1951 ANDRA KAMMAREN Nr 24 (Riksdagens protokoll 1951:24)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1951 ANDRA KAMMAREN Nr 24

28—29 maj.

Debatter m. m.

Måndagen den 28 maj. Sid.

Svar på interpellation av herr Hellbacken ang. åtgärder för att hålla
vägförbindelsen mellan Jämtland och Tröndelagen över Skalstugan
öppen även vintertid .................................... 3

Tisdagen den 29 maj fm.

Ändring i lagen om rätt till jakt m. m......................... 10

Vägtrafikförordning m. m................................... 46

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen........................ 71

Tisdagen den 29 maj em.

Användningen av hästexportberedningens vinstmedel ............ 79

Understöd åt de ombordanställda vid 1950 års sillfiskeexpedition till

Island ................... 85

Stödlån till jordbrukare .................................... 86

Försöksgård i Västerbottens län................... 89

Kronogårdarnas elektrifiering................................ 91

Hjälp åt jordbrukare för vissa snöskador ...................... 92

Försäljning av vissa kronoegendomar m. m..................... 98

Sammanträffande av reservpension med lön eller tjänstepension m. m. 123
Riksdagens revisorers berättelse ang. statsverket:

AB Trafikrestauranger .................................. 126

Tull- och skattefriheten vid flottans proviantering ............ 129

Utbyggnad av pappersmaskinen vid Tumba bruk................ 131

Komplettering av riksstatsförslaget m. m....................... 1 32

Reglering av priserna på fisk m. m........................... 139

Samtliga avgjorda ärenden.

Tisdagen den 29 maj fm.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14, ang. ändring i lagen om rätt till

jakt, m. m............................................. 10

Andra lagutskottets utlåtande nr 30, ang. vägtrafikförordning m. m... 46

— nr 32, ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen............ 71

1—Andra kammarens protokoll 1951. Nr 24.

Nr 24.

Innehåll.

Tisdagen den 29 maj em.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 27, ang. anslag till hästavelns befrämjande
m. m....................................... 79

— nr 28, ang. användningen av hästexportberedningens vinstmedel 79

— nr 30, ang. anslag till lägre lantbruksundervisning m. m....... 85

— nr 32, ang. gottgörelse till fiskare för bensinskatt ............ 85

— nr 33, ang. understöd åt ombordanställda vid 1950 års sillfiskeexpedition
till Island.................................... 85

— nr 34, ang. stödlån till jordbrukare........................ 86

— nr 37, ang. försöksgård i Västerbottens län.................. 89

— nr 31, ang. kronogårdarnas elektrifiering.................... 91

— nr 35, ang. hjälp åt jordbrukare för snöskador .............. 92

— nr 36, ang. trädgårdsodlingens problem .................... 98

— nr 38, ang. försäljning av vissa kronoegendomar m. m......... 98

— nr 39, ang. d:o ........................................ 120

Bankoutskottets memorial nr 21, ang. användande av riksbankens vinst 123

— utlåtande nr 22, ang. ändrad avgångsålder vid riksdagens verk m. m. 123

•—- nr 23, ang. ändringar i bankoreglementet.................... 123

— nr 24, ang. ändringar i reglementet för riksgäldskontoret ...... 123

— nr 25, ang. viss ändring i instruktionen för riksdagens revisorer 123

Utrikesutskottets utlåtande nr 13, ang. uppgörelse med Ungern om ersättning
för svenska privata ekonomiska intressen............ 123

Konstitutionsutskottets memorial nr 27, ang. uppskov med behandlingen
av vissa motioner ................................ 123

Statsutskottets utlåtande nr 163, ang. ändringar i pensionsreglementen

m. m................................................. 123

— nr 164, ang. ändringar i avlöningsreglemente m. m........... 126

— nr 165, ang. medelsanvisning till kontrollstyrelsen för elskatte kontroll

.............................................. 126

— nr 166, ang. ersättning för yrkessjukdomar.................. 126

— nr 173, ang. skärgårdarnas kommunikationsfrågor............ 126

— nr 174, ang. granskning av statsverket...................... 126

— memorial nr 177, ang. uppskov med behandhngen av vissa ärenden 130

Bankoutskottets utlåtande nr 26, ang. ett beredskapstryckeri........ 131

— nr 27, ang. skyddsrum för riksbankens avdelningskontor ...... 131

— nr 28, ang. utbyggnad av pappersmaskinen vid Tumba........ 131

— nr 29, ang. pension åt A. N. Sjöström...................... 132

— nr 30, ang. utgivande av otryckta ståndsprotokoll............ 132

— nr 31, ang. ersättning åt ledamot av kyrkomöte.............. 132

— nr 33, ang. komplettering av riksstatsförslaget m. m........... 132

— memorial nr 34, ang. uppskov med behandlingen av avlönings och

anställningsvillkor för riksdagens tjänstemän ............ 139

Första lagutskottets memorial nr 31, ang. sexualbrottslingarna m. m. 139

— utlåtande nr 32, ang. ändrad lydelse av lagen om Kungl. Maj:ts

regeringsrätt .......................................... 139

Jordbruksutskottets utlåtande nr 40, ang. reglering av priserna på fisk

m. m................ 139

— memorial nr 41, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden 142

Andra lagutskottets utlåtande nr 31, ang. översyn av lagen om förenings-
och förhandlingsrätt.............................. 142

— memorial nr 33, ang. livsmedelsstadga m. m................. 142

Måndagen den 28 maj 1951.

Nr 24.

Måndagen den 28 maj.

Kl. 4 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollet för den 22 innevarande
maj.

§ 2.

Svar på interpellation ang. åtgärder för
att hålla vägförbindelsen mellan Jämtland
och Tröndelagen över Skalstugan
öppen även vintertid.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON, som
yttrade: Herr talman! I en interpellation
har herr Hellbacken frågat mig,
om jag har för avsikt att vidtaga åtgärder
för att hålla vägförbindelsen mellan
Jämtland och Tröndelagen över Skalstugan
öppen över vintern. Med anledning
härav får jag meddela följande.

Såsom interpellanten påpekat kan trafikbehovet
vintertid mellan Jämtland/
Härjedalen och Tröndelagen i Norge
endast tillgodoses genom mellanriksvägarna
över Skalstugan i Jämtland mot
Levanger och över Fjällnäs i Härjedalen
mot Röros. Möjligheterna att hålla vägen
över Skalstugan öppen bero framför
allt på snöförhållandena på den ca en
mil långa sträckan över kalfjäll från
Skalstugan till norska gränsen. På
norska sidan går denna väg genom
skogsmark och är därigenom relativt
skyddad.

Enligt uppgifter från vägförvaltningen
kunde vägen Skalstugan—norska
gränsen hållas öppen under eu av vintrarna
1937/38 och 1938/39 med undantag
för ca tre veckors tid. Härvid an -

vändes en av vägdistriktet inköpt fyrhjulsdriven,
större lastbil. Snöförhållandena
voro nämnda vinter särskilt gynnsamma.
Under krigsåren hölls vägen
icke öppen för allmän trafik. Efter kriget
har vägförvaltningen under en följd
av år prövat olika metoder att hålla
vägen öppen vintertid. Härvid ha använts
bandtraktorer, en fyrhjulsdriven,
180 hkr specialbil — kraftigare än vägdistriktets
— samt snöslunga. Försöken
ha visat, att det, åtminstone vid normala
snöförhållanden, är tekniskt möjligt
att hålla vägsträckan öppen men
att detta är förenat med kostnader, som
icke ansetts stå i rimlig proportion till
den trafik, som förekommit. Antalet
passerande fordon vid Skalstugan utgjorde
i december månad 1950 sammanlagt
endast 122 stycken.

Under 1951 hölls vägen kontinuerligt
öppen för biltrafik till mitten av januari,
då en kraftig snöstorm bröt förbindelsen.
Skogsavverkning hade vid
denna tid påbörjats på svenska sidan
strax intill riksgränsen. Den 17 och 18
januari gjordes misslyckade försök att
bryta upp vägen med den i Skalstugan
stationerade specialbilen. Sedan manskap
ställts till förfogande från avverkningsplatsen
för hjälp med skottning,
fortsattes plogningsarbetet den 19 januari
och slutfördes den 21 januari, då
vägen åter kunde öppnas för biltrafik.
Vägförvaltningens kostnader för uppbrytningen
av vägen utgjorde ca 1 300
kronor. Kostnaden för skottningen, som
bestreds av skogsägaren, torde ha uppgått
till lägst 400 å 500 kronor.

Efter några dagar inträffade åter häftig
snöstorm, varvid vägen drev igen.
Vid ett senare tillfälle begärde skogsägaren
ånyo att vägen skulle brytas upp
för att framforsling av materiel skulle

Nr 24.

Måndagen den 28 maj 1951.

Svar på interpellation ang. åtgärder för att hålla vägförbindelsen mellan Jämtland

och Tröndelagen över Skalstugan öppen även vintertid.

kunna ske. Vägen var då helt fylld med
hårt packad snö mellan de 3 å 4 m höga
plogvallarna. En uppbrytning av vägen
var därför otänkbar utan insättande av
bl. a. traktorer och snöslunga, som stationerats
i västra Härjedalen för mellanriksvägen
över Fjällnäs. Kostnaden för
uppbrytningen uppskattades av vägförvaltningen
till ca 4 000 kronor. Vägförvaltningen
erbjöd sig att bryta upp vägen
på skogsägarens bekostnad; vägförvaltningen
skulle dock stå för en
kostnad av 1 000 kronor, som eventuellt
kunde inbesparas vid uppbrytning av
vägen på våren. Erbjudandet antogs
icke, och någon uppbrytning av vägen
kom ej till stånd.

Vägen var den 10 maj 1951 täckt av
snö, som visat sig på 3 å 4 km:s längd
ha en mäktighet av ca 3 m och vara
mycket hårt packad. Uppbrytning med
bil var då ej möjlig. Vägen har emellertid
genom skottning, som bekostats av
skogsägaren, samt insättning av specialbilen
gjorts trafikabel den 18 maj 1951.

Med hänsyn till mångåriga erfarenheter
beträffande svårigheterna för vinterväghållningen
av vägen Skalstugan—
norska gränsen har vägförvaltningen
tills vidare uppgivit tanken att hålla
vägen öppen för biltrafik vintern igenom.
Vägförvaltningen har i stället koncentrerat
sig på att hålla mellanriksvägen
över Fjällnäs öppen. Svårigheterna
äro även här betydande icke blott
på den svenska sidan utan även på den
norska, och vägen har tidigare ej hållits
öppen året runt. Efter överläggningar
med de norska vägmyndigheterna
överenskoms hösten 1949 att försök
skulle göras att hålla denna väg öppen
hela vintern, vilket också hittills lyckats
med undantag av några dagar vid
ett par tillfällen vintern 1950, då förhållandena
på svenska sidan voro alltför
svåra.

Jag har velat lämna dessa uppgifter
för att belysa de svårigheter som äro
förenade med öppethållandet av sträc -

kan Skalstugan—norska gränsen. En avvägning
av kostnaderna för vinterväghållningen
i det särskilda fallet mot
trafikbehovet måste alltid ske. Tillgången
på vägmaskiner får också avgörande
betydelse. För att snöskärmar på denna
sträcka skola göra avsedd nytta måste
de vara särskilt höga och sättas upp i
stort sett utmed hela vägen och på ömse
sidor om denna. På betydande sträckor
erfordras dubbla rader av skärmar på
ena sidan eller båda sidor om vägen.
Kostnaderna för anordnande samt underhåll
och förnyelse av dessa skärmar
bli därför mycket stora. Sålunda beräknas
enbart anskaffning och uppsättning
av skärmarna kosta ett par hundra tusen
kronor. Vägförvaltningen har icke
ansett sig på en gång kunna lägga ned
kostnader av denna storlek på snöskydd
utefter vägen utan avsett att successivt
anordna snöskärmar. En början gjordes
hösten 1950, då ca 500 m skärmar uppsattes.
Jag betraktar detta som upptakten
till en förbättrad vinterväghållning
på denna vägsträcka.

Vidare anförde:

Herr HELLBACKEN: Herr talman!
Jag ber först att till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt tack för det vänliga
svar, som han lämnat på den av mig
framförda interpellationen. Det kan måhända
synas litet egendomligt att en
riksdagsman från Mellansverige — jag
tillåter mig säga så — framför en interpellation
i en fråga, som rör vägförhållanden
i de nordliga delarna av landet,
men det beror därpå att när riksdagens
revisorer i fjol besökte dessa trakter
ägnades en viss uppmärksamhet åt denna
fråga. Tiden medgav dock icke någon
undersökning, som det kunnat bli
nu när statsrådet haft tillfälle att närmare
sätta sig in i förhållandena.

Från Jämtlands län till Norge finns
det sex allmänna vägar över gränsen.

Nr 24.

Måndagen den 28 maj 1951.

Svar på interpellation ang. åtgärder för att hålla vägförbindelsen mellan Jämtland

och Tröndelagen över Skalstugan öppen även vintertid.

nämligen från Härjedalen vägen Hede
—Fjällnäs mot Röros och från mellersta
Jämtland vägen Järpen—Duved—Skalstugan
och Järpen—Baksjönäset—Melen,
som förenas vid Sandvika på norska
sidan i vägen mot Verdal, Levanger och
Trondheim. Från norra Jämtland ha vi
vägen genom Hotagen förbi Valsjöbyn
samt vägarna från Gäddede och Frostviken.
vilka tre vägar förenas vid Nordli
på norska sidan i vägen mot Grong och
Namsos.

Av de två vägarna i mellersta Jämtland
är endast den ena, Skalstugevägen,
genomgående. Den andra, nordligare
vägen utefter Kallsjön, är inte utbyggd
på en omkring 13,5 km lång sträcka
mellan Baksjönäset och Melen. Trafiken
har här tidigare försiggått med motorbåt
över sjön Anjan, ett sätt som nöjaktigt
tillgodosåg äldre tiders behov
men självfallet icke fyller nutida fordringar.
Vägarna över Skalstugan i Jämtland
och över Fjällnäs i Härjedalen äro
de enda mellanriksvägarna i länet, vilkas
öppethållande vintertid för genomgående
trafik för närvarande är tänkbart.
I fråga om vägarna i norra Jämtland
medgiva de besvärliga snöförhållandena
på norska sidan normalt icke
genomgående biltrafik vintertid.

Det bör vara lämpligt att erinra om
att av de genomfartsvägar, som förena
Sverige och Norge över Jämtland, äro
de enda, som det är möjligt att öppethålla
vintertid på norska sidan, enligt
norska myndigheters upplysningar dels
vägen över Röros mot Malmagen i Härjedalen,
dels vägen Trondheim—Levanger
—Verdal—Sandvika—Skalstugan och
vidare ner till Östersund. Den 13 km
långa vägen runt Kallsjön över Baksjönäs,
om den bygges ut, blir betydligt
längre än den gamla vägen — den äldsta
väg som vi ha i dessa delar av landet
— från Östersund över Åre ach Skalstugan
till Sylstugan i Norge eller vägen
över Sandvika mot Verdal, Levanger
och Trondheim. Vägen Fjällnäs—Mal -

magen—Röros är betydligt längre från
Östersund räknat än vägen över Skalstugan.
På denna sträcka måste man
dessutom färdas över kalfjäll, och på
norska sidan äro snöförhållandena synnerligen
svåra.

Nu har vägförvaltningen i Östersund
gått in för att man för att få förbindelse
med Norge vintertid skall försöka öppethålla
vägen från Fjällnäs till Malmagen,
och statsrådet har meddelat att
myndigheterna i Norge lovat försöka
hålla vägen öppen på norska sidan. Den
uppfattning som vi fingo i fjol, när vi
kommo i beröring med dessa förhållanden,
var att de norska statliga myndigheterna
i detta fall inte kunde lova något
bestämt. Denna vinter ha snöförhållandena
varit mycket gynnsamma,
och man lär därför ha kunnat hålla
vägen öppen. Beträffande vägen Fjällnäs—Malmagen
har det lagts ned mycket
stora summor på densamma av vägförvaltningen
på svenska sidan. Den som
emellertid är intresserad av att pengar,
inte minst till vägväsendet, användas
på ett förnuftigt sätt måste fråga sig,
om det varit rimligt att lägga ned så
mycket pengar för att hålla denna
sträcka öppen, när man ingenting tycks
ha gjort för att hålla vägen över Skalstugan
öppen till Norge vintertid.

När riksdagens revisorer i fjol voro
uppe i dessa trakter gjorde jag mig den
frågan: Borde man inte ha koncentrerat
sig på att upprätthålla förbindelsen
på den stora vägen, som är den viktiga,
inte minst av den anledningen, att den
är den kortaste sträckan från Östersund
till Levanger och Trondheim? Det är
som sagt den äldsta väg som finns där
uppe — också på den tiden då Jämtland
var norskt fanns den vägen — pilgrimsvägen
från Sverige till Nidaros i
Norge.

Som statsrådet meddelade har vägförvaltningen
koncentrerat sig mer på
vägen Fjällnäs—Malmagen. Före kriget
fanns det snöskärmar längs Skalstuge -

Nr 24.

Måndagen den 28 maj 1951.

Svar på interpellation ang. åtgärder för att hålla vägförbindelsen mellan Jämtland

och Tröndelagen över Skalstugan öppen även vintertid.

vägen, som hölls öppen vissa år. Men
under kriget och ockupationen av Norge
var det ett svenskt intresse att kunna
vara isolerat från Norge åtminstone
någon tid av året, och därför var det
rent av välkommet att vägen snöade
igen. Också snöskärmarna togos bort
dessa år; en del av dem kanske voro
så dåliga att de av den anledningen
borde tagas bort, men i varje fall ha de
senare inte åter blivit uppsatta.

1 detta sammanhang ber jag att få
beröra en annan sak, herr statsråd, som
jag tyvärr inte nämnt i min interpellation.
ödebygdsvägen över Helagsfjället
till Flatruen har, som vi känna till här
i riksdagen, byggts med rätt stora statsbidrag.
Den vägen är icke avsedd att
öppethållas vintertid. Längs denna väg
har det på vissa ställen plockats upp
t. o. in. dubbla snöskärmar på vardera
sidan om vägen, och jag frågade mig
när vi sågo detta; Är det rimligt att man
sätter upp snöskärmar här? Skall man
inte använda pengar på helt annat sätt?
Jag tror det vore angeläget att fråga
vägförvaltningen i Jämtland, huruvida
det inte vore lämpligt att taga bort dessa
för övrigt synnerligen höga snöskärmar,
som i varje fall längs vissa sträckor stå
i dubbla rader. När man nu framhåller
att det skulle kosta så mycket att sätta
upp nya snöskärmar, skulle det ju vara
både praktiskt och ekonomiskt att flytta
skärmarna till Skalstugevägen från ödebygdsvägen,
som vintertid praktiskt taget
inte har någon mission att fylla. Då
skulle man slippa äska mera pengar för
dessa snöskärmar, såsom man ifrågasatt.

I statsrådets svar meddelades bl. a.,
hur ringa trafiken vid Skalstugan var
i december 1950, då endast 122 motorfordon
passerade den vägen. Det är nog
riktigt, men det har sin förklaring däri,
att folk vet att vägförvaltningen inte
varit intresserad av att hålla vägen öppen
vintertid, och då vågar ingen ta
risken att välja denna led, ehuru den

varje vinter öppethålles på norska sidan.
Vid Röros är det tvärtom, där håller
man öppet på svenska sidan. Vägförvaltningen
har lovat att försöka förmå
vederbörande myndigheter att hålla
öppet även på den norska sidan, så att
man kan komma fram till Röros, men
därifrån till Trondheim hålles vägen
icke alltid öppen för motortrafik under
snörika vintrar. Denna väg är emellertid
den mindre trafikerade av dessa två.
Den mest trafikerade vägen — det kan
vem som helst intyga som satt sig in i
förhållandena — är vägen Trondheim
— Levanger — Verdal —Sandvika —■ Sylstugan
—Skalstugan —Järpen —Åre—Östersund,
varifrån vägarna stråla ut åt
alla håll i Norrland.

Jag vill därmed, herr talman, inte påstå
annat än att också de andra vägarna,
i den mån så är möjligt, böra hållas
öppna, men jag anser att man främst
borde koncentrera sig på att hålla vägen
över Skalstugan öppen. Det är det
ur trafiksynpunkt riktiga, tv där går
den stora trafiken.

I april hölls ett sammanträde där
uppe, och jag skall, herr talman, tilllåta
mig att nämna något om vad soin
då sades. En av deltagarna, bokhandlaren
Thurn Paulsen från Levanger,
förde Nordtröndelags talan. Han sade,
att han och alla i Levanger ha bara ett
bekymmer, och det är att vägen över
Skalstugan inte är öppen vintertid, så
att de tusentals skidintresserade i Levanger
med omnejd med buss skola
kunna komma till våra jämtska turisttrakter.
Särskilt i vintras, när det inte
var någon snö alls i levangertrakten,
hade det varit upplagt för en norsk
turistinvasion, om Skalstugevägen varit
öppen. Disponent Örnulf Lövseth från
Trondheim gav uttryck åt ungefär samma
synpunkter, och andra norrmän
som bevistade sammanträdet ansågo likaså,
att den väg man bör koncentrera
sig på att hålla öppen vintertid är Skalstugevägen.

Måndagen den 28 maj 1951.

Nr 24.

Svar på interpellation ang. åtgärder för att hålla vägförbindelsen mellan Jämtland

och Tröndelagen över Skalstugan öppen även vintertid.

Jag har velat omtala detta samtidigt
som jag är mycket tacksam för att statsrådet,
som jag tror mig veta av interpellationssvaret,
är intresserad av att
det blir ordnat så, att Skalstugevägen
hålles öppen även vintertid. För min
del kan jag inte förstå annat än att det,
som jag tidigare sade, skulle vara en
praktisk anordning att flytta snöskärmarna
från ödebygdsvägen Helagsfjället-—Flatruet
till Skalstugevägen. Detta
skulle ju heller inte ställa sig så dyrt.
När jag varit i kontakt med vägförvaltningen
har jag emellertid fått den uppfattningen,
att man där är mindre intresserad
för att få vägen över Skalstugan
öppen vintertid. Vägförvaltningen
tycks i första hand vara intresserad av
vägen över Baksjönäset, byggd i denna
del av Jämtland. Det är givetvis ur turistsvnpunkt
ett jämtlandsintresse att få
denna väg utbyggd, men den kommer
säkerligen att kosta mycket pengar och
bli längre än vägen över Skalstugan.

Jag hoppas, att min interpellation
och denna interpellationsdebatt komma
att leda till att vi få bättre vägförbindelser
med vårt broderland Norge. Jag
tror också, att en utredning kommer att
ge vid handen, att Skalstugevägen är
den väg, som i praktiskt och ekonomiskt
hänseende blir den mest lämpliga
att hålla öppen för vintertrafik.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Jag kan inte yttra mig angående
de förhållanden, som öro rådande
vid ödebygdsvägen till Flatruen, och
jag vill så mycket mindre göra det, som
jag icke hittills varit i tillfälle att höra
vad befolkningen där uppe skulle säga,
därest man flyttade, som herr Hellbacken
sade, snöskärmarna utefter denna
ödebygdsväg till Skalstugevägen.

Vad jag emellertid vill säga i anledning
av herr Hellbackens anförande är,
att efter vad jag kan förstå ha de sven -

ska vägmyndigheterna i Jämtland och
de norska på andra sidan gränsen kommit
överens om att eftersom man antagligen
inte har möjlighet att garantera,
att vägarna både vid Fjällnäs och Skalstugan
kunna hållas öppna vintertid,
skall man koncentrera sig på att hålla
endera av dessa vägar öppen. Därvid
har man ansett, att möjligheterna att
hålla öppet för trafik under svåra snöförhållanden
äro större beträffande
F''jällnäsvägen än beträffande Skalstugevägen.

Den uppgift herr Hellbacken lämnade
om att man inte kunde uppehålla förbindelsen
från Röros och fram till
Trondheim har varit riktig tidigare,
men efter de överenskommelser, som
träffats mellan svenska och norska vägmvndigheter,
ha de norska vägmyndigheterna
satt in maskiner av helt annan
beskaffenhet än tidigare, och de kunna
hålla vägen öppen praktiskt taget hela
vintern. Norrmännen kunna ju inte
garantera allt, men de kunna garantera
det mesta i fråga om öppethållandet
i fortsättningen.

Härtill kommer, att av de två snöslungor,
som vi ha inom det svenska
vägväsendet, är den ena placerad i
Skåne, närmare bestämt i Hässleholm,
den andra i Fjällnäs. De äro mycket
dyra maskiner, och framför allt äro de
dyra i drift. Den sistnämnda snöslungan
kan, när den är placerad vid Fjällnäsvägen,
användas även för andra vägar
än denna, men om den däremot är
placerad vid Skalstugevägen, så kan
den användas enbart för denna väg.
Som jag emellertid framhållit i mitt
interpellationssvar komma vägmyndigheterna
att i fortsättningen ha sin uppmärksamhet
riktad på den av interpellanten
berörda frågan. De 500 meter
snöskärmar, som sattes upp utefter
Skalstugevägen i fjol, kunna väl betraktas
som upptakten till att man,
även om det inte kan ske omedelbart
så i varje fall i en framtid, skall för -

Nr 24.

Måndagen den 28 maj 1951.

Svar på interpellation ang. åtgärder för att hålla vägförbindelsen mellan Jämtland

och Tröndelagen över Skalstugan öppen även vintertid.

söka hålla vägen vid Skalstugan öppen
under vintern.

Herr HELLBACKEN: Herr talman!
När det gäller befolkningens inställning
till en flyttning av snöskärmarna
utefter ödebygdsvägen Helagsfjället—
Flaturen till Skalstugevägen, så vågar
jag inte uttala mig. Befolkningen i dessa
trakter är emellertid mycket liten. Det
finns en del lappar på renbetesfjällen
där uppe, men någon bebyggelse i
egentlig mening kan man inte tala om.
Och när ödebygdsvägen inte brukar
hållas öppen vintertid, så har jag gjort
den reflexionen, att det är onödigt att
ha sådana här dyrbara höga snöskärmar
stående där och att dessa skulle
fylla en viktigare funktion, om de placerades
vid vägen över Skalstugan.

Vad beträffar vägen Fjällnäs—Malmagen
skulle jag vilja säga, att vem som
helst genom att titta på en bilkarta
kan konstatera, att det blir en lång omväg
att ta denna väg för att komma till
Trondheim från de folkrika trakterna
i Norrland, inte minst från Jämtland
och särskilt då från östersundstrakten.
Den genaste och riktiga vägen är den
över Skalstugan. Vägen från Fjällnäs
till Malmagen är sommartid i viss mån
en turistled, men under vintern har
den inte lika stor betydelse, och att
använda den för att komma till Trondheim
och Levanger, och därmed till en
isfri hamn, blir som sagt att ta en lång
och besvärlig omväg.

Kommunikationsministern sade, att
den snöslunga som finns i Norrland
bäst kan utnyttjas om den är stationerad
i Fjällnäs. Men de stora vägarna gå
ju från Östersund över Åre, Järpen och
Skalstugan samt utefter Kallsjön upp till
bebyggelsen i nordliga Jämtland, och
jag förstår för min del inte annat än
att det skulle vara lika befogat, för att
inte säga mer befogat, att snöslungan
funnes i östersundstrakten, där snö -

förhållandena äro mycket svåra, enligt
vad som upplystes när jag var där med
riksdagens revisorer. Vägen Fjällnäs—
Malmagen är den lilla vägen — jag tilllåter
mig använda det uttrycket — medan
den stora är vägen Östersund—Åre
—Järpen—Skalstugan och vidare in i
Norge.

Det blir kanske anledning att återkomma
till denna sak, herr talman.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Jag vet inte om det finns någon
anledning för oss att fördjupa oss
i frågan om trafikintensiteten på de vägar
det här är fråga om. Jag skall medge
att under sommaren, när turisttrafiken
pågår, så har det visat sig, enligt
den statistik jag har till mitt förfogande,
att det är något starkare trafik över
Skalstugan än över Fjällnäs. Under de
tider av vintern däremot, då båda dessa
vägar stått till trafikens förfogande,
har det visat sig, att trafiken på Fjällnäsvägen
varit starkare än den på
Skalstugevägen. Till detta säger herr
Hellbacken, att det beror på att folk
inte känner till att vägen uppe vid Skalstugan
varit framkomlig, men jag vill
då framhålla, att jämförelsen skett vid
tidpunkter, då det varit kungjort att
vägen hållits öppen såväl vid Fjällnäs
som vid Skalstugan.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Föredrogs, men bordlädes åter jordbruksutskottets
utlåtande nr 42.

§ 4.

På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren, att tredje lagutskottets
utlåtande nr 14 samt andra lagutskottets
utlåtanden nr 30 och 32 skulle
uppföras främst bland två gånger bord -

Måndagen den 28 maj 1951.

Nr 24.

lagda ärenden å morgondagens föredragningslista
samt statsutskottets utlåtande
nr 162 närmast efter andra lagutskottets
memorial nr 33.

§ 5.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen samt i propositionerna
nr 108 och 110 gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1951/52 under fjärde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 291, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1950/51, i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 292, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1951/52
till ombyggnad av vissa kaserner vid
Södra skånska infanteriregementet
m. m.;

nr 293, i anledning av Kungl. Maj:ts
propositioner angående anslag för budgetåret
1951/52 till kostnader för sjukvård
m. m. åt vissa utlänningar;

nr 294, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till
de statsunderstödda alkoholistanstalterna
m. m.;

nr 295, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar rörande vissa anslag för
budgetåret 1951/52 till universitetssjukhusen
m. m. jämte i ämnet väckt motion;

nr 296, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga arbetsförmedlingen
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 297, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. m.;

nr 298, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1951/52 till civilförsvaret;

nr 299, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 300, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsförvärv av
aktier i Stockholm—Rimbo järnvägsaktiebolag
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 301, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till vissa ytterligare investeringar
i statens järnvägars fond;

nr 302, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avtal om koordination
mellan statens järnvägar och Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösunds
järnvägar jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 303, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att tillerkänna Luossavaara
—Kiirunavaara Aktiebolag rätt till viss
malmbrytning utöver av riksdagen tidigare
medgiven kvantitet;

nr 304, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie tjänster vid kommunikationsverken
m. in.;

nr 310, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till skolöverstyrelsen m. m.;

nr 311, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1951/52 till universiteten
jämte i ämnet väckt motion;

nr 312, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1951/52 till privatläroverk m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 313, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till ny ungdomsanstalt
för svårbehandlade in. in.;

nr 314, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilliiggsslat II till riksstaten för
budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser vissa avskrivningar av nya kapitalinvesteringar; -

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

nr 315, i anledning av Kungl. Maj.ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1951/52;

nr 318, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1951/52
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;
och

nr 319, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till vissa
vägreparationer.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.35 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 29 maj.

Kl. 11 fm.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollen för den 23 innevarande
maj.

§ 2.

Ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 juni
1938 (nr 274) om rätt till jakt, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 6 april 1951 dagtecknad
proposition, nr 189, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen biIagda,
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen

dels jämlikt § 87 regeringsformen att
antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag angående ändring i lagen den
3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt;

2) lag angående ändrad lydelse av
19 § lagen den 30 september 1904 (nr
48 s. 1) om samäganderätt;

dels antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning om ändring i va -

penförordningen den 10 juni 1949 (nr
340);

dels ock medgiva att älgavgift finge
uttagas med högst etthundra och lägst
femton kronor för varje under allmän
eller särskild jakttid fälld älg samt beInyndiga
Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med de grunder som
angivits i statsrådsprotokollet för den
16 mars 1951 utfärda erforderliga bestämmelser
beträffande älgavgifternas
sammanförande till älgskadefonder och
de allmänna villkoren för bidrag ur älgskadefond
att gälla från och med den 1
juli 1951.

Det i propositionen framlagda förslaget
om ändringar i jaktlagen hade till
syfte att — utan rubbning av grunderna
för den gällande lagstiftningen —
åstadkomma förbättringar på vissa
punkter, där de nuvarande bestämmelserna
vid tillämpningen visat sig mindre
tillfredsställande. Förslaget innebar
bl. a., att till 2 § jaktlagen skulle fogas
ett nytt 3 mom. med följande lydelse:

2 §.

3 mom. Å allmänt vatten annorstädes
än i 2 mom. avses ävensom på holmar,
klippor och skär som ej höra till visst
hemman må, där ej Konungen för visst
område annat förordnat, jakt icke idkas
utan tillstånd av länsstyrelsen.

I anslutning härtill hade departe -

Tisdagen den 29 maj 1951 fn!.

Nr 24.

mentschefen i propositionen uttalat att
han, om riksdagen ej hade någon erinran
däremot, ämnade föreslå Kungl.
Maj:t viss ändring i jaktstadgans administrativa
föreskrifter rörande jakten
från maskindrivet fartyg, innebärande
att gällande förbud mot dylik jakt
skulle göras undantagslöst.

I propositionen hade vidare föreslagits
vissa ändringar i bestämmelserna
rörande jaktvårdsområden. I detta hänseende
innebar förslaget bl. a., att 13 §
jaktlagen skulle erhålla följande lydelse:

13 §.

1 mom. 1 frågor som röra jaktvårdsområde
äge, där ej annorlunda bestämts
i de för området gällande grunderna för
jaktutövningen och viltvården, varje
fastighetsägare en röst.

2 mom. Den som har jakträtt å mark
ingående i jaktvårdsområde äge närvara
vid sammanträde med fastighetsägarna
inom området samt därvid yttra sig och
avgiva förslag.

3 mom. Ej må å jaktvårdsområde rätten
till all jakt eller till jakt efter särskild
villebrådsart upplåtas till annan,
med mindre samtliga fastighetsägare
äro därom ense.

Fastighetsägare må icke förvägras att
till annan upplåta honom tillkommande
jakträtt inom jaktvårdsområde, såvida
icke upplåtelsen befinnes olämplig med
hänsyn till jaktvården eller eljest länder
övriga fastighetsägare till avsevärt
men.

k mom. Menar den vars rätt beröres
av beslut, som fattas angående jaktutövningen
eller upplåtelse av jakträtt inom
jaktvårdsområde, att beslutet icke tillkommit
i behörig ordning eller att det
eljest strider mot lag eller författning
eller kränker hans enskilda rätt, må han
hos länsstyrelsen föra talan mot beslutet
genom besvär, vilka skola hava inkommit
inom en vecka från den dag, då
han erhöll del av beslutet. Har meddelande
om beslutets fattande införts i tid -

Ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

ning inom orten, skall delgivning anses
hava ägt rum den dag då så skedde.

Beslut angående jaktutövningen skall,
där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar,
lända till efterrättelse utan hinder
av att talan föres mot beslutet.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft fyra
i anledning av densamma väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren
nr 491 av herrar Andersson, Lars, och
Lodenius,

ävensom inom andra kammaren
nr 605 av herr Levin,
nr 624 av herr Lundberg samt
nr 625 av herr Sköldin m. fl.

I motionen II: 605 hade hemställts,
»dels att riksdagen vid behandling av
Kungl. Maj:ts proposition nr 189 ville
vidtaga de ändringar i lagtexten som påkallas
för att den bofasta kustbefolkningen
måtte förbliva vid sin nuvarande
rätt till jakt å allmänt vatten ävensom
på holmar, klippor och skär som ej
till något hemman hörer, dels att riksdagen
måtte uttala att om förbud mot
jakt från maskindrivet fartyg efter sjöfågel
införes i jaktstadgan undantag bör
göras för jakt som bedrives i samband
med utövande av yrkesmässigt fiske».

1 motionen II: 624 hade hemställts,
»att riksdagen måtte besluta

1. att avslå Kungl. Maj:ts förslag om
ändrad lydelse av 2 § lag om rätt till
jakt samt bibehålla den nuvarande lagtexten
i 13 §, samt

2. att avslå 3 och 4 mom. i den föreslagna
paragraf nr 13».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition och alltså avslå motionen
II: 624 ävensom motionen II: 605
i vad densamma rörde rätten till jakt
på öppna havet och ödeskären; samt

B. att motionen II: 605 i övrigt även -

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

som motionerna I: 491 och II: 625 måtte
anses besvarade genom vad utskottet
anfört i sin motivering.

I sin motivering hade utskottet rörande
de förslag, som rörde jakten på öppna
havet och ödeskären (s. 39 i det
tryckta utlåtandet), yttrat bl. a. följande: »Såsom

framgår av propositionen har
det i 1938 års jaktlag använda uttrycket
’den bofasta kustbefolkningen’ stundom
tolkats mycket vidsträckt. Sålunda anför
departementschefen, att under begreppet
i fråga i vissa delar av landet ansetts
falla envar som vore bosatt i landskommun
eller stad, vilken till någon del
gränsade till havet. Ett av syftemålen
med den föreslagna lagändringen har
angivits vara att förbehålla jaktutövningsrätten
åt de befolkningskategorier,
för vilka den avsågs vid tillkomsten av
1938 års lagstiftning. I detta hänseende
innebär den föreslagna huvudregeln
otvivelaktigt, att vissa befolkningsgrupper,
som för närvarande anse sig äga
rätt att bedriva ifrågavarande jakt, avskäras
från möjlighet härtill. Som departementschefen
uttalat böra dock de,
som icke tillhöra den egentliga kustbefolkningen
eller den befolkningskategori
som enligt omnämnda direktiv avses
bliva likställd med denna, icke helt
utestängas från här berörda jakt. Enligt
förslaget skall Kungi. Maj:t därför
äga befogenhet att för vissa områden
förordna, att jakten skall vara fri för
varje svensk medborgare. Utskottet hälsar
med största tillfredsställelse denna
anordning, som skapar en för närvarande
icke existerande legal möjlighet till
tillståndsfri rekreationsjakt för envar.»

Vidare hade utskottet i motiveringen
(andra stycket å s. 40), i anslutning till
departementschefens uttalande rörande
jakten från maskindrivet fartyg, yttrat
följande:

»Utskottet hyser betänksamhet mot
den beramade ändringen av nämnda föreskrifter.
Såsom uttalas i motionen

II: 605 skulle ett totalförbud mot sjöfågeljakt
från motorbåt medföra att fiskarbefolkningen
i stor utsträckning
bleve förhindrad att över huvud taget
idka jakt efter sjöfågel. Fiskarbefolkningen
torde nämligen, som motionären
anför, i allmänhet icke bedriva sjöfågeljakt
annat än just i samband med motorbåtsfiske.
Utskottet anser därför, att förbudet
mot jakt från maskindrivet fartyg
icke bör avse jakt som bedrives i samband
med utövande av yrkesmässigt
fiske.»

Beträffande de föreslagna ändringarna
i bestämmelserna rörande jaktvårdsområden
hade utskottet i motiveringen
(sista stycket å s. 40) uttalat bl. a. följande: »Förslagen

äro enligt utskottets mening
väl avvägda och torde komma att
undanröja de olägenheter, som sammanhänga
med tillämpningen av gällande
regler på ifrågavarande rättsområde.
Med särskild tillfredsställelse hälsar utskottet
ändringsförslagen beträffande
fullföljdsrätten och röstberäkningen. I
sistnämnda hänseende innebär förslaget
att i frågor, som röra jaktvårdsområdet,
varje fastighetsägare skall äga en
röst, såvida annorlunda ej bestämts i de
för området gällande grunderna för
jaktutövningen och viltvården. Det kan
ifrågasättas huruvida man ej framdeles
skulle kunna gå vidare på den inslagna
vägen i riktning mot större inflytande
för de mindre fastighetsägarna. Exempelvis
skulle man kunna för vissa frågor
införa tvingande regler om röstberäkning,
som, utom till storleken av den
mark, varmed de röstande ingått i området,
taga skälig hänsyn till antalet
röstande.»

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Nils .4. Larsson, Levin
och Larsson i Karlstad, vilka ansett, att
utskottet i punkten A bort hemställa, att
riksdagen — med förklaring att riksdagen
funnit viss ändring böra företagas
i det genom förevarande proposition

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

framlagda förslaget till lag angående
ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr
274) om rätt till jakt —• måtte, med bifall
till motionerna 11:605 och 11:624
i vad dessa rörde rätten till jakt på öppna
havet och ödeskären men med avslag
å motionen II: 624 i övrigt, för sin
del antaga nämnda förslag med den
ändringen, att 2 § 3 mom. erhölle följande
lydelse:

2 §.

3 mom. Å allmänt vatten annorstädes
än i 2 mom. avses ävensom på holmar,
klippor och skär, som ej höra till visst
hemman, må utan tillstånd av kronan
icke idkas annan jakt än sådan som
den bofasta kustbefolkningen av ålder
bedrivit därstädes.

2) av herrar Holmbäck, Eskilsson,
Ivar Persson, Pålsson, Stjärne, Ähman,
Jansson i Aspeboda och Larsson i Karlstad,
vilka beträffande utskottets utlåtande
i vad detta behandlade de föreslagna
ändringarna i bestämmelserna
om jaktvårdsområden ansett, att det
icke bort ankomma på utskottet att uttala
sig om framdeles eventuellt erforderliga
ändringar i reglerna om röstberäkning
vid omröstning bland delägare
i jaktvårdsområde samt att i följd härav
de två sista meningarna i sista stycket
å s. 40, vilket började med orden »Förslagen
äro», bort utgå.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr LEVIN: Herr talman! Jag har
tillsammans med ett par andra utskottsledainöter
fogat en reservation vid
detta utskottsutlåtande och skall därför
under några minuter uppta kammarens
tid.

Före år 1938 var jakten på öppna
havet och ödeskären fri för varje svensk
medborgare. En obestridd allemansrätt
hade av gammalt tillämpats beträffande
rätten till såväl jakt som fiske på dessa
områden. År 1938 fingo vi en ny jaktlag,
som bland annat inskränkte denna

Ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

allemansrätt till att allena gälla den
jakt efter säl och sjöfågel som den bofasta
kustbefolkningen av ålder bedrivit.
Inskränkningen i rätten till jakt
på dessa områden motiverades med att
man bättre än förr behövde skydda beståndet
av sjöfågel, som man ansåg ha
decimerats i oroväckande grad.

Nu föreslås i propositionen ytterligare
inskränkningar i rätten att jaga
på dessa tidigare fria områden. Det är
således ett ytterligare steg för att avveckla
den tidigare allemansrätten till
jakt på öppna havet. Motivet är nu som
förra gången kravet på bättre skydd för
sjöfågeln. Den inskränkning som skedde
i jakträtten år 1938 har således ej givit
det resultat som man då väntade. Att
så inte blivit fallet är också ganska naturligt.
Den jakt som bedrives och bedrivits
på dessa områden är och har
alltid varit av synnerligen underordnad
betydelse. Alla de fågelarter, som ingå
i den gemensamma benämningen sjöfågel,
gästa ju våra vatten i huvudsak
under häckningstiden, medan ungarna
växa upp och tills de bli flygfärdiga.
Så gott som hela denna tid vistas de
intill stränderna, d. v. s. på enskilt
vatten. Endast under flyttningen till
och från häckningsplatserna uppehålla
de sig i eller överflyga de vatten, som
ligga på så långt avstånd från stränderna
att de ej ingå i enskilt område.
Att inskränkningarna som skedde i
denna jakt genom 1938 års lag ej lett
till önskat resultat i vad gäller större
skydd för sjöfågeln är därför ingenting
att förvånas över. Men jag betvivlar i
allra högsta grad, att de nu föreslagna
åtgärderna komma att ge bättre resultat
ur skyddssynpunkt.

I yttrande över utredningens förslag
ha vi från sydsvenskt fiskarhåll pekat
på de åtgärder, som vi ansett borde
vidtagas för att bättre skydda dessa
fågelarter, som utan gensägelse behöva
bättre skydd än hittills. Inskränkningar
i jakttiden och densammas anpassning
bör ske med hänsyn tagen till att fågeln
är någorlunda fullväxt. Det kan

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

inte vara rimligt att fortsätta med att
ha en sådan jakttid, att en mycket stor
del av fågeln inte är flygfärdig då jakten
börjar. Vi måste ha mera enhetliga
jakttider för änder, vadare och annan
sjöfågel, så att stränderna och vattnen
bli helt skyddade från jakt även under
eftersommaren och hösten, samt begränsning
i tiden för vårjakten eller
borttagande av densamma. Dessutom
bör stadgas totalförbud under något
eller några år för jakt på vissa sjöfågelarter,
och vidare böra åtgärder vidtagas
för ett effektivt efterhållande av de värsta
fienderna till dessa fågelarter, nämligen
havstrut och kråka. Detta är
några av de åtgärder som vi anse böra
vidtagas i detta avseende. Men även
andra skyddsåtgärder kunna bli nödvändiga,
och vi äro gärna villiga att
medverka till alla sådana åtgärder, som
kunna bli nödvändiga för att skapa ett
effektivt skydd för sjöfågeln.

Varför har man inte inom jaktutredningen
kommit på den som jag tycker
ganska självklara idén att söka få kustbefolkningen
som medintressenter för
att skapa behövligt skydd för fågeln?
Det är inte bara professorer, doktorer,
direktörer och godsägare, som tio månader
av året äro bosatta på ett betryggande
avstånd från havet och som
under ett par sommarmånader ligga vid
kusten och lapa solsken, som hysa intresse
för kustens och skärgårdens fågelliv.
Det finns tusentals vanliga enkla
människor, som hela året om och ofta
hela sitt liv äro bosatta vid havet och
som ha minst lika stort intresse av att
dessa fåglar vårdas och skyddas. I stället
för att tillvarataga och odla det intresset
stöter man bort dessa människor
med bestämmelser, som i än högre grad
än de tidigare komma att skärpa motsättningarna.

Nej, om man vill få kustbefolkningen
intresserad av att medverka för uppnåendet
av dylikt skydd, då skall man
inte gå den väg som här föreslagits.
Genom att skapa en lag, som utestänger

största delen av denna befolkning från
varje rätt till jakt, skapar man sannerligen
inte något större intresse bland
denna befolkning för några som helst
åtgärder för det behövliga skyddet. De
åtgärder i denna riktning som böra vidtagas
måste, om de över huvud skola ge
något resultat, inte bara gälla jakten
på öppna havet utan jakten över huvud.
Att undantaga det enskilda området och
tro att man skall uppnå resultat genom
inskränkningar i jakten enbart på allmänt
vatten är orimligt. Det är på enskilt
område, utmed stränderna och i
skärgården, där den huvudsakliga jakten
på sjöfågel bedrives, det är där fåglarna
häcka och ungarna växa upp, och
det är därför i första hand där skyddsåtgärder
böra vidtagas. De föreslagna
inskränkningarna i jakten, som ej beröra
enskilt område utan allenast allmänt
vatten, komma med säkerhet, liksom
fallet blivit med de åtgärder på
detta område som vidtogos 1938, att bli
ett slag i luften.

Medan jag är inne på frågan om
bättre skydd för sjöfågeln kan jag inte
underlåta att nämna några ord om den
nya fara, som de senare åren i allt
högre grad hotar vissa av dessa arter.
Det är utsläppet av spillolja i havet.
Tusentals, ja, tiotusentals fåglar, falla
årligen offer för det hemska ödet att
svälta ihjäl därför att de fått fjädrarna
indränkta med olja. Som bekant förlora
de på grnnd av den klibbiga oljan
förmågan både att flyga och att dyka.
Det tycks som om fåglarna lockades att
slå ned just i det blekvatten, som bildas
av oljefläckarna. Det är i synnerhet den
vackra alfågeln, som är utsatt för denna
fara vid våra kuster. Det är en ömklig
syn att se de nätta och i vanliga fall
så skygga fåglarna sitta uppkrupna på
stränderna utan möjlighet att dyka efter
födan. De som inte svälta ihjäl bli där
ett lätt byte för havstrut, kråka och
andra strändernas marodörer, som inte
försumma tillfället. Jag skulle tro att
den starka decimering, som i synnerhet

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

alfågeln men även ejdern varit utsatt
för, i mycket hög grad beror på spilloljan
i havet. Vore det möjligt att komma
till någon form av internationell
överenskommelse i denna sak, skulle
mycket vara vunnet för skyddet av
sjöfågeln.

De föreslagna nya bestämmelserna i
jaktlagen på denna punkt ha emellertid
inte enbart motiverats med behovet
av ökat skydd för sjöfågeln. Enligt propositionen
har uttrycket »den bofasta
kustbefolkningen» visat sig svårtolkat,
och domstolspraxis på området har
icke varit enhetlig. Man vill därför
åstadkomma klarare regler genom att
införa en bestämmelse, att endast den,
som erhållit länsstyrelsens tillstånd att
idka jakt på allmänt vatten, skall få
göra det. Dylikt tillstånd skall i regel
endast medgivas personer, som tillhöra
den egentliga skärgårds- och kustbefolkningen.
Ja, det är riktigt att bestämmelserna
tolkats olika av domstolarna,
men vad finns det för .säkerhet
för att de olika länsstyrelserna komma
att tillämpa större enhetlighet vid licensgivningen
än vad högsta domstolen
gjort i de mål angående dylik jakt som
dragits inför densamma? Det är fyra
eller fem fall, som dragits inför högsta
domstolen, men det är väl 4 000 å
5 000 fall som gått till länsstyrelserna.
Vad har man för säkerhet för att länsstyrelserna
komma att tillämpa enhetliga
bestämmelser? Det har också
framhållits, att det varit svårt att upprätthålla
respekten för de givna bestämmelserna.
Men så måste det bli,
när man söker ta ifrån människor en
rätt, som de haft sedan urminnes tid.
Och vad har man väl för säkerhet för
att folket vid kusterna kommer att respektera
de nu föreslagna bestämmelserna
mera än de tidigare? Hur skall
man över huvud kunna kontrollera dessa
bestämmelsers efterlevnad. Den som
t. ex. disponerar jakträtten på enskilt
vatten men ej lyckats utverka länsstyrelsens
tillstånd att jaga på allmänt vat -

Ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

ten, hur skall han över huvud med
säkerhet själv kunna bedöma när han
överskrider gränsen mellan enskilt och
allmänt vatten? Det är ju inte som på
land att gränserna äro uppdragna och
utmärkta. Regeln om trehundra meters
avstånd från land, dock alltid till tre
meters djup, plus inomskärs- och enklavregeln,
går det väl att tillämpa då
det gäller rätten till fisket, och skulle
denna gräns överskridas vid fiskets bedrivande
har det ju ingen större betydelse;
på allmänt vatten är fisket fortfarande
fritt för varje svensk medborgare.
Men hur skall man kunna skapa
respekt för denna gräns i vad gäller
jakten, om man inte tillskapar en effektiv
tillsyn? Och skulle man vinna tillnärmelsevis
så mycket som vad en dylik
tillsyn skulle kosta? En lag, som
man från början vet att det inte går
att uppehålla respekten för, kan väl
inte ur någon synpunkt anses önskvärd.
Det riktiga hade väl då varit att
återgå till de regler, som gällde för jakten
på dessa områden före år 1938, om
det visat sig att 1938 års lag varit
krånglig och svår att tillämpa. Men nu
föreslår man i stället att bygga på densamma
med ytterligare inskränkningar
och mera krångel och att lägga mera
arbete på länsstyrelserna i kustlänen,
som väl åtminstone i en del fall få avdela
särskilt folk för arbetet med licensgivningen.
Av de yttranden som refererats
i propositionen framgår också,
att det endast är två av våra länsstyrelser,
som tillstyrkt metoden med ovillkorligt
tillståndstvång.

Vad vinner man då med hela denna
nya ordning, med det utökade arbetet
för länsstyrelserna och det ökade
krånglet för allmänheten? Er klarhetsoch
rättssäkerhetssynpunkt är det tvivelaktigt,
om ett överflyttande från
domstolarna till länsstyrelserna av uppgiften
att döma över vem som skall ha
rätt att idka denna jakt kan komma att
betyda större enhetlighet i tillämpningen.
Ur synpunkten att bereda

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

större skydd åt beståndet av sjöfågel
är det mer än tvivelaktigt om åtgärder
som ensidigt inskränka jakten på allmänt
vatten utan att beröra jakten på
det utan jämförelse viktigaste området,
det enskilda vattnet och stranden, kunna
få någon som helst betydelse. Men det
kommer att betyda en källa till irritation
och missnöje för alla dem som nu
skola utestängas från möjligheten att
deltaga i denna jakt. Det är ju dock
så, att en stor del av dem som nu jaga
på öppna havet inte disponera någon
jakträtt på enskilt område. Dessa komma
nu att bli berövade varje möjlighet
att idka någon form av jakt.

Det är visserligen sant att jakten för
kustbefolkningen inte har samma betydelse
nu som förr. Men det är dock
bara några tiotal år sedan sjöfågeln var
nästan det enda färska kött, som förekom
på fiskarenas och kustbefolkningens
bord. Därför är det inte så
märkligt om kustbefolkningen med sådan
iver slår vakt om denna sin urgamla
rätt, låt vara att jakten numera
liksom jakten på land blivit en form
för rekreation. Men varför skall man
ta från den egendomslösa delen av kustbefolkningen
denna möjlighet att komma
ut på havet med båten och geväret?
Sedan urminnes tid ha den och dess
förfäder obehindrat utövat jakt på
ingenmansområdet i havet. Den opposition
som förekommer på våra kuster
mot de föreslagna bestämmelserna är
därför både förståelig och berättigad.
Herr talman, jag kan inte vara med om
att beröva kustbefolkningen vad som
återstår av den urgamla allemansrätten
till jakt på öppna havet och får därför
i denna punkt yrka bifall till den
reservation av herr Nils A. Larsson
m. fl., som fogats till utskottets utlåtande.

Till detta har emellertid fogats ytterligare
en reservation, den av herr Holmbäck
m. fl. Den gäller några rader i
motiveringen, som utskottet skrivit angående
rösträtten inom jaktvårdsom -

rådena och som reservanterna vilja ta
bort. Vad är det nu för revolutionerande
saker som utskottet där föreslagit? Jo,
sedan utskottet konstaterat, att propositionen
gjort vissa förslag till justeringar
av nu gällande regler, skriver
utskottet: »Det kan ifrågasättas huruvida
man ej framdeles skulle kunna gå
vidare på den inslagna vägen i riktning
mot större inflytande för de mindre fastighetsägarna.
Exempelvis skulle man
kunna för vissa frågor införa tvingande
regler om röstberäkning, som, utom till
storleken av den mark, varmed de röstande
ingått i området, taga skälig hänsyn
till antalet röstande». Det är således
inte tal om att skapa tvingande
regler för principen en man en röst,
utan endast ett uttalat önskemål om att
utom storleken av den mark vederbörande
disponerar hänsyn även skall
kunna tagas till antalet röstande. Häremot
ha de borgerliga i utskottet reserverat
sig. Den tid är väl ändå förbi, då
det inom vårt kommunala och politiska
liv ansågs, att ju större del man hade
av denna världens goda, dess större
vett hade man också begåvats med. Och
även i våra ekonomiska föreningar har
ju den principen slagit igenom att det
skall vara människorna och inte korna
eller grisarna som utöva rösträtten. Men
här vågar man inte ens ge ett finger åt
denna princip. Jag tycker att det är en
utmärkt illustration till demokratien
inom de organisationer, som byggts upp
med stöd av 1938 års jaktlag och till
vilkas verksamhet samhället nu tvångsvis
skall utkräva tribut av alla, som
över huvud skola få lossa ett skott. Herr
talman, jag yrkar på denna punkt bifall
till utskottets förslag.

I anslutning till förslaget rörande
jakten på öppna havet har departementschefen
yttrat, att han, om riksdagen
ej har något att erinra däremot,
ämnar föreslå sådan ändring i jaktstadgan
att jakt från motordrivet fartyg helt
förbjudes. Utskottet har hyst betänkligheter
mot den föreslagna bestämmelsen

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

och föreslår, att förbudet ej skall bli totalt
utan att den jakt, som bedrives i
samband med yrkesmässigt utövande
av fiske, skall vara tillåten. Jag skall
säga några ord även i denna sak.

På mycket stora sträckor av vår kust
bedriver fiskarbefolkningen inte jakt
annat än i samband med utfärd och infärd
till fiskeplatserna. Hela vårt fiske,
även det mera kustbetonade, bedrives
ju numera från motorbåt. De flesta fiskare
ha inte tid att bedriva jakt annat
än i samband med fisket. Och de allra
flesta fiskare ha inga andra båtar än
motorbåtar. Om man genomför ett totalförbud
för jakt från motorbåt, och
om ett dylikt förbud kommer att efterlevas,
skall man inte här stå upp och
påstå, att man i och med de nya lagbestämmelserna
slagit vakt om fiskarbefolkningens
rätt att även i fortsättningen
bedriva jakt på öppna havet. Vad
liar det för betydelse om fiskaren kan
få licens från länsstyrelsen med rätt att
bedriva jakt på öppna havet, om man
samtidigt men i annan ordning berövar
honom varje möjlighet till dylik jakt?
Jag kan förresten i detta sammanhang
åberopa ett uttalande av en av dem som
jaktvårdsutredningen och Jägareförbundet
i allra högsta grad sätta sin lit till,
nämligen professor Notini, som i den
utredning han gjort säger ifrån, att han
visserligen är positivt inställd till att
man skall inskränka rätten till jakt på
öppna havet, men att han inte vill vara
med om att man helt skall förbjuda
motorbåtsjakt. Han säger: »Den jakt,
som på detta sätt tillätes, bör dock icke
genom restriktiva tilläggsvillkor indirekt
göras så svår och ineffektiv att
syftet med jakten — en måttlig beskattning
under biologiskt väl avvägd tid —
äventyras.»

I debatten i första kammaren på
denna punkt hänvisades bland annat
till förhållandena på västkusten, där
jakt från motorbåt är förbjuden. Där
har dock sjöfågelsjakten aldrig tillnärmelsevis
haft samma betydelse som på

Ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

östersjökusten, och fisket bedrives där
under helt andra förhållanden än i Östersjön.
Det är ju en ytterst obetydlig
del av västkustens fiske, som bedrives
inom svenskt territorialvatten. Man
kan därför inte alls dra några slutsatser
av förbudets verkan där, vilka kunna
tillämpas på ost- och sydkusten.

En annan invändning är att uttrycket
»yrkesmässigt fiske» skulle vara
svårtolkat och kunna ge upphov till
tolkningstvister. Det är dock ett uttryck,
som flitigt använts och användes
i bestämmelser, som reglera förhållanden
på fiskets område. Jag kan ju bara
påminna om att under krigsåren, då vi
hade ransonering på bensin och oljor,
tilldelning skedde till det yrkesmässiga
fisket. Jag har inte hört, att uttrycket
då ledde till tolkningssvårigheter. Dessutom
är det ju så att utskottet förordat
att jakt från motorbåt endast skall få
ske i samband med yrkesmässigt utövande
av fiske. Det bör ju inte erbjuda
särskilda svårigheter att exempelvis
kontrollera att fiskredskap finnas
ombord och att fiske bedrives.

Herr talman! Jag vill med det anförda
på den sist berörda punkten yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON i Björkäng: Herr
talman! Jag har begärt ordet för att beröra
det avsnitt av det föreliggande förslaget,
som behandlar älgavgifterna.
Jaktutredningen och departementschefen
äro överens om att de skador, som
älgarna förorsaka på växande gröda,
äro så stora, att de nu utgående avgifterna
icke förslå att täcka de uppkommande
ersättningsanspråken. De föreslå
sålunda, att älgavgiftens maximum
skall höjas från 50 till 100 kronor.

Jag vågar, herr talman, påstå, att vi
icke äro hjälpta med en höjning av älgavgiften.
Älgskadorna ha numera fått
en sådan omfattning, att man måste
fråga sig: Ha vi råd att ha en så stor
älgstam i landet?

Den som i likhet med mig har varit

2 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 24.

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

med om skördeuppskattningar under
den senaste krigstiden har blivit i tillfälle
att se, hur älgarna ha huserat i
småbrukarnas havrefält. Man får icke
undra på om dessa kände sig bittra på
den tiden, när de hade så dåliga skördeår
som de första åren på 1940-talet,
då de fingo fodra ut sina kor med vass
och löv, under det att älgarna betade
obehindrat i den riktiga grödan.

Örebro läns älgskaderegleringsfond
förfogar över 66 098 kronor. Det avser
de älgavgifter som ha flutit in. Under
1950 års jakt fälldes 1 116 älgar, men
samtidigt belöpte sig kraven på ersättning
för 1950 års älgskador till 99 256
kronor. När man har på känn, att skadeståndskraven
i regel äro beräknade
till 50 procent av skadans storlek, skulle
i verkligheten skadorna på dessa små
brukningsdelar under 15 hektar bara
för ett år uppgå till 198 512 kronor. Om
då fonden förfogar över 66 000 kronor
blir det en brist på 132 000 kronor, som
de små lantbrukarna få vidkännas helt
och hållet. Det kan knappast kallas rättvisa.
Då är det ändå så att vi i Örebro
län tillämpa de högsta älgavgifterna,
alltså 50 respektive 100 kronor. Men
även om vi höja älgavgifterna till det
föreslagna beloppet, räcker det ändå
icke till full ersättning; det visa dessa
uppgifter. Likväl- är det anförda beloppet
endast en liten del av de verkliga
älgskadorna. Älgskadorna på lantbruk
över 15 hektar och på ungskog torde
uppgå till betydande belopp.

På kronodomänerna har man sin
uppmärksamhet riktad på älgskadorna
och möjligheterna att genom avskjutning
minska desamma. På Grönho kronopark
konstaterar revirförvaltaren,
att skadegörelse på havreåker och tallskog
har förekommit i stor utsträckning,
varför en avskjutning synes
ofrånkomlig, och revirförvaltaren bär
föreslagit att det skall avskjutas 40 älgar.
På Klotens kronopark i Malingsbo
revir beräknas älgstammen till omkring
140 djur, som förorsaka skador på grö -

dan. En beskattning på ett trettiotal
djur anses därför önskvärd. På samma
kronopark visar älgstammen alltjämt
tendens till ökning. En del skador på
gröda och tallungskog förekomma. Domänstvrelsen
föreslår därför ett dubbeldrev
i samband med älgjakten på
Malingsbo revir. På kronoparken Haddebo
äro också skadorna på skog och
gröda i vissa fall stora.

Detta gäller alltså domänverket, som
har möjlighet att göra en avskjutning,
som i viss mån neutraliserar älgskadorna.
Men ortsbefolkningen kan nog
konstatera, att avskjutningen är för liten
och att älgskadorna äro så stora,
att det behövs en betydligt större decimering
av älgbeståndet.

Ce enskilda skogsägarna, som endast
få jaga fyra dagar, ha icke samma möjlighet
att hålla efter älgarna. Dessa ha
blivit en landsplåga. Jag skall be att
få lämna ett litet exempel. Det är en
god vän som skrivit till mig följande:
»En kväll i våras var jag till en arrendator
här i byn (Sundboby) och fick
se, när en stor älgtjur betade på rågen.
Det hjälpte inte mycket att fösa ned
älgen, ty när vi voro uppe på gården
var älgen framme på rågen igen. Arrendatorn
hade ett dynamitskott, som
han gick med på omkring 100 meters
avstånd från älgen. Älgen såg intresserad
ut och spetsade öronen. När skottet
brann av -— och det var så pass kraftigt
att det slog lock för öronen — tog
älgen endast ett hopp och ställde sig
att beta åt andra hållet. En annan kväll
var jag till en arrendator, som är granne
till den förre arrendatorn, och hjälpte
till att röja en fålla. På en liten åkerkil,
som låg omkring 100 meter från den
plats, där vi voro sysselsatta med röjningen,
kom det fram fem stycken älgar
och betade rågen. Att vi drogo ihop
och brände ris störde icke älgarna det
ringaste. Vi föste naturligtvis bort odjuren,
men stunden efter voro de inne på
rågen igen. Jag beundrar arrendatorernas
tålamod.»

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

Lagen ger visserligen den som upprepade
gånger blivit förfördelad av älg
rätt att hos länsstyrelsen begära att få
älgen dödad. Men befolkningen i skogsbygderna
har icke så lätt att författa
inlagor till myndigheterna. För att belysa
möjligheterna i ifrågavarande avseende
ber jag att få läsa upp svaret på
en dylik skrivelse från invånarna i
Bäckegruvan i Ramsbergs socken. Jag
har svaret här i original. Det lyder: »I
en den 11 februari 1942 hit inkommen
skrift har Ni med flera anhållit att
länsstyrelsen måtte föranstalta om dödande
av två älgtjurar, vilka genom sin
närgångenhet och genom .skadegörelse
på fruktträd varit till förtret för invånarna
i Bäckegruvan. Efter hörande av
landsfiskalen i Lindes distrikt har länsstyrelsen
denna dag beslutat, att framställningen
icke skall föranleda någon
länsstyrelsens vidare åtgärd. Härom
torde Ni underrätta övriga klagande.
Örebro slott i landskansliet den 31 mars
1942. På tjänstens vägnar Elis Almgren.
»

Sedan man fått detta avslag, begärdes
efter syn å skadorna ersättning från
älgskadefonden. Då fick man följande
svar: »Länsstyrelsen får härigenom

meddela, att Kung!. Maj:t genom beslut
den 28 maj 1943 lämnat Eder ansökan
om bidrag ur älgskadefonden utan bifall.
Örebro slott i landskansliet den 6
juli 1943. På länsstyrelsens vägnar Kjell
Edström.»

Men det är icke nog med att den bofasta
befolkningen har olägenhet och
lider skada av älgarnas framfart. Den
s. k. licensjakten på särskild jakttid ger
större markägare, bolag och kronodomäner,
möjlighet att avsevärt hindra
jakten för dem som av olika anledningar
icke äro delägare i ett jaktvårdsområde.
Jägarnas riksförbund har
också i sitt remissvar ifrågasatt, om licensjakt
bör få förekomma. Det torde
vara på tiden att upphäva denna bestämmelse,
som enligt mitt förmenande
har karaktären av klasslag. Den passar

Ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

icke för vårt demokratiska samhälle.
Däremot är det nödvändigt att avsevärt
utsträcka den allmänna jakttiden.

Herr talman! Jag tillät mig i början
av mitt anförande påstå, att vi icke äro
hjälpta med en höjning av älgavgiften
på 50 procent. Skall man komma till
rätta med och råda bot på de omfattande
älgskadorna, måste man gå in
för en betydligt ökad avskjutning. Om
älgstammen nedbringas i lämpligt antal,
komma antagligen älgskadorna att
minska i proportion härtill, samtidigt
som rikligare medel inflyta till länsfonderna
utan höjning av älgavgifterna.

Herr von FRIESEN: Herr talman! Jag
har jämte andra ledamöter av denna
kammare under tidigare år väckt motioner
om förbud mot vårjakt på sjöfågel.
Då denna jakt- och naturskyddsfråga
står i samband med föreliggande
fråga, har jag tillåtit mig begära ordet
för att något kommentera utskottets utlåtande.

Jag har mycket små erinringar att
göra mot den proposition, som ligger
till grund för utskottsutlåtandet. Men
däremot förefaller det mig som om på
vissa punkter utskottet hade gått alldeles
för långt. Den första punkt som jag
i det fallet vill peka på är den mening
som står på s. 39, näst sista stycket,
sista meningen, där utskottet skrivit:
»Utskottet hälsar med största tillfredsställelse
denna anordning, som skapar
en för närvarande icke existerande legal
möjlighet till tillståndsfri rekreationsjakt
för envar.» Jag måste säga att
när jag läste denna punkt i utlåtandet,
blev jag en smula betänksam. Den tankegång
som ligger bakom vad utskottet
här förordat är i själva verket främmande
för hela vår jaktlagstiftning. Man talar
om bchovsjaktcn, om den nödvändiga
jakten, som man anser legitim. Jag
vet mig icke någonstädes ha funnit en
sanktion för begreppet rekrcationsjakt.
Det förefaller orkså fullkomligt onödigt

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

att statsmakterna göra ett sådant uttalande.

När det gäller den rena behovsjakten,
om man därmed menar sådan jakt, som
avser villebråd som man sedan skall
förtära, är det otvivelaktigt endast i
mycket begränsad omfattning som en
sådan jakt kan anses legitim. Såvitt jag
kan finna är det egentligen bara ripfångsten
i Norrland som fyller detta anspråk.
Sedan ha vi naturligtvis en sådan
jakt, som den föregående ärade talaren
omnämnde, d. v. s. jakten på skadedjur
och sådana djur som verka förstörande
på olika sätt. Hit höra älgen och även en
del andra djur. Det måste anses legitimt
att en viss avskjutning av dylika äger
rum. Men därifrån är det ett långt steg
till att vi bär i riksdagen direkt erkänna
nöjesjakten såsom en legitim avkoppling.
Det vill jag för min del icke vara
med om. Att den kommer att existera
våra föreskrifter förutan är en annan
sak. Men det finns ingen som helst anledning
att riksdagen direkt uttalar sin
tillfredsställelse över den.

Det var det ena jag hade att säga. Det
andra berör vad som anförts på s. 40 i
utskottets utlåtande om den jakt, som
äger rum från motordrivna fartyg. Där
skulle jag vilja ansluta mig till vad departementschefen
anfört, vilket också
återgivits i utskottets utlåtande på s. 18,
där departementschefen säger: »För

min del ansluter jag mig till utredningens
uppfattning att förbudet mot motorbåtsjakt
på sjöfågel nu bör göras undantagslöst.
Faran för utrotning av sjöfågelstammarna
har under senare år
blivit alltmera framträdande, särskilt
vid rikets östra kust.»

Det hade varit klokt, förefaller det mig,
om utskottet i detta avseende hade gått
på Kungl. Maj :ts förslag. När man nu
i många år haft andra bestämmelser,
som varit gällande på vår västkust -—
som damerna och herrarna veta bedrives
det i någon mån jakt där också —
och det går alldeles förträffligt där att
ha ett dylikt förbud, bör det icke vara

oöverkomligt att ha det även på den
andra sidan av den svenska kusten.

Jag skall, herr talman, med hänsyn
till den långa listan icke säga något
mera som motivering till vad jag kommer
att yrka utan bara precisera de yrkanden,
som jag här skulle vilja ställa.

I vissa avseenden har jag sympatier
för den reservation i berörda hänseende,
som är fogad till utskottets utlåtande.
Men jag tror att om vi i likhet med
första kammaren göra vissa smärre ändringar
i utskottets utlåtande, nå vi ett
ännu mera tillfredsställande resultat.
Mitt yrkande, herr talman, innebär därför
l:o) att utskottets uttalande på s. 39,
raderna 9—6 nedifrån, som lyder: »Utskottet
hälsar med största tillfredsställelse
denna anordning, som skapar en
för närvarande icke existerande legal
möjlighet till tillståndsfri rekreationsjakt
för envar», måtte utgå, samt 2 :o) att
andra stycket på s. 40, som handlar om
motorbåtsjakt, ersättes med följande uttalande:
»Utskottet biträder vad departementschefen
här uttalat och kan sålunda
icke tillstyrka yrkandet i motionen
II: 605 i detta hänseende.»

Såsom en konsekvens av denna ändring
i utskottets utlåtande skulle jag ytterligare
vilja föreslå, att punkten B. på
s. 43 i utlåtandet får följande lydelse:
»att motionerna I: 491 och II: 625 måtte
anses besvarade genom vad utskottet
här ovan anfört i sin motivering samt att
motionen II: 605 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd».

Dessa yrkanden, herr talman, äro i
bättre överensstämmelse med den proposition,
som legat till grund för utskottets
behandling.

Häruti instämde fröken Vinge.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Då jag har en känsla av att riksdagen
befinner sig i en viss uppbrottsstämning
före sommarferierna, hoppas
jag, att kammaren håller mig räkning

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

för om jag åtminstone gör ett försök att
begränsa mitt anförande.

Föreliggande utskottsförslag kan uppdelas
i två skilda avdelningar. Det ena
är det förslag till ändring i jaktlagen
som departementschefen framlagt. Det
andra är den förfrågan, som departementschefen
gjort till riksdagen angående
vissa planerade ändringar i jaktstadgan.
För den händelse riksdagen
icke gör någon erinran mot dessa planerade
ändringar i jaktstadgan, har
Kungl. Maj:t för avsikt att genomföra
desamma. De ha redovisats i den kungl.
propositionen.

Vad då först beträffar ändringarna i
själva jaktlagen, så har det föreliggande
förslaget till syfte att utan någon egentlig
rubbning av grunderna för lagstiftningen
som sådan åstadkomma förbättringar
på vissa punkter. Det gäller huvudsakligen
frågan om jakt på öppna
havet samt på sådana holmar, klippor
och skär i havsbandet, som icke höra
till något visst hemman.

För närvarande gäller bestämmelsen
att den bofasta kustbefolkningen får
fritt idka jakt efter sjöfågel och säl, som
denna befolkning av ålder bedrivit. Jag
återkommer något senare till frågan
vad som är att hänföra till begreppet
»den bofasta kustbefolkningen».

Nu föreslår föredragande departementschefen
att i stället för en domstolsprövning
av vem som tillhör den
bofasta kustbefolkningen skall det nu
bli en tillståndsprövning, som lägges
i länsstyrelsernas hand, d. v. s. en tillståndsprövning
på administrativ väg.
Det innebär att i stort sett få icke medborgare
rätt att jaga på dessa områden
utan att ha fått länsstyrelsens tillstånd.
Men det förutsättes samtidigt i propositionen
att särskilda direktiv för länsstyrelsernas
licensgivning skall utfärdas
av Kungl. Maj:t. Beträffande innehållet
i dessa direktiv har departementschefen
gjort det uttalandet, att
tillstånd i regel bör lämnas endast till
personer som äro fast bosatta i skär -

Ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

gården eller kusttrakterna och därjämte
för sin försörjning äro i väsentlig mån
beroende av de för dessa trakter typiska
inkomstkällorna eller ändå leva
under i stort sett samma betingelser
som fiskarbefolkningen. Därutöver föreslår
Kungl. Maj:t att på vissa områden
skall kunna ges generellt tillstånd
för varje svensk medborgare att utan
någon som helst inskränkning bedriva
jakt. I det sistnämnda avseendet blir
det en utvidgning av jakträtten som förut
inte har varit tillfinnandes.

Herr Levin, som uppträdde här som
reservanternas talesman, bär gjort gällande
att det skulle bli besvärligt för
den bofasta kustbefolkningen, om
Kungl. Maj:ts förslag godkändes. Jag
hyser inte den meningen. Jag förfäktar
den uppfattningen att det blir enklare,
bättre och mera tillfredsställande för
den bofasta kustbefolkningen, om dess
jakträtt får bestämmas på administrativ
väg av länsstyrelserna som det nu
är praktiskt taget ingen som vet huruvida
han har laglig rätt eller ej att jaga
på kronans allmänna vatten. För närvarande
gäller nämligen, att om man
skall vara säker om den saken skall
man ha ett domstolsutslag på att man
får jaga där. Jag har här i min hand
några utdrag ur Nytt Juridiskt Arkiv
som visa, hur osäkra rättsförhållandena
i detta hänseende äro, om man skall gå
till domstol. Jag skall i korthet referera
fyra olika fall. Jag börjar då med
det längst bort i tiden liggande för att
sluta med det senaste fallet.

Det första utslaget gavs 1943. Det
gällde några yrkesfiskare, bosatta i Kalmar
stad. De ansågos av högsta domstolen
tillhöra den bofasta kustbefolkningen,
men utslaget fattades med tre
röster mot tre. Alt sedan dessa fiskare
fingo böta var inte beroende på att de
inte ansågos tillhöra den bofasta kustbefolkningen
utan på att de försyndat
sig mot vissa bestämmelser i jaktstadgan.

Det andra utslaget meddelades 1944.

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

Då gällde det några sågverksarbetare i
en kustsocken på Öland, som hade processat
hela vägen upp till högsta domstolen.
I det fallet ansåg likaledes högsta
domstolen att vederbörande tillhörde
den fasta kustbefolkningen. Beslutet
fattades med tre röster mot två.

Det tredje fallet gällde en byggmästare
i fiskeläget Grebbestad i Bohuslän,
som hade flyttat till Grebbestad
från det inre av Bohuslän. Han ansågs
också tillhöra den bofasta kustbefolkningen,
och där fattades likaledes
högsta domstolens beslut med tre röster
mot två.

Så kommer jag till det sista fallet,
som väl får anses vara det mest prejudicerande.
Det anses ju i regel att de
utslag, som senast givits av högsta domstolen,
äro prejudicerande. Det gällde
en föreståndare för en elektrisk firma
i Oskarshamn, och han ansågs inte tillhöra
den bofasta kustbefolkningen.
Men detta beslut var inte heller enhälligt
utan fattades med tre röster mot
två.

Härav förstå kammarens ledamöter
hur ovisst det är att processa om sådana
saker. Definitionen av vilka medborgare,
som äro att hänföra till den
bofasta kustbefolkningen, är mycket
svår att göra. Jag förstår mycket väl att
högsta domstolen har oerhört svårt att
i det särskilda fallet avgöra, till vilken
kategori de klagande parterna skola
hänföras. Det finns nämligen ingen lagregel
som bestämt utsäger, vem som hör
till den bofasta kustbefolkningen, utan
det blir en bedömningsfråga, där kanske
en hel rad andra synpunkter måste
anläggas för att man skall kunna komina
fram till ett domslut.

Nii är att märka att om man skall gå
processvägen och låta de gamla förhållandena
gälla, som herr Levin föreslår
och rekommenderar, kostar det mycket
pengar. Att föra en process upp till
högsta domstolen och anlita advokat
kostar sannolikt några tusental kronor.
Då tycker jag att det är mycket bättre

för den bofasta kustbefolkningen att
bestämmanderätten lägges i länsstyrelsens
hand, i all synnerhet som Kungl.
Maj:t har sagt att avsikten är att utfärda
särskilda direktiv för licensgivningen.
Jag kan därför inte dela herr
Levins mening, då han säger, att man
vill ta ifrån kustbefolkningen deras urgamla
rätt att utöva jakt. Den urgamla
rätten kommer att bibehållas fastän
självfallet under vissa andra former,
och huruvida det härvidlag kommer att
bli någon inskränkning eller någon utvidgning
i den bofasta kustbefolkningens
rätt att jaga är svårt att bedöma.

Jag delar till fullo herr Levins uppfattning
beträffande rösträtten å jaktvårdssammanslutningarnas
sammanträden.
Jag har alltså i det fallet ingen
anledning att ingå i någon polemik.

Jag skall så säga några ord angående
herr von Friesens inlägg. Herr von Friesen
var inle belåten med att utskottet
hade knäsatt yttrandet rekreationsjakt
eller nöjesjakt och velat i viss mån tillgodose
denna. Men, herr von Friesen,
när vi vid föregående års riksdag behandlade
fiskelagen ansåg riksdagen att
rekreationsfiske och nöjesfiske hade ett
visst berättigande. Jag vet inte om herr
von Friesen är vare sig fiskare eller
jägare — jag kan utgå ifrån att han
är båda delarna — men då det gäller
jakten ligger det inte riktigt till på
samma sätt som i fråga om fisket, det
medger jag. Vad fisket beträffar är det
en stor yrkesgrupp, som bär sin huvudsakliga
inkomst och bärgning av
detta näringsfång, men jag undrar om
det finns någon medborgare i detta
land som lever uteslutande på jakt. Det
är knappast troligt. Och vad är då jakten?
Jo, då blir jakten nöjesjakt eller
rekreationsjakt. Om jag har ett jordområde,
vilket jag verkligen har — och
det kanske även herr von Friesen har
— och någon av oss båda går ut någon
gång och jagar är det inte därför att vi
vill skaffa oss någon ökning av vår inkomst.
Det är uteslutande därför att

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

det är ett nöje, om det vid något tillfälle
ifrågakommer; alltså rekreationsjakt.
Då tycker jag att den möjlighet
till rekreationsjakt, som i undantagsfall
genom Kungl. Maj:ts förslag kan ges
även åt den icke jordägande befolkningen,
skola vi inte skriva bort. Det
vore orimligt om så skedde. Det finns
nämligen medborgare som ha så stort
intresse av att gå ut och jaga en eller
annan gång att de värdera detta oerhört
mycket mera än själva det ekonomiska
utbytet.

Det var någon i kammaren som en
gång i ett annat sammanhang talade om
jakten och då fällde det uttrycket, att
det finns något som kan betecknas med
uttrycket symbolisk jakt. Ja, det kanske
det gör. Detta, att en jaktintresserad får
gå ut med bössan i skogen och njuta
av naturen samt inbilla sig att han, om
han har en mycket stor tur, skall kunna
fälla ett villebråd, kan vara en rekreation
som inte helt och hållet får underskattas.

Slutligen, herr talman, skall jag inskränka
mig till att yttra ett par ord
angående behandlingen av ärendet.

Första kammaren bär för sin del godkänt
ändringsförslaget oförändrat,
d. v. s. tagit utskottets förslag, men beträffande
den del av motiveringen som
berör departementschefens förfrågan till
riksdagen angående jaktstadgan har första
kammaren i två frågor fattat ett annat
beslut än vad utskottet föreslagit.
Den ena avvikelsen innebär att det uttalande,
som utskottet gjort om rösträtten
i jaktvårdsområdena, skall bortfalla.
Den andra ändringen, som första kammaren
har beslutat, är att utskottets uttalande
angående motorbåtsjakten skall
ändras. Där hade utskottet, som herr
Levin påpekat, gjort den ändringen i
Kungl. Majrts förslag att utskottet förordat
att yrkesfiskarena skola få rättighet
att jaga från motorbåt. Det kanske verkar
något frapperande på en del av
kammarens ledamöter att utskottet gjort
detta medgivande, men jag tror att det

Nr 24.

Ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

är befogat. Det är knutet enbart till
yrkesfiskarena, märk väl, inte till kustbefolkningen
i allmänhet utan bara till
yrkesfiskarena. När yrkesfiskare fara ut
och fiska, ha de i regel gevär med sig
i båten. Om det kommer en sjöfågel flygande
och fiskaren är en skicklig skytt,
kanske han får ett jaktbyte. Och eftersom
fiskarena, när de fara ut och fiska,
nästan alltid ha jaktgevär med sig i
båten, är det risk för att det kanske
finns en och annan som oavsett vad
det står i lagen likväl skjuter någon
sjöfågel. Jag tror därför att den lilla
rättigheten för yrkesfiskarenas del
borde kammaren inte ha något att invända
emot.

Nu ligger saken så till, att genom första
kammarens beslut i dessa två omnämnda
avseenden kan det inte bli
något yttrande ifrån riksdagens sida,
ifall andra kammaren bifaller utskottets
förslag. Då bortfaller motiveringen
i berörda delar, men det gör ingenting.
Jag har den uppfattningen att utskottet
skall vidhålla den ståndpunkt, som
utskottet intagit, och jag hoppas att
andra kammaren också för sin del biträder
utskottets förslag jämväl när det
gäller motiveringen.

Detta innebär inte att utskottet behöver
göra något försök till sammanjämkning,
och det innebär inte att
andra kammaren behöver befara att det
blir någon förlängning av riksdagens
arbete. Det kan ju för övrigt inte ske
efter den 31 maj. Om däremot kammaren
skulle bifalla herr Levins yrkande
beträffande 2 § 3 mom. i lagtexten, innebär
detta att utskottet skulle ställas
inför ett mycket besvärligt sammanjämkningsproblem.
För min del kan
jag, åtminstone inte för närvarande,
uttala mig om, huruvida förutsättningar
föreligga för åstadkommandet av en
sådan sammanjämkning eller inte.

Herr talman! Med det nu anförda
hemställer jag om bifall till utskottets
förslag i dess helhet.

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

Herr LUNDBERG: Herr talman! Jag
skall inte ta upp någon längre diskussion
vare sig om jordbruksministerns
eller tredje lagutskottets ställningstagande
i denna fråga. Jag vill bara konstatera
att utvecklingen i fråga om vår
jord- och vattenlagstiftning synes gå
mot en skärpning av den enskilda
äganderätten. Jag vill beklaga att den
går åt detta håll med tanke på att utvecklingen
i övrigt har en annan
riktning.

Jag har i motionen nr 624 konstaterat
att jag även i fråga om jakten skulle
önska att allemansrättens principer
hade kunnat tillämpas. Så länge som
den enskilda äganderätten till jakten
bibehålies, kan man varken få en god
viltvård eller göra en förnuftig fördelning
av möjligheterna att komma i åtnjutande
av det nöje, som kan ligga
i jakt.

Riksdagen hade givetvis efter vad
jag kan förstå bort i detta sammanhang
beakta även en annan fråga, nämligen
att de människor, som för närvarande
genom jaktarrende skaffat sig tillgång
till jaktmark, hade bort skyddas i olika
avseenden. Det finns jaktarrendatorer,
som för närvarande nedlägga ett mycket
värdefullt och intresserat arbete
för en god viltvård, och de ha gjort
stora insatser på detta område. Men
på grund av den nuvarande äganderätten
komma dessa personer icke i åtnjutande
av något skydd, utan när den
enskilde jordägaren anser att han vill
göra en förändring och låta arrendekontraktet
utgå, kan han genom att höja
arrendeavgiften eller genom att stipulera
andra villkor praktiskt taget slå
sönder vad en enskild person, som icke
äger jord, har försökt att bygga upp.

Då det gäller de här föreliggande
speciella frågorna är jag medveten om
att propositionen icke innebär en allmän
revision utan endast avser en ändring
på enskilda punkter. Därför har
jag med frångående av det rent principiella
i fråga om allemansrätten blott
tagit upp till granskning ett par saker.

Det gäller först frågan om skärgårdsjakten.
Jag är medveten om att genom
den nuvarande lagen har det blivit en
inskränkning i befolkningens rätt att
utöva denna jakt. Det skulle med utgångspunkt
från min inställning till
frågan ha varit rimligt, att man nu
kunnat gå tillbaka till den gamla rätten,
som gällde före 1938, men då det
var uteslutet att tänka sig att få majoritet
för denna uppfattning har jag ansett
att den rätt, som gäller, skulle även
i fortsättningen kunna komma till uttryck.

Nu har det sagts här att det skulle
bli så bra genom de nya bestämmelserna,
ty länsstyrelserna — i praktiken
blir det väl jaktvårdskonsulenterna —
skola bestämma den rätt och den fördelning,
som skall gälla för det svenska
folket. Med den kännedom jag har om
dessa frågor anser jag att det varken
är lämpligt eller riktigt av riksdagen att
överlåta en rättstillämpning åt en eller
ett par personer inom ett län. Vi ha
inte en sådan sammansättning i fråga
om våra jaktvårdskonsulenter, att de
bredare folklagrens intressen bli beaktade,
utan där blir det andra intressen
som man i första rummet vill tillmötesgå.

Här talar man om processer, advokater
och dylikt. Det är självfallet meningen,
att är man icke jordägare, skall
man icke ha någon rätt, och det är
givet att de som icke ha denna rätt
heller inte ha möjlighet att få rätt vare
sig genom länsstyrelser eller genom rättegångar
med anlitande av advokater,
därför att ekonomiska förutsättningar
icke föreligga. Jag anser att varken utskottet
eller propositionen i denna fråga
företräder en uppfattning som jag kan
dela, och jag har därför i min motion
yrkat att vi skola hålla fast vid den
gamla ordalydelsen i fråga om skärgårdsjakten.

Jag har även ansett att den föreliggande
propositionen i fråga om jaktvårdsområdena
faktiskt innebär att man
skulle ge jordägarna ett ytterligare

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

jordmonopol. Jag anser att lagen skulle
vara en skyddslag, och jägarförbundets
särställning i detta sammanhang kan
endast motiveras av att det skulle syssla
med jaktvård och dylikt.

Sedan har jag även tagit upp frågan
om licensjakten på älg. Man måste
säga, att den i praktiken tillämpas på
ett sätt som verkar i högsta grad irriterande
på folk. För närvarande är det
ofta på det sättet, att de större jordägarna
eller de som ha större arealer
till sitt förfogande icke nyttja tiden
för älgjakten utan ha möjlighet att
efter den ordinarie jakttiden skjuta älgar
i den mån de ha licens. Om älgstammen
ur olika synpunkter är för
stor, är det väl rimligare att den allmänna
jakttiden utsträckes, så att befolkningen
i ökad utsträckning får möjlighet
att delta.

Jag vill i detta sammanhang även
säga, att det skulle vara önskvärt att
den spänning som råder mellan Svenska
jägarförbundet och Jägarnas riksförbund
på något sätt kunde elimineras.
Att dessa två organisationer leva vid
sidan av varandra motiveras väl av att
det föreligger spänning mellan olika
intressen, och det vore önskvärt om
man kunde utjämna den. Skall man nu
lägga allt i Svenska jägarförbundets
händer •— jag är medveten om att den
anordningen har goda förespråkare i
denna kammare — är det orimligt att
man icke beaktar de framställningar
som göras från Jägarnas riksförbund.
Jag skulle vilja rekommendera att man
i framtiden tar vederbörlig hänsyn till
båda parter och att man försöker
komma till en rättelse i de nuvarande
förhållandena. Jag är emellertid medveten
om att spänningen kommer att
föreligga så länge enskilda ha möjlighet
att avstänga stora grupper från
arrenden, men det vore angeläget att
jordbruksministern toge hänsyn till vad
som har framförts från Jägarnas riksförbund
i detta sammanhang.

Jag har även gjort en liten anmärk -

Ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

ning mot vapenförordningen. Det är ju
för närvarande så, att man måste ha
licens för att få ett hagelgevär eller
dylikt. Enligt lagens utformning skall
man väl inte behöva ha tillgång till
jaktareal av en viss storlek, men tilllämpningen
har blivit sådan. Nu ha
pojkar på 14—15 år möjlighet att både
få ha mausergevär hemma och att utnyttja
dem. När man nu har en lag som
reglerar jakten, tycker jag att det inte
är nödvändigt att behålla denna vapenförordning,
som gör att den ene får
anskaffa ett gevär medan den andre
skall bli utan. Även om jag inte kan
ställa något yrkande i detta sammanhang,
hoppas jag att denna fråga i en
annan form lägges fram i riksdagen.

Jag skall, herr talman, inte tillägga
mera, ty jag anser det efter den diskussion
vi hade i höstas inte vara
nödvändigt att ta upp själva principerna
till granskning. Jag ber att med
detta få yrka bifall till motion nr 624,
vilket innebär dels att man skulle behålla
nuvarande bestämmelser om skärgårdsjakten
och dels att man skulle
företa vissa strykningar i 13 §.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
När jag hörde den siste ärade talaren,
herr Lundberg, och tidigare reservanternas
talesman, herr Levin, kunde jag
inte uraktlåta att göra den reflexionen,
att den presentation som herr Lundberg
och herr Levin gåvo av propositionens
innehåll näppeligen var alldeles
korrekt. Av herr Lundbergs anförande
fick man det intrycket, att Kungl.
Maj :ts proposition på praktiskt taget
alla punkter skulle innebära längre gående
koncessioner åt den enskilda äganderätten
än 1938 års jaktlagstiftning.
Denna framställning är djupt missvisande.
I två speciella fall som herr
Lundberg tog upp, dels frågan om jaktarrendatorernas
rätt och dels frågan
om jaklvårdsområden, kan herr Lund -

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

berg övertyga sig om att den enskilda
rätten har uppmjukats i den föreliggande
propositionen till förmån för arrendatorerna
och till förmån för demokratiseringsprocessen
i jaktvårdsområdenas
beslutande instanser.

Herr Levin tog upp 1938 års jaktlags
13 § och ställde den mot utskottets förslag.
Han ville ha tillbaka den gamla
paragrafen, förebärande att den gav
större friheter åt allemansrätten i avseende
på jakten. Ja, 1938 års jaktlagstiftning
talar om rätten för den bofasta
kustbefolkningen, som av ålder
har idkat jakt på det fria vattnet och
ödeskären, att även i fortsättningen
göra det. Propositionen liksom utskottets
utlåtande, som har följt Kungl.
Maj:ts proposition, lägger tillståndsgivningen
i fråga om rätten att jaga på det
fria vattnet och ödeskären hos länsstyrelsen,
en administrativ myndighet,
men det säges ifrån både i jaktutredningens
betänkande, i propositionen
och i utskottets utlåtande, att den tilllämpning
man siktar på inte kommer
att betyda någon begränsning i den
gamla rätten för den bofasta kustbefolkningen
utan tvärtom en utvidgning
av »allemansrätten», som herr Lundberg
brukar uttrycka det. Inom jordbruksdepartementet
föreligger i dag ett
utkast till cirkulär som skall gå till
länsstyrelserna och som skall ligga
till grund för bedömningen av tillståndsgivningen.
Jag ber att få referera
det på ett par punkter för att belysa
vad jag nyss sade. Vi ha avsett att
rekommendera länsstyrelserna att iaktta,
att till erhållande av jakttillstånd i
första hand böra ifrågakomma personer
som äro fast bosatta i skärgårdsoch
kusttrakterna och som därjämte
för sin försörjning äro i väsentlig mån
beroende av de för dessa trakter typiska
inkomstkällorna. I enlighet härmed
böra såsom tillståndsberättigade anses,
förutom fiskarbefolkningen, även sådana
kust- och skärgårdsbor, som vid
sidan av annan näring hämta ett vä -

sentligt tillskott till sin försörjning från
havet, samt åtminstone i allmänhet personer
vid lots- och fyrplatserna och
tullverkets bevakningspersonal. Där lokala
förhållanden göra det önskvärt må
jakttillstånd meddelas också personer,
som, utan att deras yrke i och för sig
kan anses ha särskild anknytning till
kust- och skärgårdsförhållandena, dock
leva under i stort sett samma betingelser
som skärgårdsbefolkningen. Här
ha som exempel anförts lantbrukare,
handlande och hantverkare på skärgårdsöar
och i fiskelägen. Vidare gör
man för att i praktiken få det hela lätthanterligt
följande rekommendation:
»Därest praktiskt taget hela befolkningen
på en viss ö eller en viss plats
tillhör kretsen av dem som enligt det
förut sagda må kunna erhålla jakttillstånd,
må länsstyrelsen kunna föreskriva,
att jakt å allmänt vatten och ödeskär
må bedrivas av envar som är mantalsskriven
på ön eller platsen i fråga.»
Man lämnar alltså ett slags grupptillstånd,
varigenom även människor som
inte försörja sig på de typiska skärgårdsnäringarna
kunna få rättighet att
jaga under förutsättning att de äro
mantalsskrivna i sådana trakter, där
skärgårdsförhållandena dominera.

I det nya förslaget till jaktlag säges
dessutom ifrån, att Kungl. Maj:t må ha
rätt att lämna även andra grupper av
medborgare som inte höra till skärgårdsbefolkningen
rätt att jaga på det
fria vattnet i särskilda fall. Vi ha ju
efter vår långa kust städer och tätortsbildningar
— Karlskrona, Kalmar,
Borgholm, Västervik, Oskarshamn, Nyköping,
Oxelösund och hela raden upp
—• där det finns en befolkning som
inte skiljer sig från befolkningen i städer
inne i landet, och det är ganska
oriktigt att i jakthänseende kalla den
för kustbefolkning. När man för närvarande
talar om den bofasta kustbefolkningen,
får man en hel del kontroverser
om huruvida stadsborna skola ha
rätt att jaga eller inte. Det avgörs, som

Tisdagen den 29 maj 1951 fin.

herr Andersson i Löbbo nyss anförde,
i sista hand i högsta domstolen, och i
de fall där frågorna ha gått så långt,
har högsta domstolen enligt min erfarenhet
inte varit enig i sitt ställningstagande.
Det har varit majoritetsutslag
som ha avgjort om den eller den
specielle medborgaren skall ha rätt att
jaga eller inte. Det är naturligtvis både
besvärligt, krångligt och otillfredsställande,
och det är omöjligt att få fram
ett prejudikat med den praxis som för
närvarande gäller. Man får en annan
praktisk möjlighet att ordna detta enligt
den nya jaktlagens bestämmelser.
Genom Kungl. Majrts rätt att i speciella
fall ge även andra grupper än kustbefolkningen
tillstånd att jaga har man
skapat en ventil för medlemmarna i en
jaktvårdsförening i en stad eller tätortsbildning
— där man kan ha garantier
för att jakten bedrives som den
skall bedrivas — att kunna få rätt att
komma ut och jaga på fritt vatten. Den
möjligheten finns inte alls enligt nuvarande
lag.

Jag har med detta, herr talman, velat
slå fast, att det icke är en korrekt information
som herr Lundberg och herr
Levin ha givit kammaren när de ha
ställt den nuvarande 13 § mot de nya
bestämmelserna och gjort gällande, att
de nya bestämmelserna beskära allemansrätten
på ett enligt de båda talarnas
uppfattning oriktigt sätt.

Det ömtåligaste i hela jaktproblemet
är självfallet vårjakten, och här kommer
bland annat in frågan om rätten
att skjuta från motordrivet fartyg, en
rätt som enligt utskottets förslag skall
tillkomma den befolkning, som yrkesmässigt
bedriver fiske. Jag skulle vilja
säga något mera principiellt om •vårjakten.
Jag har svårt att dela herr Levins
uppfattning om vårjaktens nödvändighet
som ett komplement till fiskarbefolkningens
näringsutövning. — Jag
ser att herr Levin skakar på huvudet.
Det är möjligt att han menar höstjakten
och den senare jakten, och där är frå -

Nr 24. 27

Ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

gan inte så upprörande som den visat
sig vara i fråga om vårjakten.

Vi ha för närvarande totalförbud för
vårjakt från Svinesund till Skanör—
Falsterbo, och vi ha totalförbud för
vårjakt från Haparanda till Älvkarleö.
Däremot tillätes vårjakten mellan upplandsgränsen
och gränsen mellan Kristianstads
och Blekinge län. Tidigare
var jakttiden 14 dagar, men från och
med i år har den minskats till 7 dagar
på grund av den starka reduktion av
sjöfågelstammen som vårjakten otvivelaktigt
har fört med sig. Jag betraktar
den inte som något lovligt näringsfång,
och jag betraktar det inte heller
som en god sport med detta båtlinjeskytte
som förekommer utanför kusten
i Blekinge och södra Kalmar län. Skyttarna
ligga på durken i båten. När sträcket
kommer några meter över vattenytan,
reser sig skytten då sträcket är
10—15 meter från honom. Fåglarna
vända då hela underredet till när de
gå rakt upp för att klara sig och erbjuda
den mest förträffliga skottavla
för hagelsvärmarna. Det finns ingen
sport i detta, och det är ingen nyttobetonad
jakt. En talare i första kammaren
betraktade det såsom organiserat
mord på sjöfågelstammen. Jag vill kanske
inte nyttja samma expressiva uttryck,
men jag tror att kammarens ledamöter
ge mig rätt om jag konstaterar,
att vi här ha förklaringen till den
hårda beskattning av sjöfågelstammen,
som onekligen har ägt rum under de
senaste fem å tio åren. Det är ju dessa
fåglar, som komma upp för att häcka
och som ha ansvaret för reproduktionen
av stammen, som man massdödar.
Det är ett prisvärt mål att se till att det
blir helt förbud på vårjakt även på den
sträcka som är kvar, d. v. s. från Kristianstads
län upp till gränsen mellan
Uppland och Gästrikland. Att man inte
kunnat göra det ännu beror helt enkelt
på att det skulle bli sådana påfrestningar
på lojaliteten att hålla förbudet,
om man ginge över från 14 da -

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

gars jakt till helförbud, att vi inte våga
oss på detta. Att tillåta 7 dagars jakt är
en övergång till vad vi måste komma
fram till, nämligen förbud mot vårjakten.

Det har gjorts gällande — och jag
skall inte förneka att det är riktigt —
att den rätt som den bofasta kustbefolkningen
har haft enligt 1938 års
jaktlag att skjuta från maskindrivet
fartyg, har varit en av anledningarna
till den starka utskjutningen under våren
och följaktligen till decimeringen
av sjöfågelstammen. Jag tror inte att
det har någon större betydelse för fiskarbefolkningen
om de ha rätt att skjuta
sjöfågel när de äro ute på sitt fiske.
Vi ha för närvarande en konvention
med Danmark, vilken förbjuder fiskarbefolkningen
på hela västkusten att
skjuta sjöfågel från maskindrivet fartyg,
och den konventionen förbjuder
också jakten under fyra sommarmånader
på ostkusten.

Nu har utskottet i sitt utlåtande skrivit,
att man bör ge den fiskarbefolkning,
som bedriver yrkesmässigt fiske,
rätt att skjuta sjöfågel från maskindrivet
fartyg. Man kommer då in på en
ganska besvärlig gränsdragning mellan
olika grupper av skärgårdsbor. Man
har hela skalan, från de skärgårdsbor
som fiska för sitt nöje, de som fiska för
husbehov, de som kombinera husbehovs-
och yrkesfiske, övervägande yrkesfiskare
och renodlade yrkesfiskare.
I denna skala skall man med ett alexanderhugg
skilja den yrkesfiskande befolkningen
från den andra och ge den
yrkesfiskande befolkningen men inte
den andra rätt att skjuta från maskindrivet
fartyg. Jag tycker att det har
funnits någon praktisk möjlighet att
bemästra detta med 1938 års lagstiftning,
som gav hela den bofasta kustbefolkningen
rätt att jaga, men såsom
utskottet nu har presenterat sitt förslag
med en uppdelning av befolkningen,
som svårligen låter uppdela sig
så där klart, kommer man in på till -

lämpningssvårigheter som jag faktiskt
hesiterar för.

Jag anser inte heller att man skall
fästa alltför stor vikt vid det stöd till
fiskarbefolkningens yrkesutövning, som
jakten skulle vara. Det var den under
de betingelser som gällde förr. Nu kan
ju fiskarbefolkningen inte jaga sjöfågel
annat än för att få omväxling i
kosten. Man kan däremot inte sälja sjöfågel
och göra någon försäljningsvinst,
eftersom det för närvarande gäller förbud
att saluföra sjöfågel i allmänna
handeln, ett förbud som är betingat av
reduktionen av sjöfågelstammen. Det
kan naturligtvis vara ett nöje och en
sport för fiskarbefolkningen lika väl
som det är för andra medborgargrupper,
men då är det väl inte orimligt att
fiskarbefolkningen får ta samma premisser
för utövningen av det nöjet som
den övriga befolkningen som kommer
att få tillstånd att jaga.

Jag vill slutligen, herr talman, säga
någonting om den s. k. demokratiseringsprocessen
när det gäller jaktvårdsområdena.

Förutsättningen för bedrivande av
en god jaktvård är ju att vi ha de jordägande
samlade i ett jaktvårdsområde
med sinne och intresse dels för jakten,
så som den skall bedrivas — alltså inte
utskjutningen — och dels för reproduktionen.

Jaktvårdsområden konstitueras endast
under två bestämda förutsättningar:
80 procent av jordägarna inom det
ifrågasatta jaktvårdsområdet skola vara
positivt inställda för att bilda ett sådant,
och dessutom skall mer än 80
procent av områdets areal ägas av dem
som uttala sig för bildandet av jaktvårdsområdet.
Om man inte har denna
betryggande, dubbla marginal kommer
intet jaktvårdsområde till stånd, och
man har följaktligen även fortsättningsvis
en jakt som sker utan det incitament
till jaktvård, varunder varje jakt
rätteligen skall bedrivas.

Nu är det självfallet att man har in -

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

tresse av att få en så långt gående demokratisering
som möjligt i fråga om
arbetsformerna och beslutanderätten
inom jaktvårdsområdena. Kungl. Maj:t
bär skrivit i den riktningen, vilket utskottet
också tacksamt har noterat, men
det säges tydligt i propositionen, att i
frågor, som röra jaktvårdsområde, skall
varje fastighetsägare äga en röst, såvida
annorlunda ej bestämts i de för
området gällande reglerna för jaktutövandet
och jaktvården. Man uttalar
principiellt att det bör vara en medlem
och en röst, men man ger suverän rättighet
för jaktvårdsområdets medlemmar
att besluta, om det skall vara så
eller om den fria rösträtten skall begränsas
med hänsyn till arealfördelningen
mellan vederbörande delägare i
jaktvårdsområdet. Nu har utskottet i sin
skrivning lagt till ett par meningar,
där man säger: »Det kan ifrågasättas
huruvida man ej framdeles skulle kunna
gå vidare på den inslagna vägen i
riktning mot större inflytande för de
mindre fastighetsägarna. Exempelvis
skulle man kunna för vissa frågor införa
tvingande regler om röstberäkning.
» Ja, det låter ju väldigt bra, om
man inte tänker sig in i vilka konsekvenser
det kan föra med sig. Det ligger
rent allmänt så till, att man gärna
attraheras av en skrivning, enligt vilken
varje part skall ha eu röst, och
motsatsen för ju gärna med sig tankegångar
från ett klassamhälle, som vi
definitivt ha passerat, men om denna
skrivning innebär att man beskär jaktvårdsområdenas
egen möjlighet att bestämma
takten i demokratiseringsprocessen
och om följden blir att man inte
får några jaktvårdsområden, då har jag
väldigt svårt att begripa vad det skall
vara för fördel med ett platoniskt uttalande,
som för icke önskvärda konsekvenser
med sig. Ty märk väl, utskottet
föreslår inte någon ändring av
grunderna för bildande av jaktvårdsområden.
Vi äro allesammans överens
om det önskvärda i att de komma till

Ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

stånd, men om man sätter upp en rekommendation
om tvingande bestämmelser
och därmed sätter en käpp i
hjulet för utvecklingen på området, ja,
då kan det hända att man har lurat sig
själv.

Jag har velat anföra detta för att
kammarens ledamöter inte skola gå till
beslut med mindre än att de ha denna
aspekt på problemet klar för sig. Jag
tror det är klokt att här följa propositionen.
Det finns ju också vid utskottets
utlåtande en reservation som följer
Kungl. Maj:ts förslag.

Herr talman! Jag har velat anföra
dessa speciella synpunkter på de frågor
som jag tror äro mest kontroversiella
och som främst föranleda debatten
i kammaren när vi nu behandla
jaktvårdslagstiftningen.

Herr LUNDBERG (kort genmäle):
Herr talman! Jag skulle vilja säga till
jordbruksministern, att den demokratiseringsprocess
i fråga om jord- och vattenrätt,
som han har varit förespråkare
för, ha de bredare folklagren al! anledning
att be Gud bevara sig för, tv om
jordbruksministern skulle fråga sina
lantarbetare vad de tycka om den demokratiseringsprocess
han igångsatte i
fråga om fisket vid Mälaren, skall han
få höra, att det, min själ och pina, inte
precis är demokratiska regler som ha
kommit till synes i det sammanhanget.

Enligt förslaget skall ju tillståndsgivningen
ligga i länsstyrelsens händer,
och det säges att detta icke innebär någon
begränsning. Men med kännedom
om hur det i dagarna tillgår när det
gäller tillämpningen av fiskerätten ber
jag Gud bevara mig även för att vi skola
fortsätta med att låta beslutanderätten
ligga hos underordnade myndigheter.
Detta Krångel-Sverige, som herr jordbruksministern
tycks vara förespråkare
för, kan jag inte uppskatta.

Man talar här om tätorterna och om
vilken betydelse det skall ha huruvida

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

den som jagar är beroende av jakten
som inkomstkälla o. s. v. Ja, herr jordbruksminister,
det finns någonting som
heter sociallagstiftning, som vi ha fått
under senare år och som skapar möjligheter
för alla folkgrupper att få tillgång
till svensk natur. Detta gör att vi också
få lära oss att tänka annorlunda i fråga
om jord- och vattenrätt.

Vidare talar man om ett årligt organiserat
mord på sjöfågelstammarna
exempelvis på de allmänna vattnen. Är
det bara på de allmänna vattnen som
det är organiserat mord? Försiggår det
inte också inomskärs, där den enskilda
äganderättens principer gälla, händelser
som borde brännmärkas? Jag har
ingenting emot ett förbud emot vårjakt
och dylikt, men jag menar att rätten
bör tillämpas litet mera demokratiskt
än för närvarande, och det är dessa
rättsprinciper som jag i höstas såväl
som i dag har försökt få gehör för.

Herr LEVIN (kort genmäle): Herr talman!
Jag begärde ordet för replik därför
att statsrådet inte — lika litet som
utskottet har gjort — kunde övertyga
mig om att den föreslagna ändringen av
13 § i den nu gällande lagen inte är avsedd
att inskränk^ kustbefolkningens
rätt att jaga. Om detta inte är avsikten,
vad skall man då läsa ut av departementschefens
yttrande i denna punkt?

Här säger departementschefen att han
inte vill återgå till vad som gällde före
1938. Frågan är bara på vad sätt den
önskvärda begränsningen av de jagandes
antal lämpligen skall åstadkommas,
och herr statsrådet redovisar här hur
han tänker sig att åstadkomma detta.
Om resultatet av detta säger han i propositionen:
»Om reglerna angående jakten
på öppna havet och ödeskären utformas
i enlighet med vad jag nu förordat,
kommer detta i praktiken att
medföra att största delen av den icke
jordägande befolkningen kommer att
helt avskäras från möjlighet att idka

sjöfågeljakt.» Kan man, när man har läst
detta, verkligen tro på påståendet, att
det inte alls är fråga om någon inskränkning
i rätten att jaga på öppna havet?
Jag kan åtminstone inte få den uppfattningen.

Så har statsrådet varit inne på frågan
om svårigheten att bedöma vilka som
bedriva yrkesmässigt fiske. Men utskottet
har ju inte heller föreslagit att man
skulle ge dem som driva yrkesmässigt
fiske över huvud rätt att jaga från motorbåt.
Utskottet har endast föreslagit
att jakt som sker i samband med utövande
av yrkesmässigt fiske, skulle få
bedrivas, d. v. s. sådan jakt som sker
under färden till och från fiskeplatserna.
Det är väl rätt enkelt att kontrollera
om en person har varit ute för att bedriva
yrkesmässigt fiske. Då har han
ju nämligen fiskredskapen i båten, och
det kan inte vara någon stor konst att
konstatera detta.

Vad skola över huvud taget jag och
alla andra fiskare, som inte disponera
någon annan båt än en motorbåt, med
licensen för jakt på de öppna vattnen
att göra, om vi inte under några förhållanden
få lov att lossa ett skott från
motorbåten? Läs vad professor Notini
har kommit till i sin utredning! Trots
att han är så positivt inställd som över
huvud taget någon till alla inskränkningar
i jakten på sjöfågel, har han kommit
till det resultatet, att om man skall
totalförbjuda jakt på sjöfågel från motorbåt
betyder det att sådan jakt i södra
Östersjön över huvud taget inte kan bedrivas
på öppna havet.

Herr ANDERSSON i Löbbo (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall bara
först be att få säga ett par ord till herr
Lundberg. Statsrådet har replikerat honom
i övrigt, så jag kan inskränka mig
till att bara påpeka att de bestämmelser,
som nu föreslås, bl. a. innebära att
Kungl. Maj:t skall ha befogenhet att för
begränsade områden förklara jakten fri

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

för varje svensk medborgare. Det är
ändå, herr Lundberg, ett litet steg på
den väg mot en allemansrätt till jakt,
som herr Lundberg intresserar sig för.
Jag tror att herr Lundberg aldrig kan
nå sitt syfte att få allemansjakt genomförd,
men här är ett steg som, även om
jag förmodar att herr Lundberg säger
att det är högst obetydligt, i någon mån
går herr Lundbergs intressen till mötes.

Så skall jag be att få säga några ord
om statsrådets uttalande angående demokratiseringen
av rösträtten. Det gäller
här en rätt liten sak. Vad utskottet
har tillagt är mycket försiktigt. Jordbruksministern
citerade utskottets uttalande,
varför jag inte behöver upprepa
det. Det är bara en liten rekommendation
i riktning mot den lika rösträtten,
och vid det förhållandet, att de
ekonomiska organisationerna i vårt land
mer och mer ha gått in för principen
»en man, en röst» tycker jag inte det
är farligt att ta den mycket försiktiga
formulering som utskottet här har föreslagit.
Ett bekämpande av denna demokratisering
förefaller mig, herr talman,
att vara utslag av en överkänslighet som
jag har mycket svårt att förstå.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag tror att ingen av kammarens ledamöter
har fått något intryck av att jag
har en benägenhet för att reagera överkänsligt,
varken i den ena eller den
andra frågan. Så är inte fallet här heller.
Men om man i departementet under
några år har kunnat följa hur pass besvärligt
arbetet med bildandet av jaktvårdsområden
är, har man kanske fått
vissa farhågor, som herr Andersson i
Löbbo och flera andra inom utskottets
majoritet inte gärna kunna vara informerade
om. Just reglerna om denna
dubbla förutsättning för bildande av
jaktvårdsområden och om denna starka
kvalificerade majoritet av fyra femtedelar
äro ingenting annat än eu veri -

Ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

fikation på hur pass besvärligt det är
att övertala människor med stora jordområden
att gå tillsammans med människor
med små jordområden i en korporation,
där man skall resonera kollektivt
just om jakten. Det behövs sannerligen
inte mycket för att skrämma
bort vederbörande, och jaktvårdskonsulenterna,
som dagligdags sträva med
detta arbete, veta hur pass ömtålig situationen
är. Det är således inte jag som
är överkänslig, utan det är situationen
som är så ömtålig, att bara denna hårda
skrivning, som utskottet har föreslagit,
kan ge anledning att tro att vi få ytterligare
besvärligheter när vi arbeta i det
vällovliga syftet att bilda jaktvårdsområden.

Jag vill till herr Levin säga, att när
jag gör en jämförelse med vad den nya
jaktlagstiftningen skall innebära, tar
jag självfallet den jaktlagstiftning, som
vi för närvarande ha, såsom motpol; jag
ställer 1938 års jaktlagstiftning kontra
det förslag som ligger på riksdagens
bord. Och ingen torde kunna bestrida
att vad jag säger innebär längre gående
koncessioner i riktning mot den s. k.
allemansrätten än den nu gällande jaktlagstiftningen
innebär.

Att det före 1938 rådde ett tillstånd
som, jämfört med vad som här ligger
förslag om på riksdagens bord, innebar
ännu längre gående koncessioner åt
allemansrätten, är ju en jämförelse som
knappast är relevant i dagsläget. Att det
förhållande, som gällde före 1938, efterföljdes
av 1938 års hårda beskärningar
var betingat av att allemansrätten inte
är praktikabel på det här området. Om
man går för långt åt det ena hållet, utlöser
man utslag åt motsatta hållet, som
bli starkare än de behövde vara om man
hade gått litet försiktigare till väga.

Nu innebär det förslag, som ligger på
riksdagens bord i dag, en kompromiss
mellan vad som gällde före 1938 och
vad som har gällt sedan 1938. Låt mig
kalla kompromissen för en företeelse
där pendelutslagen inte skola behöva

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

bli så markerade, varken åt det ena eller
åt det andra hållet.

Jag vill slutligen till herr Lundberg
säga, att om han menar att vi skola
baka ihop något slags repetitionskompott
på frågor, som riksdagen behandlat
och fattat beslut om för ett halvt år
sedan och som inte ha någonting gemensamt
med den fråga om jaktlagstiftning,
som vi behandla i dag, så tänker
jag inte vara med och röra med sleven
i den grytan.

Herr ANDERSSON i Ryggestad: Herr
talman! Den proposition som Kungl.
Maj:t framlagt med förslag till ändring
i lagen om rätt till jakt, m. m., har ju i
stort sett tillstyrkts av utskottet. Det är
bara på ett par punkter som utskottet
har ansett att en viss uppmjukning bör
ske.

Beträffande den föreslagna ändringen
av jaktstadgan har det ifrågasatts förbud
att bedriva jakt från maskindrivet
fartyg. Dylik jakt är nu förbjuden, men
den bofasta kustbefolkningen är undantagen
från detta förbud. Utskottet har
uttalat att det hyser vissa betänkligheter
mot en ändring av jaktstadgan i detta
avseende. Ett dylikt förbud skulle ju i
allra största utsträckning drabba yrkesfiskarena.
Det är ju på det sättet, att
yrkesfiskarena under jakttiden vid färd
till och från sina fångstplatser kanske
medföra gevär i sina fartyg och kanske
skjuta någon fågel för det egna hushållets
behov. Om man skulle förbjuda detta
skulle det betyda att fiskarena fråntagas
en rätt, som de haft sedan mansåldrar
tillbaka. Så vitt jag kan förstå
är detta att bruka större våld än nöden
kräver. Utskottet har också uttalat att
förbud mot jakt från maskindrivet fartyg
icke bör avse jakt som bedrives i
stort sett i samband med utövande av
yrkesmässigt fiske. Jag ber, herr talman,
att på denna punkt helt få ansluta mig
till utskottets synpunkter.

Nu har det visserligen försports att
första kammaren vid fattandet av sitt

beslut frångått denna utskottets synpunkt.
Jag vill emellertid, herr talman,
säga, att skulle jaktstadgan ändras i den
riktning som det har ifrågasatts, så är
detta såvitt jag förstår ett dråpslag mot
fiskarenas rätt att utöva jakt under
fiske. Även om första kammaren fattat
ett sådant beslut, så bör denna kammare
inte medverka till en sådan ändring
av jaktstadgan.

I propositionen föreslås vissa ändringar
i de bestämmelser som gälla
för jaktvårdsområdena. Förslaget berör
bland annat röstberäkningen vid omröstning
bland deltagare i skogsvårdsområde.
Där har utskottet följt den
kungl. propositionen i vad det gäller
bestämmelserna i § 13 i lagen, där det
heter: »I frågor som röra jaktvårdsområde
äge, där ej annorlunda bestämts i
de för området gällande grunderna för
jaktutövningen och viltvården, varje
fastighetsägare en röst.» Jordbruksministern
framhöll i sitt anförande nyss att
detta var en demokratisering, och jag
är beredd att understryka detta i alla
avseenden. Utskottet har också uttalat
sin tillfredsställelse med denna bestämmelse
under framhållande av att den är
särskilt tacknämlig ur de mindre fastighetsägarnas
synpunkt. Och utskottet tilllägger:
»Det kan ifrågasättas huruvida
man ej framdeles skulle kunna gå vidare
på den inslagna vägen i riktning mot
större inflytande för de mindre fastighetsägarna.
»

Detta utskottets uttalande är att hälsa
med särskild tillfredsställelse ur de
mindre markägarnas synpunkt. Nu är
det ofta de större markägarna som bestämma,
och de göra det i kraft av sin
stora areal. Detta är, herr talman, såvitt
jag förstår en kvarleva från den fvrtiogradiga
skalans tid. Det är ju klart, att
jaktvårdsområdena äro viktiga ur jaktvårdssvnpunkt,
men man torde kunna
säga, att de äro ännu viktigare ur viltvårdssynpunkt.
Och jaktvårdsintresset
och viltvårdsintresset äro inte bara till
finnandes hos de stora markägarna.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

Till detta utskottsutlåtande har fogats
en reservation av herr Holmbäck in. fl.,
vilken vänder sig mot utskottets uttalande,
att man bör gå vidare på den inslagna
vägen och bereda större inflytande
för de mindre fastighetsägarna. Motivet
för reservationen säges vara, att det icke
borde ankomma på utskottet att uttala
sig om framdeles eventuellt erforderliga
ändringar av dessa regler om röstberäkning.
Jordbruksministern har nyss
varit inne på denna fråga och har därvid
uttalat, att han tror att detta utskottets
uttalande kan leda till att det
sättes en käpp i hjulet för bildande av
jaktvårdsområden i fortsättningen. De
större markägarna skulle kunna reagera
mot detta uttalande, och man skulle få
avsevärt minskade möjligheter att bilda
jaktvårdsområden. Herr talman! Kan
det inte också tänkas bli på det sättet,
att om denna kammare nu inte vill ta
denna motivering, de mindre markägarna
komma att resonera på det sättet, att
här har dock utskottet uttalat sig för en
ytterligare demokratisering och ett ytterligare
stöd för de mindre markägarna
men detta kunde inte riksdagen gå
med på. Kan då inte intresset hos dessa
små markägare också bli mindre?

Jag har tidigare pekat på att reglerna
om röster efter markinnehav är
en kvarleva från den fyrtiogradiga
skalans tid, och jag har ingen anledning
att taga tillbaka detta påstående.
För min del skulle jag gärna ha sett,
att utskottet hade velat gå en bit längre
på denna punkt. Jag skulle gärna ha
sett en uppmjukning i bestämmelserna
om röstberäkning vid jaktvårdsområdens
bildande. Nu är det ju så, att om
ett byalag eller flera skola bilda jaktvårdsområden,
så måste fyra femtedelar
av markägarna inom området
vara med om att bilda jaktvårdsområdet
i fråga för att man över huvud taget
skall kunna få det till stånd. Men det
är inte nog med detta, utan dessa markägare
skola också representera minst
fyra femtedelar av den areal, som skall

Ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

ingå i jaktvårdsområdet. Denna bestämmelse
luktar ju ännu mer av den fyrtiogradiga
skalan. Jag vet att man inom
jaktvårdsutredningen har vissa sympatier
för en uppmjukning på denna
punkt, men det har i detta fall rests
kraftigt motstånd mot varje försök till
uppmjukning, och man har rent av velat
skärpa bestämmelserna. Man har
velat göra gällande, att en uppmjukning
av dessa bestämmelser, t. ex. så
till vida att det skulle för ett jaktvårdsområdes
bildande endast erfordras enkel
majoritet, skulle utgöra ett tvång
emot dem som inte ville tillhöra jaktvårdsområdet
i fråga. Ja, visst kan man
resonera på det sättet. Men nog är det
väl ändå så, att även de nuvarande bestämmelserna
i viss mån innebära ett
tvång. De äro ju ett tvång mot dessa
20 procent markägare som skola tvingas
in i ett jaktvårdsområde. De övriga
80 procenten av markägarna, som även
representera fyra femtedelar av arealen,
skola ju kunna tvinga in de 20
procenten markägare i jaktvårdsområdet.
Man får väl säga, att det inte
finns någon principiell skillnad mellan
låt mig säga enkel majoritet och fyra
femtedelars majoritet. Det är ingen artskillnad,
det är en gradskillnad. Om
man rättade till denna gradskillnad så
till vida, att man ginge ned till enkel
majoritet, tror jag det skulle få mycket
stor betydelse för jaktvården inom vårt
land, alldenstund —• det är åtminstone
jag för min del fullt på det klara med
— jaktvårdsområdena äro mycket viktiga
både ur jaktvårds- och viltvårdssynpunkt.
En sådan bestämmelse om enkel
majoritet skulle också ha stor betydelse
för de mindre fastighetsägarna
här i landet. Ännu ha vi dock inte
kommit så långt. Utskottet är emellertid
inne på rätt väg när det påpekar,
att man i framtiden bör gå vidare på
den inslagna vägen i riktning mot
större inflytande för de mindre fastighetsägarna
här i landet. Jag är övertygad
om, herr talman, att det inte

3 — Andra kammarens protokoll 11)51. Nr 24.

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

kommer att dröja länge, förrän utvecklingen
på detta område kommer att
göra det nödvändigt för statsmakterna
att på nytt ta upp denna fråga i hela
dess vidd.

Det förslag som utskottet har framlagt
innebär ju i stort sett bifall till den
kungl. propositionen, och jag ber, herr
talman^ att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ÅHMAN: Herr talman! Jag skall
be att med några ord få klargöra varför
jag i likhet med några medreservanter
anslutit mig till den vid detta utlåtande
fogade reservationen nr 2 av herr Holmbäck
in. fl.

Orsaken härtill är att det måste anses
principiellt oriktigt att vid införandet
av en lagändring ge anvisningar
om nya ändringar. Sådana böra enligt
vår mening bli beroende av den framtida
erfarenheten av den nya lagen.
Jag vill understryka att vi inte på något
som helst sätt nu böra taga hänsyn
till blivande förändringar beträffande
representationen och beslutanderätten
i jaktvårdsföreningarna när det gäller
de större eller mindre markägarna.
Rent praktiskt sett skulle ett bifall till
utskottets motivering med bibehållande
av de meningar, som vi vilja utesluta,
kunna medföra oöverstigliga svårigheter
att få till stånd en effektiv jaktvårdsorganisation.
Det är ju jaktvårdsintresset
som man vill tillgodose, och då
bör man inte göra sådana uttalanden,
som äro ägnade att förhindra tillkomsten
av jaktvårdsföreningar med tillräcklig
anslutning. Jag finner inte herr
Anderssons '' i Ryggestads resonemang
på den punkten övertygande. Men då
jordbruksministern i det fallet har avgivit
en ganska utförlig motivering för
bifall till vår reservation och första
kammaren redan har anslutit sig till
denna, ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till den av herr Holmbäck
m. fl. avgivna reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Stjärne och Jansson i Aspeboda.

Herr SKÖLDIN: Herr talman! Jag har
som sakkunnig deltagit i den utredning,
som föregått framläggandet av den
proposition, varpå det föreliggande utskottsutlåtandet
grundar sig, och jag
ber därför att få säga några ord. Om
man ser på det resultat, som man kommit
till genom 1938 års lagstiftning,
kan man utan överdrift påstå, att resultatet
är förträffligt, alldenstund man
nu efter tolv års erfarenhet inte har
behövt föreslå större förändringar än
som här äro föreslagna.

Såväl i utskottsutlåtandet som i den
diskussion som har förts här i kammaren
har problemet rösträtten i jaktvårdsområdena
uppmärksammats. Det
har därvid framhållits att det vore
önskvärt att i större utsträckning än
vad som för närvarande är fallet få
fram ett demokratiskt förfarande enligt
mottot en man en röst. Detta problem
har ju egentligen aktualiserats genom
jaktutredningen. Vi .hade gjort undersökningar
i en rad av fall och därvid
konstaterat, att man i allmänhet vid
röstning inom jaktvårdsområde i allmänhet
tillämpade principen en man
en röst. Med anledning därav föreslog
utredningen att ett stadgande av denna
natur skulle införas i lagen, ehuru
detta stadgande skulle bli vad vi kallade
dispositivt, d. v. s. att jaktvårdsområdena
skulle själva få laga efter
lägligheten från fall till fall. Nu har
utskottet i detta stycke gått ännu längre
än propositionen. Departementschefen
har ju anslutit sig till vad jaktvårdsutredningen
i detta stycke har föreslagit,
och jag fattar utskottets skrivning
som ett utslag av välvilja och förståelse
för jaktvårdsområdena och för det arbete
som ligger bakom deras tillkomst.
Jag vill emellertid säga, att jag delar
den uppfattning, som kommit till uttryck
i statsrådets uttalande, att därest

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

man skulle gå så pass långt som utskottet
antyder, att man skulle tillämpa
principen en man en röst och låta den
taga form i ett bestämt stadgande i lagen,
så skulle det i oerhört hög grad
komma att försvåra möjligheterna till
att bilda jaktvårdsområden.

I nu gällande stadgar för jaktvårdsområdena
har en markägare för varje
påbörjat 20-tal hektar mark en röst.
Det synes som om utskottet har föreställt
sig att de stora markägarna ha
ett obegränsat röstetal. Med anledning
därav vill jag erinra om att i jaktvårdsområdena
i allmänhet har denna bestämmelse
om en röst för varje påbörjat
20-tal hektar jord begränsats så
till vida, att ingen markägare kan ha
mer än en tiondel av de röster, som på
stämman äro representerade. I vissa
jaktvårdsområden är denna begränsning
inte av samma storlek, men det
gäller likväl att ingen får utöva rösträtt
för mer än en femtedel, en fjärdedel
och i en del fall en tredjedel av
de på stämman representerade rösterna.
Det kanske kan sägas, att detta förfarande
inte är fullt demokratiskt. Jag
måste dock påpeka för herr Andersson
i Ryggestad, som ansåg att ett dylikt
förfarande vore jämförbart med den
fyrtiogradiga röstskalan på sin tid, att
vi väl inte inom de organisationer, där
herr Andersson och jag äro verksamma,
stå alldeles främmande för en dylik
avvägningsmetod. Jag tänker då
närmast på våra tidningsföretag, där
man har en rösträttsutövning som står
i ett visst förhållande till det aktiekapital,
som man har satt in i vederbörande
företag. Det är sålunda en
begränsning av rösträtten som tar sig
uttryck på samma sätt som inom jaktvårdsområdena.
Ett sådant tillvägagångssätt
är sålunda inte alldeles främmande
för folkrörelserna. Jag tror att
om man skulle driva den här saken för
hårt — och det föreställer jag mig att
man inom utskottet har ansett att man
inte bör göra — så skulle det skapa

Ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

svårigheter och inte på något sätt underlätta
arbetet inom jaktvårdsområdena.
Det bör i detta sammanhang tillläggas
att i stora delar av vårt land,
i varje fall i Norrland, röstar man i
jaktvårdsområdena enligt mottot en man
en röst. I dessa områden samjagar man
även, och det har där inte uppstått några
som helst besvärligheter.

När utskottet alltså går in för att de
som tillhöra jaktvårdsområde själva
skola få bestämma, hur dessa bestämmelser
skola tillämpas, tycker jag att
det är en överflödsgärning att riksdagen
nu skulle ställa i utsikt, att det en
gång i framtiden skall bli ändringar i
dessa bestämmelser. När den dagen
kommer får man pröva saken på nytt,
och jag tycker inte att man bör utfärda
några fullmakter, som skola gälla för
framtiden. Om nu detta uttalande kommer
med i motiveringen kommer det,
som statsrådet sade, utan tvivel att föranleda
en del trassel. Därför skulle
jag vilja ansluta mig till reservationen
i detta avseende. Vi ha för närvarande
751 jaktvårdsområden i landet med
i medeltal 75 deltagare. Mellan 57 000
och 58 000 av medlemmarna äro fastighetsägare.
Arbetet med bildandet av
jaktvårdsområden är så omfattande och
betungande förut, att jag är övertygad
om att det inte finns någon anledning
för dem som vilja befrämja detta arbete
att ytterligare försvåra denna verksamhet,
vilket enligt min övertygelse skulle
bli fallet om man skulle ta med det
omtvistade avsnittet.

Herr Andersson i Ryggestad har också
talat för att man borde begränsa den
procentuella andelen av de jordägare,
som måste ansluta sig till ett jaktvårdsområde
för att ett sådant skall kunna
bildas. Denna skulle som statsrådet nyss
nämnde vara 80 procent, både i fråga
om deltagare och areal. Jag måste säga,
att jag har personligen varit anhängare
av en sådan utveckling, som herr
Andersson har talat för. När jag emellertid
närmare konfronterades med

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

vilka verkningar en sådan utveckling
skulle kunna få blev jag synnerligen
betänksam. Jag hade tänkt att man
skulle kunna räkna med tre fjärdedels
majoritet, och vi började räkna ut hur
många deltagare detta skulle utgöra i
de olika jaktvårdsområdena. Det blev
då tämligen klart att vi inte skulle kunna
skapa enighet genom att vidtaga en
sådan inskränkning. Jag hade därför
inte annat att göra än att böja mig för
fakta. Jag delar emellertid herr Anderssons
i Ryggestad uppfattning att
det här inte gäller någon principiell
skillnad i ståndpunkt; i båda fallen
utövar man tryck mot människor när
man genom majoritetsbeslut tvingar
dem att gå med i jaktvårdsområden, vare
sig man fordrar 80 procents anslutning
eller mindre.

Man kan naturligtvis säga, att det
är ingen artskillnad utan bara en gradskillnad
på detta tvång. Men det är
en omständighet man måste observera
i detta sammanhang, nämligen att det
också kommer dagar efter det att man
har bildat jaktvårdsområdet. Då är det
nödvändigt att man får till stånd ett
gott samarbete mellan dem som delta i
jaktvårdsarbetet. Inom ett jaktvårdsområde
ha ju deltagarna rätt att vidtaga en
rad inskränkningar i utövandet av jakt
och utfärda närmare bestämmelser för
dess bedrivande. Det är ju mycket känslomässiga
avgöranden, och jag skulle
föreställa mig, att om man som medlemmar
i jaktvårdsområdena till stor del
skulle få människor, som blivit tvingade
att gå in i området, skulle detta
med säkerhet komma att medföra sådana
konflikter, att det inte skulle bli
någon reda med arbetet inom jaktvårdsområdena.

Jag har tidigare i denna kammare —
det var 1947 — diskuterat detta spörsmål
från rakt motsatta utgångspunkter.
Då fanns det talare i denna kammare,
som ansågo, att det var någonting förskräckligt
att man inte krävde mera än
80 procents anslutning och att man

borde kunna gå till 100 procent, att
man med andra ord skulle kräva fullständig
enighet inom jaktvårdsområdena
för att riksdagen över huvud taget
skulle kunna sanktionera sitt beslut.
Smaken ändrar sig ju och åsikterna
skifta, och ingen har talat för en sådan
ordning i dag. Jag har sålunda endast
att med tacksamhet notera att så stort
förtroende har visats för det arbete
som är utfört på detta område, att man
till och med tycker, att man bör kunna
gå ned till ett ännu lägre procenttal
än vad utredningen har föreslagit. Jag
tror emellertid att det kan vara lämpligt
att ge sig till tåls i det avseendet.

Även jakten på sjöfågel har ju varit
föremål för överläggning här i kammaren
tidigare. Då ville man ju avskaffa
denna sjöfågelsjakt alldeles, och
det finns väl ännu i dag en del kammarledamöter
som anse att så bör ske.
Statsrådet har ju också i sitt anförande
i dag betecknat detta som något eftersträvansvärt.
Jag vill helt ansluta mig
till en sådan synpunkt, vilken jag även
framfört i tidigare diskussioner i denna
kammare. Det är uteslutande med hänsyn
till skärgårdsbefolkningen, som
man har varit tvungen att ha dessa bestämmelser
kvar. Vår kustbefolkning
tillförsäkrades rätt att jaga redan i en
stadga som infördes 1647. Den har
sedan ägt bestånd och lämnades även
orubbad 1938. Det är emellertid ett obestridligt
faktum att den oklarhet som
har skapats av § 13, om vilken striden
stått hetast, nödvändiggör att en ändring
företages. Ty såsom herr Andersson i
Löbbo tidigare har redogjort för ha ju
domstolarna med en rösts övervikt
kunnat avgöra, huruvida folk skall anses
ha rätt att jaga eller skola dömas
för utövande av olovlig jakt. Och det
är väl det minsta man har rätt att
kräva av oss som lagstiftare, att vi, om
en så stor oklarhet är rådande, försöka
åstadkomma klarhet i detta avseende.
Därför måste jag säga, att jag nog tycker,
att reservanterna i utskottet, som

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

yrka att man skall behålla § 13, äro
något för nitiska i sina anspråk att slå
vakt om jägarintresset. Jag tror att
det finns all anledning för dem som utöva
jakt och även för dem, som ge sig
ut för att föra jägarnas talan och tillvarata
deras intressen, att försöka beakta,
att det finns en mängd människor
i detta land, som ha en fullständigt
motsatt uppfattning mot vad jägarna ha.
Jag kan inte underlåta att säga, att
dessa människor ha faktiskt rätt att
kräva, att man tar hänsyn till de synpunkter
som de ha att anföra. Och
gör man inte det utan går till överdrifter,
som jag anser det vara att försöka
få ha kvar den gamla § 13, så
skadar man jägarnas intressen. De
skönhetsvärden och den behållning
som våra sjöfåglar skänka framför allt
tätorternas befolkning men även andra
befolkningsgrupper vid deras vistelse
vid sjöar och vattendrag — detta gäller
för övrigt även beträffande andra
djur — för männskor som äro ute och
vandra i våra skogar, det är visserligen
sådana värden, som man inte kan uppskatta
i pengar, men det är ändå sådant
som vi böra sätta värde på och få
vara aktsamma om, så att vi inte komma
i konflikt med dessa människors intressen,
tv då skada vi andra intressen,
som vi vilja främja.

Redan i jaktutredningen förelåg förslag
om dessa licenser. Man har sagt
att det skulle bli så väldigt krångligt.
Jag kan inte förstå, att det skulle behöva
bli större krångel. Det måste väl
i stället vara en förenkling som man
åstadkommer genom att människorna
redan från början veta, huruvida de ha
rätt att jaga, en vetskap som man får
sedan man sökt denna rättighet hos
vederbörande länsstyrelse. Även om,
som herr Lundberg säger, jaktvårdskonsulenterna
bli tillsporda i dessa fall,
är jag övertygad om att det inte är
någon risk för att någon mannamån
skall bli begången härvidlag. Med anledning
av herr Lundbergs påstående,

Ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

att konsulenternas och länsstyrelsernas
meningar äro synonyma i alla sammanhang
på jaktens område, vill jag säga,
att om herr Lundberg tar del av remisssvaren
på jaktutredningens betänkande,
skall herr Lundberg finna, att detta
icke är riktigt. Vidare är det ej heller
på det sättet, att konsulenterna själva
avgöra dessa saker, utan de behandlas
av styrelserna för länsföreningarna,
vilka styrelser äro sammansatta så, att
de bestå av jägare och andra, som
verkligen ha kännedom om förhållandena
på varje ort.

Herr Lundberg sade i sitt anförande,
och han har gjort gällande detta även i
sin motion, att våra jaktarrendatorer i
stor utsträckning äro rättslösa, och det
är i och för sig riktigt i många avseenden.
Om en människa nedlagt ett mycket
omfattande arbete på att skapa en
god viltstam på sina marker och kommit
i det läget, att han fått en god viltstam,
så finns det alltid människor,
som ha gott om pengar och som bjuda
vilka arrenden som helst för att komma
åt denna jaktmark. Därför skulle ingen
vara tacksammare än jag, om herr
Lundberg med sin energi kunde åstadkomma
att det bleve ordnat så, att förhållandena
för våra jaktarrendatorer i
detta avseende bleve rättsligt sett mera
tillfredsställande.

Det finns ingen hejd på den förmåga
människor ha att betala pengar för
jaktarrenden. Jag skall be, herr talman,
att i det sammanhanget få lämna ett
belysande exempel. Genom annons infordrades
anbud på en jaktmark på
3 GOD tunnland. Arrendesumman skulle
betalas på en gång för tio år. Det högsta
anbudet löd på 180 000 kronor, som
betalades på ett bräde. Denna frikostigbet
vittnar ju å ena sidan inte precis
om att beskattningen drabbar alla så
värst hårt. Å andra sidan kan man
säga, att man ju förstår, att småfolket
har väldigt svårt att konkurrera om
jaktmarker, när sådana anbud ges.

Jag skulle vilja tillägga ett par ord.

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

Det gäller älgavgifterna och älgskadefonden.
Såväl herr Lundberg som herr
Andersson i Björkäng ha gjort sig till
tolk för att det vore bättre att ha en
längre tid för allmän jakt på älg än att
tillämpa licensförfarandet. Om det är
riktigt som herr Andersson i Björkäng
har sagt, att man har en väldigt riklig
tillgång på älg i Örebro län, kan jag
emellertid inte förstå, hur man skall
kunna avhjälpa detta överflöd på älgar
genom att skjuta älgar i andra delar
av landet, där det är ont om älg. Då
är det väl riktigare att göra som man
föreslagit i jaktutredningen och i propositionen
givit sin anslutning till, nämligen
att det beredes tillfälle att i Örebro
län få till stånd en kraftigare avskjutning
för att reducera stammen.

Med vad jag här anfört skall jag,
herr talman, be att få yrka bifall till
det förslag, som här framlagts av herr
von Friesen, nämligen att man i utskottets
motivering skall stryka den
passus, vari utskottet föreslår, att fiskarena
skola äga rätt att jaga från motordrivet
fartyg. Jag gör det därför att
jag i likhet med jordbruksministern
tycker, att om fiskarena ända från Falsterbo
till norska gränsen, såsom han
sade, kunna undvara denna rätt att
jaga från motordrivet fartyg, så bör
detta kunna gälla även för fiskarena i
de delar av vårt land, där man avser
att ta bort den rätten för dem. Jag vill
alltså yrka bifall till herr von Friesens
förslag på denna punkt.

Jag vill också yrka bifall till reservationen
om strykande av en del av
vad utskottet anfört om rösträtten, därför
att jag tror, att ett bifall till utskottets
förslag på denna punkt skulle
medföra svårigheer. Då det inte är detta
som utskottet avsett, vill jag som sagt
ge min anslutning till denna reservation.

Häruti instämde herr Netzén.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr ERICSSON i Sörsjön: Herr talman!
Jag skall först ta upp en sak som
herr Andersson i Björkäng yttrade sig
om, nämligen frågan om de s. k. älgavgifterna.
Han menade för sin del,
att den föreslagna höjningen av maximiavgiften
för fällda älgar från nuvarande
50 till 100 kronor inte skulle
vara otillräcklig för vissa län. Därvid
tänkte han väl alldeles särskilt på de
förhållanden som råda i Örebro län,
där älgskadorna ju äro rätt stora. Det
är ganska tydligt att inom sådana områden
som detta behövs det nog andra
åtgärder än den som gäller uttagande
av en avgift av högst 100 kronor för
fälld älg, tv annars kan det uppstå
ganska orimliga förhållanden.

Jag skall ta tillfället i akt här för att
omnämna, hur det förhöll sig i detta
avseende för åtskillig tid tillbaka. Under
ett år utgick det då inom ett län drygt
150 kronor för varje inom det länet
under detta år fälld älg. Under samma
år kunde man köpa en slaktko av en
jordbrukare för mindre än 100 kronor.
Det var under den tid, då priserna på
jordbruksprodukter voro ganska låga.
Det är ju ganska tydligt, att om det
blir sådana orimliga förhållanden som
de av mig nu omnämnda, finns det
ingen annan utväg än att försöka åstadkomma
en reducering av älgstammen
inom ett sådant område.

Här i landet äro ju jakt och fiske
föremål för mycket stort intresse hos
stora delar av befolkningen. Jag vet
knappast någonting, möjligtvis med undantag
av den redan beslutade fordonsskatten,
som har väckt större intresse
inom landet än just frågan om
jakten och fisket. De här av Kungl.
Maj:t föreslagna ändringarna i lagen
om rätt till jakt m. m. innehålla ju
ganska betydande förbättringar i förhållande
till de nuvarande bestämmelserna,
som gällt sedan 1938. Jag skall
bara omnämna, ifall man möjligtvis är
intresserad av det, att enligt detta förslag
blir varje jägare skyldig att betala

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

jaktvårdsavgift. Därigenom avlägsnas ju
ett mycket stort missförhållande, som
bär existerat sedan vi antogo 1938 års
lagstiftning, vilket består däri, att medan
en person, som jagat endast på
egen mark, inte var skyldig att betala
någon jaktvårdsavgift, så var däremot,
om han utarrenderade samma område
till någon annan, denne arrendator
skyldig att betala jaktvårdsavgift. Nu
är det ju meningen, att det skall bli
slut på detta missförhållande, även om
jaktvårdsutredningen och kanske även
Kungl. Maj :t inte däri se den förnämsta
anledningen till att detta lagförslag
lägges fram utan att det snarare
är nödvändiggjort för att kunna realisera
en ansvarighetsförsäkring för jägarna,
vilket man menar inte går att
praktiskt genomföra utan att alla få
betala jaktvårdsavgift.

Vi ha ju föreslagit vissa ändringar i
Kungl. Maj:ts förslag. Jag tror inte att
jag nämnvärt skall uppehålla tiden
med det. Andra talare ha ju ganska ingående
stannat vid dessa saker, och
alldeles särskilt vad beträffar den ändring
vi föreslagit i fråga om rätten att
jaga från motordrivet fartyg. På den
punkten har ju utskottet föreslagit, att
fiskarbefolkningen skall ha rätt att jaga
från motordrivet fartyg, om den är
stadd i sin yrkesutövning. Jag har för
min personliga del förmenat att eftersom
ju, som det säges, fiskarena knappast
alls ägna sig åt jakt under annan
tid än i samband med utövning av fiske,
så vore det rimligt, att man tillmötesginge
fiskarbefolkningen på det sätt,
som utskottet nu föreslagit. Jag är emellertid
medveten om att det kommer att
bli en del besvärligheter när det gäller
kontrollen av det hela.

Sedan skall jag be att få säga några
ord om den reservation som anförts av
herr Levin m. fl. beträffande sjöfågeljakten.
Jag vill nog liksom herr Andersson
i Löbbo säga, att det är nästan
omöjligt att nu kunna draga någon riktig
slutsats angående huruvida det i

Ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

stort sett kommer att bli någon inskränkning
i fråga om sjöfågeljakten i
förhållande till vad som gäller nu. Jag
har visserligen fattat det så — och det
tror jag är riktigt —• att det kommer
att bli en inskränkning för den befolkning
i städerna och de kommuner i
övrigt som endast delvis gränsa till
allmänt vatten, då säkerligen ett stort
antal av dessa människor icke komma
att meddelas det tillstånd, som enligt
detta förslag skall erfordras. Men å
andra sidan innebär ju förslaget också
en utvidgning i förhållande till vad som
gällt sedan 1938.

Departementschefen har ju uttalat
den meningen — och det uttalandet
kommer väl att godkännas här i kammaren
-— att för vissa områden skulle
förordnas, att det skulle stå varje
svensk medborgare fritt att där bedriva
sjöfågeljakt. Därigenom tillgodoses, såvitt
jag förstår, i viss utsträckning åtminstone
den s. k. allemansrätt, som
alldeles särskilt herr Lundberg är förespråkare
för. Därför är det litet överraskande
för mig att finna, att herr
Lundberg hellre väljer den ordalydelse
av 13 § som finns sedan 1938 än att
godta det förslag som departementschefen
har framlagt, vilket dock innebär
en obestridlig utvidgning av allemansrätten.
Enligt detta blir det ju möjligt
för svenska medborgare att inom vissa
områden idka s. k. rekreationsjakt. Det
är ju någonting, som herr von Friesen
inte var så angelägen om. För egen del
tror jag, att det är många svenska medborgare,
som äro intresserade av att bedriva
dylik rekreationsjakt, och jag
tror, att det ligger något riktigt i att
man försöker tillgodose en sådan önskan.
Jag föreställer mig gärna, att om
det blir alltför många, som komma att
bedriva låt oss säga sjöfågeljakt på ett
område ute i havet, så kanske det blir
ganska smått om viltet, men det blir i
alla fall möjlighet att bedriva en så att
säga symbolisk jakt, och det kan ju ha
sitt värde för åtskilliga. Det kan hända

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

att åtskilliga äro nöjda med det. Man
får utföra ungefärligen samma rörelser
som de få göra, som bedriva jakt och
lyckas få något vilt. Jag tror därför att
det är ganska riktigt att man försöker
i så stor utsträckning som möjligt tillmötesgå
medborgarna, så att de få åtminstone
något tillfälle att bedriva någon
form av jakt, även om de inte just
få något vilt.

Jag skall nu slutligen stanna vid en
annan sak, nämligen rösträtten vid jaktvårdsstämma.
Man kan möjligen säga,
att departementschefen och utredningen
i princip gått in för en demokratisering
i frågor, som beröra jaktvårdsområdena,
då det åtminstone principiellt utsäges,
att varje fastighetsägare inom ett
jaktvårdsområde skall ha en röst. Emellertid
har detta försetts med en reservation,
som här har talats om tidigare under
överläggningen, nämligen att det
skall vara beroende av hur man har
bestämt vid bildandet av jaktvårdsområdet.
Det är klart, att när man har
hängt på en sådan reservation, så kommer
ju detta att bli fullkomligt illusoriskt,
det kommer att hänga i luften så
att säga.

Jag har alltsedan jag blev vuxen varit
motståndare till att avgörandet av
frågor över huvud taget skall vara beroende
av hur stor areal eller hur stor
förmögenhet en person förfogar över.
Jag är därför alltid inriktad på att bekämpa
de tendenser till areal- och förmögenhetstänkande,
som trots allt ännu
förekomma. Det är för mig ganska ofattbart,
att man inte skall kunna besluta
om de angelägenheter som man har att
avhandla inom ett jaktvårdsområde utan
att de större fastighetsägarna skola ha
möjlighet att i kraft av sitt innehav av
större arealer utöva bestämmanderätten
vid sådana tillfällen, då meningsskiljaktigheter
förekomma och de önska använda
sig av sin möjlighet att rösta ner
de andra. För mig är det också överraskande
att finna, att man mobiliserar
en sådan kraft ifrån statsrådsbänkens

sida, när det gäller att försöka förhindra
ett antagande av ett uttalande
av endast den innebörden, att man
framdeles kan överväga att gå vidare
på den inslagna vägen i riktning mot
större inflytande för de mindre fastighetsägarna.
Jag förstår inte vad som
egentligen kan ligga under den kraft,
som man utvecklar i syfte att försöka
förhindra att man antar detta enligt
mitt förmenande relativt oskyldiga uttalande.

Det var herr Sköldin som här nämnde
att man i allmänhet vid jaktvårdsstämma
tillämpar principen en man en
röst. Med anledning därav vill jag säga,
att jag har varit med om en del möten,
i mitt län, och där diskuterat både gällande
och nu föreslagna bestämmelser
i lagen om rätt till jakt, och där var
man mycket missbelåten med det förhållandet,
att vissa större fastighetsägare
ibland använde sin möjlighet att
rösta ner de andra. Herr Sköldin nämnde
att i allmänhet innehöllo jaktvårdsområdesstadgarna
en bestämmelse av
den innebörden, att det skulle vara en
röst för varje påbörjat tiotal hektar. Jag
vill med anledning därav säga, att det
naturligtvis finns olika bestämmelser
för olika jaktvårdsområden. Vad beträffar
mitt län kan jag meddela, alt
där finnas 19 jaktvårdsområden, för
vilka man har bestämmelser av den innebörden,
att det skall vara en röst för
varje påbörjat 20-tal hektar och 12
jaktvårdsområden med stadganden av
den innebörden, att det skall vara en
röst för varje påbörjat 10-tal hektar och
tvenne jaktvårdsområden, där i stadgarna
bestämts, att det skall vara en
röst för varje fastighet.

Herr talman! Med det nu anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan
i dess helhet.

Herr ANDERSSON i Ronneby: Herr
talman! I denna långt framskridna debatt
skall jag bara med några få ord re -

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

dogöra för hur skärgårdsbefolkningen
i Blekinge ser på denna fråga.

Alla äro väl överens om att den centrala
frågan i denna långa debatt är
huruvida sjöfågelbeståndet har ökat
eller minskat. Bland kustbefolkningen
i Blekinge hävdar man, att det ingalunda
förhåller sig så som 1949 års
jaktutredning gör gällande, nämligen
att detta bestånd har minskat. Tvärtom
anser man sig kunna konstatera en viss
ökning, och under sådana omständigheter
kan det inte vara befogat, menar
man, att inskränka jakten på allmänt
vatten och på ödeskären, när man inte
samtidigt gör några inskränkningar då
det gäller de enskilda områdena och
jakten inomskärs. Kustbefolkningen anser,
att om man verkligen vill skydda
sjöfågelbeståndet, så är det riktigare att
utfärda generella bestämmelser och inte
vidta åtgärder, som bara rikta sig mot
en speciell befolkningsgrupp.

Den debatt om sjöfågelbeståndet, som
har förts här i landet, tror jag har varit
mycket olycklig, och de stora överdrifter
som väl samtliga parter ha gjort
sig skyldiga till göra det inte lätt för en
lekman att bedöma vad som är riktigt.
Våra två jägarförbund ha ju också kommit
till diametralt motsatta uppfattningar
i denna fråga, vilket väl beror
på att de representera olika befolkningskategorier,
ty hur skall man annars
förklara att de ha kunnat komma
till så högst olika resultat.

Den gamla fiskarbefolkningen i Blekinge
skärgård, som hela sitt liv har
följt fågellivet där nere, hävdar mycket
bestämt — vi ha ett mycket stort antal
brev, som visar detta — att fågelbeståndet
icke har undergått någon minskning.
Man kanske inte skall tillmäta
detta alltför stor betydelse, men när
Blekinge läns havsfiskeförening, som
representerar ca 700 fiskare, säger precis
samma sak, och när alla fiskeföreningar
i landet hävda, att den föreslagna
lagstiftningen icke är nödvändig
— den ökar bara besvärligheterna

Ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

för befolkningen och belastar länsstyrelserna
ytterligare, säger man — så
måste det ligga något i påståendet.
Denna åsikt delas också av de jaktvårdspoliser,
som ha tillsatts av länsstyrelsen
i Kalmar län. De ha i ett
mycket starkt polemiskt inlägg till länsstyrelsen
i Kalmar län framhållit, att
verkliga förhållandet inte alls överensstämmer
med det, som utredningen har
kommit till. Tvärtom redovisa även de
en ökning av sjöfågelbeståndet.

Med alla dessa fakta för ögonen måste
man fråga sig: Äro de informationer vi
ha fått i detta avseende riktiga, eller
finns det månne anledning säga, att de
i viss utsträckning måste anses vara
högst subjektiva? Jag tror, att den reservation
av herr Nils A. Larsson m. fl.,
som är fogad till utskottets utlåtande,
bättre täcker den rimliga lagstiftning
som här bör följa. Det kan t. ex. inte
vara klokt att göra som man gjort i
första kammaren, där man ändrat utskottets
förslag därhän, att man förbjuder
fiskarena att skjuta sjöfågel i samband
med fisket, samtidigt som man
gärna ser att de skjuta säl, som man
också betalar skottpengar för. Även om
denna inskränkning i deras yrkesutövning
inte betyder så mycket för deras
näringsfång, måste den ändå ur lagstiftningssynpunkt
vara högst tvivelaktig.

Herr talman! Det skulle kunna vara
mycket att anföra i denna fråga, men
jag skall inte trötta kammaren ytterligare.
Det har kanske ordats alltför mycket
redan, och jag skall därför inskränka
mig till att yrka bifall till reservationen
av herr Nils A. Larsson
m. fl.

Herr SKÖLDIN (kort genmäle): Herr
talman! Med anledning av herr Anderssons
i Ronneby uttalande, att sjöfågelbeståndet
förbättrats, undrar jag,
om han har tänkt på att orsaken till
denna förbättring just är den inskränkning
i jaktutövningen som ägt rum un -

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

der de senaste åren. Jag tillåter mig
fråga: Om man alltså lyckats förbättra
sjöfågelstammen något, skulle detta vara
något skäl för den svenska riksdagen
att nu företa en sådan lagändring, som
faktiskt kunde medföra, att den skulle
kunna utrotas? Herr Andersson i Ronneby
säger, att när man inte gör någon
inskränkning vad beträffar områden
som äro i enskild ägo, så är denna inskränkning
oberättigad. Emellertid är
det ju precis likartad inskränkning som
göres för mark som är i enskild ägo
när det gäller jakttiden, nämligen sju
dagars jakt på allmänt vatten så väl som
på vatten i enskild ägo på våren. Om
man nu jagar så intensivt på enskilt
vatten, att man alltför kraftigt reducerar
fågelstammen där, är det väl så mycket
större anledning att man inte skall fara
fram på detta sätt på allmänt vatten i
stället för att göra som herr Andersson
i Ronneby säger, nämligen att därför
att man skjuter för mycket fågel på enskilt
vatten, skall sådan hänsynslös jakt
utövas på allmänt vatten. Precis motsatsen
till vad herr Andersson i Ronneby
säger skulle jag anse vara naturligt.

Vad sedan beträffar den ståndpunkt
som jägarförbundet intagit vill jag säga,
att 1932 sade Jägarnas riksförbunds representant
i jordbruksutskottet enligt
stenografiskt protokoll, att det var inte
medeltidsmentalitet utan stenåldersmentalitet
att skjuta sjöfågel på våren.
Samma förbunds representant talar i
dag för fyraveckorsjakt. Vilken ståndpunkt
är den riktiga?

Herr ANDERSSON i Ronneby (kort
genmäle): Herr talman! Det är säkerligen
ingen som motsätter sig en inskränkning
av jakttiden, om detta är
berättigat med hänsyn till sjöfågelbeståndet.
I det avseendet äro vi säkert
alla överens. Men om man i likhet med
herr Sköldin erkänner, att det har kunnat
förmärkas en viss ökning av bestån -

det, så finns det väl också anledning
säga, att den nuvarande lagstiftningen
inte innebär någon fara för fågelbeståndet
och att den därför bör tillämpas
även i fortsättningen. Då bör man
inte utöka den med ytterligare krångel.
Det är en ståndpunkt, som jag tycker är
ganska starkt motiverad.

För övrigt är det inte bara vi här i
Sverige som jaga sjöfågel. Jag har här
en uppgift från Holland — där man har
en sammanlagd kuststräcka som inte är
längre än Kalmar läns och Ölands —-som visar att man där skjuter fyra gånger
så mycket sjöfågel som vi göra i vårt
land. Detta kan nu inte tas som bevis
på att vi skjuta för litet sjöfågel, men
det ger mig kanske ändå anledning påpeka,
att vi inte äro ensamma om denna
jakt. Vi böra anpassa åtgärderna så,
att de bäst stämma överens med tillgången
och med befolkningens uråldriga
rätt på detta område.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Jag skall inte förlänga denna debatt
något nämnvärt. Det har väl redan
från såväl utskottets talesmäns som från
reservanternas och övriga talares sida
sagts vad som kan sägas i denna fråga.

Jag anlägger inte bara jaktsynpunkter
på den fråga vi här debattera. När
vi behandlade den i jaktutredningen,
anlade vi också djurskyddssynpunkter
på densamma. Vi ha nämligen velat se
till, att det viltbestånd som finns i vårt
land inte bara bibehålies utan också om
möjligt utökas. Om herr Andersson i
Ronneby anser sig kunna konstatera,
att sjöfågelbeståndet har ökat på sista
tiden, så tror jag i varje fall att denna
ökning är så ringa jämfört med det fågelbestånd
vi hade förr i tiden, att detta
väl tål vid att avsevärt förstärkas ytterligare.
Man måste nämligen ha klart
för sig att vi med nuvarande skjutvapen
och med den metodik vi nu tillämpa
kunna skjuta betydligt mer sjöfågel än
vad som var möjligt förr i tiden.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

För mig har det alltid framstått som
nära nog brottsligt att skjuta fåglarna
på våren, när de äro på väg upp till sina
liäckningsplatser. Det är också något av
en anakronism att det är tillåtet att
skjuta fågel ute på öppna havet, medan
det däremot är förbjudet — och straffbelagt
— att göra detta närmare land.
Jag tror att vårjakten på sjöfågel är färdig
att avskrivas, om man vill åstadkomma
ett verkligt skydd för fågelstammen.
Att man inte nu har gått
längre än till att förkorta jakttiden till
sju dagar beror på, som statsrådet sade,
att man inte på en enda gång vill ta
bort den gamla rätt till fågeljakt, som
skärgårdsbefolkningen har haft.

Vidare står det väl klart, att vi måste
införa restriktioner när det gäller att
bestämma vilka grupper som skola hänföras
till den s. k. bofasta kustbefolkningen.
Det kan inte vara riktigt att till
den kategorien räkna även invånarna i
städer på upp till 20 000 å 30 000 människor
och ge dem rätt att jaga sjöfågel.
Här måste ske en avgränsning, och det
är givet att den måste komma att träffa
en del människor, som förut ansett sig
ha rätt att bedriva denna jakt men som
nu inte längre få göra det. Även här få
vi väl lägga jaktvårdssynpunkter på
frågan och säga: Vi ha inte råd att
låta alla dessa människor bedriva sjöfågeljakt,
ty då komma vi att helt och
hållet föröda vår villebrådsstam.

Vidare har det här talats om röstberäkningen
i jaktvårdsföreningarna. Jag
anser att man nog får gå litet försiktigt
fram även i den frågan. Jag skulle nog
för min del vara böjd för att även här
tillämpa principen »en man en röst»,
men man måste tänka på konsekvenserna.
Vi anta t. ex. att det är fråga om
bildandet av en jaktvårdsförening, och
att det bland dem som skola ingå i föreningen
finns några stycken jordägare,
som inte ha mer än några få tiotal tunnland
jaktmarker, och en större jordägare,
som har flera hundra tunnland.
Det är klart att denne sistnämnde, in -

Ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

för utsikten att inte få mera att säga
till om än den som har ett tiotal tunnland,
verkligen tar under övervägande
om han skall ansluta sig med sin mark
till ett jaktvårdsområde. Jag tror att
man får anlägga även den synpunkten
på frågan.

Från början var jag närmast böjd för
att i vissa fall gå in för ännu hårdare
åtgärder än de nu tillämpade för att
framtvinga bildandet av sådana jaktvårdsföreningar.
Erfarenheterna ha
dock visat att den 80-procentiga anslutningen
är ganska svår att åstadkomma,
men jag medger, att om man kan uppnå
den på frivillighetens väg, så har
man kanske större utsikter att inte bara
nå ett lyckligt resultat utan också ett
bättre samarbete inom jaktvårdsföreningarna
i fortsättningen.

Herr talman! Jag skall inte här närmare
ge mig in på de olika spörsmål
som här ha debatterats. Jag uttalar bara
min tillfredsställelse över att den bestämmelse
som här föreslås införd,
nämligen allmänt erläggande av jaktvårdsavgift,
inte har föranlett någon debatt.
Tidigare har det ju varit så, att
jordägaren själv inte har behövt erlägga
jaktvårdsavgift. Kungl. Maj:t och utredningen
ha emellertid nu ansett, att
även sådan jordägare, som bedriver
jakt på sin egen mark, skall erlägga
jaktvårdsavgift. De på så sätt influtna
medlen skola ju användas till jaktvårdsbefrämjande
åtgärder, och därför
är jag glad över att det inte vid behandlingen
av denna fråga har rests något
motstånd här i kammaren.

Herr talman! Jag kommer att rösta
i enlighet med det yrkande, som har
framställts av herr Sköldin.

Herr LEVIN: Herr talman! Kammaren
får ha överseende med att jag kommer
att ta upp dess tid ytterligare några
minuter, men jaktfrågan är faktiskt en
hjärtesak utefter kusten, och här ha
fällts några yttranden, som jag inte
kan låta bli att säga några ord om.

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

Utskottets talesman och departementschefen
ha här nämnt om de otrevliga
processer man tidigare haft, när
det gällt jakten på havet, men tror
någon att man kommer ifrån processerna
med de nya bestämmelser, som
nu föreslås? Hur tror man att det skall
bli möjligt att skapa respekt för bestämmelserna
bland befolkningen ute
vid kusterna utan en oändlig rad av
processer? Processernas antal kommer
säkerligen inte att bli mindre, om alla
ärenden först skola gå till länsstyrelsen;
jag tror tvärtom att det kommer att bli
betydligt större än tidigare.

Statsrådet hade här missuppfattat
saken så att han trodde, att jag och de
fiskarorganisationer jag tillhör hade
gått emot bestämmelsen om inskränkning
i sjöfågelsjakten. Så är ingalunda
fallet. Vi ha i yttrande först till domänstyrelsen
och sedan till departementet
understrukit nödvändigheten av
skyddsåtgärder för sjöfåglarna. Vi ha
sagt ifrån, att vi inte ha något emot att
man inskränker vårjakten eller för Skånes
del t. o. in. helt tar bort den, men
vi ha t. o. m. gått betydligt längre. I
enlighet med det uttalande av Skånes
fiskarförbund, som med några ord refererats
i propositionen, ha vi bl. a.
föreslagit, att man skulle undersöka
möjligheterna att totalt förbjuda all jakt
på en del fåglar, vilkas antal har decimerats
särskilt mycket. Vi ha nämnt
t. ex. ejder, alfågel och knipa. Ingen
kan påstå, att vi nere på Skånekusten
äro ointresserade av skyddsåtgärder
för sjöfågel, men vi ha ansett att det
är felaktigt att vidtaga dem ute på allmänt
vatten. Skall något göras bör det
bli fråga om generella regler, som begränsa
jakten inte bara på allmänt
vatten utan över huvud taget.

Den egentliga anledningen till att
jag begärde ordet var att jag ville säga
några ord till herr Lundberg. Han och
jag ha ju faktiskt i vissa delar gått på
samma linje i dag, men jag vill här
understryka, att jag ingalunda delar

hans uppfattning i allt, framför allt
inte när det gäller departementschefen.
Jag är förvissad om att denne har varit
i god tro, och att han har den övertygelsen
att dessa bestämmelser äro de
bästa. Jag däremot har den uppfattningen,
att om man över huvud taget
skall vinna någonting ur sjöfågelsskyddssynpunkt
skall man inte tillskapa
bestämmelser, som skärpa motsättningarna
mellan kustbefolkningen
och Svenska jägareförbundet, d. v. s.
den institution som närmast skall svara
för givna bestämmelsers upprätthållande.
Man bör söka taga vara på det
intresse för sjöfågelskyddet som finns
bland kustbefolkningen, men det gör
man sannerligen inte med dessa bestämmelser.

Till sist skulle jag bara vilja säga ett
par ord till herr Sköldin. Han frågade,
varför inte fiskarena på ost- och sydkusten
kunde låta sig nöja med samma
bestämmelser som gälla på västkusten,
där det råder förbud mot jakt från
motorbåt. Jag vill då rekommendera
herr Sköldin att läsa vad professor Nothini
har skrivit om sjöfågeljakt under
kapitlet motorbåtsjakt. Han hävdar
där bestämt, att om man över huvud
taget skall kunna bedriva sjöfågeljakt
i Blekinge och Kalmar län bör man
bibehålla rätten att jaga från motorbåt.
Annars blir tillåtelsen att jaga på öppna
havet där illusorisk.

Det är inte heller riktigt att tala om
den stora avskjutningen och vad den
betyder för sjöfågelbeståndet. De sjöfåglar
som skjutas vid våra kuster utgöra
ju en ytterst liten bråkdel av avskjutningen
av sjöfågelbeståndet. Hos
oss förekommer jakt bara när fåglarna
flyga hit och när de flyga härifrån.
Under vintern, när de övervintra utanför
Danmarks och Hollands kuster,
skjutes det säkert tiodubbelt så många
som vid de svenska kusterna. Enligt
professor Nothini skjuter man enbart
på den holländska kusten ungefär 1 miljon
sjöfåglar mot 200 000 längs hela den

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

långa svenska kasten. Ingen kan därför
övertyga mig om att avskjutningen hos
oss har så stor betydelse för beståndet
av sjöfågel.

Herr SKÖLDIN: Herr talman! Jag
skulle vilja säga detsamma till herr Levin
som till herr Andersson i Ronneby.
Om avskjutningen utomlands är mycket
kraftig och man där går så hårt åt sjöfågelbeståndet
som herr Levin säger,
är detta väl inte något skäl för oss att
idka livligare jakt. Jag tycker det vore
naturligare att dra en rakt motsatt
slutsats.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav först
propositioner beträffande utskottets
hemställan i punkten A, nämligen på
1 :o) bifall till utskottets hemställan i
denna del; 2:o) bifall till den av herr
Nils A. Larsson m. fl. avgivna reservationen;
samt 3:o) bifall till det av herr
Lundberg under överläggningen framställda
yrkandet; och fann herr andre
vice talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Levin begärde likväl votering,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition antagits den under
2:o) upptagna propositionen efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i punkten
A) i utskottets utlåtande nr 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Nils A. Larsson m. fl. avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ännu en gång upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning.

Nr 24.

Ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Levin begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 131 ja och 66 nej, varjämte 11
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten A.

Härefter gav herr andre vice talmannen
beträffande punkten B propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i berörda del dels ock på bifall till
samma hemställan med den ändring,
som under överläggningen föreslagits
av herr von Friesen; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr von Friesen begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i punkten
B) i utskottets utlåtande nr 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som under överläggningen
föreslagits av herr von Friesen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
nejpropositionen. Herr Levin begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 98 ja och 80 nej,
varjämte 29 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Vägtrafikförordning m. m.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten B.

I fråga om utskottets motivering i de
två sista meningarna i sista stycket å
s. 40 i det tryckta utlåtandet gav herr
andre vice talmannen propositioner dels
på godkännande av utskottets motivering
i denna del dels ock på godkännande
av det förslag, som framställts i
den av herr Holmbäck m. fl. avgivna
reservationen, eller sålunda att ifrågavarande
del av motiveringen skulle utgå;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Allmän begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill att kammaren godkänner
tredje lagutskottets motivering i de
två sista meningarna i sista stycket å
s. 40 i utskottets utlåtande nr 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
det förslag, som framställts i den av
herr Holmbäck m. fl. avgivna, med 2)
betecknade reservationen, eller sålunda
att ifrågavarande del av motiveringen
skall utgå.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
nej-propositionen. Herr Andersson i
Löbbo begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 80
ja och 117 nej, varjämte 11 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså i enlighet med

den av herr Holmbäck in. fl. avgivna
reservationen beslutat, att ifrågavarande
del av motiveringen skulle utgå.

Härefter gav herr andre vice talmannen
propositioner beträffande utskottets
motivering i den mening å s. 39, som
började med orden »Utskottet hälsar»
och slutade med orden »för envar»,
nämligen dels på godkännande av utskottets
motivering i denna del dels ock
på bifall till det av herr von Friesen
framställda yrkandet att denna mening
skulle utgå ur motiveringen; och godkände
kammaren utskottets motivering.

På därå av herr andre vice talmannen
given proposition blev slutligen utskottets
motivering i övriga delar av
kammaren godkänd.

§ 3.

Vägtrafikförordning m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till vägtrafikförordning
m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 26 januari 1951 dagtecknad
proposition, nr 30, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda,
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll samt med hänvisning till i
ämnet framlagda författningsförslag,

dels anhållit om riksdagens yttrande
över däri ingående förslag till

1) vägtrafikförordning;

dels föreslagit riksdagen att antaga
förslag till

2) lag om straff för vissa trafikbrott;

3) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen
den 30 juni 1916 (nr 312) angående
ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik;
och

4) lag angående ändrad lydelse av
2 och 18 §§ lagen den 10 maj 1929 (nr
77) om trafikförsäkring å motorfordon;

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

dels anhållit om riksdagens yttrande
över förslag till

5) förordning om ändring i vissa delar
av ordningsstadgan för rikets städer
den 24 mars 1868 (nr 22); samt

6) förordning om ändring i vissa delar
av förordningen den 25 oktober
1940 (nr 910) angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m.;

dels ock föreslagit riksdagen att antaga
förslag till

7) förordning angående ändrad lydelse
av 1, 2 och 5 §§ förordningen den
2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft följande
inom riksdagen väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren
nr 33 av herr Petersson, Emil,
nr 156 av herr Elofs son, Gustaf, och
herr Nilzon, Ivar,

nr 302 av herr Elowsson, Nils,
nr 303 av herr Heiding m. fl.,
nr 313 av herrar Lindblom ochWezland,

nr 314 av herr Lindblom m. fl.,
nr 315 av herr Pålsson m. fl.,
nr 316 av herr Björck m. fl.,
nr 317 av herr Persson, Ivar,
nr 318 av herr Cassel m. fl.,
nr 319 av herr Cassel,
nr 320 av herr Näslund och
nr 321 av herr Lundqvist m. fl. samt

inom andra kammaren
nr 47 av herrar Nyberg och Persson
i Svensköp,

nr 202 av herr Onsjö m. fl.,
nr 400 av herrar Hansson i Skegrie
och Hansson i önnarp,

nr 401 av herr Nilsson i Göteborg,
nr 402 av herr Jansson i Kalix in. fl.,
nr 414 av fru Sandström m. fl.,
nr 415 av herrar Edström och Dickson,

nr 416 av herrar Edström och Dickson,

nr 417 av herr Norup m. fl.,

Vägtrafikförordning m. m.

nr 418 av herr Ståhl,
nr 419 av herr Heeggblom m. fl.,
nr 420 av herr Wiklund i Stockholm
m. fl.,

nr 421 av herr Wiklund i Stockholm,
nr 422 av herrar Nilsson i Göteborg
och Forsberg,

nr 423 av herr Widén m. fl.,
nr 424 av herr Widén m. fl.,
nr 425 av herr Håstad,
nr 426 av herr Pettersson i Norregård
m. fl.,

nr 427 av herr Sköklin,
nr 428 av herr Bergstrand,
nr 429 av herr Nilsson i Göteborg
och

nr 430 av herr Hagård.

Av motionerna var I: 33 lika lydande
med 11:47, 1:156 med 11:202, 1:302
med 11:401, 1:303 med 11:402, 1:313
med 11:414, 1:314 med 11:417, 1:315
med 11:426, 1:317 med 11:400, 1:318
med 11:425, 1:319 med 11:418, 1:320
med 11:427 och 1:321 med 11:419.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte — med avslag å
motionerna I: 313, I: 314, I: 320, II: 414,
II: 417, II: 422 och II: 427 — i skrivelse
till Kungl. Maj:t anmäla, att riksdagen
icke funnit skäl att i anslutning till de
vid propositionen nr 30 fogade förslagen
till vägtrafikförordning, förordning
om ändring i vissa delar av ordningsstadgan
för rikets städer den 24 mars
1868 (nr 22) samt förordning om ändring
i vissa delar av förordningen den
25 oktober 1940 (nr 910) angående
yrkesmässig automobiltrafik m. m. göra
andra uttalanden än utskottet i utlåtandet
upptagit;

B. att riksdagen måtte — med avslag
å motionerna 11:416 och 11:420 samt
under förklaring, att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag om straff för vissa trafikbrott —
för sin del antaga förslaget med de ändringarna,
att

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Vägtrafikförordning m. m.

dels 3 § skulle erhålla av utskottet
angiven lydelse,

dels ock 6 § skulle utgå;

C. att riksdagen måtte antaga de vid
propositionen fogade förslagen till

1) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen
den 30 juni 1916 (nr 312) angående ansvarighet
för skada i följd av automobiltrafik,

2) lag angående ändrad lydelse av 2
och 18 §§ lagen den 10 maj 1929 (nr
77) om trafikförsäkring å motorfordon
samt

3) förordning angående ändrad lydelse
av 1, 2 och 5 §§ förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt; D.

att motionen II: 316 måtte i vad
den avsåge trafikbroschyr anses besvarad
genom den av utskottet i motiveringen
lämnade redogörelsen samt i övrigt
icke föranleda någon riksdagens
åtgärd;

E. att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om utredning
beträffande möjligheterna att åt cyklar
med hjälpmotor bereda lättnader i av
utskottet angivna hänseenden;

F. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville överlämna motionen 11:421 till
1949 års trafiknykterhetsutredning för
att motionen måtte övervägas vid fullgörandet
av utredningens uppdrag;

G. att motionerna I: 302,1: 303,1: 315,
1:317, 1:319, 1:321, 11:400, 11:401,
11:402, 11:418, 11:419, 11:423, 11:424,
11:426, 11:428 och 11:429, i den mån
de ej beaktats genom vad utskottet under
A. och E. hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

H. att motionerna I: 33, I: 156, I: 318,
II: 47, II: 202, II: 415, II: 425 och II: 430
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid utlåtandet hade fogats ett flertal
reservationer.

Sedan herr andre vice talmannen anmält
ärendet till handläggning, begärdes,
beträffande föredragningssättet, ordet
av

Herr JACOBSSON i Igelsbo, som yttrade:
Herr talman! Med avseende å
föredragningen av andra lagutskottets
utlåtande nr 30 får jag hemställa, att
detsamma må företagas till avgörande
punktvis samt punkten A på följande
sätt:

Först föredrages i den ordning, vari
de i utlåtandet förekomma, utskottets
yttrande under rubriken »Sammanfattning»
samt utskottets under överrubriken
»Förslaget till vägtrafikförordning»
gjorda uttalanden beträffande den föreliggande
kungl. propositionens detaljer
och i ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets nyssnämnda uttalanden
blivit på angivet sätt genomgångna,
föredrages utskottets hemställan i punkten
A.

Vid föredragningen av utskottets uttalanden
må texten ej behöva uppläsas
i vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Denna hemställan bifölls.

Punkten A.

I enlighet med den beslutade föredragningsordningen
föredrogs först
utskottets yttrande under rubriken
»Sammanfattning»; och anförde därvid:

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Jag skall be att få framföra några
principiella synpunkter i anledning av
utskottets yttrande under rubriken
»Sammanfattning».

Kungl. Maj:t har nu förelagt riksdagen
vägtrafikförordningen för yttrande.
Det utredningsmaterial som förslaget
bygger på har enligt vår uppfattning
utgjort en mycket god grund för detsamma.
Utskottet har visserligen i några
punkter ansett sig föranlåtet att föreslå
ändringar, men det har i stort sett till -

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

styrkt Kungl. Maj:ts förslag. Det säges
sålunda på s. 80 i utskottsutlåtandet:
»De genom propositionen framlagda
förslagen synas i princip utgöra en tidsenlig
reglering av vägtrafiken och därmed
sammanhängande förhållanden.
Vidare kunna förslagen såsom helhet
betraktade sägas tillgodose å ena sidan
allmänhetens intresse av enkelhet samt
å andra sidan domstolars och andra
myndigheters behov av att hithörande
bestämmelser bli juridiskt hållbara. Utskottet
tillstyrker därför, att propositionen
lägges till grund för lagstiftning
i ämnet.»

Även om såväl de sakkunniga som
Kungl. Maj:t och utskottet ha gjort sitt
bästa i fråga om detta förslag, komma
måhända vissa brister att vidlåda förordningen.
Det sammanhänger med vår
allmänna mänskliga ofullkomlighet när
det gäller att bedöma saker och ting.
Jag vill betona, att utöver lagstiftningen
erfordras på alla områden och inte
minst på trafiksäkerhetens, att lagen
tillämpas väl och framför allt att varje
medborgare gör vad på honom ankommer
och vad som rimligen kan fordras
av honom för att medverka till att lagens
syfte förverkligas, i detta fall till att
öka trafiksäkerheten så att frekvensen
av trafikolycksfall blir den minsta möjliga.
För att nå detta ändamål fordras
bl. a. upplysning och propaganda, och
jag hyser den förhoppningen, att kommunikationsministern
kommer att beakta
dessa synpunkter, då det blir
fråga om att från statsmakternas sida
vidtaga åtgärder på hithörande områden.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets uttalande
på s. 80.

Herr HAGÅRD: Herr talman! På grund
av den disposition av behandlingen av
utskottets utlåtande, som här har föreslagits,
får man nu närmast uttala några
allmänna synpunkter på det hela. Jag
skulle då vilja säga, att det förelig -

Vägtrafikförordning m. m.

gande lagförslaget givetvis inte kan tillfredsställa
alla, och kanske de som ha
sysslat med lagens tillkomst och förberett
densamma äro de minst tillfredsställda
i detta sammanhang. I det stora
hela anser jag emellertid att man måste
beteckna det som väl förberett och väl
utformat.

De erinringar och förslag till detaljändringar
som ha gjorts äro att betrakta
som i huvudsak ganska oväsentliga.
I flera fall äro de försök att sammanföra
vissa speciella synpunkter,
särskilt jordbruksintressena, med de
allmänna bestämmelserna, och man
måste nog anse resultatet av utskottets
arbete i detta avseende tämligen tillfredsställande.

Av reservationernas innehåll framgår
också, att resultatet i det stora hela
även från kritikernas sida anses som
ganska gott. Även om antalet reservationer
är tämligen stort, ger ett närmare
studium av innehållet i reservationerna
vid handen, att avvikelserna i
allmänhet inte omfatta mera väsentliga
ting.

Jag skulle här vilja säga några allmänna
ord, som jag anser inte böra
komma in under detaljdiskussionen.
Det gäller frågan om vissa förmåner för
personer, som äro behäftade med medicinska
brister. Jag tangerar här en
detalj, som möjligen kommer att beröras
senare under ärendets behandling,
men jag har velat peka på den redan
nu. För dessa människor är det mycket
önskvärt, att man vidtar vissa lindringar
i bestämmelserna, exempelvis i
fråga om erhållandet av körkort. Som
exempel vill jag nämna de hörselsvaga,
som numera genom de stora tekniska
framstegen under de senaste åren kunna
eliminera defekten genom att använda
hörapparater. På den punkten
vill jag säga, att utskottet välvilligt
har beaktat de framförda synpunkterna.
Man har föreslagit att lägga i länsstyrelsens
hand att avgöra i varje särskilt
fall, om körkort skall utfärdas

4 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 2).

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Vägtrafikförordning m. m.

till personer med medicinska brister.
Det vill jag beteckna såsom ett framsteg,
innebärande ett underlättande av
dylika personers strävan att erhålla
körkort.

Med hänsyn till dispositionen av utlåtandets
handläggning ber jag få återkomma
senare vid de särskilda punkterna.

Herr NILSSON i Göteborg: Herr talman!
Jag kan ansluta mig till de allmänna
synpunkter, som utskottets vice
ordförande här inledde debatten med,
och jag vill gärna intyga, att det inom
utskottet har förefunnits en allmän
strävan att försöka komma till så eniga
beslut som möjligt. Det är klart, att
alla de reservationer, som finnas fogade
till detta utskottsutlåtande, vittna om
att vi inte kunnat tillfredsställa alla
önskemål, men jag tror ändå, att vi
gjort det bästa möjliga. Men jag ville
gärna anknyta ännu några synpunkter
till dem, som utskottets vice ordförande
här anförde.

De nu gällande trafikbestämmelserna,
som i gällande rätt finnas sammanfattade
i vägtrafikstadgan och motorfordonsförordningen,
ha varit i kraft sedan
1936. Det har sålunda förflutit femton
år sedan riksdagen, åtminstone i
någon större utsträckning, gjorde någon
förändring i dessa bestämmelser.
Under dessa år har åtskilligt hänt, som
betytt en väldig omvandling och förändring
på trafikens område. Jag skall
bara för kammaren påpeka det förhållandet,
att vi 1936 —• alltså när nu gällande
bestämmelser kommo till — hade
sammanlagt 201 000 inregistrerade motorfordon,
alltså personbilar, lastbilar,
motorcyklar o. s. v. Den 31 december
1950 hade vi sammanlagt 557 000 motorfordon.
Det har sålunda ägt rum mer
än en fördubbling, och av dessa 557 000
motorfordon voro inte mindre än
212 000 motorcyklar, vilkas antal 1936
uppgick till omkring 45 000. Sedan tillkomma
omkring 50 000 traktorer, och

vi ha även i trafik omkring 3 miljoner
cyklar. Cykeltrafiken har ju under de
senaste åren undergått en väldig utvidgning,
och ökningen av antalet motorfordon
är också mvcket markerad
från 1949 till 1950.

Det är med utgångspunkt från denna
utveckling av trafiken, detta ökade antal
motorfordon med den ökade hets
och brådska, som på grund därav kännetecknar
vår trafik, som man får betrakta
de bestämmelser, som nu komma
att bli gällande. Det är ju gott och val,
att vi här i dag komma att besluta om
en ny vägtrafikförordning, men vad
som återstår •—- det stora problem, som
riksdagen inte genom något lagbeslut
kan direkt göra någonting åt — är att
få trafikanterna att efterleva och respektera
dessa nya bestämmelser. Därpå
beror det, huruvida vi i framtiden
skola kunna komma ifrån det väldiga
antal trafikolyckor, som under de senaste
åren företett en verkligt oroväckande
ökning.

Jag vill gärna säga, att de sakkunniga,
som utarbetat detta förslag till
den nya vägtrafikförordningen, på ett
mycket gott sätt löst sin uppgift. Jag
må också säga, att de tagit hänsyn till
alla de berättigade intressen, som kunna
anmäla sig, när det gäller bestämmelserna
om trafiken på gator och vägar.
Det är också en tillgång, att dessa
trafikbestämmelser ha överförts till en
författning. Därigenom har uppställningen
blivit mera lättillgänglig för
allmänheten och även, tror jag, för de
myndigheter, som i framtiden få syssla
med dessa bestämmelser.

Departemenschefen har i väsentliga
delar följt de sakkunnigas förslag, och
han har i vissa fall varit ganska generös
mot vissa trafikanters önskemål.
Utskottet har gjort vissa ändringar i
propositionen och följer alltså inte i
allt departementschefens förslag, men
jag skulle tro, att de ändringar, som
gjorts i propositionen, inte i avsevärd
grad störa sinneslugnet hos kommuni -

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

kationsministern. Utskottet har, som
jag tidigare sagt, så långt möjligt strävat
efter att komma fram till ett enhälligt
förslag.

Under nu förevarande rubrik skulle
man ju kunna ta upp en hel rad principiella
synpunkter, men jag vill återgå
till vad jag sade förut: På vilket sätt
skola vi nu få trafikanterna att efterleva
och respektera dessa bestämmelser?

I denna fråga och med anledning av
en motion, I: 316, har utskottet på s.
124 under rubriken »Förslaget till ändring
i automobilskatteförordningen»
sagt, att det bör bli en uppgift för Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens
främjande att utgiva en trafikhandledning,
som upptager de trafikregler, som
äro av betydelse för den stora allmänheten.
NTF, som bedriver upplysningsverksamhet,
skulle alltså försöka sprida
kännedom och upplysning om dessa
nya trafikbestämmelser.

Trafiken har under det sista året ökat
väsentligt — det belyser ju det ökade
antalet motorfordon. Det råder en hets
och en brådska, som äro ofattbara. Människorna
rusa eller önska att rusa, antingen
de sitta som förare bakom en ratt
eller de sitta som passagerare i en buss
eller annat fordon och muttra över
chauffören för att han inte har farten
tillräckligt hög. Vi ha en oroväckande
hög trafikolycksfallsfrekvens. År 1950
hade vi 571 dödade människor, omkring
2 000 blevo invalider, och omkring
6 000 skadades på annat sätt i trafiken.
Det framgår av en utredning, att av de
trafikolyckor som förekomma äro ungefär
90 procent beroende på den mänskliga
faktorn, d. v. s. beroende på att föraren
på ett eller annat sätt har brustit
i sin uppgift.

Det gäller sålunda här alt få människorna
att känna ansvar och ta hänsyn,
för att vi skola kunna få ned antalet
olycksfall. Jag skulle tro, att trafikolyckorna
kosta samhället 150 å 200 miljoner
kronor årligen.

Nu ha vi inom Nationalföreningen för

Vägtrafikförordning m. m.

trafiksäkerhetens främjande för avsikt
att påbörja en upplysningsverksamhet,
som redovisar dessa nya bestämmelser,
men för detta ändamål måste det till
pengar. Här är en uppgift både för samhället
och för den enskilde. Om vi skola
kunna minska olycksfallsfrekvensen
måste staten mer än vad som nu är fallet
bidra med medel för att få fram en
effektiv upplysningsverksamhet. Man
skall komma ihåg, att dessa 550 000 motorfordon
i mycket stor utsträckning
köras av oerfarna förare, som på ett
eller annat sätt måste upplysas. På
många andra sätt medför detta ökade
fordonsantal en mycket stor olycksrisk.

Nu hemställer jag i detta sammanhang
till kommunikationsministern, att
han måtte bistå oss, när det gäller att
få anslag att bedriva en mer intensifierad
upplysningsverksamhet i vad det
gäller att söka skola och fostra människorna
i trafiken. Vi ha anslag från
framför allt trafikförsäkringsorganisationerna
och då i första hand från Trafikförsäkringsföreningen.
Försäkringsbolagen
ha varit mycket välvilliga och
bistått Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande med penningmedel
för att den skall kunna bedriva
denna upplysningsverksamhet. Men
detta räcker inte till. Inför den trafik,
som vi nu komma att möta i sommar,
med alla dessa nya förare av framför
allt motorcyklar, vilka jag anser vara
det verkliga faromomentet i trafiken,
gäller det att försöka taga hand om
dessa unga och oerfarna förare och
andra trafikanter, som inte ha lärt sig
inse vikten av ansvar och hänsyn i trafiken.
För dessa syften behövs det emellertid
en intensiv upplysningsverksamhet.

Herr talman! .lag vill sluta mitt anförande
med att ännu en gång vädja
till kommunikationsministern att han
måtte bistå oss, så att vi kunna påbörja
en intensifierad propaganda- och upplysningsverksamhet
för att få en säkrare
och tryggare trafik.

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Vägtrafikförordning m. m.

Vidare yttrades ej. Utskottets yttrande
under rubriken »Sammanfattning» godkändes.

Utskottets yttranden beträffande 1 §
3 och 4 mom. samt 3 § 1 mom. e) förslaget
till vägtrafikförordning.

Godkändes.

Utskottets yttrande beträffande 3 §
1 mom. h) förslaget till vägtrafikförordning.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle
detta författningsrum lyda sålunda:

3 §.

1 mom. Bil skall vara försedd med

h) med lyse försedd anordning, som
kan tydligt visa ändrad körriktning
och vid användning är väl synlig såväl
framifrån som bakifrån (körriktningsvisare);
dock erfordras icke sådan anordning
på chassi utan förarhytt;

I motionerna I: 314 och II: 417 hade
hemställts, att bestämmelserna om körriktningsvisare
måtte utformas i överensstämmelse
med de gällande föreskrifterna
i 5 § vägtrafikstadgan.

Utskottets yttrande i denna del innebar
tillstyrkande av Kungl. Maj:ts förslag.

Efter föredragning av utskottets yttrande
anförde:

Herr DICKSON: Herr talman! Jag är
i princip belåten med kommunikationsministerns
uppläggning av hela detta
lagförslag. Det är en friskhet och fördomsfrihet
i förslaget, som måste tilltala.
Men i fråga om bestämmelserna rörande
körriktningsvisare har jag en annan
mening. Det föreslås, att körriktningsvisare
skola vara obligatoriska,
men samtidigt förklaras att det inte är
så noga, ifall man efterlever dessa bestämmelser
eller ej.

Jag vill av principiella skäl varna

mot sådana lagar. Skall det vara en lag,
då skall man också veta, att den gäller
och att man inte skall bryta mot lagen.
Man får inte i förväg från lagstiftningsmaktens
sida säga ifrån, att nu bestämma
vi en sak, men ni få använda ert
sunda omdöme, när det gäller att efterleva
lagen i fråga. På detta sätt är denna
lag konstruerad, och därför tycker jag
icke om den.

Själva sakfrågan beträffande körriktningsvisare
kommer att lösa sig själv i
praktiken. Körriktningsvisare är en så
praktisk och användbar sak, att var och
en ändå skaffar sig den. Går körriktningsvisaren
sönder, skickar vederbörande
sin bil snarast möjligt till reparation.
Körriktningsvisaren räddar en
ändå inte från skyldigheten att visa
hänsyn på vägen.

I det sammanhanget skulle jag vilja
säga, att backspegeln är ett betydligt
viktigare instrument än vad körriktningsvisaren
är. Var och en som ändrar
läge på vägen, flyttar över från en fil
till en annan eller startar från vägkanten
och kör ut på vägbanan, var och en
som gör dessa manövrer utan att se i
backspegeln är en potentiell förbrytare.
Det borde göras klart för den trafikerande
allmänheten att så är fallet. Varje
förare har ansvaret för att han inte ställer
till olyckstillbud för dem, som komma
efter vederbörandes eget fordon.
Där spelar körriktningsvisaren en praktisk
roll, när den fungerar. Men fungerar
den icke, bör man ha möjlighet att
på annat sätt ge tecken.

Jag har kört bil ganska mycket, troligen
mest av alla här i kammaren, och
på ganska olika platser här i världen.
Jag har rätt mycken erfarenhet av hur
pass otillförlitlig en körriktningsvisare
är under dåliga klimatiska förhållanden.
Med hänsyn härtill och de principiella
synpunkter jag här anlagt på att
man inte skall ha lagar, som redan på
förhand äro uppmjukade, vill jag yrka
bifall till de motioner i detta ärende,
som avlämnats här i kamrarna av några

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fin.

förnuftiga bondeförbundare. Jag åsyftar
motionerna I: 314 och II: 417. I
dessa motioner föreslås, att den gamla
bestämmelsen i detta ämne skall stå
kvar och att man således inte skall ha
det tvång, som ett obligatoriskt införande
av körriktningsvisare skulle medföra.

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Jag kan knappast finna annat än
att utskottet i sin skrivning har tagit
hänsyn till vad herr Dickson här framhållit.
Vi ha påpekat, att det väsentliga
är att föraren inte litar till körriktningsvisaren
utan att han alltid har sin
uppmärksamhet riktad på framförandet
av sitt fordon, så att han kan ge tecken,
om han vill ändra körriktning o. s. v.
Vidare ha vi gjort det uttalandet, att
bilägaren, om nu körriktningsvisaren
inte skulle fungera, bör ha möjlighet att
köra med fordonet för att få detta justerat.
Vi ha också sagt, att om körriktningsvisaren
är ur funktion, så torde
det för bilägaren i regel inte inträda
annan förstahandspåföljd än att han
blir förelagd att avhjälpa bristen i
fråga.

Med dessa ord hemställer jag om bifall
till utskottets förslag.

Herr DICKSON: Herr talman! Den bevisföring,
som den ärade talesmannen
för utskottet här har förebragt, kan på
sin höjd tjäna som försvar för den synpunkten,
att lagen inte direkt är skadlig
men absolut inte för att lagen är
nödvändig. Riksdagen kommer här att
stifta en lag, som är fullkomligt överflödig.
Det ar detta jag vänt mig emot
flera gånger bär i kammaren. Vi ha så
många lagar och så många lagar för
mycket, att vi inte böra lägga ytterligare
sten på bördan. Vi böra inte foga
denna onödiga lagbestämmelse till ett
lagkomplex, som i övrigt är så pass
nödvändigt.

Vägtrafikförordning m. m.

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Till detta vill jag endast tillägga,
att herr Dickson och jag naturligtvis
kunna ha olika uppfattningar i detta avseende.
Herr Dickson har emellertid
inte lyckats övertyga mig om det överflödiga
med den ifrågavarande bestämmelsen.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Beträffande förslaget i dess helhet
har jag all anledning att icke vara
missbelåten med utskottets behandling
av propositionen. Utskottet har på det
hela taget anslutit sig till de principer,
på vilka jag byggt i propositionen.

När jag tog ställning till detta förslag,
gjorde jag det som enkel vägfarare. Jag
har såvitt möjligt sökt att se praktiskt
på dessa problem. Beträffande de avvikelser,
som utskottet tillåtit sig att
göra från propositionen, har jag egentligen
icke några större anmärkningar
att komma med. Vid en genomläsning
av de synpunkter i detta ämne, som
framförts i motioner och av utskottet,
i den mån utskottet icke följt propositionen,
har jag funnit att samtliga äro
av den karaktär, att jag mycket väl kan
förstå dem. Jag är därför helt öppen för
diskussion. Jag har nämligen sagt mig,
att man antingen kan göra som motionärerna
och utskottet i vissa avseenden
föreslå eller som föreslås i propositionen.
Detta sagt endast inledningsvis.

Beträffande herr Dicksons anförande
är förhållandet på denna punkt naturligtvis
detsamma som på övriga punkter.
Jag anser emellertid, att herr Dicksons
anförande icke skall stå oemotsagt
i det avseendet, att det skulle vara propositionens
mening att vederbörande
ha fritt val mellan att ha körriktningsvisare
och att underlåta att skaffa sådan.
I sjiilva verket är det så, att det i
lagfiirslagct sagts ifrån, att vederbörande
fordon skall vara utrustat med körriktningsvisare.
Därest denna körrikt -

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Vägtrafikförordning m. m.

ningsvisare av en eller annan orsak, låt
mig säga av klimatiska förhållanden,
icke skulle vara i funktion, skall föraren
på annat sätt visa varthän han vill
fara.

Den föreslagna bestämmelsen innebär
emellertid, att vederbörande inte skall
erhålla en omedelbar straffpåföljd,
därest körriktningsvisaren av ett eller
annat skäl inte fungerar vid det tillfälle,
då myndighetspersonerna lägga
märke därtill. Även i detta avseende har
jag sökt att se praktiskt på problemet.
Jag har sagt mig, att därest förhållandena
skulle vara på det sätt jag nyss antytt,
bör bilägaren ha möjlighet att
snabbast möjligt skaffa sig en körriktningsvisare
eller på nytt ställa körriktningsvisaren
i funktion. Avsikten med
förslaget är sålunda icke att det inte
spelar någon roll, om vederbörande har
körriktningsvisare eller ej. Förslaget
innebär i stället att man skall ha sådan.
Men vederbörande bilförare skall
få sin chans att utan att erhålla någon
straffpåföljd på nytt sätta körriktningsvisaren
i stånd, om den ej fungerar.

Herr DICKSON: Herr talman! Jag förstår
så väl statsrådet Nilssons mening.
Jag är emellertid rädd för den principen,
att man skall ha redan från början
uppmjukade lagbestämmelser. Sedan
är det naturligtvis en smaksak hur
man ser på själva sakfrågan. I praktiken
komma alla bilägare att skaffa sig
körriktningsvisare. Alla standardutrustade
fordon komma att vara försedda
med körriktningsvisare. Det är därför
som jag tycker, att denna lag är av ungefärligen
sådan karaktär, som om man
skulle stifta en lag om att en människa
skall ha två ögon mitt i ansiktet, riktade
framåt. Jag har framställt mitt yrkande
därför att jag vill undvika onödiga
lagar.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på godkännande av ut -

skottets yttrande i ifrågavarande del
dels ock på godkännande av utskottets
berörda yttrande med den ändring, som
föranleddes av bifall till motionen
II: 417 i förevarande del; och godkände
kammaren utskottets nämnda yttrande.

Utskottets yttrande angående 3 § 1
mom. förslaget till vägtrafikförordning
i fråga om hastighetsmätare.

Sedan utskottets yttrande i denna del
föredragits, yttrade

Herr NILSSON i Göteborg: Herr talman!
Jag har här eu reservation tillsammans
med några kamrater i utskottet.
I den reservationen ha vi föreslagit,
att det skall finnas hastighetsmätare
på de fordon, d. v. s. lastbilar
och omnibussar, vilka ålagts en viss
hastighetsbegränsning; enligt de nya
bestämmelserna en ökning till 60 km.
Vi reservanter tycka, att det är ganska
rimligt att uppställa ett sådant krav.
Det är även rent logiskt, om man närmare
betraktar bestämmelsen.

Om föraren saknar hastighetsmätare,
har han i de fall, då myndigheterna
föreskrivit en viss maximihastighet,
icke någon annan vägledning än sitt
omdöme för att veta, huruvida han
överskrider den i författningen bestämda
hastigheten. En omnibusförare exempelvis
skall enligt de nya bestämmelserna
ha rätt att köra med 60 km:s
fart utanför tättbebyggda samhällen.
När han framför bussen inom ett tättbebyggt
samhälle, skall farten nedsättas
till 40 km. Den som har någon erfarenhet
av att framföra ett fordon
vet att, om man kör med en viss hög
hastighet och sedan skall inom ett visst
begränsat område draga ned farten med
låt mig säga som i detta fall 20 km, är
det inte lätt att på pricken hitta rätt.
Den risken föreligger då, att vederbörande
överskrider den i bestämmelserna
fastslagna hastigheten. Det lär ju

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

också förekomma att polisen följer efter
ett sådant fordon, d. v. s. en omnibus
eller en lastbil, för att kontrollera
den hastighet, varmed vederbörande
framför fordonet. Om då föraren inte
har det rätta omdömet beträffande hastigheten
utan överskrider den stipulerade
hastigheten och eftersom polisbilen,
som kommer efteråt är utrustad
med en hastighetsmätare och alltså kan
kontrollera hans fart så åker föraren
fast, och han åker fast av den anledningen,
att han inte har något instrument,
som kontrollerar med vilken hastighet
han framför fordonet.

Herr talman! Nu skall jag inte begära
någon votering i detta sammanhang om
denna reservation. Jag skall i stället
vända mig till kommunikationsministern
och hemställa att han överväger
de synpunkter, som jag här anfört. Jag
kan vara till reds att framföra även ytterligare
synpunkter, om så skulle anses
önskvärt. Jag hoppas att kommunikationsministern
i samband med att
denna vägtrafikförordning skall ges ut
kanske finner anledning att taga hänsyn
till de synpunkter jag här anfört.

Vidare yttrades ej. Utskottets ifrågavarande
yttrande godkändes.

Utskottets yttrande beträffande 5 § 1
mom. förslaget till vägtrafikförordning.

Efter föredragning av detta yttrande
anförde

Herr HANSSON i önnarp: Herr talman!
I motion nr 400 ha vi fäst oss vid
en liten detalj beträffande traktorsutrustningen
på de äldre traktorer, som
vi f. n. ha här i landet. Enligt inhämtade
upplysningar ha vi mellan 8 000
och 10 000 sådana traktorer i bruk i dag.
Det gäller i stort sett traktorer, som ursprungligen
varit försedda med järnhjul
men vilka senare blivit moderniserade
och försedda med gummihjul.
Den högsta växeln på dessa traktorer,
som ursprungligen varit avsedda för

Vägtrafikförordning m. m.

bruk på åker, har blivit ersatt med en
växel, som tillåter en något högre hastighet,
vanligtvis 15—17 km i timmen.

Enligt uppgift från fackmannahåll
finns det ingen teknisk möjlighet att på
en hel del av dessa äldre traktorer konstruera
fram bromsar, som skulle bli
av den effektivitet, att de i det avseendet
gå att jämföra med traktorer av
senare modell, vilka redan från början
tillverkats för landsvägstransporter.
Därtill kommer, att om det i vissa fall
skulle gå att lösa detta ur teknisk synpunkt,
så kommer det att bli ganska
kostsamt. Det blir under sådana förhållanden
en orimlig proportion mellan
denna kostnad och traktorns totala värde.
Vad som kanske i och för sig även
förtjänar ett beaktande i detta sammanhang
är, att en del mindre jordbrukare
ha skaffat sig dessa traktorer,
därför att de varit relativt billiga i inköp
och samtidigt visat sig vara lämpliga
för deras driftsförhållanden.

Utskottet har yttrat sig över denna
motion och sagt, att det ur trafiksäkerhetssynpunkt
synes »vara ett elementärt
krav, att traktor skall vara försedd med
effektiv broms, och att en broms skall
kunna kvarhålla fordonet på lutande
mark, även om föraren lämnat detta».
Nu har man från statens maskinprovningar
sagt, att dessa gamla bromskonstruktioner,
om de äro i skick, kanske
kunna hålla just traktorn på sin
plats på ett sluttande plan. Bromsen
verkar nämligen antingen på mellanaxeln
eller i anslutning till växellådan.
Bromsarna kunna emellertid lätt komma
i olag, och de äro därför kanske avtvivelaktigt
värde.

Vi ha i motionen åsyftat, att om en
traktor av nämnda slag har en tillkopplad
vagn och den vagnen är försedd
med ett bromssystem av tillfredsställande
konstruktion, så skall man
taga hänsyn till ekipagets beskaffenhet
i dess helhet, d. v. s. traktorn och vagnen
tillsammantagna. Man skall med
andra ord bedöma dem som en enhet.

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Vägtrafikförordning m. m.

Traktorn skulle således vara fullvärdig
ur trafiksäkerhetssynpunkt, om man
lägger samman den totala bromseffekten.
I viss mån sammanfaller detta med
vad som stadgas i 55 §. Jag skulle vilja
säga, att det förutsättes naturligtvis, att
om en sådan traktor skall kunna ur trafiksäkerhetssynpunkt
användas, så måste
efterföljande vagn, oavsett vad som
stadgas i 55 §, vara försedd med broms.
Jag skulle vilja fästa kommunikationsministerns
uppmärksamhet på detta,
när han kommer att föranstalta om utfärdande
av tillämpningsbestämmelserna
i vägtrafikkungörelsen.

Vi ha i vår motion också nämnt något
om färdriktningsvisare för traktorer.
Vi avse då traktorer, som äro försedda
med gummihjul och gå i landsvägstrafik.
Det har inte saknats olyckstillbud
på grund av att fordon, som
kommit efter en sådan traktor, inte
kunnat i tillräckligt god tid iakttaga,
om föraren av traktor företar en kursförändring
eller ej. Det har t. o. m. inträffat
olyckor av denna orsak. Nu säger
utskottet, att visserligen får körriktningsvisare
på traktor med förarhytt
nog anses ha en viss uppgift att
fylla ur trafiksäkerhetssynpunkt, men
utskottet menar att kostnaderna härför
ställa sig hindrande i vägen. Då skulle
jag vilja till utskottet säga, att om
man från utskottets sida icke tummar
på kravet vad gäller bromsanordningarna
för dessa äldre traktorer, så skall
man väl inte ur kostnadssynpunkt väja
för att fordra körriktningsvisare på
traktorer. Det är nämligen betydligt
dyrare att konstruera fram bromsar på
traktorerna än det är att påsätta dem
färdriktningsvisare.

Vad som talar emot en obligatorisk
utrustning med körriktningsvisare på
traktorer är kanske att det inte är alla
traktorer, som gå i en intensiv trafik.
Vad som stadgas i 50 §, nämligen skyldighet
att göra tydligt tecken vid ändring
av körriktning, gör kanske att man
frivilligt kommer att påmontera körriktningsvisare
på traktorerna.

Man har inom utskottet som grund
för sitt ställningstagande även åberopat
den låga hastighet, varmed traktor
framföres. Denna hastighet skulle således
förringa betydelsen av körriktningsvisare.
Nu finns det emellertid
vissa svårare passager som förekomma
rätt ofta. Jag har nämligen själv kört
traktor ganska mycket. Jag åsyftar här
de fall, då traktorn framföres i uppförslut.
Om man då samtidigt skall
ändra färdriktning, är man upptagen
med den ena handen för att styra och
med den andra för att växla om till
en lägre växel. Då föreställer jag mig
att det är ganska svårt att kunna ge
tecken om ändrad färdriktning.

Jag har gjort en liten utredning ur
kostnadssynpunkt beträffande påmontering
av körriktningsvisare. Med montering
går dylik körriktningsvisare på
ca 75 kronor. Jag ringde upp Volvo, och
därifrån förklarade man, att deras takmonterade
blinksystem i dag kostar
48 kronor. Nu kan det naturligtvis
ifrågasättas, om just denna konstruktion
är så värst lämplig för de låga
traktorerna. Sådan körriktningsvisare
blir kanske inte synlig bakifrån, om
traktorn har last på en efterföljande
vagn. Jag vill således inte på något sätt
ha nämnt detta som en rekommendation
av typ på körriktningsvisare, utan
jag har bara velat ställa detta under
diskussion för att man vid den slutliga
utformningen av förordningen
skall beakta den jämförelsevis ringa
kostnaden för körriktningsvisare jämfört
med de av mig här förut påtalade
bromsanordningarna.

Vidare anfördes ej. Utskottets yttrande
godkändes.

Utskottets yttrande beträffande 7 § 1
mom. a) förslaget till vägtrafikförordning.

Det av Kungl. Maj :t framlagda förslaget
innebar bl. a., att cykel med tillkopplat
fordon skulle vara försedd med
minst två av varandra oberoende, effektivt
verkande bromsar.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

I motionerna I: 315 och II: 426 hade
hemställts, att nyssnämnda föreskrift
måtte utgå eller gälla allenast cykel, till
vilken fordon kopplades annat än tillfälligtvis
(t. ex. cyklar, som användes
av expressfirmor).

Utskottets yttrande innebar tillstyrkande
av Kungl. Maj:ts förslag.

Reservation hade avgivits av herrar
Hallagård, Isaksson, Bengtson och Carlsson
i Bakeröd, vilka ansett, att utskottet
bort förorda, att det i propositionen föreslagna
kravet angående dubbla bromsar
på cykel med tillkopplat fordon
begränsades till att gälla allenast cykel,
vartill fordon kopplades annat än tillfälligtvis.

Sedan utskottets yttrande föredragits,
anförde:

Herr CARLSSON i Bakeröd: Herr talman!
Jag skall för min del villigt understryka
de synpunkter, som tidigare
talare framfört här, nämligen att utskottet
varit fullständigt enigt, när det
gällt själva målsättningen att i görligaste
mån trygga trafiksäkerheten. Men
det finns dock en del detaljfrågor, där
meningarna gått isär och där enighet
inte kunnat nås.

En sådan bestämmelse är stadgandet
i 7 §, 1 mom. a), att vanlig trampcykel
skall vara försedd med två bromsar,
om man vill koppla en cykelkärra till
cykeln. En sådan bestämmelse kan naturligtvis
vara befogad, om cykeln användes
för tyngre transporter och om
man kopplar en större kärra till den.
Men det förefaller åtminstone mig ganska
onödigt att utrusta en cykel med
dubbla bromsar bara därför att man
kanske tillfälligtvis kopplar en liten
lätt kärra efter cykeln att användas för
lättare transporter. Det är t. ex. mycket
vanligt, att man kopplar en liten cykelkärra
till cykeln för att transportera
en mjölkflaska från gården och ut till
mjölkbordet vid landsvägen. Det kan ju

Vägtrafikförordning m. m.

hända, att man för sådana transporter
får färdas några meter på själva landsvägen,
ifall man har mjölkbordet tillsammans
med en granne. Att nu utrusta
en cykel med extra bromsanordning
bara därför att den användes för
ett sådant ändamål någon gång om dagen
förefaller mig vara ganska onödigt,
och det har inte heller minsta betydelse
för trafiksäkerheten.

På grund härav har jag tillsammans
med några av utskottets ledamöter ansett,
att denna bestämmelse om dubbla
bromsar för cyklar inte skall tillämpas,
när det gäller transporter, som ske
tillfälligtvis, t. ex. mjölktransporter.
Jag vill tillägga, att den stora påfrestning
på cyklarna, som utskottet talar
om, helt enkelt inte existerar, när det
gäller transporter av detta slag. Därför
finns det enligt min uppfattning
ingen anledning att åsamka cykelägare
den olägenhet och de kostnader, som
anskaffningen av en sådan reservbroms
måste medföra.

Herr talman! Jag ber därför att på
denna punkt få yrka bifall till den reservation,
som är avgiven av herr Hallagård
m. fl.

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Det är klart, att man som den
ärade reservanten nyss framhöll kan
mena, att denna bestämmelse om extra
broms på cykel, till vilken transportkärra
är kopplad, skulle kunna vara
obehövlig. Med hänsyn till omfattningen
av dessa transporter med transportcyklar
av olika slag, tillkopplade släpkärror
o. s. v., ha vi inom utskottet
dock icke ansett oss kunnat eftersätta
kravet på att det skall vara dubbla
bromsar i dylika fall. Svårigheten med
det reservationsvis framställda yrkandet
är att i sådant fall avgöra vad som
är en tillfällig transport eller inte. Vi
ha därför inom utskottet menat, att
det är nödvändigt att ha ett stadgande
härom på sätt föreslagits av Kungl.

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Vägtrafikförordning m. m.

Maj :t. Vi ha dessutom ansett att de
kostnader, som man därigenom ålägger
vederbörande, bli ganska ringa.

Herr talman! Med dessa ord hemställer
jag om bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets
ifrågavarande yttrande dels ock
på bifall till den av herr Hallagård m. fl.
avgivna reservationen; och godkände
kammaren utskottets yttrande.

Utskottets yttranden beträffande 7 § 1
mom. d) förslaget till vägtrafikförordning
och motionsvis framfört yrkande
om viss markering av bakre stänkskärmen
ä cykel.

Godkändes.

Utskottets yttrande beträffande 8 § 1
mom. vägtrafikförordningen.

Detta författningsrum hade i Kungl.
Maj:ts förslag denna avfattning:

8 §.

1 mom. Föres med dragare förspänt
fordon under mörker på allmän väg,
gata eller annan allmän plats, där tillfredsställande
belysning ej finnes, skall
på fordonet, dragaren eller fordonets
last finnas antingen en eller flera lyktor
så anbragta, att ljus kan synas såväl
framifrån som bakifrån, eller ock
reflexanordningar, som återkasta sken
såväl framåt som bakåt. Lyktor och
reflexanordningar skola vara inrättade
för vitt eller gult sken framåt och rött
sken bakåt. En lykta eller reflexanordning
för sken framåt skall, om sådan
anordning ej finnes på dragaren, vara
anbragt vid högra sidan av fordonet
eller lasten.

Vad i 5 § 2 mom. andra och tredje
styckena är stadgat för där avsett fall
skall äga motsvarande tillämpning på
bestämmelserna i föregående stycke.

I motionerna 1:315 och 11:426 hade

hemställts, att de i propositionen föreslagna
bestämmelserna måtte utgå, eller
att, om denna hemställan icke bifölles,
de nuvarande bestämmelserna i 18 § 1
mom. vägtrafikstadgan måtte alltfort
gälla.

Utskottet hade i sitt yttrande förordat
att de av Kungl. Maj:t föreslagna
bestämmelserna skulle införas.

Reservationer hade avgivits:

1. av herrar Hallagård, Isaksson,
Bengtson, Hagård och Carlsson i Bakeröd,
vilka ansett, att dels fordon försett
med föreskrivna belysnings- eller reflexanordningar,
vilka emellertid skymdes
av lasten, dels ock jordbruksredskap
borde få — utan hinder av vad
i momentet eljest stadgades — tillfälligt
föras kortare sträcka vid färd till eller
från arbetsplats eller mellan en gårds
ägor eller för liknande ändamål, såframt
icke myndighet, som angåves i
5 § 1 mom. andra och tredje styckena,
funne skäl annorledes förordna;

2. av herr Sten.

Utskottets yttrande i förevarande del
föredrogs; och yttrade därvid:

Herr HAGÅRD: Herr talman! Utskottet
bär bl. a. varit fullt enigt om att
utvecklingen av trafiken på våra allmänna
vägar får som en konsekvens,
att under färd i mörker med hästfordon
antingen fordonet, dragaren eller
fordonets last nödvändigtvis skall vara
försett med lykta eller reflexanordning.
Många svåra olyckor ha inträffat på
grund av underlåtenhet härutinnan.
Men, herr talman, en kategorisk tilllämpning
av denna bestämmelse skulle
medföra vissa olägenheter.

Reservationsvis har därför framförts
ett förslag om en viss uppmjukning av
bestämmelserna, då det gäller framförande
dels av fordon med skrymmande
last, som skymmer föreskrivna belysnings-
eller reflexanordningar, och dels
av jordbruksredskap. Från bestämmel -

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

serna skulle enligt det reservationsvis
framförda yrkandet ges dispens i de
fall, då fordon förspänt med dragare
framföres rent tillfälligtvis en kortare
vägsträcka till eller från arbetsplats
eller mellan en gårds olika ägor.

Om det exempelvis skulle inträffa,
att föreskriven reflexanordning av någon
anledning inte finns tillgänglig vid
färd efter skymningens inträde så
skulle, om undantag icke beviljades
från förordningen, hemfärden få avbrytas
och man nödgas lämna fordonet
kvar ute på vägen eller åkern
under natten, såvida inte vederbörande
vill utsätta sig för risken att bli beslagen
som överträdare av bestämmelserna
med därtill hörande påföljd.

Reservanterna ha t. o. in. gått ett
stycke ännu längre i fråga om försiktighet
i detta avseende. Reservanterna
vilja dessutom göra den föreslagna
uppmjukningen beroende av ytterligare
prövning av länsstyrelsen eller i
stad poliskammare, magistrat eller kommunalborgmästare.

I detta sammanhang vill jag fästa
kammarens uppmärksamhet på en felaktighet,
som insmugit sig i reservationens
formulering. I den reservation,
som vid § 8 1 mom. finns fogad till
utlåtandet av herr Hallagård m. fl. göres
en hänvisning till 5 § 1 inom. andra
och tredje styckena. Hänvisningen skall
emellertid gälla 2 mom.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag nu sagt yrkar jag bifall till den
reservation, som under denna punkt
är avgiven av herr Hallagård in. fl.

Herr CARLSSON i Rakeröd: Herr talman!
Bestämmelserna i 8 § angående
belysnings- och reflexanordningar på
fordon, som äro förspända med dragare,
ha också enligt min uppfattning
fått en mindre lycklig utformning. Jag
medger, att dessa reflexanordningar ha
sin betydelse vid färd i mörker med
hästfordon. Man bör kanske inte glömma,
att redan med nuvarande bestärn -

Vägtrafikförordning m. m.

melser ha länsstyrelserna rätt och jag
förmodar även skyldighet att beträffande
vissa vägar föreskriva sådan belvsning
på hästfordon. Åtminstone har
detta varit fallet i mitt hemlän. Det har
inte heller från utskottets sida påvisats,
att det skulle ha förlegat färre olyckstillbud
på dessa vägar än på sådana,
där dessa bestämmelser icke gällt.

Jag skall inte yttra mig om den reklam,
som utskottet enligt min uppfattning
gjort för de nya reflexanordningar,
som nu finnas ute på marknaden.
Jag medger, att dessa anordningars reflexvärde
är tillfredsställande. Jag bär
inte heller någon anmärkning emot att
sådana anordningar föreskrivas beträffande
med dragare förspänt fordon.
Från dessa bestämmelser böra emellertid
enligt min uppfattning undantagas
jordbruksredskap och last, som tillfälligtvis
framföras viss kortare vägsträcka
till eller från arbetsplats eller
mellan en gårds olika ägor. Ofta äro ju
en gårds ägoskiften så belägna, att man
måste trafikera en allmän eller i varje
fall en mer trafikerad enskild väg för
att komma till eller från dessa olika
ägoskiften. Det händer naturligtvis
stundom att hemfärden sker först efter
skymningens inbrott. Har man då ett
jordbruksredskap eller ett lass, så skulle
man inte kunna taga med sig redskapet
eller lasset hem, om man inte hade
reflexanordningar till hands för att
fästa på redskapet respektive lasset.
Man kan naturligtvis inte ha reflexanordningar
på varje jordbruksredskap.
Efter en dags arbete i jorden, skulle
reflexanordningen säkerligen bli funktionsoduglig.
Att ständigt föra med sig
lösa reflexanordningar, soin skulle fästas
på redskapet eller lasset, skulle
dessutom medföra så pass stora praktiska
svårigheter, att man knappast kan
räkna med att en sådan bestämmelse
skulle komma att efterlevas. Detta är
så mycket mer betänkligt som det i
regel torde bli ägaren, som blir ansvarig
för försummelser av detta slag.

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Vägtrafikförordning m. m.

Det torde nämligen bli rätt svårt för
honom att kunna hänvisa till att han
gjort vad på honom ankommit för att
dessa reflexanordningar skulle finnas
på jordbruksredskapet eller lasset.

Jag har under dessa förhållanden i
likhet med herr Hallagård och flera
andra kommit till den bestämda uppfattningen,
att dessa bestämmelser angående
reflexanordningar inte böra
vara tillämpliga, då det gäller jordbruksredskap
eller lass, som föras fram
på kortare vägsträcka och som äro förspända
med dragare. Det bör ju för
resten vara varje trafikants skyldighet
att iakttaga nödig försiktighet där han
färdas fram. Den trafikant, som färdas
fram med ett fordon, som är förspänt
med dragare, är säkerligen inte den
största faran i trafiken.

Innan jag slutar, kan jag inte låta
bli att understryka, att herr Nilsson i
Göteborg påpekade en mycket viktig
sak, nämligen att varje försök att ordna
trafiken ute på våra vägar och på våra
gator på ett ur trafiksäkerhetssynpunkt
tillfredsställande sätt säkerligen är
dömt att misslyckas, om man inte får
allmänheten att inse att alla ha ansvar
i trafiken. Det är fullständigt upprörande
att se hur många bilister, cyklister
och kanske framför allt motorcyklister
ofta färdas fram på en väg, där
man vet att kontrollen av naturliga
skäl inte kan vara så sträng. Jag vill
därför säga, att det fordras ett intensivt
upplysningsarbete på detta område
och en verklig propaganda för att
åstadkomma den försiktighet hos allmänheten
och den hänsyn till allas
rätt till våra trafikleder, som äro förutsättningen
för att denna förordning
verkligen skall få den betydelse den förtjänar.
De kostnader, som detta skulle
kräva, äro säkerligen synnerligen väl
använda pengar. Jag är övertygad om
att en sådan propaganda skulle ha en
större effekt för trafiksäkerheten än de
mest fulländade belysnings- eller reflexanordningar.

Herr talman! Jag har med detta velat
motivera den reservation, som är
fogad till denna punkt av herr Hallagård
m. fl. och till vilken herr Hagård
nyss hemställde om bifall. Jag ber att
få instämma i detta yrkande.

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Jag vill till alla delar instämma
i vad herr Carlsson i Bakeröd här har
sagt. Jag vill understryka de svårigheter,
som skulle uppkomma, om vi
jordbrukare blevo tvungna att rätta
oss efter de av herr Carlsson i Bakeröd
påtalade bestämmelserna om reflexanordningar.
Olägenheterna skulle givetvis
bli störst för de jordbrukare, som
ha ägor på båda sidor om en landsväg
och således äro tvungna att till en liten
del trafikera denna landsväg. Det skulle
i så fall bli ett oerhört besvär för vederbörande,
som samtidigt skulle åsamkas
onödiga kostnader, om han på alla
sina redskap, som han släpar till och
från åkrarna, måste ha dessa reflexanordningar.
Det är så många gånger
man räknar med att hinna hem i tid
från arbetet på åkern men av en eller
annan orsak blir tvungen att stanna
kvar till skymningen. Man skulle i så
fall enligt propositionens förslag bli
ställd till ansvar och bötfälld, om man
inte hade sådana reflexanordningar
med sig.

Jag tycker att den motivering, som
reservanterna här gjort, borde kunna
av riksdagen beaktas. Jag vädjar till
kammaren att taga hänsyn till just det
förhållande, som anförts i reservationen.
Det är inte jordbrukets dragare
och redskap, som utgöra trafikfaran i
detta fall, utan det är den väldiga hastighet,
varmed bilar och övriga motorfordon
framföras. Det är dessa som
åsamka olyckstillbuden och olyckorna.
Jag hemställer därför och vädjar än en
gång till kammaren att bifalla reservationen
under denna punkt.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
När vi i utskottet tillstyrkt propositionens
förslag vad beträffar belysnings-
eller reflexanordningar för fordon,
förspänt med dragare, så ha vi
gjort det med hänsyn till nödvändigheten
av att se till att trafiksäkerhetens
intresse på allt sätt beaktas. Vi veta väl
att denna fråga tidigare varit föremål
för riksdagens prövning, men dels har
ju trafiken fått en så oerhört stor omfattning,
dels har man fått reflexanordningar
av helt annat slag än förut, som
äro såväl prisbilliga som synnerligen
hållbara, och vi ha därför ansett, att
det egentligen inte betyder någon tunga
att föreskriva, att reflexanordningar
måste användas. Det är tyvärr på det
sättet, att när ett motorfordon kör på
ett hästfordon, så blir i de flesta fall
den som kör hästfordonet värst skadad
vid olyckan. Därför borde det, anser
utskottet, ligga i jordbrukarnas intresse
att se till att belysnings- och reflexanordningar
anbringas.

Reservanterna ha visserligen sagt, att
det endast är fordon, som föras kortare
sträckor mellan en gårds ägor, som inte
skulle behöva ha reflexanordningar.
Men olyckan kan ju hända på en mycket,
mycket kort vägsträcka, och då
har den i alla fall hänt. Jag anser, att
när man inför bestämmelser om att det
skall finnas belysnings- eller reflexanordningar
så fort det är fråga om
längre sträckor, bör man också ur trafiksäkerhetens
synpunkt förorda sådana
anordningar när det är fråga om kortare
sträckor.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag
på denna punkt.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets
yttrande i denna del dels ock
på bifall till den av herr Hallagård
m. fl. avgivna reservationen; och godkände
kammaren utskottets yttrande.

Vägtrafikförordning m. m.

Utskottets yttranden beträffande 8 §
2 mom., It—13, 21 samt 23 §§ förslaget
till vägtrafikförordning.

Godkändes.

Utskottets yttrande beträffande 29 §
förslaget till vägtrafikförordning i vad
anginge skärpta krav på förare av vissa
slags fordon föredrogs; och yttrade därvid Herr

BERGSTRAND: Herr talman!
Jag har väckt en motion i anslutning
till den del av Kungl. Maj:ts förslag till
vägtrafikförordning m. m., som gäller
bestämmelser om förare av fordon. Utskottet
har behandlat denna motion i
stort sett mycket välvilligt. Motionen
innefattar i huvudsak en önskan om
att de som äro trafikchaufförer, bussförare
o. s. v. med intyg skola styrka,
att de äga normalt färgsinne. Utskottet
uttalar sig för att så bör ske, i det att
det säger, att »man bör kräva normalt
färgsinne hos den, som för utryckningsfordon,
buss eller droskbil».

Men när man kommer till § 27 i förordningen
om ändring av förordningen
angående yrkesmässig automobiltrafik,
så finner man i den föreslagna lydelsen
till 2 mom. andra stycket — det står
på s. 69 i utskottets utlåtande, mitt
på sidan — att det säges, att sökanden
skall lämna intyg om att han »icke lider
av sådant lyte, sådan sjukdom eller
sådan nedsättning av syn- eller hörselförmågan,
som väsentligen minskar
hans lämplighet att i yrkesmässig trafik
tjänstgöra såsom förare av automobil».
Jag skulle vilja vädja till kommunikationsministern
att han ■—- såvida han
fäster vikt vid vad utskottet sagt beträffande
behovet av intyg om normalt
färgsinne, vilket jag förutsätter — om
möjligt ändrar ordalydelsen i detta
stycke. En människa med abnormt
färgsinne brukar enligt vanlig medicinsk
terminologi inte precis lida av
nedsättning i synförmågan — det är

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Vägtrafikförordning m. m.

skada av annan karaktär. Jag undrar,
om det inte vore förståndigt att använda
ordet »förändring» i stället för
»nedsättning». Ett närmare övervägande
bör väl göras, men jag tror att det
vore riktigt att vidtaga detta utbyte.

Utskottet har också med några ord
tagit upp frågan om medicinsk efterkontroll
av förare med mera krävande
trafikuppgifter. Därvidlag tillstyrker
inte utskottet att det skall uppställas
något krav på det som i motionen
framhålles vara önskvärt, nämligen
upprepade undersökningar, och det är
möjligt, att tiden ännu inte är mogen
för något sådant. Dock skulle jag vilja
säga att jag tror, att utvecklingen förr
eller senare kommer att leda dithän, att
vi nödgas införa en bestämmelse i denna
riktning. Utskottet talar om att det
inte finns någon statistik som visar i
vad män sjukdomar eller åldersförändringar
varit orsak till trafikolyckor,
och detta är alldeles riktigt. Jag tror
förresten att det är förfärligt svårt att
åstadkomma en sådan statistik. Men
man bör inte heller peka endast på de
direkta trafikolyckorna i detta sammanhang,
ty om föraren av ett fordon
för passagerartrafik lider av t. ex. en
smittosam sjukdom, kan detta innebära
faror för passagerarna i andra avseenden
än risk för trafikolyckor. Jag har
personlig erfarenhet av att i passagerartrafik
anställda chaufförer ha blivit
överförare av tuberkulos smitta. Det
är sant att det är svårt att bestämt säga
hur man skall lyckas förebygga sådana
saker, men jag tror att det är önskvärt
att chaufförer, som äro anställda i passagerartrafik,
underkastas upprepade
undersökningar. Det är inte riktigt att
de erhålla ett intyg i aderton-, tjugo-,
tjugofemårsåldern och sedan kanske
aldrig behöva få detta kontrollerat,
ehuru man väl vet, att en massa sjukdomar
kunna drabba dem. De sjukdomstillstånd
som uppkomma göra kanske
inte vederbörande arbetsoför men
kunna i alla fall i hög grad påverka

hans förmåga att föra fordon av den
art det här är fråga om.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets yttrande
i denna del godkändes.

Utskottets yttranden beträffande 29 §
i övrigt samt beträffande 31 §, 32 § 1
mom. c) och 2 mom. samt 33 § 1 mom.
första stycket förslaget till vägtrafikförordning.

Godkändes.

Utskottets yttrande beträffande 33 §
1 mom. fjärde stycket förslaget till vägtrafikförordning.

Detta stycke skulle enligt Kung).
Maj:ts förslag lyda sålunda:

33 §.

1 mom.

Vid återkallelse av körkort på skäl,
som angivas i detta moment, skall bestämmas
viss tid, efter vars utgång föraren
efter ansökan ånyo må kunna
erhålla körkort. Denna tid skall utgöra

a) minst ett och högst fem år, då
föraren dömts för brott, som under 1
punkten sägs, och som begåtts inom fem
år efter det föraren dömts för brott,
som nyss sagts;

b) minst sex månader och högst två
år, då föraren eljest dömts för brott,
som under 1 punkten sägs;

c) minst tre månader och högst två
år, då körkort eljest återkallas.

I tiden skall inräknas den tid, varunder
beslut om återkallelse tills vidare
enligt 3 mom. och om omhändertagande
enligt 35 § varit gällande.

I motionen II: 422 hade föreslagits,
att återkallelsetiden måtte ökas till
minst två och högst tio år i fallet a),
minst ett och högst fyra år i fallet b)
samt minst sex månader och högst fyra
år i fallet c).

Utskottet hade i sitt yttrande för -

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

ordat, att stadgandet skulle utformas
på sätt i propositionen föreslagits.

Reservation hade avgivits av herr
Nilsson i Göteborg, som ansett, att utskottet
bort förorda en ökning av återkallelsetiderna
till minst två och högst
tio år i fallet a), minst ett och högst
fyra år i fallet b) samt minst sex månader
och högst fyra år i fallet c) uti
förevarande stycke.

Efter föredragning av utskottets yttrande
anförde:

Herr FORSBERG: Herr talman! När
man bedömer frågan om återkallelse
av körkort, får man sätta den i samband
med trafiksäkerheten. Riksdagen
har också vid tidigare tillfällen beaktat
detta, när den haft att ta ställning till
olika förslag om åtgärder mot dem som
framföra motorfordon vårdslöst eller
som sätta sig vid ratten med sprit i
kroppen. Man har utgått från att om
man skärper straffbestämmelserna för
exempelvis rattfylleri, så blir det ett
minskat antal sådana förseelser. Jag
vill inte förneka att så skett efter skärpningen
av straffet från en månads fängelse
till två månaders fängelse eller i
vissa fall t. o. m. straffarbete, men det
har inte skett i den utsträckning man
räknat med.

Man frågar sig då: Vilket straff anser
en bilförare, som inte är absolutist,
vara värst — att få körkortet indraget
eller att få fängelsestraff? Jag måste
svara, med den kännedom jag har om
saken, att han tycker att körkortet är
det viktigaste av allt och att detta är
det han är mest angelägen om att ha
kvar. Fängelsestraffet är man däremot
inte så rädd för. Man går in på en
restaurang och tar ett par supar och
menar att det är all riglit, ty man råkar
säkert inte ut för någon razzia, och
om detta ändå skulle ske, så får man
kanske en månads fängelse, vilket ju
kan gå an. Det finns t. o. in. de som

Vägtrafikförordning m. m.

uttalat, att de anse detta som en semester
och som ett tillfälle att få se
på förhållandena i ett fängelse. Men
den fråga, som man ställer till de beslutande
myndigheterna — i den mån
man inte känner till saken, vilket man
merendels gör — är den: Under hur
lång tid blir körkortet indraget?

Minimitiden för körkortsindragning
skulle enligt den kungl. propositionen ''
bli ett år. Detta är enligt min mening
alldeles för milt. Jag kan aldrig tänka
mig att en lokförare, som blivit ertappad
med att köra ett lok i berusat tillstånd,
någonsin mer skulle få uppträda
som lokförare, och ändå är det
ju i det fallet fråga om en maskin som
går på skenor. Enligt min mening tar
också en motorfordonsförare, som sätter
sig vid ratten med sprit i kroppen,
en sådan risk, att principen borde vara
att han, om han ertappas, inte tillåtes
framföra motorfordon i fortsättningen.

Jag anser, att man skulle få en bättre
trafiksäkerhet, om man tillämpade en
förlängd tid i fråga om indragningen
av körkort för dem som använda sprit
vid ratten eller eljest göra sig
skyldiga till vårdslös körning. Lägg
märke till att om en bilförare blir åtalad
och ådöms böter — det kan bli
dagsböter, 50, 75 eller 100, beroende
på i vad mån det finns förmildrande
omständigheter — men det inte kan
bevisas, att vederbörande när förseelsen
begicks haft en alkoholhalt i blodet
av över 1,5 promille, så indrages
hans körkort endast på sex månader,
vilket är minimitiden i ett fall som
detta. Det heter, att körkortsindragningen
är en skyddsåtgärd från samhällets
sida, men det har mindre betydelse för
mig. Jag vet att bilföraren betraktar
den som ett straff, och jag anser, att
minimitiden borde vara två år i stället
för som nu ett.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten, eftersom alla andra talare ha
— det kan man väl gott säga -—• varit
vänliga att inte hålla långa tal. Jag ber

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Vägtrafikförordning m. m.

för mitt vidkommande att med stöd av
vad jag anfört få yrka bifall till den reservation
som avgivits på denna punkt
av herr Nilsson i Göteborg.

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
På denna punkt ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag, där
det framhålles, att återkallelse av körkort
principiellt inte är ett straff utan
en skyddsåtgärd. De så att säga mera
disciplinära åtgärderna komma vi ju till
i annat sammanhang.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets
yttrande i den nu föredragna delen
dels ock på bifall till den av herr Nilsson
i Göteborg avgivna reservationen;
och godkände kammaren utskottets berörda
yttrande.

Utskottets yttranden beträffande 33 §
2, 5 och 8 mom., 34, 36, 42, 43 och 46
§§ förslaget till vägtrafikförordning.

Godkändes.

Utskottets yttrande beträffande 48 §
1 och 2 mom. förslaget till vägtrafikförordning.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle
dessa författningsrum lyda:

48 §.

1 mom. Vid korsning mellan väg, som
enligt 61 § förklarats såsom huvudled,
och annan väg åligger det fordonsförare,
vilken från sistnämnda väg vill
korsa huvudleden eller svänga in på
denna, att lämna företräde åt fordon på
huvudleden.

2 mom. Då i annat fall än i 1 mom.
sägs ett fordons kurs skär ett annat
fordons kurs, skall föraren av det fordon,
som har det andra fordonet på
sin vänstra sida, lämna företräde åt det
sistnämnda fordonet. Härmed fritages
dock icke någon förare från skyldighet
att iakttaga försiktighet vid passe -

rande av eller färd in på korsande
eller anslutande väg. Detta skall särskilt
gälla den, som från väg med ringa
trafik kommer in på väg med livlig
trafik.

I motionen 11:415 hade hemställts
om införande av skyldighet för fordonsförare
att stanna fordonet före infart
på huvudled.

Utskottets yttrande innefattade avstyrkande
av motionen.

Efter föredragning av utskottets yttrande
anförde:

Herr HANSSON i Skegrie: Herr talman!
Jag har tolkat § 48 i förslaget till
vägtrafikförordning så, att ovillkorlig
förkörsrätt å huvudväg skall tillåtas,
och jag skulle tro, att detta är en riktig
tolkning. I princip har jag ingenting
emot att man inför en sådan ovillkorlig
förkörsrätt, ty det är alldeles
självklart att det, när det gäller den
trafik som kallas genomgångstrafik —
alltså den som går mellan platser, som
ligga ganska långt ifrån varandra — är
en fördel att kunna köra oberoende av
vägkorsningar. Men under det att jag i
många fall kan instämma i vad som
sagts tidigare, nämligen att det vi här
äro i färd med att besluta kommer att
leda till en ökad trafiksäkerhet, så är
jag på denna punkt litet tveksam, huruvida
vi inte göra ett avsteg från kravet
på trafiksäkerhet. När vi tillåta denna
ovillkorliga förkörsrätt, locka vi nämligen
därmed utan tvekan till en ökad
hastighet. Det ligger nästan i sakens natur,
att den bilist som vet, att han kan
köra utan hänsyn till korsningar, ökar
farten -— vilket för all del också är meningen
med denna rätt att köra före.

Jag har emellertid begärt ordet för
att påpeka, att våra vägar för närvarande
inte äro av den beskaffenheten,
att man utan risk kan medge ovillkorlig
förkörsrätt. Vi ha ännu exempelvis
felaktig dosering i många kurvor, vi

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

ha många trånga passager längs huvudvägarna,
och även andra risker förefinnas,
ojämnheter i vägbeläggningen o. d.,
som göra att vederbörande kunna råka
ut för olyckor. Om därför trafikfaran
inte skall öka, tror jag att vi få vara
beredda på att kombinera en bestämmelse
om ovillkorlig förkörsrätt med
en betydande insats i fråga om vägförbättringar
under de närmaste åren och
även i fråga om säkerhetsföreskrifter
och säkerhetsanordningar vid dessa
vägar.

Jag vill, herr talman, inte framställa
något yrkande; det har jag ingen anledning
till, då jag i princip gillar vad
utskottet har skrivit. Men jag har ansett
mig böra göra detta påpekande, att
vi skola ha klart för oss, att en ökad
hastighet innebär att man samtidigt
måste ha goda vägar och bättre säkerhetsföreskrifter
än de som nu finnas.

Herr EDSTRÖM: Herr talman! Jag har
på denna punkt avgivit en motion, vari
jag föreslår att förordningen skall utökas
med en bestämmelse, att fordon
skall stanna, innan man ger sig ut på
en huvudväg. Denna regel är allmänt
erkänd utomlands, speciellt i Amerikas
förenta stater, som en av de viktigaste
reglerna för upprätthållande av trafiksäkerhet
på vägarna. Detta att varje
fordonsförare obligatoriskt måste stanna,
innan han kör ut på en huvudväg,
skänker den säkerhet för dem som köra
på huvudvägen, som är nödvändig.

I motiveringen har man inte tagit
upp detta förslag utan hänvisar till
övergången mellan väg och järnväg,
men det är ju en helt annan sak. Om
jag kör över en järnväg är det mitt eget
liv jag riskerar, men om jag kör ut på
en huvudväg, är det inte bara mitt eget
liv utan även många andras som köra
på huvudvägen. Jag kan inte finna att
den motivering, som utskottet anför beträffande
§ 42, kan vara tillämplig också
på § 48. Jag tror att så småningom

Vägtrafikförordning m. m.

komma säkerligen även vi till insikt
om att vilja vi införa denna huvudvägprincip,
måste vi gå in för att fordonen
skola stanna, innan man kör ut på
huvudvägen. Jag ber därför att få yrka
bifall till motionen nr 415 i denna kammare.

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Då utskottet inte har gått med på
att tillstyrka det förslag, som motionärerna
ha framfört, är det därför att vi
alltjämt anse, att man bör —- oberoende
av om vederbörande anser sig behöva
stanna eller ej — hålla så pass låg hastighet
vid varje tillfälle, att han kan förebygga
olyckor. Vi ha ansett att det
kan finnas risk, även om man stannar,
om nämligen inte uppmärksamheten är
tillräckligt riktad på förandet av fordonet.

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets
ifrågavarande yttrande dels ock
på bifall till den i ämnet väckta motionen,
II: 415; och godkände kammaren
utskottets yttrande.

Utskottets yttranden beträffande 49
och 51 §§ samt 52 § 1 och 2 mom. förslaget
till vägtrafikförordning.

Godkändes.

Utskottets yttrande beträffande 54 £
1 mom. första stycket förslaget till vägtrafikförordning.

Denna bestämmelse i Kungl. Maj:ts
förslag innehöll vissa föreskrifter angående
högsta tillåtna vikt för motordrivet
fordon in. m.

Utskottet hade i sitt yttrande förordat
vissa jämkningar i Kungl. Maj:ts
förslag.

Reservation hade avgivits av herr

5 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 24.

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Vägtrafikförordning m. m.

Forslund, fru Johansson i Norrköping
och herr Nilsson i Göteborg, vilka ansett,
att utskottet bort förorda propositionens
förslag oförändrat.

Utskottets yttrande föredrogs, och anförde
därvid:

Herr NILSSON i Göteborg: Herr talman!
Vid denna paragraf har jag en
reservation, som innebär bifall till
Kungl. Maj :ts förslag. Denna reservation
måste ses i samband med propositionens
förslag om ökad hastighet för
lastbilar och omnibusar. De sakkunniga
hade föreslagit, att högsta tillåtna belastning
per axel skulle utgöra 5 ton
och i fråga om boggietrycket 7 ton. Departementschefen
var generös och tillät
6 tons axeltryck och 8 tons boggietryck.
När sedan utskottet fick hand om ärendet,
ökade det ytterligare möjligheterna
härvidlag genom att tillåta 10 tons boggietryck.

Det finns alltid ett sammanhang emellan
ett fordons last, vägbanans beskaffenhet
och fordonets hastighet. Inte
minst under de senaste månaderna men
även de senaste åren ha i riksdagen åtskilliga
gånger framförts förslag om
ytterligare anslag till förbättring av
våra vägar. Särskilt under vårmånaderna
i år har man kunnat konstatera
vägarnas urusla skick, i varje fall enligt
alla de redogörelser som förekommit,
bl. a. i pressen, Det måste finnas
en viss avvägning mellan vad man kan
lasta på ett fordon och vägbanans beskaffenhet.
Längre fram komma vi att
behandla ett annat förslag i propositionen,
om ökning av hastigheten till 60
km för lastbilar och bussar vid färd
utom tättbebyggt samhälle. Jag kan inte
anse att det finns någon rimlig avvägning
mellan dessa förhållanden.

Äro vägarna av undermålig beskaffenhet,
måste man vara försiktig i de
lagbestämmelser som utfärdas och inte
medgiva en högre belastning än vad
som med hänsyn till vägbanans beskaf -

fenhet är möjligt. Jag skall inte vidare
utveckla detta problem. Jag vill emellertid
påpeka, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
icke tillrått den ökning
av axeltrycket, som här förordas, och
jag anser att utskottet borde ha tagit
någon hänsyn till vad sakkunskapen i
detta fall hade att anföra.

Det är -dessutom inte obekant att det
redan nu förekommer överbelastning
av lastbilarna. Vid de vägkontroller,
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anordnar vid vissa tider, hittar man bilar
med ända upp till 5 tons överbelastning.
Är det dessutom så att det finns
fordon utan hastighetsmätare, med vilken
föraren kan kontrollera sin fart, så
uppstår det — om hastigheten ökas —
ett tryck på vägarna, som sannerligen
kommer att innebära ganska vådliga
följder.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Vad beträffar § 54, som nyss berördes
av reservanten herr Nilsson i
Göteborg, så är det riktigt att utskottet
föreslagit en ändring av Kungl. Maj:ts
förslag. Men denna ändring innebär i
stort sett en anslutning till de regler,
som redan gälla. På de vägar, som det
här är fråga om, tillåtes nämligen ett
hjultryck av den styrka, som utskottet
här föreslagit. Vi ha således gått in för
— i fråga om huvudvägarna, riks- och
länshuvudvägar — en tillämpning av
dessa högre viktsatser och att man skall
använda den s. k. decimeterregeln i
stället för propositionens meterregel.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets
yttrande i denna del dels ock
på bifall till den av herr Forslund m. fl.
avgivna reservationen; och godkände
kammaren utskottets yttrande.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

Utskottets yttrande beträffande 55 §
1 mom. förslaget till vägtrafikförordning
föredrogs. Därvid anförde:

Herr HANSSON i Skegrie: Herr talman!
I § 55 stadgas, att ett traktordraget
fordons bruttovikt inte får uppgå
till mer än två gånger det dragande fordonets
bruttovikt, därest inte det dragande
fordonet är försett med särskild
bromsanordning. På den punkten ha
herr Hansson i Önnarp och jag väckt
en motion, där vi begärt att under en
övergångstid av tre år lasten på ett sådant
draget fordon skulle få uppgå till
tre gånger traktorns vikt.

Vi ha yrkat detta därför att man i
våra trakter — jag tror även i andra
slättbygder — nu tillämpar en sådan
lastningsprincip. Utskottet har här gjort
en kompromiss. Utskottet har gått med
på att därest en av två dragna vagnar,
den som är närmast traktorn, är försedd
med broms, skulle man få lasta
två gånger traktorns vikt på den andra
vagnen utan att denna har broms. Kompromissen
kan måhända ha sitt värde,
då det gäller större, tunga traktorer,
men den är ganska värdelös då det gäller
en mindre eller medelstor traktor
med en vikt av, låt oss säga upp till omkring
2 000 kg; ungefär denna vikt har
nog majoriteten av våra traktorer. Det
är nämligen mycket vanligt, att man
använder mindre traktorer för landsvägstransporter.

Om man som exempel vill ta den lilla
Volvotraktorn, som är mycket allmän i
vårt land, så väger den 1 500 å 1 600 kg.
Efter denna traktor skulle man alltså
inte få ha mer än högst 3 200 kg last,
vagnen inberäknad. Om man utgår
ifrån att vagnen väger ungefär 1 200
kg, skulle en sådan traktors nettolast
inte bli mer än 2 000 kg. I våra trakter
— och som sagt sannolikt även inom
andra slätthygdsområden — lastar man
i vanliga fall det dubbla på en sådan
traktor, utan att detta innebär någon
trafikrisk.

Vägtrafikförordning m. m.

Med den lilla Fergusontraktorn, som
ju finns i inte mindre än 7 000 exemplar
i vårt land och endast väger

1 300 kg, blir bruttobelastningen alltså

2 600 kg. Om vagnens vikt frånräknas,
blir det med andra ord en nettolast på
1 400—1 600 kg. Man skulle således få
köra med halvt lass på vagnen. I den
mån det blir möjligt alt skaffa särskilda
bromsar på de efterkopplade vagnarna
— och det hoppas jag det blir så småningom
— är det klart att dessa invändningar
i viss mån kunna bortfalla,
men innan sådana bromsanordningar
kunna påmonteras, kunna dessa föreskrifter
bli ganska besvärliga. Jag är
övertygad om att det kommer att dröja
rätt länge, innan vi hinna få sådana
bromsanordningar påmonterade.

Vi ha vid samtal med vederbörande
i statens maskinprovningar fått besked
om att det ännu icke finnes någon
bromsanordning för traktorvagn utexperimenterad,
som är effektiv, tillförlitlig
och hållbar. Däremot finns en del
enklare konstruktioner, som tillverkats
av hemmasmeder, men de hålla endast
en kortare tid och kosta ändå ganska
mycket i påmontering. När det sålunda
blir en dyrbar sak att påmontera en
verkligt effektiv broms — den bör helst
vara av ett hydrauliskt system — bör
man inte genom denna bestämmelse
tvinga jordbrukarna att påmontera
första bästa bromsanordning som kan
konstrueras. Innan en tillförlitlig bromskonstruktion
är utexperimenterad bör
man nog gå litet försiktigt fram. Vi
ha i vår motion begärt att en övergångstid
av tre år skall stipuleras, innan denna
bestämmelse skall gälla ovillkorligt.
■lag tror att det är nödvändigt att man
har denna övergångstid. Om icke detta
sker, utan denna bestämmelse skall
träda i kraft på samma gång som förordningen
i övrigt, kommer det utan
tvekan att innebära, att antingen bli
jordbrukarna lagbrytare mot sin vilja
eller också få de köra med halv belastning
på sina vagnar. Man kan väl icke

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Vägtrafikförordning m. m.

anse det vara riktigt att en bestämmelse
får en sådan utformning.

I övergångsbestämmelserna i övrigt
föreskrives t. ex. att körriktningsvisare,
de särskilda bromsarna på motorcykel,
belysningen på sidvagn och särskilda
bromsar på cykel icke skola vara obligatoriska
förrän 1953. Där har man alltså
medgivit en särskild dispenstid. Och
då det gäller t. ex. vissa trafikmärken
har man lämnat dispens till den 1 januari
1955, alltså i tre år. Det är därför
ingen orimlig begäran, om vi här
vädja till kommunikationsministern att
när han skall utfärda tillämpningsföreskrifter,
han då ser till, att här ges sådan
respittid, att det blir möjligt för
jordbrukarna att utan lagöverträdelse
tillämpa denna trafikförordning från
det datum, då den skall träda i kraft.

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Det kunde vara överflödigt att
jag yttrar mig, när här icke har ställts
något yrkande. Jag har ingenting emot
om kommunikationsministern, när tiden
kommer, kan åstadkomma vissa
övergångsbestämmelser. Men jag vill
erinra om vad herr Hansson i Skegrie
själv framhöll, att det icke finns någon
tillförlitlig broms utexperimenterad för
dylika efterfordon och att — som han
också sade — vi böra gå försiktigt fram.
Det har gjort att utskottet icke ansett
sig kunna sträcka sig längre. Det har i
alla fall i sitt förslag till yttrande mjukat
upp de bestämmelser som Kungl.
Maj:t föreslagit genom att tillåta att en
så stor del av den sammanlagda vikten
är obromsad som två gånger traktorns
vikt, under förutsättning att man kan
ha broms på resten.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets yttrande
godkändes.

Utskottets yttrande beträffande 56 §
1 och 2 mom. förslaget till vägtrafikförordning.

Enligt Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta
förslag skulle stadgas en högsta
hastighet för buss och lastbil av 40 km
i timmen inom tättbebyggt område och
60 km i timmen annorstädes.

I en av herrar Forslund och Nilsson i
Göteborg avgiven reservation hade uttalats,
att för lastbil — med hänsyn till
trafiksäkerhetens krav och våra vägars
nuvarande tillstånd — icke borde tilllåtas
högre hastighet utom tättbebyggt
område än 50 kilometer i timmen, och
att utskottet därför bort förorda en
häremot svarande jämkning i propositionens
förslag.

Efter föredragning av utskottets yttrande
anförde:

Herr NILSSON i Göteborg: Herr talman!
Jag skall be att få yrka bifall till
reservationen.

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Jag skall inskränka mig till att
yrka bifall till utskottets förslag till yttrande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets
yttrande i nu ifrågavarande del
dels ock på bifall till den av herrar
Forslund och Nilsson i Göteborg avgivna
reservationen; och godkände
kammaren utskottets berörda yttrande.

Utskottets yttranden beträffande 57 §
4 mom. och 59 § i mom. tredje stycket
förslaget till vägtrafikförordning.

Godkändes.

Utskottets yttrande beträffande 61 §
1 mom. a) förslaget till vägtrafikförordning.

Sedan detta yttrande föredragits, anförde: Herr

HANSSON i Skegrie: Herr talman!
Jag får säga att jag i denna tra -

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

fikförordning saknar en passus, som
vad gäller traktortrafiken medger möjlighet
att meddela dispens för sådana
landsdelar, där de nuvarande föreskrifterna
äro uppenbart olämpliga. I 61 §
lämnas åt länsstyrelsen möjlighet att
beträffande biltrafik utfärda sådana
lokala föreskrifter, och i 63 § gives åt
länsstyrelsen möjlighet att för vissa ändamål,
som det heter, även lämna dispens.
Men huruvida dessa två paragrafer
kunna tolkas så, att länsstyrelsen,
låt oss säga efter hemställan från en
jordbrukarorganisation, kan meddela
generella dispensbeslut beträffande
traktortrafiken, därom skulle jag vilja
ställa en fråga. Jag skall därför, herr
talman, be att direkt få fråga utskottet
och även departementschefen, om man
i dessa två paragrafer, 61 och 63, lämnat
möjlighet för länsstyrelse att meddela
generell dispens beträffande traktortrafiken.

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Åtminstone då det gäller bestämmelserna
i 63 § kan jag icke finna annat
än att det skall kunna finnas vissa
möjligheter. Men detta yttrande får stå
för min personliga räkning.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets yttrande
godkändes.

Utskottets yttranden beträffande 64 §
3 mom. och 72 § förslaget till vägtrafikförordning.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Bifölls i vad den ej kunde anses besvarad
genom kammarens föregående
beslut.

Punkten B.

Enligt det i propositionen framlagda
förslaget till lag om straff för vissa trafikbrott
skulle 1 § erhålla följande lydelse: -

Vägtrafikförordning m. m.

1 §•

Brister vägtrafikant i den omsorg
och varsamhet, som till förekommande
av trafikolycka betingas av omständigheterna,
och är ej oaktsamheten ringa,
dömes för vårdslöshet i trafik till dagsböter
eller fängelse i högst sex månader.

Där någon vid förande av bil, motorcykel,
traktor eller motorredskap ådagalägger
grov oaktsamhet eller visar uppenbar
likgiltighet för andra människors
liv eller egendom, dömes för grov
vårdslöshet i trafik till fängelse eller
straffarbete i högst ett år.

I motionen II: 420 hade hemställts,
att fängelsestraffet måtte uteslutas ur
strafflatituden i första stycket.

I motionen II: 416 hade hemställts, att
1 § andra stycket skulle gälla icke blott
för förare av motordrivet fordon utan
för alla vägtrafikanter.

Utskottets hemställan i punkten B innebar,
såsom ovan framgår, tillstyrkande
av Kungl. Maj:ts förslag till lag om
straff för vissa trafikbrott med vissa
ändringar beträffande 3 och 6 §§.

Beträffande detta lagförslag hade reservationer
avgivits:

A) vid 1 § första stycket:

av herrar Hellbacken och Wiklund i
Stockholm, vilka ansett, att utskottet i
punkten B bort hemställa, att riksdagen
måtte, med avslag å motionen
II: 416 samt med bifall till motionen
II: 420 —• under förklaring, att riksdagen
funnit vissa ändringar böra vidtagas
i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om straff för
vissa trafikbrott — för sin del antaga
förslaget med de ändringarna, att

dels orden »eller fängelse i högst sex
månader» i 1 § första stycket skulle
utgå,

dels 3 §------(= utskottet);

dels 6 § — ---(= utskottet);

B) vid 3 § av herr Sten.

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Vägtrafikförordning m. m.

Efter föredragning av utskottets hemställan
i punkten B anförde

Herr EDSTRÖM: Herr talman! Vad
gäller 1 § andra stycket gör utskottet
en stor skillnad mellan vanliga vägtrafikanter
och motorfordonsförare. Skillnaden
kommer till synes vid jämförelse
med 1 § första stycket. Där står det talat
om att samtliga vägtrafikanter kunna
bli underkastade straff. I andra stycket
talas det däremot endast om förande
av bil, motorcykel, traktor eller
motorredskap. Detta får väl anses vara
något slags diskriminering av motorfordonsförarna.
Man kan väl icke säga
annat än att även andra trafikanter
kunna göra sig skyldiga till grov vårdslöshet.
I motiveringen för första stycket
säger utskottet visserligen följande:
»Enligt utskottets mening kan även annan
vägtrafikant än motorförare tänkas
göra sig skyldig till sådan vårdslöshet,
att frihetsstraff bör följa.» Här är
således fråga om att båda kategorierna
kunna göra sig skyldiga till vårdslöshet
som det talas om, men enligt andra
stycket skall endast förare av motorfordon
kunna bestraffas. Att annan trafikant
här icke medtagits motiverar utskottet
med att motordrivet fordon
skulle vara farligare än annat. Men då
blir ju straffet icke betingat av den
grova vårdslösheten utan av arten av
den fara som föreligger. Det är naturligtvis
felaktigt. Det är icke någon likhet
inför lagen, om icke alla behandlas
på samma sätt. Har någon hemfallit till
grov vårdslöshet, borde han, vem det
vara månde, alltid behandlas på samma
sätt.

Vi ha på flera håll tyckt att ett sådant
särskiljande av förare av bil, motorcykel,
traktor eller motorredskap är felaktigt.
Jag yrkar därför, att andra stycket
ändras på så sätt, att orden »någon
vid förande av bil, motorcykel, traktor
eller motorredskap» utgå och att i stället
införes ordet »vägtrafikant». Lydelsen
skulle alltså bliva denna: »Där vägtrafikant
ådagalägger grov oaktsamhet

eller visar uppenbar likgiltighet för
andra människors liv eller egendom
---»

Jag vill tillägga att hittills ha vi icke
gått vidare i våra yrkanden. Men detta
är ett förslag till lag, som skall fastställas
i dag, och därför måste det komma
till ett avgörande på denna punkt.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr WIKLUND i Stockholm: Herr
talman! I fråga om 1 § första stycket
i lagen om straff för vissa trafikbrott
har jag väckt en motion, nr 420 i denna
kammare. Såsom framgår av utskottets
utlåtande på s. 128 finns en reservation
till förmån för denna motion avgiven
av herr Hellbacken och undertecknad.

Jag skall, herr talman, på grund av
den digra föredragningslistan ej här
komma med någon utförligare motivering
utan endast med hänvisning till
vad som anförts i motionen och reservationen
be att få yrka bifall till reservationen
av herr Hellbacken och
mig.

Herr JACOBSSON i lgelsbo: Herr talman!
Vad 1 § i lagen om straff för vissa
trafikbrott beträffar, så har utskottet
för sin del ansett sig kunna godtaga den
formulering som är föreslagen i propositionen.
I det första stycket talas det
om det fall där vägtrafikant brister i
den omsorg och varsamhet, som till förekommande
av trafikolycka betingas
av omständigheterna, och oaktsamheten
ej är ringa; där skall vederbörande
för vårdslöshet i trafik dömas till dagsböter
eller fängelse. Nu ha herrar Wiklund
och Hellbacken i sin reservation
ansett att detta icke är riktigt. De mena
att även om en annan trafikant än den
som för motorfordon beter sig synnerligen
illa så skall det icke medföra
fängelse.

Vi inom utskottsmajoriteten ha ansett,
att likheten inför lagen ändå krä -

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

ver att domstolen, om särskilt försvårande
förhållanden föreligga, bör i det
fallet ha möjlighet att döma till fängelse.

Vad gäller andra stycket, där herr Edström
yrkade på ändring, så äro ju bestämmelserna
i detta stycke tillkomna
därför, att de som föra bil, motorcykel,
traktor eller motorredskap på grund av
den farlighet i trafiken som dessa fordon
och redskap kunna innebära måste
iakttaga en alldeles särskild försiktighet.
Därför innehåller lagbestämmelsen,
att om det föreligger grov vårdslöshet
i trafik, bör en sådan förare kunna dömas
till fängelse eller straffarbete i
högst ett år. Detta har utskottet ansett
nödvändigt för att motverka ett visst
lättsinne vid framförande av dessa speciellt
trafikfarliga fordon och redskap.

Med vad jag nu sagt ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag
i fråga om 1 §.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav till en
början propositioner beträffande 1 §
första stycket i förslaget till lag om
straff för vissa trafikbrott, nämligen dels
på godkännande av detta lagrum enligt
utskottets förslag dels ock på godkännande
av lagrummet i den lydelse,
som föreslagits i den av herrar Hellbacken
och Wiklund i Stockholm avgivna
reservationen; och godkände kammaren
utskottets berörda förslag.

Vidare gav herr förste vice talmannen
propositioner beträffande 1 § andra
stycket, nämligen dels på godkännande
av utskottets förslag i detta avseende
dels ock på bifall till det av
herr Edström under överläggningen
framställda yrkandet; och fann herr
förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Edström begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
andra lagutskottets förslag till lydelse
av 1 § andra stycket i utskottets

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

förslag till lag om straff på vissa trafikbrott,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
nämnda lagrum i den ändrade lydelse,
som under överläggningen föreslagits
av herr Edström.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren godkänt
1 § andra stycket i enlighet med utskottets
förslag.

På därå av herr förste vice talmannen
framställd proposition blev härefter
utskottets hemställan i punkten B i
övrigt av kammaren bifallen.

Punkterna C—H.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 4.

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303), dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 9 mars 1951 dagtecknad
proposition, nr 105, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
följande förslag till

Lag

om fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den HO juni 1947 (nr 303).

Härigenom förordnas, att prisregleringslagen
den 30 juni 1947, vilken jämlikt
lag den 12 maj 1950 (nr 174) gäl -

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

ler till och med den 30 juni 1951, skall
äga fortsatt giltighet till och med den
30 juni 1952.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft fyra
i anledning av densamma väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren
nr 454 av herr Ohlon m. fl. och
nr 468 av herr Cassel m. fl. samt
inom andra kammaren
nr 588 av herr Ohlin m. fl. och
nr 602 av herr Hjalmarson m. fl.

I motionerna I: 454 och II: 588, vilka
voro likalydande, hade hemställts »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa, att de nya direktiven
för priskontrollens arbete före utfärdandet
underställas riksdagens prövning».

I motionerna I: 468 och II: 602, vilka
jämväl sinsemellan voro likalydande,
hade hemställts »att riksdagen måtte
med ändring av Kungl. Maj:ts proposition
nr 105 besluta att prisregleringslagen
endast skall äga giltighet t. o. in.
den 31 december 1951; samt

att riksdagen måtte uttala dels att,
därest Kungl. Maj:t finner anledning att
förelägga höstriksdagen proposition om
fortsatt giltighet av lagen efter den 31
december 1951, Kungl. Maj:t därvid
jämväl bör underställa riksdagen direktiven
för den priskontrollerande verksamheten,
dels att den ekonomiska politiken
enligt dess mening bör bedrivas
efter sådana riktlinjer att förutsättningar
skapas för ett fullständigt avvecklande
snarast möjligt av den statliga
priskontrollen.»

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte -— med avslag
å motionerna 1:468 och 11:602, såvitt
dessa avsåge att prisregleringslagen
skulle äga giltighet allenast t. o. m. den
31 december 1951 — antaga det genom
förevarande proposition, nr 105, framlagda
förslaget oförändrat; samt

B. att motionerna I: 454 och II: 588
samt I: 468 och II: 602, sistnämnda båda
motioner i de delar, som icke behandlats
ovan under A., icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1 :o) av herrar Jacobsson i Igelsbo,
Sunne och fröken Höjer, vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen---(= utskottet)
---lagförslaget oförändrat;

B. att riksdagen med bifall till motionerna
I: 454 och II: 588 ville i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att de direktiv
för den prisreglerande verksamheten,
varom överläggningar påginge,
före utfärdandet måtte underställas riksdagens
prövning; samt

C. att motionerna 1:468 och 11:602,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad reservanterna under A.
och B. hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

2:o) av herr Svärd och fröken Wetterström,
vilka ansett, att utskottet bort
hemställa,

A. att riksdagen måtte — med bifall
till motionerna 1:468 och 11:602, såvitt
dessa avsåge giltighetstiden för
prisregleringslagen — antaga det genom
förevarande proposition, nr 105,
framlagda lagförslaget dock med den
ändringen att i den föreslagna lagen
orden »den 30 juni 1952» utbyttes mot
orden »den 31 december 1951»;

B. att riksdagen måtte — med bifall
till motionerna I: 468 och II: 602 i denna
del — uttala att direktiven för den
prisreglerande verksamheten borde underställas
riksdagen;

C. att motionerna 1:468 och 11:602
i övrigt måtte anses besvarade genom
vad reservanterna anfört; samt

D. att motionerna 1:454 och 11:588,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad reservanterna ovan
under B. hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Fröken WETTERSTRÖM: Herr talman!
Det har här i riksdagen i de upprepade
ekonomiska debatter som förts
givits klart besked om högerns ståndpunkt
i den ekonomiska politiken: vår
reaktion över huvud mot ett statsreglerat
ekonomiskt samhälle och vår tro på
att om en annan och från vår synpunkt
riktigare politik fördes, så skulle förutsättningar
skapas för en fri marknad,
som på ett sunt och riktigt sätt skulle i
sig själv utgöra en regulator. Det skulle
vara förmätet av mig att bär ge mig in
på dessa frågor, ehuru de äro grundläggande
för den detalj som priskontrollen
utgör och som vi i nuvarande
läge nödgas acceptera. Dessutom har
så mycket redan sagts, att det blott
skulle bli ett upprepande. Det vi nu ha
att taga ställning till är frågan om fortsatt
giltighet av prisregleringslagen.

En fråga i samband med propositionen
härom är den framställning, som
från olika håll gjorts om att direktiven
för priskontrollen skulle underställas
riksdagen. Utskottet avböjer i förstone
detta krav med hänvisning till att direktiven
haft så kort giltighetstid. Ett
sådant skäl, herr talman, får väl ändå
rubriceras som argumentsnöd. Tv om
Kungl. Maj:t på administrativ väg utfärdar
bestämmelser, som i fråga om
både producenter och konsumenter
kunna ha djupgående verkningar, så är
ju detta en indirekt form av ekonomiskt
ingripande, där riksdagen har rätt att
ha ett ord med i laget. Att direktiven
haft så kort giltighetstid har ju icke
med principfrågan att skaffa.

Utskottets andra skäl att avböja vår
begäran ter sig icke heller övertygande.
Det sägs, att priskontrollen måste tilllämpas
med både snabbhet och smidighet.
Ja, tacka för det! Ingen ifrågasätter
väl att riksdagen skall permanenta
dessa direktiv, utan de måste präglas
av en ganska stor anpassning och rörelsefrihet.
Men just därför är det av

Fortsatt giltighet av prisreglcringslagen.

vikt att riksdagen får ta ställning till
dem. Emellertid är det mig en glädje att
kunna konstatera, att vad utskottet avvisar
med den ena handen ger det igen
med den andra. Ty utskottet anser, som
det heter, »lämpligt, att en redogörelse
angående riktlinjerna» — d. v. s. direktiven
— »för den prisreglerande
verksamheten lämnas då förslag om
förlängning av prisregleringslagen förelägges
riksdagen». Men då får ju riksdagen
tillfälle att göra de uttalanden
angående direktiven som den finner
skäliga. På det sättet bli ju motionernas
önskemål ändå i realiteten beaktade,
och det tycker jag för min del är tacknämligt.

Vårt andra yrkande är, att prisregleringen
tills vidare bara skall förlängas
till årets slut i stället för till den 30 juni
nästa år. Jag erkänner gärna, att ingen
kan ju profetera om framtiden. Det är
tänkbart att lagen kommer att successivt
förlängas, kanske år efter år så
länge dessa abnorma förhållanden råda.
Men alla äro väl ense om att hela priskontrollen
har något sterilt och stelbent
över sig. Och som prisregulator är,
som jag tidigare sagt, den fria konkurrensen
vida överlägsen en administrativ
kontroll. Det är också uppenbart, att
denna kontroll ofta blir ineffektiv genom
svårigheten att kontrollera dess
lojala efterlevnad, en sak som inte minst
de handlande husmödrarna dagligen få
erfara. Det är visserligen sant, som utskottet
säger, att man inte kan bryta
loss priskontrollen ur dess större sammanhang
då det gäller att få inflationsvågen
under kontroll, men som en demonstration
för lagens provisoriska natur
och mot dess bristande effektivitet
på många håll ha vi rest detta krav på
kortare tidsintervaller för dess giltighet.
Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till den av herr Svärd och mig avgivna
reservationen.

Herr EDSTRÖM: Herr talman! Jag hör
att det råder full enighet om att priskontrollen
bör bort så fort som möjligt.

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

Jag vill inte alls förneka att den kan
ha ett visst värde som ett tillfälligt instrument
att möta prisstegringar, speciellt
då det gäller prisstegringstendenser
i spekulationssyfte. Men ett instrument,
som lämpar sig bra att ta till vid
enstaka tillfällen, kan lätt nötas ut och
förslöas, om det användes för jämnan.
Ju mer sällan det användes, desto bättre
verkan har det.

Priskontrollen är säkert intet verksamt
medel för att motverka en hård
press på en allmän prishöjning. Försöker
man använda priskontrollen i det
syftet upptäcker man snart, att den ger
upphov till snedvridningar och andra
otrevligheter. Produktionen börjar då
söka sig andra vägar än de normala.
Även om man nu av mer eller mindre
välgrundade psykologiska skäl inte vill
avveckla den snedvridande priskontrollen,
så måste man dock ständigt hålla
avvecklingstanken vid liv. Yi måste
ställa om vårt hus så att det blir möjligt
att någon gång bli av med denna
priskontroll.

Självfallet är det den allmänna ekonomiska
politiken som i det fallet är avgörande.
Den måste läggas så, att prisregleringen
blir onödig. Jag tycker därför
att utskottet borde ha tagit litet
större hänsyn till motionen från högerhåll
i denna fråga, just såsom skett i
den av fröken Wetterström och herr
Svärd avgivna reservationen.

Vad beträffar direktiven för priskontrollnämnden
så tycks ju förhandlingsdelegationen
nu ha funnit det omöjligt
att föreslå några ändringar. Man avvaktar
hur utvecklingen skall komma att
gå och räknar väl med att senare kunna
föreslå en sådan utformning av dessa
omdiskuterade direktiv att de bli mera
användbara och lämpliga.

Kritiken har framför allt riktat sig
mot den s. k. lönsamhetsprincipen, som
ju i grunden är felaktig. Om det vore så
att man strikt följde denna princip,
skulle det hela snart drivas in absurdum.
Detta är också priskontrollnämn -

den själv medveten om när den påpekar,
att lönsamhetsprincipen måste tilllämpas
med en smula sunt förnuft och
inte strikt efter orden. Men nog vore
väl det bättre då att inte ha med en sådan
abnormitet utan att försöka komma
fram till bestämmelser, som bättre motsvara
verklighetens krav. För min del
skulle jag helst vilja se denna paragraf
i direktiven helt och hållet struken.

Det har, herr talman, på tal om detta
nyligen inträffat en händelse, som förtjänar
beaktande. Sveriges biografägarförbund
beslöt nyligen en mindre höjning
av minimipriserna med anledning
av de omkostnadsökningar, som ägt rum
inom denna bransch liksom inom andra.
Priskontrollnämnden beslöt då omedelbart
prisstopp på biobiljetter. Nämnden
hade tydligen inte funnit samma drastiska
åtgärd nödvändig när det gällde
teatrar, folkparker, idrottsplatser och
danshak. Dessa hade — utan att priskontrollnämnden
ingrep —- fått höja
sina priser väsentligt mera än biograferna
nu ville göra. Vidare är att märka,
att medan andra nöjesgrenar ha en nöjesskatt
på endast 15 procent, varav följer
att nettoökningen för dem blir väsentligt
högre, ha biograferna på grund
av nöjesskattens konstruktion att räkna
med att staten för varje prisökning tar
45 procent. Nettoökningen — den som
priskontrollnämnden stoppade — skulle
för biograferna ha blivit endast 11, 16,
17 och 19 öre i olika prislägen.

Detta ingripande från priskontrollnämndens
sida, som skedde dagen efter
det att pressen meddelat biografägarnas
beslut, har allvarligt skadat branschens
anseende i den allmänna opinionen.
Jag vill bestämt reagera mot nämndens
handlingssätt i detta fall, och jag frågar
mig på vilken rättslig grund detta kunnat
ske. Det borde vara uppenbart att
man inom biografbranschen såväl som
inom andra branscher bör ha rätt att
kompensera sig för omkostnadsökningar,
detta i all synnerhet som biografägarna
icke höjt sina priser sedan 1942.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

I själva verket borde ju priserna ha
höjts redan 1948, men då kom ju i
stället den nödtvungna prishöjning, som
var en konsekvens av den extra nöjesskatten.
Nämndens ingripande är så
mycket mera egendomligt som staten
skulle tjänat 45 procent på prishöjningen.
Preliminära beräkningar visa,
att den planerade prishöjningen skulle
givit staten 3,2 miljoner och kommunerna
över 1 miljon. Jag har svårt att
förstå, att herr Sköld skulle tacka nej
till denna merinkomst.

Om biografpriserna inte skulle få
höjas, förstår jag inte heller hur de
skola kunna lämna det produktionsbidrag,
som 1950 års filmutredning och
den Sköldska propositionen förutsatt.
Allt arbete på filmstödet skulle då vara
förgäves.

Herr talman! Man skall väl inte tro,
att det finns ovidkommande motiv
bakom priskontrollnämndens beslut i
denna fråga. I vilket fall som helst är
det ett utslag av byråkratiskt maktmissbruk,
som icke bör tolereras och som
icke skulle kunna förekomma, om direktiven
för priskontrollcn vore utformade
under hänsyn tagen till förnuft
och rättssäkerhet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av herr Svärd och fröken
AVetterström avgivna reservationen.

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Då jag jämte tvenne andra ledamöter
av utskottet reserverat mig mot
utskottets motivering skall jag be att
få säga några ord.

Prisregleringslagen är endast en ram
för priskontrollen, och den verkliga
innebörden av priskontrollen bestäms
ju av de direktiv som utfärdas av
Kungl. Maj:t. Vi ha för vår del kunnat
ansluta oss till förslaget, att prisregleringslagen
som sådan förlänges för det
budgetår, som börjar den 1 juli 1951,
men vi ha ansett att direktiven för priskontrollen
böra underställas riksdagen,

Fortsatt giltighet av prisregleringslagcn.

exempelvis vid den stundande höstsessionen,
så att riksdagen då får ta
ställning till desamma.

Jag skall inte här gå in på vad som
sagts om den ekonomiska politiken.
Jag vill bara framhålla, att även vi från
den politiska n\,eningsriktning jag representerar
ha kritiserat den förda politiken,
men vi ha ansett att priskontrollen
som sådan är endast en detalj.
Med hänsyn härtill ha vi inte velat göra
något egentligt uttalande om densamma
i detta sammanhang. Jag ber under sådana
förhållanden, herr talman, att med
det anförda få yrka bifall till den reservation
som är fogad vid utskottsutlåtandet
av mig, herr Sunne och fröken
Höjer.

Herr ÅQVIST: Herr talman! När man
talar om prisregleringslagen och priskontrollen
bör man hålla i minnet att
man här rör sig på ett område, som i
eminent grad har att göra med vad man
kallar regleringsekonomi. Att denna
kontroll för närvarande måste bibehållas
beror inte bara på att vi ha krig i
världen — vi hade priskontroll även
före Koreakriget — utan därpå, att den
är ett utslag av den fulla sysselsättningens
ekonomi. Denna för med sig en
mångfald problem, som vi hittills inte
kunnat behärska på det sätt som vi
varit vana vid under den fria konkurrensens
tid.

Den fria konkurrensens samhälle erbjöd
ju ingalunda de svårigheter i fråga
om prissättningen som den närvarande
tidens. Då utövade företagarna genom
inbördes konkurrens ett tryck på prismarknaden;
denna finns inte i samma
grad nu. Företagarna voro faktiskt ett
slags konsumenternas ombud, även om
det var omedvetet som de kornmo att
utöva denna verksamhet. Det fanns alltså
jämvikt mellan tillgång och efterfrågan
på marknaden. När konkurrensen
i fråga om priserna avlöstes av konkurrensen
om arbetskraften, berodde

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

detta närmast på att det är en påtaglig
lätthet att få order på varor och att
sälja dem. Det finns under sådana förhållanden
inte alls samma anledning för
företagen att spela rollen av den stygge
vargen, som håller nere arbetslönerna
i, som man förut kanske tyckte, både
tid och otid för att därmed också hålla
priserna nere. Det är mycket behagligare,
när man får in order, att kunna
sätta i gång tillverkningen och betala de
arbetslöner som begäras och sedan bli
av med varorna till villiga köpare. Den
styrka, som organisationerna på arbetsmarknaden
vunnit, har naturligtvis också
i avsevärd grad bidragit till att ett
kompensationstänkande utbrett sig, vilket
sedan i sin tur fört med sig ständigt
stegrade löner. Under sådana förhållanden
blir givetvis priskontrollen
gärna en del av den utrustning, som vi
måste dragas med i den fulla sysselsättningens
samhälle.

Man bör emellertid akta sig för att
hemfalla till någon övertro på priskontrollens
förmåga att hålla priserna nere.

Enligt sin natur kan priskontrollen
på sin höjd bli registrerande. Skulle
den utövas på sådant sätt, att den skulle
nämnvärt skära in på den kostnadstäckning,
som företagen behöva ha, då
är verklig fara å färde. Då kommer den
att verka strukturförändrande, så att
vissa varor, som särskilt hårt kontrolleras,
gärna försvinna ur marknaden.
Däremot övar den givetvis ett visst
tryck när det gäller alltför höga marginaler
och alltför hög kostnadstäckning,
och det är på detta område som
jag anser att den har de största förutsättningarna
att verkligen göra någon
nytta. Vi voro en gång ett gäng garvare
uppe hos priskontrollnämnden, och en
före detta priskontrollnämndsordförande
sade, när vi klagade vår nöd: »Mina
herrar! Det pristryck, som priskontrollen
kan utöva, är som en svag västanfläkt
jämfört med det som den fria konkurrensen
skulle åstadkomma!»

I direktiven för priskontrollnämnden

finns angivet att produktions- och anskaffningskostnaderna
skola beräknas
med tillämpning av återanskaffningspriset.
Det visade sig emellertid vid
prisförhandlingar i samband med det
senaste årets löneförhöjningar och de
kostnadsökningar, som då ägde rum,
att denna princip lätt kunde sättas ur
spel genom att priskontrollnämnden
drog ut på tiden, .lag vill inte påstå, att
det låg en medveten avsikt i detta, ett
medvetet taktiskt spel. Priskontrollnämnden
var ju oerhört överlastad med
arbete och gjorde nog vad den kunde
för att få undan de olika uppgifterna,
men i realiteten innebar det att många
företagare, framför allt inom handeln,
fingo vänta mycket länge, och därigenom
kom indirekt principen om återanskaffningsvärdet
att sättas ur spel.
Det är i det fallet inte lika lätt för handeln
som för den industriella produktionen.
Företagarna inom sistnämnda
område kunna helt enkelt låta sin tillverkning
gå till lager — de släppa inte
ut den — under det att handeln, om
den skall vara lojal, söker att tillhandahålla
allmänheten sina varor allteftersom
allmänheten efterfrågar varorna.
Detta innebär i sin tur, att om inte
handeln får tillämpa återanskaffningsprincipen,
kan detta orsaka en allvarlig
likviditetskris för handeln. Vi få inte
glömma att varorna för en handlande
äro den kassa, ur vilken han skall taga
pengar för att betala de nya varorna,
när de kosta mera, och då är det alldeles
givet att de gamla varorna måste
stå i ett sådant pris, att han får in lika
mycket som de nya varorna komma att
kosta.

Det finns på sina håll särskilt inom
löntagarkretsar en stor misstro mot
särskilt handeln. Det är inte utan att
man frågar sig, om det är samma mentalitet
som Napoleon lade i dagen, när
han talade om engelsmännen och karakteriserade
dem såsom en nation av krämare.
Denna mentalitet borde vi försöka
hindra att ytterligare utbreda sig.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

Vi få dock komma ihåg att handeln har
för statens räkning utövat ett mycket
värdefullt arbete under krisåren, när
det gällde att fördela de tillgångar som
funnos inom landet.

Det är också av vikt att man, när man
bedömer handeln, visar en något större
generositet än vad som ibland varit fallet.
Vi få komma ihåg att handeln är
ett område, som t. o. m. under dessa
lönestoppstider betraktades som låglöneområde
och där det följaktligen
medgavs avsevärda löneförhöjningar
under den tiden. Men det är inte bara
löner som ha stigit, utan vi veta ju,
att i dessa dagar en hel mängd varor
stiga, inte minst emballage, taxor för
gas och belysning, frakter och porton.
Allt detta gör att vi få se upp med att
inte beskära handelns marginaler för
hårt. Gör man en jämförelse mellan
handeln och industrien, framgår det
rätt klart, att industrien har vissa icke
obetydliga fördelar. Industrien arbetar
så att säga på beställning. Den tar upp
sina order, den får betalning, i vissa
fall i förskott, i andra fall under hand,
och i varje fall kort tid efter det att
varorna ha tillverkats och levererats.
Det är alltså lättare för industrien, i
varje fall när produktionen inte tar
alltför lång tid, att räkna ut vad varorna
kosta. Handeln däremot måste hålla
ett löpande lager, vilket skall kompletteras
efter hand och ständigt hållas
konsumenterna till handa. Risktagandet
är därför inom handeln av en annan
natur och av högre grad än inom industrien.

Jag skulle, herr talman, innan jag
slutar, vilja framställa en liten fråga,
som inte är av enbart retorisk natur.
Ä det absolut nödvändigt att priskontrollnämnden
tillkännager prisförändringar
i radio eller på annat sätt som
om det gällde krigskommunikéer? Kan
man inte tänka sig ett mera stillsamt
förfarande? Nog kan vid allmänheten
bli underrättad ändå, och man vinner
med detta förfarande som tillämpades

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

kring årsskiftet endast att man jagar
upp alla hamstringstendenser som möjligen
kunna finnas inom ett samhälle.
Det är ju inte heller så nödvändigt att
etablera sig som huvudleverantör av nyhetsstoff
för aftontidningarna. Man kan
säkerligen åstadkomma mindre ont med
litet lugnare metoder, och jag skulle
vilja rekommendera en smula mer modesta
former för framtiden. Det skulle
nog också bättre överensstämma med
finansministerns uttalande, att priskontrollen
skall handhas med smidighet.

Med detta, hem talman, ber jag att få
yrka bifall till den reservation, som har
avgivits av herr Jacobsson m. fl. i detta
ärende.

Herr RYBERG: Herr talman! Vi skulle
nog säkert alla önska, att priskontrollagen
kunde avskaffas. Med tanke på utvecklingen
under det senaste året tror
jag emellertid inte att någon ansvarskännande
människa för närvarande
skulle vilja uppstå och yrka på att denna
lag skall upphävas under det närmaste
året. I de motioner som ha väckts med
anledning av propositionen har inte
framställts något sådant yrkande, och
inte heller i utskottet har jag hört något
sådant yrkande framställas. Vad
motionärerna och reservanterna önska
är ju att direktiven för lagens tillämpning
skulle ha varit utarbetade och
framlagda för riksdagen, så att riksdagen
hade kunnat få ta ståndpunkt till
förslaget.

Handelsdepartementet har tillsatt cn
utredning om dessa direktiv, och den
utredningen beräknas bli färdig ungefär
till den 1 juli. Skulle vi ha följt reservanterna,
hade det ju inte funnits
någon möjlighet att direktiven hade
kunnat behandlas vid vårriksdagen,
utan då hade man fått vänta till höstriksdagen
och förlänga tiden för de
provisoriska direktiv som vi för närvarande
ha och som reservanterna inte
anse vara anmärkningsfria.

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

Jag tror att vi även denna gång kunna
ta lagen som den är föreslagen av Kungl.
Maj:t. Riksdagen har förut inte hörts
om direktiven, och direktiven måste ju
vara så beskaffade, att de äro i hög
grad provisoriska. De kunna på grund
av utvecklingen behöva ändras under
årets gång för att de inte skola mista
i effektivitet. Utskottsmajoriteten har
därför ansett, att riksdagen borde anta
Kungl. Maj:ts proposition oförändrad,
och jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den av herr
Jacobsson i Igelsbo m. fl. avgivna reservationen;
samt 3:o) bifall till den
av herr Svärd och fröken Wetterström
avgivna reservationen; och fann herr
förste vice talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Jacobsson i Igelsbo
begärde likväl votering, i anledning
varav herr förste vice talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr förste vice
talmannen nu fann den under 2:o) angivna
hava flertalets mening för sig.
Beträffande kontrapropositionen äskade
likväl fröken Wetterström votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
andra lagutskottets utlåtande nr
32 antager den av herr Jacobsson i
Igelsbo m. fl. avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering an -

tagit den reservation, som avgivits av
herr Svärd och fröken Wetterström.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan
kunna råda angående omröstningens
resultat, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 74 ja och 103 nej, varjämte
25 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta. Kammaren hade
alltså till kontraproposition i huvudvoteringen
antagit den av herr Svärd
och fröken Wetterström avgivna reservationen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 32, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Svärd och fröken Wetterström
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Fröken Wetterström
begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 131
ja och 20 nej, varjämte 50 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24.

Användningen av hästexportberedningens vinstmedel.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr
förste vice talmannen att uppskjuta behandlingen
av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7.30

em., då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.19 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 29 maj.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.

§ 1.

Föredrogs, punktvis, jordbruksutskottets
utlåtande nr 27, med anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan rörande dels anslag
till Hästavelns befrämjande, dels Statens
lånefond för hästavelns befrämjande
jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 2.

Användningen av hästexportberedningens
vinstmedel.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 28, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående användningen
av hästexportberedningens vinstmedel
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 9 mars 1951
avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 162, hade Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för samma dag föreslagit
riksdagen medgiva, att hästexportberedningens
vinstmedel finge användas
i huvudsaklig överensstämmelse med de
grunder, som förordats i propositionen.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat några motioner.

I motionerna 1:464 av herr Nilsson,
Hjalmar, m. fl. och II: 598, likalydande,
av herr Staxäng m. fl. hade hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av propositionen
ville besluta att av hästexportberedningens
vinstmedel ett belopp
å 500 000 kronor skulle disponeras till
understöd åt ardennerhingstföreningar
och hushållsgillen, som vore hingsthållare.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
ävensom med avslag å motionerna
I: 464 och II: 598 samt I: 466 och
II: 599 medgiva att hästexportberedningens
vinstmedel finge användas i
huvudsaklig överensstämmelse med de
grunder, som angivits i propositionen.

Reservation hade avgivits av herrar
Tjällgren, Carl Sundberg, Hjalmar Nilsson,
Hseggblom, Ahlsten och Lars Andersson,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
samt motionerna I: 464 och II: 598 ävensom
med avslag å motionerna I: 466 och
II: 599 medgiva att hästexportberedningens
vinstmedel finge användas i
huvudsaklig överensstämmelse med de
grunder, som reservanterna angivit.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Användningen av hästexportberedningens vinstmedel.

Herr HiEGGBLOM: Herr talman! Vid
närmast föregående punkt på föredragningslistan
har ju riksdagen beslutat
vända sig till Kungl. Maj:t med begäran
om utredning för att vi i framtiden
skola få en hästavel som motsvarar
landets behov. Det resonemang, som är
fört i det utlåtande som då behandlades,
jordbruksutskottets utlåtande nr
27, pekar på att det är litet ovisst, huruvida
den hästavel, som nu fritt kommer
till stånd, blir tillräcklig för landets
behov. Betäckningarna under sista
året visar, att så inte är fallet. Nu är det
ju klart, att om den utredning som här
är begärd skulle komma till det resultatet,
att det behövs pengar för stöd åt
hästaveln, så saknas det inte resurser,
om man tänker på de medel som totalisatortävlingarna
årligen inbringa, vilka
medel förr mera direkt gingo till hästavelns
främjande och vilka man väl alltid
bör kunna ta hänsyn till, om anslaget
till hästaveln skulle behöva ökas.

I detta utlåtande, jordbruksutskottets
utlåtande nr 28, redovisas emellertid en
summa pengar, vars tillkomst är resultatet
av äldre tiders hästavel. Det har
skett på det sättet, att då det under
krigsåren och åren därefter ägde rum
en export av svenska hästar, åsattes
dessa vid försäljningen lägre pris till
uppfödaren än det köpande landet betalade.
På detta sätt samlades några
miljoner kronor, om vilka det inte förut
varit bestämt, hur de skola användas.

Nu föreslår utskottet i enlighet med
Kungl. Maj:ts förslag, att av dessa medel
en miljon kronor skola avsättas till
främjande av exporten av avelsdjur och
bruksdjur. Vidare skall det avsättas medel
för lantbruksmöten. Vad som sedan
är kvar föreslår utskottet i överensstämmelse
med Kungl. Maj:ts förslag skola
användas till främjande av forskningsoch
försöksverksamhet på jordbrukets
område.

Vad man särskilt fäster sig vid är att
med undantag av de premier, som vid
lantbruksmöten kunna komma utställda

hästar till del, praktiskt taget ingenting
kommer hästaveln direkt till godo, detta
trots att situationen är den, att speciellt
för föreningarna för avel av kallblodiga
hästar ha svårigheter uppstått på grund
av den ringa betäckningsfrekvensen,
varför det kan riskeras, att just under
dessa svåra år en del bra hingstar säljas,
som det kunde vara fördelaktigt
att ha kvar, när hästaveln börjar ökas
i och med att efterfrågan stiger. Därför
ha motionärerna och reservanterna
tänkt sig, att det vore rimligt att ta
500 000 kronor av dessa medel, som
dock tillkommit som en följd av hästavelns
resultat, och använda dem till
stöd åt sådana avelsföreningar. Därför
innebär reservationen i jämförelse med
utskottsförslaget den skillnaden, att anslaget
till forskning skulle minskas med
500 000 kronor, vilket belopp i stället
skulle anslås till stöd åt föreningar eller
hushållsgillen, som hålla hingstar av
nordsvensk ras eller ardennerras.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Häruti instämde herrar Staxäng, Larsson
i Luttra, Boman i Stafsund och von
Seth.

Herr ANDERSSON i Hyssna: Herr talman!
Redan förra årets riksdag anslöt
sig till den meningen, att hästexportberedningens
vinstmedel skulle disponeras
så, att jordbruket som helhet
skulle få nytta av dessa medel genom
insatser på sådana områden, där anslag
nu kanske inte kunna erhållas på riksstaten.
Med utgångspunkt från dessa
riktlinjer har utskottsmajoriteten tillstyrkt
Kungl. Maj:ts förslag, att av de
nu disponibla medlen, omkring
5 400 000 kronor, en miljon kronor
skulle tas i anspråk för stöd åt lantbruksmötesverksamheten.
Av resterande
medel skulle skapas två särskilda fonder.
Till den ena fonden, som skulle
avse främjande av export av avelsdjur
och bruksdjur, skulle avsättas en mil -

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24.

Användningen av hästexportberedningens vinstmedel.

jon kronor, medan till den andra fonden,
som skulle ha till syfte att främja
forsknings- och försöksverksamhet på
jordbrukets område, skulle avsättas
återstoden, 3 400 000 kronor.

Enligt utskottets mening ligger detta
förslag helt i linje med den vid förra
årets riksdag uttalade meningen, att
dessa medel skulle användas så, att
jordbruket som helhet får största möjliga
nytta av desamma. Reservanterna
inom utskottet ha ju, som vi redan hört
av herr Hseggbloms anförande, anslutit
sig till ett yrkande i ett par motioner,
att 500 000 kronor skulle användas som
stöd åt föreningar eller hushållsgillen,
som hålla hingstar av ardennerras eller
nordsvensk ras.

Jag skall ingalunda försöka förneka,
att det också skulle kunna anföras skäl
för herr Hseggbloms uppfattning. Nu
förhåller det sig emellertid så, som herr
Hseggblom även omnämnde, att kammaren
för bara några få minuter sedan
har beslutat göra en framställning till
Kungl. Maj:t med begäran om en utredning
angående de åtgärder, som böra
vidtagas för att åstadkomma en liästavel,
som passar för landets behov. Jag
är ganska säker på alt denna utredning
snart kommer till stånd, och intill dess
denna utredning blivit verkställd, kan
det inte gärna vara möjligt att objektivt
bedöma frågan om särskilt stöd till
dessa hingstföreningar. Jag tycker det
är ganska självklart, att vi böra avvakta
resultatet av den utredning, som kammaren
bär begärt, och därför nu böra
fatta samma beslut som första kammaren
redan med stor majoritet har fattat.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr AI1LSTEN: Herr talman! Jag kan
i allt instämma i de synpunkter, som
herr Hseggblom anfört i denna fråga.
Jag tycker inte alls, att det skulle innebära
någon avvikelse från den synpunkt
förra årets riksdag anlade, när

den sade, att dessa medel skulle komma
hela jordbruket till godo, om man skulle
ge 500 000 kronor av dessa fondmedel
till ifrågavarande hästavels- eller
hingstföreningar. Det är ju ändå på det
sättet, att dessa pengar ha blivit hopsamlade
just med anledning av att vi
här i landet haft en hästavel, som har
producerat hästar för försäljning till
export. Om de utländska köparna hade
fått köpa hästarna till det pris, som vi
svenska jordbrukare fingo sälja dem
för, så skulle vi sannolikt ha sålt ett
mycket större antal hästar än vad som
blev fallet. Detta skulle naturligtvis i
sin tur ha medverkat till att förhållandet
mellan tillgång och efterfrågan under
de gångna åren varit en annan, och
marknaden för vår hästavel och hästproduktion
här i landet skulle med all
sannolikhet då också ha varit betydligt
stramare och mera till hästuppfödarnas
förmån än vad den är i dagens läge
och varit under de senaste åren.

Nu gör jag på intet sätt någon erinran
mot att vi handlat på det sätt vi
gjorde, ty det är naturligtvis riktigt att
man tar ut på exportmarknaden så mycket
man kan få och försöker att få hem
pengarna till landet. Emellertid befinner
sig ju hästaveln i vårt land, enligt
vad utskottet enhälligt uttalat i samband
med det nyss fattade beslutet, i
sådan belägenhet, att utskottet begärt
en skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran
om en utredning och översyn över
hela detta område, detta inte minst
med hänsyn till vår beredskap. När
vi nu ha pengar, om vilka man kan diskutera,
huruvida de ändå inte i första
hand tillhöra hästägarna, så tycker jag
nog att det finns skäl att reservera
de ifrågavarande 500 000 kronorna
till att ge hjälp just nu åt dessa hingstföreningar
och de personer i dessa föreningar,
som tidigare ha burit bördan
av arbetet inom hästaveln, medan vi
avvakta resultatet av den utredning,
som vi ha begärt hos Kungl. Maj:t. I
annat fall kanske under tiden en hel

6 — Andra kammarens protokoll 1051. Nr 24.

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Användningen av hästexportberedningens vinstmedel.

del raseras, vilket vi kunna få ångra.
De personer som stå i ledningen för
hästaveln ute i landet få i dagens läge
ikläda sig stora ekonomiska uppoffringar
för att hingstföreningarna skola
kunna betala ränta och amortering på
de lån de ha på sina hästar.

Nog tycker jag att det förefaller rätt
underligt, om Sveriges riksdag på här
föreslaget sätt skulle disponera över
dessa 5 400 000 kronor, som dessa människor
ha hjälpt till på ett alldeles särskilt
sätt att samla ihop. Därför att man
inte ville driva upp hingstpriset inom
landet vid ifrågavarande tillfälle, fingo
de ett lägre pris för de hästar som exporterades
till utlandet än de utländska
köparna betalade, och sedan låter man
dessa hingstföreningar satsa pengar för
att betala ränta och amortering. Jag
ifrågasätter rent av, om det är riktigt
rätt emot dem att handla på det sättet.

Jag uppskattar till alla delar betydelsen
av att man kan få ge så mycket
som möjligt till jordbrukets forskningsoch
försöksverksamhet. Jag tror emellertid
ändå, att rättvisan i detta fall
kräver, att man också tänker på dessa
personer, som ha burit bördan av arbetet
tidigare och ha medverkat till denna
export och tillkomsten av dessa vinstmedel,
genom att i dagens situation,
när de befinna sig i ekonomiska svårigheter,
ge dem ett handtag just med anlitande
av dessa medel.

Jag vill, herr talman, med det nu anförda
yrka bifall till den reservation,
som är knuten till detta betänkande.

I detta anförande instämde herrar
Boman i Kieryd och Stjärne.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talmarl
Låt mig bara besvära kammaren med
ett par synpunkter, som inte kommit
fram i debatten. Det har varit ganska
klart, att dessa medel skola användas
för ändamål, som äro av tillfällig och
övergående karaktär eller av engångs -

karaktär. Då är det uppenbart, att
forskningsområdet kommer först i
blickpunkten. Det finns stora uppgifter,
som här behöva lösas och som
kunna lösas som engångshistorier och
som ha en avsevärd ekonomisk betydelse
för det svenska jordbruket. Om
jag bara erinrar om en sådan sak som
ensilagefrågans lösning eller bekämpande
av den smittosamma blodbristen,
en speciell forskningsuppgift, som
just tar sikte på hästavelns område, så
har jag därmed tangerat problemet och
redovisat den tanke som ligger bakom.

Att nu föregripa utredningen och
disponera en så pass stor summa som
500 000 kronor för understöd åt hingstföreningar
och därmed också lämna
bidrag till ardenneraveln, som tidigare
klarat sig utan statens stöd, kan inte
vara riktigt med hänsyn till att ärendet
bör ses i sin helhet och utredas över
hela fältet. Jag har nog utan att vilja
spå något om utredningens resultat en
känsla av att om det av vissa skäl —
beredskapsskäl, såsom många gånger
anförts — anses vara riktigt med speciellt
stöd åt hästaveln inklusive ardenneraveln,
så kommer detta säkerligen
inte att bli någon engångshistoria utan
ett stöd av en tämligen permanent karaktär.
Jag tror att utvecklingsperspektivet
är detta, om vi med vårt alltmer
traktordrivna jordbruk skola försöka,
om det anses nödvändigt av andra skäl
än jordbruksskäl, att hålla uppe en
större häststam än som i och för sig
är erforderlig. Den situationen komma
vi att ha framför oss på lång sikt, och
därför blir ett eventuellt stöd på detta
område säkerligen av ganska permanent
karaktär. Det är inte riktigt att
använda dessa pengar för detta. Medel
för det ändamålet får, som herr Haeggblom
nyss var inne på, tas från andra
källor.

Vidare har jag nog reagerat litet mot
den synpunkt, som framfördes sist i
herr Ahlstens anförande, nämligen att
detta är pengar, som kommit in från

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24.

Användningen av hästexportberedningens vinstmedel.

hästaveln; ergo är det hästaveln, som
skall ha pengarna tillbaka. Jag betraktar
detta som jordbrukets medel, och
det hela är en praktisk fråga, nämligen
var inom jordbrukets verksamhetsområde
pengarna skola användas för
att göra den största nyttan. Det är ju
nämligen så, att de som specialiserat
sig på ardenneraveln inte äro helt beroende
av den, utan de äro jordbrukare,
som driva en skiftande verksamhet
inom jordbruket på samma gång
som de äro framgångsrika hästuppfödare.

Det ligger nära till hands att göra en
jämförelse. Vi komma sent i natt eller
i morgon att behandla jordbrukets prisregleringsfråga.
Där förekommer ett
förslag av Kungl. Maj:t, som är tillstyrkt
av utskottet och som innebär, att
den förtjänst, som oljeväxtodlarna göra
på sin odling, skall disponeras till förmån
för mjölkproducenterna. Med herr
Ahlstens motivering skulle man ju mycket
väl kunna säga, att den förtjänsten
skall disponeras av oljeväxtodlarna, ty
det är de, som producera oljeväxterna.
Men det har ur jordbrukets synpunkt,
om man ser jordbruket mera allmänt,
visat sig motiverat att inte hålla den
principiella linjen och dela upp verksamhetsfältet
utan se det hela utifrån
det totalas intresse och använda pengarna,
där de göra den största nyttan.
Jag tror att vi göra klokt i att betrakta
även denna halva miljon kronor utifrån
jordbrukets samlade utkikspunkl
och inte begränsa oss till att se den med
hänsyn till speciellt hästavelns intresse.

Herr von SETH: Herr talman! Jag har
nyss instämt i herr Hseggbloms yttrande,
och jag hade egentligen inte tänkt delta
i denna debatt.

Jag anser att detta är ett utomordentligt
viktigt problem när det gäller vår
svenska hästavel. Det är två synpunkter
som jag här endast i korthet vill framhålla.
Den ena är att under förra kriget

fick dock varje hushållningssällskap en
del av de hästexportmedel, som då inflöto.
Man har alltså den gången knäsatt den
principen, att dessa medel skulle komma
hästaveln till godo till allra största
delen. Då gick man för övrigt så långt,
att man sökte fördela dem för varje
län i förhållande till det antal hästar,
som hade exporterats därifrån. Jag kan
beträffande mitt eget län, Jönköpings
län, vittna om att där har inte minst
hästaveln tidigare haft en utomordentlig
nytta av den fond av sådana medel,
som Jönköpings läns hushållningssällskap
haft, fastän den med nuvarande
penningvärde varit alldeles för liten och
avkastningen ingalunda räckt till. Det
var den ena synpunkten, herr talman.

Den andra synpunkten vill jag anföra
med anledning av att herr statsrådet
framför den misstanken, att ett
engångsanslag inte skall visa sig tillräckligt
utan att man kanske kommer
med nya krav. Jag skall för min del
gärna medge, att man kan hysa sådana
farhågor. Men läget i dag är ju det,
att vår hästavel befinner sig i en synnerligen
prekär situation. Våra hästavels-
och hingstföreningar stå nu inför
nödvändigheten att göra sig av med
sina värdefulla avelsdjur på grund av
att de ha svårt att klara ränte- och
amorteringskostnaderna på lånen. I det
läget ha vi, som önska slå ett slag för
hästaveln i landet, uttalat oss för att
man åtminstone under en övergångstid
skall stödja dessa föreningar, så att
avelsdjuren kunna behållas, till dess
vi få klart för oss om vi skola avveckla
verksamheten eller inte. Detta stöd till
föreningarna skulle alltså utgå till dess
läget stabiliserat sig och vi med bestämdhet
visste om landet skall ha en
häststam på 250 000, 300 000 eller

350 000 hästar och till dess de gamla
hästarna ha hunnit ersättas med yngre
årgångar. Som herr statsrådet och alla
de som syssla med dessa ting väl känna
till, ha vi ju nämligen nu ett alldeles
för litet antal föl här i landet för att

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Användningen av hästexportberedningens vinstmedel.

kunna rekrytera en stam på 300 000
hästar.

Även om det skulle komma att framställas
krav på sådant understöd både
en och två gånger till, tvekar jag ändå
inte, herr talman, att liksom jag förut
instämt i herr Haeggbloms yrkande nu
hemställa om bifall till reservationen.

Herr AHLSTEN: Herr talman! Herr
statsrådet sade, att meningen var att
anslagen av hästexportberedningens
vinstmedel skola ha engångskaraktär.
Detta är alldeles riktigt. Jag tycker också,
att det knappast finns någonting,
som bättre sammanfaller med kravet på
sådan engångskaraktär, än just yrkandet
att man skall anslå dessa 500 000
kronor till hjälp åt hingstföreningarnas
verksamhet under några år, så att de
bli i stånd att betala ränte- och amorteringskostnaderna
på sina lån utan
att behöva företa extra uttaxeringar
bland sina medlemmar.

Hingstföreningarnas medlemmar ha
under flera år drivit denna avelsverksamhet
med förlust, och utskottet
har nu förordat en utredning. Jag tror
för min del, att om vi i dagens läge
inte hjälpa avelsföreningarna, så finns
det risk för att vi kunna spoliera ganska
mycket för den kommande utredningen.
Om man inte från statens sida
ger föreningarna något stöd i deras
arbete, så minskar man nämligen helt
naturligt intresset för denna avelsverksamhet.

Vi ha nu 5,4 miljoner kronor av hästexportberedningens
vinstmedel tillgängliga.
Jag kan inte hjälpa att jag
tycker att just dessa pengar borde kunna
användas. Om vi jordbrukare hade
sålt våra hästar till utlandet till de priser,
som vi hade kunnat få för dem, när
hästexporten pågick, så hade vi inte
behövt leda hem så många hästar igen
från försäljningsplatserna här hemma
utan hade kunnat sälja ett betydligt
större antal hästar till utlandet än vi

gjorde. Om så hade skett, hade vi kunnat
klara upp de ekonomiska förhållandena
på hela vår inhemska hästmarknad,
och de som nu syssla med hästavel
hade då befunnit sig i en bättre
belägenhet.

Nu ha vi det som vi ha det. De 5,4
miljoner kronor, som det här gäller att
fördela, äro i mycket stor utsträckning
hästägarnas pengar, det torde ingen
kunna förneka, även om det är staten
som förfogar över dem. Är det då inte
ett rättvisekrav att staten i den nuvarande
för hingstföreningarna svåra situationen
hjälper dem och deras medlemmar?
Jag har svårt att förstå, att
man skulle kunna finna något lämpligare
sätt att använda dessa pengar på.

Vi befinna oss, som sagt, i en krissituation
på hästavelns område för närvarande,
och vi reservanter anse därför
att staten bör ge sitt stöd åt de människor,
som hittills ha dragit det tunga
lasset i detta arbete. Meningen är, att
detta stöd skall gå inte bara till ardenneraveln
utan också till aveln av hästar
av nordsvensk ras. Det skall alltså ges
till samtliga hingstföreningar i vårt
land och kommer sålunda den norrländska
hästaveln till godo i lika stor
utsträckning som aveln i södra Sverige,
där väl traktordriften är mera intensiv
än i Norrland.

Statsrådet Sträng sade, att frågan om
hästaveln bör ses i sammanhang med
jordbruket i dess helhet, men jag tycker
nog att statsrådets jämförelser mellan
hästaveln och oljeväxtodlingen halta
betänkligt. Jag måste tyvärr säga
det, ty nog ligger väl frågan om hästaveln
till på ett annat sätt än frågan
om att fördela inkomsterna på jordbruket
i allmänhet. Här ha vi pengar
liggande, och det gäller bara att använda
en del av dem till stöd åt vissa
avelsföreningar, som befinna sig i
trångmål och som brottas med ekonomiska
svårigheter.

Herr talman! Med dessa ord har jag
velat ytterligare understryka vad jag

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24.

Understöd åt de ombordanställda vid 1950 års sillfiskeexpedition till Island.

tidigare sagt om det berättigade i att
gå på reservationens linje och därmed
stödja de människor här i landet, som
ha samlat ihop de pengar det här är
fråga om.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Ahlsten
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 28, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

§ 3.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 30, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa anslag
til! lägre lantbruksundervisning
in. in. för budgetåret 1951/52 jämte i
ämnet väckta motioner; och

nr 32, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till gottgörelse till
fiskerinäringen för av dess utövare er -

lagd bensinskatt jämte i ämnet väckt
motion.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 4.

Understöd åt de ombordanställda vid
1950 års sillfiskeexpedition till Island.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 33, med anledning av väckta
motioner om understöd åt de ombordanställda
vid 1950 års sillfiskeexpedition
till Island.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade

Herr STAXÄNG: Herr talman! Jag inser
att det inte tjänar mycket till att
här yrka bifall till min motion, som utskottet
enhälligt har avstyrkt.

Utskottet framhåller dock i sitt utlåtande
följande: »I likhet med fiskeristyrelsen
vill utskottet emellertid
framhålla, att fiskets utövare ofta råka
ut för mycket tvära växlingar i fråga
om fångsternas storlek.» Där tror jag
att utskottet säger en större sanning än
det kanske ämnat. Det torde nämligen
inte finnas någon näringsgren, som så
ofta får vidkännas så tvära växlingar
i fråga om ekonomisk lönsamhet som
just fisket.

Jag vet mycket väl, att när utskottet
använder sådana ordalag som utskottet
här har gjort, så kan det vara vanskligt
att vinna gehör för en motion, i vilken
man begär understöd åt fisket, därför
att fångsterna vid ett visst tillfälle ha
varit små eller helt uteblivit. Jag tror
emellertid att sillfisket på Island står
i särklass. Jag menar nämligen, att när
ett fiske bedrives på främmande vatten
så långt från hemorten och under så
alldeles speciella förhållanden som fallet
är med islandsfisket, så tror jag man
får se på det på annat sätt än man gör
med det fiske,'' som i allmänhet bedri -

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Stödlån till jordbrukare.

ves. Sillfisket på Island är mycket
tungt och arbetsamt, och fiskarna måste,
som jag sade, ligga ute på sjön långt
från hemorten nästan hela tiden. Vi veta
också, att man från Islands sida har
omgärdat detta fiske med starka restriktioner.

Förra årets fångstresultat voro ytterst
nedslående. Av en kontrakterad kvantitet
på ca 45 000 tunnor vill jag minnas
att fiskarena inte fingo mer än
14 000. Detta berodde inte på bristande
tillgång på sill utan på att väderleksförhållandena
voro sådana, att man
måste gå långt ut till havs för att göra
några fångster, och de flesta svenska
båtarna voro icke så stora, att man
kunde göra detta. Följden blev att en
hel del av fiskelagen åsamkades ekonomiska
förluster.

Nu är det emellertid inte här bara
fråga om de förra året lidna förlusterna,
utan nu står man för årets säsong
inför möjligheten att en del av
besättningarna på förra årets fångstbåtar
inte på nytt vilja gå ut på detta
fiske. Om så inte sker — och då ju konservindustrien
måste ha tillgång till en
viss kvantitet av denna sillsort — måste
vi importera utifrån, och därför blir
sillfisket på Island samtidigt en valutafråga.

Jag vill i detta sammanhang också
framhålla en annan sak, som gör att
islandsfiskarena nu befinna sig i en
annan situation än förr. Det är nämligen
så, att det nu för tiden finns ett
större antal ombord anställda på dessa
båtar. Förr utgjordes besättningen av
fiskare, som slogo sig tillsammans om
en båt och bildade ett lag. Nu däremot
är man i mycket högre grad beroende
av det ombord anställda manskapet.
Det har nu visat sig, att man i år i hög
grad blir beroende av huruvida man
kan få folk till islandsexpeditionen.
Detta kan bli mycket svårt, eftersom
besättningen måste räkna med möjligheten
att det kan komma att bli mycket
dåliga förtjänster på en sådan
resa.

Jag har velat framhålla dessa synpunkter
som försvar för min motion.
Det är ju i nuvarande läge, när statens
finanser äro så hårt ansträngda, inte någon
lätt sak att begära understöd för
här ifrågavarande ändamål. Då jag vet,
herr talman, att det är utsiktslöst, kommer
jag icke att ställa något yrkande.
Jag har endast velat ge dessa upplysningar
i anknytning till min motion.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 5.

Stödlån till jordbrukare.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 34, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående utlämnande
av stödlån till jordbrukare jämte
i ämnet väckta motioner.

I eu till riksdagen den 16 februari
1951 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 79, hade Kungl.
Maj:t under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma
dag föreslagit riksdagen att till stödlån
till jordbrukare å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1950/51 under
kapitalbudgeten, fonden för låneunderstöd,
anvisa ett investeringsanslag av
3 000 000 kronor.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 339 av
herr Niklasson m. fl. och II: 451 av herr
Rubbestad m. fl. I dessa motioner hade
hemställts, att riksdagen måtte, med
avslag å Kungl. Maj:ts förslag, å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51 anvisa ett reservationsanslag
av 10 000 000 kronor till meddelande
av hjälp enligt i motionerna närmare
angivna grunder åt i motionerna
avsedda jordbrukare.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts fram -

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24.

ställning samt med avslag å de likalydande
motionerna 1:339 och 11:451,
till Stödlån till jordbrukare å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51 under kapitalbudgeten, fonden
för låneunderstöd, anvisa ett investeringsanslag
av 3 000 000 kronor.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Tjällgren, utan angivet
yrkande;

2) av herrar Antby, Herbert Hermansson,
Svensson i Va och Utbult,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning samt
med bifall till de likalydande motionerna
I: 339 och II: 451, till Ersättning till
jordbrukare för skördeskador å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51 under nionde huvudteln
anvisa ett reservationsanslag av
10 000 000 kronor, att disponeras enligt
i huvudsak de grunder, som reservanterna
angivit.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr SVENSSON i Vä: Herr talman!
I proposition nr 79 till årets riksdag
har Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att
till Stödlån till jordbrukare å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51 under kapitalbudgeten, fonden
för låneunderstöd, anvisa ett investeringsanslag
av tre miljoner kronor. Avsikten
är, att anslaget skall användas
till amorteringsfria lån till sådana jordbrukare,
som vid de svåra översvämningarna
1950 tillfogades skördeskador.

I sitt förevarande utskottsutlåtande,
nr 34, har jordbruksutskottet helt följt
Kungl. Maj:ts förslag och tillstyrkt, att
riksdagen måtte bevilja ett investeringsanslag
på tre miljoner kronor till ovannämnda
ändamål. Till utskottets utlåtande
har fogats en reservation, som jag
har biträtt. Den går ut på att 50 procent
av skadorna skola bäras av jordbrukarna
själva, och att de återstående

Stödlån till jordbrukare.

50 procenten skola ersättas av statsmedel.

De uppkomna skördeskadorna äro
mycket stora. Vid den uppskattning,
som gjorts genom hushållningssällskapens
i de berörda länen och RLE :s försorg,
har man kommit till en så hög
summa som 25 260 000 kronor. Det är
alldeles klart att dessa skördeskador ha
vållat de drabbade jordbrukarna allvarliga
ekonomiska bekymmer, så mycket
mer som skadeverkningarna inte bara
komma att sträcka sig över det närmaste
året utan säkerligen komma att
göra sig märkbara under flera år. På
grund av den genom översvämningarna
minskade skörden ha nämligen kreatursbesättningarna
i flera fall måst decimeras
ganska kraftigt, vilket givetvis
medför ekonomiskt avbräck, vars följdverkningar
komma att sträcka sig flera
år framöver. Därtill kommer att genom
de svåra översvämningarna ganska stora
arealer inte kunde besås hösten 1950,
vilket bidrager till att öka den ekonomiska
förlusten. Hushållningssällskapen
i de berörda länen ha med hänsyn härtill
gjort framställning om stöd i största
möjliga utsträckning till de hårt beträngda
jordbrukarna. Emellertid har
man ansett det praktiskt omöjligt att
lämna hjälp efter prövning i varje särskilt
fall eller till varje enskild individ
utan i stället har föreslagits, att hjälpen
skulle utgå kollektivt efter mera generella
grunder.

Jordbruksnämnden har emellertid
föreslagit, att ersättning endast skall utgå
i sådana fall, då jordbrukarna drabbats
mycket hårt och skadan medfört
ett mycket allvarligt hot mot jordbrukarens
ekonomiska ställning. Enligt nämndens
mening bör ersättningen närmast
få karaktären av ren socialhjälp och
utgå endast i sådana fall, då skadorna
kunna betecknas som ekonomiskt ruinerande
för jordbrukaren.

Rörande beräkningsgrunderna för den
föreslagna ersättningen anser jordbruksnämnden,
att som huvudregel skall gälla,
att ersättning icke lämnas om sökan -

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Stödlån till jordbrukare.

dens totala skörd, omräknad i pengar,
motsvarar mer än 60 procent av den
skörd, som under normala förhållanden
kunde beräknas på brukningsdelen under
år 1950. Den högsta ersättning, som
bör kunna utgå, bör därför bestämmas
till skillnaden mellan å ena sidan, ett
belopp motsvarande 60 procent av det
beräknade värdet av total normalskörd,
och, å andra sidan, värdet av den erhållna
skörden. För detta ändamål föreslår
jordbruksnämnden, att ett belopp
på 1 000 000 kronor ställes till förfogande.

Departementschefen liksom utskottet
anse, att sociala skäl tala för alt en viss
hjälp lämnas, men de förorda en helt
annan linje än jordbruksnämnden, nämligen
stödlån, som skola amorteras på
fem år. Hjälpen skulle lämnas efter behovsprövning
endast i samma katastroffall,
där jordbruksnämnden har förordat
att stöd skulle lämnas, övriga jordbrukare,
som drabbas av olyckan, anser
man böra få vidkännas de företagarrisker,
som man menar att jordbrukarna
liksom andra rörelseidkare i kritiska
situationer böra bära själva.

Att vissa risker böra bäras av såväl
jordbrukare som andra företagare, därom
äro såväl motionärerna, på vilkas
motion reservationen vilar, som reservanterna
ense, men de anse det orimligt
att detta även bör gälla risker av den
storleksordning, som det här är fråga
om. Det är enligt vår mening, såväl
motionärernas som reservanternas, inte
riktigt att skador, som uppskattas till
25 miljoner kronor, skola utan bistånd
ifrån det allmänna till största delen bäras
enbart av de jordbrukare, som bo
inom de begränsade områden, varom
här är fråga. Vi anse det nödvändigt
att en betydligt effektivare hjälp lämnas
än vad utskottsmajoriteten här föreslagit.
Ehuru vi äro medvetna om att
många av de drabbade jordbrukarna
komma att bli utsatta för en mycket
hård ekonomisk påfrestning, ha vi i
reservationen liksom i motionen före -

slagit att, som jag förut sade, 50 procent
av förlusterna skola bäras av jordbrukarna
själva som företagarrisk, under
det att resten enligt vår mening bör
bäras av det allmänna.

Herr talman! Jag skall inte uppehålla
tiden vidare utan ber att med dessa ord
få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Häruti instämde herrar Rubbestad,
Rijberg och Carlsson i Bakeröd.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Utskottsmajoriteten bar inte
kunnat ansluta sig till reservanternas
yrkande. Detta går nämligen ut på att
riksdagen skulle anslå ett belopp av
10 000 000 kronor för det ändamål det
bär gäller, under det att i propositionen
föreslås 3 000 000 kronor. Motionärerna
och reservanterna föreslå dessutom, att
det ifrågavarande stödet skall utgå utan
behovsprövning och ges till alla jordbrukare
inom de av skördeskador drabbade
områdena och att hjälpen, som
herr Svensson i Vä nyss framhöll, skall
kunna utgå med 50 procent av det uppskattade
värdet av skadorna.

Utskottet anser i likhet med departementschefen,
att en jordbrukare måste
vara beredd att stå företagarrisk. I princip
har utskottet anslutit sig till departementschefens
förslag, att det nu
ifrågavarande stödet skall utgå efter i
huvudsak samma grunder, som gällde
för de stödlån som riksdagen under
åren 1941 och 1942 beviljade de jordbrukare,
som kommit i svårigheter på
grund av felslagen skörd. Dessa stödlån
skola vara ränlefria och amorteras under
en tid av fem år. I fall då särskilda
skäl därtill föreligga skall lån kunna
avskrivas.

Om hjälp från det allmänna skall utgå
i hithörande fall är det väl nödvändigt
att man, som riksdagen tidigare har
gjort, fasthåller vid den principen, att
hjälp endast skall utgå i sådana fall,
där det föreligger verkliga sociala skäl

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24.

för att det allmänna träder in. Det är
den linje som utskottet har följt, och
jag tror det är riktigt att riksdagen följer
denna linje. Det är uppenbart, att
många av dem, som drabbats av dessa
skador, ha drabbats mycket hårt. Men
sådana risker få många jordbrukare
vara beredda på varje år. Utskottet har
nu gått in för att lämna stöd i sådana
fall då ett verkligt behov föreligger, och
hjälpen är sålunda helt lagd på det
sociala planet.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den av
herr Antby m. fl. vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 6.

Försöksgård i Västerbottens län.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 37, med anledning av Kungi.
Maj:ts proposition angående anslag till
markförvärv m. m. för en försöksgård
vid Röbäcksdalen i Västerbottens län
jämte i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr JACOBSON i Vilhelmina: Herr
talman! När jag i fredags lät anteckna
mig för ordet hos herr talmannen vid
detta ärende, hyste jag nog den uppfattningen,
att jag skulle försöka kämpa
så tappert som möjligt för reservationen
till detta utlåtande. Emellertid blev jag
senare underrättad av jordbruksutskottets
ordförande, att när denna fråga i
fredags behandlades av första kammaren,
hade jordbruksministern lämnat det
löftet, att från lians sida intet skulle
underlåtas för att nå den lösning av
frågan, som reservanterna ha föreslagit.

Försöksgård i Västerbottens län.

Reservanterna anse ju, att utskottet bort
tillstyrka anslag även till ekonomibyggnader
vid den planerade försöksgården
vid Röbäcksdalen.

Då jag inte har någon anledning att
betvivla uppgiften och då jag helt litar
på statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet,
har jag ingen anledning
att hålla fast vid reservationen, varför
jag, herr talman, ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr SANDBERG: Herr talman! Efter
vad herr Jacobson i Vilhelmina meddelade
och efter vad jag också låtit mig
berättas skulle ju det uttalande, som
statsrådet gjorde i första kammaren vid
denna frågas behandling, ha inneburit
att han gav ett löfte, får jag kanske
säga, att till nästa år framlägga förslag
om anslag till uppförande av vissa ekonomibyggnader
vid försöksgården vid
Röbäcksdalen. Jag hoppas att statsrådet
kan bekräfta den saken här i kammaren.

Givetvis hade det varit av stort värde,
om redan nu, i samband med förslaget
om anslag till förvärv av mark m. m.
för denna försöksgård, medel hade kunnat
beviljas även för igångsättande av
byggnadsverksamheten under nästa budgetår.
Det är ju så, att rätt lång tid har
förflutit sedan denna fråga först kom
upp genom förslag av Norrlandskommittén.
Det är nu över fem år sedan,
och två år ha gått sedan principbeslut
fattades av riksdagen i denna fråga 1949.

Det förhåller sig vidare på det sättet,
att även departementschefen vid frågans
behandling 1919 uttalade, att man
kunde konstatera, att en viss eftersläpning
fanns i fråga om Norrlands delaktighet
i forsknings- och försöksverksamheten
på jordbrukets område. Han
betonade då även, att det funnes flera
viktiga problem, som behövde ytterligare
belysas, och underströk därvid
försöksverksamhetens stora ekonomiska
betydelse för den ifrågavarande landsdelen.
Angelägenheten av denna sak är

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Försöksgård i Västerbottens län.

sålunda omvittnad, och det är därför
önskvärt att man kan börja genomförandet
av detta företag så fort som möjligt,
så att verksamheten där kan komma
i gång. Vi ha därför i vår motion
framfört det förslag, som framlagts av
Röbäcksdalsutredningen och som innebär,
att anslag skulle beviljas icke blott
för markförvärv utan också för igångsättande
av viss byggnadsverksamhet.
Om det emellertid är så, som här har
sagts tidigare av herr Jacobson och som
jag sade i början av mitt anförande, att
vi ha grundad anledning att förvänta
ett förslag om anslag för ifrågavarande
ändamål redan till nästa riksdag, är det
ju inte skäl att här taga upp en strid
om reservationen. Men jag har ändå,
herr talman, velat understryka vikten
av att den sak det här gäller skall bli
tillgodosedd så fort som möjligt.

Jag vill i detta sammanhang också
gärna, låt mig säga litet på förhand, uttala
min tacksamhet till statsrådet för
hans positiva inställning till denna angelägenhet
och tacka för att det i alla
fall till detta års riksdag framlagts ett
förslag om anslag till markförvärv m. m.
för denna försöksgård, fastän det som
sagt hade behövt kompletteras med anslag
även till ekonomibyggnader.

Herr talman! Jag ber dock att få tillfoga
ännu ett ord. Under de två, tre
sista åren har statens maskinprovningar
gjort framställningar till Kungl. Maj:t
om anslag för igångsättande av maskinprovningsverksamhet
uppe i Norrland.
Man har då haft tvenne alternativ, dels
att uppföra byggnader för detta ändamål,
dels att provisoriskt ordna frågan
med tillhjälp av den maskinhall, som
nu uppförts vid Umeå lantbruksskola.
Departementschefen förklarade i årets
statsverksproposition, att han inte ansåg
sig kunna tillstyrka denna framställning.

För min del var jag på grund av sjukdom
förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet
vid den tiden; annars hade jag
möjligen i detta sammanhang observe -

rat detta förhållande. Emellertid är det
ingenting att göra åt saken för ögonblicket.
Jag vill nu endast rikta en varm
vädjan till herr statsrådet att i samband
med att han, som jag hoppas, nästa år
beaktar den angelägenhet, som det här
är fråga om, även upptar frågan om anslag
för att möjliggöra igångsättandet
av den ifrågavarande provningsverksamheten.
Ledaren för statens maskinprovningar
är mycket intresserad för
denna sak. Det äro vi också uppe i
Norrland likaväl som för försöksverksamheten
i dess helhet. Jag vågar nog
påstå, att den speciella gren av verksamheten
som jag nu talar om, nämligen
maskinprovningarna, har stor betydelse
för Norrlands del. Jag vill alltså varmt
vädja till herr statsrådet att han, i samband
med att han, som vi hoppas, visar
välvilja för den fråga det här närmast
gäller genom att framlägga förslag till
nästa års riksdag beträffande byggnader
vid Röbäcksdalens försöksgård,
även måtte upptaga frågan om att bereda
möjligheter för maskinprovningarna
att sätta i gång sin verksamhet.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Det är väl efter dessa båda anföranden
ganska nödvändigt att jag deklarerar
min syn på dessa frågor.

I stort sett är nog det lämnade andraliandsreferatet
riktigt, men det är möjligt
att framställningen behöver i någon
mån kompletteras. Om kammaren
bär följer utskottet betyder det, att vi
den första juli i år kunna köpa samman
den jord, som behövs för anläggandet
av denna försöksgård uppe i
Röbäcksdalen. Det är om jag inte minns
fel ett 25-tal olika jordregisterlotter,
som här skola läggas samman till en
fastighet. Det krävs ett ganska omfattande
lantmäteriarbete innan detta blir
klart. Dessutom äro dessa smärre jordlotter
skilda genom öppna diken. Det

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24.

behövs sålunda även en ordentlig täckdiknings-
och dräneringsplan för den
nya samlade fastigheten. En del andra
arbeten äro också i detta sammanhang
erforderliga. Det behövs vissa andra
grundförbättringar och säkerligen också
en del vägbyggen. Jag föreställer mig
att vi ha tillräckligt att göra under den
kommande hösten med dessa uppgifter.

Dessutom måste ytterligare en omständighet
beaktas. Den byggnation,
som reservanterna anse skall utföras,
alltså uppförandet av ekonomibyggnader
för 170 000 kronor, måste gå på
jordbrukets byggnadskvot för 1951, om
arbetet skall påbörjas i år. Jag måste
inför kammaren bekänna, att det finns
ingenting kvar av den byggnadskvoten
för närvarande. Den är disponerad för
andra viktiga objekt, och det kan således
tidigast bli utrymme för denna
byggnadsverksamhet i en ny byggnadskvot
för 1952. Jag tillät mig säga i första
kammaren, att kunna vi inte börja bygga
1951, så dröjer det med hänsyn till
naturförhållandena uppe i Norrland till
i maj månad 1952, innan man kan sätta
spaden i marken, och då är det ju ingen
större fara å färde ifall man väntar till
den första juli, när man har möjligheter
att göra denna byggnation i ett
större sammanhang. Det måste ju vara
en fördel att få göra arkitektarbetet
mera fullständigt, när man nu skall
börja bygga uppe i Röbäcksdalen, och
sålunda inte bara planera dessa ekonomibyggnader
utan också se efter om
man inte orkar med något mera av den
erforderliga byggnadsverksamheten. Jag
anser detta vara ett rationellt tillvägagångssätt
ur flera synpunkter.

Jag har sagt i första kammaren och
jag är beredd att upprepa det här, att
jag är personligen intresserad av att
den byggnation, som vi kunna räkna
med vid denna försöksgård år 1952,
skall få en större omfattning i sin första
etapp än vad reservanterna siktat på.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 7.

Kronogårdarnas elektrifiering.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 31, med anledning av väckt
motion angående kronogårdarnas elektrifiering.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde

Herr VIGELSBO: Herr talman! Den
motion, som jag har väckt, avser kort
och gott att domänverket, när det gäller
domänverksgårdarnas elektrifiering,
skall jämställas med andra jordägare,
d. v. s. att domänstyrelsen skall svara
för de andelar, som med hänsyn till
arealen falla på de olika gårdarna, samt
de fasta kostnader, som äro förknippade
med elektrifiering. Som det är för
närvarande ha åtminstone på många
gårdar arrendatorerna fått svara för
elektrifieringen, och de ha också fått
svara för de fasta andelarna.

Det är alldeles uppenbart att arrendatorn
vid avträdandet av ett sådant
arrende har möjlighet att av den tillträdande
arrendatorn få ersättning för
andelarna och för de kostnader, som ha
varit förenade med gårdens elektrifiering.
Men det inträffar ju rätt ofta vid
sådana av- och tillträdanden, att det
uppstår en diskussion mellan den avgående
och den nytillträdande arrendatorn
angående värdet av dessa andelar
och av den elektrifiering, som äro arrendatorns
egendom.

Det är detta missförhållande som arrendatorerna
önska komma ifrån, och
jag har i en motion framfört det önskemålet,
att domänverket skulle jämställas
med andra jordägare och förpliktigas
att svara för elektrifieringen av gårdarna,
svara för de fasta kostnaderna
och svara för inmonteringen av elektriskt
ljus och kraft.

Jordbruksutskottet har vänt sig till
domänverket och begärt dess yttrande.
I samband med detta är det en del saker,
herr talman, som jag anser inte

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Hjälp åt jordbrukare för vissa snöskador.

böra falla i glömska utan böra antecknas
till dagens protokoll.

Domänverket har i sitt remissvar till
jordbruksutskottet bland annat skrivit,
att en inlösen av aktierna och andelarna
i distributionsföretagen skulle för jordbruksdomänernas
del förorsaka en
extra utgift av uppskattningsvis 4 å 5
miljoner kronor, och med hänsyn särskilt
till de höga byggnadskostnaderna
och kostnaderna för övriga upprustningsarbeten
anser man sig inom domänstyrelsen
icke kunna sträcka sin
medverkan även till elektrifieringen.
Arrendatorerna anser man alltså ha råd
att svara för elektrifieringen, men domänstyrelsen
kan icke sträcka sig så
långt.

Jordbruksutskottet har läst remissvaret
och sedan sagt: »Med hänsyn till de
särskilda fördelar, som otvivelaktigt äro
förknippade med arrendet av sådana
egendomar, ävensom till den avsevärda
utgift, övertagandet skulle medföra för
domänverket, finner utskottet emellertid
tillräcklig anledning icke föreligga
för en dylik ändring.» Man anser sålunda
att arrendatorn alltjämt skall
svara för dessa kostnader, med hänsyn
till att det skulle vara förenat med alltför
stora utgifter för jordägaren att
övertaga dessa kostnader och med hänsyn,
som man säger, till jordbrukets nuvarande
lönsamhet. Och jordbruksutskottet
är enigt i denna fråga!

Nu har jag av en representant här
hört en annan motivering för domänstyrelsens
inställning i denna fråga, och
jag kan lämna uppgift på vad han heter,
tv det finns papper på saken. Enligt
vad jag fick höra är det inte hänsynen
till lönsamheten som är det verkliga
skälet för domänverkets ställningstagande,
utan domänverkets önskemål,
att arrendatorerna skola stå för andelarna,
beror på att det står i distributionsföreningarnas
stadgar att medlemmarna
— intressenterna — skola avgiftsfritt
tillhandahålla mark för stolparna.
Har man nu fått arrendatorn till

att teckna sig för andelar och gå in som
medlem i distributionsföreningen, så
kan ju domänverket ta betalt för stolpmarken,
även om arrendatorn elektrifierar
domänverkets egen gård. Man
frågar sig hur det skulle ha sett ut med
den s. k. rationaliseringen av det svenska
jordbruket, om också andra, enskilda
jordägare skulle ha förfarit på
samma sätt.

Beträffande domänverkets påstående
om den bristande lönsamheten hos dess
jordbruk, ett yttrande som jordbruksutskottet
enhälligt har instämt i, vill
jag säga, att den uppgiften bevarar jag
i fortsättningen i kärt minne till framlida
diskussioner om jordbrukets lönsamhet
i övrigt.

Herr talman! Jag har inte något yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 8.

Hjälp åt jordbrukare för vissa snöskador.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 35, med anledning av väckta
motioner om ekonomisk hjälp åt jordbrukare,
som på grund av snöfall drabbats
av skador på byggnader och inventarier.

Utskottets hemställan föredrogs, och
yttrade därvid:

Herr SVENSSON i Vä: Herr talman!
Under de senaste åren har vårt land
drabbats av ett flertal stora naturkatastrofer,
och dessa naturkatastrofer ha
till största delen gått ut över jordbruket.

Bara under tiden sedan hösten 1950,
med de betydande översvämningsskador
som vi alldeles nyss ha diskuterat
här i kammaren, ha ett flertal katastrofer
inträffat. Först kom den stora katastrofen
i Surte — vilken visserligen inte
berörde jordbruket — med sin väldiga
förstörelse. Så lcommo de häftiga snöfal -

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24.

len innevarande vinter, vilka orsakat
betydande skador på byggnader, egendom
och skog, och till sist de stora
översvämningar, som ha ägt rum sistförflutna
vår och som kanske ha förorsakat
de alla största skadorna.

Med anledning av de skador, som
vinterns häftiga och ymniga snöfall ha
förorsakat för många människor, har
jag jämte några kamrater här i riksdagen
begärt statens hjälp åt dem, som
ha drabbats svårast.

Motionen har behandlats av jordbruksutskottet
i dess här förevarande
utlåtande nr 35, och till detta utlåtande
har jag fogat en blank reservation, icke
därför att jag är missbelåten med utskottets
skrivning —• den kan jag inte
utan vidare beteckna såsom välvillig —
utan därför att jag ville säga ett par ord
med anledning av ett remissyttrande,
som är fogat till detta jordbruksutskottets
utlåtande.

Lantbruksstyrelsen, som har yttrat
sig över denna motion II: 215, erkänner
att de jordbrukare, som ha drabbats av
dessa skador, inte ha haft någon möjlighet
att försäkringsvägen gardera sig
mot skadorna, och det är, som vi alla
veta, alldeles riktigt. Det finns inga försäkringsformer
för detta slags skador
på byggnader. Men så tillägger man:
»Däremot skulle jordbrukarna möjligen
kunnat förebygga skadeverkningarna
genom att i tid ha vidtagit lämpliga åtgärder.
Det måste sålunda ifrågasättas,
om icke vissa av de byggnader, som
skadats genom snötryck, befunnit sig
i mindre gott skick.---Underlå tenhet

att genom i tid utförd snöskottning
minska snötrycket på taken kan
även ha bidragit till att framkalla skador
av det slag, som nämnes i motionerna.
På grund av dessa omständigheter
torde det bliva mycket svårt att avgöra,
i vilken omfattning olyckan kan
helt rubriceras som oförvållad.»

Till detta får jag göra den anmärkningen
när det gäller jordbrukare i
varje fall i södra Sverige, att lantbruks -

Hjälp åt jordbrukare för vissa snöskador.

styrelsens uttalande om att det skulle ha
varit möjligt att genom byggnadernas
konstruktion gardera sig för de häftiga
snöfallen måhända torde kunna betecknas
såsom litet för mycket sagt. Den
snömängd, som har fallit i varje fall i
södra Sverige har varit sådan, att jag
inte tror att det finns någon nu levande,
som kan erinra sig någonting
dylikt från tidigare år. Snöfallen i de
sydliga och mellersta delarna av landet
äro i regel icke så rikliga och våldsamma,
att de förorsaka skador på byggnader,
i varje fall inte i den omfattning
som det här är fråga om. Vidare vill
jag erinra om att det även i den del av
landet, där man är van vid starka snöfall
och rikliga snömängder, detta år
har förekommit ras på grund av snötryck.
Där borde man väl, menar jag,
ha erfarenhet av vad som i dylika fall
kan inträffa, och där borde man ha
kunnat gardera sig med hjälp av en
lämplig takstolskonstruktion, men det
har man tydligen inte kunnat.

Vidare säger man att jordbrukarna
borde ha rensat taken från snö, d. v. s.
skottat bort snön. Jag kan säga ungefär
detsamma på den punkten som när det
gäller konstruktionen. Dessa häftiga
snöfall voro för södra Sverige någonting
överraskande. Jag vill tillägga, att
till det häftiga snöfallet kom ett häftigt
töväder, som gjorde att tyngden ökade
så hastigt, att det knappast fanns tid
att vidtaga några åtgärder.

Jag kan också tillägga, att det i dessa
tider i varje fall inte i södra Sverige
fanns något överskott på arbetsfolk, och
det är inte just någon lek att ge sig upp
på ett snötyngt tak och skotta snö. Det
fordras både folk och företagsamhet för
att göra detta.

Till slut vill jag bara för departementschefen
understryka ett avsnitt av
utskottets yttrande: »Den utredning,

som motionärerna förutsätta skola äga
rum, kan därför förväntas komma att
verkställas genom departementets försorg.
Det torde öven kunna förutsättas,

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Hjälp åt jordbrukare för vissa snöskador.

att Kungl. Maj:t kommer att vidtaga de
åtgärder, vartill utredningen skäligen
kan föranleda, och därest så anses påkallat
till riksdagen inkommer med förslag
om den medelsanvisning, som befinnes
nödig.» Jag vill alldeles särskilt,
herr talman, betona detta och hemställa
att det handlas så skyndsamt som möjligt,
så att i de fall, där hjälp anses nödvändig,
denna kan komma så snabbt
som möjligt.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr JACOBSON i Vilhelmina: Herr
talman! Jag ber att få fästa de ärade
kammarledamöternas uppmärksamhet
på att det redan ligger en framställning
under granskning hos Kungl. Maj:t.
Skulle det visa sig att framställningen
är befogad och påkallad, kommer hjälp
troligen att lämnas, och under sådana
förhållanden föreligger det ju icke någon
anledning att frångå utskottets hemställan,
till vilken jag yrkar bifall.

Herr PERSSON i Appuna: Herr talman!
Det kanske skulle vara onödigt att
säga någonting mer i denna fråga, men
eftersom jag har ett par sådana fall,
som herr Svensson i Va berörde, på
ganska nära håll i min hembygd, vill
jag göra några reflexioner.

Jag tycker att det är ganska egendomligt
att den allra minsta lilla skada, som
åsamkas jordbruket, gör att vederbörande
omedelbart vända sig till staten
med begäran om ersättning och säga
att det är en naturkatastrof som har
förorsakat skadorna.

Jag kan ta ett par exempel, som ha
inträffat i min hembygd. Först vill jag
säga, att det nog främst är åldern hos
byggnaderna som har gjort att de ha
rasat in. Dessutom har det gått till på
det sättet, att för att få litet större
svängrum i logbyggnader har man sågat
bort en del bjälkar och alltså försvagat
den konstruktion som bär upp
takbyggnaden. Det är klart att snöfallen
under denna vinter ha medfört

mycket stora påfrestningar, och taken
ha som sagt på grund därav dråsat. Jag
skulle allvarligt vilja ifrågasätta om inte
jordbrukarna, som ju inte ha så där förfärligt
bråttom på vintern, i likhet med
andra fastighetsägare skulle ha kunnat
gå och raka av en del snö. Jag har åtminstone
den uppfattningen, att så hade
kunnat ske i min hemtrakt. Det har
gjorts av jordbrukare, som inte ha velat
att deras ekonomibyggnader skulle rasa
in, och dessa jordbrukare mena säkert
att de andra skulle ha kunnat göra detsamma.

Utskottet har ju meddelat att departementet
har fått in vissa anspråk på
ersättning, och utskottet förutsätter att
departementet kommer att företaga utredning
på denna punkt för att så småningom
komma till riksdagen och begära
anslag för att täcka utgifterna för
ändamålet. Jag skulle vilja vädja till
jordbruksministern att han, när denna
utredning verkställes, måtte se till att
den göres noggrant, så att man inte beviljar
anslag vid varje tillfälle.

Denna fråga kommer mig att tänka på
någonting, som man kanske egentligen
inte skulle blanda in i debatten — jag
skall fatta mig kort på denna punkt —
nämligen 1947 års skattedebatt. Det sades
då från många håll, att beskattningsreglerna
skulle bidraga till att den
slösaktige och den icke skötsamme
skulle premieras, medan den som skötte
sina finanser skulle bli straffad. Jag
tror att man kan anföra samma synpunkter
just på denna fråga. De som
gingo och rakade bort snön i vintras,
de ha sina ekonomibyggnader i hyggligt
skick i dag. Det är säkerligen för
dem som inte ha underhållit byggnaderna
och inte ha velat vidtaga lämpliga
åtgärder, som byggnaderna ha ramlat
samman.

Jag har, herr talman, intet yrkande.
Jag har bara velat säga detta för att ge
en uppmaning till jordbruksdepartementet
att inte ge ett generellt bidrag
till alla, som ha fått sina ekonomibyggnader
raserade.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24.

Herr SVENSSON i Va: Herr talman!
Herr Persson i Appuna menade att
denna begäran om hjälp åt, märk väl,
de hårdast drabbade jordbrukarna är
ett utslag från jordbrukarnas sida av en
tendens att i varje situation av den
minsta lilla beträngdhet genast springa
till Kungl. Maj:t och begära statens
hjälp. Jag förstår att herr Persson i
Appuna inte känner till de svenska
jordbrukarnas mentalitet i det fallet.
Men när en jordbrukare, som kanske
redan förut är skuldsatt, genom en
olycka av här berört slag med en enda
gång får sin ekonomibyggnad raserad,
hela årets skörd eller i varje fall en stor
del därav spolierad och maskinparken
sönderslagen, och när han inte har haft
någon möjlighet att försäkringsvägen
gardera sig mot detta, står det väl utan
vidare klart för envar, att detta i många
fall avgör hela den ekonomiska existensmöjligheten
för vederbörande jordbrukare.
I varje fall skulle det göra så
för mig.

Med den motion, som jag har skrivit
och avlämnat här i riksdagen, har jag
inte menat att de jordbrukare, som herr
Persson i Appuna här exemplifierade
och som på grund av vissa omständigheter
själva hade sågat bort en del av
trävirket i sina ladugårdar, skulle ha
någon ersättning. Jag har menat att ersättning
endast skulle utgå i de verkliga
katastroffallen, och den utredning,
som verkställes genom hushållningssällskapens
eller andras försorg, kommer,
tror jag, att bli så pass objektiv i
detta avseende, att vi inte på något sätt
behöva känna några skrupler.

Herr Persson i Appuna menade, att
om man hade skottat bort snön från taken
skulle dessa olyckor ha kunnat undvikas.
Javäl, men åtminstone i min
hemtrakt och så långt jag känner inträffade
de flesta katastroffallen i samband
med ett häftigt töväder, och jag tycker
ändå att det är litet mycket begärt att
jordbrukarna skola ligga på taken och
krafsa ned snön nattetid.

•lag tror därför inte att jag har begärt

Hjälp åt jordbrukare för vissa snöskador.

något orimligt, och jag tror att herr
Persson i Appuna liksom jag kan hysa
förtroende till Kungl. Maj:ts omdömesförmåga
i detta fall.

Herr PERSSON i Appuna (kort genmäle)
: Herr talman! Herr Svensson i Vä
sade, att jag inte känner till jordbrukarnas
mentalitet, och jag kan ju ge honom
ett litet erkännande på den punkten.
Det beror kanske på att jag inte
kom till riksdagen förrän år 1948 och
ännu inte har hunnit sätta mig in i alla
förhållanden.

Jag skall emellertid på de tre minuter
jag har på mig försöka hinna berätta
ett exempel från min hembygd, som
tillräckligt tydligt visar herr Svensson
i Vä, att det kanske inte alltid är så
lämpligt att lämna dessa bidrag. Det är
fråga om ett jordbrukshemman, som
har ungefär 200 tunnland åker. Ladugårdsbyggnaden
har fallit sönder och
samman på grund av dåligt underhåll,
jag tror inte man har kostat på den
någonting. Gården är för närvarande
utarrenderad, och ägaren meddelade
arrendatorn, att han inte tänkte göra
någonting åt det utan att denne fick
reparera själv, vilket också skett. På
gården finnas två lantarbetare och en
lantarbetarbostad, som hälsovårdsmyndigheterna
ha synat ut, därför att den
inte innehåller mer än 24,5 kvadratmeter.
Då arbetsgivaren inte velat göra
något åt detta, har hälsovårdsnämnden
måst vid vite förbjuda, att bostaden
användes efter den 1 november i år.
De lantarbetare, som ha arbetat där i
28 år, komma alltså alt vräkas. Menar
herr Svensson i Vä, att staten då skulle
betala denne jordbrukare för att han
har misskött sina byggnader och därigenom
acceptera ett sådant förhållande?
Det skulle vara orimligt, och jag
anser därför, att Kungl. Maj:t inte borde
ha utformat generella regler utan i
stället skulle ha försökt gradera de
olika fallen.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Hjälp åt jordbrukare för vissa snöskador.

Herr BOMAN i Kieryd: Herr talman!
Jag kom in i kammaren medan herr
Persson i Appuna talade, och jag blev
något förvånad över det betyg han gav
lantbrukarna, när han sade, att de inte
skötte sina tak. Jag har själv haft ett
tak som har rasat i vintras, varvid hela
ladugården var nära att störta samman,
beroende på att en kraftig snöstorm
hade pressat över snömassorna
från den ena sidan av taket till
den andra. Det bildades då en 1 */2
meter tjock driva. Samtidigt började
det regna, och då blev taket för tungt
på ena sidan. Byggnaden uppfördes år
1940. Det finns en hel mängd gårdar
i mitt län, där ladugårds- och andra
tak ha rasat även på välskötta byggnader.
Lantbrukarna kunna inte skydda
sig för sådana fall. Jag vill understryka,
att de åtminstone i min hembygd
ha gjort vad de ha kunnat för att undvika
dessa katastrofer.

Herr NILSON i Spånstad: Herr talman!
Jag vill bara vitsorda, att i de
södra delarna av Götaland äro de snöskador
som ha inträffat i år en verklig
naturkatastrof. Någon motsvarighet
har inte förekommit i nu levande människors
minne. Om en sådan sak kan
ge anledning till en av den efterkloke
lätt uppkonstruerad förtänksamhet lämnar
jag åt mera omdömesgilla ledamöter
av kammaren att bedöma. Säkert
är, att framför allt i södra Sverige även
välskötta och fullt tillfredsställande
konstruerade nybyggnader ha tryckts
ned under snömassorna, beroende på
att det inträffat någonting, som aldrig
tidigare förekommit och som man
inte räknat med.

Jag noterar naturligtvis med tacksamhet,
att herr Persson i Appuna anser
sig skyldig att ge jordbruksdepartementet
anvisningar om hur denna fråga
skall handhas, men jag tillåter mig
tro, att departementet har minst lika
stor erfarenhet i fråga om ett förnuftigt

handläggande av denna fråga som herr
Persson i Appuna.

Om herr Persson är intresserad av
att ge anvisningar, skulle han kanske
resa upp till regementet i Skövde, där
taket rasade, och undervisa militärerna
om hur de skola bära sig åt när
det blir snö nästa gång. Där brukar
det ju finnas gott om arbetskraft, som
man ibland försöker träna att vara ute
i dåligt väder, och där kunde det kanske
vara lämpligt att komma med dessa
anvisningar. Även i en del folkparker
ha några tak rasat i vintras, och ledarna
för de företagen skulle kanske också
vara mottagliga för herr Perssons anvisningar.

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr talman!
När jag nyss lyssnade till herr
Persson i Appuna, fick jag ett bestämt
intryck av att han talade om någonting
helt annat än vad den föreliggande
motionen åsyftar. Herr Persson talade
om bristfälliga lantarbetarbostäder och
sådant, som ju inte någon av oss vill ta
i försvar.

Jag har själv varit åsyna vittne till
en katastrofartad snöskada hos en
nära granne, en bonde på ett mindre
ställe. Han hade en ganska god ekonomibyggnad
— ladugård och loge
sammanbyggda. En förmiddag, när jag
själv var alldeles i närheten, rasade
ekonomibyggnaden samman, beroende
på de stora snömassor, som hade hopat
sig på taket. Ägaren, som själv var
inne i byggnaden då raset skedde, blev
allvarligt skadad — det var en verklig
lycka att han inte miste livet.

På grund av de stora kostnader det
skulle kräva anser han sig nu inte kunna
bygga upp ekonomibyggnaden igen,
utan bjuder ut gården till salu och skall
försöka skaffa sig själv någon annan
bostad och andra möjligheter till uppehälle.
Han kan alltså inte fortsätta
med sitt jordbruk därför att han inte
har råd att bygga upp det nedrasade
huset.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24.

Det är sådana verkliga katastroffall,
som motionen syftar på, och jag vill därför,
herr talman, livligt instämma i
det yrkande som här ställts av herr
Svensson i Vä.

Herr PERSSON i Appuna: Herr talman!
Jag skulle för min del egentligen
ha kunnat nöja mig med vad jag
redan sagt, men eftersom det tydligen
är en känslig sak det här gäller — det
är ju rätt många av bondeförbundets
representanter som varit uppe i debatten
— så skall jag be att ytterligare
få något klargöra vad jag menar.

Om det är så att herr Svensson i
Vä har byggt sin ladugård år 1940,
så förutsätter jag att herr Svensson
skall få ett bidrag av Kungl. Maj:t för
att göra den reparation som erfordras
på grund av snöskadan.

Herr Andersson i Dunker säger att
jag inte tyckes veta vad saken gäller,
när jag här talar om en jordbrukare,
som har misskött inte bara sina ekonomibyggnader
utan också sina lantarbetarbostäder,
så att hälsovårdsmyndigheterna
tvingats syna ut de senare.
Herr Andersson i Dunker säger att
det är orimligt, att en sådan jordbrukare
skulle få ersättning av staten om
hans hus rasa samman under trycket
av stora snömassor. Ja, det är också
vad jag menar. Jag är helt på samma
linje som herr Svensson i Vä, nämligen
att Kungl. Maj:t skall lämna hjälp
endast i de fall, där det är fråga om
katastrofskador. Men jag tror att herr
Svensson håller med mig, när jag säger
att det inte generellt kan utgå någon
ersättning, utan att man i varje
särskilt fall måste taga hänsyn till vad
som är den förnämsta orsaken till
raset.

Herr SVENSSON i Vä: Herr talman!
Det synes som om den fortsatta diskussionen
i denna fråga skulle på ett
lyckligt sätt ha närmat herr Persson
och mig. Efter herr Perssons sista an -

Hjälp åt jordbrukare för vissa snöskador.

förande förefaller det mig som om vi
skulle befinna oss på i stort sett samma
linje. Jag trodde emellertid att herr
Persson redan från början hade förstått,
att jag med motionen icke avsett annat
än de verkliga katastroffallen.

Herr Persson talar här om en storjordbrukare
som försummat att underhålla
sina byggnader, även sina lantarbetarbostäder,
men som kanske skulle
komma och vilja ha ersättning av staten
för snöskador. Jag vill säga herr
Persson, att denne lantbrukare tar jag
ingalunda i försvar. Men om vederbörande
inte har råd att reparera sina
lantarbetarbostäder, har han väl inte
heller råd att bygga upp sin ladugård
igen. Om han däremot har råd att reparera
sina byggnader, men inte har
gjort det, så får han väl stå sitt eget
kast, därest det uppkommer snöskador.

Man bör inte, herr Persson, ställa upp
denne jordbrukare, som har misskött
sig och som skulle kunna missbruka rätten
att få ersättning för snöskador, såsom
ett exempel i syfte att hindra, att
de verkligt behövande få den hjälp
som är skälig. Det är de senares talan
som jag här försökt föra. Jag har aldrig
talat för dem, som ekonomiskt sett
icke behöva hjälp.

Jag skall emellertid, ärade kammarledamöter,
gärna erkänna, att det även
bland de mindre jordbrukarna kan finnas
fall, där det kanske inte är lämpligt
att staten lämnar bidrag. Jag tänker
t. ex. på sådana fall, där det nedrasade
huset redan före snöfallet var
fallfärdigt eller där det ur andra synpunkter
kan visa sig mindre ändamålsenligt
att bygga upp huset igen. Men
jag har aldrig, herr Persson i Appuna,
menat att stödet skall utgå generellt
vare sig till jordbrukare eller andra
— det är, märk väl, icke endast jordbrukare
som drabbas av sådana snöskador
som det här gäller.

Efter härmed slutad överläggning
blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

7 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr V.

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Tyska Botten i Stockholms stad.

§ 9.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 36, med anledning av väckta
motioner om en allsidig utredning av
trädgårdsodlingens problem.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Försäljning av vissa kronoegendomar
in. in.

Föredrogs, punktvis, jordbruksutskottets
utlåtande nr 38, med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av vissa kronoegendomar
m. m.

I en till riksdagen avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition,
nr 15, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att bifalla under punkterna 1—24
upptagna förslag angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m.
i Utskottets utlåtande var i överensstämmelse
med propositionen uppdelat
i tjugufvra särskilda punkter.

Vid utlåtandet fanns fogad en reservation
av herr Johnsson i Kastanjegården,
utan angivet yrkande, varjämte vid vissa
av de särskilda punkterna funnos
fogade i det följande närmare omförmälda
reservationer.

Punkten 1.

Tyska Botten i Stockholms stad.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! I två av Kungl. Maj:ts
propositioner, nr 15 och nr 115, ha
försäljningar av vissa kronoegendomar
föreslagits, vilka ha föranlett meningsutbyten
i jordbruksutskottet. Det har
inte så mycket gällt frågan huruvida
dessa jorddomäner skola säljas som de
olika priserna för dem. Detta resulte -

rade i att en delegation blev tillsatt
inom utskottet för att studera vissa av
hemmanen på ort och ställe och förvissa
sig om huruvida priserna voro
för låga eller inte.

När delegationen kommit tillbaka
och utskottet ånyo sammanträdde, blev
resultatet, att utskottet föreslog avslag
på en del av de av Kungl. Maj:t föreslagna
försäljningarna. I första punkten
av jordbruksutskottets utlåtande nr
38 har utskottet därom sagt följande:
»Utskottet har med ledning av delegationens
erfarenheter funnit, att de egendomarna
åsatta saluvärdena i flera fall
synas vara väl låga i förhållande till
egendomarnas verkliga värden. Vid
övervägande av frågan om hur saluvärderingen
bäst bör företagas har utskottet
funnit att det kan ifrågasättas, huruvida
icke en omprövning bör komma
till stånd av de för värderingsförfarandet
gällande bestämmelserna. Utskottet,
som icke är berett att för närvarande
förorda någon lösning av frågan,
har velat fästa uppmärksamheten
på förhållandet för att erforderliga åtgärder
må kunna vidtagas.» Ja, och
detta är såvitt jag kan förstå det minsta
man kan säga. Det finns sådant i propositionen
som pekar på att man borde
ha uttalat sig ännu kraftigare i denna
riktning.

Jag har för min del inte någonting
emot försäljningarna i och för sig. Jag
tycker nog det är riktigt, att jordbrukarna
få äga den jord de bruka, och
det är inte någon livssak för mig att
staten skall äga den. Det är ju även så,
att domänverket vill sälja en del av
jorddomänerna och i stället köpa skog,
som anses förmånligare att ha och lättare
att sköta. Domänstyrelsen har också
sagt, att en del av dem inte ge så
mycket att de äro värda att ha. Det är
emellertid ganska underligt att se hur
de förvaltas. Om man nöjer sig med
att se på dessa förslag, äro ju arrendena
i vissa fall sådana, att man inte
kan tänka sig att en enskild jordägare
skulle kunna hyra bort jord till sådana

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24.

arrenden. Det finns egendomar, där
arrendesumman inte är mera än värdet
av en mans dagsverke per tunnland,
och under sådana förhållanden är det
givetvis inte möjligt för domänverket
att få dessa jordegendomar att bära sig.

Jag kan naturligtvis inte göra någon
direkt anmärkning emot de tjänstemän,
som ha handhaft beräkningarna av
detta lika litet som mot uppskattningsnämnden,
men det förefaller mig som
om de arbetat efter ett något föråldrat
system. Eljest skulle det aldrig vara
möjligt att komma till sådana priser i
förhållande till dagspriserna som här
äro föreslagna. Jag menar visst inte, att
arrendatorerna skulle betala dagspriser
eller att man skulle ta betalt till sista
öret, men alla som studerat propositionen
äro väl ense om att man borde
kunna få ut mera pengar av egendomarna
och ändå sälja dem till ett synnerligen
lågt pris.

Beräkningarna av dessa priser pågå
emellertid inte under någon kortare tid
utan i många fall under en följd av år.
När man då kommer in i en sådan
period på fastighetsmarknaden som
den nuvarande och då man står inför
en fastighetstaxeringsberedning, är det
ganska underligt att sälja till dessa priser.
Jag vill erinra om att det finns
hemman, som komma att säljas för priser,
som ligga något över taxeringsvärdet
men som vid en blivande fastighetstaxering
komma att få ett taxeringsvärde,
som betydligt överstiger
saluvärdet. Det måste ju bli rätt underliga
förhållanden vid fastighctstaxeringsberedningcn
när man har att göra
med sådana köp, som kunna förrycka
laxeringsbestämmelserna.

I propositionerna nr 15 och nr 115
liar det föreslagits försäljningar av
några hemman, vilka försäljningar jag
tycker äro alldeles självklara. Det gäller
även den som föreslås på första
sidan av jordbruksutskottets utlåtande
under punkten 1, nämligen stadsägan
nr 2013 i Stockholms stad, Tyska Botten,
som av arvsfonden överlåtits till

Tyska Botten i Stockholms stad.

staten. Att den skall säljas tycker jag
inte är särskilt anmärkningsvärt, och
detsamma gäller ytterligare två eller
tre hemman. Det är då först hemmanen
under punkterna 12 och 13 i proposition
nr 115 — jag ber om ursäkt,
herr talman, för att jag behandlar båda
propositionerna på en gång, trots att
de egentligen komma efter varandra,
men det blir mera samlat så här. Dessa
skola säljas till kommuner, nämligen
dels till Garpenbergs och dels till Grangärde
kommuner, vilket det inte kan
vara något att säga om.

Vidare finns det ett hemman, som
staten för ett par tre år sedan köpte
för att använda till försöksgård, vilket
emellertid ansetts olämpligt. Då nu arrendatorn,
som tidigare var ägare till
gården, vill återköpa denna utan att
staten förlorar något därigenom, kan
jag för min del inte se något anmärkningsvärt
i det. Kommunerna ha ju
för övrigt expropriationsrätt.

Men jag skall också nämna ett par
exempel, där jag nog tycker, att de
föreslagna försäljningarna äro litet underliga.
Det gäller först den gård i
Jönköpings län, Boda, som står under
punkten 8 i proposition nr 15. Dess
saluvärde är uppskattat till 129 712
kronor. Enbart värdet av skogsmarken
och växande skog belöper sig till 79000
kronor, och dessutom finns det andra
värden för 2 350 kronor, vilket alltså
gör 81 350 kronor. Denna gård skall nu
säljas för 130 000 kronor. Det sägs i
propositionen, att nämnden har uppskattat
värdet till 129 712 kronor men
»funnit saluvärdet böra med hänsyn
till vikande konjunkturer jämkas till
125 000 kronor». Jag förstår inte riktigt,
hur man har kunnat skriva så. Det
finns väl ingen, som har sett några
vikande konjunkturer på fastighetsmarknaden
sedan detta skrivits. Jag
tycker, att det är ett ganska slående
exempel. Där finns ju ändå 40 tunnland
jord och 50 tunnland betesmark
förutom 150—lliO tunnland .skogsmark.

Under punkten 2 i proposition nr 115

100 Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Tyska Botten i Stockholms stad.

behandlas gården Melby i Östergötlands
län. Den består av 79,3 hektar skog och
38 hektar åker. Skogen har uppskattats
till 70 000 kronor, men denna siffra
kom till mellan åren 1938 och 1947, och
det är åtskillig skillnad mellan skogens
värde då och nu. Saluvärdet är uppskattat
till 101 000 kronor, därav 70 000
för skogsmark och växande skog. Men
sedan står det i propositionen, att
»nämnden har med hänsyn till byggnadskostnaderna
ansett, att egendomen
bör säljas till arrendatorn för 80 000
kronor». Man finner nästan vid varje
förslag i propositionerna, att det är
någon brist på husen. Ibland heter det,
att boningshuset och norra ladugårdslängan
äro i gott skick medan den södra
längan är sämre, ibland är det något
annat. Skulle man tro dem, som diskuterade
byggnadsbeståndet nyss, när det
gällde snöstormarna, finns det flera
hus vid lantgårdarna än vid kronoegendomarna,
som kunna vara bristfälliga.
Man har såvitt jag kan förstå skjutit
över målet här.

Om man under åren 1938—1947 uppskattade
medeltalet av skogsvärdet till
70 000 kronor, måste man, även om
man är aldrig så blygsam, i alla fall
räkna med att det nu är 80 000. Det
är naturligtvis ännu mera, men köpeskillingen
var ju här 80 000 kronor.
Då finns det ändå ett jordbruksvärde,
som är taxerat till 42 100 kronor.

Jag skall inte uppehålla mig längre
vid detta hemman, men jag tycker, att
det tillräckligt tydligt visar, att priserna
äro underligt beräknade.

Jag har också fäst mig vid ett par
hemman nere i Skåne. Under punkt 16
i proposition nr 15 omtalas hemmanet
Hjärup i Malmöhus län. Det har ett
taxeringsvärde av 102 500 kronor och
skall nu säljas för 125 000 kronor. I
detta fall lär bostadshuset, om jag har
hört rätt, vara värt det mesta av köpeskillingen.
Egendomen omfattar emellertid
även 66 tunnland utomordentlig
god jord — den består av god mylla
på lerbotten och är väl hävdad. Att

bostadshuset är av god beskaffenhet
framgår redan av vad jag här sagt om
att värdet av detsamma är nästan lika
stort som köpeskillingen. Vad ladugården
och andra ekonomibyggnader beträffar
får man inte veta något om
kvaliteten hos byggnaderna i annan
mån än att det säges att dessa äro angripna
av liusbocken. Men det är ju
flera gårdar än kronogårdarna som ha
angripits av husbocken, och i sådana
fall ha de enskilda jordbrukarna fått
försöka konservera husbeståndet så
gott de kunnat. Det skulle väl inte vara
värre att göra det på en kronoegendom.

Jag skall gärna erkänna att jag inte
är så kunnig i värdering av skog —
jag känner inte till sådant mer än vad
jag hört därom under resonemangen i
utskottet, men jag vet ju alltid vad en
kubikmeter fast mått är värd. Däremot
tycker jag nog att jag kan göra anspråk
på att förstå vad ett jordbruk
kan vara värt. Och jag anser inte att
jag säger för mycket, om jag gör gällande,
att det pris, som åsatts Hjärups
kronoegendom, är så lågt att det i detta
land inte finns någon jordbrukare med
flera barn, vilken skulle kunna till ett
sådant pris överlämna sin gård till ett
av sina barn.

Det är samma sak med Vallkärra i
Malmöhus län. Både detta hemman och
Hjärup äro belägna i omedelbar närhet
av Lund, och det är ju just i dessa
trakter som det anses löna sig att idka
jordbruk. Vallkärra, som är en mycket
förnämlig egendom, är taxerad till
170 000 kronor och skall nu enligt det
framlagda förslaget försäljas för 206 000
kronor. Även detta är ett rätt lågt pris.

Nu har ju den delegation från utskottet,
som varit ute och besiktigat en del
gårdar, i vissa fall avstyrkt försäljning
därför att man funnit de föreslagna
priserna för låga, medan man i andra
fall tillstyrkt försäljning. Det kan såvitt
jag förstår, herr talman, knappast vara
riktigt att sålunda i en del fall besluta
om försäljning och i andra icke, när
en fastighetstaxering dock är alldeles

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24. 101

förestående. Vi borde väl kunna invänta
denna taxering och se, till vilka resultat
densamma kommer, för att sedan
taga frågan om försäljning av här ifrågavarande
kronoegendomar under omprövning
och försöka få priserna över
lag så rättvisa som möjligt.

Herr talman! Jag vill redan nu säga
att min avsikt är att yrka avslag på
proposition nr 15 i dess helhet liksom
på proposition nr 115, som ju behandlas
i jordbruksutskottets utlåtande nr
39. Jag gör detta i förhoppning om att
ifrågavarande ärenden skola komma
igen i ett annat och omprövat skick.
Om och när de åter komma att framläggas,
beror ju då på Kungl. Maj:t,
men att det i varje fall behöver ske en
omprövning är jag för min del fullkomligt
övertygad om.

Jag ställer alltså, herr talman, här
ett yrkande om avslag på den kungl.
propositionen i dess helhet.

Herr förste vice talmannen återtog nu
ledningen av förhandlingarna.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! På den föreliggande punkten
råder det ju inte inom utskottet några
delade meningar, utan utskottet har enhälligt
tillstyrkt bifall till Kungl. Maj:ts
förslag angående försäljning av den
egendom som det här gäller.

Jag begärde emellertid ordet med anledning
av det yrkande, som herr
Johnsson i Kastanjegården ställde, nämligen
om avslag på samtliga de förslag
om försäljningar, som återfinnas i
jordbruksutskottets här föreliggande utlåtande
och i det därpå följande utlåtandet.
Jag anser att en sådan åtgärd
från riksdagens sida inte är fullt motiverad.
Såsom herr Johnsson i Kastanjegården
redan nu relaterat, har utskottet
vid handläggningen av frågan
om det relativt stora antal kronoegendomar.
som Kungl. Maj:t här föreslagit
till försäljning, ansett att man kanske
borde granska dessa försäljningar litet
närmare än som tidigare skett. Utskot -

Tyska Botten i Stockholms stad.

tet har därför, såsom också nämndes
av den föregående talaren, beslutat
uppdraga åt en delegation att besöka
några av de egendomar, beträffande
vilka man vid behandlingen inom utskottet
funnit att köpeskillingen verkade
mycket låg i förhållande till det
värde, som med utgångspunkt från föreliggande
handlingar kunde anses skäligt
för egendomarna i fråga. Sedan
delegationen sålunda besökt fastigheterna
har utskottet i en del fall avstyrkt
förslaget om försäljning. I andra fall
har utskottet enhälligt tillstyrkt försäljning
även av sådana egendomar,
vilka delegationen har besiktigat, då
man inte har kunnat finna att tillräckliga
skäl tala för att avslå den av Kungl.
Maj:t föreslagna försäljningen.

Jag vill i detta sammanhang bara
ytterligare erinra om det uttalande, som
utskottet gör i sin motivering om att
man anser det påkallat, att Kungl. Maj:t
föranstaltar om en omprövning av de
bestämmelser, som gälla för värdering
av kronoegendomar. Bestämmelserna
synas vara så utformade, att resultatet
av värderingarna i regel blir att mycket
låga värden fastställas. När det gäller
en arrendator, som har hembudsrätt
vid försäljningen av en egendom
och därför måste ha innehaft egendomen
under ett antal år och kanske nedlagt
stora förtjänster i fråga om skötseln
och vården av densamma, anser
utskottet emellertid att han vid friköp
av egendomen icke skall behöva betala
den alltför dyrt. En sådan arrendator
med hembudsrätt bör enligt utskottets
förmenande kunna få köpa egendomen
billigt, men han skall icke få köpa den
så billigt att han omedelbart kan med
mycket stor vinst avhända sig egendomen.
Det kan inte vara rimligt ur statens
synpunkt alt kronoegendomar försäljas
på sådana villkor, och det kan
även verka utmanande i den bygd där
försäljningen sker.

Utskottet anser således att det bör
ske en översyn av ifrågavarande bestämmelser
i syfte att undersöka, om

102

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Tyska Botten i Stockholms stad.

det inte går att få fram bestämmelser
som bättre motsvara det behov som
finns av vissa regler för värderingen
och som inte leda till sådana resultat,
att det är uppenbart att värderingen
inte anger ett belopp som är rimligt
i förhållande till egendomens värde i
allmänna marknaden.

På förevarande punkt har jag, herr
talman, alltså inte något annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag. Med
anledning av att herr Johnsson i Kastanjegården
har på samtliga punkter
yrkat avslag på propositionen, ämnar
jag i alla de fall, där utskottet har tillstyrkt
propositionen, hemställa om bifall
till utskottets förslag.

Herr H^EGGBLOM: Jag vill, herr talman,
säga några ord om den rent principiella
sidan av den sak som här diskuteras.

Det kunde nog, med hänsyn till den
ovissa situation som råder på fastighetsvärderingarnas
område, finnas rätt stort
fog för att resonera så som herr Johnsson
i Kastanjegården här gjort, nämligen
att ifrågavarande försäljningar av
kronoegendomar borde anstå tills en ny
fastighetstaxering har skett. Men det
skulle ju förutsätta, att såväl jordbruksutskottet
som Kungl. Maj:t och domänstyrelsen
hade helt grundat de föreslagna
försäljningsbeloppen på taxeringsvärdet.
Så är emellertid ingalunda
fallet. Man har ju inte i fråga om någon
av de salubjudna egendomarna motiverat
priset enbart med att taxeringsvärdet
är så och så högt, utan man har
presenterat en värdering av egendomen.
Och när vi inom utskottet skulle
taga ställning till dessa värderingar, ha
vi låtit representanter för domänstyrelsen
redogöra för efter vilka grunder
värderingarna ha skett, och vi ha kommit
till det resultatet, att det tydligen
inte varit något att invända mot dem.

I en del fall har emellertid situationen
underligt nog varit den, att i en tid
med uppåtgående fastighetspriser har

det av Kungl. Maj:t föreslagna försäljningspriset
legat lägre än det värde som
framkommit vid den noggranna värdering
som gjorts för något år sedan och
som, såvitt vi inom utskottet kunnat
finna, har skett efter samma linjer i
hela landet. Jordbruksutskottet har därför
skickat ut en delegation för att litet
närmare undersöka de flesta av dessa
ärenden, och denna delegation har i
vissa fall konstaterat, att det inte varit
något att säga om köpeskillingen, medan
delegationen i andra fall ganska
enhälligt kommit till det resultatet, att
det inte varit riktigt befogat att pruta
på de belopp som värderingarna upptagit.
Jag har också som medlem av
denna delegation gjort en reflexion som
jag gärna vill delge kammaren.

Jag har för min personliga del ingenting
emot att det genom en försäljning
av kronoegendomar blir flera enskilda
jordägare här i landet, utan jag anser
tvärtom detta mycket tacknämligt. Men
jag kan dock inte finna att domänstyrelsens
motivering för försäljningarna
alltid är tillfredsställande, om man ser
saken ur statsnyttans synpunkt. Motiveringen
är oftast den, att byggnaderna
och fastigheterna äro så dåliga, att det
kommer att kosta staten 80 000, 90 000
eller över 100 000 kronor för att bygga
om ekonomibyggnaderna. I denna situation
anser man att det är förmånligt
för staten att sälja, ty då slipper
man dessa dyra byggnadskostnader, som
man inte är säker på att arrendesumman
sedan skall kunna betala.

I ett par fall ha vi besökt sådana jordbruk
för att se efter hur det står till.
Jag behöver inte i denna principdiskussion
nämna något ställe och därmed utpeka
någon tjänsteman i domänstyrelsen
eller någon arrendator. Vi ha dock
kunnat konstatera, att det hus som domänstyrelsen
absolut ansåg vara i behov
av nybyggnad för en kostnad av
flera tiotusental kronor var en ekonomilänga
byggd av timmer för —• om jag
inte minns fel — 33 år sedan. En för

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24. 103

33 år sedan nybyggd ekonomilänga
skulle således nu vara färdig att ersättas
med en ny. Med andra ord skulle
vi tre gånger på hundra år bygga om
våra ladugårdar! Vi kunna vara fullt
på det klara med att under sådana förhållanden
skulle ett ekonomiskt lönande
jordbruk inte kunna existera i detta
land. På detta sätt har man nu låtit det
hela gå, och man får så en motivering
för att nu sälja till ett pris, som ligger
under det värde, som fastigheten skulle
ha om byggnadsbeståndet hade varit
ordentligt.

Nu kan det finnas olika anledningar
till att byggnadsbeståndet redan efter
30 år anses vara odugligt. Orsaken kan
vara att det är dåligt byggt från början
eller att underhållet varit dåligt, att arrendatorn
eller domänstyrelsen inte
övat tillsyn. Det kan emellertid också
bero på — och vår erfarenhet säger oss
att det nog ofta ligger till på det sättet
— att de tjänstemän, som bedöma byggnadens
möjligheter att bestå, se litet lätt
på det hela. Det är enkelt att säga att
detta hus får byggas om; det är visserligen
bara 33 år gammalt, men staten
betalar. I en enskild ägares händer
skulle man med hjälp av nutida möjligheter
för restaurering kunna justera
upp denna byggnad för en ringa summa.
Men, säger man, låt det hela basa, vi föreslå
att staten säljer det.

När det nu ligger till på detta sätt,
då menar jag att jordbruksutskottet inte
bara skall fungera som ett expeditionsföretag
åt sådana här förslag om försäljning,
som komma från departementet.
När det finns sådana exempel bör
jordbruksutskottet på något sätt ge till
känna, att det inte tycker att saken är
väl skött. De förslag till avslagsyrkanden,
som här på några ställen framställts,
har jag inte fattat som något sätt
att komma arrendatorerna till livs. Är
gården rätt värderat! och arrendatorn
bjudit en arrendesumma, så skall han
varken tjäna eller förlora på detta. Någonting
annat är inte meningen.

Tyska Botten i Stockholms stad.

Genom att inte godkänna detta förslag
har jordbruksutskottet velat ge domänstyrelsen
en admonition att man
inte skall låta statens gårdar falla i
värde genom att inte ge byggnaderna
ett sådant underhåll, som byggnader
överallt på enskilda jordbruk måste få
om jordbruket skall kunna skötas på
ett ekonomiskt sätt. Det är av dessa anledningar
som jag, herr talman, i alla
de fall, där jordbruksutskottet gått på
avslag, ställt mig bakom denna linje.
Anledningarna äro således dels att man
i vissa fall tagit ett lägre pris än man
kommer till vid en noggrann värdering,
dels att det inte synes mig vara
motiverat att med hänsyftning till att
byggnadsbeståndet vore så dåligt sälja
till det föreslagna priset. Byggnadsbeståndet
har nämligen inte alltid visat
sig vara så dåligt, som synes framgå av
propositionen.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! Herr Andersson i Tungelsta
var angelägen att poängtera, att i
de fall då en arrendator suttit vid ett
hemman i flera år skall han hållas räkning
för detta, och man skall sälja fastigheten
billigare till honom. Jag är den
förste att medge, att det skall vara på
det sättet, och jag försökte även framhålla
det i mitt förra anförande. Jag
sade, att man i ett flertal fall nog kan
räkna med att få avsevärt utöver de föreslagna
priserna men ändå kunna sälja
mycket billigt till arrendatorerna.

Man talar så mycket om att domänverket
måste bygga om vid dessa hemman,
som de hellre skulle vilja sälja.
Det är nog på det sättet, att dessa hemman
inte skötas ordentligt. En arrendator
har suttit ett antal år och har sedan
lämnat sitt hemman med en ganska god
förtjänst. Som alla veta brukar det gå
till på det sättet, att man säljer inventarierna
till ett pris, i vilket man också
inräknat avträdet för arrendet. Här ha
arrendatorerna i många fal! tillgodo -

104 Nr 24.

Tisdagen den 29 ma.j 1951 em.

Tyska Botten i Stockholms stad.

gjort sig en bra slant, och det finns
många exempel på arrendatorer, som
nyligen köpt och givit ett avsevärt belopp.
Det kan emellertid inte gå till på
detta sätt. Meningen är att det för alla
skall bli en sådan värdering, att man
kan betrakta den som rättvis. Detta är
ett krav, som man absolut bör ställa.

Jag har konfererat med talmannen
om hur det skall gå till att ställa yrkanden
på de olika punkterna. Eftersom vi
skola ställa yrkanden på varje punkt
för sig, vill jag säga, att jag beträffande
den första punkten inte har något annat
yrkande än det, som framställts av
utskottets vice ordförande.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Jag begärde ordet för att i korthet
motivera, varför jag för min del
kommer att rösta för avslag på de flesta
av de här föreslagna försäljningarna.

I likhet med herr Johnsson i Kastanjegården
vill jag deklarera, att jag inte
tycker att staten skall taga ut sista öret
då den försäljer fast egendom. Jag kan
dock inte vara med om ett försäljningssystem,
som efter vad jag kan fatta innebär,
att staten realiserar jordbruksfastigheter
till rena underpriser. Jag
tror att detta är fallet i de flesta av de
här föreliggande fallen.

Jag har, herr talman, inte velat ingå
i någon polemik i den nu pågående debatten
utan endast velat göra denna
deklaration. Följaktligen kommer jag
att beträffande de ärenden, där jordbruksutskottet
avstyrkt försäljningarna,
obetingat rösta för utskottets förslag.
Om ett yrkande på avslag ställs i de
övriga fallen kommer jämväl jag att
lägga min röst för avslag — med undantag
för de försäljningsärenden som gälla
kommuner samt möjligen i något annat
fall, där speciella skäl kunna anföras.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag begärde ordet närmast med anledning
av herr Haeggbloms anförande.

Jag fattade hans anförande så, att han
menade att utskottets avslag på Kungl.
Maj:ts proposition närmast var ett tillkännagivande
av att ärendet inte var
välskött. Vidare utvecklade herr Haeggblom
sitt anförande på så sätt, att jag
fick anledning att fatta att skulden inte
så mycket låg hos departementet utan i
väsentlig grad var domänstyrelsens —-framför allt därför att det vid flerfaldiga
tillfällen redovisats ett uppenbart
dåligt bostadsbestånd.

Jag får nog rehabilitera domänstyrelsen
och i långa stycken taga skulden på
mig själv. När domänstyrelsen begärt
10 miljoner kronor i byggnadskvot för
att rusta kronans ställen, så har domänstyrelsen
av jordbruksministern fått
tillstånd till 4,5 miljoner kronor under
senare år. När domänstyrelsen begärt
att få disponera 16—17 miljoner kronor
för att bygga ekonomihus på olika
ställen, då har departementschefen endast
tolererat 8—9 miljoner kronor. Det
bör alltså rätteligen sägas ifrån att
skulden självfallet ligger hos jordbruksministern,
som varken velat ge domänstyrelsen
byggnadstillstånd eller ekonomiska
resurser i den utsträckning, att
man kunnat sanera bostadsbeståndet.
Varför jordbruksministern intagit denna
ståndpunkt behöver jag inte närmare
motivera. Det är kända saker för kammarens
ledamöter.

Dessutom vill jag säga någonting om
det rent tekniska förfarandet vid dessa
försäljningar. Dessa saker ha under alla
de år jag har svarat för propositionerna
gått igenom riksdagen utan någon
nämnvärd debatt. Att de i år föranlett
debatt är väl närmast beroende på att
de äro så många — det rör sig om ett
40-tal fall. Utskottet bär blivit intresserat
på ett alldeles särskilt sätt. Dessutom
ha vi just nu en konjunktur för framför
allt skogen, som gör att en del av
dessa egendomar med en ganska omfattande
skogsareal förefalla att vara
lågt värderade.

Nu värderar man skogen efter affärs -

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24. 105

mässiga grunder från domänstyrelsens
sida. Skogsexpertisen i domänstyrelsen
gör en noggrann genomgång av skogsmarken.
Värderingsinstrumentet åtföljes
av tabeller på tillgänglig kubikmassa,
och värderingen sker på så sätt,
att man värderar den avverkningsmogna
skogen efter dagsvärdet och all
övrig skog efter en medelvärdering under
de tio senast förflutna åren. Kammarens
ledamöter skola därför uppmärksamma,
att om det fenomenet
skulle inträffa att vi fingo en mycket
kraftig och snabb brytning i skogskonjunkturen,
som gjorde dagspriserna inaktuella,
då skulle en värdering av
dessa fastigheter måhända framstå som
hög eftersom det är de tio senaste åren,
som äro avgörande för den värdering
som sker.

Kommer man sedan fram till en uppskattning
av det egentliga jordbruksvärdet,
så innehåller inte värderingsinstrumentet
därvidlag samma detaljuppgifter
som i fråga om skogen. Man
går där efter en mera grov uppskattning.
Man har ett medeltal för hektarpriset
på jord. I Skåne — i bättre jordbruksområden
således — är detta medeltal
högt, i Mellansverige är det något
lägre, och när man kommer norr
över blir siffran ännu lägre. Efter dessa
grova beräkningsgrunder göres värderingen
upp. Man besiktigar vidare bostadsbeståndet,
och detta är självfallet
rätt avgörande för den slutsumma, som
man kommer fram till. Uppskattningsnämnden
består av tre sakkunniga
män, väl förfarna i praktisk jordbruksvärdering.
Denna värderingsnämnd
kompletteras dessutom av domänintendenten.

I praktiskt taget samtliga de fall, där
utskottet gått emot Kungl. Maj:t eller
där reservanterna ansett att Kungl.
Maj:t och utskottet varit på galna vägar,
kan man konstatera att det är
byggnadsbeståndets beskaffenhet som
varit avgörande. I punkt X. där vi först
stöta på en reservation, visar det sig av

Tyska Botten i Stockholms stad.

de värderingshandlingar, som föreligga,
att en byggnation på 80 000—100 000
kronor måste till innan egendomen blir
brukbar i egentlig mening. Skulle domänverket
ha gjort den byggnationen
och höjt försäljningssumman med
80 000 eller 100 000 kronor, då är jag,
det måste jag erkänna, inte riktigt säker
på att jordbruksutskottet skulle ha
betraktat försäljningssumman för låg.

I nästa fall — punkt 9 — konstaterade
sakkunniga att ladugård och stall
måste byggas om och åkrarna dräneras.
Dessutom påpekas att vissa förbättringsarbeten
vidtagits av arrendatorn,
vilket han skall honoreras för.

I ett annat fall där utskottet tvekat —
jag vill minnas att man gått emot Kungl.
Maj:t — har man konstaterat, att arrendatorns
fader övertog gården 1890.
Gården låg då i lägervall. Fadern rustade
upp gården, och sonen fortsatte
att förbättra den. 1 dag har gården ett
hyfsat utseende och följaktligen också
ett hyfsat värde. Man får dock inte alldeles
bortse ifrån att denna värdestegring
knappast är kronans förtjänst. Här
har arrendatorn själv nedlagt ett väsentligt
arbete, och ett sådant arbete
anse vi i andra sammanhang böra honoreras.
Även i detta fall är en nybyggnad
för 80 000 kronor aktuell.

På ett annat ställe är en nybyggnad
för 50 000 kronor aktuell, och i ett annat
fall har byggnadsbeståndet utdömts
av hälsovårdsnämnden. Fn reparationskostnad
på 70 000 kronor måste
här vidtagas. Försäljningssumman är
här 80 000 kronor. Om nu domänverket
investerat 70 000 kronor för iordningställandet
av denna byggnad så
hade försäljningssumman blivit 150 000
kronor. Det är då möjligt att denna försäljningssumma
inte ansetts vara låg
utan relativt hög.

•Tåg har velat anföra detta som en
förklaring till det första intryck man
kan få, när man ser på dessa försäljningar.
Detta intryck går odeciderat i
den riktningen, att man tycker att vär -

106

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Tyska Botten i Stockholms stad.

deringen är för låg. Jag förstår utskottet
rätt väl i det fallet. Man har sett på
arealuppgifterna och konstaterat, att
egendomen innehåller så och så mycket
skogsmark. Man vet vad skogen är
värd i dag, och man har chockerats av
den relativt blygsamma försäljningssumman.
Förklaringen ligger i viss
mån i vad jag här anfört. Kungl. Maj:t
har av skäl, som jag tror kammarens
ledamöter förstå, knappast haft någon
anledning — och inte heller möjlighet
eller tid —■ att arrangera en specialbesiktning
i kontrollerande syfte. Man har
fått nöja sig med den värdering, som
gjorts av ämbetsmän under ämbetsmannaansvar.
Man har fått nöja sig
med de förslag, som levererats av ett
kungligt ämbetsverk. Dessa förslag
bygga också på det ämbetsmannaansvar,
som verket är skyldigt att iakttaga.

Nu kan man säga här, att vi ändå
inte kunna idka välgörenhet med dessa
försäljningar. Det är inte otroligt att
somliga av dessa försäljningar — när
det gäller sådana ställen som ha skogsmark
i större utsträckning -— i dagens
konjunkturläge kunna betraktas såsom
välgörenhet. Ser man emellertid saken
på litet längre sikt, kan denna uppfattning
säkert modereras en smula.

Skulle jag försöka sammanfatta min
mening om kronans försäljningar så
skulle jag vilja säga, att jag i huvudsak
anser tekniken för värderingen vara
riktig. Jag betraktar nog dessa försäljningssummor
såsom varande klart
i underkant. Jag anser det dock inte
vara någonting speciellt chockerande
att kronan säljer sin mark i ett prisläge,
som ligger något i underkant i
jämförelse med marknadsprisläget —
framför allt när försäljningen sker i
dessa dagar, där så många irrationella
moment spela in när det gäller jordvärdena.
Det skulle bära mig litet emot
om kronan skulle lägga rent affärsmässiga
synpunkter på det hela och vara
med i kapplöpningen när det gäller de

stegrade jordvärdena. Detta är således
min allmänna uppfattning, vilket naturligtvis
inte hindrar att en och annan
egendom kan vara för lågt värderad,
vilket rätteligen borde korrigeras.
Då kommer man emellertid in på ett
annat avsnitt av detta problemkomplex,
vilket jag inte kan uraktlåta att
för ett ögonblick stanna vid.

Jag vill minnas att det är 39 fall av
egendomsförsäljningar, som här presenteras
riksdagen. Några av dessa äro
icke egendomsförsäljningar i vanlig
mening. Det är kommuner som köpa,
och dessa fall kunna vi lämna åt sidan.
Låt oss antaga att vi ha ett 35-tal klara
jordbruksförsäljningar kvar. Utskottet
har rest ut för att närmare studera ett
tiotal av dessa. Jag måste nog säga att
en sådan inspektion måste bli — om
uttrycket tillåtes — en smula sinkadusmässig.
Man besiktigar ett fåtal av
egendomarna och låter de andra egendomarna
vara i fred. Resultatet av utskottets
resa och värdering har blivit
att man sagt, att Kungl. Maj:t varit för
generös när det gäller flertalet av de
ungefär tio fall, som man undersökt.
Här borde således försäljningarna avslås.
Beträffande ett färre antal av de
undersökta fallen kan man acceptera
Kungl. Maj:ts förslag. I det ojämförligt
stora flertalet fall har man emellertid
inte haft möjlighet att vidtaga
någon som helst kontroll, och där har
man bara presumerat, att Kungl. Maj:ts
förslag är riktigt, och därför följt
Kungl. Maj:ts proposition. Det är där
det sinkadusmässiga ligger — man specialprövar
ett mindretal av försäljningsärendena
och presenterar där en
uppfattning, som får vara avgörande
för ställningstagandet. Flertalet av försäljningsärendena
gå emellertid helt
utanför jordbruksutskottets kontroll,
och där presumerar man att Kungl.
Maj:ts förslag är riktigt.

Det har sagts här tidigare i debatten,
att det bland köparna, d. v. s. arrendatorerna,
onekligen framstår som en inte

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24.

107

alldeles rättvis behandling från jordbruksutskottets
sida. Jag ser att den
ende reservanten här i kammaren —
herr Boman i Stafsund — som konsekvent
reserverat sig för Kungl. Maj ds
förslag ännu inte haft ordet. Han får
emellertid tillfälle efter mig, och det är
möjligt att han då säger vad jag nu
kommer att säga. Om jag skulle ta mig
friheten att uttala en personlig uppfattning,
så skulle jag vilja fråga kammarens
ledamöter, om det ändå inte är
riktigast att i detta läge behandla alla
de köpande arrendatorerna lika. Det
är riktigt att man med starka skäl från
jordbruksutskottets sida kan säga, att
det förefaller oss som om värderingarna
äro hållna mera i underkant än
som kan anses rimligt. Man kan skriva
och begära att domänstyrelsens experter
till ett annat år skola beakta detta
utskottets omdöme och göra en värdering
efter stramare linjer. Man får på
så sätt en ny värderingsgrund, när riksdagen
nästa år behandlar ärendena.
Med denna motivering kan man säga
nej till alla förslag i år utom de som
röra försäljningar till kommunerna,
vilka ju ha helt andra värderingsgrunder.
Man kan emellertid också acceptera
alla förslag i år i stället för att
klassa ut ett mindretal och acceptera
flertalet. Låt oss emellertid acceptera
alla och säga att det är sista året vi
göra det; nästa år får domänstyrelsen
värdera efter andra och stramare grunder.
Man får således dessa båda vägar
att välja på. Jag har personligen den
uppfattningen, att det i detta läge vore
lyckligare att fria än fälla. Med den utgångspunkten
kommer jag fram till att
Kungl. Maj:ts förslag borde kunna gå
igenom obehindrat detta år, samtidigt
soin domänstyrelsen till ett kommande
år får i uppdrag att värdera efter stramare
linjer.

Herr HJEGGBLOM (kort genmäle):
Herr talman! Det är klart att man kan

Tyska Botten i Stockholms stad.

resonera så, som jordbruksministern
gjorde, och följde man detta råd skulle
någon större olycka därmed icke ske.
Jag skulle däremot vilja säga, att jordbruksministern
inte kan vara övertygad
om att vi äro rättvisa mot alla köpare,
om vi följa hans förslag. I så fall
skulle det alldeles säkert komma att
finnas sådana köpare, som skulle göra
en mycket fin affär under det att andra
gjorde en inte fullt så fin affär. Det kan
inte alls, såsom här har sagts, spåras
någon ensartad linje i jordbruksministerns
förslag. Det bleve ganska säkert
stora variationer i förmånerna enligt
detta förslag.

Man kan här inte tala om ett sinkadusmässigt
förfarande. Vi ha inte suttit
och spelat kort eller gjort någonting
liknande när det gällde för oss att välja
ut de gårdar, som vi skulle besöka. Vi
följde i stället efter en mycket noggrann
föredragning vårt sunda förstånd.
I en hel del fall voro vi övertygade
om att Kungl. Majtts förslag vore
riktigt, och i de fallen bestämde vi oss
för att inte göra någon resa. I andra
fall voro vi emellertid inte övertygade
om riktigheten i Kungl. Maj:ts förslag,
varför vi funno det förståndigast att
göra en undersökning. Detta är minsann
ingen sinkadus. Det är endast ett
sätt att söka bedöma saken så objektivt
som möjligt.

Till sist är jag angelägen om att rätta
ett missförstånd. Jordbruksministern
tycktes mena, att vi varit förvånade
över att domänstyrelsen icke byggt nya
ekonomihus på de gårdar det var fråga
om. Vi förvåna oss emellertid icke över
detta. Vi förvåna oss i stället över att
ekonomihus, uppförda av prima timmer
för 30—40 år sedan, presenterades
i ett sådant skick, att det ansågs att
de skulle byggas om helt och hållet i
stället för att repareras och hjälpas
upp till ett hyggligt pris. Utan att kunna
säga hur det låg till i detalj i det ena
eller andra fallet måste vi dock säga,
att skola statens försäljningar inotive -

108 Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Tyska Botten i Stockholms stad.

ras på det sättet att man anser ekonomibyggnader,
som voro nybyggda
för 30 eller 40 år sedan, utdömda, då
är det ett frånhändande av statens tillhörigheter,
som man inte kan kalla välorganiserat.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården
(kort genmäle): Herr talman! När statsrådet
säger att alla böra behandlas lika
och därför menar att man bör komma
till samma resultat som i första kammaren,
då vill jag mycket bestämt
hävda, att jag tror att rättvisan skulle
bli större om man nu avslog alla dessa
ärenden — undantagandes de fyra
ärenden, där kommunerna skola köpa
— för att återkomma till dem senare.

Sinkadusen som statsrådet talar om
består däri — det medger jag — att
delegationen inte sett alla hemman.
Det kan naturligtvis inte vara riktigt,
såvitt jag förstår, att delegationen reser
ut och tittar på ett fåtal hemman och
yrkar avslag när man sett något anmärkningsvärt,
medan man inte sett de
flesta hemman och där inte gjort något
annat yrkande än Kung], Maj:ts. Det
är inte någon liten affär detta. Det rör
sig om 37 olika ställen, och summan
uppgår till mellan 3 och 4 miljoner
kronor. Även en liten procent av detta
belopp uppgår till en hel del pengar.

Herr statsrådet medgav att dessa priser
voro klart i underkant. Härvidlag
skiljer sig emellertid statsrådets uppfattning
från min. Jag menar att priserna
ligga mycket i underkant. Tiden
har så att säga gått hastigare än priserna
i de här föreliggande förslagen
kunnat följa med. När ett litet egnahemsbygge
med 63 ms golvyta i en
och en halv plan och utan tomt för
dagen kostar ungefär 43 000 kronor, då
är det klart att ett hemman nere på
skånska slätten med tillhörande lerjord
— även om huset ofta inte är så
bra och kanske saknar parkettgolv och
även om inte alla moderniteter finnas

— måste värderas betydligt högre. Jämförelsen
visar att man här inte kan
tala om att ifrågavarande gårdar äro
värderade i underkant. Det finns helt
enkelt inga som helst motsvarigheter
till denna värdering. Därför menar jag,
att man bör pröva om allt detta. Jag
tror att dessa arrendatorer i många fall
inte vilja köpa så billigt som det här
är fråga om. Det är nämligen på det
sättet, herr statsrådet, att i de bygder,
där dessa försäljningar äro aktuella,
kunna alla icke få köpa till dessa priser.
Även detta väcker således en känsla
av olust.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Jag begärde egentligen ordet under
punkterna 9 och 10 därför att dessa
punkter avhandla fall, som jag personligen
känner till. Det gäller här mitt
eget län, och jag skulle ha varit värderingsman
på de båda ställen det här
är fråga om om jag inte på grund av
sjukdom blivit förhindrad att närvara.
Jag har emellertid fått anledning att
titta en smula på dessa egendomar, och
jag har varit i samråd med ortens befolkning
för att efterhöra deras åsikt
om de föreliggande fallen. Det gäller
kronoegendomarna Applerum och Böke
i södra Kalmar län.

Innan jag tar upp dessa båda fall till
behandling skall jag, i anledning av
den principdebatt som här förts, säga
några ord om dessa försäljningar i allmänhet.
Det är nog riktigt att man vid
besiktning kan konstatera, att ekonomibyggnaderna
på kronans fastigheter i
regel äro ganska dåliga. De äro nog i
en del fall nödtorftigt lappade och
lagade, men något grundligt underhåll
har i de flesta fall nog inte kommit i
fråga. Dessutom äro dessa byggnader i
stor utsträckning av den konstruktionen,
att man inte kan införa de moderna
anordningar man annorstädes
nästan nödtvunget anser sig behöva för
närvarande. Arbetsbesparande maski -

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24. 109

ner som t. ex. hissar kunna inte användas,
då konstruktionerna inte kunna
bära upp hissanordningarna o. s. v.
Alla skäl tala för att man så småningom
måste bygga nya ekonomibyggnader på
en hel del av dessa fastigheter.

Det har här sagts att det inte kan
vara riktigt av domänverket att som
motiv för att sälja en gård peka på
byggnadens dåliga skick. Ja, det kan
jag gott instämma i. Det är dock givet
att om dessa byggnader vore i det moderna
skick som de borde vara, så hade
det blivit en helt annan köpesumma.
Man kan fråga sig om inte priset då
skulle komma att ligga i underkant.
Jag tror det var herr Johnsson i Kastanjegården
som gjorde en jämförelse
mellan de beräknade byggnadskostnaderna
och jordvärdet. Jag vill påpeka,
att när det gäller de mindre och medelstora
jordbruken ligger byggnadsvärdet
betydligt högre än själva jordvärdet på
de flesta håll i vårt land. Förhållandet
är nog detsamma i de flesta av de fall,
som vi ha att göra med här i dag.

Beträffande de båda egendomar jag
närmast känner till, Applerum och
Böke i Kalmar län, ha värderingsmännen
tillstyrkt, att de skola försäljas till
ett visst pris. För Applerum är detta
pris fastställt till 110 000 kronor. Gården
omfattar närmare 37 hektar —
d. v. s. mellan 70 och 80 tunnland —
jord. Dessutom finns där något litet
skog. Skogsbeståndet är emellertid ganska
litet. För att få någorlunda moderna
byggnader skulle man, enligt domänverkets
beräkningar, behöva kosta på
ytterligare 80 000 kronor. Denna gård
skulle då komma upp i ett prisläge på
110 000 + 80 000, d. v. s. 190 000 kronor.
Om domänverket skulle räkna med
att få en någorlunda rimlig avkastning
på denna summa, en avkastning som
skulle medgiva förräntning av det i
egendomen nedlagda kapitalet och
täcka underhållet samt -—• som man
säger — husröta på byggnaderna, då
måste man räkna med att få ut 5 pro -

Tyska Botten i Stockholms stad.

cent av det i fastighet och byggnader
investerade beloppet. Jag tror inte att
man kan räkna lägre. Vad skulle arrendet
bli på en sådan fastighet? Jo,
9 500 kronor. Jag kan här endast säga,
att det inte finns någon möjlighet att
ens tillnärmelsevis åstadkomma denna
inkomstsumma för den ifrågavarande
gården vid utarrendering.

Ungefär på samma sätt ställer det sig
beträffande den andra gården, Böke.
Även där befinna sig ekonomibyggnaderna
i ett sådant skick, att de behöva
ombyggas. Jag beklagar att så är fallet.

Jag förstår att orsaken till detta är
att gårdarnas avkastning varit så låg,
att domänverket vid en ekonomisk beräkning
inte ansett sig kunna bygga.
Vi känna alla till att de rena jordbruksgårdarna,
som förvaltas av domänverket,
vanligtvis inte bära sig. Kanske
någon enstaka gård bär sig, men som
helhet är detta en mycket dålig placering
för staten. Jag tror därför att det
är en ganska god affär för staten att
sälja dessa gårdar, även om detta sker
till de i dagens situation relativt låga
pris, som här äro föreslagna. Men äro
vi övertygade om att det prisläge vi i
dag ha på våra fastigheter —• särskilt
när det gäller skogsfastigheterna —
kommer att bestå? En arrendator, som
köper en gård, måste ju inte endast
räkna med dagens läge — såvida han
inte kan taga ut en viss summa av skogen
— utan han måste räkna med det
värde fastigheten kan ha vid en längre
tids brukning när han skall sitta som
ägare, förränta sina skulder och klara
sin ekonomi.

Härtill kommer eu annan sak, som
enligt min mening gör att man inte bör
gå ifrån Kungl. Maj:ts förslag. När nu
värderingar av dessa gårdar ägt rum
och domänverket lämnat förslag till
försäljning samt Kungl. Maj:t avlämnat
proposition till riksdagen, då ha de
flesta av dessa kronoarrendatorer i regel
-—• i enlighet med den erfarenhet de
ha på detta område — vidtagit sådana

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Tyska Botten i Stockholms stad.

åtgärder, som om de redan hade säkrat
dessa köp. Nu frågar man sig om
dessa arrendatorer utan ersättning för
eventuellt vidtagna dispositioner skola
avstå från dessa köp. Man kan ju säga
att de ännu inte ha någon laglig rätt
till fastigheterna i fråga, men det har
blivit en praxis att man räknar med att
förslagen skola gå igenom.

Dessutom skulle jag vilja fråga en
sak. Om man nu här säger att domänverket
inte skall sälja dessa gårdar
eftersom byggnaderna äro så dåliga,
utan att domänverket i stället skall se
till att byggnadsbeståndet restaureras,
är verket då villigt att satsa kapital härtill,
och kan man inom rimlig tid få
byggnadstillstånd för att här åstadkomma
nybyggnader? .lag tror inte att
så är fallet. Jag tror följaktligen att de
starkaste skälen — åtminstone i de fall
jag känner till, och jag förmodar att
sakliga skäl härför även finnas i varje
annat fall — tala för att man här följer
den kungl. propositionen, och att jordbruksutskottets
delvis avvikande mening
får betraktas som ett litet snedsprång,
som utskottet gjort just med
tanke på dagens ekonomiska situation,
beträffande vilken vi dock inte ha den
minsta garanti för att den kommer att
bestå. I varje fall måste var och en
som köper en fastighet taga med i beräkningen
att det kan bli andra tider,
och att det säkerligen kommer att bli
svårare än det för närvarande är att
avyttra skogsprodukter och jordbruksprodukter
till lönsamma priser.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka
bifall till den kungl. propositionen i
varje punkt.

Herr BOMAN i Stafsund: Herr talman!
Jag skulle egentligen inte behöva förlänga
denna principdebatt sedan statsrådet
Sträng här redogjort för de synpunkter,
som Kungl. Maj:t lägger på
dessa frågor. Jag vill emellertid säga

några ord med anledning av att jag tillhörde
den delegation inom utskottet,
som besett dessa gårdar i Skåne, i
Malmöhus län och i Kalmar län.

Jag beklagar, att utskottet kände sig
nödsakat att utse denna delegation.
Anledningen till delegationens tillkomst
var den, att ett par utskottsledamöter
hade fått upplysningar om — på vilket
sätt skall jag hör inte nämna — att
utomstående personer ansågo att vissa
gårdar blivit för lågt värderade av uppskattningsnämnden.
När vi utsågo
denna delegation ansåg jag att det inte
var konsekvent av utskottet att plocka
ut ett tiotal gårdar, som delegationen
skulle besöka för att på något sätt bilda
sig en uppfattning om det åsatta priset.
1 proposition nr 15 var det ju 24 kronoegendomar,
som av Kungl. Maj:t voro
föreslagna till försäljning, och i proposition
nr 115 var det 14 stycken, således
sammanlagt 38 stycken.

Jag kan inte vara riktigt överens med
herr Haeggblom i det han sade. Hur
skulle det egentligen bli om vi inte
kunde ha förtroende för statens tjänstemän
på alla områden i vårt land? De
handla dock under ansvar, och vi riksdagsmän
ha vid många tillfällen måst
taga ställning till deras bedömanden
och besluta i enlighet därmed. Hur
skulle det bli egentligen, om man inte
kunde ha förtroende för dessa tjänstemän? Från

Kalmar län har jag en del uppgifter.
Där har landstinget utsett en av
dessa uppskattningsmän, hushållningssällskapet
har utsett en annan, och
jag skulle tro att förhållandet är detsamma
i Malmöhus län. Dessutom har
domänintendenten närvarit vid dessa
värderingar. Beträffande skogen har revirförvaltaren
och överjägmästaren
godkänt värderingen. Jag vill tillägga,
att i fråga om ett par av de gårdar i
Malmöhus län, som ansetts vara för
lågt värderade, har utskottet inte ansett
sig böra yrka avslag.

Med anledning av herr Johnssons i

Tisdagen den 29 maj 1951 ein.

Nr 24.

111

Kastanjegården yttrande vill jag fråga:
Anser inte herr Johnsson, att en kronoarrendator
bör ha samma rätt att förvärva
egendomen, när uppskattningsnämnden
och alla myndigheter äro
överens om försäljningspriset, som en
kommun? Så borde det väl vara, i all
synnerhet om det gäller en gård, där
redan farfadern till den nuvarande arrendatorn
— han kom dit 1890 — varit
arrendator i tjugo år och där sedan
hans son arrenderat gården till 1940,
således i 30 år, och där dennes son nu
haft gården i 10 år. Denne arrendator
sade till oss vid vårt besök, att det är
min farfar och min far som upparbetat
gården. Jag har också fått belägg för
att detta är riktigt. Dessa bygder ligga
i mitt hemlän, och jag har många ungdomsvänner
där nere, som äro jordbrukare
och som jag kunnat fråga.
Jag tycker att man måste ha förtroende
för uppskattningsnämnden och domänintendenten.

På de flesta av dessa gårdar äro husen
mycket dåliga, och på en gård som
vi besökte var ladugården sådan — det
försäkrar jag kammarens ärade ledamöter,
och jag har dock varit arrendator
i 32 år nu — att jag inte skulle
vilja släppa in mina djur i densamma.
Arrendatorn sade också till mig: Det
tänker inte jag göra heller! Hur skall
domänstyrelsen förfara, när inte anslaget
räcker till och när husen äro utdömda
redan för fem, sex år sedan?
När arrendatorn önskade få litet hjälp
för att lägga på vasstaket på ekonomibyggnaderna,
svarade en byråchef, som
var nedrest från Stockholm — jag vill
inte säga namnet, arrendatorn nämnde
det för delegationen — att husen äro
utdömda, och här skall inte göras några
reparationer. Här skall byggas nytt!

Detta får räcka, herr talman — jag
brukar aldrig länge uppta kammarens
tid med anföranden.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Tyska Botten i Stockholms stad.

Herr HjEGGBLOM (kort genmäle):
Herr talman! Det fanns ett helgon som
hette Basilius. Han avstod från bruket
av sitt omdöme och förstånd och blev
därför kallad helig. Det förefaller som
om herr Boman i Stafsund menade, att
vi också i viss mån skulle avstå från
bruket av vårt sunda förnuft, men så
helig vill jag inte bli.

Herr Boman har nu talat om för oss
vilka utmärkta uppskattningsmän som
fungera, tillsatta av landstinget och
hushållningssällskapet, och jag håller
med honom. Men vad herr Boman
glömde att tala om var att just på de
hägge punkter, där han reserverat sig,
har man inte följt uppskattningsmännen
utan sålt till lägre pris än uppskattningsmännen
förordat. Det har
förvånat utskottet och förvånat mig.
Men när nu dessa uppskattningsmän
äro sådana auktoriteter, som herr Boman
i Stafsund nu talat om, varför begär
man då inte lika mycket som uppskattningsmännen
värderat gårdarna
till? Antingen kunna vi inte lita på
uppskattningsmännen, som herr Boman
talar så vackert om, utan få lita till någon
annan auktoritet, eller också hänger
herr Bomans hela resonemang i luften.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården
(kort genmäle): Herr talman! Under den
föregående diskussionen har det stundom
verkat precis som om man borde
sätta riksdagen helt åt sidan och svälja
allt, som de utomordentliga uppskattningsnämnderna
föreslå. Det har emellertid
herr Boman i Stafsund icke gjort
när det gäller egendomen Vallkärra 71,
i vilket fall utskottet har ansett att
denna egendom icke bör säljas. Jag kan
alltså inte finna annat än att herr Boman
också är med på utskottets linje.
Och alltså här icke delar uppskattningsmännens
uppfattning.

Herr Boman frågar, varför inte en
arrendator skall få köpa ett hemman
lika väl som en kommun får göra det.

112

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Tyska Botten i Stockholms stad.

Jag vill bara erinra om att kommunen
har expropriationsrätt och kan när som
helst förvärva marken i annat sammanhang.

Herr Boman sade också något annat,
som kanske kräver ett klarläggande.
Han talade om ett par ledamöter i utskottet,
som hade hört det och det, etc.
och från början gjort invändningar. Då
vill jag bara säga, eftersom jag nu inledde
debatten, att jag inte tillhörde
dem.

Herr BOMAN i Stafsund (kort genmäle)
: Herr talman! Jag skulle vilja till
herr Haeggblom säga, att jag inte haft
den förmånen att få berika mitt förstånd
på samma sätt som han, och i vilket
fall som helst tycker jag inte att vi
skola dra in några heliga namn i detta
sammanhang, då vi diskutera försäljning
av kronogårdar i gamla Sverige.

Jag tycker nog att den där anspelningen
var alldeles onödig, tv jag har
inte påstått att dessa uppskattningsmän
äro så utomordentliga eller förnämliga
— jag sade bara, att jag hade förtroende
för dem. Landstingsmännen i
exempelvis det län, som herr Hseggblom
representerar, torde väl inte —
om jag nu förstår något — vara ur
stånd att bedöma vilka personer de
välja in i denna uppskattningsnämnd.
Det är ju landstingsmännen och förtroenderådets
ledamöter i hushållningssällskapen,
som ha utsett dessa
uppskattningsmän, och om dem har jag
sagt att de äro betrodda personer i sin
bygd, varför jag ansåg att man vågade
lita på deras uppskattning. Att arrendatorerna
sagt, att de inte kunna betala
vad uppskattningsmännen värderat gårdarna
till, är en fråga som domänstyrelsen
sedan tagit ställning till, och att
Kungl. Maj:t följt domänstyrelsen skall
man inte lasta uppskattningsmännen
för.

Slutligen vill jag fråga herr Johnsson
i Kastanjegården: Vad spelar det för

roll, att kommunerna ha rätt att expropriera?
Jag har för övrigt inte uttalat
mig om detta. Jag har sagt att en arrendator
bör få rätt att köpa en sådan
egendom till samma pris som en kommun.

Herr H.T5GGBLOM (kort genmäle):
Jag är lika övertygad som herr Boman
i Stafsund om att uppskattningsmännens
värdering av dessa gårdar var riktig,
men på grund därav kan jag inte
yrka bifall till Kungl. Maj ds förslag,
som innebär ett lägre bud.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Jag skall be att få fästa kammarens
uppmärksamhet på att det är fyra anmälda
talare kvar.

Herr AHLSTEN: Herr talman! När vi
i sista omgången behandlade denna
fråga i utskottet, framställde jag en direkt
fråga till delegationen, huruvida
den var enig om det förslag, som den
föreläde oss i utskottet, och på denna
direkta fråga fick jag ett jakande svar.
Även herr Boman i Stafsund var med i
denna delegation. Jag vill dock ha sagt,
att hade nu under diskussionen anförda
synpunkter kommit till uttryck i
utskottet, kanske man hade blivit fundersam.
Men där fördes intet sådant
resonemang utom beträffande en gård
i Kalmar län. I övrigt verkade det som
om delegationen var enig.

Utskottet skickar en delegation på
nio personer med tre representanter
för socialdemokraterna och två för
vardera av de andra tre partierna. De
komma tillbaka och äro eniga om vilket
förslag de skola förelägga utskottet.
År det då inte rimligt, att de återstående
utskottsledamöterna, som inte
varit med och sett på gårdarna, följa
det förslag som delegationen framlägger?
Detta har varit den ståndpunkt,
som jag har intagit i denna fråga, och
den tycker jag är riktig. Vi gingo först
igenom de olika ärendena och kommo

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24.

113

så överens om att här föreligga sådana
förhållanden, att vi på grund av de
uppgifter vi fått inte kunna tillstyrka
Kungl. Maj:ts förslag. Då skickade vi
ut denna delegation, som kom tillbaka
och lämnade oss dessa uppgifter.

Det är klart att det är besvärligt att
ta ståndpunkt när det gäller de gårdar,
som inte ha besökts. Därför ha vi reserverat
oss, herrar Svedberg, Mossberger
och jag, på två punkter i detta och det
följande utskottsutlåtandet. Den första
gäller Boda l1 i Jönköpings län, således
punkt 8. Jag tar upp frågan här, eftersom
statsrådet nämnde om den i sitt
anförande. Det är en skogsgård. Revirförvaltningen
har betecknat skogsmarken
som synnerligen god, med en bonitet
av 5,5 och med en skogstillgång på
5 557 m3, varav 40 procent är över 30
cm i diameter i brösthöjd. Den hushållningsplan,
som är upprättad, visar att
sedan man tagit ut fyra års avverkning
på en gång med 700—800 in3 — det
kan i dagens läge säljas till 40—50 kronor
per in3, således för tillsammans
30 000 å 40 000 kronor — kan man
varje år ta ut mellan 170 och 200 in3,
vilket man torde kunna sälja för, säg 20
kronor per m3. Man kan alltså först
ta ut ur skogen så mycket pengar, att
man kan nybygga gården, och sedan
kan man ta ut så mycket ur skogen
varje år, att man förräntar hela köpesumman.

Så ha vi reservanter sett på denna
sak. Vi ha menat att konsekvensen bjuder,
att avslår man vissa av Kungl.
Maj :ts förslag, bör man också, där papperen
tydligt utvisa att priset är för
lågt, avslå Kungl. Maj:ts förslag på
dessa punkter. Det är därför vi i första
hand yrkat avslag i fråga om försäljningen
av kronoegendomen Boda l1.

Man påvisar även att jorden på hela
egendomen är självdränerande; man
behöver med andra ord inte lägga ned
ett öre på att få jorden dränerad. Det
intressanta är att man påpekar, att
skall gården nybyggas kostar det 80 000

Tyska Botten i Stockholms stad.

kronor, som statsrådet sade, men man
säger samtidigt, att man kan mycket
väl reparera byggnaderna för 10 000
kronor, och därmed anser man att
byggnadsbeståndet skulle sättas i gott
skick.

Läget är ungefär detsamma på den
andra gården, Melby l1 i Östergötlands
län, som omnämnes i punkt 2 i jordbruksutskottets
utlåtande nr 39, där vi
även ha reserverat oss. Skogen på
denna gård är värderad till 70 000 kronor,
under det att skogen på den gård
jag nämnde tidigare i mitt anförande
är värderad till 79 000 kronor. Skogstillgången
är alltså ungefär densamma
och gården skall säljas för 80 000, men
dessutom skall kronan betala 12 500
kronor i utdikningskostnader. Man säljer
således gården för en summa, som
är lägre än det värde skogen representerar,
sedan kronan betalt utdikningskostnaderna.
Jag undrar, om man i dagens
läge kan vara med om detta.

Jag vill inför kammaren nämna, att
det till utskottet har inkommit meddelande
om att priserna äro så låga, att
det inte är rimligt att man säljer gårdarna
i dagens läge. Man har sagt, att
här beslutar riksdagen höga skatter,
som påläggas folket, men samtidigt beslutar
man sälja egendomar till ett
pris, som inte alls står i rimlig relation
till dagslägets priser. Man får vara litet
försiktig med detta, ty folk reagerar
mot det. Jag är i princip för att egendomarna
säljas, men jag tror som sagt
att det är nödvändigt att gå fram med
en viss försiktighet i dagens läge. Det
är klart att konjunkturerna i viss mån
inverka, men när det gäller gårdar med
skog kan man på en gång ta ut pengarna
och använda dessa för att sätta
gårdarna i stånd, och sedan har man i
alla fall skogsavkastningen kvar att ta ut
för varje år.

Jag kommer, herr talman, att vid de
punkter där jag reserverat mig ställa
yrkanden om bifall till reservationerna.

8 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 24.

114

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Tyska Botten i Stockholms stad.

Herr JONSSON i Järvsand: Herr talman!
Jag har begärt ordet endast för
att förklara mitt röstande när vi, som
jag hoppas, nu snart skola kunna gå
till beslut efter denna alltför långa debatt.
Jag har deltagit i utskottsbehandlingen
av dessa ärenden och har i samtliga
fall röstat för Kungl. Maj:ts förslag.
Då jag emellertid inte hade tillfälle
att närvara vid justeringen, har
jag inte kommit med på någon reservation,
men jag har naturligtvis inte
ändrat åsikt efter utskottsbehandlingen
och kommer följaktligen vid de voteringar,
som eventuellt äga rum, att
rösta för bifall till Kungl. Maj :ts förslag.
De skäl jag har för detta ha redan
redovisats av olika talare, och jag har
ingen anledning att vidare utveckla
dessa synpunkter.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Jag skall ställa mig herr talmannens
önskan till efterrättelse och
fatta mig mycket kort med vad jag har
att säga.

Herr statsrådet sade, att de arrendatorer,
som få köpa sina arrendegårdar,
få en förmån framför dem. som få sina
ansökningar om köp avslagna. Jag vill
poängtera vad som sagts tidigare, nämligen
att utskottet inte valt ut de gårdar
som besiktigats på en höft, utan att det
skett efter en mycket ingående prövning
av de handlingar, som utskottet
haft till hands. Om man skulle gå in för
något av de alternativ, som herr statsrådet
åtminstone antydde, d. v. s. antingen
avslå samtliga föreslagna tillstånd
till köp eller också bifalla dem
alla, så skulle jag vilja förorda det
första alternativet. Jag tror emellertid
inte att man behöver göra på det sättet,
utan att man kan följa utskottet och
avslå de försäljningar, där man konstaterat
att priset är mycket lågt. Om det
vore på det sättet, att man kunde säga,
att de föreslagna värdena i dagens läge
äro i underkant, så skulle jag inte ett
ögonblick reflektera på att ta någon an -

nan ståndpunkt än den som förordas i
Kungl. Maj:ts förslag, men jag anser att
beträffande en del av dessa försäljningar
måste man ta till ett betydligt
kraftigare uttryck än »i underkant».

Jag begärde ordet närmast på grund
av att herr Jonsson i Skedsbvgd talade
om ett särskilt fall i Kalmar län, nämligen
egendomen Applerum 21. Herr
Jonsson gjorde gällande, att det pris
som man åsatt denna egendom, 110 000
kronor, var ett skäligt pris. Som kammaren
kan finna av handlingarna, hade
dessa sakkunniga värderingsmän, som
det talats om i denna debatt, värderat
denna egendom till 123 000 kronor, men
arrendatorn förklarade, att han inte
kunde betala mer än 110 000 kronor.
Delegationen besiktigade egendomen
och fann, att mangårdsbyggnaden och
två arbetarbostäder äro i utmärkt
skick. Av de båda arbetarbostäderna
är den ena helt nybyggd och den andra
moderniserad. Det finns således en
mangårdsbyggnad och två så gott som
nya arbetarbostäder på egendomen.
Delegationen var även ute och såg på
skogen, och man fick av de skogssakkunniga
veta, att återväxten medgav
att man med dagens skogspriser årligen
tog ut skog till ett värde av 5 000
kronor.

Det talas om att man skulle behöva
kosta på 80 000 kronor för att bygga
om den ladugård som finns och som
endast är ett trettiotal år gammal, men
delegationen fick den uppfattningen,
att detta inte är riktigt. Samma uppfattning
hade tydligen också arrendatorn,
ty han hade fått erbjudande om
att i samband med försäljningen till
billigt pris köpa det virke, som skulle
användas för att nybygga ladugården,
men det brydde han sig inte om, utan
virket försåldes till annan person. Följaktligen
ansåg han liksom delegationen,
att ladugården mycket väl kunde
repareras och sedan användas under
åtskilliga år.

Jag har velat säga detta med anled -

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24.

115

ning av de nybyggnader till mycket
höga priser, som figurerat i dessa försäljningsärenden.
Byggnadskostnaderna
bli kanske så höga, om domänstyrelsen
skulle ha egendomen kvar, men sedan
arrendatorn köpt den, visar det sig säkerligen
i många fall att byggnadsbeståndet
kan sättas i tillfredsställande
skick till betydligt lägre pris än som
har angivits.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Det är nog riktigt som herr Andersson
i Tungelsta säger, att boningshuset
på den ifrågavarande gården är
relativt bra och att arbetarbostäderna
också kunna duga. Men när han talar
om att de skogssakkunniga sagt, att
skogsmarken skulle avkasta cirka 5 000
kronor om året, så måste jag säga, att
jag inte tror att de äro så sakkunniga på
området, ty den avkastningen kan det
inte bli tal om på den lilla skogsmark
det här gäller.

Att sedan en arrendator, som köper
en gård och sätter sig i skuld för denna,
inte är beredd att omedelbart gripa sig
an med en ombyggnad av ladugårdsoch
logbyggnader och övriga uthus, är
väl förklarligt. Den personen har tillräckligt
mycket att stå i ändå. Då han
dessutom har egen skog, kan han ju ta
byggnadsvirke ur denna, när han skall
bygga, och han gör kanske en dålig
affär, om han till dagens priser köper
färdigt virke och låter det ligga, tills
han en dag kan ta itu med nybyggnaden.
Jag vidhåller vad jag sagt, nämligen
att om man kostar på den nybyggnad,
som domänverket har kostnadsberäknat
till 80 000 kronor, varvid fastigheten
skulle komma upp i ett pris av
190 000 kronor, så finns det ingen möjlighet
att få ut den avkastning av egendomen,
som skulle behövas för att köpesumman
skulle förräntas.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Tyska Botten i Stockholms stad.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
I mitt förra anförande inskränkte
jag mig till en deklaration angående
min ståndpunkt i själva sakfrågan, och
i detta anförande skall jag inskränka
mig till att göra några reflexioner beträffande
skogsuppskattningen vid de
föreliggande försäljningsärendena. Av
handlingarna i ärendet framgår, att
skogsuppskattningen skett för flera år
sedan, 1948 eller t. o. m. tidigare i något
fall. Departementschefen har redogjort
för den nya metod, som domänstyrelsen
använder vid uppskattning av
växande skog. Det är allom bekant, att
den gamla och den nya metoden ge
högst skilda värden — högst skilda värden
i sådant avseende, att den nya metoden
i regel ger ett mycket högre värde.
Nu har jag av jordbruksutskottets utlåtande
i denna fråga inte kunnat läsa ut
annat än att värderingen av den växande
skogen — i samtliga fall, skulle jag
tro — har skett efter den gamla metoden.
Om denna min uppfattning är riktig,
så betyder detta ytterligare ett stöd
för yrkandet om avslag på praktiskt taget
samtliga försäljningsärenden. Kan
någon av kammarens ledamöter korrigera
mitt påstående, så är jag tacksam
härför — i annat fall står det oemotsagt
som ett starkt motiv för avslagsyrkandet.

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Jag läste i dag i tidningen, att
Kungl. Maj ds förslag i denna fråga hade
biträtts av första kammaren på grund
av att så många av ledamöterna voro
trötta och därför i så stor utsträckning
voro frånvarande, när beslutet fattades.
.lag tror att det skulle vara mycket lyckligt,
om också vi här i kammaren vore
riktigt trötta och följde Kungl. Maj ds
förslag. Min uppfattning är, att om domänstyrelsen
skall förbättra dessa gårdar
och sedan skall kunna få någon
ränta på de pengar den lägger ut, så
måste staten komma att få vidkännas

116

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Viskeryd 21 i Östergötlands län.

en förlust. Då är det ju bättre att man
säljer gårdarna till arrendatorerna och
låter dessa få dem litet billigare.

Vi få också komma ihåg, att vi förut
ha stiftat en lag, enligt vilken vederbörande
inte får sälja av skogen förrän
han haft egendomen i fem år, men om
fem år är det kanske helt andra priser
på virket.

Jag läste i tidningen, att jag skulle
vara mera konungslig än Konungen
själv, eftersom jag håller med regeringspartiet
i denna sak. Är det på det
sättet, så beror det på att Kungl. Maj:ts
förslag är rättvisare än de förslag, som
många gjort sig till tolk för här i dag.
Nu ha arrendatorerna sett vad första
kammaren har beslutat och kanske
ställt in sig på att köpa, och så säger
andra kammaren, att nu skall det bli
nya och högre värderingar. Vi skola väl
inte göra på det sättet, när det kan gälla
gårdar, där samma släkt, som herr Boman
i Stafsund sade, har arrenderat i
två eller tre mansåldrar. Vi skola följa
Kungl. Maj:ts förslag, ty jag tror att man
får den bästa nyttan av det. De nya
ägarna kunna ju inte sälja gårdarna och
spekulera i dem, och de få heller inte
avyttra skog. Jag tycker, att vi inte alls
skola missunna arrendatorerna att få
köpa gårdarna till de pris, som de nu
äro åsatta, och jag tror, att också staten
bör vara nöjd med detta. Jag vill liksom
herr Boman i Stafsund säga, att vi
få väl ändå lita till att värderingsmännen
inte varit alldeles huvudlösa i sina
bedömningar av gårdarnas värde.

Jag hemställer för min del om bifall
till Kungl. Maj:ts förslag, och jag kommer
även att rösta för detta, när vi skola
fatta beslut. Jag tror att vi göra klokast
i att följa första kammaren. Sedan få
tidningarna gärna skriva, att också vi
äro trötta — det bry vi oss inte så mycket
om, ty vad tidningarna skriva är
inte så värst mycket att sätta värde på.

Vidare anfördes ej. Utskottets i punkten
gjorda hemställan bifölls.

Punkten 2.

Viskeryd 21 i Östergötlands län.

Med biträdande av Kungl. Maj:ts förslag
hemställde utskottet, att riksdagen
måtte medgiva att kronoegendomen Viskeryd
21 i Vårdsbergs socken, Östergötlands
län, finge säljas till egendomens
arrendator Gösta Persson för en köpeskilling
av 92 500 kronor samt på i
huvudsak de villkor i övrigt, som domänstyrelsen
föreslagit.

Sedan punkten föredragits, yttrade

Herr JOHNSSON i Kastanjegården.
Herr talman! Jag yrkar avslag på utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på
avslag därå; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Johnsson i Kastanjegården begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
2:o) i utskottets utlåtande nr 38.
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Johnsson
i Kastanjegården begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst

Nr 24.

117

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Boda l1 i Jönköpings län. — Applerum 21 i Kalmar län.

omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 124 ja och 76 nej, varjämte
13 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna punkt.

Punkterna 3—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8.

Boda l1 i Jönköpings län.

Utskottet hemställde med biträdande
av Kungl. Majrts förslag, att riksdagen
måtte medgiva att kronoegendomen
Boda l1 i Säby socken, Jönköpings län,
finge säljas till delägarna i dödsboet
efter Josef Gustavsson för en köpeskilling
av 130 000 kronor samt på i huvudsak
de villkor i övrigt, som domänstyrelsen
föreslagit.

Reservation hade vid punkten avgivits
av herrar Svedberg, Ahlsten och
Mossberger, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj:ts framställning i vad
den avsåge punkten 8.

Utskottets hemställan i punkten föredrogs.
Därvid anförde:

Herr AHLSTEN: Herr talman! Med
hänvisning till vad jag tidigare har sagt
rörande denna punkt ber jag att få yrka
bifall till den reservation, som har avgivits
av herr Svedberg m. fl.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

med övervägande ja besvarad. Herr Ahlsten
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
8:o) i utskottets utlåtande nr 38,

röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Svedberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Ahlsten begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 111 ja och 83 nej,
varjämte 19 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten.

Punkten 9.

Applerum 21 i Kalmar län.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle,
med bifall till en av domänstyrelsen
gjord framställning, kronoegendomen 1
mantal Applerum 21 i Arby socken, Kalmar
län, säljas till arrendatorerna av
egendomen Carl Harald Danielsson och
hans hustru Berta Danielsson för ett
pris av 110 000 kronor samt på vissa
andra närmare angivna villkor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts framställning
i vad den avsåge punkten 9.

Reservationer hade avgivits:

118

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Böke l1 i Kalmar län.

a) av herr Boman i Stafsund, utan
angivet yrkande;

b) av herr Alfred Andersson, som ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte medgiva, att kronoegendomen
Applerum 21 i Arby socken, Kalmar
län, finge säljas till arrendatorerna
av egendomen Carl Harald Danielsson
och hans hustru Berta Danielsson för
en köpeskilling av 110 000 kronor samt
på i huvudsak de villkor i övrigt, som
domänstyrelsen föreslagit.

Punkten föredrogs. Därvid anförde

Herr BOMAN i Stafsund: Herr talman!
Jag yrkar bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
d. v. s. bifall till den reservation,
som avgivits av herr Alfred Andersson.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad. Herr andre vice talmannen gav
propositioner dels på bifall till utskottets
i punkten gjorda hemställan dels
ock på bifall till den av herr Alfred
Andersson avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Boman i Stafsund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
9:o) i utskottets utlåtande nr 38,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Alfred Andersson.

apparat verkställdes. Därvid avgåvos
106 ja och 86 nej, varjämte 21 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Punkten 10.

Böke l1 i Kalmar län.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle.
m$d bifall till en av domänstyrelsen
gjord framställning, kronoegendomen 1
mantal Böke l1 i Söderåkra socken, Kalmar
län, säljas till egendomens arrendator
Carl E. Gunér för ett pris av
100 000 kronor och på vissa andra närmare
angivna villkor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts framställning
i vad den avsåge punkten 10.

Reservationer hade avgivits:

a) av herr Boman i Stafsund;

b) av herr Alfred Andersson, som ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte medgiva att kronoegendoinen
Böke l1 i Söderåkra socken, Kalmar
län, finge säljas till egendomens
arrendator Carl E. Gunér för en köpeskilling
av 100 000 kronor samt på i
huvudsak de villkor i övrigt, som domänstyrelsen
föreslagit.

Punkten föredrogs. Därvid anförde

Herr BOMAN i Stafsund: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till Kungl.
Maj:ts förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på
bifall till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Boman
i Stafsund begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24.

119

Balsby 231 och 292 i Kristianstads län. — Hjärup 61 i Malmöhus län.

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
10 :o) i utskottets utlåtande nr 38,

röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
Kungl. Maj:ts förslag i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Boman i Stafsund
begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
106 ja och 86 nej, varjämte 21 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna punkt.

Punkten 11.

Balsby 231 och 292 i Kristianstads län.

Utskottet hemställde i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag, att riksdagen måtte
medgiva dels att kronoegendomen
Balsby 231 och 292 i Nosaby socken,
Kristianstads län, finge med undantag
av ett med litt. A betecknat område om
cirka 1 600 kvadratmeter säljas till egendomens
arrendator Ragnar Eriksson för
en köpeskilling av 86 200 kronor, dels
ock att nämnda område av egendomen
finge säljas till dess innehavare agronomen
AViktor Persson för en köpeskilling,
beräknad efter 70 öre för kvadratmeter,
skolande vid försäljningarna i
övrigt gälla i huvudsak de villkor, som
domänstyrelsen föreslagit.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! Jag ber att få yrka avslag
på utskottets förslag under denna punkt.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på
avslag därå; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Johnsson i Kastanjegården begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
11 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 38, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren antagit utskottets
berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 12—15.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten lti.

Hjärup 6'' i Malmöhus län.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle,
med bifall till en av domänstyrelsen
gjord framställning, kronoegendomen
Va mantal Hjärup 61 i Uppåkra socken.
Malmöhus län, säljas till egendomens
arrendator Arnold Andersson för ett
pris av 125 000 kronor samt på vissa
andra närmare angivna villkor.

Utskottet hemställde, att riksdagen

120 Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Melby ll i Östergötlands län.

måtte avslå Kungl. Maj :ts framställning
i vad den avsåge punkten 16.

Reservation hade avgivits av herrar
Alfred Andersson och Boman i Stafsund,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte medgiva att kronoegendomen
Hjärup 6l i Uppåkra socken,
Malmöhus län, finge säljas till egendomens
arrendator Arnold Andersson
för en köpeskilling av 125 000 kronor
samt på i huvudsak de villkor i övrigt,
som domänstyrelsen föreslagit.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

BOMAN i Stafsund: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till Kungl.
Maj:ts förslag.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan på förevarande
punkt.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i punkten dels ock på bifall till
Kungl. Maj:ts förslag i ämnet; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 17—24.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 11.

Försäljning av vissa kronoegendomar
m. in.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 39, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. in.

I en till riksdagen avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr
115, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att bifalla under punkterna 1—14 upp -

tagna förslag angående försäljning av
vissa kronoegendomar m. in.

Utskottets utlåtande var i överensstämmelse
med propositionen uppdelat
i fjorton särskilda punkter.

Vid utlåtandet fanns fogad en reservation
av herr Johnsson i Kastanjegården,
utan angivet yrkande, varjämte vid
vissa av de särskilda punkterna funnos
fogade i det följande närmare omförmälda
reservationer.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Melby l1 i Östergötlands län.

I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag
hemställde utskottet, att riksdagen måtte
medgiva att kronoegendomen Melby l1
i Finspångs köping, Östergötlands län,
finge säljas till egendomens arrendator
O. Melvinger för en köpeskilling av
80 000. kronor samt på i huvudsak de
villkor i övrigt, som domänstyrelsen
föreslagit.

Reservation hade avgivits av herrar
Svedberg, Ahlsten och Mossberger, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts
framställning i vad den avsåge punkten
2.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr AHLSTEN: Herr talman! Denna
egendom är ju av samma omfattning
som den, mot vars försäljning vi hade
reserverat oss i föregående utlåtande.
Den innehåller 79 hektar skogsmark,
och skogen uppskattas till 5 375 kubikmeter
med en bonitet av 5,4. Man har
beräknat att det kan tagas ut 700 kubikmeter
omedelbart och därefter 150—
200 kubikmeter varje år.

Nu skall egendomen säljas för 80 000
kronor, ehuru den har saluvärderats till
101 000 kronor, varav å skog och skogsmark
belöper 70 000 kronor. Dessutom
skall kronan betala en utdikning med

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24.

121

12 500 kronor från denna köpesumma.
Det visar sig, att det värde man kan
taga ut av skogen motsvarar en förräntning
på 100 000 kronor, per år räknat.
Det betyder i realiteten att man ger
bort egendomen gratis.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid denna punkt fogade, av
herr Svedberg m. fl. avgivna reservationen.

Herr JACOBSON i Vilhelmina: Jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan på denna punkt.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på
bifall till den av herr Svedberg m. fl.
avgivna, vid punkten fogade reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Ahlsten begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
2:o) i utskottets utlåtande nr 39,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Svedberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Ahlsten begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställ -

Mölleberga Stora l1 i Malmöhus län.

des. Därvid avgåvos 111 ja och 81 nej,
varjämte 16 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 3—6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7.

Mölleberga Stora l1 i Malmöhus län.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle,
med bifall till en av domänstyrelsen
gjord framställning, kronoegendomen
5/s mantal Mölleberga Stora l1 i Mölleberga
socken, Malmöhus län, med undantag
av ett utskifte om 0,187 hektar
säljas till egendomens arrendator Axel
Jönsson för ett pris av 115 600 kronor
och på vissa andra närmare angivna
villkor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts framställning
i vad den avsåge punkten 7.

Reservation hade avgivits av herr
Alfred Andersson, som ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte medgiva att kronoegendomen
Mölleberga Stora l1 i Mölleberga socken,
Malmöhus län, finge efter avskiljande
av ett utskifte om 0,187 hektar
säljas till egendomens arrendator Axel
Jönsson för en köpeskilling av 115 600
kronor samt på i huvudsak de villkor i
övrigt, som domänstyrelsen föreslagit.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr BOMAN i Stafsund: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till Kungl.
Maj:ts förslag.

Herr JACOBSON i Vilhelmina: Jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propo -

122 Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Bråland 31 i Göteborgs och Bohus län.

sitioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till Kungl.
Maj:ts i ämnet framlagda förslag; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 8—10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11.

Bråland 31 i Göteborgs och Bohus län.

I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag
hemställde utskottet, att riksdagen
måtte medgiva, att, sedan från kronoegendomen
Bråland 3‘ i Foss socken,
Göteborgs och Bohus län, avstyckats
torplägenheterna Varpet, Slottet och
Grinden, egendomen i övrigt måtte sålunda
disponeras, att därav avyttrades
till Kronofogden Herman Julius Nordbergs
stiftelse för beredande av undervisning
i slöjd ägoskiftet Kungsmarken
om cirka 15 hektar för en köpeskilling
av 60 000 kronor samt till kronoegendomens
arrendator Wilhelm Giinther-Hanssen
återstoden av egendomen
för en köpeskilling av 55 650 kronor,
dock att ägaren av den kronoegendomen
angränsande fastigheten Hoga l3
Axel Hermansson skulle äga förhandsrätt
att för en köpeskilling av 5 650
kronor av kronoegendomens mark förvärva
åkerskiftet Myren, varvid köpeskillingen
för den del av kronoegendomen,
som avyttrats till Giinther-Hanssen,
skulle begränsas till 50 000 kronor,
skolande vid försäljningarna gälla i huvudsak
de villkor i övrigt, som domänstyrelsen
föreslagit.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! Såsom framgår av utlåtandet
skall denna egendom Bråland
säljas till tre olika köpare. Jag har kommit
i kontakt med en av värderingsmännen
för detta hemman. Han har meddelat
att värdet uppskattats till 1 750 kronor
per hektar, vad jorden beträffar.

Den del som arrendatorn skall köpa
omfattar samtliga åbyggnader på hemmanet:
manhus, arbetarbostäder, magasin
och andra ekonomibyggnader jämte
37 hektar åkerjord. Allt detta skall säljas
för 50 000 kronor.

Herr talman! Trots den sena timmen
kan jag icke annat än yrka avslag på
ett sådant förslag.

Herr JACOBSON i Vilhelmina: Herr
talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
11 :o) i utskottets utlåtande nr 39,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Johnsson i Kastanjegården
begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 109 ja och 63 nej, varjämte 19
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24.

123

Sammanträffande av reservpension med lön eller tjänstepension m. m.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 12—14.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 12.

Föredrogos vart efter annat:
bankoutskottets memorial och utlåtanden: nr

21, angående användande av riksbankens
vinst för år 1950;

nr 22, i anledning av delegerades
för riksdagens verk framställning angående
ändrade bestämmelser rörande
avgångsåldern för befattningshavare vid
riksdagens verk, in. in.;

nr 23, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken förslag till vissa ändringar
i bankoreglementet;

nr 24, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning med
förslag till vissa ändringar i reglementet
för riksgäldskontoret; och

nr 25, i anledning av delegerades för
riksdagens verk framställning angående
viss ändring i instruktionen för riksdagens
revisorer;

utrikesutskottets utlåtande nr 13, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
om godkännande av mellan Sverige och
Ungern träffad uppgörelse rörande ersättning
för svenska privata ekonomiska
intressen; samt

konstitutionsutskottets memorial nr
27, angående uppskov med behandlingen
av vissa motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
memorial och utlåtanden hemställt.

§ 13.

Sammanträffande av reservpension med
lön eller tjänstepension m. m.

Föredrogs statsutskottet utlåtande nr
163, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ändringar i
1947 års allmänna tjänstc- och familje -

pensionsreglementen m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 185 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärendcn
för den 6 april 1951, framlagt
vissa förslag rörande ändringar i 1947
års allmänna tjänste- och pensionsreglementen
m. in. •

Propositionen innehöll bl. a. förslag
rörande sammanträffande av reservpension
med lön eller tjänstepension.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft tre motioner.

I två i anledning av propositionen
väckta likalydande motioner, den ena
inom första kammaren av herr Arrhén
(I: 479) och den andra inom andra
kammaren av herr Fröderberg (11:613),
hade hemställts, att riksdagen vid behandling
av förevarande proposition
måtte besluta vissa i motionen närmare
angivna ändringar beträffande
sammanträffande av reservpension med
lön eller tjänstepension.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

a) godkänna vid propositionen fogade
förslag til!

1) kungörelse om ändring i 1947 års
allmänna tjänstepensionsreglemente den
30 juni 1947 (nr 416),

2) kungörelse om ändring i 1947
års allmänna familjepensionsreglemente
den 30 juni 1947 (nr 417),

3) kungörelse om ändring i 1947 års
tjänstepensionsreglemente för de högre
kommunala skolorna den 30 juni 1947
(nr 418),

4) kungörelse om ändring i 1947 års
familjepensionsreglemente för de högre
kommunala skolorna den 30 juni 1947
(nr 419),

5) kungörelse om ändrad lydelse av
17 § 2 mom. 1947 års tjänstepensionsreglemente
för folkskolan den 30 juni
1947 (nr 420),

124

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Sammanträffande av reservpension med lön eller tjänstepension m. m.

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad
departementschefen i statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 6 april
1951 förordat utfärda

1) erforderliga övergångsbestämmelser
till förenämnda författningsförslag,

2) bestämmelser om förhöjning i
vissa fall av reservpensioner, som utgå
enligt 1943 års reservbefälskungörelser,

3) bestämmelser om avlönings- och
pensionsförmåner åt personal i vägoch
vattenbyggnadskåren,

4) pensionsbestämmelser för befattningshavare
hos Skytteförbundens överstyrelse
och Centralförbundet för befälsutbildning; II.

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:479 och 11:613, bemyndiga
Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad departementschefen
i förenämnda statsrådsprotokoll
förordat utfärda föreskrifter
i fråga om reglering av reservpension,
som sammanträffade med lön eller
tjänstepension enligt av Kungl. Maj:t
och riksdagen antagna avlönings- eller
pensionsbestämmelser;

III. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag och motionen
II: 39, medgiva, att från anslaget till
diverse pensioner och understöd m. in.
finge utgå vissa närmare angivna pensioner.

Reservation hade avgivits av herr
Mannerskantz, fröken Andersson, herrar
Sundelin, Söderquist, Skoglund i
Doverstorp, Malmborg i Skövde, Bergstrand,
Birke, Nihlfors och Larsson i
Stockholm, vilka ansett, att utskottet
under II. bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 479 och II: 613, besluta om reglering
av reservpension, som sammanträffade
med lön eller tjänstepension, enligt
vissa i reservationen närmare angivna
grunder.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr NIHLFORS: Herr talman! Det
spörsmål som Kungl. Maj:t tagit upp till
behandling i propositionen nr 185 i
punkt 3 och som syftar till viss reglering
av reservpension, som sammanträffar
med lön eller tjänstepension, är mycket
svårt att taga ställning till — detta
särskilt som i frågor av denna art det
synnerligen sakkunniga statskontoret
här intagit en ståndpunkt, som Kungl.
Maj:t inte velat ansluta sig till. Ogörligt
torde det också vara att draga upp en
mera ingående debatt om problemet,
enär det är av så speciellt löneteknisk
natur. .lag skall emellertid i korthet försöka
redovisa de skäl som gjort att tio
av statsutskottets ledamöter reserverat
sig till förmån för bifall till motionerna
1:479 och 11:613, vilka i huvudsak
föra fram statskontorets uppfattning i
frågan.

Pension till den som är reservofficer
eller reservunderofficer utgår med samma
belopp oavsett om den sammanträffar
med statlig lön eller tjänstepension
och föranleder ej heller minskning av
sådan sidoförmån. Dylikt sammanträflande
av förmåner kan däremot medföra
att tilläggsförmånerna å reservpension
reduceras eller icke alls utgå.

Både Svenska reservofficersförbundet
och Svenska reservunderofficersförbundet
ha påtalat den avsevärda reducering
av reservpensionsförmånerna, som
i många fall uppkommit, och begärt,
att de bestämmelser som begränsa pensionsförmåner
på grund av sammanträffande
med lön eller annan pension från
statlig anställning eller motsvarande
icke längre skulle gälla i fråga om reservpension.

Statskontoret har avgivit utlåtande
över denna framställning och vitsordat,
att även betydande administrativa besvärligheter
äro förknippade med det
nuvarande systemet med reduceringar
efter invecklade regler. Statskontoret

Tisdagen den 29 maj 1951 em

Nr 24.

125

Sammanträffande av reservpension med lön eller tjänstepension m. m.

har föreslagit omräkning efter enhetliga
grunder av pensionstillägg och pensionsförhöjningar
å reservpensioner,
som bestämts enligt före år 1927 utfärdade
författningar. Detta har även accepterats
av departementschefen och
av utskottet.

Men när statskontoret sedan föreslagit
en förenkling av den omräkning av
reservpensionerna, som skall verkställas
jämlikt 194G och 1947 års omregleringskungörelser,
varigenom antalet
pensionstyper skulle nedbringas för de
pensionstagare, som vid sidan av reservpension
åtnjuta sådan annan förmån,
som inverkar på storleken av dyrtidstillägget
å reservpensionen, så motsätter
sig civilministern detta, därför
att man då skulle i efterhand genomföra
reella förbättringar beträffande de årliga
reservpensioner, som åtnjutas av
dem som även ha lön eller tjänstepension
från statstjänst. Civilministern anser
att detta icke hör ske, eftersom den
som är berättigad till reservpension i
motsats till andra pensionstagare kunnat
utfå pensionens kapitaliserade värde
i stället för årlig pension, vilket talar
emot en efterhandsförbättring.

Härtill kan genmälas, att civilministern
i propositionen har medgivit ett
undantag, därigenom att pcnsionstilliägg
och pensionsförhöjningar å pensioner
enligt före år 1947 utfärdade författningar
skola få utgå med fullt belopp,
även om reservpensionen sammanträffar
med lön eller tjänstepension.
Vidare har för beställningshavarc
i reserven, som inte åtnjuter lön eller
tjänstepension från staten, rätten att få
ut det kapitaliserade värdet av reservpensionen
icke hindrat att vederbörande
kunnat komma i åtnjutande av reella
förändringar beträffande pensionsförmånernas
sammanlagda storlek genom
medgivna höjningar av de på reservpensionerna
utgående rörliga tillläggsförmånerna.

Egentligen har civilministern och
med honom utskottsmajoriteten velat

förorda, att de höjningar av maximigränsen
för s. k. rörligt tillägg på lön
eller pension, som riksdagen nyligen
beslutat, skola erhålla sådan verkan, att
reservpensionsförmånerna skola höjas
för dem som även åtnjuta lön eller tjänstepension.
Detta gör att den i civil
statstjänst anställda reservpersonalen
kommer att placeras i en oförmånlig
undantagsställning.

Emellertid har kanske utskottets inställning
till denna fråga mest baserats
på det förhållandet, att Kungl. Maj:ts
förslag ställer sig något billigare än
statskontorets och motionärernas förslag.
Reservanterna i utskottet ha emellertid
ansett, att kostnadsökningen inte
är av sådan storleksordning, att den bör
hindra att riksdagen accepterar reservationen,
allra helst som därigenom administrativa
lättnader skulle kunna
åstadkommas för statskontoret, som
handlägger dessa pensionsfrågor. När
från detta i andra sammanhang så sparsamma
ämbetsverk föreslås denna lösning,
tror jag man lugnt kan följa reservanterna.

.lag yrkar bifall till reservationen.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Det
ärende som nu behandlas tillhör sådana
ärenden, över vilka de mera byråkratiskt
betonade lönekineserna gona sig.
Det har gjort att hela detta spörsmål
blivit rätt invecklat. Man kan diskutera,
om man i detta samband över huvud
taget har anledning att använda uttrycket
pension, tv ursprungligen var det
icke avsett som en pension.

Herr Nihlfors har i sitt anförande
framhållit, att det som framför allt har
motiverat reservanternas ställningstagande
till förmån för statskontorets förslag
skulle vara den omständigheten.
åt! det i hög grad skulle förenkla det
administrativa förfarandet. Den uppgiften
får man nog ta med en viss modcration,
tv antingen kammaren väljer utskottets
förslag eller reservanternas bli

126 Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Sammanträffande av reservpension med lön eller tjänstepension m. m.

de administrativa svårigheterna ungefär
lika stora. Skillnaden mellan utskottsmajoritetens
och minoritetens förslag
ligger däri, att när man kommer
över 26 löneklassen, inträder enligt reservanternas
förslag en liten förbättring
i det administrativa förfarandet,
men när det gäller reducering med hänsyn
till tjänstledighet, sjukdom och dylikt
verka båda förslagen på samma
sätt; där har man det individuella
krånglet.

När herr Nihlfors säger, att man för
en liten penning skulle kunna vinna
ganska mycket i administrativt hänseende,
vill jag erinra om att departementschefens
förslag, som tar sikte på
att rätta till vissa missförhållanden i det
nu gällande systemet, kostar i runt tal
50 000 kronor mer per år, under det
att statskontorets förslag, som har framburits
i kammaren i form av en motion,
kostar ungefär 145 000 kronor. Det är
alltså en ökning med i runt tal 95 000
kronor i förhållande till Kungl. Maj ds
förslag som här förordas. Jag anser att
de små olägenheter som Kungl. Maj ds
förslag har utöver statskontorets inte
äro av den storleksordningen att vi för
den skull skola öka utgifterna så kraftigt
som här förordats.

Jag ber, herr talman, att med stöd av
det anförda få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring,
som föreslagits i den vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 14.

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 164, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa ändringar

i statens allmänna avlöningsreglemente
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om skatt å elektrisk kraft (elskatteförordning)
m. m. i vad propositionen
avser medelsanvisning till kontrollstyrelsen,
jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 166, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av yrkessjukdom.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Herr förste vice talmannen återtog nu
ledningen av förhandlingarna.

§ 15.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
173, i anledning av väckta motioner
om framläggande för 1952 års riksdag
av förslag till lösning av skärgårdens
kommunikationsfrågor.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16.

Riksdagens revisorers berättelse ang.
statsverket.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
174, i anledning av riksdagens år 1950
församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning m. m.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 3—7.

Lades till handlingarna.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24.

127

Vissa med AB Trafikrestaurangers verksamhet sammanhängande spörsmål.

Punkten S.

Vissa med AB Trafikrestaurangers verksamhet
sammanhängande spörsmål.

Under kommunikationsdepartementet,
§ 11, hade revisorerna framfört
vissa förslag beträffande AB Trafikrestaurangers
verksamhet.

Utskottets yttrande i denna punkt
utmynnade i en omförmälan av vad i
ärendet förevarit.

Reservation hade avgivits av herr
Mannerskantz, fröken Andersson samt
herrar Skoglund i Doverstorp, Birke
och Nihlfors, vilka ansett, att utskottets
uttalande bort hava annan, i reservationen
angiven lydelse.

Punkten föredrogs; och anförde
därvid:

Herr NIHLFORS: Herr talman! Statsrevisorerna
ha i sin senaste berättelse
lämnat en redogörelse för AB Trafikrestaurangers
verksamhet och ekonomiska
ställning och dess försäljningsrörelse.
I samband därmed ha statsrevisorerna
gjort vissa uttalanden, som
jag i korthet vill kommentera. Sålunda
framhålla revisorerna, att trafikrestaurangrörelsen
skulle ännu mera kunna
förbättras därest vissa frågor funne en
lösning som underlättade bolagets fortsatta
utveckling och därigenom bättre
tillgodosåge statsintresset än som för
närvarande sker. Revisorerna syfta då
på omständigheterna kring Svenska
Pressbyråns affärsverksamhet vid statens
järnvägar. Revisorerna mena för
sin del inte endast att avtalet med pressbyrån
skulle revideras i för staten förmånligare
riktning, utan även att man
borde allvarligt överväga, huruvida icke
rätten till försäljning av andra varor
än pressalster inom statens järnvägars
stationsområden vid nästa årsskifte borde
överlåtas på AB Trafikrestauranger.
Därvid borde enligt revisorerna särskilt
beaktas, att det här är fråga om en

kundkrets som i huvudsak tillhandahålles
av statens järnvägar. Vinsten av
denna affärsrörelse borde därför komma
staten själv till godo, vilket skulle
kunna förverkligas om Pressbyråns
kioskrörelse överlätes på AB Trafikrestauranger.
En önskvärd rationalisering
av kioskrörelsen skulle därigenom
kunna åstadkommas.

Statsutskottets majoritet har i sin omförmälan
endast velat hänvisa till att
förhandlingar påbörjats mellan järnvägsstyrelsen
och Pressbyrån om revidering
av avtalet, varvid man har förutsatt,
att revideringen skall ske i för
statsverket förmånlig riktning.

En av statsrevisorerna, fröken Ebon
Andersson, har reserverat sig mot revisorernas
uttalande, och reservanterna
vid statsutskottets utlåtande nr 174 ha
velat att utskottet skulle ta upp hennes
synpunkter. I reservationen betonas,
att vi inte dela statsrevisorernas uppfattning,
att kundkretsen tillhandahålles
av statens järnvägar. Vi ha inte heller
blivit övertygade om att de fördelar,
som skulle kunna nås genom en
ytterligare koncentration av ifrågavarande
försäljningsverksamhet till AB
Trafikrestauranger, väga tyngre än
nackdelarna. Det bör snarare, anse vi,
övervägas om icke ett antal järnvägskiosker
skulle kunna utarrenderas till
enskilda näringsidkare med viss företrädesrätt
för de lokala intressena, vilka
genom lagstiftningen ställas i oförmånlig
ställning i förhållande till trafikkioskerna.
Det får inte, anse vi vidare,
bli fråga om någon mer eller
mindre genomförd monopolisering till
ett i realiteten statsägt företag.

I övervägande antalet andra frågor,
som statsrevisorerna tagit upp och som
utskottet tagit ställning till i sitt utlåtande,
har utskottet mer eller mindre
utförligt refererat de yttranden eller förklaringar
som avgivits av berörda myndigheter,
men järnvägsstyrelsens yttrande
i denna fråga har icke ansetts värt
alt bli refererat på annat sätt än att

128 Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Vissa med AB Irafikrestaurangers verksamhet sammanhängande spörsmål.

utskottet hänvisar till den sida i del II
av statsrevisorernas berättelse, där yttrandet
finnes avtryckt i sin helhet. Det
kanske kan ligga en viss avsikt bakom
denna underlåtenhet att på något sätt
beröra järnvägsstyrelsens yttrande, tv
när man läser det, får man närmast den
uppfattningen att där förekommer en
låt vara försynt kritik mot statsrevisorernas
uttalande om förhållandet mellan
AB Trafikrestauranger och Pressbyrån.
Jag skall i all korthet belysa
järnvägsstyrelsens uppfattning härvidlag.

Järnvägsstyrelsen framhåller, att det
inte kan rent allmänt fastställas, om och
i vad mån nytillkommande kioskförsäljning
minskar omsättningen i järnvägsrestaurangerna.
Som regel torde
tillkomsten av en kiosk få till följd en
sammanlagd ökning av försäljningen
med åtföljande ökning av statens järnvägars
direkta och indirekta inkomster
även om den indirekta inkomsten genom
AB Trafikrestauranger nedgått. Vidare
säger järnvägsstyrelsen, att revisorerna
vid den gjorda jämförelsen i
fråga om lönsamheten inte tagit vederbörlig
hänsyn till att från de som nettoöverskott
för AB Trafikrestauranger
angivna beloppen rätteligen bör dragas
kostnad för lokaler med underhåll, uppvärmning
och belysning, värdeminskning,
ränta, administration och pensionering.
Även med hänsynstagande härtill
ha dock i de angivna exemplen inkomsterna
för AB Trafikrestauranger
och statens järnvägar blivit större än
om Pressbyrån bedrivit ifrågavarande
rörelse. Slutligen framhålles, att Pressbyråns
uppgifter bland annat innebära
en ren servicetjänst för järnvägarna.
Man säljer biljetter, ordnar med godsexpediering
och städning av väntkurer
m. m. Vidare anser järnvägsstyrelsen
att man vid varje förhandling med
Pressbyrån lyckats åstadkomma allt
gynnsammare villkor för statens järnvägar
och att alltså järnvägsstyrelsen
inte kan sägas ha gjort sig skyldig till

någon försummelse när det gäller att
tillvarata statens intressen. Man anser
på järnvägshåll, att ett skiljande av tidningsförsäljningen
från den övriga försäljningen
i kioskerna inte vore en rationell
åtgärd och att det knappast
skulle innebära att det bleve försämrad
service, eftersom man då finge lägga
ned en hel del kiosker genom att de
två rörelsegrenarna icke skulle ge önskvärt
överskott om de dreves var för sig.

När jag tagit del av järnvägsstyrelsens
uttalande har jag fått den uppfattningen,
att ett fullföljande av statsrevisorernas
tankegång skulle medföra en
försämrad service, samtidigt som man
skulle åstadkomma en utifrån mina liberala
synpunkter onödig monopolisering
på detta område. Pressbyråns kiosker
med all försäljning av saker och
ting utanför tidningsområdet kunna inte
sägas vara till enbart för järnvägstrafikanterna.
På många orter här i landet
äro de ju nästan en samlingsplats för
befolkningen. Dit går man framför allt
när butiksstängningslagen lägger hinder
i vägen för inköp på annat håll.
och där kan man få tag i åtskilliga nyttigheter.
Det är alltså många gånger en
rörelse som i första hand betjänar ortsbefolkningen,
och därför hade det varit
tacknämligt om utskottet hade bättre
belyst denna fråga och inte så helt gått
förbi de synpunkter som järnvägsstyrelsen
och reservanten hos statsrevisorerna
ha fört fram.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Häruti instämde herrar Birke, Gustafson
i Göteborg och Edström.

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
Herr Nihlfors kritiserade utskottets
underlåtenhet, som han fann omotiverad,
att redogöra för järnvägsstyrelsens
yttrande i denna fråga. Han
gjorde därvid gällande att denna underlåtenhet
hade en bestämd avsikt.
Jag bestrider att så är fallet.

Tisdagen den 29 maj 1951 em. Nr 24. 129

Tull- och skattefrihet för vissa varor i samband med proviantering av flottans fartyg.

Som de ärade kammarledamöterna
märka, är utskottets utlåtande över revisorernas
berättelser ett ganska digert
aktstycke, och vi måste därför
söka begränsa oss. När utskottets utlåtande
utmynnar i en direkt hemställan
om skrivelse till Kungl. Maj:t o. s. v.
är det mera motiverat att belysa utskottets
inställning med utförligare
citat.

Nu citerade herr Nihlfors rätt utförligt
järnvägsstyrelsens yttrande. Han
har sålunda på det sättet givit kammarens
ledamöter tillfälle att få en
uppfattning om det, därest inte kammarens
ledamöter tidigare ha tagit del
av uttalandena som ha lämnats i anledning
av revisorernas berättelse.

På denna punkt utmynnar utskottets
utlåtande i en omförmälan. Utskottet
brukar i en sådan situation inte finna
det motiverat att närmare precisera
sin uppfattning och sitt ställningstagande
till de synpunkter och förslag,
som ha framkommit såväl i revisorernas
berättelse som i avgivna remissyttranden.

Jag vill dock understryka vad vi här
ha sagt, nämligen att man vid revisionen
av det avtal som utlöper skall
inrikta sig på att få en sådan utformning,
att det blir ett för statsverket
förmånligare avtal. På den punkten
äro alla ense, såväl revisorerna som
remissmyndigheterna och även reservanterna
i denna fråga. För övrigt ha vi
här i vår omförmälan erinrat om att
förhandlingar pågå. I dessa blir också
AB Trafikrestauranger representerat
och får tillfälle att göra sina synpunkter
gällande. Enligt de upplysningar
vi fått finns det anledning förutsätta
att man vid dessa förhandlingar
skall komma till ett resultat, som är
för berörda parter lyckligt.

Herr talman! Med anförande av detta
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propo 9—Andra

kammarens protokoll 1951. ?

sitioner dels på godkännande av utskottets
yttrande dels ock på godkännande
av det yttrande, som innefattades
i den vid punkten fogade reservationen;
och fattade kammaren beslut i
enlighet med innehållet i den förra
propositionen.

Härefter lades punkten till handlingarna.

Punkten 9.

Lades till handlingarna.

Punkten 10.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 11.

Lades till handlingarna.

Punkten 12.

Tull- och skattefrihet för vissa varor i
samband med proviantering av flottans
fartyg.

Efter föredragning av punkten yttrade Herr

HELLBACKEN: Herr talman!
Enligt vad som är mig bekant skall en
del av den svenska kustflottan, bestående
av kryssarna Göta Lejon och Tre
Kronor, fyra jagare, sex ubåtar och ett
depåfartvg, avlägga flottbesök i England
och Skottland. Besöket, som äger
rum under tiden 25 maj—5 juni i år,
har motsetts med stort intresse och
tillfredsställelse av de i resan deltagande.
Såvitt man kan bedöma av tidningarnas
uppgifter om det program,
som skall följas under besöket i England,
komma svenska flottans män att
mottagas med festligheter. Sedermera
kommer en del av engelska flottan att
besöka Sverige.

Vad som gör att jag begärt ordet vid
denna punkt, herr talman, är att i
riksdagens revisorers berättelse i fjol

24.

130 Nr 24. Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Tull- och skattefrihet för vissa varor i samband med proviantering av flottans fartyg.

gjordes ifråga om proviantering för
flottans fartyg vissa erinringar mot en
del av den proviantering, som upptogs
för fartyg som voro i kustfart. Mot
provianteringen för de fartyg, som avgingo
till utrikes ort, gjordes ingen erinran.
Men jag kan inte underlåta, herr
talman, när detta ärende nu är före, att
göra vissa reflexioner.

Det har av denna eskader av kustflottan
tagits ut enligt gällande provianteringsordning
för den utrikes fartygstrafiken
i Stockholm skattebelagda varuslag
i följande omfattning: 4 312 750
stycken cigarretter, 6 480 cigarrer,
23 400 cigarrcigarretter, 801 kg tobak,
11 750 flaskor spritdrycker, 5 725 flaskor
vin, 41 300 flaskor exportöl, 10 432
kg choklad samt 426 kg kaffe. Det totala
tull- och skattebeloppet, som hänför
sig till dessa provianteringsartiklar
och som sålunda skulle ha belastat
varorna, därest konsumtionen i stället
ägt rum inom svenskt tullområde, kan
i runt tal uppskattas till 750 000 kronor.

Det bör också erinras om att den
utförda provianten enligt reglementet
för marinen endast får tillgodogöras i
vederbörande fartygs mässar. Därvid
bör uppmärksammas att sprit- och vinvarorna
endast få tillhandahållas i
officers- och underofficersmäss. De övriga
varorna komma även manskapet
till del. Bemanningen på dessa fartyg
under Englandsresan uppgår till 2 182
man, varav 160 officerare, 317 underofficerare
och 1 705 manskap.

Det bör kanske i detta sammanhang
erinras om riksdagens revisorers berättelse
1950 avseende år 1949. Enligt
den verkställda utredningen rörande
den tull- och skattefria provianteringen
för flottans samtliga fartyg under
1949 uppgick denna proviantering
proportionsvis knappast till mycket
mera än vad som för enbart denna resa
uttagits. När jag haft tillfälle att taga
del av dessa siffror, har jag därför vid
denna punkt i utskottutlåtandet ansett
det lämpligt att erinra om detta. Med

allt erkännande åt den svenska flottans
officerare och manskap vill jag säga
att det åtminstone måste väcka förvåning
att dessa stora uttag göras på så
kort tid. Enligt programmet skall kusteskadern
vara i Göteborg den 7 juni,
och det gäller alltså en resa på endast
14 dagar. Jag skall inte göra några
vidare kommentarer, men var och en
kan räkna ut hur pass mycket det blir
per man av dessa varor, som tullfritt
och skattefritt utföras. Jag vill därmed
inte säga annat än att när det gäller
en utlandsresa proviantering bör ske
för tid som resan varar.

Jag har velat anföra detta, herr talman,
och jag anser att det kan finnas
anledning inte minst för riksdagens
revisorer, som ju påtalade vissa förhållanden
i samband med dessa saker
under 1949, att följa frågan med uppmärksamhet
också i fortsättningen.

Herr talman! Jag har icke något yrkande.

Vidare anfördes ej. Punkten lades till
handlingarna.

Punkterna 13—15.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16.

Lades till handlingarna.

Punkten 17.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 18—20.

Lades till handlingarna.

§ 17.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets memorial nr 177, angående
uppskov med behandlingen av
vissa till utskottet hänvisade ärenden;
samt

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24. 131

Utbyggnad av pappersmaskinen vid Tumba bruk.

bankoutskottets utlåtanden:

nr 26, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning om bemyndigande
att av riksbankens medel taga i
anspråk det belopp, som erfordras för
anläggande av ett beredskapstryckeri;
och

nr 27, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning om bemyndigande
att av riksbankens medel taga i
anspråk de belopp, som erfordras för
anläggande av skyddsrum för riksbankens
avdelningskontor.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda memorial och utlåtanden hemställt.

§ 18.

Utbyggnad av pappersmaskinen vid
Tumba bruk.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning om utbyggnad
av pappersmaskinen vid Tumba
bruk.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr SEVERIN: Herr talman! Denna
fråga förelåg till riksdagens behandling
i fjol höstas. På bankoutskottets
hemställan avslog riksdagen samma begäran
som nu i år föreligger.

Anledningen till avslaget var inte den
att denna investering inte ansågs motiverad
ur driftsekonomiska synpunkter.
Det rådde ingen som helst meningsskiljaktighet
om att ur driftssynpunkt
vore en investering av denna nya pappersmaskin
vid Tumba starkt motiverad.
Anledningen till att begäran om
anslag trots detta avslogs av riksdagen
var i stället, såsom det heter i motiveringen
i bankoutskottets utlåtande, det
rådande ekonomiska läget, som nödvändiggjorde
återhållsamhet. Beträffande
investeringen anförde utskottet att det

borde övervägas, om icke den föreslagna
utbyggnaden kunde ske etappvis.

Det var sålunda det rådande ekonomiska
läget som var anledningen, och
utskottet ansåg att man, innan en dylik
investering företogs, borde invänta
förändrade ekonomiska förhållanden.
Nu ha de ekonomiska förhållandena
sedan i fjol höstas uppenbarligen ändrats,
men inte i den riktning, som riksdagen
förutsatte. Tvärtom. Motivet för
riksdagens avslag i fjol höst måste ju
nu vara mycket starkare, ty om förhållandena
i fjol höst ansågos olämpliga
för företagande av denna investering,
måste förhållandena för närvarande
vara ännu olämpligare. Skulle
det sålunda vara någon mening med
riksdagens beslut i fjol och var motiveringen
för detta beslut inte bara prat,
måste riksdagen i konsekvens därmed
avslå förslaget i år.

Nu har emellertid första kammaren
redan biträtt utskottets nu föreliggande
förslag och sålunda bifallit ett anslag
av 400 000 kronor till den berörda
pappersmaskinen. Med hänsyn till den
knappa tiden och för att undvika en gemensam
votering, som i så fall skulle
få företagas redan i morgon, skall jag,
herr talman, trots vad jag sålunda anfört,
avstå från att göra något yrkande
i frågan.

Herr HALLBERG: Herr talman! Med
hänsyn till att reservanten herr Severin
inte gjorde något yrkande, vill jag
inskränka mig i huvudsak till att yrka
bifall till utskottets förslag.

Jag begagnar emellertid tillfället att
säga en sak, som icke står i utskottets
utlåtande men som jag tror har ett visst
värde och därför bör finnas antecknad
i riksdagens protokoll. Det har nämligen
inträffat det mycket egendomliga förhållandet
vid Tumba sedelpappersbruk
att i olikhet med vad fallet är med alla
andra papperssorter, som framställas

132 Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Komplettering av riksstatsförslaget m. m.

i vårt land, har det skett ett förbilligande
i framställningen av sedelpapper.
Kostnaderna för annat papper, finpapper
isynnerhet, ha ju ökat under
den senare tiden ända upp till 300 procent.
Tack vare rationaliseringsåtgärder,
som vidtagits under den nuvarande
ledningen, har detta sedelpapper, som
för några år sedan kostade 15 kronor per
1 000 blanketter om ungefär 1 kg, under
åren 1948, 1949 och 1950 kunnat
framställas för endast 10 kronor för
samma mängd. Detta gynnsamma förhållande
beror på, som jag nämnde,
att man numera har en effektiv ledning
för Tumba sedelpappersbruk, som
också lyckats göra pappersbruket till
självförsörjande, vilket det inte varit
tidigare. Det nu föreliggande förslaget
utgör ett led i en fortsatt rationalisering
och ett förbilligande av driften.

Jag tillåter mig med det anförda, herr
talman, att yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 19.

Föredrogos vart för sig bankoutskottets
utlåtanden:

nr 29, i anledning av väckt motion
om riksdagspension åt förre riksdagsledamoten
A. N. Sjöström;

nr 30, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret förslag angående fortsatt
utgivande av otryckta ståndsprotokoll;
och

nr 31, i anledning av väckta motioner
angående ersättning åt ledamot av
allmänt kyrkomöte.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 20.

Komplettering av riksstatsförslaget m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående komplettering av

riksstatsförslaget för budgetåret 1951/
52, m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bankoutskottet, jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 20 april 1951 dagtecknad
proposition nr 206 hade Kungl. Maj:t
förelagt riksdagen frågan om komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1951/52 och vissa därmed sammanhängande
spörsmål.

Propositionen hade såvitt den avsåg
avdelningen VI av chefens för finansdepartementet
anförande till det vid
propositionen i utdrag fogade statsrådsprotokollet
över finansärenden den 20
april 1951 hänvisats till bankoutskottet.

Under nämnda avdelning hade departementschefen
i anslutning till vad
i propositionen anförts om möjligheterna
att begränsa statens anspråk på
kapitalmarknaden anmält ett av 1949
års investeringskommitté framlagt förslag
med riktlinjer för den kommunala
lånekontrollen, åsyftande att i nuvarande
läge öka skattefinansieringen av
vissa kommunala investeringar.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två i anledning
av propositionen väckta, likalydande
motioner, den ena i första kammaren
under nr 497 av herr Ohlon, den
andra inom andra kammaren under nr
631 av herr Svensson i Ljungskile m. fl.,
vari hemställts, »att riksdagen med anledning
av vad i propositionen under
avdelning VI anförts måtte uttala sin
anslutning till de synpunkter, som i
motionerna utvecklats».

Utskottet hemställde, att riksdagen,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts förevarande
proposition, i vad propositionen
hänvisats till bankoutskottet, dels
ock likalydande motionerna I: 497 och
II: 631, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet i motiveringen
anfört.

Reservationer hade avgivits:

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24.

133

I. av herrar Severin och Hallberg,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen, i anledning avKungl.
Maj:ts förevarande proposition, i vad
propositionen hänvisats till bankoutskottet,
måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

2) att likalydande motionerna I: 497
och II: 631 måtte, i den mån de icke
kunde anses besvarade genom vad reservanterna
anfört och hemställt, av
riksdagen lämnas utan åtgärd;

II. av herr Boo, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr SEVERIN: Herr talman! Denna
debatt borde egentligen föras mot bakgrunden
av det meningsutbyte som försiggick
i lördags kring bankoutskottets
utlåtande nr 20, alltså rörande den
ekonomiska politiken. Båda utlåtandena
röra ytterst samma problem, nämligen
önskvärdheten av att hejda penningvärdeförsämringen
genom att hålla investeringarna
inom sparandets ram och
dämma upp kreditexpansionen. Det är
ju självklart att en kommunal upplåning
har alldeles samma verkan på
kapitalmarknaden som en .statlig eller
en enskild upplåning.

Att låneanspråken från olika håll varit
större än sparandet ha alla varit
villiga att medge. Fullständig enighet
har också rått om nödvändigheten av
att begränsa bankutlåningen om inflationen
skall hejdas. Men bankutlåningen
är ju bara den andra sidan av statens,
kommunernas och enskildas upplåning.
Bankernas utlåning kan uppenbarligen
inte minskas, om den nämnda
upplåningen ökar eller förblir oförändrad.
Nå, om detta är det naturligtvis
lätt att vinna teoretisk enighet, det
är i själva verket fullkomligt oemotsägligt.

Såsom av utskottets utlåtande fram -

Komplettering av riksstatsförslaget m. m.

går, har däremot inte någon enighet
kunnat uppnås om de praktiska åtgärder
i tankegångens riktning, som dryftas
i propositionen nr 206. Enigheten
brister alltså när man kommer till den
egna upplåningen. I denna punkt hänvisar
envar till andra och betonar nödvändigheten
av att begränsa upplåningen.

Nu har det aldrig varit meningen att
med en gång eller ens någonsin avskära
kommunernas lånemöjligheter. Det har
endast varit tal om en skälig begränsning
av samma art som den man begär
av staten och av enskilda.

Utskottet har visserligen inte principiellt
avstyrkt propositionens tankegång,
men dess hemställan sammanfaller
med den helt och hållet avvisande
motion i ämnet, som har väckts av herr
Ohlon i första kammaren och herr
Yngve Larsson i andra.

Det är för övrigt betecknande, att
just det våldsamt inflationsfientliga folkpartiet
varit verksammast i striden
mot återhållsamheten i upplåningen på
detta område. Folkpartiets motion är
den enda som har väckts i frågan. Liksom
motionärerna framhåller utskottet,
att resultatet av den pågående utredningen
bör avvaktas och vederbörande
kommunala förbund beredas tillfälle att
framföra sina synpunkter därpå innan
riksdagen gör uttalande i ämnet.

I propositionen framhålles tydligt
nog, att det inte är avsikten att förbigå
dessa kommunala förbund. I departementschefsyttrandet
heter det nämligen:
»Jag har för avsikt att i samråd
med de kommunala förbunden närmare
utreda, huru åtgärderna skola utformas
beträffande kommuner med olika
skattetryck och ekonomisk struktur
samt beträffande vilka slag av investeringar
omedelbara grundavskrivningar
rimligen kunna ifrågakomma.»

Man måste alltså säga att det i detta
hänseende är opåkallat att framhålla
önskvärdheten av att de kommunala
förbunden skola kopplas in på frågan,

134 Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Komplettering av riksstatsförslaget m. m.

eftersom Kungl. Maj:t redan före utskottets
behandling av frågan har förutsatt
detta.

Nu torde den äskade utredningen
emellertid knappast kunna komma att
presentera något statistiskt material
som avslöjar hur den tänkta återhållsamheten
kommer att verka i praktiken
för olika kommuner. Om en sådan utredning
över huvud taget kan presenteras,
kan det i alla händelser inte ske
till höstriksdagen, såsom utskottet förutsätter.

Utredningen kan till denna tidpunkt
möjligen redovisa hur det skulle ha sett
ut om begränsningen tillämpats under
åren 1945—1948. För detta har i grund
och botten relativt tillfredsställande redovisning
lämnats, och enligt denna
skulle endast i ett mindre antal fall
större begränsningar ha kunnat komma
i fråga i händelse de i Kungl. Maj:ts
proposition andragna principerna
skulle ha tillämpats under denna tid.

I de flesta fall skulle begränsningarna
ha varit tämligen måttliga. Fn statistisk
utredning om framtida verkningar
måste förutsätta kännedom om kommande
kommunala investeringar, och
även om långtidsplaner upprättats på
sina håll, kunna ju sådana inte vara annat
än en allmän ram, inom vilken
ständiga korrigeringar måste göras. Det
ligger därför i sakens natur, att de bestämmelser,
som kunna komma att fastställas,
måste ha karaktären av relativt
allmänt hållna riktlinjer. Det skulle för
övrigt med hänsyn till den stora olikheten
mellan kommunerna knappast
vara ändamålsenligt med stela detaljbestämmelser.
Vägledande måste vara en
skälig återhållsamhet med upplåningen
under nu rådande ekonomiska förhållanden,
och betydande hänsyn måste givetvis
tagas till olika kommuners praktiska
situation.

Med en sådan deklaration vilja reservanterna
tillstyrka tankegången i propositionen
samt dennas omedelbara
tillämpning intill dess en utförligare utredning
föreligger.

Det är mycket möjligt, kanske sannolikt,
att resultatet av en sådan tillämpning
skulle bli uppskov med vissa investeringar
och kanske också någon
höjning av den kommunala skatten på
sina håll. Men det är just denna investeringsbegränsning
som av alla anses
nödvändig. Under uppskovet med investeringen
kunde för övrigt en fondering
företagas för den kommande investeringen.
Därigenom skulle vi också
få ett likaledes av alla såsom nödvändigt
eller åtminstone önskvärt ansett
sparande.

I vad mån de reala bördorna på medborgarna
därigenom skulle undergå en
omedelbar stegring är ingalunda klart.
Stadsförbundet säger i sitt yttrande
över investeringsutredningens förslag:
»Kommittén synes mena, att den nu levande
generationen kommunmedlemmar
i allt väsentligt skulle påtaga sig
kostnaderna både för återställande av
investeringsbalansen och för nya investeringar.
» Först och främst vill jag
säga, att uttrycket »i allt väsentligt» är
en betydande överdrift. Det har aldrig
varit fråga om annat än en skälig återhållsamhet.
I Stadsförbundets yttrande
ligger vidare att det skulle vara möjligt
att på kommande generationer överskjuta
bördan av dagens investeringar.
Sådant är naturligtvis möjligt för en
eller annan enskild liksom också för en
eller annan kommun. För det svenska
samhället i dess helhet är det inte möjligt.
Tagen som helhet måste varje generation
bära sina investeringar, och
den kan inte överskjuta något på kommande
generationer annat än möjligen
genom kapitalförtäring. Detta sammanhänger
med det faktum, att om en upplåning
skall ske, måste också någon
spara och låna ut. Nu ha vi länge hållit
på med att låna mer än vad som
sparats, och vi känna alla resultatet.

Ju längre vi fortsätta med denna process,
dess hastigare sjunker också
mängden av de medel som stå oss till
förfogande för utlåning, ty det frivilliga
sparandet håller på att nedgå, sam -

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24. 135

tidigt som låneanspråken iiro i stigande.
Propositionens tankegång var att även
via kommunernas investeringar söka
hejda inflationsprocessen, att påverka
den inom vissa gränser, så långt man
skäligen kunde nå.

Det är inte fråga om annat än att
kommunerna såväl som andra ha skyldighet
att i denna situation söka begränsa
sig. Kommunernas investeringar
äro dock inte alldeles obetydliga. De
kunna väl uppskattas till 1 200 miljoner
kronor om året, och redan en blygsam
avprutning på dessa investeringar skulle
inte vara betydelselös.

Reservanterna ställa sitt yrkande så,
att Kungl. Maj:t i avvaktan på en kommande
utredning dock, intill dess denna
föreligger, med beaktande av alla de
hänsyn, som i propositionen anföras,
skall tillämpa de i propositionen angivna
riktlinjerna.

Med hänsyn härtill, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till den med I betecknade
reservationen.

Herr LARSSON i Stockholm: Herr talman!
Då jag såsom motionär i detta
ärende har begärt ordet och får det vid
denna nattliga timme, står jag under
ett hårt tryck dels att i görligaste mån
spara kammarens tid vartill jag samtidigt
uppmuntras av sannolikheten av att
kammaren följer första kammarens bifall
till bankoutskottets hemställan. Å
andra sidan nödgas jag dock under
några minuter ta tiden i anspråk med
hänsyn till den utomordentliga betydelse
för kommunernas kapitalhushållning,
som Kungl. Maj:ts här skisserade
förslag har. Förslaget har väckt oro
överallt på kommunalt håll.

Jag ber att få försäkra bankoutskottets
värderade ordförande, att det inte
ligger några politiska hiavsikter bakom
den motion som jag har varit med om
att framföra. Vad som ligger bakom är
uteslutande hänsyn till de besvärligheter
— jag är rädd för att de äro mycket
betydande — som ett genomförande

Komplettering av riksstatsförslaget m. m.

av den princip, som, om ock oklart,
skymtar i den kungliga propositionen,
skulle medföra i det nuvarande läget.
Denna princip måste ju dock anses innebära
att varje kommunal kapitalinvestering
skall finansieras i första hand
med en grundavskrivning av skattemedel
— eller fonderade medel —• på 25
procent. Det har sagts av bankoutskottets
ordförande, att den summariska
översikt av hur detta skulle ha verkat
under åren 1945—1948, som återfinnes
i utskottets utlåtande, ger ganska lugnande
resultat. Jag är rädd att så icke
är fallet.

Det sägs visserligen i denna summation
av den kommunala finansstatistiken,
att de kapitalinvesteringar, som
städerna ha gjort under denna tid, allenast
till 63 procent finansierats av lånemedel.
Förhållandena äro emellertid
varierande, och i Stockholm kommer
man upp till 100 procent. Då jag nu har
närmare kännedom om Stockholms
stads finanser och vidare såsom tidigare
ordförande i Stadsförbundets finansråd
icke är alldeles främmande för
de övriga städernas finanser, blev jag
avsevärt förvånad när jag såg den siffra
som återges i utskottsutlåtandet. Jag
gjorde en liten undersökning, som var
lätt att göra, och det visade sig genast
att uppgiften beror på att det kapitalbegrepp,
som man tillämpar i den kommunala
finansstatistiken från de olika
städerna, är högst varierande. I Stockholm
är det sålunda en mängd av de
saker vi skaffa oss med skattemedel som
vi icke taga upp som kapitaltillgångar,
nämligen sådant som är av inventarienatur,
medan de i andra städer föras
på kapitalbudgeten, ehuru de finansieras
av skattemedel. Vi taga upp dessa
anskaffningar på driftbudgeten och
skriva av dem omedelbart; vi ta alltså
aldrig upp dem såsom kapitaltillgångar.
Det skulle visserligen vara besvärligt,
men icke möta några sakliga svårigheter
att så lägga om vår bokföring, att
vi införde samma kapitalbegrepp som

136 Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Komplettering av riksstatsförslaget m. m.

t. ex. Göteborg och Malmö och då skulle
vi komma till enahanda resultat som
dessa städer.

Jag tror emellertid inte att det är sådana
resultat man syftar till, utan meningen
är att man skall åstadkomma en
verklig merbelastning på skattebudgeten
med denna grundavskrivning. Det
måste ju vara meningen. Jag vill då i
första hand säga, att jag i likhet med
utskottet och i överensstämmelse med
ordförandens uttalande i hans reservation
behjärtar önskvärdheten av att vi
i nuvarande läge tillämpa så restriktiva
principer som möjligt i fråga om den
kommunala investeringspolitiken. Jag
får emellertid säga, att i avvaktan på
att vi få något klarare besked om vad
de nya principerna för låneliushållningen
skola innebära är ju byggnadsregleringen
ett mycket effektivt verkande
medel när det gäller de kommunala
investeringarna. Den har faktiskt
medfört att vi som alla veta ha mycket
stora uppdämda investeringsbehov,
inom alla kommuner, främst när det
gäller byggnader, som dock äro av elementär
betydelse för den samhälleliga
verksamheten. Jag tänker då särskilt på
skolorna, där vi allenast i Stockholm ha
ett uppdämt behov från de fyra—fem
sista åren på 40 miljoner kronor. Denna
siffra torde ju visa, att de medel, som
Kungl. Maj:t redan har till sitt förfogande,
äro utomordentligt effektiva och
att man därför borde kunna vänta något
halvår, tills man får litet klarare
besked om vad de nya principerna
skulle innebära.

Söka vi emellertid tänka oss hur det
skulle se ut om man tillämpade dessa
principer i den budgetsituation, som vi
emotse mot slutet av året, tror jag att
man har anledning att bli ganska förskräckt,
ty denna situation är, som alla
veta, präglad av att kostnader och löner
stiga, medan däremot det skatteunderlag,
på vilket vi räkna våra inkomster,
släpar efter med två år. Följden är
den, att vi nog allmänt måste räkna
med betydande kommunala skattehöj -

ningar. Skulle därtill då läggas, att vi
skulle behöva betala 25 procent direkt
av skattemedel för våra investeringar,
även med de begränsningar som nu antydas
i utskottets utlåtande, är det ju
uppenbart att detta skulle komma att
verka ytterst besvärande på den kommunala
budgeten.

Herr talman! Jag tror att jag med
detta har angivit huvudsaken i de kommunala
invändningarna mot Kungl.
Maj:ts förslag, sådant det avtecknats i
den kungl. propositionen. Utskottets utlåtande
lämnar ju ytterligare några upplysningar
om det sätt, på vilket den
igångsatta, men säkerligen långt ifrån
avslutade utredningen tänker sig att
lösa denna fråga, och jag är för min del
tacksam för att utskottet i det svävande,
osäkra läge, som saken nu befinner sig
i, vill avvakta denna utrednings fullbordande
och de kommunala instansernas
granskning av utredningens resultat innan
riksdagen tager definitiv ställning
till de nya principerna för kapitalhushållningen.
Det är ju i huvudsak dessa
synpunkter vi ha framhållit i vår motion,
och därmed måste vi för vår del
vara till freds.

Jag ber att få hemställa, att kammaren
måtte i likhet med första kammaren
bifalla bankoutskottets hemställan.

Herr FAST: Herr talman! Jag skall
försöka fatta mig kort. Jag tycker inte
att det är någonting orimligt att även
kommunerna deltaga i den investeringsbegriinsning,
som i nuvarande läge är
nödvändig. Så har också skett dels genom
den prövning av de kommunala
lånen som ägt rum hos Kungl. Maj:t,
dels genom byggnadsregleringen. Vad
låneprövningen beträffar har jag den
bestämda uppfattningen, att den icke
liar varit ändamålsenlig utan att ett organ
bör skapas, som på ett lämpligare
sätt kan handhava denna verksamhet
än den nuvarande finansrådsorganisationen.

Jag har också fattat saken på det sättet,
att det på detta område är nödvän -

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24. 137

digt att gå fram med en viss varsamhet
och att man inte kommer någon vart
med schematiska i förväg uppställda
regler, som ovillkorligen måste följas.
Och någon annan mening har jag inte
kunnat utläsa ur vare sig utskottsutlåtandet
eller propositionen. Det är ju alldeles
självklart att man vid en sådan
prövning måste taga hänsyn till objektets
varaktighet, dess nödvändighet och
nyttighet, liksom amorteringstidens
längd, som härvidlag spelar en mycket
betydande roll, och därutöver naturligtvis
till kommunernas ekonomiska
bärkraft. Komme ett sådant kommunalt
finansråd till stånd, som kommittén har
skisserat, tror jag att man har möjligheter
att taga nödiga hänsyn och även
uppnå goda resultat.

Jag har ju tidigare såsom medlem av
kommunallånesakkunniga sysslat en
smula med detta ärende. Jag måste ju
säga att såsom helhet betraktad — det
kanske inte skadar om det säges i
denna debatt — har undan för undan
kommunernas förmögenhet stegrats.
Våra kommunalmän ha ingenting förslösat
— det måste man medge.

Herr talman, jag måste emellertid
med ett ord beröra även en annan sak.
Såvitt jag har kunnat utläsa ur detta utlåtande
och den kungl. propositionen,
anser man icke att vad som här föreslås
skulle vara tillämpligt på landstingen.
För detta skulle jag naturligtvis
uttala en mycket stor tacksamhet.
Jag tror dock att det är ett misstag att
man har undantagit landstingen, ty den
goda ekonomiska ställning som landstingen
hittills ha haft kommer icke att
bestå. När de nya lönerna ha slagit igenom
och minskningen av skattekroneantalet
som är en följd av de höjda ortsavdragen,
har gjort sig märkbar plus de
kostnadsstegringar, som åtfölja höjda
materialkostnader o. s. v., komma vi
inom landstingen i det läget, att det
inte blir möjligt att handha våra finanser
riktigt efter samma grunder som
hittills, såvida man inte skulle på ett

Komplettering av riksstatsförslaget m. m.

alldeles särskilt orimligt sätt på en gång
höja skatten. Det blir man ju tvungen
att göra ändå — jag räknar med en höjning
av 1 krona till 1: 50 för landstingets
vidkommande. Men då äro vi uppe i
en sådan skatt att den tillsammans med
kommunalskatten kommer att kännas
mycket betungande.

Det är emellertid ytterligare en sak
att observera i detta sammanhang, och
det är att de städer, som icke deltaga
i landsting, ha precis samma uppgifter
att fylla som vi ha i landstingen. Vi ha
till och med på vissa områden samarbetat
med dessa städer i fråga om både
driften och byggandet. Jag har velat
säga detta därför att jag tror, att det
kommunala finansorganet kommer att
bli ändamålsenligare, om det blir tre
parter som samverka i detsamma än
om det bara är två; då kanske det lättare
kan ske en utjämning mellan de
stridiga intressen som kunna komma
att uppstå.

Om nu detta ärende skall tillbaka till
riksdagen sedan man närmare utrett
huru de ifrågasatta åtgärderna komma
att verka i praktiken, hoppas i varje
fall jag, att detta icke skall utgöra något
hinder för att man redan efter mycket
kort tid kan få det kommunala finansorganet
att börja sitt arbete. Därmed
tror jag att åtskilligt är vunnet. Huruvida
man i det sammanhanget har ett
behov av en omarbetning av fondlagen,
kan jag inte yttra mig om i nuvarande
stund. Det är emellertid mycket möjligt
att så kan vara fallet, och under sådana
förhållanden vill jag säga, att man i
kommunallagskommittén har för avsikt
att inarbeta fondlagen i den nuvarande
kommunallagen, med väsentliga förändringar
och förkortningar. Om det
skulle visa sig nödvändigt — vilket jag
icke tror — är det emellertid ingenting
som hindrar, att man gör en provisorisk
ändring i fondlagen.

Jag har, herr talman, ingenting alt
erinra mot vad utskottet har hemställt.

138 Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Komplettering av riksstatsförslaget m. m.

Herr SKÖLDIN: Herr talman! Bankoutskottet
har ju i andra sammanhang
uttalat att det är nödvändigt med en åtstramning
på det ekonomiska området.
Och då får det väl anses naturligt att
utskottet i detta sammanhang har givit
sin principiella anslutning till att den
relativt stora sektor inom vårt ekonomiska
liv, som våra kommuners verksamhet
omfattar, även borde bli underkastad
en viss åtstramning. Propositionen
går ut på att årets riksdag skall
tillkännagiva sin anslutning härtill, och
man räknar med att kommunerna redan
i årets stat, som skall fastställas i oktober
månad, skola kunna beakta de
gjorda framställningarna.

Det var detta förslag om en snar tilllämpning
av de nya principerna som
verkade mest avskräckande på oss kommunalmän,
och vi ansågo det vara uteslutet
att tillämpningen skulle bli så
brådstörtad. Det är självklart att kommunerna
få lov att ha tid på sig till att
lägga upp fonder för att klara de utgifter
som man måste vidkännas genom
att man inte kommer att få lyfta lån
på samma sätt som man tidigare har
gjort.

Nu har det ju vid de föredragningar
av sakkunniga som vi haft i bankoutskottet
framgått, att det knappast är
troligt att de siffror som anförts i propositionen
komma att bli tillämpade.

I det sammanhanget presenterades det
också en redogörelse för huru den
föreslagna begränsningen av lånefinansieringen
skulle ha drabbat våra kommuner,
därest man hade tillämpat den
åren 1948—1949. Dessa siffror utvisade
ingalunda något avskräckande resultat.
Men orsaken därtill är ju att det på
grund av de investeringsbegränsningar,
som redan måst genomföras och som
drabbat kommunerna i alldeles oerhört
hög grad, obestridligen varit ganska
gott om pengar ute i kommunerna. På
grund av denna goda penningtillgång
ha kostnaderna för arbeten, som annars
skulle ha uppförts på lånestat, i stället

täckts genom utdebiteringar. Och om
man tar detta förhållande till utgångspunkt
för sitt bedömande av det nuvarande
läget, skulle man ju kunna säga,
att de önskemål som de som företrädde
kommittén i utskottet ha haft redan
till större delen ha blivit beaktade i
våra kommuner.

Med hänsyn till den sena timmen och
då första kammaren redan har fattat
beslut i ärendet praktiskt taget utan
någon debatt, hemställer jag, herr talman,
med dessa ord om bifall till utskottets
hemställan.

Herr MALMBORG i Stockholm: Herr
talman! Man blir ju något förvånad över
att ett förslag i frågan om de kommunala
investeringarna framlägges efter
en sådan — skola vi säga — klen utredning.
Det behövs nog en grundligare
penetrering av detta spörsmål. Vi måste
ha klara övergångsregler, så att man
kan inrikta sig på ett successivt genomförande
av förslaget. Även med en reducering
av de sakkunnigas intentioner
skulle ett genomförande av förslaget
för Stockholms stad innebära en höjning
av den kommunala skatten med
cirka 1:50. Jag är inte tillräckligt
initierad i Stockholms finanspolitik för
att kunna lämna en alldeles exakt siffra
i fråga om verkningarna. En dylik sak
borde ju de sakkunniga ha utrett, men
en sådan utredning föreligger inte.
Ingen vet i själva verket hur förslaget
skulle verka. Man har inte haft lämpligt
och tillräckligt material för sitt
bedömande. Jag är övertygad om att
ändringen kommer att drabba många
städer ute i landet minst lika hårt, kanske
ännu hårdare än Stockholm. Därför
är problemet inte bara ett storstadsproblem
och inte heller ett stockholmsproblem.
Stockholm har visserligen
kommunalskatt på endast 8 kronor
men genom de ändringar i de kommunala
ortsavdragen som riksdagen be -

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24. 139

slutat, genom lönerörelserna och prisstegringarna
torde man få räkna med
en 3 å 4 kronor högre kommunalskatt
här i Stockholm. Skola vi sedan lägga
på dessa 1: 50, blir det en skattestegring,
som förefaller åtminstone mig
orimlig. Medborgarna skulle få en alltför
kraftig höjning av kommunalskatten
utan att den kommunala servicen
förbättrades. Och denna höjning skulle
endast vara beroende på det förändrade
penningvärdet och att man lägger
sig till med ändrade principer för den
kommunala finanspolitiken.

Om förslaget skulle genomföras utan
vidare fruktar jag att detta skulle resultera
i allvarliga försämringar i den
kommunala standarden på alla områden,
främst på det sociala och kulturella
området. Man kommer att gripas
av ett besparingsraseri ute i kommunerna
som kan gå ut över de sämst
ställda i samhället. Slutligen får man
inte glömma bort, att kommunalskatten
är proportionell och inte progressiv,
och därigenom komma de sämst
ställda att drabbas ytterligare.

Herr talman! Även om man helhjärtat
stöder regeringens strävanden att
begränsa investeringarna och rädda
penningvärdet vill jag säga, att åtgärder
i en sådan riktning måste ske på
grundval av ett utförligare och mera
genomarbetat material än det i detta
fall föreliggande. Det kan eljest hända,
att man kastar ut barnet med badvattnet
och försummar samhällsviktiga intressen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till bankoutskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
av herrar Severin och Hallberg avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Reglering av priserna på fisk m. m.

§ 21.

Föredrogos vart efter annat:

bankoutskottets memorial nr 34, angående
uppskov med behandlingen av
ett av fullmäktige i riksgäldskontoret
överlämnat förslag angående avlöningsoch
anställningsvillkor för riksdagens
tjänstemän jämte i detta ämne väckt
motion; samt

första lagutskottets memorial och utlåtande: nr

31, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition nr 200 med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 2 §
4:o), 14:o), 15:o) och 16:o) lagen den
26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt, dels väckt motion
om ändrad lydelse av 18 kap. 10 § 2
och 3 mom. strafflagen, dels ock väckt
motion om utredning angående förbättrade
möjligheter att behandla sexualbrottslingarna;
och

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 4:o), 14 :o),
15 :o) och 16:o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda memorial och utlåtande hemställt.

§ 22.

Reglering av priserna på fisk m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 40, med anledning av dels i
statsverkspropositionen gjord anmälan
rörande frågan om medel till kostnader
för kvalitetskontroll vid export av fisk
och fiskprodukter m. m., dels Kungl.
Maj:ts proposition angående reglering
av priserna på fisk under budgetåret
1951/52 m. in. jämte i anslutning härtill
väckta motioner.

I en till riksdagen den 9 februari 1951
avlåten, till utskottet hänvisad proposition,
nr 81, hade Kungl. Maj:t under

140 Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Reglering av priserna på fisk m. m.

åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag föreslagit
riksdagen att medgiva, att för tiden till
och med den 30 juni 1952 reglering av
priserna på fisk ävensom av exporten
av fisk av vissa slag måtte anordnas i
huvudsaklig överensstämmelse med de
grunder, som förordats i propositionen.

I samband med berörda frågor hade
utskottet behandlat ett antal inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade
motioner.

I motionerna I: 356 av herr Hällgren
m. fl. och 11:467, likalydande, av herr
Utbult m. fl. hade hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av förevarande
proposition måtte besluta, att de
statslån, å vilka prisregleringsföreningarna
Västkustfisk, Sydkustfisk och Ostkustfisk
åtnjöte räntefrihet under innevarande
budgetår, även måtte vara
räntefria under budgetåret 1951/52.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen, med bifall till Kungl.
Maj:ts framställning ävensom med avslag
å motionerna I: 356 och II: 467
samt I: 363 och II: 480, måtte medgiva,
att för tiden till och med den 30 juni
1952 reglering av priserna på fisk ävensom
av exporten av fisk av vissa slag
måtte anordnas i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder, som förordats
i propositionen;

2) att motionerna I: 289 och II: 346
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Antby, Ahlsten och Utbult, vilka ansett
att utskottet bort biträda yrkandet i
motionerna I: 356 och II: 467 och i enlighet
därmed under 1) hemställa, att
riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt med bifall till motionerna
I: 356 och II: 467 ävensom med
avslag å motionerna 1:363 och 11:480,
måtte medgiva, att för tiden till och med
den 30 juni 1952 reglering av priserna

på fisk ävensom av exporten av fisk av
vissa slag måtte anordnas i huvudsaklig
överensstämmelse med de grunder, som
reservanterna förordat.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr UTBULT: Herr talman! Efter det
senaste världskrigets slut bildades vissa
prisregleringsföreningar såväl på västkusten
som på syd- och ostkusten för
att tillvarataga överskottsfångster av
fisk som inte kunde säljas till vissa
minimipriser. De föreningar som bildades
ägas av fiskarena själva, som ha
satsat ett visst rörelsekapital i desamma.
Dessa prisregleringsföreningars
uppgift inskränker sig inte bara till att
övertaga all den överskottsfisk som icke
kan säljas till vissa minimipriser, vilka
äro fastställda och godkända av jordbruksnämnden
och regeringen, utan de
skola också se till, att de osålda fiskpartierna
tillvaratagas på bästa sätt,
t. ex. saltas och konserveras, för att
senare försäljas till bästa möjliga priser.
Fiskarena äro också tillförsäkrade
ett visst garantipris på denna överskottsfisk.
Det är att lägga märke till
att dessa av myndigheterna fastställda
minimi- och garantipriser inte äro av
den storleksordningen, att det går att
bygga ett lönande fiske på dem. De ha
tillkommit för att hindra att fiskpriserna
vid större tillörsel skola gå helt
i botten.

För att dessa prisregleringsföreningar
skola kunna utbetala garantipriserna
och taga hand om all överskottsfisk
behöva de ett ganska stort kapital. För
detta ändamål har det bestämts att
jordbruksnämnden skall taga ut en
prisregleringsavgift på all försåld fisk.
Jordbruksnämnden förvaltar dessa
pengar och betalar ut dem till de olika
föreningarna i den mån dessa behöva
ha ett pristillägg på den fisk som blir
överskottsfisk. De här nämnda prisregleringsavgifterna
tillsammans med de

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24.

141

belopp, som föreningarna få in på den
i andra hand försålda överskottsfisken,
utgör det kapital som prisregleringsföreningarna
ha att utbetala som garantipris
till fiskarena. Något som helst
statsanslag har hittills icke utgått till
prisregleringsföreningarna, utan de ha
fått klara sig på de regleringsavgifter,
som influtit. Föreningarna ha förutom
sitt eget kapital disponerat över ett av
staten erhållet lån, som har varit räntefritt,
och dels ett av staten garanterat
riksbankslån, på vilket vanlig ränta har
utgått.

I propositionen nr 81 till årets riksdag,
där dessa spörsmål redovisas, föreslås
bland annat, att på det lån som
föreningarna förut och även under
detta budgetår erhålla räntefritt, skall
under nästa budgetår ränta utgå, visserligen
endast på halva lånebeloppet.
Prisregleringsföreningarna ha genom
fiskets tillbakagång, försämrade priser
för fisken, svårigheter att exportera
och stora omkostnader för sin utrustning
kommit i ett mycket sämre läge
än förut. Detta förhållande understrykes
såväl av Sveriges fiskares riksförbund
som av jordbruksnämndens fiskeråd.
Både jordbruksnämnden och departementschefen
understryka att läget
blivit försämrat för föreningarna. Sverikes
fiskares riksförbund har i skrivelse
av den C september 1950 till
Konungen bland annat anfört, att fiskets
lönsamhet försämras under trycket av
sjunkande inkomster och stigande kostnader
och att denna försämring får
desto allvarligare följder för fiskarebefolkningen
som levnadskostnaderna
samtidigt stiga, att medan övriga samhällsgrupper
under senare tid erhållit
betydande kompensation för de fördyrade
levnadskostnaderna, har fiskarebefolkningens
inkomstläge sjunkit och
att prisregleringsföreningarna böra erhålla
möjlighet att genomföra den höjning
av minimi- och garantipriser, som
motsvarar det nuvarande kostnadsläget
och som erfordras för att fisket skall

Reglering av priserna på fisk m. m.

uppnå skälig lönsamhet. Av denna orsak
är det enligt förbundets mening
nödvändigt att under kommande budgetår
ökade medel på ett eller annat
sätt kunna ställas till förfogande för
finansiering av prisreglering av fisk.

I fråga om räntefriheten på lånen
även för nästa budgetår anför jordbruksnämnden
bland annat, att ökade
anspråk i form av höjda garantipriser
kunna komma att ställas på prisregleringsföreningarna
till följd av omkostnadsstegringar
och den allmänna fördyringen
i levnadskostnaderna. Med
hänsyn härtill har nämndens råd för
fiskregleringsfrågor enhälligt förordat,
att fortsatt räntefrihet för prisregleringsföreningarnas
lån — med undantag
för riksbankskrediterna — skall beviljas
för ytterligare ett budgetår.
Nämnden förklarar sig för sin del icke
ha något att erinra mot att så sker.
Departementschefen är inne på samma
ståndpunkt och menar, att föreningarna
kunna komma i den ställningen,
att de behöva bättre stöd än vad de ha
haft hittills. Jordbruksutskottet har instämt
i departementschefens uttalande
härom.

Prisregleringsföreningarna ha hittills
icke erhållit en enda krona i statsanslag,
utan de ha fått leva på vad som
kommit in i prisregleringsavgifter på
fisken, och det är pengar, som fiskarena
betrakta som sina egna. I stället
för den lilla hjälp, som departementschefen
har föreslagit, nämligen att föreningarna
skola få åtnjuta fortsatt räntefrihet
på halva beloppet av sina statslån,
borde de ha fått ett ordentligt stöd
av statsmakterna.

Herr talman! Jag skall inte fördjupa
mig i detta resonemang. Jag konstaterar
endast att fiskets lönsamhet har
försämrats under trycket av sjunkande
inkomster och stigande omkostnader;
att fiskarbefolkningens inkomster ha
minskat, samtidigt som levnadskostnaderna
ha stigit och andra samhällsgrupper
ha erhållit betydande kompen -

142 Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Reglering av priserna på fisk m. m.

sationer härför; att ifrågavarande prisregleringsföreningar
hittills icke ha erhållit
något som helst statsbidrag för
sin verksamhet — frånsett räntefriheten
på vissa lån; att föreningarna ha
fått klara sig på de avgifter, som ha
uttagits på fisken vid förstahandsförsäljningen;
att såväl jordbruksnämnden
som departementschefen har konstaterat,
att prisregleringsföreningarna
kunna förväntas råka i svårigheter på
grund av här nämnda orsaker samt att
föreningarna med anledning härav i
första hand böra få disponera sina
statslån räntefritt även för nästa budgetår.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Häruti instämde herrar Ahlsten och
Andersson i Ronneby.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring,
som föreslagits i den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Utbult begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 40, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring, som föreslagits i den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

ning; och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 23.

Föredrogos vart för sig:

jordbruksutskottets memorial nr 41,
angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade ärenden;
samt

andra lagutskottets utlåtande och memorial: nr

31, i anledning av väckta motioner
angående viss översyn av lagen om
förenings- och förhandlingsrätt; och

nr 33, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till livsmedelsstadga
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, dels ock i
ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda memorial och utlåtande hemställt.

§ 24.

Anmäldes och godkändes sammansatta
stats- och första lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 321, till
Konungen i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående löne- och
pensionsreglering för präster m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

§ 25.

Till bordläggning anmäldes statsutskottets
memorial:

nr 178, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1950/51; och

nr 179, angående statsregleringen för
budgetåret 1951/52.

§ 26.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.41 på natten.

In fidem
Gunnar Britth.