul t-

turkommissionen hörs sällan en ande a

viskning, och undersökningarna beträf i-

fande en skandinavisk tullunion och

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

en närmare ekonomisk samordning mellan
våra länder nådde ju i Köpenhamn
i januari förra året det stadium, då det
föreföll som om även denna tanke skulle
föras över till det rikt sorterade arkivet
för nordiska misslyckanden. Trots
allt beslöts, att undersökningarna skulle
fullföljas i en annan form, nämligen
genom inventering av problemen
branschvis. Man vill gärna hoppas, att
detta inte var ett täckelse, avsett att
dölja ett nytt misslyckande, utan att
något positivt skall komma fram. Men
tyst ganska tyst har det varit kring de
fortsatta undersökningarna. Det är experterna
på skilda områden som ha ordet,
och det ligger väl i sakens natur,
att de i första hand komma att katalogisera
invändningar och svårigheter. Därom
är i och för sig intet att säga. Utan
att känna svårigheterna kan man inte
finna medlen att övervinna dem. Men
medlen ligga ofta på det politiska planet.
Jag skulle vilja hemställa till regeringen
att överväga, om inte dessa undersökningar
lämpligen borde få ett
politiskt komplement, en parlamentarisk
påltoppling, som i så fall inte borde
komma alltför sent.

Jag vill här knyta an till en tanke,
som den norske statsministern framförde
i ett par uppmärksammade föredrag
i Sverige i höstas, i vilka han med
utgångspunkt från det parlamentariska
inslaget i försvarsförhandlingarna ifrågasatte,
om inte även andra frågor med
fördel skulle kunna dryftas vid möten,
i vilka representanter för både regeringarna
och nationalförsamlingarna
voro med. Man borde därvid, menade
han, kunna lägga fram någorlunda avgränsade
spörsmål till behandling. Jag
tror, att det är en fruktbar tanke, väl
värd att prövas i skilda sammanhang.

Jag skall här tillåta mig att komma
med ett litet uppslag. Det gäller inte
några vittsiktande frågor utan tar helt
enkelt sikte på en del småting, som irritera
och försvåra det vardagliga um -

gänget mellan de skandinaviska folken.
Dessa saker kunna var för sig ofta betraktas
som bagateller, men tillsammantagna
äro de allt annat än betydelselösa.

Låt mig bara nämnda ett par exempel
för att illustrera vad jag avser. En
norrman på hemresa från Köpenhamn
eller en dansk på hemresa från Oslo
kan för närvarande inte betala med sitt
eget lands valuta i restaurangvagnen i
det svenska transitotåget. Han får svälta
sig genom Sverige, därest han inte har
varit förutseende nog att i förväg skaffa
sig några svenska kronor. Det är bara
en liten illustration till de besvärligheter,
som möta på valutaområdet, en detalj
bland många, många andra. Även
om våra länders olika försörjningsläge
inte möjliggör ett fritt valutaflöde, borde
det dock vara möjligt att åstadkomma
lättnader i en rad olika avseenden. Kanske
vore en framkomlig väg att finna
i ett system med nordiska resechecker,
inlösbara i de olika ländernas banker
och användbara som betalningsmedel
länderna emellan, en vidareutveckling
om man så vill inom den skandinaviska
sfären av den europeiska betalningsunionen.
Kanske finns det också andra
vägar, som man skulle kunna pröva.

Även i fråga om pass- och tullformaliteter
borde betydande förenklingar
kunna ske. Framför allt vid de mera trafikerade
gränsövergångarna, exempelvis
vid Hälsingborg—Helsingör eller
vid Svinesundsbron, medför den dubbla
tullbehandlingen en mängd besvärligheter
och icke ringa tidsspillan. Det
är fullständigt onormala former för umgänget
nära grannar emellan som här
utvecklas. Tidigare sonderingar för att
utröna om man inte skulle kunna införa
en för två länder gemensam tull
ha stött på obeveklig patrull. De ha
mötts av invändningen, att en sådan
akt som en tullvisitation inte kan
verkställas inom annat lands höghetsområde.
Det är en invändning, som kan -

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ske är naturlig för experter men som
är skäligen likgiltig för den resande
lekmannen.

Det förefaller mig också sannolikt,
att vissa ytterligare lättnader och förenklingar
skulle kunna genomföras när
det gäller gränshandeln, ömsesidiga
lättnader till båtnad för befolkningen
på ömse sidor om det irrationella något,
som vi benämna gräns. Här ha nu
i stället på tillskyndan av en nitisk
svensk tjänsteman nyligen skett avsevärda
inskränkningar i ett av landets
mest trafikerade gränsdistrikt, vilket
åstadkommit åtskillig oro bland gränsbefolkningen.

Herr talman! Katalogen skulle kunna
fortsättas; den kan göras praktiskt taget
hur lång som helst. Jag är övertygad
om att om folk med praktiskt handlag
och god vilja fick ta av sig kavajerna
och sätta sig ned och diskutera
igenom en rad sådana vardagens problem
skulle man i många fall kunna
finna en lösning. Borde inte detta vara
en uppgift för en kommitté av parlamentariker
från samtliga skandinaviska
länder? Ett förslag i sådan riktning har
i dag väckts motionsledes i denna kammare.
Liknande framstötar komma inom
den närmaste tiden att göras i det danska
folketinget och i det norska stortinget.
Jag har velat avisera saken i
förväg för att utbedja mig riksdagens
och självfallet också regeringens välvilliga
behandling av frågan.

Jag vill endast tillägga, att vi ju alla
veta, att det på sistone har inträffat
vissa saker som verkat störande på
grannsämjan. Det är otrevligt att behöva
konstatera det, men stämningen i
gränstrakterna är inte överallt den bästa,
framför allt till följd av att vissa
oansvariga krafter ha förstorat i och
för sig beklagliga intermezzon och metodiskt
sökt piska upp motsättningarna.
Det kan därför också psykologiskt
vara angeläget med ett initiativ, som
kan uppfattas som en akt av god skandinavisk
vilja, och ett sådant initiativ

bör lämpligen komma på ett område,
där det förefaller att finnas de största
förutsättningarna för att nå konkreta
resultat.

Under detta anförande övertog herr
talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr DICKSON (kort genmäle): Herr
talman! Herr Edberg tyckte inte om tanken
på en samlingsregering, och han
motiverade detta på ett sätt som förvånade
mig. Jag känner herr Edberg rätt
väl — jag läser hans tidning — och jag
vet, att han inte alltid tycker som han
har blivit tillsagd att göra utan att han
har sin egen mening. Själv måste jagsäga,
att om här satt en samlingsregering
på de främsta bänkarna skulle det
inte inverka på min oppositionslusta,
och jag är fullkomligt säker på att om
det kom till kritan skulle det inte heller
inverka på herr Edbergs.

Herr Edberg talade om organiserad
opposition. Vad är det för något? Skall
det inte vara individuell opposition? En
sådan är väl värd mera än massoppositionen,
som inspireras från ett håll och
sedan drar alla med sig.

Jag tror inte att ögonblicket alt skapa
en samlingsregering är inne just nu,
men jag vill hålla tanken vid liv, så
att den inte dör ut. Herr Edbergs anförande
nyss var ytterst intressant,
men han talade så fort att man inte riktigt
hann fatta allt han sade. Det låg
emellertid mycket i det, särskilt i slutet,
i vilket jag gärna instämmer.

Herr Edberg var vänlig nog att utnämna
mig till partiledare för det sjätte
partiet i riksdagen. Han är välkommen
att provgå ett par månader som min
partisekreterare.

Herr von SETII: Herr talman! I ett så
oroligt år som detta är det ganska naturligt
att det är utrikespolitiken, försvaret
och den inre ekonomien, som
upptaga de svenska folkrepresentanter -

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nas och kanske inte minst det svenska
folkets tankar.

När hans excellens herr statsministern
nyss — jag skulle vilja säga med
patos — tog sin försvarsminister i försvar
och gjorde hela regeringen ansvarig
för vad som skett inom försvarets
huvudtitel, måste jag för min del säga,
att han därmed har påtagit sig ett mycket
tungt ansvar för de brister, som
vårt försvar i dag är behäftat med. Det
skall villigt erkännas, att stora ansträngningar
för att förbättra försvarets materiella
standard ha gjorts. Det skall
också erkännas, att den ekonomiska situationen
är sådan, att även om man
vill gå längre är det mycket svårt. Kvar
står dock det faktum, att en neutral betraktare
av den nivå, på vilken de värnpliktigas
och befälets, inte minst underbefälets,
utbildning för närvarande står,
måste säga sig, att om man känner sitt
ansvar måste man med fog rikta kritik
mot försvarsministern och regeringen.

Jag skall inte uppehålla mig för länge
vid denna punkt, men jag kan inte underlåta
att påpeka, att i den strid, som
nu utkämpas på Korea, har det välsituerade
Amerika möjligheter att använda
materiel av förstklassig beskaffenhet,
men det folk man har fört fram har inte
fått den utbildning och den disciplin,
som behövs i krigets hårda skola. Det
är ganska underligt, att man även i dag
tycks behöva understryka, alt krig är
ett annorlunda tillstånd än fred och att
de värnpliktiga måste utbildas för detta.
Det går inte med silkesvantar, ty då
gäller det hårda tag, då gäller det liv
och blod. De sista månaderna på Korea
har det säkerligen ljutits mera amerikanskt
blod än vad som behövts om utbildningen
och disciplinen stått på ett
högre stadium. De amerikanska mödrarnas
och fädernas kritik mot dem,
som ha haft ansvaret för deras söners
utbildning, är i dag mycket hård. Jag
uttalar den förhoppningen, att regeringen
måtte känna sitt ansvar på denna
punkt och ge vår svenska ungdom en

sådan utbildning, att den kan bruka de
moderna vapen, som sättas i händerna
på den, och fullgöra den tunga plikt
som kan bli nödvändig.

Jag kan inte heller underlåta att påpeka
de brister, som finnas i fråga om
vår befälsutbildning. De ha avhandlats
här förut, och med den långa rad talare
som äro anmälda till denna remissdebatt
skall jag inte uppehålla mig
längre vid dem. Jag har dock ansett
mig vilja framhålla dem och rikta en
mycket sträng kritik mot försvarsministern
och mot regeringen.

Även de ekonomiska förhållandena
har man här talat mycket om. Herr
Sköld var förståndig nog att inte använda
uttrycket engångsinflation. Herr
Sköld har dock tidigare använt detta
uttryck, och därmed kan jag inte finna
annat än att han försökt intala svenska
folket, att finansministern och regeringen
ha den ekonomiska situationen
så i sin hand, att man kan lossa på
skruven och släppa upp prisbildningen
ett visst antal enheter för att när den
har kommit till en viss bestämd punkt
åter vrida till skruven och säga: Hit
men inte längre. De prisstegringar, som
ha ägt rum och som svenska folket på
en del håll anser sig ha blivit överrumplat
av, äro emellertid ett led i en
inflationsrörelse. Finansministern må
ursäkta, att inte bara jag utan många
med mig hysa den uppfattningen, att
regeringen inte bemästrar denna penningvärdets
försämring.

Finansministern slutade sitt första
anförande i dag med att säga, att han
hoppas, att riksdagens ledamöter vid
sitt ställningstagande till statsverkspropositionen
skola bidraga till att inte
öka utgifterna, så att den framlagda
budgeten kan genomföras. Det kan vara
mycket att anmärka på detta. Yi kunna
från oppositionshåll komma med förslag,
som i vissa fall kosta mera att
genomföra än regeringens, men då
komma vi också att framlägga förslag
om sänkning av utgifter på andra håll.

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Det råder säkerligen stor enighet om
att vi måste försöka hålla budgeten i
det läge, som finansministern nu har
sagt är det enda möjliga.

Jag skulle dock vilja tillägga en sak,
nämligen att ett folks ekonomiska standard
bestämmes även av vad som kan
sparas, och detta sparande går inte att
kommendera fram i en kritisk situation.
Nu fly spararna i stället. Man tar
ut sina insättningar; man märker, att
den svenska kronans köpkraft har sjunkit
och då söker man få reella värden
i sin hand. Detta driver ju ytterligare
på inflationen. Herr Sköld måste här
taga krafttag. Han har gjort det förr
som försvarsminister, och jag tror mig
tolka en stor del av det svenska folkets
åsikt, då jag säger, att vi hoppas han
även här kommer att taga sådana och
avvika från herr Wigforss’ linje.

Herr Wigforss har ju i dag gjort en
come back i första kammaren men efter
vad jag har hört har han där endast
talat om utrikespolitik. Den besvärliga
ekonomiska situation, i vilken vi i dag
befinna oss, är dock en följd av herr
Wigforss’ olyckliga finanspolitik under
många år. Den penningvärdeförsämring,
som många i vårt samhälle först
nu ha kommit till insikt om, är en följd
av det skattesystem och den nedvärdering
av arbete och sparsamhet, som inletts
under den Wigforsska epoken. Man
må hoppas, att detta nu är slut och att
vi med gemensamt arbete skola kunna
stabilisera den svenska kronans värde.

Herr talman! Jag skulle vilja vidröra
eu hel del saker i denna debatt, men
med hänsyn till den långa talarlistan
skall jag bara taga upp en enda sak till.
Vi ha i vårt samhälle en tämligen ny
institution, som heter vår svenska radio.
Radion har en lika betydelsefull uppgift
som pressen. Den måste vara fri. I
den skall man kunna nå svenska folket,
som där skall kunna finna avkoppling
och nöje. Den skall också kunna meddela
kunskaper i form av föredrag, teater
de. Det är naturligtvis oerhört vik -

tigt, att den som är chef för en sådan
institution handhar chefskapet på ett
sådant sätt, att radion verkligen allsidigt
företräder alla grupper och alla
intressen, så att inte några röster så
att säga bli stumma.

Det har under 1950 och i år inträffat
ett par händelser, som jag här vill litet
närmare redogöra för -— jag gör det
alltså för att visa vad jag menar, när
jag säger att enligt min mening bör den
svenska radion skötas på ett annat sätt
än som nu sker.

Jag tar då först en sak som kanske
för en del kan synas bagatellartad. I den
sketch, som spelades på nyårsafton 1950
innan det egentliga årsskiftesprogrammet
började, behandlades även det s. k.
bondetåget år 1914. Jag måste, herr talman,
för min del protestera mot det
sätt, varpå detta skedde. Jag skall inte
betunga kammaren med att anföra
några citat, utan jag skall inskränka
mig till att säga, att sketchen i denna
del var ovederhäftig, plump och i mycket
liög grad fri från humor. Den sökte
att locka fram flatskratt genom att skoja
med fosterländska mäns insatser när
det gällde bondetåget. Dessutom tog
man öppet ställning i en politisk fråga,
vilket enligt mitt förmenande inte gör
saken bättre.

När den nye radiochefen efteråt intervjuades
beträffande det inträffade
och tillfrågades, om han hade haft kännedom
om vad som skulle framföras i
sketchen, svarade han att han blivit insatt
i programpunktens innehåll men
att han inte ansett sig kunna stryka
sketchen, ty det skulle betyda att lian
skulle bli tvungen att ta ställning till
alla programinslag. Detta yttrande ger
verkligen anledning till en hel del kommentarer.
En chef för en institution, ett
verk eller vad det är, bör väl känna
sin personal så pass bra, att han kan
ge underordnade chefer mycket fria
händer i många fall. Men om han å andra
sidan får, såsom i detta fall, kännedom
om att institutionen skall fram -

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

föra någonting som han själv innerst
inne ogillar, då är det enligt min mening
fråga om ett felaktigt utövande av
chefskapet, därest han inte ingriper.
Det är ju därför som en chef finns till.

Det är riktigt att man på ett så känsligt
område som radions inte skall ingripa
i onödan, men vad som skett visar
dock att man inte får uteslutande tilllämpa
sådana tankegångar utan att man
måste vara beredd att ingripa, när så
behövs.

Låt oss vända på saken och göra det
tankeexperimentet, att det inom radion
finns en medarbetare, som vill framföra
en sketch som innehåller en hyllning
till en främmande statsform, t. ex.
den som representeras av Stalin. Det
är förres''ten inte så orimligt att tänka
sig detta, sedan man läst Röster i Radios
synnerligen sympatiska presentation av
den kommunistiske partiledaren, innan
han i september 1950 skulle framträda
i radion. Skulle herr Ehnmark i ett
sådant fall sitta med armarna i kors
och underlåta att förbjuda sketchen?

En chef skall givetvis inte ha några
direktiv för sådana fall som jag här
talat om, utan han skall ha frihet att
handla. Men man får dock inte göra sig
skyldig till felaktigheter och på sätt
som här skett öppet negligera den fosterländska
stämning, som tog sig uttryck
i 1914 års bondetåg, något som
måste vara nedsättande för de landsbygdsrepresentanter
som deltogo i
detta tåg.

Jag vill ta ett annat exempel. Den 9
maj 1950 skulle ledamoten av denna
kammare, högerrepresentanten på norrbottensbänken
fru Märta Boman hålla
ett föredrag i radio. Hon skulle orientera
husmödrarna om skatteskalornas
utformning och i sitt ursprungliga manuskript
till föredraget — jag har själv
sett detta — hade hon en passus, där
det talades om att även de låga inkomstklasserna
bli hårt drabbade genom
våra nuvarande skatteskalor. När
hon visade konceptet för den dam, fru

Rosa Andersson, som utövar chefskapet
för ifrågavarande avdelning, blev hon
anmodad att stryka denna passus, om
hon skulle få hålla sitt föredrag. Enligt
fru Rosa Anderssons uppfattning fick
tydligen inte uttalanden av detta slag
förekomma i svensk radio.

Radiotjänst har alltså i detta fall ansett
det med sin ställning förenligt att
taga parti och att göra det även i politiskt
avseende. Den som läser det koncept,
som fru Boman hade skrivit, kan
inte finna att detta var på något sätt
politiskt tillspetsat. Det innehöll en
redogörelse för vad som hände, när
en motion behandlades av andra kammarens
beredningsutskott, och jag måste
allvarligt beklaga, att det kunnat ske
någonting sådant som förekommit beträffande
detta föredrag.

Jag har alltså här visat på två olika
exempel. I det senare fallet ingrep man
från Radiotjänsts sida på ett stadium
där man inte borde ha gjort det, och i
det förra fallet underlät man att ingripa,
vilket hade till följd att olämpligt klander
mot en viss samhällsgrupp framfördes
i den svenska radion.

Jag skall ta ett tredje exempel — jag
skall dock, herr talman, försöka att som
vanligt fatta mig så kort som möjligt
och jag hoppas att kunna hålla mig inom
de stipulerade sjutton minuterna. Detta
exempel visar hur Radiotjänst har behandlat
en religiös rörelse, nämligen
pingströrelsen. Ingen kan väl säga annat
än att pingströrelsen är en rörelse
av ytterst stor betydelse för vårt svenska
fromhetsliv. Radiotjänsts ledning har
emellertid utan någon bärande motivering
placerat pingströrelsen i en undantagsställning,
i det att man har avstängt
pingströrelsens ledare från att tala i
svensk radio. Man motiverade först avstängningen
med att en predikant från
Filadelfiaförsamlingen i Stockholm vid
en radiogudstjänst 1945 relaterat ett fall
av helbrägdagörelse genom handpåläggning,
vilket fall av läkare uppgivits ha
företett en normal läkningsprocess vid

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

behandling på radiumhemmet i Stockholm.
Inte förrän den 31 augusti 1947
släpptes församlingen åter fram i en
radiogudstjänst och detta först sedan
dess föreståndare gjort förfrågan hos
Radiotjänst hur länge avstängningen
var avsedd att gälla.

Sedermera inbjöds församlingen att
svara för radiogudstjänsten den 30 maj
1948, men Radiotjänst tog tillbaka sin
inbjudan med hänvisning till den
schism, som i januari samma år brutit
ut inom församlingens ledning. Sedan
dess har i svensk radio icke utsänts
någon gudstjänst från Filadelfiaförsamlingen
i Stockholm eller med denna
samverkande församlingar.

Däremot ha predikanter från s. k. fria
församlingar framträtt både i morgonandakter
och högmässopredikningar.
Några pingstförsamlingar ute i landet
ha fått inbjudan att ordna gudstjänster
men ha av solidaritetsskäl tackat nej,
så länge rörelsens ledande förkunnare
och församling varit avstängda från
varje framträdande i den svenska radion.

Radiotjänst har i denna fråga med
stor envishet hållit fast vid ett och samma
argument. Varje gång någon har
opponerat sig mot bojkotten — och det
har skett ofta och från skilda läger —
har man svarat att »ingenting förändrats
i pastor Lewi Petrus'' ställning som
omdebatterad centralgestalt i ett uppmärksammat
polemiskt sammanhang».

Tror man verkligen inom Radiotjänst
att eu förkunnare skulle vilja utnyttja
en radiogudstjänst för privata polemiska
syften? Och kan man verkligen ha
rätt att på så lösa grunder som en ren
misstanke pricka en medborgare? Det
har också från Radiotjänsts sida sagts,
att en gudstjänst från Filadelfiaförsamlingen
skulle kunna ge olämpliga associationer.
Man frågar sig, varpå ett sådant
antagande grundas.

Kanske motivet, när allt kommer omkring,
ligger på ett annat plan. Jag vill
i detta sammanhang understryka, att

när det gäller de exempel, som jag tidigare
anfört, har chefen för Radiotjänst
icke varit samma person. Den kritik,
som jag med mitt första exempel riktat
mot den nuvarande chefen för Radiotjänst,
drabbar inte den som vid tiden
för de senast relaterade händelserna
var chef där. Förre chefen för Radiotjänsts
föredragsavdelning har i radions
programtidning gjort följande uttalande:
»Den avvaktande hållningen är raka
motsatsen till ett partitagande. Den innebär
snarast en insikt om att även de
värsta prövningar och strider har en
övergång, även om de är obehagliga
och ofrånkomliga realiteter medan de
pågår.»

Det är naturligtvis glädjande att Radiotjänst
förstår, att prövningar och
strider ha en övergång, men man frågar
sig, om Radiotjänst är rätt forum
när det gäller att ombesörja fördelningen
av prövningarna.

Jag har, herr talman, velat så pass
grundligt redogöra för denna sak, då
jag anser att den svenska radion har
mycket stor betydelse och att det är av
en utomordentlig vikt att nationella riktningar
kunna fritt få komma till tals i
radion. Antinationella strömningar och
kommunistiska tendenser böra givetvis
inte uppammas i svensk radio, men varje
ärlig minoritet bör, varifrån den än
kommer, givas möjlighet att i vår svenska
radio föra fram sina önskemål i form
av olika program, föredrag, predikningar
eller vad det vara månde. När man
forskar litet i vad som förekommer inom
radion, får man emellertid en känsla av
att det där har kommit in vissa tendenser
att både svärta ned och bojkotta
meningsmotståndare. Detta bådar icke
gott, och jag anser mig till sist böra
göra den frågan, om inte tecken tyda
på att vissa rent samhällsfientliga riktningar
ha nästlat sig in i svensk radio.

Det är inte utan skäl som jag har gjort
dessa frågor, och jag vill uttala en förhoppning
om att regeringen, därest man
finner det erforderligt, med kraft måtte

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

gripa in, inte när det gäller radiochefens
sätt att sköta programmen, ty därvidlag
anser jag det tillräckligt att kritik
framföres på det sätt som jag här gjort,
utan för att förhindra att onationella
element få säte och stämma i vår
svenska radio.

Iierr BIRKE: Herr talman! Svenska
folket har sannerligen inte varit svältfött
på löften att bostadsfrågan skall
lösas. Från 1945 och framåt ha ju regeringen
och regeringspartiet förklarat,
att bostadsfrågan är en fråga som skall
lösas. Den ligger i säkra händer och
mycket snart skall allt vara ordnat. Jag
skall tillåta mig att citera vad regeringens
förnämsta bostadsexpert, nämligen
chefen för bostadsstyrelsen generaldirektör
Alf Johansson, vid skilda tillfällen
har sagt härom. År 1945 gjorde han
följande uttalande: »Det säger sig självt,
att denna brist inte kan avvecklas på
en dag och inte heller på ett år. De kalkyler,
som gjorts på detta område, peka
mot att med nuvarande produktionsnivå
skulle bristen kunna vara i huvudsak
täckt först inom loppet av omkring
3 år, och med hänsyn till den allra senaste
tidens uppgifter kanske man får
räkna med någon ytterligare förlängning,
men det kan i varje fall knappast
bli fråga om någon avsevärt längre tid.»

År 1946 förklarade generaldirektör
Johansson att om tre till fem år kunde
man vänta, att bostadsbristen skulle
vara fullständigt avvecklad, och år 1950
hette det, att bostadskrisens bottenläge
var passerat och att man kunde se ljusare
på läget, även om allt ännu inte
var riktigt bra som det var.

I verkligheten äro ju förhållandena
helt annorlunda. Om man vill studera
bostadsbristens faktiska utveckling, sådan
den kommer till synes i bostadsförmedlingens
register, är det lämpligt
att man tar exempel från Malmö, eftersom
Malmö är den enda av våra tre
största städer, som sedan länge har haft

en kommunal bostadsförmedling. Siffrorna
från Malmö torde nog också vara
representativa för landets städer och
tätorter i övrigt.

Vid bostadsförmedlingen i Malmö utgjorde
antalet kvarstående ansökningar
från personer utan egen lägenhet år
1945 221 stycken. År 1947 hade antalet
ökats till 1 698 för att år 1949 ha stegrats
ända upp till 4 803. Sådan är den
bistra verkligheten, och den stämmer
ju inte alls med den uppfattning som
generaldirektören för bostadsstyrelsen
tydligen har.

För någon tid sedan visades det här
i Stockholm en amerikansk journalfilm,
där det också fanns ett avsnitt, som behandlade
de förträffliga bostäder som
vi ha här i Sverige. Det var mycket
vackra och trevliga bilder av hus med
hypermoderna och rymliga våningar,
bastubad, maskinella tvättstugor och
annat som därvid visades. Filmens
speaker framhöll att det fanns en viss
bostadsbrist här i landet och när han
också kom in på orsakerna därtill,
nämnde han statsrådet Sven Anderssons
namn. .lag förmodar att han var
auktoriserad att göra det och att det
var fråga om en propagandasak, men
därmed må förhålla sig hur som helst.
I varje fall lät den tolkning, som speakern
lämnade av statsrådet Anderssons
uppfattning angående bostadsbristens
uppkomst, ungefär på följande sätt: om
alla människor vilja ha pianon och köpa
sig sådana, blir det brist på pianon.

Några kommentarer till ett sådant uttalande
behöva väl knappast göras, åtminstone
inte från min sida.

Socialdepartementet har nu i höst
skickat ut en promemoria i bostadsfrågan,
vilken enligt mitt förmenande på
goda grunder blivit utsatt för en mördande
kritik, som tagit fasta både på
de diskutabla och jag måste säga lösliga
beräkningsmetoder, som använts, och
på den orimliga tanken att förbjuda ensamstående
människor att skaffa sig en
hygglig egen bostad. Det verkar som

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

om regeringen skulle ha velat använda
promemorian för att se hur mycket
svenska folket egentligen tål. Och i detta
fall har man fått klart besked. Svenska
folket vill inte vara med om att diskriminera
änkor, änklingar och andra
ensamstående.

Jag tycker att promemorian i alla fall
har haft ett visst värde, ty den har ju
lett till ett definitivt konstaterande av
att regeringens bostadspolitik misslyckats.
Antalet bostadslösa har ju ökat
från år till år, och saneringen av det
bostadsbestånd, som utdömts såsom hälsovådligt,
har praktiskt taget ävstannat;
det förekommer inte någon nybebyggelse
i stället för dessa bostäder. Det
finns för närvarande inom svenska folket
två olika grupper, kan man säga,
nämligen dels en privilegierad grupp,
som har hyreskontrakt på en bostad,
och dels en pariasgrupp, som varken
har eller synes komma att få någon
bostad alls.

Det har också på de sista åren funnits
två olika hyresnivåer. Jag skall
bara med ett enda exempel, taget från
Stocksund, belysa den saken. Av två
familjer, som bo i praktiskt taget likvärdiga
hus, betalar den ena familjen
en hyra av 26 kronor per år och kvadratmeter,
medan den andra betalar 38
kronor. Den enda skillnaden mellan
fastigheterna är att de äro byggda under
olika år.

Nu skola vi synbarligen, om regeringen
får igenom sina förslag, begåvas med
tre olika hyreslägen, ett för fastigheter
som äro byggda före år 1942, ett för
fastigheter som äro byggda under krigsoch
efterkrigsåren och slutligen ett
tredje för sådana bostäder som hädanefter
komma att produceras. Därtill
komma de olägenheter, som uppstå genom
att subventioner i en del fall utgå
till människor med en viss inkomst och
att dessa subventioner även missbrukas.
Det har lämnats exempel på att personer,
som ha 16 000 kronors beskattningsbar
inkomst, erbällit subvention, trots

att gränsen egentligen går vid en inkomst
av 4 000 kronor.

Hela produktionen av bostäder synes
mig ha kommit att lida av stelhet, och
även reparationer och underhåll ha blivit
eftersatta. Det är klart att allt detta
sakta men säkert kommer att leda till
att bostadsbeståndet undermineras och
blir allt sämre.

Yi ha också fått ett regleringssystem,
som hindrar egnahemsbyggandet
och minskar det enskilda frivilliga
sparandet.

På regeringshåll tröstar man sig nu
förmodligen med att allt skall ordna
sig därför att man har skaffat sig en
bostadsstyrelse, som kostar 2,7 miljoner
om året, och vidare länsbostadsnämnder
i varje län, vilka tillsammans kosta
ungefär lika mycket som bostadsstyrelsen.
Och att allt detta har kommit över
oss är därför att man på regeringshåll
har, synes det mig, systematiskt överskattat
våra resurser och gjort målsättningen
med hänsyn därtill. Ingen av
regeringens prognoser har visat sig
hålla. Så var det även förra året. Man
fick inte fram de bostadslägenheter,
som man hade beräknat.

Jag tillhör inte dem som tro, att man
på planhushållningens väg kan nå några
resultat. Det måste bli en lösning av
städernas och tätorternas problem, en
lösning som också ger den egentliga
landsbygden större rättvisa. Det är
orimligt, att vi här i Sverige, som inte
fått ett enda bostadshus bombat, skola
dragas med en bostadsbrist, som i vissa
avseenden är värre än i en del länder,
som deltagit i kriget.

Jag skall tillåta mig att här säga
några ord även om landsbygden. Det
finns inte där, säger man, någon bostadsbrist.
Det är också givet, att det
på landsbygden inte föreligger en bostadsbrist
i samma bemärkelse som i
städerna. Flertalet lägenheter på landsbygden
sakna emellertid sådana enkla
bekvämligheter som vatten och avlopp.
Därtill kommer, att ett stort antal män -

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

niskor, som arbeta i tätorterna, måste
bo kvar på landsbygden, varigenom de
få obekväma och milslånga färdvägar
till sitt arbete.

Som läget nu är i städer och tätorter,
måste nya vägar sökas för att vi skola
få grepp om bostadsfrågan. Det räcker
inte, tycker jag, att man gör vissa allmänna
uttalanden. Jag betraktar för
egen del bostadsbristen som ett av våra
allvarligaste sociala problem. Jag anser,
att vi måste taga itu med det problemet
på ett helt annat sätt än hittills.

Den grundläggande faktorn återfinns
givetvis på sparsidan. Det frivilliga
sparandet är alldeles för litet för en
bostadsproduktion av den omfattning
som nu skulle behövas. Andra talare
ha här uppehållit sig vid detta problem.
Därför skall jag endast understryka
nödvändigheten av snara och
effektiva åtgärder. Jag tillåter mig emellertid
att för egen del därutöver antyda
en idé, i vilken det enligt min
mening ligger åtskilligt. Skulle man
inte kunna tänka sig, att man släppte
ut ett slags bostadsobligationer på ganska
små valörer och med en ränta,
som skulle locka till inköp? Dessa obligationer
skulle således försäljas till den
stora allmänheten. De breda folklagren
skulle på det sättet få en direkt känsla
av sambandet mellan sparande och bostadsbyggande.
Man skulle vidare kunna
ge sådana personer, som sparat ihop
en rimlig summa, ett visst företräde,
då det gällde att få byggnadstillstånd.

Vi ha naturligtvis även andra trånga
sektorer för bostadsbyggandet. Dit hör
givetvis bristen på arbetskraft. Ett ökat
sparande skulle emellertid frigöra produktionskrafter
av olika slag, även arbetskraft,
för detta ändamål. Den spärr
för tillträde till byggnadsyrket, som
man genom arbetsförmedlingarna f. n.
upprätthåller, har sina avigsidor. I
längden kan denna spärr inte upprätthållas
helt enkelt därför att vi i så fall
komma att få en utomordentligt olycklig
ålderssammansättning på denna ar -

betargrupp. Vi måste alltså förr eller
senare ändra på detta.

Uppenbarligen finns det fortfarande
betydande rationaliseringsmöjligheter
på byggnadsproduktionens område. Om
rationaliseringsverksamheten skall leda
till resultat förutsätter den emellertid
enligt mitt sätt att se en fri och öppen
konkurrens. Inte ens med bästa vilja i
världen kan jag finna, att den konkurrens
mellan olika företag, som f. n.
finns i det system, som tillämpas, har
något värde. Med det nuvarande systemet
sätter man nämligen den fria företagsamheten
helt i efterhand. De s. k.
allmännyttiga företagen, vilka subventioneras
av det allmänna, ha lättare att
få tomtmark. Det finns exempel på att
byggnadstillstånd kommit de privata
företagarna till godo först sedan de
kommunala företagen tagit för sig. Detta
system har redan lett till ineffektivitet
och byråkrati.

Nu säger man kanske, att det dock
finns ett entreprenadsystem. Detta system
har kanske sina fördelar, men det
avlägsnar en viktig faktor av avgörande
betydelse, nämligen den eggelse att
förbilliga produktionen, som ligger i
att den för produktionen ansvarige tar
sina ekonomiska risker. Det är en sak
att bygga för en byggherre, som inte behöver
räkna med några som helst risker,
och en helt annan att själv vara
engagerad även ekonomiskt i det man
sysslar med.

Regeringens målsättning för byggnadsproduktionen
— dess minimikrav
på bostäderna — har varit stel och
odifferentierad. Stelhet leder till ytterligare
stelhet. Nu har man kommit fram
till att man bara skall bygga enrumslägenheter.
Jag tror, att det vore lyckligare,
om man byggde olika typer av
lägenheter i stället, alltså både enrumsoch
tvårumslägenheter o. s. v. Det är
orimligt att köpa en för hög standard
på bekostnad av de bostadslösa.

Hela den svenska hyresmarknaden
har varit som gipsad. Sedan hyresreg -

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

leringen infördes, har hyresmarknaden
legat stel och orörlig i ett enda stort
gipsbandage och på det sättet förlorat
sin spänst och smidighet. Det är nödvändigt
att man nu kommer fram till
ett annat tillstånd. Det är väl ingen
som tror, att hyresregleringen skaffat
fram en enda bostad. Det har den icke
gjort. Det räcker inte nu med att upprepa
gamla slitna slagord. En smidigare
hyresmarknad är till fördel för de bostadslösa
och i sista hand för alla hyresgäster.
Jag tror visserligen inte att
man på en gång kan avskaffa hyresregleringen,
men det måste ske successivt
efter en på förhand uppgjord plan.

Ur dessa synpunkter måste jag personligen
beklaga, att justitieministern
mig veteriigt ännu inte fullföljt det
löfte, som han gav här i riksdagen i
våras om undersökningar rörande möjligheterna
att successivt avveckla hyreslagen.
Vi ha exempel från utlandet
hur man där har gått till väga. Alla
dessa ting äro väl värda att diskuteras,
men själva diskussionen får inte
pågå alltför länge. Det är tid att handla
redan nu med tanke på alla våra bostadslösa.

Jag vill sluta mitt inlägg med att erinra
om att när vi senast diskuterade
bostadsfrågan här i riksdagen, så tilllät
jag mig i debatten framhålla, att vi
på högerhåll ansågo det vara ett orimligt
tillstånd att det i detta land alltjämt
skulle finnas cirka hundratusen
människor som beröras av bostadsbristen.
Man borde, förklarade jag då, vidtaga
verkliga kraftåtgärder för att snarast
möjligt råda bot på dessa missförhållanden.
Jag vidhåller alltjämt denna
uppfattning.

Herr BRACONIER: Herr talman! Ilans
excellens statsministern är visserligen
inte här i kammaren just nu, men jag
nödgas i alla fall taga upp en sak, som
han berörde i sitt anförande. Statsministern
framhöll, såvitt jag fattade ho -

nom rätt, att det mot vissa personer
riktats anklagelser för att de skulle föra
en politik, som var omoralisk och samhällsskadlig.
Jag vill i anledning därav
erinra om de många anklagelser, som
högerpartiet i den politiska debatten
fått för att det skulle vara asocialt.
Vilka beskyllningar ha icke slungats
ut mot detta parti för att dess medlemmar
skulle vara socialt förstockade
o. s. v.

Jag skall tillåta mig att citera en
socialdemokratisk broschyr, som utkom
vid förra årets val. I denna broschyr
riktar man en direkt anklagelse inte
bara mot högerpartiet utan mot samtliga
de borgerliga partierna. Man kan
alltså med fullt fog påstå, att det även
från andra håll framkommit anklagelser,
där man beskyllt meningsmotståndarna
för att sakna vilja att verka för
reformer. I den ifrågavarande broschyren,
som heter »Trygghetens Sverige»,
står bl. a. följande: »Pessimism, orkeslöshet
och ovilja har — med vissa undantag
för enskilda personer och tillfällen
—• varit borgerlighetens bidrag
till Social-Sveriges uppbyggnad.»

Detta sägs således i en socialdemokratisk
broschyr vid förra årets val.
Man bör ställa detta i belysning av vad
förre finansminister Wigforss på tal om
inflationen sagt i dagens debatt i första
kammaren, nämligen att praktiskt taget
alla partier ha varit ense om den sociala
uppbyggnaden i landet. I den av
mig citerade socialdemokratiska broschyren
anser man sig emellertid ha
rätt att bestrida att de borgerliga partierna
nämnvärt bidragit till SocialSveriges
uppbyggnad.

Socialdemokraterna ha sannerligen
aldrig avstått från hårda ord, när
det gällt att kritisera exempelvis högerns
försvarspolitik och rikta hårda
ord mot högerns ledande män. Statsministern
kan i den socialdemokratiska
pressen alltjämt finna en våldsam kritik
mot politiker från de s. k. borgerliga
partierna och som man har rätt

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 ein.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

att tillbakavisa alldeles som statsministern
nu anser anklagelserna mot vissa
socialdemokratiska statsråd obefogade.

Det torde vara svårt att förneka, att
den utrikespolitiska debatten här i landet
står lågt. Det intresse, som man
finner för dessa frågor, är ringa i jämförelse
med problemens vikt. Med styrka
bär detta förhållande framhållits av
ett f. d. socialdemokratiskt statsråd,
nämligen förre handelsministern Myrdal.
Herr Myrdal har direkt sagt ifrån
att utrikesdepartementets informationer
äro utomordentligt bristfälliga. Vi
måste väl alla instämma i den karakteristiken.
Man kan bara se på de pressöversikter,
som finnas att läsa i det
svenska riksdagsbiblioteket. De utmärkas
minst sagt för torftighet. UD underlättar
sannerligen inte för den svenska
riksdagen att taga ställning till utomordentligt
komplicerade utrikesfrågor.

Så mycket har väl den svenska riksdagen
rätt att begära, att man kan få
något fylligare informationer om en
så viktig fråga som Sveriges utrikeskurs.
Statsministern förklarade i ett
anförande vid förra årets riksdag, att
Sveriges utrikeskurs avgöres i detta
hus. Riksdagen kan emellertid ge ett
klart uttryck för hela nationens vilja
i dessa frågor endast under förutsättning
att man får klara informationer.

Jag vill även framhålla, att det är uppenbart,
att den politiska okunnigheten
inom vida kretsar av vårt folk är ganska
stor. Beträffande anledningen därtill
kan man hysa olika meningar. Det
är emellertid ett faktum, att den plats
i undervisningen i våra skolor, som det
viktiga ämnet samhällslära intar, är
ganska ringa. Detta läroämne har näppeligen
den centrala ställning i kursplanerna
som det bör ha. Från universitetslärare
har det i dessa dagar i tidningsartikel
efter tidningsartikel riktats
en mycket stark kritik mot den nuvarande
utformningen av undervisningen
i samhällslära. Det vore önskvärt, om
vi här kunde få en reform, som gav

större möjligheter till upplysning om
folkstyrelsens betingelser.

I detta sammanhang skulle jag också
gärna vilja erinra om att sociologiens
ställning i vårt land är ganska svag.
Vid Lunds universitet har man i ett
ämne av så utomordentligt aktuell karaktär
som detta ännu icke ens en preceptor,
än mindre en professor.

Det är uppenbart, att utformningen
av det svenska undervisningsväsendet
kan bli avgörande för demokratien, ty
det är förvisso inte så att demokratien
är en gång för alla vunnen. Det förtjänar
i detta sammanhang påtalas att
det ligger en stor fara i att vi f. n. ha
en katastrofal brist på lärare. Denna
brist är så utomordentligt allvarlig, att
det är tal om att kanske lägga ned hela
läroverk. Vad detta kan betyda för det
svenska undervisningsväsendet säger
sig självt.

Från dessa allmänna betraktelser
skall jag här gå in på en fråga, som
spelat en ganska stor roll i debatten,
nämligen vårt nuvarande regleringssamhälle.

Konjunkturinstitutet gjorde i sin vid
höstriksdagen avlämnade översikt den
karakteristiken av regeringens politik,
att dess målsättning nu är att komma
ifrån detaljregleringar av olika slag.
Den karakteristiken är i varje fall icke
träffande nu, ty vi stå i dag i själva
verket inför detaljregleringar av den
art att man måste fråga sig om de regleringar,
som nu verkställas, stå i överensstämmelse
med den svenska rättsstaten.

Uppenbart är, att priskontrollnämnden
förra året, då det gällde tryckfriheten,
klart handlade mot grundlagens
bud på ett sådant sätt, att regeringen
nu upphävt priskontrollnämndens beslut
i ärendet. Det är synnerligen anmärkningsvärt,
att administrativa organ
på detta sätt kunna handla mot
gällande rättsnormer utan att först se
efter, om besluten i fråga stå i över -

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ensstämmelse med bestämmelser, som
äro inskrivna i Sveriges författning.

Man kommer härvidlag att tänka på
vad professor Myrdal skrivit i sin bok
»Kontakt med Amerika». Han säger där
bl. a., att det svenska rättssamhället
håller på att undergrävas på grund av
de administrativa organens stora befogenheter.

Priskontrollnämndens sätt att handla
emot den svenska tryckfriheten är ett
klart vittnesbörd om att det i ett regleringssamhälle
måste utövas en mycket
stark kontroll av de administrativa
organen, om man inte skall komma
bort ifrån demokratiens grundsatser.

Det hävdas från socialdemokratiskt
håll i deras försvar för priskontrollnämnden,
att detta organ tillgodoser
samhällets välfärd. I själva verket kan
man emellertid gentemot dessa uttalanden
deklarera som sin åsikt, att priskontrollnämnden
i många hänseenden
varit hindrande för en effektiv produktion.
Jag vill erinra om att LOekonomen
herr Rehn 1948 erkände, att
priskontrollen som den hittills verkat
lett till en snedbelastning av arbetsmarknaden,
där, som han uttryckte sig,
»de rationella storföretagen, som äro
grunden för vår export och vårt välstånd,
ha blivit utsatta för en direkt
arbetskraftsminskning». Man kan ju
fråga sig av vad anledning en ledamot
av priskontrollnämnden utan vidare
vill bestrida att småföretagen också ha
en väsentlig del i det svenska samhällets
expansion. När på detta vis en
säkerligen inflytelserik LO-ekonom
klart säger ifrån, att priskontrollnämndens
verksamhet och dess åtgärder ur
produktionssynpunkt haft ogynnsamma
konsekvenser, då finns det ingen anledning
att såsom nu sker från socialdemokratiskt
håll utan vidare säga att
priskontrollen varit så förträfflig. Det
är också ett faktum att regeringsorganet
Aftontidningen härom dagen erkände,
alt man inte borde överskatta priskontrollens
inflytande på priserna. Sti 7

— Andra kammarens protokoll 1951. N.

ger köpkraften, ha priserna en obändig
benägenhet att följa med, förklarade
man i Aftontidningen.

Det är glädjande, att finansministern
i statsverkspropositionen velat göra en
utredning huruvida det går att bevara
penningvärdet i ett samhälle, reglerat
efter den fulla sysselsättningens princip.
Det är egendomligt, att finansministern
ingenting säger om det faktum,
som berörts av flera av de ekonomer,
som gett sig in på detta problem, nämligen
att det blir utomordentligt svårt
för organisationerna att behålla sin frihet
i ett samhälle av den karaktären.

I eu replik till de borgerliga partiledarna
drog statsministern fram devalveringen
som ett bevis på hur vi
fått inflation. Det måste väl emellertid
vara oändligt mycket viktigare med
hänsyn till framtidens svårigheter att i
det sammanhanget fastslå det faktum,
som herr Wigforss gjorde redan 1949,
nämligen att den fulla sysselsättningen
lätt leder till en överfull sysselsättning,
varav det kan uppstå en successiv
penningvärdeförsämring. Här ha vi
ett problem, som måste lösas med beaktande
även av de svenska organisationernas
frihet. I Förenta Nationerna
har det verkställts en utredning om
fulla sysselsättningens problem. Man
har där understrukit riskerna för att
penningvärdet i ett samhälle med full
sysselsättning försämras.

Det behövs således inte så mycket
för alt denna engångsinflation — för
att nu begagna finansministerns uttryck
— på sätt tidigare här i dag påpekats
övergår till att bli eu ständig
explosion av inflationer. Jag hyser för
egen del den åsikten, att finansministern
borde ha deklarerat sin villighet
att verkställa en utredning även om organisationernas
ställning i ett samhälle
av den nuvarande karaktären.

.lag vill till slut citera några ord,
som stå att liisa i en av de intressantaste
skrifter, som utgivits från socialdemokratiskt
håll, när det gäller våra

''• 2.

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

synnerligen betydelsefulla problem. .lag
vill här återge följande mycket tänkvärda
synpunkter ur Gunnar Myrdals
skrift Universitetsreform. »Det andliga
livets frihet kommer under den närmaste
generationen att vara utsatt för
fortsatta stora faror. Staten kommer att
alltmer fullständigt gripa in, reglerande,
kontrollerande och styrande.. .
Utvecklingen framstår som naturbestämd
och nödvändig. Oskolade hjärnor
tänka i vaga analogier, och det
kommer att behövas en skärpt och ihållande
kulturkamp för att rädda samhället
från det ödesdigra felsteget att
det andliga livet behöver planhushållas.
Hur relativt försvarslöst det svenska
folket står gentemot denna falska
analogi framgick tyvärr alltför tydligt
i dess stora liknöjdhet, när tryckfriheten
var i nöd.»

Dessa ord av Gunnar Myrdal visa,
hur socialister tro, att regleringar och
planhushållning och centraldirigering''
äro någonting ofrånkomligt, någonting
som man inte kan undvika och
som leder till ett sådant tillstånd, där
det är fara värt att inte heller den andliga
friheten kan räddas. Detta är en
deterministisk uppfattning, en ödesdiger
övertro på att människorna regleras
av produktionsfaktorer, som de inte
själva kunna bestämma över utan starka
statliga tvångsingripanden. Det
finns emellertid ingenting fatalistiskt
och ödesdigert i tillvaron. Friheten och
den västerländska kulturen kunna hävdas
endast om man slår vakt om friheten
och det skapande initiativ som den
enskilda människan endast kan skänka
under stor frihet. Detta kan icke ske
under centraldirigeringens signatur
utan i ett system där den enskilda
människan står i centrum.

Herr STÅHL: Herr talman! Anledningen
till att jag begärt ordet är en förhoppning
att möjligen få resonera litet
med försvarsministern om fjärde hu -

vudtiteln — särskilt med tanke på den
aktualitet denna huvudtitel nu fått efter
Nothinutredningens mycket omdiskuterade
skrivelse till statsministern.

Innan jag kommer in på detta ämne
måste jag bekänna, att för den som hatsympati
för att den politiska diskussionen
skall kunna spänna över litet vidare
områden än det som rör statens
finanser och de egentliga statsutgifterna
över huvud taget, kom herr von
Seths inlägg beträffande radions principiella
ställning som något av en frisk
fläkt. Jag hade, herr talman, anledning
att här i kammaren i någon mån försvara
radions frihet mot ett angrepp,
som gjordes för några år sedan. På
alldeles samma linje som herr von Seth
står nu kanske inte jag. Jag hörde själv
den där radiosketchen om bondetåget,
och jag tycker som herr von Seth, att
den var ganska enfaldig. Men den överraskade
mig inte, ty i radio förekommer
mycket, som är enfaldigt och
ganska malplacerat.

Jag tror emellertid att en sådan institution
som radion får bedömas efter
vad den är. Den skall tillfredsställa
olika smakriktningar, och det är inte
möjligt att på den lägga en specialpatenterad
moralisk eller estetisk måttstock.
Om programmet kommer på ett
för högt plan, så kommer radion att
förlora sin uppgift. Programmet måste
vara så rikt nyanserat, att det tillfredsställer
olika smakriktningar. Om man
således har den meningen, att radion
skall visa liberalitet och tolerans samt
fostra till liberalitet och tolerans, då
ansluter man sig, såvitt jag förstår, rent
automatiskt till herr von Seths uppfattning,
att det verkligen är på tiden att
de olika religiösa rörelserna bli representerade
vid de kristliga inslagen i
programmet.

När jag hörde herr von Seth tala, satt
jag och tänkte på, att anledningen till
att Lewi Pethrus på sin tid försvann
från det svenska radioprogrammet var
den, att det pågick en mycket häftig

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

inbördes strid inom pingströrelsen mellan
Lewi Pethrus och Sven Lidman.
Försiktigheten när det gällde engagemang
av dessa båda prominenta personer
motiverades då från Radiotjänsts
ledning med att det kanske inte skulle
bli samma uppbyggelse som avsikten
varit om de fått framträda, eftersom de
stodo i spetsen för en aktuell strid. Nu
har ju emellertid denna strid för länge
sedan tonat bort. Sven Lidman har vid
några tillfällen uppträtt i radio — det
var förresten inte länge sedan sist —
och då borde det också vara på tiden
att Lewi Pethrus och därmed den stora
och inflytelserika pingströrelsen fick
tillfälle att komma till tals i radion. Jag
vill bara tillägga, att det borde ligga
helt i linje med den liberala inställning
till såväl andliga, politiska som ekonomiska
problem, som bör känneteckna
radioledningens kurs.

Jag skall sedan, herr talman, först
beröra en annan sak i periferien. Den
har inte så stor betydelse, men den har
diskuterats mycket flitigt i den allmänna
debatten. Det är frågan om utredningsväsendet
och betänkandena.
Jag har haft nöjet att underteckna ett
litet betänkande rörande utredningsväsendet
och utredningstrycket, och det
är även glädjande att se detta omnämnt
i statsverkspropositionen på ett så välvilligt
sätt, att betänkandet rekommenderas
till efterrättelse för arbetande
kommittéer och skrivande sekreterare.
Det är klart att jag har samma mening.
Jag har konstaterat att några kommittéer,
som tryckt sina betänkanden under
detta år, ha vinnlagt sig om den
koncentration och den korthet, som bör
vara eftersträvansvärd för varje dugande
kommittésekreterare. Jag tror, herr
talman, att om man finge kommittéerna
att verkligen disciplinera sig själva och
taga med endast det väsentliga och lämna
det oväsentliga, då skulle vi i huvudsak
komma ifrån den ganska irriterande
och som jag tror även rätt onödiga
diskussionen om kommittéväsendets

omfattning. Det förhåller sig nämligen
på det sättet, att det till mycket stor del
beror på de rent tekniska tryckningskostnaderna,
att kommittéväsendet blir
så dyrt, som man ofta påtalat. Om vi
kunde få en ändring till stånd i detta
fall, skulle vi säkerligen få en annan
syn på kommittéväsendet.

Jag vill emellertid tillägga, att skall
man komma dithän, tror jag inte att det
räcker med den tankegång, som utvecklas
av statsrådet Danielson — en allmän
platonisk uppmaning. Man måste
taga det steg, som är föreslaget från
flera håll, nämligen att anställa en särskild
tjänsteman, som håller ett öga
på kommittéväsendet, följer det och rationaliserar,
så att det blir en bättring
och en effektivisering. En sådan tjänsteman
skulle kosta ett mycket litet belopp,
men det han skulle spara rör sig,
herr talman, om relativt sett mycket
stora pengar.

En annan sak, som ligger i periferien
och som jag tidigare påtalat och har
anledning att påtala även i dag, gäller
remissväsendet. Vi ha tidigare diskuterat
remissväsendets förfall, och det har,
herr talman, tyvärr inte blivit någon
bättring från regeringens sida.

Jag deltog i går kväll i ett stadsfullmäktigesammanträde.
Stadsfullmäktige
hade från regeringen fått ett utlåtande
på remiss. Det rörde kommunernas
övertagande av en del av de statliga utgifterna
— en skrivelse som för övrigt
var föranledd av en av herr Wärns promemorior.
Stadsfullmäktige måste emellertid
förklara, att på grund av den
korta remisstiden hann man icke —- i
denna icke obetydliga kommun — avgiva
något utlåtande utan måste för sin
del avstå.

Det är, herr talman, inte meningen,
att remissärendena skola handläggas på
detta sätt. Här vilar ansvaret på regeringen.
Jag anser verkligen, att det är
en parodi att inte skicka ut utlåtandena
i så god tid, att kommunerna
hinna taga ställning till dem, i synner -

100 Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

het när det gäller en för kommunerna
och skattebetalarna så ytterligt central
fråga som den nyssnämnda.

Vill man ha ett annat exempel kan
man ta priskontrollen. Herr Braconier
var nyss inne på den frågan men ur
en annan synpunkt. Jag hade fäst mig
vid ett uttalande från en departementstjänsteman
beträffande den korta remisstiden.
Han sade så där i största
allmänhet,i att remissvaren kommit in
så sent, att det inte var säkert att man
hann taga hänsyn till dem. Jag har i
dag tagit reda på, att remisstidens slut
bestämts till den 8 januari. Men var och
en vet ju, att yttrandena alltid släntra
efter några dagar — till den 9, 10 och
11 januari. Den 12 januari avgjordes
detta viktiga ärende i konselj, och det
säger sig självt, att det varit omöjligt
för vederbörande att sätta sig in i remissutlåtandenas
innehåll. Beträffande
just priskontrollen har det dock avgivits
remissutlåtanden från på detta
område centrala instanser här i landet

— Köpmannaförbundet och jämställda

— som ha större erfarenhet av priskontrollens
verkningar än någon annan
eller någon statlig institution. Man får
verkligen säga att det är en oförsvarlig
nonchalans mot sakkunniga, som använt
lång tid för att utarbeta samvetsgranna
utlåtanden för att därmed gå
statsmakterna till handa med sina bästa
erfarenheter. Jag måste säga, herr talman,
att så länge detta nonchalerande
av remissinstanserna fortsätter, är det
nödvändigt att dessa förhållanden med
skärpa påtalas i riksdagens båda
kamrar.

Jag skall inte komma in på några
statsfinansiella funderingar. Jag tror
emellertid att många av oss medborgare
här i landet, som läst referaten av statsverkspropositionen
och kanske litet
grundligare tagit del av finansplanen,
verkligen fråga sig, om inte situationen
är bra mycket allvarligare än vad den
kan te sig på ytan. Hur handla vi nämligen?
Jo, å ena sidan konstaterar fi -

nansministcrn, att sparandet är i avtagande.
Särskilt under senare delen av
1950 ha de övre inkomsttagargrupperna
övergått till ett direkt negativt sparande.
Å andra sidan tära vi genom kvarlåtenskapsskatt,
arvsskatt och gåvoskatt
och numera också — det vågar jag
säga — förmögenhetsskatt samt så småningom,
när riksdagen beslutat härom,
genom investeringsskatt på de sparade
kapitaltillgångar, som våra föregångare
lagt upp här i samhället. Genom
skatter kanalisera vi i olika former ut
dessa sparmedel på driftbudgeten för
att tillgodose statens eller medborgarnas
behov. Man kan inte komma ifrån,
att bär i det tysta pågår ett uppätande
av kapitalmedel. Jag undrar, herr talman,
om detta inte är en ytterligt allvarlig
väg. Man kan gå på den vägen
ganska länge utan att man märker faran,
men en vacker dag står man där,
och då får man anledning att ångra
vad man gjort.

Jag skall inte fördjupa mig i detta
men jag har velat påtala det, ty jag hav
med oro sett utvecklingen. Jag undrar
om man inte här måste göra en paus
och fråga sig vart det bär hän, om man
fortsätter på detta sätt. Det är här inte
fråga om att flytta över tillgångar från
den ena gruppen till den andra. Det är
endast ett konstaterande, att vi tära
på samhällets kapitalresurser.

Får jag sedan säga några ord i anslutning
till fjärde huvudtiteln. Det
finns anledning att göra det, inte minst
efter statsministerns betygsättning av
försvarsministern som en skicklig och
framgångsrik man när det gällt att -—
inom regeringskretsen tydligen — hävda
försvarets intressen. Jag skulle då
vilja fästa kammarens uppmärksamhet
på att det i fjärde huvudtiteln i år för
första gången lämnats en rättvisande
bild av de verkliga försvarskostnaderna.
Jag vill erinra om att så sent som i
april 1949, när statsministern i sin diktamen
till statsrådsprotokollet gav direktiv
till den s. k. Nothinska kommit -

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Nr 2.

101

ten, 1949 års försvarsutredning, angav
han de då beräknade försvarskostnadcrna
till — som orden föllo — i runt
tal 800 miljoner kronor. Utan att göra
sig skyldig till någon orättvisa tror jag
man vågar säga, att både riksdagen
och sannolikt även försvarsministern —
naturligtvis också statsministern och
den övriga regeringen — levde i den
föreställningen, att denna siffra representerade
de samlade försvarsutgifterna.
1949 års försvarsutredning måste
sedan räkna om, vad de verkliga försvarsutgifterna
uppgingo till. De som
äro intresserade av saken kunna i årets
försvarshuvudtitel taga del av de riktiga
siffrorna.

Jag måste nog ändå säga, herr talman,
att det är en smula anmärkningsvärt —
jag skall inte använda starkare ord —
och att det samtidigt ger belägg för
herr Ohlins omdöme här tidigare, att
departementschefen efter en verksamhet
i försvarsdepartementet från 1946
och fram till 1950 ännu inte verkställt
en sådan överräkning av de sammanlagda
försvarskostnaderna, att man kunnat
få en riktig redovisning inför riksdagen.
Detta sker först när eu speciell
kommitté, som inte har i uppdrag att
göra denna uträkning, av andra anledningar
tvingas till att lägga fram en
sådan. Det är uppenbart att försvarsministern
inte bestrider den omräkning,
som här är gjord, eftersom han framlägger
siffrorna i årets huvudtitel, .lag
tycker att detta är elt ganska allvarligt
belägg för att herr Ohlin har fog för
det omdöme han bär fällde, vilket för
övrigt herr Iljalmarson instämde i.

Jag vill nu påpeka, att de siffror,
som presenteras i fjärde huvudtiteln,
ändå inte äro aktuella. Det är angeläget
att kammarens ledamöter observera
detta, ty man läser kanske nu försvarshuvudtiteln
med större intresse än tidigare.
Det säges visserligen ifrån — men
det förtjänar att ytterligare understrykas
— att siffrorna äro byggda på fjolårets
beräkningar. De äro således inte

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

v omräknade efter de kostnadsstegringar,
i- som nu naturligtvis komma att följa
t på alla poster. Detta gör, att dessa siffa
ror fortfarande ligga för lågt.
g Jag skulle vidare vilja fästa uppmärkn
samheten på en annan sak, som behöver
rättas till av departementet. Det gäller
h de siffror, som ofta bruka figurera bcn
träffande försvarsutgifternas storlek i
■- förhållande till nationalinkomsten i de

olika länderna. Jag tror att det var herr
e Ohlin, som tidigare i dag var inne på
sådana jämförelser. När engelsmännen,
n amerikanarna och andra folk visa upp
s dessa siffror, så taga de med de sama
lade försvarskostnaderna. Hur göra vi?

Jo, vi röra oss med fjärde huvudtitelns
i, siffror. Vi ha emellertid ganska betydande
försvarsutgifter även under andra
huvudtitlar. Jag vill erinra om att
r riksnämnden för ekonomisk försvars t

beredskap sorterar under handelsdepar l-

tementet, civilförsvaret under inrikes 6

departementet samt att en så betydande

t sak som pensionerna, som också höra

i- hit, sortera under det nya civildepar i-

tementet. Jag tycker nog att det vore

;- en enkel sak att göra en omräkning

11 här, så att siffrorna för våra försvars t

utgifter verkligen bli kommensurabla,

1- när de i diskussionen jämföras med

n olika länders försvarsutgifter.

;- Under diskussionen bär har det också
;, sagts, att det är svårt att med ledning

i- av fjärde huvudtiteln bilda sig en upp g

fattning om vilken försvarskraft man

;t får ut för de pengar, som försvaret krä r

ver. Det är riktigt. Man kan nog inte

r begära, att någon människa skall kunna

läsa sig till detta. Det får bli, som för'',
svarsministern säger på flera ställen i

i, huvudtiteln, en fråga om information i

i- utskottet. Jag skall inte på något sätt

a föregripa utskottets behandling, men

i- jag tycker att eu riksdagsman har rätt

i- att begära eu något bättre ledtråd än

n den han nu erhåller, när han sätter sig

och läser fjärde huvudtiteln.

1- Jag skall, herr talman, be att få taga
c elt exempel, som jag tycker kan gc en

102

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

tankeställare inför frågan vad det rör
sig om. Se vi på posten »Armén: Anskaffning
av tygmateriel» konstatera vi,
att försvarsministern där tar upp 110
miljoner kronor. Bakgrunden till dessa
110 miljoner kronor är ett äskande
från de militära myndigheterna på 152
miljoner kronor. Men därifrån räknar
nu Kungl. Maj:t bort de 34 miljoner
kronor, som beviljats för det nu löpande
budgetåret, och vidare prutas det
ytterligare 8 miljoner kronor. På det
sättet får man alltså ned det till 110
miljoner kronor, men detta går — det
är jag angelägen att säga — på ett ytterst
allvarligt sätt ut över anskaffningarna
till armén. Jag har icke kunnat
erhålla uppgifter från departementet,
men från industrihåll har jag fått
en uppgift, som jag tror att jag har rätt
att lämna här. Det gäller förnyelsen av
bl. a. av statsutskott och riksdag som
ytterst vitala bedömda vapen, nämligen
viss del av luftvärnet. Beträffande dessa
vapen ha fortfarande från svenska statens
sida icke utlagts några beställningar
med resultat att andra länder
hos de svenska fabriker, som det här
gäller, lagt ut högst betydande beställningar,
så att de svenska löpa risk att
här komma i efterhand och vi kanske
för att klara detta måste tillgripa de
diktat om prioritet, som både regering
och riksdag ha varit ense om att söka
undvika, över huvud taget måste man
nog säga — och jag anför detta också
som ett belägg på herr Ohlins omdöme
här tidigare i dag — att det inte finns
något sammanhang i försvarsministerns
resonemang om nejet till dagjaktflygets
utbyggnad och nejet i huvudtiteln —
eller i varje fall ett sannolikt nej — till
den fortsatta utbyggnaden av nattjaktflyget
och underlåtenheten att lägga ut
beställningar till luftvärnet, eftersom ju
dessa tre dock hänga intimt samman.
Man saknar den genomtänkta linje, efter
vilken luftförsvaret, som kommer att
spela en oerhört viktig roll för inte

minst civilbefolkningen, skall byggas
upp.

Vi fingo väl alla här i höstas det intrycket
av försvarsministern, att hans
hållning utmärktes av en allmän välvilja.
Han ville gå oss alla till mötes.
Han ville gå dem till mötes, som ville
höjningar, och han ville vara lika välvillig
mot dem, som ville sänkningar.
Vi hade en känsla av att han över huvud
taget var på glid, och jag tror jag vågar
säga, att läsningen av huvudtiteln bekräftar
detta intryck av osäkerhet och
famlande. Man saknar den genomtänkta
linje, efter vilken det svenska försvaret
skulle utbyggas. Det är den vi efterlysa.
Jag skall på den punkten be, herr talman,
att eftersom debatten väl fortsätter
i morgon få ställa några frågor till
försvarsministern, som det är alldeles
nödvändigt att man på detta tidiga stadium
får klarhet om. Hur tänker han
för det första göra med gruppchefsutbildningen,
denna viktiga sak, som
statsutskottet höll på att i höstas bli
enigt om och där allting hängde på försvarsministerns
ställningstagande. Han
var lika välvillig där som i de övriga
frågorna, men han underlåter fortfarande
att ge ett exakt besked. Jag måste
efterlysa, huruvida han där kommer att
infria vad han ställde i utsikt i debatten
under höstriksdagen. Likaså ber jag få
fråga, hur han tänker göra med utbyggnaden
av dagjaktflyget. Hur tänker han
göra med ersättningsbyggnaden vid
nattjaktflyget? Även där står han famlande.
Och slutligen, vad tänker han
under denna riksdag göra beträffande
luftbevakningen? Det är ju så, att i
stora delar av landet luftbevakningen
icke är utbyggd efter omorganisationen.
Det är alldeles nödvändigt att vi i varje
fall på dessa fyra punkter få ett klargörande
besked hur det skall bli, och
härvidlag kan försvarsministern inte
längre falla tillbaka på 1949 års försvarsutredning.
Den har genom sin
skrivelse till statsministern helt klar -

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Nr 2.

103

gjort, att den icke kan ta ansvar för att
försvarsministern eventuellt underlåter
att ta ansvaret.

Jag ska be att få sluta med några ord
om Nothinutredningen, herr talman.
Det är klart att man måste beklaga, att
världsutvecklingen har blivit sådan, att
en utredning icke längre kan fullföljas
enligt de direktiv, som försvarsutredningen
fick i april 1949. Men var och
en som läser direktiven har väl klart
för sig, att detta icke är möjligt, och i
varje fall har den vederhäftiga delen av
tidningspressen detta alldeles klart. Jag
tror man vågar säga, att syftet med skrivelsen
var att klargöra för svenska folket,
att ingen längre lever kvar i den
föreställningen att vi kunna stärka försvaret
samtidigt som vi pressa ned kostnaderna.
Detta är icke möjligt, och jag
instämmer helt i herr Hjalmarsons omdöme
om utredningens ordförande, att
det hedrar honom att han på denna
punkt haft samma renlighetskrav som
de övriga ledamöterna och velat ge en
upplysning om det verkliga läget.

Det har emellertid under diskussionen
kommit fram ett par synpunkter,
som jag är angelägen att rätta till. Vad
jag först ville påpeka är att 1949 års
försvarsutredning aldrig skjutit utredningsuppdraget
ifrån sig över på de
militära myndigheterna. I verkligheten
förhöll det sig så att de militära myndigheterna
gjorde eu framställning till
försvarsutredningen om att innan det
förslag, som då förelåg preliminärt
klart, överlämnades till regeringen, få
bli i tillfälle att ta del av det och även
yttra sig om det. Det var efter kontakt
med statsministern och med hans goda
minne, som utredningen beslöt detta
tillvägagångssätt. Initiativet ligger alltså
här icke hos 1949 års försvarsutredning
utan hos de militära myndigheterna. Att
deras arbete sedan har förskjutits och
inte kan bli färdigt som tänkt var till
den 1 april utan först senare beror ju
på världsutvecklingen, som man då inte
kunde överblicka.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

t Den andra synpunkten jag ville unr
derstrvka är att när man under diskussionen
sagt att det inte går att spara på
:l försvaret, så är detta naturligtvis en alli.
deles felaktig slutsats. I stället är det så
t att det finns en mängd smärre omt
råden, där det går att spara på både
s det ena och det andra. Men det är an1-
geläget att understryka, att detta icke
b är 1949 års försvarsutrednings uppgift
t att ta itu med. Det ha vi andra speciella
i organ som sedan länge arbeta med, och
v därför åligger det dem att fortsättningsg
vis syssla med detta. Vad försvarsutredi-
ningen skulle göra var ju att åstad1-
komma en avvägning i princip mellan
n de olika försvarsgrenarna.

Jag tror emellertid att det arbete som
t- hittills nedlagts av försvarsutredningen
g icke är förgäves. En mycket viktig lärl-
dom har gjorts, nämligen att materielen
tt i en modern försvarsmakt måste tilla
mätas en betydligt större roll än som
n skett tidigare. Det är ingen tvekan om

n — jag skall inte här trötta med några

siffror — att detta är en enhällig vär)-
dering numera på både militärt och cir,
vilt försvarsintresserat håll. Detta inned
bär ingalunda att utbildningen skulle
•s vara en underordnad sak. Det är klart
1- att den alltjämt spelar samma roll. Men
ie i kostnadsavseende förskjuta sig pron
portionerna relativt sett till en större
i- andel för materielen. Jag tror också att
11 man kan säga som herr Hjalmarson, att
2t det skulle vara av ett visst värde med
rf ett permanent organ, som kunde syssla
u med försvarsfrågor och bildade en närn
mare kontakt mellan försvarsmakten
it och riksdagen och det civila samhället
la över huvud taget.

:a Slutligen vill jag uttala den förlioppiå
ningen att det skall bli möjligt — om

ig inte nu så i varje fall vid en senare tidtt
punkt — att förverkliga den tanke som
h väl ändå föresvävat många i detta land,
11 nämligen att få ett försvar av sådan
u styrka och så tidigt utbyggt, att man
te icke behöver som vid kristillfällena hittills
rusa i väg med anskaffningarna och

104 Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 om.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

därmed göra dem mindre planenliga
än de kunna bli, om man ordnar saken
på lång sikt. En beredskap kan sannerligen
inte byggas upp när kriget står
hotande nära, utan en beredskap som
är god måste ordnas och planläggas på
lång sikt. Jag tror också, herr talman,
att en sådan beredskap blir den billigaste.

Jag tycker att finansminister Sköld,
som i dag talade om att man måste hålla
huvudet kallt, borde under sina år som
försvarsminister ha lärt sig, att det billigaste
och effektivaste försvaret blir det
som icke improviseras, såsom skedde
under den förra beredskapstiden, utan
det som bygges upp på lång sikt och i
avsikt att få ut största möjliga effekt
för pengarna, både personellt och materiellt.
Och jag skulle vilja uttala den
förhoppningen, att den avvägning på
lång sikt, som för tillfället är skrinlagd,
inte av statsministern lägges på hyllan
utan tages fram igen så snart det blir
möjligt. Jag tror att det är enda sättet
att skänka vårt folk den trygghetskänsla,
som man måste ha i den oroliga
värld, som vi nu leva i.

Herr EDSTRÖM: Herr talman, Jag
hade hoppats, att vi skulle kunna möta
upp till denna session med större möjligheter
till samförstånd än vid de tidigare
riksdagar jag bevistat. Krisläget
i världen och vår egen beträngda situation
syntes mig utgöra skäl för en
sådan förhoppning. Statsministerns
konstaterande av att det har varit »en
snäll kväll» tydde på detsamma. Men
det må nu vara olyckligt eller ej —
både dagens ämne, statsverkspropositionen,
debatten tidigare i dag och
pressdebatten visa, att gränslinjerna
mellan de olika partierna ingalunda ha
suddats ut. Kvar stå framför allt åtskilliga
frågetecken i marginalen till
de löst skisserade planer, som regeringen
förelagt oss. Jag tror att det för
alla parter och för landet som helhet

vore olyckligt, om vi sökte bortse härifrån.
Jag tror, att det vore olyckligt,
om vi på konstlad väg sökte åstadkomma
en enighet om framgångsinetoderna,
en enighet, som icke har sin motsvarighet
i de verkliga förhållandena.

Här ha redan flera talare påvisat
åsiktsnyanserna över fältet i stort, men
jag skall inskränka mig till att tala om
några punkter, som gälla den ekonomiska
politiken.

På s. 7 i finansplanen sammanfattas
utfallet av den s. k. nationalbudgeten
för 1950 i följande ord: »En kraftig
ökning av produktionen och möjligen
en nedskärning av lagren eller av deras
stegringstakt har möjliggjort en betydande
ökning av konsumtionen och
investeringarna samt kompenserat försämrade
bytesförhållanden med utlandet.
» Innan man upptäcker, att ordet
kompensera här är använt i något slags
högre matematisk betydelse, ter sig
denna sammanfattning ganska obegriplig.
Den som inte är van vid regeringens
stora förmåga att dölja olustiga förhållanden
bakom skönt klingande fraser
kan lätt få den uppfattningen, att
allt är ganska bra på valutafronten.
Den kraftiga ökningen av produktionen
är ett starkt plus för landet. Nedskärningen
av lagren däremot är naturligtvis
en faktor, som ökar tillgången
men som måste betraktas som någonting
olyckligt för landet i dess helhet,
särskilt under nuvarande förhållanden.
Och vad har man då fått ut
som vinst av denna lagerförtäring och
den ökade produktionen? Jo, att vi ökat
vår konsumtion mer än som tidigare
beräknats. Vi ha ökat vår konsumtion
med 6 procent. Vi ha således förtärt
och levt upp våra lagertillgångar och
resultatet av den ökade produktiviteten.
Att vi också ha investerat mera är ju
endast en fördel för landet -— men det
skall jag återkomma till senare. Dessutom
ha vi förtärt över 150 miljoner av
vår valutareserv. Är detta en lycklig
utveckling?

Fredagen den 19 januari 1951 em.

105

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

När vi finna, att vår valutareserv
minskat med 154 miljoner, vilket särskilt
har gått ut över våra pundtillgångar,
medan dollarinnehavet något
ökat, få vi beakta, att vi ha haft en
imponerande export under andra halvåret
1950, en export, som gynnats av
konjunkturen och av brist på varor
över hela världen. Det är kanske riktigt,
som det påpekas i statsverkspropositionen,
att vårt bytesförhållande
varit sämre än före devalveringen 1949
men under det gångna året bättre än
sista kvartalet 1949 — om än mina senaste
informationer gå i motsatt riktning.
Vi hoppas emellertid och tro, att
med den normala anpassningen till
kronans värde, som håller på att ske
nu och som vi hoppas skall ske, bytesförhållandena
skola förbättras. Men
minskningen av valutareserven med
154 miljoner inger dock stora farhågor.
Av konjunkturinstitutets höstrapport
framgick, hur stor del av konsumtionsökningen
från 1946 till 1947, som uppbars
av valutareserven. Om jag inte
minns fel, rörde det sig om ett belopp
på 1,4 miljarder kronor. 1950 var
minskningen 154 miljoner. Men hur
kommer det att bli vid 1951 års slut,
frågar man sig med en viss oro.

En avsevärd valutareserv är just ett
grundvillkor för den av alla eftersträvade
friare internationella handeln,
och för vårt land är det ju en primär
angelägenhet att verka för utrikeshandelns
liberalisering. Men denna liberalisering
omöjliggöres — trots alla lovande
och betydelsefulla överenskommelser
— om vi driva våra affärer så,
att våra egna förutsättningar för ''ekonomisk
handlingsfrihet undan för undan
försvinna. Situationen i dag tycker
jag ganska nära påminner om situationen
1947, och jag vill fästa uppmärksamheten
på detta i dag i syfte
att varna för el t återupprepande. Importstoppet
kunde vi då tillgripa för
att nödtorftigt dra oss ur svårigheterna,
men den möjligheten står oss inte

till buds i dag på grund av våra liberaliseringsöverenskommelser
med andra
länder.

Det har i hög grad förvånat mig, att
finansministern innan avtalsrörelserna
äro klara gör uttalanden, som kunna
tolkas som direkta anvisningar för 1951
års löneökningar. Finansministern anser
det troligt, att den genomsnittliga
inkomstnivån höjes med 12 å 13 procent.
Är inte detta ett ingripande i pågående
löneförhandlingar? Om jag inte
är felaktigt underrättad, så hände det
vid en av de viktigaste förhandlingarna
nyligen, att statsverkspropositionen
omedelbart lades på bordet som ett argument
för högre löner. Hur skola då
arbetsgivarna kunna hålla igen, och
hur skola de kunna vara återhållsamma
i den anda, som finansministern
uttalade önskemål om vid Mekanförbundets
möte i december?

Till det riktigaste i finansplanen hör
väl beräkningen av sparandet under
1951. Det har satts till plus minus noll
i nationalbudgeten. Frågan är väl bara,
om inte siffran bakom minusstrecket
kommer att bli eu annan än nollan.

Det ligger cn viss fara i det ständigt
återupprepade talet om möjligheterna
till en standardhöjning. Många frestas
tro, att utrymmet skall räcka till för
både det ena och det andra. Jag vågar
dock påstå, att optimismen beträffande
standardhöjning under 1951 inte är
lika stor ute bland svenska folket som
i kanslihuset. Jag har personligen erfarit
detta under diskussioner och samtal
med arbetare och tjänstemän och
under förhandlingar med företagsnämnder.
Mitt intryck är, att de allra
flesta räkna med cn åtstramning under
det år vi ha framför oss. Jag har också
fått den uppfattningen alt gemene man
just nu samlar sig för att möta det hårdaste
efterkrigsåret, och jag är ledsen
alt behöva säga, att Medelsvensson nog
inte räknar med att kunna öka sitt sparande.
Hans tankar gå mera till möjligheterna
att placera ett eventuellt

106

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen ni,

sparkapital på andra och bättre ställen
än i sparbankerna, ty flykten till realvärden
har redan börjat.

Ja, herr talman, man kan hålla på så
här sida upp och sida ner och placera
frågetecken, som gälla både prognoserna
för utvecklingen och metoderna att
möta den. Men kvar står i alla fall att
vi få emotse en kraftig försämring av
kronans värde med nya bekymmer för
spararna. Inte heller nationalbudgetdelegationen
och finansministern kunna
helt dölja sin oro trots aktningsvärda
försök att tala optimistiskt om utrymmet
för en standardhöjning. Den
oron kommer till uttryck i flera frågeställningar
och i flera antydningar om
vilka medel, som måste tillgripas för
att vi ännu en gång skola klara krisen.
Trots att vi klarade krisen, enligt regeringen,
måste vi nu i statsverkspropositionen
läsa uttryck som dessa:
»fortsatta inflationistiska tendenser»,
»materialförsörjningen försvåras»,

»oundviklig anpassning uppåt av den
.svenska prisnivån», »beklaglig försämring
av penningvärdet», »nya ingripanden
bliva erforderliga», »investeringsverksamheten
måste inskränkas»,
»byggnadsverksamheten förhindras»,
»skärpning av den restriktiva kreditpolitiken»,
»investeringsskatt», »fortsatt
priskontroll». Dessa mera pessimistiska
begrepp iiro omsorgsfullt inlindade i
dagens text, men de finnas där lika
fullt.

Vad den fortsatta priskontrollen beträffar
vill jag bara i korthet konstatera
den häpenhet man erfor vid läsandet
av de länge emotsedda nya direktiven
för priskontrollnämnden. Några
nya direktiv är det ju alls inte tal
om; den olyckliga lönsamhetsprincipen
finns fortfarande inbakad, och intet
försök har gjorts att anlita de mera generella
metoder, som finansministern
har sagt och säger sig vilja sätta i stället
för detaljregleringarna. Enda ljuspunkten
är väl den, att den successiva
avvecklingen av priskontrollen skall

fortsättas där så är möjligt. I sanningens
namn vill jag också erkänna, att
jag tror mig veta att den pågår.

Finansministern har tydligen även
mera långsiktiga bekymmer, vilket
framgår av hans resonemang på s. 17
i finansplanen. Han frågar där: »Är
full sysselsättning nödvändigtvis förbunden
med inflation? Äro kraven på
full sysselsättning och stabilt penningvärde
oförenliga?» Finansministern säger
sig vilja överlämna studiet av dessa
svåra problem till en särskild utredning.
Men är det inte så att frågorna
pocka på ett svar långt innan denna
utredning med normal utredningstakt
kan väntas komma med sina förslag?
Och är det inte i stort sett olösliga motsatsförhållanden
man satt upp i denna
ekvation? Den balans vi kunna uppnå,
om båda kraven skola tillmötesgås,
måste bli en balans på knivseggen —
och en fasligt vass knivsegg.

Vi lära i år bara få ett enda nytt
skatteförslag att ta ställning till. Det
har redan stötts och blötts länge, men
vi kunna säkerligen vara förvissade
om, att meningsmotsättningarna inte
skola vara mindre kraftiga den dag vi
ha det konkreta förslaget framför oss.
Den straffskatt på investeringar, som
herr finansministern har annonserat,
kan komma att bli ett av de allvarligaste
ingrepp, som gjorts i det svenska
näringslivet.

Att vår produktion ökat är sant, men
den har inte ökat så kraftigt som man
vill få oss att tro. Vad är det då som
möjliggjort den ökade produktionen,
vilken i sin tur gör att vi kunna konsumera
mera? Jo, längst ned på s. 5 i
finansplanen, där det just talas om
denna produktionsstegring, anger finansministern
själv, att den starka ökningen
betingas »av den betydande investeringsverksamheten
under efterkrigstiden».
Investeringen är det således
— det vill jag gärna slå fast — som
har möjliggjort den utveckling som ger
ett bättre välstånd.

Fredagen den 19 januari 1951 om.

Nr 2.

107

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Låt oss därför inte kritiklöst svälja
talet om den myckna onödiga investeringen
inom industrien. Kansliråddt
Gunnar Ekdahl, som enligt tidningspressen
normalt ägnar sig åt uträkningar,
t. o. in. felräkningar, på bostadspolitikens
område, har påstått att
omkring 1/4 av industriens investeringar
har varit verkningslös eller skadlig. Är
inte också detta en felräkning av herr
Ekdahl? Han säger att dessa investeringar
inte ha avkastat en motsvarande
stegring av produktiviteten. Ingen skulle
vara gladare än näringslivets män,
om herr kanslirådet kunde precisera
sin kritik och tala om vilka investeringar,
som varit onödiga och skadliga.
Såsom goda affärsmän måste de ju säga
sig, att sådana upplysningar vore högst
värdefulla. Men investeringskritikerna
beakta inte att även industriens investeringar
ha sin »mognadstid», att det
tar en viss tid innan deras verkningar
ge det önskade resultatet. Jag ber: Tag
vederbörlig hänsyn till denna mognadstid
och lägg härtill det allmänna erkännandet,
att investeringarna under
senare år uppenbarligen ha utgjort
grunden för produktionsframgången!

Om vi se en smula på statistiken över
investeringsverksamheten visar det sig
snart, att talet om att industriinvesteringarna
just i vårt land skulle vara
för stora har föga fog för sig. Marshallorganisationen
har meddelat, att Sverige
1949 använde omkring 20 procent
av sin nationalprodukt på investeringar.
Medeltalet för Marshallstaterna var 23
procent. Skillnaden är inte stor. Tendensen
är ungefär likadan i alla industriländer,
och till dem måste vi väl nu
räkna vårt land.

Totalsiffran för investeringarna i
Europa 1919, bortsett från Tyskland,
beräknas ligga omkring 00 procent högre
än förkrigstalet. För Sveriges del
räkna vi med 50 procent högre investeringsverksamhet
åren 1947—49 än under
åren närmast före kriget. Men industrien
har samtidigt vuxit med om -

kring 40 procent. Relativt är det alltså
ingen anmärkningsvärd investeringsverksamhet
som ägt rum, och de investeringar
som gjorts ha fullt legitima
grunder. Regeringens egna åtgöranden
ha varit investeringspådrivande. I den
bristsituation som uppkommit ha investeringar
gjorts för att tillgodose den
ökade efterfrågans krav. Vidare ha
marknadsläget och export-»driven» arbetat
i samma riktning. Vi 1m måst
kompensera bristen på arbetskraft genom
rationaliseringar. Detta är riktigt,
även om finansministern påstått motsatsen
tidigare i dag. Investeringarna
i syfte att spara arbetskraft ha t. ex.
gällt transportanordningar och inköp
av maskiner. De sociala kraven på bättre
lokaler ha också drivit på.

Förslaget om en straffskatt på rationaliseringsfrämjande
investeringar måste
mot denna bakgrund anses strida
mot alla de önskemål och förhoppningar
myndigheterna och samhället ställa
på näringslivet och industrien. Finansministerns
iver på denna punkt måtte
ha någon djupare liggande orsak. Är
det en ny smygsocialiseringens väg,
som har beträtts? Gäller det ökad insyn
i företagen? Eller varför vill man
annars systematiskt misstänkliggöra
grunden för välståndshöjningen?

Med stor pessimism, herr talman, se
vi mot framtiden. Kronans värde försämras
genom prisstegringar, valutareserven
har minskats. Regeringen säger
sig vilja hindra och försvåra den nödvändiga
investeringsverksamheten. Och
ändock är det näringslivet och produktionen,
som måste ge möjligheterna till
bättre levnadsförhållanden.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Fröken NYGREN: Herr talman! Det
är beklagligt att den åtminstone relaliva
stabilisering av penningvärdet, som
man med stora ansträngningar och uppoffringar
inte minst frän de stora lön -

108 Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. ni.

tagargruppernas sida lyckats åstadkomma,
allvarligt rubbats på grund av
det tillspetsade utrikespolitiska läget,
men det är meningslöst att hänge sig
åt grämelse däröver. Hotet mot världsfreden
är en sak vi ha små möjligheter
att göra någonting åt. Vi måste konstatera
att detta hot är allvarligt och
därmed också acceptera ovissheten och
labiliteten beträffande bland annat den
internationella handeln och även den
inflationsvåg, som rullar fram över
Europas länder i allmänhet och därmed
också över vårt land. Det rådande
läget gör det nödvändigt för oss alla att
med största noggrannhet och ansvar
pröva alla förslag av ekonomisk innebörd.
Vi få givetvis inte liesitera inför
nödvändiga utgifter för en förstärkning
av vårt försvar. De utgiftsökningar vi
här alltså med säkerhet måste räkna
med i förening med enbart de automatiska
utgiftsökningarna göra sannerligen
inte utsikterna ljusa för genomförandet
av den skattesänkning, som
praktiskt taget alla folkgrupper i vårt
land önska. Under sådana förhållanden
kan det knappast förvåna någon, att
huvudtitlarna i årets statsverksproposition
i allmänhet präglas av sträng
återhållsamhet.

Men även om man alltså finner det
fullt naturligt, att åtskilliga för övrigt
högst önskvärda utgiftsökningar få ställas
på framtiden, anser jag det nödvändigt
att klart säga ifrån, att vissa
utgiftsökningar trots det ansträngda läget
äro inte bara försvarbara utan helt
enkelt nödvändiga. Jag skall framhålla
en del förhållanden från mitt eget verksamhetsområde
där jag anser att ansvaret
för barnens och ungdomens utbildning
och fostran kräver, att bättre resurser
ställas till förfogande, eller där
kanske sparsamhet nu vållar skador,
som inte senare kunna repareras.

I fråga om anslagen för skolöverstyrelsen
vill jag endast peka på reseanslaget.
Överstyrelsens arbetsuppgifter
ha vuxit starkt och den personal, vars

verksamhet till stor del skall utövas genom
besök i skolor av skilda slag, bär
fått eu betydande utökning främst på
grund av den beslutade försöksverksamheten.
Detta måste ju medföra krav
på en betydande ökning av anslaget.
Propositionen upptar endast beräknade
belopp, och jag räknar givetvis med
att när ett definitivt förslag kommer
detta upptar ett väsentligt större anslag
för ändamålet än det som beviljats
för budgetåret 1950/51. Sker inte det.
kan överstyrelsen inte åtaga sig att
sköta den pedagogiska ledningen av
landets skolor eller svara för den inspektion
av olika slag av skolor, som
målsmännen med all rätt kräva. Livet
på de internat vi nödgas upprätthålla
för barn och ungdom medför en hel
del irritationsmoment och svårlösta
problem. Det är därför nödvändigt att
vi genom besök på platsen få tillfälle
att med lärare och vårdpersonal dryfta
problemen innan situationerna spetsat
till sig och konflikter uppstått. Målsmännens
representanter önska också få
tillfälle att framlägga sina synpunkter
på frågorna och diskutera dem med
företrädare för överstyrelsen. Med de
begränsade anslag vi ha måste vi många
gånger underlåta att göra besök, som vi
dock veta vore synnerligen önskvärda.
Uppkommer sedan en konfliktsituation,
slå tidningarna larm och den inspekterande
myndigheten ställs i skottgluggen.
Det är allt annat än angenämt för
överstyrelsen att vara ansvarig för en
verksamhet men sakna möjlighet att
fullgöra en viktig del av sin uppgift på
tillfredsställande sätt. Betydligt allvarligare
än de personliga obehagen för
överstyrelsens ledamöter, inspektörer
och konsulenter äro dock de lidanden,
som barnen bli utsatta för genom konflikter
ocli missförhållanden, som måhända
kunnat avvärjas genom överstyrelsens
besök på tidigare stadium.

Beträffande undervisningsanstalter av
skilda slag torde lokalbristen utgöra
det största problemet, men därom skall

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Nr 2.

109

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

jag inte orda. Det liör till de svårigheter,
som skolan delar med många
andra och som vi väl måste acceptera
och göra det bästa möjliga för att komma
igenom, eftersom vi nu måste ålägga
oss stark återhållsamhet i fråga om
investeringar, därest vi mena allvar
med talet om att hejda inflationen och
på nytt åstadkomma en stabilisering av
penningpolitiken.

Anslagen till stipendier och fortsättningskurser
för lärare har överstyrelsen
föreslagit utökade år efter år. För
en utomstående kan det kanske förefalla,
som om dessa anslag just höra
till den grupp av anslag, som bör kunna
anstå till ljusare tider. Men ser man
frågan mot bakgrunden av 1950 års
riksdags beslut om en genomgripande
skolreform, får man nog en annan uppfattning.
Vi äro överens om betydelsen
av undervisning i främmande språk.
En språklärare kan inte förvärva nödig
kompetens för sin undervisning
utan att åtminstone någon gång vistas
i det främmande landet för att där under
en inte alltför kort tid studera
språket. Detta är dock för den övervägande
majoriteten av svenska lärare
omöjligt utan stipendier. Den fortskridande
skolreform, varom skolkommissionen
talar, förutsätter en omfattande
fortbildningsverksamliet bland lärarna.

Till slut vill jag också säga några
ord om de skolor jag i överstyrelsen
har närmaste ansvaret för, skolorna för
döva, blinda och sinnesslöa. Såväl ecklesiastik-
som inrikes- och finansministrarna
och deras medarbetare ha
visat ett positivt intresse för en upprustning
av dessa skolor, det känner
jag behov av att med tacksamhet framhålla.
Jag är övertygad om att de förbättringar
på dessa områden, som genom
de i årets statsverksproposition
upptagna anslagsförslagen skola genomföras,
äro inledningen till — i en del
fall fortsättande av — en länge väntad
och nödvändig omgestaltning, .lag
hoppas därför att ecklesiastikministern

inom den närmaste framtiden skall finna
möjlighet att bl. a. framlägga förslag
om en förbättrad lärarutbildning
för ifrågavarande skolor.

Upprättandet av det av Hjälp- och
särklasslärareutredningen 1947 föreslagna
speciallärareseminariet är av
mycket hög angelägenhetsgrad. För min
del har jag svårt att tänka mig att överstyrelsen
i fortsättningen skall kunna
åta sig att ombesörja den provisoriska
utbildningsverksamheten genom årliga
kurser. Dövstumlärareutbildningcn är
icke tillfredsställande. Sedan stipendierna
för de lärare, som söka sig till
denna utbildning, så väsentligt utökats,
ha vi haft tillräckligt många och välkvalificerade
sökande till seminariet,
men man frågar sig om det kan vara
en klok ekonomi att icke också se till
att dessa få en utbildning, som motsvarar
tidens krav. Det planerade speciallärareseminariet
skulle bli av stort
värde också för denna utbildning.

Vissa personalförbättringar vid samtliga
dessa skolor äro också oundgängligen
nödvändiga. Det gäller särskilt
vård- och ekonomipersonalen vid blindoch
dövstumskolorna. Från Tomteboda
blindinstitut ha i dagarna till
överstyrelsen inkommit dystra uppgifter.
Lönesättningen för den lägre ekonomipersonalen
bereder direktionen
stora svårigheter att besätta platserna,
med de vådor detta innebär för eleverna.
Sedan Stockholms stad för några
år sedan ansåg sig nödsakad låta uppflytta
alla sjukhusbiträden i 2:a och 3:e
lönegraderna direkt till 4:e lönegraden,
måste också Kungl. Maj :t medge rätt
för karolinska sjukhuset och serafimerlasarcttct
att vidta samma åtgärd.
Tomtebodainstitutet gränsar intill karolinska
sjukhuset. Det är ganska naturligt
att svårigheterna för denna
skola, att konkurrera om tillgänglig
personal, blivit mycket större, sedan
dessa förändringar genomfördes vid
sjukhusen. Man begär därför nu att få
samma möjlighet som karolinska sjuk -

Ilo Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

huset och serafimerlasarettet fingo
fr. o. in. den 1 juli 1948. Jag vill här
passa på att rikta cn vädjan till chefen
för civildepartementet, att han försöker
finna möjlighet att tillgodose Tomtebodainstitutets
krav härutinnan.

Förskolan, som har hand om de
fyra lägsta årsklasserna, har 38 elever,
och där tjänstgöra fyra vårdarinnor.
Institutet med sina 89 elever har fem
vårdarinnor. Av dessa nio vårdarinnor
tjänstgöra varje natt tre. Med hänsyn
till åttatimmarslagens tillämpning förstå
vi, att det blir ett ringa antal, som
samtidigt är i tjänst bland barnen.
Skolöverstyrelsen föreslog i sina petita
i höstas en ökning av vårdpersonalen
med fem. I propositionen har föreslagits,
att förskolan skall få en vårdarinna
till. Att det över huvud taget föreslås
en ökning —• hur blygsam den än
är — hälsar jag med tillfredsställelse
och tolkar det som ett löfte, att en ökning
skall komma även ett kommande
år. Då ett alltför ringa antal vårdarinnor
är i tjänst är det lätt att förstå, att
det blir ett allt annat än individuellt
omhändertagande av barnen. Om man
tillägger, att vårdarinnorna samtidigt
äro upptagna av en hel del praktiskt
arbete såsom lappning och lagning av
barnens kläder o. s. v. inses lätt, att
den tillsyn de utöva består i att de kasta
ett öga på barnen då och då för att
möjligen kunna avvärja uppkommande
tvister och därmed följande olyckshändelser.

De blinda barnen, och särskilt då de
små, äro dock alltför hjälplösa för att
man skall kunna vara till freds med
en sådan ordning. Vårdarinnornas tidsschema
går helt enkelt inte ihop, och
man har då ingen annan utväg än att
låta städerskepersonal rycka in och
fylla luckorna. De förhållanden, som
jag nyss påpekat, och svårigheterna att
besätta tjänsterna på grund av den
låga lönesättningen, allt detta gör att
det blir alltför täta ombyten på dessa
platser; vederbörande stannar sex vec -

kor, en månad eller ibland ännu kortare
tid. Om man betänker att de blinda
barnen lära sig känna igen omgivningen
genom att lyssna till rösterna
eller genom att vänja sig att uppmärksamma
stegen och det sätt på vilket
vårdpersonalen tar i dem, när de skola
hjälpas o. s. v., kan man kanske göra
sig en föreställning om vad dessa täta
ombyten betyda för barnen. Ett litet
barn har kanske just börjat vänja sig
vid en röst eller fästa sig vid och lyssna
efter välbekanta steg. Men dessa
röster och steg komma inte tillbaka,
och då måste det bli nya försök att
vänja sig vid nya röster och steg. Då
och då händer det tyvärr att man inte
kan få svensk personal utan måste anlita
utlänningar. För närvarande ha vi
tre sådana. Med hänsyn härtill bli svårigheterna
ännu större, varför det under
dylika förhållanden är omöjligt att
skänka barnen den trygghetskänsla,
som de absolut äro i behov av. Det
säger sig självt, att det blir en osäkerhetskänsla
av alltför stor omfattning.
Blindheten i och för sig medför naturligtvis
en mycket stor osäkerhetskänsla,
och då därtill komma de svårigheter jag
här pekat på är det naturligt att föräldrarna
reagera. Vi få också anmälningar
om att föräldrar önska ta hem
sina barn, trots att dessa så väl behöva
undervisning och utbildning. Barnens
nerver tåla inte den påfrestning de äro
utsatta för. Jag skulle på detta sätt
kunna fortsätta och tala om de svårigheter
barnen ha att dragas med, men
jag skall inte ta kammarens tid i anspråk
mera vid denna sena timme.

Jag skall emellertid ta upp en sak.
som framhållits av skolöverstyrelsen
de senaste åren, nämligen behovet av
inrättandet av biträdande husmoderstjänster
i dessa internat. Detta är motiverat
av den alltför stora arbetsbörda,
som åvilar en husmor, vilken skall ha
hand om storhushållet för mellan 100
—200 personer, men det är i ännu högre
grad motiverat med utgångspunkt

Fredagen den 19 januari 1951 om.

Nr 2.

111

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

från barnens behov. Husmodern skall
ju också vara den som ser till alt elevhemmet
skötes på ett för barnen tillfredsställande
sätt, och man måste också
kräva, att det finns någon som är
i mors ställe. Detta låter kanske sentimentalt,
men jag vill påstå, att häri
ligger ingen sentimentalitet utan att det
är ett reellt behov. Om vi se hur det är
ordnat i ungdomsvårdsskolorna, som
fingo sin personalorganisation fastställd
på 1940-talet och där man vant sig vid
att ställa helt andra krav, framgår det
vid en jämförelse av hithörande förhållanden
hur mycket sämre de skolor
jag här talar om äro ställda. Vid en
ungdomsvårdsskola eller en skola tillhörande
barn- och ungdomsvården där
man räknar med ett elevantal av 30 —
låt vara särskilt svårfostrade barn —
har man dock en husmor och en biträdande
husmor. Om nu någon går till
statsliggaren för att kontrollera detta
skall han finna benämningarna husföreståndare
och biträdande husföreståndare,
men det är bara nya namn
på samma tjänster. Om där behövs —
och det gör det faktiskt — en föreståndarinna
och en biträdande föreståndarinna
för 30 barn, kan det inte vara
för mycket begärt att man får en husmor
och en biträdande husmor till hennes
hjälp vid t. ex. Tomtebodainstitutet
med dess omkring 130 elever.

Det är den pågående tjänsteförteckningsrevisionen
som man hänvisar till,
när man avvisar detta krav. Jag inser
fuller väl att det är olämpligt att föregripa
tjänsteförteckningsrevisionen,
men kommer den inte inom den närmaste
tiden med ett förslag och därmed
utför det uppdrag den fått sig ålagt,
vågar jag påstå, att det är absolut nödvändigt
att man för dessa skolors vidkommande
tillskapar de tjänster det
här talas om. Barnen tåla inte i längden
att bli behandlade på sätt som sker,
och målsmännen komma inte alt ge sig
till tåls därest vi icke anse oss kunna
skapa de förhållanden, som de ha rätt

att kräva för sina barn i det moderna
Social-Sverige.

Herr HENRIKSSON: Herr talman!
Under den senaste tioårsperioden har
det vid olika tillfällen både under och
efter kriget uttalats förväntningar om att
vi uppnått toppen på priskurvan och att
prisstegringarna skulle komma att ersättas
av prisfall. Då och då ha vi också
upplevt tendenser till prisfall, men tyvärr
har det varje gång stannat vid tendenser.
Det som i bästa fall har uppnåtts
har varit perioder av relativ prisstabilitet,
men däremellan ha vi haft
toppar, som på kort tid fört upp prisnivån
i betydande utsträckning. Sådana
toppar hade vi perioderna 1941—1942
och 1947—1948, och vi hålla nu på att
uppleva den tredje perioden. De förhoppningar,
som ställts att stabiliseringsåren
skulle följas av en smidig
anpassning och smidig utjämning av
de löneojämnheter, som uppstått under
dessa år, utan att detta skulle medföra
några mera avsevärda förändringar i
prisnivån, ha alltså inte infriats. Dessvärre
ser det nu ut som om de aktuella
prisstegringarna tillsammantagna skulle
bli inte oväsentligt större än de som
man räknade med så sent som förra
hösten. Det är under sådana förhållanden
naturligt att man från många av
de löntagares sida, som inte utnyttjat
sina organisatoriska möjligheter under
de gångna åren att höja sina löner -—•
såsom fallet varit med statstjänarna,
vilka avstått från berättigade inkomstökningar
för att en prisstabilisering
skulle bli möjlig — beklagar att de tidigare
ställda förhoppningarna icke infriats.

I den tid av nya påfrestningar, som
vi nu uppleva, ligger det nära till hands
för olika oppositionsgrupper att använda
svårigheterna som argument mot
regeringen och dess politik, och vi ha
tidigare i debatten fått höra en rad
exempel på att man också utnyttjat

112

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

dessa möjligheter. Det förefaller mig
emellertid uppenbart, att de väsentliga
prisstegringar, som hittills kommit till
stånd, äro förorsakade av den allmänna
försämringen i världsläget och inte
av den allmänna utvecklingen inom
landet. Detta är så uppenbart, att möjligheterna
att från oppositionens sida
göra regeringspolitiken ansvarig för
de prisstegringar, som nu äga rum, äro
tämligen begränsade. Med den kombination
av fräckhet och falskhet, som
är ett av kommunisternas kännemärken,
är det emellertid troligt att det
ifrån det hållet kommer att göras allt
vad göras kan för att samla upp allt det
missnöje, som alltid uppträder i tider
av svårigheter. Det är därför angeläget
att en fortlöpande saklig upplysning
lämnas om orsakerna till vårt nuvarande
läge. Det är angeläget att det slås
fast, att vår situation i dag med all
sannolikhet hade varit en annan och
avsevärt bättre, om inte den internationella
kommunismen vid alla tillfällen
medvetet tvingat fram spänning
och osäkerhet och, på sätt som skett i
Korea, inte dragit sig för krig som ett
medel att hålla osäkerheten vid liv.

I fråga om den sakliga upplysning,
som nu fordras inte minst när det gäller
det ekonomiska livet, tror jag att den
ekonomiska information, som staten
tillsammans med arbetsgivarna, LO och
TCO svarar för, har en mycket stor
uppgift att fylla. Erfarenheten från den
tid, som den ekonomiska informationen
varit verksam, visar att detta behov
funnits, och jag tror att behovet alltjämt
föreligger. Det är därför litet
egendomligt att man från folkpartiet
och högerpartiet, såsom tidigare skett
i debatten i dag, försöker misstänkliggöra
denna information genom att göra
gällande, att det är ett propagandainstrument
för den regering som sitter
i stället för, som det faktiskt är, ett
organ för saklig upplysning. Detta är
så mycket mera märkligt som det icke
från någondera av dessa parters sida

har kunnat presteras någon bevisning
för att de uppgifter som lämnas av den
ekonomiska informationen skulle vara
felaktiga eller i något avseende vilseledande.

Den anpassning som nu pågår efter
stabiliseringsperiodens stelhet har i
stället för en väntad mjuk övergång blivit
en anpassning, som åstadkommits
genom en kraftig förskjutning av prisoch
lönenivån. Att denna anpassning
sker i andra former än beräknat och
måhända också under något sämre förutsättningar
i övrigt kan enligt min mening
ändå inte få innebära, att de problem
som skapas under stabiliseringstiden
undanskymmas. För en del löntagargrupper
gäller anpassningsfrågan
inte endast en kompensation för i samband
med engångsförskjutningen inträffade
levnadskostnadsökningar, utan
den gäller också sådana levnadskostnadsökningar,
som inträffat före eller
under stabiliseringstiden och som hittills
icke blivit kompenserade. Detta är
en sak man måste ta hänsyn till, när
lönerna nu skola anpassas till det nya
läget. En annan sak är att hänsyn måste
tagas till den ojämna inkomstutvecklingen
under stabiliseringstiden. Såvitt
jag kunnat finna har också en sådan
hänsyn tagits vid de löneförhandlingar
som förts på den enskilda arbetsmarknaden.
Att så måste ske för statstjänarna,
då deras löneförbättringar skola utmätas,
förefaller mig oundgängligen
nödvändigt.

Jag har här i kammaren och även
på andra håll vid upprepade tillfällen
talat för inkomststabilisering, och jag
har gjort detta till stor glädje även för
herr Senander, som därigenom fått ett
tillskott till sin i övrigt ganska torftiga
argumentsamling. Jag har talat för inkomststabilisering
därför att jag ansett,
att man på detta sätt bäst fyllde de anspråk,
som de anställda kunna ställa,
och att det under den tid vi upplevat
varit angeläget att hålla tillbaka de inflatoriska
krafterna. Varje gång jag ta -

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Nr 2.

113

Vid remiss av .statsverkspropositionen m. m.

iat för inkomststabiliseringen — och
jag har ingen anledning att ta tillbaka
vad jag sagt vid dessa tillfällen — har
jag framhållit, att om man över huvud
taget kommer i en sådan situation att
man kan föra lönerörelser, bör man
också beakta de ojämnheter, som uppkommit
under stabiliseringstiden. Det
är en uppfattning, som företrädes inte
bara av mig utan av många, bl. a. av
företrädarna för de stora partierna
inom oppositionen; framför allt har del
förekommit från deras sida under valtider.
Vi äro nu i det läget att lönerörelser
kunna föras, och jag hoppas att man
då kan infria de löften, som ställts från
detta håll, om en utjämning av de orättvisor,
som uppstått under den tid inkomststabiliseringen
gällt.

Innan jag lämnar detta avsnitt ber
jag att få lämna några faktiska uppgifter
om statstjänarnas löneläge. Sedan mitten
av 1947, alltså för tre och ett halvt
är sedan, har denna grupp inte erhållit
jiågon löneförbättring. Under samma
tid ha enligt socialstyrelsens statistik
industriarbetarnas inkomster i genomsnitt
ökat med omkring 20 procent, och
Industriens tjänstemän ha också under
samma tid erhållit betydande inkomsttillskott.
Jag vill alltså göra klart att
det inte är alla tjänstemannagrupper i
vårt land som släpat efter i inkomsthänseende.
Det finns en skiljelinje mellan
dem som äro anställda hos staten
och dem som äro anställda i industrien.
Man kan alltså, om man ser på denna
period under vilken statstjänarnas löner
varit bundna, konstatera en betydande
skillnad i utvecklingen. Det bör
också nämnas att levnadskostnadernas
ökning sedan den 1 juli 1947, om man
räknar med de under den närmaste
tiden väntade ökningarna, torde komma
att uppgå till mellan 18 och 19 procent.
Denna levnadskostnadsökning iir, om
man bortser från den provisoriska löneförbättring,
som utgått sedan den 1 juni
1950 till alla .statens anställda, helt
okompenserad.

Jag vill vidare framhålla, att de nuvarande
lönerna äro låga — jag tänker
då, som kammaren säkert förstår, varken
på generaldirektörer eller byråchefer
och inte heller på deras klerikala
ämbetsbröder, även om det är så
att deras löner vid olika tillfällen ansetts
låga och att det planeras särskilda
förbättringar för deras del. Jag tänker
framför allt på dem som äro placerade
i och omkring nionde löneklassen liksom
på kvinnorna i statstjänst i löneskalans
botten. Där äro lönerna så låga
att det uppenbarligen uppstår rekryteringssvårigheter,
och om inte något
väsentligt händer i lönefrågan, kan man
vara säker på att kvaliteten kommer att
sjunka. Detta är betänkligt och det så
mycket mera i en tid som denna, då det
på mycket stora och betydelsefulla
statliga områden ställes särskilda krav
på pålitlighet och ansvarskänsla. De
låga lönerna föda också en annan fara,
som vi inte få förbise och som på vissa
håll kan bli besvärlig, om inte den nuvarande
eftersläpningen häves. Det är
att många, som inte under andra förhållanden
skulle hysa några som helst
intressen för kommunismen, nu stödja
den och dragas till den av missnöje och
med ett svagt hopp om att kommunisternas
fackliga politik verkligen har det
huvudsyftet att förbättra statstjänarnas
villkor. Jag ber att få sluta detta avsnitt
med att uttala den förhoppningen, att
statstjänarnas lönefråga under regeringens
och de olika partiernas medverkan
skall kunna lösas på ett tillfredsställande
sätt.

Herr Hedlund i Rådom nämnde i sitt
anförande hör i dag, och detsamma har
nämnts tidigare av finansministern, att
det kan ifrågasättas om riksdagen skall
lägga sig i de olika lönefrågorna. Jag
tror inte att det från de anställdas sida
finns någon anledning att motsätta sig
en ordning, soin innebär att man tar
bort alla detaljfrågor och söker behandla
dem på annat sätt. Jag tror inte
heller att det kan finnas någon anlcd -

g _ Andra kammarens protokoll 1951. Nr 2.

114 Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

ning till erinran mot att man för bort
lönefrågor, som gälla större eller smärre
grupper, från riksdagens behandling.

När det gäller den stora frågan om
lönenivån för dessa grupper är det
emellertid uppenbart att det föreligger
ett vida större problem, ett problem
som inte kan lösas med mindre det blir
klarlagt vilka möjligheter de statsanställda
skola ha till förfogande för att
bli likställda med de grupper, som
ute i den öppna arbetsmarknaden ha
rätt till stridsåtgärder o. s. v. Den frågan
är nu under utredning, och herr
Hedlund i Rådom får väl besked om
vad som kan göras i fråga om detta
spörsmål någon gång under innevarande
år.

Vad sedan angår den allmänna frågan
om möjligheterna att hålla penningvärdesförsämringen
inom den ram,
som engångsförskjutningen innebär, hyser
jag för min del intet tvivel om vare
sig regeringens önskan eller dess vilja
att med alla till buds stående medel
infria de förhoppningar om stabilisering
av priserna, som hos de stora folkgrupperna
äro konstanta.

På en punkt vill jag göra ett understrykande;
det gäller priskontrollen.
Jag ser däri icke fcdt instrument, som
skulle kunna hindra denna engångsinflation,
som alstras av den våg av
prisförskjutningar, som väller fram. Det
är emellertid tydligt, att det finns en
rad andra prisförskjutningar, som icke
äro alldeles nödvändiga men som gärna
vilja slinka med. Det är också troligt,
att det uppstår vissa efterdyningar av
den stora vågen. I båda fallen bör en
aktiv och väl fungerande priskontroll
kunna verka dämpande. Jag vill därför
uttrycka den förhoppningen, att regeringen
ställer sådana resurser till priskontrollnämndens
förfogande, att den
verkligen får möjlighet att arbeta effektivt
under den besvärliga tid som vi
sannolikt få på prisområdet under
framför allt det närmaste året. Jag
skulle också önska, att priskontroll -

nämnden i större utsträckning än hittills
gör undersökningar på sådana områden,
som varit frilagda från priskontrollen,
och att, i den mån överpriser
och omotiverade prishöjningar upptäckas,
allmänheten underrättas om
detta. Det skulle förstärka den psykologiska
verkan, som priskontrollen vid
sidan om sin primäruppgift redan har.

Även om den mest effektiva priskontrollen
ligger i att efterfrågan på varor
icke överstiger tillgången, så tror jag
alltså — framför allt då efterfrågans
storlek icke bara är beroende på människors
förmåga att köpa utan också
på deras vilja att köpa — att priskontrollen
har en betydelsefull uppgift genom
att den bland stora grupper bidrager
till att skapa förtroende för den
politik som föres samt därigenom på
sitt sätt ökar den vilja att spara som vi
alla eftersträva.

Den signalerade utredningen om den
fulla sysselsättningens problem har av
flera talare hälsats med tillfredsställelse.
Jag ansluter mig till dem. Även om det,
såsom herr Fast nämnde på förmiddagen,
icke kommer fram så mycket nytt
på det principiella planet, tror jag, att
det är värdefullt att få de olika delproblemen
klarlagda, icke minst hur
den fulla sysselsättningen inverkar på
inkomstfördelningen olika grupper
emellan. Den fulla sysselsättningen har
visserligen hittills fungerat under mindre
normala tider men det är väl ändå
så att man vunnit en rad erfarenheter
under dessa år, erfarenheter som, kartlagda
och diskuterade i en utredning,
kunna bidraga till att bibehålla den
fulla sysselsättningen med minsta möjliga
vådor för den samhällsekonomiska
balansen.

Herr talman! Jag skulle i detta sammanhang
gärna också vilia ha sagt någonting
om den sparaktion som regeringen
företagit. Tiden är emellertid
långt framskriden, och det är många
talare som äro anmälda. Jag skal! därför
inskränka mig till att säga, att myc -

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Nr 2.

115

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ket som kommit fram i den Wärnska
utredningen och på annat sätt icke ter
sig särskilt tilltalande för de hos staten
anställda. Jag tror emellertid att det
kan vara möjligt att komma fram till
en lösning. Jag tror att det kan ske, om
de anställda få tillfälle att överlägga
om vidsträcktheten av vad som skall
genomföras.

I ett avseende, som icke gäller något
av Wärn framlagt förslag utan en annan
besparingsåtgärd, vill jag framhålla, att
regeringen bör söka genomföra en reform
så fort som möjligt. Det gäller utbärandet
av post på söndagarna. Denna
fråga har på senare tid aktualiserats
och vållat en del diskussion bland annat
i pressen. Jag tror att såsom förhållandena
utvecklats finns det ingen anledning
att i vårt land behålla en så onödigt
hög standard som söndagsbrevbäringen
innebär. Man bör snarast möjligt
övergå till en sådan ordning, att
utbäring sker sex dagar i veckan. Därigenom
sparar man in någon miljon till
statsverket.

Jag vill också i detta sammanhang
framhålla vikten av att man vid de
sparaktioner, som företagas på olika
håll, ej glömmer bort försvaret utan ser
till att, när man på detta område går
mot ökningar, pengarna användas till
sådana ting som bäst behövas och att
man, när det gäller gamla anslagsposter,
söker göra möjliga begränsningar.
Det är nödvändigt att öva ett visst tryck
för att de olika myndigheterna verkligen
skola iakttaga sparsamhet.

Herr JANSSON i Aspehoda: Herr talman!
När jag vid genomläsning av sjätte
huvudtiteln fann, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i stort sett fått sina
anslagsäskanden tillstyrkta av vederbörande
departementschef, var det med
tillfredsställelse och glädje som jag konstaterade
detta. Jag yttrade i fjol i remissdebatten,
att jag hoppades, alt 1950
skulle bli ett vändpunktens år, när det

gällde att tillgodose behoven för våra
vägar. Emellertid blev jag nog en smula
besviken, när jag kom till punkten 17
med rubriken »Förstärkning och förbättring
av vägar». Här fann jag att i år
såväl som i fjol väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
anslagsäskande på 50
miljoner kronor nedsatts till 37 miljoner
kronor. I fjol förebar departementschefen,
att investeringsplanen icke medgav
större anslag. I år har jag noggrant
läst igenom vad han säger under punkten
9. Även om jag kan förstå honom,
måste jag nog säga, att det är en besvikelse
för oss på många håll ute på
landsbygden, när vägar, som äro intagna
till allmänt underhåll, ändå icke
kunna sättas i sådant skick, att den
välsignelse, som busstrafiken utgör för
dessa bygders befolkning, kan komma
den till del. Anslagen räcka nämligen
icke till, när det gäller att förstärka
vägkropparna, att bygga mötesplatser
och att företaga en del andra mindre
arbeten.

Den som har haft tillfälle att höra
vad människorna i en sådan bygd säga,
sedan de ha fått daglig busstrafik, förstår
hur glada de bli och hur de känna
det, när de börjat få del av sådant som
människorna i städer och tätorter och
de som bo intill de stora vägarna anse
som en helt naturlig sak.

Jag går så långt, herr talman, i mitt
påstående, att jag säger, att visserligen
ha vi svårigheter på bostadsproduktionens
område, men dessa förhållanden
kunna i någon mån förbättras om vi
blott tillvarataga våra möjligheter att
utnyttja den bostadstillgång vi ha på
ett bättre sätt. Jag skall be'' att få anföra
ett exempel. Bara för en vecka
sedan hade Falu vagn- och maskinfabrik
en annons inne i ortstidningarna.
Den annonserade om rum för sina nytillkomna
arbetare. Fabriken är överhopad
med beställningar, men det finns
icke bostäder. Man säger, att man
t. o. in. kan godkänna bostäder, som
ligga tre mil från vagnfabriken. Jag

116 Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 ein.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

förmodar, att det är endast under förutsättning,
att det finns någorlunda
hyggliga resemöjligheter.

Även om besvikelsen är stor för mig
i år, vill jag uttala en förhoppning om
att vi nästkommande år skola få en förbättring
på denna punkt till fromma
för dem som sakna vad vi själva kanske
anse helt naturligt om vi bo intill
en busslinje eller en järnvägsstation.

Jag ber, herr talman, att också få
påtala en annan sak, som kanske har ett
visst sammanhang med en del av vad
som sagts här under de många och
långa talen. Vi äro överens om att vi
ha ett högt skattetryck. Vi ha kommit
överens om att en ökad produktion
skulle kunna giva möjligheter att framskapa
ett större skatteunderlag och innebära
ett steg framåt på vägen mot en
sänkning av skatterna. Och när jag under
dagens lopp lyssnat till talarna, har
jag icke funnit någon, som icke har velat
rekommendera just möjligheten att
öka produktionen. Jag har då tänkt:
Varför gör man icke sitt bästa även i
handling mellan remissdebattstalen, när
det gäller att förverkliga denna tanke?
Varför gör man exempelvis så som en
broschyr, som är utgiven av en byrå,
som heter Byrån för ekonomisk information,
har gjort? Den gör ett sådant
intryck, att människornas arbetslust betages
dem på ett sätt som gör mig
verkligt upprörd. Jag har haft tillfälle
att lägga saken till rätta i min hembygd
och omkringliggandc trakter för
människor, som läst broschyren och i
vredesmod sagt: »Vi göra icke en enda
övertidstimme till, när det verkligen är
på det sätt som det nu är.» Man har
visat mig broschyren och man har visat
mig dennas uppgifter om skatteavdrag.
När människorna icke ha någon
kunskap om skatteförordningarna, förvånar
det mig ej, att det väcker bekymmer
hos dem. Om en arbetare vid
Domnarvet, som i vanliga fall har en
veckolön på 100 kronor, blir tillfrågad,
om han vill arbeta ett söndagsskift eller

göra övertid och komma upp till eu
veckolön på 150 kronor men finner att
hans källskatteavdrag då fördubblas,
trots att inkomsten endast ökats med
hälften av förstnämnda summa, bär
han svårt att förstå skatteförordningarna.
Man läser i denna broschyr uppgifter,
som vissa människor, till och
med i riksdagsmans ställning, trott det
vara med sin fördel förenligt att förkunna.

Jag har påvisat för vederbörande, att
den slutliga skatten reglerar källskatten,
och jag har lyckats få en hel del
människor på rätt köl. Men vad jag
skall göra åt saken förstår jag icke. Tv
om man upplyser folk på ett ställe,
finns det alltid en viss tidningspress
och en viss sorts människor, som ha
möjligheter att göra sig hörda över
hela Sveriges land. Resultatet kan då
bli vad man minst av allt skulle ha
trott.

Jag förmodar att man icke nått sina
dunkla syftemål. Men man har nått något
annat: man har anfrätt människornas
vilja att bidraga till en ökning av
produktionen och att själva skaffa sig
inkomster. Eller vad sägs om följande?
Om någon eventuellt skulle misstro mig,
skall jag be att få visa broschyren.
Där säger man, att om man har en
taxerad inkomst på 5 000 kronor, får
man skatta för den med 11,2 procent
eller 560 kronor — det rör sig om ortsgrupp
V med 10 kronor i kommunal
utdebitering. Men tjänar man ytterligare
en hundralapp, beskattas denna
med 19,9 procent eller 19 kronor 90
öre. Det betyder alltså 8,7 procent hårdare
beskattning än för den förstnämnda
inkomsten. Visserligen har man i
rubriken inom parentes satt ordet »marginalskatt».
Men med den kunskap
människor ha om taxeringsförordningen
är det icke så underligt om de
falla i denna grop. De tro att det är på
det sättet. Jag har gjort en egen Gallupundersökning
och frågat ett antal av
28 personer. Därav är det endast tre

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Nr 2.

117

som förstått vad som står i denna agitationsskrift.
Jag lät t. o. m. en jurist
titta på detta. Han tog sig en grundlig
funderare, innan han kom underfund
med denna humbug, som man låter
komma människorna till del. Juristen
betecknade det som ren demagogi, vars
make han icke skådat. Man borde dock
förstå att det är något fel. Om jag går
en rad längre ned, till en inkomst på
6 000 kronor, finner jag där en skatteprocent
av bara 12,7, trots att inkomsten
är tio hundralappar utöver de första
5 000 kronorna. Hade man använt
samma räknesätt i båda dessa kolumner
hade man talat om för folk, att
skatten för de första 50 hundralapparna
är 11,2 procent men att om man
ökar inkomsten till 51 hundralappar
blir det en skatteprocent av 11,37.

Jag har frågat mig vem som är firmatecknare
för denna byrå, som kallar sig
Byrån för ekonomisk information. Jag
har nästan lust att beteckna denna byrå
som en byrå för oekonomisk information,
åtminstone när det gäller sid. JO
i den åsyftade broschyren.

Vidare har man också på ett håll en
viss Jarl Hjalmarson. Jag trodde ej
mina ögon, när jag läste namnet, men
jag förmodar att det är den Jarl Hjalmarson,
som vi ha här i kammaren, som
funnit med sin fördel förenligt att till
och med gå så långt att han Öppet velat
skämta med restskatteuppbörden
och gjort det så, att han distribuerat
tusen och åter tusentals brevkort. Jag
har några sådana här. Det heter »Kestskatteuppbörd
i österlandet». Där ser
man hur skatan släpar den silversked
hon har i näbben för paschan eller
vem det skall vara. Jag tror att vi kunna
finna bättre argumenteringar, när
vi skola söka tala om den lagstiftning
som vi varit överens om att genomföra
här i riksdagen. Jag tror verkligen icke,
att vi i det långa loppet äro betjänta
med att man på detta sätt handskas
med sanningen om de lagar vi själva
äro med om att stifta. Hur vi skola

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

i- sprida upplysningar ute i bygderna om
it dessa saker vet jag icke. Ty om staten
g skulle anslå medel är det möjligt att
d motparten anslår ännu mera medel och
r kanske segrar i propagandan,
n Det finns en annan sak, herr talman,
s som jag skulle vilja nämna. Jag har
k roat mig med att titta en liten smula
r på statsrevisorernas berättelse,
å När vi nu ha talat om det knapphetens
tecken, vari vår ekonomi går, så
i- frågar man sig hur det är möjligt att
vi haft råd att på 51 av våra fartyg
it bara i tull och skatt släppa till 1 100 000
i- kronor. Per fartyg gör det 21 567 kro:t
nor. Det har klagats över de höga skatterna
och att vi inte få skattelättnad,
n men det finns 45 man på en båt, minr
sveparen Vinga — ni kunna själva läsa
det i revisorernas berättelse på s. 171
i- — som genom de inköp de gjort sluppit
g undan skatt för inte mindre än 745
g kronor per man. Jag undrar om de
å skatta för den dolda inkomsten eller
i- hur det blir med den saken. Eller skola
0 vi förlora skatten på den dolda inkomsten
även där? Så sent som de sista
n dagarna har jag dock hört, att det har
j skett ett ingripande på denna punkt,
n och jag hälsar detta med glädje.

1- Jag vet inte om vi skola säga, att det
u är så synd om sjömännen. När det gälII
ler kortlekar ha de här mannarna köpt
-- 4,8 kg kortlekar. Jag tog mig för i ef n

termiddag att väga en kortlek och fann
t att den vägde 112 gram. Minsveparen
g Vingas besättning på 45 man har sålunda
fått ungefär 45 kortlekar skatter
fritt. Man frågar sig verkligen, när vi
J söka med ljus och lykta efter inkomster
r för staten, hur en sådan trafik har kunnat
pågå.

r Jag vill rekommendera kammarens
g ledamöter att ordentligt genomläsa
a statsrevisorernas berättelse för i år
:, inte blott vad gäller denna sak utan
a även vad gäller hur vi inbetala våra
s skatter och hur skatterna avskrivas,
a Därmed kommer jag in på en sak som
a heter existensminimum.

118 Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Klockan är 12 och vi skola börja en
ny dag. Jag skall emellertid inte hålla
på länge på denna nya dag. Jag vill
bara säga, att jag instämmer till fullo
med statsrevisorerna om vad de säga.
Jag visste tidigare, att där de lokala
myndigheterna ha möjlighet att höja
existensminimum, hopas kvarskatl på
kvarskatt och att det till slut blir så
stor skatteskuld för många människor,
att de aldrig mäkta att komma i fatt.
När den tid som är bestämd har gått,
avskrivs skulden, och det smärtar mig
att konstatera, att detta rika Stockholm
har vid avkortning av utskylder
svarat för ungefär en tredjedel av de
ca 9 miljoner som avskrivits av restskatter.
Med andra ord, vi som bo i
landsorten ha börjat få betala kommunalskatt
för stockholmarna. Staten står
nämligen genom källskattesvstemet som
garant för att kommunerna hundraprocentigt
få in vad de föra upp i sina
uppbördslängder.

Jag har forskat i detta och fått veta,
att det även på den punkten så småningom
torde komma fram åtminstone
en utredning med förslag om hur vi
skola komma bort från detta. Om exempelvis
de kommunala myndigheterna
vilja medge en person skattefrihet till
ett vist belopp, skola taxeringsmyndigheterna
yttra sig om huruvida ett existensminimum
av så och så stort belopp
kan gälla.

Jag lovade att inte hålla på länge.
Jag hoppas emellertid, herr talman, på
en förstärkning av vägarna till förmån
för busstrafiken. Ett positivt arbete

inom statsrevisionen kanske blottar
svagheter, som menige man inte har
någon aning om, och därigenom kanske
vi kunna få ordning på olika områden.
Jag tror inte det är nyttigt i
det långa loppet, om någon grupp i
samhället får för långa tömmar — det
finns andra grupper som ta efter.

Till sist vill jag uttala den förhoppningen,
att alla skola vara vänliga att
bedriva en sådan skattepropaganda, att
människornas arbetsvilja icke undergräves
genom vilseledande uppgifter
och att det skapas ett större skatteunderlag,
så att vi åtminstone kunna hålla
vid liv hoppet att skattesänkningar
om någon tid skola bli möjliga.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr förste vice talmannen att
uppskjuta den fortsatta överläggningen
rörande förevarande propositioner till
morgondagens plenum kl. 11 fm.

§ 2.

Anmäldes, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 17, med förslag till förordning
om ändring i familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99) tillställts
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 12.06 på natten.

In fidem
Gunnar Britth.

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Nr 2. 119

Lördagen den 20 januari.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m. (forts.).

Herr talmannen anmälde, att den
från gårdagens sammanträde uppskjutna
överläggningen rörande Kungl.
Maj:ts propositioner, nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1951/52, och nr 2, angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1950/51 nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid enligt
förut gjord anteckning ordet till

Herr förste vice talmannen SKOGLUND,
som yttrade: Herr talman! I dagens
läge med en alltmera orosfylld
värld är frågan hur vi skola kunna
skydda och bevara vårt lands oberoende
och frihet den största frågan av alla. I
samband därmed anmäler sig spörsmålet
om vårt försvar, om fortsatta ansträngningar
för vårt militära skydd.
På det inrikespolitiska området är behovet
av åtgärder till skydd för penningvärdet
trängande. Beträffande båda
dessa förgrundsfrågor anmäler jag mitt
livliga intresse, men då de diskuterats
av föregående talare under gårdagen,
skall jag begränsa mig till några andra
samhällsspörsmål, vilka äro i och för
sig viktiga ehuru ej av den storleksordning
som de jag först nämnde.

Jag börjar med det sociala området.
Där råder för närvarande en välbehövlig
andhämtningspaus men samtidigt
stor oklarhet i flera hänseenden. Jag
skulle i dag vilja ställa den frågan, om
man inte borde bättre än som nu synes
ske utnyttja denna lugnare period för
att undersöka och komma till rätta med
en del besvärliga frågor.

Vid 1949 års riksdag väcktes från högerhåll
motioner, vari begärdes en översyn
av socialvården. Grundtanken var
att vi i första hand borde undersöka
vilka sociala åtgärder som kunde anses
mest angelägna för människorna. Sinnessjukvården,
kronikervården och vården
av de gamla å ålderdomshemmen
angåvos såsom vårdområden, vilka krävde
särskild uppmärksamhet, inte minst
med hänsyn till de begränsade personliga
resurser vi under åren framöver
kunde räkna med att förfoga över inom
sjukvård och åldringsvård. Jag skall inte
uppehålla kammaren med något längre
referat av motionerna utan endast erinra
om att riksdagen beslöt att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att en
översyn av socialvården måtte företagas
i fråga om samordningen mellan olika
delar och de krav i olika hänseenden,
som skilda reformförslag kunde medföra,
samt att denna översyn måtte företagas
inom vederbörande departement.
Skiljaktigheten mellan yrkandena i motionerna
och riksdagsbeslutet var huvudsakligen
den att vi motionärer ville
ha en fristående utredning medan riksdagen
önskade förlägga densamma inom
departementet.

Riksdagen hade några år tidigare med
anledning av en motion väckt av herr
Rickard Lindström i första kammaren
skrivit till Kungl. Maj:t och framhållit
behovet av samordning. Denna skrivelse
påminde utskottet nu om i sitt utlåtande.

Jag har mig inte bekant vilka åtgärder
socialministern vidtagit med anledning
av riksdagens skrivelse och till vilka
resultat man nått. Av socialministerns
huvudtitel tror jag inte man kan
utläsa något. Jag skulle i dag vilja ställa
den frågan till socialministern, om han

120

Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vill lämna kammaren några upplysningar
om vad som sker på detta område,
om det över huvud taget har gjorts någonting.

Hur pass aktuellt det spörsmål är som
jag här vidrört torde framgå av följande
uttalande i Svenska socialvärdslorbundets
tidskrift, sista häftet år 1950: »Socialvårdens
expansion har gått snabbt,
ja, ofta så hastigt att lagstiftarnas intentioner
ännu inte ha kunnat förverkligas.
Den klyfta mellan ''teori och praktik’,
som tyvärr blivit en följd härav,
kan nu överbyggas. Tiden är inne för
en efterlängtad fördjupning och rationalisering
av det sociala arbetet och
dess organisation och samordningsproblem.
ökad effektivitet är även det ett
progressivt mål och en reell besparing.»

Det är nog åtskilligt som för närvarande
ligger på is inom socialdepartementet,
och det torde finnas skäl för
det. Ett och annat kommer också fram,
som inte är så alldeles övertänkt. Det
nya förslaget till ingripanden på bostadsmarknaden
hör till de uppslag som väl
inte utan vidare kunna föras vidare.
Det förefaller som om remissyttrandena
till övervägande del gå hårt emot förslaget
att ställa de ensamstående i strykklass.
Jag tror det vore oklokt att tillgripa
en lagstiftningsåtgärd, som så
helt skulle sakna stöd i folkmeningen
som den här förordade. Jag vill redan
nu säga ifrån att det parti jag tillhör
inte kan medverka till en sådan åtgärd.

Vad beträffar beslutet om den fria
sjukvården har ju regeringen redan tidigare
begärt att det inte för närvarande
skall sättas i verkställighet. När lagen
behandlades hörde jag till dem som
uppriktigt önskade en utvidgad sjukförsäkring,
inte minst därför att jag ansåg
att man på det sättet skulle kunna utjämna
sjukvårdskostnaderna för landsbygdens
människor. Men jag trodde inte
på det dyrbara förslag som regeringen
pressade igenom. Det förefaller som om
jag blivit sannspådd. Jag måste fråga
om det verkligen kan vara så att social -

ministern inte utnyttjar den nuvarande
stilleståndstiden till en ytterligare översyn
och nya överväganden av sjukvårdsproblemet.
.lag är alldeles övertygad om
att sjukkassornas erfarna och kunniga
förtroendemän skulle kunna komma
med åtskilliga värdefulla synpunkter,
som socialministern borde kunna tillgodogöra
sig.

Jag har också, herr talman, några ord
att säga om förslaget till ny socialvårdslag.
Kanske är det för närvarande många
av de mera teoretiskt skolade samhällsförbättrarna
som fått något att begrunda,
när de tagit del av de inkomna remissyttrandena
över förslaget. I överdrivet
nit att stöpa allting i samma form
har socialvårdskommitténs majoritet
föreslagit ett kraftigt statsbidrag till
kommunernas socialvård, i vissa fall
upp till 80 procent. Och nu få plötsligt
förslagsställarna, som nog trodde att
kommunalgubbarna uppfatta statsbidrag
som en modern återupprepning av manna
från himlen, erfara att ett flertal
kommuner och sammanslutningar av
kommuner anföra mycket stora betänkligheter
mot ett sådant bidrag. I en del
fall avstyrkes förslaget helt. Det visar
sig också att denna betänksamhet inte
följer några partilinjer. Detta betraktar
jag som ett av de mest glädjande tecknen
på att viljan till självstyrelse lever
kvar i kommunerna. Här har staten genom
bidrag i olika former snört in kommunerna
i ett byråkratiskt konsulentoch
funktionärsvälde, där kommunernas
styrelse skall få fråga sig för om
snart sagt allting, om den inte vill riskera
statsbidraget. I det här fallet ha
kommunalmännen i stor utsträckning
vaknat till och frågat sig om inte en ny
och långt mer omfattande statlig kontrollapparat
än någon tidigare är på
väg. Kommunerna ha nog också fått
klart för sig att staten numera tagit på
sig så stora uppgifter och utgifter att
den har svårt att orka med det hela och
att under sådana förhållanden statsbidraget
lätt kan bli ett skalkeskjul och

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Nr 2.

121

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ett hinder för att ordna upp angelägna
sociala frågor i kommunerna. I dagens
samhälle är det nog lika ofta den statliga
organisatoriskt tungrodda överhögheten,
som bromsar utvecklingen i kommunerna,
som liknöjdhet och oförständ
hos den kommunala ledningen.

Jag tror, herr talman, att erfarenheterna
från landstingen ge belägg för vad
jag här har sagt. Där göra kommunalmännen
ett efter vad jag tror från alla
håll erkänt gott arbete.

Om jag i någon mån spetsat till mitt
lilla anförande —- det har blivit starkt
sammanträngt för att jag inte skulle använda
för lång tid — är det för att fästa
uppmärksamheten på samhällsyttringar
av stor betydelse. Socialministern kanske
anser att jag i alltför stor utsträckning
försöker mig på att ge honom goda
råd. Jag tillåter mig dock att även på
det här avsnittet anhålla att statsministern
noga överväger, om inte en kraftig
överarbetning av förslaget, inte minst
beträffande bidragsformerna, borde ske.

Vid genomgång av finansplanen finner
jag att nationalbudgetdelegationen
anser sig kunna konstatera en viss
minskning av varulagren under år 1950.
Den räknar även med att det skall vara
möjligt att under år 1951 åstadkomma
någon liten ökning av lagren. Tyvärr
kan jag inte utläsa av de gjorda uttalandena,
på vilka områden man hoppas på
en lagerökning. Det är ju inte alls uteslutet
att vi kunna få en ökning i fråga
om för vår försörjning mindre viktiga
varor, medan samtidigt mängden av viktigare
sådana rent av kan komma att
minska. Detta är en fråga som jag tror
att det i dagens läge är alldeles särskild
anledning att begrunda. Jag tillåter mig
därför — .särskilt som jag ser att handelsministern
är närvarande — att med
några ord beröra den.

Jag tycker att den händelse som i
dessa dagar så starkt tilldragit sig allmänna
opinionens uppmärksamhet,
nämligen den plötsligt återinförda ransoneringen
av koks och handelsminis -

terns uttalanden härom dagen att vi möjligen
få räkna med återinförande av
varmvattenförbud i kokseldade hus, ger
en verklig tankeställare. Visserligen har
bränslekommissionens chef skyndat sig
att mildra detta meddelande med lugnande
försäkringar om att det kanske ändå
kan vara möjligt att undvika varmvattenförbud,
men ransoneringen tycks vara
ofrånkomlig. Det räcker således med
att en enda av våra koksleverantörer
plötsligt förklarar sig inte vara i stånd
att fullgöra sina leveranser i samma utsträckning
som tidigare för att vi omedelbart
måste tillgripa åtgärder som
verka in i de minsta skrymslen. Jag finner
detta betänkligt som symtom på att
våra lager av koks varit så små att de
icke kunnat fullgöra sin normala funktion
som buffert. Detta föranleder mig
att ställa den frågan till regeringen: Hur
förhåller det sig egentligen med våra
lager av viktigare förnödenheter? Jag
ifrågasätter ingalunda, herr handelsminister,
någon redogörelse inför offentligheten
med uppdragen ridå beträffande
alla detaljer. Det kanske icke ens
skulle vara lämpligt. Men jag är övertygad
om att ett uttalande från regeringen,
som drager upp de stora huvuddragen
beträffande tillgången på råvaror,
skulle vara välgörande och vägledande
för folket. Finansministern talade
ju i höstas om att särskilda åtgärder
voro påkallade för att förhindra en
alltför stark lagring och föreslog härvid
sin hårt kritiserade investeringsskatt.
Det verkar inte som om hans farhågor
den gången voro alldeles berättigade.
.lag är rädd för att det kanske
kan komma alt visa sig alt det på vissa
områden är en bristsituation, som kan
bli ganska pressande. Jag ser t. ex. i
statistiken att importen av rågummi och
gummivaror gått starkt tillbaka under
1950 i förhållande till tidigare år. Detsamma
tycks vara fallet med bomull
och även med ull. .lag har också här en
uppgift, enligt vilken vårt land under
de fyra förkrigsåren 1936—1939 tillför -

122 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

des 204 000 ton koppar men under åren
1947—1950 endast 165 000 ton. Även om
glädjande nog något mera koppar producerats
inom landet under senare tid,
är detta en betänklig nedgång. Dessutom
råder nog ett motsvarande förhållande
på andra områden. Jag skulle därför
vara tacksam om jag från regeringsbänken
kunde få ett lugnande besked i
fråga om tillgången på de stora och viktiga
råvarugrupperna.

Jag har nog, herr talman, också något
på hjärtat i fråga om vägarna, men
jag skall inte taga tiden i anspråk med
det i dag. .lag vill endast i korthet säga
att det skjutande i bakgrunden av ordnandet
av de stora rikshuvudvägarna
som vi nödgats vara med om kanske är
av tvivelaktigt värde i längden. Det vore
måhända klokare att se till att man får
ett sammanhängande vägnät med permanentbeläggning,
så att man kan avlasta
de många småvägarna bredvid.
Det är ett intressant problem, som jag
skall återkomma till vid ett senare tillfälle.

En del av de frågor jag här berört
äro, som jag sade när jag började, icke
till sin betydelse i jämnbredd med de
i går diskuterade frågorna rörande utrikespolitik,
försvar och penningvärde.
Men de äro dock så pass betydelsefulla
att jag tror det vore felaktigt om de inte
alls komme på tal i dagens läge.

Vidare anförde:

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman!

Herr Skoglund har liksom herr Hedlund
i Rådom hemställt om en redogörelse
för bränslesituationen. Vidare
har herr Sjölin tidigare till mig riktat
en interpellation rörande samma angelägenhet.

Jag vill helt allmänt säga att man
under förra året betraktade tillgången
på fossila bränslen såsom tillfredsställande.
Den internationella fördelningen
— eller allokeringen, som man uttryc -

ker det — av kol och koks ansåg man
kunna upphävas, därför att tillgången
var tillfredsställande Det innebar att
man allmänt betraktade läget så, att det
kunde överlåtas åt den fria efterfrågan
att bestämma vilka kvantiteter som
skulle gå åt olika håll.

Det har emellertid sedan desa inträffat
händelser, som gjort att tillgången
och efterfrågan förändrats avsevärt.
Jag syftar då på den meråtgång avbränsle
som uppkommit framför allt
genom järn- och stålindustriens uppbyggnad.
Trots detta kunde vi från
svensk sida under förra årets sista
halvår importera en kvantitet koks, som
med ungefär 300 000 ton översteg den
kvantitet som vi importerade motsvarande
period år 1949. När man dessutom
hade tillgång till flytande bränsle
i form av eldningsoljor och bensin, är
det klart att tankarna gingo i den riktningen,
att man måhända borde våga
taga steget att släppa vissa ransoneringar.
Så skedde också beträffande
bensin och eldningsoljor. Myndigheterna
hade även för avsikt att man vid
årsskiftet skulle taga bort ransoneringen
av koksen.

Nu har jag emellertid sett åtskilliga
uttryck för den meningen att myndigheterna
planerat dåligt och varit föga
förutseende. Men, herr talman, jag vill
erinra om att vi gång efter annan både
i denna kammare och i medkammaren
blivit förebrådda för att vi varit alldeles
för ängsliga när det gällt att avskaffa
ransoneringar och kommissioner.
Det har sagts att vi borde kunna
taga vissa risker. Det är den rekommendation
man givit. Jag tycker att det
är minst av allt lämpligt att de grupper,
som rekommenderat litet kraftigare
åtgärder för kommissionernas avveckling,
nu uppträda och säga att det
har gått alldeles för snabbt. En sådan
efterklokhet borde man kunna få slippa,
i all synnerhet som de företrädare för
näringslivet som det här är fråga om
i det längsta sagt att det nog skall klara

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Nr 2.

123

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sig. Jag har velat göra den här parentesen
därför att jag inte anser att det
ser vidare bra ut när man i den situation
som nu inträffat från vissa håll
kommer och säger att vi borde ha förutsett
den. Jag har inte tidigare från
de hållen sett något uttryck för ett sådant
förutseende.

Läget är emellertid det att vi, som
jag tidigare antydde, på sommaren förra
året hade ett lager av 300 000 ton
koks. Vi kunde importera ytterligare
en miljon ton under förra året, och det
var, kan det förefalla, en tämligen tillfredsställande
mängd med hänsyn til!
åtgången, som ligger någonstans mellan
2,2 och 2,5 miljoner ton. När jag
talade om att det inträffade händelser
förra året som försenade leveranserna,
gällde detta åtgärder icke från svensk
sida utan från säljarens sida. .Tåg vill
betona — det kanske inte har gjorts
tillräckligt tydligt tidigare — att vi
från svensk sida utan något som helst
dröjsmål vidtogo de åtgärder som ur
handelspolitisk synpunkt kunde vidtagas.
Men trots dessa åtgärder fingo vi
nöja oss med att pruta av på de kvantiteter
som hade blivit utlovade och
som vi hade kontrakterat. Det förelåg
helt enkelt en ny situation, och denna
situation innebar, att man på nytt fick
genomföra en internationell fördelning
av koksen från och med innevarande
års ingång. Därvid ha vi för första
kvartalet fått en tilldelning, som uppgår
til! 695 000 ton. Jag har tidigare
uttryckt den meningen, att denna kvantitet
i och för sig förefaller vara någorlunda
tillfredsställande med hänsyn till
omständigheterna. Hade det alltså funnits
möjlighet att köpa fritt och hur
mycket som helst, tror jag att vi hade
köpt in mera, men med hänsyn till den
allmänna knappheten och bristen få vi
säga, att det är en någorlunda tillfredsställande
kvantitet. När man nu grundligt
har undersökt tillgångarna få vi väl
uttala den förhoppningen, att det inte
skall bli någon förändring i sådan rikt -

ning, att inte dessa leveranser komma
att verkställas. Den eftersläpning av leveranserna,
som uppkom förra hösten,
uppskattar jag till ungefär 200 000 ton.
Ett mycket enkelt besked skulle kunna
ges beträffande kokssituationen, nämligen
att det är dessa uteblivna 200 000
ton, som ha föranlett de besvärligheter,
som vi nu brottas med.

Därmed har jag inte sagt, att vi med
nödvändighet omedelbart måste tillgripa
restriktioner, men bristsituationen
har lett till att vi inte kunna släppa
den ransonering, som vi hade för avsikt
att upphäva den 1 januari. Vi ha
nu fått köpa brunkolsbriketter ifrån
Öst-Tyskland, och vi ligga i förhandlingar
om köp av ytterligare partier.
Vi köpa amerikanska kol. Det är statliga
organ, som köpa hem dessa kol
och sedan ställa dem till kolhandelns
förfogande som ersättning för en utebliven
kokstilldelning. Jag skall försöka
mig på att ge en bild av vad vi ha att
räkna med på tillgångssidan för att därav
dra slutsatser om hur långt vi kunna
täcka behovet. Jag har från vederbörande
myndigheter fått eu uppskattning,
som pekar på alt vi skulle förfoga
över kokstillgångar på ungefär
2,3 miljoner ton, om det går efter de
beräkningar som nu äro uppgjorda,
d. v. s. att leveranserna komma i den
omfattning som den internationella tilldelningen
berättigar oss till. Om vi sedan
fylla ut denna kvantitet med brunkolsbriketter
och med amerikanska kol,
koinma vi fram till tillgångar, räknade
i kokston, på ungefär 2,5 miljoner.

Vi veta inte säkert hur stort vårt behov
av koksbränsle är. Det är beroende
på en hel del omständigheter men
framför allt på hur kall vintern kommer
att bli. Förra året levererades ungefär
2,2 miljoner ton. Vi hade emellertid
då en mild vinter, och myndigheterna
anse sig böra räkna med en ökning av
denna kvantitet på omkring 10 procent
för att täcka det behov som skulle
uppstå, om vi finge en kallare vinter.

124 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Vid remiss ar statsverkspropositionen m.

Det betyder att vi komma upp till en
kvantitet på omkring 2,5 miljoner ton
eller låt mig säga mellan 2,2 och 2,7
miljoner ton. Mellan dessa siffror
svänger behovet.

Det gäller alltså, huruvida vi kunna
skaffa fram dessa kvantiteter. Jag tilllåter
mig säga, att vår situation kan bli
sådan, att det blir nölvändigt att överväga
även så impopulära åtgärder som
varmvattensförbud. Jag har inte sagt,
att ett sådant förbud kommer, men med
hänsyn till att vi kunna spara en del
bränsle genom varmvattensförbud, är
det klart att omständigheterna kunna
bli sådana att vi tvingas införa ett sådant.
Nu heter det, att myndigheterna
säga någonting annat, och jag är väl
medveten om detta. Jag vill ingalunda
att man skall tolka mitt uttalande så,
att jag ovillkorligen skulle påfordra ett
varmvattensförbud, om myndigheterna
anse sig kunna klara saken ändå. Det
förhåller sig ingalunda på det sättet.
Jag förstår mer än väl vad det betyder
att man har tillgång till varmvatten.
Jag hör inte till dem som säga alt
det är överflödigt; det är säkerligen
betydelsefullt ur många synpunkter.
Det är sålunda min förhoppning att
det skall bli möjligt att fylla ut vad
som brister i kokstillgångar med andra
bränslen, i första hand kol och brunkolsbriketter,
och på det sättet klara
upp det hela, så att vi få en någorlunda
tryggad bränsleförsörjning.

Det har uppstått en hel del resonemang
om de ändrade tilldelningsgrunder
beträffande fossila bränslen, som
bränslekommissionen nu har tillämpat.
Man har ansett att det verkar orättvist
med detta nya system att gå efter förra
årets faktiska köp i stället för efter de
licenser, som kommissionen har utlämnat
till förbrukarna. Uppgiften var i
första hand att försöka begränsa åtgången
av bränsle under januari och
februari månader. Det var en mycket
väsentlig sak. När myndigheterna ha
arbetat med tanke på att avveckla koks -

ransoneringen, ha de givetvis inte varit
så angelägna att jämt och ständigt
kontrollera om förbrukarna ha fått någon
hektoliter för mycket i tilldelning
av koks. De ha kanske inte bell&r varit
så noga med att se till att alla, som
gått över från eldning med fossilt
bränsle till oljeeldning, återlämnat sina
licenser. En hel del sådana omständigheter
ha medverkat till att bränslekomr
missionens nuvarande licenssystem icke
är up to date. Alldeles för många licenser
ligga ute i förhållande till det verkliga
behovet. Att få till stånd ett nytt
licenssystem kostar mycket pengar. Vi
ha beräknat att det skulle kräva arbets-
och tryckningskostnader o. s. v.,
som skulle uppgå till omkring en miljon
kronor. I det läget fann jag det
vara riktigt och rimligt att man som
tilldelningsgrund tog förra årets leveranser
med den säkerhet detta kunde
erbjuda. Men jag vill gärna ha klargjort,
att jag inte har den uppfattningen,
att ett sådant system kommer att
verka rättvist i förhållande till alla förbrukare.
Åtskilliga förbrukare kunna
bli orättvist behandlade därför att de
ha sparat på bränsle. Därför skall det
finnas möjligheter att gå till vederbörande
myndigheter och få denna sak
tillrättad. Dessa förbrukare skola inte
bestraffas därför att de varit sparsamma
och skötsamma i fråga om bränsle.
Det är efter dessa grunder som bränslekommissionen
har gått, och jag har
sanktionerat metoden, för vilken jag
tar hela och fulla ansvaret.

När det gäller andra bränslen, alltså
oljor och bensin, har tillförseln hittills
varit tillfredsställande. Det är klart att
vi ha möjligheter att lagra sådana
bränslen. I detta sammanhang vill jag
svara på en fråga, som herr Skoglund
framställde. Våra möjligheter att lagra
t. ex. flytande bränslen bli i hög grad
beroende på de cisternutrymmen vi
förfoga över. Det är väl allmänt känt
att dessa utrymmen inte äro tillfredsställande.
Riksdagen har också foeslu -

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Nr 2.

125

tat att anslå medel till riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap för
byggande av bombsäkra cisternutrymmén.
Enskilda förbrukare bygga också
cisterner. Men det kostar mycket
pengar och tar tid, arbetskraft och material
i anspråk. Man skulle givetvis
önska att detta arbete skulle kunna
forceras ytterligare. Det föreligger som
sagt ett starkt behov av cisternutrymmen,
framför allt av cisterner i berg.

Vi ha ökat våra lager av eldningsoljor.
Det är på grund av vissa omständigheter
möjligt att bensinlagren ha
minskat något. Jag skulle tro att sä
skedde i slutet av förra året med hänsyn
till att skatten på bensin skulle
sänkas. Enskilda förbrukare hade då
intresse av att förbruka sina egna lager
och låta lagerhållningen skötas av
importörerna och de stora oljebolagen.
Vi voro beredda på att det på det viset
skulle bli en svacka i tillförseln på
grund av att oljebolagen inte kunde
taga in mera bensin än deras cisterner
kunde rymma, och att de enskildas lager
skulle bli mindre. Men eftersom
importen har försiggått reguljärt i år,
har också denna nya utfyllnad kommit
till stånd.

Herr Sjölin har frågat, varför inte
regeringen har vidtagit några åtgärder
i anledning av den skrivelse som riksdagen
avlät till Kungl. Maj:t angående
utredning rörande vår bränsleförsörjning
på längre sikt. Jag förstår att frågan
kan vara berättigad. Det förhåller
sig emellertid på det sättet, alt när
riksdagens skrivelse kom Kungl. Maj:t
till handa, beslöto nästan omedelbart
därefter tre institutioner -— eller skola
vi säga sammanslutningar; i ett fall gäller
det ett statligt verk — nämligen
riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,
tekniska forskningsrådet
och Ingeniörsvetenskapsakademien,
verkställa en förberedande undersökning,
som skulle ge en översikt av våra
möjligheter att klara vår bränsleförsörjning
och få fram vissa grundläg -

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

n gande fakta rörande denna angelägen r

het. Denna utredning är nu verkställd,

i- Den överlämnades till regeringen i

;- denna vecka, och jag har för avsikt att

>t så snart det över huvud taget är möj i-

ligt tillkalla sakkunniga, som få i upp s

drag att verkställa den av riksdagen be a

gärna utredningen. Jag vill med denna

n erinran ha sagt, att ingen tid förspillts

i- och inga möjligheter gått förlorade, ty

5. de arbetsresultat, som hittills ha kom >-

mit fram, komma att förkorta och un i-

derlätta arbetsuppgiften för de sak a

kunniga, som skola tillkallas. Jag har

å tidigare givit uttryck för den mening l-

en, att en sådan utredning är en ut e

omordentligt angelägen sak, och jag

å har ingen anledning att ändra detta ut talande.

Med detta tror jag mig ha bev
svarat de frågor, som ställdes i herr

i. Sjölins interpellation.

;t Medan jag har ordet, herr talman,
å vill jag beträffande herr Skoglunds

e frågor säga, att det väl är allmänt känt

>r inom riksdagen, att riksnämnden har

j- fått pengar för att öka de reservlager

n som vi finna angeläget att ha här i lan r,

det. Vi begära från Kungl. Maj:ts sida

it nya anslag av riksdagen för detta

ändamål. Jag vågar nog säga, att rikste
nämnden har köpt och alltjämt köper
;r varor enligt de beredskapsplaner, som
s- äro upprättade hos denna myndighet,
le Dessa planer äro helt naturligt tillkomj-
na i samförstånd med militära och

å- andra myndigheter. Man söker sålunda
;r att bättra på lagerhållningen så långt

ir det är möjligt. Man släpper inte ut

:t dessa lager utan att absolut tvingande
rt omständigheter föreligga. Jag kan kanla
ske anföra ett bevis för detta om jag
1- säger, att den bekymmersamma bräns■n
lesituationen skulle kunna hjälpas upp
s- om vi skulle taga i anspråk en del

et kvantiteter bränsle som vi ha i reserv
n, men som äro lagrade på ett sådant sätt,
k- att vi finna det angeläget att inte röra

ra vid dem vid detta tillfälle. En del and r-

ra varor, beträffande vilka man har

g- garantier att man nästan omgående får

126 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

dem tillbaka i samma kvantitet, kunna
tillfälligt lånas ut till industrier och
andra, men principen är att vi skola
hålla på dessa lager.

Nu har situationen i dag som alla
veta blivit den, att det är svårare att
köpa. Vi befinna oss snart i det läget,
att det för ett stort antal viktiga råvaror
är fråga om internationella tilldelningar.
Detta är redan förhållandet
när det gäller koks och kol, och vi veta
att det kan bli fråga om eu allokering
av bomulL Vi veta, att det är brist på
svavel och att det råder brist på metaller
av olika slag. I en sådan situation
hjälper det inte om man har ute
köporder. Man får bevaka alla möjligheter
som finnas för att komma över
varan, men det är ju inte alltid man
lyckas. Om man vill lägga upp ytterligare
reservlager får man kanske ta
varorna ur löpande import, och då blir
det va! en omställning i själva förbrukningen
av olika materiel. I andra länder
har man redan beträffande ett flertal
varor beslutat om åtgärder för att
begränsa den aktuella förbrukningen.
Det gäller i fråga om metaller och en
hel del andra ting. Om situationen
kommer att bedömas så allvarligt som
vi kanske nu få anledning att göra, är
det alldeles uppenbart, att vi ifrån myndigheternas
sida få överväga, vilka åtgärder
som kunna bli lämpliga att företaga.
Vi ha emellertid ännu inte funnit,
att vår lagersituation och vår tillförsel
är sådan, att det föreligger allvarlig
fara. Men jag är väl medveten
om att myndigheterna böra vara inställda
på och ha planer utarbetade för
åtgärder, som kunna innebära att vi få
minska vår förbrukning och även öka
våra reserver, för den händelse vi inte
kunna öka våra köp utifrån.

Jag är inte i tillfälle att mera i detalj
gå herr förste vice talmannen till
handa beträffande det önskemål som
han uttalade om att jag här i kammaren
skulle lämna en redogörelse för
hurudan vår lagersituation i fråga om

viktiga råvaror är. Jag vill bara allmänt
säga, att vid de överläggningar,
som riksnämnden regelbundet har med
representanter för industrien och för
andra områden av näringslivet har
man jämt och ständigt dessa problem
för ögonen och att vi äro helt på det
klara med att det även i det avseendet
är viktigt att vi ha en någorlunda hygglig
beredskap.

Herr Hjalmarson liksom, jag tror,
också herr Ståhl har anfört kritiska
synpunkter på regeringens sätt att
handlägga ärenden rörande de nya direktiven
för priskontrollnämnden och
dess verksamhet. Herr Hjalmarson vill
inte bestrida, att regeringen har den
formella rätten att utfärda sådana direktiv
med stöd av den prisregleringslag
som riksdagen har beslutat. Och
den saken är väl alldeles uppenbar, att
inga formella skyldigheter föreligga för
regeringen att underställa riksdagen
dessa direktiv. Herr Hjalmarson hänvisar
emellertid till ett uttalande från
min sida under april förra året, där
jag sagt, att jag finner det rimligt och
skäligt att riksdagen får pröva grundreglerna
för den priskontrollerande
verksamheten. Herr Hjalmarson anför
nu som motiv för att vi borde ha underställt
riksdagen de nu fastställda direktiven,
som inom parentes inte gälla
under hela 1951 utan endast under
första halvåret 1951, att riksdagens
sista sammanträde var den 9 december.
Jag tror herr Hjalmarson angav den
dagen. Detta låter sig väl sägas. Jag har
emellertid, herr talman, funnit, att
dessa direktiv och liknande direktiv
tidigare inte ha underställts riksdagen.
Då är frågan om ett ärende av denna
beskaffenhet kan sägas vara av sådan
vikt, att riksdagsordningens § 54 kan
tillämpas, och om det alltså länder riket
till allvarligt men, ifall inte riksdagen
får pröva direktiven. Vi sågo
saken så, att man inte borde framlägga
någon proposition under höstriksdagen.
Vi lägga emellertid nu fram en propo -

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Nr 2. 127

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sition, i vilken vi hemställa om en förlängning
av prisregleringslagen, och
riksdagen får i det sammanhanget möjlighet
att yttra sig över nu gällande direktiv
och säga sin mening om dem.
Jag hade föreställt mig att den ordningen
ur riksdagens synpunkt skulle
vara tillfredsställande.

Nu har det emellertid här framhållits,
att hela handläggningen av frågan
om direktiven har varit sådan, att den
har väckt förstämning inom näringslivet.
Det har inte förts några förhandlingar
om dessa direktiv, jag måste
säga bestämt ifrån att det påståendet
är felaktigt. Inom handelsdepartementet
ha vi haft överläggningar med alla
mera betydelsefulla näringsorganisationer:
Industriförbundet, LO, Kooperativa
förbundet, liantverksorganisationerna
och grossisterna. Alla dessa organisationer
ha haft möjlighet att föra fram
sina synpunkter till den tjänsteman i
handelsdepartementet, som har haft direktiven
under utarbetande. Näringslivets
organisationer ha alltså haft möjligheter
att göra sin mening gällande.

Sedan är det sant att remisstiden 18
december—8 januari kanske var för
kort, men den bestämdes med hänsyn
till att det inte hade gjorts några
nämnvärda ändringar i direktiven. De
enda ändringar som förelågo voro sådana,
som föranletts av den s. k. stabiliseringspolitikens
upphörande och
nödvändigheten av att i fortsättningen
ta hänsyn till lönekostnadsstegringarna.

En annan sak är att man kan ha
olika meningar om hur vissa regler
eller principer skola utformas. Det erkänner
jag gärna. Men påståendet att
regeringen icke har haft möjlighet alt
ta hänsyn till remissvaren och till de
synpunkter, som näringsorganisationerna
ha framfört under överläggningarna,
är felaktigt. Utan att överdriva vågar
jag säga, att vi ha haft ingående
överläggningar med representanter för
näringslivet om dessa ting. När man
därför här i riksdagen gör gällande, att

man inom näringslivet är djupt besviken,
måste jag fråga: Har vederbörande
erhållit fullmakt att tala här å näringslivets
vägnar? Visst har det rått
delade meningar om en hel del av hithörande
ting och om hur man skall
handlägga dessa frågor, men jag hade
aldrig trott att man skulle säga, att vi
icke ha tagit hänsyn till eller ens haft
möjlighet att ta hänsyn till de synpunkter,
som framförts från näringslivets
sida.

Jag har velat ta tillfället i akt att beröra
dessa ting, eftersom det inte minst
ur min synpunkt är värdefullt att få
reda på om riksdagen anser det vara
tillfredsställande med den ordning,
som jag nu skisserat. Om så icke är fallet,
innebär det att vi få lov att ändra
på vår handläggning av ärenden av
detta slag och helt enkelt säga, att vi
äro tvungna att i förväg gå till riksdagen,
även om riksdagen har behandlat
ärendena i samband med en lagstiftning,
som givit Kungl. Maj :t vissa fullmakter
och befogenheter.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(kort genmäle): Herr talman! Det
lilla förmaningstal, som handelsministern
höll i början av sitt anförande, i
vilket han påtalade efterklokheten och
klandret över att regleringarna hade
avvecklats för tidigt, vill jag för min
del inte på något sätt ta åt mig. Jag
tror att det var riktigt att man försökte
komma ifrån regleringarna så långt det
var möjligt. Nu befinna vi oss dock i
en ny situation, och jag är alldeles
övertygad om att riksdagen gärna vill
hålla sig underrättad om vad som sker
på detta område. Som bevis härpå vill
jag nämna, att statsutskottet under
höstriksdagen begärde en föredragning
av generaldirektör Qvistgaard i riksniimnden
för ekonomisk försvarsberedskap
angående vår försörjning på detta
område, vilken föredragning jag tror
följdes med mycket stort intresse. Sedan
dess har det dock förflutit ganska

128 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lång tid, under vilken läget ute i världen
har blivit än mera kritiskt.

Jag vill understryka, att avsikten
med mitt anförande var att rikta en
uppmaning till regeringen att så långt
som möjligt lägga upp förråd av sådana
varor, som vi med all säkerhet komma
att bli i särskilt behov av.

Det är möjligt att riksnämnden för
ekonomisk försvarsberedskap i någorlunda
god tid började undersöka möjligheterna
av att köpa vissa varor när
läget ute i världen förändrade sig, men
jag är inte säker på att det till en början
gjordes med all den kraft, som
skulle ha varit önskvärd. Detta torde
i icke ringa utsträckning ha berott på
att nämnden då icke hade de nödvändiga
penningmedlen och kanske också
på att regeringen inte ställde tillräckligt
med valutor till förfogande. Jag
har inte någon absolut klar uppfattning
på den punkten, men jag tror att
det kan ligga en hel del i ett sådant
antagande. Det är inte mycket att göra
åt den saken nu, men det är angeläget
att under nu rådande förhållanden göra
alla de ansträngningar som äro möjliga,
och jag vill gärna uppfatta handelsministerns
ord så — trots att han
inte gick in på någon detaljredogörelse
— att han är beredd att se till att vi
härvidlag göra vad vi under nuvarande
omständigheter ha möjlighet till.
Jag tror dock alltjämt att vi ha börjat
litet för sent. När det gäller varulagring
och liknande ting — särskilt de
stora råvarugrupperna — voro vi säkerligen
väsentligt bättre förberedda
1939 än vad vi äro i dag.

Herr SJÖLIN (genmäle): Herr talman!
Då jag får betrakta handelsministerns
anförande här som ett svar på min interpellation,
ber jag att få framföra
mitt tack härför.

I stort sett innehöll svaret vad jag
kunnat vänta mig. Alla som äro initierade
i denna fråga erkänna de svårig -

heter, soin regeringen och bränslekommissionen
ha haft, när det gällt att
trygga bränsleförsörjningen i nuvarande
situation. De bristfälligheter som
förefunnits på detta område ha alldeles
säkert berott på sådana omständigheter,
som myndigheterna icke ha kunnat
råda över. Jag kan därför endast
uttrycka den förhoppningen, att det
skall lyckas oss att klara bränslesituationen
så, att vi slippa varmvattenförbud.
Varmvattnet spelar säkerligen en
relativt stor roll när det gäller bränsleförsörjningen.
De siffror som härstamma
från bränslekommissionen ange, att
varmvattnets andel i bränsleåtgången
uppgår till 15—20 procent. Det är kanske
litet för lågt räknat. Man borde nog
snarare räkna med omkring 30 procent.
Men det är ändå mödan värt att skapa
ett sådant tillstånd i bränsleförsörjningen,
att vi kunna slippa varmvattenförbud,
som medför mycket stora olägenheter,
särskilt för familjer med barn
och där hemhjälp saknas. Jag tror också
att det skall lyckas oss att klara av
den uppkomna situationen. Vi få hoppas
att det nuvarande tråkiga vädret
fortsätter; då blir väl risken för varmvattenförbud
mindre.

Det är en sak, som jag i detta sammanhang
vill påminna handelsministern
om. I december månad förra året
rekommenderade bränslekommissionen
inköp av brunkolsbriketter från Tyskland.
Redan i oktober begärde en del
importfirmor tillstånd att importera
sådant bränsle. De fingo emellertid avslag
på sin anhållan, vilket måste betecknas
som ganska märkligt med hänsyn
till bränslesituationen. Det har sedan
visat sig, att det skulle ha varit
bra att ha de bränslekvantiteter, som
det då var fråga om att importera.

En fråga, som jag gärna skulle vilja
ha svar på, är hur det förhåller sig
med det handelsavtal som träffats mellan
Sverige och England. Enligt detta
avtal skulle vi få 500 000 ton kol från
England. Nu har det uppstått tvist om

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Nr 2.

129

Vid

huruvida förra avtalsårets eftersläpning,
250 000 ton, skall räknas in i dessa
500 000 ton eller ej. Det är ju en
ganska betydelsefull fråga, ty i ena fallet
få vi 250 000 ton, och i andra fallet
750 000 ton — om vi över huvid
taget få något kol alls.

Tiden medger inte att jag ingår på
denna fråga som jag hade tänkt, eftersom
handelsministern här i remissdebatten
har besvarat min interpellation.
Jag vill bara påpeka, att förra vårriksdagens
beslut att företa en utredning
rörande landets tillgång på inhemska
bränslen alldeles särskilt aktualiserats
genom den nu inträdda situationen.
Jag har med stort intresse tagit de] av
handelsministerns uttalande att han
inom kort tänker tillsätta sakkunniga
för denna utredning om landets bränsleförsörjningsmöjligheter
i fråga om inhemska
bränslen. Jag förstår att han
uppskattar det utomordentliga förarbete,
som överdirektör Ljungdahl har
gjort, när han sammanställt sin mycket
förnämliga översikt över landets alla
bränsletillgångar. Jag vill i detta sammanhang
uttrycka förhoppningen att
handelsministern redan nu försöker
ordna så, att Sveriges geologiska undersökning
snarast får möjligheter att fortsätta
sitt arbete med att kartlägga våra
torvmossar och undersökningarna om
i vad mån de äro lämpliga för bränsleutvinning.
Det tycker jag kan göras
utan att man avvaktar den bebådade
utredningens resultat.

Herr talman! Jag skall för övrigt inskränka
mig till att uttrycka den förhoppningen,
att den eminenta sakkunskap,
som överdirektör Ljungdahl besitter
och som han lämnat så tydliga
bevis på i den översikt han gjort upp,
skall beredas plats i den utredning, som
nu skall komma till stånd.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Med anledning av handelsministerns
svar på min fråga vill

remiss av statsverkspropositionen m. in.

jag bara erinra om att prisdelegationen
enhälligt uttalade önskemålet att direktiven
för priskontrollnämndens verksamhet
efter den 1 januari 1951 skulle
prövas i god tid före årsskiftet.

Den kritik som här framförts föranledde
handelsministern att efterlysa oppositionens
fullmakt att föra näringslivets
talan. Jag vill då svara finansministern,
att man verkligen inte behöver
någon särskild fullmakt för det. Om
man känner till stämningarna inom näringslivet
kan man konstatera, att det
råder ett utbrett och starkt missnöje
med regeringens sätt att handlägga denna
fråga. Handelsministern säger, att
prövningen av direktiven betyder mindre,
eftersom de bara skola gälla till
den 1 juli i år. Ja, men det är ju nu
som de stora avgörandena träffas. Det
är nu de beslut utformas, som i realiteten
bli avgörande i fortsättningen.

Jag beklagar att handelsministern
inte i höstas ansåg att det var möjligt
att finna en form för riksdagen att
pröva denna fråga, men ännu mera beklagar
jag att den förståelse för våra
önskemål, som jag tyckte mig kunna utläsa
i våras, nu inte längre tycks förefinnas.
Situationen är nu den, att vi i
riksdagen föreläggas en serie rena bagatellfrågor
i ekonomiska ärenden, som
vi få ta ställning till. Men när det gäller
en så djupt ingripande och central
fråga som priskontrollnämndens verksamhet
— som ju ytterst är en fråga om
i vilken utsträckning produktionens inriktning
skall bestämmas genom samspelet
mellan producenterna och konsumenterna
själva eller regleras i administrativ
väg — då skall riksdagen inte
få tillfälle att yttra sig annat än eventuellt
i efterhand. Detta är icke något
tillfredsställande tillstånd.

Till sist vill jag bara i själva sakfrågan
-—- som jag dock inte hinner närmare
ingå på — erinra om att man som
utgångspunkt för de nya direktiven har
tagit prisläget 1942. Detta måste väl
ändå förefalla ganska verklighetsfräm -

9 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 2.

130 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

mande. Man säger, att man skall undvika
snedbelastning. Hur skall man
kunna undvika en sådan med en så föråldrad
prisstoppsdag? Jag tror att man
på denna centrala punkt redan nu
måste efterlysa en mera verklighetsbetonad
norm för den tid, som priskontrollnämnden
ytterligare skall behöva
vara i verksamhet.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! För
att inte riksdagen av herr Hjalmarsons
ord om att 1942 har tagits till utgångspunkt
skall få den uppfattningen, att
vi äro alldeles särskilt omoderna och
att vi inte följa med utvecklingen på
detta område vill jag säga, att det från
myndigheter och andra icke har förmärkts
någon opposition mot fastställandet
av 1942 som prisstoppsår. Som
jag ser det, är det ur administrativ synpunkt
mycket mera lätthanterligt att
göra så, och jag trodde därför att det
skulle vara en fördel i detta sammanhang.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag hann inte plocka fram
de handlingar jag behövde, men jag vill
ändå erinra om att på den sista punkten
handelsministern berörde finns det
ett mycket representativt yttrande från
Stockholms handelskammare, som innebär
en direkt vederläggning av handelsministerns
påstående.

Herr KYLING: Herr talman! Efter den
interpellationsdebatt, som kommit in
under remissdebatten och väl nu får
anses vara avslutad, få vi kanske återgå
till den ordinarie tågordningen.

När jag läst årets finansplan, har jag
sett, att finansministern för sin del förutsätter,
att belastningen på statsbudgeten
av de höjningar i statstjänstemännens
rörliga tillägg, som äro ofrånkomliga,
skall bi av tämigen måttig storlek.
Nu kan man naturligtvis alltid diskutera
vad som menas med måttliga

belastningar. På den punkten lönar det
sig knappast att ta upp någon debatt
— särskilt inte nu, när remissdebatten
pågått så länge.

Jag vill bara för min del understryka,
att den reglering av statstjänstemannens
löner, som gjordes vid årsskiftet,
medförde en höjning av det rörliga
tillägget med 8 enheter. Det innebar ju
ingenting annat än en automatisk utlösning
av säkerhetsklausulen i avvaktan
på det slutgiltiga resultatet av nu
pågående eller snart igångsatta förhandlingar.
Naturligtvis vill jag på intet
sätt föregripa organisationernas och
statsmakternas förhandlingar, utan vad
jag här har att säga är endast en del
personliga reflexioner.

Enligt nationalbudgetberedningens
uppfattning kunna vi i år räkna med en
genomsnittlig höjning av inkomsterna
med 12 till 13 procent. Av nationalbudgeten
framgår vidare att av den sammanlagda
inkomstökningen på i runt
tal 2 600 miljoner kronor, som man
kalkylerar med, komma 750 miljoner
kronor att försvinna i skatter och minst
1 500 miljoner kronor att glida inkomsttagarna
ur händerna i form av prisstegringar.
Dessutom räknar man med en
viss faktisk ökning av den privata konsumtionen.

Jag låter alla dessa siffror gälla för
vad de äro värda, och erfarenheten från
tidigare liknande beräkningar säger
mig, att säkerheten på intet sält får
överskattas. Kvar står endast att de
grupper eller enskilda, som av olika
skäl icke hinna med i inkomstökningen,
komma att få vidkännas påtagliga försämringar
i sina realinkomster. Värst
utsatta bli naturligtvis människor med
fasta inkomster, löntagare, livräntetagare,
vissa pensionärer och inte minst
sådana, som leva på sparkapital, från
vilka penningvärdeförsämringen kommer
att ta ytterligare minst tio öre på
varje krona. Det är också möjligt, att
vissa jordbrukare och andra småföretagare
få svårigheter att i verkligheten

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Nr 2.

131

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

hävda sin rätt till bibehållen standard.

Om jag närmast ett ögonblick uppehåller
mig vid statstjänstemannens problem,
är den argumentation jag för icke
riktad mot någon annan grupp. Jag söker
hävda tjänstemännens rättvisa och
rimliga krav och hoppas bestämt, att
dessa skola bli tillgodosedda i gott samförstånd
med andra grupper. Enligt
min uppfattning har nämligen ingen
samhällsgrupp fördel av att en annan
sätts i efterhand och oavlåtligt pressas
till sin standard.

I går fingo vi från denna talarstol
höra, hur finansministern Sköld mycket
klart gav sitt erkännande åt de förhandlingar
som nu slutförts, och han
syftade då på de stora förhandlingarna
med de kollektivanställda och med
jordbrukets organisationer. Jag delar
finansministerns uppfattning. Även jag
uttalar min glädje över att dessa förhandlingar
ha givit ett positivt resultat.
Jag vågar också säga, att med liknande
förbättringar från ett visst utgångsläge
räknat kan finansministern
säkert vänta sig ett positivt förhandlingsresultat
även för statstjänstcmännens
del.

Jag vill emellertid påminna om att
stats- och kommunaltjänstemännen ha
i lönehänseende legat stilla från 1948
fram till det senaste årsskiftet. Under
denna tid ha andra grupper kunnat avsevärt
förbättra sin inkomstställning.
Det medför att utgångspunkten för de
statsanställda är lägre och följaktligen
oförmånligare vid ingången av de fria
lönerörelsernas år. Endast som ett räkneexempel
och absolut icke som något
annat kan jag anföra följande siffror:
Statstjänstemännen hade i februari 1948
ett rörligt tillägg på 12 procent, och
som bekant liar säkerhetsklausulen givit
till resultat, att man fr. o. in. den 1
januari detta år får räkna med 20 procent
rörligt tillägg. Om man sätter den
genomsnittliga inkomsten för kollektivanställda
arbetare till 100 för februari
1948, når man i november 1950 en

siffra av cirka 115. 13 procents ökning
av detta ger ett index för 1951 på ungefär
130. Motsvarande siffra för 1951
skulle för statstjänstemännen ge en
höjd på det rörliga tillägget av 45 enheter,
vilket utöver den höjning som
redan skett skulle medföra behovet av
en indexhöjning med 25 enheter. Det
är bara som ett räkneexempel jag nämner
dessa siffror, men de äro direkt
baserade på den löneglidning, som skett
under lönestoppsåret.

Även för stora tjänstemannagrupper i
privat tjänst föreligga just nu besvärliga
löneproblem. Bland privatjänstemännen
finnas eftersatta grupper som
med starka skäl kunna göra anspråk på
inkomstförbättringar. Det är att hoppas
att förhandlingarna mellan organisationerna
skola ge snara och tillfredsställande
resultat. Likaledes är det angeläget
att staten icke hindrar den nödvändiga
löneanpassningen på den privata
marknaden genom sina åtgärder.
Jag framhåller särskilt att de nya direktiven
för priskontrollnämndens
verksamhet måste tolkas så, att företagen
få möjlighet att även tillgodose sina
tjänstemäns berättigade krav.

Även ur en annan synpunkt finns
det skäl att fästa uppmärksamheten vid
dessa direktiv. Stelt tillämpade och rigoröst
tolkade kunna de medföra ett
hinder för den differentiering av lönerna,
om vars nödvändighet alla äro
överens. I många fall stipuleras nämligen
i avtal med tjänstemännen vissa
minimilöner. Priskontrollnämnden får
inte använda bestämmelserna i direktiven
på ett sådant sätt, att man hindrar
företagen att betala den som är värd
mer än minimilönen vad han eller hon
är värd. Jag understryker särskilt de
handelsflnställdas problem ur denna
synpunkt. Handelns marginaler äro redan
hårt pressade. Pressar man dem
ytterligare och ser man frågan doktrinärt,
hotar man möjligheterna för en
stor och icke sällan dåligt betald grupp
privatanställda att hävda sina intressen

132 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

och sitt självklara krav på efter duglighet
differentierade löner utöver fastställda
minimilöner. Den ekonomiska
likriktningen får icke fortsätta längre.
Vi måste se till att man får möjlighet
att ge kvalificerad och yrkesutbildad
personal tillfredsställande ersättningar
för deras insatser. Detta är i längden
en god affär ur näringslivets och hela
samhällets synpunkt.

Vi ha alltså våra svårigheter och våra
bekymmer här i landet att brottas
med. De kunna förefalla oöverstigliga
men äro det säkert inte. Att innevarande
år och nästa komma att ställa
oss inför svåra uppgifter är emellertid
alldeles självklart. Under dessa förhållanden
är det skönt att veta, att det
finns åtminstone ett land på jorden, där
alla problem äro lösta, där lönerna enligt
statistiken bara stiga och stiga och
priserna bara sjunka och sjunka, där
dödsstraffet icke mindre än tre gånger
på senare tid avskaffats och där den
sociala omvårdnaden är driven så
långt, att skillnaden mellan straffångar
och vanliga medborgare — ur frihetssynpunkt
sett — är praktiskt taget obefintlig.
Det finns ett land, där statens
utgifter för socialvården höja de anställdas
reallöner med 38 procent. Uppgiften
är helt officiell. Lika officiellt
är också konstaterandet — i Moskvaradion
■— att i Sverige »göres statens
bidrag till socialförsäkringen på skattebetalarnas
bekostnad». Att det finns
människor som längta till ett sådant
paradis är ganska naturligt och i hög
grad förståeligt. Det enda underliga är
att var och en som reser dit återvänder
därifrån till den jämmerdal, den utsugningsanstalt
och det elände Sverige är,
återvänder till ett land, där — också
enligt Moskvaradion — företagwna icke
anse det nödvändigt att använda pengar
till arbetarskydd.

Herr talman! Alla tecken tyda på att
den svenska kommunismen för närvarande
genomgår en omvandlingsprocedur.
Partiet förvandlas från ett politiskt

parti i vanlig bemärkelse till en organisation
för systematisk illojalitet mot
det egna landet. Det lönar sig knappast
att diskutera dessa problem ur moralisk
synpunkt. För en kommunistledare står
uppenbarligen lojaliteten mot Sovjetunionen
över alla andra krav, över kravet
på intellektuell hederlighet, över de
krav tillhörigheten till det egna folket
skapar. Den svenska kommunismen är
knappast längre något politiskt problem.
Den är ett ordningsproblem och
en beredskapsfråga, ur båda dessa synpunkter
ett lika aktuellt som allvarligt
problem för myndigheterna och för
alla de svenska medborgare, som inte
vilja vara med om att i en kritisk situation
få en dolkstöt i ryggen.

Det är min bestämda förhoppning,
herr talman, att de medel och de instrument,
över vilka statsmakterna redan
förfoga, användas effektivast möjligt.
Erfarenheterna utifrån och berättigade
misstankar om den svenska kommunistfilialen
göra denna förhoppning brännande.
Det är myndigheternas uppgift
att se till att politisk kriminalitet icke
lönar sig. Uppenbart är emellertid att
våra myndigheter icke ha tillräckliga
befogenheter. Enligt uppgift lär man
icke kunna hindra insyn på väsentliga
punkter. Vederbörande kunna icke sålla
sina anställda ens i företag som äro
av avgörande betydelse för vår ekonomiska
och militära beredskap. Kontrollen
över utlänningar som smugit sig hit
under falsk ursprungsbeteckning är icke
tillfredsställande. Man kan icke nå organisationer,
som bevisligen förbereda
sabotage, tillräckligt effektivt. På alla
dessa punkter måste en undersökning
göras. Vi måste få fram åtgärder som i
ögonblicket äro ofrånkomliga och likaledes
skapa en beredskap för än mer
kritiska situationer.

I detta sammanhang skulle jag, herr
talman, vilja ställa ett par frågor med
anledning av valet av polisstyrelse i en
stad i Stockholms närhet, nämligen
Sundbyberg. Enligt referat i Stockholms

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Nr 2.

133

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Förstadsblad skall »rätts- och ordningsväsendets
ärenden fortfarande beredas
av ombudsman Nils Björnsson, folkpartiet,
och redaktör Einar Spångberg,
kommunisterna. Kommunalborgmästaren
är sekreterare». Eftersom det är socialdemokratisk
majoritet i Sundbyberg,
har väl kommunisten blivit vald med
socialdemokratiska röster. Herr Sköldin,
ledamot av denna kammare, tyvärr
inte nu närvarande, är ordförande i den
drätselkammare, som gått till valet, och
det skulle vara intressant att höra hans
syn på saken. Den andra frågan skulle
vara: Hur kan man förklara, att folkpartiet
är villigt att samarbeta med
kommunisten i polisstyrelsen?

Demokratiens fiender göra alltid högljuddast
anspråk på de demokratiska
rättigheterna. Ingen använder sådana
brösttoner som kommunisterna, när det
gäller de egna demokratiska rättigheterna,
allt under det att den kommunistisk
utgångspunkten fortfarande är att
det bör få finnas en opposition även i
ett kommunistsamhälle men en opposition
som sitter i koncentrationsläger.
Samtidigt som detta klart sägs ifrån,
skall det emellertid sägas, att vi stå inför
svåra avvägningsproblem. Vi måste
mot varandra väga nödvändigheten för
samhället att kunna ingripa mot organiserad
och systematisk illojalitet och
de hederliga medborgarnas berättigade
krav på rörelsefrihet. Det är väsentligt
att detta avvägningsproblem omedelbart
blir föremål för behandling. Tiden hastar
och vi få icke låta oss tagas på
sängen.

Ingen förmenar envar svensk att tycka
och tänka vad han vill. Ingen förmenar
någon att se ett ideal i ett kommunistiskt
samhälle och att med lojala
medel verka för detta ideal. Själv förstår
jag inte denna inställning men i
lika hög grad som jag hävdar min rätt
att företräda en konservativ ståndpunkt,
i lika hög grad måste jag hävda andras
rätt att hysa och företräda sin uppfattning.
Det är således icke fråga om åt -

gärder mot en åsikt eller en åsiktsriktning.
Vad det gäller är att hävda samhällets
krav på lojalitet från alla medborgares
sida, samhällets säkerhet, landets
oberoende och folkets frihet.

Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle)
: Herr talman! Eftersom herr Kyling
talade om det kommunistiska partiet,
vill jag påminna om att det tal han
nu höll kunde vara en upprepning av de
tal som höllos på högerhåll för mer än
tio år sedan, som man prövade 1932,
när nazismen ryckte fram till makten
i Tyskland och som sedan utvecklades
ända fram till Stalingrad och som även
togo sig en del dramatiska fast i mitt
tycke ibland löjeväckande uttryck i
denna kammare. Nu tycker högern återigen,
att man kan spela upp denna
gamla nötta skiva om det kommunistiska
partiet och försöka framställa det
som en halvkriminell rörelse.

Herr Hjalmarson sade i somras på
ett diskussionsmöte, att han hade bevis
för att kommunistiska partiet erhåller
så och så mycket pengar från Moskva.
Vi frågade honom var han hade dessa
bevis, och hans svar blev en mycket
vältalig tystnad. Herr Kyling säger i
dag från denna talarstol, att kommunisterna
bevisligen förbereda sabotage.
Fram med dessa bevis! Varför inte försöka
att någon gång leverera fakta som
bekräfta vad man talar om? Det är ett
uttryck för politisk ohederlighet att på
detta sätt stämpla ett parti för olaglig
verksamhet utan att göra något försök
att på någon väsentlig punkt ge bevis
för vad man säger.

Vad sedan frågan om partiers förändring
beträffar, vill jag erinra om att
kriget infe hann sluta förrän högerpartiet
sammanslogs med en mycket stark nazistisk
falang i detta land, nämligen
den som hade sitt huvudfäste nere i
Hälsingborg. Jag tror att om vi skola
tala om rena avsikter och rena händer,
så tål kommunismen och kommunistiska

134

Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

partiets företrädare liksom partiet väl
att tävla med högern.

Herr KYLING (kort genmäle): Herr
talman! Med anledning av att Herr Hagberg
i Luleå här i dag försöker framställa
sig som en kämpe för rätt och
rättfärdighet och försöker ikläda kommunismen
någon sorts skepnad av demokratisk
renlärighet vill jag bara be
honom ingående läsa om den kommunistdebatt
som hölls här förra året. Jag
tror att den gav ett tydligt talande vittnesbörd
om att det finns sabotageverksamhet
i detta land.

Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle):
Herr talman! Varför inte hellre
ta ett exempel? Varför hänvisa till en
ovidkommande debatt, som ingen vet
annat om än att det var en debatt, då
man diskuterade herr Ohlins interpellation
eller vad det var?

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Som väntat var har denna remissdebatt
dominerats av tvenne problem,
det utrikespolitiska läget och den därav
betingade ökningen av vårt försvar
samt värnet av det svenska penningvärdet.

Ingen ljusning synes för närvarande
i det internationella vintermörkret. Vi
svenskar ligga inte i ett hörn av världen i
lä för tidens stormar. Händelserna ute i
världen klappa med hårda slag också på
vår port. Inför detta är det helt naturligt
att vi gå att stärka vårt försvar, att
öka vår beredskap. I detta sammanhang
vill jag framhålla, hur betydelsefullt det
är att man får veta regeringens bestämda
planer, när det gäller att öka beredskapen
till våren under detta år. Det
är värdefullt för dem som ha att vänta
inkallelser men också för näringslivet,
som givetvis i hög grad beröres av detta
förhållande.

Med buller och brak har levnadskostnadsindexet
nu åkt igenom det gamla

taket. I nationalbudgeten beräknar man
stegringen av levnadskostnaderna från
1950 till 1951, räknat i genomsnitt per
år, till 9 procent. Denna penningvärdeförsämring
väcker för närvarande en
verklig oro, en djup förstämning, hos
vårt folk. Framför allt är det givetvis
kännbart för dem som ha fasta eller
trögrörliga inkomster. Många av dessa
leva i små omständigheter och äro beroende
av ett litet kapital eller av ett
periodiskt understöd. Låt oss tänka oss
in i hur en person nu får det som lever
på ett knappt tillmätt periodiskt understöd,
som inte undergår någon förändring.

Det är ju uppenbart att de sociala
förmåner som utgå i pengar minska i
värde genom penningvärdeförsämringen.
I det sammanhanget kan inte nog
kraftigt understrykas angelägenheten av
att folkpensionernas realvärde till fullo
bevaras, ty folkpensionärerna äro i regel
människor, som vända slanten mer
än en gång, innan de göra utgifter för
livets nödtorft.

Denna penningvärdeförsämring medför
också en skatteskärpning som ingen
har önskat och som riksdagen icke har
beslutat. I en liten not till nationalbudgeten
står det, att en ökning med 10
procent av alla inkomster för fysiska
personer enligt 1949 års inkomststruktur
skulle ge staten cirka 20 procents
ökning av den direkta skatten för dessa
inkomsttagare. Detta beror givetvis, som
var och en förstår, på progressiviteten
i statens beskattning, på det förhållandet,
att skalorna äro ritade branta, men
det beror också på att penningvärdeförsämringen
går ut över avdragen. Det
är ju anmärkningsvärt, att de kommunala
ortsavdrag, som vi i fjol beslutade,
falla i värde, innan de trätt i funktion.

Vidare är det uppenbart att de som
sparat genom bankinsättningar och försäkringar
göra ytterligare en förlust genom
penningvärdeförsämringen, som
nu har inträtt eller som inträder. De
göra en förlust på omkring 2 000 mil -

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Nr 2.

135

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

joner räknat från 1950 till 1951 under
ett års tid.

Det är givet att konsekvensen av allt
detta måste vara, att den mest angelägna
uppgiften på det inrikespolitiska
området för närvarande är att hindra
inflationen, att se till att inflationsspiralen
inte vrides ytterligare. I statsverkspropositionen
skriver finansministern,
att »ett stabilt penningvärde är
en väsentlig och i längden nödvändig
förutsättning för det enskilda sparandet».
Det är riktigt. Det gäller att skapa
förtroende för penningvärdet, och jag
räknar detta som en av regeringens förnämsta
uppgifter. För att sparandet
skall kunna fungera gäller det att ändra
förväntningarna så, att man väntar att
priserna inte mer skola stiga.

Vidare säger finansministern, att man
efterhand bör söka komma bort från
detaljregleringar och i stället anlita generella
metoder. Bakom denna målsättning
ligga nog en del erfarenheter, som
regeringen har gjort under de sista
åren och som man nu är villig att taga
lärdom av. Det är dock uppenbart, att
vi sitta fast i flera detaljregleringar.
Det skall bli intressant att se, hur finansministern
i praktiken kommer att
realisera denna vackra programförklaring.

Efter skattedebatten här i våras hade
jag och säkert många med mig väntat,
att finansministern i den nya budgeten
skulle framträda som den store rikshushållaren,
den store spararen. Man har
i remissdebatten diskuterat, om budgeten
präglas av en sådan sparsamhetsanda
eller inte. En sådan diskussion i
största allmänhet är måhända inte av så
stort värde. I varje fall kan man vid
säga, att finansministern har varit försiktig,
när det gällt nya utgifter, såvitt
de inte tillhöra fjärde huvudtiteln eller
äro av automatisk karaktär. Man kan givetvis
ifrågasätta, om det är klokt att
på detta sätt draga ned cn järnridå för
nya utgifter. Bör man inte i stället pröva
gamla och nya krav och anslag från

fall till fall och göra detta i sparsamhetens
anda?

Den Wärnska besparingsutredningen
har också kommit in på det gamla
älsklingsämnet, kommittéerna och deras
arbete. I detta sammanhang har jag ett
litet bidrag till besparingsaktionen. Jag
skulle vilja föreslå, att 1945 års försäkringsutredning
upphör. Sommaren 1949
voro vi färdiga med vårt huvudsakliga
arbete, men vi anhöllo då om att kommittén
skulle förstärkas, då vi skulle
taga itu med den senare delen av vår
uppgift, en översyn av organisationen
av den obligatoriska försäkringen för
olycksfall i arbete. Sedan sommaren
1949 har det emellertid skett en hel del
på detta område. För det första har
riksförsäkringsanstalten bildligt talat
tagit sig själv i kragen och genomgår
för närvarande cn rationaliseringsprocess.
För det andra beviljade regeringen
i december i fjol koncession åt en
ny försäkringsanstalt, nämligen Försäkringsanstalten
Välfärd. För min del anser
jag inte, att man har något att vinna
på att samla allt under en hatt i ett
enda stort monopolföretag, och det är
ur dessa synpunkter som jag här ville
föreslå, att man låter 1945 års försäkringsutredning,
som inte har arbetat
sedan sommaren 1949, upphöra.

För ett par är sedan gav statsrådet
Danielson sig ut på fälttåg mot krånglet.
Han har nu ur sina memoarer från dessa
år givit en skildring, som bär det
ganska prosaiska namnet »bilaga nr 2
till statsverkspropositionen». Jag har
med intresse tagit del av denna skildring,
men jag skall inte fördjupa mig i
dessa problem. Jag vill endast framhålla,
att rationaliseringen inom statsförvaltningen,
som givetvis är synnerligen
angelägen, inte är en engångsföreteelse
utan måste ha en fortlöpande karaktär.
Jag har fäst mig vid att regeringen
inte utan vidare är villig att gå
med på utredningskommitténs förslag,
som går ut på att man skall sammanföra
sakrevisionen, organisationsnämn -

136 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

den, överrevisorerna och statskontoret
till ett jättestort ämbetsverk. Jag tror,
att om man följer den planen blir arbetet
mindre effektivt. Man får då ett
stort ämbetsverk, som lätt stelnar i
byråkrati.

Herr talman! Jag har velat använda
detta tillfälle för att höja ett varningens
ord mot ett sådant steg.

Herr NIHLFORS: Herr talman! Mänga
av de föregående ärade talarna i denna
remissdebatt ha i sina anföranden spelat
över hela klaviaturen. Jag vill nöja
mig med att spela på några få tangenter.
Det låter kanske entonigt, men det
är min förhoppning, att tonerna därigenom
skola nå fram till dem det vederbör.

Det faller sig naturligt för mig alt
låta den första granskningen av statsverkspropositionen
koncentreras på bilagan
nr 2 med rubriken »Utgifter å
driftsbudgeten, för flera huvudtitlar
gemensamma frågor». I ett av dess avsnitt
finns en redogörelse för 1949 års
tjänsteförteckningskommittés arbete.
Hundratusentals statstjänstemäns ögon
äro riktade på denna kommittés göranden
och låtanden. Dess sekreterare torde
kunna vitsorda, att dessa tjänstemäns
organisationer med ombudsmännen
i spetsen ha visat ett intensivt intresse
för att arbetet skall gå undan.
Hade den energi, som utvecklats från
det hållet, kunnat omsättas i handlingskraft,
hade kommitténs arbete förmodligen
kunnat redovisas som avslutat
vid det här laget. Nu får man tyvärr
i stället läsa, att statsrådet Lingman uttalat
en förhoppning om att arbetet
inom kommittén skall kunna bedrivas i
sådan takt, att förslag rörande »principerna
för tjänsteförteckningsrevisionen
skall kunna föreläggas 1952 års riksdag».
Man kan ställa sig undrande inför
ordet principerna, dels därför att
man har svårt att tro, att några principer
hittills ha brukat användas vid

tjänsteförteckningsrevisioner, dels därför
att det kan uppfattas som om 1952
års riksdag visserligen skall få taga
ställning till vissa principer men inte
till några förslag, som skulle innebära
förändringar i inplaceringen i lönegradssystemet
från och med den 1 juli
1952. Ett klarläggande från statsrådet
Lingmans sida på denna punkt skulle
vara tacknämligt.

Man hade i det längst hoppats att vid
detta års riksdag få se resultat av 1947
års biträdesutredning. Den har visserligen
bakats in i tjänsteförteckningskommittén
på ett sätt, som utvisar stor
skicklighet i förhalningstaktik, men tidigare
har det åtminstone funnits utsikter
för att vissa delar av dess arbete
skulle kunna presenteras i år. Den
stora, till övervägande delen kvinnliga
biträdeskåren inom statsförvaltningen
har på många håll kunnat konstatera
kraftiga förskjutningar i sina arbetsuppgifter,
som normalt bort medföra
förbättrad löneställning, men någon sådan
har man inte lyckats erhålla. På
alla håll är det så, att utredningar
stäcka alla krav på förbättringar i löneställningen.
Man skulle vilja se, hur
reaktionen skulle bli på en privat arbetsmarknad,
om en arbetsgivarpart
där visade sådana förhalningsmetoder.

I detta sammanhang kommer man
osökt in på frågan, hur en värdering av
arbetsuppgifterna för de på löneplan
anställda statliga befattningshavarna
skall kunna ske så att rättvisa vederfares.
Den nuvarande inplaceringen i lönegradssystemet
torde vara grundad på
mycket vanetänkande i fråga om den
rätta inbördes rangordningen mellan
olika tjänster. Särskilt tror jag att man
har felbedömt de löntagargruppers arbete,
vilket består i kroppsarbete, som
i större eller mindre grad är förknippat
med ansvar som kan utmätas av domstol.
Samma felvärdering torde alla
kunna konstatera på det område, där
socialarbetare av olika slag äro sysselsatta.
Jag skall bara ett ögonblick uppe -

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Nr 2.

137

Vid remiss av statsverkspropositionen m. ro.

hålla mig vid den kategori av sistnämnda,
som omnämnes i bilagan för gemensamma
frågor. På s. 73 där kan man
studera ett exempel på statlig förhalningsteknik
kombinerad med nedprutningsteknik.
Jag syftar på lönerevisionen
för socialkuratorer och socialassistenter,
som nu framlägges för en provisorisk
lösning.

Av den redogörelsen framgår, att frågan
är bortåt fem år gammal och att
statens lönenämnd redan år 1947 kom
med en framställning om lönegradsplacering
för de statsanställda socialkuratorerna,
i vilken nämndes, att landstingen
för sin del redan hade ordnat
sina kuratorers lönefråga på så sätt,
att de voro inplacerade i 19 och 17 lönegraderna.
Vid denna tidpunkt voro
de i statlig tjänst anställda placerade i
avsevärt lägre lönegrad. Lönenämnden
förordade för sin del 17 lönegraden.
Vid samma tillfälle var även frågan om
socialassistenternas lönegradsplacering
uppe. Där förordades en uppflyttning
från 11 till 15 lönegraden. Även för
dessa var det från första stund en otroligt
låg värdering av deras arbetsuppgifter.
Något förslag om reglering av
dessa löner lades inte fram vid 1948
års riksdag, konstaterar statsrådet Lingman
i sin föredragning. Då väcktes motioner
om en höjning av lönerna för
kuratorerna vid karolinska sjukhuset
och vid serafimerlasarettet. Statsutskottet
avstyrkte dem givetvis, men uttalade
därvid, att Kungl. Maj:t vid nästa
års riksdag, alltså år 1949, borde lägga
fram ett förslag i ämnet. Då hade emellertid
lönestoppet kommit emellan, och
därmed var det klippt. Inte förrän nu
kommer alltså ett förslag, som dock
inte innebär något annat än ett provisorium.
Även det slutgiltiga ställningstagandet
till detta problem om socialarbetarnas
lönegradsplacering måste tagas
av tjänsteförteckningskommittén,
men tydligt är att det denna gång blott
åstadkommes en relativt liten förbättring.

Problemet att få kvalificerat folk till
dessa arbetsuppgifter är mycket stort.
Det har funnits åtskilliga vakanser. Man
får hoppas, att de som syssla därmed
ha den inställning, som statsmakterna
tydligen utgå från att de böra ha, nämligen
att de betrakta arbetet som ett
kall, som man till varje pris skall behålla,
trots låga löner och andra besvärligheter,
och inte vilja lämna statsförvaltningen
i sticket.

Jag har velat framföra detta som ett
exempel på den förhalningstaktik, som
statsverket tillämpar när det gäller sådana
här frågor. Därvid har man tydligen
inte alis något intresse av att på
ett rationellt sätt sköta de förvaltningsuppgifter,
som staten som arbetsgivare
måste handha. Genom denna förhalning
och detta intresse för enhetlighet åstadkommer
man endast svårigheter för de
myndigheter, som skola sköta förvaltningsarbetet
ute på fältet.

Herr Henriksson förklarade i går
kväll här i kammaren, att han ömmade
för de underbetalda statstjänarna i 9
löneklassen men däremot inte nämnvärt
för byråchefer och generaldirektörer
när det gäller deras lönefråga. Jag
delar herr Henrikssons känslor för låglönegrupperna
i deras svåra läge, som
gör det nödvändigt att familjeförsörjare
ha olika slags extraarbeten eller åtaga
sig'' pressande extrapass för att nödtorftigt
klara ekonomien och som, såsom
jag förut antytt, sammanhänger med att
en vanemässig nedvärdering av många
av dessa gruppers arbetsuppgifter sedan
gammalt förekommit. Men jag är
nu så egendomligt funtad och så i avsaknad
av förmåga att se fackliga lönefrågor
ur klassynpunkt, att jag har
svårt att inte inse det berättigade i kraven
på justeringar av lönerna för i
högre grader än i den nionde placerad
personal. Jag är t. o. m. så djärv att
jag tycker, att förslag om lönereglering
för professorerna borde ha kunnat
framläggas redan nu. Vi ha inte råd att
vara kortsynt småsnåla på det veten -

138 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skapliga området. Likaväl som det visat
sig svårt att rekrytera personal för
arbetsuppgifter, som nu värderas blott
till en placering i 9 lönegraden eller
ännu lägre grader, är det, enligt vad
som har bestyrkts, svårt att för chefsposter
inom förvaltningen kunna förvärva
och behålla verkligt dugande
krafter.

Man måste därför uttala en förväntan
att lönefrågorna verkligen forceras
fram till en lösning i tjänsteförteckningshänseende.
Det är inte rimligt att
den allmänna lönereglering, som genomförts
år 1947, inte omedelbart har
följts av den revision som det här ordats
om. Fråga är om man inte för
framtiden borde tänka sig en permanent
nämnd eller kommission för tjänsteförteckningsfrågor,
därest det inte genom
en utbyggnad av statens lönenämnd
skulle vara möjligt att låta denna
nämnd bli ett sådant organ med egen
initiativrätt.

Den bilaga till statsverkspropositionen,
som jag uppehållit mig vid, innefattar
även en redogörelse för statsrådet
Danielsons fögderi i vad avser rationaliseringsarbetet
inom förvaltningen.
Herr Kristensson i Osby har redan
varit inne på den saken och bl. a. framhållit,
att detta rationaliseringsarbete
inte får vara någon engångssak utan att
det gäller att se till, att det blir ett fortlöpande
sådant arbete.

På de fackliga organisationernas sida
har man väl i princip inte någonting
emot rationaliseringar, om de samtidigt
medföra förmåner för de anställda.
De anställda själva vilja däremot aldrig
i rationaliseringar se något annat än
något mycket olustigt, och i tider, då
det är gott om arbetskraft, måste ju
rationaliseringar medföra en känsla av
otrygghet för de anställda. Så länge vi
ha full sysselsättning är väl inte denna
otrygghetskänsla så framträdande, men
olustkänslan finns som sagt alltid.

När det gäller rationaliseringar inom
den privata sektorn av arbetslivet bruka

nog även de anställda få utbyte därav
i någon form, låt vara att det ibland
kanske endast blir i form av bättre arbetslokaler
eller införandet av trivselskapande
moment i arbetet. För de
statsanställda är det i regel inte så lyckligt
ordnat. En rationalisering inom
statsförvaltningen innebär stundom endast
att man pressar personalen till
ökade arbetsprestationer utan att man
ställer i utsikt några bättre befordringsmöjligheter
eller bättre och trivsammare
arbetslokaler, ändamålsenligare
redskap o. s. v. Det gäller emellertid att
även inom statsförvaltningen se till, att
inte trivseln i arbetet försvinner och
därmed kanske också den ökade effektivitet,
som man trott sig få fram genom
s. k. rationalisering.

Det publicerades för något år sedan
i en tidning en fortlöpande serie reportage
med bilder rörande arbetstrivseln
på en del privatkontor här i Stockholm.
Alla, som läste denna serie, borde
liksom jag ha fått det intrycket att det
på den enskilda arbetsmarknaden finns
många arbetsgivare med psykologisk
blick för just vad trivselfaktorn betyder
för löntagare med mer eller mindre rutinmässigt
arbete. Men jag undrar, ärade
kammarledamöter, hurudan reaktionen
bland läsarna skulle ha blivit, om
bildreportagen från de trivsamma kontoren
i stället hade hämtats från statliga
arbetsplatser. Hade man då inte
fått höra förgrymmade röster tala om
slapphet och slöseri med arbetstid inom
statsförvaltningen ?

Jag har med detta lilla exempel bara
velat visa, hur nödvändigt det är att
vi alla betrakta statstjänstemännens
löne- och arbetsförhållanden med samma
objektivitet som motsvarande förhållanden
och problem för de privatanställdas
del.

Herr Hedlund i Rådom var i går inne
på den tanken, att lönefrågor inte borde
behandlas av riksdagen, och han
ville bevisa olämpligheten härav genom
att hänvisa till utgången av behand -

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Nr 2. 139

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lingen av folkhögskollärarnas lönefråga
vid höstriksdagen. Vid det tillfället passade
ju riksdagen, med hjälp bl. a. av
bondeförbundsmajoriteten, på att ganska
grundligt justera Kungl. Maj:ts förslag.
Det förslag, som regeringen framlagt,
avvek emellertid ganska väsentligt
från ett av sakkunniga på området utarbetat
förslag, vilket mer eller mindre
helt hade accepterats av personalorganisationerna.
Det skulle vara intressant
att veta, om herr Hedlund i Rådom
verkligen menar, att riksdagen i fortsättningen
inte bör ha tillfälle att justera
sådana avsteg från, om jag så får
säga de förhandlingsresultat, som uppnåtts
av en sakkunnigkommitté och personalorganisationerna.
I det här fallet
blev det ju så, att riksdagen rekommenderade
regeringen att lösa frågan i enlighet
med de sakkunnigas förslag.

Föregående talare ha då och då varit
inne på de aktuella löneförhandlingarna.
Jag skall för min del inte gå
in på den saken, tv det skulle i så fall
faktiskt endast bli fråga om upprepningar.
Jag vill bär bara framhålla, att
efter de erfarenheter, som nu gjorts beträffande
levnadskostnadsindex och beräkningen
därav, kan man i fortsättningen
knappast räkna med att löntagarna
skola återfå sitt förtroende för
detta index, i den mån de nu någon
gång haft ett sådant förtroende. Jag
har också till statsrådet Lingman riktat
en fråga, där jag begär besked om
huruvida statsrådet Lingman anser att
avslöjandena om indexbefäkningarnas
felaktiga eller mindre rättvisande karaktär,
när det gäller vissa varor, böra
påverka statsmakternas ställningstagande
vid löneförhandlingarna. Det vore
av ganska stor betydelse att ett svar på
den frågan lämnades, och jag har för
min del ingenting emot att det sker här
i dag.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN: Herr talman! Herr
Nihlfors har i sitt anförande uttalat oro

över att tjänsteförteckningskommitténs
arbete förefaller att draga ut så långt
på tiden, och han framförde också en
önskan om att kommittén skulle påskynda
sitt arbete, så att resultatet
skulle kunna framläggas så snart som
möjligt. I denna herr Nihlfors’ önskan
vill jag instämma. Jag har också strävat
efter att vidtaga åtgärder för att resultatet
skulle kunna föreligga så snart som
möjligt.

Herr Nihlfors framhöll att det på den
enskilda arbetsmarknaden inte skulle
ha gått för sig med ett sådant dröjsmål
som det här blivit fråga om. Jag vill
säga herr Nihlfors, att det skulle nog
inte heller ha gått för sig på den enskilda
marknaden, att personalorganisationer
dröjt över ett år med att lämna
in förslag till de ändringar som de vilja
diskutera. Jag erinrar om att när tjänsteförteckningskommittén
tillsattes i början
av 1949, så tillskrev den organisationerna
och uppmanade dem att komma
in med de förslag till sådana ändringar
i tjänsteförteckningen, som organisationerna
ansågo vara motiverade.
Dessa förslag inkommo emellertid
inte förrän i slutet av första halvåret
1950, och alla förslag ha ännu inte
kommit in.

Jag anser att man under sådana förhållanden
inte får lägga hela ansvaret
för dröjsmålet på tjänsteförteckningskommittén,
utan organisationerna böra
väl ta på sig den del av ansvaret som
beror på deras eget dröjsmål. Anledningen
till detta dröjsmål kanske herr
Nihlfors själv känner till — han tillhör
ju styrelsen för en av de organisationer
som det här gäller.

Nu kan det ju sägas att det inte är
så lätt att göra upp de förslag som det
här är fråga om, tv det är många grupper
som äro berörda därav och många
synpunkter som måste sammanjämkas.
Det är med andra ord ett mycket stort
område att se över, och jag förstår de
svårigheter som de olika organisationerna
härvid ha ställts inför. Men jag

140

Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

anser å andra sidan att organisationerna
böra inse de svårigheter som även
föreligga för tjänsteförteckningskommittén,
som har att se över hela statsförvaltningen,
alltså hela det område
som omfattas av de sammanlagda förslagen
från samtliga organisationer.
Kommittén har nu haft ungefär ett
halvt år på sig för detta arbete, men
jag understryker än en gång att alla
förslag ännu inte ha inkommit. Inom
kommittén är man emellertid beredd att
göra stora ansträngningar för att om
möjligt slutföra denna del av arbetet
under innevarande år, vilket är nödvändigt
om det till nästa års riksdag
skall kunna framläggas proposition om
ändringar i tjänsteförteckningen.

Prövningen av hur de enskilda tjänsterna
skola placeras är man däremot
inte säker på att hinna med. Och förhandlingsresultatens
utseende och tidpunkten,
när man kan komma fram till
en uppgörelse, bero i lika hög grad på
organisationerna som på tjänsteförteckningskommittén
— det är ju här
fråga om att förhandla sig fram och
om möjligt träffa en uppgörelse.

Herr Nihlfors erinrade här om en
fråga, som han framställt till mig, och
uttalade ett önskemål om att jag om
möjligt skulle redan nu besvara denna
fråga. Jag skall, herr talman, be att få
taga tillfället i akt och lämna herr Nihlfors
ett sådant svar.

Den fråga, som herr Nihlfors riktat
till mig, är av följande lydelse: »Anser
herr statsrådet att den omständigheten
att vid hittills gjorda beräkningar av
levnadskostnadsindex hänsyn icke tagits
till de dolda prisstegringar, som
uppkommit genom kvalitetsförändringar
å vissa indexvaror, rättvisligen bör
påverka statsmakternas ställningstagande
vid förhandlingarna om statstjänstemannens
löner för år 1951?»

Med anledning härav vill jag framhålla,
att det under pågående förhandlingar
rörande statsjänstemännens löner
— inom parentes vill jag nämna att

ni.

de komma att börja i dag kl. 2 — givetvis
inte är möjligt för mig att offentligen
tillkännage någon förhandsuppfattning
rörande statsmakternas ställningstaganden
i olika hänseenden vid
dessa förhandlingar. Till undanröjande
av eventuella missförstånd, som ha kunnat
uppstå i anledning av de nyligen
framlagda beräkningarna av levnadskostnaderna,
vill jag emellertid lämna
följande upplysningar om de förhållanden
som ha berörts i herr Nihlfors’
fråga.

Levnadskostnadsindex uträknades före
1943 som en fastbasindex med 1935
som basår. Detta innebar, att en viss
budget i form av olika kvantiteter av
skilda varuslag en gång för alla hade
fastställts. Denna budget intogs t. o. in.
i Svensk författningssamling. Beräkningarna
gingo ut på att varje kvartal
fastställa hur mycket det skulle kosta
att inköpa de i budgeten angivna varumängderna
till de vid beräkningstillfället
gällande priserna. Dessa varumängder
blevo så småningom inaktuella
och indexen kunde till följd härav inte
anses vara en korrekt mätare av de aktuella
prisförändringarna. Härtill kom,
att vissa av de i budgeten angivna varorna
på grund av försörjningsproblemen
under krigsåren inte alls kunde
uppdrivas i den öppna handeln eller
också inte kunde inköpas i förutsatta
mängder. På grund av dessa svårigheter
tillkallades år 1942 särskilda sakkunniga,
som i ett betänkande (SOU
1943:8) förpslogo ändrade beräkningsmetoder.

De sakkunniga funno det önskvärt,
särskilt med hänsyn till de årliga avtalsuppgörelserna
för den privata arbetsmarknaden
och för beräkningen av
de statsanställdas dåvarande kristilllägg,
att kunna utgå från indextal, som
bygga på den aktuella konsumtionssanimansättningen.
Enligt de sakkunnigas
mening borde därför levnadskostnadsindex
beräknas så, att den tillgodoser
behovet av tillfredsställande jämförel -

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Nr 2.

141

ser på kort sikt. De sakkunniga föreslogo
därför, att en total översyn av det
vid indexberäkningen tillämpade viktsvstemet
skulle företagas en gång om
året. Index borde vidare beräknas som
en kedjeindex med årslänkar, sträckande
sig från december till december.
Till grund för beräkningen av varje
årslänk skulle läggas konsumtionens
sammansättning under samma år, sådan
den kunde framgå av den totala
översynen. Enligt angivna beräkningsmetoder
innebär den index, som framlägges
varje kvartal, i själva verket inte
en prisjämförelse som sträcker sig längre
bakåt än till närmast föregående december,
d. v. s. högst 12 månader. De
sakkunniga uttalade vidare, att särskild
omsorg borde nedläggas på en exakt
definition av de noterade varuslagens
och tjänsternas kvalitet för att hindra
att förändringar häri skulle påverka
prisnoteringarna.

Dessa riktlinjer för indexberäkningen,
som godkändes av Kungl. Maj:t, ha
tillämpats sedan 1943 och gällde också
vid genomförandet av 1947 års lönereglering.
De utgöra grundvalen för
konstruktionen av reglerna om statstjänstemännens
rörliga tillägg.

Såvitt man nu kan bedöma, är kedjeindexmetoden
i flera hänseenden överlägsen
andra metoder. Men liksom andra
metoder lider också den av brister.
När budgeten varje år revideras och
därvid inte bara varumängderna justeras
utan också själva varorna utbytas
mot nya varor eller nya kvaliteter, så
kunna lätt sådana prisförändringar förbigås,
som inträffa i och med att nya
varor föras i handeln som ersättare för
äldre varor, som samtidigt eller någon
tid senare försvinna. Detta problem
uppmärksammades av indexsakkunniga,
när det gällde rena ersättningsvaror,
som konsumenterna voro tvingade
att övergå till som följd av varubristen
under kriget. För att hänsyn skulle kunna
las till den fördyring, som uppstod
härigenom, rekommenderades att sär -

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skilda substitutionstillägg skulle göras
it vid indexberäkningarna. Det mest uppt-
märksammade tillfället, då sådana tilln
lägg gjordes, var i december 1946. Geu
nom en särskild undersökning konstai-
terades då, att indexen hade undervärderats
något genom den till följd av
e kvalitetsförsämringar inträffade pris s

stegringen på vissa beklädnadspersed i-

lar in. m. Ett substitutionstillägg inför a

des därför, och i samband därmed steg

>- indexen med 3 enheter (ca 2 procent),

i- Det ifrågavarande problemet har
e emellertid betydelse inte bara under

''- tider av knapp varuförsörjning. Social :-

styrelsen har därför, enligt vad numera

e upplysts, under år 1950 tillämpat en

d i viss mån ändrad metod. Tidigare ha

it beräkningarna i enlighet med det an s

förda grundats på en strängt genom a

förd jämförelse mellan identiska varu a

kvaliteter, som successivt ha utbytts,

den s. k. skarvningsmetoden. Från och
;- med december 1949 har socialstyrelsen

a emellertid medtagit ett något större ur å

val av varutyper inom gällande kvali ;-

tetsbeskrivningar. En befattningshava ir

re i socialstyrelsen har också utfört

5- en begränsad undersökning av kvali tetsproblemets

betydelse, som framj-
lades vid indexnämndens sammanträde

?- den 10 januari i år. Enligt denna under i-

sökning skulle index, om man till grund

r. för beräkningen i stället hade lagt en

li medelprismetod, från december 1946

3- till december 1949 ha ökat mer än den

is höjning med 8 procent, som det offi ;å

ciella, på skarvningsmetoden byggda

r- indextalet under samma tid uppvisar,

a Hur mycket högre kan inte exakt fast ir

ställas, men socialstyrelsen har fram n

hållit, att den i sammanhanget nämnda

n siffran 3,4 procent inte är korrekt utan

i- för hög. I denna siffra har nämligen

i- hänsyn inte tagits till de kvalitctsför le

bättringar, som samtidigt ha inträffat,

n Att nu i efterhand utföra en fullt tilll-
fredsställande alternativ beräkning av

d de senaste årens prisutveckling anser

r- socialstyrelsen knappast genomförbart.

142

Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

När därtill kommer att indexberäkningarna
enligt de av indexkommittén utarbetade
riktlinjerna framför allt skola
ha till syfte att tillgodose behovet av
korttidsjämförelser, och de regelbundna
indexberäkningarna sålunda i första
hand skola återge prisutvecklingen under
det senaste året, har styrelsen kommit
till den slutsatsen, att indextalet för
december 1950 inte bör påverkas av de
resultat, som vunnits vid specialundersökningar.

Härtill vill jag foga följande reflexioner.

Det kan här vara anledning att erinra
om att det av såväl teoretiska som praktiska
skäl inte ens kan tänkas något
indextal för levnadskostnaderna, som
skulle vara »exakt» i den meningen, att
detta tal vore det enda fullt »riktiga»
och alla andra tal oriktiga. Åtminstone
när det inte gäller mycket korta perioder
finns alltid både av teoretiska och
av praktiska skäl en viss obestämdbarhetsmarginal,
och inom denna marginal
äro samtliga värden »riktiga». Under
en längre period inträffa nämligen alltid
förändringar i konsumtionens storlek
och inriktning, och dessutom förskjutas
varukvaliteterna. Allt detta gör
att problemet om den »riktiga» levnadskostnadsförändringen
alltid inom vissa
gränser måste förbli obestämt. Redan
av detta skäl skulle det vara i hög grad
missvisande, om man uttryckte saken
så, att den här ifrågavarande begränsade
undersökningen skulle ha givit
till resultat, att levnadskostnadsindexen
skulle vara felaktig. Tvärtom tror jag,
att den svenska levnadskostnadsindexen
uppfyller relativt sett ganska höga anspråk.
Det hindrar inte, att ytterligare
förbättringar i beräkningsmetoderna
kunna ifrågakomma. För övrigt vill jag
än en gång betona, att denna senaste
undersökning utgår från en annan beräkningsmetod
än den som användes
för angivande av det bastal, som blev
utgångspunkt för 1947 års lönereglering

in.

och för de tidigare förhandlingarna om
det rörliga tillägget.

Herr HEDLUND i Rådom (kort genmäle):
Herr talman! I anslutning till
ett yttrande av mig under gårdagens
debatt har herr Nihlfors för en stund
sedan ställt en fråga till mig.

Jag förklarade i går, att en avveckling
av riksdagens befattning med lönefrågor
snarare borde eftersträvas än en
vidgning av denna verksamhet, och jag
sade att jag byggde min uppfattning
bl. a. på utgången av behandlingen av
ett par löneärenden här i riksdagen
under förra året. Meningarna hade
starkt brutit sig i dessa frågor, och det
ena förslaget hade vunnit med endast
ett par rösters övervikt. Om det andra
förslaget hade gått igenom, skulle lönesättningen
för ifrågavarande grupper
ha väsentligt skilt sig från den som nu
beslutades.

Med utgångspunkt från detta uttalande
har nu herr Nihlfors till mig ställt
den frågan, om jag med mitt yttrande
avsåg att förklara, att folkhögskolelärarna
— i det ena av de åsyftade ärendena
gällde det nämligen dem — rätteligen
borde ha erhållit den lägre av de
två föreslagna lönerna. Jag kan för min
del inte begripa, hur man från den angivna
utgångspunkten kan göra en sådan
fråga, och jag ber att beträffande
min inställning, som ju gick ut på att
folkhögskolelärarna skulle ha den högre
lönen, få hänvisa herr Nihlfors till
ett studium av omröstningsresultatet.
Jag tror att detta kan vara tillräckligt
som en vägledning.

Vad jag i mitt anförande i går vände
mig emot var, att man vid lönesättningen
använder ett förfaringssätt, som
är så hasardbetonat som det nuvarande
faktiskt visat sig vara. Det är ju en ren
sinkadus, om i ett visst fall lönen kommer
att ligga en eller två lönegrader
högre eller lägre. Jag tror också att herr
Nihlfors vid närmare eftertanke skall

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Nr 2.

143

instämma i att det inte är något önskemål,
vare sig för tjänstemännen eller
för det allmänna, att bestämmandet av
lönerna i viss mån innebär ett lotteri.

Herr NIHLFORS (kort genmäle): Herr
talman! Jag får tacka statsrådet Lingman
för det utförliga svar lian lämnade
på min fråga. Jag har inte många möjligheter
att kommentera det. Jag erkänner,
att det är oerhörda svårigheter när
man skall räkna med index. Speciellt
det s. k. kvalitetsproblemet är det stora
kruxet. Här har man enligt mitt förmenande
tydligen redan på ett tidigt
stadium kommit fram till en ny metod,
som man har prövat och först nu givit
offentlighet åt i den form som nu har
uppmärksammats. Det är ganska klart,
att man på löntagarhåll blir orolig, när
dylika avslöjanden komma. Det framgår
ju därav, att man för många år
sedan har varit inne på denna fråga
men kanske inte fullföljt den. Under
det sista året har man närmare utformat
metoden, vilket har givit det resultat
som vi nu känna till.

Det finns anledning att med hänsyn
därtill övergå till det system, som löntagarna
i privat tjänst redan ha och
som jag tror att statsrådet också anser
vara det riktiga, nämligen att ha årliga
förhandlingar om särskilda tillägg till
grundlönerna. Man får därvid taga skälig
hänsyn inte bara till levnadskostnadsindex
med dess osäkra marginaler
utan även till andra omständigheter,
förändringar på arbetsmarknaden, reallönestegringar
o. s. v.

När en så utförlig redogörelse lämnas
riksdagen, är det mycket värdefullt att
det blir klarlagt vad som menas med
det ena och det andra. När det gäller
indexberäkningar har allmänheten nog
många gånger mycket dunkla begrepp
om svårigheterna med desamma och
anser att —- skola vi säga — förfalskningar
äga rum medvetet. Jag vill inte
ansluta mig till den skara, som vill lasta

Vid remiss av statsverkspropositionen m. ni.

de tjänstemän och myndigheter, som
r syssla med dessa beräkningar, för nåv
gonting. Särskilt under ett lönestopp
i. med den garantiregel, som här förelåg
och som innebar att om index gick över
ett visst tal skulle det utlösa 8 procents
r lönestegring, är det naturligt, att man
;- mot den bakgrunden misstänker vissa
e påtryckningar. Jag tror inte, att man
j- behöver göra det, men det är lätt att
i- förstå, att den stora allmänheten, de
r stora löntagarkategorierna, kan få den
it uppfattningen. Sedan vill jag säga, att
a jag har tagit reda på att tjänsteförteckningen
.. .

Här avbröts talaren av herr talman*’
nen, som meddelade, att den för kort

genmäle beviljade tiden gått tillända,
r

r Hei-r JOHNSSON i Kastanjegården:

i- Herr talman! Det brukar vara tillåtet
r att i remissdebatten, åtminstone så här
a långt in på andra debattdagen, taga upp
r frågor, som till följd av riksdagens beslut
ha inverkat på levnadsförliållan1-
dena i olika bygder. Jag skall be att få
beröra ett par sådana,
n I årets statsverksproposition har kom i-

munikationsministern uttalat, att ehuru

h det inte är möjligt att av skattemedlen

r använda något till ombyggnad av ble a

kingenätets järnvägar böra dock för 11

bättringsarbetena på järnvägarna fort i-

sätta. De böra stå kvar på beredskaps t-

stat. Jag skall inte säga så mycket om

:r denna fråga, som tidigare har varit

r, föremål för debatt här i kammaren;

1- jag får kanske tillfälle att återkomma

till den senare. Det bör dock sägas, att
is frågan måste drivas framåt. Det räcker

It inte att bara hålla den vid liv, ty det

d är fullständigt klarlagt, att ju längre

:r man dröjer, ju större bli skadorna och

g ju svårare bli de att reparera. Det är

p därför av vikt, att den frågan inte för h

halas. I detta sammanhang kan jag

t- t. ex. erinra om besvärligheterna i Karls e

hamn. Industrierna där, som till sitt för a

fogande ha en av södra Sveriges dju -

144

Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 fin.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

paste hamnar, ha endast tillgång till en
smalspårig järnväg. Vilka besvärligheter
detta för med sig är inte svårt att förstå.

Det är emellertid en annan sak, som
vid beslutet om blekingejärnvägarnas
ombyggnad blivit synnerligen aktuell
nu vid årsskiftet. I 1943 års järnvägskommittés
uppgifter ingick det inte bara
att undersöka, vilka smalspåriga järnvägar
som behövde byggas om. Kommittén
skulle jämväl undersöka, huruvida
inte en del smalspåriga järnvägar
skulle kunna rivas upp och nedläggas,
då det till följd av biltrafik o. d. liade
blivit ändrade förhållanden. I Blekinge
fanns en sådan liten bana, som var synnerligen
trafiksvag. Järnvägen heter
Sandbäck—Olofström. Anledningen till
denna trafiksvaghet är dels att en annan
järnväg, Sölvesborg—Älmhult, senare
har byggts, dels tillkomsten av nya
vägar med biltrafik. Järnvägskommittén
kunde inte föreslå en ombyggnad av
banan Sandbäck—Olofström, och man
kunde inte ens föreslå att den skulle
ligga kvar, eftersom det då skulle bli
omlastningssvårigheter i Sandbäck.
Man var övertygad om att dessa svårigheter
inte skulle kunna avhjälpas. I
klart medvetande om att det dock skulle
medföra störningar i bygdens liv om
man rev upp en järnväg, som funnits
till i 70 år — fäderna till den generation,
som nu lever och verkar i bygden,
hade nedlagt mycket arbete och stora
uppoffringar när det gällde att få järnvägen
till stånd — skrev järnvägskommittén
i sitt betänkande, att en järnväg
inte fick nedläggas förrän bygden tillförsäkrats
minst lika goda kommunikationsmöjligheter
som dem de haft. I
statsutskottets utlåtande vid 1946 års
riksdag, då principbeslutet om ombyggnad
av blekingejärnvägarna fattades,
uttalade utskottet, att dessa trafiksvaga
järnvägar inte skulle nedläggas förrän
kustbanan blivit utbyggd. Prövningen
av detta skulle först senare upptagas.
Det kan hända att formuleringarna i
järnvägskommitténs utlåtande och i

statsutskottets utlåtande varit litet olika
på denna punkt, men för mig har det
alltid stått klart att man i båda dessa
institutioner menat, att det först var
efter byggandet av en ny järnväg, som
man skulle taga upp frågan om nedläggandet
av den gamla banan.

Den lilla järnvägen Sandbäck—Olofström
har emellertid nu nedlagts — den
1 januari 1951 — utan att man mer än
påbörjat det stora blekingenätet. Detta
har givetvis haft till följd, att en hel del
opinionsmöten hållits. Folket i de berörda
bygderna har varit mycket upprört,
inte minst av den anledningen att
järnvägsstyrelsen beslöt sig för denna
åtgärd utan att lämna kungl. generalpoststyrelsen
så lång tid på sig, att
postgången kunde ordnas på ett ordentligt
sätt. Det var omöjligt att få riktig
ordning på denna. Jag har sett hur man
i pressreferaten mycket drastiskt beskrivit
förhållandena, då sändandet av
ett brev mellan två poststationer tagit
fyra dagar. Brevet behöver inte nödvändigtvis
avse en växel eller något annat
överhängande, men det kan gälla andra
viktiga angelägenheter. Man har också
klagat på den taxefördyring, som blivit
en följd av att man måste sända gods
på annat sätt.

Jag vill nu ställa den frågan, huruvida
det inte vore möjligt för två så
förnämliga ämbetsverk som kungl. järnvägsstyrelsen
och kungl. generalpoststyrelsen
att underhandla om en dylik
fråga, så att man kan få kommunikationerna
att klaffa. Jag vågar inte tänka
på hur förhållandena skulle bli i ett
större samhälle eller i en stad, om något
liknande skulle inträffa. Nu ha dock
människorna där nere en stark förhoppning
om att ingenting skall försummas,
när det gäller att ge dem tillfredsställande
förhållanden beträffande
postgången. Så sent som i går var dock
ingenting åtgjort, och man räknar med
att det skall taga mycket lång tid innan
detta blir fullt klart.

Jag har velat anföra detta i hopp om

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Nr 2. 145

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att vederbörande statsråd skall få reda
på hur saken ligger till och om möjligt
ingripa i dessa för denna bygd så viktiga
ting.

Sedan har jag, herr talman, ännu en
fråga, som jag anser vara ganska betydelsefull
— de flesta mena nog, att
den är relativt oväsentlig. När vi i våras
här i riksdagen behandlade frågan om
prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område, kom det ett förslag om en sänkning
av priset på fabrikspotatis med ett
öre per stärkelseprocent och hektoliter.
Jag anförde redan då att jag inte såg
någon som helst anledning att minska
priset på just potatis, då priset ökade
på snart sagt alla andra produkter. Potatis
är en så arbetskrävande produkt,
och odlingen härav har blivit så fördyrad,
att det snarare skulle vara motiverat
med en prisstegring. Sänkningen
av detta pris komplicerade också frågan
om bestämmandet av potatismjölpriset,
som blev synnerligen besvärligt
att fastställa. Den största faran var
emellertid — vilket jag redan då förutspådde
— att man minskade potatisarealerna
där nere, vilka förut utgjort
en reserv för matpotatisodlingen här i
landet. Det råder ingen tvekan om att
man under de allra flesta åren sedan
1939 behövt anlita dessa för potatismjöltillverkning
reserverade tillgångar till
matpotatis. Man har då fått inskränka
på tillverkningen av potatismjöl. Att
man på grund av denna prissänkning
skulle minska potatisodlingen var inte
svårt att förutse, och man började också
genast därmed.

Nu har jag sett att man i pressen
börjat resonera om att importera potatis
från Finland. Jag vill bara fråga om
någon tror, att det skall bli billigare.
Visserligen kan vi sända andra varor
till Finland och för dessa bestämma
priser, sådana att potatispriset passar,
men om vi kunna ta ut högre priser på
dessa, blir också potatisen från Finland
i ett högre pris. Jag är säker på, att
om riksdagen hade beslutat ett oför -

ändrat pris på fabrikspotatisen i stället
för att sänka priset, så skulle vi inte
ha behövt bekymra oss om någon import
av potatis just i år, vilket vi nu
säkerligen inte kunna undvika.

Jag har, herr talman, även velat framföra
detta, då jag hoppas att man vid
kommande förhandlingar skall taga upp
till prövning frågan om det ändå inte
är riktigare att främja odlingen av
denna produkt inom landet i stället för
att sätta i gång med en potatisimport
med alla de fördyringar och risker, som
detta för med sig. Potatisen odlas ju
mest av småbrukare, som böra få tillgodogöra
sig den inkomst, som odlingen
av denna arbetskrävande gröda
berättigar till.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr LARSSON i Stockholm: Herr talman!
Statsrådet Lingman använde nyss
i det interpellationssvar han gav rörande
indexstatistiken ett uttryck »obestämbarhetens
marginal». Jag kan inte
neka till att detta uttryck i hög grad
karakteriserar även denna remissdebatt.
Ämnesvalet är fullkomligt behärskat
därav ända till den grad att vi mitt i
remissdebatten även få ett interpellationssvar
i en i och för sig komplicerad
men icke mindre viktig statistisk fråga.

Jag skall också för min egen del be
att få använda mig av den frihet, som
kännetecknar denna riksdagens stora
klagomur, då vi anföra de olika »ståndens»
besvär enligt gammal tradition i
svensk riksdagshistoria. Jag vill då tala
om ett ämne, som jag tror är det viktigaste
för närvarande i de svenska tätorterna.
Flera föregående talare ha ju
också mer eller mindre ingående ägnat
sig åt denna fråga, nämligen bostadsfrågan
och dess kris.

Vi veta alla vad denna fråga betyder.
Vi se den redovisad i olika mer eller
mindre omfattande bristsiffror. Vi kun -

10 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 2.

146 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

na minimalt uppskatta den rena bostadsbristen
i de svenska tätorterna till
40—45 000 lägenheter. Bakom dessa
siffror — låt oss inte glömma det —
döljer sig ändå en stor mänsklig nöd
och ett stort mänskligt elände, som vi
inte kunna komma ifrån. Unga familjer
kunna inte få flytta samman. De bo i
kolonistugor. Människor bo i för länge
sedan utdömda lägenheter. Mannen bor
på ett natthärbärge och hans hustru i
en arrestlokal osv. Exemplen på den
dystra verklighet, som ligger bakom
dessa siffror, kunna mångfaldigas.

Detta är nu något alldeles orimligt
och paradoxalt i nuvarande läge. Tv vi
ha under 1940-talet och inte minst under
de senaste fem åren haft en välståndsökning,
som torde ha få motsvarigheter
i vår generation. Denna välståndsökning
har naturligtvis tagit sig
uttryck i en ökad tätortsbildning. Man
kan vara av olika mening om hur den
tätortsbildningen lämpligen borde ha
ägt rum. Efter en mening som jag delar
har den lett till en alldeles för stark
expandering av de stora städerna. Men
detta kan jag här lämna därhän. Hur
som helst, det har varit massor av människor,
som flyttat in till städerna, och
detta har sammanfallit med ett starkt
uppsving i giftermålstalen och en ökad
hushållsbildning. Allt detta har naturligtvis
gjort att ett väsentligt ökat bostadsbehov
uppstått i alla svenska stadssamhällen.
Detta har så illa koordinerats
med den ekonomiska politiken, att
det har resulterat i att det samhälle,
vars välståndsökning jag nyss berörde,
har en bostadsnöd så utpräglad, att i
varje fall inte jag kan erinra mig att
jag i min generation upplevat något
liknande tidigare. Detta är därför ett
av de mest trängande problemen i
svensk socialpolitik.

När det gäller lösningen av problemet
vill jag, då jag här tagit till orda,
något beröra en uppfattning i dessa
frågor, som ofta med iver framföres i
debatten, nämligen att den nuvarande

bostadsbristen är ett uttryck för att
1946 års bostadspolitik och den målsättning,
på vilken den vilar, är förfelad
och att vi nu måste gå över till
en helt annan typ av bostadspolitik.
Vi måste, mena många, ge hyresmarknaden
frihet, d. v. s. vi måste släppa
hyrorna fria. Det subventionssystem,
med vilket vi, har man sagt, i socialt
intresse styra efterfrågan, det systemet
har visat sig vara felaktigt, och det
måste vi nu överge. Detta betyder således,
att man inom de kretsar, som
hysa dessa åsikter, tror sig kunna bota
det föreliggande nödläget genom att
med en sådan större frihet nå en annan
fördelning både av nyproducerade
lägenheter och lägenheter i det gamla
fastighetsbeståndet.

Jag är för egen del av en helt annan
mening. Jag vill begagna tillfället här
att motivera min ståndpunkt. Jag tror
nämligen, att man skall försöka i anda
och sanning fasthålla vid 1946 års bostadsprogram.
Jag anser, att vi gjort
ett utomordentligt stort framsteg genom
att underkänna lägenheten om ett
rum och kök som normal familjebostad,
vilket tidigare varit fallet, för de
bredare lagren i de svenska tätorterna.
Om jag jämför 1939 och 1949 års siffror
rörande de ifrågavarande enrumslägenheternas
andel av den totala bostadsproduktionen,
så visar det sig, att
denna siffra, som 1939 var 26 procent,
nu nedgått till 8 procent.

Man har nu på vissa håll den uppfattningen,
att med en ny lägenhetsfördelning
skulle man komma till fler
lägenheter för samma kostnader. Det är
emellertid mycket litet att vinna på
den vägen, framför allt därför att man
förbiser att det kostar relativt mycket
mera att producera små lägenheter än
något större lägenheter. Bostadsstvrelsen
har i sitt nyss avgivna yttrande i
denna fråga visat, att den ändrade lägenhetsfördelningen
från de minsta
lägenheterna till förmån för de mer anständiga
familjebostäder, som vi nu

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Nr 2.

147

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

genomfört, dock kostar endast 8 procent
mer än vad motsvarande produktion
skulle ha kostat enligt 1939 års
fördelning på lägenhetstypcr. Den nuvarande
fördelningen ger å andra sidan
ett antal rumsenheter, som är nära
15 procent mer än enligt 1939 års fördelning.
Om man förutsätter, att lägenheterna
nu äro belagda med samma
täthet som 1939, så visar det sig, att de
nuvarande lägenheterna rymma ungefär
så många människor fler som motsvarar
kostnadsfördyringen.

Med andra ord: per bostad räknat
skulle denna fördelning enligt den nya
bostadspolitiken inte behöva kosta mer
och påfordra större investeringar än
vad fallet skulle bli med den gamla fördelningen
enligt 1939 års lägenhetstvp.
Detta är verkligen väsentliga och avgörande
siffror, som man bör noga betänka,
då dessa frågor behandlas. Jag
tror, att de siffror jag här berört äro
ägnade att dämpa föreställningen, att
man genom någon hastig trollkonst
skall kunna förändra lägenhetstyperna
och gå ned till väsentligt mindre lägenheter
för att på det sättet till samma
kostnad och med samma produktionsomfattning
lösa den föreliggande bostadsfrågan.

Det är också tydligt, att det nuvarande
nödläget inte beror på någon ökning
av självständiga hushåll för de ogifta.
Det är riktigt, afl relativt sett finns det
många fler ogifta självständiga hushåll
och lägenheter nu än tidigare. Men å
andra sidan är det ju så, som vi alla
veta, att under 1940-talet ha de unga
generationer, som gift sig'', i stor utsträckning
blivit så att säga utgifta.
Dessa ungdomar äro, kan man säga,
konsumerade av äktenskap. Därför har
den delen av befolkningen klart minskat.
Den relativa stegringen av självständiga
hushåll spelar därför en mycket
liten roll, då det gäller ökad efterfrågan
på smålägenheter.

Man kommer således till det resultatet
— vilket man inte kan komma ifrån

— att bostadsbristens elände beror på
bostadsproduktionens minskning. När
riksdagen 1946 uppsatte det mål för
den familjebefrämjande bostadspolitik,
som jag här nyss antytt, så förutsattes
en bostadsproduktion av ungefärligen
60 000—65 000 lägenheter per år. År
1946 kommo vi inte så värst mycket
under den siffran. För hela riket räknat
producerades det året 58 000 lägenheter.
I detta sammanhang vill jag påpeka,
att jag här endast berör de s. k.
kvotorterna, ty det är ju framför allt
där som bristläget gör sig gällande, och
det är således där som bostadsbristen
är det brännande problemet. För riket
i övrigt har man ju andra önskemål på
detta område.

Som alla veta, ha vi från 1940-talet
släpat med oss ett underskott i fråga
om lägenheter genom den dämpning av
bostadsproduktionen som ägt rum under
denna tid, inte minst på grund av
de anspråk, som det militära ställde.
Först 1946 kom man upp till en bostadsproduktion
av en omfattning, som
svarade mot 1939 års produktion. Därefter
satte minskningen in igen.

Det är kanske mänskligt och naturligt
med en benägenhet att leva över
sina inkomster på det sätt som svenska
folket gjort. Det visade sig emellertid,
att de därefter följande nödvändiga
begränsningarna kommo att drabba
i första hand bostadsproduktionen och
de offentliga investeringarna, inte
minst de kommunala, till vilka jag
strax skall återkomma. Detta gjorde att
bostadsproduktionen inom de s. k.
kvotorterna gick ned från i runt tal de
49 000 lägenheter, som vi uppnådde
1946 inom dessa orter, till väsentligt
lägre siffror för senare år. Under de
två senaste åren har det rört sig om
endast 36 000—37 000 lägenheter per år.
Om man hade kunnat behålla 1946 års
nivå inom bostadsproduktionen, hade
vi dock nu haft ytterligare 20 000 å
25 000 lägenheter. Detta vore intet dåligt
resultat, då bostadsbristen i dess

148 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 fin.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

helhet nu kan beräknas till 40 000 å
45 000 lägenheter. Vi vore alltså i så
fall väsentligt bättre ställda. Skulle
man vara så blygsam, att man trots
folkökningen och trots den accentuering
av bostadsbehovet som den stora
befolkningsomflyttningen medfört skulle
ha stannat vid 1939 års produktion,
så skulle man ha nått en ökning av den
totala tillgången nyproducerade lägenheter
med 15 000 å 25 000 lägenheter.
Även detta vore ett högst beaktansvärt
tillskott. Det svarar dock mot en tredjedel
av den nu konstaterade bristen.

Kärnan i det nu föreliggande problemet
är således enligt min mening att
få till stånd en ökad bostadsproduktion.
Det är nödvändigt att ge vår folkhushållning,
vårt ekonomiska liv och
våra investeringsprogram en sådan balans,
att vi kunna tillgodose dessa
människornas mest elementära behov,
även med risk att detta skulle åstadkomma
någon dämpning av tätorternas
tillväxt.

Jag nämnde nyss de offentliga investeringarna.
Det ligger då nära till
hands för mig att tala om de kommunala
investeringarna, som ju genom
regleringen under dessa år ha måst bli
skarpt nedskurna. Vi fatta här i riksdagen
mycket fina beslut, som vi alla
många gånger äro eniga om i en hjärtligt
menad vältalighet om t. ex. de bättre
skolor vi vilja ha. På grundval av
de förträffliga betänkanden, som vi
alla här gemensamt besvärja, fastställa
vi sedan normer hur skolorna skola se
ut. Detta tar sig slutligen uttryck i författningar
om hur kommunerna skola
förfara beträffande byggandet av dessa
fina skolor. Då det gällt denna fråga
har emellertid under de senaste tre
åren en annan gren av riksledningen
obarmhärtigt skurit bort kort sagt alla
de lokaliteter inom skolorna, som inte
äro direkt betingade av undervisningens
behov, alltså gymnastiksalar, bespisningslokaler
och alla möjliga utrymmen,
som en modern skola bör ha

för att rätt kunna fylla sin uppgift.
Man samlar på det sättet på sig ett uppdämt
behov vid sidan av de löpande
behov, som följa av den år från år
konstaterbara ökningen av barnantalet,
d. v. s. de ökade behov av skollokaler,
som varje årsring avsätter. På det sättet
släpa vi efter oss, om vi mena allvar
med att vi vilja ha bra skolor efter
de normer som statsmakterna bestämt,
ett uppdämt behov, som någon gång
ändå måste tillfredsställas.

Jag kan här nämna en siffra beträffande
omfattningen av detta behov. Vi
ha i Stockholms stad gjort en uträkning
rörande de belopp, som byggnadskostnaderna
för de på detta sätt bortskurna
lokaliteterna i våra nya folkskolor
representera. Vi ha kommit till en siffra
avseende de tre til! fyra senaste åren
på mellan 30 och 40 miljoner kronor.
Lägger man sedan till den merkostnad,
som det innebär att vi måste tänka oss
att bygga dessa lokaler i en tid med
högre prisnivå, samt därjämte beaktar
den merkostnad som det innebär att vi
bygga huset i etapper i stället för på
en gång, då kommer man säkerligen
till en kostnad på 40—45 miljoner kronor
för att tillgodose dessa uppdämda
behov.

Det förhåller sig på samma sätt även
med andra områden av de offentliga
investeringarna. Jag har gjort en motsvarande
kalkyl för sjukvårdens räkning
här i Stockholm. Jag kommer där
till en siffra av ungefär samma storleksordning
som beträffande skolväsendet.
Jag skall emellertid inte fördjupa
mig häri, därför att på sjukvårdens
område har man naturligtvis mindre
stöd i fasta siffermässiga normer än
beträffande skolväsendet. På sjukvårdens
område måste uppskattningen naturligen
bli mer elastisk.

De cirka 40 miljoner kronor, som således
kunna representera skolväsendets
uppdämda behov här i Stockholm, kan
man lämpligen jämföra med den årligen
löpande kvoten på skolbyggnader,

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Nr 2. 149

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

som således svarar mot det löpande
behovet av undervisningslokaler. Denna
kvot är 13 miljoner kronor. Detta
ger en bild av hur det verkligen förhåller
sig på skolområdet. Nu måste man
besinna, att vi ha att räkna med en
fortgående eftersläpning. Men någon
gång måste den väl ändå tillgodoses?
Hur stor denna eftersläpning kan bli
kan väl ingen förutsäga. Men kunna vi
stå till svars med att på detta sätt år
efter år låta behoven släpa efter? En
dylik eftersläpning måste till sist i
allra högsta grad påverka det samhälle
och dess sociala välfärdsanordningar,
det »folkhem», som vi väl alla gemensamt
vilja bygga upp.

Herr talman! Det vore självfallet
både dumt och onödigt att står här och
tala om just dessa frågor, därest vi
upplevde ett krig ute i världen eller
levde i ett sådant nödläge, att vi verkligen
måste underkasta oss en långtgående
åtstramningsprocedur. Man måste
emellertid förutsätta, att en dylik åtstramning
ändock skulle verkställas så
planmässigt att vi kunde säga, att vi
enade oss om att draga åt svångremmen
under de närmaste ett, två, tre,
fyra, ja, fem åren. Vi skulle finna oss
i det läget, men därefter skulle vi komma
över till ett friare läge, då vi äntligen
kunde tillgodose alla dessa behov,
som vi nu äro eniga om att de
måste tillfredsställas för att människorna
skola trivas i vårt samhälle. Jag kan
emellertid inte finna, vare sig i den
statsverksproposition, som vi nu gå att
remittera, eller över huvud taget i den
debatt, som förts kring de stora frågorna
i denna statsverksproposition, någon
grund för en sådan plan, nämligen
att vi inom en bestämd tid skola kunna
komma över i ett läge, där det blir
möjligt att avveckla alla de brister, som
de senaste åren fört med sig med stöd
av denna, vad jag vill kalla planhushållningsmardröm.
I varje fall när det
gäller de offentliga investeringarna till
bostadsproduktionen kan jag inte un -

derlåta att finna, att byggnadsregleringen
dock bör betecknas på detta sätt.

Fru EWERLÖF: Herr talman! Det radande
utrikespolitiska läget gör, att vår
försvarsfråga är av större betydelse
än den kanske någonsin tillförne varit.
Olika talare ha i denna debatt tagit
upp försvaret i dess helhet. Jag skall,
herr talman, gå in på en del av det,
nämligen civilförsvaret.

Vår inre försvarsberedskap är i det
totala krigets dagar av omätlig betydelse,
och eftersom männen, om det
värsta skulle inträffa, ha att fullgöra
krigstjänstgöring på annat sätt, blir det
i mycket hög grad kvinnorna, som få
taga på sig de uppgifter, som falla på
civilförsvaret. Med de små årsklasser
vi nu ha att räkna med, blir det för
övrigt en tvingande nödvändighet för
att få fram tillräckligt med ersättningspersonal.
Erfarenheterna från det senaste
världskriget giva också vid handen,
att krigstider ställa mycket stora
anspråk på kvinnorna. Det har även
visat sig att kvinnorna ha uppfyllt de
fordringar, som ställts på dem. Engelsmännen
själv säga, att det var kvinnorna,
som buro upp hemförsvaret. Och
jag är personligen övertygad om att om
det fruktansvärda skulle hända att ett
krig ännu en gång kommer över världen
och om det då också skulle drabba
oss, så komma även de svenska kvinnorna
att lojalt hjälpa till vid försvaret
av vårt land, men för att det skall
vara någon mening med det hela måste
både kvinnorna själva ocli hela mobiliseringsapparaten
vara förberedda redan
i fredstid. Jag har fått en uppgift
om, att krigsmakten år 1940 fick erbjudande
om kvinnlig hjälp på diverse
platser, men man kunde inte taga emot
denna hjälp på grund av att man inte
var förberedd på den. All utbildning
och krigsplacering måste ske i fredstid.
Villkor för utbildning och krigstjänstgöring
måste fastställas, så att

150 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kvinnorna veta vad de giva sig in på.
Detta veta de inte nu. De äro oerhört
villrådiga och de äro — jag är ledsen
att behöva säga det — djupt okunniga
om vad det innebär. Jag är t. ex. inte
alldeles övertygad om att alla veta, att
man är civilförsvarspliktig från och
med sitt 18:e t. o. m. sitt 65:e år. Man
vet kanske inte heller att de unga flickorna
ha att underkasta sig den mycket
korta utbildningstiden av tio timmar
i sjukvård. På grund av att det i
fredstid finns möjligheter att reducera
skyldigheterna vet man kanske inte, att
för den händelse civilförsvarsberedskap
inträder, så innebär det eu nära nog
obegränsad skyldighet. Den reducering
som den s. k. inskrivningen innebär —
alla äro inte inskrivna för utbildning
och tjänstgöring — ger en känsla av,
att det inte betyder så mycket hur man
förbereder sig. Jag skall taga några exempel.

För närvarande inskrives all personal
i det allmänna civilförsvaret och i
det särskilda civilförsvaret flertalet av
verkskyddspersonalen och hemskyddsledarna.
När nu en hemskyddsledare
är utsedd och denne av olika skäl inte
kan underkasta sig någon utbildning
— det kan vara småbarn i hemmet,
kroniskt sjuka familjemedlemmar, som
man måste taga hand om, eller också
lägger yrkesarbetet hinder i vägen —
då får han uppskov med utbildningen
av myndigheterna. Han står emellertid
fortfarande kvar som hemskyddsledare.
Sådana exempel finnas här i Stockholm.
Om sedan någonting händer så
säger det sig självt, att denne hemskyddsledare,
som inte har någon utbildning,
är eu dålig ledare. Jag vill
även påpeka att det faktum, att hemskyddspersonalen
är fri från inskrivning
— utbildningen sker helt och hållet
frivilligt — innebär, att någon fullgod
beredskap på detta område inte
finns, om ett krig skulle komma. Det
måste uppstå ett vakuum här.

Nu försöker man bättra på dessa för -

hållanden genom att uppmana kvinnorna
att gå in i de frivilliga utbildningsorganisationerna.
Även partiledarna
ha vädjat till kvinnorna att gå
in i de frivilliga organisationerna. Låt
utbilda er! Låt placera er! Visa er vilja
att värna Sveriges fred och frihet!

De frivilliga organisationerna äro betydande.
Jag vill inte placera dem i någon
rangordning, men där ha vi lottaorganisationen,
Röda korset, Blå stjärnan,
Kvinnliga bilkåren samt riksluftskyddsorganisationen,
som är de frivilliga
försvarsorganisationernas topporganisation.
Dessa organisationer ha
statsanslag. Jag vågar inte här uttala
mig om dessa anslag äro tillräckliga
eller ej, men jag vågar säga, att tillströmningen
till dessa organisationer
inte kan ha varit tillräcklig. Det är väl
just med anledning härav, som partiledarnas
upprop kommit.

Nu vill jag framhålla, att det för kvinnorna
själva är en fördel att de skriva
in sig i dessa frivilliga organisationer.
De kunna därvid självfallet välja den
utbildning, som de anse sig passa för,
och de kunna få en motsvarande placering.
Framför allt böra de skriva in
sig för att därigenom gagna landet.
Det är emellertid inte lätt att nä alla
dessa kvinnor, att få ett budskap till

dem. Jag tror att de stora kvinnoorganisationerna
skulle kunna hjälpa till
bär och inspirera kvinnorna att ansluta
sig. Då inåste vi emeilertid vara
beredda på att svara på vissa frågor,
som komma att ställas till oss. Vi veta
nu, att det behövs ytterligare ungefär
40 000 kvinnor till dessa frivilliga organisationer.
Vi veta också, att det inom
civilförsvaret framför allt behövs kvinnor
till utrymnings- och socialtjänsten.

De yrkesarbetande kvinnorna äro
emellertid i mycket stor utsträckning
beroende av sina arbetsgivare — såvida
de inte gå in för fritidsutbildning.
I närvarande stund finns det — det
veta vi — inga bestämmelser för dem
i fråga om tjänstledighet.

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Nr 2.

151

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

En annan viktig fråga i detta sammanhang
är löneavdragen, dagsersättningar
o. s. v. Lotta som är statsanställd
— eller jag kanske skulle säga
statsanställd som är lotta — har rätt
till 14 dagars tjänstledighet med B-avdrag
och kan vid utbildning och tjänstgöring
få en dagersättning av fem kronor
när hon är över 20 år och tre kronor
när hon är under 20 år. Eftersom
jag ser inrikesministern sitta här nu
vill jag ställa den frågan, om det inteskulle
kunna vara möjligt att utvidga
dessa förmåner till att gälla även inom
de andra frivilliga organisationerna,
så att statsanställd person kan få dessa
fömåner även om hon t. ex. utbildas
inom bilkåren, Blå stjärnan o. s. v.

När det sedan gäller rekryteringen
av de privatanställda har jag alldeles
klart för mig, att man här inte kan
komma fram på annat sätt än via en
tvångslagstiftning, och det finns ju ingen
människa, som vill gå in för något
sådant. Vad jag nyss sade gäller endast
de statsanställda och deras utbildning
inom de frivilliga organisationerna.

Beträffande mödrarna får man också
en hel del frågor, som det inte alltid
är så lätt att svara på. Det sägs nu
att mödrar med barn under två år
skola följa barnen som deras vårdare.
Om vi komma in i ett allvarligt läge
kommer det dock säkerligen att bli
utomordentligt svårt att låta alla dessa
mödrar med barn under två år följa
med som vårdare. Man måste rationalisera
pa detta område. Kvinnorna behövas
på andra håll, och de läger, som
skola taga emot barnen, äro heller inte
betjänta av ett alltför stort antal vårdare.

Ännu en sak vill jag taga upp i detta
sammanhang, och det är frågan om
kvinnligt befäl. Denna sak bär dryftats
rätt mycket i kvinnokretsar. Jag
vet att det till stor del beror på kvinnorna
själva, att de inte i större utsträckning
finnas till hands för befälssysslor.
Det kan finnas många orsaker

till detta. Det kan vara det bristande
självförtroende, som så ofta karakteriserar
vår attityd, när det gäller att taga
ett ansvar. Det kan också bero på bundenhet,
som gör det omöjligt att åtaga
sig en sådan syssla. Jag är dock inte
alldeles främmande för den tanken, att
det i någon mån kan hänga samman
med att kvinnorna inom den väldiga
organisation, som civilförsvaret är, inte
fått ett medansvar, som gjort dem verkligt
intresserade och medansvariga inför
utvecklingen av hela denna väldiga
apparat. Som ett exempel på detta vill
jag nämna, att det i civilförsvarsstyrelsen
sitter en enda kvinnlig lekmannarepresentant;
hon må vara hur duktig
som helst, men hon är dock bara en.
Kungl. Maj:t har härvidlag föregått med
dåligt exempel. 1948 års utredning om
det frivilliga försvaret handlar ju i nästan
förfärande grad om behovet av
kvinnorna i folkförsvaret, men det
finns icke en enda kvinna med i denna
utredning. Och alldeles nyligen har
det tillsatts en sakkunnigkommitté för
det psykologiska försvaret. Även där lysa
kvinnorna med sin frånvaro. Jag är
övertygad om att kontakten måste vidgas
mellan myndigheterna — jag vet
att i de lokala myndigheterna sitter det
många kvinnor —- och de stora kvinnoskarorna
för att man skall få dem att
träda till på det sätt, som är önskvärt.

Det behövs upplysning och jag är
mycket glad åt att det redan i nästa
vecka skall bli ett stort upplysningsmöte
här i Stockholm, där främst inrikesministern
skall tala om civilförsvaret.
Den behövs, denna upplysning
för kvinnorna: att alla komma att bli
engagerade, om det värsta skulle hända,
och att samhället inte kommer att
kunna fullgöra sina skyldigheter och
bära sitt ansvar för befolkningen, om
inte alla medborgare känna sig medansvariga.

Herr talman! Jag är rädd — nej, jag
är inle rädd, men jag undrar om det
inte åtminstone på vissa håll anses för -

152 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

mätet av en kvinna att yttra sig om försvaret
i dess helhet. Jag skal] inte heller
göra det. .lag skall bara ta upp ett
enda spörsmål och säga några få ord
om det. Jag tror inte det är någon retorisk
förklaring att säga, att kvinnorna
äro fredsälskande. De äro det av naturen
av lätt förklarliga skäl. De stå genom
barnafödandet livets källor så
nära, att det vore en absurditet, om de
skulle gå in för krig. När vi vilja ett
starkt försvar, så är det därför att vi
med detta vilja värna freden.

Vi äro ett litet folk, vi komma aldrig
när det gäller de stora försvarsrustningarna
att kunna ta upp konkurrens
med en stormakt. Men det finns ett område,
ett enda, där vi kunna vara inte
bara jämspelta utan kanske t. o. m.,
därför att vi röra oss på hemmaplan,
överlägsna en eventuell angripare. Det
är på den personliga utbildningens område.
Därför anser jag — hur jag än
avskyr krig och älskar fred — att det
borde vara ett kvinnokrav, ett mödrakrav,
att de värnpliktiga få en sådan utbildning
att de inte, om det fruktansvärda
skulle inträffa, skickas ut sämre
ställda fin angriparna för att i onödan
och till ingen nytta riskera sina liv.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG: Herr talman! Jag
skall inte ingå i någon längre polemik
med fru Ewerlöf. Jag har egentligen
bara begärt ordet därför att jag ville
begagna detta tillfälle att säga, att jag
tycker det är utomordentligt tillfredsställande
att fru Ewerlöf tagit upp det
problemkomplex, som civilförsvaret utgör,
i denna remissdebatt. Jag har både
i går och i dag på förmiddagen tyckt
mig kunna bakom denna debatt spåra
en viss oro inför läget. Olika talare ha
varit inne på frågan, huruvida vi här
i vårt land verkligen äro rustade att
möta en eventuellt olycklig utveckling.
Vad man då har talat om har varit det

militära försvaret, och i dag på förmiddagen
har även det ekonomiska försvaret
berörts.

Jag har emellertid gjort den reflexionen,
att om man alltså känner en viss
oro på dessa områden här i riksdagen,
så är det ganska egendomligt att det
synes vila en sådan trygghet över riksdagens
ledamöter beträffande det civila
försvaret. Jag har nämligen den uppfattningen,
att det civila försvaret är det
område av vårt totala försvar, där bristerna
för närvarande äro mest framträdande
och där det kanske är berättigat
alt känna den största oron för huruvida
den organisation, som finns och är under
uppbyggnad, verkligen har tillräcklig
slagkraft, om någonting skulle inträffa.

Nu har fru Ewerlöf ur sin speciella
synvinkel berört en de] av de frågor
som äro aktuella inom civilförsvaret,
och jag vill säga att jag med intresse
lyssnat till vad hon sagt. Vi arbeta för
närvarande på det civila försvarsområdet
med all den kraft, som de tillgängliga
resurserna göra möjligt, och vi
söka att med största möjliga snabbhet
utnyttja de medelsförstärkningar, som
förra årets höstriksdag beviljade. Jag
tror att i dessa hänseenden är i övrigt
inte mycket att göra.

Vad fru Ewerlöf framför allt uppehöll
sig vid var kvinnorna och civilförsvaret
och jag gläder mig åt den positiva
inställning, som hon där visade.
Jag vill på fru Ewerlöfs propåer svara,
att landets kvinnor äro utomordentligt
välkomna i det civila försvarsarbetet.
Vi kunna inte bygga upp en ordentlig,
civil försvarsorganisation i vårt land
utan att vi få kvinnornas helhjärtade
medverkan, och icke bara en medverkan
från några få utan en medverkan
från de många. Det civila försvaret har
inte varit bortskämt under de senaste
åren när det gällt möjligheter alt utnyttja
människornas intresserade medverkan
här i landet. Vi märka emeller -

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Nr 2. 153

tid en tydlig tendens överallt ute i vårt
land till att den likgiltighet, som härvidlag
kunnat spåras hos de enskilda
medborgarna, nu inför händelsernas
tryck alltmera viker för en intresserad
medverkan. Och om vi från de stora
kvinnoorganisationernas sida kunna få
räkna med en aktiv upplysningsverksamhet
på detta område, som gör att
kvinnorna komma med i det civila försvarsarbetet,
skall ingen hälsa detta
med större tillfredsställelse än de personer,
som stå i ledningen för det civila
försvaret.

Det är icke så att kvinnorna här ha
en tillbakasatt ställning. Kvinnorna få
den ställning i civilförsvaret, som de
äro intresserade av att skaffa sig. Vi
ha intet som helst intresse av att på
detta område skilja på män och kvinnor.
Vi äro på det klara med att skall
en effektiv civilförsvarsorganisation
byggas upp, kräver det alla intresserade
medborgares helhjärtade medverkan.
Och på den punkten skola kvinnorna
vara fullständigt på det klara
med att där komma de icke att mötas
av något motstånd.

Jag fick inte tillfälle att höra vad fru
Ewerlöf sade i början av sitt anförande,
eftersom jag då inte var närvarande
här i kammaren, men sedan jag kom in
hörde jag att fru Ewerlöf yttrade, att
utbildningsverksamheten inom civilförsvaret
har en otillfredsställande omfattning
och inte trängt ned till de breda
grupperna så som önskvärt vore. Jag
vitsordar den karakteristiken, det är
alldeles riktigt vad fru Ewerlöf säger.
Jag hörde också att fru Ewerlöf påtalade
att hemskyddspersonalen inte får
någon obligatorisk utbildning. Det är
alldeles riktigt, det får den inte, och det
kommer den heller inte att få förrän
i ett läge, som kan betraktas som utomordentligt
allvarligt.

Vad är nämligen hemskyddspersonal?
Det är egentligen alla människor, som
kunna göra en nyttig insats, om det

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

t händer en olycka. Skulle man utbilda
dem i fred, skulle det betyda att vi
a finge utbilda hela det svenska folket,
s Det är en uppgift, som organisationen
d inte går i land med för närvarande. Om
a jag tar personalen inom det allmänna
å civilförsvaret, om jag därtill lägger per:-
sonalen inom verkskyddet, som har till
:t uppgift att sörja för skyddet av våra
industriella och andra anläggningar,
a och om jag även räknar med hemskyddsledarna,
alltså cheferna för de
a olika hemskydden, så kommer jag upp
till omkring 840 000 människor. Om vi
a så småningom skola kunna ge dessa
å grupper en något så när hygglig utbilde
ning, så är det ett så oerhört stort ari
bete, som ligger framför oss, att vi inte
å kunna vidga utbildningsarbetet till
t- andra kategorier. Jag är på det klara
11 med att utbildningsläget är otillfredsn
ställande för närvarande. Jag skulle
s- tänka mig att av den inskrivna personalen
i civilförsvaret är för närvai-
rande ungefär 30 procent utbildad och
a 70 procent outbildad. Det är alltså
s ett mycket omfattande utbildningsprogram,
som här måste genomföras,
u Jag har bara velat nämna detta för
i- att säga till fru Ewerlöf, att det ligger
e en tanke bakom, när ingenting göres
i för att utbilda hemskyddspersonalen.
t Däremot äro vi intresserade av att varje
medborgare frivilligt deltar i de utbildningskurser,
som riksluftskyddsförbuna
det anordnar och som äro lagda så, att
g de ge den utbildning som varje medr
borgare måste ha, om han skulle behöva
leva i en stad som utsattes för krigets
härjningar. Därför är det synnerr
ligen värdefullt om kvinnoorganisatior
nerna vilja hjälpa till med att intressera
t folk för att frivilligt ansluta sig till
i kurserna. Det är alltså inte på någon
väsentlig punkt någon skillnad mellan
den uppfattning, som fru Ewerlöf på
''? detta område har framfört, och den
a uppfattning jag själv har.
t Jag slutar, herr talman, med att säga

154 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

att kvinnorna inte äro tillbakasatta på
detta område. Fru Ewerlöf sade att
jag tillsatt en kommitté för det psykologiska
försvaret, och där fanns ingen
kvinna med. Men, fru Ewerlöf, detta
är en kommitté som är sammansatt av
experter, och inom de kretsar, som det
här var fråga om, fanns det, när vi
skulle välja ledamöter, ingen lämplig
kvinna i ledande ställning. Och vi äro
väl överens om att vi inte skola utse
en kvinna som ledamot av en kommitté
bara för att hon är kvinna, utan hon
skall ha den allmänna kunskap som
kräves för uppgiften. Inte heller på
denna punkt har det alltså från min
sida varit fråga om något tillbakasättande
av kvinnornas intressen.

Herr NORDKVIST: Herr talman! Högerns
ledare herr Hjalmarson talade i
går bl. a. om den ädle romaren Cato
och sade om honom, att han var så
rädd för ömhetsbetygelser, att han tilllät
sin hustru att kyssa sig endast under
åskväder. Vi ha nu, ärade kammarledamöter,
ett åskväder hotande över
oss och urladdningar ha inte saknats,
även om de inte berört oss direkt. Om
vi utgå ifrån detta och tillämpa Catos
levnadsregel, skulle vi kanske kunna
säga att tiden är lämplig för att ge varandra
några berömmande ord. Jag gör
detta uttalande därför att mitt lilla anförande
kanske kommer att uppfattas
såsom beröm av dem det vederbör.

Jag skall uppehålla mig uteslutande
vid en enda fråga. Det har talats så
mycket om sparsamhet här i kammaren,
sparsamhet med statens medel,
sparsamhet med enskilda medel och
sparsamhet med kommunernas medel.
Det jag tänker säga några ord om är
också en fråga om sparsamhet. Det gäller
det granskningsförfarande som för
närvarande tillämpas, när statens myndigheter
utanordna statsbidrag till exempelvis
byggnader. Jag tänker särskilt på

skolbyggnader, därför att jag känner
till sådana saker en liten smula.

Om man läser statsverkspropositionen
så står i bilaga 2 på sidan 4 något,
som enligt mitt förmenande är mycket
glädjande. Det står att Kungl. Maj:t har
uppdragit åt allmänna statsbidragsutredningen
att »uppdraga allmänna riktlinjer
för statsbidragssystemets ändamålsenliga
utformning för skilda slag
av statsunderstödd verksamhet». Och
det står i bilaga 10, således den som
gäller åttonde huvudtiteln, på sidan
322: »Inom en nära framtid ämnar jag
föreslå igångsättande av en utredning
om ändrade grunder för vissa statsbidrag
till folkskoleväsendet, vid vilken
utredning även här ifrågavarande statsbidragsgrunder
böra såsom besparingsutredningen
förordat överses». Jag
skulle ha kunnat fortsätta att citera,
men detta kan ju räcka.

Såvitt jag har läst och förstått detta
rätt måste det innebära, att när det gäller
granskningsförfarandet vid statsbidragsansökningar
och när det gäller att
besluta om tilldelning av statsbidrag
för skolbyggnader ha vi att vänta någon
reform, och en sådan reform är
enligt min mening av behovet påkallad.
Jag tror att jag kan dra den slutsatsen
även av en passus i finansministerns
anförande i går, där han talade om
statsbidragens utanordnande och om att
formerna skulle komma att förenklas
och förenklas mycket i förhållande till
nuvarande förfarande. Det är ju klart
och tydligt att om staten skall försträcka
kommunerna medel, måste också staten
ha en viss kontroll över hur dessa
medel användas. Det är ingen som tänkt
sig något annat, men det är dock ett
rätt egendomligt förhållande emellan
kommunerna och staten i detta avseende.
Kommunerna vilja gärna handla så,
att de kunna få ut så stort statsbidrag
som möjligt till en byggnad. Man kan
heller inte värja sig för tanken att
statsmakterna, många gånger åtminsto -

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Nr 2. 155

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

ne, gärna se att kommunerna bidra med
så mycket som möjligt.

Det är mot det rigorösa granskningsförfarandet,
som jag här skulle vilja inlägga
en gensaga. Det behöver väl inte
vara så rigoröst och så detaljgående,
som det är för närvarande. Man tycks
nästan utgå ifrån att i kommunerna har
man inte tillgång till sakkunnigt folk,
och man har heller inte tillgång till så
sparsamt folk, som man har i de statliga
inrättningarna. Men en sådan uppfattning
måste väl vara felaktig, åtminstone
i de större kommunerna, och vi
skola ju snart ha storkommuner överallt.
Där bör det också vara tillgång på
både arkitekter och sakkunniga när det
gäller att upprätta förslag, t. ex. till
sanitära anordningar, när det gäller att
räkna ut kostnader för målningsarbetcn
och när det gäller planering av
byggnadsföretag över huvud taget. Det
måste väl också vara felaktigt att utgå
från den uppfattningen, att man inte är
tillräckligt sparsam och att de kommunala
beslutande myndigheterna och de
förberedande instanserna i kommunerna
inte anlägga sparsamhetssynpunkter
på byggnadsfrågorna.

Tyvärr är inte finansministern närvarande
— ja, jag skulle kanske kunna
säga gudskelov också, det beror på vilken
synpunkt man utgår ifrån. Jag
måste nämligen med några ord beröra
de s. k. Sköldska direktiven, som nu
tillämpas när det gäller granskning avritningar
och förslag till folkskolebvggnader.
Dessa direktiv kan man förstå:
det råder brist på arbetskraft, det råder
brist på byggnadsmaterial, det råder
brist på pengar, och därför inåstc man
naturligtvis inskränka sig. Men vid tilllurnpningen
av dessa direktiv ha i alla
fall kommunerna kommit i olika ställning
gentemot varandra. Direktiven
komma med andra ord att drabba ganska
ojämnt och orättvist. En kommun,
som fått uppföra cn folkskolebyggnad
utan tillämpning av dessa direktiv,

kommer i ett betydligt gynnsammare
läge än den kommun som måste uppföra
skolbyggnader sedan direktiven
börjat tillämpas.

Dessutom skola vi komma ihåg att vi
härigenom komma att försämra möjligheterna
för åtskilliga generationer av
folkskolebarn. Det är en allvarlig sak
detta, att byggnader som väl skola bestå
för, skola vi säga 75 å 100 år framåt
i tiden, skola få en lägre standard än
andra, som exempelvis äro uppförda
endast ett år tidigare. Man kan väl heller
inte låta bli att undra över hur det
skall gå med skolreformen, om dessa
direktiv skola tillämpas, inte så att deras
tillämpning kommer att äventyra
skolreformens genomförande, men de
komma säkert att försvåra genomförandet
av reformen på åtskilliga punkter.
Det har redan tidigare i dag — jag tror
det var av herr Larsson i Stockholm —
talats om hur avsevärt dyrare det blir,
när man skall uppföra skolbyggnader i
etapper. Att man skall flytta olika attiraljer
från ett ställe till ett annat och
bygg3 litet här och litet där måste ju
medföra, att det hela blir mycket dyrare
än vad det annars skulle bli.

Vidare ha vi ju en särskild bestämmelse,
enligt vilken man inte får bygga
gymnastiksalar för närvarande. Den
tillhör visserligen inte de Sköldska direktiven
utan har funnits tidigare, men
jag måste dock liksom skolmän i allmänhet
och jag tror också kommunalmän
beklaga, att man inte får uppföra
gymnastiksalar, när man skall bygga
skolbyggnader. Vi här i Sverige berömma
oss ju av att vi äro Per Henrik
Lings folk, och vi berömma oss över
att den svenska gymnastiken har gått
sitt segertåg ut över världen, och ändå
får man för närvarande inte bygga en
enda folkskolebyggnad med gymnastiksal.
Det är ganska beklagligt, att så är
förhållandet.

När jag nu håller på att kritisera, frågar
kanske någon hur jag för min del

156 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skulle vilja ha det. Jag skulle helt kort
vilja uttrycka den saken så, att när
man på statligt håll har konstaterat, att
behov föreligger av en skolbyggnad, när
man vet, att så många skolklasser böra
inrymmas i en kommuns skollokaler,
och när man vet, att det är alldeles
nödvändigt att uppföra en byggnad, så
bör kommunen få uppföra denna byggnad
hur den vill. Jag menar inte därmed,
att man skulle få bygga slösaktigt
eller att man skulle få göra sig skyldig
till några extravaganser av något slag,
men jag tror att det skulle vara nyttigt
och att man säkert skulle spara lika
mycket, om kommunerna finge betydligt
större frihet därvidlag än vad de
ha för närvarande.

Nu granskar man i detalj. Man säger
t. ex., när ritningar komma upp till
kungl. skolöverstyrelsen: »Det här förrådsrummet
är för stort, det få ni minska
till hälften.» Och så tar man bort
några kvadratmeter. Man säger: »Det
där lärarrumemt är för stort, det få ni
minska.» Man säger: »Biblioteksrummet
få ni ta bort och samlingssal få
ni inte bygga, utan det få ni låta anstå
med till senare.» Man anmärker på materielen.
Man säger: »Ni få ta cement
till sockeln i stället för kalksten, ni få
lägga mosaikplattor i stället för stenplattor
på golvet o. s. v. När ni skola
bygga två skolbyggnader i längor, få
ni inte uppföra dem i trubbiga vinklar
utan i räta.» Man tar inte hänsyn till
om det passar på platsen. Det är rent
konkreta exempel, bilder ur levande livet,
inte uppkonstruerade satser jag
kommer med. Det blir under sådana
förhållanden ungefär som när gumman
skulle klippa sin gris. Vi veta att hon
efter väl förrättat värv sade, att det
blev mycket skrik men litet ull.

Jag skall försöka illustrera min framställning
med ett exempel, som jag tror
är ganska belysande för hur det kan gå
till. Det var en skolbyggnadsfråga som
skulle lösas i en kommun, som jag mycket
väl känner till. Utredningen börja -

de den 3 oktober 1935 och skolhuset

togs i bruk den 12 januari 1945. Det
hade sålunda förflutit nära nog tio år,
och en stor del av skulden för att det
dragit så lång tid tror jag att man får
lägga hos det granskningsförfarande
som för närvarande tillämpas. Man
gjorde i denna kommun på samma sätt
som man brukar göra i dylika fall. Man
tillsatte en byggnadskommitté. Denna
framlade sedan ett förslag, som ansågs
vara tillfredsställande, varefter man
skickade upp skissritningarna till skolöverstyrelsen
för att få dem granskade.
Man hade då också gjort en förhandsberäkning
av kostnaderna och kommit
fram till att inklusive värme, sanitet
och ledningar men exklusive planering
av skoltomten skulle det hela belöpa
sig på 427 000 kronor. Denna siffra är
hämtad ur de handlingar, som följde
ärendet vid dess behandling. Skolöverstyrelsens
arkitekt var i oktober 1938
färdig med ett utlåtande över förhandsgranskningen.
Han hade vissa smärre
anmärkningar att göra men skrev: »I
övrigt har jag intet att anföra.» Och så
tyckte man i kommunen att det kunde
råda frid och fröjd och glädje, ty allting
artade sig bra.

Så gjorde man huvudritningar och de
kornmo hit till vederbörande för att undergå
granskning. Men då meddelade
skolbyggnadens arkitekt, att länsarkitekten
såväl som skolöverstyrelsens arkitekt
nu påyrkade genomgripande
ändringar i ritningarna. Man fick därför
göra nya ritningar och ny kostnadsberäkning,
nu på 516 000 kronor. En
mycket viktig anledning till anmärkningarna
mot ritningarna var, att man
ansåg, att skolsalarna skulle bli för små.
Byggnadsprojektet gällde nämligen att
man skulle bygga om och bygga på och
bygga till ett förutvarande epidemisjukhus.
Kommunen ville ha det så, därför
att man trodde, att man skulle kunna
spara på det sättet. Jag talar om
detta med de små skolsalarna, därför
att det visade sig sedan att man hade

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Nr 2. 157

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

andra önskemål. Så gjorde man nya
utredningar om barnantal, lokalbehov,
skoltomt och skolträdgård. Sedan beslöto
stadsfullmäktige att uppdraga åt
folkskolestyrelsen att skyndsammast
möjligt göra nya skissritningar till en
ny byggnad och nya kostnadsberäkningar,
men då övergav man det gamla
projektet att bygga på det gamla epidemisjukhuset
och man ville bygga nytt
på ett helt annat ställe.

I juli 1940 meddelade skolöverstyrelsens
arkitekt —- i överensstämmelse
med vad jag tidigare sagt på tal om detaljgranskningen
— att utvändiga kalkstenssocklar
måste utbytas mot betongsockel,
att kalkstensgolv i korridorer
måste utbytas mot cementmosaik eller
dylikt samt att beslag och stuprör av
koppar skulle ersättas med galvaniserad
plåt, att invändiga tak ej behövde
oljemålas o. s. v. När ritningarna i övrigt
granskades — det var nu fråga om
nya ritningar — hade man kommit till
den slutsatsen, att skolsalarna voro för
stora. Kriget hade nämligen kommit
emellan, och man hade anledning att
spara. Man fick nu göra om ritningarna
av den anledningen att man nu skulle
göra mindre skolsalar. Det gjorde man
också.

Under tiden blevo emellertid förhållandena
allt värre och värre för de skolklasser,
som skulle läsa i en av de
gamla skolorna. Hälsovårdsnämnden
ingrep därför och skrev i december
1940: »Yttertaket läcker, och pappen är
upprutten. Fönstren äro skeva och delvis
uppruttna samt mycket otäta, golven
äro delvis uppslitna, på flera ställen
ända ned till spånten. Ytterdörrarna
äro mycket dåliga och otäta. Byggnaden
uppvärmes medelst kakelugnar och
kan givetvis värmen ej bliva tillräcklig
inom så dåliga väggar, varför lärare
och lärjungar måste behålla ytterkläderna
på under lektionerna. Byggnaden
är sådan, att den ej motsvarar de allra
enklaste fordringar på en folkskola i
våra dagar.» Därest folkskolestyrelsen

icke genom förhyrande av lokaler, genom
nybyggnad eller omfattande reparation
kunde åstadkomma rättelse, ansåg
man sig tvungen att förbjuda undervisning
i dessa lokaler från höstterminen
1941.

Nu inträffade ett ganska kuriöst intermezzo.
Skolöverstyrelsen skrev nämligen:
»Då något utredningsmaterial för
bedömande av de olika skollokalernas
behövlighet ej nu föreligger, har överstyrelsen
ej nu kunnat ingå på närmare
prövning av den frågan.» Det gällde
frågan om storleken av skolbyggnaden.
Och ändå hade vederbörande fått tabellarisk
framställning av barnantal
och födelsetal för alla år, som man kunde
överblicka, samt det mest minutiösa
utredningsmaterial, som kunde åstadkommas.
Tiden gick emellertid, och
handlingarna cirkulerade mellan diverse
myndigheter: ecklesiastikdepartementet,
skolöverstyrelsen, industrikommissionen,
besparingsberedningen och
civila byggnadsutredningen. Folkskolestyrelsen
skrev i bevekande ordalag till
Kungl. Maj:t, att man måste beakta de
svårigheter, som kommunen hade råkat
i. Man kan väl kanske säga, att det var
ganska sega karlar — och kvinnor också
förresten — som sutto i skolstyrelsen
och som till sist lyckades i sina
försök att bringa planerna till verklighet.
Det var med dem ungefär på samma
sätt som med de trötta soldaterna
på Lutzens slagfält, när de den 6 november
1632 berättas ha sagt till varandra:
»Bröder, ännu en gång skola vi
däran.»

Så fick man nya ritninagr och de
blevo äntligen i enlighet med vad vederbörande
önskade, och så blev det
ny kostnadsberäkning, som slutade på
1 211 000 kronor. Vi kunna ju göra en
jämförelse med de siffror jag förut har
nämnt. De äro som sagt hämtade ur
offentliga handlingar i detta ärende.

Vad jag, herr talman, med detta velat
säga är, att när man nu tydligen vill
gå in för, såvida jag inte har missupp -

158

Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

fattat saken, att reformera en smula när
det gäller granskningsförfarandet och
ställningstagandet till en kommuns behov
av skolbyggnader, så bör man ta
hänsyn till att det nuvarande tillvägagångssättet
är dyrt och tar lång tid och
att man engagerar onödigt antal tjänstemän.
Om det kan ha någon betydelse
för den reform, som tydligen kommer,
så har jag gärna velat framföra detta.

Herr WEDÉN: Herr talman! Det nyss
gångna året har ju tyvärr fört oss fram
till ett läge, där riskerna för ett stort
krig om ett eller annat år kanske kunna
bedömas som varande lika stora som
utsikterna till bibehållen fred. Det är
inte svårt att finna paralleller med åren
193G, 1937 och 1938. Då liksom nu hotades
den fria världen av ett förbund
av diktatorer. Då liksom nu utsattes en
rad av fria småstater för dessas maktoch
angreppshunger. Axeln Berlin—
Rom motsvaras nu av en axel Moskva—
Peking.

Men skillnaderna äro också betydande
och kanske mera fördelaktiga än
ofördelaktiga. Visserligen äro de existerande
och potentiella militära och
andra resurser, som det kommunistiska
blocket är i besittning av, ännu mera
omfattande än dem, som Hitler förfogade
över, då han för elva och ett halvt
år sedan släppte stormen lös över Polen
och sedan över så gott som hela
Europa. Men tillståndet på den demokratiska
sidan är också annorlunda mot
då. I stället för en svag och utpräglat
tveksam undfallenhetsstämning hos de
västeuropeiska stormakterna, som under
perioden före 1939 ju gav diktatorerna
ett intryck av att de kunde
gå snart sagt hur långt som helst
utan risk för allvarligt motstånd, präglas
nu dessa länder av en klar förvissning
om att våldet inte låter sig köpas
eller hejdas genom partiella eftergifter,
även om framför allt i Frankrike denna

insikt tyvärr först under de allra sista
månaderna lett till sådana ansträngningar
att stärka försvarskraften, som
läget kräver. Och i stället för att vi dä
sågo de europeiska demokratiska småstaterna
alla och envar söka sin tillflykt
till den återvändsgränd, som neutraliteten
visade sig bli för nästan varenda
eu av dem, så ha vi nu kunnat
konstatera hur de solidariskt slutit sig
samman till gemensamt försvar under
sina stormaktsvänners ledning. I stället
för en ny Miinchenuppgörelse har Västeuropa
valt Atlantpakten. Även om vi
funnit skäl för att stanna utanför denna,
ha vi — det är min övertygelse —
all anledning att vara tacksamma för
den utveckling, som här har ägt rum.

Men den främsta och avgörande skillnaden
mellan åren före 1939 och det
nuvarande läget är naturligtvis förändringen
i Förenta staternas läge och
hållning. Då stod USA, ännu i mycket
stor utsträckning behärskat av isolationistiska
tankebanor, från början på
sidan om den konflikt, som det betraktade
som en intern europeisk angelägenhet,
och det kände sig inte självt
direkt hotat. Nu är Förenta staterna
den demokratiska världens obestridde
ledare och är också berett att axla detta
ansvar; det visar detta genom en snabb
upprustning av gigantiska mått. Och
slutligen, i stället för att USA stod utanför
det gamla Nationernas förbund, som
för övrigt vid tidpunkten för upptakten
till det andra världskriget efter sina
mandschuriska och abessinska misslyckanden
hade förlorat nästan all auktoritet
och prestige, så har i stället den
nuvarande ledningen av USA:s utrikespolitik
i hög grad satsat på Förenta Nationerna.

Inom världsorganisationen och i strävandena
att göra denna till en verklig
maktfaktor i fredens tjänst är det ju
också USA som har ledningen. Jag tror
att vi här hemma inte äro tillräckligt
medvetna om de stora mått av idealitet,
förhoppningar och intresse, som det

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Nr 2. 159

Vid

amerikanska folket ägnar FN. Det finns
visserligen också en viss opposition mot
denna FN-politik inom USA, men den
är enligt min mening icke särskilt inflytelserik,
även om den ofta tar sig
högljudda uttryck, över huvud taget är
jag av den åsikten, att riskerna för en
återuppblossande isolationism i USA
äro mycket små, under förutsättning att
de övriga demokratiska staterna verkligen
visa solidaritet med FN. Det enda,
som enligt min mening skulle kunna
medföra en verklig omsvängning av den
amerikanska politiken gentemot FN och
Västeuropa i isolationistisk riktning,
vore, om den amerikanska opinionen
finge det intrycket, att ett mera betydande
antal av de övriga demokratiska
staterna visade vacklan eller vägrade,
när det gällde att stå sida vid sida med
USA för att hävda FN:s principer och
taga avstånd från angripare. Om något
sådant inträffade då, men också endast
under den förutsättningen, tror jag att
vi kunde få uppleva ett sönderfall av
den demokratiska världens motståndsfront
mot kommunismen, då vore det
inte omöjligt att vi finge se Förenta
staterna återigen ta sin hand från Europa,
och vi kunde glida tillbaka i ett tillstånd,
där Västerlandet stode lika splittrat
och svagt inför det kommunistiska
hotet som för 13 å 14 år sedan inför
det nationalsocialistiska. Men om de
demokratiska FN-medlemmarna hålla
samman är en sådan ödesdiger utveckling
dess bättre mycket osannolik. Det
är klart att även vi ha vårt delansvar
när det gäller att upprätthålla eu sådan
FN-solidaritet, och överväganden
av denna art måste därför starkt inverka
på vår egen FN-politik.

Jag lyssnade för en liten stund sedan
till ett anförande av fru Lindström i
första kammaren, och jag fick då det
intrycket att hon i rätt stor utsträckning
var på något sätt förtörnad över
att i den svenska debatten om dessa
ting en så pass avsevärd vikt hade fästs
vid den amerikanska opinionens reuk -

remiss av statsverkspropositionen m. m.

tioner. Jag tror emellertid att ett sådant
hänsynstagande är riktigt, ty denna
opinion har ett mycket stort inflytande
på den praktiska utformningen av Förenta
staternas politik. Det sades också
i första kammaren, att vi naturligtvis
i första hand måste se oss som företrädare
för vad den svenska opinionen
vill i dessa saker. Jag skulle emellertid
på den punkten vilja replikera, att såvitt
jag förstår är det riksdagens och
framför allt regeringens uppgift, inte
bara att inregistrera de folkstämningar,
som kunna råda i olika viktiga frågor,
och att handla med utgångspunkt från
vad dessa registreringar ge för utslag,
utan det år naturligtvis också framför
allt regeringens uppgift att i allvarstyngda
tider leda opinionen i den riktning,
som regeringen anser vara den
för landet mest gagneliga.

Jag skall inte — lika litet som några
föregående talare i denna kammare —
på något polemiskt sätt gå in på den
aktuella frågan beträffande Kinas angrepp
i Korea, som nu står i förgrunden
för intresset. Jag vill bara, därför
att jag tror att de ord, som yttrades för
någon timme sedan i första kammaren,
uttrycka en avsevärd svensk opinion,
säga några ord i anslutning till dem.

Det sades därvid bl. a., att den politik,
som Förenta staterna hade fört i Fjärran
östern efter kriget, var en oklok
politik; det var ett misstag att inte erkänna
den nya kinesiska regeringen,
Maos regering, och att inte släppa in
den i FN var en olycka. Jag tror att
det råder rätt utpräglad enighet om sådana
bedömanden, som jag tror i viss
mån ha någon resonans också i Förenta
staterna. Men att från detta komma
fram till att säga, att dessa omständigheter
skulle ha något inflytande på det
ställningstagande, som vi nu stå inför,
måste vara ett orimligt resonemang.
Vi få ju i alla fall vara på det klara med
att denna tidigare, mindre lyckliga amerikanska
politik i Fjärran östern förelåg
i precis samma utsträckning i som -

160 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ras, då FN beslöt med vapenmakt motsätta
sig det nordkoreanska angreppet,
och vi medverkade i solidaritetsaktionen
mot detta angrepp. Dessa anklagelser
mot den amerikanska politiken
och dess konsekvenser voro tydligen av
precis samma skärpa i det läge, då FN
antog den resolution, med stöd av vilken
general MacArthur och FN-styrkorna
överskredo trettioåttonde parallellen,
en resolution, som även Sverige intog
en positiv hållning till. Alltså hade
vi i det sista fallet under alla omständigheter
ett läge, där utan alltför stort
förutseende kunde förutses att komplikationer
med Kommunist-Kina skulle
inträda. Denna bakgrund, som tydligen
spelat en ganska stor roll i den svenska
opinionsbildningen på denna punkt,
nämligen den tidigare amerikanska politiken
i Fjärran östern, har alltså förelegat
hela tiden. Den förelåg när vi sade
ja till att solidarisera oss med motståndet
mot det nordkoreanska anfallet och
den förelåg, när vi gingo vidare och på
ett positivt sätt stödde den resolution,
som ledde till att MacArthur gick vidare
även till Nordkorea. Jag tror att det
ur den synpunkten är fullständigt inkonsekvent
att först nu, när Kina intervenerat
i denna konflikt, där FN engagerat
sig, skulle vi inta en position,
som så att säga skulle innebära ett ogillande
av den tidigare amerikanska politiken.
Jag tror att sådana motiveringar
inte ha relevans i detta sammanhang,
och dessutom äro vi själva medansvariga
i hela den utveckling, som har lett
fram till den kinesiska interventionen.

Vi skymta också i fru Lindströms
resonemang den meningen, att det i och
för sig vore en olycklig utveckling, om
främst USA:s resurser genom en enligt
svensk mening oförnuftig politik
och ett oförnuftigt ställningstagande
från FN:s sida skulle engageras i Fjärran
Östern. Jag tror att man även på
den punkten är offer för ett felaktigt bedömande.
Min bestämda övertygelse är
den, att ju mera solidariskt FN visar sig

i stånd att ställa sig vid Förenta staternas
sida i denna konflikt och den strid,
som FN inlett, desto mindre är risken
för att de krafter i Förenta staterna, som
gärna vilja lägga huvudvikten vid de
amerikanska intressena i Fjärran östern
och som äro mera böjda att bortse från
Europas betydelse, skola få ett mera bestämmande
inflytande över den amerikanska
politiken. Jag tror därför att det
är så långt ifrån en olycklig utveckling
med ett solidariskt uppträdande från
FN-medlemmarnas sida, att det tvärtom
är en lycklig utveckling, om den nu
kommer till stånd.

Om det däremot verkligen skulle vara
på det sättet, som också tidigare under
debatten gjorts gällande, nämligen att
den tveksamhet, som i detta fall föreligger
inom den svenska regeringen,
skulle vara lika utpräglad i en rad övriga
västeuropeiska stater, bland dem
Danmark och Norge, och det alltså
skulle föreligga en verklig möjlighet att
dessa stater inför det ofrånkomliga avgörandet
skulle välja en annan väg än
den amerikanska, om det verkligen
skulle föreligga allvarlig risk för något
sådant, skulle jag vilja karakterisera
läget som utomordentligt allvarligt och
som innebärande stora risker för en för
FN olycklig utveckling, ja, rent av risk
för att Förenta staterna skulle lämna
FN.

Jag sade tidigare, att hänsynstagandet
till den bedömning, som förelåg i Förenta
staterna beträffande dessa saker,
därför måste bli av vikt för oss liksom
för hela raden av övriga demokratiska
FN-medlemmar. Jag kan inte underlåta
att i detta sammanhang säga, att några
sådana hänsynstaganden visade sannerligen
inte utrikesminister Undén, när
han i början av december uttalade sig
om situationen i Korea efter den kinesiska
interventionen. Han förklarade då,
att det vore absurt, att de västallierade
makterna skulle engagera sig i ett krig
med Kina på grund av de militära händelserna
i Korea och att alltså den kine -

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Nr 2.

161

Vid

siska invasionen skulle leda till öppet
krig mellan västmakterna och Kina,
med vilket land de egentligen inte skulle
ha något otalt. Om utrikesministern
hade nöjt sig med att säga, att det vore
olyckligt om ett stort krig, bindande
framför allt Förenta staternas militära
resurser i större utsträckning, skulle
bryta ut i Fjärran Östern, kunde vi säkerligen
alla ha instämt med honom
däri. Men att efter det att KommunistKina
uppträtt som angripare i Korea,
efter det att det understött upprorsrörelserna
i Indo-Kina och på Malacka
säga, att västmakterna egentligen inte
skulle ha någonting otalt med detta
samma Kina, förefaller mig, herr talman,
vara ett alltför långt gående yttrande
av utrikesministern. Detsamma
gäller i ännu högre grad om hans ord,
att man i alla länder vore färdig att
undvika en dylik utveckling till snart
sagt varje pris, och hans tal om en uppgörelse,
även om det bleve en ganska
dålig uppgörelse.

För min del måste jag säga, att det ju
många gånger under de sista veckorna
har räknats med eventualiteten att FNstyrkorna
måste helt utrymma Korea
och att alltså det kinesiska angreppet
krönes med fullständig militär framgång,
i varje fall temporärt. Att i ett
sådant läge tala om att man alltså inte
blott skulle ge vika för ett övermäktigt
våld utan även låta våldsverkaren få så
att säga papper på att man efter hans
bravader låter udda vara jämnt, att säga
att de stora demokratiska makterna
egentligen inte skulle ha något otalt med
våldsverkaren, det är uttalanden av ett
sådant slag, som jag vågar beteckna som
både onödiga och olyckliga och för den
allmänna västopinionen oförståeliga
och sårande. Jag tror att utrikesministern
skulle mera ha främjat Sveriges och
FN:s intressen, om han i ett för FNstyrkorna
svårt läge hade uttryckt den
uppskattning och den tacksamhet, som
man även i Sverige känner inför de
stora offer, framför allt i människoliv,

11 ■—Andra kammarens protokoll 1951. Nr

remiss av statsverkspropositionen in. in.

som Förenta staterna gjort för att i Östasien
hävda den kollektiva säkerhetens
princip.

Det är inte alltid som utrikesminister
Undén intagit en så sval hållning till
FN-solidariteten. På sommaren 1945,
strax innan excellensen Undén tillträdde
sitt nuvarande ämbete, och när diskussionen
om Sveriges inträde i FN pågick,
höll herr Undén ett tal, vari han
förklarade, att det primära i situationen
då var det, att om vårt land inträdde i
FN skulle vi på nytt och på ett mera
förpliktande sätt än 1920 förbinda oss
till en solidaritetspolitik, som inte var
förenlig med neutralitet. Och han tilllade,
att om vi beslutade oss för en sådan
politik borde vi inte från början
manifestera så stort misstroende mot
den nya säkerhetsorganisationen, att vi
formulerade riktlinjerna för vår utrikespolitik
på ett sätt, som tydde på att vi
utginge från organisationens sönderfall.

Jag kommer ihåg att jag läste detta
tal med stor tillfredsställelse, då det gav
uttryck för just en sådan solidarisk och
positiv anda när det gällde världsfredens
organisation, som enligt min mening
är absolut nödvändig, om ett så
stort företag skall ha den ringaste utsikt
att lyckas. Jag är angelägen tilllägga,
att utrikesministern redan i detta
tal 1945 gjorde den reservationen, att
hans resonemang gällde under förutsättning
att de permanenta medlemmarna i
FN:s säkerhetsråd höllo ihop om en gemensam
politik. Det var ju också så, att
FN:s säkerhetsmaskineri från början
konstruerades på ett sådant sätt, att det
inte kunde fungera om någon stormakt
i säkerhetsrådet inlade sitt veto. Det
fästes stor vikt vid den saken vid vårt
inträde i FN, därför att vi därmed säkrade
oss mot att förpliktas till att delta
i ett stormaktskrig eller till ställningstagande
i en stormaktskonflikt av allvarligare
karaktär. I själva verket var
naturligtvis denna konstruktion av FN:s
säkerhetsmekanism mycket otillfredsställande.
Den gav visserligen möjlighet

162

Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att ingripa mot små och för världsfreden
ofarliga angripare, men från början
gav den också så att säga förlåtelse åt
alla stater, som ville vägra att stå de
verkligt stora och farliga angriparna
emot. Men det är givet att för traditionellt
svenskt neutralitetstänkande var
denna automatiskt verkande hake i säkerhetsmaskineriet
av betydelse, när
det gällde att motivera ett svenskt inträde
i FN.

Man hade därför anledning att anta
att Sverige och den svenske utrikesministern
med desto större omsorg ur alla
synpunkter skulle pröva en plan, som
skulle göra det möjligt att under vissa
omständigheter avlägsna den hake som
sålunda fanns och därmed göra FN :s
säkerhetsmaskineri mera effektivt men
också otvivelaktigt FN-anslutningen mera
förpliktande, kanske t. o. m. mycket
mera förpliktande. En sådan plan framlades
som bekant vid den sista generalförsamlingen
och antogs med överväldigande
majoritet. Innehållet i denna
plan, Achesonplanen, är välbekant. Jag
vill bara slå fast, att meningen med
denna plan ju är att bevara FN:s handlingsmöjligheter,
om ett angrepp inträffar
men säkerhetsrådet förlamas av ett
veto. I en situation där ett övergrepp
hotar eller föreligger kommer naturligtvis
vetot att brukas av en stormakt,
som direkt eller indirekt är engagerad
i angreppet eller som har ett väsentligt
intresse av att FN inte tar någon ställning
mot angriparen. Att Achesonplanen
skulle kunna få någon större användning
i andra situationer än sådana
där en stormakt direkt eller indirekt
står som angripare, är enligt min
mening ganska osannolikt. Dess huvudsyfte
måste ju ha varit att vidga FN:s
möjligheter till motstånd mot angrepp
utöver dem, som San Francisco-stadgan
erbjöd, och därmed också effektivisera
FN som instrument för fredens
uppehållande.

Frågan om den svenska anslutningen
till Achesonplanen måste därför ha

framstått som mycket betydelsefull. I
den mån den stärkte den kollektiva säkerheten
och solidariteten mellan alla
fredsälskande folk måste den vara ägnad
att öka också vår egen trygghet.
Men samtidigt innebar en anslutning
visserligen intet tvång till, men i alla fall
deklarerandet av en positiv vilja att i
vissa lägen påtaga oss mera vittgående
förpliktelser än vi tidigare behövt göra.

Jag minns väl den djupa tillfredsställelse
jag erfor, när utrikesministern i
New York hade fattat sitt beslut, en
tillfredsställelse som jag tror var i mycket
stor utsträckning betecknande för
den svenska delegationens stämningsläge
då. Jag erinrade mig också utrikesministerns
tal från 1945, vars innehåll
jag här nyss delvis återgav, där han
fastslog att det primära i FN-anslutningen
betydde en solidaritetspolitik.
som inte var förenlig med neutralitet,
och uppmanade oss att inte från början
manifestera misstroende mot den nya
säkerhetsorganisationens möjligheter.
Då fanns alltjämt reservationen beträffande
de permanenta rådsmedlemmarnas
enighet, och den kunde då också
med all rätt göras. Men anslutningen till
Achesonplanen måste ju medföra att
denna reservation inte längre kunde
göras på samma automatiska sätt. Denna
anslutning måste sålunda, såvitt jag
kan förstå, medföra att solidaritetspolitiken
från svensk sida gentemot FN ytterligare
vidgas och att området för
neutralitetspolitik i motsvarande grad
inskränkes. När utrikesministern likväl
tog det steget kände jag mig övertygad
om att han gjorde detta i samma gentemot
FN solidariska och positiva anda
som när han 1945 i polemik med dåvarande
utrikesminister Gunther klargjorde
betingelserna för vårt inträde i
FN. Tyvärr har utrikesministern senare
under hösten i ett par uttalanden uttryckt
sig på ett sätt, som kan komma
ett sådant antagande att framstå såsom
felaktigt.

Enligt Achesonplanen kan FN:s gene -

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Nr 2. 163

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

valförsamling rekommendera medlemsstaterna
kollektiva åtgärder i händelse
av hot mot freden eller angrepp och
och om säkerhetsrådet på grund av
vetot blir handlingsodugligt. Detta innebär
naturligtvis inte någon förpliktelse
för medlemsstaterna att medvterka
till sådana rekommendationer eller att
följa dem. Men för de stater, som anslutit
sig till planen, måste det väl dock anses
föreligga en moralisk förpliktelse
att välvilligt pröva möjligheten av planens
tillämpning när detta kan bli aktuellt.
Det kan ju näppeligen anses vara
vare sig klokt eller hederligt att först
ansluta sig till planen och sedan försöka
göra gällande, att man principiellt
inte ämnar tillämpa den i en sådan
situation, för vars behandling den i
första hand är avsedd. Utrikesministern
har i detta fall intagit en oklar
hållning.

Med anledning av de påpekanden,
som herr Ohlin gjorde i inledningen till
gårdagens debatt, svarade statsministern
senare på kvällen, att enligt hans
mening skulle Sverige pröva de situationer,
som kunde uppstå och som alltså
kunde komma under Achesonplanens
behandling, från fall till fall. Detta gör
det för mig onödigt att nu framställa
samma fråga till utrikesministern. Jag
vill bara konstatera, att denna statsministerns
deklaration, som jag hoppas
skall bli regeringens definitiva, ej står
i någon överensstämmelse med utrikesministerns
yttrande under remissdebatten
i höstas, att om en stormakt, direkt
eller indirekt, står som angripare,
sättes FN :s säkerhetssystem ur funktion,
och vi skola då föra neutralitetspolitik.

Jag har alltså fattat saken så, att utrikesministern
nu är villig gå med på,
att åt intet av hans tidigare uttalanden
i riksdagen bör givas sådan tolkning, att
Sverige principiellt avvisar planens
tillämpning i situationer av den karaktär
jag nyss angav, utan att Sveriges
ställningstagande även då i enlighet

med planens anda bör prövas från fall
till fall.

Jag tror också att i sådana hänseenden
är det lyckligt, om regeringen håller
fast vid den mening, som kom till
uttryck i utrikesministerns tal 1945, att
vi ej böra formulera riktlinjerna för vår
utrikespolitik på sådant sätt, att det tyder
på att vi utgå från FN:s sönderfall.
I själva verket ha genom Achesonplanen
vissa möjligheter uppstått att
hålla ihop FN även vid en allvarlig
stormaktskris, kanske rent av — om
man vill vara riktigt optimistisk — vid
ett stormaktskrig.

Jag gjorde inledningsvis en relativt
optimistisk jämförelse mellan läget nu
och före krigsutbrottet 1939. Denna optimism
gällde ju den anda, i vilken de
demokratiska staterna nu sammanslagit
sig för att möta hotet. Men det är självklart,
att innan upprustningen av Västeuropa
och Förenta staterna avkastat
mera betydande resultat befinner sig
alltjämt hela den fria sektorn av vår
världsdel i en mycket stor fara. Det är
alltjämt bara atombomben, som utgör
dess egentliga skydd. Om detta skydd
skall visa sig tillräckligt även under den
tid, som behövs för att skapa ett tillräckligt
starkt försvar för Västeuropas
kultur, är ingalunda säkert.

Vårt eget läge är mera utsatt än 1939.
Med hänsyn till den betydelse, som vår
egen politik kan ha för Finlands ställning,
och fördelen för hela Skandinavien,
att icke östsidan militärt etablerar
sig i Finland, omfattar också jag
ståndpunkten, att vi ej för närvarande
böra ansluta oss till Atlantpakten. Att
detta ställningstagande medför nackdelar
och risker är dock fullständigt klart.
Om även Finland uppslukas, bortfalla
alla skäl mot en radikal omprövning av
Sveriges politik på denna punkt. Det
skulle kännas som en stor lättnad, om
även regeringen ville klart säga ut det,
liksom det tidigare sagts ut från ledande
håll inom folkpartiet och högern.

Jag skall icke säga mer om detta. .lag

164 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vill bara tillägga en sak, då en varning
på denna punkt icke kan framställas
tillräckligt ofta. Den innebär, att den
svenska regeringen även måste vara
klar över hur den på bästa sätt skall
kunna förhindra en avspärrning av våra
förbindelser västerut, om ett angrepp
riktas mot Norge och Danmark.

Det väsentliga i dag är emellertid att
säga, att om vi till vårt avståndstagande
från Atlantpakten skulle lägga en svag
och vinglande FN-politik, som skulle
leda till att vi även på detta område
isolerade oss, då vore detta att i hög
grad öka våra egna risker. Vår egen
trygghets intressen och våra möjligheter
att överleva äVen en katastrofal
utveckling skulle då allvarligt skadas.

Jag hoppas, herr talman, att regeringen
icke skall vilja påtaga sig ansvar
för något sådant.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
HerrWedén hade i början av sitt anförande
några reflexioner om den vikt man
bör tillmäta den amerikanska opinionen
i frågor, som falla inom Förenta Nationernas
domvärjo. Jag är alldeles ense
med herr Wedén om att det är en faktor
av stor vikt. Men jag förmodar, att
man icke hör tolka herr Wedén så, att
han menar, att vi skola rösta för förslag,
som framföras av den amerikanska
delegationen, även om vi själva anse
att de äro uttryck för en oklok hållning
och kanske en riskabel politik.

Jag förmodar, att han ej menar, att
vi skola avsvärja oss bruket av eget
förnuft och omdöme, när vi ha att taga
ståndpunkt till förslag, som vi ha att
handlägga inom Förenta Nationerna.
Vore det icke i själva verket en svag
och vinglande politik, om vi reagerade
på det sättet att först giva akt på hur
den och den makten ställer sig och sedan
följa i dess kölvatten utan att bilda

sig en självständig uppfattning i sak?

Herr Wedén har redan blivit en tradition
i våra remissdebatter på det sättet,
att han alltid brukar i slutet på debatten
lufta sina känslor i utrikespolitiken
och giva uttryck för sitt förebrående
ogillande av den politik regeringen
för. Det skulle ha varit en stor besvikelse,
om jag ej fått lyssna till honom
i dag. Men härtill kommer, att herr
Wedén, sedan han besökte New York
som medlem av delegationen i Lake
Success, efter hemkomsten strött ikring
sig uttalanden och tidningsartiklar, som
tyckas mig vittna om att jag på något
vis gått på hjärnan på honom. Det verkar
som om jag vore själva corpus delicti
i hans föreställningsvärld. Redan
när han trädde ned från flygplanet från
New York och skulle giva de framrusande
journalisterna litet intryck från
Lake Success, talade han om, icke vad
han uträttat där borta i den kommitté
där han suttit — det har han för resten
icke anförtrott mig heller — utan
han talade huvudsakligen om min ringhet.
Han förklarade, att om han förstått
stämningen i New York rätt anser man
där, att man svårligen kan komma ifrån
de formella och moraliska förpliktelser,
som Sverige iklätt sig genom anslutning
till Acliesonplanen, på det sätt varpå
utrikesministern i sina senaste tal sökt
komma ifrån dem. Vidare sade han, att
han i New York fick det intrycket att
Undéns senaste tal i riksdagen den 9
december var det olyckligaste han någonsin
hållit under sin tid som utrikesminister.
Och det vill inte säga så litet!

Hans övriga uttalanden efter hemkomsten
ha följt dessa två linjer, dels
diskussionen av Acliesonplanen och
dels uttalanden om mina tal. Eftersom
dessa frågor nu också berördes av honom
i denna debatt, så kanske jag får
taga dem var för sig.

Vad nu beträffar Acliesonplanen har
herr Wedén i sina artiklar varit litet
mera »outspoken» än här i kammaren.
I en artikel i Frisinnad Ungdom har

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Nr 2.

165

han sagt följande: »Snarast måste den
svenska anslutningen till planen tolkas
som en moralisk förpliktelse att följa
varje rekommendation som FN visar
sig i stånd att besluta enligt denna
plan.»

Jag skulle vilja som gammal jurist säga
herr Wedén, att man skall icke umgås
lättsinnigt med moralen. Man skall icke
säga, att vi ha den och den moraliska
förpliktelsen att göra saker och ting,
som vi juridiskt icke velat binda oss
vid utan varom vi tvärtom sagt, att vi
icke vilja binda oss därför. Jag skall
icke gå in på någon rättsfilosofisk debatt
om moraliska skyldigheter, men
jag skall taga detta enkla pedagogiska
exempel. Om vi rösta för en sådan plan
som Achesonplanen och vi anse oss
kunna göra det just därför att assemblén
bara kan rekommendera åtgärder
och icke fatta bindande beslut,
om detta alltså är just förutsättningen
för vårt biträde till denna plan, vilket
det självfallet varit, då skall man icke
gå ut och predika, att vi ha moralisk
skyldighet att acceptera församlingens
beslut som om de vore bindande.

Allra minst skall man gå och fråga
andra. Man skall icke gå och fråga
olika personer i New York vad de
tycka att vi svenskar ha för moraliska
skyldigheter, såsom lierr Wedén tydligen
har gjort, eftersom han sade, att
intrycket i New York var att vi hade
dessa moraliska skyldigheter. Jag måste
med förlov säga: Allt detta är nonsens,
herr Wedén!

Herr Wedén trodde sig giva en riktig
knoekout åt mig. I själva verket
träffade stöten herr Ohlin mitt i pannan.
Herr Ohlin och hans parti anse
nämligen, att vi ej iiro moraliskt skyldiga
att följa FN:s rekommendationer i
fråga om sanktioner. Jag tycker att herrarna
skulle taga en överläggning i sluten
krets i fråga om skyldigheten att
företaga sanktioner som FN-församlingcn
rekommenderar.

Det finns också eu annan synpunkt

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

n på denna sak, som herr Wedén tydliis
gen ej har blick för. Hur kan lierr Wea
dén som riksdagsman tänka sig att jag
ir skulle stå borta i New York och genom
a röstning om en resolution förändra de
svenska statsmakternas deklarerade po;a
litik? Om de svenska statsmakterna i

is olika sammanhang under åratal anslutit

:e sig till en viss politik, då kan jag icke

a som utrikesminister kasta bort hela

J, denna ståndpunkt och genom min vo ;s

tering ändra hela vår inställning. Re n

dan denna konstitutionella synpunkt

11 borde ha varit en liten tankeställare

3- för herr Wedén.

n Achesonplanen innebär inga flera
a förpliktelser än vad jag redogjorde för,

n när jag talade här i kammaren den 25

>s oktober. Achesonplanen är icke någon

s- ändring av Förenta Nationernas stadga,

t- Den har alltså ej kunnat föröka våra

t, förpliktelser sådana de äro enligt stad n

gan. Vad den innebär är att försam ;t

lingen har tillerkänts kompetens, be :e

hörighet, att behandla sådana frågor

k och formulera rekommendationer. Det

is är ingenting annat än detta. Det är

alldeles självklart alt vi då ha möjlig;a
het att i varje särskilt fall säga, att vid

;a detta tillfälle vilja vi icke vara med,

''.c detta kunna vi ej vara med om; vi ha

a också möjlighet att angiva vissa all i-

männa riktlinjer för vår politik inom

tt ramen för denna Acliesonplan. Vi ha

e full möjlighet att säga, att vi komma

s- att vid konkret prövning av olika re l-

kommendationer eller i fråga om en

viss grupp av rekommendationer föri-
klara, att sådana kunna vi cj vara med
:t om, tv det skulle draga in oss i ett stori-
maktskrig. Och om en annan grupp av
ic rekommendationer kunde vi säga, att
1- dem skola vi pröva. Konstigare är det
i ej, herr Wedén. Jag känner igen herr
r- Wcdéns argument; men varifrån han
i- än har fått dem äro de felaktiga,
tt Om jag sedan får gå in litet på mina
l~ tal så skulle jag först vilja säga, att om
herr Wedén ville för kammaren läsa
ct upp mitt tal i första kammaren den 9

166

Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

december tror jag, att ingen i denna
kammare skulle bli chockerad. I själva
verket blev ingen lieller chockerad i
första kammaren, såvitt jag kunde förstå.
Den enda apostrofering som gjordes
var av herr Andrén, som uttalade
sin stora tacksamhet för att jag gjort
detta inlägg. För övrigt var det ingen
chockverkan i kammaren, utan det var
i tidningspressen den kom. Där byggdes
på ett mycket bristfälligt referat
av talet. Men vissa punkter av detta
tal, som kanske en och annan tyckte
vara på något vis anstötliga, skulle i
dag icke vara anstötliga, herr Wedén,
ty i dag är den allmänna meningen vad
jag sade den gången. I dag säger man
på amerikanskt, engelskt och franskt
håll, ja överallt, att det vore absurt, om
Förenta Nationerna skulle inlåta sig i
sådana engagemang, att det skulle utveckla
sig till ett allmänt krig mot
Kina. Det sade jag den 9 december.
Det var lika sant den gången som det
är i dag.

Ja, sedan kan jag icke underlåta att
uttrycka min stora beundran för att
herr Wedén lyckats att i Amerika samla
ihop intryck av mitt tal den 9 december.
Såvitt jag vet återgavs icke
talet i någon amerikansk tidning. Skulle
man finna en reaktion där ute på mitt
tal skulle det alltså vara personer, som
hade tillgång till och kunde läsa svenska
tidningar. Kanske det var bara herr
Wedén själv och hans närmaste umgängesvänner
som reagerade, fastän
han talar om intrycken från New York.

Ja, om man skall förklara herr Wedéns
många underliga spekulationer om
Achesonplanen och vår moraliska skyldighet
och de felgrepp vi göra o. s. v.,
så är det väl icke så förfärligt svårt.
Det vilar ju helt enkelt på det faktum,
att herr Wedén vill ha en annan utrikespolitik
än majoriteten i riksdagen.
Herr Wedén har en annan utrikespolitisk
uppfattning. Det må han gärna ha.
Det ha vi konstaterat redan 1949, när

han började här i kammaren. Det är
icke mycket att säga om den saken.
Men då skall icke herr Wedén heller
tro, att vi, som ha en annan uppfattning,
lyssna till hans goda råd eller
taga särskilt intryck av hans skarpa
kritik. Däremot skulle jag för min del
vilja säga, att jag skulle bli en liten
smula rädd, om herr Wedén berömde
något av mina tal. Då skulle jag tro,
att jag säkerligen gjort något galet.

Herr WEDÉN (kort genmäle): Herr
talman! I själva verket berömde jag eti
av utrikesministerns tal, nämligen det
som utrikesministern höll 1945. Jag
berömde det därför att jag ansåg, att
det gav uttryck för en positiv och solidarisk
anda gentemot FN. Nu säger
herr Undén, att han skulle bli verkligt
orolig, om jag berömde något av hans
tal. Jag vill uttrycka den allvarliga förhoppningen,
att detta ej får tydas så,
att herr Undén numera definitivt har
en annan inställning till FN-organisationen
än den han gav uttryck för i
talet 1945.

Sedan har herr Undén velat säga, att
den formulering, som jag använt i en
artikel i Frisinnad Ungdom, skulle ha
på ett alldeles uppseendeväckande sätt
hårdragit Achesonplanens innebörd.
Jag har skrivit, att »snarast får den tolkas
som en förpliktelse att deltaga i
varje rekommendation». »Snarast», alltså.
Detta var framhållet som motsats
till resonemang från utrikesministerns
sida, som närmast ville sudda ut varje
betydelse och förpliktelse. Men jag
är alltjämt villig och tacksam att acceptera
den förklaring, som statsministern
här i kammaren i går gav och som
jag förstått på det viset, att vi skola
pröva i planens anda varje omständighet
och situation från fall till fall. Jag
skall gärna säga, att det gläder mig, att
utrikesministern icke funnit anledning
göra något tillägg därtill.

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Nr 2.

107

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

Sedan talade utrikesministern om att
vi skulle väl i alla fall icke avsvärja
oss bruket av vårt omdöme; vi skulle
väl icke taga så stor hänsyn till den
amerikanska opinionen, att vi så att
säga följde dess utslag, även när vi
själva hade den meningen, att den gav
sig in på farliga och olyckliga vägar.
Jag skulle härtill vilja säga, att om i det
nu aktuella fallet skulle uppstå ett läge,
där nästan hela den demokratiska världen,
i varje fall de västeuropeiska staterna,
mycket sannolikt Norge och
Danmark, komma att intaga en viss
hållning till den fråga, som är aktuell,
Kinas stämplande som angripare, och
vi lämnas ensamma i denna stora krets
om en annan hållning, då måste jag
säga att det vore ett utslag av en politik,
som enligt min mening inte har
något med gott omdöme att göra.
Här är det ju, som utrikesministern
mycket riktigt säger, så, att det kan bli
så olyckligt, alt två bestämt motsatta
uppfattningar i utrikespolitiken kunna
komma att stå emot varandra, men inte
heller jag har uppgivit förhoppningen
om att detta skall kunna undvikas.

.lag skulle vilja tillägga, att det är sannerligen
inte nödvändigt att fråga personer
i New York, som med något intresse
följa utvecklingen av de europeiska
förhållandena, om deras mening
om Sverige. Den serveras i många fall
mycket öppenhjärtigt och med stor bestämdhet
utan att man frågar. Jag tror
att utrikesministern inte skall leva i
den illusionen, att vad han säger och
uttalar i den svenska riksdagen inte
har något inflytande på den inställning
gentemot vårt land, som kan uppstå
både hos den amerikanska opinionen
och hos ansvariga politiska kretsar i
Amerika, en inställning och en uppfattning
om vårt land, som i kritiska
lägen kan vara av mycket stor betydelse
när det gäller våra egna möjligheter
att värna vår frihet.

Med återvändande till den punkt,

som jag nyss berörde, understryker jag
att om vi hamnade i ett läge, även när
det gäller vår FN-politik, som skulle
isolera oss från de demokratiska staterna
i världen, vore det sannerligen intet
lättsinnigt sött att tala om moral att
säga, att en sådan situation för Sveriges
del icke skulle vara ett tecken på
att den svenska utrikespolitiken handlagts
på ett sätt som varit förenligt
med vad god moral och landets värdighet
kräva.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Får jag först uttrycka någon stilla
förvåning över att inrikesministern i
sådana ordalag antyder, att när herr Wedén
här diskuterar utrikespolitiska frågor,
detta skulle vara alldeles överflödigt,
någonting som tydligen irriterar utrikesministern
mycket. Jag ber att få uttala
som min mening, att det är värdefullt
att i kammaren från olika grupper
dessa viktiga, ja, livsviktiga utrikespolitiska
frågor diskuteras. Jag tror att utrikesministern
själv nog hade anledning
att önska kanske litet mer utrikespolitisk
debatt snarare än mindre. Om
utrikesministern vill studera gamla
riksdagsprotokoll skall han finna, att
man inte får vara alltför snabb att intaga
en något grinig attityd, ifall det
kommer ett kritiskt ord från personer,
som ha en annan åskådning, utan man
får respektera att folk kan ha en annan
mening och också framför den i denna
kammare.

Yad beträffar den amerikanska opinionen
är det uppenbart, att utrikesministern
travesterade vad herr Wedén
sagt. Det är väl en central fråga i utrikespolitiken,
hur handlingar från ett
land, i detta fall Sverige, uppfattas i
utlandet av de kretsar, som ha något
inflytande på utlandets politik. Detta ha
vi hört regeringen direkt och indirekt
framhålla många gånger både när det
gällt ost och väst. Nu är det så, att i

168 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

väster, särskilt i Amerika, i motsats till
i Ryssland finns det en allmän opinion,
som i vissa lägen har stort inflytande
på politiken. Då vi inte kunna
vara ointresserade av hur vår utrikespolitik
kommer att inverka i samspel
med andra länders handlingar, måste vi
vara intresserade av hur den amerikanska
opinionen reagerar. Detta, herr
utrikesminister, är något helt annat än
att vi skulle avsvärja oss bruket av vårt
sunda förnuft. Att iakttaga detta är
tvärtom sunt förnuft.

Beträffande utrikesministerns decembertal
vet jag inte, om jag hinner här
säga, att detta tal, som hölls när kommunisterna
just haft en framgång i
Korea — den var kanske en vecka gammal
— överraskade, om inte utrikesministern
utgår ifrån att vad han själv
säger har ingen betydelse. Eljest var ju
detta hans yttrande ett medel att göra
Kommunist-Kina mindre kompromissvänligt.
Det var i varje fall ett alldeles
onödigt råd från en stat som Sverige,
vilken genom sin av utrikesministern
betonade särställning hade anledning
att i kritiska lägen, där man inte själv
vill engagera sig, vara mycket återhållsam
med råd åt andra, som bära bördan
av en svår situation.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag tror att herr Ohlins lilla admonition
till mig för att jag skulle visat mig
grinig för att herr Wedén talade var
fullständigt opåkallad. Jag sade att jag
skulle varit besviken, om han inte talat.
Eftersom han haft så rikliga tillfällen
att uttala sig tidigare, var jag verkligen
inställd på att han skulle komma hit i
kammaren och tala.

Herr Ohlin sade också, att det var
viktigt att iakttaga den amerikanska
opinionen. Det var ju just vad jag sade.
Vi fästa stor vikt vid den amerikanska
opinionen, men vi kunna inte därför
avsvärja oss bruket av vårt eget bedömande.

När slutligen herr Ohlin ansåg att
jag den 9 december hade ingripit i
världshändelserna på ett riskabelt sätt
genom att ge råd till Kommunist-Kina,
vilka råd tydligen skulle haft, jag vet
inte vilka katastrofala verkningar i
fortsättningen av Koreakriget, måste
jag säga, att han i sin tur överdriver
min betydelse högst väsentligt.

Herr Wedén påpekade, att han hade
uttalat sig berömmande om ett tal. Det
må vara hänt. Det var 1945 års tal. Det
skrämmer mig inte att han säger det.
Han själv påpekade att det hölls vid eu
tid, då man hoppades på samverkan
mellan de olika stormaktsgrupperna.
Det var inte bara här i Sverige utan
över allt inom FN:s länder som man
hoppades på ett sådant samförstånd.
Han har också yttrat vissa erkännsamma
ord om mitt tal i Lake Success angående
Achesonplanen. Jag vill emellertid
betona, att varken han eller andra,
som på sista tiden ha citerat mina
uttalanden därom, ha lagt märke till en
viktig passus i det tal, som jag höl!.
Eftersom jag glömde att återge det sist
skall jag be att få återge det nu.

Jag sade, att jag måste emellertid
redan nu — det var i den inledande
debatten — påpeka att man inte får
vänta sig alltför stora resultat av tekniska
förbättringar i FN-maskineriet.
Personligen, fortsatte jag, har jag under
två decenniers aktivitet inom Nationernas
förbund varit starkt inne på den
uppfattningen, att väsentliga resultat
skulle kunna vinnas på den vägen, men
jag har blivit grymt besviken, när maskineriet
sedan sattes på sitt prov. Jag
är därför inte böjd att fästa alltför stor
vikt vid en ändring av spelets regler.

Detta var min något skeptiska inställning,
som likväl inte hindrade mig och
alltjämt inte hindrar mig att anse. att
planen var ett framsteg. Men jag har
aldrig fäst den överdrivna vikt vid den
som herr Wedén och många med honom
nu göra.

Slutligen vill jag säga ett par ord om

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Nr 2. 109

Vid

herr Wedéns uttalande om den stora
risken för att vi i ett eller annat avgörande
skulle stå isolerade. Jag har under
den tid jag företrädde Sverige i
Nationernas förbund eu och annan
gång befunnit mig i en sådan isolerad
ställning. Jag kan försäkra att Sverige
icke har förlorat på att vi ha stått för
vår mening, även om den har kommit
på tvärs mot den rådande opinionen
på den tiden. Jag för min del tycker
att det ligger litet av defaitism i herr
Wedéns ödesmättade antydningar om
vad som skall hända oss, ifall vi komma
i en sådan ställning.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Vi ha nu hört utrikesministerns
förklaring av vad han avsåg med öppningsorden
i sitt anförande. Det var att
välkomna och uttrycka sin glädje över
herr Wedéns inlägg. Jag måste säga, att
utrikesministern överraskar, tv jag tror
nog att det allmänt uppfattades som
innehållande en god portion ironi. Det
var alltså det som utrikesministern nu
ville ta bort. När vi tar bort ironien
blir det hela ett mycket varmt välkommen
till herr Wedén.

Nej, herr utrikesminister, varken jag
eller någon annan överdriver nog betydelsen
av utrikesministerns tal. Jag tror
inte de ingripa i världshändelserna på
ett mera genomgripande sätt. Men jag
undrar i alla fall, om inte ett uttalande
från utrikesministern, vars land är
medlem av Förenta Nationerna, när det
är ett känsligt läge för FN, får lov att
vägas ganska omsorgsfullt för att det
inte skall framkalla reaktion på olika
håll, som ur svensk synpunkt inte är
önskvärd.

När min tid gick ut förra gången
höll jag på att säga, att man har anledning
att beakta att ett land i Sveriges
läge, som inte självt vill närmare engagera
sig, som vi alla äro överens om
i delta läge, i sanktionsåtgärder och dy -

remiss av statsverkspropositionen m. m.

likt, bör visa återhållsamhet när det
gäller råd åt andra, som bära bördan
av en svår situation och som göra det
å Förenta Nationernas vägnar. Jag
måste instämma med herr Wedén på
den punkten, även om kammaren vet
att jag inte i allo delar herr Wedéns
utrikespolitiska uppfattning, att man
snarare än ett uttalande av denna art
haft anledning vänta sig från utrikesministern
något uttryck för tacksamhet,
som man även på vårt håll känner mot
Förenta staterna för de uppoffringar,
som denna nation gjort för Förenta Nationerna,
detta vare sig vi helt gilla den
politik som Förenta staterna driver i
FN eller inte.

Jag skulle nog när utrikesministern
fäster vikt vid vad herr Wedén skrivit
i Frisinnad Ungdom vilja säga, att vi
ha anledning att fästa mera vikt vid vad
Sveriges utrikesminister säger i ett
känsligt och ömtåligt läge. Det är därför
icke onaturligt om det görs till föremål
för en kritisk belysning.

Utan att instämma i alla herr Wedéns
delvis något hårda omdömen vill
jag understryka, att jag helt och hållet
instämmer i att detta utrikesministerns
uttalande i dåvarande läge var synnerligen
onödigt.

Men, herr talman, det som jag begärde
ordet för att säga är en annan sak.
Yi ha försökt att genom inlägg i dag och
i går få ett klargörande av en väsentlig
sida av den svenska utrikespolitiken.
Utrikesministern sade i dag, att Sverige
förbehåller sig att i vissa lägen,
om jag inte missförstod honom, avböja
att deltaga i Förenta Nationernas sanktioner,
i andra lägen komma vi att pröva
och taga ställning från fall till fall.
Om nu detta betyder, som det hittills
betytt, att dessa »vissa lägen», där det
är klart att vi inte vilja ens överväga
ett deltagande, skola bekantgöras i förväg,
måste man fråga: Vilka äro dessa
lägen? Var ha vi fått detta klargjort,
så att vi veta besked? Ja, vi ha fått av
utrikesministern en rad uttalanden. Vid

170

Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

något tillfälle talade han om eventualiteten
av ett stormaktskrig. Man vet inte
om han avsåg en stormakt eller flera
stormakter eller en stormakt med FN:s
eller en stormakt utan FN:s inblandning.
Vid andra tillfällen talar utrikesministern
om stormaktskonflikt. Man
vet inte om han syftar på något sammanhang,
där en stormakt direkt eller
indirekt står som angripare. Då är det
en vidare formulering. Ett tredje fall,
som det kan tänkas att utrikesministern
inenar, är att eu stormakt inte står som
angripare direkt eller indirekt men att
det hela hotar att utveckla sig till en krigisk
konflikt. Då är det också ett sådant
läge.

Här ha vi alltså en provkarta på tre
olika förklaringar, som skulle karakterisera
det läge, där vi i förväg förbehållit
oss att vi icke vilja deltaga. I
andra fall skola vi pröva. I går ställde
jag frågan, om vi kunde få mera klarhet
i vad som är regeringens ståndpunkt.
Då svarade statsministern: Vår
ståndpunkt är att vi skola — givetvis
underförstod han mot bakgrunden av
vår allmänna inställning — pröva situationen
från fall till fall. Om detta
är regeringens ståndpunkt vill jag säga,
att då har jag ingen anledning att här
yttra mig något vidare. Jag vore verkligen
mycket glad att få höra att, som
man närmast kan sluta sig till av utrikesministerns
yttrande här i dag, även
utrikesministern och inte bara statsministern
företräder den uppfattningen,
alt det kanske inte är klokt att försöka
i några sammanpressade formler täcka
alla de lägen, där vi förbehålla oss att
stå åt sidan, utan det är klokare att gå
på statsministerns i går använda formulering.

Herr HJALMAESON (kort genmäle):
Herr talman! Utrikesministern framhöll
nyss, att när han höll sitt kända anförande
i första kammaren den 9 december,
förekom endast en reaktion, och

det var ett uttalande av herr Andrén, i
vilket han uttryckte hela kammarens
tacksamhet i anledning av detta anförande.

Jag tror att detta icke är en korrekt
beskrivning av vad som förekom. Herr
Andrén framhöll: »Jag tror att hela
kammaren delar min tacksamhet för
att hans excellens herr utrikesministern
har velat göra ett inlägg i den aktuella
politiska diskussionen. Jag har
inte någon anledning att gå närmare in
på de olika punkterna i hans inlägg,
men det kanske må tillåtas mig att göra
två små observationer.» Dessa voro av
kritisk natur.

Den tacksamhet, som herr Andrén uttalade,
avsåg uteslutande den omständigheten,
att herr Undén tog till orda,
men avsåg inte innehållet i hans anförande.
Jag skall inte i övrigt gå in på
den saken. Jag vill kort och gott säga,
att det kan omöjligen vara utrikesministern
obekant att hans inlägg framkallade
en icke ringa förvåning hos
många både i vår ärade medkammare
och i denna kammare.

Jag skall inte i övrigt, herr talman, i
enlighet med den princip som förut
följts, här gå in på den aktuella situationen
på annat sätt än att jag ännu en
gång skall uttala, att när det gäller den
fråga, som mer än någon annan tynger
våra sinnen, även om vi inte ha mer
än i periferien diskuterat den under
denna remissdebatt, nämligen Koreakriget,
det är vår förhoppning att Sveriges
ståndpunktstagande skall ske på sådant
sätt, att vi inte komma att skilja oss
från de demokratiska opinionsströmningar
ute i världen, vilkas enda syfte
är att hävda de grundläggande idéerna
i den rättssfär och den kulturkrets, med
vilken Sverige ändå är oupplösligt förenat.

Herr HÄCKNER (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill i anslutning till herr
Wedéns uttalande säga, att det väl ändå

Lördagen den 20 januari 1951 fin.

Nr 2.

171

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
inte är klart att det var lyckligt för

Sverige, att vi inte följde Norge och
Danmark när de gingo in i Atlantpakten.
Det veta vi faktiskt inte, den frågan
är det ännu för tidigt att avgöra.
En annan sak är att det givetvis efteråt
är svårare för Sverige att isolerat ansluta
sig till Atlantpakten nu utan att
det har tillkommit något nytt anknytningsmoment.
Det finska argumentet,
som ständigt framföres, har ändå ett
begränsat värde. Det visade sig ju när
Norge, som ändå är gränsstat till Ryssland,
anslöt sig till Atlantpakten, att
detta inte ledde till de följder, som
man utan vidare antar skulle komma,
om Sverige anslöte sig till samma pakt.
Det verkade som om den omständigheten,
att Norge bestämt förklarade, att
det icke skulle upplåta baser till västmakterna
under fredstid, var avgörande
för Rysslands inställning vid Norges
anslutning till Atlantpakten.

Jag vill gärna ha sagt detta för att
man inte skall ta det som ett axiom,
att det var det enda riktiga att skapa
splittring i Norden genom att inte följa
våra nordiska bröder när de sökte
skydd i den försvarssammanslutning,
som Atlantpakten dock utgör. Vi skola
inte komma med för tidiga domar på
den punkten.

Det var också en liten passus i hans
excellens utrikesministerns anförande,
som jag skulle vilja uppehålla mig vid
ett ögonblick. Herr Undén sade, att det
tidigare hade visat sig inte vara till
nackdel för Sverige att vi intagit en
egen ståndpunkt, som inte delades av
andra stater, och att vi därför inte heller
nu behöva vara så oroliga, även om
vi skulle komma att stå ensamma. Jag
menar att man ändå får bedöma varje
fall för sig, och såvitt jag förstår är
det allmänna omdömet, att de amerikanska
stämningarna i det nuvarande
utsatta läget betyda oerhört mycket för
Sverige. Skulle vi verkligen på allvar
just nu misskrediteras i Amerikas ögon,
är det synd om vårt gamla land.

Herr FAST (kort genmäle): Herr talman!
Jag skall inte behöva någon förlängd
replik. Jag skall bara konstatera
att det har blivit verklig fart på utrikesdebatten
sedan talesmän för helt andra
riktningar än dem som koinmo till uttryck
i går nu ha kommit till tals. Det
egendomliga är, att några av dem, som
yttrade sig i går, nu ha kommit med
nyanseringar av sina tidigare uttalan den.

För egen del har jag ingen anledning
att ta tillbaka någonting av vad
jag sade under gårdagen. Jag skulle
vilja säga, att slutet på herr Hjalmarsons
sista replik nog innebär någonting
annat än vad man kunde tolka ut
ur hans uttalande i går, då han var ganska
angelägen om att hålla vägen öppen
för de olika möjligheter, som kunde
komma att yppa sig. Här uttalade han
sig om ting som, såvitt man kan bedöma,
skulle vara omöjliga att förverkliga
i dagens läge utan att man löper
risker, som man tidigare inte på något
håll har velat ta. Kanske ändå debatten
i dag kan ha något sammanhang med
vad som finns på botten av frändskapen
mellan två enligt min mening oförenliga
utrikespolitiska ståndpunkter.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Bara några få ord. Vad herr Hjalmarson
yttrade för att korrigera mig var
omotiverat, ty jag hade sagt just det
om herr Andréns tack som herr Hjalmarson
sade. Herr Andrén tackade för
att jag gjorde ett inlägg i debatten. Han
hade väl inte framfört detta tack på
kammarens vägnar, om han tyckt att
mitt anförande var till den grad opåkallat,
olämpligt och olyckligt som herr
Wedén och andra anse.

Herr Ohlin har också uppehållit sig
vid mitt tal den 9 december. Jag har det
intrycket, att det var länge sedan herr
Ohlin läste talet i protokollet. Han tror
att jag har givit några råd i det där
talet. .lag har inte givit några råd, jag

172

Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

har analyserat läget. Om lierr Ohlin
läser om talet nu skall han finna, att
där inte finns någonting som inte både
han och jag skulle kunna stå för i
denna stund, och jag sade ju saker som
nu diskuteras i pressen i vilket land
som helst.

Slutligen efterlyste herr Ohlin precisa
formuleringar i olika sammanhang. Jag
har varit ute för detta många gånger.
Herr Ohlin tycks ha ett slags spetsfundighetens
vällust i att få fram definitioner
i förväg på hur man skall handla
i olika konkreta sammanhang. Saken
är väl inte så märkvärdig att herr Ohlin
behöver efterlysa noggranna preciseringar.
Vi ha under flera år förklarat,
att vi vilja försöka hålla oss utanför
stormaktskrig. När sanktionsproblemet
blir aktuellt måste vi i varje särskilt
fall bedöma om situationen kan föra
oss in i den farozon som vi vilja undvika.
Märkvärdigare är det inte.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Det är nödvändigt att det
i sådana här viktiga frågor inte uppkommer
några missförstånd. Jag tar till
orda närmast med anledning av herr
Fasts inlägg. Jag vill erinra herr Fast
om att jag framhöll tre ting, när vi diskuterade
denna fråga i går. För det första
uttalade jag min glädje över att regeringen
i Koreafrågau intagit en avvaktande
attityd; för det andra uttalade
jag min tillfredsställelse över att den
svenska ståndpunkten, såsom jag har
fattat den, innebär att vi skola söka
hålla kontakt med de skandinaviska
länderna och England; och för det tredje
uttryckte jag den förhoppningen, att
vi till sist skola komma fram till en
sådan ståndpunkt, att vi inte komma
att stå isolerade från de andra demokratiska
länderna. Det är en uppfattning
som jag alltjämt har, och vad jag
sade i mitt förra inlägg innebar endast
ett understrykande av denna ståndpunkt.

Eftersom utrikesministern på nytt
drog upp herr Andréns anförande vill
jag slutligen säga, att man får räkna
med att det då och då förekommer sådana
små artighetsbetygelser här i
kamrarna, som endast ha till syfte att
skapa en, om jag får begagna det uttrycket,
angenäm atmosfär. Regeringen
får naturligtvis inte i de diplomatiska
umgängesformer som vi här iaktta inlägga
mer än vad vi egentligen mena.
Jag får säga, att utrikesministern nog
gör det, om han försöker tolka herr
Andréns inlägg på det sätt som han
nyss gjorde.

Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Herr talman! Jag kan inte underlåta att
vid detta tillfälle framföra mitt eget
tack till utrikesministern för den deklaration
han här lämnade, att han i allt
sitt handlande som rör vår utrikespolitik
skall söka fatta sådana ståndpunkter,
att vårt land kan undgå krig.
Jag är förvissad om att hela det svenska
folket kommer att tacka honom, inte
bara i dag utan också i framtiden, om
han håller fast vid den linjen. Jag beklagar
att det i vårt land skall finnas
partier, som företräda en sådan mening
som den herr Wcdén gav till känna.
Jag tyckte också herr Hjalmarsons föregående
yttrande var litet underligt. Jag
tror man bör betänka sig mer än en
gång innan man följer herrar Wedéns
och Hjalmarsons linjer och fattar beslut
som kanske få den konsekvensen,
att vi i en rätt snar framtid komma att
gå in i ett krig. .lag skulle önska att
alla partier skulle kunna enas, men jag
vill säga, att herr utrikesministern inte
bör vika en tum från sin linje. Då är
det bättre att partierna söndras, och i
så fall få vi se hur många som stödja
folkpartiet och högern.

Herr FAST (kort genmäle): Herr talman!
Jag har begärt ordet eftersom herr
Hj alm arson var så angelägen att det

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Nr 2. 173

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

inte skulle uppslå någon oklarhet. Herr
Hjalmarson sade, att vi skulle ställa det
så, att vi inte bli isolerade från de övriga
demokratiska staterna i världen.
Men om dessa stater eventuellt acceptera
sanktioner, vilket ju inte är uteslutet,
menar lierr Hjalmarson, att vi då
också skola följa de demokratiska staterna
eller skola vi våga inta eu egen
ställning? Det är en avgörande fråga.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER: Herr talman! Jag
kommer inte att vistas i de högre sfärer,
där debatten nu har dvalts en längre
tid, utan jag har begärt ordet för att
så kort som möjligt — jag kan dock
inte lova att bli särskilt kort — söka
belysa vår bostadsfrågas läge för närvarande.
Innan jag kommer in på bostadsfrågan
vill jag emellertid säga en
sak till herr Skoglund i Doverstorp, som
har ställt en fråga till mig rörande riksdagsskrivelsen
om en samordning av
socialvården. När socialvårdskommittén,
som ju formellt ännu har uppdraget
att göra en sådan samordning, såsom
jag hoppas inom ett relativt litet
antal månader kommer med sina sista
betänkanden, är det min avsikt att sörja
för att frågan om en samordning av
socialvården kommer under prövning
av någon kommitté som tillsättes av
Kungl. Maj :t. Att det inte har skett
förut beror på att jag velat ha innehållet
i reformverksamheten något så
när klart utformat, åtminstone i betänkanden.
Därtill kommer, att jag har
dragit mig för att tillsätta nya relativt
dyrbara kommittéer förrän det varit
möjligt att avveckla någon av de äldre
kommittéer som äro relativt dyrbara.
Jag förutsätter nämligen, att denna
kommitté icke kan sammansättas annat
än av ett rätt stort antal ledamöter.

Den andra frågan, om sjukförsäkringen,
har jag besvarat under hösten
herr Skoglund var kanske inte här
då ..... i samband med behandlingen av

sjukförsäkringsfrågan. Herr Hagård och
jag hade en diskurs om den saken. Hur
man skall kunna nedbringa kostnaderna
vet jag inte, men inom departementet
arbetar man med frågan, om man eventuellt
kan minska relationen mellan
statsbidrag och medlemsavgifter. —
Detta är vad jag har att säga om dessa
speciella ting.

Det är närmast herr Birke som har
uppkallat mig till ett inlägg i bostadsfrågan.
Jag skall tillåta mig att försöka
besvara den kritik han har riktat
mot den nuvarande bostadspolitiken.
Jag hade tyvärr inte tillfälle att själv
åhöra kritiken, men jag har fått ganska
utförliga anteckningar om vad herr
Birke har sagt. Jag hoppas det inte är
någon missuppfattning, i annat fall
måste jag beklaga det.

Herr talman! Det är inte så förfärligt
många år sedan det ansågs nästan
självklart, att familjerna i vårt land, i
den mån de inte hade relativt goda inkomster
utan befunno sig på en låg inkomstnivå,
skulle nöja sig med en bostad
om ett rum och kök. Ännu på 1930-talet var det normalt att ungefär 50
procent av alla nya bostadslägenheter i
städerna hade ett rum och kök under
det att byggandet av två- och trerumslägenheter
var i hög grad begränsat. I
ett offentligt föredrag 1934 tillät jag
mig att som närmaste mål för bostadspolitiken
i vårt land ställa upp det kravet,
att familjebostaden icke skulle bestå
av ett rum och kök utan ha minst
två rum och kök. Jag erinrar mig
mycket väl, att jag, när jag hade hissat
den signalen, av många människor
fick veta, att det var en ren utopi
att föreställa sig, att t. ex. större delen
av den svenska arbetarklassen skulle
kunna bo i två rum och kök —• det
gällde familjer, inte ensamstående personer.
EU rum och kök var familjebostad
för mer än halva befolkningen
i Stockholm, jag skulle tro över 00 procent
i Norrköping, över 50 procent i
Göteborg och i sådana städer som Jön -

174

Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

köping, Malmö och Borås; över huvud
tagel var detta standarden i de mer utpräglade
industristäderna i vårt land.
Den enskilda företagsamhetens byggmästare
och företagare inom byggnadsbranschen
skötte då praktiskt taget hela
vår bostadsförsörjning. Det fanns ingen
bostadspolitik i detta ords egentliga bemärkelse.
Det förekom ingen hyresreglering
eller över huvud taget någon reglering
på bostadsbyggnadsområdet, och
resultatet var, som jag nyss har nämnt,
att det betraktades som alldeles självklart
att de stora massorna av människor
i våra städer skulle få nöja sig
med en familjebostad om ett rum och
kök.

Jag tror jag har rättighet att för statsmakternas
del karakterisera målen för
den bostadspolitik som strängt taget inte
riktigt började förrän år 1942. Målet
var att vi skulle sörja för en bättre utrymmesstandard
för familjer och framför
allt för barnfamiljer ■— utrustningsstandarden
var redan förut bra, och det
fanns ingenting ont att säga om den.
Redan 1935 ingrep riksdagen för att
förbättra barnfamiljernas bostadsstandard.

Hur har nu denna målsättning kunnat
förverkligas? Om jag jämför bostadsläget
för svenska familjer av låt oss
kalla det underklassen i dag med hur
det var för 10, 12, 13 eller 14 år sedan,
visar det sig ha skett en sådan enorm
förändring, att man har rättighet att
tala om en revolution. Det hindrar
emellertid inte att vi alltjämt ha att
dras med en bostadsbrist. Jag har låtit
mig berättas, att herr Birke, jag är rädd
icke utan skadeglädje, har citerat en
del prognoser av generaldirektör Alf
Johansson, där denne har räknat med
att bostadsbristen skulle kunna avvecklas
relativt snabbt. Det börjar med en
prognos för 1944 och fortsätter sedan
för andra år. Jag skall inte återupprepa
citaten, men jag vågar säga att hån här
är föga befogat. Jag har under årens lopp
lyssnat till många efterklokhetens ord

här i riksdagen, men under debatten i
går i bostadsfrågan flödade efterklokheten
alldeles särskilt stritt. Hade vi haft
tillfälle nu att bygga ungefär lika många
bostäder som vi kunde bygga under
åren 1945, 194G och till och med under
1947, hade läget på bostadsmarknaden
varit mycket bättre än det är i dag. Jag
vill inte säga att bostadsbristen hade
varit avskaffad, men jag tror den hade
varit väsentligt lindrigare än den nu är.

Jag måste för min del ifrågasätta huruvida
herr Birke har anledning att
vara så viss på denna punkt och förklara,
att bostadspolitiken har gjort
bankrutt och att vi över huvud taget
befinna oss i ett läge som är — han
kanske inte använde ordet katastrofalt,
men någonting ditåt. Jag betvivlar att
han kan ha glömt, att vi ett tu tre efter
krigets slut råkade in i en svår materialkris
på byggnadsmarknaden, att
vi hade en bristsituation på många
punkter i fråga om det material, som
är nödvändigt för att man skall kunna
bygga bostäder. Det är klart, att man
har rättighet att säga, att man borde ha
kunnat förutse detta, men jag kan inte
erinra mig att vare sig herr Birke eller
någon annan i den svenska riksdagen
den gången hade förutsett den kris,
som skulle skapas av materialbristen.

Jag vill inte missförstås när jag påpekar
en annan omständighet, som icke
ingick i de kalkyler, som lågo till grund
för prognosen. Jag vill inte bli missförstådd,
jag vet att den tyvärr bland
främlingsfienderna kan utnyttjas för
att blåsa under ett visst främlingshat i
landet, men å andra sidan är det ju ett
faktum, att vi för närvarande i vårt
land ha över 200 000 människor från
andra länder än Sverige, som till
stor del delta i vårt arbetsliv. Det
är inte fullt hälften, men inte långt
ifrån, som är direkt sysselsatt i den
svenska produktionen och där gör sin
nytta. Det är ingen ringa siffra. Om jag
jämför den t. ex. med den bostadsbrist,
som man talar om, så är det en ganska

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Nr 2.

175

betydande siffra, jag höll på att säga
att den täcker större delen av det som
nu kallas för bostadsbrist.

Jag vill här skjuta in, att ordet bostadsbrist
har fått en helt ny innebörd.
Vi hade de lyckliga tiderna på 20-talet
när hyrorna steg med 100 procent, de
lyckliga tiderna på 30-talet, när vi inte
hade någon bostadspolitik och knappast
någon bostadsstatistik. Då visste
man inte hur stor bostadsbristen var i
landet, man hade i varje fall inga
säkra siffror på det. Man visste just
ingenting om hur inneboendesystemet
verkade, man visste praktiskt taget ingenting
om hur föräldrar och barn måste
bo samman även sedan barnen ingått
äktenskap, eller över huvud taget hur
man packade ihop sig i sina den gången
i regel mycket mindre lägenheter än dem
man nu har. Nu ha vi en bostadspolitik,
vi ha regelbunden bostadsstatistik,
och vi kunna varje månad till glädje
för alla de skadeglada kritikerna av
bostadspolitiken redovisa praktiskt taget
hela den bostadsbrist, som man säger
att vi ha. Jag vill skjuta in, att bostadsbristen
ju är en relativ sak. När
man förr i tiden talade om bostadsbrist,
då menade man sådana människor,
som voro husvilla, som över huvud
taget inte hade någon bostad.
D. v. s. fall där samhället måste sörja
för provisoriska nödbostäder av den
mest primitiva beskaffenhet. När man
nu talar om bostadsbrist, så redovisar
man den siffra, som innefattar alla på
bostadsförmedling anmälda personer.
Jag tror inte jag överdriver om jag säger,
att ungefär hälften av dem har
egen bostad, andra bo tillsammans med
sina föräldrar eller med släktingar eller
på annat sådant sätt, men det sägs
att de lida av bostadsbrist. Det får man
gärna för mig säga, bara man vet vad
man lägger in i ordet numera.

Det uppges här, att herr Birkc bland
annat har förklarat, att vi ha värre bostadsbrist
än de krigshärjade länderna.
Jag hoppas att det inte är något miss -

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

:a förstånd, ty i så fall förfaller ju min
n replik på den punkten. Det skulle emellertid,
under förutsättning att uppgif)-
ten är riktig, vara mycket intressant
1. att få veta vem som har lämnat herr

?t Birke denna uppgift och vilka av de

le krigshärjade länderna som ha en mind:e
re bostadsbrist än vi i Sverige. Jag har
)- ju ändå anledning att följa även den
;e internationella utvecklingen på detta
i område. Jag har själv besökt England
;a för ungefär ett och ett halvt år sedan
st för att där se på bostadsfrågorna. Om
2t inte de internationella källorna lämna
>- alldeles felaktiga uppgifter, så finns det
:e intet land i världen — det gäller även
It om jag gör jämförelser med Amerika
ir — som efter världskrigets slut har
n byggt så mycket bostadslägenheter som
n vi i Sverige. Om jag tar t. ex. Tyskland,
i- tror man verkligen att situationen är
i, bättre där än här? Jag kan tala om Danle
mark och Norge, där det är relativt lätt
v att studera förhållandena. Jag vågar
i- försäkra, att Sverige alltjämt på denna
i- punkt, trots den bostadsbrist, som vi
i- faktiskt ha och som vi inte ha kunnat
ir utrota, är ett relativt privilegierat land.
i- Om jag inte misstar mig, så ha vi i

i- Sverige byggt ungefär dubbelt så myc i-

ket nya bostäder som det land, vilket
1. kommer oss närmast i fråga om antaa
let nybyggda bostäder,
n Jag skall tillåta mig att nämna några
n få siffror, som jag förut har nämnt i
ir första kammaren. Under åren 1944—
å 1949 — det är alltså de sex senaste
r. åren med undantag för 1950, för vilket
i- vi inte ha några siffror ännu — så

:r byggdes det här i landet 290 000 nya

d bostäder. Om jag försöker med en jäm1-
förelse med tiden på 30-talet, då det
;s privata initiativet, den enskilda fören
tagsamheten kunde härja precis efter
d behag på bostadsmarknaden, så byggdes
det från 1934 till 1939 209 000
d nya bostäder, d. v. s. det har byggts
)- ungefär 81 000 fler bostäder än det
a. byggdes under motsvarande period un3-
der 30-talet. Skulle jag gå tillbaka till

170

Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen ni. m.

20-talet, skulle ju siffran bli ytterligt
mycket lägre än den var på 1930-taiet.

Det har påpekats för mig, att om jag
vill ta hela tiden från 1940 och fram
till nu, så har det byggts nya bostäder
i vårt land som rymma minst 1% milj.
människor. Det har nämligen byggts
över 380 000 nya bostäder från krigets
början, från 1940 och fram till nu. Det
tycker jag är mycket beaktansvärda
siffror, och jag vågar säga, att av de
1% milj. människor, som rymmas i
dessa bostäder, bor det stora flertalet
mycket bättre än de någonsin förut
hade drömt om att kunna få bo. Därom
finns det icke det ringaste tvivel.

Jag nämnde nyss, att vi inte ha kunnat
avskaffa bostadsbristen, att vi ha
haft optimistiska prognoser i det avseendet.
Saken är den, att om vi hade
byggt i samma skala som vi gjorde under
de första åren efter krigets slut,
så skulle vi ha varit på mycket god
väg att häva all sådan bostadsbrist, som
är värd namnet bostadsbrist. Men materialbristen
kom. Sedermera har behovet
av investeringsbegränsningar kommit
och skurit ned det bostadsbyggnadsprogram,
som vi velat genomföra.
Vi bedömde materialbristen, vi bedömde
arbetskraftsbristen på sin tid som
tillfälliga, övergående svårigheter. De
skulle räcka ett eller två år, och sedan
skulle de vara förbi, och då skulle vi
sätta i gång för fullt. Jag vill säga, att
vi hade rättighet att föreställa oss, att
när de övergående svårigheterna voro
övervunna, då skulle vi ha möjligheter
att, som det heter, bygga i kapp bostadsbristen.
När sedan investeringsbegränsningen,
av skäl som jag inte
här skall närmare komma in på, betraktades
som nödvändig, började vi
på allvar undersöka, om man inte inom
ramen för det bostadsbyggande, som vi
kunde komma överens om var möjligt
ur investeringssynpunkt, skulle kunna
inom en relativt kort period avhjälpa
familjernas bostadsbrist. Det var den
tankegången, som låg till grund för so -

cialdepartementets promemoria, en promemoria,
som har framkallat mycken
kritik, men så vitt jag kan förstå också
mycken glädje, och som bland annat
tydligen har uppmuntrat till den kritik
emot bostadspolitiken, som har
framförts i denna riksdags bägge kam rar.

Det var den tankegången, som låg
bakom.

När jag har lyssnat till högerns inlägg
här — jag har lyssnat till två stycken
i första kammaren — och när jag
har läst högerns tidningar, så har jag
fått ett mycket starkt intryck av att vad
som på högerhåll betraktas som de
verkligt beklagansvärda offren för en
politik efter de linjer, som voro uppdragna
i denna promemoria, det är de
ensamstående personerna i detta land.
Herr talman, det har aldrig ingått i målet
för den bostadspolitik, som är genomförd
av de svenska statsmakterna,
icke heller för den sociala delen av bostadspolitiken,
att vi skulle särskilt
sörja för de ensamstående. Det är tvärtom
så, att hela denna politik har gått
ut på att framför allt sörja för familjernas
bostadsbehov och däribland i främsta
rummet de barnrika familjernas bostadsbehov.
Därjämte har man ägnat
särskild uppmärksamhet åt åldringarnas
speciella bostadsbehov. Den kritik,
som har riktats mot promemorian —
jag skall inte här gå in på någon närmare
diskussion om dess linjer — den
förefaller mig ha ställt de ensamstående
i centrum såsom de verkligt beklagansvärda
människorna i detta land.
Promemorians tankegång var att man
skulle sörja för att ensamstående inte
hade fri tillgång på lägenheter, som
svarade mot deras eventuella inkomster,
d. v. s. till de relativt större lägenheterna.

Jag skall inte något nämnvärt ytterligare
förlänga debatten. Det kan ju
hända att jag tvingas komma tillbaka
i repliker. Men jag vill dock, innan jag
slutar, säga några ord om själva investeringarna.
Vi ha ansett, att investe -

Lördagen den 20 januari 1951 fm. Nr 2. 177

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ringarna måste ske inom en begränsad
ram. Men tyvärr är det så, att kontrollen
över investeringsvolymen är effektiv
endast på en punkt, och det är där
byggnadsregleringen gäller. Det är tyvärr
en mindre del av hela vår investeringsvolym.
Det är möjligt, att om vi
kunde tillämpa en lika hård och bestämd
och sträng kontroll över industriinvesteringarna,
så skulle det bli
större utrymme för bostadsbyggandet.
Jag vågar inte ha någon bestämd mening
på denna punkt, men jag säger att
det är möjligt. Det är dock ännu ingen,
som har kunnat finna på något system
för en sådan investeringskontroll. Jag
har inte kunnat göra det, och jag kan
följaktligen inte heller föreslå något.
Jag bara konstaterar som ett faktum,
att vi inte ha funnit något system,
varigenom vi ha kunnat få en lika
säker och pålitlig kontroll för de andra
slagen av investeringar här i landet,
och det gör att jag inte har ansett mig
kunna med någon kraft opponera mig
emot det begränsade utrymme som här
anvisats för bostadsbyggandet.

Sedan är det bara en enda punkt till,
där jag anser mig böra lämna litet upplysningar.
Enligt uppgift har herr Birke
förklarat, att bostadsstyrelsen ger subventioner
till familjer med 16 000 kronors
beskattningsbar inkomst, medan
gränsen är 4 000. Nu är det ju klart, att
jag inte med bestämdhet kan veta varifrån
herr Birke har en sådan uppgift.
Men jag vet, att i ett interpellationssvar
i första kammaren har jag meddelat i
en bilaga, att en familj, som hade en
beskattningsbar inkomst enligt 1949 års
taxering på 15 480 kronor, d. v. s. där
inkomstgränsen överskreds med över
10 000 kronor, hade fått sina subventioner
indragna. Vidare fanns det en
familj, som hade en beskattningsbar
inkomst på 16 120 kronor, som också
hade fått sina subventioner indragna.
De hade ingalunda fått dem när dessa
inkomster hade konstaterats, utan de
hade innehållits. Om det är något av

dessa exempel, som herr Birke har fastnat
på, så vill jag bara lämna ett par
upplysningar till. Den som enligt 1949
års taxering kom upp till 15 480 kronors
beskattningsbar inkomst var en
byggnadssnickare i Göteborg. Han hade
1948 eu beskattningsbar inkomst på
1 250 kronor och hade tre barn. Men
han var klok nog att bli byggmästare i
stället för snickare, och nästa år hade
han följaktligen en inkomst, som närmade
sig 16 000 kr. Det andra fallet rör
en överkonstapel i Östersund. Han hade
1948 4 770 kronor i inkomst och tre
barn. Där är gränsen för rätten till
familjebidrag 5 000 kr. Han var följaktligen
klart berättigad. Men han kom
också nästa år upp till ,16 120 kronor,
och följaktligen blev subventionen indragen.
Om det nu är dessa fall herr
Birke har syftat på med sin egendomliga
uppgift, att man lämnar subventioner
till personer, som tre eller fyra
gånger överskrida det belopp, som berättigar
till subventioner, så vill jag bara
konstatera, att raka motsatsen är
sanningen. Under förutsättning att den
uppgift jag har fått är riktig, skulle jag
vilja tillråda något större försiktighet
i fråga om användandet av dylikt material.

Vad är nu det recept, som bostadspolitikens
kritiker ha? Herr Birke har en
särskild idé om obligationer. Jag skall
inte gå in på den saken. Det skulle
närmast bli finansministerns fråga att
ta upp förslaget till behandling. Men eljest
är det ju hyresregleringens s. k. successiva
avskrivning som förordas. Det är
fråga om att få högre hyror helt enkelt,
att skapa ett högre hyresläge på den allmänna
bostadsmarknaden. Vi gjorde
ju det efter förra världskriget. 1923 avskaffades
ju hyresregleringen, den gången
med följd att hyrorna stego med
över 100 procent under loppet av 10
år. Vi tycka nu att det är en ganska
besk medicin som ordineras den dag
man skrider till en åtgärd av den beskaffenheten.
Detta måste ju självklart

12 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 2.

178 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

leda till ett helt nytt löneläge, ty ingen
skall ju inbilla sig att arbetarklassen
kommer att nöja sig utan kompensation
för denna fördyring av levnadskostnaderna.
Jag förstår inte riktigt tankegången
när man med hänsyn till önskemålet
att bevara den nuvarande bostadsstandarden
vill avskaffa hyresregleringen.
Tv det måste väl leda till att
familjerna återigen måste i hög grad
skruva ned anspråken på sina bostäder.
Det ligger i sakens natur, att detta måste
bli en av följderna av hyresregleringens
avskaffande.

Nu vill jag säga, att jag älskar inte
hyresregleringen. Jag tycker den är ett
mycket klumpigt instrument. Men jag
är övertygad om att vi icke komma att
kunna skapa ett bättre instrument än
hyresregleringen så länge vi ha bostadsbrist.
Hyresregleringen skall avskaffas
den dag bostadsbristen är borta och då
vi dessutom ha en reserv av bostäder,
som gör det möjligt att den vägen, på
grund av tillgången på bostäder, hålla
kontroll på hyrorna, men inte förr. Det
är min bestämda övertygelse, att den
väg som man ifrån högerhåll här rekommenderar
är olämplig, såvida man
inte med successivitet menar att man
skall uppskjuta hyresregleringens avskaffande
till dess vi ha en bostadsreserv,
ty då bli vi ju ense, men detta kan
ju inte gärna vara meningen med talet
om de fördärvliga verkningarna av hyresregleringen.

Även om vi måste beklaga att vi inte
ha lyckats avskaffa bostadsbristen, så
behöva vi nog inte vara alltför ledsna
över den bostadspolitik vi ha fört. Vad
det gamla bostadspolitiska målet beträffar,
så har detta mål inte till 100 procent
men låt mig säga 80 procent förverkligats.
Det är ingen utopi, utan det är en
levande verklighet för hundratusentals
människor i detta land.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(kort genmäle): Herr talman!

Först måste jag säga till herr Rubbestad,
att jag tror att intet av de demokratiska
partierna här i landet vill föra
en utrikespolitik, vars konsekvenser
skulle bli att föra vårt land in i ett stormaktskrig.
Jag vet alltför väl att många
människor inte kunna få ur sina tankar
hur det skulle gå, om vårt land,
oavsett sin utpräglade fredsvilja, fördes
in i ett krig, om vi då komma att överleva
eller vad som kommer att bli kvar
av vårt folk. Exemplen ha vi på ganska
nära håll. Vi behöva bara se över Östersjön
för att komma till klarhet om
vad som kan inträffa.

För det andra tackar jag socialministern
för hans svar på min fråga på
förmiddagen. Jag befarar dock, att vi
kanske inte helt utnyttja den reformpaus,
vi just nu befinna oss i. Den borde
användas för att komma till rätta
med en hel del förhållanden på det sociala
området.

När sedan herr statsrådet vänder sig
speciellt till högern och framhåller hur
man på det hållet nu talar om de ensamstående
och statsrådet säger, att den
bostadspolitik vi nu bedriva aldrig varit
särskilt utformad för att sörja för de
ensamstående, vill jag svara, att den
har väl heller aldrig tidigare varit utformad
för att sätta de ensamstående i
strykklass. Men det är detta som jag
befarar nu håller på att ske. Det är
mot denna avvikelse vi reagera.

Herr BIRKE (kort genmäle): Herr talman!
Jag tyckte mig i herr statsrådets
anförande märka en underton, som innebar,
att den bostadsbrist, som vi ha
här i landet, inte vore så värst farlig,
utan att den förda bostadspolitiken i
stora drag vore tillfredsställande. Jag
har, herr talman, en helt annan uppfattning.
Man kan kanske i detta sammanhang
ställa frågan: Om den nuvarande
bostadspolitiken är tillfredsställande,
varför kom då socialdepartementet
med en promemoria i syfte att reg -

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Nr 2.

179

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lera bostadsmarknaden på så sätt, att
ensamstående personer inte skola få
ha mer än ett rum? Det är väl ett bevis
på att man nu har kommit så långt,
att man måste gå vidare på regleringens
väg. Det är detta som jag bär påtalat.
Bostadsbristen häves inte med ytterligare
regleringar, utan det måste vidtagas
andra åtgärder.

Nu anser herr statsrådet att man kan
räkna fram siffran på de bostadslösa,
de som beröras av bostadsbristen, på
olika sätt. Jag har här ett referat av
kanslirådet Gunnar Ekdahls skrift »Bostadsbristen
och den ekonomiska politiken»,
Stockholm 1950. Han kommer
där fram till en siffra på 250 000 människor,
som beröras av bostadsbristen.
Det är från denna skrift jag hämtat mina
upplysningar, men jag har inte
nämnt den siffran i mitt anförande. Jag
har sagt att ca 100 000 människor äro
berörda av bostadsbristen. Jag har
nöjt mig med mindre än halva siffran,
sä jag tror att jag står på säker grund.

Sedan säger herr statsrådet att vi
inte ha kunnat bygga därför att det varit
materialbrist. Det är riktigt — det
känna vi till. Från högerhåll har vid
bostadsfrågans behandling här i kammaren
flera gånger gjorts gällande,
att om den fria företagsamheten på likvärdiga
grunder hade fått konkurrera
med allmännyttiga företag och kommunerna,
skulle vi kunnat åstadkomma betydande
rationaliseringar och på så sätt
kunnat få fram betydligt flera bostäder.
Det är den fria konkurrensen som skapar
ökad tillgång, men den har satts
ur spel i bostadspolitiken. Det har jag
påtalat ocli gör det alltjämt. Nu'' säger
herr statsrådet att högern i anledning
av denna promemoria slår vakt om de
ensamstående. Men vi äro ju inte ensamma
om det. Till exempel Svea hovrätt,
Göta hovrätt och LO äro ju också
på samma linje. Varför skall just högern
belastas för detta? Vi ha golt sällskap.

Sedan frågade herr statsrådet vad jag

åsyftar när jag säger, att det förekommer
missbruk av subventionerna. Jag
har sagt, att subventionerna skall man
försöka avveckla därför att de missbrukas.
Det är ju nu så här i landet, att
vi subventionera varandras hyror i
mycket stor utsträckning och subventionera
hyror till höga inkomsttagare.
Jag har sagt, att det finns exempel på
att personer med 16 000 kronors inkomst
ha fått subvention, och denna
uppgift har jag hämtat ur andra kammarens
protokoll 1950, nr 18 s. 49. Det
gäller ett anförande av bevillningsutskottets
ordförande herr Adolv Olsson
i Gävle. Jag har valt en socialdemokrat
för att vinna tilltro. Han har där sagt,
att en man, som hade en beskattningsbar
inkomst på 16 000 kronor, har fått
bidrag. Jag har alltså tagit ett exempel
på missbruk, som herr Adolv Olsson
har anfört, och det tycker jag inte är
något fel.

Herr statsrådet säger vidare, att hyresregleringen
skall man avskaffa successivt.
Det var intet löfte, men man
kanske skulle kunna överväga det. Jag
var också så försiktig att jag sade, att
man skall inte avskaffa hyresregleringen
på en gång utan göra det successivt
efter en på förhand uppgjord plan för
att komma ur den här snedvridningen
av bostadsproduktionen. Det skall vara
med bostadsförsörjningen som med all
annan försörjning, att efterfrågan skall
vara bestämmande för produktionen,
och inte tvärtom. Det skall inte vara
så, att man först producerar lägenheter
på rum och kök och säger till svenska
folket, att nu skall ni bo i dessa lägenheter.
Ensamstående får bara ett rum
o. s. v. Den likriktningen kan jag, herr
talman, inte acceptera.

Jag har inte sagt att läget var katastrofalt.
Men jag har sagt, att bostadsbristen
är ett av de allvarligaste sociala
problem som vi för närvarande ha bär
i landet. Och jag erinrar om att jag i
andra kammarens debatt i bostadsfrågan
förra året framhöll, att det är orim -

180 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ligt att vi ha så många bostadslösa här
i landet.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER: Herr talman! Herr
Birke säger, att en person med 16 000
kronors inkomst fått bostadssubvention.
Detta påstående måste säkerligen bero
på något missförstånd. Det kan ju hända
att någon person med så hög inkomst
har sökt sådant bidrag, men då
har han säkerligen inte fått något. Och
skulle han ha fått det måste han åtminstone
ha haft 11 eller 12 barn. I annat
fall kan han inte ha fått någon subvention
med den inkomsten.

Jag skall inte ta upp tiden med ytterligare
diskussion. Jag vill bara förebygga
det missförståndet, att jag skulle
ha uttalat mig om hyresregleringens
successiva avskaffande. Vad jag har
sagt är, att hyresregleringen kan avskaffas,
när vi ha byggt så mycket, att det
finns en bostadsreserv, och inte så snart
har bostadsbristen avskaffats.

Herr KARLSSON i Stuvsta: Herr talman!
Den utrikespolitiska debatt, som
ägt rum här i eftermiddag och som
gjort, att tiden för mitt anförande förskjutits
till inpå middagsrasten, har efter
vad jag tror varit rätt upplysande
och har på sitt sätt undanröjt något av
det gåtfulla som svävade över debatten
här i går. Jag ställde mig nämligen efter
att ha åhört gårdagsdebatten den
frågan: Vilken är folkpartiets officiella
utrikespolitik? Det ha vi säkerligen
fått besked om här i dag. Beskedet lämnades
av herr Wedén, även om partichefen
själv hjälpte honom i mycket
försiktiga ordalag utan att helt solidarisera
sig med honom. Anledningen till
att man behöver framträda på ett så
snirklande sätt i utrikespolitiska resonemang
från det hållet liksom från högerhåll
är rätt självklar. Denna utrikespolitik
stöter nämligen på ett ganska
kompakt motstånd från det svenska
folket, och det är därför som den offi -

ciella förkunnelsen av denna linje överlåtes
till den ena eller andra kronprinsen.

Jag vill säga några ord om de ekonomiska
frågorna. I sin redogörelse för
det ekonomiska läget framhåller finansministern
det påtagliga omslag i det
ekonomiska klimatet som ägde rum under
senare delen av 1950. En ruslr.ingsvåg
väller fram över den kapitalistiska
världen. Den började som bekant i
USA med jättelika militäranslag. Ofta
mot sin egen vilja ha andra länder dragits
med eller dragas med i dessa gigantiska
kapprustningar. Hur som helst
står det fullkomligt klart, att den nya
s. k. högkonjunkturen liksom den åtföljande
inflationen uteslutande är ett resultat
av de styrandes egna åtgärder i
de kapitalistiska länderna. Det står också
klart att högkonjunkturen är en
konstlad sådan, inte betingas av en
verklig ökning av samhälleliga behov
av varor och tjänster utan förorsakas
av rustningarna, fabrikation av förstörelsemedel
i väldig skala.

Finansministern ingår inte närmare
på motiven för rustningarna. Han utgår
tydligen ifrån att dessa redan äro
klarlagda. Inbördeskriget i Korea har
ju i den amerikadirigerade propagandan
utmålats som ett hot mot hela världen.
Det betraktas som självklart vem
som angrep i Korea trots att en massa
ovedersägliga argument ge en helt annan
och motsatt version av händelseförloppet.

Det vore i detta sammanhang ett intressant
kapitel att närmare undersöka
bakgrunden till att USA engagerade
sig sjj intensivt i Korea och händelseutvecklingen
där fick den dramatiska
propagandistiska uppläggning den
fick. Bortsett från strategiska motiv, intresset
av att skaffa sig ett brohuvud
på det asiatiska fastlandet för kommande
aktioner, böra nog två andra ekonomisk-politiska
motiv inte anses oväsentliga.
Även om dessa motiv, av lättförklarliga
skäl, inte framträda öppet i

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Nr 2. 181

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

den amerikainspirerade propagandan,
träffar man likväl på dem, nämnda så
att säga i förbigående och många
gånger omedvetet.

Alla veta, att den ekonomiska konjunkturen
i Förenta staterna var i nedåtgående
under 1949. Produktionen
sjönk och arbetslösheten ökade. Verkningarna
härav för andra kapitalistiska
länders del, för hela den kapitalistiska
marknaden, hade inte hunnit framträda
så tydligt vid årsskiftet 1949—50, men
att de skulle komma var ingen i tvivelsmål
om. Finansministern framhåller
själv att han vid uppgörandet av budgetförslaget
till förra årets riksdag värderade
läget så, att inflations- och deflationstendenser
brottades med varandra
och att det var svårt att säga, vilken
tendens som skulle få övertaget.
Han erkänner likväl att regeringen vid
devalveringsbeslutet 1949 hade i perspektivet
en prissänkning på den internationella
marknaden.

Amerika stod hösten 1949 inför en
ekonomisk kris, och om intet kunde göras
åt detta, så måste den kapitalistiska
världen i övrigt inställa sig på samma
perspektiv. Hur komma undan detta
fruktansvärda spöke, som framträdde
1949? Koreahändelserna kommo minst
sagt lägligt. Det enastående har inträffat
i världshistorien, att konflikten om
den sociala ordningen i ett litet land i
Asien, som i vart fall under århundraden
inte spelat någon roll i världspolitiken,
ett litet land som de flesta människor
i världen inte ens visste var det
låg, gjordes till utgångspunkt för enorma
rustningar, som i sin tur för den
kapitalistiska världen skapade ett nytt
ekonomiskt perspektiv. Krishotet förbyttes
i ett nytt uppsving, en ny s. k.
högkonjunktur. Miljardärerna vid Wall
Street kunde dra andan och gnugga
händerna av pur förtjusning. Krisens
mara hade släppt sitt obehagliga grepp.
Det hela var så lägligt, att ingen vaken
och ärlig människa kan komma ifrån
tanken att hela saken var arrangerad.

Den propagandistiska uppläggningen
kring koreahändelserna var för övrigt
klar från första dagen, vilket också säger
åtskilligt.

Händelseutvecklingen har visat att
övergången till aggression fick den ekonomiska
effekt man väntat. Jag skall
inte trötta med siffror, men vem som
helst kan i dag konstatera vilka kraftiga
vinstökningar de amerikanska koncernerna
redan kunna redovisa, och
ändå ha krigsbeställningarna i stort sett
bara påbörjats. Det blir en fin affär
för rikemännen men naturligtvis inte
för folkmassorna, som redan stöna under
rustningsbördornas olidliga tyngd.

Ett annat amerikanskt motiv för engagemanget
i Korea framträder även.
Vi känna den propagandistiska uppläggningen
och veta, att dessa händelser
togos till intäkt för att skrämma
upp hela den kapitalistiska världen.
Man behövde denna skrämselpropaganda
för att genomdriva en upprustning
även i andra länder och därigenom dels
tjäna pengar på vapenexport, dels och
framför allt få fram de arméer i andra
länder, som behövas för ett nytt världskrig.
Man räknade uppenbarligen med
att de franska invändningarna mot att
upprusta Tyskland liksom andra länders
tveksamhet och motvilja mot att
upprusta i amerikanskt tempo skulle
drunkna i denna skrämselpropagandas
strida flod.

Mycket av vad de amerikanska dollarmagnaterna
räknade med har gått
dem väl i händer — hitintills förstås.
Men inte allt. Den militära händelseutvecklingen
är som alla veta föga trösterik.
Många av dem mena redan, att det
hela kan bli en farlig affär, som man
helst bör dra sig ur. Deras vänner på
denna sidan av Atlanten äro ännu oroligare.
Den enhet av alla krigsmakare
man ville skapa utsattes för farliga tendenser
till att rämna. Vad rustningskonjunkturen
beträffar har den en
otrevlig baksida — nämligen utarmningen
av folket med skärpta sociala

182 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

motsättningar som följd. Fredsrörelsen
växer i alla länder och utbredes alltmer
till nya skikt. Den väg man slagit in på
är sålunda ingen enbart behaglig sådan
utan törnen och utan risker. Den är
tvärtom mycket äventyrlig. Det kan bli
ett helt annat resultat än man tänkt sig.
Men det är naturligtvis i hög grad, för
att inte säga i avgörande grad, beroende
på de arbetande massorna i världen.
Vi ha dragits in i denna häxdans. Men
det har skett till följd av de styrandes
politik, som egentligen bara går ut på
att flyta med i den amerikanska politikens
kölvatten.

De borgerliga partierna liksom socialdemokratiens
ledning ha gått in för ytterligare
upprustning, som om de trodde
på den amerikanska skrämselpropagandan.
Prisskruvningen uppåt på utlandsmarknaden
tillätes bestämma prisläget
hos oss, och inflationen breder
ut sig.

Vad göres från statsmakternas sida i
denna situation? Av det föreliggande
budgetförslaget att döma avser inte regeringen
att i verklig mening bekämpa
inflationen. Priserna skola få »anpassas
uppåt», som det heter, till den internationella
nivån. Lönerna skola få
följa efter, men inte kontinuerligt utan
bara en liten bit, sedan skola de återigen
stabiliseras, som det heter.

En annan sida av förslaget är att
rustnings- och inflationsbördorna skola
bäras av de arbetande massorna. Skatterna
öka liksom taxor och andra avgifter,
och priserna stiga. Lönekompensationen
däremot tillätes endast att bli
delvis och dessutom av s. k. engångsnatur.
Om någon reallöneförbättring är
det inte tal, trots att finansministerns
egna uppgifter ge vid handen att en
stark produktivitetsstegring inträtt i
landet, vilken enbart i fjol uppskattades
till fem procent.

Finansministern sade här i går, att
vi måste reservera oss för vad som kan
komma att hända i utlandet, och han
tilläde: »Vi veta ingenting om framti -

den. Vi kunna inte se ett steg in i framtidens
mörker.» Det är möjligt att finansministern
är närsynt, och det är
ingenting att göra åt den saken. Men
det är väl alldeles uppenbart, att han
inte kan vara så närsynt, att han inte
kan se att avskaffandet av subventionerna
måste höja priserna. Det kan ju
vem som helst räkna ut. Det är väl
klart, att om man går in för att låta
priskontrollen slappna och om man
ingenting gör emot monopolen, så kan
detta i en tid som den nuvarande bara
betyda högre priser. Om man i övrigt
låter utlandspriserna utan vidare slå
igenom på den svenska marknaden, så
måste det bli högre priser. Det måste
man kunna räkna ut. Därför måste det
också fastslås att ansvaret för prishöjningarna
helt och hållet faller på regeringen.

Vad kan då göras för att bekämpa inflationen?
Kan den över huvud taget
bekämpas och i så fall på vilket sätt?
Den devalvering, som genomfördes
1949, och de senare prisstegringarna på
världsmarknaden ha lett till en stark
stegring av såväl export- som importpriser.
Är det då ingenting annat att
göra än att tillåta en mekanisk anpassning
av den svenska prisnivån till denna
av devalveringen och krigskonjunkturen
betingade utveckling inom utrikeshandelns
sfär? Enligt vår mening
föreligga alla förutsättningar för att
kunna förhindra en sådan prisutveckling
på hemmamarknaden och att, i
den mån den redan är ett faktum, vända
utvecklingen i motsatt riktning.

Kan det verkligen anses rimligt att de
ofta fantastiska exportvinster, som uppstått
genom devalveringen och krigskonjunkturen
utomlands, utan vidare
skola tillfalla exportörerna? De äro ju
en följd dels av statsmakternas valutapolitik
och dels av rustningskonjunkturen.
Det rör sig här om väldiga summor.
I nr 24 av Från departement och
nämnder för 1950 anges exempelvis
priserna för pappersmassa under 1949

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Nr 2. 183

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

till följande. För blekt sulfatmassa var
exportpriset genomsnittligt 506 kronor
per ton, och samma priser gällde för
blekt sulfit. För oblekt sulfat anges priserna
till 356 resp. 391 kronor. I Affärsvärlden
nr 51 i fjol upplyses om att
man på Amerika uppnått priser på 800
kronor för oblekt och 925 kronor för
blekt massa under första kvartalet 1951.
På England voro priserna något lägre,
men på andra marknader har man uppnått
priser om 1 000 kronor för oblekt
och 1 100 kronor för blekt massa.

Finansministern talade i går om de
värsta topparna i fråga om exportvinster.
Man tar nu en exportavgift för att
skära av de värsta topparna, men den
fonderas för speciella skogliga ändamål
och tillfaller sålunda icke statsmakterna
eller folket, som å andra sidan
får bära följderna av såväl devalveringen
som krigskonjunkturen. Denna
politik, där väldiga profiter och
rikedomar skola tillfalla en liten klick,
medan folkmassorna skola få det sämre,
kunna vi icke godkänna. Vi kräva,
att de fullständigt oförtjänta exportvinsterna
skola indragas genom exportavgifter,
som skola tillfalla statskassan
och användas för att nedbringa importpriserna
på viktiga varor, som landet
behöver och som äro av betydelse för
den allmänna prisnivån och för folkets
levnadsstandard. En sådan åtgärd skulle
vara fullt tekniskt genomförbar och
bli ett väsentligt medel för att stävja
inflationen och därmed starkt medverka
till en sänkning av prisnivån och
en höjning av levnadsstandarden.

Vi kunna inte heller godkänna rustningsvanvettet.
Ingen människa kan
med fog påstå att vi äro hotade av
Korea och inte heller av något annat
land i öster. Vi kommunister vilja ha
ett effektivt försvar. Det ha vi många
gånger framhållit och även röstat för.
Vi vilja att landets självständighet skall
värnas, men vi vägra att låta oss dragas
med i den amcrikadirigerade rustningsvågen,
som iir etl uttryck för de

amerikanska trustherrarnas konjunkturpolitik
och krigsplaner. Sverige måste
föra en egen, oberoende politik. Det
är det enda alternativet till inflationen
och den nuvarande utvecklingen i övrigt.

I föreliggande budgetförslag höjes anslaget
till försvaret med hela 209 miljoner
kronor. Samtidigt avskaffas livsmedelssubventioner
under jordbrukets
huvudtitel på sammanlagt 141 miljoner
kronor och vissa importsubventioner
under tionde huvudtiteln med 75 miljoner
kronor. Vi kunna i nuvarande
läge icke acceptera vare sig det ena eller
det andra. Om de höjda försvarsanslagen
avböjas, finns det pengar till
att låta subventionerna på livsmedel
och skodon vara kvar. Vi ha därmed
inte sagt, att vi principiellt äro för subventioner.
Men att i det nuvarande
spänningsläget, då man som bäst behöver
dem för att bevara penningvärdet
och levnadsstandarden, avskaffa dem,
anse vi vara oriktigt. Vi komma därför
att kräva deras bibehållande respektive
återinförande, och ett bifall härtill
skulle innebära att priserna på mat,
kläder och skodon skulle komma att utveckla
sig i motsatt riktning mot nu.

Finansministern kräver nu att folket
skall betala skatter för nästa budgetår,
som dels täcka statens löpande utgifter,
dels också täcka statliga investeringar
under nästa år och alla tidigare beslutade
investeringar, som ännu inte igångsatts.
Det är en helt ny metod för
finanspolitiken. Man får den bestämda
känslan, att finansministern verkligen
anstränger sig för att leta rätt på alla
tänkbara hål att vräka pengarna i för
att finna en motivering för de höjda
skatterna samt att åtminstone delvis
realisera bankdirektör Wärns angrepp
mot en rad sociala reformer. Vi förklara,
att vi komma att bestämt vända
oss emot denna nedskärning av de sociala
hjälpåtgärderna, och vi kunna bevisa
att det icke finns någon som helst
ekonomisk nödvändighet härför.

184 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Anslagen till husmoderssemestrar,
barnresor m. m., som nu äro i farozonen,
röra sig om några miljoner kronor.
Men finansministern föreslår, förutom
att de flesta statliga investeringar,
som man tidigare alltid lånat pengar
till, skola betalas av skattemedel, att
anslaget till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
för nästa år skall höjas
med hela 104 miljoner kronor. Det
finns pengar till att behålla den sociala
standarden, det finns pengar till att ge
folkpensionärerna inte 10 utan åtminstone
20 procent i dyrtidskompensatioV
och det komma vi att föreslå.

Det finns också utrymme för ett ökat
bostadsbyggande. Om prisutvecklingen
vändes i motsatt riktning mot nu, kan
man för övrigt för samma belopp som
beräknats bygga betydligt mera bostäder.
Den planerade investeringsskatten
kan man däremot acceptera som
ett åtminstone blygsamt försök att på
något sätt påverka investeringarna
inom den del av byggnads- och investeringsverksamheten
som hittills har
varit utan kontroll, nämligen bolagens,
och som socialministern nyss här berörde.

Prisnivån kan också påverkas genom
andra åtgärder. Jag tänker då närmast
på priskontrollen. Utan att ha några illusioner
om priskontrollens möjligheter
i ett kapitalistiskt samhälle menar jag
dock att den kan uträtta en hel del.
Det förvånar storligen, att man inte
gör mera för att effektivisera den i nuvarande
läge. Det kan väl bara förklaras
med att man har som linje att låta
inflationens och spekulationens krafter
få utvecklas. Den s. k. aktiva finanspolitik,
som man på regeringshåll berömmer
sig av, är helt enkelspårig och
består egentligen bara i att försöka
hålla tillbaka lönestegringarna, bostadsbyggandet
och det sociala reformarbetet.
I övrigt är denna politik helt
passiv.

Det förvånar också att regeringen i
nuvarande läge inte anser sig böra göra

något mot monopolismen inom näringslivet.
Vi ha sedan flera år en monopolutredningsbyrå
som ständigt levererar
nytt material om monopolistisk prisuppskörtning.
Men ingenting göres för
att åstadkomma en ändring, vilket väl
annars borde vara en rätt angelägen
sak i nuvarande tider. Ett ingripande
här skulle ha särskilt stor betydelse för
byggnadskostnaderna.

Finansministern säger vidare, att det
finns ett visst utrymme för reallöneförförbättringar.
Produktivitetsstegringen
var 5 procent bara i fjol. Men han uttalar
samtidigt sin tillfredsställelse över
att avtalen egentligen bara ha inneburit
en kompensation för stegringen av
levnadskostnaderna. Då de flesta avtal
nu äro i hamn måste det arbetande folkets
ansträngningar inriktas på att genomtvinga
en sänkning av levnadskostnaderna
för att därmed höja levnadsstandarden
i stället för att den skall
sänkas, om den politik som nu föres får
fortsätta.

Vi anse alltså sammanfattningsvis, att
importpriserna kunna sänkas genom
att exportavgiften tas i anspråk. Vi
anse att vissa subventioner å livsmedel
och vissa importvaror för konsumtionsbehov
skola återinföras. Vissa indirekta
skatter kunna avskaffas. Bostadsbyggandet
kan ökas, och bostadsbyggandets
kostnader kunna minskas,
bland annat genom åtgärder mot monopolismen
inom byggnadsindustrien.
Dessa åtgärder tillsammans med en effektivare
priskontroll kunna medföra
en sänkning av priserna och en höjning
av levnadsstandarden. Folkpensionärerna
och statstjänarna måste få
en rättvis kompensation.

Slutligen inställer sig en fråga: Om
statsmakterna skulle slå in på en sådan
politik, hur skulle det då gå med den
s. k. samhällsekonomiska balansen?
Skulle inte en ökad köpkraft i stället
för en minskad betyda en ökad press
på prisnivån, som snart skulle ge vika?
För det första vill jag deklarera —

Lördagen den 20 januari 1951 fm.

Nr 2. 185

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

utan att närmare gå in på saken —- att
hela termen samhällsekonomisk balans
är ett monstrum i ett privatkapitalistiskt
samhälle. Men på tal om köpkraften
så är det ju en sanning, att i ett
kapitalistiskt samhälle priserna bestämmas
av tillgång och efterfrågan med
den modifikation som monopolism liksom
statliga kontrollåtgärder kan åstadkomma.
Men om massornas köpkraft
ökar, så måste det ske på bekostnad
av någon annan grupps köpkraft,
och omvänt måste en minskning av deras
köpkraft ske till fördel för en annan
grupps.

Det är just vad vi avse och vad vi
syfta till. Om exportbolagens vinster
skäras ned, minskar deras köpkraft i
fråga om möjligheterna till utdelningar,
nya investeringar och dylikt. Prissänkningar
genom subventioner på livsmedel
i stället för att använda pengar
till rustningar förändrar ingenting i
fråga om efterfrågan samhällsekonomiskt
sett, ty rustningar betyda ju också
efterfrågan. Högre löner minska åtminstone
för tillfället kapitalisternas
profiter och därmed deras köpkraft
samtidigt som de höja arbetarnas köpkraft.
För övrigt ha ju arbetarna inte
ställt lönekrav, som gå utöver höjningen
av arbetsproduktiviteten. Det är
alltså kort och gott fråga om vem som
skall få ökad respektive minskad köpkraft,
om produktivitetsstegringen skall
tillfalla arbetarna i form av högre reallöner
eller kapitalisterna i form av
högre profiter. Det är balansen häremellan
man kan diskutera i ett kapitalistiskt
samhälle, och den bestämmes
sist och slutligen av klasskampen.

I sina bekymmer för utvecklingen
glider finansministern in på fatalistiska
tankegångar, och han ställer på allvar
frågan, om det över huvud taget är
tänkbart att bevara penningvärdet med
bibehållande av full sysselsättning. Jag
skall inte citera ur statsverkspropositionen
det stycke, där denna frågeställ -

ning beröres. Jag vill bara göra en liten
kommentar till debatten här i dag. Herr
Kyling sade, att det finns ett land i
världen, där lönerna stiga och priserna
sjunka. Jag måste erinra herr Kyling
om, att det finns flera länder med en
sådan utveckling, däribland två av
världens fem stormakter. I dessa länder
bo tillsammans 800 miljoner människor.
Det kanske skulle vara lämpligt
att rekommendera herr finansministern
att skicka den utredning i ämnet,
som han ämnar tillsätta, att studera
detta fenomen.

Herr talman! Jag ber om överseende
för att tiden överskridits, och jag skall
sluta med det sagda. Jag vill alltså säga,
att huvudfrågan beträffande såväl utrikespolitiken
som den ekonomiska politiken
här i landet är, som för övrigt
min partivän herr Hagberg i Luleå i
går framhöll, frågan, om vi skola koppla
från den amerikanska politiken eller
inte. Vill regeringen inte göra det, så
kan ingen stabilisering av penningvärdet
ske och levnadsstandarden inte bevaras
utan bara sjunka. Den inflationsvåg
som sveper fram över landet skulle
ha hindrats, om man velat det. Och den
kan ännu drivas tillbaka, om man vill
göra det. Det har jag här påvisat, men
det går inte, om man nu inställer sig
på att som politisk riktpunkt ha att
enbart plumsa fram i den amerikanska
rustningskonjunkturens kölvatten.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen rörande
förevarande propositioner till kl. 7.30
cm., då enligt utfärdat anslag detta plenum
korame att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.10 em.

In fidem
Gunnar Britth.

186 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 em.

Lördagen den 20 januari.

Kl. 7.30 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1.

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m. (Forts.)

Herr förste vice talmannen anmälde,
att den från förmiddagens sammanträde
uppskjutna överläggningen rörande
Kungl. Maj:ts propositioner, nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov
under budgetåret 1951/52, och nr 2,
angående utgifter å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1950/51, nu
komme att fortsättas; och lämnades därvid
enligt förut gjord anteckning ordet
till

Herr PETTERSSON i Dahl, som yttrade:
Herr talman! Man torde nog kunna
säga, att fältet är avbetat. Det finns
inte mycket nytt att komma med, och
det kunde kanske vara på tiden, att den
här debatten avslutades.

Föremål för uppmärksamheten under
debatten har egentligen varit det utrikespolitiska
läget och vårt eget lands
ekonomiska politik. I fråga om det utrikespolitiska
läget har jag inte något
annat att säga än att jag, liksom det
parti jag företräder, förfäktar samma
mening som vår ordförande herr Hedlund
i Rådom här har framfört.

I fråga om den ekonomiska politiken
kan man nog säga, att finansministern
tagit på de olika anslagen med mycket
bård hand. Han har därvid haft god
hjälp av bankdirektör Tage Wärn. Man
skulle möjligen kunna säga, att han på
en del poster till och med har skurit
ned alldeles för mycket. Jag tror, att

det blir svårigheter på en del områden,
om Kungl. Maj:ts förslag oreserverat
bifalles.

En annan tendens, som tidigare har
blivit påtalad i denna debatt, är att
man försöker flytta över utgifter, som
av gammalt ankommit på staten, på
landsting och kommuner. Genom denna
överflyttning gör man inte någon
nytta; man gör säkerligen därmed inte
någon god gärning. Man kan ju diskutera,
om den största bärkraften ligger
hos staten eller hos kommunerna respektive
landstingen, men man måste
nog säga sig, att staten är den starkare
parten. Det fordras i alla fall ansenliga
anslag och utgifter, vilka måste utanordnas
av skattemedel. Då är det enligt
min mening inte någon förtjänst om
man flyttar över utgifterna från staten
och i stället lägger dem på landstingen
och kommunerna, utan därigenom
drabbar man mindre bärkraftiga skattedragare.

I fråga om den ekonomiska politiken
sade finansministern vidare, att man
inte gärna kan gå med på att öka de
äskade anslagen på någon post utan att
samtidigt ha möjlighet att minska på
någon annan post eller i varje fall ge
anvisningar på någon post, som man
skulle kunna minska på. Finansministern
motiverar de besvärliga tiderna
med inflationsrisken, konjunkturläget,
arbetskraftsbristen o. s. v. Han säger,
att en löneglidning har uppstått på
grund av överbetalning från vissa företagares
sida. Finansministern har nog
rätt i sina reflexioner, men om frågan
ses i detta perspektiv kan man ha anledning
att ställa sig mycket frågande
inför ett par punkter i statsverkspropositionens
femte huvudtitel.

Det är alldeles riktigt, att här råder

Lördagen den 20 januari 1951 em.

Nr 2. 187

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

arbetskraftsbrist. Vi äro alla, inte minst
regeringen tänker jag, glada över att vi
ha kunnat behålla den fulla sysselsättningen,
men då frågar man sig, om
man inte skulle kunna spara in någonting
på de bägge stora posterna i femte
huvudtiteln till arbetslöshetskassorna
och till arbetslöshetens bekämpande på
sammanlagt 34,6 miljoner kronor. Kan
det vara behövligt och riktigt att anvisa
ett så stort belopp till dessa poster i
tider, när företagarna ropa efter arbetskraft? Om

man studerar statsverkspropositionen,
framgår där med all tydlighet,
att arbetslöshetskassorna under budgetåret
1947/48 fingo 7,T miljoner kronor.
Nu är detta belopp som sagt uppe i 14
miljoner kronor. Detta har uppmärksammats
också av bankdirektör Wärn,
och denne har ifrågasatt, om det inte
skulle kunna göras någonting här. Han
säger, att det ur statsfinansiell synpunkt
är oroväckande, att det i en tid med
full sysselsättning skall behöva gå åt så
mycket pengar för detta ändamål, och
han rekommenderar en undersökning
av möjligheten att skärpa bestämmelserna
om understöd vid säsongarbetslöshet.
Han talar om att man skall överväga
åtgärder för att förhindra exempelvis
folkpensionärer och andra kategorier,
som äro tillgodosedda i annan
ordning, att komma i åtnjutande av
understöd. Nu skulle jag tro, att det är
en försvinnande liten möjlighet att just
den grupp han nämnt, folkpensionärerna,
skulle kunna få pengar från arbetslöshetskassorna.
I likhet med herr Tage
Wärn och andra tror jag dock, att det
är mycket att göra på detta område. Det
är säkert många som taga arbetslöshetsunderstöd
men som inte skulle få göra
det. Det kan t. ex. inte vara riktigt, att
en företagare är överens med sina arbetare
om att man under viss tid, kanske
på vintern, under julen eller dylikt,
när det är besvärligt att arbeta, lägger
ned arbetet och att arbetarna då anmäla
sig till respektive arbetslöshets -

kassa. Socialministern har också tagit
upp problemet här och sagt, att man
skall se till att de principer, som skola
gälla, också efterlevas, så att de arbetslösa,
som äro medlemmar i arbetslöshetskassa,
inte komma ifrån skyldigheten
att antaga erbjudet lämpligt arbete.
Jag tror, att det syndas oerhört emot
detta.

Man kan med mycket stor tillfredsställelse
hälsa statsrådets deklaration,
att detta skall bli föremål för översyn
och utredning. Men om man nödvändigtvis
behöver öka anslagen på en
del poster, på vilka det alldeles säkert
kommer krav från enskilda riksdagsmäns
sida, och man då också skall
visa var anslag skola kunna minskas,
skulle man säkert kunna draga ifrån
ganska stora belopp till arbetslöshetskassorna
och arbetslösheten utan skada
för samhället och utan att det skulle
bli till något förfång för företag och
produktion i allmänhet.

I samband med detta kan man inte
underlåta att nämna den stora lönejustering
som pågår bland alla grupper. Förhandlingar
pågå dagligen, och det träffas
även avtal om tämligen höga justeringar
uppåt. Finansministern nämnde
här, att arbetarnas underhandlare ha
visat moderation. Han gav också det erkännandet
åt jordbrukets underhandlare,
att dessa ha visat stor moderation
vad gäller jordbrukspriserna. .Tåg skall
inte vidare gå in på detta, då den talare
som kommer efter mig här i talarstolen
säkert kommer att uttömma det
ämnet.

Men jag skulle vilja gå in på frågan
om förhandlingar i allmänhet. Om man
läser därom i tidningarna och om man
något litet känner till gången av det
hela, frågar man sig verkligen, om inte
hela denna stora apparat skulle kunna
skötas på något annat sätt än som nu
sker. Jag vet inte, om människor i allmänhet
veta, hur många dagsverken,
luir många utredningar och hur stora
kostnader som läggas ned på förhand -

188 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

lingsapparaten. Jag har själv fått det
tvivelaktiga nöjet att vara med som underhandlare
i fråga om landstingen,
och jag vet därför vilken stor apparat
det är. Det vore nog anledning att taga
sig en funderare på denna fråga och
tillsätta en utredning om hela avtalsapparaten
för att försöka få en enklare
metod och försöka få den rationellare.
Är det nödvändigt, att alla smärre
grupper skola ha förhandlingsrätt? Man
skulle nog kunna tänka sig, att de större
organisationerna, LO, TCO och vad de
nu heta, skulle kunna vara förhandlare
för sina respektive grupper, för att man
på det sättet skulle kunna få en enklare
apparat.

Under debatten har också talats om
riksdagens rätt och möjlighet att besluta
om löner. Det var en liten polemik mellan
folkpartiledaren herr Ohlin och vår
ledare herr Hedlund i Rådom. Herr
Hedlund tog avstånd från den uppfattning,
som herr Ohlin framfört, och
ifrågasatte huruvida inte riksdagen
skulle helt kopplas bort från beslutanderätten
i fråga om löner. Det är kanske
litet för mycket sagt, men herr
Hedlund motiverar detta rätt träffande,
när han säger, att det inte kan vara
riktigt, att det — såsom hände under
höstriksdagen — fattas beslut i stora
lönefrågor med en eller två rösters majoritet
eller, om man så vill, att minoriteten
för att någon större lönejustering
för vissa grupper inte borde ske berodde
på en eller två röster. Det vore berättigat,
att regeringen eller statsmakterna
här toge under övervägande, om
man inte kunde få fram någon annan
metod, så att riksdagen inte fick helt
bestämma, eller om det i varje fall vore
möjligt att få en sådan metod, att man
inte skulle kunna komma att ställas inför
sådana överraskningar, som vi hade
under höstriksdagen.

När det gäller förhandlingar om lönejusteringar
uppåt — som jag nämnde
få ju alla grupper något, och en del få
ganska kraftiga höjningar — har i re -

nt.

missdebatten också nämnts något om
folkpensionärerna. Det har sagts ifrån
herr Ohlins sida, att enligt gällande bestämmelser
skulle folkpensionärerna
vara berättigade till 15 procents tillägg
på grund av den indexstegring som nu
har skett. I fråga om folkpensionärerna
böra vi kanske ha i minnet, att de ha
ett helt annat utgångsläge än andra
grupper i samhället. Deras utgångsläge
ar 1 000 kronor, vilket ger en mycket
liten existensmöjlighet. Därför kunde
det kanske vara berättigat, att man i
detta fall gav dem en litet större kompensation
än de enligt bestämmelserna
ha rätt att få.

Före middagen var här en överläggning
om byggnadsverksamheten och allt
vad därtill hör. Vi ha hört av finansministern,
vilket vi hade reda på förut,
att bestämmelserna om tillståndsgivning
skola skärpas, på en del punkter
kanske till och med så hårt, att man
praktiskt taget inte kan göra någonting.
Jag tänker då på tilldelningen av kvoten
till våra sjukhusbyggen. Herr Fast
sade under gårdagens debatt, att denna
skärpning blir så stor, att vi inte kunna
utnyttja de medicinska och vetenskapliga
landvinningar på sjukvårdens område,
som ha gjorts de senare åren, när
vi inte få bygga och komplettera våra
sjukhus och lasarett. Jag kan ju nämna,
att vårt landsting inte har fått sig tilldelat
mer än summa summarum 250 000
kronor från medicinalstyrelsen; det är
ju möjligt, att det kan ändras. Vi skulle
få lov att i ordningställa 20 kronikerplatser.
Nu är att märka, att vi på riksdagens
bord ha en proposition om att
landstingen skola övertaga hela kronikervården
från och med år 1952. Det
är svårt att begripa, hur detta skall
vara möjligt, om man inte i förväg kan
iordningställa några platser, så att
landstingen kunna faktiskt övertaga
kronikervården. Jag vill tillägga, att
runt om ute i bygderna ligga en mängd
människor, som inte ha möjlighet att
1''å sjukhusvård, i hemmen. Om inte be -

Nr 2. 189

Lördagen den 20 januari 1951 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

stämmelserna om kvoten till sjukhusbyggen
mildras, tror jag att landstingen
komma att få oerhört stora svårigheter.

Beträffande byggnadsverksamheten
och bostadspolitiken vill jag inte sälla
mig till dem, som äro efterkloka och
skadeglada, om de nu kunna säga att
det inte har lyckats riktigt så som man
hade velat. Jag har emellertid i varenda
bostadsdebatt, som vi ha haft här
i riksdagen, gjort anmärkning på en
punkt, som jag anser att jag kan taga
upp också i detta sammanhang, nämligen
att man litet för mycket har velat
ockra på den högre standarden för våra
byggnader. Man har inte velat godtaga
nöjaktiga reparationer på våra bostäder
ute på landsbygden utan velat att
dessa skola helt byggas om. Det vore
lyckligt -— och det blir kanhända så —
om man nu finge använda den gamla
metoden att på de ställen och för de
människor, som inte ha möjlighet att
nybygga eller bygga om sina bostäder,
nöja sig med att göra en upprustning,
så att bostadsförhållandena kunna bli
nöjaktiga. Man kan göra detta med litet
enklare medel än dem man har försökt
driva fram de senaste åren. Om man
gör det, tror jag inte det är så stor
skada skedd.

Del var visst herr Fast som i denna
debatt nämnde, att han är särskilt glad
över och med stor tillfredsställelse hälsar,
att vi nu få genomföra treveckorssemestern.
Jag kan instämma med herr
Fast, men jag vill göra det tillägget, att
det är under förutsättning, att alla kunna
få den, så att man inte undandrar
ungefär hälften av folket denna viktiga
förmån. Jag tänker på mindre företagare,
hantverkare, jordbrukare och
dylika. Det måste ordnas så, att dessa
människor, som utföra ett mycket betydelsefullt
och säkert lika slitsamt arbete
i produktionen som andra, också ha
möjlighet att få denna behövliga semester.

Herr talman! Jag skulle bara vilja ta
upp en punkt till. Det har sagts, att vi

med stor tillfredsställelse skola hälsa,
att det rör sig i det s. k. dyrortssystemet,
vilket sammanhänger med löneförmånerna
för alla våra tjänstemän.
Herr Dickson var särskilt glad över
detta och deklarerade, att dyrortssystemet
måste bort. Då jag tillhör dem, som
ha kämpat så ärligt som det har varit
möjligt för att försöka få bort det, skall
jag gärna sälla mig till dem, som säga
sig vara mycket glada över att det rör
sig, men jag måste tillägga, att det rör
sig förskräckligt sakta.

I den dyrortsdebatt, som vi hade
under vårriksdagen, sades det, att då
Kungl. Maj :t skulle tillsätta en utredning
skulle det inte göras någonting,
för nu skulle denna handla så snabbt,
att riksdagen nästan omedelbart skulle
få taga ställning till förslag om dyrortssystemets
avveckling. Enligt den tidtabell,
som redovisas för utredningen,
skall det nya systemet inte kunna träda
i kraft förrän allra tidigast den 1 juli
1953 och troligen inte före den 1 januari
1954. Vi ha alltså fyra år kvar
med det gamla eländet, och vi få kanske
sätta mycket stora frågetecken för hur
det nya systemet kommer att taga sig
ut i verkligheten. Om man studerar det
betänkande, som en del av oss redan
fått, verkar det inte som om det skulle
vara så mycket vunnet. Det kommer till
en massa nya saker. Tidigare har det ju
varit så, att man i levnadskostnadstalet
har fått utnyttja resorna för dem, som
bo långt ifrån centrum, vilket ju bara
är tacknämligt. Nu skall man också
plocka in spårvagnsresorna för dem
som bo centralt. .Tåg misstänker, att det
är anledning att vänta med att vara
glad över dyrortssystemets försvinnande
tills vi få se, hur det nya systemet
kommer att presenteras. Vi ha en gång
tidigare fått dyrortsgrupperingen avskaffad,
nämligen när det gällde folkpensionärernas
olika grupper, men vi
blevo då på en bakväg begåvade med ett
s. k. bostadskostnadssystem, som dyrortsgrupperar
våra folkpensionärer i

190 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 om.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

alla fall. De som bo, som det heter, på
billigaste ort, få inte något s. k. bostadstillägg.
Det kan vara anledning att befara,
att det också kan ligga en bockfot
bakom det nu framlagda förslaget när
förslaget skall behandlas i riksdagen,
så att vi visserligen få ett annat dyrortssystem,
men som kanske inte är
bättre än det gamla.

Härefter anförde:

Herr NORUP: Herr talman! När jag
två dagar före remissdebatten anmälde
mig som talare här, hade redan trettio
kammarledamöter anmält sig. Jag gör
därför den reflexionen, att man, om man
vid nästa remissdebatt skall kunna komma
i bättre turordning, kanske måste
anmäla sig redan i dag. Det har också
försports att redan under år 1950 anmälde
sig talare till 1951 års remissdebatt.
Det vore kanske därför befogat
att göra en sådan ändring att även de,
som inte ha tillfälle att komma hit och
anmäla sig i så god tid, kunna bli litet
bättre placerade på talarlistan.

Det är kanske inte så stor anledning
att taga till orda nu vid en tidpunkt, då
så många av kammarens ledamöter inte
äro närvarande. Men å andra sidan har
den samhällsgrupp, som jag företräder,
nämligen jordbrukarna, och dess organisationer
så stor betydelse i den ekonomiska
utvecklingen, att jag finner
mig föranlåten att framföra några synpunkter.

Bland de frågor, som här under två
dagar debatterats, har frågan om den
ekonomiska utvecklingen och penningvärdet
tagit ganska stort utrymme i anspråk,
något som i och för sig är ganska
naturligt. Men det är naturligt
även ur den synpunkten, att samhället
mer och mer på olika områden ingriper
i den enskilde medborgarens liv. Sådana
som förhållandena nu äro, är det
vidare ganska självfallet att de politiska
grupper, som äro i minoritet, intaga en

viss oppositionsställning och kritiskt
betrakta vad som sker.

När det gäller den ekonomiska utvecklingen
har jag en känsla av att det
skulle ha varit bättre, om litet klarare
linjer hade kunnat angivas från högsta
ort. Det har ju där ibland resonerats
som så, att man klarat krisen och fått
samhällsekonomien i balans. Men strax
efteråt har det hetat, att vad inkomster
och löner beträffar är det lika bra att
de fria krafternas spel får ha sin gång,
när det gäller förhållandet mellan arbetare
och arbetsgivare. Det skall emellertid
villigt erkännas, att det inte har
saknats påtryckningar. Man har från
regeringens sida sökt få lönerörelserna
lagda på ett sådant sätt, att man i möjligaste
mån skulle kunna undvika en
inflation. Detta har ju dock hittills inte
varit möjligt, utan vissa inflationistiska
tendenser ha gjort och göra sig för
''arje dag gällande. För de grupper,
som vid årsskiftet vågade sig på att dels
göra upp löneavtal och dels fastställa
prisei för sina produkter under några
månader framåt, har det varit svårt att
veta var en skälig ökning kunde anses
iigga. 1 dessa fall hade det säkerligen
varit till gagn, att det hade kunnat angivas
någon fast linje, som man hade
kunnat samlas omkring.

Jordbrukets folk är en av de grupper,
som vågade sig på att träffa en
uppgörelse vid årsskiftet. Arbetarna
inom jordbruket ha gjort det för hela
kalenderåret 1951 och arbetsgivarna för
tiden januari—augusti.

Livsmedelspriserna utgöra ju underlaget
för jordbrukarnas inkomster och
måste därför komma i förgrunden vid
de uppgörelser som träffas. Men livsmedelspriserna,
d. v. s. vad det kostar
att livnära sig, äro säkerligen också en
mäktig faktor i hela den ekonomiska
utvecklingen. Vi kunna väl litet var intyga.
att hushållspengarna äro en kostnadspost
som har stor betydelse i en
familjs budget. Men när man i samband
med de prishöjningar, som kommo till

Lördagen den 20 januari 1951 em.

Nr 2.

191

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

stånd nu på nyåret, talar om de mycket
höga priserna på livsmedel, så gör
man sig skyldig till en viss överdrift.
För några dagar sedan publicerade en
konsumentbetonad aftontidning här i
Stockholm en jämförelse mellan de livsmedelspriser
och löner, som funnos för
50 år sedan, alltså år 1900, och nu. Det
är ganska intressanta iakttagelser som
man där kan göra. För en viss kvantitet
livsmedel, bestående av mjölk, smör,
vetemjöl, potatis, oxstek, islandssill och
socker, betalades år 1900 kronor 3:54.
Samma mängd livsmedel kostade i början
av januari 1951, alltså efter de prisstegringar
som skedde vid årsskiftet,
kronor 10:98. År 1900 var arbetslönen
vid ett visst företag 30 öre i timmen,
medan den år 1951 är kronor 2:50.
Detta betyder att år 1900 fick en arbetare
arbeta i 12 timmar för att skaffa
sig den kvantitet livsmedel, som jag här
talat om, medan han år 1951 bara behöver
arbeta i fyra timmar. Jämförelsen
visar alltså att livsmedlen relativt
sett inte äro så dyra i ilag som de voro
för 50 år sedan.

Priskontrollnämnden har gjort upp en
tablå över hur levnadskostnadsindex
enligt 1935 års serie kan beräknas stiga,
och man har därvid kommit fram till
att det under år 1951 kan väntas en
stegring med 12,09 enheter. De livsmedelsprodukter,
som jordbruket säljer,
beräknas bidraga med en stegring av
2,43 enheter, men i denna stegring ligger,
om jag inte är fel underrättad,
även ökningen av distributionens och
handelns marginaler.

Anledningen till att livsmedlen dock
äro så pass billiga är förmodligen den,
att vi här i vårt land befinna oss i den
lyckliga omständigheten, att vi ha god
tillgång på livsmedel. Det sades i går
i något sammanhang av herr Hjalmarson
— och jag vill instämma med honom
däri — att svenska folket, både
den ena och andra kategorien, alltför
gärna köper lyxbetonade livsmedel liksom
även lyxbetonade andra saker. Men

herr Hjalmarson tog nog litet fel, när
han gjorde det påståendet, att man år
1950 skulle ha köpt tre gånger så mycket
tjock grädde som år 1949. Vid en
jämförelse mellan konsumtionen dessa
båda år får inte förbises att den tjocka
grädden inte var tillgänglig förrän den
12 juli 1949. Vi ha också inom mejeriorganisationen
kunnat konstatera, att
även om försäljningen av tjock grädde
ökat under 1950, så har försäljningen
av tunn grädde minskat på ett sådant
sätt, att det ungefär jämnar ut vartannat.

Det är säkerligen många länder i
världen som ha högre priser på livsmedel
än vad vi ha i vårt land. De
svenska jordbrukarna ha ju varje år
varit i kontakt med statsmakterna när
det gällt att fastställa priserna på jordbrukets
produkter. Av 1947 års riksdag
fattades emellertid ett principbeslut,
varigenom åt jordbruket gavs en viss
garanti i inkomstavseende samtidigt
som beslutet även innebar en reglering
av jordbruket. Jag skulle tro att hittills
ha konsumenterna tjänat mera på detta
riksdagsbeslut än producenterna, jordbrukarna,
ha gjort. Man har också
ibland anledning att göra den reflexionen,
om inte jordbrukarna alltför villigt
ha hörsammat maningen att åstadkomma
en ökad produktion, ty vi stå ju i
dag i ett läge, där det uppenbarat sig
vissa svårigheter att vinna avsättning
för jordbrukets produkter.

Det har således varit felaktigt att när
det gäller de subventioner, som utgått,
enbart tala om dem såsom subventioner
till jordbruket. Subventionerna ha
lika mycket varit konsumentsubventioner.
Därmed vill jag inte säga annat än
att subventionerna ha varit till stort
gagn även för jordbruket. På bondeförbundshåll
ha vi också vid åtskilliga tillfällen
hävdat den meningen, att om en
avveckling av subventionerna skall ske,
bör den företagas med en viss varsamhet.
Jag tror emellertid att den avveckling,
som skett vid det nyss passerade

192

Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

årsskiftet, har varit väl avvägd. Även
om vi på bondeförbundshåll hävda den
principen, att livsmedlen skola betalas
ungefär med vad det kostar att producera
dem, så vilja vi inte gå så långt
att vi instämma i det förslag, som i våras
framfördes av högern och som gick
ut på att man skulle göra upp en plan
för avveckling av subventionerna. Det
är säkerligen lyckligare med den avveckling
som nu skett.

När jordbruket för någon månad sedan
avslutade sina förhandlingar med
statsmakterna, hade man klarat upp frågan
om prisbildningen under åtta månader
framåt. Riksdagen kommer förmodligen
att senare få taga ställning
till denna fråga, men jag vill dock här
något beröra de förhandlingar som
förts.

Resultatet av dessa förhandlingar har
ju bedömts mycket olika. På en del håll
har man varit av den meningen, att
jordbrukarna skulle ha fått ut mycket
mera än de egentligen skulle vara berättigade
till. Utgångsläget var ju det,
att lantarbetarna och de jordägare, som
själva arbeta i sitt jordbruk, skulle få
en skälig höjning av sin arbetslön. En
undersökning visar, att den ökning av
lönen inom jordbruket med 25 öre i
timmen, som skedde, på åtta månader
medför 170 miljoner kronor i ökade
kostnader, vilka alltså skulle täckas genom
produktprishöjningar, men att
prishöjningarna vid samma försäljning
som i fjol endast medföra merinkomster
på 160 miljoner kronor. Det klaffar
alltså inte riktigt härvidlag.

Jag skall inte gå in på några detaljer
— tiden medger det inte. Jag vill bara
säga att vi inom jordbruket ha accepterat
uppgörelsen, i förhoppning om att
vi skola kunna uppnå ett bättre resultat
under de tider som komma.

Vid betraktande av de prisökningar
på livsmedel, som nu skett, får man
inte heller glömma att jordbruket ingalunda
till alla delar tillgodogör sig dessa
ökningar. Delvis gå ju prisökningar

åt för att ersätta de subventioner som
falla bort. Och för de ökade kostnader,
som jordbruket får vidkännas när det
gäller andra saker än arbetslöner, har
jordbruket inte blivit garanterat någon
täckning. Enligt en utredning, som
gjorts av jordbrukets utredningsinstitut
och vars riktighet icke har bestridits
av kalkylsakkunniga, skulle dessa ökade
kostnader uppgå till cirka 30 miljoner
kronor. Jordbruket har visserligen
erbjudits kvittning mellan detta belopp
och de 37 miljoner kronor, som räknats
fram i den s. k. efterkalkylen, men vilken
säkerhet lämnar egentligen denna
efterkalkyl? Den bygger på en prognos,
d. v. s. på att man tror att det skall bli
den och den utvecklingen inom jordbruket.
Om utvecklingen blir den som
beräknats, skulle vi naturligtvis på
detta sätt få täckning för de ökade kostnaderna.
Men man har t. ex. beträffande
mjölken, som ju betyder så mycket
för jordbruket, i prognosen räknat med
4 procents ökning av produktionen,
medan vi från jordbrukets sida från
början hävdat att det förmodligen inte
alls skulle ske någon ökning av mjölkproduktionen
och i varje fall inte
skulle gå längre än att vi kunde räkna
med en ökning av högst 2 procent. Hur
det i verkligheten kommer att bli vet
ingen i dag. De sista uppgifterna från
Mejeriernas riksförening avse december
månad 1950 och visa på en invägning
som ligger vid siffran 97, om man sätter
siffran för december månad 1949
till 100. Följaktligen är det nog mycket
osäkert, om vi under 1951 kunna höja
produktionen med 4 procent.

Även när det gäller jordbrukets kostnadssida
ha meningarna varit olika,
men full ersättning har dock tillerkänts
oss jordbrukare för de höjda räntekostnaderna
när det gäller allt i jordbruket
investerat kapital. Det har ansetts att
detta skulle vara en alltför god ersättning
åt jordbrukarna, men det är nog
inte riktigt att göra gällande något sådant.
På grund av att tillgången på ar -

Lördagen den 20 januari 1951 em.

Nr 2. 193

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

betskraft blivit allt mindre, har man i
allt större utsträckning måst genomföra
en mekanisering och rationalisering
inom jordbruket och skaffa sig olika
maskiner och sådant. Det är väl inte
mer än rätt att jordbruket får ersättning
för de ökade kostnader som denna investering
medfört. Att jordbruket erhållit
en sådan ersättning var säkerligen
också en bidragande orsak till att jordbruket
accepterade överenskommelsen
som sådan.

En annan sak, som jordbruket har
måst gå med på, är borttagandet av körlinjebidraget.
Jag måste säga att det
var med mycket stort beklagande som
vi gjorde detta. Bidragets borttagande
har också väckt djup bitterhet bland
jordbrukarna i våra skogsbygder, där
bidraget har haft stor betydelse. Under
den tid, då samhället behövde all mjölk
som man kunde få fram, organiserades
ju med hjälp av detta bidrag körlinjer,
och många småbrukare, som förut inte
levererat mjölk, inrättade sig för mjölkproduktion
och började leverera mjölk.
När nu körfraktbidraget faller bort,
överväga många mejerier att draga in
dessa körlinjer därför att dessa inte
äro ekonomiskt bärande. Betyder då
körlinjebidraget så mycket? Ja, för hela
länsdelar. Både i Värmlands och Västerbottens
län innebär körlinjebidragets
borttagande att bortåt 30 procent av
prishöjningen på mjölk försvinna. Man
undrar inte på om jordbrukarna bli betänksamma
och bittra och göra den reflexionen,
att under kristiden var det
bra att de gjorde sin plikt, men nu resonera
statsmakterna som så, alt jordbrukarna
kunna behålla sin mjölk
själva. Det är emellertid mycket i världen
som talar för att tiderna kanske
snart ändras på ett sådant sätt, att vi
åter behöva så stor livsmedelsproduktion
som möjligt och alltså även den
längst bortifrån kommande mjölken,
som levereras av många olika småbrukare.

Som ett slutomdöme om underhand -

lingarna vill jag framhålla, att jordbrukarna
och de i jordbruket anställda
ha handlat under känsla av ansvar och
moderation, i förhoppning om att även
andra grupper i samhället skulle göra
detsamma.

Under debatten här har behovet av
sparsamhet starkt understrukits. Detta
kan man knappast tillräckligt kraftigt
göra. Det gäller nu för oss ledamöter
av riksdagen att iakttaga stor sparsamhet
och återhållsamhet vid vårt ställningstagande
till motioner och andra
äskanden.

Om man ser på de olika huvudtitlarna,
måste man nog säga att jordbruksministern
är värd ett särskilt erkännande
ur sparsamhetssynpunkt, även om
det med hänsyn till jordbrukets intressen
måste beklagas, att jordbruksministern
gått längre i sparsamhet än hans
kolleger inom andra departement. Det
är således en besvikelse, att jordbrukets
forskning inte har fått den rimliga
ökning av sitt anslag som man där behöver.
Särskilt när dåliga tider stunda,
finns det anledning att så mycket som
möjligt stödja forskningen för att därigenom
kunna åstadkomma bästa möjliga
resultat av produktionen. Jordbrukets
forskningsråd hade begärt att få
betydligt mer än 250 000 kronor, men
har fått nöja sig med oförminskat anslag.

Även när det gäller undervisningen
på jordbrukets område, lantmannaskolorna
o. s. v., har samma sparsamhet
gjort sig gällande. Där har jordbruksministern
prutat ned 0,5 miljon kronor,
och det hänvisas till att det finns
vissa reservationsanslag, varigenom anslaget
skulle bli ungefär lika stort som
i fjol, eller 2 miljoner kronor. Det föreslås
ju 1,5 miljoner kronor. Många
lantmannaskolor äro emellertid i sådant
skick, att de behöva byggas om.
Lantbruksstyrelsen påpekar, att inte
mindre än 15 lantmannaskolor i fjol
hade rätt till ett större statsbidrag än
vad de fått lyfta. Detta motsvarar en

13 — Andra kammarens protokoll 1051. Nr 2.

194 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

summa av inte mindre iin 4 900 000
kronor. Dessutom ha 39 lantmannaskolor
begärt sammanlagt 24 345 000 kronor,
av vilket belopp inte mindre än
17 711 000 kronor enligt nu gällande
regler skulle erhållas i statsbidrag. Det
är ju klart att möjligheterna till undervisning
vid lantmannaskolorna på detta
sätt minskas för landsbygdens ungdom,
och detta ha vi från landsbygden anledning
att beklaga.

Hushållningssällskapen ha fått ökade
kostnader, men tyvärr bar det inte givits
möjligheter att här få ens så mycket
i ökade anslag som stegringen motsvarar.
Man tycker att det borde ha
varit möjligt att i varje fall få täckning
för de underskott, som de olika hushållningssällskapen
ha redovisat. Vi ha
inte råd att minska på organisationen
och arbetet inom våra hushållningssällskap.
De ha fyllt en så stor uppgift
inom vårt jordbruk, att de äro värda
de anslag de behöva för en oförminskad
verksamhet under kommande
dagar.

En dylik sparsamhet rimmar enligt
min mening dåligt med ett anslag under
femte huvudtiteln punkt 51, där
man i en tid av full sysselsättning har
ökat anslaget för bidrag till erkända
arbetslöshetskassor med inte mindre än
4 miljoner kronor. I punkt 52 fortsätter
anslagsiiskandet — visserligen i avbidan
på särskild proposition senare
— med 17 miljoner kronor. Tillsammans
med det höjda anslaget under
punkt 51 blir detta 34 miljoner kronor.
Här har inte samma sparsamhet fått
göra sig gällande som åstadkommits på
t. ex. nionde huvudtiteln.

Till sist vill jag framhålla att jag
tror, att om vi skola få balans i samhällsekonomien
är det nödvändigt med
en ökad produktion. Vi behöva alla
hjälpas åt, och enligt min mening ha
vi ingen garanti för att en högre lön
eller ett högre pris på våra produkter
är det enda hjälpmedlet för att åstadkomma
en oförminskad reallön eller

större tillfredsställelse. Jag är tvärtom
rädd för att de vägar, vi nu äro inne
på, komma att leda åt ett helt annat
håll. Det finns andra och bättre medel.
Ett ökat samarbete och ökad förståelse
olika grupper emellan i samhället
äro säkerligen bättre garantier för att
vi skola kunna åstadkomma ökade arbetsprestationer
och den större återhållsamhet
från olika grupper, som nu
är aktuell. Jordbruket har härvidlag
gjort sitt bästa.

När vi nu gå att behandla de olika
propositionerna, sedan de hänvisats till
respektive utskott, må det då givas
möjligheter för oss att få leva i fred
och ro, så att vi kunna hjälpas åt att
bygga vidare på det lyckliga samhälle,
som vi väl alla vilja ha.

Herr KARLSSON i Stuvsta (kort genmäle):
Herr talman! Herr Norup tyckte,
att avvecklingen av livsmedelssubventionerna
vid denna tid var väl avvägd.
Han menade emellertid också att
dessa subventioner, även om de i huvudsak
måste anses såsom subventioner
åt konsumenterna, också haft en
viss betydelse för jordbrukarna. Antagligen
låg väl bakom detta yttrande
åtminstone någon rädsla för att dessa
prisstegringar kunde påverka avsättningen
av jordbrukets produkter. Även
om herr Norup nu menar, att det är en
klok åtgärd att avveckla dessa subventioner
i en situation, när allting annat
stiger, så är det ändå litet märkvärdigt
att han också i samma andedrag beklagar
sig över penningvärdeförsämringen.
Det har man väl egentligen
inte rätt att göra efter ett sådant omdöme.

Herr Norup tog vidare ett exempel.
En arbetare på en viss fabrik behövde
år 1900 arbeta i tolv timmar för att
kunna betala en viss mängd livsmedel.
Nu behöver han endast arbeta i fyra
timmar för att kunna köpa samma
mängd livsmedel. För att detta skall
kunna bevisa något måste väl ännu en

Lördagen den 20 januari 1951 cm.

Nr 2. 195

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

siffra in i sammanhanget, nämligen
den siffra som anger hur mycket arbetsproduktiviteten
stigit under denna
tid, d. v. s. hur mycket en fabriksarbetare
nu kan producera per timme i
jämförelse med då. Så länge inte denna
uppgift fogats in i sammanhanget
har väl exemplet inte något fullt bevisvärde.

Herr NORUP (kort genmäle): Herr
talman! Beträffande det sista herr
Karlsson i Stuvsta sade kommer man
inte ifrån, att dagens inkomst uppgår
till en bestämd summa och att livsmedlen
år 1900 hade ett visst pris medan
de år 1951 ha ett annat pris. Den saken
är bevisad. Om sedan arbetaren i
dag producerar mer, så hör det inte
riktigt dit. Arbetaren har kanske bättre
hjälpmedel nu, och om han i så fall
producerar mer, så kommer det i varje
fall inte jordbruket till del. Med den
prissättning vi för närvarande ha finns
det en del människor, som inte ha
möjligheter att få en så stor arbetsförtjänst,
som det här var fråga om. Förmodligen
ha de inte råd att köpa en
oförminskad mängd livsmedel.

Herr Karlsson har vidare rätt i att
jag tror, att om alla subventioner skulle
ha tagits bort och priserna helt skulle
ha slagit igenom, då hade vi inte haft
möjligheter att finna avsättning för alla
våra produkter. Nu är det emellertid
min förhoppning och tro att det skall
lyckas, och jag är fortfarande av den
meningen, att avvägningen är ganska
god.

Herr BERGSTRAND: Herr talman!
Under den del av debatten som i mera
begränsad mening rört budgeten ha vi
fått konstaterat och betonat, att den
bygger på eu hel del ovissa faktorer —
detta gäller både nationalbudgetcn och
finansplanen. Det innebär i och för sig
ingen överraskning, det har väl varit

på det sättet i alla tider.

Vi ha också fått inpräntat i oss, att
planen bygger på stor sparsamhet, vilket
ju i första hand förvånar en smula,
när man ser på slutsiffrorna. Men det
är ju en annan historia, och staten har
det ju för närvarande speciellt trångt.
Vad som däremot mera förvånar en
icke fackman och som förefaller honom
anmärkningsvärt är, att staten i
en tid, när sedelfloden sväller så att
den rinner över alla bräddar, skall ha
ebb i sin egen kassa, så att man har
snudd på verkliga finansiella trångmål.
Sedlarna ha inte längre sitt gamla värde,
säger man, och det märks nog. Detta
beror på mångahanda ting men inte
minst, säges det, på att de som leva på
sitt arbete eller på sin tjänst kräva
mycket — somliga anse alldeles för
mycket — betalt; realvärdena öka långsammare
än sedelstocken sväller. Därför
förmanas alla löntagare att vara beskedliga
i sina krav.

I går sade finansministern — om jag
hörde rätt — att den stegring av lönerna,
som sker genom de nya avtalen,
nog ligger i överkant av vad produktionen
kan tänkas motsvara. Men i
nästa ögonblick —■ han hann knappt
svälja — tackade han fackföreningar
och jordbrukare för deras moderation
i löneanspråken! Man kan fråga sig
om det är konsekvent.

Ständigt återkommer talet om att
svårigheterna bero inte minst på ett
ogynnsamt förhållande mellan konsumtion
och investeringar. Vi kunna inte
investera mera i bostadsbyggen eller
andra byggen än som medges, därför
att vi inte kunna förmås alt minska på
konsumtionen, d. v. s. spara. Det säges
å andra sidan, att ett oeftergivligt villkor
för att det skall gå bra är, att produktionen
inte sackar efter. Den måste
fortsätta att stiga, så att vi växa in i
de höjda lönerna, tror jag att finansministern
uttryckte det i går i första
kammaren. Men produktionen är ju till
för att mata dels konsumtionen, dels

19G

Xr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen ro. m.

investeringarna. När produktionen nu
inte får intressera sig för höjda investeringar,
då måste den ju mata marknaden
med sådant, som kan konsume ras.

Men en sådan ökande konsumtion
betydde ju minskat sparande, d. v. s.
minskade möjligheter till investeringar,
d. v. s. minskat bostadsbyggande o. s. v.
Så äro vi framme vid det motsägelsefyllda
igen. Att skapa sammanhang i
detta virrvarr är svårt, och det är kanske
bäst att inte draga ut de egendomliga
slutsatser, som annars ligga snubblande
nära till hands. För övrigt ligger
det ju ingen svårighet i att med
acklamation godtaga den satsen, att
ökad produktion ger oss ökade möjligheter
—• inte bara på konsumtionssidan
utan också på investeringssidan.

Om det trängande behovet på olika
områden av mera investeringar äro vi
ju alla tämligen ense. Det är en väldig
brist på tillfredsställande bostäder, och
det stora behovet av förnyelse och utvidgning
av sjukhus och sociala anstalter
kunde ju inte ens regeringspartiets
talesman förneka här i kammaren i går
— i varje fall kunde han inte undertrycka
en stilla suck om den saken.
Skall produktionen stegras, så är det
också naturligt, att verkstäder och
forskningsanstalter kräva sin kraftiga
tribut i form av investeringar i lokaler,
byggnader, maskiner och apparater.

Det råder intet tvivel om att produktionen
alltjämt behöver stegras, och
med välbehag konstatera vi också att
så sker — tills vidare! Det finns maskiner,
som arbeta väloljat, och det
finns ju folk — tills vidare! Men, herr
talman, hur länge finns det folk i tillräcklig
mängd för att produktionen
skall kunna fortsätta att utvecklas på
planmässigt sätt? Kanske pensionsålderskommittén
har en del att säga
oss i den frågan. Den säger visserligen
ingenting nytt i befolkningsfrågan,
men den påminner oss om att utvecklingen
ur produktionens synpunkt ter
sig mycket ogynnsam under de när -

maste 10 till 20 åren. De små årskullarna
av barn före andra världskriget
komma inte att kunna fylla efterfrågan
på arbetskraft. Från dem blir det ett
mycket litet totaltillskott — siffran ligger
avsevärt under 100 000 — under
hela lä-årsperioden 1950—1965. Då
räknas hela tillskottet i de s. k. »närande»
åldrarna, 20—65 år. I stället ökas
antalet åldringar — de »tärande» åldrarna
— i så mycket snabbare takt.
Man talar om en ökning med 40 procent.
Absolut taget blir siffran cirka
275 000 — en ökning från 650 000 till
925 000. Dessa skola således, tillsammans
med barnen och det uppväxande
släktet, försörjas av de uttunnade arbetskadrerna.

Den ärade ledamoten av denna kammare
herr Dickson — han är inte här
nu — försöker ibland lära oss läxan
om den hotande överbefolkningen på
jorden. Det gjorde han i fjol, och även
i går hade han med en tongång från
den melodien. Det är visserligen ett viktigt
och allvarligt tema, men jag tror
mig inte överdriva, om jag betecknar
det som mycket inaktuellt för närvarande
för vårt lands vidkommande. Här
råder det i stället brist på folk. Vårt
land ligger ganska bestämt under det,
som brukar betecknas som befolkningsoptimum.

Jag hade knappast väntat att i går
få höra herr Dickson upprepa det där
talet om överbefolkning. Han är ju så
rikt och lyckligt allmänintresserad, att
jag tog för givet, att han observerat de
stillsamma men i sak tungt vägande invändningarna
mot den snabbt hotande
svältdöden för jordens befolkning, som
lades fram från botanister på deras
stora kongress här i somras. Där sades
det, att om man på den odlade jorden
tillämpade de resultat som vunnits i
form av ökat utbyte av kulturväxterna
— inte minst genom insatserna från
svenskar, Nilsson-Ehle samt flera andra
— då hotade svältfaran föga, även
om folkökningen fortskrider länge ännu

Lördagen den 20 januari 1951 em.

Nr 2. 197

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

i samma takt som hittills. Detta gäller
ändå bara med hänsyn tagen till den
nu odlade jorden. Men eftersom den
nu odlade jordytan endast tycks omfatta
cirka 13 procent av det som lämpligen
kan odlas, så förskjuter sig perspektivet
ännu mycket längre framåt i
tiden. I varje fall är det inaktuellt att
i den svenska riksdagen år 1951 tala
om överbefolkningsfaran. Ingen tror
väl heller, att vi nått maximum i fråga
om förbättrade odlingsmetoder.

Naturligtvis ändrar detta »globala»
betraktelsesätt ingenting i det aktuella
politiska faktum, att redan nu en betydande
folkträngsel och svält råda i
i vissa avgränsade regioner — i Kina
och i Indien. Liknande förhållanden
råda kanske även på betydligt närmare
håll. Se t. ex. på Tyskland med dess 175
invånare per kvadratkilometer — vi
här i Sverige ha 15. Det kan dock på
goda grunder bestridas, att svårigheterna
bero på en allmän jordöverbefolkning.
De sammanhänga med andra förhållanden,
politiska stridigheter och
mer eller mindre konstlade gränser.

Här hos oss råder ingen svält — åtminstone
inte om vi se det i stort. I
fjol hörde vi i stället ett par gånger
-— liksom på 1930-talet — antydas, att
det här »hotade» överproduktion på
mat — hur det nu kan komma sig att
man kan beteckna god tillgång på näringsmedel
som ett hot. I Sverige hotar
heller ingen arbetslöshet. Vi ha tvärtom
mycket svårt att få folket att räcka till.
Herr Fast kunde med samma eller nästan
ännu större fog i går ha erinrat
om svårigheterna att skaffa folk till de
sjukhus vi redan ha. Industrien ropar
efter mer folk. Det finns inte tillräckligt
med läkare, tandläkare, lärare, ingenjörer
— överallt samma brist!
Landsbygden avfolkas genom inflyttningen
till städerna, vilka ändå inte
tyckas få nog.

Med sådana fakta för ögonen går det
inte att tala om överbefolkning här. Vi
ha tvärtom underbefolkning. Men un -

derbefolkning här kontra överbefolkning
på den europeiska kontinenten ger
självfallet spänningsförhållanden. Från
trängseln söker sig naturligtvis folk till
bättre utrymmen. Politiska spänningar
giva samma resultat. Till Sverige har ju
också under de sista åren en tillströmning
av utlänningar ägt rum i en tidigare
icke skådad utsträckning. Det kan
ifrågasättas om det inte snart börjar
bli på tiden att se på vårt land som ett
verkligt immigrationsland och inte bara
som en temporär tillflyktsort för dessa
flyktingar.

Vårt arbetsliv sysselsätter för närvarande
antagligen något mer än 100 000
utlänningar; antalet steg starkt under
förra året. Det har från alla håll omvittnats,
att vi skulle ha klarat oss mycket
sämre under kristidens svårigheter,
om vi inte haft denna reserv. Hur hade
vi t. ex. klarat vår sjukvård?

Det är inte populärt att i avgränsade
fackfolkskretsar peka på dessa ting.
Där vädras det besvärande konkurrens.
Men den konkurrensen har hittills inte
besvärat. Jag tror jag kan gå ännu längre.
Utvecklingen pekar synes det mig
på att vi böra taga under övervägande,
om vi inte skola kalla in ännu mera
folk i de producerande åldrarna. Detta
blir kanske snart nog ett nödtvång, om
vi skola kunna behålla vår sociala standard.
Den bygger på ett rikt pulserande
näringsliv, och ett sådant kräver
goda armar — armar, som vi snart
sakna.

Pensionsålderskommittén menar, att
det tillskott av arbetskraft som fordras
skall kunna hämtas från de åldrande
årsklasserna, som i större utsträckning
skulle kunna utnyttjas. Detta går kanske
till en del, och en sådan åtgärd bör måhända
underlättas, men det kommer
säkert att visa sig vissa svårigheter härvidlag,
och sannolikt blir det heller inte
mycket att bygga på. Då återstår, så
vitt jag förstår, knappast någonting annat
än att lita på en immigration av
arbetskraft. Detta skapar stora och svå -

198 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ra problem, men det är nyttigt att i tid
se dem i vitögat. Angripas dessa problem
rationellt, går det nog att vända
olägenheterna till fördelar.

Årets remissdebatt har i väsentlig
grad gått i försvarsproblemets tecken.
Den sak jag nu vidrört är också på sätt
och vis ett försvarsproblem — visserligen
inte i första hand ett militärt försvarsproblem.
Men det är ett försvarsproblem
av stor vikt att söka införliva
alla dessa människor — flyktingar och
immigranter, sammanlagt mer än
200 000 — med oss, göra dem förtrogna
med svenskt samhällsliv, svenskt
tänkesätt o. s. v. Det är förbluffande
hur stor okunnighet man kan träffa på
beträffande svensk samhällsorganisation
även bland högt skolade intellektuella,
som vistats relativt länge i landet.
Jag har personliga erfarenheter av
den saken. Det är då inte underligt om
de då också förbli främlingar gent emot
oss, med alla de faror detta kan innebära
i en kritisk situation. Jag tror att
åtskilligt har försummats härvidlag,
och vårt kulturdepartement har här säkert
en mycket viktig uppgift, som
väntar.

I detta sammanhang måste jag komma
tillbaka till en sak, som vi här i
kammaren behandlade under föregående
år. Det är visserligen endast en liten
delfråga av detta stora problem,
men den är ändå rätt viktig. Det gäller
frågan om studiehjälpen till vissa flyktingstudenter.
Vi ha ju ett betydande
underskott på intellektuell arbetskraft
här i landet. Vi ha också en, visserligen
inte stor men nära till hands liggande,
relativt lättutbildad reserv
inom landet av flyktingstudenter. Att
hjälpa dem fram till en svensk examen
för att på bästa sätt nyttiggöra dem för
landet borde vara en angelägen uppgift.
Detta kan ske på ett sätt som egentligen
inte kostar någonting. Man kan
bevilja dem statsborgen till utbildningslån
på samma sätt som nu sker med
svenska studenter. Det har väckt upp -

seende. att ecklesiastikdepartementet
inte här inser sin uppgift och sitt ansvar.
Studentkårerna i hela landet och
så gott som alla de större svenska ungdomsorganisationerna
—- i varje fall
nästan alla politiska, tror jag — ha
ansett sig nödsakade att starta insamlingsaktioner.
Den värdigaste och bästa
och kanske enklaste hjälpformen —
hjälp till billig självhjälp — förmenas
dem emellertid.

Herr talman! Jag känner mig ganska
övertygad om att de ämnen, som jag
nu berört, i framtiden mer än en gång
skola komma att behandlas i kammaren.
Jag är fullt medveten om att en
import till landet av främmande arbetskraft,
på det sätt jag skisserat, skapar
mångahanda problem, problem som
jag här inte ens hunnit antyda. Men,
som jag sade, svårigheterna kunna säkert
bemästras. Förutsättningen är bara
att man tar itu med dem så fort som
möjligt, och det är därför jag har talat.

Herr HELLBACKEN: Herr talman!
Under förra årets vårriksdag förekom
här en ingående debatt om förvärv av
de s. k. tyskgruvorna. Vad som då sades
från visst oppositionshåll rörande
detta förvärv ger mig anledning att vid
denna remissdebatt säga några ord.

Kammarens ledamöter känna till att
man då varnade inte endast för detta
förvärv som sådant. Därjämte förklarade
man, att därest staten skulle köpa
gruvorna —• detta gällde framför allt
Håksbergsfältet — skulle resultatet bli,
för den händelse man inte lade ned
gruvdriften, att man inte kunde sälja
malmen i fråga dels på grund av dess
lågprocentighet och dels därför att den
var för fosforrik och innehöll kisel.

Jag tillät mig då för min del uttrycka
den meningen, att de som säkerligen
bäst kunde bedöma den saken
voro personer i den ledning för gruvorna
som under många år skött företaget.
Gruvledningen i fråga ansåg för

Lördagen den 20 januari 1951 em.

Nr 2. 199

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sin del att, därest gruvorna kunde drivas
i tillräckligt stor omfattning, så
skulle inte endast driften slå väl ut,
utan man skulle också, om man kunde
bryta så pass mycket malm, att man
kunde köra dygnet runt, få hela verksamheten
lönande. De uttryckta farhågorna
för att gruvbolaget inte kunde
sälja malmen skulle man, enligt dessa
sagesmän, inte fästa sig så mycket vid.

Jag ser inte någon av de herrar inne
här i kammaren, vilka i våras förklarade
att vi efter någon tid skulle komma
att få se hur det skulle bli med
denna gruvdrift. Jag vill nu begagna
tillfället att förklara att all produktion
för detta år vid Håksbergsfältet är såld.
Den är därtill såld till mycket goda
priser, betydligt bättre än man tidigare
hade kunnat tro. Anledningen härtill är
att just dessa malmer med denna speciella
sammansättning kunna med stor
fördel användas inte bara av järnverken
i Tyskland utan även i England,
Amerika och Polen. I fjol brötos vid
dessa fält cirka 60 000 ton. De senaste
månaderna har brytningen uppgått till
ungefär 8 000 ton per månad. Man strävar
efter att, därest man kan få tillräcklig
arbetskraft för brytningen, öka
produktionen ytterligare. Under innevarande
år tror man, att man skall kunna
komma upp till en brytning av åtminstone
100 000 ton per år.

Jag nämnde, att man fått mycket goda
priser för denna malm. När jag frågat
gruvledningen, om dessa priser möjligen
kunde bero på Koreakriget, så
har man sagt att så visst inte är fallet.
Försäljningen av denna malm var säkrad
innan Koreakriget utbröt. Det är
för övrigt inte endast på de utländska
marknaderna som man lyckats uppnå
dessa goda priser, utan även den svenska
hemmamarknaden liar köpt rätt
mycket av dessa malmer till ungefärligen
samma priser.

Även om dessa saker inte äro berörda
i årets statsverksproposition, har jag
velat nämna dessa fakta för kamma -

rens ledamöter. Jag har gjort detta för
att påvisa hur kapitalt man på visst
håll misstog sig, när man vid fjolårets
riksdag förklarade, att dessa förvärv
var någonting som inte hade någon som
helst framtid för sig. Framtiden får nu
ytterligare belysa och bevisa hur därmed
kommer att förhålla sig. För min
ringa del förklarade jag redan under
fjolårsdebatten, att jag trodde på gruvledningen
i detta fall. Gruvledningen
förklarar nu för sin del att, såvitt man
kan bedöma, det framtida resultatet
kommer att än mer bevisa hur fullständigt
fel de politiker hade, som vid
fjolårets riksdag varnade för detta förvärv.

Det finns även en annan fråga, som
jag inte kan underlåta att beröra här
i dag. Det gäller skiftesverksamheten i
Kopparbergs län.

Som kammarens ledamöter känna
till, äro i stora delar av Kopparbergs
län ägorättsförhållandena sådana, att
en särskild lagstiftning har måst tillgripas
för att medverka till att rätta till
föreliggande svårigheter inom skiftesförliållandena.
Under årens lopp har
statens andel av kostnaderna för att
rätta till dessa förhållanden kommit att
uppgå till omkring 2 miljoner kronor.
Man har genom dessa förrättningar flyttat
ut gårdarna, man har lagt tillsammans
skiftena, och man har försökt att
få jordbruken sådana som man ansett
att de böra vara enligt förhållandena i
detta län.

Att döma av de provskiften, som ägt
rum även rätt sent, ha emellertid vissa
tendenser uppstått under senare år att
fortsätta splittringen av ägorna och genom
sämjedelning börja att ånyo splittra
de nya skiftena. Detta har — vilket
kammarens ledamöter kanske uppmärksammat
■— föranlett landshövdingen i
länet, som ju sjiilv är jordbrukare och
mycket intresserad av att det skall råda
rationella förhållanden på dessa områden,
att tillsammans med länets överlantinätare
påkalla justitieministerns

200 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

uppmärksamhet på dessa nya förhållanden.
Samtidigt har landshövdingen
begärt, att justitieministern skall vidtaga
åtgärder för att de skiften, som genomförts,
inte ånyo skola bli spolierade
genom nya sämjedelningar eller annan
uppdelning av marken.

Jag skall be att vid detta tillfälle få
i allra största korthet understryka vad
landshövdingen här påtalat och hemställa
att man från justitiedepartementets
sida inte bara följer denna fråga
utan även vidtager de åtgärder, som
kunna anses vara påkallade för att icke
de skiften, som med statsmedel blivit
genomförda, skola bli spolierade.

Jag kan i denna debatt ej heller underlåta
att även tala något om vissa
jordbruksfrågor i övrigt. Jag har under
den tid jag suttit i denna kammare
varit mycket intresserad av speciellt en
sak, nämligen att följa domänverkets
redovisning rörande förvaltningen av
skogsdomänerna här i riket.

Det är naturligtvis mycket svårt för
en enskild riksdagsman att med jämförelser
från det enskilda skogsbruket
komma till något definitivt resultat rörande
hur det förhåller sig med det
faktum, att domänverket, såvitt jag förstår,
år efter år icke redovisat tillräckligt
stora belopp i fråga om skogsavkastning
eller i varje fall icke så stora
belopp, som man borde ha anledning
att antaga.

Vi känna ju alla till att statens skogsdomäner
representera ungefär 25 procent
av rikets totala skogsareal. Det är
alltså betydande statliga skogar det här
är fråga om. Vi veta även, att på dessa
skogsinnehav utgår det ingen ränta och
ej heller några kronoskatter. Det har
roat mig, då jag följt dessa förhållanden
år från år, att göra vissa beräkningar
vad det skulle ha kostat för domänverket
att även betala kronoskatt
och ränta på samma sätt som enskilda
skogsägare få göra. Med tillägg av dessa
utgifter har det visat sig, att det i själva
verket blivit kvar ett synnerligen litet

överskott. Gentemot dessa mina beräkningar
kan man naturligtvis invända,
att statens skogsdomäner till stor del
ligga i de nordliga länen, där produktivitetstillväxten
är betydligt lägre än i
Mellansverige och de sydligare delarna
av riket. Detta är visserligen sant, men
å andra sidan finns det även enskilda
jordbrukare med skogsinnehav i dessa
nordliga trakter, och dessa jordbrukare
redovisa ändock väsentliga överskott
på skogsbruket. Såvitt jag förstår, sköta
dessa jordbrukare sina skogar lika bra
som domänverket.

Den nuvarande chefen för domänverket,
generaldirektör Höjer, avgav vid
tillträdet av sitt ämbete ett löfte, som
jag tycker verkade mycket glädjande
att höra. Den nye generaldirektören
hoppades, att man under en tidsperiod
av ett par decennier skulle kunna få
kalmarkerna på domänverkets skogsområden
kultiverade på ett sådant sätt,
att de skulle kunna lämna produktion
i skog. Man måste erkänna, att det dock
finns inte så små arealer inom det statliga
skogsbruket som blivit eftersatta,
även om stora delar av domänverkets
skogar äro dels bra skötta, dels i (ivrigt
mycket väl bestockade.

Vad jag här berört beträffande det
statliga skogsbruket ger mig anledning
ifrågasätta, om man inte i större
utsträckning än hittills borde ha uppmärksamheten
riktad på dessa förhållanden
från vederbörande departementschefers
sida, d. v. s. i detta fall
jordbruksministern och även finansministern.

Vi veta ju alla, att skogsbruket för
närvarande ger inkomster, som knappast
uppnåtts någonsin tidigare. På statens
skogsdomäner säljas väsentliga
poster på rot till mycket höga priser.
Dessa priser stå i full relation till vad
det enskilda skogsbruket erhåller. Det
är vidare känt, att långt uppe i landet
är det inte ovanligt, att man vid rotköp
kan få per kubikmeter fast mått
JO, ja, ända upp till 50 kronor och

Lördagen den 20 januari 1951 em.

Nr 2. 201

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

t. o. m. ännu mer om det rör sig om
särskilt specialvirke. Men även om man
bortser från dylika kanske särskilt höga
priser per kubikmeter, så har priset
ändock stigit konstant under de senare
åren undan för undan. Ett undantag
utgör dock 1949. Man har emellertid
i domänverkets redovisning inte
kunnat finna, att dessa prisstegringar
återspeglat sig i verkets nettoresultat
på det sätt man hade kunnat vänta.

Jag är inte kompetent — jag vet för
resten inte om någon annan är det heller
— i denna kammare att bedöma
vad orsaken härtill kan vara. Jag tror
emellertid, att det är angeläget att man
tittar på dessa saker från vederbörande
departements sida för att komma till
rätta med de brister, som eventuellt
kunna föreligga. Det har sagts mig —
jag har under hand gjort vissa förfrågningar
— att reparationer av olika slag
på de statliga skogsegendomarna för
föregående år skulle ha dragit högst betydande
kostnader, ungefär 10 miljoner
kronor. Med utgångspunkt från vad
jag känner till om de rätt stora statliga
skogsdomänerna i Kopparbergs län vill
jag emellertid påpeka, att dessa egendomar
åtminstone tidigare inte skötts
bättre än andra skogsegendomar i länet.
Bolagsarrendatorerna ha i många
fall haft lika bra och till och med bättre
förhållanden än arrendatorerna på
statens domäner. Det förhåller sig vidare
inte på det sättet, att de statliga
skogarna fått betala högre löner till
skogsarbetarna eller att arrendatorerna
på statens domäner haft så förmånliga
arrenden, att det inte skuile bli över
något netto för staten. Både löner och
arrenden äro i stort sett desamma för
det statliga och det enskilda skogsbruket.

Jag skall inte ytterligare uppehålla
mig vid denna speciella fråga. Jag vill
emellertid uttrycka ett önskemål i denna
sak. Vi känna ju alla till att så snart
det gäller staten, har man inte möjlighet
att på vanligt sätt ingripa lagstift -

ningsvägen. Jag har för min del som
jordbrukskommissionens ordförande i
Kopparbergs län att emottaga anmälning
på anmälning rörande vanhävd
på domänverkets skogsegendomar. För
att det inte skall behöva vara något tvivel
om vad jag här påpekar kan jag
nämna, att anmälningarna i första hand
avsett Malingsbo revir och Bisens by.
Jag var där och tittade, men kunde
ingenting göra. Jag påtalade saken hos
dåvarande generaldirektören von Stockenström
och bad honom rätta till
detta, och det lovades runt men hölls
tunt.

Jag vill i detta sammanhang framföra,
att den jord staten äger måste
hållas i samma goda hävd som man
fordrar att enskild jord skall hållas i.

Jag sade, herr talman, att jag inte
skall komma in på något, som har sagts
här i kammaren förut, och jag skall
fortsätta med ett par saker som jag tror
de fåtaliga kammarledamöter, som ännu
äro här, kunna ge mig rätt i.

Som kammarens ledamöter veta antogo
vi år 1948 en ny skogsvårdslag, som
trädde i kraft den 1 januari 1949. Jag
var med om beslutet, men hade jag den
gången vetat vilka resultat lagen skulle
få i den praktiska tillämpningen, hade
jag icke röstat för den. Jag skall med
några ord beröra just den saken.

Som bekant tillkommer det enligt
riksdagens beslut skogsstyrelsen att
fastställa de ekonomiska förutsättningar,
som skola ligga till grund för lagens
tillämpning. När redovisningen sent omsider
kom visade det sig, att skogsstyrelsen
tydligen hade utgått från det förslag,
som chefen för statens skogsforskningsinstitut
professor Näslund och
professorn vid sagda instituts produktionsavdelning
Henrik Pettersson ha
framlagt och som går ut på att lönsamhetsbegreppet
skall tolkas enligt markränteläran.
I nr 4 av Skogsvårdsföreningens
tidskrift i fjol framförde professorn
i skogsekonomi Streyffcrt eu
amper kritik mot dessa tillämpnings -

202 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

föreskrifter, som bygga på förslaget av
de båda professorerna vid skogsforskningsinstitutet,
och lian påvisade där
svagheten i dessa tillämpningsföreskrifter.
Jag skall dock villigt medge att det
är svårt att finna tillämpningsföreskrifter
till lagens bestämmelse som säger:
»Skog skall skötas så, att tillfredsställande
ekonomiskt utbyte vinnes». I
många fall komma dock dessa bestämmelser
i konflikt med god skogsvård,
och under år då rotpriset på skog varierar
mellan 30 och 50 procent, som
det har gjort under det senaste året,
blir markränteprincipen ohållbar. En
svaghet i tillämpningsföreskrifterna är
att en skogsägare kan avverka skog för
avsevärda belopp på vissa lågproduktiva
marker utan någon egentlig produktionsplikt.

I vårt land ha vi som bekant skogar
med en omloppstid av betydligt över
100 år, och vi ha högproduktiva marker
med en omloppstid av 60—65 år. Att
rättvist tillämpa föreskrifterna på marker
med så olika produktivitet torde
vara olösligt.

Produktionsplikten bör bestämmas
efter andra grunder än markränteläran.
De utfärdade bestämmelserna kunna
medföra att man i Norrland, där det är
låg produktivitet hos marken, kan hugga
rent ett område nu när lönsamheten
är stor, och om något år då det
kanske är fallande priser på virket och
markränteläran skall tillämpas visar det
sig inte räntabelt att lägga ned kostnader
på sådd eller plantering av skog för
nyproduktion. Detta visar hur farligt
det är att gå från gamla principer för
skogsvården. Vi ha enligt lagens bestämmelser
ingen möjlighet att komma
till rätta med dessa avverkare — jag vill
inte säga baggbölare — de kunna hänvisa
till lagens bestämmelser om markränteläran
och gå fria.

I Norge har man en bestämmelse —
jag vet inte om den kan kopieras i vårt
land — enligt vilken en avverkare är
skyldig att deponera två procent av

bruttobeloppet av den avverkade skogen
i en s. k. kulturfond. I den mån skogsproduktiva
åtgärder vidtas på de avverkade
områdena äger vederbörande
rätt att återfå pengarna, i annat fall få de
ligga kvar i kulturfonden. Jag vet icke,
herr talman, huruvida det kan vara
lämpligt att införa en liknande bestämmelse
i vårt land. Framför allt måste
man emellertid omarbeta yår skogsvårdslag
och icke låta de nuvarande
förhållandena stå kvar med de diffusa
bestämmelser som nu finnas i skogsstyrelsens
tillämpningsföreskrifter.

Vi böra under alla förhållanden lita
till klokheten och omdömet hos våra
skogsmän, jägmästare, erfarna gamla
skogsägare och de som arbeta i skogen.
I den gamla lagen sades det, att man
skall sträva efter en god skogsvård. Jag
anser att vi måste komplettera eller omarbeta
vår skogsvårdslag så att den fyller
den brist som nu föreligger. När jag
har tagit del av diskussionen på det
skogliga området i tidskrifter har jag
funnit att samtliga vetenskapsmän och
andra som ha stor erfarenhet på detta
område säga, att dessa bestämmelser
måste ändras.

Jag vill med vad jag har sagt om
skogsvårdslagen göra en vördsam framställning
att man måtte följa denna sak
uppmärksamt och försöka komma till
någon rättelse.

Jag skall be att få ta några minuter
i anspråk för att tala om en annan sak
som rör skogarna. Vi ha här i landet,
som kammarens ledamöter veta, en fullmaktslag
av år 1947 om virkesmätning.
Vi hade tidigare virkesmätningslagar av
år 1936 och 1943, men de utbyttes 1947.
När den senare lagen infördes rådde
det rätt delade meningar om den i andra
lagutskottet. Jag har äran att sitta
med som ledamot där, och jag sade då,
att jag icke kunde förstå det fina i den
lagstiftning som förelåg. Den hade varit
lämplig om den kommit för låt mig
säga 40 eller 50 år sedan, när bolagen
lurade skogsägarna i olika delar av

Lördagen den 20 januari 1951 cm.

Nr 2. 203

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

landet, där man icke kunde räkna kubikinnehållet
i det avverkade virket.
Jag tror egentligen inte man kan säga
att bolagen lurade bönderna, men de
tillämpade åtminstone i Norrland en
s. k. liberal tumning, och denna liberala
tumning varierade rätt mycket. På den
tiden skulle det ha varit påkallat med
en lagstiftning som reglerade förhållandena
så, att den skyddade den skogsägande
allmänheten och hindrade den
från att bli uppskörtad i det ena eller
andra avseendet. Numera kan man inte
åberopa det. Nu kan varje bonde som säljer
en stock räkna ut volymen, och varje
skogsarbetare som skall fälla ett träd kan
med hjälp av sin kubiktabell som han
har i fickan säga hur många kubikfot
det innehåller. Om den skogsägande
allmänheten vill ha stöd kan den dessutom
hos skogsägarföreningarna få den
hjälp som behövs för att vara säker på
att inte bli lurad. Var och en som känner
till dessa förhållanden måste säga,
att av de båda parterna ligger inte säljaren
i underläge. Det är visst inte på
det sättet, utan säljaren kan själv tillvarata
sina intressen. Jag anser för min
del att man borde ha varit mycket försiktig
med lagstiftning härutinnan. Som
jag nämnde har Kungl. Maj:t en fullmaktslag
som skall tillämpas endast i
den mån det anses nödvändigt att bilda
intumningsföreningar och som innehåller
tvingande bestämmelser om virkesmätning
vid köp. Det är skogsstyrelsen
som handhar denna organisation. Kostnaden
för statens vidkommande har varierat.
För de tre senaste åren har den
årligen upptagits till 8(1000 kronor i
statsverkspropositionen, och i årets
statsverksproposition har det upptagits
ett anslag på 110 000 kronor. Till ledning
vid tillämpningen av dessa bestämmelser
om mätning har skogsstyrelsen
i anslutning till 1943 års lag utfärdat
48 cirkulär jämte 12 tillägg angående
virkesmätning. Av dessa 48 cirkulär
gälla ännu 20, och av tilläggen
iiro 0 fortfarande i kraft.

Man kan fråga sig, om denna organisation
egentligen är nödvändig. Statens
sakrevision, som har velat undersöka
detta, har föranstaltat om en utredning
på detta område. Utredningsmännen ha
tagit kontakt med virkesmätningsföreningar
i större delen av landet och med
säljare och köpare av skog. Det har
framkommit en praktiskt taget enstämmig
uppfattning att man icke skall ha
tvingande bestämmelser, utan i den mån
virkesmätning behövs skall den ske genom
frivilligt bildade föreningar.

I anslutning till detta kan jag säga,
att det finns virkesmätningsföreningar
i Norrland och i mellersta Sverige, i
Värmland, Dalarna o. s. v., som mäta
det mesta virket, men det är nog litet
egendomligt att en köpare av en rotpost
som själv skall förädla virket skall
vara tvingad att mäta det. Det är också
underligt att en säljare och en köpare
som äro överens om affären måste mäta
virket i en virkesmätningsförening. Det
borde bli endast dispositiva bestämmelser
så att man kan påkalla mätning
i den mån man vill. Nu strävar skogsstyrelsen
dels efter att få virkesföreningar
bildade och dels efter att få det
mesta virket mätt i dem. Vi veta att
Södra Sveriges virkesmätningsförening,
som funnits förut, har gått kaputt emedan
den inte har funnit resonans vare
sig bland skogsägarna eller bland köparna.
Vi känna också till att det är
svårt att få till stånd någon förening
emedan man anser att det icke behövs.
Det meddelas i årets .statsverksproposition,
att 30 000 kronor ha avsatts för
Mellansvenska virkesmätningsföreningen
— pengarna iiro måhända redan disponerade
— som givetvis skall starta med
statsbidrag. För denna virkesmätningsvcrksamhet
som staten bidrar till har
det för övrigt upptagits 80 000 kronor i
statsverkspropositionen. Jag har tillåtit
mig att i dag väcka en motion om
att högst 70 000 kronor skola få användas.
Skall det bli mer, bör det endast
få ske efter Kungl. Maj ds medgivande.

204 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Det är inte bara futtiga 110 000 kronor
för statsverket som det här gäller,
utan enligt utredningen i sakrevisionen
gäller det belopp för näringslivet på
minst 10 miljoner kronor om året; en
reservant bland utredningsmännen har
till och med sagt, att det rör sig om
närmare 20 miljoner. Vad har man för
nytta av det? Det är den fråga utredningsmännen
ha gjort överallt där de
varit ute. Jo, man säger att skogsägarna
kunde luras förr, men det går inte nu.
Därest sådana virkesmätningsföreningar
komma till stånd på frivillighetens väg
må det gärna göras, men varför skall
staten tvinga människorna till det? Och
varför skall staten själv satsa stora belöpp?
Jag har haft tillfälle att övervara
några sammanträden i södra Sverige,
bland annat i Växjö, och där sade en
herre att det var absolut nödvändigt —
det var en tjänsteman vid skogsägarföreningen.
Bönderna från Kronobergs
län som voro samlade där sade, att regeringen
vill reglera allt. Trots att de
kunna sälja sitt virke utan att bli lurade
måste de ge ut pengar på att mäta
det. Det meddelas samtidigt, att kostnaden
för inmätning varierar något men
att det det inte är ovanligt att den uppgår
ända till 40 öre per kubikmeter fast
ved, och det kostar från 5 och ända
till 14 öre per kubikfot för inmätt timmer.
Skall skogsägaren vidkännas denna
belastning? Det måste betalas av någon.
Om både säljare och köpare anse
att det inte behövs tycker jag man inte
skall tvinga dem att mäta virket och
lägga ned onödiga kostnader.

De människor som tas i anspråk för
virkesmätning kunna behövas i det produktiva
livet. Fastän jag själv i någon
mån är skogsägare har jag inte låtit
mäta virket på detta sätt, men jag har
varit kallad som hjälp till andra skogsägare.
När bönderna haft några lass som
skulle mätas in på olika platser, ha de
fått vänta på virkesmätarna och sedan
på kontrollörerna. Det finns sju kontrollanter,
unga herrar som fara omkring i

motorfordon. Jag höll på att säga, att
de äro nyss från plogen tagna, men de
ha nog inte sett så många plogar än
mindre ett huggarlag. Med myndig ton
tala de om hur det skall vara. Den stackars
bonden står där och ser förskräckt
ut, och undra på det, och resultatet bliver
inget eftersom både köpare och
säljare ha varit överens.

Jag anser,herr talman, att vi måste lita
till vad både köpare och säljare här anse
och ta fasta på det. Jag skulle vilja
rekommendera riksdagens ledamöter att
ta del av sakrevisionens utredning, i
denna sak, ty där finns redovisat vad
man fått höra vid resonemang med
människor i olika delar av landet.

Jag vet inte om en enskild riksdagsman
har någon utsikt att vinna bifall
till en motion, men även om det rör sig
om små belopp tror jag att finansministern
borde undersöka denna sak. Det
kan sägas att 30 000 kronor inte är mycket,
men man bör ändå se efter om inte
det är pengar som kan bli kvar i statskassan.
Utredningsmännen ha behandlat
möjligheterna till en direkt besparing,
och det är på deras utredning jag
har byggt min motion.

Jag vill sluta med att be om ursäkt
för att jag måhända tröttat kammaren,
men jag anser det jag har framfört vara
av sådan betydelse att jag inte velat
förbigå det.

Under detta anförande övertog herr
talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Fru ERIKSSON i Stockholm: Herr talman!
När kammaren är så här tom är
det inte vidare trivsamt att tala, men de
som ha talat före mig ha visat en oförskräckthet
som gör att även jag vågar
delta i denna divcrsedebatt.

Jag är ledsen att inte inrikesministern
är här, ty jag skulle vilja säga ett
par ord till honom. Han har i årets
statsverksproposition sagt, att han inte

Lördagen den 20 januari 1951 em.

Nr 2.

205

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

i år tänker framlägga förslag inför riksdagen
som realiserar det som 1940 års
utbildningskommitté för sjuksköterskor
har framfört. Den brist som råder på
all sjukvårdspersonal men särskilt på
sjuksköterskor motiverar att man åtminstone
diskuterar något av det som står
i detta utredningsförslag och kanske
försöker få det genomfört separat.

För att behovet av sjuksköterskor skall
fyllas måste en mycket stor del av den
kvinnliga ungdomen övergå till sjuksköterskeskolorna,
och för att fylla behovet
har man gripit till ganska drastiska
recept. Vi ha fått utlänningar i
sjuksköterskekåren, man har haft medicine
kandidater som vikarier för sjuksköterskor,
man har tagit in manliga
elever och till och med funderat på att
starta en skola för manliga elever. Man
har inte dragit sig för någonting. Språksvårigheterna
ha inte ansetts vara alltför
stora, och man har kunnat rå på
det mesta, men en utväg har man varit
mycket tveksam inför: den långa utbildningsvägen,
att ta vara på välutbildade
sjukhusbiträden och om möjligt ge dem
en sådan utbildning, att de så småningom
kunna bli sjuksköterskor.

För inträde i en godkänd sjuksköterskeskola
fordras realexamen eller utbildning
vid folkhögskola. Naturligtvis
kan ett sjukhusbiträde få stipendier för
att gå vid en folkhögskola och så småningom
komma in vid en sjuksköterskeskola,
men det skall mycket till för att
man vid vuxen ålder skall sluta sitt arbete
och sätta sig på skolbänken för att
därefter gå igenom tre och ett halvt års
utbildning vid sjukskötcrskeskola. För
en människa som har försörjt sig länge
kan det vara svårt att fatta ett sådant
beslut även om hon har verkligt intresse
att få bättre utbildning för det yrke hon
redan har.

Jag har ett riitl färskt exempel på hur
benhårt man ändå håller på denna skolutbildning
som en förutsättning för inträde
vid en sjukskötcrskeskola. Det var
en försäkringstjänsteman på inemot 40

år som kom från herr Rubbestads län.
Hon var äldst av tio syskon •— det hör
till historien för att man skall förstå att
hon hade svårt att få möjlighet att som
ung gå igenom en sjukskötcrskeskola.
Hon kom från ett lantbrukarhem och
började som sjukvårdsbiträde och var
det länge. Så småningom blev hon mottagningssköterska
hos en privatläkare.
Hon hade ingen möjlighet att få gå igenom
sjuksköterskeskolan fastän det var
hennes högsta önskan. Så kom hon till
ett annat verksamhetsområde och avancerade
som försäkringstjänsteman. Hon
kom in i en grupp av tjänstemän där
hennes kolleger hade studentexamen.
Hon klarade sig bra där, men hon hade
kvar sin gamla önskan att bli sjuksköterska
— det finns folk vars intressen
sträcka sig utöver att få en bra lön. Hon
skulle få lämna en väl avlönad plats,
där hon hade en framtid för sig, men
hon hade rekommendationer, hon hade
råd att söka in vid en sjuksköterskeskola,
åldern ansågs inte vara något
hinder, och inte kunde det väl vara så
stort fel på hennes intelligens när hon
hävdade sig så väl på ett annat område.
Men nu klickade det. Man hängde upp
sig på att hon bara hade folkskoleutbildning,
och hon kunde inte komma
vidare. Hon kunde inte tänka sig att
sätta sig på skolbänken först för att
därefter gå igenom tre och ett halvt års
utbildning.

Hade det inte varit värt att ta vara
på ett sådant intresse för sjukvårdsutbildning?
Man hade stora utsikter att
få se henne stanna kvar, vilket man inte
har för en stor del av sjuksköterskorna.
Jag skulle tro att 40 procent av dem
som utbildas gifta sig, gå till sina hem
och sluta sin anställning ganska snart
efter det de fått sin utbildning.

1946 års kommitté lämnade i sitt betänkande
förslag till vidareutbildning
av sjukhusbiträden. Tidigare, och i själva
verket fortfarande, var det en belastning
för en sjuksköterskeelev att ha
varit sjukhusbiträde. Man ser väl inte

206 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

heller gärna att ett sjukhusbiträde, även
om hon skaffar sig folkhögskoleutbildning
först, blir elev vid samma lasarett
där hon varit biträde. Jag har personliga
erfarenheter av att man åtminstone
tidigare inte ville ha släktingar till sjuksköterskeelever
som biträden eller städerskor
vid samma lasarett — bara det
ansågs genant. Det är en illustration till
den fördomsfullhet som har stått kompakt
inom sjukhusvärlden och som troligen
är en av orsakerna till svårigheten
att få personal dit i tillräcklig grad.
De fördomarna äro inte riktigt passande
i vår tid.

1946 års utredningskommittés förslag
innebar bland annat, att sjukhusbiträden
under en övergångstid skulle kunna
antagas som elever vid godkänd sjuksköterskeskola,
om de hade minst tio
års praktik som sjukvårdsbiträden, om
de hade goda vitsord och förmans intyg
att de lämpade sig och om de hade
fått dispens av medicinalstyrelsen från
kravet på skolkunskaper och genom
vissa preparandkurser skaffat sig kunskaper
i modersmål, matematik, fysik,
kemi och biologi. Vi förstå att det är
en hel rad anspråk som sjukhusbiträdena
skulle fylla för att kunna komma in
som elever vid sjuksköterskeskolorna.
De skulle sedan vid skolan få lika lång
teoretisk utbildning som de andra eleverna,
men deras praktiska utbildning
skulle, såvitt jag har fattat det rätt, förkortas
med sex månader. Man ansåg att
de sex månaderna skulle kunna uppvägas
av tio år som sjukhusbiträde, vilket
inte verkar konstigt för vanligt folk.
I Stockholm skulle man enligt uppgift
ha fått 15 elever som på dessa villkor
kommit in vid sjuksköterskeskolorna.
Jag vet inte om sådana försök ha gjorts
på andra håll, men den tänkta förkortningen
av den praktiska utbildningen
med sex månader har man såvitt jag
vet inte använt för dessa elever. Troligen
ha de själva haft den känslan, att
de skulle anses som epasköterskor om
de sluppo ifrån denna praktiska utbild -

ning och inte kunna anses jämbördiga
med dem som gå hela skolan ut på vanligt
sätt. Ett samhällsintresse är emellertid
att de bli utbildade så fort som
möjligt, och har man tidigare sagt att
de tio årens arbete före sjuksköterskekursen
skulle kunna jämföras med sex
månaders praktiskt arbete, borde det gå
att ordna att de automatiskt finge slippa
ut ur skolorna sex månader tidigare.

Vi ha och vi ha kanske ännu mer tidigare
haft en förnämlig personal i biträdesställning.
Det har många gånger
varit människor med god allmänbildning,
med takt och handlag med de
sjuka, men tyvärr för dem själva ha de
endast haft högskoleutbildning. Nu när
det inte finns möjligheter att avancera
skall det stort intresse till för att de
skola bli sjukhusbiträden fram till pensionsåldern
med ett så obekvämt arbete
som sjukvård och med så små löner som
sjukhusbiträdena ha — det gäller även
sjuksköterskorna att lönerna äro små.
Ofta söka de sig över till arbete på natten,
i tvätten eller badet för att kunna
gå i land med sitt arbete och hålla sig
kvar i tjänsten tills de bli pensionerade,
eller också söka de sig ut och bli mottagningssköterskor
hos privatpraktiserande
läkare. Privata läkare anse sig
nämligen kunna använda dessa sköterskor
på sin praktik, även om denna är
stor och de måste lita mycket på sköterskan.
Det har för resten visat sig att
även läkare på sjukhus ofta skulle vara
nöjda att på en del platser ha ett sjukhusbiträde
utan examen där man nu
har utexaminerade sjuksköterskor. Det
lär också finnas exempel på läkare som
ha velat utbilda biträden inom en viss
gren av sjukvården för ansvarsposter,
men detta har ansetts kränka de utbildade
sköterskornas intresse, och där har
man i viss mån fått sjuksköterskekåren
emot sig. Det har funnits tider av arbetslöshet
bland sjuksköterskorna, och
då har det varit naturligt att de med
all kraft sökt försvara de platser, som
anses böra uppehållas av examinerade

Lördagen den 20 januari 1951 em.

Nr 2.

207

Vid remiss av statsverkspropositionen m. ro.

sköterskor. De ha varit rädda att de
skulle komma att besättas med fotografer
på röntgen, kemister eller laboratriser
på laboratorierna eller med underpersonal.
Nu är situationen en helt annan,
och enligt alla beräkningar finns
det arbete långt fram i tiden för så
många sjuksköterskor som kunna gå igenom
de vanliga skolorna. Det kan därför
vara skäl att se efter, i vad mån de
platser som nu äro avsedda för sjuksköterskor
nödvändigtvis måste besättas
med utbildade sköterskor. En del av
dessa skulle kanske kunna besättas med
biträden som ha fått fortbildning inom
ett visst område och som alltså blivit i
viss mån kompetensförklarade att uppehålla
en sjuksköterskeplats inom ett
visst område. Det skulle då bli lättare
att få fullt utbildad personal på de platser,
där det ovillkorligen kräves full
utbildning.

Jag har hört att det nyligen har träffats
en överenskommelse om undersköterskornas
arbetsuppgifter. Man har
tänkt sig att de skulle kunna få större
arbetsuppgifter än dem som tidigare
tilldelats dem. Det skulle enligt min uppfattning
vara ett framsteg, om man gick
längre och fick en utbildningsväg för
folkskoleutbildade sjukhusbiträden som
gick över en biträdeskurs och undersköterskeutbildning
fram till ansvarsbefattningar
jämförliga med de nuvarande
assistentsköterskebefattningarna
på eu del håll. Då kunde man vänta en
lättare rekrytering av biträdesplatserna,
större möjligheter att få behålla dem
längre tid och ett större intresse hos
dem för en fortsatt utbildning.

Den ena linjen är alltså att man i viss
mån ersätter sjuksköterskor med personal
som har lägre utbildning. Den andra
linjen, som också är mycket angelägen,
är som jag från början sade att underlätta
för den personal som förvärvat
erfarenhet som biträde att skaffa sig
bättre skolkunskaper för inträde i sjuksköterskeskolor
och sedan ge den en
förkortad utbildning. Svensk sjukvård

skulle inte försämras om dessa utbildningsvägar
prövades mera. Svenska folkskolebildade
sjukvårdsbiträden med
längre tid i sjukvård åtnjuta redan patienternas
fulla förtroende. Patienterna
ha ofta mycket liten känsla av vem som
har den längsta utbildningen och den
högsta befattningen på en avdelning.
De få förtroende för vissa människor
som ha känsla och vana och över huvud
taget passa för de sjuka. De sjuka kunna
inte bli särskilt misslynta om dessa
biträden också skulle få större ansvar
än vad de nu ha.

Herr talman! Med dessa ord har jag
bara velat peka på någonting som skulle
kunna få betydelse för vår sjukvård.
Jag skulle vilja väcka inrikesministerns
intresse för vissa punkter i utbildningskommitténs
förslag och om möjligt få
dem beaktade innan hela frågekomplexet
om utbildningen för sjuksköterskor
och all annan sjukvårdspersonal
kan lösas.

Herr HÄCKNER: Herr talman! Vi
hörde nyss herr Hellbacken förklara,
att de av kammarens ledamöter som
ansett det vara olämpligt att staten förvärvade
tyskgruvorna hade misstagit
sig. Det hade visat sig att farhågorna
för att man inte skulle vinna avsättning
för malmen till tillräckligt goda priser
varit alldeles obefogade. Herr Hellbacken
påvisade, att hela produktionen
hade sålts till mycket goda priser. Jag
kan bara tillägga en stillsam reflexion
att herr Hellbacken tycks förbise, att
vi hade kommit in i en rustningskonjunktur
redan före Koreakriget, och det
säger ganska mycket.

Vi skulle ju vara snälla i den här debatten,
och därför vill jag ge ett erkännande
åt handelsministern, som
ändå har lyckats ordna det så att idrotten
får ökat anslag. Jag måste dock
säga, att det finns en smula smolk i
mjölken. När man nu får ökade inkomster
genom de höjda tipsavgifterna tycker
jag nämligen det vore naturligt att

208 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

ge idrotten ytterligare en miljon genom
att dela lika mellan idrotten och staten
den beräknade ökningen av tipsmedel.
Jag anser att idrottens oerhörda betydelse
för land och folk hade motiverat
en dylik frikostighet, som hade givit
en mycket riklig utdelning. Jag tror det
i realiteten är missriktad sparsamhet
att dra in för mycket på de medel som
rätteligen böra tillkomma idrotten.

Ännu mer vill jag beklaga att det
idiotstopp som vi ha blivit tvungna att
i viss mån iaktta i fråga om det sociala
reformarbetet har medfört att det inte
än har blivit möjligt att verkligen föra
ut i det levande livet vår på papperet
så storartade reformfångvård i frihet.
Där om någonsin gäller, att knapphet
på anslag i själva verket är slöseri med
inte minst oerhört stora personliga värden
och i andra hand också stora ekonomiska
värden.

Herr talman! När tiden är så långt
framskriden skall jag inte ingå på några
längre utläggningar om den förda utrikespolitiska
debatten. Jag har redan
under debatten i förmiddags helt kort
konstaterat, att det inte går att så där
utan vidare slå fast, att den politik vi
ha fört i fråga om Atlantpakten är den
riktiga, ty det är en sak som först
framtiden får utvisa.

Jag skulle kunna peka på åtskilliga
fördelar genom en anslutning till Atlantpakten,
men det skulle föra för
långt. Jag skulle dock vilja framhålla,
att en dylik anslutning skulle ha omöjliggjort
de isolationistiska uttalanden
som jag hört exempelvis av herr Rubbestad.
Han har givit uttryck för den meningen,
att våra neutralitetsförklaringar
skulle medföra att vi sluppe indras i en
kommande stormaktskonflikt. Det är
ganska belysande för herr Rubbestads
ståndpunkt, att han tidigare har gjort
gällande, att vi skulle förhålla oss neutrala
även för det fall att Norge invaderades.
Det är klart att detta är en verkligt
defaitistisk ståndpunkt, tv det skulle
ju medföra att vi på nåd och onåd bleve

utlämnade åt den invaderande stormakten.

Däremot kan jag inte medge att herr
Wedéns farhågor för att vi genom
okloka åtgärder och en isolationistisk
politik gentemot västmakternas FNpolitik
skulle kunna ådraga oss misshag
i USA och att detta skulle kunna vara
ödesdigert för landet äro att betrakta
som defaitistiska. Det är, anser jag, eu
realpolitik till nytta för landet. Vi få ju
inte glömma att vi kanske just nu uppleva
de avgörande ögonblicken i FN:s
liv, och det är klart att det då är ytterligt
känsligt om vi skulle föra en ren
särpolitik, stridande mot den solidariska
FN-politik som de övriga västerländska
staterna skulle komma att föra. Vi få
inte glömma det tal, som den sannolike
republikanske presidentkandidaten Taft
nyligen höll, där han gav uttryck för
djup misstro mot Västerlandets vilja
och förmåga att föra en solidarisk ocli
verksam politik mot östblockets aggression.
Det räcker med att hänvisa till
ett dylikt tal för att man skall förstå,
att stämningen i USA är sådan, att det
ej behövs mycket för att den skall
vända sig mot en stat, som man anser
osolidarisk.

Herr talman! Med detta påpekande
ber jag få sluta mitt anförande.

Herr OHLIN: Herr talman! Vid denna
sena timme skall jag icke upptaga kammarens
tid med att beröra mer än några
av de punkter som det annars efter
gårdagens och dagens debatt kunde
vara anledning att diskutera. Jag måste
ändå en gång för alla försöka att för
finansministern klara upp en sak, som
han har svårare att förstå än man kunde
vänta sig av en man med hans klara
förstånd. Det är så, herr finansminister,
att regeringen liksom andra regeringar
ofta brukar peka på förhållandena och
säga: »Se, så bra det blivit; se allt vad
vi ha gjort!» Man brukar sannerligen
icke neka sig hänvisningar till det för -

Lördagen den 20 januari 1951 era.

Nr 2. 209

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

flutna. För det andra, man brukar i
den socialdemokratiska propagandan
angripa oppositionen genom att säga,
hur illa det var när den satt vid makten.
Man går tillbaka till 1920- och 1930-talen. Det är att gå långt tillbaka för
regeringen och dess partivänner. Det
är icke bara tillåtet utan vällovligt. När
vi i oppositionen nu kritisera regeringens
misstag, svaras det ofta, att vi ha
icke påvisat något annat; det är bara
efterklokhet. Inför detta argument
måste vi påvisa en råd fall, där vi sagt
andra saker och saker, som voro mera
motiverade, och där vi förordat en politik,
som ser ut att ha varit bättre än
regeringens. Men så snart vi anfört
detta, säger finansminister Sköld: »Kunna
vi inte få ett slut på detta tal om
hur bra det är vad ni sagt och hur rätt
ni sagt, när ni få höra, att ni varit litet
grand före oss?» Mitt svar till detta är
följande: Om regeringen och dess parti
låta bli att så ofta skylla ifrån sig med
att säga, att oppositionen bär icke förordat
något annat, och om regeringen
vill taga en diskussion i frågan huruvida
dess politik varit lycklig eller ej,
samt taga den litet i samma anda, som
brukar vara vanlig i England, där man
icke brukar skylla ifrån sig med att
oppositionen ej i tid sagt något annat,
så behöva icke heller vi så mycket tala
om att vi sade det då och det då. Då
skulle herr Sköld slippa att så ofta höra
detta som han tycker är litet påkostande.
Jag har intagit en mycket tillmötesgående
hållning till herr Skölds
önskemål. Jag vill gärna understryka,
att regeringen naturligtvis har sitt ansvar,
om den ej för en politik, som är
till landets gagn, detta vare sig oppositionen
har, tidigare eller senare, angivit
någon annan politik.

Tills vidare, innan regeringen här
har intagit en annan ståndpunkt, alltså
innan regeringen på den punkt jag
nämnt ändrat sig, kan jag icke följa
herr Skölds råd. Det innebär i praktiken,
att regeringen skall få så mycket

den vill skryta med hur bra den handlat
och hur fint det gått, men oppositionen
skall icke få påvisa, vilka misstag
och underlåtenhetssynder regeringen
begått, delvis trots oppositionens
varningar.

Herr talman! Vi söka vara så snälla
och vänliga vi kunna. Men så snäll är
jag icke, att jag uppger oppositionens
privilegium och plikt att kritiskt belysa
regeringens ståndpunkter. Vi belyste
också de frågor, som här diskuterats,
från vårt håll ett kvartal i förväg.
Herr finansminister, skulle det vara
så litet?

Jag vill göra den kommentaren, att
man kan tala om fem år i förväg, när
det gällt frågan att verkligen sätta penningvärdesförsvaret
på längre sikt som
den centrala ekonomiska uppgiften. Men
om jag ser även detta uttalande om
ett kvartal i förväg mot bakgrunden av
vad herr Sköld tycks anse om regeringens
och sin egen politik, får jag säga,
att det är rätt berömmande att från
herr Sköld höra, att vi allt emellanåt
tyckas vara ett kvartal i förväg. Det är
faktiskt den första vänlighet finansministern
kommit med under dessa
båda dagars debatt.

Vi veta sedan gammalt, att finansministern
icke bryr sig om vad oppositionen
säger. Det har han många
gånger klargjort. Men om vi ibland
komma ett kvartal i förväg, får jag säga,
att sådana syskonsjälar äro vi ej, herr
finansminister, att vi tänka fullständigt
parallellt utan kontakt mellan tankebanorna.
Det kan hända någon gång,
att finansministern alldeles omedvetet
låtit sin ståndpunkt påverkas av vad
han hört under det föregående kvartalet
från oppositionen.

Beträffande penningvärdet menar jag,
att uppgiften att skapa ett långsiktigt
program och skapa folkets förtroende
kring detta är en uppgift som hastar
och måste gripas an utan dröjsmål.
Finansministern säger ingenting annat
än att vi skola göra så gott vi kunna.

14 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 2.

210

Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Det är på sätt och vis mycket tilltalande.
Men om han tror, att det är tillräckligt
för att hos allmänheten skapa
verklig tillförsikt, att här kommer att
tagas verkliga krafttag, så att när engångsinflationen
är genomförd blir det
ingen inflation vidare, då överskattar
herr Sköld den tilltro, som allmänheten
har till finansministerns råd i sådana
här sammanhang. Det behövs mycket
mera än att säga, att vi göra så gott vi
kunna. Man måste genom organisatoriska
åtgärder och på annat sätt söka
få den mesta möjliga samling kring ett
rätt radikalt program. Jag hänvisar till
den tanke jag framfört om standardråd
med representanter från både partierna
och organisationerna. Någon gång skall
väl regeringen våga sig på denna farliga
sak att släppa organisationer och
oppositionen tillsammans, vilket man
vågade under världskriget men vilket
man efter kriget icke vågat.

I övrigt få vi återkomma för att diskutera
vad ett sådant program närmare
skulle innebära.

Beträffande sedan frågan om statstjänstemännens
löner och lönesättning
visar regeringen mycket litet intresse
för att riksdagen icke skulle ställas inför
fullbordat faktum. Jag konstaterar
detta med beklagande. Men finansministern
opponerar sig mot vad jag sagt, att
om man har en period av stigande priser
och maximala inkomster samt stigande
standard för flertalet folkgrupper,
skall man icke ha ett system, som
automatiskt medför en sänkning av de
statsanställdas reallöner. Det är orättvist.
Finansministern tycktes mena, att
vi vid förhandlingarna med statstjänstemännen
i hög grad ställa oss på deras
sida mot staten. Denna ståndpunkt innebär,
att finansministern anser det vara
ett statligt intresse att slå vakt om ett
indexlönesystem, som har till resultat,
att det sker en fortgående standardsänkning
för de anställda, i synnerhet när
det sker en standardhöjning för andra,
såsom fallet var åren närmast före kri -

get och även de senaste åren. Jag tror
att det i långt högre grad är ett statsintresse
att här införa en metod, som
är någorlunda rättvis. Det gäller att
förse den med en säkerhetsklausul, t. ex.
att om nationalinkomsten per innevånare
går ned får man taga upp förhandlingar.
Men i övrigt bör man till grund
för förhandlingarna lägga, att man icke
någon gång vill pressa in statstjänstemännen
i en automatisk standardsänkning.

Hur sedan frukterna av produktionsökningen
och nationalinkomstens stegring
skola fördelas mellan olika folkgrupper
är en sak som alltid måste avgöras
genom förhandlingar. I dagens
känsliga läge och med hänsyn till de
förhandlingar som pågå har jag, herr
finansminister, avstått från att i denna
fråga uttrycka någon som helst mening.

Beträffande frågan om byggnadstillstånden
skall jag bara be att få erinra
om att det förhåller sig tydligen så, att
byggnadsverksamheten i år har stigit
icke bara med de 50 miljoner kronor,
som regeringen föreslog, utan med ytterligare
ungefär 100 miljoner kronor,
d. v. s. vad vi från folkpartihåll föreslogo
under häftig kritik från regeringspartiet.
Men det har inträffat en sak
till, nämligen att regeringen givit icke
blott de byggnadstillstånd, som fordrats
för detta, utan ytterligare byggnadstillstånd,
som emellertid tydligen
varit för rikliga, så att de icke kunnat
till fullo effektueras, vilket onekligen
skapat vissa svårigheter.

Men, herr talman, allt medan detta
pågått i verkligheten har regeringen
fortsatt att kritisera folkpartiet för att
vi begärt en ökning med 100 miljoner
kronor. Men regeringen har själv givit
tillstånd, som, om de kunnat effektueras,
skulle ha, tillsammans med de tillstånd
som funnos vid årets början, inneburit
en ännu större ökning av byggnadsverksamheten
än vi föreslagit. Hur
kan man under sådana förhållanden
fortsätta alt kritisera ett oppositions -

Lördagen den 20 januari 1951 em.

Nr 2.

211

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

parti för att det — såsom det sedan
visat sig — företrätt en mera realistisk
uppfattning?

Jag vill icke gärna använda hårda
ord. Men nog tycker jag, att kontakten
mellan regeringens ledamöter i denna
fråga borde vara litet bättre, så att det
ej förekomme sådant som att två statsråd
samma kväll uttala olika meningar.

På frågan, om det budgetöverskott,
som finansministern åsyftar, var något
av storleksordningen 500 miljoner kronor,
svarade finansministern — det var
ett av de klaraste beskeden -— sålunda:
»Ja, jag åsyftar ett budgetöverskott av
denna storleksordning och mera om
det går.» Jag skall icke göra någon annan
reflexion därtill än denna: Hade
det ej varit naturligare, om finansministern
upplyst om detta i statsverkspropositionen?
Man har låtit trycka
flera hundra sidor men icke talat om
detta, så att det verkligen kunnat komma
fram i pressen vad det är som finansministern
syftar till. Man har i
stället rört sig med en siffra på 342 miljoner
kronor eller vad det är i fråga
om utgifter, som äro för lågt upptagna
etc. Sedan har man vissa inkomster,
som man diskuterar med hänvisning
till att de kunna minska behållningen,
men icke med hänvisning till budgetutfallet.
Jag tror att finansministerns pedagogiska
förmåga icke är så liten som
man skulle kunna förmoda, när man
iakttar sådana ting som saknas i statsverkspropositionen.

Till utrikesministern skall jag bara
be att få säga några få ord. Han anförde
tidigare i dag, att han ansåg, att huvudlinjen
i vår utrikespolitik var att söka
hålla Sverige utanför krig. Sedan skulle
vi taga ställning till uppkommande situationer
från fall till fall. Jag har ingen
invändning att göra mot detta uttalande.
Jag skulle förmoda, att utrikesministern
icke har något emot om man
tilläde, att när vi ta ställning göra vi
det med beaktande av våra intressen i

Förenta Nationerna, eller något dylikt,
eftersom vårt medlemskap i FN är en
rätt väsentlig sida av vår utrikespolitik.

När jag sagt detta, att jag icke har
någon invändning att göra, har jag konstaterat
det väsentliga. Men, herr utrikesminister,
tillåt mig i alla fall säga,
att detta är naturligtvis icke riktigt
samma intryck som många människor
fått, när de tro att man karakteriserar
den svenska utrikespolitiken bara med
att nämna ordet »neutralitetspolitik»
eller dylikt. Det har utrikesministern
icke gjort. Jag påstår icke detta. Det är
bara en rätt vanlig uppfattning, att neutralitetspolitiken
är det väsentliga som
han sagt.

Mot denna bakgrund är jag glad över
utrikesministerns framträdande för ett
par månader sedan, där han i detta avseende
gav en något mera nyanserad
framställning. Men jag vill tillägga, att
detta uttalande ger också något annat
än de, som jag motiverade, icke så lättförståeliga
förklaringarna om att vi
förbehålla oss att stå vid sidan av stormaktskrig
och stormaktskonflikter och
allt sådant. Man vet icke riktigt vad det
innebär. Stormaktskonflikter t. ex.! Så
snart man skall tolka och precisera
detta är det klart att man kommer i
svårigheter. Jag tror, herr talman, att
det är klokt att icke söka för mycket
precisera vilka slag av konflikter det
är, där vi stå vid sidan, och vilka slag
det är, där vi kunna pröva om vi vilja
deltaga i FN-aktioner. Det är icke lätt
att i förväg definiera, att i de och de
fallen stå vi vid sidan.

Jag kan vidare icke undgå att göra
en jämförelse beträffande regeringens
ståndpunkt mot ett par av oppositionspartierna,
när det gäller kontakt med
Danmark och Norge. Där har ju verkligen
regeringen gjort precis det som
utrikesministern förebrådde mig att jag
ville göra, nämligen alt precisera så
mycket. Det var ett missförstånd. Jag
har tvärtom sagt, att det var oklokt av

212 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

utrikesministern att söka precisera de
olika fallen. Men statsministern har
mot högerpartiet och folkpartiet ständigt
återkommit och sagt: Vi vilja ha
en precisering över de situationer, då
vi böra ha samverkan med Danmark
och Norge. Jag har upprepat och upprepat,
att vi ej skola företaga någon
samverkan som kan tänkas peka hän
mot en försvarsallians med Danmark
och Norge.

I övrigt kan jag säga som regeringen,
att beträffande vissa konkreta ting får
man taga ställning från fall till fall
efter närmare undersökning och prövning,
i första rummet av experter och
sedan genom politiska bedömanden.

Det är alltså en betydande vinning,
herr talman, om vi kommit fram till
att det är klokast om vi försöka på ömse
håll klart angiva själva huvudlinjerna
i vår politik men sedan icke försöka
åstadkomma någon kasuistisk detaljredovisning
för lägen, som kanske ändå
i framtiden komma att te sig något
annorlunda än man räknat med.

Jag skall alltså icke, om därtill icke
gives en ny anledning, begära någon
sådan där kasuistisk redogörelse av utrikesministern.
Jag utgår från att han
å sin sida av samma skäl icke skall begära
någon sådan av oss. Det beror helt
på hur ställningstagandet blir i de aktuella
fallen. Det får man diskutera,
när dessa fall föreligga. Vi ha ett sådant
för närvarande.

Jag upprepar min förhoppning, att
det skall vara möjligt att komma till
enighet de demokratiska partierna
emellan. Vi äro verkligen på vår sida
mycket angelägna att så långt som möjligt
vidmakthålla denna enighet. Det
är vår gemensamma strävan att söka
bevara freden — så länge det är förenligt
med bevarandet av vår frihet naturligtvis.
Det är ingalunda så som herr
Rubbestad tycktes antyda, att den ena
sidan är mindre intresserad av freden
än den andra, utan tvärtom så, att vi
därvidlag ha samma målsättning. När

jag säger samma målsättning, menar
jag regeringspartiet och den riktning
jag företräder. Huruvida herr Rubbestad
fäster lika stor vikt vid frihetens
bevarande vet jag ej. Han glömde i alla
fall att nämna om detta när han talade
om freden. Men jag hoppas varmt och
innerligt att han gör det. Vad vi diskutera
är naturligtvis på vad sätt och på
vilka vägar man bäst skall trygga både
fred och frihet. I den diskussionen
kommer man icke långt genom att söka
antyda, att den ena sidan är mera intresserad
än den andra.

Herr talman! Det kvarstår naturligtvis
i dagens remissdebatt åtskilliga
obesvarade frågor. Vi ha icke fått någon
egentlig redovisning, hur regeringen
tänker sig ordna beredskapen under,
till att börja med, andra kvartalet i år.
Jag uttalar min livliga förhoppning, att
det ej skall dröja länge förrän regeringen
framlägger förslag. Jag instämmer
med statsrådet Mossberg, att civilförsvaret
är en mycket viktig sida av vårt
försvar och att där icke allt är väl beställt.
När inrikesministern nästan med
litet klagande tonfall efterlyste, att oppositionen
skulle litet mera ha tagit
fram civilförsvarsproblemen i dagens
och gårdagens debatt, gjorde jag mig
en stilla fråga: Är det så att inrikesministern
gärna skulle velat ha ett litet
understöd från oppositionen, när det
gäller att bevaka civilförsvarets intressen
icke minst mot finansministern,
vars uppgift det är att undersöka, vad
vi kunna ha råd till?

Det är klart, såsom herr Sandler sagt
i första kammaren, att vi måste diskutera
alla försvarsproblem nu, icke med
tanke på vad vi önska uppnå om kanske
fem år utan med tanke på att det finns
omedelbara risker både detta år och de
närmaste åren. När finansministern vill
antyda, att man icke här skulle kunna
göra någonting, icke gå något utöver
vad regeringen föreslagit, utan att man
därigenom offrade penningvärdesförsvaret,
tror jag att detta icke är en håll -

Lördagen den 20 januari 1951 em.

Nr 2.

213

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

bar ståndpunkt. Herr finansminister!
Vad man kan göra i fråga om offer för
försvaret med bevarat penningvärde
beror naturligtvis på vilka offer folket
vill påtaga sig för finansieringen. På
tal om beredskapen vill jag till sist
nämna, att det måste vara en beredskap
i hög grad också emot femtekolonnarna,
och i det avseendet erinrar jag
vidare om den diskussion som förekommit
här i kammaren. Jag har ingen
anledning, herr talman, att ändra den
mening, som jag därvidlag gav uttryck
åt.

Herr talman! Vi ha här nu i två dagar
fört en diskussion, där från det
parti jag företräder liksom från andra
håll deklarerats en vilja att såvitt det
är möjligt åstadkomma en samförståndslösning.
Även på regeringshåil
och inom dess parti, företrätt bland
annat av gruppordföranden, herr Fast,
har man uttalat sig på likartat sätt för
en samförståndslösning. Jag hoppas
varmt, herr talman, att man inom regeringen
och regeringspartiet är fullständigt
medveten om vad'' dessa deklarationer
innebära. Det kommer dock inte
att gå under denna riksdag i samma
grad som under de senast förlupna
riksdagarna så, att det socialdemokratiska
partiet marscherar upp i en linje
i utskott och kamrar och röstar igenom
regeringens förslag och i huvudsak ingenting
annat än regeringens förslag.
Det kommer inte att gå att vägra vara
med om försök att uppnå samförståndslösningar,
som innebära ett steg oppositionen
till mötes, ty då söker man
inte samförstånd. En samförståndslösning
måste väl betyda, som här förut
sagts, mera hänsyn till de önskemål och
de bedömningar, som företrädas av oppositionen,
än vad vi varit vana vid
t. ex. när det gällt försvarsfrågorna
men även andra centrala frågor. Regeringen
och dess parti har i denna remissdebatt
ställt ut en samförståndsväxel.
Den förfaller till betalning i vår
under denna riksdag, och jag hoppas

att den då skall bli honorerad med en
handling, som visar vilja att uppnå
samförståndslösning. I så fall skall motsvarande
vilja inte saknas från vårt
håll. Det är i hög grad på den utvecklingen
det beror om det skall kunna
sägas, att den svenska demokratien är
medveten om sitt ansvar.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Det hade
inte varit min avsikt att delta i denna
debatt, om jag inte blivit uppkallad
därtill under gårdagen av ett anförande
av herr Edberg, i vilket han direkt
apostroferade några uttalanden, som
jag nyligen gjort i en bok, De femtio
åren. Jag lovar dock att inte stanna
många minuter på denna tribun.

Herr Edberg berörde i sitt anförande
ett problem av stort intresse men som
praktiskt taget inte diskuterats eller får
diskuteras här, nämligen regeringsproblemet.
Han gav därvidlag uttryck för
sitt förakt för samlingsregeringen som
en normal arbetsform och förhärligade
det parlamentariska systemet. Det kan
inte falla mig in att gå in på detta, men
jag vill dock komma med några motsynpunkter,
som kanske äro mycket
personliga och där jag i vart fall inte
företräder någon utpräglad partimening.
Jag vill emellertid om alla de omdömen
herr Edberg fällde säga, att de
föreföllo mig synnerligen onyanserade
för att inte säga klichéartade. Det förefaller
mig som om omdömet om det
parlamentariska systemet såsom den
bästa formen av folkstyre ännu inte
kan fällas så tvärsäkert utan att det
tillhör allena framtiden att här komma
med sin dom. Jag vill vidare tillägga,
att för mig står det fullkomligt klart,
att goda skäl kunna åberopas både för
det ena systemet, det gängse parlamentariska,
och för samlingsregeringssystemet,
och vidare att om en samlingsregering
skail kunna fungera effektivt,
så förutsätter detta en god vilja hos de
grupper, inom vilka samlingen ctable -

214

Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 om.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ras. Herr Edberg ville liksom göra gällande,
kanske inte uttryckligt men dock
antydningsvis, att samlingsregeringar
skulle utgöra någon sämre form ur demokratisk
synpunkt av regeringsorganisationen.
Jag vill i det avseendet bara
rent truistiskt erinra om att det kommunala
självstyret, det ursprungliga
folkstyret, bygger på allmän samverkan
mellan partierna, och att det land,
som gått i spetsen för den demokratiska
styrelseformen, nämligen Schweiz, har
detta system, och att det socialdemokratiska
partiet där under 20 år tiggt
att få komma med i regeringen och
även på sistone, 1943, beviljats denna
grace av den borgerliga majoriteten.

För herr Edberg var en bred samverkan
mellan partierna, som han uttryckligen
yttrade, den sämsta tänkbara
lösningen. Det är här jag ställer
frågan, om det finns någon som helst
erfarenhetsgrund för detta omdöme om
det som ansågs som det nästan nödvändiga
och delvis idealiska under kriget.
Hur ha inte strävandena i vårt land
gått ut på att inom utrikespolitiken, som
dock är det mest fundamentala, åstadkomma
en samverkan mellan partierna,
och vi ha ju också inom utrikesnämnden
och andra organ strävat efter att
underlätta denna samverkan. Hur ofta
har inte statsministern, senast i går, talat
om önskvärdheten av en samlande
lösning av ekonomiska, sociala och
andra problem, och är inte detta ett
exakt uttryck för samma tankegång
som den, på vilken samlingsregeringen
bygger. Och när man talar om parlamentarism,
förtjänar det då inte att beaktas,
att det parlamentariska styrelsesättet
i en råd av länder under mellankrigstiden
fullkomligt kapsejsade och
gav upphov till de diktaturrörelser,
som slutligen utmynnade i världskriget.
Om vi se på Finland av i dag är det
någon i denna kammare som vill påstå,
att de olika försöken där med en- eller
tvåpartiregeringar varit till båtnad för
landet? Hur har man inte i dessa dagar

där försökt åstadkomma en bredast
möjliga samling mot den inflation, som
landet lidit så oerhört av efter världskriget.
Är denna inte i hög grad ett resultat
av en partikamp, där ingenting
åtgjorts för att dämpa genom samverkan
mellan partierna, utan dessa på
intet sätt solidariserat sig med varandra?
Trots den ytliga kritik, som ofta
förekommer mot den franska parlamentarismen,
måste vi säga oss, att
detta system, så ofullkomligt som det
fungerar, kanske varit en av de medverkande
faktorerna till att Frankrike
har sjunkit ner på rangskalan staterna
emellan och snart är på väg att inta
Spaniens ställning. Och jag skulle vilja
vara djärv nog att ställa den frågan,
om herr Edberg verkligen har den uppfattningen,
att parlamentarismen i alla
hänseenden har varit lyckosam för
England? Jag får säga, att i de länder
jag besökt i Europa, har jag aldrig någonsin
mött en klasskampställning så
bitter mellan folkgrupperna som i England,
och jag skulle tro att detta i hög
grad beror på att man där är uppfostrad
till att alltid säga nej till regeringen,
alltid så att säga rusta till motstånd
mot varandra och att så litet som möjligt
ta hänsyn till varandras synpunkter.

Om jag skulle fortsätta denna resa
och beröra förhållandena i Australien,
skulle det vara mycket lätt att uppvisa,
att det engelska parlamentariska systemet
där i praktiken otvivelaktigt lett
till en skärpning av de federala motsättningarna
och försvårat den allmänpolitiska
och kulturella utvecklingen.
Jag har velat säga detta bara för att
visa, att det inte är något självfallet,
att det parlamentariska systemet är ett
så att säga sista skrik. Det kan hända
att det parlamentariska systemet endast
är en form, som varit nödvändig för
demokratien när den bröt igenom, och
att det varit en form, som sedan skall
avlösas av något annat.

Jag vill ta upp bara en synpunkt till

Lördagen den 20 januari 1951 em.

Nr 2. 215

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

av herr Edbergs. Herr Edberg fällde
det uttalandet, att samlingsregering betyder
att riksdag eller folk berövas reell
opposition. Jag tror emellertid inte, att
den som har någon kännedom om det
schweiziska parlamentet och dess bägge
kamrar kan säga, att där saknas en opposition.
Tvärtom är det väl få representationer
i denna världsdel, som äro
så fria i sitt ställningstagande, så
obundna och ohämmade i sin kritik
mot en samlingsregering som där, det
schweiziska ständerrådet och nationalrådet.
Och om vi skulle gå till vårt eget
land och erinra oss hur det var under
kriget med utrikespolitiken, för vilken
samlingsregeringen bildats och där uppenbarligen
regeringen hade låt mig
säga 95 procent för den fredspolitik,
som statsminister Per Albin Hansson
förkroppsligade. Var det inte så, att det
var ett mycket lösligt band och mycket
lättare att kritisera regeringen och
ett mycket friare ställningstagande i
voteringarna än det var både före 1939
och efter 1945?

Om någon skulle vara intresserad av
att närmare skärskåda herr Edbergs
tes, skulle jag vilja hänvisa till en undersökning,
som jag gjorde i en tidskrift
1941, där jag gick igenom fråga
efter fråga och påvisade, hur riksdagen
direkt eller indirekt på det ena eller
andra sättet hade gjort sitt inflytande
gällande, i vart fall mycket mera än
som förekommer just nu. En samlingsregering
kan naturligtvis etableras på
många olika sätt. Jag vill säga detta
här, eftersom det sällan framhäves, att
i Schweiz sätter man inte in partiledarna
i regeringen och låter dem bibehålla
sina funktioner i partiet. Man sätter
in dem i regeringen, men de avgå
som partiledare, och partiledningen
överflyttas till annan parlamentsledamot.
På det sättet äro partierna fortfarande
fria i sin opposition. Detta är
alltså ett system något annorlunda beskaffat
än det vi hade under världskrigets
speciella förhållanden.

Slutligen ville herr Edberg göra gällande,
att väljarna skulle bli totalt likgiltiga,
om ett system med samlingsregering
skulle införas. Jag tror att det
saknas mycket litet fog för detta påstående.
Vi kunna gå till vårt eget land
och se på valdeltagandet 1942 och 1944.
Naturligtvis dämpades detta då på
grund av det yttre läge, vari vi levde
och den borgfred som fanns, men valdeltagandet
låg dock alltid över 70 procent.
I Schweiz är valdeltagandet högre
än i Sverige, möjligen med undantag
för någon enpartibetonad kanton. Jag
tror alltså att även härvidlag föreligger
en missuppfattning från herr Edbergs
sida.

Slutligen vill jag framhålla, att när
vi diskuterat dessa saker ha vi i går
liksom även i dag snuddat vid den nya
faktor vi ställts inför i samhället, vilken
skaffar sig allt större och större
inflytande även över detta hus. Är man
viss om, att det i längden blir möjligt
för ett enda parti att stå emot det oerhörda
tryck, som dessa organisationer
kunna utöva? Jag vill härmed säga, att
jag inte alls utdömer utan tvärtom finner
det ofrånkomligt, att ett fritt organisationsväsende
finns, men kvar står
problemet hur organisationernas egna
intressen och samhällets intressen skola
kunna fungera. Jag tycker verkligen, att
den undran är berättigad. Är det fullkomligt
säkert, att vi behövt uppleva
denna explosionsartade inflation — det
är ett uttryck som fällts här under de
sista dagarna — om mot organisationerna
hade stått andra parter — jag
kan också vända på satsen och säga:
om den ekonomiska politik som förts
hade haft stöd av alla de folkgrupper,
som bära upp de stora partierna? Jag
tror att den frågan förtjänar att ställas,
tv, som herr Ohlin yttrade under gårdagens
debatt, ha vi aldrig någonsin i
vår historia under fredstid haft en inflation
så språngartad som den nuvarande,
låt vara att naturligtvis utrikespolitiska
omständigheter medverkat till

216 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

denna utveckling. Detta har givit mig
anledning att ta till orda för att varna
för detta -— jag vågar upprepa det —
klichéartade tänkande. Jag tror att det
som hänt här i Sverige borde mana
herr Edberg och andra, som fördöma
en samverkan mellan partierna, till eftertanke.
Kvar står dock som ett ideal,
att bakom ett lands politik samlas så
många som möjligt och att alltid hänsyn
tages till de 49, 47 eller kanske 41
procent, som stå utanför regeringen.

När jag nu tagit till orda, herr talman,
vill jag under ytterligare ett par
minuter beröra en fråga, som allra mest
intresserat denna kammare i dag, även
om det mycket litet kommit till uttryck,
nämligen Korea-situationen. Vi ha
inte haft någon egentlig utrikespolitisk
debatt under dessa dagar, men en initierad
har dock av partiledarnas uttalanden
ganska väl kunnat kartlägga situationen
sådan den varit under de senaste
veckorna. Sedan nu det kommunistiska
partiets representanter och
herr Rubbestad ha givit så expressiva
uttryck åt sina uppfattningar, må det
även vara tillåtet för en man i ledet att
göra en kort deklaration och det helst
före det avgörande, som regeringen
inom några dagar har att träffa. Jag
vill då bara hänvisa till den egenartade
svängning i svensk politik beträffande
den internationella sammanlevnaden
som har inträffat. År 1920 stod
det parti jag företräder såsom motståndare
till Nationernas förbund och förfäktade
neutralitetspolitiken, därvid uppenbarligen
förlitande sig på att Sverige
före luftkriget, före atomkriget och
med det skydd den baltiska och finska
barriären innebar skulle ha förmåga att
värna sig självt. På andra sidan stod
det socialdemokratiska partiet, sedan
barndomen internationellt sinnat, helt
och hållet bakom den dåvarande regeringens,
den Edénska, förslag om Sveriges
anslutning till folkförbundet, och
detta trots att folkförbundet, såsom vi
alla veta, endast var ett segrarnas för -

in.

bund utan Tyskland och Ryssland som
medlemmar. I dag är situationen en annan.
På grund av den utveckling, som
ägt rum beträffande krigsmaterielen,
luftkriget o. s. v., har det parti jag tillhör
blivit nödsakat att fästa sin lit till
internationell samverkan, medan det
socialdemokratiska partiet i ett slags
realpolitik har ställt sig mer eller mindre
tveksamt och framför allt blivit det
parti, som starkast har förfäktat den
s. k. neutralitetslinjen. Jag vill deklarera,
att jag inte alls tillhör de personer,
som vilja håna ordet neutralitet, ty
neutraliteten har ju otvivelaktigt hjälpt
oss oskadda undan två världskrig, och
jag förstår också mycket väl behovet
av att i denna vränga värld och i denna
tid navigera med försiktighet. Jag förstår
också den tvekan som man hyser
mot bindande allianser och sådan internationell
samverkan, som kan bli
till förfång för vår handlingsfrihet.
Men trots detta strömma vissa känslor
över oss i det nuvarande läget. Sverige
är medlem av Förenta Nationerna och
har inte ifrågasatt sitt utträde. Sverige
kan ärligen inte förneka detta organs
fredsstiftande eller pacificerande uppgifter,
och Sverige kan inte driva en
yttre politik, som strider mot vår inre
tvångslösa uppfattning om minimikraven
i den internationella sammanlevnaden.
När det gäller Korea måste man
verkligen fråga sig: Kan det någonsin
tänkas ett mera flagrant brott mot den
internationella freden och rättsordningen
än när en stat går till anfall,
inte mot en stat utan mot Förenta Nationerna
själva, där denna organisation
är stadd i en i laga ordning tillkommen
intervention? Jag kan inte tänka
mig att ett solklarare fall någonsin
skulle kunna uppstå. Om Sverige i olikhet
mot andra stater skulle underlåta
att vilja brännmärka detta, vad finns
det då i Sverige för sammanhang mellan
ideal och politik?

Man talar om det farliga och oupplösliga
sammanhanget mellan bränn -

Lördagen den 20 januari 1951 em.

Nr 2. 217

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

märkande resolutioner och sanktioner,
om nu sådana skulle komma att tillgripas.
Utrikesministern har sagt att det
enligt Achesonplanen är uppenbart, att
Sverige formellt alltid behåller sin
handlingsfrihet, men menar regeringen
att Sverige reellt skall hryta sanktioner,
om sådana verkligen skulle beslutas,
och uppträda ungefär som Hitlers Tyskland
eller Lavals Frankrike uppträdde
gentemot Abessinien 1935? Kan Sverige
över huvud taget i ett sådant fall föra
en egen politik även om Sverige skulle
önska det, och kan Sverige uthärda de
repressalier, som Sverige i värsta fall
kan möta från de mäktiga stater, som
skulle ställa sig bakom ekonomiska
sanktioner och med vilka vi ha de livligaste
och oundgängligaste handelsförbindelser? Herr

talman! Jag tvekar inte att säga,
att jag inte kan förstå hur en ny världsordning
skall kunna byggas upp, om
medlemsstaterna från början även i
det mest flagranta fall ge till känna sin
bestämda vilja att undandra sig sin
medverkan i Förenta Nationernas arbete.
Inte heller begriper jag, herr talman,
hur Sverige, om det självt skulle
försättas i ett farofyllt läge, skulle kunna
räkna med den hjälp, för vars skull
vi ha inträtt i Förenta Nationerna och
utan vilken vi kanske inte kunna tänka
oss att överleva som en fri stat.

Herr EDBERG (kort genmäle): Herr
talman! Jag hyser den största respekt
för min lärde vän herr Ilåstad och
lyssnar gärna till hans meningar. Han
talar övertygande — likväl utan att alltid
övertyga. Jag måste därför säga att
jag inte på något sätt övertygats av
hans försiktiga förord för en samlingsregering
som en normal företeelse. Jag
hoppas också att regeringens representanter,
som ha visat den beundransvärda
uthålligheten och därtill den stora
respekten för kammaren — en större
respekt än kammaren har visat för sig
själv — att dröja sig kvar så länge i

remissdebatten, inte heller skall låta
övertyga sig av denna vältalighet.

Jag tror inte de exempel från andra
länder, som herr Håstad åberopade,
äga någon nämnvärd relevans för vårt
land. Det schweiziska systemet har
ändå vuxit fram ur alldeles speciella
förhållanden. Finland befinner sig i en
krissituation, och dess förhållanden äro
inte tillämpliga på vårt land. Vad beträffar
parlamentarismen i England
tror jag det är fel om man beskyller
den för de starka motsättningar som
finnas där, motsättningar som likväl
inte göra skäl för beteckningen bittert
hat som herr Håstad talade om.

Jag tror att redan tanken på att frikoppla
statsledningen och den politiska
ledningen, som herr Håstad pekade
på såsom en möjlighet, är ytterst
diskutabel. Jag tror det är en styrka
när den politiska ledningen och statsledningen
äro sammankopplade. På så
sätt kommer statsledningen nationen
närmare än den eljest skulle göra. Man
skulle vid ett särskiljande mellan dem
riskera att få en relativt anonym statsledning.

Herr Flåstad tycks mena, att en samlingsregering
på ett alldeles särskilt
sätt skulle vara en stark regering. Jag
vill inte bestrida att så kan vara fallet
under vissa exceptionella förhållanden,
under krigsförhållanden när det gäller
att ge uttryck för den nationella samhörigheten,
men eljest skulle sannolikt
en samlingsregering endast vara stark
i förhållande till riksdagen, där vi inte
skulle berövas alla opposition — det
har jag aldrig sagt, herr Håstad — men
den organiserade oppositionen. Visa
ändå inte erfarenheterna från krigsåren,
att det kunde finnas en opposition
som var improviserad och växlade
från tillfälle till tillfälle men som aldrig
kunde organiseras och som över
huvud taget icke kunde få något större
inflytande?

I sitt eget arbete skulle säkerligen en
samlingsregering bli allt annat än

218 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m,

stark. Den skulle tvingas till ständiga
kompromisser och bli utsatt för åtskilliga
inre slitningar. Starkast är säkerligen
den regering, som baserar sig på
ett enhetligt majoritetsunderlag i ett
parlament.

Jag har aldrig sagt, att väljarna skulle
bli likgiltiga inför ett val, men jag
har sagt att valhandlingen som sådan
skulle bli skäligen likgiltig därest vi
hade en samlingsregering, ty alla partier
skulle då få samma politik att försvara.
Ett val innebär ju ändå att man
skall ha någonting att välja mellan, att
det skall stå olika alternativ till förfogande.
Det är partiernas uppgift att
tillhandahålla sådana. Väljarna ha sedan
att säga vilket alternativ de föredra.
Valet skall sålunda ange en kursriktning,
men när man har en samlingsregering,
som fungerar som ett
praktiskt taget oavsättligt ämbetsverk,
kan valet inte ange någon kursriktning.
Det enda det kan åstadkomma
är en omflyttning på en eller annan
taburett.

Jag har inte, herr Håstad, sagt att jag
fördömer samverkan. Tvärtom uttryckte
jag, som så många andra talare ha
gjort i denna samförståndets långa remissdebatt,
önskvärdheten av samlande
lösningar i nuvarande situation,
men de samlande lösningarna böra
åstadkommas inom riksdagens ram.

Herr IIJALMARSON: Herr talman!
Herr Fast har frågat mig, vilken uppfattning
jag har om sanktionsproblemet
i Förenta Nationerna. Låt mig då
först framhålla en allmän synpunkt på
Förenta Nationerna som en institution
för att hävda den internationella rättens
och fredens principer. Förenta
Nationerna bygga och måste bygga sitt
arbete i första hand på en grundval av
gemensamma värderingar, av gemensamma
tänkesätt inom de olika folken.
Man skall inte underskatta betydelsen
iv denna gemenskap. Även moralisk so -

lidaritet är en maktfaktor, och jag kan
inte tänka mig annat än att det är en
synpunkt, som måste kunna påräkna
förståelse inte minst hos dem, som själva
i sin verksamhet ha brukat vädja
varmt till solidaritetens bud.

Ett av de medel, som Förenta Nationerna
förfoga över för att hävda den
internationella rätten, är tillgripandet
av sanktioner mot en fredsbrytare. I
fråga om användningen av detta medel
ha såvitt jag vet herr Fast och jag samma
åsikter. Det är en fråga som får
prövas från fall till fall, och vad som
hittills har framkommit i det nu aktuella
fallet har givit mig den uppfattningen,
att de diskuterade sanktionsåtgärderna
inte äro lämpliga för sitt
ändamål.

Tillåt också mig att säga ett litet ord
till herr Rubbestad. Jag kan inte se honom
för ögonblicket här i kammaren,
men kanske någon av hans meningsfränder
är vänlig att vidarebefordra
vad jag har att säga honom. Jag har
lärt känna herr Rubbestad som en rättskaffens
man, och jag hvser stor aktning
och respekt för honom. Nu fällde
emellertid herr Rubbestad ett ord, som
skulle kunna tolkas så att högern och
folkpartiet vilja föra en politik som
kan leda till krig. Jag utgår såsom
självfallet ifrån att detta var ett ord i
överilning, som herr Rubbestad vid
närmare eftertanke inte gärna kan ha
menat. Vi eftersträva och önska alla
mer intensivt än någonting annat frihet
och fred åt vårt eget land och även
möjlighet för vårt land att ge ett bidrag
åt freden i världen. Det kan finnas
olikheter i uppfattningen om bästa sättet
att tjäna detta syfte, både när det
gäller försvarets anordnande och när
det gäller andra ting, men på gemenskapen
och allvaret i det grundläggande
uppsåtet har ingen av oss rätt att
tvivla.

Till både herr Fast och herr Rubbestad
skulle jag till sist vilja säga följande:
Jag uttalade i min första replik

Lördagen den 20 januari 1951 em.

Nr 2. 219

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

till herr Undén på eftermiddagen den
förhoppningen, att den ståndpunkt,
som Sverige kommer att inta i Koreafrågan,
inte skall komma att skilja oss
från den övriga demokratiska världen.
Jag kan inte tänka mig annat än att
detta måste vara en förhoppning, som
vi alla hysa utanför kommunisternas
led. Det finns väl ingen inom de demokratiska
partierna, som kan önska
eller hoppas på motsatsen.

Jag vill slutligen tillägga att jag betraktar
det som en stor fördel att regeringen
icke har låst sitt ställningstagande,
och i likhet med herr Fast och
nu senast herr Ohlin hoppas jag det
skall kunna lyckas oss att finna en
plattform för samförstånd mellan de
demokratiska partierna vid vårt ställningstagande
i denna för hela vårt land
och vår framtid utomordentligt viktiga
angelägenhet.

Tillåt mig sedan, herr talman, att i
största korthet sammanfatta några av
mina intryck från denna remissdebatt.
Att statsministern inte läser det socialdemokratiska
regeringsorganet hävdades
i går i denna kammare, och såvitt
jag kan minnas dementerade inte hans
excellens den uppgiften. Om emellertid
statsministern i morse hade brutit
mot sin vana och följaktligen tagit del
av Morgon-Tidningen skulle han ha
funnit, för det första att oppositionen
hade accepterat herr Skölds finanspolitik,
för det andra att statsrådet Skölds
karaktär i fotografisk belysning är allvarlig,
trygg och stadig men att han i
går hade en av sina soliga dagar, för
det tredje att dagens man egentligen
var herr Wigforss och för det fjärde
att det inte var så helt orimligt att regeringspartiet
förmenar, att den föregående
krisen var övervunnen sommaren
1950 och att det sedan hade inträtt
en ny kris när Koreakriget gav nya
internationella impulser.

Vad gäller den sista av dessa uppgifter
överlämnar jag med fullt förtroende
åt herr Sköld att dementera den. Av

gårdagens debatt framgick nämligen
att herr Sköld för sin del absolut inte
vill medge, att regeringen anser att
våra nuvarande svårigheter helt och
hållet bero på Koreakriget.

Jag tillåter mig under åberopande av
vad jag i går anförde i saken bestämt
avvisa påståendet, att högern skulle ha
godkänt herr Skölds finanspolitik. Vi
godta inte systemet med tvångssparande,
och vi vidhålla uppfattningen att
investeringsskatten är ett mycket tvivelaktigt
medel när det gäller att se till
att investeringarna hålla sig inom ramen
för det tillgängliga sparandet.

Jag tillät mig i går beteckna finansministerns
uttalande i finansplanen om
sysselsättnings- och penningvärdesproblemen
som ett erbjudande om en
undersökning av förutsättningarna för
en samverkan mellan de demokratiska
partierna. Den föreslagna utredningen
av möjligheterna att förena full sysselsättning
och fast penningvärde är naturligtvis
välkommen. Jag vill bara
göra två randanmärkningar. Dels förefaller
det mig väsentligt att utredningen
får tillräckligt starkt inslag av praktiskt
erfarna män, av fackföreningsmän,
tjänstemän och företagare med
ekonomisk erfarenhet och ekonomisk
blick — teoretiker ha vi kanske haft
tillräckligt av för en tid framåt — och
dels bör naturligtvis denna utredning
samordnas med redan pågående samtidigt
som snabbt resultat eftersträvas.
Vi behöva ingen ny efterkrigskommission
och ingen ny Myrdal.

Jag vill emellertid ånyo understryka
att vi inte godta en ekonomisk politik,
som innebär permanent byggnadsreglering,
permanent priskontroll, statligt
tvångssparande och statlig dirigering
av arbetsmarknadens parter och av näringslivets
övriga krafter. Vi kunna
inte nöja oss med allmänna försäkringar
om att målet är generellt verkande
medel. Vi måste även i handling skapa
förutsättningar för regleringsväsendets
avskaffande, t. ex. när det gäller pris -

220 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen in

kontrollen, och för ett tillräckligt omfattande,
till alla folklager spritt frivilligt
sparande och för ett medinflytande
åt vanligt enkelt folk över de
egna och påtagliga dagliga angelägenheterna.

Vi äro överens — numera — om behovet
av praktiska åtgärder till penningvärdets
skydd, och vi äro synbarligen
också överens om nödvändigheten
att hävda en hög och jämn sysselsättning,
men vi vilja undvika en överfull
sysselsättning. Däremot äro vi
ännu inte överens om den ekonomiska
politikens metoder och bli det kanske
inte heller förrän regeringen har modifierat
sin uppfattning när det gäller de
statliga regleringarna och den statliga
dirigeringens principer.

Det föreligger kanske ännu en skillnad
mellan herr Sköld och oss. Herr
Sköld vill spara på statens utgifter, och
det vilja vi också, kanske litet radikalare
än herr Sköld, men vi vilja minska
statsutgifterna även i det medvetna
syftet att på längre sikt skapa utrymme
för skattelättnader. Därom har
finansministern ännu inte sagt någonting
i remissdebatten. Penningvärdets
försämring, som gör det nödvändigt för
människorna att höja sina penninginkomster
för att behålla sin verkliga inkomst,
ökar skattetrycket för de flesta.

I många fall ökar det skattetrycket så
starkt, att man verkligen kan tala om
att statens krav på andel i den enskildes
inkomst ställer honom eller henne
inför svåra ekonomiska avgöranden. Vi
måste arbeta på en lösning även av
detta problem.

I gårdagens debatt framställde högern
såväl i denna som i första kammaren
ett direkt förslag om tillskapande
av ett permanent organ för överläggningar
i försvarsfrågan. Detta förslag
har såvitt jag har kunnat se ännu
inte varit föremål för någon bedömning
från regeringens sida. Vi hade i
går delade meningar om herr Vougts
förmåga att finna de rätta avvägning -

arna på försvarets område. Dessa delade
meningar kvarstå oförändrade.
Kanske bottna de djupast i en olika bedömning
av den internationella utvecklingen.
Jag utgår nämligen för min del
ifrån att om man bedömer farorna för
ett nytt stormaktskrig som mycket allvarliga,
få alla andra hänsyn vika inför
nödvändigheten att snabbt öka vår
motståndskraft. Ett organ för överläggningar
och sammanjämkningsförsök i
försvarsfrågan minskar inte regeringens
ansvar. Detta ansvar kvarstår under
alla förhållanden, men ett sådant
organ ger oppositionen möjlighet att
redan på ett tidigt stadium utforma sin
inställning i konkreta synpunkter. Detta
måste vara en vinst för det demokratiska
samarbete, som vi eftersträva på
högerhåll och som jag hoppas och är
övertygad om att man eftersträvar även
på andra håll i de demokratiska partierna
när det gäller lösandet av vårt
försvarsproblem.

Herr talman! Den uppgift som ligger
framför oss är dels att utrusta våra
försvarskrafter med vapen, ammunition
och övriga för ett modernt krig
erforderliga materiella betingelser och
dels att tillse att vår levande värnkraft
är tillräckligt utbildad och tillräckligt
tränad för sin stora och svåra uppgift.

Herr FAST (kort genmäle): Herr talman!
Jag begärde ordet för att säga ett
ord om vad som förekommit i fråga om
mitt yttrande angående Sveriges ställning
till Koreakonflikten.

Jag erinrar om att det inte finns någon
skillnad mellan mig och herr Hjalmarson,
när det gäller frågan vad vi
önska. Både högern, bondeförbundet,
socialdemokraterna och folkpartiet äro
samtliga, såvitt jag förstår, emot att vi
skola engagera oss i några sanktioner.
Den ende, som jag egentligen hört positivt
uttala sig emot detta, var herr Håstad.

Vi äro överens om — och jag gav ut -

Lördagen den 20 januari 1951 em.

Nr 2.

221

Vid remiss av statsverkspropositionen n. m.

tryck åt detta — att vi få vänta och se
vilken hållning andra länder intaga,
som ha samma inställning som vi i
detta avseende och inte vilja vara med
om de anordningar, som man på vissa
håll varit i färd med att vidtaga. Jag
tillät mig att under gårdagen för egen
del formulera det så, att vi måste se
till att om vi skulle vara med om ett
moraliskt fördömande av vad som skett,
d. v. s. Kinas angrepp i Korea, måste
det vara under den förutsättningen att
det icke hade något samband med sanktioner,
att det icke på något sätt kunde
utgöra en inledning till sådana, utan att
det måste ha karaktär icke av brottsförklaring
i Förenta Nationernas vanliga
bemärkelse utan vara en förklaring
av moralisk art.

Jag tror att vi också äro överens om
att vi önska denna senare utveckling
och att icke heller där föreligga några
motsättningar. Men min fråga i dag,
som jag inte fått svar på och som jag
förmodar att man inte vill besvara —
och det är inte heller nödvändigt, eftersom
vi kommit överens om att vänta
och se — var denna: Antag att trots
våra ansträngningar, som inte kunna
räcka så långt, och ansträngningar i
andra länder, som ha samma uppfattning
som vi, det ändå i sista omloppet
skulle visa sig, att vi bli ensamma om
vår uppfattning, vilken ståndpunkt
skola vi då intaga? Då kommer hcmsökelsens
stund för oss, och det är på den
punkten jag gjort en deklaration och
ställer frågan.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Den sista fråga, som herr
Fast ställde, skall jag inte här gå in på
av de skäl, som herr Fast själv anfört.
Jag vill bara här uttala min glädje över
och taga fasta på att vi uppenbarligen
här inom alla demokratiska partier äro
ense i den för dagen mycket viktiga
frågan om sättet att bedöma Kinas intervention
i Korea. Det är alltså inte

någon tvekan inom något demokratiskt
parti, såvitt jag kan förstå, om att man
är beredd att medverka i ett uttalande,
som innebär en klar moralisk fördömning
av det kinesiska angreppet.

Den förutsättning, som herr Fast knutit
till detta, är att det inte skall medföra
att vi — om jag får använda det
uttrycket — därmed utlösa eller automatiskt
glida in i ett sanktionsförfarande.
Som herr Fast vet har i varje fall
jag för min del den uppfattningen, att
ett sådant oupplösligt samband mellan
dessa två frågor inte finns.

Herr HÅSTAD (kort genmäle): Herr
talman! Av herr Fasts uttalande kunde
det kanske tyckas, som om jag här hade
förordat att Sverige skulle deltaga i
sanktioner. Jag har aldrig sagt detta,
utan vad jag yttrade var endast att det
skulle te sig förvånande för mig, om
Sverige från början skulle deklarera, att
Sverige under inga förhållanden skulle
deltaga i några sanktioner. Jag anser
att den frågan bör bedömas i sin ordning,
om den nu skulle behöva uppstå.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag får väl förstå herr Hjalmarsons uttalande
så, att om det skulle komma en
resolution som rekommenderar sanktioner,
så menar herr Hjalmarson att
vi skola lägga ned vår röst eller gå emot
den, oavsett om vi bli ensamma.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Det är tre stora frågor, som sysselsätta
statsmakterna i skilda länder i
dessa dagar, nämligen utrikespolitiken,
försvaret och samhällsekonomien. Dessa
frågor äga som bekant utomordentlig
aktualitet även i vårt land.

Jag skall inte gå in på de disputationcr,
som förts här av närmast terminologisk
art — om man skall tala om att vi
få cn engångsförskjutning eller en engångsinflation
— och jag skall heller

222

Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

inte uppehålla mig vid, huruvida vi ha
en ny kris eller det är den gamla vi
ha kvar eller om vi fått en sammanfogr.
ing av både den gamla och den nya.
Alltnog, en anpassning uppåt av prisnivån
här i landet har blivit nödvändig.
Den saken är ett faktum. Engångsförskjutningen
komma vi inte ifrån. Sedan
vi konstaterat detta, återstår det att
se till, att allt som kan göras för att
det skall bli en engångsföreteelse, också
göres. Finansministern har lovat att
han skall sätta in sin kraft på att se
till att vi inte få en sådan engångsinflation
då och då, utan att det blir ett
någorlunda hyggligt mellanrum mellan
denna och en nästa. Från vårt håll äro
vi beredda att härvid hjälpa till.

En sak som väcker bekymmer i denna
situation är, att i regeringens receptbok
för att nå stabilitet ingår det
som ett medel att trycka tillbaka varulagringen
inom landet med omkring 100
miljoner. Er beredskapssynpunkt borde
naturligtvis största möjliga varulagring
inom landet i stället eftersträvas. Det är
väl ingen som vill gå i god för att ett
nedtryckande av lagren med 100 miljoner
kommer att gälla företrädesvis vad
man brukar kalla för mera umbärliga
varor. Det kan i stället komma att bli
en hel del rätt så livsviktiga varor, som
vi på det sättet inte kunna lagra upp.

Någon skattesänkning är för dagen
inte möjlig, har det sagts från skilda
håll. Man har uttryckt det på litet olika
sätt. En del ha sagt det mera rakt på
sak, andra ha uttryckt det genom att
säga, att den av riksdagen förordade
budgetöverbalanseringen får man lov
att finna sig i. I våras hade vi ju andra
förhoppningar. Då såg det faktiskt ut
som om det skulle vara möjligt att realisera
tanken på lättnader i beskattningen.
Vi förde då från vårt håll fram förslag
om lättnad i kommunalbeskattningen
genom att man skulle överföra statsmedel
till kommunerna som en kompensation
för den inkomstminskning som
inträder vid höjda ortsavdrag. Vi ha

alltjämt den uppfattningen, att i det
läge som då rådde hade det gått för
sig. Ingen kunde förutse, att Koreakrisen
skulle komma och att skattelättnadsutsikterna
skulle komma bort
med vinden, bort med östanvinden.

I dag tycks man inte från något håll
vara beredd att ge regeringen några direkta
rekommendationer i fråga om den
ekonomiska politiken. Jag tror det är
fel att utgå från att avsaknaden av sådana
rekommendationer innebär, att
man helt accepterar regeringens linje.
Att man är tämligen återhållsam är i
varje fall från vårt håll beroende på
den omständigheten, ait vi vilja avvakta
den bebådade utredningen om det kanske
mest brännande och mest centrala
problemet i den ekonomiska situationen,
nämligen hur man skall kunna förena
full sysselsättning med penningvärdets
bevarande.

Alla äro väl ense om att full sysselsättning
är något som man bör eftersträva,
starkt eftersträva. Alla äro också
på det klara med att ett fast penningvärde
är något ynnerligen värdefullt
för ett land. Men samtidigt vet man, att
dessa ting i många situationer äro oförenliga.
Nu gäller det att söka klara ut
problemet att förena dessa två ting. I
avvaktan på denna utredning ha vi från
vårt håll velat låta det tills vidare anstå
med några rekommendationer för den
fortsatta politiken.

Den relativt goda enighet, som visat
sig föreligga i fråga om den ekonomiska
politiken, bör göra det lättare för regeringen
att vinna det förtroende för
sin politik, som ändå är en oundgänglig
förutsättning framför allt för att man
skall lyckas åstadkomma det sparande,
som behövs för att det hela skall gå
ihop.

I detta sammanhang skulle jag vilja
taga tillfället i akt och ställa en fråga
beträffande det bebådade förslaget till
ändring i dyrortsgrupperingen. Jag sade
i går att det var att beklaga, att man får
lov att vänta så länge som ända till se -

Lördagen den 20 januari 1951 em.

Nr 2. 223

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nare delen av 1953, innan man kan få
det därhän, att det blir samma dyrortssystem
i en och samma storkommun.
Det är uppenbart att många olägenheter
komma att uppstå genom att man skall
laborera med olika lönesättningar för
samma slag av befattningshavare inom
samma kommun på grund av att man
skall ha olika dyrortsgruppering, olika
skatteavdrag o. s. v. Nog är det väl
ändå, när principutredningen är klar,
ägnat att förvåna att man skall behöva
minst 21/2 år på sig för att komma fram
till ett förslag som kan användas.

I fråga om försvaret nödgas man konstatera,
att oppositionen har vissa krav
på stärkande av detsamma utöver de
som innefattas i statsverkspropositionen.
Det finns ingen anledning att nu
gå närmare in på vad det gäller. Från
vårt håll ha vi framfört frågan om förstärkning
av både flyget och armén,
och vi vilja när det gäller personalberedskapen
ha en förstärkning av gruppchefsutbildningen.
Jag tror emellertid
inte att man skall förstora dessa motsättningar,
förstora den ökning av försvarsansträngningarna,
som oppositionen
begärt i förhållande till regeringspropositionen.
Finansministern föll för
den frestelsen i går, men jag anser att
det snarare finns anledning att tala om
att skiljaktigheterna icke äro överväldigande
stora, varför det bör finnas
möjlighet att komma överens även på
den punkten.

I fråga om utrikespolitiken är jag
överens med utrikesministern om den
allmänna regel, som han angivit för
bedömande av frågan, när man bör och
kan följa rekommendationer från Förenta
Nationerna. Den kan ha ett visst
värde. Han har pekat på att vi stå på
den —i förhållande till stormakter —
alliansfria linjen och att man inte genom
att följa rekommendationer från
Förenta Nationernas sida får gå ifrån
denna linje, som vi 1''orifarande äro ense
om, såvitt jag kan se.

Beträffande Koreafrågan har man i

debatten i går och i dag intagit den
ståndpunkten, att man skall akta sig
för alltför bestämda deklarationer, eftersom
man bör hålla frågan öppen i
det längsta för att kunna följa händelseförloppet
och fatta ett beslut, som tar
största möjliga hänsyn till det. Det är
deklarerat från regeringens sida, att
man på det sättet vill ställa sig avvaktande.
Jag instämmer med dem, som
ha uttalat tillfredsställelse i detta avseende.

En viss precisering av ståndpunkter
har emellertid skett. Det har gjorts uttalanden
från vissa håll, innebärande
att Sveriges deltagande i sanktioner
emot Kina knappast äro tillrådliga.
Samtidigt har man förklarat sig anse,
att Kinas handlingssätt på något vis bör
fördömas. Från dessa två premisser
borde det inte vara omöjligt att nå
fram till ett enigt ståndpunktstagande
mellan de demokratiska partierna. Man
får hoppas på det och får tills vidare
avvakta händelseutvecklingen och ställningstagandet
från de skilda partierna.
Vetskapen om att inte bara vi utan
också andra länder bedöma denna fråga
som synnerligen svårlöst, gör det
nödvändigt att man noga följer händelsernas
gång.

I utrikespolitiskt hänseende finns det
vissa nyansskillnader mellan å ena sidan
det socialdemokratiska partiets och
bondeförbundets inställning och å andra
sidan högerns och folkpartiets. Här
är alltså ingen gemensam opposition
emot socialdemokraterna. Jag kan inte
neka till att jag varje gång man för
på tal frågan om ett samarbete med de
skandinaviska länderna känner en viss
oro för att man skall ge sig litet för
långt ut. Jag känner den oron därför
att det, såvitt jag kan förstå, är ytterligt
små ting som man kan samarbeta
om med någon av de makter, som finnas
inrymda i Atlantpakten, utan att
detta skall leda till att det blir svårare
för oss att i en kritisk situation upprätthålla
neutraliteten. Jag får å andra

224 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

sidan uttala min tillfredsställelse med
ett uttalande av herr Ohlin i den utrikespolitiska
frågan, där han förklarade
att han ingalunda stod på samma linje
som herr Wedén. Jag tror det är viktigare
att herr Ohlin gör ett sådant uttalande
i förhållande till herr Wedén,
som ju dock företräder folkpartiets ungdomsorganisation,
än att jag skulle göra
det beträffande herr Rubbestad, som
inte företräder någon sådan speciell organisation.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag ber
om tillgift för att jag tar till orda så
här sent. Jag skulle faktiskt inte ha
gjort det, om inte det väl annars skulle
ha betraktats som en viss vanvördnad
efter det anförande, som herr Ohlin
tidigare har hållit. Men om nu mitt anförande
kommer att röra sig kring variabla
ämnen, lägger jag ansvaret på
herr Ohlin, därför att det är han som
har givit mig matsedeln.

Herr Ohlin söker process på olika
punkter. Han vill ha klargjord frågan
om riksdagens inflytande på förhandlingarna
om statstjänstemännens löner.
Han ville göra gällande, att jag hade
tagit ståndpunkt emot den tanke, som
han framförde. Nej, herr Ohlin, jag tog
ingen ståndpunkt till herr Ohlins mening.
Det finns ingen anledning, förhandlingarna
ha nyss börjat. Jag gjorde
bara ett försök att analysera vilken betydelse
herr Ohlins medverkan vid dessa
förhandlingar skulle ha. Och jag
kom till det resultatet, att med den inställning
herr Ohlin hade, var herr
Ohlins medverkan icke nödvändig. Det
var det enda som jag ville ha sagt på
den punkten.

Så var herr Ohlin inne på frågan om
byggnadstillstånden under år 1950 och
vad som förekom om den saken i samband
med valrörelsen. Det är klart att
när man nu efteråt ser på tingen, kommer
man underfund med att här före -

legat ett missförstånd. Folkpartiet framförde
sin mening vid början av förra
riksdagen. Jag yttrade då om den saken
— sedan jag hade konstaterat att
vad folkpartiet syftade till var en höjning
av byggnadskvoterna med 4 å 5
procent — att det var en mycket liten
sak. Och jag tilläde att jag icke ville
säga att det skulle vara omöjligt att
längre fram under år 1950 tänka sig att
den i investeringsplanen upptagna
byggnadsverksamheten finge växa ytterligare.
Jag anförde sedan en del skäl
för att vi likväl borde vänta något och
se hur utvecklingen tedde sig. I överensstämmelse
med den uppfattning, som
jag sålunda gjorde mig till talesman för
och som var den uppfattning som regeringen
tidigare kommit till efter överläggningar,
gåvos sedan nya byggnadstillstånd.

Jag får säga att jag för min del trodde
att detta var saker och ting som allmänheten
hade fått veta. Men det är ju
nu tydligt, efter vad man säger från
folkpartiets sida, att så inte var fallet.
Folkpartiet visste ingenting om detta.
Under det att vi i valrörelsen hade den
uppfattningen, att folkpartiets krav
gingo utöver de faktiskt beviljade byggnadstillstånden,
så talade folkpartiet
om 4 å 5 procent utöver den ursprungliga
investeringsplanen. På så sätt har
ett missförstånd uppkommit. Jag kan
inte förklara saken på annat vis.

En tredje punkt som herr Ohlin tog
upp rörde mitt sätt att uppställa finansplanen.
Jag tycker för min del att herr
Ohlin här rör sig med rent formella
frågor, som äro relativt betydelselösa.
De förändra ingenting i realia. Det har
inte varit något svårt detektivarbete
vare sig för herr Ohlin eller någon annan
att taga exakt reda på vad som är
avsett med finansplanen.

Så skulle jag vilja säga, herr Ohlin,
att det icke är så att regeringen ej tar
ansvar för sin politik. Och det är icke
så att vi vilja lägga ansvaret för vår
politik på oppositionen. Vi ha aldrig

Lördagen den 20 januari 1951 em.

Nr 2.

225

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

undandragit oss att taga ansvaret för
våra politiska handlingar. En annan
sak är, att när vi komma i det läget —
som alla komma i som tvingas att göra
prognoser — att en prognos mer eller
mindre slagit fel, ha vi intresse av att
försöka klara ut vad som är orsaken till
alt prognosen slagit fel. Vi lägga faktiskt
inte ansvaret för våra politiska
handlingar på Koreakrisen, lika litet
som vi lägga ansvaret på herr Ohlin
eller herr Hjalmarson.

Herr Ohlin tyckte att jag hade givit
honom en berömmelse för att han hade
förutsett saker och ting ett kvartal i
förväg. Men den berömmelsen inkasserade
herr Ohlin litet för kvickt. Jag
hänvisade till att en folkpartist, dr Helén,
hade myntat detta uttryck om folkpartiets
kvartalspolitik. Vad dr Helén
menade med folkpartiets kvartalspolitik
utförde han på följande sätt: »taktiken
att några månader eller veckor i
förväg kräva en åtgärd, som regeringen
måste vidtaga inom kort tid, för att därefter
kunna taga åt sig äran av framsynthet».
Jag menade med mitt tal endast
att när till och med herr Ohlins
egna partivänner hade denna uppfattning
om herr Ohlins framsynthet, borde
kanske herr Ohlin för egen skull
taga under övervägande att sluta upp
att spela försyn. För vår skull får herr
Ohlin gärna spela en allvetande försyn.
Det är inte vi som bli lidande
därav, men jag tror att herr Ohlin redan
har lidit av denna trafik.

Herr Ohlin tyckte inte att det räckte
när jag hade förklarat, att regeringen
och jag personligen vilja göra så gott
vi kunna för att uppnå stabilitet och
förhindra en fortsatt glidning av penningvärdet.
Herr Ohlin ville att vi skulle
använda kraftigare ord. Herr Ohlin,
det finns inga människor som kunna
göra mer än de kunna. Herr Ohlin skall
inte tro att folk fäster mera avseende
vid stora ord än vid en ärlig försäkran
att man skall göra vad man kan. Om
folk får förtroende för det ena eller

andra uttryckssättet beror i mycket
hög grad på vem det är som framför
det. Det beror inte på graden av kraft
i uttryckssättet.

Till sist några ord om samverkan.
Jag skulle där vilja ge en liten replik
till herr Hjalmarson, som på nytt lät
sin retorik leda sig ut på villospår. Herr
Hjalmarson gav mig ingående anvisningar
om hur den kommitté borde
sammansättas, som skulle utreda frågan
om förhållandet mellan full sysselsättning
och penningvärdet. När han hade
gjort den uppräkningen, sade han att
vi inte skulle ha någon Myrdalskommission.
Han använde visst ett annat uttryck:
vi skulle inte ha- någon kommission
för ekonomisk efterkrigsplanering
och inte heller någon Myrdal. Men
herr Hjalmarson observerade inte att
den beskrivning han gav på den kommitté,
som han ville att jag skulle tillsätta,
den stämde till punkt och pricka
med kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering.
Där voro fackföreningsmän,
folk från det praktiska livet, Jacob
Wallenberg och alla möjliga representanter
för näringslivet. Jag undrar
om inte herr Hjalmarson lät orationen
löpa i väg med sig. Det kan ju hända
att de praktiska karlar som sulto i den
kommissionen inte voro några praktiska
karlar, och kanske de inte heller
voro tillräckligt kunniga och skickliga.
Men annars förstår jag inte ett dugg
vad det är för skillnad som herr Hjalmarson
vill ha fram.

Men låt mig komma över till frågan
om samverkan. Herr Ohlin erbjuder
vilja till samverkan, och när han gör
det kommer han samtidigt med insinuationen,
att regeringspartiet far fram
hänsynslöst, går upp som en man på
ett led och genomdriver sina förslag.
Det stämmer mycket litet med verkligheten,
herr Ohlin. Jag vill tala om för
herr Ohlin, om han inte har observerat
det, att redan som oppositionsparti eftersträvade
det socialdemokratiska partiet
ivrigt att komma fram till samför -

Andni kammarens protokoll 1951. Nr 2.

226

Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

ståndslösningar. Vi ha aldrig varit doktrinära,
utan vi ha alltid sökt att få en
lösning av frågorna. Det ha vi också
gjort i regeringsställning. Det skulle
inte vara någon konst att utarbeta en
statistik, som kommer att visa, hurusom
våra förslag ha vunnit understöd i
riksdagen i de allra flesta fall långt
utanför våra egna led. Det är allenast
i ett ytterligt begränsat antal fall, som
vi icke ha lyckats få understöd utanför
våra egna kretsar. Kanske kan man från
oppositionens sida tillåta sig att säga
att det beror inte på oppositionen. Men
är det så alldeles säkert? Bör man inte
även inom oppositionen granska sina
egna hjärtan och njurar och göra klart
för sig om man alltid varit villig att
visa någon förståelse för de synpunkter
vi företräda? Vi skola fortsätta som vi
ha gjort, och kunna vi vara ännu mera
samförståndsvilliga, skola vi gärna vara
det. Men jag vill bara säga, att om detta
skall betyda att minoriteten i riksdagen
skall besluta, då blir det inte något samförstånd,
herr Ohlin. Vi skola taga hänsyn
till minoriteten, men om minoriteten
inte vill taga hänsyn till oss, då
kunna vi inte göra något åt den saken.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Jag är säker på att jag lätt får
kammarens förlåtelse om jag inte tar
upp mer än mycket litet av det som
finansministern nu har sagt. Jag nöjer
mig med några korta konstateranden,
vilket ingalunda innebär att jag inte
skulle ha haft åtskilligt mera att säga.

Herr finansministern säger att regeringen
vill göra så gott den kan för att
skydda penningvärdet men att herr
Ohlin begärt kraftigare ord. Och till det
lägger finansministern att det inte är
ordens styrka det gäller utan att det
gäller vem det är som uttalar dem. Jag
har inte begärt kraftigare ord, herr finansminister.
Jag har sagt att ni väl
hela tiden gjort så gott ni kunna. Åtminstone
har jag trott att ni gjort det.

Men resultatet är en utveckling med eu
prisstegring, som inte inger allmänheten
förtroende för att penningvärdets
stabilitet försvaras med tillräcklig styrka.
Jag har inte begärt kraftigare ord,
men jag har begärt att orden skulle underbyggas
med ett utarbetat program
och med en i handling visad vilja att
verkligen sätta in tillräckligt mycket
för att förverkliga programmet. Genom
en verksamhet där man åstadkommer
samling mellan organisationer och andra
grupper i samhället tror jag det är
möjligt att få förtroende, inte genom
starka ord. Jag tror nog att finansministern
mer än jag är benägen att använda
starka ord.

Vad beträffar frågan om samverkan
säger finansministern att socialdemokraterna
alltid varit beredda att samverka.
Får jag lov att erinra herr Sköld
om hur det varit i skattefrågorna, i en
hel rad försvarsfrågor, i frågorna om
expropriationslagstiftning och strandlagstiftning.
Här ha vi några exempel
på frågor, som verkligen äro rätt viktiga.

Jag förstår till fullo finansministern
när han säger, att minoriteten inte skall
bestämma allena. Naturligtvis skall den
inte det. Men jag begär inte mer än att
man skall visa verklig vilja att taga
hänsyn till minoriteten. Jag var mycket
nöjd när statsministern i går antjdde
att han ville överlämna halva inflytandet
åt oss. Mer tycker jag inte vi kunna
begära. När finansministern nu slår fast
att regeringspartiet vill taga hänsyn till
minoriteten, får jag väl se bort från
denna lilla historiska hänvisning. Jag
utgår nämligen från att det innebär, att
man inte skall taga hänsyn till minoriteten
i så liten grad som man gjort i
det förflutna. Det skulle alltså betyda
att vi kunna för en gångs skull låta bli
att kasta blickarna tillbaka och i stället
komma överens om att vi vilja söka
genom ömsesidiga medgivanden komma
till vad man kallar för samlande lösningar.

Lördagen den 20 januari 1951 em.

Nr 2.

227

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Herr
Ohlin pekade på några frågor, där vi
skulle ha använt vår majoritet för att
genomdriva vår vilja. Om herr Ohlin
gör litet självrannsakan, skall han nog
finna att motviljan att komma till samförstånd
fanns i lika hög grad eller i
kanske ännu högre grad på den borgerliga
sidan, ty vad vi föreslagit, som
gått en tum utöver vad man från oppositionens
sida anser som en borgerlig
uppfattning, det vill man över huvud
taget inte resonera om. Med sådana villkor
kan man ju inte tala om en ömsesidig
vilja till samverkan.

Vad herr Ohlin för övrigt yttrade om
förtroendet för vår goda vilja var ett
högst normalt uttryck för vad en oppositionsledare
kan tillåta sig att säga. Det
finns ingen som begär att en oppositionsledare
skall finna att förslag som
regeringen framlägger äro tillräckliga.

Herr HEDLUND i Rådom (kort genmäle)
: Herr talman! Jag har ju vid upprepade
tillfällen betonat önskvärdheten
av samarbete och samförstånd och att
vi från vårt håll äro beredda att lösa
frågorna i samförstånd så långt det
över huvud taget är möjligt. Man har nu
varit inne på en historieskrivning om
hur det varit med samförståndsmöjliglieterna
och samförståndsviljan, och jag
skulle också vilja lämna ett bidrag till
den historieskrivningen. Jag vill ingalunda
förneka att man från socialdemokratiskt
håll ofta varit inställd på att
samverka. Men det har varit långt ifrån
alltid. Det fanns en tid, när det såg rätt
så ljust ut här i landet i ekonomiskt
avseende. Det var under herr Myrdals
skördesäsong. Då tyckte nog jag, att
det var rätt klenl beställt med samförståndsviljan
och samförståndsintresset.
Men framemot 1947, när det började
knipa åt, då vaknade samförståndsviljan.
Det är ju glädjande, och det förefaller
som om vi stå där den dag som
i dag är. Men nog bär den där samför -

ståndsviljan varit litet konjunkturbetonad.
När det varit besvärligt har den
svällt ut, för att krympa ihop när det
varit litet soligare väder.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Jag skulle vilja
säga bara ett enda ord beträffande det
missförstånd, som finansministern upptäckt
när det gäller tvisten om byggnadsverksamhetens
omfattning. Såvitt
jag vet kom det aldrig under valrörelsen
fram, att socialdemokraterna menade
att de 100 miljoner vi hade föreslagit
skulle ligga ovanpå samtliga beviljade
byggnadstillstånd i stället för
ovanpå den investeringsbudget som presenterades
vid årets början. Jag ber att
få erinra om, herr finansminister, att
hans excellens statsministern, som deltog
så flitigt i valrörelsen, icke hade
upptäckt saken förrän i remissdebatten
i oktober. Det var då som saken klarades
upp inom regeringen. Förr visste
inte statsministern något om saken.

Herr HALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag begärde ordet för
replik endast för att svara på den fråga,
som utrikesministern framställde. Jag
skall icke ingå på någon polemik mot
finansminister Sköld hur frestande det
än kunde vara.

Jag vill bara med anledning av utrikesministerns
fråga framhålla följande.
Av de informationer, som jag hittills
har erhållit, även nu på ett sent
stadium, har jag fått det bestämda intrycket,
att det inte finnes något ofrånkomligt
samband mellan kondemnationen
av Kina som angripare och sanktionsproblemct.
Inte minst efter herr
Sandlers anförande i går känner jag
mig också för min del övertygad om
att vi inte komma att sakna möjlighet
att begränsa vårt ställningstagande till
att säga ja till den moraliska förkastelsedomen.
Jag står alltså på samma linje
som herr Sandler, och jag fäster över
huvud taget stort avseende vid vad herr

228

Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen ni.

Sandler har anfört med hänsyn till att
han ju kommer med de färskaste intrycken
från överläggningarna i Förenta
Nationerna. Detta, herr talman, är
för mig den aktuella situationen och jag
har icke anledning att diskutera någon
annan. Uppriktigt talat, herr talman, så
tycker jag nog att inte heller utrikesministern
skulle ha anledning att diskutera
någon annan situation.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Till
herr Svensson i Ljungskile skulle jag
vilja säga, att det var först under radiodiskussionen
den 14 september, som
jag började misstänka att något missförstånd
förelåg, fastän jag icke då hade
någon möjlighet att klara ut saken.

Jag skulle vilja säga till herr Hedlund
i Rådom när han gör sin historieskrivning,
att om herr Hedlund hade
varit med i samlingsregeringen under
de sista åren, så hade han kunnat förstå
hur svårt det var att komma till
samförstånd då. Det finns ju några kvar
av dem som då voro med i den. Herr
Hedlund kunde ju t. ex. tala med herr
Rubbestad och få upplysning om herr
Pehrsson-Bramstorps mödor att få fram
en tillfredsställande arrendelagstiftning.
Det var samlingsregering men det var
icke något samförstånd. Det var icke
möjligt att komma överens om saker
och ting. Därför sprack samlingsregeringen.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag bara konstaterar, att herr Hjalmarson
svarade på något helt annat än den
fråga jag hade ställt. Han har full frihet
att inte svara på mina frågor. Men
han hade ju anfört som ett så utomordentligt
starkt motiv för ett kommande
ställningstagande, att vi skulle se till
att inte komma in på en linje, som
skilde oss från den övriga demokratiska
världen. Och det är mycket möjligt att
läget blir sådant, att vare sig herr Hjal -

marson eller den nuvarande regeringen
bestämde direktiven för delegationen,
ståndpunktstagandet skulle bli ett annat
än den övriga demokratiska världens,
nämligen såvitt man har den ståndpunkt
som herr Hjalmarson deklarerat i fråga
om sanktioner.

Fröken HÖJER: Herr talman! Fru
Nancy Eriksson har lekande och lätt
löst personalproblemen vid sjukhusen.
Jag är mycket ledsen att jag inte lika
behändigt kan tala om för henne hur
jag ser på dessa frågor. Det tar litet
längre tid.

Jag är fullkomligt överens med fru
Eriksson om att man otåligt väntat på
de förslag, som 1946 års kommitté för
sjuksköterskeutbildningen lagt fram.
För min del anser jag att dessa förslag
borde realiseras så fort som möjligt, så
att det verkligen blir någon förbättring
på detta område. Men saken är den, att
det första förslaget efter vad jag tror
mig veta ligger i departementet. Det
har varit ute på remiss och är nu föremål
för bearbetning, varför förslag inom
en snar framtid kommer angående vissa
visserligen smärre men dock förbättringar
av sjuksköterskeutbildningen.
Efter vad jag har hört skall det inte
dröja länge förrän detta förslag kommer.
Jag tror emellertid inte att det är
detta förslag, alltså ett förslag ifrån
1946 års sjuksköterskeutbildningskommitté,
som fru Eriksson väntar på.
Detta framgick åtminstone inte av vad
hon sade i sitt yttrande. Hon utgår i
stället från ett övergångsförslag, som
innebär vissa förenklingar i fråga om
utbildningen för de sjukvårdsbiträden,
som haft tjänst som sådana under tio
år och på vilka man alltså tycker att
det är litet svårt att ställa samma inträdeskrav
som på andra, då man vill
ge en chans åt dem som äro särskilt
duktiga. Det är ett övergångsförslag på
högst fem år. Fru Eriksson vill icke
vara med om de fordringar, som i detta

Lördagen den 20 januari 1951 em.

Nr 2.

229

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

förslag ha uppställts, utan anser att
alla fordringar i fråga om teoretiska
kunskaper utöver folkskola äro alldeles
onödiga. I samarbete med någon läkare
har fru Eriksson, kan man säga, formerat
sig själv till en kommitté, som anser,
att de åsikter, som 194G års kommitté
och all sakkunskap i Sverige och
utlandet har om de kunskaper, som en
sjuksköterska behöver, närmast är rent
nonsens. Det fordras alltså vissa kunskaper
i anatomi, fysik, kemi och svenska.
Jag tyckte det lät som om fru
Eriksson ansåg, att om man har kunskaper
inom ett annat område, några
allmänna kunskaper inom något område
vad det nu kan vara, så spelar det
inte så stor roll att man icke har dessa
specialkunskaper. Det går lika bra
ändå. Dessa speciella kunskaper behöver
man inte ha för att vinna inträde
i en sjuksköterskeskola.

Det tar för lång tid att tala om varför
man behöver just dessa kunskaper. För
kommittén och för sakkunskapen i landet
i övrigt har det varit uppenbart, att
antingen skola dessa kunskaper på
något vis inhämtas i sjuksköterskeskolan
eller också skola vederbörande ha
skaffat sig dem förut. Jag kan tänka mig
att det var de av Stockholms stad gjorda
försöken, som fru Eriksson hänsyftade
på, när hon talade om att vissa försök
hade gjorts, Jag har suttit i styrelsen
för S:t Eriks sjuksköterskeskola och
varit med om att lägga upp dessa försök.
Det skall vara Stockholms stad
som gör någonting sådant. Det blev
nämligen mycket dyrt. Av 150 sjukvårdsbiträden,
som hade gått igenom en
två månaders kurs för sjukvårdsbiträden,
fingo de bästa genomgå en teoretisk
kurs på tre månader, vilken hade
till syfte att ge dom kunskaper i matematik,
fysik, kemi och svenska. Elva
stycken deltogo i kursen och två blevo
icke godkända. Vem som helst kan förstå
att det blir mycket dyrbara kurser,
om vi skola fortsätta på det viset. Men
det var ingen som inte var medveten

om att dessa kunskaper behövde på något
vis kontrolleras. Det lät också på
fru Eriksson som om hon menade, att
det vore alldeles onödigt att kontrollera
kunskaperna genom betyg när det gäller
sjuksköterskor.

Fru Eriksson anser att samhället har
ett stort behov av sjuksköterskor. Det
är ett viktigt samhällsintresse. Jag anser
att det är ett stort samhällsintresse
att få tillräckligt med sjuksköterskor
med de kunskaper, som sakkunskapen
anser att de behöva. Fru Eriksson menar
att det spelar ingen roll för patienten
om det är ett sjukvårdsbiträde eller
en sjuksköterska som sköter honom. Jag
tror mig veta, att det spelar roll för
patienten om det är en kunnig person,
som ger honom de behandlingar, de injektioner,
den narkos o. s. v. som han
skall ha.

Fru Eriksson sade vidare något om
att det rådde motvilja emot att utbilda
en speciell grupp av personer för laboratoriearbeten
och för röntgenarbeten.
Jag måste säga, att man under många
år hållit på att utbilda en speciell grupp
för laboratoriearbete, och inom Stockholms
stads sjukvård ha vi så länge jag
har varit med anställt laboratriser utan
sjuksköterskeutbildning på en del av
våra laboratorier. De äro användbara för
en del uppgifter men inte för alla. Dock
ställer man givetvis vissa kunskapsfordringar
även på denna personal, nämligen
kunskaper i fråga om laborationer.
Det är ju ganska klart att vederbörande
på det området måste vara lika kunniga
som de sjuksköterskeutbildade laboratriscrna.

Hur te sig då förhållandena när det
gäller röntgenbiträden? Ja, även i fråga
om dessa vänta vi på förslag vilken dag
som helst. Jag har för övrigt sett i tidningarna,
att 194(i års sjuksköterskeutbildningskommitté
har avgivit sitt sista
betänkande, vari kommittén framlägger
sin syn på röntgenutbildningen. Fn
röntgcnolog i Stockholm har satt i gång
med utbildning av röntgenbiträden på

230 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

egen hand. Som lärare i denna kurs
fungerar en röntgenolog, som inte fyller
de anspråk man i Sverige ställer på en
röntgenolog och sålunda inte heller har
motsvarande kunskaper, och några kunskaper
som lärare har jag inte kunnat
finna att han har. Några fordringar på
förkunskaper för deltagande i kursen
ha inte uppställts. Man har dock gått
ut ifrån att denna kurs skall ge samma
resultat som sjuksköterskorna uppnå i
sin röntgenkurs. Man har sålunda alldeles
bortsett ifrån det förhållandet, att
just sjuksköterskorna ha speciella förkunskaper
i detta ämne. Det gäller alltså
här en fråga, som ligger under utredning
och som skulle kräva en lång
diskussion, om vi verkligen närmare
skulle ingå på problemet. Jag är emellertid
angelägen att framhålla, att det
åtminstone inom sjuksköterskekåren
icke finnes någon avoghet mot sådana
röntgen- och laboratoriebiträden. Däremot
är det inte säkert att man till fullo
kan använda dem. Någon sådan grupp
ha vi ännu inte lyckats frambringa.
Man måste därutöver ha tillgång till
sådana, som ha vad jag vill kalla dubbel
utbildning.

När vi alltmer utöka svenska folkets
möjligheter till skolbildning och ge alla
ökade möjligheter inte bara att bevista
folkhögskolor utan även i fråga om studier
i brevskolor och litet av varje kan
man verkligen fråga sig: varför skall
man då sänka standarden när det gäller
ett sådant samhällsviktigt område
som sjukvården, som varje år blir alltmera
invecklad och kräver alltjämt ökade
kunskaper hos sina utövare. Behövs
detta verkligen? Nej, fru Eriksson, det
behövs inte. Vad som behövs är litet
välvilja från statsmakternas sida —- jag
skall strax återkomma till det. Om en
sådan inställning funnes, skulle en standardsänkning
inte alls behövas. Och äro
vi verkligen betjänta av en sådan? Nej,
vi äro betjänta av att ha en hälso- och
sjukvård, som står på toppen av den
nutida vetenskapen. Det har vårt land

nytta av. Då är det också erforderligt
att denna sjukvårds utövare ha de behövliga
kunskaperna. Fru Eriksson har
alltså här ifrågasatt att man inte längre
skulle ställa fordringar på rena minimikunskaper.

Jag skulle i likhet med fru Eriksson
kunna säga, att jag har väntat på eu
hel del förslag, men som redan framgår
av vad jag anfört väntar jag på helt
andra förslag än fru Eriksson. Jag vill
belysa detta genom att göra några små
axplock ur statsverkspropositionen —
jag skall inte bli långrandig.

Jag skulle nästan vilja påstå, att en
av flaskhalsarna när det gäller sjuksköterskeutbildningen
för närvarande
är, att vi inte ha det behövliga antalet
lärarinnor vid våra moderna sjuksköterskeskolor.
Sjuksköterskekåren har
gjort vad den har kunnat på detta område.
1917 började vi med våra kurser
och ha själva finansierat dem till och
med år 1934. Sedan ha vi fått statsbidrag,
men detta har aldrig täckt ens
hälften av kostnaderna. Vi få nu 36 700
kronor, och det täcker fortfarande inte
halva kostnaden för kurserna. 1946 års
kommitté för sjuksköterskeutbildningen
har emellertid föreslagit förstatligande
av dessa kurser men något förslag i den
vägen har inte framlagts. Medicinalstyrelsen
har föreslagit ett belopp på 6 000
kronor till stipendier för deltagarna i
dessa kurser, men regeringen har inte
ansett sig ha råd att lägga fram förslag
om dessa 6 000 kronor. När det nu gäller
en kår som så oändligt väl behövs,
undrar man verkligen om en sådan
sparsamhet är berömvärd och riktig.

Ett annat exempel. En av våra äldsta
och bästa sjuksköterskeskolor hade begärt
att få statsbidrag. Man anser det
emellertid inte möjligt att bevilja denna
skola statsbidrag. Det anses alt en utredning
först måste göras om vad eleverna
skola få för sitt arbete. Varför
har regeringen inte satt i gång med
denna utredning tidigare? Det är nämligen
mycket mera än ett år sedan, som

Lördagen den 20 januari 1951 em.

Nr 2.

231

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

medicinalstyrelsen begärde att få i uppdrag
att ombesörja denna utredning.
Ärendet ligger nu på riksdagens bord,
och framställningen har avstyrkts under
motivering att utredningen inte är
klar. Denna skola får alltså klara upp
sin ekonomi bäst den kan.

Vid statens distriktssköterskeskola ha
vi en föreståndarinna, som är placerad
i 23 lönegraden och en biträdande föreståndarinna
med nästan samma arbetsuppgifter,
som är placerad i 15 lönegraden.
Alla instruktionssköterskor —
dessa äro anställda av landstingen —
äro placerade i 18 lönegraden. Fastän
framställning gjorts om förbättrade lönevillkor
för denna biträdande föreståndarinna
år efter år, står hon alltjämt
kvar i 15 lönegraden. Andra löner
kunna höjas, men dessa löner kunna
inte höjas.

Jag skall be att få anföra ytterligare
ett exempel. 1944 bestämdes lönen
för en deltidsskolsköterska — i likhet
med en småskollärarinnas — till 3: 75.
Småskollärarinnorna ha fått denna ersättning
höjd för länge sedan. Rörande
skolsköterskornas lön ha skolöverstyrelsen
och Svensk sjuksköterskeförening
förhandlat och kommit överens
om att den skall vara 4: 75. Men förslag
därom kan naturligtvis inte framläggas.
Nej, det är åtskilligt som borde göras
för att få dessa frågor ordentligt tillrättalagda.

Hur ligga förhållandena då till om
jag går tillbaka till personalen? Kommittén
säger, att vi behöva undersköterskor
med utbildning. Helhjärtat stöder
jag detta förslag. Landstingen ha
också i viss, men inte tillräcklig utsträckning
satt i gång med utbildningskurser.
Men vi behöva betydligt fler.
Delvis beror den begränsade omfattningen
på bristen på lärarinnor till
kurserna.

Det är inte bara här i Sverige, som
man liar ett starkt behov av dylika utbildningskurser.
Det är samma förhållande
i andra länder. På många håll

utomlands har man redan kommit bra
i gång med denna kursverksamhet, men
här i landet ha vi ännu bara orkat med
att ordna den i begränsad omfattning.
Så vitt jag vet är man dock i alla läger
överens om vilka uppgifter de blivande
undersköterskorna skola ha, och det
gäller alltså nu att föra ut det skisserade
i praktiken.

Denna utbildningsfråga behöver verkligen
uppmärksammas. De minuter, som
några av kammarens ledamöter ha suttit
och lyssnat på mitt anförande, och
de minuter, som kanske komma att behövas
för en fortsatt diskussion, äro
därför enligt min mening väl använd
tid.

Fru ERIKSSON i Stockholm: Herr talman!
Jag instämmer i alla de krav på de
förbättringar för de utbildade sjuksjöterskorna
som fröken Höjer framfört.
Hon är ju ombudsman för dem, och det
bör vara i hennes intresse alt det ställes
högre krav i detta avseende nu liksom
tidigare. Men att de utbildade sjuksköterskorna
skola ha förbättringar behöver
ju inte hindra, att man bör ställa
anspråk på att det nu skall göras något
för att få fram sjuksköterskor även från
underpersonalens grupper. Jag kan inte
fatta, att man på sjuksköterskehåll på
något sätt skall behöva bli upprörd, om
det säges, att det bör göras det ena och
det andra för att dels få till stånd en
bättre utbildning för den personal, som
nu inte har så mycken utbildning, så att
den delvis kan överta uppgifter, som
man nu får lägga på de dyrbart utbildade
sjuksköterskorna eller att man
skall reagera emot att få ut sådana personer
i sjukvården, som vi veta ha varit
storartade exempel på god personal.

Fröken Höjer säger att personalen är
sämre nu. Ja, det blir så, när en personal
inte ser sig ha någon möjlighet att
komma någon vart. Det yppar sig bättre
tillfällen på andra områden, och då
är det naturligt att folk med huvud på

232 Nr 2. Lördagen den 20

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

skaft inte stannar i ett yrke, som är dåligt
betalt och där befordringsmöjligheterna
äro dåliga.

Så fort det gäller akademiskt utbildat
folk — det må gälla kristendomslärare
eller sinnessjukläkare — har man
full förståelse för att befordringsmöjligheterna
äro av* grundläggande betydelse
för rekryteringen och av oändligt stor
betydelse för att man skall få ut det
bästa av de människor som ägna sig åt
yrket. Precis samma lagar gälla beträffande
nu ifrågavarande personal. Jag
tycker att fröken Höjer med hänsyn till
det intresse hon sagt sig ha för saken
inte bör vara upprörd över att man påpekar
för inrikesministern angelägenheten
av att ännu mera beakta dessa
frågor.

Däremot förstår jag fröken Höjer
bättre, när hon är upprörd och förvånar
sig över att jag säger, att man kanske
t. o. in. skulle kunna låta sådana söka
inträde i sjuksköterskeskolorna, som
inte ha mer än folkskola bakom sig.
Jag tror emellertid att det har visat sig
att folkskola räcker i många fall. Det
finns åtskilliga statsråd och andra betydande
människor som inte haft mer
än folkskola. De ha inte kunnat styrka
sin allmänbildning med betyg men den
har ansetts tillräcklig för att de skulle
kunna umgås med människor, och de
ha haft möjlighet att fatta mera matematik
än man lär sig i folkskola och att
uttrycka sig på sitt modersmål.

Man har antagit utländska sjuksköterkor
och det sägs, att de ha bättre allmänbildning
än våra. I ett avseende
måste det emellertid brista för dessa
utlänningar, nämligen i fråga om behandlingen
av svenska språket. Därvidlag
ha t. o. in. våra biträden ett visst
försprång.

Man får stort förtroende för ett gammalt
sjukvårdsbiträde, som är hängiven
sin uppgift -—- ett sjukvårdsbiträde
som inte gifter sig omedelbart, det är
mycket väsentligt. Som fröken Höjer
framhöll, kostade det mycket pengar,

januari 1951 em.

när man gjorde försöken att få sjukvårdsbiträden
utbildade. Men vilka
pengar kostar det inte med dessa elever
som gifta sig med detsamma? De
kosta mycket pengar — jag har själv
kostat mycket pengar i onödan. Man
får därför inte räkna styvrarna, när
det gäller att utbilda underpersonal. Det
betyder oerhört mycket för rekryteringen,
att vederbörande få möjligheter
att kliva en bit uppåt. Det viija vi
alla, och det få vi unna sjukvårdspersonalen
också, även biträdespersonalen.
Det kommer f. ö. aldrig att försämra
sjuksköterskekåren, om det finns en
bra underpersonal, som kan överta vissa
av dess uppgifter.

Jag har inte sagt att man inte behöver
kunskaper för sjukskötcrskeyrket.
Det behövs mycket mer kunskaper för
detta yrke numera än på min tid. Men
jag tror att biträden som få en utbildning
äro en bättre hjälp för sjuksköterskorna
än personal utan utbildning,
som de nu få dragas med. Och den
lilla skara som måste gå genom alla de
nålsögon som det innebär att komma
in i en sjuksköterskeskola, när man bara
har folkskola att bygga på, kan inte
vara så urusel, att man inte kan få syn
på uselheten, innan de gått igenom skolan,
och stoppa dem.

Fröken Höjer sade att det var ett
övergångsförslag som jag hade diskute rat.

Såvitt jag minns, stod det i förslaget,
att det var ett övergångsförslag i
väntan på att man skulle få skolreformen
genomförd, då man skall få ökade
möjligheter till skolutbildning. Vi befinna
oss emellertid nu i ett nödläge.
Varför skola vi inte kunna diskutera
övergångsförslaget nu? Jag tror inte att
man kränker sjuksköterskekåren, om
man tror, att underpersonalen kan förbättras
så mycket, att den kan gå igenom
sjuksköterskeskola, och de reformer
som fröken Höjer ville ha genomförda,
behöva inte på något sätt stå tillbaka.
Det kan hända, att de komma
rätt snart, om vi få manlig personal. I

Lördagen den 20 januari 1951 em.

Nr 2.

233

den mån man får blandad personal får
man upp lönerna och det vore en fördel.
Jag tycker dock inte att det vore
en fördel att ha manliga sjuksköterskor.
Då vill jag hellre ha gamla sjukvårdsbiträden.

Fröken HÖJER: Herr talman! Den
springande punkten i fru Erikssons i
Stockholm första anförande, som jag
försökte bemöta, var att man gladeligen
kunde hoppa över vissa av de kunskapsfordringar
som nu uppställas för
dem, som ämna bli sjuksköterskor, och
att man därför inte behövde ordna med
kurser i vissa ämnen vare sig vid eller
utanför sjuksköterskeskolorna. Fru
Eriksson i Stockholm ansåg det onödigt
att eleverna i de fyra nu obligatoriska
ämnena besitta de minimikunskaper
ovanför folkskolan, som de nu
måste ha.

Jag sade förut, och jag upprepar det
nu, att jag inte vill uppta kammarens
tid med att redogöra för varför jag anser
det vara nödvändigt att eleverna
ha dessa kunskaper. .Tåg är inte ensam
om den meningen. Vi som ha med
sjukvård att göra anse, att man inte
kan tala om för en elev hur mycket
hon skall ge av det ena eller det andra,
hur mycket hon skall taga av det ena
eller det andra slaget, när hon t. ex.
skall späda ut någonting i vissa proportioner,
om hon inte har en liten hum
om den enklare matematiken. Har hon
inte det, får man lära henne den saken.
.Tåg har varit med om att försöka
lära upp sådana elever, som nätt och
jämnt ha uppfyllt fordringarna och som
alltså haft ett enkelt B i sina betygspapper,
och jag vet hur fruktansvärt
det tynger sjuksköterskornas arbetsbörda
att ha många sådana elever. Men
man är tvungen att lära dem sådana
saker, som de ännu inte få lära sig i
folkskolan.

Sedan är jag fullt medveten om och
mycket intresserad av den betydelse -

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

r fulla frågan om sjukvårdsbiträdenas

möjligheter att avancera. Men jag är
e icke intresserad av att få en demokrati,
som består i att vi ge människor sken
i- av att kunna en sak, som de icke kunna,
och att påsätta dem en titel, som
de icke äro berättigade till — d. v. s.
att göra någon till sjuksköterska utan
n att hon har de erforderliga kunskaperi
na. Vi ha nått fullt samförstånd med
g bl. a. Landstingsförbundet — vilket

i- herr Fast, som nu är närvarande, kan
i- intyga — när det gäller sjukvårdsbiträr
denas möjligheter att avancera till unh
dersköterskor.

d Jag kan för min del inte förstå varför
1- inte den utmärkt begåvade, pigga och
u vakna unga flicka, som fru Eriksson i
i- Stockholm här talade om, skaffar sig
i- de erforderliga kunskaperna i de fyra
l- nu obligatoriska ämnena — det skulle
u hon kunna göra med lätthet — och sedan
söker inträde i en sjuksköterske:t
skola. Jag har sett många, många exems
pel på att flickor med full tjänst —
i- och mycket tyngre än sjukvårdsbiträa
denas — vid sidan om denna klarat
n realexamen, och det har ändå inte vad
rit några speciellt begåvade människor,
e Jag menar därför att det finns möjlig:t
heter för biträdespersonalen att avani,
cera redan nu.

a När nu igen förslaget togs upp om
i. startande av extrakursen för sjukvårdsbiträden
ställdes frågan: Är det några
n biträden som vilja gå igenom både den
n kursen och den treåriga sjuksköterskei-
skolan? Man kunde åtminstone inte
a utan vidare säga att det var så. Ingen
h hade nämligen anhållit att få gå denna
n långa väg.

3- Jag säger inte att dessa kurser kosta

•t för mycket eller att vi inte vilja kosta

r- på biträdena en utbildning till under n

sköterskor, .lag menar bara, att när vi
a nu alla äro medlemmar av ett samhälle,
i skola vi använda oss av de möjligheter
till allmän skolbildning, som vårt samh
liälle ger. Det är lyckligast för oss alla.
3- Det vore kanske bra om fru Eriksson i

234 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Stockholm intervjuade några av kurseleverna,
så att de finge tala om hur
ansträngande det är att proppa i sig
kunskaper så, som de måste göra. Jag
tycker att det är synd att de skola behöva
göra det, när man i stället kan låta
dem gå den lugnare väg, som folkhögskolorna
erbjuda, och gärna också ge
dem bidrag under den tid de gå där.

Det finns alltså möjligheter att avancera
för biträdespersonalen på alla
möjliga håll. Det är inte det som fattas.
Men det fattas fortfarande litet god vilja
från regeringens sida.

Fru ERIKSSON i Stockholm: Herr talman!
Jag fattade fröken Höjer så, att
det vid många landstings lasarett inte
finns stora möjligheter för sjukvårdsbiträdena
att bli undersköterskor. Det
brister alltså mycket på sina håll därvidlag.
Men då äro ju inte heller avanceringsmöjligheterna
över huvud taget
så oerhört stora!

Så vill jag fråga: Är det experiment
med utbildningskurser, som gjorts i
Stockholm, också gjort på andra håll?
Om inte saknas ju också den möjligheten
ute i landet. Varför skall man
f. ö. inte vara så positivt inställd här,
att man säger, att alla möjligheter att
erhålla utbildad sjukvårdspersonal böra
utnyttjas?

Med det exempel jag här drog fram har
jag inte sagt, att det inte behövs preparandkurser,
som ge eleverna den kompletterande
allmänbildning utöver folkskolekunskaperna,
som erfordras. Jag
sade endast att det finns fall, då vederbörande
inte ha betyg från någon skola
men då man ändå kan säga att de ha
den erforderliga allmänbildningen. Den
försäkringstjänsteman, som jag talade
om, kunde både läsa och skriva och
tala och säkerligen också räkna. Man
kunde väl åtminstone ha undersökt om
hon hade de erforderliga kunskaperna!
Hon vände sig både till medicinalsty -

relsen och till ett flertal skolor men
mötte ingen uppmuntran någonstans.
Jag tar detta fall som ett exempel — det
är säkerligen inte enastående — för att
visa, att det inte verkar som om vederbörande
inom sjukvården sträckte armarna
emot sådana personer och försökte
få in dem i kåren. Även om fröken
Höjer är upplyst på denna punkt
och betraktar det som naturligt att göra
det, så gör man det inte överallt.

Jag träffade i somras sjukvårdspersonal
från ett flertal landsortslasarett.
och jag kunde konstatera, att deras förmåner
blivit betydligt förbättrade. Men
att det inte fanns så många möjligheter
för dem att avancera till mera ansvarsfulla
poster än för 10, 15 eller 20 år
sedan.

Landstingens ledamöter, som nu bestämma
så mycket när det gäller sjuksköterskornas
löner, böra bli uppmärksammade
på även andra problem, vilkas
lösning skulle vara sjukvården till
stort gagn.

Härmed var överläggningen slutad.
Propositionerna hänvisades till statsutskottet,
varjämte de i nedan angivna
delar remitterades till följande utskott,
nämligen

propositionen nr 1, i vad propositionen
rörde riksdags- och revisionskostnader
ävensom kostnader för riksdagens
hus och riksdagens verk, till bankoutskottet,
såvitt propositionen angick
det promilletal, varmed skogsvårdsavgift
för år 1951 skulle utgå, till bevillningsutskottet
och, i vad propositionen
avsåg jordbruksärenden, till jordbruksutskottet
samt

propositionen nr 2, såvitt den angick
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren avgivna
yttrandena.

Lördagen den 20 januari 1951 em. 4

Nr 2. 235

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande
på kammarens bord liggande motioner;
och hänvisades därvid

till konstitutionsutskottet motionen nr
It av herr Edberg m. fl.;

till statsutskottet motionerna:
nr 12 av herr Edberg;
nr 13 av herr Andersson i Ryggestad; nr

14 av herr Fröderberg in. fl.; och
nr 15 av herr Fröderberg;

till bevillningsutskottet motionerna:
nr 16 av herr Nolin m. fl.; och
nr 17 av herrar Olofsson och Landgren; till

behandling av lagutskott motionerna: nr

18 av herrar Jonsson i Järvsand
och Andersson i Alf redshem; och
nr 19 av herr Hansson i Skegrie
m. fl.;

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 20 av herr östlund; och
nr 21 av herr Persson i Norrby; samt
till andra kammarens allmänna beredningsutskott
motionen nr 22 av herr
von Seth in. fl.

§ 3.

Föredrogs den av herr Nyberg vid
kammarens sammanträde den 17 innevarande
januari gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet angående underbefälsföreningarnas
val av representanter
i förbandsnämnderna.
Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Föredrogs den av herr Nililfors vid
kammarens sammanträde den 17 innevarande
januari gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen

för finansdepartementet angående modifiering
av gällande kompetensföreskrifter
för erhållande av anställning i
tullverket, in. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till jordbruksutskottet propositionerna: nr

14, angående anordnande av en
allmän jordbruksräkning under år 1951;
och

nr 16, angående befrielse i vissa fall
från betalningsskyldighet till kronan,
m. m.; samt

till behandling av lagutskott propositionen nr

17, med förslag till förordning om
ändring i familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99).

§ 6.

Föredrogos var efter annan följande
å kammarens bord liggande motioner;
och remitterades därvid

till utrikesutskottet motionen nr 23
av herr Edberg m. fl.;

till konstitutionsutskottet motionerna:
nr 24 av herr Löfroth m. fl., och
nr 25 av herr Edberg in. fl.;

till statsutskottet motionerna:
nr 26 av herrar Gustafsson i Stockholm
och Henriksson;

nr 27 av herr Nilsson i Kristinehamn
och fröken Vinge;

nr 28 av herr Hallberg;
nr 29 av herrar Andersson i Löbho
och Olsson i Mellcrud; och

nr 30 av herr Jönsson i Rossbol in. fl.;

till jordbruksutskottet motionen nr
31 av herrar Andersson i Långviksmon
och Andersson i Alfredshem;

236

Nr 2.

é Lördagen den 20 januari 1951 em.

till statsutskottet motionerna:
nr 32 av herr Carlsson i Bakeröd
in. fl.;

nr 33 av fru Sandström m. fl.;
nr 34 av herr Henriksson;
nr 35 av herr Henriksson m. fl.; och
nr 36 av herr Andersson i Ryggestad
m. fl.;

till konstitutionsutskottet motionen nr
37 av herrar von Friesen och Nilsson i
Göteborg;

till statsutskottet motionerna:
nr 38 av herr von Friesen;
nr 39 av herr Andersson i MunkaIj
ungby;

nr 40 av herrar Persson i Växjö och
Gustafson i Dädesjö; och
nr 41 av herrar Fast och Andersson
i Malmö;

till bevillningsutskottet motionerna:
nr 42 av herr Nyberg m. fl.; och
nr 43 av herr Nilson i Spånstad;

till bankoutskottet motionen nr 44 av
herr Hedlund i Östersund;

till behandling av lagutskott motionerna: nr

45 av herr Ericsson i Sörsjön m. fl.;
nr 46 av herr Pettersson i Ersbacken
m. fl.; och

nr 47 av herrar Nyberg och Persson
i Svensköp;

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 48 av herr Stjärne in. fl.;
nr 49 av herr Svensson i Grönvik
m. fl.;

nr 50 av herr Ericsson i Sörsjön
in. fl.; och

nr 51 av herr Gustafson i Dädesjö;
samt

till andra kammarens allmänna beredningsutskott
motionen nr 52 av herr
Svensson i Va m. fl.

§ 7.

Föredrogs den av herr Johansson i
Torp vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda

anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet Quensel angående
utredningen om vidgad rätt att försälja
kyrklig jord.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Föredrogs den av herr Jonsson i
Skedsbygd vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet angående
lämpligheten av att i vissa fall tillskapa
ett jordbruk av två var för sig
fullt bärkraftiga jordbruksfastigheter,
in. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
memorial:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges
i riksbanken till bankoutskottet
avgivna berättelse; och

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges
i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet
avlämnade berättelse.

§ 10.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj ds
propositioner tillställts kammaren, nämligen nr

15, angående försäljning av vissa
kronoegendomar in. m.;

nr 18, angående ersättning från kyrkofonden
för övertalig personal vid domänverket; nr

20, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 20 december 1940
(nr 1044) om vissa av landsting eller
kommun drivna sjukhus; och

nr 22, angående bidrag till driften av
anstalter för psykopatiska och nervösa
barn.

Dessa propositioner bordlädes.

Lördagen den 20 januari 1951 em.

Nr 2.

237

§ 11.

Anmäldes, att till lierr talmannen
under sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen:

nr 53, av herrar Gustafsson i Borås
och Mosesson, om skydd för välj arbeteckning
vid kommunala val;

nr 54 av herrar Forsberg och Svensson
i Alingsås, om sådan ändring i kommunala
vallagen, att valnämnden i stället
för länsstyrelsen skall företaga den
definitiva sammanräkningen av rösterna
vid kommunala val;

nr 55, av herr Dickson, om uppflyttning
i högre lönegrad av en befattning
som förste byråingenjör å flygförvaltningens
stat;

nr 56, av herr Sjölin om förhöjt anslag
till inventarier m. in. för Västerbygdens
vattendomstol;

nr 57, av fröken Vinge, om inrättande
av ett de vetenskapliga bibliotekens
chefsråd;

nr 58, av herr Hagård och fru Ewerlöf,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till bidrag till anskaffande
och drift av hörapparater;

nr 59, av herrar Hagård och Hagberg
i Malmö, om översyn av arbetslöshetsförsäkringen
i dess helhet, m. m.;

nr 60, av herrar Lindberg och Holm,
om anpassning av avgifterna till de erkända
arbetslöshetskassorna och kassornas
försäkringsförmåner efter arbetslönernas
utveckling i syfte att upprätthålla
förmånernas effektivitet;

nr 61, av herr Mårtensson i Uddevalla
och Larsson i Stockholm, om pension
åt förre stenografen och korrekturläsaren
F. Thorvall;

nr 62, av herrar Henriksson och Jönsson
i Lund, om förbättrad löneklassplacering
för vissa befattningshavare
vid statens sinnessjukhus;

nr 63, av herrar Hagård och Edström,
med förslag till lag om ändring av femte
stycket tilläggsförfattningen till arbetarskyddslagen; nr

64, av herrar Lindberg och Holm,
om viss ändring av bestämmelserna om
statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor
;

nr 65, av herr Kyling m. fl., angående
viss översyn av lagen om föreningsoch
förhandlingsrätt;

nr 66, av herr Norup m. fl., om ökat
anslag till Bidrag till hushållningssällskapen:
Omkostnader; och

nr 67, av herr Hellbacken, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till kostnader för virkesmätning.
Dessa motioner bordlädes.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 12.19 på natten.

In fidem
Gunnar Britth.