1951 ANDRA KAMMAREN Nr 25 (Riksdagens protokoll 1951:25)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1951 ANDRA KAMMAREN Nr 25

30—31 maj.

Debatter m. m.

Onsdagen den 30 maj fm. Sid.

Bidrag till producent av svensk film m. nr..................... 3

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.................. 43

Onsdagen den 30 maj em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område (Forts.) .......... 69

Uppskov med interpellationssvar ............................ 115

Torsdagen den 31 maj.

Statsregleringen .......................................... 116

Svar på interpellationer av:

Herr Nihlfors ang. modifiering av kompetensföreskrifterna för anställning
i tullverket in. m............................... 123

Herr Dickson ang. utbildningen av det värnpliktiga befälet...... 129

Herr Johnsson i Stockholm ang. den medborgarkommission, som
tillsatts för utredning av myndigheternas förhållande i den s. k.

Kejne-affären ........................................ 136

Herr Svensson i Ljungskile:

a) ang. bebyggande av viss fastighet vid Svinesundsbron...... 147

b) ang. överenskommelse rörande Radiotjänst vid krig eller

krigsfara, m. m..................................... 149

Meddelande ang höstsession ................................ 157

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 30 maj fm.

Statsutskottets utlåtande nr 162, ang. särskilt bidrag till producent av

svensk film, in. in....................................... 3

Jordbruksutskottets utlåtande nr 42, ang. åtgärder i prisreglerande

syfte på jordbrukets område.............................. 43

1—Andra kammarens protokoll 1951. Nr 25.

2 Nr 25. Innehåll.

Torsdagen den 31 maj. Sid.

Statsutskottets memorial nr 178, ang. tilläggsstat II för budgetåret

1950/51 .............................................. 116

— nr 179, ang. statsregleringen.............................. 116

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj.

Kl. 11 fm.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ I Justerades

protokollet för den 24 innevarande
maj.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
memorial nr 178 och 179.

§ 3.

Bidrag till producent av svensk film m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
162, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
särskilt bidrag till producent av svensk
film, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 142 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 16 mars 1951, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning om särskilt bidrag till
producent av svensk film; samt

2) förordning om tillägg till förordningen
den 21 december 1945 (nr 823)
om nöjesskatt.

Kungl. Maj:ts förslag innebar i huvudsak,
att till producent av svensk
film skulle utgå bidrag av statsmedel
med tjugo procent av statens andel i
nöjesskatten för biografföreställning,
vid vilken bidragsberättigande film visades
och i vilken till högst femton procent
inginge utländska filmer.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft ett antal
motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sjödahl in. fl. (I: 440) och den andra

1 andra kammaren av herr Edberg
in. fl. (Il: 513), hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till regeringen måtte
anhålla om en förutsättningslös utredning
om möjligheterna att utsträcka det
statliga filmstödet till filmer under

2 000 meters längd, s. k. kortfilmer,
samt om de former, under vilka ett sådant
stöd eventuellt borde utgå.

I en inom andra kammaren av herr
Widén m. fl. väckt motion (II: 572)
hade hemställts dels att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition
dels att frågan om bidrag till
kvalitetsfilm skulle upptagas till prövning.

I en inom andra kammaren av herrar
Onsjö och Rubbestad väckt motion (II:
573) hade hemställts, att riksdagen
måtte avslå förevarande proposition.

I en inom andra kammaren av herr
Spångberg väckt motion (II: 575) hade
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av förslaget till förordning om
särskilt bidrag till producent av svensk
film måtte besluta, att bidraget skulle
utgå med 30 procent av statens andel av
nöjesskatten samt att riksdagen måtte
besluta hemställa hos Kungl. Maj:t om
snar utredning angående statliga åtgärder
för underlättande av exporten av
svensk film samt att förslag härom måtte
framläggas för riksdagen snarast möjligt.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 441 och II: 574, II: 572,
sistnämnda motion i vad den avsåge avslag
å Kungl. Maj:ts förslag, II: 573 samt
11:575, sistnämnda motion i vad den

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Bidrag till producent av svensk film m. m.

avsåge bidragsprocenten, antaga vid
propositionen fogade förslag till

a) förordning om särskilt bidrag till
producent av svensk film,

b) förordning om tillägg till förordningen
den 21 december 1945 (nr 823)
om nöjesskatt;

IT. att motionerna 1:440 och 11:513
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

III. att motionen 11:572, i vad den
icke behandlats under L, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

IV. att motionen II: 575, i vad den
icke behandlats under I., icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

V. att motionen II: 576 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Söderquisl, Bengtson,
Svensson i Grönvik, Rabbestad, Bergstrand,
Widén och Larsson i Stockholm,
vilka ansett, att utskottet bort föreslå
riksdagen att med bifall till motionerna
1:440 och 11:513 samt 11:572 och II:
573 avslå Kungl. Maj:ts förslag samt
hemställa om utredning rörande bidrag
till kvalitetsfilm och kortfilm och att
i enlighet därmed utskottet i punkterna
I, II och III bort hemställa,

I. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna II: 572, såvitt nu vore i
fråga, och II: 573 samt med avslag å
motionerna I: 441 och II: 574 samt II:
575, sistnämnda motion i vad den avsåge
bidragsprocenten, avslå Kungl.
Maj:ts förevarande förslag;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 440 och II: 513, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad
reservanterna anfört;

III. att riksdagen måtte med bifall till
motionen II: 572, i vad den icke behandlats
under I., i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

2) av herr Gustaf Karlsson, som ansett
att utskottet i punkten IV bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till

motionen II: 575, i vad den icke behandlats
under I., hos Kungl. Maj:t
hemställa om snar utredning angående
statliga åtgärder för underlättande av
exporten av svensk film och om förslag
i ämnet snarast möjligt till riksdagen; 3)

av herrar Svensson i Grönvik och
Rabbestad, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SPÅNGBERG: Herr talman! När
vi nu skola diskutera frågan om stöd
åt svensk film, bör man kanske börja
med att konstatera, att det inte gäller
bidrag i den ordning vi är vana vid i
denna kammare. Tack vare nöjesskatten
är filmen som bekant en mycket
god inkomstkälla för staten och kommunerna,
och den kommer att bli det
i fortsättningen även med ett bifall till
något av de positiva förslag, som ha
framförts i motionerna och i utskottets
förevarande utlåtande.

Det är väl bekant, att den svenska
filmen ger ungefär 16 miljoner kronor
om året i nöjesskatt, varav omkring 12
miljoner inflyta till statskassan medan
4 miljoner gå till kommunerna. Filmproduktionen
går däremot med en förlust
på mellan 3 och 4 miljoner kronor.
Inga företag kunna i längden drivas
under sådana betingelser, och filmproduktionen
utgör som vi erfarit inte
något undantag. Vi känna till filmsloppet,
och det råder knappast någon tvekan
om att detta kommer att fortsätta,
om inte den restitution av nöjesskatt,
som här är föreslagen, bifalles.

Man kan ha olika uppfattningar om
filmens betydelse. Den diskuteras ju
ganska ofta, och det finns de som anse,
att vi inte behöva någon film alls och
att man reder sig lika bra utan den. De
flesta äro nog ändå eniga om att filmen
är en betydelsefull kulturfaktor, som
man inte kan komma förbi. Den drar
större publik än någon annan konstart.
Därtill kommer att publiken i första

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Nr 25.

hand består av ungdom. Det är därför
av stor betydelse hurudan filmen egentligen
är och vad den ger i positiv eller
negativ riktning. Filmen kan som ingen
annan konstart tränga ut till landets
alla delar. Den kan i den mest avlägsna
by uppvisa vad de främsta skådespelarna,
regissörerna, musikerna och författarna
kunna åstadkomma. Inte minst
på grund därav är det nödvändigt, att
den svenska filmen får sådana betingelser,
att den kan fortsätta sin verksamhet
och samtidigt så långt som möjligt
hävda sig i konkurrensen med annan
film. Sverige är ett av de få länder,
som hittills inte ha visat något större
intresse, då det gällt att stödja filmen.
I de flesta länder, däribland de andra
nordiska, har staten visat, att den förstått
filmens betydelse. Hittills har det
kanske inte behövts i Sverige. Filmproduktionen
var från början en god inkomstkälla
för företagarna. Det är först
under de senare åren, tydligen under
inflytande av den höga nöjesskatten,
som den i stor utsträckning har blivit
förlustbringande.

För att den svenska filmproduktionen
skulle gå ihop ekonomiskt, skulle
den enligt beräkningarna behöva få tillbaka
ungefär 3G procent av den statliga
andelen i nöjesskatten. I propositionen
och i utskottets utlåtande föreslås, att
den skall få 20 procent. Det skulle betyda
ungefär 2 200 000 kronor om året,
men filmen går då fortfarande med en
förlust på omkring 1 miljon kronor.

I den motion, som jag har tagit mig
friheten att väcka, har föreslagits, att
staten skulle återbetala 30 procent av
sin andel av nöjesskatten, vilket i det
närmaste skulle täcka förlusten. Såväl
av utredningen som i propositionen och
i utskottets förevarande utlåtande erkännes,
att filmproduktionen skulle behöva
det i motionen angivna beloppet
för att kunna täcka det genomsnittliga
underskottet per film. Finansministern
har emellertid stannat vid 20 procent
och motiverat detta med att stödet bör

Bidrag till producent av svensk film m. m.

få karaktären av självhjälp och inte innebära,
att producenten får täckning
för varje förlust. Det heter alt man bör
kunna räkna med att stödet skall verka
som ett incitament till eu i konstnärligt
och ekonomiskt hänseende noggrann
planering av inspelningsverksamheten.
Det är givetvis inte någon, som har något
emot, att en sådan kommer till
stånd, men jag tror nog, att denna noggranna
planering redan har iakttagits.
När en film skall inspelas, får hänsyn
tagas till så mycket — väderleksförhållanden
in. in. — som man inte kan råda
över. Och går inte allt i lås enligt beräkning
kan den draga större kostnader
än man räknat med. Om man jämför
den svenska filmens produktionskostnader
med andra länders, måste man
säga, att de inte äro dyra. Det är bra
med rationalisering, men när det gäller
filmen kan den drivas för långt. Faran
för en standardförsämring kan
ligga snubblande nära, och det är ingen
som önskar få en dålig kvalitet på den
svenska filmen.

Den reservation, som avgivits av herr
Söderquist in. fl., går ut på att såväl
propositionen som motionerna om restitution
av nöjesskattemedel skola avslås.
I stället anvisa reservanterna två
vägar, som enligt deras mening skulle
vara tillräckliga. Dels skulle man avslå
förslaget om stöd nu och i stället igångsätta
en utredning om huruvida bidrag
skulle kunna lämnas till kvalitetsfilm,
och dels skulle förlusterna kunna täckas
med höjda biljettpriser på biograferna.
I filmens nuvarande läge tror jag
att reservanternas förslag i ett enda
drag skulle göra slut på såväl kvalitetsfilm
som svensk nöjesfilm över huvud
taget.

Jag har givetvis inte något emot tanken,
att kvalitetsfilm skulle kunna belönas
på ett särskilt sätt. Det har jag
nog framhållit redan vid tidigare filmdebatter
i denna kammare och skall
inte gå närmare in på det i detta sammanhang.
Det kan säkert vara av värde

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 fin.

Bidrag till producent av svensk film m. m.

med en utredning om hur sådan film
skall kunna stödjas. För ögonblicket
vill jag emellertid framhålla svårigheterna
att i förväg avgöra, om en planerad
film blir en s. k. kvalitetsfilm eller
om det blir en medelgod eller en dålig
film. Ämnesvalet kan naturligtvis säga
en del, men ingen lär kunna bedöma
frågan enbart med hjälp av detta. Jag
tror inte ens, att det kan räcka med ett
bedömande av manuskriptet, och även
sedan filmen är färdig kan det ofta
vara svårt nog. Alla som följa de uttalanden
som göras av tidningarnas filmkritiker
veta att dessa ofta icke äro ense
om filmernas kvalitet.

Den fråga som vi nu behandla — filmens
vara eller inte vara — skulle
emellertid ingalunda avgöras enbart
med stöd åt kvalitetsfilm. Det gäller här
att fatta ett sådant beslut, att det rådande
filmstoppet kan upphävas.

Jag vill gärna säga ytterligare ett par
ord om förslaget i herr Söderquists
m. fl. reservation om höjda filmhyror
och höjda biljettpriser som medel att
avhjälpa förlusterna. .lag undrar om det
är så lämpligt att gå den vägen. För det
första äro priserna redan nu mycket
höga på grund av nöjesskatten. För det
andra komma de kanske att höjas ändå,
eftersom det för närvarande pågår förhandlingar
om en eventuell höjning på
grund av de ökade kostnader för
bränsle, underhåll av fastigheter m. m.,
som biograferna ha fått vidkännas sedan
nu gällande priser fastställdes.

Det skulle vidare inte gå att åstadkomma
den av reservanterna förordade
höjningen på biljettpriserna utan att
även priserna på den utländska filmen
höjas, och vad bleve konsekvenserna
därav? Vi veta att de svenska biograferna
till övertygande del visa utländsk
film. De äro således inte beroende av
den svenska filmen, utan de kunna visa :
film även om den svenska filmproduk- c
tionen lägges ned. Den utländska filmen 1
visas redan nu i sådan utsträckning, att
den betingar en filmhyra, som, sedan 1

vissa omkostnader avdragits, medför
att omkring 10 miljoner kronor om året
föras ut ur landet, varav det mesta i
dollarvaluta.

Låt oss nu antaga, att reservanterna
skulle segra i sitt yrkande om avslag
samt i yrkandet att biljettpriserna
skulle höjas i sådan utsträckning, att
den i propositionen begärda summan
2 200 000 kronor täcktes. Vad skulle det
medföra? Om svensk och utländsk film
efter den höjningen skulle visas i samma
relation till varandra som hittills,
skulle det betyda, att ytterligare 5 å 6
miljoner kronor fördes ut ur landet ti i i
de utländska filmbolagen, även i fortsättningen
huvudsakligen i dollarvaluta.
I stället för att ge den svenska
filmproduktionen en restitution på
2 200 000 kronor som föreslagits i propositionen
eller med den summa, som
föreslagits i min motion om ytterligare
1 000 000 och som återfinnes även i
herrar Ståhls och Nilssons i Kristinehamn
motioner om restitution av 20
procent av såväl den statliga som den
kommunala nöjesskatten, skulle man
tillåta ett ytterligare valutautflöde på 5
å G miljoner kronor. Reservanternas
linje innebär i verkligheten ett valutautflöde
av många miljoner kronor, som
inte ger någonting i utbyte, intet ens
minnet av biografbilderna, eftersom vi
få det redan för de 10 miljoner, som nu
föras ut ur landet. Det vore den näst
sämsta väg man kunde gå, när det gäller
den svenska filmproduktionen. Den
sämsta vägen vore givetvis att helt och
hållet taga död på denna.

Till sist ber jag att få säga några ord
om det förslag om möjlighet till en ökning
av den svenska filmexporten som
är angivet i slutet av min motion. Vi
veta, att den svenska filmen under
stumfilmens dagar stod i toppklass.
Svensk film var bland den bästa i världen.
Utan att gå närmare in på den saken
kan man kanske bara som ett enkelt
faktum konstatera, att det största
hindret för svensk film på den utländ -

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Nr 25.

ska marknaden för närvarande säkerligen
är språket. Jag har emellertid fått
bestämda uppgifter om att man i vissa
biografkretsar i utlandet är verkligt intresserad
av den svenska filmen, därför
att man genom den får en levande bild
av svenskt folkliv, svenska förhållanden
och svenska problem. Inom de stora
engelska, franska och tyska språkområdena
är man emellertid mera bortskämd
än vi; man vill höra sitt eget språk talas
och inte bara läsa texterna och höra
ett utländskt språk så som vi få göra
när vi se utländsk film. Jag tror, att
denna fråga har en viktigare sida än
den rent ekonomiska. Även ur andra
synpunkter är det av stor betydelse, att
genom filmen komina i beröring med
breda folklager i andra länder. Det
skulle därför vara värdefullt, om statsmakterna
genom direkta åtgärder kunde
underlätta exporten av svensk film.

Såsom i motionen påpekas, måste
svensk film före visningen i utlandet
dubbas, d. v. s. den måste förses med en
intalning på respektive länders språk
av dialogen. Då detta medför mycket
höga kostnader, vore det önskvärt om
man från statsmakternas sida kunde i
någon mån lämna ett stöd för ändamålet.
Det kan härvidlag tänkas olika vägar.
I motionen har framförts tanken på
antingen upprättandet av en speciell
lånekassa eller också införandet av någon
form av exportkredit för svensk
film som måste dubbas.

Utskottet har inte velat vara med på
saken. Utskottet anser det vanskligt att
kunna bedöma frågans angelägenhetsgrad
liksom även om några väsentliga
resultat skulle vara att vinna med en
utredning. Ja, det är klart att man inte
med hundraprocentig säkerhet kan
säga att eu utredning leder till önskat
resultat, men frågan har dock både ekonomiskt
och kulturellt sett en sådan
räckvidd, att man inte utan vidare bör
förbigå den. .lag skall som ett litet
exempel be att få peka på de italienska
filmer som på senare tid visats hos oss.

Bidrag till producent av svensk film m. m.

Under den fascistiska tiden i Italien
uppstod ju här i landet en viss missaktning
av Italien över huvud taget. Jag är
övertygad om att de italienska filmer,
som under de sista åren visats i Sverige,
i hög grad bidragit till att i vårt land
få en bättre föreställning om Italien,
både om dess folk och om dess problem.
Det förhållandet att dessa filmer
ha kunnat visas på de svenska biograferna
kommer säkerligen att både kulturellt
och i längden även ekonomiskt
lämna Italien god valuta. Jag tror att
detta kan vara någonting för oss att
taga fasta på.

Förslaget om att underlätta exporten
av svensk film har tagits upp i den reservation,
som av herr Gustaf Karlsson
fogats till utskottsutlåtandet, och jag
vill för min del ansluta mig till denna
reservation.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
dels till motion nr 575 med förslag
om höjning av bidragsprocenten, dels
till den av herr Gustaf Karlsson avgivna
reservationen.

Herr ANDERSSON i Linköping: Herr
talman! Många fråga sig helt naturligt:
Kan det vara rimligt att binda slaten
för ett stöd åt den svenska filmen på
över 2 miljoner kronor om året? Kammarens
ledamöter ha ju under den
gångna vårsessionen nödgats ålägga sig
mycket stark återhållsamhet rörande
utgifter för ändamål, som förmodligen
ligga oss alla betydligt varmare om hjärtat
än den svenska filmproduktionen.
Regeringen har också energiskt motsatt
sig de flesta utgiftsökningar. Men ändå
kommer nu regeringen med ett förslag
- som statsutskottet tillstyrker — om
miljonbelopp i stöd till den svenska
filmen under fyra år framåt.

Vad finnes det då för skäl för detta?
Jo, den nöjesskatteskärpning, som trädde
i kraft den 2 februari 1948, har fått
allvarliga konsekvenser. De höga biljettpriser,
som blivit en följd av denna

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Bidrag- till producent av svensk film m. m.

skatteskärpning, ha minskat frekvensen
på biograferna och även fört med
sig att publiken i ökad utsträckning
sökt sig till de billigare platserna på
biograferna. Dessa båda faktorer tillsammans
ha medfört ett försämrat ekonomiskt
utbyte för biograferna och
därmed också för filmindustrien. Under
den senaste tiden ha filminspelningskostnaderna
liksom kostnaderna på
praktiskt taget alla andra områden
gått i höjden, men biljettpriserna på
biograferna ha på grund av den höga
nöjesskatten inte kunnat höjas, av risk
för att man då skulle få notera en ytterligare
minskning av besöksfrekvensen.

Framläggandet av propositionen innebär
väl också ett‘ erkännande från
regeringens sida av att beskattningen
av biografföreställningar är alltför hög.
Det finns ju inte några andra nöjeseller
sporttillställningar, som beskattas
ens tillnärmelsevis så hårt som biografföreställningarna.
Speedway och lindansning,
som kanske en del ledamöter
här anse vara eu form av högre
kultur, äro åtskilligt välvilligare behandlade
från statsmakternas sida. Medan
biograferna få erlägga en nöjesskatt,
som uppgår till inte mindre än
60 procent av nettobiljettpriset, torde
för andra tillställningar motsvarande
procentsiffra ligga vid ungefär 1 h av
den nyss nämnda.

Som en konsekvens i första hand av
nöjesskatteskärpningen har ju fr. o. in.
ingången av detta år inspelningen av
svensk långfilm upphört. En anledning
till att inspelningsföretagen ändock
fortsatt sin verksamhet så länge som
fram till 1951 har varit, att åtskilliga
av dem driva även biografrörelse. Man
har använt vinsterna på biografrörelsen
för inspelningsverksamhet i syfte
att säkra tillgången på svensk film för
de egna biograferna. Man har också
velat i det längsta försöka hålla arbetet
på ateljéerna i gång för att kunna
utnyttja dessa och den kontraktsbundna
personal som där finns. De fristående

producenterna ha emellertid inte haft
samma möjligheter att taga i anspråk
vinster från en biografverksamhet, och
för dem har situationen varit inångfalt
värre.

1950 års ^boutredning har efter noggranna
undersökningar, varvid man
även anlitat auktoriserade revisorer,
konstaterat att för eu svensk film, som
inspelas år 1951, kan klyftan mellan
inkomster och utgifter beräknas uppgå
till inte mindre än 130 000 kronor.
Detta underskott är av sådan storleksordning,
att det inte är möjligt att genom
besparingar täcka detsamma. I den
något enklare debatten säges ibland, att
saken kunde väl ordnas genom att
gagerna för de väl betalda skådespelarna
skäras ned. Ett faktum är emellertid
att de sammanlagda utgifterna
för skådespelarnas gager genomsnittligt
utgöra 60 000 kronor per film. Det är
alltså uppenbart, att man icke genom
några besparingar på denna väg kan
lösa frågan.

Kan då inte branschen själv reda upp
förhållandena? Utredningen har varit
i kontakt med representanter för olika
delar av branschen, och man har också
lyckats utverka ett löfte av biografägarna
om ett årligt produktionsbidrag,
som beräknas ge ungefär 700 000 kronor
eller cirka 23 000 kronor per film.
.lag vill i detta sammanhang understryka,
att det bör vara en hederssak
för biografägarna att också infria detta
löfte.

Men det återstår ändå ett hål att fylla
på inte mindre än 110 000 kronor per
film. Då det ju är skärpningen av nöjesskatten,
som skapat detta läge, ligger
kanske den slutsatsen nära till hands,
att en återgång till tidigare nöjesskatteuttag
borde vara den naturliga vägen
när det gäller att avhjälpa de aktuella
eknomiska svårigheterna för den svenska
filmen. Men det besvärliga är ju
att om det skulle ske en sänkning av
nöjesskatten men biljettpriserna behållas
oförändrade, skulle en mycket liten

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Nr 25.

del av det förbättrade ekonomiska utbytet
tillfalla filmproducenterna i Sverige,
medan resten skulle gå till ägarna
av den utländska film, som visas här
i landet. De svenska filmproducenterna
skulle endast komma i åtnjutande av
ungefär Va av den inkomstförbättring,
som branschen som sådan skulle få
tillgodogöra sig. Om vi äro överens om
att den svenska filmproduktionen årligen
behöver tillföras ökade inkomster
på ungefär 3 miljoner kronor, skulle
alltså staten och kommunerna få avstå
cirka 25 miljoner kronor om året i nöjesskatt
för att de svenska producenterna
verkligen skulle få den förbättring
som de behöva. Såsom var och en
förstår, är alltså en återgång till tidigare
nöjesskatteuttag'' inte något praktiskt
genomförbart alternativ i dagens
statsfinansiella läge.

Det är mot denna bakgrund som
man måste bedöma den föreliggande
propositionen.

Den generella nöjesskatteskärpning,
som genomförts med avsikt att vara tillfällig,
gjordes ju genom beslut av 1950
års riksdag permanent. Vad som nu
föreslås är i realiteten inte ett statligt
stöd utan en sänkning av nöjesskatten
men med en sådan konstruktion att
fördelarna av sänkningen uteslutande
komma de svenska filmproducenterna
till godo. För att helt täcka klyftan
mellan inkomster och utgifter vid inspelning
av svensk film erfordras en
restitution av nöjesskattemedel med
minst 30 procent. Kungl. Maj:t föreslår
och utskottet tillstyrker, att restitutionen
sättes till 20 procent. Men utskottet
förutsätter — vilket är glädjande
— att regeringen skall, därest
förhållandena så motivera, taga frågan
om bidragsprocenten under omprövning
och hos riksdagen begära den
justering som kan anses erforderlig.

Jag kan inte underlåta att säga några
ord om den reservation, som är fästad
till utskottsutlåtandet av herr Söderquist
m. fl. 1 denna reservation uppta -

Bidrag till producent av svensk film m. m.

ges frågan om statligt stöd till filmproduktionen
till en mycket kritisk granskning,
och reservanterna rekommendera
att ett sådant stöd skall lämnas endast
med utgångspunkt från en kvalitetsbedömning.
I avvaktan på en utredning
härom föreslå reservanterna att den
föreliggande propositionen avslås.

Om denna reservation skulle segra,
skulle emellertid kanske följden bli att
vi över huvud taget inte finge någon
svensk långfilm att kvalitetsbedöma.
Jag är övertygad om att det är omsorg
om den svenska filmens kvalitet, som
ligger bakom reservanternas inställning,
men om man hyser en sådan omsorg,
måste man väl ändå först och
främst se till att det svenska filmstoppet
brytes så snart som möjligt och
innan den specialtrimmade personal,
som nu finnes inom svensk filmproduktion,
har spritts åt olika håll och inte
längre står till förfogande för svensk
film. Det är därför även ur kvalitetssynpunkt
nödvändigt att riksdagen i
dag fattar ett sådant beslut, att filmstoppet
kommer att tillhöra det förgångna.

Frågan om hur det statliga stödet
skall utformas har ju livligt diskuterats,
och så kommer väl även att ske
under den fortsatta debatten. I ett läge
som dagens, då den svenska filmen nästan
har skattats ihjäl, om jag så får
säga, anser jag för min del det fullkomligt
självklart, att man skall välja
linjen med ett generellt bidrag. På
längre sikt kunna däremot andra former
för statens stöd givetvis diskuteras,
inte minst som komplement till
det generella bidraget. Många rekommendera
något slags kvalitetsbedömning
såsom grundval för stödet, men
de skäl, som därvid anföras, äro nog
mera känslobetonade än väl genomtänkta.
Om vi äro ärliga, måste vi erkänna
att stora vanskligheter möta när
det gäller att lösa frågan om ett stöd
åt filmen, grundat på en kvalitetsbedömning.
Först och främst kan man

N"r 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Bidrag till producent av svensk film m. m.

inte helt frigöra sig från principiella
betänkligheter. Det gäller ju dock härett
område, där statens makt att dirigera
skulle kunna användas på ett sätt
som är diskutabelt inte minst ur demokratisk
synpunkt. .lag är därför
något förvånad över att en del av pressens
folk, som så energiskt och framgångsrikt
slagit vakt om det fria ordet,
inte alls känner samma respekt för friheten
på ett så näraliggande område.

Men det är också stora svårigheter
av praktisk natur som möta. Vem representerar
den rätta filmsmaken i dagens
Sverige? Vem skall sitta i den
kungl. filmsmakbyrå som väl måste inrättas?
Skola reservanterna kanske
göra det? Törs man möjligen tippa herr
Rubbestad som ledare för denna kungl.
filmsmakbyrå? Och hur skall filmsmakbyrån
arbeta? Skall den göra sin
bedömning av eu film på manuskriptstadiet
eller skall man vänta tills inspelningen
är klar? Skall man arbeta
efter någon uteslutningsmetod, som innebär
att man kanske med fyra röster
mot tre beslutar, att den ena filmen
skall få ett understöd på 125 000 kronor
och den andra filmen inte någonting
alls? Eller skall bedömningen ;
göras efter sådana grunder, att man
bestämmer att en film skall få ett understöd
på 50 kronor per meter, medan i
en annan film skall få kronor 47:50? i

Jag behöver bara ställa dessa frågor 1
för att var och en skall förstå vilka I
svårigheter som möta vid en kvalitets- :
bedömning men som reservanterna för- ]
sökt med några få ord trolla bort. Det 1
står i reservationen att erfarenheter (
från våra nordiska grannländer visa, 1
att svårigheterna på detta område inte ;
äro oövervinneliga. Jag undrar var re- <■
servanterna hittat den uppgiften. Det
rätta förhållandet är ju, att endast s
Finland har en viss kvalitetsbedömning j
på det lilla antal spelfilmer, som där 1
produceras, ett antal som inte är större i
än att man kan räkna filmerna på den 1
ena handens fingrar. I Norge äro för- t

hållandena helt olikartade. Där har
man ett stöd åt filmen, som närmast
kan betraktas såsom ett uttryck för en
behovsprövning. I Danmark — det är
kanske dit reservanterna sneglat — har
man haft en kvalitetsbedömning av filmen.
Man har dock lämnat detta system
och övergått till ett generellt stöd
åt filmen och under samma former,
som ligga till grund för det förslag, som
vi i dag lia att behandla.

Dessa antydanden om de svårigheter,
som möta vid kvalitetsbedömningen,
innebära ingen kapitulation mot de filmer
med seriefigurer, som vi stöta på
och som jag älskar ungefär lika mycket
som de förråande amerikanska gangsterfilmerna.
Men lika litet som publicisterna,
därför att de säga nej till en
skatt på veckopressen, äro anhängare
av den kolorerade veckopressen, lika
litet är jag, därför att jag är skeptisk
mot en kvalitetsbedömning, anhängare
av dessa lågklassiga filmer. Det är vägarna
man skall gå för att nå fram till
ett bättre förhållande som man kan
tvista om, inte önskemålen. Det väsentliga
är ju att skapa ett behov hos människorna
att se god film. Jag tror inte
att staten i någon större utsträckning
har förmåga att skapa ett sådant behov.

•lag vill sluta med att säga, att frågan
i dag gäller om vi över huvud taget
skola ha någon svensk långfilmsproduktion.
De ekonomiska svårigheterna till
följd av en alltför hög nöjesskatt äro
sådana, att filmindustrien själv icke
kan klara upp dem. Den av statsutskottet
tillstyrkta propositionen ger inte
den svenska filmen någon bekymmersfri
tillvaro i fortsättningen, men den
ger filmen en nödvändig hjälp till
självhjälp.

Ett bortfall av den svenska filmen
skulle betyda en förlust i många avseenden.
För stora grupper av vårt folk
ha besöken på biograferna, inte minst
när man visar svensk film, blivit ett
livsbehov. Ett bortfall av den svenska
filmen skulle också betyda ett ökat

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Nr 25.

valutautflöde, vilket uppskattas till omkring
3 miljoner kronor om året. Det
betyder också att det allmännas inkomster
på nöjesskatt sjunka i en omfattning,
som beräknas till ungefär 8
miljoner kronor om året.

Starka skäl föreligga således för att
i dag bifalla statsutskottets förslag, till
vilket jag med dessa ord yrkar bifall.

Herr GUSTAFSSON i Borås: Herr talman!
Det är i egenskap av medmotionär
jag vill säga några ord i denna
fråga. Jag skall försöka att inte bli så
mångordig, och jag skall även så långt
det är möjligt akta mig för att återupprepa
vad som förut sagts i debatten.

Utskottet har ju framfört de skäl, som
enligt dess mening tala för att riksdagen
nu bör gå med på ett årligt anslag
till filmen på cirka 2,2 miljoner
kronor under en fyraårsperiod. Om
man ställer sig litet skeptisk till dessa
skäl och inte är beredd att erkänna dem
som alldeles fullgoda, kanske det får
ursäktas.

Att filmen blivit en viktig kulturfaktor
i vår tid är odiskutabelt, och mot
filmen som teknisk konstprodukt har
väl ingen något att invända. Även om
man tacksamt erkänner detta följer
dock därav inte som den logiska konsekvensen,
att man skall erkänna att
all filmproduktion tjänar verklig kultur.
Om man med kultur menar en gradvis
skeende förändring från ett sämre till
ett bättre, kan det starkt sättas i fråga
om svensk film — bortsett från det rent
tekniska — i allo är sant kulturell. Jag
undrar om ens någon vill påstå, att all
svensk film verksamt bidragit till att
t. ex. fostra fram en sund och strong
ungdom bland vårt folk. Om så ej är
förhållandet, då är det rimligt att ett
statligt understöd betingas allenast av
det konstnärligt värdefulla och av det
kvalitativt fullödiga. Detta är sagt med
all respekt för det verkligt konstnärliga
och verkligt värdefulla i vissa delar av
svensk filmverksamhet.

Bidrag till producent av svensk film m. m.

Att svårigheter kunna möta i bedömningen
är självklart, men när statens
biografbyrå jämte flera andra remissinstanser
framhålla —- med erfarenheter
från våra nordiska grannländer -—-att svårigheterna ej äro oövervinneliga
när det gäller att komma tillrätta med
detta problem, då mister denna argumentering
om de stora svårigheterna
mycket av sin bärighet. Här vill man nu
inte ta sikte på att sovra och ge stöd
allenast åt verklig kvalitetsfilm, utan
staten kommer, vare sig man vill eller
inte, att även ge stöd åt vad man måste
kalla undermålig vara.

Man talar om att filmen, som är ett
så säljbart och slagkraftigt propagandamedel
för vårt folk, icke får motarbetas.
På det ville jag svara att svensk spelfilm,
generellt bedömd, långt ifrån ger
en sann bild av svensk kultur och mentalitet.
Den mentalitet och de seder, som
ofta exponeras på den vita duken och
som skulle ge en bild av det verkligt
svenska, äro sannerligen inte i alla stycken
värda att spridas och än mindre
värda att efterlikna. Det finns även filmfolk,
som ser det på det sättet.

Det för många olustiga i förslaget är
just att det bidrag, som Kungl. Maj:t föreslår,
skulle komma även den lågklassiga
filmen till godo. Om de föreslagna
summorna toge sikte på att hjälpa
fram och skapa en ny filmkvalitet med
höga kulturella anspråk och folkmoralisk
kvalitet hade saken givetvis varit
annorlunda. När vi i vår motion nr 572
yrka på stöd åt kvalitetsprövad film.
såväl kort- som långfilm, tro vi att denna
väg är framkomlig och att svårigheterna
gå att övervinna. 1942 års utredning
angående statligt stöd åt svensk
filmproduktion har ju också förordat
sådana åtgärder. Skola statliga stödåtgärder
vidtagas, bör det sägas ifrån
att blott det kommer att stödjas, som
är värt att stödjas. Många här i landet
torde ha svårt att förstå det absolut
nödvändiga i att under en fyraårsperiod
anslå bortåt 9 miljoner kronor

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Bidrag till producent av svensk film m. m.

till stöd åt filmen utan förbehåll. Riksdagen
är ju annars rätt sparsam i
många fall.

Vi beslutade för några veckor sedan
spara några hundra tusen kronor —
det är för resten mycket tvivelaktigt,
om summan blir så stor — genom att
draga in en femma på de fria barnresorna.
Den femman lära många familjer
få känna av rätt hårt. Är vårt ekonomiska
läge verkligen så ansträngt,
smakar det inte gott att i dag besluta
om anslag under fyra år framåt på 2,2
miljoner kronor till filmen.

Vilken rörelse var det inte i kammaren
för några dagar sedan då det
gällde de 300 000 kronorna, som skulle
vara ett begynnande anslag för att äntligen
komma till rätta med den förkättrade
och omdiskuterade ungdomsvården.
Jag tror, herr talman, att om hela
riksdagen finge resa ut och på ort och
ställe se hur det ser ut på våra fängelser
och övriga vårdanstalter, där samhällets
missanpassade skola föras till
rätta, då skulle säkert många här i
kammaren, som nu ganska fritt tala om
miljonrullning, få sig en tankeställare.

Vi diskutera om vi med hänsyn till
statens finanser ha råd att lägga in golv
i några fängelser för att på det enkla
sättet i någon mån differentiera klientelet
på fängelserna, och vi tro oss inte
ha råd att öka personalen så att den
svarar mot ett rimligt krav. Men vi ha
råd att giva 2,2 miljoner åt filmen!
Det är erkänt, att ungdomskonsulenterna
äro alltför få, och övervakare ha
vi inte råd att betala i relation till
arbetet.

Herr talman! Om de av utskottet
föreslagna åtgärderna till stöd åt filmen
inte äro alldeles oförståeliga så
äro de i varje fall utifrån de synpunkter
jag här snuddat vid ganska olustiga.
Det vore frestande att tala om hur
välkomna dessa pengar skulle vara på
andra områden. I en budget på nära 6
miljarder är väl 2,2 miljoner inte så
mycket, men den summan skulle dock

kunna hjälpa upp mycket inom t. ex.
fångvården och ungdomsvården. För
mig är detta i nuvarande situation långt
viktigare än filmvården. Vi ha inte råd
att giva humanistisk, medicinsk, naturvetenskaplig
och samhällsvetenskaplig
forskning de medel som behövas. Här
måste prutas så att tidningar och facktidskrifter
beskäras eller läggas ned.
Men vi måste giva en rörelse, som borde
kunna ekonomisera sig själv om den
presterade fullgod vara, miljoner kronor
under flera år framåt!

Nykterhetsarbetet får nöja sig med
490 000 kronor trots alla ökade utgifter
i form av stegrade löner, som ju
måste följa med dyrtiden. De fattiga
20 000 kronorna, som man ansåg vara
absolut nödvändiga för att rörelsen
skall kunna hålla den ställning den har,
måste riksdagen för några veckor sedan
avslå på grund av det statsfinansiella
läget, som det heter. Vi anse att många
behov, som nu på grund av statsfinansiella
svårigheter måste stå tillbaka, stå
längre fram på listan över angelägna
frågor än filmen.

Herr talman! Jag hör inte till de flitiga
biobesökarna, men så mycket har
jag dock sett av både god och dålig
svensk film, att jag anser mig ha rätt
att yttra mig i frågan. Jag vill även betyga,
att jag har stor respekt och förståelse
för filmen som konstart, men
jag har långt ifrån respekt för allt. Man
kan ibland här i riksdagen vara oviss
om hur man bör handla när det gäller
anslag, men i detta fall ber jag av fullaste
hjärta och övertygelse få yrka
bifall till den reservation, som framställts
av herr Söderquist m. fl. Jag är
tacksam för att denna reservation samlat
så pass många namn i utskottet.

Häruti instämde herr Stjärne.

Herr LINDHOLM: Herr talman! I den
diskussion vi här föra har talet om
filmkrisen spelat en viss roll. Enligt
min mening har man i alltför hög grad

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Nr 25.

skjutit skulden för denna filmkris på
den höjning av nöjesskatten, som riksdagen
bestämde för en tid sedan. Om
filmkrisen varit en isolerad svensk
företeelse, skulle jag kanske ha kunnat
godtaga det resonemang som förts. Man
har sagt att den svenska filmen har en
så pass liten marknad på grund av den
fåtaliga befolkningen och språkets
ringa utbredning och att vi genom den
höjda nöjesskatten satt ett mycket kraftigt
krokben för den svenska filmen.

Jag skall gärna erkänna, att nöjesskatten
givetvis i hög grad påverkat
den filmkris vi ha, men om detta argument
vore det enda riktiga, då har man
anledning att fråga sig, varför t. ex.
Amerika haft en mycket hård filmkris.
År det inte på det sättet att filmen
håller på att söka sig ett nytt ansikte,
ett ansikte som den ännu inte funnit?
Så länge filmen befinner sig i detta
vardande kan den inte på samma sätt
som förut samla publiken.

Den proposition, som vi nu behandla
och som statsutskottet tillstyrker i sitt
utlåtande nr 102, syftar ju till att ge
filmen hjälp till självhjälp. I denna
diskussion är det ett annat problem,
som också tagits upp till behandling.
Det är spörsmålet om stödet skall ges
till all film eller om man skall genomföra
en s. k. kvalitetsbedömning. Inom
utskottet ha vi mycket noggrant diskuterat
och undersökt, vilka förutsättningar
det finns att tillgodose motionärernas
önskemål på den punkten.
Den prövning vi härvid verkställt har
övertygat oss om att man inte kan genomföra
en kvalitetsbedömning. Skola
vi här giva ett stöd åt svensk film, få
vi släppa hela kvalitetskravet. Problemet
för filmen av i dag är nämligen
inte begränsat endast till en viss del
av dennas produktion, utan diskussionen
gäller huruvida filmen över huvud
taget skall fortleva eller inte. Eftersom
vi anse att .svensk film har gamla, goda
traditioner, som förplikta, ha vi också
velat medverka till att giva filmen den
chans, som utskottets förslag innebär.

Bidrag till producent av svensk film m. m.

När man här talar om att göra en
kvalitetsbedömning bör man komma
ihåg, att en av huvudförutsättningarna
för att svensk film skall fortsätta sin
produktion är, att man finner den lönsam.
Vi skola inte tro att herrar filmproducenter
producera film av rent
ideella skäl. Som grund för deras verksamhet
ligger ett krasst ekonomiskt intresse.
Den dag det blir klart att filmen
inte ger ett ekonomiskt utbyte slutar
man upp med sin verksamhet. Det
är detta spörsmål kammarens ledamöter
i dag ha att taga ställning till. De
utredningar som verkställts ha ådagalagt,
att varje film för närvarande går
med förlust. Jag tror därför att vi i
diskussionen kunna skala bort kvalitetsbedömningen.
Man kan nämligen
inte i förväg avgöra, huruvida det blir
en kvalitetsfilm eller inte. Först när
filmen är färdig får man se, om man
har lvekats eller inte.

Man försökte en gång göra en film
på gamla bergslagshistoricr. Alla förutsättningar
funnos för att det skulle bli
en film, som gav de svenska bruksarbetarnas
liv och leverne i ord och bild.
Förutsättningar funnos således för att
det skulle bli en stor kvalitetsfilm. Tyvärr
blev så inte fallet. Det blev i stället
ett pekoral. Man kan inte enbart
med utgångspunkt från ett studium av
manuskriptet bedöma, huruvida det
kommer att bli en kvalitetsfilm eller
inte. Man kommer då också faktiskt i
konflikt med det problem, som i dagens
debatt är det väsentliga, nämligen frågan
om huruvida svensk filmindustri
skall fortsätta eller inte.

Vi ha därför ansett, att vi i nuvarande
läge böra stödja den kungl. propositionen.
I eu rad andra länder ger
man även i nuvarande läge ett betydande
stöd till filmproduktionen, och
därför mena vi att även Sverige bör ge
ett litet bidrag.

Jag tror inte att man kan förenkla
problemet på det siitt, som herr Gustafsson
i Borås nyss gjorde. Jag skall med
tystnad gå förbi hans paralleller med de

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Bidrag till producent av svensk film m. m.

fria barnresorna, Roxtuna, fångvården
o. s. v. .lag tror inte afl dessa spörsmål
med fördel kunna dragas fram som jämförelse
i dagens debatt. Herr Gustafsson
i Borås gjorde sig skyldig till den
falska föreställningen, att det här bara
är fråga om att plocka in massor av
pengar, om man nu vill ha in pengar.
Det är tyvärr inte på det sättet, herr
Gustafsson. Problemet ligger väsentligt
djupare än han i sitt anförande ville
göra gällande.

Det är ännu en sak, som tagits upp
motionsvägen. Det är frågan om kortfilmen.
Propositionen bygger på det
förslaget, att film över 2 000 meter skall
få statligt stöd, under det att den s. k.
kortfilmen icke skall erhålla något sådant.
Ursprungligen var jag nog mycket
sympatiskt stämd till tanken på att
ge även kortfilmen ett handtag, men
jag har blivit övertygad om att det
bästa stödet åt kortfilmen är att inte
ge den den rabatt som förordas. Kortfilmen,
som i Sverige ligger på ett mycket
högt plan, för en förtvivlad kamp
för att få komma med i filmprogrammen.
Skulle kammaren i dag besluta att
ge ett stöd jämväl åt kortfilmerna, då
är det risk för att denna verkligt fina
del av svensk film inte skall få något
utrymme i de föreställningar, som skola
ges ute i landet. Jag tror därför att ett
avslag på denna begäran i dagens läge
är det bästa stödet.

Sedan kan man i ett annat sammanhang
— och ett sådant tillfälle kommer
väl litet längre fram — taga upp
en diskussion om på vilket sätt eller i
vilka former man skall ge ett stöd speciellt
åt den s. k. kvalitetsfilmen, oavsett
om det är fråga om kortfilm eller
inte.

Herr talman! Med stöd av det anförda
hemställer jag om bifall till utskottets
förslag.

Herr WIDÉN: Herr talman! Jag skall
försöka att inte upprepa vad som redan
sagts i debatten utan tillföra den några
nya synpunkter.

Jag vill då först instämma i vad herr
Gustafsson i Borås sade om den restriktiva
behandlingen här i riksdagen
av både kulturella och sociala anslag.
Man har mot bakgrunden härav blivit
något förvånad över det nu föreslagna
anslaget till filmen. Jag vill visserligen
understryka filmens betydelse både som
förströelse- och kulturfaktor, men man
måste givetvis också framhålla att filmen
har cn negativ sida, som man inte
kan komma ifrån. Här har förut konstaterats,
att filmindustrien för närvarande
går med förlust. Däremot ha åtminstone
hittills biograferna som sådana
varit en god affär — kanske dock
inte alla; det finns givetvis undantag.
Förhållandena härvidlag äro olika i
storstäderna och ute på landsbygden.
I stort sett ha emellertid biograferna
haft ett gott ekonomiskt resultat. Det
är också detta faktum som ligger bakom
den möjlighet av ett extra bidrag
från biograferna på 700 000 kronor, som
förutsatts i propositionen.

Nu har läget, som vi alla förstå, blivit
något annorlunda på grund av de
höjda kostnaderna av olika slag i vårt
samhälle. Orsaken till att speciellt filmindustrien
kommit i sitt nuvarande läge
är dels de ökade kostnaderna och dels
en ökad konkurrens. Därjämte talas
det ju i dag om den skärpta nöjesskattens
inverkan. Liksom herr Lindholm
tror jag, att nöjesskattens betydelse är
överdimensionerad, men man kan givetvis
inte komma ifrån att den haft
betydelse för lönsamheten inom svensk
filmindustri. Därjämte måste man här
beakta det faktum att biljettpriserna
icke ha justerats sedan 1942, med undantag
av den skattehöjning som skedde
1948. Den höjning av priserna, som
då skedde, fick till resultat en viss nedgång
i biofrekvensen, men det blev i
alla fall ingen katastrof, trots att det
var en kraftig höjning.

Det naturliga i denna situation förefaller
mig vara, vilket vi också framhållit
i vår motion, att man bereder filmindustrien
bättre förutsättningar genom att

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Nr 25.

ge den ökade inkomster på eu naturlig
väg. 1 motionen framhöllo vi, att en så
pass blygsam höjning av biljettpriserna
som med tio öre skulle jämte en höjning
av filmhyran kunna ge samma resultat
som det man når genom stödet
enligt propositionen. Förutsättningen
för att det skulle bli ett sådant resultat
vore, att den utländska filmen inte
skulle få någon inkomsthöjning. De
siffror, som vi anfört i motionen, ha
inte på något sätt kunnat jävas inom
utskottet och inte heller i den promemoria,
som tillställts utskottet från
filmhåll.

Man måste här med stor förvåning
konstatera, alt när från filmindustrihåll
begärts en höjning av den övre
gränsen för filmhvran har priskontrollnämnden
sagt nej. Det måste vara en
inkonsekvens i detta att säga nej till en
höjning av filmhyrorna men samtidigt
ge stöd åt filmen. Jag vill inte här uttala
något bestämt omdöme om de ingrepp,
som priskontrollnämnden gjort
i dagarna, när man från det hållet nekat
höjning av biljettpriserna med de
17j/2 procent, som biografägarna begärt.
Personligen tycker jag dock, alt
man från biografhåll tagit till en väl
kraftig höjning på en gång. Det hade
varit taktiskt klokare, om man i stället
försökt gå fram i repriser. Fn höjning
av biljettpriset bör emellertid givetvis
vara det normala förfarandet för att
lösa denna situation, .lag kan inte finna
några rimliga skäl till att man inte
vill gå den vägen.

I anledning av vårt i motionen framförda
förslag om höjning av filmhyran
har det sagts, att man i så fall måste
höja även hyran för utländska filmer.
Varför skulle man nu vara tvungen till
det? Jag vill här fästa kammarens uppmärksamhet
på att vi i Sverige betala
en filmhvra för den utländska filmen
på genomsnittligt ca 37 procent, medan
våra grannländer betala en filmhyra
på ca 30 procent. Varför skola vi här
i landet ha högre filmhyra än våra
grannländer? Här finns det således möj -

Bidrag till producent av svensk film m. m.

ligheter till en justering, som jag tycker
är lämplig i den nuvarande situationen.
I anslutning till eu höjning av biljettpriserna
bör enligt min mening även
beaktas att biograferna och deras sammanslutningar
kunna få vidkännas en
justering av den procentuella filmhyran.

Från en del håll har det sagts, att det
finns en viss risk för att de svenska
biograferna inte skulle vilja betala så
mycket högre filmhyror för svensk
film än för utländsk. Då vill jag påpeka,
att det i olika sammanhang tryckts
på den punkten, att svensk film är nödvändig
för de svenska biograferna. Jag
vill här åberopa ett uttalande, att det
anses vara mycket svårt att med ekonomisk
framgång driva en biografrörelse
utan tillgång till svensk spelfilm.
I varje fall gäller detta på andra håll
än i de största städerna. Mot den bakgrunden
tror jag att det är svårt att
förstå, varför inte de svenska biograferna
skulle vara villiga att betala högre
filmhyra för svensk än för utländsk
film. Detta gäller i all synnerhet som
vi för närvarande icke ha en fix filmhyra,
utan denna varierar för olika filmer.

Under åren 1945—1950 har svensk
film till 12,0 procent ingått i den filmrepertoar,
som visats här i landet. Dessa
12,0 procent av filmerna ha emellertid
spelat in ungefär en tredjedel av
biografinkomsterna. Det tyder alltså
på att svensk film har en grundläggande
betydelse för hela vår biografrörelse.

.lag skulle här vilja påpeka, att man
i propositionen liksom i utredningen
räknar med en produktionsbegränsning
till 30 långfilmer per år här i
landet. Mot detta har man vänt sig
från filmindustrihåll. Svenska filmsamfundet
har sagt, att det är ytterst diskutabelt,
om man kan gå den vägen, då
den knappast ger tillräckligt utrymme
åt de fria konstnärliga initiativen.
Stockholms film- och teaterarbetareförening
menar, att det häri ligger en

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Bidrag till producent av svensk film m. m.

fara, då denna produktionsbegränsning
är ägnad att uppmuntra till skärpt kartell-
och trustbildning inom filmbranschen.
I det avseendet har det således
rests invändningar från fackmannahåll
mot förslaget. Jag tror, att det är
viktigt att man observerar detta i samband
med att man diskuterar propositionen.

Med stöd av vad jag här sagt vill jag
för min del yrka bifall till reservationen
nr 1 i dess yrkande om avslag på
Kungl. Maj:ts proposition.

Vad sedan beträffar frågan om att
här ifrågavarande bidrag skulle utgå
efter kvalitetsbedömningar av respektive
filmer sade herr Lindholm, att man
omöjligen kunde gå den vägen. Herr
Andersson i Linköping var även inne
därpå och påstod, att om vi icke besluta
detta bidrag till svensk film, då
få vi heller icke någon svensk film att
kvalitetsbedöma. Av vad jag sagt här
beträffande höjning av biljettpriserna
och filmhyran framgår att jag tror att
man kan lösa problemet. Men fortfarande
föreligger den frågan, i vilken mån
man kan gå den vägen att man kvalitetsbedömer
filmen. Jag vill här påpeka,
att utredningen som sådan nog
hade svårt att helt gå förbi detta problem.
Man sade bl. a. att självfallet
måste staten som stödgivare även i denna
situation upprätthålla anspråken på
en god filmstandard. Samtidigt säger
man emellertid från filmhåll att med de
.statsbidrag, som ifrågasatts, kan man
icke kräva en högre filmstandard därför
att de ekonomiska förutsättningarna
inte finnas härför.

När man ser på remissyttrandena i
denna fråga, finner man att statens
biografbyrå, Svenska filmsamfundet,
Folketshusföreningarnas riksorganisation
samt Stockholms film- och teaterarbetareförening
och vissa filmregissörer
klart uttalat sig för en kvalitetsbedömning
av svensk film. Jag vill här
citera vad statens biografbyrå sagt i
detta hänseende, vilket i viss mån kan

utgöra svar på frågan — jag tror att det
var herr Andersson i Linköping som
frågade — var vi fått uppgiften ifrån
att man i våra grannländer hade en
kvalitetsbedömning av filmen. Statens
biografbyrå har anfört bl. a. följande:
»Det torde vara ofrånkomligt att, om
man vill undvika att med allmänna medel
gynna lågldassig, fördummande film,
en kvalitetsbedömning måste företas.
Biografbyrån står icke främmande för
de vanskligheter och orättvisor detta
skulle kunna föra med sig men tror
samtidigt, att de på många håll överdrivits.
Någon begränsning i filmens
konstnärliga frihet, som de sakkunniga
frukta, är det givetvis icke fråga om.
De filmer som här åsyftas äro sådana
som en enig kritikerkår anser icke fylla
ens konstnärliga minimikrav. Biografbyrån
anser sig ha skäl att förmoda,
att kvalitetsbedömning icke bör föranleda
svårare meningsbrytningar eller ge
anledning till misstanke om ett officiellt
förmynderskap i smakfrågor. Det
är icke någon ny princip, som skulle
införas genom premiering efter kvalitetsbedömning.
Liknande bedömning
förekommer vid utdelandet av statliga
författarstipendier. Biografbyrån vill
också peka på filmväsendet i de nordiska
grannländerna, där, enligt utredningens
bilagor, ett stöd efter kvalitativa
urvalsprinciper även gives. Förhållandena
i Finland äro i detta hänseende
de mest utpräglade.» — Folketshusföreningarnas
riksorganisation har
förklarat sig vilja »enträget hemställa,
att Kungl. Maj:t till prövning upptar
frågan, om icke stöd till svensk film
skulle kunna utgå efter viss kvalitetsbedömning».

Remissinstanserna äro alltså positiva
för en kvalitetsbedömning av filmen.
Jag erkänner, att denna fråga är både
svår och känslig. Men jag tror, att det
är värt att göra en förnyad utredning
på den punkten. Jag undrar, om det
inte i det sammanhanget kunde löna
sig att taga upp frågan om en premie -

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Nr 25.

ring av kvalitetsfilm. Man skulle med
andra ord införa ett visst premie- eller
stipendiesystem eller vad man nu kan
kalla det, varigenom ett visst antal filmer
varje år skulle få ett visst statsbidrag.
Jag tror som sagt, att frågan är
värd en närmare utredning, och jag
vill även på den punkten hemställa om
bifall till reservationen.

Häruti instämde herr Wiklund i
Stockholm.

Herr LARSSON i Stockholm: Herr talman!
Jag kan i väsentliga stycken inskränka
mig till att instämma i vad den
föregående talaren anfört i fråga om
den ekonomiska sidan av denna sak.
Både utredningskommittén, Kungl. Maj:t
och utskottet, och då i första hand utskottets
ärade ordförande, måste ursäkta
oss, om vi rygga tillbaka för det
resultat som bär presenteras att av riksdagen
godkännas.

Vi ha inom filmbranschen en ekonomisk
verksamhet, som i fråga om vissa
grenar ingalunda är i något nödläge.
Om inte priskontrollnämnden hindrar
den höjning av biljettpriserna i enlighet
med det förändrade penningvärdet,
som biografägarna ha begärt, är det uppenbart
att biograferna även framdeles
kunna räkna med goda inkomster. Däremot
är den svenska filmproduktionen
uppenbarligen i en kris. Jag är tacksam
för herr Lindholms påpekande, att
denna kris icke är förorsakad av 1948
års skattehöjning. Det råder emellertid
eu kris, som de utredande myndigheterna
ha ansett sig behöva klara med
offentliga medel. Man har då inte trott
sig kunna reda upp situationen på annat
sätt än genom att föreslå att det per
år under fyra år ges 2,2 miljoner kronor
av skattemedel som ett generellt
understöd åt filmproduktionen oavsett
dess kvalitet. Man har gått efter den
principen, att den som spelar in myckel
skall få mer; detta därför att även den
fattige skall få en skärv.

Bidrag till producent av svensk film m. m.

Vi rygga tillbaka för ett sådant resultat.
Vi fråga oss i första hand, huruvida
det verkligen är nödvändigt att man
från det allmännas sida skall pilla i urverkets
hjul och genom föreskrifter, ingrepp
och offer av allmänna medel i
en situation som är så pressande som
den nuvarande — jag kan här ansluta
mig till vad herr Gustafsson i Borås
sagt — satsa ett par miljoner kronor
för att lägga till rätta problemet på det
sätt som man här tycker är önskvärt.

Men vad är det nu för resultat man
når på detta vis? Vi bryta filmkrisen,
sägs det. Filmen söker sitt ansikte, sade
herr Lindholm, och det ansiktet har
filmen ännu icke funnit. Vi skola tydligen
hjälpa filmen att finna sitt ansikte,
och detta tror man skall ske genom ett
understöd som i väsentlig omfattning
kommer att lämnas till lågklassig och
fördummande film.

Jag måste framhålla, att det finns en
poäng som inte berörts i detta sammanhang
och det är frågan: Skulle man inte
kunna göra litet bättre svensk film? Nu
skola vi således med allmänna medel
understödja sådana filmer som: »Kastrullresan»,
»Åsa-Nisse på jaktstigen»,
»Motorkavaljerer», samt »När Bengt och
Anders bytte hustrur» m. fl. filmer. Jag
är för min del vän av förströelsefilmer.
Jag är egentligen en naiv människa,
som tycker att det är roligt att gå och
se enkla och lustiga filmer. Jag kan
emellertid inte finna, att detta är av
så stort värde, att vi av allmänna medel
skola understödja en sådan ren förströelseproduktion.
Det förstår jag mig
icke på.

Jag skall begränsa mig till att säga
några ord om den kvalitetsprövning,
som vi ha önskat skall läggas som grund
för ett eventuellt stöd med allmänna
medel till filmen. Jag vill naturligtvis
medge, att filmen är en konstart för sig
och att det finns även konstnärligt värdefulla
filmer. .lag kan emellertid inte
dela de betydande överord, som i detta
avseende uttalats av de sakkunniga och

2 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 25.

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Bidrag till producent av svensk film m. m.

även i den kungl. propositionen om
filmens värde som »ett utomordentligt
instrument» — står det att läsa — »för
alt hålla svensk egenart levande». Jag
tror att ofta rör det sig om en .svensk
egenart, som vi inte alls ha något intresse
av att hålla levande. De konstnärligt
haltfulla filmerna tror jag ofta
ha ett mänskligt och estetiskt värde,
som inte alls har någonting att göra
med de nationella bestämningarna. Vi
ha sett den svenska film, som nu fått
första pris i vårens filmtävling i
Cannes, nämligen »Fröken Julie». Jag är
övertygad om att det är en konstnärligt
haltfull, mänskligt och psykologiskt intressant
film, men vad den har att göra
med svensk egenart är mig alldeles
främmande — jag begriper det inte.
Jag tror, att det är mot bakgrunden av
sådana överord som man får se det föreliggande
förslaget.

Jag kan hänvisa till vad herr Widén
här sagt i fråga om det mycket starka
stöd, som förslaget om en kvalitetsbedömning
har från alla dem, som sysslat
med film och som verkligen sysslat
med filmen som konstart. Framför allt
kanske jag får erinra om att de folkliga
bildningsorganisationerna mycket starkt
ha varit inne på denna linje.

Vid en närmare granskning av de
skäl, här av herr Lindholm i någon mån
upprepade, som anförts för att en kvalitetsbedömning
skulle vara omöjlig,
kan jag för min del inte finna, att det
ligger något i dem. Jag vill fästa kammarens
uppmärksamhet på att en kvalitetsbedömning
sker inte bara i alla
andra länder utan också i Sverige. Vi
ha ju en årlig kvalitetsbedömning av
svensk och utländsk film genom de
svenska filmjournalisterna, och det är
inte alls på det viset, som det står i den
kungliga propositionen, att subjektiviteten
härskar och att det är en mycket
splittrad bedömning — tvärtom. Om
man ser på de omröstningssiffror, som
där förekomma, så är det en förvånande
samstämmighet i fråga om resultatet.

1 den kungl. propositionen säges det.
att man skulle behöva uppställa klara
och entydiga normer för bedömandet.
Jag ber herr finansministern om ursäkt,
men jag trodde att detta var ett
citat ur Grönköpings Veckoblad — tv
hur gör man, när man bedömer en
konstnärlig produkt? Sätta sig herrar
jurymän ned och fundera ut klara och
entydiga normer? Nej, bedömningen går
till på ett helt annat sätt. Man väger,
utan någon mera logisk apparat, de
konstnärliga värdena och bedömer dem
med de förmögenheter i det mänskliga
psyket, som väl få kallas mera intuitiva.
Detta är ju en bedömning av precis
samma art som när vi utdela författarstipendier.
Inte går det då till på det
viset, att man först uppställer normer,
som vederbörande skola diskutera och
enas om, utan man ger stipendierna till
de författare, som man tycker gjort bra
saker, och likadant får man göra när
det gäller film. Det är på samma sätt
när man bedömer konstverk, när man
köper tavlor eller när man bedömer en
konstnärlig tävling, och samma slags
bedömning måste komma till stånd
även för filmens del. Naturligtvis blir
det oenighet — det blir det i alla sådana
fall — och naturligtvis kan det
också bli orättvisor, men man går efter
ett tummått, som ändå i stort sett slår
rätt. Jag hänvisar till den bedömning
av årets filmer, som de svenska filmkritikerna
gjort i Biografbladet. Jag är
förvissad om att var och en, som är intresserad
av film och går på bio ■— jag
är ledsen, att i synnerhet i dessa dagar
olika förpliktelser hindrat mig själv
från att göra det — skall medge, att
det resultat, vartill man kommit vid
denna omröstning, i stort sett är riktigt.
Man har kommit fram till att det visats
många haltfulla och värdefulla filmer,
och det är ett resultat, som kan godtagas.

Det finns också andra sätt, herr talman,
att komma till en kvalitetsbelöning
åt film med hänsyn till dess konst -

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Nr 25.

närliga värde. Man har i andra länder
för att stödja kvalitetsfilm gått på vägar,
som påminna om det understöd vi
i Stockholm av nöjesskattemedel ge åt
vissa enskilda teatrar, vilka icke såsom
Operan och Dramaten äro befriade från
nöjesskatt. Vi ge detta understöd på
grundval av en bedömning av den allmänna
konstnärliga halten i teatrarnas
repertoar under säsongen, och av stöd
åt kvalitetsfilm på liknande sätt har
man, som jag sade, erfarenhet i andra
länder.

Herr talman! Med dessa argument ber
jag för min del att få stödja den reservation,
som avgivits av herr Söderquist

m. fl.

Herr LINDHOLM (kort genmäle):
Herr talman! I de inlägg som förekommit
från reservanternas sida har man
egentligen inte tagit upp till diskussion
de synpunkter, som framförts av
utskottsmajoriteten. Man har bundit sig
fast vid sin ursprungliga ståndpunkt
och sökt att så långt det varit möjligt
hålla argumenteringen på den linjen.
Herr Widén sade i sitt anförande, att
man skulle kunna ge svensk film högre
inkomster dels genom filmhyrorna, dels
genom favörer på annat sätt. Men han
hade då inte tagit hänsyn till en mycket
viktig omständighet i hela diskussionen
om detta filmproblem, nämligen
den, att om man från svenska biografers
sida ger ett stöd, som i och för
sig ger svensk film en favör framför
utländsk film, så riskerar man att komma
i konflikt med GATT-avtalet. Vi ha
ju anslutit oss till detta avtal, och enligt
detsamma anses det vara diskriminerande,
om man ger en svensk företagare
en viss förmånsställning i förhållande
till andra, på sätt som man här
liar skisserat i vissa motioner. Den vägen
är således inte framkomlig, om man
vill undvika att komma i konflikt med
GATT-avtalet.

När det sedan gäller biljettpriserna,

Bidrag till producent av svensk film m. m.

så är ju detta ett spörsmål, som är föremål
för prövning av priskontrollnämnden.
Huruvida där kommer att genomföras
en höjning eller ej kan jag på
sakens nuvarande ståndpunkt inte yttra
mig om. Men skulle en viss justering
uppåt äga rum, så innebär ju detta
att dels filmen och dels staten får
ökade inkomster, och detta måste naturligtvis
också betyda, att man får
större betingelser att klara sig. Jag tror
emellertid, att man överdimensionerat
möjligheterna att på den vägen lösa
hela det ekonomiska problemet, ty en
justering med de 17 procent, som man
från biografägarsidan förordat, skulle
ingalunda ge en så kraftig inkomstökning
för filmen, att man därmed löste
det problem, som vi brottas med, nämligen
att göra filmen lönsam. Det är
därför som dessa vägar icke äro framkomliga.

Man har även varit inne på själva
kvalitetsbedömningshistorien, och särskilt
herr Larsson i Stockholm har talat
rätt mycket om just den saken. Han sade
bl. a. i samband med sitt yttrande om
svensk film, att det nog var överord
som i filmutredningens betänkande
hade yttrats om svensk film såsom en
spegel av svensk egenart. Men jag undrar,
om inte herr Larsson i Stockholm
i ännu högre grad gjort sig skyldig till
en fetischistisk övertro på att problemet
kan lösas enbart genom en kvalitetsbedömning.
Herr Larsson har, liksom
sin partivän herr Widén, icke på
något sätt tagit upp diskussionen från
den utgångspunkt, som man med naturnödvändighet
måste göra, nämligen
från den utgångspunkten, att vi inte
kunna göra en kvalitetsbedömning av
en film innan den är inspelad. Det är
först sedan den färdiga filmen föreligger
som det kan avgöras, huruvida den
är en kvalitetsfilm eller inte. Och då
problemställningen i dag är den, att
de svenska filmproducenterna förlora,
om jag inte minns alltför fel, bortåt
300 000 kronor på varje film som fram -

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Bidrag till producent av svensk film m. m.

ställes, så är det tämligen klart, att
man inte vill fortsätta sin verksamhet
på så löslig grund som att eventuellt
kunna få sig tillerkänt ett visst stöd,
därest filmen blir bedömd som en kvalitetsvara.

Ett annat spörsmål, som herr Larsson
i Stockholm ej heller har utrett
ordentligt, är: Vad menas med en kvalitetsfilm?
Tror herr Larsson att man
kan få fram något entydigt begrepp för
kvalitetsfilm? Det är ju så, att om vi
gå ut och undersöka en biografpubliks
reaktioner inför en film, så få vi nog
i det närmaste lika många nyanser i
bedömningen som det är biografbesökare.
Jag tror uppriktigt sagt inte att
man kan få den kvalitetsbedömning,
som herr Larsson i Stockholm så varmt
talade för. Men däremot är det en tendens
i nuläget, som man har anledning
att observera, och det är, att folk på
ett helt annat sätt än förut ser efter i
tidningspressen, vad biografrecensenterna
säga om den eller den filmen. Det
har alltså på något sätt blivit en kräsnare
publik, som kommer till biografföreställningarna.
Däri ser jag för min
del vissa förutsättningar för att vi skola
kunna få fram en sådan kvalitet på
svensk film, att vi komma bort från
filmer som »Pensionat Paradiset» och
allt vad de nu heta — bort från de
verkligt lågt stående filmerna. Men förutsättningen
för att vi skola nå fram
till en ordentlig filmproduktion är, att
man skapar förutsättningar för att över
huvud taget skapa film i detta land.

Herr WIDÉN (kort genmäle): Herr talman!
Herr Lindholm menar, att det
med hänsyn till GATT-avtalet inte finns
möjligheter att genomföra en differentiering
av filmhyrorna för att på det
sättet kunna kompensera den svenska
filmen. Men, herr Lindholm, vi ha ju
inte lika stor filmhyra för alla filmer,
utan det finns variationer på mellan
25 och 50 procent. De filmer, som be -

tinga den högsta hyran, äro givetvis
de, som äro mest efterträdda. När man
kan peka på att det är den svenska filmen,
som bär upp biografrörelsen här
i landet, och att denna film procentuellt
sett har den största publikfrekvensen,
så borde det väl därför finnas ett
underlag för att betala en högre hyra
för den svenska filmen än för en del
av den utländska. Det vore skillnad om
vi hade en filmhyra, som vore lika för
alla filmer. Då skulle jag förstå invändningen,
men i nuvarande situation tror
jag inte att den är giltig.

Herr LARSSON i Stockholm (kort genmäle)
: Herr talman! Jag undvek i mitt
förra anförande att gå in på sättet och
tidpunkten för en films bedömning,
vilket herr Lindholm nu anmärkte på.
Jag vill då för det första framhålla,
att jag inte anser mig skyldig att som
reservant leverera ett färdigt förslag
för hur bedömningen skall gå till —
det är ju det som skall bli föremål för
utredning. Jag hänvisar emellertid till
att det skett i många länder och att
det synes kunna ske med framgång.

För det andra vill jag säga, att det
förefaller mig som om man, om man
ser manuskriptet till »Åsa-Nisse på
jaktstigen», till äventyrs skulle kunna
komma till det resultatet, att denna film
skulle ha små chanser att få ett premium
vid en kvalitetsbedömning.

För det tredje och slutligen anser
jag, att för det fall att understödet
kommer att grundas på de färdiga filmerna,
så få väl filmproducenterna ta
den chans — men samtidigt också den
risk — som varje konstnärlig skapare
måste ta: att kanske kunna lyckas och
slå igenom och därmed få det premium,
som är uppsatt. För filmens del måste
detta naturligtvis utgå med helt andra
och väsentligt större belopp än när det
gäller understöd åt andra konstarter.
Detta stämmer för mitt vidkommande
med min bedömning av det allmännas

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Nr 25.

förhållande till den gren av svensk
ekonomisk verksamhet, som det här
gäller.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag har ingen anledning att gå
in på de mera principiella sidorna av
det problem, som här diskuteras. De
ha redan utvecklats av herr Andersson
i Linköping och av herr Lindholm
på ett, som jag tycker, fullständigt sätt.
Det avsnitt av debatten, som jag närmast
skulle vilja kommentera, rör de
anföranden, som hållits av herr Widén
och av herr Gustafsson i Borås samt
kanske framför allt av herr Larsson i
Stockholm.

Det var särskilt en av de sista meningarna
i herr Larssons i Stockholm
anförande, som jag fäste mig vid, ty
den vittnade — synes det mig — om
att den ärade talaren uppenbarligen
inte har sinne för eller riktigt vill förstå
den särställning, som filmen intar.
Med åtskillig emfas förklarade han, att
filmproducenterna få väl göra som varje
annan konstnärlig skapare — de få
ta sin chans men samtidigt också sin
risk. Blir verket inte uppskattat — all
right, då får man finna sig i detta.
Men, herr Larsson i Stockholm, en sådan
jämförelse är ju ganska orimlig.
Man måste väl tänka på filmens roll såsom
beskattningsobjekt, vilken ju är
en helt annan än när det gäller andra
konstnärliga skapelser. Beskattningen
av filmen uppgår till i medeltal
37,5 procent, under det att annat konstnärligt
skapande, exempelvis teatern,
beskattas med 15 procent. Det är detta
som sätter filmen i en särställning.

Vidare tycker jag, att herr Larsson i
Stockholm retirerade på ett ganska anmärkningsvärt
sätt i visst hänseende.
Man har här dragit upp den gamla frågan
om kvalitetsbedömning eller icke.
Herr Lindholm anhöll, att herr Larsson
skulle närmare förklara, hur han
hade tänkt sig en sådan kvalitetsbedömning.
Herr Larsson svarade ungefär som

Bidrag till producent av svensk film m. m.

så, att »det är jag inte skyldig att göra
— jag bara anser att en kvalitetsbedömning
bör komma till stånd, och sedan
får den saken vidare utredas». Men
jag kan förklara för herr Larsson, att
vi, som nu sysslat med dessa spörsmål,
ha verkligen grubblat ganska ingående
över hur en kvalitetsbedömning tekniskt
skulle ordnas, och tyvärr måste
jag säga, att vi ha icke kunnat komma
fram till någon lösning.

Man har här talat om att göra bedömningen
på basis av manuskripten.
Detta torde vara omöjligt, ty en färdig
film och ett filmmanuskript äro ofta
två helt skilda saker. Det är ju så i
denna hantering, att regissören skapar
filmen under arbetet, den växer bokstavligt
talat fram under hans händer.
Ibland kan ett utomordentligt manuskript
ge en dålig film, ibland kan ett
dåligt manuskript ge en utomordentlig
film. Det är sålunda inte möjligt att
göra bedömningen på basis av manuskriptet.

Då säger man, att man skall göra bedömningen
när filmen är färdig. Men
antag, att denna bedömning ger vid
handen, att filmen är dålig. Då blir den
ju omedelbart stämplad i det allmänna
medvetandet, och dess ekonomiska
framtid är därmed omöjliggjord. Man
kan kanske också säga, att man skall
göra bedömningen när filmen är slutspelad.
Men då reser sig frågan: När är
en film slutspelad?

Hur man än resonerar om dessa ting,
kommer man till den uppfattningen —
i varje fall ha vi inom kommittén gjort
det — att det är hart när omöjligt att
åstadkomma ett godtagbart resultat.
Och vilka äro de normer, som man
skulle uppställa för en kvalitetsbedömning?
Och vilka skulle företaga bedömningen?
Var finnas de auktoritativa,
högt kvalificerade människor, som
skulle kunna samlas i något slags jury
eller något slags smakråd för att fiilla
ett sådant avgörande, som svenska folket
skulle vara villigt att böja sig för?

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Bidrag till producent av svensk film m. m.

Men låt oss ett ögonblick tänka oss
ett sådant organ, ett sådant »kungl.
filmsmakråd». Låt oss antaga — tankeexperimentet
är djärvt, det medger jag
— att herr Gustafsson i Borås och herr
Larsson i Stockholm sitta i en sådan
granskningsnämnd. Tro kammarens ärade
ledamöter, att herr Gustafsson i
Borås och herr Larsson i Stockholm ha
precis samma uppfattning om den
konstnärliga halten i de produkter, som
de sålunda voro satta att bedöma? Med
hänsyn till den allmänna inställningen
i många ting hos herr Gustafsson i Borås
och med hänsyn till den allmänna
inställningen i många ting hos herr
Larsson i Stockholm går jag ut ifrån
som ganska visst, att dessa båda herrar
ha tämligen motsatta uppfattningar i
praktiskt taget varje fråga, som avser
estetisk eller konstnärlig bedömning.

Herr Larsson i Stockholm gjorde ett
litet uttalande, som syntes mig vara något
av en oratorisk fint och som sådan
naturligtvis av en viss effekt. Herr
Larsson i Stockholm erinrade om att
filmen »Fröken Julie» hade fått ett pris
vid filmfestivalen i Cannes, och han
undrade, om denna film är ett uttryck
för »svensk egenart» — en term som vi
använt i vårt betänkande. Ja, herr Larsson
i Stockholm, jag trodde att August
Strindbergs verk voro ett utomordentligt
uttryck för svensk egenart. Har jag
misstagit mig på den punkten, beklagar
jag det mycket.

Vidare förklarade sig herr Larsson i
Stockholm instämma i det ekonomiska
resonemang, som bl. a. herr Gustafsson
i Borås och herr Widén här ha fört. Det
överraskar mig, att herr Larsson gjorde
detta, ty herr Widéns resonemang, om
jag till att börja med håller mig till det,
lider ju av ett ganska betydande fel.
Herr Widén menade, att mycket skulle
vara vunnet, om man kunde höja biljettpriserna
med tio öre och kombinera
den höjningen med en viss höjning av
filmhyrorna. Men. herr Widén, av den
tioöringen går ju en stor del bort i form

av skatt! Nu kan man säga, att biografägarna
ha anhållit om en justering av
biljettpriserna, och detta är riktigt.
Denna fråga ligger som bekant hos priskontrollnämnden.
Men om en sådan höjning
kommer till stånd, så räcker den
med all sannolikhet inte — man känner
ju priskontrollnämndens bedömningsgrunder
— till mer än att kompensera
den kostnadsökning, som inträtt
efter den 1 januari i år på grund
av de nya avtal, vilka branschen har
träffat i anslutning till de stora lönerörelserna.
Därav följer, att branschens
läge är detsamma som före den 1 januari,
i den mån nu branschen identifieras
med filmproducenterna, som ju
äga biograferna i viss utsträckning.

Herr Widén frågade som sagt: Varför
inte höja filmhyrorna? Frågan bör kanske
riktas inte till detta forum utan till
priskontrollnämnden. Filmhyrorna äro
som bekant priskontrollerade.

Herr Larsson talade om det konstnärliga
skapandet. Han erinrade om att
man delar ut författarstipendier och att
detta inte stöter på några svårigheter.
Man gör där ett slags kvalitetsbedömning,
och den ene eller den andre författaren
får ett stipendium. Men, herr
Larsson i Stockholm, är det inte i alla
fall orimligt att argumentera på det sättet?
Vad gäller det spörsmål, vi här nu
diskutera? Jo, det är i icke obetydlig
utsträckning fråga om att rätta ett misstag,
som staten har begått i sin skattepolitik.
Jag säger inte att beskattningen
är den väsentliga anledningen till filmkrisen,
utan anledningen ligger på kostnadsfronten
generellt sett, men beskattningen
har medverkat till att göra krisen
akut. Det är alltså, såsom ju också
herr Andersson i Linköping antydde,
fråga om att rätta ett misstag, som staten
har begått i sin skattepolitik, och
nu skulle jag vilja fråga herr Larsson i
Stockholm: Vad skulle man säga, om
staten först lade en omsättningsskatt på
böckerna, vilken kom bokförlagen att
gå med förlust, och därpå sökte repa -

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Nr 25.

rera det hela genom att prisbelöna vissa
böcker? Det är precis det tillvägagångssätt,
som reservanterna här ha tänkt sig.
Vilket omdöme skall man fälla om detta?
Jag skulle vilja säga att ett sådant
tillvägagångssätt skulle vara både stolligt
och betänkligt. Uttrycket är dock
ursprungligen inte mitt, herr Larsson i
Stockholm, utan jag har hämtat det ur
en tidning, som i varje fall kulturellt
anses intaga en rangplats inom den meningsriktning,
som herr Larsson företräder,
nämligen Göteborgs Handelsoch
Sjöfarts-Tidning.

Man har här egendomligt nog upprepat
det påstående, som kommit till synes
i reservationen, att kvalitetsbedömning
är accepterad i våra grannländer.
Jag är förvånad över detta, tv redan
herr Andersson i Linköping underströk
ju att detta påstående är oriktigt. Man
har haft en kvalitetsbedömning i Danmark,
men man har övergivit den därför
att det inte gick att praktisera ett
sådant tillvägagångssätt. Varför skall då
detta påstående upprepas?

Så kommer jag till den ekonomiska
sidan av saken. Herr Gustafsson i Borås
talade om att vi ha svårt med våra kulturella
anslag. Och visst ha vi det. Vi
ha svårt med vår fångvård, fortsatte
han. Det är riktigt. Vi ha också svårt
med många andra ting. Kan det, frågade
herr Gustafsson, under sådana omständigheter
vara rimligt att här ställa
ett belopp av 2,3 miljoner kronor till
förfogande för att möjliggöra en fortsatt
svensk filmproduktion? Ja, frågan
är nog alldeles oriktigt ställd, ty det
verkliga läget är ju det, herr Gustafsson
i Borås, att om man inte gör denna
transaktion, få vi ännu mindre möjligheter
att tillgodose de kulturella strävandena,
att tillgodose fångvården etc.,
ty bevilja vi inte denna restitution faller
ju en stor del av nöjesskatten bort.
Man räknar ju, såsom här tidigare har
påpekats, med att den svenska filmen
för närvarande står för cirka eu tredjedel
av bigrafernas intäkter. Om denna

Bidrag till producent av svensk film m. m.

beräkning är riktig, skulle ett bortfall
av den svenska filmen betyda en minskning
i nöjesskatteintäkterna med i runt
tal 8 miljoner kronor, varav staten skulle
förlora 6 miljoner kronor och kommunerna
2 miljoner kronor.

De, som nu särskilt äro intresserade
av de moraliska aspekterna på denna
sak, kanske skulle vilja beakta ytterligare
följande påpekande: Om den

svenska filmen faller bort, vilket den
— såvitt jag förstår — praktiskt taget
måste göra, om inte stödet kommer till
stånd, uppstår det naturligtvis ett hål
i biografernas spellistor. Varmed kommer
detta hål att fyllas? Det kommer
naturligtvis att fyllas med importerad
film, väsentligen amerikansk sådan. Jag
bortser ifrån det förhållandet, att detta
betyder ett valutautflöde, som vi sannerligen
inte ha råd till. Jag vill i stället
påpeka, att den amerikanska film, som
skulle flyta in och fylla det hål, som
skulle uppstå vid ett bortfall av den
svenska filmen, med all sannolikhet
skulle bli av en utomordentligt låg kvalitet.
Det är nämligen så, att den amerikanska
film, vi nu se här i landet,
företräder topproduktionen. Man kan
ju ha vilka uppfattningar som helst om
denna produktion, men det är på det
hela taget topproduktionen från Hollywood
som kommer hit. Men den film,
som skulle komma in för att fylla ett
sådant hål som jag talade om, skulle
vara av annan och lägre kvalitet. Vi
skulle få se ett raffel på svenska biografer,
som vi inte kunnat drömma om.
Jag har själv under åtskilliga utlandsresor
roat mig med att gå och titta på
verkligt lågklassig amerikansk film för
att så att säga få några aspekter på de
här problemen, och jag ber alla goda
makter bevara oss för att få sådana program
på våra biografer.

Till slut, herr talman, vill jag bara
understryka, alt jag tror, att utredningen
kan stå för de omdömen, som den
har gjort, när den har framhållit, att
frågan om den svenska filmens vara el -

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Bidrag till producent av svensk film m. m.

ler icke vara är ett väsentligt samhälleligt
spörsmål, vare sig man på detta
anlägger kulturella, sociala, nationalekonomiska
eller fiskaliska synpunkter.
Att detta är riktigt framgår ju också av
den omständigheten, att man i alla kulturländer
med undantag av Förenta staterna
resonerar på samma sätt. Man anser,
att det är nödvändigt att ha tillgång
till en egen filmproduktion, och
det är ju naturligt. Människorna i exempelvis
Sverige vilja naturligtvis se
.svensk film. De vilja se filmen spela i
en miljö som de känna till, de vilja se
svensk natur, svenskt liv, svenska seder.
Man kan inte komma förbi, att en
svensk filmproduktion på så sätt representerar
ett nationellt värde.

Jag tror inte, att det vore en lycklig
utveckling, om de stora folklagrens
smak, åsikter och levnadsbehov i ännu
större utsträckning än vad fallet nu är
skulle via filmen komma att uteslutande
bearbetas genom utländska produkter.
•lag tror inte det vore lyckligt för vårt
folk, om det i ännu större utsträckning
än vad fallet nu är skulle hämta sin näring
ur de miljöer, föreställningar och
intryck, som denna utländska film för
till torgs, utan något komplement av
svenska bilder och tankegångar. Jag
tror, att kommittén också kan stå för
följande uttalande: »Svensk film är eller
kan i likhet med svensk teater,
.svensk radio och svensk press vara ett
utomordentligt instrument för att hålla
vår svenska egenart levande.» Att denna
mening har fog för sig framgår ju också
av den omständigheten, mina damer
och herrar, att ungefär en miljon svenskar
gå på bio varje vecka. Om vi då
tänka på att den svenska filmen ensam,
trots den väldiga konkurrensen utifrån,
står för en tredjedel av de inspelade
kassorna, så förstå vi vilken stark förankring
den svenska filmen har hos
vårt folk, inte minst på landsbygden.
Jag tror man kan ha anledning att beakta
dessa fundamentala fakta, när kammaren
går att fatta beslut i denna fråga.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

I detta anförande, under vilket herr
andre vice talmannen övertog ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde
fru Hellström.

Herr LARSSON i Stockholm (kort genmäle):
Herr talman! Endast en punkt
i herr Hagbergs i Malmö anförande ber
jag att nu få taga upp, nämligen frågan
om kvalitetsbedömningens möjlighet.
Jag har i förbigående anmärkt på det
i hög grad nationellt präglade sätt, på
vilket de sakkunniga ha uttryckt sin
uppskattning av svensk film. Jag delar
denna uppskattning i vad avser den
bästa svenska filmen, och jag är naturligtvis
av samma mening som herr Hagberg,
att Strindberg var ett stort svenskt
geni, men jag har utomordentligt svårt
att förstå att de »miljöer, föreställningar
och intryck», som vi få i Fröken Julie,
iiro ett uttryck för svensk egenart. Det
är en anmärkning i förbigående. Jag
tror inte herr Hagberg kan komma ifrån
att den är riktig.

Herr Hagberg misströstade om en
kvalitetsbedömning, utförd av herrar
Gustafsson i Borås och Larsson i Stockholm,
vilkas inställningar skulle vara
så olika. Det är en rätt närgången bedömning.
Jag vet inte vad herr Hagberg
känner om min inställning — jag yttrar
mig endast om denna — i allmänt
kulturella ting. Jag har de allra bästa
förhoppningar att jag och herr Gustafsson
— och låt mig tillägga herr Hagberg
— ganska lätt skulle komma till
en samstämmig uppfattning av det
konstnärligt haltfulla i svensk film.

Herr WIDÉN (kort genmäle): Herr
talman! Herr Hagberg i Malmö säger
att ett avslag på propositionen skulle
innebära att svensk film skulle ersättas
av amerikansk film. Såsom herr Larsson
i Stockholm har påpekat, vilja vi
inte ha bort den svenska filmen, utan

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Nr 25.

vi uttala oss i stället på ett sätt, som
är positivt till den svenska filmen. Det
är bara det, att vi anse att den inkomsthöjning,
som svensk film behöver, kan
komma på ett annat sätt än utskottet
bär föreslagit.

När herr Hagberg nämnde om denna
tioöring i högre biljettpris, som vi ha
talat om i motionen, vill jag påpeka att
den tioöringen tillsammans med en höjning
av filmhyran kan ge ett belopp
som motsvarar det statsbidrag, som här
ifrågasättes, oavsett alltså att det går
bort en del i skatt. Siffrorna äro verifierade
av regissör Edgren, som inte
har haft någonting att invända emot
beräkningen.

Jag tror alltså att den vägen är framkomlig,
och jag tror också att den ur
filmsynpunkt är den väg, som är mest
tilltalande.

Jag skulle vidare vilja ställa en fråga
till herr Hagberg. I utredningen säges,
att svensk film i genomsnitt betalas med
38 procent i filmhyra, den utländska
med 37 procent. Jag har fått en uppgift
från ledande biografägarhåll, enligt
vilken den utländska eller åtminstone
den amerikanska filmen betalas
med högre filmhyra än den svenska.
Jag skulle gärna vilja ha en upplysning
på den punkten, om herr Hagberg har
tillfälle att lämna en sådan.

Herr GUSTAFSSON i Borås (kort genmäle)
: Herr talman! Även jag ber att få
betyga, att reservanterna och de som
ha instämt i deras resonemang inte gå
på den linjen, att de inte önska svensk
film. Var har man fått det resonemanget
ifrån? Vi äro lika intresserade för den
saken som alla andra.

Vidare vill jag säga följande. Vad
riksdagen har att ta ställning till gång
efter annan är ju ändå detta, om man
har möjlighet att stödja det eller det,
och alla veta att riksdagen den ena
gången efter den andra måste anlägga
den synpunkten, att man måste spara.

Bidrag till producent av svensk film m. m.

Vi ha inte råd, vi ha inte pengar, vi
kunna därför inte biträda förslagen,
detta även på områden som ligga oss
oerhört nära, även i fråga om sådana
problem, som äro mycket svårbemästrade.
Jag tog mig friheten att nämna
några av dessa. Jag kunde ha nämnt
fler, och jag skulle tänka mig, att om
jag läte alla de spörsmål, som jag berörde
och i fråga om vilka riksdagen
har varit tvungen att säga nej till anslagsäskanden,
passera revy för kammaren
här i dag, skulle det åtminstone
inte tala till förmån för den miljonrullning
som det nu är fråga om; det gäller
ju cirka nio miljoner kronor under cirka
fyra år. Jag tror inte att det skulle vara
möjligt att säga att detta är ett problem,
som ligger oss så nära, att här
måste ske något.

Jag vet inte vilken inställning herr
Larsson i Stockholm har när det gäller
film — vi ha aldrig haft tillfälle att
mangla varandras åsikter på den punkten
—- men jag skulle inte alls hålla för
otroligt, att herr Larsson i Stockholm
och jag t. ex. skulle kunna komma
överens om att Pensionat Paradiset inte
är det allra högsta i fråga om kvalitetsfilm.

Jag ber alltså att få hålla på mitt yrkande
om anslutning till reservanternas
linje. Allt det resonemang jag har hört
här har inte kunnat övertyga mig om
oriktigheten eller den bristande bärigheten
i reservanternas uppfattning.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle):
Herr talman! Jag vet inte hur
många gånger man skall behöva påpeka
för herr Gustafsson i Borås, att hela
hans ekonomiska resonemang hänger i
luften. Herr Gustafsson i Borås anför,
att vi måste spara och att vi inte kunna
anvisa tillräckligt med medel för kulturella
ändamål, till ungdomsvården,
fångvården etc., och han säger att det
då är orimligt att ge 2,3 miljoner kronor
till stöd åt filmen. Men, herr Gus -

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Bidrag till producent av svensk film m. m.

tafsson i Borås, om vi inte företaga
denna skatterestitution, faller ju sannolikt
den svenska filmen i huvudsak
bort, och därigenom förlorar det allmänna
ungefär åtta miljoner kronor i
nöjesskatt. Då få vi ännu svårare att
tillfredsställa de behov, som helt naturligt
ligga herr Gustafsson om hjärtat.

Herr Widén ställde en fråga direkt
till mig. Han gjorde gällande, att biograferna
betala större filmhyra för den
amerikanska filmen än för den svenska.
Det må vara riktigt i många fall,
men det sammanhänger med det förhållandet,
att vårt land, när förbindelserna
togos upp efter kriget, var ganska
väl ställt i förhållande till de flesta
andra länder, och för den skull pressades
naturligtvis de svenska biografägarna
i största möjliga utsträckning av i
de amerikanska leverantörerna. Vid
den tidpunkten var ju vårt land vad vi ]
bruka kalla undernärt — uttrycket är ;
kanske inte alldeles lyckligt, men jag j
kan inte hitta på något bättre — med ]
amerikansk film. Det rådde en stark <
efterfrågan på amerikansk film, och 1
därför betalade man med hänsyn till i
landets goda ekonomiska förhållanden, i
inte vad de amerikanska leverantö- 1
rerna fordrade, men i alla fall inte så i
långt därifrån. Danmark och Norge 1
kunde inte betala lika mycket, efter- t
som dessa länder hade en sämre eko- 1
nomi. Så ligger saken till. (

Detta är naturligtvis ingenting önsk- (
värt ur de svenska biografernas syn- s
punkt, men jag vet inte hur man skall i
gå till väga för att få en ändring till 1
stånd i detta hänseende. Kan herr Wi- i
dén lämna de svenska biografägarna 1
en anvisning på den punkten, tror jag ]
att de skulle vara herr Widén tack- i
samma. t

Herr WIDÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill bara påtala det anmärkningsvärda
i att det i vårt land
betalas en så pass hög filmhyra för de

amerikanska filmerna, medan man i
Norge och Danmark endast betalar
högst 30 procent. Det behövs och finns
utrymme för en justering, som skulle
komma biograferna och den svenska
filmindustrien till godo.

Så får jag återkomma till mitt uttalande,
att vi för vår del inte vilja ha
bort svensk film. Vi anse, att om det
sker en höjning av biografbiljettpriserna,
en höjning som jag antager är
nödvändig för att biograferna skola
klara sig, kommer också svensk filmindustri
automatiskt att få en ökad inkomst.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle)
: Herr talman! Jag ber att få säga
ännu ett ord om den amerikanska filmen.
Herr Widén menar, att man skulle
kunna hjälpa den svenska filmen bland
annat genom en höjning av biografbiljettpriset
med tio öre. Jag har ju påpekat
att staten tar en väsentlig del av
dessa pengar, men å la bonne heure,
tror herr Widén att det är möjligt att de
amerikanska leverantörerna vilja nöja
sig med att inte få någon andel av prishöjningen
och av den filmhyrehöjning,
som herr Widén samtidigt har talat om?
Med den starka ställning dessa leverantörer
ha är det klart, att de skulle
kunna driva sina krav med mycken
energi, och vi få ju dock ha klart för
oss att Sverige är ett litet land. Den
sektor inom amerikansk filmexport,
som Sverige representerar, är naturligtvis
ganska begränsad. Om de amerikanska
leverantörena inte få tillräcklig
resonans för sina ekonomiska synpunkter
hos de svenska avnämarna,
är det väl inte alldeles uteslutet, att de
helt enkelt bojkotta vårt land på leverans
av film, eftersom den svenska konsumtionen
av amerikansk film naturligtvis
i det stora hela inte har någon
utslagsgivande betydelse för Förenta
staternas produktion.

Som herr Widén måhända märker är

Onsdagen den 30 maj 1951 fm. Nr 25. 2/

Bidrag till producent av svensk film m. m.

det åtskilliga rätt knepiga problem att
ta hänsyn till i detta sammanhang, men
—- jag upprepar det — kan herr Widén
komma med några anvisningar om hur
saken skall klaras, tror jag vi alla äro
mycket tacksamma.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Då
jag finnes antecknad på huvudreservationen
men dessutom har en blank reservation,
vill jag deklarera vad som
ligger bakom denna. Det är att jag är
med huvudreservationen så långt att
jag yrkar avslag på Kungl. Maj:ts förslag,
men jag vill icke vara med reservanterna
om en skrivelse till Kungl.
Maj :t med begäran om utredning.

Jag tror, liksom det här tidigare betonats,
att det icke blir så lätt att definiera
vad som bör betecknas såsom
konstnärlig film utan att det tvärtom
blir stora svårigheter. Dessutom menar
jag att även sådana filmer böra försöka
att klara sig utan statsunderstöd.

Jag har mycket förvånat mig över att
en högerman som herr Hagberg i Malmö
varit med om att här föreslå ett understöd
med 2,3 miljoner kronor till filmverksamheten.
Jag har undrat på det
länge, till dess att jag nu av hans anförande
i dag fick höra orsaken. Han säger,
att det är ett samhälleligt spörsmål
ur både sociala och kulturella synpunkter.
Det är så underligt med de där
orden »sociala och kulturella synpunkter».
Med täckning bakom de orden kan
man komma med snart sagt allt möjligt.
Då menar man, att man har gjort
allt vad som behöves, och då är allting
all riglit. Jag tror dock att man behöver
pröva litet grand, om det ur sociala
eller kulturella synpunkter är nödvändigt
att giva detta stöd.

Vi ha kanske litet var gått på biograf.
I fråga om många filmer, som jag
sett och som inspelats av svenska konstnärer,
undrar jag om man kan säga, att
de äro så förfärligt kulturellt uppbyggande.
Om en del av dem kan man nog

tvärtom påstå, att de äro helt enkelt
nedrivande ur vissa synpunkter.

Jag vill för min del icke stå bakom
de orden, att det här skulle gälla en
stor kulturfråga. Det vill jag bestämt
deklarera.

När man sedan ser efter hur det är
med våra biografer, så äro ju dessa
ganska bra besökta. Man tycker nog att
med den publikanslutning, som våra
biografer ha, borde dessa filmtillverkare
kunna klara sig, om de ordna det
på ett rationellt sätt, så att t. ex. de
avlöningar, som tillmätas vissa av dessa
konstnärer, avpassas på sådant sätt att
det icke bli alltför stora gager. Jag har
sett att herr Hagberg själv konstaterat,
att vissa av dessa stjärngager äro mycket
stora. Jag tycker att sådana saker
borde utredningen ha angripit; den
borde ha gått in för en rationalisering
både på den ena och den andra linjen,
innan den gick in för att begära att
staten skall lämna understöd.

Vi hörde nyss av herr Hagberg, att
ungefär en miljon människor per vecka
gå på biograf. Ja, det är kanhända riktigt.
Man ser av statistiken i propositionen,
att förlidet år såldes det ej
mindre än 14,5 miljoner biografbiljetter
bara här i Stockholm. Om man slår ut
det på hela befolkningen betyder det
ungefär 20 biljetter per person och år.
småbarn inräknade. I Göteborg såldes
5 686 000 och i Malmö 2 700 000 biljetter.
Med den omslutningen tycker man
nog, att det skulle vara möjligt för bioIgraferna
att klara alla sina utgifter,
även med de rätt stora kostnader för
filminspelningar, som naturligtvis äro
nödvändiga.

Jag tror knappast att det kan vara
försvarligt att man i nuvarande läge går
in för att offra pengar på denna verksamhet.
Det bör ändå vara en sak för
dessa biografer och för dem som vilja
besöka desamma att själva klara utav.
De få finna sig i att taga de kostnader
som erfordras. Detta statsunderstöd blir
ju en direkt subvention till biografbe -

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Bidrag till producent av svensk film m.

sökarna. Om icke priskontrollen hållit
igen på det sätt som den visat sig göra
under den senaste tiden, tror jag att
ekonomien hade klarat sig. Jag förstår
icke vad det är för idé att icke låta
biograferna taga ut den ersättning de
behöva för att täcka nöjeskostnader,
som ändå kanske svenska folket villigt
finner sig i.

För min del kan jag alltså icke vara
med om att anvisa stora pengar för
detta ändamål. Låt biograferna i stället
höja biljettpriserna! Jag är förvissad
om att folk i allmänhet ändå kommer
att gå på biograf. En höjning med, låt
oss säga, en tjugufemöring per biljett
skulle säkerligen icke avskräcka.

Här ha vi de senaste dagarna diskuterat
den samhällsekonomiska balansen.
Det har talats om tvångssparande
och om ungdomssparande. Varför icke
gå denna väg att låta folk betala ordentligt
för biografbiljetter i stället för att
vi nu skola lämna statsunderstöd? Jag
kan icke anse att det är den rätta
vägen.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka avslag på Kungl. Maj :ts
förslag.

Herr ANDERSSON i Linköping (kort
genmäle): Herr talman! Jag tror att åtskilliga
av de talare, som yttrat sig här
i debatten, ha glömt bort den enkla
saken, att även om detta förslag genomföres
så kommer den svenska biografnäringen
att få en beskattning, som
är dubbelt så hög som för vilken annan
nöjes- eller idrottstillställning som
helst. Vi skola ha klart för oss, att de
svenska filmproducenterna icke skulle
behöva gå till statsmakterna och begära
stöd, därest man behandlat filmen
på samma sätt som man behandlat
andra konstarter i samband med
nöjestillställningar.

Herr Rubbestad sade, att man bakom
ordet »kulturell» kan gömma åtskilligt.
Jag skulle vilja säga till honom, att

man bakom ordet »sparsamhet» också
kan gömma åtskilliga mystiska saker.
Jag tycker att den form av sparsamhet,
som lierr Rubbestad pläderar för,
påminner om den sparsamhetsmetod,
som en bonde eventuellt kan använda,
då han låter sina kor do av svält, medan
ladorna äro ganska fyllda med foder.
Jag hoppas att herr Rubbestad förstår
den liknelsen.

Det har också under diskussionen
framhållits, att remissinstanserna voro
positivt inställda till frågan om en kvalitetsbedömning
av den svenska filmen.
Jag tror att många av de ledamöter,
som voro närvarande i kammaren, när
detta framhölls från folkpartihåll, fingo
den uppfattningen att detta var den dominerande
inställningen bland remissinstanserna,
vilket ingalunda var fallet.
Det finns många som begära kvalitetsbedömning,
men uppfattningarna
hur denna skall ske i praktiken äro
lika många som talesmännen för den
principen. Jag vill erinra om det faktum,
att de svenska biograferna för
något år sedan sökte stödja den svenska
filmen genom ett produktionsbidrag,
som från början hade formen av
en kvalitetsbedömning av de enskilda
filmerna, men man nödgades mycket
snart gå bort från den linjen, därför
att det icke var möjligt att följa densamma
i fortsättningen.

Till herr Widén vill jag till slut säga,
att det är glädjande att han är positivt
inställd till svensk film. Men den
svenska filmen kan icke leva på principiell
och positiv inställning, utan den
kräver handling från den svenska riksdagen.

Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Jag skulle vilja säga till herr Andersson
i Linköping, att om det är en bonde,
som låter sina kor do trots att ladorna
äro fyllda med foder, så måste
han vara en idiot. Jag tycker nog att
vi kunna göra samma jämförelse med

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Nr 25.

dem, som vilja giva statsunderstöd åt
filmverksamheten, trots att man kan
observera att biograferna äro fulla med
folk. Jag tror, herr Andersson, att sparsamhet
bör man tillämpa överallt där
det går utan att man behöver åstadkomma
skada. Enligt min mening går
det i detta fall.

Herr ANDERSSON i Linköping (kort
genmäle): Jag vill fullkomligt instämma
med herr Rubbestad att man kan
bedriva sparsamhet på det sättet att
man blir betraktad som en idiot. Det
är därför jag vill varna ledamöterna
att rösta för reservationen.

Herr LINDHOLM (kort genmäle): Det
är alldeles riktigt, herr Rubbestad, att
en bonde kan svälta ihjäl sina kor
utan att utnyttja innehållet i ladorna.
Men det är en sak som herr Rubbestad
glömde att göra: det är att visa var
ladorna finnas för filmens vidkommande.

Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Jag har i mitt förra anförande visat
på den stora anslutningen av folk som
går på biograf. Det tycker jag skulle
vara en lada nog för filmproducenterna
att suga näring ur.

Till herr Andersson i Linköping vill
jag säga, att vilken som är den största
idioten vet jag icke, men nog skulle jag
tro att herr Andersson inte är den
minsta profeten i det hänseendet.

Herr LINDHOLM (kort genmäle): Jag
vill bara säga till herr Rubbestad, att
det räcker inte med att giva anvisning
på ladan, utan det skall finnas någonting
i denna lada också. Det är där
som innehållet minskats i så stor utsträckning,
att man numera icke får
täckning för omkostnaderna. Det är
därför vi genom statens medverkan
skulle söka få litet mera foder i denna
lada.

Bidrag till producent av svensk film m. m.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle)
: Herr talman! Om jag får fortsätta
herr Rubbestads rustika liknelse
så tror jag, att man måste göra klart
för sig, att filmproducenternas lador
inte äro över sig fulla med foder. Det
framgår, herr Rubbestad, av att varje
svensk film för närvarande går med en
förlust av ca 130 000 kronor. Jag tror
icke, att herr Rubbestad skulle vilja driva
en ekonomisk verksamhet så värst
länge under de villkoren.

Så visade herr Rubbestad intresse
för filmstjärnorna och deras gager. Det
vittnar om herr Rubbestads kringsynthet.
Men jag tror, att den ärade talaren
liksom så många andra gör sig skyldig
till avsevärda överdrifter, när debatten
föres in på detta ämne. Dessa människor
ha icke de inkomster, man ofta
tror. Om vi undersöka skådespelarnas
gager, så omfatta de icke mera än ca
17 procent av de samlade kostnaderna
för framställningen av en svensk film.
Vad sedan dessa s. k. stjärngager beträffar
tycker jag, att man också skall
anlägga mänskliga synpunkter på dem.
Dessa artister stå ju dock i strålkastarljuset
kanske bara ett, två eller tre
år. Är det orimligt att de utnyttja den
situationen? De äro dock människor.
Men, när de nu i viss mån göra det,
måste jag som ordförande i denna utredning
säga, att de gjort det på ett
betydligt mera måttfullt sätt än vad
man haft anledning tro att de skulle
göra. Vi ha fått specificerade uppgifter
i det hänseendet. De äro av den natur,
att jag självfallet icke kan meddela
dem bär, men de giva vid banden, herr
Rubbestad, att dessa stjärngager te sig
ganska måttfulla. De äro icke alls av
den beskaffenhet att allmänheten, såsom
sker då och då, har anledning att
rikta cn så indignerad kritik mot dem.

Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Beträffande gagernas storlek sade jag
bara, att i betänkandet från den utred -

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Bidrag till producent av svensk film m. m.

ning, som herr Hagberg i Malmö har
varit ordförande för, står det att utredningen
har observerat, att gagerna
äro stora för vissa av dessa skådespelare.

Sedan vill jag säga till herr Lindholm
men också till herr Hagberg, när de
göra gällande att man skall försöka
samla i ladorna, så att det kan bliva
någon näring, att jag ju har anvisat
den möjligheten att priskontrollnämnden
ginge med på att höja avgifterna;
då finge man ökade möjligheter att betala
dessa filmskådespelare.

Jag anser icke att den riktiga vägen
är att staten skall lämna subventioner
för folk som går på bio. Det nöjet böra
de betala själva, även om det kostar
litet mera än nu.

Herr BRACONIER: Herr talman! Jag
vill först och främst, eftersom herr Rubbestad
i något föraktfull ton talade om
kulturella och sociala synpunkter, säga
att det är dock ett faktum som ej kan
bortresoneras, att det finns miljoner
människor i landet, som gå och se på
film. Därmed är det en social företeelse,
vilken inställning man än kan ha
till densamma, men det är också en
kuturell företeelse. Det är klart att
man kan peka på dåliga filmer. Men
man kan också peka på dålig litteratur,
utan att därför underkänna litteraturen
som kulturform; det vore ganska
farligt att göra det.

Jag kan mycket väl förstå herr Rubbestads
reaktion mot vissa företeelser inom
filmen. Den reaktionen dela vi alla.
Vi kunna uppskatta hans kamp för vad
han anser vara sed och moral. Men
vad det här gäller är just att giva
svensk filmproduktion möjlighet att
skapa kulturellt högtstående film. Det
har man f. n. icke enligt de kalkyler vi
ha i betänkandet. Några andra kalkyler
ha vi icke.

Herr Rubbestad talar med all rätt
om svensk livsföring. Skulle det verk -

ligen vara något att sträva efter att
giva den utländska filmen ett allt dominerande
inflytande på det svenska
folket? Skulle det icke vara ett kulturellt
och nationellt intresse att låta
våra stora författare komma till uttryck
i svensk film, att låta svenska
filmer spelas överallt i världen och
göra de svenska skådespelarnas namn
kända och aktade över hela världen?
Det är ett slags internationalism. Både
det nationella och det internationella
förenas därigenom på ett sätt, som vi
alla måste önska i nuvarande tid, då
det gäller att få bort alla skrankor.

Jag vill bara säga en sak till; det gäller
kvalitetsbedömningen. Visst kan
man förstå dem, som ha den övertygelsen
att en viss konstform är god och en
annan är dålig. Men har icke all den
diskussion som förts om litteraturen,
all den diskussion som förts om Nobelprisen
och alla de förkastelsedomar
som fällts om litteratur, som en gång
ansågs dålig men nu anses representera
kulturella värden av högsta klass, visat
hur utomordentligt farligt det är
att komma med pekpinnar för den
stora del av svenska folket, som går
och ser på film för att få den rekreation,
som många människor behöva?
Andra människor kunna ha en annan
rekreation, herr Rubbestad. Men låt oss
icke förmena dessa miljoner människor
att få se högtstående film!

Visst är det ett problem med den
svenska ungdomen. Visst finns det vad
man med en viss generalisering kallar
för dålig ungdom. Men höj denna ungdom,
giv den kulturella möjligheter att
berika sitt liv i en tid, då det är ont
om samlingslokaler! Giv dem en möjlighet
att se god film! Jag tror, att
herr Rubbestad och andra, som gå på
bio, skola finna, att filmen är värdefull.
.Svensk film har på 1920-talet under
den Sjöströmska epoken skapat en kulturform,
som vi kunna vara stolta över.
Det vore beklagligt ur den svenska
ungdomens synpunkt, om vi skulle be -

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Nr 25.

taga denna ungdom dessa möjligheter
att få se värdefull film.

Jag vill beklaga att en sak icke kommit
fram i betänkandet, nämligen att
kortfilmen bör tillgodoses. Det är något
som man skulle ha velat se där. Den
svenska kortfilmen representerar när
den står som högst en konstform i
filmen. Det skulle vara värdefullt, om
man också kunde giva stöd åt kortfilmen,
icke minst barnfilmen. Därom
pågår en särskild utredning. Det är
ganska väsentligt att man får fram god
barnfilm.

Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
.lag vill bara säga herr Braconier, att
jag har icke sagt att jag vill hindra
någon att gå på bio och se vilken film
som helst; och det må vara vars och
ens ensak. Men vad jag talat om är
att den, som vill göra det, bör också
betala detta nöje. Frågan gäller om de
som vilja se film skola betala det eller
om staten skall lämna subvention för
att de skola få se film. Däri ligger skillnaden.
Jag håller för min del bestämt
på att de själva skola betala det.

Herr BRACONIER (kort genmäle):
Giva vi icke detta understöd, blir följden
den, att den utländska filmen blir
dominerande, film som kanske är mycket
skadligare än svensk film. Kan det
vara ett önskemål, herr Rubbestad?

Herr EDENMAN: Herr talman! Jag
skall begränsa mig till ett par synpunkter
i debatten.

Jag vill först gärna erkänna, att jag
blev något förvånad, när jag först tog
del av filmutredningens betänkande och
fick klart för mig, att filmer sådana som
Åsa-Nisse och liknande skulle belönas
procentuellt lika som de värdefullaste
filmerna och i verkligheten betydligt
mera. Jag vill också gärna omedelbart
stryka under att utredningen
kraftfullt och fullständigt enligt mitt
förmenande lyckats bevisa, att den sven -

Bidrag till producent av svensk film m. m.

ska filmen behöver ekonomiskt stöd och
det omedelbart. Jag skulle inte ens i
detta sammanhang vilja tala om något
stöd eller bidrag, som det heter i förslaget
till kungörelse, utan jag anser att
ledamoten av utredningen herr Andersson
i Linköping hade ett bättre uttryck
när han sade, att det i realiteten är fråga
om en justering av nöjesskatten. Det
finns ingen anledning för filmens folk
att betrakta detta förslag om restitution
av nöjesskatt som någon form av social
filmpolitik; det är det inte. Men filmen
behöver stöd nu, och det är inte något
skrämskott från filmproducenternas
sida som avlossats. Jag är övertygad om
att därest reservanternas linje i denna
fråga skulle segra, få vi vänta ytterligare
på någon ny svensk långfilm. Och
då är det riktigt såsom understrukits
från olika håll, att om vi inte få någon
filmproduktion, få vi inte heller någon
kvalitetsbedömning av film.

Jag kan inte komma ifrån, herr Widén,
att när reservanterna säga, att de
äro angelägna om svensk produktion
och att det hos dem ingalunda finns
någon motvilja eller något motstånd mot
svensk film över huvud taget men de
hela tiden skjuta kvalitetsbedömningen
framför sig, så är detta dock en märklig
sak, när man vet, att hjälp måste
komma omedelbart. Jag är personligen,
herr Widén, beredd att diskutera en
kvalitetsbedömning, och jag är glad att
flera ledamöter av kommittén, närmast
herr Andersson i Linköping, tolkat utredningens
resultat så, att utredningen
lämnat dörren öppen för en kvalitetsbedömning
längre fram.

Det är en rad svårigheter förenade
med en kvalitetsbedömning. Men det
är ganska märkligt, att när man varit
i tillfälle att med filmfolk diskutera frågan
om kvalitetsbedömning får man en
något mera optimistisk inställning. Det
är kanske inte någonting alldeles omöjligt,
men jag understryker vad herr
Hagberg i Malmö sade, nämligen att det
är praktiskt taget omöjligt med en kva -

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Bidrag till producent av svensk film m. m.

litetsbedömning i förväg. Filmarbetet är
väl mer än något annat arbete på det
kulturella området — jag vågar använda
det uttrycket — ett grupparbete.
Det är självklart omöjligt att med utgångspunkt
enbart från manuskript
eller synopsis kunna säga vad det skall
bli av en film.

Jag vill emellertid ta tillfället i akt
att här framföra ett förslag, som väcktes
i en diskussion där jag hade nöjet
att deltaga, en rent privat diskussion,
där åtskilliga av svensk films män och
kvinnor voro representerade. Man sade
helt enkelt: Varför skall det inte vara
möjligt att säga, att nästa år komma 3,

4 eller 5 svenska filmer att få full skatterestitution?
Antalet är inte det väsentliga,
man kan till och med tala om bara
en film, den bästa. Det är principiellt
och psykologiskt sett en väsentlig skillnad
i förhållande till att en på något
sätt sammansatt nämnd skall sitta och
säga, att den där filmen är en kvalitetsfilm,
den där en underhållningsfilm,
den där en pilsnerfilm och den
där en Åsa-Nisse-film; det tror jag i likhet
med herr Hagberg i Malmö är omöjligt.
Men varför skulle inte en nämnd,
då det nu finns en filmnämnd som utdelar
pris, denna kunna utdela pris till
de bästa av årets filmer och låta prisen
bli just skatterestitution? Det är en form
av kvalitetsbedömning, men den ligger
på ett annat plan. Jag tror att det skulle
sporra framför allt våra ambitiösa filmproducenter
att tävla om detta förstapris,
som staten ställer till förfogande.

Jag skulle sedan, herr talman, egentligen
bara kunna yrka bifall till den av
herr Edberg m. fl. väckta motionen om
utredning angående kortfilm och dokumentärfilm,
men jag anser utskottets
skrivning på denna punkt så tillmötesgående,
att det är onödigt att nu splittra
med flera yrkanden. Men jag tror inte
att man kan komma förbi problemet om
dokumentärfilmen och kortfilmen.

I dagarna kommer den utredning,
som arbetar med filmcensuren och

barnfilmen, att få ytterligare ett uppdrag,
som innebär att den skall utreda
möjligheterna att ge ett förhandsbesked
om huruvida en film är att betrakta som
undervisningsfilm och följaktligen kan
komma i åtnjutande av skatterestitution
enligt 14 § nöjesskatteförordningen.
Den frågan har aktualiserats i samband
med regissören Arne Sucksdorffs inspelning
av en film, som gäller den
.svenska faunan och floran, och jag tror
att den utredningen kanske kan bli ett
prov på om det på något område, på
ett begränsat sådant, skall bli möjligt
att göra en förhandsbedömning.

Jag ber, herr talman, utan att vidare
ge mig in på någon motivering, vare
sig social eller kulturell sådan, få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag har begärt ordet för att erinra kammaren
om det läge, som förelåg vid det
tillfälle för två år sedan, när riksdagen
på bevillningsutskottets förslag begärde
den utredning vars resultat nu föreligger.
Året förut hade vi ju vidtagit den
väsentliga höjningen av nöjesskatten.
Bevillningsutskottet var inför de motioner,
som sedan väcktes vid 1949 års
riksdag, synnerligen tveksamt. Det ägnade
mycket intresse åt saken och kom
slutligen till det resultatet, att man borde
med hänsyn till den kris filmindustrien
upplevde söka komma fram på
den vägen att man kunde hjälpa den
åtminstone genom föret i portgången.
Det rådde delade meningar i bevillningsutskottet,
och jag antar också i
riksdagen, om man skulle vidta denna
åtgärd eller inte, men om en sak voro
såväl utskottsmajoriteten som reservanterna
fullkomligt eniga, och det höjdes
inte en röst däremot i riksdagen när
ärendet förelåg här, nämligen att man
inte skulle gå den väg reservanterna
här i dag föreslå, tv den skulle betyda
att man lät filmindustrien ta för stora
risker, då den ju ingenting visste om

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Nr 25.

utgången förrän den redan hade satsat
det stora kapitalet. Man bör hålla detta
i minnet. Det är rimligt att om man i
ett sådant läge, vari vi nu befinna oss,
över huvud taget skall ge ett stöd, så
måste vederbörande på ett förberedande
stadium ha klart för sig om man får
detta stöd eller inte. Man skall inte först
behöva satsa de hundratusentals kronorna
och sedan komma underfund
med att det inte finns några möjligheter
att få något stöd. Det var den synpunkten
som var vägledande för utskottet
för två år sedan, och jag antar
att den också var vägledande för riksdagen,
som följde utskottet.

Jag skall inte diskutera vad som kan
bli framtidens musik i fråga om vår
nöjesbeskattning. Jag är emellertid
mycket betänksam mot att flytta vår
beskattning från finansdepartementet
till ecklesiastikdepartementet. Det skulle
kanske innebära större faror än det kan
se ut, när herr Edenman här träder
fram.

Vad det här gäller, herr talman, är
väl ändå inte att vi skola åstadkomma
en fullständig täckning för filmindustrien,
utan det är att ge den ett handtag.
Det är också vad de sakkunniga
föreslå och vad statsutskottet här föreslår.
Sedan kan man uttala önskemål
om att det skall bli bättre filmer, filmer
som ha mera värde än många av dem
som nu spelas in, men innebär inte hela
den anordning som här vidtages, att
man flyttar över ansvaret i detta avseende
till filmindustrien? Man lägger i
filmindustriens egna händer avgörandet
om detta stöd skall fortsätta eller
upphöra, ty det är självfallet, såvitt jag
förstår, att om det skulle bli på det sättet
att filmunderstödet slukas av »ÅsaNisse»
och dylika filmer under de år
det är garanterat, då blir saken klar för
riksdagens vidkommande. Skulle det
däremot visa sig, att filmindustrien förstår
vad det gäller, kommer man att
göra bättre filmer så långt det står i
dess förmåga.

Bidrag- till producent av svensk film m. m.

Jag tror sålunda, herr talman, att
man i detta avseende lugnt kan följa
vad utredningen, Kungl. Maj :t och statsutskottet
här föreslå, och så få vi när
denna författning upphör att gälla ta
upp till omprövning den erfarenhet vi
ha fått under de gångna åren. Då ha vi
något att bygga på; det ha vi inte i nuvarande
ögonblick.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr förste vice talmannen återtog nu
ledningen av förhandlingarna.

Herr WIDÉN (kort genmäle): Herr
talman! Med anledning av herr Edenmans
anförande skulle jag bara vilja
säga, att jag tror att vi i stort sett äro
på samma linje. Det som skiljer vårt
ståndpunktstagande är att herr Edenman
vill ha detta anslag, medan vi för
vår del ock förorda att man genom en
prishöjning på biljetterna skulle ge
möjlighet till samma stöd åt filmindustrien,
vilket givetvis skulle verka snarast
möjligt.

Jag tror att man med skäl kan kritisera
priskontrollnämnden för att den
hindrat en höjning av filmhyrorna på
svenska filmer, fastän dessa ligga under
hyran på amerikansk film. Jag vill
också betona, att den tanke herr Edenman
var inne på i fråga om viss premiering
av svensk film gäller bara ett fåtal
filmer. Det överensstämmer med min
inställning, och jag framhöll förut att
man borde överväga, om man inte på
det sättet skulle kunna ge stöd åt kvalitativt
högtstående svensk film.

När det gäller kortfilmen vill jag påpeka,
att i reservationen ha vi också
tagit med den och ansett, att den bör
komma med i ett eventuellt sådant stöd.

Fru JOHANSSON i Skövde: Herr talman!
Jag skall göra kammaren den
största tjänsten, som man kan göra just
nu, nämligen att fatta mig kort. Jag vill
gärna att kammarens ledamöter skola

3—Andni kammarens protokoll 11)jt. Nr 25.

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Bidrag till producent av svensk film m. m.

ha ett ljust minne av mig under sommarferierna,
när vi nu skiljas åt för
sommaren, men jag kan ändå inte underlåta
att säga några ord.

Jag hade hemskt gärna velat säga min
mening om den svenska filmen över huvud
taget, och jag skulle ha velat nämna
vilken stor procent filmer jag inte tycker
om och den lilla, lilla procent, som
verkligen är värd en eloge. Men jag skall
inte göra det utan i stället som motivering
för mitt ställningstagande endast
hänvisa till de repliker, som skiftats mellan
herr Andersson i Linköping, herr
Lindholm och herr Rubbestad, där det
talades om dels de svältande korna, som
jag förmodar man i detta fall menade
vara filmen och filmproducenterna, och
de fulla ladorna, som väl skulle vara
statens, när det nu är fråga om att staten
skall bevilja bidrag till de svältande
korna. Jag har länge haft den uppfattningen,
och jag tror inte att den är oriktig,
att statens lador för närvarande äro
ganska tomma. Där är alltså sannerligen
inte mycket att hämta, om vi skola nödgas
lita till dem.

Jag vill till slut endast yrka bifall till
den reservation, som framförts av herr
Söderquist m. fl. För min del vill jag
endast lägga ekonomiska synpunkter
på den nu föreliggande frågan, men det
skulle ha varit mycket annat att säga
i densamma vid detta tillfälle.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag tror
inte att det kan råda mycket delade
meningar därom, att vi väl knappast
vilja ta risken av att inte ha en svensk
filmproduktion; det skulle medföra så
många konsekvenser av olika natur.
Jag skall inte närmare gå in på dem,
utan jag vill bara slå fast, att vi nog
inte vilja ta den risken.

Jag tror också att det blivit ganska
klart genom den förebragta utredningen,
att det är svårt för filmproducenterna
här i Sverige att få debet och

kredit att gå ihop. Jag vill inte säga
att det blir nödvändigt, men det kan
finnas en risk för att om man inte från
statsmakternas sida gör något på detta
område, kan den svenska filmproduktionen
bli ganska hårt beskuren, och
sannolikt blir då den bästa mest beskuren.
Ser man saken så, kanske man,
liksom jag har velat göra, söker efter
vägar för att underlätta upprätthållandet
av svensk filmproduktion.

Det gäller här alltså att räcka en
hjälpande hand från statens sida. Den
kan man naturligtvis räcka på två sätt,
nämligen antingen genom att uppföra
ett statsbidrag på budgeten, som man
sedan bestämmer skall gå ut på ett
eller annat sätt, eller genom att medge
en skattelindring.

Nu är det väl inte riktigt samma sak
att ge statsbidrag, fru Johansson i Skövde,
som att ge en lindring i skatten,
och vi skola kanske inte tala så mycket
om statsunderstöd i detta fall. När vi
beslöto att sänka bensinskatten med 20
öre per liter förra året var det väl inte
många som talade om att det var ett
statens understöd till bilismen. Det
kunde under sådana förhållanden vara
naturligt att man helt enkelt inte gjorde
annat här än sänkte skatten. Varför har
jag då inte följt den vägen i mitt förslag?
Jo, helt enkelt därför att en sådan
skattesänkning kanske skulle få verkningar,
som vi inte vilja ha. En sådan
åtgärd skulle nämligen utan tvivel medföra
ett icke föraktligt stöd åt de filmproducenter,
som äga biografer och
driva dem kanske som sin huvudsakliga
näring medan filmproduktionen för
dem är mer eller mindre en bisak. De
mera fria producenterna, de som inte
ha stöd av biografer, skulle på det viset
inte få någon hjälp. Jag menar därför
att enbart en skattesänkning närmast
skulle leda till att man understödde
monopolismen inom denna bransch,
och för att inte göra det valde jag att
föreslå en skatteåterbäring.

Jag vill säga gentemot herr Widén,

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Nr 25.

att höjda priser — om det nu vore en
väg, vilket jag inte skall diskutera —
skulle leda till alldeles samma resultat.
Man skulle stödja dem som ha biografer
men inte dem som inte ha biografer.
,

Det är litet ledsamt — det medger
jag — att jag kom fram till denna linje
att vi skulle göra en skatteåterbäring,
ty i och med den linjen aktualiseras
också denna ödesdigra diskussion om
kvalitetsbedömning av filmen. Jag säger
att det är en ödesdiger fråga som
där väckts. Om man nämligen vill
ordna sina åtgärder så, att vi stödja
produktionen, måste man också sätta
in dem så, att producenterna kunna
räkna med detta stöd i sina kalkyler.
Gör man inte detta, ja, då blir det inte
det stöd som man tänkt sig. Och för
att man då skall kunna förena skatteåterbäringen
med kvalitetsbedömning
fordras det alltså en förhandsbedömning.
Jag vet inte om herr Larsson i
Stockholm menade en förhandsbedömning,
när han var så säker på att det
skulle gå så bra. Jag har som jag tycker
givit mycket starka skäl i propositionen
för att det inte är möjligt, och jag
tror nog att de flesta, som vilja tänka
sig in i saken, måste säga sig att det
går inte. Men kanhända menade herr
Larsson i Stockholm inte heller detta,
ty han förde fram exempel, som pekade
åt annat håll. Han talade om
statens författarstipendier. Emellertid
ger aldrig den svenska staten någon
romanförfattare ett stipendium för att
han skall skriva eu roman. Vi ge inte
ens ett premium för en bok, utan vi
belöna med författarstipendierna ett
författarskap. Man kan möjligtvis säga,
att herr Larsson var inne på det, att
när Nationalmuseum köper tavlor, utpekar
man en viss tavla, men man ger
inte den konstnären något stöd för hans
produktion genom det köpet. Man ger
honom indirekt ett handtag genom att
han får det betyget att han är en god
konstnär, och det kanske medför att

Bidrag till producent av svensk film m. m.

han får lättare att sälja i fortsättningen,
men jag förstår inte hur detta skall
kunna tillämpas på en förhandsgranskning
av film. Det finns ingen analogi i
detta fall.

När herr Larsson här pekade på
exempel från andra länder, vill jag
först framhålla, att man i Danmark har
prövat en kvalitetsgranskning men i
stort sett gått ifrån den, då man ansett
att den vägen icke var lämplig. I
Norge är inte kvalitetsprövningen det
primära; där prövar man behovet. Staten
lämnar pengar till en fond, och ur
den fonden tar man pengar för att
hjälpa de producenter som visa att de
behöva det. Såsom en bisak kommer
naturligtvis därtill en viss kvalitetsgranskning,
men observera, att det då
gäller att i efterhand ge ut statsmedel
ur en fond, och det är en annan sak.

Oavsett huruvida man skall göra
förhandsgranskning eller efterhandsgranskning
vill jag emellertid än en
gång understryka, att en efterliandsgranskning
icke ger det stöd man önskar.
Äro de i denna kammare som tala
för en prövning ur konstnärlig synpunkt
övertygade om att den konstnärliga
synpunkten blir allenarådande vid
en efterhandsgranskning? Det kanhända
den blir i den institution man skapar,
men inte i den allmänna diskussion som
följer. Låt mig ställa en fråga: Om Vilhelm
Mobergs »Utvandrarna» filmas,
skulle det nog finnas folk som bedömde
filmen utifrån konstnärliga synpunkter,
men äro kammarens ledamöter
säkra på att inte många skulle bedöma
filmen från moraliska synpunkter, från
synpunkten om filmen är tillräckligt
sedlig för att den skall kunna få del
av statens stöd? Jag skulle inte alls bli
förvånad om i sådant fall diskussionen
till och med skulle komma att föras in
i riksdagens andra kammare.

Jag vill uttala en varning för att
leka med den konstnärliga friheten. Jag
önskar att kammarens ledamöter överväga
på allvar, om denna fråga angåen -

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Bidrag'' till producent av svensk film m. m.

de en films konstnärliga halt — det är
ju en sak som i alla fall är ganska svår
att objektivt bedöma — skall anses vara
så värdefull att vi skola riskera att för
dess skull ge ett grundskott åt gestaltningsfriheten
inom filmproduktionen.
Jag skulle vilja uttala en liten varning.
Det kan hända att de som stödja reservationen
här i kammaren stödja den av
ganska olikartade motiv, och det kanske
kan åtminstone på något håll vara
en källa till eftertanke, vilka krafter
man spelar i händerna genom att stödja
denna reservation.

Jag vill tillägga att herr Edenmans
tanke, att man vid sidan av denna skatteåterbäring
skulle uppställa några pris,
som filmproducenterna finge tävla om,
för att på det sättet höja den konstnärliga
ambitionen, är en helt annan sak
som kan prövas i sitt sammanhang,
men den förekommer inte här i dag. I
dag behandla vi denna fråga: Skola vi
ta risken av att få den svenska filmproduktionen
alltför beskuren? Vilja
vi inte det, utan vilja vi ge filmproduktionen
ett handtag, då finns det i dag
icke mer än en praktisk möjlighet,
nämligen den som utskottet har föreslagit.
Skulle det här, vilket jag inte
hoppas, bli majoritet för reservationen,
ligger det däri icke någon garanti
för att frågan kommer att få någon
positiv lösning på mycket länge. Motiven
bakom yrkandet om avslag på
det föreliggande förslaget äro, som jag
har antytt, alltför divergerande för att
de skola kunna enas till en positiv
framstöt.

Herr LARSSON i Stockholm (kort genmäle):
Herr talman! Jag ber att med
några ord få än en gång utveckla min
mening om det problem som här föreligger,
nämligen bedömandet av den
konstnärliga, den mänskliga, den kulturella
halten i en film. Jag vidhåller
att det är ett problem av samma art som
då man utdelar författarstipendier, be -

dömer en tävling om ett monumentalverk,
arkitektur eller dekorativ konst.
Jag har tidigare sagt angående efterhands-
och förhandsbedömningen, att
det förefaller mig som om manuskripten
till vissa av de filmer som ha producerats
under det senaste året — jag tänker
närmast på »Åsa-Nisse på jakt» — varit
av den art, att man på förhand skulle
säga, att de knappast skulle komma i
fråga till en sådan belöning. Jag förstår
emellertid mycket väl och har inte heller
avvisat de skäl som tala för att en
bedömning måste grundas på den färdiga
filmen, och jag förstår också väl
de risker och möjligheter som ligga
däri. Min allmänna uppfattning av filmens
värde i svensk kultur är emellertid
sådan, att jag tror det är riktigt att
filmproduktionen får ta denna chans
lika väl som all annan konstnärlig verksamhet.
Man kan ju inte avvisa denna
bedömning, såsom herr finansministern
här gjorde, med att säga att den blir
föremål för skilda meningar. Jag är
övertygad om att det skulle finnas skilda
meningar i den statliga nämnden lika
väl som det finns skilda meningar i
stipendienämnder som utdela författarstipendier,
vilka ha en tendens att genom
upprepningar bli »diktargager».
Jag är övertygad om att det också kommer
att bli skilda meningar i den allmänna
debatten. Det är ju ett uttryck
för att den verksamhet vi här tala om
är av sådan art, att den bör bli föremål
för debatt och levande bedömning.
Detta kan jag för min del inte finna
vara någon olägenhet — även med risk
att debatten rent av skulle kunna förirra
sig ända in i andra kammaren.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Herr
Larsson i Stockholm tycks ha den uppfattningen,
att staten genom camouflerande
åtgärder skulle kunna avsäga sig
ansvaret för en verksamhet som grundar
sig på en statlig åtgärd. Det ansva -

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Nr 25.

ret komma statsmakterna att få bära
fullt ut, vilka former vi än välja, och
därför är det en utopi att tänka, att bedömningen
icke kommer att betraktas
som ett utslag av statliga beslut.

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Tillsammans med några andra
ledamöter av kammaren har jag föreslagit
mera vittgående stödåtgärder för
den svenska filmen, och jag skall i korthet
beröra dem. Det är emellertid utan
vidare klart att jag icke kan dela de
synpunkter som ha framförts från folkparti-
och bondeförbundsreservanterna,
att frågan skall överlämnas åt den fria
företagsamheten och för överskådlig tid
lösas med högre biljettpriser. Jag kan
inte heller dela herr Rubbestads fullkomligt
negativa hållning.

Filmen är i dag en sådan kulturfaktor
på gott och ont, att det måste vara
ett stort svenskt intresse att det spelas
in förstklassiga svenska filmer och att
svenska stämmor även göra sig gällande
ute i världen. De siffror som i det avseendet
ha anförts i regeringens proposition
äro skrämmande. Den amerikanska
filmen dominerar fullständigt.
Av de 301 filmer som spelades säsongen
1949/50 voro 183 amerikanska. Som jämförelse
kan nämnas, att 32 voro svenska.
Alla öststaterna, som ju också ha en
mycket högtstående filmproduktion,
svarade för 6, och Italien, vars höga
standard det har vittnats om här i dag,
hade likaså 6.

Denna Amerikas dominans blir särskilt
skrämmande med tanke på den
amerikanska produktionens innehåll.
Herr Hagberg i Malmö talade om att vi
ändå sågo de bästa amerikanska filmerna,
och han talade om vilken oerhört
låg nivå det skulle bli om den
svenska filmen skulle ersättas med
andraklassproduktionen. Jag tycker det
l äcker Gudi nog som det är. Det är inte
längre bara den sedvanliga verklighetsförfalskningen
från drömfabrikerna i

Bidrag till producent av svensk film m. m.

Hollywood, om stenografen som gifter
sig med chefen och om hjälten som det
alltid går bra för i den bästa av världar.
I dag domineras Hollywoodproduktionen
framför allt av gangsterfilmer och
av råa krigsfilmer, där man speciellt
glorifierar det blodiga utrotningskriget
mot Koreas folk och hetsar till folkhat
för ett tredje världskrig. Till och med
regeringspressen har många gånger tagit
avstånd från det enkelspåriga i denna
krigspropaganda på filmen.

Vidare ha som sagt kriminal- och
gangsterfilmerna av amerikanskt fabrikat
trängt undan det mesta på våra biografer.
Den vanliga enkla människan
och hennes problem får knappt plats.
Det är förbrytaren och polisen som dominera.
Man underblåser människans
sämsta instinkter och fostrar medvetet
till råhet och brutalitet. Den amerikanska
filmpropagandan är ytterligt medveten.
Den propagerar den amerikanska
imperialismens politiska mål samtidigt
som man tjänar pengar. Man söker utbreda
det amerikanska sättet att leva
och tänka, i den mån man kan tala om
att tänka i televisionens tidevarv.

Den under Marshallpolitikens tryck
pågående amerikaniseringen av vår kultur
måste mötas av kraftigt motstånd.
Även om filmen går före, är det inte
bara där. Våra underhållningsprogram
i radio bli ju snart mer amerikanska än
svenska. Ett underhållningsprogram för
nyinryckta värnpliktiga i går kväll inleddes
till och med symboliskt med melodien
Amerikansk patrull. Jag vet att
det är många som vilja ha det så, men
det såg litet illa ut.

Vi få dagligen glimtar av denna moderna
amerikanska maskinkultur, inte
bara i form av skönhetstävlingar. Jag
vill erinra om hur sångaren Alf Alfer,
representant för en annan konstart, som
kom hem härom kvällen, förgäves hade
sökt slå sig fram som allvarlig sångare
i United States. Man rådde honom att
stå på huvudet och sjunga, det skulle
gå bättre. Han försökte det inte, men

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Bidrag till producent av svensk film m. m.

han blev Mr Fiddle i clownparet Fiddle
and Faddle som spelade på exploderande
fioler, och då slog han igenom i
Amerika. Jag tror vi böra värna den
gamla svenska kulturen, som vi äro så
stolta över i högtidliga ögonblick, mot
gangsterfilmer och krigsfilmer, mot stålmannen
och andra serier på löpande
band, mot skönhetstävlingar och Mr
Fiddle med hans exploderande fiol.

När vi förorda statligt stöd åt svensk
filmproduktion göra vi det i fullt medvetande
om att en stor del av den svenska
filmen står på en sorgligt låg nivå.
Många av våra svenska filmdirektörer
ha just inga kulturella ambitioner —
de kunna nog knappast upptäckas ens
med mikroskop — och de driva sin
näring helt från kommersiella utgångspunkter.
Deras sökarljus är ute för att
nå den publiksmak som amerikanska
och svenska filmproducenter själva ha
odlat fram under mer än 40 år. Bland
det allra värsta man kan säga är att
svensk film sysslar för litet med det
svenska folkets verkliga problem, sorger
och glädjeämnen. Den svenska filmens
bottenprodukter äro efterapningar av
den amerikanska filmens produkter av
samma art. Dit höra Åsa-Nisse, Kronblom
och de andra seriefilmerna som
det har talats så mycket om i dag —
de äro typiska för den produktionen.
Jag erinrar även om en SF-film här i
fjol som hetsade till folkhat. Jag tycker
emellertid att man också ärligt bör erkänna,
att det har förekommit många
filmer av hög konstnärlig standard, även
om kurvan kanske har pekat nedåt om
vi se på hela produktionen. Det finns
dock ganska många oaser att dröja vid
på den långa vägen mellan Körkarlen
och Kronblom.

Vi ha, herr talman, som alternativ till
ett bifall till utskottets förslag yrkat avslag
på propositionen, varefter det möjligen
skulle kunna komma fram ett förslag
om kvalitetsprövning. Det kan synas
bestickande att säga som herr Larsson
i Stockholm nyss gjorde, att det går att

kvalitetspröva författarna. Man ger stipendier
åt Lindegren och Vennberg,
men inte åt Sigge Stark. Det har emellertid
anförts senast från finansministern,
att det inte riktigt går att genomföra
detta med en konstart, där man
redan i första förberedelsestadiet måste
fälla ett omdöme. Det är svårt nog att
skilja mellan värdiga och ovärdiga, och
vi ha stor erfarenhet av kommittéer av
denna typ som just inte frestar till någon
upprepning.

Det som för mig är det väsentliga är
att alternativet här är avslag för obestämd
tid. Vi ha i dag en filmkris. Det
kanske kan sägas, att den inte är så
allvarlig och att i produktionsstrejken
ligga element av påtryckningar på statsmakterna.
Det finns nog sådana element
i denna produktionsstrejk. Men
filmkrisens allvar står öppet för mig
när jag får bevittna, hur finansminister
Sköld själv föreslår återbäring av redan
beslutad skatt. Sådant upplever man
inte varje år i riksdagen, och då måste
krisen vara allvarlig. När herr Olsson i
Gävle yrkar bifall till finansministerns
förslag, då är allvaret ännu mera uppenbart.
Problemet är att vi annars kanske
ha att möta ett slopande av all allvarlig
produktion, och då blir det Kronblom
och Åsa-Nisse som överleva, och det är
väl inte det vi vilja komma till. Jag vill
inte vara med om att strypa svensk
film till förmån för Hollywood. Jag vill
inte offra Fröken Julie och andra goda
filmer för Åsa-Nisses skull.

Den motion vi väckt går längre. Vi
hade föreslagit fullständig skattebefrielse
för den svenska filmen. Då skulle
stödet gå till publiken och inte till producenterna.
Det skulle inte bli vad filmoch
teaterarbetarnas fackförening sagt,
i viss mån ett stöd till Skandinaviska
banken. Det nu föreliggande förslaget
kommer inte att dra en enda besökare
mera till de svenska filmerna. Man kommer
att få betala lika mycket som förut,
och det är allvarligt nog, när filmpubliken
redan trängs ihop på de främre ra -

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Nr 25.

derna, där man just ingenting ser, bara
för att platserna äro billigare.

Vi vilja ge publiken en fördel i första
hand, som ger producenterna en fördel
i andra hand, nämligen att svensk film
då får en sådan konkurrenskraft att den
av sig själv ger större intäkter till producenterna
och den svenska filmen får
ett övertag framför den dominerande
utländska, framför allt amerikanska, på
grund av de lägre biljettpriserna.

För ett år sedan talade man om en
allvarlig filmkris, och nu säger man att
den gått över. Det är klart att när folk
genom höstens avtalsrörelser fick litet
mera pengar i handen och inte ännu
fått klart för sig, hur litet de voro värda,
blev det en viss uppryckning. Men
vi hörde ju finansministerns tal senast
i första kammaren i går, där han talade
om hur mycket priserna och skatterna
sista halvåret kommit att ligga över lönerna.
Säkert ha vi att vänta en filmkris
igen, när folk får riktigt klart för
sig hur litet kronan är värd, ty då kommer
det att gå ut just över dessa utgifter.
De som förut haft råd och sökt
avkoppling på bio en gång i veckan
eller varannan vecka, kanske redan fått
inskränka sig till var eller varannan
månad. Men hur blir det i fortsättningen? Herr

Rubbestad var förfärligt rödd
för att över huvud taget ge några subsidier
till underhållning i form av biobesök.
Vi ha subventionerat så mycket
i detta land, herr Rubbestad, vi ha subventionerat
våra halvsulor, våra kläder
och framför allt våra jordbruksprodukter,
inte minst mjölkprodukterna! När
herr Rubbestad säger, att filmproducenterna
få väl klara sig själva genom att
höja priset, vill jag fråga honom om
han tror, att den metoden är lämplig
beträffande de väldiga smörlager, som
bönderna och mejerierna ha i dag? Om
herr Rubbestad tror att man klarar
smörkrisen genom att höja priserna,
tror nog herr Rubbestad fe).

Det är klart att vår motion skulle ge

Bidrag till producent av svensk film m. m.

svensk filmproduktion det bästa stödet.
Utskottet har avstyrkt den med hänvisning
till att finansministern vill ta in
nöjesskattens totalsumma. Det är väl
därför han kommit med detta förslag.
Det har gått så långt att han säkert inte
har några chanser att få in det beräknade
beloppet i nöjesskatt, om inte
detta förslag kommit.

Men det allra allvarligaste är att man
anser att GATT-avtalet, punkt 3, hindrar
Sverige att ge svensk filmproduktion
en så långt gående förmån framför
den utländska. För oss som hela tiden
bekämpat Marshallavtalet och den
politik, som tagit sig uttryck i Havanastadgan,
GATT-avtalet och frilistningen,
är det intressant att bara notera detta
och visa på följderna av den politik vi
ha bekämpat. Vi ha själva bundit våra
händer, när det gäller att bekämpa amerikaniseringen
och övermäktiga amerikanska
eller andra konkurrenter. Det
kan klinga mycket vackert att man river
ned barriärerna mellan staterna,
men avtal som dessa bli så småningom
en snara, med vilken mäktiga stormakter
och stormaktsprodueenter strypa de
små ländernas produktion. Vi ha sett
hur den mäktiga amerikanska filmproduktionen
håller på att strypa den
franska, vilka stora inskränkningar som
där ha ägt rum, och detsamma blir fallet
nu i land efter land. Men avtal av
denna typ äro lyckligtvis inte eviga. Vi
kunna säkert få en starkare opinion
för att få bort dem. Dessa avtal likna i
sin påstådda jämlikhet betänkligt fabeln
om tuppen och hästen, som stodo i
samma spilta och kornrno överens om
att inte trampa varandra på tårna.

Då jag inte har någon utsikt att få
gehör för min motion i dag, ser jag
åtminstone en liten stig i den riktningen
i det förslag, som herr Edenman bär
ställt. Det ger visserligen ingen förmån
till publiken, men det ger åtminstone
en möjlighet att utan hinder av GATTavtalet
premiera med efterskänkta skattemedel
de bästa kvalitetsfilmerna, och

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Bidrag till producent av svensk film m. m.

då når man också ett stycke längre när
det gäller att motverka Åsa-Nissetypen
och få en tävlan på ett högt plan.

Jag delar också herr Olssons i Gävle
uppfattning att en förbättring av kvaliteten
i genomsnitt bör vara en förutsättning,
som filmproducenterna själva
böra söka eftersträva, för att detta stöd
skall fortsätta.

Under sådana förhållanden tjänar det
inte någonting till att yrka bifall till
min motion. Vi komma därför vid den
avgörande voteringen att stödja utskottets
förslag.

Herr STÅHL: Herr talman! Den propagandautsändning,
som vi här haft
nöjet att lyssna till genom en av de pålitliga
utländska högtalarna mot den
imperialistiska gangsterfihnen, GATTavtalet,
Marshallhjälpen och allt det
andra, skall jag tillåta mig att alldeles
lämna därhän. Jag skall i stället ta fasta
på den del av diskussionen, som förts
rörande filmen som kulturfaktor och
inte minst vad herr Rubbestad därvidlag
yttrade.

Jag skulle vilja påminna om att vi äro
ju ändå i den situationen — vi må beklaga
det eller inte — att l''/s miljoner
svenskar varje vecka under filmsäsongen
besöka någon svensk biograf.
Detta visar ju vilket ofantligt inflytande
som filmen har. Man kan beklaga det,
och man kan bekämpa det, men man
måste konstatera faktum. Inte minst vi,
som ute i landet försöka arbeta för ökat
intresse för föreläsningsverksamhet och
annat bildningsarbete, måste konstatera
att filmen som kulturfaktor och bildningsfaktor,
som skapare av livsvanor
och över huvud taget förhållningssätt
har en helt annan och starkare ställning.
Under sådana förhållanden tycker
jag att man kan helt ansluta sig till
det axiom, som finansministern ställde
upp, nämligen att det måste vara ett
centralt intresse att se till att vi ha en
god svensk film. Inte minst för de av
oss här i kammaren, som ha barn och

ungdom i våra hem, måste det vara ett
centralt intresse, när vi skicka vår ungdom
och våra barn på biograf, att vi
känna att vi kunna göra det med förtroende.

Detta har varit för mig en huvudsynpunkt
vid bedömningen av vad som nu
skall göras, men jag vill även snudda
vid de ekonomiska förutsättningarna
för filmen. Det är väl ändå så, och det
är väl en självklarhet, att om den svenska
filmen arbetade med samma beskattning
som andra nöjesgrenar, t. ex. teatern,
skulle vi icke behöva diskutera
svensk filmproduktion i Sveriges riksdag,
tv den skulle då klara sig utan
några särskilda åtgärder. Men förutsättningen
för denna diskussion är ju ändå
den, att filmen har betraktats som ett
så bärkraftigt skatteobjekt, att den blivit
belastad den ena gången efter den
andra, och nu ha vi kommit i ett läge,
där skatten har nått en sådan tyngd att
vi äro på väg att göra filmen som företagsform
icke bärkraftig. Detta är ju
ändå själva förutsättningen för det s. k.
stödet och för den s. k. subvention,
som bland annat herr Rubbestad nyss
talade om.

Det har påpekats av herr Andersson i
Linköping för en stund sedan, att även
om man inför den restitution, som här
är föreslagen, kommer beskattningen av
den svenska filmen att vara mer än
dubbelt så hög som av exempelvis teatern.
Det är ju då knappast någonting
att förundra sig över att vi ha kommit
i det läget, där statsmakterna måste
fråga sig: Skola vi strypa den svenska
filmproduktionen genom denna fortsatta
beskattning, eller vad kunna vi
göra för att underlätta dess fortbestånd? Om

man då, som reservanterna här
göra, säger att man inte vill komma åt
den svenska filmproduktionen, så må
detta vara vackert sagt, men det är klart
att resultatet av reservanternas linje
blir att en betydande del av den svenska
filmproduktionen strypes. Jag

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Nr 25.

måste, herr talman, säga att jag fruktar
för att det blir inte Pensionat Paradiset
eller Åsa-Nisse eller liknande filmer som
komma i farozonen, utan det blir de
många utmärkta och goda både estetiskt
och moraliskt högtstående svenska filmer,
som det i denna debatt märkligt
nog talats mycket litet om. Det blir de
som komma i farozonen.

Då ha reservanterna det andra receptet,
nämligen kvalitetsbedömning och
något slags statlig betygssättning. Finansministern
har nyss i sitt anförande
på ett utmärkt sätt visat, hur omöjlig
den tanken är. Men jag vill påminna
kammarens ledamöter om att vi under
de sista sex eller sju åren här i kammaren
vid inte mindre än två tillfällen
bestämt ha sagt nej till propåer om en
liknande statlig kvalitetsbedömning, en
kvalitetsklassifikation av svenska tidningar
och tidskrifter. Jag är den förste
att erkänna, att där skulle det vara i
varje fall lika lätt att göra en sådan
bär kvalitetsklassifikation, men man
har sagt nej därför att det visar sig,
när man kommer frågan in på livet, att
det är omöjligt att dra gränserna med
någon grad av objektivitet. Det vore ett
allvarligt misstag om man tänkte sig att
staten skulle tillsätta en kommission,
en kommitté eller en censur — kalla
det vad ni vill — som betygsatte svensk
film lika väl som svenska publikationer.
Detta är en så farlig väg att jag tror
att man ifrån statsmakternas sida inte
får låna den ett finger.

Om man då inte har den vägen öppen,
återstår såvitt jag kan förstå för
reservanterna inte mycket att anföra.
Man kah tala om möjligheterna att höja
intäkterna på biograferna för att på
ilen vägen gradera filmhyran för utländska
och svenska filmer. Det har redan
i diskussionen visats, att detta ställer
sig svårt, men det avgörande skälet
är väl ändå det, herr talman, att
även om man höjer biografbiljetternas
pris, vilket är ett gammalt önskemål
därför att det behövs för andra ändamål
än för filmhyror, så skulle man få

Bidrag till producent av svensk film m. m.

ta till en så kraftig höjning relativt sett
att det blir så pass höga priser att man
inte på den vägen kan tänka sig att få
ett effektivt medel för att åstadkomma
den effekt man här vill ha. Jag kan inte
förstå annat än att ur alla de svnpunk-''
ter som man här anlägger och om man
är mån om att försöka bevara en kvalitetsproduktion
av svensk film även i
fortsättningen, så är utskottets väg ett
minimum. Jag skulle verkligen med
hänsyn till den motion jag har varit
med om att väcka vilja säga det minimum,
som statsmakterna måste ge för
att stödja filmen. Då jag förstår att det
inte är möjligt att vinna gehör för någon
annan och mera generös linje skall
jag alltså be att på den punkten få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Sedan skulle jag bara vilja säga ett
ord till, och det gäller kortfilmerna. Jag
är onekligen litet ledsen över att de inte
ha ägnats större intresse i detta sammanhang.
Jag har haft tillfälle att i
utlandet se svenska kortfilmer, och jag
har träffat utlänningar, som i olika
världsdelar sett svensk kortfilm. När
man som en av reservanterna är intresserad
av en svensk filmexport tror jag,
herr talman, att den filmtyp, där vi
verkligen med stora utsikter till framgång
kunna taga upp en export, där
detta redan har skett och där vi ha en
tradition att bygga på, är kortfilmen.
Jag skulle våga säga att kvaliteten på
de svenska kortfilmerna har nått en
sådan hög nivå även i jämförelse med
utländska, inte minst fotografiskt och
tekniskt, att denna kortfilm är bland
de mest effektiva och övertygande propagandamedel,
som vi ifrån vårt land
kunna skicka ut i världen för att tala
gott om det här landet och det här folket.
Jag skulle därför gärna se att frågan
om kortfilmen vid ett annat tillfälle
togs upp till en sådan prövning,
att man kunde göra något även från
statsmakternas sida för att främja denna
produktion.

Häruli instämde herr Hcllbacken.

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Bidrag till producent av svensk film m. m.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Första kammaren har med en avsevärd
majoritet godtagit statsutskottets
förslag om stöd åt den svenska filmproduktionen.
Den har emellertid kompletterat
sitt beslut på en punkt. Första
kammaren har i anslutning till de likalydande
motionerna i första kammaren
av herr Sjödahl m. fl. och i andra kammaren
av herr Edberg m. fl., i vilka
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
regeringen måtte anhålla om en förutsättningslös
utredning om möjligheterna
att utsträcka det statliga filmstödet
till filmer under 2 000 meters längd,
s. k. kortfilmer, samt om de former, under
vilka ett sådant stöd eventuellt bör
utgå, godtagit detta utredningsyrkande,
vilket är identiskt med det yrkande som
är ställt i punkt II i reservationen.

Här har ju tidigare under överläggningen
framhållits, alldeles riktigt, att
statsutskottet, när det kommer in på
frågan om kortfilmen, har skrivit ytterligt
välvilligt, så välvilligt som man
över huvud taget kan göra utan att direkt
yrka bifall. Med hänsyn till denna
statsutskottets skrivning och med hänsyn
till vad som förevarit i första kammaren
och för att få till stånd likformighet
i kamrarnas beslut tillåter jag
mig, herr talman, att hemställa om bifall
till nämnda motion, d. v. s. om bifall
till punkt II i den av herr Söderquist
m. fl. avgivna reservationen.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen framställde
till en början propositioner i fråga om
utskottets i punkten I gjorda hemställan,
nämligen på 1 :o) bifall till utskottets
berörda hemställan; 2:o) bifall till
den av herr Söderquist m. fl. avgivna
reservationen i motsvarande del; samt
3:o) bifall till ifrågavarande del av utskottets
hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till det av
herr Spångberg i motionen II: 575
väckta förslaget att bidraget skulle utgå
med 30 procent av statens andel av

nöjesskatten; och fann herr förste vice
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Widén begärde likväl votering,
i anledning varav herr förste vice
talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr förste vice talmannen nu fann den
under 2:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr Spångberg
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten I i statsutskottets utlåtande
nr 162 antager den av herr Söderquist
m. fl. avgivna reservationen
i motsvarande del, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
utskottets berörda hemställan med
den ändring däri, som föranledes av
bifall till det i motionen II: 575 av herr
Spångberg framlagda förslaget, att
ifrågavarande bidrag skall utgå med
30 procent av statens andel av nöjesskatten.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
antagit den av herr Söderquist m. fl.
avgivna reservationen i nu ifrågavarande
del.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Nr 25.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
Den, som vill, att kammaren bifaller Slutligen biföll kammaren på därå av

statsutskottets hemställan i punkten I
i utskottets utlåtande nr 162, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Söderquist m. fl. avgivna
reservationen i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Widén
begärde likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 155 ja och 49
nej, varjämte 13 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten I.

Beträffande punkten II gav herr förste
vice talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets däri gjorda hemställan
dels ock på bifall till den av herr
Söderquist in. fl. avgivna reservationen
i motsvarande del; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i
den senare propositionen.

I fråga om punkten III gav herr förste
vice talmannen likaledes propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den av herr Söderquist
m. fl. avgivna reservationen
i motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets berörda hemställan.

Härefter framställde herr förste vice
talmannen propositioner beträffande
punkten IV, nämligen dels på bifall till
utskottets hemställan i denna punkt
dels ock på bifall till den av herr Gustaf
Karlsson avgivna reservationen; och
blev utskottets ifrågavarande hemställan
av kammaren bifallen.

herr förste vice talmannen given proposition
utskottets i punkten V gjorda
hemställan.

§ 4.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 42, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets
område jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj :t hade i en till riksdagen
den 27 april 1951 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr
207, under åberopande av ett bilagt utdrag
av protokollet över jordbruksärenden
för samma dag föreslagit riksdagen
att

dels medgiva Kungl. Maj :t att vidtaga
erforderliga åtgärder för reglering under
nästkommande regleringsår av produktions-
och avsättningsförhållandena
på jordbrukets område i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer
som angivits i propositionen;

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa
priser på brödsäd och oljeväxter
av 1952 års skörd i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i propositionen
angivits;

dels å riksstaten för budgetåret
1951/52 under nionde huvudtiteln anvisa a)

till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område ett reservationsanslag
av 34 000 000 kronor;

b) till Kostnader i samband med
Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet
ett reservationsanslag av
105 000 000 kronor;

c) till Statlig lagerhållning: Omkostnader
för statlig inköps- och försäljningsverksamhet
ett förslagsanslag av
12 000 000 kronor;

dels antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning angående regle -

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.
Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

ring av införseln av vissa levande djur
och jordbruksprodukter m. in.

Kungl. Maj :ts förslag var grundat på
en överenskommelse mellan statens
jordbruksnämnd, å ena, samt Sveriges
lantbruksförbund och Riksförbundet
Landsbygdens folk, å andra sidan, angående
grunderna för prissättningen å
jordbrukets produkter under tiden 1
september—den 31 december 1951.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat ett flertal till utskottet hänvisade
motioner.

I motionerna I: 498 av herr Persson,
Helmer, och herr öhman samt II: 635,
likalydande, av herr Karlsson i Stuvsta
m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte dels medgiva Kungl. Maj:t
att vidtaga erforderliga åtgärder för
reglering under nästkommande regleringsår
av produktions- och avsättningsförhållandena
på jordbrukets område
i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer, som i propositionen
angivits, men med de ändringar som
föreslagits i motionerna, dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att fastställa priser
på brödsäd och oljeväxter av 1952 års
skörd först sedan i motionerna förordade
förhandlingar med jordbrukets
organisationer ägt rum, dels å riksstaten
för budgetåret 1951/52 under nionde
huvudtiteln anvisa a) till Prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område
ett reservationsanslag av 233 miljoner
kronor, b) till Kostnader i samband
med Svenska spannmålsaktiebolagets
verksamhet ett reservationsanslag
av 104 miljoner kronor, c) till Statlig
lagerhållning: Omkostnader för statlig
inköps- och försäljningsverksamhet ett
förslagsanslag av 12 miljoner kronor,
dels ock antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till förordning
angående reglering av införseln av
vissa djur och jordbruksprodukter
m. in.

I motionerna I: 499 av herr Mannerskantz
in. fl. och II: 634, likalydande,

av herr Hseggblom in. fl., hade hemställts,
att riksdagen vid behandling av
propositionen nr 207 angående åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets
område måtte förorda åtgärdernas
utformning i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som föreslagits i motionerna.

I motionerna I: 501 av herr N ilzon,
Ivar, in. fl. och II: 641, likalydande, av
herr Svensson i Stenkyrka m. fl., hade
hemställts, att riksdagen ville uttala,
att riksdagen icke hade något att erinra
mot att det hittills tillämpade systemet
beträffande organisationen av
odlingen av oljeväxter finge fortbestå
ytterligare ett år, samt att riksdagen
funne det lämpligt, att förnyade överläggningar
rörande omorganisationen
med det snaraste upptoges mellan statens
jordbruksnämnd och Sveriges oljeväxtodlares
centralförening.

I motionerna 1:505 av herrar Ohlon
och Spetz samt II: 640, likalydande, av
herr Svensson i Ljungskile in. fl., hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om en
skyndsam utredning av problemet huru
man bäst skulle kunna åstadkomma en
sådan differentiering av mjölkpriset,
att i första hand de mindre jordbruken,
som på grund av naturliga förutsättningar
vore särskilt beroende av
mjölkproduktionen, kunde erhålla en
rättvis andel av kompensationen för de
höjda arbetskostnaderna utan att en
nödvändig anpassning av mjölkproduktionen
till marknadsläget äventyrades
samt att vad i motionerna anförts
måtte beaktas vid utredningen.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning samt
motionerna 1:504 och 11:638 samt
II: 633, sistnämnda motion såvitt nu
vore i fråga, ävensom med avslag å motionerna
1:498 och 11:635 i vad de
skilde sig från Kungl. Maj :ts framställning,
1:499 och 11:634, 1:500 och

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Nr 25.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

11:636, 1:501 och 11:641, 1:502 och
1:637, 1:503 och 11:639, 11:642 samt
II: 643,

1) medgiva Kungl. Maj:t att vidtaga
erforderliga åtgärder för reglering under
nästkommande regleringsår av produktions-
och avsättningsförhållandena
på jordbrukets område i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer,
som utskottet angivit;

2) bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa
priser på brödsäd och oljeväxter
av 1952 års skörd i huvudsaklig överensstämmelse
med vad av utskottet angivits;
samt

3) å riksstaten för budgetåret 1951/52
under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område ett reservationsanslag
av av 34 000 000 kronor,

b) till Kostnader i samband med
Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet
ett reservationsanslag av
105 000 000 kronor, samt

c) till Statlig lagerhållning: Omkostnader
för Statlig inköps- och försäljningsverksamhet
ett förslagsanslag av
12 000 000 kronor;

B. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning samt motionerna
1:498 och 11:635, i denna del,
ävensom med avslag å motionen II: 633,
såvitt nu vore i fråga, antaga det vid
propositionen fogade förslaget till förordning
angående reglering av införseln
av vissa levande djur och jordbruksprodukter
m. m.;

C. att motionerna 1:505 och 11:640
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) i fråga om brödsädsregleringen
av herr Ahlsten, utan angivet yrkande;

2) i fråga om oljeväxtregleringen
av herr Svensson i Ljungskile, likaledes
utan angivet yrkande;

3) i fråga om regleringen av handeln

med mjölk m. m. av herr Lindström,
likaledes utan angivet yrkande;

4) i fråga om prisjusteringar, oljeväxtregleringen
och regleringen av handeln
med mjölk m. m. av herrar Carl
Sundberg, Hseggblom och Isaksson,
vilka ansett, att utskottet i punkten A
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj :ts framställning
samt motionerna I: 504 och II: 638
samt II: 633, sistnämnda motion såvitt
nu vore i fråga, med bifall till motionerna
1:499 och 11:634 ävensom med
avslag å motionerna 1:498 och 11:635
i vad de skilde sig från Kungl. Maj:ts
framställning, I: 500 och II: 636, I: 501
och II: 641, I: 502 och II: 637,1: 503 och

11:639, 11:642 samt 11:643, — ---

(lika med utskottet)--- 12 000 000

kronor;

5) i fråga om oljeväxtregleringen av
herr Ahlsten, som ansett, att utskottet i
punkten A bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt motionerna 1:504
och II: 638 samt II: 633, sistnämnda motion
såvitt nu vore i fråga, med bifall
till motionerna I: 501 och II: 641 ävensom
med avslag å motionerna 1:498
och II: 635 i vad de skilde sig från
Kungl. Maj:ts framställning, 1:499 och
11:634, 1:500 och 11:636, 1:502 och
11:637, 1:503 och 11:639, 11:642 samt
11:643, — — — (lika med utskottet)
--- 12 000 000 kronor;

6) i fråga om regleringen av handeln
med mjölk m. m. av herrar Näslund,
Johnsson i Kastanjegården och Svensson
i Ljungskile, vilka ansett, att utskottet
i punkten C hort hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 505 och II: 640, i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om en skyndsam
utredning av problemet, huru man bäst
skulle kunna åstadkomma en sådan differentiering
av mjölkpriset, att i första
hand de mindre jordbruken, som på
grund av naturliga förutsättningar vore
särskilt beroende av mjölkproduktio -

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 fn).

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

nen, skulle kunna erhålla en rättvis andel
av kompensationen för de höjda arbetskostnaderna
utan att en nödvändig
anpassning av mjölkproduktionen till
marknadsläget äventyrades, samt att
vad i motionerna anförts måtte beaktas
vid utredningen.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Det ser ut att vara på det sättet,
att andra kammaren avskilt den här
dagen för att diskutera bröd och skådespel.
Det är bara den skillnaden på de
moderna »odjuren» och de romerska
att man här satt skådespelet först och
brödet i andra hand. Jag har för all del
inte den minsta tanke på att denna
fråga, som berör en uppgörelse om
cirka 4 000 miljoner kronor, som mycket
nära berör en fjärdedel av Sveriges
folk och som indirekt griper ganska
djupt in i hela den svenska samhällsekonomien,
skulle kunna tilldraga sig
ett så stort intresse som anslaget till
filmen. Slutresultatet blir väl emellertid
att man förbilligar skådespelet och
fördyrar brödet.

Det är inte bara på dagens föredragningslista,
som denna fråga om jordbruksregleringen
har kommit sist. Den
är sent ute över huvud taget, nu som
så många gånger förr. Propositionen
bar lämnats mycket sent. Jordbruksutskottet
har också i sitt utlåtande pekat
på olägenheterna av att denna stora, av
olika problem praktiskt taget sprängladdade
proposition har lämnats så
sent, och man hemställer från utskottets
sida att jordbruksministern i fortsättningen
skall försöka få fram detta förslag
på ett tidigare stadium. Det är förvisso
ett mycket befogat önskemål. Jag
kan ju nämna att jordbruksutskottet
efter motionstidens utgång i år som i
fjol hade en enda dag på sig för sakbehandling
av denna stora proposition.
Jag kan vidare nämna, att när man

denna enda dag samlades för att behandla
propositionen så utdelades vid
sammanträdets början ett helt knippe
motioner, som alltså ingen hade haft
tid att läsa i förväg och som förmodligen
ingen heller hade tid att läsa noga
eftersom saken redan var avgjord. Det
innebär nog att de synpunkter som
förts fram i motionerna inte ha kunnat
beaktas på det sätt som borde ske, särskilt
i de fall, då en samarbetning av
de i propositionen och motionerna
framförda synpunkterna kunde ha varit
naturlig, ifall man hade haft bättre
tid på sig.

Jag erinrar vidare om att denna proposition
inrymmer förslag till mycket
stora omläggningar av prisrelationer
och därmed produktionsinriktning och
att detta hade varit en alldeles särskild
anledning till att riksdagen, utskott och
kamrar, borde ha haft tid på sig att
behandla det hela. Att man i år skulle
komma att ställas inför principiellt viktiga
avgöranden när det gäller jordbrukets
problem visste ju var och en, som
sysslar litet grand närmare med dessa
spörsmål. Jag tog mig därför friheten
att någon gång tidigt i våras ställa en
interpellation till jordbruksministern.
Den andra frågan i denna interpellation
lyder så här: »Vill herr statsrådet i
detta sammanhang jämväl lämna en
översikt av övriga väsentliga förändringar
i det jordbruksekonomiska och
försörjningsmässiga läget samt huru
detta bör påverka den svenska jordbruksproduktionens
inriktning och vad
detta i sin tur kan få för ekonomiska
återverkningar särskilt för det mindre
jordbruket?» Alltså just detta att vi
skulle ställas inför viktiga avgöranden
var på ett mycket tidigt stadium uppenbart
på grund av vad som hade
hänt i fråga om prisförskjutningar och
annat. I ett uttalande meddelade jordbruksministern
att han skulle besvara
interpellationen någon gång efter påsk,
vilket emellertid inte skedde. Den är
fortfarande obesvarad och statsrådet

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Nr 25.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

och chefen för jordbruksdepartementet
har meddelat mig under hand, att han
inte kunde uttala sig om de här frågorna
före förhandlingarnas slutförande.
Jag tror att det finns mycket
som skulle kunna diskuteras i detta
sammanhang utan att man behöver
binda sig på något ogynnsamt sätt när
det gäller förhandlingarna. Slutresultatet
blir emellertid, att före förhandlingarna
kan man inte diskutera och efter
förhandlingarna finns det praktiskt taget
ingen tid att göra det. Riksdagen
ställes alltså de facto tämligen vid sidan
om.

Det är också en annan omständighet
som är ogynnsam i detta sammanhang,
och det är att det inte är så många
människor i den svenska riksdagen som
på ett förberedande stadium äro inkopplade
på denna fråga. Det är mycket
få som ha möjlighet och anledning
att syssla med den i detalj. En bidragande
orsak till detta är ju att de stora
organisationerna, Sveriges lantbruksförbund
och RLF, sedan flera år tillbaka
som representanter välja en liögerman
och resten bondeförbundare
när man skall driva dessa förhandlingar
och syssla med frågan på det
förberedande stadiet. Jag tror inte att
det ur jordbrukets synpunkt är fördelaktigt
att man gör på det sättet. Jag
skulle vilja fråga Lantbruksförbundets
ordförande om han tycker att det ur
jordbrukets synpunkt, sakligt, objektivt
och på lång sikt sett kan vara till
fördel att ha en ur politisk synpunkt
så ensidigt sammansatt förhandlingsdelegation.
Nu är det emellertid ingenting
annat att göra än att ta ståndpunkt
till förslagen sådana de föreligga.
Jag skall försöka att ge några
kommentarer till desamma ur min synpunkt.

Jag vill först säga några ord om oljeviixterna.
.lag har på den punkten avgivit
en blank reservation. Jag har gjort
det därför att jag skulle slippa att diskutera
med utskottet om formuleringar.

Det kunde vara en tämligen onödig diskussion
i dagens läge. Jag skall också
villigt erkänna att prismässigt sett ligger
ju oljeväxtproblemet helt annorlunda
till nu än när vi vid ett par tre
tidigare tillfällen ha diskuterat det i
andra kammaren, därför att oljeväxtfröna
liksom mycket annat ha stigit
väsentligt i pris. Jag kan emellertid inte
anse, att den redovisning som från
jordbruksnämndens sida i propositionen
lämnats angående fördelen av en
så starkt utsvälld oljeväxtodling är riktig.
Det torde vara sant att vi i dagens
läge kunna exportera olja eller fröer till
ett fördelaktigt pris, men det är ju å
andra sidan så, att vi måste importera
fodersäd och brödsäd till mycket höga
priser. När det gäller majsen beräknar
man att förlora 25 kronor per deciton
vid importen. Under sådana förhållanden
måste man givetvis när man bedömer
en starkt utvidgad oljeväxtodling
även ta hänsyn till hur den återverkar
på tillgången på fodersäd och
därmed på den produktion av kött och
fläsk, som man nu särskilt påstår sig
vilja försöka utvidga. Jag skulle tro att
ett mera allsidigt resonemang på denna
punkt skulle ha givit goda skäl för att
behålla en rätt stor odling av oljeväxter,
dock av något mindre omfattning
än för närvarande.

När det gäller prisrelationerna vill
jag bara erinra om att det har skett en
mycket väsentlig förskjutning genom
de sista prissättningarna. När priset på
höstraps förra hösten sattes till 70 öre
per kilogram och priset på vete till
ungefär 30 öre per kilogram, så innebar
det, att man hade ett rapspris, som
var 21/.( gånger vetepriset; sedan man
nu har höjt vetet till 40 öre har man ett
rapspris som är l3/4 gånger vetepriset.
Skulle man ha åstadkommit motsvarande
ändring i prisrelationerna mellan
dessa två varor genom att sänka
priset på rapsfrö i stället för att höja
vetepriset, skulle man ha fått sänka
rapspriset till något över 50 öre. Här

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

ligger ju faktiskt ett erkännande av
våra tidigare påpekanden om att man
inte haft riktiga prisrelationer. Att
man sedan kunnat gönmia justeringen
i en allmän uppgång av priserna förändrar
ju inte denna sak.

Innan jag lämnar detta kapitel vill
jag också erinra om att vi inom folkpartiet
förra våren framlade en motion
där vi begärde en utredning beträffande
prissättningen på oljeväxter.
Denna motion godkändes av riksdagen,
och det beslöts enhälligt att hemställa
till Kungl. Maj:t att företaga en utredning
angående den relativa odlingskostnaden
för höstsäd och oljeväxter
och huru en lagom stor oljeväxtodling
bäst skulle anpassas till den svenska
jordbruksregleringen. Men det har inte
hänt någonting; någon utredning har
inte blivit verkställd. Jordbruksutskottet
har också i år omnämnt saken i den
milda form som ett svenskt riksdagsutskott
vid mitten på detta århundrade
alltid använder så fort en fråga på något
sätt tangerar Kungl. Maj:t. Förhållandet
har dock blivit omnämnt, vilket
i och för sig är en smula uppseendeväckande
men tillfredsställande.

Låt mig också, herr talman, innan
jag går vidare, säga ett par ord om problemet
smör och margarin. 1947 års beslut
om riktlinjerna för den framtida
jordbrukspolitiken innebär, att de
svenska mjölkproducenterna skulle få
utnyttja hela den svenska matfettsmarknaden
med undantag för 40 000
ton margarin. Sådant som läget då var
räknade man med att en fjärdedel av
råvaran till dessa 40 000 ton margarin
skulle vara svenskodlad. Sedan dess har
det hänt mycket, herr talman, och jag
erkänner gärna, att det är nödvändigt
att taga hänsyn till en hel del av vad
som har inträffat. Men det har också
hänt saker och ting, som jag tycker äro
anmärkningsvärda och som jag därför
vill beröra.

När man upphävde den svenska matfettsransoneringen
på våren 1949 var

jordbruksnämnden rädd för att smöret
inte skulle räcka till. Därför sänkte man
margarinpriset med 40 öre och höjde
smörpriset med 40 öre, d. v. s. man
ökade spänningen mellan smör och
margarinpris med 80 öre. Som motivering
för denna åtgärd anför jordbruksnämnden
i årets proposition att man
fruktade att smöret inte skulle räcka.
Det dröjde ju inte längre än till sommaren
1949 förrän vi hade mycket smör
i de svenska fryshusen, och det var
alltså alldeles uppenbart att man inte
behövde hysa farhågor för tillgången
på smör. Då tycker man att det hade
legat nära till hands att man hade rättat
till den ändring av de inbördes prisrelationerna
som vidtagits med hänsyn
till risken för att smörbrist skulle uppstå.
När alltså motiveringen för åtgärden
hade fallit bort, tycker man, att det
hade varit naturligt, att man också hade
återfört priserna till deras förutvarande
belopp. Men då kunde man inte göra
det därför att det var pris- och lönestopp,
såsom det står i denna proposition
eller någon dess bilaga. Jag tycker
det är rätt anmärkningsvärt att när
man vidtager en åtgärd under gällande
pris- och lönestopp av en speciell anledning,
man inte kan upphäva denna
åtgärd när den speciella anledningen
därtill bortfallit. Jag tycker att jordbrukets
förhandlare borde ha haft sin
uppmärksamhet inriktad på denna
händelse, och det är ju möjligt att så
också var fallet.

I årets proposition finnes det en bilaga,
som vi visserligen inte ha hunnit
säga någonting om i jordbruksutskottet
under propositionens behandling men
som naturligtvis vem som velat har
kunnat läsa, en bilaga som rör clearing-kassan
för fettvaror. Det framgår
av den redogörelse som lämnas i denna
bilaga att vi under ett par års tid ha
haft margarinsubvention därigenom att
clearingpriset på fettvaror satts på ett
sådant sätt, att det har inneburit en
subvention åt det svenska margarinet.

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Nr 25.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Det har man inte vetat om. Jag vet inte
om den saken redovisats i den svenska
riksdagen tidigare. Alltså just i detta
skede, då relationen mellan smör- och
margarinförbrukning förskjutits, så att
vi ha en dubbelt så stor margarinkonsumtion
som riksdagen 1947 beräknade,
har man margarinsubvention. Om jordbrukets
prisförhandlare inte ha vetat
detta, så är det bedrövligt. Och ha de
vetat om det och inte gjort någonting
åt det, så är det ännu mera bedrövligt.

Här har som sagt hänt en hel del,
som man nog får böja sig för, det erkänner
jag, men det har också hänt
en hel del, som tydligen inte varit nödvändigt,
om fronten från olika håll
hade varit på ett riktigt sätt bevakad.
I folkpartiets motion tidigare i vår,
med anledning av den proposition vi
fingo om prisuppgörelsen vid nyår,
upptogs frågan, huruvida det förelåg
en margarinsubvention. Det visade sig
att så var fallet, även om den inte var
stor, och riksdagen beslöt ju för en tid
sedan att icke längre subventionera
margarinet i någon som helst form,
vartill anledning saknades. Det är alltså
en ståndpunkt, som riksdagen redan
har intagit med anledning av denna
motion. Men nu efteråt får man alltså
veta, att sådan subventionering har
ägt rum i större utsträckning än man
tidigare kände till.

Jag ber, herr talman, att få gå tillbaka
till 1947 års beslut i ett annat avseende
också, nämligen beträffande
prissättningen i allmänhet. Det diskuterades
mycket inom 1942 års jordbrukskommitté,
hur man skulle tekniskt
och principiellt försöka styra prissättningen
på jordbrukets produkter. Man
enades om att prissättningen borde ta
sikte på det s. k. basjordbruket, alltså
gårdar med i genomsnitt 10—12 hektar
åker och en acceptabel rationaliseringsgrad.
Kärnpunkten i beslutet var att
man skulle försöka hålla sådana priser,
att dessa gårdar fingo normal lönsamhet.
Frågan var då, om det skulle vara

möjligt att hålla sådana priser med
hänsyn till det egentliga bondejordbruket
eller familjejordbruket utan att
man samtidigt gav det större jordbruket
ett kraftigare stöd än man egentligen
avsåg.

Den saken diskuterades i 27-mannakommitténs
betänkande och i den proposition,
nr 75 vid 1947 års riksdag,
som dåvarande jordbruksminister
Sköld framlade, samt i utskottets utlåtande.
Jordbruksministern, som i huvudsak
anslöt sig till vad 27-mannakommittén
skisserade, säger i sin proposition,
att man bör kunna skapa en
lämplig avvägning av stödet när det
gäller basjordbruk och större jordbruk
genom att avväga priset »åt olika grenar»
av jordbruksprodukter på ett riktigt
sätt. Man skulle med andra ord försöka
hålla de vegetabiliska priserna
relativt låga och de animaliska priserna
relativt höga för att på det sättet
stödja det egentliga familjejordbruket
eller basjordbruket.

Man måste ställa sig frågan, om inte
en sådan något fördelaktigare prissättning
på de animaliska produkterna
skulle föranleda det större jordbruket
ett koppla över sin produktion i sådan
riktning, att man inte skulle nå
syftet med denna prisavvägning. Därom
säger jordbruksministern: »För att
ej en för animalieproduktion förmånlig
prisavvägning skall motverka sitt syfte,
kan det vidare befinnas nödvändigt att
uttaga en särskild mjölkavgift å mjölkproduktionen
från de större jordbruken.
» En relativt fördelaktig prissättning
på de animaliska produkterna och, om
det blev nödvändigt, en viss diskriminering
av prissättningen på mjölk
vid de större jordbruken blev också
riksdagens beslut 1947.

Det har hänt åtskilligt på dessa fyra
år sedan 1947. Vi ha fått en oljeväxtodling
som svällt ut till det mångdubbla
och som i huvudsak har haft god
lönsamhet och kommit det större jordbruket
till godo. Jag vet väl att man

4 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 25.

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

kan säga, att det finns småjordbrukare
också, som odla oljeväxter. Det gör det,
men det är det större jordbruket som
dominerar. Ännu för något år sedan
var antalet oljeväxtodlare i landet mellan
20 000 och 30 000, vilket torde säga
tillräckligt.

Jag tror att man tryggt kan påstå,
att under senare år ha de verkligt
rationaliserade större jordbruken, särskilt
på slättbygderna, haft en mycket
god ekonomisk ställning, dels på grund
av oljeväxtodlingen och övrig vegetabilisk
produktion, men dels också därför
att dessa jordbruk kunnat rationalisera
starkare och alltså motväga de
höjda arbetslönerna med ett minskat
antal arbetare. Man har utan tvivel
sänkt produktionskostnaderna för vegetabilier
mycket mer än man kunnat
sänka produktionskostnaderna för animalier.
Jordvärdena i dessa trakter,
rationaliseringsgraden och taxeringsresultaten
peka nog tämligen entydigt
i den riktningen, att detta jordbruk har
gått bra.

Till detta kommer nu en förskjutning
av priserna, som innebär 30 procents
prisförhöjning i runt tal på spannmål
sedan förra våren. Jag vet inte om det
hänt någon gång sedan 1939, att man
så där på en gång har höjt priset på
en viss typ av produkter så starkt som
i detta fall. Däremot innebär årets uppgörelse
inte, att man höjer priset på
mjölk. Visserligen föreslår man små
prisjusteringar på grädde och ost, men
med hänsyn till de stegrade mejerikostnaderna
blir säkerligen slutresultatet,
att producentpriset på mjölk snarare
kommer att minska än öka.

Vi stå alltså här inför en utveckling
som är raka motsatsen till vad man 1947
tänkte sig och ville åstadkomma. Nu
menar tydligen jordbruksministern att
man skall kunna åstadkomma en anpassning
av produktionen, en minskning av
mjölkproduktionen och en utvidgning
av annan produktion, för att få bättre
balans i marknaden. Det är en sak som

på ett eller annat sätt måste ske, det erkänner
jag villigt. Frågan är bara, hur
det skall ske och var det i första hand
skall ske. För min del anser jag att det
är orimligt och oriktigt, ifall man ställer
samma krav på produktionsomläggning
på det mindre familjejordbruket när
det gäller mjölkproduktionen som på
det större jordbruket. Det är orimligt
av flera olika skäl. Redan tillgången på
arbetskraft inom en hel del av dessa
jordbruk gör, att man behöver mjölkproduktionen
för att kunna fullt utnyttja
den arbetskraft, som redan finnes
i familjen. För övrigt behöver man nog
inte — i varje fall inte för dem som
äro litet förtrogna med svenskt jordbruk
— föra några långa resonemang
för att övertyga om att mjölkproduktionen
i de flesta fall är och förblir
ryggraden i ett sådant jordbruks ekonomi.
Naturligtvis finns det undantag.

Jag tycker därför att det förefaller
alldeles självklart att i denna situation,
då de större jordbruken, som redan
förut hade det skapligt, få en så stor
prishöjning på spannmål, bör man rikta
kravet på anpassning till mjölkproduktionen
i första hand till detta större
jordbruk. Man kan ju ställa frågan:
Är det för detta större jordbruk — jag
tänker då på de rationaliserade slättbygdsgårdarna
— orimligt att sänka
mjölkpriset med 10 öre, om man höjer
spannmålspriset med 30 procent? Jag
tror inte att man på allvar skall kunna
göra gällande, att det vore orimligt.
Men det tycks ha ingått i själva principen,
att man inte får sänka mjölkpriset
med ett enda tiondels öre där
heller.

Det finns en annan typ av jordbruk
— jag vill nämna det för fullständighetens
skull — och det är arbetarsmåbruket.
Jag tror inte det finns någon
grupp av människor i detta land, som
på 1930-talet hade det sämre än en
hel del innehavare av arbetarsmåbruk,
som genom de höjda foderpriserna
trängdes ut ur jordbruksproduktionen

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Nr 25.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

och trängdes ut ur arbetsmarknaden
genom den fortgående arbetsfördelningen
och den tekniska utvecklingen. Då
hade denna grupp det mycket svårt.
Man kan inte säga detsamma i dagens
läge. I de flesta landsändar kunna innehavarna
av dessa arbetarsmåbruk
skaffa sig en hygglig arbetsinkomst,
och detta gör att avkastningen från
lanthushållningen inte spelar någon dominerande
roll. Men därvidlag beslöt
riksdagen 1947 och genomförde 1948
en anordning, som ger 12 öre extra
för 4 000 kilo mjölk. Man utformade
producentbidraget på det sättet, att
man för en liten mjölkmängd gav ett
mycket stort bidrag per kilo. Detta har
mycket riktigt föranlett en felanpassning
av produktionen på olika sätt vid
dessa minsta jordbruk. Från folkpartiets
sida opponerade vi oss mot detta
beslut och förutsade tämligen fullständigt,
tycker jag, hur detta måste verka.
Det har också verkat på det sätt, som
vi då förutsade, och på grund av den
ekonomiska utvecklingen i kanske ännu
högre grad än man då kunde tro.

Ser man det hela litet i stort tycker
jag man kan säga, naturligtvis med rereservation
för alla möjliga undantag,
att man skall försöka bevara det större
jordbrukets och basjordbrukets mjölkproduktion,
om man skall kunna minska
överpriset på mjölk för arbetarsmåbruket
— det blir väl också slutresultatet,
skulle jag tro, av de överväganden,
som på det området göras av en
tillsatt utredning — och sedan rikta
kravet på en produktionsanpassning i
första hand mot det större jordbruket.

Jag vill också erinra om att här finns
ett instrument, som man har tillgripit
och som verkar produktionshämmande
över hela linjen, och det är att man
höjt priset på det äggviterika kraftfodret
med ungefär 40 procent. Tidigt förra
våren hade vi ett pris på ca 30 kronor,
nu är det ändrat till 50 kronor.
Detta har skett i tre etapper, men verkningarna
av denna kolossala fördyring

av det äggviterika kraftfodret har inte
hunnit slå igenom och göra sig gällande
ännu.

Beträffande sedan kött- och fläskproduktionen,
som man hänvisar jordbruket
till, tror jag det skulle ha funnits
fullgod anledning att i jordbruksutskottet
diskutera detta problem för sig
en eller annan dag, tv det är verkligen
intet lätt problem. Att mindre jordbrukare
inte kunna driva någon köttproduktion
annat än i kombination
med mjölkproduktion torde vara tämligen
klart, och när det gäller fläskpriset
är man i de flesta fall beroende av
att kunna köpa spannmål. Och hur det
går med foderspannmålen, när man
ökar oljeväxtodlingen med 25 000 hektar,
när man sätter högt pris på vårvetet
och när man höjer priset på det
äggviterika kraftfodret med 40 procent
— vilket i och för sig gör det svårt att
avveckla några vallar — hur det går
med produktionen av fodersäd med
dessa åtgärder, det tror jag ingen egentligen
kan svara på i dagens läge. Man
har över huvud taget vidtagit så stora
prisförändringar och gjort så hårda
ingrepp i denna prisreglering, att vi
torde komma att möta tämligen oväntade
situationer.

Låt mig så säga ett par ord rent
principiellt om priser och löner. I
jordbrukets omkostnader inräknas även
arbetskostnader, inte bara för lejda
jordbruksarbetare utan även för jordbrukarna
själva och deras familjemedlemmar.
Genom detta system kommer
arbetskostnadsposten att väga mycket
tungt på jordbrukets utgiftssida. Under
basåret 1938/39 uppgingo arbetskostnaderna
till 833 miljoner kronor. Nästa
år beräknas de till 2 253 miljoner kronor,
alltså nästan en tredubbling av
bruttosumman. Se vi sedan på timpenningen,
så har det dör skett en
mer än tredubbel förhöjning. Den har
nämligen ökat från drygt 67 till drygt
218 öre.

Naturligtvis är det alldeles riktigt att

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

man tillerkänner jordbrukarna och deras
familjer samma ersättning för sitt
arbete som den lejda arbetskraften har.
Jag tror inte att någon kan på allvar
resa invändningar häremot. Men resultatet
blir ju att ökningarna av arbetslönen
komma att fullständigt dominera
omkostnadernas stegring i det
svenska jordbruket under de förhållanden,
som vi nu uppleva. En höjning
av timlönen med ett öre gör ungefär
10 miljoner kronor på omkostnadssidan.
En sådan höjning som den lantarbetarna
senast fingo vid nyåret betyder
omkring 250 miljoner kronor på
jordbrukets omkostnadssida.

Dessa höjda omkostnader skola balanseras
mot de höjda priserna på jordbrukets
produkter. Jag vill då fråga: Är
det på något sätt rimligt att man tillgodoskriver
småbrukare och familjejordbruk
den höjda arbetskostnaden
å den ena sidan och sedan ordnar
prishöjningarna å den andra, så att
det till väsentlig del blir de större jordbrukarna
som få betalningen? Detta
har under tidigare år varit — och är
det i år mer än någonsin — själva kärnpunkten
i uppgörelsen om jordbrukspriserna.
Den hade riksdagen haft anledning
fundera på mer än på frågan
vad man skulle ge anslag till.

Nu är det klart, att även de mindre
jordbrukarna få en del av prishöjningen,
men sådan som årets uppgörelse
är, tror jag inte någon kan bestrida
att en oproportionerlig och orättvist
stor andel därav går till slättbygdens
storbruk och går förbi de människor,
som man bokför andelen på.
Ja, jag skulle för min personliga del
kunna gå så långt att jag säger: Kan
man inte dirigera prishöjningarna dit,
där de på grund av de ökade arbetslönerna
behövas, och dit de skola dirigeras,
så är det nästan bättre att inte
dirigera alls. Tv vad ha de svenska
konsumenterna för glädje av att betala
15 å 20 öre mer för mjöl och bröd,
om pengarna hamna hos människor,

som rättvisligen icke skola ha dem?
Jordbruket är inte någon mystifikation
vid sidan om människorna, utan
det är människorna det här gäller, såväl
på producent- som på konsumentsidan.

Nu är det så, att löneklyftan mellan
jordbruksbefolkningen och andra grupper
— trots den ökning på 26 öre, som
lantarbetarna erhöllo vid årsskiftet —
i flertalet fall kommer att vidgas under
innevarande år. I LO:s organ Fackföreningsrörelsen,
jag vill minnas i nr 19,
redovisas resultatet av 50 stycken avtalsuppgörelser.
Bland dessa var det
endast en grupp, som hade fått lika litet
som lantarbetarna. De övriga 48
grupperna hade fått mera, räknat i öre
per timme. Räknar man däremot i procent,
ställer det sig helt annorlunda.
Då är det ungefär två tredjedelar, som
ha fått en större löneökning än lantarbetarna.
Resultatet härav lär väl bli —
om man inte kan hitta på något, som
bryter utvecklingen — att man vid årsskiftet
kommer att begära väsentligt
höjda lantarbetarlöner, som skola tillgodoräknas
hela jordbruksbefolkningen
och som skola balanseras med höjda
priser. Vad skall man göra då? Skall
man fortsätta i samma stil som den man
tillämpat vid den senaste uppgörelsen?

Sedan vill jag säga några vänliga ord
till herr Vigelsbo; jag vet inte om han
är närvarande nu.

Samma dag som denna senaste uppgörelse
blev bekantgjord, talade jag på
en plats nere i Blekinge. Rimligtvis
kunde jag då inte som riksdagsman och
politiker hålla ett politiskt anförande
utan att också beröra denna uppgörelse,
vars resultat som sagt hade publicerats
samma dag. Jag gav därvid uttryck åt
samma synpunkter som jag här i korthet
har fört fram, alltså att förändringarna
i prisrelationerna måste leda till
ökade orättvisor, och jag uttalade eu
stilla förvåning över att man hade kunnat
vara med om att ordna på detta
sätt. Då skrev herr Vigelsbo i Väst -

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Nr 25.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

manlands Nyheter efter en del mer eller
mindre oriktiga uppgifter följande:
»Endast med positivt arbete kan problemen
lösas. Genom irriterande och
nedbrytande inlägg i en allvarlig diskussion,
gjorda av ansvarslösa krafter
utanför organisationen, kan endast skada
uppkomma både för den enskilde
småbrukaren och jordbruket i dess
helhet.»

Visst kunna mina ståndpunkter diskuteras,
och jag har ingenting emot att så
sker, men jag vågar påstå att jag tar
ansvar för min hållning i olika sammanhang
och tänker göra det i fortsättningen
också. Jag skulle här inte ha
spillt ett ord på vad herr Vigelsbo skriver
i Västmanlands Nyheter, ty något
roligt skall man ju ha även i bondeförbundets
familjekrets, och jag har
ingenting emot att man roar sig på min
bekostnad genom herr Vigelsbos författarskap.
Vad som emellertid gör att
jag här nämner denna sak är, att Jordbrukarnas
Föreningsblad, denna opolitiska
tidning som går ut till praktiskt
taget alla Sveriges jordbrukare, ansåg
sig böra citera herr Vigelsbo och hans
sista generella och orättvisa omdöme
och sätta det med borgis i slutet, så att
varenda jordbrukare som läser spalten
fattar slutklämmen som Jordbrukarnas
Föreningsblads egna reflexioner. Jag
tycker nämligen inte att det är alldeles
likgiltigt vad som står där, även om det
är likgiltigt vad som står i Västmanlands
Nyheter. När jag sedan försökte
få en saklig upplysning till stånd, blev
jag hänvisad till Västmanlands Nyheter
och till det formella beskedet, att det
här var fråga om ett citat. Jag ber herr
ordföranden i Sveriges lantbruksförhund
att en liten smula begrunda om
denna citatkonst är så exemplarisk.

Innan jag går vidare skall jag säga
något om ett par motioner, bland dem
11:633 av herr Lundberg. Jag tror att
det i den motionen finns en del synpunkter,
som hade varit värda att ta
vara på, om man över huvud taget hade

haft tid att ta vara på någonting i de
väckta motionerna. Herr Lundberg
framhåller däri bl. a. att flera människor
än vad som är fallet nu borde vara
inkopplade i de förberedande förhandlingarna
om jordbrukets problem. Jag
delar inte herr Lundbergs mening därvidlag
och instämmer inte i hans förslag,
men jag delar uppfattningen att
det ur flera synpunkter vore fördelaktigt
att ett större antal personer i
denna församling hade anledning syssla
med dessa saker.

Sedan säger herr Lundberg i sin motion
att jordbrukskalkylen har blivit ett
godtyckligt pusselspel, där de stora
jordbrukarna vanligtvis ta hem vinsten.
Jag skall varken bekräfta eller bestrida
detta uttalande. Herr Lundberg får väl
själv stå för det. Men när jag läste i
Kungl. Maj:ts proposition, att man vid
årsskiftet kom överens om att bortse
från tio miljoner kronor i lönekostnader,
så tycker jag nog att herr Lundberg
där hade åtminstone någonting på
kroken.

Mera intresse i detta sammanhang
har emellertid en motion från högerhåll,
II: 634, som också har fått en fortsättning
i en reservation till utskottets
utlåtande. Den reservationen är emellertid
så försiktigt utformad, att vad
som rent principiellt säges i högermotionen
knappast kommer fram i reservationen.
I största allmänhet vill man
emellertid ha en friare prisbildning.
Det sägs i motionen bl. a. följande:
»Vi anse därför önskvärt, att jordbruksprodukternas
pris på den inhemska
marknaden fritt få röra sig upp till
världsmarknadsprisens nivå.»

Detta kan jag för min del inte vara
med om, tv det skulle betyda att priset
på brödspannmål för närvarande skulle
gå upp med 50 å 60 öre per deciton,
och att prishöjningen på bröd inte
skulle bli mellan 15 och 20 öre utan
30 å 40 öre per kg. Jag vet inte hur
man skulle kunna klara de många inre
problemen, om man lät spannmåls -

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.
Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

priserna marschera i väg upp till
världsmarknadsprisernas nivå. Jag tror
inte det är möjligt att göra det.

På ett annat ställe i samma motion
säga motionärerna, att priset på de
svenska oljeväxterna bör sättas lika med
världsmarknadspriset, för att man på
det sättet skall kunna undgå ett för
lågt margarinpris. Där tror jag att motionärerna
gå för långt. Jag tror inte att
det är något jordbruksintresse att hävda
en sådan princip. Det är det visserligen
i dagens läge, men världsmarknadspriset
på oljeväxter kan också ganska
snart falla, och att då ha det svenska
margarinpriset häktat på världsmarknadspriset
på råvaran vore kanske en
smula äventyrligt.

När några stycken av oss folkpartister
ha diskuterat denna jordbruksuppgörelse,
ha vi varit på det klara med att
det verkligt stora och centrala problemet
är fördelningsfrågan. Det finns
mycket annat som också är värt att
notera och tala om, men det som överskuggar
allt det andra är fördelningsproblemet.
Vid uppgörelsen har man
varit inne på detta spörsmål, och resultatet
har blivit att man föreslagit en
clearing mellan olika områden, så att
de ur mjölkproduktionssynpunkt svagaste
bygderna skulle erhålla ett något
höjt mjölkpris. Den summa man här
räknar med är, efter vad det upplystes
vid behandlingen i utskottet, 24 miljoner
kronor. Prishöjningen på brödsäd
går ensamt upp till över 70 miljoner
kronor. Dessa 24 miljoner kronor hade
man tänkt sig få ihop genom att samla
upp prishöjningarna på ost och grädde.
Dessutom skulle man få något även från
andra håll, t. ex. från avgifterna på mejeriprodukter.
Hur stora summor detta
kan komma att röra sig om vet jag inte,
men på något sätt skulle i alla fall
dessa 24 miljoner kronor anskaffas. Den
summan motsvarar, utslagen på hela rikets
mjölkmängd, ett halvt öre per kilogram,
men det är klart att det blir mera,
om man pressar ihop prisökningen på

bara ett litet område. Hur som helst
är denna 24-miljoners clearing såvitt
jag förstår alldeles för liten i dagens
läge. När man på visst håll har nöjt sig
med densamma, måste väl detta ha berott
på att alla ha tänkt, att dessa 24
miljoner kronor skulle komma just hans
bygd till godo.

Härtill kommer att en del av dessa
24 miljoner kronor skall samlas upp i
samma bygder som dem vilka skola
komma i åtnjutande av mjölkclearingen.
Det produceras ju nämligen ost och
grädde litet varstans i detta land. Skal!
man nu lägga beslag på prishöjningarna
på dessa produkter, betyder ju
det att man får betala en del av mjölkclearingen
själv. Man får med andra ord
betala 24 miljoner kronor minus x, och
hur mycket x är i den ekvationen kan
ingen säga i dag. Att det kommer att
bli mindre än 24 miljoner kronor förefaller
mig emellertid klart redan nu.
Jag tror därför inte att de svenska
jordbrukarna kunna vara eller bli nöjda
med den överenskommelsen.

Inte heller tror jag att man här kan
bygga på en regionalindelning. Detta
går bra när det gäller typiska Norrlands-bygder
och därmed jämförliga.
Där går det bra med regionsindelning.
I Norrland finns det nämligen praktiskt
taget intet annat jordbruk än mindre
sådant och ingen produktion av mjölk
som spelar någon roll. Men basjordbruken
här i landet — d. v. s. 10-, 15- och
20-hektarsgårdarna — äro ju utströdda
över hela landet. Det finns 10 000-tals
jordbruk av detta slag i kanten av och
även ute på slättbygderna. Om man nu
vill ge ett stöd åt familjejordbruken,
så kommer man inte ifrån en regionsindelning,
det är helt enkelt ogörligt,
och därför tror jag att man med det
föreliggande förslaget har skapat fler
problem än man har löst.

Vi folkpartister ha därför i en motion
och i en reservation framhållit, att
man borde pröva en annan väg och
vidtaga ett par tre åtgärder av den in -

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

nebörden att priset på mjölk minskades
något vid de större jordbruken och höjdes
för de egentliga bondejordbruken
och de större småbruken.

Det kan inte vara så särdeles svårt
att skissera ett sådant förslag i en motion.
En dylik mjölkavgift rekommenderades
redan 1947, men både jordbruksministern
och prisförhandlarna
tycks ha glömt bort detta. Den finns i
princip rekommenderad för ett läge
sådant som det nuvarande. Vi ha redan
tidigare haft kombinationen producentbidrag—mjölkavgift.
Rent tekniskt är
det faktiskt det enklaste system vi någonsin
haft. Det skulle inte ha varit svårt
att skissera ett sådant förslag, men det
hade naturligtvis varit fullkomligt omöjligt
att få någon att läsa det och överväga
det i riksdagens allra sista dagar,
och därför gjorde vi inte det, utan vi
anhöllo i stället om en utredning.

Nu försöker emellertid jordbruksutskottet
komma undan den saken — jag
skulle nästan vilja säga sno sig undan
— genom att tala om dels småbruksutredningen
och dels producentbidragsutredningen,
vilken senare blir färdig
i dagarna. Men det är inte alls där problemet
ligger, utan vad det här gäller
är att snabbt vrida rätt vad den senaste
uppgörelsen har vridit på sned. Själva
den tekniska utredningen är lätt att
göra, inte tillräckligt lätt för att jordbruksutskottet
skall kunna göra den på
ett plenum, men ändå så lätt, att den
inte behöver ta lång tid.

Den uppgörelse som här träffats gäller
ju bara fyra månader, från 1 september
till 31 december. Sedan skall det
bli en ny uppgörelse, i vilken man tar
hänsyn till de nya problem, som möjligen
ha kommit till på grund av förändringar
i arbetslönerna och annat.
Det är alltså ett mycket gynnsamt tillfälle
för riksdagen att nu besluta om en
utredning av det slag vi ha förordat
och att ha den färdig i så god tid, att
dess resultat kunna ingå i diskussionsoch
bedömningsmaterialet, när man

skall träffa ny uppgörelse vid nyår.
Även om man inte tror att vår väg är
framkomlig, tycker jag ändå att rena
beredskapssynpunkter tala för att man
skaffar fram detta material, så att man
har en möjlighet att överväga det. Men
inte ens det vill man göra. Man vill
ingenting, när det gäller att rätta till
uppgörelsens felaktigheter.

Vi ha med vårt förslag inte rubbat
något väsentligt i den träffade uppgörelsen.
Det enda som skulle behöva
göras, och som vi ha pekat på i vår
reservation, är att uppskjuta den regionala
clearingen till nyår. Eftersom det
är 24 miljoner kronor som skola fördelas
under hela året, så bör det vara ungefär
8 miljoner kronor att fördela under
de fyra första månaderna. Hela ingreppet
skulle bestå i att man uppskjuter
fördelningen av dessa 8 miljoner
kronor fyra månader. Sedan kan man,
om man så vill, fördela dem precis så
som man ursprungligen hade tänkt, om
vår väg inte visar sig vara farbar.

Jag tycker därför, herr talman, att
det finns goda skäl för att här följa den
reservation, som har avgivits från vår
sida. Det rubbar ingenting väsentligt
i uppgörelsen för de fyra månader,
som man här tagit sikte på. Det kostar
inte heller mycket, och det ställer vederbörande
mera fri och obunden än
annars i valet av den riktigaste vägen
vid nyår. Jag får säga att jag skulle bil
förvånad, om socialdemokrater, småbrukare
och bönder från skogs- och
mellanbygder i detta land inte skulle
vilja kosta på sig att skaffa fram detta
bedömningsmaterial. Det skulle vara
mycket förvånansvärt.

Herr talman! Med dessa randanmärkningar
ber jag att få yrka bifall till
jordbruksutskottets utlåtande, dock med
den ändring och det tillägg, som föreslås
i reservationen 6) av herr Näslund
in. fl.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen ånyo ledningen
av förhandlingarna.

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.
Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Herr H.3SGGBLOM: Herr talman! Jag
vet inte om vi skola klaga över att denna
fråga kommit upp till behandling först
nu i elfte timmen. Vi ha ju i varje fall
ingenting som brådskar framför oss
och böra därför kunna ägna denna jordbrukspolitik
tillräckligt intresse. Jag
vill för min egen del liksom också å
mitt partis vägnar säga att vi nog tycka,
att en ordentlig diskussion av dessa
problem är något som riksdagen väl
ändå får kosta på sig, även om vi nu
äro framme vid avslutningen. Jordbruksnäringen
är ju den enda näringsgren,
för vilken vi kosta på oss ett
framtidsprogram alltsedan beslutet om
riktlinjer för jordbrukspolitikens framtida
utveckling av år 1947. Vid sådant
förhållande är det väl ändå inte för
mycket, om vi en gång om året ta en
liten debatt om huruvida vi äro på väg
mot att förverkliga detta framtidsprogram
eller inte. Jag tycker att i dag
skulle vi kunna ha er. ganska givande
debatt om denna fråga, därför att utgångsläget
så till vida är trevligt, som
vi ju inte ha någon irriterande stor
meningsskiljaktighet, även om herr
Waldemar Svensson försökt draga upp
gränslinjer.

Jag ber att få påpeka, att även den
reservation, som jag kommer att tala
för och yrka bifall till, börjar dock med
att föreslå utskottet att säga, att det
delar den av departementschefen uttalade
uppfattningen, att den överenskommelse,
som träffats mellan departementschefen
och jordbrukets organisationer,
är godtagbar som lösning av
de föreliggande frågorna. Sedan ha vi,
med hänsyn till att det ändå alltid är
en del framtidsfrågor som komma före,
när jordbrukets prisregleringsfrågor
skola avgöras, tyckt, att vi i det sammanhanget
kunde uttala vissa önskemål,
som möjligen kunna tillgodoses
även under de fyra månader, som avtalet
gäller och i varje fall förtjäna beaktande
under det regleringsår, som
börjar nästa 1 september.

Vad jag för min de! tycker är mest
glädjande i den överenskommelse som
träffats är utan tvekan, att jordbrukarna
själva ha kommit överens om att
försöka ordna en clearing mellan sådana
jordbruksområden, där man enligt
det nya avtalet kan beräknas få större
fördelar än andra, och de områden,
som minst kunna dra nytta av de nu
beslutade prishöjningarna. Att jordbruket
nu försöker klara detta med
egna krafter tycker jag är ett betydande
framsteg framför den situation,
som vi hade under 1930-talet, då vi ideligen
måste vända oss till staten för att
få dess hjälp för att samla ihop de
medel, som behövdes för dylika inbördes
prisclearingar. Ur den synpunkten
måste jag säga, att det förslag, som
herr Waldemar Svensson nu förordat
från folkpartiets sida, nämligen att vi
just nu skola sätta i gång en statlig utredning,
som skulle föra fram till helt
andra linjer än dem som jordbrukets
organisationer kommit överens om, är
enligt min mening eif förslag, som i
fråga om tiden för dess framförande är
särskilt illa valt.

Annars kan jag mycket väl erkänna,
att i det resonemang, som förekommer
i folkpartimotionen, finns mycket, som
sannolikt alla, som ha någon aning om
jordbruksekonomi och jordbruksekonomiska
förhållanden, måste understryka.
Jag kan också vitsorda, att man inte
förbisett svårigheterna, när man tänkt
sig en ramhushållning på jordbrukets
område. Som exempel på ramhushållning
tycker jag att motionen är alldeles
utmärkt upplysande. Men när jordbruket
självt har lyckats komma till enighet
i fråga om denna utjämning mellan
olika områden, så tycker jag, att det är
ofantligt oklokt att påkalla statliga åtgärder
för att innan någon som helst
prövning skett av de förslag, som jordbrukarna
enats om, komma med någonting
nytt. Jag är rädd att det skulle
vara som att släppa in tjuren i porslinsbutiken
för att ställa till debacle

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Nr 25.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

där jordbrukarna själva tänkt sig att
kunna klara det hela.

Gentemot den uppfattning, som herr
Svensson i Ljungskile har fört till torgs,
nämligen att det skulle råda ett betydande
missnöje bland jordbrukarna i
gemen med detta, står dock det faktum,
att när vår största jordbruksorganisation,
mejeriorganisationen, samlat
sina förtroendemän från hela landet,
så ha de, om jag inte är fel underrättad,
utan någon som helst meningsskiljaktighet
eller reservation redan kunnat enas
om den regionala fördelningen av dessa
elearingmedel, och det talar sannerligen
inte om ett djupt rotat missnöje
inom jordbruket.

Med utredningen åsyftas ju att i
fråga om jordbrukspriserna, speciellt
mjölkpriserna, försöka koppla in en
reglerande statlig fördelning av upp till
200 miljoner kronor. Enligt min mening
är det en mycket extrem åtgärd
man sålunda tänkt sig. I folkpartimotionen
läsa vi i fråga om producentbidraget
en mycket tydlig varning för
sådana extrema åtgärder. Producentbidraget
rör sig ju ändock endast om
en fördelning av 70 miljoner kronor.
Detta räknas emellertid som en extrem
åtgärd, som i hög grad inverkar snedvridande
på produktionen. Hur skulle
det gå, om vi ginge med på detta större
projekt att med statlig reglering fördela
200 miljoner kronor till mjölkproducenter
i olika ekonomiska omständigheter?
Det är en sådan åtgärd som jag anser
mig böra varna för. Och i nuvarande
läge, när jordbrukarna själva göra ett
för all del stapplande men ändå enigt
försök att komma till rätta med detta,
så tycker jag det skulle vara oerhört
oklokt av riksdagen att här försöka
koppla bort den självverksamhet från
jordbrukets sida, som är så betydelsefull.

Sedan vill jag nog säga, att min uppfattning
om möjligheterna att här nå
fram till en godtagbar lösning väl påverkas
av att jag inte har denna oer -

hört extrema syn på denna fråga, att
den nu träffade överenskommelsen, som
riksdagen skall godkänna, är så oerhört
orättvis. Den lär ju dock syfta till att
av de prisförbättringar, som redovisas
för nästa regleringsår, 73 miljoner kronor
skola komma på vegetabilier och
127 miljoner kronor på animalier. Den
innebär ju en fördel för animalieproduktionens
del, som visserligen i rätt
avsevärd grad minskas genom den foderfördyring
för animalieproduktionen,
som är oundviklig.

Den syn på vad uppgörelsen innebär
ur rättvisesynpunkt och i fråga om
förändringar, som herr Svensson i
Ljungskile här givit uttryck åt, bygger
i oerhört hög grad på en jämförelse
med det närmast föregående regleringsåret.
Jag måste emellertid säga, att den
prisfördelning vi då hade inte på något
sätt var någonting idealiskt. Den var
inte påverkad av några fria krafters
spel, som bestämde de olika produkternas
inbördes pris, utan det var ett
puzzlespel liknande det, varemot kritik
nu riktas.

Vi få kanske en något bättre överblick,
om vi jämföra vad som kommer
att hända nästa år i fråga om prisbildningen,
med de priser som gällde
1938/39, innan ännu den stora regleringsmekanismen
hade trätt i funktion.
Då skola vi finna, att spannmålspriserna
stigit med 135 och mejerimjölken
med 116 procent. Att stegringen
är högre för spannmål än för
mejerimjölk är alltså riktigt. Men om
vi komma till en sådan produkt som
storboskap, som väl lämnas av jordbrukarna
i förhållande till den mängd
av mjölkkor de hålla, så är stegringen
225 procent, och det låter ju i alla fall
inte så tokigt. Se vi på propositionens
redovisning i fråga om hur index har
ändrats för vegetabilier och animalier,
få vi visserligen det beskedet, att index
för vegetabilier är 272 i förhållande till
året 1938/39, medan index för animalier
inte är mer än 240. Det beror ju

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

främst på att bland inkomsterna för
vegetabilier upptas en post på 200 miljoner
kronor för oljeväxter, som inte
fanns 1938/39, men det är en produktion,
som jordbrukarna frivilligt valt
att ägna sig åt. Om vi bortse från den
siffran och jämföra prissättningen på
de vegetabilieprodukter, som funnos
1938/39, med dem, som nu finnas kvar,
så stannar ökningen för vegetabilieprodukterna
vid 238, som bör jämföras
med ökningen för animalierna vid 240.
Det är saker, som man ändå inte kan
bortse från, när man skall försöka göra
en juste jämförelse.

Vidare är det åtminstone för mig,
som har sett litet grand av vissa delar
av de spannmålsodlande delarna av
Sverige, ganska klart, att det i år blir
en höstsädsskörd, som inte kommer
upp till de normalvärden, som man utgår
ifrån i prognosen, utan det finns
höstsädsområden, där skörden blir
ganska liten. I så fall minskas givetvis
för spannmålsproducenterna de förmåner
gentemot mjölkproducenterna som
herr Svensson i Ljungskile har opponerat
sig mot.

Vi skola också komma ihåg, att
spannmålsproducenterna inte under innevarande
regleringsår fått någon kompensation
i förhållande till de prisstegringar
som skett för animalieprodukterna.
Med detta vill jag inte ha
sagt annat än att resultatet för nästa år
blir, att vegetabilieproduktionen får ett
bättre läge än animalieproduktionen,
men jag menar, att det i denna skillnad
inte finns något underlag för sådana
uttalanden om en oerhörd orättvisa
o. d. som dem vi hörde i det förra
anförandet, utan det är fråga om förskjutningar,
som när vi se det hela på
längre sikt inte röra sig om så stora
saker.

Vad jag finner glädjande och vad
som gör, att jag ställer mig avvisande
till tanken på en statlig reglering i fråga
om fördelning av olika inkomstposter
olika jordbruk emellan, är i främsta

rummet detta, att jordbrukarna själva
tagit hand om en sådan fördelning. Däremot
finner jag löneklyftans utveckling,
som överenskommelsen inte lyckats
bryta, litet oroande. Därvidlag har
utvecklingen, såsom vi påpekat i vår
motion, gått i den riktningen, att det
överbryggande av löneskillnaden mellan
industriens arbetare och jordbrukets
arbetare, som man överenskom

1947 och som verkligen litet sakta och
osäkert skett 1947—1949, har upphört
och förbytts i en ökning av löneklyftan.
År 1948, alltså året efter det beslutet
fattades, skilde sig industriarbetarnas
och lantarbetarnas löner med 76 öre,
motsvarande 37 procent. Att döma av
de preliminära beräkningar man kan
göra ser det ut som om löneklyftan
1951 är uppe i jämnt en krona, vilket
motsvarar 47 procent. Vid den diskussion
i frågan, som vi hade här i kammaren
1948 — det var herr Liedberg,
som diskuterade med jordbruksministern
om huruvida löneklyftan minskats
eller inte — kunde jordbruksministern
påpeka, att den relativa skillnaden,
alltså den procentuella skillnaden,
minskats. Det genmäldes då, att man
inte lever på en procentuell skillnad.

Nu föreligger den olyckliga situationen,
att både den absoluta siffran, 100
öre i stället för 76 öre till jordbrukets
nackdel, och även procentsiffran, 37 år

1948 och 47 nu, äro till jordbrukets
nackdel, och det tycka vi motionärer
är oroande. Denna utveckling bestyrks
för övrigt av den taxering, som är verkställd
för 1949, vilken visar oss, att
bland de undersökta jordbruken, där
även skogsinkomsterna äro inräknade,
finns det i hela den grupp, som ligger
under 10 hektar åker, intet medeltal
för familjens arbetsinkomster som överstiger
4 200 kronor, och när vi komma
upp till gruppen 10—20 hektar, alltså
de ganska ordinära gårdarna på 20 till
40 tunnland, finns det ingen grupp,
som kommer över 4 900 kronor, medan
för industriarbetarna samtidigt redo -

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Nr 25.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

visas 6 000 kronor. Först när vi komma
upp till grupperna av större jordbruk,
dem på 20 till 30 hektar, finns det områden,
där det, skogsinkomster inräknade,
kunnat redovisas medelinkomster
på 8 200 kronor. Men för 75 procent
av jordbrukarna ligga de deklarerade
arbetsinkomsterna, inkomsterna från
skogsbruket inräknade, så pass väsentligt
under industriarbetarnas. Vi ha
tyckt, att det kan vara skäl att i alla
fall erinra om detta. Visserligen veta
vi, att alla konsumenter tycka, att livsmedlen
äro dyra för närvarande och
att de opponera sig mot prishöjningarna.
De tänka kanske inte alltid på
att höjningarna ingalunda uteslutande
bero på att producentpriserna till jordbrukarna
ha höjts, utan också sammanhänga
med att handelsmarginalerna av
mycket förklarliga skäl, på grund av
höjda emballagekostnader, fraktkostnader
och arbetskostnader, ha vidgats.

Samtidigt som löneklyftan alltså vidgats,
föreligger det förhållandet, att av
de produkter, som jordbruket lämnar
ifrån sig, torde ungefär 25 procent,
värdemässigt sett, tillföras det svenska
folkhushållet till priser som ligga under
världsmarknadspriserna, och man
frågar sig därför, om det inte vore något
att göra just på den fronten.

Herr Waldemar Svensson ville här
tolka våra uttalanden på det sättet, att
vi påyrka att t. ex. spannmålspriserna
skulle föras upp till världsmarknadens
nivå, vilket skulle kunna göra 50 öre
per kilogram. Vi ha emellertid icke i
motionen skrivit och än mindre i reservationen
antytt annat än att det är fråga
om en rörlighet under världsmarknadens
prisläge, såsom ju förutsattes i
1947 års beslut. Men om det nu inte här
i landet skulle kunna produceras den
brödsäd, som svenska folket behöver,
utan man måste importera brödsäd,
vore det då inle klokare och ur både
jordbrukets och landets synpunkt försvarligt
att ge en svensk brödsädsodlare
de 50 örena lika väl som man ger dem

till en jordbrukare nere i Argentina
eller i något annat brödsädsproducerande
land? Det kan väl dock anläggas
sådana synpunkter på problemet utan
att det skall vara nödvändigt att hårdraga
följderna.

Ett skäl till att er. mera fri prisbildning
har tilltalat oss reservanter är att
en sådan ordning har tillämpats beträffande
äggen. Innan jag går vidare in
på den saken, skall jag passa på tillfället
att deklarera, att den debatt, som
jordbruksministern, när han för några
veckor sedan besvarade en interpellation,
ville uppskjuta under motivering
att han skulle återkomma till saken i
propositionen om jordbrukspriserna, är
jag nu för min de! beredd att inställa.
Vad jordbruksministern givit oss i propositionen
när det gäller äggproduktionen
är ur vår synpunkt fullt acceptabelt.
Det har visserligen satts ett tak
vid ett pris av kronor 3: 75, och jag
skulle ju helst lfa sett att prisbildningen
fått vara helt fri, men jag förstår att
jordbruksministern har andra ideal och
tycker att det är trevligt att få ett sådant
tak över äggpriserna. Ur praktisk synpunkt
har detta tak säkert ingen större
betydelse. De veckor, då det skulle vara
möjligt att taga ut ett äggpris som överstiger
3: 75, torde kunna räknas på ena
handens fingrar, och taket kommer alltså
inte att ha någon nämnvärd inverkan
på äggprisets medeltal. Jag kan därför
för min del avblåsa striden — om det
nu över huvud taget har varit någon
strid.

Vad som har föresvävat oss, när vi
i reservationen talat om behovet av en
mera fri prisbildning, har varit att även
priserna på andra produkter än äggen
skulle kunna röra sig fritt inom vissa
gränser. I fråga om en de! produkter,
särskilt sådana som äro lagringsosäkra,
är det för producenterna och deras försäljningsorganisationer
nära nog eu
livsnödvändighet, att det finns en sådan
frihet. Man kan därigenom, när
produktionen på grund av säsongmäs -

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

siga variationer sväller och blir stor,
utan att behöva räkna med att medelpriset
för året blir fördärvat sänka priserna
på ett sådant sätt, att eu större
kvantitet än eljest kan säljas inom landet
— det är ju vad som i fråga om äggen
har skett och säkert kommer att
ske inom en nära liggande framtid. Man
har alltså, i den mån man kan göra upp
med konsumenterna om att de äro villiga
att i ett annat läge betala ett högre
pris, chansen att taga igen vad man genom
en prissänkning förlorar. Om det
däremot fastställes ett fixt pris, såsom
har skett beträffande smör, ost o. s. v.,
och det inte går att få konsumenterna
att i tillräcklig mängd köpa vad som
med stora säsongmässiga anhopningar
produceras, men man inte vill sänka
priset därför att man inte har chansen
att höja det i ett annat läge, så riskerar
man ju att drabbas av de stora svårigheter
som följa med en lagring och
därav framtvingad utförsäljning av en
försämrad kvalitet. Staten tillhandahöll
ju våren 1949 ett jätteexperiment, som
visade hur galet det kan gå när priserna
låsas fast. Äggpriset skulle då inte få
överstiga kronor 3: 50, men när det gick
ned till 2:50 lagrade man mängder av
ägg som sedan måste säljas i försämrat
skick.

Vi ha alltså med vårt tal om en friare
prisbildning inte avsett något annat än
att priserna även på andra produkter
än ägg, t. ex. spannmål, ost och kanske
någon ytterligare produkt, skulle kunna
röra sig litet mera fritt. Vi ha emellertid
i reservationen inte sagt mer än att
med hänsyn till att utvecklingen efter
lönestoppets slopande gått i sådan riktning,
att löneklyftan mellan jordbruk
och industri ökats i stället för minskats,
bör överenskommelsen icke utgöra hinder
mot sådana justeringar, som innebära
övergång till en friare prisbildning,
där så lämpligen kan ske. Beträffande
spannmålen har alltså vår mening
ingalunda varit, att världsmarknadspriset
utan vidare skulle tagas ut. Men vi

vilja framhålla, att om inte den höjning
av spannmålspriset, som nu skett, gör
vårt land oberoende av import eller någonting
dylikt, så kan det inte vara något
felaktigt att låta svenska jordbrukare
få den ersättning som man är beredd
att betala jordbrukarna i de länder,
varifrån spannmålen importeras.

En annan orsak till att vi ha nämnt
spannmålen i vår motion är det underliga
utslag av regleringsväsendet som vi
för närvarande kunna se ett exempel
på, i det att svenskt vete i Stockholm
noteras i 31: 90 kronor medan svenskt
velekli noteras i 33:50. Varje jordbrukare,
som känner till skillnaden mellan
vete och kli — å ena sidan den fullgoda
produkten, å andra sidan avfall
som endast lämpar sig för foder —
måste när han studerar dessa siffror
säga sig, att det är galet, att sådant kan
hända med våra svenska produkter.

Jag har velat taga med denna önskan
om friare prisbildning även i fråga om
spannmål, ty jag är inte övertygad om
att inte resultatet, när det i höst blir
ett vetepris på 40 kronor, kan bli, att
även det svenska kliet kommer över 40
kronor, och då vore det förmånligt om
spannmålspriset kom upp åtminstone i
nivå med klipriset. Det är en önskan
som inte är så farlig och som man borde
kunna vara med om. Nu blir det nytt
avtal i januari, och man kan således
mycket väl komma fram till något dylikt
då, men jag har velat nämna detta
redan på förhand.

På tal om den fria prisbildningen vill
jag säga, att den motion, som väckts
från bondeförbundshåll, närmast av
herr Adolfsson i denna kammare, om
ett garantipris och ett högre pris, tilltalar
mig mycket. Det är ju dock inte
högerns sak att skriva reservationer på
bondeförbundsmotioner, men hade det
funnits en sådan på denna punkt, skulle
jag med hänvisning till det resonemang
jag fört ha varit beredd att stödja den.

1 fråga om det som ytterligare ingår
i vår reservation kan jag fatta mig myc -

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Nr 25.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

ket kort; jag hoppas att jag inte behöver
överskrida halvtimmen så mycket.
Det gäller nu den standardiserade mjölken.
Riksdagen har beslutat, att mejerierna
skola ha rätt att jämte mjölk med
3 procent fetthalt även sälja standardiserad
mjölk med högre fetthalt. Detta
beslut fattades i anledning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 13, och det
har enligt överenskommelse mellan departementschefen,
jordbruksnämnden
och jordbrukets förhandlingsdelegerade
utformats så, att mjölk med 31/?
procent fetthalt endast skall få säljas
glastappad. Eftersom glastappningen i
och för sig kostar 5 öre mer än om försäljningen
sker i lös vikt, kommer den
procent fetthalt innehållande mjölken
att tillhandahållas konsumenterna
till ett pris, som ligger 10 öre över det
de få ge för mjölk med 3 procent fetthalt.
Envar förstår, att det är detsamma
som att den mjölkens försäljningsmöjligheter
äro mycket begränsade. Den
kan endast konkurrera med mjölk med
3 procent fetthalt, där denna försäljes
glastappad. Vi ha därför velat förtydliga
den erinran, utskottet gör i fråga
om det tidigare fattade beslutet, till att
även lös mjölk med 31/2 procent fetthalt
skall få säljas i mejerierna. Det är inte
fråga om att tvinga mejerierna till det
utan endast om att ge dem rätt därtill
i den mån de anse det lämpligt med
hänsyn till konsumenternas önskningar
och med hänsyn till de möjligheter till
förbättrad ekonomi som det kan medföra.

Det finns ytterligare en punkt i vår
reservation och den gäller priset på
den del av margarinråvaran, som kommer
från den svenska oljeväxtodlingen.
I den frågan ha vi tidigare, också i enlighet
med jordbruksutskottets utlåtande
nr 13, beslutat, att någon subvention
av margarintillverkningen inte skall
ske. Herr Svensson i Ljungskile har här
fastslagit, att en sådan har skett, men
han har egendomligt nog inte tänkt på
den utväg till dess borttagande som vi

ha anvisat i vår motion, nämligen att
fabrikerna skola betala de margarinråvaror,
som de förbruka här i Sverige
i form av inhemsk olja, antingen med
världsmarknadspriset eller med ett pris
som svarar mot det exportpris man kan
få, när man exporterar oljeväxtfrö. Det
är nu inte det väsentliga i vår framställning,
ty jag misstänker, att om man
tolkar det ovannämnda beslutet, så
kommer man inte ifrån att fabrikerna
måste betala de priser, som ligga i nivå
med dem man kan få vid export av
rapsfrö, om de inte skola få någon
subvention. Detta bär ju exporterats till
ett pris i förhållande till 1951 års skörd,
som såvitt jag förstår skulle betyda, att
margarinet måste gå upp med 30 öre
från det pris det stod i före förra höjningen.

Vad vi väsentligen velat trycka på, är
att den vinst som kan uppstå, om man
i stället för att låta margarinfabrikerna
köpa rapsoljan efter ett odlarpris av 70
öre höjer den i nivå med ett exportpris
på 1: 23, bör, jämte den vinst som
uppstår vid export av rapsfrö, få tagas
i anspråk för att stödja smörexporten.
Vi veta att det är stora kvantiteter som
behöva exporteras; det är möjligt att de
kunna klara sig utan detta stöd, men
om man ändå håller på att det är en förmån,
att jordbruket får klara sig utan
tillskott av statsmedel så långt det är
möjligt, tycker jag inte det skulle behöva
finnas något motstånd mot att
även denna vinst får användas för att
stödja smörexporten.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till den reservation som är
fogad till utskottets utlåtande av herr
Sundberg m. fl.

Herr KARLSSON i Stuvsta: Herr talman!
Jag skall försöka fatta mig kort,
då jag har hört sägas att en del av kammarens
ärade ledamöter skulle vilja
komma härifrån fram på nattkanten
och jag för egen del inte vill vara med

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Prisreglerar.de

om att förhindra detta. Med hänsyn därtill
skall jag inte närmare gå in på
större eller mindre frågor i den omfångsrika
kungl. propositionen. Utskottet
har inte haft möjlighet att mera ingående
diskutera dessa rätt viktiga problem,
och den möjligheten finns reellt
inte heller här. Jag skall således inte gå
in på t. ex. den stora och viktiga frågan
om produktionsomläggning inom jordbruket,
även om jag ursprungligen haft
för avsikt att göra det, utan jag skall
begränsa mig till att säga några ord om
prisfrågorna i allmänhet. Jag bär haft
tillfälle att tidigare vid denna riksdag
beröra dessa, men det är nu sista gången
de föreligga till behandling. Jag skall
därför göra några kommentarer till
prisfrågorna just nu och till den behandling
som de fått av utskottet.

Frågan om priserna på jordbrukets
produkter är ju endast en del av den
större frågan om den ekonomiska politiken
i allmänhet. Den har också redan
diskuterats i denna kammare vid skilda
tillfällen och speciellt under de tre stora
ekonomiska debatter som vi här haft.
Under dessa långdragna debatter har
varken från den s. k. borgerliga oppositionens
eller regeringens sida framlagts
något program eller några riktlinjer,
som omsatta i praktiken skulle kunna
resultera i en verklig lösning av de svårartade
ekonomiska problem som nu
föreligga. Om jag bortser från resonemanget
om räntans höjd har enligt min
uppfattning ingenting konkret framkommit
från nämnda håll, och jag har
närmast fått det intrycket, att man har
pratat därför att man ansett det nödvändigt
att säga någonting i en tid, då
kronans värde sjunker för varje dag,
levnadsstandarden pressas nedåt och
det arbetande folket som en följd därav
är synnerligen upprört.

Vi kommunister lade vid riksdagens
början fram ett ekonomiskt program,
vars huvudpunkter voro, för det första
beslagtagande av extravinsterna på exporten
för att genom därav inflytande

medel kunna subventionera importpriserna,
för det andra återinförande tills
vidare av bl. a. livsmedelssubventioner
och för det tredje en utvidgad och effektivare
priskontroll. Den motion, som
föranleddes av första punkten i detta
program, har redan utan egentlig motivering
avslagits av riksdagen. Vår motion
i anknytning till den andra punkten
föreligger nu till behandling, och
den har avstyrkts av utskottet, också
utan motivering.

Att man i förevarande sammanhang
söker undvika polemik med oss har
kanske sina randiga skäl. Det är nämligen
ingen hemlighet för någon, att de
breda folklagren redan accepterat vårt
program. Jag hänvisar bara till de krav,
som framförts till regeringen av fackföreningsrörelsen
såväl vid sidan av
som genom LO:s högsta ledning. De
krav, som ha framförts, sammanfalla
med våra, och under trycket utifrån har
regeringen nu också börjat tala om både
exportskatt och subventioner. Det är
tydligt att man använder den gamla metoden
att först avslå våra förslag och
sedan taga upp dem som sina egna. För
vår del har detta ingen betydelse. Det
väsentliga är att det som är riktigt blir
genomfört. Men nog vore det väl förnuftigare
att i dag bifalla vår motion i
stället för att avslå den, då man av allt
att döma ändå till hösten måste genomföra
samma sak som motionen kräver.

Ingen människa kan väl på allvar
föreställa sig, att Sveriges arbetare komma
att stillatigande finna sig i att de
nya avtal, som de fått, skola resultera
i att deras standard sjunker. Utvecklingen
har visat att arbetarna inte komma
att acceptera en standardsänkning,
och en sådan är ju inte heller nödvändig.
Att standarden i alla fall nu börjar
sjunka är en följd av den ekonomiska
politik som statsmakterna föra.

Enligt de officiella siffrorna ha levnadskostnaderna
hittills i år ökat med
16 procent. Jag erinrar om att metallarbetarna
enligt sina nya avtal i början

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Nr 25.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

av året fingo 10 procents förhöjning.
Nog är det väl då bra orimligt att återigen
höja livsmedelspriserna den 1 september.
Tro verkligen kammarens ledamöter
att denna politik kommer att gå
i längden? Regeringen betraktar fackföreningsrörelsen
som sitt viktigaste
stöd, men hur blir det med detta stöd
om den nuvarande politiken fortsattes?

Vi ha i vår motion krävt, att prisförhöjningarna
på jordbruksprodukterna
den 1 september skola subventioneras
bort. Vi ha också tagit upp problemet
om smöröverskottet i landet. Detta överskott
har uppkommit genom minskad
konsumtion. Om matfettskonsumtionen
uppskattas till ungefär 180 000 ton och
smörkonsumtionen såsom i början av
år 1949 utgör 60 procent, betyder det
ca 110 000 ton smör. Men om smörkonsumtionen,
som nu, bara utgör 50 procent,
betyder det 90 000 ton smör. Skillnaden
motsvarar tämligen exakt det
smöröverskott vi ha. Konsumtionen av
smör har minskat, självfallet inte därför
att folk inte vill äta smör eller plötsligen
har förälskat sig i margarin utan
därför att man inte har råd att köpa
smör.

Vi ha föreslagit, att smörpriset sänkes
med 1 krona per kilogram genom subventioner.
Det skulle säkerligen betyda,
att smöröverskottet snart skulle försvinna.
Vi skulle då kunna komma ifrån
problemet att göra av med detta till
underpris i utlandet och även slippa
problemet att skaffa pengar till denna
dumping.

Nu invändes det naturligtvis: Var
skall man skaffa pengar för ett genomlörande
av detta förslag? Kommunisternas
subventionsförslag kommer ju att
betyda ökade statsutgifter på omkring
230 miljoner kronor. Till detta är bara
att säga, att vi ha ett betydande budgetöverskott.
Vi ha emellertid krävt en exportskatt,
som skulle gå till staten, och
om denna skulle uppgå till åtminstone
större delen av de extra, exceptionella
exportvinsterna, skulle den inbringa

över en miljard. Det skulle vara tillräckligt
för att täcka såväl livsmedelssubventionerna
som subventioner på
viktiga importvaror som hudar och
skinn för skodon, ull och bomull för
kläder, fossila bränslen m. m. En sådan
skatt skulle dessutom medföra, att priserna
på exportvaror skulle sjunka även
inom landet. Genomfördes detta, kunde
herr Sköld få ha sitt budgetöverskott
fullkomligt i fred.

Dessa förslag äro de enda som kunna
betyda något för att reda upp de aktuella
ekonomiska problemen. Som jag
förut sagt har såväl LO som regeringen
redan tvingats att börja diskutera dessa
lösningar. Vi äro glada över att de ha
gjort det. Om man i dag avslår förslaget
om livsmedelssubventioner, kan man
vara förvissad om att frågan kommer
igen, av den enkla anledningen att de
krav jag här har nämnt redan ha blivit
massornas, de organiserade fackliga
arbetarnas och de protesterande husmödrarnas.

Herr Lundberg i Uppsala har föreslagit,
att man skall övergå till icke
standardiserad mjölk och att den prisförhöjning
som blir följden därav skall
subventioneras bort med statsmedel. Jag
är helt överens med honom om denna
idé, i synnerhet i en tid då smörlagren
hota att spränga lagerhusen. Det ligger
i princip helt i linje med vårt förslag.

Jag skulle emellertid, herr talman,
vilja säga, att jag visst inte anser, att
subventionsvägen är att rekommendera
i alla väder. Det förnuftigaste vore, att
var och en kunde förtjäna så mycket
att han kunde betala varan vad den faktiskt
kostar i framställning, men i en
tid, då statsmakterna genom skatter,
sin valutapolitik och andra åtgärder
hindra folk från att göra detta, är subventionsvägen
oundviklig. Det är enligt
min mening en force-majeure-situation.

Kär har förut talats om att denna
prisuppgörelse verkar orättvist för småböndernas
del. Jag skall inte gå in på
detta kapitel, men det är uppenbart för

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

alla, att den kommer att resultera i att
den ekonomiska klyftan mellan storoch
småbrukare kommer att vidgas. Det
är väl också att förutse, att det kommer
att bli en allt starkare opposition mot
detta.

I denna situation föreslår nu herr
Svensson i Ljungskile en utredning om
differentierade mjölkpriser. En utredning
är ju alltid en blygsam begäran,
även om man kräver att den skall vara
skyndsam. Jag måste för min del stödja
förslaget därom och jag tror nog, att
den anvisade vägen bör beträdas.

Den berömda produktionsomläggningen
inom jordbruket vill jag inte ge mycket
för. Jag vill i detta fall hänvisa till
vår motion. Det förefaller mig som om
frågan egentligen inte är riktigt genomtänkt.
Skall man stoppa mjölkproduktionen
och minska den och skall man
övergå till biffkor och andra moderniteter,
måste man nog vara konsekvent
och tänka tanken till slut, vilket innebär
en likvidation av större delen av
vårt småbruk. Det försvinner nu i sakta
lunk, men den idén förutsätter en betydligt
snabbare takt. Det är alltihop
och samtidigt rätt mycket. Vi ha för
övrigt påvisat i vår motion, att mjölköverskottet
väsentligen är skenbart. Det
är en följd av den sjunkande levnadsstandarden
och den kvardröjande mjölkstandardiseringen.

Herr talman! Jag lovade att inte vara
långrandig och skall därför nöja mig
med det anförda. Jag ber att få yrka bifall
till motionen II: 635.

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr talman!
Jag skall bara yttra mig om en
enda punkt i det föreliggande förslaget,
nämligen den som gäller det extra
mjölkpristillägg som skall åstadkommas
genom en viss clearing mellan en del
jordbrukare till förmån för en grupp
andra jordbrukare.

Jag har självfallet inte något att invända
mot ett extra mjölkpristillägg som

sådant, men jag anser inte sättet för dess
åstadkommande vara lyckligt valt, då
det skapar orättvisor för en del jordbrukargrupper.
Jag tänker särskilt på
de många arrendatorerna. I det län, som
jag representerar, brukas praktiskt taget
hälften av all jord av arrendatorer,
och dessa äro genom sina arrendekontrakt
vanligen bundna att hålla ett visst
antal kreatur på gården och alltså driva
mjölkproduktion. De kunna därför inte
med bästa vilja i nämnvärd mån övergå
från mjölkproduktion till att producera
vegetabilier, d. v. s. spannmål, oljeväxter
och dylikt, då de ju måste odla sådant
som ger foder till djuren.

Genom det föreliggande förslaget
skulle emellertid inte arrendatorerna
och med dem jämställda jordbrukare
på slättbygder eller liknande jordbruksområden
få någon som helst förbättring
när det gäller den produktion som för
dem är av avgörande betydelse och som
troligen är den minst lönande av all
produktion inom jordbruket, nämligen
mjölkproduktionen. En sådan förbättring
skulle ha varit möjlig, om de ökade
priser på ost och grädde, som man
har tänkt sig, skulle kunna slås ut över
hela mjölkproduktionen. Men det går ju
inte, då dessa pengar skola reserveras
för att användas till extra mjölkpristillägg
till de jordbrukare, som bo och
bruka jord i sämre gynnade jordbruksbygder.

Jag har tillsammans med några andra
ledamöter av kammaren i en motion
hemställt om sådan ändring i fråga om
den föreslagna clearingen, att medel till
det extra mjölkpristillägget till sämre
ställda jordbrukare skulle anskaffas genom
en avgift på saluförd spannmål.
Som bekant har spannmålsproduktionen
i det föreliggande förslaget fått en
förbättring som kan anses ganska god,
och vi finna det därför rimligt, att just
denna produktion finge bidraga till det
extra mjölkpristillägget. Vi anse det däremot
orättvist att ta medlen från en
produktion som är litet lönande och

Onsdagen den 30 maj 1951 fm. Nr 25. 65

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

som i stor utsträckning bedrives just av
arrendatorerna, som inte ha — jag understryker
det än en gång — möjlighet
att gå över till en vegetabilisk produktion
på samma sätt som de jordbrukare,
vilka äga sina jordbruk, ju kunna göra.

Vidare finna vi det ganska anmärkningsvärt,
att den stora grupp jordbrukare,
som inte driver någon som helst
mjölkproduktion vid de så kallade kreaturslösa
jordbruken, inte skall behöva
bidraga till förbättringen av priserna
för dem, som fortfarande ha mjölkproduktion
och som äro bosatta inom sämre
jordbruksdistrikt, utan att denna
grupp jordbrukare skall få alldeles obeskuret
tillgodogöra sig de förbättringar
av inkomstläget som enligt förslaget
uppkommer för dem vid deras odling
av spannmål och oljeväxter. Vi kunna
inte finna det rättvist och riktigt att så
sker, medan man i propositionen tydligen
alldeles glömt bort arrendatorerna.
Var och en som känner litet till förhållandena
vet, att arrendatorerna fått betydligt
ökade kostnader genom fördyringen
av fodermedel, arbetskraft, transporter
och åtskilligt annat, men de bli
inte i samma mån delaktiga av de förbättringar
som genomföras för andra
jordbrukare. Jag kan inte finna att detta
är riktigt, och jag anser att bidraget
till det extra mjölkpristillägget hade
bort läggas över på spannmålsproduktionen.
Det säges i utskottsutlåtande!,
att detta skulle möta alltför stora tekniska
svårigheter, men jag undrar om
man verkligen har gjort någon undersökning
av hur det skulle ställa sig
därmed.

Jag skall, herr talman, inte framställa
något yrkande om bifall till vår motion,
då det, sedan första kammaren nu godkänt
utskottsutlåtandet i dess helhet, är
utsiktslöst att få beslut om något sådant
bidrag som i motionen föreslås. — Jag
kan emellertid inte, herr talman, underlåta
att även säga några ord om den
reservation som är fogad till utskottsutlåtandet
och som herr Svensson i

5 — Andra kammarens protokoll AV

Ljungskile väl närmast är upphovsman
till.

Om man läser denna reservation, får
man det intrycket, att herr Svensson i
Ljungskile har glömt bort den stora
gruppen arrendatorer, framför allt dem
som ha mer än 20 hektar åker. Han
söker göra gällande, att det framför
allt är de, som ha mindre än 20 hektar
som borde få detta förbättrade mjölkpris,
och kostnaderna härför vill han
ta från dem som han kallar större jordbrukare,
varmed han tydligen avser
alla dem, som ha mer än 20 hektar
åker. Uppfattningen om jordbrukets
storlek är ju litet olika i olika delar av
landet, men i mitt län betrakta vi inte
den som har 30 till 40 hektar åker som
storjordbrukare. Enligt reservationen
skulle dessa emellertid faktiskt få ett
försämrat mjölkpris. Herr Svensson i
Ljungskile säger nämligen att man bör
se till att det större jordbruket får avstå
en viss del av sitt mjölkpris till
det mindre, och på ett annat ställe, att
man bör se till att den vegetabiliska
produktionen hålles låg i förhållande
till den animala. Allt detta skulle såvitt
jag förstår främst gå ut över de många
arrendatorerna, och detta är säkert en
grupp, som man allra minst har anledning
att glömma bort.

Herr talman! Jag har velat anföra
dessa synpunkter i anslutning till vår
motion, men jag skall inte ställa något
yrkande.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Jag vill bara
säga en enda sak. Herr Andersson i
Dunker undrade, vilken grupp vi i
vår reservation avse med uttrycket
större jordbruk. Det står i reservationens
kläm, att man när utredningen
verkställes bör beakta de synpunkter
som ha framförts i motionen. Om herr
Andersson i Dunker hade läst denna
hade han inte kunnat säga det han nu
sade.

25.

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets

Herr PERSSON i Appuna: Herr talman!
Jag skall fatta mig mycket kort,
då talarlistan är så pass lång, att dessa
problem säkerligen komma att bli
grundligt ventilerade ändå.

Jag skulle i fråga om en detalj i utskottets
utlåtande vilja göra en liten
vädjan till jordbruksministern. Det är
inte mer än ett par år sedan vi här
i kammaren diskuterade mjölkproduktionen,
vars allvarliga läge då framhölls
från jordbrukarliåll, liksom hur nödvändigt
det var med ett högre mjölkpris,
om försörjningen skulle bli tillräcklig
på detta område. Man sade den
gången bl. a., att de kreaturslösa jordbrukens
antal ökade och att man befarade
det värsta därav. Utvecklingen
har emellertid som bekant inte gått
i den riktningen utan efter andra linjer.
I dag brottas vi med problemet att
avsätta ett ganska stort överskott av
smör, som vi för närvarande ha lagrat.
Den frågan måste naturligtvis lösas
på ett eller annat sätt. Hur man
skall gå till väga har diskuterats inom
jordbruksnämnden. Det har föreslagits,
att man skulle införa ett clearingförfarande,
så att man skulle höja margarinpriset
och sänka smörpriset. Jordbruksnämnden
har inte visat särskilt
stor entusiasm för den vägen och inte
heller jordbruksministern, som tvärtom
har hyst allvarliga betänkligheter.

Vid behandlingen av denna fråga
hade jordbruksutskottet även fått en
motion från bondeförbundshåll, väckt
av herr Ericsson i Näs m. fl. Däri yrkades
bl. a., att åtgärder för en sådan
clearing skulle företagas så snart som
möjligt.

Utskottet säger i sitt utlåtande, att
det delar departementschefens betänkligheter,
men samtidigt som det yrkar
avslag på motionerna säger det sig ha
tillgodosett motionens syfte med vad
som anförts. Jag skulle vilja fråga jordbruksutskottet,
om Kungl. Maj:t därmed
har fått befogenhet att vidtaga åtgärder
på detta område. Skulle så vara fallet,
skulle jag vilja vädja till jordbruksmi -

område.

nistern, att han försöker finna andra
utvägar. Om vi skulle få ett sådant
clearingförfarande, skulle det nämligen
bara innebära, att de, som i dag
för att få en billigare fettförsörjning
äro hänvisade till att använda margarinet,
skulle få göra det även i fortsättningen,
och de skulle då på grund
av detta få en ökning av sina kostnader.
Jag skulle vilja vädja till jordbruksministern
att inte gå den vägen. Vill
man inte ha en åtgärd av detta slag,
borde man självfallet ha ett alternativ.
Inom jordbruksnämnden har man
diskuterat möjligheten av att införa ett
rabattsystem. Inte heller detta har man
tyckt vara så lyckat. Man har menat,
att vissa besvärligheter skulle stå i
vägen i detta fall. Man har erfarenheter
av hur det gick till under förra kriget
o. s. v. Det bör i alla fall övervägas
om det inte är förnuftigare att gå den
väg jag anvisat när det gäller lösandet
av de svårigheter, som här självfallet
finnas. Det var den frågan.

Man har dessutom här, såväl i motioner
som på annat sätt, fört fram tanken
på att man skulle föra två sorters
mjölk i marknaden, en 3-procentig och
en 3,ö-procentig. Jag skulle vilja vädja
till jordbruksministern att inte heller
på denna punkt vidtaga några åtgärder
— åtminstone inte för närvarande.
Jag tror att det är lämpligt att åtminstone
vänta till årsskiftet med detta. 0,3
procents förhöjning av fetthalten i mjölken
skulle enligt beräkningar innebära,
att priset på denna mjölk skulle
stiga med 4—5 öre per liter. Jag tror
inte heller att denna åtgärd skulle komma
att minska tillgången på mjölkfett
i någon större utsträckning. Jag har
sett en uppgift någonstans — jag kan
inte minnas var det var — att en höjning
av fetthalten med 0,5 procent
skulle innebära en nedgång av fetttillgången
med 6 000—7 000 ton. I varje
fall har jag den uppfattningen, att jordbruksministern
inte bör vidtaga denna
åtgärd förrän tidigast vid årsskiftet.
Herr Hseggblom sade till mig att han

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Nr 25.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

var bortbjuden på middag i dag. Jag
frågade honom nämligen i korridoren
om jag fick ställa en fråga till honom.
Jag hade inte tänkt göra detta, men
när han nu är kvar i kammaren, så
kanske det är lämpligt att ställa frågan.
Herr Hseggblom har lovat att svara på
den, och det kanske kan ske före middagen.

Herr Ha;ggblom har här en motion
— flera högermän ha undertecknat
den — där han lekt med den vackra
tanken, att jordbruket i dag inte skulle
ha några priser reglerade. Man skulle
följa världsmarknadens priser. Det är
klart att alla vilja detta. Jag vet dock
inte om bondeförbundets representanter
ha samma uppfattning. Jag skulle
vilja fråga herr Hseggblom, om det är
meningen att dessa förhållanden skola
vara rådande även när andra konjunkturer
inträda på världsmarknaden. Är
det även då meningen att jordbruket
självt skall sköta dessa saker?

Herr Hseggblom har i denna motion
satt upp en tabell, som visar löneutvecklingen
för lantarbetarna och industriarbetarna.
Han har kommit fram
till det resultatet, att löneklyftan inte
minskat utan tvärtom ökat. Jag vill
inte bestrida riktigheten av dessa uppgifter.
Jag beklagar att vi ha en procenträkning,
som för med sig sådana
konsekvenser, och jag hoppas att vi så
småningom skola komma ifrån den.
Jag skulle vilja ge herr Hseggblom det
rådet, att om han i vissa sammanhang
kör lantarbetarna framför sig så finns
det, såvitt jag förstår, möjlighet för
herr Hseggblom, som måste ha mycket
goda förbindelser med Arbetsgivarföreningen,
att delgiva den dessa uppgifter.
Jag är nämligen alldeles övertygad om
att de jordbrukare, som i dag ha lantarbetare
anställda, ha en så pass god
vinstmarginal, att de säkerligen skulle
kunna minska klyftan på detta område.
Jag tror emellertid inte, om jag bedömt
saken riktigt, all det finns något större
intresse för detta från det hållet.

Ilerr talman! .lag skall sluta med att

yrka bifall till utskottets hemställan.
Jag hoppas då självfallet att jordbruksministern
noga överväger saken innan
clearingavgiften mellan smör och margarin
beslutas.

Herr H7EGGBLOM (kort genmäle):
Herr talman! Eftersom herr Persson i
Appuna blottar mina middagsinteriörer,
får jag väl också tala om för kammaren
att den fråga herr Persson nu ställde
till mig offentligt, den riktade han till
mig redan för flera dagar sedan och
fick också då ett svar. Jag är emellertid
tacksam för att jag får tillfälle att
ge svaret offentligt. Jag har hänvisat
herr Persson till att läsa 1947 års beslut
om att man skall söka uppnå jämställdhet
mellan jordbrukare och andra
folkgrupper. I den mån vi icke ha en
sådan jämställdhet och världsmarkmarknadspriserna
ligga högre än de
svenska priserna på sådana produkter
som jordbruket producerar, så anser
jag det vara rimligt att man söker utjämna
klyftan genom att — icke, som
herr Persson sade, följa världsmarknadspriserna,
tv det lär väl aldrig någon
kunna läsa ut ur någon motion
från vårt håll — utan genom att låta
priserna fritt röra sig upp till världsmarknadsprisernas
nivå. Om herr Persson
läser 1947 års beslut i denna fråga,
skall han där återfinna i stort sett denna
formulering. Om det svenska jordbruket
således icke kan upprätthållas
i tillräcklig omfattning med hänsyn
till bcredskapssynpunkten och om jämvikt
med andra folkgrupper icke kan
ernås samt om jordbruket icke får taga
ut sina priser upp till världsmarknadens
nivå, då kan det bli fråga om att
skapa ett gränsskydd med importprisbestämning.
Men innan dess är det enligt
1947 års beslut tänkt att jordbruket
skall få rätt att utnyttja världsmarknadspriserna.

Beträffande sedan vad herr Persson i
Appuna sade om mina kontakter med
Arbetsgivareföreningen, så måste jag
bestämt påstå, att mina kontakter äro

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

mycket mer intima med de arbetare
som äro anställda hos mig än med min
arbetsgivareförening, vid vars sammanträden
jag aldrig varit närvarande. Jag
känner således betydligt bättre till hur
arbetarna se på dessa problem och de
synpunkter de ha än vad fallet är med
min kunskap om Arbetsgivareföreningen.
Jag kan väl inte ge herr Persson ett
mer tillfredsställande svar på den punkten
än detta.

Herr PERSSON i Appuna (kort genmäle):
Herr talman! I replik till herr
Hseggblom vill jag bara säga, att det
är mycket möjligt att jag läst motionen
dåligt. Jag vill dock fråga var skillnaden
ligger om jag säger, att högern i
dag vill ha världsmarknadens priser,
och herr Hseggblom sedan ställer sig
upp och säger, att man vill gå upp till
den nivå, där världsmarknadens priser
för närvarande ligga. Det är väl
närmast en tvist om ord.

Jag tror inte heller att vi i dag skola
åberopa 1947 års principbeslut. Det råder
nämligen extraordinära förhållanden
i utlandet nu. Herr Svensson i
Ljungskile har ju påpekat, att vi i
dag få betala 50—60 kronor per deciton
för vete, o. s. v. Jag tror att man åtminstone
inte år 1947 kunde förutsäga,
att utvecklingen skulle gå i den riktningen.
Jag skulle bara vilja be herr
Hseggblom ge en definition på vad han
menar när han säger, att man skall försöka
flytta upp till världsmarknadens
nivå.

Herr H^GGBLOM (kort genmäle):
Herr talman! I mitt första anförande

under denna debatt förklarade jag vad
som föresvävat oss i denna fråga. Jag
sade, att vi ville ha denna anordning
genomförd även för andra produkter
än för foderkorn, foderhavre, matärter
och matpotatis. Vi ville således ha friare
priser i likhet med vad vi nu ha
för ägg. För ägg ha vi inga priser garanterade.
I strävan att göra den varan
begärlig och omtyckt av konsumenterna
genom goda kvaliteter och
genom god reklam o. s. v. ha vi försökt
att uppnå ett jämviktsläge, där
vi kunna avsätta de kvantiteter vi producera.
Det är då också skönt att veta,
att om vi gå ned i priset, vilket vi kanske
göra en vacker dag, med exempelvis
50 öre per kilogram till konsumenternas
förmån, så ha vi icke något tak
över oss, när vi en annan gång utan
att konsumenten skall behöva reagera
däremot vilja taga ut ett annat pris.
Denna anordning har jag tänkt att
man skulle kunna överföra till även
andra produkter.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera ledamöter anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr andre vice talmannen
att uppskjuta den fortsatta överläggningen
rörande förevarande utlåtande
ävensom handläggningen av övriga å
föredragningslistan upptagna ärenden
till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat anslag
detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.10 em.

In fidem
Gunnar Briith.

Onsdagen den 30 maj 1951 em.

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.

§ 1.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område.

(Forts.)

Herr andre vice talmannen anmälde,
att den från förmiddagens sammanträde
uppskjutna överläggningen rörande
jordbruksutskottets utlåtande nr 42, med
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område jämte i ämnet
väckta motioner nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid enligt förut
gjord anteckning ordet till

Herr PERSSON i Svensköp, som yttrade:
Herr talman! Årets proposition
angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område innehåller
bl. a. ett resonemang om den omställning
av jordbruksdriften, som nu alltmer
framstår såsom oundviklig, och
debatten här före middagspausen har
också sysslat rätt mycket med detta
problem. Vad som framför allt gör en
sådan produktionsomläggning påkallad
är den ansvällning av mjölkproduktionen,
som skett under senare år, detta
trots ett mjölkpris som legat nära, för
att inte säga under lönsamhetsgränsen.
Prisspänningen mellan smör och margarin
på den inhemska marknaden och
svårigheten att, med den kostnadsnivå
som vi nu ha, sälja smör på export ha
fört oss in i ett läge med mycket stora
avsättningssvårigheter för smöröverskottet.

Jag döljer inte att jag bedömer detta
läge såsom mycket allvarligt för hela

det svenska jordbruket, men i synnerhet
för de företagare inom jordbruksnäringen,
som äro i väsentlig mån beroende
av mjölkproduktionen för att
jordbruksdriften skall bli ekonomisk.
Jag tror inte, hur påkostande det än
kan vara att erkänna det, att man kan
komma till rätta med detta problem
utan en rätt stor inskränkning av mjölkproduktionen
inom de jordbruksområden
och på de brukningsdelar, där
detta ur driftsekonomiska synpunkter
låter sig göra. För att påverka en sådan
förskjutning av mjölkproduktionen förordas
i den överenskommelse, som
träffats mellan jordbrukets organisationer
och myndigheterna, en differentiering
av mjölkpriset.

Innan jag går in på frågan om ändamålsenligheten
av sådana åtgärder vill
jag med några ord beröra en annan
synpunkt. Motionen i denna kammare
nr 640 av herr Svensson i Ljungskile
har en hänvisning till 1947 års jordbruksprogram
och gör i detta hänseende
gällande, att den utveckling som har
skett såväl i fråga om produktion som
konsumtion av matfett gått helt vid
sidan om detta program. Utvecklingen
tar ju inte alltid den hänsyn till principbeslut
av den svenska riksdagen,
som vi kanske skulle anse vara tillbörligt.
I nu berörda hänseende kan jag
förstå besvikelsen inom jordbrukskretsar
över att smöret inte bibehållit den
andel i landets fettkonsumtion, som
man i 1947 års jordbruksprogram räknade
med.

Jag måste dock säga mig, att jordbruksprogrammet
i detta hänseende
bygger på förutsättningar, som inte
liingre äro giltiga. Vad som framför
allt kullkastat dessa förutsättningar är
den utveckling, som ägt rum inom den
svenska oljeväxtodlingen. Jag är inte

Nr 25.

Onsdagen den 30 inaj 1951 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

själv oljeväxtodlare och har ingen anledning
att föra deras talan, men man
skall vara blind på båda ögonen, om
man inte skall se den betydelse, som
denna odling på kort tid bär fått för
hela det svenska jordbrukets ekonomi.
Den betydelse som oljeväxtodlingen har
för folkförsörjningen, framför allt i
ett avspärrningsläge, ligger också i
öppen dag.

Nu tror jag inte att författaren till
motionen nr 640 ställer sig solidarisk
med den opinion, som ur jordbrukarsynpunkt
fördömer oljeväxtodlingen
helt och hållet och stämplar den som
jordbrukets fiende. Jag stöder denna
min uppfattning av ett uttalande av
samme motionär under förra året, då
han skrev: »Självfallet är det såväl för
jordbruket i allmänhet som för landets
ekonomi en fördel, att vår oljeväxtodling
får bedrivas i hela den omfattning,
som de ekonomiska och marknadsmässiga
förutsättningarna medgiva.
»

Jag vill i detta sammanhang understryka,
att det enligt min mening skulle
vara högst olyckligt med en statisk
jordbruksproduktion i detta land, som
inte skulle kunna anpassa sig efter
ändrade förhållanden på folkförsörjningens
eller på avsättningsmarknadens
område. Det svenska jordbruket har,
såvitt jag kan se, möjlighet till sådan
anpassning i större eller mindre mån
och med större eller mindre svårigheter.
Det ligger makt uppå att dessa
möjligheter också utnyttjas. Jordbrukets
organisationer böra ge företagarna
inom jordbruksnäringen den produktionsvägledning,
som påkallas av ändrade
avsättningsförhållanden. Myndigheterna
böra också ha rätt att i samförstånd
med dessa organisationer prismässigt
styra produktionen, såsom jordbruksministern
i något sammanhang
har yttrat.

När det gäller mjölkproduktionen är
det känt och vittnat, att det i vårt
långa land finns områden, där det mö -

ter mycket stora svårigheter att nämnvärt
inskränka denna produktion och
omställa driften till andra produktionsgrenar.
Jag bortser inte heller från det
förhållandet, att mindre jordbrukare i
regel ha svårare att göra denna omställning
än man har inom det större
jordbruket. Propositionen föreslår därför,
på grundval av den överenskommelse
som träffats, en differentiering
av mjölkpriset till förmån för de svaga
jordbruksbygderna. Såvitt jag kan förstå
vill författaren till motion nr 640
också ha en differentiering, men han
vill#dels ha en mer omfattande sådan
och dels en differentiering lagd på sådant
sätt, att den uteslutande gynnar
de mindre företagarna.

Jag kan ge motionären rätt i så
måtto, att departementschefen sannolikt
är offer för ett alltför ljusblått betraktelsesätt,
när han i propositionen
förklarar, att anordningen med ett differentierat
mjölkpris får betraktas som
en åtgärd av tillfällig art under en
övergångstid, tills den erforderliga omställningen
av produktionen kommer
till stånd. Jag tror inte att omställningen
kommer som resultat av den
förskjutning av jordbrukspriserna, som
den nu träffade överenskommelsen innebär.
Men jag understryker att vi
veta ingenting med visshet om den saken.
Det är möjligt att det måste till
en mer omfattande differentiering, men
jag tror att försiktigheten bjuder till
varsamhet och till att man icke från
början tar alltför stora kliv.

Det är dock mera bjudet att omedelbart
vilja sätta i gång med en mindre
clearing jordbrukarna emellan än att
endast föreslå en utredning. Jag tror
också att de erfarenheter, som kunna
vinnas vid ett bifall till propositionens
förslag, äro vida värdefullare än de
teoretiska spekulationer, som kunna
framkomma vid en utredning. Såsom
utskottet också har påpekat, äro vissa
småbrukarproblem redan nu under utredning.

Onsdagen den 30 maj 1951 em.

Nr 25.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

För min del tror jag inte på lämpligheten
av att ovanpå den prisdifferentiering,
som producentbidraget åstadkommer,
lägga en ytterligare differentiering,
byggd på brukningsdelarnas
storlek. Jag kan mycket väl förstå, att
det vattnas i munnen på småbrukarna
i detta land, när de höra talas om möjligheten
att åstadkomma en clearing,
som ger dem 200 miljoner kronor om
året mera i mjölklikvider. Det är emellertid
fara värt att om vi genomförde
något sådant, skulle vi därmed ge ny
näring åt den enligt min mening felaktiga
uppfattningen, att småbruken i
detta land aldrig kunna bära sig och
att man därför lämpligen bör rationalisera
bort dem så fort som möjligt.

Vidare kan man inte se bort från
ett par andra synpunkter och omständigheter,
som ha betydelse i detta sammanhang.
Den ena är den, att på sina
håll saknar inte jordbruk av basjordbrukets
storlek alla möjligheter till omställning
av driften. Den andra synpunkten,
som behöver påpekas, är den,
att i svagare jordbruksbygder har även
det något större jordbruket ganska stora
svårigheter att undvara den omfattande
djurhållning, som betingas av en stor
mjölkproduktion.

Jag är, herr talman, fullt medveten
om de svårigheter som kunna uppkomma
vid ett realiserande av det förslag
till mjölkprisdifferentiering, som
framlägges i den kungl. propositionen.
Jag tror emellertid att ett realiserande
av den här berörda motionens uppslag
kommer att stöta på ännu större svårigheter.
Gränsdragningen mellan små
och stora jordbruk kommer alltid att
skapa orättvisor och irritationsmoment,
och jag tror det är lyckligast för svenskt
jordbruk, om dessa slitningar kunna
undvikas. Enligt min mening kan en
bestående prisdifferentiering olika jordbrukargrupper
emellan icke med framgång
åstadkommas, om den icke bäres
upp av en jordbrukaropinion och har
stöd av jordbrukets organisationer. En -

bart detta vore för mig skäl nog att ansluta
mig till propositionens linje i
denna fråga.

Innan jag slutar mitt anförande vill
jag inte underlåta att deklarera, att jag
inte är tillfredsställd med den utformning,
som producentbidraget för närvarande
har. Det är nu utformat mera
som ett instrument för att främja vad
man kallar jordbrukets yttre rationalisering.
Dess verkningar ha hittills
icke varit enbart lyckliga, och en omläggning
utan något dröjsmål skulle
vara i hög grad påkallad. Jag tror att
man med detta bidrag skulle kunna
åstadkomma en prisdifferentiering till
förmån för småbruket, som skulle
kunna tjäna också det syfte, som det
här är fråga om att uppnå. Om man
lade denna prisdifferentiering i botten
och sedan ovanpå den en ytterligare
differentiering av det slag som propositionen
förordar, som tar hänsyn till
jordbruksbygdernas olika beskaffenhet,
så tror jag man komme på rätt väg.

Herr talman! Av det som jag här
har sagt torde framgå, att jag i detta
avsnitt av Kungl. Maj:ts proposition
kommer att rösta för utskottets förslag.

Häruti instämde herrar Jacobsson i
Igelsbo, Boman i Kieryd och Mårtensson
i Smedstorp.

Herr AHLSTEN: Herr talman! Jag har
till detta utskottsutlåtande fogat två reservationer,
den ena en blank reservation
angående brödsädsregleringen med
anledning av en motion, som väcktes
av de gotländska riksdagsmännen här
i kammaren och som gick ut på att
Visby också skulle få bli prisort. Jag
kommer, herr talman, inte att ställa
något yrkande på den punkten utan
har bara velat uttala den förhoppningen
att de herrar, som syssla med dessa frågor,
till nästa år skola ta de synpunkter
som äro anförda i motionen i beaktande,
så att också Visby kan få bli
prisort. Läget där ute i havet, långt

Nr 25.

Onsdagen deii 30 maj 1951 em.
Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

från fastlandet, talar för att denna angelägenhet
borde kunna ordnas för gotlänningarna.

Min andra reservation, nr 5, gäller
oljeväxtregleringen. Förhållandet är ju
det, att man nu ämnar övergå till en
annan organisation, som skall handha
oljeväxthandeln här i landet. Denna har
tidigare innehafts av oljeväxtcentralen,
men nu tänker man gå över till en organisation,
som utom av odlarna består
av statliga organ och även av representanter
för Lantbruksförbundet och
industrien. Att industrien, således köparen,
redan från första stund skall
vara med i denna organisation, har jag
tyckt vara litet oförklarligt. Jag har i
utskottet frågat, vad anledningen därtill
är, men har inte kunnat få något svar
därpå.

Oljeväxter säljas ju dels på export
och dels till oljeslagerierna inom landet.
Vi ha statliga organ såväl i jordbruksnämnden
som i spannmålsbolaget,
och jag tycker att man skulle
kunna ha köparna på ena sidan och
säljarna på den andra och härvidlag i
övrigt handla på sådant sätt, som man
i allmänhet brukar när man gör affärer
här i landet. Jag ser också att oljeväxtodlarna
inte ha hunnit att slutgiltigt
ta ståndpunkt till frågan om denna
omorganisation, utan det är tydligen
endast de förtroendemän de haft i
förhandlingsdelegationen, som biträtt
detta förslag. På den kanten råder det
oenighet om detta, vilket jag tycker är
synnerligen tråkigt med hänsyn till den
kommande utvecklingen.

Med anledning härav har jag avgivit
denna reservation. Jag anser att det
finns mycket som talar för att man bör
skjuta på denna fråga ännu ett år och
avvakta resultatet av ytterligare förhandlingar
på hithörande område. I
varje fall borde man avvakta den
ståndpunkt, som odlarna själva komma
att inta till detta problem. Jag tycker
inte det är riktigt just att ställa en odlarorganisation,
som har skött sig or -

dentligt under dessa år, inför ett fullbordat
faktum, låt vara att deras förtroendemän
deltagit i förhandlingarna;
stämman har dock inte hunnit med att
ta ställning till frågan. Med anledning
härav, herr talman, ber jag att få yrka
bifall till reservation nr 5.

Jag skall nu gå över till en del andra
spörsmål. Jag har, som de ärade kammarledamöterna
finna, inte biträtt den
reservation, som avgivits av mina partikamrater
angående utredning om differentiering
av mjölkpriset till producenterna.
Jag vill, herr talman, här i
kammaren ge skäl för den ståndpunkt
jag har intagit i den frågan.

Vi ha som bekant här i landet inte
bara småbruk och storbruk och mellanbruk,
utan vi ha också småbruk med
skog och småbruk utan skog. Vi ha
mellanbruk, som ha mycket dålig jord
men ingen skog alls och med en areal
av 20—30 hektar. Med nuvarande höga
driftskostnader och de små skördar de
få på den dåliga jorden ställas dessa
jordbrukare inför svåra problem, alldenstund
de inte ha någon annan inkomst
att falla tillbaka på än vad de utvinna
på de magra jordarna. Dessutom
ha vi storjordbruken.

Att tänka sig en differentiering av
mjölkpriset genom att ta ut en mjölkavgift,
som man tar från vissa jordbruk
och ger till andra, måste väcka mycket
stor betänksamhet. Man skulle med andra
ord ta av den jordbrukare, som har
en 50—60-tunnlandsgård med ett magert
stycke av Sveriges jord och som
saknar skog -—• sådan måste han köpa
till husbehov -— för att i stället ge till
småbruk i andra bygder. Jag är övertygad
om att sådant kommer att ställa
den ekonomiska föreningsrörelsen och
jordbrukarna inför synnerligen svåra
problem.

Det blir en annan sak, om man tar
ut en mjölkavgift på det sätt som vi
gjorde förr, en mjölkavgift som avsåg
att stödja exporten: man stödde försäljningen
av en mindre kvantitet och tog

Onsdagen den 30 maj 1951 em.

Nr 25.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

ut mjölkavgiften på en större kvantitet.
Då betydde mjölkavgiften något. Men
skall man ta ut den på en liten kvantitet
mjölk och dela ut den på en mycket
stor kvantitet, då fungerar knappast
systemet, utan det blir så gott som utan
betydelse.

Herr talman! Jag har försökt att forska
litet i jordbruksstatistiken — tyvärr
ha vi inte någon fullständig, den
registrerar endast djurantalet med intervaller
och för olika gårdsstorlekar,
och dessutom måste man gå tillbaka till
1944 för att över huvud taget hitta en
sådan statistik. Emellertid visar det sig
att antalet kor på gårdar över 50 hektar
var 195 000 år 1944, vilket motsvarade
11 procent av antalet kor i hela landet.
Går jag till gårdar på 30—50 hektar —
det är nästa intervall man redovisar —
hade dessa 136 000 kor, vilket utgjorde
7,5 procent av hela landets koantal. På
gårdar över 30 hektar hade man alltså
18,3 procent av Sveriges kor.

Som jag sade är denna statistik gammal,
och det har skett en viss förskjutning
på så sätt, att en del av de större
jordbruken gått över till kreaturslös
drift. Ser man på förändringen av
mjölkproduktionen, så finner man, att
mjölkproduktionen i södra och mellersta
Sveriges slättbygder för gårdar på
över 50 hektar visar en minskning med
inte mindre än 16,9 procent och för
gårdar på mellan 30 och 50 hektar med
12,2 procent, under det att den i norra
Sverige ökat med 17 procent och i södra
och mellersta Sveriges skogs- och
dalbygder med 7,9 procent. Skulle jag
försöka att i procent uppskatta antalet
kor vid jordbruk över 30 hektar i dagens
läge, så skulle jag uppskatta det
till 15 procent av samtliga kor i landet.
•lag kan som en upplysning nämna, att
det finns 148 000 kor på gårdar av storleksordningen
20 till 30 hektar, eller 8
procent av landets samtliga kor. Ser
man på mjölkinvägningen, så finner
man att det skett en ökning av denna
inom landet, men denna ökning har,

som jag tidigare sade, förskjutits från
de större jordbruken till de mindre.

Man kan fråga sig, inom vilka län det
största procenttalet kor finns. Statistiken
visar, att det i Stockholms län finns
37 procent, i Uppsala län 43 procent, i
Södermanlands län 42 procent, i Östergötlands
län 40 procent och i Västmanlands
län 41 procent på gårdar över
30 hektar. Detta är alltså i de län, som
ligga närmast stockholmsområdet, där
Do av Sveriges befolkning bor och där
man eftersträvar att få en mjölkproduktion
av sådan storleksordning, att man
även vid lågproduktion kan tillfredsställa
konsumtionsbehovet inom området.
För att ha en jämförelse kan jag
nämna, att det i Malmöhus län finns
32 procent, i Kristianstads län 20 procent,
i Hallands län 19 procent och i
Kopparbergs län 16 procent på gårdar
över 30 hektar.

Om vi göra klart för oss, att det här
i landet produceras ungefär 4 miljarder
liter mjölk om året, och sedan fråga
oss, hur mycket mjölk vi få ut av de
15 procent av korna i landet, som finns
på gårdar över 30 hektar, så blir det 15
procent av 4 miljarder liter, d. v. s.
600 miljoner liter. Tar man ut en
mjölkavgift av 2 öre på detta, kommer
man upp i en sunnna av 12 miljoner
kronor. Om man räknar bort den mjölk
som skulle belöpa sig på gårdarna mellan
20 och 30 hektar, får man på det
sättet bort 1 miljon liter mjölk av den
totala invägningen. Men sedan skola de
12 miljonerna fördelas på 3 miljarder
liter mjölk, och jag kan inte räkna ut
annat än att resultatet skulle bli, att
man ökade mjölklikviderna med 4/10
öre per liter. Delta skulle alltså vara
vad man åstadkom med hela denna väldiga
apparat.

Vi ha redan nu en ganska stor differentiering
av mjölkpriset här i landet.
På Gotland och i en del av Skåne
håller sig mjölkpriset vid ungefär 27
öre per liter för mjölk med en fetthalt
av 3% procent, under det att man exem -

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

pelvis i Norrbotten för närvarande har
ett mjölkpris av 3614 öre, i Västerbotten
33 öre och i Västernorrland 3212
öre. En väsentlig differens förekommer
alltså — den är ju bortåt tio öre mellan
Norrbotten och de södra delarna av
landet. Härtill skall för de norra delarna,
enligt den överenskommelse som är
träffad, läggas ytterligare 2,4 öre per
liter. Detta betyder, att man får en
skillnad på ungefär 12 öre mellan landets
norra och södra delar. Lägger man
därtill producentbidraget med 12 öre
för en småbrukare upp i norr och gör
en jämförelse med hur det förhåller
sig för en bonde på Gotland, som har
en gård på 40 eller 50 tunnland dålig
jord, får man en prisskillnad på inte
mindre än bortåt 25 öre per liter mjölk.
Det är således en oerhörd differentiering
som redan är genomförd.

Om man skulle minska produktionen
i landet genom att tvinga de större jordbruken
att gå över till kreaturslös drift,
rycker man samtidigt undan den mjölkkvantitet,
på vilken mjölkavgiften skulle
tas ut, och därmed spolierar man
fullständigt hela systemet. När vi räkna
med att vi ha ett överskott av mjölk i
landet på 10 procent och när, som jag
sade tidigare, 15 procent av vår mjölk
kommer från de större gårdarna, måste
vi nästan föra över alla jordbruk på
mer än 30 hektar till kreaturslös drift
för att återställa jämvikten, och då förstår
man, hur omöjligt det är att gå
fram efter de linjer, som här föreslagits.
Det går helt enkelt inte, utan man
måste finna andra vägar.

Jag har i jordbruksstatistiken funnit,
att Skåne och Halland producera hälften
av allt fläsk i Sverige, och av detta
fläsk produceras 20 procent på gårdar
över 30 hektar. Det är således 10 procent
av allt Sveriges fläsk. Drar man nu
över alla dessa jordbruk till kreaturslös
drift, så upphör ju även kött- och fläskproduktionen
vid gårdarna, och det blir
en mycket stor rubbning i produktionsinriktningen.

Jag vill i detta sammanhang nämna,
att det även medför andra risker att
pressa över alltför många jordbruk till
att bli kreaturslösa. Vi hade för några
nätter sedan 10 grader kallt på Gotland,
och mycket frös bort. En annan gång
är det torkan som förstör. Vid kreaturslöst
jordbruk har man då intet kapital
i kreatur att ta till för att rädda den
ekonomiska situationen, utan man blir
helt och hållet hänvisad till den ringa
skörd man kan få ut.

För några år sedan försökte jag få en
omläggning av produktionen till stånd
i en socken på norra Gotland, där livsmedelskommissionen
hade anmärkt på
att kostnaderna för framförandet av
mjölken till mejeriet voro alltför höga.
Kostnaden för att få mjölken till mejeriet
uppgick till 8 öre för varje liter.
Jag reste upp till bönderna och hade
ett sammanträde med dem. De voro
alla småbrukare, och jag sade till dem:
Kunna ni inte, när det nu kostar så
mycket pengar, ta och gå över till gödkalvsuppfödning?
Då skrattade de och
sade: Är du tokig? Vi få ju 40 öre litern
för mjölken, så inte kunna vi ge den
till gödkalvar. De hade nämligen allesammans
producentbidrag.

Då stod det klart för mig, att det inte
längre går att hålla på systemet med
producentbidrag. Det var berättigat,
när vi hade brist på mjölk här i landet
och fingo ge producentbidrag för att
stimulera mjölkpriset, men att nu stimulera
mjölkpriset med ett särskilt tilllägg
för att sedan med förlust sälja
smöret på export och så ta ut mjölkavgifter,
det liknar Ebberöds bank och
ingenting annat. Jag går så långt, herr
talman, att jag säger, att man måste lösgöra
producentbidraget och andra tilllägg
till småbrukarna från mjölken. Vi
äro säkerligen alla överens om att småbruket
skall tillföras medel i minst
den utsträckning som sker, men jag
tror det är nödvändigt att man finner
andra vägar att tillföra det dessa medel,
så att man inte stimulerar en pro -

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

duktion, som man vill ha minskad. Går
man fram efter andra linjer, kan man
hjälpa till att åstadkomma en omläggning
av hela jordbruksdriften, men om
man i stället bibehåller det stora mjölkpristillägget,
omöjliggör man en omläggning,
vilket säkerligen kommer att
få mycket svåra konsekvenser för vårt
jordbruk. Det skulle också, som jag tidigare
sade, leda till mycket stora påfrestningar
på den ekonomiska föreningsrörelsen
i landet. Jag tror, att vi böra
vara eniga om att på allt sätt skydda
denna rörelse och hjälpa den i den uppgift,
som den har att fylla på olika områden
i såväl fredstid som krigstid, då
staten är i behov av den och då jordbrukarna
ha allt möjligt stöd av densamma.

Jag har, herr talman, med detta velat
säga, att jag inte kan vara med om att
begära en utredning om hur differentieringen
av mjölkpriset skall verkställas,
därför att jag helt enkelt inte kan
finna, att en differentiering är möjlig
att genomföra eller att den på något
sätt skulle gagna småbruket eller jordbruket
över huvud taget. Jag tror, att
småbruket skulle ha gagn av att få anpassa
sig efter de förhållanden, som
råda på de olika gårdarna, och sedan
erhålla ett driftsbidrag i stället för ett
producentbidrag, så att man kunde inrikta
sin produktion efter de linjer man
helst önskade.

Herr talman! Med det anförda har
jag velat framhålla, att jag biträder
Kung!. Maj:ts förslag utom i fråga om
oljeväxtregleringen, där jag ställt ett
yrkande om bifall till min reservation.

Herr NORUP: Herr talman! Den

kungl. proposition och det utskottsutlåtande,
som vi nu behandla, bygga
i stor utsträckning på en överenskommelse
mellan å ena sidan statens jordbruksnämnd
samt å andra sidan Sveriges
lantbruksförbund och Riksförbundet
Landsbygdens folk. Det finns

kanske inte anledning att säga så mycket
om denna fråga här i kammaren,
tv jag förmodar, att man i mycket stor
utsträckning kommer att sluta upp
kring den träffade överenskommelsen.

Överenskommelsen är en kompromiss,
och jag vågar uttala, att man på
båda håll visat god vilja på punkter,
där naturliga motsättningar ha förevarit.
Man har velat bygga upp en konstruktiv
politik, där man kan få konsumenter
och producenter att mötas. Jag
vill i detta sammanhang göra det påpekandet,
att ett dylikt förfarande även
på andra områden i vårt politiska liv
skulle ge ett bättre resultat än de debatter,
som vi ibland få åhöra i denna
kammare, och jag har i det fallet anledning
att hänvisa till den debatt om
den ekonomiska politiken, som fördes
här i lördags.

Jordbruksuppgörelsen har under senare
år betytt ganska mycket för den
ekonomiska utvecklingen. I ett läge, där
de inflationistiska tendenserna mer och
mer göra sig gällande, ha de överenskomna
fasta priserna på livsmedel, som
gällt under viss tid, i sin mån utgjort
ett återhållande moment. Jag är övertygad
om att man, när man gått till
underhandlingar om prissättningen på
jordbrukets produkter, såväl från statsmakternas
som från jordbrukets sida
har försökt att sluta upp kring 1947 års
riksdagsbeslut i frågan. Enligt min mening
ha vi all anledning att också i
fortsättningen stödja detta beslut, och
den nu träffade överenskommelsen bygger
på detsamma.

Jag kommer för min del, herr talman,
att ansluta mig till utskottets utlåtande,
som går i stil med Kungl. Maj:ts
proposition. Jag tycker emellertid att
vissa reflexioner anmäla sig i anledning
av dagens debatt, och jag skall be
att få redovisa några av dem.

Den förste ärade talaren började med
att säga, att här har varit skådespel
och här har varit bröd. Ja, jag tror att
detta har fortsatt. För min del vill jag

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 em.
Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

försöka hålla mig till brödet och överlåter
gärna skådespelet till herr Waldemar
Svensson. Han är ju inte dilettant
på det området när det gäller jordbrukspolitiken.
Han har i dag framfört
en del kritik, som kanske ger anledning
till något bemötande. Till att börja
med sade han, att det är för få människor
som fått vara med vid prisuppgörelsen.
Ja, det kan ju bända, men
jag skulle tro, att herr Svensson bör
vara tillfredsställd även om inte skaran
utökats med så många. Jag tror för min
del att detta inte skulle gagna mycket.
När man går till dessa underhandlingar
så gäller det att de som svara för jordbrukets
del skola ha möjligheter att
komma överens inbördes, och det får
inte gå till på det sättet, att åtta eller
nio komma överens men en eller två
ställa sig utanför. Det är inte byggt på
det sättet. Det gör att när herr Svensson
ställer frågan, om jag tror att det
på lång sikt kan vara bra för jordbruket
att ha en så ensidig sammansättning
av delegationen som nu, då den
består av nio bondeförbundare och en
högerman, så vill jag i detta fall ställa
en motfråga: Tror herr Svensson att
det skulle vara lyckligt, om underhandlingsdelegationen
byggde på parlamentariskt
underlag och vore politiskt sammansatt?
Jag är icke säker på det. Den
underhandlingsdelegation, som nu sitter,
är vald genom våra ekonomiska
fackorganisationer och vald på demokratiskt
sätt.

Jag frågade herr Svensson häromdagen
i utskottet, om han trodde att jordbruket
komme att få mycket mera, ifall
man finge denna underhandlingsdelegation
utökad, så att den finge en annan
sammansättning ur politisk synpunkt.
Herr Svensson svarade då, att
det parti han företräder också tänkt
på konsumenterna. Ja, det har jag aldrig
tvivlat på. Vid dessa förhandlingar
måste statsmakterna i viss mån taga
hänsyn icke bara till konsumenterna
utan även till producenterna. Men jag

skulle tro att man där är angelägen att
se till att icke jordbruket får mera än
vad jordbruket har rätt till. Hittills
har enligt min mening jordbruket icke
fått ens detta, utan den klyfta, som
enligt 1947 års riksdags beslut skall
överbryggas, har i stället vidgats.

Det skulle ju vara av intresse att
just i denna debatt få veta vilken som
är folkpartiets officiella linje. Jag förmodar
att det är den som har framkopimit
i folkpartiets motion, som både
partiledaren och vice partiledaren stå
för. Jag har icke märkt, att när man
från folkpartihåll motionerat i jordbrukets
ting det kommit fram så många
förslag om att man skall föra medel
från andra samhällsgrupper till jordbruket.
Däremot har jag ofta märkt en
mycket stark aktivitet, när det gällt
fördelningen av de förmåner som samhället
ger jordbruket. Jag tror ju för
min del, att ifrån jordbrukets sida har
man all anledning att försöka att bevaka
jordbrukets intressen och se till att den
klyfta jag nyss talade om blir utjämnad.

Man har givetvis där olika vägar att
gå. I år ha vi slagit in på linjer, där
jag har svårt att skönja, att denna
klyfta skall kunna minskas i varje fall
för det största antalet jordbrukare. Men
det har väl varit nödvändigt att gå den
vägen. Ingen skall tro att den väg vi
nu ha beträtt har accepterats i första
hand.

När det gäller de olika produkterna
är det klart att här betyder mjölken
och mjölkprodukten smör oerhört mycket.
Det är mycket angeläget att från
jordbrukets sida få veta, vilka möjligheter
jordbruket har att finna avsättning
för denna produkt. Vi ha i propositionen
fått ett uttalande som vi bygga
på och ett löfte som statsmakterna giva
tillbaka, när man från statsmakterna
framför en önskan till jordbruket, att
det skall ställa om sin produktion, så
att den mera anpassas till efterfrågan
på produkter på världsmarknaden. Det

Onsdagen den 30 maj 1951 em.

Nr 25.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

har också sagts att staten skall göra allt
vad den kan för att inom viss ram lyfta
upp smörexporten.

Det är klart att där kommer förhållandet
mellan smör och margarin in.
Det har givetvis från jordbrukarhåll
önskats, att man skall kunna få en så
stor smörkonsumtion som möjligt i
detta land och att margarinet skall
minska. Man har sagt att vi numera
kanske icke ha så stor anledning som
tidigare att kalla margarinet för jordbrukets
fiende nummer ett på grund av
oljeväxtodlingen. Jag tror mig dock
kunna konstatera, att även om vi ha en
oljeväxtodling här i landet är icke kärleken
mellan smör och margarin av
det varmare slaget. Följaktligen kan jag
livligt instämma med de talare som tidigare
talat om att det är nödvändigt att
man ser till att vi få så stor smörkonsumtion
som möjligt och att man icke
tillåter att margarinet får del av några
subventioner.

Nu har herr Svensson i Ljungskile
sagt, att man har väl icke varit vaken
i underhandlingsdelegationen, ty man
har icke vetat om det och det. Men
det är väl ändå så, att om det har utgått
någon subvention till margarinet
har det skett under vissa månader. Vi
ha i varje fall från underhandlingsdelegationen
fört fram kravet på att margarinet
icke får subventioneras, och vi
ha från jordbruksnämnden fått det uttalandet
att så ej skall ske.

När man här talar om att man möjligen
skulle kunna företaga en ändring
i förhållandet mellan smör och margarin,
ha vi från jordbruket anledning
att erinra om det tillstånd som var
rådande före mars månad 1949, när
man, som det hette, på försök ökade
smörpriset med 40 öre och sänkte margarinpriset
med 40 öre. Även om vi
nu ha gjort en överenskommelse så står
det ju senare i statsmakternas skön att
göra de förändringar som de anse att
läget betingar.

Om vi skola se på den kalkyl, som

överenskommelsen bygger på, har man
från prissakkunniga i jordbruksnämnden
fått fram ett underskott på 209
miljoner kronor. Jag får ju säga, att vi
från underhandlingsdelegationen väntade,
att när man konstaterat denna
brist så skulle budet också vara detta;
och sedan skulle man diskutera om
hur man skulle skaffa in dessa pengar
och hur de skulle fördelas så att det
bleve rättvist jordbrukarna emellan.

Budet blev icke 209 miljoner, utan
det blev 172,5 miljoner. Senare har
man ju dock genom överenskommelsen
fått igenom att man från statsmakternas
sida skall till förfogande ställa
medel, som kunna uppstå genom förtjänsten
på exporten av oljeväxter.
Här få givetvis oljeväxterna träda in
och cleara en del över och hjälpa
mjölkproduktionen i landet.

Vi ha också fått mera frihet när det
gäller priset på ägg. Vi ha vidare i de
senare dagarna fått meddelande om att
de utförselavgifter, som Mejeriernas
riksförening skulle inbetala, när det
gäller exporten, skall riksföreningen
behålla för vissa ändamål, som jag senare
skall komma till.

När det gäller produktionsutvecklingen
i jordbruket har här redan påtalats,
hur den har gått i den riktningen
att vi ha fått för mycket mjölk
i detta land. Anledningen till detta är
— det vill jag också säga — icke att vi
ha haft mjölkpriser som täckt produktionskostnaderna,
utan det har varit det
förhållandet att de flesta jordbrukare
öro beroende av mjölkproduktionen,
och de ha försökt göra det bästa av en
dåligt lönande affär. Vi ha också i viss
mån försökt att åstadkomma det bästa
möjliga för mjölkproducenterna. Men
dylika ting gå bara till en viss tid. När
vi stodo med det smöröverskott, som vi
hade i början på detta år, var det ju
nödvändigt att vi försökte få fram en
uppgörelse, som ekonomiskt tyvärr
kommer att tvinga jordbrukarna till en
produktionsomläggning. Det är dock

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

så pass allvarligt att vi från jordbrukets
organisationer rekommendera
detta till jordbrukarna. Vi kunna icke
hålla på med en produktion, som vi ej
kunna finna avsättning för inom landet
och som det under vissa tider är
svårt att få avsättning för i utlandet.
Denna produktionsomläggning kommer
icke att ske utan vissa kännbara verkningar.
De komma att bli kännbara
både för en liten jordbrukare och för
en stor. Det kommer att medföra nya
kapitalinvesteringar, kanske i viss mån
utbyte. Det kommer att orsaka en hel
del svårigheter.

Vi veta icke hur pass långt man skall
driva denna rekommendation. Man vet
icke hur förhållandena kunna ändra sig
ute i världen och när de kunna ändra
sig i vårt land. Vi ha när det gällt
andra produktionsgrenar fått se växlingar,
som ha skett mycket hastigt.

Jag tror att vi också när det gäller
prisbildningen på de olika produkterna
skola taga oss en tankeställare, hur det
varit under de år som gått. Jag vågar
göra det påståendet, att man väntat för
länge med att giva den vegetabiliska
produktionen den rättvisa prisavvägning
som den borde ha haft. Resultatet
visar sig däri, att vi i dag icke ha det
spannmålslager, som vi i den allvarliga
tid, vari vi leva, hade anledning att ha.

Det sades att den överenskommelse,
som nu har träffats, kommer att medföra
en ensidig förbättring. Ja, det skall
i viss mån erkännas. Den kommer att
medföra att spannmålen får 10 öre
högre pris än den hade i fjol. Detta är
ju en mycket stark ökning. Å andra
sidan kommer detta säkerligen att medföra,
att de producenter, som kunna
odla spannmål, komma att övergå till
spannmålsodling. De komma att minska
sin mjölkproduktion, och därmed komma
de också fortare att möjliggöra att
vi få en lägre mjölkproduktion. Kanske
man kan tro, att vi inom en icke alltför
avlägsen framtid få en avvägning av
mjölkproduktionen, så att det tillfälle
kan komma åter, då man med berät -

tigande kan kräva, att de många jordbrukare,
som äro beroende av mjölkproduktionen,
skola kunna få eu bättre
ersättning för sin arbetsinsats.

Oljeväxterna få 8,1 miljoner i tillägg.
Jag tror icke att det kommer att medföra
någon revolutionerande ökning av
oljeväxtodlingen. Jag tror tvärtom att
om vi skola ha de priser vi nu ha i förhållande
till spannmålen så kommer
oljeväxtodlingen att minskas.

När det gäller matpotalisen ha vi fått
vissa ökningar, som kanske inom sig
kunna rymma en del luftsiffror, beroende
på hur skörden utfaller. När det
gäller priset på fabrikspotatis ökas det
med 4,5 miljoner kronor. Där ha vi fått
in en rättvisare prisbildning än den
som var i fjol. Säkerligen hade det varit
en klok politik att i fjol icke sänka
priset på stärkelse. Då hade vi varit betydligt
bättre försedda med den varan
än vad vi nu äro.

När det gäller det stöd i form av ökade
priser, som vi skola få nästkommande
år, faller icke mindre än 97,8 miljoner
kronor på kött och fläsk samt 13,3
miljoner kronor på ägg. Det kanske
finns möjlighet att det kan ökas något
upp emot 20 miljoner. När man talar
om att man här åstadkommit en ändring
av priserna, som skulle sätta vissa
grupper utanför, vill jag påminna om
att småbruket har möjlighet att odla
potatis samt möjlighet att öka kött- och
fläskproduktionen ävensom äggproduktionen.
Man har ju också fått möjlighet
att taga ut något högre pris på grädde
och ost. Men det är klart, att den frågan
återstår: Hur skola vi få en så rättvis
fördelning som möjligt av de priser som
statsmakterna bestämma? Det gäller en
rättvis fördelning till stora och små
jordbrukare, till dem som äro bosatta i
skogsbygderna och dem som äro bosatta
i slättbygderna. Jag har tidigare berört
att detta sker säkerligen bäst genom att
man här försöker att få en viss omläggning
av produktionen så fort som möjligt.

När det gäller att få clearingmedel att

Onsdagen den 30 maj 1951 em.

Nr 25.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

föra ifrån de jordbruk, som iiro bäst
lottade, till de sämre lottade, som icke
kunna bedriva en så allsidig produktion,
trodde vi i underhandlingsdelegationen,
att vi hade den möjligheten att
begära en avgift på spannmål. Det hade
säkerligen varit en rättvis fördelning.
Men man sade från jordbruksnämnden,
som därvid hade regeringen bakom sig,
tydligt ifrån, att man icke ville återgå
till kristidens förfarande med en kontrollapparat,
där man icke hade möjlighet
att lägga avgift på råg utan enbart
kunde göra det på vete. I fråga om rågen
är det nämligen så många småkvarnar,
som det är omöjligt att kontrollera.
Man hade dåliga erfarenheter från den
tid, då man tidigare hade förmalningsavgifter.
Det var administrativa svårigheter
som skötos fram och som voro så
pass stora, att man bestämt sade ifrån
att man icke kunde genomföra denna
linje. Då ansågo vi från underhandlarna,
att vi bäst tjänade jordbruket genom
att acceptera avtalet, även om icke dessa
saker kunde genomföras.

Här har i en motion och en reservation
ifrån herr Hseggbloms sida förts
fram, att när det gäller spannmålen
skulle man icke vara tillfredsställd med
de prishöjningar varom nu är fråga,
utan man skulle som på en del andra
områden låta priset röra sig mera fritt.
Det är klart att man kan ha olika meningar
om den saken. Men jag tror dock,
att om man förklarar att man ansluter
sig till 1947 års linje och accepterar, att
man i dag får stöd för en viss förlustbringande
export, får man också acceptera,
att man ej kan taga ut priser
i toppen, när det gäller andra produkter.

Jag är däremot något förvånad över
att herr Waldemar Svensson icke ville
ansluta sig till linjen om fria priser.
Den sammanfaller vid ändå med de liberala
idéerna. Den borde herr Svensson
ha anslutit sig till.

När det gäller foderspannmålen är
det klart, att den kommer att fördyras
i samband med att vi få högre pris på
brödspannmål. Jag tror att det tål vid

en höjning för foderspannmålen. Även
om man skall köpa foderspannmål till
något högre pris, skulle jag tro, att det
höjda fläskpriset, som blir 40 öre ovanför
baspriset, ger möjlighet att hålla ett
fodersädspris, som ligger vid sådan nivå
att det tangerar brödsädspriset. Likväl
skulle jag tro, att regeln om »åtta gånger
fläskpriset» — en gammal regel — gör
att produktionen icke skall bli förlustbringande.

Man har också i denna diskussion,
när det gällt den stora mjölkflod som
vi nu ha, fört resonemanget: Skola vi
icke försöka att få en större avsättning
för matfett genom att tillåta försäljning
av fetare mjölk? Vi ha från organisationerna
ställt oss skeptiska till denna
synpunkt. Vi ha menat att det kommer
att medföra en prisfördyring. Vi ha gått
ut ifrån vanliga marknadsmässiga beräkningar,
där man har kunnat konstatera,
att den ökade avsättning av matfett,
som skulle ske härigenom,'' icke
skulle bli av någon nämnvärd betydelse.
Det skulle möjligen kunna medföra en
ökad avsättning av matfett i bästa fall
med en miljon kilogram smör. Men det
kan medföra en hel del avigsidor. Vi
ha dock under den senare tiden sagt,
att vi icke vilja motsätta oss att man
gör försök men endast under den förutsättningen,
att den fetare mjölken skall
standardiseras upp till viss fetthalt och
säljas i flaskor. Jag tror för min del
icke att det skulle vara lyckligt att sälja
två sorters lösmjölk med olika fetthalt
i samma affär. Vi ha i varje fall fått det
beskedet från olika affärsföretag inom
mejeriorganisationen, när vi ha hört oss
för om den saken.

Jag tror att det är lyckligt om man
kan göra något försök. Sedan får man
ju se vad resultatet blir. Jag skulle tro
att kravet på en ökning av mjölkens
fetthalt emanerar från gamla tider, då
husmödrarna köpte mjölk med 3,n eller
4 procents fetthalt direkt från ladugården,
griiddsatte den på kvällen och på
morgonen skummade av grädden. Förhållandena
iiro inte sådana nu. De hy -

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

gieniska kraven ha ökat oerhört. Man
kräver pasteuriserad mjölk, och i och
med pasteuriseringen kommer grädd.
sättningen att bli sämre. Jag tror inte
att vi komma att gagna den stora delen
av konsumenterna genom att vi standardisera
upp mjölken till högre fetthalt
och därmed fördyra densamma. Jag
tror tvärtom att den popularitet, som
mjölken med nuvarande fetthalt har
icke minst på arbetsplatserna, skulle
sjunka i fall man ökade mjölkens fetthalt
och därmed också priset på densamma.
Vi ha ju gått in för att en viss
frihet skall lämnas i detta avseende.
Detta har riksdagen tidigare uttalat, och
man får ju se hur det kommer att utfalla.
Ofta har i jordbruksdebatten diskuterats
den s. k. 4-procentsregeln. Det
avtal som nu slutits gäller inte för någon
längre tidsintervall — det rör sig
om fyra månader — och då har man
varit överens om att 4-procentsregeln
skall1 strykas.

Man har vid detta utskottsutlåtande
fogat några reservationer, och herr
Ahlsten har i sitt anförande varit inne
på ett par av dem. Jag får ju säga, att
när det gäller prisorterna — på vilken
punkt man accepterat det nuvarande systemet
på jordbrukarliåll, där föreningsandan
helt slagit igenom — meningen
nog är den, att det var ett rättvisare
system med de många prisorterna och
önskvärt om det kunde tillämpas i fortsättningen.
Man har sagt att detta kräver
en så pass stor apparat från Spannmålsbolagets
sida, att det inte går för sig. Vi
ha i det fallet övergått till att rekommendera
den andra vägen med en större skillnad
mellan botten och tak, där det skulle
vara möjligt för handeln att kunna
utjämna det hela. Men jag erkänner villigt,
att vi nog komma att stöta på vissa
svårigheter även där. Det är klart att
med den tankegång som herr Ahlsten
gjorde sig till tolk för, nämligen att
Visby skulle bli prisort, gör sig samma
krav med samma berättigande gällande
beträffande både Värmland och Väster -

götland, kanske också Östergötland och
varför inte på några platser i Norrland.
Vi ha inte kunnat gå den vägen, utan vi
ha fått acceptera de regler som förts
fram av jordbruksnämnden.

Nu har det sagts, att det clearingsystem
som här skall genomföras kommer
att verka orättvist. Det medges gärna,
att det inte blir vare sig någon millimeter-
eller centimeterrättvisa. Det går
inte att få någon individuell rättvisa för
en jordbrukare bosatt i södra, norra,
östra eller västra Sverige. Vi ha dock
försökt att i någon mån utjämna dessa
prishöjningar, och vi ha tagit hänsyn
till att de jordbrukare, som inte ha möjlighet
att bedriva en allsidig produktion,
borde få ett något bättre pris —
detta är i viss mån inkonsekvent — fölen
vara, som vi anse att det är alldeles
för stor produktion av.

I fråga om differentieringen föreligger
för närvarande ett förslag, som är
godkänt av mejeriorganisationens förvaltningsråd,
och som går ut på att en
ökning av priset med 2,4 öre per liter
skall gå till de nordligaste delarna av
landet, till de sämre situerade trakterna
i södra Sveriges skogsbygder, exempelvis
i Smålandslänen, medan det i Mellansverige
skall bli l1/, öres ökning, i
andra delar av landet 1 öre, i en annan
del återigen 1/2 öre, för att sedan i ungefär
hälften av landet det inte skall bli
något pristillägg alls, nämligen på vårt
lands slättbygder, där man har möjlighet
till en allsidig produktion och där
vi mena, att åtgärden kommer att medföra
att vederbörande övergår till
spannmålsodling och överger mjölkproduktionen.
Vi ha gått med på en regional
indelning, vilken —- det skall gärna
erkännas — inte till alla delar är lyckad.
Men vi skola komma ihåg att detta
är av tillfällig art under den tid jordbrukarna
ställa om sin produktion. Jag
vill instämma i de synpunkter, som herr
Ahlsten förde fram här i fråga om det
mjölkavgiftsförslag, som 1947 års riksdagsbeslut
rekommenderade. Vi leva

Onsdagen den 30 maj 1951 em.

Nr 25.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

emellertid nu under något andra förhållanden,
och jag tror inte att man då
hade överblickat vad detta beslut egentligen
skulle komma att innebära och
vilka konsekvenser det skulle föra med
sig. Det var nog riktigt, som då påpekades,
att denna 2-öring för slätbygdens
mjölk mycket litet skulle komma
att inverka för de andra. Jag tror också
att de synpunkter herr Persson i
Svensköp hade voro realistiska, och jag
tror för min del att vi i detta fall inte
skola mana fram motsättningar jordbrukarna
emellan. Vi böra försöka att
åstadkomma en så stor rättvisa som
möjligt. Jag är säker på att den kalkyl,
som ligger till grund för förslaget, inte
skapar rättvisa jordbrukarna emellan
individuellt sett, men det går näppeligen
att åstadkomma ett system, som får
fram denna rättvisa. Jag tror inte heller
att det system, som kommer senare med
typjordbrukskalkylen, kommer att medföra
större rättvisa.

Det har också i diskussionen förts
fram talet om att man snart skall övergå
till ett nytt basår. Vi ha från jordbrukets
sida inte kunnat acceptera den
synpunkten i år. Vi kunna tänka oss
det under förutsättning att man där får
samma utgångsläge från det gamla basåret
och det nya, så att man inte där
som i år får fram vissa förändringar i
ett överskott, som gör att det släpar
med och kommer att skapa en orättvisa,
som vi på jordbrukarliåll inte kunna acceptera.

Till slut, herr talman, vill jag säga,
att när man från jordbrukets sida har
accepterat denna överenskommelse, så
liar man varit besjälad av en vilja att
försöka överbrygga och söka nå förståelse
olika grupper i samhället emellan,
och jag tror, att även om vi nu ta detta
förslag blir det inte den rättvisa, som vi
jordbrukare önskat, och att vi inte heller
fått den utjämning av klyftan, som
vi äro berättigade till, men att man där
i alla fall försökt att i det tidsläge vi nu
befinna oss skapa så god förståelse som
möjligt.

C — Andni kammarens protokoll 1951. Nr

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Det bär tillkommit mig att sedan 1945
varje år från regeringsbänken möta en
mer eller mindre frän opposition i denna
speciella prisdiskussion för jordbrukets
räkning. Jag har följaktligen fått
en viss vana på det hållet, och jag
måste därför, herr talman, erkänna att
jag känner mig rätt konfunderad över
debatten om denna i vanliga fall så
kontroversiella och viktiga fråga, och
att den går över huvudet på mig, då ju
debatten praktiskt taget inte berör regeringen.
När jag nu avlyssnat denna debatt
kan jag därför inskränka mig till
en ganska kort kommentar och dessutom
svara på en fråga, som ställts närmast
från herr Waldemar Svenssons
sida.

Jag är glad över att först få konstatera
den enighet, som har präglat debatten
här i kammaren. Det är ett uttryck
för att den kompromissuppgörelse
som träffats efter vad jag förstår kommit
så nära som möjligt en riktig kompromiss.
Den särmening, som här anförts
från herr Hseggbloms sida och som
väl får betraktas som högerpartiets
ståndpunkt, har ju inte varit alltför divergerande
från propositionens och utskottets
förslag. Den har inskränkt sig
till en önskan om en friare prissättning.
Ett visst steg mot det målet ges det uttryck
för i det förslag som nu ligger på
riksdagens bord. Man har vidare önskat
ett världsmarknadspris på olja från
egen odling och möjlighet att sälja
ostandardiserad mjölk i lös vikt. Jag
kanske får tillfälle att återkomma till
dessa ting litet liingre fram. Men om jag
fattat högerns ståndpunkt i den jordbrukspolitiska
debatten rätt, är det
ungefär dessa särmeningar som man
kan urskilja.

''25.

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Jag liar svårare att precisera folkpartiets
ståndpunkt i dagens debatt. Vanligtvis
brukar den ståndpunkten företrädas
av herr Waldemar Svensson i
Ljungskile, och jag trodde nog i början
av debatten att den reservation, som
han och herrar Näslund och Johnsson
i Kastanjegården stå för, var ett uttryck
för folkpartiets jordbrukspolitiska uppfattning.
Den reservationen går ju ut på
en begäran om skyndsam utredning i
avsikt att åvägabringa en starkare differentiering
av mjölkpriset mellan stora
och små jordbrukare. Sedermera ha
herrar Persson i Svensköp och Ahlsten
från Gotland hållit ett par enligt min
mening ganska glädjande anföranden.
Jag måste nog säga, att dessa anföranden
— detta är inte alls något smicker
— kännetecknas av så klara tankegångar,
som jag tror att man inte är alltför
bortskämd med att finna i de jordbrukspolitiska
debatterna från folkpartiets
sida. Herr Persson i Svensköp konstaterade,
att läget onekligen är sådant att
man inte kan bortse från att en önskvärd
produktionsinriktning måste sikta
till en nedgång i mjölkproduktionen.
Herr Persson i Svensköp tror inte på en
ytterligare differentiering av producentbidraget,
och han säger vidare, att
en prisdifferentiering inte kan bäras
upp och bli bestående om den inte bäres
upp av jordbrukarna själva och stödjes
av jordbrukarnas ekonomiska organisationer.
Det är så riktigt som det är sagt,
herr Persson i Svensköp, och jag tror
nog att den prisdifferentiering, som
propositionen ger uttryck för, har gått
efter de linjerna. Det är den prisdifferentieringen
som bärs upp av en jordbrukaruppfattning
och accepteras och
godkännes av jordbrukarnas organisationer.
Men en längre gående prisdifferentiering
kommer att möta motstånd
från jordbrukarna själva. Om jag därför,
som jag nyss sade, skulle redovisa
folkpartiets jordbrukspolitiska uppfattning
här är jag tveksam om jag kan göra
herr Svensson i Ljungskile till talesman

för partiet eller hans kolleger herrar
Persson i Svensköp och Ahlsten, vilka
senare ju fingo instämmanden från prominenta
jordbruksrepresentanter inom
folkpartiet. Men det är inte det viktigaste
vilken folkpartiets ståndpunkt är
här. Jag får väl därför i den mån jag
kommer att debattera reservationen i
fortsättningen inskränka mig till att
kalla den herr Svenssons i Ljungskile
reservation.

Jag vill så säga något om den produktionsutveckling,
som så många talare
här i afton debatterat och som
kommit till uttryck både i propositionens
skrivning och i utskottsutlåtandet.
Jag tillät mig själv att som representant
för myndigheterna hålla ett par offentliga
föredrag på ett tidigt skede och slå
in på tongångar, som jag till min glädje
konstaterar haft gehör hos jordbrukarna;
jordbruksnämndens chef har gjort
detsamma i ett tidigt skede, och dessa
första signaler till en önskvärd produktionsomläggning
tyckas jordbrukarna
ha accepterat av skäl, som äro så pass
starka och ofrånkomliga, att om man
vill se på det hela med litet ansvar för
framtiden kan man inte komma ifrån
att söka medverka i en strävan till den
omläggning, som här i afton vid flera
tillfällen apostroferas och som har stöd
i riksdagsbeslutet 1947 om jordbrukspolitiken.
Herr Waldemar Svensson har
åberopat detta i samband med sina synpunkter
på oljeväxtodlingen, där han
förmenade att vår nuvarande oljeväxtodlings
expansion skär sig mot de riktlinjer
som drogos upp 1947. Även om
det inte är klart utsagt måste herr
Svenssons i Ljungskile kritik på den
punkten innebära, att han önskar en
återgång till den oljeväxtodlingsareal vi
hade vid det tillfället — jag kanske får
återkomma till detta litet längre fram.
Men jag vill erinra om att 1947 års jordbruksbeslut
innebar, enligt det alternativ
som kommittén beslöt sig för att
rekommendera och som tog sig uttryck
i propositionen, som målsättning en 92-

Onsdagen den 30 maj 1951 om.

Nr 25.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

procentig försörjning av det svenska
folkhushållet vid en fri förbrukning.
Utvecklingen har emellertid inte stannat
vid den målsättningen. Det svenska
jordbrukets produktionsförmåga har visat
en kraft, som vi då inte kunde förvänta.
Vi ha i dag en försörjningsgrad,
som ligger mellan 97 och 98 procent.
Detta vore i och för sig inte något bekymmer,
om inte denna självförsörjning
vore så pass snedvriden som den är beträffande
de olika produktionsgrenarna.
Vi ha ett läge i dag där vi i fråga
om vissa livsviktiga varor inte äro självförsörjande,
medan vi i andra dominerande
produktionsgrenar ha ett överskottsproblem.
Vad som gör problemet
ännu mera bekymmersamt är att på de
områden, där vi inte äro självförsörjande
utan behöva supplera vår försörjning
utifrån, ligga världsmarknadspriserna
högt, medan på de områden, där
vi stå och slå mot en överproduktion,
ligga världsmarknadspriserna lågt. Även
om vår självförsörjningsgrad totaliter
sett är 97 å 98 procent i dag, är läget
så att vi tvingas köpa för dyra pengar
vad det svenska folkhushållet behöver,
samtidigt som vi måste med uppbjudande
av alla ansträngningar försöka sälja
för billiga pengar det som det svenska
folkhushållet inte kan konsumera av det
svenska jordbrukets avkastning. I en sådan
situation bör det väl vara klart för
alla och envar, att det är ett prisvärt
syfte att försöka återställa en försörjningsbalans,
som harmonierar med
folkhushållets behov. Man klarar inte
detta på annat sätt än, som jag uttryckt
det en gång och som herr Persson i
Svensköp citerade, genom att prismässigt
försöka styra produktionen. Det
förslag vi nu behandla är ett uttryck
härför med prisstegringar på brödspannmål,
oljeväxter, sockerbetor och
fodermedel och med oförändrad prisnivå
på den förädlade animaliska produktionen.
Men hela problemet är inte
så enkelt som alt bara konstatera, att
här måste vi köpa för dyra pengar och

här måste vi sälja billigt, följaktligen
måste vi ändra priserna så att det hela
balanserar.

Här tillkommer en annan sida av
problemet, och det är den inbördes rättvisan
mellan jordbrukarna. Det är den
sociala synpunkten på jordbruksbefolkningens
levnadsvillkor, som legat till
grund för 1947 års beslut och som jag
föreställer mig att denna kammares ledamöter
i stort sett äro ense om skall
ligga till grund även för vårt fortsatta
ställningstagande. Nu måste vi försöka
komma fram till en kompromiss mellan
de båda synpunkterna, nämligen å ena
sidan vad som är nationalekonomiskt
och försörjningsmässigt rätt och riktigt
och å andra sidan vad som är betingat
av rättvisa och vår önskan att de små
jordbrukarna, som äro producenter av
den dåligt betalda förädlade animaliska
produktionen, framför allt smörproduktionen,
skola få sin rättvisa del av det
hela.

Det är klart att man kan ha skiftande
uppfattning, vilken av dessa båda
synpunkter som skall väga tyngst i
vågskålen. Var och en ser det ifrån
sina subjektiva utgångspunkter. Den
ene lägger en starkare vikt vid de ekonomiska
synpunkterna, den andre
kanske lägger en starkare vikt vid den
sociala synpunkten. Jag vågar emellertid
hävda, att den prisuppgörelse, som
här ligger på riksdagens bord, är ett
uttryck för en kompromiss, som är så
nära det riktiga som man förhandlingsmässigt
kan komma till. Både regeringen
och motparten, jordbrukarna,
ha haft alternativa förslag att diskutera:
en längre gående differentiering
av mjölkpriset, ett starkare utslag för
den sociala synpunkten, och de ha
också haft möjlighet att diskutera starkare
vikt vid de rent ekonomiska synpunkterna.
Vid dessa alternativa avväganden
har man kommit fram till det
förslag, som vi nu behandla. Det är ett
förslag, för att använda herr Perssons
i Svensköp uttryckssätt, som de sven -

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

ska jordbrukarna acceptera och som de
svenska jordbrukarnas ekonomiska och
fackliga organisationer ha givit sin anslutning
till och stå bakom, och det är
en kompromiss, som även regeringen i
detta läge har ansett vara godtagbar.

Nu betyder det, som det har sagts
vid flera tillfällen, att den omläggning
som håller på att ske måste medföra
en retardering av mjölkproduktionen
på de sydsvenska och mellansvenska
slättbygderna. Det är ingen ny företeelse.
Om vi se på utvecklingen under
de senaste tio åren kunna vi redovisa
en 15 å 20-procentig höjning av
invägningssiffrorna vid mejerierna i
norra Sverige, samtidigt som vi för de
södra och mellansvenska slättbygderna
kunna redovisa en motsvarande reduktion
i fråga om invägningssiffrorna. Vi
ha i de mellansvenska och sydsvenska
slättbygderna fått nya grödor, som fylla
sin givna plats i den svenska jordbruksproduktionen
och som där försvara
sin plats men som naturligtvis
tagit i anspråk areal, arbetskraft och
resurser på mjölkproduktionens bekostnad.
Därför är problemet inte så
enkelt att man kan säga, att om vi bara
slopade oljeväxtodlingen skulle vi inte
ha något problem med mjölkproduktionen.
Vi skulle säkerligen ha en del
problem med mjölkproduktionen i alla
fall, ty vi kunna inte gärna uraktlåta
att ställa till det svenska folkhushållets
förfogande det billiga och populära
matfett, som margarinet ändå utgör.
Just den omständigheten, att vi själva
svara för råvaruproduktionen till margarinet,
har gått ut över mjölkavkastningen
inom de här nämnda områdena
och ger totaliter följaktligen ett utslag
nedåt i den samlade mjölkproduktionen.
Trots detta ha vi med dagens priser
en för hög mjölkavkastning och
därmed också de avsättningsbekymmer,
som här ha diskuterats.

Man kan fråga sig om denna omläggning
kommer att bestå för framtiden.
Jag tror nog att vi allesammans som

praktiska politiker ha en viss rädsla för
att linjera upp program för allt för
långa tider framåt och spika dessa teser
på väggen och säga, att här ha vi
sanningen som till alla delar skall följas.
Världen och livet växla, och jag tror
inte man kan planera längre än för en
något så när överskådlig tid framöver.
Jag vet inte om kammarens ledamöter
dela min uppfattning, men nog har jag
den synpunkten på det hela, att vi under
en femårsperiod framåt komma att
leva i en värld, där människorna helt
enkelt inte ha råd att konsumera den
förädlade animaliska produktionen i
den utsträckning som ur vår synpunkt
skulle vara önskvärd. Vi leva i en
värld, där lagringsdugliga och kaloribilliga
födoämnen anmäla sig som det
första intresset för staterna, och då
kommer man in på den vegetabiliska
produktionen, då kommer man in på
spannmål, oljeväxter och sockerbetor.
Jag tror nog det är klokt att för en
överskådlig tid framåt planera efter de
riktlinjerna, att här komma vi att ha
strama, fasta och relativt höga priser.
En värld, som präglas av internationella
rustningar och en överflyttning
av resurser från den civila till den militära
sektorn, har helt enkelt inte råd
med att efterfråga den animaliska produktion,
som vi beliöva sälja till våra
produktionskostnader.

Jag skulle därefter vilja övergå till
att svara något på vad herr Svensson i
Ljungskile direkt frågat mig om. Herr
Svensson klagade rent allmänt över att
propositionen har avlämnats så sent,
och jag har också observerat att jordbruksutskottet
har gjort den reflexionen,
att det vore synnerligen önskvärt
om Ivungl. Maj:ts proposition om jordbrukspriserna
kunde presenteras riksdagen
vid ett tidigare skede. Ingen är
mera angelägen än jag själv, om jag i
fortsättningen skall svara för detta, att
kunna gå utskottet till mötes på den
punkten. Men var och en som känner
till förhandlingsväsendets teknik och

Onsdagen den 30 maj 1951 em.

Nr 25.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

taktik ger mig nog rätt om jag säger,
att den uppgörelse, som ändå till slut
måste fram, när intressemotsättningarna
bryta sig mot varandra så starkt
som de göra även på detta område,
kommer inte förrän i elfte timmens
sista minut. Även om det följaktligen
vore önskvärt att till ett annat år i god
tid presentera riksdagen förslagen, så
har jag nog, så länge en förhandling
alltid är en förhandling och präglas av
intressemotsättningarnas enande i en
kompromiss, den misstanken, att jag
tyvärr måste säga att vi få vara inställda
på att behandla dessa frågor i
riksdagens elfte timme.

Herr Svensson efterlyste också svaret
på den interpellation, som han ställde i
ett relativt tidigt skede av den nu snart
passerade riksdagen. Han sammanfattade
interpellationen i ett par frågor:
Vill statsrådet lämna riksdagen en ingående
redogörelse för de ekonomiska
förhållandena omkring oljeväxtodlingen
och exporten av denna odlings produkter?
Vill herr statsrådet i detta sammanhang
till mig lämna en översikt av
övriga väsentliga förändringar i det
jordbruksekonomiska och försörjningsmässiga
läget och hur detta bör påverka
den svenska jordbruksproduktionens
inriktning och vad detta i sin tur
kan få för ekonomiska återverkningar
särskilt på det mindre jordbruket? Herr
Svensson uttalade sitt missnöje med att
han inte fått något svar på interpellationen,
och jag tror jag personligen har
sagt till herr Svensson för några dagar
sedan — och jag kan upprepa det nu
— att herr Svensson får betrakta Kungl.
Maj:ts proposition om prisregleringen
som svar på interpellationen.

Nu anförde herr Svensson att det
vore ju önskvärt om man före förhandlingarna
fick tillfälle att diskutera dessa
frågor. Nu får man inte tillfälle därtill
före förhandlingarna och inte efter
förhandlingarna, ty då är uppgörelsen
redan färdig. Detta menar herr Svensson
är eu ganska olustig situation, soin

förefaller att vara långt ifrån önskvärd
och lämplig.

Nu tar jag mig nog friheten att här
anmäla en avvikande mening. Jag vet
inte om herr Svensson har någon kännedom
om hur den allmänna atmosfären
är i en förliandlingsdiskussion. I
regel bruka parterna vara intresserade
av att få tala om sina saker i något
så när lugn och ro tills de komma fram
till något, där de kunna säga: All right,
här äro vi överens! En diskussion i
riksdagen, som i någon mån skulle
binda förhandlarna, har naturligtvis
sina komplikationer. Förhandlingsläget
blir många gånger rätt ömtåligt, och
därest riksdagen i en debatt har bundit
sig för vissa positioner, så är det möjligt
att detta inte precis underlättar
förhandlingarnas gång.

Jag skulle vara beredd att göra en
jämförelse med ett annat område. Tror
herr Svensson i Ljungskile, att det
skulle vara av värde att riksdagen, innan
civilministern satte sig ned och
diskuterade med statstjänarna, tog en
allmän debatt om hur statstjänarnas
avtalsförslag skulle se ut, hur fördelningen
skulle vara mellan högre betalda
och lägre betalda statstjänare, och att
sedan tjänstemannaorganisationerna på
de premisserna skulle sätta sig att diskutera
med civilministern om en uppgörelse?
Jag har en ganska bestämd
känsla av att både tjänstemannaorganisationerna
och civilministern skulle
betacka sig för den hjälpen. Det är inte
utan att jag gör samma reflexion här.
Skall kammaren diskutera hur en uppgörelse
skall se ut och därmed föregripa
den fria rätten till avtalsförslag,
som ju måste finnas både bos regeringen
och jordbrukarorganisationerna,
så vill jag bara ha fäst uppmärksamheten
på att där kan ligga en källa till
komplikationer, som man nu inte kan
överblicka.

Nu är jag angelägen att understryka,
att ingen nekar naturligtvis herr Svensson
i Ljungskile att diskutera dessa frå -

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

gor, och lierr Svensson är ju inte heller
den som sticker under stol med sin
oförgripliga mening om vad som är
rätt och inte rätt i fråga om jordbrukspolitiken.
Herr Svensson tillhör säkerligen
en av de flitigaste propagandisterna
för sina, efter dagens diskussion
får jag väl säga, personliga uppfattningar
om hur jordbrukspolitiken skall
ordnas här framöver. Han har ju möjlighet
att även få publicitet för det, så
att vi andra, som å ämbetets vägnar
äro nödsakade att intressera oss för vad
som sägs på detta område, inte gärna
kunna undgå att ganska nogsamt veta
vad herr Svensson tycker och anser
både i fråga om oljeväxtodling, smörproduktion
och det mindre jordbrukets
lönsamhet. Diskussionen är följaktligen
inte strypt. Principfrågan är om den
skall föras här i riksdagen eller om den
skall föras fritt. Att det skulle vara något
fördolt för de förhandlande parterna,
den tanken vill jag på det bestämdaste
avvisa.

När herr Svensson kommer in på sin
gamla käpphäst, dvs. arrogansen emot
oljeväxtodlingen, tycker jag nog att
hans framställningssätt inte är alldeles
korrekt eller i varje fall inte alldeles
fullständigt. Herr Svensson anförde den
synpunkten, att nackdelen med oljeväxtodlingen
är, att om vi ha 200 000
hektar oljeväxter, få vi för litet fodersäd
och följaktligen måste vi köpa det
för dyra pengar, och vi få de komplikationer,
som var och en känner till
som har följt dessa frågor. Ja, visst ha
vi för litet fodersäd, men vi få ju ändå
en oljeväxtgröda, som i jordbrukskalkylen
är värderad till ungefär 200 miljoner
kronor och som ger oss råvaran
för en produktion av 70 miljoner kg
margarin till ett pris, som faktiskt är
billigare än för det margarin, som vi
skola göra på råvaror köpta utifrån.
Vi få också i runt tal 100 000 ton oljekakor,
just det äggviterika foder, som
herr Svensson var ute efter i sitt första
anförande. Hälften av vår konsumtion

på detta område ta vi ur egen odling.
Man får väl lägga dessa plusposter i
vågskålen, när man bedömer problemet,
och inte bara tala om halva situationen
härvidlag.

Herr Svensson efterlyste vidare den
utredning om prisrelationerna mellan
oljeväxter och andra produktionsgrenar,
som jag tror det var herr Svensson
som motionerade om vid fjolårets
vårriksdag och som utskottet även vid
det tillfället tillstyrkte. Jag kan försäkra
herr Svensson att saken är inte glömd.
Personligen är jag rätt skeptisk mot vad
man skall få ut av en sådan utredning.
När herr Svensson och jag sutto tillsamman
i den stora jordbruksutredningen,
som arbetade på 1930- och i
början av 1940-talet och som ägnade
en väsentlig del av sin tid åt att uppgöra
jämförande kostnadskalkyler, blevo
både herr Svensson och jag skeptiska
mot denna speciella beräkningsmetod.
Den hade sitt intresse men knappast så
mycket därutöver. Jag har emellertid
självfallet efterkommit jordbruksutskottets
hemställan från i fjol, och den 2
juni 1950 beslöt Kungl. Maj:t uppdraga
åt jordbruksnämnden att i samråd med
representanter för de berörda intressena
dels utreda frågan om organisationen,
om uppsamlingen av oljeväxterna,
den fråga som här presenteras
fix och färdig i ett förslag i Kungl.
Maj:ts proposition, och dels utreda just
de prisrelationer, som herr Svensson
efterlyste i sin motion. Tills dato har
första hälften av detta utredningsuppdrag
effektuerats. Det andra uppdraget
bär av tidsnöd ännu icke hunnits
med. Jag har den uppfattningen att
man skall försöka med det, men jag
är angelägen att på nytt understryka,
att jag inte sätter alltför stora förväntningar
till denna utredning.

Herr Svensson återkom vidare vid ett
par tillfällen till 1947 års jordbruksbeslut
med avseende på oljeväxtodlingens
framtid. Jag undrar om inte herr Svensson
har läst både propositionen, betän -

Onsdagen den 30 maj 1951 em.

Nr 25.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

kandet och riksdagsbeslutet något ofullständigt.
När man talar om 10 000 ton
margarin ifrån svensk oljeväxtodling,
så var det resultatet av en utredning,
som professor Åkerman gjorde med direktiv
att undersöka vilken oljeväxtodling
vi skulle behöva här i landet för
att ha den beredskap, som var erforderlig
för att vid en avspärrning hålla
oljeväxtodlingen uppe, för att tillgodogöra
sig försök, forskning och framsteg
i odlingen och för att snabbt kunna utöka
odlingen om så var erforderligt.
Departementschefen sade i propositionen
till riksdagen 1947, att han fann det
icke möjligt att göra något uttalande
om storleken av den oljeväxtodling,
som borde finnas på lång sikt. Det kunde
emellertid av försörjningspolitiska
skäl befinnas önskvärt med en större
oljeväxtodling och denna fråga, säger
departementschefen, borde prövas från
år till år. Vid utskottsbehandlingen hänvisades
bland annat till de osäkerhetsmoment,
som då alltjämt förelågo rörande
såväl de odlingstekniska som de
ekonomiska betingelserna för odlingen,
och utskottet anslöt sig i övrigt till vad
departementschefen hade uttalat.

En ökning av den inhemska oljeväxtarealen
utöver en odling i beredskapssyfte
samt en härpå grundad margarinproduktion
står således icke i strid
med 1947 års principbeslut om det svenska
jordbrukets framtid. Avgörande för
storleken och omfattningen av vår oljeväxtodling
skall vara de tekniska och
ekonomiska förutsättningarna. De tekniska
och ekonomiska förutsättningarna
äro för handen i dag för den oljeväxtodling
som vi för närvarande ha.

Herr Svensson vände sig vidare emot
att vi för närvarande skulle ha något
slag av margarinsubvention. Jag vill
klara ut även den frågan, eftersom den,
om den också inte är stor, ändå kan ha
sitt principiella intresse.

Under de år då vi förde stabiliseringspolitiken
här i landet med prisoch
lönestopp — den perioden slu -

tade ju först vid det senast passerade
årsskiftet — var det rätt naturligt, att
regeringen inte bara höll margarinpriset
stilla utan över huvud taget försökte
hålla priserna stilla på alla de
varor, över vilka regeringen hade inflytande.
I slutet av 1950 stegrades priserna
på de importerade oljor, som ingå
till något mer än 50 procent i den svenska
margarinindustriens produktion.
Förlusterna täcktes av clearingkassan.
Det var en subvention, men den var
rätt obetydlig.

Under de gångna vårmånaderna har
en subvention på 6—8 öre per kg utgått.
Kammarens ledamöter kunde för
någon vecka sedan läsa i tidningarna,
att margarinpriset hade höjts med 15
öre. Det är ett uttryck för en anpassning
till stegringen av råvarans pris på
världsmarknaden och dessutom till en
mindre del en kompensation till fabrikerna
för den omkostnadsstegring, som
de ha haft genom att arbetslönerna ha
höjts. I dag finns det följaktligen inte
ett öres subvention i de svenska margarinpriserna.
Om importpriset fortsätter
att stiga, kan det väl hända att
vi om en eller två månader ha en femöring
i subvention igen tills vi göra en
ny anpassning. Om priset skulle sjunka,
betyder det att clearingkassan får ett
överskott och tillgodogör sig detta överskott
intill den dag vi sänka priset. Man
kan ju inte gärna hålla på att laborera
med en justering av konsumentpriset
på margarin var och varannan vecka
i den mån som priserna på världsmarknaden
fluktuera. Det får finnas något
av tid och avstånd mellan justeringarna,
och clearingen däremellan får ordnas
genom den kassa vi ha för det speciella
ändamålet. Detta är hela förklaringen
till denna rätt mycket diskuterade
margarinsubvention.

Herr Svensson frågade vidare — här
är jag också angelägen om att efterlysa
eu mera objektiv redogörelse från herr
Svensson, när han presenterar ett problem
inför kammaren — om det är rik -

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 em.
Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

tigt att man tillskriver småbruket en
^ arbetslöneförbättring, eftersom man genom
totalkalkylens mekanik räknar med
samma arbetslöneförbättring för småbruket
som för lantarbetarna, men inte
ger dem några som helst prisförbättringar.

Herr talman! Jag behöver kanske inte
repetera vad den föregående ärade talaren
herr Norup sade, men jag skulle
möjligen kunna utveckla det ytterligare.
Var och en av kammarens ledamöter
kan läsa i Kungl. Maj :ts proposition,
att enligt den prisuppgörelse som
där redovisas skall för äggen utgå en
prisförbättring värderad till 13 miljoner
kronor — herr Norup trodde att
den kunde gå till 20 miljoner. Vidare
beräknas en prisförbättring på fläsk
till 64 miljoner, på kött till 33 miljoner,
på matpotatis till 12 och på grädde
och ost till 17 miljoner. Dessa senare
17 miljoner skola helt clearas till småbruket.
Dessutom skola de exportvinster,
som det här har talats om, också
clearas över till småbruket. Av den priskompensation
på 172 miljoner, som
jordbruket skall ha, ligga ca 140 miljoner
på sådana produkter, som vi traditionellt
och fullt riktigt räkna till
småbrukets saluvaror. Nu inträder visserligen
en fördyring av fodret, som
reducerar detta belopp med något tiotal
miljoner, men ingen som vill vara
korrekt kan på allvar göra gällande, att
den uppgörelse som riksdagen i dag behandlar
inte har tagit hänsyn till småbruket
utan, som det framgick av herr
Svenssons anförande, i huvudsak bara
skulle ha gynnat spannmålsodlare, oljeväxtodlare
och slättjordbrukets producenter.

Herr Svensson slutade med att kritisera
högerns reservation. Jag behöver
naturligtvis inte alls göra mig till någon
kämpe för högerns speciella uppfattning.
Herr Hoeggblom svarar väl
för sig själv — han brukar göra det,
och han gör det väl nu också. Jag tycker
emellertid det var djärvt av herr

Svensson att kritisera högern för att
den hävdar världsmarknadspriset och
för att den vill ha högre margarinpris.
Om herr Svensson får som han vill och
vi återgå till den oljeväxtareal, man
diskuterade som en beredskapsareal år
1947 — en så stark nedgång i den svenska
oljeväxtodlingen, att vi skulle bii
helt hänvisade till den utländska marknaden
för att köpa råvaror till margarinindustrien
— då få vi också en höjning
av margarinpriset. Den omständigheten
att vi ha en stor oljeväxtodling
i dag ger konsumenterna fördelen av
ett några tioöringar lägre margarinpris
per kilo, och det är väl därför litet
oegentligt att framställa kritik i detta
fall, när konklusionen av herr Svenssons
egna uppfattningar leder till exakt
samma resultat.

Herr Svensson slutade sin personliga
reservation med att yrka, att man skall
göra en snabbutredning om en starkare
prisdifferentiering på mjölken.
Både herr Ahlsten och såvitt jag kan
minnas herr Persson i Svensköp ha
med flera instämmanden vänt sig mot
denna utredning. Jag behöver endast
inskränka mig till den ganska objektiva
attityden, att jag säger att jag inte
tror att den utredningen tjänar någonting
till, ty detta är inte någon utredningsfråga.
Om de mjölkproducerande
jordbrukarna i södra och mellersta
Sveriges slättbygder skola dela med sig
av sin inkomst från mejerierna till
jordbrukarna i skogsbygderna och i
Norrland, är knappast en utredningsfråga.
Det är en klar och markant intressefråga,
och den får ses såsom en
klar intressefråga. Hur långt man därvidlag
kan gå, kunna nog jordbrukarna
själva avgöra vid sina ekonomiska och
fackliga organisationers möten. Den
dualism, som har gjort sig gällande mellan
herr Ahlsten å ena sidan och herr
Svensson å den andra, där herr Ahlsten
har rekommenderat utskottets och
Kungl. Maj:ts förslag även på denna
punkt emot herr Svensson, kan väl när -

Onsdagen den 30 maj 1951 em.

Nr 25.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

mast förklaras av att herr Ahlsten såsom
facklig föreningsbonde har en något
vidare utblick över detta fält än vad
herr Svensson såsom extrem politisk
bonde har hunnit skaffa sig. Ingen vore
mera tacksam än jag om herr Svensson
kunde komplettera sitt politiska kunnande,
tyvärr många gånger missbrukat
när det gäller jordbrukspolitiken,
med större erfarenhet från det jordbruksfackliga
området. I så fall tror
jag nog att våra tvistigheter i fortsättningen
skola kunna bli av väsentligt
lindrigare art.

Herr talman! Jag vill säga ytterligare
ett par ting, och denna gång föranledes
det av det inlägg som herr Hseggblom
gjorde före middagspausen. Jag har ju,
såsom herr Hseggblom mycket riktigt
konstaterade, tagit kammarens tid i anspråk
många gånger för att diskutera
löneklyftan mellan jordbrukare och
lantarbetare å den ena sidan och industriens
anställda å den andra. Herr
Hseggblom gjorde gällande, att man nu
är inne i en utveckling som vidgar
klyftan, tvärtemot den målsättning som
vi ha varit överens om. Jag tror emellertid
inte man kan slå fast dessa saker
såsom herr Hseggblom vill göra på
basis endast av lönerörelsen för ett år
och uppgörelsen angående jordbrukspriserna
för de senaste fyra eller fem
månaderna. Denna process måste ju ta
något längre tid, och det ser ju litet
hyggligare ut, herr Hseggblom, om vi
konstatera, att lantarbetarlönen 1938
och 1939 förhöll sig till medellönen för
industriens arbetare som siffran 48 till
100, medan relationen i dag torde vara
75—80 till 100. Jag tycker inte det är
dåligt marscherat på denna tid.

Om jag sedan ger mig på en detaljpenetrering
av problemet kan det ju sägas,
att den prisfördyring, som en industriarbetare
känner i dag och som tar sig
uttryck i hans lönekrav och i hans nya
avtal, den prisfördyring han känner när
han köper en kubikmeter ved för att
värma upp sin bostad eller ett kilo po -

tatis i en butik och för gammal potatis
får betala 50 öre per kilo, den prisfördyringen
känner i varje fall inte jordbrukarbefolkningen
på samma sätt.
Man lurar sig därför många gånger när
man gör en sådan enkel jämförelse
mellan de nominella penninglönerna.

Herr Hseggblom ägnade eu ganska
stor del av sitt anförande till att göra
reklam för en strävan att anpassa vår
inhemska prisnivå till världsmarknadens
prisläge. Varför, sade herr Hseggblom,
kunna vi inte ge de spannmålsodlande
bönderna i .Sverige det pris
som vi ge de argentinska spannmålsodlarna?
Ja, herr Hseggblom vet ju lika
väl som jag, varför vi inte kunna göra
det. Det finns ju någonting som heter
inbördes rättvisa jordbrukarna emellan,
och det är ömtåligt att tillåta alltför
markanta prisstegringar på livsmedel
och andra varor, som äro nödvändiga
för den stora allmänheten. Jag
tror nog —- jag vet att jordbrukarna
dela min uppfattning på den punkten
och kanske också herr Hseggblom gör
det — att det prisläge vi ha i dag ändå
är så högt, att det börjar bli ett problem
även för jordbrukarkåren. Jag
tror att man på jordbrukarhåll i dag
inte ser målsättningen om en utjämning
lika enkelt som man gjorde när vi
diskuterade dessa frågor 1946 och 1947
i samband med rationaliseringsprogrammet,
då man ansåg att det bara var att
höja priserna för att få en utjämning.
Jag tror att det i dag har kommit in
andra argument i debatten, argument
även från jordbrukarhåll, som inte voro
kända för några år sedan.

Om man kräver en anpassning till
världsmarknadspriserna, är det väl vidare
inte orimligt, herr Hseggblom, att
begära att man skall vara konsekvent.
Skola vi ha en anpassning till världsmarknadspriset
för brödspannmål, skola
vi väl ha en anpassning till världsmarknadspriset
även för smör. Vi få
i dag ut 4 kronor 10 öre på den engelska
marknaden och litet mer på den

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

tyska marknaden. Om jag väger ihop
vår export på 20—25 miljoner kilo. eu
kvantitet som vi nödvändigtvis måste
sälja, ligger exportpriset kanske mellan
1 krona och 1:50 kronor under prisläget
inom landet, vilket senare väl ändå
är det alldeles avgörande, eftersom
det svenska folket ännu i dag äter upp
90 miljoner kilo smör medan vi bara
exportera 20—25 miljoner kilo. Att
säga, att man bara skall anpassa priset
efter världsmarknadspriserna på de
produkter, där prisläget hos oss är
lägre än i utlandet, men inte tala om
de produkter, där förhållandet är det
motsatta, är en alltför enkel argumentering,
och jag gissar att herr Hseggblom
vid mera mogen eftertanke måste
ge mig rätt i att den haltar ganska betänkligt.

Jag har, herr talman, antecknat en
del synpunkter i herr Norups anförande,
men med hänsyn till att jag har talat
alldeles för länge skall jag avstå
från att bemöta dem. Det är också ganska
onödigt, eftersom herr Norups anförande
ju innebar eu ganska oreserverad
uppslutning kring de tankegångar,
som jag har givit uttryck åt i Kungl.
Maj:ts proposition.

Jag har, herr talman, ingenting mer
att tillägga.

Herr SVENSSON i Ejungskile (kort
genmäle): Herr talman! Förra året frågade
herr Norup vad som var folkpartiets
linje i jordbruksfrågan. Han hänvisade
då dels till en motion, som var
väckt av ett par medlemmar av partiet,
och dels till en partimotion. Nu
har tydligen jordbruksministern tyckt
att han skulle tävla med herr Norup i
politiskt skarpsinne, och han ägnade
ett avsnitt av sitt anförande åt att försöka
utröna, huruvida den partimotion
som här föreligger eller den reservation
av tre medlemmar av jordbruksutskottet
som föreligger skulle kunna
vara folkpartiets linje eller om det är
någonting annat. Han kom emellertid

till slutsatsen, att han får kalla en av
tre ledamöter avgiven reservation för
»herr Svenssons reservation». Jag gratulerar.

Jordbruksministern säger, att vi
måste acceptera produktionsomläggningar.
Ja, men herr statsråd, det är
ju det vi göra. Det är ju den centrala
linjen här, att också vi acceptera denna
produktionsomläggning. Frågan är bara
på vad sätt det skall ske och var
man skall sätta in ansträngningarna i
detta fall.

Sedan säger statsrådet, att mitt önskemål
väl är en återgång till oljeväxtodlingen
av den omfattning som vi
hade 1947. I ett anförande, som hölls
här alldeles nyss och som statsrådet
speciellt berömde, refererades emellertid
vad som sades förra året om att vi
vilja ha en oljeväxtodling, som motsvarar
de ekonomiska förutsättningarna.
Det är ju en bekväm debattmetod
att tillskriva en motståndare saker
och ting, som många gånger äro
vederlagda, men så särskilt klädsam
för ett statsråd är inte den debattmetoden.

Statsrådet säger vidare, att den kompromiss,
som har träffats mellan sociala
och försörjningsmässiga synpunkter,
är så nära riktig som möjligt. Där
ha vi delade meningar, och det är inte
mer att säga om den saken. Jag tror att
även en hel del jordbrukare så småningom
komma underfund med att det
kan läggas andra synpunkter på frågan
än de som återfinnas i propositionen.

När det gäller frågan att få fram propositionen
om jordbruksregleringen i
sådan tid, att regeringen kan behandla
den i någorlunda parlamentarisk ordning,
har herr statsrådet just ingenting
annat att ge än ett beklagande att det
är som det är. Med hänsyn till förhandlingar
och annat tror han inte att det
kan bli annorlunda, och någon hänsyn
till riksdagen ha vi inte att vänta. Det
är väl det besked som vi i sak fingo.

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

När de! sedan gäller interpellationen
talar herr statsrådet om att förhandlingspsvkologien
kräver ett visst mått
av förtegenhet på ett förberedande stadium.
Ja, det är möjligt, men å andra
sidan finns ju riksdagen, och riksdagen
skulle ju också kunna ha vissa berättigade
krav på att få deltaga i ett meningsutbyte
innan det är meningslöst.
Men jag vet inte om herr statsrådet helt
och hållet saknar förståelse för den synpunkten.
Det finns nämligen inte bara
fackföreningspsykologi utan även parlamentarisk
psykologi, även om den är
litet uttunnad.

När det sedan gäller den utredning,
som jordbruksutskottet har efterlyst och
som vi begärde förra året, så säger herr
statsrådet att tidsnöd har förhindrat att
den färdigställes. Tanken var ju dock
att den skulle göras innan man satte
priser förra hösten och att man skulle
försöka komma till en uppfattning om
hur de inbördes prisrelationerna borde
vara på brödsäd och oljeväxter. Utredningen
gjordes inte och priserna sattes
felaktigt. Det är ju praktiskt taget definitivt
bevisat, att den prissättning som
man förra hösten gjorde på brödsäd och
oljeväxter var felaktig. Det är bevisat
både genom de arealsiffror som kommo
fram för dessa växtslag och det är bevisat
genom statsrådets egna prisjusteringar
i efterhand, som helt och hållet
ha brutit sönder förra höstens prisrelationer.
Det hade onekligen varit bättre
ifall man ögnat litet mera omsorg åt
den saken i förväg.

Herr HiEGGBLOM (kort genmäle):
Herr talman! När vi i vår motion skrevo
någonting om alt priserna borde få fritt
röra sig upp till världsmarknadsprisets
nivå eller som vi skrivit i reservationen,
att överenskommelsen icke bör »utgöra
hinder mot sådana justeringar, som innebära
övergång till en friare prisbildning,
där så lämpligen kan ske», tror
jag att vi reserverat oss mot sådana

orimliga följdverkningar av en sådan
fri prisbildning, som statsrådet här har
anfört exempel på.

Vidare är det ju beklagligt att vi, när
vi talade om ett rörligare pris, glömde
bort att för nutida svenska statsråd är
begreppet rörlig omöjligt att fatta. När
oppositionen har talat om rörlig ränta
har det alltid presenterats som en höjd
ränta och när vi tala om ett fritt rörligt
pris uttolkas det av jordbruksministern
på det sättet, att priset skulle
avpassas efter världsmarknadspriset.
Ungefär på samma sätt gjorde herr
Persson i Appuna, när han tolkade våra
uttalanden så, att vi ville ha upp priserna
på världsmarknadens nivå. Så ha
vi i alla fall inte formulerat saken. Och
jag har försökt åskådliggöra vad vi
syfta till genom att hänvisa till hur äggpriset
skiftat, vilket icke torde vara
jordbruksministern obekant.

Jordbruksministern drog av mitt resonemang
den slutsatsen, att om priserna
på vissa varor skola tillåtas gå upp
till världsmarknadens nivå, så skulle de
också få gå ned för andra varor, t. ex.
för smöret. Jag vill säga, att för mig
är huvudsaken i denna debatt, att löftet
om jordbrukets jämställdhet inte glömmes.
Kunna vi emellertid verkligen få
en jämställdhet mellan jordbruket och
andra näringsgrenar i den nuvarande
situationen, då 25 procent av jordbrukets
produkter säljas under världsmarknadspriset?
Kan statsrådet trolla fram
eu möjlighet till jämställdhet och bevara
den är det för mig acceptabelt.
Men jag har velat påvisa, att om man
på allvar vill försöka komma fram till
jämställdhet, så föreligger en möjlighet,
som enligt min mening ändå inte
borde oroa konsumenterna, nämligen
att låta de priser, som ligga under
världsmarknadsprisnivån, gå upp. Och
kunde man i en framtid utan att skapa
gränsskydd mot utländsk konkurrens
ge oss jämställdhet, så skall ingen från
vår sida begära något gränsskydd. Men
huvudsaken i 19 17 års beslut var, såvitt

Xr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 em.

Pnsreglerande åtgärder på jordbrukets område.

jag förstår, inte en 92-procentig försörjning
av det svenska folkhushållet genom
inhemsk produktion, utan huvudsaken
var full jämställdhet. Det är visserligen
sant att jämfört med åren 1938
—39 ha vi marscherat framåt — det kan
jag erkänna. Men jag har inte heller
sagt mer än att jag kände mig oroad av
den utveckling, som har skett under
det sista året.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Till kammarens ledning vill jag meddela
att det är nio anmälda talare kvar
på detta ärende.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Herr Svensson i Ljungskile säger i sin
replik, att han inte syftar tillbaka till
den oljeväxtareal, som man hade 1947,
ulan att han inskränker sig till att önska
en oljeväxtareal, som är ekonomiskt
motiverad. Ja, herr Svensson har
ju vid många tillfällen i tal och skrift
och även denna gång — om det är i motionen
eller reservationen vill jag låta
vara osagt — hänvisat just till de siffror,
10 000 ton och 17 000—18 000 hektar,
som voro föremål för diskussion vid
1947 års debatt. Nåja, jag skall acceptera
herr Svenssons förklaring att han
anser, att vi skola ha en oljeväxtareal
som är ekonomiskt motiverad. Men då
frågar jag: Var 1950 års oljeväxtareal
ekonomiskt motiverad eller var den det
inte? Det var en areal på 170 000—
180 000 hektar. Var den ekonomiskt motiverad
eller ej? Vi ha i år en areal för
den höstsådda rapsen på något över
100 000 hektar, vartill kommer arealer
för oljelin och vårraps, varför jag tror
att vi komma upp till minst samma siffra
även i år. Anser herr Svensson 1950
och 1951 års oljeväxtareal ekonomiskt
motiverad? I fråga om 1950 kan han ju
ge ett bestämt besked; i fråga om 1951
får det väl bli ett antagande från herr
Svenssons sida.

Vidare säger herr Svensson: Jord -

bruksministern har själv genom de prisjusteringar
han har gjort i efterhand
visat, att den ursprungliga prisavvägningen
inte var riktigt gjord. Ja, jag
skall faktiskt ta av mig hatten för herr
Svensson om han någon gång i en gryende
framtid sätter sig på min post och
gör prisavvägningar varje vår, som förbli
orubbade vad som än händer i fortsättningen.
Jag ber att få erinra om att
vi fingo en skärpt utrikespolitisk situation
efter det att vi diskuterat jordbrukspriserna
i maj månad i fjol. Denna
skärpta situation medverkade på ett
avgörande sätt till att regeringen efter
en mycket allvarlig diskussion justerade
priset på höstrapsen med ytterligare
en femöring. Jag föreställer mig att det
inte var något galet — det kommer säkerligen
att visa sig vara riktigt likaväl
som det hade varit riktigt att låta
bli, om vi inte hade fått en skärpt utrikespolitisk
situation och inte fått prisstegringar
på oljevaror på världsmarknaden.

Om herr Svensson, när han fördömer
metoden att göra prisjusteringar i efterhand,
alluderar på de prisjusteringar
som skedde på spannmålsområdet, så
vill jag genmäla, att det såvitt jag förstår
finns plausibla förklaringar även
till dessa. Det har under den gångna
våren gjorts en justering med fem öre
per deciton på brödspannmål, helt naturligt
därför att de fria priserna på
fodersäd föranledde sådana prisnoteringar,
att man hade anledning att riskera
en uppfodring av den brödsäd,
som vi hade kvar hos jordbrukarna och
som vi behövde till människoföda. Ville
man rädda denna kvantitet, som då ännu
inte var inlevererad och som kunde
upptaxeras till 75 000 ton, ja, då fick
man se till, att man gjorde en sådan
prisjustering, att man inte utan vidare
tvingade denna brödsäd i djuren som
fodersäd.

Jag vill till herr Haeggblom endast säga,
att när herr Haeggblom gör gällande,
att han med sina argumenteringar här

Onsdagen den 30 maj 1951 em.

Nr 25.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

i dag inte vill sträcka sig längre än
att han syftar till ett världsmarknadspris
— det är således inte meningen att
man skall gå upp till världsmarknadspriset
utan man skall syfta upp till detta
världsmarknadspris — kan jag naturligtvis
fråga herr Hseggblom: Skall man
inte syfta ner till världsmarknadspriset
på smör? Det var ju det som var problemställningen?
Skall man sätta världsmarknadspriset
som riktrote i ena fallet
får man väl göra det också i det andra
fallet. Om man sedan går fullt upp till
detta pris eller om man syftar dit upp är
efter vad jag förstår en ganska sekundär
fråga. Dessutom har herr Hseggblom i
sin motion skrivit följande — jag läser
ordagrant: »Vi anse därför önskvärt,
att jordbruksprodukternas pris på den
inhemska marknaden fritt få röra sig
upp till världsmarknadsprisens nivå.»
Jag kan nog inte dra någon annan slutsats
av herr Hseggbloms anförande, som
delvis var byggt på vad herr Hseggblom
skrivit i sin motion, än att jag inte
har anledning att korrigera mig i min
replik.

Herr Hseggblom slutade med att säga:
Behöver det oroa konsumenterna om
man går upp till världsmarknadspriset
-— jag skall vara hygglig och säga
syftar till världsmarknadspriset? Ja,
visst gör det det, herr Hseggblom, om
det innebär att vi skola få dyrare bröd,
dyrare smör, dyrare socker. Det oroar
konsumenterna i alla högsta grad, det
kan jag försäkra herr Hseggblom.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Jordbruks ministern

frågar mig om jag anser att
1950 års areal av oljeväxter var ekonomiskt
motiverad. Litet senare säger
jordbruksministern, att vi fingo höja
priset på säd för att rädda 75 000 ton
brödsäd från att försvinna som djurföda.
Ja, det är ju detta som jag har
velat påpeka, att problemet oljeväxterbrödsäd-fodersiid
är ett sammanhäng -

ande problem, som måste bedömas med
hänsyn till det inbördes sammanhanget
och som en helhet. Det var ju på denna
punkt, som vi i fjol icke ville göra
något kategoriskt uttalande. Vi begärde
att statsrådet skulle taga saken under
allvarligt övervägande, och vi fingo
riksdagen med på att hemställa om den
utredning, som vi inte fingo. Det är
just inte mer att svara på den saken.

Herr statsrådet nämnde tidigare att
jag skulle ha sagt, att småbrukarna inte
hade fått några prisförbättringar. Det
har jag inte sagt, och det är ju inte
heller riktigt. Med vad jag har sagt
är att de inte ha fått några förbättringar
på mjölken vid sista prisuppgörelsen,
tv de mindre prisjusteringar, som förekommo
på ost och grädde, torde komma
att försvinna genom höjda mejerikostnader.
Det tror jag inte kan motbevisas.

Vad sedan subventionen på margarin
beträffar läser jag här i bilagan till
propositionen, att margarinet under
hela andra halvåret 1950 genom clearingkassan
för fettvaror subventionerades
med cirka 20 öre per kilogram
utan att man rättade till saken. Pengarna
betalades ut via clearingkassan.
Jag har inte påstått att det förekommer
subvention på margarin just i dag.
Men uppmärksamheten fästes ju på
denna subvention genom en motion
från folkpartiets sida för någon månad
sedan. Vi fingo upplysning om förhållandet
genom jordbruksnämnden,
och saken har sedan rättats till. Men
vad jag vill påpeka är, att under den
tid som relationen mellan smör- och
margarinpriset hade spårat ur i så hög
grad som fallet varit, har margarinaccis
förekommit. Med det sagda vill
jag inte påstå, att man strikt skulle ha
hållit fast vid de 40 000 ton margarin,
som skulle få framställas i landet enligt
1947 års beslut. Men man hade inte
behövt påskynda en ogynnsam utveckling
genom margarinsubvention.

Herr statsrådet säger vidare, att nå -

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

gon utredning om huruvida vissa jordbrukare
skola dela med sig till andra
knappast är nödvändigt. Nej, det ha vi
inte heller gjort gällande — det är ju
mot det tekniska tillvägagångssättet vi
ha reserverat oss.

Herr H.52GGBLOM (kort genmäle):
Herr talman! Statsrådet är så vänlig
att han tillhandahåller bevisen för vad
jag sade, nämligen att begreppet rörliga
priser inte var fattbart för ett svenskt
statsråd. När jag talade om fritt rörliga
priser, så omskrev statsrådet det till
att jag syftade till världsmarknadspriset.
Det har jag inte sagt. Vi ha i
motionen skrivit, att jordbrukets organisationer
och statsmakterna få komma
överens om vilket pris man skall
syfta till. Vi ha ju ett syftpris för ägg,
fastän vi låta priserna röra sig fritt.
Jag kan inte begripa att det är omöjligt
att fatta detta, och statsrådet excellerar
i detta fall i fråga om att inte fatta.

Vi ha ju ett löfte om att vi skola gå
mot ökad jämställdhet mellan jordbruket
och andra näringsgrenar. Vi ha
inte nått dit, utan det sista året har
klyftan ökats, vilket har skett samtidigt
som en del av jordbrukets produkter
säljas under världsmarknadspriset.
Då säga vi att det kunde vara möjligt
att minska klyftan genom att låta
de priser, som ligga under världsmarknadspriset,
stiga. Herr statsrådet genmäler
då, att konsekvensen bör vara
att vi skola låta priser som ligga över
världsmarknadspriset sjunka. Men på
det viset kan man val inte öka jämställdheten.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag är nästan generad över att behöva
komma tillbaka så ofta, men jag måste
faktiskt ha ett besked av herr Svensson
i Ljungskile på en punkt. Herr Svensson
använde åtskillig tid under fjolårets
valkampanj för att kritisera statsmakternas
åtgärder i fråga om olje -

växtodlingen. Han kritiserade priset
och han kritiserade den stora arealen.
Han säger emellertid i dag, att han är
med på en oljeväxtareal, som är ekonomiskt
motiverad. Och nu måste jag fråga
herr Svensson en gång till, om han
ansåg 1950 års oljeväxtodling vara ekonomiskt
motiverad.

Herr ADOLFSSON: Herr talman! Det
skulle ha varit intressant att ta upp
diskussionen med herr Svensson i
Ljungskile, men dels vill jag inte lägga
sten på börda och dels är tiden långt
framskriden; de flesta hoppas väl att
debatten snart skall vara slut. Jag skall
därför, herr talman, bara ta mig friheten
att i all korthet belysa några frågor
i samband med det utskottslåtande
vi nu behandla.

Jag har väckt en motion i denna
kammare angående brödsädsregleringen.
I enlighet med vad Kungl. Maj:t
har skrivit i sin proposition har utskottet
bland annat uttalat sig för att
man först då man kan bedöma skördeutfallet
skall avgöra vilket system som
skall tillämpas. Jag vill i detta sammanhang
bara rikta en vädjan till
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
att han, om han inte vågar
gå på det högre förslaget utan fasthåller
vid den princip som nu tillämpas,
åtminstone rättar till de största
orättvisorna och inrättar två prisorter
i Västsverige inom Vänerområdet,
förslagsvis en i Skattkärr för Värmlands
vidkommande och en i Lidköping för
Skaraborgs läns.

Beträffande oljeväxttilldelningen vill
jag kort och gott yrka bifall till den
reservation, som herr Ahlsten på denna
punkt har avgivit.

En fråga som inte har varit behandlad
här och som intimt hör samman
med produktionsomläggningen på jordbrukets
område är beskattningen. Bestämmelserna
om vad som skall betraktas
som normal försäljning och som

Onsdagen den 30 maj 1951 em.

Nr 25.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

realisation äro rätt oklara. De äro något
olika inom olika län, och jag tror
att det vore värdefullt för främjande
av produktionsomläggningen, om klara
besked kunde lämnas och helset om man
kunde komma fram till samma riktlinjer
för gränsdragningen som gällde t. ex.
under missväxtåren i början av kriget.
Jag tror att detta både ur den enskildes
och ur det allmännas synpunkt
vore väl motiverat.

Jag vill också fästa herr statsrådets
uppmärksamhet på att produktionsomläggningen
kan förhindras eller bromsas
genom de arrendekontrakt, som domänstyrelsen,
alltså det allmänna, har
med sina arrendatorer. I dessa kontrakt
finnes som regel en klausul intagen,
som innebär att arrendatorn måste
hålla ett visst antal kor på gården. Detta
kan verka hämmande eller försvårande
på produktionsomläggningen, varför det
är önskvärt att en uppmjukning kan
komma till stånd.

Herr talman! Med anledning av den
sena timmen och de många anföranden
som ha hållits skall jag inskränka mig
till detta. Jag hoppas att herr Lundberg
och de talare som komma efter honom
ta lärdom av mig och inte hålla på
längre tid än jag har gjort.

Herr LUNDBERG: Herr talman! Jag
skall inskränka mig till att endast göra
en del kommentarer och kommer alltså
inte att närmare gå in på de problem
jag har tagit upp i min motion.

•Tåg vill då konstatera, att det inte är
någonting att göra åt det avtal, som
har slutits för hösten. Däremot är det
angeläget att vi se en smula på principerna
för framtiden. Jag vill då framhålla,
dels att jordbruksnäringen bör ta
hänsyn till andra näringar i landet, dels
att jordbrukets prisutveckling såväl som
dess avsättningsförhållanden på grund
av jordbrukets storlek är av avgörande
betydelse för den ekonomiska utvecklingen
inom vårt land.

Vi ha nyligen talat om de inflations -

drivande krafterna, och herr Hedlund
i Rådom sade i radiodebatten någonting
som i en tidning refererats på följande
sätt: »Krisen vållas inte bara av dyrtiden
i utlandet; vi ha en självständig,
inhemsk pris- och lönespiral. Fortsätta
priser och löner att stiga, rullar
inflationens snöboll vidare. En väsentlig
orsak till den ekonomiska krisen
ansåg hr Hedlund ligga i det faktum
att såväl den enskilde som det allmänna
rätta utgifterna efter de sju feta
årens inkomster. Om priser och inkomster
i fortsättningen växelvis stiga
rullar inflationens snöboll obönhörligen
vidare och den allmänna tryggheten
äventyras.»

Jag vill intyga att detta uttalande av
bondeförbundets chef i allra högsta
grad är aktuellt i frågan om jordbrukets
utveckling. Jag vill också säga att
vi i nuvarande situation ha kommit till
ett läge, där man bör uppmärksamma att
konsumenterna ha lagt i dagen ett tydligt
köpmotstånd och att det är angeläget
att man, när man i framtiden
skall fastställa priser inom jordbruket,
kommer ihåg att inte bara producentsidan
utan även konsumentsidan
har betydelse. Vi ha nu kommit i ett
läge, där de svenska hemmen inte kunna
fortsätta att acceptera den prisutveckling
som pågår. Det är klokt om
jordbruket beaktar att så är förhållandet.

Jag vill kort och gott konstatera, att
jordbruksutskottet understryker att en
översyn skall ägnas jordbrukskalkylen
och att detta skall göras skyndsamt.
Jag vill också konstatera, att man med
utgångspunkt i jordbrukskalkylen och
i den statistik, som finnes, icke har
möjlighet att bedöma hurudant jordbrukarnas
inkomstläge i dag är. Det
är vida bättre än vad som här har
kommit till uttryck.

Jag vill också säga att det är önskvärt
att standardiseringen av mjölken
fortast möjligt avskaffas, detta måhända
i främsta rummet ur hälsosynpunkt.

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Då det gäller margarin och smör
och clearingen mellan dessa produkter
har jag i min motion klart och tydligt
sagt, att jag önskar att statsrådet icke
skall få möjlighet att höja margarinpriset.
Jag vill ytterligare understryka
detta mitt önskemål och vädja till statsrådet
att på grund av prisutvecklingen
i övrigt och med hänsyn till de bredare
folklagren icke ytterligare höja
ma''rgarinpriset. En sådan höjning skulle
icke komma att medföra en övergång
till smörkonsumtion, utan den
skulle bara medföra att de sämst ställda,
de som stå för margarinförbrukningen,
få vara med om att betala smöret
åt dem som ha det bättre.

Det är också otillständigt att man nu
skall tillgripa denna prissättning i olika
avseenden. Vi komma därmed in i en
saxning mellan priserna, som gör att
dessa ständigt gå uppåt, varigenom vi
komma in i en situation som kan bli
ohållbar.

Jag vill med detta, herr talman, endast
säga att jordbruksnämnden och
Kungl. Maj:t böra ålägga sig största
återhållsamhet vid de kommande förhandlingarna.
Jag tror även att jordbrukarna
själva böra inse, att det icke
är lyckligt att skärpa motsättningarna
mellan olika grupper. Vi böra ju i
framtiden för jordbrukets egen skull
ha ett samarbete i dessa frågor.

Med hänsyn till att första kammaren
har antagit jordbruksutskottets utlåtande
och på grund av den sena timmen
skall jag inte ställa något yrkande, utan
jag ber bara att få understryka de synpunkter,
som jag har framfört i min
motion II: 633.

Herr JOHNSSON i Skoglösa: Herr talman!
Jag skall inte gå in på alla de detaljer,
som i detta sammanhang tidigare
här i kväll ha diskuterats. Jag ansluter
mig såsom ledamot av jordbrukets förhandlingsdelegation
i huvudsak till den
uppfattning, som herr Norup tidigare

här har deklarerat. Men jag är tvungen
att, trots att tiden har gått och trots att
jag förstår att alla önska att debatten
skall taga slut, reagera emot ett uttalande
av herr Waldemar Svensson, även
om jag inte vill taga upp någon polemik
vid detta tillfälle.

Herr Svensson sade i sitt anförande,
att han ansåg att jordbrukarnas organisationer
hade fått en alldeles för stor
rätt och möjlighet att i förhandlingar
föra talan och fatta avgöranden när det
gäller jordbrukets prissättning. Jag vill
inte låta ett sådant uttalande stå oemotsagt,
ty det måste ju för oss, som tillhöra
jordbrukets organisationer — såväl
den fackliga som den ekonomiska
— anses att det inte kan vara riktigt
att vilja beskära denna jordbrukets förhandlingsrätt.
Sådan förhandlingsrätt
är ju tillerkänd alla andra grupper i
samhället.

Herr Lundberg sade i sitt anförande,
att jordbrukets ekonomiska förhållanden
säkerligen i stor utsträckning äro
bättre än man har för sig, och han menade
att vi inte ha tagit någon hänsyn
till andra samhällsgruppers önskemål.
Jag vill då erinra om att det svenska
jordbruket vid alla uppgörelser under
de senare åren har visat en kanske större
beredvillighet att göra eftergifter i
sådana sammanhang än de flesta andra
grupper. Jag vågar gå så långt, att jag
påstår, att om andra företagargrupper
och vissa yrkesgrupper i övrigt hade
visat den moderation när det gäller
prissättningen, som jordbruket har visat,
så skulle kanske vårt lands ekonomiska
situation i dagens läge ha varit
bättre än den nu är.

Om den kritik, som har riktats mot
uppgörelsen och mot den proposition
som här behandlas, hade gällt de möjligheter,
som jordbruket vid förhandlingarna
har haft att skapa ett ekonomiskt
läge på inkomstsidan, vilket svarar
mot de ständigt stegrade kostnader
jordbruket i produktionshänseende
måste vidkännas, skulle jag ha kunnat

Onsdagen den 30 maj 1951 em.

Nr 25.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

förstå denna kritik och de missnöjesyttringar
som ha framförts när det
gäller priserna. Men jag kan i detta
sammanhang erinra om vad också jordbruksministern
sade i sitt anförande,
att man i ansvariga jordbrukarkretsar
ser med bekymmer på prisutvecklingen.
Vi äro kanske framför allt betänksamma
ur den synpunkten, att jordbrukets
omkostnader stiga i så oroväckande
grad. Det är mycket svårt att överblicka
hur man över huvud taget skall
kunna åvägabringa ett jämviktsläge, där
inte jordbrukarna och de i jordbruket
sysselsatta skola komma i en sämre situation
än andra befolkningsgrupper.

Herr talman! Jag skall som sagt inte
förlänga diskussionen. Jag har velat
göra dessa erinringar, och jag skulle till
sist också vilja yrka bifall till utskottets
hemställan, dock med den ändring
som herr Ahlstens reservation innebär
när det gäller handhavandet av de angelägenheter,
som oljeväxtcentralen tidigare
har omhänderhaft. Jag vill i detta
sammanhang poängtera att den del
av propositionen, som berör detta avsnitt,
inte har varit föremål för behandling
i förhandlingsdelegationen eller
vid de förhandlingar, som ha föregått
uppgörelsen. Jag vill ha gjort denna
förklaring för att man inte skall
kunna göra påståendet, att jag inte står
för den uppgörelse jag har varit med
om att träffa.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Det har under denna debatt
varit så pass många av utskottets ledamöter
uppe i debatten och yrkat bifall
till jordbruksutskottets förslag, att jag
för min del inte skall gå in på alla de
synpunkter, som bär ha varit på tal.
Jordbruksutskottet hur ju tillstyrkt den
kungi. propositionen, som enligt utskottets
mening utgör en godtagbar lösning
av denna fråga i dagens läge.

Uppgörelsen präglas ju av de svårigheter,
som finnas på världsmarknaden.

Den kraftiga prisstegringen på spannmål
och fodersäd samt den ogynnsamma
inkomst- och utgiftsutvecklingen för
jordbruket ha ju medfört, att uppgörelsen
denna gång har varit förenad med
mycket stora svårigheter.

Därtill ha ju kommit svårigheterna
att vinna avsättning för den överproduktion
av mejeriprodukter, som har
uppstått.

Alla dessa omständigheter ha ju gjort
att uppgörelsen, såsom redan framhållits,
utgör resultatet av en kompromiss
mellan olika synpunkter.

För att få en bättre balans i produktionen
har man i denna uppgörelse måst
vidtaga åtgärder för att stimulera
spannmålsodlingen, potatisodlingen och
slaktdjursproduktionen. Särskilt prisökningen
på spannmål anses ju medföra
en förbättring av den redan förut
kraftigt stigande lönsamheten, särskilt
vad gäller de större jordbruken.

Jag skall inte gå in på någon polemik
i vidare mån än att jag vill säga några
ord med anledning av den statistik,
som herr Hseggblom anförde från denna
talarstol med syfte att exemplifiera den
löneklyfta, som han ansåg föreligga mellan
jordbruket och andra yrkesgrenar.

Jag kan inte underlåta att i anledning
av den anförda statistiken anföra de
siffror, som nu äro tillgängliga rörande
bokföringsresultaten för de gårdar, som
professor Nannesons undersökning av
jordbrukets lönsamhet omfattar. Medelförräntningen
för produktionsåret
1949/50 vid jordbruk med mer än tio
hektar åker har sedan föregående år
stigit från 3,0 till 4,s procent. Om man
skiljer ifrån Norrland och skogsbygderna
finner man att lönsamheten för
södra Sveriges slättbygder blir 8,9 procent
och för mellanbygderna 5,4 procent.
Det är alltså siffror som peka i
riktning mot en mycket betydande förbättring
av lönsamheten för det svenska
jordbruket.

Hela hushållningens ekonomiska resultat
enligt professor Nannesons un -

7 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 25.

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

dersökningar framgår av följande siffror,
som gälla inkomsten för jordbrukarfamiljer
med jordbruk i olika storleksgrupper.
För innehavare av jordbruk
med mellan 2 och 5 hektar åker
var inkomsten 5 656 kronor, mellan 5
och 10 hektar 7 544 kronor, mellan 10
och 20 hektar 9 853 kronor, mellan 20
och 30 hektar 12 871 kronor och mellan
30 och 50 hektar 17 443 kronor.

Detta innebär för de större jordbruken
en ökning av inkomsten från år
1948/49 till år 1949 50 med inte mindre
än 2 250 kronor. Jag tror inte att det
kan pekas på många inkomsttagargrupper
här i landet, som ha kunnat förbättra
sin ekonomiska ställning ens tillnärmelsevis
i sådan omfattning som jordbruket
har gjort. När man talar om
löneklyftan mellan å ena sidan jordbrukets
arbetare och å andra sidan andra
arbetargrupper bör man inte glömma
att se på hurudan utvecklingen i själva
verket har varit. Det finns säkerligen i
många fall möjligheter att utan att höja
priserna på jordbrukets produkter tillgodose
lönearbetarna inom jordbruket
på ett bättre sätt än vad som sker i dag,
då det gäller de större jordbruken.

I samband med behandlingen av propositionen
har ju utskottet haft att taga
ställning till ett antal motioner, som beröra
det föreliggande förslaget. Som
jag redan har sagt skall jag inte ta upp
tiden med någon polemik, vare sig med
motionärerna eller med dem som här
ha yttrat sig. Jag skall nöja mig med
att fästa uppmärksamheten vid ett par
punkter i utskottsbetänkandet.

Med anledning av den kritik, som i
vissa motioner riktas mot den kalkyl,
vilken ligger till grund för prisuppgörelsen,
har jordbruksutskottet uttalat
följande: »Då emellertid underlaget för
vissa kalkylposter fortfarande synes
osäkert, vill utskottet, med anledning av
vad som i detta hänseende anförts av
departementschefen och i motionen
II: 633, understryka önskvärdheten av
att en skyndsam översyn av de mera

kontroversiella avsnitten av jordbrukskalkylen
kommer till stånd.» Jag har
velat anföra detta därför att jag anser,
att det under denna debatt bör understrykas
att det är mycket angeläget att
denna kalkyl blir så rättvisande som
man kan få den.

Av de särskilda yrkanden, som ha
gjorts i detta ärende, skall jag bara
med några ord beröra det .särskilda yrkande,
som har gjorts av herr Hseggblom
och hans medreservanter.

Herr Haeggblom har sagt — det har
även tidigare framhållits, varför jag
inte skall ingå på den saken så vidlyftigt
— att vi borde låta vårt spannmålspris
fritt röra sig upp till priset
på spannmålen på den utländska marknaden.
I det sammanhanget talade herr
Haeggblom också om löneklyftan mellan
jordbrukets arbetare och andra arbetargrupper.
Men det är väl tydligt,
att om de inhemska priserna skola tiillåtas
röra sig upp till de utländska prisernas
nivå, kommer det att innebära
en fördyring av livsmedlen, och hur
denna skall kunna bidra till att minska
löneklyftan mellan jordbruksarbetare
och andra grupper förklarade inte herr
Haeggblom. Det är kanske infe heller
så lätt att förklara.

Även på en annan punkt vill jag bemöta
den kritik som framförts. I reservationen
4) har herr Haeggblom och
hans medreservanter yrkat att de svenska
margarinfabrikanterna skola få betala
världsmarknadspriset på den olja,
som användes vid tillverkning av margarin
för hemmakonsumtion. Härigenom
skulle clearingkassan för fettvaror
tillföras en vinst, som kunde användas
för att täcka uppkomna förluster på
smörexporten. Men resultatet av ett sådant
förfarande måste ju bli, att margarinkonsumenterna
genom att betala
det merpris, som margarinet på det sättet
skulle komma att kosta, få betala
subventioner för smörproduktionen.
Jag tror att ett beslut i överensstämmelse
med den reservationen skulle in -

Onsdagen den 30 maj 1951 cm.

Nr 25.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

nebära en utmaning mot konsumenterna
här i landet, en utmaning som
jag anser att det ur såväl jordbrukarnas
som ur allmän politisk synpunkt
skulle vara synnerligen oklokt att besluta.

Sedan skall jag inte här närmare ingå
på herr Svenssons i Ljungskile reservation.
Den har ju diskuterats under
flera timmar redan. Jag vill för min
del bara tillägga, att när utskottet har
diskuterat denna prisregleringsfråga, så
har det skett sakligt, och vi ha kommit
till det resultatet att en utredning av
det slag herr Svensson i Ljungskile
uttalat sig för inte rimligtvis kan gagna
den sak det här gäller. Det som herr
Svensson i Ljungskile närmast åsyftade
var val ett stelt bindande av reglerna
genom ett beslut av statsmakterna, men
detta skulle säkerligen inte vara till
något gagn härvidlag. Man har tagit ett
steg i rätt riktning genom den clearing,
som har förutsatts skall komma till
stånd till förmån för de jordbrukare,
som äro bosatta i sådana områden att
de icke i någon nämnvärd grad kunna
tillgodogöra sig det förbättrade spannmålspriset.
Den vägen bör man fortsätta
att gå, och beslutet härom har
fattats på det sätt, som säkerligen är
det lämpligaste om man vill vinna framgång,
nämligen efter överenskommelse
med de av frågan berörda parterna.
Jag tror att det även i fortsättningen är
lämpligt att gå fram på den vägen, och
det är att hoppas att parterna också
skola visa sig angelägna om att så rättvist
som möjligt försöka att mellan olika
jordbrukargrupper fördela det stöd som
lämnas till jordbruket.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! Vid denna sena timme
borde jag kanske helt ha avstått från
att säga någonting, men det är ett par
saker som jag gärna skulle vilja reda ut

något. Jag lovar emellertid att fatta mig
kort och säga det minsta möjliga av
det som jag skulle ha lust att orda om.

Statsrådet sade alldeles nyss att det
resultat man kommit till vid uppgörelsen
om jordbrukspriserna var att betrakta
som en kompromiss, i vilken
man lyckats komma de olika önskemålen
så nära som möjligt. Herr Norup
sade också, att en överenskommelse var
träffad och att det då var ganska överflödigt
att diskutera denna fråga här i
kammaren. Han menade väl därmed,
att allting var klart redan på ett mycket
tidigare skede. Herr Norup tog
också upp en polemik mot herr Svensson
i Ljunkskile om huruvida det kunde
anses lämpligt att ha ett sådant parti
som folkpartiet med vid en uppgörelse
av detta slag, då ju folkpartiet också
slår vakt om konsumenternas intressen.
Men intresse för konsumenterna ha väl
alla partier? I varje fall har jag hört
talesmän även från herr Norups parti
mycket bestämt hävda, att de äro företrädare
också för konsumentgrupperna.
Det är väl för övrigt inget parti som
vill låta påskina att det företräder bara
en grupp i samhället.

Jag förstår emellertid att herr Norup
kunde säga som han gjorde, eftersom
han ju har haft 500 .svenska bönder
uppe i Stockholm, vilka ha lämnat
sin välsignelse till uppgörelsen. Herr
Norup talade väl å deras vägnar.

Det var kanske inte en lika stor
massanslutning av jordbrukare i fjol,
men den överenskommelse som då träffades
tillkom annars på precis samma
sätt. Jag erinrar mig att herr Norup och
jag i samband därmed diskuterade priserna
på ett annat område, och jag kan
inte underlåta att här nämna om den
saken med några ord. Det gällde då
närmast potatispriset. Då sade herr Norup
också att överenskommelsen var
resultatet av en kompromiss. Jag hade
en tid förut hört, att det fanns planer
på att sätta ned priset på potatismjöl
med kronor 4,50. Vi måste nämligen då

100

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

närma oss världsmarknadspriset, enl.
statsmakternas uppfattning, och både
från jordbruksnämnden och från andra
håll hade man förklarat, att detta måste
komma att medföra ett sänkt potatispris.
Jag hävdade då och f. ö. också
motionerade om att priset borde förbli
vid status quo och att det var farligt
att sänka priset på potatismjöl,
vilket säkert skulle medföra en minskad
tillverkning. Men det var ingenting att
göra åt den saken, utan riksdagen beslöt
att priset skulle sänkas. Följden av
detta beslut blev, att jordbrukarna nere
i de potatisodlande distrikten reagerade
mycket starkt. Herr Norup var själv
med på en jordbruksstämma, vid vilken
mellan 200 och 300 personer voro
närvarande och där jag ensam fick
skulden för den inträdda prissänkningen.
Jag fick också ta konsekvenserna
av densamma och blev utslagen
ur styrelsen för Sveriges stärkelseproducenters
förening, därför att jag, som
man sade, hade medverkat till det låga
priset på potatismjöl. Herr Norup var
som sagt närvarande den gången, men
lian sade inte ett ljud om att beslutet
grundade sig på eu överenskommelse,
som hade träffats här uppe i Stockholm.
Jag fick emellertid rätt senare.
Det blev ett resultat, som många kanske
inte hade väntat. Men att priset den
gången sänktes var en olycka och skulle
vi nu närma oss världsmarknadspriset
på potatismjöl är jag säker på att ingen
skulle våga framföra ett sådant förslag
då detta ligger onormalt högt.

Denna gång är det mjölkproducenterna
det i första hand gäller. Jag vill
icke säga någonting om uppgörelsen i
övrigt. Jag tycker att det vad de allra
flesta produkterna angår inte finns något
att direkt klaga över, även om man
kanske på några håll hade önskat få något
mera och en del detaljer annorlunda
ordnade. Men när det gäller
mjölkproducenterna är det väl ingen
människa som vill hävda, att denna
grupp av jordbrukare har anledning att

känna sig belåten. Tvärtom måste mjölkproducenterna
vara synnerligen missbelåtna
med uppgörelsen. De 25 miljonerna
tröstar ingen som reflekterar.

Som redan framhållits är det här
fråga om att sänka mjölkproduktionen,
på grund av att vi ha en överproduktion
av smör. Jag kan förstå den synpunkten
även om mycket kan hända
före nästa uppgörelse. Då ha vi att
välja vilka jordbrukare här i landet,
som skola sänka sin mjölkproduktion.
År det de stora jordbrukarna eller är
det de små? De stora jordbrukarna
klaga i regel över att de ha så ont om
folk. De ha i varje fall alltid lättare att
lägga om sitt jordbruk. I det mindre
jordbruket däremot sköta ofta mannen
och hustrun gården och djuren själva.
Om man nu skall låta en minskad
mjölkproduktion gå ut över det mindre
jordbruket, så är det klart att man där
slår ut sina djurbesättningar. Om man
däremot tillgriper den metod, soin här
har föreslagits, nämligen att ge de
mindre jordbrukarna vissa pristillägg,
blir resultatet, som också mycket riktigt
anförts, att de större jordbrukarna
slå ut sina djurbesättningar, eftersom
man ju inte kan uppnå en minskad
mjölkproduktion på annat sätt.

Det är på det sättet jag har sett denna
fråga, när jag undertecknat den reservation,
som fogats till utskottets utlåtande
av herr Näslund m. fl. Jag har
ansett att det här finns skäl att företa
en utredning för att få utrönt vilkendera
metoden som är den bästa. Jag
tror också att jordbruksnämnden har
så mycket sakkunnigt folk, att en sådan
utredning kan göras där. I annat fall
har säkerligen statsrådet möjligheter
att ordna med någon annan metod för
att få frågan utredd. Om så inte sker,
är jag alldeles övertygad om att många
jordbrukare i en hel del jordbruksdistrikt
råka i en synnerligen besvärlig
situation.

Jag har dristat mig att stödja kravet
på en dylik utredning när jag sett, att

Onsdagen den 30 maj 1951 em.

Nr 25. 101

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

man från andra liåll har väckt motioner,
i vilka man rekommenderat ändringar
i de nuvarande bestämmelserna,
t. ex. motion nr II: 638, som bl. a. handlar
om körlinjebidragen. Jag har då
ansett mig böra medverka till en utredning
i denna fråga för att jag sedan
inte skall ha någonting att förebrå mig
och för att jag skall ha gjort vad jag
kunnat för den mest betryckta gruppen
av jordbrukarna, de som endast fått
ökade omkostnader och snarare sänkta
än höjda priser på vad de ha att sälja.

Herr talman! Det är inte riktigt att
ett så stort ärende som det förevarande
skall behöva behandlas och avgöras
med den väldiga fart som fallet varit
både i utskottet och i kamrarna i dag.
Utskottets vice ordförande sade visserligen,
att frågan har behandlats med all
möjlig saklighet, och det tror jag, men
det har i alla händelser inte varit möjligt
att behandla den så, som den borde
ha behandlats. I utskottet var det väl
t. ex. ingen som hade läst motionerna,
när man började handlägga denna stora
fråga. Så ligger det till med den saken,
och det är inte särskilt roligt.

Herr talman! Jag skall nu infria mitt
löfte och inte orda mera i denna fråga
— om ingenting särskilt inträffar —
utan jag ber med det anförda att få
yrka bifall till den reservation, som är
avgiven av herr Näslund m. fl.

Herr NORUP (kort genmäle): Herr
talman! Herr Johnsson i Kastanjegården
kunde i sitt anförande inte låta bli att
komma in på frågan om potatispriset
igen. Han talade samtidigt om, att han
inte hade blivit omvald till styrelseledamot
i Sveriges stärkelseproducenters
förening. Jag kan emellertid försäkra,
att jag inte har gjort någonting för att
herr Johnsson i Kastanjegården skulle
bli petad ur den styrelsen. Dessutom
vill jag tillägga, att jag, enligt vad jag
själv fattade, inte hade rätt att yttra
mig i den stämma, som herr Johnsson
här nämnde om.

Både herr Johnsson i Kastanjegården
och jag voro f. ö. missbelåtna med priset
på stärkelse i fjol. Herr Johnsson
gjorde så gott han kunde i egenskap av
sakkunnig i livsmedelskommissionen,
och jag gjorde så gott jag kunde i förhandlingsdelegationen,
och jag tyckte
för min del inte att man kunde stjälpa
hela uppgörelsen därför att det fanns en
del önskemål om bättre priser på fabriksstärkelse.
Det gick inte att vinna
förståelse för de kraven, men vi lyckades
i alla fall i delegationen få fram
ett pris som med 1 öre översteg vad
herrar sakkunniga i livsmedelskommissionen
hade föreslagit.

För övrigt tycker jag knappast att en
debatt som rör jordbrukspriserna från
den 1 september till den 31 december
i år har något samband med frågan hur
länge en ledamot av styrelsen för Sveriges
stärkelseproduccnters förening
sitter kvar i styrelsen.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Det har förekommit ett och annat
i denna debatt, som jag ber att få
säga några ord om.

Herr Haeggblom sade, att den av oss
föreslagna förstärkningen av mjölkpriset
för familjejordbruken och för de
egentliga småbruken, där bruttosumman
antyddes röra sig om 200 miljoner
kronor, är en alltför extrem åtgärd. När
det gällde de 12 örena per liter mjölk
såg man, tilläde herr Haeggblom, att en
alltför extrem åtgärd kan verka förryckande
på utvecklingen. Ja, men dessa
12 öre får herr Haeggblom faktiskt själv
ta ansvaret för, tillsammans med de övriga,
som voro med om att besluta i
den saken. Jag är fri, liksom folkpartiet
för övrigt.

Vad herr Haeggblom här förbiser —
och precis samma sak förbisåg herr
Persson i Svensköp —■ är, att det förslag
vi här framlagt ingalunda innebär
en nettoöverflyttning av 200 miljoner
kronor från en grupp till en annan. Jag

102 Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

har framhållit att inte heller de 24 miljoner
kronor, som propositionen föreslår
till clearing, ge en nettoeffekt av
samma storlek utan mindre, eftersom
man ju delvis samlar upp pengarna
inom samma områden som de skola betalas
ut i. I det förslag vi ha skisserat
gäller det i hög grad att man inte får
någon nettoeffekt på 200 miljoner kronor,
men man måste för att överhuvud
taget kunna gå den vägen röra sig med
större bruttobelopp för att få en rimlig
nettoeffekt. Det är detta herr H*ggblom
och herr Persson i Svensköp förbise.

Vidare tyckte herr Haeggblom att det
inte var så farligt med fördelningen
mellan vegetabilier och animalier. Såvitt
jag förstår glömmer han emellertid
därvid två saker. Om jag hörde rätt,
angav herr Haeggblom prishöjningarna
på vegetabilier till 73 miljoner kronor.
På sidan 41 i den tabell jag har här
star flet angivet 69,a miljoner kronor.
Men det är möjligt att prishöjningarna
på .socker voro inräknade i den summa
herr Haeggblom angav. Om man däremot
lägger till de 5 kronorna på spannmålen,
som man ju i vintras beslutade

— något som man rättvisligen bör göra

— får man 35 miljoner kronor ytterligare.
Tabellen på sidan 27 upptar bara
hälften av höjningen på spannmålen.

Det var den ena saken.

Den andra är, att den stegring i priset
på fodersäd som uppkommer och
som väl blir lika stor som stegringen
på brödsädspriset innebär en betydande
överflyttning till de spannmålsproducerande
större jordbruken. För
dem blir det en inkomst, för övriga
blir det en utgift. Vi ha alltså här en
väsentlig förskjutning, som aldrig kommer
till synes i jordbrukskalkylen, därför
att denna bara sysslar med jordbrukets
affärer utåt med en part som
står utanför jordbruket i dess helhet.

Om man tar dessa två saker samt
prishöjningen på det importerade kraftfodret
med i beräkningarna, blir bilden
något annorlunda än den herr

Haeggblom bär frammanade, även om
jag tycker att redan den var betänklig i
och för sig.

Sedan måste jag också säga några
ord till herr Ahlsten med anledning
av hans resonemang i fråga om mjölkavgiften.
.lag måste säga att jag inte riktigt
förstod vad all den framdragna
statistiken skulle tjäna till och vad den
kunde leda till i detta sammanhang.
Vi ha ju aldrig talat om en mjölkavgift
till gårdar av viss storlek, utan vi ha
talat om en allmän mjölkavgift, kombinerad
med producentbidrag. Verkan
blir därvidlag att de mindre mjölkproducenterna
— jag avser då alla
gårdar på upp till 20 hektar och
något däröver — av producentbidraget
få tillbaka vad de betala i mjölkavgift.
Vid en viss nivå blir det ett
jämviktsläge, och sedan blir det en
viss belastning. Var man där egentligen
skall stanna är ju en av de saker man
skulle utreda. Men därmed faller ju
hela resonemanget om hur många kor
som finnas vid gårdar av viss storlek
och att man skulle kunna skrapa ihop
en viss summa där. Det är ett resonemang,
som möjligen skulle kunna ha
en viss betydelse när det gäller att
spekulera över nettoeffekten.

Herr Ahlsten sade, att om nu dessa
gårdar bleve kreaturslösa ginge hela
systemet förlorat. Då finge vi inga pengar
från dem, och så vore det inte mera
med det. Ja, för det första behövde vi
inga pengar, om gårdarna bleve kreaturslösa,
tv då vore överproduktionsproblemet
löst. För det andra tänker
ingen, att man skulle få en hel grupp
jordbrukare att gå ifrån mjölkproduktionen,
utan det blir en anpassning,
varvid en del jordbrukare släppa mjölkproduktionen.
I de summor vi ha nämnt
upptas emellertid de 24 miljoner kronor,
som i propositionen ha reserverats,
och de 63,7 miljonerna för allmänna
mjölkprisbidrag och vad den
allmänna mjölkavgiften ger.

Hela detta resonemang tycks således
bygga på en rätt svårartad missuppfatt -

Nr 25.

103

Onsdagen den 30 maj 1951 em.

Prisregi erande åtgärder på jordbrukets område.

ning av det hela. Jag noterade emellertid,
att herr statsrådet var synnerligen
belåten med det. Däremot var det ju en
smula märkvärdigt, att på den punkt,
där herr Ahlsten har en reservation,
som vänder sig mot propositionen och
statsrådets förslag, blev det ingen kommentar
alls.

Vidare skulle jag vilja säga några ord
med anledning av herr Norups anförande.

Herr Norup tycker att han håller sig
till brödet — jag tillät mig inledningsvis
säga något om bröd och skådespel. I
denna debatt tror jag att vi få hålla oss
till brödet bägge två. Det är bara frågan
om hur kakan skall delas. Det är egentligen
det vi skola diskutera, herr Norup.
Han gjorde ett referat — det skulle,
föreställer jag mig, vara ett referat av
vad som sagts i utskottet — och jag
skulle ha sagt, att vi tänkte huvudsakligen
på konsumenterna. Vad som förekom
i utskottet var följande. Herr Norup
sade, att vi visade mycket stort intresse
för fördelningen men mindre intresse
av att öka den summa, som jordbruket
skulle få. Jag genmälde, att
när förhandlingsdelegationen, som bestod
av bondeförbundare och en liögerman,
hade kommit överens med regeringen
om hur mycket jordbruket skulle
ha och när man fått vad man enligt
kalkylen skall få, vore det väl mycket
begärt att — sedan alltså ett rent bondeparti
har slutit avtal och förklarat
sig nöjt — ett annat parti, som är sammansatt
av både jordbrukare och andra
grupper, skulle komma med ett överhud.
Det gällde ju inte bara folkpartiet
utan också högern och socialdemokraterna.
Redan i jordbruksutskottet
försökte herr Norup felreferera detta
mitt uttalande liksom han gjort här i
kammaren. Jag anhåller, att herr Norup
slutar upp med det.

Däremot fick jag inte något svar på
min fråga, om herr Norup tror, att det
är för jordbruket gagneligt att ha en
politiskt sett så ensidigt sammansatt
förhandlingsdelegation. Jag skall inte

referera vad herr Norup personligen
sagt till mig i detta sammanhang, men
jag hade varit mera belåten, om herr
Norup hade refererat sig själv än felrefererat
mig.

Vidare säger herr Norup om denna
uppgörelse, att man har väntat för länge
med att ge vegetabilieproduktionen
rättvisa. Enligt herr Norups uppfattning
ha alltså de tidigare uppgörelserna
varit felaktiga på denna punkt. Man
har givit mjölkproduktionen för mycket
och vegetabilieproduktionen för
litet, och nu har man rättat till det.
Jag tackar för upplysningen.

Herr Norup är förvånad över att jag
inte har anslutit mig till herr Haeggbloms
så liberala synpunkter på de
fria priserna. Jag har ingenting emot
att herr Norup och jordbruksministern
tävla i att visa förvåning över ett
problem, som de själva konstruera och
servera i debatten. Var så goda och
fortsätt. Annars är ju vår ståndpunkt
klargjord så många gånger, att den
knappast bör väcka någon förvåning.

Herr Norup erkänner att regionalplaneringen
icke är i allo lyckad. Det håller
jag med honom om. Emellertid säger
han vidare, att anordningen bara är
tillfällig, vilket alltså innebär, att herr
Norup har samma uppfattning som
statsrådet, att man skall pressa på det
mindre jordbruket samma anpassning
av mjölkproduktionen som det större
jordbruket. Gör man inte det, kan ju
clearingförfarandet inte gärna bli tillfälligt,
naturligtvis såvitt inte hela situationen
får en helt annan karaktär. Då
få vi ju diskutera om alltsammans.

Vidare får jag väl notera, att statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
i slutet av vårt meningsskifte
bär för en stund sedan blev mycket
intresserad av att diskutera oljeväxtodlingens
omfattning. Jag riktade en
interpellation till statsrådet en gång i
februari månad, där första frågan löd
så här: »Vill herr statsrådet lämna riksdagen
en ingående redogörelse för de
ekonomiska förhållandena omkring ol -

104 Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 em.
Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

jeväxtodlingen och exporten av denna
odlings produkter?» Jag har emellertid
inte fått något svar på den frågan.
Nu skall jag gärna erkänna, att statsrådet
naturligtvis har en viss trumf på
hand, när han ställer dagens situation
mot den situation, som förelåg förra
våren, då vi diskuterade detta, tv det
har skett en så oerhörd förskjutning
i priserna, att situationen är annorlunda.
Men vad jag liar velat på denna
punkt är att få en ordentlig utredning
av hela problemet brödsäd — oljeväxter
-— fodersäd, och få olika synpunkter
vägda mot varandra. Utan att det
materialet kommer fram kan ingenting
kategoriskt sägas. Min uppfattning är
emellertid, att oljeväxtodlingen är orimligt
stor både 1950 och 1951. Men det
får vara en personlig uppfattning, så
länge man inte fått fram det material
i denna fråga, som borde ha lagts fram
för länge sedan.

Sedan skall jag, herr talman, trots att
det slamras med bänklocken säga ytterligare
ett par saker. Jag rår verkligen
inte för att denna proposition kommit
så sent.

Herr Johnsson i Skoglösa säger, att
jag skulle ha sagt, att jordbrukets organisationer
fått en för stor rätt att föra
talan när det gäller jordbrukets prissättning.
Ja, herr Johnsson i Skoglösa,
det är bara det, att detta har jag aldrig
sagt, och därför vore det bättre att avskriva
hela den saken.

Till slut säger utskottets ärade vice
ordförande om folkpartiets motion, att
vi diskuterade den sakligt i utskottet
och kom till det resultatet, att en utredning
inte skulle vara till något gagn.
Ja visst diskuterade vi sakligt och lugnt,
så långt vi hunno, men det sista anförande,
som jordbruksutskottets vice
ordförande höll på den punkten, visade
klart och tydligt, att han inte hade
läst motionen. Jag klandrar honom inte
för det. Jag har redan tidigare förklarat,
hur det hänger ihop med behandlingen
av detta ärende i utskottet,

men under sådana förhållanden kan
man väl säga, att viljan till saklighet
fanns men möjligheterna för en uttömmande
diskussion funnos icke. Jag
ber, herr talman, alt få vidhålla mitt
tidigare yrkande.

Herr ÅHMAN: Herr talman! Jag har
gjort en del anteckningar, men jag skall
inte polemisera.

Jag begärde ordet närmast i anledning
av jordbruksministerns påstående
att herr Waldemar Svensson var tämligen
ensam om reservationen. Jordbruksministern
ironiserade litet över
honom som bonde och talade i det
sammanhanget om föreningsbönder. Jag
anser det då påkallat att som hundraprocentig
föreningsbonde gå upp och
säga, att jag står helt bakom reservationens
synpunkter. Och jag kan trösta
jordbruksministern och herr Norup
med att när jordbruksuppgörelsen skall
genomföras och man skall tillämpa
denna områdesdifferentiering av mjölkpriset,
torde det bli ännu flera, som
komma att ställa sig bakom dessa synpunkter.

Jag skall, herr talman, på grund av
den långt framskridna tiden inskränka
mig till att med dessa ord yrka bifall
till reservationen av herr Waldemar
Svensson m. fl.

Herr andre vice talmannen övertog
härunder ledningen av förhandlingarna.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Jag skall vid denna tid på dagen
inte bli mångordig. Jag skall nöja
mig med alt säga några ord i en speciell
fråga.

Man har här försökt att spela ut
småjordbrukare mot stora i det uppenbara
syftet att i politiskt avseende slå
mynt av förmenta motsättningar dem
emellan. Man måste ju hålla i minnet,
att vid årets förhandlingar var
det en helt ny situation som förelåg.
Produktionsvolymen hade, glädjande

Onsdagen den 30 maj 1951 em.

Nr 25.

105

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

nog ur många synpunkter får man säga,
ökat högst väsentligt, men denna ökning
hade skapat nya problem. Vi
ha kommit att få ett överskott på vissa
varor. En omläggning av produktionen
är ju, som har sagts så många gånger
här i dag, eu nödvändig sak, men den
tar tid att genomföra. Och i år var det
vissa betydande svårigheter i fråga om
prisavvägningen.

Det är dessa svårigheter, som herr
Svensson i Ljungskile klamrar sig fast
vid, när han försöker, som jag sade,
spela ut mindre jordbrukare mot större.
Herr Svensson i Ljungskile påtalar avvägningen
och säger, att mjölkproducenterna
ju inte ha fått någon egentlig
prisökning denna gång, under det
att de som producera andra varuslag
ha fått mycket betydande höjningar. Ja,
dess värre är det ju på det sättet. Men
lyckligtvis förhåller det sig ändå på
det sättet, att de som producera mjölk
i viss utsträckning, ibland i ganska
stor utsträckning, också frambringa
andra varuslag och därför blivit delaktiga
av den prishöjningen. Men man
kan naturligtvis inte komma ifrån att
de jordbrukare, som till övervägande
del eller kanske uteslutande hålla sig
till mjölkproduktion, ha kommit i en
missgynnad situation. Jag är fullt ense
med herr Svensson i Ljungskile om den
saken, och jag för min del tycker, att
det är en tråkig sak. Men det må vara
en sak, att man har önskemål i en viss
riktning och att man skulle vilja ha en
förbättrad ställning för mjölkproducenterna.
En annan sak är, hur man
skall realisera detta. Vad som gjorts
i år, när man har höjt priserna på vegetabilierna
så pass mycket som man
har gjort, är väl, att man har vidtagit
någonting, som kan betraktas som en
inledning för att skapa fram gynnsammare
förhållanden även för mjölkproduktionen.
Man har vidtagit åtgärder,
som närmast böra leda till en viss
minskning av mjölkproduktionen och
på det sättet bildat ett underlag för en

prisbildning på denna produkt, som är
mera rättvis. Det är väl på det sättet
man måste se prisavvägningarna innevarande
år.

Nu säger herr Svensson i Ljungskile,
att han för sin del hellre skulle se, att
en del av de pengar, som nu komma
jordbrukarna till godo, framför allt
spannmålsodlarna, ginge till konsumenterna.
Kan man föra det resonemanget,
om man är på det klara med att denna
betydande höjning är avsedd att underlätta
omställningen och om man vidare
vet, att de produkter som man skapar
fram på detta sätt kunna avyttras utomlands
till mycket goda priser? Jag tror
inte att man skall försöka sig på att ge
jordbrukarna det intrycket, att man vill
gagna jordbruksnäringen genom att
splittra på detta sätt. Herr Svensson i
Ljungskile vill försöka göra gällande,
att viljan hos dem som ha förhandlat
inte har varit riktigt god när det gäller
att försöka tillgodose de mindre jordbrukarna,
och samtidigt tycker han att
det är skäl i att tala om att flertalet av
dessa förhandlare äro bondeförbundare.
Slutsatserna låter han var och en dra,
och det är ju ganska enkelt att göra det.
Han menar alltså, att bondeförbundarna
äro föga intresserade av det mindre
jordbruket, något som herr Svensson i
Ljungskile däremot menar att han i
allra högsta grad är. Ja, herr Svensson
i Ljungskile, att påpeka vad man mycket
väl kanske skulle kunna kalla missförhållanden
är en sak, men man avhjälper
inte olägenheter bara genom att
påpeka dem, och såvitt jag vet har man
inte från folkpartihåll presenterat något
realiserbart förslag för att hjälpa
mjölkproducenterna och framför allt de
små jordbrukarna till en bättre inkomst.

Alla känna vi till dessa olägenheter,
och jag skulle vilja säga, att vi alla vilja
försöka avhjälpa dem. Vad man har
gjort i år är väl för det första att man
genom att främja produktionen av vegetabilier
försökt skapa underlag för
bättre priser på animalierna, framför

100

Nr 23.

Onsdagen den 30 maj 1951 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

allt då på mjölken. Vidare har man för
det andra gått in för ett försök att på
frivillig väg genomföra någonting, som
man skulle kunna kalla för en clearing
mellan stora och små jordbrukare. Vi
ha, glädjande nog höll jag på att säga,
fått bevittna, hurusom lierr Svenssons
i Ljungskile försök att här i kammaren
spela ut den ena jordbrukargruppen
mot den andra spruckit även vad beträffar
hans eget parti, och av de instämmanden
som gjorts här, fick man
närmast det intrycket, att jordbrukarfalangen
inom folkpartigruppen var på
det klara med att man här hade gjort
ungefär vad som var möjligt att göra
detta år. De som ha en annan uppfattning
äro kanske flera, men jag
skulle i så fall tänka mig, att de förutom
herr Svensson i Ljungskile väl till alldeles
övervägande delen, för att inte
säga kanske uteslutande, få betrakta sig
som tillhörande konsumentgrupperna,
och jag vet inte om man, när det gäller
förhållandet mellan stora och små
jordbrukare, bör ta alltför stor hänsyn
till de synpunkter som framföras ifrån
konsumentsidan.

Herr OHLIN: Herr talman! Denna
fråga tillhör ju onekligen de viktigare
av dem riksdagen har att behandla.
Det förefaller mig naturligt, att den
även under denna sena timme ägnas
den uppmärksamhet den förtjänar. Jag
skall emellertid av tidsliänsyn begränsa
mig till endast ett par observationer.

Det har här av olika talare, alldeles
särskilt av herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet, betonats,
att jordbruksorganisationernas stöd för
den politik som föres är av väsentlig betydelse.
Jag vill helt och hållet instämma
på den punkten. Det går
knappast att överdriva betydelsen av att
man i en fråga av denna art kan nå en
uppgörelse, som organisationen accepterar,
men det är inte berättigat att därav
draga den slutsatsen, att det när

frågan kommer på riksdagens bord into
skall återstå något annat än att utan
vidare godtaga den. Även med den
största respekt och aktning för såväl
regeringen som jordbrukarorganisationerna
bör riksdagen bestämt vidhålla, att
den har anledning inte bara att diskutera
utan även att realbehandla dessa
viktiga saker. Det är beklagligt, om
dessa år efter år endast skola kunna behandlas
under några få dagar av respektive
utskott och sedan på ett mycket
sent stadium av riksdagen. Herr Svensson
i Ljungskile har här i en diskussion
med jordbruksministern frågat, om
statsrådet är villig att göra någonting
för att möjliggöra för riksdagen att
taga en verklig befattning med dessa
spörsmål. Jordbruksministern har svarat
på ett sätt, som jag måste karakterisera
så, att han inte var vidare intresserad.

Jag vill inte alls bestrida, att det
finns svårigheter här, men jag har velat
markera, att det från vårt håll är omöjligt
att acceptera, att den stora och viktiga
frågan om den svenska riksdagens
medverkan vid utformningen av jordbrukspolitiska
riktlinjer endast skall
behandlas på det sättet, att man säger,
att man inte kan lova någon förbättring
därför att det är svårt att göra något åt
det. Jag skulle vilja hemställa till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet,
att han ägnar frågan om
riksdagens medverkan ytterligare någon
uppmärksamhet. Varken jordbrukspolitiken,
jordbruksorganisationerna eller
det svenska jordbruket komma i
längden att förlora på det.

Den andra reflexionen jag vill göra
är följande. När vi i folkpartiet ända
sedan före kriget haft att taga ställning
till jordbrukspolitiska problem — delvis
av ganska besläktad art med nu
föreliggande, delvis avvikande därifrån
— har utgångspunkten för oss varit,
att man skulle söka skapa tillbörlig
trygghet för det svenska jordbruket i
dess helhet. Vad som skedde under

Onsdagen den 30 maj 1951 em.

Nr 25.

107

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

1930-talets första hälft har stått som
ett avskräckande exempel för oss. Det
har gällt att förebygga varje risk för
en utveckling i den riktningen. Vid sidan
av denna huvudlinje — erforderlig
trygghet för det svenska jordbruket
på ett sätt som i längden inte står i
strid med några berättigade konsumentintressen
— har det framstått för oss
som en väsentlig uppgift att försöka
medverka så gott vi kunna till att jordbrukspolitiken
eftersträvar en sådan
fördelning av inkomsterna, att det
mindre jordbrukets folk får en skälig
andel. Det har varit en långvarig strävan.
Jag hänvisar här endast till vår
verksamhet för att införa, öka och bevara
producentbidraget på mjölk.

När det nu från statsrådsbänken talas
kritiska ord om folkpartiets förnämste
talesman i denna fråga, herr
Svensson i Ljungskile, vill jag minst
av allt bestrida statsrådets rättighet att
kritisera såväl herr Svensson som andra
hur mycket som helst, men jag tillåter
mig uttrycka den uppfattningen att när
det gångna decenniets jordbrukspolitiska
historia skall skrivas kommer
man att erkänna, att dennes bidrag till
diskussionen i detta ämne hört till de
mest genomtänkta.

När det gällt att trygga att en skälig
andel av inkomsterna inom jordbruket
kommer de mindre jordbrukarna till
del, har det sannerligen inte varit fråga
om att spela ut den ena gruppen mot
den andra. Detta argument har ofta
framförts men med föga rätt. Man kan
nämligen inte bestrida, att det inte
bara finns gemensamma utan även i
någon mån avvikande intressen. Del
kan då vara naturligt, om man från
något håll hävdar, att man vill tillse,
att det mindre jordbrukets synpunkter
bli beaktade i tillräckligt hög grad. Det
är enligt min mening kortsynt att påstå,
att det skulle skada det svenska
jordbruket i dess helhet, om jordbrukspolitiken
lägges så tillrätta att det
mindre jordbruket får en lämplig an -

del av inkomsterna. Jag tror tvärtom
— det är sedan länge min bestämda
övertygelse — att det är till hela det
svenska jordbrukets bästa. Endast om
man genomför denna fördelning kan
det i längden bli möjligt att bibehålla
den allmänna medborgerliga samling
kring jordbrukspolitiken, som väl, meningsskiljaktigheterna
till trots, under
de senaste åren har skapats på de väsentligaste
punkterna! Det gäller här
inte att spela ut den ena gruppen mot
den andra utan tvärtom att göra en rimlig
avvägning mellan de olika gruppernas
intressen. Ingenting kan väl
då vara naturligare än att det finns delade
meningar om var den rätta gränsen
går.

Statsrådet Sträng sade själv nyss,
mycket bra för resten — han har ofta
skickliga och intelligenta formuleringar
— att det gäller en avvägning mellan
å ena sidan de ekonomiska, försörj
ningsmässiga synpunkterna och å
andra sidan de sociala synpunkterna.
Jag trodde, att diskussionen i dag just
gällde bl. a. hur man skulle kunna finne
en metod att göra denna avvägning
så rättvis och praktisk som möjligt.
Men sedan tilläde jordbruksministern
till min överraskning, att det inte är
en utredningsfråga utan eu klart markerad
intressefråga, hur mycket av inkomsten
som man vill överföra från
den ena gruppen till den andra. .Tåg
trodde verkligen, herr talman, att det
inte alls var så som statsrådet nu
plötsligt gjorde gällande, att metoderna
och deras inverkan på olika grupper
i olika delar av landet voro fullständigt
klara, utan att man tvärtom
från alla sidor — vare sig man hävdar
att den ena eller den andra metoden
är bäst — erkänner att här verkligen
föreligger ett svårt metodproblem.

Hur förhållandena ligga till med avseende
på de olika storleksgrupperna
inom jordbruket och deras möjligheter
att lägga om produktionen i en annan
riktning än mjölkproduktion iiro inga -

108 Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

lunda tillräckligt belysta ännu. Därför
kan inte beller frågan om vilken metod
som direkt eller eventuellt efter anpassning
åt ena eller andra hållet kan
ge det bästa resultatet ännu vara besvarad.
Det är ingen som vet hur stor
del av de mindre jordbrukare, som
man skulle vilja ge ett gynnsammare
läge än det som den mera automatiska
mekanismen åstadkommer, som skulle
gynnas genom Kungl. Maj ds metod,
och det är ingen som vet hur stor del
som skulle gynnas av den metod som
skisserats i folkpartiets reservation.

Vilken uppfattning man än i övrigt
kan ha om dessa saker förefaller det
mig därför, herr talman, motiverat att
vara med om en utredning. Det kan visserligen
sägas, att vi utreda så mycket
ändå här i landet. Men jag undrar
om inte särskilt kammarens jordbrukare
kunna hålla med mig om att detta
dock är ett mycket svårt spörsmål av
genomgripande betydelse för vårt ekonomiska
och sociala liv. Här om någonstans
skulle det vara berättigat att försöka
åstadkomma en bättre belysning
av våra ekonomiska problem än den vi
för närvarande ha.

Jag har därför, herr talman, inte kunnat
förstå, hur man kunnat mobilisera
så mycket energi som bl. a. statsrådet
Sträng här har gjort mot ett så naturligt
krav som det vilket ställts i folkpartiets
reservation. Det förefaller mig
som om den ståndpunkt, som har hävdats
såväl i vår partimotion som i den
reservation som avgivits av folkpartiets
samtliga utskottsrepresentanter, skulle
vara mycket väl motiverad.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Jag begärde ordet för att å bondeförbundets
vägnar instämma med
herr Ohlin på en punkt. Han sade, att
det är orätt att tro, att det skulle vara
till någon skada att försöka tillgodose
det mindre jordbruket. Vi äro fullständigt
överens på den punkten, herr

Ohlin. Men det gäller att finna vägar
för att göra det. Två utredningar äro
redan i gång angående det mindre jordbruket,
och herr Svensson i Ljungskile
är med i åtminstone en av dem,
kanske i båda. Utskottet bär i det utlåtande
vi nu diskutera redogjort för ett
försök att på frivillig väg finna en lämplig
metod. Man försöker alltså experimentera
sig fram till en frivillig uppgörelse
i frågan och för en tid sedan
hemställde riksdagen, att Kungl. Maj :t
skulle ha sin uppmärksamhet riktad
just på frågan hur man i nuvarande
produktionsläge skall kunna lämpligen
fylla ut denna omtalade inkomstklyfta.

Herr Ohlin bestrider, att herr Svensson
i Ljungskile gjort något försök att
spela ut den ena jordbrukargruppen mot
den andra. Uttalandet fälldes visst i
samband med någon redogörelse för
herr Svenssons insatser i 1940-talets
jordbrukspolitik. När jag talade därom
avsåg jag emellertid dagens diskussion,
och jag skulle vilja fråga, om herr
Ohlin bestrider, att herr Svensson i
Ljungskile har försökt spela ut den ena
gruppen mot den andra i dag.

Herr NORUP (kort genmäle): Herr
talman! Jag skall tacka herr Ohlin för
att han angav folkpartiets officiella
linje.

Sedan är det nog litet vågat att sia
om framtidens historieskrivning. Det
kan ju hända, att — teoretiskt bedömda
—• Waldemar Svenssons tankar och ord
komma att ha en viss betydelse. För
det praktiska jordbruket ha vi ännu
inte sett några spår av dem, men det
kommer kanske i nästa period.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag är inte överraskad över att herr
Ohlin känner ett behov av att läsa enighetens
evangelium över det svenska
jordbruket. Den enighetspropagandan
är kanske erforderlig inom hans eget
partis jordbrukargrupp, men det får

Onsdagen den 30 maj 1951 em.

Nr 25. 109

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

han väl tillfälle klara av själv. Jag är
som sagt inte förvånad över att herr
Ohlin i sitt sista anförande ville framträda
som enighetens apostel i ett större
sammanhang för att inte det splittrade
intrycket från folkpartiets jordbrukargrupp
skall sitta kvar alltför länge på
näthinnan hos kammarens ledamöter.

Herr Ohlin gav oss rätt, som i debatten
ha hävdat att jordbruksorganisationernas
stöd är av väsentlig betydelse
på denna punkt. Det får emellertid, säger
herr Ohlin, inte bli så, att riksdagen
förmenas att ha andra uppfattningar
och inskränkes till att bli en
institution som säger ja och amen till
vad regeringen och intresseorganisationerna
kommit fram till. Ingen av dem
som här ha understrukit organisationernas
betydelse har väl velat göra gällande,
att riksdagen skulle vara förmenad
att ha sin egen uppfattning. Det
har ju stått herr Ohlin fritt att motionera
om avslag och ändringar; det har
stått herr Ohlins partivänner i utskottet
fritt att anmäla avvikande mening
om uppgörelsen. Det står herr Ohlin
fritt ännu en halv timme att ställa förslag
som mycket radikalt avvika från
den föreliggande uppgörelsen mellan
regeringen och jordbruksorganisationerna.
Ingen har ifrågasatt riksdagens
suveränitet och dess rätt att välja och
vraka. Jag har nog en känsla av att
talesättet om att man genom uppgörelsen
gått till angrepp mot riksdagens suveränitet
närmast varit skådebröd inför
kammaren i dag. Jag tror inte, att herr
Ohlin vill taga konsekvenserna och för
egen del anmäla någon avvikande mening.
Vi äro förmodligen alla överens
om att uppgörelsen är det hyggligaste
resultat som kan ernås. Det är väl därför
bara å pliktens vägnar som man
för in debatten på sådana sidospår
som jag tyckte mig finna i anförandet
från folkpartiets ledare.

Herr Ohlin sade vidare, att jordbruksministern
inte verkade vidare intresserad
av att få fram en snabbare

förhandlingsordning och av att presentera
riksdagen Kungl. Maj:ts förslag om
prisregleringen på ett tidigare skede,
varigenom såväl utskottet som hugade
motionärer skulle få bättre tid på sig.
Jag trodde att jag hade gjort klart i
mitt första anförande var jag står på
den punkten. Det ligger i förhandlingarnas
egen natur, att man inte gör upp
förrän många omständigheter, däribland
också tidsnöden, tvingar en därtill.
Varje erfaren förhandlare vet, att
man i regel får uppgörelsen till stånd i
förhandlingarnas avslutningsskede, inte
i deras inledningsskede.

Jag kan försäkra kammaren, att tidrymden
mellan den dag då uppgörelsen
träffades och den dag då propositionen
presenterades inför riksdagen —
och propositionen är inte något litet
verk; den omfattar dock ett par tre
hundra sidor — var så pass kort, att
ingen kan på allvar göra gällande den
kritiken, att frågan försinkats inom departementet.

När jag nu inte vågar stå inför kammaren
och ge löften om att det skall
bli bättre nästa år, att en förhandlingsmässig
överenskommelse mellan regeringen
och jordbrukarna skall föreligga
på ett tidigare skede och att propositionen
skall överlämnas till riksdagen
med gott utrymme för utskottsbehandling,
beror det helt enkelt på att
jag inte kan taga på mitt ansvar att lova
uppfylla dessa löften. Att jag verkar
mindre intresserad, som herr Ohlin uttryckte
det, beror på att jag har vissa
anspråk på mig själv när det gäller att
hålla givna löften. Ger jag nu ett löfte
om att förslagen skola presenteras tidigare
nästa år, förpliktar ju detta till
någonting. Jag försöker åtminstone ha
vissa anspråk på mig själv i det hänseendet,
och därav —■ det verkar kanske
litet ovanligt för herr Ohlins del —
emanerar min försiktighet på denna
punkt.

Herr Ohlin hade, utöver sina stora
deklarationer om nödvändigheten av

Ilo Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

enighet på det jordbrukspolitiska området,
även ett behov av att ge, såsom
lian själv uttryckte det, sitt partis förnämste
man på området, herr Waldemar
Svensson, ett stöd och kanske något
av en upprättelse. Även om jag si älv
inånga gånger, när jag har haft nöjet
att diskutera med herr Waldemar
Svensson, har måst anmäla avvikande
uppfattning i förhållande till honom
i jordbrukspolitiska spörsmål och även
om jag i kväll tyckte att det fanns en
del hål i den argumentering, som han
här anförde, så vill jag i rättvisans intresse
säga, att jag inte fann herr
Svenssons argumentering så bristfällig,
att den behövde klädas upp med de
granna klutar som hans partiledare här
häktade på den.

Herr Ohlin återkom allra sist i sitt
anförande till utredningskravet när
det gäller inkomstfördelningen. Herr
Ohlin fann det litet underligt att jag
betraktade frågan om inkomstfördelningen
mera som en intressefråga än
som ett utredningsspörsmål, och herr
Ohlin skisserade i snabba drag upp vad
utredningen väl skulle kunna klara upp,
nämligen frågan om hur stor del av
jordbrukarna som skulle behöva hjälpas.
Jag är, herr Ohlin, rädd för att vi
skulle taga oss vatten över huvudet, om
vi skulle ge oss in på en sådan inventering
av allt vad jordbruk heter inom
svenska landamären. Och om vi skulle
göra en utredning i enkla drag, komme
den säkerligen inte att ge mera än vad
vi i dag veta.

Den avgörande politiska frågeställningen
är ju, hur vi skola kunna fixera
priserna på jordbrukets produkter på
ett sådant sätt, att det innebär en lämpligt
avvägd omflyttning av inkomster
från den ena produktionsgrenen till
den andra, från den ena gruppen av
jordbrukare till den andra, och det
vore barnsligt att förneka att bakom
detta ligger en intressefråga. Men de
intressemotsättningar, som finnas, skola
väl kunna överbryggas, och ett icke ovä -

sentligt steg i riktning mot detta mål
har tagits genom den överenskommelse,
till vilken man i år diskuterat sig fram
på jordbrukarnas stämma, där båda
grupperna av jordbrukare varit representerade,
alltså både den givande och
den tagande parten, både de jordbrukare
som sitta på de stora jordbruken
med den vegetabiliska produktionsinriktningen
och jordbrukarna på de små
jordbruken med den animala produktionsinriktningen.

Jag tror att vi inte ha något annat
att göra än att fortsätta på denna väg.
Jag har inte samma höga uppfattning,
som herr Ohlin tydligen har, om en utrednings
möjligheter att åstadkomma
ett bättre resultat härvidlag.

Herr OHLIN: Herr talman! Herr Hedlund
frågade mig — sedan herr Hedlund
först tycktes ha erkänt att herr
Waldemar Svenssons insatser närmast
under 1940-talet till det svenska jordbrukets
fromma icke inneburit något
utspelande av den ena parten mot den
andra — om jag ville påstå att detsamma
gällde även i dag. På detta vill
jag svara, att varje diskussion om hur
man bäst skall sörja för att en viss
grupp får en skälig andel av en inkomst
måste innebära en diskussion av
denna grupps mer eller mindre berättigade
intressen i förhållande till andra
grupper. Och man kan vid varje sådan
intresseavvägning — jordbruksministern
kallade den alldeles nyss självklar
och nödvändig i det sammanhang som
det nu gäller — råka ut för den beskyllningen
att man spelar ut den ena
gruppen mot den andra. Skall man fylla
det kravet att icke fälla något yttrande,
som kan framställas så som om man
spelade ut den ena gruppen mot den
andra, får man nog helt avstå från alla
synpunkter på vad som är en rättvis
avvägning mellan olika grupper

Herr Waldemar Svensson har i dag
lika litet som tidigare velat avstå där -

Onsdagen den 30 maj 1951 em.

Nr 25.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

ifrån när det gäller de olika grupperna
inom jordbruket, och jag hoppas att
han inte heller skall göra det i fortsättningen.
Jag är alldeles övertygad
om att en diskussion om hur man skall
åstadkomma en rättvis och rimlig avvägning
är till hela det svenska jordbrukets
bästa, och den förtjänar icke
att karakteriseras på ett sådant sätt, att
intrycket blir ett annat.

Herr Norup bestred att herr Waldemar
Svensson gjort några insatser av
värde på det jordbrukspolitiska området.
Ja den saken får väl i stort sett
överlämnas åt historieforskningen att
bedöma. Jag bestrider ingalunda att
även herr Norup gjort betydande jordbrukspolitiska
insatser, men jag kanske
inte heller behöver närmare motivera
detta. För att ställa herr Norups bestridade
i dess rätta belysning vill jag
emellertid framhålla att även en outsider
som jag — jag har ju ända sedan
jag kom in i riksdagen ägnat jordbruksfrågorna
ett betydande intresse, men
jag vet att min lekmannamässiga okunnighet
i praktiska ting är ett stort handikap
— har inte svårt att uppräkna
punkter i vår jordbrukspolitik, där en
rättvis bedömning inte skall kunna
undgå slutsatsen, att det finns spår,
direkt eller ofta indirekt, av insatser
som herr Waldemar Svensson gjort.
Jag nämner i första rummet den utveckling
som skett beträffande producentbidraget
på mjölk. Jag nämner vidare
den prispolitik, som vid olika tillfällen
förts i fråga om äggen. Och jag'' nämner
avvägningen mellan oljeväxt- och brödsädsodlingen.
Jag skulle även kunna
hänvisa till frågan om en subventionering
av margarinet. Och om vi, herr
Norup, skulle ge oss in på en historieskrivning
i fråga om utvecklingen inom
1942 års jordbrukskommitté — jag anser
mig med ett visst fog kunna tala
om den saken, då jag var med i kommittén
under två år och vet ungefär
hurudant läget var inom kommittén,
när jag på grund av annat uppdrag år

1944 måste träda tillbaka och herr
Waldemar Svensson blev min efterträdare
— så är det nog ingen tvekan om
alt det under den följande tiden skedde
väsentliga förändringar av ståndpunkterna.
Vi kunna kanske diskutera den
saken utförligare någon annan gång,
men ingen kan nog bestrida att det
i fråga om dessa förändringar och herr
Waldemar Svenssons inträde i kommittén
föreligger ett sammanträffande,
som inte bara är temporalt utan även i
någon mån kausalt.

Jag har, herr talman, bara i förbigående
velat anföra några exempel på
de insatser som herr Waldemar Svensson
gjort. Jag trodde egentligen att jag
skulle vara befriad från tvånget att
konkretisera det som väl ändå en någorlunda
generös bedömning från andra
sidan skulle från början ha kunnat erkänna
som riktigt. Det finns inte något
behov av att, såsom jordbruksministern
sade, här hänga på några vackra kläden.
Jag tror att herr Svensson uppträder
i sin egen klädedräkt på ett sätt
som inger respekt också hos de andra
partierna — därom vittnar inte minst
debatten i dag.

Vidare skall jag be att få rätta ett
litet misstag, som jag gjorde i mitt förra
anförande. Jag var nämligen så överraskad
av jordbruksministerns lilla
klyscha om herr Svenssons privata
ståndpunkt, att jag råkade överdriva
när jag talade om anslutningen till reservation
nr G. Det är tre av folkpartiets
fyra representanter i jordbruksutskottet
som stå bakom denna reservation.

När det gäller frågan om enigheten
inom partierna skola vi kanske inte
glömma bort att det både av socialdemokratiska
riksdagsmän och av bondeförbundets
representanter avgivits motioner,
där man framfört i viss mån avvikande
meningar beträffande jordbrukspolitiska
spörsmål. Om inte tiden
vore så långt framskriden, skulle jag
kunna anföra många exempel på huru -

112

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

som det även inom andra partier funnits
olika meningar i jordbruksekonomiska
frågor. Jag tolkar därför förtjusningen
i dag över att det finns olika
meningar inom folkpartiet såsom ett
uttryck för att man egentligen väntat
sig, att vi inom folkpartiet skulle hålla
ihop bättre än som skett från andra
partiers sida vid en hel rad tillfällen.

Till sist vill jag i anledning av jordbruksministerns
uttalande om att riksdagen
ju har frihet att så mycket den
vill diskutera jordbrukspriserna, bara
erinra om att man särskilt i utskottet
måste ha tillräcklig tid på sig för att
kunna taga ställning till den stora och
viktiga fråga som det här gäller. Jag är
därför inte säker på att kammaren, även
om den anser att det ligger mycket i vad
jordbruksministern på denna punkt anfört
som en förklaring, finner det tillräckligt
motiverat att draga de slutsatser
som jordbruksministern gjorde.

Även om Kungl. Maj:t och jordbruksorganisationerna
i förväg träffa en överenskommelse
—■ det har i vissa fall talats
om en preliminär överenskommelse
— kan naturligtvis detta mycket väl förenas
med en sådan attityd till riksdagsbehandlingen,
att man både inom regeringen
och organisationerna icke bara
är villig, utan också angelägen att taga
all möjlig hänsyn till synpunkter och
uppfattningar som framföras vid riksdagsbehandlingen
av frågan. Det sker
ju under loppet av en 12-månadersperiod
i icke ringa grad en successiv anpassning
av jordbrukspolitiken. Jag skulle
därför ha önskat, att jordbruksministern
här intagit en mera välvillig hållning
när det gäller riksdagens möjligheter
att t. ex. på detta sätt göra sitt inflytande
gällande.

Vad till sist beträffar inkomstfördelningen
mellan olika grupper av jordbrukare,
var kanske inte ordet »hjälpas»
så lyckligt valt av mig. Frågan är
ju här vilken omfördelning av inkomsten
som skall äga rum, när alla äro
överens om att man icke kan acceptera

den fördelning, som automatiskt uppkommer
därigenom att priserna uteslutande
fastställas med ledning av försörjningspolitiska
synpunkter. Vi ha
dessa sociala hänsyn, denna avvägning,
som statsrådet Sträng sade uppenbarligen
är en intressefråga. Men det är
lika uppenbart, att frågan om i vilken
grad den ena eller den andra metoden
leder till ett resultat som bäst överensstämmer
med våra önskemål, icke är
tillräckligt klarlagd i statsrådet Strängs
tjocka proposition, utan den skulle behöva
ytterligare belysas.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Herr Ohlin gav sig ju här in på en
analys av begreppet »spela ut den ena
gruppen mot den andra» och framhöll,
att vid varje tillfälle, när det gäller att
försöka påvisa en orättvisa, spelas på
sätt och vis den ena gruppen ut mot
den andra.

Jag har för min del ingalunda opponerat
mig mot åt! man på detta sätt har
påvisat skiljaktigheter, utan vad jag har
reagerat mot är att man har velat ifrågasätta
den goda viljan hos bondeförbundets
män när det gäller att försöka tillgodose
även de mindre jordbrukarna.
Herr Ohlin ansåg sig här kunna kassera
in ett erkännande från min sida av herr
Waldemar Svenssons jordbrukspolitiska
insikter. Jag är inte i tillfälle att avge
något totalomdöme om herr Waldemar
Svensson i detta hänseende, men jag
skulle vilja erinra om några små episoder.
Jag kommer ihåg en episod på
1930-talet, när herr Waldemar Svensson
visst ville att ett betydande antal
svenska jordbruk skulle läggas ned, och
en annan från 1940-talet — det gällde
den gången närmast producentbidraget
till det mindre jordbruket — då jag balett
intryck av att herr Waldemar Svensson
såsom den ståndaktige reservanten,
satt bredvid och tittade på när andra
fingo försöka jämka och kompromissa
för att få fram det bästa resultat som

Onsdagen den 30 maj 1951 em.

Nr 25. 113

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

stod att vinna. Det hindrar emellertid
inte att herr Svensson kanske också har
mycket betydande förtjänster — det får
väl historieskrivningen visa så småningom,
eller också få vi kanske höra
herr Ohlin någon gång redogöra därför
litet närmare.

Herr NORUP: Herr talman! Jag är
ganska förvånad över att herr Ohlin
tar herr Svensson i Ljungskile i försvar
på det sätt som här skett — herr Svensson
brukar ju kunna svara för sig själv
— men något har väl hänt som gjort det
nödvändigt.

Vidare får jag tacka för de upplysningar
om hur jordbrukspolitiken bör
föras som jag här fått av herr Ohlin.
Han säger ju själv att han är outsider
på området, och det förstår jag, när
herr Ohlin bl. a. såsom en mycket vägande
post på herr Waldemar Svenssons
meritlista uppför hans insatser beträffande
producentbidraget på mjölk.
•lag måste säga att varken koskatten,
som herr Svensson en gång var uppfinnare
till, eller producentbidraget på
mjölk har varit till någon glädje för det
övervägande antalet jordbrukare. Producentbidraget
har nog varit ganska
impopulärt. Vi måste så småningom försöka
få en sådan utformning av detta
bidrag, att det även kan vara till effektiv
hjälp för det mindre jordbruket.
Däremot tror jag att många icke jordbrukare,
som lyfta detta producentbidrag,
i dag äro ganska tillfredsställda.

Sedan är det en annan sak, som jag
måste protestera mot. Herr Svensson i
Ljungskile yttrade, att jag skulle ha
sagt, att mjölkpriserna varit för höga
och spannmålspriserna för låga. Det
sade jag inte. Jag sade, att spannmålspriserna
varit så låga tidigare, att utvecklingen
medfört, att vi fått för litet
tillgång på spannmål och att vi tvingats
in på linjer, som jag anser icke innebära
rättvisa. Men vi ha försökt åstadkomma
så stor rättvisa som möjligt, och

jag hoppas att det skall kunna ske även
i fortsättningen. I det fallet tror jag att
det blir fler politiska partier än folkpartiet,
som anmäla sig för att försöka
hjälpa småbrukarna.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! När herr Norup säger att producentbidraget
på mjölk är synnerligen
impopulärt, vill jag erinra herr Norup
om att så har blivit förhållandet sedan
bondeförbundet, högern och socialdemokraterna
genom sin kompromiss konstruerade
bidraget så illa som för närvarande
är fallet. Men detta kan man
inte skylla folkpartiet för, ty vi voro
inte med om denna kompromiss. Under
åren 1944—1948 fungerade emellertid
anordningen med detta producentbidrag
mycket bra.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav först
propositioner beträffande utskottets
hemställan i punkten A, nämligen på
l:o) bifall till utskottets nämnda hemställan,
2:o) bifall till den av herr Carl
Sundberg m. fl. avgivna, med 4) betecknade
reservationen, 3:o) bifall till den
av herr Ahlsten avgivna, med 5) betecknade
reservationen; samt 4:o) bifall
till utskottets ifrågavarande hemställan
med den ändring däri, som föranledes
av bifall till motionen II: 635;
och fann herr andre vice talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Hseggblom
begärde likväl votering, i anledning
varav herr andre vice talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de tre återstående propositionerna,
av vilka herr andre vice
talmannen nu fann den under 2:o) angivna
hava flertalets mening för sig.
Beträffande kontrapropositionen äskade
likväl herr Svensson i Stenkyrka votering,
varför herr andre vice talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
i voteringen om kontrapropo -

,8 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 25.

114

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

sition i huvudvoteringen ånyo upptog
de båda återstående propositionerna;
och fann herr andre vice talmannen
därvid den med 3:o) angivna propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Denna herr andre vice talmannens
mening bestreds likväl av herr Karlsson
i Stuvsta medelst begäran om votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i den votering, som kommer
att företagas för bestämmande av
kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten A. i jordbruksutskottets
utlåtande nr 42, antager den av herr
Ahlsten avgivna, med 5) betecknade
reservationen, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
yrkandet om bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som
föranledes av bifall till motionen II:
635 av herr Karlsson i Stuvsta m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren till
kontraproposition i voteringen om
kontraproposition i huvudvoteringen
antagit bifall till den av herr Ahlsten
avgivna, med 5) betecknade reservationen.

I enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten A. i jordbruksutskottets
utlåtande nr 42 antager den av herr

Carl Sundberg m. fl. avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den reservation, som avgivits av herr
Ahlsten.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för nej-propositionen, vadan kammaren
till kontraproposition i huvudvoteringen
antagit bifall till den av herr
Ahlsten avgivna, med 5) betecknade reservationen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
A. i utskottets utlåtande nr 42, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Ahlsten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning; och befanns därvid
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets i punkten A
gjorda hemställan.

På därå av herr andre vice talmannen
given proposition biföll kammaren härpå
utskottets i punkten B gjorda hemställan.

Onsdagen den 30 maj 1951 em.

Nr 25. 115

Slutligen framställde herr andre vice
talmannen i avseende å punkten C propositioner
dels på bifall till utskottets
däri gjorda hemställan dels ock på bifall
till den av herr Näslund m. fl. avgivna,
med 6) betecknade reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Svensson
i Ljungskile begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
C. i utskottets utlåtande nr 42, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Näslund m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Svensson i
Ljungskile begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
124 ja och 45 nej, varjämte 7 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten C.

§ 2.

Uppskov med interpellationssvar.

På dagens föredragningslista hade
antecknats dels att chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet Vour/ttillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr

Uppskov med interpellationssvar.

Dicksons interpellation angående utbildningen
av det värnpliktiga befälet
dels ock att chefen för justitiedepartementet,
herr statsrådet Zetterberg tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid sammanträdet besvara herr Johnssons
i Stockholm interpellation angående
vissa spörsmål rörande den medborgarkommission,
som blivit tillsatt
för utredning av myndigheternas förhållande
i den s. k. Kejne-affären.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Med

hänsyn till den långt framskridna
tiden uppskjutas de interpellationssvar,
som finnas upptagna på dagens
föredragningslista, till morgondagens
plenum.

§ 3.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från utrikesutskottet:

nr 320, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition till riksdagen om godkännande
av mellan Sverige och Ungern
träffad uppgörelse rörande ersättning
för svenska privata ekonomiska intressen; från

statsutskottet:

nr 306, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar
i 1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
m. m. jämte
i ämnet väckt motion;

nr 307, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
m. m.;

nr 308, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om skatt å elektrisk kraft (elskatteförordning)
m. m., i vad propositionen
avser mcdelsanvisning till kontrollstyrelsen; nr

309, i anledning av Kungl. Maj:ts

116 Nr 25.

Torsdagen den 31 maj 1951.

Skatter.

proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av yrkessjukdom;

nr 316, i anledning av väckta motioner
om framläggande för 1952 års riksdag
av förslag till lösning av skärgårdens
kommunikationsfrågor;

nr 317, i anledning av riksdagens år
1950 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning
m. m.; och

nr 322, i anledning av väckt motion
om anslag för budgetåret 1951/52 till utbildningskurs
för sysselsättnings- och
arbetsterapeuter;

från första lagutskottet:
nr 326, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 4:o), 14 :o),
15:o) och 16:o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt; från

andra lagutskottet:
nr 336, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till väg -

trafikförordning m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner; och

nr 337, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303), dels
ock i ämnet väckta motioner;

från tredje lagutskottet:

nr 327, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 juni
1938 (nr 274) om rätt till jakt, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner; samt

från riksdagens kansli:

nr 338, angående ändring i apoteksvarustadgan;
och

nr 339, angående åtgärder mot missförhållanden
vid slakt av renar m. m.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 12.09 på natten.

In fidem
Gunnar Britth.

Torsdagen den 31 maj.

Kl. 11 fm.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollet för den 25 innevarande
maj.

§ 2.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
178, angående tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1950/51.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 3.

Statsregleringen.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
179, angående statsregleringen för budgetåret
1951/52.

Punkten 1.

Skatter.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr OHLIN: Herr talman! Jag vill
använda detta tillfälle till några avslu -

Torsdagen den 31 maj 1951.

Nr 25.

117

tande reflexioner rörande skattepolitiken
och dess samband med den ekonomiska
politiken. En debatt i dessa
spörsmål har ju förts mera utförligt
här i kammaren för inte länge sedan.

När nu riksstaten för nästa budgetår
föreligger visar det sig, att budgetöverskottet
blir så betydande som 655 miljoner
kronor. Detta är ju snarast ett
högre belopp än man förut hade räknat
med. Det ställer den argumentering,
som på sina håll förts för de nyss
genomförda skattehöjningarna, i en
ännu grällare belysning. Vi ha då och
då från regeringspartiet — i brist på
andra argument — fått höra, att man
inom oppositionen inte vill vara med
om att skaffa täckning för statsutgifterna.
Det är då naturligt om man nu
slår fast, att budgetförslaget visar ett
för svenska förhållanden så exceptionellt
överskott som 655 miljoner kronor.
Det finns dessutom goda grunder
att antaga, att vissa inkomstberäkningar
äro tilltagna något i underkant.

Nu skall man inte glömma, att på
driftbudgeten en reservationsmedelsförbrukning
kommer att ske, som uppskattas
till ungefär 200 miljoner kronor.
När sedan lånebehovet på kapitalbudgeten
beräknas, har man att taga
hänsyn till att det är svårt att beräkna
hur mycket reservationsmedlen komma
att minska under nästa år. Det är ju,
som finansministern själv påpekar, rätt
svårt att säga i vad mån de beslutade
anslagen komma att leda till effektiva
utgifter redan under nästa år. Det är
därför inte uteslutet, att den beräkning
för behovet av lånemedel som gjorts i
själva verket kan vara överdriven i den
mån den bygger på antagandet, att dessa
utgifter på kapitalbudgeten skola bli
effektiva redan under nästa år.

Jag skall inte göra några andra kommentarer
till själva riksstaten än dem
jag nu gjort. Men mot denna bakgrund
skall jag be att få anknyta något till debatten
i förra veckan. Jag tänker på
lämpligheten av att använda skattehöjningar
och väldiga budgetöverskott så -

Skatter.

som medel mot inflationen. Debatten
slutade med att finansministern frågade,
i vad mån en kreditåtstramning
kan verka återhållande på höjningen
av livsmedelspriserna. Detta ansåg finansministern
tydligen vara en verklig
kuggfråga, ty han ansåg sig inte ha fått
svar på den, när han upprepade den i
sitt allra sista anförande. När jag då i
ett inpass förklarade, att kedjereaktionerna
via lönebildningen måste slå igenom
i hela det ekonomiska systemet, då
förklarade finansministern ungefär det,
att han bäst borde lämna detta uttalande
utan några kommentarer.

Det inträffade nu, att ett par av mina
vänner kommo till mig och frågade, om
jag märkte att finansministern — tydligen
som en liten avi till pressläktaren
— avstod från att diskutera det
uppenbart riktiga i att inflationsbekämpande
åtgärder på en punkt via inkomstbildningen
komma att verka även
på andra punkter. Finansministern,
sade mina vänner, räknade tydligen
med, att om man underlät alt kommentera
mitt yttrande, skulle det i regeringspressen
kunna bli föremål för
kommentarer av — jag kanske kan
säga — enklare slag. Mot bakgrunden
av att finansministern just hade beklagat
sig över att hans egen politik inte
blivit tillräckligt utförligt och riktigt
refererad av mig i radiodebatten, måste
jag säga, att även om man i det politiska
arbetet är van vid åtskilligt, så
räknade jag inte med möjligheten av
att finansministern kunde ha en tanke
på att genom att låtsas som om mitt uttalande
var ganska orimligt ge en vink
om att här finnas möjligheter till kommentarer
av, skola vi säga något demagogiskt
slag. Jag vägrar fortfarande att
räkna med att finansministern kunde
ha haft en sådan spekulation. Däremot
har man i den socialdemokratiska pressen
med förtjusning kastat sig över
detta uttalande precis på det sätt, som
man från värt håll befarade att det
kanske skulle vara en frestelse att göra.

Jag tillåter mig därför afl nu fråga

118 Nr 25.

Torsdagen den 31 maj 1951.

Skatter.

finansministern: På vad sätt kunna
skattehöjningar på elektrisk energi och
motorfordon verka återhållande på
prisstegringen på jordbruksprodukter?
Detta är en fullständig parallellfråga
till finansministerns fråga till mig, på
vad sätt kreditåtstramningen kan verka
återhållande på prisstegringen på jordbrukets
produkter. Jag räknar med att
finansministern inte alls har svårt att
svara på denna fråga. Från hans utgångspunkter
måste svaret bli, att allt
som verkar återhållande på den totala
köpkraften och efterfrågan och som
därför verkar återhållande på prisstegringen
på vissa områden, det verkar
också på det sättet, att lönekompensationskraven
bli lägre. Med den jordbrukspolitik
vi föra bli då också givetvis
jordbrukspriserna lägre än de
skulle bli, om man lämnade inflationen
mera fritt spelrum. Tv finansministern
kan inte gärna mena, att regeringens
politik mot inflationen endast skall
bromsa priserna på vissa områden men
leda till ungefär lika stora prisstegringar
på livsmedel, som vi skulle få
om vi gåve inflationen mera fritt spelrum.
Finansministern måste således —
jag föreställer mig det, vi få kanske
höra om en stund — räkna med dessa
kedjereaktioner, om vilka han själv
många gånger talat, kedjereaktioner,
som när det gäller åtgärder på andra
håll i det ekonomiska systemet bl. a.
via lönebildningen slå igenom i jordbrukspriserna.

Finansministern kan säkert hänvisa
till — lika väl som jag gjorde många
gånger under anföranden i förra veckan
— att när man bekämpar inflationen
och därigenom får mindre nominella
pris- och lönestegringar, då betyder
detta ingalunda, att man får en mindre
reallönehöjning än med en annan ekonomisk
politik. Tvärtom, en ekonomisk
politik, som bekämpar inflationen och
skapar gynnsammare förutsättningar
för landets ekonomiska liv, den möjliggör
snarast en snabbare höjning av real -

lönerna än om man för en mera oklok
och obalanserad inflationspolitik. Jag
föreställer mig alltså att finansministern
måste gå med på att om en kreditåtstramning
på detta sätt verkar återhållande
på den totala investeringsefterfrågan
och återhållande på prisstegringarna
på vissa områden, då verkar
den också indirekt genom kedjereaktionerna
via inkomstbildningen.

Meningsskiljaktigheterna måste bestå
däri, att vi i folkpartiet mera lägga
tyngdpunkten på kreditrestriktionerna,
medan finansministern lägger mera
vikt vid skattehöjningarna. När det gäller
återverkan på jordbrukssektorn
verka dessa linjer i huvudsak på samma
sätt. Det blir naturligtvis även en viss
inverkan via jordbrukets inköp av råvaror,
halvfabrikat, maskiner o. d.

Om finansministern är vänlig att
upplysa mig om på vilket sätt han anser
att hans politik verkar återhållande
på prisstegringen på jordbrukets produkter,
skall jag här göra en avslutande
reflexion med anledning av det nästan
skandalösa sätt, på vilket regeringsorganet
tagit upp detta problem och påstått,
att min ståndpunkt innebär raka
motsatsen mot vad den egentligen innebär.
Man har nämligen inte dragit
sig för att påstå ungefär, att »herr Ohlin
tydligen vill reducera lönerna». Man
har inte påpekat någonting annat utan
närmast givit det intrycket, att det var
tal om att reducera reallönerna. Det
var alltså detta man inom regeringspressen
räknade ut att man skulle ge
ett intryck av på grundval av finansministerns
icke-kommenterande huvudskakning
till mitt uttalande.

Jag hoppas nu på ett uttalande från
finansministern hur han bedömer skattehöjningarnas
möjligheter att inverka
på detta område. Jag tror att ett sådant
uttalande kommer att verka mycket
klarläggande.

Sedan vill jag bara, herr talman, göra
ett litet påpekande till. Det majoriteten
i den svenska riksdagen beslutat inne -

Torsdagen den 31 maj 1951.

Nr 25.

119

bär bl. a. en skattehöjning, som fördyrar
trafiken. Man har gjort detta för
alt erhålla ett ännu större budgetöverskott
än eljest. I en annan församling
här i Stockholm, i stadshuset, har det
i dessa dagar förts en debatt om behovet
av att höja spårvägstaxorna, således
även det en åtgärd som skulle fördyra
trafiken. Här har det emellertid icke
gällt att skapa ett överskott i budgeten.
Det har inte ens gällt att få kostnaderna
för spårvägens utgifter täckta,
utan det har gällt att minska underskottet
i budgeten för att inte lasta
över för mycket på skattebetalarna. Regeringspartiet
och regeringens huvudorgan
förklara emellertid med anledning
av denna blygsamma åtgärd att
minska underskottet, att den utgör en
alldeles omotiverad tvångsbeskattning
av trafikanterna. När däremot finansministern
fördyrar trafiken uteslutande
för att höja ett budgetöverskott, då finner
man detta vara alldeles naturligt.
Ja, det brukar sägas, och det har förut
citerats här i kammaren, att det som
är sanning i Berlin och Jena är bara
dåligt skämt i Heidelberg. Jag får väl
smickra finansministern med att uttala,
att det som hans socialdemokratiska
vänner i stadshuset anse vara sanning,
det finner finansministern i riksdagen
vara ett dåligt skäml.

Herr HJALMARSON: Herr talman!

Även jag skall be att i största korthet
få göra några reflexioner i anledning
av den framlagda statsregleringen.

Om man endast håller sig till siffrorna
och inte går bakom miljonbeloppen
är finansministern otvivelaktigt att gratulera
till det framlagda förslaget till
statsreglering. Ett formellt budgetöverskott
på över 650 miljoner kronor föreligger.
Det behov av nyupplåning, som
för finansministern tycks vara något
av en mardröm, har kunnat sammanpressas
— fortfarande enligt statsregleringens
siffror — till någonting om -

Skatter.

kring 200 miljoner kronor, varvid i utgifterna
inräknats all reservationsmedelsförbrukning.
Visserligen kompliceras
situationen av utgången av den
stora konverteringsoperation, som håller
på att genomföras, men även med
hänsyn till den kan situationen bedömas
som ganska hygglig.

När jag fick vissa upplysningar om
svenska folkets reaktion inför riksgäldskontorets
konverteringserbjudande, fick
jag också en i viss mån ökad förståelse
för finansministerns statsfinansiella
teknik. Det torde mindre vara fråga om
bristande vilja att gå ut på marknaden
med svenska statspapper än om en realistisk
bedömning av möjligheterna att
på samma marknad finna avsättning för
dessa statspapper. Logiskt hänger naturligtvis
finansministerns tankekedja
ihop. Eftersom han inte just nu vill
släppa sin fastspikade ränta, kan staten
inte låna tillräckligt. Eftersom staten
inte kan låna tillräckligt vill finansministern
inte låna. Eftersom finansministern
inte vill låna får svenska folket
betala högre skatter än statens utgifter
i och för sig skulle motivera. Kortast
kan detta uttryckas så, att finansministerns
räntepolitik bland annat
medför ett behov av starkt ökat skattetryck.
Detta är en av de konsekvenser,
som svenska folket får taga av den inställning
finansministern vidhåller när
det gäller de penningpolitiska medlen.

Detta skattetryck är dock i och för
sig oerhört hårt. Det har blivit så hårt
dels som en följd av 1947 års skattelagar,
som majoriteten trummade igenom,
dels som en följd av den inflation, som
sedan dess sänkt penningvärdet här i
landet. Det ökade skattetrycket märks
i både den direkta och indirekta beskattningen.
På båda områdena är det
fråga om en automatisk skärpning —
automatisk i den meningen, att den inträder
utan att riksdagen fattar några
särskilda beslut eller vidtager några
särskilda åtgärder. Sedan början av
budgetåret 1949/50 ha statens inkomster

120

Nr 25.

Torsdagen den 31 maj 1951.

Skatter.

på driftbudgeten stigit med ungefär 32
procent. Inkomster för staten äro ju
utgifter för oss vanliga medborgare —
åtminstone är det så i allt väsentligt.
Detta betyder, att bördorna på det svenska
folket ökat med 32 procent, ökningen
av nationalinkomsten har icke
varit tillnärmelsevis lika stor.

Den direkta skatten på inkomst och
förmögenhet beräknas för nästa budgetär
nå rekordsiffran 3 100 miljoner kronor.
För det budgetår, som nu lider mot
sitt slut, räknar man med 2 400 miljoner
kronor, och året tidigare gav 1 885
miljoner. På två år har alltså den direkta
beskattningens tyngd ökats med
omkring 65 procent.

I någon mån kan detta naturligtvis
förklaras av en faktisk höjning i realinkomsterna,
vilket automatiskt ger en
ökning i statens skatteinkomster. Till
alldeles övervägande del är det emellertid
fråga om en återspegling av inflationen
och en skärpning av skattetrycket.
Det är sannerligen på tiden att 1949
års skatteutredning kommer med förslag
till lättnader i den direkta beskattningen.
Vi ha redan överskridit gränsen
för vad som är rimligt i fråga om beskattningen.
Jag vill, herr talman, uttala
den bestämda förhoppningen, att riksdagen
i varje fall senast nästa år får sig
förelagt ett förslag till lindring i den
direkta beskattningen. Helst skulle man
vilja se ett sådant förslag redan till
hösten.

Från ingången av budgetåret 1949/50,
för att hålla mig till samma jämförelsepunkt
som nyss, ha statens utgifter ökat
med nära 20 procent. Denna enorma
ökning har kommit till stånd under en
tid, då alla varit ense om nödvändigheten
av att hålla nere statsutgifterna.
Delvis är naturligtvis utgiftsstegringen
en återspegling av inflationen, men denna
kan inte förklara utvecklingen över
hela linjen. Utöver den har det kommit
en rad reella utgiftsökningar.

Beklagligtvis måste jag för min del
anmäla en viss skepsis mot hållfasthe -

ten av de nu framräknade utgiftssiffrorna.
All erfarenhet visar ju, att budgetsiffrorna
under löpande budgetår ha
en tendens att stiga. Under nästa budgetår
torde vissa anslag under femte huvudtiteln
komma i farozonen. Fortsätter
inflationen, stiga automatiskt t. ex.
kostnaderna för folkpensionen. I höst
kommer regeringen på nytt att konfronteras
med statstjänstemännens krav på
kompensation för penningvärdesförsämringen.
Det finns inte mycket hopp
om att kunna hålla den kompensationen
inom förutsatt ram — inte om man,
vilket förefaller åtminstone mig ganska
självklart, vill ge en verklig kompensation.
Försvarsutgifterna kunna naturligtvis
också komma att öka, men det
beror på omständigheter, som ligga
utanför vår kontroll. Till dessa omständigheter
kommer, att den speciella besparingsteknik,
som i år använts, har
skapat vissa risker för anslagsöverskridanden.

Det är inte bara en uppgift för regeringen
att söka hålla tillbaka statens
utgifter. Även oppositionen har naturligtvis
i det hänseendet bestämda skyldigheter.
Å andra sidan äro oppositionens
möjligheter här begränsade och
det av skäl, som så många gånger ha
redovisats i denna kammare, att jag kan
få nöja mig med att bara erinra om
dem.

Högern har för sin del försökt att
konsekvent följa en sparsamhetslinje.
Vid förra årets riksdag förde vi fram
en rad olika besparingsuppslag, vilka
delvis realiserats och givit till resultat
begränsningar i utgiftssummorna. Jag
erinrar om vårt då hårt kritiserade förslag
om en begränsning av statssubventionerna.
Också i år ha vi försökt fullfölja
denna besparingslinje, och i den
mån det varit möjligt ha vi konkret
angivit, hur besparingarna borde åvägabringas.

Även om jag tar hänsyn till de utgiftsökningar,
som vi på vårt håll förordat,
framför allt på försvarets område, kun -

Torsdagen den 31 maj 1951.

Nr 25.

121

na vi, som jag nämnde för finansministern
härom dagen, redovisa en nettoininskning
på i det närmaste 26 miljoner
kronor. I och för sig är denna siffra
inte stor, men den är inte obetydlig, om
man tar hänsyn till att det här rör sig
om marginalutgifter. Vi komma även i
fortsättningen att bedriva sparsamhetspolitik
och att lägga fram konkreta förslag,
oavsett om de äro mer eller mindre
populära, eller man kanske riktigare
skall säga mer eller mindre impopulära.

Det budgetöverskott, som finansministern
redovisar, är naturligtvis inte
någon vetenskapligt fastställd siffra.
Det är inte fråga om något slags kalkyl,
som kan uppvisa, att just siffran 650
miljoner kronor är den rätta siffran i
fråga om överbalanseringen. Den riktiga
siffran kan vara både högre och
lägre — därom vet varken finansministern
eller jag eller någon annan
egentligen någonting. Det gäller här en
bedömning på tämligen vacklande
grund, och finansministern har alltså
inte haft någon fix utgångspunkt, när
han har velat stanna inför denna siffra.

Vi äro för vår del medvetna om nyttan
och behovet av en överbalansering
i nuvarande läge, men den överbalanseringen
måste komma till stånd genom
sänkta statsutgifter och inte genom ökade
skatter. Endast på det viset kan överbalanseringstekniken
enligt vår mening
reellt påverka samhällsekonomien som
ett led i en samordnad politik. Medborgarna
skola inte tvingas att spara
för staten, utan den ekonomiska politiken
måste läggas på ett sådant sätt,
att medborgarna bli mera intresserade
än nu att spara för sig själva, för sin
egen räkning. Det är inte genom skattehöjningar
som vi få till stånd den efterlängtade
ordningen och saneringen
inom svensk ekonomi.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Det nu

Skatter.

föreliggande memorialet rörande statsregleringen
är ju endast en sammanfattning
av beslut, som riksdagen tidigare
har fattat. I samband med att dessa beslut
fattats har det varit utförliga debatter
— så utförliga, att det omöjligen
kan bli annat än en upprepning att
fortsätta diskussionen här i dag. Resultatet
av statsregleringen är så nära som
möjligt det, som jag uppställde som ett
önskemål vid riksdagens början. Mina
synpunkter på den frågan har jag varit
i tillfälle att, jag hade så när sagt alltför
många gånger, framföra inför detta
forum. Det finns ingen anledning för
mig att i dag upprepa dem.

Jag vill bara säga till herr Hjalmarson,
att jag inte skall ta upp någon diskussion
med honom om högerns sparsamhetsvilja.
Jag bara uttalar det lilla
önskemålet, att de beräkningar, på vilka
herr Hjalmarson stöder sina uppgifter,
i koncentrerad form skola bli tillgängliga
för allmänheten.

Jag känner inte något behov, herr
Ohlin, att fortsätta den ekonomiska debatten
här i dag, även om herr Ohlin
gör det. Jag anser det inte vara min
uppgift att försöka vare sig förklara
eller besvara vad som står i tidningspressen.
Detta kan över huvud taget inte
vara ett ämne, som lämpar sig för riksdagens
arbete; det skulle föra alltför
långt.

Mina synpunkter på skillnaden mellan
regeringens och högern-folkpartiets
linjer i den ekonomiska debatten var
jag senast i måndags i tillfälle att i ett
utförligt anförande framlägga i första
kammaren. Jag tänker icke upprepa de
synpunkterna i dag. Det skulle ju inte
leda till annat än en ny debatt, vars resultat
skulle bli ett behov från herr Ohlins
sida att komma med en replik ocli
med frågor, när höstriksdagen börjar.
Och jag vill verkligen bespara herr
Ohlin bördan av att gå och tänka över
repliken under hela den tid, som kommer
att förflyta från i dag och tills höstriksdagen
börjar.

122

Nr 25.

Torsdagen den 31 maj 1951.

Skatter.

Herr OHLIN: Herr talman! Det konstaterades
för någon månad sedan, att
finansminister Sköld och utrikesminister
Undén — två ganska prominenta
medlemmar av regeringen — ägnade sin
fritid åt att studera folkpartiets ungdomsförbunds
tidskrift, för att sedan
här i kammaren ta upp till ingående
diskussion ett eller annat yttrande i
denna tidskrift. Nu få vi höra av finansminister
Sköld, att han i dag inte alls
har någon anledning att diskutera vad
regeringens eget organ skriver med utgångspunkt
just från herr Skölds uttalande
i denna kammare. Det är klart
att detta är en bekväm ståndpunkt. Men
när man, då det passar, hänvisar till
den offentliga debatten, t. o. m. i tidskrifter,
som inte inta en så central
plats — men vi äro naturligtvis mycket
glada åt när de få det — och sedan inte
alls anser sig ha anledning att diskutera
vad regeringens huvudorgan skriver,
fastän dess skriverier innebära raka
motsatsen till vad som är sanning i
fråga om oppositionens ståndpunkt, så
kan detta ge anledning till en hel del
reflexioner.

Finansministern må ha haft vilka
motiv som helst för att inte vilja offra
några minuter — ty det skulle inte behöva
ta många minuter — på att besvara
frågan, på vad sätt skattehöjningar
verka återhållande på inflationen
även inom jordbrukssektorn. Kvar står,
att det resonemang om de indirekta
kedjereaktionernas betydelse, som jag
framfört här i dag, uppenbarligen berättigar
till att förklara, att de tolkningar
av min ståndpunkt i denna fråga,
som regeringens huvudorgan fann så
viktiga, att de sattes med spärrad stil
på första sidan, äro helt och hållet omotiverade
och grundlösa. Detta bestyrkes
av finansministerns uppträdande här i
kammaren i dag.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag kan
försäkra, att varken utrikesminister

Undén eller jag under fritid ägnar någon
uppmärksamhet åt vad som står i
folkpartiets ungdomstidningar. För min
egen del kan jag bara säga rent ut, att
jag aldrig offentligen pekat på någonting
i dessa tidningar utom i radiodebatten
förra hösten, då man stack ett
exemplar av denna vildvuxna flora i
min hand. Nej, herr Ohlin, den lilla
fritid vi ha använda vi till betydligt
roligare och värdefullare ting än att
studera folkpartiets ungdomstidningar,
det kan jag försäkra att vi göra.

Herr OHLIN: Herr talman! Kammaren
har säkert observerat, senast från ett
meningsskifte med herr Hjalmarson,
hur finansministern allt oftare kommer
i det läget, att han mycket emfatiskt
framför påståenden, som sedan visa sig
inte vara riktiga. Senast gällde det
Kooperativa förbundets ställningstagande,
och det har hänt även tidigare. Nu
påstår finansministern, att han och utrikesministern
inte alls ägna någon uppmärksamhet
åt vad som står i folkpartiets
ungdomsförbunds tidskrift. Men
får jag då i förbigående erinra utrikesministern
om den uppmärksamhet han
ägnade ett uttalande av herr Wedén i
denna tidskrift? Och får jag erinra
finansministern om den förtjusning,
med vilken finansministern här i kammaren
för ett par månader sedan citerade
ett kritiskt uttalande i folkpartiets
ungdomsförbunds tidskrift rörande en
sida av folkpartiets politik?

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Herr Ohlin påstod, att jag och finansministern
ägnade vår fritid åt att studera
folkpartiets tidskrifter. Jag får bekänna,
fast det kanske kan kännas en
liten smula genant, att jag knappast hållit
någon sådan tidskrift i min hand.
Men däremot är det klart, att jag har
sett herr Wedéns uttalanden rörande
hans verksamhet och min verksamhet i
Lake Success återgivna i en rad dags -

Torsdagen den 31 maj 1951.

Nr 25.

123

Svar på interpellation ang. modifiering av gällande kompetensföreskrifter for er -

hållande av anställning i tullverket, m.

tidningar, och då har jag tillåtit mig
att som replik till herr Wedén dra fram
vad han sagt vid tidigare tillfällen. Det
är inte detsamma som att sitta och ägna
sin uppmärksamhet åt folkpartiets tidskrifter.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Det är
mycket möjligt att jag här läst upp något
citat ur en tidning. I så fall är det
med mig som med utrikesministern,
nämligen att jag hämtat citatet ur dagspressen,
och jag har absolut intet som
helst minne av att jag tagit citatet från
någon av folkpartiets ungdomstidningar.
Men jag vill fästa herr Ohlins uppmärksamhet
på att vad herr Ohlin påstod
var, att utrikesministern och jag ägnade
vår fritid åt att studera folkpartiets ungdomstidningar.
Och jag frågar: Hur kan
herr Ohlin veta det?

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets i punkten gjorda
hemställan.

Punkterna 2—13, 16 och IS.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna It, 15 och 17.

Lades till handlingarna.

§ 4.

Svar på interpellation ang. modifiering
av gällande kompetensföreskrifter för
erhållande av anställning i tullverket,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, som yttrade: Herr
talman! I en med andra kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr
Nihlfors till mig riktat följande två frågor,
nämligen

1) om nuvarande kompetensföreskrifter
inom tullverket enligt min uppfatt -

ning vore i behov av en översyn i modifierande
riktning; samt

2) om jag ville medverka till att en
av socialutbildningssakkunniga år 1946
föreslagen allmän översyn av föreskrifterna
om formell kompetens inom statsförvaltningen
snarast komme till stånd.

Jag vill först svara på den senare,
mera allmänna frågan. Det uttalande av
socialutbildningssakkunniga, som interpellanten
åsyftar, gjordes i anslutning
till ett av de sakkunniga framlagt förslag
om ordnandet av den samhällsvetenskapliga
utbildningen för tillgodoseende
av bl. a. statstjänstens behov.
Sedan utredningens betänkande (SOU
1946:30) varit föremål för remiss, har
hela utredningsmaterialet den 25 januari
1949 överlämnats till sakkunniga för
utredning av de juridiska och statsvetenskapliga
examina m. in., att tagas i
övervägande vid fullgörande av deras
uppdrag. Detta utredningsuppdrag är
ännu icke fullgjort, men beräknas enligt
kommittéberättelsen bli slutfört under
innevarande år.

Kravet på en utredning av gällande
kompetensregler motiverades icke enbart
av det nya examensförslaget. De
sakkunniga åberopade även det allmänna
önskemålet av större enhetlighet
inom olika förvaltningsområden, och de
ifrågasatte, om de nuvarande bestämmelserna
i verksinstruktionerna och
andra spridda föreskrifter, bl. a. en
kungörelse av år 1865, borde sammanföras
i en gemensam författning. En
sammanställning av de för statliga och
vissa andra tjänster gällande kompetensfordringarna
har gjorts av statens
arbetsmarknadskommission (SOU
1947: 19). En i enhetlighetens intresse
gjord författningsrationalisering har
dock inte ansetts vara av sådan betydelse,
att en utredning därom, fristående
från examensfrågan, kommit till
stånd. Först sedan de förutnämnda juristutbildningssakkunniga
avgivit sitt
betänkande, synes man böra pröva,

124 Nr 25.

Torsdagen den 31 inaj 1951.

Svar på interpellation ang. modifiering av gällande kompetensföreskrifter för er hållande

av anställning i tullverket, m. m.

huruvida anledning föreligger till fortsatt
utredningsarbete rörande kompetensföreskrifterna.

Vad speciellt tullverket beträffar, som
av interpellanten berörts i anledning av
ett den 17 november 1950 avgjort besvärsärende
rörande inträdesfordringarna
vid kammarskrivarkurs, vill jag
icke bestrida, att utvecklingen relativt
snart kan föranleda vissa modifikationer
i gällande föreskrifter. Sålunda må
nämnas, att generaltullstyrelsen i utlåtande
över handelsutbildningskommitténs
betänkande förordat att avgångsexamen
vid treårigt handelsgvmnasium
efter komplettering i fysik och kemi
skulle medföra kompetens för inträde
i kammarskrivarkurs. Nu föreliggande
möjligheter att avlägga partiell studentexamen
kunna måhända även medföra
ändringar i intagningsföreskrifterna.

I detta sammanhang vill jag nämna,
att i slutet av förra året träffats en överenskommelse
mellan verksledningen och
personalorganisationerna inom tullverket
om bildandet av en gemensam arbetsgrupp
för överläggningar i utbildningsfrågorna.
Förhoppningen är, att
det igångsatta samarbetet med personalens
organisationer skall kunna leda till
vissa resultat. Måhända kunna dessa
överläggningar leda till att man finner
behov föreligga av en översyn av tullverkets
utbildningsfrågor. I så fall blir
frågan givetvis föremål för fortsatt behandling.

Vidare anförde:

Herr NIHLFORS: Herr talman! Jag
tackar finansministern för att han velat
på vårsessionens sista dag besvara min
interpellation av den 17 januari. Då det
alltså är fyra och en halv månader sedan
interpellationen väcktes, må det
kanske tillåtas mig att något erinra om
dess innehåll, d. v. s. motiveringen till
de framställda och nu besvarade frågorna.

Jag erinrade i interpellationen om att
herr Severin vid 1946 års riksdag hade
motionerat om en utredning, syftande
till att modifiera de i statsförvaltningen
uppsatta föreskrifterna om viss formell
kompetens. Ofta ha dessa mer eller
mindre rigorösa föreskrifter skapat irritation
och misstämning hos befattningshavare,
som kanske i andra sammanhang
erhållit vitsord för duglighet
och skicklighet men som ändock inte
kunnat komma i fråga för viss befattning
eller förhindrats deltaga i särskild
utbildningskurs inom sitt verk i avsaknad
av formell kompetens. Denna av
herr Severin väckta motion gick på remiss
till statens lönenämnd, Statstjänarkartellen
och TCO, som samtliga tillstyrkte
en utredning. När sedan det utskott,
som liade att taga ställning till
spörsmålet, skulle träffa sitt avgörande,
hade socialutbildningssakkunniga lagt
fram sitt förslag, vari bl. a. ingick en
begäran om en allmän översyn av kompetensföreskrifterna.
Enligt vanlig riksdagspraxis
avstyrktes motionen, då ju
frågan ändock skulle tagas upp till utredning.
Hade riksdagen vid denna tid.
våren 1946, kunnat ana, att Kungl. Maj:t
skulle komma att fästa mindre avseende
vid detta problem, hade väl snarast en
skrivelse med begäran om utredning
varit naturlig.

Av statsrådets svar framgår, att socialutbildningssakkunnigas
hela utredningsmaterial
överlämnats till en ny kommitté,
som kallas juristutbildningssakkunniga.
Det är tydligen meningen att avvakta
dess betänkande, innan man överväger,
om fortsatt utredningsarbete rörande
kompetensföreskrifterna blir behövligt.

Vidare har herr statsrådet pekat på
att gamla AK gjort en sammanställning
av gällande kompetensföreskrifter. När
man tagit del av denna sammanställning
på hela 273 sidor jämte sakregister, som
tryckts år 1947, blir man förvånad både
över den vildvuxna flora, som de olika

Torsdagen den 31 maj 1951.

Nr 25.

125

Svar på interpellation ang. modifiering s
hållande av anställning i tullverket, m.

kompetensföreskrifterna utgöra, och
över hur lätt det borde vara att göra
en översyn, när materialet för denna
översyn presenteras på detta sätt.

Att avvakta juristutbildningssakkunnigas
betänkande verkar på mig mycket
långsökt, då ju en mängd föreskrifter
om formell kompetens icke alls avser
befattningar, där akademisk examen erfordras.
Jag tänker på förhållandena
inom kommunikationsverken och givetvis
även tullverket, som berörts i min
interpellation. Om man läser direktiven
till juristutbildningssakkunniga, kan
man icke där finna något om att dessa
sakkunniga skulle ha att taga ställning
till annat än vad som just berör juristernas
och statsvetarnas utbildning. Det
är alltså enligt mitt förmenande fullständigt
onödigt att avvakta nämnda
sakkunnigas utredning, för så vitt man
inte till varje pris vill söka skjuta frågan
ytterligare på framtiden. Det har
redan gått fem år sedan förslaget om
en översyn väcktes, och det finns mycket
stora kategorier befattningshavare
som vänta på denna översyn. Det vore
frestande att draga fram exempel på
rigorösa kompetensföreskrifter, som
hindra på många områden speciellt
skickliga tjänstemän att bättre utnyttjas
av statsverket; jag tänker särskilt på
befattningshavare med olika tekniska
examina.

Ur arbetsgivarsynpunkt, om jag så
får säga — och det kanske finansministern
är lyhörd för — kan det inte vara
ekonomiskt att förfara så med goda arbetskrafter
som det sker på sina håll.
Mången gång betyder också en spärr av
här angivet slag, att den befattningshavare,
som hindras av spärren, i fortsättningen
icke alltid kan känna sig särskilt
sporrad till att ligga i på samma
sätt som förut. Såväl staten som den
anställde förlorar alltså på att alltför
stränga krav på formell kompetens uppsättas
och bibehållas.

Vad slutligen angår den särskilda frå -

v gällande kompetensföreskrifter för er n.

gan om kompetensföreskrifterna hos
tullverket för inträde i kammarskrivarkurs
kan ju finansministerns svar tolkas
så, att han numera är benägen att
medverka till modifiering av gällande
föreskrifter. I min interpellation uppehöll
jag mig något vid ett besvärsärende
rörande inträdesfordringarna vid kammarskrivarkurs.
Några tullkontorister
vägrades deltaga, därför att de icke
helt uppnått vissa betygsfordringar i
ämnen som ingå i lullkontoristkursen.
De hade däremot förkovrat sig i studentämnen,
som erfordras för att få deltaga
i kammarskrivarkursen. Någon
möjlighet att komplettera betygen i tullkontoristkursen
har icke förefunnits.
När dessa kontorister besvärade sig hos
Kungl. Maj :t, fingo de nej av finansministern
som föredragande. Jag hoppas,
att finansministerns svar här i dag
kan tolkas så, att han hjälper till att,
om så erfordras, lägga till rätta eventuella
missförhållanden i detta hänseende.
På mig skulle det verka egendomligt,
om man allt framgent skulle anse
det förenligt med statens intresse att
mindre se till under långvarig tjänst
förvärvad skicklighet än till vissa pappersmeriter.
Jag har fått den upplysningen,
alt de tullkontorister, som beretts
möjlighet att deltaga i kammarskrivarkurs,
placerat sig synnerligen
bra, vilket val borde leda till en fortsättning
efter den linjen.

Liksom finansministern får jag uttala
den förhoppningen, att det nyligen inledda
samarbetet med personalens organisationer
i utbildningsfrågan måtte
leda till icke blott vissa resultat, som
finansministern sade, utan positiva
sådana.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag
skall bara göra en liten reflexion med
anledning av vad herr Nildfors här yttrade
om det besvärsärende, som han
tagit upp i sin interpellation. Där lig -

126

Nr 25.

Torsdagen den 31 maj 1951.

Svar på interpellation ang. modifiering av gällande kompetensföreskrifter för er hållande

av anställning i tullverket, m. m.

ger ju saken till så, att den normala
kompetensfordran är studentexamen.
Från denna kompetensfordran lämnas
det dispenser. Det lämnas dispenser åt
tullkontorister, och dessa dispenser
lämnas uteslutande på det kriteriet, att
vederbörande visat sig särskilt lämplig.
Det har oftast manifesterats i deras
goda betyg från tullkontoristkursen.

De tullkontorister, som sökte dispens
hos Kungl. Maj :t och fingo nej, hade
försökt att få dispensmöjligheter icke
genom sin tjänst utan genom att öka
sina pappersmeriter. Man får kanske
ställa sig en smula skeptisk inför en
utvecklingslinje, som innebär att vid
dispensen själva lämplighetssynpunkten
skjutes i bakgrunden till förmån
för med långvarig flit förskaffade pappersmeriter.
I det avseendet är jag
skeptisk mot en fortsatt utveckling.

Herr NIHLFORS: Till vad finansministern
nyss sade vill jag bara kommentera,
att dessa tullkontorister ha
med de föreskrifter, som nu äro gällande,
ingen annan möjlighet än att
skaffa sig dessa pappersmeriter för att
se, om det på den vägen går att komma
in i en kammarskrivarkurs.

Herr SEVERIN: Herr talman! Det är
nu fem år sedan jag i kammaren väckte
en motion rörande översyn av föreskrifterna
om besättande av vissa statstjänster.
Motionen avslogs. Motiveringen
härför var emellertid icke att en översyn
ansågs onödig, utan motiveringen
var i stället att en kommitté redan antogs
syssla med spörsmålet. Den kommitté,
som då höll på att överväga problemet,
har slutfört sitt arbete, och materialet
har, enligt vad som upplystes
av finansministern, överlämnats till en
annan kflmmitté.

Något resultat har följaktligen ännu
icke framkommit. Det är önskvärt att
dessa överväganden kunde forceras, eftersom
riksdagen ansåg det motiverat
att en översyn gjordes.

Jag skall visserligen medgiva att problemet
var intrikat. Men att det skulle
vara en så svårartad uppgift att tränga
igenom detta problem, att man behöver
5 till 10 år för att komma till ett
resultat, tycker jag ändå är en överdrift.

Som jag sade medger jag gärna, att
problemet är intrikat. Det rör sig å
ena sidan om att hava bestämmelser,
som utgöra en garanti för att tjänstemännen
bli likartat behandlade och
skyddade mot godtycke från de överordnade.
Å andra sidan gäller det att
medgiva en icke examensmeriterad
men duglig tjänsteman att göra viss
karriär. För att tillgodose detta senare
syfte bär man nu, för all del, dispensmöjligheter.
Men det är ju en mycket
allmän uppfattning, att dispensinstitutet
användes i betydligt mindre utsträckning
än vad som kan anses sakligt
motiverat.

Jag har icke närmare studerat denna
sak. Jag skall därför nöja mig med
att referera vad som är den allmänna
föreställningen bland statstjänarna och
antaga, att den är välgrundad. Jag vet
emellertid av egen erfarenhet, att dessa
rigorösa bestämmelser och den lika
rigorösa tillämpningen av dem kunna
skänka mycket otillfredsställande resultat.
Det kan föranleda befordran av
examensmeriterade oduglingar och
hindra en motiverad belöning för dem,
som visat duglighet och flit men icke
ha någon sådan examen.

På grund av vad jag tidigare anfört
om nödvändigheten att garantera statstjänstemännen
en likartad behandling
är jag fullt på det klara med att man
inom staten icke kan tillämpa samma
fria befordringsmöjligheter som i den
privata verksamheten, där man som bekant,
i stort sett i varje fall, reder sig
utan varje föreskrift om formell kompetens.
Men alldeles säkert kan även
inom staten friare former tillämpas för
befordran än vad som nu är fallet. I
varje fall äro de nu gällande bestäm -

Torsdagen den 31 maj 1951.

Nr 25.

127

Svar på interpellation ang. modifiering av gällande kompetensföreskrifter för er hållande

av anställning i tullverket, m. m.

melserna i behov av en översyn, om
icke annat så därför, att de behöva
anpassas till förhållanden, som absolut
icke svara mot dem som gällde när
bestämmelserna en gång kommo till.

I det speciella fall, som har föranlett
interpellationer har åtminstone
jag ett intryck av att generaltullstyrelsen
på grund av en överdriven formalism
hindrat flit och duglighet att få en
förtjänt belöning i en befordran. Ty
man måste dock anse, att det i och för
sig är en prestation att vid sidan av
sitt arbete skaffa sig den faktiskt nödvändiga
kompetensen i de väsentliga
ämnen, som krävas för en viss tjänst.
Ett sådant arbete kräver både energi
och begåvning, sannolikt i högre grad
än vad som krävs för att taga en slätstruken
studentexamen. Det vore enligt
min mening mycket billigt, om man så
snart som möjlighet härtill gives kan
korrigera vad som förekommit beträffande
dessa tullkontorister.

Herr GUSTAFSON i Göteborg: Herr
talman! Jag vill ansluta mig till de
principiella uttalanden, som här gjorts
av herr Severin. Men dessutom skulle
jag vilja säga, att denna fråga är av
ganska stor omfattning. Det är icke bara
dessa besvärsärenden det gäller. Jag
har icke studerat dem och vill icke
uttala mig om dem. Men jag har i min
egen hemstad kommit i kontakt med
liknande problem. Jag tror att det är
bättre att jag tar fram ett konkret fall
än att jag här kommer med väsentligen
allmänna resonemang. Vi ha en tullkontorist
som avlagt realexamen. Han
gjorde den dåvarande tullkontoristkursen
med relativt bra betyg, ett Ab,
två Ba och ett B. Han har vid sidan av
sin tjänst idkat självstudier och efter
särskild prövning fått betyg i fordringarna
för studentexamen i kemi,
tyska, engelska och fysik, därav Ab i
fysik. Men han har icke blivit antagen
till kammarskrivarkurs därför att det

enligt i generaltullstyrelsen gällande
praxis fattas en betygspoäng i hans
betyg. Detta har han icke någon möjlighet
att kompensera med aldrig så
stora studier eller kvalifikationer. Givetvis
har han möjlighet att avlägga
fullständig studentexamen. Generaltullstyrelsen
tar nämligen stor hänsyn till
studentbetyg, men på dem som äro i
tjänst ställas icke så stränga krav på
betygssumma. I Göteborg finns tyvärr
icke något aftongymnasium, och det
har varit svårt för denne tullkontorist
att hinna med en fullständig studentexamen
vid sidan av arbetet.

Nu har han jämte flera andra tullkontorister
ingivit ansökan till en kammarskrivarkurs,
där den förberedande
utbildningen redan påbörjats. Såvitt jag
fått riktiga uppgifter antogos till denna
25 elever. Av dem ha 8 fallit bort, och
det finns 17 kvar. Det tyder på att
tullverket behöver ytterligare personal.

Det cirkulerade i pressen i samband
med statsrådet Skölds sextioårsdag ett
uttalande. Jag vet icke om det är autentiskt.
Man samlar ju vid sådana tillfällen
gärna uttalanden kring framstående
personer. Det hade lydelsen:
»Ungdomen skall icke hjälpas — den
skall stånga sig fram.» Jag har ingenting
att invända mot ett sådant uttalande.
Men det får icke vara så, att
ungdomen skall stånga pannan blodig
mot föreskrifter, som ej äro i nivå med
nuvarande syn på demokratisering av
utbildningen.

Jag vill betona, att det icke här är
fråga om att sänka standarden på kammarskrivare.
Det är icke fråga om att
genom dispens släppa ut halvutbildat
folk på kammarskrivarbanan, utan det
gäller att giva energiskt, dugligt och
kunnigt folk en chans att konkurrera
med studenter om inträde i kurserna.
Finansministern säger att man givit
dispenser. Enligt uppgift som jag fått
har man under åren 1936—1950 eller
15 år givit sammanlagt 24 dispenser.
Det är icke ens fråga om två per år.

128 Nr 25.

Torsdagen den 31 maj 1951.

Svar på interpellation ang. modifiering av gällande kompetensföreskrifter för er hållande

av anställning i tullverket, m. m.

Nu säger finansministern också, att
man skaffar sig meriter icke i tjänsten
utan genom att öka sina pappersmeriter.
Det är tyvärr så, som herr Nihlfors
påpekade, att det icke finns möjlighet
för tullkontorister att skaffa sig meriter
i tjänsten mer än genom att sköta
sitt arbete som tullkontorist på ett tillfredsställande
sätt.

Såvitt jag förstått av de resonemang
jag haft med vederbörande i generaltullstyrelsen
finns icke någon principiell
motsättning mellan vad jag sagt
och generaltullstyrelsens inställning. Jag
bortser icke från att det kan vara
svårigheter att i praktiken föra ut den
principen, att kunnigt och duktigt folk,
som utan att ha avlagt studentexamen
kvalificerat sig genom självstudier vid
sidan om tjänsten, skall få en chans
att komma in i dessa kurser. Det kan
vara svårigheter att föra ut detta i
praktiken. Jag vill bara uttala den förhoppningen,
att man snart skall finna
en lösning av denna fråga.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag har
full förståelse för den principiella inställning,
som herr Severin givit uttryck
åt. Jag har under min föregående
verksamhet försökt tillämpa denna
princip. Men man får då ha klart
för sig, att om man skall kunna tillämpa
den så måste man ju i främsta rummet
inrikta sig på själva kompetensföreskrifterna,
såsom herr Nihlfors också
i första hand gjorde. Jag har ju också
erkänt, att där finns utrymme för en
diskussion. Jag vill fästa uppmärksamheten
på att när det gäller inträde i
lantbrukshögskolan och skogshögskolan
— där jag har haft äran att medverka
— och vid tekniska högskolan
har man sökt skapa möjlighet för människor
med olika slags förkunskaper
att vinna inträde för att de sedan skola
kunna inhämta fackkunskaper som äro

nödvändiga för de befattningar, vartill
de kunna komma i fråga.

Om jag nu glider över till tullverket,
så är det alldeles uppenbart, att
där finns utrymme för en ändring av
själva kompetensföreskrifterna. Då kommer
man väl fram till att kunna utpeka
olika normala rekryteringskällor
för kammarskrivarkurserna. Men det
är ju en sak för sig. En annan fråga är,
hur man med givna kompetensföreskrifter
skall tillämpa ett dispensförfarande,
särskilt när det gäller ett dispensförfarande,
där praktisk kunnighet skall
ersätta teoretiska brister. Var och en
bör inse, att man icke kan grunda ett
sådant dispensförfarande på att en person
under många år av träget arbete
skaffat sig ökade kunskaper. Tv det är
man väl ändå alldeles på det klara med.
att ökade kunskaper giva i allmänhet
icke ett ökat omdöme, ett högre förstånd.
Därför är det riskabelt att så att
säga få in en fast dispensgrupp, som
grundar sig på att vederbörande skall
undan för undan gå och plocka på sig
intyg om genomgångna kurser.

Med anledning av vad herr Gustafson
här yttrade om att tullverket har en
särskild respekt för fullständig studentexamen
vill jag fästa uppmärksamheten
på att det finns åtskilliga
studenter i tullverkets tjänst, vilka icke
ha fått tillträde till kammarskrivarkurs,
och att man alltså även i detta hänseende
har från tullverkets sida vägrat
att godtaga en slät studentexamen. Man
har hellre valt tullkontorister, som i
tullkontoristkurs ha kunnat visa, att de
ha både praktiska kunskaper och en
framstående lämplighet för tjänstens
skötande, än att man finge in folk med
en slätstruken studentexamen. Därför
kan man icke säga, att man i tullverket
har någon så överdriven respekt
för studentexamen.

Jag vill sluta med att säga att jag
förstår mycket väl, att man här måste
arbeta sig fram till en lösning av kom -

Torsdagen den 31 maj 1951.

Nr 25. 129

Svar på interpellation ang. utbildningen av det värnpliktiga befälet.

petensfordringarna för tillträde till kammarskrivartjänst.
Jag tror emellertid,
att det är fel om man där stirrar sig
blind på tullkontoristkåren och betraktar
det såsom självklart, att en tullkontorist
skall kunna komma i kammarskrivarkurs.
Jag tror att det ur vissa
andra synpunkter skulle vara högst
olyckligt. Skall man bredda kompetensföreskrifterna
— och det tror jag
visst att man skall göra — skall man
icke stirra sig blind på tullkontoristerna.

Herr GUSTAFSON i Göteborg: Herr
talman! Herr finansministern sade, att
det är ju inte säkert att högre kunskapsbetyg
ge en bättre omdömesförmåga.
Det vill jag också understryka.
Man har ju här satt upp ett formellt
krav på studentexamen, som skall vara
någon sorts garanti för större kunskaper.
Men det är inte säkert att de studenter,
som nu vinna inträde i dessa
kurser och som kunna, då konkurrensen
inte är så stor, göra detta med
ganska släta betyg, ha ett bättre omdöme
än de tullkontorister, som under
en lång följd av år blivit prövade inom
tullverket. Jag har inte sagt att det skall
vara självklart, att en tullkontorist utan
vidare skall komma in i en kammarskrivarkurs,
långt därifrån. Men jag
har velat säga, att det inte bör vara uteslutet
att en tullkontorist, som har särskilda
kvalifikationer och som genom
självstudier verkligen har arbetat sig
fram till erforderliga formella kunskaper,
skall anses utestängd från dessa
möjligheter bara därför att han är tullkontorist.
Herr finansministern säger,
att det beviljats 24 dispenser under 15
år, men jag tror att det skulle finnas
möjligheter att gå vidare på den vägen
och ge .tullkontorister, som äro verkligt
energiska, möjlighet till vidare befordran.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag vill

bara med anledning av herr Gustafsons
i Göteborg, om jag så får kalla det, insinuation,
att standarden på de studenter,
som nu vinna inträde vid tullverket,
skulle ha undergått en märkbar
försämring säga, att i samband med det
besvärsmål, som här är med i diskussionen,
lät jag göra en undersökning,
och jag måste då konstatera två ting:
för det första att det är överraskande
hur väl kvalificerade de studenter äro
som söka sig till tullverket, och för det
andra, att det är överraskande hur litet
denna standard har sjunkit trots att
rekryteringen dock är dubbelt så stor
nu som för 20 år sedan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg: Herr
talman! Jag vill för att undanröja varje
missförstånd, att det skulle vara fråga
om en insinuation från min sida, att
standarden skulle vara lägre nu än förr
hos studenter, som vilja vinna inträde
vid kammarskrivarkurs, peka på det
uppenbara förhållandet, att det var
mycket större konkurrens om dessa
platser förr än i den situation, som nu
finns på arbetsmarknaden, vilket gör
att det är färre sökande nu till dessa
kurser. Därav följer helt naturligt, att
konkurrensen inte blir så stor. Jag är
emellertid tacksam för det uttalande
statsrådet tidigare gjort, nämligen att
man kan diskutera möjligheterna av att
ge tullkontoristerna ökad chans att
komma in i kammarskrivarkurs.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Svar på interpellation ang. utbildningen
av det värnpliktiga befälet.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet VOUGT erhöll på begäran
ordet för att besvara herr Dicksons
interpellation angående utbildningen av
det värnpliktiga befälet.

Svaret hade före sammanträdet i sten -

9 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 25.

130 Nr 25.

Torsdagen den 31 maj 1951.

Svar på interpellation ang. utbildningen av det värnpliktiga befälet.

cilerad form tillställts kammarens ledamöter,
och herr statsrådet Vougt lämnade
nu endast en sammanfattning av
huvudpunkterna i svaret.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! Med andra kammarens
medgivande har herr Dickson frågat
mig dels om det är min uppfattning att
det värnpliktiga befälet som helhet med
nu tillämpat utbildningssystem visar
sig förvärva och vidmakthålla den militära
kompetens som kräves för att i
krig på ett tillfredsställande sätt fylla
förelagda uppgifter och dels om jag
överväger — om så ej är förhållandet
— modifikationer eller ändringar i
detta system, syftande till att nå längre
i fråga om det värnpliktiga befälets genomsnittliga
militära användbarhet än
man hittills lyckats göra.

Befälets förmåga att i krig lösa ålagda
uppgifter är beroende av dels de kunskaper
och färdigheter som bibringas
under den militära utbildningen och
dels sådana faktorer som anlag, karaktärsegenskaper,
i civil verksamhet förvärvad
befälsrutin och psykisk motståndskraft.
Då interpellanten torde
åsyfta frågan om utbildningsstandarden,
uppehåller jag mig i det följande icke
vid övriga nyssnämnda faktorer.

Befälets utbildningsstandard är beroende
av dels den grundläggande utbildningen
och dels den befordrings- eller
repetitionsutbildning som de därefter
eventuellt undergå. Vad den grundläggande
utbildningen angår gäller för
närvarande att värnpliktiga officerare
och underofficerare undergå förlängd
utbildning under tolv månader respektive
sex månader, medan det värnpliktiga
underbefälet icke har någon förlängd
utbildning.

De kunskaper och färdigheter, som
det värnpliktiga befälet förvärvat under
den grundläggande utbildningen, avses
skola vidmakthållas genom fortsatt ut -

bildning dels under obligatoriska repetitionsövningar
och dels på frivillighetens
väg. Att den obligatoriska utbildningen
har ansetts behöva kompletteras
med frivillig utbildning beror bl. a.
därpå, att med nuvarande repetitionsövningssystem
som regel minst sex år förflyta
mellan repetitionsövningarna, medan
utbildning ansetts erforderlig under
varje fyraårsperiod för att befälet
skall kunna bibehålla den under den
obligatoriska utbildningen förvärvade
befälsförmågan.

Den frivilliga befälsutbildningen omfattar
främst repetitionskurser och befordringskurser.
Repetitionskurserna
syfta direkt till vidmakthållande av befälsförmågan,
medan befordringskurserna
dessutom utgöra kompetensvillkor
för erhållande av högre befälsgrad.
Den frivilliga befälsutbildningen är
sammankopplad med ett förordnandesystem,
som i princip innebär att en
värnpliktig, som icke under förordnandetiden
— fyra år — fullgör viss
obligatorisk eller frivillig utbildning,
förlorar sin befälsgrad. Å andra sidan
kan han genom att genomgå en befordringskurs
förvärva en högre befälsgrad
eller återvinna förlorad grad.

Systemet med den frivilliga befälsutbildningen
beslöts av 1942 års riksdag.
Befordringsutbildningen kunde starta
tämligen snart och började taga fast
form sedan bestämmelser om förordnanden
för värnpliktigt befäl införts
från och med den 1 januari 1944. Repetitionsutbildningen
kunde däremot icke
igångsättas förrän efter kriget.

Sedan år 1945 har antalet deltagare i
den frivilliga befälsutbildningen ökat
från år till år. Under budgetåret 1946/47
deltogo sammanlagt omkring 2 600 värnpliktiga
i repetitions- och befordringskurser.
Motsvarande antal var under
budgetåret 1949/50 över 10 000. Härjämte
har ett stort antal värnpliktiga
deltagit i specialkurser och viss annan
frivillig utbildning. Det sammanlagda
antalet övningstimmar i den frivilliga

Torsdagen den 31 maj 1951.

Nr 25.

131

Svar på interpellation ang. utbildningen av det värnpliktiga befälet.

befälsutbildningsrörelsen — däri inbegripna
även de frivilliga bilkårerna
m. fl. — utgjorde under budgetåret
1949/50 inemot 900 000. För budgetåret
1950/51 finnes ännu icke någon statistik.
Emellertid kan redan nu sägas att
tendensen liksom under de föregående
åren varit stigande. Som exempel må
nämnas att utbildningen i Stockholm
uppvisar en ökning av 40 å 50 procent,
att vissa delar av Skåne visar en ökning
med över 100 procent o. s. v. Genomsnittsökningen
för hela landet har
preliminärt uppskattats till inemot 30
procent.

Av särskilt intresse är givetvis att få
klarlagt hur stor del av det värnpliktiga
befälet som genom frivillig utbildning
har kompletterat sina kunskaper och
färdigheter och därmed gjort sig bättre
skickad för sina uppgifter i krig. Statistiskt
sett borde varje verksamhetsår
minst 1/8 av det värnpliktiga befälet
genomgå fullständig repetitions- eller
befordringskurs. Därest resultatet av
verksamheten under utbildningsåret
1949—1950 lägges till grund för ett bedömande
beräknas av det värnpliktiga
befäl, som statistiskt sett borde genomgå
utbildning, 50 procent av officerarna
och 25 procent av underofficerarna ha
undergått fullständig repetitionskurs
eller befordringskurs. Motsvarande procentsiffra
för underbefälet är endast
7,5. Ungefär var annan officer, var
fjärde underofficer och vart trettonde
underbefäl vidmakthåller alltså sin befälsförmåga
genom frivillig befälsutbildning.
Resultatet måste sett mot bakgrunden
av vad man rimligen kan begära
av den frivilliga befälsutbildningen
bedömas såsom tillfredsställande
i fråga om officerare och underofficerare,
då däremot så icke kan sägas
vara förhållandet i fråga om underbefälet.
Som nyss nämnts torde resultaten
emellertid bli något bättre under
innevarande utbildningsår.

Den frivilliga befälsutbildningen är
avsedd att utgöra en komplettering av

den utbildning som genomgås under de
obligatoriska repetitionsövningarna. Under
åren efter kriget ha som bekant repetitionsövningar
anordnats i mycket
begränsad omfattning. En del av det
värnpliktiga befälet har sökt ersätta
den uteblivna obligatoriska utbildningen
med frivillig utbildning, medan
andra under dessa år icke undergått
någon som helst utbildning. Med
hänsyn till de speciella förhållandena
under dessa år ha vissa dispenser måst
medgivas i fråga om befälsförordnandena.
Sedan numera repetitionsövningarna
igångsatts i full omfattning, kommer
frågan om befälsutbildningen i viss
mån i ett nytt läge.

Enligt beslut av 1951 års riksdag —
tills vidare av provisorisk natur —
skall det värnpliktiga befälet i anslutning
till obligatorisk repetitionsövning
fullgöra särskild befälsövning om 10
dagar. Resultatet av repetitionsövningarna
bör därmed komma att icke oväsentligt
förbättras. I vad mån därutöver
erfordras åtgärder beträffande det värnpliktiga
underbefälet får övervägas i
samband med prövningen av gruppchefsutbildningen
i övrigt.

Vissa jämkningar i gällande bestämmelser
rörande förordnanden av värnpliktigt
befäl kunna visa sig erforderliga.
I samband med prövningen av det
betänkande som hösten 1950 avgavs av
kommittén för frivilligt försvarsarbete
kunna även andra frågor berörande den
frivilliga befälsutbildningen komma
under omprövning. Jag är icke beredd
att nu närmare precisera vilka åtgärder
som i samband med denna omprövning
kunna visa sig påkallade.

Vidare anförde:

Herr DICKSON: Skulle det inte, herr
talman, vara mycket intressant att få
kasta en blick in i försvarsministerns
säkert mycket komplicerade tankevärld?
Man kanske då skulle kunna få
en förklaring till att han lämnat detta

132 Nr 25.

Torsdagen den 31 maj 1951.

Svar på interpellation ang. utbildningen av det värnpliktiga befälet.

egendomliga svar på min, som alla jag
tillfrågat också omvittnat, mycket klara
fråga. Det är icke något i hans nyss
med sådan magnifik skicklighet gjorda
uttalande som bildar svar på huvudfrågan
i min interpellation, vilken
kammaren medgivit skulle få framställas.

Till yttermera visso vill jag framhålla,
att jag vid två olika tillfällen tidigare
privat diskuterat med försvarsministern
om denna sak och därvid understrukit,
att det ju inte är fråga om
att sätta fast försvarsministern och att
kritisera läget på ifrågavarande område,
utan att förhållandet är det, att
en massa människor i detta land oroa
sig över frågeställningen: Är vår krigsmakt
sådan, och är speciellt befälet sådant,
att man med trygghet kan släppa
ut vår krigsmakt i ett eventuellt krig?

Det kan inte råda någon tvekan om
att försvarsministern har haft klart för
sig, att det var den frågan jag ville ha
svar på, nämligen frågan om kvaliteten,
sålunda kompetensen hos försvaret
framför allt då i vad det gäller det
värnpliktiga befälet, som ju dock utgör
huvudparten av arméns befälskår.

Det i går utdelade aktstycket, interpellationssvaret,
redovisar mycket ordentligt
och med den riktiga ordalydelsen
min fråga, och av denna torde
man kunna läsa sig till vad jag menat
med densamma. Det är resultatet av
utbildningen och inte utbildningen som
sådan som jag efterlyst besked om. Man
får i svaret veta hur utbildningen sker.
Det är en målande beskrivning, och
man väntar med spänning på svaret,
upplösningen som skall redovisa resultatet
av denna utbildning. Men svaret
uteblir, och jag förvånar mig häröver.
Jag träffade försvarsministern i går
kväll och sade då, att det här utdelade
papperet gav ju inte svar på mina frågor.
Men då påstod försvarsministern,
att jag hade frågat om utbildningen.
Jag hade tänkt mig att den natt, som
förflutit sedan dess, kunde ha givit tids -

utrymme nog för en revidering av detta
svar. Jag trodde nästan, när finansministern
hade ett annat papper i sin
hand i dag, att det skulle vara det tillfredsställande
svaret, men så blev det
nu inte.

Frågan står alltså fortfarande kvar.
De värnpliktiga pojkar, som skola skickas
ut, om det här skulle bli krig, kunna
de räkna med att komma under kompetent
befäl, och framför allt då under
kompetent underbefäl? Den frågan står
fortfarande helt obesvarad.

Jag vet inte, herr talman, om det
finns någon möjlighet för mig att göra
ett litet uppehåll i mitt anförande för
att se om det blir någon reaktion från
försvarsministerns sida. Om jag finge
hasardera och göra ett sådant uppehåll
nu efter denna direkta fråga och detta
direkta påvisande av att han, som jag
måste antyda, avsiktligt missförstått
min fråga och så sedan fortsätta mitt
anförande, ger jag herr statsrådet så
där en 20 sekunder i betänketid.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT: Herr talman! Jag behöver
nog litet mer än 20 sekunder om
jag ytterligare skall kunna förklara varför
herr Dickson och jag tydligen inte
läst vare sig frågorna i interpellationen
eller interpellationssvaret på samma
sätt.

För övrigt vet jag inte hur jag skall
beskriva herr Dicksons tankeliv, om
det är komplicerat eller okomplicerat.
Det är kanske mera präglat av envishet
att tvinga fram ett svar utöver vad
herr Dickson frågat om och utöver vad
jag är villig att svara på. Herr Dickson
har nämligen i första hand ställt frågan
en smula felaktigt, och det har jag inte
velat vara brutal nog att säga i mitt
svar, ty det säger man inte till en aktad
ledamot av andra kammaren, men jag
kanske får säga det nu.

Herr Dickson säger: »Man frågar sig
om systemet att helt lita på frivilligheten,
då det gäller för det värnpliktiga

Torsdagen den 31 maj 1951.

Nr 25. 133

Svar på interpellation ang.

befälet att bibehålla och förkovra sin
militära användbarhet, är tillförlitligt.»
Jag har svarat, att det är sant att efter
krigsslutet, när vi ha haft mycket litet
av repetitionsövningar, det frivilliga systemet
kommit att vara avgörande för
det värnpliktiga befälets bibehållande
och förkovran av sina kunskaper. Jag
har i anslutning till redogörelsen för
remissvaren från vederbörande befälsförbund
lämnat siffror på detta, men
därutöver har jag velat få fram, att det
är felaktigt att beskriva detta system
såsom helt vilande på frivillighetens
grund. Tack vare de repetitionsövningar
vi börjat med innevarande år komma
vi att i olika omgångar öva mer än
100 000 äldre värnpliktiga, av vilka en
stor del äro värnpliktiga officerare, underofficerare
och underbefäl. Jag har
tillagt, att därigenom får ju systemet
som sådant en helt annan innebörd. Nu
blir det en växelverkan mellan repetitionsövningar
och frivillig utbildning.
Jag har vidare tillfogat, att genom beslut
av detta års riksdag tillkommit en
särskild övning om tio dagar för allt
värnpliktigt befäl i anslutning till repetitionsövningarna.

Jag har fattat saken så, att herr Dickson
velat ha reda på om det sålunda
av mig beskrivna systemet är tillfredsställande.
Jag har stöd i min uppfattning
av vad herr Dickson syftat till
genom hans fråga om det är min uppfattning
att det värnpliktiga befälet
som helhet med nu tillämpat utbildningssystem
visar sig förvärva och vidmakthålla
den militära kompetens som
kräves för att i krig på ett tillfredsställande
sätt fylla förelagda uppgifter
och, om jag nu inte anser detta vara
förhållandet, vilka modifikationer eller
lindringar i delta system jag vill föreslå.
Jag har inte ansett mig kunna fälla
de kategoriska omdömen herr Dickson
önskat beträffande det värnpliktiga befälets
nuvarande standard; det får herr
Dickson förlåta mig att jag inte tänker
göra. Men jag anser att systemet, så -

utbildningen av det värnpliktiga befälet.

som det verkar med dessa forcerade
repetitionsövningar och möjligheter till
frivillig utbildning, bör kunna fylla sitt
ändamål.

Herr DICKSON: Herr talman! Ja, nu
tackar jag försvarsministern för hans
tillmötesgående. Säga vad man vill så
är han tekniskt sett angenäm att resonera
med. Men hade det inte varit mycket
enklare då, herr statsråd, att från
början fatta mig rätt? Ty med tanke på
försvarsministerns intellektuella värdeförvaltning
finns det ingen tvekan om
att han måste ha rätt fattat vad jag
menar. Vore det då inte bättre att ge
klart besked: Jag vill inte svara på denna
fråga, jag anser det inte lämpligt
att svara på den — eller: Jag har inte
tagit ståndpunkt till den — eller något
i den stilen, i stället för att på detta
sätt svara på något helt annat, i och för
sig mycket intressant men som slutar
i en antiklimax utan att redovisa något
resultat.

Det är naturligtvis den nuvarande
standarden jag vill ha reda på. Är armén
i närvarande stund krigsduglig?
Så vitt jag kan förstå, vill försvarsministern
inte här ge något besked. Försvarsministern
är naturligtvis inte obekant
med det faktum, att den militära sakkunskapen
på ansvarig nivå har den
uppfattningen, att läget i synnerhet beträffande
underbefälet är otillfredsställande.
Glädjande nog kan det vara
godtagbart i fråga om de värnpliktiga
officerarna och underofficerarna, men
såvitt jag förstår förhåller det sig i dag
på det sättet att den militära sakkunskapen
anser, att gruppcheferna utan
kompletterande utbildning inte kunna
väntas vara i stånd att lösa dem i krig
tillkommande uppgifter. Det är ju en
ganska allvarlig sak som man bär får
klar för sig. Resultatet av 1950 års repetitionsövningar
har också visat hän
i samma riktning. Man har kunnat
fastställa all endast ett fåtal visat sig

134 Nr 25.

Torsdagen den 31 maj 1951.

Svar på interpellation ang. utbildningen av det värnpliktiga befälet.

lia godtagbar färdighet och att de flesta
saknade både kunskap, rutin och förmåga
att föra befäl och därför endast
i enstaka fall voro användbara som
gruppchefer. Man konstaterar också på
militärt håll, att det värnpliktiga underbefälet
inte uppnår tillfredsställande
befälskapacitet vare sig genom fullgörande
av ordinarie repetitionsövningar
eller genom frivillig befälsutbildning.

Det var detta svar jag önskade få av
Sveriges försvarsminister. Jag anser att
det är riksdagens rättighet att bli orienterad
i denna för landet så elementärt
viktiga fråga. Nu är detta den militära
sakkunskapens åsikt, och jag skulle
gärna vilja efterlysa om försvarsministern
har en annan åsikt än den militära
sakkunskapen och vad han i så fall kan
grunda denna på.

Jag tror, herr talman, att jag med det
anförda skall sluta mitt anförande för
den här gången för att ånyo avvakta om
försvarsministern har något ytterligare
att tillägga.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT: Herr talman! Jag kan
naturligtvis komma med några synpunkter
till på denna fråga om jag
får besvära kammaren, fastän jag tycker
att vad jag skall säga måhända är ganska
självklart.

Jag har föreslagit detta års riksdag
igångsättande av repetitionsövningar i
forcerad takt, omfattande, som jag redan
nämnt, värnpliktiga inom armén
till ett antal av mer än 100 000. Detta
är ett för vårt lands ekonomi och arbetsmarknad
synnerligen pressande
program och det mesta regeringen ansett
sig kunna gå med på och det mesta
de militära myndigheterna ansett sig
kunna genomföra. Varför ha vi gjort
detta? Jo, uppenbarligen därför att vi
ha samstämmig uppfattning därom, att
den svenska arméns kunskaper måste
borstas upp och förnyas.

Därigenom har jag också på ett sätt,

som borde vara för herr Dickson övertygande,
givit uttryck åt att de värnpliktiga
borde lära sig mera. Däremot
vill jag inte bryta staven över underbefälet
av äldre kategorier, av vilka
många gjort lång beredskap under kriget
och av vilka somliga utbildats i 12
månader, andra utbildats ill månader
och slutligen andra utbildats under en
kortare tid men med mera effektiva metoder.
Jag är inte beredd att bryta staven
över detta svenska underbefäl, som
jag vet på alla sätt gjort sin plikt och
av vilka många tagit på sig bördan av
en frivillig utbildning, som kan vara
svår att förena med den tjänst vederbörande
har i sin civila gärning. Herr
Dickson säger, att han redan är orienterad
om vad de militära myndigheterna
hyst för uppfattning i detta avseende.
Jag har så till vida låtit de militära myndigheternas
uppfattning, som jag inte
ansett mig ha möjlighet att underkänna,
utgöra underlag för det initiativ, som
tagits för en snar förbättring av utbildningsstandarden.

Jag tycker att herr Dickson för dagen
kunde vara nöjd med detta. Jag hoppas
att jag också i fortsättningen får
angenäma meningsutbyten med herr
Dickson, men jag hoppas även att herr
Dickson då vill ställa frågor av sådant
slag, att man klart kan uppfatta vad han
menar med dem, så att han inte sedan
skall behöva mot mig rikta den anklagelsen,
som jag förstår han finner pinsam,
att jag inte kunnat rätt uppfatta
hans fråga.

Herr DICKSON: Herr talman! Nu är
jag nöjd, herr försvarsminister, och hade
jag fått detta svar genast, hade vi
kunnat fortsätta det vänskapliga förhållande
som jag är angelägen om och
som jag tror denna episod inte heller
skall behöva skada. Men varför inte
kunna ge Sveriges riksdag detta besked?
Det behöver icke ligga någon anklagelse
mot försvarsministern i detta.

Torsdagen den 31 maj 1951.

Nr 25.

135

Svar på interpellation ang.

Jag har velat veta dagens läge, och försvarsministern
har nu antytt, att dagens
läge icke är tillfredsställande och
att han har vidtagit kraftiga åtgärder
för att förbättra det. Jag tror att denna
korta definition som nu har kommit
fram visar att läget icke är tillfredsställande
i dag, men vi böra nu alla
hjälpas åt med stora ansträngningar,
stora uppoffringar och stort intresse
att rätta till bristerna. Jag tror att detta
besked som försvarsministern nu har
lämnat kommer att vara upplysande
och har rensat luften för många inom
det svenska folket. Jag ber att nu få
tacka försvarsministern, vilket jag icke
gjorde i början, för vad han nu slutligen
har givit oss i denna fråga.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT: Herr talman! Jag
skall visst icke fortsätta dispyten med
herr Dickson, men jag kanske ändå får
fästa uppmärksamheten på att i den
interpellation som framställdes till mig
för nästan jämnt en månad sedan, den
25 april, nämnde herr Dickson icke ett
ord om det väldiga repetitionsövningsprogram
som har framlagts för riksdagen.
Jag är litet förvånad över att han
också finner anledning att tacka mig
för att jag har påpekat ett så enkelt
faktum som att detta har kommit i gång
med den betydelse som det har för utbildningen
vid armén. Kan det vara på
det sättet, att herr Dickson — och
kanske även andra ledamöter av riksdagen
— på grund av att man från
många håll har dragit upp stridsfrågor
inom försvaret som ha varit relativt
oväsentliga, kommit att glömma, att de
ha tagit ställning till detta stora repetitionsövningsprogram?
I så fall är det
ytterligare ett bevis till de många som
vi vid denna vårriksdag ha fått för att
det vore mycket önskvärt om försvarsfrågan
i fortsättningen kunde diskuteras
mera sakligt och mindre politiskt.

utbildningen av det värnpliktiga befälet.

Jag är övertygad om att herr Dickson
är villig att medverka till detta.

Herr HJALMARSON: Herr talman! Det
väsentliga i diskussionen kring gruppchefsfrågan
är, att de brister som otvivelaktigt
finnas och som försvarsministern
nu erkänner inte på ett tidigare
stadium ha blivit botade. De föregående
meningsbrytningarna ha ju gällt just
frågan om huruvida man skulle ge
gruppcheferna en tillräcklig utbildningstid
för att de skulle kunna bli
skickade att fungera som föregångsmän.
Vi äro alla tillfredsställda över
att regeringen nu igångsätter mera omfattande
repetitionsövningar både i
syfte att stärka beredskapen och för
att höja utbildningsstandarden, men
enligt vår uppfattning skulle man ha
kunnat få fram ett bättre resultat om
man redan tidigare hade börjat att genomföra
en effektivare gruppchefsutbildning.

Jag begär inte att vi på detta sena
stadium skola ta upp någon diskussion
om denna fråga. Där ha vi olika uppfattningar.
Jag vill bara konstatera, att
med det besked som förvarsministern
har lämnat har självfallet icke den kritik
ryckts undan som från vår sida sedan
länge har framförts när det gäller
den försummade gruppchefsutbildningen.

Slutligen skall jag, herr talman, be
att få instämma i försvarsministerns
förhoppning att vi i framtiden skola
kunna diskutera försvarsfrågorna i en
anda av saklighet och samarbetsvilja.
Också försvarsministern kan medverka
härtill genom att ge oss tillförlitliga och
fullständiga informationer. Vi inom
oppositionen ha ju inte den överblick
över dessa frågor som man självfallet
kan skaffa sig när man har försvarsdepartementets
hela material till sitt
förfogande.

Härmed var överläggningen slutad.

136 Nr 25.

Torsdagen den 31 maj 1951.

§ 6.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål
rörande den medborgarkommission,
som blivit tillsatt för utredning av myndigheternas
förhållande i den s. k.

Kejne-affären.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman!
Med kammarens tillstånd har herr
Johnsson i Stockholm till mig riktat
fem frågor rörande den s. k. Kejnekommissionen
och dess verksamhet. Herr
Johnssons frågor äro av följande lydelse: »1.

Anser statsrådet att tillsättandet av
kommissionen var den juridiskt och
praktiskt riktiga åtgärden för att bringa
klarhet över polisens och åklagarmyndighetens
förhållande i Kejneaffären,
eller borde icke samhällets ordinarie
rättsinstanser ha kunnat fås att tillfredsställande
fungera?

2. Vilka instruktioner ha givits för
kommissionens arbete? Kan däri innefattas
även undersökning av branden
vid Krukmakargatan och dess eventuella
samband med polisens återhållsamhet
i fråga om åtgärder mot Kejnes
vedersakare?

3. Anser statsrådet att kommissionen
besitter möjligheter att nå fram till ett
utredningsresultat, som kan göra anspråk
på tillförlitlighet i samma grad
som om undersökningen letts av rutinerad
polis och underkastats en reguljär
domstols prövning och med edsförpliktelse
för vittnena?

4. Är statsrådet villig tillse, att särskilt
de dunkla punkter, som i interpellantens
motivering berörts, bli i görligaste
mån av kommissionen klarlagda,
eller är statsrådet i stånd att redan nu
besvara en del av dem?

5. Hur kommer kommissionens resultat
att redovisas? Komma delar därav
att hemligstämplas, och blir i så
fall det hemligstämplade tillgängligt åtminstone
för riksdagens ledamöter?

Och om kommissionen på avgörande

punkter anser sig icke kunna komma
till klarhet, vad skall då ske?»

Till svar på dessa frågor av herr
Johnsson vill jag framhålla följande.

Kommissionen tillsattes den 15 september
1950 av Kungi. Maj:t på mitt
förslag för att göra en utredning rörande
myndigheternas förhållande i
Kejneaffären. Det är en synnerligen
ovanlig åtgärd att tillsätta en sådan
kommission. I regel användes naturligtvis
någon av de ordinarie rättsvårdande
myndigheterna i liknande fall.
Då det framkommer påståenden om att
tjänstefel eller annan orätt skulle ha
begåtts, brukar alltså ärendet, allt efter
dess beskaffenhet, överlämnas till riksåklagaren,
justitiekanslern eller vederbörande
polismyndighet.

Att så icke skedde i detta fall, berodde
därpå, att det framförts påståenden
om att det skulle ha förekommit
obehörig påverkan på polisen eller
andra myndigheter från någon regeringsledamots
sida. En undersökning
om ett sådant påstående borde enligt
min uppfattning helst ske under medverkan
av personer som stå fullständigt
oberoende av regeringen och alltså
icke enbart av en under regeringen lydande
ämbetsmyndighet. Ett särskilt
skäl att i detta fall icke enbart använda
en polisiär utredning låg naturligtvis
däri, att beskyllningar hade riktats just
mot polisens tjänsteåtgärder. Å andra
sidan ansåg jag det önskvärt att den
högsta åklagarmyndigheten deltog i utredningen.

På grund av dessa överväganden fick
Kejnekommissionen den sammansättningen,
att riksåklagaren blev ordförande
och att vid hans sida sattes sex
högt ansedda medborgare från olika
grupper, yrken och åsiktsriktningar.
När det gällde att utse dessa medborgarrepresentanter,
ansåg jag, liksom regeringen
i övrigt, det önskvärt att valet
icke på vanligt sätt gjordes av regeringen
ensam utan att detta skedde under
utomstående kontroll. En överläggning
ägde därför rum under statsmi -

Torsdagen den 31 maj 1951.

Nr 25.

137

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål rörande den medborgarkommission,

som blivit tillsatt för utredning av myndigheternas förhållande i den s. k. Kejne affären.

nisterns ordförandeskap med ledningarna
för alla de demokratiska partierna.
På min begäran framförde dessa
förslag på lämpliga personer, och fullständig
enighet bland de församlade
nåddes härvid om vilka som borde utses
till medborgarrepresentanter. De i
enlighet härmed utsedda blevo ledamoten
av första kammaren riksombudsmannen
Torsten Bengtson, f. d. justitierådet
Natanael Gärde, publicistklubbens
dåvarade ordförande chefredaktören
Ivar Harrie, ledamoten av första
kammaren professorn Nils Herlitz,
Landsorganisationens förre ordförande
August Lindberg samt ledamoten av
denna kammare fru Helga Sjöstrand.

Interpellanten har uttryckt sin förvåning
över att icke pastor Kejne beretts
tillfälle att uttala önskemål om
kommissionens sammansättning. Härtill
må framhållas att det icke står i överensstämmelse
med våra rättsliga principer
att den som gjort en anmälan
skall få inverka på tillsättandet av ett
utredningsorgan. Kommissionen är icke
avsedd att företräda någon part utan är
ett samhällets organ.

Samtliga ledamöter i kommissionen
torde vara alltför väl kända av kammarens
ledamöter för att jag skall behöva
uppehålla mig närmare vid deras personliga
kvalifikationer. Jag är övertygad
om att kammaren delar min uppfattning
att kommissionsledamöternas
integritet, samvetsgrannhet och hederlighet
äro höjda över diskussion.

Av alla de anmärkningar som herr
Johnsson redan nu, innan utredningen
blivit tillgänglig, riktar mot kommissionens
utredningsmetoder — och även av
herr Johnssons fråga, om icke samhällets
ordinarie rättsinstanser borde ha
fått fungera i stället för kommissionen
framgår att herr Johnsson icke klargjort
för sig vad som iir en sådan kommissions
ställning och uppgift. Det är
diirför nödvändigt att jag framhåller
några enkla fakta härom.

För det första: kommissionen är icke
någon domstol. Att kommissionen icke
kan träda i stället för våra vanliga domstolar
framgår av 16 § regeringsformen,
som omöjliggör inrättandet av
några extra ordinära domstolar. Härav
följer då också att kommissionen icke
kan höra vittnen på ed. Detta kan över
huvud taget ske endast inför domstol.
Kommissionens förhandlingar utgöra
icke något rättegångsförfarande, och
varken anmälare eller någon annan kan
resa anspråk på att få vara tillstädes
vid förhören såsom vid en domstol.
Kommissionen kan icke avkunna något
domslut, utan endast redovisa vad kommissionen
inhämtat och därjämte giva
uttryck åt sin uppfattning om detta material.

För det andra må framhållas, att
kommissionen icke är någon åklagarmyndighet.
Den har icke befogenhet
att besluta om åtal eller några andra
åtgärder. De rättsliga ingripanden, som
kunna visa sig påkallade, då utredningens
resultat föreligger, få alltså vidtagas
i vanlig ordning av våra ordinarie
åklagare och andra myndigheter.
Därest åtal kommer i fråga, kommer
detta alltså att i vanlig ordning prövas
vid domstol.

Kommissionens uppgift är således att
göra en förberedande utredning i syfte
att klarlägga, om det kan påvisas några
omständigheter som giva fog för de
framkomna beskyllningarna mot våra
myndigheter och det misstroende som
på grund därav uttalats. Sådana från
de ordinarie myndigheterna fristående
utredningar av förberedande karaktär
ha tidigare förekommit i vissa fall. Kommissionen
kan jämföras med t. ex.
Ådalskommissionen, flygkommissionen
och den parlamentariska undersökningskommissionen
angående flyktingärenden
och säkerhetstjänst. Värdet av
en dylik utredning ligger främst däri
att den sker under kontroll av en medborgerlig
representation. Menar nu herr

138

Nr 25.

Torsdagen den 31 maj 1951.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål rörande den medborgarkommission,

som blivit tillsatt för utredning av myndigheternas förhållande i den s. k. Kejne affären.

Johnsson verkligen att denna synpunkt
är betydelselös i ett fall som det förevarande?
Skulle utredningen lättare ha
omfattats av allmänt förtroende, om regeringen
uppdragit åt riksåklagaren att
ensam utföra utredningen, i stället för
att han, såsom nu sker, deltager i
denna som ordförande i ett kollegium
av allmänt aktade och högt förtjänta
medborgare? Eller menar herr Johnsson
rent av att uppdraget borde ha givits
åt en mera underordnad polis- eller
åklagarmyndighet ?

Om det är herr Johnssons mening att
säga att en dylik kommission icke
skulle äga samma rutin och sakkunskap
som en polismyndighet, vill jag
framhålla att kommissionen naturligtvis
har fria händer att anlita den expertis
den behöver av exempelvis polisteknisk,
medicinsk eller annan art. I sådant
hänseende stå alltså alla samhällets
resurser till dess förfogande.

Enligt statsrådsprotokollet för den 15
september 1950 består kommissionens
uppdrag i att göra en utredning rörande
myndigheternas förhållande i
Kejneaffären på grund av framkomna
påståenden om att polis- och åklagarmyndigheterna
skulle ha gjort oriktiga
ingripanden eller underlåtit att fullgöra
sina skyldigheter till följd av direktiv
från högre instanser eller av ovidkommande
hänsyn. Kommissionen har härutöver
icke fått några som helst direktiv,
vare sig skriftliga eller muntliga.
Det har varit synnerligen angeläget för
regeringen att icke på något sätt ingripa
i kommissionens verksamhet.

Kommissionen har icke heller avgivit
någon förliandsrapport till regeringen
om resultatet av sin verksamhet.
Jag kan därför icke uttala mig i de
sakfrågor som interpellanten fört fram.
Jag anser också att det skulle vara
principiellt oriktigt att upptaga en diskussion
härom, innan kommissionen avgivit
sitt utlåtande.

Med anledning av att herr Johnsson
direkt frågat om kommissionen kommer
att undersöka branden vid Krukmakargatan
och vad därmed sammanhänger,
har jag dock frågat kommissionen härom
och fått till svar att så skett.

Herr Johnsson har frågat, hur kommissionens
resultat kommer att redovisas
och om delar därav komma att
hemligstämplas. Med anledning härav
får jag framhålla, att kommissionen
icke heller på denna punkt erhållit
någon som helst instruktion av regeringen.
Av kommissionens ställning som
ett fristående utredningsorgan följer
emellertid, att den själv i första hand
bör taga ståndpunkt till frågan om
offentliggörande av sitt arbetsresultat,
när dess arbete fortskridit så långt, att
denna fråga i detalj kan bedömas. Härvid
har kommissionen uppenbarligen
enbart att taga hänsyn till gällande
lagstiftning om allmänna handlingars
offentlighet.

Slutligen har herr Johnsson frågat
vad som skall ske, om kommissionen
på avgörande punkter anser sig icke
kunna komma till klarhet. Härom vill
jag säga att kommissionen just tillsatts
för att fullständigt utreda myndigheternas
förhållande i Kejneaffären. Anordnandet
av denna utredning innebär
också en betydande insats från samhällets
sida för att verkligen komma
till grunden i denna sak. Därjämte vill
jag erinra om vad jag förut sagt, att
kommissionen endast utgör en förberedande
utredning och att dess utlåtande
icke är något domstolsavgörande.
Icke heller regeringen har någon som
helst domarfunktion vare sig i denna
sak eller någon annan. När kommissionens
utredning föreligger, ankommer
det, såsom redan nämnts, på åklagare
och andra myndigheter att bedöma, om
och i vilka fall det föreligger anledning
till åtal vid domstol eller andra rättsliga
ingripanden. Därvid åligger det

Torsdagen den 31 maj 1951.

Nr 25. 139

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål rörande den medborgarkommission,

som blivit tillsatt för utredning av myndigheternas förhållande i den s. k. Kejne affären.

dessa myndigheter såsom tjänsteplikt
att handla på eget initiativ utan någon
åtgärd från regeringens sida. Det är
självfallet av största vikt för rättsordningens
hävdande att alla rättsliga åtgärder,
som äro påkallade, också bli
vidtagna.

Helt allmänt vill jag slutligen tillägga,
att sedan denna kommission blivit tillsatt
borde varken jag eller mina kolleger
i regeringen rimligen kunna misstänkas
för att vilja försvåra utredningeji
av denna sak eller hindra rättvisan att
ha sin gång.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Vidare anförde:

Herr JOHNSSON i Stockholm: Herr
talman! Jag tackar statsrådet och chefen
för justitiedepartementet för det avgivna
svaret.

Innan jag går in på de olika punkterna
är det ett par saker jag vill framhålla.

Jag beklagar att min mycket omfattande
interpellation på en mera oväsentlig
punkt kom att innehålla en
oriktig uppgift, som jag skall be att
här få rätta till. Jag hade från en tidning
fått den uppgiften, att ett skriftligt
falskt vittnesmål mot Kejne hade
inlämnats till riksåklagaren vid en bestämd
tidpunkt. Då jag visste att Kejne
besökte riksåklagaren efter denna uppgivna
tidpunkt, fann jag det egendomligt
att riksåklagaren inte hade omnämnt
dokumentet för Kejne, och jag
anmärkte på detta i interpellationen.
Riksåklagaren kunde emellertid senare
upplysa om att advokat Hugo Lindberg
först någon timme efter Kejnes besök
anlände till riksåklagaren med detta
papper på fickan.

Jag beklagar självfallet detta misstag,
och om det på något sätt har åsamkat

riksåklagaren något obehag, ber jag
honom om ursäkt.

Men när en kvällstidning tar detta
lättförklarade misstag till intäkt för att
sätta en fet rubrik över två spalter
»Pastor Johnsson fablar i riksdagen.
RÅ slår hål på hans interpellation»,
kan man åtminstone fråga om detta är
honnett journalistik, särskilt när det
gäller en tidning, vars chefredaktör är
ledamot av Kejnekommissionen. När
advokat Hugo Lindberg med anledning
av detta låter sända ut genom TT över
hela landet en förklaring, att pastor
Johnsson blivit ett offer för den förljugenhet,
som karakteriserar hela
denna affär, vill jag endast skicka den
hälsningen tillbaka till advokat Lindberg,
att man skall ta sig till vara för
att kasta sten när man sitter i glashus.

Låt oss nämligen se på vad advokat
Lindberg här har gjort. Han har på sitt
advokatkontor tagit emot två nyligen
frigivna, som ha förklarat, att de ville
avge ett vittnesmål mot Kejne. Utan att
såvitt jag vet efterforska deras trovärdighet
tar han upp detta, skriver ut
deras vittnesmål — dessa personer ha
sedan utbjudit sitt vittnesmål till två
tidningar för mesta möjliga betalning
— beger sig med detta intyg till riksåklagaren,
visserligen bara, som det
hette, för att visa det. Det hade aldrig
varit hans mening att det skulle användas
i kommissionen. Men då kan
man fråga: Vad i all världen skulle
det då användas till? Inte samlar väl
advokaten Hugo Lindberg dubiösa intyg
för sina memoarer? Det var någon
som talade om förljugenhet i denna
affär.

Efter denna kanske något temperamentsfulla
utvikning vill jag, herr talman,
återvända till interpellationen
och svaret.

Jag är angelägen framhålla, icke
minst för regeringens talesman här, att
jag inte har framfört denna interpella -

140 Nr 25.

Torsdagen den 31 maj 1951.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål rörande den medborgarkommission,

som blivit tillsatt för utredning av myndigheternas förhållande i den s. k. Kejne affären.

tion vare sig för att väcka sensation
eller för att vålla bryderi för regeringen
eller med några som helst andra onda
avsikter. Jag hade trott, att den tillsatta
kommissionen skulle hinna avge
sitt utlåtande innan denna riksdag åtskildes,
och därför väntade jag i det
längsta. Det har från många håll och
med stor skärpa frågats, om riksdagen
inte på något sätt skulle ta till orda i
denna sak, och själv anser jag nog att
riksdagen inte kan undgå att visa det
svenska folket, att den har blickarna
riktade på affären. Den kan det så
mycket mindre efter alla de avslöjanden
om homosexuell prostitution och
förförelse som gjorts på så många håll i
vårt land. Ty även om Kejneaffärens
kärna inte i första hand är en fråga om
homosexualitet, har allmänheten dock
inte glömt, att den spelar och från första
stund har spelat mot en sådan bakgrund.

Den allt överskuggande frågan i
denna affär är emellertid denna: Vad
är det som försiggår i vårt rättssamhälle?
Hur handskas det här och var
med lag och rätt och med enskilda personer?
Den frågan har ju märkligt nog
aktualiserats på flera håll under denna
sista tid. Det finns alltså något av en
allmän oro för vårt rättssamhälle.

När det nu gäller denna sak är det
riktigt, som det är sagt, att detta är
vad den tillsatta kommissionen just
skall utreda. Men när nu kommissionen
inte hann komma med någon rapport
medan riksdagen är samlad — det anklagar
jag den ingalunda för, ty jag vet
hur hårt den arbetat — tänkte jag att
jag gjorde både riksdagen, regeringen
och folket en tjänst med att åstadkomma
att vi få talas vid och kanske
förklara en del saker, dryfta redan vidtagna
åtgärder och sådana som kunde
komma. Jag kan säga, att jag har lidit
lika mycket som någon annan av de
angrepp som ha gjorts. Jag har för -

undrat mig över att regeringen eller
någon dess talesman inte har svarat
på dessa angrepp, och nu tänkte jag
att det skulle finnas tillfälle att reda
upp en del av dessa ting.

Jag hade nog väntat, och jag tror
alla som gått och undrat över denna sak
hade väntat, att herr statsrådet skulle
ge sitt svar en något mera personlig
ton, gjort det till en deklaration av
något annan art än de rätt torra juridiska
konstateranden som vi fått till
livs. Det hade varit ett tillfälle att säga,
hur regeringen ser på en del av dessa
allvarliga ting, och interpellationen innehåller
ju en hel del sådant som
kunde ha givit tillfälle till det. Även
om regeringen liksom vi andra naturligtvis
väntar på kommissionens utlåtande,
är den väl inte utan en uppfattning
i en hel del saker redan nu. I
varje fall kanske man skulle väntat åtminstone
ett personligt ord av beklagande
över att sådana här saker verkligen
kunnat förekomma. Jag tror att
justitieministern har försuttit ett tillfälle.
Det enda personliga i svaret är
slutorden, att statsrådet anser, att varken
han eller hans kolleger i regeringen
nu rimligen böra misstänkas
vilja försvåra utredningen eller hindra
rättvisan att ha sin gång. Det är ju en
rimlig önskan, som i varje fall inte jag
vill förmena honom att få uppfylld.

Jag hade i min interpellation ställt
den på detta stadium säkerligen något
förbryllande frågan, om tillsättandet av
en sådan här kommission kunde vara
det riktigaste och bästa och om den kan
väntas nå fram till ett utredningsresultat
som är likvärdigt med det som skulle
ha vunnits, om undersökningen letts på
de vanliga vägarna av pålitlig polis
och reguljär domstolsprövning. Jag vill
säga att detta är inte någon sent påkommen
inställning hos mig. Jag har redan
ifrån första början känt mig tvivlande
på att det var det riktiga sättet att utan

Torsdagen den 31 maj 1951. Nr 25. 141

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål rörande den medborgarkommission,
som blivit tillsatt för utredning av myndigheternas förhållande i den s. k. Kejneaffären.

onödig tidsutdräkt komma fram till ett
klarläggande.

På detta svarar herr statsrådet, att jag
nog har missförstått hela kommissionens
uppgift, att den endast skall göra
en förberedande — jag understryker
det ordet — en förberedande undersökning
för att klarlägga, om det kan påvisas
några omständigheter, som ge fog
för de framkomna beskyllningarna mot
vissa myndigheter, och sedan skola de
egentliga rättsinstanserna taga vid.
Herr statsråd! Jag har inte alls missuppfattat
denna sak. Jag har förstått
detta hela tiden. Däremot kan det ju
finnas åtskilliga bland vårt folk, som
kanske ha uppfattat kommissionen såsom
den som skulle säga det yttersta
och sista ordet i denna affär.

Herr statsråd! Låt mig först säga att
jag icke ett ögonblick trott och inte heller
tror annat än att regeringen med
statsministern i spetsen hade en mycket
ärlig vilja att lösa en ytterst besvärlig
situation genom att tillsätta denna
medborgarkommission. Jag vill gärna
betyga att jag tror regeringen om mycket
gott — jag höll på att säga allt
gott, men det kan jag kanske inte säga
— så låt för all del ingen annan tanke
stå emellan oss. Jag har nog märkt att
justitieministern sett litet snett på mig
under detta sista år. Det har han ingen
anledning att göra. Jag har bara talat
väl om honom, och jag tycker mycket
om honom.

Jag vill också betyga, såsom jag gjort
i interpellationen, min aktning och min
tro på kommissionens ledamöter, även
om den naturligtvis kan vara något
graderad, såsom sådana saker alltid
äro här i världen. Men ändå frågar jag:
Behövdes hela denna apparat för att
åstadkomma, såsom statsrådet säger, en
förberedande undersökning i denna
sak? Låg inte redan före kommissionens
tillkomst tillräckligt mycket material
samlat för att rättsmaskinerict borde

ha kunnat fungera? När åklagaren Vinberg
i riksåklagarämbetet äntligen för
ett halvår sedan fick hand om fallet
Malmberg, bokhandlare Tullberg och
den flicka, som denne använt som ryktessmidare
mot Kejne, så dröjde det
inte länge förrän alla blivit ställda under
åtal och dömda. Hade ett enda av
de åtal, som Kejne begärde för att
skydda sig, ägt rum, hade t. ex. åtalet
mot Malmberg skett omedelbart efter
Kejnes polisanmälan mot denne man
år 1949, hade ingen Kejneaffär av den
art som det sedan blev funnits till. Det
material, som åklagaren Vinberg sedan
har byggt sina åtal på, är så vitt jag
vet inte i något avseende något utöver
det som Kejne och hans medhjälpare,
Resar och andra, för länge sedan tillhandahållit.

Det skall bli intressant att se, om
kommissionen efter alla sina mycket
mödosamma sammanträden får fram
något väsentligt nytt, något väsentligt
material som inte redan förelåg vid dess
tillsättande eller som sedan hade kunnat
komma till, även om de reguljära instanserna
anlitats. Vad jag vänt mig
emot, vad jag reagerat emot är just
detta, att man tar omvägen över en kommission,
som bara skall göra en förberedande
undersökning, när i alla fall
rättsskandalen var uppenbar och alltså
det fanns tillräckligt material för att de
ordinarie rättsfunktionerna skulle ha
kunnat taga itu med det hela. Att inte
de ordinarie rättsorganen sattes i gång
måste ju bero på att det har hakat upp
sig någonstans, och det skulle regeringen
ha inskridit emot.

Låt mig här repetera några av de mest
iögonfallande fakta, som utan all förberedande
kommissionsundersökning borde
ha gjort det klart att polis- och åklagarmyndighet
i Stockholm försummat
sina skyldigheter. Några fakta alltså i
Kejneaffärens första fas.

Kejne arbetade sedan 12 år tillbaka

142

Nr 25.

Torsdagen den 31 maj 1951.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål rörande den medborgarkommission,

som blivit tillsatt för utredning av myndigheternas förhållande i den s. k. Kejne affären.

för att hjälpa fångar, frigivna, missanpassade,
eländiga och lidande människor.
Så fick han en kväll bud om att
han måste hjälpa en förskrämd stackars
yngling, som var inneboende hos
denne predikant Malmberg och mot vilken
denne Malmberg hade velat begå
homosexuella handlingar. Efter detta
ingripande — Kejne visste säkerligen
inte om, att han därmed trampat rakt
in i en av homosuxalitetens högborgar
— blev han utsatt för en ständigt växande
förföljelse, som kulminerade den
pingstafton 1949, då jag själv genom ett
personligt besök i hans bostad tidigt på
morgonen måste övertyga mig om, huruvida
en anklagelse mot honom som,
om den varit sann, skulle ha betytt hans
fullständiga undergång både som präst
och människa, var sann eller falsk. Efter
detta förstod han, att han måste
vända sig till polisen. Kriminalchefen
själv tog emot honom och sade, att han
skulle vara vid gott mod och lovade att
han personligen skulle taga hand om
alla skrivelser, som Kejne kunde inge
i den här saken. Kejne litade naturligtvis
på att så skulle ske, men till hans
stora förvåning vidtogos inga åtgärder.
Till sist måste han inge en direkt polisanmälan,
men trots att han ingivit en
direkt polisanmälan kopplades ingen
åklagare på förrän efter mycket stark
påtryckning. Sedan växlade åklagarna,
och den ene efter den andre lämnade
målet ifrån sig. Fyra åklagare voro under
en kort tidrymd påkopplade på
detta mål.

Men om det inte hände något från polisens
sida för att skydda Kejne, så
hände det så mycket mera emot honom.
Vidriga rykten sattes i omlopp. Man
skrev hans namn och telefonnummer i
telefonkiosker. Vid festligheter i homosexuella
kretsar nämnde man hans
namn. Människor som kommo resande
till staden besökte honom i sådana
ärenden.

Ändå blev det fortfarande just inga

polisåtgärder. I stället kunde man bevittna
att polisen samarbetade med
brottslingar. Kejne skuggades. Man sökte
få fatt i någon, som kunde vittna mot
honom, att han var homosexuell. Man
tog upp en yngling från ett ungdomsfängelse,
placerade honom på polishusets
trappa för att han skulle kunna
identifiera Kejne som den han vid ett
tilfälle här i Stockholm haft homosexuellt
umgänge med. Ynglingen kunde
inte identifiera honom. Men den polisanmälde
predikanten Malmberg rörde
sig fritt bland polisen och gav anvisningar
på var de skulle kunna finna
någon som var villig att vittna mot
Kejne. När det verkligen blev en polisanmälan
mot honom, satte Malmberg
upp ett mycket förvånat ansikte: Jag
har ju polisens ord på att det inte skall
ske något med mig! Kejne fick med
andra ord slåss mot polis och gangsters
och fick schavottera inför en desorienterad
allmänhet, som inte visste vad den
skulle tro och som i allmänhet intog den
attityden: Nog måste det vara något galet
med den där prästen!

Detta är Kejneaffärens första fas.

Allt detta material förelåg för den
som ville höra och se, och jag frågar:
Var inte detta tillräckligt och var det
inte tillräckligt förberett för att ett ingripande
mot polisen i Stockholm skulle
kunna ske för att få den att verkligen
sätta i gång? Men regeringen eller rättare
Ni, herr justitieminister, såg inte
på detta stadium den lilla människa,
som man höll på att dränka i träsket.
På det stadiet skulle regeringen ha ingripit
och tvingat rättsinstanserna att
fungera. Jag förmodar nämligen att regeringen
ändå har en sådan makt. Det
gjorde den inte, och därmed försatt den
ett tillfälle att ge allmänheten tillit till
den obetingade rätten i vårt land, och
tillsättandet av en kommission har inte
kunnat reparera vad som då gick till
spillo.

Ni, herr justitieminister, visste dock

Torsdagen den 31 maj 1951.

Nr 25.

143

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål rörande den medborgarkommission,

som blivit tillsatt för utredning av myndigheternas förhållande i den s. k. Kejne affären.

om Kejne även på detta stadium. Kriminalchefen
har själv vittnat att han på
ett rätt tidigt stadium och långt innan
kommissionen tillsattes, konfererat med
Er om Kejnes fall och ett annat fall, som
låg Er närmare. Men konferensen, i den
mån den kan kallas vid det namnet —
det kan ha varit ett vanligt samtal i
förbigående — ledde ingenting till för
Kejnes del. Det enda statsrådet hade att
säga Kejne, när han sökte Er hjälp eller
för att få Er syn på saken, var att man
inte kan komma till rätta med allt elände
på samhällets botten och att han i
denna sak borde vara storsint. Jag
klandrar Er inte, herr statsråd, för de
orden. Jag kan väl förstå att Ni menade
väl och att Ni kanske inte förstod, hur
allvarlig denna sak i själva verket var,
att här var det cn man som kämpade
för sitt liv. Men man måste ju säga att
det var inte ett råd som gav rätten vad
den tillhörde.

Jag har för övrigt många gånger funderat
över: Var befann sig JO i den här
saken? Jag är visserligen inte så insatt
i rättsväsendets funktion att jag kan bestämt
säga, att det var hans skyldighet
att ingripa. Men jag har såsom ledamot
av första lagutskottet fått ganska ingående
studera JO:s ämbetsberättelser. Jag
har lagt märke till att om till exempel
en präst av oförstånd har tagit 15 kronor
för en tjänst, som han inte hade rätt
att ta betalt för, så var rättsmaskineriet
genast i gång. Men här stod det stilla.
Eller om militieombudsmannen i en tidning
får läsa att en fnrir använt ett
olämpligt skällsord mot en värnpliktig,
ingriper han omedelbart. Men när tidningsspalt
efter tidningsspalt fylls med
anklagelser om polisiära övergrepp, då
vilar sig rättsapparaten!

Vad jag alltså menar med detta är, att
det behövdes inte någon kommission
för en förberedande undersökning. Det
som behövts hade varit ett starkt och
manligt grepp in i rättsapparaten, som
av något skäl hade stannat, så att den

satt i gång. Herr statsrådet säger, att
denna kommission behövdes, därför att
en regeringsledamot har blivit inblandad.
Ja, det kan man ju säga. Jag är
dock av den uppfattningen, att hade
man bara börjat, där man skulle börjat,
nämligen när polisanmälan ingavs, hade
problemen undan för undan löst sig
själva, och sedan hade det varit regeringens
sak att handla gent emot sin
ledamot. I varje fall tycker jag, att om
kommissionen endast har befogenhet
till en förberedande undersökning, så
fanns det redan förut även för en sådan
sak tillräckligt med tillgängligt material
för ett bedömande av ärendet. Jag
vet inte, om kommissionen letat fram
något material utöver det, som förut visats
på. Jag förstår, att det materialet
naturligtvis samlats ihop, prövats, undersökts
och sovrats, och att kommissionen
utfört ett oerhört arbete med
denna sak. Det är alltså inte på någon
punkt ett klander mot kommissionen,
när den nu blivit tillsatt. Den har säkert
gjort ett styvt arbete. Det är bara
från min sida ett konstaterande, att den
så långt jag förstår varit en onödig omväg,
som fördröjt den slutliga klarheten
och de nödvändiga rättsåtgärderna,
och detta uppskov har enligt min mening
endast bidragit till att fortsätta förgiftningen
i samhällsatmosfären.

Jag har också en annan synpunkt på
denna fråga, och det är, att jag inte kan
komma ifrån frågan: Innebär inte denna
extraordinära åtgärd, att i ett sådant
fall som detta tillsätta en kommission,
en förklaring att det i Sveriges
land inte finns någon ordinarie poliseller
åklagarmyndighet, som man kan
anförtro denna sak? Om mitt resonemang
är rikigt, är det en förfärlig dom
över vårt rättsväsende.

Låt mig bara säga några ord om min
syn på det av herr statsrådet berörda
påståendet, att det skulle föreligga obehörig
påverkan på polisen från någon
regeringsledamots sida. Det är ju ange -

144 Nr 25.

Torsdagen den 31 maj 1951.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål rörande den medborgarkommission,

som blivit tillsatt för utredning av myndigheternas förhållande i den s. k. Kejne affären.

läget, att vi här tala öppet. Jag tror
inte, att någon kan hysa ett varmare
deltagande för den det här gäller, statsrådet
Quensel, som människa, än vad
jag gör. Jag anser honom vara en i
många avseenden utomordentlig människa,
en god människa, och han är ju
också en utomordentlig ämbetsman,
vilket inte minst kyrkan många gånger
haft anledning att konstatera och tacka
för. Jag vill också påpeka, att jag aldrig
trott, att han har försökt att hindra polisen
att bereda Kejne rättvisa genom att
direkt påverka eller förbjuda på något
sätt, och det har säkerligen inte Kejne
trott heller. Men ändå är det ofrånkomligt,
att statsrådet Quensel har haft ett
underligt samspel med polisen i obehagliga
ärenden, och det är lika ofrånkomligt,
att han invecklat sig i förhållanden
till den undre världen, som försatt honom
i ytterst pinsamma och obehagliga
situationer. Det måste väl ändå sägas,
att ett statsråd inte får ha alltför intima
vänner i den undre världen, om
han skall klara sitt ämbete och sin
prestige. Därför menar jag, att även om
det aldrig kan ledas i bevis, att det rått
något samband mellan statsrådets samröre
med den undre världen och polisens
underliga sätt att handla i Kejneaffären,
så kommer den kritiske iakttagaren
aldrig ifrån att tro, att det funnits
en kanske ömsesidig önskan att
dölja vissa åtgöranden i detta samspel.
Försvunna aktstycken och undanskaffade
handlingar tala i denna sak sitt
eget språk.

Sedan vill jag innerligt hoppas, att
statsrådet Quensel skall få den upprättelse,
som sanningen ger, och att han
inte tillvitas saker, som han aldrig gjort.

I min interpellation har jag inte, som
herr statsrådet antydde, sagt, att Kejne
borde fått rätt att påverka kommissionens
sammansättning. Det står ordagrant
i min interpellation: »...att den
part, vars rätt denna kommission i emi -

nent mening var tillsatt att bevaka, borde
väl ha givits tillfälle att uttala det
minsta önskemål om dess sammansättning.
»

Jag tror, att det kunde ha varit av
betydelse. Herr statsrådet säger, att det
inte överensstämmer med våra rättsliga
principer, att den som gjort en anmälan,
skall få påverka tillsättningen av
utredningsorgan. Kommissionen är inte
avsedd att företräda någon part utan
är ett samhällets organ. Ja, det är alltid
lyckligt att hitta en princip att krypa
bakom. Men har inte regeringen på sätt
och vis också känt sig som part i målet?
Minns herr statsrådet, när Kejne
och jag blevo kallade till Eder, och Ni
gav åtminstone Kejne en rätt ordentlig
avhyvling, så pass svår som Eder medfödda
och förvärvade älskvärdhet kunde
åstadkomma, för att han över huvud
taget kunde hysa några misstankar mot
intendent Zetterqvist och statsrådet
Quensel i denna sak? Ni förklarade
Eder obetingat lita på dem och deras
ord, och att de i allt voro utan skuld
till vad som lades dem till last. Hade
inte Ni, herr statsråd, därmed tagit ställning
och gjort Eder till part i målet?
Och ändå var det Ni, som väl övade det
väsentligaste inflytandet vid kommissionens
tillsättning. Skulle det inte både
ha lugnat och gagnat, om någon riktig
vän till den så illa behandlade prästen
ändå fått vara med? Jag tror, att det
hade varit klokt också ur det helas synpunkt.
En sådan person hade liksom
varit en gisslan, som också kunde ha
förhindrat mycken obehaglig tidningspolemik
och kanske också i många stycken
påskyndat utredningsresultatet.

På min fråga om hur utredningsmaterialet
skall offentliggöras säger herr
statsrådet, att det äger kommissionen
att i första hand själv taga ställning till
och att den därvid endast har att taga
hänsyn till gällande lagstiftning om allmänna
handlingars offentlighet.

Torsdagen den 31 maj 1951.

Nr 25.

145

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål rörande den medborgarkommission,

som blivit tillsatt för utredning av myndigheternas förhållande i den s. k. Kejne affären.

Ja, där ha vi det. Jag visste att det
skulle komma: sekretesslagen. Sekretesslagen
börjar faktiskt bli en fara för
rättssäkerheten i detta land. Genom den
blir det många gånger omöjligt att
bringa begångna brott och övergrepp i
ljuset eller att få en insyn i mystiska
sammanhang. Ett läkarintyg eller bara
ett brev från en läkare, som med ett
slag skulle kunna säga sanningen i en
underlig historia, får inte visas. —
Sekretesslagen!

Jag hade anledning för några veckor
sedan att syssla med ett mystiskt s. k.
självmord, där den döde kremerades
utan polisundersökning efter kortaste
möjliga tidrymd. Jag ville se dödsattesten.
Svaret blev: »Kom igen om sjuttio
år!» — Sekretesslagen.

En dossier vid ett sinnessjukhus, som
man vill se för atj få veta, hur ett fall
behandlats, kan inte utlämnas. — Sekretesslagen.

Telefonavlyssning — tyst den som
vet något, annars straffarbete, avsked.

— Sekretesslagen.

Jag hade sedan frågat: »Vad skall
ske, när utredningsresultatet föreligger?»
Statsrådet svarar, naturligtvis
riktigt, att »sedan ankommer det på
åklagare och andra myndigheter att bedöma,
om och i vilket fall det föreligger
anledning till åtal vid domstol och
andra rättsliga ingripanden». För min
del tycker jag, att vi då i rätt stor utsträckning
stå strängt taget där vi började.
Ty då kommissionen inte är en
domstol -—• och det ha vi vetat hela
tiden — och då den inte kan höra någon
under edsförpliktelse utan endast
ta med eller utelämna vad personer ha
berättat — och det ha vi också vetat
hela tiden — så måste ju hela proceduren
börja om igen. Människor, som
varit uppe och vittnat i kommissionen
1950, kanske komma fram till en domstol
1952.

Jag är emellertid tacksam för justi10
—Andra kammarens protokoll 1951. Nr

tieministerns klara ord om att kommissionen
inte kan fälla något domslut. Jag
tror, att det är en allmän uppfattning
ute bland folk, att när kommissionen
är färdig, så veta vi allting, och sedan
skall det inte bli något mer — det skall
vara så att säga den yttersta domen.

Men naturligtvis skall det ske någonting.
När resultatet föreligger, skall det
svenska rättsväsendet träda i funktion.
Då skola polisens representanter i
Stockholm ställas till ansvar för åtskilliga
underlåtenhetssynder, för handlingar
som ha försvunnit, för underliga förhörsmetoder
och skuggningar. Konstapel
Resår skall äntligen få sin upprättelse
för att han hållit en enda, rak kurs:
att söka sanningen. Kejne skall då inte
behöva byta namn, som man har rekommenderat
honom från en del håll, där
man på något underligt sätt tycks ha
varit väl insatt i vad utredningsresultatet
skall bli. Ty det kan väl inte bli
så, som advokat Lindberg offentligen
sagt, att när kommissionen är färdig
med sitt arbete, skall den där Kejne få
det straff han så väl förtjänar.

Ja, herr talman, nu har jag fått tala
ut om en sak, som under två år har berett
mig — och naturligtvis också andra
— en svår och ständigt fördjupad plåga.
Men hur plågsamt och pinsamt det hela
än varit, så tror jag inte, att Kejnes
kamp har varit förgäves. Även om också
han förgått sig under pressen av sitt
öde, så har dock hans kamp oroat åtskilliga
i samhället, som kanske trott,
att de kunde handskas med lag och rätt
som det passade dem. Det har gått upp
för många, att gammal synd går igen
och att gamla lik titta, och det är mycket
nyttigt att känna det ibland.

•lag vill dock till sist betyga, att det
för mig ingalunda är huvudsaken, att
vi skola få fram syndabockar, och att
straff skola utmätas till höger och vänster.
Jag skulle helst ha sett. att alla vi
hade kunnat komma samman, som på

14G Nr 25.

Torsdagen den 31 maj 1951.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål rörande den medborgarkommission,

som blivit tillsatt för utredning av myndigheternas förhållande i den s. k. Kejne affären.

något sätt varit engagerade i denna sak:
Zetterberg, Zelterqvist, Meijer, Kejne,
Johnsson och allt vad de heta, och öppet
inför varandra och inför Sveriges
folk talat om våra misstag och våra förseelser,
vad vi försökt dölja och vad vi
misstytt, och så försonas till nya tag
för rättssäkerheten. Tänk, vilken underlig
samling det skulle bli! Det skulle
bli en verklig »medborgarkommission»,
som det svenska folket kanske skulle
förstå. Jag hoppas att det skall gå här
på samma sätt som för mannen som
vandrade i snöyran i fjällen och upptäckte
någonting komma emot sig, som
han först trodde vara ett rovdjur. När
det kom litet närmare såg han att det
var en människa, och när det kom alldeles
inpå honom såg han att det var
hans bror. Vi stå här emot varandra
och tycka kanske att vi äro stygga som
rovdjur emot varandra, och ändå äro
vi ju ingenting annat än människor.

Sedan kvarstår problemet som under
hela denna affär har skymtat i bakgrunden:
den homosexuella prostitutionen,
över huvud taget det sedliga förfallet,
som är rättsrötans yttersta och innersta
orsak. Denna strid har ju också haft det
goda med sig, att den har bidragit till
att blotta en frätande kräftskada särskilt
i storstadslivet. Ingenting får undanskjuta
allvaret i denna sak. Men det
är, herr talman, en annan historia.

Jag hoppas att den, till vilken jag har
ställt min interpellation, efter detta mitt
svar på hans svar har förstått, att jag
inte har velat någonting annat än det
bästa.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Jag finner anledning att erinra om riksdagsordningens
bestämmelse, att ingen
må vid kammarens sammanträde tillåta
sig personligen förolämpande uttryck.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!

Jag har i mitt interpellationssvar understrukit,
att det är principiellt oriktigt
att taga upp en diskussion om olika sakfrågor,
när dessa äro föremål för behandling
av kommissionen och innan
vare sig jag eller någon annan vet vad
kommissionens svar kommer att innehålla.

Jag måste under sådana förhållanden
finna det högeligen anmärkningsvärt,
för att använda ett så milt uttryck som
möjligt, att interpellanten trots detta har
tagit upp en lång serie av påståenden i
denna sak och med stor skärpa uttalat
sig om både enskilda personers och
myndigheters åtgöranden, medan just
dessa förhållanden äro föremål för kommissionens
utredningsarbete. Interpellanten
har uppenbarligen ansett sig kunna
sätta sig i kommissionens ställe och
därjämte i förväg uttala bestämda domar
i en sak som ännu inte är utredd. Samtidigt
ha hans uttalanden på olika sätt
andats misstro både emot regeringens
förfaringssätt vid tillsättandet av kommissionen
och emot kommissionen själv.

Slutligen har interpellanten — såsom
en huvudpunkt, kan jag förstå, eftersom
han både började och slutade därmed
— förklarat att hela kommissionens
verksamhet är onödig. Jag vill inte låta
locka mig av honom att gå in i diskussion
på olika sakfrågor. På de flesta
punkter, som han tagit upp, kan jag för
övrigt inte göra detta, även om jag skulle
vilja, då jag ju saknar allt erforderligt
material för en bedömning. Och vad
hans uttalande gentemot kommissionen
angår tror jag, såsom jag framhöll i mitt
interpellationssvar, att kommissionsledamöterna
äro alltför väl kända för att
det skall vara möjligt för interpellanten
att misstänkliggöra dem.

Vad så den anmärkning angår, med
vilken han började och slutade, nämligen
att kommissionen skulle vara onödig,
är det häpnadsväckande att han
framställer denna anmärkning samtidigt

Torsdagen den 31 maj 1951.

Nr 25.

147

Svar på interpellation ang'', bebyggande av viss fastighet vid Svinesundsbron.

som han anser sig kunna ge uttryck åt
en mycket långt gående misstro emot
rättsordningen. När nu regeringen har
satt till en utomordentlig kommission
för att allting skall bli klarlagt, så kan
man åtminstone inte framställa den anmärkningen,
att rättsordningen därigenom
skulle läderas. Man skulle möjligen
kunna säga — och det är väl detta som
interpellanten försökte göra gällande —-att de vanliga utredningsorganen kunde
ha fungerat själva, och det skulle de
säkert ha kunnat göra. Man hade med
andra ord kunnat låta riksåklagaren ensam
sköta om utredningen. Men det är
mig alldeles obegripligt, hur en sådan
uppfattning skall kunna gå ihop med
interpellantens starka misstro mot rättsväsendet.
Kommissionens uppdrag är ju
att undersöka, om det möjligen finns
någon grund för denna misstro eller
om ryktena helt eller delvis äro lögnaktiga.

Herr förste vice talmannen återtog
härunder ledningen av kammarens förhandlingar.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad.

§ 7.

Svar på interpellation ang. bebyggande
av viss fastighet vid Svinesundsbron.

Herr förste vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON, som
yttrade: Herr talman! Med kammarens
tillstånd har herr Svensson i Ljungskile
riktat följande frågor till mig:

1. Hur snart kan köpman K. V. Ödman
erhålla besked huruvida han får
bebygga den öster om Svinesundsbrons
.svenska landfäste belägna fastigheten
Skogar l48?

2. Kan man förvänta att därest ödmans
fastighet kommer att helt eller
delvis exproprieras för statens räkning,

de ekonomiska mellanhavandena, vilka
bli en följd härav, bliva snabbt reglerade? Som

jag nämnde redan i mitt interpellationssvar
den 23 maj 1949 angående
frågan om bebyggande av ödmans
fastighet äro starka statliga intressen
av tull- och kommunikationsteknisk
samt militär natur knutna till denna
fastighet. Genom att dessa intressen
icke anmälts på en gång utan framträtt
successivt har frågan komplicerats och
dess avgörande blivit fördröjt.

Det militära intresset av att Ödmans
fastighet icke bebygges, vilket var det
som först anmäldes, står fortfarande
kvar.

Generaltullstyrelsen gjorde som bekant
i början av år 1948 en ansökan
om tillstånd att expropriera en del av
fastigheten för att dit förlägga en ny
tullstationsbyggnad. Sedermera har visserligen,
med hänsyn till fortifikationsförvaltningens
önskemål, ett annat, intilliggande
område valts för den nu
färdigställda tullbyggnaden, men generaltullstyrelsen
har ändock inte velat
återkalla sin expropriationsansökan.
Styrelsen anser det nämligen, bl. a.
ur kontrollsynpunkt, nödvändigt att enskild
bebyggelse på Ödmans fastighet,
som ligger mellan tullbyggnaden och
brofästet, förhindras. Ansökningen har
tillstyrkts av såväl fortifikationsförvaltningen
som länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län. Generaltullstyrelsen saknar
emellertid f. n. anslagsmedel för
att lösa in området. Med hänsyn härtill
och sedan numera även den tredje
intressenten, nämligen väg- och vattenbyggnadsverket,
blivit direkt inkopplad
i sammanhanget, har expropriationsärendet
överlämnats till kommunikationsdepartementet.
Frågan synes
därmed äntligen ha kommit in i sitt
slutskede.

I samband med uppförandet av den
nya tullstationsbyggnaden har det befunnits
önskvärt, att vägen vid tullstationen
planeras och utvidgas. Väg- och

148 Nr 25.

Torsdagen den 31 maj 1951.

Svar på interpellation ang. bebyggande av viss fastighet vid Svinesundsbron.

vattenbyggnadsstyrelsen har därför, efter
vissa överläggningar inom kommunikationsdepartementet,
den 7 mars
1951 anmodat vägförvaltningen i Göteborgs
och Bohus län att omgående upprätta
förslag till platsens utformning
samt att vidtaga erforderliga åtgärder
för planens fastställande. I skrivelse
samma dag till länsstyrelsen i länet liar
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hemställt,
att länsstyrelsen måtte till skyndsam
handläggning upptaga frågan om
injämkning av ifrågavarande företag i
femårsplanen för byggande av huvudvägar.
Arbetsplanen beräknas bli färdig
under innevarande månad och skulle
i så fall kunna fastställas av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen senast den 1
juli 1951. Fastställelsebeslutet kommer
därvid, under förutsättning att det inte
överklagas, att vinna laga kraft i mitten
av nästkommande augusti månad.

Kan frivillig överenskommelse inte
träffas mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och ödman om ianspråktagande
av mark för utvidgning av vägområdet,
kommer denna fråga att prövas
av ägodelningsrätten. Huruvida vägväsendet
därvid kan bli ersättningsskyldigt
för hela den berörda fastigheten
eller endast för en del av densamma,
kan ej f. n. bedömas. Om det förstnämnda
blir ägodelningsrättens beslut,
går frågan automatiskt vidare till expropriationsdomstol.
I detta sammanhang
kan nämnas, att det — även om
endast en mindre del av ödmans fastighet
nu behöver tagas i anspråk för
vägändamål — också för vägväsendets
del är angeläget att fastigheten inte
bebygges, då det framdeles kan bli nödvändigt
att taga ytterligare delar av
densamma i anspråk för att tillgodose
ökade parkeringsbehov. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
anslagsmedel för
markförvärv äro av sådan storleksordning,
att några finansiella hinder för att
fullborda fastiglietsaffären icke torde
föreligga. En annan fråga, som i förevarande
sammanhang dock knappast

har något intresse, är den slutliga regleringen
av expropriationskostnaden mellan
väg- och vattenbyggnadsverket,
fortifikationsförvaltningen och tullverket.

Skulle å andra sidan handläggningen
av vägmarksfrågan leda till det resultatet
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
icke behöver förvärva så stor del av
Ödmans fastighet, som tullverket och
fortifikationsförvaltningen ur sina synpunkter
anse önskvärt, är det sannolikt
att tullverket med ekonomiskt bistånd
av fortifikationsförvaltningen får fullfölja
sin expropriationsansökan, till den
del den då fortfarande är aktuell.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja
besvara interpellantens frågor på följande
sätt.

Ehuru det till följd av en rad beklagliga
komplikationer visat sig icke vara
möjligt att ännu lämna ödman ett definitivt
besked huruvida han får bebygga
sin fastighet, bör emellertid Ödman,
såvitt jag kan förstå, redan för
länge sedan ha fått klart för sig att
hans utsikter att få använda fastigheten
för enskild bebyggelse äro mycket
små. I så fall gäller frågan för hans
del huvudsakligen vilken ersättning
han kan få av statsverket och när denna
ersättning utbetalas. En lösning av
den ekonomiska frågan förefaller nu
vara inom synhåll, och det torde härvid
bero i första hand på förhandlingar
med Ödman och i andra hand på
eventuell rättslig prövning huru snart
ersättningsfrågan blir definitivt avgjord.

Härpå anförde

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag ber att få tacka kommunikationsministern
för svaret på denna
interpellation, som ju är en dubbelgångare
till en interpellation för två år sedan
i samma fråga.

Jag skall inte rekapitulera hela denna
bedrövliga historia om denne herr Ödmans
mellanliavande med myndighe -

Torsdagen den 31 maj 1951. Nr 25. 149

Svar på interpellation ang. viss överenskommelse rörande Radiotjänst vid krig eller
krigsfara.

terna. Saken är ju den, att Ödman i november
månad 1939 köpte en tomt vid
Svinesundsbrons landfäste för att dit
kunna flytta sin rörelse, som han tidigare
hade haft vid Svinesunds färjläge.
Det var alltså en mycket naturlig och
mycket legitim åtgärd, att vilja anpassa
sig efter det förändrade läge som hade
skapats genom en förändring av kommunikationerna.

Emellertid anmälde de militära myndigheterna
att de tills vidare måste
motsätta sig en bebyggelse av tomten,
och så började den här tillställningen.

När de militära myndigheterna i viss
mån veko åt sidan, kom generaltullstyrelsen,
och när denna åtminstone i
någon mån vek åt sidan —- kanske det
rent av är för mycket sagt att den vek
åt sidan — kom väg- och vattenbyggnadsverket.
Och nu har det gått tolv år.
På det sättet har herr Ödmans sextiotal
och hans båda söners tjugotal, om man
räknar i levnadsår, gått utan att han
har fått vare sig något slutgiltigt besked
eller någon slutgiltig uppgörelse av de
ekonomiska mellanhavandena.

När jag för två år sedan interpellerade
i denna fråga, sade statsrådet:
»Tyvärr har avgörandet av frågan av
olika anledningar dragit alltför mycket
ut på tiden. Det bör emellertid observeras
att Ödman äger rätt till ersättning
för den skada han lidit på grund av att
han icke fått använda sin mark för
avsett ändamål. — En lösning av frågan
synes nu vara nära förestående. I den
mån så visar sig påkallat kommer jag
att lämna min medverkan till att ärendets
handläggning nu ytterligare påskyndas.
» Jag tackade den gången för
detta, såsom jag tyckte, mycket löftesrika
svar, och jag sade redan den gången
ifrån, att jag icke ansåg mig kunna ha
någon uppfattning i själva tvistefrågan
mellan ödman och myndigheterna —
den lade jag mig inte i — utan att vad
jag var ute efter var att det skulle bli
ett slut, så att herr ödman kunde få

veta vad han hade att rätta sig efter
och kunde få sina affärer ordnade. Det
är av samma skäl som jag nu har påmint
om saken igen.

Jag vet inte, herr statsråd, om det är
tillåtet att hänvisa till en mera samhällsfilosofisk
reflexion som jag hörde
en gång. Det var någon som sade ungefär
så här. Det finns situationer då det
är bättre med en diktatur än med demokrati.
Ty det finns någon liten chans
att man skulle kunna träffa diktatorns
samvete i någon viss situation och därmed
få ett avgörande. Ett kollektiv har
däremot intet samvete, ty ett samvete är
en högst personlig sak, och det är klart
att man hos försvarsdepartementet, generaltullstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsverket,
länsstyrelsen och kommunikationsdepartementet,
hos alla dessa
kollektiva enheter sammanlagt aldrig
kan finna ett samvete att vädja till. Alla
handla efter sina paragrafer, och alla
känna sig ha gjort sin plikt när de inte
ha brutit mot någon av dessa paragrafer.

Jag bär därför ingen annan möjlighet
här i dag än att vädja till statsrådet
personligen, att han måtte försöka få
ett slut. Det är orimligt att en människa
på detta sätt uppehälles. Man kanske
kan förklara det, men man kan inte
försvara det, och jag ber därför som
sagt att få vädja till statsrådet, att han
verkligen försöker få fart på myndigheterna
och få slut på det elände som Ödman
är utsatt för.

överläggningen var härmed slutad.

§ 8.

Svar på interpellation ang. viss överenskommelse
rörande Radiotjänst vid krig
eller krigsfara.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON, som

150 Nr 25. Torsdagen den 31 maj 1951.

Svar på interpellation ang. viss överenskommelse rörande Radiotjänst vid krig eller
krigsfara.

yttrade: Herr talman! Under hänvis ning

till en i en radiodebatt om vårt
psykologiska försvar lämnad uppgift
om en hemligstämplad överenskommelse
av den 23 april 1948 mellan
Kungl. Maj:t och Radiotjänst har herr
Svensson i Ljungskile med kammarens
tillstånd frågat mig:

1. Vilka äro omständigheterna omkring
den hemliga överenskommelsens
tillkomst, och vilken fullmakt har Kungl.
Maj:t utnyttjat när avtalet ingicks?

2. Vilka ytterligare bestämmelser av
principiell natur och allmänt intresse
utöver vad som nu framkommit innehåller
det hemliga brevet?

3. Innebär den hemliga överenskommelsen
att den offentliga överenskommelsen
av den 14 juni 1947 mellan
Kungl. Maj:t och Radiotjänst annulleras
i den stund, då Kungl. Maj:t anser
riket vara utsatt för krigsfara?

4. I vad mån innebär den hemliga
överenskommelsen en beskärning av
radions nuvarande rätt att redigera sina
program med full opartiskhet?

De hittills offentliggjorda första raderna
i den hemliga överenskommelsen,
som särskilt uppmärksammats i
diskussionen, äro av följande lydelse:
»Aktiebolaget Radiotjänst skall vid krig
eller krigsfara från dag, som Kungl.
Maj:t bestämmer, ställa hela sin organisation
för produktion av rundradioprogram
till Kungl. Maj:ts förfogande.»
Jag vill gärna från början deklarera, att
jag väl förstår, att dessa ord ur den
träffade överenskommelsen, lösryckta
ur sitt sammanhang och tolkade utan
kännedom om överenskommelsens övriga
innehåll och karaktär, kunnat ge
anledning till missuppfattningar om
dess innebörd. Dess bättre tror jag mig
på den punkten kunna skingra alla
missförstånd med vad jag i det följande
kommer att meddela om arten av
de angelägenheter, som överenskommelsen
reglerar.

Innan jag därvid närmare ingår på

de av interpellanten framställda frågorna,
skall jag något beröra anledningen
till att överenskommelsen hemligstämplats.

Det är alldeles riktigt som interpellanten
påpekar, att »det principiella
förhållandet mellan Radiotjänst och
Kungl. Maj:t» icke är en omständighet,
som påfordrar hemligstämpling. Anledningen
till hemligstämplandet är i detta
fall helt enkelt den, att överenskommelsen
innehåller föreskrifter rörande
planläggningen av Radiotjänsts civilförsvar
—- exempelvis personal-, evakuerings-
och bevakningsplaner —
vilka av naturliga skäl icke böra offentliggöras.

Interpellanten efterlyser omständigheterna
kring den hemliga överenskommelsens
tillkomst och vilken fullmakt
Kungl. Maj:t utnyttjat, när avtalet
ingicks.

Jag börjar med det sistnämnda spörsmålet
och vill då först erinra, att de
principiella riktlinjerna för Radiotjänsts
ställning och uppgifter angivits
av riksdagen år 1935. Någon ändring i
detta hänseende gjordes icke år 1947,
då den senaste rundradioutredningens
betänkande underställdes riksdagen.

Aktiebolaget Radiotjänst är i förhållande
till statsmakterna ett fristående
företag. Enligt bolagsordningen hestår
styrelsen av ordförande och ytterligare
sex, högst åtta ledamöter. Kungl. Maj:t
utser ordföranden och halva antalet övriga
ledamöter.

Före år 1947 uppläts programverksamheten
till Radiotjänst genom avtal
mellan bolaget och telegrafstyrelsen,
under förutsättning av Kungl. Maj :ts
godkännande. År 1947 gjordes med riksdagens
medverkan den ändringen, att
avtalet skulle slutas direkt mellan
Kungl. Maj:t och Radiotjänst. Den 10
maj 1947 bemyndigade Kungl. Maj:t
chefen för kommunikationsdepartementet
att å Kungl. Maj:ts vägnar träffa
överenskommelse med Radiotjänst an -

151

Torsdagen den 31 maj 1951. Nr 25.

Svar på interpellation ang. viss överenskommelse rörande Radiotjänst vid krig eller
krigsfara.

gående rundradions programverksamhet.

Det bör alltså fastslås, att skriftligt
avfattade överenskommelser äro den
form, som med riksdagens godkännande
kommit till användning vid upplåtelse
av programverksamheten till
Radiotjänst. Någon fullmakt för Kungl.
Maj:t utöver den, som framgår av den
av mig lämnade redogörelsen för programverksamhetens
riksdagsbehandling,
kan näppeligen ifrågasättas.

Såsom jag förut framhållit ingår
överenskommelsen i planläggningen av
Radiotjänsts civilförsvar. Initiativet till
densamma har tagits av Radiotjänst. Då
frågan våren 1948 efter överläggningar
mellan Radiotjänst och inrikesdepartementet
underställdes mig, förelåg ett
inom Radiotjänst utarbetat förslag till
text. Frånsett ett par formella justeringar
har denna text godtagits. Enligt
vad som upplysts mig har motivet för
Radiotjänsts initiativ varit att i god tid
planera för orostider samt att, såvitt på
Radiotjänst ankommer, sörja för en
ändamålsenlig samverkan med civila
och militära myndigheter. Vidare ville
man utnyttja erfarenheterna från senaste
kriget, medan dessa ännu voro i
färskt minne.

För att något så när uttömmande
kunna besvara de övriga frågor, som
interpellanten riktat till mig, nödgas
jag yppa vad den hemliga överenskommelsen
innehåller rörande den egentliga
programverksamheten. Jag anser
detta nödvändigt även av den anledningen,
att den indiskretion — för att
citera interpellanten —• som begåtts
kommit innebörden av överenskommelsen
att framstå i felaktig dager.

Enligt överenskommelsen skall Radiotjänst
utarbeta en för olika lägen anpassad
beredskapsplan, vilken skall
godkännas av Kungl. Maj:t. Eu sådan
plan har också utarbetats av Radiotjänst
och av Kungl. Maj:t efter hörande
av chefen för försvarsstaben,

telegrafstyrelsen och civilförsvarsstyrelsen
godkänts den 30 september 1949.
Innehållet i denna plan, som alltså till
övervägande del befattar sig med rena''
civilförsvarsangelägenheter, är vad gäller
programverksamheten följande.

Radiotjänst skall ingå i rikets allmänna
försvar såsom en självständig
organisation. Under beredskapstillstånd
och krig skall Radiotjänsts programverksamhet,
i den mån förhållandena
så medgiva, bedrivas efter samma grunder
som i fred samt omfatta speciellt
för krigsförhållanden avsedda program
för den yttre och inre fronten.
Radiotjänst skall därvid samverka med
telegrafstyrelsen samt med försvarsstaben,
civilförsvarsstyrelsen och den
myndighet, som av Kungl. Maj:t kan
komma att tillsättas för informationsverksamhetens
bedrivande. Radiotjänsts
verksamhet under beredskapstillstånd
och krig ledes av dess chef, som vid sin
sida har en rådgivande nämnd, vars ledamöter
utses av Kungl. Maj:t och i
vilken ingå representanter för nyssnämnda
myndigheter.

Det anförda torde vara till fyllest för
att klarlägga, att den hemliga överenskommelsen
icke innehåller föreskrifter,
som strida mot de av riksdagen angivna
riktlinjerna för Radiotjänsts ställning
och uppgifter. Än mindre kan —
såsom i interpellationen anföres — göras
gällande, att överenskommelsen
»helt förändrar Radiotjänsts ställning i
vårt samhälle». Det är väl föga sannolikt,
att Radiotjänst skulle ta initiativet
till eller underteckna en överenskommelse
av så vittsyftande innebörd.

Mot bakgrunden av vad jag anfört
framstå de hittills yppade, lösryckta
uppgifterna om överenskommelsens innehåll
i sitt rätta sammanhang. Sakligt
sett ha de icke annan innebörd än den,
för vilken jag här redogjort. Något förstatligande
av Radiotjänst eller någon
annan motsvarande förändring av dess
hittillsvarande ställning har i överens -

Nr 25.

152

Torsdagen den 31 maj 1951.

Svar på interpellation ang. viss överenskommelse
krigsfara.

kommelsen icke ifrågasatts. Ej heller
innebär överenskommelsen eljest något
intrång i Radiotjänsts frihet och självständighet.

I anledning av interpellantens uttalande,
att överenskommelsen är ägnad
att undergräva förtroendet från allmänhetens
sida för en normal nyhetsförmedling,
vill jag tillägga, att nyhetsförmedlingen
i radio enligt den offentliga
överenskommelsen av den 14 juni 1947
ankommer på T. T. Den hemliga överenskommelsen
ändrar icke detta förhållande.

Härmed anser jag mig ha besvarat
interpellantens fråga om vilka ytterligare
bestämmelser av principiell natur
och allmänt intresse, som den hemliga
överenskommelsen innehåller utöver
vad som tidigare framkommit.

Beträffande de återstående tvenne
frågorna kan jag fatta mig kort.

Interpellanten frågar, om den hemliga
överenskommelsen innebär att den
offentliga överenskommelsen skall annulleras
i den stund då Kungl. Maj:t
anser riket vara utsatt för krigsfara.
Härpå kan jag svara nej.

Slutligen frågar interpellanten i vad
män den hemliga överenskommelsen
innebär en beskärning av radions nuvarande
rätt att redigera sina program
med full opartiskhet. Mitt svar blir att
någon beskärning av denna rätt — som
jag för min del lika mycket betraktar
som en skyldighet — icke förekommer
i överenskommelsen.

Härefter anförde:

Herr SVENSSON i Ljuiigskile: Herr
talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret. Jag vill särskilt
stryka under tacket med hänsyn
till att interpellationen av naturliga skäl
framställdes sent och att detta självfallet
har berett vissa olägenheter.

Statsrådet säger i sitt svar, att det är

rörande Radiotjänst vid krig eller

alldeles riktigt som jag har påpekat i
interpellationen, att det principiella förhållandet
mellan Radiotjänst och Kungl.
Maj:t inte påfordrar hemligstämpling.
Vi äro alltså överens om den saken i
princip, och då är det ju litet underligt
att man över huvud taget har använt
hemligstämpeln i detta fall.

Nu säger statsrådet att det huvudsakligen
är fråga om Radiotjänsts civilförsvar,
exempelvis personal-, evakueringsoch
bevakningsplaner. Om så är fallet
har jag svårt att förstå varför man i den
överenskommelsen har blandat in så
långtgående uttalanden av principiell
natur, som ingressorden innebära.

Vidare säger statsrådet, att det är klart
att det är skriftliga överenskommelser
som skola träffas mellan Kungl. Maj :t
och Radiotjänst angående upplåtelse av
programverksamheten. Det skulle vara
innebörden i riksdagens beslut. Det är
möjligt. Tyngdpunkten ligger emellertid
inte på det skriftliga utan på det
hemliga. Min interpellation föranleddes
ju inte av att det var en skriftlig överenskommelse
som hade gjorts, utan av
att brevet i ärendet var hemligstämplat.

Så säger herr statsrådet, att initiativet
har kommit från Radiotjänst, och det
förefaller som om statsrådet ville lägga
en viss vikt vid det förhållandet. Vi
som ha arbetat en smula med samhällsfrågor
veta emellertid, att det i vissa
sammanhang inte har så förfärligt stor
reell betydelse, varifrån det formella
initiativet kommer, och i detta fall gäller
det ju en styrelse, som till fyra
sjundedelar är tillsatt av Kungl. Maj:t.
Jag skulle också tro, att även om det
hade varit så, att tanken föddes på ett
håll, skulle nog handlingen kunnat starta
på ett annat, utan att det hade berett
några svårigheter. Men det är en
sak som jag inte vet någonting om och
som knappast heller betyder någonting
i detta sammanhang. Det väsentliga är
emellertid i stället, att riksdagen skulle
kunna ha intresse av att få ge sin me -

Torsdagen den 31 maj 1951. Nr 25. lo3

Svar på interpellation ang. viss överenskommelse rörande Radiotjänst vid krig eller
krigsfara.

ning till känna i cn sådan fråga, även
om Kungl. Maj:t och den styrelse, vars
majoritet Kungl. Maj:t har tillsatt, voro
eniga. Riksdagen är tredje part i sammanhanget
och har alltså sitt intresse
att bevaka i alla fall. Nu komma ju frågor
av denna art upp i riksdagen, förmodar
jag, när det psykologiska försvaret
skall diskuteras, och då hade det
väl varit ganska naturligt, att även denna
fråga hade kommit med och kommit
under riksdagens prövning i det
sammanhanget.

Sedan måste jag säga, att trots alla
de glädjande uttalanden, som finnas i
detta svar, om att radions frihet skall
respekteras, så står ju motsättningen
kvar emellan ingressen i detta avtal
och dessa uttalanden om radions oförändrade
ställning. Statsrådet bekräftar
ju, att det uttalande, som gjorts av
överste Sundeil, är riktigt. Det heter
där, att Aktiebolaget Radiotjänst skall
vid krig eller krigsfara från den dag
som Kungl. Maj:t bestämmer ställa hela
sin organisation för produktion av
rundradioprogram till Kungl. Maj:ts
förfogande. Detta bekräftas som sagt av
statsrådet. Sådant är det tak man har
byggt eller den grund man har lagt,
vilket man vill kalla det, och utifrån
vilken man sedan ordnar förhållandena.

Statsrådet säger visserligen att bakom
detta praktiskt taget totalitära grepp
om radion döljer sig egentligen ingenting
annat än det som redan finns i den
överenskommelse, som riksdagen har
varit med om eller som har kommit till
efter frågans behandling 1947. Här finns
på sex, sju ställen understruket, att radions
fria ställning inte har förändrats.
Då är det ju nästan cn mystifikation,
varför man skall ha denna ingress, som
ju faktiskt ger Kungl. Maj:t ett rent totalitärt
grepp om Radiotjänsts programverksamhet.
Jag måste säga, att jag inte
begriper sammanhanget här. Det är
ungefär som om man först gör en annan
människa till livegen och sedan

säger: Nu skola vi komma överens frivilligt
om allt vad du skall göra. Det
är naturligtvis det allra trevligaste, men
bakom ligger ju livegenskapen i alla
fall och underlättar överenskommelsen.

Statsrådet säger, att det finns ingenting
i överenskommelsen, alltså i dess
materiella innehåll i fortsättningen,
som strider mot 1947 års överenskommelse.
Fastän jag, som sagt, inte begriper
sambandet mellan ingressen och
fortsättningen är jag tacksam för att
statsrådet slår fast detta. Det heter att
Radiotjänst skall vara en självständig
organisation, att det egentligen inte
finns någonting, som förändrar radions
ställning i vårt samhälle och att något
förstatligande av Radiotjänst eller någon
motsvarande förändring av dess
hittillsvarande ställning inte har ifrågasatts
i överenskommelsen.

På min fråga om 1947 års överenskommelse
skulle annulleras av det hemliga
brevet svarar statsrådet kort och
gott nej. Jag tar fasta på detta nej men
begriper fortfarande inte ingressen i
det hemliga brevet.

I anledning av min sista fråga i vad
mån den hemliga skrivelsen skulle kunna
ändra på Radiotjänsts frihet att redigera
sina program säger statsrådet, att
den innebär ingen förändring. Där vill
jag påpeka en liten sak. Statsrådet säger
beträffande nyhetsförmedlingen, att nyhetsförmedlingen
i radio enligt den offentliga
överenskommelsen av den 14
juli 1947 ankommer på TT, men i denna
överenskommelses 1 § 3 mom. står
följande: »Radiotjänst skall för sina nyhetskommunikéer
i första hand utnyttja
material, som tillhandahålles av Tidningarnas
Telegrambyrå Aktiebolag,
men må komplettera detta med annat
material.» Radiotjänst är alltså enligt
1947 års överenskommelse icke hänvisad
till något TT-monopol i fråga om
nyheter, även om TT-materialet självfallet
läggs till grund för radions nyhetsförmedling.

Sedan finns det eu sak i utredningen

154 Nr 25. Torsdagen den 31 maj 1951.

Svar på interpellation ang. viss överenskommelse rörande Radiotjänst vid krig eller
krigsfara.

om det psykologiska försvaret på s.
18, som jag vill erinra om i detta sammanhang.
Det heter där: »Gällande
överenskommelser mellan Kungl. Maj:t
och Radiotjänst böra omprövas för att
UC skall få erforderligt inflytande på
radioprogrammet.» Dessa gällande överenskommelser,
som skola omprövas,
måste rimligtvis vara både 1947 års
överenskommelse och det hemliga brevet.
Det förefaller alltså som om de,
som här utrett och planlagt det psykologiska
försvaret, inte skulle vara nöjda
med det grepp om radion, som de två
överenskommelserna ge, utan vilja ha
ett hårdare grepp. Jag skall i varje fall
be att få passa på att inkassera, hoppas
jag, att de därvidlag icke ha kommunikationsministerns
stöd. Att gå ännu
längre och i varje fall att göra det utan
en grundlig diskussion i riksdagen skulle
väl vara orimligt.

Jag kan som sagt inte förstå — i varje
fall inte med det material jag har här
— vad denna hårda totalitära ingress i
det hemliga brevet egentligen skall tjäna
till, om innehållet i fortsättningen
inte är och inte heller kan tänkas bli
någonting annat än vad statsrådet här
har sagt. Jag tror att det är bäst när det
gäller allmänhetens förtroende för nyhetsförmedlingen,
att man ändrar så
litet som möjligt på det normala tillståndet.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! För att börja, där herr Svensson
i Ljungskile slutade, så skall jag
för att undanröja ett missförstånd, som
tydligen han också har blivit offer för,
helt enkelt slå fast att, trots att man i
allmänhet lever i den föreställningen,
att BBC i England var helt fristående
under kriget, så är detta felaktigt. Jag
har här ett citat ur »The blue pencil
admiral», som skrivits av den man, som
handhade censuren och som säger i sin

ingress: »Många trodde att BBC:s sändningar
voro ocensurerade. Detta är alldeles
felaktigt.» Sedan redogör han i
fortsättningen för den verksamhet, som
censuren hade vid BBC under kriget.
Den har emellertid tydligen skötts på
sådant sätt, att allmänheten bibringades
föreställningen, att radion var
helt fri.

Jag skulle vidare kunna anknyta till
det uttalande, som gjorts av den kommitté,
som lagt fram förslaget om den
nya upplysningscentralen. Herr Svensson
i Ljungskile påpekade alldeles riktigt,
att det finns en passus där, i vilken
denna kommitté ger uttryck för den
uppfattningen, att de överenskommelser,
som redan nu finnas emellan Kungl.
Maj:t och Radiotjänst, icke äro till fyllest.
Anledningen härtill är enligt kommittén,
att man inte skulle få tillräckligt
grepp över radioverksamheten.
Detta är väl om något, herr Svensson
i Ljungskile, ett bevis för att de, som
verkligen ha varit i tillfälle att ta del
av den hemliga överenskommelsen, ingalunda
draga den slutsatsen, att Radiotjänst
skulle vara livegen.

Jag är emellertid den förste att medge,
att orden i ingressen — och det är
omkring dessa ord, som herr Svenssons
i Ljungskile anförande helt förklarligt
har kretsat — kunna ge den föreställningen,
att man skulle vara inne på en
väg, som skulle kunna leda till eller
helt enkelt vara det som herr Svensson
i Ljungskile kallade för livegenskap.
Jag tror mig emellertid kunna förklara,
hur dessa ord ha kommit till, även om
jag är den förste att erkänna, att saken
därmed inte är i och för sig försvarad,
tv eftersom vi gjorde några formella
korrigeringar i det förslag till avtal,
som framlades från Radiotjänst, så
kunde vi också ha uppmärksammat
dessa ord.

Jag tror mig emellertid kunna förstå
tankegången hos Radiotjänst, när man
sade, att man ställde sin organisation

155

Torsdagen den 31 maj 1951. Nr 25.

Svar på interpellation ang. viss överenskommelse rörande Radiotjänst vid krig eller

krigsfara.

för produktion av rundradioprogram
till Kungl. Maj:ts förfogande. Man ville
säga, att man ställde radioverksamheten
eller Radiotjänsts organisation till
Kungl. Maj:ts disposition, om jag så får
uttrycka mig. Vad man egentligen syftade
till var att slippa ifrån att underställas
andra myndigheter, att man med
andra ord skulle bli likaberättigad part
i beredskapsplaneringen med exempelvis
civilförsvaret och försvaret, högkvarteret
o. s. v. Det var dessa garantier
man ville förskaffa sig, och när
man skulle förskaffa sig dem, skedde
det i form av denna — det skall jag
medge — något underliga formulering.
Vad Radiotjänst, efter vad jag kan förstå,
syftade till med detta är inte vad
man skulle tro, när man läser bara
dessa rader lösryckta och sålunda inte
tar del av hela det hemliga avtalet.
Detta skulle för övrigt ha kunnat stå
till herr Svenssons i Ljungskile disposition,
eftersom statsutskottet har haft
uppe en fråga om anslagsäskanden för
denna verksamhet, i samband varmed
man hänvisade till den hemliga överenskommelsen.
Denna stod alltså till
statsutskottets förfogande, när man beslutade
om de 900 000 kronorna för
denna verksamhet och 250 000 kronor
för bergskyddsrum.

Avsikten med det hela har egentligen
varit, att Radiotjänst ville skaffa sig
garantier för större självständighet än
man fruktade att man skulle få, därest
man skulle underställas andra myndigheter
eller därest man, om någonting
skedde, skulle tvingas improvisera vissa
åtgärder, som givetvis bli nödtvungna
i det ögonblick, som landet kommer att
befinna sig i krig.

Detta är, herr talman, den förklaring
jag kan ge till att orden i ingressen ha
fått den utformning som skett. Om herr
Svensson i Ljungskile tillsammans med
mig vill gå igenom det hemliga avtalet,
skall han finna, att de uppgifter jag här
lämnat äro riktiga.

Med de bestämda deklarationer jag
har gjort i mitt interpellationssvar bör
det nu inte längre råda någon oklarhet
om den ställning Radiotjänst får och
anser sig kunna intaga på grund av
den träffade överenskommelsen.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Det hemliga avtalet är ju knappast
längre hemligt vad gäller den principiella
frågan om Radiotjänsts ställning.
Jag får säga att denna ingress,
som enligt Radiotjänsts styrelse skulle
vara en garanti för bevarad självständighet,
är en märklig form av garanti.
Jag förstår inte hur vederbörande ha
tänkt, när de skaffat sig sådana garantier
för självständighet, som innebära
att hela programverksamheten ställes
till Kungl. Maj:ts förfogande.

Detta är en principfråga, även om
det naturligtvis kan sägas, att Kungl.
Maj:t är den bästa av de herrar, som
man över huvud taget kan underordna
sig. Men även om man har denna uppfattning
om kommunikationsministern
och hela den nu sittande regeringen, så
kan det ju ändå rent principiellt tänkas
— jag medger att det är en fjärran
tanke — att det kan bli ombyte i
kanslihuset och att även där olika uppfattningar
kunna göra sig gällande, och
då träder det principiella i förgrunden.

Jag tror dock att kommunikationsministern
och jag ganska lätt skulle
kunna komma överens, om kommunikationsministern
vill lova att helt enkelt
undanröja denna ingress, som uppenbarligen
är onödig och som kommunikationsministern
själv förklarar att
man kunde ha tagit bort, när man företog
en del andra justeringar av detta
hemliga brev. Eftersom det bara är
Kungl. Maj :t och Radiotjänsts styrelse
som äro parter i detta mål, kan man
ju helt enkelt stryka ingressen och i
stället låta avtalet bli sådant, att det

lob Nr 25. Torsdagen den 31 maj 1951.

Svar på interpellation ang. viss överenskommelse rörande Radiotjänst vid krig eller
krigsfara.

motsvarar saväl kommunikationsministerns
som min uppfattning om vad som
är nödvändigt och principiellt riktigt.
Varför inte stryka ingressen alltså, så
att vi kunna bli överens?

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Jag vill till herr Svensson i
Ljungskile säga, att avsikten med detta
avtal inte är att den ena eller andra
parten vid krig eller krigsfara skall underordna
sig regeringen, utan avsikten
är att inordna sig i det system, som
med naturnödvändighet växer fram när
ett land befinner sig i krig.

Vad sedan beträffar herr Svenssons i
Ljungskile uppmaning till mig att stryka
den sats i överenskommelsen, om vilken
diskussion här rått, eftersom den kan
betraktas som irrationell, kan jag säga
att jag inte har någonting emot att göra
det. Så långt jag kan se finns det inte
några hinder för detta, och inte heller
kommer det att beröra avtalet i övrigt
om denna sats strykes. Jag skall därför
gärna för min del medverka härtill.

Herr OHLIN: Herr talman! Jag skall
bara ge uttryck åt en enda reflexion.
Jag vill emellertid börja med att säga,
att jag tycker att statsrådet Torsten
Nilssons uttalande förefaller mig vara
i stort sett tillfredsställande vad gäller
hans allmänna sätt att se på Radiotjänsts
verksamhet.

Men när detta är fallet och när man
med glädje konstaterar att statsrådet
medger att den första punkten i överenskommelsen
är formulerad på ett sätt,
som kan inbjuda till missförstånd och
som i framtiden rent av kan komma att
medföra risk för att man på densamma
försöker bygga en praxis av annan art
än den, som kommunikationsministern
nu sympatiserar med — ja, då förefaller
det mig vara en naturlig reflexion
att säga: Tänk så bra det är att vi ha
fått denna offentliga debatt till stånd,

som väl i stort sett har klarat upp
denna sak. Och tänk så onödigt det var
att hemligstämpla överenskommelsen
i de delar, som här ha varit under debatt
!

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag har redan tackat herr statsrådet
för svaret på min interpellation,
och jag ber nu endast avslutningsvis att
få tacka kommunikationsministern för
lians löfte att medverka till att ifrågavarande
ingress kommer bort.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Jag kan instämma med herr
Ohlin i att denna offentliga diskussion
har varit välgörande. Men när herr
Ohlin slutade med att fråga varför hela
denna överenskommelse hade hemligstämplats,
så vill jag än en gång understryka,
att detta skedde av civilförsvarsskäl.

Avtalet är också så kortfattat och i
sin helhet så enkelt, att det egentligen
inte fanns något skäl för att undanta
någon del av detsamma från hemligstämplingsförfarandet.

Jag skall också medge, att det i detta
avtal finns mera än det som nu har
kommit till offentlighetens kännedom,
som enligt mitt förmenande hade kunnat
offentliggöras. Det är emellertid
sammanvävt med avsnitt av sådan beskaffenhet,
att man vid tiden för avtalets
upprättande ansåg att det borde
hemligstämplas.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 305, i anledning av Kungl. Maj:ts

Torsdagen den 31 maj 1951.

Nr 25. 157

proposition med förslag till förordning
om särskilt bidrag till producent av
svensk film m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 323, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1950/51;

nr 324, angående statsregleringen för
budgetåret 1951/52; och

nr 325, med överlämnande av riksstat
för budgetåret 1951/52;

från bankoutskottet:
nr 341, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m., jämte i
ämnet väckt motion, m. ni.;

nr 342, i anledning av väckta motioner
angående ersättning åt ledamot av
allmänt kyrkomöte;

nr 343, angående regleringen för budgetåret
1951/52 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.
jämte i ämnet väckt motion; och

nr 344, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1951/52,
m. m., såvitt propositionen hänvisats till
bankoutskottet, jämte i ämnet väckta
motioner; samt

från jordbruksutskottet:
nr 328, med anledning av Kungl.

Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande dels anslag till Hästavelns
befrämjande, dels statens lånefond
för hästavelns befrämjande jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 329, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående användningen
av hästexportberedningens vinstmedel
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 330, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående vissa anslag
till lägre lantbruksundervisning

in. m. för budgetåret 1951/52 jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 331, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag till Gottgörelse
till fiskerinäringen för av dess utövare

Meddelande angående höstsession.

erlagd bensinskatt jämte i ämnet väckt
motion;

nr 332, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående utlämnande
av stödlån till jordbrukare jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 333, med anledning av väckta motioner
om en allsidig utredning av trädgårdsodlingens
problem;

nr 334, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till
markförvärv m. m. för en försöksgård
vid Röbäcksdalen i Västerbottens län
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 335, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 340, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående reglering
av priserna på fisk under budgetåret
1951/52 m. m. jämte i ämnet väckta
motioner, m. in.;

nr 345, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m.; och
nr 346, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar in. m.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

§ 11.

Meddelande angående höstaession.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade: Efter samråd med första kammarens
talman får jag tillkännagiva, att
riksdagens höstsession kommer att taga
sin början tisdagen den 16 oktober, då
kamrarna komma att kallas till sammanträde
kl. 2.00 em.

Kallelser komma att utfärdas genom
sedvanlig annonsering i dagspressen
och genom tillkännagivande i radio.
Personliga kallelser komma däremot
icke att utfärdas.

158 Nr 25.

Fredagen den 1 juni 1951.

Jag ber att få tillönska kammarens Kammarens ledamöter åtskildes härledamöter
en god sommar och anhål- efter kl. 2.26 em.
ler, att kammaren måtte besluta att åt- In fidem

skiljas. Gunnar Britth.

Fredagen den 1 juni.

Kl. 10 fm.

På grund av förfall för sekreteraren
tjänstgjorde undertecknad vid protokollet.

Jämlikt bestämmelse i § 5 riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit i
vederbörlig ordning utfärdat därom, att
justering av kammarens protokoll för
den 26 nästlidna maj komme att denna
dag kl. 10 fm. försiggå i kammarens

justeringsrum; och tillstädeskommo därvid
följande ledamöter:

herr Nilsson i Göteborg och
» Gustafsson i Stockholm.
Protokollen för den 26 maj upplästes
för justering och blevo av kammarens
tillstädesvarande ledamöter godkända.

In fidem
Per Bergsten.

Måndagen den 11 juni.

Kl. 11 fm.

Jämlikt bestämmelse i § 5 riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit i
vederbörlig ordning utfärdat därom,
att justering av kammarens ojusterade
protokoll komme att denna dag kl. 11
fm. försiggå i kammarens justeringsrum;
och tillstädeskommo därvid följande
ledamöter:

herr Nilsson i Göteborg,

fröken Vinge och

fru Eriksson i Stockholm.

Protokollen för den 28, den 29, den
30 och den 31 maj 1951 upplästes för
justering och blevo av kammarens tillstädesvarande
ledamöter godkända.

In fidem
Gunnar Britth.

Iduns tryckeri, Esselte AB. Stockholm 1951
116523