1951 ANDRA KAMMAREN Nr 23 (Riksdagens protokoll 1951:23)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1951 ANDRA KAMMAREN Nr 23

Lördagen den 26 maj.

Debatter m. m.

Lördagen den 26 maj fm.

Riksbankens sedelutgivning m. m............................. 3

Lördagen den 26 maj em.

Riksbankens sedelutgivning m. m. (Forts.) .................... 64

Löne- och pensionsreglering för präster m. m................... 78

Bidrag till fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala.............. 112

Anslag till ny ungdomsanstalt för svårbehandlade m. m.:

Ny ungdomsanstalt för svårbehandlade...................... 114

Byggnadsarbeten vid egendomen Hildero .................... 135

Yinstutlottning i samband med lönesparande .................. 138

Samtliga avgjorda ärenden.

Lördagen den 26 maj fm.

Bankoutskottets utlåtande nr 20, ang. förslag till lag med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning, m. m........... 3

Lördagen den 26 maj em.

Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande nr 2, ang. löne och

pensionsreglering för präster m. m..................... 78

Statsutskottets utlåtande nr 167, ang. anslag till skolöverstyrelsen m. m. 112

— nr 168, ang. vissa anslag till universiteten .................. 112

— nr 169, ang. anslag till privatläroverk m.m................. 112

— nr 170, ang. anslag till ny ungdomsanstalt försvårbehandladem. m. 114

— nr 171, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (vissa avskrivningar
av nya kapitalinvesteringar)........................ 137

— nr 172, ang. stat för riksgäldsfonden ...................... 137

— nr 175, ang. anslag till avskrivning av nya kapitalinvesteringar 137

— nr 176, ang. anslag till vissa vägreparationer ................ 137

1 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 23.

Nr 23.

Innehåll.

Sid.

Bankoutskottets utlåtande nr 18, ang. vissa ändringar i personalorganisationen
för riksgäldskontoret och riksdagens ekonomibyrå .. 137

— nr 19, ang. ändrad löneställning för vissa chefstjänstemän vid riksdagens
verk, m. m..................................... 137

— nr 32, ang. regleringen av utgifterna under huvudtiteln Riksdagen

och dess verk m. m..................................... 137

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

Lördagen den 26 maj.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Föredrogos, men bordlädes åter andra
lagutskottets utlåtande och memorial
nr 31 och 33.

§ 2.

Riksbankens sedelutgivning m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m. jämte i ämnet
väckt motion, m. m.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet Sköld hade tillkännagivit, att
han i samband med behandlingen av
detta ärende komme att besvara herr
Ståhls interpellation angående den senaste
tidens prisutveckling.

I en den 30 mars 1951 dagtecknad
proposition, nr 181, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t under åberopande
av propositionen bilagda utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag föreslagit riksdagen
att

dels antaga vid propositionen fogat
förslag till lag med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning,

dels ock medgiva, att riksbanken finge
för tiden från och med den 1 juli 1951
till och med den 30 juni 1952 vara fritagen
från skyldigheten att vid anfordran
inlösa av banken utgivna sedlar med
guld efter deras lydelse, med rätt dock
för riksbanken att, om förhållandena
därtill gåve anledning, före utgången
av nämnda tid återupptaga inlösningen
av bankens sedlar.

I samband härmed hade utskottet behandlat
ett par motioner.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet i motiveringen
anfört i fråga om utformningen av den
allmänna ekonomiska politiken;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts proposition
i denna del samt med avslag å
motionen I: 474 antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning;

3) anse de likalydande motionerna
1:216 och 11:285 besvarade med vad
utskottet i motiveringen anfört och under
2) hemställt;

4) medgiva, att riksbanken finge för
tiden från och med den 1 juli 1951 till
och med den 30 juni 1952 vara fritagen
från skyldigheten att vid anfordran inlösa
av banken utgivna sedlar med guld
efter deras lydelse, med rätt dock för
riksbanken att, om förhållandena därtill
gåve anledning, före utgången av
nämnda tid återupptaga inlösningen av
bankens sedlar.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Ewerlöf, De Geer, Domö,
Schmidt, von Seth och Gustafson i Göteborg,
vilka ansett, att utskottets motivering
bort hava annan, av reservanterna
angiven lydelse;

2) av herrar Näsgård och Persson i
Norrby, vilka ansett, att utskottets motivering
bort hava den lydelse dessa reservanter
angivit.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr SCHMIDT: Herr talman! Under
1939 före världskriget hade vi en statsskuld
på 2,o miljarder kronor, som i
huvudsak var placerad på marknaden.
Vi hade en valutareserv på ungefär 2

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Riksbankens sedelutgivning m. m.

miljarder, i dåvarande penningvärde
motsvarande nästan hela 1938 års import.
Medio av 1945, efter världskrigets
slut, var statsskulden 11 miljarder, till
ungefär 90 procent placerad på marknaden.
Valutareserven var ungefär 3
miljarder och översteg medeltalet av
1946—1947 års import. Den sista april i
år var statsskulden 12,4 miljarder, varav
3 miljarder lågo i riksbanken eller 24
procent, och endast omkring 76 procent
låg sålunda ute på marknaden. Valutareserven
uppgick inte en gång till en
miljard, och den räcker bara för en och
en halv månads import. Man konstaterar
alltså, att under de sex krigsåren
placerades statsskuldsökningen i relativt
tillfredsställande omfattning på marknaden
och att valutareserven efter denna
period var betryggande. Huru de säregna
förhållandena under denna period
medverkade till ett sådant resultat skall
jag inte fördjupa mig i. Ej heller skall jag
göra så i fråga om resultatet för perioden
1945—1950, endast erinra om apprecieringen
i juli 1946, efter vilken riksbanken
— på grund av underlåtenhetssynder
i fråga om den allmänna ekonomiska
politiken — på kort tid fick se
nästan hela sin valutareserv utbytt mot
statspapper till ett ännu större belopp.

Återgång till bättre balans i fråga om
riksbankens tillgångar på valuta och
statspapper skedde som bekant under
1949, ett förhållande som jag påpekade
i debatten förra året. Under 1950 inträdde
åter en vändning till det sämre,
vilket förhållande redan behandlats
bland annat i bankoutskottets utlåtande
nr 5 i år. Om man tar fram alldeles
färska siffror finner man, att förhållandena
fortsatt att utveckla sig i ogynnsam
riktning. Under perioden 30 april
1950—30 april 1951 har, trots att statsskulden
endast ökats med 175 miljoner,
ökningen av statspapper i riksbanken
blivit 589 miljoner, d. v. s. marknaden
har avbördat sig 414 miljoner av statsskulden
till riksbanken. För perioden
30 april 1949—30 april 1950 uppgick

statsskuldsökningen dock till 573 miljoner,
men marknaden absorberade en
ökning av statspapper med icke mindre
än 603 miljoner, d. v. s. riksbanken befriade
sig från sådana med 30 miljoner
kronor. Beträffande den centrala guldoeh
valutabehållningen, som nedgått
med drygt 200 miljoner kronor på ett
år, kan man väl knappast våga sig på
något annat uttalande än att det återstår
att se om gynnsamma »terms of
trade» och relationer mellan exportoch
importvolym utveckla sig så, att
valutareserven kan förstärkas. Det är av
utomordentlig vikt att så sker.

Tiden medger inte flera kommentarer
än som bestods i det förra bankoutskottsutlåtandet.
Men en av bankofullmäktiges
egna kommentarer avseende
det andra halvåret 1950 respektive 1949
belyser, hurusom en ungefär lika stor
betalningsmedelsförsörjning under de
två halvåren, i runt tal 550 miljoner
kronor, andra halvåret 1950 skedde genom
köp av statspapper från affärsbankerna
men andra halvåret 1949 genom
köp av valutor, en ändring som
markerar den ogynnsamma inverkan av
försämringen i bytesbalansen och de
ökade kreditanspråken. Det är naturligtvis
mera glädjande och vittnar om
större ekonomisk hälsa, att regleringen
av betalningsmedel sker genom ökning
av riksbankens valutareserv och minskning
av dess behållning av statspapper
än tvärtom. Om de offentliga betalningsmedlen,
alltså sedelmängden och affärsbankernas
tillgodohavande på checkräkning
i riksbanken, är bara kort och
gott att säga, att de ha ökats med ungefär
en halv miljard under ett år.

Herr talman, mot bakgrunden av denna
resumé av det statsfinansiella och
lånepolitiska läget kommer jag nu över
till penningpolitiken. Hittills ha vi emellertid
konstaterat, att det trots riksbankens
och riksgäldskontorets förenade
ansträngningar gått bakåt med täckningen
av det statliga medelsbehovet på
marknaden, ett förhållande som bidra -

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

ger till att förvärra situationen på det
penningpolitiska området. Penningpolitikens
mål bör väl i stort sett vara, att
betalningsmedelstillgången, penningtillgången,
så avväges, att samhället fungerar
ekonomiskt störningsfritt under bibehållande
av samhällsekonomisk balans
och framför allt att penningvärdet
bevaras. Under andra halvåret 1950 syntes
det som om riksbanken föresatte sig
att med alla kända medel slå vakt kring
penningvärdet, bland annat genom att
söka hålla en stram penningmarknad.
Riksbanken accepterade till och med en
ränteglidning och lät den korta räntan
stiga med 1 procent och den långa med
Va procent samt höjde diskontot med
V2 procent.

Men i år är det som om luften gått ur
riksbanksfullmäktige. Ibland undrar jag
om det är någon, som trots regeringsformens
§ 72 stuckit hål på riksbanksfullmäktige.
Den enda som jag tycker
fyller ut sin mantel är herr Kristensson
i Osby, men så är han också reservant.
Man synes intaga en passiv attityd inför
kreditexpansionens utveckling och
har tidvis tagit upp stödköp av obligationer.
Hur detta verkar framgår därav,
att under årets första tertial har trots
en mindre minskning av statsskulden
marknaden tillåtits avbörda sig statspapper
med mer än 100 miljoner kronor,
under det att motsvarande tid förra
året, då statsskulden ökades med drygt
300 miljoner kronor, marknaden övertog
statspapper med över 400 miljoner
kronor.

Alla punkterna i bankofullmäktiges
och bankoutskottets utlåtanden kunna
ej här tas upp. Två vill jag emellertid
visa på. Den första rör den framställning
av kreditutvecklingen, som bankofullmäktige
ge. Man säger att affärsbankerna
under tre kvartal, från 1 juli
1950 till 31 mars i år, ökat sin utlåning
med 1 103 miljoner kronor, men alt
riksbanken endast försträckt marknaden
med 307 miljoner kronor. Att så
sammanställa dessa siffror är uppen -

Riksbankcns sedelutgivning m. m.

bart missvisande. Vad riksbanken försträcker
affärsbankerna med mångfaldigas
i affärsbankernas händer i fråga
om kreditmöjligheter, i vilken grad
skall jag nu ej här diskutera. Därför är
bankofullmäktiges uttalande, »att det
primära i den utveckling, som ägt rum,
varit kreditexpansionen», diskutabelt.
Resultatet blev icke en åtstramning av
penningmarknaden.

Den andra punkten rör bankofullmäktiges
uttalande om den närmaste framtidens
penningpolitik. Jag syftar på vad
som är anfört på s. 22, andra stycket i
utskottets utlåtande nr 20. Tillåt mig
citera: »Reträffande penningpolitiken

under den närmaste framtiden vilja fullmäktige,
utan att därmed taga ställning
till den allmänna räntepolitiken, som
sin bestämda mening uttala, att i det
rådande läget ett upprepande av den
ränteglidningsprocess, som förekom
från sommaren 1950 till och med november
1950, icke bör förekomma. Skulle
en spekulation, som anteciperade en
sådan utveckling, uppstå — vissa tecken
härpå visade sig under april — ämnar
riksbanken bryta denna, även om detta
skulle medföra ett tillfälligt avsteg från
strävandena att hålla penningmarknaden
stram. Ränteförändringar skola enligt
fullmäktiges åsikt vara resultatet av
beslut, fattade av de ansvariga myndigheterna
under beaktande av tendenserna
i det rådande läget och efter övervägande
av räntans sannolika inverkan
på den ekonomiska utvecklingen i dess
helhet, och icke framkomma som konsekvens
av eftergifter åt tillfälliga, på
marknaden uppträdande spekulativa
faktorer.»

Jag frågar då: Medger denna formulering
tillämpning av en rörlig räntepolitik?
Och jag får väl räkna riksbanken
till de ansvariga myndigheterna.

Jag förmodar att det som kan ligga i
botten av detta bankofullmäktiges uttalande
är, att man ej kan avgöra hur
kreditvolymen skulle utvecklats, om
riksbanken ej vidlagit sina åtgärder un -

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Riksbankens sedelutgivning m. m.

der sommaren och hösten 1950. Utskottet
har tydligen också sina tankar däråt,
då det uttalar »att kreditexpansionen
icke avstannade eller retarderades efter
räntestegringen utan tvärtom fortsatte i
snabbare takt». Om i dessa uttalanden
ligger ett tvivel på riktigheten av riksbankspolitiken
under 1950, så vill jag
hänvisa till vår reservation i bankoutskottets
utlåtande nr 5 och tillägga, att
om man inte med en gång orkar lyfta
100 kilo ensam, så kan man kanske orka
ta 50 kilo i två »vännor», i synnerhet
om man får hjälp. Tag råg i ryggen,
riksbanken!

I fråga om den framtida ekonomiska
politiken tror jag att utvecklingen detta
år och vad som nu framhållits visar
vådorna av en passiv penningpolitik
och behovet av en aktiv och stram sådan.
En riktig allmän ekonomisk politik
är därvid en förutsättning för att bevara
den samhällsekonomiska balansen
och penningvärdet.

Bankofullmäktige och utskottet tillmäta
bland annat regleringspolitikens
hjälpmedel och skattepolitiken en stor
vikt, under det att vi varna för överskattning
därav. En aldrig så sträng
regleringsekonomi och skattepolitik kan
ej undvara penningpolitikens traditionella
hjälpmedel i en kris av nuvarande
slag, bland annat en stram kreditpolitik,
även om denna, som herr Kristensson i
Osby framhållit, leder till en räntehöjning.
Regleringsekonomi och hård skattepolitik
äro stela metoder och motverka
i det långa loppet produktionsstegring
och ökning av nationalinkomsten. De
traditionella metoderna äro rörliga,
verka automatiskt, och ju mera de tilllämpas
desto mera minska de behovet
av som utskottet säger »en på alla områden
hårdhänt politik». Det är enligt
min mening utsikter att en »hårdhänt
politik» leder till arbetslöshet, vilket i
nuvarande läge ej behöver ske med den
penningpolitik, som använder sig av
måttliga, rörliga medel, vilka när som
helst kunna ansättas, modereras eller
upphöra.

Herr talman! Som näst sista avsnitt
skulle jag vilja lämna ett bidrag till att
utjämna motsatserna i räntediskussionen
och att skingra farhågorna för konsekvenserna
av måttliga räntehöjningar.
Räntan är en kostnad, men den är också
ett pris på penningen. En räntehöjning
medför därför under vissa förutsättningar
också en höjning av penningvärdet.
En till synes liten räntehöjning,
exempelvis från 2 Va till 3 procent, innebär
i verkligheten detsamma som en
ganska stor räntehöjning, nämligen med
20 procent. Detta bottnar i den omständigheten
att enligt min uppfattning ersättningen
till kapitalet i och för sig
många gånger är ganska måttlig. Tänk
efter vad som ligger bakom uppbyggandet
av ett sparkapital. Låt mig i samma
andedrag fråga: Varför skall den som
spar, för det första avstå från skälig ersättning
för omtanke och sparande och
för det andra som en konsekvens därav
se sparkapitalet minska i värde? — Jag
kan i detta sammanhang inte underlåta
att göra den reflexionen, att vår statsskuld
bär faktiskt sedan kriget —■ om
man tar hänsyn till ökningen varje
år och förändringarna i levnadskostnadsindex
— reducerats från ungefär
12 miljarder till 8 miljarder eller med
en tredjedel. — Däremot skall den slutlige
låntagaren, som kanske samlar upp
ett större lånekapital och har betydligt
större möjligheter än den lille låntagaren
att placera detta i realtillgångar,
profitera av den billiga räntekostnaden
och se sin förmögenhet öka bland annat
av denna orsak.

Samma blir förhållandet med livräntetagaren
och pensionären. Vi som
äro i de arbetsföra åldrarna ha möjlighet
att kompensera oss för penningvärdets
fall och prisstegringar, de som
gjort sitt sakna denna möjlighet. Ja, jag
frågar: Är detta egentligen samhällsekonomisk
balans? Vi arbetsföra sko oss
ju på bekostnad av de icke arbetsföra.
Är detta rättvist?

Herr talman! Jag är medveten om att
jag gjort mig skyldig till en liten utvik -

Lördagen den 2G maj 1951 fm.

Nr 23.

ning. Nu skall jag sluta med att i exemplets
form beröra ytterligare två frågor,
hyrorna och försvaret. .lag skall göra
det med sifferexempel och anhåller att
de bara upptagas såsom sådana. De äro
endast avsedda att leda till vissa reflexioner.

Beträffande hyrorna vill jag bara
fråga: Om hyran kräver säg en åttondel
eller 1 000 kronor på en inkomst av
8 000 kronor och penningvärdets fall
kan stoppas bland annat genom en kreditåtstramning
och åtföljande räntehöjning,
är det då icke bättre att få säg
10 procents eller 100 kronors hyreshöjning
och slippa ifrån med säg blott 10
procents utgiftshöjning för resten av
inkomsten, alltså 700 kronor. Jag vill
naturligtvis göra det tillägget, att om
den sociala bostadspolitiken skulle vedervågas,
så får man tillgripa andra
hjälpmedel. Jag medger att mitt exempel
är förenklat, men sådant är faktiskt
problemet med andra siffror. Jag
skall inte gå in på det faktum, att den
genomsnittliga hyreshöjningen för hela
fastighetsbeståndet ej blir så stor som
man tror till en början — jag talar sålunda
om det befintliga fastighetsbeståndet
—• därför att inteckningslånen för
äldre fastigheter äro bundna för viss tid.

Så var det försvarsfrågan och driftbudgeten.
Om vi bara se räntefrågan ur
statens synpunkt, så gör V2 procents
räntehöjning på den tillfälliga statsskulden
och på lån utan bestämd återbetalningstid
samt sådana med kortare löptid
än fem år i runt tal 35 miljoner
kronor. Materielleveranserna till försvaret
beräknas under de närmaste åren
uppgå till mer än 600 miljoner kronor.
Att räkna med 20 procents kostnadsstegring
är nog inte för mycket. Och
vad gör det? Jo, 120 miljoner kronor.
Om den del av driftbudgeten, som är
föremål för kostnads- eller lönehöjning,
säg 5 miljarder, endast på grund av penningvärdets
fali stiger med 10 procent,
hur mycket gör det? 500 miljoner kronor.
Herr talman, jag undrar om vi inte hålla
på att sila mygg och svälja kameler.

Riksbankens sedelutgivning m. m.

Med detta vill jag sluta och ber, herr
talman, att få yrka bifall till den reservation,
som är avgiven av herr Ewerlöf
m. fl.

Herr von SETH: Herr talman! Då nationalekonomer
resonera politik, befinner
sig diskussionen många gånger på
ett sådant plan, att menige man har
litet svårt att följa med.

När de ekonomiska frågorna diskuteras
i början av en kris, har det svenska
folket ofta inte någon känning av
denna kris. Man är då benägen att
bagatellisera densamma, och man tror
inte på de varningar, som framställas
exempelvis i samband med oppositionen
mot den förda penningpolitiken.
Man torde emellertid utan överdrift
kunna påstå, att i dag har svenska folket,
vare sig det gäller arbetare, tjänstemän
eller andra, fått klart för sig, att
vi inte bara äro på väg in i en kris
för den svenska kronan och för den
svenska penningpolitiken, utan att vi
i dag tråkigt nog befinna oss i en situation,
då den svenska kronans värde har
sjunkit i så hög grad, att trots löneökningar
och indextillägg stora grupper
i vårt svenska samhälle ha stark
känning av kronans fallande köpkraft.
Husmödrarnas hushållskassor ha trots
att de ökat i avseende på antalet kronor
fått mindre köpkraft, och praktiskt
taget allt vad vi behöva för livets nödtorft
har stigit i pris. De som kanske
allra hårdast drabbas av den svenska
kronans värdeminskning äro de människor,
som skola leva på egna sparmedel,
som ha pensionerat sig själva,
som genom livförsäkringar försökt
trygga försörjningen för sina familjer.
De förluster, som de svenska spararna
under de sista årtiondena på grund av
den förda penningpolitiken ha blivit
utsatta för, kunna inte räknas i miljoner
utan måste i dag räknas i miljarder.

Jag vet inte om finansministern själv
kör sin bi!, men jag skulle vilja likna
vår svenska krona vid eu valutabil. 1

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Riksbankens sedelutgivning m. m.

denna valutabil ha sedan 1945, då den
socialdemokratiska regeringen kom till
makten, suttit socialdemokratiska finansministrar.
Denna valutabil har fått
ett allt sämre väglag att färdas på. Det
är inte bara våra svenska vägar som
försämrats, utan även väglaget för vår
svenska valutabil har blivit knaggligt.
Jag tror inte heller det är någon överdrift
att påstå, att den svenska valutabilen,
den svenska kronbilen, i dag har
spårat ur. Den har hamnat på sidan om
den stora jämna huvudvägen och kommit
in på knaggliga småvägar, som leda
till inflation. Denna kronbil befinner
sig i dag i inflationens utförsbacke. Vad
vore då naturligare än att ta till radikalmedlet
att använda bromsen och
använda den ganska kraftigt? Man
skulle kanske kunna säga, att vår nuvarande
finansminister gjorde det den
första december 1950, när räntan höjdes.
Men det var endast ett litet ögonblick
som bromsen fick verka. Mycket
kort tid efteråt, innan bromsningen
hade kunnat göra någon större verkan,
så släpptes gasen på ganska hårt i form
av att sedelpressarna sattes i gång. Nya
pengar släpptes ut, och riksbanken överskred
ju den gräns, som enligt gällande
lagstiftning om den tillåtna sedelmängden
icke fick överskridas. Man gasade
på även på andra områden, och effekten
av den korta bromsningen uteblev.
I stället har genom de åtgärder, som
regeringen givit sig in på, den svenska
kronans värde ytterligare försämrats.
Jag skulle också kunna ta den liknelsen
att däcken blivit så i grund förslitna,
att man nu behöver lägga på reservdäcken.
Men även om man har haft åtskilliga
reservdäck förut i form av en
utomordentligt god valutareserv i början
av 1945, så ha dessa reservdäck nu
blivit uppslitna. Vi ha kanske bara
kvar ett reservdäck, och det är ganska
dåligt.

Jag tror ändå inte att man gör sig
skyldig till någon svartmålning när
man i dag säger, att vi kommit i ett

sådant läge, att det är fara å färde med
avseende å vår ekonomiska belägenhet.
Och när man studerar de sex punkter
som finansministern presenterar i sin
i utskottsutlåtandet citerade beskrivning
av vårt ekonomiska läge, frågar
man verkligen om de medel, som finansministern
där har skisserat, äro medel,
som verkligen förmå lotsa oss ur den
allvarliga ekonomiska kris, vilken vi
nu uppleva. Vi som befinna oss på reservanternas
sida måste med beklagande
konstatera, att man från regeringshåll
bara har viftat bort oppositionens
förslag till restriktiva åtgärder.
Det enda medel, genom vilket man kan
hoppas att regeringens tvångsstyrda
och reglerade ekonomiska politik skall
kunna bekämpas, är ju till slut utvecklingen
själv, ^ vilken — därom är jag
övertygad — så småningom kommer att
driva regeringen dithän, att den nödgas
ompröva sin nuvarande ståndpunkt.
Jag skall, herr talman, be att få återkomma
till en närmare granskning av
regeringens och utskottsmajoritetens
ekonomiska program litet längre fram i
mitt anförande.

Kammarens ledamöter kunna icke ha
undgått att lägga märke till de märkbara
förskjutningar, som under de sista
åren ha kännetecknat den politiska
situationen. På flera avgörande punkter
ha två eller tre av de demokratiska
partierna, högern, folkpartiet och bondeförbundet,
uppträtt med en enighet,
som måste betecknas som synnerligen
glädjande. En sådan enighet kan av
naturliga skäl endast uppnås genom att
vart och ett av de olika partierna
kompromissar i fråga om sina egna
åsikter. Så har givetvis varit fallet när
man gått fram med gemensamma motioner.
Men ansvaret och känslan för
att dessa viktiga problem, inte minst
dessa betydelsefulla penningproblem,
icke kunna tillfredsställande lösas utan
en betydande samarbetsvilja ha gjort,
att man satt samarbetet mellan partierna
i främsta rummet, och vi ha

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

därför på vissa punkter kunnat ena
oss. Men detta utesluter icke att de
olika partierna på många för dem väsentliga
punkter fått göra betydande
eftergifter. Under dessa förhållanden
och sett mot denna bakgrund måste
man säga, att regeringens och dess meningsfränders
ständiga tal om bristande
förmåga till samarbete från oppositionens
sida ingalunda är berättigat.

När det gäller dagens utlåtande måste
jag dock erkänna, att bondeförbundet
tyvärr har gått sin egen väg. Jag skulle
vilja fråga regeringen: På vilka väsentliga
punkter när det gäller huvudfrågorna
ekonomien och försvaret har regeringen
varit beredd till eftergifter
för att vi skulle ha kunnat uppnå en
för vårt land och vårt folk gagnelig
enighet? Tyvärr måste jag konstatera,
att den debatt i försvarsfrågan, som i
onsdags ägde rum i denna kammare,
var i högsta grad beklämmande.

Det är också ett faktum, att när det
gäller penningpolitiken och bankoutskottets
utlåtande nr 20, så stå å ena
sidan utskottsmajoriteten och å andra
sidan reservanterna på två så olika
ståndpunkter, att det tyvärr inte ser
ut som om man skulle kunna på lång
sikt samlas om någon gemensam uppfattning.
Det är inte att begagna något
hårt ord om jag säger, att regeringen
enligt oppositionens sätt att se har grävt
ner sig i en skyddsställning, som den
tycks vilja försvara så länge som ammunitionen,
d. v. s. i detta fall möjligheterna
till ökat skattetryck, räcker.

Herr talman! Visserligen har den ekonomiska
politiken i början av april
och vid flera andra tillfällen diskuterats
i denna kammare utan något som
helst resultat. Men jag kan ändå inte
underlåta att som reservant göra några
reflexioner med anledning av utskottsmajoritetens
utläggning av det ekonomiska
läget och det program, som
denna majoritet rekommenderar regeringen
att följa. Vi måste dock vara
överens om att den avgörande punkten
är hur man bäst och effektivast skall

Riksbankens sedelutgivning m. m.

uppnå den kreditåtstramning, som
måste komma till stånd.

Förre engelske flygministern Harold
Mac Millan höll för några månader sedan
ett föredrag här i Stockholm, vilket
nyligen publicerats i Svensk Tidskrift.
Han säger där bland annat: »Skall statsmännen
någonsin lära sig att det vid
lösandet av nästan alla problem är
viktigast att passa den rätta tiden.»
Jag skall inte förlänga mitt anförande
med en uppräkning av alla de underlåtenhetssynder,
som vi från oppositionens
sida anse vidlåda regeringens ekonomiska
politik. Jag vill bara fråga,
om det är regeringens uppfattning att
det är ändamålsenligt att i en ekonomisk
kris tillsätta en utredning, vars
resultat inte kan väntas föreligga förrän
om kanske två år och vilket skulle läggas
till grund för utformningen av den
ekonomiska politiken i dag. Jag syftar
härmed på den utredning, som signalerades
i gårdagens tidningar.

Likadan är regeringens inställning
när det gäller bostadskrisen. Regeringen
hänvisar i den nuvarande utomordentligt
svåra situationen på bostadsmarknaden
till den sittande utredningen.

Inga åtgärder företagas för att
komma till rätta med de nu aktuella
spörsmålen, och samtidigt växer med
ökad styrka en ny kris fram, vars följder
äro mycket svåra att överblicka.
Nya impulser till prisstegringar kunna
väntas redan" någon gång i juli månad
i år. Regeringen har då ett tillfälle att
genom penningpolitiska åtgärder skapa
det köpmotstånd, som åtminstone i
någon mån skulle kunna återställa balansen.
Det sexpunktsprogram finansministern
presenterat ger emellertid
ingen anledning till någon förhoppning
att regeringen önskar tillvarataga
ett sådant tillfälle lika litet som den
ämnar företaga någonting i dagens
situation. Nej, man kan nog säga, att
beslutsamheten finns hos regeringen
endast när det gäller att pålägga allmänheten
nya skatter.

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Riksbankens sedelutgivning m. m.

Man kan givetvis fråga sig vad orsaken
till detta är. För min egen del vill
jag deklarera, att det inte kan bero på
någonting annat än att regeringen saknar
ett samlat program, som kan sättas
in i en krissituation såsom i dagens
läge. Jag vill särskilt betona att jag
ingalunda vill underkänna alla de punkter,
som finansministern presenterat
för att ernå en kreditåtstramning.
Några av dem både kunna och böra
komma till användning som ett led i
en kreditåtstramande politik. Men
dessa åtgärder ensamma äro inte tillräckliga
för att skapa vare sig psykologiska
eller verkliga förutsättningar
för att en sådan kreditåtstramning skall
få åsyftad verkan. Utskottsmajoriteten
och givetvis regeringen ha helt avvisat
en rörlig ränta såsom ett led i det nödvändiga
programmet mot inflationen.
Den argumentering man hittills begagnat
för att försvara denna uppfattning
kan inte i längden vara hållbar.
Det är fullkomligt orimligt att så hänga
sig fast vid en enda post av alla de
utgifter medborgarna ha för sitt uppehälle.

Den föregående talaren, herr Schmidt,
var inne på hyreskostnaderna, och jag
kan i detta sammanhang påpeka, att
hyreskostnaderna, fastän de äro höga,
dock utgöra endast 10—15 procent av
en medborgares totala utgifter. I dagens
läge låter man således denna kostnad
förbli, i pengar räknat, vad den har
varit, medan man samtidigt är villig
att företaga åtgärder, som ovillkorligen
medföra att prisnivån på andra varor
går i höjden. Man kan nu fråga sig:
Borde det inte för svenska folket i gemen
i dagens läge vara klart, borde
inte den hårda verkligheten tala om
för konsumenterna, att det i längden
under nuvarande förhållanden måste
vara billigare att betala en något höjd
hyra, om man därmed kan väsentligt
reducera övriga kostnader, som dock
utgöra cirka 85—90 procent av en familjs
budget?

Den argumentation, som utskottsmajoriteten
begagnar på denna punkt,
kan inte vara hållbar. Riksbanksfullmäktige
framhålla i sitt utlåtande till
utskottet följande: »De penningpoli tiska

åtgärder, som vidtogos omkring
mitten av år 1950, omfattade dels utfärdandet
av särskilda kassareservsbestämmelser
för affärsbankerna, dels ingåendet
av överenskommelser mellan
riksbanken och de mera betydande kreditinstituten
om en restriktiv kreditgivning,
dels en marknadspolitik från
riksbankens sida syftande till en åtstramning
av penningmarknaden, dels
accepterandet av en viss räntestegring
som en konsekvens av en sådan politik,
dels slutligen ett samarbete mellan riksgäldskontoret
och riksbanken för att i
största möjligt utsträckning täcka det
statliga medelsbehovet på marknaden
utanför riksbanken.»

Det är en lång serie av åtgärder som
här redovisats, av vilka räntestegringen
endast utgör en del. De psykologiska
verkningarna av denna gick man sedan
miste om genom att deklarera, att räntan
inte skulle tillåtas stiga utöver den
gräns, som den nådde vid den justering
som gjordes den första december i fjol.
Är det då icke litet oegentligt, herr talman,
av utskottet att som motiv för sin
motvilja mot en räntestegring helt enkelt
förklara, att den »i fjol företagna
räntestegringen har icke haft några synbara
verkningar på utvecklingen»? Den
naturliga slutsatsen från utskottets sida
borde i stället ha varit, att de övriga
åtgärder, som vidtogos i mitten på förra
året icke voro till fyllest för att uppnå
den eftertraktade kreditåtstramningen,
eftersom den psykologiska effekten av
räntehöjningen uteblev genom regeringens
uttalande. Och detta, herr talman, är
just vad vi i vår reservation ha sagt. Vi
anse inte, att de av finansministern införda
regleringarna och skatterna äro
tillräckliga för att hejda den ekonomiska
krisen.

Jag vill även i detta sammanhang

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

fästa uppmärksamheten på ett missvisande
uttalande, som utskottet bär gjort.
Utskottet påstår sålunda: »På grund av
de erfarenheter, som gjorts i andra länder,
anser utskottet doek osannolikt, att
enbart en kreditåtstramning med följande
räntestegring inom rimliga gränser
skulle kunna motverka de krafter,
som verka i inflatorisk riktning.» Det
förtjänar kanske att ännu en gång framhållas,
att det från oppositionens sida
aldrig gjorts gällande, att enbart en
räntestegring kan lösa våra ekonomiska
problem. Den utgör — det kan man tydligen
inte tillräckligt ofta upprepa —
endast en del av det samlade programmet.

Jag tror icke, herr talman, att det lönar
mödan att hänge sig åt spekulationer
om hur många tiondels procent räntan
skulle stiga, om man övergav den
låsta räntans politik. När det gäller
detta liksom andra generellt verkande
medel måste man vid varje tillfälle pröva
sig fram. Så mycket vågar jag dock
för min del säga, att ju längre man väntar
med att tillgripa effektiva åtgärder
mot inflationen, desto kraftigare måste
dessa åtgärder bli. Följaktligen tvingas
man i detta fall att acceptera en ännu
högre räntenivå än vad som hade varit
nödvändigt, om man satt in detta vapen
i tid.

Jag brukar inte, herr talman, förlänga
debatterna i onödan, men i denna viktiga
fråga vill jag dock ta upp ett par
saker i utskottsutlåtandet till bemötande.
Man har i utskottet liksom i bankofullmäktige
velat göra gällande, att riksbanken
penningpolitiskt gjort allt som
stått i dess makt, men att dess politik
omintetgjorts genom en okontrollerbar
utveckling i affärsbankerna. Som man
kan utläsa av utskottsutlåtandet på s. 32
ha emellertid såväl höger- och folkpartireservanterna
som Svenska bankföreningen
vederlagt denna antydan.
Det verkliga förhållandet är i stället, att
riksbanken icke har fullföljt den förra
året inledda mera återhållsamma pen -

Riksbankens sedelutgivning m. m.

ningpolitiken, som tog sig uttryck i att
finansministern började använda den
ekonomiska bromsen den 1 december
förra året. Riksbanken har i stället tillfört
marknaden kassamedel, vilka i affärsbankernas
besittning ge utrymme
för en flerdubbelt större utlåning. Detta
har skett samtidigt som en stigande efterfrågan
på importvaror ställt ökade
anspråk på den valutareserv, som för
närvarande tyvärr är alltför knapp.

Utskottet har bl. a. även rekommenderat
en avsevärt skärpt priskontroll,
där företagarna icke skulle medgivas
kompensation för andra kostnadsstegringar
än dem, som kunna anses ligga
utanför vårt eget inflytande. Jag skall
inte ånyo räkna upp alla de nackdelar
— de ha vid ett flertal tillfällen anförts
från oppositionens sida i denna kammare
— som äro förbundna med den
priskontroll vi nu ha. Jag skall endast
tillåta mig peka på de följder, som en
onyanserad statlig prissättning visat sig
ha på ett annat område. Jag syftar här
på den nu pågående portvaktstrejken.
Jag tror icke att det är lämpligt att i
större omfattning riskera sådana följder,
som denna statliga prissättning visat
sig ha, om man på allvar säger sig
vilja bekämpa inflationen.

Jag tror inte heller att det betydande
budgetöverskott, som finansministern
laborerar med och som utskottsmajoriteten
föreslagit finansministern att skapa,
är den rätta vägen att gå i detta fall.
Ett måttligt budgetöverskott, som är ett
resultat av bl. a. minskade statsutgifter,
bör givetvis ingå som ett av leden i den
ekonomiska politiken för närvarande.
Men det tvångssparande, som finansministern
ålagt medborgarna genom höjda
och nya skatter — jag syftar här på eloch
fordonsskatterna — är inte den väg
man bör beträda, om man verkligen
önskar vinna medborgarnas förtroende
och, jag understryker det, deras förståelse
och medverkan vid bekämpandet
av inflationen.

Herr talman! Jag vill än en gång be -

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Riksbankens sedelutgivning m. m.

klaga den bristande samarbetsvilja, som
regeringen under en lång tid har ådagalagt,
när det gäller denna sak, och som
medfört att vi nu befinna oss i en situation,
som i betydande utsträckning hade
kunnat vara en annan, om de lugna perioderna
under åren efter krigsslutet
hade använts för att bygga upp ett försvar
för vårt penningvärde.

Regeringen söker i dagens situation
sin tillflykt till arbetsmarknadens organisationer.
På den vägen söker man
komma fram till en överenskommelse
om en ekonomisk politik, som har folkets
förtroende. Vilka nya synpunkter
av väsentlig betydelse är det då som
skola ligga till grund för den politik,
som kommer att föras sedan resultatet
av dessa överläggningar kan överblickas? Jag

vill här endast framhålla, att dessa
organisationer visserligen ha ett mycket
stort intresse av att penningvärdet
bevaras, men ansvaret som penningvårdande
överhet ha dock regering och
riksdag. Regeringen har helt underkänt
minoritetens program och de förslag,
som vid flerfaldiga tillfällen framlagts
av oss, och måste därmed ensam ta ansvaret.

De allmänna faderliga förmaningar,
som regeringen i höstas gav arbetsmarknadens
parter, ha resulterat i en snedvriden
lönenivå, där vissa grupper icke
på långt när ha fått kompensation för
penningvärdets fall, medan andra ha
kunnat öka sina realinkomster något.
Att detta i väsentlig grad kommer att
ofördelaktigt påverka den samhällsekonomiska
balansen vid nästa års avtalsförhandlingar
är så självklart, att det
här icke behöver understrykas. Man
kan då fråga sig vilka följdverkningar
man har att vänta efter de överläggningar,
som nu ha inletts.

Herr talman! Jag skall sluta med att
yrka bifall till den reservation, som till
utskottets utlåtande är fogad av herr
Ewerlöf m. fl., men jag vill tillägga att
vi böra besinna, att de åtgärder som re -

geringen hittills vidtagit för att stabilisera
vår svenska kronas sjunkande värde
ha visat sig vara en von Döbelns medicin,
som i dag har gjort patienten dubbelt
värre. De radikala åtgärder, som
man i ett sådant läge måste vidta, bli
därför med nödvändighet ganska kraftiga.
Från vårt håll inom den svenska
högern ha vi redan på ett tidigt stadium
föreslagit åtgärder, som ingalunda ha
varit trevliga och som man därför icke
har velat acceptera. Vi ha inte bara kritiserats
för dessa förslag utan vid många
tillfällen rent av förhånats, men frågan
är om vi i dag inte befinna oss i ett sådant
läge, att kirurgens skarpa kniv
måste göra ett djupt ingrepp för att över
huvud taget rädda patienten. Det är i
den andan vi ha skrivit vår reservation,
och det är i den andan som jag här har
försökt att åtminstone i någon mån tolka
reservanternas och högerns inställning
i denna fråga.

Herr SEVERIN: Herr talman! Såsom
framgår av förevarande utskottsutlåtande
och av reservationerna i detsamma
är utskottet som så många gånger förr
enhälligt i sin målsättning, d. v. s. penningvärdets
stabilisering. Även i den
mera deskriptiva delen av såväl utskottets
utlåtande som i den första reservationen,
vari det ekonomiska förloppet
hittills skildras, äro utskottsmajoriteten
och reservanterna i stort sett ense. Det
är i själva verket bara på en enda punkt,
som jag skulle ha önskat en något fylligare
framställning i reservationen. Det
står nämligen på s. 32 i utskottsutlåtandet: »En

internationell prisstegring kan
nämligen höja de allmänna levnadskostnaderna
inom landet, endast om försörjningen
med betalningsmedel är så riklig,
att efterfrågan på konsumtions- och
kapitalvaror får stiga utöver våra tillgängliga
resurser. Med målmedvetet insatta
åtgärder skulle det vara fullt möjligt
att dämpa och begränsa icke endast
den av inhemska orsaker beroende pris -

Lördagen den 20 maj 1951 fm.

Nr 23.

stegringen utan även de internationella
prishöjningarnas inverkan på den
svenska prisnivån.»

Denna deklaration är i grund och
botten ganska överraskande och kan
verkligen behöva en något fylligare förklaring.
En sådan har inte givits under
överläggningarna i utskottet. Reservanterna
ha även här sorgfälligt undvikit
att närmare förklara innebörden av
densamma. De meddela försiktigtvis
inte heller vilka målmedvetet insatta åtgärder
som åsyftas. Såvitt jag har fattat
nämnas i reservationen inte mer än
två slags åtgärder mot inflationen, nämligen
en överbalansering av budgeten —
den förklaras vara önskvärd, dock endast
under vissa förhållanden — samt
en stramare kreditpolitik.

Mena nu reservanterna verkligen, att
vi med dessa åtgärder skulle kunna
hindra ett genomslag i den svenska prisnivån
av t. ex. en kolprisstegring på 75
procent, en ullprisstegring på 100 procent,
en prisstegring på hudar och läder
på 100 procent, en prisstegring på
bomull på 50 procent o. s. v.? Skulle allt
detta kunna hindras genom en under
vissa förhållanden medgiven överbalansering
av budgeten och en stramare kreditpolitik?
Skulle man över huvud taget
med dessa åtgärder kunna hindra en
prisstegring på importvarorna av för
närvarande i genomsnitt 35 å 40 procent
att slå igenom i vår prisnivå, när vi
ändå ha en sammanlagd utrikeshandel
på ca 16 miljarder kronor, d. v. s. ungefär
hälften av den beräknade nationalbruttoprodukten? Nog

tycker jag att detta skulle verka
rena trolleriet, och det är väl kanske
därför reservanterna ha avstått från
att närmare förklara hur detta resultat
skall kunna uppnås. Påståendet är tydligen
ett av de påpassliga ord, som
bruka stå på vakt, när tanken felar.
Man skulle möjligen kunna tänka sig
att reservationen var en mera allmän
betraktelse över huruvida det under
vissa omständigheter är teoretiskt tiink -

Riksbankens sedelutgivning m. m.

bart att isolera ett land med stor utrikeshandel
från internationella påverkningar
på sin prisnivå. Jag vill inte
bestrida att detta under vissa förhållanden
är möjligt. Däremot vill jag
säga, att den saken inte har det ringaste
aktuella intresse, eftersom de omständigheter,
som skulle vara för handen
för att detta skulle bli möjligt, för närvarande
icke föreligga. Och utskottsutlåtanden
äro väl inte avsedda att
vara teoretiska avhandlingar om »das
Ding an sich»?

De positiva åtgärder som utskottet
rekommenderar till övervägande äro:
en reduktion av investeringarna för såväl
produktions- som konsumtionsändamål,
en överbalansering av budgeten,
en höjning av prisutjämningsavgifterna
för vissa exportindustrier, en
priskontroll som icke medger företagarna
kompensation för andra kostnadsstegringar
än dem, som kunna anses
ligga utanför vårt eget inflytande,
samt, slutligen, ett tvångssparande.
Efter denna uppräkning av olika åtgärder,
som rekommenderas till övervägande,
säger utskottet:

»Endast i förening med en sådan på
alla områden hårdhänt politik anser
utskottet, att en åtstramning av kreditmarknaden
inom skäliga gränser kan
verksamt bidraga till att undanröja inflationsriskerna.
»

Häri ligger att utskottet icke utesluter
en kreditåtstramning inom skäliga
gränser. I annat fall skulle vi naturligtvis
inte ha skrivit på detta sätt i
utlåtandet.

Ingenting skulle ha glatt mig mera
än om utskottet i denna fråga hade
kunnat bli lika enigt i sitt utlåtande som
det lyckades bli i fråga om sparmotionerna.
Jag skulle ha blivit lika glad
som herr von Setli över en sådan enighet
och ett sådant samförstånd, varom
han talade i sitt anförande nyss. Som
det nu var, kommo vi i utskottet emellertid
inte ens fram till en sakdebatt i
denna fråga, ty alldeles i början av be -

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Riksbankens sedelutgivning m. m.

handlingen förklarade en av reservanterna
i utskottet, att han inte var intresserad
av utlåtandets eventuella innehåll,
»ty vi komma under alla förhållanden
att reservera oss», sade han. Jag
frågade då: Avse ni att reservera er,
oavsett vad som kommer att stå i utskottsutlåtandet?
På detta fick jag visserligen
inte något svar, men deklarationen
att gruppen under alla förhållanden
skulle komma att reservera sig
var ju ändå avgiven. Är det då inte,
herr von Seth, en smula opåkallat att
efteråt deklarera en sådan samförståndsvilja,
som herr von Seth här
gjorde? Jag skulle gärna ha velat vara
med om ett sådant samförstånd, men
när frågan inte ens kan underkastas
saklig diskussion i utskottet, förutsätter
jag att det är omöjligt att nå ett sådant
samförstånd, eftersom ståndpunkterna
redan äro fastlåsta.

Mot det program, som utskottet har
angivit i sitt utlåtande och som jag
nyss refererade, anföra reservanterna
att en överbalansering av budgeten i
rådande läge i och för sig är önskvärd,
men att däremot en skärpt beskattning
av konsumtion och företagsamhet
är förfelad. »Emot tanken på
en statlig tvångsupplåning kunna vägande
invändningar riktas», säga reservanterna
och fortsätta med att framhålla,
att en tvångsupplåning för många
skulle verka som en ytterligare höjning
av den redan alltför hårda direkta beskattningen.
Dessutom skulle den få
mycket ojämna verkningar. »En skärpt
priskontroll», förklara reservanterna
vidare, »är icke något alternativ till en
aktiv penningpolitik. Priskontrollen bidrar
nämligen icke i och för sig till
att återställa den rubbade ekonomiska
jämvikten---.»

Efter detta avvisande av det mesta
av vad utskottet rekommenderat förklara
reservanterna: »En stramare kreditpolitik
skulle lätta det tryck på landets
reala resurser, som i nuvarande
läge nödvändiggör upprätthållandet av

byggnadsregleringen. Den skulle hålla
tillbaka investeringsviljan och begränsa
investeringarna över hela fältet.»

Till detta vill jag säga, att talet om
att den skärpta beskattningen av konsumtion
och företagsamhet »är förfelad,
så länge överkonjunkturen består»
— som det heter i reservationen —■ kan
jag inte uppfatta som något annat än
en ren meningslöshet. Den skärpta beskattningen
är ju nämligen avsedd att
dämpa överkonjunkturen, och reservanterna
mena väl inte att åtgärden icke
bör tillgripas förrän överkonjunkturen
är förbi? Orden »så länge överkonjunkturen
består» äro en fras, som reservanterna
ha tillgripit utan att över huvud
tänka på vad de säga. Skall skärpt beskattning
tillgripas, så skall den tillgripas
så länge överkonjunkturen består.
Sedan har den ingen uppgift.

Det är klart att ett tvångssparande
verkar som en höjning av den direkta
skatten, om sparandet exempelvis tas
ut på debetsedeln procentuellt på inkomsten.
Ett tvångssparande på tio procent
skulle naturligtvis verka på precis
samma sätt som om vi togo ut en inkomstskatt
med 110 procent på grundbeloppet.
Men detta är väl inte i och
för sig så märkvärdigt. År 1947, när
skattereformen genomfördes, diskuterade
vi faktiskt att uttaga skatten med
110 procent av grundbeloppet, och det
var ingen då, som fann detta vara så
förskräckligt. Den gången visade det
sig emellertid, att statens inkomster
blevo tillräckliga med en skatt på 100
procent av grundbeloppet, varför det
inte var nödvändigt att tillgripa den
åtgärden.

Jag skall emellertid gärna erkänna,
att ett skatteuttag beräknat på 110 procent
av grundbeloppet skulle drabba
ojämnt, men det gör all beskattning. En
beskattning måste alltid bli en schematisk
börda på befolkningen. Det kan
inte undvikas. Det finns naturligtvis
också många människor, som ha mycket
svårt att betala skatten, men den

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

saken kan man inte ta hänsyn till,
eftersom man inte kan göra en skatteförordning
för varje enskild medborgare
här i landet. Har man en skatteförordning,
så måste den gälla för alla.

En priskontroll är inte något alternativ
till en aktiv penningpolitik, säga
reservanterna. Nej, men det har utskottet
heller aldrig sagt. Vi ha inte
ställt upp den som något alternativ.
För övrigt måste en priskontroll sådan
som utskottet tänkt sig och som alltså
icke medger någon kompensation för
andra kostnadsstegringar än dem, som
ligga utanfqjf vårt eget inflytande, medföra
en dämpning av konjunkturen och
därmed påverka inkomsterna. Den
måste motverka inkomststegringar.

Den stramare kreditpolitiken är sålunda
den enda åtgärd, som reservanterna
anse sig kunna rekommendera.
Herr von Seth sade visserligen, att detta
bara var en del av reservanternas program,
men om så är, ha reservanterna
åtminstone inte i sin reservation angivit
programmets andra del. I reservationen
finnas nämligen bara nämnda
en stramare kreditpolitik och, under vissa
förhållanden, en överbalansering av
budgeten. Efter att ha skrivit att överbalanseringen
i och för sig i rådande
läge kan vara önskvärd tillägga reservanterna:
»Överbalanseringen leder

emellertid till åsyftad effekt, endast om
den åtföljs av en restriktiv penningpolitik.
» överbalanseringens nytta är
således villkorlig, och i det stora program,
som reservanterna måhända ha
och som herr von Seth talade om, har
det icke ansetts nödvändigt att nämna
någon annan åtgärd än den stramare
kreditpolitiken.

Om denna förklara nu reservanterna
att de äro väl medvetna om att en sådan
kreditpolitik sannolikt komme att leda
till en viss räntehöjning. »En betydande
åtstramning av penning- och kapitalmarknaden»,
heter det i reservationen,
»bör emellertid genom en väl avvägd
riksbankspolitik kunna åstadkommas

Riksbankens sedelutgivning m. ni.

utan en räntehöjning av tillnärmelsevis
den storleksordning, som förekom
exempelvis under 1930-talets första år.»

Det är som bekant en gammal nationalekonomisk
upptäckt att ett höjt pris
minskar efterfrågan, och denna erfarenhet
har man tillämpat även på kapitalet,
så att en ökad ränta anses minska
efterfrågan på kapital. Senare forskning
har emellertid gjort den kompletterande
upptäckten, att efterfrågans
elasticitet varierar starkt på skilda varor
och tjänster och under olika förhållanden.
I fjol höjdes som bekant
räntan med Va—1 procent på vissa områden.
Sedan juli månad, då denna
räntestegring började, har prisnivån i
vårt land stigit med 22 procent till och
med februari månad i år. För närvarande
är den enligt dagspressen något
högre; den officiella statistiken har
inte kommit mig till handa ännu.

Som utskottet har framhållit är det
inte möjligt att avgöra hurudan utvecklingen
skulle ha varit, därest denna
räntestegring icke hade kommit till
stånd. Däremot kunna vi konstatera,
att prisstegringen varken upphörde
eller retarderade efter denna räntestegring.
Den blev tvärtom bara häftigare.
Om denna företeelse säga nu reservanterna,
att det var ganska givet att den
skulle uppstå. Det beror på, säga de,
att räntestegringen var för liten och
på att räntan bundits, som det heter.
Det finns emellertid ingenting i händelseförloppet,
som berättigar till en
sådan slutsats. Vad som har skett är,
att prisstegringen har accelererat efter
en räntestegring på procent. Att
härav dra den slutsatsen att ytterligare
V 2 procents räntestegring skulle ha
kommit prisstegringen att upphöra är
fullkomligt godtyckligt. Jag skall emellertid
inte här uttala någon bestämd
mening om hur prisnivån skulle ha
kommit att röra sig, om räntan hade
höjts med 1/2 eller 1 procent ytterligare,
men jag skall ta ett par exempel, som
antytts i utskottets utlåtande.

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Riksbankens sedelutgivning m. m.

Finland höjde i november förra året
sitt redan förut höga diskonto med 2
procent till 73/ä procent. Danmark höjde
under samma månad med 1I2 procent till
5 procent. Finland nådde med sin 73U
procents ränta mycket högre än det
svenska ränteläget var i början på 1930-talet, som reservanterna särskilt åberopa.
Man skulle inte nu behöva komma
så högt som då. Men i själva verket
var genomsnittsräntan under 1930—■
1932 inte mer än 4 procent. Det är
möjligt att vad som föresvävat reservanterna
är den starka räntestegring,
som ägde rum under mycket kort tid
efter Kreuger-krisen, då diskontot steg
till 8 procent, men det tillämpades bara
under ett par månader. Sedan sänktes
räntan igen. Finland är nu uppe vid
dessa 8 procent, till vilka vi inte skulle
behöva kliva upp. Och Danmark ligger
i alla fall med sina 5 procent högre
än vad vi gjorde i början av 1930-talet.
Emellertid har prisnivån i Finland
under samma tid juli—februari stigit
med 29 procent och den danska prisnivån
med 23 procent, sålunda vad
Finland beträffar åtskilligt hastigare
än vår. Och ändå försäkra reservanterna,
att vi inte skulle behöva höja
räntan ens tillnärmelsevis upp emot
1930-talets nivå, vi skulle inte behöva
höja den tillnärmelsevis upp emot 4
procent. Hur högt skola vi egentligen
höja den, när vi nu ha 3 procent och
inte skola behöva höja den ens tillnärmelsevis
upp emot 4 procent och ändå
skola vinna dessa kolossala resultat?
Ha reservanterna verkligen tänkt på
vad de skrivit? Eller ha de bara låtit
pennan löpa utan att över huvud taget
ägna en tanke åt innehållet?

Vilka garantier ha vi för övrigt efter
en räntestegring att inte utvecklingen
blir likadan hos oss som den finska?
Det finns inga garantier för detta. En
utveckling, som styres av förväntningar
på starka prisstegringar, är okänslig för
måttliga ingripanden. En räntestegring
på en halv till en procent har ringa be -

tydelse för en företagare, som under
mellantiden mellan köp och försäljning
väntar en prisstegring av 10 procent.
Då spelar en dylik räntestegring ingen
roll. Och om en måttlig räntestegring,
som reservanterna framhålla, endast
skall vara tillfällig, så kan den än mindre
ha någon dylik inverkan. Det säger
sig ju självt. En låntagare, som investerar
exempelvis i ett kapitalföremål, som
han skriver av på låt mig säga 10 eller
20 år, kan inte avskräckas av en halv
procents räntestegring, om han väntar
att efter en kort tid, ett år eller kanske
två — räntestegringen skulle ju vara
bara tillfällig — kunna omplacera lånet
till lägre ränta men under första året
väntar en prisstegring på 10 procent.
En sådan företagare finns inte; finns
han kan han inte räkna hela tal. Men en
räntestegring, som inte minskar den
ekonomiska aktiviteten i samhället, ökar
i stället kostnaderna. Den är alltså ändamålslös,
om den inte minskar den ekonomiska
aktiviteten. Och när man ökar
kostnaderna utan att den ekonomiska
aktiviteten minskas, ökar man priserna.
Skall en räntestegring verka, så måste
investeringsbenägenheten minska. I annat
fall har den inte denna verkan.

Nu äro vi inte i princip oense om en
räntestegring. Reservanterna vilja emellertid
inte bara ha en räntestegring utan
de vilja ha en fritt svävande och glidande
ränta. De önska få en räntebildning,
som marknaden åstadkommer och
som riksbanken bara registrerar. Det är
uppenbarligen deras önskemål. Naturligtvis
är räntan att betrakta som ett
marknadspris. Det vill jag inte bestrida.
Men reservanterna veta väl eller borde
åtminstone veta, att räntan oberoende
av riksbanken inte är alldeles fri. Vår
kapitalmarknad är liten. Den är lätt
överskådbar och lätt påverkbar. De som
uppträda på vår kapitalmarknad äro
ganska få, och det möter inga svårigheter
för dem att genom vissa åtgärder
tvinga upp räntan, om riksbanken är
passiv.

Lördagen den 26 maj 1951 fin.

Nr 23.

Trots allt har emellertid utskottet inte
uteslutit en räntestegring som ett av
medlen mot en inflation. Utskottet betonar
att en kreditåtstramning i sina
yttersta konsekvenser leder till antingen
en räntestegring eller en kreditransonering.
Om en räntestegring skall genomföras,
får den emellertid, såsom
bankofullmäktige framhållit i sin skrivelse,
inte bli frukten av enskild spekulation,
vars syften riksbanken passivt
skulle tillgodose, utan då skall den
företas efter den ansvariga samhällsmyndighetens
övervägande och vid tillfällen,
då denna anser, att de önskade
verkningarna skulle uppstå. När räntestegringen
företogs i fjol, följde inte de
önskade verkningarna.

Utskottet har rekommenderat en hårdhänt
politik på alla punkter, varigenom
en inflationistisk utveckling kan påverkas.
Vissa av de rekommenderade åtgärderna
äro starkt impopulära. Utskottet
är väl medvetet om det, men skall
ett resultat kunna uppnås, kan man inte
väja undan. Ett stabilt penningvärde är
ändå till sist en större vinst än de skenbara
offer det kan kosta nu. Att medicinen
är besk och smakar en smula illa
just nu kan inte hjälpas, bara patienten
blir frisk. Det har varit den ledande
tanken för utskottet. Eljest skulle vi naturligtvis
inte rekommendera så många
impopulära åtgärder. Trots de betydande
svårigheter, som det måste möta att
så länge den internationella prisstegringen
fortgår hindra den att slå igenom,
äro vi däremot övertygade om att
åtskilligt kan göras för att dämpa inflationen,
och det är med hänsyn till
detta, herr talman, som jag ber att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SCHMIDT (kort genmäle): Herr
talman! Jag ber först och främst att få
bemöta vad vår ärade utskottsordförande
framhöll om att det var en av ledamöterna,
som hade deklarerat, att det
under alla förhållanden skulle bli en

Riksbankens sedelutgivning m. m.

reservation. Det var jag som sade det,
och det vill jag öppet erkänna. Jag fycker
emellertid att utskottets ordförande
i det sammanhanget kunde ha upplyst
kammaren om att vi en gång förut hade
haft en diskussion om detta, där en av
ordförandens partikamrater klandrade
oss i oppositionen för att vi diskuterade
ett utlåtande och försökte att pressa det
allt vad vi kunde för att sedan, när det
var färdigt, säga att vi reserverade oss.
Jag deklarerade i det sammanhanget,
att jag komme att säga ifrån, om jag ansåge,
att det funnes någon möjlighet
att överbrygga motsättningarna, eller
om jag ansåge, att det inte funnes någon
sådan möjlighet. Utskottsutlåtande!
var redan skrivet vid detta tillfälle, och
jag bedömde situationen på det sättet,
att det fanns mycket små möjligheter
för att vi skulle kunna enas. Det tror
jag utskottets ordförande var fullt på
det klara med. Jag vill i detta sammanhang
deklarera, att jag har all aktning
för vår utskottsordförande och hans
förmåga och villighet att försöka att
förena oss till ett fruktbärande samarbete.

Jag skall sedan be att få ta upp den
första anmärkningen om meningarna på
s. 32 i utlåtandet. På grund av den korta
tiden kan jag naturligtvis inte klara upp
detta fullständigt, men jag måste uttryckligen
understryka, att man måste
läsa de två meningarna ihop och att vi
tala om att man kan genom målmedvetet
insatta penningpolitiska medel
dämpa de utifrån kommande prisstegringarna.
Det är ju klart, att vi med
vår lilla konsumtion inte kunna påverka
de totala världsmarknadspriserna.

Sedan berörde ordföranden uttalandet
på s. 29 om att räntestegringen
ögonskenligen skulle ha varit starkare
för att åstadkomma ett resultat. Jag vill
emellertid också fråga: Var gjorde man
då överhuvudtaget den insats man
gjorde?

Jag avstår i övrigt från att diskutera
ränteförhållandena. Jag har inte mycket

2 •—Andra kammarens protokoll 1951. Nr 23.

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Riksbankens sedelutgivning m. m.

mer att tillägga, men jag förmodar, att
sista ordet ännu inte är sagt i dag.

Herr von SETH (kort genmäle): Herr
talman! När jag talade om samförstånd
syftade jag på att ett sådant ingalunda
skulle vara omöjligt att uppnå under vissa
omständigheter. Jag vill i detta sammanhang
ge vår utskottsordförande den
elogen, att han vid flera tillfällen visat,
att han ingalunda varit ovillig till detta,
men det visade sig, att det inte fanns
någon möjlighet härtill på dessa punkter,
när detta skrevs. Jag konstaterar
också med glädje, att även om våra åsikter
i sak skilja sig mycket, kunna vi
ge oss in i ett meningsutbyte utan att
höja tonen och få en irriterad stämning
över det hela.

Jag skulle bara vilja säga två saker.
Beträffande den höjda räntan vill jag
påpeka, att vi vid flerfaldiga tillfällen
ha sagt, att man inte kan säga, om räntehöjningen
skulle röra sig om tiondedels
eller om halva procenttal. Det framgår
av de anföranden, som höllos förra året
av herr Hjalmarson och mig, och det
står klart och tydligt i kammarens protokoll.
Men vad vi framför allt måste
göra klart för oss är, att det inte från
början kan bestämmas vid vilken procentsats
vi skola stanna. Om man får
reda på detta, blir nämligen en räntestegring
mer eller mindre ineffektiv
vare sig det blir 0,2 eller 0,7 procents
höjning.

Herr Severin sade, att jag i mitt anförande
huvudsakligen uppehöll mig
vid en del av de åtgärder, som kunde
vidtas, nämligen en räntestegring. Jag
har emellertid i mitt anförande tydligt
sagt, att det var blott en det, samt att
ett par av de punkter, som finansministern
nämnt, skulle kunna användas tillsammans
med de medel vi rekommenderat
från oppositionens sida. Anledningen
till att vi i vår reservation inte
tagit med alla punkterna är ju vad beträffar
högern, att vi vid föregående till -

fällen i motioner och reservationer
sagt, att det behövs en hel serie av olika
åtgärder, som beröra sparande, skattesänkning
och utbyte av planhushållning
mot planmässig hushållning. Vi vilja
slippa regleringar och låta det fria näringslivet
arbeta under lugna förhållanden.
Därför vilja vi ha bort prisregleringen
och ersätta den med en serie av
åtgärder, som gemensamt kunna leda
till resultat men inte var och en för sig;

Herr SEVERIN (kort genmäle): Herr
talman! Om inte mitt minne sviker mig,
har herr Sehmidt missuppfattat situationen,
då han säger, att utskottsutlåtandet
redan förelåg färdigt, då han deklarerade,
att reservation skulle komma
under alla förhållanden. Det gjorde det
inte, ty avsikten var, att detta utlåtande
skulle föreligga för justering vid det
kommande sammanträdet, och det var
om detta justeringssammanträde, som
herr Sehmidt förklarade, att han inte
var så intresserad av att vara närvarande
— han hade nämligen vissa svårigheter
att vara det — och då menade
han att det inte var av så stort intresse,
ty man skulle ändå reservera sig. Sedan
skall jag gärna medge, att mina förhoppningar
om att vi skulle kunna komma
till enighet inte voro överdrivet
stora, men jag ville i alla fall göra ett
försök.

Herr HALL: Herr talman! Den som
mot slutet av denna vårriksdag tar till
orda i ett ämne sådant som det nu
föreliggande har ju ingen särskild förhoppning
att kunna berika diskussionen
med någon synpunkt, som inte har
anförts en eller flera gånger tidigare
under denna riksdag. De allmänna ekonomiska
debatterna ha ju varit flera
och, såvitt jag förstår, också omfattats
med ett så stort intresse från deltagarnas
sida, att utsikterna att utvinna ämnet
något nytt inte äro särdeles stora.

Om man i anslutning till de nu föreliggande
förslagen ändå måste förse

Lördagen den 20 maj 1951 fm.

Nr 23.

dem med några kommentarer, beror det
val närmast på att det bär skett vissa
förskjutningar i de politiska ställningstagandena,
som kunna ha sitt speciella
intresse. Jag erinrar om att vi under
flera år nog ha fått ganska klart besked
från högerpartiets sida om att det
huvudsakligen litade till räntevapnet
för att styra överkonjunkturen. Även
om det inte någon gång utsagts klart,
har man väl ändå inte gjort någon
större hemlighet av sitt nästan obegränsade
förtroende för en räntehöjning
som medel emot en överkonjunktur.
Folkpartiet har varit lika angeläget
om att betona, samtidigt som det i sak
anslutit sig till den rörliga räntepolitik,
som riksbanken också förfäktat sin rätt
till, att om räntestegringar skola tillgripas,
så behöva de inte och kunna inte
göras särdeles stora. Om jag inte är
alldeles fel underrättad om folkpartiledarens
avsikter, var det väl för några
veckor sedan närmast hans mening, att
så där ett par tiondels procents räntehöjning
skulle vara vad som behövdes
för att rätta till ränteläget och få räntan
att fungera såsom en broms på
överkonjunkturen.

Det är ur synpunkten av vad som
tidigare har hänt av ett utomordentligt
intresse att se, att högern och folkpartiet
nu ha skrivit ihop sig till en gemensam
reservation, vars detaljer jag
skall be att få beröra litet senare. Jag
har bara inledningsvis velat konstatera,
att det stora oppositionspartiet
uppenbarligen har kapitulerat inför det
mindre oppositionspartiets mera enträgna
fasthållande vid ränteståndpunkten.
Ur vår synpunkt är kanske inte
detta någon nackdel. Om man på detta
sätt lyckas samla större grupper inom
riksdagen omkring gemensamma linjer,
så måste det ju bidraga till att klara
upp ställningstagandena.

Men om vi skola fortsätta diskussionen.
så är det väl knappast någon mening
i att man inte låtsas om vad som
föregått de ställningstaganden, som nu

Riksbanken» sedelutgivning m. m.

äro aktuella och i viss mån utsatta för
kritik. Från statsmakternas sida ha vi
ju hela tiden arbetat med den förhoppningen,
att det skulle kunna träffas
frivilliga överenskommelser med de
parter, som företräda olika kraftcentra
i vårt ekonomiska liv, och denna förhoppning
har varit så stark, att man
egentligen aldrig tänkt sig möjligheten
av att när det gäller kreditmarknaden
behöva gå till en av staten handhavd
ransonering eller reglering. Den 11
augusti 1950 träffades också med bankväsendet
en uppgörelse, som anslöt sig
till det frisläppande av obligationskurserna,
som riksbanken hade verkställt
under sommaren, och till det förslag
om ikraftsättande av lagen om bankaktiebolags
kassareserv som sedermera
förverkligades den 1 oktober 1950.

Hur har nu denna överenskommelse
med bankerna verkat under den tid som
den har varit i kraft? Frågan aktualiseras
inte minst genom den av utskottsreservanterna
åberopade skrivelsen
från Svenska bankföreningen, där
denna överenskommelse förbigås med
tystnad och man helt frankt påstår
att det från privatbankernas sida inte
har förts någon annan kreditpolitik än
bankerna varit tvingade att föra. Om
denna skrivelse nu kritiseras från riksbankens
sida, så sker det icke i avsikt
att försöka i någon mån skjuta över
ansvaret från statsmakterna, däri inberäknat
riksbanken, till det privata
bankväsendet. Det är ju statsmakterna
och riksbanken, som ha huvudansvaret
för vår penningpolitik, och detta ansvar
kan inte genom några överenskommelser,
som träffats, flyttas över på
privata sammanslutningar eller andra
ekonomiska företag. Med detta konstaterande
hoppas jag ha förebyggt varje
påstående om att riksbanken vill skjuta
ifrån sig ansvaret.

Det finns två metoder att arbeta
efter, om man i ett läge som det nuvarande
vill åstadkomma en kreditåtstramning.
Den ena metoden är att lag -

Nr 23.

Lördagen den 20 maj 1951 fm.

Riksbankens sedelutgivning m. m.

stifta och reglera. Den andra metoden
är att försöka träffa frivilliga överenskommelser
om en kreditåtstramning
och sedan lita till att de, som skrivit
under dessa överenskommelser, också
göra vad de kunna för att hålla dem.
Det är med beklagande vi måste konstatera,
att Bankföreningens medlemmar
uppenbarligen ha brustit väsentligt
i sina åtaganden av detta slag. På annat
sätt kan näppeligen den ökning av krediterna
med 1 250 miljoner kronor, som
ägt rum under 3/j år, förklaras. I den
av utskottsreservanterna åberopade
skrivelsen från Bankföreningen säges att
det var på förhand överenskommet att
beträffande sådana ändamål, som hade
prövats av statsmakterna, d. v. s. i första
hand husbyggnader, skulle inte bankerna
företaga någon annan prövning
än den som självfallet var motiverad
med hänsyn till säkerheten för de begärda
krediterna. Detta är visserligen
sant, men den stegring av den kontrollerade
investeringsverksamheten, som
ägt rum under tiden efter överenskommelsens
tillkomst, är dock inte så stor
att den kan förklara någon nämnvärd
del av de 1 250 miljonerna. Denna kreditexpansion
ligger väsentligen på sådana
områden, där bankernas eget omdöme
har fått lov att vara bestämmande
vid de avgöranden som träffats.

Det är sålunda påtagligt att de svenska
privatbankerna, vilka skäl som än
kunna åberopas för att deras del av
överenskommelsen hållits så dåligt, inte
ha orkat med att föra en stram kreditpolitik.
Vilka slutsatser statsmakterna
skola draga av detta förhållande blir
ju en senare fråga. Man måste emellertid,
om saken nu ställes på sin spets,
på allvar överväga om linjen med frivilliga
överenskommelser verkligen är
framkomlig eller om det inte måste
vidtagas åtgärder, som möjliggöra för
statsmakterna att med tvång hålla kreditgivningen
inom vissa gränser.

Det har i diskussionen förekommit
en frågeställning, som är rätt naturlig

i sammanhanget men som, såsom den
blivit utformad i Bankföreningens skrivelse
och vidarebefordrad i andra
upplagor — jag tänker då närmast på
tidningarnas sätt att behandla saken —
ändå kräver ett klarläggande och kanske
också en gensaga. Man har framställt
läget på det sättet, att om riksbanken
ökar sin omslutning genom att
köpa obligationer eller skattkammarväxlar,
så kommer det att bli en stegring
av de utelöpande krediterna, inte
med detta belopp utan med ett belopp
som är en multipel av den från riksbanken
ursprungligen utsläppta summan.
Man menar att genom varje villighet
från riksbankens sida att släppa
ut medel på penningmarknaden igångsättes
något som man kallar för en
självmatande process och som innebär,
att de medel, som av riksbanken ställas
till marknadens förfogande, i första
hand lånas ut av bankerna, som, när
de åter få in dem, på nytt låna ut dem
till nya ändamål. På det sättet kan ett
hundratal miljoner, som kommer från
riksbanken, mångdubblas och bilda
grundvalen för en mycket större kreditgivning
och en mycket större företagsamhet
än det ursprungligen utsläppta
beloppets storlek anger.

Det är klart att principiellt sett kan
ett obligationsköp eller ett skattkammarväxelköp
av riksbanken ha en sådan
betydelse. Det finns i och för sig
ingenting som hindrar detta. Om det
icke anses ligga någon förpliktelse i att
man skrivit på en överenskommelse om
en restriktiv kreditgivning, så äro affärsbankerna
oförhindrade att föra en
sådan politik, att det uppstår en s. k.
självmatande process. Men det måste
väl vara någon mening med att man
skrivit under en överenskommelse om
en restriktiv kreditgivning, och affärsbankerna
kunna i varje fall aldrig göra
gällande, att de stå inför något tvång att
öka krediterna i all den utsträckning
som de kunna. Det skulle ju, om man
från statsmakternas sida velat göra

Lördagen den 26 maj 1951 fin.

Nr 23.

överenskommelsen med affärsbankerna
mera detaljerad, i densamma kunnat
skrivas in att bankerna åtminstone
inte under den tid, som överenskommelsen
gäller, få försämra sin likviditet.
Därigenom skulle ett visst mått på
kreditgivningens restriktivitet kunnat
erhållas. Överenskommelsen innehåller
inte nu något i den vägen, men hela
dess natur är sådan att det bort vara
en självklar sak för affärsbankerna att
hålla minst samma likviditet som tidigare.
Det har tyvärr inte skett, utan
affärsbankerna ha faktiskt försämrat
sin likviditet under den tid som gått
sedan man åtog sig att föra en restriktiv
kreditpolitik.

För dem, som inte vanligen syssla
med sådana spörsmål som det bär gäller,
kan det kanske också vara lärorikt
att gå litet längre tillbaka i tiden än
vad utskottsreservanterna och affärsbankerna
ha funnit passande att göra.
Om vi gå tillbaka i tiden ett år, vilket
ju inte är så synnerligen långt, så kunna
vi konstatera, att riksbanken under första
halvåret 1950 stramade till penningmarknaden,
medan affärsbankernas
kreditpolitik under samma tid bidrog
till att öka penningtillgången på
marknaden. Av detta lilla exempel liksom
av många andra framgår, att den
s. k. självmatande processen uppenbarligen
är självmatande i mycket högre
grad än vad någon har kunnat tänka
sig, när man läser Bankföreningens
skrivelse. Processen behöver nämligen
ingen mat alls för att komma i gång
och den kan fortsätta, fastän riksbanken
drar in pengar från marknaden.
Detta borde mana till en viss försiktighet,
när det gäller att framställa de
måttliga köp av skaltkammarväxlar och
obligationer, som riksbanken företagit,
såsom den primära orsaken till den enligt
mångas mening alltför rikliga penningtillgången.

I den reservation, som högern och
folkpartiet fogat till utskottsbetänkande!,
ha många mer eller mindre fromma

Riksbankens sedelutgivning m. m.

önskningar uttalats, både om hur riksdagen
och Kungl. Maj:t skola sköta
samhällsekonomien och hur riksbanken
skall sköta räntepolitiken och kreditmarknaden.
Tyvärr motsägas åtskilliga
av dessa önskemål av de handlingar,
som högern och folkpartiet
själva företagit under riksdagen. Man
är därför inte riktigt säker på att det
ligger verkligt allvar bakom t. ex. vad
reservanterna på s. 34 säga om att »en
överbalansering av budgeten är i och
för sig i rådande läge önskvärd». Vad
vi för några dagar sedan fingo höra
folkpartiets ledare här säga betydde väl
närmast, att den överbalansering av
budgeten, som Kungl. Maj:t hade tänkt
sig, var i starkaste laget och att man i
varje fall inte behövde späda på denna
överbalansering med några ytterligare
statsinkomster i form av nya skatter.
Det önskemål, som reservanterna nu
uttalat, borde alltså redan vara tillgodosett
och t. o. m. tillgodosett över hövan,
eftersom ju riksdagen biföll förslaget
om de skatter som enligt folkpartiledarens
mening voro alldeles onödiga.

Nästa mening i reservationen lyder:
»Därvid bör en väsentlig betydelse tillmätas
återhållsamhet med statliga utgifter.
» Den som vill ha eu kommentar
till vad högern och folkpartiet mena
med detta kan lämpligen läsa protokollet
från försvarsdebatten i onsdags,
när detta föreligger i tryck. Man får då
ett praktexempel på vad som i detta
fall menas med återhållsamhet.

Dessa båda påpekanden visa väl rätt
tydligt, att det i varje fall inte beträffande
budgetpolitiken är möjligt att få
något effektivare stöd från det håll,
varifrån reservanterna komma. Det är
väl snarare på det sättet att om uppfattningen
på det hållet finge större
anslutning i riksdagen, så skulle budgetens
möjligheter att medverka till en
stramare penningpolitik komma att
minskas i stället för ökas.

Litet längre fram i reservationen kommer
man in på den gamla frågan om

Nr 23.

Lördagen den 2G maj 1951 fm.

Riksbankens sedelutgivning m. m.

hur räntevapnet bör hanteras. Det iir
inte lätt att ur uttalandena på denna
punkt utläsa reservanternas verkliga
mening, men så mycket får man veta
som att en stramare penningpolitik
»med all sannolikhet kommer att leda
till en viss räntehöjning». I nästa mening
säges det att denna räntehöjning
inte kan bli tillnärmelsevis så stor som
räntehöjningen i början av 1930-talet,
d. v. s. vi behöva inte tänka oss att få
ett diskonto på 8 eller 9 procent, utan
man anser att höjningen kan stanna vid
en lägre siffra — hur mycket lägre anger
man dock inte. I en mening längre
ned i första stycket på s. 36 reserverar
man sig ytterligare genom att säga: »Det
är icke tal om att räntehöjningen skulle
tillåtas framkalla arbetslöshet.»

Vi möta alltså här återigen bilden av
räntan såsom ett slags skruv, som efter
behag kan dragas till eller lossas, varefter
verkningarna kunna avläsas på
samhällsekonomien. Man kan på detta
sätt göra ungefär hur fina justeringar
som helst. Man kan genom att höja räntan
avskaffa den del av den s. k. överkonjunkturen,
som man vill bli av med,
och när så har skett, kan man genom
att lätta räntetrycket på nytt få produktion
och konsumtion att löpa i raka
och jämna fåror.

Man har alltså uppfunnit ett underbart
instrument, som är mycket lätthanterligt,
och det beror egentligen bara på
riksbankens och kanske i någon mån
även på Kungl. Maj:ts och riksdagsmajoritetens
kortsynthet att man inte
redan har satt in detta utomordentliga
universalmedel för att bota alla våra
ekonomiska bekymmer.

Glömska av vad som inträffat tidigare
är ju en av människans bästa tillgångar,
men man har å andra sidan även en
viss rätt att lära av erfarenheten, och
om man skall kunna göra det fordras det
kanske, att man inte glömmer allt som
skett i gångna tider. Man har i vår livstid
prövat räntevapnet på allvar, och
det är ju inte förbjudet att se efter om

det verkar och hur det verkar. Det sistnämnda
är kanske svårare att utröna,
eftersom man aldrig vet, om det är
ränteförändringen eller andra förändringar,
som ha åstadkommit eu försämring
eller förbättring i samhällsekonomien.
Det är emellertid påtagligt, att
statsmakterna under det första världskriget
i mycket hög grad litade till
räntevapnet, och man hade vid slutet
av år 1920 ett medeldiskonto av C,o::,
d. v. s. praktiskt taget 7 procent. Vid
samma tidpunkt hade levnadskostnadsindex
i Sverige stigit från 1G0 år 1914
till 269. En hög ränta var alltså inte
tillräcklig för att motverka prisstegringarna.

Nu har man även mot den perioden
gjort den anmärkningen, att räntestegringarna
kommo för sent och inte voro
tillräckligt starka. Denna invändning
kan man alltid göra. när ett vapen visar
sig vara för dåligt, men redan år 1917
hade vi ett diskonto på- ungefär 5:!/i
procent, vilket ju inte var särdeles lågt.
Även i krisens början hyste man således
tydligen inte någon större tvekan att ha
ett relativt högt ränteläge här i landet.

Om man vill draga någon slutsats av
denna tämligen långa högränteperiod,
kan det ju inte bli någon annan än den
att räntan ensam inte har förmåga att
hålla krisläget i schack. Detta har i
huvudsak styrts av andra faktorer.

Försöker man göra sig någon föreställning
om hur räntevapnet skulle
kunna hanteras i syfte att taga bort
lämpliga delar av överkonjunkturen
utan att framkalla någon arbetslöshet,
kommer man närmast fram till att det i
så fall skulle behövas en differentiering
av räntan. Hur en sådan skall åstadkommas
ha reservanterna inte givit sig
in på, vilket kanske är klokt, eftersom
de praktiska svårigheterna måhända
skulle bli så stora, att man måste tveka,
innan den genomfördes.

Det är t. ex. påtagligt, att vissa investeringsändamål
äro mera räntekänsliga
än andra. Varulager och maskiner

Lördagen ilen 20 maj 1951 fm.

Nr 23.

torde kunna anskaffas utan hänsyn till
ränteläget. Däremot är en sådan sak
som bostadsbyggandet givetvis känsligt
för olika räntelägen, och där skulle man
kanske kunna uppnå en effekt med
måttliga ändringar. Men är det sådana
effekter man vill uppnå? Den frågan
måste ju på ett eller annat sätt avgöras,
innan man tar slutlig ställning till spörsmålet.
Vill man åstadkomma en uppdelning
av de olika investeringsändamålen
på marknaden efter deras ömtålighet
för ränteläget på det sättet, att man slår
ut sådant som inte tål det höga ränteläge!
och sedan anser, att det som är
kvar är det som är mest produktionsbefrämjande
och det som först skall
sättas i gång? Om man slår ut bostadsbyggandet,
lär det emellertid inte vara
möjligt att undvika arbetslöshet. Ingen
av oss tror väl, att man utan vidare
kan omplacera en byggnadsarbetarkår
till industriellt arbete utan att man får
mycket betydande övergångssvårigheter.
Även inom andra verksamhetsområden
kunde man säkerligen inte framkalla
någon större verkan på efterfrågan av
investeringsvaror utan att samtidigt
åstadkomma en relativt betydande arbetslöshet.

Har man detta klart för sig, blir det
inte mycket mening i att bibehålla föreställningen
att man här har ett universalmedel,
som man kan reglera förhållandena
med, att man har en ränteskruv,
som man kan draga till eller lossa
på och därigenom vid behov framkalla
en lämplig minskning av efterfrågan på
investeringsvaror eller, när man har
gått för långt åt det hållet, få i gång en
verksamhet, som man anser önskvärd.
Denna föreställning är säkerligen mycket
orealistisk.

Ett begagnande av räntevapnet i den
tanken, att det skulle ha en direkt inverkan
på högkonjunkturen, kan inte
ske. om man inte är beredd att gå så
långt, att man inte tar hänsyn till att
detta skulle medföra en relativt betydande
arbetslöshet. .lag kan mycket väl

Riksbankens sedelutgivning m. m.

förstå dem som anse, att högkonjunkturen
i längden kan medföra sådana
olyckor, att t. o. in. en måttlig arbetslöshet
vore att föredraga — i varje fall
kan man inte rikta direkta förebråelser
mot den som öppet gör sig till tolk för
en sådan mening — men däremot är
det svårare att förstå dem som gömma
huvudet i busken och säga, att en räntestegring
inte behöver medföra sådana
konsekvenser för att göra någon effekt.

Om man vill fortsätta räntediskussionen,
finns det många sidor som förtjäna
att belysas. När riksbanken i höstas
höjde diskontot med V» procent, var
syftet inte det som reservanterna här
åberopa som skäl för en räntestegring
— jag har sagt det förut, men jag tror
att det behöver upprepas. Syftet var
mera begränsat. Man ville förhindra ett
alltför stort utbud av obligationer. Genom
att räntan höjdes skulle försäljningen
av obligationer med nödvändighet
ha medfört förluster för innehavarna,
som man kan antaga, att dessa skulle
draga sig för, varigenom obligationsutbudet
följaktligen skulle dämpas. Det
visade sig också vara riktigt, och räntestegringen
fyllde alltså sin uppgift på
beräknat sätt. Med de måttliga verkningar
som en så liten räntehöjning fick
måste det anses berättigat att taga olägenheten
därav för att låsa betydande
delar av obligationerna vid deras dåvarande
innehavare. En centralbank
måste alltid ha möjlighet att reglera
obligationsmarknaden och kan följaktligen
aldrig avsäga sig rätten att ändra
ränteläget. Men det är en annan sak än
den att man sätter in räntan som det
väsentliga medlet för att reglera konjunkturläget.
En politik baserad på ändringar
i ränteläget komme antagligen
inte att medföra någon annan effekt än
att man får en ny självmatande process.
Detta ha reservanterna av försiktighetsskäl
inte tagit upp här. och jag vill därför
sluta med afl säga några ord därom.

Om man frigör obligationskurserna
utan att sätta en gräns för räntehöjning -

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Riksbankens sedelutgivning m. m.

en, vilket är detsamma som att man förklarar
sig beredd att skjuta in en botten
i obligationsmarknaden vid lämpligt
tillfälle, måste man få en automatisk
räntestegring, som inte slutar förrän
räntan nått en så orimlig höjd, att man
får typiska depressionsverkningar och
betydande arbetslöshet. Vill man inte
driva räntestegringen så långt, måste
man acceptera den principen, att centralbanken
får börja köpa obligationer
vid det ränteläge som man anser vara
det högsta tillåtna. Då kommer man
emellertid i precis samma läge som vi
hade år 1950 och i viss mån ha nu, nämligen
att marknaden måste förses med
ett ökat penningtillskott, eftersom det
inte finns något annat sätt att bryta en
pågående räntestegringsprocess. Man
kan således inte välja om man vill begagna
sig av riksbankens rätt att köpa
obligationer för att styra ränteläget eller
inte. Om man vidhåller de allmänna utgångspunkterna
och om man inte vill
ha någon allmän arbetslöshet, måste
man i princip medge, att riksbanken
skall reglera räntan genom att köpa
obligationer och skattkannnarväxlar eller
med andra ord förse marknaden med
ökad likviditet. Den andra frågan blir
då endast en tidsfråga.

Tror man att man vinner något väsentligt
med att lösgöra räntan nu och
så om några månader eller något år
vara tvungen att stoppa räntestegringsprocessen?
Om det funnits något skäl
för ett sådant antagande, hade man sannolikt
redan funnit det, men det är förmodligen
bara så, att man har velat
komma ifrån dagens svårigheter genom
att skjuta dem på framtiden. Enskilda
reservanter kunna resonera så, men varken
riksdagen eller riksbanken lär någonsin
kunna känna sig så angenämt
ansvarslösa, att de kunna tillåta sig ett
sådant resonemang.

Herr SCHMIDT (kort genmäle): Herr
talman! Det är egentligen ett uttalande
av herr Hall som jag vill bemöta.

Riksbanksfullmäktige säga ju själva,
att de inte vilja ifrågasätta affärsbankernas
önskan att i det allmännas intresse
och även i eget intresse på längre sikt
lojalt fullfölja den träffade överenskommelsen
om kreditinskränkningar. Men
herr Hall generar sig dock inte att mot
Bankföreningens medlemmar utslunga
den anklagelsen, att de brustit i sina
åtaganden. Jag har själv det stora förtroendet
att sitta i styrelsen både för
en privatbank och för AB Industrikredit,
vilket som bekant är ett lialvstatligt
bolag, och jag kan försäkra att inom
båda dessa företag iakttages den största
återhållsamhet med beviljandet av krediter.
Affärsbankerna kunna emellertid
inom vissa gränser inte förhindra, att
krediter lämnas för den import som
kommer till stånd.

Herr Hall talar om att affärsbankernas
likviditet har försämrats. Men det
är väl just dit vi vilja komma. Vi vilja
ju att affärsbankerna skola ha ont om
pengar.

Herr Hall ifrågasätter vidare ärligheten
av reservanternas uttalande om behovet
av en överbalansering av budgeten.
Jag trodde verkligen inte att så
skulle behöva ske. Det har väl tillräckligt
många gånger från vårt håll framhållits,
att vi äro fullt på det klara med
nödvändigheten av en överbalansering
i nuvarande läge.

Till sist vill jag bara säga några ord
om räntan. Herr Hall uppehöll sig rätt
länge vid verkningarna av den höga
räntans politik, framför allt den som
fördes efter förra världskriget. I den
debatt, som förekom med anledning av
motsvarande betänkande från bankoutskottet
föregående år, anslöt jag mig till
herr Sköldin, då han sade att han var
rädd för att taga konsekvenserna av
den höga räntans politik. Jag har samma
uppfattning som han om de fördärvliga
verkningarna därav, framför allt
om man gör på det sättet att man först
kraftigt höjer räntan och ser vad som
händer för att sedan på nytt sänka
räntan.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

Herr HALL (kort genmäle): Herr talman!
Herr Schmidts två sista påpekanden
äro särdeles egendomliga, eftersom
ingen har ifrågasatt affärsbankernas
rätt att bevilja kredit. Däremot har jag
sagt, att jag anser, att dessa ha brustit
i fråga om åtstramningen av krediter,
som inte ha varit nödvändigt att lämna.

Herr Schmidt sade, att affärsbankerna
inte kunna neka kredit för exempelvis
import. Varför inte? Om man vill
motverka bl. a. den alltför stora importen
av vissa varor, skulle väl affärsbankerna
kunna bidraga till detta genom
att strama åt krediten, i all synnerhet
när de ha åtagit sig att göra det i en
särskild överenskommelse. Att det är
gamla och goda kunder, som komma
till bankerna, kan inte anföras som ett
skäl för beviljande av kredit, när man
har lovat att medverka till en stramare
kreditpolitik. Varje vecka kommer det
ett hundratal människor till riksbanken
med sådana investeringsändamål och
så goda säkerheter, att vi under normala
förhållanden skulle godkänna dem
som fullt kreditvärdiga, men vi avvisa
dem ändå, därför att vi anse det vara
vår skyldighet att uppfylla vår del av
överenskommelsen. Det var utan tvivel
meningen, att affärsbankerna skulle
handla på samma sätt. Om de hade
gjort det, hade stegringen av kreditvolymen
kanske inte blivit hälften så
stor som nu.

Herr Schmidt frågade också, om det
inte var meningen, att affärsbankerna
skulle ha mindre gott om pengar än
förut. Kreditrestriktionerna ha inte tillkommit
i syfte att beröva affärsbankerna
deras likviditet utan för att förhindra
onödiga krediter. Det är bara
bra, om affärsbankerna kunna använda
dem till att stärka sin egen likviditet.

Herr SCHMIDT (kort genmäle): Herr
talman! Herr Hall torde observera, att
jag talade om import i viss utsträckning.
Därmed åsyftade jag. att vi ha

Riksbankens sedelutgivning m. m.

på statlig väg reglerade handels- och
betalningsavtal länderna emellan, som
vi inte kunna komma ifrån.

Jag är fullständigt ense med herr
Hall om att bankerna i övrigt böra göra
allt de kunna för att motverka importen,
och det göra de också. Vad jag
vänder mig emot är att herr Hall insinuerar,
att de inte ha försökt att bidraga
till en kreditåtstramning. Det
ligger ju i deras och i hela landets intresse
att göra det. Om riksbanken släpper
ut betalningsmedel, mångfaldigas
dessa emellertid i affärsbankernas händer,
något som är mycket viktigt att
komma ihåg. Hur stort detta mångfaldigande
blir är olika i olika länder. I
England tror jag t. ex. att man räknar
med att de bli 10 gånger så stora.

Herr NILSON i Spånstad: Herr talman!
Jag avser inte att här taga upp
en debatt om hela det vidsträckta problem,
som inräknas i det utskottsutlåtande
vi här behandla. Det är endast
min avsikt att helt kort ta upp några
av de detaljer, som rymmas inom detta
utskottsutlåtandes ram.

I första hand vill jag då säga några
ord om räntesättningen. Jag hyser
mycket ringa tilltro till räntevapnet
som ett medel att mera verksamt motverka
den oroande utvecklingen i inflationistisk
riktning, för såvitt man
vill hålla en blivande räntestegring
inom de mycket små marginaler, som
angivits i olika programförklaringar.
Jag tycker att redan den räntestegring
på 0,5 procent, som vi redan haft, visar,
att små räntestegringar ytterst litet, ja
ibland t. o. m. knappast märkbart påverka
de placeringar, som man avser
att bromsa upp. En räntestegring, som
håller sig inom denna mycket begränsade
ram, betyder i det fallet litet och
kommer därför att vara till ganska obetydligt
gagn. Jag tror, att det i detta
läge inte är realistiskt att tro att räntan
är ett mera användbart vapen i

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Riksbankens sedelutgivning m. m.

kampen — såvida man inte år beredd
till mycket kraftiga räntestegringar.
Om räntan skall tillgripas som ett vapen
i denna kamp, bör det ske först
efter det att alla andra praktiska utvägar
ha prövats. Räntevapnet bör bli
det sista av de vapen, som användas i
ett beträngt läge. Den meningen har
jag redan tidigare fört fram i penningpolitiska
debatter här i kammaren, och
jag tycker att denna min uppfattning
har styrkts, när man har följt utvecklingen
i grannländerna. Om man ser
på förhållandena i Finland och delvis
även i Danmark, så synes det som om
höga räntor — i Finland har man för
övrigt använt skyhöga räntor — inte
är en säker väg att hejda en sådan
penningpolitisk utveckling som den vi
nu ha.

I den reservation till bankoutskottets
utlåtande, som vårt partis representanter
ha avgivit, har man understrukit
önskemålet om att vissa medel av det
penningflöde, som kommer från den
uppdrivna prissättningen på pappersmassan,
skulle steriliseras i form av
investeringsfonder för jordbruket och
skogsbruket. Jag är övertygad om att
detta är en av de vägar, som äro användbara
när det gäller kampen mot
inflationen, även om man kanske inte
når så särskilt långt på den vägen. Men
å andra sidan måste man nog, när det
gäller ett så viktigt område, använda
sig av mycket olika medel för att nå
de resultat, som vi alla äro överens om
att vi vilja nå. Jag vill därför starkt
understryka vikten av att man tar upp
överläggningar med skogsbrukets organisationer
för lösandet av denna fråga.
Idén är ju inte heller ny. Vi ha förut
fört fram samma uppslag här i riksdagen.
Nu torde tiden vara väl lämpad
att förverkliga projektet.

Det frivilliga sparandet har ju stöd i
alla läger, och jag tror, att människornas
starka känsla för tryggheten i tillvaron
vid sidan av alla andra faktorer,
som tala för sparandet, är en väsentlig

faktor att räkna med, när sparandets
värde skall understrykas. Hos alla dem,
som ha upplevat en lågkonjunktur med
dess bekymmer och dess lidanden, hållas
strävandena att skapa frihet från
fruktan, när det gäller den egna ekonomien,
så levande, att värdet av trygghetsmomentet
i sparandet inte nog kan
understrykas.

Från vår sida ha vi också gång på
gång framfört tanken på ett genomfört
ungdomssparande. Jag efterlyser de utredningar
och undersökningar, som regeringen
eventuellt har gjort, för att
den frågan snart skall kunna tagas upp
till allvarlig prövning. Frågan är viktig
ur många synpunkter. Den är viktig
därför att det alls inte kan vara lyckligt,
att ungdom utan alla försörjningsplikter
får vänja sig vid att för egen
räkning förbruka så stora inkomster,
att familjebildning och familjeansvar
komma att innebära en avsevärd sänkning
av levnadsstandarden. Kunde bara
dessa svårigheter övervinnas eller mildras
med ett organiserat allmänt ungdomssparande,
så har detta sparande
fyllt en stor samhällelig uppgift vid
sidan av uppgiften att stabilisera penningvärdet.

Herr talman! En av de viktigaste —
den moraliskt sett kanske allra viktigaste
— anledningarna, när det gäller
att mobilisera alla krafter i kampen mot
inflationen och till ansvar för penningvärdet,
är känslan och ansvaret för de
massor av småsparare, som förlitat sig
på penningvärdet och sparat för en
tryggad ålderdom. Även för deras räkning
vädjar jag om ett regeringsinitiativ
till en helhjärtad kamp mot inflationen,
samtidigt som jag understryker
denna kamps ofantliga värde i alla situationer.
Ett återställt förtroende för
den svenska kronans värde är grundvalen
för nära nog alla åtgärder, som
äro tänkbara, och jag tror, att det förtroendet
endast kan vinnas genom ett
ökat samarbete mellan alla de positiva
krafter, som se farorna i den nuvarande

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

utvecklingen. För att nå målet är det
nödvändigt med överenskommelser mellan
de demokratiska partierna och de
olika grupper i samhället, som ha det
gemensamt, att de vinna på ett bevarat
penningvärde. Det är regeringen, som
har ordet, när det gäller initiativet till
de överläggningar, som äro nödvändiga.
Först när överläggningarna kommit i
gång, kan det avgöras vilka möjligheter
till överenskommelser som finnas.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till den av herrar Näsgård
och Persson i Norrby avgivna
reservationen.

Foder detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! .lag vill
börja med att besvara herr Ståhls interpellation.
Herr Stålil har frågat mig
hur jag ser på den senaste tidens prisutveckling
och vad jag ämnar göra för
att förebygga hotande kedjereaktioner
av bl. a. planerade skatteökningar.

Sedan interpellationen framställdes
har riksdagen upprepade gånger varit
i tillfälle att diskutera de spörsmål,
som häri beröras. Min syn på dessa
frågor har jag senast utvecklat dels i
proposition nr 206 angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1951/52, dels i samband med behandlingen
i riksdagen av förslaget om
elskatt och tillfällig fordonsskatt.

Vad interpellantens första fråga angår
har jag härvid framhållit, att prisstegringarna
otvivelaktigt blivit starkare
än vad man vid årsskiftet hade anledning
att befara. Att den ogynnsamma
utvecklingen utomlands särskilt
på råvarumarknaderna varit en huvudorsak
till prisstegringarna inom landet
inser interpellanten också, ehuru samtidigt
andra i interpellationen ej
närmare angivna -- faktorer enligt

Riksbankens sedelutgivning in. m.

hans uppfattning verksamt bidragit till
att skärpa häftigheten i processen.
Vissa uppgifter, som innehållas i den
nyligen avgivna konjunkturrapporten,
kunna i detta sammanhang förtjäna
uppmärksammas. Enligt här redovisade
uppskattningar väntas levnadskostnaderna
vid slutet av juni månad
i år ha stigit med 16 procent i jämförelse
med september 1950. Av denna
höjning hänför sig över hälften till
import- och exportprisstegringarnas genomslag
på hemmamarknaden samt devalveringssubventionernas
avveckling.
Direkt eller indirekt är detta sålunda
en följd av utländska prisstegringar som
inträffat efter devalveringen och som
redan i höstas förutsattes komma att
med hela sin styrka påverka prisutvecklingen
inom landet. Till samma
typ av orsaker till prisstegringarna
höra onekligen minskningen av jordbrukssubventionerna
och effekten av
indirekta skatter, som sammanlagt
svara för 1,8 procent av den väntade
uppgången av levnadskostnaderna med
16 procent. Dessa äro icke resultatet
av en »fortgående inflationsprocess»
utan ha ytterst tillkommit i syfte att
motväga vissa ofrånkomliga statliga utgiftsökningar,
bl. a. på försvarets område.
Höjningarna av jordbrukarinkomster,
lantarbetarlöner och övriga
löner ha medverkat till levnadskostnadsstegringen
med tillsammans 5,5
procent. Även härvidlag gäller att dessa
förändringar åtminstone delvis måste
betraktas som ett led i anpassningen av
de svenska priserna till utlandsnivån.
Kompensation till jordbrukare och löntagare
för de höjda levnadskostnaderna
förutsattes ju ingå i denna process.
Slutsatsen måste därför bli att prisstegringarna
hittills i varje fall huvudsakligen
haft karaktären av en ofrånkomlig
och förutsedd pris- och löneanpassning.
Fn annan sak, som vi alla
lika ivrigt beklaga, är att denna förskjutning
på grund av de inträffade
prisstegringarna utomlands blivit större

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Riksbankens sedelutgivning m. m.

än man kunde beräkna i slutel av fjolåret.

Det blir naturligtvis den ekonomiska
politikens uppgift att söka förhindra att
i fortsättningen priserna stiga utöver
den nivå, som motiveras av de redan
inträffade och eventuellt kommande
utländska prisförskjutningarna. Regeringens
program i detta hänseende har
senast redovisats i den förenämnda
propositionen nr 206 och vidare utvecklats
i riksdagsdebatterna. Förberedelser
för planläggningen av den ekonomiska
politiken under nästa år ha också inletts.
Såvitt nu kan bedömas kan läget
komma att kräva skärpning av vinststeriliseringen
i exportindustrierna, ett
starkare tillbakahållande av sådan investeringsverksamhet
som faller utanför
byggnadsregleringen och en effektivisering
av priskontrollen. Den vidare
utformningen av den ekonomiska politiken
måste emellertid bli beroende av
kommande avtals- och inkomströrelser.
Härom ha överläggningar mellan regeringen
och intresseorganisationerna påbörjats.

Herr talman! I anslutning till mitt interpellationssvar
skulle jag vilja deltaga
i den debatt, som här pågår med
anledning av. bankoutskottets utlåtande
nr 20.

Först vill jag med tillfredsställelse notera,
att även reservanterna från högern
och folkpartiet medgiva, att prisstegringen
i icke ringa grad är förorsakad
av förhållanden utanför vårt lands gränser.
Det är då för väl att åtminstone så
mycket har blivit fastslaget, sedan man
så ofta fått höra att prisstegringarna
egentligen äro ett resultat av regeringens
ekonomiska politik.

Om man således här kan känna en
viss tillfredsställelse med dessa reservanter,
så upphör dock denna känsla
när man kommer fram till en annan
punkt i reservationen. Reservanterna
tala om att det föreligger en bristande
inre jämvikt i vår samhällsekonomi. Enligt
reservanterna är efterfrågan större

än tillgången. Ger dock inte reservationen
här en skev bild av det verkliga läget?
I själva verket förhåller det sig väl
på det sättet, att när vi kommit över
mitten av detta år, så kommer det snarare
att uppstå ett efterfrågeunderskott
inom konsumtionen. Konsumenterna
komma icke att ha inkomster av den
storleksordningen, att de kunna öka sin
konsumtion. De måste, om ingenting
särskilt inträffar, snarare minska konsumtionen.
Däremot är det uppenbart,
att det kommer att bli ett ökat investeringstryck
på grund av de stigande exportvinsterna
och på grund av de penningresurser,
som därigenom komma
att ställas till förfogande för investeringsverksamheten.
Den lust till ökad
investering, som på detta sätt uppkommer,
kan ju skapa förutsättningar för en
ökad efterfrågan. Den efterfrågar mera
arbetskraft, skapar en konkurrens om
arbetskraften. Men man får väl ändå ha
klart för sig, att det primära här är
vinstkonjunkturen.

Den snedvridna bild av vårt faktiska
läge, som reservanterna måla, framställdes
ganska utmanande i herr Ohlins
radiotal. Beträffande min inställning
påstod han, att jag skulle anse, att orsaken
till inflationspåfrestningen ligger
i vinstkonjunkturen. Samtidigt skulle
jag angripa konsumenternas köpkraft
med el- och bilskatterna. Ja, det är ju
riktigt, om man inte vill ha någon fullständig
bild av förhållandena. El- och
bilskatterna äro ju emellertid endast
ett par av de åtgärder, som ingå i regeringens
program. Jag skall inte här på
nytt närmare motivera dessa skatter;
detta ämne är redan uttröskat. Men nog
är det ganska uppseendeväckande att
radiolyssnarna inte få höra talas om att
det pålägges prisutjämningsavgifter på
exporten eller att det har införts en investeringsskatt,
vilka båda åtgärder till
sin verkan äro mycket mera betydande
än elskatten och höjningen av fordonsskatten.
Om radiolyssnarna hade fått en
något så när objektiv bild av regering -

Lördagen den 2G maj 1951 fin.

Nr 23.

ens intentioner, så hade det blivit ganska
meningslöst att tala om att jag rörde
mig med motsättningar, d. v. s. att jag
ser orsaken till inflationen i vinstkonjunkturerna
men inriktar åtgärderna på
konsumtionen.

När det gäller den ekonomiska politiken
och dess verkningar, så måste jag
erkänna, att vi inom regeringen inta en
mera blygsam ställning än vad högeroch
folkpartioppositionen gör — vilket
framgår av reservationen. Regeringen
har icke vågat ge något bragelöfte om
att vi med den ekonomiska politiken
skulle kunna förhindra verkningarna
av den utländska prisstegringen. Vi ha
ansett oss nödsakade att begränsa oss
till att försöka förhindra, att denna utländska
prisstegring får följdverkningar
i vårt land, vilka rubba den samhällsekonomiska
balansen. Reservanterna
säga i stället, att det inte endast gäller
att motverka dessa prisstegringars följder
i vårt land, utan det gäller även att
genomföra en ekonomisk politik, som
upphäver verkan av den utländska prisstegringen.
Reservanterna säga, att med
målmedvetet insatta åtgärder skulle det
vara fullt möjligt att dämpa och begränsa
icke endast den av inhemska orsaker
beroende prisstegringen utan även de
internationella prishöjningarnas inverkan
på den svenska prisnivån.

Detta utvecklades vidare av herr Ohlin
i hans radiotal, där han sade —
förutsättningen för detta citat är ju, att
den ekonomiska politik, som högern
och folkpartiet rekommendera, syftar
att leda till att inflationen bromsas upp
— att genom att inflationen bromsas
hålles stegringen av byggnadskostnaderna
och de årliga fastighetskostnaderna
tillbaka. Det skulle alltså inte bli mycket,
om ens något höjda hyror genom
denna kreditåtstramning, och de totala
levnadskostnadernas stegring skulle
hållas tillbaka.

Högern och folkpartiet utlova alltså
för det svenska folket, att om man följer
deras linje, skulle man kunna upp -

Riksbankens sedelutgivning m. m.

häva verkningarna inom vårt eget land
av de utländska prisstegringarna. Programmet
skulle gå ut på en inknappning
av betalningsmedlen. Vi veta ju,
hur man tänker sig att detta skall gå
till: en kreditåtstramning med räntehöjning.
Jag vill nu ställa en konkret
fråga: — herr Schmidt fick den ställd
till sig men svarade icke, men vi måste
väl dock diskutera detta litet mera konkret
— hur skall nu en kreditåtstramning
och räntehöjning kunna påverka
utlandspriserna? Jag tror nog inte, att
man på oppositionsliåll anser detta vara
möjligt. Man menar nog inte, att man
skall kunna ändra priset på belgiskt järn
eller polskt kol med tillhjälp av en
svensk räntehöjning. Det tror jag inte.
Jag tror väl knappast heller, att herr
Ohlin tänker påverka byggnadskostnaderna
i den väsentliga del, som betingas
av de höjda kol-, järn- och träpriserna.
Nå, hur tänker man då, att man med
denna ekonomiska politik skall upphäva
verkningarna av de utländska prishöjningarna?
Ja, kan detta ske på något annat
sätt än genom att man skapar ett internt
prisfall — att man får några priser
inom landet att sjunka? Jag skulle
vilja fråga: Vilka priser är det då, som
man anser att man skulle kunna få att
sjunka? Herr Ohlin pekade på att man
på detta sätt skulle kunna minska fastighetskostnaderna.
Ja, men den del av
fastighetskostnaderna, som hänför sig
till räntestegringen, beträffande den lär
väl herr Ohlin inte kunna åstadkomma
någon sänkning med hjälp av denna politik.
Men vilka fastighetskostnader är
det då som herr Ohlin vill sänka? Nu
skall man inte bara komma och säga:
Ja, det kan man inte veta, ty det är så
komplicerat, och det ekonomiska läget
är så mångtydigt, och det finns så
många faktorer o. s. v.

Man kan således inte från oppositionens
sida soin vanligt komma med en
allmän fras om att därest man gör en
åtstramning på detta sätt, så kan man
åstadkomma en prissänkning. Jag vill

Nr 23.

Lördagen den 20 maj 1951 fm.

Riksbankens sedelutgivning m. m.

för min del icke förneka möjligheten av
en sådan prissänkning. Jag vill inte
säga, att det inte är möjligt att med hjälp
av en tillräckligt stark kreditåtstramning
och räntehöjning sänka priserna.
Men det skulle väl ändå vara ganska intressant
för oss att nu, när man kommer
och säger att socialdemokraterna inte
vilja samarbeta, verkligen kunna få någon
föreställning om vilka interna priser
det är som man med tillhjälp av
oppositionens politik skulle kunna
sänka. Detta skulle ju vara betydelsefullt
för att få veta om vi våga taga ansvaret
för en sådan politik och om vi
skulle vilja medarbeta i en sådan politik.
Vi borde väl i så fall åtminstone
kunna få några exempel, icke minst därför
att enligt reservanterna skulle denna
kreditåtstramning icke leda till någon
arbetslöshet. Det kan ju hända. Man menar
kanske, att man bara skall åstadkomma
en överflyttning av arbetskraft
från ett fält till ett annat. Det kan hända,
att sådant skulle vara både nyttigt
och bra, men vi skulle gärna vilja veta
vilka konkreta frågeställningar man har
från högerns och folkpartiets sida beträffande
dessa överflyttningar av arbetskraft.
Tv man kan väl inte rekommendera
en medicin utan att man bär
någon konkret aning om varthän det
hela kommer att bära.

Herr Schmidt hade här ett exempel,
där han nämnde, att om man med denna
politik kunde höja penningvärdet
med 10 procent, så gjorde det väl inte
så mycket, om folk fick sina hyror höjda
med 10 procent. Detta skulle innebära,
att man kunde få de genomsnittliga levnadskostnaderna
att sjunka med 10 procent.
Det skulle väl i så fall vara några
ganska betydande interna prissänkningar,
som kunde leda till först och
främst att upphäva eventuella prisstegringar
från utlandets sida och dessutom
skapa en sänkning av levnadskostnaderna
här i landet. Det skulle vara ytterligt
intressant att få veta var vi skola
taga dessa prissänkningar ifrån.

Ja, som sagt var, högerns och folkpartiets
linje är ju kreditåtstramning med
räntehöjning. Detta är en sådan där god
cigarr, som vi gärna skulle vilja ha anvisning
på, tv den har enligt oppositionens
mening bara goda verkningar och
den leder inte till några svåra verkningar.
Herr Ohlin kunde med stor talförhet
beskriva hur orättvisa de pålagda
skatterna voro. Han talade emellertid
inte alls om huruvida räntestegringens
kostnadseffekter äro rättvisa
eller orättvisa. Där var det tydligen närmast
bara goda verkningar. Och, herr
Hjalmarson, den av herr Hjalmarson i
radioanförandet exemplifierade Svensson,
han kunde inte begripa hur man
skulle kunna förbättra penningvärdet
därför att Svenssons bekanting fick sin
bilskatt fördubblad. Tror herr Hjalmarson,
att samme Svensson kan begripa,
att penningvärdet skulle bli förbättrat,
om en annan av Svenssons bekanta får
sin hyra höjd? Ja, det är precis samma
sak, herr Hjalmarson. Det kan hända,
att detta har sin förklaring i brister hos
Svensson i fråga om insikter och förmåga
att tränga in i invecklade ekonomiska
sammanhang. Men denna sorts
folkupplysning, herr Hjalmarson. den
är inte värd mycket. Den är inte värd
någonting.

Det skulle intressera oss att här i dag
få veta något om vilken räntestegring
det är man vill ha från högerns och
folkpartiets sida. Det har blivit så, vilket
ni kanske observerat, ärade kammarledamöter,
att det i reservationen
har nämnts en »viss räntehöjning». Det
där ordet »viss» det har nog sin signifikativa
betydelse. Detta ord »viss» getherr
Schmidt en något större mantel än
den som herr Kristensson i Osby har.
Man riskerar att det under den manteln
döljer sig det faktum att orden »viss
räntehöjning» är resultatet av en kompromiss
mellan högerns och folkpartiets
synpunkter på räntestegringens
omfattning. Om jag lyfter fliken på den
mantel, som herr Kristenson så väl vuxit

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

in i, så finner jag, att där ha vi det
omdömet att kreditåtstramningen kan
genomföras »utan någon mer väsentlig
räntestegring». I samma protokoll
till riksbanksfullmäktiges beslut bar
herr Sundén, som ju står näringslivet
och jag skulle väl tänka mig även högerpartiet
rätt så nära, en annan formulering,
nämligen att det fordras en
»icke oväsentlig räntestegring».

I bondeförbundets reservation finns
det intaget ett omdöme beträffande denna
sak, nämligen att om det skulle bli
någon effekt av räntestegringen, så borde
den bli 2—3 procent. I förbigående
sagt tänker jag i övrigt inte behandla
bondeförbundets reservation. Där finns
det nämligen ingenting att taga på utom
möjligtvis det där lilla förslaget om
skogsinvesteringsfonder. Det förslaget
har väl emellertid mer kommit in som
uttryck för ett skogsägarintresse än som
ett inflationsvapen. Jag tror mig dock
ha bekant, att bondeförbundets omdöme
beträffande räntestegringen härstammar
från kretsar, som icke kunna fråndömas
en viss sakkunskap på detta område.
Jag tror också, att om man skall
kunna genomföra den kreditåtstramande
politik, som skall ge till resultat att
vi inte bara skola förhindra följdverkningarna
av prisstegringar i utlandet
utan dessutom upphäva dem, så fordras
det allt kraftiga don. Jag tror faktiskt
inte att bondeförbundet har huggit mycket
i sten, när man gjorde sitt omdöme
beträffande räntestegringens höjd, om
den skulle bli effektfull.

Jag undrar ändå, om man från högerns
och folkpartiets sida verkligen
vill taga konsekvenserna av den av dem
föreslagna politiken. Ja, folkpartiet värjer
sig ju med näbbar och klor. Det är
då en fråga, som jag har väldigt svårt
att komma förbi: Är icke allt detta tal
om en höger- och folkpartipolitik med
kreditåtstramning och räntehöjning med
åtföljande utomordentligt goda verkningar
egentligen ingenting annat än
skådebröd? Jag tror inte att man rik -

Riksbankens sedelutgivning m. m.

tigt på allvar själv tror på verkningarna,
om man skulle komma fram till en
praktisk tillämpning av den från högeroch
folkpartihåll föreslagna politiken.

Jag ser här inte bort ifrån att reservanterna
uttala en önskan om att vi
skola ha en överbalanserad budget. Men
även detta verkar ju på sitt sätt platoniskt,
om man erinrar sig hur hårt jag
fick slåss under förra riksdagen för att
förhindra en underbalansering av budgeten.
Om man vidare erinrar sig det
våldsamma motstånd som från det hållet
restes mot skattehöjningar i form av
elskatt och bilskatt, så kanske man inte
tror så mycket på att det verkligen är
något djupt känt behov hos höger och
folkparti av en överbalansering av budgeten.

Jag vill inte heller underkänna reservanternas
och deras uppdragsgivares
sparsamhetsvilja eller åtminstone deras
sparsamhetsönskan, d. v. s. att åstadkomma
en överbalansering av budgeten
genom att spara på statens utgifter. Men
i praktiken är det inte så mycket bevänt
härmed. Herr Hjalmarson och jag
hade ju en liten kontrovers om den saken
för en tid sedan. Jag anförde några
siffror, och herr Hjalmarson avvisade
mycket överlägset mina siffror och menade,
att de voro grundade på felaktiga
beräkningar. .lag har låtit kontrollera
siffrorna från de utgångspunkter som
jag anförde, nämligen utgångspunkterna
i riksdagsmotionerna, och jag måste
säga att de korrigeringar, som behövde
göras, de påverkade i grund och botten
icke mina siffror.

Det är emellertid ändå litet underligt
med detta tal om lusten att få budgeten
överbalanserad, när man samtidigt får
läsa om att en ökad beskattning i nuvarande
läge är förfelad, eftersom den
kommer folk att kompensera sig genom
höjda löner. Tror man från höger- och
folkpartihåll, att vederbörande inte
komma att kompensera sig för räntestegringen?
Är det lättare att kompensera
sig föl- eu skatt än för en ränte -

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Riksbankens sedelutgivning m. m.

stegring? Ja. det beror helt och hållet
på konjunkturläget, och där är utgångspunkten
praktiskt taget densamma.

Även i regeringens ekonomiska politik
ingår det en kreditåtstramning, men
vi tillmäta icke denna åtstramning själva
huvudrollen. Enligt reservanterna
lär det hittills i praktiken inte ha förelegat
någon kreditåtstramning. Reservanterna
stödja sig här på en skrivelse
från Svenska bankföreningen. I denna
skrivelse har Bankföreningen försökt
visa att likviditetsreserverna snarare ha
vuxit än sjunkit och att det alltså inte
förekommit någon kreditåtstramning.
Men kan någon då förklara varför obligationskurserna
ha visat en sjunkande
tendens? Kan någon förklara varför
räntan på skattkammarväxlar stigit med
1 procent? Vad beror det på? Om detta
inte beror på att det blivit eu minskad
tillgång på kapital i förhållande till
efterfrågan, ja, då kan det inte bero på
annat än en spekulation. I så fall skulle
denna ränteglidning icke vara framkallad
av de faktiska förhållandena, d. v. s.
icke av en tilltagande åtstramning på
kreditmarknaden, utan den skulle helt
och hållet vara följden av en spekulation.
Ja, kanske Svenska bankföreningen
vill utfärda ett sådant intyg? Jag tror
det emellertid inte.

En av de föregående talarna här var
inne på detta problem och frågade varför
Bankföreningen slöt detta avtal med
riksbanken, när man samtidigt — och
det ha ju reservanterna anammat från
Bankföreningen — sagt att affärsbankerna
inte kunna åtstrama kreditpolitiken.
Jag vill instämma i denna fråga
varför affärsbankerna i så fall utfäst
sig att strama åt krediterna. Menar man
verkligen att affärsbankerna gå och
träffa ett sådant avtal med riksbanken
och samtidigt ha full insikt om att de
icke kunna uppfylla de förpliktelser,
som de ha skrivit under. Menar man
verkligen, att affärsbankerna på detta
sätt skoja med riksbanken genom att
utfästa sig att göra något som man icke

har möjlighet att tillämpa i praktiken?
Man skall akta sig för att bevisa för
mycket. Jag skulle vilja säga detsamma,
när man från Bankföreningens sida anför
några siffror beträffande likviditetsreservernas
storlek. Med dessa siffror,
vilka för övrigt svalts av reservanterna,
har man sökt påvisa att likviditetsreserverna
skulle ha sjunkit från 1 808 miljoner
under 1950 till 1 733 miljoner under
1951. Dessa siffror äro säkert alldeles
riktiga, men jag undrar, om man
kan mäta bankernas likviditet uteslutande
efter dessa statistiska uppgifter.
Måste man inte något begrunda även
hur bankernas förpliktelser under den
tidsperiod det här gäller ha förändrat
sig. Om det nämligen har inträffat att
affärsbankerna fått ikläda sig förbindelser,
där riskerna för utbetalningar äro
större än de normala, så måste detta
leda till att man får avsätta väsentligt
mera till reserver än vad annars skulle
vara fallet. Jag vill bara peka på en sådan
post, nämligen ökningen av affärsbankernas
avistaskulder till utländska
banker. Jag menar därför att man nog
bör göra litet mer ingående analyser,
innan man med hjälp av siffror fäller
ett sådant omdöme. Detta gäller så mycket
mer som den faktiska utvecklingen,
såsom jag nyss påvisade, motbevisar
reservanternas påståenden.

Enligt reservationen skulle hörnstenen
i riksbankens nuvarande politik
vara att förhindra en ytterligare stegring
av räntan. Jag har faktiskt försökt
att läsa fram detta ur riksbanksfullmäktiges
yttrande. Jag kan emellertid inte
finna belägg för detta påstående från
reservanternas sida. Vad riksbanksfullmäktige
sagt är att de icke vilja vara
med om en ränteglidning. Om det skulle
bli en räntestegring, så skulle detta enligt
bankofullmäktige ske på grund av
ett överlagt beslut härom från de ansvarigas
sida. Man skall icke låta spekulationen
avgöra räntenivån. Därmed
ha fullmäktige icke sagt något om räntestegring
eller icke räntestegring. Full -

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

mäktige ha tagit den ståndpunkten, att
i dagens läge, i den nuvarande situationen
är det icke nyttigt och icke lyckligt
att åstadkomma räntestegring. Riksbanksfullmäktige
ha icke uttalat sig om
framtiden utan anse att framtiden skall
bedömas från fall till fall. Och det är
väl ändå något helt annat än vad reservanterna
påstå.

Jag vill sluta med att säga, att regeringen
vill genom en hård och målmedveten
budgetpolitik åstadkomma ett betydande
budgetöverskott för att minska
statens upplåning. En minskning av denna
upplåning är helt naturligt inte något
självändamål. Men eftersom kreditmarknadens
förmåga att absorbera lån
är begränsad, måste man sträva efter
att skära ner det statliga upplåningsbehovet
till den omfattning, som marknaden
kan svälja. Jag vet att man kan
säga: Om bara räntan blir tillräckligt
hög, blir det mer pengar över för staten
att låna. Hur vet man det, i den splittrade
konjunktur som vi för närvarande
ha? Man vet framför allt inte hur högt
man måste gå med räntan för att åstadkomma
detta resultat. Om man inte anpassar
den statliga upplåningen efter
marknadens möjligheter, måste riksbanken
anlitas för att effektuera riksdagens
beslut, och då kommer det mer pengar
ut i marknaden, och det vilja vi inte.

Jag vet också att man kan säga: Det
gäller att uppmuntra det frivilliga sparandet.
Jag är icke någon fiende till ett
ökat frivilligt sparande, och jag är inte
heller någon motståndare till frivilliga
åtgärder för att uppmuntra detta. Men
jag upprepar vad jag förut har sagt, att
så länge allmänheten icke har fått ett
fast belägg för att penningvärdet blivit
något så när fast, bli alla sådana åtgärder
palliativ. Vi få ändå ha klart för
oss, om vi se saken realistiskt, att ett
väsentligt ökat frivilligt sparande icke
är något som kan genomföras på kort
sikt, och vi få därför inte i det nuvarande
läget, just nu alltså, tillmäta det
en för stor betydelse.

Riksbankens sedelutgivning m. m.

När vi nu fått ett tillfälle -— som vi
faktiskt fått genom olika dokument, radiotal
och denna reservation — att närmare
studera högerns och folkpartiets
alternativ, måste man fråga: Vari bottnar
egentligen denna utomordentliga
motvilja, som man trots herr Schmidts
förklaring och trots vad som står i reservationen
ändå hyser mot en ordentlig
överbalansering av budgeten och ett
nedbringande av statens lånebehov?
Vad är den egentliga orsaken därtill?
Kan det vara så, att man innerst inne
syftar till att tvinga riksgäldskontoret
att överlämna åt marknaden att diktera
villkoren? Med andra ord: Äro de i dagens
läge oförenliga kraven på minskad
överbalansering och minskad upplåning
av riksbanken uttryck för en strävan att
till varje pris framtvinga en räntestegring? Herr

STÅHL (kort genmäle): Herr talman!
Eftersom finansministern har valt
att besvara min i påskas framställda
interpellation i samband med denna
debatt — ett arrangemang som förefaller
mig lämpligt — ber jag att få använda
replikrätten för att till honom
framföra ett tack för det svar han har
lämnat. Jag skall inte mera ingående
blanda mig i det meningsskifte, som
här börjat och som kommer att följa,
men jag skall be att få använda de få
minuterna för att göra ett par reflexioner,
som ansluta sig till interpellationssvaret.

Vad jag först ville säga är då — vilket
jag tror att inte bara jag själv utan
alla läsare av interpellationssvaret komma
att notera med intresse — att finansministern
nu inte längre som beteckning
för den penningvärdeförsämringsprocess,
som vi äro inne i, använder
ordet engångsinflation utan öppet
konstaterar, att vi äro inne i en process,
som vi faktiskt ännu inte se något
slut på. Niir det sedan gäller åtgärder
att komma till rätta med denna infla -

3 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 23.

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Riksbankens sedelutgivning m. m.

tion förefaller det mig som om meningarna
skulle vara mer delade än de
till äventyrs kunna synas.

I svaret talar finansministern om kreditåtstramning.
Jag fäste mig under debatten
vid att herr Hall i dag antydningsvis
anklagade bankerna för att
inte tillräckligt hårt genomföra den
kreditåtstramning, som blivit dem
ålagd. Statsrådet Möller riktade i går
från regeringsbänken en rakt motsatt
anklagelse mot bankerna beträffande
krediterna till bostadsbyggandet, nämligen
att ha gått alldeles för hårt fram.
Jag tror det är nödvändigt att på den
punkten få klara direktiv från regeringen,
så att en i viss mån ovidkommande
part icke därvidlag skjutes fram
som en buffert på ett sätt som inte kan
vara lyckligt.

Får jag tillfoga ytterligare ett par
synpunkter? Finansministern kom i slutet
av sitt anförande, som inte direkt
berörde interpellationssvaret, in på frågan
om sparandet och sade, att han inte
är någon fiende till sparandet. Jag tycker
verkligen att detta, för att komma
från en finansminister, var en minst
sagt originell formulering. Det är väl
ändå i tider som dessa ganska naturligt,
att landets finansminister i stället
använder en så positiv formulering som
möjligt beträffande sparande och nysparande.
Jag vågar verkligen hemställa
till finansministern att i sommar ta
under övervägande att så snabbt som
möjligt föreslå positiva åtgärder för att
stimulera till nysparande. Det har ju,
inte minst från det parti jag tillhör,
framförts positiva uppslag under denna
riksdag i denna riktning.

Jag tror för min del — inte minst
efter att ha hört finansministern här
— att det är nödvändigt att regeringen
mera förutsättningslöst än hittills försöker
angripa prisstegringarnas problem,
eftersom, såvitt man nu kan förstå,
endast en effektiv samordning av
en rad olika åtgärder torde kunna
bringa ett stopp i den inflationistiska

processen och få in en hållbar käpp i
inflationens hjul. Att tyngdpunkten härvidlag
måste läggas på mer automatiskt
verkande medel, så att man undviker
kedjereaktionerna, torde stå klart för
oss alla — jag vågar faktiskt utläsa
detta ur interpellationssvaret. Isolerade
detaljingripanden, som i sin tur leda
till nya kedjereaktioner i prisstegringen,
kunna ute hos vårt folk endast
medföra nya irritationer.

Jag tänker därvidlag främst på sparare
och pensionärer, men jag tänker
också på företagare och löntagare och
kanske inte minst på husmödrarna, som
ju ha daglig känning av svårigheterna.
Det måste sägas vara statsmakternas
skyldighet -— jag säger detta i anslutning
till den liksom avvärjande attityd
finansministern visade härvidlag — att
utan hänsyn till politiska dogmer och
nedärvda föreställningar i detta fall
sätta in sådana åtgärder, att de olika
grupperna i vårt folk kunna känna lugn
inför utsikten att i fortsättningen slippa
de svåra prisstegringar, som under de
senaste månaderna varit värre än under
någon period på länge tidigare i vår
historia.

Härmed har jag velat tacka finansministern
för svaret.

Herr SCHMIDT (kort genmäle): Herr
talman! Jag erinrar mig att finansministern
en gång använde uttrycket,
att nu sade en kammarledamot — jag
undrar om det inte var herr Ohlin —
något som jag inte väntade att han
skulle säga. Jag kan här säga detsamma.
Jag har fått två frågor av finansministern
i dag, som jag faktiskt inte väntat
mig.

Den första är, om jag kan närmare
definiera de olika områden, på vilka
en kreditåtstramning skulle verka välgörande,
prissänkande eller vad man
vill kalla det. Finansministern förstår
mycket väl, att det kan jag inte svara
på, framför allt ej på tre minuter. För -

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

delen med en kreditåtstramning, eventuellt
åtföljd av en räntehöjning, är
emellertid att den gallrar ut de olika
varuområden, de olika tillverkningar,
som på grund av marginalerna visa sig
inte vara fördelaktiga. Här framträder
kanske en ganska väsentlig skillnad i
åskådning, men det är mitt svar på
den frågan.

Den andra frågan, som finansministern
gjorde, lyder: Vill man överlåta åt
marknaden att diktera villkoren, för
den händelse riksgäldskontoret skulle
behöva upplåna medel? Jag ber verkligen
att få avvisa en sådan, förlåt uttrycket,
insinuation. Man är inom bankväsendet
liksom inom näringslivet alldeles
för övertygad om hur allvarlig situationen
är för att vilja låta sådana tendenser
komma till synes. Jag vill för
min del tillägga att jag anser, att riksbanken
har sin fulla rätt att sätta till
alla klutar för att stoppa sådana tendenser,
om de skulle visa sig.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag förstår
inte riktigt vad herr Schmidt menade
med att anlägga en moralisk bedömning
på frågan, om marknaden
skulle komma att bestämma statens lånevillkor
eller ej. Det är väl alldeles
uppenbart att om riksgäldskontoret är
hänvisat till att låna upp förhållandevis
mycket stora belopp på marknaden,
så blir läget på marknaden i det ögonblicket
avgörande, vilket kan leda till
räntestegring vid sådana tillfällen, då
ingen anser att detta är rimligt. Jag
förstår inte bur herr Schmidt tänker
sig att man skall kunna motverka detta,
om man samtidigt vill att riksgäldskontoret
skall gå ut i marknaden.

Sedan vill jag säga att herr Schmidts
svar på min fråga, för vilka områden
man kan tänka sig att få en sådan tryggande
verkan av kreditåtstramningen,
att den skulle kompensera importprisstegringen,
var ett svar som jag ändå

Riksbankens sedelutgivning m. m.

inte hade väntat. Ty nog har man väl
hos högern och folkpartiet någon konkret
uppfattning, inom vilka områden
de av dessa partier rekommenderade
åtgärderna skulle verka — annars får
man ju köpa grisen i säcken.

Herr SCHMIDT (kort genmäle): Herr
talman! Man har naturligtvis någon
uppfattning om detta. Den fina gradering,
exempelvis, som man kan få med
kreditåtstramningens medel, kan man
inte få med de stela åtgärderna. Och i
varje fall måste jag anse, att det inte är
ägnat att överbrygga motsättningarna
och att underlätta samarbetet, om man
beskyller näringslivet och bankväsendet
för att uppträda, som om man där
inte skulle förstå, att man inte kan driva
anspråken ohejdat i höjden.

Herr OHLIN: Herr talman! Jag vill
börja med att uttala min tillfredsställelse
över att finansministern äntligen
har kommit så långt, att han gått i författning
om tillsättande av en utredning
om penningvärdets försvar på lång
sikt i ett samhälle med full sysselsättning.
Jag är naturligtvis glad över att
man från oppositionens sida fått tillfälle
att samråda kring frågan om
denna utrednings uppläggning. Jag kan
emellertid inte gärna vara så finkänslig,
att jag undertrycker den reflexionen,
att det dock är fem år sedan vi p^ vårt
håll första gången bestämt framförde
önskemålet om just en sådan utredning,
och vi ha upprepat det år efter år.

Alla, herr talman, äro vi i dag överens
om att det hade varit mycket bra,
om vi haft denna utredning färdig nu.
Det finns ingen annan anledning till
att den inte är färdig för länge sedan
än att man inte har satt i gång den.
Man kan inte påstå att bristen på kvalificerad
arbetskraft varit svårare under
gångna år än den är för närvarande.
.lag vill därför uttala det önskemålet,
att regeringen sörjer för att erforderlig
arbetskraft blir friställd, så att detta

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Riksbankens sedelutgivning m, m.

arbete kan bedrivas med all tänkbar
energi och så, att det inte dröjer för
länge, innan resultatet kommer fram.

Innan jag tar upp några av utskottsledamöternas
reflexioner och utskottsutlåtandet,
skall jag be att få säga några
ord till finansministern med anledning
av vissa delar av hans senaste anförande.
Finansministerns huvudtanke i
dag var, att regeringen kan just ingenting
göra åt penningvärdet, ty det bestämmes
i allt väsentligt av förhållandena
i utlandet. Tänk, så synd att regeringen
inte upptäckt detta för tre år
sedan, när vi fingo höra hundratals
föredrag om vilka utomordentliga resultat
regeringens stabiliseringspolitik
åstadkommit. Jag erinrar mig ännu
med vilka nästan vällustiga tonfall
statsministern talade om »regeringens
stabiliseringspolitik». Men nu få vi
höra, att den prisstabilitet som då
åstadkoms var ett resultat av förhållandena
i utlandet. Ty finansministern
menar väl inte att utlandet är avgörande
bara när priserna stiga, men regeringen
är avgörande då priserna äro
någorlunda stabila?

Får inte ändå finansministern lov att
välja mellan att antingen säga, att det
är utlandet som bestämmer, regeringen
kan just ingenting göra, vare sig vid
det ena eller vid det andra tillfället —
men då är det en annan attityd än den
man intog för några år sedan —- eller
också säga, att det är klart att utlandet
inverkar, men i konsekvens med regeringens
hållning för några år sedan
framhålla, att lika väl som man då
gjorde anspråk på att ha gjort ett gott
arbete, måste man erkänna att här finns
utrymme för stora regeringsinsatser nu.

Jag konstaterar att herr Sköld ställde
många frågor i dag. Jag är ledsen, om
jag därför blir tvungen att återgå till
en vana, som föreföll regeringsbänken
påkostande för några år sedan, nämligen
att nu i min tur ställa några frågor,
och jag har härmed ställt den första.

Finansministern säger, att detta att
efterfrågan på varor är större än tillgången
är en vilseledande bild, ty under
höstmånaderna komma priserna att
stiga så mycket att det kanske snarare
blir en brist på köpkraft. Ja, det är
finansminister Skölds berömda metod
för återställande av den samhällsekonomiska
balansen, att man låter priserna
stiga, och då räcka inte pengarna
till att köpa mer än det som finns att
köpa. Det är klart att man kan tala om
samhällsekonomisk balans i den meningen
lika väl som i många andra,
men om inte finansministerns mening
är att betrakta reservationen som något
seminarieföredrag, där han skall anmärka
på den ena eller andra formuleringen,
utan om diskussionen gäller
landets ekonomiska politik, tror jag vi
kunna vara överens om att återställandet
av balansen på den vägen inte precis
är ett uttryck för att utvecklingen
är tillfredsställande.

Det som sker är nämligen att man
vissa tider har en bristande balans,
men — säger man — den rättar till sig
genom prisstegringar. Detta skapar dock
i sin tur andra spänningar, t. ex. psykologiska
spänningar i inkomstförväntningar
och löneanspråk, som några
månader senare leda till att inkomsterna
ta ett skutt uppåt. Då ha priserna
blivit för låga igen och måste
justeras uppåt. Man kan ha en våldsam
inflation och ändå ha en process, som
medger finansministern att då och då
säga, att det där rättar till sig.

Finansministern säger att det som är
hotande just nu är en lust till ökad investering,
det är en vinstkonjunktur
som är det karakteristiska för läget. Ja,
vi ha på vårt håll frågat: Vad är det
som behövs? Behöver man inte åtgärder
främst mot det som särskilt underbygger
en vinstkonjunktur? Detta är
inte — det har finansministern förut
sagt — konsumentefterfrågan. Följaktligen
måste det som underbygger vinstkonjunkturen
vara investeringsefterfrå -

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

gan, i detta ords vida bemärkelse. Då
är det väl naturligt med en åtgärd som
inriktas på att begränsa investeringsefterfrågan,
och det gör just kreditåtstramningen.
Därför måste jag vidhålla,
att just finansministerns egen
analys naturligen leder fram till åtgärder
av den art, som från vårt håll
föreslagits.

Finansministern var missnöjd med
mitt radioanförande. Han sade, att herr
Ohlin talade om skatten på elektrisk
energi och skatten på motorfordon men
att detta ju endast var en liten del av
regeringens program och att radiolyssnarna
inte fingo höra talas om t. ex.
prisutjämningsavgifterna på skogsprodukter.
Herr finansminister, Ni hade
själv en halv timme till förfogande i radio
för att tala om regeringens program.
Jag hade 15 minuter på mig och
skulle både tala om folkpartiets program
i åtminstone några väsentliga delar
och kritisera regeringens program,
och så kommer finansministern nu och
säger, att det inte var någon uttömmande
och rättvisande skildring jag gav.
Nog hörde väl radiolyssnarna på vad finansministern
sade? Skulle jag ha behövt
upprepa det först, så att jag inte
hunnit tillägga något för egen räkning?
Nej, herr finansminister, vad som skulle
belysas var inte de saker, som vi äro
överens om, utan det var framför allt
dem som det råder delade meningar om,
och ingenting kan vara naturligare än
att jag uppehöll mig vid dem. Jag får
kanske tillägga, att mitt anförande från
början var beräknat så, att det skulle
ta 17 eller 18 minuter, och då fanns där
med en passus om prisutjämningsavgifterna.
Men när det skulle skäras ned
till att omfatta 15 minuter, ansåg jag
det onödigt att hänvisa till vad finansministern
sagt, ty det fanns ingen anledning
att diskutera den saken närmare.

När jag tänker på hur finansministern
refererade folkpartiets ståndpunkt i fråga
om räntepolitiken — på ett sätt, som

Riksbankens sedelutgivning m. m.

jag ingalunda vill godkänna såsom riktigt
men som jag inte närmare skall gå
in på, eftersom jag inte har finansministerns
anförande till hands — så kommer
finansministerns ömtålighet över
att jag inte nämnde allt i mitt radioanförande
i en egendomlig motsättning
till den frigjordhet, med vilken han karakteriserade
vår ståndpunkt. Kanske
finansministern kan låta oss få del av
sin formulering, om han önskar en fortsättning
av diskussionen på denna
punkt.

Vad sedan beträffar den utländska
prisstegringen, så säger finansministern,
att regeringen vill hindra att den
slår igenom här i landet i form av en
bristande inre samhällsekonomisk balans.
Men mer kunna vi inte göra, utan
den utländska prisstegringen gör sig
gällande även hos oss, och finansministern
kan inte förstå, att reservanterna
vilja åtaga sig att upphäva verkan av
den utländska prisstegringen här i Sverige.
Ja, det är en sak som jag inte kan
förstå, och det är att finansministern
inte kan läsa innantill, ty det står ju
inte »upphäva» i reservationen. Det
står i stället att man kan dämpa och begränsa
verkningarna. »Med målmedvetet
insatta åtgärder skulle det vara fullt
möjligt att dämpa och begränsa icke endast
den av inhemska orsaker beroende
prisstegringen utan även de internationella
prishöjningarnas inverkan på den
svenska prisnivån», skriva reservanterna.

På vad sätt kan man då dämpa och
begränsa verkningarna, d. v. s. göra inflationssmittan
utifrån mindre virulent,
göra så att den får mindre verkan på vår
inhemska prisnivå, men ingalunda helt
ta bort den, så länge man liar fasta
växelkurser? Jo, det gör man genom att
kreditåtstramningen tillsammans med
de andra åtgärderna får bort själva
överkonjunkturen. överkonjunkturen
karakteriseras av att det är lätt att hålla
breda vinstmarginaler. Får man en annan
konjunktur med hårdare konkur -

Nr 23.

Lördagen den 20 maj 1951 fm.

Riksbankens sedelutgivning m. m.

rens, så bli för det första vinstmarginalerna
för importerade varor mindre,
vilket då gör sig gällande. För det andra
är det så, att om det konnner in en viss
mängd utländska varor, som äro dyrare
än de svenska, så ha de svenska producenterna
i en överkonjunktur lätt att få
stora förtjänster på sina varor, men har
man en mera dämpad konjunktur, kommer
prisstegringen på svenska varor,
vilken alltså indirekt beror på att de
utländska prisstegringarna smitta av sig
på de i Sverige producerade varorna,
att bli mindre än i en annan konjunktur.
Jag måste säga, att om inte finansministern
kan förstå detta, så vet jag
knappast var vi skola börja med förklaringarna.

Nu är det emellertid att tillägga en
sak, nämligen att om den inhemska ekonomiska
politiken dämpar överkonjunkturen,
får den en inverkan på inkomstbildningen
i landet inte bara genom
att vinsterna bli mindre. Jag understryker
emellertid att dess inverkan
börjar där. Jag har aldrig kunnat förstå,
att man inom regeringspartiet inte
vill fästa vikt vid detta, att begränsningen,
när det gäller inkomststegringarna,
med den politik vi förorda främst
träffar vinstelementen på olika håll.
Men naturligtvis berör den även andra
ting. När man kommer till förhandlingar
av olika slag har man fått en annan
atmosfär på arbetsmarknaden, ty samtidigt
som prisstegringarna bli mindre,
minska även tendenserna till inkomststegringar.
Det blir inte någon lägre
realinkomst på det sättet, men det blir
en mindre tendens till att inkomst- och
prisstegringarna jaga varandra uppåt.

Finansministern anser emellertid tydligen,
att även om vi kunna åstadkomma
ett läge, där man har ett någorlunda
fast grepp om inkomster och priser, så
skola vi, om priserna stiga i utlandet,
släppa den utländska prisstegringen
över oss. Men jag menar, som jag flera
gånger framhållit, att man i ett sådant
läge hellre skall genomföra en justering

av de utländska växelkurserna. Finansministern
kan väl inte bestrida, att om
den svenska kronan i ett visst läge ligger
tio procent högre med den politik jag
här rekommenderat än med den mera
slapphänta politik finansministern företräder
på denna punkt, så bli den utländska
inflationens återverkningar i
Sverige svagare i det förra fallet än i
det senare. Jag vill alls inte, som finansministern
tydligen gör, om han verkligen
menar vad han säger, på något sätt
utesluta att denna fråga kan bli aktuell
i framtiden. Men det förutsätter, att man
på olika sätt lägger en grund för en sådan
politik.

Jag får, herr talman, nöja mig med
detta vad beträffar den utländska prisstegringen.
Jag gör bara avslutningsvis
den stilla reflexionen, att om man
på vårt håll hade byggt huvudpunkten
i ett anförande på att tillskriva regeringspartiet
en helt annan uppfattning
än den som är framförd i ett tryckt dokument,
som man kan åberopa, så skulle
vi naturligtvis ha fått höra en hel del
beska kommentarer från regeringsbänken,
inte kommentarer av den milda
art, som dem jag här anfört.

Till den allmänna frågan om kreditåtstramningen
skall jag endast be att
få säga några få ord. Jag anknyter till
gårdagens debatt. En fjärdedel av investeringarna
är tillståndsreglerad, tre
fjärdedelar måste påverkas med andra,
mer eller mindre generella medel. Är
det inte rätt naturligt att man då anlitar
kreditpolitiken mer än man har funnit
lämpligt att göra tidigare? Jag har
egentligen trott, att vi voro något så när
överens därvidlag, då regeringen faktiskt
under andra halvåret i fjol slog in
något på denna väg. Vi vilja nu gå ett
stycke längre. Samtidigt som jag säger
detta vill jag emellertid betona, att kreditåtstramningen
endast är en del av
den ekonomiska politiken.

Det är klart att kreditåtstramningen
lätt leder till en räntehöjning. Det är
inte räntehöjningen i och för sig som

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

är det viktigaste, men även den får, om
den kommer, en återhållande effekt på
investeringarna. Beträffande frågan om
räntans framträdande på marknaden
och riksbankens roll skall jag, för att
inte trötta kammaren, bara säga några
få ord. Jag är överens med dem som
anse, att man skall ha kvar en ovisshet
i fråga om räntorna. Man skall inte spika
fast, att så ligger räntan och så kommer
den att ligga. Men i ett avseende
skall man ha visshet, och där är det
möjligt att min uppfattning skiljer sig
från den som herr von Seth företräder

— jag vet inte säkert. I varje fall står
jag på samma linje som folkpartiet företrätt
under flera år. Man skall ha visshet
så till vida att man vet, att myndigheterna
inte plötsligt slå in på en helt
ny politik och släppa fram mycket höga
räntor. Tv om marknaden befarar detta,
kommer även en räntehöjning till 4 procent
eller kanske t. o. m. till 4^2 procent
inte att få den återhållande verkan som
den har, om marknaden litar på att det
i alla fall är så, att man skall ha räntor
av den storleksordning, som vi varit
vana vid under senare tid, och inte
överväger räntor av den storleksordning
man hade i början av 1930-talet.

Att denna tilltro till att ränteförändringarna
komma att vara måttliga är så
väsentlig, beror på att bara en sådan
tilltro kan skapa en förväntan, att om
obligationskurserna sjunka, så komma
de sannolikt om ett eller annat år att
ålerigen ha en stigande tendens. Får jag
ta endast ett exempel. Om räntan i ett
visst läge ligger vid 4 procent och treprocentsobligationer
noteras t. ex. i 85,
kanske man räknar med att räntan om
några år — två, tre, fyra, fem eller sex

— är tillbaka vid 3^2 procent. Då komma
treprocentsohligationerna att stå i
92, och på det sättet har man ju utsikt
till en kursstegring på dessa obligationer
från 85 till 92 — det är 7 poängs
kursstegring.

Har man på två till sex år — ingen
kan veta bestämt hur lång tid det tar —

Riksbankens sedelutgivning m. m.

utsikt till denna kapitalvärdestegring
om minst halvannan eller två procent
per år, så verkar detta i vissa avseenden
bromsande i lika hög grad som om man
hade en ränta på 5 eller 6 procent, nämligen
om det gäller att göra folk mindre
villigt att sälja obligationer i ett visst
läge. Obligationerna komma då att upphöra
att vara, som finansministern i
höstas påpekade i första kammaren,
likviditetsreserver, som man är mycket
benägen att göra sig av med när helst
man behöver pengar. Sparbankerna
komma att säga: Vi ha inte råd att sälja
några treprocentsobligationer till 85 —
vi få hellre säga nej till kreditanspråk
och sådant.

Jag tror för min del att det är mycket
viktigt att riksbanken och myndigheterna
föra en målmedveten penningpolitik,
och detta innebär någonting hell
annat än när finansministern säger:
Vilja ni att marknaden själv skall bestämma
räntans höjd och att myndigheterna
inte alls skola ingripa? Jag har
i denna kammare flera gånger vänt mig
mot detta tal. Om nu finansministern
har glömt bort det eller inte bryr sig
om det eller om han tycker att det är
taktiskt lämpligt att ställa sådana frågor
som den jag nyss nämnde, vet jag
inte. Men jag har flera gånger betonat,
att riksbanken skall föra en aktiv, målmedveten
politik, och däri ligger just att
den inte skall låta räntebildningen helt
sköta sig själv. Den skall emellertid
inte gå så långt, att den är benägen att
ställa till statens förfogande alla de medel,
som staten kan begära, så att finansministern
bara säger: Nu tycker
jag att det inte är lämpligt att låna i
marknaden, ty det är svårt att få lån
där, utan nu lånar jag i riksbanken i
stället. Riksbankens köp och försäljningar
av statspapper få inte ha en sådan
tendens, att de år efter år stiga med
hundratals för att inte säga tusentals
miljoner kronor. Det har gått för långt
i den vägen redan.

Herr Hall sade för en stund sedan att

Nr 23.

Lördagen den 26 inaj 1951 fm.

Riksbankens sedelutgivning m. m.

folkpartiet i räntefrågan kapitulerat för
högerns ståndpunkt. Detta är ett fullständigt
misstag. Den ståndpunkt vi
företräda är densamma som vi tidigare
företrätt. Men det är klart, att i ett läge,
som skärpts genom Koreakonflikten och
de internationella prisstegringarna, tarvas
det mera bestämda och långtgående
åtgärder än tidigare. Att man då även
på det kreditpolitiska fältet måste gå
litet längre än förut, fast med samma
principiella utgångspunkt, är alldeles
naturligt. Jag skall inte ingå på att avgöra,
huruvida det" förekommit någon
åsiktsförändring inom andra partier,
utan jag nöjer mig med att från vårt
håll konstatera det jag nu har sagt. Samtidigt
tycker jag nog det är rätt bra att
man, om det råder en huvudsaklig överensstämmelse
i fråga om en hel del ting
olika partier emellan, försöker enas och
inte framträder med egna reservationer
därför att det på en eller annan punkt
finns olika nyanser i uppfattningen. Jag
vet att det är risk för att detta missbrukas
i motståndarnas propaganda, men
den risken få vi väl lov att ta.

I anslutning till finansministerns uttalande
att likviditeten har blivit försämrad
och att man fått en stramare
penningmarknad, vilket finansministern
tycktes vara nöjd med, skulle jag vilja
säga, att jag tycker det är bra att det
gått i den riktningen, men jag tycker
inte att det gått tillräckligt långt. Säg,
äger inte denna förändring något samband
med den inträffade räntestegringen?
Tror man, att det hade varit möjligt
att åstadkomma åtstramningen med
en bibehållen treprocentsränta? Om man
inte tror det måste man väl medge, att
höjningen av räntan från 3 till 372 procent,
som visserligen inte åstadkommit
underverk, vilket majoriteten i utskottet
påpekar, ändå varit en politik i rätt
riktning. När man tar del av vad utskottsmajoriteten
anför blir man emellertid
benägen att tro, att den menar att
räntehöjningen varit ett misstag. Skulle
kanske utskottets ärade ordförande kun -

na upplysa om huruvida man är glad
över den kreditåtstramning vi i viss
mån fått, vilken säkert inte varit möjlig
att åstadkomma utan den företagna räntehöjningen?
Och vill man i så fall erkänna,
att den polemik mot en räntestegring,
som föres i utskottsutlåtandet,
är så förenklad, att den blir tämligen
vilseledande?

Finansministern säger, att han har
svårt att tro att oppositionens tal om
kreditåtstramning kan vara så allvarligt
menat — det är väl bara skådebröd.
Jag skulle i detta sammanhang vilja använda
ett av statsministern tidigare
älskat uttryck: Vad i all världens dar
skall en sådan argumentering tjäna till?
Ja, inte kan jag förstå vad den skall
tjäna till. Får jag i sakfrågan erinra om
att praktiska affärsmän och bankmän
med större eller mindre nyanser stå på
ståndpunkter, som ligga åt samma håll
som det vi i folkpartiet företräda. Får
jag erinra om att de nationalekonomiska
experterna mer eller mindre utan
undantag också stå på liknande ståndpunkter,
kanske snarast på andra sidan
om vår ståndpunkt men längre från regeringens.
Får jag erinra om att man i
praktiskt taget hela världen gått in för
mer eller mindre kreditåtstramande åtgärder,
och får jag till slut erinra om
att vi även här i Sverige tagit ett steg
i denna riktning. Men när nu vi inom
oppositionen vilja, att man skall gå
ytterligare ett steg åt detta håll, så finner
finansministern ingenting annat att
säga, än att det där kan väl inte vara
allvarligt menat. Jo, herr finansminister,
det står i god överensstämmelse med
teori och praxis på många olika håll,
och det är synnerligen allvarligt menat,
inte som ett radikalmedel, som helt allena
kan åstadkomma en prisstabilisering,
men som en mycket viktig beståndsdel
i den ekonomiska politik läget
kräver.

Nu måste man även resa frågan: Vad
är utskottsmajoritetens uppfattning, särskilt
beträffande räntan? Jag har redan

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

frågat vad man anser om den räntestegring
på en halv procent, som inträffat.
Men beträffande utvecklingen i framtiden
säger utskottet, att man vill understryka
bankofullmäktiges uttalande om
att ett upprepande av den ränteglidningsprocess,
som bar ägt rum, inte
skall få ske, utan riksbanken skall hellre
göra penningmarknaden lätt, om det
behövs för att förhindra en sådan utveckling.
En spekulation, som anteciperar
ränteglidningen, skall alltså motverkas.
Man kan fråga: Skall en spekulation,
som inte anteciperar ränteglidningen
men som anteciperar att myndigheterna
kunna komma att höja räntan,
också motverkas genom att riksbanken
gör penningmarknaden lätt? Jag
tror, att detta mycket modiga uttalande
från utskottsmajoritetens sida måste
leda till att man får den uppfattningen
att utskottsmajoriteten menar, att riksbanken
över huvud taget skall slå ihjäl
varje förväntan om en räntestegring.

Men samtidigt säger finansministern
— man vet icke var utskottet står — att
någon räntefixering genom bindning av
räntan vid nuvarande nivå har man
icke bundit sig för. Å ena sidan skall
folket få tro vad det vill om ränteutvecklingen.
Å andra sidan skall varje
förväntan om någon ränteförändring
undermineras genom riksbankens politik.
Om icke kammarens ledamöter förstå
detta, måste jag erkänna att för min
del förstår jag det heller icke. Jag kan
därför icke förklara det. Jag hoppas att
utskottets ordförande kan förklara vad
det betyder. Men det viktigaste är alt
vi fått finansministerns tolkning på den
punkten. Han har sagt att man har alls
icke bundit sig för någon stabil ränta,
man har icke bundit sig för en till 3Va
procent fastspikad lång ränta. Vi i folkpartiet
ha inte heller bundit oss vid
detta; vi vilja ha en rörlig ränta. Om
detta äro vi och regeringspartiet i princip
överens, men endast vi anse att det
är aktuellt med en kreditåtstramning,
som möjligen för räntan något uppåt. Då

Riksbankens sedelutgivning m. m.

frågar jag mig: Var finns grunden för
den propaganda, som det socialdemokratiska
partiet sedan en månad eller
mera bedriver ute i landet och som i viss
mån funnit genljud här i en del uttalanden
från regeringspartiet? Om ni alltså
vilja ha en rörlig ränta och ni icke vilja
spika den vid 372 procent men ni säga,
att det icke är aktuellt att höja räntan
och att ni anse, att en kreditåtstramning
nu icke är påkallad, är då detta en
åsiktsskillnad, som motiverar en propaganda
av den art, att det framställes
så som om det funnes två radikalt skilda
åsikter? Jag vill icke bestrida, att
utskottsmajoriteten har en del uttalanden,
som kunna motivera att reservanterna
använda litet hårda ord vid detta
tillfälle. Jag vänder mig icke mot utskottet
och reservanterna utan ställer
frågan till regeringsbänken.

Jag är emellertid glad över att finansministern
icke har bundit sig för någon
fastspikad ränta. Jag vill konstatera, att
bankofullmäktige, om de hade samma
mening, skulle ha kunnat uttrycka sig
på ett helt annat sätt. Som det nu är
måste man sitta med förstoringsglas för
att få reda på vad detta betyder, att
spekulationer i räntehöjning skall man
förhindra, medan det icke säges något
alls om att det kan hända att den rörliga
räntan leder till att myndigheterna
besluta en räntehöjning. Det är tydligen
det sista som är meningen.

Herr talman! Beträffande de åtgärder,
som från majoritetens sida i övrigt föreslås,
vill jag bara i förbigående peka på
att man omtalar tvångssparande och
tvångsupplåning. Herr Edberg från Göteborg
talade tydligen icke endast för egen
del utan hade ju anslutning från regeringspartiet,
mer än man tidigare trodde.
Det är tydligen aktuellt att överväga
sådana ting. Finansministerns
skepsis om möjligheterna att få ett enskilt
sparande till stånd kan ju också
kanske tolkas som en benägenhet av
samma slag. Enligt min mening är det
rätt oklokt att börja tala om tvångsspa -

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Riksbankens sedelutgivning m. m.

rande och tvångsupplåning. Jag tror
icke att detta bidrager till att få svenska
folket intresserat av att öka det frivilliga
sparandet. Det är nog detta som
främst nu behöves. Det må vara sant
att man icke under loppet av en månad
eller två kan åstadkomma några underverk.
Man skall icke begära, att om en
sjuk får medicin, så skall han bli bra
efter en vecka eller en månad. Det kan
behövas att patienten får leva en tid i
en annan miljö. Jag tänker icke på herr
Lager, som gjort detta, utan mera generellt.
Det är så småningom, när han
kommer till en annan miljö, som olika
naturläkande krafter få sin effekt. Det
gäller nog icke minst en sådan sak som
att återuppväcka lusten till enskilt sparande.
Man borde, med andra ord, skapa
en sparvänlig miljö. Det har regeringspartiet
sannerligen icke försökt sig på.

Nu kanske någon säger: Ja, men fästa
ni icke i alla fall i oppositionen —
det gäller närmast folkpartiet — för
stor vikt vid kreditåtstramningen? Tro
ni verkligen, att det spelar någon större
roll, om den genomföres i en nära framtid?
Till det vill jag säga, att enligt min
mening är det mycket som talar för att
själva utgångsläget för en sådan operation
kommer att vara relativt gynnsamt
under den återstående delen av detta
år. Vi ha nämligen här i landet för närvarande
måhända ett större sparande
än vi någonsin ha haft förut. Jag vågar
icke påstå något bestämt, men jag skulle
icke bli överraskad, om den kolossala
ökningen av sparande i skogsindustrien
och hos skogsägarna, som nu pågår, befunnes
vara väsentligt större än den beklagliga
minskning av enskilda personers
sparande, som inflationen medfört.
Jag skulle tro, att det extra sparandet
inom skogsindustrien och bland skogsägarna
för närvarande uppgår till något
sådant som 150 miljoner kronor i månaden.
Det är nämligen så, att inbetalningarna
till fonden komma att från
den 1 juli uppgå till en siffra av ungefär
halva denna storlek, om inte pris -

läget ändrar sig under det tredje kvartalet.
Det är väl alldeles klart, att när
man genom denna våldsamma prisstegring
på vissa exportprodukter fått en
explosion av sparande på en del håll,
detta skapar ett gynnsamt utgångsläge
för åtgärder, som icke bara återställa
balansen i finansministerns mening utan
bryta själva överkonjunkturen och därigenom
skapa ett annat ekonomiskt och
psykologiskt läge. .lag menar att det gäller
att begagna denna konjunktur. Jag
tror därför att det är ödesdigert om
regeringen säger: Ni vill strama åt nu,
men vi vilja vänta till nästa år; det är
ingen större skada skedd. Det spelar en
mycket stor roll, att man får bukt med
överkonjunkturen under de närmaste
sex månaderna, innan vinterns stora
uppgörelser skola komma till stånd.

Det är dessutom klart att här är ett
riskfyllt läge i förhållande till utlandet.
Det kan hända att våra exportpriser,
t. ex. på pappersmassa, sjunka radikalt
under det andra halvåret i år. Skulle
detta inträffa medan de höga importpriserna
i huvudsak bli bestående, då
kommer vår betalningsbalans att utsättas
för våldsamma påfrestningar och
en hel del svårigheter att uppkomma.

Nu kommer jag till min tredje fråga
till finansministern. Finansministern
har lovat, att prisutjämningsavgifterna
skola steriliseras; de skola av riksgäldskontoret
insättas i riksbanken, och
man skall icke använda dessa pengar
till utgifter. Det har från denna talarstol
konstaterats — och finansministern
hade ingen invändning — att
riksbanken ju icke kan taga emot 100
miljoner kronor från riksgäldskontoret
för steriliseringsändamål den ena dagen
och nästa dag köpa skattkammarväxlar
av staten för 100 miljoner och sedan
säga, att det icke var samma pengar.
Det vore rena bluffen. Om man tar in
pengar ena dagen och släpper ut dem
nästa dag, kan man icke säga vilka
pengar det är. Det sker vanligen icke i
sedlar. Men antag att det kommer i

Lördagen den 2G maj 1951 fm.

Nr 23.

sedlar. Då kan icke riksbanken säga, att
det icke är samma sedlar, som den
släppt ut igen. Om det skall ligga någon
allvarlig mening, herr finansminister,
i detta tal om sterilisering av prisutjämningsavgifterna,
måste det innebära,
att riksbanken icke under den
period, då riksgäldskontoret betalar in
dessa avgifter, skall öka sitt innehav
av statspapper. Ty om den ökar detta
sitt innehav, kompenserar det hela steriliseringseffekten.

Nu finna vi emellertid, att riksbanken
under de fyra första månaderna
av detta år köpt skattkammarväxlar för
180 miljoner kronor, därav ungefär 80
miljoner under det första kvartalet och
ungefär 100 miljoner i april. Då är
min fråga till finansministern: Strider
icke detta mot finansministerns deklaration
på det mest uppenbara sätt?
Menar finansministern, att riksbanken
kan fortsätta att köpa skattkammarväxlar
samtidigt som riksgäldskontoret betalar
in sådana avgifter? Vad är egentligen
finansministerns mening med
detta bestämda åtagande om sterilisering?
Jag har för min del uttryckt min
tillfredsställelse över denna tankegång,
att dessa medel i huvudsak skola steriliseras,
men jag har tillåtit mig säga,
att jag tror att finansministern givit sig
in på något som han icke riktigt överblickade,
när han avgav de försäkringar
som tidigare gjorts. .lag tror att om
priserna på dessa varor förbli höga
och inbetalningarna fortsätta, kommer
det att bli en mycket kraftig åtstramning
av krediten här i landet. Då blir
förmodligen också en viss räntehöjning
ofrånkomlig. Då kommer man att
föra precis den politik som från vårt
håll rekommenderats, en politik som
regeringspartiet vänder sig emot. Vill
man icke detta, hur skall man då kunna
bedriva denna utlovade steriliseringspolitik? Herr

talman! Jag skall nu avstå från
att gå närmare in på de många uttalandena
tidigare i dag. Men jag måste

Riksbankens sedelutgivning m. m.

ändå till utskottets ärade ordförande
säga, att det är väl utslag av ett skämtlynne,
som icke brukar prägla herr Severins
anföranden i någon högre grad
men som han tar till i dag, när han
talar om att Finland haft en hög ränta
men att det icke har hjälpt mot inflationen.
Den räntan var mycket högre
än här, och då kan det väl icke hjälpa
i Sverige. Herr Hall säger, att vi tidigare
haft hög ränta, och då stego priserna.
Det måste naturligtvis vara så, att
höjden av den ränta, som behövs i ett
land, är beroende av detta lands kapitaltillgångar,
detta lands sparande,
detta lands behov att göra stora investeringar.
Ett land som Finland med ett
av kriget förstört näringsliv, som
tvingas investera enorma belopp i
Ryssland genom krigsskadeståndsbetalningar,
vilka det tyvärr icke lär få
någon ränta eller avkastning på, har
naturligtvis en helt annan kapitalknapphet
än Sverige; det måste innebära
en annan räntenivå. Det är klart
att om man har en prisstegring, så tenderar
den att skapa vinstmöjligheter,
som öka efterfrågan på kapital och
därför leda till höjd ränta. Hela denna
fråga om relationen mellan ränta och
prisstegring har klarlagts första gången
av den berömde svenske nationalekonomen
professor Knut Wicksell efter
att det hade varit ett stridsämne mellan
bankmän och ekonomer i hundra
år. Den klarlades för 30 å 40 år sedan.
Jag vore nog tacksam om herrar Severin
och Hall ville studera professor
Wicksells utredning först. Då undrar
jag om de icke skulle komma till resultatet,
att deras exempel i dag icke ha
någon beviskraft alls.

Vad priskontrollen beträffar, som utskottet
fäst så stor vikt vid, är det
klart att priskontrollen kan vara mycket
nödvändig i vissa lägen. Jag tror
icke att den kan avvecklas i dag. Men
den kan Icke i någon större utsträckning
bidra till att man får balans mellan
investeringar och sparande.

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Riksbankens sedelutgivning m. m.

Herr Hall uttalade, att affärsbankerna
kunna öka sin kredit utan att riksbanken
ställer medel till förfogande.
Det gäller ju rent tillfälligt. En av de
mest allmänt accepterade satserna i
hela den internationella banklitteraturen
är, att i längden kunna icke affärsbankerna
fortsätta att öka sin kreditgivning
utan att därmed steg för steg
försämra sin likviditet så mycket, att
denna process upphör. De kunna icke
göra detta, om icke centralbanken ställer
nya, offentliga betalningsmedel till
förfogande. Om man därför är intresserad
av frågan, icke bara från den ena
månaden till den andra utan över längre
perioder, är det utan tvivel riktigt,
att det är centralbanken som här spelar
den avgörande rollen.

Sedan var herr Hall inne på en sak
som finansministern talade om förut.
Han sade å ena sidan, att den av oppositionen
föreslagna politiken är ineffektiv.
Men sedan sade han, att om man
gör den sådan, att den blir effektiv, så
att man t. ex. slår ut byggnadsverksamheten,
får man arbetslöshet, vilket oppositionen
icke tycktes taga hänsyn till.
Är det icke märkligt, herr talman, att
förena dessa två slag av argumentation?
Det ena ögonblicket är icke politiken
effektiv, det andra ögonblicket är den
så effektiv, att den framkallar arbetslöshet!
Jag har i remissdebatten vänt
mig mot detta. Om man står i det ena
diket, behöver man icke taga ett skutt,
så att man hamnar på vägens andra
sida i det andra diket. Man kan, herr
Hall, kliva upp och gå på vägen. Men
herr Halls argumentation var att om
man skall få så stor effekt, att man
kommer upp in- diket, flyger man hastigt
och lustigt över i det andra diket.
Men det gör man inte, herr Hall, utan
med lagom effekt kommer man upp på
vägen — kanske litet på den ena eller
andra sidan, men det får man rätta till
så småningom. Men det finns icke en
skymt av grund för påståendet, att man
måste köra så, att man hamnar i det

andra diket, som heter prisfall och arbetslöshet.
Om jag skulle vända på
finansministerns argumentering i hans
anförande kunde jag säga: Kan det vara
allvarligt menat i dagens läge, att den
stora faran är, att oppositionen framkallar
prisfall och arbetslöshet? Att
riksbanken skulle behöva köpa statspapper
för att vi icke skola få arbetslöshet
är väl ändå ett uttalande som,
ifall det från herr Halls sida är avsett
att belysa dagens situation, förefaller
mig mycket förbluffande.

Herr talman! Jag kan icke nu diskutera
alla de andra sidorna av den ekonomiska
politiken. Det är ingalunda
så som finansministern påstår, att vi
göra gällande att vår medicin är behaglig.
Jag har tvärtom i mitt radioföredrag
sagt, att medicinen icke uteslutande
är behaglig, men det är bättre
att taga en medicin, som icke smakar
bra, och bli frisk, än att låta bli eller
taga annan medicin, som icke gör en
frisk.

Om jag till sist skulle fråga: Om man
inom regeringspartiet är överens om
att räntan ej skall vara fastspikad vid
3V2 procent och att den åtstramning
av kreditmarknaden, som ägt rum
under det sista halvåret, varit bra, på
vad grundar man uppfattningen att det
icke är lämpligt att gå ett steg vidare
i penningpolitiken? På vad grundar
man den uppfattningen att nu är det
lagom? Går det bra nu? Har man känslan
att det är tillräcklig kraft i kampen
mot inflationen? Det kan hända att priserna
i utlandet vända ett slag den
kommande vintern, att prisstegringen i
utlandet upphör ett slag nästa år. Det
har jag flera gånger uttalat. Men har
man känslan av att man har utvecklingen
här i Sverige så mycket under
kontroll, att det icke är behövligt med
någon ytterligare stramhet?

Såvitt jag kan finna är den ståndpunkt
regeringspartiet intar motsägelsefull,
då man å ena sidan talar om sterilisering
och å andra sidan menar, att

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

riksbanken skall fortsätta att köpa statspapper
såsom herr Hall och även finansministern
gjorde gällande. Jag tror
icke att någon kan bestrida att det är
en klar inkonsekvens i ståndpunkterna
på detta område. Regeringspartiets talare
ha flera gånger hänvisat till erfarenheten.
Nåja, jag har i denna kammare
år efter år hört regeringspartiets
talare försvara regeringens politik och
försvara den förda riksbankspolitiken.
Politiken har varit bra, säger man. Men
skall icke en politik bedömas efter dess
resultat? Har utvecklingen varit tillfredsställande?
Om den inte har varit
tillfredsställande, då skulle vi väl kunna
vara överens om att det är lämpligt
att taga ett fastare tag, att det är lämpligt
— även om det icke smakar så bra
och även om det har vissa ogynnsamma
verkningar —• att man ändå säger: För
att vara säkra på att vi få slut på den
nu pågående inflationen, böra vi enas
om att strama till litet mera än som
skett under den gångna vintern? Det
må vara sant att det blir vissa olägenheter;
det bestrider man ingalunda på
vårt håll. Men bli icke dessa olägenheter
mycket mindre än om man skall
gå in i avtalsförhandlingar under den
kommande vintern i ett läge av den natur
som vi bevittna i dag?

Under detta anförande hade herr talmannen
återtagit ledningen av förhandlingarna.

Herr SEVERIN (kort genmäle): Herr
talman! Herr Ohlin riktade till mig en
fråga som jag skall söka besvara. Innan
jag gör det skall jag passa på att korrigera
vad jag tidigare sade om ett intermezzo
i bankoutskottet så till vida, att
herr Schmidt förklarade sig icke vara
intresserad av att diskutera utskottets
utlåtande, därför att han och hans partivänner
komme att reservera sig i alla
fall. Det förelåg ett utkast till utlåtande;
det var detta som han icke var intres -

Riksbankens sedelutgivning m. m.

serad av att diskutera. Oberoende av
hur diskussionen utföll eller vad som
skulle komma att stå i utskottets utlåtande
hade de beslutat att reservera sig
i alla fall.

Herr Ohlin finner i utskottets utlåtande
rent av uttryck för besvikelse över
att räntan i fjol höjdes. Jag måste säga
att herr Ohlin tydligen har en mycket
livligare fantasi än en nationalekonom
borde ha. Här står i utskottets utlåtande
— efter angivande av olika åtgärder
som utskottet rekommenderar för inflationens
bekämpande — följande: »Endast
i förening med en sådan på alla
områden hårdhänt politik anser utskottet,
att en åtstramning av kreditmarknaden
inom skäliga gränser kan verksamt
bidraga till att undanröja inflationsriskerna.
» Längre ner heter det:
»På grund av de erfarenheter, som
gjorts i andra länder, anser utskottet
dock osannolikt, att enbart en kreditåtstramning
med följande räntestegring
inom rimliga gränser skulle kunna motverka
de krafter, som verka i inflatorisk
riktning.»

Här är det alltså två saker som äro
avgörande. Det är dels frågan, om enbart
en kreditåtstramning, dels en kreditåtstramning
med en räntestegring
inom skäliga gränser.

Sedan är det fråga om vad »skäliga
gränser» för en räntestegring är. Jag
är fullt ense med herr Ohlin om att vårt
räntebegrepp i hög grad är konventionellt.
Men reservanterna hänvisa ju till
räntan i början på 1930-talet. Då var
räntan åren 1930—1932 4 procent med
undantag av ett par månader efter Kreuger-krisen,
då den steg till 8 procent; det
var bara en kort period. Det är icke
Kreuger-krisen man hänvisar till utan
början på 1930-talet.

Herr EDBERG (kort genmäle): Herr
talman! Herr Ohlin syns ha blivit starkt
gripen av ett yttrande, som jag fällde i
bostadsdebatten i onsdags, eftersom han

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Riksbankens sedelutgivning m. m.

i dag på nytt återkommer till det. Jag
yttrade då, att det kunde vara värt att
överväga om man inte kunde ta ut en
mindre del av den konsumtionsstegring,
som produktionsökningen i och för sig
möjliggör i syfte att skapa ökade investeringsmöjligheter
i första hand för
bostadsbyggandet. Herr Ohlin frågade i
går om inte detta bl. a. innebar ett
tvångssparande. Under natten har tydligen
något hänt, ty i herr Ohlins anförande
i dag har det helt enkelt blivit
ett tvångssparande. Jag medger, att
tvångssparande självfallet är en väg då
det gäller att minska den privata konsumtionen.
Jag kanske också kan förstå
herr Ohlins iver att göra denna tolkning
till den enda tänkbara.

För min personliga del skall jag gärna
medge, att om inga andra utvägar stå
till buds är jag beredd att väga obehaget
av ett bundet målsparande mot
obehaget av en fortsatt bostadsbrist.
Men det finns ju också andra mindre
rigorösa vägar — mindre rigorösa f. ö.
än herr Ohlins eget recept om en kreditåtstramning,
som för stunden synes
vara ett etappmål på folkpartiets erkänt
raka väg.

Herr SEVERIN (kort genmäle): Herr
talman! Jag tror inte att enbart en åtstramning
av kreditmarknaden inom
skäliga gränser, en höjning av räntan
till 4 procent, skulle hejda den inflation
som för närvarande är i gång. Däremot
betvivlar jag inte ett ögonblick,
att om man klämmer till med en för
våra begrepp orimlig ränta, man skulle
kunna framkalla så starka depressiva
tendenser och en sådan grad av minskad
ekonomisk aktivitet att prisstegringarna
upphörde.

Jag vill hänvisa till ränteförhållandena
i Finland och Danmark, som jag
tidigare nämnt något om. Finland har
ett diskonto på praktiskt taget 8 procent,
vilket förmodligen betyder en
ränta på reverslån på 10 procent. Detta

förhållande förklarar herr Ohlin med
att Finland är ett kapitalfattigt land och
måste ha en högre räntenivå jämfört
med vår — hur hög den bör vara kan
vara svårt att säga. När 8-procentsdiskontot
ändå medger prisstegringar, som
äro större än våra, skulle man väl behöva
komma upp i en ränta av 12 eller
15 procent för att kunna hejda inflationen.
Men Danmark har ju en ränta på
5 procent och ändå en svårare prisstegring
än den vi ha. Danmark, kan emellertid
herr Ohlin säga, är på grund av
ockupationen kapitalfattigare än Sverige.
Men Norge är väl lika kapitalfattigt
som Danmark, men ändå har det
ett diskonto på 24/2 procent eller jämnt
hälften av Danmarks. Och ändå har
prisstegringen där under samma tid endast
varit hälften så stor som den i
Danmark. Därför mena vi i utskottet,
att här spela andra faktorer in, faktorer
av sådan styrka, att en räntestegring
inte är tillräcklig att tygla dem. Det är
därför vi hänvisat till andra åtgärder
än räntestegring, medan reservanterna
däremot i hela reservationen inte ha
mer än ett enda medel mot inflationen
att komma med än detta: räntestegring.
I reservanternas terminologi heter det
visserligen kreditåtstramning. Men kreditåtstramning
leder till sina yttersta
logiska konsekvenser antingen till en
räntestegring eller till en kreditransonering.
Jag kan lika gärna använda ordet
kreditåtstramning som ordet räntestegring,
men kreditåtstramning är det
enda medel reservanterna föreslå i sin
reservation.

Herr HALL (kort genmäle): Herr talman!
Herr Ohlin har undervisat oss om
att om man kliver upp ur det ena diket,
är det inte nödvändigt att man hoppar
ner i det andra. Men herr Ohlin torde
inte kunna bestrida, att om vi för närvarande
gå i diket men vilja upp på vägen,
så måste vi lägga om kursen i riktning
mot det andra diket. Men när man

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

befinner sig mitt på vägen har man inte,
herr Ohlin, någon annan möjlighet än
att ta ett tag i ratten, och det är detta
grepp i ratten som jag efterlyser. Det
kan inte hestå annat än i nya obligationsköp.
Om utskottet anser, att man
befinner sig i diket därför att det för
närvarande köps en del skattkammarväxlar
och obligationer, har då inte herr
Ohlin kommit tillbaka i diket igen så
snart han tagit i ratten för att hålla vagnen
kvar på vägen? Det är möjligt att
herr Ohlins så berömda buss inte är något
riktigt bra medel att exemplifiera
med, men jag tror att det är nödvändigt,
att vi här få klarhet i frågan om man
över huvud taget erkänner riksbankens
marknadsoperationer som ett legitimt
medel att reglera marknaden med. Vi
ha det intrycket att på högerhåll vill
man inte alls godkänna dessa marknadsoperationer,
medan folkpartiet tidigare,
delvis åtminstone, ansett att man borde
kunna vidta sådana korrigeringar av
den fria marknadens utslag. Vi ha behov
av att få klarhet på den punkten,
och jag hoppas att herr Ohlin kan ge
oss sådan.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Jag vill bara påpeka för herr Severin,
att om Norge nu skall framhållas
såsom en förebild i detta avseende, torde
det vara bekant för herr Severin, att
Norge har en mycket stram regleringsekonomi
för konsumenterna. Om jag
inte misstager mig har man t. ex. fortfarande
där kvar textilransoneringen.
Om man för denna stramare regleringsekonomi
tillräckligt långt, kan den i
viss mån ersätta en kreditåtstramning
och en räntehöjning. Men på vårt håll
föredra vi den större frihet, som ligger
i användningen av mera generella
medel.

Beträffande herr Severins uttalande,
att reservanterna bara tala om kreditåtstramning
och räntehöjning, vill jag
säga, att det för det första inte är rik -

Riksbankens sedelutgivning m. m.

tigt, ty reservanterna tala om sparande
och om budgetöverskott också. Men för
det andra, herr utskottsordförande, är
man ju inte tvungen att i varje utlåtande
tala om alla sidor av den ekonomiska
politiken. Vi ha ju på vår sida redovisat
åtskilliga andra ting i vårt ekonomiska
program. Även om bankoutskottet
är ett mycket betydande utskott kan det
väl vara tillåtet, att man specialiserar
sig i detta sammanhang i utskottsutlåtandet
till mera bankmässiga aspekter
på problemet.

Till herr Hall vill jag säga, att jag inte
är alldeles bergsäker på att jag förstod
vad han sade, nämligen att när man befinner
sig mitt på vägen måste man göra
så och så. Det är tydligen herr Halls
uppfattning — det ligger i denna analogi
— att vi befinna oss mitt uppe på
vägen. Jag får lov att säga, att den prisutveckling
vi haft här i landet i år ger
mig anledning till att dra en helt annan
parallell, som mera ger uttryck åt att
vi inte alls äro nöjda med denna utveckling.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag
skall tillåta mig att replikera herr
Ohlin. Jag vill börja med att säga, att
när jag framförde en viss kritik mot
herr Ohlins radiotal så var det ju inte
därför, att jag är ömtålig för vad herr
Ohlin säger. Jag har ju vant mig vid att
tåla litet av varje under ett långt liv i
politiken och känner mig således personligen
inte alls illa berörd. Jag tyckte
kanske ändå, att det var måhända litet
olyckligt att ge radiolyssnarna intryck
av att regeringen anser, att vinstkonjunkturen
är den svåra stötestenen och
att, trots att regeringen inser detta, regeringen
lägger sina åtgärder på konsumenterna.
Jag tyckte kanske det inte
var så nödvändigt att ge dein en sådan
felaktig bild av situationen. Herr Ohlin
försvarade sig med två ting. Det ena var
det bristande tidsutrymmet. Ja, jag tror
inte att det hade behövts mer än någon

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Riksbankens sedelutgivning m. m.

bråkdel av en sekund för att ge ett intryck,
som skulle kunna tillfredsställa
herr Ohlins lust att agitera och ändå
komma verkligheten litet närmare. Om
herr Ohlin hade i stället för: »Trots att
lierr Sköld inte finner att konsumenterna
äro orsaken till prisstegringarna,
vänder han sig emot dem och pålägger
dem nya skatter», sagt: »Trots att herr
Sköld inte finner att konsumenterna äro
orsak till prisstegringarna så riktar han
sig inte bara emot investeringar med
prisutjämningsavgifter och investeringsskatt
utan pålägger också konsumenterna
skatter», skulle intrycket hos
lyssnarna ha fått långt mera av verklighetens
färg över sig.

Så sade herr Ohlin som sitt andra försvar,
att han hade utgått ifrån att han
inte på så kort tid skulle behöva tala om
vad vi voro ense om. Det är väldigt roligt
att höra att herr Ohlin är så ense
nu med oss om investeringsskatten, ty
det ingick ju i detta resonemang. Herr
Ohlin nämnde inte prisutjämningsavgiften
och investeringsskatten, ty därom
voro vi ense. Men det var kanske inte
så. Jag vill påpeka att den 25 oktober
1950 sade herr Ohlin följande: »Vad sedan
investeringsskatten beträffar är den
väl vid det här laget så sönderskjuten,
att jag inte kan tänka mig att finansminister
Sköld som en modern Sven
Duva försöker ensam hålla den skansen.
Mig förefaller det klart att denna skatt
skulle verka ojämnt och orättvist, att
dess effekt i önskad riktning är mycket
oviss, att dess retroaktivitet är ytterst
betänklig samt att den skulle försvåra
näringslivets dispositioner och i
åtskilliga fall motverka en önskvärd
konsolidering.» Nu kan det ju tänkas
att herr Ohlin är ense med mig om investeringsskatten,
men herr Ohlin yttrade
dock detta.

Jag skall också be att få belysa herr
Ohlins sätt att polemisera. Nu frågar
herr Ohlin: Anser sig regeringen inte
kunna göra något åt förhållanden som
emanera från utlandet? Det var annat

för ett par år sedan. Då berömde sig
regeringen av att kunna rå på konjunkturen
och orsakerna till denna i
utlandet. — Men minns inte herr Ohlin
fel? Ifrån regeringens sida sade vi aldrig,
att de svårigheter vi fingo här i slutet
av 1946 och framåt berodde på utländska
omständigheter. Vi erkände
utan vidare, att det uppstått ett efterfrågeöverskott
på mellan 2 å 3 miljarder
kronor, som vi måste inrikta oss på
att arbeta hort. Jag vill fråga herr Ohlin:
Finns det i dag ett efterfrågeöverskott?

Det är ju en bra metod att på det här
sättet försöka att komma vid sidan om
saken. Ty vad jag anmärkte på var att
utskottet påstår, att vi nu ha ett efterfrågeöverskott;
det var det jag polemiserade
mot. Men herr Ohlin gick udenom
och försökte ge ett intryck av att
det gällde något helt annat. Därför talade
han om att det var herr Skölds berömda
metod att avskaffa inflationen.
För mig var frågeställningen helt enkelt
denna: Finns det ett efterfrågeöverskott
nu eller inte? Reservationen säger
att det finns, jag säger att det finns
inte nu.

Så komma vi till frågan om vad reservanterna
mena med det citat jag anförde
här. Jag tolkar det ju så, att reservanterna
mena, att man skall med
kreditåtstramningen inte bara hindra
verkningarna av den utländska prisstegringen
utan också trycka tillbaka prisnivån.
Herr Ohlin försökte förklara bort
detta, men det finns ju två ord här, nämligen:
»utan även», som måste betyda
något. »Med målmedvetet insatta åtgärder
skulle det vara fullt möjligt att dämpa
och begränsa icke endast den av inhemska
orsaker beroende prisstegringen
utan även de internationella prishöjningarnas
inverkan på den svenska
prisnivån.»

Detta kan ingen människa tolka på
annat sätt än att reservanterna tänka
sig kunna få kompensation i en intern
prissänkning för utländska prisstegringar.
Herr Ohlin gjorde visserligen

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

här en förklaring. Han sade att reservanterna
mena bara ungefär detta, att
om en utländsk vara kommer in hit till
ett högre pris än vad samma vara av
svenskt ursprung kostar, så skall denna
politik åstadkomma att den svenska varan
inte kostar lika mycket som den utländska.
Är det bara det reservanterna
mena, då kunna vi också vara med på
detta; det behöva vi egentligen inte någon
ytterligare kreditåtstramning för,
det uppnå vi med priskontrollen. Och
det är just det som sker för närvarande
i vårt land. Men jag tror inte, att herr
Ohlin kan komma ifrån, att om det skall
vara någon mening med reservanternas
uttalande är det den, att vi skola genom
interna prissänkningar få kompensation
för utländska prisstegringar.

När jag efterlyste konkreta exempel
på hur denna kreditåtstramning skulle
kunna åstadkomma dessa resultat, då
fingo vi höra långa teoretiska resonemang.
Även en lekman som jag har läst
dessa resonemang. Dem känna vi alla
till, nämligen att det under vissa förutsättningar
går på det sätt som herr Ohlin
sade. Men vad vi skulle vilja veta är,
om det i dag finns förutsättning för att
nå dessa resultat med räntestegring
utan några övervägande menliga verkningar.
Därför vilja vi ha en konkret
upplysning om detta. Jag tror nog att
herr Schmidts förklaring, som han gav
i sin sista replik, står sig, herr Ohlin,
och den behöver inte förklaras bort.
Man vill inte gå in på det kapitlet helt
enkelt därför att man vet alldeles för
litet om det. Man bara tror, att om man
resonerar teoretiskt och får resonemanget
att hänga ihop är allt gott och
väl. Men det är det kanske inte.

Herr Ohlin frågade om jag var nöjd
med kreditåtstramningen. Jag har inte
yttrat mig om den saken; den saken
var inte av betydelse för det resonemang
jag förde. Vad jag vände mig mot
var just detta att reservationen påstår,
att kreditläget har blivit lättare. Men
vad nyttar det då att herr Ohlin säger,

Riksbankens sedelutgivning m. m.

att det väl är bra att det inte blivit lättare
utan stramare, och frågar vad finansministern
tycker om detta. Herr
Ohlin vet ju att jag eftersträvar en kreditåtstramning.
Jag är inte misslynt med
det som inträffat, men detta har ju inte
med denna sak att göra, utan frågan är
om reservanterna bedömt läget riktigt
när de påstå motsatsen till vad jag tror
är det verkliga. Det är det andra ställe
där jag funnit att reservanternas utgångspunkt
varit felaktig och att det
är litet äventyrligt att på detta sätt bygga
på en felaktig värdering av det nuvarande
läget.

Herr Ohlin trodde att obligationskurserna
bli ett slags buffert som gör att
en liten räntestegring får stor verkan
just därför att kursfallet på obligationerna
förhindrar innehavarna att använda
dem som likvida medel. Jag vill
inte förneka att det ligger någon sanning
i det. Men om man går till de konkreta
förhållandena, finner man att det
är en sanning med högst väsentliga modifikationer.

Nu genomförde vi en räntestegring
per den 1 december. Vi fingo ett kursfall
på obligationer — 3-procentiga obligationer
föllo ned till 92 procent — och
det är klart att det skapas ett visst motstånd
mot att sälja 3-procentsobligationer.
Men, herr Ohlin, vi ha ju även en
stock av 372-procentsobligationer, som
man kan sälja nu och förvandla till likvida
pengar med ett par procents förlust,
och det gör man ju. Om man nu
skall få höja räntan med ytterligare 1f2
procent och samtidigt låna upp från statens
sida till 4 procent, får man en stock
av 4-procentiga obligationer, som kunna
säljas och göras till likvida medel utan
att man får det återhållande momentet.
Därför skall man inte överskatta betydelsen
av detta, fastän jag mycket väl
medger att det ligger en del i det.

Sedan hade herr Ohlin ett resonemang
om prisutjämningsavgifterna å
ena sidan och riksbankens möjlighet att
låna ut pengar till riksgäldskontoret å

4—Andra kammarens protokoll 1951. Nr 23.

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Riksbankens sedelutgivning m. m.

den andra. Där förde han det resonemanget,
att om nu riksgäldskontoret enligt
den proposition, som är avlåten och
bifallen av riksdagen, skall använda de
inflytande pengarna till att köpa statspapper
av riksbanken för att därigenom
sterilisera pengarna och riksbanken under
denna tid lånar riksgäldskontoret
pengar genom att överta obligationer
eller skattkammarväxlar, då är det hela
förfelat. Ja, men då måste man ju först
ställa sig den frågan: Om nu inte

dessa prisutjämningsavgifter varit eller
om inte riksbanken skulle få dessa
pengar, skulle kanske riksbanken ändå
ha lånat pengar till riksgäldskontoret?
Under de förutsättningar som jag kan
tänka mig, alltså i ett tillfälligt marknadsläge,
då det inte går att på ett rimligt
sätt placera statspapper för tillfället,
får det inte bli någon ändring, enligt
mitt sätt att se, därför att riksbanken
får dessa inbetalningar. Det har jag
aldrig utfäst mig för och kommer heller
inte att göra det. Men jag å min sida
är i högsta grad intresserad av att riksgäldskontoret
inte skall behöva hämta
några pengar från riksbanken, och jag
vill försöka åstadkomma detta genom en
kraftig överbalansering av budgeten för
att på det viset sätta riksgäldskontoret i
stånd att stå på egna ben. Men jag vill
för min del icke ge någon utfästelse, att
det icke får förekomma att det sker försträckningar
från riksbanken till riksgäldskontoret,
ty det vore enligt mitt
förmenande att försvaga statens ställning
på lånemarknaden på ett sätt som
icke kan vara rimligt.

I fråga om räntepolitiken vill jag bara
säga, att vi aldrig ha bundit oss. Vi ha
aldrig tagit tillbaka den uppfattning,
som vi givit uttryck åt, att man kan och
bör ha en rörlig ränta. Vi anse att i nuvarande
läge skulle det vara olämpligt
med en ytterligare räntehöjning — vi
säga ingenting om framtiden, ty den
veta vi ingenting om. Varför finner man
det olämpligt i dagens läge? Jo, helt enkelt
därför att, som jag förut här förkla -

rat, vi befinna oss i en splittrad konjunktur
med viktiga områden med svag
likviditet och svaga vinstmöjligheter
och andra områden med en mycket utpräglad
vinstkonjunktur, och då kan en
ytterligare räntehöjning komma att
kosta så mycket, att den inflationsbekämpande
effekten icke är värd detta
pris. Man måste alltid i varje läge, när
man skall välja en åtgärd, taga ställning
till frågan: Är den värd sitt pris eller är
den det icke? Det är den ståndpunkt vi
ha i dag. Jag understryker att det icke
ändrar den principiella inställningen
och det säger ingenting om framtiden,
tv den veta vi alldeles för litet om för
att vi skulle vilja binda oss i fråga
om den.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Vad beträffar finansministern
och radion undrar jag, om inte finansministern
skulle vilja ställa till mitt
förfogande de meningar, där finansministern
karakteriserade folkpartiets
ståndpunkt i räntefrågan. Jag skulle
gärna vilja återkomma till dem.

Sedan talade finansministern om investeringsskatten.
När finansministern
vill ha en fullständig och rättvisande
redogörelse, skulle det inte ha varit
lämpligt om finansministern hade tilllagt,
att det förslag till investeringsskatt,
som jag kritiserade, var ett helt annat
förslag än det som finansministern sedan
lade fram? Jag diskuterade med en
rad experter de förändringar och förbättringar
finansministern hade gjort,
och jag kom till den slutsatsen att man
efter stor tvekan kunde svälja det nya
förslaget men absolut inte det gamla.

Om inte finansministern gör sig skyldig
till några värre inkonsekvenser än
ett sådant ställningstagande, tror jag
att finansministern kan vara rätt lugn.

Regeringen sade aldrig 1946—1948
att regeringen inte var ansvarig för
prisstegringarna då, säger finansministern.
Dem tog man ansvaret för. Jag

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

undrar om inte finansministern här gör
sig skyldig till en liten minnesglidning.
1 den politiska debatt vi hade med regeringen
1947 hävdade statsministern
ingalunda detta. Observera, herr finansminister,
att vi hade en prisstegring i
utlandet under dessa år! Nu säger finansministern:
Men det var i alla fall
regeringens fel. I dagens läge säger han
däremot, att nu är det prisstegringar i
utlandet och nu beror det på utlandet.
Vad är det för en mystisk faktor som
förklarar, att den gången var det regeringen
och inte utlandet, men nu är det
utlandet och inte regeringen?

Finansministern frågar, om det finns
ett efterfrågeöverskott. Jag skulle vilja
råda finansministern att se på läget på
arbetsmarknaden och vinstkonjunkturen
i allmänhet och sedan ställa sig den
frågan: Ha vi det efterfrågeläge, som
skapar den konjunktur som vi ur
allmänna samhällssynpunkter skulle
önska? Det är naturligtvis den viktiga
frågan.

Sedan säger finansministern, att han
inte vill uttala sig om kreditåtstramningen
och är förvånad över att jag berört
den. Men det gäller ju inte här att
rätta några krior utan det gäller att få
belyst, vilken ekonomisk politik som
skall föras, och då är det väl viktigt att
landets finansminister svarar vad han
tycker om den saken.

När det till sist gäller steriliseringen
är det klart, att antingen måste finansministern
ordna det så, att riksbanken
inte köper mer statspapper därför att
riksgäldskontoret hedriver sterilisering,
eller också är hela talet om sterilisering
bluff.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Först ett par ord om radioanförandena
i fråga om den ekonomiska
politiken.

.lag skulle tro att först om man kompletterar
finansministerns anförande
med de tre oppositionspartiernas syn -

Riksbankens sedelutgivning m. m.

punkter på saken får man en någorlunda
verklighetstrogen bild av läget.
Vem som i så fall har brustit i objektiv
redogörelse skall jag lämna därhän.

Vi ha diskuterat här i dag i snart fem
timmar. Jag undrar om det står klart
för alla, som hört debatten, att i fråga
om medlen för att komma till rätta med
den ekonomiska situationen är det väsentligen
bara på en punkt, som meningarna
gå isär. Det är räntepunkten.
I övrigt förefaller det som om praktiskt
taget alla, som yttrat sig här, äro någorlunda
överens. Man har talat ifrån
majoritetens sida om överbalansering.
I båda reservationerna är man inne på
samma problem. Man medger att en
viss överbalansering i dagens situation
är ofrånkomlig. Det har talats om priskontroll,
och i varje fall är folkpartiet
uppenbarligen av den meningen, att vi
icke kunna undvara en priskontroll i
dagens situation.

Men när det gäller räntan gå uppfattningarna
faktiskt isär. Från vårt
håll ha vi hävdat den meningen, att
man måste söka undvika att taga till en
räntestegring. Det ha vi gjort i medvetandet
om — det framgår klart av reservationen
— att en räntestegring som
skall ha någon egentlig effekt i åsyftad
riktning får lov att bli rätt kraftig, och
en räntestegring på flera procent är ju
en mycket besk medicin. Det är en medicin
som ökar utgifterna för dem som
äro skuldsatta och samtidigt ökar inkomsterna
för dem som ha pengar på
banken.

Jag fäste mig vid ett uttalande av herr
Ohlin. Jag vet inte hur hårt man skall
pressa hans uttryck, men får man ta
herr Ohlin efter bokstaven tror jag att
vi få säga att vi ha något olika syn på
hela ränteproblemet. Räntehöjning i och
för sig är inte det vikligaste, sade herr
Ohlin. Jag vet inte hur jag skall fatta
det. Vi betrakta räntehöjning som en
betydande olägenhet, en åtgärd vilken
man naturligtvis i en mycket besvärlig
situation kan få lov att tillgripa

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Riksbankens sedelutgivning m. m.

jämte övriga medel, men vi ha den uppfattningen
att i dag äro vi inte i en sådan
situation att den medicinen skall
tillgripas.

Det viktiga var enligt lxerr Ohlins
mening att man hade klart för sig inom
näringslivet, att man inte behövde räkna
med någon höjd ränta. Ja, vilka garantier
kan man egentligen tänka sig få
för det? Jag frågade mig själv, om det
egentligen finns någon annan garanti
än just att man kommit så högt upp att
det knappast kan bli fråga om att höja
räntan ytterligare. Först härigenom kan
det bli fråga om garantier — försåvitt
man inte nöjer sig med vad man närmast
skulle kunna kalla en politisk garanti
mot en ytterligare räntehöjning!
Men något sådant åstadkommer man ju
inte, om somliga partier mena att man
skall undvika räntehöjning, medan andra
frenetiskt arbeta för en sådan, till en
början bara genom att tala om en rörlig
ränta och så småningom, när man
fått röra på räntan ett tag, genom att
förorda en viss räntehöjning.

Med detta vill jag lämna kapitlet om
räntan. Jag skulle bara vilja tillägga
ännu en gång, att vi äro ense med dem
som mena, att när det gäller ett sådant
medel — liksom när det gäller andra
— får man naturligtvis lov att väga fördelar
och nackdelar mot varandra. Jag
skulle vara mycket tacksam om herr
Ohlin skulle kunna åskådliggöra för
oss, på vad sätt den mycket måttliga
räntestegringen skulle vara den
trollmedicin, som effektivare än något
annat skulle hjälpa oss att stå emot de
inflatoriska tendenserna. Om jag inte
minns fel har man från folkpartiets sida
rört sig med räntestegringar av storleksordningen
0,2 procent eller 0,25
procent, och det är just när man talar
om en så svag dosis av medicinen som
vi från vår sida ha så svårt att fatta,
hur den egentligen skall kunna verka.
Det är väl ändå inte med räntan som
med de homeopatiska läkemedlen, att
ju mer man späder ut dem, desto effek -

tivare anses de vara. Jag tycker att högerns
ståndpunkt, åtminstone sådan
herr Sundén har uttryckt den, är bra
mycket lättare att förstå. Tv tar man till
en kraftig räntehöjning lär det bli resultat.

Finansministern yttrade om bondeförbundsreservationen,
att den innehöll
egentligen inte mycket mera än en önskan
om vissa åtgärder, som kunde betraktas
som tämligen fördelaktiga för
landets skogsägare. Jag skall medge att
skogsägarna ingenting ha att erinra
utan tvärt om tycka att det är en förståndig
åtgärd, om man kan sätta undan
betydande belopp för skogsvårdsåtgärder
under en period, när arbetsmarknadsförhållandena
och andra förhållanden
göra det lämpligt att igångsätta arbeten
av detta slag i större omfattning.
Men när finansministern i övrigt försökte
sudda ut skiljaktigheterna mellan
ståndpunkten i vår reservation och i
majoritetens utlåtande gjorde han sig
enligt min mening skyldig till en betydande
överdrift. Ifrån finansministerns
och majoritetens sida talas om värdet
av sparande. Vi ha uppenbarligen en
något annan syn på hela det kapitlet.
Jag tror att man fick en ganska god
föreställning om hur finansministern
bedömer frågan, när han för en stund
sedan uttalade sig om saken. Jag vet
inte om han råkade försäga sig när han
nämnde, att han för sin del inte hade
något emot att det sparades. Jag är
fullt ense med herr Ståhl, som var inne
på den saken, att det var ett mycket
egendomligt uttalande av landets finansminister
i en situation, då man väl på
praktiskt taget alla håll vet, att sparande
är något som vi måste nå fram
till så långt det över huvud taget är
möjligt. Då är det ett mycket anmärkningsvärt
uttalande av landets finansminister,
att han inte har någonting
emot att det sparas. Jag undrar om inte
det uttalandet råkar vara signifikativt
för skillnaden i synen på sparandeproblemet.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

Vi ha emellertid i vår reservation velat
peka på en särskild väg för sparande,
och det är just förslaget att avsätta
en del av de stora skogsinkomsterna.
Det föll ju inte i någon särskilt
god jordmån vad finansministern, beträffar,
utan vi fingo tvärtom finna oss
i att bli i någon mån begabbade för den
saken. Vi känna oss emellertid inte på
något sätt träffade.

Vad sedan angår överbalanseringen
av budgeten, så är det väl på det sättet,
att man ifrån vårt håll har haft litet
andra synpunkter på den frågan än
majoriteten. Vi ha velat understryka
just det förhållandet, att en överbalansering,
vunnen genom sådana skatter
som kunna väntas höja priserna på
olika varor och på det sättet föranleda
krav på nya inkomsthöjningar genom
kompensationer i lönehänseende, enligt
vår mening inte är av särskilt stort
värde, även om vi naturligtvis veta att
man med de genom överbalanseringen
influtna medlen kan täcka en del av
kapitalbudgeten och alltså slippa låna
motsvarande belopp i den fria marknaden.

Sedan ha vi i vår reservation tryckt
på en del andra saker, som jag kan
förstå att finansministern inte var så
tilltalad av. Vi ha ansett oss kunna
konstatera, att det föreligger en brist
på förtroende till penningvärdet, och
det är en omständighet som vi finna
vara mycket väsentlig i detta sammanhang.
Att inte finansministern är särskilt
angelägen att understryka det
kunna vi förstå.

Jag har alltså velat understryka, att
skiljaktigheterna i uppfattning äro väsentligt
mindre än vad denna debatt i
dag kan ge vid handen. Det är skiljaktigheter
som i stort sett röra sig om
räntan. Det är en viss olikhet i synen på
sparandet och även i fråga om överbalanseringen,
och det är en del skillnader
i fråga om synpunkterna på förtroendet
för penningvärdet och i fråga
om önskvärdheten av ett samarbete i

Riksbankens sedelutgivning m. m.

skilda hänseenden för att uppnå ett
bättre förtroende för penningvärdet.

Herr HJALMARSON: Herr talman! Jag
skall be att endast få uppehålla mig vid
några huvudpunkter i denna diskussion.
Jag skall strax besvara de frågor
som finansministern ställde till mig,
men dessförinnan kanske jag kan få
göra några allmänna reflexioner.

Att regeringen har felbedömt prisstegringarnas
storlek och häftighet, veta
vi alla i denna stund, men för ögonblicket
är det viktigare att peka på den
snabba reträtt som finansministern har
företagit i ett annat avseende. Jag syftar
på frågan om vilken konsumtionsstandard
som det svenska folket kan
anses ha råd till.

I statsverkspropositionen säger finansministern,
att det finns utrymme
för en ökning av konsumtionen med 2
procent, men i propositionen rörande
komplettering av riksstatförslaget säger
finansministern, att det nu torde vara
riktigare att utgå från att konsumtionsstandarden
i stort sett måste bli oförändrad
i förhållande till fjolårets.

Man kanske kan tycka, att dessa 2
procent är så litet, att det inte är mycket
att bråka om. De ligga inom ramen
för den s. k. felmarginalen. Här bör
man emellertid nog se mindre till siffran
än till regeringens inställning. Det
är en inte oväsentlig skillnad mellan
att säga åt det svenska folket, att vi kunna
leva ännu bättre än förra året, och
att säga, att vi inte kunna få det bättre
i år. Skulle regeringen säga, att vi
måste inskränka oss, då är det inte
mindre än en total frontförändring.
Nu har regeringen på fyra månader
kommit så långt att den bjuder halt.
Vad som kan komma efter ytterligare
fyra månader vet ingen.

Vad kunna vi nu göra för att förhindra
uppkomsten av ekonomiska störningar
och mildra verkningarna därav? Det
är uppenbart för vem som helst, att le -

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Riksbankens sedelutgivning m. in.

ver man för högt i början av månaden,
får man ofta suga på ramarna mot slutet.
Det kan då vara klokare att fördela
förbrukningen jämnare över hela tiden
och hålla sig med litet reserver för oförutsedda
svårigheter. Jag tror för min
del att tiden nu är kommen att understryka
nödvändigheten av att på olika
områden av vår ekonomi bygga upp erforderliga
reserver. Sett på detta sätt
blir det egentligen mindre fråga om
verkliga uppoffringar än om en omfördelning
mellan dagens och morgondagens
förbrukning.

Detta är, herr talman, ett annat sätt
att uttrycka vårt alternativ till regeringens
ekonomiska politik, det alternativ
som vi ha sammanfattat i de tre
punkterna: kreditåtstramning i för ening

med rörlig ränta, begränsning av
statsutgifternas totalsumma och kraftiga
åtgärder för att stimulera det enskilda
sparandet.

Finansministern var inne på frågan
om hur vi inom högern ha ställt oss till
arbetet på att bringa ned statsutgifterna.
Det vore väl knappast önskvärt
att ta upp kammarens tid med en detaljerad
redogörelse härför. Jag vill
bara nämna för finansministern, att om
man väger mot varandra å ena sidan
våra förslag till utgiftsökningar och å
andra sidan våra förslag till utgiftsminskningar,
kommer man, om jag får
begagna uttrycket, i »vår budget» fram
till en nettobesparing på drygt 25 miljoner
kronor, eller exakt räknat 25 873 500
kronor, inom driftbudgetens ram. Finansministern
och jag kanske kunna få
tillfälle att enskilt gå igenom dessa
siffror. Jag tror att jag vågar försäkra
honom, att de äro åtskilligt tillförlitligare
än de som han tidigare har presenterat
här i kammaren.

Låt mig med ett par ord få återkomma
till nödvändigheten att skapa reserver.
Det finns som alltid mycket att
hämta ur konjunkturinstitutets rapport.
Jag hade för min del trott, att jag skulle
finna någon liten varning i den rappor -

ten för det ovissa i valutaläget, men
ett allmänt intryck är att även institutet
ser optimistiskt på valutautsikterna,
för all del naturligtvis med alla de reservationer
som man brukar göra i
dess framställningar. Jag undrar emellertid,
om det inte är befogat att fästa
uppmärksamheten på den ökade skuldsättning
till utlandet som våra affärsbanker
otvivelaktigt kommit i. Det är
ju ändå så att inte endast den centrala
valutareserven är avgörande för vårt
lands betalningsläge.

Jag tycker nog för min del, att den
optimism rörande den närmaste tidens
valutautsikter, som kommer till synes,
väl ensidigt bygger på den utländska
prissättningen på våra skogsprodukter.
Konjunkturinstitutet säger, att stegringen
i exportprisindex till 90 procent
hänför sig till skogsindustriprodukterna.
Även om efterfrågan på dessa
utomlands kanske inte går tillbaka och
även om priserna skulle fortsätta att
ligga högt, behövs det dock inte så mycket
för att valutatillflödet genom dessa
produkter skall sakta av, och såvitt jag
vet äro dessutom möjligheterna att ytterligare
öka de kvantiteter som kunna
exporteras inte särskilt stora.

Importen däremot förefaller inte på
något sätt att avta, och importpriserna
kunna mycket väl komma att stiga
ytterligare, varigenom växande anspråk
ställas på valutorna. I själva verket är
väl vårt valutaläge så ömtåligt, att varje
åtgärd måste undvikas som på något
sätt kan skada våra betalningsmöjligheter
gentemot utlandet. Det förefaller
därför åtminstone mig vara en vågsam
politik att satsa allt på denna enda
spekulation att skogsprodukterna skola
ge fortsatta stora inkomster. Om tråden
skulle brista —• och ingen torde väl
förneka att det är en mycket skör tråd
som man funderar att hänga upp nya
väldiga statsutgifter på -— då skulle vi
förmodligen kunna hamna i en ganska
obehaglig situation, och vi veta ju att
regeringen har spekulerat fel förr.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

En av huvudpunkterna i regeringens
program var enligt finansministerns redogörelse
en skärpning av priskontrollen.
Å ena sidan tycker jag nog, att erfarenheten
har lärt oss att priskontrollen
inte förmår så särskilt mycket när
prisstegringarna sätta in. Naturligtvis
kan den skära bort en eller annan spekulationsunge,
och naturligtvis kan den
pressa ihop en eller annan marginal
för redan förut hårt betungade köpmän
och handlande, men vad vinner man
därmed för att dämpa de verkligt stora
prishöjningarna? Å andra sidan har erfarenheten
tydligt visat nackdelarna
av den statliga prisregleringen. Skulle
den, utan att man tillgriper ett omfattande
system av direkta regleringar och
ransoneringar, såsom man har gjort i
Norge, mot förmodan lyckas pressa
ned priserna under den nivå vid vilken
tillgång och efterfrågan balansera,
blir resultatet bara uppkomsten av
en överskottsköpkraft, som snedvrider
produktionen och stör prisrelationerna
mellan varuslagen, framkallar kvalitetsförsämringar
o. s. v., allt sådant som
vi sedan länge ha mer än obehagliga
erfarenheter av. Dessutom — och det är
kanske i dagens läge allra allvarligast
— kommer en överskottsköpkraft med
visshet att rikta sig mot valutareserven
för att vi skola kunna köpa utifrån vad
som saknas här, och vi kunna inte
mäla oss ut ur liberaliseringen utan
mycket tråkiga följder för oss själva.

Herr talman! Jag har så många gånger
tidigare talat om nödvändigheten av
en restriktiv penningpolitik och rörlig
ränta, att jag inte skall ta upp kammarens
tid med ytterligare utläggningar
på denna punkt. Att en ökad knapphet
på pengar och kredit är en effektiv
metod att stoppa inflationskonjunkturens
överdrifter, det tyckas allt fler
människor bli övertygade om, vad regeringen
än må säga. Finansministern
säger, att regeringen är vida blygsammare
än oppositionen och att regeringen
inte ger något bragelöfte om att den

Riksbankens sedelutgivning m. m.

skall kunna förhindra eller motverka
de internationella prisstegringarna. Ja,
herr talman, det är icke någon naturlig
blygsamhet från regeringens sida,
det är en blygsamhet som utvecklingen
själv har framtvingat, och den innebär
ingenting annat än att man i
andra ord erkänner, att regeringens
hittillsvarande politik har misslyckats
vid lösandet av den väsentliga uppgiften:
att trygga vårt penningvärde.

Vi äro ju överens om att en väsentlig
del av prisstegringarna beror på
våra egna åtgärder. Dessa åtgärder hade
vi i varje fall kunnat ge en lämpligare
utformning. Vi hade kunnat driva
en politik som på ett bättre sätt
gjort oss beredda att möta påfrestningarna
på den internationella marknaden.
Från vårt håll bär pekats på en rad
konkreta områden, där vi förordat en
politik, som hade givit oss ett gynnsammare
utgångsläge just nu.

Jag kommer så till de utländska prisstegringarna.
Är det inte på det sättet,
att man inte tillräckligt har beaktat
en synpunkt i sammanhanget, nämligen
att en för riklig inhemsk penningtillgång
under rådande handelspolitiska
förhållanden erbjuder utländska
säljare, framför allt av färdigprodukter
av olika slag, en alltför gynnsam avsättningsmarknad
hos oss? Detta försvagar
på ett oproportionerligt sätt vår
betalningsbalans. Vi tvingas mer eller
mindre att anstränga våra exportresurser
över förmåga för att skapa betalningsmedel
till denna import, och vi
driva därigenom på överkonjunkturen.
Här skulle enligt min uppfattning en
kreditåtstramande politik kunna utöva
en förmånlig inverkan.

Då kommer finansministern med den
fråga som han upprepade här i sin replik.
Han ber oss tala om, vilka enskilda
priser det är som man sänker
genom en politik av det slag som från
vårt håll har förordats. Jag förmodar
att finansministern vill fråga, om det
är på kläder, på livsmedel, på bygg -

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Riksbankens sedelutgivning m. m.

nadsämnen o. s. v., som priserna kunna
sänkas. Herr talman! Det skulle vara
mycket mera befogat att vända på frågan
och rikta den till finansministern,
formulerad så: Vilka priser är det som
inte påverkas av en kreditåtstramning?
En sådan inverkar ju på den
allmänna prisnivån i sänkande riktning.

Finansministern har uppehållit sig
vid de olika radioanförandena, och han
berörde även mitt inlägg i serien. Finansministern
erinrade om att jag hade
framhållit, att Svensson inte tror att
man kan stoppa inflationen genom att
höja skatterna. Nej, herr finansminister,
det tror han inte, det kanske vi
kunna vara överens om. Men, frågar
finansministern, tror Svensson på att
man kan stoppa inflationen genom en
kreditåtstramande politik? Ja, herr finansminister,
jag var mycket angelägen
att noggrant redovisa alla förutsättningarna
i sammanhanget. Jag hade framhållit,
att en kreditåtstramande politik
otvivelaktigt påverkar hyresnivån uppåt
under en högkonjunktur liksom en kreditlättnad
i ett jämnare läge utövar ett
tryck nedåt på hyresnivån. Men, herr
finansminister, om jag får anknyta till
en tankegång som finansministern själv
varit inne på: varje åtgärd måste vägas
med hänsyn till å ena sidan kostnaderna
och å andra sidan de gynnsamma
verkningarna. Min frågeställning
var denna: Vilket är bäst för Svensson,
att ta en mindre höjning av levnadskostnaderna
som berör hyrorna eller
att ta en större höjning av levnadskostnaderna
som berör allt utom hyrorna?
Om Svensson reflekterar litet, tror jag
att han föredrar det förstnämnda alternativet.
Då säger finansministern, att
det bara är skådebröd och spegelfäkteri,
vad vi ha att komma med. Finansministern
underkänner totalt våra
resonemang. Är det inte att gå litet för
långt i argumentationen? Finansministern
underkänner ju därmed totalt
bland annat de synpunkter som ha

framförts från Kooperativa förbundet.
Är det bara spegelfäkteri och skådebröd
som denna organisation har att
komma med, vilken ser som sin huvuduppgift
att tillvarata de många små
konsumenternas intressen? Det kan hända
att Svensson handlar i en konsumbutik
och är med i konsumtionsföreningen.
Han kanske också deltar i en av
Konsums studiecirklar i ekonomi, där
han får studera de ekonomiska sammanhangen
och får en viss inblick i hur
ränta och priser inverka på varandra.
Därför skulle jag vilja säga till finansministern:
Var inte så säker på att
Svensson tror mera på regeringen än
på oppositionen. Har han skaffat sig
ordentliga ekonomiska informationer,
misstänker jag att han mer och mer
kommer att närma sig oppositionens
linje.

Det har framgått av den redogörelse
som har lämnats att vi ha att räkna
med en aktningsvärd överbalansering
av driftbudgeten. Det beror på de nya
skatterna och på att vi därutöver få
räkna med att inflationen kommer att
tillföra statskassan en allt större del
av inkomsterna, vilket i praktiken verkar
som en skattehöjning.

Det är, herr talman, ytterst angeläget
att den utredning som pågår om en
översyn av 1947 års skattelagar snart
framlägger sina förslag. När det gällde
att forcera fram de illa överlagda skattelagarna
till årets riksdag, då var det
bråttom i finansdepartementet, och
ändå är det oerhört mycket viktigare
att få till stånd en reformering av skattelagstiftningen
som gör det lättare för
människorna att spara för egen räkning
än att med ljus och lykta leta upp
nya skattemöjligheter för att tvinga
människorna att spara för staten. Angelägenheten
av att denna fråga snarast
tas upp understrykes ytterligare av
bankoutskottets förord för en undersökning
om en statlig tvångsupplåning
eller ett statligt tvångssparande. Vi
vända oss bestämt häremot. Skrinlägg

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

redan nu, herr finansminister, tanken
på ett tvångssparande! Det kommer
bara att ännu mycket mera skrämma
bort människorna från ett regelbundet
och gagneligt frivilligt sparande.

Till sist, herr talman! Den senaste
melodien i regeringens repertoar heter
styrd avtalsrörelse, och det är jordbruksministern,
som jag ser här i kammaren,
som har varit den förste spelmannen
när det gällt att spela upp denna
melodi. Efter en flerårig lönestoppsperiod
ha vi nu under några korta månader
prövat fria avtalsrörelser. Redan
efter denna korta tid börjar alltså i regeringskretsar
talet om en styrd eller
dirigerad avtalsrörelse att på nytt vakna
till liv. Detta är, herr talman, en utveckling
som det sannerligen är skäl att
fästa uppmärksamheten på. Detta tal
om den styrda avtalsrörelsen utgår
nämligen från en egendomlig vanföreställning.
Man tycks tro, att arbetsmarknadens
organisationer ha till uppgift
att då och då stå staten till tjänst, att
fackförbunden, tjänstemannaorganisationerna
och arbetsgivarorganisationerna
skola stå beredda att hoppa in när
finansministern kallar på dem. Arbetsmarknadsorganisationerna
äro inga
statsorgan, och jag hoppas vid Gud att
de heller aldrig skola bli det. Arbetsmarknadsorganisationerna
äro inga
hjälpredor i regeringens politik, utan
sammanslutningar till de egna medlemmarnas
fromma, fria sammanslutningar
mellan fria människor. Fackförbunden
och tjänstemannaorganisationerna äro
icke till för att förhandla med regeringen
om sina medlemmars lönevillkor.
Deras medlemmar betala sina avgifter
och göra sina personliga insatser för att
deras organisationer i förhållande till
arbetsgivarna skola bevaka deras intressen.
Detta är så självklart, att det
nästan är genant att säga det, men det
är tydligen nödvändigt, överläggningar
om den allmänna ekonomiska politiken
är en sak, men det är icke statens sak
att dirigera avtalsrörelserna på arbets -

Riksbankens sedelutgivning m. m.

marknaden. Statsdirigerade avtalsrörelser
måste resultera i en stelhet och en
lång rad orättvisor av sådan art, att
bara detta skulle vara nog att avfärda
hela tanken. Därtill kommer emellertid
den inneboende tendens som tvångsingripanden
av detta slag -— ty det är ett
slags tvångsingripande •— ha att förvandla
en lugn och successiv utveckling
till språngvisa förskjutningar. Vi ha
haft mer än nog av exempel härpå.
Centraliserade och av staten inspirerade
avtalsrörelser är någonting som man
kan få folk med på under extraordinära
förhållanden, vid krig eller liknande
påfrestningar. Förvandlar man
dem däremot till en normal ingrediens
i den ekonomiska politiken, utnyttjar
man i otid en sista reserv. Man förbrukar
reservfonden utan att skapa någon
ny. Även på detta område, herr finansminister,
är det angeläget att hålla sig
med reserver.

Ja men, kanske man invänder, regeringen
pretenderar inte alls på att didigera
avtalsrörelserna, regeringen pretenderar
bara på att med stöd av sina
informationer kunna påverka de förhandlande
parterna och att åtminstone
med vänliga råd kunna normera avtalsrörelserna.
Ja, för all del, ingen har
någonting emot att ta emot vänliga råd,
men när dessa informationer äro så
utomordentligt osäkra som erfarenheten
har visat att de äro, då riskerar man
felbedömningar som äro synnerligen
allvarliga. I normala fall gnidas och
slitas parternas ståndpunkter mot varandra
i förhandling efter förhandling,
i bransch efter bransch. Ingen kan garantera
att de avtal som träffas äro de
riktiga, men under förutsättning av en
riktig ekonomisk politik från statsmakternas
sida ge de olika avtalen tillsammans
en tämligen riktig bild av vad
produktionen orkar bära i löner. Man
når på detta vis inte det teoretiskt sett
absolut riktiga, men man når det praktiskt
möjliga. Och framför allt: man
når avtal för vilka de avtalsslutande

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Riksbankens sedelutgivning m. m.

parterna och människorna ute på arbetsplatserna
själva helt och fullt känna
ansvar. Denna ansvarskänsla är det
mycket lätt att dirigera bort i s. k. styrda
avtalsrörelser. Det är svårt att återställa
den, och den kan aldrig ersättas
av konjunkturinstitutets eller finansdepartementets
kortlivade beräkningar
och bedömningar.

Om inte allt pekar fel, är regeringen
ännu en gång inne på tanken att försöka
subventionera bort prisstegringar.
Jag skall inte alls gå in på motiveringen
till det s. k. giftermålet mellan exportskatt
och importsubventioner. Det rör
sig ju här om ett resonemangsparti, och
som vid de flesta resonemangspartier
förefalla skälen för detsamma att vara
invecklade och på något sätt inte helt
övertygande. Löften om subventioner
skulle väl emellertid vara sockret på
den barkbrödskaka som regeringen söker
få intresseorganisationerna att
svälja. Jag tror att vi haft nog av den
sortens mediciner. Både i vårt land och
i andra länder har subventionsmetoden
så övertygande visat sina skadliga biverkningar,
att man bestämt måste avråda
från dess vidare användning. Med
subventioner kan man köpa några månaders,
kanske till och med några års
andrum, men man kan inte lösa den
fulla sysselsättningens problem på den
vägen. Särskilt finns det väl anledning
att varna för nya importsubventioner.
Även om regeringen kan hitta på en till
synes listig metod att finansiera sådana
subventioner, en metod som gör att
människorna icke — åtminstone inte
före 1952 års val — förstå att de själva
i sista hand få betala fiolerna, kan den
inte konstruera ett importsubventionssystem
som inte skapar påfrestningar
bl. a. på vår valutareserv, påfrestningar
av sådan art att direkta regleringsåtgärder
kunna bli nödvändiga.

Det finns en metod att komma ifrån
svårigheterna, vilken icke kan rekommenderas,
och det är metoden att undan
för undan köpa sig tillfälliga lätt -

nader även i medvetande om att varje
köp i själva verket bara förvärrar situationen.
Det är inte den politiken vi
nu behöva.

Tydliga tecken visa att ett visst naturligt
motstånd mot överkonjunkturen
håller på att växa fram. Man har kunnat
spåra ett tilltagande köparmotstånd,
som kanske kan fortplanta sig
upp genom produktionskedjan. Människornas
inställning till de ekonomiska
problemen visar tecken på förändringar.
En viss försiktighet och tveksamhet
vinner mark. Det kan naturligtvis
här vara fråga om krusningar
på ytan, men det kan också röra sig
om en grundförändring. Därom vet
ingen någonting med säkerhet.

Den ekonomiska politiken måste i ett
sådant läge ha till huvuduppgift att
stödja den spontana motståndsrörelsen
mot inflationen, att förse denna motståndsrörelse
med vapen och ammunition
och med förtroende till den egna
förmågan att bekämpa inflationsfienden.
Det avgörande arbetet göra ändå
människorna ute på fältet. Politiken
måste ge dem råg i ryggen. Därför behövs
en radikal förändring i den hittills
förda regeringspolitiken.

Reservanterna till bankoutskottets utlåtande
ha i ett väsentligt avseende på
ett enligt min mening övertygande sätt
visat på ett riktigt botemedel. Enbart
kreditåtstramning i förening med rörlig
ränta kan inte skapa vad som nu
krävs, men i kombination med andra
åtgärder är den ett gott medel — utan
att vara något universalmedel — och i
ett samordnat program är den helt enkelt
ofrånkomlig.

Jag tror för min del att valet står
mellan å ena sidan rörlig ränta och fast
penningvärde, å andra sidan fast ränta
och rörligt penningvärde. I det valet,
herr talman, föredrager jag det förstnämnda
alternativet.

Herr HEDLUND i Rådom (kort genmäle):
Herr talman! Herr Hjalmarson

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

varnar för en styrd avtalsrörelse i höst.
Då jag hör till dem som ha förordat en
samordning av höstens uppgörelser,
skall jag be att få säga några ord om
den här saken.

Alla veta ju att den senaste uppgörelsen
gav sämsta resultatet för dem som
gjorde upp tidigast; sedan blev det
bättre undan för undan. Det förefaller
ganska otroligt att utvecklingen kännetecknats
därav, att den produktion, som
var mest bärkraftig, också betalade
mest. Jag kan knappast föreställa mig
att de två tingen råkade sammanfalla,
så att det genomgående var på det sättet,
att det gjordes upp i de minst bärkraftiga
industrierna och företagsgrenarna
tidigast och att man sedan undan
för undan gav sig på de mera bärkraftiga.

Man måste ovillkorligen ställa sig den
frågan: Hurudan blir utvecklingen till
hösten, om det hela får ske fritt, alltså
på samma sätt som under den gångna
avtalsperioden? Kommer det inte då att
bli på det sättet, att alla vilja vänta,
inte framför allt för att se vad de själva
få, utan för att se vad andra få, alltså
se efter om de komma på efterkälken.

Jag skulle tro, att om det inte vidtages
några åtgärder för en samordning
i detta sammanhang, blir det så, för det
första att anspråken ställas orimligt
högt och för det andra att ingen vågar
binda sig förrän han har fått klart för
sig vad andra kunna uppnå.

Det är därför jag tror, att om detta
allas krig mot alla och denna obenägenhet
att över huvud taget binda sig innan
man vet vad andra få skall undvikas,
då är det nödvändigt att styra,
eller om man så får säga samordna,
det hela på något sätt.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag tror att det nog inte
är någon större skiljaktighet mellan
herr Hedlunds och min uppfattning när
det gäller vilken utveckling på arbetsmarknaden
som är önskvärd.

Riksbankens sedelutgivning m. m.

Liksom herr Hedlund tror jag, att
man måste räkna med att de löntagargrupper,
som gjorde upp i början av
förhandlingsperioden och som fingo ett
ogynnsammare läge än de som gjorde
upp i slutet, måste ha möjlighet att så
att säga komma i nivå med de senare.
För min del anser jag att förutsättningar
för en sund balans på arbetsmarknaden
kunna skapas på det sättet,
att statsmakterna genom sin allmänna
ekonomiska politik — genom en kreditåtstramande
politik i förening med en
sådan rörlig-räntepolitik, som den vi
ha förordat — framkalla den naturliga
motståndskraft mot enbart nominella
inkomststegringar som behövs och som
är mycket bättre än statliga dirigeringsåtgärder
till jämviktens återställande.

Den skillnad som finns är alltså skillnaden
mellan å ena sidan den uppfattning,
som, såvitt jag förstår, regeringen
företräder och som går ut på att staten
skall normera utrymmet för löneförhöjningar
på olika områden, och å andra
sidan en politik, som lägger huvudvikten
vid att genom allmänna och generellt
verkande metoder skapa förutsättningar
för parterna att själva förhandla
sig fram till en naturlig balans.

Vi äro alltså alla intresserade av att
medverka till en förnuftig och lämplig
samordning inom vårt ekonomiska liv.
Det är bara det att vi närma oss problemets
lösning från olika utgångspunkter.

Herr HEDLUND i Rådom (kort genmäle)
: Herr talman! Det är möjligt att
skillnaden mellan herr Hjalmarsons och
min uppfattning inte är så stor. I varje
fall böra vi vara överens på en punkt.
Herr Hjalmarson säger: När vi ha fått
den naturliga motståndskraft hos näringslivet,
som behövs, då skola vi inte
ha någon samordning. I det hänseendet
äro vi överens. Men vi ha inte denna
motståndskraft i dag, och vi kanske
inte ha den i höst heller. Och om den

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Riksbankens sedelutgivning m. m.

inte finns då, tror jag att det fordras
en rätt kraftig samordnande hand.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Om jag
skall börja där de båda sista talarna
slutade, skulle jag först vilja säga, att
det nästan verkar som om herr Hedlund
och herr Hjalmarson, om de hade
fortsatt att diskutera litet till, skulle ha
blivit övertygade anhängare av något
slags planhushållning.

Herr Hjalmarson hade mycket oförgripliga
meningar om vad arbetsmarknadens
organisationer borde tillåta sig,
och han tycktes anse att det är alldeles
felaktigt om de förhandla med regeringen.
Jag undrar då om herr Hjalmarson
kanske också tycker att det är alldeles
olämpligt att de förhandla med oppositionspartierna.
Det kunde ju också vara
intressant att få svar på den frågan.

Jag skulle vidare vilja säga att det är
ganska intressant att nu höra med vilken
kraft herr Hjalmarson talar emot
centraliserade avtalsuppgörelser. Vi
minnas ju annars litet till mans att det
inte är så många år sedan man från
högerhåll här i riksdagen starkt klandrade
finansminister Wigforss för att han
icke ville taga initiativ till ett lönestopp.
Där ser man hur åsikterna kunna växla
med åren. Men, herr Hjalmarson, från
regeringens sida ha vi endast till arbetsmarknadens
organisationer ställt den
frågan: Vilken form tänka ni välja för
er avtalsrörelse till hösten? Denna fråga
ha vi ställt för att få underlag för en
bedömning av den ekonomiska politik
staten bör föra, tv denna ekonomiska
politik blir väsentligt olika beskaffad
om den ena eller den andra formen för
avtalsuppgörelserna väljes från arbetsmarknadens
sida. Mer ha vi inte gjort,
herr Hjalmarson, och jag undrar därför
om inte herr Hjalmarson höll på att slå
in en hel del öppna dörrar.

När herr Hjalmarson skulle taga upp
den frågan, vilka priser det är som man

med en kreditåtstramning vill sänka,
turnerade han det hela på det sättet,
att han sade att det snarare var lämpligt
att fråga, vilka priser som icke påverkades.
Ja, herr Hjalmarson, jag kan
stå till tjänst med svar. Priserna på
pappersmassa och papper, trävaror och
sågade trävaror, wallboard, gummi, stenkol
och olja komma inte att påverkas,
inte heller priserna på fartyg och på
kullager. Jag bara tar några exempel,
som kanske tillhöra de mest extrema,
men om jag nu tar de extremaste av
exemplen på varor, vilkas priser icke
påverkas, kanske herr Hjalmarson kan
tala om de extremaste fallen där en kreditåtstramning
kommer att verka prissänkande.

Såvitt jag har kunnat förstå både på
herr Ohlin och herr Hjalmarson är
egentligen deras innersta tanke att kreditåtstramningen
skall verka på följande
sätt. Den höjer räntekostnaderna, varigenom
det blir prisstegring på en del
varor. Det blir alltså dyrare för folk att
köpa. Pengarna räcka mindre till. Köpkraften
minskar. Därigenom minskar
efterfrågan, och så pressas ett prisfall
fram. Det är ett gammalt klassiskt resonemang.
Det har bara den lilla haken,
att i nuvarande läge finns det vissa
förutsättningar för löntagare och andra
att kompensera sig för de inträdda prisstegringarna,
och då vet jag inte varthän
man kommer. Jag vill bara dra denna
slutsats av vad jag här har hört.

Sedan har jag bara några små reflexioner
ytterligare att framföra. Jag
skall inte diskutera vidare med herr
Hjalmarson om högerns sparvilja. Hans
utredning måste röra någonting annat
än min, och den saken kunna vi icke
taga upp tiden med här.

Jag vill vidare fästa uppmärksamheten
på att herr Hjalmarson sade att en
väsentlig del av prisstegringarna bero
på våra egna åtgärder, medan reservanterna
säga att prisstegringarna i icke
ringa grad bero på saker utanför vårt
lands gränser, och om man hör dessa

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

olika versioner får man väl ändå säga
att det är någon skillnad mellan herr
Hjalmarson och reservanterna.

Och så ett ord om Svensson. Nu hade
Svensson blivit kooperatör, och han gick
i en kooperativ studiecirkel, där han
hade lärt sig att räntestegring är nyttig.
Herr Hjalmarson menar tydligen, att
man i kooperativa studiecirklar inhämtar
Kooperativa förbundets mening och
lägger den till grund för sin åsiktsbildning,
men i så fall, herr Hjalmarson,
har Svensson kanske också kommit till
insikt om nyttan av elskatten och den
höjda fordonsskatten.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag börjar med frågan
om arbetsmarknadsorganisationerna. Låt
oss skilja, såsom jag gjorde i mitt inledningsanförande,
mellan å ena sidan
överläggningar med olika ekonomiska
och fackliga organisationer om vilken
allmän ekonomisk politik vi böra föra
— sådana överläggningar vilja vi alla
ha — och å andra sidan en av staten i
samverkan med huvudorganisationerna
på arbetsmarknaden styrd avtalsrörelse.
Det är ju två helt skilda saker, som vi
inte här behöva blanda ihop. Det är
endast en utveckling efter den senare
linjen som jag här har kritiserat. Det
skulle vara mycket intressant att få
höra, om finansministern, med den utgångspunkt
han har för sitt resonemang,
anser att det finns mer än två alternativ
för socialdemokraterna när det gäller
att skapa den erforderliga balansen på
arbetsmarknaden. Utgångspunkten är ju
den, att i början på året en nationalbudget
göres upp, vilken i stora drag
anger utrymmet för de möjliga löneförbättringarna.
Det är den som skall vara
den grundval på vilken vi skola arbeta
vidare. Antingen måste man då inom
regeringen säga sig att vi böra ha en
avtalsrörelse, i vilken statsmakterna i
förväg förmå parterna att i stort sett
hålla sig inom den ram som är angiven

Riksbankens sedelutgivning m. m.

i nationalbudgeten, eller också — det
är det andra alternativet — måste man
säga så här: Vi lägga oss inte i vad parterna
på arbetsmarknaden göra, men
om man inte kommer fram till löneuppgörelser
som motsvara nationalbudgetens
krav, förbehålla vi oss att i efterhand
korrigera de resultat, som arbetsmarknadens
parter ha uppnått, genom
att införa lämpliga skatter. Det är ju
det resonemang som har förts i hela
den aktuella socialdemokratiska debatten.
Man kan också tänka sig en kombination
av bägge metoderna. Vare sig
man nu lägger tyngdpunkten på statsdirigering
i någon form eller på korrigering
i efterhand skattevägen blir
det reella inflytande, som medlemmarna
i organisationerna ha på utformningen
av anställningsvillkoren, de facto
mer eller mindre illusoriskt.

Man kanske tycker att det är ett brott
mot den politiska etiketten att det är
just från högerhåll det kommer en påminnelse
om vad organisationernas frihet
betyder. Jag tar i så fall detta med
jämnmod. Inom socialdemokratien vill
man icke se det ofrånkomliga sambandet
mellan organisationernas frihet och
den allmänna ekonomiska politiken. En
utveckling som kan förvandla organisationerna
till något slags halvkorporativa
organ här i landet vore enligt min uppfattning
olycklig och ödesdiger.

Det talas så mycket om att vi skola
ha balans i vår samhällsekonomi, balans
mellan vår efterfrågan och våra produktiva
resurser, men jag tror att vi
också behöva balans i en annan mening,
en balans mellan de olika maktfaktorerna
i samhället. En förutsättning för en
sådan balans är att vi ha starka, fria
och självständiga organisationer på arbetsmarknaden.

Finansministern frågade, om vi inte
ha tänkt på att konsekvensen av en
räntehöjning — eller av en kreditåtstramning,
vilket ju är riktigare att säga
—- kan bli att parterna på arbetsmarknaden
begära kompensation. Ja för all

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Riksbankens sedelutgivning m. m.

del, det ha vi nog tänkt på. Jag undrar
om finansministern har tänkt på samma
sak när det gäller skatterna, och
jag undrar om finansministern samtidigt
har tänkt på att en kreditåtstramning
dock har den effekten, att den på
ett naturligt sätt ökar arbetsgivarnas
motståndskraft mot de inkomststegringar
som bara äro nominella och som gå
utöver vad våra produktiva resurser
tillåta. Väljer man den linje vi ha förordat
är det i själva verket mycket större
sannolikhet för att man skall få till
stånd en sund och rimlig balans utan
att man sätter kompensationsskruven i
rörelse än om man följer regeringens
linje.

Jag skulle vidare bara vilja säga, herr
finansminister, att jag inte tror att
Svensson i Kooperativa förbundets studiecirklar
får studera Kooperativa förbundets
mening, men jag är övertygad
därom, att om han går i Konsums studiecirklar
får han en bättre inblick i
de ekonomiska sammanhangen. Och då
måste han få en stark känsla av att våra
resonemang om ränta, priser, skatter,
sparande, investeringar o. s. v. lägga
grunden till en politik, som i högre grad
motsvarar hans intressen än vad en
utveckling efter regeringens linje kan
göra.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Jag skall fatta mig kort.

Det förekommer i utskottets utlåtande
en rekommendation av tvångssparande
eller tvångsupplåning. Jag måste för min
del anmäla, att den form, i vilken detta
spörsmål har dykt upp i debatten, och
det sätt, varpå metoden redan praktiseras
i en del länder, göra att vi för vår
del icke kunna acceptera denna rekommendation.

Vi kunna vidare icke heller vara med
på ett sådant slags investeringsbegränsning
som har praktiserats hittills och
som ju i huvudsak har drabbat bostadsbyggandet.

Inte heller kunna vi godkänna en
överbalansering av budgeten för indragande
av köpkraft, en åtgärd som syftar
till att utplundra dem som redan förut
ha det för knappt: folkpensionärer,
småsparare, lägre inkomsttagare.

Vi kunna inte heller godkänna en beskrivning
av prisstegringens orsaker,
vilken förtiger devalveringens stora
roll. Finansministern uttalade tidigare
i dag sin tillfredsställelse med att den
borgerliga reservationen inte anklagar
regeringen för det ekonomiska läge som
har uppstått. Jag förstår det. Och jag
förstår att de borgerliga partierna känna
sig mer eller mindre medbrottsliga
med regeringen i fråga om en väsentlig
anledning till den nuvarande prisstegringen,
nämligen just devalveringen.

Läget är i dag i korthet detta. Landsorganisationen
har klart och tydligt
sagt ifrån, att man måste utnyttja de
stora vinsterna på exporten för att subventionera
importvaror och därmed få
ned priserna på desamma. I den offentliga
debatten ha tre statsråd, om jag har
fattat dem rätt, uttalat sig på ett sätt
som kan innebära ett stöd för denna
linje, vilken vi rekommenderade redan
på hösten 1949, när devalveringen genomfördes.
Och jag antar att dessa statsråd
inte bara ha uttryckt sin egen mening.

Det finns i utskottets utlåtande icke
ett ord som antyder detta sakförhållande
eller som visar att man inom utskottet
över huvud taget har övervägt en
sådan väg. I verkligheten är det ju så,
att de nuvarande exportvinsterna äro
så stora, att redan en mindre del av
dessa skulle vara tillräcklig för att neutralisera
prisstegringarna på importvarorna.
De priser, som nu gälla för
exportvarorna, äro mycket höga. Jag
har bara mars månads siffra, men den
visar att exportörerna, vid samma exportkvantitet
som år 1949, i år skulle få
en inkomst som rör sig kring 10 miljarder
kronor mot 4,3 miljarder år 1949.
Det säger någonting om dessa vinster.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

Den väg som vi ha anvisat är enligt vår
mening den riktiga vägen, om man verkligen
vill taga krafttag mot prisstegringarna,
vill göra slut på den nuvarande
katastrofala kurs som följes och som
tyvärr uppmuntras av sådana rekommendationer,
som utskottet här har givit,
och av den politik, som regeringen
liksom dess borgerliga opposition genomför.

Jag menar alltså att vi på grund av
dessa förhållanden befinna oss i det läget,
att frågan ligger i stöpsleven. Visserligen
åtskiljes riksdagen utan att någon
av de rekommenderade åtgärderna
har vidtagits — det har berättats mig att
vårt förslag om subventionering av vissa
produkter för nedpressning av priserna
på desamma avstyrkes av jordbruksutskottet
— vilket betyder att vi kunna se
framåt mot åtskilliga månader av fortsatt
prisstegring. Vi anse att detta är
ett ganska hopplöst läge. Vi kunna icke
inse att det utlåtande, som utskottet här
har presenterat, verkligen innebär rekommendationer
av åtgärder som skulle
leda till uppbromsning och ännu mindre
till ett stoppande av prisstegringarna.

Eljest kunna vi gärna hålla med utskottet,
när utskottet säger att de inhemska
prisstegringsfaktorerna kunna
neutraliseras, men vi måste också tyvärr
säga att utskottet i stort — om jag undantager
dess rekommendationer om
priskontrollen — icke har kommit med

Riksbankens sedelutgivning m. m.

någonting som verkligen visar på en
vilja att neutralisera de inre prisstegringsfaktorerna.

Herr talman! På grund av dessa förhållanden
har jag för min del, vad motiveringen
till utlåtandet beträffar, inte
något annat yrkande än om avslag på
utskottets motivering, liksom naturligtvis
också på reservationerna.

Vad beträffar själva yrkandet, som
betyder att maximigränsen för sedelutgivningen
skall höjas, är väl sakläget
det, att ett avslagsyrkande inte gärna
kan ställas, eftersom man ju redan vid
en tidpunkt har överskridit den sedelutgivningsgräns
som för närvarande
gäller.

Jag ber alltså, herr talman, att få
yrka på att utskottets motivering avslås.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta den
fortsatta överläggningen rörande förevarande
utlåtande ävensom handläggningen
av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7.30 em., då
enligt utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.47 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Lördagen den 26 maj.

Kl. 7.30 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr
förste vice talmannen.

§ 1.

Riksbankens sedelutgivning m. m.

(Forts.)

Herr förste vice talmannen anmälde,
att överläggningen rörande bankoutskottets
utlåtande nr 20, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning m. m.
ävensom rörande den av herr Ståhl
väckta interpellationen angående den
senaste tidens prisutveckling, nu komme
att fortsättas; och lämnades därvid
enligt förut skedd anteckning ordet till

Herr EDSTRÖM, som anförde: Herr
talman! Inför den stora åhörarskara,
som här är samlad, skall jag ta upp frågan
på nytt, men jag ämnar inte ge mig
in på det stora problemet. Det penetrerades
tillräckligt noga i förmiddags. Jag
ämnar därför inte fördjupa mig i det,
men jag tror i alla fall, att det finns
några sidor av det, som det kan vara
lämpligt att belysa. Närmast tänkte jag
se det hela ur exportindustriens synpunkt.

Det tjänar ingenting till att förneka,
att stora delar av den svenska exportindustrien
just för ögonblicket arbetar
under utomordentligt gynnsamma betingelser;
det gäller naturligtvis särskilt
skogsindustrien, såsom har framhållits
i den allmänna debatten otaliga
gånger. Priserna äro mycket goda, jag
kan t. o. m. säga, att de äro alldeles
för goda. Några avsättningssvårigheter
har man inte alls, och i köparländerna
tar man emot absolut allt vad vi kunna

sälja och ropar bara efter mer. I själva
verket är detta förhållande endast ett
uttryck för exportindustriens speciella
konjunkturkänslighet. Liksom nedgångarna
på världsmarknaden snabbt
och brutalt drabba de industrier, som
konkurrera där, ha samma industrier
fördelarna av att snabbt reagera inför
uppgångstendenser. Den världsomfattande
bristen på råvaror och intill råvarustadiet
stående artiklar har givit
utslag i den prishöjning, som regeringen
med rätta så mycket talar om, när den
försöker förklara vår nuvarande situation.
Men den har också givit utslag i
en onormal prissituation för vissa av
exportindustriens standardartiklar. Eftersom
den internationella prisuppgången
förstärkts av devalveringens
följder, ter sig utslaget för den stora
allmänheten orimligt stort. Men den
stora allmänheten glömmer, att exportindustriens
konjunkturkänslighet har
en baksida, en baksida, till vilken industriens
ledande män måste ta stor
hänsyn. Prisstegringen kan snabbt avlösas
av prisfall, och då får den förödande
konsekvenser för de svenska
företag, som inte förmått att konsolidera
sig under de goda tiderna för att
kunna möta de dåliga, eller om kostnadsnivån
har stigit till en sådan nivå,
att konkurrenskraften i normala tider
försvinner.

Därför måste det väl anses som ett
gemensamt intresse för det svenska
folkhushållet, att de nu konjunkturgynnade
exportindustrierna begagna situationen
till att förbereda svårare tider,
som säkerligen komma fortare än man
anar. Det är också ett gemensamt intresse
att företagens förmåga att skapa
en sådan beredskap mot sämre tider
icke i alltför hög grad beskäres genom
pålagor och åtaganden av olika slag.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

Det låter lockande, att staten i nuvarande
läge skulle pressa ut stora belopp
av exportindustrien i form av skatter
eller exportavgifter eller, som herr
Nilson i Spånstad tidigare i dag föreslog,
det skulle tas ut avgifter för att
använda dem för subventioner till jordbruket
eller skogsbruket eller något sådant.
Tar man ut sådana skatter eller
exportavgifter, så måste man också
vara beredd att ta konsekvenserna. Och
vilka äro då dessa konsekvenser? Jo,
man kan då fordra, att om staten tar
grädden i högkonjunkturen, så måste
den också vara beredd att göra skummjölken
i lågkonjunkturen mera näringsrik
och mera stimulerande än
skummjölk brukar vara, d. v. s. man
måste i en lågkonjunktur subventionera
exporten precis som Schacht gjorde i
Nazi-Tyskland på 1930-talet.

För min egen del vill jag endast bestämt
deklarera, att jag motsätter mig
varje subvention, under vilket namn
den än framträder, för exportindustrien
i en lågkonjunktur. Jag tror nämligen
inte på det allmännas förmåga att skapa
motståndskraft på konstlad väg, utan
jag tror på industriens egen förmåga att
planera och skapa beredskap.

Herr talman! Alla måste vara medvetna
om den nuvarande konjunkturens
mycket tillfälliga karaktär. All erfarenhet
visar nämligen, att en toppkonjunktur
som den vi just nu ha mycket lätt
slår tillbaka och att återverkningarna
då bli särskilt kraftiga. För min egen
del vågar jag absolut inte profetera —
inte ens om den närmaste framtiden.
Jag bara varnar för överkonjunkturens
svaga stabilitet.

Fn sak förefaller mig uppenbar. Råvaruköparna
över hela världen hålla
på att organisera ett köparmotstånd.
Om de skola lyckas vet jag inte, och
det vet ingen, men faktum kvarstår, att
försök göras och att de stödjas av mäktiga
krafter. Åtminstone i ett tidigare
skede av denna överkonjunktur tycktes
amerikanerna ha beslutat sig för att

Riksbankens sedelutgivning m. m.

försöka dämpa prisvågen genom att på
olika sätt förmå de övriga nationerna
och främst naturligtvis engelsmännen
att hålla tillbaka sina anspråk. Alla veta
ju, att England behärskar stora delar
av de internationella standardvarornas
råvarureserver. Den dragkampen tycks
just nu ha slutat i en kompromiss, som
sedan mitten av februari har medverkat
till att bromsa upp prisstegringsvågen.

Det är inte svårt att förstå amerikanerna
i det fallet. Det måste framstå
som en självklar fordran, att demokratiernas
upprustningsprogram icke över
hövan skall försvåras genom orimliga
råvarupriser. Man måste ju betänka,
att det är amerikanerna, som skola betala
fiolerna till största delen, och då
är det klart, att de vilja se till att det
inte blir för dyrt.

Att vissa svenska standardvaror kunna
komma att beröras av denna medvetna
strävan att få ned priserna är
uppenbart. Vi äro inte alls ensamma
på marknaden och ingalunda ensamma
säljare. Detta kan kanske snart leda till
påtagliga resultat, och då försvinna de
övernormala exportvinsterna av sig
själva.

I den offentliga debatten har man en
viss lust att generalisera, och då säger
man, att eftersom alla exportindustrier
sälja till utlandet och eftersom vissa,
som sälja utomlands, kunna notera
mycket höga priser, så kunna alla exportindustrier
göra detsamma. Så är
emellertid inte alls förhållandet. Det
finns inom svensk exportnäring fortfarande
företag, som inte ha så strålande
tider som trävaruindustrien. Det finns
många företag, som möta prismotstånd
och avsättningssvårigheter och där företagens
företrädare verkligen måste arbeta
för att nå avslut. Detta skall man
inte glömma i detta resonemang. Detta
gäller i mycket hög grad verkstadsindustrien.

Det kunde förefalla självfallet att de
höga exportinkomsterna skulle avspegla

5 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 23.

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Riksbankens sedelutgivning m. m.

sig i valutareserven. Så har emellertid
inte skett. Tvärtom visar, herr talman,
den samlade valutareserven en viss tendens
att under alla förhållanden stanna
kvar på en låg och otillfredsställande
nivå. Tillfälliga omständigheter kunna
inte förändra den bilden, inte om man
tar hänsyn till våra samlade tillgångar
och samlade förpliktelser. Jag tänker då
närmast på privatbankernas skuld till
utlandet. Revalveringsryktena gåvo
riksbanken ett tillskott av inte så liten
omfattning. Trots detta och trots de
höga exportpriserna kan man inte se
något som helst tecken på att den återuppbyggnad
av valutareserven, som
måste komma i gång, verkligen har börjat.
Vad beror det på? Jo, det beror på
den svällande importen, och den i sin
tur beror på den stora likviditeten i
vår inre ekonomi, som enligt min och
mångas mening åstadkommes av riksbankens
politik. Det är meningslöst att
skylla på importörerna, som man då
och då i den populära agitationen gör.
Det är inte importörerna, som bestämma
importens omfång, utan det är efterfrågan
i samhället. Denna efterfrågan
är för stor för de tillgängliga varumängderna,
och den söker sig då helt
naturligt in där motståndet är minst,
nämligen just på importen. På grund
av liberaliseringsöverenskommelserna
är motståndet förhållandevis svagt på
importsidan, vilket alltsammans ger en
stor påfrestning på valutareserven.

Den situation som i dag föreligger
tycker jag ger anledning till två påpekanden.
Vi orka inte med en revalvering
av den svenska kronan. Vi kunna
helt enkelt inte försvara ett högre kronvärde.
Ingenting skulle vara olyckligare
enligt min mening än om vi skulle
skriva upp kronan och sedan skulle
tvingas justera kursen på nytt. Man kan
inte laborera med en kronkurs hur man
vill, inte om man vill att vår valuta
skall ha något anseende. Tanken att
med hjälp av en exportskatt subventionera
importen är helt enkelt ett för -

sök att i andra former genomföra en
partiell revalvering. Det framhölls vid
diskussioner just inom bankoutskottet,
att denna skatt skulle drabbas av precis
samma invändning som en öppen
och skola vi säga hederlig revalvering.
Främst bland dessa ligger en annan
slutsats, som man kan dra av den nuvarande
situationen. Vi kunna inte försvara
en ny kronkurs på grund av
otillräckliga valutatillgångar. På grund
av liberaliseringsöverenskommelserna
kunna vi inte genomföra — som vi en
gång tidigare gjort — en drastisk importreglering.
Ingen lär väl överväga
att ta följderna av att Sverige, som förskonats
från så mycket, skulle bryta de
överenskommelser om en friare europeisk
handel, till vilka hela världen
sätter sin lit. Lägre importpriser måste
ge ökad efterfrågan på importvaror.
Såvitt jag förstår skulle därför en direkt
eller indirekt revalvering skapa
ett omedelbart behov av inre ransoneringar
och regleringar. Man har då
intet annat sätt att hålla efterfrågan på
importvaror inom gränserna. Riktigare
är då att vi på vårt håll, som tidigare
sagts i dag, hålla en stram penningmarknad
inom landet, som försvårar en
ökad import. Jag anser nämligen, herr
talman, att en sak absolut måste undvikas
till varje pris, och det är att återinföra
ransoneringar och skärpta regleringar.
Det svenska folkhushållet har
inte råd med nya kontrollexperiment.

Vidare yttrade:

Herr JÖNSSON i Rossbol: Herr talman!
Eftersom herr Hedlund i Rådom
tidigare i dag deklarerat vårt partis
ställningstagande i den föreliggande
frågan skall jag endast inskränka mig
till att ställa ett par frågor till utskottets
ordförande. Utskottet skriver på
s. 28: »För att priskontrollen skall så
effektivt som möjligt medverka till en
stabilisering bör övervägas, om den
icke kan skärpas ända därhän att den

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

icke medger företagarna kompensation
för andra kostnadsstegringar än dem,
som kunna anses ligga utanför vårt
eget inflytande. Så tillämpad skulle
prispolitiken samtidigt begränsa inkomsthöjningarna
i landet och den inverkan
dessa ha på såväl kostnads- som
efterfrågesidan.» Även om man har
klart för sig, att priskontrollen i nuvarande
läge är nödvändig, så måste man
ju samtidigt notera priskontrollens
mycket begränsade inflytande över konjunkturutjämningen
över huvud taget.
Det är därför av intresse och för att
få klarhet angeläget, att detta något
dunkla och enligt mitt förmenande
verklighetsfrämmande uttalande närmare
preciseras.

Innebär detta uttalande, att priskontrollnämnden
endast skulle äga att
ta hänsyn till prisstegringar, som föranledas
av industriens användande av
prisstegrade importerade varor av olika
slag, eller vad menar utskottet? Menar
utskottet möjligen sålunda, att priskontrollnämnden
inte skulle äga möjlighet
att kontrollera andra kostnadsstegringar,
som handelsföretag och industrier
o. s. v. drabbas av i form av
högre transportkostnader, högre löner
och andra kostnadsstegringar? Man får
iu förutsätta, och jag förmodar att utskottet
också har förutsatt detta, att
detta uttalande skall ha ett visst vägledande
värde i den fortsatta planeringen,
och det är inte minst därför angeläget
både för den institution, som har
priskontrollen om hand, och för andra,
som beröras av priskontrollen, att få
full klarhet i vad utskottet menar. Det
vore av visst värde inte minst därför
att det bleve fullt klart för företagarna
och priskontrollnämnden vilka riktlinjerna
måhända komma att bli.

Jag skall, herr talman, inskränka mig
till dessa frågor och väntar med intresse
på herr utskottsordförandens svar.

Herr SEVERIN (kort genmäle): Herr
talman! Jag hörde endast slutet av herr

Riksbankens sedelutgivning m. m.

Jönssons i Rossbol anförande, i vilket
han framställde en fråga. Den var, huruvida
utskottet menade, att företagarna
icke skulle medgivas kompensation
för prisstegringar, som voro underställda
vårt eget inflytande såsom löner,
transportkostnader och dylikt. Ja, det
kan man säga, att utskottet menar. Utskottet
har nämligen betraktat problemet
på det sättet, att om en företagare
är förvissad om att han, när han ökar
lönerna eller ikläder sig andra ökade
kostnader, alltid får en kompensation i
samma grad genom stegrade priser, så
saknas för honom varje incitament att
hejda kostnadsstegringarna. Det är
klart, att en företagare kan medge vilka
lönestegringar som helst, om han är säker
på att få igen dem i ökade priser.
Vem skulle besvära sig med att söka
hålla kostnaderna nere, om han alltid
bleve kompenserad?

Det fanns tidigare under en vad vi
bruka kalla normal jämvikt ett återhållande
moment hos varje företagare mot
att ikläda sig ökade kostnader, nämligen
att lian måste fråga sig, om han
kunde få dem täckta genom en motsvarande
prisstegring; om han ansåg sig
icke kunna få dem täckta, medgav han
heller inte några ökade kostnader.
Tvingades han till ökade kostnader,
fick han så småningom ikläda sig förluster
och betala kostnaderna själv och
kanske rent av tvingas nedlägga företaget,
därför att det inte lämnade vinst.
Om han är säker på kompensation, har
han ingen anledning att hålla igen. Just
detta menar utskottet alltså faktiskt.

Herr JÖNSSON i Rossbol (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill notera att
det för företagarna oftast inte är valfritt.
Om eu företagare vägrar att gå med
på högre löner, så blir ju konsekvensen
i denna tid av brist på arbetskraft
o. s. v., att han får nedlägga rörelsen,
och inför alternativet att antingen nedlägga
rörelsen eller försöka att fortsätta

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Riksbankens sedelutgivning m. m.

nödgas företagaren oftast godkänna
högre löner. Vad övriga kostnadsökningar
beträffar äro ju en hel del av
dessa beroende av lönestegringar på
andra områden. På så sätt spridas ju
verkningarna av stegrade löner oftast
som ringarna på vattnet. En företagare
kan sålunda drabbas ay kostnadsstegringar,
indirekt förorsakade av kostnadsökningar
på annat håll, och han
skulle sålunda inte ens ha rätt att tillgodoräkna
sig dem. Det blir tydligen
hårda bud i fortsättningen både för
priskontrollnämnden och för företagarna.

Herr GUSTAFSON i Göteborg: Herr
talman! På s. 14 i utskottsutlåtandet står
det i referatet ur bankofullmäktiges
skrivelse, hurusom man upptagit ett
samarbete mellan riksgäldskontoret och
riksbanken för att i största möjliga utsträckning
täcka det statliga medelsbehovet
på marknaden utanför riksbanken.
Under 1950 stannade 81 procent
av den statliga nyupplåningen inom
riksbanken, och man måste ju säga, att
om en sådan utveckling skall fortsätta
äro vi på väg mot en finansiering med
sedelpressarnas hjälp.

Nu menar finansministern att man
skulle gå fram en annan väg. Man skuile
skaf ta ett så stort budgetöverskott, att
man inte skulle behöva vända sig till
marknaden i någon större utsträckning.
Vi ha emellertid tidigare sagt, att vi inte
äro säkra på att man genom att införa
indirekta skatter kan få någon intlaiionsbekämpande
effekt.

När detta mycket omtalade förslag
till utlåtande framlades i utskottet, så
blev man mycket betänksam i avseende
på utskottsmajoritetens ställning till
räntefrågan, framför allt därför att majoriteten
tycktes vilja underkänna effekten
av den räntestegring, som ägde
rum i slutet av förra året. Utskottets
ordförande läste här upp några utdrag
ur bankoutskottets utlåtande, och jag
skall också citera en mening ur det -

samma. Utskottet skriver, på tal om den
räntestegring som ägde rum i fjol, bl. a.
följande: »Om en räntestegring» — det
är alltså fjolårets det är fråga om ■—
»över huvud skall kunna tänkas ha påverkat
förloppet, måste den ögonskenligen
ha varit mycket starkare.»

Detta uttalande ger ju onekligen det
intrycket, att den räntestegring som
ägde rum var fullständigt onödig, och
de följdverkningar den kan ha haft och
kan ha på hyresnivån o. s. v. skulle alltså
vara uppoffringar, som gjorts förgäves.

Vi reservanter tro, att en broms på
prisstegringen kan erhållas, endast om
man vid sidan om de andra medlen även
inför en kreditåtstramning. Nu har man
diskuterat i vad mån utlandspriserna
påverka den inhemska prisnivån. Finansministern
gör gällande, att detta är
förhållandet i ganska stor utsträckning,
och graden av denna påverkan har
ganska ingående diskuterats. Jag skall
här citera några rader ur en ledare i
den tidning, som bankoutskottets ärade
ordförande redigerar. Ledaren har
rubriken »Svenskt överbud», och den
slutar för övrigt ganska pessimistiskt
med förklaringen, att om utvecklingen
skall fortsätta som hittills, så behövs det
snart förstoringsglas för att upptäcka
kronans värde. 1 denna ledare säges i
anslutning till konjunkturinstitutets
rapport följande:

»Tänker man sig, att vi kunnat förhindra
exportprishöjningarnas genomslag
på den inhemska marknaden, är det
sålunda omkring hälften av prisstegringen,
som utgör ett slags svenskt överbud
på den internationella prisstegringen.
»

Vi reservanter mena, att vi måste tillgripa
vida mer effektiva åtgärder än för
närvarande för att kunna stoppa prisstegringarna.
Här har tidigare. omnämnts
vad Kooperativa förbundet sagt
i denna fråga. Jag har här ett remissutlåtande,
som Kooperativa förbundet
avgivit i priskontrollfrågan och där

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

förbundet säger bl. a. följande: »Enligt
styrelsens mening kunna sådana tendenser
till sekundära prisstegringar på den
svenska marknaden, vilka föranledas av
en väntad fortsatt prisuppgång på
världsmarknaden, så länge någorlunda
fredliga förhållanden äro rådande, endast
bemästras genom en verkligt effektiv
penningpolitik, som håller nere
kreditvolymen och sålunda förhindrar
haussespekulationer på inneliggande
varulager. Om icke en sådan knapphet
på kredit och ett högt pris på pengarna
åstadkommes, måste det möta utomordentliga
vanskligheter att förhindra
en dylik spekulativ prisstegring.»

Detta citat kan ju få stå emot den
starka tro, som utskottsmajoriteten
tycks ha till priskontrollens förmåga att
i längden verksamt kunna hindra prisstegringarna.

Till sist vill jag säga, herr talman, att
jag tycker denna debatt har haft ett
par fördelar med sig, eftersom det tycks
som om vi nu i alla fall hade blivit eniga
i två saker. Den första är den rörliga
räntans politik. Om den tyckas vi nu
vara i princip eniga. Det är visserligen
mycket svårt att utan bruksanvisning
läsa utskottsutlåtandet, men vi ha nu
fått en sådan av finansministern, då
han säger att han icke i princip är
motståndare till en rörlig ränta. Frågan
är alltså bara när en sådan rörlig ränta
skall sättas in. Det är med andra ord
endast tidpunkten härför, som vi inte
äro överens om. Det är angeläget att understryka
detta, därför att man i propagandan
ibland har försökt att mot varandra
ställa socialdemokraterna såsom
anhängare av den fasta, spikade räntan
— håller man sig till dem, framhålles
det, så skall man inte behöva riskera
några räntestegringar eller hyreshöjningar
— och å andra sidan oppositionen
med dess, som man menar, äventyrliga
räntepolitik.

Jag tror att också herr Hedlund i Rådom
såsom talesman för bondeförbundet
i princip var överens med oss i

Riksbankens sedelutgivning m. m.

fråga om den rörliga räntan, när han
talade om vilken medicin man här
skulle använda.

Den andra fråga, där socialdemokraterna
och oppositionen äro ense, är
den, att riksbanken bör föra en sådan
politik, att den icke motverkar den åtstramande
effekt som prisutjämningsbidragen
ha.

De prisstegringar vi nu dagligen uppleva
inge oss alla de allvarligaste farhågor.
Jag har en känsla av att vi måste
komma fram till en gemensam politik
mot inflationstendenserna och inte låta
dogmen om den fastspikade räntan stå
i vägen för en uppbromsning av prisstegringarna.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
I sitt anförande strax före middagspausen
gjorde finansministern ett
uttalande, som jag inte kunde underlåta
att i egenskap av ledamot av bevillningsutskottet
något fästa mig vid.
Finansministern polemiserade då emot
herr Hjalmarson i det kända »fallet
Svensson», där herr Hjalmarson erinrade
om att Kooperativa förbundet —
som vi alla känna till — gång på gång
har uttalat sig till förmån för en rörlig
ränta. Finansministern medgav också
att det förhöll sig på det sättet. Men
Kooperativa förbundet har också uttalat
sig för elskatten och för den dubbla fordonsskatten,
tilläde finansministern,
och det underlät herr Hjalmarson att
omnämna.

Jag undrar, om det inte här föreligger
ett minnesfel från finansministerns
sida. I proposition nr 143, som handlar
om elskatten, äro nämligen remissyttrandena
på sedvanligt sätt refererade,
och det kan måhända vara av intresse
för kammarens ledamöter att jag
föredrar Kooperativa förbundets yttrande
på det sätt, som det är refererat
där. Man skriver på s. 23 i propositionen
följande:

»Styrelsen för Kooperativa förbun -

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Riksbankens sedelutgivning m. m.

det har erinrat, att förbundet tidigare
framhållit, att isolerade åtgärder ej äro
tillfredsställande och inte kunna hindra
en fortskridande försämring av penningvärdet.
I ett samlat» — observera
samlat! -—■ »antiinflationsprogram skulle
en skatt av den ifrågasatta arten kunna
ingå och få åsyftad verkan, men endast
under den förutsättningen, att allmänheten
är medveten om att den vidtagna
åtgärden är nödvändig för att hindra
inflation och vill godtaga dess verkningar.

Vad det nu framför allt gällde vore
att hindra de internationella råvaruprisstegringarna
att helt slå igenom på
den svenska marknaden. Skulle dessa
tillåtas ta sig uttryck i väsentliga prishöjningar
på konsumtionsvaror och
samtidigt sporadiska prishöjningar förekomma
på rent svenska produkter,
komme penningvärdeförsämringen att
påskyndas.

Såsom lämplig åtgärd mot fortsatt
penningvärdeförsämring förordar förbundets
styrelse en uppskrivning av
kronans värde.»

Jag ifrågasätter huruvida detta yttrande
kan tolkas som ett hundraprocentigt
tillstyrkande av elskatten.

Vidare gjorde finansministern g,ällande,
att Kooperativa förbundet också
skulle ha uttalat sig till förmån för fordonsskatten.
Detta kan inte vara riktigt,
herr statsråd, av den enkla anledningen
att — som väl kammarens ledamöter
komma ihåg —• förslaget om den dubbla
fordonsskatten över huvud taget aldrig
remitterades till någon som helst instans
eller myndighet, vilket också har
påpekats i debatten. På grund härav
kan Kooperativa förbundet följaktligen
aldrig ha uttalat sig vare sig för eller
emot denna skatt. Det är möjligt att
statsrådet i någon av KF:s publikationer
kan finna något belägg för det yttrande
han fällde, men i statsrådets egen
proposition, som låg till grund för bevillningsutskottets
ståndpunktstagande i
denna fråga, förekommer ingenting, som

täcker den uppfattning finansministern
här har givit uttryck åt.

Sedan gjorde herr Hall ett uttalande,
som jag skall be att också få säga några
ord om. Herr Hall yttrade: »Den av
oppositionen föreslagna politiken är
ineffektiv.» Jag skulle vilja fråga: Hur
vet herr Hall det? Man har ju inte fått
lov att pröva denna politik. Hur kan
herr Hall då säga att den är ineffektiv?
En sådan vetskap förutsätter en klärvoajant
förmåga av hittills oanat mått.

Herr Halls påstående ligger i linje
med en annan fråga, som man ofta ställer
till oss, som äro anhängare av den
rörliga räntans politik. Man frågar:
»Hur långt vilja ni egentligen gå i
fråga om räntehöjningen för att med
den som ett medel söka bromsa inflationen?»
Det är ju en fråga, som spelat
en viss roll i debatten tidigare i dag,
och jag vill svara med en motfråga,
som jag tillåter mig att, med herr talmannens
medgivande, rikta till finansministern:
Hur höga skatter anser statsrådet
måste tillgripas för att sätta en
spärr för penningöverflödet? Det finns,
om jag inte räknar alldeles galet, i detta
nu omkring 30 olika slags skatter, lagda
på de mest skilda områden och behov,
och medborgarna ha bokstavligt talat
skatteuppbördsmannen vid sin sida
dagen lång, som plockar av dem fem
öre här och tio öre där. Men, ärade
kammarledamöter, har verkligen denna
väldiga överbeskattning hjälpt till att
bromsa inflationen? Valutareserven
sjunker; det lär ingen kunna bestrida.
Sedelstocken stiger; det lär heller ingen
kunna bestrida. Priser och löner äro i
icke ringa mån utanför all kontroll;
inte heller det lär kunna bestridas. Men
några andra botemedel mot detta än
höjda skatter har regeringen såvitt jag
förstår icke haft att anvisa.

Jag tar emellertid än en gång upp
den fråga, som annars brukar riktas
till oss: »Hur långt vilja ni egentligen
gå i fråga om en räntehöjning?» Det är
självfallet mycket svårt att i dagens

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

läge på förhand bestämt säga, hur långt
man skall behöva gå på en ny penningpolitisk
linje för att nå den naturliga
jämvikt, som man eftersträvar. Jag
föreställer mig att man där får pröva
sig fram och se vad som kan uppnås
genom en penningpolitik, med vilken
även andra ekonomisk-politiska åtgärder
samordnas. Men varför skulle inte
den överansträngning av ekonomien,
som vi alla erkänna föreligger — det
finns väl ingen i denna kammare, som
inte medger att vi stå inför en sådan
överansträngning — kunna få sitt monetära
uttryck? Varför skall man utelämna
just det penningpolitiska instrumentet?
Det finns väl i alla fall skäl att
göra ett försök.

Man har här tidigare i dag sagt, att
för att nå en effekt härvidlag måste vi
få en räntehöjning av betydande mått.
Jag är inte alldeles säker på det. I
England, där labourpartiet låtit räntan
anpassa sig fritt efter kapitalmarknadens
behov, blev resultatet — om jag
inte är alldeles felunderrättad — en
uppgång med endast en procent. Riskerna
tyckas alltså inte vara av sådan
storleksordning, att de ingiva betänkligheter,
allra helst som väl ingen har avsett
att låsa fast räntan vid en högre
nivå utan betraktar åtgärden som en
tillfällig företeelse.

Lågräntepolitiken är naturligtvis i
dagens situation ett slags subvention,
det förstår ju var och en. Men det är
en ganska farlig sådan, menar jag, ty
den är kostnadshöjande därigenom att
den skapar underlag för inflationen.
Den låga räntan är naturligtvis i och
för sig önskvärd. Den saken behöver
inte diskuteras. Men när den, som fallet
är i dag, uppnås genom en ekonomisk
politik, som innebär att nytt bränsle
ständigt slänges under inflationspannan,
då bör man enligt min mening
lägga om politiken, och jag vill fråga:
Är inte tidpunkten för en dylik omläggning
just nu ganska lämplig?

Ett av de argument som man tidigare

Riksbankens sedelutgivning m. m.

brukade föra till torgs mot den rörliga
räntan var, som alla känna till, att
den skulle leda till arbetslöshet, men det
argumentet saknar ju, herr talman, i
det överfulla sysselsättningens Sverige
all betydelse.

Den låsta räntans politik, som av politiska
skäl, det måste man erkänna,
knäsattes i mitten av 1940-talet, var —
om jag nu såsom lekman vågar ha någon
mening i frågan — ett grundläggande
missgrepp i vår ekonomiska politik,
som vi nu få tämligen dyrt umgälla.
Vi ha ju nämligen nu en ränta, som inte
ens kompenserar spararna för det fallande
penningvärdet.

Till slut vill jag säga, att när jag ställes
inför den hittills förda ekonomiska
politiken, så får jag, det kan inte hjälpas,
bilden av en människa, som trampar
vatten. Hon håller sig uppe, måhända
med en viss svårighet, men hon
håller sig uppe. Men, herr talman, hon
kommer inte ur fläcken — och det
var väl i alla fall det vi skulle försöka
göra.

Herr PERSSON i Norrby: Herr talman!
Det har diskuterats här i dag
huruvida det är de utrikespolitiska förhållandena
eller förhållandena inom
landet, som ha varit största anledningen
till prisstegringarna. Utskottet, som
också har varit inne på detta spörsmål,
säger att båda delarna ha inverkat.

Vi ha ju under flera år tack vare särskilda
åtgärder — subventioner, löneoch
prisstopp o. s. v. — kunnat hålla
prisstegringarna tillbaka. Men när det
i början av år 1950 signalerades att
dessa återhållande faktorer skulle upphöra
att verka vid det kommande årsskiftet,
kunde man inställa sig på att
detta måste komma att få just sådana
verkningar, som vi nu ha fått. Nu fingo
vi en del verkningar dessutom, som vi
inte hade beräknat, på grund av att de
utrikespolitiska förhållandena skärptes
vid Koreakrigets utbrott. Under sådana
förhållanden är det ganska självklart

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Riksbankens sedelutgivning m. m.

att hela den ekonomiska grundvalen undergick
en våldsam förändring och att
det i hast blev svårt att bemästra svårigheterna.

Det är alltså flera samverkande omständigheter,
som härvidlag ha kommit
att spela in. Att man vid lönestoppets
upphävande skulle komma att begära
de löneökningar, som man talat om i
många år, var självklart. Alla grupper
sutto ju sedan länge hukade i startgroparna,
redo att rycka fram så snart
detta blev tillåtet, för att skaffa sig bättre
löner.

Vidare är det klart, att subventionernas
avskaffande kom att mycket starkt
påverka prisutvecklingen på konsumtionsvarorna.
Vi hade ju haft subventioner,
som årligen uppgingo till flera
hundra miljoner kronor, och det är naturligt
att deras avskaffande kom att
mycket starkt inverka på prisbildningen
och på hela den ekonomiska utvecklingen.

Klart är också, att när lönerna ökade
— och de ha ju ökat mellan 15 och 30
procent och däröver -— måste detta
komma att påverka produktionskostnaderna,
så att varorna blevo dyrare i
framställning. På så sätt kom prisskruven
i gång. Löner och priser påverka nu
varandra växelvis, och man vet inte var
det hela skall sluta.

Jag skulle tro, att vi här i Sverige
ännu bara befinna oss i början på krisen.
Skola vi inte då med gemensamma
krafter försöka vinna rättelse på dessa
missförhållanden? Enda möjligheten att
uppnå detta torde vara att vi komma
överens om att före hösten samlas till
något slags konferens för att få ordning
på såväl priser som löner. Göra
vi inte det, blir det så småningom så
■— som det faktiskt på sina håll redan
är — att löneökningarna bli åtskilligt
större än vad som svarar mot ökningen
av den samlade produktionen. Om vi
icke lyckas stoppa denna utveckling,
blir vår ekonomi till slut en koloss på
lerfötter.

Det är en sak i utskottets utlåtande,
som vi reservanter icke ha velat vara
med om, nämligen frågan om tvångssparande
och tvångsupplåning. Vi mena,
att det är svårt att genomföra sådana
generella åtgärder med bibehållen garanti
för att de komma att drabba medborgarna
rättvist. Vi befara att de skulle
komma att drabba även dem, som ha
mycket små utsikter, eller inga utsikter
alls, att vare sig låna ut till staten
eller att spara.

Vi veta, att sparandet inte har den
omfattning som skulle vara önskvärd.
Det sägs också, att det är den ringa
tilltron till penningvärdet som är orsak
till att folk numera inte vill spara
utan föredrar att omsätta så mycket
som möjligt av sina pengar i reala tillgångar.
Man anser också, att den låga
räntan inte premierar sparandet, i varje
fall inte det frivilliga sparandet. Jag
vill påpeka, att vi helt nyligen på förslag
av bankoutskottet beslöto att på
något sätt försöka premiera sparandet,
i första hand då nysparandet, t. ex. genom
att göra en del av ränteinkomsten
skattefri. Kunde det genomföras, skulle
det bli en kompensation för den låga
räntan.

Vi vilja inte utan vidare gå med på
förslaget om tvångsupplåning och
tvångssparande, därför att det är svårt
att avgöra var man skall sätta gränsen
för insatsen på detta område. Det händer
många gånger, att de som ha tagit
lån, statliga såväl som amorteringslån i
banker, ha svårigheter att klara sina
amorteringar. De måste kanske t. o. m.
låna på annat håll för att klara dem.
Så kan det bli även i fråga om tvångssparande.

Man har här diskuterat räntefrågan,
och jag skall inte beröra den ur penningpolitiska
synpunkter, eftersom det finns
andra här i kammaren som gjort det.
Jag skall i stället tala något om dess
verkningar för de enskilda individerna.
Jag nämnde nyss, att en låg ränta ger
liten avkastning för spararna, särskilt

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

för småspararna, som skola leva på sin
ränteinkomst. Det är naturligtvis svårt
för dem, men deras intressen kan man
kanske tillgodose genom att någon del
av denna blir skattefri, såsom jag förut
nämnt.

Därtill kommer emellertid en rad
övriga, inte minst jordbrukare, som äro
skuldbelastade. För dem får en högre
ränta inte så liten betydelse och kan
åstadkomma stor skada och stora svårigheter,
eftersom de äro inställda på
den lågräntenivå, som vi nu ha haft så
många år. Vi motsatte oss från vårt
håll visserligen inte den räntehöjning,
som skedde den 1 december förra året,
men vi hade tänkt att det skulle räcka
med den en tid framåt. När man talar
om nödvändigheten av att höja räntan,
bör man komma ihåg vad detta betyder
för de många, som skaffa sig fastigheter
eller gå in för att sätta i gång en
produktion.

Man kan naturligtvis invända, att folk
har fått det bättre nu och att skuldsättningen
har minskat. Det kan så vara,
men jag tror för min del, att ingen har
sparat så mycket under den sista tiden
som de, som man förr i tiden kallade
ränteslavar, d. v. s. de små skuldtagare,
som ha svårt att klara sina amorteringar
och räntor. De ha genom denna högkonjunktur
kunnat amortera på sina
lån, och jag vet, att deras lån i bankerna
under denna för dem ekonomiskt
gynnsamma tid ha minskat, så att de
kunnat få en dräglig tillvaro. I motsats
till dem finns det nu många, som köpa
fastigheter och som till huvudsaklig
del måste klara sig med lånta penningmedel
och som naturligtvis komma att
bli lidande på en högre ränta.

Vi måste också tänka på de olika
generationsväxlingarna. Det förekommer
ju, att en bonde säljer sin fastighet
till något av sina barn, »sätter
ifrån sig» som det heter. Vi kunna antaga,
att han har en fastighet, som med
inventarier och allt är värd 60 000 kronor,
och att det är fyra barn som skola

Riksbankens sedelutgivning m. m.

dela. Den som skall stanna hemma på
gården kommer då troligen att få skuldsätta
sig. Hans egen andel är 15 000
kronor, men så skall han betala sina syskon
de återstående 45 000. Han får då
taga ett lån i en bank och får åtminstone
första tiden betala ränta på 45 000
kronor. Om det i stället är sex syskon,
vilket ofta förekommer, är hans egen
andel 10 000 kronor, och han måste då
låna 50 000 för att kunna lösa ut de
andra. Om det då skulle bli en räntehöjning
med t. ex. 2 procent, får han
1 000 kronor högre ränteutgift per år.
Det är klart, att det betyder en ökad
börda, och det är inte önskvärt, att
räntan höjes så. Jag anser för min del,
att vi inte skola tala om en höjning av
räntan, utan kunna vi hålla kvar den
på lågräntestadiet är det bäst för de
flesta. Man kan inte heller komma ifrån
att en högre ränta kommer att påverka
bostadskostnaderna.

Jag såg härom dagen i en tidning,
att det var fråga om att de politiska
partierna här i landet inom den närmaste
tiden skulle försöka åstadkomma
ett samarbete i fråga om den ekonomiska
politiken samt löne- och prispolitiken.
Detta vore att hälsa med tillfredsställelse,
ty det går inte att fortsätta som
det nu är. Om löne- och prisskruven
får fortgå, blir det som jag sade i början
en koloss på lerfötter, och man vet inte
var det slutar.

Herr OHLIN: Herr talman! Finansministern
har haft älskvärdheten att
ställa ett exemplar av sitt radioanförande
till mitt förfogande. Eftersom
han ansåg, att mitt anförande då inte
var en adekvat sammanfattning av regeringens
ekonomiska politik, kan jag
inte underlåta att läsa upp några meningar
ur hans anförande för att visa,
hur finansministern, som hade 30 minuter
till sitt förfogande, anser sig på
ett tillfredsställande sätt ha sammanfattat
den rekommendation, som hö -

Nr 23.

Lördagen den 20 maj 1951 em.

Riksbankens sedelutgivning m. nt.

gern och folkpartiet givit i räntefrågan.
Jag citerar bara några meningar: »Folkpartiet
och högern anse i stället, att
kreditmarknaden borde åtstramas ännu
mera, även om detta leder till ytterligare
räntehöjning. En tillräckligt
stark räntestegring, inte bara med en
halv procent, skulle givetvis verka åtstramande.
Större svårigheter att få
kredit och högre kostnader för lånen
dämpa givetvis lusten att göra investeringar
etc.»

Finansministern har här diskuterat
att högern och folkpartiet vilja ha kreditmarknaden
åtstramad och en högre
ränta. Han polemiserar mot uttalandet
att »en tillräckligt stark räntestegring,
inte bara med en halv procent, skulle
verka åtstramande», men han antyder
inte med ett enda ord det som flertalet
radiolyssnare i motsats till denna kammares
ledamöter torde vara obekanta
med, nämligen att folkpartiet har sagt
ifrån, att vi avvisa den större räntehöjning,
som finansministern här polemiserar
emot.

Finansministern kan invända, att det
visserligen är sant att folkpartiet föreslår
den politiken men att han inte tror
på den. A la bonne heure, men då
skall finansminsistern också i radion
redovisa, att vi inte ha föreslagit en så
stor räntehöjning utan tvärtom ha angivit
mycket måttliga dimensioner på
denna. Men finansministern skulle naturligtvis
ha fått svårare att polemisera
mot oss, om han redogjort för vår
verkliga ståndpunkt i stället för att ge
lyssnarna det intrycket, att den var en
annan, och så polemisera mot denna.
Jag undrar, om finansministern inte
borde erinra sig historien om grandet
och bjälken, när han studerar de olika
radiotalarnas framställningar.

I anledning av herr Hedlunds i Rådom
fråga, varför en kreditåtstramning,
som går hand i hand med en måttlig
räntehöjning, kan få någon väsentlig
inverkan, skulle jag bara vilja understryka
en sak. Om man skapar ett sådant
tillstånd att kreditinstituten ha ont

om pengar att låna ut, kommer kreditgivningen
att minskas och investeringarna
att hållas nere. Detta behöver inte
medföra någon stor räntehöjning, om
man bara sörjer för att folk inte väntar
sig att räntan skall stiga väsentligt.
Någon invänder kanske, att om kreditinstituten
ha så ont om pengar, att de
måste säga nej till många lånesökande,
komma dessa att gå till vänner och bekanta
och säga ungefär så här: Du som
har pengar på banken kan väl taga ut
dem och låna mig dem; jag är villig
att betala mera för dem, så att du tjänar
på det. Jag tror, att risken för uppkomsten
av en sådan grå marknad, som
den ibland kallas, är ganska ringa, om
politiken skötes skickligt, särskilt om
den inte behöver bedrivas under så
många år utan endast under en begränsad
period.

Det kan invändas, att kreditinstituten
kunna sälja sina obligationer och
därigenom få pengar att låna ut till
låntagarna. Därvidlag spelar emellertid
just det som jag nämnde i förmiddags
en viss roll. Jag sade då, att en sparbank
vill inte sälja 3-procentsobligationer
till 85 procent och 372-procentsobligationer
till 92 procent. På detta gav
finansministern ett minst sagt förbluffande
svar. Han sade, att om räntan är
4 procent, har staten ju sålt en del
4-procentsobligationer och de som ha
köpt dem kunna då sälja dem igen.
Herr finansminister, om den överväldigande
delen av obligationsbeståndet löper
med 3 och 3V2 procents ränta och
man inte vill sälja dessa obligationer,
så har väl detta en starkt återhållande
effekt. De som köpa 4-procentsobligationer
äro i stort sett inte sådana, som
äro benägna att sälja dem igen genast
eller om någon månad. Detta finansministerns
motargument måste nog hänföras
till den långa rad förbluffande
resonemang han hittills har fört.

Om man skall redovisa svårigheterna
här, finns det en som man måste observera.
Det är den, att i ett läge av denna
art kunna en del större företag, som ha

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

svårt att få kredit av bankerna, frestas
att emittera förlagslån. Om de göra det
och hålla räntan litet över den statliga,
kunna de kanske få in pengar. Det är
ett problem, vars existens jag inte vill
förneka, men finansministern kan näppeligen
anse det vara någon betydande
svårighet att begränsa dess omfattning.

Jag vill understryka, att när överkonjunkturen
har brutits minskas optimismen,
och då behöver man mindre
kreditåtstramande åtgärder än under
själva övergången.

Det viktigaste i debatten i dag är
kanske ändå det, som finansministern
något otydligt berörde i sitt sista anförande,
nämligen steriliseringen av
prisutjämningsavgifterna. Finansministern
har i överenskommelsen med industrien
— och jag kan inte tänka
mig att finansministern behandlar denna
överenskommelse såsom någonting
utan större betydelse — lovat att dessa
medel skola steriliseras, något som ju
måste innebära att inbetalningarna
skola minska marknadens likviditet.
Om prisutjämningsavgifterna t. ex. röra
sig om 700 miljoner kronor på ett år,
blir alltså marknadens likviditet 700
miljoner kronor mindre än den eljest
skulle ha varit. Jag frågar nu: Finansministern
menar väl inte att man under
en inflationsperiod borde, om det inte
funnits några prisutjämningsavgifter,
ha låtit marknadens likviditet förbättras?
Såvitt jag förstår, är detta uteslutet,
när finansministern själv har sagt,
att det är bra att det nu har skett en
åtstramning på penningmarknaden.

Det skulle alltså, om prisutjämningsavgifterna
icke funnits, ha varit klart
åt! finansministern skulle förorda någon
minskning av marknadens likviditet
men inte någon förbättring. När
sedan dessa indragningar av medel,
uppgående till kanske 700 miljoner kronor
årligen, tillkomma, så innebär finansministerns
ståndpunkt att marknadens
likviditet under året bör minskas
med minst 700 miljoner kronor. Det är
mycket möjligt, kanske sannolikt att

Riksbankens sedelutgivning m. ni.

detta inte går att genomföra utan att
en viss räntehöjning kommer till stånd.
Finansministern har emellertid mig
veterligt icke i avtalet med industrien
sagt, att en förutsättning för att medlen
skola steriliseras är, att detta går att
förena med en ränta på 31/? procent.
Finansministern kan således icke göra
gällande, att steriliseringen tyvärr icke
gick att genomföra, därför att räntan
visade tendenser att stiga, utan finansministern
är — det vill jag slå fast —
bunden att göra vad han kan för att
åstadkomma en mycket väsentlig minskning
av marknadens likviditet. För min
del hälsar jag detta med tillfredsställelse.

Finansministerns ståndpunkt innebär,
jag skall inte säga direktiv till de
socialdemokratiska ledamöterna av
bankofullmäktige, men ett önskemål att
de skola — om de nu kunna tänkas i
någon mån beakta finansministerns
önskemål — se till att riksbanken icke
motverkar riksgäldskontorets likviditetssänkande
åtgärder genom andra,
likviditetsökande åtgärder. Det skall
bli mycket intressant att följa den utveckling,
som kommer att ske på penningmarknaden
under senare delen av
detta år, för den händelse de höga massapriserna
och prisutjämningsavgifterna
bli bestående.

Finansministern frågar, hur en kreditåtstramning
egentligen kan verka
återhållande på prisstegringar. Jo, herr
finansminister, det går till på det sättet
— vilket står att läsa i varje bok som
behandlar dessa problem — att om man
minskar efterfrågan på investeringar
för allehanda ändamål och inte därav
föranledes att öka någon annan efterfrågan,
så blir den totala efterfrågan
mindre. Detta verkar bromsande på
prisstegringarna på alla möjliga områden
inom näringslivet, vilket i sin tur
kommer att motverka en höjning av de
nominella inkomsterna — en mindre
efterfrågan på varor betyder ju något
svagare efterfrågan på arbetskraft. Det
blir alltså en mindre, låt oss kalla det

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Riksbankens sedelutgivning m. m.

löneglidning uppåt, men jag vill understryka
att reallönen därför inte blir
mindre. När man genom investeringsbegränsningar
har sänkt den totala
efterfrågan i förhållande till vad den
annars skulle ha varit, så blir tendensen
att stiga uppåt svagare hos priserna,
även på produktionsfaktorer.
Det är på detta sätt som man motverkar
prisstegringar. Transportkostnaderna
bli lägre, och arbetskostnaderna,
lika väl de som gälla hyres- och fastiglietsområdena
som andra områden inom
näringslivet, stiga mindre än de annars
skulle göra.

Om man på detta sätt kan motverka
kostnadsstegringar, lägger man också
grunden till ett högre yttre värde för
den svenska kronan i förhållande till
andra valutor, för den händelse inflationen
skulle fortsätta i utlandet. Det
är nämligen inte så att vi, om priserna
stiga i utlandet, äro tvungna att under
alla omständigheter importera denna
inflation. Om vi kunna hålla våra egna
kostnader någorlunda under kontroll,
så får i stället den svenska kronans
värde lov att höjas.

Vi äro alltså ingalunda några värnlösa
offer för en utländsk inflation, såsom
finansministern tycks anse. Vi äro
det lika litet under innevarande epok
som under epoken 1946—1948. Vad den
sistnämnda epoken beträffar, har ju
finansministern nu till min glädje erkänt,
att regeringen till stor del hade
ansvaret för att priserna då stego. Det
förhåller sig på ungefär samma sätt
nu. Det är därför min förhoppning att
finansministern åtminstone om ett par
år skall vara färdig att erkänna, att
även under perioden 1951 och framåt
var regeringens ansvar för prisutvecklingen
mycket stort.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Eftersom
jag ändå behövt taga till orda för
att svara herr Ohlin, skall jag tillåta

migå att också ge ett par repliker till
herr Hagberg i Malmö.

När herr Hagberg här kritiserade
vad jag yttrat om Kooperativa förbundets
studiekurser, i vilka herr Hjalmarson
och herr Svensson deltogo, så föreföll
det mig att herr Hagberg inte hade
riktigt följt med vad jag sade. Herr
Hagbergs polemik gick nog litet vid
sidan om mitt resonemang. Detta kommer
ju att visa sig i protokollet, och
jag skall därför inte nu upptaga tiden
med någon utläggning om saken.

Herr Hagberg frågade vidare, hur
höga skatter jag anser mig behöva för
att kunna upprätthålla ett fast penningvärde.
Ja, det vet jag inte. Men
jag har ju inte tänkt mig, att skattehöjningarna
skulle vara det enda medel,
som härvidlag skulle användas.
Jag har här flera gånger förklarat, att
jag hade önskat kunna täcka statens
kapitalutgifter med löpande inkomster.
Jag förstår emellertid, att det är politiskt
ogenomförbart, och därför har
jag inriktat mig på ett mera begränsat
mål. Och herr Hagberg vet precis hur
jag därvidlag har resonerat.

Jag har för min del aldrig frågat,
hur hög ränta högern och folkpartiet
anse sig behöva för att upprätthålla ett
fast penningvärde, ty jag antar att högern
och folkpartiet veta det lika litet
som jag. Jag har bara frågat, om man
inte kunde något mer konkret tala om
hur man skall få kompensation för de
höjda importpriserna genom sänkta inhemska
priser.

Nu har ju herr Ohlin här hållit en
ny seminarieövning med oss och hänvisat
till textböcker. Jag är övertygad
om, herr Ohlin, att de allra flesta av
kammarens ledamöter ha läst sådana
textböcker, som herr Ohlin talade om,
och känna till resonemanget.

För min del vidhåller jag att en
räntestegring icke skulle kunna likformigt
drabba* det svenska näringslivet.
Det är inte så, att höjda räntesatser
verka investeringsbegränsande för alla

Lördagen den 2G maj 1951 em.

Nr 23.

slags företag i vårt land och liksidigt
inskränka all ekonomisk investeringsverksamhet,
utan de komma framför
allt att drabba vissa områden. Och vad
jag frågat är, på vilka områden som
man tror sig kunna åstadkomma inskränkningar
genom den påpressande
verksamhet som man vill bedriva. Jag
har ju här angivit ett exempel på priser,
som enligt vad jag tror inte skulle
komma att påverkas. Jag vill fråga
herr Ohlin, hur man tänker sig att få
den önskade effekten på livsmedelspriserna.
(Herr OHLIN: Via lönerna!)

Herr Ohlin tänker sig alltså att det
skall ske via lönerna, och det är ju
alltid något, som vi fått veta. Jag skall
då inte fortsätta mitt förhör längre, tv
nu börjar nog det hela klarna för oss.

Jag skall i stället helt kort återkomma
till vår dispyt om radiotalet. Det är
helt naturligt, herr Ohlin, att man kan
lägga fram en sak litet olika, beroende
på åhörarnas möjligheter att bedöma
vad man säger. Men jag tror inte att
någon, som lyssnade på mitt anförande
i radio, kunde av den inskjutna satsen
om en räntehöjning på % procent
draga någon annan slutsats än den, att
enligt min mening skulle en så låg
räntestegring icke få någon verkan. Och
jag tror inte att det var någon, som
fick den uppfattningen att jag därmed
hade sagt, att högern och folkpartiet
ville ha en räntestegring på V2 procent.
Hur skulle jag kunna säga något sådant?
Herr Ohlin rör sig ju, när han
talar om en räntestegring, med ännu
färre tiondelar, och herr Hjalmarson
har varit mycket försiktig med att använda
några siffror alls.

Vidare vill jag endast något beröra
vad herr Ohlin här sade om att man
för den överväldigande delen av obligationsstocken
skulle efter en räntehöjning
få en lägre räntesats än 4 procent,
om vi nu skola taga denna siffra som
exempel. Herr Ohlin menade att därmed
hade han visat, att mitt resonemang
var felaktigt. Jag tror att om herr

Riksbankens sedelutgivning m. m.

Ohlin hade litet mera studerat vad som
i praktiken dagligen sker, när det gäller
för bankerna att öka sin likviditet,
så skulle han ha funnit, att det här är
fråga om ett marginalproblem, så att
säga, eftersom det är en förhållandevis
liten del av obligationsstocken som byter
ägare. Men den lilla delen är tillräcklig
för att åstadkomma de verkningar,
som jag här talat om.

Till sist vill jag säga, att herr Ohlin
kan naturligtvis om han så vill intaga
den ståndpunkten, att han inför de delar
av näringslivet, som ha träffat avtal
med regeringen, försöker framställa
mig såsom en löftesbrytare, därest riksbanken
även under nästa halvår måste
i någon mån förse riksgäldskontoret
med ny kredit. Jag har emellertid aldrig
lovat att överenskommelsen om sterilisering
av prisutjämningsavgifterna
skulle utgöra ett absolut hinder för
riksbanken att i vissa situationer ge
riksgäldskontoret kredit. Det gör därför
detsamma vilken process herr
Ohlin för med mig på denna punkt —•
det kommer inte att röra mig i ryggen.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner på 1 ro) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till utskottets
hemställan med den ändring
av utskottets yttrande, som föreslagits
i den av herr Ewerlöf m. fl. avgivna
reservationen; 3:o) bifall till utskottets
hemställan med den ändring av utskottets
yttrande, som föreslagits i den av
herrar Näsgård och Persson i Norrby
avgivna reservationen; samt 4:o) bifall
till det av herr Hagberg i Luleå under
överläggningen framställda yrkandet;
och förklarade herr förste vice talmannen
sig anse svaren hava utfallit med
övervägande ja för den förstnämnda
propositionen. Herr Persson i Norrby
begärde emellertid votering, i anledning
varav herr förste vice talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de tre återstående

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.
Löne- och pensionsreglering för präster m. m.

propositionerna, av vilka herr förste
vice talmannen nu fann den under 2 :o)
anmärkta hava flertalets mening för
sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr Persson i
Norrby votering, i anledning varav och
sedan till kontraproposition i voteringen
om kontraproposition i huvudvoteringen
antagits den under 3:o) upptagna
propositionen efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående bankoutskottets utlåtande nr
20 antager det förslag, som innefattas
i den av herr Ewerlöf m. fl. avgivna
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den reservation, som avgivits av
herrar Näsgård och Persson i Norrby.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan
kunna råda angående omröstningens
resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
69 ja och 99 nej, varjämte It av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
bifall till utskottets hemställan med den
ändring av utskottets yttrande, som
föreslagits i den av herrar Näsgård och
Persson i Norrby avgivna reservationen.

I enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 20, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring av utskottets yttrande, som
föreslagits i den av herrar Näsgård
och Persson i Norrby avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och denna
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning; och befanns därvid
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

§ 2.

Löne- och pensionsreglering för präster
m. m.

Föredrogs sammansatta stats- och
första lagutskottets utlåtande nr 2, i
anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
angående löne- och pensionsreglering
för präster in. in., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 6 april 1951 dagtecknad
proposition, nr 156, hade Kungl.
Maj:t under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om upphävande av lagen den
9 december 1910 (nr 141 s. 27) om reglering
av prästerskapets avlöning in. fl.
författningar angående prästerskapets
löne- och pensionsförhållanden;

2) förordning angående pastorats deltagande
i kostnaderna för församlingsprästernas
avlöning (prästlönekostnadsförordning); -

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

Löne- och pensionsreglering för präster m. m.

3) lag angående ändring i lagen den
30 augusti 1932 (nr 404) om kyrkofond; 4)

lag om ändring i lagen den 27
juni 1947 (nr 275) om kyrkomusiker;

5) lag om upphävande av 17 och
18 §§ ecklesiastik boställsordning den
30 augusti 1932 (nr 400);

6) lag angående ändring av 5 § lagen
den G juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse; 7)

lag angående ändring av 13 § 3
mom. lagen den 13 november 1936 (nr
567) om domkapitel; samt

8) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen
den 21 november 1925 (nr 456) angående
anlitande av kyrkofonden för
uppförande av prästgårdar inom vissa
delar av Härnösands och Luleå stift;

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att, i
huvudsaklig överensstämmelse med vad
föredraganden, statsrådet Quensel, enligt
förenämnda protokoll förordat, utfärda
prästlönereglemente samt tjänstepensions-
och familjepensionsreglementen
för präster, avsedda att träda i kraft
den 1 januari 1952;

dels godkänna de särskilda grunder
för löne- och pensionsregleringen och
den ekonomiska regleringen i övrigt
samt därmed sammanhängande detaljförslag,
som föredraganden framlagt;

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att i
huvudsaklig överensstämmelse med vad
föredraganden förordat utfärda de övergångsbestämmelser,
som kunde bliva erforderliga
i anledning av nyssnämnda
regleringar;

dels ock medgiva, att kostnaderna
för den verkställda sakkunnigutredningen
rörande revision av bestämmelserna
om prästerskapets avlöning finge
avföras på kyrkofonden.

Genom propositionen hade Kungl.
Maj:t vidare velat bereda tillfälle åt
riksdagen att avgiva yttrande i anledning
av vad föredraganden enligt det
vid propositionen fogade statsrådsprotokollet
förordat i fråga om tillfällig
vakanssättning av prästerliga tjänster.

Propositionen hade, såvitt anginge
dels de under 1—8 upptagna författningsförslagen,
dels medgivande till
vissa utredningskostnaders avförande
på kyrkofonden, dels ock avgivande av
yttrande i fråga om tillfällig vakanssättning
av prästerliga tjänster, hänvisats
till behandling av lagutskott och
tilldelats första lagutskottet samt i övrigt
hänvisats till statsutskottet.

I anledning av propositionen hade
väckts fjorton motioner.

I motionen II: 615 av herr Senander
m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte avslå förevarande proposition.

Propositionen och de väckta motionerna
hade efter överenskommelse mellan
statsutskottet och första lagutskottet
hänskjutits till behandling av sammansatt
stats- och första lagutskott.

Sammansatta utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte avslå motionen
II: 615;

B) att riksdagen •—• med förklarande
att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i Kungl. Maj :ts förslag —■
måtte för sin del antaga i utskottets
hemställan intagna förslag till

1) lag om upphävande av lagen den
9 december 1910 (nr 141 s. 27) om
reglering av prästerskapets avlöning
m. fl. författningar angående prästerskapets
löne- och pensionsförhållanden;

2) lag angående pastorats deltagande
i kostnaderna för församlingsprästernas
avlöning (prästlönekostnadslag);

3) lag angående ändring i lagen den
30 augusti 1932 (nr 404) om kyrkofond; 4)

lag om ändring i lagen den 27
juni 1947 (nr 275) om kyrkomusiker;

5) lag om upphävande av 17 och
18 §§ ecklesiastik boställsordning den
30 augusti 1932 (nr 400);

6) lag angående ändring av 5 § lagen
den 6 juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse; 7)

lag angående ändring av 13 § 3

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Löne- och pensionsreglering för präster m. m.

mom. lagen den 13 november 1936 (nr
567) om domkapitel; samt

8) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen
den 21 november 1925 (nr 456) angående
anlitande av kyrkofonden för
uppförande av prästgårdar inom vissa
delar av Härnösands och Luleå stift;

C) att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad föredraganden
förordat ehuru med de avvikelser, som
betingades av vad utskottet i motiveringen
anfört, utfärda prästlönereglemente
samt tjänstepensions- och familjepensionsreglementen
för präster, avsedda
att träda i kraft den 1 januari
1952;

D) att riksdagen måtte, med de avvikelser
som betingades av utskottets
i motiveringen gjorda uttalanden, godkänna
de särskilda grunder för löneoch
pensionsregleringen och den ekonomiska
regleringen i övrigt samt därmed
sammanhängande detaljförslag,
som föredraganden framlagt;

E) att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad föredraganden
förordat, ehuru med de avvikelser, som
betingades av utskottets i motiveringen
gjorda uttalanden, utfärda de övergångsbestämmelser,
som kunde bliva erforderliga
i anledning av nyssnämnda
regleringar;

F) att riksdagen måtte medgiva, att
kostnaderna för den verkställda sakkunnigutredningen
rörande revision av
bestämmelserna om prästerskapets avlöning
finge avföras på kyrkofonden;

G) att riksdagen såsom yttrande i
anledning av vad föredraganden förordat
i fråga om tillfällig vakanssättning
av prästerliga tjänster måtte åberopa
vad utskottet här i motiveringen i
denna del anfört;

H) att motionerna I: 480 och II: 617,
1:481 och 11:618, 1:482 och 11:616,
1:483 och 11:614, 1:484 och 11:620,
1:485 samt 1:486 och 11:619, i den
mån de icke kunde anses besvarade

genom vad utskottet under B)—G) hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) beträffande frågan om kyrkomötets
medverkan vid lönereformen m. m.

a) av fru Lindström, utan angivet yrkande; b)

av herr Håstad, likaledes utan angivet
yrkande;

2) beträffande 17 § i det föreslagna
prästlönereglementet (kyrkoherdetjänsternas
inplacering i olika lönegrader)
av herrar Eric Ericson, Jansson i Kalix,
Lindberg, Landgren, Näsström och
Olofsson samt fru Lindström, vilka ansett
att utskottets yttrande i denna del
bort erhålla i reservationen angiven
lydelse;

3) beträffande 25 § i det föreslagna
prästlönereglementet (rätt till lön under
tjänstledighet för studier) likaledes
av herrar Eric Ericson, Jansson i Kalix,
Lindberg, Landgren, Näsström och
Olofsson samt fru Lindström, vilka ansett,
att utskottets yttrande i denna del
bort erhålla i reservationen angiven
lydelse.

Därjämte hade beträffande biskoparnas
löneställning avgivits ett särskilt
yttrande av herrar Andrén, Rubbestad,
Lodenius, Rglander och Håstad.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr statsrådet QUENSEL: Herr talman!
Jag ber att först och främst få
tacka utskottet för den välvilliga behandling
som ägnats denna proposition.
Det har säkerligen inte varit någon
ringa uppgift att tränga in i de
många problem den innefattar på den
korta tid, som stått utskottet till buds.
Tack vare den möda detta har underkastat
sig har frågan emellertid kunnat
komma upp till behandling redan under
riksdagens vårsession, och prästlöneregleringen
kan följaktligen, om

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

Löne- och pensionsreglering för präster m. m.

riksdagen godkänner propositionen i
dess huvuddrag, träda i kraft med ingången
av nästa kalenderår. Trots de
uttalanden, som den sista tiden försports
från vissa håll, tror jag, att den
kommer att bli till verklig fromma för
det svenska prästerskapet och mottagas
med tillfredsställelse av dess flertal.

Den nu föreliggande propositionen
omfattar följdförslag till 1949 års proposition
om principerna för en prästlönereform
och ansluter sig således till
det vid 1949 års riksdag fattade principbeslutet.

Redan vid debattens början bör jag
kanske beröra en fråga av konstitutionell
art, som har behandlats i viss utsträckning
i propositionen och även
kommenterats av utskottet. Det gäller
kyrkomötets ställning i detta sammanhang.
I mitt anförande till statsrådsprotokollet
vid avlåtandet av årets proposition
har jag utgått från att det vid
prästlönefrågans behandling vid riksdagarna
åren 1908, 1909 och 1910 inte
rådde någon meningsskiljaktighet mellan
statsmakterna om den konstitutionella
karaktären av den då tillkomna
prästlönelagstiftningen. Den var inte av
kyrkolags natur, men den fordrade ändå
samtycke av kyrkomötet, enär den innebar
upphävande av prästerskapets
privilegier i dessa delar. Jag har försökt
att bilda mig en uppfattning om
den praxis, som på detta område följts
såväl före som efter den nyss åsyftade
tidpunkten, och jag har då inte kunnat
finna annat än att denna är att uppfatta
som i det väsentliga enhetlig och
överensstämmande med ståndpunkten,
att det här inte är fråga om kyrkolagstiftning.

Det skulle föra alltför långt att här
närmare belysa detta faktum, och utskottet
har inte heller gripit sig an med
detta problem. Utskottet har emellertid
uttalat tvivelsmål om riktigheten av
att kyrkomötets samtycke inte förutsatts
i något fall för de nu aktuella bestämmelsernas
genomförande. I anled -

ning av denna tveksamhet vill jag säga,
att jag, då det inte i grundlag eller eljest
finns någon definition på vad som
är att hänföra till kyrkolag, är beredd
att i vad det kan ankomma på mig
medverka till en utredning i syfte att
åstadkomma en sådan och eventuellt
även i övrigt en fixering av kyrkomötets
befogenheter, så att varje farhåga
för att kyrkomötet kan bli åsidosatt
skall vara undanröjd för framtiden.

De nu föreliggande förslagen äro i
allt väsentligt en följd av det principbeslut,
som fattades 1949. I detta sammanhang
hade kyrkomötet hörts och
dess yttrande redovisats. Om det med
hänsyn till tiden hade varit möjligt,
skulle jag ha medverkat till att kyrkomötet
blivit hört även över följdbestäinmelserna,
som ju dock i det väsentliga
äro att uppfatta som detaljutformningar.
Men ett förnyat hörande
av kyrkomötet skulle ha omöjliggjort
frågans framläggande för årets riksdag,
och detta skulle i sin tur ha medfört
ett ytterligare uppskov med genomförandet
av prästerskapets redan tidigare
fördröjda lönereglering. Slutligen vill
jag i sammanhanget påpeka, att de
kyrkliga förvaltningsorganen, nämligen
domkapitlen och stiftsnämnderna, fått
yttra sig jämväl över de nu föreliggande
förslagen.

I detta allmänna sammanhang vill jag
gärna beröra också en annan fråga,
nämligen den föreslagna vakanssättningen
av de församlingsprästerliga befattningarna.
En sådan åtgärd tillgriper
man naturligtvis inte gärna. Den är
oläglig både för församlingarna och
prästerna. Men propositionen och utskottet
äro ense om att den måste bli
kortvarig. Den omständighet, som motiverar
vakanssättningen, är ovissheten
om vilka förändringar i den prästerliga
organisationen som den nära framtiden
kan medföra. Icke minst pastoratsindelningen
kan inverka i detta avseende.
Men inom de allra närmaste åren
böra dessa förhållanden vara så klar -

6 — Andra kammarens protokoll l!).r>t. Nr 2.3.

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 cm.

Löne- och pensionsreglering för präster m. m.

lagda, att vakanssättningen kan upphöra.

Utskottet har understrukit vikten av
att dispensmöjligheten begagnas i alla
de fall, då behov av att bibehålla en
viss ordinarie prästtjänst synes föreligga,
så att sådana tjänster snarast
möjligt kunna återbesättas i vanlig ordning.
Detta är även propositionens
ståndpunkt. Härvidlag vill jag också
slutligen framhålla att för närvarande
det systemet tillämpas, att domkapitlen
hos Kungl. Maj:t anmäla de fall, där
domkapitlet med hänsyn till förutsatt
omreglering av pastoratet finner, att en
ledigbliven prästerlig tjänst bör tillsättas
allenast på förordnande. Skillnaden
mellan detta redan nu tillämpade system
och en s. k. allmän vakanssättning
med många undantag blir i verkligheten
icke stor.

Herr talman! Jag inskränker mig åtminstone
för närvarande till det nu
sagda.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr HALLÉN: Herr talman! Jag vill
begagna detta tillfälle att till statsrådet
Quensel framföra ett uppriktigt tack för
att han under de pressande omständigheter,
som förelegat och vilka äro allmänt
kända, framlagt denna proposition,
som ju i väsentliga ting vunnit utskottets
bifall. Jag vill i det sammanhanget
uttala ett beklagande av den ensidiga
och i vissa fall karikerande framställning
av den kungl. propositionen,
som på en del håll förekommit, även i
tidningar, av vilka man kunde väntat
bättre.

Beträffande den fråga, som tydligen
upprört prästerna i vårt land eller åtminstone
oroat dem i hög grad, nämligen
frågan om kyrkomötets medbestämmanderätt
i dessa frågor, vill jag
säga, att jag tycker att det är synnerligen
värdefullt med den ytterligare
kommentar, som statsrådet här gav beträffande
sina egna synpunkter och som

utskottet framfört i utlåtandet. Som
kammaren behagar märka, har utskottet
på ett mycket moderat och försiktigt
sätt och utan att taga någon ställning
uttalat, att detta är ett mycket svårlöst
problem. Utskottet har dock sagt, att
det kan ifrågasättas, om frågor av ekonomisk-kyrklig
natur skola betraktas
som kyrkolagsfrågor. Utan att vilja föregripa
den utredning, som herr statsrådet
ställt i utsikt, tror jag också att
jag kan säga att det är en uppfattning
som riksdagens stora flertal delar, att
det är högst osäkert om dessa ofta rent
ekonomiska spörsmål kunna rubriceras
som kyrkolagsfrågor.

Utskottet använder det uttrycket, att
»enligt utskottets mening kan något hinder
icke anses möta mot att riksdagen
nu för sin del beslutar reformens genomförande»
och att »spörsmålet, vilka
ytterligare åtgärder som kunna erfordras
härför, ankommer på Kungl. Maj:ts
avgörande». Jag förmodar, att detta är
en formulering, som inom utskottet nästan
vägts på guldvåg, och det kan jag
mycket väl förstå. Jag skall bara tillåta
mig — det är därför jag tagit till orda
— att rikta en vädjan till statsrådet
Quensel. När det naturligtvis nu, sedan
statsrådet själv deklarerat sin uppfattning
om att denna fråga icke kan vara
av kyrkolags natur, icke kan ifrågakomma
att kyrkomötet skall utöva medbestämmanderätt,
vill jag likväl hemställa
till statsrådet att begagna sin möjlighet
att låta kyrkomötet avge yttrande
i de delar av det nu föreliggande förslaget,
som äro beroende av Kungl.
Maj:ts administrativa lagstiftning och
som icke fördröja lönereglementets antagande
i skälig tid, så att församlingarna
hinna att till hösten upprätta sina
stater. Detta har också utskottet vid
flera tillfällen uttalat. Jag ber alltså i
all vördsamhet att få understryka detta
och rikta denna vädjan till statsrådet.

Innan jag slutar, vill jag säga ett par
ord även rörande en annan fråga, som
vållat mycken oro i landet inte bara
hos prästerskapet utan även ute i många

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

Löne- och pensionsreglering för präster m. m.

församlingar. Det gäller vissa uppgifter,
eller man kanske snarare kan säga rykten,
om en allmän vakanssättning av de
prästerliga befattningarna. Folk har fått
för sig, att det gällt 2 000 å 3 000 befattningar,
som skulle vakanssättas. Detta
är alldeles felaktigt. Det gäller bara
ledigblivna sådana befattningar. Det visar
sig att högst 60 å 80 sådana befattningar
bli lediga i riket under ett år
till följd av dödsfall eller förflyttningar.
Utskottet har utgått ifrån — och jag
förmodar även statsrådet — att när
pastoratsindelningssakkunnigas betänkande
föreligger och blir föremål för
statsmakternas avgörande är den väntetid
slut, som föranleder denna vakanssättning.
Det betyder alltså att under
låt oss säga två eller tre år skulle denna
vakanssättning äga rum, och under
sådana förhållanden kan den som sagt
inte gälla fler befattningar än vad nu
blir fallet. Jag vill också stryka under
vad jag hörde att statsrådet särskilt betonade,
nämligen att i en hel del självklara
fall kommer man dispensvägen
att från Kungl. Maj:ts sida i alla fall
kunna resolvera att den eller den befattningen,
trots dessa provisoriska bestämmelser,
må kunna i laga ordning
återbesättas.

Det finns också många andra missuppfattningar
som spritt sig i landet,
exempelvis den att prästerskapet skulle
vara på något sätt diskriminerat genom
bestämmelserna rörande uppflyttningar
i löneklasser. Bl. a. har det sagts att
prästerna skulle få vänta i fem år, medan
övriga statstjänare få vänta endast
i tre år. Utskottet har påpekat — och
det bör ytterligare understrykas — att
denna misstro är baserad på en fullständig
felläsning och missuppfattning.
Det är nämligen bara provisoriska bestämmelser
i samband med att detta
lönereglemente skall träda i kraft. Prästerskapet
blir sedermera fullständigt
likställt med övriga statsanställda på
den punkten.

Det var bara detta jag i korthet ville
ha sagt. Jag vill än en gång rikta denna

vädjan till statsrådet att låta höstens
kyrkomöte avge yttrande i de frågor i
propositionen, som äro av administrativ
art och beträffande vilka det alltså
står statsrådet fritt att taga den skäliga
hänsyn han själv finner befogad till
kyrkomötets yttrande.

Herr talman! I övrigt ber jag att få
hemställa om bifall till utskottets förslag
och slutar med att uttala min förhoppning
om att den av statsrådet utlovade
utredningen angående definieringen
av begreppet kyrkolag snarast
kommer till stånd, så att kyrkofrågor,
som organisatoriskt gripa in i kyrkans
liv, verkligen garanteras kyrkomötets
medbestämmanderätt.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag skulle
vilja börja med att säga ett par allmänna
ord rörande detta betänkande
för att sedan stanna några minuter vid
den mer kyrkorättsliga fråga, som i
den allmänna diskussionen trätt i förgrunden.

När utskottet gått att behandla denna
fråga, har utskottet självfallet varit bundet
av 1949 års principbeslut. Å andra
sidan funnos i det beslutet åtskilliga
luckor att fylla ut eller preciseringar att
göra. Utskottet har dock varit i hög
grad kringskuret vid sin behandling av
frågan. Men i själva verket synes det
mig dock, som om lösningen av den
materiella huvudsaken, d. v. s. inplaceringen
av prästerskapet i det statliga
lönesystemet — varom beslut väl här
kommer att fattas om någon timme —
är att betrakta och beteckna som en god
lösning, som väl motsvarar både skälighets-
och lämplighetskrav, vid en jämförelse
i stort sett av de prästerliga befattningshavarna
med andra statliga befattningshavare.
Det har dock funnits
en viss tendens i propositionen — kanske
inte så framträdande men likväl i
alla fall lätt att märka — att i vissa
detaljhänseenden missgynna prästerna
relativt sett. Det är väl detta som har
lett till alt en viss misstämning eller
irritation kommit alt skapas.

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Löne- och pensionsreglering för präster m. m.

Utskottet har varit besjälat av önskan
att på en del av dessa detaljpunkter försöka
att, utan att bryta mot principbeslutet,
utjämna olikheterna mellan
andra statens tjänare och kyrkans. Jag
har i det erkännande, som statsrådet
nyss gav utskottet, lagt in den tolkningen,
att statsrådet för sin del är tillfredsställd
med det sammanjämkningsarbete,
som verkställts inom utskottet.

På en eller annan punkt skulle jag ha
velat gå något längre, när det gällt att
tillmötesgå rimliga önskemål från kyrkans
sida. Men antagligen ha väl andra
ledamöter inom utskottet i några andra
fall varit ännu mer tveksamma, om utskottet
skulle gå så långt som det nu
gjort. Kvar står i alla fall en bestämd
strävan hos de olika grupperna inom
utskottet att genom ömsesidiga eftergifter
nå fram till en samförståndslösning.
Till slut kvarstod det endast två reservationer
inom utskottet. Jag skall inte
nu gå närmare in på dessa reservationer.
Jag vet att de komma att debatteras
senare. Jag finner det i sin ordning att
utskottets ordförande och herr Rubbestad,
som deltagit i kommittén, närmare
ingå i svaromål på dessa rent tekniska
punkter.

I ett par fall ha frågorna ställts på
framtiden. Jag tänker då i första hand
på frågan om biskopslönerna, beträffande
vilka olika meningar inom utskottet
gjort sig gällande om den rätta
tolkningen av 1949 års beslut. Där har
jag för min del anslutit mig till ett särskilt
yttrande, där det uttalas att man
borde i princip fullfölja den gamla traditionen
med likställighet i lönehänseende
mellan biskopar och landshövdingar.
Även beträffande ödebygdsprästerna
har frågan skjutits på framtiden
genom att man från utskottets sida tillmötesgått
en hemställan på den punkten
från regeringens sida. Jag ställde i utskottet
ett yrkande om direkt skrivelse
i denna sak. Men när vi nu alla kunnat
enas inom utskottet, hoppas jag, att ödemarksprästernas
speciella problem, som

är inte bara av kyrklig utan även framför
allt av kulturell betydelse, måtte
komma att beaktas av regeringen så fort
sig göra låter.

Vi ha alla inom utskottet alltså hoppats
på — i varje fall har jag personligen
gjort det — att kunna medverka
till att den nya löneregleringen skall
kunna träda i kraft under så liten strid
som möjligt. Det rör sig om ca 10 miljoner
kronor, inklusive de nya rörliga
tilläggen, som på detta sätt komma prästerskapet
till godo. Jag tror, att man
bäst kan uttrycka saken så, att det efter
regleringens ikraftträdande inte finns
något fog för att här i Sverige tala om
feta pastorat, prästerna ha fått den lön
som ungefärligen motsvarar deras yrke.
Lönen är inte särskilt hög.

Även andra frågor skulle, om tiden
medgivit det, ha fordrat en mer ingående
behandling inom utskottet. Jag
tänker då exempelvis på frågan om den
dubbla avräkningen och beräkningen
av prästernas hyresersättning i Stockholm.
Likaså är det många inom utskottet
som oavsett partifärg hade velat få
till stånd en lösning av semesterfrågan
för prästerna. Jag skall emellertid avstå
att gå in på dessa frågor.

Jag skall i stället säga ett par ord om
kyrkomötets ställning. Jag vill uttala
min odelade tillfredsställelse över den
förklaring, med vilken statsrådet Quensel
inledde denna debatt, nämligen att
han ämnar igångsätta en utredning rörande
förhållandet mellan regering, riksdag
och kyrkomöte eller rättare sagt beträffande
kyrkomötets statsrättsliga
ställning. Jag tror att just nu är tidpunkten
för en sådan utredning synnerligen
läglig bl. a. och inte minst med
hänsyn till den nya lagstiftning om religionsfrihet,
som riksdagen för sin del
gav sin anslutning till för några dagar
sedan. Jag vill dock med denna tillfredsställelse
förbinda den förutsättningen,
att utredningen skall ske från
objektiva utgångspunkter och utan att
syfta till att destruera ett snart 100-årigt

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

Löne- och pensionsreglering för präster m. m.

på det hela taget mycket väl fungerande
rättsförhållande mellan staten och kyrkan,
representerad av kyrkomötet.

Utskottet har, som statsrådet nyss
nämnde, gjort ett försök till sammanskrivning
av sin uppfattning rörande
den statsrättsliga sidan av problemet.
Det kanske här bör sägas, att beslutet
i fråga tillkom sent en natt och att detta
är en av förklaringarna till att det är
något av oklarhetens skymning över uttalandet.
Men i det hänseendet är uttalandet
icke unikt. Det finns åtskilliga
andra liknande. Jag tänker då bl. a. på
det mycket omdebatterade uttalande,
som 1936 års lagutskott gjorde, ett uttalande
som inte heller på något sätt är
ett mönster i fråga om klarhet.

Det är möjligt, att den nu träffade
kompromissen, om jag så får säga, inte
tillfredsställer alla. Ja, den kanske inte
fullt tillfredsställer någon. Jag vill emellertid
för egen del bekänna, att jag från
början gjorde mina förbehåll. När fullständig
enighet inte kunde nås, ansåg
jag mig berättigad att markera dessa
mina förbehåll med en blank reservation.
Jag hade nämligen önskat att formuleringarna
skulle ha blivit litet annorlunda.

Min huvudsakliga invändning rör
frågan om det konstaterande som statsrådet
gör i propositionen, när han säger
att det inte är möjligt att biträda
kyrkomötets uppfattning att kyrkomötet
har en grundlagsenlig medbestämmanderätt
i fråga om den nu aktuella
författningsregleringen.

För att inte bli alltför långrandig
skall jag undvika att gå in på själva
problemläget. Eftersom denna fråga
inte på länge debatterats i kammaren,
kanske jag dock först skall erinra om
att kyrkomötets kompetens regleras av
två paragrafer i regeringsformen, nämligen
§ 87, som stadgar att kyrkomötet
skall ha medbestämmanderätt vid stiftande,
förändring eller upphävande av
kyrkolag, och § 114, som säger att kyrkomötet
har medbestämmanderätt när

det gäller ändring eller upphävande av
de gamla privilegierna.

För att återgå till statsrådet Quensels
uppfattning, så har jag utomordentligt
svårt att förstå att den teckning som så
förbehållslöst görs i propositionen kan
vara riktig. Jag tyckte mig förmärka
att herr statsrådets anförande nyss innebar
en liten nyansering i förhållande
till vad som står i propositionen.

Jag vill här slå fast följande. När kyrkomötet
1910 medgav att lönesystemet
skulle ordnas på ett annat sätt, skedde
detta i form av en förklaring att det var
endast en ändring av privilegierna, som
då gjordes. Vidare är det inte möjligt
att hävda att praxis på något sätt skulle
ha varit entydig under alla de 40 år
som gått sedan 1910 års beslut. Praxis
var entydig ända fram till slutet av 1930,
men gick då i eu helt annan riktning än
den som nu anges i propositionen. Går
man till en rad av ecklesiastikministrar
— Westman, Rydén, Bergquist, Olof Olsson
(1925), Almqvist, Lindskog, Stadener
och slutligen Engberg 1934 — så ha
alla dessa handlat på ett och samma
sätt, nämligen låtit beslut om ändringar
i fråga om de prästerliga lönerna bli föremål
för kyrkomötets medbestämmanderätt.

Jag skall inte här gå in på frågan om
hur man skall tolka uttalandet av 1936
års lagutskott. Detta uttalande har ju
bl. a. åberopats i propositionen. Jag vill
endast konstatera, att det uttalandet av
andra tolkats på ett rakt motsatt sätt.

Sedan ha vi det ställningstagande,
som kyrkomötet hade 1949, mot vilket
statsrådet polemiserade. Det innebar
att man ansåg att en medbestämmanderätt
var för handen formellt när det gällde
de prästerliga lönerna.

Även om en och annan av de statsrättslärare
och teologer, som yttrat sig
i dessa frågor, har tillåtit sig en tolkning
som tillkommit under intryck av vissa
kyrkopolitiska uppfattningar, så är det
dock märkligt att praktiskt taget alla
som uttalat sig -— Thulin, Sigurd Hans -

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Löne- och pensionsreglering för präster m. m.

son, Malmgren, Reuterskiöld, Sundberg,
Herlitz, juslitierådet Grefberg, Brilioth,
Rodhe, professor Helander och komminister
Högberg — ha gjort det i samma
riktning, d. v. s. på ett annat sätt än
statsrådet gjort. Bland fackmännen är
det egentligen endast kammarrådet Tom
Wohlin som uttalat sig i motsatt riktning,
d. v. s. har samma mening som
statsrådet.

Nu skall jag emellertid medge att meningarna
mellan de av mig här åberopade
personerna så till vida äro skiljaktiga,
att en del av dem anse, att dessa
prästerliga lönefrågor äro att betrakta
som kvrkolagsfrågor, medan andra anse,
att de äro att betrakta som frågor
rörande kvarstående privilegier. Jag vill
också gärna medge att fr. o. m. 1938 har
praxis varit en annan. I stället för medbestämmanderätt
har kyrkomötet sedan
dess endast fått en yttranderätt i dessa
frågor. Men då bör det ändå observeras,
att de spörsmål, som det sedan dess varit
tal om, aldrig ha varit några centrala
frågor för kyrkan. Snarast kan man säga
att det rört sig om ärenden, som antingen
varit bagatellartade eller av mer automatisk
eller periferisk art. Jag tänker
exempelvis på frågan om klockarnas
avlöning, som ju inte kan vara lika central
som prästernas.

Det kanske under denna debatt kommer
att åberopas att ecklesiastikminister
Bagge för sin del medverkade till att
1938 års praxis fortsatte. Man bör emellertid
enligt min mening icke tillmäta
detta förhållande särskilt stor betydelse,
framför allt på grund av den ganska
ringa valör som dessa frågor hade i anseende
till att kriget då rasade. Vidare
bör man betänka, att ecklesiastikminister
Bagge var relativt ny i ämbetet och
knappast hade tid att helt genomtränga
detta delikata problem.

Jag vill här alltså konstatera, att det
inte finns någon entydig praxis som
skulle kunna ge ett stöd åt statsrådet i
dennes tolkning. Snarare talar praxis i
motsatt riktning. När det gäller konsti -

tutionell praxis, har jag för mig — det
kanske visserligen kan sägas mot mig
att jag icke är jurist — att en sådan
icke kan uppstå vid sidan av den skrivna
rätten med mindre detta erkännes
av alla de parter, som ha kompetens i
frågan. Först därigenom kan en ändring
av sedvänja anses vara för handen
och bli bindande för framtiden. Men,
som jag nyss framhållit, mot bakgrunden
av praxis, mot bakgrunden av 1930
års kyrkomötes uttalande i samband
med ändringarna av dessa privilegier
och mot bakgrunden av 1949 års kyrkomötes
uttalande kan denna förutsättning
av ömsesidigt bifall från de kompetenta
organens sida icke sägas föreligga.

Herr talman! Jag skall nöja mig med
detta i den rent rättsliga frågan. Jag har
sagt det för att redovisa den personliga
uppfattning jag kommit till, när jag försökt
tränga till botten i denna fråga.
Jag vet att andra synpunkter kunna läggas
på denna fråga. De ha delvis berörts
i det sammansatta utskottets utlåtande,
t. ex. lagrådets uttalande att lag, som
stiftats på ett visst sätt, också skall upphävas
eller ändras på ett visst sätt. Detta
skall jag emellertid förbigå.

Nu tillkomma självfallet en del rent
praktiska spörsmål. Jag förstår, att när
det gäller frågor av denna art är det
ibland helt enkelt ogörligt, eller i varje
fall mycket opraktiskt, att varje liten
ändring, som endast kommer som en
automatisk följd av vad riksdagen beslutat
beträffande andra statstjänare, skall
gå till kyrkomötet för avgörande. I den
fortsatta utredningen får man här, såvitt
jag förstår, taga hänsyn till de rent
praktiska problemen och försöka göra
den nödvändiga avvägningen. Det viktigaste
här är kanske ändå inte den rent
juridiska sidan. I varje fall tror jag att
meningarna äro så pass delade, att vi
knappast föra frågan framåt genom att
taga upp någon längre juridisk diskussion.

Utöver detta finns det dock en principiell
bakgrund till dessa frågor. Så -

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

Löne vitt

jag förstår är det evident, att när
kyrkomötet för snart 90 år sedan infördes
och man i regeringsformen intog
stadgandena i §§ 87 och 114 ville man

— alldeles bortsett från det formella innehållet
i dessa bestämmelser — garantera
kyrkomötet medbestämmanderätt
när det gällde lag, när det gällde kyrkans
egendom och när det gällde kyrkans
centrala organisation sådan denna
var reglerad genom privilegierna.

Jag frågar mig nu — och jag tycker
att alla, som äro intresserade av dessa
spörsmål och som representera en annan
mening än jag böra göra detsamma

— om det finns något tvingande skäl att
rubba denna ordning. Det synes mig
som om det just är den frågan, som i
dag är aktuell. Den har blivit dubbelt
aktuell efter den nya religionsfrihetslagstiftningen.
Jag skulle till och med
vilja säga att den blivit tredubbelt aktuell
i och med att 1949 års riksdag konfirmerade
beslutet om »kyrkomötets demokratisering»,
som det hette, d. v. s. en
sådan reform av kyrkomötet, att lekmännen
numera ha en mycket stor majoritet
där.

Det vore väl ur många synpunkter
förunderligt om man, sedan man dragit
ut vissa konsekvenser av detta resonemang,
ändå vidhåller statsrådets tolkning.
Jag tänker t. ex. på frågan om vakanssättningen.
Jag tvivlar inte på att
Kungl. Maj :t har rätt att —• som statsrådet
här talar om — i vissa fall när
det gäller någon speciell situation vakanssätta
prästerliga tjänster. Men har
Kungl. Maj :t rätt att utan kyrkomötets
hörande vakanssätta alla eller så gott
som alla tjänster under en viss följd av
år? I så fall skulle man kunna fortsätta
resonemanget och säga, att Kungl. Maj:t
skulle ha denna rätt under en ännu
mycket längre tid. Det måste här finnas
en klar gräns, och enligt min mening
måste denna gräns av praktiska skäl
bestämmas så, att kyrkan bör ha ett
rimligt inflytande över sin egen organisation.

och pensionsreglering för präster m. m.

Även när man går över till problemen
om förflyttning av präster eller t. ex.
avsättning av präster, rör man sig med
mycket känsliga frågor — känsliga inte
minst ur kyrkans synpunkt, alldeles
bortsett från att de också äro känsliga
ur församlingarnas, d. v. s. ur kommunalrättsliga
synpunkter. Det svar som
kan ges — och kommer att ges — nämligen
att regeringen aldrig har velat
fråntaga kyrkomötet rätten till yttrande,
tycker jag inte på något sätt är en invändning
av relevans. På tal om yttranderätten
vill jag säga: Kammarkollegium
får ju yttra sig, alla domkapitel få
yttra sig och likaså statskontoret. Man
kan inte på detta sätt ställa kyrkomötet
— valt på sitt sätt och allsidigt representerande
hela landets lekmän och
präster — i samma klass som t. ex. ett
ämbetsverk. Skulle man helt och hållet
draga ut konsekvenserna av detta
resonemang — jag vill inte säga att en
sådan tankegång verkligen ligger bakom
statsrådets uttalande till protokollet här,
men den skulle mycket väl kunna göra
det — skulle faktiskt den svenska statskyrkan
bli det enda samfund, som inte
hade klar medbestämmanderätt i sina
egna centrala organisationsfrågor. Med
tanke på religionsfrihetsbeslutet nyligen
synes det mig som om detta skulle
leda till orimligheter, även om man genom
en förtolkning av grundlagen skulle
kunna göra detta tillvägagångssätt konstitutionellt.

Jag skulle vilja fråga om staten i nuvarande
tid har någonting att frukta om
man visar liberalitet mot det samfund,
som den svenska kyrkan utgör. Kyrkomötet
har ju i alla tider i stort sett avspeglat
sin egen period. Så har det gjort
tidigare, och så gör det även nu. Såvitt
jag kan se, har det emellertid aldrig under
dessa 90 år rått någon kulturkampsstämning
mellan stat och kyrka. Någon
sådan stämning råder inte heller i dag.
Faktum är att kyrkomötet har bestått
av kloka representanter — de ha kanske
många gånger varit klokare i sitt all -

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Löne- och pensionsreglering för präster m. m.

mänpolitiska framträdande än riksdagens
ledamöter vid vissa tillfällen varit.
Jag vill här inte alls idealisera äldre
förhållanden, vilka självfallet böra bedömas
från sina egna utgångspunkter,
men jag konstaterar ännu en gång att
det inte har rått några djupare konflikter
mellan stat och kyrka i gången tid.
Jag kan inte heller se att det just nu föreligger
något stoff för en sådan strid.

Vad vi här diskutera är ju endast
kyrkomötets vetorätt i vissa frågor.
Denna bör enligt min mening vara det
centrala. Riksdagen har ju alltid kvar
sin rätt. Riksdagen kan aldrig övertrumfas
av kyrkomötet. Riksdagen kan
möjligen — såsom det hänt någon gång
tidigare — influeras av kyrkomötet i
den mån de synpunkter kyrkomötet
framför i en viss fråga kunna synas
värda ett beaktande. Kyrkomötet har
alltid att välja mellan en hårt radikal,
desperat väg eller söka samförstånd
med riksdagen, och hittills har, såvitt
jag vet — under vilka politiska ledstjärnor
vi än levat — kyrkomötet försökt
rätta sin kurs efter tidsläget.

Därtill kommer till sist, herr talman,
att kyrkan ändå är ett samfund; dess
liv och lära kan knappast vara en
majoritetssak, utan dessa ting äro uttryck
för individers tro eller vilja. Att
majorisera eller undertrycka ett fritt
religiöst samfund kan därför aldrig
vara någon klok politik — i varje fall
inte så länge detta samfund visar sin
lojalitet mot staten. Tvärtom bör väl
samförstånd i fortsättningen, liksom hittills,
vara det åtråvärda. Det synes
mig därför som om det föreligger någon
sorts motsättning mellan den proposition,
som ecklesiastikdepartementet
har lämnat, och den proposition,
som justitiedepartementet lämnade när
del gällde religionsfriheten.

Nu har det sagts här — och därmed
vill jag sluta, herr talman •—• att det
skulle leda till ett fördröjande av dessa
frågors lösning eller ett fördröjande av
ikraftträdandet av den nya löneregle -

ringen om kyrkomötet skulle höras. Jag
undrar verkligen, om det skulle behöva
leda till ett uppskov. Kyrkomötet
skall ju ändå sammanträda i höst, och
vissa förberedelsearbeten kunna väl
alltid göras undan i departementet.
Några absolut tvingande skäl när det
gäller tidpunkten för ikraftträdandet av
dessa bestämmelser synas i varje fall
inte mig vara för handen. Jag tycker
att det vore en dålig start för religionsfriheten
om man skulle behöva frukta,
att kyrkans frihet inom dess centrala
sfärer numera skulle beskäras. Jag finner
därför den utredning, som statsrådet
här utlovat, vara både opportun
och mycket behövlig. Förutom att fastställa
nya lönebestämmelser för prästerna
borde man även kunna gripa tillfället
och försöka skapa en modus
vivendi på detta område för att få
större klarhet, samtidigt som man naturligtvis
också toge alla de praktiska
synpunkterna i beaktande. Jag har oerhört
svårt att förstå att det inte skulle
finnas någon möjlighet att lägga en
god grund just nu för ett samarbete
mellan stat och kyrka, mellan riksdagen
och kyrkomötet — en grund, som
inte behövde kränka någons politiska
eller kyrkliga intressen.

Men de förbehåll jag här gjort ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar
Staxäng och Bracortier.

Herr statsrådet QUENSEL: Herr talman!
Vad beträffar den konstitutionella
frågan om kyrkomötets medbeslutanderätt
vill jag först betona, att det naturligtvis
inte kan vara fråga om att visa
större eller mindre välvilja mot kyrkomötet.
Det gäller att följa grundlagen
och göra sitt bästa för att rätt tolka
dess bestämmelser.

Kyrkomötet har enligt regeringsformen
rätt att medverka som beslutande
organ i två fall, dels när det är fråga

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

Löne- och pensionsreglering för präster m. m.

om stiftande, förändring eller upphävande
av kyrkolag, dels när det är fråga
om ändring eller upphävande av privilegier,
i vilket senare fall kyrkomötet
har vetorätt. Ekonomiska frågor av nu
förevarande art ha aldrig behandlats
på sätt som är föreskrivet angående
kyrkolag. Privilegielagstiftning är det
nog svårt att kalla dessa avlöningsförfattningar
med tillbehör, eftersom det
vid tillkomsten av 1910 års lagkomplex,
såvitt jag förstår, tydligt framgick
att man då avskaffade de förut på
detta område gällande privilegierna.
Riksdagen fällde år 1908 ett motionsvis
framfört förslag om att förse vissa
av de nya författningsbestämmelserna
med privilegieskydd.

Men, säger man, under en följd av år
har kyrkomötets godkännande av lagändringar
på detta område inhämtats.
Ja, efter tillkomsten av 1910 års författningar
skedde detta under ett par decennier
framåt, men under 1930-talet
slog man åter om, ty det är att märka,
att denna ekonomiska lagstiftning före
1910 icke underställdes kyrkomötet för
antagande.

Man menar nu att tillfället varit
lämpligt att med bortseende från äldre
praxis även gå ifrån den praxis, som
tillämpats sedan ett 15-tal år tillbaka.
Man skulle i stället använda det system,
som tillämpades åren omkring
1915—1935, denna 20 år långa period
av kyrkomötets snart 90-åriga tillvaro.
Man måste då fråga varför man skall
gå ifrån den praxis, som nu senast rått,
för att gå tillbaka till det system, som
tidigare tillämpades under ett par decennier.
När man inte kan få in bestämmelserna
under kyrkolag eller privilegier,
på vilken grund skulle man
göra detta avbrott? Jag för min del
tror att man under den tid, då man
verkligen inhämtade kyrkomötets samtycke
i dessa frågor, inte gjorde fullt
klart för sig, på vilken rättsgrund man
stod.

Det påpekades av herr Håstad, att

många ecklesiastikministrar följde detta
system. Ja, det är riktigt. De fungerade
emellertid mestadels under en mycket
kort tid och hade, som herr Håstad
sade om statsrådet Bagge, inte så mycket
tid att sätta sig in i saken. Man
kanske rent av tänkte, att eftersom
Kungl. Maj:t kan inkoppla riksdagen
som medbeslutande utan att det är fråga
om lag, som skall med riksdagen antagas
— allmän civillag alltså -— så
kunde man göra på samma sätt när
det gällde kyrkomötet. Skillnaden är
emellertid den, att när det gäller riksdagen
är en sådan rätt Kungl. Maj :t
given i § 89 regeringsformen. Någon
motsvarighet beträffande kyrkomötet
finns inte.

Slutligen åberopar man formalteorien,
att en författning skall ändras och
upphävas i samma ordning som den
tillkommit. Men att 1910 års lagstiftning
tillkom med kyrkomötets samtycke
berodde enligt departementschefens
uttryckliga besked i 1908 års proposition
på att det var fråga om en
ändring av privilegierna. Jag kan inte
förstå att detta inhämtande av kyrkomötets
samtycke för all framtid kan
göra den nya lagstiftningen till ett komplex,
som vid sidan av regeringsformens
bestämmelser skall ligga under
kyrkomötets lagstiftningsrätt.

Jag upprepar, att det här inte är
fråga om att visa kyrkomötet tillmötesgående
eller välvilja. Här sammanfaller
i eminent mening rätten med plikten.
Rätt att låta kyrkomötet vara medbestämmande
har regeringen när den har
plikt att så göra — inte eljest.

Jag har för min del inte kunnat komma
längre, och jag har ansett mig vara
skyldig att något utförligare redovisa
huvudlinjen i min tankegång. Det är
dock möjligt att den utredning, som
jag vågat ställa i utsikt, kan ställa frågan
i en annan belysning.

Herr HÅSTAl) (kort genmäle): Herr
talman! Jag skall självfallet inte upp -

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Löne- och pensionsreglering för präster m. m.

repa vad jag sade förra gången. Det var
mera en personlig deklaration, som jag
då gjorde. Jag vill dock ännu en gång
betona, att när kyrkomötet 1910 gick
med på dessa ändringar, skedde det
endast under den uttryckliga förutsättningen,
att det rörde sig om en ändring
av privilegierna och således inte något
upphävande av dem. Kyrkomötet var ju
i detta fall obestridligen enligt regeringsformen
en kontraherande part.

Herr statsrådet ville inte bestrida —
och han kan inte heller göra det — att
praxis när det gäller centrala frågor
under större delen av denna tid gått i
den riktning, som jag här angav, nämligen
att kyrkomötet hördes.

Statsrådet kom med den förklaringen,
att ecklesiastikministrarna i fråga inte
hade suttit så lång tid och att det således
var fåkunnighet från deras sida.
Då vill jag bara fråga om detta också
gäller den socialdemokratiske ecklesiastikministern
Olof Olsson som, när
han sista gången lade fram proposition
för kyrkomötets samtycke, satt sin
tredje regeringsperiod. Om honom kan
väl ändå inte detta sägas?

Herr LINDBERG: Herr talman! Man
kan kanske betrakta det som en ödets
ironi att jag skall stå här i kväll och
diskutera prästlönefrågor. Jag tillhörde
dem, som år 1949 var absolut motståndare
till att ett principbeslut då
skulle fattas. Hade vi, som voro motståndare
till detta, fått igenom vår
vilja, så hade denna fråga i varje fall
inte i dag kunnat föreligga till slutbehandling.
Jag undrar om det inte vore
skäl för alla dem som hålla på att diskutera
den konstitutionella frågan att
också tänka en smula på ställningstagandet
1949. Det kan ju hända, att en
hel del skulle vilja vara med om att
avslå såväl utskottets utlåtande som
Kungl. Maj :ts proposition i detta ämne.
Vissa prästmän ute i landet ha signalerat,
att man borde vänta med avgöran -

det dels för att kyrkomötet skulle få
tillfälle att diskutera frågan, dels för
att man ville se verkningarna av den
nya religionsfrihetslagen, som antogs
för en tid sedan, dels också för att man
inte tycker om bestämmelsen rörande
vakanssättningen.

För den händelse dessa prästmän,
som fört agitation och i vissa fall även
vid sammankomster ute i landet antagit
uttalanden och resolutioner i denna
riktning, skulle få sin vilja fram, torde
det inte vara många här i kammaren,
som kunde ha så mycket att invända
mot detta. Däremot torde det stora flertalet
prästmän ute i landet säkerligen
vilja ha denna fråga genomförd så
snart som möjligt utan att avvakta något
kyrkomötesbeslut i ärendet.

När det gäller den konstitutionella
frågan har jag personligen varit av den
uppfattningen, att utskottet icke skulle
avgöra den, därför att den i varje fall
för oss lekmän är ganska komplicerad.
Detta är så mycket mer förklarligt som
sakkunskapen på området inte är fullt
ense om hur det härvidlag skall förfaras.
Det uttalande som utskottet har
gjort i denna fråga borde, tillsammans
med det meddelande, som statsrådet
lämnade nyss om att den konstitutionella
rättsfrågan skall utredas, tills vidare
vara tillräckligt, tycker jag, och
vi behöva väl knappast diskutera den
saken mera i detta sammanhang. Vi
lära i varje fall alltjämt komma att ha
olika meningar på den punkten.

När frågan behandlades var det ju
mycket bråttom, som statsrådet också
påpekade, och det har varit svårt, i
synnerhet för dem som inte tidigare
varit insatta i hela det system som tilllämpats
på detta område, att sätta sig
in i och bedöma verkningarna av det
nya förslaget i förhållande till det
gamla lönesystemet. Så mycket är i
alla fall klart, att det nya systemet är
till väsentlig fördel för praktiskt taget
alla prästmän. Detta kan kanske utläsas
enbart av den uppgift, som lämnats

Lördagen den 2G maj 1951 em.

Nr 23.

Löne- och pensionsreglering för präster m. m.

i utskottets utlåtande, att prästmännen
skulle tillföras ca 8 miljoner kronor i
nya lönemedel; 1 y2 miljon skall ju gå
till pensioner.

Utskottet har i allt väsentligt följt
Kungl. Maj :ts förslag utom på två punkter,
där också de socialdemokratiska
ledamöterna ha reserverat sig, i stort
sett till förmån för Kungl. Maj:ts förslag.
Den ena av dessa reservationer
gäller § 17 i förslaget. Där ha samtliga
socialdemokrater, som ha deltagit i
justeringen av ärendet, undertecknat
reservationen. Utskottsmajoriteten däremot
går på en annan och betydligt
dyrare linje än den reservanterna föreslagit.
Den avvikelse som reservanterna
ha gjort från Kungl. Maj:ts förslag avser
bara de övre norrlandsdistrikten
och gäller, om jag minns rätt, en merkostnad
på 12 000 kronor —• utöver
Kungl. Maj :ts förslag alltså.

Nu har första kammaren, enligt vad
som uppgivits, tagit reservationerna,
varför det är önskvärt, att andra kammaren
gör på samma sätt. Prästmännen
komma icke att bli lidande på att dessa
reservationer bifallas. Visserligen har
det sagts, att de bli lidande på att § 25
enligt reservationerna får lydelse enligt
Kungl. Maj:ts förslag, men därvidlag är
ändå den jämförelse, som är gjord med
folkskollärarna, inte riktigt hållbar. År
det så att det skall rättas till på detta
område, borde det nog rättas till på det
sättet, att det över hela linjen blir
samma bestämmelser för både folkskollärare,
präster och andra statens tjänstemän.
Om de skola ha den bättre eller
sämre förmånen, anser jag mig inte
kunna bedöma, men i varje fall bör det
vara likformighet på området. Reservationerna
hålla på den mindre förmånen
för prästmännen i jämförelse med
folkskollärarna, och jag tror också, att
det är en riktig synpunkt. Det är angivet
att skollärarna böra ha den bättre
förmånen beträffande löns utgående
vid studiers bedrivande för att tjänstledigheten
skulle passa med terminerna.

En lärare måste ta tjänstledigt för en
hel termin, ett skäl som icke kan åberopas
när det gäller prästerna.

Jag tror inte att det är nödvändigt
att mer fördjupa sig i de spörsmål, som
äro berörda i reservationerna, ty det är
ju klart och tydligt angivet i utlåtandet
vad frågan gäller. Jag hemställer således,
herr talman, om bifall till de två
reservationerna i vad det gäller §§ 17
och 25 och i övrigt till utskottets förslag.

Herr RYLANDER: Herr talman! Detta
utskottsutlåtande har i vad det rör den
konstitutionella frågan karaktären av
en kompromiss, som herr Håstad redan
har framhållit. Jag förmodar att kammaren
inte förväntar av mig, att jag
som utskottets talesman skall säga något
närmare om vad som ligger bakom
ulskottsutlåtandet. Det skulle vara mycket
svårt, då det säkerligen är många
olika meningar och många schatteringar
av olika meningar, som dölja
sig bakom detsamma. Det är möjligt att
utskottet, om tillräckligt med tid stått
till dess förfogande, skulle ha kunnat
åstadkomma något större klarhet, men
jag vågar nog säga att Kungl. Maj:t
ställt alldeles särskilt stora krav på
detta sammansatta utskott, då utskottet
på så kort tid måst gripa sig an med
detta svåra problem.

Jag anser således att jag inte behöver
skämmas för att jag inte har lyckats
åstadkomma en bättre formulering än
den som här förekommer. Måhända äro
utskottsledamöterna eniga endast därom,
att det hela är tämligen oklart men de
ha — trots detta — ansett sig böra tillstyrka
riksdagen att för sin del anta det
framlagda förslaget med vissa ändringar.
Det är med tillfredsställelse som jag
liksom herr Håstad tagit del av meddelandet,
att statsrådet Quensel är beredd
att medverka till en utredning för att
åstadkomma ett bestämmande av vad
som menas med kyrkolag och omfatt -

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Löne- och pensionsreglering för präster m. m.

ningen av kyrkomötets medbeslutanderätt.

Jag måste emellertid beklaga, att
denna utredning icke har gjorts långt
tidigare. Den rätta tidpunkten härför
hade väl varit på 1930-talet, då en ny
praxis inaugurerades på detta område,
sedan en annan praxis tidigare tillämpats
under ett par decennier. En alldeles
särskild anledning att igångsätta en
sådan utredning hade förefunnits för
statsrådet efter 1948 års kyrkomöte, då
frågan tillspetsades genom den meningsskiljaktighet,
som förekom vid
kyrkomötet mellan vederbörande utskott,
vars utlåtande godtogs av kyrkomötet,
och statsrådet Quensel.

Jag vill emellertid, samtidigt med att
jag uttalar tillfredsställelse över att en
utredning skall komma till stånd, uttrycka
den förhoppningen, att det skall
bli en förutsättningslös utredning, där
man inte är bunden av vad som må ha
gällt tidigare utan där man verkligen
söker nå fram till en skälig lösning av
denna fråga, där man försöker att på
allvar och utan all snålhet och prestigelusta
komma fram till en gränsdragning
för kyrkomötets medbestämmanderätt,
som kan anses rimlig. Kyrkomötet
är ju inte numera någon alltför
ensidigt kyrklig inrättning; man har
demokratiserat det ganska väsentligt,
och det kan ju nämnas i detta sammanhang
att det nu sitter flera lekmän
än präster i kyrkomötet.

Jag vill inte i vidare mån än som nu
skett gå in på denna fråga. Skulle jag
här också avge en personlig deklaration
— självfallet har jag också mina tankar
utöver själva utskottsutlåtandet —
riskerar jag att också andra ledamöter
komma att tala i kanske tjugo minuter
om denna sak, och då är jag rädd för
att vi tära alltför mycket på den långa
natt vi ha framför oss. Jag skall i stället,
herr talman, ägna mig något åt en
del särskilda frågor i detta sammanhang.
I den mån andra frågor inte bli
berörda — även om de behandlats i

motionerna — skall jag på grund av
den knappa tiden inte gå in på dem.
Jag vill hoppas och tro, att de motionärer,
som fått sina yrkanden behandlade
av utskottet, skola, i den mån de
inte här ge till känna något missnöje,
vara nöjda med utskottets ställningstagande.

Vad beträffar den omstridda frågan
om vakanssättningen föreföll det mig
som om herr statsrådet var helt ense
med utskottet på den punkten och godtog
den utveckling av saken, som utskottet
har förebragt. Jag skall därför
inte ta upp tiden med att närmare gå
in på den frågan, i all synnerhet som
jag vet att andra talare komma att beröra
den.

På förekommen anledning, herr talman,
skall jag dock något beröra frågan
om flyttningsersättningen, en punkt där
utskottet har föreslagit en viss ändring.
I propositionen hade föreslagits, att
präster skulle äga rätt till flyttningsersättning
endast vid tvångsförflyttning
av ordinarie präst. Utskottet har föreslagit
en annan väg, nämligen att präst
skall äga rätt till ersättning för flyttningskostnad
enligt de för statstjänstemännen
gällande bestämmelserna. Det
blir alltså vid tvångsförflyttning och
vid befordran, dock icke vid befordran
från en komministertjänst till en annan
sådan tjänst eller från en kyrkoherdetjänst
till en annan sådan tjänst. Det
kan sägas att detta utskottets uttryckssätt
måhända inte är alldeles klart. Det
kan nämligen inträffa ett egendomligt
specialfall. Det finns ju kyrkoherdar i
lönegrad Ca 27, men det finns komministrar
som komma upp i Ca 28. Rent
formellt skulle alltså föreligga befordran,
även då en kyrkoherde i Ca 27
själv söker sig till en komministratur i
Ca 28. Tvekan kan då råda, huruvida
med utskottets skrivning flyttningsersättning
skall utgå i sådant fall. Jag
vill, herr talman, tillkännage, att det
inte är utskottets mening att det i sådant
fall, då det sker en befordran så

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

Löne''

att säga baklänges, från kyrkoherde till
komminister, skall utgå flyttningsersättning.

Jag vill så, herr talman, något beröra
17 § och den reservation, som har fogats
till utlåtandet i den delen. Jag är
ledsen att jag nog måste något längre
uppehålla mig vid denna fråga. Enligt
principbeslutet skall vid klassificering
av kyrkoherdetjänsterna på olika lönegrader
såsom huvudsaklig klassificeringsgrund
tagas den för närvarande
vid kyrkoherdebefattningarna utgående
s. k. reglerade lönen. Emellertid förutsattes,
att det poängberäkningssystem,
baserat på den reglerade lönen, som
man sålunda i princip lade till grund,
skulle ytterligare övervägas av prästlönekommittén.

Denna kommitté har sedermera, som
det vill synas efter mycket grundliga
utredningar och överväganden, förordat
att man skulle göra ett par särskilda
»korrektioner», som jag inte nu
skall gå närmare in på. Det har emellertid
under remissförfarandet och
ärendets beredande i departementet
uppkommit fråga om att göra ytterligare
korrektioner, utöver vad kommittén
föreslagit. Då olika meningar yppats
om hur man skall förfara i detta
hänseende och flera vägar att välja på
finnas i propositionen, utskottsutlåtandet
och en reservation, anser jag mig
böra mer utförligt behandla den saken,
så att kammarens ledamöter skola ha
någon möjlighet att bilda sig en uppfattning
om hur det ligger till. Prästlöner
höra nu en gång för alla inte till
vare sig det roligaste eller det mest lättfattliga
man kan befatta sig med.

Alltnog, herr talman, den reglerade
lönen, som alltså i princip skall ligga
till grund för inplaceringen, består dels
av ett grundbelopp och dels av vissa
fyllnadsbelopp. Det finns således bl. a.
ett fyllnadsbelopp för folkmängd, och
därvid skall folkmängd i annexförsamling,
där komminister har ansvaret för
kyrkobokföringen under kyrkoherdens

och pensionsreglering för präster m. m.

tillsyn, frånräknas. Det finns vidare ett
tilläggsbelopp för areal, och det är då
att märka, att även annexförsamlingens
areal skall medräknas, trots att församlingen
har en särskild komminister,
som handhar kyrkobokföringen. Slutligen
finns ett tilläggsbelopp för särskilda
förhållanden.

Korrektioner ha ifrågasatts dels beträffande
fyllnadsbeloppet för folkmängd
och dels beträffande fyllnadsbeloppet
för särskilda förhållanden. Beträffande
fyllnadsbeloppet för areal har
däremot inte ifrågasatts någon korrektion.
Om de föreslagna korrektionerna
beträffande fyllnadsbeloppet för särskilda
förhållanden råder inte heller
någon meningsskiljaktighet. I fråga om
korrektion av fyllnadsbeloppet för folkmängd
är det ju så, som jag nämnde,
att även enligt den nu gällande ordningen
folkmängd i en annexförsamling
med egen komminister frånräknas vid
bestämmandet av fyllnadsbeloppet till
kyrkoherdens lön. Kommittén föreslog
ingen korrektion beträffande fyllnadsbeloppet
för folkmängd.

Kommittén underströk i detta sammanhang
att det var angeläget, att man
gick in för en mekaniskt verkande anordning
och att korrektionsreglerna
inte skulle kräva ett diskretionärt avgörande.
över huvud taget synes det
som om kommittén varit ganska obenägen
att göra alltför många korrektioner.

Under remissbehandlingen föreslogo
ett par ämbetsverk — kammarkollegiet
och statskontoret — ytterligare en korrektion
och detta i fyllnadsbeloppet för
folkmängd. Det är nämligen så att på
grund av sin ordalydelse har stadgandet
om frånräknandet av folkmängd
för annexförsamling inte kommit att
tillämpas, när man infört de nya arrangemangen
med kyrkobokföringsdistrikt,
som kan förestås av en komminister
utan egen annexförsamling eller av en
kyrkoadjunkt.

De båda ämbetsverken ansågo nu, att

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Löne- och pensionsreglering för präster m. m.

då förutsättningarna för en reduktion
av folkmängden vid beräkning av fyllnadsbeloppet,
nämligen minskning av
arbetsbördan för kyrkoherden, äro enahanda,
vare sig det är en komminister
eller kyrkoadjunkt som sköter kyrkobokföringen
eller det särskilda kyrkobokföringsdistriktet
utgör egen församling
eller ej, borde över huvud taget i
sådana fall en korrektion ske.

Föredragande statsrådet har i propositionen
fullföljt detta uppslag. Statsrådet
yttrar att riksdagen i samtliga
dessa fall, d. v. s. då en komminister
eller kyrkoadjunkt har att sköta kyrkobokföringen
i en viss del av ett pastorat,
är det kyrkobokföringsuppdrag,
som anförtrotts den biträdande prästen,
kriterium på såväl en markerad
självständighet i hans tjänstverksamhet
som en däremot svarande avlastning av
kyrkoherdens ansvar och arbetsbörda.
Detta förhållande bör enligt statsrådet
påverka den nya löneavvägningen för
kyrkoherden. Han biträder därför ämbetsverkens
förslag, att kyrkoherdens
fvllnadsbelopp för folkmängd skall omräknas
efter nyss angiven grund, om i
pastoratet finnes en biträdande präst
med självständig kyrkobokföring.

Emellertid har statsrådet gått ännu
ett steg längre i det han ansett, att en
omräkning av kyrkoherdens fyllnadsbelopp
för folkmängd även bör ske
i sådant pastorat, där biträdande präst
finnes med eget tjänstgöringsområde
men utan primärt ansvar för kyrkobokföringen.
Statsrådet har till stöd för
denna uppfattning anfört, att det inte
är kyrkobokföringsuppdraget som sådant
utan i stället uppdraget såsom uttryck
för den biträdande prästens självständiga
handhavande av pastoralvården
i församlingen eller kyrkobokföringsdistriktet,
som härvidlag är avgörande.

En lika självständig tjänsteutövning
tillkommer enligt statsrådets mening
också en sådan komminister eller kyrkoadjunkt,
som av vederbörlig myndig -

het tilldelats eget tjänstgöringsområde
inom pastoratet utan att därvid ha pålagts
det primära ansvaret för kyrkobokföringen.
Statsrådet har påpekat, att
innehav av eget tjänstgöringsområde
också ansetts såsom en till högre lönegradsplacering
kvalificerande faktor enligt
inplaceringsreglerna för komministrar.

I ett par motioner har yrkats, att
grunderna för kyrkoherdes inplacering
i lönegrad skola fastställas i enlighet
med prästlönekommitténs förslag.

Utskottsmajoriteten har gått på samma
linje som prästlönekommittén. Orsaken
härtill har varit att kyrkoherden
trots allt svarar för kyrkobokföringen
och pastoralvården i dess helhet i hela
pastoratet, även om han har hjälp av
en biträdande präst. Det har då ingen
betydelse, om denne har kyrkobokföring
och ett särskilt tjänstgöringsområde. Det
är att märka, att en sådan kyrkoherde
inte får något tjiinstedubbleringsarvode
eller vikariatarvode, då han tjänstgör i
stället för sådan biträdande präst.

Denna fråga har, herr talman, intet
omedelbart samband med de stora arealerna,
som man möjligen kunde frestas
tro, då man läser utskottsutlåtandet —
jag beklagar att det kanske även i detta
hänseende blivit något hastigt hopkommet
— men medelbart är det klart, att
arealen spelar en viss roll genom att
det jämförelsevis ofta är i de geografiskt
stora pastoraten, som egna tjänstgöringsområden
förekomma. Företeelsen
förekommer emellertid över hela
landet. På sätt och vis kan man kanske
säga att orättvisan i att inte få medräkna
folkmängden i ett sådant eget
tjänstgöringsområde är ännu större i
ett geografiskt mindre pastorat söderut
i landet, eftersom arealtillägget där ju
knappast kan ge någon kompensation
för kyrkoherden.

Utskottet har, utan att ha gjort någon
egentlig utredning, fäst sig vid att
denna korrektion i Luleå stift skulle
föranleda nedplacering av inte mindre

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

Löne- och pensionsreglering för präster m. m.

än sex kyrkoherdar från lönegrad 33
till lönegrad 31, under det att i andra
stift endast en eller annan och i många
fall ingen alls blir nedplacerad. Ser
man på Norrland så består det ju inte
endast av de två nordligaste stiften —
Norrland omfattar ju t. ex. även Gästrikland
och Hälsingland av ärkestiftet.
Till sin natur äro vidare vissa delar
av Dalarna, där det t. o. m. finns fjällbygder,
och de norra delarna av Värmland
fullt jämförbara med Norrland. —
Man kommer då fram till att närmare
40 procent av de prästtjänster, som bli
degraderade på det sätt jag nämnde,
om propositionen går igenom, äro lokaliserade
till Norrland eller med Norrland
jämförliga områden.

I utskottet var det ganska mycket
tal om denna sak under de sena natttimmar,
som utskottet fick ägna åt
frågan. Jag sökte själv finna en lämplig
lösning efter de linjer, som föreslagits
av de båda ämbetsverk, jag tidigare
berörde. För det ändamålet begärde
också utskottet genom sin sekreterare
vid ett par olika tillfällen kompletterande
kostnadsuppgifter från departementet,
men utskottet fick tyvärr aldrig
några sådana. Det var ju heller inte
mycken tid utskottet hade till sitt
förfogande, och utskottet måste därför
gripa sig saken an på basis av de uppgifter,
som förelågo.

Såvitt jag kan erinra mig visade reservanterna
inte något mera påtagligt
intresse för att tillgodose Norrland i
detta avseende, och något förslag i den
riktningen framfördes inte under utskottsbehandlingen.
Jag blev därför
ganska överraskad över reservationens
innehåll på denna punkt. Då reservanterna
anmälde, att de eventuellt
tänkte reservera sig, tog jag för givet
att det skulle ske till förmån för propositionen,
enär något annat yrkande
inte framförts. Det klingar därför något
sällsamt när det i reservationen anföres,
att man »vid de överväganden,
som förekommit inom utskottet» sär -

skilt hade siktat på Norrland. Man får
därigenom det intrycket att just reservanternas
förslag ställts under debatt
i utskottet, men detta har som sagt inte
varit fallet. Jag vill emellertid inte
rikta alltför hård kritik mot reservanterna,
ty de liksom utskottet i övrigt ha
haft piskan över sig, och tiden gick
fort när utskottet behandlade detta
mycket svåra problem. Men jag beklagar
att deras förslag inte blev framfört
i utskottet, ty i så fall hade det
måhända varit möjligt att åstadkomma
samförstånd även i detta hänseende.
Jag själv skulle i varje fall ha visat
mig mycket mottaglig för alla argument.
Då hade det kanske också varit
möjligt för utskottet att trots den
knappa tiden få de ytterligare uppgifter,
som ansågos önskvärda.

Som det nu är måste jag anse, herr
talman, att utskottets linje är mera
rationell än reservanternas i reservationen
nr 2). Jag vill inte bestrida, att
propositionens linje på sitt sätt är klar
och logisk och att utskottslinjen utmärker
sig av en viss brist på logik. Enligt
nu gällande lag tages folkmängden i annexförsamling
med egen komminister
med kyrkobokföringsskyldighet inte i
betraktande vid bestämmandet av kyrkoherdes
inplacering i lönegrad, och
härutinnan har inte föreslagits någon
korrektion. För att få full rättvisa och
full logik på detta område skulle man,
som jag ser det, egentligen ha gjort en
korrektion i motsatt riktning och gått
in för att folkmängden även i en sådan
annexförsamling skulle få räknas med
vid bestämmandet av kyrkoherdes lön.
Man kan i mitt tycke inte komma ifrån,
att en kyrkoherde, som har en eller
flera biträdande präster med egna
tjänstgöringsområden, i alla fall har ett
ansvar för hela pastoratet. Det visar
sig, som jag tidigare nämnde, att om en
biträdande präst blir sjuk eller av andra
orsaker inte kan tjänstgöra, sväller
utan vidare kyrkoherdens arbetsbörda
ut. Han har det fulla ansvaret för pas -

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Löne- och pensionsreglering för präster m. m.

toralvården i dess helhet, för kyrkobokföringen
och allt som vilar på hans
ämbete. Det är helt naturligt, synes det
mig, att storleken av detta ansvar inte
direkt står i relation till den areal, som
pastoratet omfattar, utan att det främst
knytes till människorna och att alltså
folkmängden blir avgörande. Det kan
ju finnas, för att använda ett prästerligt
uttryck, en del sökande själar ute i
pastoratet, och ju flera dessa äro, desto
större blir kyrkoherdens arbete, och
desto större borde hans lön vara.

Jag betonar än en gång att en annan
sida av samma sak är, att kyrkoherde
inte får tjänstedubbleringsarvode eller
vikariatarvode.

Vissa skäl kunna emellertid anses tala
för att man skall gå den väg, som anvisats
av de båda förut omförmälda ämbetsverken,
men i mitt tycke är detta att
fästa alltför stort avseende vid kyrkobokföringen
som sådan. Den anses allmänt
icke utgöra mer än högst hälften
av prästens arbete. Att gå den vägen är
dock, som saken nu ligger till, inte
möjligt.

Enligt utskottets mening skulle ett
bifall till propositionen i denna del
eller till reservationen nr 2) inte vara
väl förenligt med den grundläggande
princip, som prästlönekommittén fört
fram i fråga om inplaceringen och enligt
vilken man borde tillämpa mekaniskt
verkande regler, som inte förutsätta
ett diskretionärt avgörande i de
särskilda fallen. Jag vill därför, herr
talman, yrka bifall till utskottets förslag
beträffande § 17 i prästlönereglementet.

En reservation föreligger också beträffande
prästs rätt att erhålla tjänstledighet
med B-avdrag för studier. Härvidlag
har prästlönekommittén på sin
tid jämställt prästerna med läroverkslärarna,
som i detta hänseende inta en
något gynnad ställning, i det att de under
loppet av tio år kunna få vara
tjänstlediga med sådant avdrag 360 dagar,
medan andra statstjänstemän endast
kunna få vara lediga 240 dagar.

Detta är nu ingen stor fråga. Man riktigt
ser framför sig den arme prästen,
som skall studera under tio års tid för
att få denna lilla ynnest. Om man jämför
honom med en annan statstjänsteman,
tycker jag inte att det är så orimligt
mycket begärt. Det är många skäl
som tala för att man bör jämställa prästerna
med lärarna i detta avseende.
Prästerna äro ju för övrigt på sitt sätt
lärare, och det är lika angeläget för
en präst som för en läroverkslärare att
komplettera sitt vetande. Jag tänker då
inte så mycket på att prästen skall läsa
vidare på ytterligare teologiska examina,
utan jag tänker mera på värdet
av att prästerna tillägnar sig andra
kunskaper, som de kunna ha stor användning
för i sitt prästerliga kall, såsom
kunskaper i psykologi, i sociologi
och liknande ämnen, i vilka en präst
aldrig kan lära för mycket. Men detta
är som sagt ingen stor fråga. Jag vidbliver
emellertid utskottsmajoritetens
yrkande i detta hänseende och ber slutligen,
herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan i dess helhet.

Herr LINDBERG (kort genmäle): Herr
talman! Jag skall be att få säga endast
några få ord i anledning av utskottsordförandens
yttrande om reservationen
nr 2), alltså den som gäller § 17 i
prästlönereglementet. Det han sade var
nog i stort sett riktigt, tv socialdemokraterna
i utskottet voro först böjda att
helt och hållet följa Kungl. Maj:ts förslag.
Senare meddelade man emellertid,
om jag minns rätt, att man skulle gå in
för de i reservationen redovisade bestämmelserna
för norrlandsprästerna.
Frågan kom dock aldrig under diskussion,
och det blev således inte tillfälle
att närmare penetrera den. Det kan ju
hända, att man, om så blivit fallet, kunde
ha sluppit en reservation på denna
punkt.

Saken får väl tillskrivas den oerhörda
brådska, varmed hela ärendet skulle

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

Löne- och pensionsreglering för präster m. m.

behandlas. Man hade ju inte möjligheter
att alltid framföra de synpunkter,
som man skulle ha önskat lägga fram.
Det var visserligen intet förbud mot
att göra det, men var och en hade en
känsla av att det var nödvändigt att
begränsa sig, så att ärendet kunde hinna
fram till kamrarna i tid för att bli
avgjort före den 31 maj. Det är således
dessa omständigheter som äro att tillskriva
den — jag höll på att säga -—
oriktigheten, att det framställes ett annat
yrkande i reservationen än det som
framfördes och diskuterades i utskottet.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Med
hänsyn till den sena timmen och den
långa föredragningslistan skall jag försöka
att begränsa mig till det yttersta.

Jag vill först säga att jag hoppas, att
det ärende som vi nu behandla inte
skall medföra sådan strid här i kammaren
som fallet var, då vi i princip
beslöto om prästlöneregleringen i december
1949. Jag förmodar att alla
kammarens ledamöter ha lagt märke
till, att det gjorts en hel mängd försämringar
för prästernas vidkommande i
det nya förslaget. Det har t. ex. skett
en nedprutning av det avlöningsanslag,
som enligt principbeslutet skulle utgå,
med inte mindre än 1 400 000 kronor,
och denna hänför sig till skilda delar
av prästernas avlöning. Jag skulle naturligtvis
helst önskat, att man kunde
ha gått på den linje, som principbeslutet
innebar, men jag har, som framgår
av utskottsutlåtandet, funnit mig i det
förslag, som utskottet kommit med. Jag
tror, att det åtminsone tills vidare bör
kunna godkännas.

Herr Hallén nämnde, att det ute
bland prästerna, åtminstone i vissa delar
av landet, har uppstått oro med anledning
av den proposition, som framlagts
i denna fråga, och även jag vet
att så verkligen är fallet. Att denna oro
kommit till uttryck på många ställen
kan man ju i viss grad förstå. Den be -

ror kanske inte så mycket på de försämrade
lönevillkor, som föreslås på
vissa punkter, utan mer på den genomgripande
omläggning av hela den kyrkliga
organisationen, som ställes i utsikt
i propositionen dels genom den
vakanssättning som föreslås, dels genom
den nya pastoratsindelning, som
för närvarande håller på att utredas.

Det är självklart, att de båda sistnämnda
spörsmålen måste väcka undran,
och denna undran gör sig gällande
inte bara bland prästerna utan också
bland menige man ute i bygderna. Vi
komma ihåg att det 1949, när frågan
om pastoratsindelningen var före i riksdagen,
rådde mycket delade meningar.
Om man skall kunna finna sig i den
nya pastoratsindelningen eller inte beror
naturligtvis på hur den kommer
att ta sig ut, när förslag en gång lägges
fram. Jag tror för min del att det inte
behöver bli så värst många indragningar
av pastorat. Jag vet, att det
finns ett och annat pastorat som är för
litet och därför kan sammanslås med
ett annat, men å andra sidan finns det
många stora pastorat, som kunna uppdelas
på flera. Jag tar därför nästan
för givet, att det borde kunna bli en
utjämning mellan de små och de stora
pastoraten, så att slutresultatet blir,
att vi få ungefär samma antal pastorat
som nu. Går man ut från denna ståndpunkt,
behöver ju saken inte väcka alltför
stor oro. Men man har fått den
uppfattningen, att det här är fråga om
inte bara en indragning av pastorat i
ganska stor skala utan också av prästtjänster
i övrigt, såsom komministraturer
och adjunkturer. Det är givet att
man då ute i bygderna, åtminstone i
kyrkliga delar av landet, med oro tänker
på att kyrkorna kanske skulle behöva
stängas av brist på präster. Det
vill man inte vara med om, och jag hoppas
att den utredning, som pågår på
detta område, tar hänsyn till att folk
vill ha sina kyrkor och vill kunna gå
dit även framdeles.

7 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 23.

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Löne- och pensionsreglering för präster m. m.

I fråga om vakanssättningen har utskottet
i princip varit med om Kungl.
Maj :ts förslag. Utskottet har dock uttalat,
att på de håll, där det redan är
klarlagt att det hör finnas en präst —
och jag förmodar att det mycket ofta
så är fallet — skall Kungl. Maj:t låta
tillsätta en ordinarie befattningshavare
genast, så att inte tjänsten behöver stå
vakant till dess hela den nya organisationen
är genomförd. Tar man detta
i beaktande, tror jag att oron kommer
att stillas ute i landet.

När det gäller den konstitutionella
frågan vill jag säga, att jag i mycket
stora delar kan ansluta mig till de synpunkter,
som herr Håstad anförde. Det
är självklart att det i de avseenden det
här gäller är av stor betydelse att
kyrkomötet beredes tillfälle att säga
sin mening. Jag tänker särskilt på vakanssättningen,
som berör den kyrkliga
organisationen synnerligen intimt.
Om en tjänst inte blir ordinarie, kunna
nämligen många avstå från att söka
den, då de inte anse sig ha tillräcklig
visshet om hur det blir i framtiden, och
detta medför skadeverkningar för kyrkan
och den kyrkliga organisationen.
Utskottet har också med kraft tryckt på
att vakanssättningen skall vara mycket
kortvarig. Vi ha av ordföranden för
pastoratsindelningssakkunniga fått upplysning
om att man kan vänta deras
betänkande under år 1952, och därför
har utskottet tänkt sig, att det inte behöver
ta mer än något år ytterligare,
innan hela organisationen kan vara
klar. I uttrycket »något år» har utskottet
inlagt betydelsen två eller högst tre
år. Går det att hålla den tidtabellen,
tror jag att man kan känna sig någorlunda
lugn ute bland de präster och
lekmän, som nu hysa oro inför den förestående
omorganisationen.

Jag skulle vilja vädja till statsrådet
att han, när kyrkomötet sammankallas
i höst, ville låta det ta del av förslaget
till löne- och pensionsreglering för
prästerna samt avgiva sitt utlåtande
över detsamma. Jag tror, att kyrkomö -

tet med hänsyn till den ståndpunkt,
som det intog redan 1949, då det avgav
sitt yttrande, och med hänsyn till önskvärdheten
av att regleringen träder i
kraft snarast möjligt, inte har några invändningar
att göra. Men faktum är,
att kyrkomötet skulle känna sig mera
tillfredsställt, om det bereddes tillfälle
att än en gång se på förslaget.

Beträffande utformningen av de olika
paragraferna ha vi inte haft tillgång
till en fullständig lagtext. Det angives
visserligen hur man tänkt att paragraferna
borde utformas, men det hade
naturligtvis varit önskvärt med en färdig
lagtext. Jag tror dock för min del
att man kan åtnöja sig med det förslag
som föreligger, om det utformas enligt
de i propositionen förordade grunderna.

Vad gäller kyrkoherdarnas inplacering,
alltså 17 § i lagförslaget, vill jag
säga, att jag i allt väsentligt ansluter
mig till de synpunkter, som framförts
av utskottets ordförande. Jag tror att
det vore välbetänkt om andra kammaren
följde utskottet i detta hänseende.
Lönekommittén, som förberedde detta
ärende, diskuterade mycket ingående
de olika förslag som framlades. Den
hade också tillgång till de förslag som
nu föreligga i propositionen. Efter
moget övervägande kom hela kommittén
till den bestämda meningen, att
man borde gå på den linje, som sedan
förordades i kommitténs förslag. Det
är detta som också tagit sig uttryck i
utskottsmajoritetens förslag.

Om man biträdde reservationen
skulle visserligen de grunder, som utskottet
har tänkt sig, bli gällande för
Norrland. Men jag har svårt att föreställa
mig, varför just Norrland skall
ha det annorlunda än andra delar av
landet. Det vore lyckligare, synes det
mig, om man ginge på utskottets linje
hela vägen. Om man följer reservationen
kommer ett betydande antal kyrkoherdar
att nedflyttas med 2 till 4 lönegrader.
Det betyder självklart ganska
mycket.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

Löne- och pensionsreglering för präster m. m.

I frågan om ledighet för studier med
B-avdrag ansluter jag mig även till ordförandens
uttalande, nämligen att prästerna
böra likställas med läroverkslärare.
Dessa grupper ha ju i stort sett
mycket likartade förhållanden. Det är
ju så, att prästerna behöva utbildas och
fortbildas, de liksom lärarna. Jag kan
icke förstå att det är någon skillnad i
detta hänseende. Nog överensstämma
prästerna i detta fall betydligt mera
med läroverkslärarna än med andra
grupper av statstjänstemän. Jag tror
därför att det skulle vara välbetänkt
av kammaren att även på den punkten
bifalla utskottets förslag.

Sedan finns det i slutet av detta betänkande
ett särskilt yttrande av vissa
ledamöter av utskottet. Det gäller biskoparnas
lönegradsplacering. I principbeslutet
1949 förutsattes, att biskoparna
skulle lönegradsplaceras på samma sätt
som landshövdingarna, som då stodo i
Co 20, samt att ärkebiskopen skulle placeras
i Co 21. Nu bar ju i alla fall i
propositionen föreslagits en sänkning i
förhållande till landshövdingarna med
tre lönegrader. Efter det nya systemet
kommer alltså landshövding att ligga
tre lönegrader över biskop, och ärkebiskopen
kommer att ligga en lönegrad
under landshövding. Jag tycker att det
är närapå otrevligt — milt sagt — att
tänka sig att Sveriges rikes ärkebiskop
skall vara lägre löneplacerad än en
landshövding. Jag tror att det hade
varit bättre, att man fullföljt principbeslutet,
som fattades 1949, och låtit
dessa befattningshavare stå i de lönegrader
som man då gick in för. Den
ökade kostnad som det skulle ha med
sig är ju av ganska underordnad betydelse.
För dessa befattningshavare
med deras viktiga arbetsuppgifter hade
det förvisso varit mera uppmuntrande,
om de hade rönt samma erkänsla som
nu kommit t. ex. landshövdingarna till
del genom den nya löneregleringen
för dem.

Jag förstår ju liksom de andra, som
avgivit detta särskilda yttrande, att det

i nuvarande läge icke är någon utsikt
att vinna bifall till det yrkande jag
framfört i en motion och som går ut
på att man skulle ha biskoparna stående
kvar där de placerats i principbeslutet.
Men vi som stå antecknade för
det särskilda yttrandet ha alla uttalat
att vi hoppas, att i en rätt snar framtid
ånyo skall till omprövning upptagas
frågan om dessa befattningshavares lönegradsplacering.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr JOHNSSON i Stockholm: Herr
talman! När vi för några dagar sedan
behandlade frågan om fritt utträde ur
svenska kyrkan, innebar väl detta för
kyrkans vidkommande indirekt ett erkännande
av att kyrkan är någonting
annat än en statsfunktion. Hon är ett
religiöst samfund, som visserligen under
historiens gång har kommit att mycket
nära förbindas med det världsliga
samhället men som dock icke kan uppgiva
kravet på att betraktas som en
självständig storhet gentemot staten.
Den självklara följden av denna distinktion
borde ju bli att man, antingen på
en gång eller långsamt, försökte att giva
kyrkan tillbaka hennes självständighet,
när nu de förutsättningar icke längre
finnas, som under gångna århundraden
gjorde det naturligt, att stat och kyrka
voro så nära bundna samman.

Den proposition, som ligger till grund
för utskottets förslag i prästlönefrågan,
synes mig nog egentligen vara ett steg i
alldeles motsatt riktning. Den har kommit
att ytterligare markera den egentliga
statsmaktens bestämmanderätt i
frågor, som för kyrkans liv dock äro
mycket väsentliga. I denna proposition
liigges ju hela den ekonomiska apparaten
under Kungl. Maj:ts och riksdagens
domvärjo. Ändå är det ju sedan urminnes
tider på det sättet, att det är
socknen eller församlingen som sörjer
för sin kyrka och dess prästerskap. Det
fastslås i denna proposition i 2 § i präst -

100 Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Löne- och pensionsreglering för präster m. m.

lönekostnadslagen, att Konungen ensam
förordnar om pastoratsindelning och
om prästerlig tjänsteorganisation i pastorat.
Så har det visserligen nu varit
länge. Men ju mer staten och därmed
också Kungl. Maj:t sekulariseras, desto
större faror innebär en sådan anordning
för kyrkan.

Det har här nämnts, att en utredning
arbetar med en omstöpning av församlingsindelningen
i hela riket för att anpassa
den efter storkommunerna. Det
har också vittnats om att detta säkerligen
kommer att medföra en minskning
av de prästerliga tjänsterna. När
ärendet en gång blir färdigberett, blir
det riksdagen ensam som beslutar. Även
om kyrkans högsta organ, kyrkomötet,
får yttranderätt, kan det i varje fall icke
förhindra beslut, som kanske bli skadliga
för den kyrkliga verksamheten.
Man skulle ju rent av teoretiskt kunna
tänka sig, att majoriteten av riksdagen
komme att bestå av ur kyrkan utträdda
personer. Det skulle då bli dessa ur
kyrkan utträdda ledamöter som skulle
bestämma i kyrkans organisatoriska
livsfrågor. Detta är visserligen något
som vi i praktiken icke behöva räkna
med, i varje fall icke inom överskådlig
tid. Men jag har pekat på det för att
visa, hur vanskligt och för kyrkans
framtid ödesdigert varje beslut blir, som
gör statsmakterna till bestämmande organ
i kyrkliga ting. Jag vill därför, såsom
jag gjort förut vid flera tillfällen,
göra mig till talesman för den meningen,
att hela den kyrkliga organisationen
bör tagas under omprövning och att
riksdagen bör medverka till att kyrkan
får större frihet att bestämma även över
sin ekonomi. Jag tror att vägar härtill
kunna finnas, utan att kyrkans egenskap
av folkkyrka därmed behöver uppgivas.

Om jag sedan övergår till utskottets
utlåtande, känner jag på många ställen
en stor tacksamhet för de formuleringar
och motiveringar som utskottet funnit
och även för de gjorda ändringarna i

Kungl. Maj:ts förslag. Jag ansluter mig
gärna till herr Halléns erkännsamma
omdöme till statsrådet Quensel för att
han till denna riksdagssession lyckats
komma fram med denna proposition.
Men jag har dock på åtskilliga ställen
tyckt mig sakna den förståelsefulla välvilja,
som jag annars varit van att finna
i statsrådet Quensels kyrkoförslag. Denna
proposition kännetecknas på flera
håll av en underlig prutningsmentalitet,
som jag icke tycker bär statsrådet Quensels
vanliga signatur.

Jag kan peka på t. ex. flyttningsersättningen
för präster. Sådan skall, som här
förut nämnts, utgå endast vid tvångsförflyttning.
Extra ordinarie präster
skola över huvud taget icke ha rätt till
någon flyttningsersättning. Ändå är det
väl så, att dessa extra ordinarie präster,
som få flytta mycket ofta, på domkapitlets
förordnande och befallning, äro de
som ha det allra största behovet av sådan
flyttningshjälp. Jag pekar vidare på
arvodet vid tjänstedubblering och tjänstgöring
utanför det egna pastoratet. Det
skall utgå med 5 kronor per dag. På den
punkten har icke utskottet ansett sig
böra göra ändring, ehuru det påpekats
att det är en mycket ringa ersättning.
Jag tänker på hur det kan bli om denna
tjänstedubblering infaller t. ex. vid jultiden
eller andra stora högtider. Det
finns då ingen annan möjlighet för
prästen att sköta denna dubbla tjänst än
att leja en annan kraft för att utföra de
gudstjänster som skola äga rum. Han
får då betala denna extra hjälp, och den
femma han erhåller räcker icke till för
att hålla honom skadeslös för dessa utgifter.

I fråga om vissa förmåner får jag säga,
att propositionen pendlar mellan att
jämföra prästerna med kommunala
tjänstemän och med statliga tjänstemän.
Men den gör det på det sättet, att när de
kommunala tjänstemännen ha det sämre
än statstjänstemannen, skola prästerna
ha det som de kommunala, men när de
statsanställda i något avseende ha mind -

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23. 101

Löne- och pensionsreglering för präster m. m.

re förmåner än de kommunala, jämföras
prästerna med statstjänstemännen.
Så är det i fråga om sjukvård, flyttningskostnad
— när sådan skall utgå — och
tjänstledighet.

Mycket av detta har utskottet rättat
till. Jag kan i korthet i allt väsentligt
ansluta mig till utskottets förslag. De reservationer,
som avgivits till detta förslag,
kan jag för min del icke ansluta
mig till. Jag instämmer i fråga om dem
helt med vad ordföranden och herr
Rubbestad anfört. Därmed kan jag förbigå
vad jag tänkt yttra i den saken i
övrigt.

Jag hälsar med särskild tillfredsställelse
en punkt i förslaget. Det är att det
ställts i utsikt en prästerlig avgångsstat,
dit präster kunna efter objektiv
prövning överföras, när de ha visat sig
olämpliga i den prästerliga tjänsten.
Ingenting vållar väl det kyrkliga och
andliga livet mera skada än uppenbart
olämpliga prästers ord och handlingar.
Allmänheten förstår ofta icke att präster
kunna bli psykiskt sjuka liksom andra
människor. Kanske de i högre grad än
andra kunna vara disponerade för det
genom den starka själsliga press, varunder
de ofta leva. Och liksom andra
kunna de bära på latenta moraliska defekter,
som förr eller senare kunna träda
i dagen. De skola icke onödigt hårt dömas
för detta, men de skola avföras från
aktiv kyrkotjänst under barmhärtiga
former och utan att berövas sitt levebröd
och sin samhälleliga trygghet.

I fråga om biskopslönerna vill jag
gärna ansluta mig till det uttalande, som
gjorts av en del av ledamöterna. Jag har
haft tillfälle att se litet grand, hur biskoparna
ofta kunna ha det ekonomiskt.
Det är faktiskt så, att flertalet biskopar
måste ägna sig åt ett mycket flitigt författarskap
för att över huvud taget kunna
klara ekonomien. Jag kan göra en
jämförelse med t. ex. borgarrådslönerna
i Stockholm. Ett borgarråd har mellan
10 000 och 15 000 kronor mera i lön per
år än en biskop. Jag är övertygad om att

deras utgifter för tjänsten icke på något
sätt kunna jämföras med vad en biskop
har.

Jag ber alltså, herr talman, att med
dessa ord få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr RYLANDER (kort genmäle):
Herr talman! Man kan av herr Johnssons
i Stockholm anförande få det intrycket,
att enligt utskottets förslag en
extra ordinarie eller icke ordinarie
präst ej skulle få flyttningsersättning.
Jag vill förtydliga detta. Det framgår
tydligt av utskottets utlåtande, att så
icke är fallet.

Vidare sade herr Johnsson något om
att det kunde ifrågakomma, att en präst
finge leja extra arbetskraft därför att
tjänsten dubblerats. Det är alldeles uppenbart,
att tjänstedubblering icke kan
förekomma i ett sådant fall, då man
måste leja för att kunna utföra sitt eget
arbete.

Herr JOHNSSON i Stockholm (kort
genmäle): Det var icke utskottets förslag
som jag därvid talade om; det var
propositionen. Jag sade mycket tydligt,
att utskottet rättat till dessa inadvertenser.

Herr HOPPE: Herr talman! Det har
ju stått en rätt het debatt om den proposition,
som vi nu behandla. Ett och
annat i debatten har gjort att jag för min
personliga del måste börja mitt anförande
med att säga, att det enligt min
mening — och jag vet, herr talman, att
den delas av många i Sveriges folk och
Sveriges kyrka — finns stor anledning
för kyrkofolket i allmänhet och för Sveriges
prästerskap i synnerhet att i dag
känna mycken tacksamhet mot vår regering
och alldeles särskilt mot statsrådet
Quensel, som lagt fram denna proposition.
Den avser ju att skänka Sveriges
präster och Sveriges prästhem en anständig
bärgning och på samma gång
elt icke ringa mått av trygghet.

102 Nr 23.

Lördagen den 2G maj 1951 em.

Löne- och pensionsrcglering för präster m. m.

Propositionens framläggande på riksdagens
bord liksom dess antagande -—•
som jag hoppas — här i kväll av Sveriges
riksdag vittnar också för mig om
statsmakternas välvilliga inställning till
kyrkan. Jag är angelägen, herr talman,
att få säga detta, ty när man har kritiserat
propositionen och dess behandling
här i riksdagen, har nog ett och annat
ord fällts, som givit uttryck för misstänksamhet
mot statsmakterna. Personligen
tycker jag ju, att det just nu ligger
nära till hands att säga, att det finns
anledning att observera och glädjas över
denna statsmakternas välvilliga inställning
till Sveriges kyrka.

Vad som betyder mest för mig är, att
förslaget kommer att skänka nya möjligheter
för Sveriges kyrka att fritt och
otvunget, utan inblandning från statens
sida, fullgöra sin viktigaste uppgift, den
att tjäna vårt folk med evangelium.

Det har för mig varit angeläget, herr
talman, att först få göra dessa reflexioner.
De må tjäna som motivering för
mitt tack till statsrådet Quensel, mitt
uppriktiga och varma tack för vad han
nu gjort för Sveriges kyrka. Jag kan
gärna tillägga, att denna proposition
betraktar jag som ett led i en rad av
många goda gärningar till kyrkans gagn
och fromma från statsrådets sida.

Låt mig, herr talman, också i detta
sammanhang säga, att när jag studerat
utskottets betänkande, har jag också
känt ett starkt behov att såsom präst i
vår svenska kyrka betyga min tacksamhet
mot utskottet för det, jag vågar säga,
förnämliga sätt, på vilket det löst sin
uppgift.

Om jag alltså, herr talman, rent personligen
är tacksam — i stort sett i varje
fall — för propositionen och det beslut
som skall fattas samt däri ser en gåva
till Sveriges kyrka, vill jag icke dölja,
att denna proposition vållat rätt mycken
oro bland kyrkofolket och i prästerliga
kretsar. Jag ville här säga någonting
om den oro, vari den bottnar och
vad som vållat den. Även om jag själv
tycker att oron är överdriven och även

om många tycka att den är helt obefogad,
så har jag dock velat säga någonting
om detta och samtidigt drista mig
framföra några önskemål.

Man har känt oro för förslaget om
den allmänna vakanssättningen av ordinarie
prästtjänster. Jag vill erinra om
att föredragande statsrådet föreslagit
denna allmänna vakanssättning bland
annat därför, att på det sättet skulle
man i stor utsträckning kunna undvika
ett användande av bestämmelserna om
tvångsförflyttning med alla dess olägenheter.
Vidare finner jag, att föredragande
statsrådet förklarat, att vakanssättningen
skall vara av tillfällig natur och
att den icke skall göras ovillkorlig. Detta
senare betyder ju en vink till domkapitlen
att gå in till Kungl. Maj:t och
anhålla att en tjänst skall få omedelbart
tillsättas, om domkapitlet finner att denna
tjänst även för framtiden behövs.
När det är så, tycker jag att rätt mycket
av oron för vakanssättningen borde kunna
försvinna. Utskottets betänkande är
ock ägnat att skingra den nämnda oron.
Utskottet har nämligen mycket energiskt
hävdat, att en längre vakanssättning
av prästerliga tjänster skulle medföra
stora olägenheter för såväl församlingarna
som för de enskilda prästerna
liksom också i fråga om prästrekryteringen.
Vidare har utskottet understrukit
vikten av att Kungl. Maj:ts dispensrätt
begagnas i alla de fall då det föreliggande
behovet av bibehållandet av
tjänsten är klart och har vitsordats av
domkapitlet.

Vidare tar utskottet på en annan punkt
i viss mån avstånd från den kungl. propositionen,
och det är när utskottet menar,
att vakanssättningen skall motiveras
ej av religionsfrihetslagens tänkta
konsekvenser, utan endast av den planerade
nya pastoratsindelningen. En
ny pastoratsindelning är ju påkallad
framför allt av flykten från landsbygden
till tätorterna. Så bör knappast finnas
någon anledning till större oro inför
förslaget om vakanssättning.

Jag tror inte, herr talman, att jag tar

Lördagen den 2G maj 1951 em.

Nr 23.

103

Löne- och pensionsreglering för präster m. m.

fel om jag uttalar den förvissningen, att
den man, som vid Konungens rådsbord
företräder kyrkan och dess intressen,
kommer att vaka över att detta beslut
om en allmän vakanssättning inte för
med sig större skadeverkningar än som
äro absolut ofrånkomliga.

Jag kommer så för ett ögonblick till det
som man talat så mycket om här i kammaren
i kväll och som vållat den stora
oron, nämligen frågan om kyrkomötet
och dess engagemang i denna lagstiftning.
Det har sagts från flera håll, och
jag skall rekapitulera det här: 1948 års
kyrkomöte gjorde vissa uttalanden av
innebörd att kyrkomötet på detta område
skulle äga en konstitutionell medbeslutanderätt.
I föreliggande proposition
förklarar nu föredragande statsrådet,
att han inte kan dela den av kyrkomötet
hävdade meningen. Om jag läst
utskottsutlåtandet rätt har utskottet som
sådant nöjt sig med att konstatera att
problemet är mycket svårlöst.

'' Utskottet ansluter sig varken till
kyrkomötets uppfattning eller till den
uppfattning statsrådet kommit till. Jag
har grubblat över utskottsutlåtandet på
denna punkt och tycker mig ha funnit
att det i utskottets mycket försiktiga
formulering ligger en invit till statsrådet
att på nytt ta upp frågan om
kyrkomötets ställning och dess medbestämmanderätt
i detta fall. Det har
sagts, bl. a. av herr Lindberg, att det
rått oro i prästerliga sammanslutningar
o. s. v. Jag vet rätt mycket om detta
och har fått rätt många påstötningar
om det. Såvitt jag förstår, är det verkligen
rätt många bland vårt kyrkofolk
och särskilt bland prästerna som i anledning
av föreliggande proposition äro
oroliga för kyrkans framtida ställning
i vårt folks liv och kyrkans rätt att fritt
och obundet tjäna med evangelium.
Denna oro har bl. a. medfört, att många
präster förklarat att de gärna avstå från
en mycket välbehövlig löneökning bara
de slippa ifrån detta beslut, som de äro
rädda för kommer att skada kyrkan.
Låt vara alt jag inte delar deras upp -

fattning, jag känner dock respekt för
dessa som äro beredda säga »nej tack»
till en väsentlig löneförhöjning hellre
än att medverka till något, som kunde
innebära ett svek mot kyrkan och kyrkans
Herre.

Jag hade egentligen tänkt få rikta en
vädjan till statsrådet, att i överensstämmelse
med intentionerna i utskottets
skrivning ta upp frågan på nytt, om det
inte kan vara möjligt att här koppla in
kyrkomötet och låta det få medbestämmanderätt.
Efter det anförande statsrådet
höll för en stund sedan är det ej
lätt att komma med en sådan vädjan.
Statsrådet förklarade ju att för honom
kan det ej få vara en fråga om en mer
eller mindre välvillig inställning till
kyrkan utan om hur man skall tolka
Sveriges rikes lag. Under sådana förhållanden
anar jag, att det kanske inte
är mycket lönt med en sådan vädjan.
Jag är emellertid förvissad om att många
skulle bli befriade från sin oro, och
många lösas från den vånda, som plågar
dem i dessa dagar, om statsrådet
ville ompröva sin inställning. Jag vädjar
i varje fall till statsrådet — i överensstämmelse
med herr Halléns yttrande —-att i de punkter i de olika lagarna, där
det enligt statsrådets mening är möjligt,
låta det kyrkomöte som samlas till hösten
vara med och fatta beslut.

Jag skulle, herr talman, vilja sluta
mitt anförande med att säga, att jag ur
många synpunkter är tacksam för denna
dag. Jag är tacksam för att, såvitt jag
förstår, ingenting förekommit i vare sig
propositionen, utskottets utlåtande eller
riksdagsbehandlingen, som givit vid
handen att det skulle förefinnas någon
som helst önskan att beskära kyrkans
frihet när det gäller det viktigaste av
allt, det att få tjäna människorna med
evangelium, över huvud taget har jag,
herr talman, aldrig funnit, att man i
Sveriges riksdag velat syssla med kyrkans
interna angelägenheter, utan dem
har kyrkan fått sköta själv. Jag har också
känt stor tacksamhet för statsrådets
löfte om att snarast möjligt en utred -

104 Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.
Löne- och pensionsreglering för präster m. m.

ning skall sättas i gång om kyrkomötets
statsrättsliga ställning. Jag är vidare
glad över att det på flera punkter av
statsrådets anförande säges ifrån, att
under inga förhållanden kommer kyrkomötets
lagliga rätt att åsidosättas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till de olika förslag som föreligga
från utskottet.

Herr WIDÉN: Herr talman! Jag tillhörde
dem här i kammaren, som 1949
röstade emot regeringens förslag till det
principbeslut, som föregått det beslut
vi nu skola fatta i fråga om prästernas
avlöningsförmåner. Mitt ställningstagande
då berodde inte på någon motvilja
mot prästerna som sådana eller avoghet
mot att de skulle få en förbättrad löneställning
utan helt på min principiella
inställning. Jag ansåg nämligen, att det
prästlöneförslag som förelåg innebar att
stat och kyrka skulle knytas mera samman
än tidigare; det var det som ur
mina synpunkter var fel och som gjorde
att jag röstade emot.

Vid behandling av den proposition
som nu ligger på riksdagens bord ha vi
varit bundna av 1949 års principbeslut.
Det beslutet innebär inte bara en löneförbättring
för prästerna utan har en
väsentligt större räckvidd. Det är ett
kyrkopolitiskt ställningstagande. Tidigare
har ju här berörts den konstitutionella
sidan av förslaget och i vilken
mån kyrkomötet skall kopplas in eller
inte. Jag som lekman på detta område
har givetvis svårt att bedöma det hela,
men jag har dock haft en känsla av att
här under de sista årtiondena varit en
viss glidning om och i vad mån kyrkomötet
skall kopplas in på dessa frågor.
Jag vill därför med tillfredsställelse ta
fasta på det löfte statsrådet Quensel här
givit om en utredning angående kyrkomötets
ställning. Jag tror att den är
nödvändig, och ur min synpunkt skulle
jag gärna vilja se, att kyrkomötet kunde
få en starkare ställning än det tidigare

haft, så att det blir grunden för en
självständig folkkyrka.

En annan fråga av principiell natur
är den om förflyttningsskyldighet för
prästerna. Många ha menat att folkkyrkan
inte är en statskyrka utan en sockenkyrka
med socknen som det konstituerande
för kyrkan. Genom införandet
av detta förflyttningsinstitut har socknen
förlorat något av det väsentliga i
sina nuvarande rättigheter, nämligen att
själv välja den präst man vill ha. Visserligen
kan det väl sägas, att i praktiken
blir detta av övergångsnatur därför att
det har ett samband med den nya pastoratsindelningen.
Men man kan inte komma
ifrån att prästens ställning kommer
att bli en annan än tidigare. Detta måste
innebära en kyrkopolitisk förskjutning,
som jag tror att det är skäl att lägga
märke till. Folkkyrkan blir mer än tidigare
en statskyrka.

Förra veckan fattade vi ett beslut,
som vi alla hälsade med tillfredsställelse
och som innebar en större religionsfrihet,
större frihet för de enskilda i religiöst
avseende. Det innebar större frihet
även för våra frikyrkor. Och vi kunna
även säga, att vi vid det tillfället gav
vår statskyrka en annan ställning i och
med att vi klart sade ifrån, att kyrkan
är ett trossamfund; det skulle innebära
att den får en friare ställning gentemot
staten. Det beslut vi gå att fatta i dag
innebär, såvitt jag förstår, en rakt motsatt
utveckling, nämligen att kyrkan
knytes fastare till staten. Jag beklagar
att vi här med en veckas mellanrum fatta
beslut, som jag tycker strida mot
varandra och inte innebära en följdriktighet
som vore önskvärd. Det har
som tidigare sagts uppstått en viss oro
i kyrkliga kretsar över denna utveckling.
Jag förstår den oron, och jag är
bara förvånad över att den inte tidigare
kommit till uttryck. Så länge det fanns
allvar i den socialdemokratiska programpunkten
att kyrkan skall skiljas
från staten, fanns det ingen större fara
för vår folkkyrka, men när denna pro -

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23. 105

Löne- och pensionsreglering för präster m. ni.

grampunkt blivit tomma ord utan konkret
innehåll och man i stället söker
klavbinda kyrkan vid staten, har en
verklig fara uppstått, inte bara för kyrkan
utan framför allt för de kristna
värden som kyrkan vill representera.

Herr SENANDER: Herr talman! Jag
skulle i likhet med den föregående talaren
kunna framhålla, att då vi här motionerat
om avslag på Kungl. Maj :ts
proposition, detta självfallet skett inte
av fiendskap till prästerna som personer
eller till de religiösa över huvud
taget, utan att detta vårt ställningstagande
föranletts främst därav, att vi
alltjämt hålla på den gamla programpunkten
inom arbetarrörelsen om kyrkans
skiljande från staten. Vi kunna
inte vara med om något, som avser att
stärka sambandet mellan kyrka och
stat. Det krav om kyrkans skiljande
från staten, som sedan lång tid tillbaka
rests inom arbetarrörelsen och som
ännu finns kvar i det socialdemokratiska
programmet, har ju rests i religionsfrihetens
namn, och då här nu
föreligger ett förslag om avsevärda
löneförhöjningar och i övrigt sådana
organisatoriska anordningar, som kunna
vara ägnade att stärka sambandet
mellan stat och kyrka, ha vi redan av
den anledningen ansett att vi borde
motionera om avslag.

Därutöver vilja vi emellertid betona,
att det aktuella ekonomiska läget, sådant
statsmakterna bedöma det och ge
till känna genom upprepade mycket
restriktiva åtgärder, borde ha avhållit
från den enligt vår mening onödiga
kostnadsökning som det här är fråga
om. Det måste ju ovillkorligen verka
utmanande, att statsmakterna bevilja
löneförhöjningar på sammanlagt 9,5
miljoner kronor om året till en grupp
löntagare, vilka icke böra avlönas av
staten, samtidigt som anslag till högst
berättigade och angelägna sociala och
kulturella ändamål bli utsatta för en

kraftig nedskärning under hänvisning
till det beträngda ekonomiska läget.

Jag vill dessutom framhålla, att prästerna
ju i likhet med andra statstjänare
redan ha kommit i åtnjutande av en
löneförhöjning motsvarande i runt tal
19 procent på de löner som utgingo under
1950. Härtill kommer ju att riksdagen
för inte länge sedan vidtagit en
åtgärd, som innebar en ganska kraftig
förbättring i framför allt de högst avlönade
prästmännens löner genom att
den höjde maximigränsen för det rörliga
tilläggets utgående från 1 200 till
1 600 kronor. De högst betalda prästmännen
få därigenom en extra löneförbättring
med 128 kronor per månad
eller 1 536 kronor per år. Då prästerna
enligt vår mening redan nu ha en god
och i många fall riklig inkomst, saknas
det även ur denna synpunkt bärande
skäl för den föreslagna löneförhöjningen.

Jag tror också att det vore nödvändigt
för dem, som nu skola ta ställning
till denna fråga, att litet närmare ta reda
på vad en del präster syssla med. Det
skadar inte att erinra sig prästmännens
reaktionära inställning, ävensom hur
vissa präster söka befrämja rena vidskepelsen.
Jag har framför mig här ett
referat ur en stockholmstidning under
rubriken: »Prästaktion mot kvinnor

från predikstolen». Det är från tidningens
utsände medarbetare, och referatet
är kommet från Hjälmseryd i Småland.
Jag anser att det har sin betydelse att
jag här föredrar det väsentligaste i
detta referat. Det heter däri:

»Klagomål förekom på onsdagen allmänt
bland de konfererande prästmännen
på Hjälmseryds gamla prästgård i
Småland över att nu för tiden underverk
så sällan sker i vårt land. Om motsatsen
vore fallet, skulle kyrkorna inte
stå tomma längre. Flera medel att befrämja
underverken föreslogs, bl. a. diskuterade
man verkan av oljesmorning
enligt Jakob 5: 14—15, och de närvarande
rekommenderades att var och en

106 Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Löne- och pensionsreglering för präster m. m.

på sitt håll återuppta denna urkristna
behandlingsmetod. Dessutom planlades
en aktion för att avvärja hotet om blivande
prästinnor i Sveriges helgedomar.

Dagens föredragshållare var komminister
Sune Wiman, Eskilstuna, som åtnjuter
ryktet att vara en folktalare. Vi
präster törs inte säga till den sjuke:
’Ta din säng och gå!’ Patienten kan
ligga kvar, och prästen har gjort fiasko,
sade komministern. Han berättade om
underverken under den urkristna tiden,
om Filippi kraftgärningar, om Petrus
när han uppväckte en död: skedde sådant
i Stockholms kyrkor nu för tiden,
så skulle det nog komma folk, framhöll
hr Wiman. Där det finns nåd och kraft,
där sker under och tecken, men vi är
fulla av synd och svaghet, och det är
därför ingenting händer. Oljesmorning
skall enligt bibeln användas för att bota
sjuka, men oljan hjälper inte stort om
den som smörjer inte har nådegåvan.
Den saknas, därför att kyrkan är splittrad
och trasig inuti.

Helbrägdagörelsen hör samman med
Kristi kyrka. Den största bristen i den
praktisk-teologiska undervisningen i
Uppsala är att man inte får lära sig att
driva ut onda andar, sade herr Wiman.
Att vi är vigda till präster av en biskop
i Kristi kyrka borde garantera oss förmågan
att helbrägdagöra, men tyvärr
är det inte så.

Komminister Wiman drog en rad
exempel för att visa att den urkristna
kraften dock lever kvar, fastän den på
olika sätt motarbetas. På ett sjukhus
låg en mycket illa medfaren gumma. En
gång såg hon en syn: hon gick över en
grön äng mot en mur, där det fanns en
port, och vid porten satt Heliga jungfrun.
Men just som Jungfrun skulle
släppa in henne genom porten fick
gumman en sulfaspruta av sköterskan.
Det är sådant som i våra dagar kallas
humanitet! utropade komminister Wiman.

Teol. dr Gunnar Rosendal, kyrko -

herde i Osby, ansåg att var och en
borde skaffa sig en oljekanna, välsigna
den själv och smörja de sjuka som så
önskar. Någon undrade om detta inte
vore bakvänt: borde man inte börja
med att förbättra sig själv andligen?
Dr Rosendal svarade att man ju kunde
försöka med materien först, så kom
kanske anden efter, en åsikt som de
flesta närvarande syntes dela.»

Jag förstår att detta framkallar skratt
och löje hos de flesta, men jag betraktar
hela denna sak såsom mycket allvarlig.
Jag tycker att det står en unken
doft av medeltid kring dessa s. k. prästmötesförhandlingar
i Hjälmseryd.

Skola vi nu bevilja prästerna en löneförhöjning
på 9*4 miljoner om året för
att de skola utbreda vidskepelse av det
slag som jag här citerat samtidigt som
vi inte, såsom var fallet häromdagen,
ens kunde satsa ca tio miljoner för
att höja avlöningarna till våra värnpliktiga
utan sköto den frågan på framtiden?
Vi ha en massa angelägna behov
att tillfredsställa, men trots detta är man
tydligen i dag beredd att votera åt
prästerskapet en löneförhöjning på
sammanlagt 9*4 miljoner kronor om
året. Inte minst med hänsyn till vad jag
här föredragit från prästmötet i Hjälmseryd,
anser jag det vara befogat att
vidhålla avslagsyrkandet.

Jag ber att få hemställa om avslag på
utskottets hemställan.

Herr EDENMAN: Herr talman! Såväl
utskottet som de flesta som yttrat sig i
den konstitutionella frågan ha understrukit,
att begreppet kyrkolag är synnerligen
oklart, och jag tror att vi alla
kunna hålla med om det. Det är inte
alldeles säkert att begreppet kyrkolag
kommer att vara så särdeles mycket
klarare ens när den av statsrådet
Quensel bebådade utredningen om detta
begrepp är klar. Men vad man ändå
borde kunna konstatera nu är väl, att
den konstitutionella sedvanerätten otve -

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23. 107

Löne- och pensionsreglering för präster m. m.

ty digt pekar i den riktningen, att den
kyrkligt ekonomiska lagstiftningen icke
har behandlats som kyrkolag.

När herr Håstad i sitt anförande
gjorde gällande, att praxis talar i motsatt
riktning, kan jag inte förstå annat
än att han där har fel. Statsrådet
Quensel vederläde honom också på den
punkten med understrykande av att det
egentligen endast är under åren 1915—
1935 som man kan tala om att kyrkomötet
haft något inflytande på den ekonomiska
lagstiftningen. Herr Håstad
åberopade en lång råd auktoriteter, men
jag vill erinra om att professorerna
Herlitz, Reuterskiöld och Malmgren i
varje fall inte ha gått närmare in på
den kyrkligt ekonomiska lagstiftningens
konstitutionella natur. Jag vill erinra om
att professor Herlitz, som är medlem
av första kammaren, i sitt anförande
där var synnerligen försiktig, när det
gällde att påstå, att den kyrkligt ekonomiska
lagstiftningen skulle ha kyrkolags
natur.

Jag skall, herr talman, inte uppehålla
mig särdeles länge vid denna fråga, men
det är två ting, som jag gärna skulle
vilja få in i protokollet. 1910 års prästerliga
lönelagstiftning, som ju ändå
hade att taga ståndpunkt till prästlöneregleringslagen,
kyrkofondslagen och
den ecklesiastika boställsordningen, visar
klart, att dessa lagar icke hade kyrkolags
natur. Kanslirådet Brolin i ecklesiastikdepartementet
har om dessa
ting bedrivit åtskillig forskning. Han
har bland annat i riksarkivet funnit en
promemoria, upprättad av dåvarande
hovrättsrådet Ekman, medlem av dåvarande
sakkunniga, en promemoria för
föredragning inför statsministern. Det
framgår ovedersägligen av denna promemoria,
att regeringen synnerligen allvarligt
diskuterade de här sakerna, och
resultatet blev att endast boställsordningen
förutsattes ha viss civillags natur
och därför underställdes lagrådet,
men ingen av de övriga författningarna
fann Kungl. Maj:t vara kyrkolag. Att de

ändå behandlades av kyrkomötet berodde
ju på, som har framhållits av
flera talare, att det gällde de prästerliga
privilegierna. Jag skulle också vilja
innantill läsa en mening ur den promemoria,
jag här åberopat, nämligen att
kyrkomötet 1910 icke deltagit såsom
lagstiftande part utan blott jämlikt § 114
regeringsformen för att lämna bifall till
erforderlig förändring av prästerskapets
privilegier. »Den lagstiftning», heter
det, »som efter privilegieskyddets hävande
trätt i stället för äldre bestämmelser,
kan fördenskull icke sägas ha
av kyrkomötet antagits, även om dess
innehåll blivit av mötet godkänt såsom
en förutsättning för privilegiernas eftergivande.
»

Personligen vill jag tillägga följande.
Är det ändå inte ganska egendomligt,
att man 1951 över huvud taget i Sveriges
riksdag diskuterar frågan, om
prästerskapets löner ha privilegienatur?
Det gör på mig ett mycket egendomligt
intryck. Jag vill också tillägga, att det
är en ganska våldsam mytbildning på
detta område. Jag skall inte här ta upp
någon debatt om detta, men vem äger
egentligen den kyrkliga jorden? Hur är
det över huvud taget med äganderätten
på detta område? Är det kyrkofonden,
är det staten, är det kyrkan eller vem
är ägare? Jag vill inte åtaga mig att
svara på den saken, men det går inte
att utan vidare påstå att kyrkan äger
en massa ting här i landet. Vem äger
våra kyrkor som monument betraktade,
våra kyrkogårdar och vi kunna även
ta den kyrkliga jorden?

Herr Håstad säger att det enda religiösa
samfund, som icke får bestämma
över sina ekonomiska angelägenheter,
är den svenska statskyrkan. Ja, naturligtvis.
Det är ju också det enda samfund
som understödes av skattemedel.
Det är ju alldeles uppenbart, att om den
svenska lutherska kyrkan en gång såsom
skild från staten finansieras på
samma sätt som våra frikyrkosamfund,
så har i varje fall Sveriges riksdag inte

108 Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Löne- och pensionsreglcring för präster m. m.

längre någonting med den kyrkan att
skaffa. Det är ganska orimligt att samtidigt
som man fattar beslut om en lönereglering
för prästerskapet, samtidigt
som man överför prästerna till det statliga
lönereglementet med alla dess fördelar,
man då förfasar sig över att kyrkans
ekonomiska beslutanderätt blir
kringskuren.

När det gäller kyrkomötets yttranderätt
ha herr Hallén och herr Rubbestad
och nu senast herr Hoppe bland annat
uttalat önskemålet, att kyrkomötet i
varje fall måtte få yttra sig över prästlönepropositionen.
Jag vill inte uttala
någon mening om huruvida det skall
tjäna någonting till att yttra sig härom,
när man inte får samtycka till denna i
dess egenskap av kyrkolag. Det är ju
ett remissförfarande i efterhand, som
inte gärna kan tjäna någonting till.

Men det var inte det jag ville säga,
utan skall denna lagstiftning kunna
träda i kraft den 1 januari 1952, finns
det inga möjligheter att invänta kyrkomötets
yttrande. I ecklesiastikdepartementet
måste arbetet på författningarna
sättas i gång omedelbart. Man kan räkna
med att det kan vara färdigt någon
gång i oktober eller november. Prästerna
skola inbjudas att acceptera det
hela, författningarna skola ut och övergångsbestämmelser
skola utfärdas, allt
detta till den 1 januari. Ett uppskjutande
av detta rent tekniska arbete till
någon gång i oktober, när kyrkomötet
kan vara färdigt, är tekniskt fullständigt
omöjligt. Om man däremot vill
skjuta på ikraftträdandet till den 1 januari
1953 möter det inga hinder. På
den punkten har jag ingen mening.

I andra kammarens korridor har i
dag legat ett nummer av Vår Kyrka.
Där finns en ledande artikel, »Kungl.
Maj :t och kyrkomötet», som handlar om
den proposition som vi behandla i dag.
Man träffar där ständigt på formuleringar
— och jag har träffat på dem
många gånger, när jag följt prästdebatten
i den här frågan — formuleringar

ungefär av den här arten: Det skulle
vara en synnerligen egendomlig utveckling,
om kyrkomötets medinflytande på
den kyrkliga lagstiftningen skulle minskas
i dagens läge. En annan formulering,
nästan exakt densamma som herr
Johnsson i Stockholm använde, var
denna: »I stället skulle alltså Kungl.
Maj:ts och riksdagens inflytande över
kyrkan ökas. Man tycker att det är
egendomligt, då man i framtiden får
räkna med ett ökat antal medlemmar i
regering och riksdag som icke tillhörande
den kyrka, över vars angelägenheter
de skola tillförsäkras ett alldeles
dominerande inflytande.»

Jag vägrar att påstå, att prästernas
löner äro kyrkliga förhållanden. Jag
tror inte det finns någon av den nuvarande
uppsättningen här i kammaren
som vill göra gällande, att riksdagen
och staten skulle ingripa på det rent
kyrkliga området i vad gäller kulten eller
kyrkans liv som trossamfund. Det
är ju en helt annan sak. Men dyrortsgrupperingar,
kallortstillägg, studietilllägg
och sådant, saker som civildepartementet
kommer att få handlägga i
fortsättningen, har jag förfärligt svårt
att inse ha något med kyrklig lagstiftning
att skaffa.

Herr talman! Till sist ett par ord angående
de reservationer det här gäller.
Det har talats om korrektionerna. Om
jag bara ett ögonblick får uppehålla
mig vid den faktiska utgångspunkten,
så kommer prästernas löner att fastställas
på det sättet, att det blir ett
grundbelopp, därtill ett fyllnadsbelopp
för pastoratets folkmängd, det blir dessutom
ett fyllnadsbelopp för pastoratets
areal och slutligen ett fyllnadsbelopp
för s. k. särskilda förhållanden.

Nu har den kungl. propositionen och
även reservanterna föreslagit, att kyrkoherdar
icke skulle få tillgodoräkna sig
fyllnadsbelopp för den folkmängd, som
finns i annexförsamlingar, i kyrkobokföringsdistrikt
och i särskilda tjänstgöringsområden,
där biträdande präst,

Lördagen den 20 maj 1951 em.

Nr 23. 109

Löne- och pensionsreglering för präster m. m.

komminister eller kyrkoadjunkt tjänstgör.
Man säger då, att kyrkoherdarna
inte få ersättning för det andrahandsansvar
de ha över en annexförsamling
eller ett kyrkobokföringsdistrikt, men
till det kan man genmäla, att för det
första kyrkoherdarnas lönesättning är
en annan än komministrarnas och för
det andra att kyrkoherdarna få tillgodoräkna
sig arealtillägg för hela pastoratet.
Det är också viktigt att komma
ihåg, att man före 1910 över huvud taget
endast hade annexförsamlingar —
kyrkobokföringsdistrikten äro ett senare
påfund. Tag det exemplet, att det
finns två lika stora pastorat, och i det
ena pastoratet finns det sedan gammalt
en komminister i en annexförsamling.
I det pastoratet får kyrkoherden icke
tillgodoräkna sig folkmängdstalet i annexet.
I grannpastoratet med exakt lika
många själar finns en komminister som
har samma självständiga arbete, till gagnet
kyrkoherde, som det brukar heta,
över ett kyrkobokföringsdistrikt. Där
skulle kyrkoherden få tillgodoräkna sig
folkmängdstalet i kyrkobokföringsdistriktet.
Jag kan inte se att det är logiskt,
och utskottets ärade ordförande
erkände också, att det inte är det.

Den sista reservationen gäller en obetydlig
sak, det må så vara, nämligen ledigheten
för studier. Jag kan inte förstå,
att utskottet på allvar kan göra en
parallell på den punkten mellan läroverkslärarna
och kyrkoherdarna. Det
framhålles i reservationen och har
också framhållits i debatten, att man
för lärarna har medgivit den längre
tjänstledigheten framför allt i syfte att
möjliggöra ledighet under en hel termin.
Där tillkommer emellertid det viktiga
faktum, att för en lärare går vägen
från adjunkt till lektor och rektor över
licentiatexamen eller över disputation.
Det är alltså helt naturligt att en läroverksliirare
som vill avancera fortsätter
studierna för högre examina. Jag vill
också erinra om att när ecklesiastikministern
för en tid sedan besvarade en

interpellation i första kammaren, kunde
hon om jag inte missminner mig påvisa,
att icke mindre än 13 läroverkslektorer
under de senaste tio åren hade blivit
akademiska lärare, professorer eller
laboratorer. Nu kan det sägas, att det
också finns många präster som blivit
teologie professorer, och det är riktigt.
På den punkten vill jag inte dra ut
jämförelsen, men det väsentliga, herr
talman, är att läroverkslärarna för sitt
avancemang äro hänvisade till att
kunna fortsätta och forska vidare, och
det kan man inte göra gällande när det
gäller prästerna.

Herr Rubbestad får förlåta mig, om
jag avslutar detta anförande med att
säga, att jag är förvånad över att herr
Rubbestad tycker det är litet otrevligt
att tänka sig, att Sveriges ärkebiskop
skall vara lägre avlönad än en landshövding.
Jag skall bara erinra om herr
Rubbestads argumentering vid riksdagen
1936 i en diskussion med dåvarande
ecklesiastikminister Engberg, en
argumentering som jag finner alldeles
utmärkt och som var betydligt bättre
än den dåvarande statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet hade.
Herr Rubbestad sade nämligen följande:
»Den princip som 1859 års förordning
införde, nämligen att lönen
skulle vara densamma för landshövding
och biskop, tycker jag att man
numera, i viss grad åtminstone, bör
rucka på. Man behöver härvidlag endast
tänka på den ställning som en
biskop och en landshövding hade då
1859 års förordning infördes, och den
ställning de ha nu. Vi känna ju alla till
den oerhörda utveckling som sedan den
tiden ägt rum inom landsstaten, och vi
behöva bara jämföra denna utveckling
med förhållandena på det kyrkliga området.
Biskoparna ha sedan den tiden
fråntagits en hel del av de uppgifter,
som tidigare ålegat dem, medan landshövdingarnas
uppgifter åter i betydande
grad utökats.»

Herr Rubbestad talade om att det

Ilo Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Löne- och pensionsreglering för präster m. m.

var ett dåligt maskerat försök från den
socialdemokratiske ecklesiastikministern
att trissa upp biskoparnas löner
tillsammans med de övriga tjänstemännens.
En argumentering av detta slag
skulle jag själv ha försökt åstadkomma,
om jag inte hade funnit herr Rubbestads
utmärkta inlägg vid 1936 års riksdag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de båda reservationer som äro
avgivna, dels i samband med § 17 och
dels i samband med § 25.

Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Herr talman! När jag talar om biskoparnas
löner nu, hänvisar jag inte till
beslutet 1936 utan till det principbeslut
som fattades 1949, då riksdagen enhälligt
beslöt att biskoparna skulle placeras
i 20 och 21 lönegraderna. Jag vet
mycket väl, att jag hade en annan mening
1936, men jag är ingen sådan där
tennsoldat som står kvar vid en intagen
ståndpunkt, när jag inte får det
bifall som jag önskar. Jag finner mig i
ett beslut som riksdagen stannar för
och vill inte riva upp det i fortsättningen.
Jag finner mig i det beslut som
stadfästes genom principbeslutet 1949.

Jag vill dessutom ge en liten replik
till herr Senander. Det är fel som han
säger, att löneförbättringen rör sig om
9,5 miljoner kronor, det är bara 7,6
miljoner som förbättringen gäller.

Därutöver vill jag säga till herr Senander,
att han inte skall tro allt som
skrives i vissa tidningar i sensationellt
syfte, och slutligen vill jag säga, att
det kanske inte skulle skada herr Senander
om han finge litet smörjelse av
den där Wiman.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Eftersom
herr Edenman flera gånger direkt
adresserade sig till mig, skall jag be att
få göra ett par förtydliganden.

Herr Edenman ville liksom göra gällande,
att den praxis som tillämpades
mellan 1910 eller 1915 och mitten på

1930-talet bara var en liten episod och
att regeringen nu inte bara följer de
senaste årens praxis utan också anknyter
till en långt äldre praxis. Såvitt jag
förstår skulle åtskilliga av de frågor,
som nu äro inkopplade i dessa löneförfattningar,
före år 1910 ha hört till
privilegierna, och alltså kan man inte
tala om att man följer någon kontinuerlig
linje från förra århundradet. Jag
har för min del sorgfälligt undvikit att
ta ståndpunkt till frågan huruvida detta
komplex av lagar skall betraktas såsom
kyrkolagar eller såsom kvarvarande
privilegier. Jag har nöjt mig med, precis
som jag gjorde i utskottet, att vilja
påvisa svagheterna i den argumentering
som regeringen här har fört.

Eftersom dock Malmgren här åberopades,
vill jag säga, vilket inte torde
vara obekant för herr Edenman, att
dessa frågor för Malmgren evident äro
kyrkolagsfrågor —• jag skall inte trötta
med citat.

Jag förstår självfallet, och jag underströk
det också i mitt första anförande,
att många av dessa lönefrågor äro av
sådan natur, att de knappast kunna
föras till någotdera av dessa begrepp
eller av praktiska skäl föreläggas kyrkomötet.
Jag betonade och vidhåller fortfarande
att vad herr Edenman inte berörde
är för kyrkans liv och organisation
centrala frågor. Såsom en sådan
fråga har jag pekat på vakantsättningen
samt förflyttnings- och avsättningsskvldigheten.
Jag står fortfarande kvar vid
den åsikten, att det bör vara möjligt att
i framtiden finna en sådan formel, att
frågor av denna valör kunna gå till
kyrkomötet, medan man däremot kan
ta bort sådana smärre frågor, där av
formella skäl kyrkomötets medverkan
inte är påfordrad och där inga kyrkliga
värden stå på spel.

Det är alldeles uppenbart sedan vi
fått dissenterlagen och de som kvarstå
i kyrkan ha att betala en högre skatt,
att de människor som stå kvar som
medlemmar böra kunna göra anspråk

Lördagen den 26 mai 1951 em.

Nr 23. 111

Löne på

att i denna sin egenskap, inte i sin
egenskap av vanlig medborgare, kunna
utöva ett visst inflytande på kyrkans
angelägenheter. Teoretiskt kan man ju
tänka sig, att dessa medborgare inta en
ställning till kyrkliga frågor och en
annan till politiska frågor. Det organ
som representerar de skattebetalare
som komma att kvarstå i den svenska
kyrkan är ju kyrkomötet, där lekmännen
enligt 1949 års reform ha majoritet.

Herr SENANDER: Herr talman! Bara
ett par ord till herr Rubbestad. Herr
Rubbestad bestrider att prästerna få
9,5 miljoner i löneförbättring som jag
uppgivit. Men det står tydligt i propositionen
och utskottets utlåtande, att
kostnadsökningen för förslaget är 9,5
miljoner.

Vad sedan beträffar herr Ruhbestads
reKommendation till mig att söka undfå
smörjelsen, så vill jag returnera den till
herr Rubbestad. Jag tror att han som
gammal prästvän är mera lämplig att
tjäna som försöksobjekt än vad jag är.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! I
propositionen står det tydligt, att löneförbättringen
är 7,8 miljoner. Dessutom
tillkommer emellertid pensionsregleringen,
som innebär en kostnadsökning
av 1,9 miljoner.

Herr SENANDER: Herr talman! Herr
ltubbestads anförande bekräftar ju bara
riktigheten av vad jag sade, nämligen
att kostnadsökningen genom detta förslag
är 9,5 miljoner.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande punkten A), nämligen
dels på bifall till utskottets hemställan
i denna punkt dels ock på avslag
därå i enlighet med motionen 11:615;
och biföll kammaren utskottets berörda
hemställan.

På därå av herr talmannen framställd
proposition blev härefter utskot -

och pensionsreglering för präster m. m.

tets hemställan i punkten B) av kammaren
bifallen.

Beträffande punkten C) gav herr talmannen
först propositioner angående
utskottets uttalanden rörande 17 § i förslaget
till prästlönereglemente, nämligen
dels på godkännande av utskottets
ifrågavarande uttalanden dels ock på
godkännande av den av herr Eric Ericson
m. fl. avgivna, med 2) betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Lindberg begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
sammansatta stats- och första lagutskottets
uttalanden rörande 17 § i
förslaget till prästlönereglemente, röstar
Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den av herr Eric Ericson m. fl. därom
avgivna, med 2) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för nej-propositionen.
Herr Rubbestad begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
67 ja och 84 nej, varjämte 13 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså beträffande 17 §
i förslaget till prästlönereglemente godkänt
den av herr Eric Ericson in. fl. därom
avgivna, med 2) betecknade reservationen.

Härefter gav herr talmannen beträffande
utskottets uttalanden rörande 25 js

112

Nr 23

Lördagen den 2G maj 1951 em.

Bidrag till fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala.

i förslaget till prästlönereglemente propositioner
dels på godkännande av utskottets
uttalanden i denna del dels
ock på godkännande av den av herr
Eric Ericson in. fl avgivna, med 3) betecknade
reservationen; och fattade
kammaren beslut i enlighet med innehållet
i den senare propositionen.

På därå av herr talmannen givna propositioner
bifölls härefter utskottets
hemställan i punkten C) med den ändring,
som påkallades av kammarens föregående
beslut, ävensom vad utskottet
i punkterna D)—H) hemställt.

§ 3

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 1G7, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till skolöverstyrelsen m. in.
jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 168, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1951/52 til! universiteten
jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

§ 4.

Anslag till privatläroverk m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
1G9, i anledning av Kungl. Maj ds framställningar
om anslag för budgetåret
1951/52 till privatläroverk m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Bidrag till fackskolan för huslig ekonomi
i Uppsala.

Kungl. Maj d hade i propositionen nr
147 (punkten 2) föreslagit riksdagen
att dels godkänna av föredraganden förordade
grunder för statsbidrag till fackskolan
för huslig ekonomi i Uppsala,

att gälla från och med den 1 juli 1951,
dels ock till Bidrag till fackskolan för
huslig ekonomi i Uppsala för budgetåret
1951/52 anvisa ett förslagsanslag av
315 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Osvald m. fl. (I: 442)
och den andra inom andra kammaren
av herr Mosesson m. fl. (11:534), i
vilka hemställts, såvitt här vore i fråga,
att riksdagen måtte besluta, att fackskolan
beviljades 37 000 kronor i driftanslag
för budgetåret 1951/52.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 442
och II: 534, såvitt här vore i fråga,

a) godkänna av föredraganden i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden
för den 9 mars 1951 förordade
grunder för statsbidrag till fackskolan
för huslig ekonomi i Uppsala, att gälla
från och med den 1 juli 1951;

b) till Bidrag till fackskolan för huslig
ekonomi i Uppsala för budgetåret
1951/52 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 315 000 kronor.

Vid punkten hade fogats en reservation
av fröken Andersson, herrar Snndelin,
Malmborg i Skövde, Svensson i
Ljungskile, Bergstrand och fröken Elmén,
vilka ansett, att utskottet, i anledning
av motionerna I: 442 och II: 534,
bort med hänsyn till fackskolans svaga
ekonomiska ställning tillstyrka även ett
statsbidrag av 20 000 kronor till skolans
driftkostnader och att därför utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
motionerna I: 442 och II: 534, såvitt här
vore i fråga,

a) godkänna av utskottet förordade
grunder för statsbidrag till fackskolan
för huslig ekonomi i Uppsala, att gälla
från och med budgetåret 1951/52;

b) till Bidrag till fackskolan för hus -

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

113

Bidrag till fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala.

lig ekonomi i Uppsala för budgetåret
1951/52 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 335 000 kronor.

Utskottets hemställan i punkten föredrogs,
och anförde därvid:

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! På denna punkt ha de sakkunniga
föreslagit ett driftbidrag till
fackskolan i Uppsala, men den kungl.
propositionen upptar inte något sådant
bidrag. Enligt de sakkunnigas utredningar
skulle det behövas 40 000 kronor
för att få balans i skolans ekonomi!
Den har under senare år gått med underskott,
trots att en del av de bidrag,
som skolan hittills har fått, haft karaktären
av driftbidrag. Det är vidare att
märka, att den budget, som visar att
det skulle behövas ett driftbidrag på
40 000 kronor, är grundad på 1949 års
siffror. Det förefaller knappast möjligt
att få skolans ekonomi att balansera
under nuvarande förhållanden med det
prisläge som nu råder.

I den frågan, hur skolan skall kunna
klara sin ekonomi, har skolans rektor
upplyst om att man egentligen inte har
någonting annat att tillgripa än en höjning
av elevavgifterna. För närvarande
är elevavgiften 225 kronor per termin.
Om dessa 40 000 kronor skulle anskaffas
genom höjda elevavgifter, förutsätter
det en höjning med 40 procent,
d. v. s. terminsavgiften skulle höjas
från 225 till 315 kronor, och årsavgiften
skulle bli 630 kronor. Det är ju inte
precis den utveckling man liar eftersträvat
under senare år, när man har
försökt lägga till rätta för skolorna och
deras elever.

Man har under utskottsbehandlingen
fäst sig vid att anslagen ifrån Uppsala
stad och ifrån Uppsala läns landsting
äro små. Det kanske man kan säga, och
det är naturligtvis önskvärt att skolan
kunde skaffa bidrag till sin verksamhet
från båda dessa håll och eventuellt
även från andra håll. .lag tror emeller -

tid inte att det är hållbart att enbart
hänvisa skolan till möjligheten att
skaffa förhöjda bidrag ifrån staden
eller landstinget. Den summa som behövs
är säkerligen för stor för att man
skall kunna klara upp saken på det
sättet. Här föreligger också en motion
av herr Mosesson m. fl., som går ut på
att man skulle bevilja denna skola ett
driftbidrag på 37 000 kronor.

Jag har tillsammans med några kamrater
i utskottet vid denna punkt fogat
en reservation, som innebär att riksdagen
skulle bevilja denna skola 20 000
kronor, d. v. s. halva det driftbidrag,
som de sakkunniga ha begärt. Även om
riksdagen beviljar detta bidrag på
20 000 kronor, står skolan i alla fall
inför uppgiften att skaffa ökat anslag
ifrån staden och landstinget och utnyttja
andra eventuella möjligheter att
skaffa medel eller också höja elevavgifterna.
Jag tror som sagt att ett riksdagsbeslut,
som helt och hållet stryker
bort driftbidraget, kommer att visa sig
ohållbart.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den vid denna punkt
fogade reservationen.

Häruti instämde fröken Ager.

Herr förste vice talmannen övertog nu
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
Jag vill fästa uppmärksamheten på att
det statsbidrag som kommer att utgå till
denna fackskola är ganska betydande.
Samtidigt vill jag erinra om vad herr
Svensson i sitt anförande var inne på,
nämligen att bidragen från Uppsala stad
och från Uppsala läns landsting enligt
utskottets mening äro förhållandevis
obetydliga. Vi ha inom utskottet räknat
med att det i första hand är en angelägenhet
för dessa bägge instanser att
sträcka denna skola en hjälpande hand.

Med dessa ord, ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

8 — Andra kammaren* protokoll 1951. Nr 23.

114 Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Ny ungdomsanstalt för svårbehandlade.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Det går ju bra för oss här i
kammaren att bara tycka, att staden
och landstinget skola lämna skolan bidrag.
Men med det ansträngda läge i
ekonomiskt avseende, som säkerligen
både kommunen och landstinget ha att
räkna med, förefaller det inte troligt, att
skolan från något av dessa håll skall
kunna erhålla ett så högt bidrag, att
bristen kan täckas. Slutresultatet blirmed
all säkerhet att elevavgifterna måste
höjas.

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Jag vet inte varpå statsutskottet
grundar sin uppfattning när utskottet
nu gör gällande, att Uppsala stad och
Uppsala läns landsting inte skulle i tillräckligt
hög grad lämna bidrag till denna
undervisningsanstalt. Såvitt jag vet
är denna undervisningsanstalt en riksanstalt,
och därför tror jag knappast att
det föreligger anledning att såsom här
skedde göra några anspråk gällande
gentemot landstinget och Uppsala stad.

För övrigt ber jag endast, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen
på denna punkt.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets
i punkten 3 gjorda hemställan
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets berörda hemställan.

Punkterna i—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 5.

Anslag till ny ungdomsanstalt för
svårbehandlade in. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
170, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1951/52 till ny ungdomsanstalt för
svårbehandlade m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1.

Ny ungdomsanstalt för svårbehandlade.

I propositionen nr 122 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
den 9 mars
1951, punkten 1, föreslagit riksdagen
att till Ny ungdomsanstalt för svårbehandlade
för budgetåret 1951/52 anvisa
ett investeringsanslag av 500 000 kronor.

1 detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft ett antal motioner.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 401
och 11:546, 1:402 och 11:548 samt
I: 403 och II: 547

a) till Ny ungdomsanstalt för svårbehandlade
för budgetåret 1951/52 under
statens allmänna fastighetsfond anvisa
ett investeringsanslag av 300 000
kronor;

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört i fråga
om översyn av kostnaderna för den nya
ungdomsanstalten.

Vid punkten hade reservation avgivits 1)

av herrar Pålsson, Bengtson, Rubbestad,
Bergstrand, Birke och Johansson
i Mysinge, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna I: 401 och
II: 546, I: 402 och II: 548 samt I: 403
och II: 547

a) avslå Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag;

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om en ny, allsidig utredning av
frågan om en ny ungdomsanstalt för
svårbehandlade, vilken utredning —
förutom kostnadsfrågan — i sig borde
innefatta frågorna om effektiva säkerhetsanordningar
även vid övriga ungdomsfängelseanstalter
och platsen för
den nya anstaltens förläggning;

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

115

2) av herr Skoglund i Doverstorp,
utan angivet yrkande.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr JOHANSSON i Mysinge: Herr
talman! Man känner sig mer eller mindre
som en missdådare när man vågar ta
kammarens tid i anspråk vid denna sena
timme på dygnet, men å andra sidan
hårdnar samvetet mer och mer efter de
ständigt återkommande långa ekonomiska
debatterna, som ta dagar i anspråk,
under det att andra frågor, som ha rätt
stor räckvidd, ekonomiskt och i andra
hänseenden, knappast tillåtas få tid att
över huvud taget ventileras.

Jag kommer dock att göra vad som
kan göras för att å min sida förkorta
min redogörelse för de synpunkter jag
önskar framföra på den här frågan.

Det är inte lätt att ta ställning till denna
fråga, och det är naturligtvis svårt
att i dagens läge bedöma verkningarna
för framtiden av en reform som
denna. Jag vill dock säga att avdelningen
och utskottet mycket noga ha
penetrerat och ventilerat frågan. Emellertid
hade det säkerligen varit önskvärt
att denna proposition inte varit
förbunden med ett anslagsäskande, som
gör att propositionens behandling inte
utan vidare kan skjutas upp till hösten.
.Tåg tror att det var relativt stor enighet
inom avdelningen om önskvärdheten av
ett sådant uppskov, då frågan säkerligen
hade vunnit på att vi inte minst på
ort och ställe —- således i Östergötland
— på närmare håll kunnat studera förutsättningarna
för anstaltens förläggning,
befolkningens reaktion o. s. v.

Dock är jag skyldig avdelningen och
utskottet ett tack för att de ändå i avsevärd
grad på väsentliga punkter tillmötesgått
motionärernas önskningar.

Alla iiro vi vid på det klara med att
fångvården för närvarande genomgår en
mycket besvärlig kris. En av anledningarna
lill denna är väl just att reformer -

Ny ungdomsanstalt för svårbehandlade.

na kanske komma för fort, under det att
medlen, som ställas till förfogande för
att reformerna på bästa sätt skola kunna
föras ut i det praktiska livet, utebli
eller komma långt i efterhand.

Från början avsågo ju de öppna fångvårdsanstalterna
för ungdomsklientelet
endast sådana som tillhörde det s. k.
normalklientelet eller de uppfostringsbara,
men efter 1947 års reform och i
samband med åtalseftergiftens införande
och utvidgningen av den villkorliga
frigivningen sjönk av helt naturliga orsaker
kvaliteten på klientelet. Jag råkar
höra hemma i den bygd som år 1938
eller 1939 fick den första ungdomsanstalten
på detta område, nämligen Skenäs,
och jag känner relativt väl förhållandena
både på anstalten och i bygden
däromkring.

Jag kan vitsorda, att denna anstalt,
när den kom till, nog motsågs med en
viss oro av befolkningen. Jag kan emellertid
försäkra att det inte fanns någon
anledning till denna oro; anstalten växte
in i bygden och dess liv, och vi ha
haft och ha den allra bästa kontakt,
kommunalt och i andra hänseenden, med
anstaltens ledning och personal. Efter
1947 blevo emellertid förhållandena helt
annorlunda och mycket sämre. Genom
den klientelförskjutning, som jag nyss
har talat om, började svårigheterna med
rymningarna och allt vad detta förde
med sig i släptåg.

Jag har i min hand en inlaga från
fjärdingsmännen i min hemkommun;
jag hade åtagit mig att hos justitieministern
framföra vissa önskemål med anledning
av de nämnda förhållandena
och av den merbelastning som kommer
på dessa fjärdingsmäns lott i deras arbete.

Det framgår av inlagan, att i de små
kommuner som detta fjärdingsmannadistrikt
omfattar — en mycket liten del
av Vikbolandet och Bråbvgden, som ju
iiro värst utsatta för härjningarna — antstift
förhör med de intagna uppgår lill
omkring 50 per år. Antalet brott, be -

116

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Ny ungdomsanstalt för svårbehandlade.

gångna av de intagna, liar ökat år från
år. År 1946 förekom i det nämnda fjärdingsmannadistriktet
tillgrepp av två
cyklar, tillgrepp av klädespersedlar samt
inbrott och tillgrepp samt skadegörelse
i bostadsbyggnad. År 1947 var det ungefär
enahanda. År 1948 började svårigheterna
bli alltmer uppenbara. Då gjordes
inbrott i garage och tillgrepp av en
lastbil, tillgrepp av tio cyklar och tillgrepp
av fyra roddbåtar. Sedan har antalet
brott ökats i allt hastigare takt. Under
år 1949 gjordes inbrott i garage vid
två olika tillfällen och i samband därmed
tillgrepp av en bil vid vartdera tillfället,
källarinbrott och tillgrepp av
matvaror, tillgrepp av tolv cyklar, inbrott
i garage och tillgrepp av motorcykel,
tillgrepp av nio roddbåtar och, i
samband med tillgrepp av ytterligare en
roddbåt, förstöring av i denna båt befintliga
fiskredskap. Utöver dessa brott
ha en del roddbåtar tillgripits, om vilka
anmälan icke gjorts, enär ägarna till
desamma återfunnit dem, i regel vid
norra stranden av Bråviken. Av detta
framgår ju tydligt, hur förhållandena ha
förändrats till det sämre. Jag beklagar
detta.

I länsstyrelsens remiss i denna fråga
omtalas, att landsfiskalen har meddelat
att det förekommer att ynglingar som
rymt ha begått ett fyrtiotal brott innan
de återigen ha blivit fast. Det är helt
naturligt att det under dessa förhållanden
blir en mycket besvärande reaktion
ute i bygderna. Jag kan försäkra att vikbolänningarna
och Bråbvgdens invånare
i många fall bli vittberesta i vårt land
genom att de få hämta sina bilar — i
den mån dessa inte ha kvaddats -— på
alla möjliga platser från Stockholm i
norr till Skåne i söder. Till och med
landsfiskalen höll på att bli av med sin
bil en söndagsförmiddag, men han lyckades
rädda den i sista ögonblicket.
Dessa förhållanden ge också upphov
till både löje och förbittring, som man
kanske ur fångvårdens och andra synpunkter
har anledning att beklaga.

Nu skall den fria vårdens sektor ytterligare
utökas. De slutna anstalterna
i Ystad, med de interner som misskött
sig, och Uppsala, med dem som ha psykiska
och andra defekter, skola nu ersättas
av en väsentligen öppen anstalt,
som skall kallas Roxtuna. I princip finns
från min sida intet att erinra mot förslaget
i och för sig. Jag kan således för
min del acceptera den plan för ungdomsfängelseklientelets
tillvaratagande
och fostran, som föreligger. Framför allt
anser jag att den lilla gruppens princip
kan bidraga till lösningen av nuvarande
svårigheter. Men jag tror att det är en
överdrift att påstå att anstalternas beskaffenhet
och, såsom det ofta heter,
det förhållandet, att personalen inte
skulle vara tillräckligt utbildad, skulle
vara de enda orsakerna till det nuvarande
tillståndet. Därmed vill jag inte
på något sätt påstå att anstalterna i
Y''stad och Uppsala äro lämpade för sina
uppgifter, långt därifrån. Men jag lutar
nog i någon mån åt statskontorets åsikt,
att man kanske kan få gå tillbaka till
den gamla metoden att vårda de uppfostringsbara
fallen på öppna anstalter,
under det att de mer eller mindre psykiskt
defekta få vård på specialanstalter
såväl som övriga psykiskt lidande, som
icke ha begått brott.

Jag vill också för min del deklarera,
att god utbildning av personal givetvis
alltid är bra men att jag inte tror att
man bör överdriva betydelsen av denna
utbildning. Ett helt livs erfarenhet i ett
yrke är också en utbildning som man
inte skall undervärdera.

Man bör, menar jag, därför vara försiktig
med att skylla vissa misslyckanden
på personalen. Som lekman vågar
jag inte ha någon bestämd uppfattning
om huruvida ledningen av en anstalt av
den planerade typen lämpligen bör utövas
av en psykiater eller en fångvårdsman.
Rent instinktivt har jag en känsla
av större förtroende till fångvårdsmännen
i ledningen, men jag skall villigt
medge att jag kan acceptera vilken som

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

117

helst, som liar de personliga kvalifikationer
som fordras för att man skall kunna
få gott samarbete med befattningshavarna,
trivsel på anstalten och en god
fostran av klientelet. Detta, menar jag,
är det väsentliga. Om det sedan är en
psykiater eller en fångvårdsman har
mindre betydelse. Däremot är det naturligtvis
önskvärt att läkare finnes till
hands för de speciella uppgifter som äro
läkarens.

Jag vill också för min del livligt instämma
i utskottets avböjande av den
föreslagna inspektionen av anstalten
från medicinalstyrelsens sida. Jag tror
att vi få vara litet grand försiktiga med
överorganisation. Jag har i min hand
ett yttrande som är avgivet av Skenäsanstaltens
direktör Gunnar Thurén, vilket
har infordrats av strafflagsberedningen
och gäller ungdomsanstaltsutredningens
betänkande angående eu anstalt
för svårbehandlade. Jag vill förutskicka,
att om de randanmärkningar ur
detta yttrande, som jag här anför, äro
av negativ art, beror detta därpå, att
jag inte har någon anledning att anföra
några synpunkter i de delar där Kungl.
Maj:t, utskottet och reservanterna äro
överens; direktör Thuréns anmärkningar
gälla naturligtvis sådana punkter
där han som fångvårdsman har väsentliga
erfarenheter, som han inte har
kunnat underlåta att meddela. Direktör
Thurén påpekar i sitt yttrande, att det
vid Skenäs finnes inte mindre än nio
styrelser, nämnder och kollegier, som
ha att öva inflytande på anstaltens verksamhet,
nämligen fångvårdsstyrelsen,
ungdomsfängelsenämnden, anstaltsnämnden,
företagsnämnden, lärarkollegiet,
lokalavdelningen av Svenska fångvårdsmannaförbundet,
tjänstemännen
församlade till kvartalsmöten, elevernas
förtroenderåd samt behandlingskollegiet,
som ursprungligen var lika med permissionsnämnden.
Till allt detta skulle
enligt betänkandet från ungdemsanstaltsutredningen
komma ett ambulerande
behandlingsteam och eventuellt

Ny ungdomsanstalt för svårbehandlade.

ett lokalt ettervårdskollegium. Detta är
säkerligen bra saker alltsamman, och
inte vill jag åtaga mig att gallra, men
det är dock önskvärt att befattningshavarna
inte för mycket dras ifrån sitt
egentliga arbete. Sådant måste ju menligt
inverka på det arbete som de äro
tillsatta för att i första hand sköta.

Den nu planerade Roxtunaanstaltens
tillblivelse är ju ett experiment. Ingen
vet i dag hur bärkraftiga de bärande
principerna bli i praktiken. Men experimentet
måste nog, såsom jag ser saken,
genomföras även om det blir dyrt.

Jag är medveten om att fångvården
över lag är en dyr historia, men ändå
blir det förslag, som utredningen har
kommit till, minst sagt ekonomiskt
skrämmande: S 200 000 kronor eller

drygt tre gånger så mycket per vårdplats
som de dyraste platserna på våra
förnämsta sjukvårdsanstalter med full
utrustning.

Jag har ingen anledning att fördjupa
mig i detta spörsmål. En omprövning av
både byggnadsfrågan och frågan om
personalorganisationen äro ju statsrådet,
utskottet och reservanterna eniga
om. Men jag kan inte underlåta att framhålla
att jag får svårt att gå med på förslag
om kostnader som ligga väsentligt
över kostnaderna för de bästa anstalterna
för sjukvårds- och andra sociala
ändamål.

Man tycks inte heller ha beräknat
kostnaderna för de kolonier, som måste
bli ett komplement till denna reform.
Ystadsanstalten och Uppsalaanstalten ha
ju för närvarande tillsammans omkring
90 interner. Roxtunaanstalten kommer
icke alt kunna ta emot mer än omkring
65. Där blir det alltså 25 över. Antalet
interner i Skeniisanstalten, vilken nu
kan ta 90 interner, skall ju bringas ned
till 70. Sammanlagt blir det någonting
mellan 45 och 55 interner över.

Jag vill för min del betona, att jag
tror att kolonisystemet är ett lämpligt
system när det gäller de uppfostringsbara
fallen. Därom behöver det nog inte

118 Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Ny ungdomsanstalt för svårbehandlade.

råda några skilda meningar. Men vad
man inte kan undgå oro för det är att i
samma män måste ju också klientelet
på den öppna Skenäsanstalten, som ju
är byggd för uppfostringsbara fall, komma
att högst väsentligt försämras. Jag
ber att få erinra om att vi redan nu ha
kanske 30 å 40 procent sinnesdefekta,
psykiskt undermåliga klienter, som kanske
just äro huvudorsak till den oro
som råder ute i bygderna.

Även på denna punkt skall jag be att
få citera vad den erfarne fångvårdsmannen
säger: »Det bör dock understrykas,
att förslaget i ett väsentligt hänseende
kan komma att få ödesdigra konsekvenser
för Skenäsanstalten. Det måste
nämligen förutsättas, att de cirka 55 elever
som enligt betänkandet framdeles
skola överföras till den ''rörliga’ anstaltsorganisationen
måste utväljas bland de
minst svårskötta och därför komme att
tagas från Skenäs. Eftersom anstalten
under de senaste fem åren haft i medeltal
78 intagna per år, kommer åderlåtningen
att innebära en ur vårdsynpunkter
ytterligt oroande klientelförskjutning.
I verkligheten skulle det betyda,
att Skenäs finge behålla bottenskiktet
av sitt forna klientel och i övrigt komme
att tillföras elever, som nu tillhör
de behandlingssvåra Uppsala- och
Ystadsgrupperna. För en så radikal förändring
skulle erfordras ansenliga lokala
och personella förstärkningar inom
anstalten.»

Jag tror också att det är vissa svårigheter
att där komma till rätta med, såvida
inte speciella anordningar komma
att vidtagas på de anstalter som i
andra hänseenden komma att bli beroende
av denna reform.

Därmed är jag inne på säkerhetsanordningarna
och anstaltens förläggning.
I likhet med länsstyrelsen i Östergötlands
län anse reservanterna att ytterligare
eu anstalt i Östergötland blir en
för tung börda för landskapets redan
förut hårt prövade befolkning. Här har
sagts, att på vilken plats anstalten än

ligger kommer det att uppstå missnöje.
Det är så sant som det är sagt, men man
skall inte glömma att det inte här är
fråga om en ensam anstalt utan om eu
koncentration av anstalter inom ett
mycket snävt område, där vi kunna
räkna med bl. a. Lgvsta ungdomsvårdsskola,
Skenäs och Roxtuna i en snäv
sektor. Jag förstår nog mycket väl de
synpunkter som ha varit vägledande för
utredningen, nämligen den rationalisering
av transporter och dylikt, som blir
en följd av koncentrationen, men detta
får vägas mot det obehag och de besvärligheter
som befolkningen i alltför
hög grad kan bli utsatt för. Jag behöver
väl inte påpeka att det är många människor
i dessa anstalters närhet som
leva i mycket stor oro och alltid få vara
osäkra för sin egendom. Det är kända
saker, som kammarens ledamöter nästan
dagligen kunna läsa om i tidningarna.

Två på området så eminent sakkunniga
remissinstanser som länsstyrelsen
och Svenska fångvårdsmannaförbundet
anse därför, att säkerhetsanordningarna
från början böra utbyggas kraftigare.
För min del vill jag också just trycka
på säkerhetsfrågan.

Men ändå har Kungl. Maj:t beklagligtvis
i sitt ställningstagande närmat sig
socialstyrelsens ståndpunkt om en uppmjukning
av säkerhetsanordningarna.
Socialstyrelsen undgår allt obehag och
alla svårigheter som äro en följd av
ståndpunktstagandet till denna fråga,
men det gör sannerligen varken fångvårdens
personal eller länsstyrelsen. De
måste brottas med svårigheterna, under
det att den som sitter centralt här uppe
i Stockholm inte har något med dessa
att göra.

Jag menar således att länsstyrelsens
och Svenska fångvårdsmannaförbundets
råd, baserade på verklig sakkunskap,
borde ha beaktats mera. Jag ber också
få understryka, att det är med tvekan
som utskottet har anslutit sig till Kungl.
Maj:ts ståndpunkt, en sak som jag är

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23. 119

tacksam för ocli som jag hoppas herr
statsrådet skall beakta.

Att effektiva säkerhetsanordningar
skulle ha någon större menlig inverkan
psykologiskt och pedagogiskt har jag
svårt för att tro. Vad klientelet saknar
det är friheten, och den äro de under
alla omständigheter berövade.

För min del tillmäter jag större värde
åt andan och omvårdnaden inom anstalten
jämte ett förnuftigt använt permissionssystem
och även arbete utom
anstalten för de klienter som förtjäna
detta.

Att lita på de mer eller mindre sinnesdefekta
och kriminella individernas
karaktär är däremot äventyrligt. Det
finns många exempel därpå, och jag
skall inte i denna sena timme trötta med
några sådana. Men en sak torde behöva
utredas innan denna anstalt tar form,
och det är frågan om ersättning till dem
som bli oförskyllt lidande genom dessa
anstalter och de rymningar som där
förekomma. Jag vet mycket väl att redan
nu vissa ersättningar utgå, och jag
vet också att de i många fall varit tillräckliga.
Jag tänker då närmast på dem
som fått ersättning för en förstörd egendom,
som vederbörande inte varit i direkt
behov av för sitt dagliga arbete.
Värre ställer det sig när det gäller yrkesutövare
som berövas sin möjlighet till
utkomst. Jag vill erinra om den fiskare,
som i Östra Stenby för ett par år sedan
fick sin båt förstörd och i samband därmed
också alla sina nät sönderskurna.
Han kunde givetvis inte skaffa sig inkomst
på månader. Jag kan också nämna
en yrkeschaufför som fick sin bil
kvaddad och som givetvis inte på en
längre tid hade några möjligheter att
utöva sitt yrke. Jag kan försäkra att
sådana exempel mana fram en reaktion
från allmänhetens sida, som nog inte i
längden är lycklig för fångvården, om
man inte söker gå de förfördelade till
mötes för att eliminera dessa svårigheter.

För min del är jag, såsom jag har

Ny ungdomsanstalt för svårbehandlade.

sagt, tacksam mot avdelning och utskott
för att de gått motionärerna till mötes
i många väsentliga punkter. Jag beklagar
dock att denna fråga har måst behandlas
i riksdagens slutspurt. Det hade,
såsom jag sade tidigare, varit önskvärt
att vi på ort och ställe hade kunnat få
bilda oss en uppfattning om dessa saker.

Jag anser således, när nu i alla fall
allt väsentligt skall utredas — således
byggnadsfrågorna och frågan om personalorganisationen
— att man också
då skulle kunna hålla hela frågan öppen
och även undersöka och allsidigt utreda
anläggningsfrågan, taga upp säkerhetsfrågan
till bedömning och framför allt
verkningarna av reformen på de övriga
anstalterna på området. Detta är vad
vi reservanter önska.

Alla hylla vi väl den humana fångvårdens
princip, och alla önska vi att
så många som möjligt av de olyckliga
människor, som hamnat på brottets väg,
skola kunna återföras till goda samhällsmedborgare.
Det kommer dock aldrig
att lyckas att få den stora allmänhetens
stöd om staten sviker sin främsta uppgift:
att bevara rättssäkerheten och att
skydda de hederliga och arbetsamma
medborgare som dock skola bära upp
landets ekonomiska, sociala och kulturella
utveckling. Det är en avvägningsfråga,
det medger jag gärna, men jag
hoppas att den avvägningen sker så, att
i första hand allmänheten beredes all
den rättssäkerhet och allt det skydd som
är möjligt och att man sedan inom ramen
för andra åtgärder hjälper de
olyckliga människor som behöva hjälpas.
Jag tror inte att detta behöver svära
mot vartannat, .lag är annars rädd för
att det kan bli sådana reaktioner ute
bland allmänheten, som kanske inte i
längden bli lyckliga för reformerandet
av fångvården och den humana fångvården
som princip.

Med dessa ord. herr talman, her jag
att få yrka bifall till reservationen av
herr Pålsson in. fl.

120 Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Ny ungdomsanstalt för svårbehandlade.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Förra året godkände riksdagen ett av
mig framlagt principprogram för en
omläggning av hela landets fångvårdsväsen.
Anledningen till att så genomgripande
anordningar äro erforderliga
behöver jag väl inte länge uppehålla
mig vid. Det är för kammaren väl känt,
att fångvården befinner sig i ett nödläge.
Det program som riksdagen godkände
förra året är ett genomgripande
program som avser en fullständig omdaning
av vårt anstalts- och fängelseväsende.
Det är ungefär hundra år gammalt
och av många anledningar i behov
av en sådan genomgripande omdaning.

Men det stod klart för alla och underströks
också i detta principprogram,
att en så stor och ingripande reform
med nödvändighet måste kosta mycket
pengar och även i andra avseenden
vara svår att genomföra, att den inte
kunde genomföras på en gång utan
måste fördelas på ett ganska stort antal
år och tagas i etapper. Detta förutsatte
jag också i det program som vann riksdagens
godkännande. Där fastslogs också,
att den första etappen i detta program
skulle avse just behandlingen av
ungdomliga lagöverträdare. Vad det nu
här för oss gäller är alltså helt enkelt
det första stadiet av verkställigheten av
det beslut, som riksdagen i princip har
gått in för.

Att man i första hand vill inrikta sig
på det ungdomliga klientelet när det
gäller hela detta stora vårdområde, där
praktiskt taget allt är i behov av genomgripande
förändringar och förbättringar,
är inte någon tillfällighet. Det beror
på flera omständigheter — jag skall bara
framhålla de två viktigaste.

För det första visar statistiken över
brottsligheten en i och för sig mycket
sorglig utveckling, i det att tyngdpunkten
förskjutes ned mot allt yngre årsklasser.
Det har ju visserligen alltid
varit så, att äldre och medelålders människor
inte ha begått så mycket brott,

men tyngdpunkten har tidigare legat
låt oss säga i åldersgrupperna 25—30
år. Men under det senaste årtiondet har
åldersgränsen förskjutits nedåt, så att
en huvuddel av de grövre lagöverträdelserna
här i landet har begåtts just
av de åldersgrupper, som det här är
fråga om att ta hand om, nämligen
pojkar — det gäller ju här ett huvudsakligen
manligt klientel — i åldern
18—21 år. Det synes som om tendensen
skulle gå ytterligare nedåt.

Det andra skälet till att man vill ingripa
just mot de yngre lagöverträdarna
är helt enkelt det, att man när det gäller
dessa även i ganska svåra och besvärliga
fall i stort sett har mycket större
förhoppningar om att genom en intensiv
vård och behandling åtminstone
en stor del av dem skall kunna förbättras,
mycket större förhoppningar vill
jag säga än då det gäller gamla återfallsförbrytare.
Här bör man alltså kunna
nå ett bättre resultat.

Man kan naturligtvis helt principiellt
och allmänt fråga sig om man kan hoppas
att nå bättre resultat med nya metoder
av den art, som det här är fråga om.
Jag skall med några ord litet närmare
beröra dessa metoders beskaffenhet, och
då kanske det framgår varför vi ställa
våra förhoppningar till dem. Men jag
vill redan nu säga, att våra förhoppningar
inte bara äro baserade på allmänna
teoretiska spekulationer. Vi bygga
tvärtom på praktiska erfarenheter
både från Sverige — när det gäller något
yngre årsklasser men annars ungefär
samma klientel — och från flera
håll i utlandet. Allt sakkunnigt folk på
detta område här hemma och i utlandet
säger, att om man får sådana utomordentliga
resurser, så finns det hopp om
att dessa metoder skola ge bra mycket
bättre resultat än den gammaldags
fängelsebehandlingen.

Det är det s. k. ungdomsfängelset det
här gäller att i praktiken utforma på
bättre sätt än tidigare. Själva lagen är
inte ny, men vi ha hittills saknat de

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

121

erforderliga resurserna för att genomföra
den. Lagen bygger i huvudsak på
att man skall ta hand om ungdomliga
lagöverträdare under ganska lång tid
och därunder behandla dem så humant
man kan. Man skall alltså inte
bara spärra in dem i fängelser, som
man gjorde förr i tiden, utan också om
möjligt försöka lära dem ett yrke. De
flesta unga lagöverträdare äro nämligen
icke yrkesutbildade.

En av huvudprinciperna skall under
alla förhållanden vara att genom intensiv
träning vänja dem vid ordnat
arbete, och samtidigt därmed skall en
medicinsk-psvkologisk behandling sättas
in.

Dessa principer lågo till grund för
den ungdomsfängelselag, som tillkom
1935. När denna lag stiftades, hade
vi dock bara de gamla fängelserna att
tillgå, och man förstod snart att det inte
gick att tillämpa lagens bestämmelser
förrän en för ändamålet lämplig anstalt
fanns att tillgå. Det dröjde därför
tre år ytterligare innan lagen kom att
tillämpas, vilket alltså skedde 1938. Då
fingo vi åtminstone en del av den moderna
anstalten å Skenäs färdig. Riktigt
färdig var anstalten inte. Det är
den för övrigt inte ännu, men den är
ändå en bra och ändamålsenlig anstalt
för behandlingen av här ifrågavarande
klientel. Skenäs är också den enda anläggning
av detta slag, som hittills
har kommit till stånd. Den är helt öppen
och används därför för den bättre
delen av klientelet, alltså den, som man
vågar anförtro friheten — eller i varje
fall den relativa friheten — åt.

Vad gör man då med de mest svårbehandlade
fallen? Jo, dem har man
sedan lagens tillkomst placerat i de
gamla fängelserna, dessa snart hundraåriga
anstalter i Ystad och Uppsala.
I de gamla fängelserna där sättas Sveriges
mest missanpassande ungdomar
in! Ett flertal av riksdagens ledamöter
ha själva varit i tillfälle att studera
dessa gamla anstalter, och de som

Ny ungdomsanstalt för svårbehandlade.

gjort det instämma säkert med mig,
när jag säger, att man inte kan vänta
sig några nämnvärda resultat av en
sådan behandling. Det är närmast upprörande
att vi behandla unga människor
på det sättet, människor som ju
ändå skola ha en chans att en gång bli
hyggliga och laglydiga medborgare!
Det är nu meningen att den nya anstalten
Roxtuna — jag vill säga det för att
rätta till en missuppfattning av den
föregående ärade talaren — skall ersätta
dessa gamla fängelser i Ystad och
Uppsala. Roxtuna är avsedd just för
det allra mest svårbehandlade klientelet.
Anstalten å Skenäs skall behålla
det hyggligare klientel, som den nu har.

När Skenäs kom till, hade man, som
jag nyss nämnde, under de tre åren
sedan 1935 ännu inte gjort anstalten
fullständigt i ordning. Det var de tråkiga
erfarenheterna från denna halvmesyr
som gjorde att jag, när jag tillsatte
ungdomsanstaltsutredningen för att
få till stånd en anstalt för de svårbehandlade
fallen, gav utredningen i uppdrag
att försöka lägga fram ett fullständigt
förslag om hur den nya anstalten
i fullt utbyggt och färdigt skick
borde se ut och hur mycket den skulle
komma att kosta.

Jag vill inte neka till att jag, när
jag fick utredningens betänkande, blev
förskräckt över hur dyr anstalten skulle
komma att bli. Jag tycker dock fortfarande
att det i princip är riktigare att
från början veta vad man ger sig in på
än att — som skedde med anstalten å
Skenäs — börja med att färdigställa en
del och sedan bli tvungen att bygga till
den ena avdelningen efter den andra.

Emellertid har jag i propositionen
framhållit — vilket utskottet också sagt
i sitt utlåtande — att det på grund av
de höga kostnaderna för anstalten är
önskvärt att man undersöker möjligheterna
att förbilliga densamma. Det är
tänkbart att man på olika sätt skall
kunna nedbringa kostnaderna ganska
avsevärt. Vad som nu erfordras är

122

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Ny ungdomsanstalt för svårbehandlade.

emellertid, att vi ta ställning till
principerna och fatta ett beslut, som
detaljutredningen sedan kan bygga på.
Utredningen bör alltså ha klart för sig,
vad den har att utgå ifrån. Min begäran
är därför, att riksdagen här skall
godkänna ett principprogram. Sedan
gäller det att så mycket som möjligt med
den tillsatta utredningens hjälp tillvarata
de besparingsmöjligheter som
kunna finnas.

Efter dessa allmänna ord skall jag
be att i korta drag få redogöra för de
allmänna principerna i det förslag,
som jag ber riksdagen godkänna. Min
begäran har baserats på två förutsättningar.
Den ena är säkerhetssynpunkten
och den andra är tillgodoseendet
av vårdintresset.

Jag nämnde nyss att Roxtuna-anstalten
är avsedd för det mest svårbehandlade
klientelet bland de ungdomliga lagöverträdarna,
och det är därför nödvändigt
att det största beaktande skänkes
åt säkerhetssynpunkterna. Å andra sidan
måste man också ta hänsyn till
vårdintressena, eftersom det ju gäller
att i möjligaste mån omskapa dessa
ungdomar till laglydiga medborgare.
Hur den vård skall vara inriktad, som
skall tillgodose det syftet, är den andra
huvudsynpunkten. Naturligtvis kunna
dessa båda intressen i vissa fall skära
sig mot varandra, men i andra fall tror
jag att de löpa parallellt. Och där de
skära sig mot varandra, har det varit
ungdomsanstaltsutredningens besvärliga
uppgift att försöka åstadkomma en avvägning.

När jag har studerat utredningens betänkande,
har jag fått ett mycket starkt
intryck av att man i den mycket omsorgsfulla
och i detalj väl belagda utredning
som gjorts på ett ganska övertygande
sätt har lyckats åstadkomma en
avvägning mellan de principiella frågorna,
och det är ju bara de som just
nu äro aktuella. Jag är inte ensam om
denna uppfattning. Tvärtom ha praktiskt
taget alla de remissinstanser, som

besitta någon sakkunskap i vårdfrågor,
tillstyrkt de bärande principerna i utredningens
förslag. Det har visserligen
också framförts anmärkningar mot förslaget,
t. ex. från statskontoret, som har
att bevaka kostnadssynpunkterna, och
från länsstyrelsen i Östergötlands län.
som har att beakta de lokala intressena
o. s. v., men jag vill understryka att de
myndigheter här i landet, som besitta
någon sakkunskap när det gäller vård
och behandling av missanpassade människor,
praktiskt taget enhälligt ha tillstyrkt
utredningens grundprinciper.

Utredningen lämnar en mycket intressant
och utförlig redogörelse för hur
det klientel är beskaffat, som skall tagas
om hand på Roxtuna. Det är emellertid
omöjligt att i denna sena timma
ens tillnärmelsevis gå närmare in på
vad utredningen innehåller. Måhända
kan jag dock med bara några små uppgifter
ur densamma ge ett intryck av
vad det är för unga människor det här
gäller.

De sakkunniga i utredningen ha studerat
alla dem, som för närvarande äro
intagna på ungdomsfängelserna, vilket
praktiskt taget är samma klientel som i
framtiden kommer att befolka Roxtuna.
De ha gjort en noggrann undersökning
av alla dessa pojkars liv och föregående,
och det har därvid visat sig, att inte
mer än ungefär en tiondel av klientelet
har — som utredningen säger — levat
under villkor, som uppfylla elementära
krav på omvårdnad av barn. Alla
de övriga, alltså 90 procent av pojkarna,
ha haft en rent förskräcklig barndom
av den typ, där barnen släpas från
det ena dåliga fosterhemmet till det
andra, eller den, där den alkoholiserade
fadern slagit och terroriserat dem
och modern o. s. v. Endast en tiondel
av pojkarna ha som sagt haft en barndom
under elementärt hyggliga villkor.
Man kan nästan inte förvåna sig över att
det då gått dem så illa.

Men dessa förskräckliga siffror äro
ändå på sätt och vis uppmuntrande.

Lördagen den 2G maj 1951 em.

Nr 23.

123

tv när man ser hur mycket barndomsmiljön
tycks ha betytt för dessa pojkar,
kan man enligt min uppfattning
hysa förhoppning om att en hygglig
miljö, god omvårdnad, medicinsk-psykologisk
behandling samt arbetsträning
och ett sunt liv över huvud taget skall
kunna föra dem över på bättre vägar.

När det sedan gäller att närmare genomföra
sitt program har utredningen
först och främst tagit fasta på vad man
kallar »den lilla gruppens princip».
Inte heller detta är någon fri teoretisk
uppfinning, utan det är en vårdprincip
som är prövad både här i Sverige och
på olika håll utomlands. Tillvägagångssättet
är det, att när man tar hand om
ett svårbeliandlat klientel, så skall man
inte göra som så ofta har skett och som
så ofta sker — t. ex på Skenäs, där man
har för stora byggnadskomplex — nämligen
att man klumpar tillsammans pojkarna
i ganska stora församlingar. Då
uppstår det ligabildningar, och påverkan
sker av de sämre på de bättre. Vidare
ta lätt gangstertyperna ledningen,
och vårdpersonalen får svårt att påverka
massan o. s. v. Det är därför
tänkt att man på Roxtuna skall dela
upp klientelet i små grupper om högst
nio pojkar i varje och för deras räkning
uppföra små bostadshus, paviljonger,
i stället för de stora längorna.

I var och en av dessa paviljonger
skall det sedan finnas en vårdare, som
inte skall bytas. Gruppen skall i stället
liksom bli till ett med sin vårdare och
på det sättet få en ersättning för det
hem, som de i de flesta fall aldrig ha
haft. Vårdarna och den övriga personal,
som kommer i kontakt med och påverkar
pojkarna, få tack vare denna
organisation i små grupper helt andra
möjligheter att utöva ett gott inflytande,
än om de under i övrigt oförändrade
villkor få arbeta med pojkar, som ha
fösts ihop i stora skockar.

Med denna utgångspunkt har utredningen
föreslagit uppförande av sex
paviljonger, alla utförda på sådant sätt

Ny ungdomsanstalt för svårbehandlade.

att de tillgodose mycket långt drivna
säkerhetskrav. Så skola t. ex byggnaderna
uppföras i sådant material och
med fönster och dörrar så konstruerade,
att husen ha en mycket hög grad
av rymningssäkerhet och över huvud
taget erbjuda synnerligen betryggande
möjligheter för att man skall kunna
hålla pojkarna där de skola vara.

Vidare är det tänkt, att av dessa sex
paviljonger skola två vara isoleringspaviljonger
för de allra värsta fallen.
Utom den säkerhet som ligger i byggnadernas
konstruktion skulle var och en
av dessa isoleringspaviljonger vara försedd
med ett högt omslutningsstängsel.
De pojkar som intogos i dessa paviljonger
skulle i stort sett tillbringa
sin tid där och arbeta där. De däremot,
som man kunde anförtro litet större frihet,
skulle få arbeta på de gemensamma
verkstäder, som också skulle finnas
inom området, men de skulle tillbringa
nätterna och fritiden —• när inte
annat ifrågasattes — i dessa små hempaviljonger.

Denna organisation överensstämmer
med erfarenheterna från andra liknande
vårdområden, där fara för rymning
föreligger. Oftast sker nämligen en
rymning under de intagnas fritid eller
på nätterna, medan det däremot är
lättare att hålla dem kvar när de äro i
arbete.

Utom dessa sammanlagt sex små paviljonger
skall det enligt förslaget på
Roxtuna finnas en öppen stuga för sådana
interner, som kunna bedömas vara
mogna för snar utskrivning och som
genom att bo där skulle kunna vänjas
vid ganska fria förhållanden.

Utredningen har enligt min mening
redovisat starka skäl för att dessa små
byggnader skola förläggas ett stycke
ifrån varandra. Nu tycks utskottet emellertid
vara av den meningen, att man i
stället skall bygga ihop dem till något
slags radhus eller stjärnhus, och det är
kanske lämpligt att eu kommande utredning
får undersöka även den saken.

124

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Ny ungdomsanstalt för svårbehandlade.

Det vill jag inte motsätta mig. Jag vill
dock betona, att man inte vinner så särskilt
mycket med ett dylikt byggnadssätt.
Det blir litet besparingar vid t. ex.
anläggandet av vägar och dragningen
av ledningar, men man vinner ingenting
i personalhänseende, om man vill
bibehålla den lilla gruppens princip,
och det vill ju utskottet.

Dessutom vill jag framhålla att metoden
att bygga ihop husen är beaktad,
och utredningen har till och med utarbetat
och kostnadsberäknat två sådana
förslag, men man övergav tanken
igen, därför att den försämring av vårdformerna
som detta skulle innebära
var avsevärt mycket större än den relativt
lilla ekonomiska besparingen.

I detta sammanhang kan jag inte underlåta
att åter erinra om hur det gick
till när man anlade Skenas. Den anstalten
byggdes i etapper, och när det blev
aktuellt att bygga den sista paviljongen,
förelåg det förslag om att förlägga den
på något avstånd från de övriga, för
att man bättre skulle kunna differentiera
klientelet. Så skedde dock inte.
Man beslöt i stället — och åberopade
förmodligen därvid samma kostnadsskäl
som här ha framhållits — att bygga
ihop denna sista paviljong med den
övriga anstalten. Följden blev, att man
nu inte kan använda denna sist tillkomna
paviljong som en specialavdelning,
skild från de övriga. Detta byggnadssätt
har alltså på Skenäs omöjliggjort
ett rätt utnyttjande av anstalten,
och jag tror därför att man i det fallet
har låtit snålheten bedra visheten.

Utom förläggningen i små paviljonger
med fasta vårdare baseras förslaget om
den lilla gruppens princip också på att
de intagna skola bli föremål för medicinsk-psykologisk
behandling. Av den
undersökning av klientelet, som jag
tidigare nämnde om, framgår ju också
klart och tydligt alt dessa pojkar äro
svårt psykiskt skadade. Det är enligt
min mening höjt över allt tvivel, att om
man vill komma till rätta med den

saken, så måste man ge mycket stort
utrymme åt psykiatri och psykologi.
Jag har därför utgått ifrån att chefen
för Roxtuna bör vara psvkiatriker och
specialist på ungdomsvård. Dessutom
är det föreslaget såväl i propositionen
som i utredningen att den nya anstalten
skall ställas under tillsyn av medicinalstyrelsens
inspektör för barnaoch
ungdomsvården.

Detta har inte utskottet velat vara
med om, under motiveringen att fångvårdsstyrelsen
— som ju dessa anstalter
sortera under — inom sig har tillgång
till psykiatrisk expertis. Detta är
visserligen riktigt, men jag har ändå
svårt att förstå utskottets avvisande
hållning på denna punkt och talet om
en överorganisation. Det är ju gott och
väl att fångvårdsstyrelsen har en allmänpsykiatrisk
expert, men här gäller
det något annat, nämligen att ha tillgång
till en person, som är psykiatrisk
expert på barna- och ungdomsvård. En
sådan specialist följer ju med hela utvecklingen
på detta och närliggande
områden.

Om vi jämföra Roxtuna med andra
anstalter av liknande slag i vårt land,
så finna vi, att t. ex. barnhem för
psykiatriska barn och en sådan ungdomsvårdsskola
som Lövsta — som har
praktiskt taget samma klientel som
Roxtuna kommer att få, endast några
år yngre — äro underställda medicinalstyrelsens
inspektör för barna- och ungdomsvården.
Varför skall man då behöva
avvara hans rådgivning på Roxtuna,
som får samma klientel, bara ännu
mera svårbehandlat och ännu mera
psykiskt belastat?

Sedan skall jag bara tillägga att Roxtuna,
som jag redan förut har antytt,
inte bara är avsedd att bli en säkerhetsoch
en medicinsk-psvkologisk behandlingsanstalt,
utan den skall också bli
yrkesskola. Där måste alltså finnas
verkstäder, där pojkarna kunna få lära
sig ett yrke och där de framför allt få
en metodisk tillvänjning till arbete.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

125

Därför har jag för min del förordat utbildning
i fyra olika yrken, nämligen
metallarbete, bil- och motorreparationer,
bygnadsarbete och arbete i handelsträdgård.
Dessa yrkesgrenar iiro
icke slumpvis valda utan baserade på
den undersökning av klientelets anlag
och yrkesönskemål, som jag för en
stund sedan berörde.

Utredningen har dessutom föreslagit
ytterligare en yrkesgren, nämligen maskintvätteri.
Det förslaget har jag strukit,
av hänsyn till kostnaderna. Jag antar,
att utskottet vill ha ytterligare utredningar
om vilka verkstäder som
skola finnas på Roxtuna, och jag har
naturligtvis ingenting att erinra däremot.

Detta var det huvudsakliga beträffande
principerna för Roxtunaanstaiten.
Vid denna sena timme skall jag
inte uppehålla mig längre vid den frågan
utan bara nämna några ord om anstaltens
förläggning, eftersom den saken
har spelat en så stor roll i den allmänna
diskussionen.

När man skall bestämma var denna
anstalt skall ligga, måste man först och
främst se till att den plats man väljer
är lämplig för ändamålet ur så att säga
allmänna synpunkter, t. ex. när det gäller
vatten o. d. Sedan är det emellertid
två särskilda krav som skola beaktas i
fallet Roxtuna. Skenäsanstalten är, som
jag nämnt, den enda moderna anstalt vi
ha för ungdomsfängelseklientel. Den
skall självfallet bibehållas för framtiden,
och den ligger där den ligger på
Vikbolandet i Östergötland.

Den andra synpunkten som jag vill
framföra i detta sammanhang är att
riksdagen har med all rätt vid olika
tillfällen understrukit kravet på att de
nu mycket dyrbara och besvärliga och
personalödande transporterna mellan
de olika fånganstalterna bli i möjligaste
mån reducerade. Om man nu tar fasta
på dessa ting, transporterna av de intagna
och Skenäs, så kommer man
fram till den slutsatsen, att den nya

Ny ungdomsanstalt för svårbehandlade.

anstalten bör ligga så nära Skenäs, att
sådana här transporter kunna försiggå
med bil och på ganska kort tid, helst
mindre än ett par timmar och högst ett
par timmar. Det är för resten inte bara
de intagna som kunna behöva flyttas.
Jag kanske för att man skall förstå det
inom parentes får nämna varför de behöva
flyttas. Det kan ske av olika skäl.
Man kan ha en pojke på Skenäs, som
man ville ha i öppen vård. Han misssköter
sig, rymmer eller visar indisciplinärt
uppträdande, och man vill därför
överföra honom till sluten vård.
Eller en pojke på Roxtuna har visat
sig mera skötsam än man från början
tänkte sig. Man vill då ge honom större
frihet och flytta honom till Skenäs.
Utom dessa transporter av intagna är
det dessutom angeläget att få goda förbindelser
för personalen.

Jag nämnde att det var min mening,
att den nya anstalten borde ha en psykiatrisk
expert på ungdomsvård till
chef. En sådan kapacitet bör naturligtvis
utnyttjas också för Skenäs-klientelet.
När det händer något där eller det
behövs psykiatrisk hjälp där, vilket
naturligtvis inte är så sällan, skall han
fort kunna komma dit. Även andra specialister
inom ungdomsfängelsevården
böra kunna utnyttjas för hela klientelet
och inte bara för en av anstalterna.

Av dessa skäl är man alltså vid valet
av lämpliga platser tvungen att begränsa
sig till sådana som ligga på tämligen
litet avstånd från Skenäs. Med dessa
utgångspunkter har utredningen granskat
olika egendomar, både statliga och
icke statliga, och har funnit, utan tvekan
tror jag, att denna Tuna egendom
utanför Linköping är den mest ändamålsenliga.
Jag vet ju väl, att man från
östgötahåll rest invändningar mot förläggningsplatsen,
men jag måste säga,
att dessa invändningar äro nog av den
beskaffenheten, att de komma att framföras
från vilken ort man än förlägger
anstalten till. Väljer man en annan
plats, kommer man säkerligen att från

126

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Ny ungdomsanstalt för svårbehandlade.

ortsbefolkningen där få höra precis
samma invändningar. När man nu
framför dem från östgötahåll och närmast
linköpingshåll menar jag, att de
inte få tillmätas någon avgörande betydelse,
utan man måste lägga den nya
anstalten på den plats som är lämpligast.
Jag kanske också får nämna, att
från Östergötland och Linköping har
inte bara kommit opposition, utan det
har också därifrån kommit ett helhjärtat
instämmande i att man borde både
ta på sig de olägenheter som kunna
vara förbundna med en sådan här anstalts
förläggning och även tillgodogöra
sig de fördelar, som ju ändå för en
kommun kunna vara förknippade med
att få en tjänstemannakår förlagd till
platsen.

Till slut vill jag bara säga några ord
i anledning av det yrkande om avslag
på hela förslaget som här framförts.
Om jag har förstått dem rätt, som vilja
att propositionen skall avslås, så ha de
i princip egentligen inte underkänt behovet
av en sådan här anstalt för de
svårbehandlade ungdomarna; och inte
har jag heller kunnat förstå, att man
har rest några invändningar eller anfört
något alternativ till de principer som
utskottsmajoriteten liar godtagit. Men
man har bl. a. sagt, att man borde
kunna använda pengarna för annat. Det
har sålunda i en motion framhållits,
att det finns en mängd andra brister
inom fångvården, och man skulle kunna
använda de pengar man kan få t. ex.
till andra anstalter eller inom den
öppna vården, .lag är ju livligt medveten
om att det finns sådana brister,
och det skulle vara mig mycket kärt,
om de kunde avhjälpas. Men i det ekonomiska
läge som nu råder måste man
ju begränsa sig. Det är omöjligt att på
en gång rusta upp överallt. Och om
man då har en begränsad summa till
sitt förfogande, är det min alldeles bestämda
mening att den bör sättas in på
det ställe, där behovet är störst. Det
kan inte vara praktiskt att plottra bort

pengarna på halvmesyrer, på att nödtorftigt
lappa ihop exempelvis en rad
ändå så småningom utdömda anläggningar
i stället för att få den anstalt
det här är fråga om. Jag vill ännu en
gång understryka, att såvitt jag förstår
är detta att få en anstalt för de mest
svårbehandlade ungdomarna den angelägnaste
uppgift som vi just nu ha
inom den försummade svenska fångvården.
Man bör använda de pengar
som vi i detta svåra läge kunna anslå
åt fångvården där de bäst behövas. De
böra sättas in på en verklig stöt i kampen
mot brottsligheten, på en avgörande
punkt, och den punkten heter
Roxtuna.

Herr JOHANSSON i Mysinge (kort
genmäle): Herr talman! Statsrådet gjorde
gällande, att jag skulle ha misstagit
mig beträffande det klientel, som i framtiden
kunde förväntas till Skenäs. Jag
är ändå inte fullt övertygad om detta.
Om jag inte tar fel är det statsrådets
mening att planera ett system av ungdomsanstalter:
Roxtuna, Skenäs samt kolonier
i anslutning därtill. Det måste väl
innebära, att om det för närvarande
finns en överbeläggning av det svårbehandlade
klientelet i Ystad och Uppsala
och platsantalet på Roxtuna blir 25
mindre, samtidigt som man minskar beläggningen
på Skenäs med 20, samt de
uppfostringsbara fallen som skola placeras
på kolonierna i första hand måste
tagas från Skenäs, måste utan tvivel
denna öppna anstalt i stället få ett mera
svårbehandlat klientel. Jag vill erinra
om att det finns ett avsevärt antal sådana
psykiskt defekta människor på den
öppna anstalten Skenäs redan nu, vilket
är orsaken till det besvärliga läget med
rymningar och sådant. Jag tror således,
att det är önskvärt att all uppmärksamhet
ägnas åt denna fråga.

Jag skulle också vilja säga, att jag tycker
det är litet egendomligt, att när två
slutna anstalter nu förlagda i städer

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

127

sammanslås och flyttas ut på landsbygden,
så bli de i väsentlig grad öppna.
Jag vet inte vad det beror på, men det
skulle vara intressant att få höra motiveringen.
Det är ju som regel svårt, för
att inte säga omöjligt, att få statliga verk
och anordningar ut på landsbygden.
Det är såvitt jag vet endast i sådana fall
som detta, som det tyvärr visat sig
möjligt.

Jag vill i detta sammanhang säga, att
vi äro överens om önskvärdheten av
denna reform i dess olika avsnitt. Vad
som skiljer oss är ju uppfattningen beträffande
anstaltens förläggning och
säkerhetsfrågan, samt att man inte bara
skall beakta internernas problem, utan
också den laglydiga befolkningens.
Detta är såvitt jag vet och förstår frågans
kardinalpunkt, och att statsrådet
inte själv är främmande för att rymningarna
kunna bli för talrika framgår
tydligt av propositionen.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
I stort sett ligger det till på följande sätt.
.Skenäs, som för närvarande har 90 intagna,
är överbelagt. Därifrån kan man
ta ungefär ett 20-tal och sända de flesta
av dessa till den öppna kolonien. T övrigt
behåller Skenäs i stort sett sitt klientel.
De mest svårbehandlade, som sitta
på anstalterna i Uppsala och Ystad,
skola placeras på Roxtuna. Där kan
det — det trodde jag framgick av mitt
anförande — ordnas så, att säkerhetssynpunkten
blir i hög grad tillgodosedd.

Fröken WETTERSTRÖM: Herr talman!
Som motionär i denna fråga ber
jag att få säga några ord, och jag lovar
att det skall bli bara några ord.

Då det gäller fångvård och rättsväsende
är jag lekman, och därför böjer
jag mig helt naturligt för de skäl, som
expertisen i dessa frågor anfört som bärande
för att skapa en sådan anstalt som
den nu ifrågavarande. Det tjänar ju
ingenting till all beskärma sig över de

Ny ungdomsanstalt för svårbehandlade.

förhållanden, som råda, den ökade
ungdomsbrottsligheten och de grövre
former, som denna tagit under senare
år än tidigare. Snarare motiverar detta
att samhället med all kraft vidtager åtgärder,
som både äro förebyggande och
innebära möjlighet att i största möjliga
utsträckning på betryggande sätt tillvarata
och uppfostra de unga brottslingarna,
så att de om möjligt bliva socialt
anpassbara.

I den motion, som vi avlämnat till
årets riksdag, säges också klart ut, att
vi äro på det klara med att man nu
måste bygga ett ungdomsfängelse. Vad
vi vänt oss emot är de orimligt höga
kostnaderna. Vi ha sålunda begärt att
— utan att kraven på effektiv vård
eftersättas — de ekonomiska anspråken
hållas nere, samtidigt som vi menat, att
de medel som kunna inbesparas borde
användas för upprustning av befintliga
fängelser och utbyggnad av den ytterst
otillräckliga skyddskonsulentorganisationen.

I stort sett har utskottet också beaktat
de betänkligheter mot de höga kostnaderna
som vi anfört och som samtliga
motioner ge uttryck för och förordat en
översyn, där en ingående prövning bör
ske av alla möjligheter att åstadkomma
väsentliga besparingar utan att de
grundläggande principerna för anstalten
äventyras. En förstärkt representation
av ekonomisk och administrativ
erfarenhet anser utskottet även böra ingå
i utredningen. Emellertid finner jag
det i princip oriktigt, att riksdagen,
som utskottsmajoriteten förordar, nu
anvisar några som helst medel, innan
den ekonomiska utredningen verkställts.
Det visar sig nämligen så gott
som alltid att om ett beslut är fattat och
visst anslag beviljat, så kommer den
ekonomiska sidan av saken i skymundan,
och jag är övertygad om att därest
avgörandet uppsköts tills en detaljerad,
acceptabel, ny kostnadsberäkning förelåg,
så skulle kostnaderna kunna hållas
inom en snävare ram. Häremot kan na -

128

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Ny ungdomsanstalt för svårbehandlade.

turligtvis invändas, att tillkomsten av
ett ungdomsfängelse är så pass angelägen
att uppskov ej får riskeras, men jag
föreställer mig, att en snabb utredning
skulle kunna ske, så att riksdagen redan
i början av nästa år skulle kunna
fatta beslut.

Som östgöte och linköpingsbo är det
kanske förklarligt att jag i likhet med de
flesta människor i min hembygd givetvis
ej är glad åt anstaltens placering,
men jag vet att, som tidigare sagts,
samma betänkligheter måste resas varhelst
det bleve fråga om att placera en
sådan anstalt, och därför böjer jag mig
för förslaget i detta avseende. Jag vet
också alla de skäl, som anförts som bärande
vid valet av platsen. Närheten
till en tätort är nödvändig, säger man,
för att kvalificerad personal skall kunna
erhållas, och den relativt korta vägen
till Skenäs ungdomsfängelse underlättar
transporter och ändamålsenligt utnyttjande
av personal, som justitieministern
nyss sagt. Må så vara, men icke är det
väl ändå gynnsamt, att rikshuvudvägen
Linköping—Norrköping befinner sig
endast en halvmil från Roxtuna, och för
internerna erbjuder otvivelaktigt grannskapet
av en stad av Linköpings storleksordning
en lockelse och en möjlighet
att stimulera rymningar, vilka vi
likväl — det tror jag vi kunna vara ense
om — inte kunna bortse från komma att
ske. Och för ortsbefolkningen och sommargästerna
i det närbelägna Ekängen
är det naturligt, att de med en viss
skräck se fram emot den tid, då de unga
brottslingarna i deras närhet komma att
inge dem en, tycker jag, mycket berättigad
otrygghetskänsla. — Det är sannerligen
optimistiskt att förutsätta, såsom
skett i betänkandet, att intresserade
personer i närheten skola ta sig an var
sin skyddsling från anstalten och att
dessa interner skola helt naturligt glida
in i bygdens föreningsliv. Det är nog så
som en person i trakten ganska drastiskt
och humoristiskt uttryckte det:
»Iiite har jag då lust till att bli värdinna

för Bildsköne Bengtssons söner inte.»
Det är enligt min mening rimligt, att
de laglydiga medborgarnas rätt till säkerhet
tillgodoses, och jag finner därför
reservanternas begäran befogad, när
de kräva, att även frågan om effektiva
säkerhetsanordningar skall tagas upp av
den förordade utredningen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den av herr Pålsson
in. fl. avgivna reservationen.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Efter statsrådets klarläggande
redogörelse kan jag såsom utskottets
talesman fatta mig ganska kort.

Jag vill till en början i anslutning till
herr Johanssons i Mysinge anförande
säga, att det ju utan vidare kan konstateras,
att flertalet fångvårdsanstalter
här i landet inte motsvarar de krav,
som samhället bör ställa på anstalter
av detta slag. En del av dessa anstalter
kunna möjligen moderniseras, medan
andra däremot nog måste helt och hållet
byggas om. Såsom statsrådet erinrat
om, fattades också vid 1950 års riksdag
ett principbeslut om att en modernisering
av fångvårdsanstalterna bör komma
till stånd, och det förslag, som i dag
ligger på riksdagens bord, är i stort
sett en följd av det uttalande, som riksdagen
sålunda gjorde föregående år. Det
behöver kanske därför inte nu särskilt
understrykas, att ungdomsfängelserna i
Ystad och Uppsala äro direkt olämpliga
såsom vårdanstalter för svensk ungdom,
även om denna ungdom är brottslig,
och att det måste genomföras en nyordning
på detta område.

Utskottet har i princip anslutit sig
till departementschefens förslag om en
ny ungdomsanstalt för svårbehandlade
ungdomar, men utskottet har föreslagit
att uppförandet av anstalten inte skall
få påbörjas förrän en ny ekonomisk utredning
har företagits och nya kostnadsberäkningar
föreligga. Herr statsrådet
var något inne på saken i sitt an -

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

129

förande här, och det verkade som om
statsrådet ansåg att utskottet hade skrivit
val hårt på denna punkt. Jag vill i
anledning därav bara erinra om att i
byggnadsstyrelsens yttrande framhålles,
att storleken av den totala kostnaden
för anstalten innebär, att varje vårdplats
kommer att draga en kostnad av
närmare 100 000 kronor. Därest kostnaderna
för personalbostäder och delar av
gemensamma anläggningar, som skola
betjäna dessa, undantagas, kvarstår för
de egentliga anstaltsbyggnaderna en anläggningskostnad,
som motsvarar nära
65 000 kronor per vårdplats. Till jämförelse
anför byggnadsstyrelsen bl. a.,
att motsvarande kostnader vid nyuppförande
av anläggningar för vissa andra
sociala vårdformer kunna i samma prisläge
överslagsvis beräknas till ca 25 000
kronor för sinnessjukhusens del, 35 000
kronor för de vanliga kroppssjukhusen
och 40 000 kronor för undervisningssjukhusen.

Av byggnadsstyrelsens utlåtande framgår
alltså, att det är en väsentlig skillnad
mellan de byggnadskostnader, som
enligt de nu uppgjorda kostnadsberäkningarna
skulle vara erforderliga för
Roxtunaanstalten, och motsvarande
kostnader för övriga vårdanstalter här
i landet. Utskottet anser därför att det
bör företagas en ordentlig ekonomisk
utredning i ärendet. Enligt vår mening
har staten inte råd att lägga ned hur
stora belopp som helst på vårdanstalter,
inte ens om det gäller anstalter för urspårade
ungdomar i landet. Utskottet är
också övertygat om att därest den erforderliga
utredningen och kostnadsberäkningarna
anförtros åt praktiska och
ekonomiska personer, så skulle de kostnader,
som ungdomsanstaltsutredningen
ansett nödvändiga, kunna väsentligt
nedbringas.

Reservanterna ha yrkat avslag på propositionen,
samtidigt som de begära en
ny utredning som även skall omfatta
den ekonomiska frågan. Reservanterna
anse att de nu föreslagna kostnaderna

Ny ungdomsanstalt för svärbehandlade.

äro för höga, och även fröken Wetterström
har ju här spunnit på den tråden.
Men jag förstår inte varför inte en sådan
ekonomisk utredning kan företagas,
trots att riksdagen har fattat ett principbeslut
i frågan? Riksdagen skulle ju
enligt utskottets förslag säga ifrån, att
några byggnadsarbeten för själva anstaltens
del icke få påbörjas förrän den
nya utredningen är klar och har förelagts
riksdagen. Jag kan därför inte finna,
att det på denna punkt är någon
nämnvärd skillnad mellan utskottets
och reservanternas förslag.

Inte heller när det gäller stängselfrågan
— jag skall inte nu citera vad
utskottet därvidlag har sagt utan hänvisar
endast till s. 9 i utlåtandet — kan
jag förstå att det är någon skillnad mellan
vad utskottet har skrivit och vad
reservanterna på s. 13 säga om att »vid
denna utredning synes även frågan
om säkerhetsanordningar för anstalten
ävensom för övriga ungdomsanstalter
som kunna påverkas av reformen böra
komma under omprövning med beaktande
av de synpunkter, som anförts i motionerna
1:401 och 11:546». Utskottet
har ju på denna punkt klart och tydligt
sagt ifrån, att det skall göras en omprövning,
och om det därvid inte visar
sig möjligt och lämpligt att ha anstalten
öppen i så stor utsträckning som
föreslagits i den kungl. propositionen,
så förordar utskottet att man skall vidtaga
de åtgärder, som kunna anses erforderliga.

Vidare skulle jag vilja säga några ord
i anledning av att herr Johansson i Mysinge
här förordade specialanstalter för
de mest svårartade bland ungdomarna.
Det är möjligt att samhället i en framtid
kan få lov att intaga en annan ståndpunkt
till dessa problem än vad fallet
är när riksdagen, såsom jag hoppas, i
dag bifaller den framlagda propositionen.
Men jag anser, herr Johansson i
Mysinge, att de nya principer, som föreslagits
av ungdomsanstaltskommittén och
som även kommit till uttryck i proposi -

9 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 2,‘J.

130 Nr 23.

Lördagen den 20 maj 1951 em.

Ny ungdomsanstalt för svårbehandlade.

tionen, böra få prövas, innan det vidtages
strängare åtgärder mot en viss
del av det ungdomsklientel som det bär
gäller. Om det sedermera skulle visa
sig, att dessa nya principer inte ha den
fostrande inverkan på en del av ungdomarna
som önskligt vore, så är det,
såsom jag nyss sade, möjligt att hela
saken får tagas under omprövning och
en lösning övervägas från andra utgångspunkter
än fallet är i dag.

Innan jag slutar, vill jag något beröra
även en annan sak. Herr statsrådet
gjorde anmärkning mot vad utskottet
på s. 9 skrivit om tillsynen av Roxtunaanstalten.
I propositionen föreslås att
den nya anstalten skall ställas under
tillsyn av medicinalstyrelsens inspektör
för barna- och ungdomsvården. Utskottet
erinrar i anslutning härtill om att
fångvårdsstyrelsen såsom sakkunnig i
hälsovårdsärenden har en högt kvalificerad
psykiater och säger vidare:
»Med hänsyn härtill och då varje läkare
beträffande utövningen av sin verksamhet
är ställd under medicinalstyrelsens
inseende avstyrker utskottet ifrågavarande
förslag såsom innebärande en
överorganisation.»

Herr statsrådet ville inte vara med
om att propositionens förslag i denna
del skulle innebära någon överorganisation
och trodde inte heller att det skulle
öka kostnaderna. Men vi ha väl alla
den erfarenheten, att ju flera tillsynsorgan
som tillskapas, desto större bli
kostnaderna för de olika anstalterna.
Det är därför, som utskottet intagit den
ståndpunkt i tillsynsfrågan som det har
gjort.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr BERGSTRAND: Herr talman!
Jag skall, såsom alla de andra talarna
ha lovat, försöka att fatta mig mycket
kort. Jag vill också redan från början
säga, att jag lägger manuskriptet till det
anförande, som jag egentligen tänkt
hålla, åt sidan. Mitt inlägg kommer nog

i stället att i huvudsak utgöras av en
del repliker. Det finns nämligen punkter,
där jag inte är riktigt enig med de
föregående talarna, även om jag i det
väsentliga är ense med dem, som ha
yrkat bifall till reservationen.

Statsrådet började sitt anförande med
att betona, att fångvården befinner sig
i ett nödläge. Det är ju en repetition
av vad som säges i reciten till propositionen,
där statsrådet åberopar ungdomsanstaltsutredningens
uttalande om
att behandlingen av de ungdomliga kriminella
befinner sig i ett krisläge. Varpå
kan detta bero? Ändå ha sedan ett 15-tal år inom anstaltsvården för just detta
ungdomliga klientel tillämpats de principer,
som vi allesammans ha trott på
såsom varande det viktigaste och väsentligaste
när det gäller vård av detta slag.
Under sådana omständigheter måste
man självklart göra sig den frågan, om
det är något fel på principerna eller
kanske på den hittillsvarande tillämpningen
av dem.

Jag är för min del mest benägen att
tro, att det är det sista som är fallet —
jag har vid ett tidigare tillfälle redan
varit inne på den saken. Jag tror att
det väsentliga felet ligger däri, att det
vid anstalterna har, såsom påpekats
från flera håll, funnits ett alltför litet
antal kompetenta personer, som kunnat
tillämpa principerna i praktiken.
Jag tror att detta är det väsentligaste av
alltsammans. Statsrådet har här i dag
betonat betydelsen av yrkesutbildning
och allt sådant. Jag är den förste att
erkänna betydelsen därav, men jag undrar
om inte statsrådet talade väl mycket
om denna sak i förhållande till vad han
hade att säga om den medicinska och
psykologiska behandlingen. Det är väl
dock alldeles påtagligt, att fostran av
de unga är något mycket betydelsefullt
i detta sammanhang, kanske ännu betydelsefullare
än den rena yrkesutbildningen.
Och denna fostran måste bygga
på den moderna psykologiska uppfattning
om de unga, som säger oss att det

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

131

inte räcker med att pränta in vissa regler
om att man inte får stjäla eller begå
våld o. s. v., utan att dessa regler också
måste få en konkretisering i den unges
eget vilje-, känslo- och fantasiliv. Den
unge måste på sätt och vis bindas till
den, som lär honom dessa regler.

Detta gör att det måste ställas mycket
stora krav på personalens kompetens
och även att det är angeläget att personalen
är så stor, att denna påverkan
på de unga ständigt och jämt kan göra
sig gällande. Därav följer självfallet att
den »lilla gruppens princip» måste tilllämpas.

Men det räcker inte med detta. Det är
inte rimligt att begära, att den påverkan,
som utövas, skall — även om de
unga under denna period av sitt liv äro
mycket formbara — under den relativt
korta behandlingstiden på anstalten
hinna i tillräckligt hög grad etsa in sig
i deras sinnen. Den måste fortsätta även
efteråt, och det är därför som det städse
betonas, att intagning på ungdomsfängelse
aldrig någonsin kan fylla sitt syfte,
om inte anstaltsvården kompletteras
med en väsentligt utökad och intensifierad
eftervård. Detta är en av grundförutsättningarna
för att man skall uppnå
det resultat som man vill nå.

Kriminalstatistiken ger otvivelaktigt
många gånger rätt svårtolkade utslag,
men vi äro ju ense om att recidiven
bland det ungdomliga klientelet äro
mycket talrika — det påpekas även direkt
i propositionen. Det är beklämmande
att tänka på att många av dessa
återfall kanske helt enkelt bero på att
de unga efter vårdtidens slut inte ha
kunnat sättas in i ungefär samma miljö,
som de ha vant sig vid under anstallsbehandlingen.
När de släppas ut, komma
de kanske ur sikte för den efterföljande
övervakningen och hamna i
samma asociala miljö, där de tidigare
befunnit sig. Och ett återfall behöver
inte i så fall nödvändigt bero på konstitutionell
brottslighet, utan det kan också
vara fråga om en miljöpåverkan.

Ny ungdomsanstalt för svårbehandlade.

Det är emellertid från återfallen, de
verkligt svåra fallen, som propositionen
hämtar motiveringen för tillkomsten av
Roxtunaanstalten. Det är rätt underligt
att tänka sig, att om den personliga påverkan
på de unga tidigare hade gjorts
effektivare, hade vi kanske inte fått så
många svårbehandlade kriminella. Ett
litet restklientel av sådana kommer alltid
att finnas — det medger jag gärna
— och för dem behöva vi naturligtvis
en anstalt. Men det är inte säkert att
det skulle vara nödvändigt med en så
dyrbar anstalt som den nu planerade
och i varje fall inte med eu så stor anstalt
som denna.

Man hade nog väntat sig att statsrådet,
när förslaget om Roxtunaanstalten
nu ändå framlagts, skulle ha lämnat
en översikt över hur han i stort tänkt
sig ungdomsfängelseorganisationen.
Ungdomsanstaltsutredningen har lämnat
en viss skiss därtill, men statsrådet
säger direkt ifrån, att han framför allt
inte är beredd att nu taga ställning till
frågan om intagningen och klientelets
differentiering och uppdelning på olika
anstalter, och det är ju en mycket väsentlig
sak i hela sammanhanget. Man
frågar sig därför hur t. ex. intagningen
skall ordnas i fortsättningen. Utredningen
talar ju om en minskning av antalet
platser från de 25, som nu finnas vid
mottagningsanstalten i Nyköping, till 10
som eventuellt skulle nyinrättas. Vid sidan
därav hittar man emellertid en uppgift
om att det skall finnas en intagningsavdelning
med 6 platser på Roxtuna.
Är det meningen att denna senare
avdelning skall ersätta den mottagningsanstalt
med 25 platser, som nu är förlagd
till Nyköping? Om så är förhållandet,
så passar även här in herr Johanssons
i Mvsinge anmärkning om att under
en period, när ungdomsfängelseklientelet
ökas, så minskas behandlingsmöjligheterna,
d. v. s. i detta fall närmast
möjligheterna till intagning och
differentiering. Och jag vill i detta sammanhang
komma tillbaka till vad herr

132

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Ny ungdomsanstalt för svårbchandlade.

Johanssons anmärkning egentligen avsåg,
ty jag kan inte finna att statsrådet
härvidlag har lämnat någon tillfredsställande
förklaring.

Det finns för närvarande 90 platser
på Skenäsanstalten och sammanlagt 90
platser på ungdomsanstatterna i Ystad
och Uppsala för svårbchandlade samt
vidare 25 platser på mottagningsanstalten
i Nyköping. Hur skall man då kunna
placera alla svårbehandlade fall på Roxtunaanstalten
med dess 65 platser?
Klientelet från Ystad och Uppsala tar ju
väsentligt mer än de 65 roxtunaplatserna
i anspråk, varvid dessa möjligen också
avses för de 25 nyköpingsplatserna.
Om inte det totala antalet svårbehandlade
minskar, måste väl resultatet bli
att en del av dem måste tagas in på den
öppna anstalten Skenäs, som enligt vad
statsrådet själv nyss sagt icke lämpar
sig därför.

Jag kan inte finna att framställningen
på denna punkt är så översiktlig, att
man kan vara riktigt nöjd med densamma.

Vad beträffar förläggningen av Roxtuna
är jag den förste att medge, att
det kommer att bli klagomål var anstalten
än förlägges, men man bör dock besinna,
att Linköpings stadsfullmäktige
ha erinrat om att detta är ett av de få
fritidsområden staden kan utnyttja, och
staden är ju stadd i mycket kraftig expansion.
Statsrådet borde nog tänka på
det, innan saken bestämmes definitivt.

Utskottet har som redan betonats skrivit
ganska restriktivt. Man skulle ju ha
kunnat nöja sig med detta, eftersom det
på sätt och vis innebär en förnyad utredning.
Nu har man ändå föreslagit ett
anslag på 300 000 kronor för att definitivt
förlägga anstalten till Roxtuna. För
mig är det omöjligt att redan nu säga,
att denna lösning är den enda som kan
komma i fråga. Det kan finnas andra
möjligheter, och jag ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till den av herr
Pålsson m. fl. avgivna reservationen.

Herr ANDERSSON i Linköping: Herr
talman! Frågan om den nya Roxtunaanstalten
har vållat mycket livlig diskussion
i Östergötland, särskilt i den
trakt som närmast beröres därav.

Meningarna om roxtunaprojektet ha
gått starkt isär. Det finns inte en så enhetlig
opposition emot förslaget, som
man ibland har velat göra gällande, utan
det finns flera uttalanden till förmån för
detsamma. För egen del anser jag, att
farhågorna för de svårigheter ortsbefolkningen
skulle få genom den nya anstalten
äro betydligt överdrivna. Fröken
Wetterström sade, att villaägarna i
Ekängen med skräck se fram emot den
tid, då anstalten blir verklighet. Detta
har man inte kunnat finna något belägg
för i tidningarnas annonsspalter.
Det är inte flera sommarvillor som ha
utannonserats i vår än andra vårar, och
enligt uppgifter från skilda håll ha de
utannonserade villorna inte betingat
lägre pris än tidigare. Om det finns någon
oro i anledning av projektet är den
väl en självklar följd av den välorganiserade
kampanj däremot, vars upphovsman
tydligen har en sådan allmän inställning
till fångvården, som var förhärskande
i vårt land under avlägset
liggande århundraden.

Det har under den gångna debatten
talats om rymningsrisken. Men, lierr Johansson
i Mysinge, det är väl inte riktigt
att jämföra den slutna anstalten
Roxtuna med den öppna anstalten Skenäs.
Jag skall villigt erkänna, att rymningarna
vid dessa anstalter måste hållas
nere, men man får inte ha någon
övertro på stängsels och obemannade
murars förmåga att hålla spänstiga 18—
21-åringar inom ett sådant område.

Jag vill till sist säga, att alla remissinstanser,
som ha sysslat med vård av
missanpassade människor av skilda slag,
ha tillstyrkt Roxtunaprojektet och att
första kammaren har biträtt utskottets
förslag utan rösträkning. Då finns det
inte någon anledning för andra kammaren
att fatta ett beslut, som skulle kunna

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

133

innebära ett uppskov med anstaltens
tillkomst. Kostnaderna te sig visserligen
höga, men statsrådet har ju tydligt och
klart meddelat, att man avser att åstadkomma
en översyn i syfte att skära ned
kostnaderna.

Herr talman! Jag anser, att vi inte
ha råd att avstå från att möjliggöra ett
återförande av dessa samhällets olycksbarn
till laglydiga medborgare eller
uppskjuta principbeslutet, och jag ber
därför att få yrka bifall till utskottets
förslag.

I detta anförande instämde herrar
Ward, Persson i Appuna och fru Johansson
i Norrköping.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr JOHANSSON i Mysinge (kort
genmäle): Herr talman! Det räkneexempel
herr statsrådet här anförde gjorde
mig inte riktigt övertygad, men den saken
får tills vidare vara. Vad jag inte
hann säga i min föregående replik var,
att statsrådet nog själv är medveten om
att det kan föreligga stora risker för
rymningar och att dessa inte få bli så
talrika, att befolkningen får lida alltför
mycket. Sedan uppkommer frågan om
vad som menas med talrika rymningar.
Jag anser ju, att rymningarna från Skenäs
äro för talrika nu, och jag skulle
vilja vädja till statsrådet att trots allt
taga upp säkerhetsfrågan till prövning
i samband med den allmänna utredningen.
Detta försämrar knappast vårdmöjligheterna
för dem som behöva vård,
men gör det däremot lättare för allmänheten
och förbättrar dennas inställning.
Det vore nog klokt ur såväl psykologiska
som andra synpunkter.

Jag vill inte diskutera med herr Mårtensson
i Uddevalla denna sena timme.
Det iir mycket litet som skiljer oss åt,
eftersom jag i stort sett har samma önskemål
som han. Man skall dock inte
under den tid försöksverksamheten pågår
— och vi äro ju alla, även herr

Ny ungdomsanstalt för svårbehandlade.

Ingemar Andersson, ense om att det är
en sådan —• också låta allmänheten vara
försöksobjekt för att se hur mycket den
tål. Det kunde få oanade konsekvenser.
Det är därför jag riktat min vädjan till
statsrådet.

För min vän Ingemar Andersson skulle
jag vilja påpeka, att denna nya anstalt
Roxtuna blir till väsentlig grad öppen,
medan de anstalter som nu finnas båda
äro slutna. Dessutom ha vi att räkna
med en ofrånkomlig klientelförskjutning
till det sämre, såsom jag tidigare framhöll,
och jag befarar, att denna kan få
besvärliga verkningar för Skenäs.

Fröken WETTERSTRÖM (kort genmäle):
Herr talman! Herr Andersson i
Linköping sade, att jag hade överdrivit
svårigheterna för sommargästerna i Ekängen
och att det säkerligen inte fanns
en så stark opinion mot Roxtunaprojektet
som jag trodde. Som skäl för sitt resonemang
angav han, att inte flera sommarvillor
än vanligt hade utbjudits till
försäljning i vår. Det tycker jag är
ganska långsökt. Herr Andersson måste
nog vara medveten om, även om han
inte vill erkänna det, att denna starka
opinion finns. Dessutom är det ju möjligt,
att villaägarna inte ha utannonserat
sina villor, därför att de vilja behålla
dem i det längsta i hopp om att
riksdagen inte skall besluta, att anstalten
förlägges dit.

Jag förstår inte vad herr Andersson
menade med en välordnad kampanj mot
projektet. Det föreföll närmast som om
han själv ansåge, att det vore ett idealförhållande
för en bygd att få en ungdomsfängelseanstalt,
och det vill jag bestämt
vända mig emot.

Herr ANDERSSON i Linköping (kort
genmäle): Herr talman! Jag ber att få
upprepa för fröken Wetterslröm det
som jag sade förut, nämligen att det råder
delade meningar om Roxtunaprojektet
i Östergötland, inte minst på den
plats som närmast beröres av det. År -

134 Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Ny ungdomsanstalt för svårbehandlade.

betarkommunen i Rystad, som förmodligen
är den största organisationen på
platsen, har dock klart och tydligt sagt,
att den inte motsätter sig projektet. Frågan
blir sedan, vilka grupper i samhället
man vill taga mest hänsyn till, beroende
på om man rättar sig efter taxeringskalendern
eller har en annan måttstock.
Jag har inte påstått, att det ur
bygdens synpunkt skulle vara särskilt
önskvärt att ha en anstalt där, men man
måste väga för- och nackdelarna mot
varandra på ett rimligt sätt.

Fröken WETTERSTRÖM (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall inte fortsätta
replikskiftet, men jag vill säga
till herr Andersson i Linköping, att delade
meningar finns det väl i de flesta
frågor. Frågan är bara hur pass delade
de äro och på vilken sida majoriteten
finns. Den saken ha vi emellertid olika
uppfattning om i detta fall, och det skola
vi kanske inte gräla om.

Herr Andersson tycktes anlägga politiska
synpunkter på denna fråga, men
den är inte alls av politisk karaktär. Han
sade, att det finns motstånd mot förslaget
som sådant om ett nytt ungdomsfängelse,
men det kan man i varje fall
inte utläsa i motionerna. Det råder tvärtom
mycket stor enighet om behovet
därav.

Herr BERGSTRAND (kort genmäle):
Herr talman! I anledning av vad herr
Andersson i Linköping senast sade vill
jag säga, att jag har mycket svårt att
tro, att stadsfullmäktige i Linköping endast
representera dem som besitta »kapital»,
och det är dock de, som ha betonat
att anstaltens förläggande till Roxtuna
berövar staden möjligheten att utnyttja
ett av de få områden för friluftsliv,
som står den till buds.

När jag nu ändå fick tillfälle till en
replik, vill jag också säga, att jag tror
inte någon av dem, som ha haft ordet,
har givit uttryck för en månghundraårig
uppfattning om hur fångvården

skall ordnas. Det är en agitationsglosa,
som jag tycker herr Andersson i Linköping
skulle hålla sig för god för att använda.

Herr ANDERSSON i Linköping (kort
genmäle): Herr talman! Jag skulle kunna
nöja mig med att till herr Bergstrand
överlämna en ledare från en av hans
eget partis tidningar, så att han själv
kunde se vilken uppfattning hans partivänner
ha om den inställning han här
representerar

Vad beträffar uttalandet från Linköpings
stadsfullmäktige, kan jag inte dela
den uppfattning som där kommer till
synes. Man kan inte som herr Bergstrand
göra gällande, att Linköpings stad skulle
berövas ett fritidsområde genom detta.
Strandremsan vid Tuna kronopark omfattar
ungefär 3 000 meter. Ungdomsanstalten
går ned i en snibb mot stranden
på en bredd av mellan 100 och 200
meter. Det finns följaktligen gott utrymme
för friluftsliv, bad och annan
rekreation. Jag hälsar emellertid med
tillfredsställelse det nya, stora intresse
för samhällens och tätorters behov av
friluftsområden, som nu har kommit till
synes på skilda håll.

Herr HÄCKNER: Herr talman! Vid
denna sena timme skall jag bara säga
ett par ord. Jag har som offentlig försvarare
sett hundratals sådana fall av
ungdomsbrottslighet i praktiken, och
jag har ofta diskuterat dessa problem
med domare, som haft att döma ungdomarna.
Vi ha alltid kommit fram till
att det varit i högsta grad motbjudande
att behöva döma dem till ungdomsfängelse,
när man vet att de där inte
komma att få den vård och den fostran
som avsetts med dessa ungdomsfängelser.
Det väsentliga är ju just att kunna
ge ungdomarna en aktiv vårdterapi,
tv genom en sådan minskar antalet
rymningar såväl från slutna som från
öppna anstalter och nya brott förekommas.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

135

Man kan säga, att det är en dyr reform,
men det är vida dyrare för samhället
att ha det ordnat som det är nu.
På lång sikt innebär det en oerhörd
besparing, och vi kunna inte driva sparsamheten
så långt, att vi sätta hela anstaltens
effektivitet på spel.

Jag skulle vilja säga till herr Bergstrand,
att det räcker inte med att
ungdomarna få en lämplig vårdpersonal,
ty denna kan inte ge dem den nödvändiga
utbildningen och vården utan
att det också finns ett materiellt underlag
i form av en lämplig anstalt.

Till slut, herr talman, vill jag därför
erinra om att det nu är fara i dröjsmål,
det föreliggande förslaget är inte
på något sätt överdimensionerat.

Herr WIKLUND i Stockholm: Herr
talman! Jag beklagar, att utskottets utlåtande
har fått en så stark prägel av
försiktighet och återhållsamhet. Om den
ekonomiska översynen av Roxtunaplanen
skall företagas efter de direktiv,
som utskottet har skrivit, är jag nämligen
rädd för att de grundläggande principerna
för densamma komma att äventyras.
Jag kan — utan annan motivering
så här mitt i natten -— därför inte ansluta
mig till utskottets förslag utan ber,
herr talman, att få yrka bifall till Kungl.
Maj :ts proposition, som innebär ett investeringsanslag''
av 500 000 kronor i
stället för av utskottet föreslagna 300 000
kronor.-

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Utskottet har inte avsett med
sin skrivning, att sparsamheten skulle
drivas så långt som herr Häckner gjorde
gällande, nämligen att hela anstaltsverksamheten
kunde få skrinläggas.

Herr Wiklund i Stockholm gjorde
gällande, att de grundläggande principerna
i detta förslag kunna äventyras
genom utskottets skrivning. Om herr
Wiklund läser igenom utskottets förslag
mycket noga, skall han finna, att

Byggnadsarbeten vid egendomen Hildero.

utskottet sagt, att de grundläggande
principerna inte få ruckas.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr HÄCKNER: Herr talman! Med
vad jag sade om faran i att vara för
sparsam åsyftade jag dem, som kritiserat
utskottets förslag.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan
i punkten 1; 2:o) bifall till den
vid punkten fogade reservationen; samt
3:o) bifall till Kungl. Maj:ts i ämnet
framlagda förslag; och fann herr talmannen
svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förstnämnda propositionen.
Herr Johansson i Mysinge
begärde emellertid votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) anmärkta
propositionen, efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
1 :o) i utskottets utlåtande nr 170, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets i punkten gjorda hemställan.

Punkten 2.

Byggnadsarbeten vid egendomen Hildero.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
122, punkten 2, föreslagit riksdagen att
till Byggnadsarbeten vid egendomen

136 Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Byggnadsarbeten vid egendomen Hildero,

Hildero för budgetåret 1951/52 anvisa
ett investeringsanslag av 70 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en inom
andra kammaren av herrar Hansson i
önnarp och Hansson i Skegrie väckt
motion (11:549), vari hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av proposition
nr 122 måtte besluta att dels avslå
det under punkt 2 äskade investeringsanslaget
av 70 000 kronor till byggnadsarbeten
vid egendomen Hildero och
dels uttala att nämnda egendom måtte
försäljas till Asmundstorps kommun i
Malmöhus län.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 549
till Byggnadsarbeten vid egendomen
Hildero för budgetåret 1951/52 under
statens allmänna fastighetsfond anvisa
ett investeringsanslag av 70 000 kronor.

Utskottets hemställan i punkten föredrogs;
och yttrade därvid:

Herr HANSSON i Önnarp: Herr talman!
Det kan kanske förefalla vara
omotiverat att taga till orda mot ett
enhälligt utskottsutlåtande, allra helst
när tiden är så långt framskriden som
den är nu. Jag vill emellertid lugna
kammarens ledamöter med att det endast
skall bli ett par ord, som det visst
också sades vid något tillfälle i den
förra debatten.

Det är nämligen så att det är några
synpunkter, som jag gärna skulle vilja
delge kammaren, innan den fattar beslut
i denna fråga. Förspelet till detta
ärende har icke tydligt framkommit
i propositionen.

Egendomen Hildero höll på att förfalla
på ett sätt, som väckte allmän uppmärksamhet.
Man kan säga, att statens
anseende som fastighetsförvaltare var i
fara. Det är klart, att kommunens invånare
då ansågo, att eftersom denna
egendom tydligen så småningom skulle

komma att fullständigt förfalla, så var
det bättre att kommunen föranstaltade
om att själv söka förvärva egendomen
och använda den till något kommunalt
ändamål. Man kan kanske inte lasta
den, som hade egendomen under sin
vård, ty det faller på sin egen orimlighet,
att den lilla areal, som hör till denna
egendom, skall kunna bilda underlag
för en finansiering av det dryga
underhåll, som en sådan byggnad kräver.
Det föreföll emellertid, som om
staten hade alldeles glömt bort denna
egendom och inte längre intresserade
sig för den. Från kommunens sida
förutsatte man därför att det skulle
gå lätt att få förvärva egendomen för
kommunens räkning.

När man emellertid från kommunens
sida satte sig i kontakt med de statliga
myndigheterna om ett eventuellt förvärv,
blev staten tydligen uppmärksammad
på att den var en större fastighetsägare
än den själv vetat. Såsom vi framhävt
i vår motion, har därför kommunens
strävan att rädda ett skamfilat anseende
för staten som fastighetsförvaltare
blivit illa belönat. I stället för att
kommunen skulle få sina förhoppningar
infriade om att förvärva egendomen
har man nu framlagt detta förslag att
en ungdomskoloni skulle förläggas i
kommunens omedelbara närhet. Det är
givet att ortsbefolkningen kan hysa vissa
fullt motiverade farhågor för detta.
Detta är fullt förståeligt, allra helst som
man gått ifrån fångvårdsstyrelsens förslag
att dit förlägga elever, som under
viss tid vistats på annan ungdomsanstalt
och beträffande vilka man kunnat
ställa en god prognos. Nu har man som
sagt gått ifrån detta förslag och föreslagit,
alt man dit skulle förlägga elever,
som komma direkt från vederbörande
mottagningsanstalt. Jag förstår mycket
väl att man på detta sätt bättre skulle
kunna tillfredsställa behovet av en någorlunda
hygglig beläggning av den
typ av ungdomskolonier, som det här
är fråga om. Skulle man ha alltför

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23. 137

stränga krav på en god prognos på
ungdomsfängelseeleverna, så skulle resultatet
kanske kunna bli, att kolonien
inte blev fullbelagd. Kolonien skulle på
det sättet i viss mån komma att bli
orimligt dyr i drift.

De senaste händelserna på ungdomsvårdens
olika områden göra, att ortsbefolkningen
i kanske ännu högre grad
oroar sig för att få en ungdomskoloni
förlagd till en så pass tättbebygd ort,
och med så goda kommunikationer.

Med dessa korta ord har jag velat
säga, att vi anse att kommunens intressen
bättre borde ha tillgodosetts och
mera ingående ha prövats. Jag yrkar
således bifall till den motion, som jag
och Hansson i Skegrie lämnat i denna
kammare.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Det har här uppstått en viss
rivalitet mellan Asmundtorps kommun
och staten. Staten vill ha en koloni för
ungdomsfängelseelever vid egendomen
Hildero, medan kommunen önskar inköpa
denna egendom för anordnande
av ett medborgarhus.

Denna fråga har prövats av Kung].
Maj:t. Även inom utskottet ha vi ansett
det vara viktigt att det blir en koloni
för ungdomsfängelseelever på denna
egendom. Utskottet har därför inte funnit,
att de i motionen framförda synpunkterna
varit så bärande, att man
borde gå emot Kungl. Maj:ts förslag.
Jag yrkar därför bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till motionen
11:549; och biföll kammaren utskottets
berörda hemställan.

Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls.

Byggnadsarbeten vid egendomen Hildero.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtanden:

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser vissa avskrivningar av nya kapitalinvesteringar; nr

172, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1951/52;

nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1951/52
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;
och

nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till vissa
vägreparationer; samt

bankoutskottets utlåtanden:

nr 18, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning angående
vissa ändringar i personalorganisationen
för riksgäldskontoret och riksdagens
ekonomibyrå; och

nr 19, i anledning av delegerades för
riksdagens verk framställning om ändrad
löneställning för vissa chefstjänstemän
vid riksdagens verk, m. in.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

§ 7.

Utgifter under Riksdagen och dess verk.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 32, angående regleringen för budgetåret
1951/52 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.
jämte i ämnet väckt motion.

Punkterna 1—23.

Vad utskottet hemställt bifölls.

10 — Andra kammarens protokoll 11)51. Nr 23.

138 Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Vinstutlottning i samband med lönesparande.

Punkten 24.

Vinstutlottning i samband med lönesparande.

Efter föredragning av punkten anförde Herr

EDSTRÖM: Herr talman! Jag har
under denna punkt reserverat mig mot
utskottet. Jag anser det nämligen vara
principiellt fel att locka ungdomen att
spara genom att spela på lotteri. Om
nu staten av finansiella skäl ibland
måste spela på folks sämre instinkter
och t. ex utnyttja alkohol och tobak
såsom skatteobjekt, så kan man väl i
värsta fall acceptera det. Men att med
hjälp av statligt understödda lotterier
försöka få ungdomen in på förnuftigare
tankebana när det gäller deras enskilda
sparande, det kan absolut inte vara riktigt.

Det har framhållits, att denna vinstutlottning
i samband med lönsparandet
skulle vara ett tillfälligt experiment.
Ett experiment bör man kunna sluta
upp med så snart man finner, att det
inte är någon nytta med det. Här påyrkas
nu att vi inte kunna avsluta detta
experiment på grund av att man givit
lönspararna förhandslöften för några
år framåt. Riksdagen har alltså lockats
att fatta det ursprungliga beslutet på

grundval av missvisande och felaktiga
uppgifter från riksgäldskontoret. Riksgäldsfullmäktige
borde redan föregående
år ha påpekat, att vi inte givit oss
in på något tillfälligt experiment, utan
att vi bundit oss för flera år. Riksdagen
bör kunna kräva, att man försöker
skapa möjligheter att avveckla detta
sparlotteri under ett kommande år.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
i punkten bifölls.

Punkten 25.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes jordbruksutskottets
utlåtande nr 42, med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område jämte i ämnet
väckta motioner.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.35 på natten.

In fidem
Gunnar Britth.

Iduns tryckeri, Esselte AB. Stockholm 1951
116498