1951 ANDRA KAMMAREN Nr 22 (Riksdagens protokoll 1951:22)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1951 ANDRA KAMMAREN Nr 22

25 maj.

Debatter in. in.

Fredagen den 25 maj.

Sid.

Kostnader för anordnande av allmänna skyddsrum.............. 3

Främjande av bostadsförsörjningen m. m....................... 4

Utbildningskurs för sysselsättnings- och arbetsterapeuter.......... 62

Statsförvärv av Stockholm—Rimbo järnvägsaktiebolag .......... 66

Koordination mellan statens och Trafikaktiebolaget Grängesberg—

Oxelösunds järnvägar .................................... 72

Anslag till universitetssjukhusen m. m.:

Karolinska sjukhuset: Avlöningar .......................... 73

Avtal rörande Akademiska sjukhuset i Uppsala .............. 74

Samtliga avgjorda ärenden.

Fredagen den 25 maj.

Statsutskottets utlåtande nr 154, ang. vissa anslag till civilförsvaret .. 3

— nr 155, ang. anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m. 4
—- nr 156, ang. anslag till utbildningskurs för sysselsättnings- och

arbetsterapeuter........................................ 62

— nr 157, ang. statsförvärv av aktier i Stockholm—Rimbo järnvägsaktiebolag
............................................ 66

—■ nr 158, ang. anslag till vissa ytterligare investeringar i statens järnvägars
fond.................... 72

— nr 159, ang. avtal om koordination mellan statens järnvägar och

Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds järnvägar........ 72

—- nr 160, ang. bemyndigande för Kungl. Maj:t att tillerkänna Luossavaara-Kiirunavaara
Aktiebolag rätt till viss malmbrytning utöver
av riksdagen tidigare medgiven kvantitet.................... 73

— nr 161, ang. förändring i avseende å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie tjänster vid kommunikationsverken m. m... 73

1—Andra kammarens protokoll 1951. Nr 22.

Nr 22.

Innehåll.

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 57, ang. godkännande av Torquayprotokollet
till allmänna tull- och handelsavtalet (GATT), m. m. 73

— nr 58, ang. vissa ändringar i gällande tulltaxa............... 73

— nr 59, ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1951/52,

m. m................................................. 73

— memorial nr 60, ang. uppskjutande till innevarande års höstsession

av behandlingen av vissa till utskottet hänvisade ärenden...... 73

Statsutskottets utlåtande nr 151, ang. anslag till universitetssjukhusen
m. m................................................. 73

Fredagen den 25 maj 1951.

Nr 22.

Fredagen den 25 maj.

Kl. 11 fm.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollen för den 19 innevarande
maj.

§ 2.

Anslag till civilförsvaret.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
154, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag för budgetåret
1951/52 till civilförsvaret jämte
i ämnet väckt motion.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Kostnader för anordnande av allmänna
skyddsrum m. m.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
154, punkt 2, föreslagit riksdagen att till
Kostnader för anordnande av allmänna
skyddsrum m. m. för budgetåret 1951/52
anvisa ett reservationsanslag av
7 840 000 kronor.

Utskottet hade i förevarande sammanhang
till behandling förehaft en
inom första kammaren av herr Lundqvist
väckt motion (I: 388), vari hemställts,
att riksdagen utöver vad av
Kungl. Maj:t föreslagits måtte för budgetåret
1951/52 anvisa till Kostnader
för anordnande av allmänna skyddsrum
m. m. ett anslag av 3 500 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen I: 388
till Kostnader för anordnande av allmänna
skyddsrum m. m. för budgetåret
1951/52 under elfte huvudtiteln anvisa

ett reservationsanslag av 7 840 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Mannerskantz, fröken Andersson samt
herrar Skoglund i Doverstorp och Birke,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionen
I: 388 till Kostnader för anordnande av
allmänna skyddsrum m. m. för budgetåret
1951/52 under elfte huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 8 840 000
kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

BIRKE: Herr talman! Vid detta
utskottsutlåtande är fogad en reservation,
som innebär att reservanterna
önska ett tillägg till det av utskottet
föreslagna beloppet med en miljon kronor.
Reservanterna anse läget vara sådant,
att man bör kunna få fortsätta
med sådana skyddsrumsbyggen som redan
äro påbörjade.

Med detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till den av herr Mannerskantz
m. fl. avgivna vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr PETTERSON i Degerfors: Herr
talman! Reservanterna yrka på en höjning
av detta anslag i förhållande till
utskottets förslag med 1 miljon kronor.
Detta yrkande är framställt med anledning
av motionen I: 388. När vi i statsutskottet
höja anslagsposterna, bruka vi
ju försöka få täckning för samma höjningar
genom motsvarande sänkning på
andra områden. Någon anvisning på hur
denna miljon skall täckas finns inte
här, och därför ber jag, herr talman,
att under hänvisning till vad utskottet
skrivit få yrka bifall till utskottets
förslag.

Nr 22.

Fredagen den 25 maj 1951.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr förste vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten
gjorda hemställan dels ock på bifall
till den vid punkten fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
berörda hemställan.

Punkterna 3 och 4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 3.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
155, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1951/52 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
124, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 23 februari 1951, föreslagit
riksdagen att

I. godkänna av departementschefen
förordade ändringar i olika avseenden
fr. o. m. den 1 juli 1951 av grunderna
för den statliga låne- och bidragsverksamheten
till förmån för bostadsförsörjningen; II.

medgiva, att räntefoten för lantarbetarbostadslån,
vilka kunde komma
att beviljas under budgetåret 1951/52,
bestämdes till 3,25 procent;

III. medgiva, att för budgetåret
1951/52

dels preliminära beslut angående lån,
som skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett
belopp av 370 000 000 kronor,

dels preliminära beslut angående lån,
som skulle utgå från anslaget till tillläggslån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet,
finge meddelas intill ett belopp
av 34 000 000 kronor;

IV. för budgetåret 1951/52 anvisa

a) å driftbudgeten under femte huvudtiteln,

1) till Kapitalmedelsförluster och
ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån
ett förslagsanslag av 5 000 000
kronor;

2) till Hyresrabatter för mindre bemedlade,
barnrika familjer ett förslagsanslag
av 37 000 000 kronor;

3) till Särskilda bostadsrabatter ett
reservationsanslag av 1 650 000 kronor;

4) till Bidrag till främjande av bostadsbyggande
på landsbygden ett reservationsanslag
av 7 500 000 kronor;

5) till Bidrag till inrättande av pensionärshem
ett reservationsanslag av
8 000 000 kronor;

6) till Bidrag till jämförande byggnadskostnadsutredning
ett reservationsanslag
av 50 000 kronor;

b) å kapitalbudgeten under statens
utlåningsfonder till Lånefonden för bostadsbyggande
ett investeringsanslag av
265 000 000 kronor;

c) å kapitalbudgeten under fonden
för låneunderstöd till Lån till anordnande
av kollektiva tvätterier ett investeringsanslag
av 1 500 000 kronor;

V. besluta, att å personalförteckningen
för bostadsstyrelsen antalet kontorsbiträden
i lönegrad Ca 8 skulle ökas med
tjugoåtta, antalet tjänster i lönegrad Cp
10 med en, antalet förste byråsekreterare
i Ce 29 med en, antalet förste bvråingenjörer
i Ce 29 med två och antalet
förste byråsekreterare i Ce 27 med
en samt antalet förste byråingenjörer i
Ce 27 minskas med en;

VI. fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1951/52;

VII. besluta, att å personalförteckningen
för länsbostadsnämnderna antalet
kontorsbiträden i lönegrad Ca 8
skulle ökas med fyra;

VIII. fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1951/52;

IX. under femte huvudtiteln för budgetåret
1951/52 anvisa

Fredagen den 25 maj 1951.

Nr 22.

1. till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 2 177 000 kronor;

2. till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 432 000 kronor;

3. till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 1 660 000
kronor;

4. till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 565 000
kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft ett flertal motioner.

I de likalydande motionerna I: 129
(av herr Andrén m. fl.) och II: 175 (av
herr Hjalmarson m. fl.) hade föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om förslag till genomförande
av kreditgarantisystemet även för
de statliga bostadskrediterna och att
anslagen för den statliga bostadsorganisationen
i motsvarande mån måtte reduceras.

I de likalydande motionerna I: 209
(av herr Andrén m. fl.) och II: 254 (av
herr Hjalmarson m. fl.) hade yrkats, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om förslag som syftade
till att möjliggöra fri konkurrens på lika
villkor mellan olika företagsformer för
bostadsbyggande samt förvaltning och
drift av hyresfastigheter.

I de likalydande motionerna I: 250
(av herr Lindblom m. fl.) och II: 369
(av herr Ohlin m. fl.) hade förordats,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att programmet för regleringen
av investeringarna måtte modifieras
i syfte att bereda ett ökat utrymme
för bostadsbyggandet och att kreditpolitiken
samt den ekonomiska politiken
i övrigt skulle taga sikte på att
skapa förutsättningar för ett steg för
steg ökat bostadsbyggande.

I de likalydande motionerna 1:461
(av herr Niklasson m. fl.) och 11:595
(av herr Pettersson i Dahl m. fl.) hade
föreslagits att riksdagen måtte besluta

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

dels att uttala att tillämpningsområdet
för förbättringslån borde utvidgas i
överensstämmelse med vad i motionerna
angivits, dels att trekronorsbidragen
borde slopas, dels att i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla att förslag om ändrade
grunder för statsbidrag till pensionärshem
måtte föreläggas nästa års riksdag
och dels beakta vad i motionerna i
övrigt anförts.

I de likalydande motionerna 1:465
(av herr Lindblom in. fl.) och II: 596
(av herr Wedén m. fl.) hade föreslagits,
att riksdagen måtte besluta dels att den
övre gränsen för statliga tertiärlån till
bostadshus uppförda av kommunala
eller allmännyttiga företag jämte kooperativa
företag skulle fastställas till 90
procent av anskaffningskostnaden, dels
ock att den av departementschefen i förevarande
proposition omnämnda utredningen
rörande vissa bostadspolitiska
frågor även skulle pröva frågan
om att trekronorsbidrag måtte få utgå
till hyresgäster i även andra fastigheter
än kommunala och allmännyttiga eller
av industrier för anställda uppförda.

I de likalydande motionerna 1:467
(av herr Velander m. fl.) och II: 600 (av
herr Hjalmarson m. fl.) hade hemställts,
att riksdagen med anledning av förevarande
proposition måtte besluta

I. beträffande grunderna för den statliga
låne- och bidragsverksamheten till
förmån för bostadsförsörjningen, att det
s. k. kreditgarantisystemet skulle införas,
att tertiärlån måtte beviljas intill
högst 90 procent av produktionskostnaderna
oavsett företagsform, att för redan
beviljade tilläggslån ränte- och
amorteringsskyldighet skulle införas i
den utsträckning som vore möjlig, att en
successiv begränsning skulle göras vid
beviljandet av nya tilläggslån, att för
tertiärlån, beviljade enligt 1941 och 1942
års kungörelser, räntesatsen skulle hållas
oförändrad, att maximiytorna för
egnahem, till vilka lån beviljades, skulle
bibehållas oförändrade, alt familjebo -

Nr 22.

Fredagen den 25 maj 1951.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

stads- och bränslebidragen skulle förbehållas
familjer med mer än två barn, att
inkomstprövningen för familjebostadsoch
bränslebidragen skulle ske med
kortare mellanrum än f. n., att bränslebidragen
successivt skulle avvecklas och
att s. k. trekronorsbidrag skulle upphöra
att utgå;

II. att ett system i syfte att gynna för
bostadsändamål bundet sparande med
företrädesrätt för spararen vid meddelande
av byggnadstillstånd skulle införas; III.

att för budgetåret 1951/52 preliminära
beslut om kreditgarantier finge
meddelas för tertiärlån intill ett belopp
av 320 000 000 kronor och för kollektiva
tvätterier i vad avsåge den räntebärande
delen intill ett belopp av
1 500 000 kronor samt att preliminära
beslut angående tilläggslån måtte meddelas
intill ett belopp av 27 000 000
kronor;

IV. att för budgetåret 1951/52 skulle
anvisas till Hyresrabatter för mindre
bemedlade, barnrika familjer ett förslagsanslag
på 26 000 000 kronor och
till Lånefonden för bostadsbyggande ett
investeringsanslag på 65 000 000 kronor;

V. att Kungl. Maj ds äskanden om anslag
till Särskilda bostadsrabatter på
1 650 000 kronor och till Lån till anordnande
av kollektiva tvätterier på
1 500 000 kronor skulle avslås; ävensom

VI. beträffande anslagen till Bostadsstyrelsen
och till Länsbostadsnämnderna
att de beskärningar skulle göras, som
kunde föranledas av kreditgarantisystemets
införande.

I motionen II: 601 (av herr Lager
m. fl.) hade föreslagits, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om att förslag till genomförande
av i motionen nämnda åtgärder, i de
stycken beslutanderätten tillkomme
Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt,
så skyndsamt som möjligt utarbetades
och förelädes riksdagen och att övriga
omnämnda åtgärder vidtoges av Kungl.
Maj:t.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte,

I. besluta, att motionen II: 601 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; II.

beträffande ökning av bostadsbyggandet,
med avslag å motionerna I: 250
och II: 369, godkänna vad utskottet anfört; III.

i fråga om fördelningen av byggnadskvoter
och beviljande av byggnadstillstånd
besluta, att i motionerna I: 209
och II: 254 samt I: 467 och II: 600 framlagda
förslag icke skulle till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

IV. avslå i motionerna I: 129 och II:
175 samt 1:467 och 11:600 framlagda
förslag om införande av ett kreditgarantisystem; V.

beträffande maximivtorna för rätten
till egnahemslån, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 467 och II: 600, i vad
de avsåge denna fråga, godkänna vad i
statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 23 februari 1951 anförts;

VI. avslå i motionerna I: 462 och II:
594 framlagt förslag om förhöjning av
den räntefria stående delen av egnahems-
och förbättringslån på orter med
särskilt höga byggnadskostnader;

VII. beträffande bostadsförbättringsverksamheten
inom Karesuando kommun,
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
462 och II: 594, i vad de berörde detta
ämne, godkänna vad utskottet anfört;

VIII. avslå i motionerna 1:463 och
II: 593 framlagt förslag beträffande sanering
av lapparnas bostadsförhållanden; IX.

beträffande utvidgning av tilllämpningsområdet
för förbättringslån,
i anledning av motionerna I: 461 och
II: 595, i vad de avsåge denna fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

X. avslå i motionerna I: 467 och II:
600 framlagda förslag om successiv inskränkning
av tilläggslångivningen.

XI. avslå i motionerna 1:465 och II:

Fredagen den 25 maj 1951.

Nr 22.

596 samt I: 467 och II: 600 framlagda
förslag om sänkning av den övre gränsen
för tertiärlån;

XII. beträffande inkomstprövningen
för familjebostads- och bränslebidrag,
i anledning av vad i motionerna I: 467
och 11:600 i denna del förordats, godkänna
vad utskottet anfört;

XIII. beträffande beviljandet av familjebostads-
och bränslebidrag avslå
i motionerna I: 467 och II: 600 i dessa
delar framlagda förslag;

XIV. beträffande trekronorsbidraget

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:461 och 11:595 samt 1:467 och II:
600, såvitt motionerna avsåge denna
fråga, besluta, att nämnda bidragsform
tills vidare skulle bibehållas;

b) i fråga om utvidgad tillämpning
av bidraget, i anledning av vad i motionerna
1:465 och 11:596 i denna del
föreslagits, godkänna vad utskottet anfört; XV.

beträffande villkoren för statsbidrag
till pensionärshem och pensionärslägenheter
i vissa flerfamiljshus, i
anledning av motionerna I: 9 och II:
14 samt 1:461 och 11:595, sistnämnda
motioner såvitt de berörde denna fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

XVI. beträffande ränte- och amorteringsvillkoren
för tertiärlån, som utestått
under tio år, med avslag å Kungl.
Maj:ts förslag samt i anledning av motionerna
1:467 och 11:600, såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad utskottet anfört; XVII.

beträffande förräntning och
amortering av utlämnade tilläggslån och
räntefria, stående delar av tertiärlån, i
anledning av Kungl. Maj ds förslag samt
motionerna I: 467 och II: 600, i vad de
avsåge denna fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

XVIII, beträffande grunderna för den
statliga låne- och bidragsverksamheten
till förmån för bostadsförsörjningen, i
vad de ej behandlats under I.—XVII.,
med bifall till Kungl. Maj ds förslag och

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

under erinran om vad utskottet i utlåtandet
anfört, godkänna i statsrådsprotokollet
förordade ändringar fr. o. m.
den 1 juli 1951;

XIX. medgiva, att räntefoten för lantarbetarbostadslån,
vilka komme att beviljas
under budgetåret 1951/52, bestämdes
till 3,25 procent;

XX. till Kapitalmedelsförluster och
ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån
för budgetåret 1951/52 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 5 000 000 kronor;

XXI. Med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna I:
467 och II: 600, såvitt de berörde detta
anslag, till Hyresrabatter för mindre
bemedlade, barnrika familjer för budgetåret
1951/52 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
37 000 000 kronor;

XXII. med bifall till Kungl. Maj ds
förslag samt med avslag å motionerna
1:461 och 11:595 samt 1:467 och II:
600, såvitt de berörde detta anslag, till
Särskilda bostadsrabatter för budgetåret
1951/52 under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
1 650 000 kronor;

XXIIL till Bidrag till främjande av
bostadsbyggande på landsbygden för
budgetåret 1951/52 under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
7 500 000 kronor;

XXIV. till Bidrag till inrättande av
pensionärshem för budgetåret 1951/52
under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 8 000 000 kronor;

XXV. till Bidrag till jämförande byggnadskostnadsutredning
för budgetåret
1951/52 under femte huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 50 000 kronor;

XXVI. med bifall till Kungl. Maj ds
förslag samt med avslag å motionerna
I: 467 och II: 600, såvitt de avsåge detta
anslag, till Lånefonden för bostadsbyggande
för budgetåret 1951/52 under
statens utlåningsfonder anvisa ett investeringsanslag
av 265 000 000 kronor;

XXVII. med bifall till Kungl. Maj ds

Nr 22.

Fredagen den 25 maj 1951.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

förslag samt med avslag å motionerna
1: 467 och II: 600, såvitt nu vore i
fråga, medgiva, att preliminära beslut
angående lån, som skulle utgå från lånefonden
för bostadsbyggande, måtte
för budgetåret 1951/52 meddelas intill
ett belopp av 370 000 000 kronor;

XXVIII. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 467 och II: 600, såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att preliminära beslut angående
lån, som skulle utgå från anslaget
till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet,
måtte för budgetåret
1951/52 meddelas intill ett belopp av
34 000 000 kronor;

XXIX. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
1:467 och 11:600, såvitt de berörde
denna fråga, till Lån till anordnande
av kollektiva tvätterier för budgetåret
1951/52 under fonden för låneunderstöd
anvisa ett investeringsanslag av
1 500 000 kronor;

XXX. i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna 1:460 och II:
597 besluta, att å personalförteckningen
för bostadsstyrelsen antalet kontorsbiträden
i lönegrad Ca 8 skulle ökas
med tjugoåtta, antalet tjänster i lönegrad
Cp 10 med en, antalet förste byråsekreterare
i Ce 29 med en, antalet
förste byråingenjörer i Ce 29 med tre
och antalet förste byråsekreterare i Ce
27 med en samt antalet förste byråingenjörer
i Ce 27 minskas med en.

XXXI. i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna 1:460 och II:
597 fastställa av utskottet framlagd avlöningsstat
för bostadsstyrelsen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1951/52;

XXXII. besluta, att å personalförteckningen
för länsbostadsnämnderna antalet
kontorsbiträden i lönegrad Ca 8
skulle ökas med fyra;

XXXIII. fastställa av utskottet framlagd
avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1951/52;

XXXIV. beträffande medelsbehovet
för bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna,
i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 467 och II: 600, såvitt nu vore
i fråga, för budgetåret 1951/52 under
femte huvudtiteln anvisa

a) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 2 237 000 kronor;

b) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 432 000 kronor;

c) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 1 660 000
kronor;

d) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 565 000
kronor;

XXXV. besluta, att i förevarande sammanhang
behandlade motioner, till den
del de icke blivit ovan under punkterna
I.—XXXIV. särskilt berörda, icke
skulle till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Sundelin och Söderquist,
fröken Elmén samt herrar Widén, Wedén
och Larsson i Stockholm, vilka ansett,
att utskottet i punkten II bort hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
ökning av bostadsbyggandet, i anledning
av motionerna I: 250 och II: 369,
godkänna vad reservanterna anfört;

2) av herr Mannerskantz, fröken Andersson,
herrar Sundelin, Söderquist,
Jansson, Bengtson, Skoglund i Doverstorp,
Svensson i Grönvik och Rubbestad,
fröken Elmén samt herrar Widén,
Birke, Wedén och Larsson i Stockholm,
vilka ansett, att utskottet i punkten III
bort hemställa, att riksdagen måtte i fråga
om fördelningen av byggnadskvoter
och beviljande av byggnadstillstånd, i
anledning av motionerna I: 209 och
II: 254 samt I: 467 och II: 600, godkänna
vad reservanterna anfört;

3) av herr Mannerskantz, fröken Andersson
samt herrar Skoglund i Doverstorp
och Birke, vilka ansett, att utskottet
i punkten IV bort hemställa, att

Fredagen den 25 maj 1951.

Nr 22.

riksdagen måtte i anledning av motionerna
1:129 och 11:175 samt med bifall
till motionerna 1:467 och 11:600,
i vad de berörde detta ämne, besluta, att
ett kreditgarantisystem skulle införas;

4) av herr Mannerskantz och fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp
och Birke, vilka ansett, att utskottet
i punkten X bort hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 467 och II: 600, såvitt nu vore
i fråga, besluta, att en successiv inskränkning
av tilläggslångivningen
skulle företagas i huvudsaklig överensstämmelse
med vad reservanterna anfört; 5)

av herr Mannerskantz, fröken Andersson,
herrar Sundelin, Söderquist,
Jansson, Bengtson, Skoglund i Doverstorp,
Svensson i Grönvik och Rubbestad,
fröken Elmén samt herrar Widén,
Birke och Wedén, vilka ansett att utskottet
i punkten XI bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna
I: 465 och II: 596 samt I: 467 och II: 600,
såvitt nu vore i fråga, besluta, att övre
gränsen för statliga tertiärlån skulle
fastställas till 90 procent av avkastningsvärdet,
dock att i fråga om av enskilda
uppförda hus det lånebeviljande organet
skulle äga pröva, huruvida lån över
85 procent av värdet finge beviljas;

6) av herr Mannerskantz, fröken Andersson
samt herrar Skoglund i Doverstorp
och Birke, vilka ansett, att utskottet
i punkten XIII bort hemställa, att riksdagen
måtte beträffande beviljandet av
familjebostads- och bränslebidrag, med
bifall till i motionerna I: 467 och II: 600
framlagda förslag, såvitt nu vore i fråga,
besluta dels att familjebostadsbidrag endast
skulle tillkomma familjer med
minst tre minderåriga barn, dels ock
att bränslebidragen skulle avvecklas på
sätt reservanterna förordat;

7) av herr Mannerskantz, fröken Andersson
samt herrar Jansson, Bengtson,
Skoglund i Doverstorp, Svensson i Grönvik,
Rnbbeslad och Birke, vilka ansett,
att utskottet i punkten XIV bort liem -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ställa, att riksdagen måtte beträffande
trekronorsbidraget

a) med avslag å Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna 1:461
och 11:595 samt 1:467 och 11:600, såvitt
nu vore i fråga, besluta, att bestämmelserna
om sådant bidrag skulle upphävas; b)

avslå motionerna I: 465 och
II: 596;

8) av herr Mannerskantz, fröken Andersson
samt herrar Skoglund i Doverstorp
och Birke, beträffande punkten
XXI;

9) av herr Mannerskantz, fröken Andersson
samt herrar Jansson, Bengtson,
Skoglund i Doverstorp, Svensson i
Grönvik, Rubbestad och Birke, beträffande
punkten XXII;

10) av herr Mannerskantz, fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp
och Birke, beträffande punkten
XXVI;

11) a) av herrar Sundelin, Söderquist,
Jansson, Bengtson, Svensson i Grönvik
och Rubbestad, fröken Elmén samt herrar
Widén och Wedén, beträffande
punkten XXVII;

b) av herr Mannerskantz, fröken Andersson
samt herrar Skoglund i Doverstorp
och Birke, likaledes beträffande
punkten XXVII;

12) av herr Mannerskantz, fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp
och Birke, beträffande punkten
XXVIII;

13) av herr Mannerskantz, fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp
och Birke, vilka ansett, att utskottet
i punkten XXIX bort hemställa,
att riksdagen måtte beträffande Lån till
anordnande av kollektiva tvätterier

a) med avslag å Kungl. Maj ds förslag
samt med bifall till motionerna 1:467
och II: 600, såvitt nu vore i fråga, besluta,
att för budgetåret 1951/52 anslag
för ifrågavarande ändamål icke skulle
anvisas,

Nr 22.

Fredagen den 25 maj 1951.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

b) med bifall till motionerna 1:467
och II: 600, såvitt nu vore i fråga, medgiva,
att för budgetåret 1951/52 beslut
om kreditgarantier för räntebärande
lån till nämnda ändamål finge meddelas
intill ett belopp av 1 500 000 kronor;

14) av herr Mannerskantz, fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp
och Birke, beträffande punkten
XXXIV.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr BIRKE: Herr talman! Bostadsfrågan
är ett av våra största sociala
problem, som måste inge allvarliga bekymmer.
Det redovisas en siffra på
35 000 bostadslösa familjer i de så kallade
kvotkommunerna; föregående års
siffra var 32 000. Inalles finns det emellertid
162 000 registrerade bostadssökande
i samtliga landets kvotorter, av
dessa tillsammans 50 000 gifta och sådana
ogifta, som ämna ingå äktenskap
men sakna egen bostad. Det förefaller
mig därför som om regeringen har
misslyckats med sin bostadspolitik och
att vi kommit in i ett ohållbart system.
Det är därför enligt mitt sätt att se på
hög tid att regeringen omprövar sina
ståndpunkter i bostadsfrågan.

Vi ha nu fått två kategorier medborgare,
sådana som ha bostad och sådana
som äro bostadslösa. Vi äro väl alla
överens om att bostadsstandarden skall
man försöka höja där det finns möjlighet
därtill. Men den förmånen får inte
köpas genom att människor bli utan
bostad eller nödgas bo kvar i av hälsovårdsnämnderna
sedan länge utdömda
lägenheter. Det kan icke få fortsätta
som hittills att köerna av bostadslösa
öka år från år. Någon bostadsransonering,
som skulle kunna lösa dessa problem,
tror jag inte personligen på, och
jag kan inte acceptera en sådan.

När vi diskuterade frågan om bostadsförsörjningen
förra året, yrkade
jag på en utredning för att försöka

komma fram till en lösning av densamma.
Nu bär en sådan utredning sent
omsider tillsatts, men jag tycker ju att
det hade kunnat göras tidigare, ty läget
har länge varit ohållbart på bostadsmarknaden.
Jag vill i detta sammanhang
ställa en fråga till herr statsrådet,
som tyvärr inte är närvarande, men
jag kan kanske göra det ändå: När beräknas
denna utredning kunna bli färdig?
Det är naturligtvis av största vikt
att densamma bedrives med allra största
skyndsamhet, detta icke minst med
hänsyn till de människor som sakna
bostäder. Tyvärr blir nog enligt min
tro utredningen ganska tidskrävande,
varför man inte enbart kan vänta på
den, utan under tiden måste vidtagas
åtgärder för att bättre ordna bostadsförsörjningen.

De stigande byggnadspriserna tala
sitt tydliga språk att vi gå mot en
byggnadskris av ganska stora mått med
ytterst skadliga återverkningar. Mot
bakgrunden av vad jag nu sagt måste
jag säga, att departementschefens uttalande
i propositionen, att »den förda
bostadspolitiken i huvudsak lyckats
förverkliga sina målsättningar», framstår
som litet verklighetsfrämmande.
Hyresnivån har blivit fastlåst, och antingen
måste nu vidtas betydande hyreshöjningar,
eller också måste betydande
belopp subventioneras. I stället
synes det mig ha varit mera praktiskt
och välbetänkt, om man låtit en successiv
anpassning av hyresnivån äga rum
så att man fått betala vad denna nyttighet
kostar. Naturligtvis hade det måst
göras vissa undantag, där sociala skäl
talade för lindring i hyrorna, till exempel
för folkpensionärer. Jag tycker att
det är orimligt att vi skola ha ett system
med subventioner skattevägen, särskilt
i ett land som vårt, där så många
sörjt för sin hyra genom att ha skaffat
sig egna hem. Det allmännas insats bör
avse att medverka till att de onormalt
höga byggnadskostnaderna hållas inom
en hygglig nivå, och därför bör också

Fredagen den 25 maj 1951.

Nr 22.

den tekniska forskningen på detta område
kunna rationalisera denna verksamhetsgren.
Ett viktigt led är också
att det är fri konkurrens på bostadsproduktionens
område mellan de kommunala
företagen och den enskilda företagsamheten
så att dessa få arbeta
under likvärdiga betingelser. En förutsättning
härför är då att det skall vara
samma lånevillkor och samma rätt till
turordning beträffande både byggnadskvoter
och byggnadslov för såväl de
enskilda företagarna som för de allmännyttiga.
Härigenom erhålles en
verklig konkurrens, där det personliga
ansvaret kan få göra sin insats, och
därigenom kan man säkert förbilliga
bostadsproduktionen. Detta kommer till
sist hyresgästerna till godo i form av
billigare hyror.

Men det finns en byggnadsreglering,
som innehåller mycket krångel. Den
skapar olust och otrivsel hos alla som
syssla med byggnadsverksamhet. Här
borde betydande förenklingar kunna
åstadkommas i stället för att, som man
nu gör, linda in bostadsproduktionen i
ett förlamande nät av regler, undantag
med registreringar etc.

Till sist vill jag, herr talman, framhålla,
att statsutskottets utlåtande nr
155 angående bostadsförsörjningen innehåller
i princip inga nya riktlinjer
utan följer de principer som riksdagen
tidigare beslutat. Då vi från högerhåll
icke kunnat ansluta oss till en del av
dessa synpunkter och principer, vidhålla
vi vår ståndpunkt från tidigare år,
som då utförligt motiverats. Jag anser
att det nu inte är nödigt att upprepa
detta och därigenom förlänga debatten
i dag. .lag vill därför sluta mitt anförande
med att yrka bifall till de reservationer
som äro avgivna av herr Mannerskantz
in. fl.

Fröken ELMÉN: Herr talman! Bostadsfrågan
är väl den allra viktigaste, för
att inte säga den mest grundläggande

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

sociala fråga vi ha att ta ställning till,
ty på den hänga nästan alla våra övriga
sociala åtgöranden. Vi äro ju också
alla överens om att vi skola försöka
komma till den bästa möjliga lösningen
i detta avseende med de medel som för
närvarande finnas.

Utskottsutlåtandet kommer ju också
varje år, åtföljt av en rad reservationer.
Detta senare beror naturligtvis på att
alla anse frågan vara av den allra största
betydelse och att man har olika syn
på hur problemet skall lösas i princip;
de olika partierna ha ju klart deklarerat
sin ståndpunkt. Jag vill också säga,
att den omständigheten att reservanterna
måhända inte äro så många nu
som de brukat vara beror på att departementschefen
tillkallat sakkunniga för
att utreda en del av de frågor, som
varje år komma under debatt. I direktiven
för denna utredning heter det
bl. a. att i dem ingå exempelvis principerna
för hyrespolitiken, omfattningen
och ändamålsenligheten av de olika bostadsrabatterna
och införandet av kreditsystem.
I motsats till herr Birke hoppas
jag, att denna kommitté snarast
skall kunna utföra sin utredning. Vi på
folkpartihåll ha inte reserverat oss i
dessa frågor utan vilja avvakta utredningens
resultat och vänta med att ta
ställning till det ett annat år.

Läget på bostadsmarknaden har under
senare år varit så gott som katastrofalt,
och herr Birke har med olika siffror
klarlagt hur det står till med antalet
bostadssökande och antalet bostadslösa
m. m. Tyvärr har läget under
det senaste året inte förbättrats, bostadsbyggandet
har inte kunnat ökas i
någon nämnvärd utsträckning. Detta
medger också departementschefen. I en
folkpartimotion framliålles, att det förefaller
egendomligt att bostadsbyggandet
fått en så ogynnsam ställning i förhållande
till övriga investeringar. Man
kan ju peka på hurusom produktionen
under de senare åren ökat i hastig takt,
under de senaste tio åren fördubblats,

Nr 22.

Fredagen den 25 maj 1951.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

under det att bostadsbyggandet minskats.
Detta förhållande visar att bostadsbyggandet
fått en relativt ogynnsam
ställning i hela investeringsverksamheten.
Det är här som man på folkpartihåll
framhåller, att detta är en allvarlig
sak, som endast får bli en tillfällig
företeelse, och att åtgärder måste
vidtagas, så att man undan för undan
kan öka bostadsbyggandet. Det
är därför som vi på denna punkt gått
fram med en reservation i vilken yrkas,
att man så småningom skall söka få
fram ett ökat bostadsbyggande utan att
därför behöva göra intrång på andra
viktiga investeringsobjekt. Utskottet anser
det angeläget att i nuvarande svåra
brist på bostäder det för bostadsproduktionen
tillgängliga utrymmet för
långivningen blir så väl utnyttjat som
möjligt. Detta anses på folkpartihåll
liksom på högerhåll kunna ske endast
genom fri konkurrens, och därför yrka
vi reservanter på att fri konkurrens
skall få äga rum mellan olika företagsformer
både i vad gäller byggande och
förvaltning. Först och främst bör detta
ske när kommunerna göra upp turordningsförslagen,
så att man därvid inte
bara ser till att de kommunala och
allmännyttiga företagen få byggnadsmöjligheter,
utan också att de enskilda
företagen få möjligheter att bygga och
att konkurrensen kan ske på lika grunder.
Vid den statliga långivningen har
man en övre gräns för tertiärlån på
100 procent för kommunala och allmännyttiga
bostadsföretag, för kooperativa
sådana 95 procent och för enskilda
85 upp till 90 procent. Vad som
från folkpartiets sida särskilt framhållits
är, att man inte är tillräckligt ekonomiskt
eftersinnande från de kommunala
företagens sida, när man sätter
i gång sin bostadsproduktion och kanske
inte tillräckligt rationellt utför byggandet
och förvaltningen, vilket allt
blir en följd av den generösa långivningen
åt de kommunala företagen. Det
har också såsom redan framhållits visat

sig, att de kommunala företagen inte
alltid äro föredömliga när det gäller de
ekonomiska frågorna. Det är här vi
anse att det bör vara en lika grund för
långivningen vare sig det gäller kommunala,
allmännyttiga eller privata
byggnadsföretag, och i likhet med föregående
år föreslå vi nu, att man skall
sänka den övre gränsen för de allmännyttiga
och kommunala företagen till
90 procent och att denna skall vara
lika för alla samt att man vad de enskilda
företagen beträffar skall pröva,
huruvida lån över 85 procent av värdet
böra beviljas eller inte.

Herr talman! Då vi i övriga punkter
vilja avvakta det resultat den nämnda
utredningen kan komma till, ber jag
att få yrka bifall till folkpartiets reservationer
under punkterna II, III och
XI, och den reservation som följer därav,
nämligen den under punkt XXVII.

Herr LAGER: Herr talman! Under de
år som gått sedan riksdagen senast behandlade
frågan om bostadsförsörjningen
har krisen på bostadsmarknaden
skärpts. Det är inte lättare nu att
få en lägenhet i tätorterna än för ett år
sedan, det är tvärtom svårare. Regeringen
har inte heller i år kunnat besluta
sig för att lägga fram ett konkret
program för hävande av bostadskrisen
utan har nöjt sig med att låta det bli
vid det gamla med en hänvisning till
det statsfinansiella läget. Den har därtill
tillsatt vissa utredningar för att undersöka
en del frågor, som enligt mitt
förmenande redan äro tillräckligt utredda.

Vi kommunister ha i en motion vid
årets riksdag ställt några konkreta förslag,
som syfta till att råda bot på bostadsbristen
genom ett ökat bostadsbygge
och att hindra den starka stegringen
av hyrorna, som blir en följd
av stegringen av byggnadskostnaderna.
Vår motion syftar dessutom till att ge
kommunerna vidgade befogenheter att

Fredagen den 25 maj 1951.

Nr 22.

medelst bostadsransonering och obligatorisk
kommunal bostadsförmedling
söka åstadkomma en rättvisare och ur
social synpunkt mera tilltalande disponering
av de tillgängliga bostäderna.
Statsutskottet bär avstyrkt vår motion
med hänvisning till de utredningar som
igångsatts.

Jag skall inte ta kammarens tid i anspråk
många minuter, men jag vill säga
några ord i ett par frågor av större betydelse
för det stora flertalet av landets
medborgare som hyra bostäder, nämligen
bostadsproduktionen och stegringen
av hyreskostnaderna. Vi ha i år
upprepat ett förslag, som vi tidigare
ställt om att de kommunala och allmänna
bostadsföretagen skulle få möjlighet
att bygga fritt ulan den begränsning
som bostadsregleringen bestämmer.
Utskottet avfärdar detta förslag med
motiveringen, att under senare tid har
»byggnadsarbetskraften varit så gott som
fullt utnyttjad», varför förslagets syfte
redan torde vara tillgodosett. Denna utskottets
motivering håller enligt min
mening inte. Den s. k. byggnadsarbetskraften
är ju inte en fix och generell
företeelse; den är rörlig och föränderlig.
Jag vill erinra om att för några år
sedan genomfördes vissa åtgärder avsedda
att minska antalet byggnadsarbetare,
och detta med stor effekt. Om det
nu är möjligt att medelst vissa skärpta
bestämmelser minska byggnadsarbetarkåren
bör det ju också vara möjligt alt
genom lättade bestämmelser öka denna
arbetarkår. Och det förefaller helt möjligt
att kommuner, som betrakta bostadsproblemet
såsom allvarligt, nog
skulle kunna finna vägar och möjligheter
till ökad bostadsproduktion, därest
det statliga byggnadstvånget slopades
för kommunala och allmännyttiga bostadsföretag.
På borgerligt håll och speciellt
inom högerpartiet vill man gå den
rakt motsatta vägen, nämligen skapa åtgärder
för att gynna den privata byggnadsverksamheten.
Som skäl härför anföres,
och det har upprepats bär i dag,

Främjande av bostadsförsörjningen in. m.

att de privata företagen missgynnas i
förhållande till de allmännyttiga och
kommunala företagen och att den fria
konkurrensens princip, som det heter,
såras härigenom.

Låt mig säga några ord om mest eller
minst gynnad part på bostadsbyggandets
område. Det är enligt min mening
uppenbart, att de kommunala och allmännyttiga
företagen behöva statligt
och kommunalt stöd för att inte vara i
underläge gentemot de privata. Den fria
konkurrensen, som nu senast fröken Elmén
slog vakt om och som flitigt brukas
i den borgerliga agitationen, existerar
inte i verkligheten därför att hela byggnadsmaterialproduktionen
befinner sig
i privata händer och har nått mycket
långt i monopolisering och kartelliscring,
varigenom privatkapitalets män ha
stora möjligheter att gynna sina egna
och missgynna de allmännyttiga och
kommunala bostadsföretagen. Så sker
också i verkligheten. De kommunala
företagen bemötas icke på samma sätt
som privata företag av byggnadsmaterialindustriernas
ägare och herrar. Åt
de senare företagen gives företräde
både i fråga om leveranser av byggnadsmaterial
och i fråga om priser på
detta material. Det är klart att detta
inverkar på de kommunala företagens
produktionskostnader. Vissa utredningar
som gjorts, bland annat i Stockholm,
bekräfta detta faktum.

Därmed är jag inne på den andra
fråga, till vilken jag vill göra ett par
kommentarer, nämligen stegringen av
hyrorna som en följd av de ökade produktionskostnaderna.
Den allmänna
prisstegringen här i landet berör ju
också byggnadsbransch^!. Byggnadskostnaderna
ha enligt uppgifter som
meddelats stigit med 57 procent under
1940-talet. Därvid ha byggnadsmaterialpriserna
stigit mest och byggnadsarbetarnas
löner minst, ökningen av byggnadsmaterialkostnaderna
har lett till att
det numera knappast är möjligt för eu
arbetare eller lägre tjänsteman att hyra

Nr 22.

Fredagen den 25 maj 1951.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

familjebostad i de nyuppförda husen. T
dagens nummer av Morgon-Tidningen
redovisas en uppgift, att nybyggda fastigheter
ute på Östermalm i Stockholm
ha hyror på över 40 kronor kvadratmetern.
Det innebär att mindre bemedlade
äro utestängda från möjligheten att
skaffa sig sådana lägenheter. Men eftersom
människorna måste ha tak över
huvudet och hellre bo trångt än icke
bo alls, kommer detta, såvitt jag förstår,
att leda till ökad trångboddhet.

Hela det storartade program för social
bostadspolitik, som lades fram för
några år sedan, brytes igenom.

Vad är orsaken till att produktionskostnaderna
stigit så våldsamt? Självfallet
är det delvis en följd av regeringens
allmänna ekonomiska politik
med devalvering, slapp priskontroll och
försämring av penningvärdet. Men det
är nog icke bara där man har att
söka orsakerna. Produktionskostnaderna
skulle kunna bringas ner rätt avsevärt,
därest man från statsmakternas
sida beslöte sig för att taga itu med de
prisuppskruvande monopolen och kartellerna
och andra s. k. prisreglerande
företeelser, som existera inom byggnadsmaterialbranschen.
Knappast något
område av det ekonomiska livet här i
landet är väl så hårt bundet av överenskommelser
mellan fabrikanter och
grossister om priser och leveranser som
just byggnadsmaterialbranschen. Här är
den fria konkurrensen i verkligheten
avskaffad. En rörledningsentreprenör
i Stockholm får icke ett arbete utan att
först ha inhämtat tillstånd från sin intresseförening.
Vid anbudsförfarandet
tillämpas ju allmänt den praxis, att en
firma, som enligt kartelledningens beslut
skall ha uppdraget, icke behöver
riskera några underbud från andra firmor
inom samma bransch.

Det är med dessa motiveringar som
vi i år återkommit till frågan om en
statlig produktion av byggnadsmaterial.
En statlig utredning arbetar med den
saken. Denna utredning innefattades i

ett förslag, som riksdagen accepterade
— om jag icke minns galet — år 1944.
Så tänkte regeringen på saken till 1947;
då tillsattes utredningen. Nu har utredningen
tänkt på saken sedan 1947. Under
tiden befäster det privata kapitalet
sin ställning inom detta högst betydelsefulla
ekonomiska verksamhetsfält och
utövar ett avgörande inflytande både
på omfattningen av byggnadsverksamheten
och på materialpriser, som slå
igenom på hyrorna. Jag förstår att en
sådan utredning är omfattande, men
fem år är också en ganska avsevärd tid.
när det gäller ett sådant här spörsmål.

För två år sedan tillät jag mig ställa
en fråga till ordföranden i denna utredning,
hur långt in på 1950-talet han
räknade med att behöva gå, innan resultatet
av utredningen kunde föreligga.
Nu ha två år gått sedan dess. Jag vill,
herr talman, sluta dessa kommentarer
med en fråga till denna utrednings ordförande,
om han nu, 1951, är beredd
att giva ett besked om vid vilken tidpunkt,
ungefär, som utredningen om
statlig produktion av byggnadsmaterial
kan föreligga färdig.

Med dessa korta kommentarer har
jag bara velat belysa ett par av de förslag
vi ställt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionen II: 601 under punkten
I i utskottets yrkande.

Herr PERSSON i Växjö: Herr talman!
Ifrån herr Birkes och fröken Elméns
sida har man understrukit, att den nu
förda bostadspolitiken icke har lett till
det resultatet, att man kunnat avveckla
bostadsbristen. I det sammanhanget anförde
ju herr Birke siffror ur propositionen,
som visade att bostadsbristen i
varje fall icke har minskats under den
senast gångna tiden. Även om lägenhetstillskottet
blir något större detta år
än 1950, kan man icke räkna med någon
märkbar avveckling av denna bostadsbrist.
Nu är det ju ändå på det sättet,

Fredagen den 25 maj 1951.

Nr 22.

efter vad jag kan förstå, att bostadsbristen
huvudsakligen betingas av att
den allmänna ekonomiska politiken i
vårt land på grund av förhållandena
måst inriktas på en investeringsbegränsning,
som drabbat bostadsbyggandet
mycket kraftigt. Det får anses bevisat
att vi under 1940-talet icke ha kunnat
bygga bostäder i den utsträckning som
erfordrats för att kunna giva de bostadslösa
en bostad.

När herr Birke talar om att den statliga
bostadspolitiken misslyckats över
huvud taget, får man väl ändå säga, att
detta är något missvisande. Jag skulle
vilja uttrycka det så, att inom den ram,
som medgivits för bostadsproduktionen,
ha de bostadspolitiska målsättningarna
i det väsentliga uppnåtts. Att vi kommit
in i en ekonomisk situation, som ej
möjliggjort för oss att bygga bostäder i
den utsträckning vi önskat är ett något
annat förhållande.

Nu vill jag först understryka en sak.
På grund av att byggnadskostnadernas
stegring hittills i år blivit så mycket
högre än man trodde, ha en del problem
redan aktualiserats. Den stegring
i byggnadskostnaderna, som förutsattes,
när bostadspropositionen framlades, var
en stegring på 15 procent, och man
tänkte sig, att den skulle medföra en
ökning av hyrorna med cirka 10 procent.
På grundval av de siffror, som
framlagts rörande den stegring av
byggnadskostnaderna, som sedan inträffat,
kan man räkna med, att den hittillsvarande
prisstegringen kommer att
medföra eu höjning av hyrorna med
minst 20, kanske omkring 25 procent.

Nu har i propositionen sagts, att man
kunde kanske godtaga den höjning av
hyrorna, som skulle bli följden av den
byggnadskostnadsstegring med 15 procent
som man förutsatt. Man skulle alltså
icke öka subventionerna för bostadsbyggandet
för att hålla bostadskostnaderna
nere. Men man kunde vid detta
tillfälle icke taga ställning till den situation,
som sedan inträffat och nu fak -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

tiskt föreligger. Jag för min del kan
icke tänka mig annat än att det måste
vara svårt att undgå att vidtaga ytterligare
åtgärder i syfte att möjliggöra för
familjer med små inkomster att efterfråga
de lägenheter som bygges nu och
som bli mycket dyrare än förra året.
Jag kan icke tänka mig annat än att det
kan aktualisera ett ökat ekonomiskt
stöd från det allmännas sida för att
under nuvarande svåra förhållanden
dels giva familjerna detta stöd och dels
därigenom motverka risken för ett sammanbrott
av vår bostadspolitik, en risk
som jag tror att det är nödvändigt att
man avvärjer.

I årets bostadsproposition ha föreslagits
vissa ändringar i de nuvarande bestämmelserna
om stöd åt bostadsbyggandet.
Jag vill bara i korthet nämna
något av vad som sagts. Man har för det
första i propositionen gått in för att
man skulle göra ändringar i bestämmelserna
om egnahemslån i vad avser
lägenhetsstorleken. Det är för närvarande
så, att det s. k. 90 procents egnahemslånet
kan beviljas för enfamiljs egnahemshus
med en bottenyta icke överstigande
100 kvadratmeter i ett plan
eller 80 kvadratmeter i ett och ett halvt
plan och 60 kvadratmeter i två plan.
Här föreslås en begränsning till respektive
90, 65 och 55 kvadratmeter, en begränsning
som angives vara av tillfällig
karaktär.

Nu bar ju utskottet godtagit detta förslag.
Jag tror att det är nödvändigt att
man söker på detta sätt begränsa storleken
av egnahemmen. Det kan nog tänkas
att man över huvud taget får räkna
med att egnahemsbyggandet minskas
till förmån för lägenheter i flerfamiljshus,
eftersom det medför så många problem
för egnahemsbyggaren att bygga
med nuvarande kostnader. Man föreslår
en motsvarande nedskärning av ytorna
för tvåfamiljshus. Man har gått in för
något som kallas för belåningsvärde i
stället för produktionskostnad. I praktiken
tror jag icke att det blir stora för -

Nr 22.

Fredagen den 25 maj 1951.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ändringar genom att man går på den
linjen. Dessutom har man velat för belåning
godtaga hus med lägenheter om
högst två rum och kök. Man har begränsat
subventionen för tvåfamiljshus till
4 000 kronor. Man har gått in för att
giva familjebostadsbidrag till lägenheter
med minst 50 kvadratmeter i egnahems-
och tvåfamiljshus. Det finns vidare
andra särskilda frågor som tagits
upp i propositionen.

Det framgick, tyckte jag, av herr Birkes
yttrande, att man från högerns sida
velat gå in för en annan bostadspolitik,
precis som man velat det under de närmast
föregående åren. Jag måste ju säga
att jag kan knappast förstå, hur man
med detta förslag till försämrade subventioner
för själva bostadsbyggandet
och försämring av bidragsgivningen till
barnfamiljerna i nuvarande läge skall
kunna åstadkomma en förbättring av
möjligheterna för familjer här i landet
att få bostad. Jag undrar egentligen vilka
det är som skola få bättre möjligheter
att bo, om man går på den linjen.

Herr Birke talade också om en anpassning
av hyrorna. Det kan icke innebära
annat än att man skulle låta de
högre kostnaderna slå igenom i större
utsträckning än vi tänkt oss. Jag kan
icke förstå hur man på den linjen skall
kunna åstadkomma vad man önskar,
nämligen en avveckling snarast möjligt
av bostadsbristen.

I fortsättningen skulle jag bara vilja
säga några ord om de olika reservationer
som framförts. I den första reservationen
av herr Sundelin m. fl. har man
velat ha en annan skrivning beträffande
understrykandet av att man måste gå
in för ökat bostadsbyggande i den mån
det är möjligt. Jag för min del har ansträngt
mig för att söka upptäcka vad
det skulle kunna vara för något som
motiverade, att man toge reservationens
skrivning i stället för den skrivning utskottet
förordar. Jag kan för min del
icke komma till annat resultat än att vi
i utskottets skrivning precis lika starkt

understrukit de synpunkter, som man
har framhållit i reservationen.

I nästa reservation har man yrkat på
att man skulle skapa garanti för fri konkurrens
mellan olika företagsformer.
Man vill att utskottet skulle ha skrivit,
att detta bör vara föremål för beaktande
även i fortsättningen. Denna fråga
ha vi vid upprepade tillfällen diskuterat
här i riksdagen. Vid detta tillfälle
har man på borgerligt håll enats om
en linje i förevarande avseende. Både
folkpartiet, högern och bondeförbundet
äro eniga. Man vill gå på den linjen, att
90 procent lånegräns skulle tillämpas
för alla olika företagare. Man skulle
emellertid i vissa fall till privata företagare
giva 85 procent. Nu är det ju för
närvarande så, att till privata företagare
beviljas lån med 85 procent, i
många fall med 90 procent av de godtagbara
produktionskostnaderna. För de
kooperativa företagen går man upp till
95 procent och för de allmännyttiga till
100 procent. Resultatet i första hand av
ett bifall till reservationen skulle bli,
att såväl de kooperativa som de allmännyttiga
företagen icke skulle få belåna
högre än de enskilda. Det skulle icke
innebära någon förbättring för de privata
företagarna, om man ginge på reservationens
förslag. Vi ha förut många
gånger diskuterat denna fråga i riksdagen.
Jag vill icke taga upp någon längre
diskussion om den utan bara påpeka,
att när vi förra året behandlade bostadsfrågan
och denna punkt diskuterades
rätt utförligt, var det ändå en representant
för folkpartiet som gick på
den linjen, att man icke hade någonting
att vinna och att man icke
kunde nå syftet att skapa en friare konkurrens
genom att ändra på dessa lånebestämmelser.
Det var herr Larsson i
Stockholm, som i det fallet instämde
med vad jag sagt, att man icke på den
vägen kan åstadkomma något. För övrigt
var det så att herr Larsson i Stockholm
vid detta tillfälle uttalade sig mycket
positivt om den verksamhet, som de

Fredagen den 25 maj 1951.

Nr 22.

kommunala och allmännyttiga bostadsföretagen
bedrivit.

Det har också i reservation av herr
Mannerskantz in. fl. yrkats, att man
omedelbart skulle införa det s. k. kreditgarantisystemet.
Det är en fråga som
den i socialdepartementet tillsatta utredningen
skall taga hand om och utreda
så snabbt det över huvud taget är
möjligt. Det måste anses vara något underligt,
om riksdagen nu skulle besluta
införa kreditgarantisystem redan den 1
juli i år, när man nyss har tillsatt en
kommitté med direktiv att utreda denna
fråga och framlägga förslag så snart
det över huvud taget är möjligt. Jag tycker
att detta räcker för att icke gå på
denna reservation till utskottets utlåtande,
som herr Mannerskantz står för.

Sedan är det så att man icke alls har
klart för sig, hur man efter en utredning
skall lägga upp hela denna fråga.
Det bör i alla fall klaras ut, och det är
inte alldeles säkert att man når alla de
fördelar som man på många håll föreställer
sig, även om man går in för kreditgarantisystemet.
De små försök som
ha gjorts av bostadsstyrelsen att undersöka
denna fråga en smula ha lett till
att man blivit litet betänksam, eller i
varje fall har man blivit tveksam om
huruvida alla de fördelar kunna vinnas
som det ofta har talats om.

Det finns här också en motion om
att tilläggslånegivningen skulle successivt
avvecklas. Motionen bygger närmast
på besparingsutredningens förslag i det
avseendet. Jag tycker det är märkvärdigt
att man i den reservationen föreslår
att utskottet borde säga: »Utskottet
anser det angeläget, att föreliggande
skillnader i hyra mellan bostäder som
tillkommit vid olika tidpunkter snarast
utjämnas. I samband härmed bör tillläggslånegivningen
avvecklas.»

Nu är det ju så att de bostäder som
ha byggts, låt oss säga fram till den 1
januari i år, ha ju kunnat byggas med
hjälp av tilläggslån under en tid, då
byggnadskostnaderna voro låt oss säga

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

30 procent lägre än de kunna antagas
bli i fortsättningen. Det betyder att hyrorna
i dessa hus ha kunnat sättas mycket
lägre än i de hus som byggas härefter.
Nu säges det i denna reservation,
att man skall utjämna hyresnivån genom
att ta bort tilläggslånen för dessa
nya hus som bli mycket dyrare i uppförande.
Såvitt jag förstår kommer en
sådan åtgärd att motverka det syfte
man har angivit i första meningen av
denna reservation.

Högern har också föreslagit att man
skulle gå tillbaka till den ordning som
rådde före den 1 juli 1948 och avveckla
bränslebidragen och ge familjebostadsbidrag
endast till familjer med minst tre
minderåriga barn. Tillsammans med
bondeförbundet har högern även föreslagit,
att trekronorsbidraget skall slopas
och att anslaget under denna punkt
skall minskas. Det förhåller sig på samma
sött med dessa frågor som reservanterna
här ha upptagit till behandling.
Det är meningen att de skola behandlas
av den utredningskommitté som har tillsatts.
Jag vet inte vad resultatet kan bli
av kommitténs arbete, men jag tycker
att man i nuvarande situation snarare
borde utöka subventioneringen till barnfamiljer
än att på detta sätt försöka
skära ned den. Det är väl ändå meningen
att man med denna verksamhet skall
möjliggöra för dessa familjer att efterfråga
tillfredsställande bostäder.

Jag skall inte uppta tiden länge till,
herr talman. Det framgår ju av vad jag
har sagt att jag kommer att yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Det är emellertid en fråga som jag
ändå vill särskilt stryka under. Vi ha
ju i statsutskottet också behandlat frågan
om personalorganisationen vid bostadsstyrelsen.
Enligt vår mening borde
kassören i bostadsstyrelsen ha placerats
i högre lönegrad, men statsutskottet har
inte velat ta någon ställning till den
frågan. Vi hade en kassör i statens
byggnadslånebvrå — det var samma
person som vi ha kvar nu — placerad

2 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 22.

Nr 22.

Fredagen den 25 maj 1951.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m

i 17 lönegraden. Den 1 juli 1948, då statens
byggnadslånebyrå blev ett reglerat
verk, kungl. bostadsstyrelsen, sänktes
denna tjänstemans placering till 15
lönegraden. Vi ha inte kunnat finna annat
än det vore motiverat att placera
vederbörande befattningshavare i 19 lönegraden,
men Kungl. Maj:t har inte ansett
sig kunna gå med på detta. Nu har
emellertid statsutskottet i huvudsak eller
i varje fall när det gäller syftet tillstyrkt
motion nr 597 i denna kammare,
och utskottet säger, att med anledning
av denna motion skall Kungl. Maj:t få
litet mer pengar till sitt förfogande än
som föreslagits i propositionen för att
lösa vissa av de mest angelägna personalfrågorna
vid bostadsstyrelsen. .lag
vet att man inte kan göra någonting åt
den frågan här, men det torde väl ändå
vara så att Kungl. Maj:t har möjlighet
att pröva den ytterligare, och det är
i förhoppningen att den skall underkastas
en positiv prövning som jag i alla
avseenden vill tillstyrka de förslag som
utskottet här har framlagt.

Man kunde kanske i detta sammanhang
ha anledning att ta upp de frågor
som herr Lager aktualiserade, men
jag skall inte göra det. Jag tror att man
för närvarande inte kan komma till några
positiva resultat med en diskussion
om bostadsfrågan i dess helhet, emedan
de allra viktigaste frågorna ligga under
utredning. Jag förmodar att statsmakterna
måste söka ta ställning till de
frågor som nu ha blivit aktuella på
grund av bvggnadskostnadsstegringen.
Huruvida det är utredningen som skall
lägga fram de förslagen eller om det
krävs att Kungl. Maj:t och riksdagen
innan utredningen hinner komma med
några förslag skall vidta några åtgärder,
vill jag inte uttala mig om.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag i dess helhet.

Herr WEDÉN: Herr talman! Herr
Persson i Växjö sade i sitt anförande

bland annat, att han inte hade kunnat
finna någon egentlig skillnad mellan
utskottsmajoritetens utlåtande beträffande
bostadsbyggandets omfattning och
den reservation, som är avgiven av herr
Sundelin in. fl. I utskottets utlåtande
säges det emellertid bara, sedan man
konstaterat att det har rått otillfredsställande
förhållanden beträffande bostadsbyggandets
omfattning, att man
förutsätter, att detta byggande skall få
det utrymme förhållandena medgiva.
Men det gäller naturligtvis att inrikta
politiken på att ändra just dessa förhållanden,
så att det blir gynnsammare förutsättningar
för ett större bostadsbyggande.
Det är detta som vi ha velat
trycka på i reservationen.

Det är klart att det här egentligen
bara finns två möjligheter: den ena är
att man verkligen lyckas få till stånd
ett större sparande, som ju vidgar ramen
för den totala investeringsvolymen,
och den andra är att företa justeringar
— de kunna dock inte bli så stora —
inom investeringsbudgetens ram. Till
förebyggande av alla missförstånd vill
jag genast säga, att sådana justeringar
givetvis inte få göras på sådant sätt, att
de drabba sjukhus- och skolbyggen, där
vi ju också ha stora brister att täcka.

I den utsträckning man för en kreditåtstramande
politik och denna politik
har framgång på näringslivets andra
områden, vilket vi ju öro angelägna om
att den skall ha, ökas också möjligheterna
att bereda bostadsbyggandet
ett något större utrymme. Det är riktigt
som statsrådet Andersson yttrade i ett
anförande, som jag vill minnas är refererat
i tidningarna i morse, att det inte
räcker med generösare byggnadstillståndsgivning
om inte den övriga efterfrågan
för investering och konsumtion
hålles inom sådana gränser, att det blir
mer arbetskraft och material över. Detta
är ett svårt avvägningsproblem, herr
talman, men mot bakgrunden av det
faktiska läget ha vi ansett oss böra använda
sådana formuleringar, att de som

Fredagen den 25 inaj 1951.

Nr 22.

ha att bevaka bostadsbyggandets intressen
skola finna sig få ett starkare stöd
när det gäller dessa svåra avvägningar.

Jag skulle därefter vilja säga ett par
ord om de övriga punkter, där vår mening
skiljer sig från utskottsmajoritetens.
.lag tänker framför allt uppehålla
mig vid lånegränserna och vid fördelningen
av byggnadskvoterna.

Det framskymtade redan i debatten
här i kammaren förra året, om jag inte
minns fel, att en självklar förutsättning
för den 100-procentiga lånegränsen, när
det gäller kommunala företag, skulle
vara att dessa äro föredömliga. Regeln
var att de skulle vara föredömliga, men
det hade förekommit fall där fordringarna
inte hade uppfyllts. Nu har ju ett
steg vidare tagits så till vida, att det
tydligen har framkommit önskemål om
att bostadsstyrelsen skall ha en viss frihet
att gå ned något under 100-procentgränsen,
om det inträffar att ett kommunalt
företag inte är skött på sådant
sätt, att det anses böra ha denna högre
lånegräns.

Jag kan inte hjälpa, herr talman, alt
det synes mig, att om man vill ha en
garanti för att undslippa sådana svårigheter,
då bör man gå reservanterna till
mötes och sänka lånegränsen för de
kommunala och kooperativa företagen,
så alt gränsen blir lika för alla. Då
finge man också på köpet att konkurrensvillkoren
bleve likvärdiga. Jag tror
inte alls att detta skulle ha några vådliga
följder. Det skulle leda till en något
strängare prövning av de kommunala
företagens uppläggning och planering,
och det tror jag för min del vore nyttigt.

Den akuta svårigheten på bostadsmarknaden
för närvarande är, som jag
ser saken, att det har inträffat så starka
kostnadsstegringar, att man på företagarsidan
anser det finnas risker för
prisfall igen, och i så fall ligger den
som har byggt till toppkostnader ganska
illa till. .lag tror det är angeläget att
man försöker komma till rätt a med det

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

osäkerhetsmomentet så snart och så effektivt
som möjligt, det är ett osäkerhetsmoment
som för övrigt i stor utsträckning
bottnar i den allmänna ekonomiska
jjolitik som har förts. Jag tror
man måste söka komma till rätta med
denna sak för att kunna undvika ett
bakslag på byggnadsmarknaden. Jag
skulle vilja tillägga, herr talman, att jag,
mot bakgrunden av vad jag förut har
sagt om en kreditåtstramning på andra
områden, förutsätter, att kreditmarknaden
för bostadsbyggande i varje fall
kommer att hållas sådan, att det blir
möjligt att erhålla de krediter som erfordras
för att man åtminstone skall
kunna uppfylla den ram som nu är satt
för bostadsbyggandet och som vi hoppas
få vidgad.

Om jag sedan med ett par ord får
beröra byggnadskvoternas fördelning,
vill jag till att börja med erinra om en
diskussion, som jag hade förra året här
i kammaren rörande detta problem med
statsrådet Andersson. Statsrådet Andersson
gav då ett tillmötesgående svar. Han
sade: »Tyvärr inverkar ju byggnadsregleringen
på ett sätt som icke är avsett
på detta område» — när det gällde
fördelning av kvoterna — »vilket sammanhänger
med flera omständigheter.
Kommunerna ha ju givits relativt fria
händer i fråga om turordning och i
fråga om användandet av de kvoter,
som ställas till deras förfogande. Kommunerna
kunna vidare ge antingen egna
eller privata företagare möjlighet att
bygga. De senare åren har i vissa kommuner,
på grund av den nedskärning
av byggnadskvoterna som gjorts, det inträffat
att kommunala och allmännyttiga
företag blivit oavsiktligt gynnade
därför att de haft planer, som för sitt
förverkligande krävt den förutvarande
kvoten, d. v. s. en större kvot än man
fått.» Statsrådet tilläde senare: »Vi ha
uppmärksammat detta förhållande och
inse, att det oavsiktligt ger kommunerna
ett större utrymme än som iir meningen.
» »Enligt vår uppfattning», till -

Nr 22.

Fredagen den 25 maj 1951.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

iade han, »bör det finnas utrymme även
för de privata byggmästarna, och det
är inte meningen att skapa några kommunala
byggnadsmonopol.»

Kvintessensen av detta är att statsrådet
säger, att man har uppmärksammat
ett förhållande, som man insett
oavsiktligt givit kommunerna större utrymme
än som är meningen. Med detta
förhållande menade statsrådet alltså den
dominans, som inom en del kommuner
kommunens egna företag ha fått.

När statsrådet uttryckte sig på sådant
sätt, måste man ju utgå från att han
också skulle anse det riktigt, att man i
någon mån sökte vrida detta till rätta
för att uppnå en jämnare och mer rättvis
fördelning av bvggnadskvoterna på
sådana orter, där kommunens företag
kommit att dominera och oavsiktligt
gynnats genom att de fått större utrymme
än som enligt hans åsikt varit meningen.

Jag har velat dra fram detta, herr
talman, för att kunna konstatera att den
kampanj, som bedrivits från socialdemokratisk
sida särskilt i Stockholm mot
den lilla tillrättaläggning av kvotfördelningen
som har skett, såvitt jag förstår
uppenbarligen står i strid med det uttalande
som statsrådet Andersson gjorde
här i kammaren förra året. Jag vill tilllägga,
att även om man har kunnat
notera att det inträtt en viss förbättring
i dessa förhållanden på en del orter i
landet, är det likväl inom många kommuner
fortfarande så, att det finns tendenser
till en tydlig kommunal dominans.
Jag tror att det på den punkten
är riktigt som herr Birke sade, att man
bör slå vakt om konkurrensmöjligheterna
till fromma för effektiviteten i bostadsbyggandet.

Jag vill sluta med att deklarera, herr
talman, att jag nu lika litet som tidigare
kan följa herr Birke när det gäller de
bostadssociala åtgärderna, bostadsrabatterna
och tilläggslånen. I fråga om trekronorsbidraget
äro vi denna gång ense
med majoriteten även så till vida, att vi

anse, att utsträckningen av deras tilllämpningsområde
till att eventuellt gälla
även andra bostäder än sådana som
byggas av kommunala företag, skall ligga
inom ramen för den tillsatta utredningens
uppdrag. Jag förvånar mig i
dag liksom jag tidigare har gjort över
att bondeförbundet inte velat vara med
om detta utan föreslagit en avveckling
av trekronorsbidraget. Den linje vi ha
följt hela tiden i detta fall måste nämligen
innebära att det skulle skapas
möjligheter för att ge dessa bidrag även
till landsbygden.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationerna
nr 1, 2, 5 och 11 a.

Herr PERSSON i Växjö (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall inte diskutera
med herr Wedén om huruvida
det kan finnas någon nyansskillnad mellan
reservation nr 1 och utskottets utlåtande.
I varje fall har inte jag kunnat
finna att det är någon skillnad som
kan ha någon som helst betydelse. Jag
tycker skrivningen i sak innebär ungefär
detsamma i båda fallen.

Sedan får jag säga, att vi väl få lita
på att kommunerna sköta byggnadstillståndens
turordning på ett tillfredsställande
sätt. Herr Wedén säger ju själv,
att det har skett en förbättring i dessa
avseenden på vissa håll, och jag tycker
nog man har anledning att låta den
kommunala självbestämmanderätten
verka i detta fall undan för undan i
stället för att göra några ingrepp för
att söka åstadkomma en annan ordning
i detta avseende. När man 1946 började
kunna tala om ett bostadsbyggande där
kommunerna voro intresserade, antingen
det nu gällde kommunala företag
eller allmännyttiga, var det väl ingen
som tänkte sig, att man överallt i kommunerna
ögonblickligen skulle kunna
sköta dessa angelägenheter på ett tillfredsställande
sätt. Det är klart att man
kanske på vissa håll inte har kunnat

Fredagen den 25 maj 1951.

Nr 22.

klara saken alldeles tillfredsställande,
men jag'' tror det har gått bättre och
bättre, och även dessa företag böra väl
ha litet tid på sig för att komma till
hyggliga resultat.

Det är dessutom så, att vi ha en lag
av den 10 juni 1947, enligt vilken kommunerna
ha både rättighet och efter
vad jag kan förstå också skyldighet att
ansvara för bostadsförsörjningen inom
kommunen. Då är det väl rimligt att
kommunerna ha något att säga till om,
när det gäller turordningen.

I övrigt vill jag bara citera herr Larsson
i Stockholm, som förra året yttrade
sig i denna fråga. .lag tror att han hade
rätt på den här punkten. Han sade: »Jag
nödgas, herr talman, instämma med
herr Persson i Växjö när han säger att
han icke tror på effekten av de sänkta
upplåningsgränser, som här reservationsvis
föreslagits. Varje kommun och
varje allmännyttigt företag som lånar
måste ju räkna med att betala tillbaka
lånen, och särskilt omsorgen om toppkrediten
måste väl kommunen prestera,
vare sig denna toppkredit kommer direkt
av statliga medel eller, på villkor
som för närvarande säkerligen inte behöva
bli oförmånligare, upplånas ur den
allmänna penningmarknaden.»

Man kan möjligen säga, att villkoren
nu för en kommun kanske inte bli så
förmånliga — jag vet inte om det är
en sådan åtstramning på kreditmarknaden
— men jag har svårt att tänka
mig att inte en kommun har möjlighet
att låna. »Jag förmenar alltså», säger
herr Larsson i Stockholm vidare, »att
när det gäller de företag, som vila på
kommunal kredit, är den förordade begränsningen
betydelselös i det i och för
sig riktiga syfte som den är föreslagen.»

Jag tror att detta var ett alldeles riktigt
uttalande.

Herr WEDÉN (kort genmäle): Herr
talman! Beträffande lånegränserna skulle
jag bara vilja säga, att om läget vore

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

så tillfredsställande, som herr Persson
vill göra gällande, skulle väl i alla fall
inte önskemålet om en viss frihet att
justera gränsen nedåt även för de kommunala
företagen ha framträtt.

Beträffande kvotandelarna talade herr
Persson om den kommunala självbestämmanderätten.
Jag är mycket känslig
för denna, men jag vill framhålla,
att när det gäller kvotfördelningen få
ju kommunerna väga sina egna företags
intressen mot andras. Jag tror vi kunna
komma överens om att det icke är
ett tillfredsställande förhållande, att en
kommun eller någon annan instans blir
alldeles oinskränkt domare i egen sak,
där den själv alltså är engagerad.

När statsrådet Andersson förra året
uttalade, att man här hade haft en utveckling,
som i en del fall oavsiktligt
givit kommunerna ett större utrymme
än vad som varit meningen, får man
också förutsätta att han hade den uppfattningen,
att man på olika sätt borde
se till att där en sådan utveckling, som
inte varit meningen, ägt rum, där skulle
man göra vad man kunde för att rätta
till detta missförhållande.

Herr LARSSON i Stockholm (kort genmäle)
: Herr talman! Herr Persson i
Växjö har befriat mig från bekymret
att upprepa den mening, som jag uttalade
vid förra årets behandling av denna
fråga. Jag är honom tacksam för det.
Jag är alltjämt av samma uppfattning,
och jag har alltjämt en uppskattning av
de insatser i samhällsbygget, som också
de kommunala företagen göra. Jag behöver
inte fördjupa mig i detta eller
upprepa vad jag tidigare sagt i den
delen.

Jag är emellertid också, herr talman,
i likhet med mina meningsfränder av
den uppfattningen, att bostadsproduktionen
bäst gagnas både ekonomiskt
och idémässigt av en fri tävlan mellan
olika företagsformer. Jag tror
därför att de synpunkter, som framhål -

Nr 22.

Fredagen den 25 maj 1951.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

lits i en annan reservation rörande turordningen
icke iiro av alltför stor betydelse.
Även jag, herr Persson i Växjö,
respekterar, jag kan säga av ålder, den
kommunala självstyrelsen, men jag må
ju säga att det är en egendomlig situation,
i vilken han sätter oss, som nu
stå på den här sidan, då vi nödgas konstatera
att först på grund av ändringar
i de kommunala majoritetsförhållandena
ha vi kunnat återföra den kommunala
bostadspolitiken till de grunder,
som enligt åtskilliga uttalanden från
statsrådsbänken och från bostadsstyrelsen
böra vara de som vi i bostadspolitiken
skola följa, nämligen den fria tävlan
mellan olika företagsformer idémässigt
och ekonomiskt.

Jag inskränker mig till detta, herr
talman.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER: Herr talman! Den
bostadspolitik, som vi ha bedrivit i åtskilliga
år här i landet, har ju ställt upp
för sig ganska klart fixerade mål. Det
kan kanske vara skäl i att i dagens läge
erinra om, vilka mål som praktiskt taget
ha blivit uppnådda och vilka mål
som vi måste erkänna att vi icke ha lyckats
förverkliga.

Ett av målen, i visst avseende mycket
betydelsefullt, har varit att hyråns andel
i genomsnittsmedborgarens inkomster
icke skall överstiga 20 procent. Jag
tror att vi ha anledning att i dag konstatera,
att detta mål är praktiskt taget
fullständigt uppnått. Jag skulle tro att
hyrans andel av vanliga inkomsttagares
inkomster knappast uppgår till 20 procent.
När man satte målet till 20 procent,
var det inte ovanligt att hyresposten
upptog 25 å 30 procent av vederbörandes
sammanlagda inkomster. För
min del har jag, kanske inte här men
mer än en gång privat och även offentligt
i föredrag ute i landet, hävdat att
även 20 procent är en något för hög andel
av inkomsten.

Ett annat mål var att man skulle
skapa vad vi ha kallat för hälsobostäder,
där hyrorna voro så låga att de
kunde betalas även av barnrika familjer
och små inkomsttagare. Det är ju
klart att det är ett mål, som endast successivt
kan förverkligas allt eftersom
byggandet av nya bostäder fortgår. Vi
ha inte i den utsträckning som önskvärt
hade varit kunnat utrangera äldre
bostadsbestånd med osunda bostäder på
grund av den allmänt kända bristen på
bostäder. Men jag tror nog man har rättighet
att säga, att även det målet är på
väg att uppnås, och det är en fråga om
resurser och ekonomiska tillgångar, när
vi ha kommit så långt att vi kunna konstatera,
att vi uppnått det.

Det finns emellertid människor, som
trots bostadsrabatterna äro så fattiga,
att de icke skulle kunna hyra en modern
bostad. För deras räkning har det särskilda
trekronorsbidraget blivit infört.
Det har sagts, sannolikt inte utan fog,
att på vissa håll i landet har trekronorsbidraget
missbrukats. Det har tagits
i anspråk även av personer, som
mycket väl kunna hyra en modern bostad
utan att få detta speciella bidrag,
och därför gjordes ju en korrigering i
fjol, så att kommunerna skulle svara fölen
tredjedel av trekronorsbidraget för
att de skulle bli mera omtänksamma,
när de beviljade det till familjer.

Vi ha vidare sedan 1945 här i landet
byggt sannolikt 75 000 egnahem. Vi ha
särskilt uppmuntrat egnaliemsbyggandet
därför att det ju uppenbarligen är
den bästa formen för bostäder som man
kan åstadkomma. Vi ha särskilt uppmuntrat
den genom den speciella subvention
till byggnadskostnaderna på
4 000 kronor som utgår.

Bland de mål, som jag i varje fall
hade för vår bostadspolitik, var att kommunerna
skulle på ett mera aktivt sätt
deltaga i bostadsbyggandet än som hade
förekommit under 1930-talet och även
under första hälften av 1940-talet. Det
är också ett mål, som åtminstone delvis

Fredagen den 25 maj 1951.

Nr 22.

har blivit uppnått, ehuru jag är övertygad
om att där finns åtskilligt ytterligare
att göra.

Vi införde redan 1933 s. k. bostadsförbättringsbidrag
för att upprusta
osunda bostäder på landsbygden. Detta
fortsätter, och jag skulle tro att i dag
är det åtskilligt över 100 000 bostadsförbättringsbidrag
som utgått sedan
dessa började.

Slutligen ingick i målen att vi skulle
skapa en bättre bostadsstandard för landets
lantarbetare. Jag vågar inte säga,
att det skett en fullständig omvälvning
på detta område, men jag vet att åtminstone
på vissa håll i Sverige äro
lantarbetarbostäderna numera jämförliga
med de bostäder, som hyras ut i
städerna.

Jag liar velat erinra om dessa mål för
bostadspolitiken och hur långt vi ha
kommit för att uppnå dem. På vissa
punkter ha de uppnåtts hundraprocentigt,
på andra punkter komma de, om
vi kunna fortsätta den bostadspolitik vi
ha fört, att efter hand helt förverkligas.

Det finns emellertid några mål för
denna bostadspolitik, som icke ha kunnat
uppnås. Det ena är att skapa likställighet
mellan hyresgäster i nybyggda
hus och i ett äldre bostadsbestånd med
ur utrymmes-, hälso- och allmän standardsynpunkt
godkännbara lägenheter.

Det andra är att vi icke ännu ha löst
bostadsfrågan för ensamstående mödrar
eller över huvud för ensamstående
kvinnor och för familjer med tuberkulos
medlem. Det var mål, som uppställdes
i bostadssociala utredningens betänkande
på detta område, och dem ha
vi ännu icke kunnat förverkliga.

Men det svåraste kruxet för vår bostadspolitik
är naturligtvis bostadsbristen.
Jag skall inte här taga upp den
gamla tvistefrågan, huruvida det var
den enskilda företagsamhetens nästan
fullständiga kollaps i början på 1940-talet, när det andra världskriget utbröt,
som vi ha att tacka för den nuvarande
bostadsbristen, men jag vill erinra om

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

att den faktiskt då uppstod. 1 motsats
till att det ännu 1939 fanns ett visst överskott
på bostadslägenheter, så fingo vi
ett underskott, och detta underskott ha
vi hittills icke orkat med att ens förminska.
Det har väl till och med något
ökats.

Det är klart att för mig utgör det i
varje fall en tröst, att denna bostadsbrist
i dag i någon mån kan skyllas på den
förbättrade standarden, inte minst på
den förbättrade utrymmesstandarden,
som, om man vill ha en progressivitet i
samhället, är absolut oundgänglig i
varje fall för mera barnrika familjer.

Emellertid kan ju ingen i dag blunda
för att den bostadspolitik, som vi ha
fört och därmed också de mål som ha
varit uppställda för vår bostadspolitik,
nu hotas på fullt allvar. Det är två omständigheter,
som utgöra ett skrämmande
hot mot denna bostadspolitik, även
den speciellt sociala delen av den bostadspolitik,
som vi ha fört. Den ena är
byggnadskostnadernas fantastiska stegring
och den andra är de kreditsvårigheter,
som ha yppat sig på penningmarknaden,
icke minst då det gäller att
finansiera nytt bostadsbygge. Det beräknas
i dag att hyreskostnadernas stegring
jämfört med 1949 kommer att uppgå
till 24 procent. I den proposition,
som jag har undertecknat till innevarande
års riksdag, räknade man med
att man på grund av ökade byggnadskostnader
hade att emotse en stegring
av hyrorna med tio procent, och jag för
min del var beredd att på den punkten
låta pristegringar upp till tio procent
slå igenom i hyrorna. Det skulle då vidtagas
åtgärder av olika slag, som nu
närmast äro hänskjutna till den nya bostadsutredningen,
för att skapa jämvikt
på bostadsmarknaden. I dag måste jag
säga att jag icke kan vidhålla linjen i
propositionen. Vi kunna visserligen
icke göra något åt det i dag. I dag finns
efter min mening inte något annat att
göra än att bifalla utskottets framställningar,
men att vi måste öka suhven -

Nr 22.

Fredagen den 25 maj 1951.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

tionsbeloppen för att hålla nere hyrorna,
därom är jag absolut övertygad. De
pengar, som behövas för detta ändamål,
måste skaffas. Vi komma inte ifrån, såvida
vi inte vilja låta den bostadspolitik
vi hittills fört under många år nu
göra bankrutt, att öka subventionsbeloppen.

Jag vill inte medge att det tröstar mig,
och det tröstar väl heller knappast kammarens
ledamöter, men jag vill i alla fall
lämna upplysningar därom, att våra subventioner
för bostadsbyggande äro mycket
modesta, om man jämför dem med
subventionerna i en hel rad andra länder.
Det beräknas att subventionerna i
Danmark — man bygger där ca 18 000
lägenheter per år — utgöra 3 700 danska
kronor, d. v. s. 2 800 svenska kronor
per lägenhet. Hela subventionsbeloppet
är 65 å 70 miljoner om året, i
svenska kronor omkring 50 miljoner.

I England lämnas en subvention, som
i genomsnitt utgör 24 pund per lägenhet
och år. Det motsvarar en engångssubvention
på 665 pund. 160 000 lägenheter
subventioneras per år. Den totala
subventionen är 106 miljoner pund.
Det motsvarar i svenska kronor 9 643
kronor per lägenhet och totalt 1 543 miljoner
kronor. Man beräknar en total
bvggnadskostnad på ca 3‘/2 miljarder,
och subventionen utgör alltså omkring
44 procent av bvggnadskostnaderna.

I Holland utgå subventioner både i
form av årliga bidrag och räntefria stående
lån. Subventionerna motsvara ca
600 floriner per år och lägenhet. För
hela produktionen utgå subventioner
med ca 21 miljoner floriner, vilket för
en årsproduktion motsvarar en kapitalsubvention
av ca 590 miljoner floriner
per år. I svenska kronor blir det ca 800
miljoner per år, d. v. s. i runt tal 70
procent av byggnadskostnaderna.

I Norge utgår en kapitalsubvention.
Den utgör 5 600 kronor per lägenhet.
Totalkostnaden beräknas till 100 miljoner
kronor. Det blir i svenska kronor
3 100 kronor per lägenhet och 56 miljo -

ner sammanlagt. Subventionen motsvarar
15 å 20 procent av produktionskostnaderna.

Den genomsnittliga subventionen utan
bostadsrabatter uppgår i Sverige till ett
belopp av 1 600 kronor för hyreslägenheter.
För egnahem veta ju alla att subventionen
utgör 4 000 kronor för enfamiljshus
och 3 000 kronor per lägenhet
i tvåfamiljshus.

När jag säger att det finns ett ökat
subventionsbehov, om man över huvud
taget menar att man i fortsättningen
skall bereda familjer med små inkomster
möjlighet att bo i de nybyggda husen,
så tror jag ändå inte att vi komma
upp i någon mera allvarlig konkurrens
på subventionsområdet med de länder,
till vilka jag här har tillåtit mig hänvisa.

De kreditsvårigheter, som ha visat
sig under de senaste månaderna och
som leda till att i vissa fall planerade
byggen icke komma till stånd, därför
att bankerna icke vilja lämna nödiga
bvggnadskreditiv — naturligtvis på
grund av de ökade byggnadskostnaderna
och den därmed ökade risken —
kunna vi inte finna oss i. Det skulle ju
i verkligheten betyda, att de som skola
sköta vår bostadspolitik äro bankerna
och inte staten. Vi ha en bostadsstyrelse
som är till speciellt för denna uppgift,
och även på den punkten måste vi sörja
för att svårigheterna bli övervunna.

Det som efter min mening är nödvändigt
är att låta räntegarantien vara
i full kraft och att åstadkomma en fördjupning
av tertiärlånen, när bankerna
vägra att lämna primär- och sekundärlån
upp till den storlek, som har varit
bruklig i detta land tidigare.

Det finns andra åtgärder, som också
komma att visa sig vara nödvändiga,
framför allt en höjning av inkomstgränserna
för dem, som skola vara berättigade
till bostadsrabatter. Det har
inte visat sig vara oundgängligen nödvändigt
att göra detta redan vid denna
riksdag, eftersom den ökning av pen -

Fredagen den 25 maj 1951.

Nr 22.

ninginkomsterna, som motiverar en sådan
höjning av inkomststrecken, inte
drar med sig några konsekvenser när
det gäller bostadsrabatterna förrän vid
en så sen tidpunkt, att man hinner reda
upp denna fråga vid 1952 års riksdag.

Jag har med detta velat en smula belysa
det problem som här föreligger,
men jag vill inte underlåta att trots
herr Perssons ingående kritik av reservationerna
— vad jag säger blir åtminstone
delvis en upprepning av hans kritik
— i alla fall säga några ord om
dessa.

Det förhåller sig efter min mening så,
som har påpekats från många olika
håll, att bostadsbyggandet icke har fått
en tillbörlig andel av våra investeringar.
Alla veta varpå det beror. Det beror
därpå, att vi ha en hundraprocentig
kontroll på bostadsbyggandets område,
under det att vi ha en mycket vag och
svag kontroll då det gäller alla andra
sorters investeringar.

Eftersom den första reservationen
går ut på att man skall öka bostadsbyggandet
utan intrång på möjligheterna
att realisera andra särskilt angelägna
investeringsprojekt, måste detta innebära
att man skall skapa en ordning,
varigenom det fordras regeringsbeslut
för varje investering över huvud taget
på det industriella området — på det
kommunala ha vi full kontroll enligt
sakens natur — tv i annat fall kan man
inte förverkliga önskemålet. När jag
först läste reservationen fick jag det
intrycket, att man ville att regeringen
skulle trolla. Det tror jag inte går. Om
reservationen över huvud har någon
mening, så måste den vara att hela investeringspolitiken
på ett helt annat sätt
än nu dragés in under allmän kontroll.
Jag vet inte om detta är möjligt. Jag
har för min del naturligtvis ibland spekulerat
på om inte det är tvunget att i
det avseendet vidtaga åtgärder, men jag
medger, att där äro svårigheterna så
stora, att i varje fall icke jag har kunnat
hitta på någon praktisk lösning av
det problemet.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Annars torde väl reservanterna på
denna punkt, alltså de som stå för reservationen
nr 1. ändå medge att den
regering, som nu sitter, inte gärna kan
visa bristande intresse för att bostadsbyggandet
får hela den omfattning, som
över huvud våra resurser nu tillåta.

Så kommer jag till frågan om den
ändrade turordningen och den fria konkurrensen.
Det senare få vi väl kanske
komma tillbaka till i samband med reservationen
nr 5.

Vad den fria turordningen beträffar
har herr Persson i Växjö redan genmält,
att man väl ändå får överlämna detta
till den kommunala självbestämmanderätten.
Och jag måste säga för min del,
att om det är riktigt, som det har uppgivits
från praktiskt taget varenda stad
där jag har frågat, att hyrorna bli lägre,
inte mycket, men ändå något, där de
kommunala bostadsföretagen ha byggt,
än de äro på den. skola vi säga, mera
öppna företagarmarknaden — jag har
inte kontrollerat deras bokföring eller
någonting sådant, utan jag har bara fått
uppgifter från kommunalmän som äro
specialister på detta område — så är
det ganska orimligt att klaga på att det
byggs för mycket av de kommunala
företagen.

Nu är det ju så, att bvggmästeriet är
ett yrke, som man lär sig. Byggmästare
kommer det alltid att finnas fullt bruk
för. De komma alltid att få arbete att
utföra; det ligger i sakens natur. Däremot
är spekulation i fastigheter och i
tomtområden — det senare är ju numera
i rätt hög grad förhindrat — inte
ett yrke, som är så att säga ett bihang
till byggmästaryrket, och det gör att
jag inte kan hjälpa att jag tycker klagomålen
åtminstone på dessa punkter äro
överdrivna.

Vad beträffar kreditgarantien, som
högern vill att man utan utredning skall
införa, vill jag hänvisa till att den är
föremål för utredning. Jag vill också
säga, att med den erfarenhet jag har
frän de sista månaderna kommer jag
icke att vara med om ett kreditgaranti -

Nr 22.

Fredagen den 25 maj 1951.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

system, om detta förstärker bankernas
makt över penningmarknaden, vilket
bl. a. kan gå ut över bostadsbyggandet.
Där ligger vad inig beträffar gränsen
för medgivanden på denna punkt, .lag
har inte någon bestämd mening om att
detta måste bli en följd, men jag hoppas
att den kommitté, som nu arbetar
med ärendet, skall kunna visa hurudana
konsekvenserna av ett kreditgarantisvstem
i det avseendet komma
att bli.

Högern har ju i denna fråga några
specialreservationer. Högerns reservationer
gälla bl. a. denna fråga om kreditgarantien
samt vidare en successiv
begränsning av tilläggslånen och trekronorsbidragets
avskaffande. I den
sista frågan har högern visserligen stöd
av bondeförbundet. Vidare har högern
reserverat sig för en nittioprocentig
lånegräns till alla; i denna reservation
äro högern och folkpartiet engagerade.
Högern ensam reserverar sig slutligen
lör att tvåbarnsfamiljerna skola uteslutas
från bostadsrabatterna och att bränslebidragen
skola avvecklas på, såvitt
jag förstår, en tidrymd av fem år.

•lag undrar om högerns representanter
i utskottet och även här i kammaren
ha tänkt på att bostadsrabatterna till
tvåbarnsfamiljerna sänka dessa familjers
hyra. Det är mycket möjligt att
dessa familjer, om bostadsrabatterna
inte hade funnits, inte skulle kunna
hyra de lägenheter de nu inneha. Om
man tar bort rabatten för tvåbarnsfamiljerna
och om dessa familjer i den
fastlåsning av bostadsmarknaden, som
nu är ett faktum, inte kunna skaffa sig
nya bostäder, hur skall det då gå för
dem? De kunna inte betala; hyran blir
för hög för dem, när de mista bostadsrabatterna
o. s. v. Jag skall inte närmare
utveckla detta; var och en kan
tänka ut fortsättningen.

Fn successiv inskränkning av tillläggslånen,
det är verkligen en tanke
som är dyrbar i dessa tider, när byggnadskostnaderna
stiga som jag förut bär

nämnt. .lag har hört av högerns talare
och sett i dess tidningar, att det är högern
som sitter inne med patentet på
lösningen av frågan om bostadsbristen
här i landet. Jag måste ju säga att metoderna
förefalla mig att vara mycket
överraskande: avskaffa tilläggslånen.

drag in bostadsrabatter, avveckla bränslebidraget!
Det finns naturligtvis ett
ideal bakom detta. Det är möjligt att
man kan på dessa vägar efter någon
tid avskaffa bostadsbristen. Det är bara
det, att i stället för att ha två familjer
i samma lägenhet får man ha tre under
långa tider framåt, och man måste bibehålla
även det eländigaste bostadsbeståndet
här i landet, så att det finns
så billiga bostäder, att folk kan hyra
dem o. s. v. Även här ber jag mina ärade
åhörare att själva tänka ut konsekvenserna
av dessa geniala högeridéer.

Det är väl inte för mycket sagt om
jag påstår, att den bostadspolitik i stort
sett — om jag undantager de mera barnrika
familjerna — som vi ha fört under
de senare åren, är högern djupt förhatlig
och att man nu med en helt annan
skärpa än tidigare går till storms
emot den. .Tåg gratulerar det parti, som
skulle »bygga mer åt fler» — såsom jag
tror det stod någonstans för ett par år
sedan — till att det har funnit dessa
metoder för att förverkliga sina syften.

Vad trekronorsbidragets avskaffande
beträffar vill jag bara understryka, att
det måste betyda att de allra minsta
inkomsttagarna inte kunna hyra en modern
bostad. Den bostadspolitik, som
jag för min del vill företräda, utesluter
ingen från möjligheterna — i den mån
våra resurser medge det — att skaffa
sig en bättre bostad.

Och så kommer jag då slutligen till
eu gammal tvistefråga, som jag hittills
i kammaren icke mera noggrant har
belyst, nämligen frågan, huruvida man
skall ha olika lånegränser för olika
byggnadsföretagare. Jag måste för min
del säga, att de enskilda byggnadsföretagare,
som inte äro nöjda med eu ord -

Fredagen den 25 maj 1951.

Nr 22.

ning, varigenom de slippa att själva
skaffa mer än 15 procent av det kapital
soin kräves för bostadsfastigheter,
de visa en alldeles ny otålighet. Det är
inte så många år sedan man inte kunde
bygga, såvida man inte kunde skaffa
ett eget kapital på minst 25 procent,
men gärna 30 och upp till 33 procent
av byggnadskostnaderna. Man kunde
inte få låna pengar över 70 procent och
ofta inte mer än två tredjedelar av det
nödiga kapitalet. Resten fick man skaffa
själv. Den bostadspolitik, som vi nu
föra även på denna punkt gentemot den
enskilda företagsamheten, är otroligt
mycket gynnsammare för dennas del än
den, som fördes bara för låt oss säga ett
tiotal år sedan här i landet.

Jag vet inte om det är på den punkten
skon klämmer eller om det bara är
ovilja emot det allmännyttiga och det
kommunala bostadsbyggandet, som här
kommer till uttryck. Jag skulle vilja
rekommendera kritikerna av det kommunala
bostadsbyggandet att fara till
några av de städer, där man i större
skala har bedrivit kommunalt bostadsbygge.
I Nässjö har skalan inte varit
så stor, men den kommer antagligen
att bli det. Uppsala, Örebro och åtskilliga
andra städer visa ju upp hur man,
när kommunen tar hand om bostadsbygget,
får nya stadsplanelösningar,
som äro otroligt överlägsna de stadsplaner,
som uppgjordes pa den allenahärskande
fria företagsamhetens tid.

Jag kan inte hjälpa att det som är
viktigt i denna fråga som i så många
andra, det är inte huruvida det finns
möjligheter att göra en eller annan spekulationsvinst
på olika områden, utan
det är huruvida människorna trivas,
hur vi ordna det väl för familjer och
deras barn. Så långt jag vet tillgodose
de områden som kommunerna ha byggt
_ i varje fall på de flesta orter — kraven
på trivsel med bostäderna och trivsel
med omgivningen, de tillgodose barnens
behov av skydd för alltför svår
trafik o. s. v. på ett helt annat sätt än

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

som skedde bär i landet innan vi fingo
de kommunala byggnadsföretagen.

Jag skall sluta med detta, och jag vill
bara understryka att det efter min uppfattning
är statsmakternas och det allmännas
plikt att sörja för att vi kunna
fortsätta att föra bostadspolitiken i den
anda, i vilken vi ha fört den efter det
andra världskrigets slut, till välsignelse

— det är åtminstone min uppfattning

— för större delen av vårt folk.

Herr BIRKE (kort genmäle): Herr talman!
Herr statsrådet ville göra gällande
att bostadsbristen var en följd av att
den enskilda företagsamheten hade fullständigt
kollapsat i början på 1940-talet.
Jag kan, herr talman, inte vara med om
den historieskrivningen, tv det var ju
på det sättet — och herr statsrådet kan
väl inte ha undgått att lägga märke till
den saken — att vi fingo ett världskrig
i början på 1940-talet, då den enskilda
företagsamheten blev engagerad för försvarets
räkning och då det mötte svårigheter
att få in råmaterial. Under den
period tidigare, då den enskilda företagsamheten
själv skötte om bostadsproduktionen
— alltså före 1939 —• fanns
det ju praktiskt taget ingen bostadsbrist
i vårt land. Det är väl ett förhållande,
som visar hurudant läget då var.

Vidare sade statsrådet att högern sitter
inne med ideallösningen på problemet
att avskaffa bostadsbristen. Jag vill
säga, att regeringspartiet har ju inte
följt de råd, som högern har velat ge
beträffande bostadsbristens avskaffande.
Men hur ha då socialdemokraterna,
regeringspartiet, löst bostadsfrågan?
Jag vill erinra om att man i arbetarrörelsens
efterkrigsprogram år 1944 sade,
att i första hand skulle man häva bostadsbristen.
Hur ser läget ut i dag? Jo,
det finns i Sverige inemot 200 000 människor,
som beröras av bostadsbristen.
Det är följden av den politik, som socialdemokraterna
ha fört på detta område.

Nr 22.

Fredagen den 25 maj 1951.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Herr talman! Jag vidhåller mina tidigare
yrkanden.

Herr WEDÉN (kort genmäle): Herr
talman! Statsrådet Möller frågade om
strävan efter lika lånegränser berodde
på någon ovilja från vår sida gentemot
de allmännyttiga eller kooperativa företagen.
Jag vill bestämt säga, att vår inställning
icke alls beror på någon sådan
ovilja, men däremot beror den på en
mycket bestämd vilja att verkligen få
de lika konkurrensbetingelser, som även
det socialdemokratiska partiet — åtminstone
i mera högtidliga sammanhang —•
då och då bruka förklara sig intresserat
av.

Jag skulle vilja tillägga, att socialministern,
när han gjorde sin uppräkning
av de städer, som genom kommunala insatser
hade skapat goda nya bostadsområden,
gott kunde ha nämnt även den
stad där jag hör hemma, där ett stort
sådant projekt har genomförts. Men när
statsrådet talar om att kommunala insatser
skulle vara villkoret för att man
skulle kunna få fram goda stadspianelösningar,
då kan jag inte följa honom.
Jag är nämligen alldeles övertygad om
att det mycket väl finns möjligheter att
få fram goda former för dessa stadsplanelösningar
även om man bygger i
andra företagsformer.

Herr statsrådet säger, att när man hör
från den ena staden efter den andra
hur de kommunala företagen bygga så
mycket billigare, blir man betänksam
när det gäller att göra någon förändring
beträffande turordningen. Den erfarenhet,
som jag har från det företag, som
jag nämnde här nyss, är emellertid sådan,
att jag skulle vara mycket försiktig
innan jag kastade ut ett sådant påstående,
som statsrådet här gjorde och
som säkerligen kommer att tagas till intäkt
för en rad av uttalanden och för en
propaganda över hela landet, där det
säges att de kommunala företagen bygga
billigare. 1 själva verket har det från

vår sida gång efter annan rests krav på
en verkligt objektiv, klarläggande utredning
av hur härmed verkligen förhåller
sig, men det har varit mycket
svårt att få det allmänna intresserat av
att verkligen få till stånd en sådan objektiv
utredning, vilken är det enda som
kan ge ett riktigt resultat.

Min erfarenhet säger mig i alla fall,
herr talman, att vad statsrådet på denna
punkt yttrade ingalunda kan sägas så
kategoriskt som han — om än med en
liten reservation — gjorde. Jag är angelägen
att framhålla, att de erfarenheter
jag har peka i en annan riktning.

Herr PERSSON i Växjö (kort genmäle):
Herr talman! Med anledning av
herr Wedéns senaste yttrande vill jag
säga, att statsrådet Möller så vitt jag
förstod honom rätt sade, att han endast
hade hört den uppgift han lämnade från
vissa städer men icke närmare hade undersökt
förhållandet. Han reserverade
sig på grund härav för huruvida uppgiften
var riktig eller inte. Han sade
emellertid att erfarna kommunalmän,
som handha byggnadsverksamheten i
dessa städer, hade lämnat uppgiften.

Sedan vill jag endast med anledning
av vad herr Larsson i Stockholm tidigare
yttrade påpeka, att hans yttrande
såvitt jag kunde förstå var ett bevis för
att den kommunala självbestämmanderätten
hade fungerat alldeles utmärkt i
Stockholm. Sedan folkpartiet tillsammans
med högern fick möjlighet att
ordna hithörande frågor, har det ju efter
vad jag har sett ordnats på det sättet,
att man har givit de privata företagen
några hundratal lägenheter till,
och detta var ju enligt herr Larssons
uppfattning den korrigering, som var
nödvändig för att få precis en sådan
ordning, som herr Larsson och jag förmodar
även folkpartiet och högern
tycka är lämplig. Här behöva inte statsmakterna
ingripa — det klarar sig alldeles
självt. Om det sedan är riktigt att

Fredagen den 25 maj 1951.

Nr 22.

man har åstadkommit förbättringar genom
de åtgärder, som ha företagits i
Stockholm eller inte, vill jag för min del
inte uttala mig om. Det får vederbörande
tvista om även i fortsättningen.

Sedan vill jag bara till den karakteristik
av resultatet av det kommunala
allmännyttiga bostadsbyggande, som
herr statsrådet här gav, komma med ytterligare
ett citat. Jag tycker nämligen
att herr Larsson i Stockholm om denna
verksamhet förra året uttalade sig på
ett så utmärkt sätt att det är svårt att
göra det bättre. Herr Larsson sade då:
»Var och en känner säkert från sin
hembygd till hurusom nya stadsdelar ha
byggts på detta vis med starka kommunala
ambitioner och med en gemensam
stolthet och hurusom man skapat förutsättningar
för människor att bo på ett
hyggligt sätt i bostäder, som inte bara
ligga ekonomiskt inom räckhåll för deras
inkomst utan också placerats i en
god och vacker miljö. Om någon av
kammarens ledamöter skulle ha tid att
fara runt i Stockholm och se på de nya
stadsdelar, som nu byggas, kanske på
en mils avstånd från detta hus, tror jag
han skulle ge mig rätt i att detta är en
ny typ av bostadsproduktion, till stort
gagn och berättigad stolthet för dem
som leda denna produktion.» Nog måste
det väl ändå vara på det sättet, herr Wedén,
att stadsplanering måste ingå som
ett mycket viktigt led i detta bostadsbyggande.
Jag tycker att andan i herr
Larssons uttalande förra året är precis
densamma som andan i herr statsrådets
uttalande i här herörda avseenden.

Herr LAGER (kort genmäle): Herr talman!
Herr Wedén bestred statsrådets
yttrande att hyrorna i hus uppförda av
de kommunala myndigheterna äro billigare
än i de hus, som byggas av de
privata företagen. Jag kan inte säga,
vem som har rätt av de båda herrarna,
men faktum är väl ändå, att åtskilliga
exempel visa, att hyrorna i de i kommu -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

nal regi uppförda fastigheterna äro billigare
än i de privat uppförda. Men i
detta sammanhang tror jag att man
skall fästa uppmärksamheten på en annan
detalj, nämligen den, att de kommunala
och allmännyttiga företagen
inte alltid ha samma möjligheter att
bygga så billigt som de privata företagen
borde ha, emedan de kommunala
och allmännyttiga bostadsföretagen icke
tillhöra mest gynnad nation hos byggnadsmaterialproducenterna
utan tvärtom.
Detta fördyrar ibland i vissa avseenden
de kommunala och allmännyttiga
bostadsföretagens produktionskostnader.
Om dessa trots detta kunna hålla
samma hyror som de privata företagen,
vittnar ju detta om den kommunala bostadsproduktionens
företräden.

Jag vill även yttra ett par ord med anledning
av vad herr Birke sade om den
enskilda företagsamhetens företräde,
därför att den på 1930-talet före det
andra världskriget kunde sörja för att
det fanns inte bara tillräckligt med bostäder
utan också ett överskott av bostäder.
Jag vill erinra om att på 1930-talet, i varje fall i Stockholm, de privata
företagarna byggde på ett sätt, som
var hälsofarligt för hyresgästerna, i det
att man företrädesvis byggde små lägenheter,
i vilka man sedan klämde in
familjerna, även sådana med flera barn,
vilket medförde rätt stora olägenheter.
Den förbättring av bostadsstandarden,
som ägt rum under bostadsbyggandet
på 1940-talet, inrvminer ju värden som
kanske icke ännu kunna överblickas.
Det är nog ställt utom allt tvivel, att
den kommunala bostadsproduktionen
har varit den mäktigaste faktorn när
det gällt att få fram denna förbättring
av bostadsstandarden.

Herr LARSSON i Stockholm (kort genmäle):
Herr talman! Jag har ju svårt
att värja mig för allt det beröm, som jag
får av herr Persson i Växjö. Jag inkasserar
det tacksamt. Jag hyser alltjämt

Nr 22.

Fredagen den 25 maj 1951.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

samma uppfattning om bostadsbyggandet
på 1940-talet, som jag gav uttryck
åt under den senaste debatten i denna
fråga för ett år sedan.

Det kanske också kan vara mig tilllåtet
att anlägga en synpunkt i fråga
om formen för den kommunala självstyrelsens
funktion på detta område. Herr
Persson i Växjö var särdeles tillfredsställd
med denna funktion. Det är
ändå ur den synpunkt, som det borde
ligga närmast till bands för honom att
anlägga, egendomligt att vi måste uppnå
en sådan förskjutning mellan de
kommunalpolitiska partierna här i
Stockholm, att den riktning han representerar
måste komma i minoritet, för
att vi skola kunna jämka vår bostadspolitik
i den riktning, som vid många tillfällen
bar angivits såsom grundläggande
för den officiella bostadspolitiken
av 1946 års märke. Jag tycker att det
är en mycket egendomlig ståndpunkt
att vara tillfreds med en sådan mekanism
i den officiella apparaten, och det
står i mycket dålig överensstämmelse
med de samarbetsmetoder, som efter
min mening snarast borde vara naturliga
mellan dem, för vilka målsättningarna
dock i stort sett äro gemensamma.

Får jag, herr talman, lägga till ett
ord i fråga om stadsplaner och bostadsbyggande?
Om vi alltså få stadsplaner
av den typ, som vi sett resultatet av i
Eskilstuna eller Borås eller varför inte
ta Kärrtorp här i Stockholm, så är det
ju uttryck för en stor förnyelse av stadsplanerandet
på 1940-talet, vilken kunnat
realiseras med så mycket bättre resultat,
därför att bostadsproduktionen numera
i stor omfattning har skett i storproduktionens
form. Det är väl det, som
härvidlag är avgörande. Även den enskilda
företagsamheten har under framsynta
och idérika företagsledare nått
resultat, som vi med stolthet kunna visa
på — låt oss t. ex. titta på friluftsstaden
i Malmö eller Torsviksplatån här i närheten
eller på den verkligt intressanta
och berömvärda saneringen av eu gam -

mal förslummad stadsdel här i Stockholm,
nämligen Gröndal, som på den
enskilda företagsamhetens initiativ nu
håller på att genomföras. Jag tror vi
skola skilja på stadsplanering och bostadsbyggande.
Därvidlag får man skifta
förtjänsterna med litet mera finess.

Herr WEDÉN (kort genmäle): Herr
talman! Till herr Persson i Växjö vill
jag endast säga, att när man har ett så
pass svagt underlag, eller rättare sagt
intet sakligt underlag alls, för en sådan
förmodan beträffande byggnadskostnaderna
inom olika företagsformer, som
statsrådet Möller här framställde, så
tycker jag, att det hade varit bättre att
undvika att framställa någon sådan förmodan.

För att inga missförstånd skola uppstå
vill jag säga, att jag visserligen inte ord
för ord hörde vad herr Persson läste
upp av vad herr Larsson hade sagt
förra året, men det jag hörde ger mig
anledning att hetvga, att jag till fullo
kan instämma däri liksom i vad herr
Larsson nu sade om stadsplanering. Jag
är nämligen övertygad om, herr talman,
att det även för annan företagsamhet
än kommunal sådan mycket väl går att
tillämpa de stora framsteg, som på stadsplaneringens
område onekligen ha
gjorts under det sista decenniet.

Herr PEKSSON i Växjö (kort genmäle):
Herr talman! Beträffande herr
Larssons i Stockholm sista anförande
vill jag bara understryka, att han denna
gång inte sade någonting om det, som
lian lade mycket stor vikt vid i sitt anförande
förra året, nämligen den byggnadsverksamhet
som hade skett med
starka kommunala ambitioner som drivkraft.

Vad angår herr Wedén måste man
väl ändå säga, att nog verkade det på
hans sista anförande, som om han hade
något påverkats av den debatt som här
har förts. Jag tycker det skall bli litet
svårt att förena uttalandena i hans sista

Fredagen den 25 maj 1951.

Nr 22.

anförande med de uttalanden han förut
gjort i denna debatt. Nu ställde han sig
mycket positiv till det uttalande, som
herr Larsson i Stockholm gjorde förra
gängen denna fråga behandlades och då
denne ville övertyga kammaren om att
han intog en mycket positiv hållning
till det kommunala och allmännyttiga
bostadsbyggandet. Jag erinrar ännu en
gång om de starka kommunala ambitioner,
om vilka herr Larsson talade
och som han ansåg ha medverkat till
att åstadkomma så goda resultat. Det
verkade i alla fall som om herr Wedén
hade kommit in på en annan linje i sitt
sista anförande. Det kanske inte betyder
så mycket att man låter påverka sig
i en sådan debatt som denna, och givetvis
är det tacknämligt om herr Wedén
blir påverkad i vissa avseenden.

Herr FRÖDERBERG: Herr talman! I
det föreliggande utlåtandet behandlas
en av mig väckt motion, vari yrkas en
rättvisare anpassning av hyror och bostadstillägg
vid pensionärshemmen.
Denna fråga är av utomordentligt stort
intresse på landsbygden. Motionen har
blivit bifallen så till vida, att utskottet
föreslår, att en översyn av frågan göres
av allmänna statsbidragsutredningen,
och vi få väl hoppas, att så snart sker
och att resultatet av denna översyn blir
det bästa.

Jag kan inte underlåta att här peka
på några egendomligheter av den art,
att man måste vara förvånad över att
de någonsin kommit till stånd och att
de fått bli kvar så länge. Alla som
syssla med byggnation veta, att varhelst
man bygger ett pensionärshem i Sverige,
skall det ha samma standard, det
må vara i Stockholm, Örebro, Gävle
eller ute på landsbygden. Det skall vara
försett med alla moderna bekvämligheter.
Vi veta också, att det kräver precis
samma kostnader var vi än bygga
det. Det kan till och med hända, att
kostnaderna bli större på landsbygden

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

i sådana fall, där det inte förut finns
vatten- och avloppsledningar att anknyta
till, utan att sådana få byggas
särskilt, ibland kanske långa sträckor.

Beträffande driftkostnaderna för
dessa pensionärshem veta vi, att byggnaderna
i städerna uppvärmas genom
kol- och oljeeldning men på landsbygden
i stor utsträckning med ved. Med
nuvarande bränslepriser blir vedeldningen
på landet dyrare per kubikmassa
än kol- och oljeeldning i städerna.
Under sådana förhållanden är det
underligt att hyrorna i dessa pensionärshem
skola vara satta på så olika
sätt. Jag skall illustrera detta med några
siffror. Vad betala två makar i hyra
för rum och kök eller rum och kokvrå
i ett pensionärshem? Låt oss först se
på grundhyran. Den utgör i bostadsgrupp
I 180 kronor, i bostadsgrupp II
240 kronor, i bostadsgrupp III 330 kronor,
i bostadsgrupp IV 420 kronor och
i bostadsgrupp V 480 kronor.

Om vi nu titta på de bostadstillägg,
som dessa äkta makar få, finna vi, att
i grupp I få de ingenting och sedan få
de i respektive bostadsgrupper 200, 400,
600 och 800 kronor. I vilken relation
stå nu dessa bostadstillägg till de hyror
de betala? I grupp I få dessa pensionärer
betala hela hyran av sin grundpension,
eftersom bostadstillägg icke utgår,
i grupp II går bostadstillägget plus
40 kronor av grundpensionen till hyran
men i grupperna III—V få makarna
respektive 70, 180 och 320 kronor över
av bostadstillägget sedan hyran är betald.
Det blir stor skillnad mellan dem,
som få flytta in i dessa moderna pensionärshem
och få pengar över av bostadstillägget
sedan hyran är betald —
i grupp V alltså 320 kronor — och de
folkpensionärer, som skola hyra i den
allmänna marknaden. De gamla få då
söka sig de sämsta och billigaste lägenheterna,
där kanske hela bostadstillägget
går ål till bränsle. Nog är det bra
underligt, att sådant får passera år
efter år.

Nr 22.

Fredagen den 25 inaj 1951.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Låt oss också göra oss frågan: Hur
stora bli driftkostnaderna för ett modernt
pensionärshem? Ja, med nuvarande
priser kunna vi räkna med 900 kronor
per år och lägenhet. När pensionärerna
ha betalt sin hyra måste ju resten
av kostnaderna falla på kommunen. I
grupp I faller då 720 kronor per lägenhet
för äkta makar på kommunen och
därefter i respektive bostadsgrupper
660, 570, 480 och 420 kronor. Medan
således i första bostadsgruppen kommunen
får tillskjuta 720 kronor om
året, blir kostnaden för kommunen i
femte bostadsgruppen, dit Stockholm
hör, 300 kronor mindre per lägenhet
och år. Ja, detta är ting som varit föremål
för mycken diskussion. Jag hoppas
nu, att en verklig omvärdering kommer
till stånd, så att vi komma fram
till ett rättvisare resultat. Vi äro på
landsbygden lika intresserade av att
bygga pensionärshem som städernas
folk. Men vi ha inte råd till det; det
blir alltför låga hyror vi kunna ta ut
på grund av att bostadstilläggen äro
ordnade på detta sätt. Det klagas ibland
i tidningarna och i radio över den låga
standarden på pensionärernas bostäder
ute på landsbygden, men måste vi inte
lägga en god del av skulden härför på
statsmakterna?

I min motion har jag även berört bostadsgrupperingen
och lönegrupperingen,
men jag skall inte i detta sammanhang
gå in på dessa ting.

Sedan bara ett par ord i anledning av
statsrådet Möllers anförande. Jag vet,
att andra talare komma att bemöta honom
sedan, men tillåt mig i alla fall
att säga några få ord. Han talade om
att det enskilda bostadsbyggandet kollapsade
1940—1942 och menade, att det
var de privata byggmästarna och kapitalisterna
— eller vilket uttryck vi nu
skola använda — som här sveko. Men
vad berodde det på? Vi få nog söka
förklaringen på annat håll. När 100 000
till 200 000 man i de mest arbetsföra
åldrarna voro inkallade till beredskaps -

tjänst, var skulle man då få folk och
var skulle man taga kapitalet? Krediten
svek, sade statsrådet. Men vi skola
komma ihåg, att man då gick med listor
från gård till gård och förmådde alla
människor, enskilda företagare och penninginstitut
att teckna så mycket som
möjligt på försvarslånen. Många togo
sina sparade slantar, som de hade ämnat
använda till bostadsbyggande eller
bostadsförbättring, och offrade dem på
försvarslånet — för att nu tio år senare
få igen dem när de endast ha halva sitt
förutvarande värde. Och dessa människor
klandrar man nu gång på gång
för att de ha svikit sin uppgift. Ja, jag
vill inte säga de ord, som jag skulle
vilja använda för att karakterisera ett
sådant tal.

Sedan skall jag be att få säga några
få ord om trekronorsbidraget. Jag tillhör
dem, som varje år tidigare ha röstat
med bondeförbundet mot detta bidrag.
Efter de förändringar i grunderna
för detta bidrag, som beslutades i fjol,
och med anledning av den utredning,
som nu pågår, skall jag i år inte gå på
denna linje. Låt mig dock säga ett ord
om varför jag gjort det tidigare. Första
året dessa bidrag utgingo, budgetåret
1948/49, gingo 55 procent av bidragssumman
till Stockholm, 40 procent till
andra städer och tätorter och 5 procent
till landsbygden. Budgetåret 1949,
50 gingo 51 procent till Stockholm, 48
procent till andra städer och tätorter
och 1 procent till landsbygden. Jag
kunde inte rösta för ett bidrag som fördelades
på detta sätt. Då skulle jag
svika min gamla landsbygdsinställning.

Jag vill till sist beröra ännu en sak.
Det talas om kvotfördelningen. Ett stort
problem i våra dagar är flykten från
landsbygden och problemet hur storstäderna
skola kunna ordna på bästa
sätt med stadsplanering och allt möjligt
annat för folk som strömmar dit.
Det är många hundra för att inte säga
tusen familjer, som årligen måste fly
från landsbygden för att landsbygden

Fredagen den 25 maj 1951.

Nr 22.

får så liten tilldelning av byggnadskvoten.
De veta, att om de komma till vissa
städer, så finnas där större möjligheter.
Låt oss få större kvottilldelning på
landsbygden och tänk på de småhantverk
och småindustrier, som i allt
större utsträckning blomstra där. Det
finns medelstora industrier, som måste
flytta till en stad för att deras arbetare
skola få någonstans att bo. Tänk litet
mera på detta, så kanske vi kunna få
fler av dessa människor att stanna kvar
på landsbygden.

Herr EDBERG: Herr talman! Sent i
onsdags kväll fingo vi genom ett annat
utskottsutlåtande en erinran om bostadsbristen,
då tredje lagutskottet inbjöd
riksdagen att förlänga hyresregleringslagen,
som alla äro överens om är
nödvändig under nuvarande bostadsbrist.
Vi fingo samtidigt en erinran om
att denna bostadsbrist gör det nödvändigt
att åstadkomma en socialt mera
tillfredsställande fördelning av bostadsbeståndet
än den som för närvarande
sker. Jag tänker på den erinran, som
gjordes i utskottsutlåtandet om att numera
en utredning har tillsatts rörande
fördelningen av bostadsbeståndet.

De som i åratal besvärat kamrarna
med förslag om utredning av en obligatorisk
bostadsförmedling måste självfallet
känna sig tillfredsställda med att
denna gång ha blivit bönhörda, innan
utskottet ännu hunnit behandla saken.
Å andra sidan vill jag med skärpa understryka,
att vi, som trott att en sådan
förmedling skulle vara nödvändig under
nuvarande förhållanden, endast betrakta
en eventuell obligatorisk förmedling
som en nödfallsåtgärd i en nödsituation.
Den kan i dagens situation
genom att öppna portarna till det äldre
bostadsbeståndet skapa vissa lättnader,
och man kan bara beklaga, att den
kommer väl sent. Situationen skulle
sannolikt ha varit något mindre prekär,
om den hade kunnat införas några år
tidigare.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

På längre sikt kan emellertid bostadsfrågan
lösas endast genom bostadspolitiska
åtgärder. Det är alldeles uppenbart,
att den allmänna ekonomiska utvecklingen
gör det nödvändigt att angripa
problemet från flera håll samtidigt.
Jag skall i anslutning till utskottsutlåtandet
be att få i all korthet
peka på tre punkter, som jag tror vara
av väsentlig betydelse.

Socialministern har nyss erinrat om
den starka fördyring av byggnadskostnaderna,
som ägt rum under de allra
senaste månaderna. Det är en stegring,
som inger oro inte bara hos de bostadssökande
utan också hos byggherrarna,
som såvitt jag förstår ha visat påtaglig
återhållsamhet på sista tiden. Om man
inte tar verkliga krafttag, löper man
uppenbarligen risken att ovanpå de
trappsteg, som vi redan ha när det gäller
hyresnivån, få ett nytt och högst
betydande trappsteg. Får man ett sådant,
kommer det sannolikt först och
främst att göra effekten av en eventuell
obligatorisk bostadsförmedling mindre.
Dennas värde skulle nämligen bl. a.
bestå i att man skulle kunna åstadkomma
en smidigare omflyttning mellan
de olika lägenhetstyperna, mellan
det äldre bostadsbeståndet och det
nyare, och en sådan låter sig knappast
göra, om steget mellan de olika hyresnivåerna
är alltför stort. Men vad som
iir värre är, att om inte detta nya trappsteg,
som vi se hotande resa sig framför
oss, kan sänkas, löper man risken
att åstadkomma en ransonering av bostadsbeståndet
på ett allt annat än önskvärt
sätt och på ett sätt, som man tidigare
har försökt undvika. Det skulle
helt enkelt leda till att stora grupper
av medborgare skulle komma att utestängas
från de nya bostäder, som nu
byggas.

Jag skulle därför för min del vilja
mycket starkt ansluta mig till den uppfattning,
som socialministern gav uttryck
åt, när lian betecknade det som

3-—Andni kammarens protokoll 1951. Nr 22.

Nr 22.

Fredagen den 25 maj 1951.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ofrånkomligt med en väsentlig ökning
av subventionsbeloppen. Jag skulle
kunna understryka vad socialministern
sagt i sitt uttalande till statsrådsprotokollet,
att det vore orimligt, om ett förändrat
penningvärde skulle allvarligt
rubba den av statsmakterna beslutade
bostadspolitiska målsättningen. Jag vill
fatta detta uttalande mycket allmänt,
även om jag kan medge, att det kanske
i första rummet gäller familjebostadsbidragen,
där jag i likhet med socialministern
vill understryka äventyrligheten
av att den av besparingsutredningen
förordade nedskärningen kommer
till stånd. Jag tror alltså, att vi
under de närmaste åren komma att få
möta högst avsevärt ökade krav på den
statliga låne- och bidragsverksamheten,
krav, som säkerligen kunna komma att
gå upp till hundratals miljoner kronor.
Det skall bli rätt intressant att se, om
de, som för någon dag sedan så energiskt
kämpade för ökade statsutgifter
på ett helt annat område, skola visa
samma frikostighet, när vi ställas inför
denna fråga, som helt enkelt är en samhällets
centralfråga.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
säga ett par ord till fröken Elmén, som
nyss talade så vackert om värdet och
betydelsen av en fri konkurrens på lika
villkor mellan olika företagsformer för
bostadsbyggande samt för förvaltning
och drift av hyresfastigheter. Jag har
framför mig några uppgifter ur affärsbankernas
senaste planschserie Svenskt
liv och arbete. Av dessa framgår, att av
det nuvarande bostadsbeståndet ägs inte
mindre än 90 procent av enskilda fastighetsägare,
medan kommunerna äga
endast 5 procent och bostadsrättsföreningarna
5 procent. Jag tror nog att
fröken Elmén har rätt i att i vart fall
vad beträffar förvaltning och drift av
hyresfastigheter finns det utrymme för
en friare konkurrens och större jämställdhet
än vad som för närvarande är
fallet. Men jag skulle vilja driva resonemanget
om den fria konkurrensen när

det gäller byggnadsverksamheten litet
längre, och jag kommer därvid in på
den andra av de punkter jag tänkte beröra.

Det är inte tillräckligt — jag vill i
varje fall hålla före det — att man reser
nya krav på statliga kapitalinsatser.
Jag tror, att Sveriges allmännyttiga bostadsföretag
ha rätt, när de i ett uttalande
antaget för några dagar sedan
vid årsmötet i Malmö slogo fast, att
subventionerna ensamma inte kunna
lösa alla svårigheter. Om man räknar
med att byggnadskostnaderna till dags
dato ha stegrats med någonting mellan
20 och 30 procent och att det är sannolikt,
i varje fall inte otroligt, att stegringen
inom en relativt nära framtid
kommer att överskrida 30 procent, så
förefaller det mig vara ytterst angeläget,
a*‘ man går till roten med hela kostnadskomplexet.

Det är ju ändå inte så, som man ibland
kan få höra påstås, att de genom årets
avtalsrörelse höjda byggnadsarbetarlönerna
skulle ha spelat någon nämnvärd
roll i detta sammanhang. De ha, såvitt
man kan förstå, endast bidragit med
5 procent. Huvudorsaken ligger uppenbarligen
på materielsidan. Exempelvis
ha priserna på sågade trävaror från den
1 januari förra året till den 1 mars i
år i det närmaste fördubblats och cementpriset
efter den 1 april tagit ett
språng uppåt på ungefär 30 procent.
Det behövs säkerligen ingen känsligare
slagruta för att upptäcka, att prisuppskruvningen
åtminstone till viss del är
beroende av kartellernas verksamhet på
detta område, även om andra faktorer
ha spelat in ■—■ när det gäller t. ex. trävaror
är det uppenbart, att det är spänningen
mellan världsmarknadspriserna
och de inhemska priserna, de senare
inte tillräckligt kontrollerade, som har
fått slå igenom med denna ogynnsamma
effekt.

Om man skall gå till roten med prisstegringarna,
som i hög grad äro föranledda
av brist på konkurrens, fordras

Fredagen den 25 maj 1951.

Nr 22.

det uppenbarligen en vidgad kontroll
över byggnadsämnesindustrien. I den
mån man reser anspråk på ökade statliga
engagemang vid bostadsbyggandet,
och sådana anspråk måste helt naturligt
resas, så blir en sådan kontroll, som
kan säkerställa en större stabilitet i prisbildningen
inom branschen, så mycket
mera angelägen. Det måste också te sig
naturligt med hänsyn till att byggnadsämnesindustrien
ju i icke ringa grad
existerar på att exploatera naturtillgångar,
som äro att betrakta som hela
nationens.

Sveriges allmännyttiga bostadsföretag
ville i det uttalande jag nyss hänvisade
till blåsa nytt liv i 1947 års byggnadsmaterialutredning,
som ju någon tid
vilat eller i varje fall saktade ner takten
i väntan på att vissa expertutredningar
skulle presteras. Jag tror att ordföranden,
herr Adolv Olsson, som bättre
än de flesta känner till förhållandena
på byggnadsmarknaden, kan bekräfta
vikten av att denna utredning kommer
att fortsätta sitt arbete i så snabb takt
som möjligt.

Den tredje fråga slutligen, som jag
med några ord skulle vilja beröra, gäller
det mycket angelägna men också
ytterst svårlösta problemet, om inte bostadsbyggandet
skulle kunna något ökas.
Departementschefen har hänvisat till investeringsbegränsningen,
och vi veta
alla att det inte bara är på detta område
som det finns starka investeringsbehov.
Går man ut i landet skall man
finna hur starkt behovet är av nya skolor
och sjukhus, man skall finna hur
industriens folk klagar över att industrikvoten
är alltför knappt tilltagen, och
man behöver inte färdas så många tiotal
mil på de svenska landsvägarna för
att få klart för sig, att även där ropa
investeringsbehoven. Men på intet område
äro de dock så angelägna som när
det gäller bostadsbyggandet.

Utskottet säger sig i utlåtandet förutsätta,
»att vid övervägandet av investeringsverksamhetens
inriktning på olika

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ändamål bostadsbyggandet får det utrymme,
vartill förhållandena medgiva».
Det kan man naturligtvis instämma i,
men det är ju ganska allmänt uttryckt,
och det anvisar inga konkreta utvägar.
Jag undrar, om vi inte ha nått ett stadium,
där det blir nödvändigt att överväga
en viss konsumtionsbegränsning
för att möjliggöra ytterligare investeringar,
i första hand i nya bostäder.
Om man underlät att ta ut endast en
procent av den privata konsumtionen,
om man alltså — med tanke på att vi
förra året ökade konsumtionen med 6
procent — för det kommande året bromsade
upp takten vad beträffar konsumtionsanspråken
och underlät att ta ut
en procent av den konsumtionsökning,
som produktionsstegringen i och för
sig skulle möjliggöra, så skulle detta,
om man beräknar en kostnad för tre
lägenheter av 100 000 kronor, göra det
möjligt, teoretiskt sett, att framskapa
7 000 nya lägenheter.

Nu är ju det blomstret tulipanaros
alltid lättare att säga än att göra, och
jag har fullt klart för mig, att teoretiska
resonemang inte alltid klaffa riktigt
med verkligheten. Jag har också fullt
klart för mig, att en konsumtionsbegränsning
— den må vara aldrig så
liten — i praktiken kan vara svår att
åstadkomma. Att göra det genom ett frivilligt
sparande, vilket givetvis vore det
mest behagliga, låter sig väl knappast
göra i en tid av flytande priser, och
andra utvägar bli mera stela och formellt
föga tilltalande. Men den rådande
situationen på bostadsmarknaden är ännu
mindre tilltalande, och på längre
sikt skulle det odisputabelt vara till
gagn för nationen, om vi något kunde
minska konsumtionen för att kunna öka
våra insatser i fasta värden, varvid jag
i första hand tänker på bostäder.

Jag har bara velat antyda denna detalj
i dagens debatt. Jag tror inte att vi
komma ifrån att i en nära framtid ta
upp den sidan av saken till ett grundligt
övervägande. För (lagen har jag,

Nr 22.

Fredagen den 25 maj 1951.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

herr talman, inte något annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag hade inte tänkt lägga mig i denna
debatt, men det var närmast ett yttrande
av herr Lager som uppkallade mig.

Jag har nog den allmänna känslan,
att i det läge vi nu befinna oss, där alla
dessa problem skola underkastas en
översyn och en förnyad utredning, så
är läget inte precis lämpat för att ta upp
en diskussion av den art, som här har
förts om förhållandena på detta område
och önskvärda förändringar i dessa.

Det förefaller mig, herr talman, som
om tidpunkten för en sådan allmän diskussion
egentligen vore inne först när
den tillsatta kommittén har framlagt
sitt förslag om de förändringar eller
olika anordningar, som kunna komma
i fråga.

Jag kan emellertid, herr talman, inte
underlåta att fråga herr Wedén om en
sak. Herr Wedén vill göra gällande, att
om man upphävde hundraprocentsgränsen,
så skulle konkurrensen vara klar
mellan de enskilda och de allmänna
byggnadsföretagen. Jag skall inte diskutera
90 eller 100 procent. Det är problem
som jag hoppas herr Wedén skall
komma att såsom sakkunnig klargöra
för alla dem, som kanske äro tvekande
och tvivlande på olika områden. Men
jag frågar bara: Tror herr Wedén ett
enda ögonblick, att den kommunala församling,
som skapar ett kommunalt
byggnadsföretag, inte samtidigt är beredd
att ge de tio procenten ovanpå de
90 procenten för att komma upp till
100 procent? Jag tar här inte ställning
till om det i framtiden skall bli 90 eller
100 procent, men jag har velat slå fast
att, såvitt jag förstår, spelar det ur konkurrenssynpunkt
ingen som helst roll.
De privata byggherrarna sättas i precis
det läge de stå, om de få 90 procent.
Jag undrar, om inte herr Larsson i
Stockholm var inne på detta problem

i fjol, då han talade om att det var ju
bara för dessa allmänna företag att gå
till två låneställen i stället för ett. Jag
är alltså absolut övertygad om att ur
konkurrenssynpunkt har det inte någon
betydelse.

Jag skulle också, herr talman, vilja
säga ett par ord till ledamoten av bankoutskottet
herr Fröderberg. Han gav här
en skildring av som han sade förhållandena
1939, men det var i själva verket
en skildring av förhållandena 1940. Förhållandena
1939 voro en liten smula
annorlunda, när byggnadskraschen kom,
än dem herr Fröderberg här har skildrat.
Sedan kan man diskutera — jag
medger detta, herr Ohlin — hur stor
skuld räntehöjningen hade i det läge,
som vi kommo i på hösten 1939. Jag är
övertygad om att spekulationen hade en
stor andel i skulden. Jag är också övertygad
om att räntan, som ju steg våldsamt
i höjden, hade en avsevärd del i
det läge, som skapats på hösten 1939
vid krigsutbrottet. Det borde ju åtminstone
göra en ledamot av bankoutskottet
en smula fundersam i dessa dagar, då
man talar om räntehöjningar.

Jag begärde närmast ordet, då herr
Lager här började tala om byggnadsmaterialutredningen
och gav en skildring,
som kanske herr Lager tror på,
men som jag måste säga nog skiljer sig
avsevärt ifrån verkligheten. Det utredningsarbete,
som riksdagen begärde
1944, kom ju inte i gång förrän väsentligt
senare, nämligen 1947. Den kommitté,
som då sattes att undersöka detta
stora och betydelsefulla problem, hade
emellertid inte sin plan efter vilka linjer
man skulle kunna handla klar förrän
ungefär ett år senare. Man kan inte,
herr Lager, när man för första gången
skall göra en ingående undersökning av
dessa problem, röra sig uppe på ytan
och kanske skaffa en apparatur, som
man strax efteråt kommer underfund
med är i hög grad olämplig. Man måste
gå till botten med dessa problem. Vi ha
också gått till väga på det sättet, herr

Fredagen den 25 maj 1951.

Nr 22.

Lager, att byggnadsmaterialutredningen
bär fyra specialundersökningar i gång
på skilda områden av byggnadsmaterialområdet.
Det är expertutredningar.
Inom parentes vill jag säga, herr Lager,
att experter, som man kan använda och
som man kan lita på i alla avseenden,
växa inte på träd, vare sig på detta område
eller på andra områden. Dessa undersökningar
torde under den allra närmaste
tiden vara slutförda. De spänna
över en del av de områden herr Lager
var inne på. De spänna vidare över
träet, järnet och ett par andra. När dessa
expertutredningar, som följa varan
ifrån källan, sålunda från produktionsstället
till den färdiga lägenheten, ligga
på bordet, så är det möjligt att ta ställning
till och undersöka i vilka led man
här kan ingripa.

Jag hoppas att det skall bli möjligt
för byggnadsmaterialutredningen att så
småningom lägga fram ett förslag. Men,
herr Lager, när byggnadsmaterialutredningen
lägger fram ett förslag, så vill
den inte lägga fram ett förslag, som man
blåser omkull, utan den vill lägga fram
ett förslag så klart motiverat, att man
på alla håll i de beslutande myndigheterna
kan säga, att det steg som här
tages är nödvändigt med hänsyn till det
läge som har uppstått.

Jag hoppas, att jag med denna lilla
förklaring har kanske inte tillfredsställt
herr Lager men åtminstone givit honom
en liten bild av att arbetet inte
alls har vilat under denna tid. Experterna
ha varit i gång hela tiden och
hålla nu på att avsluta arbetet.

Herr WEDÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag skall gärna medge, att jag
inte anser att frågan om lånegränserna
hör till de större frågorna i samband
med konkurrensen. Jag framhöll förra
året, och jag vill understryka det nu,
att det väsentliga naturligtvis är byggnadskvoternas
fördelning. Men med anledning
av vad herr Olsson i Gävle här

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

sade vill jag ändå tillägga, att jag inte
alls tror att kommunerna skulle bli utpräglat
mera tveksamma när det gällde
att bygga, om man sänkte lånegränsen
till 90 procent, och det tror med all tydlighet
inte herr Olsson i Gävle heller.
Inom parentes sagt — och det kan vara
värt att framhålla — äro vi därmed
eniga om en annan uppfattning än den,
som en av herr Olssons i Gävle meningsfränder
i första kammaren i onsdags
gav uttryck åt, nämligen att om man
går ned till 90 procents lånegräns, så
uppstår det risk för sammanbrott på
byggnadsmarknaden. Jag gläder mig åt
att kunna konstatera, att vi här äro ense
om att någon sådan risk inte föreligger.

Men det är ju ändå så, att om man
sätter lånegränsen vid 90 procent, så får
man i alla kommuner lov att i annan
ordning anskaffa toppinsatserna. Jag
vill inte bestrida att herr Olsson i Gävle,
när det gäller kommunernas reaktioner
i dessa sammanhang, har mycket, mycket
större erfarenhet än jag. Men jag kan
inte bortse ifrån att om kommunerna
tvingas anskaffa dessa toppinsatser i
annan ordning, så kan detta komma att
medföra större noggrannhet och omsorg
vid uppläggningen och planeringen
av deras byggnadsprojekt. Därigenom
skulle man också samtidigt vinna, att
man kunde komma ifrån en del av de
missförhållanden, som både herr Olsson
i Gävle och jag veta ha förekommit, om
också i begränsad utsträckning.

Herr LAGER (kort genmäle): Herr
talman! Jag är herr Olsson i Gävle mycket
tacksam för den upplysning han
lämnat om byggnadsmaterialutredningens
arbete och verksamhet. Jag har inte
förutsatt annat än att denna utredning
är av stor betydelse, eftersom den spänner
över ett så betydelsefullt område
av Sveriges ekonomiska liv. Jag skulle
betrakta det som en förolämpning mot
utredningen att förutsätta, att den inte
går till botten med problemen utan —

Nr 22.

Fredagen den 25 maj 1951.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

som herr Olsson i Gävle uttryckte det —
fladdrar omkring på ytan. Min tacksamhet
skulle emellertid varit ännu mycket
större, om herr Olsson i Gävle litet
närmare hade kunnat fixera utredningens
arbetsplan och den tid, vid vilken
utredningen kan beräknas vara slutförd.

Lika litet som 1949, när jag också frågade
om denna sak, fick jag nu ett tillnärmelsevis
preciserat svar härpå. Herr
Olsson i Gävle kunde inte säga annat än
att han hoppades, att utredningen så
småningom kommer att bli färdig. Ja,
det hoppas verkligen jag också, och det
förmodar jag att hela svenska folket
hoppas på. Jag ber inte om någon bestämt
fixerad tidpunkt, men åtminstone
på ett par, tre år när borde man väl
ändå kunna få besked av herr ordföranden,
ty här föreligger faktiskt den risken,
herr Olsson i Gävle, att medan gräset
gror, dör kon.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Det är naturligtvis omöjligt
att säga vad som ännu återstår, innan
expertutredningen kan vara avslutad,
och om det kan komma att kräva
ett år eller ännu längre tid, men jag kan
försäkra herr Lager, att det inte skall
dröja längre än vad som är oundgängligen
nödvändigt för att man skall komma
fram till ett resultat.

Sedan vill jag säga till herr Wedén,
att jag ju också har en tämligen bestämd
uppfattning om de kommunala
företagen. Som herr Wedén torde erinra
sig vände jag mig i fjol emot ett företag
från »sagoberättarnas» Värmland,
där man tydligen hade byggt vad man
planerat mer eller mindre på sagor. Jag
har den uppfattningen, att de allmännyttiga
företagens projekt skola vara
föredömliga. Äro de inte det, så skola
de inte ha 100 procent. Jag hoppas att
herr Wedén klart förstår min uppfattning
i detta fall. Riksdagen har förutsatt
att de skola vara föredömliga för att bli
hundraprocentslåntagare. Äro de icke

föredömliga, så blir det alltså inte heller
något hundraprocentslån.

Herr WEDÉN (kort genmäle): Herr
talman! Då vill jag bara säga till herr
Olsson i Gävle, att om man följer vår
linje, så tror jag man har större garantier
för att de verkligen bli föredömliga.

Herr OHLIN: Herr talman! Jag skall
endast beröra några punkter, som ha
behandlats i denna debatt.

Jag kan inte underlåta att hålla vad
jag gärna skulle hoppas vara det sista
begravningstalet över ett i den socialdemokratiska
propagandan mycket använt,
för att inte säga missbrukat, argument.
Herr Adolv Olsson har redan hållit
det till hälften, men jag vill gärna
hjälpa honom, så att resultatet blir
hundraprocentigt.

Socialministern kunde nu lika litet
som tidigare avhålla sig ifrån att åtminstone
i någon mån skylla den nuvarande
bostadsbristen på att den enskilda
byggnadsverksamheten inte kunnat
klara sin uppgift under de första krigsåren.
Från vår sida har gentemot detta
argument påpekats, att när det allmänna
låter den långa räntan stiga från 23/4
till 43/4 procent — en stegring med två
tredjedelar — så kan detta inte vara
utan inverkan på bostadsbyggandet. Det
måste nämligen betyda en radikalt ny
förutsättning. Det är alldeles klart att
en sådan åtgärd under ett världskrigs
speciellt svåra förhållanden måste verka
minst sagt störande och reducerande
på byggnadsverksamheten. Från regeringspartiets
och socialministerns sida
har man bestritt att en så våldsam höjning
av räntenivån som denna på två
procent skulle ha haft något väsentligt
inflytande. Men, herr talman, när vi i
andra sammanhang diskutera frågan om
en kreditåtstramning, som möjligen
skulle kunna medföra en mycket mindre
räntehöjning, säger man från regeringspartiet:
»Tänk på vilka ödesdigra

Fredagen den 25 maj 1951.

Nr 22.

verkningar en sådan räntehöjning skulle
få på bostadsfrågan!»

■lag måste då ställa den frågan: Bör
man inte i regeringspartiet bestämma
sig för om — som man tidigare sagt —
en tvåprocentig räntehöjning inte har
någon väsentlig inverkan på detta område,
eller om även en avsevärt mycket
mindre räntehöjning har mycket betydande
verkningar? I senare fallet måste
man ju erkänna, att försöken att lägga
ansvaret för bostadsbristen på den enskilda
byggnadsverksamhetens oförmåga
i början av kriget måste definitivt
avskrivas.

Sedan har herr Birke redan påpekat,
att man under de första krigsåren forcerade
byggandet av militära anläggningar
och värn av olika slag i Norrland
och södra Sverige, vilket tillsammans
med en del andra ting tog i anspråk
kapaciteten för just bostads- och
anläggningsverksamheten. Det är då
ganska överraskande att åter och åter
igen få hänvisningar till vad som skedde
under de första krigsåren utan att det
från regeringspartiets sida nämnes någonting
om att utrymmet för byggnadsverksamheten
under en sådan upprustningsperiod
helt naturligt var inskränkt.
Jag tror, att det vore klokt om man från
herr statsrådets och hans vänners och
kollegers sida definitivt gav upp det
argumentet, att bostadsbristen beror på
den enskilda byggnadsverksamhetens
svagheter.

.lag är glad över att herr Olsson i
Gävle — som ju inte så sällan kommer
med ett uttalande fullt av sunt förnuft,
även när det inte står i fullgod överensstämmelse
med partiets propaganda —
här erkänner, att räntehöjningen i alla
fall måste haft en mycket väsentlig inverkan.
Han erkänner säkert också gärna,
att ökningen av de militära anläggningarna
var eu faktor, som under alla
omständigheter måste ha föranlett en
minskning av byggnadsverksamheten
för andra ändamål.

Statsrådet Möller sade för eu stund

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

sedan, att bostadsbyggandet bär fått en
för liten andel av den totala investeringen.
Det gladde mig att höra detta,
ty det är ju en synpunkt, som från vårt
håll har upprepats åter och åter igen
under de senaste åren. Jag får kanske
peka på att det totala bostadsbyggandet
inklusive reparations- och underhållsarbeten
i nationalbudgeten beräknas ta
endast ungefär 20 procent av bruttoinvesteringarna
i anspråk. Man vet tyvärr
inte hur stor andel som gick till bostadsbyggande
före kriget. Jag skulle vilja
uppmana socialministern att låta göra
en utredning om den saken, ty det nuvarande
materialet därvidlag är ganska
bristfälligt. Jag skulle inte alls bli överraskad,
om en sådan utredning visade,
att bostadsbyggandet före kriget tog i
anspråk 30 procent av bruttoinvesteringarna.
Snarare skulle jag bli överraskad
om siffran vore lägre. Det är
alltså ingen tvekan om att det här har
skett en förskjutning. Det är mot den
bakgrunden man får se strävandena att
åstadkomma någon ökning av bostadsbyggandet,
även om alla erkänna att
man här får gå fram med stor försiktighet.

Nu sade emellertid socialministern
ungefär så här: »Ja, men ingenting kan
göras, om man inte utvidgar kontrollen.
Vad folkpartiet vill är alltså att lägga
ännu mera under regeringens kontroll,
så att ingen enskild investering alls får
ske utan tillstånd.»

Jag är alldeles övertygad om att socialministern
fällde detta yttrande i
mycket god tro, men det är ändå anmärkningsvärt
att herr statsrådet inte
tycks hålla i minnet, att den totala tillståndsberoende
investeringen för närvarande
är ungefär en fjärdedel av den
samlade bruttoinvesteringen. Tre fjärdedelar
äro alltså icke beroende av tillstånd,
och dessa tre fjärdedelar av den
totala investeringen kunna ju påverkas
inte bara genom att man för över dem
till det reglerade området utan bl. a.
också genom de kreditpolitiska åtgör -

Nr 22.

Fredagen den 25 maj 1951.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m,

der, som man på vårt håll har funnit
nödvändiga.

Det är väl ingen tvekan om att även
en mindre återhållsamhet i fråga om de
tre fjärdedelarna av investeringarna
kan betyda inte så litet, när det gäller
att öka utrymmet för en del av den reglerade
fjärdedelen. Det är väl också
klart, att utrymmet för bostadsbyggande
är beroende av i vad mån skattepolitiska
åtgärder tendera att stimulera icke reglerade
reparations- och underhållsarbeten,
vilka ju spela en betydande roll.
Jag skulle tro att socialministern, om
han vände sig till sin kollega finansministern,
kunde vara berättigad att säga
ungefär så här: »Du får allt nu se till så
att skattebestämmelserna få en översyn
ur den speciella synpunkten, att de inte
skola stimulera till underhålls- och reparationsarbeten
o. d., som äro avdragsgilla
ur skattesvnpunkt men som vederbörande
själva kanske erkänna inte äro
så strängt nödvändiga som en hel del
andra arbeten, som nu inte kunna komma
till utförande.» Jag har redan förut,
för en månad sedan, tillåtit mig peka
på möjligheten att tillåta utjämning av
det beskattningsbara beloppet från ett
år till ett annat — t. ex. när det gäller
skogsägarnas och skogsindustriens vinster.
Det skulle möjligen kunna verka
dämpande på lusten att företa mycket
omfattande reparations- och underhållsarbeten
detta år. Jag beklagar att regeringen
inte har velat göra något åt den
saken. Jag skulle inte bli överraskad,
om det visade sig att just sådana arbeten
under senare delen av detta år ha
fått sådan omfattning, att de varit eif av
hindren för en önskvärd byggnation av
bostäder och även för andra arbeten.

Sedan ha vi frågan om sparandet. Allt
som ökar sparandet ökar också utrymmet
för bostadsbyggandet. Nu sade herr
Edberg nyss i eti intressant men överraskande
anförande, att han tycker att
vi skola konsumera litet mindre och endast
ta en del av produktionsökningen i
anspråk samt låta resten gå till bostads -

byggandet. Han kallade detta för ett
teoretiskt resonemang. Jag vet inte vad
han menar med det, men han måste väl
tänka sig någon metod att öka utrymmet
för byggnadsverksamheten, någon
metod att inskränka konsumtionen. Då
herr Edberg inte har velat vara med om
oppositionens förslag att uppmuntra
sparandet genom skattemässiga och
andra åtgärder, måste väl herr Edberg
i tankarna ha antingen tvångslån eller
nya skattehöjningar, som ytterligare
öka budgetöverskottet och leda till ett
statligt tvångssparande. Det vore mycket
intressant om herr Edberg ville säga,
om det är tvångslån och ytterligare
skattehöjningar han härvidlag tänker
på, eller om han möjligen vill svara att
han inte har tänkt alls.

Trots de meningsskiljaktigheter, som
finnas på vissa väsentliga punkter, äro
vi i folkpartiet ändå överens med regeringen
och dess parti om själva huvuddragen
i den sociala bostadspolitiken.
Vi ha på alla väsentliga punkter, skulle
jag vilja säga, stött denna politik under
dess utveckling. Redan när det på 30-talet gällde förslaget om anslag till bostadsförbättringar
på landsbygden, som
utgjorde så att säga det allra första stadiet
av denna politik, voro vi inne på
en liknande tankegång.

Det är för mig viktigt att betona, att
vi inom folkpartiet i vår syn på bostadsfrågan
ha haft samma sociala utgångspunkter
som socialministern. Högerpartiet
har uppenbarligen denna gång liksom
i viss mån tidigare intagit eu avvikande
hållning. Även bondeförbundet
ställer sig — kanske till regeringspartiets
sorg — på väsentliga punkter avböjande,
ibland litet mer och ib''and
litet mindre.

Jag vet att man i politiken aldrig skall
vänta sig någon tacksamhet, och jag
väntar mig inte heller i denna fråga någon
tacksamhet från regeringspartiets
sida. Men jag har i dag liksom vid
många tidigare tillfällen, när jag lyssnat
till debatterna här och när jag läst ut -

Fredagen den 25 maj 1951.

Nr 22.

talanden i pressen, undrat om jag inte
någon gång skulle få vara med om att
man på socialdemokratiskt håll betonar
det glädjande faktum, att bakom den
bostadssociala politikens huvudlinjer
dock står en så betydande folkmajoritet
som fallet tydligen är. Men medan
regeringen nästan alltid annars är glad
över att kunna inkassera en betydande
uppslutning kring sin politik, tycks man
i denna sak rätt konsekvent hålla tyst
därmed. Man vill tydligen inte att svenska
folket skall veta, att det i bostadsfrågan
inte finns något borgerligt block
— ett begrepp som just regeringen gärna
opererar med. Man vill inte att svenska
folket skall veta, att i en så viktig
fråga som denna intar folkpartiet en
hållning som innebär — för att använda
en gammal, kanske numera inte fullt
rättvisande kliché — en klar vänsterståndpunkt.
Men det må så vara — vi
äro ungefär lika glada i alla fall. Vi
konstatera bara att man inom regeringspartiet
ser saken på det sätt som
man gör. Herr Lundberg i Uppsala drog
sig ju t. o. m. inte för att säga, när han
i en diskussion bär för två dagar sedan
sökte efter argument för att replikera
mig, att jag väl nu ville riva ned vad
som byggts upp på det bostadssociala
området — eller hur det var herr Lundberg
uttryckte sig.

Jag har velat betona den överensstämmelse
i fråga om själva huvudlinjerna
i bostadsfrågan, som sålunda
finns, men jag vill naturligtvis inte lova
att vi för framtiden komma att acceptera
allt vad socialministern kan finna
på. Det är glädjande att en utredning
nu kommer att taga upp problemet i
hela dess vidd. Vi måste naturligtvis
förbehålla oss att i varje särskilt fall
taga ställning till de spörsmål som aktualiseras,
även om vi ha den grundläggande
sociala synen på bostadsfrågan
gemensam med socialministern.

Det finns emellertid vissa speciella
sidor av bostadspolitiken, som inte alls
äro grundväsenlliga eller centrala ur

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

social synpunkt och som i själva verket
inte ha något med sociala hänsyn att
göra. Det gäller särskilt det drag i politiken,
som kan sägas utgöra täckning
för en liten punkt i 27-punktsprogrammet,
nämligen den punkt som innebär
att bostäderna skola steg för steg överföras
i kommunernas ägo. Det skall tydligen
ske framför allt genom att nybyggandet
mer och mer lägges i händerna
på kommunala, halvkommunala eller
andra halvoffentliga företag. Det är tydligt
att man inom regeringspartiet här
har fått en liten nödfallsventil, genom
vilken man kunnat släppa fram de socialistiska
böjelser, som man i övrigt
under senare år har måst undertrycka.

Mot en sålunda tydligt visad strävan
att privilegiera vissa former av bostadsbyggande
och bostadsförsörjning ställa
vi på vår sida kravet på att man skall
ordna det så, att det blir konkurrens på
lika villkor och att man skall ge tillräckligt
utrymme åt de olika former av företagsamhet
som finnas på området. När
jag säger detta, fäster jag mig inte i
främsta rummet vid en sådan sak som
procenttalen för kreditgivningen, även
om jag måste göra den reflexionen, att
det är märkvärdigt med vilken frenesi
man inom socialdemokratien slår vakt
om just det som enligt vad herr Adolv
Olsson här sagt inte spelar någon nämnvärd
roll, nämligen att kommunerna få
låna litet mera än andra. Viktigare är
att det skapas trygghet för att det enskilda
initiativet lämnas tillräckligt utrymme
även när det gäller bostadsbyggande
och bostadsförsörjning, att man
inte låter de andra formerna av företagsamhet
steg för steg tränga sig fram
utan att behöva ha någon konkurrens
och utan att det sker någon undersökning
av hurudant resultatet är i de olika
fallen. Det får inte vara så att det bara
genom beslut av lokala instanser bestämmes,
att de enskilda företagarna
skola få bygga allt mindre och mindre
och ev. ingenting. Vi på vårt håll tro
att man får det bästa resultatet, om man

Nr 22.

Fredagen den 25 maj 1951.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

sörjer för att det även på detta område
kan ske en tävlan på någorlunda lika
villkor.

Från regeringspartiets sida gör man
då den frågan, om vi inte vilja ha kommunal
självstyrelse. Jo, det vilja vi givetvis
ha. Men jag vill beträffande finansieringen
säga, att det ju skulle stå
mera i överensstämmelse därmed att
det också funnes ett större kommunalt
ansvar. Detta är emellertid inte det viktigaste.
Betyder kommunal självstyrelse
att det på bostadsbyggandets område
skall lämnas fritt spelrum för en socialiseringspolitik?
Är det meningen att en
stad med socialistisk majoritet skall
kunna säga, att man inte tänker tillåta
något enskilt byggande av bostäder,
utan att det uteslutande skall vara kommunala,
halvkommunala och kooperativa
företagsformer som skola bygga bostäder?
Det förefaller mig uppenbart
att detta är orimligt, och ingen stad har
heller mig veterligt hittills funderat på
att göra någonting sådant, inte ens någon
av de städer som ha en stor socialdemokratisk
majoritet.

Men om vi äro överens om detta, kunna
vi väl också vara överens om att det
är lämpligt att staten anger vissa principer,
som skola så att säga utgöra den
ram, inom vilken den kommunala självstyrelsen
i detta fall skall utövas. Och
dessa principer höra vara av sådan art,
att de ge trygghet för att det på bostadsbyggandets
område icke föres någon
lokal socialiseringspolitik, utan att
både enskilda, kommunala, halvkommunala
och kooperativa företag ha möjlighet
att i tillräckligt hög grad göra sig
gällande.

Statsrådet Sven Andersson har, efter
vad jag vill minnas, en gång i tiden
gjort ett uttalande, där han erkände att
den kommunala verksamheten på ifrågavarande
område kanske tagit större
omfattning än som åsyftats. Jag skall
emellertid inte nu närmare diskutera
den saken. Jag bara konstaterar att om
man vill skapa trygghet för att det be -

träffande bostadsbyggandet icke föres
någon lokal socialiseringspolitik, bör
man för detta bostadsbyggande fastställa
principer som trygga en effektiv
tävlan mellan de olika företagsformerna.
Det är detta som vi på oppositionshåll
gång på gång ha försökt åstadkomma
genom uttalanden från riksdagens
sida, men det socialdemokratiska partiet
har icke velat medverka därtill,
samtidigt som både statsrådet Andersson,
generaldirektören och chefen för
bostadsstyrelsen och måhända även socialministern
gjort uttalanden som förefalla
att gå rätt långt i den av oss önskade
riktningen. När det har gällt att
precisera dessa uttalanden på ett sådant
sätt, att de skulle medföra ett tillrättaläggande
av förhållandena och en garanti
för att de kommunala instanserna
föra en riktigt avvägd politik, då har
man emellertid inte längre velat vara
med.

I diskussionen om dessa ting brukar
man på socialdemokratiskt håll kalla
det enskilda byggandet för »spekulationsbyggen».
Om det är spekulationsbyggen,
måste detta i så fall bero på
att det är enskilda som bygga. Det finns
ju för närvarande en hyrorna bestämmande
reglering, och man får alltså inte
ta ut vilka hyror man vill. Och vi äro
överens om att hyresregleringen inte
skall avvecklas förrän jämvikt inträtt
på bostadsmarknaden och det inte föreligger
någon risk för häftiga hyresstegringar.
Hur kan man då kalla den enskilda
byggnadsverksamheten för spekulationsbyggen
i den mening som allmänheten
måste lägga in i ett sådant ord?
Då skulle det också — för att göra en
jämförelse med andra näringsgrenar
— vara spekulationsverksamhet som bedrives
inom den svenska industrien. Där
finns ju f. ö.—-jag vill säga lyckligtvis —
mindre kontroll än på bostadsbyggandets
område. Varför skall man då använda
ett så vilseledande uttryck som
spekulationsbyggeri, när vi diskutera en
fråga, vars betydelse och relevans dock

Fredagen den 25 maj 1951.

Nr 22.

alla erkänna, nämligen frågan om det
utrymme som på detta område bör tillmätas
å ena sidan offentlig, å andra sidan
enskild företagsamhet?

Det är ju inte fråga om att återvända
till det tillstånd, som rådde här i landet
för ett 20-tal år sedan, och alla försök
att försvara det talesätt, som jag här
erinrat om, genom hänvisning till vad
som tidigare förekommit, äro såvitt jag
förstår oriktiga. Vad det nu gäller är att
inom ramen för den bostadssociala politik,
som föres, sörja för möjligheter
till en tävlan mellan olika företagsformer
för att därigenom få fram det bästa
resultatet.

Då jag ser att socialministern nu har
kommit tillbaka till kammaren, skall jag
be att få säga några ord om en sak som
herr Wedén och även herr Yngve Larsson,
vill jag minnas, redan ha berört.

Socialministern framhåller att det
blir dyrare när enskilda bygga än när
offentliga och halvoffentliga företag
bygga, och han säger att han har hört
detta av några kommunalmän. Från
oppositionens sida har tidigare föreslagits
att det skulle företagas en utredning
för att påvisa hur det förhåller
sig med den saken, men regeringen har
inte varit intresserad av en utredning
med detta speciella syfte. Socialministern
kommer emellertid nu med vissa
omdömen, som han bygger på vad han
hört några kommunalmän säga. Det
finns andra, som hört kommunalmän
säga att de enskilda bygga billigare.
Men det lönar sig väl inte mycket att
åberopa vad Andersson och Pettersson
har sagt, utan det enda rätta är att göra
en undersökning om de olika företagsformernas
resultat.

Jag erinrar mig i detta sammanhang,
herr talman, mina många diskussioner
med dåvarande statsrådet Wigforss,
som inte ville vara med om någon utredning
rörande effektiviteten hos
socialiserade verksamhetsgrenar i jämförelse
med enskild företagsamhet. Statsrådet
Möller är tydligen inte heller in -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

tresserad av! en sådan offentlig utredning
på det område som det här gäller, utan
hänvisar till att han hört några kommunalmän
säga det ena eller det andra.
Skulle det ändå inte vara bättre att vi
finge en något fastare grundval för
vår diskussion genom att det förebragtes
litet påtagliga fakta?

För att visa fördelarna med den
byggnadsverksamhet, som bedrives av
offentliga och halvoffentliga företag,
kommer statsrådet vidare med det argumentet,
att man därigenom har kunnat
få till stånd bättre stadsplanelösningar.
Men såsom herr Yngve Larsson
redan framhållit kan detta ske alldeles
oberoende av om man har litet mer eller
litet mindre av offentligt eller enskilt
byggande. Frågan om stadsplanelösningarna
är en fristående fråga, och resultaten
därvidlag kunna icke, såvitt jag
förstår, anföras som ett argument för att
den enskilda verksamheten på bostadsbyggandets
område steg för steg pressas
tillbaka.

Vi inom folkpartiet äro övertygade
om att den kommunala, den halvkommunala
och den kooperativa verksamheten
har sin mission att fylla på bostadsbyggandets
område. Ingen kan påstå
annat än att vi så till vida äro anhängare
av en förändring i förhållande
till gamla tider, att vi anse att dessa
företagsformer skola ges ett mycket
större utrymme än fallet var t. ex. för
20 år sedan. Men vi vilja inte gå till den
överdriften, att den enskilda företagsamheten
skall utan närmare motivering
kunna pressas tillbaka på alla de
platser, där det t. ex. finns en socialdemokratisk
majoritet. Jag skall gärna
efterkomma herr Perssons i Växjö rekommendation
och försöka få till stånd
en icke socialdemokratisk majoritet i så
många städer och kommuner som möjligt
— det var ju den metod att lösa
problemet som herr Persson anvisade.
Men innan detta i tillräcklig utsträckning
lyckats, måste vi anse det vara
olyckligt, att staten inte drar upp så -

Nr 22.

Fredagen den 25 maj 1951.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

dana riktlinjer att det kan uppkomma
en någorlunda ensartad praxis när det
gäller en så viktig principfråga som
konkurrensen mellan olika företagsformer
på bostadsbyggandets område.

Herr talman! Enligt vår mening lika
väl som enligt socialministerns är bostadsfrågan
en av de stora sociala frågorna.
Men just därför vilja vi på vårt
håll betona, att vad det nu gäller icke
är att slå vakt om möjligheterna att genom
lokala åtgärder på bostadsbyggandets
område genomföra en socialiseringspolitik,
utan i stället att skaffa
fram så mycket som möjligt av goda bostäder
till rimliga hyror.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Vad som inträffade före
och i samband med den nya bostadspolitikens
tillkomst ligger kanske långt
tillbaka i tiden, men dock inte längre,
herr Ohlin, än att det här finns en del
ledamöter som minnas hur det då var
— som minnas hur det var inte bara år
1939 utan också åren 1932 och 1933.
Och när herr Ohlin säger att folkpartiet
medverkade vid tillkomsten av bostadsförbättringsbidragen,
då måste
dessa ledamöter le. Det var nämligen
endast en handfull folkpartister som
medverkade vid kohandeln 1933. De
andra ställde sig utanför, herr Ohlin.
Vårt minne är inte så dåligt att vi ha
glömt detta.

Vidare vill jag till herr Ohlin säga,
att den omständigheten, att jag tillskrev
räntan en viss betydelse när det gäller
stoppet på byggnadsmarknaden efter
andra världskrigets utbrott, inte utesluter
att det fanns spekulation inom
branschen och att även denna inverkade
därvidlag. Om herr Ohlin hade en
liten smula intresserat sig för hur det
förhöll sig med de många löshästar,
som före andra världskriget uppträdde
som egna företagare på byggnadsmarknaden,
så skulle han också förstå att
man inte får tillskriva åtgärderna på

det militära området, som för övrigt
ju inte kommo till stånd förrän vid det
finska krigets utbrott, skulden till vad
som inträffade på byggnadsfronten under
tiden mellan andra världskrigets
utbrott den 1 september och det finska
kriget. Bara här i Stockholm fanns det
då en mängd byggnadsföretag som
måste stoppas — i en hel del hus var
endast grunden färdig, i andra hade
man kanske hunnit till andra eller tredje
våningen, och i åter andra var det
bara takbjälkarna som återstodo att
lägga på — och anledningen härtill
var, att de som byggde husen hade för
litet kapital. Det fanns nämligen på den
tiden en mängd byggnadsföretagare,
som nästan saknade eget kapital och
som så fort husen voro färdiga sålde
dem med god vinst. Sådant kallar jag
spekulation. Att sedan de hus, som jag
här talat om, kunde byggas färdiga med
statens hjälp, berodde på att riksdagen
fattade beslut om att lån skulle beviljas
i efterhand — i vanliga fall måste ju
beslut därom fattas innan arbetet är
igångsatt.

Vi ha nog relativt gott minne även på
vårt håll, herr Ohlin.

Herr PERSSON i Växjö (kort genmäle)
: Herr talman! Jag kanske utnyttjar
replikrätten väl kraftigt, men eftersom
herr Ohlin här kom med vad jag
anser vara en av de fruktansvärdaste
beskyllningar som kunna riktas mot
mig, nämligen att jag skulle önska alt
folkpartiet skulle få majoritet i allt
flera städer och kommuner, så har jag
ändå varit tvungen att nu taga till orda.

Om herr Ohlin hade tänkt sig litet för
— herr Ohlin undrade här om herr Edberg
hade gjort det, men jag tror att
samma misstanke kan riktas mot herr
Ohlin själv — skulle han ha insett att
mitt yttrande inte kunde tolkas på det
sätt som han här gjorde. Vad jag sade
var att herr Yngve Larsson genom sitt
anförande bevisade, att den kommunala

Fredagen den 25 maj 1951.

Nr 22.

självstyrelsen i Stockholm hade när det
gäller bostadsbyggandet fungerat på ett
sätt som herr Larsson kunde vara tillfredsställd
med. Det betyder väl inte
att jag har önskat att folkpartiet skulle
komma i majoritet inom så många städer
och kommuner som möjligt. Nej,
herr Ohlin, det är något av det sista
jag skulle önska.

För övrigt har väl inte folkpartiet
majoritet heller inom Stockholms stadsfullmäktige,
såsom herr Ohlin i sitt anförande
tycktes utgå ifrån. Jag har för
min del uppfattat saken så, att det är
folkpartiet och högern, som där tillsammans
inneha majoriteten och alltså
bedriva den bostadspolitik, som herr
Ohlin tydligen tar avstånd ifrån här i
riksdagen, eftersom han vid detta tillfälle
funnit det mycket viktigt — och
jag förstår det efter herr Wedéns anförande
—- att understryka, att den sociala
anda, som präglar socialministerns
bostadspolitik, är densamma som
folkpartiet i detta avseende besjälas av.

Herr talman! Till historieskrivningen
hoppas jag få återkomma. Jag har genom
denna replik endast velat skyndsamt
avtvå mig beskyllningen för att
ha några önskningar i den riktning
som herr Ohlin angivit.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER: Herr talman! Redan
i mitt första anförande sade jag, att det
inte var stor anledning att tvista om orsakerna
till sammanbrottet på byggnadsmarknaden
åren 1940 och 1941.
Eftersom den saken emellertid har varit
huvudpunkten för åtminstone två
talare efter mig, vill jag endast konstatera,
att detta sammanbrott uppenbarligen
är en av de värsta pålarna i köttet
på dem som till varje pris vilja framhäva
den enskilda företagsamhetens
överlägsenhet på olika områden, även
om de i fråga om bostadspolitiken inte
utan vidare tala om dess överlägsenhet
utan i stället säga, att de vilja ha lika

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

villkor eller, som det också heter, att
de vilja öka den fria konkurrensen.

Det som är nytt för mig är det argumentet,
att det skulle ha varit ianspråktagandet
av material för försvarsändamål
som hindrat bostadsbyggandet år
1940 och framför allt år 1941. Det har
jag inte hört förut, och det förefaller
mig ganska obegripligt. Det var varken
brist på material eller på arbetskraft
som hindrade ett väsentligt större bostadsbyggande
under de åren. Byggnadsarbetarna
voro den enda grupp,
som hade någon arbetslöshet att tala
om, beroende just på kollapsen på bostadsbyggnadsmarknaden.
Räntestegringen
spelade naturligtvis en viss roll,
men den var i varje fall inte särskilt
betydande. Det må nu vara hur som
helst med de två faktorerna, men ett
faktum är, att den fatala bostadsbrist
som vi fortfarande lida under grundlädes
åren 1940 och 1941, och den har
tyvärr inte kunnat avhjälpas, trots att
vi sedan dess ha byggt mer än någonsin
tidigare under en motsvarande genomsnittsperiod
här i landet.

När det gäller bostadsförbättringarna
på landsbygden har folkpartiet naturligtvis
en viss andel i startandet av
den verksamheten. Herr österström var
ju ordförande i en kommitté, som framlade
ett mycket beskedligt förslag om
statsbidrag till bostadsförbättringar på
landsbygden. Jag kan nu inte på rak
arm säga, hur mycket staten har anslagit
för detta ändamål — det har varit
20 miljoner kronor under flera år, och
det var 7 å 8 miljoner under en del år.
Den österströnreka kommittén föreslog,
att man vid 1933 års riksdag skulle ge
ett anslag på 500 000 kronor. En försiktig
början är ju alltid bra, men den
kungl. propositionen innehöll om jag
minns rätt ett förslag om att man skulle
anslå 8 miljoner kronor till bostadsförbättringar
på landsbygden. Vem som
har äran av detta initiativ är inte särskilt
viktigt, men jag vill däremot påpeka,
att man får 10 gånger så många

Nr 22.

Fredagen den 25 maj 1951.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

möjligheter till förbättringar med 8 miljoner
som med en halv miljon kronor.

Det är fullkomligt riktigt, att detta
ingick som ett led i kohandeln, och det
spelade för övrigt en icke obetydlig
roll däri — vi föreslogo då nämligen
också, att man skulle starta en tertiärlåneverksamhet
för 5 miljoner kronor.
Bönderna i riksdagen kunde ju inte
vara nöjda med att städerna fingo flera
miljoner och landsbygden bara en halv
miljon, men på det sätt vi föreslog
gick det bra.

Vad utredningen om hyrorna beträffar
behöver man ju egentligen bara
ställa frågan: Hur stor är hyran per
kvadratmeter i de kommunalbyggda
husen, och hur stor är den i de privatbyggda?
Det kan vem som helst svara
på, och jag kan inte tro, att mina sagesmän
i olika städer — som visserligen
själva ha hand om de kommunala byggena
— äro så ovederhäftiga, att de
lämna mig alldeles felaktiga upplysningar.
Det skulle ju vara detsamma
som om de — låt vara i en enligt deras
uppfattning god saks intresse —r- skulle
vilja vilseleda mig genom att tala osanning,
och det tror jag inte att de göra.
Jag har fått konkreta exempel, men jag
skall inte förlänga debatten med att
draga dem. Jag skall gärna låta verkställa
utredningen, och jag har för övrigt
flera gånger bett bostadsstyrelsen
införskaffa klara och konkreta uppgifter
på denna punkt.

Sedan sade herr Ohlin, att stadsplanelösningarna
äro en fristående fråga.
För all del, det kan man naturligtvis
säga, men är det inte ganska egendomligt,
herr Ohlin, att vi inte fingo dessa
stadsplanelösningar förrän vi fingo de
kommunala bostadsföretagen? Är det
inte en egendomlig tillfällighet, att de
två faktorerna precis sammanfalla?

Jag skall ett ögonblick återkomma till
den s. k. fria konkurrensen. Jag tillät
mig att konstatera, att innan vi började
vår bostadspolitik fingo byggherrarna
mobilisera minst 25 procent, ofta
upp till 33 procent, av bvggnadskostna -

derna med egna pengar eller med
pengar, som de måste skaffa genom
växlar eller på annat sätt. Nu behöva
de bara stå för 15 procent. Det måste
väl innebära en förbättring av möjligheterna
att bygga även för de enskilda?
När vi tidigare diskuterat denna fråga,
har jag tillåtit mig säga, att det är en
väsentlig skillnad på riskerna, om man
sänker lånegränsen för kommunerna
eller höjer den för enskilda företagare,
för att de skola bli likställda med kommunerna.
Kommunerna måste ju ändå
anses i stort sett vara säkrare låntagare
än de tusentals byggmästare som man
skulle kunna bevilja lån efter en höjning
till 90 procent för de enskilda och
en sänkning till 90 procent för kommunerna.
Jag kan i varje fall inte bortse
från något som är så uppenbart och
även bestyrkt av all erfarenhet.

Herr Ohlin sade, att vi inte vilja erkänna,
att folkpartiet i de bostadssociala
frågorna är inne på precis samma
linje som vi. Jag har inte det ringaste
emot att erkänna, att vi när dessa riktlinjer
för bostadspolitiken uppdrogos
åren 1947 och 1948 voro i stort sett
ense; det var våra förslag, och folkpartiet
biträdde dem. Jag tror emellertid
inte, att det i partipolitiskt hänseende
spelar den ringaste roll, även om
herr Ohlin inbillar sig, att vi förtiga
det av sådana skäl. Jag tror nämligen,
att det på denna punkt som på så
många andra är så, att man litar på oss
på ett helt annat sätt än man vågar lita
på folkpartiet.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill bara påpeka, att herr
Adolv Olsson, när han skulle tala om
vad som skedde under kriget och därefter,
i stället talade om situationen
före kriget, trots att jag redan på förhand
sagt ifrån, att ingen rekommenderade
ett återvändande till det tillståndet.

Vad socialministern beträffar, sade
han inte ett enda ord om mitt huvud -

Fredagen den 25 maj 1951.

Nr 22.

argument i saken, nämligen att regeringspartiet
inte fäste någon vikt vid
en räntehöjning på 2 procent den
gången, medan man på tal om en liten
räntehöjning på Va procent nu gör gällande,
att denna skulle ha så ödesdigra
konsekvenser. Det går inte att förena
de båda ståndpunkterna, herr socialminister! Beträffande

de militära byggena har
jag sagt, att om man använde en stor
del av produktionen på detta område
för militära ändamål kunde man inte —
vilken statlig ekonomisk politik och
vilken räntepolitik som än fördes -—
bygga lika många bostäder som förut.
Nu sade socialministern, att det fanns
en hel del arbetslösa på den tiden. Ja,
det gjorde det därför att räntestegringen
och världskrigets allmänna inverkan
minskade byggnadsverksamheten
ännu mera än vad den reducerade
tillgången på arbetskraft skulle ha nödvändiggjort.
Även med den klokaste
politik i övrigt måste emellertid de
militära byggena ha lett till minskat
bostadsbyggande. Man kan därför inte
säga som man gör från socialdemokratiskt
håll, att den stora nedgången i
byggnadsverksamheten under dessa år
berodde på att den enskilda företagsamheten
inte klarade sin uppgift.

Statsrådet hänvisade till att han frågat
några kommunalmän, om hyrorna
bli lägre i de bostäder som byggts av
kommunerna än i dem som byggts av
enskilda, och han sade, att man väl
måste tro att vederbörande talade sanning.
Ja, för det första kan det vara
fråga om ett tillfälligt urval. Det kan
finnas andra kommunalmän, som ha
andra erfarenheter, och man kan inte
komma med ett bestämt påstående efter
att ha godtyckligt frågat några. För det
andra är det inte så lätt att avgöra en
sådan sak, eftersom det är fråga om en
viss kvalitetsbedömning, då lägenheterna
ju inte ha alldeles samma standard.
För det tredje: om man verkligen
vill ha reda på hur det förhåller sig i
detta avseende, varför har man då inte

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

gjort en utredning? Jag är glad över att
statsrådet äntligen förklarar, att han
skall vara med om en sådan utredning.
Eftersom statsrådets prestige nu i någon
mån är engagerad, vill jag bara uttala
den förhoppningen, att man sörjer
för att personer med olika politisk inställning
komma att medverka.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Jag
begärde ordet, när jag hörde socialministerns
första anförande. Jag fattade
detta som en återblick på allt vad
han gjort under den tid han verkat för
bostadsförbättringarna men också som
ett testamente för framtiden, förmodligen
i avbidan på en snar hädanfärd.

Jag vill gärna säga ett par ord i anledning
av att han sade, att det måste
utgå mycket stora rabatter för att hyrorna
skulle kunna sänkas.

Jag undrar vad socialministern skulle
ha sagt om han i stället varit chef för
finansdepartementet och hade måst
sörja för att man vetat var pengarna
skulle tagas innan man gav sådana löften.
Det är redan nu ganska svårt att
skaffa pengar till nödvändiga ändamål,
och svårigheterna öka alltmer. Skattetrycket
har redan nu t. o. m. för en
vanlig arbetare blivit så högt, att det
möter reaktion på olika områden. Skall
man vidtaga ytterligare långtgående åtgärder
för att minska hyrorna eller
lämna hjälp till folk i det hänseendet,
komma skatterna givetvis att bli ännu
högre. Jag tror därför, att man bör betänka
sig något, innan man vidtar sådana
åtgärder.

Herr Olsson i Gävle sade, att vi, eftersom
det pågår en utredning om denna
fråga, inte borde diskutera den, förrän
utredningen är slutförd. Det finns emellertid
ett utfalande i utskottets utlåtande
på s. 24, som jag inte kan låta
stå oemotsagt. Det står där: »Enligt utskottets
uppfattning kunna skäl anföras
för cn utvidgning av subventionerna
till byggnadsverksamheten.» Det
framgår av vad jag redan sagt, att jag

Nr 22.

Fredagen den 25 maj 1951.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

inte anser, att denna väg är att rekommendera.
Jag vill redan nu ge utredningen
den tankeställaren, att den
innan nya åtgärder föreslås bör se
efter, varifrån man skall kunna få
pengar utan att det hårda skattetrycket
ytterligare ökas.

Bostadsfrågans lösning hänger inte
enbart på statsmakternas åtgärder i
detta avseende. Den sammanhänger
också med andra frågor, inte minst
med den stränga hyresregleringslagen,
som utan tvekan i många fall hindrar
folk eller i varje fall gör vederbörande
obenägna att upplåta bostäder till uthyrning.
Jag tror att utredningen bör
studera detta problem, och jag hoppas
att den skall kunna föreslå ändrade
grunder, som möjliggöra att bostäder
kunna ställas till förfogande lättare
än nu.

Herr statsrådet gjorde en jämförelse
med hur stora subventioner andra länder
ge till byggnadsverksamheten. Jag
förmodar, att han nämnde de länder
som ge mest. Det finns säkerligen andra,
som inte kunna ge ens så mycket
som vi, och man bör i detta sammanhang
beakta de ekonomiska förhållandena
i varje särskilt land. Som jag
redan förut sagt, ha vi enligt min mening
inte så stora möjligheter här i
landet.

De ekonomiska frågorna få vi kanske
tillfälle att diskutera i morgon, och då
kommer väl också hela spörsmålet upp
om huruvida staten skall använda pengarna
till det ena eller andra ändamålet.
Jag vet, att det i den reservation, som
bondeförbundare ha avgivit till bankoutskottets
utlåtande nr 20, pekas på
som en av möjligheterna att få ett stabilt
penningvärde, att man inte skall
vidtaga alltför stora utbyggnadsåtgärder
i olika hänseenden, som försvåra
det ekonomiska läget för statens vidkommande.
Vi böra därför vara försiktiga
med löften för framtiden i fråga
om hyresrabatter.

Det har framförts reservationer från

bondeförbundshåll på vissa punkter i
detta utskottsutlåtande, bl. a. just i
fråga om lånegivningen upp till 90 procent.
Jag anser där för min del, att det
vore värdefullt, om man finge fri konkurrens
på likvärdig grund mellan
olika företagare. Såvitt jag har kunnat
se på de platser, där jag har undersökt
förhållandena, äro hyrorna inte billigare
i de av kommunerna byggda husen
än i dem som de enskilda företagarna
stått för. När så inte är fallet,
förstår jag inte, varför de kommunala
eller allmännyttiga företagen skola få
företräde framför andra. Det vore säkert
mycket hälsosamt, om konkurrensen
bleve fri.

Vad trekronorsbidraget beträffar, ha
vi från bondeförbundshåll sedan gammalt
framfört, att vi inte vilja vara med
om utbetalningen av tre kronor per
kvadratmeter golvyta i de moderna husen.
Faktum är ju, att det är mera synd
om de familjer, som äro tvungna att
bo i de sämre lägenheterna. Om vi
skola’ vara barmhärtiga skulle vi i stället
ge dessa de tre kronorna. Valet av
bostad är ju under alla omständigheter
fritt, och de som anse sig kunna bo i
ett modernt hus med dess bekvämligheter
få själva ta risken av att flytta
in där.

Jag anser, att lönerna böra utmätas
så, att de åtminstone täcka de väsentligaste
förnödenheterna för en familj,
alltså livsmedel, kläder och bostad. Det
är nog även så i flertalet fall i vårt
land för närvarande. Vi böra därför
tänka oss för mer än en gång innan vi
utöka förmånerna på det område som
socialministern här berört.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationerna på punkterna
3, 11, 14, 22 och 27.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! Låt mig först som
en liten randanmärkning bara säga, att
även jag var med om bostadsutredningen

Fredagen den 25 maj 1951.

Nr 22.

för landsbygden, när den kom fram med
sitt förslag. Jag har icke lyckats återfinna
de exakta förslagen från den utredningen.
Jag tror emellertid, att de
siffror, som statsrådet Möller här angav,
inte voro alldeles de riktiga. Men
detta spelar icke någon avsevärd roll
i dag.

Vad som föranledde mig att begära
ordet var socialministerns som jag
tyckte ganska hårda uttalande i hans
första anförande. Socialministern fällde
det yttrandet, att högern hatar den
nuvarande bostadspolitiken mer än någonsin.
Socialministern sade vidare, att
man från högerns sida uppträdde, som
om man där hade något slags patentlösning
på bostadsfrågan. Det är som sagt
närmast i anledning av dessa uttalanden
från socialministern som jag vill
komma med ett inlägg här.

Om jag då tar det senare uttalandet
från socialministern först, ber jag att
få säga att vi från vårt håll aldrig ha
vågat vara så förmätna att vi skulle
tro att vi ha någon sorts slutgiltig lösning
på en så omfattande och viktig
social fråga som bostadsfrågan. Men vi
äro övertygade om att man icke kommer
fram till ett bra resultat, om man
låser fast sig vid en enda linje utan att
pröva även andra uppslag. Socialdemokraterna
förefalla mig i ännu mindre
grad än högern ha funnit någon slutgiltig
lösning. Bostadsköerna öka mer
och mer. Människor bo kvar i av hälsovårdsnämnden
utdömda lägenheter.
Det händer på många håll att vi ha
både tre och fyra olika hyresnivåer. Vi
ha en låst hyresmarknad, som i sin tur
medför vad man skulle vilja kalla en
svart marknad, något som ju är en av
de värsta avarterna på bostadsområdet.
Vi få vidare tvinga fram en bebyggelse
med allt mindre och hårdare sammanträngda
lägenheter. Detta är faktiskt
den belägenhet, vari vi befinna oss
i dag.

Går jag sedan över till det som jag
tyckte minst sagt ovanliga uttrycks -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

sättet från socialministerns sida, när
han mot politiskt oliktänkande ville
göra gällande, att de helt enkelt hatade
den förda bostadspolitiken, så ber
jag att få säga följande. Vi ha inom
högern samma intresse som andra grupper
för att vi skola komma fram till
bostäder för de många människor, som
nu inte ha några. Vi vilja också, att de
barnrika familjerna skola ha ordentliga
bostäder. Frågan gäller emellertid
på vad sätt detta skall kunna åstadkommas.
Vi synas gå emot ett avsevärt
försämrat läge nu. Vi vänta oss ett
kostnadsläge, som är helt annorlunda
än det som varit under de senaste åren.
Vi kunna rent av kalla läget på bostadsmarknaden
för krisartat. Det är under
dessa förhållanden som jag kommit till
den mycket bestämda övertygelsen att
vi måste taga upp bostadsfrågan från
delvis helt nya synpunkter.

Jag tror inte, att socialministern har
möjlighet att få den nuvarande finansministern
att ställa pengar till förfogande
i obegränsad utsträckning för bostadsproduktionen.
Statsmakterna kunna
icke bevilja subventioner av den
storleksordning det här rör sig om för
att man skall kunna motverka de prisfördyringar,
som nu hota. Vad vi från
högerns sida sikta till är helt enkelt
att i en sådan situation överväga, hur
de pengar som kunna ställas till förfogande
för bostadssociala ändamål
skola användas på bästa möjliga sätt.
Där komma vi också in på frågan, om
vi skola ge bidrag till två- eller trebarnsfamiljer.
Vi få väl ändå anse, att
det är angelägnare att de större familjerna
i första hand få dessa bidrag.
Det är väl för övrigt inte alldeles säkert
att alla de som nu erhålla olika
slags hyresbidrag inte under andra förhållanden
kunna skaffa sig en bostad.

Statsrådet Möller sade att vad han
ville komma fram till var att människorna
skulle trivas. Ja, jag är inte
någon särskilt stor beundrare av det
ofta missbrukade ordet »trivas». Jag

4 — Andra kammarens protokoll 1051. Nr 22.

Nr 22.

Fredagen den 25 maj 1951.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

skulle snarare vilja säga att vi önska
komma fram till sådana förhållanden,
att människorna verkligen erhålla en
god bostad och komma i åtnjutande av
goda sociala förhållanden i övrigt. Trivs
gör man nog oftast inte under nuvarande
förhållanden i dessa s. k. moderna
bostäder som nu komma till och
som mer 6eh mer likna små lådor. Inte
heller är ået så att människorna trivas
med de hårda bestämmelser som åt"minstone
tidigare tillämpats av myndigheterna
beträffande bebyggelsen.
Det kan dock hända att man lättat något
på dessa. Jag åsyftar här sådana
föreskrifter, där myndigheterna exakt
bestämt hur många kvadratmeter vederbörande
få bo på, var de få ställa
sin byggnad o. s. v. Det har t. o. in.
gått så långt att även ganska förnuftiga
och omdömesgilla människor fått finna
sig i anvisningar om var den eller den
dörren skall sitta, om det skall vara ett
eller två fönster på en vägg o. s. v. De
flesta av dessa människor trivas säkerligen
bättre, om de få använda sina
egna krafter och resurser till att ordna
förhållandena för sig under något friare
former.

Jag skulle även vilja säga till statsrådet
Möller, att det inte alltid är säkert,
att ett förslag, som är aldrig så
välmenande när det kommer fram, efter
prövning i verkligheten befinnes vara
det enda riktiga. Jag är dock så gammal
i riksdagen och har varit med om
att behandla dessa bostadsfrågor så
länge, att jag sett olika förslag, som
kommit fram även från herr Möllers
sida.

Jag var med i statsutskottet redan på
den tiden, när det första förslaget kom
fram angående bostadsförsörjningen åt
barnrika familjer. Den som då gjorde
den minsta lilla invändning mot herr
Möllers förslag fick ungefärligen samma
hårda besked tillbaka som herr Möller
nu är färdig att ge oss i dag. Herr
Möller hävdade på den tiden, att den
som då inte godtog hans lösning nästan

var en asocial människa. När vi från
högerns sida den gången inom statsutskottets
tredje avdelning reserverade
oss mot att barnrika familjer skulle
sammanföras i dessa särskilda barnrikehus,
kom herr Möller med hårda
omdömen om oss. Men det dröjde inte
längre än två år förrän den linje som
vi hade föreslagit i vår reservation
blev godtagen, d. v. s. att de ifrågavarande
familjerna skulle få rätt att
bygga egna hem och förvärva dem med
äganderätt. Det dröjde ytterligare bara
ett eller två år innan det började höras
röster som inte voro så särskilt nöjda
med de barnrikehus som hittills hade
åstadkommits. Det började så vackert
med att det rapporterades från skolorna
att skolbarnen kommo hem och
kallade de barn som bodde i dessa stora
barnrikehus för myrdalingar. Då började
man i Göteborg att döpa om husen
till solgårdar. Ja, sedan kom det uppgifter
om att dessa barnungar fingo
heta solungar, och det var ju inte roligare
det.

Jag har nämnt detta som bevis för
hur man måste söka sig fram på olika
linjer. Man bör därför inte komma med
så hårda omdömen om dem som eventuellt
ha en annan mening, tv den kan
vara lika riktig. Detta ha vi nämligen
funnit på flera områden. Jag reagerar
mycket bestämt mot att man här, som
statsrådet Möller försökt göra, sätter
en viss politisk meningsriktning i en
särställning och förklarar, att den inte
har samma intresse som andra grupper
för att människorna i landet skola erhålla
goda bostäder.

Till sist vill jag beröra ytterligare eu
enda liten fråga. Herr Möller sade, att
det ofta har vittnats om att det är lägre
hyror i de s. k. allmännyttiga eller
kommunala bostadsbebyggelserna. Jag
utgår ifrån att socialministern då tagit
hänsyn till de ofta större subventioner
och bidrag av olika slag, som utgått till
dessa kommunalt understödda bostäder.
Tar man inte hänsyn härtill, bli

Fredagen den 25 maj 1951.

Nr 22.

förhållandena helt annorlunda. Jämförelsen
måste således ske från samma
utgångspunkter. Jag är emellertid inte
alldeles säker på att* socialministern
förfarit på det sättet, när han jämfört
hyrorna i olika bebyggelseformer.

Jag tyckte att herr Ohlin ganska
omotiverat försökte förklara, att han
och hans parti i alla fall hade ett större
bostadssocialt intresse än andra grupper.
Jag tror, att all sådan gradering
är mer eller mindre meningslös. Här är
det fråga om vilka praktiska vägar vi
kunna tillämpa för att avhjälpa den
bostadsbrist som råder. Det gäller också
att åstadkomma en sådan rörlighet
på bostadsmarknaden, att de nuvarande
förhållandena inte ytterligare försvåras.

Herr PERSSON i Växjö: Herr talman!
Med anledning av vad herr Rubbestad
sade vill jag gärna ställa en fråga till
honom. Herr Rubbestad tycktes mena,
att man inte skulle kunna skaffa fram
några pengar till ökade subventioner på
bostadsområdet, även om dessa skulle
kunna vara alldeles befogade. Anser då
herr Rubbestad, att det verkligen är alldeles
omöjligt om det skulle vara erforderligt?
I onsdags ansåg herr Rubbestad
det inte vara omöjligt att skaffa
fram litet mer pengar än vad finansministern
tänkt sig. Då gällde frågan
anslag till försvarsändamål. Jag tror,
att herr Rubbestad hörde till dem som
icke ansåg det vara omöjligt att åstadkomma
ytterligare pengar. — Med tanke
på innehållet i herr Rubbestads anförande
i övrigt vill jag fråga, om det över
huvud taget inte också var fel anförande
som herr Rubbestad höll. Herr Rubbestad
höll det ju från fel bänk.

Jag vill här taga upp ytterligare ett
par saker. Herr Ohlin sade, att vi på
socialdemokratiskt håll skulle ha handlat
mycket klokt, om vi hade undvikit
vår historieskrivning om hur det gick
till när bostadsproduktionen bröt samman
1940 och 1911. Herr Ohlin försökte

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ge sken av att det uteslutande var speciella
förhållanden, som förorsakade
detta. Det skulle nämligen vara den dåvarande
värnpliktstjänstgöringen, bristen
på materiel och arbetskraft samt
räntehöjningarna, som medförde att det
privata bostadsbyggandet då bröt samman.
Den historieskrivningen är emellertid
absolut inte riktig den heller, det
vill jag då säga. Om man kan anmärka
på någon från vårt håll som sagt att
bostadsproduktionens sammanbrott uteslutande
berodde på att de privata företagarna
då icke längre ansågo sig ha
möjligheter till spekulationsvinster —
ett dylikt påstående anser jag för min
del icke vara riktigt — kan man ha lika
goda skäl att anmärka på herr Ohlins
historieskrivning.

Jag har bär i min hand ett uttalande,
som säger rätt mycket i denna fråga.
Det finns en tidskrift som heter »Byggnadsindustrien».
Det är Svenska byggnadsindustriförbundets
tidskrift. I början
av 1942 förklarade man i den tidskriften
bl. a. följande: »Den fortgående
nedgång av bostadsproduktionen, som
ägt rum allt sedan det nya världskrigets
utbrott och som på många orter, däribland
Stockholm, under föregående år
utvecklat sig till nära nog fullständig
stagnation, har i stort sett betingats av
tre faktorer: farhågor för minskad efterfrågan,
höjda räntor och stegrade byggnadskostnader.
» Dägg märke till att man
från Byggnadsindustriförbundet således
hävdar, att det främst var farhågorna
bland företagarna för eu minskad efterfrågan,
som medförde att man då slutade
upp att bygga bostäder. I tidskriftsartikeln
framhölls fortsättningsvis följande:
»Numera torde den första faktorn,
som förmodligen i krisens början,
då bostadsöverskottet från de senaste
årens högkonjunktur var betydande,
varit den utslagsgivande, ha mist sin
betydelse. Vad beträffar efterfrågesidan
råder numera inget tvivel om att förutsättningarna
för en betydande bostadsproduktion
är för handen.»

Nr 22.

Fredagen den 25 maj 1951.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Jag tror nog, att denna historieskrivning
kommer sanningen allra närmast.
Det finns ingen möjlighet att undkomma
det faktum, att den privata hostadsverksamheten
vid det här ifrågavarande
tillfället räknade alldeles fel beträffande
den efterfrågan på lägenheter som i
fortsättningen skulle vara för handen
här i landet.

Nu säger man från herr Ohlins sida,
att det kanske framför allt var räntestegringen,
som åstadkom att man då
inte ville sätta igång en byggnation från
privat håll. Ja, även om man skulle godtaga
denna herr Ohlins förklaring, får
man väl ändå i efterhand säga sig att
även detta var en felspekulation. Tv
alla veta att även om man vid det tillfället
hade att taga hänsyn till de högre
räntorna, så hade de då eventuellt uppförda
bostäderna ändå blivit billigare
än de som uppförts senare. Det är vidare
alldeles klart, att det hade blivit
en tillräcklig efterfrågan på dessa lägenheter.
Men man kan också fråga sig, om
man verkligen kan skylla detta byggnadsstopp
på räntestegringen. Varför
byggde de privata byggnadsföretagen
inte just 1941? Om jag inte minns fel,
kom den första räntestegringen på hösten
1939, och en ny sådan inträffade
någon gång 1940. Detta var emellertid
en rätt tillfällig historia, och redan på
hösten 1940 sänktes räntan. År 1940
sjönk bostadsproduktionen i förhållande
till år 1939 från 45 000 lägenheter i
tätorterna till ungefär 20 000 motsvarande
lägenheter. Detta skulle således
enligt herr Ohlins mening ha föranletts
av räntestegringen. 1941 var emellertid
räntan sänkt, och då skulle väl denna
räntesänkning ha animerat de privata
företagarna att ånyo börja bygga. Men
vad skedde? Jo, i stället blev det på
det sättet, att inte mer än 10 000 lägenheter
uppfördes i tätorterna 1941. Därefter
ingrep man 1942 från statens sida
med särskilda tilläggslån ovanpå tertiärlånen.
1942 började också bostadsproduktionen
att stiga. Man kom det året

upp till 23 000 lägenheter i tätorterna,
och sedan ökade produktionen undan
för undan.

Herr Ohlins historieskrivning är alltså
oriktig. Det kan man absolut inte
komma ifrån, om man skall försöka
lämna en objektiv redogörelse för vad
som inträffat på detta område. Det var
i huvudsak för att säga detta som jag
begärde ordet.

Till slut vill jag emellertid även säga
ett par ord till herr Fröderberg. Det
förhåller sig på det viset att lämnandet
av detta trekronorsbidrag är ett led i
en försöksverksamhet. Jag har nog så
småningom kommit underfund med att
man kanske icke kan tillämpa precis
samma stödformer i tätorterna som för
landsbygden. Det kan hända, att man
får tillgripa litet olika metoder. På
landsbygden utnyttjar man i huvudsak
en särskild stödform, nämligen förbättringslånegivningen,
som ju icke i någon
vidare utsträckning kommer tätorterna
till del. Genom denna försöksverksamhet
med trekronorsbidraget har man
kunnat ge stöd åt familjer framför allt
i tätorterna. Emellertid är det som sagt
en försöksverksamhet, och jag förutsätter
att utredningen får titta något närmare
på denna stödform för att sedan
komma fram med ett slutgiltigt förslag.

Det är alldeles oriktigt, som herr Fröderberg
här har sagt, att bostadsbristen
generellt är starkast accentuerad på
landsbygden. Det är ändå i tätorterna
som vi ha den största bostadsbristen.
Problemen i fråga om bostadsförsörjningen
på landsbygden äro i huvudsak
av en annan art än alt anskaffa lägenheter.

Herr talman! Jag har under denna
diskussion inte kommit till någon annan
uppfattning än den jag haft förut,
och jag vidhåller mitt tidigare yrkande
om bifall till utskottets utlåtande.

Herr FRÖDERBERG (kort genmäle):
Herr talman! I anledning av herr Perssons
i Växjö senaste yttrande vill jag

Fredagen den 25 maj 1951.

Nr 22.

bara säga, att när jag talar om landsbygden,
menar jag därmed icke de stora
bondbyarna, där ju folkmängden minskar
mer och mer, utan jag tänker på
alla dessa stationssamhällen utefter
järnvägarna, framför allt i Norrland,
där vi ha så mycket småindustri och
hantverk av olika slag som skulle kunna
utvidgas bara det funnes möjlighet
därtill med hänsyn till bostadsförhållandena.
Statistiskt sett redovisas dylika
samhällen såsom landsbygd, och då
måste jag väl använda det uttrycket.
Det är emellertid på sådana orter som
det finns stora utvecklingsmöjligheter.
Vi ha alla möjligheter att hålla en hel
del människor kvar på landsbygden,
om vi där bara finge större kvot och
fler tillstånd att bygga bostadsfastigheter.

Herr PETTERSSON i Dahl: Jag har
svårt att höra på denna debatt utan att
här ge till känna min mening.

Jag begärde ordet, när herr Ohlin
påstod här i kammaren, att det är folkpartiet
som tagit initiativ till bostadsförbättringen
och bostadsbyggandet på
landsbygden. Mot detta har herr Olsson
i Gävle anfört, att åtgärderna i fråga,
som alla torde veta, härrörde från
den s. k. kohandeln 1933. Om inte mitt
minne sviker mig för mycket, så var
det den gången endast fyra ledamöter
från folkpartiet, som då gåvo sin anslutning
till detta program.

Socialministern har här i kammaren
gjort en historieskrivning beträffande
denna verksamhet. Han påpekade, att
den började mycket blygsamt. Jag kan
verifiera detta. Jag bär nämligen under
praktiskt taget hela denna tid varit med
om utvecklingen av verksamheten i mitt
eget hemlän. Till eu början rörde det
sig om mycket blygsamma belopp. Jag
vill minnas, att de bidrag, som vi lämnade
per lägenhet för förbättringsarbeten,
rörde sig om endast 200 å 300 kronor,
i särskilda fall möjligen upp till

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

1 000 kronor. Sedan har denna verksamhet
utvidgats på olika sätt, och f. n. rör
det sig om ett belopp på ca 4 000 kronor
per lägenhet. Förutsättningen är då
emellertid, att det hela kan rubriceras
som ombyggnad. Nu har det sagts i debatten
i dag, att dessa subventioner med
nuvarande bostadskostnader äro alldeles
för små. Detta har också utskottet
gett uttryck åt. Såvitt jag vet, är herr
Rubbestad den ende som reagerat mot
detta.

Både herr Persson i Växjö och herr
Edberg ha sagt, att det är alldeles nödvändigt
med ökade subventioner. Herr
Edberg sade, att det är klart att det
kommer att kosta pengar, kanske flera
hundra miljoner kronor årligen. Jag är
för min del inte säker på att det räcker
ens med den summan. Jag vill belysa
detta med några exempel.

När vi nu sträckt oss till att lämna
4 000 kronor som bidrag eller stående
lån till ett egnahem, kunde man i allra
lyckligaste fall bygga ett sådant för ca
20 000 kronor. Vederbörande fingo alltså
på den tiden ca 20 procent i bidrag,
och det var ganska mycket då, och
fingo alltså en självkostnad å 16 000. Senare
har emellertid denna procentsats
reducerats genom de höjda byggnadskostnaderna.
Nu kan man omöjligen
bygga samma egnahem under 40 000
kronor. Jag skulle knappast tro att den
summan räcker. Om vi då skulle höja
bidragssumman till den här nämnda
9 000 kronor, blir det i alla fall minst
31 000 kronor som vederbörande får betala
själv. Det är ganska mycket pengar,
särskilt om man betänker den osäkra
framtiden för husbyggaren i fråga om
möjligheten att i alla fall finansiera detta
bygge.

Jag vill därför fästa kammarens uppmärksamhet
på att om det skall subventioneras
i proportion till stegringen av
byggnadskostnaderna, kommer man till
gigantiska belopp. Det är inte riktigt att
säga att byggnadskostnaderna stigit med
20—30 procent. Man kommer sanningen

Nr 22.

Fredagen den 25 maj 1951.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

närmare, om man säger minst 50 procent.
Jag skulle knappast tro, att det
finns möjligheter att på här föreslaget
sätt lösa denna verkliga kris på bostadsmarknaden
som vi för närvarande ha.
Det har här under debatten citerats ett
uttalande av en fastighetsägarförening,
som gick ut på att man icke kunde lösa
detta problem bara subventionsvägen.
Det tror inte jag heller. Jag tror, att det
uttryck, som utskottet i det avseendet
använt i utlåtandet, kanske var litet förhastat.
Det är nog riktigt att den sittande
utredningen får titta på detta problem
och se om det finns andra möjligheter
för att man skall kunna komma
till rätta med saken.

För att sedan återgå till herr Ohlins yttrande,
när han förklarade att folkpartiet
tagit initiativet till bostadsförbättringarna
på landsbygden, så kan väl detta näpligen
härröra från tiden omkring 1933.
Det måste väl i så fall vara andra initiativ
som han syftade på. Jag föreställer
mig, att det kan gälla det som lierr Wedén
var inne på, nämligen förslaget att utvidga
trekronorsbidraget till att avse
även landsbygden. Det är riktigt att
bondeförbundet gått emot detta. Det har
också klart visats att denna bidragsform
i praktiken fungerat mycket orättvist.
Vi komma kanske ihåg att Ivungl. Maj:t
1950 lade fram en proposition med förslag
att bidraget skulle delas mellan
kommunen och vederbörande hyresgäst.
Riksdagen ändrade emellertid på detta
förslag och förklarade, att bidraget skulle
utgå efter de gamla bestämmelserna.
Den statistik, som tidigare lagts fram
här i riksdagen, visade också tydligt att
av de anslag som beviljats för detta
ändamål tar Stockholm ungefär hälften
och vissa stora städer resten. Landsbygden
får över huvud taget ingenting med
av anslagssumman. Om vi skola få någon
metod att kompensera landsbygden
för de ökade hyrorna i de s. k. allmännyttiga
företagens hus — det rör sig ju
icke om något annat -— måste vi få ett
helt annat system än detta. Jag delar

helt den meningen, att trekronorsbidraget
i dess nuvarande form borde helt
avskaffas.

Herr Ohlin berörde även ett annat
problem. Han föreslog socialministern
att denne skulle be finansministern undersöka
möjligheterna till att inte låta
underhålls- och reparationskostnader
bli avdragsgilla i deklarationerna. Jag
måste säga, att genomförandet av ett sådant
förslag komme att nästan helt och
hållet drabba landsbygden. Vi ha från
bondeförbundshåll väckt en motion,
som besvarats av utskottet, rörande tilllämpningsområdet
för förbättringslån.
Vi ha i motionen byggt på ett uttalande
i statsverkspropositionen från föregående
år. I detta uttalande sägs, att bostäder
av synnerligen låg klass, beträffande
vilka man kanske inte kan säga,
att de varaktigt bli bestående som bostäder,
i alla fall skulle få lov att repareras
och göras till föremål för en om
inte noggrann så dock översyn efter
godkännande av vederbörande myndighet
och att bestämmelserna skulle gälla
även dem. Dessa synpunkter ha vi tagit
upp i vår motion, och utskottet har för
sin del understrukit att detta är riktigt.
Utskottet säger till sist: »En utvidgning
av denna del av förbättringsverksamlieten
kan, med hänsyn till att antalet
undermåliga eller med allvarliga brister
behäftade lägenheter är mycket stort,
synas önskvärd.»

Det förhåller sig på det sättet, att
denna förbättringsverksamhet till i varje
fall sin huvudsakliga del försiggår på
landsbygden. Skulle det bli så att dylika
förbättringsarbeten inte bli avdragsgilla,
är det alldeles tydligt att ett sådant
förbud först och främst kommer
att drabba landsbygden. Om herr Ohlins
förslag således skulle omsättas i verkligheten,
komme hans initiativ ingalunda
att bli välsignat från landsbygdshåll.
Man får därför hoppas att socialministern
inte försöker förmå finansministern
att gå med på herr Ohlins
förslag.

Fredagen den 25 maj 1951.

Nr 22.

Herr Edberg bär framhållit, att man
för att främja bostadsproduktionen bör
söka begränsa annan verksamhet i samhället.
Denna tankegång understöddes,
såvitt jag förstod, av herr Ohlin. Herr
Edbergs förslag formulerades så, att vi
genom en på detta sätt åstadkommen
konsumtionsbegränsning skulle öka tillkomsten
av bostäder. Jag kan helt dela
den meningen, att det är önskvärt att
öka bostadsbeståndet, men vi få inte
glömma bort att vi även ha en annan
sorts byggnadsverksamhet, som är oerhört
betydelsefull i detta sammanhang.
.lag vet inte om man här i debatten har
behandlat byggandet av sjukhus. Vi
veta väl alla, att det lämnats en synnerligen
liten kvot för sjukhusbyggandet.
Jag tror att det rör sig om obetydligt
över 30 miljoner kronor. Behovet
angives till 600 å 700 miljoner kronor.
Vi ha kronikerhemmen, vi ha sinnessjukhusen
o. s. v., som få stå tillbaka.
Vidare bär hela frågan om utbyggnaden
av våra ålderdomshem ställts i bakgrunden.
Beträffande den saken ha vi ändock
ett riksdagsbeslut från 1947, enligt
vilket kommunerna skulle få ersättning
av staten. Om det vore så att vi kunde
få bygga ut ålderdomshemmen, kronikerhemmen,
sinnessjukhusen och därmed
jämställda anstalter, är det alldeles
självfallet, att en sådan utbyggnad skulle
verka underlättande på bostadsbeståndet.
Byggandet av dessa vårdanstalter
är nämligen även ett slags bostadsverksamhet.
Vi skola därför inte vara
helt blinda för att vi även ha en annan
investeringsverksamhet än det rena bostadsbyggandet
som kan vara för samhället
oerhört betydelsefull.

Jag tror att det var herr Edberg som
började sitt anförande med att det skulle
vara en socialt rättvis fördelning av
bostadsverksamheten. Herr Edberg fortsatte
att säga att en ransonering av bostadsbeståndet
dock var allt annat än
önskvärd. Så länge jag varit med i denna
bostadsverksamhet, och det har jag
varit under hela den tid som verksam -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

heten från statens sida försiggått, så ha
vi från bondeförbundets sida reagerat
mot det sätt, varpå fördelningen av bostadsverksamheten
egentligen har verkställts.
Det är nämligen städerna som
fått möjligheter att bygga, under det att
landsbygden fått stå tillbaka. Jag delar
i detta fall helt och hållet herr Fröderbergs
uppfattning, nämligen att detta
problem egentligen är en befolkningsfråga,
d. v. s. sammanhänger med folks
möjligheter att stanna kvar på landsbygden
eller att bli nödsakade att flytta
till städerna.

Sedan har det under debatten förekommit
en viss polemik mellan representanter
från Stockholm och Göteborg.
Göteborgarna anse, att de ha fått för
små möjligheter att bygga, om man
jämför med de tillstånd, som lämnats
till Stockholm. Men, herr Edherg, vi på
landsbygden vi få ju egentligen inte
bygga någonting alls. Denna ransonering
av byggnadsverksamheten har
praktiskt taget resulterat i att i en kommun
får byggas kanske en lägenhet per
år. Tillståndsgivningen blir beroende
av om det är önskvärt att få folk att bo
kvar i den eller den kommunen. Jag
tror därför att hela bostadsverksamheten
får läggas till rätta på ett helt annat
sätt än det som hittills praktiserats.
Jag hoppas också, att den utredning
som nu sitter skall komma till rätta med
problemen.

Herr talman! Jag har med vad jag nu
anfört velat fästa kammarens uppmärksamhet
på att det säkerligen inte finns
några möjligheter att lösa denna för
samhället mycket viktiga fråga genom
att bara säga att om subventionerna
ökas blir allting bra. Jag tror för min
del att många andra ting måste komma
till för att problemet skall kunna bli
löst.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Jag hoppas att herr Pettersson
i Dahl och herr Persson i Växjö ursäkta
mig, om jag inte tar upp de många punk -

Nr 22.

Fredagen den 25 maj 1951.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ter i deras anföranden, där en replik
från mig skulle vara på sin plats.

Med anledning av herr Petterssons i
Dahl anförande är jag dock angelägen
att undanröja ett komplett missförstånd
från hans sida. Vad jag i verkligheten
sagt är ungefär tvärtemot vad herr Pettersson
i Dahl här velat tillskriva mig.
Jag har inte sagt, att reparations- och
underhållskostnaderna inte böra få vara
avdragsgilla. Jag hänvisade till ett mitt
föregående yttrande och upprepade, att
man borde pröva möjligheterna att
åstadkomma en viss utjämning av vissa
inkomstslag som äro särskilt höga vissa
år och lägre andra år. På detta sätt
skulle beskattningen beräknas på en i
viss mån utjämnad inkomst. Då skulle
det inte föreligga samma anledning som
nu att verkställa stora reparationer för
att sänka en rent tillfällig, mycket hög
inkomst. Det är bl. a. speciellt en grupp
av svenska folket, nämligen skogsägarna,
som skulle få särskild glädje och
fördel av en dylik anordning för vissa
slag av inkomster, som kunna ha ett
drag av kapitalinkomster. Detta är alltså
raka motsatsen till vad herr Pettersson
i Dahl talade om. Jag vill emellertid
tillägga, att när jag framkastade denna
tanke var det ingalunda för att jag
ville gynna den ena eller den andra
gruppen utan därför att jag tyckte, att
det låg någonting förnuftigt i tanken
att man skulle kunna komma fram till
en utjämning av de inkomstbelopp, som
ligga till grund för beskattningen. Jag
tror nämligen, att en omläggning av
systemet i enlighet med mitt förslag
skulle i längden få gynnsamma verkningar.
Det gäller i det nu ifrågavarande
fallet alldeles särskilt för skogsägarna
men även för samhället i dess helhet.

Herr PETTERSSON i Dahl (kort genmäle):
Herr talman! Jag kan inte förstå,
att jag missförstod herr Ohlin, åtminstone
om man betraktar hans förslag
i det sammanhang det framfördes

här i debatten. Jag vill emellertid erinra
om att vi nu ha en bostadsdebatt
och inte en debatt om investeringar i
fråga om industrien. Yi kunna taga som
ett exempel en egnahemsbyggare, som
bor på landsbygden och lever i mycket
små omständigheter. Han har en bristfällig
bostad men saknar möjligheter
att bygga om den på grund av de höga
byggnadskostnaderna. Men han har
kanske möjlighet att våga sig på en reparation,
och kostnaderna för denna
få med nu gällande bestämmelser avdragas
vid beskattningen. Hur skulle nu
en sådan egnahemsbyggare få möjlighet
att, såsom herr Ohlin tycks förutsätta,
få denna reparation utlagd på så
sätt att den får omspänna flera år?

Om det nu är så att herr Ohlin har
en annan uppfattning än den jag här
velat tillskriva honom, tycker jag inte
att frågan, huruvida kostnader för reparationer
och underhåll böra vara avdragsgilla
eller ej, hör hemma i den
debatt vi nu föra utan i stället i en debatt,
som rör sig om investeringar för
industrien.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Det är inga som helst svårigheter
att tillämpa mitt förslag i det fall som
herr Pettersson i Dahl berörde. — Herr
Pettersson i Dahl sade, att man inte
borde tala om denna sak i den debatt
vi föra här i dag. Jag vill då erinra om
att den omständigheten, att jag här berörde
detta förslag, berodde därpå att
vi här i kammaren med socialminister
Möller i spetsen diskuterat möjligheterna
att få till stånd ett större bostadsbyggande.
Dessa måste i så fall vara beroende
av den totala investeringsram
som finns och hur stor del därav, som
går till andra ting än bostadsbyggande.
Då menar jag fortfarande, att om man
försöker motverka en höjning av investeringarna
på vissa andra områden,
har man därmed också underlättat och
skapat bättre förutsättningar för bostadsbyggandet.

Fredagen den 25 maj 1951.

Nr 22.

Jag skulle vilja råda herr Pettersson
i Dahl att inte nu tvista med mig om
vad jag sagt och inte sagt. Herr Pettersson
i Dahl bör inte försöka tillskriva
mig en annan uppfattning än den jag
har. Jag vill rekommendera herr Pettersson
i Dahl att i kammarens protokoll
läsa mina yttranden både från den
stora ekonomiska debatt vi hade för en
tid sedan och från dagens debatt. Sedan
kanske herr Pettersson i Dahl kan bli
i tillfälle att återkomma till denna sak.

Herr PETTERSSON i Dahl (kort genmäle):
Herr talman! Det är möjligt att
jag borde vara en snäll gosse och inte
alls opponera mig, när herr Ohlin säger
någonting. Men jag är inte det, herr Ohlin.
-— Jag vill bara fråga herr Ohlin,
hur han tror sig kunna öka bostadsbyggandet
genom att säga att kostnader för
förbättringsarbeten icke få vara avdragsgilla
i deklarationerna.

Herr EDBERG: Herr talman! Herr
Ohlin har ställt en fråga till mig, vad
jag åsyftade när jag för en stund sedan
förklarade mig tro att det kunde bli
nödvändigt att överväga en minskning
av konsumtionsuttaget vid en produktionsstegring,
som i och för sig eljest
skulle möjliggöra en ökad konsumtion.
.Tåg åsyftade att man på så sätt skulle
få ökade möjligheter till investeringar,
i första hand bostadsbyggande. Jag
nämnde bl. a. att teoretiskt borde ett
mindre uttag på 1 procent av den privata
konsumtionen kunna möjliggöra
uppförande av ytterligare ca 7 000 lägenheter.
Jag kan förstå herr Ohlins
förvetenhct på denna punkt. Å andra
sidan har herr Ohlin själv haft vänligheten
att peka på ett par vägar. .lag medger,
att ett genomförande av mina förslag
icke är särskilt behagligt, men bostadsbristen
är ju inte heller behaglig.
Man kan tvingas att väga det ena obehaget
mot det andra. Om jag förstod
herr Ohlin rätt, var hans enda alternativ
en kreditåtstramning. Jag tror emel -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

lertid, att denna skulle verka ännu mera
ogynnsamt.

Det finns emellertid andra, mindre
rigorösa utvägar än dem herr Ohlin antydde.
Jag skulle inte alls bli förvånad,
om herr Ohlin inom en relativt snar
framtid kommer att få taga ställning till
dem.

Jag vill nämna ett par ord även till
herr Wedén. Han frågade, om det kunde
framföras något exempel på att byggande
i kommunernas egen regi hade varit
billigare än byggande i enskild regi. En
så anspråkslös begäran skulle det vara
rätt ofint att inte försöka tillmötesgå.
Jag skall därför nämna ett sådant exempel.

I Göteborg har det nyligen verkställts
en utredning rörande byggnadskostnaderna
för fastigheterna på ett stort nyutlagt
bostadsområde, det s. k. Högsboområdet.
Där har det byggts dels av enskilda
entreprenörer och dels i egen
regi av det kommunala bostadsbolaget.
Det gäller således samma bostadsområde
och lägenheter av exakt samma
typ. Därför har en rättvisande jämförelse
kunnat verkställas. Det har då visat
sig att byggnadskostnaderna för de
fastigheter som uppförts i kommunens
egen regi legat 7 å 8 procent under kostnaderna
för de i enskild regi uppförda
fastigheterna. Man kan naturligtvis inte
påstå att proportionerna äro desamma
överallt, men jag är övertygad om att
om en utredning kunde komma till
stånd efter ungefär de linjer, som jag
tyckte mig förstå att socialministern
signalerade, skulle det visa sig att det
av mig nu anförda exemplet ingalunda
är att betrakta som isolerat.

Herr Pettersson i Dahl pekade på de
gigantiska belopp, som skulle erfordras,
därest man skulle försöka hålla hyresnivån
nere i de fastigheter, som nu
byggas med hjälp av subventioner. Jag
har klart för mig, att när man står inför
en så stark ökning av byggnadskostnaderna
som nu inträffat, krävs det högst
betydande subventioner, om man skall

Nr 22.

Fredagen den 25 maj 1951.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

kunna plana av den tröskel, som håller
på att uppstå på detta område. Det
var också för den skull som jag sade, att
jag var övertygad om att man inte kan
lösa problemet endast subventionsvägen,
utan att man måste gå till roten
med den del av problemet, som sammanhänger
med byggnadsmaterielen.
Den utomordentligt starka stegring, som
inträffat när det gäller viss byggnadsmateriel
■—■ jag erinrar här exempelvis
om den kostnadsstegring på ungefär 90
procent som inträffat under loppet av
femton månader beträffande sågade trävaror
— gör det så mycket naturligare
att man beaktar denna fråga, när nya
stora anspråk komma att resas på de
statliga kapitalinsatserna. Man måste gå
till grunden med materielkostnadsfrågan
för att se, om man inte även den
vägen skulle kunna hjälpa till att en
smula jämna av den tröskel, som nu
håller på att uppstå, när det gäller byggnationen
över huvud.

Herr WEDÉN: Herr talman! Jag tror
att herr Edberg missförstod mitt anförande.
Jag har aldrig velat göra gällande,
att man inte kunde uppleta ett enda
fall, där man i kommunal regi uppfört
hus som blivit billigare än andra hus
som uppförts under i övrigt lika omständigheter.
Vad jag velat framhålla är
bara, att man inte förebragt någon
verkligt objektiv jämförelse. Jag efterlyser
fortfarande en sådan utredning.

Det skulle vara frestande att säga
några saker med anledning av det senaste
anförandet av herr Persson i
Växjö. Jag avstår emellertid därifrån.
Jag vill bara inskränka mig till att bemöta
vad herr Persson i Växjö sade om
att herr Ohlin skulle ha haft särskild
orsak att med anledning av vad jag tidigare
sagt hålla det anförande, som han
höll. Jag vill då säga, att jag till fullo
instämmer i allt vad herr Ohlin här
sagt. Jag kan göra detta desto mer som
herr Ohlins anförande är helt parallellt

med många av mina tidigare anföranden
bär i riksdagen och många artiklar,
som jag skrivit i olika tidningar och
tidskrifter rörande detta ämne. Herr
Persson i Växjö är offer för ett missförstånd,
om han vill försöka få fram någon
motsättning mellan vad herr Ohlin
sade och mitt anförande.

Herr LARSSON i Stockholm: Herr talman!
Också jag vill foga några anmärkningar
till den debatt som här varit om
byggnadskostnaderna för enskilda företag
och företag i mer eller mindre allmän
regi. Jag tror, att man väl ändå i
stort sett kan säga att företagsformen i
och för sig är ganska likgiltig. Det är
nämligen i det stora flertalet fall fråga
om entreprenadbyggen. Vi ha här i
Stockholm haft en stor debatt om detta
spörsmål. Det har gjorts mycket vidlyftiga
kostnadsanalyser av byggen i enskild
regi och entreprenadbyggen för
offentliga företag. Där tvista de lärde
och väga faktiskt med brevvåg de skillnader
i olika hänseenden, som man
kunnat konstatera. Rent organisatoriskt
finns där inte någon skillnad, det ligger
i sakens natur.

Sedan är det en annan sak, huruvida
man kan uppnå något förbilligande genom
att bygga utan anlitande av entreprenör,
alltså i direkt kommunal regi.
Erfarenheterna härvidlag äro ännu
mycket magra. Här i Stockholm pågå
sedan några år tillbaka försök i denna
riktning, men erfarenheterna äro ännu
inte redovisade. Till äventyrs kommer
man att redovisa resultat som gå i samma
riktning som de herr Edberg anförde
från Göteborg. Jag skulle vilja
varna mot att därav dra några allmänna
slutsatser i fråga om lämpligheten av en
sådan form för företagsamhet. Det kan
nämligen gå bra under de första åren
och man kan få vinster, men man bör
ju, herr talman, tänka på att man drar
på sig en arbetsstyrka i offentlig kommunal
regi, som måste komma att kräva
och få samma förmåner och samma

Fredagen den 25 maj 1951.

Nr 22.

fasta anställningsförhållanden som andra
kommunalarbetare, och denna grupp
är ju ganska väl tillgodosedd på arbetsoch
lönemarknaden.

De stela former för företagsamhet och
produktion, som skulle följa av en i
kommunal regi bedriven byggnadsverksamhet,
kunna icke i längden vara särskilt
gynnsamma och leda till ett gott
ekonomiskt resultat. Det kan vara intressant
att göra sådana experiment,
men ganska tungt vägande moment tala
emot att man skall gå över till denna
form för byggnadsverksamhet. Jag har
för min del snarare den uppfattningen,
att i dagens läge, med den pågående
byggnadskostnadsstegring, som har redovisats,
så måste man lägga en utomordentlig
tyngd på försöken att genom
förenklade konstruktioner och förenklade
byggnadsföreskrifter få ned de relativa
byggnadskostnaderna. Jag tror,
att detta är den väg, som man i nuvarande
situation framför allt måste söka
pressa sig fram på.

Avslutningsvis vill jag i anslutning
till den debatt, som tidigare förts angående
förhållandena i Stockholm, vilka
påtalades av herr Persson i Växjö, be
herr Persson orientera sig i den allmänna
bostadspolitiska situationen. Denna
betecknas av att den grupp, som jag företräder
i den stockholmska kommunalpolitiken,
städse haft ett gott samarbete
med den socialdemokratiska
gruppen i fråga om den positiva bostadspolitiken,
med de undantag beträffande
framför allt kvotfördelningen,
som här rätt grundligt ha ventilerats.
Detta vare nu sagt även om vårt förhållande
till högern, som ju inte alltid har
deltagit i detta samarbete. Jag vill också
säga, till belysning av den tröst, som
herr Persson erbjöd mig i början av debatten,
att det är en något motsägelsefylld
ståndpunkt som herr Persson intar,
då han hänvisar till en ändring i
majoritetsförhållandena såsom sättet att
åstadkomma en anslutning till principerna
för 1946 års bostadspolitik.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Jag ber, herr talman, att till sist få
säga, att det finns en mycket viktig gren
av den enskilda byggnadsverksamheten
—• jag kanske får säga, som gammal bostadskooperatör,
att den måhända är
den förnämligaste form vi ha — och
det är den kooperativa, där var och en
själv svarar för sin lägenhet. Såsom förhållandena
nu utvecklat sig på bostadsmarknaden
är det kanske framför allt
de äkta kooperativa byggnadsformerna
som sitta trångt, och detta är också något
att beakta, då man här diskuterar
som om endast de rent kommunala bostadsföretagen
och de spekulerande
byggmästarna funnes.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! Jag skall trösta herr talmannen
ocli kammarens ärade ledamöter
med att inledningsvis säga, att jag
på detta sena stadium av debatten inte
tänker rycka in med något längre anförande.
Jag vid bara konstatera, att vi
stå inför en situation, där vi antagit det
av Kungl. Maj:t framlagda förslaget och
ha måst gå in för att göra stora eftergifter
i fråga om vad vi tidigare velat
ha, och jag är rädd för att vi rätt snart
få göra ännu större eftergifter.

Beträffande den lilla duell som utspann
sig, när det var fråga om vilket
som kostar mest, att bygga i enskild
regi eller i kommunal regi, vill jag säga,
att den saken skall väl alltid kunna klarläggas.
Jag kanske själv i kungl. bostadsstyrelsen
får äran att vara med och titta
på siffrorna, och jag är säker på att från
nämnda styrelse saknas icke vilja att
komma tillrätta med detta spörsmål.

Att jag tog till orda berodde egentligen
på att herr Pettersson i Dahl försökte
misstolka herr Ohlins anförande.
Jag vill säga till herr Pettersson i Dahl,
att jag inte kan förstå den jordbrukare,
som inte är med på det förslag som
herr Ohlin nu gjorde och som han tidigare
gjort, i varje fall inte om den jordbrukaren
bär skog att sälja ett och an -

Nr 22.

Fredagen den 25 maj 1951.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

nät år. Förslaget innebär ju inte att det
lägges några hinder i vägen för jordbrukarna
att göra reparationer, utan det
innebär att tillfälle ges dessa att reparera
på så sätt att avdragen bli förmånliga
för dem och att de inte genom
skattelagarna frestas eller tvingas att reparera
sådant som egentligen inte behöver
repareras. På det sättet ges rum
för mera bostadsbyggande. Det var detta,
herr talman, som jag var angelägen
om att få säga.

Härmed var överläggningen slutad.
Beträffande punkten I gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets
däri gjorda hemställan dels ock
på bifall till motionen 11:601; och biföll
kammaren utskottets berörda hemställan.

I avseende å punkten II framställde
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Elmén begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punklen II
i utskottets utlåtande nr 155, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Fröken Elmén begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst om -

röstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 133 ja och 54 nej, varjämte 12
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten II.

I avseende å punkten III gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Birke begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten III
i utskottets utlåtande nr 155, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Birke begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
103 ja och 94 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
ifrågavarande hemställan.

I fråga om punkten IV gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets däri gjorda hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och blev utskottets
berörda hemställan av kammaren bifallen.

Fredagen den 25 maj 1951.

Nr 22.

På därå av herr talmannen givna propositioner
bifölls härefter vad utskottet
i punkterna V—IX hemställt.

Beträffande punkten X framställde
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den vid samma punkt fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan i punkten.

Vidare gav herr talmannen propositioner
beträffande punkten XI, nämligen
dels på bifall till utskottets i punkten
gjorda hemställan dels ock på bifall till
den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Birke begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten XI
i utskottets utlåtande nr 155, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Birke begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
107 ja och 91 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten XI.

På framställd proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten XII.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

I avseende å punkten XIII gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets däri gjorda hemställan
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och blev utskottets
ifrågavarande hemställan av kammaren
bifallen.

Beträffande punkten XIV gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets i punkten gjorda hemställan
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Rubbestad begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten XIV
i utskottets utlåtande nr 155, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Rubbestad begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 142 ja och 50 nej, varjämte 6
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten XIV.

Efter framställda propositioner biföll
kammaren vad utskottet i punkterna
XV—XXVIII hemställt.

I avseende å punkten XXIX gav herr
talmannen propositioner dels på bifall

Nr 22.

Fredagen den 25 maj 1951.

Utbildningskurs för sysselsättnings- och arbetsterapeuter.

till utskottets hemställan dels ock på bifall
till den vid punkten fogade reservationen;
och blev utskottets berörda
hemställan av kammaren bifallen.

Slutligen biföll kammaren på därå av
herr talmannen givna propositioner vad
utskottet i punkterna XXX—XXXV hemställt.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ånyo ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 4.

Utbildningskurs för sysselsättnings- och
arbetsterapeuter.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
156, i anledning av väckt motion om
anslag för budgetåret 1951/52 till utbildningskurs
för sysselsättnings- och arbetsterapeuter.

I en inom andra kammaren av herr
Gustafson i Göteborg och fröken Elmén
väckt motion (11:331) hade hemställts,
att riksdagen till utbildningskurs för
sysselsättnings- och arbetsterapeuter för
budgetåret 1951/52 måtte bevilja ett anslag
av 60 000 kronor.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 331 icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Sundelin och Söderquist,
fröken Elmén samt herrar Widén,
Wedén och Larsson i Stockholm, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionen
11:331 till Utbildningskurs för sysselsättnings-
och arbetsterapeuter för budgetåret
1951/52 under elfte huvudtiteln
anvisa ett anslag av 60 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Fröken ELMÉN: Herr talman! Till
förevarande utskottsutlåtande, som gäller
anslag för budgetåret 1951/52 till

utbildningskurs för sysselsättnings- och
arbetsterapeuter, har fogats en reservation,
och jag skall be att med några
ord få motivera reservanternas ställningstagande.

Sysselsättnings- och arbetsterapien
liar fått en mer och mer erkänd ställning
inom olika vårdformer, för att inte
säga att den blivit nödvändig. Jag vill
först och främst peka på sinnessjukvården,
där arbetsterapien ingår som
behandlingsform. En av överläkarna vid
ett av våra större sinnessjukhus har
framhållit, att man förr hade cirka 80
procent av patienterna liggande i sängarna
men att man nu tack vare sysselsättnings-
och arbetsterapien på ett helt
annat sätt fått upp patienterna, så att
man för närvarande räknar med att
man har 20 procent liggande och 80
procent uppe i rörelse. Inom tuberkulosvården
har sysselsättnings- och arbetsterapien
en erkänd ställning, och
även inom kroppssjukvården i övrigt
börjar man mer och mer införa arbetsterapi
som medicinsk behandlingsform.
När det gäller att få upp patienterna ur
sjukdomstillståndet samt få dem till arbetsverksamhet
och anpassa dem ute i
samhällslivet har ju det rent psykologiska
stor betydelse, och därvid spelar
terapien en framträdande roll. Inom
fångvård, ungdomsvård och åldringsvård
börjar man likaså mer och mer införa
terapi. Behovet av terapeuter framstår
därför fullt klart.

För att man skall nå ett gott resultat
behövs det väl utbildade terapeuter. Det
var väl också behovet av sådana som
gjorde, att riksdagen år 1949 beviljade
anslag till en utbildningskurs för terapeuter.
Kursen, som varit tvåårig och
haft tjugo elever, har varit förlagd till
Slöjdföreningens skola i Göteborg. Den
igångsattes 1949 och är nu slutförd. Av
sparsamhetsskäl ville man föregående
år inte förnya anslaget för kursen, och
inte heller i år har vare sig Kungl. Maj :t
eller utskottet velat anslå medel. Detta
gör, att i och med slutförandet av den

Fredagen den 25 maj 1951.

Nr 22.

Utbildningskurs för sysselsättnings- och arbetsterapeuter.

nuvarande kursen måste utbildningen
läggas ned.

Man har alltså genom den nu slutförda
kursen fått fram tjugo färdigutbildade
arbetsterapeuter. Därav ha tio
stycken tidigare arbetat på detta område
men sökt sig in på utbildningen
därför att de förut inte voro tillräckligt
kvalificerade för arbetet. Dessa återgå
till sina arbeten, och det är således tio
nya arbetsterapeuter som tillföras de
olika vårdområdena. Efterfrågan är oerhört
stor, och många anse att terapien
skall införas på alla förut omtalade områden.
Vad blir följd.en? Jo, att man
måste tillgripa outbildade krafter, och
därigenom får man en dilettantmässigt
bedriven terapi i stället för en kvalificerad
sådan.

När utskottet framhåller, att det föreligger
risk för att man, om man beviljar
ett nytt anslag till denna verksamhet,
drar arbetskraft från andra delar
av sjukvården, så tycker jag detta är
överdrivet. Man är t. ex. rädd för att
sköterskor skola gå över från andra
grenar av sjukvården och utbilda sig
till terapeuter. Men man får väl ändå
tänka på att det finns ca 12 000 sjuksköterskor
i landet och att eleverna vid
den kurs det här är fråga om inte äro
flera än 20 till antalet, varav kanske
endast några komma från sjuksköterskekåren.
Jag tror också, att om en sjuksköterska
har mycket goda anlag för
terapeutiskt arbete och ger sig in på
utbildningen för att sedan återbördas
till sjukvården som en välutbildad och
duktig terapeut, så har sjukvården därmed
inte förlorat något utan snarare
vunnit på det hela.

Bakom planläggningen av en sådan
kurs som den som pågått i Göteborg
ligger, som man förstår, en hel del arbete.
Utbildningen är mycket varierande
och skall inrymma alla möjliga grenar,
till vilka det gäller att få väl kvalificerade
lärare. Om utbildningsverksamheten
nu måste läggas ned och man
eventuellt framdeles skulle taga upp den

igen, blir det svårt att få tillbaka de
nuvarande lärarna och lärarinnorna,
eftersom dessa naturligtvis inte kunnat
avstå från arbete och inkomst under
mellantiden ulan gått ut på olika områden.

Denna fråga har tidigare i dag varit
uppe i första kammaren, och där har
man insett det stora behovet av terapeuter
och förstått, att det är nödvändigt
att ha tillgång till goda sådana på
olika områden samt att den arbetsterapeutiska
verksamheten är av humanitär
art. Första kammaren har därför med
stor majoritet bifallit reservationen, till
vilken jag, herr talman, ber att med det
nu anförda få yrka bifall.

Herr GUSTAFSON i Göteborg: Herr
talman! Frågan om arbetsterapi togs
upp i riksdagen 1945 av nio motionärer,
bland vilka för övrigt befann sig den
nuvarande ecklesiastikministern. I motionen
betonade man att terapien i
många fall helt säkert kan förkorta
vårdtiden på sjukhus. Det är klart att
det går åt en del pengar för arbetsterapien,
men de äro synnerligen väl använda,
påpekade man i motionen, och
de återkomma med ränta. Är det så, att
man kan minska vårdtiden på våra sjukhus
och kan åstadkomma att patienterna
tidigare återvända till produktionen,
är ju detta en direkt besparing. I de
utredningar, som gjordes senare och
redovisas i proposition nr 42 till 1949
års riksdag, har detta också betonats.

Jag vill understryka vad fröken Elmén
här sagt. Resultatet av den terapeutiska
utbildning, som pågått i Göteborg, har
redovisats i eu mycket uppmärksammad
utställning på Röhsska museet i Göteborg,
»Sjuka i skapande verksamhet»,
och det är just detta det är frågan om.
Det gäller ett medicinskt medel, ett läkemedel
som verksamt kan bidra till att
förbättra patienternas hälsa och underlätta
anpassningen till arbetslivet. Därför
vill jag vädja till kammarens leda -

Nr 22.

Fredagen den 25 maj 1951.

Utbildningskurs för sysselsättnings- och

möter att liksom första kammaren i dag
rösta på reservationen.

Herr EDSTRÖM: Herr talman! Jag
finner det alldeles felaktigt, om man nu
skulle slå sönder denna utbildningscentral,
som redan är i gång. Det riktiga
är att fortsätta denna verksamhet och
bevilja det önskade anslaget, så att man
alltjämt har möjlighet att utbilda dessa
terapeuter. Det blir betydligt svårare,
kanske alldeles omöjligt, att på nytt
bygga upp en utbildningscentrai, sedan
de lärare som nu stå till förfogande
skingrats åt olika håll. Jag tycker därför
det är alldeles omöjligt att tänka
sig, att man inte nu skulle ge detta anslag,
och jag vädjar också till kammaren
att följa reservationen.

Herr PETTERSON i Degerfors: Herr
talman! Jag har ingen anledning att ta
upp någon diskussion om nödvändigheten
av denna utbildning; den erkännes
av alla. Det gör också utskottet, som
säger att vi äro överens med motionärerna
om att »en väl organiserad sysselsättnings-
och arbetsterapi inom stora
områden av sjukvården har en betydelsefull
uppgift att fylla». I statsverkspropositionen
har emellertid av vissa skäl
denna fråga inte tagits upp.

Den kurs, som för närvarande pågår
i Göteborg, omfattande tjugo elever, är
ju en försöksverksamhet. När Kungl.
Maj :t inte tagit upp något anslag härför
i statsverkspropositionen är anledningen
härtill, att man velat avvakta resultatet
av denna utbildning. Även om jag
erkänner att vi ha visst behov av dessa
terapeuter, får jag kanske, när nu flera
göteborgare varit uppe efter varandra,
en misstanke att det till stor del är ett
intresse för Göteborg, som här träder i
förgrunden.

Utskottet har också framhållit, att
vid en fortsatt utbildning personalen ju
måste tagas från något annat håll, och
då det råder en oerhörd brist på folk
inom alla sjukvårdsområden, ha vi an -

arbetsterapeuter.

sett — liksom Kungl. Maj :t — att man
bör avvakta resultatet av den kurs som
pågår. Jag har, herr talman, inga andra
skäl att anföra för utskottets ståndpunkt
och ber att få yrka bifall till dess hemställan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg: Herr
talman! I anledning av vad utskottets
talesman yttrade vill jag bara säga, att
överstyrelsen för yrkesutbildning, som
ju är den sakkunniga instansen på detta
område, begärt hos Kungl. Maj :t att också
i år få anslag till denna kurs. Detta
tyder på att överstyrelsen funnit erfarenheterna
av utbildningen vara av den
art, att kursen bör upprepas.

Herr Petterson i Degerfors säger att
detta tydligen är ett göteborgsintresse.
Jag vill då nämna, att eleverna vid denna
kurs komma från hela landet och gå
sedan ut till olika sjukhus och vårdanstalter
över hela landet. Att vi i Göteborg
genom den mycket utbyggda terapeutiska
verksamheten vid Lillhagens
sjukhus kunnat konstatera, vilka goda
resultat terapiverksamheten haft, bör
ju inte vara någon nackdel. Första kammaren
har inte ansett detta vara ett
göteborgsintresse. Första kammaren har
ansett att det är ett riksintresse, och det
var därför kammaren biföll reservationen.

Herr JONSSON i Järvsand: Herr talman!
För att bibehållandet av denna
verksamhet inte skall framstå såsom ett
speciellt göteborgsintresse och för att
det inte heller skall verka som om det
vore ett de borgerliga partiernas intresse,
skulle jag med några korta ord
vilja motivera ett yrkande om bifall till
reservationen.

En stor del av denna kammares ledamöter
äro ju landstingsmän, och ni ha
under senare år inom edra landstingsområden
fått anledning att allt mer och
mer syssla med de partiellt arbetsföras
problem. Det är en av landstingets
främsta uppgifter att söka medverka

Fredagen den 25 maj 1951.

Nr 22.

Utbildningskurs för sysselsättnings- och arbetsterapeuter.

till att de som kommit ur produktionen
kunna föras tillbaka dit. Det måste då
också vara synnerligen angeläget att
man genom en arbetsterapi, som sättes
in på sjukhusen, söker förhindra att de
partiellt arbetsföras antal ökas på grund
av de psykologiska orsaker, som mången
gång göra sig gällande såsom en följd
av långvarig sjukhusvistelse.

Det är nämligen så, framför allt vid
våra sanatorier och våra sjukvårdsinrättningar,
där patienterna ligga kvar
länge, att sedan hälsan är återvunnen
är det inte absolut säkert, att också arbetsförmågan
är återerövrad, tv dessa
sjuka ha faktiskt vant sig av med att
arbeta. De våga ofta inte lita på sin
egen arbetsförmåga. Sättes arbetsterapien
in på ett tidigt stadium vid våra
sjukvårdsinrättningar, behöva inte patienterna
komma i denna belägenhet.
De få i stället under hela sin sjukdomstid
klart för sig, att det sjukdomen till
trots ändå finns vissa saker som de
kunna syssla med, vilket givetvis skapar
bättre möjlighet för en återgång till
produktionen.

Denna verksamhet kan emellertid
icke bedrivas utan en sakkunnig ledning,
och denna sakkunniga ledning
måste vi få genom den utbildningskurs
för arbetsterapeuter, som vi nu påbörjat,
och det skulle vara synnerligen beklagligt
om denna verksamhet komme
att avbrytas. Jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Häruti instämde herr Gunnarsson.

Herr GUSTAFSSON i Bogla: Herr talman!
Då det sagts att det här uteslutande
skulle vara fråga om ett göteborgsintresse,
vill jag omvittna att det
i stället gäller ett riksintresse. Jag tillhör
Jönköpings läns landsting och där
ha vi en arbetsvårdsnämnd, som ordnat
ett arbetsträningsinstitut i Huskvarna,
där jag under flera år haft tillfälle
att följa just de partiellt arbetsföras
problem. Jag är för min del över -

tygad, att om man kunde få arbetsterapeuter,
som började sin verksamhet
redan på sjukhusen, så vore detta något
ur flera synpunkter ytterst värdefullt.

Jag har med dessa korta ord velat
understryka att det här gäller en i hög
grad önskvärd verksamhet, som är till
gagn inte bara för Göteborg utan för
hela landet och för de olyckliga människor,
som äro långvarigt sjuka. Att
de återvinnas till arbetslivet är både
mänskligt, socialt och samhälleligt en
stor sak. Jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Häruti instämde herrar Wallentheim
och Eriksson i Sandby, fru Johansson
i Skövde och fru Lindskog.

Herr HAGÅRD: Herr talman! Jag vill
också säga att det förhållandet, att
denna kurs förlagts till Slöjdföreningens
skola i Göteborg, inte får tagas till
intäkt för påståendet att det härvidlag
skulle vara fråga om ett särskilt lokalt
intresse för Göteborgs vidkommande;
det är, såsom redan påpekats, ett rent
riksintresse. När förslaget om denna
kurs togs upp, var man nästan böjd att
förlägga densamma till ett annat ställe
än Göteborg och då närmast till Stockholm.
Man fann emellertid att just i
Göteborg erbjöds det vissa förutsättningar
för att på ett gynnsamt sätt
kunna ordna denna kurs.

.lag tror att det är av betydelse, att
man kan bedriva denna verksamhet
kontinuerligt, och att, när nu denna
kurs avslutas innevarande år, det också
är av betydelse att man kan ta fasta
på den erfarenhet som vunnits under
denna utbildningsperiod. Gör man inte
det skingrar man det allmänna intresset
för denna utbildning liksom också
den lärarstab, som kunnat samlas ihop
för detta speciella ändamål. Att det
för sjukhusdriften i allmänhet är av
stor betydelse att man får inslag av
arbetsterapeutisk verksamhet är alldeles
uppenbart.

5 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 22.

Nr 22.

Fredagen den 25 maj 1951.

Statsförvärv av Stockholm—Rimbo järnvägsaktiebolag.

Jag vill för min del ännu en gång
kraftigt understryka, att det är både
rimligt och lämpligt att man får kontinuitet
i detta arbete och inte förspiller
den erfarenhet, som redan vunnits
på detta område. Därför, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till reservationen.

I detta yttrande instämde herr Gustafsson
i Borås.

Herr PETTERSON i Degerfors: Herr
talman! Jag sade redan i mitt första anförande,
att jag inte hade anledning att
ta upp någon diskussion om nödvändigheten
eller nyttan av denna kurs;
det är något som erkännes av alla. Jag
vill emellertid fästa uppmärksamheten
på en sak i detta sammanhang och det
är att man får lov att vara försiktig
med att tillskapa nya institutioner;
detta inte minst med tanke därpå, att
även om en sådan anordning som
denna inte skulle ha utfallit till belåtenhet,
så funnes det alltid de som
skulle försvara densamma och ville ha
den kvar. Vi veta alla hur svårt det är
att få bort något som en gång väl kommit
till. Motivet för utskottets åsikt att
frågan bör får anstå tills vidare har,
som utskottet sagt, varit att vi velat se
verkningarna av denna kurs.

Jag har, herr talman, inget skäl att
ta tillbaka mitt yrkande.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Elmén begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 156, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
nej-propositionen, vadan kammaren bifallit
den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

§ 5.

Statsförvärv av Stockholm—Rimbo järnvägsaktiebolag.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
157, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående statsförvärv av aktier
i Stockholm—Rimbo järnvägsaktiebolag
jämte i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ERIKSSON i Sandby: Herr talman!
Det saknas ju egentlig anledning
att ta upp en längre diskussion om
detta utskottsutlåtande, men i min egenskap
av dels motionär i ärendet, dels
representant för den bygd det här gäller
vill jag uttala min tillfredsställelse
över det visserligen lilla men dock glädjande
framsteg som ändå ernås i och
med antagandet av detta utskottsförslag.

Roslagens kommunikationsfrågor ha
ju alltid varit ett besvärligt problem.
Visserligen är det sant att kritiken ofta
skjutit över målet, och att denna bana
utan tvekan skötts bättre än sitt rykte
och bättre än kritikerna oftast velat
göra gällande. Trots detta kvarstår likväl
faktum, nämligen att gods- och persontaxorna
varit oförmånliga för trafikanterna,
att samtrafiken med sta -

Fredagen den 25 maj 1951. Nr 22.

Statsförvärv av Stockholm—Rimbo järnvägsaktiebolag.

tens bana varit mycket otillfredsställande,
att banans spårvidd verkat hämmande
på den industriella utvecklingen
i bygden och att personalens löne- och
anställningsvillkor varit mindre goda.

Nu är det ju visserligen sant, att
föreliggande förslag ingalunda omedelbart
och i ett sammanhang ändrar på
dessa nu bestående förhållanden. Men
det skall ändå villigt erkännas, att vad
som i detta utlåtande föreslås utgör ett
betydande steg i rätt riktning. Jag vill
i detta sammanhang rikta ett tack till
utskottet och då främst till dess fjärde
avdelning för den välvilliga behandling,
som ägnats de i ärendet väckta
motionerna. Men jag kan icke underlåta
att samtidigt påpeka, att den kungl.
propositionen innebar en mycket stor
besvikelse för den trafikerande allmänheten
i Roslagen. I propositionen före1
slogs ju nämligen enbart ett förvärv av
aktiemajoriteten i järnvägsbolaget; det
var således icke fråga om ett statsövertagande
i egentlig mening. Banan skulle
också under en icke närmare angiven
tid bibehållas vid sin nuvarande förvaltningsform,
och någon anpassning
av taxebestämmelserna till den allmänna
statsbanetaxan skulle icke heller
ske. Endast i fråga om löner och
pensioner förutsattes samma principer
komma att tillämpas, som hittills följts
i motsvarande fall.

Herr talman, jag måste säga, att enligt
mitt och mina medmotionärers förmenande
innebar den kungl. propositionen
ett klart avsteg från 1939 års
principbeslut, och den innebar också
utan tvekan mycket ovanliga grunder,
bl. a. när det gällde taxesättningen vid
övertagna järnvägar. Man kan utan vidare
enligt mitt förmenande göra det
påståendet, att förslaget icke var förenligt
med den rättvisa, som Roslagens
befolkning har anledning att kräva i
detta sammanhang. Det finns såvitt jag
förstår ingen som helst rimlig anledning
till att trafikanterna i Roslagen
skola betala efter högre biljett- och

godstaxor än andra trafikanter på SJ.
Utskottet delar ju också denna uppfattning
och har i anslutning till motioner
i ärendet uttalat följande: »Enligt
utskottets mening föreligga i det
aktuella fallet icke sådana skäl som
kunde föranleda att riksdagen nu intoge
en annan ståndpunkt, innebärande
att Roslagen försattes i ett ogynnsammare
läge än de bygder vilkas järnvägsnät
tidigare förstatligats. Utskottet
hyser därför i princip den uppfattningen,
att Roslagsbanan bör införlivas
med statens järnvägar så snart förutsättningarna
härför äro för handen.»

Utskottet har vidare påpekat, att i
överensstämmelse med den principiella
uppfattning som utskottet givit uttryck
åt utskottet dock icke kan finna det
vara rimligt att Roslagens befolkning
skall behöva avstå från de förmåner,
som förstatligandet av enskilda järnvägar
i andra fall medfört, och utskottet
förutsätter därför slutligen, »att den
statliga järnvägstaxan kommer att helt
tillämpas vid Roslagsbanan om möjligt
senast den 1 juli 1952, försåvitt fråga är
om egentliga bygdetrafiken.» För egen
del förutsätter jag att detta uttalande
om den egentliga bygdetrafiken avser
all annan trafik på dessa linjer än den
som sker på Djursholmsbanan. Jag är
utskottet tacksam för dess nu citerade
positiva uttalanden. Givetvis hade jag
såsom motionär helst önskat, att utskottet
kunnat i enlighet med yrkandena
i motionerna I: 417 och IT: 553, uttalat
att banan från och med den 1 juli
1952 helt bör införlivas med statens
järnvägar. Det är ju emellertid riktigt
som utskottet påpekat på s. 11 i utlåtandet:
»Ur befolkningens intressesynpunkt
är nämligen problemet mindre
en fråga om järnvägsföretagets organisation
än om taxesättningen.» Som
motionär kan jag därför vara tillfreds
med utskottets uttalande även i detta
avseende.

Jag ber emellertid, herr talman, att
även få säga några ord om taxorna.

Nr 22.

Fredagen den 25 maj 1951.

Statsförvärv av Stockholm—Rimbo järnvägsaktiebolag.

»Utskottet vill», skriver det, »i detta
sammanhang erinra om att statens järnvägars
taxa sedan den 1 maj i år i stort
sett tillämpas vid Roslagsbanan i vad
gäller den interna godstrafiken.» Detta
är, herr talman, en sanning med en
ganska stor modifikation. Detta är riktigt
så långt det gäller frakter inom
Roslagsbanans eget trafiknät, men när
det gäller godstaxorna vid samtrafik
med statens järnvägar ligga dessa fortfarande
mycket högre än enligt statens
järnvägars taxor. Härtill komma nämligen
övergångs- och banavgifter, som innebära
en belastning för trafikanterna,
en belastning som jag vet man beräknat
till cirka en kvarts miljon kronor årligen.
Sedan har det gjorts det uttalandet
— det framfördes för övrigt i första
kammaren av utskottets talesman —
att Roslagsbanans och statens järnvägars
taxor närmats till varandra genom
att Roslagsbanan icke höjt sina
taxor i samband med den senaste höjningen
vid statens järnvägar. Det faktiska
förhållandet är att även Roslagsbanan
under maj höjde taxorna, om
också inte i samma omfattning som statens
järnvägar gjorde. Man kan därför
konstatera, att ett visst närmande skett
•mellan de olika taxorna.

När det gäller personalens vid Roslagsbanan
löne- och anställningsvillkor
förutsätter jag, att propositionens och
utskottets uttalanden innebära, att man
kommer ifrån det nuvarande systemet
med A-B-C-banor, som ju i praktiken
innebär sådana orimliga konsekvenser
som att exempelvis en person med ett
års anställning vid s. k. A-bana, exempelvis
Stockholm—Norrtälje, har samma
avlönings- och anställningsvillkor
som en motsvarande person med 33 års
anställning vid en s. k. C-bana, exempelvis
bandelen Dannemora—Harg.

Vad slutligen gäller frågan om normalspår
vill jag uttala den förhoppningen,
att 1943 års järnvägskommitté
verkligen snarast måtte taga denna
verkligt viktiga och betydelsefulla

fråga under allvarlig och noggrann omprövning.
Enbart en sådan detalj som
en breddning av bandelen Dannemora—
Harg skulle icke bara undanröja nuvarande
omlastningssvårigheter och all
den tidsspillan som i det sammanhanget
uppkommer, då gods får ligga och
vänta i veckor på omlastning med åtföljande
dryga kostnader, utan skulle
också — vilket icke är det minst viktiga
i detta sammanhang — skapa bättre
förutsättningar för ett rikare utvecklat
näringsliv i norra Roslagen.

Slutligen utgår jag, herr talman, trots
att varken Kungl. Maj:t eller utskottet
uttalat sig därom, från att avsikten är
att trafiken på Roslagens järnvägar så
länge företaget drives i bolagsform
kommer att upprätthållas i minst den
utsträckning som hittills varit fallet.

Jag uttalar slutligen den förhoppningen,
att vederbörande statsråd vid
den fortsatta handläggningen av detta
ärende också tar utskottets och riksdagens
uttalanden i dessa punkter ad notam.
Roslagens befolkning kommer icke
att ge sig till tåls förrän även dess trafikproblem
lösts på ett rättvist och tillfredsställande
sätt.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Häruti instämnde herrar Andersson i
Tungelsta, Wallentheim och Sköldin.

Herr KARLSSON i Stuvsta: Herr talman!
Då jag haft denna fråga uppe vid
flera tidigare tillfällen här i kammaren,
kan jag inte underlåta att göra några
korta kommentarer, när nu frågan om
förstatligandet av en del av Stockholms
läns enskilda järnvägar står inför sin
lösning.

Jag erinrar mig, att frågan var före
1945 i en interpellation till dåvarande
kommunikationsministern, herr Domö, i
samlingsregeringen, som i sitt svar verkade
mycket ointresserad av hela frågan
och ur vilket svar man nog också

Fredagen den 25 maj 1951. Nr 22.

Statsförvärv av Stockholm—Rimbo järnvägsaktiebolag-.

kunde utläsa, att han för sin del egentligen
var motståndare till hela det principbeslut,
som fattats av riksdagen 1939,
även om han inte öppet vidgick detta.
Då jag året därpå interpellerade den
kommunikationsminister, som efterträdde
herr Domö och alltjämt sitter i
detta ämbete, blev svaret ungefär lika
ointresserat. Man fick intet som helst besked
om när slutförandet av förstatligandet
av järnvägarna för Stockholms
läns vidkommande kunde tänkas komma
till stånd. Hela denna fråga har på
ett enligt min mening otillbörligt sätt
förhalats under många år och det alldeles
i onödan.

Då nu frågan äntligen kom på riksdagens
bord var det ju ägnat att förvåna,
att man från regeringens sida kommit
till en sådan lösning av detta spörsmål,
som den vi tagit del av här. Ty
detta att endast köpa dessa järnvägar
och låta dem förvaltas på ett särskilt
sätt och ha sina egna taxor är ju helt
enkelt att förfuska principbeslutet av
1939 angående enhetliggörandet av det
svenska järnvägsnätet. Jag visste ju förut,
att kommunikationsministern var
ointresserad av frågan, men att han också
skulle vara motståndare till att det
skulle bli någon ordning och reda på
detta område i vårt län hade jag inte
tänkt eller trott. Men det har jag alltså
nu fått bekräftat.

Förstatligandet av järnvägarna är ju
inte bara en principfråga utan också,
och framför allt, en stor praktisk fråga
för den stora allmänheten. Det är ju
fråga om taxorna och kommunikationsförhållandena
i övrigt. När man 1939 beslöt
enhetliggörande av det svenska
järnvägsnätet, räknade man med att
kunna genomföra detta under fem år.
Det är nu tolv år sedan detta beslut fattades.
Man kan givetvis invända, att kriget
kom emellan och förorsakade vissa
svårigheter, men vi ha dock haft en femårsperiod
efter kriget och mera därtill,
men ändå har förstatligandet inte slutförts.
Och til) råga på allt kommer så

denna märkliga slutfas i det hela, där
man frångår principbeslutets anda'' och
mening. Senare på dagordningen kommer
ju en punkt, där man på samma
sätt frångått principbeslutet och helt
enkelt har gjort ett avtal med ett järnvägsbolag
om att skrinlägga frågan om
förstatligande. .lag syftar på avtalet med
TGOJ.

De skäl, som i propositionen ha anförts
för att frångå principbeslutet av
1939 och göra ett undantag för Stockholms
län, skall jag icke närmare gå in
på, ty jag anser icke att de äro värda
att bemötas. Icke heller utskottet har ju
funnit dem vara av någon större tyngd.
Då man anför det skälet att dessa banor
giva underskott och menar att man därför
skulle söka upprätthålla en särställning
för dem, så rimmar det ju på ett
underligt sätt med att man i det andra
fallet, som vi komma till, också skapar
en särställning men gör det på grund av
att det då är fråga om en bana, som ger
stor vinst.

Det förhållandet att Roslagsbanan
också omfattar de banstumpar, som kallas
för Djursholmsbanan, kan icke vara
något bärande skäl. Ty även om man
förutsätter, att de skola inkorporeras
med Stockholms förortsbanor, kan man
skapa ett särskilt bolag för dem och ha
dem under en särskild förvaltning. Det
finns självfallet olika lösningar, som
icke äro på något sätt otänkbara, om
man bara har viljan att komma fram
till en rimlig och acceptabel lösning,
men från järnvägsstyrelsens och kommunikationsministerns
sida konstrueras
upp olika skäl för att komma ifrån
det hela.

Icke heller utskottet har kunnat svälja
den nya och säregna järnvägspolitik
som lanserats och som föregående talare
var inne på. Man har ju i utskottets
skrivning sagt att Roslagsbanan bör så
fort som möjligt inlemmas i statens järnvägar
och att man så fort som möjligt
bör övergå till samma taxor som vid
S.T. Det är att hoppas att denna skriv -

Nr 22.

Fredagen den 25 maj 1951.

Statsförvärv av Stockholm—Rimbo järnvägsaktiebolag.

ning — även om den enligt min mening
lämnar åtskilligt övrigt att önska i fråga
om bestämdhet — skall kunna förmå
kommunikationsministern och järnvägsstyrelsen
att snarast inlemma dessa järnvägar
i SJ och skapa normala förhållanden
även här i länet. Det måste väl
ändå stå klart för dem, som ha konstruerat
detta projekt, att när det är ett
enhälligt utskott, där representanter för
fyra av partierna här i riksdagen ha
kommit överens om att skriva på det
sättet, så anser man över lag att det är
hra orimligt att så här vid slutet av förstatligandet
av det svenska järnvägsnätet
börja lansera en ny politik på det
sätt som här har skett i två fall.

Herr talman! Jag har väckt en motion
i anledning av propositionen. Men då nu
utskottet i alla fall skrivii på en vettig
och förnuftig linje, skall jag icke yrka
bifall till min motion utan hoppas, att
denna skrivning i alla fall skall medföra,
att saken faller framåt och att det
utan alltför stort dröjsmål skall kunna
bli en lösning också på denna segslitna
fråga. Jag hoppas att riksdagsbeslutet
härvidlag skall komma att spela en stor
roll, ty det är verkligen på tiden att
denna fråga löses.

Herr ÅHMAN: Herr talman! Som motionär
i denna fråga får jag uttala min
tillfredsställelse med det sätt, varpå utskottet
behandlat vår motion. Särskilt
gäller detta utskottets uttalande beträffande
järnvägstaxan, där utskottet längst
ned på s. 11 säger: »Utskottet förutsätter
därför att den statliga järnvägstaxan
kommer att helt tillämpas vid Roslagsbanan
om möjligt senast den 1 juli 1952,
försåvitt fråga är om den egentliga bygdetrafiken.
» Jag ber att få understryka
detta utskottets uttalande att den statliga
järnvägstaxan helt bör tillämpas senast
den 1 juli 1952, vilket förutsätter
att den om möjligt tillämpas från tidigare
datum. Det väsentliga är att bygdens
befolkning får billigare resor och
god betjäning. Driftsformen är ur den -

na synpunkt av mindre betydelse. Vi
förutsätta nämligen att järnvägsstyrelsen
ägnar samma intresse åt utredningen
om dessa järnvägars spårvidd och
samma uppmärksamhet åt frågan om en
ny bro över Stocksundet, vilken driftsform
som än tillämpas och alltså även
om det ur praktiska synpunkter anses
nödvändigt att driva Roslagsbanan i bolagsform.

Utskottets uttalanden på flera punkter
synas vara en god garanti för att
bygdens intressen tillgodoses. Då herr
Eriksson i Sandby rätt utförligt citerade
utskottet ber jag för att spara tid
att endast få hänvisa de ärade kammarledamöterna
till dessa uttalanden på s.
10 och 11 i utskottets utlåtande.

Vid utarbetandet av vår motion har
riktpunkten varit att söka få fram ett
beslut som gagnade vår bygds intressen.
Uppläggningen av propositionen
gjorde klart, att man icke kunde räkna
med ett direkt förstatligande utan måste
räkna med drift i bolagsform tills vidare.
Med hänsyn härtill inriktade vi
oss på att få en för bygdens befolkning
gynnsam taxesättning och att få en utredning,
syftande till ombyggnad till
normalspår av bygdejärnvägarna och en
ny bro över Stocksundet.

Det första och viktigaste önskemålet
har utskottet så långt som enligt min
mening varit möjligt tillgodosett, vilket
tacksamt noteras. Beträffande önskemålet
om utredning kunde utskottet vid
utredningshänvisningen ha fogat ett positivare
uttalande, men jag finner, herr
talman, icke anledning att ställa något
särskilt yrkande här.

Vidkommande personalens anställningsförhållanden
anser jag att man
måste förutsätta att de bli desamma som
vid statsbanorna i alla avseenden.

Häruti instämde fröken Vinge.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Det kan säkerligen anföras

Fredagen den 25 maj 1951. Nr 22.

Statsförvärv av Stockholm—Rimbo järnvägsaktiebolag.

många och goda skäl för att ett förstatligande
skulle äga rum enligt de principer,
som bland annat berördes av herr
Eriksson i Sandby. Om jag säger några
ord är det för att ytterligare motivera
anledningen till att regeringen intagit
den ståndpunkt den gjort. Jag vill understryka,
att av trafiktekniska och
driftsekonomiska skäl är otvivelaktigt
en samordning av all förortstrafik inom
Stockholmsområdet nödvändig inom en
ganska snar framtid. Trafiken kommer
nämligen att framtvinga mycket stora
investeringar. Jag tänker på tunnelbanebygget,
som drar omkring 500 miljoner
kronor, om jag inräknar Stockholms
spårvägars investeringar. Jag är
övertygad att om SJ skall klara förortstrafiken
måste de göra betydande investeringar
i sina bananläggningar och
sin materiel. Resultatet blir antagligen,
att vi förr eller senare måste taga upp
frågan om taxorna för Stor-Stockholm
till alldeles särskild prövning.

När det sedan gäller Roslagsbanan
vill jag understryka, att på grund av att
materielen redan nu är i allra högsta
grad belastad, kunna vi, därest vi omedelbart
skulle verkställa de taxesänkningar
som ett sådant förstatligande
skulle innebära, riskera att en stor del
av den nuvarande busstrafiken skulle
drivas över till järnvägstrafiken. Detta
skulle ur många synpunkter vara mindre
önskvärt. Först och främst skulle banan
för närvarande icke kunna svälja
en dylik överflyttning av trafik. Det
skulle antagligen leda därhän, att den
hållplats, som för närvarande finns vid
Engelbrektsplan, finge borttagas och att
man finge stanna vid Östra stationen.
Därtill kommer emellertid att den nuvarande
bussparken icke skulle komma
att tagas tillräckligt i anspråk. Där ha
vi dock eu busstation i stadens inre område,
som är den enda vilken hittills
icke fullt tagits i anspråk. Resultatet av
detta bleve måhända att den nuvarande
bussparken icke skulle kunna tillräckligt
utnyttjas, samtidigt som vi skulle

tvingas göra nya investeringar i järnvägen.

Det är bland annat dessa synpunkter
som påverkat regeringens ståndpunkt.
Innan dessa frågor bli tillräckligt utredda
anser jag, att man icke utan vidare
skall bestämma sitt handlande.

I övrigt vill jag icke göra några kommentarer
till det uttalande som gjorts
av utskottet.

Herr ERIKSSON i Sandby: Herr talman!
Jag är icke övertygad att statsrådets
uppfattning är riktig, när han
säger, att därest man sänker järnvägstaxorna,
blir det högre belastning på
materielen, därför att då skulle trafiken
på busslinjerna övergå till järnvägstrafik.
Det skulle bli en så stark
belastning att järnvägen icke skulle
klara upp den. Men är det icke ändå,
herr statsråd, på det sättet, att erfarenheten
visat, att tågtrafiken minskar
successivt under det att busstrafiken
ökar, vilket väl främst beror på att
busslinjerna gå igenom samhällena och
draga med sig trafiken på ett helt annat
sätt än järnvägarna ha möjlighet
att göra? Jag har i varje fall, herr talman,
den bestämda uppfattningen att
så är förhållandet.

Herr ÄHMAN: Herr talman! Jag önskar
också opponera mig mot statsrådets
uttalande, att man skulle kunna
riskera en överflyttning från buss- till
järnvägstrafik. Den som känner till
huru buss- och järnvägslinjerna gå i
Roslagen vet, att de allra flesta busslinjer
äro endast anslutningslinjer, som
tillföra järnvägen trafik men icke
kunna bli konkurrerande med järnvägen.

Chefen för kommunikationsdepartementet
herr statsrådet NILSSON: Med
anledning av det senast sagda vill jag
endast understryka, att frågan, om man
åker med buss eller järnväg oftast bo -

Nr 22.

Fredagen den 25 maj 1951.

Koordination mellan statens och Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds järnvägar.

stämmes av taxan: man åker med det
trafikmedel som är billigast.

Med hänvisning till vad jag sade i
mitt anförande nyss vill jag understryka,
att Stor-Stockholms trafikutredning
tagit upp detta problem till allvarligt
övervägande. I anslutning till
de undersökningar den gjort har den
framhållit, att detta är ett av de stora
problem som vi få återkomma till
under den närmaste framtiden.

Herr ÅHMAN: Herr talman! Det där
kan sägas endast i fråga om trafiken
inom Stor-Stockholms område. I övrigt
ha vi icke busslinjer i Roslagen konkurrerande
med järnvägen.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 6.

Föredrogs, punktvis, statsutskottets
utlåtande nr 158, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1951/52 till vissa ytterligare
investeringar i statens järnvägars fond.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7.

Koordination mellan statens och Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösunds

järnvägar.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
159, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående avtal om koordination
mellan statens järnvägar och Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösunds
järnvägar jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 177 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 6 april
1951, föreslagit riksdagen medgiva att
Kungl. Maj:t måtte bemyndiga järnvägsstyrelsen
träffa avtal om koordination

mellan statens järnvägar och TGOJ enligt
de riktlinjer departementschefen
förordat.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft tre motioner.

I en inom första kammaren av herrar
Norling och Ola Persson väckt motion
(I: 472) hade hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 177 samt besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om förslag till
TGOJ:s överförande i statlig ägo.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionen I: 472, såvitt nu vore i fråga,
medgiva att Kungl. Maj:t finge bemyndiga
järnvägsstyrelsen träffa avtal om
koordination mellan statens järnvägar
och Trafikaktiebolaget Grängesberg—
Oxelösunds järnvägar enligt de i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för den 0 april 1951 förordade
riktlinjerna;

II. att motionen I: 472, i vad den avsåge
förslag om förenämnda järnvägsföretags
överförande i statlig ägo, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; III.

att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 478 och II: 611, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva tillkänna
vad utskottet anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Gustaf Karlsson och Bergman, vilka ansett,
att utskottet under I. bort hemställa
att riksdagen måtte med bifall till motionen
I: 472, såvitt nu vore i fråga, avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr KARLSSON i Stuvsta: Herr talman!
Utan att ytterligare gå in på det
ämne, som jag helt kort berörde i mitt
anförande nyss och som innebär, att
man skulle låta en av de större och vik -

Fredagen den 25 maj 1951.

Nr 22.

tigare järnvägarna kvarstå i enskild
ägo, skall jag helt kort och gott be att
få yrka bifall till den föreliggande reservationen
i ämnet.

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
Utan att närmare ingå på motiveringen
för utskottets hemställan ber
jag att få yrka bifall till denna hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Karlsson
i Stuvsta begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 159, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtanden:

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att tillerkänna Luossavaara-Kiirunavaara
Aktiebolag rätt till

Karolinska sjukhuset: Avlöningar.

viss malmbrytning utöver av riksdagen
tidigare medgiven kvantitet; och

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie tjänster vid kommunikationsverken
m. m.; samt

bevillningsutskottets betänkanden och
memorial:

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
Torquay-protokollet till allmänna tulloch
handelsavtalet (GATT), m. m.;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
gällande tulltaxa;

nr 59, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1951/52, m. m.,
jämte en i ämnet väckt motion; och
nr 60, angående uppskjutande till innevarande
års höstsession av behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden, betänkanden och
memorial hemställt.

§ 9.

Anslag till universitetssjukhusen m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
151, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
rörande vissa anslag för budgetåret
1951/52 till universitetssjukhusen
m. in. jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 2.

Karolinska sjukhuset: Avlöningar.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 under inrikesdepartementets huvudtitel,
punkt 51, av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för
den 3 januari 1951, föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteck -

Nr 22.

Fredagen den 25 maj 1951.

Avtal rörande Akademiska sjukhuset i Uppsala.

ningen för karolinska sjukhuset, vilka
påkallades av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet anfört, dels godkänna
av departementschefen förordad
avlöningsstat för karolinska sjukhuset,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1951/52, dels ock till Karolinska
sjukhuset: Avlöningar för nämnda budgetår
anvisa ett förslagsanslag av
10 800 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag a)

bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för karolinska sjukhuset, som förordats
av departementschefen i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den
3 januari 1951;

b) godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för karolinska sjukhuset,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1951/52;

c) till Karolinska sjukhuset: Avlöningar
för budgetåret 1951/52 under
elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 10 800 900 kronor.

Sedan punkten föredragits, anförde

Herr BIRKE: Herr talman! Jag får
hemställa, att andra kammaren måtte i
likhet med första kammaren besluta företa
följande ändringar i statsutskottets
utlåtande nr 151 punkt 2:

1) att den mening i utskottets yttrande
på s. 13, som börjar med orden »För
att» och slutar med orden »sistnämnda
belopp», måtte utgå ur yttrandet, samt

2) att i avlöningsstaten posten till arvoden
och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Maj:t, ändras till
393 900 kronor och posten till avlöningar
till övrig icke-ordinarie personal
ändras till 7 560 000 kronor.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på

bifall till det av herr Birke under överläggningen
framställda yrkandet; och
fattade kammaren beslut i enlighet med
innehållet i den senare propositionen.

Punkterna 3—6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7.

Avtal rörande Akademiska sjukhuset i
Uppsala.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
123 föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för
den 9 mars 1951 förordade ändrade
grunder för samarbetet rörande driften
av Akademiska sjukhuset i Uppsala,
dels ock för budgetåret 1951/52 under
elfte huvudtiteln såsom förslagsanslag
anvisa till Avlöning av läkare vid Akademiska
sjukhuset i Uppsala 1 130 000
kronor och till Bidrag till vissa driftkostnader
vid Akademiska sjukhuset i
Uppsala 1 100 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en inom
andra kammaren av herr Lundberg
väckt motion (II: 499), vari hemställts
att en befattning som överläkare i radioterapi
vid Akademiska sjukhuset i
Uppsala måtte inrättas från och med
den 1 juli 1951 samt anslaget för avlöning
av läkare vid nämnda sjukhus för
budgetåret 1951/52 höjas från det föreslagna
1 130 000 kronor till 1145192
kronor eller med 15 192 kronor, vilket
utgjorde det av sjukhusdirektionen föreslagna
arvodet för ifrågavarande befattning.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 499,

a) godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 9 mars 1951 förordade ändrade
grunder för samarbetet rörande

Fredagen den 25 maj 1951.

Nr 22.

Avtal rörande Akademiska sjukhuset i Uppsala.

driften av Akademiska sjukhuset i Uppsala; b)

till Avlöning av läkare vid Akademiska
sjukhuset i Uppsala för budgetåret
1951/52 under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 1 130 000 kronor; c)

till Bidrag till vissa driftkostnader
vid Akademiska sjukhuset i Uppsala för
budgetåret 1951/52 under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
1 100 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr LUNDBERG: Herr talman! Jag
har begärt ordet med anledning av att
jag har väckt en motion som behandlas
under denna punkt och som går ut på
att det vid akademiska sjukhuset skall
inrättas en överläkartjänst för röntgenterapi.
Genom beslut av Kungl. Maj :t år
1948 har röntgenprofessuren ersatts av
en professur i röntgendiagnostik, men
man har inte fullföljt tanken genom att
även inrätta en överläkartjänst för röntgenterapi.
Det är ganska angeläget att
denna fråga får sin lösning.

Anledningen till att jag tagit upp frågan
är att landstinget enligt det nya avtal,
som slutits mellan landstinget och
akademiska sjukhuset, skall delta i samtliga
kostnader för sjukhusets drift med
undantag av läkarkostnaderna, och enligt
avtalet skall staten helt bestrida
kostnaderna för läkare och även tillsätta
desamma.

Nu är det så att röntgenterapi hland
annat omfattar den viktiga folksjukdomen
kräfta eller cancer, och det är angeläget
att man på det området verkligen
kan göra en insats i olika avseenden.
Enligt vad jag kan förstå har utskottet
också när det behandlat min motion
haft en känsla av att man inte utan
vidare kunde avfärda motionen. Jag har
det intrycket, att det som har bestämt
utskottets ställningstagande har varit att
utskottet ansett de människor i detta
land som få dras med denna hemska

folksjukdom vara dödsdömda och att
de därför ansett att man inte skulle göra
någon större insats för att komma till
rätta med problemet. Man har emellertid
ännu inte något belägg för att kräftsjukdomen
icke skulle kunna botas om
man i tid får patienterna under behandling.
Jag vill också säga, att den insamling
som bland andra Kooperativa förbundets
kvinnoorganisation har företagit
visar det stora intresse som det svenska
folket har för att man söker komma
till rätta med denna fråga.

I Uppsala skola ju både undervisningen
och den allmänna sjukvården tillfredsställas,
och det är därför mycket
angeläget att man där har tillgång till
en sakkunnig läkare som kan ha hand
om denna verksamhet. Kungl. Maj:t har
emellertid förordat, att röntgenprofessuren
endast skall omfatta röntgendiagnostik
och har även utnämnt en professor
i detta ämne. Denne äger emellertid
icke kompetens att handha röntgenterapi.
Det är underligt att man har
förfarit på detta sätt och inte fullföljt
den tidigare tankegången. I och med att
riksdagen skall bestämma om inrättande
av läkartjänster har riksdagen självfallet
också möjlighet att bestämma utvecklingen
på detta område. Jag vill erinra
om att man från överläkarhåll på
sjukhuset hade begärt 21 nya läkartjänster.
Direktionen gick ner till 8
tjänster, och Kungl. Maj:t har företagit
ytterligare strykningar så att det nu
bara är 2 kvar, och man har icke upptagit
någon läkartjänst för röntgenterapi.

Jag är medveten om att ärendet kanske
på grund av omläggningen kom
Kungl. Maj:t så sent till handa, att
Kungl. Maj:t inte hunnit ta frågan under
sakprövning, men i så fall hade det
varit angeläget att utskottet vidtagit en
ändring. Utskottet kan ju inte komma
frän behovet, och det understryker i sitt
utlåtande, att man fortast möjligt bör
söka lägga denna fråga till rätta, men
sedan säger det bland annat: »Enligt

Nr 22.

Fredagen den 25 maj 1951.

Avtal rörande Akademiska sjukhuset i Uppsala.

utskottets mening bör i första hand direktionen
överväga lämpliga åtgärder.
Därest direktionens befogenheter icke
skulle förslå, bör — med hänsyn till
att fråga synes vara om en sjukvårdsangelägenhet
— hänvändelse göras till
landstinget, som ju i första hand är ansvarigt
för sjukvårdens bedrivande.

Jag vill erinra om att Kungl. Maj:t i
sin proposition nr 123 uttryckligen har
fastslagit, att det är omöjligt att dela
upp läkarnas tjänstgöring på direkt
sjukvård och undervisning, och man
säger: »För att avlägsna rådande svårigheter
vid inrättande av nya läkartjänster
och för att få en fast utgångspunkt
för avtalets vidare utformning
har enighet nåtts därom, att läkarkostnaderna
skola falla utanför ramen av
de driftkostnader, som läggas till grund
för beräkning av landstingets årliga ersättning
till universitetet. Nämnda läkarkostnader
skola sålunda helt falla på
statsverket.» I och med detta uttalande,
som statsutskottet ju har godtagit, har
man överlåtit bestämmanderätten till
Kungl. Maj:t och riksdagen. Det är
omöjligt för direktionen eller landstinget
att frångå denna uppgörelse. Rent
principiellt förefaller det mycket egendomligt
om statsutskottet skulle mena,
att riksdagen, sedan stat och landsting
slutit ett avtal som, om det varit i tilllämpning
under de senaste åren, skulle
ha inneburit att staten hade tjänat mellan
225 000 och 325 000 kronor om året,
ryggar att fullfölja de åligganden som
staten har iklätt sig. Det vore olyckligt
om sjukvården i fortsättningen skulle
handhas på detta sätt, och jag har det
intrycket, att varken Kungl. Maj:t eller
riksdagen bör gå den vägen. Jag anser
att man bör följa min motion nr 499 och
inrätta denna läkartjänst, som skulle
dra en kostnad av 15 192 kronor per år.
Jag tror det vore en rimlig utgift från
statens sida dels ur vetenskaplig synpunkt
och dels med hänsyn till de människor
som äro beroende av denna sjukvård.
Därmed skulle man även kunna

lösa den viktiga frågan om röntgenterapiens
ställning.

Jag ber att på föreliggande punkt få
yrka bifall till min motion nr 499.

Fröken HÖJER: Herr talman! Jag kan
i allt väsentligt instämma i vad herr
Lundberg sade om den olyckliga situation
som akademiska sjukhuset i Uppsala
kommit i genom att denna professur
har begränsats till att endast omfatta
diagnostik. Man har alltså lämnat
röntgenterapien åt sitt öde.

Det är ju så, att läkarna äro otroligt
specialiserade nu för tiden, och denne
professor är enbart specialiserad på
diagnostik, såsom herr Lundberg nyss
sade. Vem skall då svara för terapien?
Jo, det gör en av underläkarna på avdelningen
så länge han stannar. Han
liar alltså en del kunskaper i terapi.

Nu veta vi ju alla vilka skador som
uppstodo på den tid då terapiavdelningarna
inte sköttes av sakkunnigt folk.
I realiteten är det så att den utnämnde
professorn är ansvarig för vad som händer
på denna stora terapiavdelning,
fastän han inte själv har tillräckliga
kunskaper att förstå vad som i verklig-’
heten händer där. Det är möjligt att han
kommer att bli försiktig och inte vågar
använda de kraftiga apparater man
liar, och då kan han inte heller ge de
vårdsökande den hjälp de behöva. Det
är möjligt att han kommer att göra det
för att inte råka illa ut om det uppstår
skador, som det ju kan göra för den
som inte riktigt vet hur man skall behandla
dessa apparater.

Vad kan nu detta bero på? Av utskottets
utlåtande att döma synes det bero
på att akademiska sjukhuset är ett
halvt statligt, halvt landstingssjukhus,
och den ena parten söker skjuta över
på den andra de utgifter som behövas.
Nu har herr Lundberg sagt, att det finns
ett avtal, enligt vilket alla läkare skola
avlönas av statsmedel. Jag känner inte
till det, men är det så, borde utskottets

Nr 22.

Fredagen den 25 maj 1951.

Avtal

utlåtande uppenbarligen ha resulterat
i ett bifall till herr Lundbergs motion.

I varje fall tycker jag att denna sak bör
skötas av staten, alldenstund professorn
tidigare skötte om båda dessa
grenar.

Det säges att det inte förekommer någon
undervisning, men det förstår jag
inte, ty varje medicinare bör kunna terapi,
och såvitt jag kan minnas fara de
inte i gemen till radiumhemmet för att
skaffa sig sin utbildning, utan de få sin
undervisning på denna terapiavdelning,
och de böra få den av en verkligt sakkunnig.

Herr talman! Med dessa ord yrkar jag
bifall till herr Lundbergs motion.

Herr BIRKE: Herr talman! I anledning
av herr Lundbergs och fröken
Höjers yttranden vill jag medge, att det
inte är någon lycklig utveckling som
har skett på detta område, när man delade
upp den tidigare professuren i medicinsk
radiologi i två olika delar och
man inte har tillsatt någon företrädare
i självständig ställning i röntgenterapi.
Det måste vara till nackdel. Utskottet
har emellertid ansett, att man inte nu
kan ändra på detta, utan har i utlåtandet
sagt, att det är ett förhållande som snarast
bör läggas till rätta. Vi hoppas att
Kungl. Maj :t nästa år skall komma med
ett förslag i ärendet. Under tiden har
utskottet hänvisat till att detta är en
sjukvårdsangelägenhet av första rang
och att man därför borde genom direktionens
försorg kunna lösa frågan till
nästa år.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr BERGSTRAND: Herr talman!
Även jag skall be att få ansluta mig till
det yrkande som herr Lundberg framställt
om bifall till sin motion.

Det måste betraktas som något ytterligt
egendomligt att vid den omorganisation
av undervisningen och behandlingen
i röntgen, som har skett vid Aka -

rörande Akademiska sjukhuset i Uppsala.

demiska sjukhuset, det har kommit att
bli på det sättet att röntgenterapi blivit
alldeles utan företrädare i chefsställning.
Det är visserligen sant, som utskottet
säger, att röntgenterapi icke ingår
i universitetets undervisningsplan.
Det är sant, om man anser att universitetet
inte skall utbilda röntgenterapeuter,
men det är inte sant om med det
skulle menas att inte medicine kandidaterna
skulle vara i högsta grad i behov
av en preliminär undervisning i
röntgenterapi. Vi veta allesammans att
cancerfallen efter de operationer, som
de gå igenom, skola behandlas. En väsentlig
del av dem skola behandlas röntgenologiskt.
Det är orimligt att tänka
sig, att det inte skulle finnas någon,
som därvidlag kan ge undervisning åt
medicine kandidaterna om denna behandling.

Å andra sidan kan det invändas, att
när det ändå finns en jmofessor i röntgendiagnostik,
skulle han kunna meddela
åtminstone den nödtorftiga undervisningen
i ämnet. Men det är i dessa
dagar så att röntgendiagnostiken som
sådan tar så stor del av hans tid i anspråk,
att man icke rimligen kan begära
att en diagnostiker skall å ena sidan
kunna behärska röntgenterapien och å
andra sidan också meddela behövlig
undervisning däri.

Såsom ärendet ligger till är det väl
inte möjligt att för dagen få någon ändring
till stånd, men jag skulle i alla fall
på denna punkt vilja yrka bifall till den
av herr Lundberg i ärendet avgivna
motionen.

Herr HUSS: Herr talman! Jag vill i
likhet med den föregående talaren framhålla
det behjärtansvärda i den motion,
som här föreligger.

Vi ha i näst föregående punkt bifallit
förslaget om att det skall träffas ett
sådant avtal, att statsverket skall ansvara,
som det heter överst på s. 29, för
läkarlönerna, läkarnas antal och löne -

Nr 22.

Fredagen den 25 maj 1951.
sjukhuset i Uppsala.

Avtal rörande Akademiska

förmåner. Det är under sådana förhållanden
rätt egendomligt att statsutskottet
längst ned på s. 31 säger, att enligt
utskottets mening bör i första hand direktionen
överväga lämpliga åtgärder.

För närvarande torde det förhålla sig
så, enligt vad som meddelats mig, att
en hel del av de patienter på Uppsala
akademiska sjukhus, som äro i behov
av röntgenbehandling, måste skickas
till Stockholm för efterbehandling.

Med hänvisning till det anförda ber
jag att få yrka bifall till motionen.

Herr LUNDBERG: Herr talman! Beträffande
uttalandet att direktionen skall
lösa frågan vill jag säga, att direktionen
har icke makt och möjlighet att säga,
att Kungl. Maj :t och riksdagen skola
anslå medel till det och det. Enligt det
nya avtalet är det ju så att Kungl. Maj:t
och riksdagen skola sköta om läkartjänsterna.

Jag vill också nämna, att i fråga om
läkartjänsterna säger professorn i radiodiagnostik,
att för närvarande är situationen
den, att den i röntgenavdelningen
inrymda terapeutiska avdelningen
förestås av professorn i röntgendiagnostik,
vilken, säger han själv, saknar kompetens
för uppgiften. När en professor
säger detta är det väl ändå angeläget
att vi ha förståelse för att han känner
ansvar både gent emot dem som skola
ha vård och mot den vetenskapliga utbildningen.

Undervisningen i radioterapi meddelas
i Stockholm av professorn i detta
ämne vid karolinska institutet och i
Lund av en docent i radioterapi. Men
det är också angeläget att ett universitet
som Uppsala, som skall vidareutbilda
medicine kandidater, i fortsättningen
får möjlighet att fullgöra sin uppgift
på ett riktigt sätt. Jag tror det finns
anlednipg för riksdagen att allvarligt
se på denna fråga, och jag hoppas också
att andra kammaren bifaller motion
nr 499.

Häruti instämde herr Jacobsson i
Igelsbo.

Herr PETTERSON i Degerfors: Herr
talman! Jag kan i allt väsentligt instämma
i vad herr Birke sagt, när han försvarade
utskottet.

Vi ha inom utskottet inte tagit upp
någon diskussion om behovet, men vi
utgå ifrån att om man skall inrätta nya
och så pass viktiga tjänster som det här
är fråga om, bör det prövas av andra
instanser.

Herr Lundberg säger, att Kungl. Maj.t
och riksdagen skola bestämma om detta.
Den saken är klar. Men Kungl. Maj:t har
ännu inte tagit ställning till denna fråga.
Behövs tjänsten, vilket vi inte förneka,
bör det vara myndigheternas sak att
göra en framställning till Kungl. Maj:t
om utredning och tillsättande av denna
befattning.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr LUNDBERG: Herr talman! Jag
skall bara påpeka att redan 1948 gjorde
medicinska fakulteten en hemställan i
denna fråga, och i skrivelse den 12 november
1948 har universitetskanslern
uttryckligen sagt ifrån, att när man delat
upp professuren i medicinsk radiologi
i diagnostik och terapi är det angeläget
att man inrättar denna tjänst.

Jag måste ju säga att det är underligt
att utskottet, som ändå haft tillgång till
både propositionen och motionen, i denna
fråga inte har haft möjlighet att taga
ställning till det hela.

Jag är medveten om att statsrådet måhända
inte har haft möjlighet till sakprövning.
Hade han verkställt en sakprövning,
skulle han sannolikt till årets
riksdag ha avgivit förslag om att inrätta
denna läkartjänst.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på

Fredagen den 25 maj 1951.

Nr 22.

Avtal rörande Akademiska sjukhuset i Uppsala.

bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring, som föranleddes av
bifall till motionen II: 499; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Lundberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 7)
i utskottets utlåtande nr 151, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till motionen 11:499 av herr Lundberg.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Lundberg begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 119 ja och 41
nej, varjämte 16 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Punkterna S och 9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 288, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
Torquay-protokollet till allmänna tulloch
handelsavtalet (GATT), m. m.;

nr 289, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar
i gällande tulltaxa; och

nr 290, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1951/52, m. m.

§ 11.

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren, att bankoutskottets
utlåtande nr 20, sammansatta statsoch
första lagutskottets utlåtande nr 2,
statsutskottets utlåtanden nr 167—172
samt 175 och 176, bankoutskottets utlåtanden
nr 18, 19 och 32, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 27, 28, 30, 32—34
och 37, tredje lagutskottets utlåtande nr
14 samt andra lagutskottets utlåtande
nr 30 skulle i nu nämnd ordning uppföras
främst bland två gånger bordlagda
ärenden å morgondagens föredragningslista.

§ 12.

Till bordläggning anmäldes andra lagutskottets
utlåtande och memorial:

nr 31, i anledning av väckta motioner
angående viss översyn av lagen om förenings-
och förhandlingsrätt; och
nr 33, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till livsmedelsstadga
in. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, dels ock i
ämnet väckta motioner.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.38 em.

In fidem
Gunnar B ritt h.