1951 ANDRA KAMMAREN Nr 29 (Riksdagens protokoll 1951:29)

RIKSDAGENS *ÉnåT

PROTOKOLL

1951 ANDRA KAMMAREN Nr 29

27—31 oktober.

Debatter m. in.

Tisdagen den 30 oktober fm.

Kondoleanser till konungahuset.............................. 5

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221............ 5

Interpellation av herr Mårtensson i Smedstorp ang. reducering av
fraktkostnaderna vid transport av sockerbetor i vissa fall........ 68

Tisdagen den 30 oktober em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221 (Forts.) .... 70

Onsdagen den 31 oktober.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221 (Forts.) .... 127
Svar på interpellation av herr Hagberg i Malmö om införande av lotsplikt
för alla främmande fartyg vid angörandet av hamnarna i

Karlskrona och Fårösund................................. 187

Interpellationer av:

Fru Eriksson i Stockholm ang. tillämpning av kungörelsen om beslag
på koppar........................................ 192

Herr Ericsson i Näs ang. vissa olägenheter i samband med reservofficerarnas
repetitionsövningar.......................... 192

1—Andra kammarens protokoll 1951. Nr 29.

Lördagen den 27 oktober 1951.

Nr 29.

Lördagen den 27 oktober.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 20 innevarande
oktober.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att Riksdagsman Hjalmar Svensson
under tiden fr. o. in. den 26/10 1951
t. o. m. den 10/11 1951 på grund av
bältros är till arbete oförmögen, intygas.

Spånga den 25/10 1951.

E. Thorfinn
leg. läkare.

Att Riksdagsman Axel Jansson, Hällefors,
vårdats härstädes från den 22/10
1951 för hypertrophia prostate och
ännu kvarligger och under denna tid
varit och fortfarande minst 14 dagar är
oförmögen till arbete, intygas.

Karolinska sjukhuset den 23/10 1951.

Nils Wikström
leg. läkare.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Svensson i Grönvik från
och med den 26 innevarande oktober
till och med den 10 november samt herr
Jansson i Hällefors från och med den
22 oktober tills vidare.

§ 3.

Föredrogs den av herr Braconier vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena angående en redogörelse
för möjligheterna för vår konsulära
representation i norra Polen att

tillvarataga de svenska sjömännens intressen,
m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Föredrogs den av herr Persson i
Svensköp vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet angående
byggnadsprogrammet för folkskolebyggnader.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes första
lagutskottets utlåtande nr 33, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 2 § 4:o), 14:o), 15:o) och 16:o)
lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om
Kungl. Maj:ts regeringsrätt, till den del
den ännu icke av riksdagen behandlats.

§ 6.

Herr talmannen meddelade, att bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
anmält att till utskottet inkommit
framställningar från

dels fullmäktige i riksbanken om pension
åt städerskan vid riksbankens huvudkontor
Svea Arvida Johansson,

dels fullmäktige i riksgäldskontoret
om anordningar för snabbare publicering
av debattprotokoll under 1952 års
riksdag m. in.,

dels ock fullmäktige i riksbanken att
av riksbankens medel få taga i anspråk
ett belopp av förslagsvis 285 000 kro -

Nr 29.

Lördagen den 27 oktober 1951.

nor för uppförande vid Tumba bruk av
en byggnad med tillhörande utrustning
för sedelförstöringskontoret.

Dessa anmälningar bordlädes.

§ 7.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen: nr

219, angående utlämnande av stödlån
till jordbrukare i anledning av
svartrostskador på vete av 1951 års
skörd m. m.;

nr 220, med förslag till förordning
om särskild avgift vid vissa investeringar
(investeringsavgift), m. m.;

nr 221, med förslag till lag om räntereglering
m. m.; och

nr 222, angående försäljning av viss
fastighet.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 8-

Ordet lämnades på begäran till

Herr KYLING, som anförde: Herr talman!
Jag tillåter mig hemställa, att
kammaren ville besluta, att tiden för
avgivande av motioner i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 220 med
förslag till förordning om särskild avgift
vid vissa investeringar (investeringsavgift),
m. m. måtte med hänsyn
till ärendets omfattning utsträckas till
det sammanträde, som infaller näst efter
femton dagar från propositionens
avlämnande.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.06 em.

In fidem.

Gunnar Britth.

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Kondoleanser till konungahuset.

Herr TALMANNEN öppnade sammanträdet
med följande ord: Mina damer
och herrar!

Jag får meddela, att jag sistlidna
torsdag, den 25 oktober, fullgjorde det
mig lämnade uppdraget att till Hans
Maj:t Konungen, Hennes Maj:t Drottningen,
Hennes Kungl. Höghet Hertiginnan
av Västergötland samt den övriga
kungliga familjen framföra kammarens
djupt kända och varma deltagande
i den sorg, som drabbat dem.

Deras Majestäter och Hennes Kungl.
Höghet Hertiginnan av Västergötland
anmodade mig att till kammaren framföra
ett uppriktigt och varmt tack för
kammarens sålunda visade deltagande.

Detta meddelande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

§ 2.

Justerades protokollen för den 23
och den 24 innevarande oktober.

§ 3.

Herr talmannen meddelade, att herr
Petterson i Degerfors, som vid kammarens
sammanträde den 23 innevarande
oktober med läkarintyg styrkt
sig tills vidare vara hindrad att deltaga
i riksdagsgöromålen, denna dag
åter intagit sin plats i kammaren.

§ J -

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner
nr 219—221.

För remiss till utskott föredrogos i
ett sammanhang Kungl. Maj:ts propositioner
nr 219, angående utlämnande

av stödlån till jordbrukare i anledning
av svartrostskador på vete av 1951 års
skörd m. m., nr 220, med förslag till
förordning om särskild avgift vid vissa
investeringar (investeringsavgift), m. m.
samt nr 221, med förslag till lag om
räntereglering m. m.

Därvid anförde:

Herr OHLIN: Herr talman! Den mest
centrala uppgiften för en svensk regering
har under det senaste året varit
och kommer under nästkommande år
alltjämt att vara att, med bevarad frihet
och fred, försvara penningvärdet
och på så sätt skapa en ofrånkomlig
förutsättning för en sund och rättvis
ekonomi. Att åstadkomma en fullständig
stabilisering under 1951 har emellertid
knappast varit möjligt — uppgiften
har varit att begränsa inflationen
och lägga grunden till ett fast penningvärde.
Sverige har haft goda förutsättningar
därför i jämförelse med många
länder, som fått sitt näringsliv allvarligt
skadat under världskriget och ännu
i hög grad känna verkningarna
härav.

Hur har nu regeringen löst denna
centrala uppgift? Ja, låt mig anföra
några siffror. Jag väljer år 1949 som
bas för jämförelsen för att få med hela
den Sköldska perioden. Höjningen av
levnadskostnaderna från ett genomsnitt
för 1949 fram till september 1951
har varit i Schweiz något över 4 procent,
i Förenta staterna mellan 10
och 11 procent, i England 15 procent,
i Canada 18 procent och i Sverige
mellan 20 ocli 21 procent. Det är klart
att det även finns länder, där stegringen
varit större, t. ex. Frankrike,
men jag kan väl utan risk att bli motsagd
säga, att vi snarast bruka vilja
jämföra vår ekonomiska politik och

6 Nr 29. Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

dess utveckling med förhållandena i
sådana länder som dem jag här nämnt.

Om man jämför utvecklingen under
1951, blir det ännu mera besvärande
för regeringen. Under 1951 ha levnadskostnaderna
stigit i Förenta staterna
med 4,5 procent, i Schweiz med
5 procent, i England med 10 procent
och i Ganada med 11 procent. Jag kan
ta med även Norge, där ökningen är
12,5 procent, och Frankrike, där stegringen
uppgår till 12,7 procent. I Sverige
har en ökning skett med 17 procent.

Ingen kan bestrida, tror jag, att det
resultat, som dessa siffror avslöja, är
ett mycket dåligt resultat. Penningvärdeförsämringen
fortskrider snabbare
i Sverige än i de länder, med vilka
vi bruka jämföra vårt land. Kommer
nu regeringen att svara, att den inte
har något ansvar för utvecklingen, som
beror på förhållandena i utlandet, eller
kommer den att ha kurage att erkänna
sitt misslyckande? Vill regeringen
påstå, att Koreakriget och dess verkningar
haft ett mera inflationsdrivande
inflytande i Sverige än annorstädes,
fast man där ökat rustningarna
långt mera än hos oss? Att göra ett
sådant påstående vore att utmana löjet.

Jag erinrar mig, hur många gånger
statsminister Erlander under de år, då
inflationen tog sig en paus, gav äran
därför åt något som han kallade »regeringens
stabiliseringspolitik». Med vilket
patos uttalade han inte dessa ord!
Herr statsminister, kunna vi inte vara
överens om att det finns endast en
träffande benämning på regeringens
politik under åren 1950—1951, nämligen
»inflationspolitik»? Om jag liknar den
Sköldska ekonomiska politiken vid en
pudding — och liknelsen är inte oberättigad,
då en pudding inte sällan består
av överblivna, rätt godtyckligt
sammanbakade olikartade ingredienser
— så kan jag hänvisa till att kokkonsten
enligt ett gammalt engelskt talesätt
bedömes när man äter puddingen. Det

är då man får se vad den och kockarna
duga till. “Regeringens — eller skall
jag kanske säga herr Skölds — pudding
har visat sig innehålla en rekordartad
dosis av inflation och av alla de
orättvisor och nyckfulla ändringar i
inkomstfördelningen, som följa därmed.

Regeringen kan inte förneka, att man
från vårt håll varnat. Redan 1949 påpekade
vi, att herr Sköld lagade till en
situation, som under vintern 1950—1951
kunde befaras medföra en explosionsartad
prisstegring. Den har naturligtvis
skärpts av den inte förutsedda Koreakrisen
och rustningskonjunkturens intensifiering.
Jag vet att finansministern
finner det ofinkänsligt att erinra om tidigare
och efter vad utvecklingen visat
uppenbarligen berättigade varningar,
ty därigenom berövas honom möjligheten
att tala om efterklokhet hos oppositionen
och annat som regeringen
ofta tillgriper för att slippa erkänna
sina misstag och misslyckanden. Men
så ofinkänsligt får ett oppositionsparti
i alla fall vara emellanåt.

Den sorgliga utvecklingen av vårt
penningvärde är så mycket mera svårursäktlig
som vårt land gynnats av den
internationella högkonjunkturen och
inte som t. ex. Danmark ställts inför
tvånget att nedpressa levnadsstandarden,
vilket brukar ske prisstegringsvägen.
Utvecklingen är vidare så mycket
mera beklaglig som den har skapat
psykologiska spänningar och en splittrad
löneutveckling, varigenom en lugn
inkomstutveckling under nästa år försvåras.
Det är i sanning illa, när stora
löntagargrupper, som fått 10 till 15
procent i nominell inkomsthöjning under
1951, ha gjort den erfarenheten, att
de fått en standardsänkning att bära.
Inte stimulerar detta till återhållsamhet
i fråga om framtida lönekrav.

Både löntagare och mindre företagare
ha, liksom framför allt sparare och
massor av pensionärer, anledning
beklaga sig över regeringens oförmåga

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm. Nr 29.

Vid remiss av

att lösa sin uppgift. Folkpensionärerna
skulle haft ett förtvivlat läge, om inte
efter folkpartiets fleråriga ansträngningar
den automatiska anpassningen
av dyrtidstilläggen efter levnadskostnadernas
stegring hade blivit genomförd.
Barnfamiljerna och andra, som
den sociala trygghetspolitiken velat
skydda, ha fått till fullo känna verkan
av penningvärdets fall. Så kan det inte
få fortgå.

Tyvärr finns det stora risker för att
levnadskostnaderna en tid framåt stiga
ytterligare. Att under dessa omständigheter
en anpassning av lönerna uppåt
inte kan undgås är självklart. Men
denna fortgående höjning av priser och
kostnader, som nästa sommar mycket
väl kan ha höjt vår kostnadsnivå med
i genomsnitt ett trettiotal procent på
två år — mot ungefär hälften i åtskilliga
konkurrentländer — får allvarliga
verkningar på vår internationella konkurrensförmåga.
Det gäller både industri,
sjöfart och jordbruk. Verkan
därav kan bli mycket kännbar för de
anställda i dessa produktionsgrenar.

En annan ödesdiger, tyvärr troligen
långvarig verkan av regeringspolitikens
misslyckanden är att enskilda personers
sparande nedgår. Med stigande nationalinkomst
skulle man vänta en motsatt
utveckling — att en större andel
av inkomsten skulle sparas. I stället har
ju en minskning ägt rum, såvitt man
kan bedöma av tillgängliga siffror. Nu
får man utom till försäkringsrörelsen
lita till de stora bolagen och deras av
exceptionella vinster i åtskilliga branscher
möjliggjorda sparande. Vilken
ödets ironi, att en socialistisk regering
■— ja, herr Hedlund får ursäkta, om jag
alltjämt kallar den så — gör sig alltmera
beroende av det som man i den
socialdemokratiska propagandan brukar
beteckna som storfinansen! Det är
där sparandet ökas, medan det sjunker
hos den stora allmänheten. Måhända är
regeringens valspråk numera: Storfinansens
sparande går före folkets.

Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

Detta folkets sparande skall nu till
stor del ersättas av herr Skölds sparande
i statskassan. Ty när inte bolagens
och försäkringsrörelsens sparande
räcker till, så ledes regeringen in
på den väg, som lieter permanent statligt
tvångssparande. Skatterna skola
tydligen hädanefter inte täcka de stora
statliga utgifterna, utan medborgarna
skola vid sidan av skatterna avpressas
en årlig tribut på hundratals miljoner
kronor. Det är inte längre fråga om en
tillfällig åtgärd mot inflationen utan
om en ny, socialistiskt färgad politik
på längre sikt.

Lägger jag härtill ständigt nya tillskott
av mer eller mindre krångliga
regleringsanordningar — senast på
kreditmarknaden — så äro några av
regeringspolitikens väsentligaste drag
angivna. Inflation, höga skatter och
krångel äro dess kännetecken.

Inför det växande missnöjet bland
folket har, det förstår jag väl, statsminister
Erlanders sedan åratal demonstrerade
känsla av att regeringen
är för svag och att förstärkning behövs
blivit alltmera intensiv. Hans upprepade
frierier till bondeförbundet ha nu
lett till framgång. Frågan är, om tillskottet
kommer att stärka regeringen i
kampen mot inflationen. Vad var och
är egentligen bondeförbundets program
därvidlag? Jag kan bäst uttrycka det
genom att citera herr finansministerns
yttrande från majdebatten om elskatten
ocli bilskatten här i kammaren.
Herr Sköld uttalade: »Jag var så enfaldig
att jag trodde herr Hedlund var
en offentlig person och att bondeförbundet
var ett vanligt parti, som genom
sin offentliga verksamhet hade
tillfälle att visa vad det ville. Men allteftersom
herr Hedlunds replik fortskred
kom jag underfund med att det
var inga djupa hemligheter som förborgade
sig hos herr Hedlund. Vad vi
fingo veta var egentligen det, att dagar
kunna komma, när bondeförbundet
vill vara med om en kreditåtstramning

8 Nr 29. Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

med ranteglidning», — jag inskjuter,
att de dagarna ha tydligen inte kommit
ännu — »och att bondeförbundet
inte den dag som är vill rösta för dessa
båda skatter. Den frågan står då naturligtvis
kvar: Vad vill herr Hedlund då
konkret göra i dag? Bortsett från granna
ord om sparsamhet och allt det där,
vad vill herr Hedlund konkret göra?
Det äro vi fortfarande i ovisshet om,
och jag fruktar att vi också komma att
förbli det.»

Är det kombinationen av ett parti,
som enligt finansministerns mening
saknar program, och ett parti, vars
program och politik visat sig högst
otillräckliga, som nu skall ge oss ett
stabilt penningvärde? Den nya regeringen
har grundats framför allt på
enigheten rörande den ekonomiska politiken,
säger statsministern. I våras
voro emellertid socialdemokrater och
bondeförbundare åtskilligt oense, och
ingendera sidan har mig veterligen redovisat
någon åsiktsförskjutning. Tvärtom
låtsar vartdera partiet att det inte
har gjort några medgivanden. Herr
Sköld säger, att den socialdemokratiska
politiken skall fortsätta, och enligt Morgon-Tidningen
skall det bli med ökad
kraft. Genom vilken mystisk process
uppstå egentligen identiska åsikter hos
en socialdemokrat och en bondeförbundare,
när de t. ex. heta Sköld och Hedlund?
I avsaknad av upplysningar är
fältet fritt för spekulationer. Inte minst
bondeförbundets väljare torde fundera
över den saken. Men som jag snart skall
visa, ha löntagarna och de mindre företagarna
minst lika stor anledning till
farhågor.

Bondeförbundets attityd i somras i
regeringsfrågan var ju en helt annan
än den man visat i höst. Jag bestrider
ingalunda bondeförbundets rätt att ändra
mening, men jag tror att det är en
demokratisk skyldighet för ett parti
att lämna svenska folket en redovisning
för skälen till att man gör en sådan
plötslig omkastning. Det är här i

riksdagen, herr statsrådet Hedlund,
som rätta platsen är att ge en ordentlig
redogörelse för skälen till bondeförbundets
omkastning. Jag hoppas,
att bondeförbundsledaren inte kommer
att smita undan plikten att här lämna
en sådan redogörelse. Inte kan man väl
utan anledning acceptera ett socialistiskt
partis uppfattning om den ekonomiska
politiken? Man följer kanske den
linje, som herr von Heland en gång
med några ryktbara ord angav ungefär
så här: Jag har i sak ännu samma uppfattning
som förra året. Vad jag alltså
har ändrat är mitt votum, min röst.
Metoden må ha sina förtjänster. Men
hur den påverkar tilltron till partiets
pålitlighet är uppenbart.

Alltså, herr Hedlund eller herr Norup,
vad var det man i bondeförbundet
var rädd för att socialdemokraterna
skulle göra eller inte göra och som
man nu anser sig ha undgått eller uppnått
genom koalitionen? Jag nödgas
fråga, ty regeringsprogrammet lämnar
dess värre ingen vägledning. Jag tänker
inte närmare kommentera regeringsprogrammet,
ty jag har sällan sett
ett ur politisk synpunkt så föga intressant
dokument. Jag bara konstaterar,
att om man tar en för bondeförbundet
sedan många år tillbaka så central
fråga som dyrortsgrupperingen,
där bondeförbundet, i motsats till vad
herr Hedlund sade i radio, oberört av
alla utredningar ständigt har återkommit
med initiativ, så finns i regeringsprogrammet
endast följande uttalande:
»Olikheterna i levnadskostnader på
skilda orter inom landet ägnas fortsatt
uppmärksamhet.» Ja, nog är bondeförbundet
i besittning av en mindre vanlig
blygsamhet, om man kan finna någon
tröst i detta uttalande.

I fråga om försvaret, där bondeförbundet
hade en motion tillsammans
med högerpartiet och oss i våras, kan
jag inte heller finna att regeringsförklaringen
vittnar om annat än att regeringen
fortsätter sin överdrivna åter -

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm. Nr 29. 9

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

hållsamhet i fråga om utläggandet av
beställningar av materiel, som behövs
för en snabb förstärkning av vårt försvar.
Jag erinrar här om t. ex bondeförbundets
och högerns och mitt eget
partis krav rörande flygvapnet.

När det gäller den bostadssociala politiken
-— och det är en punkt, där
bondeförbundet i våras befann sig i
opposition — så finns det inte heller
någonting i regeringsprogrammet som
tyder på en påverkan från bondeförbundets
ståndpunkt. Och så skulle man
kunna gå vidare.

Var det kanske på det sättet, att herr
Norup i våras var rädd för att i det
nya skördeläget och med mörknande
exportutsikter jordbrukspolitiken skulle
få omläggas? Ligger kanske gåtans
lösning däri, att bondeförbundet har
inträtt i regeringen för att vinna två
ting, nämligen dels en försäkran att
socialdemokraterna äro villiga att fortsätta
jordbrukspolitiken ungefär efter
nuvarande linjer, dels en uppmjukning
av steriliseringslagstiftningen för
skogsinkomster, och att man för dessa
två ting har varit villig att uppgiva alla
de krav, för vilka man hittills verkat?
Är det detta som skall vara gåtans lösning?
Ja, det är inte osannolikt. Men
man kan fråga, om det är värdigt en
demokrati att ett parti inte redovisar
vad som skett utan hänvisar landets
väljare till att gissa gåtor eller att nöja
sig med ett konstaterande, att försommarens
oenighet visat sig, innan höstlöven
fallit, vara en oförklarad åsiktsöverensstämmelse.

På sistone har ett animerat gräl pågått
i bondeförbundets och socialdemokraternas
press om vem som tog initiativet
till koalitionsregeringen. Det
är inte så — som man skulle vänta —
att båda parter vilja ta åt sig äran av
detta. Tvärtom säger vardera parten
till den andra: Det var ni som började.
Sådant tal brukar annars oftast höras
efter ett slagsmål, men knappast just
efter eif äktenskaps ingående. Allra

minst när det som nu, enligt statsministerns
mening, är fråga om ett idealäktenskap.
Men anspråken äro ju så
olika. Och förnöjsamhet är en dygd.

Äktenskapets art kan i någon mån
belysas av det förhållandet att bondeförbundet,
om det önskar öka sitt politiska
inflytande, naturligtvis måste,
som hittills, önska en sådan försvagning
av det socialdemokratiska partiet,
att dess majoritet i riksdagen går förlorad,
så att det inte längre, som herr
Hedlund sade i våras, finns för många
socialdemokrater. Herr Hedlund måste
önska en sådan försvagning av det socialdemokratiska
partiet, helst naturligtvis
till bondeförbundets fördel men
i nödfall genom en framgång för högern
eller folkpartiet, att även i detta
fall, om socialdemokraterna förlora sin
majoritet, bondeförbundet får väsentligt
större möjlighet att öva ett inflytande.
Att alltså den ena partnern i
regeringen måste hoppas på att nästa
val medför ett försvagande av den
andra kastar ju ett visst ljus över förbindelsen.

Herr talman! Jag skall nu sluta mina
reflexioner kring detta tema. Innan jag
går över till den nya regeringens framtida
uppgifter, vill jag emellertid, kanske
något utanför det vanliga, göra ett
litet tillägg. Jag konstaterar att vi ha
glädjen att se förre statsrådet Möller
här i kammaren. Jag anser mig ha all
anledning att här ge uttryck åt den
uppskattning, som man även på vårt
håll trots en hel del meningsskiljaktigheter
känner inför de utomordentliga
insatser, som Gustav Möller gjort såsom
medlem av en rad regeringar.

Den nya regeringen skall nu visa vad
den kan göra åt inflationen. Jag vill
därvidlag fästa regeringens uppmärksamhet
vid den ur allmänna synpunkter
anmärkningsvärda ändring av inkomstfördelningen,
som rustningskonjunkturen
medfört i det läge, som regeringens
politik till en del bär ansvaret
för. Stora konsumentgrupper, bo -

10 Nr 29. Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

stående av löntagare, pensionärer, företagare
och småsparare och ett stort
antal jordbrukare utan skog, ha sett
sin realinkomst sjunka, och framtidsutsikterna
äro för deras del inför den
hotande prisstegringen ovissa. Den betydande
fördyringen av hudar, ull,
bomull, kol och andra viktiga importvaror
har lagt en tung börda på dessa
breda folklager. Härtill kommer att
den svaga skörden sänkt inkomstnivån
för ett stort antal jordbrukare, av vilka
särskilt många småbrukare förut
hade ett ogynnsamt utgångsläge.

Vilka folkgrupper ha då fått fördel
av nationalinkomstens betydande stegring
de senaste åren? Jo, de som dra
nytta av den väldiga prisstegringen,
framför allt på skogsprodukter men
även på malm och vissa metaller, tillhöra
främst skogsnäringarna, som kommit
i åtnjutande av en oerhörd konjunkturvinst
på minst 2 000 miljoner
kronor brutto, per år räknat och med
de sedan april månad rådande priserna.
Till cirka hälften utgör denna en
förbättring av bytesförhållanden i utrikeshandeln
och en vinst för det svenska
folkhushållet, men den andra hälften
betalas av de breda folklagren genom
de av importprisstegringen höjda
levnadskostnaderna.

Jag hade väntat att finansminister
Sköld skulle inför riksdagens remissdebatt
ha framlagt material till bedömning
av den kolossala ändring av inkomstfördelningen,
som här har skett,
och att han mot bakgrunden därav
skulle ha redovisat regeringens åtgärder.
Så har tyvärr inte skett. Jag tilllåter
mig uppmana finansministern att
ge en så god bild av detta förhållande
som tillgängligt material tillåter och
ange, vilka belopp det allmänna kan
tänkas erhålla och hur resten fördelas
på olika grupper. De breda folklagren
äro sannerligen inte ointresserade av
detta spörsmål. Möjligheten att vidta
åtgärder med anledning av den svaga
skörden till jordbrukets förmån utan

att lägga ytterligare bördor på de stora
konsumentgrupperna har ett uppenbart
samband därmed. Alla veta för
övrigt att förhållandena på avsättningsmarknaden
inte äro sådana, att prisfrågan
kan lämnas ur sikte även av
marknadstekniska skäl.

Den industri, som av skogen som råvara
framställer trävaror, massa och
papper, erlägger och torde nästa år erlägga
exportavgifter, som delvis gå till
vissa fonder, medan resten blir ett cirka
tioårigt räntelöst lån till staten.
Årets exportavgifter äro betydande, och
de för cellulosa under 1952 avtalade
avgifterna ta mer än en tredjedel av
det nuvarande priset i anspråk. Efter
de senaste prisstegringarna på virke
har differensen mellan produktionskostnaden
och priset på massan reducerats
så mycket, att största delen av
fabrikernas överskjutande konjunkturvinst
åtgår för betalning av exportavgiften.
Om de höga priserna bestå, väntas
denna avgift 1952 för enbart massan
uppgå till 800 å 900 miljoner
kronor.

Genom dessa avgifter och prisstegringen
på råvaran synes nästa år den
allra största delen av den återstående
konjunkturvinsten komma att tillfalla
skogsägarna. Vidare ha de i skogen
arbetande, både skogsarbetare och småbrukare,
fått en mindre, välkommen
och välmotiverad höjning av sin arbetsersättning,
vilken ersättning många
gånger tidigare varit låg. Att konjunkturvinsten
hos alla skogsägare kommer
att uppgå till sammanlagt många hundra
miljoner kronor, kanske ett tusental
miljoner kronor, är klart, alltjämt
under den ovissa förutsättningen att
priserna stanna kvar på nuvarande höga
nivå de närmaste tolv månaderna;
man bör naturligtvis i hög grad vara
beredd på, att detta ingalunda är säkert.
Även om man bortser från statens
extravinst som stor skogsägare och
från alla de skogsägare, vilkas virkesförsäljningar
ge dem en extra inkomst

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm. Nr 29. 11

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

på blott några tusental kronor, kvarstå
emellertid för flertalet av de övriga
skogsägarna betydande extra vinster,
troligen på några hundra miljoner
kronor.

Man kan ställa samman denna av
prisstegringen framkallade, oerhörda
konjunkturvinst med den belastning
för stora konsumentgrupper, som prisstegringen
har medfört. Löntagarna, de
mindre företagarna och pensionärerna
ha därigenom det senaste halvåret fått
sin realinkomst minskad med kanske
hundra miljoner kronor per månad,
för att ange storleksordningen. Rättvisa
åt jordbrukare utan skog, som
även de fått sitt läge försämrat, kan
knappast åstadkommas genom att livsmedelpriserna
pressas i höjden på konsumenternas
bekostnad. Under en tid
då mångas standard redan sänkts skulle
ett försök att på denna väg beröva
dem en del av den i vinter väntade
standardförbättringen vara orimligt.

Den svenska nationalinkomsten ar
som sagt i dag större än någonsin förut.
Den som i detta läge vände sig till
löntagarna och vädjade till dem att
acceptera en i standardsänkande riktning
verkande förhöjning av levnadskostnaderna,
kunde inte rimligen vänta
förståelse. Ett försök i den vägen
skulle leda till höjda lönekrav och ge
ny fart åt inflationen. Inte heller kan
livsmedelssubvention, som finansieras
med vanliga skattemedel, sasom skattebetalarna
få märka på sina skattsedlar,
utgöra någon god lösning. Skogsinkomsterna
kunna helt enkelt inte läggas
in i kalkylen, vilket vore en uppenbar
orättvisa mot jordbrukare utan väsentlig
skogstillgång.

Jag efterlyser regeringens syn på
denna viktiga samhällsfråga. Lägg på
en gång fram ett så pålitligt och fullständigt
material som möjligt rörande
realinkomstutvecklingen för olika folkgrupper!
Visa upp vilka arbetare,
tjänstemän, pensionärer, företagare och
jordbrukare, som fått sin standard

sänkt de senaste åren! Glöm därvid
inte bort de i offentlig tjänst anställda,
vilkas inkomstutveckling sedan 1947
är ogynnsam. Visa sedan vart de stora
inkomstökningarna ha gått och gå, som
blivit en följd av nationalinkomstens
stegring. En sådan belysning borde redan
ha funnits. Det är nödvändigt, om
man vill skapa förtroende hos de stora
folkgrupper, vilkas frivilliga samverkan
behövs, om våra problem skola
kunna lösas, att en sådan belysning
kommer fram utan dröjsmål och att
regeringen därefter tar ställning.

Det finns en råd andra sidor av regeringens
ekonomiska politik, som man
på vårt håll kommer att ägna en kritisk
uppmärksamhet. Finansminister
Sköld fortsätter i propositionen att
med välbehag tala om den balans som
skapas, när både priser och inkomster
stiga. Det är då inte en intern inflation,
säger han och finner däri en sådan
tröst att man får det intrycket, att
prisstegringen nästan försvinner ur
hans föreställningsvärld. Att balansen
är av sådan art att löneglidningar, kostnadshöjningar
och prisstegringar fortsätta
och hota att fortsätta oavsett den
utländska prisstegringen, blir inte tydligt
angivet i hans redogörelse eller
hans riktlinjer för regeringens politik.
Den viktiga skillnaden mellan ett ständigt
inflationstryck och en därmed förbunden
överfull sysselsättning å ena
sidan och en full sysselsättning med
stabilt penningvärde å andra sidan har
ingen framträdande plats i hans tankevärd,
om man skall bedöma det efter
hans propositioner.

Investeringsskattens omläggning och
den nya fullmakten för riksbanken att
reglera kreditmarknaden tyckas vara finansministerns
egentliga nya bidrag
sedan hittillsvarande politik visat sig
otillräcklig. Att kreditåtstramning med
fastspikad ränta leder till en detaljreglering
av kapitalmarknaden är nu
uppenbart för alla, sedan det nya förslaget
framlagts och kommenterats i

12 Nr 29. Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

remissuttalanden. Jag kan inte neka
mig att här läsa upp ett citat av vad
ledamoten av försäkringsinspektionen,
chefen för konjunkturinstitutet, professor
Lundberg, uttalar i ett yttrande
om detta förslag till reglering av kapitalmarknaden.
Han säger:

»Enligt undertecknads mening kan
frågan om den ifrågasatta skärpningen
av penningpolitiken över huvud taget
inte bedömas utan att den inpassas och
studeras som ett led i den allmänna
ekonomiska politiken. Svagheten i nuvarande
uppläggning av investeringspolitiken
består just i att en rad nya
kompletteringar (räntereglering, nya
reservbestämmelser, investeringsskatt)
föreslås utan att man på ett systematiskt
sätt tänker igenom hur de olika
åtgärderna, både gamla och nya medel
för den ekonomiska politiken, skola
koordineras för olika syften. En så
djupt ingripande åtgärd, som utnyttjandet
av fullmaktslagen för en räntereglering
skulle innebära, bör vid en
sådan planläggning inte framstå som
ett absolut krav — ’sådant som prövas
oundgängligen nödvändigt’ enligt bankofullmäktiges
uttryckssätt — utan bör
prövas som en möjlighet att jämföras
med andra. De stora nackdelar och
svårigheter, som äro oundvikliga vid
en centraldirigering av ränteutvecklingen,
böra jämföras med de nackdelar
och svårigheter, som äro förenade
med en decentraliserad och marknadsbestämd
rörlighet hos räntenivån. Det
bör vid en sådan undersökning övervägas,
i vilken mån en rörlighet hos
räntan kan begränsas — såväl till storleken
hos variationerna som till området
(t. ex. exkluderande bostadspriserna)
— genom att övriga åtgärder inom
den ekonomiska politiken dämpa spänningen
mellan tillgång och efterfrågan
på kredit. Bankofullmäktiges uttalande
i detta avseende måste betecknas som
direkt vilseledande (även om stöd erhållits
i bondeförbundsrepresentanternas
reservation), då det anses ''ställt

utom tvivel’, att en räntehöjning av
''erforderlig omfattning’ skulle bli av
oacceptabel omfattning; spänningen
på kreditmarknaden och därmed räntehöjningen
kan utan tvivel i hög grad
påverkas av den förda ekonomiska politiken
i övrigt.

Inte minst betydelsefullt i det sammanhanget
blir en prövning av frågan
om alt dessa övriga åtgärder (såsom
budgetpolitik, investeringsskatt, byggnadsreglering)
ha så pass stor inneboende
bundenhet, att en viktig kompletterande
uppgift för penningpolitiken
just kan tänkas vara att snabbt och
smidigt motverka de kortsiktsväxlingar
i inflationstendensen, som ständigt inträffa.
Vid en sådan undersökning av
arbetsfördelningen mellan olika medel
inom den ekonomiska politiken blir det
en viktig deluppgift att pröva, om en
djupt ingripande och sannolikt stel
räntereglering av det slag som bankofullmäktige
föreslagit inte i hög grad
motverkar ett sådant syfte.»

Enligt min mening är en naturlig
kreditåtstramning möjlig, om räntan
först får stiga något, så mycket att den
väntas under de närmaste åren snarare
.ha en fallande än en stigande tendens.
Att påverka dessa förväntningar är
riksbankens måhända viktigaste uppgift.
Jag har vid förhandlingarna mellan
regeringen och oppositionen i somras
flera gånger begärt att finansministern
skulle undersöka möjligheterna
att genom subventionering för en kostnad
av några tiotal miljoner kronor
hindra, att en sådan måttlig räntestegring
finge någon höjande återverkan
på hyrorna i äldre och nyare hus. Men
regeringen ville inte ens göra en teknisk
utredning om saken. Det föreföll
snarast som om man ömt vårdade den
meningsskiljaktighet i fråga om kreditpolitiken,
som fanns mellan regeringen
och vissa delar av bondeförbundet å
ena sidan och den övriga oppositionen
å den andra.

I stället för att pröva kompromiss -

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Nr 29.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

lösningar tycktes det gälla att vattna
och göda denna meningsdifferensens
planta så att den kunde bära rik frukt
i form av en tvåpartiregering eller i
varje fall ett utåt användbart motiv för
en sådan regering. Något försök att
skapa en allmän samling genom ömsesidiga
medgivanden gjordes ingalunda.
Vår förfrågan om skattesänkningar 1952
avvisades bryskt. Om den aktuella jordbrukspolitiken
lämnades trots frågor
inga upplysningar. Därför blev det
över huvud taget inga egentliga förhandlingar.
Det hela verkade mot slutet
mest camouflage för de samtidiga
överläggningar, som herrar Erlander
och Hedlund bedrevo bildligt talat i
nästa rum.

När bondeförbundet nu accepterar
förslaget om kreditreglering, visar detta
hur den nya regeringen kommer att
försvaga motståndet mot nya skott på
det livskraftiga socialistiska regleringsträdet.
Särskilt för de mindre företagen
i landet kommer detta att medföra
ogynnsamma verkningar. Det är inte
utan grund som t. ex. hantverks- och
småindustriorganisationen bestämt avstyrkt.
Inom folkpartiet ställa vi oss
bestämt avvisande till en politik som

— om den skall få någon effektivitet

— måste innebära klumpiga ingripanden
inom ett särskilt känsligt område
med helt oberäkneliga verkningar. Ätt
socialdemokraterna acceptera en sådan
politik är förbluffande och kan väl endast
förklaras av gamla doktrinära föreställningar
om samhällskontroll över
kreditväsendet som ett led i den socialistiska
dirigeringen av samhället -—
sedan det visat sig att den vanliga riksbankspolitiken
och förekomsten av en
statlig affärsbank inte givit tillräckligt
socialistiskt utbyte. Men att bondeförbundet
accepterar eu sådan politik är
obegripligt.

Skall jag söka sammanfatta några av
de väsentliga skillnaderna mellan regeringens
politik och det alternativ,
som vi i folkpartiet biträda, så blir det

följande. För det första: mot regeringens
inflationspolitik och fördyrande
bristföreteelser på arbets- och varumarknaden
sätta vi en politik som försvarar
penningvärdet och bevarar full
sysselsättning. Det råder ingen tvekan
om att en naturlig kreditåtstramning,
även om räntan något stiger, leder till
en på lång sikt lägre prisnivå än den
hittillsvarande politiken. Herr Hedlunds
motsatta påstående i radio utan
någon bevisning tror jag tillhör det
mer grundlösa i den senaste tidens
ekonomiska debatt.

För det andra: mot regeringens

skattepolitik med dess hot att eventuellt
ytterligare höja skattesatserna sätta
vi kravet på en väsentlig sänkning
av inkomst- och förmögenhetsskatten
redan vid vårriksdagen. Utrymme därför
finns inom ramen för en väl balanserad
budget och möjligheter finnas
likväl att bevilja dyrtidstillägg för de
senaste prisstegringarna på folkpensioner
och barnbidrag och vissa andra
sociala förmåner. Till gengäld få anspråken
på statligt tvångssparande skäras
ned. De enskilda komma med den
av oss föreslagna politiken att så småningom
spara i stället. Det är vida att
föredraga.

För det tredje: större uppmärksamhet
måste ägnas konsekvenserna av
konjunkturlägets våldsamma förändringar
i inkomsthänseende till de breda
folklagrens nackdel. Icke minst beaktande
kräver småbruket, sedan herr
Norup, som föga intresserat sig därför
som förhandlare, trätt in i konseljsalen.
Endast genom sådana lösningar
kan en med stabilt penningvärde förenlig
inkomstbildning tänkas.

För det fjärde: mot tendenserna till
maktkoncentration i statens händer
och en tilltagande reglering, där den
icke är nödvändig, sätta vi försvaret
för de enskildas rörelsefrihet och bevarandet
av ett samhälle, där bygdens
liv icke i detaljer ordnas från huvudstaden
utan människorna sjiilva få så

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner

mycket som möjligt bestämma över sitt
arbete, sin konsumtion, sin ekonomi.

Jag hänvisar i övrigt till mitt anförande
här i kammaren i våras med dess
alternativ till regeringens ekonomiska
politik.

Det socialdemokratiska partiets ledning
sitter tydligen fången i sin mot
regleringar välvilliga åskådning. Samhällsinflytande
finner man ofta bättre
än näringsfrihet, även där denna enligt
vår mening fungerar smidigare och
bättre än någon statskontroll. Det finns
i regel ingen annan möjlighet att öka
samhällets inflytande än genom nya
regleringar, såvida man inte vill åter
aktualisera socialiseringsfrågan i gammal
klassisk mening genom nya statsmonopol.

På tal om de offentliga utgifterna i
nuvarande konjunkturläge skulle jag
vilja göra ett påpekande rörande kulturanslagen.
Det är dålig ekonomi med
en nyckfull behandling av dessa anslag,
först en plötslig ökning, sedan en
stagnation, som under vissa förhållanden
genom penningvärdets fall betyder
en effektiv reduktion. Kulturanslagen
ägna sig icke som redskap för konjunkturstabilisering,
herr finansminister.
När vår nationalinkomst fortsätter
att växa och nu har tagit ett språng
uppåt, bör det vara möjligt att fortsätta
den kulturella upprustningen i den
anda som gjorde sig gällande strax efter
kriget. Jag tänker icke bara på de välbehövliga
anslagen till högre undervisning,
Stockholms högskola, universitet
och andra högskolor. Nog är det en
misshushållning i stället för en planhushållning
att av utrymmesskäl till sådana
högre läroanstalter vägra tillträde
för unga människor, som vilja utbilda
sig till läkare, lärare, ingenjörer m. fl.
yrken, där det råder stor brist på folk.
Jag tänker också på de övriga sidorna
av kulturbudgeten, på yrkesutbildningen
och på den alltför stora njugghet
som hindrat, när hantverkets forsknings-
och utbildningsfrågor varit på

nr 219—221.

tal. Den överfulla sysselsättningen aktualiserar
och förstorar svårigheterna
och nödvändiggör en mera aktiv insats
från det allmänna. Jag har intrycket att
den överfulla sysselsättningens reaktion
i fråga om utbildningsproblemen
icke erhållit tillräckligt beaktande.

Får jag, herr talman, också göra ett
annat påpekande i en fråga, som har
varit mycket aktuell under de senaste
månaderna. Det synes mig som om regeringens
uppträdande i avtalsförhandlingarna
på den offentliga arbetsmarknaden
hade fått en mindre tilltalande
belysning helt nyligen genom det förslag
till tvångslag för sjuksköterskor,
som framlades i september. Vi i folkpartiet
anse det icke vara den rätta vägen
att gå fram, när det gäller att bemästra
svårigheterna på detta område.
Vi måste sträva efter att bevara en fri
arbetsmarknad. Men då får regeringen
naturligtvis söka mobilisera ett större
intresse för att skapa beredskap på
detta område i händelse av konflikt,
en beredskap av det slag som omnämndes
i interpellationsdebatten härom
dagen. Något sådant större intresse kom
då icke till uttryck.

Jag kommer nu till några reflexioner
kring en sida av vårt lands utrikespolitik.
Det är tydligen den nya regeringens
avsikt att fortsätta med den
gentemot Förenta Nationerna ointresserade
och i vissa fall avoga politik,
som man slagit in på i år och som
så väsentligt avvikit från fjolårets positiva
inställning, varom allmän demokratisk
enighet rådde. För regeringen
spelar det tydligen i vissa lägen ingen
roll, om den av Förenta Nationerna genom
en demokratisk majoritet intagna
ståndpunkten står i god överensstämmelse
med organisationens principer
och med svenska åsikter eller ej. Regeringen
har i år visat en tendens att
ängsligt skela mot öster. För att stärka
en förment sviktande rysk tilltro till
Sveriges vilja att stanna utanför stormakisblocken
är man tydligen villig alt

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm. Nr 29. 15

Vid remiss av

avstå från sådana ställningstaganden,
som medlemskapet i Förenta Nationerna
skulle göra naturliga och riktiga.

Att jag säger detta beror på två uttalanden
som herr Undén gjort för icke
länge sedan. Jag kan knappast förstå
dem annat än mot bakgrund av
denna tendens. Han förklarade i Strömstad,
att »FN icke bör bli ett annex
till Atlantpakten», därmed antydande
att Förenta Nationernas uppträdande i
år aktualiserat en fara av detta slag,
en underförstått gjord beskyllning förefaller
det mig. I lundatalet förklarade
han, att »FN bör icke förvandlas till
en antikommunistisk allians». Men om
en kommunistisk stat gör sig skyldig
till aggression och får stöd från ett
kommunistiskt block, så måste väl
FN :s majoritet i fredens intresse intaga
en bestämd hållning mot denna
aggression. Om detta sker, bör man
väl icke komma med beskyllningen att
det innebär att FN förvandlats till en
antikommunistisk allians. Jag kan icke
tillbakahålla reflexionen, att här återigen
uppträder ett Undénskt pekfinger.
Yttrandets formulering är väl ägnat att
i onödan framkalla missförstånd hos
demokratierna rörande den svenska
inställningen till FN.

Man frågar sig naturligtvis, vad det
är i FN:s uppträdande som aktualiserat
dessa utrikesministerns varningar.
Kanske tänker han sig själv kunna
spela en betydande roll för att åter
kunna bringa FN:s utveckling på rätt
kol. I så fall får lian måhända snart
anledning att som en annan Hamlet
upprepa: »Ur led är tiden; ve att jag
blev den som föddes att den vrida
rätt igen.»

Förenta Nationerna är en fredsbevarande
organisation som verkar för fred
och mot aggression. Det är utan tvivel
ett svenskt intresse och ett världsfredens
intresse att denna organisation
starkes. Om ett stort antal stater skulle
börja uppträda som vårt lands regering
gjort i år, i motsats till i fjol, för -

Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

svagas Förenta Nationerna i stället För
att stärkas. Folkpartiet beklagar detta.
Vi vilja slå vakt om den mot Förenta
Nationerna positiva hållning som vårt
land intog i fjol.

Efter denna kritiska reflexion är det
glädjande att få uttala vår fulla anslutning
till den klart avvisande hållning
regeringen intagit med anledning
av Polens omotiverade angrepp på den
svenska flyktingpolitiken. Skulle verkligen
den polska regeringen försöka
med något slags retaliationspolitik,
skulle detta endast väcka avsky hos
vårt folk. Det skulle säkerligen också
göra det hos det frihetsälskande polska
folket, om det kände till de verkliga
förhållandena. Den polska regeringen
bör veta, att den icke kan uppnå
något genom att fortsätta på de vägar
den slagit in på de senaste veckorna
och att bakom regeringens bestämda
hållning står en enig svensk demokrati.
Att kommunisterna som vanligt
företräda icke svenska utan från
Moskva dikterade synpunkter förvånar
ingen.

Den nya regeringens tillkomst, herr
talman, har i viss mån skapat ett nytt
politiskt läge i vårt land. Regeringen
skall av oss i det parti jag företräder
dömas efter sina handlingar och sina
resultat. Jag medger, att det ibland är
grymt att göra det, när resultaten äro
sådana som de äro av den socialdemokratiska
regeringens ekonomiska politik
de senaste åren. Denna kritik drabbar
numera i viss mån även bondeförbundet
som inträtt i en regering som
säges vila på åsiktsöverensstämmelse
om den ekonomiska politiken.

Vi komma att lika kritiskt granska
den nya regeringen. Dess program innehåller
intet påtagligt nytt. Allt förblir
tydligen vid det gamla, utom att
bondeförbundet röstar för förslag av
den art som man hittills röstat mot,
enligt herr von Helands recept. Bidrager
detta till att lösa dagens och morgondagens
allvarliga problem? Skapar

16 Nr 29. Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

det bättre förutsättningar för samförstånd
mellan alla ekonomiska och politiska
demokratiska grupper än hittills?
Jag tror det dess värre ej. Jag tror
tvärtom att allt vidare kretsar i folkets
breda lager känna otrygghet och
misstro. Det kommunistiska partiet får
tyvärr gynnsammare förutsättningar för
sitt mot svensk demokrati riktade arbete.
Den nya regeringen liar ökat
oron på den arbetsmarknadsfront, där
avspänning och förtroende är som
mest behövligt. Det borde varit möjligt
att uppnå en sådan avspänning, ett
sådant förtroende genom ett allmänt
demokratiskt samförstånd om den ekonomiska
politiken. Men detta hade
krävt ömsesidiga medgivanden. En
stark regering tror icke att det vittnar
om svaghet att visa hänsyn för folkrepresentationens
rätt och minoritetens
åskådning samt att söka efter
samlande lösningar, där hela folkets
medverkan kan tryggas. Men den socialdemokratiska
ledningen vill icke
ens göra ett försök. Det är ett vittnesbörd
om en inre svaghet under all den
bryska kommandoattityden. Jag beklagar
att tidens allvar icke förmått regeringen
att höja sig till en syn över de
vanliga partimotsättningarna. Den riktning
jag representerar tror sig i detta
läge bäst tjäna Sveriges folk genom en
vaksam och kritisk opposition, samtidigt
som vi i dag liksom så många
gånger förr angiva huvudlinjerna för
en annan politik, när en sådan behöves.
Må blott regeringen icke beklaga
sig över att ett oppositionsparti framträder
som oppositionsparti! Må den
regering som regerar ha kurage att stå
för sina handlingar, taga sitt ansvar
och icke skylla på uteblivna råd från
oppositionen!

Herr HJALMARSON: Herr talman!
Landet behövde en ny politik. Det fick
en ny regering. Denna nya regering har
rätt att bii dömd efter sina gärningar.

Men det är kanske anledning att upprepa
den gamla domarregeln: »Ingenting
är domaren så storligen av nöden
som beskedlighet.» Juris doktor Hedlund
bör också besinna fortsättningen
av denna domarregel; där står nämligen,
att domaren skall veta, när han
skall vara sträng och när han skall vara
mild, »tv allt straff bör vara till förbättring,
och straffet bör vara sådant,
om möjligt är, att det icke förhindrar
honom, som straffad varder, till att
bättra sig».

Enligt herr Sköld har det angelägna
— ur socialdemokratisk synpunkt givetvis
— varit att skaffa »ett bredare
majoritetsunderlag för regeringen». Driver
man en politik, som delar det svenska
folket i två hälfter, kan naturligtvis
tre rösters majoritet icke vara nog i
längden.

Om själva sättet att ordna den nya
regeringen ha vi klart uttalat vår mening.
De båda regeringspartierna hävda,
att de haft rätt att förhandla när, hur
och var det passat sig. Vi vidhålla, att
det finns vissa regler för förhandlingsumgänget,
som man icke överträder.
Till dessa regler hör att visa öppenhet,
ärlighet och uppriktighet mot alla dem,
som man bett komma till förhandlingsbordet,
särskilt, herr statsminister, om
man till äventyrs tänker komma igen
med förhandlingserbjudanden.

Av senaste uppgifter att döma är det
emellertid egentligen ingen som har
varit med om att bilda den nya regeringen.
Den har, herr talman, kommit
som svartrosten från något slags politisk
berberisbuske. Regeringen har icke
bildats; det bara blev så, som flickan
sade. Det blev också ett regeringsprogram
på icke mindre än tre foliosidor,
vars väsentliga innehåll herr Sköld dock
kortare angivit i orden »att fullfölja
den ekonomiska politik, som den föregående
regeringen inlett».

Statsministern anser, att det behöves
»en hård hand, som leder den planmässiga
hushållningen». Herr Erlander

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Nr 29.

Vid remiss av

talar i singularis om en liård hand.
Vems hand han syftar på är icke svårt
att förstå, kanske icke ens för de nyaste
statsråden. Vad den hårda handens
planmässiga hushållning i praktiken
betyder för det svenska folket, det
börja dock alla inse. Det betyder medgivanden,
framtvingade under hot, s. k.
frivilliga överenskommelser, regleringar
under straffhot, tvångssparande, styrda
avtalsrörelser, kontroll, subventioner
och plötsliga ingrepp mot enskilda människor
och utvalda företag.

Det är märkvärdigt med denna nya
regering. Den tror synbarligen så litet
på den sakliga tyngden i sina egna argument,
att den sällan sätter sig vid
förhandlingsbordet utan att först ha
demonstrerat, vilka tvångsmedel den
har till sitt förfogande. Så snart det
gäller svenska medborgare är regeringen
en varm vän av sanktioner eller hot
om sanktioner. Förvåningen över detta
tillvägagångssätt blir bara starkare ju
mera vi se av regeringspolitiken, ju tydligare
det blir att denna politik bara
leder från kris till kris, från tvångsläge
till tvångsläge. Regeringen kan politiskt
vara hur mäktig som helst. Den
kan hur ogenerat som helst sätta sig
över vanliga hänsyn till riksdagen, till
oppositionen, till olika minoritetsgrupper
i samhället. Kvar står, att den är
bunden till händer och fötter av sin
egen politik. Det ena ingripandet leder
till det andra. Mot detta värjer man sig
icke genom att reservera sig mot den
ena eller andra detaljen. Man måste
taga avstånd från grunderna för hela
denna politik eller också bära ansvaret
för den.

Varje gång den socialdemokratiska
politiken leder till ett misslyckande
förklaras detta bero på att det allmänna
i själva verket ingenting kunnat göra.
Varje gång regeringen vill ytterligare
utvidga statens inflytande är motiveringen,
att staten och endast den kan
åstadkomma någonting. Har man bara
en lag med ett antal paragrafer, är allt

Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

väl beställt. Det har aldrig ordentligt
diskuterats, vad man verkligen kan
tvinga människor till och vad man inte
kan med hot förmå dem att göra. Man
kan förbjuda en människa att göra
något, men det är svårare att tvinga
honom eller henne att verkligen prestera
något. Däri ligger i själva verket
förklaringen till de begränsade möjligheter
det allmänna har att åstadkomma
något verkligt avgörande i det läge,
där vi i dag befinna oss. Förmå vi icke
att mobilisera de många människornas
aktivitet, deras eget sunda förnuft,
komma vi att stå oss slätt. Det är ett
problem, hur aktieägarna skola kunna
utöva ett verkligt inflytande i större
företag, men hur oerhört mycket större
är icke problemet att giva medborgarna
ett reellt inflytande över statens verksamhet?
Staten är inte ett instrument
för en viss klass; den är en makt i sig
själv. De som behärska staten ha ofantligt
mycket mera makt än vi vanliga
människor. Detta är ett faktum, som
man icke viftar bort genom att hänvisa
till den politiska rösträtten, och
icke heller kommer man ifrån det på
annat sätt än genom medveten strävan
att begränsa statens inflytande och öka
medborgarnas faktiska frihet på livets
alla områden.

Ett visst köpmotstånd, herr talman,
föreligger för ögonblicket. En period
av relativ stabilitet i fråga om priser,
löner och konsumtion har inträtt. Men
samtidigt talar allt för att det finns
vissa risker, och dessa härröra från
både inhemska och utländska källor.
Regeringen sammanfattar de inhemska
inflationsriskerna under termen vinstkonjunktur.
Med den termen sluta dess
funderingar. Att tala om vinstkonjunktur
räcker icke. Det avgörande är vad
som ligger bakom. Rent orimligt är det
att betrakta den flykt till s. k. sakvärden,
som karakteriserar varje inflationsläge,
som ett renodlat uttryck för
vinstkonjunkturen. Att vissa företag ha
överdrivna vinster är ett faktum. Vad

2-—Andra kammarens ]>rolokolI 1951. Nr 29.

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

det gäller är att avgöra varför. Då anmäler
sig hela det ekonomiska sammanhanget.
Då rycker kostnadssynpunkten
fram i förgrunden.

Den hittills förda räntepolitiken, valutapolitiken
och prissättningsmetoden,
som reducerat konkurrensen, ha medfört,
att företagarna icke längre räkna
med kostnaderna såsom en avgörande
omständighet. Därtill kommer skattepolitiken,
som i högsta grad reducerar
intresset för kostnadsnedpressning. I
extrem form har denna nya tendens
kommit fram på bostadsbyggandets område,
där ett plötsligt uppkommet orimligt
kostnadsläge bara utan vidare godtages
och, herr talman, konserveras genom
subventioner. Det är förvisso mycket
viktigt att det byggs bostäder, men
lika viktigt är att dessa byggas till kostnader,
som människorna kunna betala
— utan subventioner. Ett läge, där
ingen betalar sin egen hyra men alla
betala varandras, är outhärdligt. Vi
måste bryta vinstkonjunkturen men endast
i extrema fall och för starkt begränsad
tid med direkta ingripanden.
Metoden måste vara allmänt verkande
och föra fram kostnadssynpunkten i
skärpt form. Staten måste begränsa sina
egna utgifter. Problemet blir inte mindre
besvärligt därför att vi samtidigt
måste räkna med ökade försvarsutgifter.
Men problemet måste lösas. Låt
mig, herr finansminister, ställa frågan:
Hur har det gått med den Wärnska utredningen? Överbalansering

genom att staten lägger
embargo på en del av medborgarnas
inkomster är däremot en metod
till vilken vi inom högern ställa oss
kritiska. Den innebär att staten köper
hus, kraftverk och andra anläggningar
och betalar dem med kvitterade debetsedlar.
Den utgör en kostnadsstegrande
faktor i ett land med så högt skattetryck
som Sverige — så högt att detta
i och för sig har blivit en av de inflationsdrivande
krafterna. Att så snabbt
som möjligt få till stånd ordentliga

skattelättnader för att befordra arbetsviljan
och öka de enskildas sparförmåga
måste därför vara en av de angelägnaste
uppgifterna. Att kraftigt stimulera
det enskilda sparandet är också
det effektivaste medlet för att under
en övergångsperiod dämpa köplusten
och samtidigt skapa faktiska förutsättningar
för den utbyggnad av näringslivet
och gemensamma anläggningar,
vilket på mycket lång sikt är i hög grad
eftersträvansvärt. Vad människorna
tvingas spara för statens räkning betrakta
de som en utgift, vad de frivilligt
spara för sin familj och sina efterkommande
är fortfarande deras pengar.
För detta sparande begära de ingen
kompensation. Högern är för sin del
beredd att framlägga ett konkret förslag
till det enskilda sparandets uppmuntran,
som innebär kraftiga lättnader i
beskattningen för den som sparar av
sin löpande inkomst. I konsekvens med
en tankegång, som ligger bakom detta
förslag, bör insättningen av inkomst
från skog på särskilda konton göras
helt frivillig.

Att genom radikala åtgärder underlätta
sparandet för små och medelstora
inkomsttagare är över huvud ett väsentligt
led i strävandena att demokratisera
äganderätten. För en folklig högeråskådning
framstår det som utomordentligt
angeläget att främja och påskynda
en utveckling i denna riktning.
»Överbalansering» på detta sätt är ur
hela samhällets synpunkt vida fördelaktigare
och socialt mycket mera rättvist
än överbalansering genom tvångssparande
skattevägen. Jag beklagar att
det enda finansministern har att bjuda
oss i denna liksom i så många andra
trängande frågor är bara utredningar
och åter utredningar. Staten måste upphöra
med att dela ut allmänna subventioner,
som förfalska prisnivån och
sprida en köpkraft, som inte har någon
motsvarighet i verkligheten. Det är samhällsekonomien
likgiltigt varifrån pengarna
komma. Måste i undantagsfall på

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Nr 29.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

grund av alldeles speciella omständigheter
en subvention tillgripas, bör den
redan från början göras tidsbestämd
och kompletteras med en plan för avveckling.
Här i riksdagen framkallar
subventionspolitiken i och för sig allmänt
ett starkt sakligt ogillande. Till
stöd för densamma anföras emellertid
gärna s. k. psykologiska skäl. Detta,
herr talman, att åberopa psykologiska
skäl för ekonomiska åtgärder, vilkas
nytta man egentligen inte tror på, har
blivit utomordentligt populärt här i
landet. I själva verket är det ju bara
ett sätt att omskriva bristande vilja att
söka skingra människornas ekonomiska
vidskepelse.

Staten måste begränsa sina ingripanden
i prisbildningen och i fråga om
människornas rätt att själva få disponera
sina egna inkomster. Hela den socialistiska
regleringsekonomien är ju
från en synpunkt sett ingenting annat
än en jättelik konsumentdirigering.
Priskontroll och hyreskontroll måste
successivt avvecklas och förslaget om
den orimliga ränteregleringen avvisas.
Om över huvud taget en särskild investeringsavgift
skall uttagas bör dess
konstruktion förenklas, skattesatsen
sänkas och göras fallande och området
för dess tillämpning begränsas. Finansministern
nämner, att han överväger
en omläggning av egnahemsägarnas beskattning.
För högerns del vill jag endast
understryka, att vi bestämt komma
att motsätta oss varje omläggning, som
gör det svårare för människorna att
ordentligt vårda om sina egnahem.

Vi måste medvetet och planmässigt
inrikta oss på en förstärkning av valutareserven
så att denna åtminstone
kommer att motsvara ett halvt års importbehov.
Långtidsutredningen har rekommenderat
en årlig ökning av valutareserven
med 300 miljoner kronor
med nuvarande prisläge i utrikeshandeln.
Detta belopp motsvarar bara cirka
tio dagars importvärde. Det skulle ta
femton år att få ett halvt års import -

behov i reserv. Före kriget hade vi ett
helt års importbehov täckt. Den sällsynt
lyckliga situation, vari vi nu befinna
oss, måste därför resultera i en
kraftig förstärkning av vår internationella
rörelsefrihet. Vi ha internationellt
förpliktat oss att arbeta för valutarestriktionernas
avskaffande. Vi få inte
en gång till stå i det läget, att vi slaviskt
måste följa med i en eventuell ny nedskrivning
av valutakurserna. Vi måste
ha de valutamässiga möjligheterna att
fastställa och försvara en riktig kurs
på den svenska kronan.

Den grundläggande och oavvisliga
förutsättningen för att de olika åtgärder
jag här rekommenderat skola leda till
målet är en penningpolitik, som gör att
staten och företagen fylla sina anspråk
på sparmedel inom ramen för det verkliga
nysparandet. Denna penningpolitik
ensam räcker inte, men utan den äro
alla andra åtgärder mer eller mindre
meningslösa. Det är ingen idé att börja
ösa en båt förrän man satt tappen i bottenhålet.
Det är bara ovana seglare, herr
talman, som tro att vattnet rinner ut,
när man lämnar hålet öppet.

Det är bara tre ting jag i detta sammanhang
skulle vilja stryka under. Det
är inte nog med att staten slutar låna
i riksbanken annat än för att utjämna
säsongvariationer. Riksbanken måste
driva en energisk politik för att suga
upp inflationspengarna. Just i ett läge
som det nuvarande, då den häftiga prisstegringsruschen
tagit en paus, böra utsikterna
vara särskilt gynnsamma att
nå resultat med en mycket måttlig höjning
av räntenivån. Ett ofta förbisett
men inte desto mindre väsentligt syfte
med den av oss förordade penningpolitiken
är slutligen att medverka till att
successivt skapa den enda sunda och
naturliga grundval för en verkligt liållfast
lågräntepolitik som finns, nämligen
ett tillräckligt stort enskilt sparande.
Ingen räntereglering i världen kan utgöra
ersättning härför.

Mot den rörliga räntan anföres alltid

20 Nr 29. Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

samma standardargument. Enligt herr
Sköld betyder 1 procent räntehöjning
IV2 procent stegring i levnadskostnaderna.
Men räntans omedelbara roll av
kostnad motverkas på något längre sikt
av dess förmåga att skärpa konkurrensen
och därmed få till stånd ett tryck
nedåt på prisnivån. Kravet på höjd räntabilitet
är en uppfordran till alla företag
att bringa ned sina kostnader —
både de företag, som äro självfinansierande
och de som låna. Den omedelbara
levnadskostnadsstegringen måste
alltså vägas mot de stegringar av familjernas
omkostnader och de förluster för
deras sparande, som den allmänna penningvärdeförsämringen
åstadkommer.
Detta förhållande tycks man inte ha
observerat. Under alla förhållanden —
och däri instämmer jag med herr Ohlin
— hade herr Hedlund inte gjort det
då han i sin radiointervju sökte se frågan
om räntan ur spararnas synvinkel.
Han gav en mycket missvisande bild
av läget, och jag hoppas han i dag begagnar
tillfället att korrigera sin dom.

Vår politik, herr talman, innebär ett
medvetet försök att komma till rätta
med den överfulla sysselsättningen, vilket
är något helt annat än full sysselsättning.
Den väldiga vinning, som det
är att alla människor som kunna arbeta
också ha arbete, måste bevaras. Därom
äro vi alla ense. Vi borde också vara
ense om att översysselsättningen är en
nackdel, som vi måste komma ifrån.
Arbetslöshet betyder ett slöseri, som
samhället inte kan godtaga, överfull
sysselsättning ett ständigt tryck uppåt
på priserna och ett ständigt hot mot
stabiliteten i samhället.

Inom högern räkna vi med att de
olika åtgärder vi förorda sammantagna
skola kunna återge organisationerna på
arbetsmarknaden deras naturliga funktioner
och följaktligen skapa förutsättningar
för fullt fria avtalsrörelser. Vi
tro inte, herr statsminister, på vare sig
direkt eller indirekt statsdirigerade avtalsrörelser.
Sköts den allmänna ekono -

miska politiken på ett vettigt sätt, behöva
organisationerna varken hotelser
eller förmaningar från finansdepartementet.
De kunna stå på egna ben; det
ha de gjort förr, och det kunna de göra
i framtiden också.

Finansminister Sköld har upprepade
gånger men aldrig så tydligt som i sitt
förslag till räntereglering visat hur
ointresserad han i själva verket är av
andra människors synpunkter. Han diskuterar
inte. Han dekreterar. En sällsynt
enhällig expertis har dömt ut förslaget
om räntereglering. Finansministern
svarar helt enkelt med att påstå, att
praktiskt taget alla — utom han själv
— ha missförstått saken. Vad det gäller
är bara att först fixera ett pris och
sedan förutsättningarna för priset — att
först låsa räntan och sedan laga så att
den låsta räntan blir naturlig. Först
binder man karlen, och sedan gör man
så att han inte kan röra sig.

Det kan, herr talman, under sådana
förhållanden inte tjäna mycket till att
fördjupa sig i detaljer. Tror sig finansministern
säkert veta, vilken räntehöjd
som är den absolut riktiga, kan väl
ingen rubba hans tro. Klarare än herr
Sköld nu sagt det har det väl aldrig
blivit utsagt, nämligen att målet för regeringens
ekonomiska politik är en låst
ränta och att det får kosta nästan vad
det vill i extraskatter, regleringar och
ransoneringar, ja, till och med ett sjunkande
penningvärde att hålla den. Detta
är, herr talman, regleringsekonomiens
höga visa om än på prosa.

Regeringen påstår att överbalanserad
statsbudget och indragna exportvinster
äro dess främsta medel för att begränsa
kreditvolymen. Enligt min uppfattning
är det precis tvärtom så, att begränsning
av kreditvolymen är villkoret
för att överbalansering och vinststerilisering
över huvud skola kunna få någon
gynnsam effekt. Tankegången bakom
vårt ekonomiska resonemang har emellertid
finansministern enligt referat i
Morgon-Tidningen den 22 oktober sam -

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm. Nr 29. 21

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

manfattat så här: »Herr Hjalmarsons
fältrop att staten som andra bör kunna
låna av bankerna är ett uttryck för rena
ansvarslösheten.» »Sakligt och upplysande»,
som Aftontidningen sade efter
bilskattedebatten. Förlåt, herr finansminister,
men eftersom jag inte alls
vill medverka till ansvarslöshetens utbredande
i samhället ber jag finansministern
godhetsfullt upplysa mig om
var ansvarslösheten börjar och slutar i
statsupplåningen. Sedan skall jag återkomma
till saken.

Jordbruket har samma intresse som
andra näringsgrenar av att komma till
rätta med inflation och överfull sysselsättning.
Eljest kan inkomstklyftan mellan
jordbruk och övriga näringsgrenar
aldrig överbyggas. Att det allmänna
subventionerat livsmedelspriserna har
varit dyrbart för statskassan men säkerligen
ännu dyrbarare för det svenska
jordbruket. Konsumenterna ha fått den
föreställningen att jordbruket fått statsbidrag,
då det i själva verket har varit
fråga om ett åläggande för livsmedelsköparna
att betala en del av varornas
pris i butiken, en del genom källskatteavdrag.
Modernäringen å sin sida har
fått finna sig i att se sina priser detaljreglerade
av politikerna, som uppehållit
en konstlad prisnivå, som inte gett
täckning för produktionskostnaderna.
Jordbrukets förhandlare ha säkerligen
gjort sitt bästa, därom råder ingen tvekan.
Det är alltså ingen anmärkning mot
dem, om jag här erinrar om att det
svenska jordbruket under sistförflutna
regleringsår fått ut omkring 400 miljoner
kronor mindre i priser än vad
deras varor skulle ha kostat om de importerats.

Riksdagens samtliga partier ha gemensamt
ansvar för beslutet av år 1947,
vars huvudinnehåll var ett åtagande att
utjämna inkomstklyftan mellan jordbrukets
folk och andra näringars. I
själva beslutet sades ingenting om när
detta skulle ske, men uppenbart är att
åtagandet inte gällde en obestämd fram -

tid utan att en successiv utjämning
skulle ske. I dag är väl löneklyftan mellan
en industriarbetare och en lantbruksarbetare
omkring en krona i timmen.
Vi måste fullfölja 1947 års åtagande.
Vi måste för framtiden ge jordbruket
behövligt gränsskydd och på hemmamarknaden
successivt närma oss en
friare prisbildning, som ger det täckning
för dess produktionskostnader och
landet en samhällsekonomiskt riktigt
sammansatt produktion. Rationaliseringssträvandena
inom näringen måste
främjas, vilket sannerligen inte sker
genom den konstruktion investeringsavgiften
fått, och jordbruket måste få
möjligheter att lösa sina problem utan
att ovidkommande inkomstkällor skola
blandas in i överslagen.

Om de tillfälliga svårigheter, inför
vilka jordbruket står, inte kunna övervinnas
på annat sätt än genom extraordinära
åtgärder, måste man godtaga
dessa men under bestämt iakttagande
av att de äro extraordinära och snarast
måste avvecklas. Den väsentliga uppgiften
är emellertid att skapa de ekonomiska
förutsättningarna för ett genomförande
av 1947 års beslut även i den
del, som gällde att tillvarataga jordbrukets
exportmöjligheter, varvid man
emellertid bör komma ihåg att det nu
är andra varor än då som ge goda priser.
De överskottsmedel, som på detta
sätt komma fram, böra få disponeras av
näringen själv för att stödja exporten
av överskottsvaror, som inte ge tillräckliga
priser.

Regeringsprogrammets krav på ett
starkt försvar måste i ögonblicket tyvärr
ses mot bakgrunden av de otillfredsställande
förslag den nya försvarsministern
nyss framlagt. AU uppskovstaktiken
på nytt tillgripes — under anförande
av gamla, välkända standardargument
— inger inte förtroende. Inte
heller medverkar det till att avpolitisera
försvarsfrågan. Det finns emellertid
ett dokument, som i detta sammanhang
inte får försvinna. Jag syftar på

22 Nr 29. Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

den motion i försvarsfrågan, som i
denna kammare den 26 januari i år
väcktes av folkpartiet, bondeförbundet
och högern. Däri preciserades de krav,
som det internationella läget ställde på
vårt försvar. Det rörde sig inte om
mera obestämda framtidskrav utan om
noga angivna, konkreta och omedelbara
försvarsförstärkningar. Ingen kan påstå,
att det internationella läget förbättrats
sedan dess och inte heller att någon
ny och i januari okänd statsfinansiell
eller samhällsekonomisk situation uppkommit.

Regeringsprogrammet ser i ett starkt
försvar värnet för »landets självständighet
och demokratiska samhällsordning».
Med dessa utgångspunkter frågar
jag regeringen: Anser regeringen det
sakligt riktigt att skjuta på ställningstagandet
till det av de ansvariga myndigheterna
framlagda programmet för
flottans modernisering? Ämnar regeringen
uppfylla sitt löfte att i höst framlägga
förslag om förbättring av gruppchefernas
utbildning och i det sammanhanget
taga upp hela utbildningsspörsmålet
till behandling? Har regeringen
för avsikt att förstärka dagjaktflyget
i enlighet med 1948 års principbeslut? Regeringen

vill främja strävandena
till samförstånd och samverkan länderna
emellan inom Förenta Nationerna
och utvidga det nordiska samarbetet.
Vad betyder detta konkret och praktiskt?
Betyder det samverkan bara där
denna är garanterat ofarlig, en urvattning
av de demokratiska staternas växande
gemenskapskänsla, eller betyder
det något annat och mera reellt? Betyder
det flera bankettal, högtidsdagar
och läroböcker i demokrati för våra
färgade bröder, eller betyder det något
förpliktande, något som kan ge en väntande
värld en känsla av hopp och säkerhet?
Betyder det den extrema neutralitetens
kortsynta egoism eller betyder
det ett medvetet försök att bidraga
till att ge den internationella

freds- och säkerhetsorganisationen den
kraft och den styrka, som är oundgängligen
nödvändig för att framtiden skall
bli människovärdig?

I den demokratiska världen äro vi
alla beroende av varandra, och även
vår framtid beror på att det internationella
samarbetet till frihetens och fredens
försvar, som inletts inom Förenta
Nationerna, fördjupas och konkretiseras.
Att Förenta Nationerna i dag beslutsamt
möter en kommunistinspirerad
aggression förvandlar ingalunda världsorganisationen
till en antikommunistisk
allians. Detta stormaktsargument
går inte på djupet. Det ser inte frågan
ur de små folkens synpunkt. För dem
är det väsentliga, att ett framprovocerat
angrepp håller på att slås tillbaka
genom en samfälld insats och att en
stormakt har bränt sina giriga fingrar,
då den understödde en aggression.
Detta ger en grund att bygga vidare på
för att med gemensamma ansträngningar
bygga ett värn för friheten och
freden, bakom vilket även de små folken
kunna få arbeta och leva. Det rör
sig här inte om några juridiska finter
och småpolitiska manövrer utan om ett
livsintresse även för de små nationerna
— även, herr talman, för de små skandinaviska
folken, mellan vilka ett konkret
och frasfritt samarbete på alla områden
för var dag framstår allt aktuellare
och nödvändigare.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! När
man lyssnade till de båda senaste talarnas
yttranden, kunde man inte undgå
att få det intrycket, att de för sin
del betrakta vårt ekonomiska läge av
i dag såsom synnerligen prekärt, närmast
katastrofalt. I det avseendet kan
jag fatta mig kort och bara säga, att det
väl ändå finns vissa ljuspunkter. Vi
hörde nyss, hur herr Ohlin citerade
professor Lundberg som en stor auktoritet.
Jag kan ju också citera denne,

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

som enligt referat i tidningarna häromdagen
i en diskussion på Stockholms
högskola lär ha sagt, att vårt allmänna
ekonomiska läge är bättre än någonsin.
Nu har nog professor Erik Lundberg
en viss tendens att spetsa till sina yttranden,
vilket kanske både jag och herr
Ohlin kunna taga fasta på när vi citera
honom.

Vi veta ju, att vår produktion i år i
det stora hela har utvecklat sig bättre
än vi beräknade, att vår export har
givit ett större utbyte än vi kunde ana
och att det alltså föreligger en förstärkning
av vår försörjningsbas. Samtidigt
har konsumtionen inte stigit, utlåningen
i affärsbankerna har visat en stagnerande
tendens, inlåningen har ökat, och
det har varit vissa, låt vara svaga, tendenser
till en ökning av penningsparandet.
Resultatet av det hela har blivit,
att vi möta det nya året med väsentligt
förstärkta lager och med en inte
så liten ökning av landets valutareserv.
Vår allmänna ställning inför framtiden
är alltså inte dålig.

Jag vill här* inte på något sätt försöka
bortförklara, att den anpassning
till världsmarknadens prisnivå, som vi
ansågo oss nödsakade att göra efter vår
devalvering och efter den stora rustningskrisens
utbrott, har varit svår och
givetvis lett till besvikelser. Det har blivit
större prisstegringar och större inkomststegringar
än vi räknade med,
men jag vill påpeka, att de kalkyler
som vi lade fram under vårriksdagen
dock visat sig hållbara.

Anpassningen har också haft den
svagheten med sig att den har lett till
en genomsnittligt taget sänkt reallönestandard
för löntagarna, trots att den
samlade inkomstökningen har varit så
stor. Såväl prisstegringen som löneökningen
ha ju emellertid inte inte varit
inflationistiska i den mening som man
inom nationalekonomien inlägger i
detta uttryck. Vi ha fått våra kostnadsstegringar
från utlandet, och dessa ha
i sin tur lett till kompensationskrav från

löntagarnas sida, vilka sedan lett till
ytterligare prisstegringar, men det har
inte framkommit några drivkrafter till
prishöjning utöver dessa båda.

Herr Ohlin har i dag gjort stor affär
av en jämförelse mellan prisutvecklingen
i Sverige och vissa andra länder.
Det fanns någon gång ett referat av ett
av herr Ohlins tal, däri han kategoriskt
förklarat, att den svenska prishöjningen
var starkare än något annat europeiskt
lands. Det läste jag i en tidning, och
om herr Ohlin nu blir bekymrad för
det behöver han ju bara förklara, att
han inte kan bära ansvaret för allt det
som tidningsreferenterna lägga i hans
mun.

Bland de europeiska länderna — jag
håller mig här bara till dem — är det
emellertid endast fem, i vilka man kan
påvisa en lägre prisstegring än i Sverige.
Herr Ohlin sade här, att det var
naturligast att jämföra svenska förhållanden
med just dessa länders. Låt oss
då titta på dessa länders prisstegringar.

Det gäller först England. Om jag inte
går in närmare på den jämförelsen, håller
kammaren mig nog räkning för det.
Jag kan knappast tänka mig, att det
svenska folkpartiet och den svenska
högern betrakta den engelska labourregeringens
politik som föredömlig, och
om de inte göra det kunna vi kanske
lämna England å sido.

Sedan ha vi Belgien, Italien och Västtyskland.
Vad karakteriserar dessa länder
i jämförelse med Sverige? Jo, de
äro arbetslöshetsländer. I Belgien uppgår
antalet arbetslösa till 200 000, och
i Italien och Västtyskland kunna de
räknas i miljoner. Det är högst sannolikt,
att löntagarna i dessa länder på
grund av detta inte ha kunnat skaffa
sig kompensationer för de stegrade priserna
i samma utsträckning som i Sverige.

Det femte landet, som man ju alltid
anför som exempel, är Schweiz. Vad
skiljer då Schweiz från Sverige? Det
är mycket, men jag skall här taga upp

24 Nr 29. Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

en sak, som man inte får glömma, nämligen
att det i Schweiz finns stora grupper
italienska arbetare. När det finns
god sysselsättning, utfärda myndigheterna
i Schweiz arbetstillstånd för
många sådana, och när konjunkturen
försämras drar man in dessa och låter
italienarna fara hem. De schweiziska
myndigheterna ha därmed ett instrument,
med vilket de kunna hålla arbetsmarknaden
så lätt, att det där liksom
i arbetslöshetsländerna är oerhört
svårt för arbetarna att skaffa sig kompensation
för de stigande priserna.

Herr Ohlin anförde här, att prisuppgången
i Schweiz detta år har varit 5
procent. Jag kan gott acceptera den
siffran, och jag kan också komplettera
den med att nämna att lönehöjningen
i Schweiz under samma tid har varit 1
procent. Det är tillräckligt för att visa,
att här har skett en långt större reallönesänkning
än i Sverige.

Man kan inte heller så där utan vidare
jämföra förhållandena i det ena
landet med motsvarande i det andra.
De äro alltför olika för att man skall
kunna göra en sådan karakterisering
att man kan känna sig på den säkra
sidan. Om herr Ohlin vill hålla på att
läget i dessa länder är så mycket bättre
än det i Sverige, beror detta nog väsentligen
på att han anser, att det har varit
nyttigt för löntagarna där ute att
de på grund av den lätta arbetsmarknaden
icke kunnat skaffa sig kompensation
för prisstegringarna.

Herr Ohlin spådde, att den prisstegring
vi ha fått skulle bli ännu större
och komma att bli till stor nackdel för
oss i framtiden. Jag vill inte förneka,
att det kan ligga någon sanning i detta,
men det är inte säkert, att det blir så.
Vi veta ännu icke, hur utvecklingen
kommer att gestalta sig i de länder, med
vilka vi konkurrera. Det är därför inte
alldeles säkert, att vi komma att stå
inför en övermäktig konkurrens, utan
det är bäst att vänta med omdömena
till dess vi kommit litet längre fram i

tiden. Jag är inte så säker på att det
går som herr Ohlin tror.

Det finns alltså både ljusa och mörka
sidor i bilden av Sveriges ekonomi i
dag. Mera oroande än dagsläget äro
emellertid de risker vi kunna löpa för
värre internationell oro med ökade
rustningar och ökade påfrestningar på
de internationella priserna samt ökad
oro för att de knappa strategiska råvarorna
— metaller, svavel och annat
— inte komma att räcka till för att ge
våra industrier full försörjning. Det är
naturligtvis också en fråga om inkomstutvecklingen
i vårt eget land. Stiger
den så snabbt, att invånarnas inkomster
komma att överstiga de resurser, som
kunna ställas till förfogande för folkets
försörjning, rubbas den samhällsekonomiska
balansen och en ny prisstegring
skapas.

Av dessa risker kunna vi väl bara påverka
den sista. Regeringen har — det
veta alla — tagit upp förhandlingar med
löntagarnas och jordbrukets organisationer
för att diskutera frågan om inkomstutvecklingen
för * nästa år. Det
begäres ju inte, att det skall bli en styrd
avtalsrörelse. Vi ha frågat, om man inte
kan komma fram till en återhållsam
och samlad lönerörelse, där man försöker
anpassa löntagarnas krav inom
det ekonomiskt möjliga. Vi ha ingen
möjlighet att diktera och vi tänka inte
heller göra det. Vi tänka inte heller på
något sätt träda organisationernas rätt
att sinsemellan lösa dessa frågor för
nära.

Jag är på det klara med att det på
grund av prisutvecklingen förra året
kommer att bli nödvändigt med en löneförhöjning.
Jag har sagt det offentligt
förut, och jag kan upprepa det än en
gång, att jag anser det ganska naturligt,
att löntagarna begära för det första
kompensation för den eftersläpning som
uppstod förra året och för det andra
sin del i den produktivitetsstegring, som
vi kunna räkna med nästa år.

För min del skulle jag tro, att det

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Nr 29.

Vid remiss av

finns resonans för dessa tankar hos
löntagarna och att vi så småningom
skola kunna komma fram till en principöverenskommelse
och därigenom
lägga grunden till en inkomstutveckling,
som möjliggör för oss att upprätthålla
vår ekonomiska balans.

Vi tro, att både löntagare och jordbrukare
komma att iakttaga återhållsamhet.
Man kan fråga, varför vi i
främsta rummet vända oss till dem. Det
är helt enkelt därför att dessa gruppers
inkomster i mycket stor utsträckning
äro fastställda genom allmänna avtal
för ett år i sänder. Det finns därför
andra möjligheter att påverka läget där
än inom åtskilliga andra grupper. Orsaken
till det behov vi ha av att vända
oss till jordbrukarna och löntagarna för
att diskutera återhållsamhet är den
fulla sysselsättningen, det vilja vi inte
bestrida, men jag tror, att framför allt
löntagarna också ha så stor fördel av
denna, att det blir av intresse för dem
att se till att anspråken inom samhället
inte bli större än dess resurser. Lika
givet är emellertid att om det skall vara
någon mening för löntagarna att göra
detta överkonjunkturen måste bekämpas.
Om detta icke sker, blir deras medverkan
naturligtvis ganska meningslös.

Den ekonomiska politik, som regeringen
har fört och i dag på nytt lägger
fram för riksdagen med utvidgade
förslag, tar just sikte på att dämpa överkonjunkturen.
Om man inte säger, att
konsumtionen är för hög — även om
många mena, att den behöver trängas
tillbaka, säger man det i varje fall inte
från denna talarstol — är det naturligt
att man måste samla sig för att dämpa
överkonjunkturen via investeringarna.
Den ekonomiska politiken måste därför
vara sådan, att den samtidigt utgör
materiella hinder för investeringsökning
och är av sådan beskaffenhet att
den kan väcka förväntningar hos företagarna
om att det kan löna sig att
vänta. Det är därför som vi ha skjutit
fram det nya förslaget om investerings -

Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

avgift kompletterat med den bilaccis,
som riksdagen beslöt i förra veckan, i
centrum för vår politik. Med detta förslag
vilja vi göra det svårare för företagarvärlden
att investera, och samtidigt
vilja vi säga ifrån: Dessa åtgärder
äro kortfristiga. Vi få räkna med två
år. Den som därför vill vänta i två år,
har utsikt att slippa den pålaga, som
dessa skatter utgöra.

Det kan ju hända att det finns folk,
som inte tycker att vårt sätt att gå fram
emot investeringarna är det rätta. Jag
läste i morse ett tal, som en av finansvärldens
store hade hållit, där han mycket
starkt vände sig mot att man investerar
så mycket i bostäder, skolor, sjukhus
och sådant. Han står väl herr Hjalmarson
nära. Jag vet inte om herr
Hjalmarson har den ståndpunkten. Jag
vet inte hur herr Ohlin ställer sig till
den fördelning av trycket mot investeringarna,
som föreslås, där vi nu ha
lagt tyngdpunkten, kan man säga, på
företagsinvesteringarna.

Sedan mena vi att de åtgärder, som
jag nu har pekat på, skola stödjas av
en kreditåtstramning, en kreditåtstramning
som vi emellertid icke vilja driva
längre än att det går att hålla lågräntepolitiken.
Det är därför som vi ha föreslagit
den lag om räntereglering, som
ligger på kammarens bord i dag och
väl kommer att remitteras.

Man skall inte göra gällande att vi
mena att denna räntereglering är ett
primärt vapen i kampen mot inflationen.
Det är en sekundär företeelse. Det
är en åtgärd som man kan tänkas vidtaga,
om man finner att en ränteglidning
är på väg. Man kan då behöva ett
andrum för att överväga, om man skall
låta denna ränteglidning fortgå eller
om man skall bryta den på ett eller
annat sätt — antingen genom att lägga
nya tyngder på den del av investeringsverksamheten,
som man finner utveckla
sig för kraftigt trots de åtgärder som
ha vidtagits, eller man skall minska på
kreditåtstramningen. Det finns olika

26 Nr 29. Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

möjligheter att välja emellan. Därför
kan ett ingripande med denna lag aldrig
bli långvarigt — det måste bli relativt
kortvarigt — och därmed förfaller också
större delen av de invändningar, som
man i remissyttrandena har gjort emot
denna sak.

Det är ett mycket litet krångel förenat
med denna anordning. Om t. ex.,
vilket är det naturliga, riksbanken i ett
sådant läge beslutar räntestopp, vad
händer då under den relativt begränsade
tid beslutet består? Det händer
ingenting annat än att bankinspektionen,
försäkringsinspektionen och sparbanksinspektionen
under sina vanliga
inspektioner se till att detta beslut respekteras,
på samma sätt som vi få övervaka
att annan lagstiftning för bankerna
och försäkringsbolagen efterleves. Det
blir inte större krångel an vad det
nu är.

Jag skulle dessutom vilja säga, att
det är min förhoppning att man över
huvud taget aldrig skall behöva sätta
denna lag i kraft och att man i stället
skall kunna träffa en överenskommelse
med kreditinstitutionerna, som gör
själva denna lag onödig. Det är alltid
så att man kan göra saker och ting
smidigare, om man fotar dem på en
överenskommelse än om man skall tilllämpa
en lag. Jag måste därför för min
del säga, att jag har väldigt svårt att
förstå den oerhörda frenesi, som man
ifrån de borgerliga oppositionspartiernas
sida, framför allt från deras press,
riktat mot denna lag. Det har varit en
hets, som i någon mån påmint om det
som skedde 1947 kring kvarlåtenskapsskatten.
Det är faktiskt så att man
ibland frågar sig själv, om denna reglering
ligger närmare kapitalismens
centrum än andra ting som priskontroll
o. d., eftersom den upprör vågorna på
detta sätt i det borgerliga havet.

Vi vilja vidare supplera investeringsavgiften
med prisutjämningsavgifter på
skogsindustriernas vinster och med
sterilisering av skogsvinsterna. Vi vilja

stödja den med återhållsamhet i fråga
om statens utgifter. Herr Hjalmarson
har i dag som vanligt visat en smula
intresse för sparsamhet med statens medel
genom att fråga efter det Wärnska
besparingsförslaget. Jag föreställer mig
att de utredningar, som på grund därav
satts i gång, komma fram till behandling
i samband med finansberedningarna
och att i den mån det blir något
resultat kommer det att föreligga i den
kommande statsverkspropositionen.

Herr Ohlin har ju som vanligt inte
visat något intresse för sparsamhet. Han
har bara talat om statens utgifter på
en punkt, och det var för att mana till
ökade sådana. Men det tycker jag ju
står i överensstämmelse med den praxis
som man har fått belägg för tidigare,
att folkpartiet sällan sagt nej till några
utgiftsökningar.

Vi anse fortfarande att det behövs en
överbalansering av budgeten, och vi
behöva på den vägen ta bort ifrån
marknaden en viss köpkraft. Vi fördubbla
verkan av denna åtgärd genom
att ordna så att det härigenom icke blir
nödvändigt för riksbanken att försträcka
staten några medel.

Herr Hjalmarson har blivit på något
sätt pikerad av ett uttalande jag i detta
sammanhang haft med anledning av
herr Hjalmarsons malmötal. Jag fick ett
stenografiskt referat av herr Hjalmarsons
tal i Malmö, och jag vill säga att
det talet hade inte den nivå att det
över huvud taget är lämpligt att upptaga
en diskussion härom i riksdagen.
Det få vi välja ett annat forum för att
resonera om.

Slutligen annoterar jag också, att vi
vilja ha kvar priskontrollen.

Jag har gjort denna genomgång för
att ge ett intryck av att vad regeringen
här föreslår i det stora hela syftar mot
samma sak, där de olika tingen stödja
varandra. Jag skall inte fortsätta att
brodera ut detta. Jag vill bara nu säga:
Så ser vår pudding ut, herr Ohlin, och
låt oss nu gå över och titta litet på

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Nr 29.

Vid remiss av

lierr Ohlins pudding. Det kanske också
kan vara intressant.

Herr Ohlin talade nyss om att han i
samband med de av lionom berörda
förhandlingarna föreslagit en kompromiss,
en kompromiss som skulle bestå
däruti att vi skulle subventionera bort
den verkan på hyrorna en räntestegring
skulle komma att få. Han klagar över
att vi visat så litet intresse för detta. Jag
måste säga, att jag förstår fortfarande
icke hur det skall vara möjligt att genomföra
en sådan subventionering. Det
skulle nämligen gälla alla hyresfastigheter.
Det är inte så lätt att dela ut en
summa pengar till varje hyresgäst. Det
är klart att ifall jag valde den metoden
att var och en fick t. ex. en 5-procentig
återbäring på sin hyra, förenklades
saken. Men så snart man skulle försöka
anpassa denna subvention något så när
efter den verkliga kostnadsfördyringen,
så blir det en krånglig sak, herr Ohlin.
Skulle jag sedan vidga den till att gälla
egnahemsfastigheterna och villorna och
varför inte jordbrukarnas bostadskostnader
för att få rättvisa, ja, då komme
man till en reglering, vars krånglighet
man nog inte sett förr i detta land.

När man härförleden hörde att herr
Ohlin blev väckt av »Väckarklockan»
på radiotjänst och uttalade att hans
stora uppgift skulle vara att motarbeta
krångel, kunde man tro att han var yrvaken,
om man samtidigt erinrade sig
det kompromissförslag jag nyss omnämnde.
Men eftersom han sagt detta
om krångel förut var det väl bara det,
att herr Ohlin menar så en gång och ett
annat en annan gång. I dag har han
talat rätt hårt mot subventioner, men
den gången föreslog han oss att införa
subventioner.

När man lyssnar på vad herr Ohlin
har att föreslå för alternativ till regeringens
politik, så kommer man till
att det är en enda sak, nämligen kreditåtstramning
med räntestegring. Det
är det enda som jag fann. Ja, kanske
något litet om sparandet och skatterna;

Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

det skall jag komma till strax. Men man
får säga att huvudbeståndsdelen är en
kreditåtstramning med räntestegring,
en fri räntebildning. Den borde enligt
vad herr Ohlin sade till oss gå så långt,
att den ledde till att låntagarna skulle
få den förväntan, att hädanefter blir det
en räntesänkning. Jag är inte alls blind
för den möjligheten, att man kan låta
räntan stiga så högt att låntagarna säga
sig: Nu kan räntan inte stiga mera.
Då komme en sådan räntestegring att
bli ett kraftigt vapen emot investeringar.
Den drabbar visserligen vårdslöst,
men det är en annan sak. Men då
skulle jag vilja ställa frågan: Varför
bär nu intet land tillgripit denna åtgärd?
Varför har intet land låtit sin
ränta stiga så långt att låntagarna fått
en förväntan om ett räntefall? Låt oss
försöka att komma det problemet in på
livet genom att ställa frågan: Hur hög
räntestegring skulle vi behöva för att
nå den situationen? Det kunna vi naturligtvis
inte svara på. Jag har gjort
ett litet försök att komma frågan in på
livet. Det utgör givetvis inte full bevisning,
det är bara ett exempel.

I Danmark har man höjt räntan efter
Koreakrigets utbrott två gånger med
sammanlagt 1 1/s procent. Vad har det
haft för verkan? Har ränteglidningen
upphört? Har människornas förväntan
om ett räntefall inställt sig? Nej. För en
3 72-procents obligation, som vi ha studerat,
har den effektiva räntan stigit
och stigit och stigit, och vid mitten av
oktober var den uppe i 5 ‘/2 procent.
Denna ränteglidning fortsätter. Herr
Ohlins kollega på finansministerposten

1 Danmark tar inte ett steg till, ty han
misströstar nog på möjligheten att nå
en dylik förväntan, och det verkar som
om man gjort det också i Finland. Där
har man nu i år haft en effektiv förräntning
på en 5 ‘/2 procents statsobligation
på 10,3 procent. Det har inte
hjälpt. Häromdagen sänktes räntan med

2 procent i Finland. Det är väl ett uttryck
för att man där kommit till in -

28 Nr 29. Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

sikt om att det inte går att på den vägen
bryta överkonjunkturen.

Beträffande dessa internationella
jämförelser skall jag skynda mig att
säga, att jag anser inte att dessa äro
tillämpliga på våra förhållanden. När
det gäller Danmark skulle jag dock våga
säga så mycket som att de inflationsdrivande
krafterna i Sverige äro väl
ändå starkare än i Danmark. Danmark
har en exportnäring, d. v. s. jordbruket,
som ingalunda har gjort några vinster.
Vi ha vår skogsindustri, som gjort
kolossala vinster och för oss skapat
inflationsproblem. Det skulle, tycker
man, vara lättare i Danmark med dess
mindre tillspetsade konjunkturläge och
med de tendenser som gång på gång
visat sig där i form av arbetslöshet att
med hjälp av en 1 ‘/^-procentig räntestegring
få ändring i förväntan. Det
har inte lyckats. Därav drar jag den
slutsatsen, att vi måste nog ha betydligt
högre räntestegring för att kunna skapa
den förväntan, som herr Ohlin talade
om.

Nu kommer man kanske ifrån det
hållet att säga, att vi ha inte tänkt oss
räntestegringen som ett primärt medel,
utan vi ha tänkt oss kreditåtstramning
såsom det primära medlet. Vad är
då kreditåtstramning? Jo, det är bankernas
ransonering av krediterna, inte
enbart en ransonering efter säkerheten
utan i viss mån även efter ändamålet.
Den kreditåtstramningen menar man
tydligen från högerns och folkpartiets
sida att man kunde driva längre än den
kreditåtstramning, som regeringen tänker
sig, om man tillåter en viss ränteglidning.
Det vill jag gärna medge att
man kan, men det beror alldeles på hur
långt man vill låta ränteglidningen gå.
Om den skall bli liten, som herr Ohlin
alltid säger — han började med 2/i0
procent och fortsatte med */* procent
och är väl nu uppe i */2 procent — får
man observera att den förstärkning av
kreditåtstramningen, som man gå kunde
vinna, blir relativt liten och uppnås

endast under den tid ränteglidningen
pågår. I och med att man kommit till
en ny räntenivå, som man inte vill ytterligare
höja, är man tillbaka vid utgångspunkten.
Därför är det mycket
litet man kan vinna på den vägen. Hur
herr Hjalmarson skall kunna, om han
inte vill ha en mycket långtgående räntestegring,
komma till det resultatet att
denna räntestegring på längre sikt sänker
priserna, kan jag inte förstå. Det
kan inte räntestegringen göra förrän
den har verkat så långt att det har skapats
depressiva tendenser, det är väl
självklart. Sedan man börjat få känning
av arbetslöshet, konkurser och sådana
ting är det möjligt. Det kan kanske
också inom vissa områden, t. ex. handeln,
inträffa tidigare, att man får så
ont om pengar att man får realisera en
del varor till billigare pris för att få
mera likvida medel. Det åstadkommes
ju även nu fastän med andra medel än
räntestegring. Jag hörde för en tid sedan
att det var en speceributik i Traneberg
som realiserade choklad. Det
var väl därför att den fått för stort lager
och för att det är för liten åtgång.
Det har blivit depressiva tendenser, och
därför fick man försöka realisera lagret.

När någon av de båda talarna —- jag
glömde anteckna vem —- sade, att regeringens
ränteglidning blir ogynnsam
för mindre företagare, så kan man ju
inte mena något annat än att bankerna,
då de skola strama åt krediten, komma
att vara mera välvilliga mot de större
företagarna än mot de mindre. Men
även herrarna förutsätta ju en kreditåtstramning
med tillhjälp av bankerna,
och då uppstår ju denna nackdel även
för er, om det nu blir någon sådan. Det
är tvärtom så, att vi anse oss inte kunna
driva kreditåtstramningen lika långt
som de båda borgerliga oppositionspartierna;
och då skulle det väl snarare
bli värre, om man går längre i kreditåtstramning,
såsom den borgerliga oppositionen
menar. Jag har den bestämda
meningen, att även om man

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm. Nr 29. 29

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

ifrån den borgerliga oppositionens sida
talar mycket om kreditåtstramning med
räntestegring, så menar man inte så förfärligt
mycket därmed. Om man satt i
ansvarig ställning och skulle behöva
vidtaga åtgärder, så blev det säkert
ganska små tag, som man då kom att
taga. Då, menar jag, skall man ställa
sig den frågan: Är denna ränteglidning
av små dimensioner, som man bär sätter
upp som ett alternativ mot regeringens
politik, så värdefull, att man fördenskull
skall ta de därmed förenade
nackdelarna att låta levnadskostnaderna
via hyror och livsmedelspriser stiga med
1 1/2 procent, när det måste vara ett
intresse för alla att vi få ett slut på
prisstegringarna? Jag tycker faktiskt
att det icke är värt mödan att låta det
ske en ränteglidning, eftersom det åtstramade
resultatet måste bli minimalt
och man samtidigt får dessa nackdelar.

Ja, som sagt, oppositionen vill ju faktiskt
en sak till, som man inte anser
att vi på regeringens sida ägna samma
uppmärksamhet, nämligen stimulans till
sparande. Riksdagen skrev i våras till
Kungl. Maj:t och begärde ett förslag om
stimulans åt nysparandet genom skattelättnader.
Jag ställde mig skeptisk till
både möjligheter och effekt helt enkelt
därför att jag tror att nysparandet har
väsentligt att göra med tilltron till penningvärdet.
Det sade jag då, och det säger
jag nu, men det var en allmän mening
att en utredning borde göras; från
alla riksdagens partier begärde man en
sådan, och jag böjde mig för detta. Jag
lät utarbeta ett förslag, som från många
håll har fått det vitsordet, att det är
det bästa förslag i detta avseende som
hittills har framkommit. Men när jag
gick igenom remissyttrandena fann jag,
att de som skulle vara mest intresserade
av att få igenom förslaget, de voro skeptiska,
de avstyrkte förslaget. De satte i
fråga, om man över huvud taget kunde
på denna väg genomföra en stimulans
av nysparandet. Nu kommer naturligtvis
herr Ohlin att säga: Nu tar ni hän -

syn till remisserna! Ja, om remisserna
uttrycka samma skepticism som jag
själv känner så är det ganska naturligt
att jag tar hänsyn till dem.

Detta förslag kritiseras emellertid
inte bara i och för sig, utan man får
en livlig föreställning om vilka ofantliga
svårigheter som äro förenade med
ett försök att genom lättnad i källskatten
åstadkomma ett stimulans till nysparande,
och därför har jag tagit mig
för att överväga denna fråga litet vidare.
Jag har inte tagit någon ståndpunkt
till om förslaget skall framläggas
eller ej. Under alla omständigheter
kommer jag att redovisa hela saken för
den riksdag som kommer tillsammans
den 10 januari nästa år.

Nu hörde jag av herr Hjalmarson att
vi ha att motse ett nytt förslag från
högern i detta avseende, och det är
med tillfredsställelse jag hälsar detta.
Jas bara har en liten känsla av att det

nog inte blir så förfärligt mycket av
det, ty det är ett mycket svårt område.

Inom oppositionen vill man öka nysparandet
genom skattelättnad; herr
Ohlin har koncentrerat sig på att tala
om lättnad i inkomstbeskattningen. Nå,
om man sänker inkomstskatten och låter
den skattesänkningen gälla de
många — vilket är rättvist och mest
trängande — kan man väl inte ha någon
större tilltro till att man därigenom
i någon väsentlig mån ökar nysparandet.
Förmånen kommer ju de stora
grupper till del, som ha så stora otillfredsställda
behov av primär natur att
det är helt naturligt att större delen av
lättnaden kommer att omvandlas till en
ökad konsumtion. Skall man snabbt nå
ett ökat nysparande genom skattelättnad,
då skall man lätta beskattningen
för de få. Då blir det nog sparat en del,
men då ställas vi inför den frågan:
Vilja vi det? Herr Ohlin vill det ju inte.
Ilan har hållit ett tal där han praktiskt
taget har sagt, att vi ifrån regeringens
sida ha gjort alldeles för litet för att
klippa naglarna på dem som ta de stora

30 Nr 29. Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

vinsterna; om det var någon mening i
vad herr Ohlin sade, så var det väl
detta, och därför kan det ju hända att
herr Ohlin och vi andra så småningom
kunna samlas på en linje i denna fråga.
I så fall uppstår naturligtvis den frågan,
vart herr Hjalmarson då skall taga
vägen.

I detta sammanhang skulle jag vilja
säga till herr Ohlin, att jag inte kommer
att lägga fram något sådant förslag
till beskattning av egnahemsägare, som
innebär en skärpt beskattning. Det blir
endast en teknisk omläggning av beskattningen,
en omläggning som samtidigt
kan få den effekten att den inte
stimulerar till onödiga reparationer och
omändringar.

Jag skulle vilja konkludera detta avsnitt
med att säga, att det väl ändå inte
är någon -— inte ens herrar Ohlin och
Hjalmarson — som menar att man kan
på kort sikt skapa ett väsentligt nysparande
genom stimulans eller genom
skattesänkning. Jag antecknade ett uttryck
av någon av herrarna, att en sådan
åtgärd »så småningom» kommer
att leda till resultat. Men vad skall ske
under tiden tills detta så småningom
hinner inträffa? Skall man då låta de
inflatoriska krafterna ha sitt spel? Jag
tror inte att det går för sig att säga:
Vi vilja icke vara med om en överbalansering
av budgeten. Hela detta tal
om att man inte skall ha något tvångssparande
åt staten, det får man revidera.
Det är en nödvändig sak i detta
läge.

En annan fråga är naturligtvis den,
om det kan vara nödvändigt att genomföra
en skattesänkning oavsett om budgeten
ger utrymme för den eller ej. Vi
vänta ju nu på skattekommittén, och
det är inte omöjligt att dess betänkande,
när det kommer, ger oss sådana skäl
för en omedelbar sänkning av inkomstskatten
för de små inkomsttagarna, för
sambeskattade, kanske för ensamstående,
att vi måste säga oss att dessa
skäl äro så starka, att en skattesänk -

ning måste genomföras, hur vi än vilja
göra med budgeten och dess balansering.

Tål vår budget utgifter eller minskade
inkomster för en sådan skattesänkning?
Jag skulle vilja säga herr Ohlin, att det
är alldeles för tidigt att yttra sig om
detta. Vi veta ingenting ännu om nästa
års budget. Vad jag vet om det nu löpande
årets budget är att vi komma
att få större inkomster än vad vi ha
beräknat i riksstaten och att vi också
komma att få större utgifter. Det är
mycket möjligt att inkomstökningen
kommer att bli så mycket större än ökningen
av utgifterna, att överbalanseringen
växer så mycket att vi kanske
kunna bekosta statens kapitalutgifter
helt utan upplåning, vilket jag betraktar
som en stor fördel med hänsyn till
bekämpande av inflationen.

Då skulle man ju kunna säga: Om det
nu går så, kan man då inte utan vidare
översätta det starka läge, vari detta
budgetårs budget kommer att befinna
sig, på 1952/53 års budget? Det blir här,
som jag nu har räknat, kanske en förbättring
med en kvarts miljard. Men den
summan få vi under nu löpande budgetår
på grund av eftersläpningen i fråga
om kommunmedel. Det är kommunernas
pengar denna kvarts miljard, som vi
nu använda i statsverksamheten detta
år. Det kunna vi inte göra nästa år. Om
allting bleve oförändrat skulle alltså
läget inför uppgörandet av budgeten
för 1952/53 vara ungefär så som det
var när vi gjorde upp riksstaten för
1951/52.

Nu är det ju klart att både inkomster
och utgifter komma att bli större under
budgetåret 1952/53 än de bli under nu
löpande budgetår, men vi ha icke i dag
någon aning om huruvida nästa års
budget skall bli sådan att den kan ge
utrymme för en skattelättnad och ändå
ge oss en överbalansering. Jag fäster
uppmärksamheten på att man väl ändå,
vilken mening man än har, bör vara
med om att budgeten alltid skall över -

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm. Nr 29. 31

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

balanseras så mycket som svarar mot
inkomster av ren krisnatur. Som jag
sade här i förra veckan är det nödvändigt
att vi hålla oss fria i detta avseende,
så att vi kunna avskaffa krisåtgärderna,
när de inte längre behövas,
och inte då tvingas säga: Vi skulle vilja
avskaffa dem, men vi ha inte råd, ty
det skulle innebära att staten förlorade
så och så mycket pengar.

Men om nu inte budgeten visar sig
ge utrymme, så är det klart att även
vi på vår sida äro intresserade av att
diskutera hur man skall kunna göra
en skattesänkning, vilka ökningar av
statens inkomster från andra kanter
man då skall skapa, och, som sagt var,
det kan ju hända att herr Ohlin och jag
därvidlag kunna få en gemensam linje
för att lägga skatterna så att det verkligen
är möjligt att göra en inkomstöverflyttning
från de stora inkomsttagarna
till de mindre inkomsttagarna.

Sammanfattningsvis vill jag säga, att
en ökning av sparandet, som inte kommer
spontant, som inte kommer oberoende
av en konjunkturomsvängning,
icke kan leda till en avgörande förändring
i vår situation annat än på längre
sikt. Räntestegring är oppositionens tillskott.
Herr Hjalmarson sade här, att
han inte har räknat med att den av honom
rekommenderade penningpolitiken
ensam skall leda till resultat. Ja, då
skall han alltså acceptera någonting ur
regeringens politik, ty något annat har
han ju inte själv föreslagit. Men även
om man gör detta, blir det en försvagning
av den ekonomiska politiken om
man går den linjen, att man visserligen
accepterar en ränteglidning men utesluter
budgetens överbalansering.

Herr Ohlin kallade vår politik för
rena inflationspolitiken. Jag måste för
min del säga, att det epitetet kan man
med ännu större fog ge det alternativ,
som här med olika nyanser har givits
oss från oppositionens sida. Uet verkar
nu ungefär på samma sätt som i 1950
års valrörelse, som om kampen mot

överbalanseringen och för skattelättnaderna
skulle komma att överväga allting
annat.

Ja, detta var om herr Ohlins pudding.
När man tittar närmare på den, visar
det sig att den innehåller luft. Det är
inte farligt, det medger jag, men det är
heller inte närande. Denna politik ger
knappast något sådant förtroende att
det är någonting att hålla sig till. Jag
tror man kan säga, att regeringens politik
är så beskaffad att den ger ett
mera mångsidigt tryck emot överkonjunkturen.
Den angriper med sin tyngd
på många fler punkter, och den är också
i viss utsträckning differentierad
efter konjunkturläget inom olika delar
av näringslivet. Jag tror att regeringsprogrammet
är bättre anpassat för dagens
situation än oppositionens alternativ
är, och jag tycker därför att det
kunde vara anledning för herrarna att
tala med litet mindre bokstäver, ty det
ni ha haft att ge här i stället, det är
ingenting som ger någon trygghet för
en god fortsättning.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Det egendomliga är att regeringen
sedan många år tillbaka oavbrutet
har sagt detsamma. Man har alltid
vid varje tillfälle, då vi ha diskuterat de
här frågorna, uppfordrat oss: Vänta ett
litet tag, så skall det nog bli ordning och
jämvikt i ekonomien! Detta tillstånd
har ännu aldrig inträffat. Det besynnerliga
är att finansministern inte tycks
kunna observera detta grundläggande
faktum, som är utgångspunkt för vår
kritik. Aldrig ha vi sagt — jag kan inte
erinra mig att herr Ohlin har gjort det,
och jag har inte gjort det själv — att
vårt ekonomiska läge skulle vara prekärt.
Det är inte alls prekärt, herr finansminister,
men med de goda ekonomiska
resurser som stå till vårt förfogande
borde vi ha möjligheter att ha
det betydligt mycket bättre än nu; vi
behövde inte ha det ekonomiska trassel
vi nu ha att brottas med.

32 Nr 29. Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

Den omständigheten, att produktionen
oavbrutet ökar, att utbyggandet av
våra arbetsinsatser stiger, visar ju att
orsaken till bristen på jämvikt inte ligger
i bristande prestationsförmåga inom
näringslivet. Felet måste ligga i den
ekonomiska politik som drives här i
landet. Detta är sannerligen inte någon
ny iakttagelse. Jag erinrar finansministern
om att man år 1946 gjorde upp en
sådan där storslagen femårsplan av
inom planhushållningsekonomien sedvanlig
typ. Utvecklingen av statens utgifter
och inkomster blev sådan, att man
redan efter andra året uppnådde en inkomstnivå
som motsvarade sista året i
femårsperioden. Hade vi då fått jämvikt?
År 1947 gjorde man upp sin storslagna
fyraårsplan för utvecklingen av
utrikeshandeln och produktionen. Efter
två år hade vi uppnått de mål som voro
satta för det sista året i perioden. Hade
vi fördenskull fått jämvikt i ekonomien? Och

vad gör regeringen nu? Ingenting
annat än att komma med precis
samma gamla visa. Det egendomliga är
att man inte tycks vilja på något sätt
lära av misslyckandena i det förflutna.
Dessa misslyckanden tar man bara som
motiv för att begära ännu mera vidgade
fullmakter för att föra precis
samma politik som man tidigare har
fört. Och den här gången menar man,
att nu skola vi tro på den, ty nu har
man fått en ny och förstärkt regering.
Men jag tror inte att det är detta, herr
talman, som är det viktiga, utan det
viktiga är att det bara är samma gamla
politik som fortsätter under nytt namn.

Det är ganska egendomligt att finansministern
är så ointresserad av sådana
här internationella jämförelser. Finansministern
pekar på Västtyskland, Italien
och Belgien, Västtyskland med dess
flyktingproblem, Italien med dess befolkningsöverskott
och Belgien med
dess av devalveringen förorsakade stora
svårigheter inom exportindustrien. Däremot
trodde finansministern att han

skulle kunna komma förbi problemet
Schweiz så enkelt som genom att hänvisa
till att Schweiz sysselsätter en del
italienska arbetare. Ja, herr talman, det
har Schweiz gjort säsongmässigt sedan
långliga tider tillbaka, men jag kan försäkra
finansministern att det är fullständigt
uteslutet att kunna anföra
denna omständighet som den väsentliga
för att förklara läget i Schweiz, för att
förklara att Schweiz har en högre räntenivå
än vi, samtidigt som man har
en utomordentligt god sysselsättningskonjunktur,
för att förklara att levnadskostnadsindex
i Schweiz mellan år 1945
och juni månad 1951 bara har stigit
från 153 till 166, för att förklara att
man i Schweiz icke har någon bostadsbrist
trots att där hyreskostnaderna
hålla sig inom ramen av 20 procent av
normalfamiljens inkomst.

Samtidigt skall man, herr talman,
komma ihåg att Schweiz försörjningsmässigt
har ett sämre utgångsläge än vi.
Man är i högre grad än vi beroende av
importen av bränsle och andra råvaror,
och en tredjedel av Schweiz import utgöres
av livsmedel, där vi äro i stort
sett självförsörjande, samtidigt som
Schweiz’ import är ungefär lika stor
som Sveriges, trots att folkmängden där
är väsentligt mindre än i vårt land.

Finansministern tror själv på att han
genom sin ekonomiska politik skall
kunna i väsentlig mån dirigera den ekonomiska
utvecklingen. År det, herr talman,
någon förnuftig människa som
tror, att det gynnsamma resultat man
har uppnått i Schweiz’ ekonomi inte
har väsentligt samband med den politik
som har förts där? Självfallet finns
det ett sådant samband. Och vilken politik
har förts där? Jo, en politik som
i väsentlig utsträckning motsvarar de
rekommendationer som vi här ha lämnat
för Sveriges vidkommande.

Jag kanske också kan få begagna tillfället
till att säga ett ord med anledning
av finansministerns yttrande om denna
återhållsamma och samlade lönepolitik,

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Nr 29.

Vid remiss av

som är hans nya och vackra benämning
på en styrd avtalsrörelse. Vad innebär
det, herr talman, att man har fri avtalsrörelse?
Jo, det innebär att arbetsgivarna
ha en naturlig önskan att iakttaga
en försiktig återhållsamhet och att
arbetstagarna på vanligt sätt äro den
krävande parten. Man manglar sig fram
bransch efter bransch och kommer så
småningom fram till en ganska hygglig
uppgörelse, kanske inte alldeles riktig
men på det stora hela taget riktig. Vad
händer i en styrd avtalsrörelse? Jo, helt
enkelt att man har upphävt arbetsgivarens
intresse av att vara den återhållande.
Och det är på det sättet, herr
talman, att arbetsgivarna inte säga nej
till löneförhöjningar av något slags
inneboende lust att göra det, och inte
heller för att göra regeringen till lags.

Jag ser, herr talman, att jag inte
hinner avsluta min replik, men jag ber
att få återkomma senare. Får jag bara
till sist säga till finansministern, att vi
inte böra jämföra kvaliteten på varandras
offentliga anföranden. Finansministern
sade nere i Malmö, där han talade
efter mig, att vi inom högern inte hade
intresse av att medverka till en minskning
av fattigdomen, och så tilläde han
— jag citerar här Arbetets referat —
apropå mitt uttalande om demokratiseringen
av äganderätten: »Jag kan tänka
mig hur dessa herr Hjalmarsons väljare
reagerade när de läste hans fredagsuttalande:
Nä, så förb—e mej, sa
de och slog näven i bordet, om vi vill
vara med om det.» Nej, herr talman,
till denna höga intellektuella nivå känner
jag mig oförmögen att höja mig.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! På de sex minuter, som stå till
mitt förfogande, hinner jag inte taga
upp mer än ett par av finansministerns
punkter.

Först säger herr Sköld, att det är
bara fem länder i Europa, som haft
lägre prisstegring än Sverige. Tänk, vil -

Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

ken tröst för finansministern, som inte
nämnde diktaturstaterna i öster —•
vilka, enligt vad jag förmodar herr Hagberg
i Luleå kommer att påpeka, klarat
sig ännu bättre — att det ockuperade
Österrike, Finland, nedtryckt av skadeståndet,
Danmark med sitt ogynnsamma
läge, Grekland etc. haft större prisstegringar
än Sverige. Man har inte stora
anspråk när man gör sådana jämförelser,
herr finansminister! Men låt oss
taga de länder vi bruka jämföra oss
med -—- finansministern stannar i Europa
och går förbi Förenta staterna och
Canada. England t. ex. avfärdar finansministern
med att oppositionen väl inte
kan tycka att labourregeringen är bra.
Detta land kan jag alltså gå förbi, menar
finansministern. Men, herr finansminister,
den naturliga reflexionen bör
väl då vara, att vår regering är ännu
sämre än labourregeringen, eftersom vi
ha större prisstegring, och när därtill
kommer att Sverige haft ett gynnsammare
ekonomiskt läge än England, som
tryckts ned av två världskrig.

Beträffande Schweiz säger finansministern,
att löntagarna icke kunnat
skaffa sig kompensation för levnadskostnadsökningen.
Ja, det är ju stora
löntagargrupper även i Sverige, som
inte kunnat skaffa sig kompensation,
herr finansminister! Men Sverige har
kunnat göra en konjunkturmässigt, nästan
lotterimässigt betingad vinst, som
har ökat vår nationalinkomst med 1 000
miljoner kronor. Borde det inte vara
lättare för en regering, som talar om
planhushållning, att sörja för att de
breda lagrens standard och kompensation
för prisstegringen utvecklas gynnsammare
i ett land, där man har en
sådan vinst för hela folket, än i ett
land där man inte har denna konjunkturvinst.
Men vi få ju se, om inte standardutvecklingen
i Schweiz och Sverige
i år kanske blir relativt parallell.
Det återstår att so.

Finansministern nämnde inte ett enda
ord om att det finns andra grupper i

3 — Andra kammarens protokoll 19.11. Nr 29.

34 Nr 29. Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

samhället utom löntagarna att tänka på.
Det finns t. ex. pensionärer och sparare.
Hur har deras standard utvecklats
i Sverige och Schweiz, herr finansminister?
Kunna vi få en liten kommentar
till den saken, eller anser finansministern,
att det inte har någon betydelse?
Jag tror inte det går att undkomma ansvaret
för en allvarlig inflation på det
något lättfärdiga sätt som finansministern
försöker göra.

Beträffande statsfinanserna tillät jag
mig här att ge uttryck för den uppfattning,
som kan sammanfattas så, att man
på vårt håll vill försöka att begränsa
reduktionen av den sociala standarden,
den sociala standard, om vilken jag
trodde att de demokratiska partierna
sedan flera år äro överens. Nu finner
jag att denna inställning från folkpartiets
sida på det sociala området från
finansministern endast föranleder en
sådan replik som att folkpartiet är benäget
att öka utgifterna. Men finansministerns
uppgifter om budgeten
kunna ju ändå inte ge något annat intryck
än att han vill fortsätta med en
överbalanseringspolitik av sådana dimensioner,
som vi, såsom jag många
gånger här i kammaren har förklarat,
inte kunna vara med om utan endast
kunnat acceptera som ett tillfälligt arrangemang.
överskottets storlek gör att
det finns vissa möjligheter att beakta
att inflationens verkningar mildras.

Beträffande hyressubventionerna vill
jag säga, att när jag begärde en utredning
om den onekligen besvärliga frågan
om att minska räntehöjningens
tryck på hyrorna, så travesterar nu
finansministern det hela när han säger:
Hur skall man kunna dela ut pengar
till varje hyresgäst? Men det finns ju
möjligheter som äro mindre krångliga
än en sådan metod. Får jag lov att
nämna vad Kooperativa förbundet säger
i sitt remissyttrande om räntehöjningen.
Först framhåller man, att den
direkta verkan av en räntehöjning på
levnadskostnaderna blir ringa, men den

indirekta verkan i levnadskostnadssänkande
riktning av större vikt. I
fortsättningen heter det: »Att det icke
desto mindre av sociala skäl vid ett
konsekvent tillämpande av den rörliga
räntepolitiken kan vara befogat att genom
subventionering dämpa effekten
på hyresnivån anser sig emellertid styrelsen
böra starkt understryka.» Men
när man från vår sida begärt en teknisk
utredning för att belysa detta problem
avböjer finansministern detta, naturligtvis
för att man sedan ute i den socialdemokratiska
propagandan skall
kunna ohejdat köra med hyresargumentet
mot räntehöjningen. Det säges
uttryckligen i tidskriften Kooperatören
med sikte på herr Sköld: »Man fruktar
varje liten räntestegring såsom man
fruktar ett spöke — och av lika förnuftiga
skäl. — — — Just nu är det
spökrädslan som är mest samhällsfarlig,
därför att sådana, för vilka en
orubblig ränta blivit ett heligt värde,
sitta på nyckelposter.»

Beträffande förhållandena i andra
länder måste jag säga, att när man hör
finansministern jämföra med Finland
och Danmark i räntefrågan, med länder
med helt andra förutsättningar än
Sverige, och säga: Se, så hög räntan är
där, så är detta, för att låna statsministerns
älsklingsuttryck, fantastiskt. Borde
inte finansministern jämföra med
länder, som med avseende på kapitalmarknad
och kapitalrikedom äro mera
jämförbara med Sverige? Hade han
gått till länder som Belgien eller
Schweiz, skulle han ha kommit till helt
andra slutsatser.

Låt mig med anledning av vad finansministern
sade om våra anföranden
säga, att en man som så grundligt har
misslyckats i kampen mot inflationen
som finansministern och som företräder
ett program, som på viktiga punkter
i så hög grad underkännes av sakkunskapen,
kanske borde tala litet
mindre överlägset om den politik som
bedrives i andra länder.

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm. Nr 29. 35

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag
skall börja med att säga till herr Hjalmarson,
att jag tänker ändå inte diskutera
våra malmötal. Herr Hjalmarsons
nivå blir inte bättre för att min är
sämre, inte sant?

Sedan skulle jag vilja säga några ord
om de internationella jämförelserna.
Jag vill då först och främst understryka
att det inte var jag, som här tog upp
frågan om en sådan jämförelse. Det var
herr Ohlin som gjorde det. Och jag
understryker med allra största styrka,
att alla sådana jämförelser äro mycket
svåra att göra och att man icke vet vad
de egentligen leda till. Jag kunde naturligtvis
ha sagt flera ord om England
än vad jag gjorde. Det är bra synd
att inte herr Ohlins omdöme om den
engelska ekonomiska politiken kom
fram litet tidigare, så att labourpartiet
kunde ha haft litet hjälp därav i sin
valkampanj. Det hade man kanske varit
tacksam att få. Men jag skall inte gå in
på dessa ting; jag har över huvud taget
icke, herr Ohlin, försökt att på något
sätt bedöma eller betygsätta andra länders
ekonomiska politik. Jag har bara
försökt att ange några ting, som kunna
förklara, varför vissa länder icke ha
fått en lika stor prisstegring som vi,
och på den punkten hade herr Ohlin
ingenting att säga. Annars är det väl
uppenbart, att miljön är en helt annan
i ett land som Belgien, som inte är
mycket större än vårt land men som
har 200 000 arbetslösa, eller i Västtyskland
eller Italien. Det är inte jag
som bar åberopat dessa länder. Jag bar
inte velat föra fram länder, där man
har miljonarméer av arbetslösa, som
något mönster. Det är väl inte så underligt,
om det där har varit lättare
att hindra prisstegringar.

Så var herr IJjalmarson inne på frågan
om Schweiz. Jag är väl medveten
om hur svårt det är att jämföra Schweiz
med andra länder, men kvar står ju det
faktum att förklara, att man där har

haft en prisstegring på 5 procent 1951
och att löntagarna fått nöja sig med
en lönestegring av 1 procent. Man kan
fråga varför. Herr Ohlin säger: Ja, men
även här i Sverige blevo vissa grupper
efter. Ja, det är riktigt. Det är beroende
på de komplikationer, varunder avtalsrörelsen
fick föras. Det är dock inte
så, att vi från regeringens sida ha försökt
att länka avtalsrörelsen i Sverige
1951. Jag tror att både vi och löntagarorganisationerna
beklaga att det gick
som det gick. Men inte kan man väl
lägga ansvaret på regeringen för den
saken. Det är väl ändå att gå litet för
långt.

Och så kommer jag tillbaka till England.
Har herr Ohlin gjort någon undersökning
beträffande frågan huruvida
England avvecklat sina subventioner i
samma takt som Sverige och vad det
kan ha för inverkan? Det finns många
andra ting, som man skulle kunna
fråga om. Min konklusion har hela tiden
varit: Man skall inte jämföra, ty
det går inte. Det behöver man inte upplysa
mig om. Jag är inte alldeles övertygad,
herr Hjalmarson, att alla människor
som bo i Schweiz tycka att det
är bättre levnadsförhållanden där än
i vårt land. Herr Hjalmarson sade: Vi
ha inte sagt, att vårt lands läge är prekärt.
Nej, det ha ni väl inte direkt sagt.
Men den bakgrund ni målat till edra
anföranden gav väl ändå det intrycket.

Så säger lierr Hjalmarson, att när vi
ha ett så starkt läge, så behöva vi väl
inte ha detta trassel. Jag frågar: Finns
det något land på jordklotet, som inte
har trassel med sin ekonomiska politik
i dag? Kan man verkligen begära, att
vi skola vara en Edens lustgård mitt
ibland allt det andra trasslet? Jag vill
inte på något vis förneka, att det genom
penningvärdets fall finns pensionärer
—• sådana som ha försäkrat sig själva
och sådana som fått sina pensioner
ifrån privata företag — som ha råkat
illa ut. Det är klart att det även finns
ett antal människor, som kanske inte

36 Nr 29. Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

direkt kunna kallas för småsparare men
som ändå ha försökt leva på ett litet
kapital, som ha kommit i ett bekymmersamt
läge. Jag är väl medveten
därom. Jag antager att man från de
borgerliga partiernas sida velat säga:
Hade vi fått sköta den här saken, så
skulle detta icke ha inträffat. Det kan
man alltid säga, men att få folk att tro
det är väl en annan sak.

Sedan tycker jag att man inte så
mycket skall åberopa Kooperativa förbundet.
Det är så väldigt bra att taga
fram Kooperativa förbundet och säga:
Där ser man vad man där har för mening
om den ekonomiska politiken. Där
kan man acceptera en räntestegring.
Ja, men vi skola nog inte glömma, att
Kooperativa förbundet i allt annat ansluter
sig till regeringens politik, accepterar
alltsammans, även överbalanseringen.
Det är klart att man då kan ha
rätt att säga, att under sådana förhållanden
kan man i stort sett åvägabringa
en samhällsekonomisk balans utan att
behöva åstadkomma en så drastisk kreditbegränsning,
att en kraftig höjning
av den nuvarande räntenivån bleve följden
härav. Man tror alltså på att regeringspolitiken
kan leda till en samhällsekonomisk
balans och att därför en
rörlig ränta inte skulle behöva leda till
någon betydande räntestegring. När
oppositionen lika oförbehållsamt har
anslutit sig till regeringens politik, då
kunna vi också börja resonera om hur
stor ränteglidning som skulle behövas.
Men blir den liten, ha vi fortfarande
lov att fråga: Hur stor betydelse
har den?

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Finansministern sade att det
inte var han som hade åberopat Italien
och Västtyskland. Vem har då gjort
det? Jag har inte gjort det i alla fall.
Nej, grunden för mina jämförelser med
andra länder har varit att försöka finna
några länder, som haft ett i väsent -

liga förhållanden jämförbart läge med
Sverige. Och det kan jag inte tycka
att exempelvis Västtyskland har med
sina 10 miljoner flyktingar. Finansministern
säger att man kan ha föga vägledning
av jämförelser. Ja, det beror
naturligtvis på. Om man jämför med
länder som man tycker äro någorlunda
jämförbara i väsentliga avseenden,
t. ex. Förenta staterna, Canada och
England, skulle jag vilja säga att Sverige,
som varit i den situationen att
det stått utanför två världskrig, borde
väl ha kunnat klara sina uppgifter snarast
litet bättre än de tre nyssnämnda
länderna. Finansministern tycker att
det är otrevligt med dessa jämförelser
med olika länder och säger att man
skall inte jämföra. Men kammarens ledamöter
komma väl ihåg, hur statsminister
Erlander excellerade i att i sina
många tal lägga in jämförelser med
andra länder. Men då var det tydligen
så, att man tyckte att siffrorna passade
att ge en gynnsam belysning av regeringspolitiken,
men nu när de bli
ogynnsamma skall man inte göra några
jämförelser.

Beträffande räntan vill jag säga, att
finansministerns uttalande om att Kooperativa
förbundet tycker att räntan
inte är så betydelsefull nog inte utgör
något exakt referat. Jag kan nämna att
inte bara Kooperativa förbundet utan
även TCO har vänt sig mot finansministerns
räntedoktrinarism. Efter finansministerns
senaste uttalande vill
jag emellertid göra den reflexionen, att
många frågade sig vad det berodde på
att regeringen inte var intresserad av
att få till stånd åtminstone en diskussion
omkring en kompromiss rörande
den ekonomiska politiken på Kooperativa
förbundets linje. Men någon sådan
diskussion tog regeringen aldrig upp.

Beträffande skattesänkningen för de
breda lagren, så är det klart att den
inte ökar sparandet snabbt. Enligt min
mening påverkas sparandet huvudsakligen
av andra motiv. Men en sådan

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Nr 29.

Vid remiss av

skattesänkning ingår som ett led i en
politik som är mera sparvänlig och som
går ut på att bevara penningvärdet och
kan så småningom bli mycket betydelsefull.
Man kan inte begära, att när vi
ha en regering som för en olämplig
politik, det från oppositionens sida
skall kunna sägas: Tryck bara på de
där två knapparna i stället, så blir allt
plötsligt bra. Det är tyvärr så, att det
tar åratal att reparera vad som blivit
mindre väl skött.

Till sist: herr Sköld talade om min
pudding och sade att den innehåller
luft. Ja, herr talman, inflation, som
finansministerns pudding innehåller,
det är just uppblåsning, d. v. s. luft. Finansministerns
pudding har visat sig
vara en ballong, som stiger hastigt mot
höjden. Dess ingredienser ha inte stöd
från sakkunskapen.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Finansministern frågade
om det finns något land i världen
som inte har det trassligt med sin ekonomi.
För all del, herr finansminister,
mer eller mindre, men vi kunna vara
överens om att Schweiz är ett av de
länder som obestridligen ha det mycket
mindre trassligt än vi ha det.

Finansministern undrade, om jag
trodde att alla människor i Schweiz
skulle ha det bättre än människorna i
Sverige. Så långt har jag aldrig gått.
Jag tror att levnadsstandarden i Sverige
är ganska jämförlig med levnadsstandarden
i Schweiz.

Finansministerns uttalande om Kooperativa
förbundets inställning till penningpolitiken
är verkligen något av det
märkligaste jag har hört. Finansministern
sade, att därför att Kooperativa
förbundet tror på regeringens ekonomiska
politik anser förbundet att en
rörlig ränta inte skulle betyda så mycket.
Kooperativa förbundet skulle alltså
mena att man skall använda en aktiv
penningpolitik när den egentligen

Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

inte behövs. Det är ett annat sätt att
uttrycka att man först skall knyta upp
svansen på hunden och sedan uppmana
honom att vifta med den. Jag
skulle vilja vara närvarande när herr
finansministern träffar Albin Johansson
och utvecklar denna sällsamma tes.
Det skulle vara ett av de trevligaste
sammanträffande som tänkas kunde,
eftersom Kooperativa förbundet gång
på gång har strukit under att en aktiv
penningpolitik måste läggas i botten
på andra åtgärder och är förutsättningen
för att de andra åtgärderna skola
få avsedd effektivitet.

Till sist vill jag begagna tillfället att
knyta an till frågan om styrd avtalsrörelse,
som jag inte hann fullfölja förra
gången. Läget är alltså det, att man
har tagit bort arbetsgivarnas naturliga
intresse av återhållsamhet. Vad är det
då som sker? Då uppmanar regeringen
herr Strand i LO, herr Valter Åman i
TCO och andra förtroendemän och
funktionärer i löntagarorganisationerna
att så att säga framföra arbetsgivarnas
argument om att arbetstagarna skola
iakttaga en naturlig återhållsamhet.
Och vilken grund ha de för detta? De
ha informationer som de ha fått från
regeringen, och därvidlag är det alldeles
likgiltigt om de framföra dessa
informationer på grund av en överenskommelse
vid en rundabordskonferens
eller efter underhandsresonemang
av det ena eller andra slaget. I realiteten
står det fast, att man här har att
göra med en form av statsdirigerade
avtalsrörelser, och det vilja vi, herr
finansminister, icke vara med om, bl. a.
av det skälet att det undergräver organisationernas
auktoritet på arbetsmarknaden.
Dessa organisationer äro nämligen
ett viktigt led i en demokratisk
självstyrelse, icke minst viktigt i ett
samhälle, där statens makt oavbrutet
växer. Jag tror inte alt den moderna
demokratien kan fungera på ett tillfredsställande
sätt, om man inte bar
starka organisationer på arbetsmarkna -

38 Nr 29. Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

den, och jag beklagar att finansministern
inte inser hur han undergräver
organisationernas auktoritet genom den
ekonomiska politik han för.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman: Jag
har aldrig sagt att Kooperativa förbundet
skulle ha yttrat, att eftersom regeringens
politik leder till samhällsekonomisk
balans, är ränterörligheten inte
så betydelsefull. Jag sade att Kooperativa
förbundets yttrande, som jag här
citerade, uppenbarligen innebar, att
om man för regeringens politik, når
man troligen i stort sett samhällsekonomisk
balans. Då behöver inte ränterörligheten
bli så stor. Det var min
reflexion, att när det då blir en liten
räntehöjning, så är denna inte så betydelsefull
som hjälpmedel.

Sedan har jag en liten sak att säga
till herr Ohlin, som här gled över på
förhållandena i Canada. Vad är det
att säga om Canada? Jo, enligt vad herr
Ohlin upplyste om ha priserna där stigit
med 18 procent, medan de här i
Sverige ha stigit med 20 å 21 procent.
Men Canada har icke devalverat. Vi ha
devalverat. Skillnaden är sålunda
ingen.

Så till sist skulle regeringens pudding
enligt herr Ohlin vara en ballong,
som stiger mot höjden. Den rubriksättningen
skulle jag kunna fortsätta och
säga med Chesterton: Månne inte den,
som hittat på det, är »mannen som var
torsdag»?

Herr FAST: Herr talman: Efter denna
intressanta och något hetsiga debatt
kunna vi kanske behöva litet avspänning.

Det har hänt en del både utrikes- och
inrikespolitiskt sedan vårriksdagen åtskildes,
och jag skall börja med att säga
något om den utrikespolitiska bilden,
som enligt mitt förmenande ter sig lika
dyster och osäker som för några månader
sedan. Några ljusnande förhopp -

ningar ha vi knappast anledning att
hysa. Gamla stridsfrågor stå alltjämt
olösta, och nya svårbemästrade problem
tyckas ständigt dyka upp, inte minst
i vår östra världsdel och i Östeuropa.
Den allmänna utrikespolitiska oron har
inte kunnat dämpas, utan i stället har
den spritt sig till nya områden. Det är
ganska klart att den långa påfrestningen
av oro och osäkerhet tär på folkens nerver
och på sina håll har ökat faran för
explosiva utbrott. Här hjälper det föga
med braskande resolutioner från ideologiskt
syftande fredskonferenser, i
vilka den ena maktgruppens fredsvilja
prisas, medan den andra gruppen framställes
som krigshetsare.

Det är mot bakgrunden av denna utrikespolitiska
bild man närmast får se
den pågående upprustningen, eller
kanske man bör säga kapprustningen,
ute i världen, en kapprustning som såväl
ekonomiskt som genom personliga
pålagor tynger ländernas medborgare,
förorsakar brist på betydelsefulla råvaror
och åstadkommer prisstegringar
på import- och exportvaror, varigenom
den också verkar höjande på den inhemska
prisnivån och utgör ett hinder
för utrikeshandelns normalisering.

Den som inte tar med detta i beräkningarna
vid bedömandet av de inre
ekonomiska förhållandena får ett fullständigt
felaktigt utgångsläge och kommer
därför fram till felaktiga slutresultat.
I nuvarande läge äro de instrument,
som konstruerats för fredens bevarande,
alltför bräckliga och ofullständiga
för att kunna trygga den fredliga
utvecklingen ute i världen, även om
vi alltjämt hoppas att detta i framtiden
skall bli möjligt. Enligt mitt förmenande
är det ingenting av det som hänt ute i
världen, som kan vara ägnat att föra
oss bort från vår så många gånger deklarerade
utrikespolitiska kurs. Allteftersom
tiden gått har förståelsen för vår
utrikespolitik snarare ökat än minskat
ute bland folken och hos deras regeringar.
Jag tror också att anslutningen

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm. Nr 29. 39

Vid remiss av

bland landets egna inedborgare bär blivit
mera markerad än förut. Inte minst
torde detta lia blivit fallet genom det
samarbete i regeringen, som kommit
till stånd mellan de partier, vilka även
tidigare helhjärtat och utan sidoblickar
ha anslutit sig till den alliansfria neutralitetslinjen,
givetvis med iakttagande
av de förpliktelser, som Förenta Nationernas
grundstadga ålägger oss.

Vad som bidragit till att öka respekten
för vår alliansfria linje har onekligen
varit vår villighet att bygga upp
ett efter våra förhållanden relativt
starkt försvar, som alltjämt måste vidmakthållas.
Då emellertid de ekonomiska
förutsättningarna i vårt lilla land
äro starkt begränsade, måste det på alla
händer iakttagas sparsamhet och aktsamhet
såväl med materiel som med
pengar. Det är inte möjligt för oss att
anskaffa allt det som den militära sakkunskapen
önskar eller kräver. Därför
måste det ges företräde åt sådant, som
kan anses vara ägnat att mera påtagligt
höja eller bibehålla försvarets effektivitet.
För egen del vill jag framhålla,
att jag knappast tror att bl. a.
vissa slag av skyddsrumsbyggen komma
vidare högt upp på önskelistan, något
som erfarenheterna ute i stora delar
av världen också tyckas bekräfta.

Av vad som under senaste tiden hänt
på den inrikespolitiska fronten är det
ganska naturligt att regeringsombildningen
har tilldragit sig och alltjämt
tilldrar sig det största intresset. Från
den borgerliga oppositionens sida har
man tidigare, om jag rätt avlyssnat anförandena,
varit missbelåten med att
det inte blev en allmän samling av de
demokratiska partierna. Jag vill då
fråga, hur man över huvud taget kan
föra ett sådant resonemang, sedan man
så utförligt som skett har sagt ifrån,
att hela den ekonomiska politiken har
varit misslyckad, att de förslag som
hittills framlagts ha varit felaktiga och
icke ha kunnat stödjas, och då man
inte heller anser sig kunna stödja de

Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

förslag, som i dag ligga på riksdagens
bord. Men ändå talar man om att vi
borde ha försökt att åstadkomma kompromisser.
Jag måste säga att politiska
förutsättningar härför ha saknats och
saknas fullständigt i dagens läge.

Men även inom det socialdemokratiska
partiet har man ansett det vara
önskvärt att det politiska regeringsunderlaget
breddades. Vår tids problem,
inte minst de nödvändiga åtgärderna
för penningvärdets stabilisering, göra
det önskvärt att de åtgärder som vidtagas
bäras upp av en stark majoritet
både här i riksdagen och ute bland
folket. Från dessa utgångspunkter var
det ganska naturligt att undersökningar
gjordes, huruvida och hur långt enighet
kunde vinnas omkring ett handlingsprogram,
som kunde säkerställa genomförandet
av den politik, som motsvarar
vår uppfattning om vad som inte
bara är politiskt nödvändigt utan också
genomförbart. Att enighet om ett handlingsprogram
nu har kunnat uppnås
mellan socialdemokraterna och bondeförbundet
tycker jag knappast kan
verka särskilt överraskande. Jag har
redan berört dessa båda partiers samstämmiga
uppfattningar i utrikespolitiskt
avseende och den betydelse detta
måste ha i nuvarande orosfyllda läge.

Men jag vill också erinra om den
samstämmighet som förefunnits mellan
dessa båda partier i betydelsefulla
avseenden när det gällt åtgärderna för
penningvärdets bevarande. Jag tänker
därvid bl. a. på sådana ting som räntepolitiken
och statsbudgetens överbalansering
samt de åtgärder som erfordras
härför. Med detta syftar jag även på de
propositioner, som nu remitteras till
utskott. .lag tänker även på den samstämmighet,
som många gånger har
kommit till uttryck när det gällt jordbrukspolitikens
utformning.

Vi 1m också på båda sidor erfarenheter
från tidigare samarbete under
1930-talet, erfarenheter som säga oss att
det svenska samhället har mått väl av

40 Nr 29. Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

de åtgärder, som tack vare detta samarbete
möjliggjordes under en för vårt
land och folk synnerligen svår och
brydsam tid.

Men vi komma också ihåg hur det
samarbetet då bedömdes av högern och
folkpartiet. Jag vill säga, att vad som
nu har sagts och säges om det inledda
samarbetet mellan de båda regeringspartierna
endast är och blir kärleksfulla
ord i förhållande till vad som sades
om 1930-talets samarbete. Skymfordet
kohandeln, som då myntades, har
emellertid sedermera i historien kommit
att framstå som en befriande nödvändighet
i stället för att vara en beteckning
på förnedrande handlingar.

Jag medger givetvis, herr talman, att
förhållandena då och nu icke äro fullt
jämförbara. Då gällde det att bemästra
en lågkonjunktur, att lösa det stora och
svåra arbetslöshetsproblemet och göra
arbetsinsatserna lönande för såväl företagare
som anställda. Men det gällde
då som nu att skapa ett starkt parlamentariskt
underlag för en regering,
som kunde föra den kraftfulla politik
som erfordrades. Även om vi på 1930-talet hade arbetslöshet och nu ha överfull
sysselsättning, vill jag ändå erinra
om att vår bestämda uppfattning är, att
de åtgärder som nu skola vidtagas för
penningvärdets stabilisering måste bli
av sådant slag, att den fortsatta fulla
sysselsättningen tryggas. Även i nuvarande
läge finns det, vilket tidigare
nämnts här i debatten, många länder
där stor arbetslöshet råder, i viss grad
beroende på den politik som förts i
vederbörande länder.

Jag tänker också på en annan olikhet
mellan 1930-talet och nu, men den olikheten
berör oppositionen, folkpartiet
och högern. När dessa båda partier på
sin tid så starkt fördömde 1930-talets
samverkan, föreföll det som om de
grundade uttalandena på en verklig och
till och med lidelsefullt ärlig övertygelse
om att »kohandeln» skulle bli till
skada för land och folk. Även om man

nu, av tidningspressen att döma, tycks
vara lika indignerad mot den träffade
uppgörelsen som i fråga om 1930-talets
samverkan, känner man liksom att det
ändå inte är fråga om samma patos.

Nu vet jag mycket väl att man från
folkpartiets sida kommer att göra den
invändningen — som är fullt befogad —
att det är ett helt annat parti än det
var då och att man inom det frisinnade
partiet på 1930-talet inte var fullt enig
om den konjunkturpolitik som skulle
föras. Ja, herr talman, även om jag
medger detta måste jag ändå säga, att
det alltid är svårt att definiera folkpartiet.
När högern i Norge hade vind
i seglen vid de senaste valen, sade man
i åtminstone några av folkpartiets ledande
organ här, att den norska högern
stod det svenska folkpartiet synnerligen
nära. Jag gör inga reflexioner.

Ingen har väl undgått att lägga märke
till hur den mot den träffade uppgörelsen
riktade kritiken arbetar efter
rakt motsatta linjer. Man säger till jordbrukarna
att det är de som blivit lurade
och att det är de som dyrt få betala
uppgörelsen i såväl ekonomiskt
som i politiskt avseende. Det har sagts
många varnande ord i det sammanhanget.
Men samtidigt vänder man sig
till tjänstemännen och arbetarna och
talar om hur illa socialdemokraterna
— ja, kanske t. o. m. LO — företräda
dessa gruppers intressen och hur högt
pris de skola få betala för uppgörelsen
genom höjda priser på jordbrukets produkter.
När man hör och ser denna
propaganda, frågar man sig, huruvida
högern och folkpartiet ämna inleda en
ny jordbrukspolitik. Endast om man
avser att ge jordbruket minskat stöd
kan kritiken, sådan den framförts, vara
berättigad. Men då uppstår frågan hur
jordbrukarna kunna vara den förlorande
parten. Det skall bli mycket intressant
att se, vilken linje eller vilka
linjer oppositionen här kommer att
följa: minskat stöd åt jordbruket eller
överbud gentemot vad regeringen kom -

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm. Nr 29. 41

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

mer att föreslå. Kanske kommer man
att göra som man gör nu i vissa tidningar,
där man väljer den linje, som
med hänsyn till läsarnas intressen är
den mest fördelaktiga.

Om regeringen sedan vid den fortsatta
prövningen av jordbrukskalkylens
konstruktion kan komma fram till enklare
och mindre fastlåsta linjer, på vilka
ett tillfredsställande resultat kan uppnås
för såväl jordbrukare som konsumenter,
skulle detta åtminstone av mig
hälsas med stor tillfredsställelse. Jag
vet dock, herr talman, att detta icke
är någon lätt uppgift. Försöket bör dock
göras, eftersom de politiska förutsättningarna
härför synas föreligga.

Jag tycker för min del att det är beklämmande
när oppositionen till varje
pris vill framhålla uppgörelsen mellan
socialdemokrater och bondeförbundare
som ett vanligt köpavtal, i vilket parterna
försöka lura varandra och där det
måste finnas hemliga överenskommelser,
som man icke törs ge offentlighet
åt. Det tycks vara svårt för oppositionen
att tänka sig, att uppgörelsen är
framsprungen ur en ärlig vilja att gagna
land och folk i stort. Detta tycker jag
ger åt kritiken en särskild karaktär.
Tillsammans företräda socialdemokrater
och bondeförbundare en klar majoritet
icke blott i den svenska riksdagen
utan också ute bland svenska folket.
Dessa båda partiers väljare tillhöra
olika och skiftande samhällslager, vilket
enligt mitt förmenande borde utgöra
en borgen för att den politik som
skall föras icke kommer att bli ensidigt
inriktad.

Men vad jag tycker är särskilt betänkligt
är, att man i vissa oppositionstidningar
och även på annat sätt -—•
jag tänker här närmast på föredrag som
hållits — har kommit med direkta anvisningar
till landets olika medborgargrupper,
framför allt tjänstemännen,
att hålla sig framme och se till att de
få ordentliga inkomstökningar. Detta

är ju ingenting annat än att uppmana
medborgarna att jaga efter försvinnande
skuggor. Alla veta ju, att om dessa uppmaningar
skulle följas, skulle en stabilisering
av penningvärdet bli omöjlig
att uppnå utan mycket långt gående och
hårdhänta ingripanden och väsentligt
ökade skatter. Löneökningar, för vilka
det icke finns ett naturligt utrymme, ge
sannerligen ingen reallönehöjning!

Allt detta utesluter givetvis inte att
lönejusteringar måste företagas som i
första hand taga sikte på att lyfta upp
de grupper som kommit efter i löneglidningen
uppåt. Men om det skall bli
möjligt att tillgodose dessa mera eftersatta
lönegrupper, krävs det en kraftig
medverkan från de fackliga organisationernas
sida och en bättre samordning
av avtalsrörelserna än den som
förefunnits innevarande år. Detta har
ingenting med fackorganisationernas
frihet att skaffa. Det är klart att de härvidlag
ha sin fulla frihet. Det ligger i
verkligheten så till, att om man här
driver fram en inkomstökning, som
inte har underlag, måste man från statens
sida göra motsatta drag, som förta
verkningarna av dessa lönestegringar.

Vi veta mycket väl, att en del av de
åtgärder, som läget kräver, kunna te
sig föga populära men ändå äro lika
nödvändiga. Jag tänker därvid bl. a.
på sådana saker som sammanhänga med
åtgärderna för penningvärdets stabilisering,
kampen mot prisstegringar och
en rättvis fördelning av de ekonomiska
bördor, som i nuvarande läge måste
påläggas medborgarna.

Men jag tänker också på de bostadssociala
problem, i vilka förslag till en
provisorisk lösning i vissa delar redan
förelagts riksdagen. Jag erinrar även
om att det ännu kvarstår åtskilliga sociala
spörsmål att lösa, vilka problem
tillfälligt skjutits åt sidan på grund av
rådande ekonomiska förhållanden. Genomförda
reformers ursprungliga realvärde
måste tryggas och förutsättningar

42 Nr 29. Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

skapas för en bättre pensionering av
de folkgrupper, som endast ha folkpensionerna
att lita till. Jag erinrar vidare
om redan gjorda utfästelser angående
sjukförsäkringen, som skall erhålla en
lösning i etapper. Om man som jag är
angelägen om att den sociala omvårdnaden
av medborgarna skall kunna icke
blott bevaras utan också utbyggas och
förbättras, ja, då måste man också vara
angelägen om att nödvändiga och kanske
också hårdhänta åtgärder nu vidtagas
i ekonomiskt sanerande syfte.
Här gagnar det uppriktigt sagt föga
med enbart vackra talesätt eller skicklig
kritik om hur den eller den åtgärden
i det enskilda fallet kan komma
att verka. Här gagnar det föga att kritisera
vad andra göra, om man inte
själv har en genomtänkt positiv linje
och^ett motförslag. Jag måste i det avseendet
säga, herr talman, att nog förefaller
det mig som om det i det avseendet
skulle vara utomordentligt magert,
då man endast har räntehöjningen
att uppställa såsom motförslag.

Jag vet att den socialdemokratiska
riksdagsgruppen är beredd att ge regeringen
sitt fulla stöd, vilket givetvis
inte utesluter en grundlig prövning av
de framlagda förslagen. Till oppositionen
skulle jag vilja säga, att det är ju
regeringens gärningar som böra bedömas.
Det har man ju också tidigare
i debatten uttalat. Men är det då inte
litet väl tidigt att uttala sådana totalomdömen
som här skett förut i dag.
En kritik med så våldsamma överdrifter
som de som förekommo här i kammaren
i onsdags kan möjligen ha begränsat
agitatoriskt värde för oppositionen
men föga därutöver, och i längden
torde den inte ens vara lönande
för oppositionen.

Till de statsråd, som vid regeringsombildningen
lämnade regeringen, vill
jag bringa ett varmt tack från den socialdemokratiska
riksdagsgruppen med försäkran
om att de åtnjutit och åtnjuta
riksdagsgruppens fulla förtroende.

Då vi under höstens riksdagsarbete
ha att realbehandla regeringens framlagda
förslag, saknar jag anledning att
nu närmare beröra dessa. Kanske jag
däremot får yttra ett ord om sådant
i regeringsförklaringen, varom beslut
av riksdagen icke skall fattas. Jag tänker
t. ex. på investeringsbegränsningen
inom byggnadsområdet. Den upprustning
i rask takt, som ägt rum inom
företagarverksamheten, bör göra det
möjligt, enligt mitt förmenande, att
inom detta område nu visa en viss återhållsamhet.
Däremot är en vidgning av
det allmännas investeringar ofrånkomlig.
Jag tänker då i första hand på sådan
investeringar som beröra sjukhus,
vårdhem, folkskolor, bostadsbyggandet
och vägväsendet. En utökning av byggnadstillstånden
på dessa områden anser
jag vara ofrånkomlig och hälsas
därför med stor tillfredsställelse. Den
nu föreslagna investeringsavgiften bör
också kunna medverka till en investeringsbegränsning
till förmån för de här
berörda områdena och möjliggöra de
ökningar av den allmänna investeringssektorn,
som jag anser vara ofrånkomliga.

I fråga om skattesänkningar skulle
jag vilja framhålla, att det nog är klokast
att vara försiktig med uttalanden.
Det är till föga båtnad för skattedragarna
att kanske obetydligt sänka den
statliga skatten men väsentligt höja den
proportionella kommunala skatten. Om
man lovar mer än man kan hålla, om
högtidligt gjorda utfästelser icke kunna
infrias, väcker man endast besvikelser,
vare sig dessa utfästelser äro gjorda
i en valrörelse eller här i riksdagen.
Att så är fallet ha vi ju märkt på mycket
näraliggande håll. Jag behöver
inte gå utanför denna stadens hank
och stör. För mig synes det självklart
att för såväl stat som kommun
måste inkomster och utgifter balansera
och inkomsterna gemensamt ge utrymme
för nödvändiga investeringsutgifter
i den mån de icke kunna täckas

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm. Nr 29. 43

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

av det enskilda sparandet. Vi få väl
begrunda vilka geniala förslag som
kunna komma ifrån skattekommittén.
Men när dessa förslag ligga på riksdagens
bord få vi också ta i betraktande
vilka sakliga möjligheter det kan finnas
till skattesänkningar, hur önskvärda
dessa än kunna vara. Jag kan inte tänka
mig, att det finns någon i denna kammare
eller här i riksdagen i övrigt, som
är så funtad, att han skulle vilja ta ut
en skatt, som är högre än vad han anser
vara med hänsyn till statens behov
ofrånkomligt. När jag här talar om statens
behov av skattemedel, tar jag också
hänsyn till utvecklingen av inkomstbildningen,
som man inte kan komma
ifrån i dessa sammanhang.

I stort sett kan man väl säga, att
finansministerns prognos vid årsskiftet
har hållit, i vissa fall t. o. in. i överkant.
Detta är fallet i fråga om såväl
produktionsökningen som ökningen av
våra valutareserver. Vi ha ingen anledning
att framställa läget som om det
inte kunde bemästras, i den mån det
är påverkbart genom nationella åtgärder.
Med den begränsning av investeringarna,
som borde följa med investeringsskattens
införande, den strama
penningpolitiken och indragning av
viss del av exportvinsterna, borde ytterligare
förbättringar i vårt ekonomiska
läge kunna uppnås. Alltjämt tillhöra
vi, hur man än gör jämförelser,
de undantagsländer, där folket kan sägas
ha det relativt både tryggt och ekonomiskt
drägligt. Jag tror inte man
skall se bort från den saken. När jag
använder mig av dessa slutord har jag
gjort det med full avsikt för att inte
begagna sådana överord, som man på
den andra sidan har gjort sig skyldig
till i debatten, då man velat framställa
allt som blivit åtgjort i detta land såsom
varande misslyckat. Jag tror att
historien kommer att bli en bättre domare
och mera opartisk än de domare,
som uppträtt från denna talarstol i dagens
debatt.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
I regeringens nya riktlinjer för
den ekonomiska politiken heter det:
»På företagarsidan råder en högt uppdriven
vinstkonjunktur, särskilt beträffande
exportindustrierna och i första
hand skogsindustrien.» Jag skall be att
på denna punkt verkligen få instämma
i vad regeringen har sagt. Det är en
vinstkonjunktur, men en vinstkonjunktur,
som hetalas av folkets stora massor.
En mycket liten del av befolkningen
får en både absolut och relativt
starkt växande del av nationalinkomsten
på bekostnad av det stora folkflertalets
andel. Miljarder och åter miljarder
pumpas ut från landets konsumenter,
från löntagarna, från småspararnas
försäkringar och sparbanksböcker, från
barnbidrag, från mödrahjälp och folkpensioner.

Det är en skördetid för den svenska
storfinansen, som inte grumlas av någon
oro för svartrost. Beträffande en av
förutsättningarna för denna skall jag be
att få citera ännu ett litet uttalande
från regeringen, även om det råkar
vara en polemik mot det uttalande, som
gjordes nyss av regeringens talesman,
herr Fast, om att regeringens prognos
hållit så bra. Den nya regeringen skriver
sålunda: »Prisuppgången har blivit
betydligt starkare än man trodde vid
årets början, i likhet med den genomsnittliga
inkomststegringen — -—• —.
Fn tendens till nedgång i konjunkturen

på olika områden har visat sig--- —.»

Jag skulle vilja erinra om den förra
regeringens januariprognos. Den utgick
från att levnadskostnaderna skulle
höjas med omkring 8 procent. Det gjorde
att åtskilliga arbetargrupper kunde
påtvingas avtal, som icke gåvo dem mer
än 8 å 10 procent i förbättring av penninglönerna.

44 Nr 29. Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

Men hur är det nu? T. o. m. socialstyrelsens
indexfamilj — man borde
kanske hellre säga idealfamilj, ty den
förbrukar ju bara nio biobiljetter om
året, en liter sprit i månaden, fyra cigarretter
om dagen och 35 öre om dagen
på kultur och nöjen — behöver i
år 1 441 kronors högre inkomst för att
kunna hålla samma levnadsstandard
som i fjol. När det är nödvändigt i en
så asketisk familj, borde regeringen
också försöka grubbla ut vad en vanlig
svensk genomsnittssyndare behöver i
merinkomst för att upprätthålla sin tidigare
standard.

Det må vara hur som helst med denna
sak — läget är kort och gott, att folkets
oro för kriget har fått en tvillingbror,
och det är oron för försörjningen,
för existensen och för det dagliga
brödet. Förr hette det alltid, att priserna
stiga därför att det är knapphet
på varor. Nu är det överflöd på varor,
butikerna äro överfulla, lagerutrymmen
och fryshus räcka inte till. En av regeringens
tjänstemän har uppskattat årets
ökning av landets totala tillgångar —
vilket ju i realiteten blir tillgången på
varor — till 6 procent, medan folkets
konsumtion, såsom regeringen konstaterar,
sjunker. Och trots detta stiga
priserna och öka levnadskostnaderna.

Hur försöker man förklara detta? Jag
tror att man kan sammanfatta den tidigare
regeringens förklaringar eller bortförklaringar
i ett enda ord: Koreakriget.
Den förklaringen låtsar ju inte om
att i de socialistiska länderna sjunka
levnadskostnaderna. Där stiger penningvärdet
i rak motsats till utvecklingen
hos oss. Det vill man ju inte gärna låtsas
om. Det har jag framhållit tidigare
här i debatten. I det i många avseenden
med Sverige jämförliga Schweiz
ha sedan den svenska devalveringen
1949 levnadskostnaderna ökat med 3
procent, medan de i Sverige under samma
tid ökat med 20,5 procent.

Det finns de, som ha förvånat sig
över att den förutvarande regeringen

har varit så anspråkslös och tystlåten
rörande sin andel i den dyrtid resp.
vinstkonjunktur för kapitalisterna, som
dagens regering har karakteriserat. Det
är inte alla som nöja sig med hänvisningarna
till Koreakriget. Dessa
anse, att de män, som nedskrivit den
svenska kronan med en tredjedel, som
slopat subventionerna, som börjat avveckla
priskontrollen och infört punktskatterna,
böra erkänna detta i stället
för att prata strunt. Tidigare har den
borgerliga oppositionen trots all möjlig
fördomsfrihet, i medvetande om sitt
medansvar, tigit om denna sak. I dag
har jag av folkpartiets framträdande
funnit, att man nu tycker, att det kan
vara möjligt att ta sin hand från ansvaret
för denna politik, som ju framför
allt folkpartiet drev fram. Nu kan
väl ingen längre på allvar bestrida —
det skall bli roligt att få höra, om statsministern
i kväll kommer att bestrida
det — att devalveringen var en grov
felspekulation, som kostat svenska folket
miljarder kronor och som berövat
det en hel del av dess glädjeämnen. Det
enda som blivit billigare sedan devalveringen
har faktiskt varit regeringens
och dess medansvarigas bortförklaringar
i denna sak.

Om man i stället för att se på de friserade
uppgifter om löner och priser,
som nu serveras löntagarna för att få
dem dämpade och styrda, går tillbaka
till regeringens skrivelse i våras till
Marshallorganisationen, får man en något
mindre vanlig bild av denna förutvarande
regering i ögonblick, när den
försökt korrekt beskriva resultaten av
sitt samhällsekonomiska balanserande.
Enligt denna skrivelse räknade regeringen
med att penninglönerna för arbetare
och tjänstemän — och då är
löneglidningen medräknad — skulle
stiga med från 17 upp till 20 procent
detta år. Men av detta ta de direkta
skatterna minst 30 procent. 17 å 20
procent i ökning av penninglönerna ge
därför enligt regeringens skrivelse en

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm. Nr 29. 45

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

dast 12 å 14 procent i mer pengar för
konsumtion. Ställ mot detta en ökning
av levnadskostnaderna med närmare
25 procent, och resultatet blir en icke
ringa reallönesänkning! Ställ vidare
däremot det krav, som statsministern
tidigare har framfört, att nästa års löner
inte få öka mer än 4 procent, d. v. s.
mindre än vad som motsvaras av reallönesänkningen
detta år! Hur välvillig
man än är, kan man då inte få något
annat intryck än intrycket av en regering,
som i en »högt uppdriven vinstkonjunktur»
— för att citera regeringen
själv — satt som sin uppgift att sänka
folkets standard.

Allt detta har skett sedan föregående
höst, då regeringen, som vi minnas,
hade »avskaffat krisen». Det skulle ju
bli fria avtalsrörelser och åtskilligt annat
gott. Ur den socialdemokratiska
materialsamlingen för 1950 års valrörelse
brukade regeringens försvarsadvokater
med särskilt gillande läsa följande:
»Auktoritativa uttalanden som

gjorts visa att lönerörelserna i höst
komma att överlämnas åt arbetsmarknadens
parter. Än en gång har det visat
sig att kommunisterna använda sig
av lögnen i propagandan.»

Rubriken på denna materialsamling
lydde litet omedvetet självkritiskt »Argument
och fakta» och uppfordrade
följaktligen åhörarna att skilja de socialdemokratiska
argumenten från fakta.
Det viktiga var ju för väljarna, att de
utlovade fria avtalsförhandlingarna
verkligen skulle ge dem något med av
högkonjunkturen. I stället blevo de fria
avtalsförhandlingarna en skärm, bakom
vilken man släppte lös en syndaflod av
prisstegringar, som åstadkommit en försämring
av reallönen för den stora
massan löntagare. Den föregående regeringens
lönepolitik har därför skapat
ett läge, där andra omständigheter —
knappheten på arbetskraft, hetsarbete,
övertidsarbete och dubbelarbete — spelat
en större roll än kollektivavtalen för
att hålla lönerna i nivå med prisutvecklingen.

Den nya regeringen ser ännu inte
slutet på prisstegringens häxdans. Den
konstaterar tvärtom: »Vissa ytterligare
prisstegringar torde vara ofrånkomliga
under återstoden av året, och det genomsnittliga
reallönevärdet kan komma
att bli något lägre än vid dess
början.»

»Kan komma» — varför en sådan
blygsamhet? Regeringens eget siffermaterial,
som jag nyss citerat, har ådagalagt,
att detta förhållande redan inträffat
för större delen av löntagarna. Den
förutvarande regeringen talade på sin
tid mycket om hushållning, samtidigt
som den minskade bostadsbyggets andel
i investeringarna till styvt 20 procent
■— jämfört med 30 före kriget.
Redan i våras ansåg det socialdemokratiska
kvinnoförbundet, att regeringens
prispolitik minskat de sociala reformernas
värde med 22 procent, och hur
mycket är det då i dag? Den bukett förgätmigej
som det socialdemokratiska
kvinnoförbundets ledning gav till den
huvudansvarige för denna politik, herr
Tage Erlander, var kanske en kvinnlig
påminnelse härom, fastän jag tror, att
litet törnen och tistlar skulle passat
bättre som en reaktion inför ett sådant
raseringsarbete.

Ja, herr talman, dessa notiser ge en
del av verkligheten från den förra regeringens
fögderi.

Men det finns också en annan del
av denna verklighet som är oroande på
ett ännu mer olycksbådande sätt. Utrikesministern
berörde saken i sitt
lundatal härom dagen, när han sade:
»Ingen kan rimligen bestrida västmakternas
legitima intresse av att i ett kommande
läge stärka och koordinera sitt
militära försvar såsom en motvikt mot
öststaternas långt drivna militära .samarbete.
» Denna framställning verkar lånad
från Herbert Tingsten i Dagens
Nyheter. Den berör inte sådana fakta
som att Förenta staternas rustningsutgifter
i år äro femtio gånger större än
år 1939, medan Sovjetunionens hålla
sig på 1939 års nivå.

46 Nr 29. Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

Nu är det många, som oroas av denna
rustningshets men som slå sig till
ro med att den ju bara förbereder kriget
mot Sovjetunionen och folkdemokratierna.
Jag vill inte bestrida den faran,
men jag är också övertygad om att
dessa folk kunna stå på egna ben och
komma att svara angriparen med samma
mynt som han själv använder. Men
varför — jag har tänkt på den saken
när jag lyssnat till debatten här i dag
— tiger man, då det vapenlösa Island
och Danmarks koloni Grönland regelrätt
ockuperas av amerikanska trupper?
Varför konstaterar man inte detta
och drar därav den slutsatsen, att Danmark
och Norge inte längre själva kunna
bestämma sin utrikespolitik liksom
inte heller användningen av sina försvarskrafter
eller omfattningen av dessa?
Har det ingen betydelse för Sverige
att amerikanska baser iordningställas
i Danmark och Norge bakom vår gräns,
baser vilkas användning i det propagerade
kriget hotar att inlemma Sverige
i krigsblocket? Eller låt mig peka på
återuppståndelsen av den tyska imperialismen
och dess militärmakt i Västtyskland.
Är det någon som kan blunda
för det hot mot våra nordiska länder
som detta skapar?

Den svenske utrikesministern har
sagt en del visa saker, och regeringen
liar under den tidigare delen av detta
år fattat beslut — exempelvis att inte
deltaga i brännmärkningen av Kina
liksom att avvisa kravet på svenska
trupper till Korea — med vilka vi ha
ställt oss solidariska. Men dessa uttalanden
och handlingar ha samtidigt
brukats som en skärm för åtgärder som
leda till att freds- och neutralitetsdeklarationerna
inför historien komma att
framstå som munväder.

Jag anser mig sålunda böra fastslå,
att den svenska handelspolitiken inte
är inriktad på att skapa förutsättningar
för svensk neutralitet i ett storkrig. Jag
tror tvärtom att man måste konstatera,
att ovidkommande och alldeles särskilt

amerikanska intressen tillåtas påverka
denna handelspolitik så att Sverige förlorar
sin handlingsfrihet i detta avseende
och därmed också sin politiska
och militära handlingsfrihet. De Marshallpengar,
som Sveriges regering har
lånat, kunna komma att stå det svenska
folket dyrt.

Jag måste också fastslå att underordnade
myndigheter i intressen, som inte
äro svenska, arbeta för att underminera
de svenska relationerna i öst och sydöst
i syfte att förgifta atmosfären mellan
våra länder och omöjliggöra normala
och vänskapliga relationer liksom
ett ekonomiskt och kulturellt samarbete
till ömsesidig nytta.

Det lönar sig naturligtvis inte att tala
om regeringspressen och den borgerliga
pressen. Man behandlar ju där Sovjetunionen
och folkdemokratierna som
om Sverige befunne sig i krigstillstånd
med dessa länder. Denna press har
ingenting lärt och ingenting glömt under
sin 25-åriga mellankrigspraxis och
inte heller under tiden efter baksmällan
efter Stalingrad. Den har också nyligen
fått ett statsministerlöfte om att
vi här i landet skulle vara beredda att
ge våra liv för den obestridliga illviljan
hos denna press mot de folk som beträtt
socialismens väg. Statsministern
har naturligtvis inte ordagrant sagt på
det sättet, men det är den enda vettiga
mening man kan uttolka ur hans storvulna
solidaritetsförklaring med den
svenska pressen i dess verksamhet.

Allvarligare är emellertid att den
statskontrollerade svenska radion förvandlas
till Amerikas röst och dränker
vårt folk i imperialistisk propaganda
av allra sämsta slag. Det måste ju syfta
till att rasera det lilla ekonomiska och
kulturella samarbete mellan Sverige och
Sovjetunionen som ändå finns, när den
svenska radion för några program om
Sovjetunionen utväljer personer, vilkas
fientlighet mot detta land och mot socialismen
har dokumenterats och demonstrerats.
Så skall man handla, om

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm. Nr 29. 47

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

man vill övertyga det ryska folket om
att den svenska utrikesledningen bara
har förakt till övers för deras hjälp
under kriget och betraktar sina neutralitetsdeklarationer
såsom diplomati i
den dåliga borgerliga meningen. Ett av
neutralitetens allra viktigaste bud är
opartiskhet, och om den ombildade regeringen
vill följa sina deklarationer,
bör den för sig själv också klargöra
konsekvenserna därvidlag av Sveriges
officiella och officiösa åthävor.

Koreakriget har utvecklats till ett
blödande sår inte bara för Koreas folk
utan också för alla andra folk som deltaga
i detsamma liksom för Förenta
Nationerna. Utrikesministerns uppfattning
om ansvaret härför ligger som bekant
så nära Förenta staternas och så
fjärran från koreanernas och kinesernas
som möjligt. Skulle man tro utrikesministern
och hans partis propaganda,
så föra amerikanerna krig i Korea,
fransmännen i Indokina, holländarna i
Indonesien och engelsmännen i Malacka
av omtanke om de asiatiska folkens
bästa och för att utbreda rätt och
demokrati.

Detta var nu kanske inte den ordagranna
motiveringen för utsändandet
av den svenska koreaambulansen. Regeringen
har tidigare sagt att ambulansen
främst hjälper koreanerna. Amerikanerna,
som i sin propaganda göra
gällande, att de utrotat miljoner koreaner,
tyckas nu, att döma av vad hemvändande
svenskar från koreaambulansen
sagt, anse att den svenska koreaambulansen
är inordnad i arsenalen
för operation Killer, operation Köttyxa
eller andra operationer av motsvarande
amerikansk typbeteckning, som ingå
i det stora kriget.

Jag skulle vilja fråga: Tänker verkligen
regeringen fortsätta att hålla god
min i elakt spel eller finner regeringen
det inte på tiden att ompröva sitt ställningstagande
till koreaambulansen?

Herr talman! Detta är en del av det
arv, som den föregående regeringen

har överlämnat till koalitionsregeringen.
Den stora frågan är nu, huruvida
den nya regeringen skall fortsätta i de
gamla fotspåren eller om den tänker
försöka bättra vad som fordom brast.
Vi bedöma inte regeringen efter dess
presentation i Morgon-Tidningen, enligt
vilken den väsentliga skillnaden
mellan regeringspartiet och den borgerliga
oppositionen har varit, att den
sistnämnda jäklats för att själv få regera.
Morgon-Tidningens tecknare framställer
nu koalitionen såsom ett bondbröllop,
där Bertil Ohlin skär tänderna
i den försmåddes roll — en liknelse
som ju har sina poänger i ett land, där
det är straffbelagt att kyssa en flicka
på gatan.

Statsministern ansåg i somras att
enigheten mellan regeringen och den
borgerliga oppositionen om den ekonomiska
politiken hade nått höjdpunkten.
Denna iver att utplåna särdragen mellan
socialdemokratien och de borgerliga
partierna är kanske mer en mätare
på sinnestillståndet inom socialdemokratiens
ledning än uttryck för en rättvis
karakteristik. Vi ansågo visserligen
inte den tidigare socialdemokratiska regeringen
för en socialistisk regering,
lika litet som vi betrakta herrar Erlander,
Sköld m. fl. som socialister. Men
därför vilja vi inte förneka de nyanser,
som finnas mellan socialdemokratien
och de borgerliga partierna, och vi tillmäta
i vissa avseenden dessa nyanser
stor betydelse.

En god sak har nu skett, eftersom
koalitionen har sprängt den borgerliga
blockbildningen och omöjliggjort tidigare
undanflykter inför massorna med
hänvisning till det svaga parlamentariska
underlag som regeringen hade.
Om den nya regeringen kan förmås att
lyssna mera till småbönderna och arbetarmassorna
i sina partier än till
godsägarna och de förborgerligade elementen
inom desamma, så kan regeringsombildningen
betyda ett framsteg.
Den kan i så fall t. o. ni. — och vi vilja

48 Nr 29. Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

i alla händelser verka därför —- leda
till en uppstramning av den svenska
utrikespolitiken och till en framstegsvänlig
kurs i inrikespolitiken. Vi hoppas
verkligen att bönderna skola förstärka
de krafter, som vilja föra en
fredsfrämjande svensk utrikespolitik,
liksom att deras inträde i regeringen
försvagar de krafter som vilja samordna
den svenska utrikespolitiken med
Atlantpakten och dess block.

Kanske har regeringsombildningen
även påverkats av den förändring som
inletts i det svenska folkets tänkande.
Den smått förstående och optimistiska
uppfattning, som kom till uttryck i arbetarmassornas
förhållande till regeringen
år 1950 då den s. k. krisen hade
övervunnits, har nu förbytts i bekymmer,
oro och missnöje. Detta stämningsläge
var bekant för de socialdemokratiska
valbossarna. Därmed vill jag inte
säga, att den starka viljan hos folket att
åstadkomma en bättre situation har haft
något avgörande inflytande, men jag
tror att den gör det svårare för regeringen
att utan vidare plöja i de gamla
fårorna.

Ytterst blir det därför regeringens
handlingar mer än dess program som
komma att bestämma vår hållning till
regeringen. Av ett uttalande av folkpartiets
ledare här framgick, att man
inom hans parti är beredd att på ett
ännu mer generöst sätt tolka vad regeringen
gör. Folkpartiets ledare förklarade
nämligen att man inte vill döma
regeringen på grund av dess handlingar,
utan efter resultatet av dessa.

Jag frågade mig i dag när folkpartiets
talesman började denna diskussion,
om han skulle välja en position
till höger om högern eller till vänster
om regeringen. Fullt klart är det väl
inte. Han talade ju om för oss att storfinansens
sparande för närvarande går
före folkets i regeringens politik, men
han gjorde sedan en mycket hastig omvändelse
och förklarade, att det är en
socialistiskt färgad politik på längre

sikt som nu har lagts upp av den nya
regeringen. Kanske är det också så som
han säger, att om en avspänning kommer
och en överenskommelse träffas
mellan folkpartiet och regeringen, då
blir inte oppositionen opposition längre,
utan då komma vi in i ett annat läge.

Ja, herr talman, detta var ju icke en
klar definition av folkpartiets hållning,
men det var ju inte heller en signal till
strid mot den nya regeringen.

För vår del begära vi icke några
orimligheter av regeringen. De omedelbara
önskemål, som jag här skall söka
formulera och som naturligtvis främst
sikta på denna hösts problem, ansluta
sig nästan direkt till vad alla vanliga
enkla svenskar anse rimligt, resonligt,
önskvärt och kanske också möjligt.

Vårt första önskemål gäller utrikespolitiken
och fredsfrågan. Vi vilja knyta
an till utrikesministerns deklaration
den 1 oktober då han sade, att man inte
vill att Förenta Nationerna skola utvecklas
till ett annex av Atlantpakten
— vilket ju är ett märkligt indirekt erkännande
av vad som har skett. Vi
mena att detta bör bli vägledande för
den svenska delegationen vid Förenta
Nationerna. Det bör tvinga denna att
verka för fred i Korea, för en fredspakt
mellan de ledande makterna, för
att Förenta Nationernas stadga skall
respekteras, liksom för nedrustning och
förbud mot atomvapen. Det borde också
förplikta regeringen att uppmuntra
även andra strävanden i sådan riktning
och att exempelvis stödja den konferens
mellan fredsanhängare i de nordiska
länderna, som skall sammanträda
i Stockholm i slutet av november månad.
Vi anse att en utveckling av det
nordiska samarbetet för att befordra
freden i Norden skulle vara en angelägen
sak. Vi tro också att det är nödvändigt
att regeringen vidtar åtgärder
av handelspolitisk art, som befordra
korrekta och vänskapliga relationer till
grannländerna och utveckla de ekonomiska
och kulturella förbindelserna.

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm. Nr 29. 49

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

Sådana handlingar och förklaringar,
som klargöra för alla regeringar och
sist men inte minst för våra egna militära
ledare och våra myndigheter, att
regeringen menar allvar med neutralitetsdeklarationerna,
anse vi nödvändiga.

Vårt andra stora önskemål är att
krafterna skola sättas in på att göra
slut på prisstegringarna och sänka vissa
levnadskostnader. Nu anse ju de
flesta människor och organisationer i
detta land, att jättevinsterna på exporten
böra utnyttjas i sådant syfte. Dessa
vinster äro så oerhörda, att de mer än
väl räcka till för de subventioner som
behövas för att man skall nå det uppställda
målet. Vi anse den framgångslinjen
så mycket mera berättigad, som
det är de svenska konsumentmassorna
som i verkligheten få betala de höga
exportpriserna.

Subventioner borde enligt vår mening
sättas in på alla viktigare importvaror
för konsumtion, bland annat
bränslet, liksom på sådana jordbruksprodukter
där konsumtionen minskar
eller stagnerar, exempelvis smör, mjölk,
kött, fläsk och fisk. Man kan nedbringa
de höga skopriserna genom subventioner
på hudar och skinn, och man kan
trygga sysselsättningen inom konfektionsindustrien
genom att subventionera
viss konfektion.

I samma syfte måste man också skärpa
och effektivisera priskontrollen. I
fjol beslöt regeringen inleda priskontrollens
avveckling. Nu har den nya
regeringen beslutat dess effektivisering.
Men, herr talman, denna omvändelse i
ord bär varit dyr för konsumenterna.
Vi kunna för vår del inte finna, att det
finns rimliga skäl för regeringens förklaring
att priserna måste fortsätta att
stiga, och vi komma därför att i våra
ställningstaganden till det ekonomiska
aktionsprogram som framlagts göra en
bestämd åtskillnad mellan de åtgärder,
som verka prisbromsande, och dem som
ytterligare höja prisnivån. Jag hoppas
att den socialdemokratiska riksdags -

gruppen i enlighet med herr Fasts uttalande
för en stund sedan om att den
skall stödja regeringen men mycket
noga pröva dennas förslag, skall utifrån
sådana synpunkter pröva även de
förslag som regeringen ställer för den
ekonomiska politiken.

Vårt tredje önskemål gäller lönerna.
Regeringen har själv angivit motiven
därför: de väldiga vinsterna, den sänkta
reallönen, den minskade konsumtionen.
Kompensation för prisstegringarna,
en höjning av lönerna som motsvarar
den ökade produktionen och produktiviteten
liksom garantier mot fortsatta
prisstegringar anse vi vara berättigade
och välmotiverade krav. Men
vad anser regeringen härvidlag? Jag
lyssnade på herr Skölds anförande nyss,
då han förklarade, att det var fullt motiverat
att genomföra en lönehöjning
som dels ger kompensation för eftersläpningen
och dels ger en förbättring
av standarden som motsvaras av den
ökade produktiviteten. Här skulle jag
verkligen vilja ställa en fråga exempelvis
till herr statsministern, som för en
tid sedan nämnde siffran fyra procent
som mått på den höjning av penninglönerna
som skulle tillåtas: Motsvara
dessa fyra procent den deklaration som
finansministern nyss gav om att regeringen
anser, att löntagarna skola
kompenseras för eftersläpningen och
samtidigt få en förhöjning som motsvarar
förbättringen av produktionen och
produktiviteten? Om herr statsministern
svarar ja på denna fråga, måste
jag med hänvisning till regeringens eget
siffermaterial från i våras konstatera,
att det icke ens handlar om kompensation
för prisstegringarna och ännu
mindre om en förbättring i takt med
produktionens höjning.

Vi anse att regeringen, som talar så
mycket om sparsamhet och god hushållning,
bör söka se efter om det inte
finns anledning till sparsamhet och
förnuftig hushållning med det enda
som arbetarna ha, nämligen arbctskraf -

4 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 2.9.

50 Nr 29. Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

ten. Vi anse att det bär visats alltför
stor tolerans och förståelse för det slöseri,
som faktiskt har skett med arbetskraften
och som icke tagit hänsyn till
vad dess normala varaktighet och sunda
utveckling kan tåla. Eftersom det
produktiva arbetet i år skapar sex procent
större tillgångar i varor samtidigt
som konsumtionen minskar, måste vi
för vår del finna det asocialt att ställa
som riktpunkt en fortsatt begränsning
av konsumtionen. Regeringen bör sluta
upp med de hotfulla uttalandena mot
löntagare och tala litet tystare om nödvändigheten
av en dämpad och styrd
avtalsrörelse, som ju bara kan fattas så,
att den syftar till att låsa fast reallönerna
på en lägre nivå än i början av
året.

Jag tänker bland annat på statstjänarna.
Statsministern har förklarat inför
studenterna vid Stockholms högskola,
där man ju verkligen har erfarenheter
av den tidigare regeringens
sparsamhetspolitik, att endast stat och
kommun ha visat sig starka nog att
hålla igen mot lönekraven och att det
kanske kommer att bli så även i fortsättningen.
Är detta innebörden i herr
Skölds deklaration för en stund sedan,
kommer det icke att förstås av de
svenska arbetarna i allmänhet och
statstjänarna i synnerhet. Om regeringen
skall fullfölja det nya regeringsprogrammets
löfte om trygghet mot nöd
och om en rättvis fördelning av inkomsterna,
då måste den verka för reallöneförbättring
och garantier åt löntagarnas
stora massor.

Vårt fjärde och sista önskemål i
denna höst är att man försöker återställa
och skydda värdet av redan genomförda
sociala och kulturella reformer.
Dit höra också åtgärder för att
minska det orimliga skattetrycket på
massorna. Man måste dela på omtanken
om nya kanoner till förmån för
våra folkpensioner. Barnbidragen och
mödrahjälpen måste reformeras. Fördubblingen
av antalet olycksfall i ar -

bete på ganska kort tid och den starka
ökningen av yrkessjukdomarna nödvändiggöra,
att sjukvårdsreformen förverkligas
så skyndsamt som möjligt.
Det är inte alls nödvändigt att folk
skola fortsätta att bo dåligt eller nöja
sig med luftslott. Det minsta som regeringen
nu bör eftersträva tycker jag
borde vara att bostadskvoten höjes till
1947 års nivå, men det betyder en ökning
av bostadsbyggandet med åtminstone
25 procent.

En sådan inriktning av regeringspolitiken,
herr talman, står i samklang
med folkflertalets intresse och vilja,
och det står inte i strid mot den nya
regeringens officiella program. Det
kommunistiska partiet vill sätta in sina
krafter på en fredsfrämjande utrikespolitik
och på en demokratisk och
framstegsvänlig inrikespolitik, som ställer
folkets väl före storfinansens.

Herr DICKSON: Herr talman! Jag
skall till en början en stund vandra i
herr Ohlins fotspår och i likhet med
honom framföra några tankar i anledning
av den nya regeringens tillkomst.

Det har under denna regerings ännu
så länge korta levnad framförts den
teorien, att den politiska kursen skulle
komma att röna en förskjutning åt det
håll, där bondeförbundets intressen
ligga. Nu är det alldeles klart att man,
såsom både herrar Ohlin och Hjalmarson
och även herr Hagberg i Luleå
här sagt, inte bör döma någon innan
han har presterat någonting, och jag
skall därför inte avge något slutomdöme
om regeringen. Men den debatt,
som fördes här i kammaren för någon
vecka sedan, gav ändå en del tankeställare.
Jag fick i varje fall det intrycket
—• och jag har fått det ytterligare
förstärkt sedan — att först sedan koalitionen
kommit till stånd, började det
blomma riktigt. Då kom en riktig fors
av nya förslag över oss. Om jag inte
missförstod vad statsrådet Hedlund

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm. Nr 29. 51

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

sade i debatten, var också han en smula
överraskad över den häftighet, varmed
det hela kom. Och efter det han
gjort detta uttalande, ha vi ju fått över
oss herr Skölds åtta punkter -— herr
Skölds åtta kallduschar, skulle jag kunna
säga. Med hänsyn till de uttalanden,
som både statsministern och finansministern
ha gjort, måste man emellertid
på bondeförbundshåll ha varit fullt
med på dessa linjer och godkänt dem.

Det skulle ha varit intressant, om
de unga män, som i sinom tid komma
att skriva Sveriges historia för innevarande
epok, hade tagit sig en sväng
runt kanslihuset och sett efter, vilka av
de förslag från socialdemokratiskt håll,
som på bondeförbundsk tillskyndan
åkt i papperskorgen. Det har ju förklarats
—- och jag har inte någon anledning
förmoda att det inte är riktigt —
att om herr Hedlund och hans kolleger
sätta sig emot ett förslag, så blir
det ingenting av med saken.

Den starka aktivitet, som alltså har
utvecklats efter ombildningen av regeringen,
kan naturligtvis i och för sig
vara förklarlig med hänsyn till att det
parlamentariska underlaget för regeringen
har blivit större och därmed
frimodigheten och djärvheten hos regeringen
om möjligt också större. Men
det förefaller som om bondeförbundet
har i viss mån verkat som en katalysator,
som om dess inträde i regeringen
har upplivat andarna och påskyndat,
ja kanske också skärpt utvecklingen en
smula. Men man bör, som sagt, inte
döma någon i förväg, utan vi få väl
vänta och se hur det går.

Jag återkommer till den debatt som
jag här talat om. Herr Edberg bad mig
för en stund sedan att jag inte skulle,
såsom han uttryckte sig, gå illa åt herr
Rubbestad, ty denne började halvt om
halvt att bli hans vän. Ja, jag skall
lova att inte nämna herr Rubbestads
namn, ehuru det kanske blir mig svårt
att i mitt anförande helt gå förbi en så
mäktig gestalt. Vad jag nu närmast vill

säga gäller voteringen efter debatten.
Jag satt i min bänk och iakttog, liksom
väl den övriga delen av kammaren, hur
det skulle gå till vid denna votering, i
synnerhet den del därav som handlade
om huruvida de nya bilaccismedlen
skulle komma vägväsendet till godo eller
icke — det är ett område där jag
väl känner mina länskamraters inställning.
Jag kunde av anatomiska skäl
inte iakttaga herr Rybergs reagens, men
när det gäller min länskamrat framför
mig, vars namn jag icke nämner, syntes
det långt ut på ryggen hur det vände
sig i honom, när han satt stilla och
icke fick tillfälle att votera för förslaget
om att bilaccismedlen skulle gå till
vägarna. Och jag frågar mig: Är det
ändå inte en egendomlig företeelse i det
politiska livet, en ganska stark förnuftsvidrighet,
att vi fullvuxna människor
med karaktär och allting, som sitta här
i riksdagen, inte skola rösta i enlighet
med vad vi anse vara det riktiga? Det
är väl ändå därför vi sitta här.

Nu kan det ju invändas, att politiken
inte är sådan. Nej, det är den tyvärr
inte. Men man borde väl åtminstone
kunna få klarhet i hur det ligger till i
de enskilda fallen genom att ledamöterna
efter utländskt mönster lämnade
en förklaring till sin röstning och
t. ex. sade: »Kammaren blir kanske
förvånad över att jag kommer att rösta
emot det här förslaget, men det beror
på att om jag gör det, kommer vi att
få det mycket bättre i ett annat hänseende»
— jag förmodar alt det just
varit motiveringen i det speciella fall
som jag här talat om.

Som det nu var, tyckte jag att det
var enbart olustigt att iakttaga den votering
som skedde. Det bar på mig
alltid gjort ett uppfriskande intryck, om
någon har stått upp och talat emot en
partikamrat eller emot sin regering —
något som för all del ju också har skett
både i tal och skrift under den nu sittande
regeringens tid — och jag tror
att om politiken kunde modifieras litet

52 Nr 29. Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

åt det hållet, så att var och en stode
för sin åsikt, vare sig hans egna partivänner
gå på en annan linje eller icke,
skulle politiken och därmed också riksdagen
få större anseende.

Men jag skail inte längre tala om
detta. Jag har med glädje observerat,
att riksdagens ledamöter på senare tid
ibland ha företagit ganska långa utländska
resor — jag nämner inga namn.
En del ha varit i Amerika, en del ha varit
sydöstut, och en del ha farit omkring
i Europa. Jag tror att det är av
den allra största betydelse att detta
uppmuntras, ty, som det har blivit sagt
många gånger i denna kammare, det
finns på sina håll inom riksdagen en
tendens att inbilla sig, att förhållandena
här i Sverige äro isolerade från den
övriga världens, att Sverige ligger som
en ö utan beröring med världen i övrigt
och att man sålunda kan föra sin
lilla privata politik här precis hur man
vill. Sverige är numera en del av en
större enhet, som vi väl alla hoppas
skall bli mera fullständig snart nog.
Här har från flera håll uttalats den
förhoppningen, att den FN-session som
nu kommer skall bringa frukter i den
riktningen. Även vi här i Sverige måste
göra klart för oss, att vi inte få isolera
oss utan måste delta i den övriga världens
angelägenheter. Ett sådant ändamål
tjänar varje utländsk resa och
varje kontakt med omvärlden, och det
är därför tillfredsställande att resorna
ha börjat företagas i större och på sina
håll individuellt sett kanske förvånande
utsträckning.

Man skulle kanske kunna önska, att
resorna i större utsträckning ginge till
Schweiz. Schweiz har ju behandlats
mycket här förut. På finansministern
låter det som om han inte tror sig
kunna finna mycket att lära där, men
jag är inte säker på att han har rätt.
Jag har själv nyligen varit i Schweiz.
Det är inte enbart behagligt, ty när
schweizarna få höra att man är svensk,
blir man behandlad visserligen vänligt

men en smula överseende, och de göra
små frågor, hur det kan komma sig att
förhållandena hos oss äro sådana som
de äro. Jag försäkrar emellertid hans
excellens herr statsministern att jag
inte alltför mycket har satt regeringen
på mellanhand. Den schweiziska uppfattningen
om den sittande svenska regeringen
är nog den bästa tänkbara
även efter mitt besök.

När man gör ett besök i Schweiz är
det kanske inte ur vägen att också göra
ett kort besök på huvudkvarteret för
moralisk upprustning — jag vet att det
finns en och annan här i kammaren
som har hunnit dit. Jag hänvisar till
vad jag förut sade om röstningsmoral
och allmän moral i parlamentet, och
jag tror allvarligt talat, att var och en
skulle ha både intresse och nytta av
att komma något i kontakt med vad
där sker.

Jag har vid ett tidigare tillfälle, ehuruväl
mot en viss opposition, talat om
vad jag själv anser vara mänsklighetens
största problem, överbefolkningsproblemet,
och jag vill inte underlåta
att dra upp det även denna gång. Jag
har med stor tillfredsställelse sett, att
olika tidningar och tidskrifter tagit
upp denna fråga till allvarlig diskussion
på senare tid, och det har skrivits
mycket läsvärda böcker i ämnet. Ju mer
människor få sin tanke inriktad på
detta problem, desto bättre är det. Som
bekant är ju läget för närvarande det,
att 200 miljoner människor leva under
svältgränsen och att 20 miljoner svälta
ihjäl om året. Mot bakgrunden av detta
bör man se det faktum, att mänskligheten
ökar med netto 60 000 personer
om dagen. Det betyder att det fram mot
slutet av januari finns ytterligare 6
miljoner människor på jorden som
skola ha föda. Jordklotet är till sin yta
begränsat. Där finnas för all del stora
naturtillgångar, men en del av dem äro
efemära. Oljetillgångarna räcka inte för
alltid, och den odlingsbara jorden är
kanske redan nu maximalt utnyttjad.

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm. Nr 29. 53

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

Om vår kollega Gösta Netzén hade varit
här, skulle han nog ha kunnat berätta
mycket om den jordförstöring som
äger rum på olika håll på jordklotet.

Många kanske fråga, vad det där rör
oss i Sverige. Vårt land är ju glest befolkat,
och vad har för övrigt riksdagen
med denna sak att göra? Här kan
naturligtvis inte fattas några beslut,
men jag har fullt avsiktligt tillåtit mig
använda denna plattform, emedan jag
tror, att vad som säges härifrån får
större tyngd, oavsett vem som nu säger
det, än om det säges från någon annan
plattform. Om det blir en offentlig
diskussion i pressen och man och man
emellan även här i Sverige, tror jag
det kommer att ge en viss återklang
ute i världen.

Detta är ett ömtåligt problem, och det
kan resas många invändningar, både
moraliska och etiska, mot att man över
huvud taget befattar sig med det, men
jag vill framlägga den tesen, att det
kanske inte längre är en berömvärd
samhällelig insats att skaffa sig många
barn. Det är en märklig biologisk prestation
av föräldrarna, framför allt av
modern, men det är inte säkert att det
ens här hos oss är ur samhällets synpunkt
någonting berömvärt eller eftersträvansvärt.
Problemet måste tas upp
i tid, om 500 år är det troligen alldeles
för sent.

Jag var nyligen i Österrike, österrikarna
äro ju ett folk som har ett lätt
humör, även om de befinna sig i besvärligheter.
Jag hörde där en anekdot
som ville berätta, att österrikarna indelas
i två grupper, optimister och pessimister.
Optimisterna plugga ryska, pessimisterna
plugga Tyska och kinesiska.
Det ligger en viss makaber mening i
detta. Se vi 600 å 700 år framåt i tiden
— låt oss hugga till med så mycket —■
så lära vi med nuvarande befolkningsutveckling
inte ha så många skandinaver
kvar här i Skandinavien vid den
tiden. Det kommer i stället att bli folk
med andra vanor och språk och en an -

nan kultur, och detta är ju inte så roligt
att tänka på.

Herr Adolv Olssons plats är tom. Jag
skall därför hoppa över ett med honom
förknippat tema och helt kort avsluta
med en liten bild ur livet, där jag häromdagen
var en av medspelarna. Jag
befann mig i Skaraborgs län i staden
Hjo vid Vätterns strand. Jag åkte bil
tillsammans med en av stadens invånare.
Vi åkte till ett möte, han ställde
bilen ifrån sig men låste inte bildörren.
Jag trodde han glömt det och påminde
honom om det. Han svarade då:
»Det gör vi inte här!» Så kunde man
göra lite varstans i landet för inte så
värst många år sedan. Dess värre straffar
det sig rätt hårt numera, om man
lämnar en bil olåst i denna hederlighetens
stamort på jorden. Tyvärr är
det väl också så, att civilisationen så
småningom kommer att tränga fram
även till Hjo.

Herr talmannen hade under detta anförande
återtagit ledningen av förhandlingarna.

Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Herr talman! Ja, den här sista historien
herr Dickson berättade angående bilen
och det svar han fick på sin fråga av
bilägaren, den tycker jag skulle ge herr
Dickson den tankeställaren, att man inte
skall lägga sig i det, som man inte har
något att göra med.

När sedan herr Dickson angrep mig
för röstningen då det gällde huruvida
bilskatten skulle användas till vägändamål
eller inte, då vill jag bara säga herr
Dickson, att om han vill rätta till något
beträffande sättet att rösta, då bör han
vända sig till någon annan än mig. Jag
röstar alltid efter min övertygelse, så
som jag anser vara rätt. Det har jag
alltid gjort, och det kommer jag även att
göra under den nya regeringen oavsett
om röstningen för min del kommer att
gå med eller emot densamma. Att jag
inte röstade vid detta tillfälle utan av -

54 Nr 29. Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

stod, det berodde därpå att statsrådet
Hedlund under debatten förklarade, att
om det skulle visa sig kunna bli tillräckligt
med arbetskraft till en förbättring
av vägarna, så kommer han att hos
regeringen begära ökade anslag till vägarna.
När jag dessutom visste, att de
bilskatter vi nu ha — även bensinskatten
— som skola gå till vägväsendet inte
på långt när tagas i anspråk för vägarnas
förbättring, då tycker jag det var en
struntsak att rösta för denna bilskatt.
Det var alltså onödigt av herr Dickson
att rösta för denna sak, ty dessa pengar
spela så liten roll; om det finns folk och
material få vi säkerligen ändå tillräckligt
med pengar för att ställa vägarna i
ordning.

Sedan vill jag bara säga beträffande
herr Dicksons resor, att vi här i riksdagen
alltid lagt märke till att det är
en gammal käpphäst, som herr Dickson
rider på och stoltserar med, att han
varit än här och än där utomlands. Nu
senast hade han varit med i den här
moraliska upprustningen. Om den inverkar
på det sätt, som vi här lagt
märke till, genom herr Dicksons tal i
dag, då måste jag be Gud bevara oss för
den upprustningen.

Beträffande herr Dicksons farhågor
för folkökningen vill jag säga, att herr
Dickson kan taga denna sak lugnt. Sådana
saker ha ordnat sig förr i tiden,
och detta kommer även nu att ordna sig.

Herr DICKSON (kort genmäle): Herr
talman! Herr Rubbestad höll ett anförande,
som nog inte tål att så värst
mycket synas i sömmarna. En del påståenden
där fanns det inga bevis bakom.
Jag vill bara beklaga om jag tolkade
hans ryggtavla felaktigt när jag fick det
intrycket, att även den talade beklämning
och olust vid det av mig apostroferade
tillfället.

Nu skall jag inte tränga djupare in i
dessa ting. När herr Rubbestad sade att
jag inte skall lägga mig i saker och ting
vill jag säga, att jag sköter det själv.

Han skall inte lägga sig i vad jag lägger
mig i.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman!

Vid åtskilliga tillfällen under de senaste
åren har jag tillåtit mig understryka
nödvändigheten av en samverkan emellan
olika partier i syfte att skapa förutsättningar
för de kraftåtgärder, som
bl. a. kunna behövas för att övervinna
inflationen. I det hänseendet hänvisar
jag t. ex. till ett av mig gjort och genom
TT distribuerat uttalande vid årets
första sammanträde med bondeförbundets
riksdagsgrupp. Uttalandet börjar
med konstaterandet av att utrikesfrågorna
och samhällsekonomien kommit
att stå i förgrunden i svensk politik och
att en kraftsamling av svenska folket
under sådana förhållanden ter sig
önskvärd. Härefter kommer ett stycke
med ordagrant följande innehåll: »Man
har talat om en samlingsregering som
en lämplig anordning för att i en krissituation
bemästra svårigheterna, och
visst kan man på detta sätt nå en inrikespolitisk
avspänning och en kraftsamling.
Det är emellertid ingalunda
den enda utvägen.» Den avslutande meningen
i anförandet lyder: »Vad som
behövs är alltså samling men ej med
nödvändighet en samlingsregering.»

I det här sammanhanget skall jag
ställa en fråga till herr Waldemar
Svensson i Ljungskile. Herr Svensson
har vid upprepade tillfällen i skrift —
jag antar även i tal — uppgivit, att jag,
sedan jag förklarat att jag inte fått något
erbjudande från statsminister Erlander
om regeringssamverkan, skulle
ha sagt följande: »Det skulle ju för övrigt
vara meningslöst då alla måste
veta, att vår ståndpunkt är en demokratisk
samlingsregering.» Herr Svensson
har satt citationstecken kring meningen,
vilket enligt gängse uppfattning
skulle betyda, att han anser sig ordagrant
ha återgivit vad jag sagt. Nu blir

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm. Nr 29. 55

Vid remiss av

min fråga följande: Har jag sagt detta
till herr Svensson? Om så inte är fallet,
till vilken har jag då sagt det? Jag
är angelägen om att få detta klarlagt.
Säkerligen är herr Svensson i god tro,
men jag vill inte bli belastad för något
annat än vad jag verkligen givit uttryck
för.

Herr Hjalmarson sysslade inledningsvis
med omständigheterna kring tillkomsten
av den nya regeringen. Han
avslutade sin reflexion med att säga, att
det tycks ha blivit så liksom av sig
självt. Ja, det ligger faktiskt någon sanning
i detta uttryckssätt, nämligen om
man tolkar det så, att förutsättningarna
för en sådan här samverkan successivt
vuxit fram. I åtskilliga frågor ha bondeförbundet
och socialdemokraterna befunnit
sig på samma linje, något som i
viss mån underlättats av den ibland
nästan ovederhäftiga kritiken från de
nuvarande oppositionspartiernas sida.
Vårt inträde i koalitionsregeringen innebär,
att vi låtit våra deklarationer
om nödvändigheten av samförståndslösningar
och om samförståndsvilja utmynna
i handling. Jag tror att våra
valmän, som äro vana vid ett realistiskt
bedömande, skola hålla oss räkning för
att vi på detta sätt söka bidraga till en
lycklig lösning av samhällsfrågorna.
Det ligger säkert inte för dem att deltaga
i en opposition, där sökandet efter
angreppspunkter är A och O och där
man av varje liten fjäder på illusionistens
maner anstränger sig att skapa
fram en höna eller helst en hel hönsgård.

Det är två frågor, som framför allt
föranlett bondeförbundet att deltaga i
denna regeringssamverkan. Den ena är,
som jag antydde, intresset för att medverka
till samhällsekonomisk stabilitet.
Den andra är vår önskan att medverka
i den omdaning av jordbrukspolitiken,
som föranletts av att överproduktionen
inom jordbruket har kommit att sätta
1947 års riktlinjer ur spel. 1947 års riktlinjer
ha blivit föråldrade. Utveckling -

Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

en har gått snabbt på detta område,
snabbare än någon förutsåg vid den
tidpunkten. Då var man inriktad på att
söka skapa likvärdiga inkomster för
jordbruket genom att avskärma utlandsproduktionen
från den svenska
marknaden. Detta skulle man göra så
långt det var nödvändigt för att på
detta sätt åstadkomma en skälig inkomstnivå
för dem, som leva av jordbruket.
Vilken nytta gör det i dagens
läge att skärma av aldrig så mycket
när vi veta, att vi ha ett betydande
överskott på animalieprodukter? Temporärt
är problemet nu att få avsättning
för överskottet. Glädjande nog har
det under de sista två veckorna efter
åtskilliga ansträngningar yppat sig möjligheter
att få sälja undan avsevärda
kvantiteter. Det är situationen för dagen.
I fortsättningen ha vi att räkna
med ett överskott. På längre sikt gäller
det naturligtvis att åstadkomma en
omläggning av jordbruksdriften, så att
vi få fram mera vegetabilier och mindre
animalier, eftersom vegetabilierna
lära kunna säljas under en överskådlig
tid framöver utomlands. Det gäller här
att få fram en reform, som framför allt
klarar det mindre jordbrukets svårigheter.

Herr Ohlin målade en tämligen mörk
bild av den samhällsekonomiska situationen.
Åtminstone fattade jag hans redogörelse
så, som om han ville göra
klart för oss, att det hela verkade rätt
dystert. Jag tycker då att herr Ohlin
borde finna det ganska tillfredsställande
att vi från bondeförbundet vilja
hjälpa till. Han borde vara glad för att
vi taga på oss obehaget att inför svenska
folket klara ut nödvändigheten av
åtskilliga impopulära åtgärder. Det är
möjligt, att herr Ohlin själv kan få tillfälle
att vinna några proselyter genom
att klandra dessa åtgärder, även om jag
inte tror att det kan bli så värst många
som herr Ohlin kan värva genom att
klanka på bilaccisen, som genomfördes
härom dagen. År det vidare så, att her -

56 Nr 29. Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

rar Ohlin och Waldemar Svensson
mena fullt allvar med sitt tal om att
småbruket bör hjälpas upp, då borde
det vara eu tillfredsställelse för dessa
båda herrar att i det nya regeringsprogrammet
läsa, att man där utlovat förbättringar
för småbruket.

Det ekonomiska program, som finansministern
presenterar, har jag för närvarande
ingen anledning att i detalj gå
in på. Jag vill bara betona, att de åtta
punkterna innefatta åtgärder, som vi i
dag inte kunna komma ifrån, om det
skall bli möjligt att få någon reda i
samhällsekonomien. Ett par punkter —
den som talar om kreditåtstramning och
lågräntepolitik samt den som handlar
om den aktiva finanspolitiken — skall
jag dock be att få dröja vid en smula.

Sedan rätt länge har det varit stor
enighet om att en begränsning av möjligheterna
att erhålla kredit måste ingå
som ett led i stabiliseringspolitiken.
Därigenom vill man försöka hålla investeringarna
inom ramen för de tillgängliga
resurserna när det gäller arbetskraft,
material m. m. Vi ha inte råd
att hålla oss med en produktionsapparat,
som delvis kör tomt och delvis
står oanvänd därför att man byggt ut
den utöver den tillgängliga arbetskraften.
När man kommer in på detta spörsmål
är det dock från min sida angeläget
att stryka under, att vi vid varje
tillfälle måste eftersträva full sysselsättning.
Rätten att erhålla arbete bör
vara en av de grundläggande rättigheterna
för varje människa. Det är den
överfulla sysselsättningen som vi inte
ha råd till. Kreditåtstramningar följas
emellertid ofta av räntestegringar, räntestegringar
betyda ökade levnadskostnader,
och höjda levnadskostnader leda
till löneökningar, och karusellen
snurrar.

Någon av oppositionsledarna bad mig
för en stund sedan att precisera ett uttalande
i radio om räntestegringarnas
effekt på levnadskostnaderna. Under
radiointervjun nämnde jag, att 1 pro -

cents räntehöjning så småningom kunde
väntas medföra en ökning av levnadskostnaderna
på 4 å 5 procent, varför
i/2 procents räntestegring skulle
medföra en ökning av levnadskostnaderna
på ungefär 2—2,5 procent. Enligt
kalkyler, som upprättats inom finansdepartementet,
skulle i/o procents
räntehöjning så småningom
medföra en ökning av 1 procent på
hyreskostnaderna och 1/2 procent på
livsmedelskostnaderna. Man behöver
inte ha någon större erfarenhet för
att förstå, att i/2 procents räntehöjning
även skulle slå igenom på andra
områden och detta i så pass hög
grad, att den halva procent som fattas
i min prognos skulle bli täckt till fullo
och väl det. Vi anse därför, att man
energiskt måste söka undvika räntehöjningar.
Ränteregleringslagen är ett
medel, som kan bidraga till att hålla en
låg ränta. Liksom alla andra regleringar
skall den användas endast i nödfall.

I detta sammanhang skulle jag vilja
säga ett par ord till herr Hjalmarson,
och samtidigt tror jag att jag vänder
mig till herr Ohlin. I referatet från något
föredrag, som herr Hjalmarson hållit
— jag antar att det är riktigt återgivet
i tidningarna — påtalas den lust
att reglera och ingripa reglerande på
skilda områden, som finns hos den nuvarande
regeringen. Varpå grundas ett
sådant omdöme? Är det på vår inställning
till räntefrågan? I övrigt äro vi,
såvitt jag vet, tämligen överens om att
regleringarna i dag inte kunna undvaras.
Vi tycka att de äro tråkiga att ha,
men vi äro samtidigt på det klara med
att de inte gå att komma ifrån. Om tolkningen
av herr Hjalmarsons ståndpunkt
är riktig — jag tror, att en sådan inställning
även kommit fram någon gång
från herr Ohlins sida — menar man då
att bondeförbundet skulle ha visat prov
på en speciell lust att reglera enbart
därför att partiet biträtt förslaget om
att utsträcka priskontrollen till att gälla
även räntan? Herrar Hjalmarson och

Nr 29.

Tisdasen den 30 oktober 1951 fm.

Vid remiss av

Ohlin ha väl dock klart för sig, att vi
här i Sverige redan ha priskontroll på
praktiskt taget alla varor. I det övriga
Europa är priskontrollen en företeelse,
som återfinns litet varstans. Priskontroll
finns ju till och med i det i ekonomiskt
hänseende fria Amerika. Är det
då så märkvärdigt om vi från vårt håll
mena, att man inte får göra halt så
snart det blir fråga om räntan? Jag vill
fråga herr Hjalmarson, om vi i fråga
om någon annan reglering stå på olika
ståndpunkter. När det gäller herr Ohlin
vet jag, att vi i en fråga stå på olika
linjer. Vi ha i dag hört finansministern
redogöra för det invecklade regleringssystemet
i fråga om hyressubventioner,
som herr Ohlin närmast är intresserad
av. Jag vill understryka, att det på denna
punkt föreligger en skillnad mellan
oss och folkpartiet. Men kan herr Ohlin
på någon annan punkt än i fråga om
räntan göra gällande, att vi vilja gå
längre med avseende på regleringarna?
När man å ena sidan jämför herr Ohlins
klankande på den nuvarande regeringens
regleringslusta och å andra
sidan hör hans förslag om denna invecklade
hyresreglering, då känner man
närmast igen den gamla satsen, att »när
jag reglerar, då är det rätt».

Som vi se av propositionen går finanspolitiken
ut på en sträng återhållsamhet
med utgifterna och en överbalansering
av budgeten. I detta sammanhang
inställer sig naturligtvis önskemålet
om skattelättnader som en motpol
till överbalanseringen av budgeten. Regeringsprogrammet
utgår som bekant
ifrån att vissa skattelättnader skola bli
möjliga, dock i begränsad omfattning.
Hur stora skattelättnaderna komma att
bli är det för tidigt att uttala sig om.
Även om vi inom bondeförbundet önska
tillvarataga alla möjligheter till skattelättnader
■— även en generell sådan för
inkomstskatten — så måste vi dock
säga ifrån, att problemställningen i
sista hand kan bli: Skola vi stabilisera
samhällsekonomien, eller skola vi av -

Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

stå därifrån och gå in för skattelättnader?
I den situationen tror jag att vi
måste välja en stabilisering av samhällsekonomien.
Utan stabilitet i detta avseende
kan det för övrigt inte bli någon
varaktig skattelättnad.

Efter herr Rubbestads bemötande
av herr Dickson beträffande bilskattepengarna
skulle jag egentligen inte
behöva säga så mycket, men jag
tar mig ändå friheten att fråga herr
Dickson om inte denna nya skatt på
importerade och nytillverkade bilar
ändå har en ganska stor likhet med en
tull, eu större likhet med en tull än
med den nuvarande skatten på fordon
och den nuvarande bensinskatten.
Skulle man anse att investeringsavgiften
på bilar ovillkorligen måste användas
till vägväsendet, då blir konsekvensen
den att investeringspengarna på
andra områden borde skiftas ut till de
olika håll varifrån de ha kommit. Varthän
skulle detta leda? Vad beträffar
vägväsendet och medelsbehovet där,
tror jag man kan säga att så långt
vi få tillgång till arbetskraft för vägväsendet,
lär det nog också ordna sig
med pengar till dessa arbeten.

Bondeförbundet har, herr Ohlin,
ingalunda ställt sig negativt till förslaget
att pengar, som härröra från skogen,
i år skola tillföras statskassan. Vi
äro på det klara med att exportindustriens
inkomster skola tagas i anspråk
till en betydande de!. Vi ha heller inte
visat oss oförstående när det gäller att
sterilisera en del skogspengar. Jag
skulle tro att det är väsentligt över en
miljard kronor, som på detta sätt tillföras
statskassan. Låt vara att endast
en del stannar där definitivt, men återstoden
kommer dock att spärras för
att tagas i anspråk under en tid, då
konjunkturerna kunna väntas vara
sämre.

Det var mycket intressant att höra
herr Ohlin resonera om detta problem,
och särskilt var det av intresse att höra
hans syn på skogsindustriernas vinst -

58 Nr 29. Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

utsikter i dag. Jag vill inte säga, att
herr Ohlin gjorde gällande att skogsindustrierna
rent av hade kommit i något
nödläge nu sedan staten tagit hand
om en hel del pengar och sedan skogsägarna
fått så här bra betalt, men nog
fick jag den uppfattningen, att det inte
skulle vara mycket mer man kunde
tänka sig att hämta där. Herr Ohlin får
rätta mig om jag har missförstått honom,
men jag fattade faktiskt vad han
sade på det sättet. Han bagatelliserade
under alla förhållanden de glänsande
vinster, som skogsindustrierna göra i
dagens läge, trots avgifterna och trots
virkespriserna. Är inte herr Ohlin överens
med mig om att vinsterna där äro
någorlunda hyggliga, så kunna vi hjälpas
åt att räkna.

Jag sade mig, när jag hörde detta och
vidare tänkte på herr Ohlins frenetiska
motstånd mot varje slag av kontroll
av räntan, att det förefaller som
om denna samverkan ändå har det
goda med sig, att linjerna klarna. Herr
Ohlin blir inte så ängslig för att ge ett
besked om var han egentligen har sitt
hjärta. Bagatelliserandet av skogsindustriernas
stora vinster och hans utomordentliga
ansträngningar för att förhindra
en kontroll av räntan gåvo mig
anledning till denna reflexion. Skulle
den vara förhastad, blir jag närmast
glatt överraskad.

Jag vill också säga ett par ord om
dyrortsgrupperingen. Jag minns inte
om det var herr Hjalmarson eller herr
Ohlin, som drog fram den frågan. Jag
antar att syftet med att man omnämnde
den var att klargöra för oss, att om vi
fortsätta att kämpa som vi nu göra, så
skola vi nog hädanefter komma att få
en helhjärtad hjälp från oppositionen.
Kan man tolka uttalandet som ett erbjudande
härom, så skall jag vara mycket
tacksam. För egen del vill jag bara
försäkra, att vi i fortsättningen komma
att göra allt vad vi kunna för att hävda
våra tidigare ståndpunkter i denna
fråga.

Jag tar mig till sist friheten att returnera
denna fråga. Vad vilja herrar
Hjalmarson och Ohlin rekommendera
för att bekämpa den rådande inflationen?
Vilket alternativ komma herrarna
med utom detta magiska talesätt om en
halv procents räntehöjning, som skulle
förlösa Sveriges land från allt vad inflation
heter? Precisera det, så kunna
vi få tillfälle att resonera om vem som
står på säkrare grund, vi, som ändå
vilja ha denna kreditåtstramning och
taga konsekvensen i form av statskontroll,
eller herrarna, som fortsätta att
mala med sin halva procents räntehöjning,
trots att ni blevo bön,hörda
över hövan när ni talade om en kvart
och fingo två kvartar.

Till sist skulle jag vilja framhålla, att
när vi i bondeförbundet bestämde oss
för att delta i denna regeringssamverkan,
stod det mycket klart för oss att
vi kunde bli nödsakade att i samhällets
intresse medverka till impopulära åtgärder.
Vi ha redan visat, att vi trots
det obehag, som det kan föra med sig,
äro beredda att göra allvar av talet om
att medverka till att nå målet, ett stabilt
penningvärde.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Statsrådet Hedlund
efterlyste var jag hade hämtat
ett uttryck, som han skulle ha fällt strax
före denna regeringsombildning. Jag har
hämtat det ur bondeförbundspressen.
Kalmar Läns Tidning skrev: »För att
äntligen definitivt göra slut på allt
käringskvaller om ett hemligt samröre
mellan socialister och bondeförbundare
ha vi låtit vår stockholmsredaktion intervjua
dr Hedlund i Rådom om dessa
förhållanden.» Och så anför man följande
svar, som herr Hedlund givit
(det är inte jag som satt citationstecknen)
: »Jag känner icke till något anbud
till partivänner inom bondeförbundet
att inträda i regeringen. Från socialdemokratiskt
håll har mig veterligen

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Nr 29.

Vid remiss av

icke något sådant förslag framkommit.
Det skulle ju för övrigt vara meningslöst,
då alla måste veta, att vår ståndpunkt
är demokratisk samlingsregering.
»

Till detta säger tidningen själv: »Är
detta tillräckligt klara ord för att tjatet
om bondeförbundet i huvudstadspressen
skall upphöra?» Dessa uttalanden
citerades även av Svenska Landsbygden
den 21 september. Den 28 september,
sedan förmälningen ägt rum, säger
Svenska Landsbygden: »Talet om en ny
s. k. rödgrön front har ju upprepade
gånger dementerats av resp. partiledningar,
dementier som troskyldigt
anammats av åtminstone bondeförbundspressen.
»

Jag har inte gått utöver vanlig journalistisk
kutym, när jag ur partiets huvudorgan
återgivit ett citerat yttrande
från partiets ledning, och jag ber nu
att få fråga: Förnekar alltså statsrådet
Hedlund att han sagt detta?

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Herr Hedlund frågade
vad jag kunde ha för motiv för att beskylla
regeringen för regleringslust,
och han frågade dessutom vilket alternativ
oppositionen har till regeringens
regleringspolitik. Det är en frågeställning,
som är något motsägelsefull. Jag
skulle bara för min del vilja svara, att
hela mitt inledningsanförande just avsåg
att visa vår väg för att komma ur
regleringsekonomien. Vår inställning
till penningpolitiken, till priskontrollen,
till skattepolitiken, till valutapolitiken,
till frågan om överbalansering genom
punktskatter, där vi ha samma inställning
som bondeförbundet hade förut,
till det enskilda sparandet, till subventionerna
o. s. v. avser ju just att möjliggöra
en avveckling av regleringsckonomien.
Herr Hedlunds svar var
ju närmast en suck, att allt detta reglerande
ju i alla fall är nödvändigt, och
jag bara konstaterar, alt vi på den punkten
ha en annan uppfattning.

Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

Herr Hedlund tog även upp exemplet
från radiointervjun, där utgångsläget
var att en person har 10 000 kronor och
får en räntehöjning på 1 procent och
tjänar 100 kronor, men samtidigt stiga
levnadskostnaderna med 4—5 procent.
Jag bryr mig inte om huruvida 4—5
procent är riktigt eller inte. Det väsentliga
är, att herr Hedlund inte tagit
upp det verkligt viktiga momentet i
detta sammanhang. En person, som i
början av året hade 10 000 kronor i kapital,
finner vid årets slut, att detta
kapital bara är värt 8 000 kronor, eftersom
prisstegringen varit 20 procent.
Han har alltså förlorat 2 000 kronor på
inflationspolitiken och kommer att förlora
ännu mycket mera om den fortsätter.
Det är ju det som är det viktiga,
och vad betyder i jämförelse härmed
en justering av levnadskostnaderna med
en eller annan procent, som dessutom
är uttryck för en politik som avser att
trycka prisnivån nedåt?

Till sist, herr talman, yttrade herr
Hedlund att den regeringssamverkan,
som nu inletts, skulle ha främjats av
högerns och folkpartiets i viss mån
ovederhäftiga kritik av socialdemokratiens
politik. Jag kan inte erinra mig
att högern och folkpartiet före regeringens
tillkomst intogo någon i väsentliga
hänseenden avvikande mening annat
än när det speciellt gällde penningpolitiken.
Jag förmodar att herr Hedlund
inte anser att vår uppfattning där är
ovederhäftig, i vilket fall han avger
samma omdöme om en omfattande internationell
och nationell expertis. Det
måste alltså vara en annan punkt, i vilken
vår kritik varit ovederhäftig, och
jag skulle vara tacksam om herr Hedlund
ville upplysa oss om den saken.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! Jag
börjar med den sista frågan. Vad jag
syftar på är framför allt denna PHMpropaganda,
som etablerades före 1948

60 Nr 29. Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

års val och fortsatte en god tid därefter
och som nu i viss mån kommit att riktas
mot bondeförbundet.

Det är självklart att det är mycket
beklagligt om en person, som i början
av året äger 10 000 kronor, kan konstatera
att realvärdet vid årets slut har
gått ned till 8 000. Både herr Hjalmarson
och jag skulle ytterligt gärna vilja
medverka till att denne man hade sina
10 000 kronor i realvärde obeskurna,
men vi mena ifrån vårt håll, att man
icke når detta genom någon halv procents
räntehöjning. Det vill till andra
åtgärder. Jag underkänner i detta sainsamhang
helt den halvprocentiga räntehöjningens
effekt.

Herr Svensson i Ljungskile frågade
om jag inte kändes vid det uttalande,
som han läste upp. Det gör jag inte.
Däremot känns jag vid ett några dagar
förut publicerat uttalande i ett av herr
Svenssons partiorgan, nämligen Katrineholms-Kuriren
för måndagen den 10
september. Under rubriken »Den näsvisa
frågan» läser man: »Ämnar dr Hedlund
snart kliva in i regeringen? Frågan
är kanske närgången, men hela
svenska folket ställer sig den självfallet
efter herr Halls förslag och herr Hedlunds
senaste penningpolitiska deklarationer.
» — »På den frågan kan jag
svara detsamma som i fjol. Vi ha inte
fått något anbud och kunna följaktligen
inte säga vare sig ja eller nej. När frågan
1948 var föremål för underhandlingar
mellan respektive partidelegerade
avböjde vi på grund av att det fanns
vissa saker i det socialdemokratiska programmet
som vi inte tyckte om.» —
»Ett lyckligt resultat den här gången
skulle väl förutsätta,» säger intervjuaren,
»att socialdemokraterna gjorde eftergifter
på de känsliga punkterna?» — »Det
skulle ju också kunna vara så,» svarade
jag, »att en, del av de saker det då gällde
inte längre är aktuella.»

Av detta kan man väl knappast utläsa
annat än att vi voro öppna för olika
former av samverkan i september lika -

väl som vi voro i januari månad i år,
såsom jag förklarade i det uttalande
jag nyss läste upp.

Sedan har jag ingenting mer att tilllägga
i denna fråga.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Jag konstaterar med tillfredsställelse,
att herr Hedlund har betygat
att folkpartipressen mera pålitligt återger
hans åsikter än bondeförbundspressen
och att han vidare upplyser
om att det förhållandet, att det inte
skett någonting på regeringsfronten tidigare,
har ett visst samband med frånvaron
av direkta inviter.

Herr Hedlund påstod att jag skulle
ha målat en mörk bild, och även herr
Sköld försökte detta konststycke. Men
jag underströk ju uttryckligen, att situationen
var mörk på inflationsfronten,
men att vi aldrig någonsin haft en
så stor nationalinkomst som i år, då
det ramlat ned 1 000 miljoner kronor i
vår turban i konjunkturvinst. Ha inte
svenska folkets breda lager anspråk på
att det tas hänsyn till denna konjunkturvinst,
när man bedömer vilka möjligheter
landets styrande ha att ordna
så, att inte stora grupper få en standardsänkning? Herr

Hedlund talar om räntan. Jag
skulle ännu en gång kunna citera Kooperativa
förbundet, där man säger, att
till jämförelse med räntans relativt obetydliga
direkta kostnadshöjande verkan
kan man nämna, att engångsinflationen
medfört att levnadskostnaderna fr. o. m.
det sista kvartalet 1950 t. o. in. instundande
årsskifte beräknas ha ökat inemot
20 procent. I den mån eu undernormal
räntenivå i visst läge bidrager
till att späda på inflationen, kan effekten
härav på levnadskostnaderna bli
mångdubbelt större än den levnadskostnadsökning,
som en mindre räntehöjning
direkt i och för sig skulle medföra.

Kooperativa förbundet stöder även

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm. Nr 29. 61

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

kravet på en utredning rörande det
problem, som jag har nämnt, om eventuell
subventionering av bostadskrediterna.
Jag bär inte tagit ställning, ty jag
har velat få saken utredd först. Men det
intressanta är att regeringen, som annars
är så pigg på att utreda, inte ens
vill titta på saken.

Herr Hedlund talade om priskontroll
på räntan, men det uttrycket är en
smula vilseledande. Ty vad det system
innebär, som riksbanken föreslår, är en
ransonering, som griper omkring sig
över allt vidare områden av kapitalmarknaden.

Sedan talade herr Hedlund om skogen.
Jag måste säga, att det är mycket
man skall få höra, innan öronen ramla
av. Herr Hedlund ville göra gällande,
att jag skulle ha ställt ut någon sorts
fribrev för bolagen om att de inte ha
några vidare vinster. Nej, jag har tvärtom
konstaterat, att där har varit mycket
stora vinster. Vad jag dessutom sagt
är, att jag tror att för 1952 blir prisstegringen
på råvaran så stor, att övervägande
delen av den övriga mycket
stora konjunkturvinsten åtgår till exportavgifterna.
Detta tror jag är ett statistiskt
faktum, fullständigt fritt från
alla värderingar av vad som är önskvärt,
tillrådligt eller inte tillrådligt. Jag
begär av regeringen en ordentlig belysning
av dessa förhållanden, så att vi
kunna få siffrorna på bordet och då
också kunna bedöma, huruvida det jag
sagt inte är riktigt. Men förstår inte
statsrådet Hedlund, att det jag gjorde i
mitt anförande var att sätta strålkastaren
på den stora konjunkturvinsten i
skogen, vem den än tillkommer? Därvid
framhöll jag uttryckligen, att skogsarbetarna
och småbrukarna för sitt arbete
fått en bättre ersättning, en synnerligen
välmotiverad och välkommen
förbättring. Jag satte emellertid strålkastaren
på denna stora konjunkturvinst
å ena sidan och nedpressningen
av standarden för stora folkgrupper å
den andra, och så frågade jag rege -

ringen: Vad är det ni ha att säga om
detta stora problem? Jag tror, att regeringen
inte kan undgå att ta upp saken
och inte bör försöka en undanmanöver
av den vilseledande art som
herr Hedlund tog till.

Herr Hedlund säger på tal om regeringsfrågan
— och ingen bestrider bondeförbundets
rätt att ändra mening hur
många gånger som helst — att man
önskade medverka i omdaningen av
jordbrukspolitiken efter det att 1947
års politik blivit föråldrad. Detta är
alltså pudelns kärna. Nu frågar jag för
det första: Skulle verkligen den gamla
regeringen ha nekat jordbrukarorganisationerna,
under ledning av herr Norup
och herr Hedlund och andra, att
medverka vid denna omdaning? Det är
förbluffande att man skall behöva ställa
den frågan, men det är nödvändigt. För
det andra undrar jag: Regeringen, och
särskilt herr Norup, talar om småbruket.
Betyder detta att man har funnit
den socialdemokratiska regeringen ovillig
till en jordbrukspolitik, som tillräckligt
beaktar småbrukets intresse,
och att bondeförbundet ansett det nödvändigt
att gå in i regeringen för den
sakens skull? Varför har i så fall bondeförbundets
talesmän ständigt polemiserat
mot folkpartiet, när vi ha framfört
kritik av just det slaget?

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Jag måste säga,
att statsrådet Hedlunds besked om vad
han vid ett annat tillfälle sagt till en
annan tidning är ett svar efter temat
»god dag, yxskaft». Vad herr Hedlund
själv frågade om var ju varifrån jag
hade fått mitt tidigare yttrande, och
det har jag redovisat. Nu skulle jag vilja
fråga: Har herr Hedlund över huvud
taget besvarat en intervju i Kalmar Läns
Tidning i det här ämnet?

Chefen för inrikesdepartemtentet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! Jag
skall först svara herr Svensson i

62 Nr 29. Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

Ljungskile, även om jag trodde, att han
fått tillräckligt svar. Jag förklarar, att
jag inte står för detta uttalande. Räcker
det till? Jag står inte för detta. Man
talade med mig om saken någon gång,
men precis vid vilket tillfälle det var
kan jag inte uttala mig om. Jag tror
emellertid att man under hela september
inte har talat med mig och knappast
under augusti heller.

Till herr Ohlin vill jag säga, att om
vi skola fatta det herr Ohlin sade på
det sättet, att vad han målade mörkt
var mest läget på inflationsfronten, så
äro vi ju fullständigt överens. Det var
så jag hade fattat herr Ohlin, och det
var så jag försökte tala om att jag hade
uppfattat saken. Den framlagda propositionen
om räntereglering innebär såvitt
jag ser inte något förslag om ransonering.
Jag kan inte se att det finns
någon paragraf i förslaget som anger,
att det nu är fråga om en ransonering
av pengar.

Sedan rättade herr Ohlin mig på en
annan punkt och kom såvitt jag förstår
även här till sist fram till att jag
hade fattat honom alldeles rätt. Det var
när det gällde bolagens skogsvinster.
Herr Ohlin sade i sitt sista anförande,
att sedan steriliseringen gentemot skogsindustrierna
i år har företagits och sedan
skogsindustrierna betalat de höga
virkespriserna, så trodde han inte att
det fanns så förfärligt mycket mer att
hämta där under detta år. Men vi vilja
ha en belysning av det, lade herr Ohlin
till.

Vad socialdemokraterna skulle ha företagit
sig och hur de skulle ha ställt
sig, om inte regeringskoalitionen hade
kommit till stånd, det bär jag inte frågat
dem om. Jag har inte frågat dem
hur de skulle ha handlat om det och
det inte inträffat, ty jag hade ingen anledning
till det. Men klart är att något
åtagande inte kan utläsas i 1947 års beslut
att klara ett överskott i den svenska
jordbruksproduktionen. Anledningen
till att vi gingo med i regeringen

var, som jag har försökt att klarlägga,
bland annat vårt intresse av att hjälpa
till att motverka inflationen och att
dessutom få vara med om att utforma
de närmare bestämmelserna på jordbrukspolitikens
område.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill bara konstatera, att om
herr Hedlund läser protokollen skall
han få se, att jag inte gjort något uttalande
om huruvida det finns mer att
hämta eller inte hos bolagen. Detta är
en fri fantasi från herr Hedlunds sida.
Jag har riktat uppmärksamheten på den
stora konjunkturvinst som föreligger
inom näringen i dess helhet och sagt,
att där föreligger tydligen ett problem,
om man jämför denna stora konjunkturvinst
och de förhållanden den skapat
inom näringen med nedpressningen
av standarden på annat håll. Detta problem
tror jag inte man kan komma
ifrån genom att tillskriva mig uttalanden,
som jag inte har gjort.

Herr BRACONIER: Herr talman! Finansministern
talar rätt mycket om produktiviteten,
och utifrån siffrorna för
den kan ju läget te sig ganska ljust.
Men det ligger en rätt stor fara i att
bara med utgångspunkt från produktiviteten
bedöma läget för ett land. Om man
studerar långtidsutredningens program
skall man finna det faktum, att stora
behov äro eftersatta, och långtidsutredningen
kommer till det resultatet att
man kan ifrågasätta, om sparandet är
tillräckligt. Man kan då ställa den frågan:
Eftersom det föreligger så stora
behov när det gäller vägar, när det
gäller skolor och när det gäller sjukhus
och bostäder, är det då så alldeles riktigt
att på basis av produktionssiffrorna
skapa en ljus bild? Finns det möjligheter
att realisera de behov, som redovisas
i långtidsutredningen? Det är dock
en fråga som man bör ställa, när man
diskuterar levnadsstandarden etc.

Långtidsutredningen kommer fram

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Nr 29.

Vid remiss av

till att det möjligen finns förutsättningar
för en ökning av levnadsstandarden
med 1% procent. Det synes mig som
om finansministern med all rätt borde
kunna ta upp de problem, som långtidsutredningen
berört. Då kan man
också ställa den frågan: Är sparandet
tillräckligt för att tillgodose behov, som
man anser äro av vital natur? Har man
möjligheter att få fram ett sparande,
som är tillräckligt för att möjliggöra de
investeringar, som långtidsutredningen
föreslår när det gäller vägarna?

På alla dessa frågor ges inte något
som helst svar av finansministern i
hans skildring. Han har gått ut ifrån en
levnadskostnadsstegring i nuläget. Han
har inte på något vis tagit upp det problem,
som ju dock måste ha varit väsentligt
för honom när han tillsatte
denna utredning, nämligen om man kan
trygga ett fast penningvärde i ett samhälle
med full sysselsättning. Om utredningen
kommer till det resultatet, att
man inte kan trygga ett fast penningvärde
vid full sysselsättning, vad har
då finansministern för möjligheter att
få fram det sparande, som skulle vara
tillräckligt för detta behov? Det är väl
i alla fall en väsentlig fråga.

Herr Hjalmarson framhöll vid vårens
remissdebatt att det behövs mycket stora
investeringar, om vi med den arbetskraft
vi ha skola kunna få en tillräcklig
produktion. Då svarade finansministern
herr Hjalmarson att det är fullkomligt
felaktigt att inbilla sig, att man
med investeringar skulle kunna råda bot
på den arbetskraftsbrist som råder. Men
långtidsutredningen kommer just fram
till detta, att skola vi kunna avhjälpa
den brist på arbetskraft som vi ha, så
måste vi göra stora investeringar. Man
resonerar alltså i långtidsprogrammet
med utgångspunkt från samma förutsättningar
som herr Hjalmarson utgick
från och som herr Sköld tog som anledning
till en lektion i nationalekonomi,
diir han ville lära herr Hjalmarson
elementen. Jag tycker, att om man läser

Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

långtidsutredningen, så finner man, att
problemen visst inte äro så enkla som
finansministern gjorde gällande. Men
är det så att man i en debatt om levnadskostnadsstegringarna
och levnadsstandarden
skall dra in Västtysklands
problem, så var det väl också påkallat
att uppmärksamma det förhållandet, att
Västtyskland trots 8 5 9 miljoner flyktingar
åstadkommit en produktionsstegring,
som enligt FN:s statistik inte
har några motsvarigheter. Det är också
en prestation av ganska stor betydelse.

Sedan sade finansministern någonting
om den borgerliga pressens kritik
mot förslaget till ränteregleringslag, och
han gjorde gällande, att den borgerliga
pressens kritik var utomordentligt överdriven.
Det är klart att man när det
gäller detta omstridda förslag kan säga
det. Han pekade också på den kritik,
som riktades mot 1947 års skatteförslag.
Jag vill med anledning av detta herr
Skölds yttrande erinra om att bondeförbundet
riktade samma skarpa kritik
mot denna skatt och att det bara är
några månader sedan bondeförbundets
huvudorgan kunde fastslå, att den skattepolitik
som fördes 1947 var landsskadlig.
Skall då den attack, som finansministern
gör mot den borgerliga pressen,
inte även innefatta bondeförbundets ledande
män, som så sent som i slutet av
april förklarade, att det behövdes en
skärpt borgerlig opposition och att den
politik man fört från socialdemokraternas
sida var en äventyrspolitik och en
landsskadlig politik? Måste inte då också
den kritik, som finansministern riktar
mot de borgerliga partierna, gälla
även bondeförbundet?

När det gäller utrikesproblemen står
Sverige nu inför de viktiga frågor, som
Förenta Nationerna har att besluta om
i sin generalförsamling. Utrikesministern
yttrade i Lake Success den 12 oktober
förra året —■ det gällde Achcsonplanen:
»Praxis har gått utanför stadgans
bokstav, och jag ser däri en lycklig
omständighet för vår organisation,

G4 Nr 29. Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

vars stadga liksom varje skriven författning
bör utvecklas för att inte bli
en död bokstav.» Och lian framhöll vidare
vid samma tillfälle, att även begränsade
bidrag från ett stort antal militärt
svaga stater skulle kunna ha moralisk
och psykologisk betydelse långt
utöver en aktions militära värde. I 1946
års proposition om de åtgärder, som erfordrades
för Sveriges anslutning till
Förenta Nationerna, står det att församlingen
är »ett samlat organ för
världsopinionen, vars åsidosättande
också för en stormakt måste synas svårt
och även riskfyllt».

I sitt tal i Lund härom dagen uttalade
utrikesminister Undén en helt annan
uppfattning, såvida jag fattat honom
rätt. Han menade, att Achesonplanen
väsentligen gick ut på att man möjligen
skulle kunna få ett organ, där man
kunde skapa en allmän opinion och få
fram vissa fakta. Jag vill inte säga att
det i hans anförande i Lund ligger någon
motsättning till vad han tidigare
sagt, men jag tycker att hans anförande
i Lake Success, som jag finner i mycket
vara ett storslaget anförande, innebar
en tilltro till Förenta Nationerna.
Och Achesonplanen skulle väl dock betyda
en ytterligare möjlighet att få till
stånd ett samarbete mellan nationerna,
som skapade större möjligheter till
världsfred. Men om man resonerar så
som hans excellens utrikesministern
gjorde i Lund, kommer man ju till den
uppfattningen, att man med nuvarande
motsättningar mellan stormakterna i
själva verket inte kan få fram någon
internationell organisation som utgör
en trygghetsfaktor. Men att Sverige accepterat
Achesonplanen innebär väl, att
vi inte a priori kunna sätta oss emot
rekommendationer från generalförsamlingen,
t. ex. om sanktioner mot en angripare,
i de fall då säkerhetsrådet på
grund av inre oenighet är ur stånd att
fatta beslut. Och i vilka fall är det som
säkerhetsrådet på grund av inre oenighet
är ur stånd att fatta beslut? Jo, det

måste väl vara i de fall, där stormakterna
stå i motsättning till varandra. Då
säger hans excellens utrikesministern
i sitt tal i Lund, att detta får för Förenta
Nationerna icke bli en antikommunistisk
allians. Ja, men Achesonplanen riktar
sig väl mot varje stormakt, som i
säkerhetsrådet har motsatt sig det som
staternas majoritet beslutat.

Jag har kommit till den slutsatsen, att
om man över huvud taget menar, att
Achesonplanen har någon större eller
mindre betydelse, så måste den väl
rikta sig också mot de fall, där stormakterna
äro ense. Jag vill därmed inte
alls säga, att Sverige skulle vara bundet
av dess rekommendationer. Men det kan
ju inte vara på det viset, att Sverige på
förhand säger sig, att Achesonplanen
inte skulle kunna ge anledning till att
man diskuterade även det fall, att
Sverige liksom de andra demokratiska
staterna kom i motsättning till staterna
bakom järnridån, lika väl som det naturligtvis
kan tänkas, att de demokratiska
staterna och Sovjet om det gällde
Tyskland stodo på samma sida. Om
denna säkerhetsorganisation skall vara
en trygghetsfaktor, skola vi väl inte
utan vidare kunna säga, att vi gå utanför
FN och över huvud taget inte finna
att FN har något större värde annat
än som en diskussionsklubb.

Jag skulle tro att det vore angeläget
om hans excellens herr utrikesministern
ville klargöra, hur han ser på Förenta
Nationernas möjligheter att utöva
ett fredligt inflytande och på våra möjligheter
att också ha ett samarbete med
de demokratiska staterna, ett samarbete
som ju inte på något sätt behöver innebära
att vi gå med i Atlantpakten utan
endast stå fast vid de rekommendationer,
som Achesonplanen innebär och
som Sverige i princip givit sin anslutning
till.

Herr talman! Jag skall sluta mitt anförande
med att erinra om den något
egendomliga debatt som förts i vårt
land de senaste månaderna och som

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm. Nr 29. 65

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

har ganska stor betydelse för vår utrikespolitik;
den har för övrigt också
förts i England. Det gäller den s. k.
tredje ståndpunkten.

Det är ganska anmärkningsvärt att
en av våra främsta författare i det socialdemokratiska
huvudorganet skriver —
utan att man därmed naturligtvis kan
lasta Morgon-Tidningen för att föra den
politik som Artur Lundkvist föreslår
— att demokrati i egentlig mening existerar
ingenstans och att socialismen är
bara en halvdemokrati. Det heter där i
en artikel av Lundkvist: »Det talas mycket
om försvar av västerlandets värden.
Det är en propagandakliché av avledande,
självberömmande typ. Kapitalistintressena
åberopa sig särskilt emfatiskt
på dessa västerlandets värden.»

Vi ha alltså hamnat i den situationen,
att svenska intellektuella vilja göra gällande,
att en vakthållning kring frihetens
värden, en vakthållning kring den
västerländska traditionen, är ett slags
försvar för kapitalismen. När det gäller
ställningstagande till de värden, som
representeras av Sovjetunionen och
Amerika, stå vi lika långt ifrån Amerikas
förenta stater som vi stå från Sovjetunionen.
Man får nog säga att den
utrikespolitiska okunnigheten i ett
land måste vara utomordentligt stor,
om man tror att Europa och världens
frihetsälskande nationer slå vakt om
frihetens värden, slå vakt om en hög
etik, där man ställer människan i centrum,
för att värna några kapitalistiska
intressen. När detta kan sägas av ledande
män inom författarvärlden, då
förstår man hur mycket upplysning
t. o. m. ett högstående demokratiskt
folk i det sammanhanget behöver för
att det skall inse vad folkstyrclse betyder.

Jag kan erinra om den bok som
makarna Myrdal skrevo, Kontakt med
Amerika, där de slogo fast — vilken
uppfattning man än må ha om Amerika
i övrigt — att det finns en rättstradition
i Amerikas förenta stater och eu

respekt för fundamentala rättigheter.
Tänk bort Amerika ur debatten! Vad
vore det då med Europas frihet och
med de demokratiska värden, som dessa
författare i sin naivitet och blindhet
förneka? Då skall man. också förstå att
en utrikespolitisk upplysning, en kontinuerlig
utrikespolitisk debatt icke
minst i Sveriges riksdag är av väsentlig
betydelse för att hävda de frihetsvärden,
som vi alla vilja slå vakt om.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr
talman! Jag befinner mig i den lyckliga
omständigheten att jag inte i fråga
om medel för att övervinna inflationen
har bundit mig vare sig vid en högre
ränta eller andra åtgärder som behöva
vidtagas. Men jag har fäst mig vid hur
man på högerhåll gång efter annan har
efterlyst en stramare linje, vad nu en
sådan linje kan betyda. Det kan väl
inte gärna betyda annat än åtgärder,
som vi litet var få kännas vid för att
söka åstadkomma en bättre relation
mellan penningvärde och övriga faktorer,
som inverka på den ekonomiska
utvecklingen i vårt land.

Regeringen har nu gått in för vissa
åtgärder, enligt mitt förmenande ganska
hårda, för att söka bemästra problemen.
Skall jag i detta sammanhang deklarera
min ståndpunkt får jag säga, att det
är möjligt att man därutöver kan nödgas
vidtaga även andra åtgärder. Man
kan t. ex. även bli tvingad att i en viss
situation rubba något på räntan. Jag
menar inte därmed att man skall göra
som förr i tiden, söka bemästra problemen
med eu mycket stor räntehöjning.
Var och en som varit med om
följderna av en sådan politik under
förutvarande kristider fasar väl för en
upprepning av dessa förhållanden.

Vad är orsaken till inflationen? Det
är givet att de förhållanden som äro
rådande i utlandet härvidlag haft en
mycket stor inverkan. Med de handelsförbindelser
vi ha är det inte möjligt
att helt och hållet isolera oss från ut -

— Andra kammarens protokoll 1951, Nr 29.

66 Nr 29. Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

landet. Vi bli beroende av varor och varupriser.
Men jag har här i kammaren
vid flera tillfällen också pekat på andra
orsaker. Jag kan inte underlåta att än
en gång säga att jag anser att hela den
ekonomiska utveckling, som vi i vårt
land medverkat till de senaste åren,
påverkat denna inflatoriska riktning,
inte minst då statens expansion på alla
områden. Man har skapat nya ämbetsverk,
och man har skapat avläggare till
dessa ute i länen. Man har dragit undan
ifrån det produktiva livet en hel
del människor, som nu blivit sysselsatta
med skrivgöromål i statens och samhällets
tjänst. De skola ha sin avlöning,
sin bärgning, och det är givet att detta
måste inverka. I den mån dessa personer
undandragas från produktivt arbete
bli de — förlåt uttrycket — i mycket
stor utsträckning tärande i stället för
närande samhällsmedlemmar.

Jag undrar om det inte vore skäl i
att den nyombildade regeringen tittar
en smula också på en del andra förhållanden.
Skulle man exempelvis inte
kunnat lätta något på den minutiösa
byggnadskontrollen, där man inte bara
bestämmer, huruvida någon får bygga
eller inte bygga, utan in i minsta detalj
skall reglera, hur det skall byggas,
oavsett vad vederbörande själv önskar.
Det går åt en mängd människor för
dessa uppgifter, och systemet skapar
olust. Detta statsingripande har bidragit
till att skapa uttrycket KrångelSverige,
som vi ännu inte kunnat befria
oss ifrån. Jag frågar mig än en
gång: Har man inte i många fall satt
fordringarna för högt? Om en person
vill bygga ett eget hem men avstå från
några bekvämligheter för att få en billigare
bostad och därmed billigare
hyra, får han inte göra det nu, såvida
han vill ha statsbidrag. Han får knappast
göra det i annat fall heller, ty han
skall ha byggnadstillstånd, och sådant
kan vägras.

Jag skulle kunna nämna ett annat
område som växt ut under dessa tider.

Är det inte märkvärdigt att just nu, när
vi ha s. k. överfull sysselsättning, när
tio händer stå redo att ta hand om varje
arbetare som önskar arbete, då uppehålla
vi en organisation för att förmedla
arbete som kostar många, många
miljoner kronor? Och detta i en tid då
de arbetsföra åldrarna avta och då vi
få allt fler och fler äldre att försörja
i förhållande till de yngre årsklasserna.
Folkmängdens åldersfördelning de närmaste
åren är ju sådan, att detta blir
fallet.

Jag skulle nog gärna se att vår nuvarande
regering tittade en smula på
dessa problem för att undersöka, huruvida
det inte finns möjligheter till beskärningar
på dessa områden. Vi ha
beslutat en hel del sociala åtgärder, och
därom ha praktiskt taget alla varit ense.
Vi ha infört barnbidrag och folkpensioner
som kosta miljarder. Ingen vill avvara
dessa hjälpformer. Detta tillsammans
med de stegrade inkomsterna för
alla statens tjänstemän, arbetare och
löntagare bär pumpat ut flera miljarder
kronor ny köpkraft. Produktionen
har inte hållit jämna steg därmed. Man
söker bemästra förhållandet genom
priskontroll. Men priskontrollen har
den egenskapen att den inte kan gripa
in överallt, och dessutom hotar den i
många fall att snedvrida produktionen.

Man kan också ifrågasätta — jag
skulle här vilja adressera mig till den
nye socialministern — huruvida det
inte vore möjligt att undersöka hur
de nuvarande arbetslöshetsunderstöden
verka. Det har förekommit fall då det
är brist på arbete inom vissa fack på
en plats, under det att det däremot är
brist på arbetare på en annan plats.
Tror någon att det går att flytta över
arbetskraft, att förmedla? Så länge man
kan gå med fackföreningsboken och
stämpla och få arbetslöshetsunderstöd
arbetar man kanske en vecka, och så
får man understöd den andra. Detta i
en tid då näringslivet ropar efter arbetskraft.

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm. Nr 29. 67

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

Det är många sådana problem som
enligt min mening ha medverkat till
den situation, som vi för närvarande
befinna oss i. Regeringen har nu genom
propositioner föreslagit vissa åtgärder
för att söka komma fram till,
förmodar jag, resultat som den anser
skola kunna åtminstone delvis lösa inflationsproblemet.
Naturligtvis hoppas
också jag att detta skall vara möjligt. Vi
äro väl allesamman intresserade av att
penningvärdet stabiliseras. Det är ett
intresse som vi kunna dela, vare sig vi
äro arbetare, tjänstemän eller företagare.
Lyckas detta veta vi vad vi ha att
räkna med, och då kunna vi planera
för framtiden. Hela utvecklingen under
den senaste tiden har dessutom gått i
en bestämd riktning: man har mer och
mer gått in för att avfolka landsbygden.
Det har skett genom direkta och genom
indirekta åtgärder.

För det första ha vi en dyrortsgruppering
som gynnar vissa orters befolkning.
För det andra har bostadstillståndsgivningen
gynnat dessa orter, och
så har man på dessa platser i och med
att det flyttat in nytt folk fått nya problem.
Det har gällt gator och vägar
och som här i Stockholm tunnlar och
allt möjligt annat som kräver ännu mer
arbetskraft, varigenom folk dragits bort
från landsbygden. I dag kan man knappast
få arbetskraft till de allra nödvändigaste
arbetena på landsbygden. Jag
skall be att få ta ett litet exempel.

I mina trakter åstadkom snön i vintras
mycket stora skador på skogen.
Denna skog behövde omedelbart tagas
till vara. Fn del kunde bli massaved
till våra pappersbruk, en del kunde bli
props att försäljas till utlandet, men det
finns inte folk tillgängligt för att man
ens tillnärmelsevis skulle ha kunnat
klara upp saken. Här finns också bl. a.
massor av ved att tillvarataga i en tid,
då vi ha svårigheter med bränsle, men
veden bara ligger i skogen och ruttnar
bort. Den nya regeringen bör undersöka
om det inte går att lägga om rikt -

linjerna för denna politik i fortsättningen.
Ur den synpunkten hälsar jag
den nya regeringsbildningen med representanter
för landsbygdens folk välkommen,
utan att ta ställning till frågan
huruvida detta i dagens läge är
lyckligt eller inte; det får framtiden
utvisa.

Nu har man kommit så långt att människorna
ha förlorat tron på penningens
värde, man tror inte längre att penningvärdet
kan bibehållas. Detta medför
att man i mycket stor utsträckning
gör av med sina inkomster så fort man
får dem. Även de grupper av vårt folk,
som av ålder och på grund av nödtvång
varit sparsamma och försökt sätta undan
en slant, ha mer eller mindre gripits
av uppfattningen, att penningvärdet
inte kan stabiliseras. Man söker placera
pengarna i fasta värden, man söker
över huvud taget »placera» sina pengar
så att värdet på dessa bevaras. Man
köper allt möjligt, fastigheter, bilar,
maskiner och redskap —- man vill ha
realvärden i stället för pengar. Sådant
måste i hög grad påverka den inflatoriska
utvecklingen.

Det allra viktigaste problem som för
närvarande föreligger är att återställa
förtroendet för penningvärdet. Även om
det skulle svida något, även om vi var
och en får kännas vid följderna därav,
måste denna operation ske. Nu föreslår
man t. ex. att man skall sterilisera
skogsinkomsten. Jag tycker det är ganska
märkligt att den folkgrupp, som har
sin inkomst av skogsbruket, som har
sparat av ålder och nödtvång, som jag
sade förut, nu skall tvingas att avsätta
en viss del av inkomsten och ej själv
betros med uppgiften att förvalta denna.
.lag skall inte bär rikta någon kritik
emot detta förslag. Det kan ha sina
fördelar också, och vi få väl so vad behandlingen
av detsamma kan ge. Men
jag tror att om vi än en gång lyckas
att åstadkomma förtroende för penningvärdet,
då finns det möjlighet för oss
att komma ur denna kris och då finns

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Interpellation ang. reducering av fraktkostnaderna vid transport av sockerbetor i
vissa fall.

det också möjlighet för oss att kunna
se ljusare på framtiden.

Det är ytterligare bara en enda sak
som jag i detta anförande skulle vilja
påtala. Det är nu ett tiotal år sedan
vårt vägväsende förstatligades. Man
sade då att genom att förstatliga vägväsendet
skulle man vinna en hel del.
Man skulle få billigare administrationskostnader
och möjlighet att rationalisera.
Hur har det blivit? Jag medger
att förhållandena varit sådana att svårigheter
ha förekommit, men med litet
god vilja och under förutsättning att
man drivit en annan politik och inte
plockat bort människorna från landsbygden
-— där vägarna i huvudsak
finnas! — så hade det funnits möjligheter
att åstadkomma en hel del. Nu befinner
sig vägväsendet i ett sådant tillstånd
att det enligt min uppfattning
inte kan få vara på det sättet längre.
Jag förstår att det möter stora svårigheter
att skaffa arbetskraft, men även
den saken måste övervinnas. Vi ha inte
råd att ha vägarna i det skick, vari de
för närvarande befinna sig.

Jag skulle kunna peka på en liten
vägsträcka, bland många andra, som
var beslutad att byggas och som skulle
ha byggts, om inte staten övertagit vägunderhållet.
Sedan dess har ingenting
åtgjorts, men under tiden ha så många
bilolyckor inträffat på denna vägsträcka
att enbart materielskadorna skulle
ha räckt till för att bygga om vägen.
Man frågar sig: Är det klok hushållning
eller inte? Jag skulle vara mycket intresserad
av att höra, huruvida det
statsråd, som kommer att ta hand om
vägväsendet, vill ställa i utsikt någon
förbättring på detta område.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta den
fortsatta överläggningen till kl. 7.30 em.,
då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

§ 5.

Interpellation ang. reducering av fraktkostnaderna
vid transport av sockerbetor
i vissa fall.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr MÅRTENSSON i Smedstorp. som
yttrade: Herr talman! Önskvärdheten
av att giva det svenska jordbrukets produktion
en sådan inriktning, att man
ökar framställningen av de jordbruksalster,
varå brist råder och importbehov
föreligger, har vid skilda tillfällen
starkt understrukits, inte minst från
statsmakternas sida. En produktionsgren,
som därvid alldeles särskilt kommit
i blickpunkten, är sockerbetsodlingen.
Behovet av denna odlings utökning
har ansetts så starkt, att man
gjort prissättningen beroende av viss
tecknad minimiareal. Men trots detta
och trots en ej obetydlig propaganda
för ökad sockerbetsodling har denna
odling ej fått den omfattning man haft
rätt förvänta, och därmed har ej heller
uppnåtts den kvantitetsökning, som
sockerfabrikerna nu — efter betydande
investeringar i rationaliseringssyfte —
utan svårighet kunna avverka. Detta
senare understrykes ju på ett alldeles
särskilt sätt genom den import av sockerbetor
från Danmark, som för närvarande
pågår.

Anledningen till att sockerbetsodlingen
hittills ej fått denna utökade omfattning
torde främst vara att söka i följande
två förhållanden. Det första och
allvarligaste är arbetskraftsproblemet.
Här synes emellertid en betydande ljusning
ha inträtt — i varje fall evad det
gäller skörden av betorna — genom de
stora framsteg på mekaniseringens område,
som nu äro skönjbara. Kvar står
emellertid alltjämt problemet med arbetskraftsanskaffning
till sommarskötseln,
framför allt gallringen, för vars
utförande mänsklig arbetskraft alltjämt
erfordras.

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm. Nr 29.

Interpellation ang. reducering av fraktkostnaderna vid transport av sockerbetor i
vissa fall.

Förmodligen är det sistnämnda förhållande,
som i stor utsträckning bidragit
till att sockerbetsodlingen, i
varje fall å den skånska slättbygden, i
stor utsträckning övergått till att bli en
småbrukets odling -—• en utveckling som
enligt mitt förmenande är att hälsa med
stor tillfredsställelse. Å dessa mer eller
mindre ofullständiga jordbruksenheter
kunna familjemedlemmarna, inte minst
de minderåriga, som i regel från barndomen
gjorts förtrogna med detta arbete,
verksamt bidraga både till stärkandet
av det egna hemmets ekonomiska
ställning och till vårt lands förseende
med ett värdefullt och prisbilligt
näringsmedel, samtidigt som man i viss
utsträckning befrämjar en i dagens
läge önskvärd produktionsinriktning.

Det andra förhållandet, som förtjänar
uppmärksammas när det gäller att
vinna nya områden för sockerbetsodlingen,
är frakt- och transportkostnadernas
inverkan på lönsamheten av odlingen.
Enligt § 5 mom. 1 i gällande
kontrakt mellan Svenska sockerfabriksaktiebolaget
och odlare av sockerbetor
betalar sockerbruket för sockerbetor,
som levereras per järnväg, frakten från
den järnvägs- eller vågstation, där leveransen
skett, till sockerbrukets järnvägsstation
samt påför leverantören att
av honom gottgöras det belopp, som
enligt en till kontraktet fogad tabell för
fraktkostnadsberäkning anges som betodlarens
andel i fraktkostnaderna. Denna
andel utgör innevarande år per 100
kg sockerbetor: för fraktkostnad intill
39 öre 8 öre, för 39 intill 41 öre 9 öre och
för över 41 öre 10 öre. Till jämförelse
kan nämnas, att fraktkostnaden för den,
som med lastbil transporterar sina sockerbetor
till fabriken eller närmast liggande
inviigningsstation, utgör ca 50
öre per 100 kg betor redan vid en väg -

längd av ca 5 km, samt att dessa kostnader
i sin helhet måste bäras av respektive
odlare. Dessa odlare utgöras
till stor del av sådana innehavare av
mindre jordbruk, som äro i avsaknad
av egen dragkraft för transporternas
verkställande. Det torde även böra påpekas,
att Svenska sockerfabriksaktiebolaget
i en innevarande höst distribuerad
cirkulärskrivelse närmast uppmanat
odlarna att i största möjliga utsträckning
använda andra transportmedel
än järnvägarna vid leverans av
sockerbetor till fabrikerna. Sannolika
skäl tala för att en utökad odlingsareal
skulle kunna ernås bland dessa mindre
odlare med för betodling lämplig jordmån
men med långa avstånd till invägningsstation,
om möjlighet förelåge för
dem att komma i åtnjutande av den reducering
av fraktkostnaderna, som för
närvarande utgår till de odlare, vilka
leverera betorna å järnväg.

Med stöd av det ovan anförda får jag
anhålla om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet få framställa
följande interpellation:

Är herr statsrådet beredd att vid de
förhandlingar om villkoren för nästkommande
års sockerbetsodling, som
inom en nära framtid komma att upptagas,
medverka till att även andra sockerbetsodlare
än de som leverera sockerbetorna
per järnväg komma i åtnjutande
av fraktreducering efter i stort
sett enahanda grunder, som nu tillämpas
vid järnvägstransporter?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.06 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Tisdagen den 30 oktober.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1.

Vid remiss av Ivungl. Maj:ts propositioner
nr 219—221. (Forts.)

Herr andre vice talmannen anmälde,
att överläggningen rörande Kungl.
Maj:ts propositioner nr 219, angående
utlämnande av stödlån till jordbrukare
i anledning av svartrostskador på vete
av 1951 års skörd m. in., nr 220,
med förslag till förordning om särskild
avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift),
in. m. och nr 221, med förslag
till lag om räntereglering in. m. nu
komme att fortsättas; och lämnades
därvid enligt förut gjord anteckning
ordet till

Herr HALL, som yttrade: Herr talman!
Det är ju förklarligt att den politik,
som syftar till att bromsa inflationen,
måste i ett visst läge räkna med att
kreditgivningen ifrån bankerna skall
kunna stramas åt i syfte att förhindra
att pengar stå till investeringarnas och
konsumtionens förfogande i onödigt
riklig mängd. Det är säkert också ostridigt,
om man ser på utvecklingen under
de sista fem kvartalen, att kreditgivningen
ifrån bankernas sida måste tillskrivas
en betydande roll i den utveckling,
som nu av alla beklagas. Stegringen
ifrån juni 1950 i bankernas kreditgivning
kännetecknas av sifferserien:
juni 8 560 miljoner, juli 8 665 miljoner,
augusti 8 704 miljoner och september
9 038 miljoner, för att sedan under tolv
månader stiga till 10 570 miljoner. Det
betyder en sammanlagd expansion på
ca 1V-2 miljard, av vilka en miljard fal -

ler på tiden ultimo september 1950 till
samma tidpunkt 1951.

Man kan alltid göra den invändningen
mot kritiken mot bankerna, att expansionen
i kreditgivningen icke är starkare
än vad som motsvaras av penningvärdets
fall. Mot denna ursäkt förtjänar
då att erinras, att bankerna i början av
denna period arbetade med ett konstant
utlåningsöverskott och att en del
av initiativet till den rikliga penningförsörjningen
ovillkorligen måste tillskrivas
bankernas egen utlåningspolitik.
Om det skall vara någon mening
med talet om att bankväsendet skall
medverka till inflationens bekämpande,
så är ju för övrigt hela denna ursäkt
tämligen värdelös, helt enkelt därför
att det skulle ju ha varit bankernas uppgift
enligt deras egna åtaganden i överenskommelsen
med riksbanken att
bromsa kreditgivningen och alltså icke
låta den stiga i samma takt som penningvärdet
hotade att falla.

Det är ju mot denna bakgrund som
riksbankens förslag om en räntereglering
får ses. Det har befunnits omöjligt
att vidtaga en så stark begränsning av
bankernas utlåning som erfordras utan
att man skulle ha fått i övrigt omotiverade
utslag av räntelägets höjd. Den
detaljgranskning av propositionen, som
nu skall verkställas i utskottet, får väl
visa vad det kan finnas för innehåll i
de under remissen framställda anmärkningarna
emot såväl propositionens
hela syn som olika detaljer i propositionen.
Jag skall inte här ge mig in på någon
detaljgranskning utan bara, innan
propositionen remitteras, göra ett par
invändningar på centrala punkter emot
vissa av de erinringar, som propositionen
har mött vid remiss till vissa instanser.

I en bilaga till försäkringsinspektio -

Tisdagen den 30 oktober 1951 em. Nr 29. 71

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

nens yttrande har professor Lundberg
anfört ett par skäl, som förefalla vara
av det slag att de, därest de hade någon
tyngd, skulle allvarligt kunna rubba
den mening, som framförts ifrån riksbankens
sida.

Den första erinran är, vilken räntestegring
som skall anses erforderlig för
att kunna utgöra en tillräcklig broms
på inflationen. Där säger man, att det
över huvud taget inte kan visas, att
denna måste bli betydande. Resonemanget
går i stället ut på att man skulle
reda sig med en mycket liten räntestegring.
Jag vet inte vad man kan
stödja ett sådant antagande på. Det är
väl till att börja med påtagligt att alla
de investeringar, som enligt gällande
skattelagstiftning kunna bli föremål för
avskrivningar i betydande omfattning,
måste vara ganska okänsliga för en räntestegring''
även om denna blir mycket
stor. Fördelarna i skattehänseende av
att kunna investera och skriva av äro
ju så betydande, att räntan över huvud
icke spelar någon roll. Om räntan är
3, 5 eller 10 procent komma ändå de
fördelar man vinner i skattehänseende
att vara avsevärt större för de allra
flesta. Jag tror det påståendet är allmängiltigt,
att man med räntestegringar
bara fäller ut sådana investeringar som
äro mycket räntekänsliga.

Den andra punkten är ett påstående
som bankofullmäktige ha tagit upp i
sin promemoria och som i korthet går
ut på att en marknadsåtstramning på
penningmarknaden icke leder till en
övergång från ett ränteläge till ett annat
och något högre utan utlöser en
tendens till en fortgående räntestegring.
Häremot säger professor Lundberg,
att det icke går att anföra någon
bevisning som stöder detta antagande.
Nationalekonomer i olika länder ha diskuterat
problemet utan att komma till
något resultat, och bankofullmäktiges
yttrande anses vara alltför kategoriskt.
Man kan enligt samma yttrande inte
heller dra några slutsatser i detta hän -

seende ur den obetydliga räntestegring
som ägt rum under perioden 1950
—1951.

Här anses sålunda en räntestegring
med en halv procent vara alltför obetydlig
för att över huvud kunna utgöra
någon grund för ett antagande om hur
fortsättningen skulle komma att te sig.
Men om det är på det sättet, att en räntestegring
på en halv procent, i stort
sett genomförd under loppet av fyra
månader, inte spelar någon roll alls,
varpå stöder man då antagandet att ytterligare
en halv procents räntestegring
skulle komma att spela en avgörande
roll? Om professor Lundbergs antagande
är riktigt, är det väl högst sannolikt
att han också har raserat hela
grunden för det resonemang som här
har förts i kammaren om att små räntestegringar
skulle ha någon betydelse.

Beträffande så frågan, huruvida en
kreditåtstramning utlöser en fortgående
räntestegring, har man nog i allmänhet
i riksbanken betraktat det som självklart
att så länge som åtstramningen
verkar kommer den i varje fall inom
måttliga gränser att i stort sett ha samma
verkningar. Vill man avbryta räntestegringen
finns det visserligen medel
att göra det, men de medlen äro desamma
som anses vara förkastliga, nämligen
att förse marknaden med ökad
likviditet, alltså göra marknaden lättare.
Då upphäver man självfallet åtstramningen,
och man har därmed också
berövat sig det vapen man behöver
för att bekämpa inflationen.

Självfallet möter man på räntestegringens
väg vid en viss punkt ett läge,
där räntestegringen i och för sig eller
tillsammans med övriga åtgärder kommer
att verka som en åtstramning. Det
läget inträder emellertid först vid den
tidpunkt, då man lyckats friställa en del
arbetskraft genom att slå ut vissa räntekänsliga
investeringar och viss räntekänslig
konsumtion i den mån man kan
tillämpa detta på begränsade konsumtionsområden.

72 Nr 29. Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

Man får emellertid ta med i beräkningen,
att detta medel har precis samma
verkningar som om man via investeringskontrollen
skulle förbjuda så
mycket av eljest önskvärda investeringar,
att det uppkomme ett visst friställande
av arbetskraft. Detta friställande
av arbetskraft skulle ju i sin mån
rätt snart verka konsumtionsbegränsande,
minska efterfrågan även på rena
konsumtionsvaror. Vill man inte acceptera
den linjen, torde det inte finnas
någon annan möjlighet än att i huvudsak
följa den väg som har anbefallts
av bankofullmäktige.

Man har ju anfört många skäl mot att
i detta avseende slå in på någonting
som man betraktar som en ytterligare
reglering, bland annat att administrationen
skulle vara så krånglig. När ärendet
kommer tillbaka från utskottet blir
det tid nog att granska det skälet. Det
kommer då helt säkert att visa sig, att
det som man här kallar en reglering
bra mycket liknar de generellt verkande
medel, vilka man vid så många olika
tillfällen rekommenderat som en bättre
väg än de rena ransoneringarnas och
regleringarnas väg.

Vidare anförde:

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Oppositionen
har ju i denna debatt inte sparat på
starka ord, när det gällt att fördöma
regeringens politik och de verkningar,
som denna haft för vårt land. Jag
skulle, herr talman, vilja säga att kunde
starka ord och stora åthävor avbryta
inflationsprocessen och hejda prisstegringarna,
då hade oppositionen gjort
en högst betydande insats här i dag,
Men, herr talman, om vi däremot se
efter vad som döljer sig bakom den
karska ordparaden, blir man nästan
förbluffad över hur torftigt och fattigt
oppositionens program ter sig.

Såvitt jag förstår innebär herr Hjalmarsons
program ett lössläppande på

alla punkter, där regeringen anser det
nödvändigt att strama åt: fria avtalsrörelser
i stället för samordnade, avveckling
av priskontrollen, en bostadspolitik
utan subventioner, ett borttagande
av hämmande regleringar etc.
etc. Herr Hjalmarson måste ju ändå ha
klart för sig, att vårt land för närvarande
kämpar med inflationstendenser
och det enda recept som han hade att
komma med, när han nu rekommenderade
borttagandet av alla regleringar,
var en räntestegring men en räntestegring
tydligen så mild och så försiktig,
att väl även herr Hjalmarson måste
medge att den skulle ha ganska ringa
effekt.

Jag tror det är en riktig karakteristik
att säga, att om herr Hjalmarson finge
pröva sitt recept i praktisk politik,
skulle det komma att innebära en stimulans
för de inflationsdrivande krafterna.

Jag tror att herr Hjalmarson skulle
ha nytta av att läsa en artikel i den
tidning, som herr Hagberg i Luleå tror
är mitt liv- och husorgan, New York
Herald Tribune. Det är en borgerlig
amerikansk tidning av republikansk
läggning. Den skrev för en tid sedan
att upprustningskonjunkturen ställer
oss inför problem, som enklast lösas genom
en stegrad produktion. Men en
så snabbt stegrad produktion är inte
åstadkommen i en handvändning, och
under tiden måste man möta situationen
med regleringar, med statsingripanden
och med skattehöjningar.

Jag tror att herr Hjalmarson skulle
ha utbyte av att tillägna sig något av
den synen på hur man skall bekämpa
en ekonomisk krissituation. Det var
inte någon socialistisk tidning — jag
upprepar det -— det var en av de ledande
republikanska tidningarna i Amerikas
förenta stater.

Då var det mera innehåll i herr
Ohlins anförande. Där fanns bl. a. en
intressant tanke, som jag skall be att
få uppehålla mig vid ett ögonblick. In -

Tisdagen den 30 oktober 1951 em. Nr 29. 73

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

nan jag gör det skulle jag emellertid
vilja säga ett par ord om de försök till
internationella jämförelser, som ha
gjorts i debatten.

Jag tror att både herr Ohlin och herr
Sköld ha rätt i att man skall vara försiktig
med sådana jämförelser. Vad jag
tidigare gjort har varit, att jag tagit upp
vissa konkreta ting, som ha betytt ungefär
detsamma i olika delar av världen.
Jag har sagt att så och så många bostäder
produceras i Sverige och så och
så många produceras i Belgien, så och
så stor är befolkningstillväxten i de
båda länderna, och jag har jämfört
dessa ting. Det kan uppstå en möjlighet
till objektiva jämförelser. Men så fort
vi komma in på något så besvärligt som
prisutvecklingen och löneutvecklingen,
så veta vi själva hur bristfällig vår egen
statistik är, när det gäller att jämföra
inom vårt eget land situationen tidpunkt
för tidpunkt. Man skall vara
mycket försiktig, när man försöker att
göra internationella jämförelser.

Det är klart att jag skulle kunna
göra som herr Ohlin gjorde i sitt söndagstal,
vilket var anledningen till denna
diskussion, när han slungade ut påståendet
att Sverige har den högsta
prisstegringen i Europa. (Det gläder
mig att herr Ohlin inte har sagt det.
Det är alltid intressant att konstatera,
hur ofta tidningarna missuppfatta oss
politiker, vad det nu kan bero på.)
Emellertid, jag skulle kunna ha gjort
en sådan jämförelse lika vårdslöst som
herr Ohlins söndagstal var. Jag kunde
ha tagit levnadskostnadsstegringen och
jämfört den med lönestegringarna och
då kommit till det resultatet, att medan
vi fram till juli månad i år hade en
lönestegring på omkring 20 procent,
hade vi en levnadskostnadsstegring på
19 procent. Följaktligen hade vi fram
till juli månad i år en procents stegring
av levnadsstandarden.

Sedan kunde jag gått exempelvis till
England, ett av herr Ohlin åberopat
land, och sagt: 1 England hade man en

prisstegring, som var 12 procent, men
lönerna stego med bara 7 procent. Följaktligen
hade man där en levnadsstandardsänkning
på 5 procent. Jag kunde
ha tagit Schweiz och sagt, att i Schweiz
hade man under samma tid en stegring
av levnadskostnaderna med 3 procent
och en stegring av lönerna med 0,5
procent, alltså en sänkning av standarden
med 2,5 procent. Jag kunde ha tagit
Amerikas förenta stater och sagt, att
där hade man en lönestegring på 10
procent och en levnadskostnadsstegring
på 9 procent, och jag kunde då
ha sagt: Förenta staterna och Sverige
äro de enda länder i världen som fram
till juni månads utgång ändå kunde redovisa
en stegring i levnadsstandarden!
Det hade varit lika hederligt eller lika
ohederligt som herr Ohlins sätt att argumentera.
Jag tycker inte att jag kan
använda den metoden, men jag vill
bara ge ett exempel på hur lätt det
skulle vara för herr Ohlin att locka in
oss i en argumentation, som skulle bli
ganska besvärlig för herr Ohlin. Det
framgår av dessa exempel att det finns
■— även om man inte kan ta siffrorna för
exakta -— ett samband mellan lönestegringar
och levnadskostnadsstegringar.
Då blir det inte partipolitiskt matnyttigt
att komma och tala om de våldsamt
stegrade levnadskostnaderna i
Sverige. Herr Skölds jämförelse med
Schweiz var endast avsedd att belysa, att
arbetsmarknaden i Schweiz är sådan,
att det inte funnits utrymme för organisationerna
att så bevaka sina intressen,
att de kunnat taga ut kompensation
för varje levnadskostnadsstegring. Då
blir det lättare att hålla priserna nere.
Det var innebörden. Längre kan man
inte komma.

Men låt oss stryka denna lek med utländska
jämförelser och fråga oss: Vad
är det för faktorer som vi ha att räkna
med i vårt eget land? Jag tror att vi då
skola utgå ifrån följande tre förutsättningar:
vi ha full sysselsättning, vi ha
fria avtalsrörelser, och vi ha slagkraf -

74 Nr 29. Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

tiga organisationer både för bönderna,
arbetarna och tjänstemännen. Detta är
förutsättningarna för löne- och prisbildningen.
Den första fråga man ställer
sig är: Vilja vi effektivt hålla tillbaka
lönestegringarna genom att medvetet
skapa så stora depressiva tendenser,
att vi få arbetslöshet? Det verkar så
ibland, framför allt när man hör herr
Hjalmarson strö omkring sig uttalanden,
mycket illa övervägda, det måste
jag dess värre konstatera. Men jag tror
uppriktigt sagt inte att man vill det,
och då få vi utgå ifrån att alla demokratiska
partier arbeta utifrån förutsättningen:
fria avtalsrörelser, starka

organisationer och full sysselsättning.
I ett samhälle av denna typ uppstå
utifrån kommande prisstegringstendenser.
Dessa utifrån kommande prisstegringstendenser
utlösa lönestegringar,
och visst finns det utrymme för lönestegringar!
Visst finns det utrymme för
lönestegringar när det är så, som herr
Ohlin påpekade, att vår ekonomiska
situation tack vare utrikeshandeln och
andra omständigheter har kraftigt förbättrats.
Men vi skola ha klart för oss
— och det är det herr Ohlin fullständigt
glömde bort — att näringslivet är
differentierat och i högsta grad skiftande.
Det finns inom stora delar av
näringslivet ett direkt samband mellan
de lönestegringar, som utlösas av utifrån
kommande impulser och prissättningar.
Det gäller framför allt inom
jordbruket, där själva den konstruktion,
som vi använda för att komma
fram till prissättningen på jordbrukets
produkter, har låst samman löneutvecklingen
med prisutvecklingen. Men det
är inte bara jordbrukspriserna. Den
priskontroll, som vi arbeta med, har
den nackdelen, att den på stora områden
framför allt inom hemmamarknadsindustrien
ger marginaler så små, att
lönestegringar från vilket håll de än
komma omedelbart utlösa en prisstegringseffekt.
Det går väl ändå inte, herr
Ohlin, att vifta bort det. Det går väl

inte att komma förbi att en väsentlig
del av prisstegringarna just i vårt land
bero på att lönestegringarna ha varit
större än i de flesta andra länder. Herr
Ohlins resonemang om att den reella
nationalinkomsten har ökat är naturligtvis
fullkomligt riktigt. Det försörjningsmiissiga
underlaget för vår ekonomi
är gott. Men jag betonar ännu en
gång att ojämnheten i vinstutvecklingen
gör att man inte kommer till rätta med
detta med generellt verkande metoder.

Om man skulle tänka sig — för att
ett ögonblick lämna lönerna — att man
med en räntehöjning skulle stävja investeringsviljan
hos de industrier, som
göra stora vinster, skulle vi få klippa
till med en räntehöjning så våldsam,
att den skulle strypa stora delar av det
näringsliv, som arbetar med små marginaler.
Det skulle bli en våldsam snedbelastning
av vår industri. Detsamma
gäller om man skulle säga så här, som
herr Ohlin var inne på: Vi ha nu haft
en stor inkomstökning för folkhushållet,
och då skall man inte behöva godtaga
en levnadsstandardsänkning. Det
är naturligtvis riktigt, men hur man
skall undgå det genom eu fri avtalsrörelse
är kanske inte så alldeles klart.
En fri avtalsrörelse kan mycket väl gå
hårt fram inom de industrier, som ha
stora vinster. Men hur går det med småbrukare,
hantverkare, alla som arbeta
inom hemmamarknadsindustrien? Vilka
möjligheter ha de att genom en fri avtalsrörelse
få täckning för de stegringar,
som utifrån kommande prisstegringar
ha vållat? Tvärtom är det väl så,
att den allmänna lönehöjningen i och
för sig innebär en ökad belastning för
dessa grupper. Då kommer man helt
naturligt fram till att vi få ta hand om
en betydande del av denna extra konjunkturvinst
och dra in den till det
allmänna. Vi få beskatta den och sterilisera
den för att använda den på något
ur det allmännas synpunkt klokt
och vettigt sätt, och detta tror jag löntagarorganisationerna
ha ganska klart

Tisdagen den 30 oktober 1951 em. Nr 29. 7o

Vid remiss av

för sig för närvarande. Någon i Landsorganisationens
ledning har sagt, att vi
i år ha haft den största nominella löneökningen
i vår historia samtidigt som
vi för första gången ha fått ta en reallönesänkning.
Jag tror att erfarenheterna
från årets avtalsrörelse ha gjort,
att det finns intresse för en återhållsam
och samlad lönerörelse,, och det är
enligt min mening alldeles klart att
också organisationerna ha ett betydande
intresse av hur samhällets politik
utformas, t. ex. i fråga om indragningen
av exportindustriens vinster. Vi ha
därför betraktat det som en naturlig
sak att regeringen, samhällets representanter
och intresseorganisationerna
skulle mötas och försöka diskutera sig
fram till gemensamma lösningar. Det
är, herr Hjalmarson, ingen centraldirigering
på löneområdet från regeringens
sida, utan det är i stället ett försök att
undersöka, huruvida de stora löntagargruppernas
intressen bäst främjas genom
den ena eller andra formen av lönepolitisk
och finanspolitisk utveckling.

Herr Hjalmarson var mycket ordför
då han talade om att löntagarorganisationerna
skulle förlora sin auktoritet
genom dessa samråd. Herr Hjalmarson
har väl inte alltid varit lika orolig, eller
var det bara för att slå blå dunster i
ögonen på regeringen som herrar Hjalmarson,
Ohlin och Hedlund i våras
bjödo in intresseorganisationerna till
överläggningar? Gjorde man det bara
för att resonera om väder och vind,
eller hoppades man att resonemangen
skulle leda fram till en politik? Jag
trodde inte det skulle bli något resultat,
och det blev det ju inte heller, men
från herrarnas sida måste det ju ändå
ha varit tanken att överläggningarna
skulle leda fram till ett resultat.

Men viktigare är att organisationerna
på arbetsmarknaden inte få mindre viktiga
arbetsuppgifter i ett samhälle med
full sysselsättning. Det är tvärtom så
att deras auktoritet blir ännu större i
den fulla sysselsättningens samhälle än

Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

i det liberala samhälle där arbetslösheten
utgjorde den samhällsekonomiska
regulatorn.

Jag skulle även med risk att det verkar
som en onödig tillspetsning vilja
rikta en fråga till herr Ohlin —- det är
litet enklare att få frågorna klarlagda
på detta sätt. Det var herr Ohlin som
»började», för att begagna ett i dag ofta
använt uttryck. Herr Ohlin frågade herr
Hedlund ungefär så här: Varför var det
nödvändigt att vissa grupper skulle få
en levnadsstandardsänkning när det
gjorts en oförtjänt konjunkturvinst på
över en miljard? Detta är alltså en precisering
av det problem som jag använt
de sista fem minuterna till att försöka
bena upp.

Inom parentes vill jag säga, att levnadsstandardsänkningen
givetvis inte
var eftersträvad från vårt håll.

Jag vill svara att den extra konjunkturvinsten
ur samhällets synpunkt har
använts till två ting: för det första en
betydande förstärkning av valutareserven
och för det andra en kraftig ökning
av våra lagertillgångar. Enbart lagerökningen
har av konjunkturinstitutet
uppskattats till över en miljard kronor.
Därmed är alltså den tillfälliga konjunkturvinsten
redovisad ur samhällets
synpunkt.

Herr Ohlin har emellertid rätt i att
det finns en fråga kvar: Har inte en förändring
av förmögenhetsförhållandena
i samhället inträtt trots att konjunkturvinsten
kan redovisas på detta sätt? Är
det inte så att vissa stora bolag ha blivit
rika, och är det inte så att andra
människor ha fått betala den rikedomen
genom en sänkt standard? Det är
nästa fråga, och den är obestridligen
riktigt ställd såvitt jag förstår. Hittills
har jag bara frågat å herr Ohlins vägnar,
men nu kommer jag till min fråga.
De stora vinsterna äro förbehållna ett
relativt begränsat antal näringsgrenar.
Tror herr Ohlin då, att man genom en
fri avtalsrörelse skulle kunna pressa ur
de stora vinsterna så mycket, att stan -

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

dardsänkningen inte hade kommit?
Tror herr Ohlin att detta hade varit
gagneligt för småbrukarna, hantverkarna
och de andra grupper, vilkas talan
han uppgav sig föra? Är det inte i stället
riktigt att säga som regeringen har
sagt, att samhället skall dra till sig det
mesta möjliga av denna extra konjunkturvinst?
Jag vet inte om jag vågar
tolka herr Ohlins anförande på denna
punkt som en uppslutning på regeringens
sida och som ett konstaterande av
att detta är en riktig politik.

Men ändå återstå vissa problem. Om
herr Ohlin och regeringen äro ense om
att samhället bör ta hand om vinsterna
emedan man inte kan komma åt dem på
något annat sätt och emedan de äro farliga
där de ligga, hur skulle då standardsänkningen
ha undvikits? Skulle
man ha använt vinsterna till subventioner?
Hade det varit en klok politik att
pumpa ut dessa pengar för att hålla levnadskostnaderna
stabila, eller skulle
man ha använt pengarna till en skattesänkning
— det är ganska intressant att
spinna vidare på den Ohlinska tanken.
Om regeringen och herr Ohlin äro eniga
om att det är nödvändigt att gå hårt
fram och dra in vinsterna, kvarstår
frågan om man skulle ha använt pengarna
till subventionering eller till omedelbara
skattesänkningar — jag är nog
artig att förutsätta, att herr Ohlin menar
någonting med det vackra talet om
att de stora vinsterna icke äro förenliga
med en standardsänkning för vissa
grupper. Jag kan inte neka till att det
skulle vara intressant att få fortsätta
resonemanget på denna punkt.

Emellertid är det klart att det som jag
närmast anser mig ha anledning att
yttra mig om inte är dessa ekonomiska
ting, hur viktiga de än äro, utan de
politiska spekulationer som herrarna
Ohlin och Hjalmarson gjorde i förmiddags.
Herr Hjalmarson frågade hur det
kunde komma sig att samverkan mellan
bondeförbundet och socialdemokraterna
i regeringsställning tycks vara någon -

ting så hemligt, att man inte ens nu kan
komma överens om vem det var som
började frieriet, och han tycker att
det borde finnas någon som vågar ta
ansvaret om samverkan nu skulle vara
så bra för landet. Jag tycker hela denna
diskussion är rätt enfaldig, om jag skall
säga min uppriktiga mening. Jag har
alls ingenting emot att ta ansvaret utan
gör det gärna om ingen annan vill göra
det. Jag är stolt över det, och jag kanske
i viss mån har rätt att göra det. Jag
har aldrig dolt, från 1948 och fram till
nu, att jag ansett att en knapp partimajoritet
är en för svag grund att bygga
en fast och stark regeringsmakt på i
en så kritisk tid som den nuvarande.
Det var inte ett utslag av skämtlynne
när jag 1948 utsatte mig för prestigerisken
att få nej från bondeförbundet genom
att ta upp förhandlingar. Trots
att vi vid den tidpunkten sutto med
majoritet vid gemensamma voteringar
och trots att vi hade 112 röster mot 110
borgerliga i andra kammaren ansåg jag
läget för vårt land vara så bekymmersamt
att en breddning av regeringsunderlaget
skulle vara gagnelig. Jag fick
nej den gången, men den omständigheten
har inte föranlett mig att börja
tycka illa om bondeförbundet. Jag sade
mig att bondeförbundet väl hade sina
skäl och sina funderingar. Jag hade
fortfarande den uppfattningen som jag
demonstrerade 1948, att en samverkan
med bondeförbundet skulle vara gagnelig
för landet och naturligtvis också
gagnelig för partiet, eftersom jag anser
att man skall söka driva en sådan
partipolitik som är gagnelig för landet.
Jag har inte kunnat undgå att finna
det egendomligt när jag läst i en del av
folkpartiets och högerns tidningar, att
regeringssamverkan mellan bondeförbundet
och socialdemokraterna är partipolitiskt
gagnelig för högern och folkpartiet
men skadlig för landet. Jag skulle
vilja råda herrarna att skaffa en partipolitik
som inte är skadlig för landet.

Jag har för min del inte dolt att jag

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Nr 29.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

hela tiden har ansett, att en samverkan
mellan bondeförbundet och socialdemokratien
skulle vara gagnelig både för
landet och för partiet, men det är också
uppenbart att jag inte ständigt går omkring
och frågar om man i bondeförbundet
är intresserad av en samverkan,
utan jag väntar och ser. Det finns så
många som hjälpa till. Jag får framföra
mitt tack till herrar Hjalmarson och
Ohlin för den behjärtade medverkan de
ha lämnat till att denna samverkan mellan
bondeförbundet och socialdemokraterna
gått i lås. Det var väl uppenbart
för varje iakttagare under våren, att ju
mer folkpartiet och högern tvingades
ut på fältet —- jag höll på att säga
tvingades ur sina lyor — för att klargöra
vad de menade med sitt alternativ,
desto ohjälpligare sprack den, borgerliga
fronten. När jag hörde dess penningpolitiska
diskussioner och andra
resonemang här tänkte jag: Låt det hela
fortsätta i lugn och ro; i det ögonblick
då högern och folkpartiet ha preciserat
sitt ekonomiska program finns en betydande
chans för samverkan, mellan bondeförbundet
och socialdemokraterna.

Nu tycker herr Hjalmarson att det är
förskräckligt att jag inbjudit till förhandlingar
med de borgerliga partierna
samtidigt som jag gått omkring med
dessa tankar. Jag förstår ingenting av
den anklagelsen. Jag inbjöd de borgerliga
partierna till att föra förhandlingar
om den närmaste tidens ekonomiska
politik. Det var, herr Hjalmarson, ingen
invit till regeringssamverkan. Jag har
tagit sådana initiativ förut. År 1947 betraktade
jag läget som så kritiskt inlandets
synpunkt, att jag ansåg det
lämpligt att försöka åstadkomma cn
samling av alla riksdagens partier omkring
den ekonomiska politiken. Jag
drömde aldrig om att det skulle kunna
missuppfattas därhän, att kommunister
— som då voro med — höger och
folkparti skulle betrakta det som eu invit
till regeringssamverkan. Det är en
helt annat sak. En regeringssamverkan

förutsätter givetvis överensstämmelse
om kortsiktsfrågorna — är man oense
om den ekonomiska politiken kan det
naturligtvis inte bli regeringssamverkan
— men den förutsätter också samstämmighet
på längre sikt. Jag har icke
vågat över huvud taget drömma om att
den politik som folkpartiet och högern
företräda på längre sikt skulle vara förenlig
med den politik som bondeförbundet
och socialdemokraterna ha för
avsikt att föra.

De förhandlingar som vi inbjödo till
beträffande den ekonomiska politiken
hade icke något annat syftemål, 1951
lika litet som 1947, än att undersöka om
vi på konkreta punkter kunde komma
överens om ett gemensamt handlingsprogram.
Någon av oppositionstalarna
har sagt, att det var omöjligt att vid
dessa förhandlingar få diskutera någonting
annat än räntefrågorna. Jag beklagar
att jag måste säga, att det är en fullkomligt
vilseledande framställning. Vid
dessa resonemang om den ekonomiska
politiken presenterade finansministern
och jag regeringens syn på varje fråga
som förelagts årets höstriksdag med undantag
av den extra bilskatten. Varje
annan fråga var föremål för redogörelse
från regeringens sida: skogsbolagens
stora vinster, skogsavgifterna,
investeringsavgiften, investeringsbegränsningarna,
överbalanseringen av
budgeten. Ingen fråga som står omnämnd
i den proposition som vi så
småningom skola remittera var undandragen,
från diskussion med de borgerliga
partiledarna. På en del punkter
voro vi överens, och där fanns det ju
ingen anledning att fördjupa diskussionerna.
På andra punkter hade vi under
sommaren intet material för att bedöma
utvecklingen. Det ställdes en fråga
om jordbrukspolitiken, som vi uppfattade
som cn fråga om hur de nuvarande
förlusterna inom jordbrukskalkylens
ram skola täckas. Den dåvarande jordbruksministern
svarade, att vi för dagen
inte kunde resonera om den saken,

78 Nr 29. Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

emedan vi inte kände skördeutfallet
och inte lieller visste hur de vanliga beräkningarna
inom jordbruksnämnden
om kalkylen skulle komma att gestalta
sig. Hade vi haft en tanke på att det
bakom folkpartiets fråga låg ett angrepp
på jordbrukskalkylen och att
man ville ha en politik förd exempelvis
i Dagens Nyheters linje, skulle vi naturligtvis
ha varit villiga att resonera
om det. Det hade varit en ny frågeställning,
men så talföra som herrarna äro
kunde de väl ha frågat på det sättet om
det var det som var avsikten. Den frågeställningen
kom aldrig upp, utan den
frågeställning som kom upp var denna:
Hur skall man klara jordbrukskalkylen?
Jag sade då vad jag har refererat nu,
att det inte var mycket att resonera om
för dagen, eftersom man först måste
gå igenom jordbrukskalkylen och se om
den skulle lämna överskott eller underskott.

Detsamma gäller, om de verkningar
som inkomstutvecklingen kan ha på vår
ekonomiska politik. Vi veta ju i nuvarande
stund mycket litet om vilken
ställning TCO, Landsorganisationen och
de övriga löntagarorganisationerna komma
att inta. Det är inte mycket mening
för oss att under sommaren sitta och
spekulera i vad som blir följden om lönerörelsen
ger det ena eller det andra
resultatet. Vi sade därför om dessa ting
liksom om skattepolitiken, att vi inte
kunde ensidigt bestämma vilken politik
som skulle komma att föras. Jag vågar
emellertid säga, att det fördes diskussioner
på alla de områden där det fanns
möjlighet att ta upp ett resonemang. Av
helt naturliga skäl blev det emellertid
kring räntepolitiken som det mesta intresset
koncentrerades. I en del frågor
voro vi som sagt tämligen överens, och
dem behövde vi inte resonera om. En
del andra frågor fingo vi vänta med tills
material skulle ligga på bordet. I räntefrågan
däremot hade vi materialet, och
det fordrades omedelbart ställningstagande.
Det var därför inte så konstigt

att diskussionen kom att i stor utsträckning
röra sig om denna fråga, och man
behövde bara höra herrar Ohlins och
Iljalmarsons tal under hela sommaren
för att förstå att det på den punkten
inte fanns någon brygga mellan våra
åsikter. Jag undrar om herr Ohlin själv
tror så förfärligt mycket på det kompromissförslag
som han nu har kommit
med.

Jag har velat klargöra detta för att det
skall bli absolut slut på denna mytbildning,
att här skulle ha skett någonting
besynnerligt. Vi ha inbjudit till resonemang
kring den ekonomiska politiken,
och de ha förts så långt det varit möjligt
att föra dem. Vid sidan av dem har
min sedan 1948 aktuella tanke på samverkan
med bondeförbundet verkat. Det
har ingenting med det andra att göra.

Jag vill gärna avsluta denna del av
min framställning med att omtala, att
jag i onsdags meddelade herrar Ohlin
och Hjalmarson, att det enligt min uppfattning
nu börjar finnas material för
fortsatta resonemang kring de frågor
som stodo kvar den 24 september. Det
har inte varit min avsikt — det framgick
av min framställning här —• att
avbryta dessa resonemang. Det kan väl
inte gärna vara så att den omständigheten,
att den socialistiska regeringen
nu har fått ett borgerligt inslag, gör det
omöjligt att tala med oss, när det gick
att tala med oss förut? Jag får väl ett
jakande svar på denna fråga, antar jag.

Om man skulle söka motiven för regeringssamverkan
mellan bondeförbundet
och socialdemokraterna i den borgerliga
pressen, medger jag att man blir så
förvirrad som herrarna ha blivit. Ena
dagen framställes socialdemokratien
som en makthungrig despot — det är
ju inte jag som då dyker fram i förgrunden
i tidningarna, utan någon annan
representant för partiet — som har
ryckt till sig Norup och bondeförbundet
för att med dess röstresurser i riksdagen
trygga en fortsatt socialistisk regim.
Nästa dag kan samma tidning

Tisdagen den 30 oktober 1951 em. Nr 29. 79

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

skriva, att socialdemokratien är fallfärdig,
orkeslös och sönderregerad, att
den står inför ett bakslag vid 1952 års
val, som kommer att kasta socialdemokraterna
ur deras majoritetsställning i
riksdagen. Bondeförbundet framställes
å ena sidan som ett viljelöst redskap i
socialdemokratiens händer som utan
betänkande har offrat de väldiga inkomster
som jordbrukarna skulle ha
fått efter en borgerlig valseger vid 1952
års val. De ha sålt sig, men anklagelsen
är tydligen att de ha sålt sig för billigt.
Samma tidning kan omedelbart därefter
skriva, att bondeförbundspolitikerna
äro sluga och hänsynslösa representanter
för jordbruksnäringen som på ett
skickligt sätt lyckats avpressa socialdemokraterna
fördelar som konsumenterna
få dyrt betala i form av högre
jordbrukspriser än som skulle ha blivit
fallet om bondeförbundet hade stannat
kvar hos borgerligheten. Det är en ganska
spännande diskussion det här, och
vi skola inte störa den. Jag tror att ju
ivrigare herrarna bli, desto lugnare bli
både herr Sköld och herr Norup. Den
bästa valrörelsestart som vi kunde ha
fått är enligt min mening denna förvirrade
diskussion, som inte förvirrar
några andra än deltagarna i den. Lycka
till! Fortsatta kannstöperier emotses
med tacksamhet från vår sida.

Men kannstöperierna behövas inte.
Regeringspartierna ha framlagt ett regeringsprogram
och deklarerat sin syn
på dagens situation och de framtida
problemen. Herr Ohlin säger att det
saknar politiskt intresse — han menar
väl partipolitiskt intresse ur folkpartiets
synpunkt — men då bör det väckas
hos herr Ohlin. I programmet redogöres
för vad som fordras i nuet: stram
kreditpolitik, överbalansering av budgeten,
sträng sparsamhet med statens
utgifter, fortsatt investeringsbegränsning,
ökat ianspåktagande av exportindustriens
vinster, kreditåtstramning
med bibehållande av lågräntepolitiken.
Vi äro för vår del övertygade om att

detta program när det blir realiserat
skall vara till gagn för alla grupper
inom samhället. Det kommer inte att
saknas frestelser till avvikelser. De just
nu flödande exportinkomsterna göra
det lätt för den som vill vinna popularitet
att rekommendera en frikostigare,
en liberalare politik, men det må tilllåtas
mig säga, att vi socialdemokrater
redan genom det långa regeringsinneliavet
och den styrka, som vi veta oss
ha, ha vant oss vid att betrakta oss
som ansvariga också inför framtiden.
Vi tro att man inte får spela bort de
tillfälliga inkomster som nu komma
utan måste föra en stram ekonomisk
politik även i det nuvarande läget. Vi
tro att vi i bondeförbundet ha en värdefull
partner i dessa strävanden.

Herr talman! I verkligheten är det
ju så, att det som ligger bakom hela
regeringsförklaringen visserligen är ett
konstaterande av dagens ekonomiska
bekymmer men också ett konstaterande
att Sveriges folk går emot en tid av
stigande välstånd. Vi tro att en fortsatt
produktivitetsstegring, full sysselsättning,
jämn inkomstfördelning och ökad
social och ekonomisk trygghet komma
att vara hävstänger för den ekonomiska
utvecklingen nu liksom tidigare.
Upprustningskonjunkturen har vållat
oss svårigheter för stunden, och de svårigheterna
måste övervinnas. Den ekonomiska
balansen måste återställas, men
vi ha klart för oss att Sveriges ekonomiska
situation är god, och därför
bygger regeringsprogrammet på en tro
på framtiden. Vi ha velat klargöra för
vårt folk att det har att välja mellan två
ting. De stigande inkomsterna kunna
användas till snabbt stigande konsumtionsökning
eller till fortsatta samhälleliga
investeringar. De två regeringspartierna
ha ansett, att anspråken på
den samhälleliga kapitalbildningen, på
vägarna, på sjukhusen, på skolorna, på
forskningsanstalterna och på bostäderna,
äro så väldiga, att en sträng och
stram sparsainhetspolitik blir nödvän -

80 Nr 29. Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Vid remiss av Kungl. Maj ds propositioner nr 219—221.

dig även i framtiden om dessa viktiga
investeringsbehov skola tillgodoses.
Programmet bygger inte på att vi gå
mot ekonomisk katastrof och ekonomiska
svårigheter, men däremot säga
vi klart ifrån, att de nuvarande stegrade
exportinkomsterna inte äro en fast
grund att bygga framtiden på. Sparsamhet
kommer att bli nödvändig om
man vill tillgodose kraven på en ökad
samhällelig kapitalbildning. Är det, herr
talman, så svårt att förstå, att bönder
och arbetare ha kunnat samlas kring
ett program av denna typ? Är det så
besynnerligt att man inom arbetarepartiet
har varit angelägen om att trygga
en fast majoritet för en politik, avsedd
att skapa full sysselsättning och
fortsatta socialpolitiska framsteg? Är
det så underligt, behövs det så många
kannstöperier för att förklara, att bönderna
i denna situation kunna ha samma
intressen som Sveriges arbetare?

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Statsministerns replik i
vad den avsåg regeringsbildningen var
ju till väsentliga delar ett politiskt kåseri,
som man lyssnade till med stort
intresse men vars sakliga innehåll var
föga övertygande. Statsministern försökte
göra en distinktion mellan överläggningar
om regeringssamverkan på längre
sikt och överläggningar om ett kortsiktsprogram.
Hela denna konstruktion
faller emellertid, herr statsminister, redan
på den omständigheten, att regeringens
tillkomst både i pressen och
från ledande socialdemokratiskt och
bondeförbundshåll främst har motiverats
med att man ville få ett tillräckligt
starkt stöd för regeringens politik
för att komma till rätta med inflationen.
Det är detta som har framställts
som det mest angelägna. Jag får säga
till statsministern, att han inte måtte
ha varit någon särskilt uppmärksam
åhörare av herr Hedlunds anförande
här i dag, ty i så fall skulle han omöj -

ligen ha kunnat komma med denna
mytbildning om vad som har legat
bakom regeringskonstruktionen. Herr
Hedlund betonade starkt, att vad man
strävat efter är att få enighet mellan
de två parterna om antiinflationsprogrammet.

Låt mig också, herr statsminister, erinra
om följande. Vid överläggningarna
mellan regering och opposition underströk
statsministern, att man skulle
eftersträva samverkan så långt möjligt.
Det var aldrig tal om att göra en
sådan här distinktion mellan regeringssamverkan
på längre sikt med en av
oss, och kortsiktssamverkan med två av
parterna. Statsministern underströk att
han var medveten om att det kunde bli
oenighet på vissa punkter, men det borde
inte hindra oss att i samförstånd
söka finna gemensamma lösningar. När
man talar om att finna gemensamma
lösningar i samförstånd måste man givetvis
mena, om det över huvud taget
skall vara någon mening med ordet
samförstånd, att man skall sträva efter
att komma fram till samförstånd innan
regeringen bundit sin position genom
att lägga fram förslag för riksdagen.

Denna önskan om en allmän samverkan
underströks också av statsministern
då vi sista gången träffades den 24
september. Vid det näst sista sammanträdet
— jag kommer inte ihåg dagen,
men det var väl någon gång i mitten
av augusti — skisserade statsministern
själv planen för de fortsatta förhandlingarna.
Först skulle vi ägna ett helt
sammanträde åt penningpolitiken, och
därefter skulle vi träffas för att punkt
för punkt gå igenom regeringens olika
tankegångar, och oppositionen skulle
få tillfälle att punkt för punkt redovisa
sina förslag. Vi diskuterade också
penningpolitiken den 24 september,
och jag gick från det sammanträdet i
den övertygelsen, att det nästa utlovade
sammanträdet skulle komma, då vi
punkt för punkt skulle diskutera de
andra frågorna. Men hej, vad man be -

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Vid remiss av

drog sig! Det tog brått slut med den
saken, och några dagar senare meddelades
det, att socialdemokraterna och
bondeförbundet skulle bilda regering.

Om statsministern har svårt att förstå
vår reaktion här, skulle jag vilja ta
en bild från det område som också
statsministern var inne på, nämligen
det fackliga området. Regeringen är ju
riksdagens och inte minst oppositionens
främste arbetsgivare. Antag att en
arbetsgivarorganisation på den privata
affärsmarknaden bjuder in tre fackförbund
för att med dem diskutera om
ett gemensamt kollektivavtal. Antag
att direktören i arbetsgivarorganisationen,
som i detta exempel motsvarar
statsministern, gång på gång betonar,
att man skall söka komma fram gemensamt
så långt som möjligt även om man
inte kan enas i alla punkter, och att
alla förhandlare instämma i det. Plötsligt
blir det känt att arbetsgivardirektören
har gått bakom ryggen på de övriga
och pusslat ihop ett avtal med ett
av dessa fackförbund. Hur tror statsministern
att detta skulle uppfattas i
den fackliga världen? Statsministern
kan fråga några av sina vänner inom
LO. Jag kan försäkra statsministern, att
den arbetsgivardirektör som uppträder
på detta sätt gör sig tämligen omöjlig
på arbetsmarknaden för framtiden, och
det fackförbund som uppträder på detta
sätt kommer i fortsättningen att mötas
med mycket stor misstro. Bör då ett
handlingssätt som fördömes i den fackliga
demokratien prisas i den ekonomiska
demokratien?

Nu inbjuder statsministern här till
fortsatta överläggningar, och det är i
och för sig mycket värdefullt. Men, herr
statsminister, vi tala så mycket om att
försöka skapa gynnsamt ekonomiskt
klimat. Skulle inte statsministern också
tänka på att söka skapa ett gynnsamt
politiskt klimat om man skall ha en sådan
här allmän samverkan? Om man
ena dagen sitter vid förhandlingsbordet
och talar om en allmän samverkan och

Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

nästa dag gör upp med en part bakom
ryggen på de övriga, främjar man icke
den politiska atmosfären.

Jag vill beträffande statsministerns
propå om fortsatta överläggningar endast
understryka, att om man vill ha en
fortsatt diskussion, skall det vara en
diskussion över hela fältet. Vi skola
inte bara få diskutera de frågor som
regeringen själv väljer ut i förväg, utan
det skall vara en fri diskussion där vi
även kunna komma in på de frågor,
som nu blivit föremål för behandling
i de framlagda propositionerna; eljest
blir en sådan diskussion inte av tillfredsställande
art. Jag vill, herr talman,
sluta med att säga, att vi nog måste
hemställa att statsministern ger övertygande
bevis på sin goda vilja till en
verkligt bred samverkan om det skall
bli ett gott resultat i hela landets intresse.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Tiden tillåter mig inte att närmare
gå in på de internationella jämförelserna.
Jag konstaterar bara två
saker.

För det första: när statsministern nu
säger att han bara har jämfört vissa
konkreta ting i Sverige och andra länder,
men inte sådana saker som prisutvecklingen,
tror jag han missminner
sig. För några år sedan tror jag statsministern
excellerade just i prisjämförelser,
men jag har inte alltid alla hans
tal i fickan. Jag kan återkomma vid ett
annat tillfälle.

För det andra: ingen har så excellerat
i de mest orimliga av alla internationella
jämförelser som finansminister
Sköld på eget initiativ har gjort när det
har gällt räntan. Ett fattigt och krigshärjat
land som Finland har herr Sköld
älskat att hänvisa till i sina räntediskussioner.

Nej, herr statsminister, det är nog litet
oförsiktigt att mot bakgrunden av
sådana egna handlingar ta den attityd,

6 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 29.

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

som statsministern har tagit i dag därför
att jämförelserna nu kännas besvärande.

Vad beträffar frågan om nationalinkomstens
stora stegring och det faktum,
att vissa folkgrupper — och betydande
sådana — ha fått sin standard sänkt,
är det alldeles klart att konjunkturvinsten
har använts till något, men frågan
är naturligtvis vilka folkgrupper
som ha fått denna väldiga inkomsthöjning.
Statsministern har upptäckt
de stora bolagen. Det har även jag gjort
och talat om. Det föreföll emellertid
som om statsministern, om jag inte
hörde fel, inte hade upptäckt dem av
de enskilda skogsägarna som ha fått
mycket stora inkomsthöjningar. Av någon
anledning finns det en hämning
på regeringsbänken när det gäller att
tala ut om den saken.

Nu har jag begärt av regeringen:
Ställ nu upp detta problem om nationalinkomstens
stora stegring och ändringen
av inkomstfördelningen! Lägg fram
det material som endast regeringen kan
lägga fram! Lägg sedan fram regeringens
syn på detta problem, och låt oss
sedan taga upp detsamma!

Det verkar som om statsministern
nu, om man skall gissa, tycktes antyda
att det inte fanns anledning att studera
detta problem närmare, kanske eftersom
det inte var någonting mera att
göra. Jag har begärt fakta, jag har begärt
en problemställning, jag har begärt
en belysning av detta problem,
som man vet med all rätt intresserar
stora befolkningsgrupper. Och vad svarar
statsministern? Jo, han svarar genom
att fråga mig: Hur tycker nu herr
Ohlin och oppositionen att vi skola
göra? Vad är oppositionens förslag?
Alltså just det, herr statsminister, som
jag tillät mig i mitt inledningsanförande
ironisera över. Vi ha en regering
som är avlönad av svenska folket för
att sköta regeringsproblemet, en regering
som har hela kansliet till sitt förfogande,
och när det ställes ett problem

som inte är belyst av regeringen begär
man, att oppositionen dessförinnan
skall tala om liur det ligger till med
detta problem. Ce oss, herr statsminister,
ett årligt anslag på två miljoner
kronor eller så till ett kansli, så skola
vi åtaga oss att utreda problemen alldeles
parallellt med regeringen.

Jag vill, herr talman, slå fast en sak:
realinkomstutvecklingen har under det
senaste året varit mycket ogynnsam för
betydande grupper, inte bara för löntagare,
utan även för de andra grupper
som statsministern i likhet med finansministern
tycktes nästan helt glömma
bort, nämligen de som ha praktiskt taget
fasta inkomster. De ha under denna
period fått vidkännas en mycket
ogynnsam prisutveckling, mera ogynnsam
än på många andra håll. Att göra
något åt detta problem är inte enkelt,
säger man från regeringens sida. Nej,
men vem har sagt att vi ha en regering
bara för att lösa de enkla problemen?
Regeringen kommer väl inte ifrån sitt
ansvar med att problemet är svårt.

Statsministern säger, att vid förhandlingarna
presenterades allting. Får jag
bara kort sammanfatta. Frågor rörande
jordbrukspolitiken avvisades med att
de inte voro någonting att diskutera
f. n. Det visar sig nu att statsministern
ansåg att regeringen vid den tidpunkten,
alltså i slutet av september, inte ansåg
sig ha möjlighet att bedöma att vi
skulle få en svag skörd; svartrosten var
tydligen okänd i regeringen. Och inte
hade man någon vetskap om hur lönesituationen
skulle utvecklas. — När vi
frågade om skattepolitiken fingo vi bara
ett bryskt nej till svar. Vi mötte alltså
en vägran att diskutera två så centrala
uppgifter som dessa, men så mycket
större villighet att diskutera räntan.

Till sist, herr talman, ett ord om regeringsförklaringens
politiska intresse.
Ja, nog har det ett viss politiskt intresse
att konstatera att denna regeringsförklaring
icke bär något spår av att ett
nytt parti har trätt in i regeringen, att

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Nr 29.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

intet parti vill redovisa någon ändring
i sin uppfattning, men att man ändå nu
är fullständigt överens. Det har tydligen
varit ett rent misstag då man har
trott att bondeförbundet och socialdemokraterna
ha haft olika åsikter:
dyrortsgraderingen, försvarsfrågan, elskatten,
den bostadssociala politiken,
budgetöverskottet och många andra
ting. Ur den synpunkten, herr statsminister,
har det naturligtvis ett visst politiskt
intresse att läsa regeringsförklaringen.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Det är klart
att det är ett intressant bidrag till kampen
mot inflationen, det konkreta förslag
som väcktes nyss av herr Ohlin:
två miljoner till folkpartiet. Det är naturligtvis
en tanke som vi skola överväga,
men jag tror inte att det blir någonting
av.

Det som är det intressanta med den
Ohlinska frågeställningen om vinsterna
är ju att den innehåller ett problem.
Jag kan försäkra herr Ohlin att mitt
anförande i den delen icke hade någon
polemisk färg. Om jag låter arg så beror
det inte på att jag är det. Herr
Ohlin har väckt frågan, hur det kan
komma sig att i en situation, där vi ha
flödande inkomster på grund av exportindustriernas
vinster, vissa medborgargrupper
få ta på sig en standardsänkning.
Och så säger jag att detta är
någonting som vi gärna skola resonera
om. Vidare säger jag att detta inte är
så enkelt att man kommer till rätta med
det genom generella metoder. Det är
inte så enkelt att man, såsom herr Hjalmarson
tycks tro, kan säga så här: Tag
ut genom fria avtalsrörelser allt vad ni
kunna taga ut! Ty den ekonomiska situationen
i vårt land är så splittrad, att
vad som är gagneligt för en industri
kan vara döden för en annan, och just
hantverkarna och småbrukarna kunna
inte ha något som helst inlresse av en
sådan metod.

Och så sade jag: Det kan heller inte
finnas skäl att antaga att en räntestegring
löser problemet, ty en räntestegring
kramar de svaga industrierna, de
industrier som inte ha marginalerna.
Jag kom till den slutsatsen, att de recept,
som av högerns och folkpartiets
talare här ha antytts, inte räcka till.
Vi ha haft den uppfattningen, att man
löser detta problem genom ett ökat ianspråktagande
från det allmännas sida
av vinsterna, för den användning som
statsmakterna sedan kunna komma
överens om. Detta var alltså vår uppfattning;
men när herr Ohlin ställde
sin fråga på det sätt som gjordes i dag,
var det naturligt att jag frågade: Finns
det en tanke bakom herr Ohlins resonemang,
en tanke att man skulle kunna
gå till väga på något annat sätt? Är
det möjligen subventionstanken som leker
och lockar, eller är det tanken på
sänkning av den direkta statsskatten?
Det var dessa två möjligheter som jag
kom på såsom sannolika. Och nu säger
herr Ohlin: Det är fräckt att inte regeringen
utreder det här och ger mig
de frågeställningar som jag själv inte
kan åstadkomma. Problemet måste väl
ändå ställas av den som föreslår undersökningen.
Det första, grundläggande
problemet är ställt, men så fort som
man pekar på den frågeställningen —
här blir jag kanske en aning polemisk
på grund av herr Ohlins oförmåga att
ge ett svar — då blir han genast irriterad
och säger att det är staten som
skall undersöka detta. Nej, herr Ohlin,
problemställningen finns där, vi skola
visst resonera, vid de kommande förhandlingarna,
om hur man skall gå till
väga för en undersökning, men när man
slungar ut detta i den offentliga diskussionen
och liksom vill göra gällande
att detta är någonting som har försummats
från regeringens sida, att vi
ha tillåtit medborgare att få en levnadsstandardsänkning
mitt i en tid av stora
exportvinster, är det då så konstigt att
man frågar: Efter vilket recept, efter

84 Nr 29. Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

vilka metoder, menar folkpartiet att
man skulle ha fört en politik som skulle
ha lett till ett annat resultat? Och den
frågan ställer jag nu. Den hade jag
kunnat vänta med, om inte herr Ohlin
kommit med sin egendomliga och för
mig ganska obegripliga replik på mitt
resonemang.

Herr Hjalmarsons replik kanske vi
inte skola resonera så mycket om. Om
det vore så att jag samtidigt hade inbjudit
alla oppositionspartierna till regeringssamverkan,
då hade det ju varit
något ganska förskräckligt att göra det
jag gjorde, men det var ju aldrig fråga
om något sådant. Det var ju två vitt
skilda ting som det resonerades om. I
det ena fallet gällde det huruvida man
kunde komma överens om den närmaste
tidens ekonomiska politik; och
på en punkt visade det sig omöjligt att
komma överens, nämligen beträffande
räntepolitiken. Det visade sig omöjligt
att förena bondeförbundets och socialdemokraternas
ståndpunkt med högerns
och folkpartiets. Det är väl ändå ganska
naturligt att man drar sina slutsatser
av detta förhållande. Vid det
sammanträde herr Hjalmarson åberopade,
den 24 september, sade herr
Hjalmarson, att han aldrig skulle komma
att medverka vid genomförande av förslaget
om räntekontroll. Det var ett
klart besked på den punkten. Det utesluter
ju möjligheten till en regeringssamverkan
mellan högern och oss, eftersom
vi på en väsentlig punkt ha en
annan mening om hur den ekonomiska
politiken skall föras, men det utesluter
ingalunda fortsatta resonemang om den
ekonomiska politiken för att se om
det finns områden som man kan föra
bort ur stridslinjen. Vi betrakta varje
fråga, som kan föras ut ur stridslinjen,
såsom en vinning inte bara för regeringen
utan också för samhället. Om
det är så, att herr Ohlins anförande om
de stora vinsterna innebar en anslutning
till regeringsuppfattningen på
denna punkt, ja, då är det till fördel

för alla grupper. Den omständigheten,
att vi nu ha en samlingsregering mellan
bondeförbundet och socialdemokrater,
utesluter väl icke att man kan undersöka
punkt för punkt, om en samstämmighet
kan föreligga mellan regeringen
och oppositionspartierna. Och
jag vågar påstå att det inte finns någonting
i de förda förhandlingarna som
vi ha anledning att beklaga eller betrakta
såsom ett dubbelspel eller ett
falskspel. Jag tror inte att det kommer
att lyckas för herrar Ohlin och Hjalmarson
att få svenska folket att tro
någonting annat än det som här är
deklarerat, och jag skulle råda till att
man avstår ifrån att fortsätta en polemik
om dessa ting, som jag föreställer
mig vara fullständigt klarlagda för närvarande.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall be att få ägna
de här minuterna åt den ekonomiska
politiken. Jag vill bara med anledning
av statsministerns sista yttrande framhålla
att det väl ändå är meningen att
regeringens ekonomiska propositioner i
vanlig ordning skola bli föremål för utskottsbehandling.
År det alltså statsministerns
tankegång att vi parallellt
därmed skulle bedriva förhandlingar
mellan regeringen och oppositionen om
just de frågor som samtidigt äro föremål
för riksdagsbehandling i vanlig ordning? Jag

kommer så till de ekonomiska
problemen. Får jag bara först i förbigående
fästa statsministerns uppmärksamhet
därpå, att när statsministern
framhåller att en räntestegring skulle
krama de svaga industrierna så är det
ett argument som även drabbar den av
regeringen föreslagna investeringsavgiften
inom dess tillämpningsområde.

I detta sammanhang kanske jag också,
herr talman, bara kan få be att få göra
en fråga. Statsministern anförde att jag
skulle ha fällt visa oförsiktiga och illa

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Nr 29.

Vid remiss av

avvägda uttalanden om den ekonomiska
politikens mål beträffande sysselsättningen.
Jag skulle vara tacksam om
statsministern ville precisera vilka uttalanden
han avser.

Enligt statsministern skulle vårt program
innebära lössläppande på alla
fronter och vårt enda recept skulle vara
räntestegring. Jag vet inte hur många
gånger man skall behöva framhålla att
det väsentliga för oss är en åtstramning
på kreditmarknaden, och att ränterörliglieten
endast är en funktion av denna
åtstramning på marknaden. Det är inte
räntehöjning som är det primära. Jag
konstaterar också alt regeringen trots
upprepade frågor ännu inte har klargjort
hur dess kreditåtstramning skall
gå till, och jag betonar ännu en gång att
överbalansering och exportvinststerilisering
icke är detsamma som kreditåtstramning.

Jag vill också erinra om att denna
penningpolitik enligt vår uppfattning
bildar grundvalen för våra rekommendationer.
Vi framförde även skatte- och
valutapolitiken, åtgärder för att befrämja
sparandet o. s. v. Statsministern svarade:
Vi måste vänta på en stegrad produktion.
Det säger han ett ögonblick
efter det att herr Sköld med stolthet har
konstaterat att vi här kunna inregistrera
ett verkligt produktionsrekord i landet.
Detta är riktigt, och just detta gynnsamma
produktionsläge skapar enligt
vår uppfattning ett gynnsamt utgångsläge
för en sådan successiv avveckling
av regleringsekonomien som vi eftersträva.
Jag skulle haft lättare att förstå
statsministern om också han hade dragit
denna slutsats av sitt resonemang.

Statsministerns sista, poetiska deklaration
fattade jag så, att herr Erlander
ställer en ny skördetid i utsikt. Och
vad är det som skall skördas? I programmet
står det att man vill lösa bostadsfrågan,
trygga de sociala förmånernas
realvärde, förbättra sjukvården och
socialförsäkringen samt hejda prisstegringen.
Herr talman! Vad är detta an -

Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

nät än gamla bekanta? Sedan ett årtionde
tillbaka har detta stått på det
socialdemokratiska programmet. Det är
samma frågor och samma problemställningar
man nu tar fram på nytt.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Jag har tillåtit mig ställa ett
mycket viktigt och aktuellt inkomstfördelningsproblem.
Jag har sagt att detta
problem i dag icke är tillräckligt belyst
från regeringens sida, vilket väl bäst
torde illustreras av herr statsministerns
sätt att beskriva det här i dag med de
uppenbara luckor som där finnas. Jag
har begärt att regeringen skall lägga
fram en ordentlig belysning av detta
problem, ordentligt redogöra för sin
ståndpunkt, så att vi kunna diskutera
från denna utgångspunkt; och jag har
begärt detta därför att det är regeringen
som har åtagit sig att vara regering. Jag
har tidigare försökt ställa liknande problem,
då jag under flera år har upprepat
att regeringen borde visa hur de
olika tjänstemannagrupperna ha fått det
i inkomstavseende under senare år. Regeringen
vägrade enständigt i flera år
och föredrog att hålla problemet mörklagt;
den trodde kanske att det skulle
gå lättare att förhandla med personer
i offentlig tjänst på den basen. Jag hoppas
att regeringen nu inte skall försöka
samma metod, utan ge oss en belysning
av fakta, visa hur det ligger till i detta
avseende, och göra det snart. Man kan
inte komma ifrån att här finns ett faktiskt
och viktigt problem.

Nu säger statsministern att han har
undersökt möjligheterna till samstämmighet
med alla de demokratiska partierna,
men, herr talman, får jag konstatera
att det denna gång liksom förut
— liksom 1947 t. ex. — från regeringssidan
icke på någon punkt har visats
en vilja att gå oppositionen till mötes.
Icke på någon punkt har man velat diskutera
ett kompromissanbud eller framlägga
ett sådant, vilket väl hade varit

86 Nr 29. Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

naturligt. Detta är ett faktum som statsministern
icke kommer ifrån. Om bondeförbundarna
äro så medgörliga att de
acceptera i alla fall, så är det klart att
statsministern kan beklaga sig över att
de andra demokratiska partierna inte
äro det.

Herr statsministern säger sedan, att
det inte är så konstigt om bönderna ha
samma intresse som Sveriges arbetare

— en ny arbetar-bonde-ideologi alltså

— och jag svarar att de två partier, som
sitta i regeringen, ingalunda representera
alla arbetare och bönder. Det finns
inom dessa kategorier stora grupper
som känna sig mer hemmahörande inom
andra partier, och det finns framför
allt andra samhällsgrupper här i landet,
vilkas argument och synpunkter icke
skola lämnas ur räkningen. Jag tror
emellertid att man i en annan mening
kan säga, att arbetare och bönder ha
samma intresse som alla andra folkgrupper,
nämligen att man i nuvarande allvarliga
läge bör försöka åstadkomma en
demokratisk samling. Men ett sådant försök
skall bygga på en vilja från regeringens
sida att komma oss andra till
mötes. Något sådant försök har dock
icke gjorts.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag skall inte
fördjupa mig i den senare delen av
herr Ohlins anförande. Dess innehåll
få vi väl tillfälle att resonera om framdeles
många gånger. Men jag vill inte
att det skall stå oemotsagt i protokollet
vad herr Ohlin här sade om det problem,
som han ställde upp och som enligt
min mening var intressant.

Det verkade som om det var en ny
upptäckt av herr Ohlin, att en väsentlig
del av de nuvarande inflationsriskerna
härstammar från vinstkonjunkturen.
Det skall dock stå klart för kammarens
ledamöter, att det är från regeringens
sida som detta problem har ställts. Det
är genom finansministerns åtgärder

som de stora exportindustriernas vinster
ha ryckt fram i förgrunden. Det är
vidare ett faktum, att den politik som
nu föres är en politik av det slag, som
finansministern har karakteriserat som
riktande sin udd mot i första hand de
stora exportvinsterna. Då är det ju
ganska orimligt att här komma och
göra gällande, att regeringen fullständigt
har förbisett detta problems existens.

Det var inte detta som var det nya
i herr Ohlins frågeställning. Det nya -—
och det som jag försökte att få något
besked om — är, huruvida det finns
något att anmärka på regeringens sätt
att angripa problemet med industriens
vinster, om regeringen har gått fram
med för små åthävor, om vi ha tagit
i för hårt, eller om det finns något att
säga om användningen av de till statsverket
indragna vinstmedlen. Det skulle
varit synnerligen intressant att ha
fått svar på detta. Jag vill alltså till
kammarens protokoll få antecknat, att
jag tillbakavisar fullständigt den anklagelsen,
att regeringen inte skulle ha
observerat exportvinsternas roll i den
nuvarande konjunkturutvecklingen.

Sedan vill jag säga två saker till herr
Hjalmarson. För det första är det alldeles
riktigt att stora delar av det som
presenteras i regeringsprogrammet äro
gamla önskemål. Det är ingen konst att
ställa krav på samhället. Vad som ligger
i regeringsprogrammet — och det
framgår också för den uppmärksamme
läsaren — är, att de två regeringspartierna
äro beredda att genom en konsekvent
sparsamhetspolitik skapa utrymme
för de önskemål, som vi föreställa
oss att medborgarna kunna samlas
omkring. Det är när man skapar sådant
utrymme som man får maka undan
alla särintressen. Det är när man
skapar utrymme för byggande av vägar,
skolor, sjukhus och allt sådant som
det fordras mod och vilja att ta till
även impopulära åtgärder.

För det andra sade herr Hjalmarson,

Tisdagen den 30 oktober 1951 em. Nr 29. 87

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

att en räntestegring verkar på samma
sätt som en investeringsskatt, och om
man mot en räntestegring invänder, att
den kommer att krama de sämst ställda
industrierna, så gäller detsamma om
investeringsskatten. Vad jag sade var
emellertid, att om man skall krama de
stora vinstgivande exportindustrierna
så hårt, att det blir någon mening med
det, så får man ta till en så stor räntestegring,
att den skulle komma att snedvrida
vårt ekonomiska liv. Om man nöjer
sig med en så obetydlig räntestegring
som skulle motsvara investeringsskatten
— ja, då kramar man också de
små företagarna, det är riktigt, men
man låter de stora inflationsdrivande
vinstindustrierna gå fria. Dessa industrier
komma icke att röras i ryggen
av en räntestegring på en halv procent.
Men en halv procents stegring kan vara
en ganska allvarlig sak för en liten
skuldsatt hantverkare eller industriföretagare.

Herr Ohlin förstår inte detta. Han
skakar på huvudet. Jag skall därför
försöka göra det ännu enklare. För en
skuldsatt industriman är räntestegringen
en börda. Skulderna har han.
Dem kan han inte göra sig av med.
Men om en investeringsavgift införes,
så har han sin frihet att antingen investera
eller låta bli. Är detta så klart
uttryckt, att herr Ohlin förstår mig?

Under detta anförande övertog herr
talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr EDSTRÖM: Herr talman! Jag är
ledsen över att behöva säga det jag nu
kommer att säga, men det är lika gott
att klart och tydligt säga ut vad man
innerst känner. Det kan ju hända att
eventuella missförstånd på det viset
kunna skingras och oberättigade misstankar
försvinna.

Om man något djupare granskar
finansministerns i propositionerna 220
och 221 samt i offentliga tal gjorda ana -

lyser av det ekonomiska läget och hans
grundritningar till den ekonomiska politik,
som detta läge enligt hans mening
gör nödvändig, får man en bestämd
känsla av en rådande misstänksamhet
mot de svenska företagarna och den
svenska företagsamheten. Jag tycker
också att detta mycket tydligt kom till
uttryck i vad statsministern nyss yttrade
här. Jag vet inte om det är ett
medvetet uttryck för herr Skölds innersta
tankar, men framställningen ger
läsaren det intrycket, att det i främsta
rummet är företagarna och deras jakt
efter vinst som oroar för ögonblicket.
Denna grunduppfattning lyser också
igenom på nästan varje punkt i de förslag
finansministern skisserar. Stabiliseringspolitikens
mål måste — anför
herr Sköld i propositionen om ränteregleringen
—- förverkligas genom åtgärder,
inriktade på olika punkter av
det ekonomiska systemet. Nästan varje
punkt som verkligen angripes med direkta
åtgärder är av företagsmässig natur.
Det är nästan varje gång företaget
eller företagaren som får stå i skottgluggen.
Företagarandan i och för sig
tycks vara finansministern misstänkt.

Den starkt förenklade analys av de
ekonomiska sammanhangen, som regeringen
faller tillbaka på, slutar ju i ett
generellt omdöme, bakom vilket man
inte törs gå. Man nöjer sig alltså med
att i allmänna ordalag tala om en vinstkonjunktur,
vilken skulle vara bakgrunden
till orimliga expansionssträvanden
och därmed också den verkliga
faran för vår samhällsekonomiska stabilitet.
Vi ha också hört detta uttalas
alldeles nyss. Termen är inte ny. Den
har tidigare använts många gånger och
för det mesta i syfte att misstänkliggöra
en medborgargrupp, som man på
grund av den rådande ekonomiska
okunnigheten lätt kan misstänkliggöra.

Det finns ingen som helst anledning
att förneka — och det skall jag inte
heller göra — att vissa företag och företagsgrenar
i dag arbeta med vinst -

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

marginaler, som icke äro nödvändiga
eller rimliga. Det är ingalunda något
allmänt företagarintresse att detta fortsätter.
Tvärtom är det i högsta grad ett
intresse för företagen, att den svenska
företagsamheten får arbeta under jämna
och något så när lika förutsättningar.
Därigenom undvikes en snedvridning
av hela produktionsinriktningen,
som i själva verket ingen har
nytta av. Tillfälliga övernormala vinster
ha en tendens att snabbt försvinna
och mer än så, att snabbt förvandlas
till sin motsats. Detta är en sak. En
helt annan är det att med utgångspunkt
från dylika företeelser rekommendera
en politik, som snabbt kan leda till konsekvenser
som ingen i själva verket
önskar.

De svenska företagarna ha minst
samma intresse som övriga medborgare
av att inflationskonjunkturen bry tes,
den överfulla sysselsättningen försvinner
och normala arbetsvillkor återställas
för näringarna. Ytligt sett kan det
nuvarande läget måhända tolkas som
ett tilltalande läge för företagsamheten,
och det är kanske många som tro att
det är så. För moderna, ansvarsmedvetna
företagsledare dominera dock de
negativa sidorna på ett sätt, som man
kanske utanför vår krets har svårt att
riktigt föreställa sig. För oss företagsledare
är en hård antiinflationspolitik
ett önskemål, men den måste konstrueras
så, att den inte förstör oersättliga
värden, att den blir i ordets verkliga
bemärkelse effektiv och snabbt verkande
utan att slå över mot den andra
ytterligheten. En jämn konjunkturutveckling
är ur företagens synpunkt ett
ideal. En sådan ger den arbetsro utan
vilken mera långsiktiga rationaliseringar
och effektiviseringar av driften icke
kunna genomföras.

Det förefaller mig fullkomligt självklart
att de metoder, som skola ingå i
en sådan politik, måste vara generellt
verkande, måste vara automatiska på
ett helt annat sätt än det finansminis -

tern rekommenderar. Att därvid en efter
läget anpassad, effektiv penningpolitik
så att säga måste ligga i botten, förefaller
mig såväl med hänsyn till vår
internationella rörelsefrihet som till företagsamhetens
villkor självklart.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 220
förekommer ett uttalande som jag mycket
gärna skulle vilja ha närmare belyst.
Det heter där på sidan 40:

»Även beträffande andra exportindustrier
kan det komma att visa sig erforderligt
att överväga åtgärder för vinststerilisering.
Marknadsläget inom de
olika exportområdena är oenhetligt. Det
synes icke uteslutet att man på vissa
håll kan uppnå sådana priser och vinster
att ingripanden från samhällets
sida kunna vara motiverade. Utvecklingen
inom exporten måste därför fortlöpande
följas med största uppmärksamhet.
»

Herr talman! Man måste onekligen
fråga sig vad för uppgift den sortens
allmänna uttalanden fylla. Att de skapa
oro och osäkerhet bland exportindustriernas
folk är ganska naturligt. Denna
osäkerhet kan inte vara till fördel vare
sig för vederbörande industrier eller
för landet i dess helhet. Vilken uppgift
i övrigt har ett sådant uttalande?

Exportindustrierna äro i speciell grad
konjunkturkänsliga. För dem gäller det
att snabbt utnyttja ett marknadsläge,
dock icke så snabbt och så hänsynslöst,
att gamla förbindelser störas och nya
omöjliggöras. En framgångsrik exportman
är icke med nödvändighet den,
som i ett visst läge får ut högsta möjliga
pris. Det är många gånger klokare att
uppträda försiktigt och på ett sådant
sätt att man grundlägger ett förtroende
för sin verksamhet och sin produkt. Att
få in en ny produkt på en marknad är
svårt och medför betydande kostnader.
Att förlora marknaden är mycket lättare
än de flesta tro. Den svenska exportindustrien
arbetar i aktuell eller
latent konkurrens, och den får för varje
dag kämpa för sina positioner och för -

Tisdagen den 30 oktober 1951 em. Nr 29. 89

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

söka vinna nya. Att i detta arbete ha
ett ständigt hot hängande över sig av
den art finansministerns uttalande ger
oss anledning att frukta, är sannerligen
varken stimulerande eller hoppingivande.
Det bör framhållas, att det synbarligen
är fråga om ett politiskt bedömande
av när och i vilken grad s. k.
ingripanden från samhällets sida kunna
vara motiverade. Det är alltså icke fråga
om en objektiv norm, om någonting
som kan fastställas rent statistiskt.

Marknadsläget är dessutom oenhetligt,
inte bara i den bemärkelsen, att
olika branscher ha och måste räkna med
att få olika prislägen, utan också på
sådant sätt att olika företag inom samma
bransch ha högst olika situationer
allt efter de marknader, där deras huvudexport
ligger. Då man väl inte kan
tänka sig en, granskning från företag
till företag, måste ett steriliseringsingripande
verka ytterst ojämnt, vilket
kan få desto värre följder som de olika
företagens utgångspunkter äro så väsentligt
olika. Därtill kommer en omständighet,
som inte alldeles bör försvinna
i denna diskussion. Om staten
i en överkonjunktur drar in till sig en
större eller mindre del av företagens
inkomster, blir då inte staten mer eller
mindre tvungen att i en lågkonjunktur
direkt eller indirekt subventionera samma
industrier?

Problemet har ingen aktualitet för
ögonblicket, men det kan få det ganska
snart. Ingenting skulle emellertid vara
farligare än en statssubventionerad exportindustri.
Detta skulle, herr talman,
vara en verklig olycka för hela landet.
Vi måste dessutom ta hänsyn till reaktionerna
i utlandet. Om Sverige på ett
alltför markant sätt plockar ut exportskatter,
särskilt om vi göra det på varor,
på vilka det råder allmän brist i världen,
måste vi inte då räkna med repressalier?
Hur länge komma våra stora
köpare av nära råvarustadiet liggande
varor att vara med om att betala skatt
till den svenska staten utan att lägga

skatt på de varor av bristnatur, som vi
måste köpa? Den internationella strävan
mot ett sundare och naturligare
handelsutbyte nationerna emellan, som
är så karakteristisk för våra dagar, kan
inte i längden bortse från att vissa länder
tillämpa exportskatt — särskilt inte
om detta sker på ett så iögonfallande
sätt som fallet är här i Sverige.

Sedan måste jag säga några ord om
den investeringsavgift regeringen föreslår.
Jag finner att den har fått en ytterligt
tillkrånglad konstruktion. Den är
ett nytt exempel på perfektionsraseriets
följder just i en praktisk fråga. Skatteexperterna
ha alltså fått ett nytt arbetsfält
och skattetänkandet en ny förutsättning.
Det har tidigare med rätta
klagats över de effektivitetshämmande
verkningarna av det svenska skattesystemet.
Jag måste säga, att finansministern
med sin senaste utomordentligt invecklade
konstruktion på ett olyckligt
sätt bidragit till en sådan utveckling.
Investeringsavgiften borde ha kunnat
göras enklare. Dess verksamhetsområde
borde ha begränsats och avgiftshöjden
reducerats. Om så skett, skulle frågan
om dess införande ha kommit i ett helt
annat läge, och man hade icke behövt
frukta ett så bestämt motstånd som nu
säkerligen kommer fram.

Om skatten över huvud taget skall ha
någon samhällsekonomisk effekt, måste
den göras tidsbegränsad. Detta anser
jag vara mycket viktigt. Det måste klart
sägas ut från början, och det har finansministern
gjort här i dag, men han
bör upprepa det många gånger, att
skatten endast gäller den angivna tiden
och att den icke kommer att ersättas
med någonting liknande. Detta borde
ha markerats i en skattesats, som hade
minskat under andra skatteåret. Om
företagsledningarna räkna med skatten
som en bestående ingrediens i skattesystemet,
även om den byter namn, kan
jag icke se att den får någon av de följder
finansministern ansett lämpliga och
fördelaktiga.

90 Nr 29. Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

Alla veta vi att det i nuvarande läge
finns en tendens att söka sig till sakvärden.
Människorna tro inte, att pengarna
komma att behålla sitt värde och
skaffa sig därför realvärden av olika
slag. Denna tendens har blivit allt mer
markerad under höstens lopp, vilket i
och för sig är ett oroande tecken på hur
djupt fruktan för fortsatt inflation
sitter.

Rationaliseringsverksamheten inom
industrien drivs fram av en påtaglig
brist på arbetskraft och en känsla av
att alla varor gå att sälja. En bestående
investeringsavgift, som man räknar med
för framtiden, är i detta läge icke en
åtgärd som dämpar investeringslusten.
Snarare tvärtom. Man räknar med avgiften
som en bestående kostnad och
vidtager sina dispositioner med hänsyn
till den. Vi ha redan sett hur en investeringsskatt
avlöses av en investeringsavgift,
hur ett ettårigt provisorium avlöses
av ett nytt, tvåårigt. Vi ha svårt
att erinra oss något exempel då en
skatt reellt sett avvecklats, särskilt om
det har varit en skatt på företagsamheten.
Jag tror därför, att ett bestämt
och bindande besked från finansministerns
sida är nödvändigt — ur hans
egen synpunkt och landets.

Herr LAGER: Herr talman! I sitt tal
här i kväll förklarade statsministern, att
vi gå emot ett stigande välstånd för
folket. Jag ville gärna dela den optimism,
som herr statsministern genom
detta uttalande gav uttryck för. Men i
den mån bostäderna betinga välstånd
för folket måste man tyvärr säga, att
tendensen under de senaste åren inte
tyder på ett stigande välstånd. Tvärtom;
om man betraktar kurvan över hur
mycket bostäder som producerats under
de senaste fem åren, så finner man, att
medan det 1947 byggdes 58 000 lägenheter,
så gick siffran 1948 ned till
48 000. Året därefter, 1949, var man
nere i 42 000 för att under 1950 komma

upp till 44 000, och kalkylerna och beräkningarna
för innevarande år visa på
ungefär samma siffra.

Jag vet inte om det är så, men man
kan inte utesluta möjligheten, att den
kraftiga nedgången från 1947 till 1948
hängde samman med att Marshallplanen
trädde i kraft och började verka
just vid denna tid.

Minskningen av bostadsproduktionen
är orsaken till att vi nu redovisa enligt
statistiken 34 500 fall av familjer, som
icke ha någon egen bostad eller bo i
bostäder, som äro utdömda av hälsovårdsmyndigheterna.
Hade bostadsproduktionen
under de senaste fyra åren
hållits på samma nivå som 1947, så
skulle dessa 34 500 s. k. svåra fall inte
ha existerat, och man skulle ändå haft
ett tillskott på 5 500 lägenheter att bjuda
andra bostadssökande. Jag kan inte se
några hållbara skäl för att man i vårt
land under de enastående gynnsamma
konjunkturer som varit och äro rådande
skall behöva dragas med en bostadsbrist
av den omfattning som vi
dragas med sedan åratal tillbaka.

Statsmakterna ha här skulden. Med
bostadsregleringen ha statsmakterna
fått befogenheter och möjligheter att
t. o. m. i detalj reglera bostadsproduktionen.
Instrumentet har handhafts på
ett sätt som inte minskat bostadsbristen
utan tvärtom skärpt den. Denna
skärpning kommer som sagt särskilt
klart till synes från tiden för Sveriges
anslutning till Marshallplanen. När jag
säger detta, så uttrycker jag samma
mening som den nu sammanträdande
hyresgästkongressen i Göteborg har uttryckt.
Den påpekar det förhållandet,
att medan bostadsbygget under 1930-talets slut tog i anspråk 30 procent av
de totala investeringarna, så uppgår
bostadsproduktionens andel i de totala
investeringarna nu till endast 21 å 22
procent.

Vi ha tidigare från kommunistiskt
håll föreslagit, att man skulle slopa
byggnadsregleringen för de kommunala

Tisdagen den 30 oktober 1951 em. Nr 29. 91

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

och andra allmännyttiga bostadsproducenterna.
Vi vidhålla, att en sådan partiell
slopning av byggnadsregleringen
skulle medföra en smidigare ordning på
bostadsproduktionens område utan att
därför öka möjligheterna till osund spekulation.
Vi äro inte heller främmande
för tanken, att tiden måhända är inne
att till prövning ta upp frågan om hela
byggnadsregleringens slopande, i varje
fall för den sektor, som gäller bostäder,
sjukhus, skolor och andra sådana allmännyttiga
anläggningar.

Det finns nämligen en stelhet i denna
reglering som är till hinders för bostadsproduktionen.
Ett annat hinder
som jag tror är angeläget att avlägsna
är bestämmelsen, att statliga myndigheter
skola i detalj granska och bestämma,
om en arbetare är behörig att
sysselsättas inom byggnadsindustrien.
Denna konstlade begränsning av arbetskraftens
rörelsefrihet bör avlägsnas, i
varje fall för de kommunala och allmännyttiga
bostadsföretagarna.

Man framhåller att det framför allt
råder brist på arbetskraft och brist på
byggnadsmaterial. Det är möjligt, att
det råder brist på byggnadsmaterial.
Jag skall inte just nu tvista om den
saken. Men en sak är klar, nämligen att
inom denna gren av produktionslivet
operera monopol och karteller i klart
produktionshämmande och prishöjande
syfte. För några dagar sedan publicerades
och refererades, hur den s. k. radiatorkonventionen
verkar, d. v. s. sammanslutningen
av de fabrikanter som tillverka
värmeelement. Det var klart prishöjande
och produktionshämmande. I
en kvällstidning i dag läste jag ett nytt
sådant referat om parkettkartellen, diir
ett par bolag betala stora summor till
ett tredje för att detta tredje bolag skall
begränsa sin produktion av parkett.
Det är självklart att detta bara är ett
par exempel på hur man inom byggnadsmaterialproduktionen
har karteller
och truster och sammanslutningar, som
verka produktionshämmande och pris -

fördyrande. Jag tror för min del inte
att statsmakterna få bukt med dessa
företeelser med mindre man på allvar
börjar behandla frågan om förstatligande
av byggnadsmaterialproduktionen.
Om herr Adolv Olsson i Gävle varit
i kammaren skulle jag gärna velat fråga
honom, om det finns något nytt att
meddela från 1947 års utredning om
förstatligande av byggnadsmaterialproduktionen.
Det är visserligen bara några
månader sedan jag frågade sist, och
det är väl kanske för optimistiskt att
hoppas på att någon ändring till det
bättre skulle ha skett på denna för en
utredning mycket korta tid.

Herr talman! Jag begärde egentligen
ordet för att göra några reflexioner
omkring regeringens utrikespolitik. Innan
jag går över till den frågan vill jag
emellertid säga ett par ord om de lyckönskningar,
som herr Ohlin på förmiddagen
framförde till regeringen med
anledning av regeringens svar på en
not från den polska regeringen, berörande
det mycket uppmärksammade
fallet i Stockholms hamn, då en polsk
kock, som hette Kulka, fördes i land av
den stockholmska polisen under dramatiska
former.

Jag förstår, att herr Ohlin gratulerade
och lyckönskade regeringen till
detta svar. Ty herr Ohlin ville väl med
detta stimulera regeringen till liknande
åtgärder i framtiden. Ur herr Ohlins
synpunkt är det ju fördelaktigt, om regeringen
gör sådant också i framtiden.
Herr Ohlin kan nämligen med sin inställning
till regeringen, deklarerad senast
i debatten här i dag, inte önska,
att regeringen handlar annat än dumt
och för en dålig politik, och i det här
fallet har regeringen fört en dålig
politik.

Eftersom saken togs upp, ett par ord
om själva sakförhållandet, och det är
tillräckligt. Det förhöll sig så, att en
kock ombord på ett polskt fartyg hade
gjort upp med en käresta här i staden,
att han skulle lämna fartyget och

92 Nr 29. Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

komma över till henne. Kvinnan i fråga
är utförligt presenterad i en av de i
Stockholm utkommande veckotidningarna.
Det klickade tydligen på tidtabellen,
varför kvinnan alarmerade polisen
och förklarade, att mannen i fråga hade
blivit misshandlad och inspärrad på
fartyget. Vad skedde sedan? Jo, först
kom någon eller några tulltjänstemän
ombord för att se sig omkring. När de
lämnat fartyget döko två man ifrån kriminalpolisen
upp för att få besked om
hur det stod till. De träffade ombord
inte bara kocken utan också en svensk
läkare som intygade, att någon misshandel
av mannen i fråga inte hade ägf
rum. Kocken själv gav enligt uppgifter,
som varit synliga i pressen, inte något
besked om att han ville i land och
lämna fartyget. Om kriminalpolisen till
äventyrs hade haft misstankar om att
kocken i fråga hade blivit misshandlad,
så försvann varje grund för dessa
misstankar, när de själva kunnat övertyga
sig om att någon misshandel inte
ägt rum. Polisen har för övrigt sedan
offentliggjort en förklaring, att någon
misshandel icke hade ägt rum utan att
man hade misstagit sig på den punkten.
Men just den påstådda misshandeln
var ju den enda motiveringen för
det ingripande som sedan följde, nämligen
att man mobiliserade en god del
av den stockholmska polisens radiobilar
för att gå ombord på fartyget och föra
i land mannen under rätt dramatiska
former och med fullt pådrag inte bara
av poliser utan också av journalister
och fotografer från sensationspressen i
Stockholm. Jag tror att när regeringen
svarade på det sätt den gjorde, när den
polska regeringen påtalat detta förhållande,
handlade den dumt, och därför
mottager den gratulationer av herr
Ohlin.

Herr talman! Av flera deltagare i debatten
har krigsfaran berörts. Det är
klart att krigsfaran och krigshotet måste
ligga i botten för hela den politiska diskussionen.
Det skall inte heller bestri -

das, att krigshotet rycker närmare också
de svenska gränserna.

De amerikanska förberedelserna för
krig nå nu fram i vårt omedelbara
grannskap. Under de senaste månaderna
har det bl. a. inträffat, att Island
inlemmats i det amerikanska militära
bassystemet. För några veckor sedan
blevo vi i pressen uppmärksamgjorda
på en del åtgärder i den norska ögruppen
vid Spetsbergen, där uppenbarligen
vissa militära åtgärder, inspirerade
och stimulerade av de amerikanska
myndigheterna, pågå. Sedan riksdagen
sist diskuterade utrikespolitiska frågor,
har den gamla tyska militarismen väckts
till nytt liv, och en återupprustning av
Västtyskland pågår. Våra närmaste
västra grannländer, Danmark och Norge,
måste ge tillstånd till omfattande militära
inspektionsresor av den amerikanske
generalen Eisenhower i hans
egenskap av överbefälhavare för Atlantpaktens
militära styrkor. Ingen som
vill se tingen sådana de äro kan förneka,
att den amerikanska imperialismen
tränger oss inpå livet och därmed
hotar vårt lands frihet och fred.

Regeringen har ju sedan lång tid tillbaka
proklamerat alliansfrihet som
grundlinje för sin utrikespolitik. Under
de senaste veckorna har herr utrikesministern
i ett par uppmärksammade
offentliga framträdanden understrukit
denna regeringens hållning. Han har
därvid uttalat, att Förenta Nationerna
inte få förvandlas till ett annex till
Atlantpakten eller till en antikommunistisk
allians. Dessa uttalanden ha
utan tvivel sitt värde. Värdet av dem
understrykes av det missnöje, som herr
Ohlin visade på denna punkt i förmiddagens
debatt. Men dessa uttalanden
äro bara eif av uttrycken för regeringens
utrikespolitik. Jag skulle t. o. m. vilja
säga, att de — hur värdefulla de än
äro — inte äro det väsentligaste, när
man skall bedöma utrikespolitiken i
dess helhet. Utrikesministerns uttalanden
i all ära, men de finna föga eller

Tisdagen den 30 oklober 1951 em. Nr 29. 93

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

ingen tilltro, om inte den praktiska
politiken bringas i överensstämmelse
med uttalandena. Ty ingen saklig bedömare
bildar sig väl en uppfattning
om en regerings politik enbart på vad
denna regering säger sig vilja göra utan
på vad den gör i praktiken, och nu liksom
tidigare under senaste åren står
den praktiska politiken inte i full samklang
med deklarationerna.

Tillåt mig att exemplifiera detta. Regeringen
har förklarat, att Sverige skall
hålla sig utanför Atlantpakten, och den
ståndpunkten upprätthålles. Men detta
år karakteriseras bl. a. av en påtaglig
livlighet i kontakter och förbindelser
mellan svenska militära myndigheter
och militär personal och motsvarigheterna
inom atlantpaktsstaterna. Svenska
besök ha avlagts i utlandet och utländska
besök här. Vad de svenska besöken
i utlandet beträffar har det offentliggjorts,
att

i april månad besökte en flygtrupp
på 58 man ur flygkadettskolan Frankrike
med mellanlandning i Holland. Den
reste med egna flygplan.

I maj månad avlade den svenska
kustflottan besök i brittiska hamnar.

I juli månad besökte över hundratalet
svenska officerselever Halden i Norge
för en, som det hette, »studieträff» med
sina norska kolleger.

I augusti var en grupp flygare i
Förenta staterna för att studera militära
flygfält och atombombplan.

I samma månad reste riksdagsman
Lindholm, som är anförtrodd ett militärt
utredningsuppdrag, tillsammans
med några officerare till Förenta staterna
i och för studier av utbildningsmetoder
i det militära livet.

Den månaden var även flygplanschefen
över till England för att studera
flygplan och rustningsfabriker.

Från atlantpaktsstaterna ha gjorts
mycket flera besök bär i Sverige. Tillåt
mig, herr talman, att ta tiden i anspråk
för att mycket kortfattat registrera dem.

I januari månad besökte den brittiske

flygministern Sverige för att studera
flygplansfabriker, flygfält, flygförläggningar
m. m.

I april månad detta år kom från England
en s. k. teknisk studiedelegation
med uppgift att studera det svenska
flygvapnets tekniska tjänst.

I maj månad hälsades den norska
flygkrigsskolan välkommen. Den kom i
egna flygplan och mellanlandade på
flygfält i västra Sverige på sin väg från
Ljungbyhed.

I maj månad arrangerades en militär
träff i Göteborg, i vilken både dansk och
norsk militär personal deltog.

I maj månad hade vi dessutom här i
landet en av cheferna för den amerikanska
krigssjukvården med uppgift att
studera svenska garnisonssjukhus.

I juni hade vi stora flottbesök. Ett
stort brittiskt hangarfartyg med eskort
kom då till Stockholm, och detta besök
var så kärt, att Hans Maj:t Konungen
tog på sig brittisk amiralsuniform, när
han hälsade på gästerna.

I juni månad hade vidare Göteborg
besök av en annan brittisk eskader.
Vad detta besök åsyftade, gav Handelstidningen
besked om genom att skriva,
att det »inte bara var fråga om ett nöjesbesök»
utan att man också skulle »bedriva
övningar i den bohuslänska
skärgården och att det den dagen — det
var den 21 juni — var samövningar med
den svenska flottan».

I juni besökte vidare två jagare från
Förenta staternas flotta Göteborg på en
s. k. utbildningskryssning.

Två danska och ett norskt krigsfartyg
hesökte, också i juni månad, Karlskrona.
Deras besättningar utgjordes i huvudsak
av officersaspiranter.

Under juni månad kommo slutligen
sju militärläkare med flyget som specialitet
från Förenta staterna på besök
för studier.

I juli var det ett uppehåll, men i augusti
började det igen med ett nytt besök
av flyget västerifrån. Den amerikanske
flygare, som gjort en nonstop -

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

flygning över Nordpolen på våren, kom
då hit för att sammanträffa med flygvapnets
chef och flygmilitära experter.

I augusti inbjöds vidare en grupp militärflygare
från Förenta staterna, England
och Canada till en rundtur i Sverige,
varvid bl. a. Öland fick ett besök.

Dessutom kom en division ur brittiska
flygvapnet, som besökte både södra
Sverige och stockholmstrakten i egna
flygplan.

Den franska flygkadettskolan kom,
också i egna flygmaskiner, till Sverige
i september.

Då inträffade även den nyheten, att
brittiska krigsfartyg bedrevo övningar
i Östersjön och efter övningarna passade
på att gå in i Karlskrona.

Slutligen kunna vi notera, att den
amerikanske generalstabschefen ansåg
det lämpligt att taga omvägen, över
Sverige, när han begav sig till Titos
Jugoslavien för att inspektera gränsbevakningen
och militära manövrer.

När man betraktar dessa militärens
kontakter med sina kolleger i atlantpaktstaterna,
fäster man sig framför
allt vid hur ofta flygvapnet återkommer.
Det är uppenbart, att den livliga
kontakten mellan flygvapnen i respektive
länder inte tillkommit på en slump.
Jag skulle för min del närmast vilja
söka förklaringen till att förbindelsen
speciellt uppehållits av flygvapnet däri,
att vårt land i det krig, som Förenta
staterna utan större blygsel inriktar sig
på mot Sovjetunionen, väl närmast
skulle komma i fråga som framskjuten
flygbasis.

Jag har anfört dessa ömsesidiga kontakter
mellan militären i vårt land och
militären i atlantpaktstaterna därför att
även dessa äro ett uttryck för den svenska
utrikespolitiken. Dessa handlingar
svära direkt emot regeringens uttalanden
om en alliansfri politisk kurs. Officiella
utlandsbesök av svenska militärer
och utländska militärers officiella besök
i vårt land äro ju inte angelägen -

heter, som kunna ligga utanför regeringens
kompetens eller undandraga sig
dess intresse.

Jag har här uppehållit mig vid det
som varit. Man kan naturligtvis antaga,
att herr utrikesministerns senaste uttalanden
främst skola uppfattas som en
programförklaring för den ombildade
regeringen och att man i dessa uttalanden
skall se utfästelser, att den praktiska
politiken skall bringas i överensstämmelse
med uttalandena. Om så är
fallet, ligger den slutsatsen nära till
hands, att bondeförbundets deltagande
i regeringen stärker de krafter inom
densamma, som äro för en verkligt alliansfri
utrikespolitik men som hittills
icke kunnat göra sig gällande i full utsträckning.
Jag betvivlar inte ett ögonblick,
att bondeförbundets väljare till
sitt överväldigande flertal äro övertygade
och uppriktiga anhängare av en
verklig fredspolitik. Bönderna ha liksom
arbetarna aldrig älskat kriget. Redan
i gamla tider föll det ju på böndernas
lott att bygga upp det som kriget
förstörde. Om bondeförbundets inträde
i regeringen skulle innebära, att denna
formar sin politik i huvudsaklig överensstämmelse
med de förklaringar av
herr utrikesministern som jag redan
nämnt, betyder regeringsombildningen
ett glädjande framsteg på politikens för
närvarande viktigaste område.

En verkligt alliansfri utrikespolitik
kan dock inte vara detsamma som en
passiv utrikespolitik. Alliansfriheten tar
sikte på att möjliggöra neutralitet under
ett nytt storkrig, men det väsentligaste
måste väl ändå vara att söka bidraga till
en sådan avspänning i världen, att
krigshotet och krigsfaran reduceras eller
bringas att helt upphöra. På rustningarnas
och det kalla krigets väg kan
en sådan avspänning inte uppnås. Det
är alldeles uppenbart, att den, framför
allt av våra Amerika-vänner här i landet
omhuldade, tesen att endast den
militära styrkan hos atlantpaktsta -

Tisdagen den 30 oktober 1951 em. Nr 29. 95

Vid remiss av Kungi. Maj:ts propositioner nr 219—221.

terna eller, som man ibland formulerar
det, en militär jämvikt kan åstadkomma
avspänning, i grunden är felaktig. Den
enda väg på vilken man kan komma fram
till en avspänning är, så långt jag kan
se, förhandlingar mellan de huvudagerande
i världspolitiken, d. v. s. förhandlingar
mellan stormakterna.

Det vore därför enligt min mening
riktigt, om den svenska regeringen understödde
initiativ i den riktningen.
Den mäktiga världsrörelse för fred, som
står samlad bakom världsfredsrådet, har
sedan snart ett år fört en omfattande
kampanj för idén, att de fem stormakterna
skola sätta sig kring förhandlingsbordet
och i känslan av sitt ansvar inför
mänskligheten söka finna en väg
till avspänning och varaktig fred. Det
borde vara en naturlig sak för regeringen
att ge denna rörelse och dess
strävanden på denna punkt sin välsignelse
och sitt stöd.

En praktisk möjlighet till detta yppar
sig under de närmaste veckorna i
samband med den nordiska fredskonferens,
som sammankallats till Stockholm
i slutet av november, en konferens,
som på sin dagordning just har
kravet på förhandlingar mellan de fem
stormakterna för att skapa en fredspakt
och därmed avspänning i världspolitiken.

Det förefaller ju inte heller osannolikt,
att frågan om en fredspakt kan
komma att aktualiseras på Förenta Nationernas
snart sammanträdande generalförsamling.
Därest så sker, vore det
riktigast, att regeringen instruerade den
svenska delegationen att understödja
ett sådant förslag. Det skulle lända regeringen
till heder, om den tog ett eget
initiativ i denna fråga i generalförsamlingen,
och jag är övertygad om att det
skulle hälsas med största tillfredsställelse
av det överväldigande flertalet av
Sveriges folk. Det skulle också utgöra
ett positivt bidrag till den avspänning
i världen, som folken ännu inte uppgivit
hoppet om.

Herr LINDHOLM (kort genmäle): Herr
talman! Herr Lager levererade i sitt anförande
en katalog över militära studiebesök
under det senaste året. Han
hade även älskvärdheten att därvid
nämna mitt studiebesök i Amerika, men
såvitt jag kunde förstå drog han en felaktig
slutsats i fråga om de studier, som
jag bedrivit där. Även om han inte direkt
sade det, ville han dock ge ett intryck
av att detta studiebesök skulle ha
något samband med den utrikespolitiska
kurs, som vårt lands regering har deklarerat.
Jag vågar försäkra herr Lager,
att en dylik slutsats är fullständigt felaktig.
Det är helt naturligt, att vi utnyttjade
tillfället att studera den amerikanska
utbildningsmetoden, då det yppade
sig ett sådant för oss. Jag vågar också
försäkra herr Lager, att samma studiedelegation
är beredd att resa till Sovjetunionen
för liknande studier, därest
herr Lager skulle vilja ha vänligheten
att för vår räkning utverka tillstånd
till det.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena, UNDÉN: Herr talman!
Herr Lager tog i sitt anförande nyss
upp ett par utrikespolitiska frågor. Jag
anser mig böra bemöta vad han därvid
sade. Den ena gällde det intermezzo,
som förekommit på en polsk båt, då
svensk polis förde i land en man, som
tillhörde besättningen. Detta har utförligt
klargjorts i den publicerade not,
som svenska regeringen har överlämnat
till den polska. Jag anmärker nu
bara i all korthet, att herr Lager gjorde
sig skyldig till flera felaktiga och
ofullständiga uppgifter om fakta.

Först och främst får jag kanske nämna,
att polisen kom dit i anledning av
en anmälan från de tulltjänstemän, som
hade verkställt inspektion på båten och
som hade sett, att i en hytt innanför
en låst dörr låg en blodig och avklädd
person. De utgingo då ifrån att denne
hade blivit misshandlad. Det var alltså
fullt naturligt, att några polistjäns -

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

temän kommo dit för att undersöka,
om något brott begåtts ombord. Vad
beträffar det som förekom under kriminalpolisens
besök, försummade herr
Lager att meddela, att polacken i fråga
i viskande ton sagt till polistjänstemännen,
att han önskade föras i land. Det
fanns alltså all anledning för dessa att
utgå ifrån att han i närvaro av kaptenen
och annat befäl inte vågade uppriktigt
säga vad som hade skett, och
han fördes därför i land. Det är riktigt,
som också har upplysts, att när
han kom i land visade det sig, att han
inte blivit misshandlad. Han hade däremot
haft en blodkräkning, förorsakad
av ett magsår, och hade legat inlåst
och utan vård under natten. På förmiddagen
hade doktor Takman skickats ut
och höll på att undersöka honom, när
polisen anlände. När polisen fört i land
honom, låtit ytterligare undersöka honom
och fått tillfälle att förhöra honom,
gjorde han gällande, att han av
vissa angivna skäl var politisk flykting.
Polisen överlämnade då saken till utlänningskommissionen,
som är behörig
myndighet i dylika frågor.

Det som är av intresse i herr Lagers
intervention i denna sak är, att
han tydligen i hög grad gillar, att en
besättningsman, som är misstänkt för
att vilja rymma, låses in och inte får
bättre tillsyn än att han får ligga och
kräkas blod över natten fram till nästa
förmiddag utan att någon läkare tillkallas,
trots att han själv yrkat på att
bli förd till sjukhus.

Herr Lager gillar förmodligen över
huvud taget, att sjömän, som av den
ena eller andra anledningen lämna sina
fartyg, med våld återföras och sändas
tillbaka till fartyget av polisen. Jag kan
inte tro annat än att det inte bara är
politiska flyktingar herr Lager anser
böra undergå en sådan behandling,
utan att han över huvud taget är anhängare
av enligt vår uppfattning en
smula föråldrade bestämmelser om behandlingen
av sjöfolk.

Herr Lager förde även litet mera allmänpolitiska
resonemang om svenska
militärers resor i utlandet och utländska
militärers besök i Sverige. Han
räknade därvid upp alla de fall, som
han, tydligen med stor omsorg, klippt
ur olika tidningar. Jag vill då först och
främst säga, att jag inte kan bekräfta,
att hans uppgifter äro riktiga. Även om
det har stått i någon svensk tidning,
är det emellertid alldeles felaktigt, att
det skulle ha förekommit någon samövning
mellan svenska flottan och utländska
örlogsfartyg.

Utgångspunkten för herr Lagers resonemang
är uppenbarligen, att besök i
främmande länder är något extraordinärt
och på förhand misstänkt. Det
skall finnas en förklaring till hur det
kan komma sig att svenska militärer
och andra svenskar resa till främmande
länder för att bedriva studier, göra
besök eller artighetsvisiter och att utlänningar
komma till Sverige. Det är ju
dock numera så, att svenskarna kunna
resa till en mängd främmande länder
och dessas invånare kunna resa till
Sverige utan att ens behöva begära visering,
då viseringstvånget i stort sett
är avskaffat.

Vad flygbesöken beträffar är det en
sed, som har uppkommit i samband
med flygets allmänna utveckling. Det
har alltid varit sed, att fartyg tillhörande
örlogsflottan på sina övningar
och resor ute på världshaven då och
då göra besök i främmande hamnar,
och nu anse representanterna för
flyget, att det finns all anledning för
detta att göra på samma sätt. Det är en
stor uppmuntran för flygpersonalen att
få göra resor över främmande länder,
och det är även av värde ur utbildningssynpunkt.
Det finns inte någon
som helst anledning att misstänkliggöra
den sortens besök, vilka för ett land
som Sverige te sig helt naturliga.

Att den amerikanske generalstabschefen
for över Sverige för att besöka
sin dotter, som är gift med en tjänste -

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Vid remiss av

man vid amerikanska ambassaden i
Stockholm, var väl, herr Lager, inte så
mycket att söka göra affär av. Över huvud
taget äro militära besök, vare sig
det gäller svenskar i utlandet eller utlänningar
i Sverige, inte något som
helst uttryck för den svenska utrikespolitiken.
Vi överlämna inte till våra
militärer att representera Sverige i utrikespolitiken.

Herr Lager kom även in på frågan
om det uppslag till utjämning i det internationella
läget, som har kommit
från kommunistiskt håll i och med att
man där lanserat tanken på att ett allmänt
fredsavtal eller en allmän uppgörelse
skulle komma till stånd genom
att de fyra stormakterna skulle sätta sig
vid ett bord och komma överens om åtgärder
eller någon uppgörelse, som
skulle mildra den nuvarande politiska
spänningen i världen.

Om den uppgörelse, som man här
talar om såsom åsyftad, bara skulle bli
ett allmänt avtal om att man inte skall
börja krig mot varandra eller att man
skall iakttaga varjehanda goda regler i
sitt uppförande, måste man ju säga, att
vi redan ha ett sådant avtal, nämligen
i Förenta Nationernas stadga. Det finns
inte någon som helst anledning att tro,
att man genom att dubblera eller mångdubbla
ett avtal av den typen skulle
komma till någon effektivare utjämning
i det politiska läget.

Om man däremot tänker sig, att detta
avtal skulle gå ut på att lösa en rad
storpolitiska konkreta frågor såsom
den om Koreakriget, den om det tyska
problemet, den om atomkontrollen, den
om nedrustning o. s. v., då är det någonting
helt annat. Om möjligheten till
ett sådant avtal skulle yppa sig, måste
alla givetvis se det med största tillfredsställelse.

Jag har emellertid inte begärt ordet
för att replikera herr Lager utan närmast
för att bemöta några uttalanden
av oppositionens två huvudpartier. Ty 7

— Andra kammarens protokoll

Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

värr var jag inte närvarande i början
av sammanträdet i kammaren, men såvitt
jag har fått det refererat för mig
ha både herr Ohlin och herr Hjalmarson
kritiserat uttalanden, som jag har
gjort på senaste tiden i några offentliga
tal, dels därför att dessa skulle vara
vittnesbörd om att jag ställer mig
ointresserad till Förenta Nationerna
och dels därför att de skulle innebära
en ändrad inställning i förhållande till
den hållning, som den svenska regeringen
intog under 1950 års generalförsamling.

Man har frågat vad som har hänt
som har motiverat dessa uttalanden,
och man kan ju alltid fråga. Finns det
någon anledning att över huvud taget
dryfta principiella frågor om Förenta
Nationerna, dess uppgifter, dess möjligheter
o. s. v.? Såvitt jag förstår, är
det aldrig överflödigt att taga upp sådana
principiella problem till behandling.

Jag har inte någon anledning att kritisera
de båda oppositionsledarna för
deras inställning. Jag har nu sysslat
med sådana problem i ett trettiotal år,
och jag har bevittnat, hur åsikterna ha
växlat och hur verkligheten gång efter
annan har korrigerat teorierna i fråga
om ett internationellt säkerhetsorgans
funktioner och möjligheter. Om herr
Hjalmarson emellertid vill ha några
speciella orsaker till att jag nyligen
yttrat mig i dessa frågor, måste jag
säga, att det verkligen finns åtskilliga
anledningar att diskutera dessa problem.

Sanktionsproblemet har ju aktualiserats
på ett särskilt sätt under det sista
året. Först och främst hade vi Förenta
Nationernas ingripande i Koreakriget.
När detta bröt ut, tedde det sig som
ett lokalt och begränsat krig. Förenta
Nationerna ingrep som bekant och riktade
även uppmaningar till alla medlemsstater
att skicka militära truppkontingenter
till Korea. Sådana upp -

1951. Nr 29.

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

maningar ha sedermera ånyo skickats
ut till olika medlemsstater, som inte
tidigare deltagit.

Vidare ha vi det förhållandet, att
frågan om sanktioner mot Kina uppkom
i samband med Kinas intervention
i Koreakriget och de olika resolutioner,
som till följd därav varit under
diskussion inom Förenta Nationerna.
Då voro oppositionspartierna angelägna
om att inte misstänkas för att vilja
förorda sådana sanktioner. Där finns
alltså ytterligare en orsak att diskutera
principfrågan om sanktionssystemet.

Slutligen har det alldeles nyss kommit
en rapport från en studiekommitté,
som tillsatts av den senaste generalförsamlingen
och som har behandlat sanktionsproblemet
i allmänhet. Den har
kommit med varjehanda reflexioner rörande
sanktionernas effektivitet och
möjligheterna att tillämpa dem.

Även om vi inte haft alla dessa särskilda
orsaker att diskutera dessa frågor,
förefaller det mig som om Achesonplanen
i och för sig är en lämplig
utgångspunkt för en principdiskussion
av dessa frågor. Alla problem i denna
äro verkligen inte uttömmande lösta
med de två anföranden som jag hållit
därom i FN. Även om jag är tacksam
för det myckna beröm jag fått för dessa,
anser jag inte själv, att de på något vis
äro uttömmande.

Politiker från oppositionen ha dessutom
då och då missuppfattat mig en
smula. Herr Braconier har i dag läst
upp en passus ur ett av mina tal vid
assemblén förra året och uttryckt sitt
stora gillande därav. Det gällde närmast
en teknisk juridisk fråga, visserligen
också av stor politisk betydelse,
nämligen huruvida generalförsamlingen
kunde anses behörig att över huvud taget
befatta sig med aktuella konflikter,
som påkalla handling. Det finns en
särskild paragraf i stadgan, som säger,
att en konflikt, som påkallar handling,
skall skickas över till säkerhetsrådet
och inte behandlas av församlingen.

När man nu lade fram ett förslag, som
innebar en uttänjning av denna regel,
anförde jag vissa skäl för att man skulle
kunna gå med på det. Det var tveksamt,
men det fanns dock skäl för det,
och jag utvecklade dessa. Jag vet dock
inte, om jag förtjänar särskilt beröm
över just den delen av mitt anförande
från herr Braconiers sida.

Jag skall emellertid be att få referera
en annan punkt i samma anförande,
som har mera sammanhang med
sanktionsproblemet. Jag sade där: »Den
svenska regeringen vill omsorgsfullt
pröva dessa förslag. Jag vill dock redan
nu anmärka, att alltför stora resultat
inte kunna väntas i fråga om tekniska
förbättringar i FN:s maskineri.» Vidare
hänvisade jag till erfarenheterna från
folkförbundet och sade, att jag med
hänsyn därtill inte vore böjd att fästa
alltför stor vikt vid en ändring av
»spelreglerna».

I fortsättningen förklarade jag, att jag
visserligen nyss hade givit uttryck för
en viss skepsis i samband med mr
Achesons förslag angående betydelsen
av tekniska förbättringar i FN:s mekanism,
men att jag hyste långt större
skepsis, när det gällde mr Vysjinskis
övertro på betydelsen av den s. k.
stockholmsappellen.

De synpunkter jag den gången gav
uttryck för har jag fortfarande. Min
uppfattning om dessa problem är densamma.
När frågan behandlades ytterligare
i en kommission, hade jag tillfälle
att återkomma till frågan om generalförsamlingens
behörighet att syssla med
akuta konflikter och utvecklade då argumenten
litet mera utförligt.

Angående FN-styrkorna, d. v. s. organiserandet
av FN-bataljoner i de olika
länderna, som ingick i Achesonplanen,
framhöll jag, att det var svårt att
bilda sig en uppfattning om förslaget
utan att känna till tankegången hos förslagsställarna.
Jag framhöll också, att
tillvaron av dylika begränsade FN-styrkor
knappast kunde spela någon bety -

Tisdagen den 30 oktober 1851 em.

Nr 29.

Vid remiss av

dande roll, om ett allvarligt krig inträffade,
såvida inte någon stormakt
var beredd att intervenera med all sin
kraft. Jag sade också, att begränsade
bidrag från ett mindre antal stater kunde
få en moralisk och psykologisk betydelse.
Vi ha ju i Koreakriget sett exempel
på att så är fallet, och jag står
fortfarande för vad jag sade den
gången.

Jag gjorde en reservation rörande
hela frågan om FN-styrkor och framhöll,
att jag inte kunde taga ståndpunkt
till den, förrän de svenska statsmakterna
hade fått tillfälle att pröva frågan,
eftersom den både var av stor politisk
betydelse och hade vissa rättsliga
aspekter.

Min ståndpunkt i fråga om Achesonplanen
var då liksom nu, att denna innebar
vissa moment av värde, men jag
har också fortfarande den uppfattningen,
att den delvis bygger på en tankegång,
som överskattar betydelsen av
ändringar i det tekniska maskineriet.
Många, som ha visat stor entusiasm för
planen, se i själva verket ytligt på de
faktorer, som bestämma staternas handlingar
i situationer, då det är verkligt
allvarlig fara för att världen skall råka
i ett allmänt krig. Problemet är mycket
enklare, om det gäller mera begränsade
lokala konflikter, i fråga om vilka man
inte har särskild anledning befara att
de skola utveckla sig till ett stormaktskrig.
I och med att en motsättning redan
från början delar stormakterna i
två stora grupper, blir ju problemet ett
helt annat. Det har jag försökt att närmare
påvisa vid många tillfällen såväl
här i kammaren som i övrigt i tal och
skrift.

I dag skall jag nöja mig med att hänvisa
till vad den officiella engelska kommentaren
innehöll på denna punkt, när
stadgan behandlades i England. Det
hette där: »Det är tydligt, att en tvångsåtgärd
inte kan från organisationens
sida vidtagas mot en stormakt utan att
följden blir elt stort krig», och vidare:
»Om denna samstämmighet — mellan

Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

stormakterna i säkerhetsrådet alltså —
allvarligt rubbas, kan sannolikt ingen
bestämmelse i stadgan bli av något
större värde.»

Det förefaller också, som om man
anmärkt på att jag sagt att FN inte bör
utvecklas till en antikommunistisk allians,
och man har undrat över anledningen
till detta uttalande. På många
håll finns den tanken: Om det blir ett
allmänt krig ha vi ju FN. Genom att
trycka på vissa knappar —• och särskilt
nu när vi fått Achesonplanen, så att det
räcker med 2/3 majoritet vid votering
— uppnår man då, att hela den del av
världen, som har röstat med majoriteten,
ställer upp sig till solidariskt deltagande
i kriget. Många tänka sig, att
FN kan bli liksom en fortsättning av
Atlantpakten -— i vilken man bara preciserat
militära förpliktelser —- eftersom
man på den vägen i alla fall skulle
kunna få en uppslutning av staterna i
ett stort krig.

Jag tror för min del, att om man lägger
alltför stor vikt vid FN:s militära
uppgifter, bli riskerna för att organisationen
en vacker dag spricker större.
I mitt senaste offentliga anförande i
denna fråga har jag hänvisat till några
uttalanden, som jag tror borde ha en
viss bärkraft, åtminstone för herr Hjalmarson.
Det gällde dels ett uttalande av
den engelska delegaten i säkerhetsrådet,
sir Gladwyn Jebb, och dels ett uttalande
av den konservativa tidningen
Eondon Times. Sir Gladwyn Jebb underströk,
att FN inte bara är tänkt
som en organisation för befattning med
angrepp och krig utan framför allt som
ett centrum för harmonisering av nationernas
handlande på skilda områden.
För detta syfte är det enligt Jebb
viktigt att bevara FN:s universella karaktär
och inte förvandla organisationen
till en antikommunistisk allians.

Detta uttalande anfördes av Times,
som skrev, att om det någonsin kommer
att finnas något sådant som fredlig sammanlevnad
mellan den kommunistiska
och den västerländska världen, behövs

100 Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

det en organisation, som kan fungera
som skiljedomare och medlare. Mycket
kan sägas för den meningen, skriver
Times, att nationerna försöka organisera
sitt försvar genom vanliga allianser
och att FN begränsar sig till att
främja en internationell atmosfär, som
gör krig mindre sannolikt. Medan västmakterna
måste fortsätta sina ansträngningar
att stärka sin allians, skulle de
enligt Times göra klokt i att hålla FN i
reserv som ett forum, där båda sidor
kunna mötas i en stämning av försonlighet
och lugn, där neutrala nationer
kunna öva sitt inflytande och där en
gång en uppgörelse kan utarbetas, som
möjliggör en minskning av spänningen.

Jag tror, att dessa synpunkter äro
ganska betydelsefulla och att man inte
kan föra dem åt sidan genom de ytliga
resonemang, som man ofta får höra,
när det är fråga om FN som en kollektiv
säkerhetsorganisation.

För egen del tror jag, att jag har yttrat
mig mer och skrivit mer om FN än
de flesta politiker här i landet. Det är
därför bra orättvist att rikta förebråelser
mot mig för att vara ointresserad
av FN. Jag är tvärtom i högsta grad
intresserad därav, och det är på grund
av mitt starka intresse för FN jag inte
anser det riktigt att överbetona sanktionssidan
och allra minst den militära
sidan av FN:s funktion.

Jag kan till slut nämna, att jag vid
mitt tal i Lund den 24 oktober framhöll,
att jag ville understryka tron på
FN som en oumbärlig länk i en konstruktiv
internationell fredspolitik.

Herr LAGER (kort genmäle): Herr
Lindholm skyndade sig att lämna en
förklaring, att hans och hans medresenärers
studiebesök i Förenta staterna
hade varit alldeles oskyldigt. Det var
fullkomligt överflödigt. Jag har inte
intresserat mig för vad herr Lindholm
gjorde i Amerika, och det intresserar
mig fortfarande inte.

Herr Lindholm anmodade mig sedan
att försöka ordna en liknande studieresa
för honom och hans grupp till
Sovjetunionen och försäkrade, att han
gärna skulle utnyttja en inbjudan till
ett sådant. Det är ju alldeles självklart,
att jag varken kan eller vill utverka
en sådan inbjudan, men herr Lindholm
har där kanske helt ofrivilligt avslöjat
en del av metoderna, när dylika resor
organiseras. Förhåller det sig så att
herr Lindholm ber privatpersoner förmedla
studiebesök i det ena eller andra
landet? I så fall vill jag be herr
Lindholm — när han nu ändå begär
ordet för replik — berätta för riksdagen,
vem sonl förmedlade inbjudan till
Amerikas förenta stater för honom och
hans grupp.

Till herr utrikesministern vill jag
bara säga, att de ytterligare motiv han
vill redovisa för det berättigade i polisens
aktioner mot den polska båten
äro mycket svaga. Det reducerar sig nu
till att polacken, när de svenska kriminalkonstaplarna
kommo ombord,
skulle ha viskat till dem att han gärna
ville komma i land. Man kunde ju fråga
sig på vilket språk detta viskande
samtal fördes. (Herr utrikesministern:
På engelska.) På engelska, säger herr
utrikesministern, och det är ju klart,
att man funnit något gemensamt språk.
I de pressuppgifter, som vi ha fått,
förekom detta viskande samtal emellertid
först efter några dagar. Till att
börja med motiverade man sina påståenden
enbart med den polske kockens
stockholmska kvinnas uttalande, att han
blivit misshandlad, en version, som
man sedan måste taga tillbaka.

När polisen kom ombord, fanns det
läkare där, och följaktligen låg mannen
inte utan medicinsk vård. Det kunde
kriminalpolisen konstatera redan
vid sitt besök, men ändå gjordes pådraget.
Trots att det viskande samtalet
nu förts in i diskussionen, tror jag att
den svenska regeringens ståndpunkt
till frågan är felaktig.

Nr 29. 101

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Vid remiss av

Herr utrikesministern förutsatte sedan,
att jag skulle gilla, att man låter
sjömän och andra människor ligga
utan läkarvård, när de äro sjuka. Anmärkningen
är egentligen av den arten,
att man inte skulle behöva besvara
den. Det är alldeles klart, att jag inte
gillar ett sådant förfarande.

Jag är heller inte för att man med
våld kvarhåller sjöfolk ombord på fartyg,
som de vilja lämna, men herr utrikesministern
kan ju fråga i kommerskollegium,
hur man där ser på
saken, när det gäller svenska sjömän
ombord på svenska fartyg i främmande
hamn. I fråga om fartyg till sjöss
finns det vissa omständigheter, som
medföra att befälhavare ytterst ogärna
vilja lämna efter sig besättningsmän i
främmande hamn.

Det är inte någonting märkvärdigt,
att militärer resa utomlands, säger utrikesministern,
och fortsätter att vi
ha därtill upphävt viseringstvånget till
en rad länder. Herr utrikesministern
vilt därmed försöka göra gällande, att
dessa resor egentligen äro att betrakta
som privata turistresor. Jag är övertygad
om att många sådana privatresor
förekomma, men det var inte det
vi talade om, utan det gällde de officiella
besök, som organiserats på ömse
sidor.

Slutligen säger herr utrikesministern,
att militärer inte få några utrikespolitiska
missioner på sina resor.
Jag har inte någon anledning att betvivla
detta uttalande. Jag tror inte, att
utrikesdepartementet ens har skickat
med dem en säck kurirpost. Deras resor
få i alla fall en politisk betydelse,
det kan ju inte gärna någon i det politiska
livet verksam människa bestrida.
I varje fall tyckas vissa regeringar
ägna den sidan av saken rätt stor uppmärksamhet.
Om jag inte minns alltför
galet, avslog den schweiziska regeringen
för någon tid sedan en begäran från
svenska myndigheter att en flygtrupp
skulle få besöka Schweiz. Man avslog

Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

denna begäran av det skälet, att
schweizarna inte ville väcka misstankar
om sin traditionella neutralitet.

Herr BRACONIER (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall be att få tacka
hans excellens herr utrikesministern
för den värdefulla exposé, som han
gav. Jag kan dock inte undgå att säga,
att det i hans anförande i Lake Success
på en punkt hette på följande sätt:
»Det är en lycklig omständighet för
organisationen, vars stadga liksom varje
skriven författning bör utvecklas för
att inte bli en död bokstav».

Nu innebär Achesonplanen ett vidgande
av den kompetens, som församlingen
har. När förslaget 1946 lades
fram i Förenta Nationerna, uttalade
för övrigt de sakkunniga sitt tvivel på
att det var möjligt att på detta sätt
giva församlingen de befogenheter, som
den sedan fick. Enligt Achesonplanen
får ju generalförsamlingen helt andra
och vidgade befogenheter. Sverige har
anslutit sig till denna plan. 1 anslutning;
till detta citerade jag vad utrikesministern
sagt i Lund, att FN inte får
bli en antikommunistisk bildning. Det
är dock uppenbart att de rekommendationer,
som generalförsamlingen kan
antaga, komma till stånd i de fall då
cn stormakt inlagt sitt veto i säkerhetsrådet.
Det kan egentligen inte tänkas
några andra fall av större räckvidd.
Det kan ju då t. ex. röra sig om
att Sovjetunionen inlagt sitt veto.

Det synes mig uppenbart, att detta
innebär en utvidgning av församlingens
rättigheter. Detta har Sverige gått
med på i och med anslutningen till
Achesonplanen, och vi ha ju även uttalat
oss för att under vissa omständigheter
ställa trupper till FN:s förfogande,
vilket är en följd av att vi i princip
anslutit oss till Achesonplanen. Detta
måste väl ändå, menar jag, betyda en
ganska stark utvidgning av Förenta Nationerna
såsom trygghetsorganisation.

102 Nr 29. Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

Nu säger hans excellens herr utrikesministern,
att i själva verket har ingenting
inträffat som gör, att Förenta Nationerna
på något sätt blivit en större
trygghetsfaktor. Man kan ju inte göra
några sanktioner mot en stormakt. Nej,
men generalförsamlingen kan ju rekommendera
sanktioner, och Sverige
har förklarat, att det inte a priori ställer
sig fientligt mot att vara med om
sådana. Jag tycker att Sveriges anslutning
till Achesonplanen samt det tal,
som utrikesministern höll i Lake Success,
innebära en ganska stor förändring
i vår hållning i jämförelse med
den vi tidigare intagit.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Det förefaller mig uppenbart,
att när utrikesministern i offentliga tal
understryker, att FN inte bör bli en
antikommunistisk allians och ett annex
till Atlantpakten, måste detta tolkas
inte bara som en teoretisk spekulation
utan på det sättet, att FN:s handlingar
under de senaste åren aktualiserat
denna reflexion från utrikesministerns
sida. Jag tror att man runt
om i världen, där man intresserar sig
för dessa frågor, kommer att spörja,
vilka handlingar från FN:s sida som
göra, att utrikesministern kommer med
dessa välvisa och kritiska råd och reflektioner.

Om en kommunistisk stat gör sig
skyldig till aggression och det kommunistiska
blocket sedan sluter upp bakom
denna stat, innebär ju FN:s reaktion
mot den aggressiva staten att man
kommer i ett visst motsättningsförhållande
även till de andra kommunistiska
stater, som ställt sig solidariska med
angriparen. Ett sådant motsättningsförhållande
blir visserligen partiellt, men
det varar så länge konflikten består.

Utrikesministerns yttrande hade en
ton av ogillande av att FN uppträder
till försvar för den kollektiva säkerheten
och mot aggression. Det kan knap -

past undgås att ett uttalande av denna
art är ägnat att framkalla missförstånd.
Eller menar utrikesministern att FN
skulle lägga ned sin talan så snart det
visade sig, att det kommunistiska blocket
stod bakom den aggressiva staten?
I så fall få vi räkna med att Förenta
Nationerna sällan eller aldrig skall
kunna inskrida mot någon kommunistisk
stat. Om utrikesministern inte menar
detta, är det svårt att se vad han
menar. Med all respekt för utrikesministerns
utomordentliga sakkunskap
och erfarenhet måste jag säga, att
som bidrag till en principiell diskussion
om FN:s problem var hans uttalande
av torftigaste slaget. Jag är
mycket glad över att utrikesministern
är intresserad av Förenta Nationernas
utveckling, men jag skulle vara ändå
gladare om hans bidrag till diskussionen
i denna fråga hade en mera positiv
syftning än vad som varit fallet
i dessa yttranden.

Herr LINDHOLM (kort genmäle): Herr
talman! Herr Lager sade i sitt senaste
anförande, att han inte alls intresserade
sig för den resa, som vi hade gjort.
Jag vill då bara konstatera, att herr
Lager i väsentliga avsnitt av sitt anförande
uppehöll sig vid saker, som
egentligen inte intresserade honom.
Däremot intresserade oss den konklusion,
som herr Lager gjorde. Han gav
uttryck åt sitt missnöje över att vi bereddes
tillfälle till militära studier i
andra länder. Av detta kan man inte
draga mer än en slutsats, nämligen
den att herr Lager är motståndare till
att man i vårt land skaffar sig ytterligare
erfarenheter på detta område
där sådana kunna bjudas.

Sedan ställde herr Lager den frågan
till mig, om det var enskilda personer,
som förmedlade resor till andra nationer.
Nej, herr Lager, när det gäller de
nationer, varom vi här tala, behövs
det inga bönemän. Orsaken till att jag

Nr 29.

103

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Vid remiss av

framställde min förfrågan till herr Lager
var den, att jag en gång på 1920-talet var med om att göra en framställning
från det socialdemokratiska
ungdomsförbundet till ryska legationen
om rätt till en studieresa i Sovjetunionen.
Till dags dato ha vi inte fått något
svar på denna framställning. Jag
förmodade att det kunde behövas en
speciell böneman, och jag trodde, att
herr Lager skulle bli en lämplig sådan.
Herr Lager har nu inför kammarens
ledamöter förklarat, att han inte
vill uppträda som böneman åt oss.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Givetvis delar jag utrikesministerns
uppfattning att verkligheten
korrigerat vissa teorier om hur
en internationell säkerhetsorganisation
bör se ut. Jag förmodar, att excellensen
i första hand tänker på de socialistiska
teorierna på 1920- och 1930-talen. Det nya som nu inträffat är ju
dock det, att vi verkligen kunna börja
tro på att ett effektivt FN skall kunna
bvggas upp till skydd för de små ländernas
frihet och fred. För min del
betraktar jag den vändning, som inträtt
i FN :s utveckling, som en händelse
av världshistorisk räckvidd.

Självfallet är Acliesonplanens problem
inte uttömda med utrikesministerns
två anförande i generalförsamlingen.
Detta ger mig emellertid ingen
anledning till att modifiera min tidigare
uppskattning av dessa anföranden.
Den oro jag i mitt inledningsanförande
gav uttryck åt, var oron för att
excellensens positiva inställning nu
skulle ha förbytts i en mera negativ
attityd. Tyvärr ha mina farhågor på
den punkten inte blivit skingrade. Som
herr Braconier understrukit här förut,
har Achesonplanen tillkommit just för
att höja FN:s funktionsduglighet även
när en stormakt angriper en liten stat.
Det är ju just på denna punkt, som
planen har sitt värde.

Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

Frågan om den antikommunistiska
alliansen kan man besvara på ett annat
sätt. Antag att en icke-kommunistisk
stormakt angriper ett litet land.
Inte är det väl någon som då skulle
komma på idén att säga, att FN vore
en allians mot denna stormakt. Det vore
väl ändå att i någon mån ställa
problemet på huvudet.

Om jag, herr talman, får sammanfatta
vår inställning, skulle jag kunna
göra det på följande sätt. Vi önska inte
att man i förväg skall binda sig för
automatiskt verkande förpliktelser i
fråga om vissa militära åtgärder, men
vi önska, att vårt land skall intaga en
klart positiv attityd till FN:s fredsarbete
och till de åtgärder, som Achesonplanens
tillämpning kan påkalla.

Jag konstaterar med tillfredsställelse
— i varje fall har jag trott mig kunna
utläsa detta ur excellensen Undéns
anförande — att vi principiellt äro
överens om att vilja ställa en väpnad
styrka till FN:s förfogande. Jag hoppas,
att vårt arbete härpå snart skall
vara avslutat. Jag är dock på det klara
med att det finns vissa problem på det
plan, som excellensen antydde, och
dessa återstå att diskutera. Vad man i
detta sammanhang speciellt bör uppmärksamma
är enligt mitt förmenande
självfallet frågan om Acliesonplanens
betydelse för det fall, som ligger oss
närmast, nämligen om en konfliktsituation
inträffar här i Skandinavien. Jag
hoppas att utrikesministern vill hjälpa
oss att diskutera dessa problem.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
När jag talade om att verkligheten
korrigerat vissa teorier trodde herr
Hjalmarson, att jag menade de socialistiska
teorierna på 1920- och 1930-talen.
Jag förmodar att han menade användandet
av storstrejk som medel att kväva
ett krig. Nej, jag syftade på den utveckling
vi voro med om på 1930-talet,

104 Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

då Sverige och andra skandinaviska
stater — och även åtskilliga andra länder
— förklarade sig inte kunna vara
med om sanktioner på grund av att det
blivit en uppdelning av makterna i ett
par stora läger och med hänsyn till
att erfarenheten visat, att sanktionsreglerna
inte kunde tillämpas konsekvent.

Herr Ohlin ansåg det vara mycket
opassande av mig att uttala, att FN inte
borde vara en antikommunistisk allians.
Detta skulle ge intryck av att man
ogillade FN:s uppträdande i Korea-kriget,
såvitt jag förstår. Hur kan herr
Ohlin då finna det förklarligt, att den
engelska regeringens officiella delegat
anlägger precis samma synpunkt som

jag?

Både herr Ohlin och herr Hjalmarson
anmärka på att jag är för negativ.
De begära en mera positiv inställning.
Herr Ohlin nöjde sig med att framhålla,
att mina inlägg skulle vara av
mera positiv karaktär. Herr Hjalmarson
ville, att vi både i teorien och praktiken
skulle intaga en mera positiv
attityd. Jag tillåter mig då ställa den
frågan: Syfta dessa krav på en mera
positiv inställning på att herr Hjalmarson
och herr Ohlin äro anhängare av
tanken, att Sverige skall deltaga med
en militär kontingent i Koreakriget?
Om så inte är fallet, hur skola de då
från sina utgångspunkter kunna förklara,
att Sverige inte är berett att deltaga? Herr

LAGER (kort genmäle): Herr
talman! Det beror kanske på att det
är sent på kvällen och att debatten har
pågått länge, att herr Lindholm har
vissa svårigheter att hålla isär tämligen
enkla begrepp. Jag har förklarat,
att jag inte intresserar mig för vilket
studieprogram som herr Lindholm och
hans delegation hade i Amerikas förenta
stater. Det som intresserade mig
var den politiska karaktär, som ett så -

dant besök hade. Om herr Lindholm
och hans medresenärer sedan voro ute
och tittade på underofficersutbildningen
eller fiskade forell i de amerikanska
floderna eller jagade björn uppe i
Alaska, det tycker jag är av rätt underordnad
betydelse i detta sammanhang.
Det var resans politiska karaktär
som jag påtalade, och den lär inte någon
kunna bestrida.

Samma svårigheter att hålla isär begreppen
visade sedan herr Lindholm
när han förklarade, att han inte kunde
tänka sig att de svenska myndigheterna
skulle göra en framställning till
Sovjet att få skicka cn officiell studiedelegation
dit, därför att han och några
till på 1920-talet i den socialdemokratiska
ungdomsklubben i Sandviken
förgäves hade gjort en framställning
om att få göra en studieresa. Med all
respekt för regeringspartiet måste man
väl ändå säga, att det är litet skillnad
på vad en socialdemokratisk ungdomsklubb
i Sandviken ville på 1920-talet
och en framställning från den svenska
regeringen.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Jag skulle inte ha besvärat kammaren
om inte utrikesministern överraskat
med att — tydligen i brist på
argument för sina uttalanden här —
ställa frågor om spörsmål, som kammaren
får tillfälle att diskutera många
gånger. Men för att undvika varje mytbildning
måste jag besvara frågorna.

Jag menar inte alls alt vi skola skicka
någon militär kontingent till Korea.
Vi ha användning för våra militära resurser
på närmare håll. Jag kan inte se
att detta på något sätt räddar utrikesministern
från den kritik, som jag
framförde mot hans yttrande om att
FN skall se till att det inte blir en
antikommunistisk allians. När det
framställdes på det sätt som skedde
enligt referatet, utan något mera positivt
sammanhang, kom det att verka

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Nr 29.

105

Vid remiss av

som en förebråelse, motiverad av FN:s
handlingssätt. Därför är det i synnerligen
hög grad ägnat att leda till missförstånd
rörande vad som ändå måste
krävas av något som förtjänar namnet
positiv inställning till FN.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena- UNDÉN: Herr talman!
Jag konstaterar bara, att herr Ohlin är
positiv i sina ord, när han talar om vår
lojalitet mot FN och vår skyldighet att
följa Achesonplanen o. s. v., men att
han, när han kommer till det konkreta
fallet, vad Sverige skall göra, förbehåller
sig rätten att vara negativ.

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
För stridens hetta bör man inte
förgäta, att de demokratiska partierna
äro överens om väsentliga ting. Så är
också fallet när det gäller penningpolitiken,
som har diskuterats här i dag.
Vi äro överens om att ett av de många
vapnen i inflationskampen är en tillfällig
kreditåtstramning inom måttliga
gränser. Denna uppfattning vinner också
stöd hos näringslivets organisationer.

I propositionen om räntereglering
varnar finansministern för alltför stor
likviditet på marknaden. Denna varning
är riktig. Men i ett sådant läge med
stor likviditet kan man driva en kreditåtstramning
utan räntestegring till en
viss gräns. Går man över den och driver
kreditåtstramningen längre, kan en
räntestegring bli följden. Men jag är
angelägen att framhålla, att man enligt
min uppfattning då bör nöja sig med
en mycket måttlig räntestegring. Det
kan man göra, därför att man inte driver
kreditåtstramningen hårdare än till
en viss gräns och vidare därför att man
också vill anlita andra medel i kampen
mot inflationen.

Denna uppfattning har också Tjänstemännens
centralorganisation givit uttryck
för, då man i sitt remissvar angående
ränteregleringen skriver: »Även

Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

mindre djupgående kreditåtstramande
åtgärder i samband med en endast
mindre räntehöjning kunna emellertid
vara av betydelse som komplement till
andra kraftigt verkande investeringsbegränsande
medel.»

Finansministern har här förut gjort
gällande, att man behöver en hög räntestegring
för att skapa förväntningar om
en räntesänkning. Jag skulle vilja säga,
att det resonemanget inte är riktigt.
Man kan också med en liten räntejustering
skapa förväntningar om räntesänkning
under förutsättning att det står
klart för det svenska folket, att myndigheterna
vilja driva en lågräntelinje.

Trots mycket bister kritik från de
flesta remissinstansers sida och trots
att lagrådet har avstyrkt det, har regeringen
framlagt förslaget om räntereglering.
Statsrådet Sköld har tydligen
velat så. Men i propositionen lindar
han in det hela liksom i bomull, och i
dag säger han att han hoppas att ränteregleringen
inte skall behöva användas
i levande livet. I propositionen skriver
han, att »en räntereglering, i varje fall
på något längre sikt, kommer att äga
stöd i en med andra medel vunnen balans
mellan kredittillgång och kreditefterfrågan,
som icke motiverar en annan
och högre räntenivå än den som
låses genom regleringen.» Han menar
tydligen att man kan ta på denna sak
med mycket lätt hand, och när han
har resonerat på det sättet viftar han
lekande lätt bort kritiken på detta
område.

Jag kan inte finna annat än att
finansministern gör det lätt för sig genom
delta resonemang. Måhända kan
ränteregleringen synas oskyldig, men
den måste ändå inge allvarliga betänkligheter.
Kreditväsendet är ett känsligt
område, och där hör man lagstifta med
försiktighet. Inte i något demokratiskt
land i världen har man en sådan räntereglering.
Även detta inbjuder till försiktighet.
Det är ett steg ut i det ovissa.
Konsekvenserna äro svåra att över -

106

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

blicka, men så mycket tror jag att man
kan säga, att det kan vara ett stort steg
in i Regleringssverige.

Nu gör man gällande, att denna lagstiftning
inte behöver tillämpas, och
finansministern upprepade här i dag
den förhoppningen. Men enbart ur
denna synpunkt kan man inte bedöma
en sådan lagstiftning.

Det är ofta så, att den ena regleringen
ger den andra. Det kan man befara även
på detta område, och därför ha många
remissinstanser betraktat detta lagförslag
och dess förverkligande som ett
steg mot kreditransonering. Statsrådet
Sköld sade, att man inte alltför mycket
skall citera RF, men jag vill ändå ur
förbundets vdtrande i denna fråga citera
följande: »Styrelsen vill betona, att
en priskontroll över räntan på sätt
bankofullmäktige ifrågasatt icke kan
tänkas bli effektiv, såvida ej själva ränteregleringen
i sista hand kompletteras
med en kreditransonering.» Ungefär
detsamma ha riksbanksfullmäktige varit
inne på, men de säga, att »en direkt
centraliserad kreditransonering vilja
fullmäktige tills vidare i princip ta
avstånd från». Många remissinstanser
ha fäst sig vid orden »tills vidare» och
mena att detta är början till kreditransonering.

Brott mot ränteregleringslagen är belagt
med straffpåföljd. Både ur den synpunkten
och andra synpunkter måste
man utöva kontroll. Denna kontroll blir
såvitt jag kan förstå omständlig och
svår. Affärsbankerna ha nu vid sin utlåning
mycket skiftande räntor. Låt mig
ta ett exempel. När det gäller tre månaders
växlar låter man diskontot skifta
mellan 3 och 5 procent. Om man nu
från riksbankens sida efter det fullmaktslagen
trätt i kraft skulle försöka
göra en uppspaltning av räntorna och
dela in dem i bara några få grupper
för att underlätta kontrollarbetet, säger
man t. ex. från riksbankens sida, att
goda varuväxlar skola beläggas med ett
diskonto på 3 procent, mindre goda

med 41/; procent, goda förlagsväxlar
med 31/» och mindre goda med 5 procent,
så får man då fyra fack, där man
skall sortera in dessa tre månaders växlar.
Skall man då kontrollera att detta
sker riktigt från affärsbankernas sida,
blir det en oerhört stor kontrollapparat.
Om man å andra sidan inte gör detta
kontrollarbete — och jag har svårt att
inse hur man därvidlag skulle kunna
fylla uppgiften — kan man få en ränteglidning
i affärsbankerna inom denna
ram av 3 och 5 procent när det gäller
denna utlåning. Denna ränteglidning
kan man inte hindra utan ett kontrollarbete
som blir så svårt, att man enligt
min uppfattning tar sig vatten över
huvudet.

Om man sedan riktar blicken på lånemarknaden
utanför bankerna, måste
man säga att kontrollarbetet där blir
ännu svårare, och man har inte i propositionen
antytt hur kontrollarbetet
där skall utföras. När finansministern
här talar om att denna reglering är förenad
med föga krångel, tror jag alltså
att detta omdöme inte är riktigt, under
förutsättning att man skall föra ut regleringen
i levande livet. Redan nu finns
det en ganska stor lånemarknad utanför
bankerna. Under förutsättning att
ränteregleringen träder i kraft, riskerar
man att denna lånemarknad sväller och
blir större. Bankerna få mindre medel
till reguljär långivning, och detta kan
lätt nog betyda, att låntagarna bli utan
sina lån i de fall, där risk framträder
för bankerna. Detta är särskilt vanskligt
för mindre och medelstora företag,
som ofta inte ha så god ekonomi som
de stora. Särskilt svårt tror jag att det
blir för nystartade företag att få kapital.

Men nu säger finansministern i propositionen,
att denna verkan ligger i
själva kreditåtstramningens natur. Detta
är till en del sant, men jag vill betona,
att risken förstoras och skärpes
genom en räntereglering under förutsättning
att denna införes på ett sådant
sätt, att den över huvud taget har någon

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Nr 29.

107

Vid remiss av

effekt och kan inverka på händelseförloppet.

Då inrikesminister Hedlund hade sin
frågestund i radio för en tid sedan,
sade han något om att ifall ränteregleringen
ägde bestånd ungefär två veckor,
skulle han inte ha mycket att invända,
och finansministern talade här i dag
om att den bara skulle ha kort varaktighet.
Jag kan inte finna att dessa synpunkter
äro rimliga. I den reservation,
som herr Gränebo och jag avlämnade
till riksbanksfullmäktiges uttalande i
denna sak, betonade vi att det fanns
risk för att en sådan åtgärd som denna
skulle få mer bestående karaktär. Herr
Hedlund instämde i vårt yttrande men
hade sedan ett tillägg i en annan riktning.
För mig ter det sig så, att om
denna åtgärd träder ut i levande livet,
riskerar man att den biter sig fast under
ett inflationstryck, och när man
talar om att den bara skall ha kort varaktighet,
tror jag för min del att detta
är en illusion.

När man tar ställning till dessa frågor
bör man betänka, att redan nu förekommer
en konkurrens mellan affärsbankerna
inbördes och mellan dessa
och andra kreditinstitut. Sparbankerna
uppträda också på vissa områden som
konkurrenter, och sparbankerna äro
knappast vinstdrivande företag i egentlig
mening. Deras marginal rör sig om
drygt 112 procent och är alltså tämligen
liten. Man får också komma ihåg, tv
det hör till bilden, att Sveriges Kreditbank
uppträder i konkurrens med andra
banker.

Redan nu följa bankerna i stort sett
riksbankens räntepolitik. Riksbanken
har redan nu medel i sin hand, med
vilka man kan skapa en stramare penningmarknad.
Riksbanken kan redan
nu påverka prisbildningen på kredit.

Professor Erik Lundberg har, som
redan framhållits i debatten, angivit
sin mening om kreditregleringen. Han
anser, att förslaget är av delvis revolutionerande
innebörd, en nyordning,

Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

som skulle ge riksbanken möjligheter
till en strukturell omdaning av vårt
kreditväsendes funktionssätt. I varje
fall kan man med rätta göra gällande,
att om denna ränteregleringslag förverkligades
och trädde i funktion, skulle
man därvid lägga en oerhörd maktbefogenhet
i kontrollorganens och riksbankens
hand. Genom remissbehandlingen
av ärendet har detta ytterligare belysts,
och det stöder mig i den uppfattningen,
herr talman, att det finns god anledning
att varna för denna fullmaktslag.

Herr H^EGGBLOM: Herr talman! När
vi nu i tolv timmar diskuterat penningpolitik
med ett litet instänk av utrikespolitik,
kanske det kan vara tilllåtet
att erinra om att den första propositionen,
som är upptagen på kammarens
föredragningslista för remittering,
är kontrasignerad av jordbruksminister
Norup. När vi nu fått fyra bondeförbundare
i regeringen är det väl inte
ur vägen om vi, innan vi avsluta dagens
debatt, få ett litet meningsutbyte om
jordbrukspolitiken. Jag skall därför försöka
leda in debatten på detta ämne.

Vi ha ju fått lyssna till olika röster
bär i dag. Vi ha lyssnat till en statsminister,
vars självkänsla tack vare det
ökade röstetalet i kammaren tycks ha
stigit åtskilliga pinnhål, och vi ha fått
lyssna till herr Hedlund, som i fråga
om självuppgivelse, såvitt jag förstår,
slagit rekordet för åtskilliga år framåt.
Nu är det klart att vi äro intresserade
av att lyssna till herr Norup. Jag är för
min del övertygad om att han inte kommer
att operera efter någondera av
dessa förebilder. Han kommer säkerligen
att ha kvar sin plats på jorden,
såsom han tidigare haft.

Vad beträffar propositionen om stödlån
för sådana jordbrukare, som drabbats
av svartrostskador och skador på
rapsodlingen, kan jag försäkra, att det
från vår sida inte kommer att framställas
annat än bifallsvrkanden. Det

108 Nr 29. Tisdagen den 30 oktober 1951 ein.

Vid remiss av Kungl. Mai ds propositioner nr 219—221.

enda jag skulle vilja anmärka på propositionen
är att man talar om stödlån.
Det namnet har tidigare varit reserverat
för lån av eu väsentligt annan karaktär,
lån som innebära något av socialhjälp.
Såsom låneförslaget är utformat
— med 4 procent ränta och i regel
med borgensförbindelser som säkerhet
— så är ju betydelsen av lånen i verkligheten
inte så stor om vi hade normala
kreditförhållanden. Med de kreditbegränsningar
som finnas kan det
emellertid, det medger jag, vara av
mycket stor betydelse att man, vid
sidan av annan kredit, kan få möjlighet
att låna när behov av hjälp föreligger.
Sedan har kanske också allmänheten
missletts. Jag har hört och sett
att man skriver, att jordbruket får
hjälp med 20 miljoner kronor. Det är
ju ingenting annat än en kredittransaktion.
Den felaktiga uppfattningen har
kanske berott på att man från statsrådshåll
litet väl mycket framhållit,
att detta var en så betydelsefull hjälp
åt jordbruket.

I propositionen säger jordbruksministern,
att man med denna låneförmedling
ingalunda avgjort frågan om vilken
kompensation som skall ges till dem
som på grund av skördeininskningen
fått minskade inkomster på sin spannmålsodling.
Jordbruksministern hänvisar
till de nya förhandlingarna, då
denna sak får klaras ut i vanlig ordning.
Jag förutsätter då att det på denna
punkt skall bli enighet om vad som skall
göras, så att det hela lägges upp efter
eu annan linje än i våras, då spannmålspriset
först höjdes en gång och
längre fram på året ytterligare en gång.
Dessa höjningar kommo endast de odlare
till del, som ännu inte levererat sin
spannmål. Skulle det gå på samma sätt
denna gång — det kan man kanske riskera,
eftersom avgörandet skjutits så
långt fram i tiden — skulle de som nu
levererat sin spannmål av olika skäl
inte få någon som helst kompensation
för den dåliga skörden. Med hänsyn till

att det kan vara svårigheter att justera
i efterhand menar jag, att det nog hade
varit förmånligt med en justering redan
när den nya spannmålsskörden började
levereras. Jag vet visserligen, att den
överenskommelse som träffades mellan
jordbrukarna och regeringen i våras
inte ger utrymme för en sådan justering.
Jag kan dock inte underlåta att
erinra om att när propositionen om
prisreglerande åtgärder diskuterades
här i kammaren, förde vi från vårt håll
fram den tanken, att överenskommelsen
borde kunna utbyggas med en möjlighet
till fri prisbildning ovanför de
överenskomna värdena. Detta förslag,
som här blev ganska misstänkliggjort
från olika håll, motiverade jag med att
det kunde tänkas, att det skulle bli
dålig spannmålsskörd på grund av övervintringsskador.
Sedan tillkommo helt
andra skador, och dessa ställde vårt
förslag i dess rätta belysning.

Jag tror att det för framtiden inte är
rimligt att åstadkomma en sådan prisuppgörelse
för okända förhållanden
utan någon möjlighet att justera. Om
det nu skall tilldelas någon kompensation
till dem, som redan levererat sin
spannmål, får det gå subventionsvägen.
Hade prishöjningen skett genast, hade
man kunnat låta mjölpriset rätta sig
efter inköpspriset, och subventionsvägen
hade då inte varit nödvändig. Situationen
ser emellertid så ut, som om man
vore tvungen att följa subventionsvägen.
Vi förbehålla oss därför rätten att
beträffande de förebådade subventionerna
vara med och diskutera villkoren.

Vidare vill jag säga, att den övertro
som kommit till synes under senare år
i fråga om regleringarnas möjligheter
att skapa matematisk rättvisa nog inte
alltid är berättigad. Jag har nu suttit
som jordbrukare i 34 år, och det roade
mig att, innan jag reste upp, titta i
gamla räkenskaper från den tid, då vi
inte hade några sådana fina institutioner
som vi nu ha i jordbruksnämnden,

Nr 29.

109

Tisdagen den 30 oktober 1951 eni.

Vid remiss av

•delegerade o. s. v. Jag tittade på åren
1924 och 1925. Det ena av dessa år gav
mig den bästa spannmålsskörd jag fått
på de 34 åren, det andra året gav mig
den sämsta spannmålsskörden under
hela denna tid. Den fria prisbildningen
reglerade emellertid det hela så elegant,
att jag kunde räkna ut, att jag
faktiskt fick 10 kronor mer för rågen
per hektar — det gällde råg då — det
år då skörden var som sämst. Jag menar
naturligtvis inte att det alltid går på
det sättet, men vi få inte tappa tron
på att en fri prisrörelse många gånger
kan träffa precis lika nära pricken som
dessa regleringar. Detta om detta.

Sedan skulle jag vilja ställa en fråga
i ett spörsmål, som sammanhänger med
den nya regeringsbildningen. När statsrådet
Hedlund radiointervjuades och
man frågade honom vad det var som
var nytt i jordbrukspolitiken, observerade
jag att han svarade, att det som
han uppfattade såsom nytt var, att staten
skulle hjälpa till med exporten av
animalieprodukter. Jag undrar nu om
statsrådet Sträng frångått sin välvilja
från i våras när han i sin proposition
skrev, att det inte kunde vara riktigt
att jordbruket ensamt skulle bära förlusterna
på smörexporten så länge staten
har vinster vid exporten av oljeväxtfröer.
Detta var ju ett uttalande,
som vi i riksdagen ställde oss bakom.
Skulle statsrådet Hedlunds ord innebära
någonting nytt i denna punkt,
skulle det betyda, att den förra regeringen
inte ville effektuera vad dess
jordbruksminister så gentilt hade lovat.
Jag var nog litet orolig för vad statsrådet
Sträng hade kunnat komma på
för tankar under sommaren, ty i ett
föredrag har han faktiskt sagt, att det
inte går att fortsätta med prisjusteringarna,
utan skulle jordbruket få en bättre
ställning, skulle det gå med hjälp av
rationaliseringsverksamhet. Jag hade
uppfattat detta som hans linje på längre
sikt. Jag hade aldrig tänkt mig att detta
skulle skrämma människor att gå in i

Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

regeringen för att få hjälp med exporten
av animalieprodukter. Vad som sedan
hänt har visat, att misstanken mot statsrådet
Sträng var obefogad. Exporten
har kommit till stånd, och i RLF-tidningen
har jag sett en mycket noggrann
redogörelse för vad som ligger bakom
denna lyckade smörexport. Det har
varit ett tillämpande av det beslut, som
fattades i våras. Hade det inte varit så,
hade det väl legat en ny proposition
på riksdagens bord, men någon sådan
ha vi ju inte sett.

Sedan vill jag, herr talman, framhålla
några saker för att få i gång en principdebatt.
Jag har i dag hört, att herr Hedlund
ändrat en smula på sin uppfattning
om vad som är det viktigaste i
jordbruksprogrammet. Vi ha nu fått
höra att det inte var frågan om animalieexporten
— den är ju klarad. Nu
gäller det en omdaning av jordbrukspolitiken,
ty överproduktionen har
gjort 1947 års riktlinjer otillräckliga.
Någonting dylikt yttrade herr Hedlund.
Förr gällde det att avskärma utlandsmarknaden,
nu gäller det att på längre
sikt åstadkomma en omläggning från
animalieproduktion till vegetabilieproduktion.
Vi skulle alltså få räkna med
en jordbrukspolitik, som ger sig in på
att dirigera produktionen, och herr
Hedlund ville göra klart att dirigerandet
skall ske efter den linjen, att vi
skola försöka producera vegetabilier i
stället för animalier till export.

Jag skall inte yttra mig om detta,
men jag skulle vilja råda statsrådet
Hedlund att läsa de många spådomar,
som gjordes i 1930 års jordbruksdebatter,
där bl. a. herr Sköld uttalade mycket
bestämda åsikter om att det svenska
jordbruket skulle tvärvända i sin
produktion. Det gick inte stort mer än
ett halvår förrän spådomen visade sig
vara oriktig. Jag är för min personliga
del mycket räidd för en centraldirigerad
produktion. Vi behöva en jordbruksproduktion
som först och främst
anpassar sig efter de olika jordbrukens

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Vid remiss av Kungi. Maj ds propositioner nr 219—221.

naturliga produktionsbetingelser. Så
skiftande som dessa iiro i detta land
betyder det en allsidigt inriktad produktion.
Det står nu i alla läroböcker
i jordbruksekonomi, att vill man skapa
minsta möjliga risker i ett enskilt jordbruk,
skall man akta sig för ensidighet
och försöka göra det så allsidigt som
möjligt. Jag tror, att detsamma gäller
för jordbruket i stort.

Jag vill vitsorda att vi från vårt håll
äro mycket intresserade av den utredning
som är förebådad i regeringsprogrammet,
men vi hoppas att den inte
bara skall ta sikte på att reda ut de
förutsättningar, som måste skapas för
att öka produktionen av för dagen exportbara
vegetabiliska produkter och
minska produktionen av animaliska.
Jag tror att jordbrukets organisationer
genom sitt utredningsinstitut kunna
vara mer lämpade att göra en sådan
undersökning, och jag är som sagt oerhört
rädd för att man redan skall vara
liksom på det klara med i vilken riktning
produktionen bör gå.

När man nu befinner sig så här vid
ett vägskäl — en jordbruksminister har
slutat och övergått till andra, kanske
sällare jaktmarker, och en ny träder
till -— så är det intressant att försöka
göra ett litet bokslut. Jag tycker att det
kan finnas skäl att se tillbaka på den
gamla prispolitiken, som upphörde
1932, definitivt efter kohandeln 1933.
Det var en politik som sökte avväga
jordbrukspriserna med hjälp av tullar.
Jag minns att när den politikens resultat
utreddes på 1920-talet var man förfärad
över att nödgas konstatera, att
jordbruket genom denna metod förlorade
36 miljoner kronor om året. Jag
minns talare som frågade: Hur skall
det gå med ett jordbruk som årligen, på
grund av systemet, lämnar ifrån sig 36
miljoner kronor om året? Det jordbruket
går mot en underplacering i fråga
om levnadsstandard. Och systemet var
svagt, därför att jordbruket inte hade

några organisationer som kunde effektivisera
tullarna. Det var svagt också
därför att tullarna aldrig justerades. Vi
ha samma tullar i dag som på 90-talet.
Riksdagsmajoriteten vägrade alla justeringar
av dem även när vi kommo fram
till den situationen, att konkurrensen
från utlandet inte bara berodde på att
utlandet hade bättre produktionsbetingelser
utan också på att man med statsmedel
dumpade varor till oss.

Det konstaterades alltså vid 1930-talets början att detta system var svagt,
och så skapade vi det system som sedan
dess har funnits. Jag säger vi, ty från
högerns sida gjordes ingen direkt opposition.
När högerlinjens förslag fallit,
fick man orientera sig efter andra linjer.
Vad satte man då som maktmedel
bakom prispolitiken? Jo, man satte
först och främst statens hela makt för
kontroll av importen, en kvantitativ
importbegränsning ända till importförbud.
Man använde vidare statens makt
att av jordbrukarna ta ut avgifter av
olika slag, på vete, kött och kli m. m.,
som ställdes till förfogande för export.
Man satte vidare, när vi kommo fram
till 1939, bakom denna jordbrukspolitik
statliga subventioner, som skulle
fylla ut, när de på marknaden erhållna
priserna inte voro tillräckligt höga.

Det var vad staten ställde bakom, således
en importreglering ända fram till
importförbud, exportavgifter och subventioner.
Därtill kom att jordbrukets
föreningsrörelse under denna tid växte
upp till en mycket kraftig faktor när
det gällde att stärka prisbildningen på
jordbruksprodukter. Slutligen ha vi att
observera att i varje fall under de tio
senaste åren av den tid, som detta system
tillämpats, har det praktiskt taget
rått livsmedelsbrist. Det har bara varit
de två sista åren vi haft överskott på
vissa produkter, men en del av dessa
ha kunnat avsättas till priser, som —•
om vi undanta smöret — varit bättre
än på hemmamarknaden. Där ha vi allt -

Tisdagen den 30 oktober 1951 em. Nr 29. 111

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

så förutsättningarna för den prispolitik,
vars resultat vi i dag kunna avläsa i
följande.

När de svenska jordbrukarna räkna
ut vad de fått för sina produkter under
det senaste regleringsåret, som slutade
den 31 augusti, och jämföra det med
världsmarknadspriserna, ligger summan
enligt generaldirektörens i jordbruksnämnden
egen uppgift 400 miljoner
under världsmarknadspriserna. För
detta underskott ha vi fått kompensation
med subventioner på 200—225 miljoner
kronor. Underbetalningen uppgår
alltså för dagen till ungefär 175 miljoner
kronor, och även om vi veta att
penningvärdet är ett annat, måste vi,
med 1920-talets konstaterande av 36
miljoner back, fastslå att detta system,
trots att det varit utrustat med så oerhört
starka maktmedel, inte varit tillfredsställande.
Detta har jag visserligen
inte ännu bevisat, men alla känna till
att det visst inte förhåller sig så att
jordbruket kunnat lämna denna billiga
försörjning åt det svenska folket, billigare
än världsmarknadspriserna, med
tillgodogörande av samma arbetsersättning
som övriga folkgrupper. Alla veta
vi att löneklyftan finns, och alla kunde
vi i våras konstatera, att löneklyftan
inte fyllts. I den mån det var riktiga
beräkningar som gjordes i våras, att
löneklyftan utgör en krona per arbetstimme,
skulle det betyda att en miljard
i pengar behövs per år för att denna
klyfta skall kunna fyllas. När jag nämner
den siffran äro vi på det klara med
att löneklyftans fyllande inte nu ligger
inom möjlighetens gräns. Ingen kommer
att begära av den nye jordbruksministern
att han omedelbart fyller den, men
å andra sidan måste vi allvarligt reflektera
över vad det betyder att löneklyftan
finns.

Härvidlag har det hänt någonting
som jag för min del tycker har kommit
med nästan lavinartad kraft i år. Förut
hade vi en löneklyfta mellan å ena
sidan jordbrukets och landsbygdens ar -

betare, levande i sin gamla miljö där
de voro rotade och fastväxta, och å
andra sidan folket i industrisamhällen
och i städer, som hade den högre lönen.
Visserligen lockade och drog den högre
lönen en ständig ström av folk från
landsbygden, men avståndet mellan de
platser, där de olika lönerna utgingo,
fungerade ändå som en skärm, som
gjorde att landsbygden och jordbruket
fingo ha kvar en betydande kår av
arbetare och kunde rekrytera den med
ungt folk. I sommar ha i varje fall
landsbygdens grovarbetare haft en timlön
på 3 kronor, och de som för ett
eller två år sedan voro lantarbetare
men som sedan bytt ut lantbruksredskapen
mot yxan och hammaren och
blivit byggnadsarbetare ha nu en timlön,
som ligger mer än en krona över
lantarbetarnas.

Jag fick ett synnerligen belysande
exempel på detta i somras när jag och
mina två drängar körde in havre i
logen. Jag hade då händelsevis hjälp av
byggnadsarbetare som skruvade på
eternitplattor i stället för det gamla
halmtaket. Drängarna frågade: »Hur

kan det förklaras att vi som stå här
nere och kasta havrekärvar ha 2 kronor
och 11 öre (det var djurskötaren)
respektive 2 kronor 14 öre (det var
rättaren), men de som kliva upp på
taket och skruva fast plattorna måste
husbond betala 4 kronor i timmen till?»
När nu löneskillnaden så att säga flyttat
oss in på livet på landsbygden, är
det oerhört svårt att få en rekrytering
till lantarbetarkåren, och vi få räkna
med att denna löneskillnad starkt påverkar
de unga människor, som skola
kunna ta vid som företagare inom jordbruket.
När jag nämner denna stora
löneklyfta sker det inte för att förebåda,
att vi på vårt håll ha någon tanke
på att den skulle kunna fyllas inom en
kort tidrymd utan för att påpeka, att
vi härvidlag verkligen befinna oss i en
allvarlig situation.

När vi då ha ett prissystem så makt -

112 Nr 29. Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

utrustat som det nuvarande men vars
resultat är så otillfredsställande, ha vi
skäl att fråga oss: Vad är det som brister?
Ja, vad kan det vara? Det kan vara
den goda viljan som brustit hos dem
som tillämpat systemet. Och vi veta,
herr Norup och jag, från tidigare överläggningar
att möjligheterna vid underhandlingarna
varit begränsade. Så och
så mycket få ni, har det hetat, så och
så mycket få ni reda er med, mer blir
det inte! Nu vill jag säga att ingen riktar
någon förebråelse mot herr Sträng
för bristande god vilja. Tvärtom slog
det mig förra våren, hur dåvarande
jordbruksministern varje gång han uppträdde
som talare renhårigt redovisade,
att vad jordbruket nu behöver är inte
bara fyllnad i kalkylunderskottet utan
också tillskott för att minska löneklyftan.
Det vill jag hålla herr Sträng räkning
för, ty det var intet huttlande
med att sådan var situationen. Men den
goda viljan kan ha brustit på annat
håll, och nu äro vi, sedan herr Norup
placerat sig på jordbruksministertaburetten,
i tillfälle att snart få se, hur
pass mycket den bristfälliga apparaten
för prisbildning kan påverkas av en
man med mycket god vilja.

Jag är inte säker på att det kommer
att betyda att apparaten skall fungera
tillfredsställande, ty jag misstänker att
det tillhör denna apparats konstitutionella
brister, att jordbrukets priser
skola bestämmas genom beslut av statsmakterna.
Detta ligger i vägen för en
sund, naturlig och jämn justering av
priserna efter de marknadsmässiga förhållandena.
Att dessa justeringar göras
för så långa perioder kan också vara
ett konstitutionellt fel. När de åtta månader,
som man har reglerat för, gått
till ända, har det bildats ett så stort
och ackumulerat behov av prisförbättringar
på grund av ökade kostnader,
missväxt m. in., att man har fullt sjå
med att få statsmakterna att godkänna
täckandet av dessa. Och så blir det
ingenting över för att förbättra jord -

brukarnas ställning till större jämställdhet
med andra folkgrupper.

Sedan är det nog så att detta statliga
beslut om jordbrukspriser förleder
många människor att tro att det är
fråga om socialhjälp. När Dagens Nyheter
härjar om skogsinkomsterna, har
den tydligen fått allt om bakfoten och
tror att det är fråga om att ge socialhjälp
åt jordbruket, och då skall man
t. o. m. ta hänsyn till vad man kan få
genom att realisera sparad skog. Det
är inte fråga om socialhjälp utan om
detta för jordbruket egenartade, att de
timlöner jordbrukarna få skola sanktioneras
av statsmakterna. Så länge man
inte sanktionerat löner, som ligga på
något sätt i överkant utan tvärtom, är
det minst av allt fråga om någon socialhjälp.
Det är det ena, detta att avgörandet
i detalj av jordbrukspriserna i det
nuvarande prissättningssystemet säkerligen
är en nackdel. Därför ha vi med
stor glädje funnit att det skymtar fram
i regeringens nya jordbruksprogram
någonting om att man önskar få bort
detaljreglerandet.

Så är det slutligen, herr talman, subventionerna.
De medföra att sikten över
vad jordbrukets produkter äro värda,
om vi jämföra med utländska priser och
annan prishöjning, gång efter annan
skymmes därför att jordbrukaren inte
får, såsom hantverkare och andra, betalt
för sitt arbete av den som njuter
förmånen därav utan får en del av betalningen
via statskassan. Detta har
säkerligen varit till stor nackdel. Vi
sågo hurudan reaktionen blev när man
tog bort en del av subventionen på smöret
och subventionen på konsumtionsmjölk
och höjde priset rätt avsevärt.
Då konstaterades en konsumtionsminskning,
som jag för min del är ganska
övertygad om inte blivit så markerad,
om vi i stället låtit jordbrukets produkter
undergå samma prisstegring som
andra varor. Det är som sagt möjligt
att — förutom bristen på god vilja —
det förhållandet att statsmakterna be -

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Nr 29.

113

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

sluta att subventioner skola ingå som
ett led i prispolitiken, är en svaghet.
Det finns också andra svagheter som
jag skulle kunna peka på, men jag skall
sluta nu.

Till sist tar jag mig endast friheten
hemställa till herr jordbruksministern
att han inte, när det blir en utredning,
låter den genomföras efter precis den
formulering, som står i regeringsprogrammet
och som herr Hedlund tycks
ha fastnat för, nämligen att det skall
bli en utredning som skall dirigera
produktionen. Låt oss i stället få en
utredning, som tar upp hela frågan om
prisbildningen på jordbrukets produkter.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! Det
var några ord i herr Hseggbloms som
vanligt mycket gedigna, vederhäftiga
och måttfulla anförande, som jag inte
kan lämna alldeles oemotsagda. Herr
Hseggblom talar om att jag skulle ha
gjort någon självuppgivelse. Jag antar,
att det är kritiken mot herr Hseggbloms
parti här i dag som har gjort, att herr
Hseggblom tagit så illa vid sig. Men jag
kan försäkra herr Hseggblom att det
för mig inte betytt den minsta självuppgivelse
att i dag på vissa punkter
angripa herr Hseggbloms parti. I den
mån det är fråga om rena negativismen
är det nämligen för mig ingen självuppgivelse
att gå till ett angrepp.

Herr Hseggblom nämnde någonting
om — jag försökte anteckna det så ordagrant
jag kunde — att ett av honom
tidigare i år väckt förslag om priser på
jordbruksprodukter hade kommit att
ställas i sin rätta belysning av svartrostskadorna.
Det tvivlar jag inte ett
ögonblick på, herr Hseggblom.

Övertron på regleringar är inte berättigad,
säger herr Hseggblom. Nej, är
det någon övertro som är berättigad?
Men vill herr Hseggblom rekommendera,
att vi i dag skola slopa reglering -

arna på jordbrukets område, eller vad
menar herr Hseggblom med att tala om
denna övertro? Ge oss en liten klargörelse
på den punkten.

Sedan påpekade herr Hseggblom mycket
riktigt, att förutvarande jordbruksministern
hade varit inne på tanken att
det skulle åvila staten ett särskilt ansvar
för överskottsproduktionens avsättning
i den mån vinsterna på oljefröväxter
kunde förslå till att täcka
förlusterna på överskottsproduktionen.
Det är någonting annat som står i regeringsprogrammet,
som jag trodde herr
Hseggblom hade sett och som jag i
varje fall vill rekommendera till ett närmare
studium. I övrigt får herr Norup
svara för jordbruksprogrammet här.

Jag skulle vilja att herr Hseggblom
litet närmare studerade regeringsprogrammet
i övrigt också. Han talar om
»dirigerandet» av produktionen och säger,
att vi skola »dirigera» produktionen
på ett sådant sätt, att vi få mera vegetabilier.
Varför talar inte herr Hseggblom
om t. ex. att »stimulera»? Det är
inte ett längre och krångligare ord det,
och jag förstår inte varför det ena
skall passa bättre än det andra. Vad
själva produktionsomläggningen beträffar
så lär det väl ändå knappast vara
herr Hseggbloms mening att i dag vilja
gå emot de rekommendationer till en
produktionsomläggning, som ha gjorts
av jordbrukets föreningsrörelse under
den gångna sommaren. Eller är det
dessa som herr Hseggblom inte gillar?
I så fall skulle det vara intressant att
höra herr Hseggblom tala litet närmare
om den saken också.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr HSEGGBLOM (kort genmäle):
Herr talman! Herr Hedlund använde
den metoden att han frågade så mycket
att det inte finns någon möjlighet
att svara på tre minuter.

8 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 29.

114 Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

Vad beträffar självuppgivelsen ber
jag om ursäkt att jag helt och hållet
härledde den till den, debatt vi hade här
förra onsdagen. I den delen ber jag nog
att få vidhålla mitt omdöme.

Så säger herr Hedlund: Vad menar
herr Haeggblom med den fria prisbildningen?
Ja, det går an att läsa i protokollet.
Jag menar, att hade vår linje
varit godkänd, hade det varit möjligt
att justera priserna på spannmål innan
vi ta upp förhandlingar om en ny prissättning
vid nyår, så att dessa priser
hade kunnat komma dem till del, som
levererat sin spannmål. Är detta så förfärligt
svårt att fatta, och är det så förfärligt
tokigt tänkt? Jag kan inte tro att
det är det.

Jag varnade för dirigering, och har
min varning fått herr Hedlund att
stämma ned tonen och nu säga »stimulera»,
så är detta för mig en liten framgång.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Finansministern yttrade i ett
föredrag för inte länge sedan., att regeringsombildningen
har visat oppositionens
inre skröplighet. Nu är det ju
inte så välbeställt ibland med logiken,
men vi kunna väl ändå vara överens
om, att regeringsombildningen inte kan
bevisa någonting beträffande oppositionen
utom i fråga om den del av oppositionen,
som vid regeringsombildningen
ändrade ståndpunkt. Alltså skulle
väl statsrådet Skölds tal om att regeringsombildningen
har visat oppositionens
inre skröplighet egentligen ha
adress till bondeförbundet. Om det är
så att herr Sköld menar, att den omläggning
som bondeförbundet gjort i
sin politik visar dess inre skröplighet,
så skall jag för min del inte säga någonting
emot den saken — den må ju herr
Sköld och bondeförbundet göra upp
själva. Men beträffande oppositionen i
övrigt kan regeringsombildningen egentligen
inte visa någonting.

En del saker som jag hade tänkt beröra
ha redan tidigare varit uppe i ett
replikskifte emellan inrikesministern
och mig här i kammaren, och de kunna
väl därför för dagen anses avförda.

När två parter skola börja att regera
tillsammans, har det åtminstone tidigare
varit så, att bägge parter varit angelägna
om att skriva ett program, som
gjort det möjligt för dem att inför väljarna
lämna en klar anvisning om vad
det är de samverka om, alltså var gränserna
för samverkan gå. Ty ifall de
båda partierna fortfarande hålla på att
de äro partier med olika åskådning,
är det ju onekligen ett mera komplicerat
redovisningsförfarande mot väljarna
som inträder i och med att de två partierna
gå samman. Men i det regeringsprogram,
som den nyligen tillträdda
regeringen har lagt fram — tre foliosidor
med uppräkningar av alla möjliga
problem — är nästan varje formulering
-— jag skall inte säga precis alla
men de flesta — så elastisk, att det inte
lär vara lätt att redovisa vad man tänker
samverka om och var gränsen för
samverkan går. Och det har ju redan
visat sig i den politiska debatten, att
alla frågor på den punkten besvaras än
si än så.

I detta program är det emellertid
några satser om jordbrukspolitiken, som
jag för min del tycker höra till de mera
intressanta i den långa framställningen.
Jag vill erinra om att vi från folkpartiets
sida många gånger under de sista
åren när det gällt jordbrukspolitiken
ha framhävt vissa saker, som vi menat
vara väsentliga, utan att de ha beaktats
och utan att man över huvud taget
erkänt, att de varit värda att beaktas.
Vi ha sagt att det visserligen är riktigt,
att jordbruket som helhet får den
del av nationalinkomsten, som rättvisligen
bör tillföras detsamma. Vi ha också
varit med om att försvara vad jordbrukets
förhandlare i det fallet ha kunnat
uppnå, och ibland ha ju dessa förhandlare
nöjt sig med mindre än det de

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Nr 29.

115

Vid remiss av

tre borgerliga partierna tillsammans ha
velat försvara. Men vi ha också sagt, att
detta inte är hela problemet. Det är
även synnerligen viktigt att man tar
sikte på inkomstfördelningen inom den
stora och mycket heterogena grupp som
Sveriges jordbrukarbefolkning utgör.
Senast vid vårens prisuppgörelse var
den frågan mycket aktuell. Den avvägning
av priserna, som skedde i våras,
innebar enligt vår mening en förskjutning
i inkomstfördelningen till nackdel
för det mindre jordbruket och till
fördel för slättbygdernas vegetabilieproducerande
och starkt rationaliserade
större jordbruk. Jag erinrar för säkerhets
skull om att vårens debatt fördes
mot bakgrunden av normalskörd — det
göra ju alltid prognosdebatterna under
våren. Det tjänar alltså inte mycket till
att när man bedömer den debatten föra
in svartrosten i sammanhanget, då den
kom några månader senare.

Vi hävdade alltså, att den starka prisökningen
på spannmål med 30 procent
och däröver tillsammans med de relativt
höga priser, som under flera år tillämpats
för oljeväxter, gynnade de större
jordbruken avsevärt, medan å andra
sidan den uteblivna prishöjningen på
mjölk innebar, att de mindre jordbruken
fingo en mycket liten förbättring.
Nu var det ju så, att dessa prishöjningar
hade sin motivering huvudsakligen
i att man höjt lantarbetarlönen
och att dessa högre lantarbetarlöner
skulle tillämpas även på jordbrukarfamiljernas
egen arbetskraft. Resultatet
blev, som vi starkt underströko i våras,
att den arbetslön, som man på kalkylens
ena sida hade tillskrivit de mindre
jordbrukarna, fingo de inte på långa
vägar ut genom de prisförändringar,
som vidtogos på kalkylens andra sida.
Nu kunde ju ingen, inte ens herr Norup
eller herr Sträng, helt förneka, att vårens
uppgörelse innebar en snedvridning.
Men man menade att den geografiska
prisclearing, som man i våras föreslog
och som skulle röra sig om 25

Kungl. Maj ds propositioner nr 219—221.

miljoner brutto, medan den netto betydde
åtskilligt mindre, skulle vara botemedlet
mot snedvridningen. Just nu är
det märkvärdigt tyst om denna lokala
prisclearing. Vi ha visserligen fått detta
mycket konstiga och invecklade förslag
publicerat, men det säges inte så värst
mycket om det, och det har kanske sina
förklarliga skäl.

Jordbruksutskottets ställningstagande
till en motion, som folkpartiet i våras
väckte i anslutning till Kungl. Maj ds
proposition angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område,
gav anledning till en reservation, som
underställdes riksdagen i utskottets utlåtande
nr 42. I denna reservation hade
man följande kläm: »C. att riksdagen
må, med bifall till motionerna 1:505
och II: 640, i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om en skyndsam utredning av
problemet, huru man bäst skall kunna
åstadkomma en sådan differentiering
av mjölkpriset, att i första hand de
mindre jordbruken, som på grund av
naturliga förutsättningar äro särskilt beroende
av mjölkproduktionen, kunna
erhålla en rättvis andel av kompensationen
för de höjda arbetskostnaderna
utan att en nödvändig anpassning av
mjölkproduktionen till marknadsläget
äventyras, samt att vad i motionerna
anförts måtte beaktas vid utredningen.»

Detta var alltså det förslag som vår
framställning mynnade ut i. Efter en
rätt utförlig motivering i debatten den
30 maj försökte jag sammanfatta vad
det här gällde. Jag erinrade om att den
uppgörelse som var träffad egentligen
gällde de fyra månaderna september,
oktober, november och december i år
och att man sedan stod inför tvånget
att ompröva det hela, och så yttrade jag:
»Det är alltså ett mycket gynnsamt tillfälle
för riksdagen att nu besluta om en
utredning av det slag vi ha förordat och
att ha den färdig i så god tid, att dess
resultat kunna ingå i diskussions- och
bedömningsmaterialet, när man skall
träffa ny uppgörelse vid nyår. Även om

116 Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

man inte tror att vår väg är framkomlig,
tycker jag ändå att rena beredskapssynpunkter
tala för att man skaffar fram
detta material, så att man har en möjlighet
att överväga det.»

Jag vädjade alltså till dem som makten
hade att åtminstone inte vägra att
skaffa fram materialet för en sådan bedömning.
Men man sade nej, man ville
inte vara med om någon utredning. I
stället gav man sig in på långa diskussioner
om åtskilligt annat, som knappast
hade något intresse i sammanhanget.
Jag citerar dåvarande . jordbruksminister
Sträng i hans yttrande.
Han säger: »Herr Svensson slutade sin
personliga reservation med att yrka»,
— herr Sträng var mycket noga med
att understryka att det var en personlig
reservation — »att man skall göra
en snabbutredning om en starkare prisdifferentiering
på mjölken. Både herr
Ahlsten och såvitt jag kan minnas herr
Persson i Svensköp ha med flera instämmanden
vänt sig mot denna utredning.
Jag behöver endast inskränka mig
till den ganska objektiva attityden, att
jag säger att jag inte tror att den utredningen
tjänar någonting till, ty detta
är inte någon utredningsfråga.»

Och herr Norup hade lika litet till
övers för en sådan utredning. Han talade
om mångahanda ting, men han ville
inte vara med om någon utredning.

Sedan har det ju hänt en del under
sommarens lopp. Bondeförbundets ledare
herr Hedlund har i dag i kammaren
auktoriserat en intervju i Katrineholms-Kuriren,
och i den intervjun yttrade
han — jag har den inte till hands,
men jag kanske ändå kan återge vad
han sade —- att jag hade rätt i min
kritik mot vårens uppgörelse såtillvida
att mjölkproducenterna ha fått för litet.
Fram på sommaren hade man således
tydligen haft kontakt med folket ute i
bygderna och fått reda på att inte alltsammans
av det vi hade sagt från folkpartiets
sida var fel. Och nu står det i
regeringsprogrammet att man skall ut -

reda frågan om en differentiering av
mjölkpristillägget till förmån för det
mindre jordbruket. Ja, detta är ju precis
vad vi begärde i våras, eller vad
är det annars som man skall utreda?
Detta, som jag blev politiskt hudflängd
för mer eller mindre fullständigt i både
politiska och fackliga tidningar, detta,
som var en förbrytelse att framföra,
särskilt om herr Vigelsbo fick skildra
det och Jordbrukarnas Föreningsblad
fick citera det, har nu blivit högsta visdom
inom jordbrukspolitiken. Och excellensen
Erlander understryker i tidskriften
Tiden, att man fäster mycken
vikt just vid den programpunkten att
man skall utreda frågan om differentierade
priser till förmån för småbruket.

Vi äro naturligtvis från folkpartiets
sida mycket tacksamma för att detta
står i regeringsprogrammet. Vi skola
bli ännu mera tacksamma den dag vi
få en praktisk och effektiv tillämpning
av det. Jag hoppas att det är meningen
att det skall bli mer än en sats i programmet.
Men därmed har man ju slagit
bort grunden för oerhört mycket
av vad herr Norup och hans meningsfränder
ha sagt i denna kammare i
polemik mot folkpartiet. Eller är det
inte så?

I regeringsprogrammet, där man tagit
med inte bara stora saker utan även
små, talar man om att man skall återinföra
körlinjebidraget, som togs bort
vid årsskiftet och som riksdagen i våras
begärde att man skulle återinföra, och
det är ju bra. En annan sats säger, att
man skall utreda prispolitikens grunder.
Där vet man väl rätt litet vad som
menas. RLF-tidningen ansåg sig för
några dagar sedan kunna konstatera,
att statsrådet Norup i Malmö tydligt
sagt ifrån, att det inte gällde den nuvarande
kombinationen mellan arbetslöner
och priser, vilket man på socialdemokratiskt
håll lär ha antytt att det
skulle gälla. Jag tyckte ju inte herr Norups
tal i Malmö var så särskilt klart,

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Nr 29.

117

Vid remiss av

men det kan ju hända att RLF-tidningens
tolkning är riktig. Tidigare har man
från bondeförbundets sida mycket bestämt
gått emot varje förslag om att
ompröva någonting i 1947 års beslut.
Visserligen har man jämkat en del på
den praktiska tillämpningen av detta
beslut, men man har varit mycket rädd
för att angripa det principiellt på ett
eller annat sätt.

Man väntar med intresse en förklaring
på vad denna programpunkt innebär.
1947 års beslut innebar ju bland
annat att man skulle tillämpa en typjordbrukskalkyl,
som ännu inte är färdig
och som man alltså ännu inte har
satt i kraft. Jag vet inte om det är meningen
att ersätta denna ännu icke tilllämpade
del av beslutet med någonting
annat eller vad det kan vara. Man vet
ingenting; en omprövning av prispolitikens
grunder kan ju betyda åtskilligt,
och ur programmet kan man ingenting
säkert utläsa förrän man får veta mera
än det som hitintills har sagts.

Vidare -— och det har man särskilt
från bondeförbundets sida tydligen fäst
rätt stor vikt vid — säger man att man
skall ge skog till småbruken. Det är ju
ingenting nytt. I princip fanns detta
krav redan i 1947 års beslut. Man kan
ju komplettera mindre jordbruk med
vilket markslag som helst som finns att
ta till i närheten.

Två saker kan man emellertid säga
om denna punkt i regeringsprogrammet.
Den ena är att det inte innebär
något som förändrar den aktuella situationen.
Inte i år och inte nästa år
och inte om tio år kommer man att
kunna åstadkomma någonting som
märkbart förändrar det svenska småbrukets
struktur, och även om man
håller på i tjugufem år, tror jag inte
att man åstadkommer så mycket. Att
försöka inleda en aktuell debatt om
rättvisa med en hänvisning till en omfördelning
av skogen tjänar därför inte
mycket till.

Det andra man kan säga är, att det

Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

har aldrig i vår tid varit mindre läriipligt
att sätta i gång en omfördelning
av skogen än just nu, med de oerhört
höga priser som föreligga. Jag tycker
alltså icke, att denna programpunkt,
även om den är principiellt tacknämlig'',
är så värst mycket att flagga med
i dagens aktuella situation.

Men det finns en annan fråga i detta
sammanhang, som professor Ohlin varit
inne på, den om skogsinkomsterna.
Låt mig först understryka vad professor
Ohlin sade, att det är fullkomligt
omöjligt att införa dessa i jordbrukskalkylen.
Även om man omprövar prispolitikens
grunder aldrig så noga kan
man ändå icke komma till ett resultat,
enligt vilket man inför skogsinkomsterna
i en jordbrukskalkyl, som över
huvud taget liknar det nuvarande systemet.
Jordbrukskalkylen innebär ju att
man på grundval av en icke fullständigt
redovisad inkomst- och utgiftssumma
för lanthushållningen upprättar
indexsiffror och sedan bygger på dessa.
Att i dessa indexserier införa en så
våldsamt varierande faktor som skogen,
som ieke alls samvarierar med lanthushållningen,
är icke möjligt.

Å andra sidan är det nog så, som det
sagts förut här i dag, att det även här
anmäler sig ett rättviseproblem. Om
det nu är på det sättet att det på vissa
håll hopas mycket stora konjunkturvinster
på grund av de höga priserna
på skog, så kan man icke gärna undgå
att ställa frågan: Kan någonting göras
för att på detta område skapa åtminstone
ett visst mått av rättvisa? Kan man
finna en metod att taga i anspråk en
viss del av skogskonjunkturvinsterna
för att därmed kompensera de många,
som ej ha skog och som behöva högre
priser på jordbruksprodukter, ja då har
man ju verkligen i det aktuella läget
givit småbrukarna någonting av den
svenska skogen. Jag hoppas alt detta intresserar
bondeförbundet lika mycket
som det där som skall bli färdigt om
25 eller 100 år.

118 Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

Nu får jag säga att jag måste uttala
min beundran för hans excellens herr
statsministern. Hans förmåga att missförstå
vad professor Ohlin sade i sitt
första anförande och vidare byggde ut
i sina repliker var beundransvärd. Annars
sades det ju ut ganska tydligt, att
det visserligen framför allt var bolagen
men det var icke bara bolagen det
gällde. Vill man taga upp rättviseproblemet
kan man ju icke komma förbi
att ompröva även stora konjunkturvinster
som ligga på enskilda händer.

Nu finns intet material för en genomlysning
av detta problem. Det är icke
möjligt att taga några definitiva ståndpunkter
och säga vad som kan göras
eller icke kan göras. Det var ju detta
material som man ville att regeringen
skulle leverera. Det var detta krav som
statsministern och även finansministern
lyckats till den grad missförstå, att man
aldrig fick något svar i sak. Man är
tydligen icke så glad åt utredningar
ibland. Man har voterat ned många utredningar,
såsom man gjorde med förslaget
om utredning av en differentiering
av mjölkpriset i våras. Det vore
kanske för mycket begärt, att man icke
skulle gå emot detta utredningskrav
också några gånger, men det hindrar
icke att det måste ställas.

Låt mig säga ett par ord — statsrådet
Sträng får ursäkta det — också om
oljeväxterna och spannmålen. Jag har
under några år — egentligen från sommaren
1949, då problemet om oljeväxterna
och deras sammanstötningar med
mjölkhushållningen blev aktuellt —-flera gånger påpekat, att man höll för
höga relativa priser på dessa oljeväxter.
1950 på våren begärde riksdagen
på förslag av folkpartiet en utredning
om den lämpliga prisavvägningen mellan
brödspannmålen och oljeväxterna.
Denna utredning begärdes enhälligt av
riksdagen. Men herr Sträng gjorde aldrig
någon utredning. I stället sattes en
sådan prisrelation emellan höstsådda oljeväxter
och höstsådd brödsädsspann -

mål på hösten 1950 att den haft till
följd en snedvridning av den svenska
växtodlingen, som återspeglar sig i årets
resultat.

I våras, i mars månad, framställde
jag i denna kammare en interpellation
till statsrådet Sträng. Jag pekade på de
väsentliga problemen på detta område
och bad, att vi skulle få diskutera dem
i kammaren, innan det var så sent att
det var meningslöst. Herr Sträng svarade
icke. Man behöver ju icke besvara
interpellationer, när man icke vill.

Vad är nu resultatet? Jo, resultatet
är en brist på spannmål på 250 000 ton,
som kostar 00 öre per kilogram eller
däröver att köpa. Det är ingenting att
skratta åt, herr Sträng, det är rätt allvarligt.
Det har talats mycket om vår
nuvarande goda lagerhållning, men vi
ha sannerligen ingen fin lagerhållning
på brödsäd. Bleve det ofred i morgon,
skulle vi icke kunna vara utan brödransonering
en enda dag.

Man har mycket talat om hur utomordentligt
det är att vi kunna sälja oljeväxter.
Enligt de senaste upplysningar
jag fått säljer man nu oljeväxter
för 1 krona 2 öre per kilogram
frö. Sedan man givit 70 öre, torkat ner
det, lagrat det i viss mån och lastat det,
är väl vinsten icke så förfärligt stor,
när man i stället skall köpa spannmål,
som ligger ca 25 kronor per deciton
över det svenska priset. Man behöver
icke vara någon stor räknemästare för
att konstatera, att det, när man ställer
det hela i samband med vartannat, blir
ett mycket dåligt resultat av herrar
Norups och Strängs godsägarpolitik.

Man kan se någonting av detsamma
i den konjunkturrapport vi fingo på
bänken här i dag. Jag har icke hunnit
att läsa den. Men av ett par tabeller på
s. 38 och 39 kan man inhämta, att under
de första åtta månaderna i år har
vår import av jordbruksprodukter
ökat med 47 procent och vår export av
jordbruksprodukter minskat med 4
procent. Är det detta som skall vara

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Nr 29.

119

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

resultatet av den mycket givande omläggningen
av den svenska växtodlingen,
får jag ju säga, att det kan vara
på tiden att ompröva framfarten. Detta
var några reflexioner med anledning
av jordbruksprogrammet och kanske
något därutöver.

Nu ber jag i alla fall, herr talman, att
få framföra en lyckönskan till hans excellens
herr statsministern, när det gäller
programmet. För fem år sedan, i
oktober månad, första gången som excellensen
Erlander uppträdde här i
kammaren såsom statsminister, frågade
professor Ohlin, vad regeringen Erlander
ville göra mot inflationen. Frågan
verkar på något sätt bekant. Herr Erlander
svarade: »Vad vi vilja? Vad vill
regeringen Erlander? Det är stora ekonomiska
frågor. Vi vilja fortsätta det
arbete, som begyntes av Branting och
Per Albin Hansson. Vi ha format programmet
utförligt i arbetarrörelsens
efterkrigsprogram; det är skrivet i
allt väsentligt av Ernst Wigforss. Det
är antaget av 1944 års partikongress
på rekommendation av Per Albin
Hansson. Det går icke att spekulera i
differenser och meningsmotsättningar
på den punkten.»

Den första punkten i detta program
lyder: »Prisstegring förhindras. Vid

bättre varutillgång böra priserna sjunka.
» Och nu, när priserna stigit i fem
år under tillämpning av detta program,
tror jag att man kan lyckönska
statsministern, att han fått ett annat
och mera kautschukartat program än
det där. Intet ont som ej har något
gott med sig!

Jag skall icke giva mig närmare in
på räntepolitiken; andra ha tidigare
berört den. Annars finns det en del
att säga om den saken just från jordbrukets
synpunkt. Kan man tillämpa
den gamla jordbrukskalkylen, så är ju
en måttlig höjning av räntan från jordbrukets
synpunkt icke någon så stor
och farlig sak. En halv procents räntestegring
skulle väl liinda till en kost -

nadsökning på ungefär tio miljoner
kronor, om man räknar med de obundna
lånen, medan man skulle få något
mera i inkomstkompensation, om man
kunde taga ut den. En höjd ränta skulle
dessutom i någon mån motverka
jordvärdets stegring och därmed nedsätta
de yngre jordbrukarnas startkostnader.

Det finns en spiral i den nuvarande
inflationspolitiken, som visst icke är
gynnsam för jordbruket. När lönerna
stiga och dessa högre löner tillämpas
— såsom de böra göra — på jordbrukets
egen befolkning, ger detta mycket
starka utslag. Man får höja priserna.
Då minskas avsättningen, från och med
en viss gräns. Den minskade avsättningen
tvingar till en minskning av
produktionen. Resultatet blir vanligen
höjda kraftfoderpriser, som strypa till
så att den minskade avsättningsvolvmen
i första hand går ut över de animalieproducerande
mindre lantbrukarna.
Denna spiral är alls icke tilltalande.
Är det så att en något höjd ränta
skulle kunna medverka till en begränsning
av inflationen, så vore det
säkert ur jordbrukets synpunkt till
fördel.

Nu såg jag i denna proposition om
räntan, att bondeförbundets ledare herr
Hedlund i sin reservation i bankofullmäktige
visserligen menat, att man
borde förbereda en sådan där lagstiftning
men att förslaget först borde överarbetas,
och att man vid denna överarbetning
borde inrikta sig på att begränsa
förslaget till att i huvudsak
gälla yrkesmässig och därmed jämförlig
långivning. Kritiska synpunkter ha
anförts även av Sveriges lantbruksförbund
och Jordbrukskreditkassan. Icke
mindre än åtta stycken av bondeförbundets
riksdagsmän äro med i dessa
styrelser, alltså för riksbanken, riksgäldskontoret,
Eantbruksförbundet och
Jordbrukskreditkassun, vilka uttalat sig
mer eller mindre kritiskt mot detta
förslag.

120 Nr 29. Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

Ja, var äro egentligen de modifikationer
som man i enlighet med dessa
kritiska synpunkter åstadkommit?
Bland dem, som framfört kritiska synpunkter,
äro ju t. ex. statsråden Norup,
Hedlund och Nilson i Spånstad.

Den proposition, som dagens debatt
framför allt skulle röra sig om, är
propositionen om investeringsavgift,
vari regeringens ekonomiska program
har närmare utvecklats.

Jag måste ju säga, att den nuvarande
statskonsten har en betydande förmåga
att beskriva, vad man tänker göra,
och förklara, varför det icke blivit
som man tänkt. När man kommer fram
till s. 42 i denna proposition, kan man
inhämta två saker. Först heter det:
»Man torde få räkna med möjligheten
av att den nominella genomsnittliga
inkomststegringen under året trots löneglidningen
kan komma att bliva något
mindre än motsvarande prisstegring.
» •—• Alltså kort och gott en reallönesänkning.
För det andra säges följande:
»Företagarsidan erbjuder däremot
en annan bild. Läget inom denna
samhällssektor karakteriseras, trots
vissa ojämnheter, på det hela taget av
en högt uppdriven vinstkonjunktur.»

Om en borgerlig regering redovisat
fem års kamp mot inflationen i dessa
två satser, undrar jag, hur den socialdemokratiska
kritiken skulle ha tagit
sig ut. Det kunna ju socialdemokraterna
fundera på själva.

När det sedan gäller möjligheterna
att genomföra det nya programmet,
kommer på s. 51 en mycket viktig reservation:
»En förutsättning för att
programmet skall få åsyftad verkan och
prisstabilitet uppnås är, såsom jag nyss
antytt, att lönestegringarna ej bli av
sådan omfattning att de framkalla mera
betydande genomslag på priserna.»
Här är alltså den brasklapp, som man
kan använda om ett år, då man skall
redovisa nästa gång.

Det ursprungliga förslaget till investeringsavgift
innebar, att jordbrukets

byggnader sattes i en missgynnad särklass.
Man undantog lantarbetarbostäder
och andra bostäder men icke jordbrukarnas
och arrendatorernas egna
bostäder. Jag har i ett remissyttrande
vänt mig mot den saken. Jag konstaterar
med tillfredsställelse, att finansministern
här har ändrat förslaget så att
alla bostäder jämställas.

Det finns en annan punkt där man
har anledning att kritisera, nämligen
den bristande jämställdheten mellan
enskilda företag och vissa icke enskilda
företag. Man kan visserligen säga,
att denna ojämnhet icke har någon betydelse
för kontrollen av investeringarna.
Men den har betydelse för jämförelsen
mellan olika företagsformers
effektivitet och resultat. Ett sådant område
är busstrafiken, där enskilda bussföretag
underkastas investeringsavgift,
medan kommunala och statliga komma
undan utan avgift. Där får man denna
bristande överensstämmelse. Här tror
jag att riksdagen har anledning att fundera
en gång till. Och då kan man ju
— förmodar jag — dess bättre räkna
med bondeförbuncfets stöd, ty i sista
numret av Svensk Landsbygd, som utkom
den 26 oktober, har bondeförbundet
börjat publicera sitt nya program.
I detta program heter det: »En privat
företagsamhet, konkurrerande med
statlig företagsamhet, får icke gynnas
genom statliga åtgörande utan måste
tävla på lika villkor med det fria näringslivet.
»

Jag förmodar, herr Hedlund, att det
icke varit meningen, att i en av de
allra första propositionerna, en proposition
som kommer alldeles samtidigt
med det nya programmet, regeringen
skulle gå emot en sådan programpunkt,
utan att det kommer att rättas till i
riksdagen, när man, såsom det förefaller,
glömt att göra det i statsrådsberedningen.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP: Herr talman! De

Nr 29.

121

Tisdaeen (lön 30 oktober 1951 em.

Vid remiss av

två senaste ärade talarna ha ju försökt
att i någon mån kritisera den jordbrukspolitik,
som är upplagd i det avgivna
regeringsprogrammet. Herr Hseggblom
var ju i dag ovanligt tolerant, han tycktes
inte ha så mycket att kritisera. Under
den senaste tiden har ju annars
herr Hseggblom i tal och skrift haft
andra tongångar, gått in för en oerhört
hård kritik och fört fram en del synpunkter,
som man måste ställa sig något
förvånad inför. Herr Hseggblom har
ju bland annat ansett, att de olika ekonomiska
föreningarna fört en så att säga
oekonomisk försäljnings- och lagringspolitik
och att det vore tråkigt om landets
affärer skulle skötas lika dåligt
som föreningarnas. Jag är för min del
övertygad om att det som gjorts från
de ekonomiska föreningarnas sida varit
till gagn för vårt land och att därigenom
skapats mycket stora värden.
De som sålt våra exportprodukter ha
förvisso skapat en goodwill för vårt
land. Detta får icke klandras, utan
man bör i stället uttala ett beröm däröver.

Herr Hseggblom har, då han uppehållit
sig vid propositionen nr 219, resonerat
något om stödlånefonden. Det
förslag som föreligger bör, synes det
mig, vara till gagn för jordbrukarna.
De som råka i svårigheter skola känna
att de kunna erhålla hjälp, en hjälp
som ger dem möjlighet att komma över
en svår likviditetskris, som de kommit
i. Bestämmelserna beträffande såväl
räntan som kravet på säkerhet äro
utformade på ett sådant sätt, att i det
avseendet några större svårigheter
icke skola föreligga. Själva prövningen
kommer att bli så pass enkel, att de
som råka ut för skördeskador ganska
snabbt kunna få hjälp efter lantbruksnämndernas
prövning. Även jordbrukare
med i och för sig god ekonomi,
som kommit i likviditetssvåriglieter,
kunna få lån.

I dagens debatt har det talats mycket
om samarbetet mellan koalitions -

Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

partierna och vad koalitionen kan komma
att betyda. I det avseendet vill jag
säga, att det inte alls förhåller sig så,
att bondeförbundet skrämts in i regeringen
eller att vi •— detta sagt som
svar på en fråga till mig av herr Ohlin
— inträtt i regeringen för att få tillfälle
att lösa de svårigheter, som uppstått
på grund av årets felslagna skörd.
Nej, anledningen till att vi tagit detta
steg ligger betydligt annorlunda och
djupare till. Vi ha skäl att se tillbaka
på den politik som förts under senare
år, och jag får ju säga beträffande jordbrukets
ställning och möjligheter efter
1932, att de på olika sätt förbättrats.
Under 1930-talet fick man genom samarbetet
mellan socialdemokraterna och
bondeförbundet bättre möjligheter än
tidigare för jordbrukarna. Under 1940-talet blevo förhållandena för vårt lands
vidkommande inte så svåra som i andra
länder, men vi fingo känning av
avbrutna handelsförbindelser och fingo
i försörjningsavseende till stor del klara
oss själva. Vi tillgrepo då en reglerad
jordbrukspolitik, och vi fingo finna
oss i att priserna blevo reglerade.
Jordbruket fick vissa löften för framtiden,
sedan dess frågor varit föremål
för utredning av 1942 års jordbrukskommitté.
Jordbruket fick genom denna
utredning erkännandet, att det behövdes
här i landet, och vidare löfte
om att det skulle få sina kostnader ersatta
och en prisbildning, som skulle
ge det en ersättning motsvarande den
andra samhällsgrupper kunde få. Detta
godkändes i 1947 års riksdagsbeslut,
och man har ju sedan försökt att arbeta
i enlighet därmed.

Jordbrukarna ha väl inte fått vad de
haft rätt att få, men vi ha varje år
gått med på att göra avslut, där jordbrukarnas
ekonomiska och fackliga föreningsrörelse
varit själva underlaget
vid förhandlingarna, och godkänt de
resultat, som därvid uppnåtts, innan
man gått att göra upp med regeringen.
Bondeförbundet har ansett att våra

122 Nr 29. Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

möjligheter att få våra intressen tillgodosedda
böra kunna bli större genom
samarbete och överläggningar om
de olika ekonomiska problemen för att
komma till rätta med tingen även där
den förutvarande regeringen har en i
viss mån motsatt mening mot vår. Vi
ha trott att det skulle finnas större
möjligheter att komma till ett resultat
genom en diskussion om dessa ting
med konsumentgruppernas företrädare
än genom en ofruktbar oppositionspolitik
bär i riksdagen. Det har visat sig
under de år som gått, att varje gång
det nåtts en uppgörelse mellan de ekonomiska
och fackliga organisationerna
å ena sidan och å den andra sidan
statsmakterna, så har, när frågan kommit
upp här i riksdagen, det blivit kritik
från håll, där man minst väntat det.

Vad jordbrukskalkylen beträffar har
den ju hittills varit rättesnöre i hithörande
avseenden, och meningen är att
den skall vara det i fortsättningen också.
Underskottet skall fyllas på vanligt
sätt, och vidare är det meningen att vi
skola fortsätta med underhandlingar,
där jordbrukets organisationer skola få
pröva jordbrukskalkylen, som upprättats
på samma sätt som tidigare. Därefter
få vi se vilket resultat man kan
komma till.

Vad organisationerna beträffar år
det ju så, att de haft stämmor, som
godkänt vederbörande uppgörelse, och
därvid har varje år inte bara mejerioch
slakteriorganisationen nästan hundraprocentigt
givit sin anslutning till
de förslag, som förelegat, utan samtliga
organisationer ha fått vara med att
diskutera dessa ting och göra sina uttalanden.
Ansvaret vid det politiska avgörandet
har dock bondeförbundet fått
taga. Under sådana förhållanden frågar
man sig, om det inte är bättre att
bondeförbundet får en sådan här uppgörelse
genom en mer eller mindre direkt
regeringssamverkan, en samverkan
som för övrigt bör kunna leda till
ännu bättre resultat.

Vad jordbrukspolitikens utformning
beträffar så har man ju klagat på att
småbruket inte fått vad det borde ha
rätt till. Ja, på ett sätt kan man ju
säga, att jordbruket inte fått vad det
haft rätt att kräva, men det har inte
varje gång varit möjligt för jordbruket
att få full ersättning enligt jordbruks- ,,
kalkylen, och i år ser det inte lätt ut.
Det står väldigt stora svårigheter för
dörren. Jag vill uttala den förhoppningen,
att det skall givas möjligheter
för jordbruket att få utfyllnad i kalkylen,
även om man inte, såsom också
herr Hmggblom sade, kan få allt utfyllt.
Emellertid torde vi därvidlag som tidigare
kunna diskutera oss fram till
vissa ting.

Fördelningsproblemet har ju varit
oerhört svårt att lösa. Vi ha varit positivt
inställda till småbrukets krav,
men vad mjölkpriset beträffar — något
som berör alla och i synnerhet
småbrukarna — har det visat sig finnas
en hel del svårigheter att få det tillfredsställande.
Jordbruket har ingalunda
fått det pris på mjölken som är
skäligt med hänsyn till produktionskostnaden.
Emellertid har mjölkproduktionen
ändock ökat på det stora
hela taget. I år har det uppstått särskilt
stora överskott inom denna produktionsgren
som det varit svårt att
finna avsättning för. På sista tiden har
det emellertid lyckats oss att vinna avsättning
för överskottet, men därför är
det inte anledning tro, att vi inte även
i fortsättningen komma att möta békymmer
i detta avseende. Den förlust
som uppstått har täckts genom vinst
på rapsexporten.

Det har sagts att det program som
upprättats inte ger jordbrukarna något,
men det är nog för tidigt att nu komma
med ett sådant påstående. Jag är
för min del säker på att när vi få tillfälle
att överblicka kalkylen och diskutera
densamma skall det yppa sig vissa
möjligheter.

På tal om regeringskoalitionen säger

Nr 29.

123

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Vid remiss av

herr Svensson i Ljungskile, att det hela
vittnar om skröplighet. Jag tror för
min del inte på detta tal om skröplighet
och om att vi inte skulle få några
fördelar genom ett samarbete de två
partierna emellan. En sådan regeringssamverkan
har enligt herr Svensson tidigare
kunnat visa upp ett handlingsprogram
för vad man varit ense om. Se
vi tillbaka i tiden, finna vi att det i
stället varit så, att det liberala partiet
ofta sagt, att man skulle pröva frågorna
från fall till fall. Om i programförklaringen
alla punkter icke äro utformade,
kan den dock ge möjligheter till
ett samarbete, som kan bli fruktbärande.

Herr Svensson i Ljungskile kritiserade
vidare prisökningen på spannmål
och sade, att den givit slättbygderna
och storjordbruket fördelar. Om man
undersöker detta skall man nog finna,
att det som skett i år inte något vidare
har förändrat småbrukets ställning.
Enligt den kalkyl, som uppgjordes i
våras, hade de jordbruk, som voro
under tio hektar, omkring 37 procent
av den totala inkomsten före prisuppgörelsen.
Den uppgörelse, som då träffades,
var lagd så, att den beräknades
ge dessa jordbruk cirka 33 procent av
inkomstförbättringen, exklusive deras
del av de 26 miljoner, som Mejeriernas
riksförbund skulle betala. Enligt en beräkning,
som jag låtit göra i höst, har
de mindre jordbrukens inkomstförbättring
blivit större än man i våras räknade
med och uppgår till något över
36 procent av hela prishöjningen. Därtill
skall då fortfarande läggas de miljoner
som riksförbundet skall dela ut.
Följaktligen bar småbruket inte fått
någon sämre ställning i den senaste
uppgörelsen än tidigare.

Vi ha framhållit att det finns möjlighet
att åstadkomma bättre priser för
småbruket genom ett höjt mjölkpris.
Men då bör man först undersöka möjligheterna
att genomföra cn differentiering
av mjölkpriset. Nu säger herr

Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

Svensson i Ljungskile, att detta är just
vad man på hans håll föreslagit, men
att vi motsatt oss det. Ja, det är nog
på det sättet, att när det gäller att finna
inkomster åt småbruket, så är det
svårt att finna någon annan väg än
via mjölken. En undersökning i det avseendet
går måhända i linje med vad
folkpartiet delvis föreslagit i fråga om
producentbidraget. Vi ha inte intagit
någon annan ställning till producentbidraget
utan lagt dessa båda synpunkter
bredvid varandra, men nog mena
vi, att bidraget varit till förfång för
många småbrukare, inte minst genom
att det utgått även till sådana personer,
som inte ha sin huvudsakliga utkomst
av jordbruket eller som eljest äro i den
ekonomiska situationen, att de egentligen
inte behöva detta bidrag. Vad
småbrukarna beträffar så är det klart
att bidraget för mjölken är det enda,
som man kan ge dem direkt. Men därtill
kommer frågan om smörproduktionen.
Är denna av den storleksordning,
att man har svårt att finna nödig avsättning?
Man har gått in för en viss
export, men denna export har klandrats,
inte minst i tidningen Expressen,
som sagt att man förlorar åtskilliga
miljoner på denna export av smör.
Hade man inte förlorat mer, om kornas
avkastning varit så låg, att vi inte
haft den smörproduktion vi nu ha?
Om man tänker sig en skälig ersättning
åt jordbruket för en till ett värde av
200 miljoner kronor beräknad export,
uppstår frågan, om det inte är riktigast
att låta andra folkgrupper hjälpa
till att betala skillnaden mellan 200
miljoner kronor och vad man får, 180
miljoner kronor, eller 20 miljoner kronor.
.lag tror att detta är cn sak som
gagnar hela folkhushållet och som vi
böra fortsätta med.

Herr Svensson i Ljungskile sade beträffande
spannmålen, att vi ha för
mycket oljeväxter i förhållande till
spannmålen. Herr Svensson sade, att
vi inte skola röra vid svartrosten, men

124 Nr 29. Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

jag tror dock att svartrosten liar haft
sin stora betydelse för detta. Om inte
vetet hade blivit angripet av svartrost,
hade vi säkerligen haft betydligt mera
spannmål, och i så fall hade vi inte
behövt företa den import som nu är
nödvändig.

Jag vill helt tillbakavisa det påstående
herr Svensson i Ljungskile gjorde
om att inte bara bondeförbundet
utan också socialministern och jag
skulle föra en godsägarpolitik. Det är
fullkomligt felaktigt. I de uppgörelser
som ha träffats ha vi inte särskilt velat
gynna storjordbrukarna, men på
grund av svårigheten att finna avsättning
på mjölkprodukter har det inte
varit lätt att få ut de priser på mjölkprodukter
som skulle ha varit rättvisast.

Herr Hreggblom uttalade, att vi borde
ha haft fria priser på spannmål. Jag
tror emellertid inte att det skulle ha
medfört, att de jordbrukare som drabbats
av svartrosten hade fått den hjälp
som de behöva. De jordbrukare som
fått god skörd hade givetvis blivit
hjälpta men ingalunda de som blivit
utsatta för dessa olyckor med svartrost
och andra skördeskador.

Att göra en efterbetalning på spannmålen
för att skapa kompensation för
svartrostskadorna anser jag vara omöjligt.
Vi ha en gång tidigare prövat att
gå via arealbidragen, men den vägen
är svår att beträda, och jag kan för dagen
inte yttra mig om huruvida man
kan gå den nu eller om man skall söka
finna en annan väg att fylla bristen.
Den saken blir aktuell framdeles, när
jordbrukskalkylen är uträknad och
man skall söka efter möjligheter att
fylla den brist som uppstått. Det gäller
som sagt att inte skjuta upp inkomsten
så att den får betalas ur nästa års
skörd. Det dröjer givetvis alldeles för
länge innan jordbruket kan få detta.

Det kommer givetvis, som jag nyss
nämnde, att framträda en brist i jordbrukskalkylen,
och man har då sagt,

att vi borde ha fria priser för att ta ut
vad jordbruket behöver. I nuvarande
läge tror jag inte alls att det går. Det
skulle medföra en höjning av livsmedelspriserna,
vilket i sin tur skulle ge
anledning till lönekrav som nu inte äro
önskvärda. Jag har i något sammanhang
sagt att det är nödvändigt att gå
subventionsvägen. Herr Hjalmarson var
glädjande nog i dag inne på att man
under vissa omständigheter skulle kunna
tänka sig att gå subventionsvägen,
och jag tror att vi i år befinna oss i
ett sådant läge, att man får överväga
särskilda åtgärder. Yi ha haft en mer
eller mindre utpräglad missväxt, och
det har förekommit en löneglidning för
andra grupper, som gjort att det blivit
stor skillnad mellan jordbruksarbetarnas
inkomster och andra jämställda arbetares
inkomster. Det är nödvändigt
att jordbrukarna och de som äro anställda
inom jordbruket få en ökad ersättning,
så att de vilja stanna kvar i
jordbruket, och det är nödvändigt afl
man prövar andra vägar än prishöjning
för att åstadkomma denna inkomstökning.

Det har sagts att om man inför subventionering,
kommer det att medföra
ökade skatter, och det blir skattebetalarna
som till slut få betala subventionerna.
Jag tror emellertid för min del
att man kan finna andra vägar att få
inkomster till statsmakterna — möjligen
kan man överväga att använda
de exportvinster som dras in. Den saken
får bli föremål för diskussion när
man ser hur stor bristen blir.

Man har här sport efter vad den kommande
utredningen, som bebådades i
regeringsprogrammet, skall komma alt
föreslå. Den nuvarande jordbrukskalkylen
bygger på förhållandena som
rådde 1938—1939, och man har litet
var fört fram tanken att använda ett
nytt basår. 1947 års jordbruksutredning
har föreslagit att man skall införa
en typjordbrukskalkyl för att reglera
dessa förhållanden. Jag tror emellertid

Nr 29.

125

Tisdagen den 30 oktober 1951 cm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

för min del, att sådana typjordbrukskalkyler
icke komma att på ett riktigt
sätt ange jordbrukets avkastning. De
erfarenheter man har tyda på att det
framför allt är plusvarianterna inom
jordbruket som äro villiga att lämna
upplysningar, och även i andra avseenden
kommer näppeligen typjordbrukskalkylen
att vara ett instrument
som helt kan ersätta den nuvarande
kalkylen. För den skull är det nödvändigt
att man företar en omarbetning
av den nuvarande priskalkylen.

Man har också flera gånger frågat,
om det skall vara nödvändigt att jordbrukets
prisförhandlingar tas upp inte
en gång om året utan två gånger om
året och om det inte skulle vara bättre
att konstruera en index som angav
jordbrukets kostnader. Man skulle därför
företa en undersökning av jordbrukets
kostnader och inkomster, speciellt
kostnaderna för inköp av gödningsämnen,
för anskaffning av kraftfoder
och för arbetskraften och se om
man kan utarbeta en index, som man
kan gå efter, och på så vis slippa dessa
ideligen påkommande underhandlingar
som göra att jordbruket arbetar under
osäkra förhållanden.

Under debatten i dag har bondeförbundet
kritiserats för att det inte velat
vara med om en så enkel utredning
som hur man skall differentiera
mjölkpristillägget för att det skall komma
de mindre jordbrukarna till godo.
Vid förhandlingarna med jordbruksnämnden
i våras försökte vi från början
få en bättre ersättning till småbruket.
Vi sökte få reda på om man
kunde höja spannmålspriset med eu
spannmålsavgift som skulle användas
till mjölkpristillägg och skapa bättre
inkomstmöjligheter för det mindre
jordbruket. Det framhölls dock från
jordbruksnämnden, att detta var tekniskt
omöjligt. Vi voro alltså villiga i
underhandlingsdelegationen att pålägga
spannmålen en avgift och i någon
mån försämra utbytet av vegetabilieproduktionen
för att förbättra utbytet

av mjölkproduktionen, men detta var
då icke en framkomlig väg. Man fick
då acceptera en differentiering så till
vida att priserna höjdes något på grädde
och ost, och dessutom fick Mejeriernas
riksförening innehålla exportavgifter.
Det gav en inkomst på 26 miljoner
kronor.

Vi voro alltså överens om uppläggningen,
och det har för mig personligen
varit angeläget att hålla träffade
överenskommelser. Fältet har varit
fritt för kritik, men jag tror dock att
överenskommelserna från de senare
åren ha medfört fördelar för jordbrukarna.
Större delen av jordbrukarna ha
väl inte fått allt vad de enligt 1947 års
beslut skulle ha varit berättigade till,
men de ha dock fått så mycket som
varit möjligt.

Under den tid som ligger framför oss
kommer det naturligtvis att bli svårt
att träffa överenskommelser, som inte
medföra någon kännbar belastning för
konsumenterna, men nog bör det väl
ändå vara möjligt att finna en väg
att tillgodose jordbrukets önskemål genom
någon prisökning i relation till
de löneökningar som ha inträtt och
genom att ta i anspråk subventioner.

Dagens Nyheter har föreslagit, att
man skulle ta med skogsprodukterna
i jordbrukskalkylen. Såväl professor
Ohlin som herr Waldemar Svensson har
sagt, att de inte äro beredda att gå den
vägen. Det är ju tacknämligt att få det
uttalat från dessa herrar, men ett tidningsorgan
soin får räknas till folkpartiet
driver dock det resonemanget, att
man skall ta med skogsintäkterna —
det har talats om 200 miljoner kronor.
Enligt min mening är det alldeles
omöjligt att i jordbrukskalkylen lägga
in skogsintäkterna. Jordbrukskalkylen
bygger ju på inkomsternas och kostnadernas
förändringar sedan 1938 och
1939, och det kan väl inte vara tal om
att ta med skogsinkomsterna, som härröra
från ett stort samlat kapital. Det
skulle föra med sig konsekvenser även
på andra områden. Förslaget att föra

126 Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

in skogsinkomsterna i jordbrukskalkylen
måste helt tillbakavisas.

De siffror som herr Svensson i
Ljungskile nämnde, att importen av
jordbruksprodukter skulle ha ökat med
47 procent och exporten minskat med
4 procent, voro nog felaktiga, ty där
aro inte bara medtagna rena jordbruksprodukter
utan också en del andra livsmedel.

Vad gäller de förmåner som kunna
sägas ha blivit möjliggjorda genom regeringskoalitionen
så har det skapats
en viss garanti för avsättning tills utredningen
om jordbruksproduktionens
omläggning blir klar, och det får väl
betraktas som en fördel. Herr Haeggblom
sade, att vi inte kunna företa en
produktionsomläggning med en gång,
och det vill jag helt instämma i. Jag
tror inte det går att dirigera fram en
plötslig och omfattande produktionsomläggning,
utan man får säkerligen
gå fram försiktigt. Men jag vill uttala
den meningen, att vi måste åstadkomma
en sådan prisbildning, att slättbygdens
jordbruk och storjordbruken mera
ägna sig åt vegetabilieproduktion
och att animalieproduktionen i större
utsträckning än hittills lägges på småbrukarna
i skogsbygden, som inte ha
så stora möjligheter att lägga om sin
produktion.

Det har varit ett starkt önskemål i
skogsbygden och inte minst bland de
norrländska jordbrukarna att körlinjebidraget
skall införas, och det skall nu
bli infört. Vi skola också få ett större
antal prisorter för spannmål. De motioner
som framlades i våras med det
syftet blevo då inte bifallna av riksdagen,
men jag hoppas att vi nu skola
kunna få någon ändring i detta prissystem
så att jordbrukarna i inlandet
kunna få bättre pris för sin spannmål
än vad de ha fått under det senaste
året.

Som slutord vill jag säga, att även
om vi inte i fasta punkter ha utformat
den blivande jordbrukspolitiken, är

det dock min förvissning att det skall
bli möjligt att ge jordbruket den ställning
det är berättigat till. Med den
arbetshypotesen skola vi försöka skapa
goda utsikter för jordbruket under
den tid som kommer.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr förste vice talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till
morgondagens sammanträde kl. 11 fm.

§ 2.

Anmäldes, att följande Kungl. Majrts
propositioner tillställts kammaren, nämligen
:

nr 223, angående vissa materielbeställningar
för försvaret; och

nr 224, angående täckning av kostnaderna
för fortsatt verksamhet av det
svenska fältsjukhuset i Korea.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen:

nr 652, av herr Ståhl m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
214, angående ändrad lönegradsplacering
för viss vård- och ekonomipersonal
m. m.;

nr 653, av herrar Wedén och Wirtén,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 217, angående anslag å tilläggsstat
I för budgetåret 1951/52 till främjande
av bostadsförsörjningen m. m.;
samt

nr 654, av herr Hansson i Skegrie
m. fl., likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 217.

Dessa motioner bordlädes.

§ 4.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.05 på natten.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Nr 29. 127

Onsdagen den 31 oktober.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:

År 1951 den 31 oktober sammanträdde
kamrarnas valmän för utseende
av fullmäktige i riksbanken för att jämlikt
§§ 70 och 71 riksdagsordningen
anställa val av en suppleant för herr
C. P. V. Gränebo under återstående delen
av valperioden 1949—1952 efter
herr Gunnar Hedlund, som frånträtt
uppdraget; och befanns efter valets
slut hava blivit utsedd till

suppleant för herr C. P. V. Gränebo
under återstående delen av valperioden
1949—1952:

herr Rubbestad, Axel Ludvig, ledamot
av riksdagens andra kammare

med 39 röster.

Gottfrid Karlsson K. G. Ewerlöf

Gottfr. Fröderberg Gust. Elofsson.

Protokollet lades till handlingarna;
och beslöts tillika, att riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av kammarens
protokoll skulle underrättas om
detta val samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna ingiva förslag till
dels förordnande för den valde dels
ock skrivelse till Konungen med anmälan
om det försiggångna valet.

§ 2.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner
nr 219—221. (Forts.)

Herr talmannen anmälde, att överläggningen
rörande Kungl. Maj:ts propositioner
nr 219, angående utlämnande
av stödlån till jordbrukare i anledning
av svartrostskador på vete av 1951 års
skörd m. m., nr 220, med förslag till
förordning om särskild avgift vid vissa

investeringar (investeringsavgift), m. m.
och nr 221, med förslag till lag om
räntereglering m. m., nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid enligt
förut gjord anteckning ordet till

Herr SENANDER, som yttrade: Herr
talman! Regeringens ekonomiska politik
präglas alltjämt av osäkerhet, för att
inte säga hjälplöshet. Genom att den
vägrar att effektivt ingripa mot den
kapitalistiska spekulationen kommer
den oupphörligt i trångmål. Den begär
gång på gång att de bredare folklagren
skola bringa offer för att rädda samhällsekonomien.
Men varje gång bokslutet
för dess ekonomiska politik gjorts
upp har det visat att svårigheterna blivit
större.

Under krigsåren framtvingade regeringen
lönestopp och stiftade en lag
som stadgade upp till sex månaders
fängelse för den som överträdde lönestoppet,
d. v. s. betalade arbetarna högre
löner. Lönestoppet under krigsåren innebar
stora försakelser och uppoffringar
för arbetare och tjänstemän, medan
bolagens vinster flödade rikligare än
någonsin.

När motståndet mot lönestoppspolitiken
blev för starkt, men först då, gav
regeringen efter, och s. k. fria lönerörelser
tillätos. Men år 1949 var det färdigt
igen. Ett nytt lönestopp kom till
stånd, kompletterat med rundhänta löften
om ett effektivare prisstopp. Resultatet
känna vi. De två lönestoppsåren
betydde för de flesta arbetare och
tjänstemän ett effektivt lönestopp, medan
priserna gingo i höjden. Ur denna
synpunkt blevo de två lönestoppsåren
närmast ett fiasko för regeringens ekonomiska
politik. Än en gång kunde arbetare
ocli tjänstemän konstatera att
lönestoppspolitiken endast befordrade

128 Nr 29.

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

den kapitalistiska spekulationen och
sänkte standarden för massorna.

Nu rekommenderar regeringen på
nytt försakelsens evangelium för folkflertalet.
Den förklarar i sitt krisprogram,
typiskt nog framlagt mitt under
den mest glänsande högkonjunkturen
i den svenska kapitalismens historia,
att arbetare och tjänstemän måste
ålägga sig återhållsamhet i sina lönekrav.
Den tycks helt förlita sig på att
ledningarna för arbetarnas och tjänstemännens
intresseorganisationer skola
engagera sig för en standardsänkande
politik.

Hur långt regeringen denna gång
tänker gå i fråga om lönepolitiken har
man icke kunnat få någon klarhet i.
Uttalandena från regeringsbänken äro
inte entydiga. Även härvidlag kan man
utläsa osäkerhet och tvekan. Finansministern
förklarade i går, att arbetare
och tjänstemän skulle få kompensation
för eftersläpningen i förhållande till
levnadskostnadsstegringen jämte andel
i produktionsstegringen. Detta uttalande
ger inget absolut klart besked, men det
måste, såvitt jag kan förstå, ändå tydas
som om finansministerns tolkning av
begreppet återhållsamhet vore en aning
generösare än som tidigare varit fallet.

Däremot syntes statsministerns anförande
tyda på en annan uppfattning.
Han gav inga utfästelser av det slag
finansministern gjorde. Tvärtom talade
han ofta om nödvändigheten av en
standardsänkning.

Det skulle säkert vara av stort intresse
för löntagarna att få klart besked
om vilket som är regeringens
linje. Är det finansministerns uttalande
till förmån för en, om än liten, standardförbättring,
eller är det statsministerns
rekommendation av en standardsänkning,
som är regeringens bud
i frågan?

Att regeringen inte är inställd på att
sätta de kapitalistiska spekulanterna på
plats utan alltjämt tänker låta följderna
av en snedvriden ekonomisk politik gå
ut över de arbetande massorna fram -

går inte minst av att den inte är främmande
för tanken att tvångsvis söka
pressa arbetarna till underkastelse.
Detta är egentligen inte ägnat att förvåna.
När regeringen bedriver eu ekonomisk
politik som tar sikte på att
hålla arbetarnas krav tillbaka, så frestas
den också att leka med tanken på
tvångsåtgärder för att hindra arbetarnas
och tjänstemännens rörelsefrihet
i kampen för deras intressen. Ingripandet
från regeringens sida i sjuksköterskekonflikten
var betecknande för
regeringens hållning till spörsmålet om
en antifacklig lagstiftning. Det förslag
till tvångslag, som framlades, var så utmanande
att man skulle kunna tro att
det tillkommit i hastigt mod. Förhållandena
voro emellertid sådana att
denna förmildrande omständighet inte
kan åberopas. Regeringen, som tidigare
alltid deklarerat sin obenägenhet att
ingripa i uppgörelserna på arbetsmarknaden,
blandade sig redan på ett tidigt
stadium in i konflikten och hotade
med tvångslagstiftning.

Det är beklämmande att bevittna att
i dag, 30 år efter det demokratiska genombrottet
i vårt land, en regering som
sitter på arbetarnas, enkannerligen
fackföreningsfolkets röster, är beredd
att tillgripa tvångslagstiftning för att
hindra det arbetande folkets rörelsefrihet
i kampen för deras löne- och andra
arbetsvillkor. Att detta maskeras med
»samhällsintresset» förbättrar inte saken.
Samhällsintresset borde kräva att
regeringen ingriper mot den andra parten
på arbetsmarknaden och mot den
kapitalistiska spekulationen och dess
följder: prisstegringar, skattehöjningar,
bostadsnöd och standardsänkning för
de bredare folklagren. Det är nämligen
inte arbetarnas och tjänstemännens lönekrav
som äro orsaken till svårigheterna
och riskerna för inflation. Det är
den kapitalistiska spekulationen och
upprustningen som främja de inflationistiska
tendenserna, icke lönehöjningar
för arbetare och tjänstemän.

I det här sammanhanget skulle det

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Nr 29. 129

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

vara frestande att ingå på en polemik
emot statsministerns under gårdagen
anförda resonemang om lönernas inverkan
på priserna. Det skulle emellertid
föra för långt. Jag har för övrigt
tidigare här i riksdagen påvisat — utan
att bli emotsagd, ty detta kan inte motsägas
— att det inte är lönerna som
åstadkomma prisstegringarna, utan att
priserna äro helt beroende av den bekanta
lagen om tillgång och efterfrågan.
Än värre ter sig regeringens politik
i betraktande av att vi mitt under
högkonjunkturen kunna konstatera, att
betydande grupper av arbetare ha en
betalning som icke tillåter en människovärdig
existens.

Handels- och transportarbetarna, arbetarna
i en så lukrativ industri som
sågverks- och massaindustrien, arbetarna
inom järnbruksindustrien m. fl.
ha löner som tvinga dem att i onormal
utsträckning arbeta på övertid eller utnyttja
fritiden för arbete på andra
verksamhetsområden än det egna för
att kunna klara brödet för dagen åt sig
själva och sina familjer.

Bilden av detta tillstånd blir emellertid
inte komplett om man inte också
berör statstjänarnas läge. Staten tjänar
numera som ett mycket dåligt föredöme
för de privata arbetsgivarna i fråga om
behandlingen av de anställda. Det är
numera ett allmänt känt faktum, att
statstjänarna i större utsträckning än
andra tjänstemän och arbetare måste
tillgripa extraarbete hos andra arbetsgivare
för att kunna existera. Flykten
från statstjänsten börjar därför ta allt
större omfattning. Rekryteringen har
nära nog avstannat. Följden har blivit
att inte bara de dåliga löneförhållandena
trycka de statsanställda; även en
långt driven arbetshets med övertidsarbete
utan kontantbetalning på nätter
och på sön- och helgdagar verkar ruinerande
både fysiskt och psykiskt.

Sådana äro i korthet förhållandena
för de lägre statstjänarna. Men detta
hindrar inte, att man såväl från regeringshåll
som i vissa kretsar inom so -

cialdemokratien och statstjänarnas
fackliga ledningar i den offentliga propagandan
söker förgylla upp förhållandena
för statstjänarna, inte minst genom
att i tid och otid framhålla de s. k.
sociala förmånerna d. v. s. semester,
ersättning vid sjukdom o. s. v. Ja, på
senare tid ha dessa kretsar till och med
tagit sig före att omräkna dessa förmåner
i pengar och lägga dem till de dåliga
löner som de lägre statstjänarna
uppbära. I Aftontidningen för den 24
i denna månad var införd en artikel,
som slår alla rekord i fråga om vanställande
av fakta kring de lägre statstjänarnas
löneförhållanden. Inledningsvis
konstateras i artikeln det faktiska
förhållandet, att det finns ett utbrett
missnöje bland statstjänarna. Det måste
betecknas som ett framsteg att tidningen
noterar detta faktum utan att hänga
på det vanliga attributet, att det är
kommunisterna som uppammat missnöjet.
Tidningen nöjer sig denna gång
med påståendet att kommunisterna »söker
organisera missnöjet».

Det är bara tråkigt, att LO-organet,
som tvingas erkänna att »Löneläget är
lågt bland de lägre statstjänarna», lägger
ner all möda på att söka övertyga
sina läsare om att statstjänarnas klagomål
icke äro befogade eller i varje fall
äro överdrivna. Därvid drar sig inte
tidningen för att använda allehanda
siffertrollerier och förvrängningar. För
det första räknar den till statstjänarlönerna
de s. k. sociala förmånerna,
d. v. s. sjuklön, semester o. s. v. Men
tydligen känner sig tidningen därvidlag
vara på osäker mark. Den skriver nämligen: »Men,

säger den statsanställde, pensionen
som utfaller en gång i framtiden
kan inte bidra till den dagliga försörjningen,
och sjuklönen är en förmån
som inträder endast vid inkomstbortfall.
Den innebär således ingen inkomstökning,
endast en garanti för en inte
alltför stor inkomstminskning vid
sjukdom.»

Detta förnuftiga och realistiska rc -

9 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 2.9.

130

Nr 29.

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

sonemang, som tidningen själv anför,
hindrar den dock inte från att, efter
Svenska stadsförbundets höga föredöme
under de kommunalanställdas senaste
lönerörelse, räkna upp de statsanställdas
löner med 60 öre per timme, vilket
man anser vara värdet på de s. k. sociala
förmånerna. Ja, den hävdar till
och med att beloppet bör höjas till 80
öre på grund av att det rörliga tillägget
höjts från 12 till 32 procent. Genom
denna manipulation kommer tidningen
till det resultatet, att den statsanställde
i 12 löneklassen icke ligger under metallarbetaren
i Stockholm i lönehänseende.
Tvärtom förklarar tidningen:
»Den statsanställde i 12 löneklassen kan
tillgodoräkna sig ett löneöverskott i
jämförelse med metallarbetaren på 766
kr.» Visserligen ha stationskarlen, brevbäraren
och tullvakten en högsta årslön
av endast 7 740 kronor och metallarbetaren
i Stockholm i genomsnitt
8 294 kronor, vilket gör en skillnad av
554 kronor till stationskarlens, brevbärarens
och tullvaktens nackdel. Men
den saken klarar man lätt och behändigt
genom att räkna till kostnaderna
för pension och sjuklön. Genom att man
lägger 1 320 kronor om året till de
statsanställdas löner förbytes underskottet
i ett lysande överskott för befattningshavarna
i 12 löneklassen.

Trots denna manipulation måste Aftontidningen
ändock med sorg i hjärtat
konstatera, att trolleriet inte blev så
lyckat för befattningshavarna i 9 löneklassen.
Där var nämligen underskottet
i förhållande till metallarbetarna —-de sociala förmånerna oräknade -— inte
mindre än 1 658 kronor om året. Efter
den geniala räkneoperationen kvarstod
ändå ett underskott på — jag citerar
Aftontidningen — »endast 338 kronor».

Aftontidningen åberopar sig i fråga
om dessa jämförelser på en av statstjänarkartellen
gjord utredning i frågan.
Skulle det verkligen vara fallet — det
framgår inte klart av Aftontidningens
artikel huruvida man hämtat allt vad

man där skriver från statstjänarkartellens
utredning — att statstjänarnas
egna ledningar accepterat ett sådant
räknesätt som jag här skildrat efter
Aftontidningen, då må man ha rätt att
fråga sig vems intressen de egentligen
företräda.

Kan det vara förenligt med statstjänarnas
intressen att man för att få en
jämförelse till stånd, som endast kan
gagna arbetsgivarintresset och försvåra
en tillfredsställande uppgörelse, räknar
upp lönerna för statstjänarna med
värdet av de s. k. sociala förmånerna?
För övrigt, om man räknar värdet av
dessa förmåner till utgående löneförmåner,
varför förfar man inte likadant
då det gäller de industriarbetare, med
vilka jämförelsen skett? Om man skall
vara konsekvent får väl värdet av folkpensionen
räknas till industriarbetarlönerna.
Och då folkpensionerna äro
så låga, att ingen pensionerad industriarbetare
kan existera på dem, får man
väl också räkna dit kostnaderna för den
fattigvård, som måste utgå om han inte
skall svälta ihjäl.

Det borde stå klart för alla och en
var, att man icke kan bedöma en löntagares,
vem det vara må, löneläge efter
annat än den utgående lönen. Att
beräkna värdet av en pension, som man
kanske aldrig kommer i åtnjutande av,
eller en sjuklön, som utgår vid inkomstbortfall,
och räkna upp den utgående
lönen med detta värde, omräknat i
pengar, är så dumt att man inte kan ta
det på allvar. Ett sådant tillvägagångssätt
förutsätter att man kan leva under
existensminimum under hela sin produktiva
ålder bara man en gång i tiden
får pension.

Innan jag lämnar Aftontidningens artikel
känner jag mig pliktig att lämna
ytterligare ett par stickprov på tidningens
sifferkonster och andra ovederhäftigheter.
Tidningen bar, tydligen
efter statstjänarkartellens utredning,
gjort jämförelser mellan ett par industriarbetargrupper
och statstjänarna.

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Nr 29. 131

Vid remiss av

Därvid har tidningen icke medräknat
de s. k. sociala förmånerna. Det bär
den tydligen inte ansett vara behövligt
därför att den fått tag på ett siffermaterial
som någorlunda tjänar syftet
även om dessa förmåner lämnas åsido.
Beträffande livsmedelsarbetarna säger
LO-organet att de ligga 392 kronor under
statstjänaren i 12 löneklassen. Däremot
tvingas tidningen medge att 9
löneklassens befattningshavare ligga under
livsmedelsarbetarna med 910 kronor
eller 14 procent. För textilarbetarna
beräknas att de ligga under 12 löneklassens
befattningshavare med 436 kronor
eller 6 procent. Däremot ligga de,
fortfarande enligt LO-organet, över 9
löneklassen med 668 kronor eller 10
procent. Redan dessa siffror ge en allt
annat än lysande bild av statstjänarnas
löneläge. Stora grupper av statstjänare
ligga — fortfarande enligt LO-organet
— betydligt under textilarbetarnas i och
för sig låga löneläge.

Till detta kommer emellertid, att tidningen
tagit 1950 års löner för de båda
industriarbetargrupperna och jämfört
dem med statstjänarnas löner år 1951.
Det betyder att man räknat bort den
löneförhöjning på 21 procent för livsmedelsarbetarna
och 14 procent för textilarbetarna
som genomfördes vid den
senaste avtalsuppgörelsen. Denna siffermanipulation
utgör ett rekord i ovederhäftighet.
Enligt Sociala meddelanden
nr 7 för i år var den genomsnittliga
timlöneförtjänsten för livsmedelsarbetarna
i Stockholm 3: 09. Enligt
samma publikation var den genomsnittliga
arbetstiden för landets industriarbetare
2 254 timmar under år
1950. Den genomsnittliga årslönen blir
alltså 6 965 kronor. För textil- och beklädnadsindustrien
var timlönen i
Stockholm 2: 97. Det betydde en genomsnittlig
årsinkomst av 6 694 kronor.
Men vid avtalsuppgörelserna i år skedde
en förändring. Då höjdes, såsom jag
nämnde förut, livsmedelsarbetarnas löner
med 21 procent och textilarbetarnas

Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

med 14 procent. Uppgifterna om dessa
höjningar återfinnas i LO:s publikation
Fackföreningsrörelsen nr 19. Men
det hindrar inte ett annat LO-organ,
Aftontidningen, att eliminera dessa höjningar,
då den i välförstått syfte gör
sina jämförelser med statstjänarlönerna.
En riktig jämförelse visar, att den genomsnittliga
inkomsten för livsmedelsarbetaren
i Stockholm betydligt överstiger
inkomsterna för de statsanställda
i både 12 och 9 lönegraderna. Genom
förhöjningen med 21 procent kan den
genomsnittliga årsinkomsten för livsmedelsarbetaren
i år sättas till 8 436
kronor. Då 12 löneklassen ger endast
7 740 kronor i årslön åt den statsanställde
betyder detta, att stationskarlen,
brevbäraren och tullvakten ligga, icke
såsom Aftontidningen uppger, 392 kronor
över livsmedelsarbetaren, utan 696
kronor under. Det var en liten nätt
»felräkning» på i det närmaste 1 100
kronor.

Textilarbetarnas genomsnittsinkomst
för 1950 förhöjdes som nämnts med 14
procent vid senaste avtalsuppgörelsen.
Förra året var genomsnittsinkomsten i
Stockholm 6 694 kronor. Genom förhöjningen
med 14 procent steg den till
7 631 kronor. Det betyder att befattningshavaren
i 12 löneklassen har, icke
såsom Aftontidningen uppger, fått sin
årslön höjd med 436 kronor utan med
109 kronor. För 9 löneklassens befattningshavare
betyder en riktig jämförelse
att de ligga 1 990 kronor under
livsmedelsarbetarna, icke 910 kronor
som Aftontidningen uppger. I förhållande
till textilarbetarna är underskottet
icke 668 kronor utan 995 kronor.

Men LO-organet manipulerar inte
bara med siffror på ett uppseendeväckande
säti i syfte att främja återhållsamhetens
evangelium. Tidningen för
i övrigt ett resonemang, som man tycker
borde vara bannlyst från en tidning
som underliålles med arbetarnas och de
lägre tjänstemännens pengar. Den förklarar
i elt avsnitt av artikeln: »Räknar

132 Nr 29.

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

man med övertid i ena fallet måste man
räkna med extrainkomster i det andra;
om extrainkomsten sker på den egna
arbetsplatsen eller på en annan spelar
i det sammanhanget ingen roll.» Aftontidningen
menar följaktligen, att inkomsterna
av det extraarbete, som statstjänarna
tvingas utföra därför att staten
inte ger en betalning som medger
en anständig existens, skall räknas till
den dåliga avlöningen från staten. Tidningen
har inte ett ord att säga till
fördömande av det skandalösa tillstånd
som kännetecknas av att statsanställda,
i strid mot 8-timmarslagens anda och
mening, tvingas utnyttja sin fritid för
att skaffa sig ett nödvändigt tillskott
till den dåliga avlöningen från staten.
Men den förmenar, att man skall räkna
upp de statsanställdas löner från staten
med inkomsterna av extraarbetet, tydligen
i avsikt att därmed kunna dölja
det faktum, att staten är en dålig arbetsgivare.
Vad man än må säga om
detta resonemang, inte kan man påstå
att det står i överensstämmelse med
arbetarrörelsens principer.

De försök till bortförklaringar av
statstjänarnas dåliga löneläge som jag
här påvisat äro dömda att misslyckas.
Det går inte längre att bestrida, att
statstjänarnas eftersläpning i förhållande
till den allmänna inkomstutvecklingen
är synnerligen uppseendeväckande.
Man kan inte gärna inbilla en
enda statstjänare och för övrigt inte
heller andra vettiga människor, att de
s. k. sociala förmånerna, hur värdefulla
de än kunna vara, skola kunna få inverka
på ett bedömande av dagens löneläge
för underbetalda statstjänare.
Statstjänarna visa också i dessa dagar,
att de inte längre stillatigande tänka
finna sig i läget. Det ligger faktiskt allvar
bakom deras beredskap att genomföra
massuppsägningar, därest inte de
beviljas en avlöning som möjliggör en
anständig existens. Nödvändigheten
bryter sig här som alltid sin egen väg
genom livet. Statstjänarnas lojalitet och

tålamod ha sin gräns, och den gränsen
är redan överskriden. Ansvaret faller på
statsmakterna, som år efter år vägrat
att ta hänsyn till de rimliga krav statstjänarna
rest.

Herr talman! Till sist några ord om
folkpensionerna. Jag är övertygad om
att det numera inte finns någon i riksdagen
som på allvar vill hävda, att folkpensionerna
i dagens läge korrespondera
med den vackra tesen om »full
försörjning på ålderns dagar». Folkpensionernas
köpkraft har försämrats i betydande
grad sedan de fastställdes av
riksdagen år 1946, och ännu mera är
detta fallet om man tar hänsyn till den
tidpunkt då det nya folkpensionsförslaget
såg dagens ljus år 1945. Den indexreglering
av folkpensionerna som fastställdes
förra året innebar redan från
början en underkompensation för levnadskostnadsstegringen.
Folkpensionärerna
måste ju ha svårt att glömma
statsmakternas beslut att inte räkna med
den levnadskostnadsförsämring, som
uppstod genom livsmedelsrabatternas
slopande och som av socialstyrelsen beräknades
till 7 procent. De kunna inte
godkänna det resonemang som går ut
på att de nya folkpensionerna, som fastställdes
vid 1946 års riksdag, voro så
rikligt tilltagna, att man inte behövde
ta hänsyn till den betydande levnadskostnadsfördyring
som följde med livsmedelsrabatternas
avskaffande. Indexregleringen
har ju också konstruerats
så, att en avsevärd eftersläpning äger
rum. Dessutom beräknas den endast
på de icke inkomstprövade förmånerna.
Hyreshöjningen blir sålunda inte kompenserad
genom indexregleringen. Inte
heller de ökade bränslekostnader, som
uppstodo genom höjning av tilläggen i
bränsleklausulerna.

Folkpensionärerna ha utsatts för en
icke obetydlig försämring av en redan
förut dålig levnadsstandard. I allt större
skaror få de därför på nytt börja den
förhatliga vandringen till de kommunala
hjälporganen. Socialvården, fram -

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Nr 29. 133

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

för allt i de större städerna, noterar
stigande siffror för antalet vårdbehövande.
Det torde inte råda någon tvekan
om att det är de gamla, som bidraga
till ökningen av de hjälpsökande.
Det finns nämligen ingen som längre
kan uppehålla livet med anlitande av
enbart folkpensionen.

Man kan fråga sig: Vad tänker regeringen
göra? Bondeförbundets talesmän
ha vid upprepade tillfällen gjort
ganska generösa erbjudanden åt folkpensionärerna
i den offentliga propagandan.
Kan man förvänta att de nu,
sedan de kommit i regeringsställning,
skola använda sitt inflytande till ett
förverkligande av sina löften? Folkpensionärerna
följa med vaksamhet och intresse
utvecklingen.

Vi anse att det nu inte längre räcker
med en automatiskt verkande indexreglering
av folkpensionerna. Folkpensionsfrågan
fick inte en lösning vid
1946 års riksdag som ens tillnärmelsevis
svarar mot behoven. Vad som nu erfordras
är en kraftig uppräkning av
själva grundpensionerna och bostadsbidragen.
En höjning av den avdragsfria
inkomsten måste också ske, varvid
enligt vår mening målsättningen bör
vara att avskaffa all inkomstprövning.
Vidare är det hög tid att likvidera den
orättvisa som består däri, att gifta makar
var för sig få mindre i pension än
en ensamstående pensionär. Denna
fråga har på senare tid fått en allt
större aktualitet inom folkpensionärernas
organisationer. Slutligen anse vi
att beliovsprövningen för invalidpensionerna
omedelbart bör avskaffas.

Enligt vår uppfattning borde det vara
otänkbart att längre negligera folkpensionärernas
intressen. Det kan inte uppbringas
några sakliga skäl för ett uppskov.
Ingen kan med skäl bestrida, att
det föreligger ett uppenbart behov av
en väsentlig förbättring av folkpensionerna.
Inte heller kan kravet avfärdas
av statsfinansiella skäl. Pengar finnas
att uppbringa i dessa tider av högkon -

junktur. Bolagens vinster ge anvisningen
om var medlen kunna hämtas.
Inte heller får pågående utredning utnyttjas
som skäl för ett avvisande av
folkpensionärernas krav. Det finns, såvitt
vi kunna se, intet hållbart motiv
till att hålla folkpensionärerna på
sträckbänken. Ännu återstår det att
uppfylla det gamla löftet om full försörjning
åt våra åldringar.

Vidare anförde:

Herr HAGÅRD: Herr talman! Jag skall
omedelbart lugna kammaren med att
förtälja att jag inte lång stund skall
taga kammarens tid i anspråk. Jag
skall inte heller gå in på den ekonomiska
politiken och tvisteämnena av i
dag utan beröra några spörsmål, som
dock kunna sägas ha en viss ekonomisk
innebörd och som i det långa
loppet kunna betyda avsevärda besparingar,
något som ju är lika önskvärt
som att åtstadkomma överbalansering
av budgeten eller skattevägen skaffa
staten ökade inkomster.

Förändringarna i regeringens sammansättning
ha trots allt givit vissa förhoppningar
nytt liv. Det gäller sådana
områden i samhällets liv, som inte ha
någon mera utpräglad politisk karaktär.
Många frågor, knutna till bestämda departement,
ha av förutvarande departementschefer
— helt naturligt för övrigt
— gjorts beroende av den personliga
uppfattningen hos vederbörande
statsråd och som följd därav lagts på
hyllan, åtminstone för tillfället. Så har
skett med önskemål av stor betydelse
och stort samhälleligt intresse och som
beröra viktiga områden i samhällslivet.
Som exempel kan jag omedelbart nämna
det mycket gamla önskemålet om en
nyordning på det sociala fältet. Under
omkring 25 år har det svenska samhället
förgäves väntat på den reformator,
som skulle samordna den sociala
hjälpverksamheten. Andra länder,
bland dem även ett par av våra grann -

134

Nr 29.

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

länder, ha gjort avsevärda framsteg i
detta avseende.

Hos oss ha till och med primärkommunerna
misströstat om en förbättrad
lagstiftning med statsmakternas hjälp
och börjat att på egen hand reformera
den kommunala organisationen inom
socialvården. Därvidlag har man kommit
ganska långt, särskilt inom stadskommunerna.
Bortåt ett 80-tal städer i
landet ha gått in för en förenkling och
rationalisering av det socialtekniskt
och tjänstemannamässigt utförda socialvårdsarbetet.
Så har också skett i vissa
landskommuner.

Men, ärade kammarledamöter, detta
har gått bra så länge enigheten rörande
de vidtagna åtgärderna varit hundraprocentig
i kommunerna. Då åtskilligt
av det nya, som förts fram, saknar
bokstavligt stöd i nu gällande lagstiftning,
ha vissa svårigheter uppstått, om
det gått därhän, att besluten överklagats
hos högre instans. Den dömande
myndigheten har icke kunnat gå förbi
de bokstavliga föreskrifterna utan nödgats
upphäva beslut, som kommun fattat,
även om dessa beslut eljest äro
praktiska och lämpliga.

Många gånger har i denna kammare
framförts det önskvärda i att lagstiftningen
följer med utvecklingen och icke
kommer att bli en broms som hindrar
önskvärda reformer och besparingar.
Socialvårdskommittén har vid två
olika tillfällen framlagt i detalj gående
förslag. Hittills ha dessa icke föranlett
någon som helst åtgärd. Önskemålen
om en nyordning i anslutning till den
nya kommunindelningen ha också
förklingat fullständigt ohörda.

Nu riktas emellertid blickarna mot
den nye departementschefen. De socialt
arbetande i detta land, såväl förtroendemän
som tjänstemän, hysa den
förhoppningen, att denna fråga, som så
länge stått på dagordningen, nu skall
tagas upp av statsrådet Sträng. Den
hör till de spörsmål, som kunna lösas
utan några speciella ekonomiska upp -

offringar. Är det förmätet att fråga den
nye socialministern, om han är villig
att ge oss ett förslag härutinnan vid 1952
års riksdag. Då han inte är här närvarande,
kan jag inte vänta att få något
svar, men jag hoppas alt min fråga
ändå skall hitta vägen till honom.

Inom inrikesdepartementets intresseområde
finnes på samma sätt ett spörsmål
av gammalt datum, där olika omständigheter
ha samverkat till ett förhalande.
Jag syftar på frågan om en
modernisering av sjukhuslagstiftningen.
Utvecklingen av svensk sjukvård
och sjukhusdriftens oerhört stora expansion
är exceptionell. Den medicinska
forskningen har gett lysande resultat,
icke minst under de senaste årtiondena.
Samtidigt har den snabba
utvecklingen fört med sig ekonomiska
konsekvenser av stora mått. Det är
emellertid inte ägnat att förvåna att
man numera, sedan skattebördan
skärpts, särskilt hos de svenska landstingen,
som bära den ojämförligt största
delen av kostnaderna på detta område,
nödgas intressera sig för formerna för
sjukhusdriften på ett annat sätt än
förut. Av samma anledning har man
börjat ägna själva lagstiftningen större
uppmärksamhet.

I själva verket bedrives vår sjukvård
på anstalt i huvudsak efter samma normer
som för femtio år sedan. Ja, i vissa
avseenden är lagstiftningen i princip
av samma natur som 1864 års lasarettsinstruktion,
vilken var den första
enligt den nya ordningen. 1901 års
lasarettsstadga förändrade i princip
ingenting. Senare försök till nya bestämmelser
ha i stort sett icke förändrat
det grundväsentliga i lagstiftningen,
och vissa detaljer kvarstå alltjämt oförändrade.

Svenska stadsförbundet liksom också
Svenska landstingsförbundet har emellertid,
såsom huvudmän för landets
sjukhusdrift, ansett, att tiden nu är inne
för en modernisering av denna drift.
För ett par år sedan framförde dessa

Nr 29. 135

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Vid remiss av

kommunförbund var för sig till regeringen
en begäran härom. Dåvarande
inrikesministern gav visserligen uttryck
åt att han behjärtade innehållet
i framställningen, men ändock blev
ingenting åtgjort. Vad anledningen härtill
varit, har icke bekantgjorts. Man
kan ju anta att den var, att det på
sista tiden icke har varit så tilltalande
att öka antalet utredningar, och en utredning
måste nog, tyvärr, bli nödvändig
i detta sammanhang.

Jag erinrar om att det vid 1948 års
riksdag i båda kamrarna väcktes motioner
med begäran om en översyn av
sjukhuslagstiftningen, i avsikt att bl. a.
skapa en klarare och mera enhetlig
ledning av det administrativa och ekonomiska
arbetet vid sjukhusen. Vederbörande
utskott hade enligt sitt utlåtande
inhämtat, att statens sjukhusutredning
hade för avsikt att verkställa
en dylik undersökning innan dess
egentliga arbete avslutades.

Sedan dess ha, som jag nyss sade,
framställningarna från kommunförbunden
avlöst varandra. Från inrikesdepartementets
sida har därvid ställts
i utsikt att en särskild, från statens
sjukhusutredning fristående utredning
snarast skulle komma till stånd. Vid sådant
förhållande har det tydligen blivit
så, att sjukhusutredningen frångått
sin ursprungliga föresats, vilken andra
lagutskottet på sin tid åberopade i sitt
utlåtande.

Så står denna sak för närvarande.
Under tiden ha, särskilt på landstingssidan,
vissa högakuta önskemål i fråga
om ändringar av sjukhuslag och sjukhusstadga
framkommit. Det påstås i
intresserade kretsar, att vissa organisatoriska
ändringar och försök till nyordning
på de administrativa och ekonomiska
områdena på grund av oklara
bestämmelser kommit att hindras, något
som i själva verket är oförståeligt.
För vissa återhållande krafter har detta
emellertid tagits som intäkt för försök
att hålla tillbaka utvecklingen på
detta område.

Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

Herr talman! Jag vill sammanfatta de
önskemål, som jag i skydd av remissdebattens
allmänna formel här i korthet
har velat framföra. Av den nye socialministern
utbedja sig socialt intresserade
medborgare ett krafttag för
åstadkommande av en rationell organisation
av socialvården, främst i kommunerna.
Förslag äro utarbetade och
klara, varför svårigheterna härutinnan
torde vara minimala. Dessa förslag äro
också framlagda i departementen, varför
1952 års riksdag borde kunna behandla
dem.

Av inrikesministern vilja vi förvänta
en intresserad medverkan för åstadkommande
av en modernisering av nu
gällande sjukhuslagstiftning. I båda
fallen kunna som sagt önskemålen tillgodoses
utan några särskilda ekonomiska
uppoffringar. Ett tillmötesgående
av önskemålen på dessa punkter betyder
ofantligt mycket.

Ett slutligt realiserande av de önskemål,
jag här framställt, kommer att ge
ifrågavarande statsråd en framträdande
plats som reformatorer på respektive
områden av samhällslivet.

Herr KYLING: Herr talman! Det är
ganska naturligt att den ekonomiska
stabiliseringspolitiken har stått i förgrunden
vid denna remissdebatt. Det
har gått mycket snabbt mot klar vetskap
om vad penningvärdets fall har
åstadkommit. Så länge en löntagare
märkte, att lönen steg i samma takt som
levnadskostnaderna, kände han ingen
ängslan för framtiden. Nu märker man
emellertid nästan för varje vecka hur
priserna stiga, under det att löneinkomsterna
för många, och inte minst
för tjänstemännen, stå stilla. Det
är inte förvånansvärt om man då iakttar
en allt mer och mer stegrad oro
och ängslan. Om någon tar till orda
offentligt och försöker klara ut begreppen
samt påvisar hur penningvärdeförsämringen
har inverkat på löntagarkatcgoriernas
inkomster, så gör man

136 Nr 29.

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

emellertid från vissa håll gällande, att
vederbörande bedriver katastrofpolitik.

Låt mig då börja med att säga, herr
talman, att om det är några som äro
känsliga för inflationens verkningar
och om det är några som verkligen positivt
vilja medverka till åstadkommandet
av ett fast penningvärde, så är det
mellanskiktets folk, löntagare, pensionärer,
småsparare och många andra.

I går sade herr Fast, ordförande i
den socialdemokratiska andrakammargruppen,
att det nu inte gäller att få
lönerna höjda, utan det gäller i stället
att åstadkomma ett fast penningvärde.
Att i dag försöka få lönestegringar, sade
herr Fast, är att jaga efter bortilande
skuggor. Jag ger herr Fast alldeles rätt
i detta. Det är faktiskt att jaga efter
bortilande skuggor. En lönestegring
kommer nämligen alltid i efterhand,
ty priserna stiga fortare.

Finansministern kom i går med några
lugnande ord. Han meddelade att landet
går mot stigande välstånd och att
Sveriges ekonomiska situation är god.
Finansministern får förlåta mig, men
vi tjänstemän tro inte att detta uttalande
vid gårdagens remissdebatt är
någonting att lita på. Det har nämligen
alltför inånga gånger hänt att finansministern
givit löften av detta slag, vilka
sedan grusats. Jag tror inte att finansministern
med vett och vilja vilselett
oss, jag vill understryka det. I stället
har det troligen varit olyckliga omständigheter
som kullkastat hans beräkningar.
Jag tror emellertid att landets
tjänstemän befara, att dessa finansministerns
senaste uttoikningar av den
ekonomiska situationen kunna komma
att slå slint än en gång. Ty hur går finansministerns
tal om att vi gå mot
stigande välstånd och att landets ekonomiska
situation är god ihop med
löntagargruppernas ständiga känning
av penningvärdeförsämringen?

Herr talman! Jag skall be att få gå
litet tillbaka i tiden för att visa vad
som i själva verket har inträffat för

ifrågavarande samhällsgrupper. För tre
år sedan rekommenderades vi att föra
en återhållsamhetens politik. Jag tror
att ingen i denna kammare vill göra
gällande att tjänstemännen vid det tillfället
icke visade solidaritet gentemot
samhället. Tvärtom voro de med om att
genomföra lönestoppet, och detta kom
också att bli hundraprocentigt för de
flesta och största grupperna bland
tjänstemännen, samtidigt som vissa löneglidningar
pågingo för andra, grupper
i samhället.

I september månad 1949 deltogo vi
i en rundabordskonferens i kanslihuset,
där beslut fattades om att lönestoppet
skulle bestå ännu ett år. Än en gång
ställde sig då tjänstemannagrupperna
solidariska med samhällets strävanden.
Vid samma tillfälle fastställdes något
som kallades för säkerhetsklausul. Denna
innebar ett löfte från regeringen att
priserna icke skulle stiga, och om de
gjorde det, så skulle lönerna för bl. a.
statstjänstemännen stiga med åtta procent,
upp till talet 120. Då visste vi inte
om någon devalvering. Finansministern
sade tvärtom vid det tillfället, att
man inte var inställd på att vidtaga någon
devalvering, åtminstone inte någon
isolerad devalvering. Genom att England
sedan devalverade pundet, devalverade
emellertid vår regering också
den svenska kronan med en tredjedel
av dess gamla värde.

Jag har ingen som helst anledning
att här göra gällande, att devalveringsbeslutet
var felaktigt. Den saken skall
jag inte i nuvarande situation döma
om. Men jag vill påstå att devalveringsbeslutet
kom att få mycket besvärande
verkningar på löntagar- och tjänstemannagrupperna
i det stora mellanskiktet.
Regeringen hade ju nämligen utlovat
ett prisstopp och måste därför med alla
till buds stående medel försöka hålla
priserna nere. Fördenskull infördes en
subventionspolitik, som fick mycket
stor omfattning. Denna politik åstadkom
— som jag tidigare från denna ta -

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Nr 29.

137

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

larstol framhållit — att tjänstemännen
fingo betala för höga skatter för att
hålla sina egna löner nere. Det går dock
inte att i det långa loppet behandla
dessa grupper på ett sådant sätt! När
subventionspolitiken fick sådana följder,
att tjänstemännen fingo betala höga
skatter för att hålla sina egna löner
nere, så är det inte underligt att dessa
befattningshavare började känna en
viss förbittring.

Så kommo vi så långt fram på 1950,
att man började diskutera kommande
års löneutveckling. Då var det inte
längre fråga om lönestopp, utan då
talades det om fria lönerörelser i vanlig
ordning. Finansministern höll då
åter ett av sina lugnande anföranden
till tjänstemännen och sade: »Jag har
inflationen begränsad. Det blir inte
mer än tio procents stegring under
nästa år.»

Än en gång trodde tjänstemännen att
finansministerns lugnande tal skulle
lugna ned stämningen. Vi trodde, att
inflationen verkligen var begränsad.
Inom de grupper, som i slutet av 1950
och början av 1951 började göra upp
sina lönefrågor, trodde man finansministern
på hans ord och gjorde upp —
med resultat, som säkerligen numera
äro väl kända. Man gjorde upp om lönestegringar
på tio—elva—tolv procent.
Men ju längre fram på våren man kom,
desto tydligare märkte man, att engångsinflationen
hade fått permanent
karaktär. Ja, den har till och med permanentats
så mycket, att den ännu inte
har stannat i växten. Den fortsätter
alltjämt att växa. De tio procent som
utlovades äro i dag för länge sedan
överskridna. Vad dagens siffra är torde
vara svårt att säga, men jag skulle tro
att det rör sig om ca 17 procent. Det
finns också de som tro, och jag undrar
om inte finansministern själv varit inne
på tanken, att vi kunna räkna med att
vid årets slut vara uppe i en prisstegring
på 20 å 21 procent under 1951. Ja,
det finns till och med de som förutspå,
att dessa siffror komma alt överskridas!

Det är ganska naturligt då att de
grupper, som gjorde upp på ett tidigt
stadium, i dag säga: »Regeringen rekommenderar
nu en styrd avtalsrörelse.
Skola då vi, som ha blivit underkompenserade
på grund av att vi gjort upp
våra avtal i tron att inflationen verkligen
var begränsad och under kontroll,
bara få samma procentuella höjning
som de grupper, vilka gjorde upp avtalen
betydligt senare?»

Denna frågeställning försöker man
kanske vifta bort med att säga, att det
här endast gäller att laga så att tjänstemännen
icke kräva några nya lönehöjningar.
Jag skulle emellertid vilja ha
klarhet i hur finansministern ser på
detta problem och höra om finansministern
verkligen tror att de fackliga
rörelserna skola kunna hålla tillbaka
utifrån kommande önskemål, när de
faktiskt gå ihop med verkliga förhållanden? I

detta sammanhang vill jag också
efterlysa hur det ligger till med tjänsteförteckningsrevisionen.
Jag vet att civilministern
några gånger har meddelat,
att revisionens arbete pågår och att
man hoppas kunna slutföra det relativt
snart. Jag tror dock att det skulle verka
lugnande, om civilminister Lingman,
som jag ser är närvarande nu,
kunde bekräfta att revisionens arbete
är i det närmaste färdigt och att de
eftersläpande grupperna därför kunna
påräkna rättelse snart.

En annan fråga, som också har kommit
oro åstad inom här ifrågavarande
löntagargrupper, är vad som egentligen
har överenskommits i samband med
koalitionen. Det är kanske inte så underligt
om människor, som icke känna
till hur en jordbrukskalkyl verkar, nu
fråga sig -—■ eftersom det ju man och
man emellan har resonerats om det —
om Sveriges jordbrukare i samband
med koalitionen ha fått några speciella
fördelar. Vi ha nu hört såväl statsministern
som inrikesministern klart säga
ifrån, att det icke gjorts upp om några
sådana fördelar, utan att det endast liar

138 Nr 29.

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

gällt att hålla jordbrukskalkylen. Detta
borde vara tillräckligt för att lugna farhågorna
i detta avseende. Själv vill jag
bara tillägga, att det är alldeles självklart
att den uppgörelse som träffades
1947 också skall hållas. Vi torde därför
nu kunna säga att det inte längre
föreligger någon anledning till ängslan
på detta område.

Det har varit en hel serie olika faktorer
som spelat in vid penningvärdets
försämring. Från tjänstemannahåll har
man till regeringen framfört vissa förslag
om hur man skall försöka komma
till rätta med problemen. Tjänstemännens
centralorganisation överlämnade
sålunda vid midsommartiden en promemoria
till regeringen, i vilken man
hade diskuterat sig fram till vissa tänkbara
lösningar. Det har aldrig kommit
något svar på de i denna promemoria
framställda frågorna. Jag vet mycket
väl att man från regeringens sida i dag
kommer att säga, att det är TCO som
tagit initiativet till att icke nu söka
kontakt med regeringen. Detta är riktigt.
Men det har berott på att regeringen
under tiden för koalitionens tillkomst
icke tycktes ha tid och tillfälle
att ta upp problemen till diskussion.
Under sådana förhållanden kunde det
inte från tjänstemannahåll föreligga
något större intresse av att söka kontakta
regeringen och resonera om dessa
ting, när ju regeringen icke kommit
till klarhet om hur frågorna skulle
lösas.

Från tjänstemannahåll har man fört
fram den tanken, att vi skulle få en
rörlig ränta. Man har nämligen menat
att en rörlig ränta är ett naturligt läkemedel
i nuvarande situation. Då säger
emellertid regeringen att räntan måste
vara tabu, den får inte röras. Regeringen
har bestämt att räntan skall hållas
låg och fast. Där får man inte laborera.
Och så drar man fram kalkyler,
som visa att en räntestegring på en
procent kommer att höja levnadskostnaderna
med en och en halv procent.

Men då säga tjänstemännen: »Ja, men
under innevarande år ha levnadskostnaderna
stigit med 20 å 21 procent, och
i det sammanhanget kanske en höjning
på en och en halv procent inte spelar
så ofantligt stor roll, som man velat
göra gällande. En räntestegring på en
procent — om vi nu ta den siffran,
eftersom den har diskuterats i olika
sammanhang — kanske hade kunnat
medföra att andra besvärande åtgärder
icke hade behövt tillgripas.»

Jag skall sedan också ta upp en annan
fråga i detta sammanhang. Man säger,
att man inte vill vara med om
någon som helst hyreshöjning. Ja, om
den kan undvikas, så är det naturligtvis
till fördel. Men om den inte kan undvikas
utan att det blir en snedvridning
i samhället, hur går det då? Är det inte
då en von Döbelns medicin att försöka
laborera med en politik, med vilken
man klarar sig bra i dag och i morgon
och kanske någon månad framåt, men
som medför sjufalt värre förhållanden
en gång i framtiden?

Det finns en hyreshöjning, som mycket
snart kommer att framträda. Jag
tänker här på de många människor,
som ha en villafastighet, ett egnahem.
Om jag rätt förstått, så är det statsmakternas
mening nu att höja taxeringsvärdet
på sådana villor. Men har man
därvid tänkt på att en sådan höjning
kommer att förorsaka en ganska väsentlig
hyreshöjning för vederbörande? I
detta sammanhang har det nämnts siffror,
bl. a. för vissa städer, som röra sig
om en 60-procentig höjning. Ännu är
väl ingenting klart härom, men finansministern
skulle kanske i dag kunna
säga något om den saken. Jag tror att
det skulle vara värdefullt. Om vi tänka
på en person, som har en villa, vilken
är taxerad till 30 000 kronor, så finna
vi, att han får, om det skulle bli en
60-procentig höjning av det taxeringsvärdet,
en kommunalskattehöjning av
ungefär 90 kronor. Om sedan de fem
procenten skola räknas på taxeringsvär -

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Nr 29. 139

Vid remiss av

det, så blir det en höjning av det till
statsskatt taxerade beloppet med 900
kronor —- 5 procent av 18 000 kronor.
Vad kommer detta att medföra? Jo, det
medför på grund av progressiviteten i
skatteskalorna och marginalskatten en
icke oväsentlig höjning av den statliga
beskattningen. Om han t. ex. skulle ha
sin villa fri från skuld, så att han räknas
ha en förmögenhet på 30 000 kronor
och man helt enkelt på en gång höjer
förmögenheten med 18 000 kronor, så
tillkomma också 6 promille i förmögenhetsskatt,
varigenom han får en
ytterligare hyreshöjning av 108 kronor.
Jag har bara velat säga detta därför att
jag tror att det inte går att laborera
med en ekonomisk politik, som innebär,
att man försöker täppa till vissa
hål, när man vet, att dessa hål komma
att utlösa något annat på andra håll.
Man tvingas då till en serie ingripande
regleringar på alla områden, och om
man fortsätter på det sättet blir det så,
att man vet varken ut eller in.

Jag skall i detta sammanhang också
ta upp en annan sak, som bör belysas.
När vi 1947 genomförde de skatter, som
nu gälla, minns jag, att finansminister
Wigforss vid det tillfället i något sammanhang
sade, att vi nu ha en toppbelastning,
inte minst för mellanskiktens
människor. Jag tror också, att alla,
som voro med om beslutet då, kände
med sig, att just denna beskattning med
den progressivitet, som skatteskalorna
innebära, måste betraktas som en verklig
toppbelastning. Vad har åstadkommits
sedan dess? Jo, ingenting mindre
än att penningvärdet har sjunkit, men
skatterna stå kvar.

Enligt utredningar som äro gjorda av
TCO:s utredningsinstitut, där siffrorna
äro hämtade från statliga utredningar,
från indexberäkningar, från levnadskostnadsberäkningar
och annat sådant,
har man kommit fram till att den lön,
som 194C—1947 utmättes till C 000 kronor,
genom penningvärdets fall i dag
är uppe i 7 800 kronor. Det är klart att

Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

finansministern har tänkt på det problemet,
men vad är att göra? De 7 800
kronorna i dag äro i köpkraft lika mycket
som 6 000 kronor 1946—1947, men
man betalar inte skatt på 6 000 kronor
utan man betalar skatt på 7 800 kronor.
Gjorda uträkningar visa, att penningvärdets
fall medfört en dold skatteökning
av 172 kronor för 6 000-kronorsinkomsttagaren
eller låt mig säga 7 800-kronorsinkomsttagaren. Procentuellt
uträknat betyder det, att den familjen
eller den inkomsttagaren har fått en
skatteökning på 39,4 % utan att riksdagen
eller statsmakterna över huvud taget
ha fattat något som helst beslut om
skattestegring. Går jag till en inkomsttagare
på 8 000 kronor, måste han i dag
ha 10 400 kronor för att bibehålla sin
köpkraft, varvid det blir en dold skattestegring
på 218 kronor. För 10 000-kronorsinkomsttagaren
erfordras i dag
13 000 kronor, varvid skattestegringen
blir 286 kronor, och för 15 000-kronorsinkomsttagaren
19 500 kronor, varvid
skattestegringen blir 780 kronor.

Det är kanske inte så underligt, om
det börjar att jäsa och bli oro och ängslan.
Jag vill i dag ställa frågan: Är det
katastrofpolitik att öppet tala om vilken
ängslan och vilken oro som gripa omkring
sig bland stora grupper, inte
minst bland mellanskiktens folk? Om
regeringen inte tycks förstå, att det råder
oro, så finns det anledning att det
säges ut från denna talarstol. Det jäser
i dag, och det är oro.

Jag vill bara, herr talman, sluta med
att säga, att man från regeringens sida
inte skall tro, att löntagarna vilja vara
med om att driva inflationen framåt.
Om löntagarna få garanti för att en sådan
politik föres, att stabilisering kan
ske, kan man också påräkna full medverkan
från deras sida. Det är regeringen
och statsmakterna, som skola
ordna med stabilisering, inte arbetsmarknadens
parter. Men herrarna få förlåta,
om jag säger, att de grupper jag
här talat om inte i dag ha tillräcklig

140

Nr 29.

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

tilltro till regeringens sätt att gripa sig
an med dessa problem.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag vill
göra några små randanmärkningar till
herr Kvlings anförande. Det är klart
att vad han här sade om beskyllningar
för katastrofpolitik var riktat mot mig.
Han gav det emellertid en turnering,
som inte har någonting med verkligheten
att skaffa. När herr Kyling här
talar om tjänstemännens intressen eller
när han i andra sammanhang har talat
om deras svårigheter, så har det inte
föranlett den allra minsta invändning
från min sida. Det är naturligt att en
av de ledande i TCO kommer fram med
sådana bekymmer.

I detta sammanhang vill jag bara
säga, att jag inte kan svara på vad
taxeringsvärdena på egnahemsvillor
komma att bli. Det finns ingen centraldirigering
på denna punkt. Det är emellertid
klart, att taxeringsvärdena ju i
det stora hela måste ansluta sig till den
uppskattning av värdena, som försäljningarna
innebära. Därvidlag bli bedömningar
med hänsyn till de lokala
marknaderna avgörande. Det är mycket
möjligt att dessa stegringar av taxeringsvärdena
komma att medföra höjd
hyra för oss som ha sådana bostäder.
Jag kan emellertid inte tro, att det
skulle bli lättare för egnahemsägarna,
om man dessutom höjde räntan.

Emellertid är det inte alls den omständigheten,
att herr Kyling för fram
tjänstemännens svårigheter, som har
föranlett en replik från min sida, utan
den omständigheten, att herr Kyling
enligt referat i Svenska Dagbladet har
sagt, att nu har det blivit en ny regering
och den regeringen är en inflationsregering,
och den omständigheten
att den regeringen har kommit till gör,
att det inte kan bli tal om att tjänstemännen
skola resonera om någon återhållsam
lönepolitik. Det var alltså ett

klart uttryck för en partipolitisk inställning,
som ingenting hade med
tjänstemannapolitik att göra, vilket föranledde
mig att säga ett par ord om
herrar katastrofpolitiker.

Jag skulle vilja fortsätta med att
säga, att det är ju också att tillspetsa
saken partipolitiskt, när herr Kyling
här talar om de löften, som finansministern
i olika sammanhang har givit,
Han tog därvid som ett exempel mitt
anförande hos TCO förra året inför engångsanpassningen
och de fria lönerörelserna.
Man skall verkligen vara fördomsfri,
om man säger, att det anförandet
innehöll något löfte om en viss
prisutveckling. Vad jag där gjorde var,
att jag framlade de då kända faktorerna
rörande utvecklingen, byggd på de
iakttagelser, som alla människor, som
ville sätta sig in i saken, kunde studera.
Att jag felbedömde utvecklingen,
skall jag inte förneka, men jag vet
ingen som inte gjorde likadant. Men
att komma med ett sådant påstående
som att jag därmed skulle ha givit något
löfte om prisutvecklingen är ju
fullkomligt meningslöst.

Herr Kyling sade här, att de frågor
som TCO framställt i sin promemoria
aldrig ha blivit besvarade. Emellertid
ha vi ju haft ett sammanträde mellan
representanter för regeringen och representanter
för TCO, där detta problem
har diskuterats och där TCO har
fått del av regeringens ståndpunkt till
de olika där framförda punkterna. I
stort sett kan man väl säga, att det besked
vi därvid lämnade var, att vi kände
oss ha ungefär samma ståndpunkt som
TCO utom på en väsentlig punkt, nämligen
i räntefrågan, som jag inte här
skall ta upp på nytt.

Vidare ställde herr Kyling till mig
frågan om fackföreningsrörelsen kommer
att ha förmåga att skapa en återhållsam
lönepolitik. Jag säger återhållsam,
därför att jag, som jag uttryckte
det i går, aldrig talat om en styrd avtalsrörelse,
och man får väl ändå hålla

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Nr 29.

141

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

sig till den uppfattning, som vi från
regeringen här ge uttryck åt. Det är
en fråga, som jag inte kan svara på.
Jag är inte alldeles säker på att ens
fackföreningsrörelsens ledning i dag
kan svara på den. Men jag vet, att den
kommer att ge ett svar i början av
nästa månad, och i samband därmed
är det ju som vi komma att ha fortsatta
överläggningar, inte på grundval
av något löfte utan på grundval av
den bedömning som vi på skilda håll
kunna lägga på utvecklingen. Det blir
väl av dessa diskussioner som det får
framgå, om vi kunna komma fram till
en lönerörelse, som är på en gång samlad
och återhållsam. Jag vill i detta
sammanhang uttala min tillfredsställelse
över att herr Kyling här sagt, att
TCO naturligtvis kommer att vara med
och resonera i de sammanhangen, och
mer kan i det avseendet inte på något
håll sägas i dag.

Herr KYLING (kort genmäle): Herr
talman! För det anförande som finansministern
här nu hållit och de svar som
han har givit på en del frågor ber jag
att få tacka. Det var ju ett anförande,
som inte gick i någon hård polemik
mot vad jag här sagt, utan vi tyckas
vara fullt överens om det oerhört
trängda läge, som dessa grupper ha
kommit in i. Det gladde mig att höra,
att finansministern hundraprocentigt
tycks understryka det riktiga i min bedömning
av läget i dag.

Om jag sedan i detta sammanhang
tog upp frågan om katastrofpolitik, så
har nu finansministern förklarat, att
han med talet om katastrofpolitik avsåg,
alt jag i ett politiskt sammanhang hade
sagt, att jag inte tror på regeringens
möjlighet alt ordna denna historia. Nu
har emellertid finansministern i dag
talat om för denna kammare exakt vad
jag sade, nämligen att finansministern
felbedömde situationen i slutet av år
1950 genom att säga, att det inle skulle

bli den prisstegring, som man från början
trodde att det skulle bli. Finansministern
erkänner alltså, att han felbedömde
situationen. Ja, herr finansminister,
Sveriges tjänstemän tro, att
finansministern ännu en gång kan felbedöma
situationen. Vad är det för någonting
som i dag talar för att den nya
regleringsekonomi, som regeringen har
presenterat i regeringskoalitionens program,
kommer att lyckas bättre? Det
är ingenting annat än nya lappar på
gammalt kläde, och jag tror inte, att
det är den politik, som vi behöva.

Jag vill ytterligare bara understryka,
att tjänstemannaorganisationerna inte
komma att vägra att vara med om stabiliseringspolitiken.
Vi veta nämligen
vad inflation betyder. Men vi vilja också
ha garantier för att man från statsmakternas
sida kommer att föra en
sådan stabiliseringspolitik, att vi vid
förhandlingsbordet kunna driva en
återhållsam lönepolitik, vilket vi inte
ha någonting emot bara vi veta att vi
få en stabilisering till stånd.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Det är
väl ingen nyhet att jag erkänner, att
jag felbedömde situationen i slutet av
1950. Det tycker jag inte finns någon
anledning att göra väsen av. Det har
jag sagt många gånger sedan dess, och
det vore ju skönt, om alla vore lika villiga
att erkänna sina felbedömningar
som jag är.

Sedan vill jag säga att det väl ändå
inte är någon mening i att använda uttryckssätt
om vad jag här sagt, som jag
aldrig använt. Jag bär inte talat om
något oerhört trängt läge för tjänstemännen.
Det får ju vara herr Kylings
uppfattning. Jag tror att min mening,
som jag inte har uttalat, är något mera
modest än detta uttryck.

Till slut vill jag bara säga, att det
kan ju hända, att herr Kyling inte
litar på våra nya lappar på ett gammalt

142

Nr 29.

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

kläde. Jag turnerar med att säga, att
jag inte litar på oppositionens gamla
lappar på gammalt kläde.

Herr KYLING (kort genmäle): Herr
talman! Jag skall replikera mycket
kort. Finansministern sade, att han
inte vill dela min uppfattning, att läget
är oerhört trängt för tjänstemannagrupperna.
»Min teckning är något mera
modest», sade finansministern. Kunna
vi kompromissa oss fram till att vi
stryka ordet oerhört och äro överens
om att det är ett trängt läge för dessa
grupper?

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:
Herr talman! Det ställdes ju i går ett
par frågor till mig, om jag i dag vore
beredd att säga någonting om det program
för vägarna som är avsett att fullföljas
av den nya regeringen. Även om
det i dag är för tidigt att säga någonting
på många punkter, skulle jag ändå
vilja framhålla ett par synpunkter, som
komma att spela en betydande roll vid
den fortsatta prövningen av vad som
är möjligt att göra på detta viktiga område.

Vad man bör hålla i sikte är, att
möjligheterna att åstadkomma förbättring
äro i främsta rummet en fråga om
anskaffande av arbetskraft. Kunna vi
inte få fram den arbetskraft, som behövs
i denna tid av full sysselsättning,
så är det första villkoret för förbättringar
mycket svårt att uppfylla. Samtidigt
som jag vill slå fast detta, måste
jag också framhålla, att anskaffandet av
den behövliga arbetskraften måste ske
på sådant sätt, att man inte genom att
ta arbetskraft till vägarna blottställer
andra viktiga områden på nödvändig
arbetskraft. Man kan inte gärna tänka
sig att sätta i gång vägarbeten på sådant
sätt, att produktionsviktiga industrier
måste avstå från för dem behövlig
arbetskraft eller att det redan
förut hårt trängda jordbruket berövas
ytterligare någon del av den arbetskraft

jordbruket så väl behöver. Det viktigaste
i den situationen är sålunda att
först och främst klarlägga vilka möjligheter
det finns att under dessa förutsättningar
kunna få till stånd mera arbeten
på vägarna. Vi komma att pröva
alla utvägar, som äro praktiskt framkomliga,
för att få till stånd större effektivitet
i vägarbetet, och jag kan nämna
ett par exempel på undersökningar
som vi i detta syfte hålla på med.

Vi försöka skaffa oss en bild av liurudant
arbetsmarknadsläget är inom de
olika länen och vilka möjligheter man
ute i distrikten räknar med att ha, när
det gäller att öka vägarbetarkåren utan
att andra legitima intressen trädas för
nära. Vi undersöka möjligheterna att
i samförstånd med de därav berörda
åstadkomma en något större överflyttning
av ortsbundna vägarbetare till nya
arbeten på arbetsplatser, där det är
nödvändigt att snabbt öka arbetsstyrkan.

Vi försöka finna en lösning på problemet
att kunna i så stor utsträckning
som möjligt utnyttja den s. k. dolda arbetskraften,
även om det måste sägas,
alt det nog finns mindre att hämta härvidlag
nu än under vissa tidigare perioder,
då konjunkturerna för skogsarbetet
inte voro sådana som de äro
i dag.

Vi eftersträva vidare att få till stånd
vinterarbeten i så stor omfattning som
möjligt — arbetsmarknadsstyrelsen har
ju pekat på sådana arbeten som en
möjlighet att effektivisera vägarbetet.
Systemet med vinterarbeten kan begagnas
främst i södra Sverige och kanske
till en del i mellersta Sverige, därest
en genomtänkt organisation för ändamålet
finnes färdig i god tid. Jag anser
att vinterarbeten kunna komma i fråga,
även om de ställa sig något dyrare än
arbeten under den övriga delen av året,
ty det måste vara riktigare att förlänga
arbetssäsongen för vägarbetarna och
inte låta en del av dem vintertid gå
utan sysselsättning. På detta sätt kan

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Nr 29.

143

Vid remiss av

man ju också med användning av den
arbetskraft, som redan finns, få mera
arbete utfört än eljest, och det bör därför
vara naturligt att begagna denna
möjlighet, även om den inte i och för
sig ger så mycket.

Jag vill inte underlåta att nämna, att
frågan om import av arbetskraft för utförande
av vägarbeten har dykt upp i
dessa sammanhang. Jag ämnar fullfölja
dessa orienteringar och undersökningar
för att se, om man kan vinna
någonting med att gå på denna linje.
Därest undersökningarna skulle ge positiva
utslag, gäller det naturligtvis att
försöka skapa garantier för att ett eventuellt
experiment inte kommer att misslyckas.
Jag vill också särskilt understryka,
att när jag omnämner dessa undersökningar,
gör jag det inte såsom
en planerad åtgärd utan endast som ett
uppslag bland många andra, både sådana
som här äro nämnda och andra
som vi hålla på att pröva, för att skapa
ökad tillgång på arbetskraft under de
förutsättningar som jag tidigare angivit.

När vi äro på det klara med arbetskraftsproblemet,
återstår ju att lösa de
ekonomiska problemen. Det är emellertid
min förhoppning att när vi visa
vad vi kunnat åstadkomma i fråga om
arbetskraften, skola vi också få möjligheter
att ordna den ekonomiska sidan
av saken.

Herr JONSSON i Skedsbygd (kort genmäle)
: Herr talman! Jag vill säga några
ord i anledning av den fråga, som statsrådet
Nilson här tagit upp och som jag
själv berört i ett tidigare anförande.

Som känt har vårt vägviisende kommit
på efterkälken med sina arbetsuppgifter,
och i vissa trakter ha förhållandena
blivit rent olidliga. Vi ha på vägväsendets
område fått en statlig organisation,
som fungerar ganska perfekt
när det gäller att handskas med papper.
Däremot ser man i praktiken förvånansvärt
små resultat av dess verk -

Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

samhet. Jag råkar själv tillhöra länsvägnämnden
i mitt hemlän. Vi kallas
där till sammanträden för att göra upp
treårsplaner, femårsplaner eller flerårsplaner
för vägarna. När det gått en
tid, får nämnden sammanträda igen för
att revidera dessa planer, som under
mellantiden ha granskats av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen. Sedan få vi
kanske på nytt sammanträda för att revidera
de förut reviderade planerna.
Men ute på vägarna händer det praktiskt
taget inte någonting.

Jag ifrågasätter starkt om inte den
stora organisation, som nu finns på
vägväsendets område och som drar
mycket stora kostnader, långt tidigare
borde ha beretts tillfälle att verkligen
utföra de allra nödvändigaste vägarbetena
ute på landsbygden och att alltså
erforderliga medel ställts till förfogande
härför. Hade så skett, hade det kanske
också varit möjligt att behålla den vägarbetarkår,
som tidigare funnits ute i
bygderna men som nu till en mycket
stor del har försvunnit, därför att arbetarna
ha gått över till andra yrken.
Jag delar statsrådets uppfattning om
att det nu kanske blir svårt att utan
menliga återverkningar på andra områden
skaffa tillräcklig arbetskraft till
vägarna.

Men frågan måste lösas. Det kan inte
få fortsätta på samma sätt som nu. Vi
måste få i gång arbetet med vägbyggande
och förbättring av vägunderhållet.

Mina erfarenheter ha givit mig den
uppfattningen, att det kommit till stånd
en alltför stark centraldirigering på
vägväsendets område. Jag tror att de
lokala organisationerna borde få större
frihet när det gäller att planera och utföra
vägarbeten — ja herr talman, repliktiden
är slut —- jag skall be att få
återkomma till den frågan i ett senare
anförande.

Herr HENRIKSSON: Herr talman! Det
har från högerns och folkpartiets sida

144

Nr 29.

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

både här under remissdebatten och tidigare
i tidningspressen och på annat
sätt framhållits, att den koalition, som
nu har ingåtts mellan socialdemokrater
och bondeförbundare, kommer att leda
till att tjänstemännen och löntagarna
över huvud taget bli satta på mellanhand.
Det har sagts att ett av de syften,
som man har velat vinna med koalitionen,
har varit att dessa grupper skulle
till förmån för andra samhällsgrupper
komma att berövas en del av vad de
tidigare uppnått.

Jag har som företrädare för en ganska
betydande grupp av tjänstemän inte
något behov av att i förväg uttala en
sådan förkastelsedom. I den nya regeringens
program ingår såsom en väsentlig
punkt, att man vill uppnå stabilitet’
i vår ekonomi, och för den grupp, som
jag företräder, nämligen statstjänarna,
måste detta vara något bland det mest
angelägna. Det är, såsom redan har
sagts, få grupper som ha förlorat så
mycket som statstjänarna gjort på den
inflationistiska utveckling, som förekommit
under den senaste tioårsperioden.
Med hänsyn härtill måste det ur
deras synpunkt vara mycket betydelsefullt,
att man försöker uppnå stabilitet
på det ekonomiska området.

Jag tror också att det bakom regeringsdeklarationen
finns en allvarlig
vilja att försöka nå fram till en stabilitet,
som inte bara är en tillfällig paus
i inflationens fortskridande utan en
stabilitet, som gör det möjligt att på
litet längre sikt än tidigare planera för
den vidare utvecklingen.

Jag noterar i detta sammanhang med
tillfredsställelse, att regeringens underlag
nu är så pass starkt, att verkligt
kraftfulla åtgärder böra kunna vidtagas.
Det bör med andra ord finnas möjligheter
för regeringen att uppnå det
man eftersträvar. Men det är klart att
mycket kommer att bero på i vilken utsträckning
man utnyttjar den kraft man
har och på vilka områden man inriktar
den.

Enligt min mening kan det inte råda
någon tvekan om att vad som i första
hand bör ske är att man försöker åstadkomma
en åtstramning av inkomsterna
på företagarsidan. Företagarna måste
pressas så, att läget blir mera balanserat
än det tidigare varit. Man måste
eftersträva att minska de onormalt höga
vinster, som finnas på företagarsidan,
liksom att minska företagens möjligheter
att använda dessa vinster till omfattande
investeringar, som i det nuvarande
läget bara innebära ett skärpande av
den brist på arbetskraft och material
som redan finns.

Det är klart att detta resultat kan
uppnås på olika vägar. Det har av oppositionen
sagts, att så kan ske genom
att man för en annan penningpolitik
med räntehöjningar. Jag skall för min
del inte gå närmare in på den frågan,
som nog redan har diskuterats tillräckligt.
Jag vill bara uttala den meningen,
att denna sistnämnda väg icke kan vara
den rätta, då den leder till konsekvenser,
som ur löntagarnas synpunkter icke
kunna betecknas, som tillfredsställande.
Jag delar i stället den uppfattning sorii
är regeringens, nämligen att man genom
ingripanden på olika områden men
utan någon räntehöjning bör försöka
uppnå en erforderlig åtstramning inom
näringslivet.

Det anmäler sig emellertid då den
frågan, om de föreslagna åtgärderna
äro tillräckliga för att vinna den åtstramning,
som är nödvändig bl. a. för
att en återhållsam lönepolitik skall kunna
föras. Vad först och främst beträffar
systemet med en investeringsavgift
anser jag, att detta i princip är bra. Det
ger möjligheter till en åtstramning utan
att åstadkomma samma effekt som en
räntehöjning i form av prisstegringar.
Det kan vidare medverka till att bristen
på arbetskraft blir mindre och att
de mest nödvändiga investeringarna få
en förhandsställning.

Men är den investeringsavgift, som
nu föreslagits, tillräckligt hög för att

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Nr 29. 145

Vid remiss av

det avsedda resultatet skall uppnås? Vi
få inte förbise, att i verkligheten kommer
procentsatsen att i stor utsträckning
vara lägre än de 10 procent som
lia föreslagits. Man har ju utgått ifrån
att investeringsavgiften skall vara avdragsgill
vid taxering. Med detta följer
att många företag inte behöva betala
mer än 5 procent i investeringsavgift
till staten.

Vidare bär det ju fastställts en minimigräns
på 10 000 kronor. Oavsett
hur stora investeringarna äro, så skall
det inte utgå någon investeringsavgift
på belopp intill 10 000 kronor. Detta
gör att den investeringsavgift, som företagarna
i praktiken få erlägga, i många
fall inte ens kommer att uppgå till 5
procent utan kommer att ligga därunder
— hur mycket det blir, beror ju på
storleken av de totala kostnaderna för
investeringen.

I ett läge som det nuvarande, där det
finns mycket stora vinster hos företagarna
och där man vidare på grund av
internationella och nationella förhållanden
får lov att räkna med en betydande
risk för ytterligare kostnadsökningar,
är det ju föga sannolikt att företagarna
komma att begränsa sina investeringar
så mycket som vore önskvärt,
därest man har en investeringsavgift
som i realiteten ligger vid endast 5 procent
eller därunder. Det förefaller mig
ligga nära till hands, att en företagare
resonerar på följande sätt: »Om vi genomföra
den planerade investeringen
under 1952 eller första delen av 1953,
så äro kostnaderna så och så stora. Vi
få visserligen räkna med att staten tar
ut en investeringsavgift på, låt oss säga
5 procent, men ställer det sig verkligen
förmånligare att vänta med att genomföra
investeringen till efter den 1 juli
1953, då den föreslagna investeringsavgiften
inte längre skall gälla? Kan kostnadsnivån
då beräknas vara likadan
som för närvarande eller är det sannolikt
att den ligger högre eller lägre?»
Nu är det ju tyvärr knappast troligt, att

Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

kostnadsnivån i fortsättningen kommer
att vara lägre än för närvarande, och
den kommer nog inte heller att vara
densamma, utan det mest sannolika är
att den kommer att ligga högre. Under
sådana förhållanden kommer säkerligen
företagaren i sitt resonemang till den
slutsatsen, att det är lika bra att göra
den planerade investeringen redan nu
och betala investeringsavgiften. Om han
skjuter upp investeringen, får han i alla
fall troligen vidkännas lika stora utgifter
för densamma. Skillnaden är bara
den, att en del av pengarna då inte går
till staten, utan till att täcka uppkomna
allmänna kostnadsökningar.

Till detta resonemang kan läggas, att
om en investering sker redan nu, kan
företagaren tillgodogöra sig de fördelar,
som investeringen medför, under
längre tid än om han väntar med densamma
till efter den 1 juli 1953.

Jag tror alltså att om man med investeringsavgiften
vill uppnå inte bara
den sekundära effekt, som ligger i att
de pengar, som flyta in till staten, komma
att medföra en överbalansering av
budgeten, utan också den effekt, som i
första hand avsetts med denna avgift,
nämligen att den skall verka tillbakahållande
på investeringarna, så är det
nödvändigt att ha en investeringsavgift,
som är större än den föreslagna, snarast
dubbelt så stor som den nu föreslagna
avgiften på 10 procent.

Det kan givetvis invändas att en så
hög investeringsavgift kan förorsaka besvärligheter
för företagare, som måste
genomföra nödvändiga investeringar
och som därvid få avstå en del av sina
medel till staten. Jag är också för min
del alldeles på det klara med att en tillräckligt
hög investeringsavgift kan medföra
besvärligheter och kanske ganska
stora sådana, men å andra sidan förorsakar
även en fortskridande inflation
besvärligheter, och dessa drabba inte
heller alla lika, utan vissa enskilda och
grupper bli hårdare utsatta för dem än
andra. Jag anser därför inte att man

10 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 29.

146 Nr 29.

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Vid remiss av Kungl. Maj ds propositioner nr 219—221.

från regeringens sida behöver vara så
rädd för de olägenheter, som skulle följa
med en högre investeringsavgift.

Dessutom har man ju, därest en sådan
avgift skulle visa sig slå illa ut och utöva
en alltför hård press på de totala
investeringarna, alltid den möjligheten
att till nästa år minska denna press genom
att sänka procentsatsen. Däremot
kan man tyvärr inte genom att senare
höja den nu föreslagna avgiften uppnå
en motsvarande effekt på investeringarna,
d. v. s. en förstärkning av pressen
på dessa. Varje antydan om att investeringsavgiften
eventuellt skulle höjas under
det kommande året eller vid en senare
tidpunkt skulle bara leda till att
företagarna började planera och genomföra
investeringar i större omfattning
än för närvarande sker.

Herr talman! Jag anser alltså att man
beträffande investeringsavgiften borde
ha gått längre än man gjort, om denna
avgift skall kunna fylla det syfte som
är avsett.

Jag kommer sedan till frågan om de
vinster, som på grund av högkonjunkturen
och det gynnsamma läget i övrigt
tillföras skogsägarna och skogsindustriföretagen.
Denna fråga har berörts tidigare
här i remissdebatten, bl. a. av
herr Ohlin. Jag vill till herr Ohlin endast
säga, att om han har den uppfattningen
att man borde gå hårdare fram
härvidlag, så måste han väl också hysa
den meningen, att ett statsingripande
och en reglering måste företagas. Och
om herr Ohlin alltså i varje fall på detta
område accepterar ett sådant system,
så måste det väl medföra, att man från
folkpartiets sida kommer att sluta med
den mindre vederhäftiga opposition mot
regeringen, som man fört med anledning
av de ingripanden och regleringar
som regeringen gjort.

För min del innebär frågan om regleringar
och ingripanden på näringslivets
olika områden intet principiellt problem.
Jag anser att det är nödvändigt
att vidtaga sådana åtgärder, om man i

nuvarande läge skall kunna uppnå en
bättre balans i inkomstfördelningen
mellan olika samhällsgrupper.

Nu har det ju av regeringen, med
hänsyn till de stora vinster som härflyta
ur skogen, ställts i utsikt en uppskrivning
med 10 procent av de exportavgifter
som redan under innevarande
år tillämpats. Jag tycker att denna ökning
är väl liten. Även dessa företag
borde bli föremål för en hårdare press.
Detta är så mycket mera motiverat, som
vi nu befinna oss i en situation, där
vinsterna inom skogsindustrien ha kommit
att flyttas över till andra områden.
Det som industriföretagen under föregående
och innevarande år tagit ut i
form av övervinster har sålunda till en
del nu blivit övervinster för dem som
äga skogen. Ur löntagarnas synpunkt
är det givetvis rätt likgiltigt, om de
vinster, som komma från skog©, hamna
hos industriföretagen i deras egenskap
av ägare till massa- eller pappersfabrikerna
eller hos företagarna i deras
egenskap av ägare till skogen, ty löntagarna
få, vilkendera som än tar dessa
vinster, lika litet utbyte därav. Det kan
inte heller ur löntagarnas synpunkt i
och för sig vara något tillfredsställande
att notera, att en del av skogen äges av
andra än företagen, d. v. s. av enskilda.
I vilket fall som helst blir den totala
vinsten för olika företag och enskilda
lika stor.

Det hade därför varit befogat att man
sökt åstadkomma en kraftigare beskärning
av de vinster som härflyta ur skogen.
Jag tycker att regeringen framför
allt i fråga om skogsägarna bär gått fram
med mycket varlig hand. Det som uppnåtts,
d. v. s. att skogsägarna skola avsätta
eu del av sina vinster på ett konto,
från vilket pengarna inte för dagen
kunna tagas ut och användas, kan ju
sägas utgöra ett framsteg med hänsyn
till önskvärdheten av att åstadkomma
ekonomisk stabilitet, men det innebär
inte på något sätt en förändring i det
förhållandet, att skogsägarna ha fått till -

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Nr 29. 147

Vid remiss av

godogöra sig inte bara mycket stora
vinstökningar utan även mycket stora
förmögenhetsökningar. Jag anser att
handlandet gentemot skogsägarna och
skogsindustrien har i alltför hög grad
präglats av en omotiverad respekt för
ägandet och för den avkastning som
ägandet ger. Jag tror inte alt detta handlande
skulle ha accepterats om det varit
fråga om någon annan grupp i samhället.

Det är emellertid inte bara skogsägarna
och industriföretagen på skogens
område, som ha stora chanser att få
ytterligare ökade vinster. Det finns andra
företagare som befinna sig i samma
situation. Finansministern har nu ställt
i utsikt att åtgärder i vinstbegränsande
syfte komma att övervägas även i dessa
andra fall, och med hänsyn till detta
uttalande vill jag bara säga, att jag för
min cfel och förmodligen även löntagarna
i allmänhet hysa den förhoppningen,
att regeringen skall kunna förverkliga
sina avsikter därvidlag.

Men om det är så, att några ytterligare
åtgärder inte kunna vidtagas och
att företagarsidan över huvud taget inte
kommer att pressas hårdare än vi nu
kunna utgå ifrån, så kan man fråga sig
om det verkligen skall lyckas att föra
den återhållsamma lönepolitik, som vi
väl i stort sett äro eniga om måste föras.
Om inte inkomstökningarna kunna begränsas
inom den omfattande sektor av
vårt näringsliv, där det nu finns mycket
stora vinstmöjligheter, till vilken nytta
är det då, att man vid lönerörelserna
träffar överenskommelser om relativt
låga förskjutningar uppåt av löntagarnas
inkomster? Samtidigt kommer det
ju att till nästa år finnas möjligheter
att låta lönerna glida upp till en nivå
som ligger avsevärt över den nuvarande.
Under sådana förhållanden blir frågan
om den återhållsamma lönerörelsen i
mycket en fråga om överenskommelser
i princip, vilka icke få de praktiska
verkningar som varit avsedda. Om det
inte inom skogsindustrien, metallindu -

Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

strien och byggnadsindustrien kommer
till stånd ett sådant läge, att företagen
kunna beräknas icke ha råd till den
överbetalning, som tidigare förekommit,
så finns det en fri sektor som rymmer
ungefär 600 000 anställda, och om dessa
också till nästa år kunna höja sina inkomster
ungefär i den takt, som de vid
sidan av avtalsrörelserna gjort under
innevarande år, blir det i praktiken icke
någon stabilitet på löneområdet.

Jag tror därför att det blir nödvändigt
att man inriktar sig på ytterligare åtgärder,
vilket bör kunna ske bl. a. genom
att man söker få till stånd en högre
investeringsavgift, hårdare press på
skogsföretagen och skogsägarna samt
exportavgifter också på andra industriområden.

Det har här under remissdebatten
fällts några uttalanden som jag skulle
vilja beröra. Herr Hjalmarson gjorde
under gårdagen i samband med frågan
om de återhållsamma lönerörelserna det
uttalandet, att det inte vore tillfredsställande
med en sådan ordning, att
lönerörelserna styrdes av staten genom
att regeringen medelst rekommendationer
till och överläggningar med fackföreningsrörelsens
ledning dirigerade ställningstagandet
till frågan om hur stora
löneförbättringarna skulle vara. Jag vill
först och främst framhålla, att frågan
om återhållsamhet i lönekraven ju inte
är någonting nytt. Vi äro väl alla på det
klara med att det inte går att ta ut mera
i löneförbättringar än produktivitetsökningen
ger, därest man vill att löneökningarna
också skola innebära en lika
stor reallöneförbättring. Vidare tror jag
att herr Hjalmarson bra litet känner
fackföreningsrörelsen, om lian utgår
ifrån att man där skulle låta sig dirigeras
av någon utanför fackföreningsrörelsen
stående myndighet, det må nu vara
regeringen eller någon annan. Fackföreningsrörelsen
är säkerligen i sig själv
tillräckligt stark för att under inga förhållanden
vilja ta emot några diktat om
hur den skall handla.

148 Nr 29.

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

Skulle herr Hjalmarsons uttalande
också innebära, att det inte vore bra för
en del förtroendemän inom fackföreningsrörelsen
att få informationer av
regeringen om hur den ekonomiska utvecklingen
kan komma att te sig, så vill
jag säga att det ju är lätt att bereda tillfälle
för dessa förtroendemän att erhålla
informationer på annat sätt. Jag
tror emellertid att de möjligheter därtill,
som redan finnas, äro tillräckliga.
Både förtroendemännen och de enskilda
medlemmarna inom fackföreningsrörelsen
ha goda möjligheter att studera inte
bara vad regeringen har att säga i de
ekonomiska frågorna utan också vad
som säges från näringslivets, högerns,
folkpartiets och andras sida. Om någon
är tillräckligt naiv för att fästa avseende
vid de synpunkter, som framföras av
oppositionen när det gäller att lösa de
nuvarande ekonomiska problemen, så
har han utmärkta tillfällen att taga del
därav i riksdagsprotokollen och i folkpartiets
och högerns tidningar.

Jag vill vidare säga några ord i anledning
av att herr Senander tog upp en
fråga om vilka intressen statstjänarkartellen
egentligen företräder. Svaret är
enkelt: Statstjänarkartellen företräder
icke andra intressen än dem som äro
statstjänarnas — såsom vi veta, är det
mera diskutabelt vilka intressen som
herr Senander själv företräder.

Vad beträffar den artikel i Aftontidningen,
som herr Senander här åberopade,
får väl denna artikel stå för
Aftontidningens räkning. Jag tror emellertid
att de lönesiffror, som där angivits,
i det väsentliga äro riktiga. Men en
fråga, som kan diskuteras, är i vilken
utsträckning man skall fästa avseende
vid de sociala förmåner som utgå till
statstjänarna. Personligen har jag den
uppfattningen, att vid lönesättningen
hänsyn icke bör tagas till andra sociala
förmåner än dem som utgå i form av
pension. Att en befattningshavare har
lön vid sjukdom och vid vissa andra tillfällen,
då han är ledig, utgör ersättning

för ett inkomstbortfall och ökar alltså
inte den totala årslönen. Med pensionen
ligger det något annorlunda till. Det är
klart att det av arbetsgivarna kan med
rätta sägas, att hänsyn bör tagas till
pensionsförmånen i den del pensionen
medför att en anställd kan ha mindre
försäkringar och över huvud taget inte
behöver lika mycket som andra anställda
tänka på sin försörjning, när han
uppnår den tid då han inte längre kan
arbeta. Vad som däremot kan bedömas
på olika sätt är frågan om hur detta
skall värderas, och på den punkten föreligger
i varje fall inte för närvarande
någon enighet mellan de anställdas organisationer
och dem som företräda arbetsgivarintressena.

Men om jag alltså konstaterar, att det
som stod i Aftontidningens artikel i allt
väsentligt är riktigt, innebär detta konstaterande
ingenting annat än att statstjänarlönerna
äro, såsom vi alla veta,
låga. De äro låga med hänsyn både till
den levnadskostnadsutveckling, som
skett här i landet, och de industriarbetarlöner,
som utgå framför allt i Stockholm
och övriga större städer. Jag anser
emellertid inte att det vid detta tillfälle
finns anledning att göra några större
utläggningar om den saken, ty vi börja
ju mer och mer bli överens om att lönefrågorna
för statstjänarna måste lika väl
som andra lönefrågor lösas vid förhandlingar.
Och har man accepterat att statstjänarnas
löner skola bli föremål för
förhandlingar mellan civildepartementet
och de berörda organisationerna, så
bör man invänta dessa förhandlingar,
innan man, på sätt herr Senander och
flera andra gjort i dag, uttalar den meningen,
att det för statstjänarnas del
inte finns förutsättningar för att uppnå
ett bättre löneläge än det nuvarande.

Herr JONSSON i Skedsbygd (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill fortsätta,
där jag slutade mitt föregående anförande.

Nr 29. 149

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Vid remiss av

Min erfarenhet säger mig, att det
skulle vara lyckligt om man kunde
mera decentralisera vägväsendet och
ge större frihet åt de lokala organisationerna
att var och en inom sitt område
lösa vägproblemen. Som det nu är,
utöva väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
länsorganen och Kungl. Maj:t en pappersexercis,
som många gånger medför
inte bara onödig tidsutdräkt utan också
svåra hinder när det gäller vägarbetets
ordnande. Jag tror att det inte
skulle vara någon risk med att låta de
lokala organisationerna få större frihet.

Jag skulle vilja ta ett litet exempel,
som visar hur det nu kan gå till. För
ett par år tillbaka skulle en kurva på
en väg rätas. Arbetet utfördes av länets
vägförvaltning med hjälp av dess egen
personal. På vägbanan blevo emellertid
kvarliggande några stenar med en
höjd av 40—50 cm. Det gjordes upprepade
framställningar till vägförvaltningen
att ta bort dessa stenar, som
utgjorde en verklig fara för trafiken —
de lågo i en innerkurva och vid ett
möte kunde lätt en olycka inträffa —
men stenarna kommo inte bort. Först
sedan kommunalfullmäktige i orten
hemställt att på egen bekostnad få
forsla bort stenarna, blevo de äntligen
borttagna.

Man skulle säkerligen kunna vinna
mycket, om det kunde åstadkommas en
smidigare ordning för vägarbetenas utförande
än den som för närvarande är
rådande. Jag tror inte heller att man
för dessa arbeten bör alltför mycket
lita till den personal, som finnes anställd
hos vägförvaltningarna. Erfarenheten
har visat att åtminstone när det
gäller större arbeten är entreprenadsystemet
otvivelaktigt att föredraga.

Vidare vill jag säga några ord till
herr Henriksson med anledning av hans
uttalande om skogsvinsterna. Det är
riktigt att skogen i dag ger mera än
någonsin förut. Men, herr Henriksson,
inom den folkgrupp, där det största antalet
skogsägare fortfarande återfinnes,

Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

har man sedan gammalt varit van vid
att spara under de goda åren för att ha
pengar tillgängliga under de dåliga
åren, när inkomsterna av skogen varit
minimala eller kanske inga alls. Jag tror
att det ur samhällets synpunkt är lika
lyckligt att medlen på detta sätt ligga
hos den enskilde skogsägaren som att
staten skulle draga in och förbruka en
del av dem under den högkonjunktur
som nu råder. Vill man ha ut mera
pengar ur skogen, så finns det ju möjligheter
att hos domänverket begära
sådana. Domänverket förvaltar dock
för statens räkning nära iU av Sveriges
skogar, och med hänsyn till de vinster,
som även dessa skogar ovillkorligen
måste ge, bör staten där kunna få ut
mera pengar än tidigare.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! Jag
vill taga tillfället i akt att redan nu
ställa en fråga till herr Ohlin — det
kan hända att han behöver ett visst rådrum
med svaret.

Jag kan inte hålla borta den reflexionen,
att vissa delar av herr Ohlins anförande
i går en smula påminde
om kommunisternas agitationsmetoder.
Herr Ohlin framhöll att regeringens
linje är, att storfinansens sparande går
före folkets, men samtidigt tycks han
mena att åtminstone storbolagen inom
skogsindustrien ha det sämre än skogsägarna.
Jag kan nämligen inte på något
annat sätt uppfatta ett uttalande,
som herr Ohlin gjort i Dagens Nyheter
och som lyder: »Sedan exportavgiften
på massa böjts, synes den större delen
av konjunkturvinsten komma att tillfalla
skogsägarna.»

Jag skulle i anledning härav vilja
ställa en fråga till herr Ohlin. Jag gör
för min del gällande att trots de betydande
exportavgifter, som skola utgå
och som ju komma att tillföra statskassan
1 å 2 miljarder kronor, blir industriens
behållna vinst på varje ton mas -

150 Nr 29.

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

sa lika stor som det nettobelopp, som
skogsägaren får för det virke han levererar
till detta ton massa. Reflexionerna
göra sig sedan själva. Min fråga är
emellertid denna: Vad har herr Ohlin
för konkreta önskemål beträffande
skogsägarpengarna?

Det vore av mycket stort intresse, om
herr Ohlin härvidlag ville övergå från
allmänna talesätt till mera preciserade
förslag.

Herr SENANDER (kort genmäle):
Herr talman! Jag anser inte att jag genom
mitt tidigare anförande här har
föregripit förhandlingarna mellan regeringen
och statstjänarkartellen. Detta
anförande hade nämligen, vad frågan
om statstjänarna beträffar, till huvuduppgift
att påvisa, hurusom det på mer
eller mindre ansvarigt håll bedrives en
upplysningsverksamhet -— av samma
art som den av mig kritiserade artikeln
i Aftontidningen -—- i syfte att framställa
statstjänarnas läge såsom bättre
än det i själva verket är. Det är väl då
egendomligt, om man inte skall få undanröja
de värsta ovederhäftigheterna
i detta avseende utan att detta Skall betraktas
som ett föregripande av de kommande
förhandlingarna med statstjänarorganisationerna.

Herr Henriksson förklarade att han
inte hade någonting emot att statstjänarnas
löner räknades upp med värdet
av pensionsförmånen. Jag har en annan
uppfattning om den saken. Även
om pensionen är att betrakta som hopsparad
lön, så är det vid bedömandet
av statstjänarnas löneläge för dagen
oriktigt att räkna med en förmån, som
alla statstjänare inte ens veta om de
komma att få en gång i framtiden eller
ej. Därtill kommer ju, som jag framhöll
i mitt anförande, att man ju inte
gärna kan finna sig i att vara lågavlönad
under hela tjänstetiden bara därför
att man har utsikt att få pension,
när man en gång slutat tjänsten. Jag

anser inte att en sådan inställning kan
vara riktig.

Herr HENRIKSSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag har egentligen mycket
liten anledning att taga upp denna
fråga till diskussion med herr Senander
i nuvarande läge, eftersom vi äro överens
om att löneläget är dåligt och då
vi ha att emotse förhandlingar, som på
olika sätt kunna möjliggöra en förbättring.
Jag vill emellertid ännu en gång
säga, att när det gäller pensionen kan
man inte bortse från dess värde. Man
kan emellertid diskutera liur mycket
detta värde skall taxeras till. Jag vill
understryka, att det kan göras på olika
sätt och att man givetvis ur våra synpunkter
inte bör värdera det för högt.
Man får komma ihåg en hel rad faktorer,
bl. a. att man inte har möjlighet att
leva på pensionen under den tid man
är anställd, utan att den är någonting
som man får långt fram i tiden.

Sedan sade herr Senander en sak,
som jag gärna vill understryka. Han
sade att det förekommer upplysningar
från mer eller mindre ansvarsfullt håll.
Framför allt det sista tror jag herr Senander
skall lägga på minnet, när han
bedriver upplysningsverksamhet. Det
förekommer nämligen talrika yttranden
från mindre ansvarsfullt håll, vilket gör
dessa frågor svårare än vad de egentligen
skulle behöva vara.

Herr Jonsson i Skedsbygd nämnde
sedan i en replik, att om staten vill ha
mera inkomster av skogen, skulle man
kunna hämta hem dem från domänverket.
Ja, tack så mycket, men det är ju
inkomster som staten redan har. Domänverket
äges ju av staten, och varför
skulle vi ha anledning att göra någonting
ytterligare där, när vi redan ha
inkomster därifrån? Vill man ha mera
inkomster får man naturligtvis vända
sig till den sektor, som inte ägs av staten,
nämligen de enskilda skogarna och
de skogar, som ägas av de svenska före -

Nr 29. 151

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

tagen. Herr Jonsson i Skedsbygd säger
då, att de enskilda skogsägarna spara
pengarna och det är i och för sig bra,
ty då påverkas inte vår ekonomiska utveckling
direkt i inflationistisk riktning.
Men det är ju, som jag tidigare
sade, inte mera tilltalande ur övriga
samhällsgruppers synpunkt om dessa
pengar ligga hos de enskilda skogsägarna
i stället för hos företagarna, ty den
största delen av folket får lika litet i
behåll oavsett vilken av dessa kategorier
som sparar pengarna. Annorlunda
ligger det till om man skulle samla pengarna
hos staten, ty därmed skulle en
rättvisare fördelning möjliggöras.

Herr JONSSON i Skedsbygd (kort genmäle):
Herr talman! Jag skulle vilja
säga till herr Henriksson att tyvärr förhåller
det sig på det sättet, att de enskilda
skogsägarna redan genom sina
skatter till stat och kommun betala ut
till samhället åtminstone lika mycket,
som vad det statägda domänverket förmår
lämna i avkastning. Orsakerna
skall jag inte försöka penetrera. Antingen
sköts detta på ett sådant sätt, att
det inte blir några större netton, eller
också innehåller man dessa inkomster
och inlevererar dem ej till statsverket.

Herr HANSSON i Skegrie: Herr talman!
Under de debatter, som under
denna höstriksdag hittills avverkats,
har det sannerligen inte sparats på insinuanta
angrepp emot bondeförbundet
av den anledningen, att vi ha gått med
i en tvåpartiregering. Det förefaller faktiskt
som om det vore en ädel tävlan
mellan herrar högermän och folkpartister
— och även deras tidningsorgan —-om att överbjuda varandra när det gäller
insinuationer. Jag vill bara säga till
herrarna: God fortsättning!

Det sades i ett sammanhang av herr
Ohlin, i går, att det är ett demokratiskt
partis skyldighet att inför svenska folket
lämna redogörelse för sitt ändrade
ståndpunktstagande. Ja, är det så att vi

från bondeförbundet skall känna oss
träffade av detta, så skulle det vara därför
att vi tidigare ha pläderat för en
samlingsregering men nu accepterat en
tvåpartiregering. På annat vis kunna vi
inte känna oss träffade. Under gårdagen
har det från vårt håll — framför
allt från herr Hedlunds sida — utförligt
motiverats varför vi ha gått in i
denna koalitionsregering. För egen del
skall jag bara lämna ett enda bidrag,
men kanske herrar Ohlin och Hjalmarson
även böra observera detta.

Jag har den uppfattningen, att vad
som inträffat i regeringsfrågan egentligen
endast är en naturlig utveckling av den
oppositionsställning, som bondeförbundet
tidigare intagit. Vi ha inte ansett oss
kunna deltaga i den fräna opposition,
som man ifrån högern och folkpartiet
har riktat emot den tidigare regeringen.
Detta ha vi inte kunnat, bl. a., som redan
tidigare sagts, därför att vi i vissa
viktiga frågor ha haft samma mening
som denna regering hade. Vi ha emellertid
också den uppfattningen — och
det är detta som jag närmast skall fortsätta
med — att i nuvarande kritiska
situation skulle en alltför markerad
splittring inom det politiska livet skada.
Den skiljaktighet, som yppats här i riksdagen
mellan å ena sidan oppositionspartierna
och å andra sidan regeringen,
har många gånger inte varit så stor i
sak. Tvärtom har den ofta varit ganska
liten. Men i den upplysningsverksamhet,
som man riktat mot allmänheten,
ha dessa meningsmotsättningar förstorats
på ett sätt, som ur hela stabiliseringspolitikens
synpunkt varit olycklig.
Härigenom har en förvirring uppstått
ute bland folket, som, tror jag, varit till
direkt skada för ett praktiskt resultat
av stabiliseringspolitiken.

När man t. ex. från regeringens sida
har vänt sig till allmänheten med uppmaning
om att man skulle minska investeringarna,
minska sina anspråk på
varuköp och i stället spara pengarna, då
har man från oppositionens sida i stäl -

152 Nr 29.

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

let sagt, att regeringen bär misslyckats
och att den kommer att misslyckas med
sin stabiliseringspolitik. Inflationen,
har man sagt, kommer att fortskrida.
Detta har ju varit en indirekt maning
till allmänheten att icke spara pengar
utan öka sina inköp och investeringar.
Detta har, som jag nämnde, skapat ett
tvivel hos allmänheten, som medverkat
till att allmänhetens frivilliga och lojala
stöd har minskat eller uteblivit. Följden
har i stället blivit, att denna lojala medverkan
från allmänhetens sida måst
framtvingas genom tvångsåtgärder från
regeringens sida. När så har skett har
emellertid även detta kritiserats av oppositionen.

Nu vill jag ingalunda förmena oppositionen
dess rätt att kritisera, men jag
vill i alla fall framhålla, att även kritik
skall utövas med en känsla av ansvar.
Jag menar, att när man kritiserar
en linje i politiken, skall man kunna
lägga fram ett alternativ, en annan
linje.

I går frågade statsrådet Hedlund herrar
Hjalmarson och Ohlin vilket alternativ
de hade att sätta upp emot den
politik, som förts. Hittilldags har inget
alternativ redovisats från vare sig herr
Hjalmarson eller herr Ohlin. Man har i
allmänna ordalag talat om »automatiskt
verkande åtgärder», som det heter. Man
vill nämligen inte säga rent ut att man
syftar på en räntehöjning. Detta är det
enda alternativ, som hittills presterats.
Herrarna ha dock inte redovisat
vilken verkan den räntehöjning skulle
få, som herrarna ställa som alternativ.
I andra sammanhang har det från herrarnas
sida krävts redovisningar, och
det skulle kanske behövas en redovisning
även från er sida om denna räntehöjnings
allmänna verkan. Jag tror för
min del, att om en stabiliseringspolitik
skall lyckas, så måste den mötas med
förtroende från allmänhetens sida. Jag
vågar gå så långt att jag säger, att ingen
regering, även om den vore sammansatt
av representanter från herrar Ohlins

och Hjalmarsons partier, skulle kunna
föra en stabiliseringspolitik med en positiv
verkan, om denna politik inte möts
av lojalitet från allmänhetens sida.

Från bondeförbundet ha vi i denna
allvarliga situation inte velat medverka
till den splittringsaktion, som här många
gånger gjort sig gällande. Vi ha i stället
med bekymmer sett denna utveckling,
och det är mot den bakgrunden
som vårt tidigare krav på en samlingsregering
skall bedömas. Vi mena, att
vill man återställa det förtroende, som
blivit skadat, då är det effektivaste
medlet att få en samling av alla partier.
Det torde väl även vara odiskutabelt,
att en så långt gående breddning
skulle ha varit det mest önskvärda för
att återvinna stabilitet. Men att en så
långt gående breddning i dagens läge
icke är praktiskt möjlig, det rår inte
bondeförbundet för. Det är i stället här
plats för en stilla självrannsakan hos
herrar Hjalmarson och Ohlin, huruvida
det kan vara det tidigare livet och levernet,
som kan vara orsak till att det
inte finns praktiska möjligheter för en
så långt gående breddning av regeringen.
Det skulle val inte ha varit konsekvent
av bondeförbundet att, när vi
tidigare pläderat för denna långt gående
breddning av regeringen, nu säga
nej till den breddning, som i dagens
läge är praktiskt möjlig att genomföra.
Jag kan inte förstå, att det skulle ha
varit någon konsekvens i en sådan
politik.

Herr Ohlin nämnde i går i en replik
till hans excellens statsministern, att
alla svenska medborgare — inte bara
bönder och arbetare — ha intresse av
en demokratisk samling. Ja, det är så
rätt som det är sagt, men tyvärr ha vi
nog rätt långt dit med hänsyn till det
uppträdande, som oppositionen i varje
fall hittills visat. Man säger här och
man säger det i tidningarna, att den regering
som bildats kommer att fullfölja
den politik, som tidigare förts. Det blir
ingen ändring, säger man, och man kan

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Nr 29. 153

Vid remiss av

inte skönja något som helst spår av
att bondeförbundet trätt in i regeringen.
Man menar tydligen att man på denna
korta tid skulle ha kunnat ställa om
politiken här i vårt land, så att nya
resultat hade kommit fram.

Man har, såvitt jag förstår, från det
hållet helt andra krav på en svensk regering
än vad man har på en utländsk.
Det har ju i dessa dagar även skett en
ombildning i ett annat land. I dagens
ledare i Stockholms-Tidningen står det
att läsa under rubriken »Inflationskoalition»:
»Den socialdemokratiska kursen
har betecknats som alltför regleringsvänlig
och dess ekonomiska politik som
klart otillräcklig för inflationens bekämpande.
Det är denna ekonomiska
politik, som bondeförbundet nu ger sitt
oförbehållsamma stöd efter att förut
under lång tid skarpt ha kritiserat den.
Ty den springande punkten är ju, att
finansministern och koalitionsregeringen
bara fullföljer den föregående
ekonomiska kursen. Det har inte skett
någon förändring genom bondeförbundets
ingående i regeringen.»

Så säger man om den svenska regeringen.
Fyra dagar tidigare stod det i
samma tidning en artikel om den nybildade
engelska regeringen, där Churchill
nu sitter med absolut majoritet.
Vad säger man där om honom och hans
möjligheter att påverka politiken? Jo,
följande: »Churchill är visserligen 77
år, men hans kraft är inte förbrukad.
Han kommer att ge den brittiska politiken
den uppryckning, hans landsmän
väntar av honom. Hans insats blir mest
av psykologisk natur, tv i de konkreta
problemen har han inte stor frihet att
välja nya vägar. Han kan inte upphäva
de socialiseringar, som skett, ehuru han
kommer att sätta stopp för de på labours
program ännu kvarstående. Han kan —
och vill — inte bryta med den sociala
välfärdspolitik, som genomförts. Han
kan inte komma med något patentmedel
för snabb ekonomisk återhämtning.
Ingen regering kan göra underverk.»

Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

Så bedömer man Churchill och hans
möjligheter att påverka den socialdemokratiska
politik i England, som tidigare
förts. Hos oss begär man emellertid,
att en fullständig omställning
skall ha skett i den svenska politiken
efter denna korta tid. Jag tror att herrarna
få ge sig till tåls och se vad som
kan komma av denna regeringskoalition
innan man dömer densamma.

Det sades i går av en talare från oppositionen,
att det program på åtta punkter,
som är bifogat propositionen om
investeringsavgift, är lika med åtta kallduschar.
Ja, verkan av en kalldusch beror
på hur pass veklig man är. För min
del kan jag säga att jag inte finner detta
vara några kallduschar, inga nämnvärda
åtminstone. Det finns vissa saker,
som jag noterar med den allra
största tillfredsställelse — framför allt
den sista punkten, där det heter: »Förhandlingar
med arbetsmarknaden och
näringslivets intresseorganisationer fullföljas
i syfte att vinna enighet om en
samlad och återhållsam inkomstökning.
»

Det är nog obestridligt, att den inflationistiska
utveckling som ägt rum detta
år har medfört, att den höjning av inkomsterna,
som man fick i de sista avtalsuppgörelserna,
för många grupper
blivit otillräcklig. Detta gäller först och
främst vissa av jordbrukets folkgrupper,
där man måste tala om en sänkt levnadsstandard
i stället för en bibehållen
eller höjd sådan. Denna ojämna lönerörelse
har utvidgat klyftan mellan de
lägre avlönade grupperna och de, som
lyckats komma längre upp. När det nu
därför signaleras ansatser till en samlad
och återhållsam lönerörelse, som kan
jämna ut klyftan, hälsa vi detta med den
allra största tillfredsställelse. Uttrycket
»en återhållsam inkomstökning» har
jag tolkat på det sättet, att återhållsamhet
skall iakttagas av de grupper, som
redan nu ligga ganska väl till, och att
de eftersatta grupperna skola tillåtas
en favorisering.

154 Nr 29.

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

I går stod herr Hjalmarson här och
sade, att de styrda avtalsuppgörelserna
utgöra tvångsåtgärder. Organisationerna
kunna stå på egna ben, sade han, och
den naturliga återhållsamheten från arbetsgivarnas
sida elimineras. Ja, jag
håller gärna med herr Hjalmarson om
att under normala tider böra lönerörelserna
vara fria. Jag vågar emellertid
också säga, att vi knappast kunna bedöma
den nuvarande situationen som
alldeles normal, och under sådana förhållanden
får man många gånger tolerera
sådana ansatser, som man i ett
normalt läge inte skulle vilja vara
med om.

I nästa andedrag sade herr Hjalmarson
sedan, att löneklyftan i dag mellan
jordbrukets och industriens folk är en
krona per timme. Herr Hteggblom spädde
ytterligare på detta genom att tala om
»drängar» och »snickare». (Inom parentes
vill jag säga till herr Haeggblom att
vi ha där hemma kommit så långt i civilisation,
att vi inte använda ordet »drängar»
längre, utan vi säga »lantarbetare».)
Det skulle alltså mellan dessa grupper
finnas en löneklyfta på en krona per
timme. Jag vill då fråga herr Hjalmarson,
om han tror att det är möjligt att
i den nuvarande situationen utjämna
denna löneklyfta vid fria avtalsrörelser.
Vi skola komma ihåg att vi ha en industri,
som i vissa hänseenden lever under
en exceptionell högkonjunktur. Den
har möjlighet att konkurrera till sig den
arbetskraft, som behövs, även om detta
sker genom relativt höjda lönekostnader.
Vi känna å andra sidan till den
kontroll, som jordbruket är underkastad.
Såvitt jag förstår finns det inga
möjligheter för jordbruket att i nuvarande
läge hävda sig på arbetsmarknaden,
om en fullständigt fri lönerörelse
skulle komma till stånd. Därför
finner jag motsägelserna från högerhåll
i detta fall vara obegripliga.

Det rättesnöre, som under förra avtalsrörelsen
gavs från jordbrukets folk,
följdes inte av de andra folkgrupperna.

och därigenom åstadkom man faktiskt
indirekt en minskning av den lönekompensation,
som utmättes åt jordbruket.
Jag menar ingalunda, vilket också här
varit på tal, att man från regeringens
sida skulle dirigera lönerörelserna,
långt därifrån. Vad jag emellertid menar
med en återhållsam lönerörelse är,
att det blir en bättre solidaritet mellan
arbetsmarknadens parter än vad som
hittills visats — i varje fall under föregående
avtalsrörelse. Från vår sida
hälsa vi alltså denna punkt på programmet
som ett hopp om att jordbrukets
folk skall få möjligheter att utjämna
den löneklyfta, som finns, samt att det
skall bli möjligt för jordbruket att bättre
än tidigare hävda sig på arbetsmarknaden
gentemot den nu betydligt konkurrenskraftigare
industrien.

Ja, herr talman, när man råkat få ordet
så här i slutet av remissdebatten, så
kanske man har rätt att göra ett litet
facit över vad som hittills förekommit,
såväl i gårdagens som i dagens debatt.
Jag vill då först säga att jag med största
tillfredsställelse hälsar det faktum,
att det på mig verkar, som om en hel del
av kammarens ledamöter nu skulle ha
återvunnit normal sinnesstämning. Det
är i alla fall inte utan att man grips av
en viss förvåning när man konstaterar
den relativt ringa och milda opposition,
som har riktats emot den nu föreslagna
investeringsavgiften. Man kan ju bara
jämföra denna opposition med den
verkliga kraftansträngning, som i onsdags
gjordes emot en liknande investeringsavgift
på personbilar. Man måste
väl ändå från oppositionens sida erkänna,
att vad som här föreslås i investeringsavgifter
är vida allvarligare
än den investeringsavgift, som vi diskuterade
här i onsdags.

Denna investeringsavgift innebär
bl. a., att man skall begränsa reparationerna
och underhållen av maskiner
och byggnader. Härigenom påverkas
folk att eftersätta sådant underhåll, som
är klokt och riktigt med hänsyn till

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Nr 29. 155

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

sunda och ekonomiska hushållsprinciper.
Avsteg från sådana principer utgör
många gånger en dålig sparsamhet,
och detta kan betyda att man vållar en
skada, som kan vara betydligt kostsammare
än den inbesparade åtgärden. Det
är nog utan gensägelse riktigt, att till
god ekonomi även hör ett gott underhåll
av det realkapital man har —• framför
allt av det realkapital, ur vilket man
skall framskapa nytt sådant. Därför kan
den investeringsavgift, som nu föreslås,
komma att betyda en konsumtion
av det realkapital vi äga, och detta kan
bli svårt och dyrbart att ersätta. Det
oaktat säger jag, att denna investeringsavgift
är nödvändig i dagens läge om
man vill bibehålla lågräntepolitiken.
Jag menar därför, att denna skatts vara
eller icke vara behöver inte ställas under
debatt. När jag jämför de faromoment,
som kunna uppkomma genom
denna investeringsskatt, med de som
finnas i samband med bilaccisen, skulle
jag samtidigt vilja ställa en samvetsfråga
till herrar ledamöter i oppositionspartierna:
var inte onsdagens debatt
en de stora överordens debatt? Jag
har i varje fall den uppfattningen att
så var fallet.

Är det inte avsevärt mycket allvarligare
att fördyra t. ex. jordbrukets
ekonomibyggnader eller maskinköpen
än att förhindra, att de husvilla bilarna
på våra gator ytterligare öka i antal?
I det senare fallet sker i alla fall en kapitalförstöring,
som man i dagens läge
inte kan försvara. Ur produktionssynpunkt
är det avsevärt mycket allvarligare,
menar jag, att lägga en investeringsavgift
på produktionsmedel än att
lägga en sådan på nya personbilar.
Kontrasten mellan den lidelsefulla debatt,
som fördes här i onsdags, och den
mera sansade debatt, som förts i går
och i dag, får väl bli en av politikens
många olösta gåtor. Jag vill nämligen
inte tyda det så, att oppositionen skulle
ledas av så låga bevekelsegrunder, att
det hela endast är partipolitik.

Som avslutning vill jag, herr talman,
göra en liten travestering på ett yttrande,
som gjordes här i onsdags. Det
sades nämligen då, att det är bra med
en stark regering, men det är också bra
med en klok regering. Får jag då lov
att göra den lilla travesteringen: det
är bra med en vaken opposition men
det är också bra med en vederhäftig
opposition!

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr HiEGGBLOM (kort genmäle):
Herr talman! När den siste talaren
gjorde sin travestering och talade om
en stark regering, fäste jag mig vid att
han glömde bort att säga, att det var
bra med en stark opposition. Detta
hade annars legat närmast till hands,
om han skulle ha fullföljt sin tankegång.

Jag tog närmast till orda för att säga,
att det verkar synnerligen hopplöst
att bibringa den nya regeringen förståelse
för vad som ligger bakom de
linjer, som höger och folkparti föra
fram. Det går ju ändå att läsa i tidningarna,
alternativen äro för överskådlighetens
skull uppradade punkt
för punkt.

När det gäller jordbrukspolitiken har
ingen från vår sida talat om en helt
och hållet fri prisbildning. Det är inte
obekant, att den konservativa linjen i
fråga om jordbrukspolitiken alltid varit
gränsskydd, och vi ha aldrig tänkt
oss någonting annat än bevarat gränsskydd.
Vi ha emellertid pekat på, att
utöver det gränsskydd, som kan byggas
på totalkalkylen, skulle jordbruket i
många lägen ha fördel av att ha tilllåtelse
till fri prisbildning på flera än
de fyra produkterna matärter, matpotatis,
foderkorn och foderhavre. Det är
den fria linje vi hittills ha, och vi veta
vad det betydde i fråga om matpotatisen
i fjol. Där fingo odlarna, trots den

156 Nr 29.

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

dåliga skörden, möjligheter till rimliga
priser. Hade vi haft rättighet till samma
fria prisbildning på spannmål, hade
det funnits större möjligheter att få
fram en rättvisare ersättning.

Ja, sedan fick jag höra, att i Skåne
var kulturen nu så hög, att man bara
sade »lantarbetare». Jag talade i går
om både lantarbetare, ladugårdsskötare
och rättare, och när jag talar om mina
arbetskamrater följer jag den gamla
benämningen från min barndom och
använder ordet »dräng». Vi äro inte
centraldirigerade, men det ser ut som
om den nya koalitionen fört med sig,
att man från bondeförbundet bara får
tala om lantarbetare.

Herr HANSSON i Skegrie (kort genmäle):
Herr talman! När herr Hseggblom
talar om fria priser på jordbruksprodukter
vill jag säga, att det är väldigt
lätt att vara klok i efterhand. Jag
tror dock inte att herr Hseggblom är
lika säker på att detta skulle ha varit
en fördel för jordbrukarna år 1947,
när vi genomförde riktlinjerna för den
framtida jordbrukspolitiken. Utvecklingen
ute i världen har gått i den riktningen,
att världsmarknadspriserna stigit
över våra priser, och detta har gjort
att det skulle ha varit bra med en fri
prisbildning. Men det går nog inte i
längden att jonglera med politiken så,
att man använder en politik vid ett tillfälle
och en annan vid ett annat tillfälle.
Man får väl ha en något så när
stabil linje även på det området.

Låt oss säga, att detta var ett alternativ.
Var finnas de andra? Jag läste
en annons i dag i Svenska Dagbladet
där man skriver, att högerledaren i remissdebatten
gav alternativet till regeringens
politik. »Läs, begrunda och tag
ställning!» Sedan säger man i annonsen:
»Sänd mig detta inlägg utan kostnad
för mig!» Jag förstår mycket väl,
att man inte skall behöva ge ut några
pengar för detta. Jag begriper, att

värdesättningen av alternativet är fullständigt
riktig.

Herr H7EGGBLOM (kort genmäle):
Herr talman! Diskussionen sjönk i det
sista anförandet ned på ett så lågt plan,
att jag ber att få avstå från att yttra
mig.

Herr OHLIN: Herr talman! Statsminister
Erlander förklarade i går -— sedan
det från olika håll påpekats, att det
inte var någon som ville taga äran åt
sig för initiativet till den nya regeringen
— att han var mannen som tog
ansvaret för denna regerings tillkomst.
Av hans attityd framgick det klart, att
han väntat sig en applåd för att han så
modigt framträdde i denna hjälteroll.
Jag tror att det säger en hel del om
regeringens tillkomst, när försvaret uttryekes
på det sättet.

Det som emellertid — skämt åsido —
är det allvarliga är, att det här i landet
hade behövts ett i väsentlig mening nytt
grepp på problemen. Vi ha emellertid
konstaterat, att något nytt grepp inte
kommit till synes, och att den nya regeringsförklaringen
inte heller innebär
några spår av de ståndpunkter, som
bondeförbundet tidigare kämpat för.
Jag har förut räknat upp dessa saker,
dyrortsgrupperingen m. fl. Men vad
värre är, jag tror att man måste konstatera
— jag gör det i anslutning till
diskussionen här om reaktionen bland
de stora löntagargrupperna, dock utan
att närmare gå in på detta — att den
nya regeringen inte åstadkommit något
nytt psykologiskt läge. Den har inte skapat
gynnsammare förutsättningar för
en lösning av vinterns stora uppgörelser.
Om regeringsombildningen haft någon
verkan här, så har denna verkan,
såvitt jag kan bedöma, varit av negativ
art. Man får ändå lov att säga att
det är beklagligt, att man i ett läge, där
det från landets regering hade tarvats
ett grepp, som fört dessa frågor när -

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Nr 29.

157

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

mare sin lösning, snarast fått en psykologisk
försämring.

När man sedan diskuterar vår ekonomiska
politik måste man hålla i minnet
något, som man från regeringens
sida gärna glömmer: om regeringen under
åratal drivit en viss politik, som
oppositionen kritiserat, än på den ena
punkten och än på den andra, då kan
ingen sedan plötsligt säga, att om
man bara gör så som oppositionen nu
föreslår, skulle detta ögonblickligen
medföra ett mycket tillfredsställande
läge. Jag måste, herr talman, understryka,
att det enda som kan begäras efter
ett långvarigt system med en mindre
klok ekonomisk politik är, att en annan
politik, om den får tillräckligt lång tid
på sig, steg för steg kan rätta till det
hela. Det är inte heller något bemötande
av den alternativa politiken om man
säger, att den och den åtgärden inte
verkar snabbt nog, den ställer inte allting
till rätta, exempelvis när det gäller
sparandet.

Man får för övrigt inte glömma, att
det är skillnad mellan en politik, som
när det gäller att bekämpa inflationstrycket
är tillräcklig, och en politik,
som inte är tillräcklig. Som ett exempel
vill jag här använda en siffra som illustration
till vad jag menar, men denna
får inte tagas som en karakteristik av
regeringens politik. Allteftersom tiden
går blir det en oerhörd skillnad om
man för en politik, som ur inflationssynpunkt
är till fyllest till 90 procent,
och en politik som är hundraprocentigt
tillräcklig. Den politik som från början
var nittioprocentigt effektiv kommer,
genom att inflationen fortskrider, att
så försvåra problemets lösning, att den
därigenom blir mycket mera otillräcklig
än den var från början. Om man
däremot i tid inskrider med en tillräckligt
effektiv politik, då blir utvecklingen
en helt annan. Det är även av
detta skäl regeringspartiernas kritik
slår alldeles slint när man säger, alt ni
i oppositionen äro ju med på de och de

punkterna, och det övriga är ändå inte
så fruktansvärt radikala saker. Där tror
jag skillnaden ligger mellan att ha en
politik, som räcker till, och en, som
inte räcker till.

Beträffande kreditpolitiken vill jag
sedan säga att det är alldeles uppenbart
—- och jag tror att all sakkunskap
på detta område är överens om den saken
— att man med en friare kreditpolitik
har möjlighet att få en lägre
prisnivå än om man inriktar sig på att
stabilisera räntenivån.

Jag skall, herr talman, med en suck
avstå från att säga mer än några få ord
om de internationella jämförelserna.
Jag vill bara konstatera, att finansministerns
påstående att det bara är fem
stater i Europa, som ha en mindre
prisstegring än Sverige, inte håller
streck. För det andra konstaterar jag,
att det inte finns någon anledning att
stanna i Europa när man gör en jämförelse.
Till slut vill jag påpeka, att
Sverige i jämförelse med många andra
länder har en mindre ökning av sina
rustningsutgifter jämfört med för två
år sedan med därav följande mindre
orsak till inflationstryck. Därför borde
Sverige haft förutsättningar att klara
prisstegringsproblemet bättre än andra
stater. Om vi då i stället klara problemen
sämre än en hel del andra stater,
som vi bruka jämföra Sverige med, är
detta en ganska hård kritik mot regeringen.

Nu säger hans excellens statsministern,
att man inte skall jämföra med
andra länder, ty det är så svårt att göra
det. Jag har redan konstaterat, att
finansministern när det gäller räntefoten
gör de mest groteska jämförelser
med t. ex. Finland och Danmark, som
ha ett helt annat kapitalmarknadsläge
än Sverige. Jag har nu, herr statsminister,
skaffat några citat av Edra egna
yttranden — jag har bara tre, men jag
skulle säkert kunna åstadkomma många
fler. Men detta kanske räcker. Citaten
handla om hur statsministern ställer sig

158 Nr 29.

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Vid remiss av Kungl. Maj ds propositioner nr 219—221.

till internationella jämförelser när det
gäller prisnivån. I går sade statsministern,
att man skall inte göra jämförelser
utom när det gäller konkreta saker,
t. ex. exportutvecklingen, då man möjligen
kan göra det. Enligt Morgon-Tidningens
referat av den 27/8 1948 uttalade
statsministern, att det bara var ett
enda land i världen, som hade haft
mindre prisstegringar efter kriget än
Sverige. Det var det arbetarstyrda Norge.
Han sade vidare, att Förenta staterna
hade en mycket större prisstegring.
Finansministern ville i går hålla
sig till Europa och inte tala om Förenta
staterna, men 1948, när det passade
statsministern, gjorde han icke blott en
jämförelse av den art, som han nu förkastat,
utan han hänvisade med förtjusning
just till Förenta staterna.

Jag skulle sedan kunna draga fram
några citat från ett anförande den 1/9
i Stockholm, vilka innebära ungefär
samma sak. Vid ett annat tillfälle sade
statsministern i Motala någonting om
att Sverige dock står som andra nation
i världen när det gäller prisnivån, som
här i landet inte hade stigit mer än
9,1 procent. Efter Sverige följde, framhöll
han, Schweiz, Danmark, Holland,
Belgien och England, som halkat bakåt
liksom Amerika. Sedan kommo länder
som Italien, Frankrike och Finland. De
som ligga allra sämst till skola vi förstås
inte jämföra oss med. Det var emellertid
just vad finansministern gjorde.
Han tog upp Italien och fann tröst i
denna jämförelse, och Finland brukar
vara finansministerns stora tröst när
det är fråga om räntediskussionen. Det
hjälper inte alls att finansministern
vinkar avvisande med handen, ty jag
har många gånger till min stora förvåning
hört, att finansministern med
förtjusning talat om att man i Finland
höjt räntan men inte blivit nöjd med
det utan sedan sänkt den igen etc.

Ja, herr talman, nog nu med de internationella
jämförelserna. Jag anser
mig ha påvisat, att regeringen gör så -

dana jämförelser när man tycker att de
passa. Men när intrycket måste bli, att
Sverige, med ett gynnsammare utgångsläge
än de flesta andra länder, klarat
prisstabiliseringen mycket dåligt, då
säger man att man inte skall jämföra!
Finansministern hade fel när han sade,
att inget land höjt räntan med den påföljd,
att den senare fått en fallande
tendens. Schweiz lät ju t. ex. räntan
stiga, och sedan har den fallit under ett
par år. Nu har räntan gått upp litet
igen, men den är fortfarande lägre än
för ett par år sedan. Jag säger inte detta
för att framhålla Schweiz såsom varande
ideallandet i alla avseenden. Man
brukar få den repliken, att Schweiz är
sämre i något annat avseende. Jag säger,
att vi kunna lära något av Schweiz
i denna fråga, men det betyder inte att
jag vill att vi skola t. ex. avskaffa den
kvinnliga rösträtten, som de inte ha i
Schweiz.

Finansministern säger att det är för
tidigt att tala om skattesänkningar. Men
som jag redan påpekat, tycktes det siffermaterial
som han hade och som han
omnämnde mycket kort peka på ett betydande
budgetöverskott, som väl låter
sig förena med skattesänkningar. Regeringen
har emellertid trots uppgifternas
ofullständighet ansett att det inte
var för tidigt att säga nej till skattesänkningar.
Det gjorde regeringen vid
de förhandlingar, som vi hade i september
månad. Jag undrar vad förklaringen
kan vara till det? Den måste väl
då vara att man anser, att det redan
är klart att man inte kan sänka skatterna
men att det är oklart om man inte
behöver höja dem. Detta har ju antytts
från regeringsbänken, och det vore
intressant om det kunde bli ordentligt
klarlagt.

Att inflationen höjt skattetrycket,
som senast herr Kyling sade i dag och
som vi påpekat många gånger, är ju ett
viktigt skäl för att inte dröja med skattesänkningar.
Jag nämner bara i förbigående
att herr Kyling tillhörde dem

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Nr 29.

159

Vid remiss av

som röstade mot det folkpartiförslag,
som var till behandling i fjol våras om
en sänkning av inkomstskatten med
just den motivering, som herr Kyling
så vältaligt utvecklade i dag.

Vad beträffar frågan om en eventuell
bortsubventionering av räntans höjande
verkan på hyrorna, så var det i alla
fall, vad man än säger i övrigt, av stort
intresse att få konstaterat, att regeringen
inte ens vill låta en expert offra
några dagars arbetstid för att titta på
saken. Även om, som jag hela tiden påpekat,
det är en rätt invecklad sak, får
man inte glömma, att det finns många
olika slag av regleringar. Det har bedrivits
ett missbruk i denna debatt,
senast av herr Henriksson, med ordet
reglering. Det är en väldig skillnad på
regleringar, som innebära att man genom
t. ex. ransoneringsåtgärder inrutar
medborgarnas handlingssätt inom
trånga gränser, och regleringar, som
skulle göra att ett antal fastighetsägare
sluppo kräva ut högre hyra av hyresgästerna
och i stället fingo merbeloppet
från något annat håll. Jag tror att finansministern
kan fråga hyresgästerna,
om de inte märka skillnaden mellan en
sådan reglering och åtskilliga av de
mera ingripande regleringar, som det
socialdemokratiska partiet har varit så
livlig anhängare av och som centraldirigerat
utrikeshandeln, kapitalmarknaden
och mycket annat. Det bleve
ingen regleringsekonomi av det mera
oroväckande slaget, ifall man skulle
finna att det vore möjligt att gå fram
på den väg som jag här nämnde — och
som jag nämnde endast borde bli föremål
för undersökning, med framhävande
av att ståndpunktstagandet måste
komma efter utredningen.

Jag kommer nu till frågan om skogsinkomsterna
och statsministerns och
herr Hedlunds yttranden om den saken.
Statsministern ville i går inte förstå ■—•
och jag hade inte några repliker kvar,
så att jag kunde upplysa honom -— att
jag begärde en sammanställning av fak -

Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

ta på detta område, en siffermässig
sammanställning, så att det blir möjligt
att bilda sig en mera bestämd mening
om detta problems struktur, om jag så
får uttrycka mig. Statsministern hade
inte observerat, att inte bara bolagen
haft stora vinster, vilket jag flera
gånger understrukit, utan även åtskilliga
enskilda skogsägare. Han nämnde
ingenting om detta. Kanske var det ett
förbiseende.

Låt mig nu för att det inte skall bli
några missförstånd upprepa en gång
till, att jag inte till konjunkturvinster
på skogens område räknar den litet
rikligare betalning, som skogsarbetare
eller mindre jordbrukare ha fått för
sitt arbete än förr. De ha under många
och långa perioder haft en ytterst blygsam
ersättning för ett hårt och ansträngande
arbete, och de ersättningar,
som nu utgå, äro inte större än att de
väl behövas för att arbetarna f. n. skola
kunna hållas kvar i skogen och för att
tillräckliga avverkningar skola komma
till stånd. Det är alltså en sak som man
kan föra åt sidan utan att ha fått problemet
i övrigt närmare analyserat.

Man skall också när man diskuterar
denna fråga — det säger jag bara därför
att det är en sådan benägenhet för
missförstånd härvidlag — klart hålla
i sikte, att det som tages ut i skogen av
en enskild skogsägare ett visst år ofta
kan vara återväxt från flera år. Man får
då inte bara betrakta det som en vanlig
årsinkomst, ty då begår man en
orättvisa.

Vad jag gjort har alltså varit, att jag
vänt mig till regeringen, dragit en parallell
till diskussionen kring den olika
utvecklingen av löntagarnas inkomster
under många år samt begärt en belysning
av detta problem. Men regeringen
har vägrat — den vill hellre ha saken
mörklagd. Jag har sagt på detta sätt:
Låt oss få en genomlysning av denna
verkligt centrala fråga. Jag tycker nog
att det är en ganska rimlig begäran.
Men om man förnekar att detta är ett

160 Nr 29.

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Vid remiss av Kungi. Maj:ts propositioner nr 219—221.

stort problem, kan man naturligtvis säga,
att saken inte behöver utredas. Finansministern
kanske säger som han
gör om en eventuell liyressubventionering,
att man behöver inte veta mera
än man redan vet. Det tror jag är en
ohållbar ståndpunkt.

Jag kommer nu till herr Hedlund.
Han ville tillskriva mig den uppfattningen,
att skogsbolagen ha det sämre
än de enskilda skogsägarna. Nej, herr
Hedlund, jag har ingalunda givit uttryck
för den uppfattningen. Vad jag
sade här i kammaren i går var, att efter
de senaste prisstegringarna på virke
har differensen mellan produktionskostnaderna
och priserna på massan reducerats
så mycket, att den allra största
delen av fabrikernas överskjutande
konjunkturvinst åtgår till exportavgiften.
Jag skulle tro att det ligger till på
det sättet, att av marginalen mellan produktionskostnader
och priser tar exportavgiften
med nuvarande råvarupriser
någonting på tre fjärdedelar i anspråk.
Med en exportavgift på omkring
550 kronor av en marginal på kanske
750 kronor blir det ändå en del kvar.
Om man sedan skall börja diskutera
vad den ene eller den andre verkligen
får behålla, bör man tänka på att av exportavgiften
få ju företagen om ett tiotal
år tillbaka en icke helt ringa del.
Det får man inte lov att förbise. När
man talar om vad de enskilda skogsägarna
få behålla, får man också ge sig
in på en diskussion om att det lär
komma ett visst förslag om sterilisering,
som innebär någon ränteförlust för
skogsägarna.

Skall man diskutera frågan om och
var det finns mer eller mindre att ta,
måste man gå in på hela detta spörsmål.
Men herr Hedlund har en gång
för alla fått om bakfoten vad jag konstaterade
beträffande den stora konjunkturvinsten.
Jag har sagt att en del
går till avgifterna, att sedan en viss
marginal stannar hos förädlarna, vilken
är långt mindre än avgiften, och att vidare
en betydande del går till skogs -

ägarna. Man får väl inte heller glömma,
att en betydande del av de stora bolagen
själva äro skogsägare i icke ringa
grad. De ha ju även däri en betydande
fördel. Det borde inte vara omöjligt för
statsrådet Hedlund att förstå, att vad jag
nöjde mig med som bakgrund för kravet
på en mer utförlig statistisk belysning
var ett allmänt konstaterande av
vart dessa inkomster i första rummet
ta vägen. Det var inte fråga om vad
den ene eller den andre får behålla
eller lämpligen kan behöva uppoffra
eller dylikt. Jag vill ha fram materialet
först.

Nu kan det hända att herr Hedlund
säger: Ja, ja, men herr Ohlins redovisning
att tre fjärdedelar av marginalen
gå till exportavgifter är inte riktig; det
är kanske två tredjedelar i stället. Jag
vet att han inte kan säga att det är bara
hälften, ty det är betydligt mer. Då svarar
jag: Det visar väl bäst i så fall, att
vi borde ha ett auktoritativt material,
som ordentligt klarlade vad som här
sker, så att vi, sedan vi fått fakta på
bordet, kunna ta upp en diskussion.
Det är detta jag har begärt, och jag har
sagt, att innan jag får detta material
och innan jag sedan fått se regeringens
reaktion är det för tidigt att komma
med några rekommendationer. Och, herr
talman, jag är inte någon vän av starka
ord, men jag har så svårt att hålla tillbaka
de starka adjektiven, när en viss
sak kommer på tal. Här ha vi en regering
med hela sitt kansli, avlönat av
svenska folket, och så kommer denna
regering och säger, innan en fråga är
utredd och klarlagd, att oppositionen
skall genast vara färdig att säga vajl vi
skola göra. Herr Hedlund frågade det
alldeles nyss, och statsministern gjorde
det i går. Jag tycker nog att vi skulle
kunna vara överens om att den mest
naturliga av alla arbetsfördelningar här
är den, att regeringen lägger fram ett
material, som gör att vi kunna få ett
grepp om denna fråga och ett fast
grepp.

Till herr Hedlund vill jag nu sam -

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Nr 29. 161

Vid remiss av Kungi. Maj:ts propositioner nr 219—221.

nianfatta, för att det inte skall finnas
någon möjlighet till missförstånd, att
jag har inte avsett att fälla något omdöme
om huruvida den ena eller den
andra gruppen till sist får en större
eller mindre del av vinsten, alltså av
nettobehållningen. Och vidare vill jag,
i anslutning till vad som förekommit
här i debatten, säga — jag ber herr
Hedlund lyssna mycket noga på detta

— att om formuleringen av en mening
i ett referat är sådan, att det är möjligt
att tolka den på herr Hedlunds eget sätt,

— vilket jag i det aktuella fallet inte
kan förstå — och sedan den som gjort
uttalandet en tre, fyra gånger rättar till
det och säger att han under inga omständigheter
avsett att ge det intrycket,
då är det väl ändå konstigt att herr
Hedlund skall fortsätta att säga: Ja,
men orden voro sådana, att de skulle
kunna tolkas på det vis jag gjort.

Får jag erinra herr Hedlund om en
diskussion som jag hade med herr Pettersson
i Dahl i våras. Jag hade föreslagit,
att skogsägarna ur skattesynpunkt
skulle få tillstånd att fördela inkomsterna
på flera år — just den tanke,
som såvitt jag kan se ligger i det nu
framlagda steriliseringsförslaget. Herr
Pettersson i Dahl drog då upp en lång
process, där han ville låta påskina, att
vad jag hade sagt kunde betyda något
helt annat än jag menade. Hur många
gånger jag än förklarade hur jag menade,
höll det på att inte bli slut på
processen.

Herr Hedlund talar om kommunistisk
demagogi. Jag svarar: Hans egen metod
är ett ansträngt sätt att försöka få till
stånd en process, fast herr Hedlund fått
ordens mening precis tillrättalagd för
sig. Det har verkligen en stark bismak
av demagogi.

Innan jag kommer till mina avslutningsreflexioner,
skall jag kanske, herr
talman, säga några ord till herr Henriksson.
Han gjorde sig skyldig till den
märkliga travesteringen att han sade,
att om folkpartiet här är med på en
11 - Andra kammarens protokoll 1951.

åtgärd, som innebär en reglering, hoppas
jag att folkpartiet slutar med sin
ovederhäftiga kampanj rörande regleringarna.
Varje parti, som inte ansluter
sig till den rena manchesterliberalismen,
vilken hävdar att staten ingenting
skall göra på det ekonomiska området,
har alltså därmed berövat sig all rätt
att kritisera en mer eller mindre socialistiskt
betonad regleringspolitik.
Jag trodde inte att det översteg herr
Henrikssons fattningsförmåga att förstå,
att det finns en oerhörd gradskillnad
mellan dem, som ha en ständig
sympati för att öka samhällets inflytande
på den ena punkten efter den
andra och som därför måste tillgripa
regleringar i oerhört hög grad, och dem
som vilja vara mera återhållsamma men
erkänna, att samhället många gånger
måste vidtaga regleringsåtgärder. Och
kan herr Henriksson inte fatta, att det
är fråga om en gradskillnad, som i vissa
fall blir en artskillnad genom att vara
betydande, så kan jag inte göra någonting
åt den saken.

Men herr Henrikssons yttrande var
verkligen högst intressant ur en annan
synpunkt. Han kom in på att utvecklingen
av statstjänstemännens realinkomster
varit ogynnsam och att dessa
inkomster äro låga i förhållande till
många andra gruppers. Men, säger herr
Henriksson, som känner sig som statstjänstemännens
talesman, det skola vi
inte tala om här, ty det är bättre att vi
förhandla om den saken. Vilken rörande
tillbakadragenhet! Här ha vi en viktig
fråga i vår ekonomiska politik, som
har intimt samband med övriga sidor
av denna politik, men den man, som
själv gör anspråk på att företräda statstjänstemännen,
vilka han säger äro en
illa lottad grupp, nöjer sig med att konstatera,
att det där skola vi inte tala
om här. Varför inte söka allmänna opinionens
stöd genom att här verkligen
understryka missförhållandena och lägga
fram ett material, som visar hur illa
ställd denna grupp är? Jag har gjort
Nr 29.

162 Nr 29.

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

det vid flera tillfällen, och jag skall
därför inte göra det i dag om igen.

Jag tror nog att man måste säga, att
om det var synd om statsrådet Hedlund,
när bilskatten diskuterades förra
onsdagen, vilket vi alla tyckte, så är det
i dag litet synd om herr Henriksson.
Att tänka sig det, att vara företrädare
för en grupp av statstjänstemän, som
onekligen genom regeringens inflationspolitik
och dess tidigare förda lönepolitik
har kommit i kläm, och så vara hänvisad
till att säga: Statstjänstemännens
löner skola vi inte tala om här. Tänk,
om det hade varit en annan regering!
Finns det en enda ledamot i denna
kammare, som inte kan föreställa sig
hur herr Henrikssons vältalighet skulle
ha svämmat över alla bräddar just på
den punkt, där han nu säger: Det skola
vi inte tala om här? Jag tror att det är
rätt nyttigt att man på statstjänstemannahåll
får klart för sig, vilka hämningar
som finnas hos både herr Henriksson
och en hel del andra, när det gäller
att tala ut om vad man verkligen skulle
önska.

Ja, herr talman, efter denna lilla polemik
skall jag be att få sluta med någonting
av mera principiell natur,
nämligen några reflexioner kring problemet
om den fulla och överfulla sysselsättningen
och penningvärdets bevarande.
Jag har inte för avsikt att överträda
de gränser, som jag själv har
uppdragit för oppositionen, men jäg
kan även inom dem få säga några ord
av principiell art.

Att undanröja arbetslöshet i egentlig
mening framstår för mig och för hela
den riktning jag representerar som en
av de centrala arbetsuppgifterna. Jag
tänker därvid inte främst på att det är
ett kolossalt slöseri med produktionskraften
och att det innebär en alldeles
onödig standardsänkning att ha en betydande
arbetslöshet, utan jag tänker
ännu mera på att ett samhälle med stor
arbetslöshet är ett samhälle, som alla
sociala försäkringsåtgärder till trots

präglas av otrygghet för många människor,
av deras rädsla för att de skola
förlora sitt jobb och ängslan för att de
inte skola finna ett nytt. Jag anser, att
det är en föga människovärdig existens
för ett stort antal människor att få leva
i en sådan otrygghet. De anställda bli
inte oberoende, när de ha denna känsla
av otrygghet. Och den som vill att
människorna skola vara fria och oberoende
när det gäller för mycket tryck
inte bara från staten utan också från
enskilda måste sätta en någorlunda
tryggad anställning som ett av de primära
önskemålen.

Att man nu kommit bort från mellankrigstidens
stora arbetslöshet betraktar
jag som en av de stora landvinningar
som ha skett i världen under
den senaste tiden. Det har skett inte
bara i vårt land utan i många andra
länder. Det är lika betydelsefullt för
det. Det gladde mig att höra, att statsministern
förklarade att han tog avstånd
från den propagandan, att oppositionspartierna
äro vänner av arbetslöshet.
Ty det är, det vill jag säga —
jag talar för mig själv — den mest
orättvisa beskyllning som framföres
över huvud taget i den politiska propagandan.
Jag förde för min del under
30-talet en kampanj av alldeles samma
art och inriktning som det arbete som
— det erkänner jag gärna — detta årtionde
fördes från det socialdemokratiska
partiet för att få till stånd en rimlig
sysselsättningsgrad. Det finns alltså
inga meningsskiljaktigheter om detta
att vi skola sträva efter full sysselsättning.

Tyvärr kan problemet inte betraktas
som i praktiken löst. Från mellankrigstidens
Scylla ha vi kommit över till
efterkrigstidens Charybdis -— från deflation
och arbetslöshet ha vi kommit
in i inflationstryck och det man gärna
kan kalla för »överfull sysselsättning»,
en bristsituation på arbetsmarknaden.
Det sammanhänger ju med — det veta
alla — en för stor efterfrågan på varor

Nr 29. 163

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Vid remiss av

och tjänster i förhållande till tillgången.
Man söker dämpa detta prisstegringstryck
genom priskontroll och hyreskontroll
och inte minst genom att
det av de fackliga organisationerna begäres
att de skola kasta om sin politik
och i stället för att söka pressa upp
sina medlemmars inkomster försöka
hålla tillbaka deras inkomstkrav. Trots
allt vad som kan sägas till förmån för
sådana åtgärder — jag bestrider inte
att åtskilliga av dem äro ofrånkomliga i
dagens läge — kunna vi väl alla vara
överens om att det icke är tillfredsställande
att i längden fortsätta med en
sådan politik. För min del betraktar
jag på den punkten, i viss anslutning
till herr Hjalmarson, de fackliga organisationernas
ställning såsom i längden
ohållbar, om de skola få denna uppgift.
Jag tror att vi måste inrikta oss på en
lösning, som ger de fackliga organisationerna
en annan uppgift och en friare
ställning i förhållande till statsmakterna.

Ett kännetecken för detta samhälle
med överfull sysselsättning är att vi ha
ett större antal outnyttjade arbetstillfällen
än det ringa antal arbetslösa,
som överstiger omsättningsarbetslöslietens
minimum, och därför kan man väl
benämna förhållandet överfull sysselsättning.
Detta betyder bristsituationer
även på vissa varumarknader, det betyder
väntetider, t. ex. inom byggnadsverksamheten,
snedvridning i fråga om
lagerhållning, minskad effektivitet hos
produktionen på olika sätt. Det betyder
att produktionen får välja sin lokalisering
med hänsyn till var arbetskraften
finns, även i sådana fall då de anställda
gärna skulle flytta till platser, som
passade bättre ur produktionssynpunkt
och skulle medföra lägre produktionskostnader.
Det betyder vidare att vi
fått Hoppjerker-fenomenet med allt vad
det innebär av sänkt effektivitet. Det
betyder att vi fått en extra frånvaro,
som uppgår till en å två procent av antalet
arbetstimmar. Jag skulle gärna se

Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

en noggrann utredning av just den frågan.
Jag vill dock säga att denna oregelmässiga
frånvaro icke bara är ett ont,
utan det är också en fördel att man i
vissa situationer kan ha möjlighet att
få en ledig dag. Men vi kunna vara
överens om att den till stor del är ett
ont. Detta tillstånd betyder en sådan
utrikeshandel, att man måste ingripa
mer eller mindre reglerande, och det
betyder en investeringsreglering som
blir mycket hårdhänt, frånsett att varje
investeringsreglering dessutom mer eller
mindre kännetecknas av godtycke.

Ja, nog kan man säga att det finns
många ineffektivitetssidor i ett samhälle
som utmärkes av detta inflationstryck
och denna överfulla sysselsättning.
Allting pekar på att man inte får
större produktion och mer varor utan
mindre produktion och mindre mängd
varor i ett sådant läge än man skulle få
i ett läge, som utmärkes av verklig balans
och det jag kallar för full sysselsättning,
även om sysselsättningsstatistiken
formellt då uppvisar något lägre
siffror än nu. Och framför allt: den
situation jag här beskrivit medför ju
inflation. Den medför inflationens alla
orättvisor mot de stora grupper vi här
talat åtskilligt om. Den medför minskat
sparande, minskade möjligheter att i
längden tillgodose behovet av bostäder,
sjukhus, skolor och allt möjligt annat.
Inflationen medför mindre planmässigliet
i det ekonomiska livet, det är alldeles
uppenbart. Så vitt jag kan se, har
alltså den överfulla sysselsättningens
samhälle knappast några fördelar av betydelse
utöver dem som utmärka den
fulla sysselsättningens samhälle. Att
Iloppjerkernas reslust kan tillfredsställas
litet lättare är ändå inte något större
samhällsintresse.

Min slutsats blir därför den, att det
är nästan lika angeläget att undgå den
överfulla sysselsättningen och inflationen
som det är att undgå arbetslöshet
och deflation. Jag säger nästan, ty om
jag skall välja så väljer jag hellre den

164 Nr 29.

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

överfulla sysselsättningen och den måttliga
inflationen än den sortens arbetslöshetskriser,
som vi hade i början av
1930-talet. Men om detta är ett värre
ont, så är ändå den överfulla sysselsättningens
läge ett ont av betydande storlek.
Det är endast om man kommer tillbaka
till ett mer balanserat läge med
full sysselsättning och ekonomisk stabilitet,
som man också kan avmobilisera
en stor del av de regleringar som
bli motiverade av den överfulla sysselsättningen.
Även därigenom kan man
uppnå en fördel, en dubbel fördel.
Främst är det den fördelen att regleringarna,
som ju verka som sand i maskineriet,
då inte längre komma att
minska produktiviteten. Den andra fördelen
är den, att om man avskaffar regleringarna
får man mera trivsel i samhället.

För mig står det alltså klart att det
är en uppgift av central betydelse att
komma tillbaka till den fulla sysselsättningens
samhälle. Men jag vill säga, för
att inte någon skall tro att jag menar
att alla problem då lösa sig av sig själva,
att jag tror inte att arbetsmarknadsproblemen
komma tillbaka riktigt på
samma sätt som på 1930-talet, även om
vi få en balanserad situation med full
sysselsättning. Jag tror att även i det
läget komma arbetsmarknadsorganisationerna
att få ta andra hänsyn än de
gjorde på 1930-talet. Men de komma
också att ha en annan ställning än den
som regeringen försöker påtvinga dem
i dag. Man skall inte vara så optimistisk
att man inbillar sig, att dessa mycket
svåra arbetsmarknadsproblem lösa
sig av sig själva, men jag tror att de bli
lättare att lösa än de äro i dag, och det
är en fördel till de många andra.

Om nu någon frågar — jag gör det
nu själv för att förekomma andra: Hur
skall det gå till att skapa denna fulla
sysselsättning? så är det egentligen det
som vi på kort sikt diskutera här hela
tiden. Men det finns ett långsiktsprogram
dessutom, och även det behöver

naturligtvis utredas. Regeringen ville
inte ge folkpartiet 2 miljoner kronor
om året så att vi skulle kunna sätta upp
ett ordentligt sekretariat för att utreda
dessa och andra spörsmål, och då får
den nöja sig med sitt eget kansli. Jag
konstaterar emellertid med glädje att
herr Sköld, visserligen fem år efter det
våra ivriga uppmaningar började, dock
gått med på att vi till att börja med
skola få en grundläggande vetenskaplig
utredning om detta långtidsproblem.
Bättre sent än aldrig! Att lösningen
måste innebära anpassning av den samlade
efterfrågan till den totala tillgången,
det veta alla, och att det inte är lätt
att förena det med individuell handlingsfrihet
i fråga om sparande, konsumtion
och investering, det veta vi
också.

Jag skall inte gå in på denna stora
fråga närmare, jag skall bara göra ett
par principiella reflexioner som anknyta
till den aktuella debatten. Det är väl
alldeles klart att om denna svåra uppgift
skall kunna lösas, kräver det mycket
smidiga medel. Det räcker inte med
åtgärder, som riksdagen eller regeringen
beslutar en gång om året, eller med
ett så eller så stort budgetöverskott.
Man måste ha medel som kunna anpassas
i vissa fall från vecka till vecka.
Det smidigaste av de medel man känner
till i detta sammanhang och det
medel, herr finansminister, som man
dock har en betydande erfarenhet av
-—■ även om det tillämpats i andra lägen
och med andra resultat därför att det
varit andra förutsättningar — är just
kreditpolitiken. Att då låsa denna kreditpolitik
i väsentliga avseenden genom
att fixera räntan är att beröva kreditpolitiken
en mycket stor del av dess
smidighet. Det är att försämra ett av
de viktigaste instrumenten, och det är
enligt min mening oklokt. Det finns
många auktoriteter som framhållit detta
— jag behöver här inte citera dem.

Man talar om att konjunkturen är
splittrad. Detta är emellertid inte något

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Nr 29. 165

Vid remiss av

skäl för åtgärder av den typ som investeringsskatten
utgör och som jag här
inte tar ställning till, vare sig för eller
mot; vi skola ju behandla frågan i utskott
först. Men den splittrade konjunkturen
är intet skäl för en investeringsskatt
i stället för kreditpolitik. Det
förhåller sig nog tvärtom så att kreditpolitik
är betydligt smidigare även med
avseende på större delen av konjunktursplittringen
än de åtgärder regeringen
föreslår.

Man kommer här också in på frågor
om en eventuell omläggning av bolagsbeskattningen.
Jag talar här inte om
ändring av det totala skattetrycket, jag
talar om de tekniska metoderna, om
man inte skulle kunna uppnå skatteformer,
som i mindre grad vore marginalskattebetonade
och därför i mindre
grad frestade till utgifter under tider
då företagarna ha stora inkomster. Jag
tror att man på socialdemokratiskt håll
hyser ett visst intresse för tankegångar
av denna art, och det skulle vara välkommet
om man där så småningom
kunde komma till resultat.

Jag vill, herr talman, understryka en
annan sak. Ett utmärkande drag hos
den socialdemokratiska propagandan
när det gällt kreditpolitiken har varit
att man sagt, i huvudorganet i Stockholm
framför allt men även på många
andra håll, att om man tillgriper en
kreditpolitik med rörlig ränta betyder
det arbetslöshet. Samtidigt få vi höra
från både herr Sköld och nu herr Hedlund
och andra, att den räntepolitik
som folkpartiet föreslår och som kritiseras
i regeringspressen har just ingen
verkan alls. Statsministern, som var så
intresserad av motsättningar i diskussionen
— eller om det var någon annan
på regeringsbänken — kanske kan
observera att man för en intensiv propaganda,
där man ena ögonbicket säger
att oppositionens kreditpolitik inte har
någon verkan, nästa ögonblick siiger
alt den skulle framkalla arbetslöshet.

Man skall inte försöka förena dessa

Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

båda ståndpunkter genom att påstå att
man menar, att om man skulle tillämpa
förslaget så att det får någon effekt blir
det arbetslöshet. Detta argument är ju
redan avfärdat med vad jag sagt, att
om inte någon kan bestrida, att kreditpolitiken
är ett av de smidigaste instrumenten
härvidlag, bör det finnas all
möjlighet — det kunna ni få hur många
objektiva nationalekonomers intyg på
som helst — att bromsa ett inflationstryck
så pass mycket, att verkan går i
rätt riktning utan att därför den minsta
risk föreligger för deflation och arbetslöshet.
Man kan diskutera om man
kommer tillräckligt långt åt det hållet,
men varför det plötsligt skulle bli deflation
och arbetslöshet genom användande
av det smidigaste medlet är svårt
att förstå. Nej, om det är någon metod
som man riskerar att gå för långt med,
så är det metoden med ett en gång
fastställt budgetöverskott och en fastställd
investeringsavgift, ty den metoden
kan inte anpassas från vecka till
vecka efter lägets förändringar.

Herr talman! Det finns inte i debatten
kring detta spörsmål ett mindre
grundat påstående än detta, att den
smidiga kreditpolitiken skulle vara mer
ägnad än andra åtgärder att framkalla
arbetslöshet. Man kan kritisera denna
politik ur andra synpunkter, men på
denna punkt tror jag att man måste
sluta, om man vill vara ärlig.

Jag förbigår nu de internationella
aspekterna på stabiliseringsproblemet.
Jag bara konstaterar att har man inflation
i utlandet, går det inte att helt undvika
inflation i Sverige med ett system
med fasta växelkurser. Detta får man
se i ögonen, men det är inte en reflexion
som har relation till dagens situation
utan en belysning av det långsiktsproblem
jag omnämnt.

Vi hade här i Sverige ett penningpolitiskt
program under 1930-talet, som
jag tror var i flera avseenden mera modernt
än det penningpolitiska program
som vi ha för närvarande. Jag tror att

166 Nr 29.

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

programmet var före både 1930-talets
och 1950-talets politik, men ej utan
betydelse. Det fanns en tid på 1930-talet, då landets finansminister inte
trodde att han begrep dessa penningpolitiska
problem så mycket bättre än
landets samlade experter på detta område,
och det kan hända att den omständigheten
inverkade i någon mån.
Jag har haft många meningsskiljaktigheter
med den dåvarande finansministern
och gillar ingalunda alla hans beslut,
men jag skulle önska att den nuvarande
finansministern gick i sin näst
föregående företrädares fotspår beträffande
en större villighet att ändå lyssna
till expertisens uttalanden när det gäller
förutsättningarna för penningpolitiska
beslut. Sedan komma de politiska
hänsynen att ligga hos regeringen.

Det problem, som jag här tillåtit mig
göra några reflexioner om, på samma
gång som jag försökt visa vilken kolossalt
stor vikt vi fästa vid detsamma, har
jag inte berört för att antyda att någon
annan grupp fäster mindre vikt vid det.
Jag tror att det råder enighet om att
detta är en central fråga. Vad vi inte
kunna enas om är metoderna, men målsättningen
är densamma. Jag tror dock,
herr talman, att det är värdefullt om vi
någon gång få tillfälle att konstatera
detta och om vi då också kunna få preciserat,
att den gemensamma målsättningen
inte ägnar sig som utgångspunkt
för förebråelser mot det ena eller andra
partiet för skumma syften i dessa
frågor.

På vårt håll skall i varje fall samarbetsvilja
inte fattas när det gäller behandlingen
av detta problem. Det samhälle
som vi hoppas kunna åstadkomma
på lång sikt med fria, oberoende och
trygga människor med en levnadsstandard
så bra som möjligt, både när de
arbeta, när de blivit gamla och när de
drabbas av sjukdom eller andra olyckor,
det samhället har som en av sina
väsentliga förutsättningar just kombinationen
av full sysselsättning och ett
någorlunda stabilt penningvärde.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr HENRIKSSON (kort genmäle):
Herr talman! Herr Ohlin tyckte att det
var synd om mig, och det var ju bussigt
av honom att tycka det. Jag skulle
emellertid vilja säga: Klara herr Ohlin
sig! Nog klarar jag mig. Jag tycker nog
att han kan spara på deltagandet tills
dess det bättre behövs.

Jag har i fråga om statstjänstemännens
löner sagt att de äro låga. Jag har
i fråga om utvecklingen beträffande
statstjänarnas löner sagt att den är ofördelaktig.
Med detta har jag faktiskt utgått
ifrån att vad som behöver sägas
är sagt i dagens situation. Om jag håller
ett anförande i riksdagen på en timme
och herr Ohlin håller ett anförande
på två timmar om detta löneläge, så
kommer inte detta att för dagen ge ett
öre mer åt denna grupp. Vi måste utgå
ifrån att dessa lönefrågor liksom alla
andra lönefrågor måste klaras upp efter
förhandlingar mellan de anställdas organisationer
och vederbörande arbetsgivare.
Dessa förhandlingar komma att
föras i slutet av året och i början av
nästa år. Först därefter kan man konstatera
i vilken utsträckning man fortfarande
inte nått fram till en tillfredsställande
lösning. I den mån man ifrån
denna grupps sida behöver vädja till
den allmänna opinionen eller vidta
andra åtgärder för att få frågorna tillfredsställande
lösta, kommer detta naturligtvis
att ske på samma sätt som
när andra löntagargrupper göra det i
fråga om sina angelägenheter.

Jag tror att statstjänarna äro inställda
på att i första hand klara upp dessa
ting på den fackliga vägen, och de olika
grupperna ha också fackliga organisationer
som kunna klara det. Jag har
utgått ifrån att det legat allvar bakom
vad som från både herr Ohlins och
herr Hjalmarsons partis sida vid olika
tillfällen uttalats härvidlag, att man
borde försöka få mindre politik i de

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Nr 29. 167

Vid remiss av

statsanställdas löner, att detta område
skulle avpolitiseras. Jag tror nu att jag
har bedragit mig på den punkten, i
varje fall beträffande vad herr Ohlin
och hans parti eftersträva — var herr
Hjalmarson står vet jag inte, men var
herr Kyling står veta vi. Det förefaller
alltnog som om oppositionen inte
hade något intresse av en sådan avpolitisering
utan till varje pris vill försöka
få dessa ting till en stor politisk
fråga. Jag kan inte se att de i samhällets
tjänst anställda skulle komma att
tjäna på det, än mindre att det skulle
bidra till att förverkliga den stabilisering
av vår ekonomi, som de olika partierna
säga att de vilja vara med om att
förverkliga.

Herr Ohlin var inne på frågan om
regleringar, och det är ju rätt lustigt att
konstatera, att han nu inte längre noterar
någon skiljelinje i fråga om principen.
Herr Ohlin delar alltså med
socialdemokraterna den uppfattningen,
att man bör införa regleringar i den
mån det är nödvändigt. Jag skulle, innan
jag slutar, vilja ställa den frågan:
Hur skall man kunna förverkliga det
önskemål som herr Ohlin här i allmänna
ordalag antytt, nämligen att man
skall minska vinsterna från skogen,
utan regleringar?

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Herr Ohlins
nyss hållna anförande innehöll en del
saker, som jag gärna vill kommentera
omedelbart.

För det första är det ett odelat nöje
för mig att kunna utan några reservationer
instämma i vad herr Ohlin yttrade
om målsättningen för både nuets
och framtidens ekonomiska politik, när
han skildrade målsättningen så: full sysselsättning,
trygghet för medborgarna
och ett bevarat penningvärde. Det finns
inte någon uppgift, som kommer att
ställa både politikerna och det fackliga
folkets och näringslivets ledare inför
större prov än uppgiften att visa den

Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

självbesinning, den disciplin och den
moderation, som fordras för att man i
ett den fulla sysselsättningens samhälle
inte skall driva de olika gruppernas
krav så långt, att det uppstår ett allas
krig mot alla, som leder till temporära
inkomststegringar men också till ett permanent
inflationstryck. Jag har inte
mycket att erinra mot herr Ohlin, möjligen
mot att han menade att det skulle
vara nödvändigt att presentera dessa
mycket allmänna ting i dagens debatt.
Tv det är väl ingen obekant att detta
problem är det som för närvarande sysselsätter
mitt partis ledning och Landsorganisationens
folk, och jag föreställer
mig också, att det är samma problem,
som ligger bakom den tankeverksamhet
som utvecklas inom högerns, folkpartiets
och bondeförbundets ledningar.

Men för att föra diskussionen ett
stycke längre än vad herr Ohlin gjorde
skulle jag vilja säga några saker. För det
första vill jag påpeka att det pågår en
utredning på statens bekostnad, som väl
kommer att ge oss ett hyggligt material
ägnat att belysa det problem som herr
Ohlin snuddade vid. Men vidare tror jag
att vi skola finna, att om man på allvar
vill angripa problemet full sysselsättning
med bevarat penningvärde, får
man gå till verket fri från fördomar och
slentrianmässigt tänkande. Man får framför
allt inte vara rädd för samhället.
Man får inte betrakta samhället som en
fiende till friheten i samhället utan som
det samlande organet för att åstadkomma
en avvägning mellan de olika intressegruppernas
krav på levnadsstandardens
förbättring, sysselsättning, trygghet
och allt som vi ha rätt att ställa
krav på. Det organ, som skall leda samspelet
i den riktningen, att det inte
uppstår kaos med inflation, dyrtid och
prisstegringar som följd, måste vara
samhället. Och om man menar allvar
—■ och det tror jag att herr Ohlin menade
med vad han nyss sade i visserligen
allmänna, flytande och till intet
förpliktande ordalag — måste man också
vara beredd att ge de samhälleliga

168 Nr 29.

Onsdagen den 31 oklober 1951.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

ingripandena och regleringarna en långt
större roll än vad man gör i folkpartiets
propaganda. Det kanske kommer att gå
som det gjorde i början av 1930-talet,
när den gamla liberala politiken bröt
samman inför arbetslösheten. Jag medger
villigt, att herr Ohlin då var en av
de få ledande borgerliga politiker, som
resolut sade, att om de fria krafternas
ekonomiska spel leda till kaos och skapa
arbetslöshet, skall samhället inte sitta
som initiativlös åskådare till detta utan
mobilisera det allmännas resurser för
att avskaffa arbetslösheten. Men låt oss
gå längre, låt oss konstatera att dessa
allmänna sympatideklarationer för en
politik, som tryggar den fulla sysselsättningen
med bevarande av penningvärdet,
leda oss bort från den liberala
ekonomiens system.

Vidare vill jag påpeka: Vi skola inte
tro att vi i detta samspel komma förbi
de stora intresseorganisationernas roll.
Vi skola inte leka med den tanken att
genom centraldirigering ge dem en uppgift,
som är främmande för dem. Jag
skulle vilja rekommendera herr Ohlin
att läsa Landsorganisationens protokoll
från dess senaste kongress. Där finns en
belysande diskussion och en inträngande
analys av det problem som herr
Ohlin här snuddade vid. Det hela präglades
av en medveten och klar vilja hos
den fackliga rörelsen att vara med om
och taga sitt ansvar för dessa frågors
lösning.

Lika oreserverat kan jag inte instämma
i vad som sades om kreditpolitiken.
Men jag skall nu inte ge mig närmare
in på den saken; vi ha utvecklat våra
skäl så många gånger. Men det är en sak
som jag vill säga. Herr Ohlin beskyller
den socialdemokratiska propagandan för
att vara dubbeltungad när den å ena
sidan säger, att en räntestegring skulle
komma att skapa arbetslöshet, och å
andra sidan säger, att en räntestegring
inte spelar någon som helst roll i kampen
mot inflationen. Ja, herr Ohlin, det
kan ju hända, men beror inte det på att

herrarna själva inte kunna bestämma
sig för vilken roll ni vilja tillmäta räntan?
När man lyssnar till herr Ohlin får
man närmast den uppfattningen, att herr
Ohlin betraktar den rörliga räntan som
ett komplement till regeringens allmänna
politik, som han anser vara värd att
stödjas till 90 procent, och så komma de
10 procenten med den rörliga räntan.
Då säga vi, att de 10 procenten vålla så
mycket obehag på alla möjliga områden
att denna lilla effekt av räntestegringen
inte är värd att bry sig om; det bleve
så många skadliga effekter av densamma
att den inte är värd uppoffringen. Men
då vänder exempelvis herr Hjalmarson
på steken och säger, att vi skola avveckla
den övriga regleringspolitiken
och använda räntevapnet såsom det instrument
som skall hålla konjunkturen
i styr. Är det då inte naturligt att vi
säga: Är det meningen att använda räntan
som så kraftigt verkande vapen att
man skall krossa högkonjunkturen, då
måste man med räntevapnet skapa arbetslöshet.
Herr Hjalmarson förstår inte
konsekvenserna av sitt eget resonemang,
om jag får döma av hans livfulla
mimik just nu, men det får han tillfälle
att klara upp om en stund. Om vår propaganda
är dubbeltungad beror det på
att edert sätt att diskutera räntan över
huvud taget är dubbeltungat. Det är just
detta att å ena sidan säga: En liten, liten
räntestegring kan väl inte vara farlig,
och å andra sidan säga: Om man tar
till räntan, slippa vi hela KrångelSverige,
slippa vi regleringar. Det är
mot denna förfalskning av er egen ståndpunkt
som vi vända oss när vi säga:
Mena ni allvar med det sista, då måste
ni mena en så hård räntepolitik, att den
skapar arbetslöshet. Jag tror inte att det
finns någon motsättning i den socialdemokratiska
pressens bedömande, och
finns det en sådan motsättning beror
den på herrarnas eget sätt att argumentera.

Om jag får följa herr Ohlins framställning
i övrigt vill jag säga något om

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Nr 29. 169

Vid remiss av

internationella jämförelser. Det är klart
att man skall vara försiktig med internationella
jämförelser. Vad jag har vänt
mig mot nu har varit att man ensidigt
tar upp ett moment, exempelvis prisstegringsmomentet,
och undviker att
säga ett ord om det som måste vara lika
betydelsefullt för levnadsstandardens
utveckling, nämligen löneutvecklingen.

Om herr Ohlin velat polemisera mot
mitt motalatal 1948 — det tar litet tid
för herr Ohlin att finna repliker ibland

— skulle han ha sagt: Statsministern
säger, att vi ha den lägsta prisstegringen
i världen, men vi ha också fått en sänkning
av lönerna, eller vad det kan vara

— detta för att påvisa hur galet det var
med denna jämförelse. Här slungar herr
Ohlin ut påståendet att vi i år ha haft
den kraftigaste levnadskostnadsstegringen,
en av de kraftigaste i Europa i vart
fall. Då säga vi att det är riskabelt med
sådana jämförelser, därför att man måste
ta hänsyn även till löneutvecklingen.
Är det felaktigt? Vad ligger det för orimligt
i detta resonemang? Jag skall gärna,
om det intresserar herr Ohlin, ta upp
en diskussion om vad jag sade 1948. Jag
skall emellertid inte tynga kammarens
protokoll med det; den historiska forskningen
får väl arbeta utan det stödet.

Om jag sedan kommer in på det som
jag betraktar vara det nya i herr Ohlins
uppläggning i denna remissdebatt får
jag verkligen säga, att det blir inte mycket
kvar. Vad jag tyckte var intressant
i går var den fråga herr Ohlin agitatoriskt
riktade till herr Hedlund: Vi ha
haft en oförtjänt konjunkturvinst på
över miljarden, varför ha vi då varit
nödsakade att ta en levnadsstandardssänkning
för stora grupper av vårt folk?
Det tyckte jag var en rent agitatorisk
framställning, och när jag hörde den
fick jag intet som helst intryck av att
det var vetenskapsmannen, som vände
sig till juris doktorn Hedlund och ville
ha svar på elt intressant vetenskapligt
problem. Herr Ohlin sade att han inte
är vän av starka ord. Jag kan väl säga,

Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

att jag är lika litet vän av starka ord
som herr Ohlin — vi kunna ta varandra
i hand på den punkten. Men herr Ohlin
medger, att det finns en sak som gör
att han blir het och tar stora ord i munnen,
och det är när han tänker på att
han inte förfogar över regeringsmaskineriet.
Ja, det kan man ju förstå att det
föranleder en del starka uttalanden.
Men, herr Ohlin, vi ha ingenting emot
att verkställa utredningar, om det kan
uppvisas ett begripligt syftemål med
desamma. Herr Ohlin har sagt, att nu
skola vi göra tre utredningar; jag har
inte haft någon räknemaskin, det kanske
finns flera. Vi skola göra en utredning
om hyressubventioner. Han själv
säger att han föreslagit en krånglig metod,
men ändå bör den frågan utredas.
Vi skola göra en utredning om förskjutningen
i levnadsstandarden olika grupper
emellan, och vi skola slutligen göra
en utredning, som han nyss specificerat
till att omfatta frågan om vart skogsvinsterna
ta vägen. Då säga vi från regeringens
sida: Så pressat som vårt utredningsmaskineri
är vilja vi gärna ha
reda på vilket syftemål dessa utredningar
avse att tjäna.

Jag satt på middagen i går och försökte
spekulera ut syftemålet med herr
Ohlins frågor. Herr Ohlin säger att det
rör sig om en miljard i vinst samtidigt
som sänkt levnadsstandard drabbar stora
delar av svenska folket. Menar herr
Ohlin att vi dragit in för litet av skogsvinsterna?
Då blir utredningskravet begripligt.
Då menar han att vi gjort oss
skyldiga till felbedömning, och då skola
vi ha material till att belysa det. För det
andra: Hur vill man med skogsvinsterna
förhindra en sänkning av levnadsstandarden
för de skoglösa småbrukarna,
en levnadsstandardsänkning för
hantverkets och hemmaindustriens löntagare?
Kan denna sänkning förhindras
med tillhjälp av de till samhället indragna
skogsvinsterna? Och jag ställde
mig frågan: Skall det ske exempelvis
genom subventioner på livsmedel och

170 Nr 29.

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

liknande eller genom en skattesänkning?
Jag har inte fått någon som helst antydan
om ett svar på någon av dessa
frågor, utan herr Ohlin säger: Ja, jag
har ju inte menat något med dessa frågor,
jag har bara velat ha fakta på bordet,
och därefter skall jag ta ställning.
Det är mycket bra att herr Ohlin säger
det i dag. Därmed är ju den agitatoriska
udden borta. Herr Ohlin har råkat ut
för olyckshändelsen att framställa detta
som om det innebure ett angrepp på
regeringen. Han har aldrig haft den avsikten,
utan tvärtom har han pekat på
en sak som regeringen redan tagit upp.
Det finns tydligen inte ett spår av kritik
mot den förda politiken. Det är bra,
då äro vi överens om saken, men då är
också, ärade kammarledarmöter, hela
diskussionen reducerad till ett intressant
nationalekonomiskt problem, och
då få vi väl se om våra resurser räcka
till för att ta upp dessa ting till diskussion.
Men jag vill här inte lova, att vi
skola göra det på grundval av de ytterligt
svävande utredningsdirektiv som
förslagsställaren hittills givit.

Herr talman! Jag har ansett mig böra
göra detta förtydligande av min frågeställning
av i går. Jag har inte fått svar
på frågorna, men bara den omständigheten
att de inte äro besvarade är för
mig ett tillräckligt svar.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Herr statsministern började sitt
yttrande med att säga, att han ingenting
hade emot denna utredning, men
till slut tog han tillbaka detta och sade,
att han ville ingenting lova. Han sade
först: Jag kan gärna göra en utredning,
om det kan uppvisas att den har ett begripligt
syfte. Det var ett praktfullt yttrande,
herr statsminister, om detta problem,
som jag tror att en miljon svenska
medborgare, om de hade möjlighet
att göra sin röst gällande, skulle försäkra
är den mest centrala frågan att
få belyst denna vinter, när vi stå in -

för avgöranden som gälla så stora samhällsgrupper
och inkomstfördelningen
dem emellan. Då säger statsministern:
Jag kan inte finna något begripligt syfte,
men om herr Ohlin kan tala om det,
skola vi utreda saken. Ja, vi kunna
råka ut för malörer, herr statsminister,
båda två, litet större en del, litet mindre
andra. Innan denna fråga har blivit
belyst, så att exempelvis herr Hedlund
och jag kunna komma överens om fakta
utan alltför stor felmarginal, och innan
man fått regeringen att på grundval
av dessa fakta lägga fram sin ståndpunkt,
kan man väl inte begära att vi
i oppositionen skola ha en lösning
klar. Man skall utreda ett spörsmål, innan
man tar ställning till det. Vi ha väl
t. ex. ännu inte fått propositionen om
steriliseringslagen på riksdagens bord,
såvitt jag vet.

Nu säger herr statsministern, att detta
tydligen ingen kritik är mot regeringen.
Jo, herr statsminister, det är
för det första en kritik mot regeringen
för att den inte insett detta problems
centrala betydelse och redan gjort det
till föremål för en klargörande framställning.
Om det följes av en fortsatt
kritik mot att regeringen försvårat frågans
behandling genom att låta tiden
gå få vi under diskussionens andra stadium
ta ställning till. Det var mycket
intressant att höra herr statsministern
säga, att man, om man på allvar vill
angripa problemet med den fulla sysselsättningen,
inte får vara rädd för
samhällsingripande. Jag konstaterar
med tillfredsställelse enigheten om målsättningen.
Jag konstaterar att jag har
samma uppfattning som statsminister
Erlander om att det organ som skall
vara det samordnande, det sammanhållande
organet, måste vara samhället
och att samhället därför måste spela en
väsentligt större roll än under mellankrigstiden,
naturligtvis en roll, som går
just så långt som behövs för problemets
lösning, inte längre. Den liberala inställningen
till denna fråga är att pro -

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Nr 29.

171

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

blemet — när man väl kommit bort
från den överfulla sysselsättningen eller
deflationskrisen — kan lösas i huvudsak
med generellt verkande medel och
att det inte behövs mycket detaljregleringar.
Det är sant som herr statsministern
sade att man kommer i hög
grad bort från manchesterliberalernas
ekonomi, men det är också sant att man
kommer långt bort från de socialistiska
idéerna om samhällsekonomien.

Faran är att det socialdemokratiska
partiet i Sverige på grund av sin socialistiska
belastning när det gäller de
olika åtgärderna skall föredra onödiga
detaljreglerande åtgärder, t. ex. kapitalmarknadskontroll
av den art som här
föreslås, i stället för en mera generellt
och smidigt verkande kreditpolitik.
Därför tror jag att det behövs en sådan
diskussion, där vi göra vad vi kunna
för att få problemets lösning lagd på
basis av minsta möjliga detaljregleringar.

Statsministern säger att man i samband
med prisutvecklingen får taga
hänsyn till löneutvecklingen. Men det
finns andra grupper än löntagare; dem
får man icke glömma bort på regeringsbänken.

Jag har icke sagt att regeringspolitiken
till 90 procent kan accepteras: siffran
gällde graden av tillräcklighet eller
otillräcklighet och ingenting annat.

Till sist, herr talman, talades här om
dubbeltungad propaganda. Om man på
socialdemokratiskt håll finner att högern
har en viss uppfattning när den
talar om att räntan skall leda till en
helt annan situation i konjunkturhänseende,
har man icke rätt att använda
detta i sin propaganda mot folkpartiet.
Om högern talar med en tunga och
folkpartiet med en annan tunga, sitta
de båda tungorna i två olika munnar,
herr statsminister! Men det dubbeltungade
instrumentet sitter i en och
samma mun, nämligen i den socialdemokratiska
press, som icke låtsas om
denna skillnad.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Det kan ju
ligga mycket i det här sista. Men vi ha
lärt oss, att när tungan i högerns mun
talar ett språk, så dröjer det icke länge
förrän tungan i folkpartiets mun talar
samma språk. Herr Domö förde fram
räntepolitiken som centralpunkt i valrörelsen
1948. Det fanns väl få så trogna
vapenbröder som herrar Ohlin, Wigforss
och Bramstorp när det gällde att
försäkra att det icke var en klok politik
att följa denna »strama» linje. Men
numera tala högerns och folkpartiets
tungor ganska likartat om räntans betydelse
såsom penningpolitiskt instrument.

Nu tro vi att det också kommer att
gå så, att herr Hjalmarson så småningom
kommer att få den store vapenbroderns
stöd. Det är därför ganska
naturligt, att det är litet svårt att följa
med i herrarnas olika svängar. Men om
det är så att herr Ohlin nu alldeles
bestämt tar avstånd från exempelvis
herr Hjalmarsons uppläggning i går,
som innebar att vi skola avskaffa huvuddelen
av regleringssamhället till förmån
för räntepolitiken, då är det alldeles
utmärkt; då är verkligen den borgerliga
fronten mera sönderslagen än
jag någonsin vågat drömma om. Det
kan vara en vinst av denna debatt, att
ha fått fastslaget att man beträffande
penningpolitiken har en olika inställning
inom högern och folkpartiet.

Jag vill notera, att vad som var det
nya i herr Ohlins anförande i gårdagens
överläggning var frågan om skogsvinsterna.
Nu säger herr Ohlin, att hans
yttrande var avsett som ett angrepp på
regeringens politik. Vi skulle ha försummat
att beakta detta centrala problem.
Jag tillåter mig påpeka, herr
Ohlin, att den ekonomiska politik, som
presenteras från regeringens sida, ställer
frågan om vinstkonjunkturen i centrum.
Vi ställa frågan om de stora exportföretagens
vinster som ett centralt
ekonomiskt problem och säga oss, att

172

Nr 29.

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

vi icke kunna komma till rätta med inflationstendensen
med mindre detta angripes.

(Herr Ohlin inföll: Inga siffror!)

Politikerna måste ibland handla utan
att ha tillgång till fullt tillräckligt statistiskt
material.

Nu säger herr Ohlin, att han fordrar
att få den fråga, som av regeringen
ställts i centrum för hela den ekonomiska
debatten, fullständigt belyst. Då
tillåter jag mig fråga: Av vilken anledning?
År det för att åstadkomma en
skärpning, för att draga in mera av
skogsindustriens vinster till statskassan?
Eller är det för att man skall få
en annan användning av de skogsindustriens
vinster, som indragas till statskassan,
än den som regeringen föreslagit?
Detta är ju problemställningen.

På ingen av dessa punkter vill herr
Ohlin över huvud taget giva någon som
helst vägledning. Hans andra anförande
i dag var mycket stillsamt, och jag
funderade ett ögonblick på om det var
nödvändigt att taga till orda. Men jag
måtte ha en dålig inverkan på herr
Ohlins moral, ty i det sista anförandet
tog han tillbaka vad jag tyckte var väsentliga
medgivanden i hans första anförande.

Kvar står, att regeringen har angripit
vinstproblemet. Herr Ohlin begär en
mera allsidig statistisk belysning av
problemet. Jag frågar: Vart syftar herr
Ohlin med denna begäran? Härpå får
jag intet som helst svar.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Man kan fråga, vad det beror på
att statsministern i dag har en så total
brist på den fattningsförmåga, som annars
brukar vara så god. Här har regeringen
flera år veterligen talat om
vinstkonjunkturen och därmed siktat
på den överkonjunktur vi haft. Men
detta allmänna tal om vinstkonjunktur,
herr statsminister, är icke tillämpligt
på det nya läget: 1951 ha vi fått en

speciell vinstkonjunktur i skogsindustrien.
Vad innehålla propositionerna
till belysning av denna fråga? Vad har
vi för statistiskt material, som belyser
vad herr Hedlund och jag snuddat vid?
Det finns icke något sådant. Denna fråga
är icke behandlad i någon av propositionerna.
Det är — jag är ledsen att säga
det — ett försök att bluffa, att låtsas,
att det allmänna talet om vinstkonjunktur
skulle täcka den problemställning
jag här åtminstone snuddat vid. Här
krävs verkligen en statistisk belysning,
så gott man kan åstadkomma den med
den felmarginal som är ofrånkomlig,
för att svenska folket skall kunna bedöma
det viktiga ekonomiska fördelningsproblem,
som intresserar alla parter,
vilka under den kommande vintern
ha att taga ställning till inkomstsiffrorna.

Chefen för finansdepartementet herr
statsrådet SKÖLD: Jag tänkte begagna
den förda debatten om de dubbla tungorna
för att ställa ett par frågor till
herr Ohlin. Jag observerade och gjorde
en anteckning om att herr Ohlin under
gårdagen talade om den naturliga väg,
som låg i räntestegring, där han ville
komma till ett sådant läge, att man
från företagarnas sida fick förväntningar
om fallande ränta. Vad menade
herr Ohlin med detta? Och vilken
uppfattning har herr Ohlin om den
räntesats, vid vilken dessa förväntningar
skulle inträda?

Chefen för inrikesdepartementet herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! Om
herr Ohlin begär, att man i hans uttalanden
skall lägga in en annan innebörd
än vad orden giva anledning till,
får man naturligtvis villfara en sådan
begäran. I TT-referatet av herr Ohlins
anförande i går framgick det, att herr
Ohlin skulle ha sagt följande: »Sedan
exportavgiften på massa höjts, synes
den större delen av konjunkturvinsten
komme att tillfalla skogsägarna.»

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Nr 29. 173

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

Jag har trott, att herr Ohlin med detta
ville säga, att skogsägarna låge gynnsammare
till i inkomsthänseende än
industrien på området. Men när jag nu
hör, att det icke betyder detta, får jag
naturligtvis taga ad notam vad herr
Ohlin uppgiver.

Det var ett intressant svar som herr
Ohlin gav mig på min direkt till honom
ställda fråga, vilka åtgärder beträffande
skogsvinsterna som herr Ohlin
önskade. Vi fingo veta, att det var
en sammanställning, en belysning av
problemet som herr Ohlin åstundade.
Ja, jag uppfattar detta förstås som en
reträtt ifrån vad som har sagts tidigare.
Det skulle förvåna mig, om ej
Dagens Nyheter, som i dag skriver att
herr Ohlin krävt åtgärder i detta sammanhang,
tycker att när han sedan backar
tillbaka och talar om en belysning
så ligger det en reträtt i det. Kanske
Dagens Nyheter till och med kommer
att tycka synd om herr Ohlin. Jag förstår
att herr Ohlins situation kan vara
pinsam, men eftersom den är självförvållad
tycker jag icke synd om herr
Ohlin.

Det var intressant att i går lyssna
till oppositionen här i kammaren, när
den ansträngde sig att kritisera regeringen
i skilda sammanhang och att
försöka visa, att alliansen företedde
sprickor. Jag kunde vidare icke undgå
att få det intrycket att herr Ohlin hade
accepterat, i viss mån i varje fall, Dagens
Nyheters rekommendation om arbetsfördelning
mellan de nuvarande
oppositionspartierna. Som bekant har
tidningen rekommenderat högern att
försöka sig på jordbrukarna och folkpartiet
att inrikta sig på löntagarna.
Herr Ohlin har uppenbarligen gått in
för att följa denna rekommendation.
Men det finns en annan liten men ytterligt
betydelsefull grupp i detta sammanhang,
som herr Ohlin också vill
fånga in, nämligen storindustrien.

Häromdagen fick man nog det intrycket
att när oppositionen inledde

1952 års valrörelse, d. v. s. när vi behandlade
frågan om avgiften på bilarna,
så spelade orkestern upp med all
tillgänglig luft. Tonen verkade emellertid
en aning sprucken, och såvitt man
har kunnat konstatera ute i landet, har
musiken icke gjort det intryck på valmännen,
som uppenbarligen var åsyftat,
utan snarare tvärtom.

Det är emellertid oppositionens sak
att själv bedöma, om den vill förbruka
luften så här ett år i förväg eller om
den vill försöka spara den till dess det
kan finnas något egentligt behov av
den.

Man kan icke undgå att få det intrycket,
att det föreligger en ganska
stor villrådighet hos oppositionen. Men
en sak behöver man icke vara tveksam
om: det är hur den uppfattar koalitionen,
vad den tycker om att koalitionen
kommit till stånd. Jag läste t. ex. i
Göteborgs Posten följande: »För folkpartiet
är koalitionen mellan socialisterna
och bondeförbundet en missräkning;
det skall icke döljas och icke
bortresoneras.» Det var en uppriktighet,
som jag tror skulle ha klätt herr
Ohlin och kanske också gagnat hans
parti. Jag tror att det hade varit klokare
att intaga en sådan hållning än
att i tid och otid försöka låtsas som om
man tyckte synd om bondeförbundet.

Bondeförbundet har ändrat mening
sedan i våras, påstår herr Ohlin. Det
har jag hört ett par, tre gånger här.
Men vad det är vi ändrat mening om
ha vi ännu icke lyckats utlista.

Man spejar för övrigt förgäves vid
horisonten, vad det egentligen är oppositionen
vill, utom två saker som äro
klara. Det första är opposition, det
andra är Va % räntehöjning. Det är
ungefär vad jag kunnat räkna fram
av dessa två dagars debatt. Det var
intet nytt, som vi behövde hålla på i
två dagar med. Men det har icke blivit
mera i varje fall på dessa två dagar.
Slutintrycket är att man egentligen
använder allmänna talesätt såsom

174 Nr 29.

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

något surrogat för realiteter som icke
finnas.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
Hedlund har icke märkt mitt intresse
för att jordbrukarna skulle få ersättning
för den svaga skörden, som jag
talade om. Men det kanske han märker
på ett senare stadium.

»Vi ha icke ändrat mening», säger
herr Hedlund. »Vi ha icke hört, vad vi
ändrat mening om.» När man jämförde
regeringsförklaringen med bondeförbundets
ståndpunkt i dyrortsfrågan, i
försvarsfrågan, frågan om elskatten,
budgetöverskottet och en del annat, så
trodde man att ni ändrat mening. Så
sade ni i våras, men nu stöder ni regeringen,
som har en annan uppfattning.
Vi få nu höra att ni icke har ändrat
ståndpunkt. Då är det väl herr von Heland
som bildat skola. Ni ha icke ändrat
mening utan bara ändrat votum.

Herr Sköld frågade mig —- och det
var därför jag tog till orda — hur högt
räntan bör ligga. Jag är smickrad över
att han tror att jag kan klara detta på
en liten stund här. Får jag bara lov
att säga två saker? Det som är avgörande
är att ett läge skapas där marknaden
räknar med att det är mera sannolikt
att räntan sjunker än att den stiger.
Säker kan man aldrig vara. Alltså,
där det är mera sannolikt att obligationskurserna
stiga, d. v. s. räntan sjunker,
än tvärtom. I det läget blir t. ex.
en sparbank, som har 3-procentobligationer,
som noteras till 85 procent, ovillig
att sälja dessa 3-procentobligationer.
Ty den säger, att om några år äro de
kanske uppe i 90—95 procent. Därför
kommer en räntenivå, som är t. ex.
4 procent, att verka lika avskräckande
på villigheten att sälja obligationer som
om räntan vore 5—6 procent men ingen
kursförändring sannolik. Det blir
också en återhållsammare kreditgivning
från kreditinstitutens sida, när de
tro att ränteläget har en sjunkande ten -

dens, än om de tro den vara stigande.
Hur detta skall åstadkommas beror på
riksbanken. Det är en svår uppgift.
Det kan påpekas, att i Schweiz gick
räntan ned från 3,42 procent år 1948
till 2,67 procent; den är nu 2,96 procent.

Det är alldeles klart, som jag sade
till statsministern, att efter Korea-krigets
utbrott och rustningskonjunkturens
intensifiering behöver man en stramare
kreditpolitik än förut. Det ha vi i folkpartiet
klargjort. Vi ha icke ändrat vår
principiella inställning! Men för att
folk skall räkna med en sjunkande
ränta som mera sannolik än en stigande,
får man, herr finansminister, komma
överens om en sak: att man icke
tänker låta räntan stiga upp till skyhöga
nivåer. Man får alltså med andra
ord taga avstånd från den rena högräntepolitiken.

Chefen för finansdepartementet herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Först
trodde jag att jag skulle tolka detta något
mångordiga svar så, att det var
herr Ohlins tanke, att vi skulle få en
rörlig ränta utan annan gräns än den
förväntningarna på marknaden kunde
uppställa. Men i nästa ögonblick sade
han, att det icke är meningen att gå
dithän, att det blir en för hög ränta. Då
är ju det första alldeles värdelöst. Allt
tal om att man skall föra en räntepolitik
som gör att man väcker förväntningar
om fallande ränta saknar alltså
varje mening.

Herr HJALMARSON: Herr talman!
Egentligen ha vi väl nu hunnit fram
till denna remissdebatts dessert, och då
är det kanske litet svårt att så att säga
börja duka upp hela middagen igen.
Jag misstänker att våra tungor inte orka
med det, vare sig vi äro enkeltungade
eller dubbeltungade. Jag skall därför be
att få koncentrera mig på några ur vår
synpunkt väsentliga punkter i den förda
diskussionen.

Statsministerns besked i går om att

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Nr 29. 175

Vid remiss av

långsiktsproblemen hade varit avgörande
för socialdemokraternas samverkan
med bondeförbundet tillät jag mig
redan i går karakterisera som en efterhandskonstruktion,
i synnerhet som ju
statsministern själv framhöll, att penningpolitiken
skulle ha spelat en stor
roll för tillkomsten av den nya ministären.
Men det må vara hur det vill med
den saken. Denna fråga har ju ett intresse
från en annan synpunkt, helt enkelt
därför att statsministerns besked
ju visar, att socialdemokratien nu känner
sig säker i sadeln. Nu inrättar man
sig för att driva en socialistisk politik
på lång sikt, och man utgår från att
bondeförbundet mer eller mindre automatiskt
skall vara den stödjande parten
i denna politik.

Det är alltså, herr talman, om jag
härefter får säga ett par ord till herr
Hansson i Skegrie, så, att bondeförbundets
tjänstgöring under herr Sköld förefaller
att varken vara tidsbestämd
eller möjliggöra villkorlig frigivning.
Jag hoppas dock, herr Hansson i Skegrie,
att den inte heller skall hindra
bondeförbundet från den dagliga ånger
och bättring vid vilken herr Hansson i
Skegrie i likhet med Martin Luther
fäste så stort avseende.

I övrigt skall jag bara be att få ge ett
litet svar på vad herr Hansson i
Skegrie här yttrade. Han bad att vi
skulle ge oss till tåls inom oppositionen
tills man kan se frukterna av det
nya regeringsprogrammet, och naturligtvis
kunna vi göra det. Det är bara
frågan hur länge, herr Hansson! Hur
länge ha vi inte väntat på att alla de
frågor skulle lösas som socialdemokratien
sedan länge har lovat att lösa. Vad
är det för frågor som finnas i det nya
regeringsprogrammet som inte ha varit
upptagna i nästan varje socialdemokratiskt
valprogram under de senaste tio
åren och som man regelbundet har lovat
att lösa?

Herr Hansson i Skegrie framhöll att

motivet för att bondeförbundet hade

Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

gått in i regeringen och för att han nu
stödde den nya regeringen var, att man
inte vill delta i högerns och folkpartiets
fräna opposition. Att detta skulle
kunna utgöra ett motiv för att totalt
upphöra med opposition förefaller mig,
för att citera herr Hansson i Skegrie,
höra till de många obesvarade gåtorna,
i synnerhet som ju våra vänner inom
bondeförbundet under hela den gångna
sommaren ha suttit tillsammans med
högern och folkpartiet och diskuterat
med organisationerna om oppositionens
gemensamma ekonomiska linje.

När herr Hansson i Skegrie vill motivera
den nya regeringsbildningen med
stabiliseringspolitiken, måste jag också
här konstatera, att det var en upplysning
som måste ha vållat statsministern
en del bekymmer. Statsministern framhöll
ju just i går, att förhandlingarna
ha drivits av honom efter två parallella
linjer: dels om samverkan på längre
sikt med bondeförbundet och dels om
samverkan på kortare sikt med de tre
borgerliga partierna. Herr Hansson i
Skegrie måtte inte ha lyssnat riktigt till
vad statsministern sade i går —- det är
en reflexion man gör. En annan reflexion
är, att det bör vara angeläget
för statsministern att först ordna de
egna leden innan han begär att vi andra
skola marschera i takt.

Så, herr talman, ett litet ord med anledning
av vad som har sagts både av
herr Hansson i Skegrie och i viss män
av herr Hedlund om att oppositionen
inte skulle ha något alternativ. Jag erinrar,
herr talman, om att finansminister
Sköld i våras förklarade, att medan
högern och folkpartiet onekligen hade
ett alternativ, hade bondeförbundet
inte alls något alternativ. När herr Hedlund
säger, att bondeförbundet inte har
ändrat mening, undrar jag om förklaringen
helt enkelt kan vara den, att
bondeförbundet inte har haft någon
mening att ändra.

En annan fråga som man också gör
är, vad det är för alternativ som bonde -

176 Nr 29.

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

förbundet har skaffat sig och som ger
bondeförbundet detta företräde framför
högern och folkpartiet. Jag kan inte
se att det är något annat alternativ än
helt enkelt det att bondeförbundet har
slukat den socialdemokratiska linjen,
och det är detta som man nu prisar som
en stor statsmannagärning i jämförelse
med högerns och folkpartiets ynkliga
fasthållande vid sina respektive linjer.

Jag skulle, herr talman, också vilja
säga ett par ord i anknytning till statsministerns
inlägg i de ekonomiska frågorna.
Jag skulle först i förbigående
vilja kommentera vad statsministern
yttrade angående den borgerliga politiken
i början av 1930-talet. När jag
hörde herr Erlander tala här, erinrade
jag mig att jag själv satt på läktaren här
i kammaren på våren 1932, när de stora
krisfrågorna behandlades, och då lyssnade
till Per Albin Hanssons inlägg i
frågan. Jag erinrar mig mycket väl att
Per Albin Hansson var utomordentligt
angelägen att betona, att han inte ville
att meningsskiljaktigheterna mellan socialdemokraterna
och de borgerliga meningsriktningarna
skulle förstoras, ty,
som han framhöll, skillnaden var alldeles
för obetydlig för att ge anledning
till ett häftigare meningsutbyte. Jag tror
man har anledning att erinra sig det
när nu statsministern försöker förstora
upp meningsmotsättningarna i början
av 1930-talet när det gällde bekämpandet
av arbetslösheten.

Statsministern ställde en rad frågor,
men tiden medger inte att jag besvarar
dem. Jag skulle bara, herr talman, vilja
säga att jag har börjat få en känsla av
att vi inom högern och socialdemokratien
och kanske i viss mån inom folkpartiet
på visst sätt tala olika språk,
eftersom det tycks vara så oerhört svårt
att klargöra våra ståndpunkter för varandra.
Jag misströstar om möjligheterna
att i dag komma till ytterligare klarhet.
Jag bara erinrar om följande. Finansminister
Sköld har, jag minns inte
om det är i ränteregleringspropositio -

nen eller i propositionen om investeringsavgift,
understrukit att kreditpolitiken
för honom är det sekundära, och
jag konstaterar att kreditpolitiken för
oss återigen är den primära faktorn,
den som skall ligga till grund för de
andra åtgärderna. Räntan är en funktion
av kreditpolitiken, men det är
själva kreditpolitiken som är det grundläggande.
Detta vill inte statsministern
förstå, men för mig står sammanhanget
fullkomligt klart. Jag vill säga till statsministern,
även om han inte är inne i
kammaren, att hans uttalande gentemot
oss ju i själva verket betyder att han
samtidigt säger, att han över huvud taget
inte förstår de meningar som här
framföras på penningpolitikens område
av en omfattande nationell och internationell
expertis. Jag beklagar detta. Jag
kan bara konstatera faktum, men det
gör ju inte saken bättre just för ögonblicket.

Jag kanske kan få belysa problemet
från en annan utgångspunkt. Den väsentliga
frågan — det äro vi alla överens
om — är hur vi skola åstadkomma
jämvikt mellan sparande och investeringar.
Den penningpolitik som vi förorda
inverkar på båda delarna, på investeringarna
i dämpande takt och på
sparandet i stimulerande riktning. Men
vi ha hela tiden framhållit, att den måste
kompletteras med en rad andra åtgärder,
och en av de åtgärder som vi ha
ställt i förgrunden har gällt att ge sparandet
en så kraftig stimulans som möjligt.
Även vi vilja medverka till en överbalansering
av statsbudgeten men genom
en begränsning av de totala statsutgifterna.
I övrigt har man ju bara två
vägar att välja mellan. Antingen kan
staten beröva människorna en del av
deras inkomst, t. ex. genom en ny bilskatt,
för att skaffa sig ett överskott i
sin budget — det är regeringens väg —
eller också för man en politik som stimulerar
människorna att skaffa sig ett
överskott i sin egen budget, och de sålunda
sparade medlen tillföras i vanlig

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Nr 29.

177

Vid remiss av

ordning marknaden för att tagas i anspråk
för såväl enskilda som offentliga
investeringsändamål. Det är med denna
metod man skapar det utrymme som
statsministern i går efterlyste även för
investeringarna inom den offentliga
sektorn, men genom att på detta sätt
låta den naturliga marknaden skapa
grundvalen för investeringarna skapar
man ju också möjligheter för oss vanliga
människor att få vara med om att bestämma
om hur våra tillgångar skola
fördelas mellan den offentliga och den
enskilda sektorn och överlämnar icke
denna fråga att avgöras i realiteten enbart
av ett litet antal politiker i toppen
på samhällspyramiden.

Vi ställa oss mycket kritiska till regeringens
överbalanseringsmetod, detta
av både psykologiska och ekonomiska
skäl. Statligt tvångssparande via beskattningen
framträder omedelbart för
den enskilde som en standardförsämring,
och så snart skattetrycket har nått
en viss gräns vägra människorna helt
enkelt att finna sig i det, och då reagera
de på ett sätt som bara drar nytt
bränsle till inflationselden. Den metod
vi förorda återigen, stärker den enskildes
ekonomiska ställning, och den motverkar
nya inflationsimpulser.

Statsrådet Hjalmar Nilson snuddade
vid en sida av inflationsproblemet när
han kom in på frågan om vägunderhållet.
Det var ju, herr talman, inte något
särskilt optimistiskt budskap som
statsrådet hade att lämna kammaren.
Det förrådde i mitt tycke ett ganska
statiskt betraktelsesätt när det gällde
arbetskraftsproblemet. Vad statsrådet
anförde var ju egentligen ingenting annat
än ett konstaterande av att vägväsendets
problem som så många andra
är en funktion av den överfulla sysselsättningens
problematik, och detta
problem måste man ju angripa, inte för
att få bort den fulla sysselsättningen,
utan för att skapa den jämvikt mellan
tillgång och efterfrågan på arbetskraft
som är förutsättningen för att vi över

Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

huvud taget skola kunna få rätsida på
en rad ekonomiska problem, även den
utjämning av löneklyftan mellan jordbruket
och övriga näringsgrenar, om
vars önskvärdhet herr Hansson i Skegrie
och jag äro fullständigt överens.

Det finns, herr talman, ett avsnitt av
de frågor som ha varit uppe i remissdebatten,
som praktiskt taget inte alls
blivit föremål för diskussion, nämligen
de frågor som sammanhänga med försvaret.
För att det inte skall vara något
missförstånd kanske jag först inom parentes
skall svara på utrikesministerns
retoriska fråga i går om vår ställning
till frågan om att skicka militära kontingenter
till Korea. Utrikesministern
vet mycket väl, att alla de demokratiska
partierna äro överens på den
punkten.

Jag beklagar emellertid att försvarsproblemet
inte har kommit upp till närmare
behandling, och det förvånar mig
i någon mån emedan jag sett i senaste
numret av tidskriften Tiden, att socialdemokratien
efter den nya koalitionsministärens
tillkomst känner ett särskilt
stort ansvar för hur försvarsdepartementet
i fortsättningen skall förvaltas.
I tidskriftens kommentar till den
nya regeringsbildningen heter det följande:
»Ur begränsade partisynpunkter
hade det varit lyckligare om bönderna
tagit hand om försvaret i stället för skolan,
men ur landets synpunkt hade det
knappast varit någon vinning att se
t. ex. kapten von Heland på den posten.
» Man får ju säga, herr talman, att
det är en ganska kallhamrad umgängeston
mellan de båda koalitionspartierna.

Jag tillät mig i går att till regeringen
ställa tre frågor. Jag fick aldrig något
svar på frågorna, och jag förstår, herr
talman, att det är alldeles för sent att
nu få svar på dem. Jag vet dessutom att
den nye försvarsministern på grund av
sjukdom är förhindrad att vara här i
dag, så jag vill inte framföra någon kritik
över att svaret inte ges nu, men jag
skall be alt få ange vår positiva syn på

12 — Andni kammarens protokoll 1951. Nr 2.9.

178

Nr 29.

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

dessa frågor. De tre frågorna äro: frågan
om flottprogrammet, frågan om
gruppchefsutbildningen och slutligen
frågan om förstärkning av dagjaktflyget.
Jag vill här bara erinra om att regeringen
har lovat att till höstriksdagen
lägga fram förslag om lösning av gruppchefsutbildningsfrågan.
Det har så
många gånger belysts här, att denna utbildning
inte är tillräcklig, och jag tror
att de flesta äro underkunniga om att
erfarenheterna från västgötamanövern
på ett mycket klart sätt bekräftade denna
iakttagelse. De övriga utbildningsfrågorna
hänga emellertid intimt samman
med frågan om gruppchefsutbildningen,
och de böra därför lösas samtidigt.

Beträffande förstärkningen av dagjaktflyget
tillåter jag mig alltjämt ifrågasätta
om man inte kan genomföra den
lösning som framkastades i våras av de
då tre borgerliga oppositionspartierna,
nämligen att försöka få fram förstärkningen
av två flottiljer via den inhemska
industrien och försöka skaffa de
två återstående flottiljerna genom köp
utifrån.

Vad flottans modernisering beträffar
vill jag bara erinra om följande. I den
Nothinska försvarsutredningen rådde
fullständig enighet om att man borde
försöka gå över till ett program för en
lättare flotta efter ungefär de linjer som
nu ha skisserats. Riksdagen begärde i
våras att ett sådant program skulle läggas
fram, om möjligt för höstriksdagen.
Marinledningen bär genom sitt skickliga
arbete gjort detta möjligt. Om man
nu inte här vill lägga fram ett förslag
och lösa denna fråga, är det ju risk för
att vi stå inför en successiv nedrustning
av flottan. Man kan inte längre
skjuta på frågan om flottans ersättningsanskaffning,
och jag vill, särskilt
med tanke på att finansministern sitter
här, understryka, att kostnaden för
det nya flottbyggnadsprogrammet ju
håller sig inom den hittillsvarande kostnadsramen.
Det är alltså inte här i
första hand ett ekonomiskt problem.

Allra sist, herr talman, bara ett par
ord om en annan sida av försvarsproblemet
som just i dag eller i går har
fått en märklig belysning. Försvaret av
vår nationella frihet måste gå hand i
hand med lösningen av våra inre säkerhetsproblem.
Dessa ha ju fått en skrämmande
aktualitet genom avslöjandena i
den senaste spioneriaffären. En kommunist
bär förrått sitt lands militära
hemligheter. Att eliminera skadeverkningarna
härav kommer att förorsaka
myndigheterna ett betydande arbete
och medborgarna betydande merutgifter.
Detta är en sak, men det väsentliga
är givetvis att det ger oss en ny bekräftelse
på förhandenvaron i detta
land av krafter som inte dra sig för
att genom spioneri, förberedelser till
sabotage och andra liknande åtgärder
gå sina främmande uppdragsgivare till
handa. Stora krav måste därför ställas
på den nye inrikesministern. Jag hoppas
för min del att han energiskt och
målmedvetet kommer att fullfölja sin
föregångares insatser för att ge oss en
god inre beredskap. Gör han det kan
han förvisso räkna med oppositionens
helhjärtade och förtroendefulla stöd.
Alla ha vi anledning att följa dessa frågor
med skärpt vaksamhet och med
ökat aktgivande på vad läget kräver för
att trygga vår inre säkerhet.

Herr HANSSON i Skegrie (kort genmäle):
Herr talman! Herr Hjalmarson
riktade den frågan till mig, hur man
kan övergå från opposition till fullständig
frihet från opposition. Jag förstår
att det är hopplöst att söka få högern
och folkpartiet från det önsketänkande
som de tydligen ha satt sig
före att lansera, att bondeförbundet har
gått in i regeringen med fullständig
självuppgivelse. Jag tycker att man borde
kunna förstå på dessa håll, att de
arbetsresultat som en tvåpartiregering,
sammansatt av bondeförbundare och
socialdemokrater, komma att framvisa,
många gånger bli en kompromiss, där

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Nr 29. 179

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

även bondeförbundets åsikter kunna
göra sig gällande. Den opposition, som
vi tidigare utövat som oppositionsparti,
får alltså nu i stället ske inom regeringen
och framkomma i form av kompromisser.
Jag tycker det är så enkelt
att även herr Hjalmarson skulle förstå
det. Även herr Hjalmarson borde kunna
känna tillfredsställelse över att bondeförbundets
politiska målsättning och
åsikter komma att påverka den kommande
regeringspolitiken.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall inte polemisera
mot herr Hansson i Skegrie. Jag bara
observerar, att detta käcka och friska
uttalande av herr Hansson i Skegrie
om att bondeförbundet nog skall se
till att hävda de borgerliga synpunkterna
i den nya regeringen — jag önskar
bondeförbundet lycka till därvidlag
— avgavs efter det att finansministern
hade lämnat kammaren. Jag är,
herr talman, inte lika säker på att det
går så lätt att genomföra dessa vackra
och vällovliga avsikter, när de konfronteras
med den hårda planhushållande
hand som herr finansministern skall
presentera och som herr statsminister
Erlander i andra sammanhang på ett
så utomordentligt sätt har apostroferat.

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
När jag i går hörde herr Hseggblom
plädera för en fri prispolitik,
tänkte jag: vad menar herr Haeggblom
med detta?

Jag var med på 1930-talet, då vi hade
en fri prispolitik. Menar herr Hajggblom,
som själv är ordförande i en
jordbruksorganisation, att vi inte skola
ha några organisationer som ta vara
på våra samlade intressen? Jag funderade
på vad som kunde ligga bakom
herr Ha?gghloms yttrande. Är det bara
jordbruksnäringen, som skall ha en fri
prispolitik. Då tror jag att jag kan
gratulera herr Hajggblom. Han kommer
då att stå först på industriens lista vid
nästa val. Industrien har alltid haft in -

tresse för att jordbruket skall ha en fri
prispolitik.

När jag lyssnade till debatten i går
undrade jag, om högern lagt upp en
särskild plan för sitt angrepp dessa
dagar. Herr Hjalmarson var liksom herr
Ohlin inne på att räntan borde höjas.
Jag ställer en öppen fråga till herr
Hjalmarson. Jag minns, Hjalmarson,
när du på 1930-talet som ung hantlangare
åt Lindman stod i Odinslund
och sade, att nu ha socialdemokraterna
och bondeförbundet gått ihop, sossarna
ha byggt ett korthus, och det skola
bönderna rädda. Minns du dessa ord?
Då hade vi höga räntor. Man betalade
ända till 8 eller 9 procents ränta på
växlar, och vi hade hundratusentals arbetslösa.
Vill herr Hjalmarson att vi
skola få denna tid tillbaka? I så fall
har herr Hjalmarson föga lärt av de
gångna åren. Då var herr Lindman en
stark lärare, som satte djupa spår i
herr Hjalmarsons sinne.

Nu ha statsmakterna hjälpt massor
av människor att bygga egna hem, och
nu föreslår man att staten skall höja
räntan och därigenom göra det svårare
för dessa egnahemsbyggare. Är det
riktigt att göra på det sättet? Är det
inte bättre att hålla en fast, låg ränta?
Då blir spekulationen hämmad, men så
fort räntan går upp och ned brukar det
vara ovisst på affärsmarknaden, och
det ekonomiska läget brukar hastigt
ändras.

Jag skall inte taga tiden så länge i
anspråk, men jag är verkligen fundersam
över vad politiken har för grund
och hur man kan använda politiska
förhållanden. Jag läste i en tidning —
jag har den med mig här — att professor
Andrén i första kammaren hade
kallat ledarna för regeringspartierna
för Fyrtornet och Sliipvagnen. Jag tycker
det är ynkedom att en lärd man
som professor Andrén, som varit statsråd,
kan använda sådana ord. Jag vill
varna herr Hedlund från att bli professor,
ty så fort en person blir professor,
blir det alltid någon galenskap som bug -

180 Nr 29.

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

ger i. Herr Hjalmarson kallade regeringen
för en svartrost- eller berberisregering.
Akta dig Hjalmarson, så att
det inte kommer svartrost även på
dina inkomster! Svartrosten är ingen
leksak för bönderna. Litet försiktiga
böra ni vara i edra uttalanden.

Till sist skulle jag vilja fråga, om
högern har någon önskan att få tillbaka
de fria priser, som gällde i början av
1930-talet, då så väl fackföreningsanslutna
som jordbrukare genom sina
fackliga och politiska organisationer
fingo nöja sig med vad de kunde få
för sina varor och tjänster. Jag har
varit med och sålt mjölk för 5 å 6 öre
litern. Det är inte enbart nöje att vara
jordbrukare! Jag har bjudit ut havre
till avsalu men fått till svar, att havren
kunde jag mala åt korna. Jag gick
då till en annan affärsman som sade
att havren var bra, den kunde han ge
tio öre per kilogram för. Nu ha vi våra
organisationer, som bestämma våra priser,
men nu kommer högern och talar
om fri prisbildning. Herr Hseggblom,
som väl är högerns vice ledare här i
kammaren, gjorde gällande, att vi borde
få en fri prisbildning. Jag hoppas att
riksdagen och den samlingsregering
som nu har kommit till stånd, bevakar
jordbrukens intressen så att vi slippa
en fri prisbildning.

Jag är så gammal, att jag inte kommer
tillbaka hit om något år, men jag
är säker på att ni, som komma att fortsätta
här i riksdagen, framdeles få se
att det inte kommer att tarva många år
förrän högern och folkpartiet komma
att säga, att resultatet av socialdemokraternas
och bondeförbundets insats
för Sveriges näringsliv ha vi varit med
om att skapa. Försök lägga på minnet,
att de orden komma ni att få besannade.
Det skedde likadant på 1930-talet, när högern och folkpartiet inte
visste på vilket sätt de skulle anfalla
Pehrsson-Bramstorp och Per Albin
Hansson, som voro ledare för den s. k.
kohandeln. De tyckte att det var ett

namn som passade den samverkan som
de kritiserade. Jag var med i fjol och
köpte ett 30-tal djur, och jag får säga
att det är ingen dålig affär att vara kohandlare,
men det tål vid att man har
vaken blick om man skall göra det ordentligt! Jag

vädjar till er inom högern och
folkpartiet, som anstränga er till det
yttersta för att hacka på koalitionsregeringen.
Jag har tänkt många gånger,
att det var nog tråkigt att det inte blev
ett ännu större underlag, så att det
hade kunnat bildas en verklig samlingsregering,
ty samma politik som
den som förs nu hade säkert då varit
till lags. Nu är det litet tråkigt att sitta
utanför och att ha kommit så långt
ifrån taburetterna.

Herr HiEGGBLOM (kort genmäle):
Herr talman! Det är synd att förstöra
den sammanfattning av denna tvådagarsdebatt,
som herr Hansson i Skediga
nu på ett så utomordentligt sätt har
lyckats prestera.

När herr Hansson i Skediga nämnde,
att jag var med i en organisation, som
hade en viss fördel av den prispolitik,
som här föreslås, skall jag be att herr
Hansson i Skediga, när han nu bebådar
att han skall dra sig tillbaka, på ett
eller annat sätt studerar, hur den fria
prisbildning, som jag här har gjort
mig till talesman för och som jag ansett
borde få finnas inom ett gränsskydd,
har fungerat just inom ägghandelsorganisationen,
som jag vet att herr
Hansson i Skediga är intresserad av.
Han kommer då att kunna konstatera,
att tack vare att vårens beslut överförde
äggen från den prisreglerade till den
fria linjen, så ha producenterna det
regleringsår, som slutade den sista augusti,
i stället för i kalkylen beräknade
kr. 2: 40 kunnat inhösta ett pris på kr.
2:75. Han kan vidare se, hur uppe i
Norrbotten, där priset är 85 öre högre
än i Södra Sverige, det ligger till på

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Nr 29. 181

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

ett helt annat sätt med äggen än med
mjölken. Jag tror att om herr Hansson
i Skediga tar reda på vad som ligger
bakom vår strävan efter att få innanför
gränsskyddet på kalkylens grund möjlighet
till friare prisbildning, kommer
han kanske att förstå det. Jag är inte
övertygad om det, ty herr Hansson i
Skediga och de övriga bondeförbundarna
ha inte velat inhämta någonting
om de linjer, som komma från annat
håll. De äro så trygga nu i den majoritetsställning
som uppstått. Men det
finns kanske anledning att lyssna även
till erfarenheter från annat håll.

Herr HANSSON i Skediga (kort genmäle):
Herr talman! Vad gäller organisationsarbetet
är det troligt, att vi med
organisationernas hjälp kunna hålla
våra priser uppe, men jordbruket är
inte någon dagspolitik utan en politik
på lång sikt. Jag har varit jordbrukare
i 40 år och vet, att man inte får räkna
bara för dagen. I det långa loppet —
det måste vi ärligen erkänna — hade
vi jordbrukare inte kunnat reda oss
utan den statliga hjälp, som vi fingo
genom organisationerna redan 1933 vid
kohandelns uppgörande. Det var ett
stöd för hela det svenska jordbruket.
Sedan dess har det gått framåt både på
det maskinella området och på produktionsområdet,
och nu kan det ha varit
tillfällen, då det varit en viss fördel
med s. k. fri prisbildning. Men i det
långa loppet är det en fördel för jordbruket
och för hela vårt land, att jordbruket
har det stöd, som statsmakterna
kunna och böra giva jordbruksnäringen.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Det finns ett och annat, som
det kunde varit av ett visst intresse att
kommentera, men jag skall inte göra
det. Frågorna finnas ju kvar, och det
blir ju flera dagar. Det är emellertid
en sak, som jag begärt ordet för att få
ytterligare belysa.

Det förekom ett replikskifte i går
eftermiddag mellan inrikesminister
Hedlund och mig angående ett tidningscitat.
Jag har använt tidningscitatet
bland annat i en artikel i Expressen,
och det är tydligen där som herr Hedlund
läst det. Herr Hedlund ställde till
mig frågan, var jag hade tagit detta citat,
och jag hänvisade till Kalmar Läns
Tidning.

Som de ledamöter erinra sig, som
voro närvarande i går i kammaren, förklarade
då herr Hedlund, att han inte
hade givit någon intervju åt Kalmar
Läns Tidning.

Jag hade tagit citatet ur Svenska
Landsbygden, alltså bondeförbundets
huvudorgan, som i sin tur hade tagit
det ur Kalmar Läns Tidning.

På grund av vad som förekom i går
har jag velat ännu en gång kontrollera,
huruvida det från min sida skulle föreligga
något misstag. Jag har nu framför
mig det nummer av Svenska Landsbygden
för den 21 september, där det
citatet finns som jag återgav i går, och
det är i sin ordning. Där finns mycket
riktigt ett citat i citatet, utmärkt på
vanligt sätt, men det hade naturligtvis
varit bättre att få se Kalmar Läns Tidning
direkt. Här ringdes i går tre samtal
till Kalmar, men redaktionen kunde
inte erinra sig denna intervju. En titt
i tidningslägget på kungl. biblioteket
visar emellertid, att denna intervju stod
i Kalmar Läns Tidning den 17 september
i full anslutning till den då aktuella
situationen. Jag skall be att få läsa
igen vad det gällde:

Kalmar Läns Tidning hade alltså
sagt, att den låtit sin Stockholmsredaktion
intervjua dr Hedlund för att få
slut på pratet i de liberala stockholmstidningarna
om en förestående regeringskoalition,
och så heter det: »Jag
känner icke till något anbud till partivänner
inom bondeförbundet att inträda
i regeringen, svarar herr Hedlund.
Från socialdemokratiskt håll har mig
veterligt icke något sådant förslag fram -

182 Nr 29.

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

kommit. Det skulle ju för övrigt vara
meningslöst, då alla måste veta att vår
ståndpunkt är demokratisk samlingsregering.
» Och så tillfogar, som jag
nämnde i går, Kalmar Läns Tidning:
»Är detta tillräckligt klara ord för att
pratet om bondeförbundet i huvudstadspressen
skall upphöra?»

Med detta anser jag mig vara skild
ifrån målet. Herr Hedlund får själv
föra det vidare med Kalmar Läns Tidning
och vem han för övrigt har lust.
Jag har bett statsrådet Nilson meddela
honom, att detta skulle sägas i kammaren.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! När jag tidigare i
dag hörde statsrådet Nilson, önskade
jag att jag hade haft tillfälle att säga
honom en replik. Jag kunde då inte få
ordet, men jag kommer med det nu.

Vägarna äro, som kammarens ledamöter
veta, inte i något bra skick, och
på vårsidan voro de på sina håll nästan
ofarbara. Det sades många hårda
ord dels om statsmakterna, i fråga om
otillräckliga anslag, och dels om den
dåvarande kommunikationsministern
för hans sätt att handlägga vägfrågorna.
Jag vill inte vttra mig huruvida det var
rätt eller inte utan begränsa mig till
vad som skedde i och med förändringarna
inom regeringen, då kommunikationsdepartementet
klövs och det blev
en ny vägminister. Från många håll
har det knutits stora förhoppningar till
denna nya organisation av departementet
och till den nye vägministern.

Det var därför ganska naturligt att
man i dag med stort intresse hörde
statsrådet taga till orda, men jag kan
inte gärna påstå, att hans anförande
här avslöjade någon större beslutsamhet
och kraft. Vad var det han sade? Jo,
han framhöll allt möjligt som han måste
undersöka, innan han skulle kunna
tänka sig att göra någonting.

Till en början sade han, att man får

ju tänka sig för, så att man inte tar arbetskraft
från andra viktiga områden,
och det ligger åtskilligt i det. Därefter
var han färdig att studera arbetsmarknaden.
Undersöka, om det fanns dold
arbetskraft, som skulle kunna utnyttjas?
Om man kunde arbeta längre tid
av året på vägarbetena än som nu oftast
har skett? Vidare ifrågasatte han
import av främmande arbetskraft men
tilläde försiktigtvis, att det icke fick
uppfattas så att det planerades någon
åtgärd i den riktningen. Först när vägministern
trodde sig ha fått någon uppfattning
om arbetsmarknaden, föreföll
han vilja taga upp de ekonomiska problemen.

Jag kunde inte få annat intryck än
att statsrådet var mycket betänksam inför
sin nya uppgift, och detta verkade
inte särskilt uppmuntrande. Det som
behövs är större krafttag än på den
förre kommunikationsministerns tid.

Jag var på Svenska vägföreningens
kongress i Jönköping i somras. Där
yttrades många hårda ord, och man
framförde sina klagomål i olika tonarter,
kanske litet i överkant. Det var
mycket folk från hela landet samlat,
som representerade stor erfarenhet, och
den diskussion, som där fördes med representanter
för vägförvaltningarna
och med generaldirektören för vägväsendet,
hade åtskilligt att ge.

Jag skulle gärna vilja uppmana statsrådet
Nilson att inte uppehålla sig för
länge med de olika utredningarna, utan
så fort som möjligt försöka att inom
den nuvarande organisationens ram och
med de personella tillgångar som redan
nu finnas åstadkomma ännu mera. Det
kanske går om tillräckliga anslag ställas
till förfogande. Och därtill: Gör en
översyn av den tekniska utrustningen
inom vägväsendet och se efter, om man
inte genom en ytterligare upprustning
och förbättring kan spara ännu mera i
fråga om manuell arbetskraft!

För övrigt ha vi ju kommit tillbaka
till den stora diskussion, som har förts

Nr 29. 183

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Vid remiss av

här tidigare i dag. Tillståndet inom
vägväsendet måste ju ses som ett av de
icke önskvärda resultaten av den överfulla
sysselsättningen, och vi torde inte
komma helt till rätta med vägväsendets
svårigheter förrän vi kunna komma till
rätta med de stora problemen. Jag tror
alltså att vägministern, om han vill hävda
sitt halva departements samhällsviktiga
ärenden på ett tillfredsställande
sätt, har anledning att yttra sig på ett
mindre försynt och, jag höll nästan på
att säga, självutplånande vis än han
gjorde, när han nu för första gången
tog till orda i denna kammare i sin
egenskap av statsråd.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN: Herr talman!

Under debatten både i dag och i går ha
lönefrågorna berörts och särskilt de
frågor, som sammanhänga med den
statliga lönesättningen. Jag skall emellertid
inte gå in på det som har sagts
i dessa frågor. Herr Hjalmarson sade
för någon dag sedan i denna kammare,
att man skall eftersträva att så mycket
som möjligt avpolitisera lönefrågorna.
Jag har samma uppfattning, och därför
skall jag inte heller gå in på frågorna
nu, utan jag vill dra ut konsekvenserna
av denna uppfattning så långt, att dessa
frågor böra klaras upp med de anställdas
organisationer och med deras förtroendemän.
Jag tror att dessa förtroendemän
mycket väl veta hur läget ligger
till och vad som anses böra göras.
Vi böra förhandlingsvägen sträva efter
att försöka komma varandra så nära,
att vi kunna träffa överenskommelser.
Jag skall inte gå in på någon lönestatistik,
även om det finnes mycket att säga
om vad som anförts i denna debatt,
eller på några mera allmänna talesätt
om lönens avvägning.

Att jag begärt ordet är närmast beroende
av en fråga, som herr Kyling
framställde till mig. Ilan frågade, huruvida
jag kunde beräkna att tjänsteför -

Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

teekningsrevisionen snart skulle vara
färdig och om resultatet skulle komma
så snart, att det kunde föreläggas 1952
års riksdag. På den frågan skulle jag
vilja hänvisa till det svar som jag gav
under våren, då jag sade att det är min
förhoppning, att tjänsteförteckningskommittén
skall komma fram med förslag,
som anger de allmänna riktlinjerna,
redan under instundande höst, så
att det skall kunna behandlas vid 1952
års riksdag. Nu är det sant att arbetet
av olika anledningar har blivit fördröjt
inom tjänsteförteckningskommit tén.

Men det bär icke blivit fördröjt så
mycket, att inte 1952 års riksdag skall
kunna få tillfälle att ta ställning till
principerna. Det kommer kanske att
föranleda en liten omläggning i arbetsgången,
men den är jag beredd att vidtaga
för att något ytterligare dröjsmål
utöver vad jag åsyftade i mitt svar vid
vårriksdagen inte skall förorsakas.

Under hösten kan det framläggas en
del förslag, som jag hoppas få möjlighet
att ta hänsyn till redan vid budgetarbetet.
Men i den mån det inte kan
komma fram fullständiga förslag, har
jag för avsikt att lägga fram ytterligare
förslag i proposition till 1952 års riksdag.
Det innebär visserligen att man
får bryta ut en del ur budgetbehandlingen,
och det är inte någon särskild
fördel ur departementets synpunkt med
att göra detta, men för att inte förhala
frågorna utan få fram lösningar så
snabbt som möjligt är jag beredd att
gå den vägen.

Huruvida allt kan komma fram till
1952 års riksdag kan jag emellertid inte
med bestämdhet yttra mig om, och jag
kan inte bekräfta att arbetet skall vara
färdigt vid en bestämd tidpunkt. Det
är med tjänsteförteckningskommitténs
arbete, som bedrives förhandlingsvägen,
som med många andra frågor, varom
man förhandlar, alt det är inte en
part som bestämmer takten, utan skall
man komma fram förhandlingsvägen
och sträva efter att komma överens, så

184 Nr 29.

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

beror det på båda parter hur fort det
går. Nu hoppas jag i alla fall, även om
det helt naturligt föreligger stora meningsmotsättningar
mellan kommittén,
som förhandlar å statens sida, och personalorganisationerna,
som förhandla
för tjänstemännen, att det likväl skall
finnas möjligheter att nå överenskommelser
också på de vitala punkterna.
Skulle det mot förmodan inte vara möjligt
att nå överenskommelser inom rimlig
tid, ja, då får man ta upp till prövning
hur man skall förfara. Men i det
läget äro vi inte ännu.

Herr KYLING (kort genmäle): Herr
talman! Jag skall be att till herr statsrådet
och chefen för civildepartementet
få framföra ett tack inte bara för
att jag fick svar på min fråga utan
dessutom för att det blev så utförligt
och klarläggande. Jag vill framhålla
vikten av att man har en sådan kontakt
mellan organisationerna och regeringen,
som statsrådet talade om, så att
man kan få klarhet i dessa frågor. Att
frågorna ha blivit besvarade här i dag
tror jag lättar stämningen rätt mycket.
Som civilministern vet och som jag
sagt tidigare i dag, råder det faktiskt
en oerhört stor oro och ängslan inför
dessa frågor. Jag tror att civilministerns
anförande kommer att lugna stämningen,
och vi få hoppas, att man äntligen
skall kunna få klarhet beträffande
just den eftersläpningspolitik, som
här förts på tal.

Jag vill, herr talman, bara erinra om
att tjänsteförteckningsrevisionen faktiskt
varit den kyrkogård, där man har
begravt en mängd löneproblem, som
skulle kunna vara berättigade att komma
fram. Jag vill exempelvis påminna
kammaren om en motion, som väcktes
i våras och som gick ut på att fyra
kanslibiträdestjänster vid landsmålsarkivet
i Härnösand skulle lyftas upp en
lönegrad. Riksdagen kunde helt enkelt
inte göra den upplyftningen. Tjänster -

na hade på grund av en felplacering
för några år sedan kommit att ligga i
10 :e lönegraden men skulle ligga i 11 :e.
Man måste nu vänta på att tjänsteförteckningsrevisionen
skall bli färdig,
innan man kan få till stånd någon
ändring.

Jag tror som sagt att statsrådets svar
här i dag kommer att lugna, och vi få
väl också hoppas, att det blir verklighet
av förhoppningarna att kunna få
fram dessa saker till 1952 års riksdag.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! När statsrådet Nilson talade
om vägarna, tyckte jag att han gav
vissa löften om förbättringar, något
som förvisso behövs. Även om jag inte
i allt kan dela den uppfattning, som
herr Jonsson i Skedsbygd gjorde sig till
tolk för, så tycker jag att det naturligtvis
ligger mycket i att arbetet med vägarna
bör intensifieras.

Statsrådet Nilson nämnde den dolda
arbetskraften. I anledning därav vill
jag ta upp frågan om breddning av
blekingejärnvägarna, jag vet inte för
vilken gång i ordningen. För några år
sedan påvisade jag i en interpellation,
som besvarades av statsministern, att
det i Blekinge län finns en hel del dold
arbetskraft. Vi ha en mängd småbrukare
där nere, som ha otillräckligt med
arbete. Om vintern skulle den hemmavarande
familjen i många fall kunna
klara av det arbete, som behöver utföras,
och mannen skulle kunna arbeta
i den öppna marknaden, om det funnes
lämpligt säsongarbete.

För närvarande håller man nere i
Blekinge på med järnvägsbyggen, och
det är ett arbete, som det i många fall
går lika bra att utföra på vintern som
på sommaren. Det är en del sprängningar
i berg och sådant som måste ske,
och det går alldeles utmärkt. Järnvägsstyrelsen
har i sin driftkostnadsstat
för detta budgetår givit oss större anslag
än någonsin tidigare. Vi ha fått

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Nr 29.

185

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

1 260 000 kronor mot i fjol någonting
på 850 000 kronor och tidigare 600 000
och 250 000 kronor. Detta är ju en betydande
ökning, och vi ha inte anledning
att vara annat än tacksamma för
den. Men jag tror, att man med litet god
vilja från statsmakternas sida skulle
kunna öka anslaget ännu mera och åtminstone
fördubbla det nuvarande anslaget.
Här äro problemen givetvis av
ekonomisk art. Jag är säker på att man
utan att göra någon skada på näringslivet
och industrierna där nere mycket
väl skulle kunna få loss en hel del
arbetskraft.

Jag vill gärna ha sagt detta, ty jag
hoppas att vägministern lägger ett gott
ord för oss, om frågan kommer på tal
inom kommunikationsdepartementet. Vi
ha diskuterat de här tingen tidigare,
och herr Nilson frågade då, om jag i ett
visst läge vore villig att hjälpa honom
med ett förslag, om en viss järnväg. Jag
svarade ja, och nu hoppas jag att vägministern
skall svara precis detsamma,
så att vi åtminstone få så mycket fart
på arbetet, att man kan se att det leder
åt rätt håll. Det vore kanske felaktigt
att säga, att detta inte synes redan nu,
men det är klart att ett arbete, som är
så pass omfattande att det beräknas
kosta omkring 30 miljoner kronor, tar
sin tid, när arbetet pågår på det sätt
som det nu gör. Jag är säker på att
statsmakterna här göra en investering,
som skall bära mycket god frukt.

Sedan skall jag inte så långt fram i
remissdebatten i någon större utsträckning
orda om vad som har förekommit
vid regeringsombildningen, och jag
skall inte på något sätt lägga sten på
börda. Men när statsrådet Hedlund nyss
resonerade om att bondeförbundet inte
hade ändrat inställning, så vill jag, utan
att diskutera vad statsrådet Hedlund
gjort, säga att det finns bondeförbundare
— och mycket prominenta sådana
— som ha ändrat inställning. Men
detta gör jag inte någon anmärkning
på, tvärtom. Jag åsyftar närmast stats -

rådet Norup. När man hörde hans anförande
i går kväll, var det ingen svårighet
att konstatera, att han hade
svängt om rätt väsentligt. Han ägnade
en stor del av sitt anförande åt småbrukspolitiken,
och jag tyckte mig förstå
att han menade, att det var alldeles
nödvändigt att denna togs upp. Men
vad herr Norup uttalade i går har inte
alltid varit hans åsikt. Jag skulle kunna
citera ett flertal lösryckta meningar ur
protokollen, men jag skall inte göra det.
Jag vill bara omnämna, att då jag en
gång diskuterade med honom, tyckte
han verkligen, att man skulle låta bli
att dubbelhandla dessa frågor efter deras
förmenta betydelse för de stora eller
de små jordbruken.

Jag har vid några tillfällen blivit tillfrågad
hur jag kan dela herr Waldemar
Svenssons uppfattning. Vi båda ha ju
inte alldeles lika stora jordbruk, utan
jag driver ett som är något större. Men
under hela den tid jag har varit jordbrukare,
vilket jag ingalunda varit lika
länge som herr Hansson i Skediga men
dock så länge att jag tagit in ett trettiotal
skördar, har jag aldrig svävat på
målet, då det gällt att tillgodose småbrukarnas
behov. Det är från dem vi
hämta vår arbetskraft. Det är inte bara
storjordbruket och det medelstora jordbruket
som äro i behov av lejd arbetskraft,
utan även för skogsbruket är det
av vikt att småjordbruken bibehållas.
Jag har själv iakttagit hur det ser ut
i byar, som blivit avfolkade. Där ha
tidigare varit sju eller åtta stycken små
gårdar som drivits men som nu stå öde,
och den lilla skolan som fanns i byn
har flyttats. Är det någon kvar i byn
som skall gå i folkskolan, måste man
ordna med skolskjuts.

Jag tycker att detta om något är så
beklagligt, att man måste ha sin uppmärksamhet
riktad på det. Jag tror
också -—- ja, jag vet det, och jag skulle
kunna visa exempel på det — att det
under de sista åren inom vissa produktionsgrenar
funnits möjlighet att ordna

186

Nr 29.

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 219—221.

fördelningen på ett sådant sätt, att de
mindre jordbruken inte ha behövt bli
lidande. Men jag vågar påstå, att jag
för min del inte kunnat se någon standardförbättring.
Jag tycker således inte
att man t. ex. kan införa en extra skatt
på bilarna och säga, att nu äro jordbrukarna
i ett sådant läge, att de ha
råd att hjälpa till att stabilisera penningvärdet.
Ja, jag försäkrar att jag tror
att herr Vigelsbo har råd till det, och
jag har det också. Men det finns många
småbrukare som inte kunna tänka på
att hjälpa till att stabilisera penningvärdet,
utan för dem gäller det att kunna
leva för dagen.

Detta var, herr talman, vad jag hade
på hjärtat och ville anföra, och jag
skall inte ytterligare ta tiden i anspråk.

Fru RENSTRÖM-INGENÄS: Herr talman!
Den stora debatten är nu slut, och
jag har inte begärt ordet för att yttra
mig direkt i den. Men här gjordes i går
i kammaren ett uttalande om det
Socialdemokratiska kvinnoförbundets
åsikter om regeringens ekonomiska politik.
'' Jag är ledsen att jag inte fick
reda på det förrän i dag och därför
inte kunnat ta upp det tidigare. Uttalandet
gjordes av herr Hagberg i Luleå,
och givetvis var det felaktigt. Ja,
det var så totalt missvisande, att det
inte kan få stå oemotsagt, och det är
för att tillbakavisa det som jag nu har
begärt ordet.

Herr Hagberg påstod bland annat, att
redan i våras ansåg det Socialdemokratiska
kvinnoförbundet, att regeringens
prispolitik minskat de sociala förmånernas
värde med 22 procent. Detta
måste vara en medveten förvanskning
av det uttalande från Kvinnoförbundet,
där siffran 22 finns med, vilket publicerades
i juninumret av vår tidning
Morgonbris. Jag har tidningen här. I
början av uttalandet säges det: »Världsmarknadsprisernas
genomslag på den
svenska marknaden till följd av devalveringssubventionernas
borttagande har

jämte ökade löner orsakat en höjning
av den svenska prisnivån med cirka
12 procent från september 1950 till
mars 1951.» Ja, världsmarknadsprisernas
stegring har ju inte regeringen
gjort något åt. Den har emellertid kunnat
påverka lönerna, så att prisstegringen
fått slå igenom. Är det detta herr
Hagberg tycker är fel?

I fortsättningen av uttalandet heter
det: »Styrelsen vill ge uttryck för sin
förhoppning, att den stabilisering som
dock är skönjbar på världsmarknaden,
icke skall avlösas av en ny prisstegringsperiod.
Under sådana förutsättningar
är styrelsen övertygad om att
det genom en noggrann och effektiv
priskontroll, reglering av investeringsverksamheten
och överbalansering av
budgeten skall vara möjligt att uppnå
en stabilisering av prisnivån även i
Sverige.»

Som synes beröras just åtgärder som
regeringen bland en rad andra har vidtagit.
Vi i Kvinnoförbundet finna alltjämt
den av regeringen anvisade vägen
för att komma till rätta med det besvärande
inflationstrycket vara den
mest lämpliga. Jag undrar varför inte
herr Hagberg, om han nu skall citera
våra uttalanden, också kunde ta med
det som gjordes vid en konferens med
förbundsstyrelsen och distriktsordförandena
den 16 och 17 november i fjol
och som publicerades i decembernumret
av Morgonbris. Där heter det: »Konferensen
har icke velat underlåta att
deklarera sina synpunkter på dessa områden,
trots att vi äro övertygade om
att den sittande regeringen kommer att
till det yttersta slå vakt om de vunna
resultaten av årtiondens arbete.»

Herr talman! Tillit till regeringen och
dess politik, icke misstro möter oss, om
vi sant och riktigt återge de uttalanden,
som Kvinnoförbundet har gjort. Om
herr Hagberg tror, att han genom vilseledande
polemik skall kunna vinna gehör
hos kvinnorna här i landet, har
han storligen räknat miste.

Nr 29. 187

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Svar på interpellation om införande av lotsplikt för alla främmande fartyg vid an''

görandet av hamnarna i Karlskrona och Fårösund.

Härmed var överläggningen slutad.
Ifrågavarande propositioner hänvisades,
nr 219 till jordbruksutskottet, nr
220 till bevillningsutskottet och nr 221
till bankoutskottet.

Till utskotten skulle jämväl överlämnas
de i anledning av dessa propositioner
inom kammaren avgivna yttrandena.

Slutligen föredrogs och hänvisades
till statsutskottet Kungl. Maj :ts å bordet
vilande proposition nr 222, angående
försäljning av viss fastighet.

i 3.

Föredrogos var för sig och lades till
handlingarna bankoutskottets jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan gjorda anmälningar
att till utskottet inkommit framställningar
från

dels fullmäktige i riksbanken om pension
åt städerskan vid riksbankens huvudkontor
Svea Arvida Johansson,

dels fullmäktige i riksgäldskontoret
om anordningar för snabbare publicering
av debattprotokoll under 1952 års
riksdag m. m.,

dels ock fullmäktige i riksbanken
att av riksbankens medel få taga i anspråk
ett belopp av förslagsvis 285 000
kronor för uppförande vid Tumba bruk
av en byggnad med tillhörande utrustning
för sedelförstöringskontoret.

§ 4.

Föredrogs, men bordlädes åter första
lagutskottets utlåtande nr 33.

§ 5.

Föredrogos var efter annan och hänvisades
till statsutskottet Kungl. Maj :ts
å bordet vilande propositioner:

nr 223 angående vissa materielbeställningar
för försvaret; och

nr 224, angående täckning av kostnaderna
för fortsatt verksamhet av det
svenska fältsjukhuset i Korea.

Föredrogos var för sig och remitterades
till statsutskottet följande på
kammarens bord liggande motioner,
nämligen:

nr 652 av herr Ståhl m. fl.,

nr 653 av herrar Wedén och Wirtén
samt

nr 654 av herr Hansson i Skegrie
m. fl.

§ 7.

Föredrogs den av herr Mårtensson i
Smedstorp vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet angående
reducering av fraktkostnaderna
vid transport av sockerbetor i vissa fall.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Svar på interpellation om införande av
lotsplikt för alla främmande fartyg vid
angörandet av hamnarna i Karlskrona
och Fårösund.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, som yttrade: Herr
talman! Med andra kammarens tillstånd
har herr Hagberg i Malmö frågat mig
om jag kommer att inom den närmaste
framtiden låta införa bestämmelser om
lotsplikt för alla främmande fartyg, oberoende
av storlek och nationalitet, vid
angörandet av hamnarna i Karlskrona
och Fårösund.

I interpellationen framhålles, att det
i samband med den ökade tillströmningen
av flyktingar till Sverige väckt
uppmärksamhet, att från utlandet anländande
fartyg gått in i Karlskrona

188 Nr 29.

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Svar på interpellation om införande av Iotsplikt för alla främmande fartyg vid an görandet

av hamnarna i Karlskrona och Fårösund.

hamn och därvid passerat Karlskrona
fästnings skyddsområde. Då man icke
på förhand kan veta om det rör sig om
verkliga flyktingar eller personer i
ärenden, som kunna innebära hot mot
rikets säkerhet och skada vårt försvar,
har — säges det vidare i interpellationen
— från flera håll begärts att åtgärder
skulle vidtagas för att hindra
främmande fartyg att anlöpa vissa örlogshamnar
utan att ha kontroll i form
av svensk lots ombord. Såsom exempel
på en sådan framställning erinrar interpellanten
om en av chefen för marinen
den 27 oktober 1949 avlåten skrivelse,
vari denne gjort framställning av
liknande innehåll som interpellantens
fråga. Interpellanten efterlyser Kungl.
Maj:ts svar å denna framställning och
känner således icke till att Kungl. Maj:t
fattade beslut i ämnet redan den 29
juni förra året. Framställningen föranledde
icke någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
I ärendet hade yttranden avgivits av
utrikesdepartementets rättsavdelning,
kommerskollegium och lotsstyrelsen.

Beslutet kan måhända fordra en kommentar.

Svenska och utländska fartyg i enskild
ägo, vilka ankomma från eller
avgå till utrikes ort, äro enligt lotsförordningen
i princip underkastade lotsplikt.
Befrielse från Iotsplikt åtnjutes
i vissa närmare angivna fall av — förutom
alla dylika svenska fartyg — utländska
fartyg av angivet slag, vilka
traktatsenligt skola i avseende
å skyldighet att anlita lots vara likställda
med svenska fartyg.

Beträffande fartyg i främmande stats
tjänst finnas särskilda bestämmelser
om skyldighet att anlita lots. Dessa bestämmelsers
tillämpningsområde har
utsträckts genom en kungörelse den
8 juni 1951.

För bedömandet av herr Hagbergs
fråga är den viktigaste omständigheten,
att vissa främmande länders fartyg i
enskild ägo traktatsenligt äro likställda

med svenska fartyg i avseende å skyldigheten
att anlita lots. I yttrandena
från UD:s rättsavdelning och kommerskollegium
påpekades sålunda, att Sverige
genom avtal med ett flertal främmande
länder förbundit sig att i sjöfartshänseende
behandla sådana länders
fartyg lika med inhemska fartyg.
Skulle den föreslagna lotsplikten införas,
blev det därför nödvändigt att upptaga
förhandlingar med dessa länder
för att åstadkomma revision av avtalen.
Detta ansågs icke böra ifrågakomma,
enär vi då möjligen kunde drivas att
som motprestation göra för svensk sjöfartsnäring
kännbara uppoffringar. Det
avsedda syftet skulle visserligen —
utan ändring av avtalen — kunna uppnås
genom att införa Iotsplikt för såväl
svenska som utländska fartyg, men
en dylik anordning kunde förutses medföra
alltför stora kostnader och olägenheter
för den inhemska sjöfarten, över
huvud taget skulle det här bli fråga om
omfattande och ömtåliga ingripanden,
vilkas konsekvenser äro svåra att överblicka.
Därtill kom -—- och det är givetvis
en mycket väsentlig sak — att
man icke kände sig övertygad om att
en genom lotsplikten åvägabragt kontroll
skulle medföra tillfredsställande
säkerhet mot de iakttagelser eller åtgöranden,
som man vill hindra.

Det må slutligen tillfogas, att den
skyldighet för bl. a. lotspersonal att inrapportera
främmande örlogsfartygs rörelser
vid rikets kuster, som föreligger
enligt kungörelse den 21 november
1925, efter framställning av överbefälhavaren
genom kungörelse den 2 februari
i år utsträckts att gälla även annat
främmande fartyg eller farkost,
därest på grund av fartygets eller farkostens
färdväg, sätt att manövrera eller
eljest anledning finnes att misstänka
att fartyget bedriver olaglig verksamhet
riktad mot riket eller dess invånare.
Bestämmelsen bör ha bidragit till att
bevakningen av rikets kuster skärpes.

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Nr 29. 189

Svar på interpellation om införande av lotsplikt för alla främmande fartyg vid an görandet

av hamnarna i Karlskrona och Fårösund.

Härpå anförde:

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag ber att få tacka herr statsrådet för
svaret på min interpellation. Tyvärr
nödgas jag säga, att jag inte finner det
tillfredsställande. Jag vill inte vara oartig
mot någon ledamot av statsrådet,
allra minst — höll jag på att säga —•
mot vår nuvarande handelsminister.
Men jag kan å andra sidan inte underlåta
att framhålla, att jag kände mig, i
någon liten mån i varje fall, chockerad
då jag konstaterade den formella, för
att inte säga formalistiska inställning,
som herr statsrådet anser sig böra lägga
i dagen i denna sak, som jag dock inte
tycker är alldeles betydelselös.

Det senaste årets händelser ha, som
vi alla veta, till övermått visat vidden
och omfattningen av den, skola vi säga
»uppmärksamhet», som våra försvarsanstalter
äro föremål för från utländskt
håll. Vi behöva bara kasta en flyktig
blick i dagens tidningar för att där
ställas inför avslöjanden, som väl utan
överdrift kunna betecknas som fantastiska.
Jag föreställer mig, att många
medborgare här i landet i dag gnugga
sig i ögonen och fråga sig, hur något
dylikt kan vara möjligt här i Sverige.
Kammarens ledamöter ha säkert observerat,
vilken central roll Karlskrona
örlogsliamn spelar just i det sammanhang,
som blivit föremål för så utförliga
omnämnanden i tidningarna.

Är det mot bakgrunden av dessa avslöjanden
verkligen, skulle jag vilja
fråga, rimligt att tillåta, som nu sker,
vem som helst att nalkas denna örlogshamn
sjövägen utan praktiskt taget någon
som helst kontroll, förutsatt att
vederbörande använder privat tonnage
understigande viss storleksordning?
Det erfordras förmodligen inte särskilt
tränade spioner för att de i betraktande
av de, skola vi säga »lätta arbetsförhållandena»
skola bli i tillfälle att
göra ur deras synpunkt värdefulla iakt -

tagelser, fotografera, etc. Risken för att
dylika utländska småfartyg »av misstag»,
som det heter, komma in på förbjudna
områden är ■— som ju erfarenheten
i betydande utsträckning visar
— uppenbar.

Herr statsrådet hänvisar till gällande
traktater. Jag bestrider ingalunda värdet
av detta argument. Jag förstår mycket
väl, att detta är en ganska känslig
sak, men å andra sidan pekar herr
statsrådet själv på en annan utväg, medelst
vilken man skulle kunna komma
till rätta med dessa förhållanden. Herr
statsrådet säger att »det avsedda syftet»
— alltså ett bättre skydd för försvarsanläggningarna
— »kan uppnås
genom att införa lotsplikt för såväl
svenska som utländska fartyg, men en
dylik anordning kunde förutses medföra
alltför stora kostnader och olägenheter
för den inhemska sjöfarten».

Ja, detta låter naturligtvis säga sig,
men hur mycket fog finns det egentligen
för en sådan uppfattning? Jag skulle
kunna förstå ett dylikt argument,
om vi levat under något annorlunda
förhållanden än dem som vi för närvarande
befinna oss i. Men som alla
veta är den nuvarande situationen i
östersjöområdet sådan, att jag måste
säga, att regeringens passivitet i denna
fråga förefaller i varje fall mig ganska
obegriplig.

Det är sannolikt, att en utsträckning
av lotsplikten även till svenska fartyg
skulle förorsaka vår sjöfart vissa kostnader,
det vill jag inte bestrida. Men,
herr statsråd, dessa kostnader måste
naturligtvis — och därutinnan ger herr
statsrådet mig säkert alldeles rätt —
vägas mot fördelen för vår säkerhet av
ett arrangemang som det, som nu ifrågasatts
av marinledningen. För övrigt
kan ju kostnaden inte bli av någon väsentlig
storleksordning. Det är endast
föreslaget av marinledningen, att den
generella lotsplikten skulle gälla de
båda hamnarna Karlskrona och Fårö -

190 Nr 29.

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Svar på interpellation om införande av lotsplikt för alla främmande fartyg vid an görandet

av hamnarna i Karlskrona och Fårösund.

sund, som ur försvarssynpunkt äro betydelsefulla
och, som förhållandena nu
gestaltat sig i Östersjön, alldeles särskilt
utsatta för den trafik, som jag berört i
min interpellation.

Herr statsrådet talar, som jag sade
om att generell lotsplikt skulle vålla
svensk sjöfart kännbara uppoffringar.
Ja, herr statsråd, vilken roll skulle jag
vilja fråga, spela dessa uppoffringar,
dessa eventuellt ökade kostnader i förhållande
till de uppoffringar, som
svensk sjöfart och svenskt sjöfolk för
närvarande tyvärr tvingas att göra i
vissa östersjöhamnar?

Statsrådet talar om reciprocitet, och
jag förstår mycket väl det talet. Det var
ett riktigt tal i en annan, mer idyllisk
tid än den vi nu leva i, men jag ifrågasätter
om det äger full relevans till nuvarande
vanskliga förhållanden. Men
låt gå, låt oss tala om reciprocitet! Låt
oss då göra det förvisso, herr statsråd,
alldeles verklighetsfrämmande tankeexperimentet,
att svenska båtar åberopande
denna reciprocitet, skulle söka sig
in i vissa främmande östersjöhamnar.
Tror herr statsrådet, tror någon i
denna kammare, att dessa svenska båtar
där skulle mottagas med öppna armar
på samma älskvärda sätt, som vi
tillämpa på vår sida av Östersjön? Det
tror naturligtvis varken herr statsrådet
eller någon ledamot av kammaren.

Jag skall inte för ögonblicket närmare
gå in på denna angelägenhet, men
jag vill med den syn jag har på detta
problem, en syn som mycket förstärkts
av vad som hänt de allra senaste dagarna,
allvarligt vädja till herr statsrådet
att ta denna fråga under förnyad
omprövning. Läget i dag har väsentligt,
det måste vi säga oss, förändrats i förhållande
till vad fallet var, när regeringen
sommaren 1950 tog ståndpunkt
i saken. Vi måste nog i både ett och
annat hänseende vara beredda att vidta
helt andra och betydligt mer effektiva
skyddsåtgärder beträffande våra

försvarsanstalter än vad vi tidigare
tänkt oss. Jag föreställer mig, att man
inom försvarsledningen med anledning
av den allra senaste tidens avslöjanden
för närvarande bedriver ett febrilt
arbete för att nödtorftigt reparera de
skador som anställts. Jag håller före att
en icke alldeles betydelselös länk i detta
restaureringsarbete skulle kunna utgöras
av tillmötesgående mot marinledningens
förslag beträffande lotsplikt
vid hamnarna Karlskrona och Fårösund.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! Herr
Hagberg i Malmö ville som allmänt
omdöme om mitt svar säga, att det bara
var en anvisning till formella hinder
av olika slag och att det skulle ge besked
om att jag saknade vilja att komma
till rätta med detta spörsmål. Jag
vill bestrida det. Jag tror inte detta
är ett ärende av den art, att man
skall säga ungefär som herr Hagberg
sade, att nog tål den svenska sjöfarten
det där, d. v. s. de ökade kostnaderna
för lotsplikt. Det är just dessa synpunkter
jag har försökt beakta. Och
myndigheterna — jag bortser från
UD:s rättsavdelning, som mer haft de
formella tingen om hand, utan tänker
närmast på kommerskollegium — ha
sagt att den föreslagna åtgärden för
med sig så många olägenheter med tanke
på svensk sjöfart i utländska hamnar,
att man inte bör vidta den utan
tvingande skäl.

Jag beaktar helt de synpunkter herr
Hagberg framfört om angelägenheten
av att åstadkomma största möjliga uppsikt
vid rikets kuster och att få någorlunda
trygghet för en icke önskvärd
insyn. Det är dessa synpunkter som
chefen för marinen anlagt i sin skrivelse,
och jag tycker att chefen för marinen
kommit fram till riktiga slutsatser,
när han säger, att det här är fråga

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Nr 29. 191

Svar på interpellation om införande av lotsplikt för alla främmande fartyg vid an

görandet av hamnarna i Karlskrona och Fårösund.

om en skärpt bevakning och att det blir
fråga om en rent militär åtgärd. På
det hållet har man inte samma besvärligheter
som med internationella traktater.

I den mån man bedömer saken på
det sättet, att man finner det nödvändigt
att åstadkomma denna skärpta bevakning,
är det lättare att ordna saken
på den vägen än genom den här föreslagna
åtgärden. Jag tror också att jag
behöver tillägga, att ur traktatssynpunkt
går det inte att göra så, att man
bara skulle tillämpa lotsplikt i en eller
två hamnar, ty vi få ändå hela belastningen
på den svenska sjöfarten. Att
det gäller bara två hamnar inverkar
inte i detta avseende, och då ha vi inte
fullgjort våra förpliktelser och kunna
inte heller begära motsvarande förmåner
av en annan nation.

Det är sådana synpunkter som ligga
till grund för svaret, och jag bestrider
att det är på rent formella skäl vi baserat
detta svar, utan vi ha efter en
realprövning kommit fram till denna
ståndpunkt.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Det är givetvis alldeles riktigt som statsrådet
framhåller, att, om vi här vidta
några åtgärder, komma de att träffa
vår sjöfart generellt. Men i praktiken
förhåller det sig inte på det sättet, ty
vi färdas i regel inte med småbåtar
utanför Östersjön. Vi gå exempelvis till
England och Frankrike och till länder
på andra sidan haven, men åt det hållet
blir det givetvis fråga om fartyg av
helt annat tonnage, som under alla omständigheter
är underkastat lotsplikt.
Det hela rör sig därför i praktiken
kring den småbåtstrafik, som förekommer
i Östersjön, och den kan av tekniska
skäl inte sträcka sig längre.

Statsrådet framhåller, att egentligen
är detta en fråga om skärpt bevakning
på militärt föranstaltande. Jag har

samma uppfattning som statsrådet därvidlag,
det är naturligtvis det centrala
i denna angelägenhet. Men tyvärr ligger
det till på det sättet, att de militära
myndigheterna inte ha resurser till sitt
förfogande för att militärt kunna bevaka
dessa områden. Det är därför marinledningen
kommit med detta förslag,
att lotsplikt skulle införas för att
man därigenom åtminstone nödtorftigt
skulle kunna utöva den övervakningsverksamhet,
som man nu inte kan utöva
militärt på grund av bristande resurser.

Jag skall här, om det intresserar,
lämna ett litet exempel på hur det kan
gå till i detta sammanhang. Ett mindre
utländskt fartyg gick genom Kungsdjupet
— den bekanta infartsleden till
Karlskrona — direkt in i örlogshamnen
och lade till vid utrustningskajen. Man
anmodade det utländska fartyget att
förflytta sig bort till kofferdihamnen.
Fartyget gick inte dit — »av misstag»,
som det heter — utan lade i stället till
vid mobiliseringskajen. Man ifrågasätter
på allvar, om något sådant är möjligt i
något annat lands flottstationer. Jag tror
det knappast.

Kan herr statsrådet med den ställning
han har medverka till att det i
detta sammanhang till de marina myndigheternas
förfogande ställes större
resurser, skulle ingen vara gladare än
jag, men jag tror det blir ganska svårt.
Därför får man kanske gå den väg, som
marinledningen här har anvisat. Det är
ett palliativ och inte den bästa vägen,
men man synes inte ha haft någon annan
utväg än den som här ifrågasatts.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! Jag
vill tillägga att det besök, som herr
Hagberg talade om och som gjordes i
dessa hamnar, blev undersökt, men
man fann då, enligt en uppgift som jag
bar här framför mig, ingenting an -

192

Nr 29.

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Interpellation ang. tillämpningen av kungörelsen om beslag på koppar. — Interpellation
ang. vissa olägenheter i samband med reservofficerarnas repetitionsövningar.

märkningsvärt med detta fartyg. Detta
hindrar naturligtvis inte, att man allmänt
kan säga att det i sådana fall är
fråga om mycket ovälkomna besök.
Därom tvista vi inte. Detta fall har emellertid
uppmärksammats från polisens
sida; fartyget har undersökts och det
har som sagt därvid inte framkommit
något anmärkningsvärt.

Jag har velat framhålla detta därför
att episoden annars kanske kunde ge
kammarens ledamöter den föreställningen,
att det inte finns några möjligheter
att avvisa sådana fartyg och att
de militära myndigheterna inte ens
skulle kunna genomföra de mest nödvändiga
bevakningsuppgifter.

Herr HAGBERG i Malmö: Jag känner
mycket väl till den undersökning, som
polisen gjorde av det fartyg, som jag
omnämnde. Jag känner också till, att
man ombord på fartyget inte kunde påträffa
något av misstänkt natur. Men
detta bevisar ingenting om värdet av
de iakttagelser under infarten till örlogshamnen,
som besättningen på detta
fartyg kan ha gjort. Vi veta mycket väl
att s. k. flyktingar, som söka sig till
vårt land, ingalunda alltid äro flyktingar
i detta ords egentliga bemärkelse.
Vi veta mycket väl, att det kommer in
i landet en hel del folk med helt andra
avsikter än att här söka asylrätt.

överläggningen var härmed slutad.

§ 9.

Interpellation ang. tillämpningen av kungörelsen
om beslag på koppar.

Fru ERIKSSON i Stockholm erhöll på
begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Nyligen har koppar lagts i beslag. Detta
medför, att det snart inställer sig materialbrist
inom vissa industrier. Det har
även utfärdats förbud mot användningen
av den koppar, som nu finns i lager

hos producenterna, vilket för vissa grupper
bl. a. inom armaturbranschen måste
medföra driftsinskränkningar fr. o. m.
årsskiftet med arbetslöshet som påföljd.

Då situationen skapat oro inom berörda
företag, ber jag att till chefen för
handelsdepartementet få rikta följande
fråga: Hur tänker statsrådet tillämpa
nämnda kungörelse om beslag på koppar,
som behövs för vissa industrier?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10.

Interpellation ang. vissa olägenheter i
samband med reservofficerarnas repetitionsövningar.

Ordet lämnades på begäran till

Herr ERICSSON i Näs, som anförde:
Herr talman! Omläggningen av arméns
repetitionsövningar till att gälla krigsförband
i stället för årsklasser innebär
ett betydande framsteg både ur beredskaps-
och effektivitetssynpunkt. Förutsättningen
för att fördelarna av denna
nya ordning till fullo skall kunna utnyttjas
är emellertid, att den på krigsförbanden
krigsplacerade personalen —
befäl såväl som manskap — deltar i
repetitionsövningarna. Detta synes för
manskapets vidkommande vara fallet,
sedan bestämmelsen om extra lång beredskapstjänstgöring
numera slopats.
Det är givet att uppskov just under sommaren
måste meddelas i icke ringa utsträckning,
men förbanden synas i stort
sett ha uppnått fältstyrka genom att
även mobiliseringsreserven inkallats.
Vad beträffar befälskategorien reservofficerare
synes situationen i här berörda
avseende inte vara tillfredsställande.
Detta gäller måhända i främsta rummet
lokalförsvarsförbanden, vilka äro sammansatta
av äldre årgångar befäl och
värnpliktiga.

Anledningen till att reservofficerare i
viss omfattning icke deltagit i repeti -

193

Onsdagen den 31 oktober 1951. Nr 29.

Interpellation ang. vissa olägenheter i samband med reservofficerarnas repetitions,
övningar.

tionsövningarna på de förband, där de
äro krigsplacerade, beror på gällande
bestämmelser i reservbefälskungörelserna.
Enligt dessa kunna reservofficerare
icke inkallas till krigsförbandsvisa repetitionsövningar,
om de fullgjort den
dem vart tredje år åliggande obligatoriska
tjänstgöringen eller om de uppnått
42 års ålder. Detta senare gäller den
kategori, vars tjänstgöring regleras av
den äldre reservbefälskungörelsen. Det
förefaller uppenbart att dessa bestämmelser
måste innebära svårigheter för
repetitionsövningarnas effektiva fullföljande.
Det är visserligen sant, att ett
stort antal reservofficerare frivilligt deltagit
i sina krigsförbands övningar. Det
torde dock inte kunna bestridas att
olägenheterna av de nämnda bestämmelserna
äro påtagliga. Mobiliseringsavdelningarna
tvingas till en rad mer
eller mindre lyckade improvisationer,
när de icke kunna disponera det på
krigsförbanden krigsplacerade befälet.
Olägenheterna härav framstå så mycket
starkare som repetitionsomgångarna
skola genomgås på tre år i stället för
på sex år, såsom ursprungligen var meningen.

En ändring bör företagas i reservbefälskungörelserna,
så att förslagsvis
krigsförbandsvis repetitionsövning jämställes
med beredskapstjänst. Därvid
bör reservofficer givetvis få tillgodoräkna
sig repetitionsövning när det gäller
att fullgöra den vart tredje år återkommande
tjänstgöringen. Det kan inte
gärna förnekas att vederbörande har
större utbyte av en repetitionsövning
än den obligatoriska tjänstgöringen såsom
den i allmänhet bedrives.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om andra kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få framställa följande
frågor:

Har statsrådet observerat olägenheterna
av att reservofficerare under vissa
omständigheter icke kunna inkallas till

13 — Andra kammarens protokoll 1951.

repetitionsövningarna för de förband,
på vilka de äro krigsplacerade?

Är statsrådet beredd att medverka till
en sådan ändring av gällande bestämmelser
i reservbefälskungörelserna, att
dessa olägenheter undanröjas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll
:

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och vice
talmännen i riksdagens andra kammare
och de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte herr
talmannen och vice talmännen tillsätta
kammarens kanslipersonal,
den 31 oktober 1951.

Tillförordnade kanslisten hos kammaren
fil. stud. Sven Wickberg hade
med anledning av att han utnämnts
till stenograf i första kammaren anhållit
om entledigande från förordnandet
alt tills vidare uppehålla en kanslisttjänst
hos kammaren.

Denna anhållan bifölls; och förordnades
jur. stud. Johnny Sköldvall att
tills vidare vara kanslist hos kammaren.

In fidem
Gunnar Brilth.

§ 12.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen:

nr C55, av herr Lager m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition, nr
217, angående anslag å til läggsstat I för
budgetåret 1951/52 till främjande av
bostadsförsörjningen in. in.; och

nr G5G, av herr Kyling in. fl., likaXr
It).

194

Nr 29.

Onsdagen den 31 oktober 1951.

ledes i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 217.

Dessa motioner bordlädes.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.04 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Iduns tryckeri, Esselte AB. Stockholm 1951

116871