1951 ANDRA KAMMAREN Nr 21 (Riksdagens protokoll 1951:21)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1951 ANDRA KAMMAREN Nr 21

23—24 maj.

Debatter in. m.

Onsdagen den 23 maj fm.

Sid.

Svar på fråga av herr Hagberg i Malmö ang. vidtagna åtgärder för begränsning
och samordning av utredningsväsendet.............. 3

Utgifter under riksstatens fjärde huvudtitel:

Koncentrering av utbildningsverksamheten inom vissa av arméns

truppslag............................................ 5

Motionsvis framställda yrkanden ang. vissa utredningar rörande
försvaret ............................................ 24

Onsdagen den 23 maj em.

Utgifter under riksstatens fjärde huvudtitel (Forts.):

Motionsvis framställda yrkanden ang. vissa utredningar rörande

försvaret (Forts.)...................................... 70

Anslag till vissa repetitionsövningar m. m................... 100

Musikorganisationen inom försvaret ........................ 102

Civila lärare vid stamskolor m. m........................... 105

Avlöningar till personal i arméns reserver.................... 105

Anskaffning av tygmateriel m. m........................... 107

Frivilliga skytteväsendets befrämjande...................... 108

Fartygsbyggnader ...................................... 109

Anskaffning av marinartillerimateriel m. m................... 110

Underhåll av fartyg m. m. ................................ 111

Anskaffning av flygmateriel m. m........................ 112

Försvarets forskningsanstalt: Avlöningar .................... 114

D:o: Viss forskningsverksamhet............................ 116

Anslag till alkoholistanstalter m. m.:

Ändrade grunder för driftbidrag............................ 117

Bidrag till erkända och enskilda anstalters drift m. m........... 120

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen m. m....................... 121

Anslag till arbetsmarknadens reglering m. m................... 144

1—Andra kammarens protokoll 1951. Nr 21.

Nr 21.

Innehåll.

Torsdagen den 24 maj.

Sid.

Svar på interpellationer av:

Herr Senander ang. vissa arbetsförhållanden inom tullverket .... 149
Herr Svensson i Vä ang. ordnande av hamnfrågan för Visingsö .. 157

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 23 maj fm.

Bevillningsutskottets betänkande nr 47, ang. ändring i uppbördsför ordningen

m. m....................................... 5

— nr 54, ang. ett opartiskt förfarande i varuskattemål m. m..... 5

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 26, ang. valkretsbeteckning å

valsedel.............................................. 5

Statsutskottets utlåtande nr 4, ang. utgifter under fjärde huvudtiteln

(försvarsdepartementet).................................. 5

Onsdagen den 23 maj em.

Statsutskottets utlåtande nr 4, ang. utgifter under fjärde huvudtiteln,

(forts.) ..............................................’ 70

— nr 147, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (försvarsdepartementet)
............................. U7

— nr 148, ang. ombyggnad av kaserner vid Södra skånska infanteriregementet
m. m......................................__ H7

— nr 149, ang. sjukvård m. m. åt utlänningar ................ 117

— nr 150, ang. anslag till alkoholistanstalter m. m............. 117

— nr 152j ang. anslag till arbetsmarknadsstyrelsen m. m......... 121

— nr 153, ang. arbetsmarknadens reglering m. m............... 144

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Svar på fråga ang. vidtagna åtgärder
för begränsning och samordning av utredningsväsendet.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, som anförde: Herr
talman! Ledamoten av denna kammare
herr Hagberg i Malmö har frågat mig
om jag är i tillfälle att lämna kammaren
en redogörelse för hittills vidtagna
åtgärder, avseende den i årets statsverksproposition
förordade begränsningen
och samordningen av det statliga
utredningsväsendet.

I anslutning till de i statsverkspropositionen
förordade riktlinjerna ha redan
under den förflutna tiden av år 1951
inom departementen vidtagits vissa åtgärder
för begränsning av kommittéväsendet
ävensom undersökts möjligheterna
att reducera kommittékostnaderna.
Av den redogörelse jag erhållit för
departementens åtgärder i angivna syfte
framgår att antalet arbetande kommittéer,
som den 1 januari 1951 utgjorde
235, den 25 april 1951 nedgått till 227.
Under samma tid ha 27 kommittéer slutfört
sitt arbete eller förklarats vilande
tills vidare, varjämte 19 nya kommittéer
tillkallats. Därjämte ha ett stort antal
kommittéer under hand uppmanats
att påskynda sitt arbete samt att iakttaga
största möjliga sparsamhet. I besparingssyfte
ha vidare vissa personalreduceringar
vidtagits inom en del kommittéer.
Som resultat av sålunda vidtagna
åtgärder ha enligt uppgift från
statskontoret utgifterna på de kommittéanslag,
statskontoret disponerar, under
mars och april i år i jämförelse med
samma månader år 1950 nedgått med
drygt 5 procent, oaktat att det rörliga

tillägget under angivna månader för
kommittésekreterare m. fl. inom kommittéer
verksamma befattningshavare
ökat från 12 till 33 resp. 32 procent och
att utbetalandet av nämnda förhöjning
retroaktivt till viss del skett under mars
och april 1951. — I detta sammanhang
bör även nämnas att i kungörelsen den
16 februari 1951 (nr 80) meddelats anvisningar
för kommittéerna syftande
till bl. a. en begränsning av kommittébetänkandenas
innehåll och av tryckningskostnaderna.

I anslutning till vissa uttalanden i
årets statsverksproposition rörande
samordningen av det statliga utredningsväsendet
ha kommittéerna genom
nämnda kungörelse även ålagts att, innan
det egentliga utredningsarbetet påbörjats,
till vederbörande departementschef
avlämna en plan i 2 exemplar för
utredningsarbetet. Det ena exemplaret
av planen är avsett att överlämnas till
statsrådsberedningen för att jämte direktiven
för kommittén ge de konsultativa
statsråden en bättre överblick över
kommittéväsendet i samordnande syfte.
Slutligen må nämnas att inom departementen
f. n. göres en översyn även av
kommittéernas arbetsformer, syftande
till att begränsa kostnaderna för skrivarbetet
genom att sammanföra detta arbete
för de olika kommittéerna i närmare
anslutning till motsvarande arbetsuppgifter
inom departementen.
Detta system har sedan någon tid redan
prövats inom finans- och vissa andra
departement med positivt resultat. I
nämnda översyn ingår även vidtagande
av åtgärder för att förenkla handhavandet
av kommittéernas expensmedel
m. in. och därigenom frigöra kommittésekreterare
m. fl. från vissa arbetsuppgifter
utanför det egentliga kommittéarbetet.

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Svar på fråga ang. vidtagna åtgärder för

ningsväsendet.

Härpå yttrade

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag ber att få tacka finansministern
för svaret på min fråga. Redogörelsen
för vad som hittills åtgjorts på
detta område, som kammarens ledamöter
nu ha hört, är enligt min mening
intressant och upplysande. Naturligtvis
skulle jag, som jag nu ser på dessa ting,
ha önskat att än mera långtgående resultat
hade kunnat redovisas, men å
andra sidan vill jag gärna medge, att
man uppenbarligen — den slutsatsen
måste man ju dra — inom kanslihuset
nu är inne på rätt väg, och jag tillåter
mig önska lycka till i fortsättningen.

Säkert finns det åtskilligt mer att göra
för att rationalisera och samordna kommittéväsendet.
Det kan kanske inte vara
ur vägen att i detta sammanhang erinra
om den Wärnska besparingsutredningens
påpekande om kommittékostnadernas
ansvällning. Herr Wärn lämnade
några uppgifter som kanhända kunna
intressera kammarens ledamöter. Han
påpekade, att kommittéanslaget för budgetåret
1929/30 uppgick till 1 055 000
kronor, för 1939/40 till 1 860 000 kronor
och för nu löpande budgetår till
4 700 000 kronor. Det torde enligt den
Wärnska utredningen vara möjligt att
successivt nedbringa antalet arbetande
kommittéer från 241, som antalet var i
oktober 1950, till ett medeltal av 150 för
budgetåret 1951/52. Härigenom skulle
medelsbehovet sjunka med minst 1
miljon.

Även om det måhända inte är möjligt
att avveckla kommittéer i den takt som
utredningen förutsatte — det förhåller
sig kapske på det sättet — kunna vi,
förmodar jag, vara överens om att utrymme
finns för ganska vidsträckta ingripanden.
Finansministern framhåller
det kända faktum, att kommittéerna ta
i anspråk högt kvalificerad arbetskraft
från departementen. Jag har tidigare

begränsning och samordning av utred någon

gång bär varit inne på samma
ämne, och jag vill därför gärna understryka
denna av finansministern framförda
synpunkt. Genom det enligt min
mening alltför vidlyftiga kommittéväsendet
berövas statsförvaltningen — det
ligger i sakens natur —- värdefull, högt
kvalificerad arbetskraft. Dessa personer
skulle säkerligen göra det allmänna betydligt
större nytta om de finge arbeta
vidare i sina ordinarie tjänster i stället
för att tagas i anspråk för en rad kommittéer.

Jag skulle också vilja påpeka angelägenheten
av att kommittéerna till numerären
göras mindre än de nu äro. Jag
är ganska säker om att detta skulle
verka välgörande på arbetsresultatet.
De statistiska och historiska utredningarna
kunna alldeles säkert med fördel
begränsas. Jag är övertygad om att alla
de av kammarens ledamöter, som syssla
med kommittéarbete, skulle vara villiga
att ge mig rätt därvidlag. Det är ju inte
alldeles ofrånkomligt att det historiska
avsnittet, som enligt vedertagen sed inleder
varje kommittébetänkande, tar sin
början bildligt talat någonstans i den
tidigare bronsåldern. Man behöver ju
inte gå alldeles så långt tillbaka i tiden
för att få perspektiv på den aktuella
frågan.

Många kommittéer tillkallas som bekant
efter hemställan från riksdagen.
Jag tror att det vore välbetänkt om riksdagen
tills vidare ålade sig någon återhållsamhet
i denna sin strävan och sålunda
inte påkallade utredning utan att
samtidigt pröva, huruvida utredningen
i nuvarande läge kan anses ekonomiskt
motiverad. Av särskild betydelse är härvid,
såvitt jag förstår, att stor restriktivitet
iakttages vid tillkallande av kommittéer,
vilkas förslag kunna antagas
komma att avse kostnadskrävande utvidgning
av den statliga verksamheten.
Här komma vi ju in på någonting som
jag en gång har tillåtit mig kalla för de
svenska statsaffärernas kräftsår, nämli -

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Koncentrering av utbildningsverksamheten inom vissa av arméns truppslag.

gen dessa automatiska utgiftsstegringar,
som vi ha så svårt att få under kontroll.

Till slut, herr talman, skulle jag vilja
i all vördsamhet ifrågasätta, huruvida
inte våra kommittéer bättre än som måhända
ibland sker borde? överväga de
namn, som de åsätta sig själva i döpelseakten.
Jag vet inte, om kammarens ledamöter
ha observerat, att vi faktiskt
enligt årets riksdagsberättelse under finansdepartementet
ha en sakkunnigutredning,
vilken officiellt kallar sig »1950
års långtidsutredning». Jag tycker, herr
talman, att det namnet låter en aning
olycksbådande.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter bankoutskottets
memorial och utlåtanden
nr 21—25.

§ 3.

Föredrogos vart för sig:

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen
den 31 december 1945 (nr 896), m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 54, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande regler om ett
opartiskt förfarande för avgörande av
tvister i varuskattemål m. m.; samt

konstitutionsutskottets utlåtande nr
26, i anledning av väckta motioner om
beredande av möjlighet att anbringa
valkretsbeteckning å valsedel vid vissa
allmänna val.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkanden och utlåtande
hemställt.

§ 4.

Utgifter under riksstatens fjärde
huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande åt
4, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
samt i propositionerna
nr 108 och 110 gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1951/52 under fjärde huvudtiteln,
avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Beträffande föredragningen av detta
utlåtande begärdes ordet av

Herr förste vice talmannen SKOGLUND,
som anförde: Herr talman! Jag
tillåter mig hemställa, att statsutskottets
utlåtande nr 4 måtte föredragas punktvis,
med beaktande av att punkten 3
behandlas först samt att vid behandlingen
av punkt 1 angående motionsvis
framställda yrkanden rörande vissa utredningar
överläggning må äga rum beträffande
utlåtandet i dess helhet.

Denna hemställan bifölls.

I enlighet med den beslutade föredragningsordningen
föredrogs först

Punkten 3.

Koncentrering av utbildningsverksamheten
inom vissa av arméns truppslag.

I propositionen nr 110 hade Kungl.
Maj:t (punkt 1 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden
för den 16 mars 1951) föreslagit riksdagen
att fatta vissa närmare angivna
beslut innebärande koncentrering av
utbildningsverksamheten inom vissa av
arméns truppslag m. m. Förslaget innebar
bl. a., att Skånska kavalleriregementet
skulle indragas fr. o. m. budgetåret
1952/53 samt att Öresunds marindistrikt
skulle indragas den 1 juli 1951.

1 detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Koncentrering av utbildningsverksamheten inom vissa av arméns truppslag.

den ena inom första kammaren av herr
Ivar Persson in. fl. (I: 385) och den andra
inom andra kammaren av herr Bergström
m. fl. (II: 503), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
i propositionen nr 110 framförda förslag
om Skånska kavalleriregementets
indragning samt i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
vidtaga förnyad utredning, huruvida
inte regementet borde bibehållas i sitt
nuvarande skick eller omorganiseras
till ett förband, som lämpade sig för
uppgifter av den beskaffenhet som försvarsministern
angivit i propositionen
1948:206, och därefter för riksdagen
framlägga de förslag vartill utredningen
kunde föranleda,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Hjalmar Nilsson och Alfred
Nilsson (I: 391) samt den andra inom
andra kammaren av herr Christenson i
Malmö m. fl. (II: 528), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
en av chefen för marinen närmare utformad
organisation med i huvudsak de
arbetsuppgifter, som i motionerna skisserats,
skulle finnas i Skåne samt att bevilja
ett anslag för avlöning av ett kontorsbiträde
i lönegrad Ca 8, tillhörande
Sydkustens marindistrikt men avsett för
tjänstgöring i den föreslagna organisationen
i Skåne.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
såvitt nu vore i fråga, ävensom
med avslag å motionerna 1:385 och
II: 503 samt I: 391 och II: 528, besluta,

a) att Norrbottens artillerikår skulle
utgå ur fredsorganisationen från och
med budgetåret 1951/52 och den vid
kåren bedrivna utbildningen överflyttas
till Bodens artilleriregemente,

b) att Skånska kavalleriregementet
skulle indragas från och med budgetåret
1952/53 och ersättas med en mobiliseringscentral,
i samband varmed regementets
cykelkontingent skulle för -

läggas till Södra skånska infanteriregementet
och dess ryttarkontingent till
Livregementets husarer,

c) att Livregementets husarers cykelkontingent
skulle i samband med indragningen
av Skånska kavalleriregementet
förläggas till Älvsborgs regemente,

d) att Göta trängregementes kompani
i Nora skulle från och med budgetåret
1952/53 utgå ur fredsorganisationen, i
samband varmed förbandets permanent
organiserade sjukvårdskompani skulle
underställas chefen för Norrlands trängregemente
och förläggas till Västernorrlands
regemente,

e) att Göta artilleriregemente skulle
motoriseras,

f) att arméns radarskola skulle organiseras
i anslutning till Göta artilleriregemente
samt

g) att Öresunds marindistrikt skulle
indragas den 1 juli 1951.

Vid punkten hade fogats reservationer: a)

av herrar Ohlon, Alfred Nilsson,
Ivar Persson, Malmborg i Skövde, Bergström,
Svensson i Grönvik och Kollberg,
vilka ansett, att utskottet under b) bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag, såvitt nu
vore i fråga, samt med bifall till motionerna
I: 385 och II: 503 ävensom med
avslag å motionerna 1:391 och 11:528,
besluta att avslå Kungl. Maj:ts förslag
om indragning av Skånska kavalleriregementet
samt i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
vidtaga förnyad utredning om huruvida
regementet borde bibehållas i sitt nuvarande
skick eller omorganiseras till ett
förband, som mera lämpade sig för uppgifter
i kuppberedskapssyfte, och därefter
för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda;

b) av herrar Mannerskantz och Lundgren
;

c) av herrar Alfred Nilsson och Ivar
Persson, utan angivet yrkande.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Koncentrering av utbildningsverksamheten inom vissa av arméns truppslag.

Efter föredragning av punkten anförde: Herr

BERGSTRÖM: Herr talman! I
denna punkt föreslår statsutskottet, med
tillstyrkande av Kungl. Maj :ts förslag,
bland annat att Skånska kavalleriregementet,
som är förlagt till Hälsingborg,
skall indragas från och med den 1 juli
1952. Jag jämte en del andra av denna
kammares ledamöter har i en motion
yrkat avslag på Kungl. Maj:ts förslag i
denna del, och jag önskar nu så kortfattat
som möjligt inför kammaren framföra
de synpunkter, som ha varit vägledande
för mig i fråga om Skånska kavalleriregementets
vara eller inte vara.
Ja, egentligen är det ju inte fråga om
Skånska kavalleriregementets bevarande
i dess nuvarande skick. Motionen tar
sikte på som huvudpunkt att man borde
utreda, huruvida inte kavalleriregementet
skulle kunna omorganiseras och göras
lämpligt för ett kuppförsvar nere på
nordvästra Skånekusten, där sundet har
sin smalaste del — det är 3,5 kilometer
mellan Helsingör och Hälsingborg —
och där enligt vanligt lekmannaförstånd
riskerna för kuppförsök äro synnerligen
stora.

I detta stycke ha vi motionärer intagit
precis samma ståndpunkt som försvarsministern
intog när för ett par tre
år sedan ett förslag var uppe om att
Skånska kavalleriregementet skulle indragas.
Försvarsministern, som då var
densamme som nu, ansåg att det borde
övervägas, om man icke borde skapa
en organisation som medgåve att de
värnpliktiga, vilket truppslag de än tillhörde,
kunde ingå i ett förband vilket
utrustades nära de värnpliktigas bostadsort.
Detta förband borde få en sådan
sammansättning, att det i händelse
av överraskande anfall, i första hand
luftlandsättning, omedelbart och självständigt
kunde upptaga strid från organisationsplatsen.
Genom sådana åtgärder
skulle erhållas viss kuppberedskap
vid betydelsefulla knutpunkter. Denna

kuppberedskap skulle begränsa luftlandsatta
förbands rörelse- och handlingsfrihet.
Just den smalaste delen av Öresund
hade ett påfallande behov av dylik
kuppberedskap, vilket gjorde det
önskvärt att ett truppförband vore förlagt
till nordvästra Skåne.

Det var försvarsministerns ståndpunkt
i den proposition, nr 206, som han föreläde
1948 års riksdag i försvarsfrågan.
Det är tydligt att han har ändrat uppfattning
sedan dess. Jag vill inte bestrida
att han kan ha sina skäl härför,
men jag tillåter mig bestrida att framför
allt det besparingsskäl som har anförts
skulle ha någon tyngd i detta sammanhang.
Man beräknar att man med
Skånska kavalleriregementets indragning
skulle kunna spara 1 miljon kronor
årligen. Det är naturligtvis pengar
det också, även om det inte utgör mer
än 0,07 å 0,os procent av hela vår försvarsbudget.
Till detta kommer emellertid
att den militära sakkunskapen
söder ut gör gällande, att det man möjligen
skulle kunna spara in omedelbart
är omkring 400 000 kronor. Man har ju
sin fast anställda personal; den är på
stat, och den kan man inte koppla av.
Personalen måste hänföras till andra
truppförband, och lönerna måste utgå
till dess personalen uppnår pensionsåldern.
Jag är naturligtvis inte tillräckligt
mycket fackman för att kunna gå
i god för den uppgiften, men från militärt
håll göres detta gällande, och det
hävdas också att man får beräkna en
tidrymd av 13 år innan denna besparing
på 1 miljon kronor kan göras.

Det må nu vara hur det vill med denna
sak. Jag tycker för min del att det
är beklagligt att för en besparing på
låt oss säga 1 miljon kronor årligen
skrota ned ett helt regemente i denna
orostid med de spända förhållanden
som råda överallt i världen. När man
läser departementschefens motivering
för förslaget i detta stycke, kan man
inte komma ifrån alt han själv känner
sig mycket tveksam. Han säger näm -

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Koncentrering av utbildningsverksamheten inom vissa av arméns truppslag.

ligen bland annat, att han med hänsyn
till den besparing som har ställts i utsikt
inte har velat motsätta sig förslaget
om Skånska artilleriregementets indragning.
Det verkar inte precis som om
han själv skulle vara så övertygad om
det kloka och förnuftiga i den åtgärd
som här har ifrågasatts av den militära
ledningen.

Man kan naturligtvis med en viss rätt
misstänka, att vad jag här har att säga
påverkas av den omständigheten, att
jag är bosatt i Hälsingborg. Det har ju
alltid varit vanligt att man har reagerat
här i kammaren från olika orter när
dessa ha berörts av förslag om regementsindragningar
eller andra militära förändringar
som kunna ha vidrört ortsintressen.
Det är fullt förståeligt, ty många
gånger har det gällt mindre städer, för
vilka ett regementes närvaro ändå betyder
någonting. Men vad tro nu damerna
och herrarna att kavalleriregementet
betyder för Hälsingborgs stads ekonomi
och för skattedragarna? Ingenting.
Det är fråga om en stad med 72 000
å 73 000 människor och med ett par
miljoner skattekronor. Ur skattesynpunkt
och ur affärsmännens synpunkt
är det fullkomligt likgiltigt, det försäkrar
jag, hur det blir med Skånska
kavalleriregementet. Det förhåller sig
rent av så, att om vi vilja betrakta denna
regementsfråga ur kommunalfinansiell
synpunkt, borde vi nästan vara
tacksamma för att bli av med regementet.
Varför? Jo, därför att det under
hela sin mångåriga tillvaro har tagit
upp ett oerhört stort övningsfält. Det
är ett område som har legat i vägen
för all bebyggelse, och det har fört med
sig att bebyggelsen fått klättra runt det
där fältet. Man har fått bygga ovanligt
långa kulvertar, gas-, el.- och vattenledningar,
gator och vägar. Strängt taget
har det alltså blivit en rätt dyrbar
historia. Om regementet skulle tas bort
få vi tillbaka detta stora område. Det
förhåller sig nämligen så, att i det kontrakt
som staten har med Hälsingborgs

stad är det stadgat, att när staten inte
längre anser sig behöva fältet för militära
behov, skall det återställas til!
Hälsingborgs stad. Det kan alltså inte
försäljas till enskilda om nu staden anmäler
sig som spekulant och vill inköpa
det för den händelse regementet
nedlägges. Den saken är odiskutabel.

Men vad är det som gör att vi vilja
ha regementet kvar? Vi gingo ju igenom
en otäck tid omedelbart efter den 9
april 1940, när tyskarna besatte Danmark
på en enda natt och ryckte hotande
fram ända till den själlandska kusten.
Det var inga trevliga tider, och jag
vill säga kammarens ledamöter att om
tyskarna hade velat fortsätta över sundet
de 372 kilometerna till Hälsingborg,
skulle det varit en mycket lätt sak för
dem att inta Hälsingborg och sannolikt
också hela Skåne. Att de inte gjorde det
berodde på alldeles särskilda omständigheter,
som jag inte har någon anledning
att gå in på i detta sammanhang.
Men dessa omständigheter kände vi i
Hälsingborg inte till. Vi gingo länge i
ängslan och oro för att få en plötslig
påhälsning av tyskarna. Särskilt den
första tiden efter ockupationen av Danmark
var synnerligen otäck med alla
de rykten som surrade.

Nu har man sagt, att vi hade ju då
ett regemente där nere. Vi hade ett kavalleriregemente
vid den tidpunkten.
Trots att det naturligtvis var skröpligt
utrustat för att möta ett tyskt kuppförsök
emot den svenska kusten utgjorde
det ändå en liten tröst för människorna
•— med rätt eller orätt. Det hade vad
man skulle kunna kalla en viss folkpsykologisk
betydelse, som man inte
skall negligera i detta sammanhang och
som staten gärna kan taga en smula
hänsyn till, när det inte är fråga om
mera betydande summor i besparingsväg
än vad det i dag gäller.

För övrigt skall jag säga damerna och
herrarna, att vi i Hälsingborg ha en
mycket tråkig erfarenhet av den s. k.
militära sakkunskapen. Den har visat

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Koncentrering av utbildningsverksamheten inom vissa av arméns truppslag.

sig mycket vimsig. Vi hade, som jag
nyss nämnde, ett kavalleriregemente.
1943 transporterade man dit Skånska
pansarregementet och flyttade kavalleriregementet
till Skövde. När det gått
ett par år och man hunnit bygga mycket
dyrbara garage för pansarregementets
stridsvagnar, kom man underfund med
att där kunde regementet inte vara. Det
var ju farligt att vara där, det kunde
ju komma någon fiende; det var bäst
att flytta därifrån! Det gjorde man. Man
flyttade till Hässleholm, en sak som
sannolikt blev en ganska dyrbar historia.
Sedan förlädes K 2 till Hälsingborg
igen. Jag skulle ha förstått detta en
smula om det skett före kriget, men allt
detta skedde efter andra världskrigets
utbrott, efter det Danmark besatts av
tyskarna och dessa kommit i omedelbar
närhet av den svenska kusten. Man
blir så mycket mera misstrogen, om man
i detta sammanhang tänker på ringdansen
kring Revingehed och Ystad, där
vederbörande heller intet vetat riktigt
vad de skulle göra. Det har skapats en
misstro, som har gått på djupet hos befolkningen
där nere. Vi vilja därför inte
utan vidare acceptera resonemanget om
att vi kunna känna oss trygga, även
om man tar bort varje slag av truppförband,
då vi borde kunna lita på den
försvarsberedskap som träder in, om
det skulle bli allvar av. Jag tvivlar inte
på att man i fråga om försvarsberedskapen
har gjort de bästa förberedelser,
men frågan är om vi inte måste räkna
med en utveckling i detta hänseende,
som blir så rask att man inte hinner
sätta in försvarsberedskapen i tillräcklig
tid. I en sådan situation skulle det
vara bra att ha ett truppförband där
nere, som vore utrustat för uppgifter
av det slag, som jag här talar om, och
som snabbt kunde i sig upptaga de
värnpliktiga i nordvästra Skåne. Jag
kan inte godkänna det resonemanget,
att man i ett sådant ögonblick helt skulle
kunna lita till försvarsberedskapen.
Det är en lucka där, en lucka som det

kan smyga sig rätt otrevliga saker igenom
och som man därför bör täppa till.

Jag var nyss inne på frågan om förläggningen
till Ystad. Jag vill innan jag
slutar nämna ett par siffror. När det
för ett par år sedan var ifrågasatt att
förflytta 440 man från Revingehed till
Ystad, kalkylerade man med att ombyggnaden
av kasernerna i Ystad och
andra moderniseringsuppgifter där skulle
i olika etapper draga en kostnad av
8,1 miljoner kronor. Om man slår ut
dessa 8,1 miljoner på 440 man, kommer
man upp till en summa av 18 400 kronor
på var och en. Nu skall man transportera
200 värnpliktiga från Hälsingborg
till Ystad, och för detta beräknar
man ett anslag på 200 000 kronor, ett
anslag som sålunda utslaget på var och
en av dessa 200 gör 1 000 kronor. Jag
vet inte om kammarens ledamöter kunna
finna någon rimlig relation mellan
det ena och det andra. Jag kan det inte.
Jag är förvissad om att om K 2 nu läggs
ned och de värnpliktiga transporteras
till Ystad, kommer det att uppenbara
sig ganska dryga efterräkningar.

Jag har tagit tiden för mycket i anspråk
redan med det sagda, och jag
skall nöja mig med detta. Jag tycker —
jag upprepar det — att man i en tid
som den innevarande inte skall skrota
ned ett regemente utan vidare för att
göra en i jämförelse med försvarets huvudtitel
och dess omfattning mycket
obetydlig besparing. Låt regementet vara
kvar något år ännu och sätt under
denna tid i gång den utredning, som vi
föreslå i vår motion! Det får bli en
utredningsfråga, huruvida regementet
skall bibehållas i sitt nuvarande skick
eller om det bör organiseras på samma
sätt som försvarsministern skisserade
i proposition nr 20G till 1948 års
riksdag och för de syften, som han då
antydde att regementet skulle tjäna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation, som är avgiven
vid denna punkt och vari hemställes
om bifall till den motion som är av -

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Koncentrering av utbildningsverksamheten inom vissa av arméns truppslag.

given av mig jämte åtskilliga andra
kammarledamöter.

Herr CHRISTENSON i Malmö: Herr
talman! Enligt statsutskottets utlåtande
skall K 2 indragas från och med budgetåret
1952/53 och Öresunds marindistrikt
upphöra den 1 juli 1951. Om dessa förslag
godkännas av riksdagen, kommer
nordvästra Skåne och framför allt Öresund
att lämnas vind för våg ur kuppberedskapssynpunkt.

Indragningen av hälsingborgsregementet
och Öresunds marindistrikt är
inte enbart en skånsk angelägenhet. I
det nuvarande utrikespolitiska läget är
det ett riksintresse i högsta grad att indragningen
uppskjutes åtminstone tills
vidare.

Beträffande indragningen av K 2 kan
jag, herr talman, helt instämma i herr
Bergströms yrkande.

I fråga om Öresunds marindistrikt
har chefen för försvarsdepartementet
vid 1948 års riksdag föreslagit att marindistriktet
bör bibehållas. Departementschefen
säger bland annat i proposition
till 1948 års riksdag följande:
»Vid behandlingen av den förordade
sammanslagningen av Öresunds marindistrikt
med Sydkustens marindistrikt
har försvarskommittén framhållit, att
handläggning i särskild ordning av
ärenden rörande den marina verksamheten
i Öresund samt av krigsplanläggningen
för området i fråga alltjämt
vore erforderlig. Med hänsyn till områdets
ur sjömilitär synpunkt speciella
natur samt den strategiska betydelse,
som östersjöinloppen i händelse av
konflikt kunna komma att få, delar jag
kommitténs åsikt i detta hänseende. I
nuvarande läge är jag därför icke beredd
att föreslå en förändring i gällande,
under beredskapstiden prövade
organisation. Jag anser sålunda, att Öresunds
marindistrikt tills vidare skall
bibehållas.»

Det skulle vara intressant att höra

försvarsministerns åsikt år 1951 beträffande
östersjöinloppens strategiska
betydelse och vilka militärpolitiska skäl
som kunna åberopas för att man nu vågar
nedbringa beredskapen i detta vattenområde.
Enligt min uppfattning har
alltsedan 1948 det militärpolitiska läget
gradvis försämrats, och efter Koreakrigets
utbrott ha riskerna för internationella
komplikationer avsevärt ökats.
Om man granskar Öresund ur strategiska
synpunkter, kan man ganska lätt
komma fram till slutsatser, som ställa
tanken på att beröva Öresund en marin
organisation i en betänklig dager. Jag
skall tillåta mig att i korthet beröra
några av de synpunkter, som enligt mitt
förmenande böra anläggas.

Ur militär operativ synpunkt är Öresund
av fullständigt särpräglad natur.
Det är känt att Sovjet byggt upp och
ständigt bygger ut en avsevärd östersjöflotta.
Att denna vid ett eventuellt krigstillfälle
skulle operera i Östersjön är
otänkbart med hänsyn till att Sovjet
behärskar huvudparten av Östersjöns
östra och södra stränder. Det är vidare
allmänt bekant att Sovjet bygger ut sin
bevakning på östersjökusten med radarstationer.
Man har gjort befästningar,
varjämte det finns åtskilliga baser för
flyg. Avståndet mellan den exempelvis
av Sovjet behärskade tyska östersjökusten
och södra Öresund är inte större
än att en eventuell invasionsstyrka, som
går fram med 10 å 20 knops fart, kan
förflytta sig denna sträcka under dygnets
mörka del, möjligen med undantag
av årets två ljusaste månader. Flygtiden
för samma sträcka är 15 å 30 minuter.
Med den numera vanliga terminologien
är det inte omöjligt att tänka sig att
ett kuppartat anfall mot svenskt område
insättes mitt under vad man nu
kallar fred. Varför skulle ett sådant anfall
insättas? Jag nämnde nyss upprustningen
på det marina området, som
Sovjet åstadkommit i Östersjön. En
kapplöpning om infartsvägarna från
Östersjön förefaller inte alltför osanno -

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Koncentrering av utbildningsverksamheten inom vissa av arméns truppslag.

lik. Sedan Danmark numera träffat sitt
val genom anslutning till Atlantpakten,
äro Stora och Lilla Bält i realitetén
stängda för östblockets flottstyrkor.
Lika litet lär en övervattensstyrka från
detta håll kunna forcera Öresund genom
Drogden. Den svenska öresundsleden
är däremot i princip öppen för
internationell trafik även under krig.
Västmakterna ha för sin del intet behov
av detta svenska vatten men ha däremot
ett bestämt intresse av att det inte
får otillbörligt utnyttjas av motparten.
Man måste räkna med att inför spelöppningen
för ett eventuellt nytt krig
inte minst de stora ubåtar, som Sovjet
i stort antal har baserade i Östersjön,
söka sig ut för att snabbt förflytta sig
till Kattegatt och Nordsjön. Konsekvenserna
äro lätta att draga, och den följande
situationen behöver inte skisseras
ytterligare.

Det förefaller otänkbart att inför ett
sådant strategiskt läge lämna den skånska
kusten praktiskt taget blottställd på
en effektiv bevakning. Alla militära instanser
ha tagit avstånd från den Nothinska
försvarsutredningens förslag att
införliva Öresunds marindistrikt med
Sydkustens marindistrikt i det nuvarande
läget, överbefälhavaren vill skjuta
indragningen på framtiden. Chefen för
marinen har den 28 augusti 1950 avstyrkt
förslaget. Chefen för Sydkustens
marindistrikt i Karlskrona säger bestämt
ifrån, att under beredskap, mobilisering,
krig och hastigt påkommande
händelser ledningen icke kan skötas
från Karlskrona. Personal erfordras
inom öresundsdistriktet för att handhava
marinens anläggningar m. in.
ävensom förråd, vilka tillsammans representera
mycket betydande värden.

Allt vad jag här anfört pekar klart
och tydligt på behovet av marinorganisation
i öresundsområdet redan under
fred. Varje försvagning av vår beredskap
i ett så utsatt område som öresundsområdet
är oförsvarbar. De skånska
hamnarna och de tre stora skepps -

varven i Malmö, Hälsingborg och Landskrona
äro av ofantlig betydelse för sjöfarten,
och en minskning av beredskapen
kan medföra sabotage av olika
slag. En marin organisation vid Öresund
sådan den skisserats i motionen
nr 528 i denna kammare erfordras vidare
för lösande av de speciella uppgifterna
i öresundsområdet, såsom
samarbete med lots, fyr- och tullmyndigheter,
sjöfartsorganisationer, civilförsvaret
m. m. samt kontakt med danska
marinmyndigheter vid fartygsolyckor
och dylikt. Vidare kan man inte
bortse från den betydelse befintligheten
av en marin organisation i Skåne har
för fisket.

I propositionen räknas med en inbesparing
av 50 000 kronor men i verkligheten
rör det sig om hälften av denna
summa. En rationalisering i besparingssyfte
kan man knappast tala om.
En indragning av Öresunds marindistrikt
kommer att medföra ökat antal
inspektionsresor från Karlskrona och
ett större behov av personal vid Sydkustens
marindistrikt, varigenom en betydande
del av de eftersträvade besparingarna
kommer att förbrukas.

Utskottet har avstyrkt den motion,
som väcktes i denna kammare och som
undertecknats av 13 representanter för
samtliga demokratiska partier, för bibehållandet
av en marin organisation i
Skåne. Det förefaller emellertid, som
om utskottet tvekat i sitt avslagsyrkande,
ty utskottet tillägger: »Härvid förutsätter
utskottet, att Kungl. Maj :t låter
vidtaga de anordningar som äro erforderliga
för att på ett tillfredsställande
sätt trygga beredskapen i öresundsområdet.
Det kan ifrågasättas, om icke en
beställningshavare i regementsofficers
grad lämpligen borde i angivna syfte
placeras till tjänstgöring i Malmö.»

Herr talman! Riksdagen har 1948 slagit
vakt om bibehållande av Öresund?*
marindistrikt. Det finns inga sakliga
skäl för att riksdagen i dagens allvarliga
läge ändrar mening. Då någon va -

i- Nr 21. Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Koncentrering av utbildningsverksamheten inom vissa av arméns truppslag.

sentlig ekonomisk besparing inte heller
kan förväntas och beredskapen i oroväckande
grad kommer att försummas
genom den föreslagna indragningen, får
jag, herr talman, yrka bifall till motionen
nr 528 i denna kammare.

Herr NETZÉN: Herr talman! Frågan
om Sveriges försvar är naturligtvis en
väsentligt större fråga än spörsmålet
om K2:s vara eller inte vara i Hälsingborg.
Det kan kanske synas som om
paraden av talare från fvrstadskretsen
tyder på en viss överskattning av den
fråga det här gäller. Jag ber emellertid
att för min personliga del framför allt
få understryka den synpunkt, som herr
Bergström gjorde sig till talesman för:
det finns inte någon lokalpatriotisk
överbetoning i de synpunkter som en
mycket utbredd opinion har anlagt på
denna fråga. Frågan om försvarsanstalterna
vid landets sydgräns är en hela
landets angelägenhet, vilket tydligen
den lokala opinionen lättare kunnat
inse. Vore det verkligen på det sättet
att man i det nuvarande läget kunde
riva ned gränsbefästningarna, taga bort
taggtråden längs gränserna o. s. v., då
skulle det inte finnas de minsta invändningar
att resa emot att också den
gräns, som ligger närmast den europeiska
kontinenten, avrustades precis
på det sätt, som i propositionen är föreslaget
och av utskottet välsignat.

Skulle jag i förbigående tillåta mig
att göra ett par reflexioner till försvarsfrågan
i dess helhet skulle jag vilja
säga, att den överväldigande delen av
det svenska folket i närvarande stund
säkerligen hyser stora och allvarliga
bekymmer för de ständigt stegrade försvarskostnaderna.
Ingen vet väl heller
med absolut bestämdhet, huruvida de
nuvarande orimliga försvarskostnaderna
äro en rimlig försäkringspremie eller
inte. Vad man däremot så mycket säkrare
vet, är väl att gränsen för vår förmåga
att bära rustningsbördorna har

tänjts ut väsentligt mycket mera än vad
huvuddelen av det svenska folket skulle
önska och tidigare har väntat. Om inte
vårt förträffliga källskattesystem hade
gjort skattsedlarna mera osynliga än
förr, hade det måhända varit en välbetänkt
åtgärd att redovisa specifikt
de kostnader, som ingå i statsutgifterna
för försvarsändamål. Man skulle
på det sättet bl. a. ha fått en klarare
bild av innebörden i de krav som här
i dag ställas från de borgerliga partiernas
sida på en ytterligare ökning av de
totala försvarskostnaderna. Jag vill anmärka
detta av den anledningen, att
det allvarligaste skälet för bifall till det
förslag som här föreligger är, att man
därigenom skulle spara på ett par oväsentliga
punkter i fråga om försvarskostnaderna.
Det är uppenbart att man,
om man har den inställning som jag
här har antytt och när man befarar
att försvarsutgifterna skola bli oss övermäktiga,
borde hälsa med största tillfredsställelse
även det allra minsta bidrag
till sänkta försvarsutgifter. Framför
allt borde man inför en så sällsynt
upplevelse, som det innebär att finna
militärledningen själv föreslå prutningar,
kanske nöja sig med att säga ett
ödmjukt tack och på sin höjd rita ett
kors i taket. Men — och här inträder
kanske den skenbara motsägelsen ■—
jag ämnar lika litet som de som tidigare
haft ordet i denna debatt rita något
kors i taket för detta ytterst tvivelaktiga
sparuppslag, som militärledningen presterat
och statsutskottets majoriet har
välsignat när det gäller avrustningen
längs öresundskusten.

Vad beträffar förslaget att lägga ned
den enda fasta militärförläggningen på
sträckan Halmstad—Malmö, alltså K 2 i
Hälsingborg, måste jag, liksom en stor
del av den lokala opinionen där nere,
förklara mig oförmögen att fatta de
yttersta bevekelsegrunderna för ett sådant
förslag. Det kan inte hjälpas att
jag i detta sammanhang, liksom tidigare
herr Bergström, måste återkalla i

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Koncentrering av utbildningsverksamheten inom vissa av arméns truppslag.

minnet försvarsministerns mycket starka
motiveringar i försvarspropositionen
vid 1948 års riksdag, vilka stödde sig
på dåvarande arméchefens lika bestämda
uppfattning i samma fråga, för att
man i det läge som då var för handen
borde bevara hälsingborgsregementet.
Det torde vara ytterst få som ha upptäckt,
att skälen för den ståndpunkt som
intogs 1948 ha förändrats i dag. Jag för
min del har i varje fall inte upptäckt,
att exempelvis den utrikespolitiska situationen
blivit så mycket bättre i dag
än den var 1948. Jag tror inte heller
att man ens inom de högsta instanserna
i den ur skånsk synpunkt avlägset belägna
orten Stockholm har förmärkt
någon nämnvärd utrikespolitisk avspänning.
Vore en sådan för handen är jag
övertygad om att många i denna kammare
med entusiasm skulle ansluta sig
till varje förslag om nedprutade försvarskostnader
som kunde frambäras.

Och om det är så, att sparsamhetssynpunkterna
i detta fall äro avgörande,
föreställer jag mig ändock, att man
omöjligen kan välja ett objekt som är
mera ägnat att röra vid en trots allt
ganska väsentlig sak i detta sammanhang,
den rent psykologiska inställning,
som herr Bergström åberopade och
som jag tror att det finns mycket god
anledning att understryka. Vare sig det
skånska kavalleriregementet utgör en
verkligt effektiv kuppberedskap eller
inte i sin nuvarande form, får man inte
bortse ifrån att en stor del av ortsbefolkningen,
en stor del av denna landsändas
människor, ändå hyser den bestämda
uppfattningen att indragningen
av detta förband utgör en försämring
av den lokala försvarsberedskapen.
Den ifrågasatta indragningen betyder
också rent praktiska olägenheter för
det frivilliga försvarsarbetet, från vilket
jag tror att nordvästra Skåne kan
redovisa bland de mest påtagliga resultaten
i jämförelse med vilken annan
landsdel som helst. Instruktörerna i
detta arbete ha kommit ifrån Hälsing -

borgsregementet, impulserna likaså, och
det är ingen tvekan om att en indragning
av hälsingborgsregementet i nuvarande
läge allvarligt skulle komma
att återverka även på det frivilliga försvarsarbetet.

Herr talman! Jag skall inte upprepa
de skäl som tidigare ha anförts beträffande
frågan om Öresunds marindistrikt.
Även i det fallet synes det
mig som om det föreliggande förslaget
representerar en anmärkningsvärd
åsiktsförskjutning på högsta ort, anmärkningsvärd
därför — om jag får
tillåta mig att göra den lilla snabbutflykten
— att man på andra sidan Öresund,
i samma läge, har en rakt motsatt
inställning. Nyligen fick det atlantpaktsanslutna
Danmark en mycket
kärv påminnelse om sin geografiska
belägenhet vid den känsliga förbindelseleden
mellan Östersjön och Nordsjön.
Påminnelsen åtföljdes av en uppmaning
att draga konsekvenserna av detta
faktum, delvis beroende på att Danmark
är atlantpaktsanslutet men framför
allt på Danmarks geografiska läge.
Ungefär så ser man alltså saken på
andra sidan Öresund, medan vi samtidigt
på denna sida i stället förbereda
vad man med någon överdrift men
dock med goda skäl kan beteckna som
en partiell avrustning av en landsända,
som inte kan hjälpa att den ligger
utomordentligt nära det utrikespolitiskt
så känsliga område, som förbindelseleden
mellan Nordsjön och Östersjön
utgör. För min del kan jag omöjligt
acceptera den högre militärpolitiska
strategi, som ligger bakom en så
märklig åtgärd som den varom här är
fråga.

Jag vill därför, herr talman, yrka bifall
till den föreliggande reservationen
på denna punkt.

Häruti instämde herr Fagerholm.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
De som voro med i denna kam -

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Koncentrering av utbildningsverksamheten inom vissa av arméns truppslag.

mare i början av andra världskriget
erinra sig, föreställer jag mig, det mycket
livliga intresse som kammaren den
gången ägnade de sydsvenska och
framför allt de skånska försvarsproblemen.
Att så skulle vara fallet är
också tämligen naturligt. Vi hade ju
då tillgång till en åskådningsundervisning
av anmärkningsvärd beskaffenhet,
en åskådningsundervisning, som inte
kunde lämna någon oberörd och inte
heller gjorde det. Det omedelbara
grannskapet till ett av främmande makt
härtaget land — Hälsingborg ligger 3,5
kilometer från Helsingör — de natt
efter natt pågående överflygningarna,
luftvärnet i ständig aktion, allt detta
kunde naturligtvis inte annat än understryka
Skånes utomordentligt känsliga
militärgeografiska läge. Jag tror inte
att det kan falla utanför ramen för
denna överläggning att något litet erinra
om de dramatiska dagarna i denna
sal i början av april månad 1940.
De, som voro med då, komma mycket
väl ihåg det, och de som inte voro med
kanske kunna ha något litet intresse
för en rekapitulering av vad som då
ägde rum.

Jag vill erinra om att på morgonen
den 9 april 1940 gick ett fältstarkt
danskt kompani ur fjärde infanteriregementet
med full utrustning, ammunition,
förråd o. s. v., i land på kajen
i Hälsingborg, mottaget av en häpen
poliskonstapel och tre sannolikt lika
häpna tullmän. Situationen var onekligen
ovanlig; förmodligen hade den
inte förusetts i gällande reglementen.
Jag minns så väl när vi diskuterade
saken här i kammaren. Det var, sade
vi oss, ett danskt kompani som gick i
land i Hälsingborgs hamn — det kunde,
herr talman, den morgonen lika väl
ha varit ett kompani eller ett regemente,
som tillhörde en annan makt. Jag
glömmer aldrig den häpnad som här i
kammaren på många sätt kom till uttryck,
när vi erforo denna förbluffande
nyhet ifrån Hälsingborg. Jag före -

ställer mig också, herr talman, att det
var i det ögonblicket som begreppet
kuppberedskap föddes. I varje fall tror
jag att jag vågar säga, att det var i det
ögonblicket som det begreppet i riksdagen
fick ett verkligt och levande innehåll.
Nu skulle jag, herr talman,
vilja fråga kammarens ledamöter: Hålla
vi på att glömma den läxa vi lärde
oss i dessa dagar för tio år sedan? Jag
skulle vilja fråga: Är det rimligt att
mot bakgrunden av vad som då hände
indraga det enda armétruppförband,
som, bortsett från Skånska luftvärnskåren,
finns i hela västra Skåne? Är det
rimligt att göra detta i en tid, då luftlandsättning
blivit den typiska formen
för överraskande anfall?

Jag skulle också vilja säga följande.
Det är, ärade ledamöter av denna kammare,
ett ganska underligt öde, som
uppenbarligen har fästs vid detta regemente,
K 2. Det har på något besynnerligt
sätt blivit den svenska arméns
till-och-från-regemente. Det avskaffas
det ena året, det återuppstår några år
senare, och nu skall det återigen avskaffas.
Man kan ju förstå, att en sådan
ordning inte i någon högre mån
bidrager till att skapa arbetsro vid detta
förband.

Statsfinansiella skäl åberopas nu i
första rummet för K2:s nedskrotning,
militära skäl i andra rummet. Personligen
brukar jag —- det vill jag öppet
medge — vara känslig för begreppet
statsfinansiella skäl, och jag är det inte
minst i nuvarande situation. Men jag
måste samtidigt erkänna, att jag har
svårt att se att några hållbara statsfinansiella
skäl kunna åberopas för den
ifrågasatta nedskrotningen. Jag har så
gott jag kunnat gått igenom allt det material,
som i detta fall står kammarens
ledamöter till förfogande, och jag kan
inte stå upp och säga, att det har företetts
oförtydbara bevis på att några besparingar
av väsentlig karaktär här
skulle kunna göras. Det enda jag har
blivit klok på är, att viss besparing kan

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Koncentrering av utbildningsverksamheten inom vissa av arméns truppslag.

göras genom att man drar in musikkåren
och möjligen några administrativa
befattningshavare. Men den vinsten
anser jag vara synnerligen obetydlig i
förhållande till de uppenbara risker
och nackdelar som skulle följa med
nedskrotningen. Om man läser utskottsmajoritetens
utlåtande i detta hänseende,
måste man — i varje fall har jag
gjort det — fästa sig vid att majoriteten
kort och gott konstaterar att, som
det heter, »för förslaget tala emellertid
framför allt besparingsskäl». Vilka
dessa besparingsskäl äro är ett spörsmål,
som majoriteten inte anser nödigt
att närmare utveckla. Man anför inte
heller något siffermaterial därvidlag.
Någon redovisning äger anmärkningsvärt
nog inte rum. Jag skall inte närmare
uppehålla mig vid den sidan av
saken. Framför allt herr Bergström
har ju tidigare på ett som jag tycker
övertygande sätt belyst just den detaljen.

Utskottet talar om att här skall fattas
ett principbeslut. Man anser från
majoritetens sida, att erforderlig utredning
rörande K 2-kasernens användning
i Hälsingborg bör verkställas och frågan
om överenskommelse med Hälsingborgs
stad tagas upp först sedan
principbeslut i år fattats. Jag får ju
säga, att för mig är detta en bakvänd
ordning. Skola vi först fatta principbeslut
och sedan utreda frågan? Vi
bruka väl i regel gå till väga på det
sättet här i kammaren, att vi först låta
utreda frågan och sedan fatta beslut.
Jag kan inte se att någon anledning
föreligger att frånträda denna förnuftiga
ordning.

Nu skulle jag, herr talman, inte bli
överraskad, om det under den fortsatta
debatten från något håll göres gällande
att vårt svenska försvarsproblem är en
enhet och måste bedömas och betraktas
som en enhet. Det är naturligtvis fullständigt
riktigt; man skall inte bedriva
sockenpolitik i en angelägenhet av
denna beskaffenhet. Vårt svenska för -

svarsproblem är en enhet. Men, ärade
kammarledamöter, en enhet består av
sina delar, och en kedja blir alltid lika
svag som dess svagaste länk. Vi böra
vidare inte glömma, att det här är fråga
om rikets tätast befolkade provins,
en provins som ur folkförsörjningssynpunkt
intar en nyckelställning i detta
land.

Ytterligare en sak, herr talman: Kan
man över huvud taget tänka sig en
olämpligare tidpunkt för att vidtaga en
nedskrotning av detta förband i detta
utsatta landskap än just den innevarande?
Jag antar, att det är fler än jag
som läste ledaren i Aftontidningen i
förrgår kväll. Där stod det bland annat
följande: »Risken för dess» •— det
tredje världskrigets — »utbrott är
många gånger större än utsikterna att
förebygga det.» Det är, herr talman, en
pessimistisk bedömning av den aktuella
utrikespolitiska situationen som
talar ur detta Aftontidningens uttalande
på ledande plats. Jag för min del
tror emellertid, att den är ganska realistisk.

Det har här redan ett par gånger påpekats
— bland annat av herrar Bergström
och Netzén — att departementschefen
varit tveksam, när det gällt att
taga ståndpunkt i detta ärende. Jag
kan förstå detta, dels med hänsyn till
departementschefens uttalanden år 1948
och dels med hänsyn till det läge, vi i
dag befinna oss i. Denna tveksamhet
är motiverad. Departementschefen har,
som det heter i hans diktamen, »inte
velat motsätta sig» förbandets indragning.
Jag skulle vilja fråga försvarsministern:
Skulle inte herr statsrådet
under sådana omständigheter kunna
vara med om att inte heller motsätta
sig den förnyade utredning, som begäres
i reservationen?

Man kan ju omöjligen säga, att denna
utredning inte skulle medhinnas. Enligt
förslaget skall inte förbandet dragas
in förrän vid början av budgetåret
1952/53. Såvitt jag förstår medger tiden

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Koncentrering av utbildningsverksamheten inom vissa av arméns truppslag.

utomordentligt väl en sådan utredning,
som är ifrågasatt i den av herr Ohlon
m. fl. avgivna reservationen.

Den föreslagna utredningen bör enligt
min mening taga syfte på det väsentliga
i hela denna fråga, nämligen
kuppberedskapen. Man kan ju utreda,
huruvida inte detta förband skulle kunna
göras än mera ägnat att fylla den
uppgift som är den naturliga och riktiga
för ett förband av denna karaktär,
garnisonerat på denna ort, nämligen
just kuppberedskapen. Jag skulle vilja
vädja till statsrådet att beakta den synpunkten.

Till sist, herr talman: Det som behövs
är beredskap nu, inte i en mer
eller mindre avlägsen framtid.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få hemställa om bifall till den reservation
som är avgiven av herr Ohlon
m. fl.

Herr NILSSON i Svalöv: Herr talman!
Att jag har begärt ordet beror närmast
därpå att jag vill understryka
vad som tidigare här har framförts av
herrar Bergström, Christenson i Malmö,
Netzén och Hagberg i Malmö om att förslaget
om indragning av K 2 och Öresunds
marindistrikt icke endast berör
städerna Hälsingborg och Malmö, utan
enligt min uppfattning beröres hela
Skåne — inte minst dess landsbygd —
av denna fråga. Ja, jag skulle vilja tilllägga,
att frågan berör hela vårt land.

I detta sammanhang vil! jag erinra om
den petition rörande indragningen av
K 2, som framfördes till statsutskottet
från mer än 30 000 män och kvinnor på
den skånska landsbygden och vari man
krävde bibehållande av K 2. Dessa skånska
män och kvinnor ha, när de ha
skrivit under petitionen, i första hand
haft den 9 april 1940 i tankarna.
De som då bodde vid Skånes kuststräckor
fingo nämligen klart för sig vad som
snabbt kan hända om vi inte ha ett militärt
försvar inom nära räckhåll.

Här har redan talats så mycket om
vad K 2 betyder för kuppförsvarsberedskapen
i Skåne, att jag inte ytterligare
skall beröra denna sak. Jag vill emellertid
understryka, att de föregående talarna
säkerligen icke ha överdrivit betydelsen
av K 2 ur denna synpunkt. Man
kan nämligen med lätthet på 20 å 30
minuter taga sig över Öresund på det
smalaste stället. Detta ställe är vid Hälsingborg,
och det torde därför vara av
vikt att man i denna stad har en permanent
militärförläggning som kan vara
redo att möta ett kuppförsök mot Hälsingborg
och landsbygden däromkring.

Här har även av de föregående talarna
framhållits den stora betydelse som
K 2 har för de frivilliga försvarsorganisationerna
i Skåne. Även i denna sak
vill jag instämma i vad som här har
sagts. Inte minst stå vi på den skånska
landsbygden härvidlag i stor tacksamhetsskuld
till officerarna, underofficerarna
och underbefälet vid K 2 för vad
de hitintills ha uträttat på detta område.
Vi se med oro på framtiden, om vi på
den skånska landsbygden skola mista
dessa våra lärare och instruktörer i de
frivilliga försvarsorganisationerna, och
så kommer att till stor del bli fallet om
Sveriges riksdag i dag beslutar om indragning
av K 2. Hemvärnet, de frivilliga
befälsutbildningsföreningarna, lottakårerna,
ryttarföreningarna, de kvinnliga
bilkårerna m. fl. organisationer i
Skåne, som alla nedlägga ett uppoffrande
arbete på olika områden för försvaret
på Skånes landsbygd, komma säkerligen
att ställa sig frågande till huruvida
de i fortsättningen skola arbeta
med samma intensitet som hitintills, eftersom
de i indragningen av K 2 tycka
sig se ett tecken på att ansvariga myndigheter
icke ha full förståelse för deras
arbete i Skåne.

Som huvudskäl för indragningen av
K 2 framför såväl försvarsministern som
utskottet behovet av besparingsåtgärder.
Jag ställer mig emellertid tvivlande
till om det verkligen på lång sikt kan bli

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Koncentrering av utbildningsverksamheten inom vissa av arméns truppslag.

en besparing genom att K 2 indrages.
Härvid tänker jag inte på hur det skulle
ställa sig om vi skulle bli angripna även
främmande makt via Öresund — i
ett sådant fall skulle vi nog dyrt få betala
att vi hade slopat vårt enda fasta
regemente tillhörande armén på sträckan
mellan Ystad och Halmstad — utan
jag tänker på hur det kommer att ställa
sig ekonomiskt under den fredstid som
jag hoppas att vi för all framtid skola
få uppleva i vårt land. Reservanterna
herrar Mannerskantz och Lundgren ha
härvid i sin reservation pekat på en betydelsefull
sak då de framhålla att värnpliktskontingenterna
snart komma att
öka. Särskilt stor kommer ökningen att
bli i den folkrika bygd som ligger kring
Hälsingborg. Man frågar sig: Komma då
icke nya kaserner in. m. att snart åter
behöva uppföras i dessa bygder? Vad vi
spara i dag genom att indraga K 2 kan
inom en snar framtid komma att kosta
oss mycket pengar då det gäller att vidtaga
åtgärder för rekryternas utbildning.

Herr talman! Jag har med dessa ord
bara velat understryka att så gott som
hela Skåne — stad såväl som landsbygd
— önskar behålla sitt K 2 och att de
flesta icke kunna inse att det finns bärande
skäl för att i den orosfyllda tid,
som vi nu befinna oss i, indraga detsamma.
Detta tillsammans med att på
grund av den kommande ökningen av
de värnpliktigas antal regementet säkerligen
i framtiden enligt min uppfattning
kommer att behövas även om världen
blir mindre orosfylhl än den nu är gör
att jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som är framförd
av herr Ohlon m. fl.

I detta anförande instämde herrar
Nilsson i Bästekille, Persson i Svensköp
och Mårtensson i Smedstorp.

Herr WARD: Herr talman! Sedan nu
en liten skvadron skåningar så energiskt
har beskjutit propositionen och

2 -Andra kammarens

statsutskottets utlåtande, kan det måhända
vara på tiden att något också säges
från utskottets sida. Efter de utredningar
som försvarskommittén har
verkställt och med hänsyn till arméledningens
inställning till frågan — liksom
Kungl. Maj :ts — kan jag emellertid
fatta mig mycket kort.

Herr Bergström försäkrade här att det
inte låg några lokalpatriotiska motiv
bakom hans och andra skåningars inställning
i denna fråga, och denna försäkran
äro vi naturligtvis skyldiga att
respektera. Men man får väl också säga
att vi litet var ha den egenheten, att
vi räkna en smula lokalt när vi bedöma
frågor som dessa. I varje fall tror jag,
att herrarna så att säga uppförstora de
militära skälen för att därmed dölja
det lokalpatriotiska inslaget. Jag är sålunda
fullkomligt övertygad därom, att
om det öde, som nu skall vederfaras
K 2, i stället skulle gått ut över låt oss
säga dragonerna i Umeå, skulle herrar
skånska representanter ingalunda ha
satt in denna väldiga energi för status
quo.

När man talar om K 2 och dess betydelse
för kuppberedskapen, får den oinvigde
nog det intrycket, att K 2 är ett
mycket mäktigt förband. Men så är det
i själva verket inte. Det är ett mycket
litet förband, som alldeles säkert inte
självt skulle kunna klara en sådan uppgift
som herrarna här ha talat om. Jag
har här i min hand ett papper som utvisar
den militära styrkan i Hälsingborg
under normala utbildningsförhållanden,
d. v. s. när man har rekrytklassen
inne. Det fanns under ett visst utbildningsår
— jag minns inte om det
var 1950 eller 1949 —- en ryttarkontingent
om endast 53 man, en cykelkontingent
om 168 man, av vilka senare
dock 71 tillhörde Kl, och dessutom en
korpralskola om 16 man. Jag frågar
verkligen, om herrarna tro att dessa
cyklister och det lilla antal ryttare som
det här är fråga om skulle kunna utgöra
ett verksamt försvar mot en mer

protokoll 1951. Nr 21.

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Koncentrering av utbildningsverksamheten inom vissa av arméns truppslag.

eller mindre hastigt insatt kupp. Jag
tror det för min del inte. Det fordras,
såsom jag tillät mig framhålla i utskottet,
förvisso bastantare don i det
försvaret än dessa ryttare och cyklister,
och det är alldeles uppenbart att man
inom försvarsledningen har upprättat
mobiliseringsplaner, genom vilka man
snabbt skall kunna få fram till kusten
förband som äro bättre rustade för denna
uppgift än K 2 är. Man räknar med
att lokalstyrkorna i första hand skola
uppträda mot sådana kupper, och det
har försäkrats oss från arméledningens
sida att man numera, med den organisation
man förfogar över, skall, kanske
under loppet av ett halvt dygn, kunna
mobilisera 2 000 å 3 000 man, utrustade
med moderna vapen, att bevaka och
skydda kusten. Under sådana förhållanden
tycker jag att detta tal om kuppberedskap
när det gäller K 2 inte är så
.särskilt mycket att fästa sig vid.

Jag förstår eljest mycket väl att man
nere i Skåne är ledsen över denna sak,
och jag förstår inte minst det berättigade
i herr Bergströms anmärkning i
början av sitt anförande, då han talade
om en viss misstro som hade uppstått
på grund av den ryckighet, varmed förläggningsfrågorna
i Skåne gång efter
annan ha behandlats. Detta gör naturligtvis
ett ogynnsamt intryck på befolkningen,
men vi skola väl hoppas att
denna ryckighet nu skall komma ur
världen och att det blir en annan ordning
i denna sak.

Man bör kanhända också i detta sammanhang
framhålla, att det ingalunda
är fråga om — för den händelse någon
skulle ha den föreställningen — att på
något sätt minska den totala tillgången
på manskap inom armén. Det är bara
fråga om en förflyttning, och följaktligen
inträder icke något försvagande, om
man ser till det hela.

Det har också talats ganska mycket
om den betydelse det har att det finns
militärt befäl på en plats. Detta skulle
ha betydelse bland annat för det frivil -

liga försvarsarbetet. Det kan ju vara alldeles
riktigt, men enligt de gällande
planerna är det ju inte officerarna vid
truppförbanden som skola sörja för den
utbildning det därvidlag gäller, utan
det är medlemmarna av den lokala försvarsområdesstaben
som skola bispringa
de frivilliga organisationerna med råd
och dåd, instruktioner o. s. v. och även
naturligtvis vid förekommande tillfällen
tjänstgöra vid de olika organisationerna,
exempelvis hemvärnet.

Sålunda kan man nog inte heller påstå
att den synpunkten kan spela någon
avgörande roll i detta sammanhang.

Det bör också påpekas att man nu på
högsta militära håll anser att det ur effektivitetens
synpunkt är av mycket
stort värde att söka draga ihop de militära
styrkorna till så stora förband
som möjligt i stället för att splittra upp
försvarsmakten på så många mindre enheter,
som vi för närvarande förfoga
över. Ur denna synpunkt måste det vara
berättigat att säga, att ett beslut i överensstämmelse
med Kungl. Maj ds proposition
är ett steg på rationaliseringens
väg och ett steg som man nog utan
någon som helst vacklan eller tvekan
kan taga.

Jag skall så säga några få ord om
Öresunds marindistrikt. Det är självklart
att utskottet under behandlingen
av denna fråga har stått i förbindelse
med marinledningen för att höra hur
man där bedömer saken. Delvis kände
man ju redan förut till dess inställning;
marinchefen vill ju helst behålla marindistriktet
där nere, men han säger
att det inte är någon omöjlighet att ordna
det hela på tillfredsställande sätt så
som det är tänkt i propositionen. Han
uttalar dock en önskan om att åtminstone
en officer i regementsofficers
ställning skall få bibehållas i Malmö för
att man på nära håll skall kunna få en
god överblick över läget och olika situationer,
och detta har utskottet för sin
del, visserligen i försiktiga ordalag,
rekommenderat Kungl. Maj:t att taga

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Koncentrering av utbildningsverksamheten inom vissa av arméns truppslag.

under övervägande. Jag förmodar och
vågar nästan vara övertygad om att regeringen
inte kommer att ställa sig avvisande
till den propån.

Jag skall bara beröra ytterligare en
punkt, herr talman, nämligen vilken besparing
man kan göra. Det är givet att
utskottet också har gjort sig underrättat
om hur mycket man skall kunna
spara genom den föreslagna omorganiseringen.
Enligt uppgifter från den militära
ledningen skall man kunna spara
1 miljon kronor, och det är ett inte obetydligt
belopp. Nu skall man alltid vara
försiktig när sådana uppgifter bjudas.
Man får kanhända lov att säga sig, att
så mycket lär det till slut inte bli, men
att i alla fall en betydande besparing —
låt oss säga på 800 000 kronor — kan
göras; det visa de uppställningar som
finnas tillgängliga angående omflyttningen
av befäl m. m.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle):
Herr talman! Jag kan inte låta
bli att ge till känna en viss häpnad
över inledningen till det anförande som
den ärade vice ordföranden i utskottet
just hållit. Herr Ward menar, att om
det här hade gällt nedskrotning av
exempelvis dragonregementet i Umeå
skulle inte en motsvarande opinion
kommit till synes från det håll, där
man i dag hittills tagit till orda. .lag
vill säga herr Ward, att ett sådant uttalande
vittnar om en fullständig obekantskap
med den mycket starka försvarsstämning,
som råder i Skåne, en
försvarsvilja och försvarsstämning, som
tidigare understrukits av två prominenta
meningsfränder till herr Ward.
•lag är överraskad över att få höra en
sådan argumentering från statsutskottets
sida.

Jag trodde att utskottets talesman här
skulle lämna en ingående ekonomisk
redogörelse för de besparingar som äro

ställda i utsikt. Jag nödgas tyvärr, herr
talman, konstatera, att vi icke ha fått
någon sådan redogörelse. Emellertid
var det nog flera än undertecknad som
observerade en viss tveksamhet i det
lilla avsnitt av herr Wards anförande
som berörde den ekonomiska sidan.
Herr Ward förklarade att man måhända
med en viss försiktighet måste bedöma
uppgiften om en besparing av en miljon
kronor. Jag tror att den försiktigheten
är synnerligen val motiverad. Såvitt
jag förstår måste det här bli fråga
om kapitalinvesteringar av betydande
omfattning dels vad beträffar kasernerna
i Ystad dels i fråga om övningsfälten.

Till slut, herr talman, bara en enda
fråga. Jag var överraskad över att herr
Ward inte heller berörde den. Jag ställer
den därför här: Varför har endast
den centrala försvarsledningen hörts i
denna angelägenhet? Militärbefälhavaren
i första militärområdet har inte
hörts. Han är dock ansvarig för den
operativa planeringen i Skåne. Inte heller
ha länsstyrelserna i Skåne, civilförsvarsstyrelsen
eller vederbörande förband
hörts. Det är, tycker jag, en betänklig
lucka i den utredning som här
föreligger, en lucka, som mer än väl
motiverar det mycket modesta krav på
att frågan skall ytterligare övervägas,
som är ställt i reservationen.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT: Herr talman! I den
reservation i fråga om K 2, som av sju
ledamöter i statsutskottet har fogats till
utskottets utlåtande, har man omnämnt
vissa av mig gjorda uttalanden från
1948. .lag vill i anslutning därtill säga,
att jag alltjämt anser det önskvärt, att
vi upprätthålla en sådan organisation,
att de värnpliktiga vid mobilisering inte
få alltför långa resvägar. Inom armén
iakttas också den synpunkten i görligaste
män vid krigsplacering av de
värnpliktiga. I och för sig är krigspla -

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Koncentrering av utbildningsverksamheten inom vissa av arméns truppslag.

ceringen inte beroende av var de värnpliktiga
utbildas i fred, men jag vill
understryka, att det givetvis också är
önskvärt, att alltför långa resor inte bli
nödvändiga för de värnpliktiga under
fredstid.

Då det intresset anförts även i diskussionen
om K 2, får jag emellertid
understryka, att principen att låta de
värnpliktiga göra sin militärtjänst vid
förband, som inte ligga alltför långt
från hemorten, bör vid fortsatta överväganden
rörande arméns organisation
närmast ta sig uttryck i att ett förband
inom det truppslag, som med säkerhet
i fortsättningen kommer att bli det största
inom armén, nämligen infanteriet,
bibehålies i åtminstone varje län och
att huvudmassan av de värnpliktiga
inom länet får göra sin tjänst där. I
gengäld är det inte möjligt att i varje
bygd eller ens i varje län bibehålla förband
av specialtruppslagen i den mån
det finns sådana nu. Jag förstår mycket
väl de besvär som vållas genom att värnpliktiga
från Skåne inom kavalleriet få
göra sin tjänst i Skövde, men jag anser,
att den ekonomiska synpunkten här
ovillkorligen bör få bli avgörande.

I reservationen åberopas även det uttalande,
vari jag 1948 underströk kuppförsvarssynpunkten
för nordvästra Skånes
del. I anledning härav vill jag framhålla,
att den omorganisation av armén
som nu pågår och som tillkommit genom
regeringsbeslutet 1949 skapat ökad
rörlighet och ökad stridskraft, och därför
är jag nu benägen anse den lokala
kuppförsvarssynpunkten som mindre
framträdande. Jag har därför inte ansett
möjligt att få utrymme för de alternativ,
som skulle ha formen av ett förband
av annat slag än kavalleri förlagt
till Hälsingborg.

Riksdagens ledamöter ha nu i dag att
ta ställning till förslag, som innebära
en utomordentligt stark ökning av anslagen
på försvarets huvudtitel. Då fjärde
huvudtiteln framlades för riksdagen
i januari månad upptog den anslag, som

med 138 miljoner kronor överstego anslagen
på huvudtiteln för nu löpande
budgetår, vari jag då inräknat även av
höstriksdagen beviljade tilläggsanslag
för innevarande år. Sedan dess ha tillkommit
nya anslag bl. a. för repetitionsövningar
med 128 miljoner kronor.
I sin helhet uppgår alltså ökningen i
jämförelse med nu löpande budgetår
till 266 miljoner kronor. En mycket
betydande ökning kommer på flygvapnet,
vars omkostnader för anskaffning
av flygmateriel stigit från 114 miljoner
kronor budgetåret 1948/49 till 240 miljoner
kronor nästa budgetår. Förslag ha
likväl framlagts för riksdagen om en
ytterligare ökning av flygvapnets omkostnader
med engångsanslag på närmare
100 miljoner kronor. Jag vill också
erinra om att i utskottsutlåtandet
efterlyses en ny plan för flottans fartygsbvggnader.

Jag gör dessa erinringar därför att
jag tycker att de böra förslå för att
klargöra för kammarens ärade ledamöter,
att regeringen måste betrakta som
ganska allvarligt, att ett så starkt motstånd
rests mot ett besparingsförslag
sådant som det här föreliggande, vilket
har framgått ur en utredning, utförd av
de ansvariga militära myndigheterna,
och enhälligt framförts i ett förslag till
regeringen av 1949 års försvarsutredning,
i vilken samtliga våra politiska demokratiska
partier äro representerade,
högern för den delen genom sin ordförande,
herr Hjalmarson, och folkpartiet
genom herr Ståhl, som jag nu ser framför
mig. Det är klart att jag måste säga,
att skulle riksdagen avvisa detta besparingsförslag,
så måste det komma att
framkalla ökad betänksamhet inför alla
ytterligare utökningar av försvaret, därför
att riksdagen inte visar sig villig
att göra ens den minsta besparing. Vi
riskera då att stelna i en organisation,
som är gammalmodig och ineffektiv.
Därför måste jag uttala den förhoppningen,
att kammaren här följer vad
statsutskottets majoritet har föreslagit.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Koncentrering av utbildningsverksamheten inom vissa av arméns truppslag.

Härtill skulle jag vilja foga några svar
på frågor som ha ställts här. Jag förmodar
att den fråga som nyss ställdes
av herr Hagberg i Malmö lämpligen bör
besvaras av mig. Han frågade ju varför
andra militära myndigheter än arméchefen
och försvarsstabschefen inte
hörts här, och han menade, att militärbefälhavaren
i första militärområdet
borde ha hörts i frågan. Jag vill då erinra
om hela gången av detta ärende. Detta
förslag om nedläggning av K 2 har tagits
upp som ett självständigt förslag av chefen
för armén, vilken ingivit förslaget
till 1949 års försvarsutredning, och det
är ju alldeles uppenbart, att chefen för
armén i det sammanhanget måste ha
hört de myndigheter, som han ansett
vara de som legat närmast till för att
kunna göra en bedömning av denna
fråga. Jag förutsätter därför, att han
också har hört den nuvarande militärbefälhavaren
i första militärområdet,
ehuru den nuvarande arméchefen måhända
också kan säga sig, att han som
förutvarande militärbefälhavare i första
militärområdet själv förfogar över sakkunskap
därvidlag.

Sedan vill jag ta upp en punkt som
berörts av herr Bergström. Han förvånade
sig över att de byggnadskostnader,
som nu beräknats för utvidgning av I 7
i Ystad, uppgå till allenast 200 000 kronor,
medan man förut talat om om- och
tillbyggnadsförslag på 8 miljoner kronor.
Den gången, herr Bergström, var
det fråga om att inrätta förbandet i
Ystad för att föra dit den del av förbandet,
som nu ligger på Revingehed.
Det har alltså inte något omedelbart
samband med denna förflyttning. Förflyttningen
omfattar 200 man, och det
har visat sig, att man kunde åstadkomma
utrymme för dem genom det
mycket enkla ingreppet att taga i bruk
på vinden, i översta våningen, i vissa
av kasernerna i Ystad inrymda lokaler,
som tidigare inte varit iordningställda.
Dessa lokaler kunna användas som lektionsutrymmen,
och den till Ystad flyt -

tade truppen kan förläggas i utrymmen,
som blivit lediga efter att förut ha varit
lektionsrum. Saken är alltså mycket
enkel och odisputabel.

Beträffande marindistriktet, som
främst förts på tal av herr Christenson
i Malmö, vill jag säga, att jag har funnit,
att det är möjligt att tillgodose det marina
försvaret utan att den organisation,
som har utgjorts av marindistriktet
i Malmö, består i fredstid.

Av en del av talarna ha förts på tal
de bekymmer som komma att uppstå i
nordvästra Skåne genom att man inte
för de frivilliga försvarsorganisationernas
arbete kan förfoga över befäl ifrån
K 2. Jag har övertygat mig om att chefen
för armén för sin del räknar med —
och det skall jag medverka till — att
befäl kan ställas till förfogande, så att
de frivilliga försvarsorganisationerna i
nordvästra Skåne skola få den hjälp
de behöva.

Det var alltså bara några punkter
som jag ville beröra, herr talman, och
jag uttrycker än en gång den förhoppningen,
att andra kammaren icke skall
motsätta sig det besparingsförslag som
här framlagts.

Herr BRACONIER: Herr talman! Jag
skall inte upprepa de argument som anförts
för den ena eller andra ståndpunkten.
Jag vill emellertid beröra ett
par punkter som jag anser vara väsentliga.

Det har ju här av utskottets talesman
sagts, att när det gäller sådana här frågor
framföras alltid lokalpatriotiska
skäl. Det är naturligtvis ofta på det sättet,
men den fråga man ställer sig i
detta sammanhang är den, som försvarsministern
själv ställde 1948, nämligen
att för den smalaste delen av Öresund
behövs det en särskilt hög kuppberedskap.
Kan någon påstå, att det är
att framföra en speciellt lokalpatriotisk
synpunkt när man ser en försvarsfråga
ur hela landets synpunkt och säger, att

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Koncentrering av utbildningsverksamheten

just den platsen är särskilt utsatt och
att man där måste ha en viss kuppberedskap?
Försvarsministern har 1948
kommit till — jag förmodar inte av lokalpatriotiska
skäl utan i hela försvarets
intresse — den slutsatsen, att kuppberedskap
behövs här.

Nu sade försvarsministern i sitt anförande,
att han ansåg, att kuppberedskapssynpunkten
inte spelade så stor
roll. Det tycker jag är anmärkningsvärt
med hänsyn till det nuvarande läget,
som allmänt av vederhäftiga bedömare
anses vara kritiskt. Kunna vi i ett sådant
läge utan vidare ta bort K 2 och
säga, att detta regemente inte skulle
betyda någonting i en viss speciell kritisk
situation, när vi veta, hurusom
små förband i vissa situationer kunna
vara ytterst betydelsefulla för händelseutvecklingen?
Jag vill peka på hur det
var i Norge, när det landet invaderades.

Då kom motståndet ofta från sådana
platser, där man hade mycket litet
folk, men där man trots detta vållade
det tyska krigsmaskineriet relativt sett
stort avbräck. Jag har den uppfattningen
— och det torde alla vara ense
med mig om — att Skånes västkust är
mycket utsatt, och att vi därför behöva
en kuppberedskap där.

Det är en brist i det föreliggande utskottsutlåtandet
att vi icke av detsamma
kunna få reda på vad befälhavaren
i första militärområdet har för synpunkter
på denna sak. Nu säger visserligen
försvarsministern, att befälhavaren
i första militärområdet naturligtvis
har blivit tillfrågad, men vi ha dock
inte här fått reda på hur han ser på
denna fråga. Det är ganska anmärkningsvärt.

Beträffande spörsmålet om indragningen
av Öresunds marindistrikt vill
jag ansluta mig till vad herr Cliristenson
i Malmö har framhållit. Om man
kan skapa en bärkraftig organisation
på det sätt som försvarsministern säger,
kan detta självfallet bli en viss ersättning,
men inte heller därvidlag ha vi

inom vissa av arméns truppslag''.

fått några säkra garantier. Det finns
militära experter i detta fall såväl som
beträffande K 2, som ha uttalat sin
mycket stora förvåning över den ståndpunkt
som intagits i den kungl. propositionen.

Dessa förhållanden äro förvisso inte
på något sätt självklara, utan vi ha här
att göra med en avvägningsfråga. Hos
alla dem som bo i nordvästra Skåne
och äro medvetna om riskerna för att
landskapet kan komma att bli anfallet,
måste det skapa stark oro, om man i
dessa tider vidtar sådana ändringar i
organisationen, som medföra en mindre
effektiv beredskap än vad fallet skulle
bli, om vi finge behålla K 2, som föreslagits
i motion 11:503 och i den med
2 a) betecknade reservation, som är
fogad till utskottets utlåtande.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservation 2 a).

Häruti instämde herr Hansson i önnarp.

Herr BERGSTRÖM: Herr talman! Endast
några ord. Både försvarsministern
och herr Ward ha framhållit, att det här
är fråga om ett så litet förband, att det
inte spelar någon roll om det försvinner.
I varje fall var väl detta den underförstådda
meningen. Mot detta vill
jag säga, att vår motion ju utmynnar i
en hemställan om en utredning av
möjligheterna att skapa ett verkligt effektivt
förband.

Sedan inställer sig frågan hur det
bär gått till när K 2 formligen strypts
samman till det lilla förband det nu är.
Regementet är ju förlagt till en mycket
folkrik bygd, och till dess förfogande
står en kasern med stora utrymmesmöjligheter.
Visserligen vill man nu
göra gällande att denna befinner sig i
uselt skick, men i början på 1940-talet,
när det gällde att förlägga pansarregementet
dit, förklarades det av Kungl.
Maj :t att den befann sig i förstklassigt
skick, och så sent som 1949 förklarade

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Koncentrering av utbildningsverksamheten inom vissa av arméns truppslag.

chefen för fortifikationen att kasernen
var i gott tillstånd. Jag kan inte komma
ifrån det intrycket att man har tappat
blodet av regementet i avsikt att
senare rikta dråpslaget mot det.

Vad sedan beträffar försvarsministerns
erinringar till mig rörande kostnaderna
för förflyttningen av de 440
mannarna från Revingehed, som det
var fråga om för något år sedan, och
de 200 man från Hälsingborg det nu
gäller, så blir det naturligtvis en skillnad,
men jag kan inte komma ifrån intrycket
att skillnaden i kostnadshänseende
är för gapande stor. Det är inte
möjligt annat än att denna fråga måste
komma att bli föremål för efterprövning
av riksdagen.

Sedan skall man inte heller förbise
den saken, att det förutsattes att den
militära personal, som nu är inhyst i
kasernernas bostadslägenheter i Ystad,
skall drivas ut på den privata hyresmarknaden.
Alla veta ju hur oerhört
svårt det är att driva upp lediga bostadslägenheter
på den privata bostadsmarknaden.
Man skapar på det sättet
bekymmer för de berörda människorna
— vilka bekymmer jag för all del inte
vill påstå skola vara avgörande, men
som jag tycker att man ändå skall ta
hänsyn till — när man kommer med
ett förslag sådant som det föreliggande
med dess ganska lösliga och svaga motivering.
Ty den är svag. det kan man
inte komma ifrån.

Herr Hagberg i Malmö efterlyste närmare
besked om vari de besparingar
man räknar med att göra bestå, alltså
hur man kan komma upp till summan
en miljon kronor i besparingar. Vi ha
ännu inte fått något besked på den
punkten.

Så till sist vill jag säga till försvarsministern,
att vi så val förstå att vi på
försvarets område böra göra alla de besparingar
som äro möjliga, eftersom
försvarets anspråk på anslag ideligen
växa — av helt naturliga skäl i den
orostid vi nu äro inne i. Men inte vill

väl försvarsministern göra gällande, att
de 400 000 å 500 000 kronor det här
kan vara fråga om spela någon avgörande
roll i detta sammanhang?

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande utskottets hemställan
såvitt anginge motionen II: 528,
nämligen dels på bifall till denna motion
dels ock på avslag därå; och fann
herr talmannen den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Christenson i Malmö begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren i enlighet
med statsutskottets hemställan avslår
motionen II: 528 av herr Christenson
i Malmö m. fl., röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
ifrågavarande motion.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren i
enlighet med utskottets hemställan avslagit
motionen 11:528.

Härefter gav herr talmannen propositioner
beträffande utskottets hemställan
i förevarande punkt utom i vad anginge
motionen II: 528, nämligen dels på bifall
till vad utskottet i dessa delar hemställt
dels ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring, som föreslagits
i den av herr Olilon in. fl. avgivna,
vid punkten fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

besvarad. Herr Bergström begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 3 :o)
i utskottets utlåtande nr 4 utom i vad
angår motionen II: 528, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den av
herr Ohlon m. fl. avgivna, vid punkten
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Bergström begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 137 ja och 75 nej, varjämte 8
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten 3.

Härefter föredrogs

Punkten 1.

Motionsvis framställda yrkanden angående
vissa utredningar rörande försvaret.

Efter föredragning av punkten anförde: Herr

HJALMARSON: Herr talman!
Efter statsverkspropositionens framläggande
har under riksdagens gång fjärde
huvudtiteln kompletterats dels med
förslag om ytterligare anskaffning av
nattjaktflygplan och fortsatt modernisering
av luftbevakningen, dels med ett

program för väsentligt utökade inkallelser
av värnpliktiga till krigsförbandsvisa
övningar och till beredskapens
stärkande. Jag ber att få uttala
min glädje och tillfredsställelse över
dessa åtgärder.

Sällan har väl emellertid läget i så
hög grad som nu inbjudit till en samförståndslösning
över hela fältet i försvarsfrågan.
Vi äro alla medvetna om
att situationen i världen balanserar
mellan det kalla och det heta kriget.
Lika intensivt som vi hoppas att ett
tredje världskrig inte skall utbryta, lika
allvarligt måste vi räkna med möjligheten
därav. Alla de demokratiska partierna
ha ådagalagt ett starkt positivt
försvarsintresse. Sedan regeringen har
lagt fram sitt förslag har den demokratiska
oppositionen sammanjämkat sina
synpunkter och gått fram med en samfälld
motion. Förutsättningar borde ha
varit för handen för att regering och
opposition skulle ha kunnat mötas på
en gemensam linje i samtliga frågor.
Varför har så inte skett? Jag konstaterar
endast att oppositionen har vädjat
till regeringen såväl vid direkta kontakter
som offentligen här i riksdagen
att medverka till ett sådant gemensamt
framträdande. Dessa hänvändelser ha
icke gjorts en gång utan många. Inga
som helst överläggningar ha emellertid
kommit till stånd mellan regeringen
och oppositionens representanter i de
huvudfrågor, där skiljaktiga meningar
alltjämt ha förelegat vid behandlingen
av fjärde huvudtiteln.

Det enda som inträffat är, att från
socialdemokratiskt håll på första avdelningen
i statsutskottet framförts ett erbjudande
om en begränsad jämkning
av anslaget till arméns tygmateriel, under
förutsättning att oppositionen i övrigt
accepterade Kungl. Maj:ts förslag.
Jag förmodar att detta erbjudande har
lämnats i samförstånd med regeringen,
men till detta inskränker sig i så fall
regeringens ansträngningar för att söka
nå överensstämmelse i de viktiga punk -

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Motionsvis framställda yrkanden angående

ter, som ha återstått att diskutera. Man
kan inte skylla på bristande förhandlingsvillighet
hos oppositionen. Regeringen
har inte kunnat sväva i okunnighet
om dess önskan att medverka
till en hederlig förlikning, varigenom

— om jag bortser från kommunisterna

— nationen hade kunnat utåt och inåt
stå enigt samlad kring försvaret. Ingen
skall underskatta den psykologiska betydelsen
därav. Regeringen har låtit
tillfället glida sig ur händerna. Den
har över huvud taget icke velat ha
några direkta resonemang med oppositionen
i angivna syfte. Det är ett förhållande,
som kanske inte alldeles bör
falla ur minnet, och eftersom jag ser
att herr statsministern nu är närvarande
här i kammaren vill jag säga, att det
kanske alldeles speciellt inte bör falla
ur minnet, när statsministern nästa
gång håller det anförande, som så ofta
har värmt våra sinnen, nämligen anförandet
om samarbete och ansvar i en
kritisk tid.

Det är fyra frågor, som speciellt stå
i förgrunden för dagens debatt: flottans
underhåll, den fortsatta förstärkningen
av dagjakten, arméns materielanskaffning
och den försvarsvetenskapliga
forskningen. Jag skall be att få begränsa
mig till några avsnitt, då jag vet
att problemen i fortsättningen komma
alt bli ytterligare belysta här från andra
håll.

På ett sätt som jag tror förtjänar den
största uppskattning har marinledningen
snabbt låtit utreda frågan om jagarnas
ersättningsbyggnad i syfte att få
fram ett program för mindre kostnadskrävande
typer än tidigare och för att
tillgodose behovet av ubåtsjakt. .lag vill
understryka utskottets enhälliga uttalande
om önskvärdheten av att Kungl.

Maj :t tar ställning till denna utredning
i så god tid, att förslag om möjligt kan
framläggas redan till höstriksdagen. En
plan för ersättningsbyggnaden måste
nämligen snarast fastställas. Flottans
betydelse i elt beredskapsläge känna vi

vissa utredningar rörande försvaret.

alla till, men för att flottan skall kunna
tillfredsställande fylla sin uppgift i
ett sådant läge, får inte dess underhåll
försummas. Vid föredragningarna i
statsutskottet har det framgått, att
trängande underhållsbehov nu måste
eftersättas. Att gå reservanterna till
mötes på den punkten innebär endast
att avhjälpa några av de mest ömtåliga
bristerna.

De tre tekniskt dominerande faktorerna
i det moderna kriget skulle väl
kunna uttryckas i orden: flyg, artilleri,
pansar. I ett förlängt perspektiv framträder
också robotvapnet som ett nytt
fruktansvärt förstörelsemedel.

Utskottsmajoriteten är ense med reservanterna
om att 1948 års beslut om
dagjaktens förstärkning bör fullföljas
men vill inte alls ingå på frågan hur
förstärkningen skall ske. Majoriteten
nöjer sig med ett platoniskt uttalande,
medan reservanterna vilja ha omedelbara
åtgärder för förstärkning av de
återstående fyra flottiljerna. Läget är här
helt enkelt det, att ju längre man dröjer
med dessa åtgärder, desto svårare
blir det, åtminstone under överskådlig
tid, att kunna genomföra dem. Vill man
saken, bör man alltså ta itu med den
nu, inte skjuta upp den till en i hög
grad oviss morgondag.

Tyngdpunkten i reservationen rörande
arméns tygmateriel gäller fältartilleriets
förnyelse. Det finns inga
delade meningar om nödvändigheten
härav. Men under utskottsbehandlingen
har det klart framgått, att det är
synnerligen önskvärt med ett större beställningsbemyndigande
än vad som är
möjligt inom Kungl. Maj:ts ram för att
få till stånd en ändamålsenlig planering
inom vederbörande industri. I övrigt
tar reservationen sikte på att vidga utrymmet
för anskaffning av luftvärnsartilleri
och luftvärnsammunition, av
minor av olika typer, av motorfordon
och cyklar, av radarmateriel o. s. v.
Det belopp å 152 miljoner kronor i beställningsbemyndigande
för armén, som

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

reservanterna begära, är samma belopp
som myndigheterna före Koreakriget
beräknade vara erforderligt under budgetåret
1951/52.

1 den offentliga debatten tycks man
ha rört sig med ganska överdrivna
föreställningar rörande omfattningen
av arméns beställniiigsbemyndiganden.
Siffrorna visa i verkligheten följande
fallande kurva: budgetåret 1949/50 125
miljoner kronor, 1950/51 115 miljoner
kronor — inklusive tillägget i höstas
— och nu 110 miljoner kronor enligt
utskottets förslag. Det är ju inte precis
en kurva som korresponderar med
världshändelsernas förlopp.

Man har invänt att så stora belopp
ligga ute i bemyndiganden, för vilka
materiel ännu inte har levererats. Vid
ingången av budgetåret 1951''52 komma
att återstå ca 314 miljoner kronor,
vid slutet av detta år uppskattningsvis
300 resp. 340 miljoner kronor. Varför
skulle denna senare summa vara speciellt
avskräckande? För krigsmaterielen
i dess helhet ha tidigare redovisats
1 330 miljoner kronor.

Det lönar sig emellertid inte mycket
att bolla med dessa siffror fram och
tillbaka. Man kommer dock här in på
en annan central fråga: Vad är orsaken
till att leveranserna uppenbarligen
dröja? Är det arméförvaltningen, som
ligger för länge på bemyndiganden, innan
den lägger ut beställningarna? Jag
tror det inte. Eller är det krigsmaterielverket,
som ligger för länge på beställningarna,
innan verket lägger ut
dem på industrierna? Eller är det leveransförseningar?
Bero i så fall leveransförseningarna
på industrien eller
på krigsmaterielverkets organisation
och arbetsmetoder? Enligt referat i
Morgon-Tidningen den 20 november
1950 framhöll försvarsministern i ett
föredrag i Karlstad, att om krigsmaterielverkets
nuvarande organisation
»gagnar statens intresse av att produktionen
utföres till så goda priser som
möjligt, så är den å andra sidan inte
idealisk med hänsyn till snabbheten».

»Inte idealisk» — är det inte en mycket
mild omskrivning för en mycket
trist och djupt oroande verklighet? Men
då försvarsministern redan för ett halvår
sedan tydligen fått upp blicken för
denna svaghet hos krigsmaterielverket,
vad har då åtgjorts för att råda bot
därpå? Det är en fråga av stor räckvidd
för vår försvarsberedskap.

I detta sammanhang vill jag också ta
upp en annan fråga, även om den inte
direkt beröres av det föreliggande utskottsutlåtandet.
Vårt pansarvapen organiserades
som bekant som självständigt
truppslag vid genomförandet av
1942 års försvarsordning. De stridsvagnar
som anskaffades för ändamålet voro
emellertid resultatet av konstruktioner
från slutet på 1930-talet. I den mån denna
materiel inte redan måste anses vara
omodern och utsliten kommer den inom
kort att vara helt distanserad av den
tekniska utvecklingen. Har försvarsdepartementet
planerat för vapnets förnyelse,
eller hur har man tänkt sig problemets
lösning? Skola vi blott lita till
passiva försvarsmedel mot fientliga
stridsvagnar? I så fall: Hur är läget
beträffande fjärrpansarvärn? Skola vi
främst lita till raket- och granatgevären?
Kunna de skjuta på långa håll,
exempelvis i Skåne, där det är nödvändigt
att kunna göra detta?

Det svenska försvarets framtid, dess
möjligheter att följa med i utvecklingen,
är beroende på dess förmåga att kunna
tillgodogöra sig den försvarsvetenskapliga
forskningens moderna rön. Det är
verkligen inte för mycket sagt, att försvarsministerns
ställningstagande till
arbetet inom försvarets forskningsanstalt
hotar att medföra en kris för vår
militärvetenskapliga forskning. Jag tänker
då i första hand på den sakliga sidan,
inte på de personella problemen.

Här har under fullständig samstämmighet
mellan alla berörda såväl militära
som civila instanser lagts upp en
treårsplan för forskningens bedrivande.

I denna plan ha alla mindre angelägna
uppgifter skalats bort. Planen upptar

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

blott vad alla anse vara oundgängligen
nödvändigt. Det är med andra ord en
minimiplan. Merbeloppet för dess genomförande
rör sig om ca 4 miljoner
kronor. Standardfrasen, som år efter år
släpat med, att forskningen nu kostar
mer än vad från början beräknats, saknar
mening, eftersom de trängande
forskningsuppgifterna ha ökats oerhört
både kvantitativt och kvalitativt.

Nu kan inte planen genomföras. Vissa
forskningsområden måste helt enkelt
läggas ned. Inom andra områden får
man minska takten. Detta går ut över
för vårt försvar vitala forskningsuppgifter.
Det är endast sekretesshänsyn
som hindra mig från att åskådliggöra
dessa påstj^nden med praktiska exempel,
men jag tror inte att jag riskerar
att bli motsagd av någon, som har deltagit
i ärendets utskottsbehandling. Det
kan inte få fortsätta på detta sätt. I
andra länder lägger man ned, i procent
räknat av samtliga försvarsanslag, vida
mer på forskningen än vi göra i Sverige.
T. o. in. i vårt grannland Norge anser
man sig böra procentuellt sett offra
mera på forskningen än vi göra, och
ändå behöver inte Norge på grund av
anslutningen till Atlantpakten i försvarshänseende
täcka ett så stort område
som vi måste göra.

Det är också orimligt att det .statliga
lönekineseriet skall få lägga hinder i
vägen för att få till stånd den bästa lösningen
av forskningsanstaltens personalproblem.
Om man här är så rädd för
lönepolitiska konsekvenser inom andra
områden av statsförvaltningen, då är
det bättre att radikalt stöpa om formen
för forskningsanstalten och att t. ex.
överväga att driva verksamheten i bolagsform
för att därigenom skaffa sig
nödig rörelsefrihet. Men vi skola inte
taga detta till intäkt för nya ödesdigra
uppskov. I Kungl. Maj:ts proposition
nr Ilo åberopas som skäl mot ändringar
i personalorganisationen den pågående
översynen av anstaltsledningens organisation
och de olika befattningshavarnas
tjänsteåligganden. Flera av oss kän -

na mycket väl till den verkliga bakgrunden
till detta uttalande. Den utgör
icke något bärande skäl mot att redan
nu gripa sig an med personalfrågornas
lösning eller att sätta treårsplanen i
verket — det har klart framgått genom ■
vad som anförts både av representanter
för forskningsanstaltens styrelse och av
representanter för dess tjänstemannaklubb.

Det genmäles nu ånyo — för vilken
gång i ordningen vet jag inte — att
forskningsanstalten kan leva ett gott
stycke på s. k. beställningsforskning.
Men att lägga så stor vikt vid denna är
misshushållning med specialutbildad
arbetskraft och hindrar det nydanande
forskningsarbetet. De pengar, som det
är fråga om att lägga ned på försvarsforskning
både för att skaffa oss en god
kunskapsberedskap och för att tillföra
oss nya försvarsmedel, utgöra en lönande
investering med tanke på det militära
rationaliseringsarbetet. Det finns
sannerligen åtskilliga långt mer miljonslukande
statsinvesteringar, som te sig
vida tvivelaktigare än den begränsade
investering det här rör sig om.

Till sist kommer jag, herr talman, till
en annan sak. När försvarsfrågorna
diskuteras, kan det inte hjälpas att strålkastaren
även kommer att riktas mot
den man, som framför någon annan har
fått sig anförtrodd uppgiften att vårda
försvarets intressen. Hans förmåga att
i regeringskretsen vinna gehör för försvarets
synpunkter och skapa förtroende
för sill gärning ovanför och vid sidan
av alla partigränser är av utslagsgivande
betydelse. Ingen av oss förnekar den
nuvarande försvarsministerns iögonenfallande
förtjänster, inte minst de sympatiska
personliga egenskaper som han
visar i umgänget med sina medmänniskor.
Men dessa förtjänster kunna inte
undanskymma det faktum, alt förtroendet
till honom i grunden har rubbats
inom vida kretsar. Vad beror det på?
Ja, såvitt jag kan se, främst på hans
sätt att lägga till rätta fakta för sig så
som det bäst passar honom för tillfället.

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

på hans sätt att lämna glidande och
tänjbara besked, som lämna åhöraren
i ovisshet om var man egentligen har
honom. Ingen bråkar väl här i riksdagen,
om den ene eller andre ibland
hugger i sten; det göra vi allihop då
och då, och konstigt vore det eljest, så
oerhört omfattande som det politiska
arbetsmaterialet har blivit. Men det är
inte för sådant man nu klandrar försvarsministern,
utan för den osäkerhet,
som hans uttalanden gång på gång framkalla
om vad han verkligen menat och
vad han har för avsikter.

Från vårt håll har vid flerfaldiga tillfällen
påtalats försvarsministerns minst
sagt egendomliga metod att redovisa
fakta, när det gäller de militära utbildningsfrågorna.
Han nonchalerar den ansvariga
svenska militärledningens ställningstaganden
och vantolkar för sina
syften arméchefens uttalanden. Han åberopar
anonyma utländska auktoriteter,
men förbigår erkänt framstående utländska
fackmäns utsagor. Han söker,
när det passar honom, inge oss den
föreställningen, att utbildningen i andra
länder, bedriven under krigets hårdaste
tryck, skulle ha åtskilligt att lära oss,
men i andra sammanhang, när det passar
bättre att göra så, säger han, såsom
i ett tal i Jönköpings län den 30 juli i
fjol, att utbildningen i Sverige nu synes
»vara så hård att en ytterligare intensifiering
icke är att rekommendera».

Ett exempel på denna sorts uppläggning
fingo vi så sent som den 9 maj
här i andra kammaren. Då yttrade herr
Vougt enligt det stenografiska referatet

— det tryckta protokollet har tyvärr
inte ännu kommit — följande: Det måste
spela en ganska stor roll »att man nu
ute i världen har gått över till en utbildning,
som är sensationellt mycket
kortare än den utbildning, som man
någonsin hade under andra världskriget.

— ---Nu ha amerikanarna 41/? må nader,

d. v. s. de utbilda de soldater,
som skickas till Korea, på 4Vj månader.
Man skickar dem sedan över Stilla ocea -

nen. Man ger dem en eller två veckors
ytterligare övning i särskilda utbildningsläger
bakom fronten i Korea, och
sedan gå de direkt ut i kriget.» Försvarsministern
gör sedan vissa reservationer.
Han pekar på de effektivare utbildningsmetoderna
i de amerikanska lägren.
Han framhåller att de soldater, som
utbildas på detta sätt, placeras bland
veteraner, och han fäster speciellt uppmärksamheten
på att man till sitt förfogande
har mycket skickliga gruppchefer
och annat befäl. Därefter fortsätter
han: »Jag har inhämtat att man
i Amerika anser att soldaten på 4V2 månader
skall kunna lära sig 13 olika vapen,
inte bara lära sig deras konstruktion
utan också att använ<\$» dem tekniskt
och även lära sig deras taktiska

användning. —--Vad jag har fäst

uppmärksamheten på är väl i alla fall
saker och ting, som man inte kan underlåta
att taga hänsyn till i den diskussion
som vi här föra.»

Men vad försvarsministern inte talar
om är, att det här rör sig om pojkar,
som enligt det amerikanska truppbefälets
egen utsago naturligtvis icke äro
godtagbara som fältsoldater. Man har
tvingats att mot bättre vetande sätta in
dem i detta krig, som har blivit långt
mer omfattande och förlustbringande
än man från början räknat med. Att det
över huvud taget göres beror på att
man kan sticka in dem som ersättningspersonal
i redan krigsvana förband under
krigsvant befäl. Nöden har helt
enkelt icke haft någon lag. Men det är
alldeles ofrånkomligt att förlusterna —
inte bara de som orsakas av kulor och
krut, utan också av rent psykiska orsaker
— bli orimligt höga bland dessa
oerfarna ungdomar. Amerikanarna ha
här fått göra samma erfarenheter som
tyskarna i motsvarande situation gjorde
både under första och andra världskriget.

Att lära in ett visst antal handgrepp,
grupperingsformer och sådant kan man
kanske nödtorftigt göra under några

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.
yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

Motionsvis framställda

månader, men att vara fältsoldat innebär
också annat. Det innebär väl främst
att kunna samverka i ett lag, att kunna
klara sig och andra under svåra förhållanden,
att trots rädsla och livsfara
kunna fullgöra sin uppgift. Det är det
som tar tid att lära sig.

En rödakorsman, som tjänstgjort i
Korea, sammanfattar sina intryck av
soldaterna där så här: »Jag har sett
alltför många amerikanska pojkar ligga
sönderskjutna på det svenska fältsjukhuset
i Korea — pojkar, som med grundligare
utbildning säkert skulle haft en
god chans att klara sig bättre.» Han tilllägger:
»Det gör på något sätt ett beklämmande
intryck att höra en sårad
soldat klaga över att han inte fått sin
fredstida läxa inarbetad litet bättre. Jag
har hört det alltför många gånger.»

Det är mot bakgrunden av dessa och
liknande erfarenheter man bör se exempelvis
general Marshalls sammanfattande
omdöme i hans sista tvåårsrapport
som generalstabschef, i vilken han framhöll,
att ett år visat sig vara ett absolut
minimum för utbildningen av soldater,
som skola kunna bilda stommen i ett
förband. Det är även mot denna bakgrund
man bör se general Eisenhowers
framställningar till de europeiska länderna
om att de skola ha en ordentlig
utbildningstid. Av de 18 månader, som
begärts exempelvis för Danmarks och
Norges vidkommande, lära 12 månader
vara avsedda att motsvara vår första
tjänstgöring.

Var finnas nu dessa synpunkter redovisade
i försvarsministerns framställning?
De finnas där inte alls, men försvarsministern
vore inte den han är,
om han inte försett sitt inlägg med följande
brasklapp: »Jag är givetvis mycket
benägen att hysa den uppfattningen,
att vi skola försöka skaffa oss bättre
informationer och närmare studera dessa
utbildningsmetoder, innan vi för egen
del taga ståndpunkt i denna fråga.»
Vore det inte klokare att skaffa sig dessa
informationer, innan man halvt om

halvt bibringar allmänheten föreställningen
att fältsoldater kanske kunna
utbildas på 4V2 månader?

I samma klass stå andra uttalanden
av försvarsministern. Han vill få oss
att tro, att Sverige på kort tid kan mobilisera
en arméstyrka, som motsvarar
mellan 20 och 30 divisioner enligt
gängse västerländsk måttstock, alltså
bl. a. försedda med den relativa artilleristyrka,
som fordras i sådana divisioner.
Han anser, att vi ha kommit
mycket långt beträffande bergbefästningar,
när alla initierade militärer veta,
hur mycket som återstår att göra
på detta område. Han ansåg sig den 16
mars 1949 i första kammaren kunna
säga, att radariseringen av flottan numera
vore nästan fullständigt genomförd,
ett uttalande som måste förvåna
varje ledamot av statsutskottet, i varje
fall av dess första avdelning.

Försvarsministern konstaterade i en
interpellationsdebatt nyligen i första
kammaren, att läget beträffande stridsvagnsminorna
i fråga om både nykonstruktioner
och leveransbesked var tillfredsställande,
men han upplyste inte
om hur stor brist vi ha att fylla och hur
lång tid det tar att fylla den, om vi
skola arbeta i den takt, som blir möjlig
inom den av regeringen fixerade ekonomiska
ramen. Men det tyckte försvarsministern
kanske inte var alldeles
nödvändigt, eftersom han i NationalTidende
i Köpenhamn den 22 mars 1951
har förklarat sig fullt och fast tro att
ett tredje världskrig kommer att undvikas.
»Ingen konflikt hotar för ögonblicket
med att utveckla sig till en
världskatastrof», säger han. Den vånda,
som den fria världen känner inför framtiden
bygger alltså enligt herr Vougt på
en illusion. Det var hans uppmuntrande
budskap till danskarna, när de som bäst
brottas med problemet att få förståelse
inom hela folket för nödvändigheten av
kraftiga försvarsförstärkningar.

Slutligen må det även tillåtas mig att
återge försvarsministerns uppfattning

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

av oppositionens roll vid försvarsfrågans
handläggning. Jag stöder mig därvid
på referatet i tidningen Arbetet den
7 mars 1951 av försvarsministerns föredrag
i Malmö dagen innan. Det hade
anmärkts, att försvarsministern inte
brydde sig om att besvara de frågor som
framställts till honom under remissdebatten.
Samma dags eftermiddag, säger
försvarsministern, frågade jag herrar
Hjalmarson och Hedlund i Rådom, om
de ställt några frågor som borde besvaras.
»Deras besked blev nekande.» Herr
Hedlund i Rådom svarar väl för sig
själv, men för min del förhöll det sig
helt enkelt så, att statsrådet Vougt meddelade
mig, att han bjudit engelske
flygministern Henderson på middag
och undrade, om han behövde vara
kvar för att svara på frågor, som jag
riktat till honom. Jag svarade, att jag
tyckte, att det var beklagligt att han
inte haft tillfälle att yttra sig tidigare,
att jag förstod att hans värdförpliktelser
hindrade honom från att stanna på
kvällen men att jag hoppades, att han
skulle få något annat tillfälle att taga
upp spörsmålen från remissdebatten.
Detta svar utnyttjades sedan av försvarsministern
på det sätt som här refererats.

Herr Ståhl hade i denna kammare
också tagit upp olika försvarsproblem i
remissdebatten, men när det gällde honom
lyckades försvarsministern inte,
säger han, finna någon som lyssnat till
denne. Nu måste även den, som inte alltid
delar herr Ståhls uppfattning villigt
erkänna, att herr Ståhl kan konsten att
lägga upp debattämnena på ett intressant
och fängslande sätt, och det var
också många, som lyssnade till honom
vid detta tillfälle. Om försvarsministern
emellertid inte fick höra honom själv
men ändå ville ha reda på vad han hade
sagt, var det väl bra märkvärdigt, att
han inte vidtog den enkla åtgärden att
fråga herr Ståhl själv.

Att försvarsministern inte besvarade
herr Gränebos och min anmärkning mot

att han inte redan i höstas kunde vara
med om att utöka antalet reservofficerare
hade sin mycket enkla förklaring,
säger han. Försvarsministern skämdes.
Över vad? Jo, över att behöva avslöja,
att vi, d. v. s. herr Gränebo och jag, inte
skulle ha läst vad han sagt i frågan. Det
var alltså av omsorg om oppositionens
anseende som herr Vougt inte tog upp
detta ämne. Det hör till saken, att statsrådet
Vougts argument i höstas bestod
i en hänvisning till Nothinutredningen,
att detta argument hade starkt kritiserats
av oss, att förslaget att öka antalet
reservofficerare togs upp redan vid
höstens försvarsöverläggningar, att det
då biträddes av försvarsutredningens
ordförande och att både herr Gränebo
och jag bestritt, att utredningen på ett
olämpligt sätt skulle ha fallits i ämbetet,
om förslaget hade tillgodosetts genast.
Ändå skulle vi inte ha känt till försvarsministerns
argumentering i frågan!

Herr talman! Jag beklagar, att dessa
saker måste sägas, men någon gång
måste det ske, och detta utgör förklaringen
till att försvarsministern tyvärr
inte kan mötas av det förtroende, som
innehavaren av hans viktiga ämbete bör
åtnjuta i alla läger, fullständigt oberoende
av partiståndpunkt.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT: Herr talman! Jag kan
givetvis inte nu taga upp alla de punkter,
där herr Hjalmarson riktat anklagelser
mot mig — inom parentes sagt tycker
jag nog att herr Hjalmarson kunde ha
underlåtit att mot mig anföra ett uttalande,
som jag gjort till en tidning, därtill
en utländsk tidning, och som jag
inte haft tillfälle att kontrollera.

Jag måste tyvärr erkänna att jag vid
ett tidigare tillfälle här i riksdagen lämnat
en uppgift, som inte är helt korrekt,
på en punkt som herr Hjalmarson nu
ägnade stor uppmärksamhet. T en de -

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

batt för någon tid sedan uppgav jag att
i Amerika utbildningen av soldater,
som omedelbart, därest krigsläget så
kräver, eller i varje fall endast efter
någon kortare övning bakom fronten
sättes in i de stridande trupperna i
Korea, tager l1^ månader i anspråk.
Jag måste korrigera denna siffra. I själva
verket omfattar utbildningen endast
omkring 3^2 månader eller närmare bestämt
14 veckor. Därutöver vill jag på
denna punkt — det är endast den som
jag nu tar upp — säga, att jag vid tillfället
i fråga uttryckligen såsom min
åsikt framhöll, att den amerikanska utbildningstiden
icke kunde åberopas för
något krav på nedsättning av tiden för
värnpliktsutbildningen bär i vårt land,
men att vi, innan vi ta ställning till frågan
om en eventuell utvidgning av värnpliktstjänstgöringen,
även borde skaffa
oss kännedom om metoder, som, även
om resultatet av dem inte blir fullt färdiga
soldater, i viss män kunna tjäna
som mönster när det gäller att åstadkomma
bästa möjliga utbildning inom
den tidrymd som vi anse oss kunna
tillmäta.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Det uttalande av försvarsministern,
som jag bär citerade och som
ingick i en intervju med försvarsministern,
återgavs även av svenska tidningar,
och det var där som jag först observerade
detsamma, .lag har emellertid sedermera
även tagit del av originaltexten
i den danska tidningen.

Vad beträffar försvarsministerns uttalanden
rörande den militära utbildningen
i krigförande länder, så måste
jag fråga mig vilket intresse det ur
svensk synpunkt kan ha att försvarsministern
här redovisar utbildningsformer
som ha kommit till under det omedelbara
trycket av ett krig. Om försvarsministern
anser saken vara av så
stor betydelse, att han gång på gång
måste återkomma till den för att få stöd

för sin uppfattning att vi här i Sverige
kunna nöja oss med en kortare utbildningstid
än de svenska militära myndigheterna
begärt, varför har då försvarsministern
icke vid något enda tillfälle
funnit angeläget att redovisa vad de militära
fackmännen i dessa främmande
länder haft att säga om hur det går när
man i nödens stund tvingas sända ungdom
i fält med otillräcklig utbildning
bakom sig. Det är väl detta som är det
väsentliga i sammanhanget. Det kan ju
inte i och för sig ha något intresse för
oss att veta, hur man t. ex. i Förenta
staterna har måst gå till väga för att
hastigt kunna fylla luckorna, som uppkommit
på grund av det mycket stora
antalet stupade och sårade under Koreakriget.

Herr STÅHL: Herr talman! Det skulle
vara frestande att fortsätta den diskussion
om den militära utbildningstiden,
som här kommit i gång mellan herr
Hjalmarson och försvarsministern, men
för att inte debatten på detta tidiga stadium
skall komma in på ett sidospår,
skall jag börja mitt anförande med några
allmänna reflexioner i anslutning til!
den föreliggande huvudtiteln.

Sedan det utrikespolitiska läget undergått
den allvarliga skärpning, som är
oss alla bekant och som jag inte här behöver
närmare uppehålla mig vid, ha
vi inom första avdelningen i statsutskottet
— jag har tidigare understrukit
detta och vill göra det även nu — beflitat
oss om att försöka nå fram till
största möjliga enighet i försvarsfrågorna.
Vid höstriksdagen var det ju också
ganska nära att man hade lyckats åstadkomma
fullständig enighet. Bondeförbundet
och folkpartiet följdes emellertid
då åt över hela linjen. 1 år har behandlingen
av fjärde huvudtiteln kännetecknats
av att å ena sidan legat regeringens
bud och å andra sidan ett
samlat förslag från de tre demokratiska
oppositionspartierna.

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

Jag anser, herr talman, att om det på
alla håll verkligen hade funnits god
vilja, borde det också nu ha funnits
möjlighet att resonera sig fram till en
kompromiss, som kunnat förena samtliga
fyra demokratiska partier om en
enhällig lösning av försvarsfrågan. På
oppositionshåll ha vi — jag kan ge även
bondeförbundet och högern det vitsordet
— ansträngt oss att så mjukt som
möjligt resonera om de spörsmål, som
det här gäller, för att kunna nå fram till
en lösning i enighetens tecken. Jag tror
inte heller att jag säger för mycket, om
jag konstaterar att bland de socialdemokratiska
kamraterna på avdelningen har
kunnat förmärkas en allvarlig önskan
att uppnå en sådan lösning. Vi ha emellertid,
herr talman, haft en känsla av —
vi kunna ju därvidlag ingenting bevisa
— att det på annat och högre håll icke
funnits förståelse för en sådan, jag vågar
säga önskvärd kompromiss.

Det som därvidlag varit det stora
hindret bär enligt min mening varit den
politiska stämning, som finns inte minst
i denna kammare men också inom vida
kretsar av vårt folk, vilken uppkommit
därigenom att man fått den föreställningen,
att vi måste sitta och pruta på
utgifterna till sociala och kulturella ändamål,
till sjukvårdsändamål och allt
möjligt annat därför att försvaret slukar
alla inkomstökningar. Jag tror inte
att jag här i kammaren är ensam om det
intrycket, att man ideligen stöter på
denna föreställning. Jag skulle därför
vilja till litet närmare granskning ta upp
frågan om hur det egentligen gestaltar
sig med försvarets utgifter och huruvida
den vitt spridda uppfattningen om
att försvaret slukar alla statens merinkomster
är riktig.

Alla iiro vi ju överens om att anslagsbehoven
på det militära området äro
stora, och det är inte heller några rent
sakliga skäl som varit avgörande för
återhållsamheten, utan helt enkelt ekonomiska
hänsyn. Jag skulle därför, herr
talman, vilja litet belysa försvarsutgif -

ternas utveckling under de senaste åren.
Jag talar därvid inte om de belopp, som
stå redovisade under fjärde huvudtiteln,
utan om de verkliga försvarsutgifterna,
vilket är någonting helt annat — försvarsministern
och jag ha tidigare varit
inne på den saken, och jag är ledsen
över att han ännu inte hunnit tillbaka
från voteringen i första kammaren, så
att vi här hade kunnat taga upp den på
nytt och fått det hela uppklarat.

För budgetåret 1945/46 utgjorde de
verkliga försvarsutgifterna — jag har
då icke däri inräknat utgifterna för civilförsvaret
och inte heller för pensioner
men i övrigt alla utgifter — 25,7
procent av statens totala utgifter. Budgetåret
1946/47 hade försvarsutgifterna
sjunkit till 23,3 procent för att sedan
sjunka ytterligare, så att de år
1947/48 utgjorde 19,o procent och
1948/49 18,a procent. Men så började
försvarsutgifterna att stiga och utgjorde
för budgetåret 1949/50 19,o procent.
För 1950/51, alltså det nu löpande
budgetåret, komma de att vara uppe i
22 procent. För nästa budgetår komma
de verkliga försvarsutgifterna, om jag
räknar ihop inte bara de anslagsposter,
som finnas i huvudtiteln, utan även posterna
i de senare framlagda propositionerna,
att uppgå till 22,c procent — jag
kan, när jag nämner denna siffra, stödja
mig på expertis på området.

Jag konstaterar alltså, herr talman,
att varken för nu löpande budgetår
eller för nästa budgetår komma försvarsutgifterna,
trots att riksdagens ledamöter
nog tycka att vi ha beviljat
en hel del till försvaret, att taga i anspråk
så stor andel av statens utgifter
som fallet var så sent som budgetåret
1946/47, då de utgjorde 23,3 procent.

Jag tycker att det är mycket angeläget
att understryka detta, tv det visar
ju, herr talman, oriktigheten i den föreställning,
som efter vad jag kan förstå
i år har omöjliggjort en lösning av försvarsfrågan
i enighetens tecken och
som dessutom är spridd i mycket vida

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

kretsar både här i riksdagen och ute
bland folket. Jag har för min del funderat
ganska mycket över varifrån denna
föreställning har kommit, och jag
har inte, herr talman, kunnat finna annat
än att förklaringen måste ligga i de
direktiv för den Nothinska utredningen,
som gåvos av statsministern på våren
1949 och där statsministern bl. a. framhöll,
att »den nu föreslagna förstärkningen
måste ses mot bakgrunden av
de stora kostnader — i runt tal 800
miljoner kronor — som Sveriges militära
försvar nu drager». Jag kan inte
förstå annat än att det genom den
siffra, som sålunda nämnts i diktamen
till statsrådsprotokollet och som sedan
spritts genom tidningarna och i otaliga
sammanhang varit föremål för diskussion,
har skapats en känsla av att försvarsutgifterna
sprungit enormt i höjden,
då det skett en ökning från 800
miljoner kronor år 1948 upp till 1 200,
1 300, ja, kanske 1 400 miljoner år
1951/1952.

Hur förhåller det sig nu med siffran
800 miljoner? Ja, herr talman, det är
ju inte någon hemlighet, att den Nothinska
försvarsutredningen kom fram
till att man måste underkasta den en
ingående prövning. Det befanns då, att
den inte höll streck. När denna siffra
dikterades till statsrådsprotokollet, nämligen
budgetåret 1948/49, uppgingo försvarskostnaderna
inte till 800 miljoner
kronor — jag bortser fortfarande från
civilförsvar och pensioner — utan den
exakta siffran var 878 miljoner kronor.
Det kan möjligen sägas, att detta
kunde man inte veta i april det budgetåret,
eftersom detta då ännu inte var
slut. Till det måste jag invända, att det
kunde man, ty det är inte någon större
svårighet för vare sig de militära myndigheterna
eller departementet — vilket
vi som ha sysslat med dessa frågor ha
lång erfarenhet av — att komma fram
Ull förtidsberäkningar, som äro praktiskt
taget lika exakta som slutkostnaderna,
i varje fall inte när man står så

nära slutet av budgetåret. Jag är angelägen
om att betona, att kostnaderna
det året voro inemot 100 miljoner kronor
större än de som angåvos i direktiven.

Ännu intressantare blir siffran, om
man undersöker det närmast följande
budgetåret, 1949/50, som utredningen
skulle arbeta med. Då uppgingo nämligen
de totala försvarskostnaderna till
exakt 973 miljoner kronor, d. v. s. inemot
1 000 miljoner kronor. Det var
alltså, herr talman, i det närmaste 200
miljoner kronor mera än vad som uppgivits
i de direktiv för utredningen,
som dikterats till statsrådsprotokollet.

Jag måste allvarligt beklaga, att denna
siffra på i runt tal 800 miljoner
kronor har kommit att spela en sådan
roll i vår försvarsekonomiska diskussion.
Jag gör det av två anledningar.
För det första har den tvingat den tillkallade
försvarsutredningen —• vilket
jag anser nödvändigt att redovisa på
detta stadium — att sätta sig ned och
de facto göra ett nedrustningsförsök,
eftersom talet 800 miljoner kronor inte
var relevant utan redan under det budgetår
utredningen tillkom hade vuxit
med inemot 200 miljoner kronor. Den
andra allvarliga olägenheten är det som
jag redan har talat om, nämligen att
svenska folket och svenska riksdagen
fått för sig, att försvarskostnaderna ha
varit avsevärt lägre än de de facto varit.

Om vi se på siffran för det nu löpande
budgetåret, finna vi att den är 1 210
miljoner kronor, men språnget blir ju
ofantligt mycket större från den i statsrådsprotokollet
nämnda siffran 800 miljoner
kronor fram till 1 210 miljoner
än från den faktiska siffran, i runt tal
1 000 miljoner, under det budgetår från
vilket utredningen utgick, fram till
samma 1 210 miljoner. Om man tar hänsyn
till fördyringarna inte bara på lönestaten
utan även av den materiel som
skall köpas utifrån, är denna ökning av
försvarsutgifterna rent sakligt sett ganska
liten. Den är liksom ökningen på

3 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 21.

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

andra huvudtitlar framför allt betingad
av den s. k. engångsinflationen.

Inte bara därför att hans excellens
herr statsministern sitter här i kammaren
utan även ur rent sakliga synpunkter
vill jag emellertid gärna tilllägga,
att jag är den siste att ställa honom
till ansvar för att denna siffra har
blivit nämnd. Ingen kan begära, att
statsministern skulle ha satt sig ned
och gjort en rad krångliga uträkningar
— ty det är sannerligen inte någon enkel
sak — för att komma fram till en
rättvisande siffra. Däremot skulle jag
i likhet med herr Hjahnarson vilja till
försvarsministern ställa frågan: Hur
kan det komma sig, att man, när man
som försvarsminister har behandlat
fjärde huvudtiteln ända sedan 1945,
bara slår ned på klumpsumman i huvudtiteln
och anger den som försvarskostnad,
när alla som ha luktat något
på försvaret och försvarsliuvudtiteln
veta, att denna siffra inte är något att
rätta sig efter? Man måste ju hålla sig
till budgetutfallet.

Jag kan inte undvika att lägga ett
mycket tungt ansvar på försvarsministern
för att denna siffra kommit att
figurera och leda till så ödesdigra verkningar
som jag här har skisserat. Om
försvarsministern år 1949, när försvarsutredningen
tillsattes, hade vetat vad
försvaret kostade, skulle han också ha
angett den siffran, och då hade direktiven
blivit helt andra. Jag kan inte
undgå det intryck, som jag tidigare har
redovisat i kammaren, att försvarsministern
trots så många år i departementet
inte i detalj gjort klart för sig hur
stora försvarskostnaderna voro. Om så
hade varit fallet, hade väl inte denna
missvisande kostnadsram för försvaret
kommit att anges.

Jag lämnar därmed frågan om de
samlade försvarskostnaderna och kommer
in på den aktuella behandlingen
av årets fjärde huvudtitel. Jag skall
försöka att inte upprepa det som herr
Hjahnarson varit inne på utan skall i

stället taga upp några andra punkter.
När försvarsministern nu har haft älskvärdheten
att komma tillbaka hit, vill
jag inom parentes gärna säga, att jag
sätter stort värde på att nu verkligen, i
motsats till under remissdebatten, få
diskutera detta med honom. Hans sagesmän
då hade enligt det referat av
malmötalet, som herr Hjalmarson uppehöll
sig vid, sagt, att det som vi då
resonerade om inte var någonting att
bry sig om, men jag hoppas i dag
kunna visa försvarsministern, att det
kanske ändå gällde ganska väsentliga
saker, eftersom jag i stort sett tänker
beröra samma spörsmål som under remissdebatten.

Jag skulle gärna vilja ställa ungefär
samma fråga som herr Hjalmarson. Om
vi till att börja med se på armén och
dess materielanslag — jag bortser här
från den personella sidan, eftersom
denna har behandlats av herr Hjalmarson
— föreligger här den skiljaktigheten,
att medan oppositionen begär inte
ett anslag på 152 miljoner kronor utan
ett beställningsbemyndigande på 152
miljoner kronor, d. v. s. möjlighet att
lägga ut beställningar för detta belopp
i denna inte minst industriellt ansträngda
tid, så stannar regeringen och regeringspartiet
därvidlag vid 110 miljoner
kronor. Då frågar jag, vad det är vi
gå miste om. Herr Hjalmarson har redan
berört förnyandet av vårt i vissa
delar föråldrade fältartilleri. Jag skall
be att få erinra om en annan viktig
sak, som vi genom denna nedprutning
inte kunna få tillräckligt utrymme för,
nämligen en modernisering av luftvärnet.
Jag har tidigare ställt den frågan
till försvarsministern och återupprepar
den nu: Hur kan man, när man genom
att pruta ned anslaget till jaktflyget
minskar luftförsvaret för civilbefolkningen,
undgå att i stället sörja för luftförsvaret
genom ett modernt luftvärn?
Jag har på denna punkt aldrig sett
något sammanhang i försvarsministerns
tankegångar. Eftersom det intresserar

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

mig speciellt har jag studerat hans uttalanden
för att finna något sådant, men
inte lyckats.

För den som något reflekterar över
detta säger det sig väl omedelbart självt,
att eftersom försvarsministern och vi
alla veta, att det jaktflyg vi för närvarande
ha -—• 10 flottiljer, av vilka G
skola förstärkas — inte täcker luftförsvaret
för hela vårt land och eftersom
civilbefolkningen inte bara i Ystad utan
även i Karesuando har rätt att åtnjuta
skydd vid luftangrepp, så måste man
sörja för detta på annat sätt, nämligen
genom det billigare luftvärnet.

Försvarsministern säger nej till båda
delarna. Han säger, att vi inte ha råd
att bygga ut vår dagjakt så som vi skulle
behöva, och konsekvensen av hans anslagsäskanden
blir, att vi inte få de
erforderliga möjligheterna att beställa
modernt luftvärn. Nu är det dessvärre
så, vilket vi alla som ha sysslat med
detta spörsmål äro de första att beklaga,
att den explosionsartade fart,
med vilken vårt jaktflyg liar utvecklats,
och särskilt den snabba ökningen av
hastigheterna, har medfört, att det stora
bestånd av luftvärnsartilleri, som vi
under kriget anskaffade för dyra
pengar, inte är i stånd att användas
mot det moderna flyget. Dessa pjäser
äro helt enkelt så konstruerade, att de
varken i fråga om framförhållning eller
hastighet kunna följa plan med den
högt uppdrivna fart som det moderna
jaktflyget har. Vi måste därför i varje
fall för ett mera fjärrbetonat skydd
skaffa oss ett nytt och modernt bestånd
av luftvärn. Jag skulle verkligen vilja
lägga försvarsministern på hjärtat att
allvarligt överväga, om vi inte snarast
möjligt måste lägga ut beställningar inte
endast på moderna, mindre luftvärnspjäser
utan också på grövre och mera
långskjutande luftvärnsartilleri. Tyvärr
förhåller det sig så — detta kan försvarsministern
inte bestrida —■ att det
inte finns tillräckligt utrymme för detta
inom ramen för anslaget på Ilo miljoner
kronor.

Jag skulle ha förstått denna inställning
om försvarsministern i stället hade
sagt, att vi skulle påskynda utbyggnaden
av dagjakten. Innan jag kommer
in på det vill jag emellertid med tillfredsställelse
notera att de två stora
önskemål, som trepartimotionen framförde
i januari och som försvarsministern
då inte hade upptagit, dock ha tillmötesgåtts
i en senare proposition i
mars. Det ena önskemålet gäller utbyggnaden
av luftbevakningen, som inte
minst vi från folkpartiet under en följd
av år motionerat om här i kammaren.
Försvarsministern har nu inom regeringskretsen
lyckats få fram ett bifall
till detta önskemål. Det andra önskemålet
gällde en förnyelse av nattjaktflottiljen
i Västerås. Även detta har
varit föremål för motioner från vår
sida, och jag tycker därför att jag har
anledning att alldeles speciellt uttala
min tillfredsställelse över att dessa krav
tillgodosetts.

Trots tillfredsställelsen på dessa båda
ingalunda oväsentliga punkter — denna
tillfredsställelse är jag den förste att
erkänna — måste jag, herr talman,
säga, att vi ändå inte känna oss trygga
för den skrivning beträffande 1948 års
principbeslut, som utskottsmajoriteten
här har sträckt sig till. Det är ju ändå
två skilda saker när man å ena sidan
säger, att eftersom 1948 års riksdag beslöt
att alla tio dagjaktflottiljerna skola
utbyggas så skall detta också ske —
dock utan att angiva någon tidpunkt
när ett sådant beslut skall fattas —
samt å andra sidan säger, vilket vi
gjort i reservationen, att vi nu måste
fatta beslut om utbyggnad av två av
jaktflottiljerna — vi våga nu inte sträcka
oss till utbyggnad av alla fyra —
och att man skall undersöka huruvida
det är möjligt att omgående importera
modern materiel för ytterligare två
flottiljer. .Tåg tror att detta är en så
väsentlig fråga — kanske inte främst
för de militära förbanden i händelse
av krig utan i första hand för civilbefolkningen
— att det icke går att skju -

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

ta detta avgörande ifrån sig. Det går i
varje fall icke att säga som försvarsministern
här gör, att han varken tar
ställning till dagjaktens förstärkning
eller till luftvärnet. En lösning tvingar
sig fram här, och jag tycker att jag med
dessa kostnadssiffror visat, att det icke
är omöjligt att genom ett beställningsbemvndigande
tillgodose de krav, som
här anmäla sig. Tyvärr är det nog så,
herr talman, att även om vi lägga ut
beställningarna mycket snart — antingen
på dagjakten eller luftvärnet,
som jag här talat om — så dröjer det
i varje fall åtskilliga år innan materielen
kommer fram. Jag kan inte undgå
att konstatera att försvarsministern
här, inte endast när det gäller den ekonomiska
sidan av saken utan även beträffande
avvägningen av dessa centrala
försvarsfrågor, gjort sig skyldig till
allvarliga felbedömningar.

Jag skall inte fördjupa mig i reservationen
om skyttet. Jag vill endast
fästa kammarledamöternas uppmärksamhet
på att reservationen finns och
att vi fortfarande taga sikte på att
ställa skjutbanorna i ordning så att de
kunna användas för automatvapen, vilket
givetvis ställer skjutbanorna inför
helt andra krav än dem, som ställdes
på de gamla banorna.

Jag skall i stället be att få säga ett
par ord om reservationen beträffande
militärforskningen och forskningsanstalten.
Jag har där i allt väsentligt
samma grunduppfattning som herr
Hjalmarson. Jag tror att det är nödvändigt
för ett litet land •— i synnerhet
ett land som liksom vårt för en
alliansfri politik — att ha en effektiv
forskning. Man kanske dock behöver
veta litet mera än det man får reda på
genom att endast titta på de siffror,
som stå under forskningsanstaltens titlar,
för att få en riktig bild av forskningsanstaltens
möjligheter att röra sig.
Om man således ser på summan i huvudtiteln
för forskningsanstalten, uppgår
den till 7 695 000 kronor. Därtill

kommer ett direkt beställningsbemyndigande
på 1,5 miljon. Detta är emellertid
ingalunda allt, som forskningsanstalten
har att tillgå. Därtill komma
de betydande belopp, som utläggas
från de militära förvaltningarna och
som alltså också äro statsmedel fastän
de indirekt tillföras forskningsanstalten.
Jag kan nämna, att man har uppskattat
siffrorna för ifrågavarande budgetår
till 0,5 miljon för marinen, omkring
1 miljon för flyget samt för armén
omkring 7,5 miljoner. Detta gör
tillsammans inemot 9 miljoner kronor.
Lägger man detta belopp till de
7 695 000 kronorna som gå direkt till
forskningsanstalten, så kommer man
upp till ett sammanlagt belopp av bortåt
16 695 000 kronor samt därutöver ett
beställningsbemyndigande på 1,5 miljon
kronor.

Till detta kommer, herr talman, att
förhållandena vid forskningsanstalten
äro under utredning. Detta har gjort
att vi för vår del tycka, att i ett läge,
när kapitaltillförseln är så pass betydande
som jag här visat, skulle man i
år kunna nöja sig med ett försiktigare
steg. Å andra sidan har herr Hjalmarson
absolut rätt i att det finns risk för
att personalen vid forskningsanstalten
tappar lusten om ingenting göres. Vi
ha därför sagt oss att vi åtminstone
borde göra någonting, som inte spelade
någon roll budgetmässigt men som
visade personalen vid forskningsanstalten
att det inte stod alldeles stilla. Följaktligen
ha vi föreslagit uppflyttning
av de tio befattningar, som det här är
fråga om. Detta gör mycket litet i
pengar räknat, men det har stor psykologisk
betydelse, och jag hoppas att
avdelningens ärade ordförande inte
misstycker om jag meddelar, att lian
vid utskottsbehandlingen skulle ha anslutit
sig till denna tanke om den allmänt
hade accepterats. Det gjorde den
emellertid inte, och därför föll den.
Detta visar emellertid ändå, att den
höjning vi här försökt få igenom — en

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

höjning som vi satt så lågt för att få
möjligheter till en samling på denna
punkt — hade goda skäl för sig. Jag
skulle därför vilja vädja till kammarens
ledamöter att taga under övervägande
den reservation, som är avgiven
av herr Ohlon m. fl.

Jag skall inte fördjupa mig i några
specialfrågor, men jag måste få säga
ett par saker till. För det första vill
jag, herr talman, begagna detta tillfälle
att uttala alla försvarsintresserades
stora tillfredsställelse med att vi i
Washington ha så skickliga förhandlare,
att de lyckats lösgöra den radarbeställning,
som just omtalats i pressen
och som kommer att ha en stor betydelse
för vårt försvar. Det är ju ett
gammalt önskemål att vi skulle få hem
denna materiel, och det är inte mer än
rätt, att det från riksdagshåll uttalas ett
erkännande till förhandlarna i Amerika,
som nedlagt så mycken möda på
att införliva dessa beställningar med
vårt försvar.

Innan jag slutar skulle jag vilja säga
ett par ord till försvarsministern i anslutning
till den diskussion om närpansarvärnsvapnet,
som under de senaste
veckorna förts både ute i landet,
i pressen och här i riksdagen. Jag gör
detta bl. a. med anledning av att jag
hade tillfälle att höra försvarsministerns
uttalande i interpellationsdebatten
i första kammaren. Jag skulle härvidlag
vilja framhålla — och jag tror
inte att jag är ensam om min mening
— att det avsked som beviljades den
i detta fall särskilt utsatte officeren
borde ha kunnat få en värdigare behandling
än vad ärendet faktiskt fick.
Jag tror att det finns anledning att beklaga,
att just denna personfråga kom
att behandlas på det mindre värdiga
sätt — jag vill använda dessa ord —
som nu var fallet och som ur alla synpunkter
var mindre lämpligt.

I sak vill jag tillägga, att när man
som jag haft tillfälle att taga del av
den hemliga promemoria, som ligger

till grund för det interpellationssvar,
som försvarsministern lämnade i första
kammaren — ett svar, som hela folket
i sin tur lagt till grund för sitt bedömande
— kan man inte undertrycka
den något nedslående iakttagelsen, att
vissa formuleringar i försvarsministerns
svar till interpellanten — särskilt
när det gäller ett huvudavsnitt — äro
så utformade, att de lämna lyssnarna
ett icke rättvisande intryck av de faktiska
förhållandena vid tidpunkten för
svarets avgivande. Tyvärr är jag ju på
grund av sekretessen förhindrad att ge
belägg för vad jag nödgas säga, men
herr Hjalmarson har här nyss med fog
påtalat försvarsministerns sätt att formulera
— dessa ständiga glidningar
från ståndpunkt till ståndpunkt med
inlagda reservationer, som han sedan
har möjlighet att falla tillbaka på. Jag
måste konstatera — och var och en
som har tillfälle att taga del av akterna
måste göra detsamma —■ att den bild
försvarsministern gav av situationen på
vissa punkter givit allmänheten och
riksdagen ett intryck, som icke har någon
grund i faktiska förhållanden. När
man har kännedom om denna bakgrund,
herr talman, framstår behandlingen
av denna personfråga i en ännu
egendomligare dager.

Jag skall, herr talman, nöja mig med
att nu understryka dessa synpunkter.
Jag tycker att försvarsministern har
verklig anledning att överväga den kritik,
som här framföres. Kritiken har
inte syftat till att komma försvarsministern
personligen till livs. Beträffande
den personliga uppskattningen
vill jag helt instämma med vad herr
Hjalmarson sade. När man emellertid
kan konstatera felaktiga föreställningar
om kostnadsramens proportioner, när
man kan konstatera den, som vi anse,
felaktiga bedömning vid behandlingen
av viktiga materielfrågor, som jag
här berört jag syftar på dagjakten
och luftvärnet — och när man vidare
kan konstatera att det lämnas uppgif -

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

ter, som inte ha någon täckning i verkligheten,
då måste försvarsministern
och regeringen i sin helhet förstå, att
vi känna oro och undran inför departementsledningen.
Även om det är långt
ifrån behagligt så är det dock alldeles
nödvändigt att konstatera detta i en
försvarsdebatt, där jag, herr talman, i
det längsta hade hoppats att vi skulle
kunna uppträda under full enighet.

Beträffande yrkandena skall jag be
att få återkomma senare.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Det var närmast
början av herr Ståhls anförande
som föranledde mig att taga till orda
redan vid detta stadium av debatten.

Herr Ståhl beklagade att det både i
kammaren och ute i landet rådde den
missuppfattningen att de starkt ökade
försvarsutgifterna vore anledningen till
att vi ha det så pass besvärligt när det
gäller att tillgodose andra önskemål.
Försvarsutgifterna fingo även bära ansvaret
för vår tunga skattebörda. Han
försökte analysera hur denna missuppfattning
uppstått. Han trodde, att en av
huvudanledningarna var ett uttalande
av mig i en proposition till 1949 års
riksdag, där jag anmälde regeringens
vilja att verkställa en betydande utbyggnad
av flygvapnet men samtidigt tillkännagav
regeringens mening att denna
utbyggnad av flygvapnet ställde oss
inför så stora kostnadsökningar, att
hela frågan om försvarsväsendets organisation
och kostnadsram måste bli
föremål för en grundlig utredning. I
direktiven — säger herr Ståhl — nämndes
en siffra på försvarskostnaderna,
som sedermera visat sig vara felaktig
och även ödesdiger, eftersom man med
utgångspunkt från denna felaktiga siffra
har räknat fram, att stegringarna i
försvarskostnaderna äro mycket större
än de i verkligheten äro.

Till en början vill jag då konstatera,
att de totala försvarskostnaderna under

de båda budgetåren som lågo före mitt
uttalande uppgingo till 735 miljoner
kronor det ena året och 776 miljoner
kronor det andra. Försvarskostnaderna
under det år regeringen tillsatte utredningen
uppgingo till 878 miljoner kronor.
I direktiven angåvos de dåvarande
försvarskostnaderna till omkring 800
miljoner kronor. Jag tillåter mig fråga
kammaren om det är rimligt att påstå,
att den sifferuppgift jag lämnade var
vilseledande. Den är nämnd som ett uttryck
för de aktuella försvarskostnaderna,
och den låg väsentligt över försvarskostnaderna
under de två närmast föregående
budgetåren.

Jag vill emellertid fästa herr Ståhls
uppmärksamhet på att dessa sifferexempel
inte voro avgörande. Avgörande var
däremot följande sats: »Utan att föregripa
de överväganden som i annat sammanhang
torde komma att äga rum beträffande
avvägningen mellan olika
statsutgifter utgår jag ifrån att försvarets
kostnader icke böra på längre sikt
få nämnvärt överskrida dess nuvarande
andel av nationalinkomsten.» Därmed
har man således slagit fast, att om
exempelvis siffran för innevarande budgetår
skulle vara större än den fastställda
procentuella andelen av nationalinkomsten,
så skulle försvarsutredningens
uppgift vara att undersöka möjligheterna
att nedbringa kostnaderna. Siffran
800 miljoner kronor kan inte ha spelat
någon roll i försvarsutredningens arbete.
Har den gjort det, då beklagar
jag att försvarsutredningen lagt upp sitt
arbete så besynnerligt. Den uppgift som
fanns är klart angiven i det nyss upplästa
citatet från direktivet.

Nu har emellertid herr Ståhl ett besynnerligt
sätt att räkna. Han säger, att
försvarsutgifterna under efterkrigstiden
inte kommit att taga en större andel av
budgetens utgifter i anspråk utan kanske
till och med någon procent mindre.
Ja, herr Ståhl, det kan vara riktigt. Men
varpå beror det? Jo, det beror därpå,
att vi alla, högern, folkpartiet, bonde -

Nr 21. 39

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

förbundet och socialdemokraterna, varit
med om att våldsamt öka de sociala och
kulturella utgifterna. Vi skola ju nu
räkna med den samlade budgetsiffran,
och den siffran är en helt annan än den
vi hade innan vi genomfört folkpensioneringen,
barnbidragen och den kulturella
upprustningen.

Nu menar tydligen herr Ståhl, att ju
större de sociala utgifterna bli, desto
större skola också försvarsutgifterna
bli. Om vi öka de sociala utgifterna
med 500 miljoner kronor innebär ju
detta en i och för sig ökad belastning
på skattebetalarna. Man kanske även
från folkpartiets sida vill erinra sig, att
när vi beslöto dessa stora utgifter för
sociala ändamål, då drömde vi om att
dessa utgifter skulle kompenseras genom
minskningar på militärhuvudtiteln.
Man betraktade det som naturligt att
räkna på detta sätt. Skattebetalarna ställas
inför de samlade utgiftssummorna.
Öka utgifterna kraftigt på den sociala
och kulturella fronten, då finns det anledning
att undersöka, huruvida man
kan minska på andra fronter.

Herr Ståhl räknar alldeles tvärtom
och säger, att ju mer man ökar anslagen
till de sociala och kulturella ändamålen,
desto större anledning har man att räkna
upp försvarsutgifterna. Detta var inte
folkpartiets linje år 1948, och det är
väl inte heller under nuvarande förhållanden
någon vettig linje. Man måste i
stället konstatera, att vi i Sveriges riksdag
varit överens om en stor utökning
på det sociala området, och när vi togo
det steget hoppades vi på en minskning
av de militära utgifterna. Utvecklingen
på denna punkt har dragit ett streck
över allas våra förhoppningar.

Det är oriktigt och orealistiskt att
komma med det resonemang, som herr
Ståhl här förde fram. Faktum är, att
försvarsutgifterna ökat kraftigt. Jag har
här i min hand en uppgift som visar,
att från budgetåret 1948/49 och till det
därpå följande budgetåret torde militärutgifternas
ökning uppgå till 472 mil -

joner kronor. Ingen lek med procentsiffror
kan bestrida, att dessa 472 miljoner
utgöra en ökning, som enligt vår
övertygelse har tillfört landet en större
värnkraft. Detta äro vi glada över, men
vi måste också hjälpas åt att förklara
för skattebetalarna, att de måste vara
med om att betala detta.

Beträffande anledningen till den
Nothinska kommitténs tillsättande vill
jag erinra om — jag vet inte vilken
gång i ordningen det är — att motivet
var en väsentlig ökning av försvarsutgifterna,
som det året genomfördes på
grund av det skärpta utrikespolitiska
läget. Då såg man framför sig ständigt
stigande försvarsutgifter, och vi voro
alla överens om att det var nödvändigt
att undersöka, om man inte skulle kunna
finna några organisatoriska besparingsmöjligheter.
Detta var motivet för
den Nothinska kommitténs tillsättande,
och jag anser fortfarande att kommitténs
tillsättande och de givna direktiven
ingalunda bidragit till att öka dimbildningen
utan i stället bidragit till att
öka klarheten om vår försvarsfrågas
läge.

.lag skall inte här gå in på de övriga
spekulationerna; jag föreställer mig, att
försvarsministern kommer att gå upp i
debatten. Låt mig endast till herr Hjalmarson
och i någon mån till herr Ståhl
ställa den frågan, om det inte är meningslöst
att rikta dessa samförståndsmaningar
till regeringspartiet, när man
samtidigt så våldsamt angriper den sittande
försvarsministern. Jag har tidigare
gjort klart, att ett angrepp på försvarsministern
är detsamma som ett angrepp
på regeringen. Det är lätt att leta upp
citat och sedan jonglera med dem på
det sätt, som herr Hjalmarson gjorde.
Vi politiker skulle alla fara litet illa,
om man konsekvent använde denna metod.
Herr Vougt har rätt att begära att
han skall dömas efter sina gärningar.
Jag vill påstå att det skulle vara svårt
att leta upp en försvarsminister, som
under det pressande ekonomiska läge

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

vi nu haft ändå åt försvaret kunnat få
fram så mycket, som har skett under
dessa år. Jag vill i detta sammanhang
än en gång erinra om den utgiftsstegring
på 472 miljoner kronor som för
försvarets del ägt rum sedan budgetåret
1948/49. Både den gärningen och
den siffran borde enligt min uppfattning
ge anledning till andra omdömen
än dessa ständigt återkommande angrepp
på försvarsministern. Jag vill
ånyo understryka att dessa angrepp äro
angrepp på regeringen själv och därför
ingalunda underlätta de samförståndsplaner,
som oppositionen eventuellt kan
hysa.

Det är givet, herr Hjalmarson, att det
är en fördel, om stora frågor kunna
lösas i samförstånd. Det är en fördel
bl. a. därför att skattebetalarna i landet
böra känna, att de medel, som de
få släppa till, omhändertagas på ett
sätt, som de demokratiska partierna äro
ense om. Det är därför en fördel att vi
i vårt land stå eniga om praktiskt taget
alla utgifter av någon betydenhet. Detta
är en garanti åt skattebetalarna. Den
enda stora utgiftspost, där det tycks
vara svårt alt ernå fullständig enighet,
är försvarsutgifterna. Beträffande dem
har regeringspartiet av hänsyn till den
statsfinansiella situationen fått ålägga
sig större mått av försiktighet än vad
oppositionen anser vara motiverat. Men
vi kanske inte skola överdriva de skillnader
som existera mellan oppositionen
och regeringspartiet, när det gäller försvarsutgifterna.
Jag har redan omnämnt
hur kraftigt försvarsutgifterna stegrats
under medverkan av och på förslag från
regeringen.

Jag vill som ytterligare skäl för önskvärdheten
av en samling kring försvarsfrågan
säga att just med hänsyn till försvarets
förankring hos medborgarna är
det av utomordentligt intresse att medborgarna
få klart för sig att det råder
enighet om både försvarsorganisationen
och utgiftsanvändningen. Jag delar därför
herrar Hjalmarsons och Ståhls me -

ning att det i försvarsfrågan av många
skäl är värdefullt med en så stor samling
som möjligt.

Vad är det då som har hänt på detta
område? Jo, det är att när det internationella
läget skärptes i fjol efter
Koreakrigets utbrott, så kommo vi inom
partiledarkretsen överens om betydande
förstärkningar av försvaret. Jag tror,
att ingen som deltog i dessa förhandlingar
kan säga, att de präglades av
någon bristande vilja från representanterna
för regeringspartiet, då det gällde
att komma fram till resultat. Därefter
lädes statsverkspropositionen fram, där
en rad punkter utbrötos. De borgerliga
partierna kommo sedan med sin försvarsmotion.
Om det hade funnits ett
så starkt intresse från de borgerligas
sida att undvika strid i försvarsfrågan,
så hade det väl legat nära till hands
för deras partiledare att taga kontakt
med regeringen och fråga i vilka hänseenden
som regeringen hade för avsikt
att i de utbrutna punkterna komma
med förslag, vilka sedan skulle ha kunnat
ligga till grundval för en gemensam
uppgörelse. Mig veterligt togs icke någon
sådan kontakt, i varje fall icke med
mig. Därefter framlades regeringspropositionen.
I denna proposition ha väsentliga
punkter i fråga om försvarets
förstärkande tillgodosetts. Herr Ståhl
har redan erinrat härom.

Jag vill här särskilt poängtera tre enligt
min uppfattning avgörande punkter,
där regeringen i propositionen gått
oppositionen till mötes. I den mån vi
funnit att oppositionens synpunkter varit
sakligt berättigade ha vi trots det
ansträngda finansiella läget beträffande
beredskapen velat vidtaga åtgärder, som
ha en mycket långtgående verkan både
i fråga om ekonomiska och personella
offer för vårt folk. Nattjaktflyget har
kraftigt förstärkts, och vidare ha vi löst
frågan om luftbevakningens modernisering.
Vi vilja visst inte bestrida, att också
de övriga punkterna i den borgerliga
motionen kunna vara sakligt berät -

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

tigade. Jag vill visst inte bestrida, att
det svenska fältartilleriet bör få fullfölja
sin modernisering. Detta är för övrigt
en av de punkter, där vi från regeringens
sida gärna tagit en kompromiss.
■lag antar, att detta kommit fram under
utskottsbehandlingen. Vi ha över huvud
taget varit villiga att taga kompromisser
på sådana områden, där det otvivelaktigt
råder brister, som man förr eller
senare måste avhjälpa. Men när man
från den borgerliga sidan gjort till en
huvudpunkt, beträffande vilken man
icke velat kompromissa, frågan om dagjaktflygets
förstärkande, så sade vi oss
inom regeringspartiet, att det var utsiktslöst
att försöka komma fram till en
överenskommelse. Det finns inte några
tekniska förutsättningar utan att man
vållar mycket betydande svårigheter
för näringslivet att pressa igenom en forcerad
utbyggnad av dagjakten. Då man
från den borgerliga sidan alltså mycket
hårt drivit den uppfattningen, att
det var nödvändigt att företaga en förstärkning
av dagjakten, så bedömde vi
inom regeringspartiet situationen på
det sättet, att det var skäligen meningslöst
med några nya överläggningar för
att åstadkomma en enighet.

Jag vill emellertid än en gång säga
herr Hjalmarson, att det är betydande
punkter beträffande vilka regeringsparti
och opposition stå samlade. De
meningsskiljaktigheter, som återstå,
skola inte få oss att glömma bort att vi
gemensamt ha varit med om att lägga
på det svenska folket de stora bördor,
som det här är fråga om. De ytterligare
utbyggnader som man på den borgerliga
sidan anser att vi ha råd till, för
dem ha vi inom regeringen icke vågat
taga ansvaret. Vi ha icke trott, att det
gått för sig att pressa våra försvarsutgifter
så kraftigt i höjden som ett tillgodoseende
av de från borgerlighetens
sida ytterligare framställda kraven
skulle föra med sig. Detta heror icke på
en bristande vilja att komma fram till
samförståndslösningar, något som den
här lämnade redogörelsen torde visa.

Herr STÅHL (kort genmäle): Herr
talman! Till statsministern vill jag säga
att jag beträffande hans sifferserier
bara kan konstatera, att han icke på någon
punkt har bestritt mina siffror och
de relationstal, som jag här gett. Statsministern
nämnde endast några lösryckta
belopp och jämförde med de närmast
föregående båda budgetåren. Lösryckta
siffror ge ju aldrig någon riktig
bild. Om statsministern för övrigt
hade sträckt sig bara ytterligare ett
budgetår tillbaka i tiden, hade han fått
belopp, som varit avsevärt högre än
de av honom nu anförda. Det är ju inte
de lösryckta beloppen och siffrorna,
som säga någonting, utan det viktiga är
att få fram vilken andel, som försvarsutgifterna
haft av den totala budgeten.
Detta är för övrigt fullkomligt i överensstämmelse
med de direktiv, som
statsministern själv gett den Nothinska
kommittén. I det avseendet konstaterar
jag, vilket fortfarande är obestritt, att
försvarsutgifterna icke ha den andel av
statsutgifterna, som regeringen tydligen
föreställt sig samt i många fall både
riksdagen och allmänheten trott. Det
förhåller sig icke på det sättet att försvaret
på ett oskäligt sätt trängt undan
övriga statsutgifter.

Nu sade statsministern att det var
klart att försvarsutgifternas andel av
den totala budgeten måste minska i och
med att man höjer exempelvis socialntgifterna.
Ja, det är ju därom diskussionen
i själva verket rör sig. Jag tycker
emellertid, att statsministern borde
sätta värde på att det här i riksdagen
finns en opposition, som under ett så
allvarligt orosläge som det nuvarande
är beredd och villig att hålla försvarsutgifterna
uppe; detta i all synnerhet
med den alliansfria politik, som vi föra
här i landet.

Vad sedan beträffar villigheten till
kompromisser, så har jag redan gett ett
högt vitsord åt alla partier inom utskottsavdelningcn
och utskottet i dess
helhet. Jag kan upprepa detta. Jag vill
siiga statsministern, att det icke på nå -

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

got håll inom utskottet har visats någon
önskan att driva några prestigesvnpunkter.
Vi ha i stället varit inställda
på att åstadkomma en uppgörelse. Detta
är, herr statsminister, en av förklaringarna
till att utskottsarbetet dragit
ut så pass långt på tiden som det gjort.
Vi ha hoppats och trott in i det sista,
att vi skulle kunna komma till någon
enighet och uppgörelse. Men när detta
icke har lyckats, ha vi i varje fall inom
oppositionen haft den känslan att detta
hade orsaker, som icke voro att söka
inom detta hus utan på än mera inflytelserikt
håll.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill anknyta till vad
statsministern anförde om 800miljonersramen
för försvaret. Herr Ståhls framställning
var i alla hänseenden korrekt.
Det är helt enkelt så, herr statsminister,
att när denna siffra lämnats, har hänsyn
ej tagits till de verkliga försvarskostnaderna
vid en normal materielförnyelse
inom den gällande organisationsramen.
Hur tror statsministern, att det
skulle ha uppfattats, om man från regeringens
sida hade pekat på siffran 800
milj. kronor som en normalsiffra och
samtidigt sagt ifrån, att den i själva
verket var flera hundra miljoner kronor
lägre än den siffra, som man skulle
komma fram till vid jämvikt i materielanskaffningen?
Anser herr Erlander, att
den ifrågavarande siffran skulle ha presenterats,
om han verkligen varit medveten
om detta förhållande? Jag är övertygad
om att så icke skulle ha blivit
fallet.

Statsministern framhöll, att det var
olämpligt att framföra kritik mot och
rikta angrepp på försvarsministern.
Statsministern sade, att ett angrepp på
försvarsministern måste uppfattas som
ett angrepp på regeringen. Det är väl
ändå ganska häpnadsväckande att få
höra detta, när man från oppositionens
sida gjort en sammanställning av direkt

missvisande uppgifter, som försvarsministern
lämnat oss! Skall detta då uppfattas
som angrepp på regeringen?

Herr Erlander sade, att det var lätt
att bolla med citat och jonglera med
dem. Jag vill då fråga på vad sätt jag
bollat eller jonglerat med citat. Jag har
icke gjort annat än återgivit vissa faktiska,
av försvarsministern lämnade
uppgifter. Jag har påvisat att hans besked
i flera hänseenden tyvärr äro så
tänjbara och glidande, att de icke äro
fullständiga eller icke helt korrekta. Det
är alldeles givet, att det måste höra till
en oppositions uppgifter att i en hovsam
form få fram en sådan kritik. Om
statsministern gör gällande, att en sådan
kritik måste uppfattas som en kritik
mot regeringen i dess helhet, då finner
jag att herr Erlander i detta fall sätter
Partiprestigen med stort P före de
sakliga intressena.

Till sist berörde herr Erlander även
frågan om varför inga samarbetsöverläggningar
kommit till stånd mellan regeringen
och oppositionen för att om
möjligt få en uppgörelse över hela linjen.
Jag förstår att även herr Erlander
hade tyckt, att en sådan uppgörelse
skulle ha varit värdefull i försvarsfrågan.
Jag måste emellertid säga att statsministerns
förklaring till att något samarbete
icke kommit till stånd var en av
de besynnerligaste jag hört. Statsministern
frågar oss, varför vi från oppositionens
sida motionerade i försvarsfrågan
utan att i förväg ha frågat regeringen
vad regeringen eventuellt tänkte
komma med för ytterligare förslag under
vårens lopp. Om jag hade frågat
herr Erlander varför i all världens dar
regeringen lagt fram en försvarsproposition
utan att i förväg söka kontakt med
oppositionen, förmodar jag att försvarsministern
skulle ha tvekt, att denna
fråga skulle ha varit rätt besynnerlig.
Hans egen fråga är av precis samma karaktär.
Inte kan väl den omständigheten,
att regeringen resp. oppositionen
inte sökt kontakt med varandra i för -

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

väg, vara någon anledning till att inte
vilja medverka till överläggningar, sedan
båda parterna ha presenterat sina
ståndpunkter. Jag tillåter mig, herr talman,
att än en gång upprepa, att det
gång på gång från oppositionens sida
begärts direkta överläggningar med regeringen
i de återstående tvistefrågorna,
utan att det varit möjligt att få sådana
till stånd.

Till sist några ord också om dagjakten.
Statsministern säger att de tekniska
förutsättningarna för en komplettering
av dagjakten inte föreligga. Jag konstaterar
att flygets representanter i statsutskottet
ansågo, att det borde vara möjligt
att anskaffa ytterligare fyra flottiljer.
Vi reservanter ha erkänt svårigheten
när det gäller anskaffande av den
ytterligare utländska arbetskraft som
behövs, och därför ha vi pekat på möjligheten
att nu skaffa två flottiljer inom
landet och samtidigt undersöka importmöjligheterna,
och även för denna senare
linje anser jag att vi under utskottsbehandlingen
fått sakkunnigt stöd.

Jag skulle emellertid vilja sluta med
att framställa en fråga till statsministern.
Om det är så att anledningen till
att regeringen inte har ansett, att den
kan gå oppositionen till mötes när det
gäller dagjakten, ligger på det tekniska
planet, tillåter jag mig fråga: Om dessa
tekniska svårigheter kunna övervinnas,
skulle regeringen då vilja vara med på
att omedelbart sätta i gång förstärkningen
av de återstående flottiljerna?
Om så inte är fallet, hur pass mycket
värde ligger då i utskottsmajoritetens
deklaration, att 1948 års principbeslut
bör fullföljas?

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Statsministern riktade ett mycket
överraskande angrepp mot vad han
kallade de borgerliga partiledarna, som
inte tagit kontakt med regeringen på ett
visst stadium, och han ville använda
detta konstaterande som en motivering

för påståendet, att oppositionen inte
gjort vad på den ankommer när det gäller
att söka möjliggöra en samförståndslösning.

Får jag lov att erinra statsministern
om att i utskottet har från oppositionspartiernas
representanters sida lagts
fram medlingsbud. Det har vid flera tillfällen
från vårt håll hävdats att vi voro
villiga till en uppgörelse, om regeringen
ville komma oss i väsentlig mån till mötes.
Får jag erinra statsministern om att
partiledarna haft en ingående överläggning
om detta, om möjligheten att komma
till samförstånd, varvid bland andra
jag själv uttalade, att vi icke skulle ge
upp hoppet att uppnå samförstånd. Ändå
försöker statsministern i dag ge ett intryck
av att vi inte varit samförståndsvilliga.

Statsministern sade vidare att regeringen
genom propositionen gått oppositionen
till mötes på en del väsentliga
punkter, där man förut hållit dörren
öppen. Kan man verkligen få tolka detta
så, att om inte oppositionen lagt fram
sin motion, skulle regeringen inte ha
lagt fram något förslag rörande stärkt
beredskap och förstärkning av nattjakten
och luftbevakningen? Är detta, herr
statsminister, att betrakta såsom ett tillmötesgående
mot oppositionen, då måste
man säga att vi i oppositionen uppnått
mer med vår motion än vi någonsin vågat
drömma om att kunna uppnå. Men
i så fall kommer regeringen onekligen
att framstå såsom en regering, som utan
oppositionens påtryckning varit villig
att inta en mycket, mycket överraskande
hållning.

Beträffande de 800 miljonerna skall
jag be att få återkomma senare i dag.
Jag vill bara konstatera, att ungefär vid
samma tid, på våren 1949, som riksdagen
fattade det beslut, vilket i stort sett
var avgörande för att försvarskostnaderna
under det nästkommande budgetåret,
1949/50, skulle komma att uppgå
till närmare 1 000 miljoner kronor, ungefär
samtidigt utfärdade statsministern

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

direktiv till en utredning, en framåtsiktande
utredning, och förklarade att man
i första rummet skulle utgå från att försvarets
dåvarande kostnader voro 800
miljoner kronor. Om inte detta är att
ställa försvarets verkliga kostnader i
oriktig belysning, då vet jag inte hur
det skall vara möjligt att över huvud taget
göra sig skyldig till något sådant.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Det är ju
ganska fruktlöst att ta upp diskussion
om de 800 miljonerna, i synnerhet när
man handskas så vårdslöst med uppgifterna
som herr Ohlin gjorde nyss.
Herr Ohlin säger att det var fråga om
en framåtsiktande utredning, och det
var riktigt. Vidare angavs såsom ram
för kostnaderna de 800 miljonerna. Så
skall kammaren få den föreställningen,
att dessa 800 miljoner kronor alltså utgjorde
en ram för framtiden.

Jag upprepar än en gång att vad som
står skrivet är, att de 800 miljonerna
äro »vad Sveriges militära försvar nu
drager» — nu drager! Dessa 800 miljoner
äro framräknade för de två fredsår,
som vi då hade att räkna med.
Herr Ståhl anser nu att jag borde ha
gått ett år längre tillbaka, till budgetåret
1945/46 — då hade vi fått en högre
siffra. Men varför valde vi inte ett
krigsår, herr Ståhl? Då hade vi fått
ännu högre siffra! Budgetåret 1945/46
pågick ännu avvecklingen av försvarsberedskapen,
vilket drev försvarsutgifterna
uppåt. När dessa direktiv skrevos
hade man två fredsår bakom sig.
Det ena året uppgingo kostnaderna till
730 miljoner kronor, det andra året till
något mera — jag nämnde siffran nyss.

Är det verkligen rimligt att man från
oppositionens sida i ett läge som det
nuvarande tar upp en stor diskussion
om en karakteristik av Sveriges försvarsutgifter
på våren 1949, vid vilket
tillfälle statsministern säger att nu uppgå
försvarsutgifterna till 800 miljoner

kronor och därefter i direktiven säger,
att försvarsutredningens uppgift är att
se till, att försvarets kostnader »icke
böra på längre sikt nämnvärt överstiga
dess nuvarande andel av nationalinkomsten»,
som vi väl ändå få förutsätta
vara i stigande? Herr Ohlins framställning
är felaktig från början till slut.
Det är inte någon låsning vid 800 miljoner,
det är en låsning vid en andel
av en stigande nationalinkomst, och
man förutsätter i skrivningen t. o. m.
att denna kan få temporärt överskridas.

Jag tillåter mig, ärade kammarledamöter,
att fråga: Är det rimligt att när
vi befinna oss i nuvarande läge och
skola fatta beslut om en av de viktigaste
frågorna, att oppositionen — visserligen
närmast folkpartiet -— tar upp
ett gräl om huruvida statsministerns
karakteristik av försvarsutgifterna 1949
var riktig eller ej? Jag undrar vad det
svenska folket skulle tänka, om vi
kunde ha det samlat på läktarna i dag,
inför ett sådant uppträdande.

Jag tillåter mig också framhålla, att
när jag påpekar att angreppen på försvarsministern
äro angrepp på regeringen,
så gör jag det i samma ögonblick
som jag säger: Oppositionen vill
samförstånd, ni vilja samförstånd med
regeringen. Och ni vilja samförstånd
med denne man, om vilken ni påstå att
han lämnar vilseledande uppgifter, att
han lämnar glidande framställningar,
att man får en känsla av osäkerhet var
gång han yttrar sig i försvarsfrågor.
Det är med den mannen som ni så ivrigt
söka samförstånd. Jag undrar om
man inte redan genom denna konstellation
kan förstå vad statsministern
menar när han säger, att det underlättar
icke samförståndslösningarna att gå
till anfall mot departementschefen på
det sätt, som här har skett.

Om man däremot är beredd att ta
strid i försvarsfrågan, har jag inte något
emot att angreppen bli hårda. Jag
trivs ganska bra med herrarnas försök
till angrepp, de ha inte bekommit mig

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

mycket hittills och lära väl inte göra
det i framtiden heller. Det går mycket
bra att fortsätta — men utan att samtidigt
tala om nödvändigheten av att
komma till samförstånd med människor,
som man karakteriserar på detta
sätt.

Detsamma gäller i stort sett, herr
Hjalmarson, om mitt yttrande, att om
oppositionen var så angelägen om samförstånd
med regeringen, borde man
väl ha tagit kontakt innan man låste
ståndpunkterna. Då säger herr Hjalmarson:
Detta var alldeles orimligt, ty
så gör man väl aldrig. Jo, herr Hjalmarson,
precis så gjordes det på hösten
1950. Då sökte herr Hjalmarson upp
mig i Laxvik. Vi sutto en sommardag
och diskuterade igenom hela försvarsfrågan
och kommo fram till vissa resultat.
Det hade inte varit något alldeles
orimligt att använda sig av en
framställningsmetod, som visserligen
inte hade sommardagens behag i Laxvik
att bjuda men som ändå erbjudit
möjlighet att resonera på samma sätt
som då, om det hade funnits ett levande
intresse för saken. Jag bara frågar,
varför man icke från oppositionens
sida använt sig av samma framgångsmetod
som på hösten 1950, om man
var så angelägen att uppnå en samförståndslösning.

Vad jag yttrade när jag talade om
den kungl. propositionen och dess på
många punkter nära överensstämmande
med den borgerliga motionen, var
inte ett uttryck för att den kungl. propositionen
skulle ha skrivits för att behaga
de borgerliga; det sades helt enkelt
för att belysa något som jag trodde
vi alla voro glada över, nämligen
det förhållandet, att när vi sätta oss att
diskutera försvarsfrågan, för att sakligt
gå igenom vad det ena och det andra
vapnet kräver, visar det sig att de demokratiska
partierna tänka tämligen
lika.

Jag tycker inte, herr Ohlin, att detta
var något att skämta över. Jag tycker

tvärtom att det är ett bevis för viljan
till saklighet hos regeringen — naturligtvis
också hos oppositionen. Jag tycker
att vi kunna vara glada över att
man på detta sätt kom fram till ganska
likartade lösningar på avgörande punkter.
Men om —- jag upprepar det än
en gång — man därutöver hade velat
nå något, som utåt skulle ha tett sig
som en allmän medborgerlig samling
även på de punkter, som kanske inte
sakligt betyda så mycket som de punkter,
där vi äro överens, hade det säkerligen
funnits kanaler och vägar att nå
samling, om man hade velat det.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr STÅHL (kort genmäle): Herr talman!
Jag måste återkomma till frågan
om andelen av nationalinkomsten. Herr
Ohlins framställning på den punkten
var självfallet alldeles riktig. Han utgår
från den siffra, 800 miljoner, som är
given, och sedan pekar han på det
självklara förhållandet, som också står
omnämnt i direktiven, att man skulle
räkna efter denna andel.

Men observera, herr statsminister,
att när man i början av budgetåret
1949/50 sätter sig att räkna efter, kommer
man fram till faktiska försvarskostnader,
som äro i det närmaste 200
miljoner kronor större än det belopp,
som statsministern har angivit som utgångspunkt
för avvägningen. Det första
man får göra är då att räkna ned den
andel, som är given, tv man kan ju inte
komma fram till samma andel av nationalinkomsten,
när försvarskostnaderna
på ett år, vilket här var fallet, stigit
med 25 procent, <1. v. s. från vad
statsministern angivit, 800 miljoner
kronor, till 973 miljoner. Detta visar,
hur vilseledande denna siffra från början
varit.

Statsministern säger att här sätter
folkpartiet i gång ett gräl om siffror.
Det är ingalunda ett gräl, det är en

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

upplysningsverksamhet om försvarets
verkliga kostnader, som varit nödvändig
därför att regeringen icke bara underlåtit
att lägga fakta på bordet utan
även undanhållit allmänheten dessa
fakta. Vi ha det intrycket, inte att
statsministern är skyldig — det sade
jag här tidigare — men att inte heller
statsministern på denna punkt i tid har
fått ett klart besked om det faktiska
förhållandet.

Beträffande samförståndet kan jag
intyga, eftersom jag inte har skrivit
under denna motion, att vid resonemanget
i utskottet har ingalunda formuleringen
eller preciseringen i motionen
varit något oeftergivligt krav från
vår sida. Vi ha varit villiga att resonera
om uppgörelser och modifikationer.
Och jag säger som förut: Det är
inte utskottsrepresentationen, som har
sagt nej. Orsaken till att försöken att
uppnå enighet ha misslyckats får statsministern
söka på närmare håll.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Enligt statsministern är
alltså förutsättningen för samarbete
mellan regeringen och oppositionen, att
oppositionen icke framför kritik mot
en departementschef, även om oppositionen
anser att en kritik är befogad.
Det är att märka att statsministern icke
har sagt, att min kritik har varit oberättigad.
Statsministern har inte heller
ansett det vara anledning att med ett
enda ord beröra herr Vougts omdömen
om oppositionen, sådana de framgå av
referatet i tidningen Arbetet för den
7 mars. Det är vår kritik i och för sig
statsministern opponerar sig emot. Slutsatsen
av hans uttalanden blir tydligen:
Det kan inte bli något samförstånd
mellan regeringen och oppositionen
med mindre oppositionen tiger
still. Detta är, herr statsminister, att
inte kunna skilja på sak och person i
en mycket viktig fråga.

Statsministern återkommer till tan -

ken att vi skulle ha förhört oss med regeringen,
innan vi motionerade. Spörsmålet
får sin rätta belysning om man
framställer följande fråga: Var re geringen

då över huvud taget färdig
med sitt ställningstagande till nattjakten
och luftbevakningen? Statsministern
vet lika bra som jag, hur det ligger
till med den saken.

Statsministern var vänlig att erinra
om en mycket angenäm dag, som vi
hade förra sommaren i Laxvik och han
tyckte det var ledsamt, att vi inte kunnat
få till stånd en upprepning av en
sådan dag på litet bredare basis. Det
tycker jag också. Men, herr statsminister,
inte kan väl det verkliga skälet till
att detta inte ordnades vara, att oppositionen
först efter motionstidens utgång
begärde att få en sådan där trevlig
överläggning med statsministern.
Ånej, förhållandet är — det skall slås
fast i denna debatt — att intet försök
har underlåtits från oppositionens sida
att få till stånd överläggningar med regeringen
i de föreliggande tvistefrågorna,
men regeringen har icke velat gå
med därpå. Det är sanningen.

Till sist, herr talman, konstaterar jag
att statsministern inte gav något svar
på min fråga beträffande dagjakten,
men det kanske blir tillfälle återkomma
till den saken under den fortsatta debatten
i dag.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Beträffande de totala kostnaderna
för försvaret får jag erinra statsministern
om att de löpande kostnaderna
under denna period, exempelvis under
budgetåret 1948/49, voro väsentligt
större än siffran under fjärde huvudtiteln,
eftersom det pågick en förslitning
av tidigare anskaffad materiel.
När man talar om andelen av nationalinkomsten
får man ta hänsyn till detta,
och då blir även av det skälet siffran
800 miljoner oriktig.

Men därtill kommer att statsminis -

Onsdagen den 23 maj 1951 fm. Nr 21.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

tern vid ungefär samma tidpunkt, som
man lade till rätta försvarsutgifterna
för budgetåret 1949/50, vilka visade sig
gå till omkring 970 miljoner kronor,
sade att nuvarande kostnader uppgå
till 800 miljoner. Nu säger statsministern:
Herr Ohlins framställning är fullständigt
felaktig, ty kostnaden skulle
få uppgå till en motsvarande andel av
den växande nationalinkomsten. Ja,
herr statsminister, lägg 3 procent på
800 miljoner -—- det blir 824 miljoner.
Vill statsministern påstå att det är ungefär
detsamma som närmare 1 000
miljoner? Ånej, herr statsminister, den
skillnaden går inte att bortförklara.

När statsministern nu försöker en
nödräddning genom att lägga all vikt
på »andelen av nationalinkomsten»,
kan jag inte undertrycka en reflexion.
Det skulle varit klädsamt, om statsministern
hade lämnat kammaren en redogörelse
för hur det gick till, när direktiven
kompletterades med just den
mening, som statsministern nu fäster
sådan vikt vid.

När statsministern säger att oppositionen
söker samförstånd med denne
man, försvarsministern, som man sedan
kritiserar, så vill jag framhålla: Vi
söka inte här samförstånd med någon
enskild person. Vi söka samförstånd
med den ansvariga regeringen för att
uppnå en lösning, som vi anse vara i
det svenska folkets och det svenska försvarets
intresse. Så länge statsministern
har herr Vougt kvar som försvarsminister,
ha vi ingen annan möjlighet
än att söka samförstånd med honom
och regeringen i övrigt rörande de lösningar,
som vi anse vara motiverade.
Och om statsministern menar att man
inte kan söka samförstånd, när man
kritiserar det ansvariga statsrådet, då
blir konsekvensen att oppositionen
måste lägga ned all kritik, när den söker
samförstånd.

Herr llEDLUNI) i Rådom (kort genmäle):
Herr talman! Statsministern

sade i sitt anförande att de borgerliga
partiernas åtgärd att motionera i frågor,
där man kunde vänta en proposition,
utan att först ta kontakt med regeringen
för att höra vad som kunde
komma därifrån, fick anses tyda på i
varje fall en mindre stark samarbetsvilja
eller kanske närmast på motsatsen
till en samarbetsvilja. Jag har hemställt
om rätten att få replikera statsministern
härvidlag och skall uteslutande hålla
mig till denna punkt. Övriga spörsmål
i debatten ber jag att få återkomma till
när jag om en stund får ordet.

Statsministern framhöll inledningsvis
att oppositionen förklarar sig vara mycket
samförståndsvillig. För egen del vill
jag säga att det är så, och jag tror att
jag har hela mitt parti bakom mig. Men
vi äro naturligtvis inte samarbetsvilliga
och samförståndsvilliga inför vilken
linje som helst, utan det måste vara en
linje som man kan acceptera. Vad som
förvånar mig är emellertid att statsministern,
om jag fattat honom rätt,
ville göra gällande, att just det förhållandet
att vi ha underlåtit att ta kontakt
på något sätt skulle försvåra för
regeringen att gå oss till mötes. Menar
statsministern att regeringens ståndpunktstagande
i dessa frågor verkligen
har rönt inverkan av att vi inte ha infunnit
oss i kanslihuset och pratat om
saken, innan vi lagt fram våra meningar
här i riksdagen? Jag tillåter mig betvivla
att statsministern skulle vilja göra gällande
att så är fallet. Motionerna ge, för
övrigt som statsministern mycket väl
vet, ett uttryck för våra önskemål men
äro ingalunda, det vill jag betona, vårt
sista ord i de olika frågorna. Det vet
säkert statsministern lika väl som jag.
Vi ha framfört vad vi från vårt håll tycker
att man borde genomföra, men vi
ha varit och äro alltjämt beredda till
vissa prutningar och eftergifter.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT: Herr talman! Eftersom
det synbarligen dröjer ännu en

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

stund innan denna debatt går in på sakfrågorna,
kan det kanske tillåtas mig att
ta upp ett par av de punkter, som blivit
föremål för diskussion här.

Herr Hjalmarson beskrev nyss sitt
första anförande så, att han — han sade
i själva verket oppositionen — hade anfört
en serie missvisande uppgifter, som
jag skulle ha lämnat. Längre fram i sitt
anförande sade han, att försvarsministern
har lämnat besked som äro tänjbara,
glidande eller icke helt korrekta
— jag antecknade alla tre uttrycken.
Jag har nu rannsakat mitt minne för att
försöka komma ihåg, vilka missvisande
uppgifter det är som jag skulle ha lämnat
och som herr Hjalmarson anfört,
men jag har inte kunnat komma på någon
sådan uppgift som gäller en sakfråga.
Det är klart att ett statsråd understundom
kan bli nödsakad att lämna
svar, som äro tänjbara och som med ett
förklenande uttryck kunna kallas för
glidande. Om jag exempelvis blir tillfrågad
om vår tillgång på vissa vapen,
så kan jag inte säga att vi skulle ha
250 000 sådana vapen, men vi ha endast
220 000, utan jag måste säga att tillgången
är relativt tillfredsställande eller
någonting sådant, och det får man
förlåta mig. Jag har i de svar, som jag
vid olika tillfällen lämnat inför riksdagen
på frågor rörande sådana här ting,
givit upplysningar som stått i överensstämmelse
med de ansvariga myndigheternas
uppgifter, och jag står för dessa
svar.

När jag hade en interpellationsdebatt
i första kammaren för en tid sedan —
det var den 17 april — hade också herr
Ohlon från sitt parti fått en ganska diger
citatskatt av uttalanden, som jag hade
gjort, och som han anförde mot mig
och ville åberopa såsom icke fullt korrekta.
Om någon av herrarna gör sig besvär
med att läsa debatten av den 17
april skall han finna, att inga av dessa
uttalanden verkligen med skäl kunna
åberopas för ett klander av det slag, som
herr Hjalmarson nu har tillgripit. Herr

Hjalmarson sade dessutom att jag hade
gjort uttalanden, som icke äro fullt korrekta.
Jag tillbakavisar detta tills herr
Hjalmarson kan bevisa riktigheten av
sitt påstående.

Men en sak som jag däremot skulle
vilja beröra är min påstådda missaktning
för oppositionen, och det var
egentligen därför jag begärde ordet. Det
förhöll sig verkligen på det sättet, att
jag under remissdebatten i år hade representativa
plikter, vilket väl kanske
inte heller var obekant för riksdagens
ledamöter. Detta gjorde att jag hade
ganska svårt att vara närvarande vid debatten,
men jag följde den under åtskilliga
timmar och märkte, att de frågor
som kommo upp i själva verket inte alls
voro försvarsfrågor. Jag ansåg mig därför
kunna fullfölja mina representativa
plikter på det sätt som jag borde göra å
regeringens vägnar. När jag sedan kom
ned till riksdagen på kvällen, frågade
jag herr Hjalmarson och herr Hedlund i
Rådom, som jag råkade träffa i riksdagskorridoren,
om det fanns några
obesvarade frågor i samband med försvaret
— det var alltså sista dagen av
remissdebatten. Men de sade att det
inte fanns någonting som de kände att
de ville ha svar på, och jag tyckte därför
att det egentligen kunde vara mig
förlåtet att jag inte suttit så trofast i min
bänk under dagen.

Efter en tid kom det emellertid ett
mycket häftigt angrepp mot mig i en
stockholmstidning, där jag framställdes
som ett kräk till statsråd, då jag inte vågat
ta ordet och försvara mig under remissdebatten,
och samtidigt som jag var
ett sådant kräk hade jag visat riksdagen
missaktning. Detta gjorde att jag tog
upp saken i ett litet kåseri i den stad,
som jag tidigare representerat som riksdagsman
och där jag har många goda
vänner. Jag talade om, hur det hela
hängde ihop, berättade om mitt sammanträffande
med herr Hjalmarson och
herr Hedlund i Rådom och nämnde, att
jag hade försökt få reda på vad herr

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

Ståhl sagt. Jag beklagar mycket om min
formulering kom att få en sådan turnering
att uttalandet uppfattades som en
missaktning av herr Ståhl, tv detta var
faktiskt inte min mening. Jag uppskattar
i hög grad herr Stålils alltid sakkunniga
inlägg i försvarsfrågorna.

I kåseriet gjorde jag sedan också en
genomgång av de frågor som tagits upp
såsom hörande till försvarskomplexet
under remissdebatten. Jag konstaterade
att det var frågor av en rent retorisk karaktär:
Ämnar försvarsministern ta upp
den eller den frågan? Ämnar försvarsministern
föra frain frågan om beredskapen?
Ämnar försvarsministern ta
upp frågan om förstärkning av dagjakten?
Jag anser inte att de för försvarsfrågan
intresserade ha lidit någon
nämnvärd skada genom att jag inte var
närvarande i riksdagen, eftersom jag
inte kunde svara på dessa frågor innan
ärendena hade varit föremål för behandling
inom regeringen.

Slutligen skall jag be att få beröra ytterligare
en sak. Under en debatt i
första kammaren blev jag av en av talarna
anklagad för att ha ändrat åsikt,
därför att jag vid höstriksdagen inte
velat ta upp frågan om en utökning av
antalet reservofficerare men tog upp
den i huvudtiteln, som framlades i januari.
Jag har i huvudtiteln uttryckligen
sagt, att skälet till att jag anser mig
kunna ta upp frågan är, att regeringen
har fått meddelande om att 1949 års försvarskommitté
inte ämnar nu fullfölja
sitt arbete, och därmed har jag ansett
att det skäl bortfaller, som jag förut har
åberopat för att icke ta upp denna fråga.
Jag tog alltså här tidigare den hänsyn,
som ett statsråd anses böra visa en pågående
utredning.

Det är dessa förklaringar som jag har
velat lämna, herr talman. Jag hade ingen
aning om att denna enligt min mening
utomordentligt obetydliga sak skulle
komma upp här i dag. Var det en försummelse
att jag inte tog till orda under
remissdebatten, så vill jag i varje

fall säga, att den inte på något sätt berodde
på missaktning för den ärade
oppositionen.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! I bl. a. fyra punkter har
jag visat, att de besked som försvarsministern
lämnat icke ha varit korrekta.
Det gällde för det första försvarsministerns
redovisning av utbildningsfrågorna.
När försvarsministern tidigare
åberopat erfarenheterna från den
s. k. niomånadersutbildningen under senaste
världskriget ha vi klart kunnat
påvisa, att den bild han lämnat varit
ofullständig. Vad beträffar försvarsministerns
senaste besked om fyra och
en halvmånaders- eller tremånadersutbildningen
framgår det tydligt av tillgängliga
uppgifter — uppgifter, som
måste ha varit tillgängliga även för försvarsministern
-—• att den inte har något
som helst intresse när det gäller
att bedöma utbildningstidens längd här
i Sverige, och det är ju detta som är
det väsentliga.

För det andra har jag påtalat försvarsministerns
försök att göra gällande att
arméchefen skulle ha frånfallit sin uppfattning
om elvamånadersutbildningen
och för det tredje försvarsministerns uttalande
i första kammaren den 16 maj
1949, då han yttrade, att vi kunna säga
att radariseringen av flottan numera är
fullständigt genomförd. Detta var icke
en uppgift som var med verkligheten
överensstämmande. För det fjärde slutligen
påvisade jag försvarsministerns
redovisning i första kammaren av läget
när det gäller stridsvagnsminorna. Jag
är tyvärr bunden av sekretesshänsyn
här liksom försvarsministern, annars
skulle jag gärna ha velat belysa hur
otillfredsställande försvarsministerns
besked var.

Försvarsministern framhöll i sitt anförande,
att ett statsråd understundom
är tvungen att lämna glidande och obestämda
besked. Det är möjligt men det
bör inte upprepas för ofta.

4 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 21.

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

Försvarsministern säger att hans anförande
i Malmö hade karaktären av ett
kåseri. Jag har det faktiskt med mig
här. Det går över flera tidningsspalter
och är försett med en trespaltig rubrik.
Man kan inte precis påstå att tidningen
Arbetet har uppfattat det som ett kåseri,
utan som en skildring av oppositionens
insatser i riksdagsarbetet, sedda från
försvarsministerns horisont. Det må
väl, herr talman, vara naturligt om vi
opponera oss mot ett sådant sätt att
framställa vårt arbete i försvarsfrågan.
I varje fall tror jag inte att det befordrar
ett samarbete av det slag, som statsministern
nyss ville förorda.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT: Herr talman! Jag
måste ta upp till belysning de fyra anklagelsepunkter,
som herr Hjalmarson
nyss anförde.

Vad för det första utbildningsfrågan
beträffar så har jag påvisat, att det under
andra världskriget i olika länder
bedrevs en utbildning på nio månader,
och efter den tiden skickades soldaterna
ut i kriget. Dessa mina uppgifter
kunna icke bestridas. Häromdagen talade
jag i denna kammare om den utbildning
som nu bedrives i Amerika
och som jag då sade skulle omfatta fyra
och en halv månader. Detta var en felaktig
uppgift, och den har jag i dag
tagit tillbaka. Utbildningen bedrives i
själva verket under ungefär tre och en
halv månader, d. v. s. omkring 14 veckor.
Jag tilläde i det sammanh^Sget att
den korta utbildningstiden i Amerika
inte skall åberopas som något skäl för
en nedsättning av utbildningstiden i
vårt land. Men jag anser det vara skäl
i att vi ta kännedom om de metoder,
som göra det möjligt att på dessa 14
veckor lära de amerikanska soldaterna
att handskas med vissa vapen, som man
här i Sverige hittills har ansett det vara
nödvändigt att ta längre tid i anspråk
för. Dessa mina uppgifter kunna väl

heller icke bestridas från herr Hjalmarsons
sida.

Sedan är det en annan fråga hur pass
bra den amerikanske soldaten är efter
tre och en halv månaders utbildning.
Jag har inte påstått att det är en soldat
som jag skulle vilja skicka ut i krig. Jag
har inte heller påstått att det är en soldat
som de amerikanska militära cheferna
gärna vilja skicka ut i krig. Men
jag har sagt att de i alla fall göra det,
och jag har sagt att detta måste visa,
att man i Amerika under det tryck som
råder utarbetar metoder, som kunna ha
någonting att lära oss.

Herr Hjalmarson har också åberopat
ett uttalande som jag gjort på en plats
i Småland, där jag i fjol sade, att utbildningen
i vårt land nu är så hård
som den kan vara. Men om herr Hjalmarson
söker upp uttalandet skall han
finna att jag tilläde: Därav följer inte
att det inte är möjligt att vi kunna få
fram nya och bättre metoder. Står det
inte i det uttalande herr Hjalmarson har,
så har jag i alla fall sagt det. Jag har för
övrigt sagt det vid flera tillfällen, så
att om herr Hjalmarson inte finner det
i klippet från Småland, kanske han hittar
det i något annat uttalande som jag
gjort och som han har i sin citatpåse.

Beträffande chefen för armén och
hans uppfattning rörande elvamånadersutbildningen
så ha herr Hjalmarson och
jag diskuterat den saken tidigare. Jag
sade vid ett tillfälle att chefen för armén
förklarat, att han anser det vara möjligt
att fullfölja utbildningen på nio månader
för två truppslag och på tio månader
för resten. Herr Hjalmarson steg upp
i sin bänk och ville nyansera uttalandet
så, att chefen för armén sagt, att om
det vore nödvändigt skulle man nog
kunna klara utbildningen på denna tid.
Jag godtog herr Hjalmarsons syn på sakan,
och jag har ingen som helst lust
att förfalska det uttalande som chefen
för armén gjort.

Vad beträffar flottans radarisering
har jag gjort det uttalandet att denna

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

är i stort sett genomförd, och det uttalandet
står jag för. Beträffande stridsvagnsminorna
har jag icke fällt ett yttrande
av den kategoriska karaktär, som
herr Hjalmarson gör gällande skulle
ha förekommit. Eftersom jag inte har
alla papper till hands kan jag inte nu
återge hur mina ord föllo, men jag är
säker på att det jag sade var ganska villkorligt
och att uttalandet av min tillfredsställelse
med läget i fråga om
stridsvagnsminorna inte kan ha fått
den kategoriska utformning, som det
enligt herr Hjalmarson skulle ha givits.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag vill nu,
när jag hoppas att denna ganska beklämmande
del av försvarsdebatten är
slutförd, bara konstatera att landets försvarsfråga
här diskuterats på det sätt,
som oppositionen funnit vara lämpligt.
Jag hoppas verkligen, att utlandet inte
haft sina ögon riktade på Sveriges riksdag
under den senaste en och en halv
timmen.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Det beklagliga i detta
sammanhang är, att vi måste vidhålla
den kritik som har framförts mot försvarsministern
för att hans uppgifter
inte varit tillfredsställande. Här säger
t. ex. försvarsministern, att hans uppgift
om radariseringen av flottan var
fullkomligt korrekt. Jag har i min hand
uppgifter som visa, att den upplysning
försvarsministern lämnade icke var
med verkligheten överensstämmande.
Det är ju detta, atffförsvarsministerns
besked inte ha präglats av den tillförlitlighet
man måste kunna kräva av en
regeringsmedlem, som vi gång på gång
ha opponerat oss emot.

I fråga om arméchefens ståndpunktstagandc
till den första utbildningen vill
jag bara erinra om, herr försvarsminister,
att arméchefen icke har frånfallit
sin uppfattning om behovet av elva
månaders utbildning. Han har sagt att

om man inte kan få 11 månaders första
utbildning, så skulle det vara ett steg
framåt att åtminstone få tio månader.
Han har alltså icke ändrat mening, och
det är icke heller på det sättet, att det
nu bara är högern som ensam förfäktar
11-månaderslinjen. Den har de militära
myndigheternas stöd.

Så ett ord om stridsvagnsminorna.
Jag tycker att försvarsministern själv
mycket väl måste erinra sig det svar
han gav herr Ohlon i första kammaren.
Herr Ohlon ville givetvis veta hur det
går med anskaffningen av denna mycket
viktiga materiel. Försvarsministern
sade, vilket är riktigt, att konstruktionsfrågan
lösts och att leveransbeskeden
från industrien äro tillfredsställande.
Detta är gott och väl men det väsentliga
är att det här föreligger en väldig brist.
Försvarsministern vet mycket väl hur
lång tid det skulle ta att fylla denna
brist om man följer den takt, som blir
möjlig inom ramen för 110-miljonersbemyndigandet
för tygändamål.

Det är, herr talman, av skäl som förut
antytts, ''inte möjligt att här i kammaren
gå närmare in på dessa sakuppgifter.
De omdömen, som här fällts om
vissa av försvarsministerns uppgifter
ha emellertid varit sakligt underbyggda.
Jag hoppas, att vi i fortsättningen, såsom
statsministern sade, skola kunna
mötas från andra utgångspunkter i
dessa diskussioner och att då även försvarsministern
är försiktigare i sina
uttalanden.

Här avbröts talaren med klubbslag
av herr talmannen, som erinrade att
tiden för kort genmäle gått till ända.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Med anledning av statsministerns
uttalande för en stund sedan vill
jag bara göra ett påpekande. Under debatten
ha flera vilseledande uppgifter
från försvarsministerns sida påvisats,
t. ex. rörande så centrala frågor som
försvarets totala kostnader. Men när

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

detta påvisas här i kammaren, bl. a.
för att inför detta forum bestyrka och
redogöra för skälen till att man inom
oppositionspartierna icke hyser förtroende
för chefen för försvarsdepartementet,
vilket jag anser vara en förpliktelse
från oppositionen att motivera
— då man inför andra fora kritiserar
försvarsministern — så väljer regeringschefen
att söka förhindra kritiken
genom att säga, att den står i strid med
oppositionens deklarerade strävanden
att vinna samförståndslösningar på försvarets
område. Jag tror att om utlandet
lyssnade till våra debatter så skulle
man förvånas över en regeringschef,
som tror sig kunna skydda det ansvariga
statsrådet för sådan kritik genom
att vilja låta påskina, att kritiken skulle
stå i strid mot viljan att söka en samförståndslösning.
Nej, herr statsminister,
vi äro villiga till en sainförståndslösning,
men vi äro icke villiga att, för att
uppnå en sådan, lägga ner vår talan
mot chefen för försvarsdepartementet.
Vi äro icke villiga att avstå från vår
rätt och plikt att framställa kritik, när
det är anledning därtill, såsom uppenbarligen
visat sig vara fallet i dag.

Herr STÅHL (kort genmäle): Herr talman!
Om man får fatta statsministerns
uttalande på det sättet, att det beklagliga
är att oppositionen skall behöva
framföra kritik av det slag som skett
mot landets försvarsminister, då kan
jag också förstå statsministerns yttrande.
Men jag gör det ingalunda i annat
fall, därför att den kritik, som här
framförts, har varit nödvändiggjord
icke av oppositionen utan av försvarsministerns
sätt att handlägga sitt
fögderi.

I övrigt vill jag bara beträffande försvarsministerns
anförande konstatera,
att det utgjordes av ett försvar för hans
metod att icke närvara i kammaren, när
försvarsfrågor diskuterats, men att däremot
behandla dem i ett stort tal i

Malmö. Nu har försvarsministern sagt,
att det icke var nödvändigt att taga upp
dem här, tv ingenting förekom som
gjorde det behövligt. Men är det då icke
anmärkningsvärt, herr talman, att det
behövdes ett helt långt tal med referat
över sex spalter i tidningen »Arbetet»
för att klara upp vad som skedde i
kammaren? Jag tror att det är flera än
jag som tycka, att det är ganska påfallande.

Yidare vill jag säga, att när försvarsministern
här försvarar sina yttranden
i interpellationsdebatten gör han det
med samma — jag tillåter mig använda
ordet — glidande formulering som annars:
man kan enligt honom offentligt
ange tillståndet som tillfredsställande,
då tillgången är 225, då bristen utgör
225 000. Det förvånar mig icke, då försvarsministern
uttrycker sig ungefär
så. Jag konstaterar emellertid, att den
som kunnat taga del av den hemligstämplade
utredning, som ligger till
grund för försvarsministerns uttalande
i detta speciella fall, icke kan verifiera
— jag skall uttrycka mig milt —■ de
uttalanden, som försvarsministern på
vissa punkter gjorde. Jag är beredd att
tillsammans med försvarsministern påvisa
vad jag avser.

När försvarsministern säger, att de
omdömen han här uttalat står han för,
så kan jag konstatera, att det är omöjligt
för försvarsministern att göra det.

Jag vill till sist bara slå fast, att dessa
försvarsministerns uttalanden i interpellationsdebatten
ledde fram till en
mycket svårartad personfråga inom infanteriledningen.
Den följde automatiskt
på försvarsministerns uttalanden i
debatten. Jag tycker att även detta karakteriserar
arten av det anförande försvarsministern
här har hållit.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT: Herr talman! Jag begärde
ordet för att giva kammaren del
av herr Ohlons frågor och vad jag sva -

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

rade i fråga om stridsvagnsminorna.
Tisdagen den 17 april frågade herr
Ohlon mig: »För tre år sedan hade vi
i denna kammare en interpellation angående
stridsvagnsminornas beskaffenhet.
Min sista och sjunde fråga är alltså:
Kan man numera anse, att stridsvagnsminornas
problem är fullt betryggande
löst?» På detta svarade jag:
»Herr Ohlon frågade slutligen om stridsvagnsminorna:
Är problemet beträffande
dessa tillfredsställande löst? Jag vill
svara, att tekniskt får det väl anses vara
tillfredsställande löst, allra helst som
vi kommit på en teknisk lösning som
är bättre än den som omtalades, när
saken tidigare dryftades. För övrigt har
det från myndigheternas sida förklarats,
och jag har kunnat konstatera, att
även i fråga om leveransbesked är läget
sådant, att det icke finns anledning till
oro.» Detta står jag också för.

Sedan skulle jag vilja säga till herr
Ståhl, att jag skulle naturligtvis icke
ute i landet ha tagit upp frågan om min
frånvaro från remissdebatten, om jag
icke blivit föremål för ett kraftigt angrepp
i en tidning, som för övrigt tillhör
folkpartiet, där jag framställdes
som en kältring för att jag ej vågade
vara närvarande i kammaren. Det ansåg
jag mig böra svara på.

Till slut, herr Ståhl! Därest inom
statsutskottet konstateras, att försvarsministern
icke skött sin uppgift i den
mån det ankommer på honom att stödja
och hjälpa myndigheterna samt se till
att myndigheterna skaffa fram den materiel
de skola skaffa fram, skall statsutskottet
anmärka på detta, sedan utskottet
fått tillgång till de hemliga handlingarna.
Det är en sak för sig. En
annan sak är vad herr Ståhl här anförde
med användande av en rad i hög
grad glidande och tänjbara formuleringar.

Herr NETZÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag är provocerad att säga ett
par ord i denna debatt, alldenstund min

tidning upprepade gånger har åberopats.
Jag får i första hand säga till herr
Hjalmarson, att det skall på sin höjd
vara en icke-tidningsman, som skall
hysa en sådan fantastisk övertro på en
referents förmåga att i koncentrerad
form angiva hela meningen i ett politiskt
tal, så som det här är fråga om.
Det styrker mig så mycket mera i den
uppfattningen, att herr Hjalmarson talar
som icke-tidningsman, när han förutsätter
att det icke kan vara ett kåseri,
om rubriken är över tre spalter och artikeln
i fråga dessutom är försedd med
en bild. Vi som arbeta i pressen -— i
detta fall är tydligen herr Ståhl ett undantag
— bedöma icke innehållet,
huruvida det är ett kåseri eller annat
slag av artikel, med hänsyn till rubrikens
storlek.

I övrigt ber jag, herr talman, att kanske
alldeles utanför vad som tillkommer
en replikrätt endast få giva uttryck
för vad jag tror är den allmänna stämningen
bland de flesta i denna kammare,
nämligen att de måttlösa och
vettlösa angrepp, som här presterats
gentemot försvarsministern personligen,
är, som också statsministern uttryckte
det, en torped under förutsättningarna
att finna en gemensam nämnare i denna
stora fråga. Vill oppositionen verkligen
ha strid på försvarsfrågan, äro vi
många som äro beredda att taga denna
strid.

Häruti instämde herrar Persson i
Växjö, Johansson i Kalmar, Holm, Ekdahl,
Spångberg, Nilsson i Kristinehamn,
Hallberg, Andersson i Ryggestad,
Pettersson i Degerfors, Allard, Jansson
i Hällefors, Brandt, Östrand, Bark, Jacobsson
i Sala, Kjärrlander, Lindholm,
Orgård, Jacobson i Vilhelmina, Åkerström,
Nilsson i Varuträsk, Skoglund i
Umeå, Gavelin, Jansson i Kalix, Wiklund
i Öjebyn, Andersson i Linköping
och Persson i Appuna, fru Wallin, herrar
Larsson i Julita, Andersson i Ronneby
och Karlsson i Olofström, fru Löf -

Nr 21.

Onsdagen den 23 mai 1951 fm.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

qvist, herrar Ohlsson i Kastlösa, Bergström,
Andersson i Malmö, Andersson i
Munkaljungby, Engkvist, Olofsson, Levin,
Landgren, Adamsson, Mårtensson i
Uddevalla, Svensson i Göteborg, Nilsson
i Göteborg, Andersson i Hyssna och
Odhe, fru Johansson i Skövde, fröken
Benström, samt herrar Sehlstedt, Anveson
och Lindberg.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Den senaste demonstrationen visar ju,
att det ändå finns saker och ting, som
kunna få de gamla antimilitaristiska
känslorna att svalla inom regeringspartiet.
Jag vill icke göra någon ytterligare
kommentar till detta i och för sig mycket
uppmuntrande fenomen. Jag vill
icke heller blanda mig i den storpolitiska
diskussion, som har förts under
så många timmar, skickligt regisserad
kring frågan om vad statsministern angav
för sifferuppgifter våren 1949 eller
vad försvarsministern liar yttrat några
gånger. Det är på sitt sätt karakteristiskt,
att när vi behandla ett utskottsutlåtande,
som utmynnar i siffror som
röra sig mellan en miljard och en och
en halv miljard, kan det bli dylika
saker, som ägnas den stora uppmärksamheten
och knivkastningen mellan de
s. k. demokratiska partierna.

Herr Hjalmarson har i sitt tidigaste
anförande i dag uttryckt sin förvissning
om att det krig, som all världens
reaktionärer drömma om, är nära förestående.
Jag känner icke till hans informationer.
Men jag måste väl ändå
göra den stillsamma reflexionen, att det
fordras en stark tro på amerikanernas
förmåga att efter sitt fiasko i Korea
vara parata att omedelbart sätta i gång
här i Västeuropa.

Herr talman! Jag skulle också vilja
göra en liten utvikning. Det har samband
med denna fråga, även om sambandet
är indirekt. För några veckor
sedan klämtade klockan för Islands
folk. Nyss har vårt danska broderfolk
tvingats att överlåta sitt grönländska

territorium åt det nya herrefolket. När
Island förvandlades till ett härtaget
land — och den nya ockupationsmakten
tänker säkert icke lämna ifrån sig sitt
lättfångna byte — var jag nere i Köpenhamn
under helgen och hörde berättas,
att avsikten hade varit att samtidigt
besätta Färöarna men att danska regeringen
bönföll om en tidsfrist. Uppenbarligen
för att förbereda opinionen
uppsköts den våldsakten; Färöarna ha
fått en galgenfrist. Men därefter lär
tiden vara mogen att låta de norska och
danska folken uppleva ett nytt 9 april.
De ha redan fått veta vad deras frid
tillhörer. Det antimilitaristiska danska
folket med dess starka pacifistiska traditioner
har beordrats att förlänga rekryttiden
till 18 månader och avskeda
sin försvarsstab, respektive överbefälhavare.
Främmande generaler och amiraler
taga hand om vårt broderfolks
försvarsorganisation. Det är precis som
när hitleristerna besatte Danmark och
Norge, men det är den viktiga skillnaden,
att det denna gång sker i en relativ
fredsperiod efter en blodig men
segerrik kamp för befrielse från ockupation
och nationellt förtryck. Det sker
innan ännu folken hunnit glömma de
högtidliga löftena om frihet från fruktan;
alla dessa löften äro som skrivna
i vatten. Folkrätt, nationell suveränitet,
nationell frihet, hur ha icke tlessa begrepp
dragits in i den inflationistiska
malström som dollarväldet utlöst! Finns
det verkligen ännu människor som våga
säga, att detta sker till självförsvar, för
att försvara den västerländska demokratien,
den västerländska civilisationen?
Kanske finns det ännu sådana i
Sveriges riksdag, men de bita i så fall
huvudet av skammen.

Ockupationen av Island är icke bara
ett ohyggligt våldsdåd mot ett litet
fredsälskande folk, en händelse som
skapat en svår samvetsnöd även hos
människor, som in i det sista velat tro
det bästa om den amerikanska imperialismen,
utan det har också ett bud -

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

skap till oss alla. Det måste övertyga
de mest skeptiska därom, att Atlantblocket,
därest dess krigsplaner realiseras,
här beslutat att göra Skandinaviska
halvön inklusive vårt land till
krigsskådeplats. Den isländska väckarklockan
ringer alltså även för oss.

De borgerliga partierna ha lyckats
överflygla regeringen i generositet gentemot
försvaret. Våra generaler och
amiraler ha lärt sig konsten att stryka
s. k. inflytelserika politiker medhårs.
De arbeta icke utan framgång för att
frammana en psykos, där varje besinningens
röst — för att nu icke tala om
en sparsamhetens röst — skall stämplas
som både försvarsfientlig och
landsskadlig. Men dessa upprustare ha
komprometterat sig själva inför den
senaste tidens händelser. De ha applåderat
den norska regeringens beslut att
anlägga baser för det amerikanska
atomflyget, trots att de ej kunna vara
okunniga om att det skapar ett dödligt
hot för vårt lands fred och frihet. De
ha tegat inför ockupationen av Island.
En del har öppet tagit ockupanternas
parti mot det isländska folket. De finna
det naturligt att Danmark emottager
diktat om att införa 18 månaders utbildningstid
och att avskaffa sina militärledningar
för att låta främmande
generaler och amiraler taga deras platser.
Det visar vilkas ärenden de gå.

Det kan, herr talman, måhända ha
ett visst intresse att i detta sammanhang
också erinra om den lag, som antogs
av det norska stortinget den 19
januari i år. Det heter där bland annat:
»Stortinget gir Regjeringen fullmakt
till å inngå avtaler

a) om öremerking av norske styrke
som vil koinme under felles överstkommenderende
i krigstilfälle og om norsk
bidrag til en felles forsvarsstyrkc som
upprettes i fred.»

Rent bokstavligt uttolkat innebär
detta, att man skall märka de norska
soldaterna i öronen ungefär som man
märker renar, får och andra kreatur.

Det är symboliskt för vårt grannfolks
förnedring och för de anspråk deras
nya herrar ställa. Om det var detta,
som föranledde den svenske försvarsministerns
förtjusta hälsning av broderlandets
upprustning för ett par månader
sedan, skall jag icke här närmare
beröra.

Det invändes kanske att sådant är
en uppfordran till att öka rustningarna
ändå mera för att avvärja varje försök
att låta oss dela Islands öde. Vår
uppfattning är en annan. Vi anse att
en fortsättning på upprustningens och
kapprustningens väg leder automatiskt
till nya Island, nya aggressioner, ett
tredje världskrig. Vi anse att mänskligheten
nått ett vägskäl, där den bara
har valet mellan krig och fred. Ett
fortsättande på den inslagna vägen leder
till kriget; därför måste man söka
en annan väg. Den vägen, herr talman,
är samarbetets väg, den väg som föreskrives
i Förenta Nationernas stadga.
Besluten på Warszawakongressen vilja
leda in folken på denna väg. Berlinappellen
om en fredspakt lägger huvudvikten
vid uppgiften att genomdriva en
fredspakt mellan de ledande världsmakterna:
Förenta staterna, Sovjetunionen,
England, Kina och Frankrike. Jag
tror att det trots allt icke är orealistiskt
att satsa på freden. Vi äro för
vår del övertygade om att freden kan
räddas men att förutsättningen är, att
folken måste taga sig an fredens sak.
Göra de detta kunna krigets krafter
drivas på reträtt.

Man kan dock icke i avvaktan på eu
fredspakt uraktlåta att i vårt land göra
vad som är möjligt för att befordra
fredssträvandena. Varje folk måste
börja hemma hos sig själv. Det måste
tämja de krafter, som vilja kriget, som
befordra kriget och icke minst som förtjäna
på kriget. Det mest näraliggande
är i så fall att hejda upprustningslavinen.

Vi föreställa oss icke alls att vårt
land kan avstå från ett försvar. Vi veta

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret

visserligen att det icke var den svenska
igelkotten, som räddade oss från att
dela de danska och norska och de andra
härtagna folkens öden under det
andra världskriget. Den dåvarande
svenska regeringen framförde själv sitt
högtidliga tack till Sovjetregeringen,
därför att den räddade oss den 9 april
1940. Detta historiska faktum liksom
också det faktum, att Hitlertysklands
besegrare avlägsnade den dåvarande
ständigt aktuella, dödliga faran för vår
fred och vårt oberoende, vill man nu
på sina håll tala så tyst om som möjligt.
Ja, inte heller herr Bergström,
som för en stund sedan var uppe och
vittnade om den oro man känner i
södra Skåne och som konstaterade att
den inte var helt oberättigad, ville här
gå in på anledningen till densamma.

Men alldeles oavsett vad som skedde
under det andra världskriget är tiden
inte sådan, att vi anse att vårt land
kan lägga ned vapnen. En sak är dock
att erkänna nödvändigheten av ett försvar
och en annan att bedöma det nuvarande
svenska försvaret. Vi anse det
inte rationellt. Vi ha ett stormaktsförsvar
i miniatyr, vars svaghet ligger
bl. a. däri, att det inle baseras på landets
naturliga förutsättningar utan på
att mottaga hjälp utifrån, som det heter,
västerifrån, om nu en del av våra
generaler och övriga reaktionärer få
som de vilja. Vi anse den officiella
krigsfallsuppfattningen grundfalsk. Det
är inte från öster utan från väster och
söder hotet kommer. Vi anse också, att
den svenska krigsmakten är odemokratisk.
Dess ledning tar alltid ställning
för de mest reaktionära krafterna i tiden.
Den misstror folket och i synnerhet
arbetarklassen. Den finner det
inte alls onaturligt att svensk krigsmakt
användes mot svensk arbetarklass,
såsom skedde för 20 år sedan i
Ådalen.

På dessa grunder ta vi inte det politiska
ansvaret för det nuvarande svenska
försvaret, men vi äro å andra sidan

inte negativt inställda, detta helt enkelt
därför att vi anse, att vårt folk har
krafter nog att göra det svenska försvaret
till vad det bör vara: ett försvar
för landets fred och frihet. Och därför
bekämpa vi den officiella militära
doktrinen och samtidigt försöka vi vinna
gehör för vår grundläggande tanke,
att det viktigaste försvaret för ett litet
land som vårt inte är dess kanoner
utan dess politik. Nog finns det kanoner
alltid, om det bara finns vilja att
försvara landet mot de krafter som
hota detsamma.

Vi hade i fjol anledning påtala den
förvildning, som präglar vissa militära
kretsar under nuvarande reaktionära
konjunktur. Att man i fredstid övar
våra rekryter att skjuta sabotörer —
precis som om människor skulle behöva
lära sig detta — att utföra livsfarlig
benkoppling, att lära sig knäcka nacken
och skära av halsen med- pianotråd
är redan känt för riksdagen, och
försvarsministern tycks ha funnit det
i sin ordning. Den psykiska tortyr han
gång på gång utsättes för från sina borgerliga
vedersakares sida gör honom
måhända mera garvad.

I dag skulle jag vilja ta upp ett annat
exempel på grov provokation. Vid
de militära övningarna i Västerbotten
för en tid sedan spreds ett flygblad
bland manskapet, där det bl. a. heter:
»Tala förstånd med Dina kamrater, organisera
ett allmänt passivt motstånd
mot befälet, underbiås allt missnöje,
använd varje tillfälle att minska effektiviteten
hos den krigsmaskin, som är
Din och Dina kamraters fiende. Därigenom
gagnar Du på lång sikt FREDEN.
» Så långt citatet. Detta flygblad
spreds av officerare i samförstånd med
vederbörande regementschef. Man har
alltså hunnit så långt i reaktionärt nit,
att man börjat arbeta med politiska
provokationer. Sådana allvarliga vittnesbörd
om den fascistiska anda, som
nu sprider sig inom den svenska försvarsmakten,
underminerar ändå mera

Onsdagen den 23 maj 1951 fm. Nr 21.

yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

Motionsvis framställda

förtroendet till de män, som förvalta
miljarderna till landets försvar, och
det motverkas inte av att en gammal
fascist som överste Meyerhöffer erhåller
förtidspension. Vi fråga oss, om sådana
människor verkligen skulle försvara
landet mot ett angrepp från väster
eller söder. Vi ha svårt att tro på
den saken. Vi tro det därför att det
mindre är kanoner som saknas än en
hederlig patriotisk anda.

I verkligheten var den svenska igelkotten
aldrig så taggig under det andra
världskriget som den är nu. Det
var alldeles riktigt när försvarsministern
i en intervju för några månader
sedan förklarade, att Sverige var ett
av de få länder, som inte nedrustade
efter andra världskriget. Han kunde ha
tillagt, att medan den övriga världen
demobiliserade och nedrustade så upprustade
vårt land. Dessa rustningar ha
nu fortskridit så långt, att de underminera
landets sociala, kulturella och
ekonomiska standard. De ha banat väg
för dyrtiden, som reducerat de sociala
förmånernas värde med 22 procent -jag citerar i det avseendet det socialdemokratiska
kvinnoförbundet. De
medföra reallönesänkning och bostadsbrist
för massorna.

Årets samlade militärutgifter närma
sig l‘h miljard kronor. Försvarsministern
har nyss nämnt, att enbart ökningen
för det nya budgetåret jämfört
med det löpande året utgör ej mindre
än 266 miljoner kronor, och då äro
ändå åtskilliga poster inte medräknade.
Med tanke på detta var det ju mycket
svårt att hålla sig allvarlig, då man
satt och lyssnade till herr Stålils ansträngningar
att bevisa, att försvarsutgifterna
i realiteten äro oförändrade,
ja, att han hade grund för farhågor för
att här sker nästan något av en nedskrotning.
I fjärde huvudtiteln redovisas
en genomsnittsberäkning av militärutgifterna
under den nu inledda tioårsperioden,
som rör sig med den gigantiska
siffran 15 miljarder kronor.

Och med nuvarande tempo i upprustningen
och prisstegringen kan summan
mycket väl springa upp till 20 miljarder.
Detta betyder 3 000 kronor per
medborgare eller nära 12 000 kronor
per fyra-personersfamilj. Därtill komma
ju de stora extrainkallelserna och
den på omvägar förlängda utbildningstiden,
som minska de produktiva krafterna
och försämra folkförsörjningen.
Vi anse detta orimligt. Regeringen har
steg för steg tillmötesgått de reaktionära
kraven på ytterligare ökningar av
rustningsutgifterna, och varje reträtt
har aktualiserat nya krav och resulterat
i nya reträtter inför reaktionen.

Vi ha för vår del inte föreslagit några
större förändringar i försvarets organisation.
Måhända kommer den sittande
— eller jag skulle väl säga sovande
— försvarsutredningen att framlägga
sådana förslag. Men vi ha vänt
oss mot extrainkallelserna och de
extraordinära materielanslagen. Vi ha
ansett, att de anslag till materielanskaffning,
som utgingo 1949, böra vara
normgivande. Detta innebär att vårt
förslag skulle minska försvarsutgifterna
betydligt; de äro orimligt höga i alla
fall. Sammanfattningsvis skulle jag,
herr talman, vilja uttrycka vår generella
uppfattning om rustningspolitiken
och dess konsekvenser och varför vi
motsätta oss densamma i följande
punkter:

1) Rustningarna utgöra den allvarligaste
drivkraften till krig och leda
oundvikligen till krig, om de inte
bringas att upphöra. De utgöra det
främsta hindret mot en avspänning,
mot förhandlingspolitik och mot strävandena
att fredligt reglera mellanfolkliga
tvister.

2) Rustningarnas tillfälliga ekonomiska
stimulans uppställer bara två alternativ
för folken: krig eller ekonomisk
kris.

3) Rustningarna snedvrida produktionen,
ta allt större del av produktionsapparaten
i anspråk, vilken i sin

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

tur blir alltmera beroende av fortsatta
och ökade rustningar.

4) Rustningarna utlösa råvarubrist
och andra störningar, som inskränka
på produktionen på viktiga områden
och skapa massarbetslöshet.

5) Rustningarna ödelägga statsfinanserna
och bana väg för inflation, skärpa
skatteutplundringen, undergräva de
sociala och kulturella reformerna och
ruinera folket; samt

6) Kapprustning och ökad militarisering
resultera oundvikligen i social
och politisk reaktion. Jag skall inte ingå
på någon exemplifiering, vi ha under
denna riksdag haft åtskilliga tillfällen
att erinra oss exempel i denna riktning.

I de kommunistmotioner, som behandlas
i förevarande utskottsutlåtande,
föreslås reduktioner på materieloch
övningsanslagen, som i princip innebära
besparingar på nära 365 miljoner
kronor. Det har inte varit oss
möjligt att föreslå längre gående besparingar
utan att ingå på den nuvarande
försvarsorganisationen som sådan.
Den enda ökning, som från vårt
håll förordats, gäller de värnpliktigas
avlöning, som vi föreslagit skulle höjas
till två kronor per dag, varjämte skulle
tillkomma en utryckningspremie av en
krona per dag. Utskottet har avvisat förslaget
men har samtidigt gjort en skrivning,
som uppfordrar regeringen att
snarast möjligt framlägga förslag om
höjning av de värnpliktigas avlöning.

Herr talman! Under dessa förhållanden
och för att inte minska intrycket av
detta uppfordrande krav från statsutskottet
skall jag inte yrka bifall till
motionen II: 72 utan nöjer mig med utskottets
skrivning. I övrigt ber jag att
beträffande punkten 2 — anslag till
vissa repetitionsövningar — få yrka
bifall till motionerna I; 248 och II: 328,
vilka innebära avslag på utskottets hemställan,
och slutligen ber jag att i de
tillämpliga punkterna 52, 78, 79 och
100 få yrka bifall till motionerna I: 247
och II: 327, vilka innebära avslag på

utskottets hemställan. I de slutliga voteringarna,
herr talman, mellan utskottets
förslag och de borgerliga partiernas
reservationer om ytterligare rustningsutgifter
kommer den grupp jag representerar
att rösta för utskottets förslag.

Herr WARD: Herr talman! Jag ämnar
inte inlåta mig på någon allmän försvarspolitisk
debatt utan kommer i stället
att strikt hålla mig till de frågor,
om vilka det uppstått strid inom statsutskottet
och om vilka det ju strides
även här i kammaren, och det tror jag
mig kunna göra i ganska få ord.

Herr Hjalmarson beklagade livligt och
likaså herr Ståhl, att man inte lyckats
åstadkomma någon samverkan eller något
samförstånd mellan de borgerliga
partierna i statsutskottet och de socialdemokratiska
representanterna där. Ja,
jag beklagar detta lika livligt, och kanske
ännu livligare för resten. Men det
bör här inför kammaren omvittnas, att
vi — såsom redan antytts — gjorde ett
försök att åstadkomma en medling. Vi
föreslogo nämligen, att man för arméns
tvganslag'' skulle ge ett beställningsbemyndigande,
som med 10 miljoner kronor
översteg vad regeringen äskat. Detta
förklarade man sig emellertid på den
borgerliga sidan inte vara tillfredsställd
med, och man sade i det sammanhanget,
att om vi gåve ett bättre bud, så kunde
man resonera om saken. De borgerliga
blevo naturligtvis anmodade att själva
avge ett bud, men det vägrade de. Kan
man då verkligen med rätt stå här i
kammaren och förklara, att man på den
borgerliga sidan visat en samförståndsvilja,
som sträckte sig ganska långt,
och att det var de socialdemokratiska
ledamöternas fel, att det inte kom till
någon uppgörelse mellan partierna?
Ingenting kan vara mera missvisande
än dessa påståenden från den borgerliga
sidan. Jag skall belysa det sagda
med några exempel längre fram i mitt
anförande.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

Det klagas på skilda håll över att den
anslagsökning till militära ändamål,
som Kungl. Maj:t föreslagit, inte kan anses
tillräcklig i det nuvarande läget.
Ja, man kan ju säga, att på detta område
kan det göras mycket stora insatser,
men här liksom eljest gäller det en
avvägning mellan den ena utgiften och
den andra. Skola vi kunna upprätthålla
vår sociala standard och kunna förkovra
vårt undervisningsväsende o. s. v.,
är det helt enkelt nödvändigt att också
på försvarets område anlägga sparsamhetssynpunkten,
så långt nu detta
går utan att man äventyrar effektiviteten
i försvarsorganisationen.

Om man utgår ifrån vad Kungl. Maj :t
äskar i den proposition som nu behandlas
finner man, att anslagsbeloppet
uppgår till 1 ISO miljoner kronor.
Jämför man denna siffra med det anslag,
som upptagits i riksstaten för innevarande
år, kommer man till en utgiftsökning
på 194 miljoner kronor, och
det är ju ingen ringa siffra. Nu har emellertid
under innevarande budgetår utgått
tilläggsanslag, och om man ej tar
med dem skulle ökningen faktiskt bli
338 miljoner. Det rätta är dock naturligtvis
att vid sådana jämförelser räkna in i
det gångna budgetårets siffror de tillläggsanslag
som utgått. Men vi få nog
också räkna med krav på tilläggsanslag
även instundande budgetår, och säkerligen
blir ökningen betydligt större under
budgetåret än de 194 miljoner jag
nyss nämnde. Det kan kanske komma
att uppgå till 300 miljoner exempelvis.
Därom veta vi för närvarande ingenting
med säkerhet, men att den möjligheten
föreligger är alldeles uppenbart.

Beträffande flottans underliållsanslag
har det inte yttrats så många ord under
debatten. Herr Hjalmarson var inne på
detta spörsmål och framhöll det angelägna
i att öka anslaget med 4 miljoner
kronor utöver vad regeringen föreslagit.
.lag vill då erinra om att regeringen
nu har föreslagit en ökning av flottans
underliållsanslag med en miljon kronor,

och att fjolårets riksdag för innevarande
år likaledes anvisade ett anslag,
som med en miljon kronor översteg det
föregående. Vid samtal med militärledningen
har man sagt, att visserligen är
det beklagligt att flottan inte kan få
mera anslag till sitt underhåll, men att
man i alla fall med klok och effektiv
planläggning nog skulle reda sig ganska
hyggligt. När ett sådant omdöme
fälles på militärt håll tycker jag, att
riksdagens ledamöter också böra kunna
känna sig någorlunda lugna på den
punkten.

En sak, som det vore mycket mera
att nämna om, är anskaffningen av flygmateriel.
Jag skall därvidlag nämna
några siffror. I statsverkspropositionen
äskade Kungl. Maj:t ett beställningsbemyndigande
med 151 miljoner kronor
och ett anslag på 185 miljoner kronor.
I de borgerliga motionerna höjdes detta
hud beträffande beställningsbemyndigandet
med 60 miljoner till 211 miljoner
kronor och för själva anslagsposten
med 12 miljoner till 197 miljoner. Så
kom då senare under riksdagen Kungl.
Maj:ts proposition nr 110, och där höjde
Kungl. Maj :t sitt bud med inte mindre
än 119 miljoner till 270 miljoner kronor
beträffande beställningsbemyndigandet
och i fråga om direkta anslag
med 70 miljoner till 255 miljoner kronor,
alltså äskanden som betydligt överstego
vad de borgerliga motionerat om
i januari. Vad gjorde nu de borgerliga?
Förklarade de sig belåtna med att regeringen
höjt anslagen till högre belopp
än de själva motionerat om? Nej, nu
reserverade man sig för en höjning av
Kungl. Maj ds sista bud beträffande beställningsbemyndigandet
med 30 miljoner
till 300 miljoner och beträffande
anslagsposten med 6 miljoner till 261
miljoner kronor. Man har alltså på det
sättet försökt driva en auktion inom
statsutskottet. När regeringen har föreslagit
större belopp än man själv förut
har motionerat om, reserverar man sig
för ännu högre belopp. Jag frågar kam -

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

marens ledamöter, såväl socialdemokrater
som borgerliga, om ett sådant tillvägagångssätt
verkligen tyder på samarbetsvilja.
Det kan man knappast säga.
Man borde i stället ha mött regeringen
på den punkt där den har stannat i sin
proposition, och då hade också det hela
fått en utgång, som hade varit mera tillfredsställande
för försvaret än som nu
blir förhållandet.

Det har också här talats ganska mycket
om forskningsanstalten. Det råder
ingen meningsskiljaktighet rörande nödvändigheten
att målmedvetet hedriva
forskning på detta område, inte minst
av de skäl som herr Hjalmarson antydde.
Men här kommer man också in
på avvägningsfrågan. Man måste även
bär rätta munnen efter matsäcken.
Dessutom förhåller det sig så som herr
Ståhl anförde, att det finns beställningar
så att säga hos forskningsanstalten,
som uppgå till högst betydande belopp.
För att inte förlänga debatten vill
jag, när det gäller sakanslaget till forskningsanstalten,
helt förena mig med
herr Ståhl i de synpunkter som han
härvidlag framförde.

Det kan för övrigt vara tämligen onödigt
att gå in mera på dessa siffror.
Jag vill här endast betyga, att vi på den
socialdemokratiska sidan inom statsutskottets
första avdelning ha velat resonera
med oss i fråga om att undersöka
möjligheterna för en överenskommelse,
men det har strandat på att de
borgerliga inte ville gå oss till mötes
och ge ett bud, som man kunde diskutera,
utan i stället veko undan och
egentligen inte yttrade någonting på
denna väsentliga punkt.

Jag ber, herr talman, att på den föredragna
punkten få yrka bifall till statsutskottets
hemställan, och jag kommer
sedan under vissa andra punkter att
framställa yrkande om bifall till utskottets
hemställan. Det blir väl i det
sammanhanget tillfälle att bland annat
yttra några ord om vissa av dessa punkter,
även den som herr Hagberg i Luleå

nyss berörde och som gällde penningbidraget
till de värnpliktiga.

Herr WEDÉN: Herr talman! Jag står
antecknad för ett par reservationer i
två särfrågor, men jag ämnar återkomma
till dem i samband med punkternas
behandling och skall nu bara
uppehålla mig vid de angelägenheter,
som tidigare ha diskuterats i principdebatten,
för att göra några kommentarer
till dem.

Jag skulle först vilja säga, att det är
mycket beklagligt att det av självklara
skäl är utomordentligt svårt eller rentav
omöjligt att här ge en uttömmande
framställning, som på ett tillräckligt
åskådligt sätt kan för offentligheten
klargöra skillnaden mellan den ståndpunkt
regeringen och det socialdemokratiska
partiet ha intagit och den demokratiska
oppositionens bud. Jag är
emellertid övertygad om att, ifall detta
vore möjligt, skulle regeringens, försvarsministerns
och regeringspartiets
hållning te sig svagare och oppositionens
betydligt starkare. Jag tror till och
med att om så skedde, skulle med rätt
stor sannolikhet så bestämda krav resas
från en majoritet inom nationen på att
de brister som stå kvar i vårt försvar
måste botas, att ingen regering skulle
kunna undandraga sig att tillmötesgå
de kraven.

Några kompletterande synpunkter till
dem, som förut ha framförts i debatten,
är det dock möjligt för mig att
framställa.

Herr Hjalmarson och herr Ståhl ha
tidigare talat om fältartilleriet. Försvarsministern
har medgivit, om jag
fattade honom rätt, att det föreligger
brister, och jag tror att hans ord föllo
så, att dessa brister i alla fall måste
botas förr eller senare. Det har skett
en relativt blygsam start för att ersätta
den föråldrade delen av vårt fältartilleri,
men om regeringens linje här skall
följas, komma verkligen bristerna att

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

botas, inte alls förr utan mycket senare.
Om regeringen här får som den
vill, komma vi inte att inom en överskådlig
tid kunna ersätta mer än högst
en sjättedel av de utpräglat föråldrade
pjäserna från seklets början, som det
här är fråga om och som inte tillnärmelsevis
kunna mäta sig med dem, som
en angripare mot Sverige kommer att
föra i fält.

Jag lyssnade med stort intresse till
det rätt häftiga meningsutbyte, som
förut här har ägt rum angående karaktären
av de uppgifter, som försvarsministern
tidigare vid olika tillfällen har
lämnat. Försvarsministern ville bestämt
göra gällande, att några inkorrekta
uppgifter eller några glidningar i ställningstagandet
inte kunde läggas honom
till last. Jag skulle i detta sammanhang
vilja ta upp en viktig detalj, som rör
luftvärnet. Även det svenska luftvärnet
är i mycket stor utsträckning föråldrat,
och det har ifrågasatts att påbörja
en viss nyanskaffning. Den har för övrigt
påbörjats i liten utsträckning, när
det gäller den ena av de pjäser det här
är fråga om. Om den andra, den som
skall ersättas med 57 mm luftvärnskanonen,
har statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet vid ett par tillfällen
uttalat sig så öppenhjärtigt, att
jag också anser mig vara oförhindrad
att ganska öppenhjärtigt komplettera
hans framställning.

Jag vill först erinra om att försvarsministern
i ett anförande i Gävle förra
året — det var ett anförande som följdes
av två mycket noggranna och, som
jag är övertygad, auktoriserade referat
— prisade den nya 57 mm kanonen —
han omnämnde för övrigt två nykonstruktioner:
»Det kan kanske vara av
något intresse», sade försvarsministern
vid det tillfället, »om jag i detta sammanhang
nämner all konstruktionsverksamheten
i Sverige lett till att för närvarande
flera mycket intresseväckande konstruktioner
blivit tillgängliga för både
utländska och svenska beställare. Jag
syftar dels på Bofors’ nykonstruktioner

inom luftvärnet, där till den redan för
några år sedan kända 57 min-kanonen
fogats även en 12 cm kanon, vars data
äro ägnade att väcka uppseende.» Därefter
lämnade försvarsministern en rätt
ingående beskrivning av de tillfredsställande
prestanda, som framför allt denna
12 cm kanon kunde åstadkomma. Han
slutade detta avsnitt av sitt tal med att
säga: »De olika metoder, som man nu
tar i anspråk för att öka luftvärnets kapacitet,
ha så omsorgsfullt studerats i
Sverige, att en genomgående radikal
förbättring av dess verkningsmedel
främst är en kostnadsfråga. I det nyanskaffningsprogram»
— väl att märka
sade försvarsministern nyanskaffningsprogram
— »för arméns del, som vi under
de närmaste åren måste räkna med,
beräknas betydande anslag tas i anspråk
för luftvärnets modernisering.»

Det ligger ju nära till hands att av
statsrådets yttrande få det intrycket, att
dessa vapen med mycket förnämliga
skjutegenskaper, som han talade om, om
de inte just då voro införlivade med det
svenska luftvärnet, i varje fall mycket
snart skulle bli inkluderade i detta. Ett
halvår senare, i november förra året,
hade emellertid försvarsministern blivit
mera betänksam på den punkten. Han
sade då vid ett möte med Värmlands befälsutbildningsförbund
i samma avseende
följande: »Nyanskaffningen för

luftvärnet har kommit i gång ganska sent,
beroende på att konstruktioner, för vilka
det andra världskrigets alla rön skolat
tillgodogöras, tog tre eller fyra år att
framställa.»

»Nyanskaffningen för luftvärnet har
kommit i gång ganska sent», sade försvarsministern.
Nu skulle man mot bakgrunden
av dessa yttranden ha anledning
alt fråga hur stor det svenska försvarets
tillgång på dessa förvisso utomordentliga
vapen är, som försvarsministern
i så varma ordalag och i detalj har
presenterat. Hur stor är tillgången, hur
många äro under arbete, hur många äro
beställda? Jag anser mig oförhindrad,
herr talman, att säga, att svaret på de

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

frågorna fortfarande lyder: Tillgången
är noll, antalet under arbete för svensk
räkning är noll, antalet beställda är noll.
Och man kan tillägga: regeringen har
genom sitt ställningstagande till oppositionsmotionen
vägrat att begagna de
möjligheter att lägga ut beställningar på
dessa vapen, som reservationen öppnar.

När läget är detta och regeringen ännu
i denna dag vägrar att lämna beställningsbemyndiganden,
som kunna tillåta
armén att skaffa sig dessa kanoner, vilkas
egenskaper försvarsministern för
mer än ett år sedan talade så varmt om
och om vilka han i höstas sade, att nyanskaffningen
kommit i gång rätt sent,
då finns det verkligen skäl att säga, att
här föreligger ett tydligt exempel på sådana
yttranden från försvarsministerns
sida, som starkt bidraga till att suggerera
fram en felaktig föreställning om
det svenska försvarets tillstånd på en
viktig punkt.

Jag måste nog tillägga, herr talman,
att när jag lyssnade till det föregående
meningsutbytet här, besannades för mig
vad en skribent i en studie av politikern
Allan Vougt en gång skrev, nämligen att
efter nästan varje hans anförande måste
en diskussion uppstå, som lämpligen
kunde indelas i fyra stadier. För det
första vad man tror att försvarsministern
har sagt. För det andra vad försvarsministern
själv tror att han har
sagt. För det tredje vad försvarsministern
verkligen har sagt. Och för det fjärde
vad det som försvarsministern verkligen
har sagt egentligen betyder. Den
debatt, som förts här förut i dag, synes
mig tala för riktigheten av denna karakteristik
av försvarsministerns talekonst.
I fråga om luftvärnet, som jag
nyss nämnde, kan jag inte draga någon
annan slutsats än den, att vad försvarsministern
tidigare har sagt betyder att
han har ingivit det svenska folket en
oriktig föreställning om verkligheten.

Om jag därefter övergår att säga några
ord om marinen, vill jag först liksom
herr Hjalmarson uttrycka min tillfreds -

ställelse över alt utskottet här har uttalat
sig så positivt som det har gjort
för att regeringen redan till hösten skall
ta ställning till flottans ersättningsbyggen.
Jag tror att marinledningen här får
fram realistiska riktlinjer, som hålla att
bygga på, och jag tror att vi aldrig kunna
blunda för vikten av att flottan verkligen
blir i stånd att sköta de betydelsefulla
delar av försvaret mot angrepp,
som den måste kunna klara av, om våra
övriga stridskrafter skola kunna koncentreras
på sina uppgifter på det sätt
vi ha avsett.

Mot bakgrunden av detta är det desto
mera beklagligt, att det icke gått att
uppnå någon enighet ens om eu blygsam
utökning av flottans underhållsanslag.
Detta desto mera som det här
faktiskt bara gäller att ge en kompensation
för inträffade prisstegringar för
alla slag av sådana arbeten, som det här
är fråga om, för att därigenom förhindra
att nödvändiga underhållsarbeten
helt enkelt måste inställas och att flottan
därigenom drabbas av en momentan
och partiell nedrustning. Jag kan
gott nämna, att konsekvensen av regeringspartiets
linje när det gäller denna
relativt obetydliga utökning av underhållsanslaget
blir bland annat, att vi
kunna hålla i god trim ett avsevärt
mindre antal ubåtar än som eljest vore
möjligt. De fartygen ha i ett skärpt läge
synnerligen betydelsefulla uppgifter,
och att under ett allvarligt år som detta
utsätta flottan för en sådan risk medför
enligt min mening en så allvarlig
försvagning av vår sannerligen inte särskilt
omfångsrika ubåtsflotta, att den
inte är godtagbar.

När det gäller den fortsatta förstärkningen
av dagjaktflyget har redan en
så omfattande debatt förts, att jag inte
skall uppehålla mig vid den frågan. Jag
vill bara med anledning av herr Wards
yttrande säga, att det ju är självklart, att
det inte i oppositionsmotionen kunde
presteras någon kalkyl över kostnaderna
för nattjaktflyget, men man förut -

Onsdagen den 23 maj 1951 fm. Nr 21.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

satte ju, att denna utökning av nattjaktflyget
skulle ske, och därmed följer också
att man måste räkna med en motsvarande
kostnadsökning.

Däremot vill jag med utgångspunkt
från vissa förhållanden vid flyget säga
ett par ord om ammunitionstillgången i
olika avseenden och vad som kan göras
för att förbättra den.

.Tåg skulle egentligen först ha velat
ställa en fråga till försvarsministern,
om han kan känna sig helt lugn för att
tillgången på den nya jaktflygsammunitionen
är ordentligt säkrad. Jag skulle
i hans kläder knappast kunna göra det.
Vi äro rätt beroende av leveranser utifrån,
då vår egen produktion har haft
svårt att skjuta fart på allvar, trots att
det väl nu är nära tre år sedan den började
förberedas. Jag har försökt att bilda
mig en uppfattning om denna angelägenhet,
och jag har kommit till den bestämda
åsikten, att svårigheterna att få
i gång och upprätthålla en tillfredsställande
svensk produktion av denna ammunition
är ett mycket gott exempel på
att skötseln av vår krigsmaterielanskaffning
och vår ammunitionsanskaffning
inte fungerar så väl som möjligt vore.

När det gällde att få fram jaktflygsammunition
liksom i många andra fall
var det tre instanser som voro inkopplade
på uppgiften. Det var här flygförvaltningen.
krigsmaterielverket och i
första hand försvarets fabriksverk. Försvarsministern
uttryckte, om jag inte
minns fel, i interpellationsdebatten i
första kammaren om pansarvärnsvapnen
den uppfattningen, att samarbetet
mellan de militära förvaltningarna och
RRV i allmänhet var gott, även om det
någon gång kunde vara bättre. Att säga
att samarbetet för den uppgift som jag
nu talar om mellan dessa tre organ från
början inte löpte särskilt tillfredsställande
vore felaktigt. Det vore betydligt
riktigare att säga, att det löpte uppenbart
dåligt. Och såvitt jag förstår berodde
det på att ingen av de tre kände
sig kunna eller vara befogad att ta det

fulla ansvaret för att en fullgod produkt
kom fram. Det var en svår uppgift
som förelåg. Rrigsmaterielverket
hade svårigheter att ur produktionsunderlaget
få fram riktiga och praktiska
tillverkningsbestämmelser. Flygförvaltningen
var — kanske mot bakgrunden
av de tidigare partiella misslyckandena
med 12 mm-ammunitionen -— inte böjd
att ta ansvaret för ändringar i produktionsunderlaget,
och därför ställdes tillverkarna
inför stora vanskligheter. Av
dessa anledningar, som jag inte kan gå
närmare in på, stod man och stampade
under en alltför lång tid, och då uppstod
den eftersläpning, som vi fortfarande
i viss utsträckning ha att dras
med.

Det är emellertid ett berättigat krav
på försvarsministern, att han skall kunna
förmå honom underställa organ att
samarbeta på ett effektivt sätt. Det är
sant att den nuvarande organisationen
leder till en alltför stor uttunning av
olika myndigheters ansvar, men desto
större blir försvarsministerns ansvar, i
all synnerhet om han skulle envisas med
att bibehålla denna olämpliga organisationsform
för krigsmaterielanskaffningen.
Jag tror jag kan säga, herr talman,
att om verkställande direktören
vid ett stort industriföretag lät tre avdelningschefer,
vilka tillsammans hade
att lösa en viktig produktionsuppgift,
framhärda i oförmåga att samarbeta på
ett sätt som liknade det jag nyss sökte
skildra, och om han misslyckades med
att råda bot på ett sådant förhållande,
skulle han själv löpa stor risk att av
företagets styrelse bli betraktad som inkompetent.

Jag liar tagit upp detta fall därför att
jag tror, att det illustrerar en del av orsakerna
till att vapen och ammunition
kommit fram så relativt långsamt. .lag
är orolig för ammunitionstillgången
inte bara i detta fall och när det gäller
pansarvärnsvapnen utan även på ett
par andra punkter. Alla erfarenheter
visa, att ammunitionsåtgången under

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

krig nästan alltid har kommit att i praktiken
överskrida vad man även i ganska
frikostiga beräkningar utgått ifrån, och
att knappast någonting kan verka så
hämmande på stridsdugligheten hos
trupperna som medvetandet om att behöva
spara på ammunition. Jag är övertygad
om att ifall olyckan skulle drabba
oss och vi verkligen råkade i krig, kommer
det även denna gång att bli ett skri
efter ammunition. Ingen kan med säkerhet
säga någonting om vilka möjligheter
vi under ett krig kunna ha att
verkligen upprätthålla en tillfredsställande
ersättningsproduktion. Desto mera
angeläget är det att vi se till att våra
lager från början, om olyckan skulle
drabba oss, äro så väl fyllda som möjligt.
Jag kan verkligen inte för min del,
som Morgon-Tidningen gjorde i en ledare
härom dagen, slå mig till ro med
att försvarsministern har lovat att han
skall göra vad han finner möjligt för att
öka produktionstakten.

Jag finner att försvarsministerns
handlag har, som visats av de exempel
jag nämnde, inte varit tillräckligt fast.
Och tiden hastar. Det är inte obekant
att åtminstone eu realistisk och med
den internationella politiken väl förtrogen
bedömare inom regeringspartiet
närmast hyser den uppfattningen, att
vi kunna vara glada om vi uppnå slutet
av detta år utan att en ödesdiger försämring
av läget i Europa har inträffat.
Jag menar bestämt, att vi då också
måste tillgripa ett större mått av prioritet
för de militära leveranserna, åtminstone
de som avse att täcka de mest
riskabla bristerna i vår utrustning.

Jag skall, herr talman, beträffande
försvarets forskningsanstalt nöja mig
med att säga, att jag tror att de synpunkter,
som här anförts av herr Hjalmarson,
äro riktiga. Jag skulle vilja
rikta en hemställan till försvarsministern
att åtminstone göra så mycket, att
han ser till att den utredning i organisationsfrågan,
som är utlovad och som
väl möjligen har påbörjats, snabbt
bringas fram till ett resultat. Jag tror

att om så sker skulle det bli större utsikter
att få rätsida på förhållandena
omkring forskningsanstalten.

Jag skulle emellertid vilja sluta med
några anmärkningar särskilt beträffande
det sätt, varpå statsministern och
tydligen en stor del av kammarens socialdemokratiska
ledamöter och en
mycket stor del av den socialdemokratiska
pressen ha tagit upp kritiken
emot försvarsministern. Denna kritik
framställes ju ofta som en personligt
inriktad och oberättigad förföljelse. Då
jag hör till dem, som även tidigare blivit
anklagade för att kritisera försvarsministern
på det sättet, skulle jag gärna
vilja klarlägga grunden för denna kritik
även i de avseenden, där den går
utanför försvarsministerns direkta skötsel
av sitt ämbete.

Det kan ju sägas, att kritiken av försvarsministern
i en del avseenden haft
en personlig karaktär, men det är just
mot kombinationen av herr Vougts person
med försvarsministerämbetet som
denna kritik har riktat sig. De som
framfört den ha menat och mena alltjämt,
att statsrådet Vougt under sin
politiska bana har givit uttryck för de
egenskaper, som äro särskilt betänkliga
hos en försvarsminister. Även en
enskild medborgare eller en enskild
riksdagsman med dessa egenskaper
skulle visserligen ha blivit utsatt för
kritik, om han givit uttryck för dem
i ett viktigt sammanhang, men det skulle
inte mot honom ha uppstått opinionsstormar
av den styrka, som ofta blåst
omkring försvarsministern. Landets
försvarsminister måste nämligen — det
är min enkla tanke — symbolisera motståndsviljan,
och detta blir allt nödvändigare
ju allvarligare det internationella
läget blir. Det är knappast nödvändigt
att gå tillbaka till krigsårens
minnen för att förstå, att statsrådet
Vougt aldrig kan göra detta för en majoritet
av det svenska folket. Men låt
mig säga att det är givet, att dessa minnen
rymma de starkaste intrycken av
sådana personliga egenskaper hos för -

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

svarsministern, som göra det omöjligt
för honom att någonsin bli en samlingens
man, när det gäller försvaret.

Jag fick av vad statsministern tidigare
i dag yttrade det intrycket, att
han menade att en permanentning av
herr Vougts person på försvarsministerposten
och ett accepterande från
oppositionens sida av en sådan permanentning
skulle vara ett villkor för
samlingen. För min del är jag övertygad
om att det är många, inte endast
inom oppositionspartierna, som skulle
finna ett sådant villkor, om det nu på
allvar framställdes, oantagligt. Jag
skulle verkligen vilja fråga, herr talman,
om det inte finns någon socialdemokratisk
ledamot av denna kammare,
som hade behov av att icke instämma
i den opinionsyttring till förmån
för försvarsministern just som försvarsminister,
som här förut förekommit.
Det förefaller mig märkligt, det
måste jag säga, att det just var herr
Netzén i Malmö, som med sitt yttrande
gav anledning till denna manifestation.
Det skulle kanske för kammaren kunna
vara av intresse, om herr Netzén vore
i tillfälle att lämna någon redogörelse
för de omständigheter, som medförde
att försvarsministern icke blev omvald
till ledamot av riksdagens andra kammare
från den valkrets, som herr Netzén
nu representerar. Det har alltid för
mig framstått som ett oförståeligt misstag
att den man, som för den svenska
opinionen kommit att tydligare än någon
annan personifiera en undfallenhetsattityd
gentemot den nazistiska diktaturen,
skulle sättas i spetsen för just
försvaret. Alla de som tala om en personlig
kampanj mot statsrådet Vougt
böra beakta, att den skulle han säkerligen
i det mesta undgått, om han fortsatt
sin politiska verksamhet i mindre
utmanande sammanhang, om han inte
föranletts att taga en befattning och envist
fasthålla vid den, där han måste
symbolisera själva motståndsviljan.

När så emellertid likväl har skett, är

det, som jag förut sade, inte nödvändigt
att uppehålla sig vid krigsårens minnen.
Även under sin ämbetstid har försvarsministern
alltför ofta gjort uttalanden
och givit prov på en sådan bristande
fasthet i ståndpunkterna, som,
även om de inte varit på samma sätt
utmanande som krigsårens, likväl tydligt
nog enligt min mening avslöja sådana
brister, som en försvarsminister
borde vara utan. Herr Hjalmarson och
herr Ståhl ha tidigare lämnat exempel
på detta. Jag har varit i stånd att foga
något därtill.

Det har sagts att försvarsministern
personligen varit böjd för en uppgörelse
i enighet mellan de demokratiska
partierna. Jag vet inte om det är riktigt,
men den insikt, som han ju måste
ha om försvarets behov, gör det i och
för sig naturligt att föreställa sig det.
De sista femtio årens historia uppvisar
en del exempel på klarsynta försvarsministrar
i demokratiska länder, som
bättre än sina kolleger insett, när
världsläget höll på att undergå katastrofala
försämringar, och som ofta lyckats
genomdriva, ibland genom att
sätta sin personliga ställning inom respektive
regeringar på spel, att försvarets
krav tillgodosetts på ett rimligt
sätt. Om försvarsministern intagit en
sådan attityd, om han reflekterat på att
lämna en regering, som inte ville fylla
de anspråk, som han ansåg berättigade
och nödvändiga, skulle han ha återvunnit
en del av det förtroende, som han
genom sitt politiska föregående kommit
att förlora och kanske framkallat
ett medgivande, att den tidigare stränga
bedömningen av honom kräver en ändring.
Men i stället är läget alltjämt det,
att ingenting förefaller mera osannolikt
i samband med försvarsministern
än att han skulle välja en sådan väg.

Jag har fått det beklagliga intrycket,
att försvarsministern i stället resonerar
på ett mera sangviniskt sätt. När allting
kommer omkring kanske det inte blir
något krig, och blir det ett krig klara

5—Andra kammarens protokoll 1951. Nr 21.

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

vi oss nog ändå! För min del är jag
angelägen att understryka, att vårt försvar
inte genomsnittligt är dåligt. Den
som angriper oss kommer att få det
mycket besvärligt. Men det finns åtskilliga
punkter som äro svaga, och om
vi inte lyckas tillräckligt hastigt stärka
dem, kunna de bli av ödesdiger betydelse
för våra utsikter att i en försvarskamp
kunna hålla ut tillräckligt
länge tills vi få hjälp. Då går det inte
att resonera som försvarsministern
gjorde, när han för ett par månader
sedan talade inför Statstjänstemännens
socialdemokratiska förening om de alltför
sent igångsatta repetitionsövningarna
och då sade: »Det hade inte varit
klokt att börja repetitionsövningarna
tidigare än förra året, tv då hade övningarna
fått bedrivas under mindre
effektiva former, som kanske tvingat
till nya inkallelser av samma folk inom
ett par år. Nu finns visserligen risk»,
tilläde försvarsministern, »att kriget
kommer innan vi hunnit igenom programmet,
men med den påskyndade takten
skall tiden troligen inte gå förbi
oss.»

Ja, risken finns onekligen att kriget
kommer innan regeringen och försvarsministern
med den takt, som nu hålles,
ha hunnit igenom sitt program för ett
tillfredsställande stärkande av försvaret! När

försvarsministern liksom mera i
förbigående säger, att visserligen finnas
dessa risker för krig men det ordnar
sig nog ändå, då ger han uttryck
enligt min mening för just den anda
och de egenskaper, som allra minst i
dagens läge böra finnas hos den man,
som skall stå i spetsen för det svenska
försvaret.

Herr FAST: Herr talman! Den siste
ärade talaren försökte karakterisera
värdet av uttalanden från försvarsministern.
Om jag, herr talman, som dock
varit ledamot av denna kammare i

många år, skulle våga mig på att göra
en karakteristik av dagens debatt, så
blir slutresultatet olustigt, olustigt inte
minst med hänsyn till försvarets intressen.

När man tagit del av vad vissa högeroch
folkpartitidningar ha uttalat angående
bristerna i vårt militära försvar
och när man åhört dagens debatt, har
man inte kunnat undgå att få det intrycket,
som ytterligare förstärktes av
den siste talarens avslutning, att man i
minst lika hög grad syftar till att
komma åt ett statsråd, som man på för
mig oförklarliga grunder vill särskilt
misskreditera, som att stärka försvaret.
Systemet med att systematiskt och hänsynslöst
öva kritik mot ett statsråd i
sänder är ju en gammal känd trafik.
Det är ingen ny företeelse. Resultatet
av denna sport, som man har bedrivit
tidigare mot statsråd, som inte finnas
i dag och som man sedermera när de
avgått höjt till skyarna, har hittills
varit, herr talman, rätt magert, och
fråga är om inte vederbörandes ställning
rent av har förstärkts genom formen
och ovederhäftigheten i kritiken.
1 varje fall är jag övertygad om att
denna kritik icke kunnat gagna försvarets
intressen, framför allt inte bland
de djupa folkskikten.

Härmed har jag, herr talman, icke
velat med ett ord förmena någon inom
eller utom riksdagen att kritisera regeringen
vare sig i sin helhet eller enskilda
statsråd. Vad jag har velat framhålla
är att kritiken icke bör och icke
får bli självändamål, som den i detta
fall har blivit.

Enligt mitt förmenande har försvarsministern
visat sig vilja ställa kraven
på försvarsförstärkningar så högt som
förutsättningar för positiva beslut i
olika lägen ha kunnat föreligga. Statsministern
sade, att försvarsministern
hade regeringens förtroende, och jag
skulle vilja å den socialdemokratiska
riksdagsgruppens vägnar här säga rent
och klart ut, att försvarsministern har

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

också den socialdemokratiska riksdagsgruppens
förtroende. Därmed kan
man i varje fall sluta upp med metoden
att påstå, att det endast är några få,
som stå bakom försvarsministern och
den politik han för.

Eftersom jag inte tänker gå in på
några detaljer — och därtill har jag i
denna fråga knappast några förutsättningar
-— vill jag framhålla några rent
principiella synpunkter. Om man bifaller
de reservationer, som fogats till
detta utskottsutlåtande, är det väl ingen
som vågar göra det påståendet, att vi
då skulle ha ett betryggande försvar i
detta land. Ett sådant försvar kan intet
land, inte ens en stormakt, skaffa sig.
Man får därför röra sig med betydligt
blygsammare begrepp och försiktigare
uttalanden. Inom ramen för den nuvarande
försvarsorganisationen kan det
säkerligen med mycket goda skäl framställas
mycket önskvärda och betydande
krav i fråga om underhåll och nyanskaffning
av materiel till sådana belopp,
som för åtskilliga skulle te sig
svindlande och omöjliga att tillmötesgå.

Man kan till slut inte komma bort
ifrån behovet av en avvägning mellan
militära och civila behov. Särskilt i ett
litet land äro ju de ekonomiska resurserna
starkt begränsade och därmed
även ramen för de militära utgifterna
starkt begränsad. Detta innebär att ju
vidare organisationen är, desto större
svårigheter har man att ge den militära
organisationen ett fullt modernt innehåll,
som till fullo utnyttjar teknikens
alla s. k. framsteg. Detta betyder att vi
i viss utsträckning måste dragas med
en utrustning, som på åtskilliga punkter
inte är helt modern och där man
sålunda inte kan sortera bort och nyanskaffa
materiel i den takt, som nya
vapen kunna erhållas. Jag har därför
vid ett par tillfällen från denna talarstol
gjort mig till talesman för såsom
en egen uppfattning, att det vore befogat
med en krympning av den militära
organisationen för att man bättre

skulle kunna anpassa sig till teknikens
olika framsteg.

Men nu vill jag, herr talman, ögonblickligen
medgiva, att det nuvarande
utrikespolitiska läget gör, att man måste
gå försiktigt fram i fråga om rubbningar
i organisationen. Men då måste
man också finna sig i att det finns
brister, som man ekonomiskt inte orkar
med att täcka, och man bör ha mod
att erkänna att sådana brister finnas
och komma att finnas även om vi bifalla
de nu föreliggande reservationerna.

Jag vill erinra om att de militära
kostnaderna äro mycket höga i vårt
land, även om i några andra länder
försvarets andel av den årliga nationalinkomsten
är högre än hos oss. Men
då måste man också taga hänsyn till
hur länge man har haft en relativt betydande
rustning eller om man, som en
del länder gjorde efter världskriget,
nedrustat och först nu börjat taga
krafttag.

Vi böra vidare komma ihåg att man
inte minst i det borgerliga lägret klagar
hårt och bittert över höga skatter
och kräver sänkningar av dessa skatter,
både indirekta och direkta. Jag
skulle vilja tillägga, att vill man behålla
vår sociala och kulturella standard
och samtidigt i allt raskare takt
öka de militära utgifterna, så måste
man i ärlighetens namn åtminstone
tala om för folket, att det är omöjligt
att kunna sänka skatterna, om man vill
ha täckning för utgifterna. Man kan
väl inte gärna tänka sig att man i en
tid med överfull sysselsättning skall
underbalansera budgeten.

På tal om de militära kostnaderna så
är det i nuvarande läge omöjligt att
härom göra en fullt exakt beräkning.
Man har försvarsbudgetens summor,
man bar tidigare reservationer, tidigare
och nu utlämnade fullmakter för utläggning
av materielbeställningar, man
har pensionsstaten, man har civilförsvaret
och man har de kostnadssteg -

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

ringar, som man även under löpande
budgetår helt säkert måste räkna med.
Vill man i övrigt fullt ut få reda på
belastningen av försvarskostnaderna
på hela folkhushållet, måste man räkna
ut värdet av förlorade dagsverken för
såväl fast anställda som värnpliktiga.
Jag tror det vore önskvärt, att man
kunde ge menige man en klarare bild
av vad försvaret i nuvarande läge kostar
samhället per år.

Av vad jag nu sagt, herr talman, får
icke dragas den slutsatsen, att jag är
ointresserad av att vårt försvar är
starkt och har en god standard, tvärtom.
Vad jag har velat framhålla är endast,
att vi inte kunna skaffa oss ett
betryggande försvar, att vi inte ha ekonomiska
resurser till att i full utsträckning
kunna låta nyanskaffning av materiel
gå i samma takt som tekniken
på detta område gör framsteg. Våra
försvarsutgifter måste avvägas mot vad
som kan anses rimligt och skäligt med
hänsyn även till det civila livets krav,
och vi måste vara beredda att fullt ut,
genom direkta eller indirekta skatter,
bära de bördor, som relativt höga försvarskostnader
medföra. Om man anser
denna frågeställning rimlig — vilket
jag tycker den är — blir det mera
fråga om hur man inom ramen för vad
man anser samhället ha råd med skall
kunna åstadkomma den största möjliga
försvarseffekten. Ja, härom kunna
naturligtvis, herr talman, meningarna
gå isär, inte bara bland politikerna
utan även bland militära experter. Men
om man erkänner detta blir debatten i
försvarsfrågan åtskilligt nedtonad. Om
man sålunda ger meningsskiljaktigheterna
i försvarsfrågan rimliga proportioner,
bli dessa meningsmotsättningar
enligt mitt förmenande också mindre
skadliga för landet och för försvaret.
Jag vill framhålla, att en icke komprometterad
alliansfri utrikespolitisk kurs
är ägnad att minska riskerna för vårt
lands indragande i ett eventuellt stormaktskrig.
Jag vill här understryka,

att vår utrikespolitik emellertid måste
vara kompletterad av ett så starkt försvar,
som vi ha råd med att hålla, ett
försvar, som understryker allvaret i
våra deklarationer om att avvisa eventuella
inkräktare på svenskt område.
Önskvärt vore det givetvis, om vi inom
de demokratiska partierna kunde vara
fullt överens om både vårt utrikespolitiska
handlande och försvarspolitiken.
Dagens läge manar därtill och morgondagens
kanske kan göra det i ännu
högre grad.

Om man sålunda enligt min mening
måste göra en avvägning med hänsyn
till vad vi ha råd att offra för försvaret
och sålunda även göra en avvägning
av på vilka punkter försvarsförstärkningarna
kunna ge den största effekten,
har jag svårt att förstå dem,
som i det nyss avgjorda ärendet motsatt
sig en så enkel organisationsförändring,
som indragningen av K 2 innebär.
Jag har blivit förvånad över att
man i denna reservation dessutom bär
gjort ett uttalande, som dess bättre inte
finnes i någon annan reservation, nämligen
att man kan nå ett betryggande
försvar. Visserligen var det i detta
sammanhang fråga om en betryggande
kuppberedskap, men i alla fall, herr
talman, låt oss tona ner diskussionen
en liten smula.

I reservationen nr 4 begäras utöver
vad Kungl. Maj:t föreslagit ytterligare
42 miljoner kronor för utläggning av
beställningar av viss tygmateriel. Ja,
här kommer utöver den avvägning,
som jag tidigare talat om, även frågan
upp om i vilken utsträckning det är
möjligt att belasta vår produktion med
militära beställningar. Det måste finnas
en gräns, där dessa beställningar
allvarligt rubba den civila produktionen
och tillgodoseendet av den civila
befolkningens behov av nödvändighetsvaror.
Man bör enligt mitt förmenande
inte glömma bort, att en forcerad
produktion av militär materiel är ägnad
att minska produktionen för civilt

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

bruk och sålunda medverka till att försvåra
ett återställande av balansen mellan
tillgången på pengar och tillgången
på konsumtionsvaror.

Vad jag i detta sammanhang har sagt
gäller också i stort sett reservationen
nr 6, som avser anslagsökning för flottan
och kustartilleriet.

I reservationen nr 7 yrkas det att utöver
vad Kung!. Maj:t har föreslagit —
270 miljoner kronor — ytterligare 30
miljoner kronor skola anvisas för utläggning
av beställningar å flygmateriel
etc. Reservanterna ha själva framhållit
svårigheten att anskaffa all denna
materiel för fullföljandet av detta program,
och jag vill tillägga: även arbetskraft.
Jag undrar om inte redan vad
Kungl. Maj:t har föreslagit i den proposition,
som vi nu behandla, ligger i
överkant av vad som i verkligheten
kommer att visa sig vara praktiskt genomförbart,
även om man utnyttjar
eventuella möjligheter till import där
sådana yppa sig. Ett tillgodoseende av
reservanternas krav skulle, såvitt jag
förstår, innebära att staten måste använda
tvångsmedel på arbetsmarknadens
område, något som jag inte tror
att någon är beredd att rekommendera.

Det går ju inte heller att utan vidare
öka antalet arbetare i vissa industrier,
även om detta vore möjligt utan tvångsdirigering
av arbetskraften. Arbetarna
måste ju ha någonstans att bo, och det
tar tid att få fram även mycket primitiva
bostäder. Dessutom kan man ju
inte bortse ifrån hur hela bostadsprogrammet
snedvrides om t. ex. vissa orter
— med militär produktion — skola
lämnas obegränsat företräde när det
gäller byggnadstillstånd för bostäder,
för att inte tala om de problem som i
övrigt uppstå för orter, där befolkningen
växer mycket snabbt.

Det förefaller mig, herr talman, som
om regeringen och försvarsministern
hade lämnat ett gott bidrag till den
kompromiss i fråga om försvarets förstärkning,
som nu är ekonomiskt för -

svarbar och produktionstekniskt framkomlig
och som därför bort kunna godtagas
även på den borgerliga sidan,
men att döma av den siste talarens deklaration
är det ju inte den saken som
är det viktiga, utan det är försvarsministerns
person som står hindrande i
vägen, och under sådana förhållanden
tjänar det ingenting till att man här
ytterligare talar om kompromisser.

Man bör, när man gör ett bedömande
av innehållet i propositionen, också
hålla i minnet vad som beslutades i
fråga om försvarsförstärkningar under
höstriksdagen i fjol. Om man tar sådana
hänsyn tror jag att man inte bör
använda alltför starka ord, när man
på borgerligt håll talar om socialdemokraternas
bristande vilja att åstadkomma
en kompromiss, som även i fortsättningen
kunde föra försvarsfrågan
utanför partipolitiken. Jag tror emellertid
att man ur försvarspolitiska synpunkter
inte bör vara angelägen att
förstora de verkningar, som ett bifall
till reservationerna skulle innebära för
förstärkning av vårt försvar, detta i
synnerhet om man tar hänsyn till vad
som nu är praktiskt genomförbart. Jag
anser att regeringen på ett godtagbart
sätt har gjort den avvägning av intressena,
som jag inledningsvis nämnde,
och att den gjorda avvägningen är
ganska förmånlig med hänsyn till försvarets
upprustning på mera vitala
punkter.

Även om denna debatt på åtskilliga
punkter varit olustig, tror jag att man,
när man går in på en saklig analys av
de olika ståndpunkter, som här i sak
ha blivit presenterade för kammaren,
kan säga att de skiljaktigheter som finnas
inte äro av en sådan storleksordning,
att de böra kunna berättiga till
att debatten fortsätter i den anda i vilken
den har börjat.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

Häruti instämde fru Johansson i
Norrköping, herrar Gustafsson i Bogla,
Andersson i Löbbo samt Bengtsson i
Halmstad och fröken Öberg.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av lierr talmannen att uppskjuta
den fortsatta behandlingen av föreva -

rande utlåtande ävensom handläggningen
av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7.30 em, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.11 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 23 maj.

Kl. 7.30 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr andre
vice talmannen, varjämte på grund
av förfall för sekreteraren till en början
undertecknad, jämlikt herr andre vice
talmannens förordnande, tjänstgjorde
vid protokollet.

§ 1.

Utgifter under riksstatens fjärde
huvudtitel (Forts.)

Punkten 1.

Motionsvis framställda yrkanden angående
vissa utredningar rörande försvaret.

(Forts.)

Herr andre vice talmannen anmälde,
att överläggningen rörande punkten 1
i statsutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
samt i propositionerna nr
108 och 110 gjorda framställningar rörande
egentliga statsutgifter för budgetåret
1951/52 under fjärde huvudtiteln,
avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i
ämnet väckta motioner nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid enligt
förut skedd anteckning ordet till

Herr HEDLUND i Rådom, som yttrade:
Herr talman! Under förra hösten

samlades som bekant ledarna för de demokratiska
partierna till överläggningar
i försvarsfrågan. Dessa överläggningar
tillkommo ju i skuggan av det på
sommaren i fjol utbrutna Koreakriget.
Den skärpning av det världspolitiska
läget som inträtt motiverade, att även
vi svenskar sågo om vårt hus. Jag tror
inte att jag gör mig skyldig till någon
överdrift, om jag säger att den alldeles
övervägande delen av svenska folket
kände en stor tillfredsställelse över att
man hade kommit fram till ett resultat
och över att man hade nått enighet beträffande
denna fråga. När dessa förhandlingar
således fingo ett gynnsamt
förlopp, kunde man kanske ha varit berättigad
draga den slutsatsen, att försvarsfrågorna
även framdeles under de
utomordentligt skärpta förhållandena
skulle kunna hållas utanför de partipolitiska
meningsmotsättningarna.

Fortsättningen av försvarsfrågornas
behandling har emellertid tyvärr inte
artat sig lika bra. Vid fjolårets höstriksdag
lyckades man inte uppnå enighet
vare sig i statsutskottet eller i kamrarna.
Statsutskottets betänkande beträffande
försvarsfrågorna var späckat
av reservationer. Några verkligt djupgående
motsättningar lågo dock icke
bakom den rika floran av särmeningar.
I själva verket voro motsättningarna i

Onsdagen den 23 maj 1951 em. Nr 21.

yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

Motionsvis framställda

sakfrågorna inte större än att kompromisser
på praktiskt taget alla punkter
borde ha varit möjliga. Vi beklagade i
debatten här i kammaren från vårt håll,
att samförstånd inte hade kunnat uppnås
kring försvarsproblemen, och i dag
är det ännu större anledning att beklaga,
att man nu inte har kommit fram
till ett enigt resultat. Till betänkandet i
detta ämne finns som bekant fogat ett
inte så litet antal reservationer. Även
om det skulle vara en överdrift att säga,
att meningsmotsättningarna gå starkt på
djupet, förefaller det i alla fall som om
klyftan mellan regeringens och oppositionens
uppfattningar hade vidgats. Det
är att beklaga. Det skulle ha gjort ett
mycket gott intryck både i vårt eget
land och utåt, om de demokratiska partierna
hade kunnat stå på samma linje,
när det gäller sådana livsviktiga frågor
som vårt försvar och vår militära beredskap
i ett utrikespolitiskt läge, som
är ett av de mera labila och riskfyllda
vi någonsin ha upplevt.

Sverige har valt att följa en alliansfri
linje i sin utrikespolitik. Skall den
med någon utsikt till framgång kunna
fullföljas, krävs ovillkorligen stödet av
ett starkt försvar. Det måste stå klart, att
vi inte bara äro villiga att föra en sådan
politik utan att vi också bereda oss
på att söka hålla vårt territorium intakt.
Det är i den känslan som de tre demokratiska
oppositionspartierna ha begärt
vissa förstärkningar i fråga om försvaret.
Vi ha begärt en bättre utbildning
av gruppcheferna, förlängning av repetitionsövningarna
för det värnpliktiga
befälet, utökning av beställningsbemyndigandena
rörande arméns tygmateriel
och ökning av anslaget för underhåll av
flottans fartyg, och vi ha fordrat, att det
redan förut fattade principbeslutet rörande
dagflottiljernas förstärkning snarast
skall helt genomföras. Det har också
framförts vissa önskemål rörande
modernisering av luftbevakningen och
anskaffning av moderna plan till vår
enda nattjaktsflottilj, och det har krävts

åtgärder för upprätthållande av beredskapen
under den ur beredskapssynpunkt
svaga delen av året, alltså från
mitten av mars till början av hösten.
Det förutsattes också i den motion, som
de tre demokratiska oppositionspartierna
gemensamt framburo, att om de militära
myndigheternas erfarenheter skulle
ge vid handen, att det inte är möjligt
att trots fortsatt effektivisering av utbildningen
av de värnpliktiga nå en tillfredsställande
soldatutbildning med en
första utbildningstid av nio månader,
skulle Kungl. Maj:t ta upp den frågan
till förnyad prövning. Det underströks
i motionen, att alla möjligheter till effektivisering
och besparing inom försvaret
borde iakttas.

Det gemensamma försvarsprogram
från den demokratiska oppositionen,
som sålunda presterades, gick ingalunda
utanför gränsen av våra ekonomiska resurser.
Tvärtom voro de direkta utgiftsökningar
för främst nästa budgetår, som
skulle följa av ett bifall till motionen,
relativt blygsamma. Statsfinansiella svårigheter
kunna därför ingalunda anföras
som ett tungt vägande argument mot
dessa krav.

Genom propositioner som framlagts
efter det dessa krav presenterats här i
riksdagen och genom andra åtgärder ha
de önskemål som framförts i motionen
glädjande nog delvis kommit att realiseras.
Härigenom har det blivit möjligt
att på åtskilliga avsnitt stärka vårt försvar
och vår omedelbara försvarsberedskap.
Tyvärr har det inte gått att över
hela linjen uppnå samma goda resultat.
På åtskilliga andra — och jag skulle
vilja säga lika viktiga — områden har
det misslyckats att jämka ihop meningarna.
Det förefaller åtminstone mig som
om meningsbrytningarna inte varit större
än att man hade bort kunna fortsätta
på sammanjämkandets väg, om viljan
hade varit tillräckligt god.

Bland de punkter, där enighet inte
har kunnat vinnas, äro, som kammaren
väl känner till, frågan om ett utökat be -

72 Nr 21. Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

ställningsbemyndigande för anskaffning
ay tygmateriel till armén och frågan om
dagjaktflygets förstärkning de ur kostnadssynpunkt
mest betydelsefulla, och
jag skulle vilja säga, att det är de två
frågor som uppenbarligen också ur effektivitetssynpunkt
äro att betrakta som
de viktigaste av de frågor, i vilka motionärerna
inte ha lyckats få sina synpunkter
beaktade. Den nedprutning i förhållande
till förslaget i motionen, som utskottsmajoritetens
förslag går ut på,
kommer att innebära avsevärda olägenheter
och begränsa arméns möjligheter
att hålla sin slagkraft uppe. Det gäller
både i fråga om vapen och i fråga om
ammunition. Särskilt väsentligt i detta
avseende är att arméns artilleripjäser
till icke ringa del få betraktas som föråldrade
och därför snarast möjligt böra
ersättas med moderna. Det av regeringen
begärda beställningsbemyndigandet
är, som reservanterna på denna punkt
framhålla, inte tillräckligt för att medge
en tillfredsställande omsättning och modernisering
av tvgmaterielen. Vårt lätta
tältartilleri består av pjäser, som kvalitativt
äro underlägsna motsvarande pjäser
inom andra arméer på grund av sin
ålder. Härtill kommer att vår relativa
artilleristyrka är tämligen låg i förhållande
till utländska arméers. Även vårt
luftvärn är på grund av teknikens snabba
utveckling i behov av modernisering.

Måhända invändes det mot kravet på
ökade beställningsbemyndiganden redan
i år, att industrien inte hinner få
fram vare sig vapen eller ammunition i
så snabb takt, att beställningsbemyndiganden
behöva göras redan nu. Det
skulle gå lika bra nästa år, kanske man
säger. Detta vore sant, om det inte låge
till på det sättet, att det är nödvändigt
att planlägga ett sådant arbete på längre
sikt för att det inte skall bli dröjsmål
och uppehåll i leveranserna. Det alltmer
skärpta utrikespolitiska läget kräver
faktiskt snabbaste möjliga förstärkning
av försvaret, och fördenskull får
man enligt reservanternas mening inte

ordna det på det sättet att det blir dröjsmål
vid tillverkningen av synnerligen
viktig materiel. Det är svårt att förstå
att regeringen inte på den punkten i
högre grad lånat sitt öra åt oppositionens
önskemål.

Ännu svårare att förstå är att regeringen
inte har försökt komma fram
till att i full utsträckning genomföra
1948 års principbeslut om dagjaktflygets
förstärkning. Alltjämt återstår det
att besluta om förstärkning av fyra flottiljer,
och alltjämt vill regeringen ställa
denna förstärkning på framtiden. Flyget
är genom sin höga beredskap av
utomordentlig betydelse för försvarets
effektivitet. Läget i världen är, som jag
för en stund sedan nämnde, sådant, att
en snabb förstärkning av just den omedelbara
försvarsberedskapen framstår
som den väsentligaste uppgiften på försvarets
område. Jag kan fördenskull
inte finna det försvarligt att frågan om
jaktflygets förstärkning skjutes upp på
det sätt som utskottsmajoriteten förordar,
allra helst som erfarenheterna från
Koreakriget visat just jaktflygets stora
betydelse. I likhet med reservanterna
anser jag det tvärtom angeläget, att åtgärder
vidtagas redan under nästkommande
budgetår för att göra det möjligt
att snabbt förstärka de fyra återstående
flottiljerna. Bristen på arbetskraft gör
det svårt för den inhemska flygindustrien
att tillverka jaktplan så snabbt
som skulle vara önskvärt, men under
alla förhållanden lär det väl ändå kunna
ordnas så, att man kan tillverka så
många flygplan, att ytterligare två flottiljer
kunna förstärkas. Och då den egna
flygindustrien brottas med svårigheter,
bör man ta vara på eventuella möjligheter
att utifrån köpa flygplan. Sådana möjligheter
kunna tänkas yppa sig med den utökning
av produktionen som nu sker i
flera länder. Från majoritetens sida har
man i detta sammanhang sagt, att det
inte går att få fram flera plan än vad
redan beslutade förstärkningar kräva.
Men här står ju uppfattning mot upp -

Onsdagen den 23 maj 1951 em. Nr 21.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

fattning, och i den situationen måste
man faktiskt säga sig, att det väl i varje
fall är värt att göra ett försök. Sedan får
man se vilkendera uppfattningen som
visar sig vara den riktiga i fråga om
möjligheterna att öka ut produktionen.

Beträffande flottan äro kraven i den
borgerliga försvarsmotionen mycket
blygsamma. Här har endast begärts en
ökning av anslaget till underhåll av fartvgsmaterielen
med 4 miljoner kronor.
Marinförvaltningen har begärt en anslagshöjning
av ungefär G1/^ miljoner
kronor. På grund av tidigare nedskärningar
av detta anslag ha en hel del nödvändiga
underhållsarbeten skjutits upp,
varför det belopp som begäres i motionen
faktiskt utgör ett minimum, som
inte borde underskridas.

Jag vill till sist än en gång beklaga,
att enighet inte har kunnat uppnås om
försvarets anslagskrav. Under krigsåren
rådde nationell samling i försvarsfrågorna,
och det skulle vara en olycklig
utveckling, om det blåste upp till
strid kring försvaret. Man bär i dag
från regeringspartiets sida gjort uttalanden,
som kanske få tolkas på det sättet,
att man därifrån inte har så förfärligt
mycket att erinra mot en strid kring
dessa frågor. Jag vill hoppas att det intryck
jag fick av debatten i det hänseendet
inte skall visa sig vara det riktiga,
utan att vad man menade var, att
om det blåstes upp en strid, finge man,
hur tråkigt det än var, försöka möta den
striden. Det är ju så att den internationella
spänningen skapar stora risker
för freden, och vi kunna inte våga sätta
vår lit till den förhoppningen, att vi
skulle bli oberörda av förhållandena,
om en ny världsbrand bryter ut. Vi
måste hålla ett försvar som ligger på en
kvalitativt mycket hög nivå, och det är
angeläget att så snabbt som möjligt förstärka
just den omedelbara beredskapen
mot krig. Jag tror att man bör se
på de ökade bördorna och de ökade
krav som ställas på det sättet, att det
här gäller att under en övergångstid,

medan förhållandena äro så pass spända
i världen som de faktiskt äro, se till
att man stärker försvaret så långt det
över huvud taget är möjligt men att man
senare kanske kan få räkna med att något
pruta ned på vad man i dag anser
vara oundgängligen nödvändigt. Från
sådana utgångspunkter förefaller majoritetens
negativa hållning till de krav
som framförts i reservationen oförklarliga
och kanske också oförsvarliga. Det
är självklart att vi inte kunna rusta över
vår ekonomiska förmåga, men som jag
redan tidigare framhållit, gå oppositionens
krav ingalunda så långt att man
kan säga, att vi skulle anstränga oss över
vår förmåga. Dessa krav låta sig väl tillgodoses
inom ramen för de inkomster,
som staten har att räkna med under
nästa budgetår. Ifrån majoritetens sida
skulle man enligt min mening ha handlat
klokt, om man lyssnat till vädjandena
om samling och enighet kring vårt
försvar.

Vidare anförde:

Herr ANDERSSON i Malmö: Herr talman!
Beträffande själva försvarsfrågan
har det i dagens debatt varit betydligt
mjukare tongångar än de som förekommit
i den borgerliga pressen, när den
har kritiserat regeringens förslag, vilket
sedermera också har blivit statsutskottets.
Man har i den borgerliga pressen
talat om ljumhet i försvarsfrågan
och t. o. m. sagt att det är ett äventyrligt
spel med rikets säkerhet att icke
bifalla vad de borgerliga motionärerna
ha föreslagit, detta trots att det väl är
tämligen osäkert huruvida det över huvud
taget ens rent tekniskt hade gått
att realisera motionärernas förslag.

Vad skola nu sådana överord tjäna
till? Ja, de kunna måhända gagna den
egna partipropagandan, vilket väl är avsikten,
men det är inte riktigt säkert att
de göra det. Vad som däremot är säkert
är, att de inte gagna försvaret och försvarsviljan,
i varje fall inte hos stora

74 Nr 21. Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

delar av vårt folk. Vi böra ju alla sträva
efter att komma därhän, att landets försvar
omfattas av en allmän folkmening.
Försvarsviljan, och kanske framför allt
styrkan i vårt försvar, kan emellertid
inte enbart mätas i det antal miljoner
kronor, som anslås för rent militära ändamål.
Det finns även andra faktorer,
som väga tungt i folkförsvaret vid det
totala krig, som vi alla räkna med men
också hoppas aldrig skall komma. Vi
måste beakta att försvarskostnaderna
inte få bli av sådan storleksordning, att
andra väsentliga intressen bli åsidosatta.

Klart är ju, att ju större belopp som
läggas på försvaret, desto mindre blir
det över för andra ändamål. Utskottets
förslag, som också är regeringens, innebär
mycket höga militära utgifter.
Det har uppgivits att de rent militära
utgifterna för budgetåret 1951/52 uppgå
till omkring 1 300 miljoner kronor. Det
är möjligt, att man inte i den summan
bär räknat med de prisstegringar, som
säkerligen bli ofrånkomliga och som sålunda
komma att pressa kostnaderna i
höjden ännu mera.

Men till detta komma också andra
ting. Vi ha t. ex. civilförsvaret, vi ha
de tämligen höga omkostnaderna för
pensioneringen, och som vi veta förekommer
det också utgifter för försvaret
under flera andra huvudtitlar. Vidare
ha såväl kommunerna som industrien
i landet vissa försvarsutgifter,
som de måste fullgöra. Därtill komma de
enskilda medborgarnas personliga uppoffringar.
Jag tänker härvid särskilt på
dem som fullgöra sin värnplikt eller beredskapstjänst.
Det är alltså väldiga belopp
det här gäller. Men utgifterna kunna
motiveras med det spända utrikespolitiska
läget, och jag har därför ingen
anmärkning att göra. De få dock inte
stiga ännu mera. Det vore inte tillrådligt.
Det skulle innebära ytterligare
återhållsamhet på alla områden i vårt
land. Det skulle kanske också innebära
en sänkning av standarden på många

håll, vilket icke kan vara till gagn för
försvarsviljan hos vårt folk. Inte heller
stärker det landets försvarsmöjligheter.

Det är också en annan sak i detta
sammanhang, som jag vill erinra om,
nämligen att de militära myndigheterna
böra beflita sig om att medlen för militära
ändamål bli riktigt använda.

Dessa synpunkter bör man ta hänsyn
till vid bedömningen av försvarsfrågan.

Herr Åkerström och jag ha vid punkt
100 avgivit en blank reservation. Denna
punkt gäller anskaffning av flygmateriel
m. m. De övriga reservanternas förslag
på denna punkt gå ut på att de
fyra återstående oförstärkta dagjaktflottiljerna
inom flottiljorganisationens
ram skola förstärkas med 50 procent, i
likhet med vad som skett med övriga
flottiljer. Materielen till två av dessa
flottiljer skulle köpas från utlandet, och
till de andra två flottiljerna skulle materielen
anskaffas inom landet. Detta
förslag, som är detsamma som motionärernas,
har utskottet för sin del inte
kunnat gå med på. Utskottet har sagt,
att det för närvarande inte vill vara
med om att bevilja anslag eller ge bemyndigande
för detta ändamål. När så
kan ske blir beroende på vår ekonomi
och på våra materiella resurser, säger
utskottet.

Vad skulle då denna förstärkning av
de återstående fyra oförstärkta dagjaktflottiljerna
kosta? Ja, man räknar
med en engångskostnad på 96,2 miljoner
kronor, fördelad på ett antal år samt
en årskostnad på 17,s miljoner kronor.
Fortfarande har man säkerligen inte
räknat med de prisstegringar, som nu
inträtt. Det är alltså här fråga om betydande
såväl engångs- som årskostnader
till försvarsbudgeten, vilken redan
förut är så hög, att den enligt min mening
icke bör få bli högre. Beträffande
utskottets motivering, i vilken utskottet
stöder sig på ett principbeslut av riksdagen
1948 vill jag säga några ord. Mig
synes det vara tveksamt om det är lämp -

Onsdagen den 23 maj 1951 em. Nr 21.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

ligt att ge förhandslöften om utbyggnad
av vissa speciella delar av det militära
försvaret, såvida inte särskilda motiv
härför kunna anföras. Jag vill inte undervärdera
flygets betydelse. Erfarenheterna,
icke minst från Korea, synas
visa dess stora betydelse vid militära
operationer. Men vi skola inte heller undervärdera
armén eller andra vapengrenar.
Det är mycket viktigt att vi ha en
stridsduglig armé, försedd med moderna
och effektiva vapen, och det kan
mycket väl hända — om vi hade råd till
det —- att det vore bättre att lägga de
föreslagna miljonerna på fältartilleriet,
stridsvagnarna eller luftvärnet.

Vi böra också ha den ständigt pågående
utvecklingen av de militära vapnen
i minne. Nya uppfinningar spela en
stor roll härvidlag, och de nya moderna
vapnen tyckas bli allt dyrare. Vi ha inte
råd till allt. Vi måste hålla oss inom en
för vårt land rimlig kostnadsram. Om
flyget får en relativt stor anpart av anslagen
till militära ändamål, blir det
mindre pengar till andra vapengrenar.
Vi måste därför välja och se efter vad
som bäst gagnar försvaret i dess helhet,
men ett sådant avgörande måste fattas
från fall till fall och efter noggrant övervägande.
Därför synes det mig inte vara
lämpligt att på förhand ge alltför rundhänta
löften om utbyggnad av en viss
försvarsgren, som medför betydande utgifter,
såvida man inte är beredd att
ytterligare kraftigt öka anslagen för de
samlade militärutgifterna. Men det är
bär man enligt min mening måste vara
mycket aktsam. Vi måste nämligen samtidigt
se till att även andra för vårt land
betydelsefulla önskemål bli tillgodosedda.

Jag har, herr talman, velat anföra
dessa synpunkter vid behandlingen av
denna punkt.

En talare före middagspausen, herr
Wedén, drog i sin iver att angripa försvarsministern
in en annan fråga i debatten,
som inte har det ringaste med
försvarsfrågan att göra. Herr Wedén

kom nämligen in på riksdagsmannavalet
i fyrstadskretsen i Skåne 1948 och
anledningen till att herr Vougt inte blev
omvald till andra kammaren. Jag är här
i tillfälle att meddela orsaken. Det var
den att herr Vougt i mycket god tid avsade
sig förnyad kandidatur i denna
krets, eftersom han någon tid före valet
hade flyttat från Malmö till stockholmstrakten.
Han kunde därför inte
kandidera och därför inte heller bli
vald. Någon diskussion om hans namn
förekom inte, eftersom avsägelse förelåg.
Det bör, herr talman, bli ett slut på
dessa måttlösa och oförsynta personliga
angrepp på vår försvarsminister. De
gagna icke den samförståndstanke, som
man så gärna på borgerligt håll talar
om.

Häruti instämde herrar Olsson i Mellerud,
Gustafsson i Stockholm, Eriksson
i Sandby, Sundström, Hallen, Severin
och Åkerström,

Herr LINDBERG: Herr talman! Det
tycks nu som om vi hade kommit så
långt i denna debatt, att det är omöjligt
att ta ordet utan att göra sig skyldig
till upprepningar åtminstone i viss
män av vad som tidigare är sagt.

Jag skulle emellertid vilja börja med
att säga ett par ord om herr Hedlunds
i Rådom anförande. Han slutade med att
rikta en maning till oss allesammans att
stärka försvaret inför det nuvarande läget,
en maning, som vi naturligtvis kunna
instämma med honom i. Vi måste
dock göra den reservationen, att vi fråga:
Borde inte oppositionen ha tänkt
på det, innan man började dagens debatt''?
Det kan hända, att det blivit lättare
att enas kring försvarsfrågorna,
om icke alla de angrepp, som i dag framförts
här, kommit till.

Numera är det av alla erkänt, att stora
belopp måste anslås till rikets försvar.
Detta erkännande skedde redan före
krigsutbrottet 1939, och någon ändring
härvidlag har sedan dess icke skett.

76 Nr 21. Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

Man uttalade då att försvarsfrågan höjts
över partierna, och under krigsåren var
det knappast någon diskussion om de
belopp, som anslogos till försvarsändamål.
Efter krigets slut har det emellertid
av och till diskuterats om vissa anslag
till militära ändamål, men fortfarande
har det knappast blivit någon
diskussion om de stora beloppen.

Först på senare tid ha allt starkare
krav på ökade anslag till försvaret
ställts. Inom vissa grupper nämnes försvaret
som det område dit anslagen i
första hand böra gå, samtidigt som man
äskar sparsamhet på en del andra områden.
För närvarande torde till försvaret
utgå omkring 1,2 miljarder kronor,
ett ganska aktningsvärt belopp.
Efter årets — eller kanske vi skola säga
dagens — beslut torde denna summa ha
stigit med ytterligare 200 miljoner kronor.
Det har i dag uppgivits olika belopp
för vad vi använda för försvarsändamål,
men om man säger 1 400 miljoner
kronor efter dagens beslut torde
man komma sanningen bra nära.

Om de tidigare beviljade anslagen ha
samtliga partier — med undantag möjligen
för kommunisterna — varit överens,
varför om dessa för dagen icke
torde vara annat att säga än att det bör
tillses, att dessa belopp användas på
bästa eller kanske rättare sagt på effektivaste
sätt. Och härtill må det vara tilllåtet
att anknyta några små reflexioner.

I stort sett torde enighet råda också
därom, att utbildningen med vad därtill
hörer skall göras så effektiv som möjligt.
Detta måste då också innebära, att
den dyrbara materiel, som anskaffas,
skall kunna handhavas på bästa och ändamålsenligaste
sätt. Det är ingen mening
med att öka utbildningsmålen utan
att lämna sådana ekonomiska resurser
att målen kunna uppnås, och det är heller
ingen mening med att anslå större
belopp än utbildningsmålen kräva. Det
ena måste således avvägas mot det
andra.

Vad beträffar frågan om det frivilliga

försvaret och samordnandet av detsamma
har den kommitté, som omnämnes
på sidan 1 i utskottets utlåtande, utgått
från dessa principer och sökt föreslå
sådana åtgärder för beräknandet av
statsbidragen, att anpassning skall kunna
ske efter de grunder som ovan antytts.
Vidare har kommittén föreslagit
tillsättandet av eu enhetlig frivilligledning,
mot vilket förslag man nu är i
färd med att ställa motförslag, vars förverkligande
antagligen kommer att bli
dyrare än det kommittén tänkt sig. Här
ankommer det på departementschefen
att granska och väga remissvaren mot
förslagen från kommittén, och om den
saken blir det tillfälle att senare diskutera.

I det nu framlagda utskottsutlåtandet
redovisas en motion av mig, nr 522 i
denna kammare. I denna motion föreslås
vissa inplaceringar i lönegrader
för flottans maskinister. I anledning av
vad utskottet skrivit om denna sak skall
jag avstå från såväl någon närmare motivering
utöver vad som förekommer i
motionen som något yrkande. Jag instämmer
således med utskottet på denna
punkt och hoppas att departementschefen
tager frågan under förnyat övervägande.

Vad som motiverar mitt anförande i
en diskussion om utskottets förslag i
anledning av fjärde huvudtiteln är inte
så mycket innehållet i utskottets utlåtande
som fastmera förslagen i en del
av de borgerliga reservationerna i anslutning
till detsamma. Under förutsättning
att jag har räknat rätt skulle
kostnaderna för försvaret, om dessa reservationer
bifallas, komma att ökas
med omkring 85 milj. kronor, ett kanske
i och för sig blygsamt belopp, sett
mot bakgrunden av fjärde huvudtitelns
slutsumma.

I detta sammanhang'' måste man emellertid
fråga efter konsekvenserna av
alla dessa yrkanden. Här i kammaren
har man vid ett par tillfällen i år från
samma håll, där man nu står för äskan -

Onsdagen den 23 maj 1951 em. Nr 21.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

dena om anslagshöjningar, undervisat
regeringen om hur den skall förfara
för att undvika inflation och framför
allt för att undvika en höjning av skatterna.
Det förnämsta medlet skulle
vara att staten avstode från att ge ut
för mycket pengar; det skulle sparas
på statens utgifter. Försiktigtvis har
undervisningen inte sträckt sig så
långt, att man meddelat vilka utgifter
som skulle undvikas. Det måste emellertid
självfallet vara sådana som öka
efterfrågan på varor och tjänster. Samtliga
nu reservationsvis äskade ökningar
äro dock av sådan karaktär, att de
komma att öka statens beställningar
för försvarsändamål.

Kungl. Maj:t har själv äskat stora belopp
till försvarsändamål, belopp som
i sig själva och i nuvarande läge måste
betyda en väldig omsättning och därmed
ytterligare öka inflationstrycket.
Det kan vara skäl att tänka på detta,
hur angeläget det sedan må vara att
stärka vårt försvar.

Man måste också uppmärksamma en
annan fråga i detta sammanhang. För
att försvaret verkligen skall bli starkt
och effektivt krävs något mer än pengar.
Det viktigaste torde trots allt vara,
att nationens invånare anse sig ha något
att försvara. Utarmas landet med
hjälp av höga försvarskostnader, kan
det inträffa, att en stor del medborgare
vända sig mot försvaret. Jag har en
gång för många år sedan yttrat ungefär
följande här i kammaren: Ge den
svenske arbetaren ett fosterland, som
han kan betrakta som sitt, så kommer
han också att försvara det så långt
krafter och resurser medge. Det har
också visat sig vara riktigt. Om nu förhållandet
från tiden före år 193C återställes
genom alltför stora krav på anslag
till försvaret, har man väl kommit
in i ett läge, som inte de önska, som
vid varje tillfälle tala om ökade anslag
till försvarsändamål.

Det torde vara klart, att landet inte
försvaras enbart med pengar. Det måste

finnas vilja hos folket till att både ge
och rätt använda dessa medel. Det är
viljan till dessa två saker som inte får
äventyras, vilket kan ske om man driver
de ekonomiska anspråken för långt
och därmed ökar bördorna för den
stora massan.

Vi inse alla nu den fara som hotar.
Det är därför så mycket mera angeläget,
att vi också kunna enas i en fråga
som denna och att vi hålla nationen
samlad och enad omkring den. Splittringen
behöver inte vara stor för att
värdet av statens ekonomiska ansträngningar
skola kraftigt reduceras.

Vissa delar av den debatt, som i dag
har förts här i kammaren, stärker inte
folkets förtroende till försvaret. Den
smygpropaganda mot försvaret, som
för närvarande bedrives på många håll
i vårt land, kommer att få ökade möjligheter
att fortsätta sin — jag höll på
att säga — landsskadliga verksamhet.
Det borde vara angeläget för alla, som
äro intresserade av ett fritt och oberoende
Sverige, att inte ge denna propaganda
en alltför kraftig näring.

Om vi skola komma överens i dessa
frågor, får det ju inte bli så, att oppositionen
skall föreskriva var gränsen
för anslagen skall gå. Då måste parterna
försöka jämka sina ståndpunkter.
Vi socialdemokrater ha en bestämd
uppfattning att regeringen i denna fråga
har gått så långt som det över huvud
taget är möjligt. Det kan ju hända,
att man framdeles kan bli tvungen att
gå längre, men till dess böra vi vara
en smula aktsamma, så att inte det hela
äventyras.

Man har i dag av diskussionen på
sina håll kanske fått den uppfattningen
— i varje fall efter herr Ståhls anförande
— att det försvar vi nu ha
skulle vara ganska odugligt och lida av
sådana brister, att det praktiskt taget
vore värdelöst. Om denna uppfattning
vore riktig, torde det väl vara lika riktigt,
att försvaret inte komme att bli
nämnvärt kraftigare, därest riksdagen

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

i dag skulle bifalla den i reservationerna
begärda höjningen på 85 miljoner
kronor.

Det är, herr talman, från utgångspunkten
»Bästa möjliga försvar» nödvändigt,
att vi i varje fall inte från
denna plats ge kverulanterna ute i landet
någon näring till fortsatt kverulans.
Jag tror, att det bästa man kan göra i
dagens situation är att enhälligt bifalla
utskottets förslag och därmed Kungl.
Maj ds yrkanden.

Herr THAPPER: Herr talman! Även
om väl de flesta medborgarna i vårt
land ha varit och fortfarande äro ense
om att det spända utrikespolitiska läget
i världen nödvändiggör att vi hålla
oss med ett starkt försvar, är det säkerligen
många som i dag säga sig, inte
minst med hänsyn till vårt ansträngda
ekonomiska läge, att försvarskostnaderna
nu ha nått en sådan storlek, att det
för ett litet land som vårt knappast är
möjligt att gå längre. När försvarskostnaderna,
såsom här har erinrats om,
för nästa budgetår säkerligen komma
att avsevärt överstiga 1 300 miljoner
kronor, så är det inte underligt att man
frågar sig, hur långt de egentligen kunna
tillåtas att ytterligare stiga.

Vad som enligt mitt förmenande ger
ökad aktualitet åt denna frågeställning
är den ute i landet alltmer spridda
uppfattningen, att skatterna nu nått en
sådan höjd, att det inte heller är möjligt
att gå längre på den vägen. De
som väl allra starkast drivit fram en
sådan uppfattning äro de borgerliga
partierna eller den s. k. oppositionen,
som ju inte bara motsätter sig alla
skatteökningar som skola ge staten nya
inkomster utan som också går så underligt
till väga att den, samtidigt som
den här i riksdagen motsätter sig de
inkomstökningar, som staten behöver,
är minst sagt ljumt inställd till de förslag
om besparingar som framkomma
och tvärtom ofta i de mest skilda frå -

gor röstar för ytterligare utgiftsstegringar,
detta alldeles särskilt på det
område, som vi i dag behandla, nämligen
försvaret.

Men det måste väl ändå vara på det
sättet, att om man vill ytterligare öka
våra redan utan tvivel höga försvarskostnader,
måste man i all rimlighets
namn också tänka på var pengarna
skola tagas. Vi få inte glömma bort,
att även om det i det nu föreliggande
förslaget i många fall är fråga om beställningsbemyndiganden,
som kanske
inte omedelbart kräva sin betalning,
måste dock besluten förr eller senare
inlösas. Och även om man är aldrig så
positivt inställd till försvaret och dess
behov, kommer man inte ifrån att försvarets
kostnader måste ställas i relation
till andra ting i samhället, som vi
inte heller kunna undvara och som
kunna, såsom det sagts här tidigare,
indirekt vara av den största betydelse
för vårt folks motståndsvilja över huvud
taget. Därmed är man framme vid
den besvärliga avvägningsfrågan, vad
vårt land i längden mäktar bära i försvarskostnader
och vilka offer i detta
hänseende som medborgarna vilja taga
på sig.

Jag tror för min del att vi inte kunna
fortsätta så mycket längre med att gå
till väga i försvarsfrågan så som vi
gjort här i landet under och efter det
andra världskriget och alltså bara öka
på den nuvarande försvarsorganisationens
kostnader utan att på längre sikt
planera och avväga både organisationens
storlek och effektivitet just med
hänsyn till kostnadsramen. Man får nog
det intrycket att vår nuvarande försvarsorganisation
är för stor för att vi
framför allt skola kunna fylla den med
den oerhört kostsamma tekniska materiel,
som de olika försvarsgrenarna
måste ha i ett modernt krig. Det måste
därför ske en omprövning av frågan,
om inte organisationen bör begränsas
till sitt omfång och i stället bli bättre
tillgodosedd med modern teknisk ma -

Onsdagen den 23 maj 1951 em. Nr 21.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

teriel. Det är ingalunda säkert, att en
sådan begränsad organisation skulle
behöva bli mindre effektiv när det gäller
ett försvar mot angrepp.

Det är alltså enligt mitt förmenande,
inte i längden möjligt att fortsätta på
den nu inslagna vägen med år ifrån år
stegrade kostnader för försvarsorganisationen.
Och detta påstående gäller
givetvis i ännu högre grad den borgerliga
oppositionens ståndpunkt i dag,
som ju innebär en ännu mycket kraftigare
stegring av kostnaderna än regeringen
och utskottet föreslagit. Den
borgerliga ståndpunkten ter sig också
ännu orimligare därigenom, att samtidigt
som de borgerliga kräva ytterligt
kraftigt stegrade försvarskostnader, tala
de om skattesänkningar. Såvitt jag kan
begripa, är det helt oförenliga krav
som de sålunda framställa.

Som jag nyss nämnde, har jag det
intrycket att försvarsorganisationens
storlek gör att vi, trots försvarskostnadernas
enorma stegring, ha mycket
svårt att förse organisationen med den
erforderliga moderna materielen. Vi
ha, herr talman, ett belysande exempel
därpå i en av de punkter, där den borgerliga
oppositionen reserverat sig. Jag
tänker på punkt 52: Arméns tygmateriel.
Jag skall gärna erkänna att jag
också blev bekymrad, när jag läste den
borgerliga reservationens påstående om
»att en betydande del av vårt fältartilleri
består av föråldrade pjäser, konstruerade
under 1900-talets första decennium
och därför avsevärt underlägsna
motsvarande pjäser i utländska
arméer». De borgerliga reservanterna
föreslå på denna punkt en utgiftsökning
utöver regeringens förslag med 42
miljoner kronor. Men om man går till
utskottets utlåtande, finner man att det
per den 30 juni i år stod till förfogande
202 miljoner kronor i äldre bemyndiganden,
som icke täckts av anslag eller
betalningsreserv, samt att för innevarande
år — även med hittills såsom
trolig bedömd forcering av leveranser -

na •— betalningsutfallet beräknas till
allenast omkring 100 miljoner kronor.
Utskottet har emellertid ändå tillstyrkt
regeringens förslag om ytterligare beställningsbemyndiganden
på 40 miljoner
kronor, och det förefaller mig
omöjligt att i nuvarande situation gå
längre med hänsyn till storleken av de
belopp, som hittills inte kunnat utnyttjas.

Herr talman! Jag har med detta mitt
inlägg velat ge uttryck åt den uppfattningen,
att våra sammanlagda försvarskostnader
nu nått en sådan höjd, att
det i nuvarande ekonomiska läge helt
enkelt är omöjligt att ytterligare öka
dem. Det är därför angeläget inte bara
att alla uppslag till besparingar och rationaliseringar
tillvaratagas utan också
att man allvarligt prövar om inte organisationen
bör begränsas, så att man i
stället får en mindre organisation som
kan förses med en fullgod och modern
utrustning. Om vi skulle tvingas att
försvara oss med en mindre modern
utrustning, är det fara värt att det
skulle krävas mycket större offer i
människoliv än annars.

Detta mitt senaste resonemang kan
inte — liksom inte heller vad jag förut
framhållit — leda mig fram till att förorda
så höga försvarskostnader som de
borgerliga reservanterna ha föreslagit.
Jag har sagt att det i nuvarande situation
är omöjligt att gå längre än regeringen
och utskottet, men jag vill också
ytterligare understryka, att även detta
förslag innebär så betydande kostnader
att man kan allvarligt befara att vi inte
ens orka bära dem under någon längre
följd av år. Det är därför ytterligt angeläget,
att även på försvarets område
alla möjligheter till besparingar och
rationaliseringar tillvaratagas och att
man, om inte dessa strävanden leda till
några större kostnadsbesparingar, omprövar
hela vår försvarsorganisation.

Det ligger också en annan fara i att
sätta kraven i fråga om försvarskostnaderna
alltför högt. Man kan då mot -

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

verka det syfte, som väl de allra flesta
av oss vilja nå, nämligen att försvaret
omfattas av en så enig folkopinion som
möjligt. Härvidlag spelar även kostnadernas
höjd sin stora roll. Kostnaderna
få inte framstå såsom orimliga eller
alltför höga. Fråga är emellertid om
inte den gränsen redan är nådd.

Herr talman! Jag ber med detta att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr LUNDBERG: Herr talman! När
vi i morse började denna försvarsdebatt,
tänkte väl alla, att partiledarna skulle
draga upp de stora linjerna och försöka
få fram det som vi kunna ena oss om
och det som kan ge försvaret den kraft
och det intresse som i nuvarande situation
är önskvärt. När jag åhörde de
första inläggen från högerns och folkpartiets
talesmän med citat och känslobetonade
anspelningar, erinrade jag mig
några ord av en religiös politiker, Carlyle.
Han sade en gång: »En människas
mål är en handling, ej en tanke, vore
den aldrig så ädel.»

Herrar Hjalmarson och Ståhl talade i
början av sina anföranden om en samförståndslösning
och om ett positivt
försvarsintresse. Herr Hjalmarson sade
också, att strålkastarna i dag voro riktade
mot försvarsministern och att förtroendet
för denne skulle vara rubbat
inom vida kretsar. Efter åhörandet av
dessa anföranden och av de fortsatta
inläggen från oppositionens sida har
jag fått en bestämd känsla av att denna
saknar både vilja och förmåga att i
tanke och handling lösa försvarsfrågan
i samförståndets tecken. Den bör dock
komma ihåg, att strålkastarna i dag inte
endast äro riktade mot regeringen utan
även mot oppositionen. När man granskar
dagens diskussionsinlägg, måste
man konstatera, att läget ur försvarets
synpunkt är beklagligt. De visa även,
att oppositionen inte vill ha samling och
enighet i försvarsfrågan. Efter vad jag
kan förstå anser oppositionen också,

att den svenska arbetarrörelsens positiva
intresse för och medverkan till vårt
försvar skulle vara av underordnad betydelse.

Jag måste erkänna, att dessa deklarationer
inte ha kommit särskilt överraskande.
Efter våra diskussioner i riksdagen
om våra ekonomiska offer för
land och försvar har jag fått ett intryck
av att oppositionen mera kommer med
läpparnas bekännelse än visar verklig
handlingsförmåga. När jag hörde ordföranden
i folkpartiets ungdomsförbund,
herr Wedén, taga munnen full av otidigheter
mot försvarsministern, erinrade
jag mig ett folkmöte i Berlin år 1935,
där Goebbels svarade för förkunnelsen
och där jag fick en påminnelse om hur
kort steget är mellan civilisationens och
djungelns lagar. I dag har jag blivit
förskräckt över att se, hur lätt det är
för en del människor att sudda ut gränserna
mellan demokratiska och diktaturbetonade
umgängesformer. Man får
hoppas, att herr Wedén inte representerar
viljan och andan hos sitt ungdomsförbund,
ty en ungdomlig opposition
med stank av ruttenhet är inte den demokratiska
grund som Sverige kan bygga
sin framtid på.

Högern och folkpartiet ha ju en gemensam
linje i försvarsfrågan. Det hade
i dagens läge varit önskvärt, att man
hade fått en deklaration från den borgerliga
sidan om att detta sakförhållande
har sin grund i att man enats om
att glida allt längre bort från neutralitetens
väg. Att ett övergivande av denna
i nuvarande situation måste medföra
en ökad försvarsbörda är naturligt, och
om denna glidning är den reella innebörden
i uttalanden, som på senare tid
kommit från det hållet, kan jag bara
konstatera, att de förslag som ha framkommit
i dag kanske just ha sin grund
i detta förhållande. Jag vill här emellertid
klart säga ifrån att den överväldigande
delen av Sveriges folk vill benhårt
hålla fast vid regeringens neutralitetslinje,
som har deklarerats i olika

Onsdagen den 23 maj 1951 em. Nr 21.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

sammanhang. Ur denna synpunkt bedömer
jag i dagens läge även försvarsfrågan.
Då det gäller försvaret kan man
dock aldrig komma ifrån dess ekonomiska
konsekvenser. När de borgerliga
nu kräva utgifter men samtidigt inte
vilja vara med om att taga de ekonomiska
bördor, som skulle följa därmed,
är deras tal därför bara munväder.
Ingen kan väl tro, att vi kunna klara
de olika utgifter för kulturella, sociala
och andra åtgärder i vårt land, som vi
redan ha beslutat i samförstånd, tillsammans
med ökade försvarskostnader
utan den ekonomiska grunden för en
sådan politik.

•lag har i min hand ett upprop från
högern i mars i år, där det bl. a. sägs,
alt skatterna måste sänkas nu. Jag har
också folkpartiets upprop inför det val
man skulle gå till förra året, där man
på punkt efter punkt säger, att skatterna
skola sänkas. 1 den ekonomiska diskussionen
i landet går de borgerligas
resonemang ut på att skatterna, d. v. s.
statens inkomster, skola minskas, men
det anges inte på någon punkt var besparingar
skola göras. Även om jag inte
bär samma utbildning som ekonomerna
av facket, lärde jag mig en gång i min
fackförening, att om man har utgifter,
måste man också se till att få inkomster,
som täcka dem. Jag kan inte förstå hur
man skall kunna klara detta, om inte
de borgerliga öppet och ärligt säga
ifrån att de äro beredda att taga de
skattehöjningar, som i detta fall skulle
bli nödvändiga. Ni skall inte tro, att
den svenska arbetarrörelsen i dag är
villig att ge avkall på de sociala förmånerna.
Den försvarsvilja och den
känsla av samhörighet med fosterlandet,
som den har levande inom sig, bygger
på att Sverige i dag är något annat
än det var för 20 eller 30 år sedan.
Denna försvarsvilja är av väsentlig betydelse,
och den får inte äventyras genom
att man försöker eliminera eller
hryta sönder det sociala uppbyggnadsarbetet.
Inom den svenska arbetarklas (>.

....Andra kammarens protokoll 1951. ''

sen är man beredd att göra de personliga
offer, som inkallelser och annat
medföra, men det är icke rimligt att
övervältra huvuddelen av bördorna för
de ökade försvarsutgifterna på de bredare
folklagren. Jag kan emellertid inte
tolka den ekonomiska förkunnelse, som
de borgerliga i dag komma med, på
annat sätt än att de genom åtgärder i
fråga om räntan och genom andra åtgärder,
som medföra inkomstbegränsningar
för staten, vilja på omvägar
tvinga oss att bryta sönder sådant som
är väsentligt för arbetarklassen.

Vi äro ju alla eniga om att försvarsutgifterna
måste ökas. Det vore emellertid
angeläget att högerns och folkpartiets
talesmän, när de här äro inne
på frågan om hur stora dessa ökningar
skola vara, också toge upp frågan om
försvarskostnadernas inverkan i inflationsdrivande
riktning och ärligt erkände,
att många svårigheter i dagens
situation ha sin rot i att vårt land, såväl
som världens övriga länder, har på
grund av de onormalt höga försvarskostnaderna
kommit in i en inflationistisk
utveckling som kan vara skadlig
ur många synpunkter. Jag anser för min
del att våra försvarskostnader nu ha
nått en sådan höjd, att varken staten,
kommunerna eller de enskilda medborgarna
kunna bära större bördor.

På borgerligt håll talar man här om
att olika poster inom försvarshuvudtiteln
måste ytterligare ökas och att
bl. a. ännu större materielbeställningar
måste läggas ut. Av vad de borgerliga
talesmännen på den senare punkten ha
sagt förefaller det nästan som om staten
skulle behöva lägga beslag på vissa
av våra industrier för all kunna klara
leveranserna. Men man skall väl inte
bara fatta beslut om ökade utgifter i
olika avseenden utan också se till att
den materiel som beställes verkligen
kan levereras. Jag har i min hand ett
urklipp ur Svenska Dagbladet för den
22 mars i år, där det omtalas att Truman
har fått överskott på budgeten där fr

21.

82 Nr 21. Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

för att han icke har kunnat ordna det
så, att de militära beställningar, som
utlagts, ha blivit effektuerade. Den sidan
av saken bör nog också beaktas,
när vi i dag diskutera frågan om anslag
till försvaret.

I nuvarande läge få vi ju alla ålägga
oss viss återhållsamhet, och det är angeläget
att försvarets män lära sig förstå
att detta gäller även för dem. Jag
har i en motion, nr 484, tagit upp till
diskussion anslaget på 53 miljoner kronor
för extra repetitionsövningar. Jag
understryker därvid att det råder ett
spänningsmättat läge i världen, men jag
erinrar samtidigt om att det för de diktaturer,
som ännu finnas, måste, oavsett
vilken färg de än ha, vara angeläget
att söka sprida oro och ängslan
i de demokratiska staterna. Jag tror att
man, när man skall bedöma det utrikespolitiska
läget av i dag, icke bör bortse
från den omständigheten, att den allmänna
förbättring, som efter kriget har
skett inom demokratierna både i Europa
och annorstädes, har varit eu nagel i
ögat på diktaturstaterna. Fråga är om
icke dessa stater medvetet försöka få
de demokratiska länderna att bedriva
upprustning i sådan takt, att det ekonomiska
läget i dessa länder försämras
och man där får svårt att upprätthålla
standarden på det kulturella och sociala
området.

Det anslag på 53 miljoner kronor,
som äskas för vissa repetitionsövningar,
skall visserligen uppdelas med hänsyn
till det behov av sådana övningar, som
i olika avseenden föreligger, men man
får dock icke bortse ifrån att den svenska
industrien i dag brottas med stora
svårigheter när det gäller att skaffa arbetskraft
och att de extra repetitionsövningarna
skulle medföra att omkring
6 000 årsarbetare tagas från industrien.
Och om man räknar med att vi inom
ett eller annat år skulle befinna oss i
en mycket kritisk situation, där det
gäller krig eller fred, är det väl nödvändigt
att nu producera så mycket som

möjligt för att det vid en eventuell kris
skall inom landet t. o. m. finnas ett visst
överflöd av olika materiel och varor.
Det förhållandet att man nu tar i anspråk
så mycken arbetskraft för repetitionsövningar,
mer eller mindre väl
utnyttjade, kan alltså medföra att vi
sänka vår produktion på ett sådant sätt
att det äventyrar väsentliga intressen.

Jag har, när jag yrkat avslag på förslaget
om ett anslag på 53 miljoner kronor,
därmed velat säga ifrån att vi här
i riksdagen icke kunna fortsätta med
att alltid säga ja till försvaret — och
eventuellt även till jordbruket — utan
att det är nödvändigt att man också
beaktar kulturella och andra intressen,
som det i dagens situation är berättigat
att tillgodose. Jag har ingenting emot
att vi få ett starkt försvar, men jag vill
öppet och ärligt säga ifrån att försvaret
icke stärkes endast genom att man ställer
medel till dess förfogande och låter
dessa rätt godtyckligt utnyttjas. Det behövs
även här litet stramare tyglar och
ett visst tvång till sparsamliet i olika
avseenden.

Jag kommer alltså, herr talman, att
vid ifrågavarande punkt yrka avslag på
förslaget om att 53 miljoner kronor beviljas
för extra repetitionsövningar. Jag
gör det icke därför att jag önskar manifestera
någon försvarsovilja utan därför
att jag tror att en viss sparsamhet
även för försvarets del kan på andra
områden skapa värden och krafter, som
göra det möjligt att stärka försvaret.
Försvarsfrågan av i dag får icke endast
betraktas ur de känslomässiga synpunkter
som kunna anläggas för stunden,
utan den måste sättas in i det samhälleliga
sammanhanget över huvud taget.
Och om man gör det, tror jag att man
skall inse att försvaret självt mår bra
av att man i viss mån är restriktiv med
anslag till detsamma.

Herr WEDÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag är glad över att herr Lundberg
gav mig tillfälle till en replik,

Onsdagen den 23 maj 1951 em. Nr 21.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

eftersom jag nyss av misstag berövades
en.

Herr Lundberg sade, att när han hörde
mig tala förut, tyckte han sig höra
Goebbels’ tongångar från ett tidigare
skede. Jag vill med anledning därav
bara anmärka, att detta synes mig vara
att ställa saken på huvudet, ty vad jag
och den ungdomsorganisation jag representerar
bl. a. har kritiserat försvarsministern
för har ju just varit, att han
på sin tid var alltför lyhörd för de
tongångar som hördes från Goebbels’
krets.

Vad jag emellertid framför allt var
angelägen om att få säga var, att min
avsikt med det yttrande jag fällde före
middagspausen beträffande valet i fyrstadskretsen
år 1948 uteslutande var att
understryka det märkliga i att just den
som efterträdde statsrådet Vougt på
andrakammarbänken framkallade den
opinionsyttring till hans förmån som
tidigare i dag kom till stånd. Herr Andersson
i Malmö sade nu, att det var
ingenting märkvärdigt i fråga om det
valet. Det förelåg en fullständigt frivillig
avsägelse. Jag tar detta för gott och
kan med anledning därav endast konstatera,
att den journalistiska verksamhet,
som den nuvarande försvarsministern
före valet 1948 under krigsåren
bedrev i tidningen Arbetet, inte på något
sätt hade gjort intryck på den väljande
organisationen.

Jag skulle emellertid vilja ställa den
frågan till herr Netzén och andra, som
instämde i hans yttrande, om det inte
hade varit lyckligare ifall den man,
som för en kort tid sedan just nere i
Skåne uttalade den självklart riktiga
satsen, att intet svenskt område skall
uppges utan motstånd och att varje del
av det svenska territoriet skall försvaras,
hade varit en annan man än den,
som på sin tid om tåg som fraktade utländska
soldater genom Sverige uttalade,
att de inte behövde oroa det svenska
folket därför att de i största utsträckning
skulle gå på nätterna.

Ja, ärade kammarledamöter, detta är
ett konstaterande av ett uttalande, som
faktiskt gjorts, och jag tror att det skulle
ha varit en fördel för den svenska nationen,
om vi hade sluppit denna dissonans
mellan denna uppmaning till
motstånd och tidigare uttalanden.

Herr LUNDBERG (kort genmäle):
Herr talman! Vem som försöker följa i
Goebbels’ spår har väl herr Wedén visat
genom sitt eget uppträdande här. Inom
folkpartiet och speciellt från dess ungdomsförbunds
ordförandes sida odlar
man tydligen en sjuklig vilja att skymfa
enskilda människor, vilka icke ha förmåga
att bruka ett sådant språk, som
herr Wedén använder och som en gång
nazismen här i landet förde. Herr Wedén
skall inte vara blind för att de som
för några år sedan gingo under jorden
här i landet i detta sammanhang nog
stå närmare herr Wedén än någon annan.

Om sekretessen från krigsåren skulle
hävas — man har varit ganska nära att
göra det — och alla arkiv här i landet
öppnas, skulle herr Vougt näppeligen
behöva känna någon skammens rodnad,
vilket kanske däremot en del som stå
herr Wedén närmare skulle få göra.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr WEDÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill endast tillägga att det
inte är någon skymf, om man ger uttryck
för ett misstroende, som delas av
ett stort antal medborgare i detta land
och även av många ledamöter av denna
kammare.

Herr LUNDBERG (kort genmäle):
Herr talman! Att uttala ett misstroende
är en sak och att föra opposition är en
annan sak. Och när oppositionen var -

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

ken har en positiv inriktning eller över
huvud laget äger den sälta, som en
sund opposition behöver ha, utan ständigt
och jämt vältrar sig i ruttenhet
som stinker, då är oppositionen inte
bara vämjelig, utan också farlig ur frihetssynpunkt
därför att den luckrar
upp de demokratiska principerna i vårt
land.

Herr KYLING: Herr talman! Efter den
mycket irriterade debatt, som åtminstone
under de senaste 20 minuterna
ägt rum här i kammaren, skall jag, herr
talman, be att få återföra diskussionen
till några av punkterna i detta utskottsutlåtande.
Jag skall börja med en
mindre fråga.

Tillsammans med några kammarledamöter
har jag väckt en motion, som gäller
en liten grupp av tjänstemän inom
försvaret, nämligen förvaltare i kassatjänst.
Jag har tidigare haft motioner i
detta ärende, och statsutskottet har behandlat
dem ytterst välvilligt. Redan
1949 skrev statsutskottet, att det är behövligt
att just dessa tjänstemän få sin
lönefråga löst snarast möjligt. Ehuru
detta sagts vid olika tillfällen har ännu
inte någon förändring ägt rum. Man
hänvisar nämligen numera till tjänsterevisionssakkunniga,
och jag har anledning
att säga som Arthur Engberg en
gång sade i första kammaren, att när en
kungl. kommitté blir tillsatt, då blir
också denna kungl. kommitté en begravningsplats
för allt möjligt. Nu ligger
alltså denna fråga begravd hos tjänsterevisionssakkunniga.

Statsutskottets inställning har emellertid
varit så positiv som tänkas kan i
detta sammanhang. Utskottet säger —
jag vill understryka att det är ganska
skarpt sagt för att vara av statsutskottet
— att utskottet med hänsyn till vad
sålunda förekommit finner det vara anmärkningsvärt,
att icke ens vid innevarande
års riksdag förslag kunnat fram -

läggas i denna löneställningsfråga, särskilt
som förslag nu framlagts om att
hänföra vissa andra förvaltarkategorier
till lönegraden Ma 8. Sedan slutar utskottet
— och detta blir också riksdagens
beslut, hoppas jag — att utskottet
med bestämdhet förväntar, att man till
1952 års riksdag skall få detta förslag.
På denna punkt kommer jag därför inte
att göra något yrkande, herr talman,
utan jag vill bara understryka vad statsutskottet
bär sagt.

Däremot vill jag taga upp den reservation,
som är fogad till punkt 111.
Den handlar om avlöningarna till försvarets
forskningsanstalt. Herr Hjalmarson
har i debatten här i dag redan
ganska utförligt talat om behovet av att
få en förstärkning av försvarets forskningsanstalt.
Alla som äro positivt inställda
till att få ett starkt och väl utformat
försvar ha helt säkert klart för
sig, att vi inte få draga oss för de kostnader,
som landet måste ge ut för att
hålla forskningen på ett så högt plan
som möjligt. Här har emellertid det
gamla ordspråket, att snålheten bedrar
visheten, sitt fulla berättigande. Den
som något litet fått sätta sig in i försvarets
forskningsanstalt och de villkor,
på vilka den arbetar, måste säga
sig, att det finns all anledning för riksdagen
att tänka på att förbättra den
ställning, som denna viktiga institution
i försvarets tjänst har. Jag skall bara
med några ord försöka ge en bild av
hur läget för närvarande är.

Det finns någorlunda goda befordringsmöjligheter
för de nyutexaminerade
civilingenjörerna och akademikerna.
Det är när de bli nyanställda.
Det finns nämligen ett bemyndigande
för forskningsanstalten att inrätta extra
ordinarie tjänster till och med 24 :e
lönegraden, och de nyexaminerade
civilingenjörerna och akademikerna
finna sig de första åren till rätta med
denna lönegrad. De högre lönegraderna
äro däremot så gott som obefintliga.
Det finns bara ett mycket litet antal.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Motionsvis framställda yrkanden angående

Vad blir då resultatet? Jo, våra unga
tekniker, civilingenjörer och akademiker,
som börjat ett värdefullt forskningsarbete,
kunna på grund av statens
lönepolitik icke stanna inom detta
forskningsarbete utan lämna forskningsanstalten
inom loppet av två till
tre år. Det säger sig självt att kontinuiteten
blir lidande härav. När det. gäller
ett så avancerat arbete som forskningsarbete,
måste det finnas en viss kontinuitet
i arbetet. Det måste vara farligt
med denna snabba omsättning, tv
nytt folk får börja om från början.
Tillåt mig bara meddela, att det för
närvarande finns 90 sådana extra ordinarie
tjänster i lönegrader från den
24 :e upp till den 31 :a. Mer än hälften
av dessa tjänster ligga i den lägsta löneställningen.
Nästan alla tjänstemän i
dessa tjänster ha forskningsuppgifter
att utföra. Under sista halvåret har ungefär
ett tiotal av dessa forskningsingenjörer
lämnat sina tjänster. De
flesta av de 48 personer, som nu haft
anställning där i ett par år, äro nu kvalificerade
för att kunna rycka upp i den
27 :e lönegraden, men inga sådana tjänster
finnas. I dessa tider, då det är så
ofantligt lätt för våra tekniker att erhålla
tjänst inom den privata sektorn,
kommer det inte att stoppa med ett tiotal
som lämnar sina tjänster inom forskningsanstalten
under den närmaste
tiden.

.lag har också haft tillfälle att taga
del av en skrivelse, undertecknad av 70
stycken av dessa ingenjörer och akademiker.
Skrivelsen är inlämnad till personalorganisationens
förhandlingsdelegation.
I denna skrivelse säga dessa personer,
att de ha för avsikt att vid lägligt
tillfälle lämna tjänsten.

Nu säger man visserligen från statsutskottets
sida, att det finns vissa andra
myndigheter inom försvaret, som göra
beställningar hos forskningsanstalten,
och att därför betydande belopp komma
in till denna anstalt på andra vägar.
Herr Stålil hade här ett anförande före

Nr 21.

vissa utredningar rörande försvaret.

middagen, som jag måste något litet
polemisera emot. Herr Ståhl hade nämligen
missuppfattat vad försvarets
forskningsanstalt får i bemyndigande
från de olika försvarsgrenarna. Han
sade att flyget ger ungefär en miljon
kronor i bemyndigande till anstalten,
marinen 0,5 miljon och armén 7,5 miljoner.
Jag har under middagsrasten tagit
reda på att dessa siffror äro felaktiga.
Siffrorna på bemyndigandet från
flyget samt från marinen äro nog i huvudsak
riktiga, men när herr Ståhl säger
att 7,r> miljoner kronor ges i bemyndigande
från armén, då är detta
fullkomligt felaktigt. Det riktiga förhållandet
i detta fall är, att hela arméns
möjligheter uppgå till 7,5 miljoner kronor,
men att det är endast en mycket
liten del av den summan som går till
bemyndigande åt forskningsanstalten.
Jag kan därför säga, att i stället för de
9 miljoner kronor, som herr Ståhl i debatten
uppgav skulle komma forskningsanstalten
till del på andra vägar,
är siffran i själva verket inte större än
1,5 miljoner. Det förändrar saken ganska
betydligt.

Den fasta personal, som vi nu ha vid
försvarets forskningsanstalt, utgöres av
ett 90-tal extra ordinarie tjänstemän.
Detta antal är av den storleksordningen,
att forskningsanstalten inte kan ta de
påfrestningar, som komma genom bemyndiganden
från andra håll. Visserligen
kan man säga, att man genom dessa
bemyndiganden har möjlighet att anställa
extra arbetskraft. Detta är i och
för sig riktigt, men eftersom bemyndigande
endast sker för ett år i sänder
är det inte säkert, Vitt den extra arbetskraften
vågar stanna eller ens taga anställning
inom försvarets forskningsanstalt.
Det torde vara klart för alla,
att icke kvalificerad personal inte kan
utföra den tjänst och göra den nytta,
som man har rätt att kräva. Jag tror

också att jag har rätt att säga .....- trots

att jag är lekman på området — att en
forskare behöver garanti för att i lugn

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

och ro kunna ägna sig åt sitt arbete,
inte bara för någon kortare tid utan på
längre sikt, kanske för år framåt.

Flera viktiga arbetsuppgifter ha eftersatts.
Dels ha de nästan helt eftersatts,
dels till en del på grund av svårigheterna
med den stora avgången och nyengagemangen.
Ännu större bli svårigheterna
i framtiden, om inte dessa anslag
höjas.

Jag har, herr talman, velat framföra
dessa synpunkter på de två frågor, som
jag här berört. Eftersom jag nu har
ordet, skall jag också be att få säga
några ord om den debatt, som förts här
i riksdagen i dag. Det har varit en
mycket irriterad debatt, men jag lyssnade
med mycket stor tillfredsställelse
till herr Fasts anförande. Herr Fast,
som sade sig stå som talesman för sitt
parti, ville i sitt anförande meddela —
åtminstone fattade jag uttalandet på
detta sätt — att en viss förståelse på
nytt skulle kunna uppstå emellan de
olika partierna. Det är ju ändå inte så
förfärligt stora saker, som skilja de
olika partierna åt.

Tillåt mig bara säga, att i en så labil
tid som den vi nu leva i och med den
utrikespolitiska spänning, vari världen
befinner sig, få, tror jag, både regering
och opposition — i snabb takt måhända
— ändra uppfattningar. De anslag, som
i december förra året ansågos vara
maximum, fingo ändras till betydligt
högre siffror när den kungl. propositionen
kom. Vad oppositionen i dag
kräver är kanske, när hösten nalkas,
siffror, som visa sig vara för låga. Jag
måste säga, herr talman, att en sak ha
vi gemensam, oberoende av om vi befinna
oss på regeringens eller oppositionens
sida: det gemensamma försvaret
för vårt land. Nog tycker jag, herr
talman, att det vore värdefullt, om vi
ännu en gång skulle kunna komma till
den situationen, att vi kunde lyfta de
svenska försvarsfrågorna över partistriderna.

Herr talman! Jag har velat säga dessa
ord med anledning av dagens debatt.

Fru NILSSON: Herr talman! Vårt
lands försvar är utan tvivel en mycket
betydelsefull fråga. Detta gäller särskilt
det militära försvaret, dess storlek och
dess kostnader. När jag begärde ordet
i denna debatt var jag medveten om —
och det är jag fortfarande — att det
finns förespråkare för den uppfattningen,
att dessa problem bäst förstås av
män — av militära experter och av s. k.
civila militärexperter. Sådana finnas
som bekant även i denna kammare. Jag
har emellertid funnit det nödvändigt
att som kvinna få säga några ord i denna
debatt.

Under resor har jag vid ett par tillfällen
haft möjlighet att med egna ögon
se krigets följdverkningar. Förutom de
väldiga och skrämmande människoförlusterna,
som uppskattningsvis beräknas
till 45 miljoner människor under
det andra världskriget, samt omätliga
lidanden för de överlevande äro de materiella
förlusterna enorma. Jag skulle
aldrig kunna önska att mitt land, vårt
Sverige, skulle behöva genomgå något
dylikt. Ja, jag vill inte önska ens min
bittraste fiende att uppleva krigets
helvete.

Mina personliga önskemål i detta
hänseende äro kanske av ringa värde.
Jag skall inte heller taga kammarens
tid i anspråk med att ge mig in på något
försök att penetrera de världspolitiska
problemen. Jag vill i stället fästa
uppmärksamheten vid hur en kvinna
kan se på spörsmålet, på frågan hur
stora kostnadsutgifter vårt land kan ha
råd med när det gäller försvaret, samt
huruvida ett starkt utbyggt försvar är
den bästa garantien för freden. Jag talar
i många tusen svenska kvinnors
namn. Jag vet, att kvinnorna se framtiden
an med största oro, att vårt lands
ständigt stegrade militärutgifter är en
av de saker, som oroa dem mest. Det
är dock ofrånkomligt, att ju mera
pengar som anslås till militären, desto
mindre pengar kunna avsättas till den
fredliga produktionen och den civila
konsumtionen.

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

Men oron är berättigad inte endast
ur denna synpunkt. Den är också berättigad
så till vida, att upprustning alltid
och ofelbart leder till krig. Vad
upprustning och kapprustning leder
till, angav Hjalmar Branting i en artikel,
skriven år 1914, med rubriken
»Kallt blod». .lag citerar ur denna artikel:
»Världskatastrofen har ryckt oss
in på livet. Endast den sköraste tråd
av hopp återstår ännu, att det fasansfulla
skall kunna avvändas. Folkens
härskande klasser ha lett dem till en
kapprustning utan mått och gräns, och
i denna stund visar sig med hemskaste
klarhet att den vägen icke har tryggat
freden, än mindre rätten, blott sörjt för
att offren för krigets furie bli tallösa
och att hela civilisationen skakas i sina
grundvalar av den kris, som drivits
fram.»

Jag är övertygad om att denna Brantings
inställning år 1914 till frågan om
upprustning och kapprustning äger
fullständig giltighet i dag, år 1951. Därmed
vill jag dock icke ha sagt, att vårt
land skulle avhända sig allt vad militärt
försvar heter. Den kommunistiska
riksdagsgruppen har ju också i denna
kammare vid flera tillfällen gått med
på avsevärda anslag till landets militära
försvar. Därmed ha vi visat vår
omtanke om vårt land även när det gäller
sådana frågor som det militära försvaret.
Härav följer självklart att det
försvar, vi själva givit vår anslutning
till, måste underhållas. Jag tänker på
de inkallades dagpenning, som enligt
min mening är alldeles för liten. Jag
tänker även på de beredskapsinkallades
familje- och barnbidrag, som jag likaledes
anser vara för små. Här är det
påkallat att höja anslagen.

Vari skiljer sig vårt partis ståndpunkt
från övriga partiers? .lag tror
inte det är svårt att se skillnaden. Medan
en del partier i dagens läge icke
tyckas kunna mättas vad gäller anslagen
till den militära utbyggnaden, förklarar
vårt parti: Nu måste det vara
nog! Denna förklaring kunna vi göra

därför att de militära utgifterna redan
tära för mycket på våra ekonomiska
resurser. Vi få redan avstå från en rad
nödvändiga sociala förbättringar, emedan
de pengar som behövas för dessa
förbättringar anslås till militären.

Låt mig taga några exempel. Enligt
statsverkspropositionen behöver vårt
land undervisningsanstalter för 473
miljoner kronor; vi få emellertid bygga
för endast 139 miljoner. Vi behöva vidare
göra en utbyggnad av vår hälsooch
sjukvård för 250 miljoner kronor,
men vi få bygga för endast 46 miljoner.
Vi behöva samlingslokaler för 120 miljoner
kronor men få bygga för endast
6 miljoner. Vi behöva idrottshus,
idrottsanläggningar och tvättstugor för
65 miljoner kronor, men vi få bygga
för endast 6 miljoner.

Det är inte bara på dessa områden
som stora inskränkningar ha gjorts.
Även i fråga om vårt lands folkpensionärer
ha betydande inskränkningar
gjorts, nämligen när det gällt att kompensera
dessa för dyrtiden. Kommunisterna
föreslogo 30 procents kompensation,
en kompensation som är fullt
skälig. De fingo emellertid endast omkring
15 procent.

Jag skall inte trötta med flera liknande
exempel. Det är för alla uppenbart
att landets breda massor, vårt
lands arbetande kvinnor, försatts i ett
mycket brydsamt läge genom denna avrustning
av sociala reformer samt de
prisstegringar, som uppkomma på
grund av upprustningen.

De partier och de talesmän som ständigt
pocka på nya anslag till det militära,
som ständigt pocka på utbyggnader,
nyanskaffningar och högre och
högre anslag, dessa partier och talesmän
borde tänka över det faktum, att
en enda ubåt kostar 10 miljoner kronor.
Fn torped kostar 68 000 kronor!
Vad skulle vi inte kunna få för en ubåt
eller för eu torped!

Enligt Stockholms stads bostadsutrcdning
kostar en tvårumslägenhet i
Stockholm 22 500 kronor. För en tor -

Nr 21.

Onsdagen den 22 maj 1951 em.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

ped kan man alltså få tre tvårumslägenheter!
För att uttrycka oss mera drastiskt
kunna vi säga, att vi med varje
torped skjuta bort tre stycken tvårumslägenheter.
För en enda ubåt kunna vi
vidare få tio stycken skolor med tio
klassrum i varje skola eller fem skolor
med tjugu klassrum i varje. Vi skulle
även kunna få 500 barndaghem med 35
till 40 barn i varje.

Med dessa exempel vill jag ha sagt,
att varje ledamot i denna kammare
borde tänka sig för två gånger innan
han eller hon ger sitt bifall till ytterligare
militära utgifter. Vi ha enligt
min mening redan gått för långt. Vad
nyttar ett starkt utbyggt försvar, ett
tekniskt modernt och högklassigt försvar,
när vi i samma ögonblick som vi
färdigställa detta försvar ha tiotusentals
bostadslösa medborgare, människor
som inte ha någonstans att bo i
sitt eget land? Vi veta också att cirka
30 procent av landets löntagare ha en
inkomst på blott 3 000 kronor per år.
Vi veta att vårt lands folkpensionärer
leva på eller under svältgränsen. Är det
då inte berättigat att kräva ett stopp
på den militära upprustningen? Är det
inte berättigat att i stället för en ohämmad
upprustning, en upprustning som
tar bostäderna av folket, som omöjliggör
en utbyggnad av många skolhus,
som omöjliggör berättigade anslag till
folkpensionärerna, som tar de fria semesterresorna
från mödrar och barn
— är det inte berättigat att i stället gå
in för ett sådant slags upprustning som
tryggar folkets levnadsstandard?

Jo, allt detta är berättigat. Det är berättigat
inte minst ur vårt lands försvarssynpunkt,
ty vad nyttar ett starkt
och ett tekniskt väl rustat försvar om
de, som skola inkallas och svara för
vapnens användning, sakna hostad i
det civila och sakna trygghet för sig
själva och sina familjer? Hos dessa
medborgare och soldater har försvarsviljan
brutits, och dess försvarskraft
har försvagats. Ur denna synpunkt an -

ser jag att landets försvarsutgifter aldrig
kunna få taga sådana dimensioner,
att de inkräkta på vårt folks levnadsstandard
i den omfattning som nu
sker. Sådana dimensioner ha försvarsutgifterna
emellertid nu fått. Det är
därför jag vågar säga att det är nog nu.
Vi ha kanske redan gått för långt.

Vårt lands kvinnor äro för freden.
Våld och brutalitet äro kvinnorna fjärran.
De åse därför den militära upprustningen
med verklig oro. De önska
nedrustning. Sorgligt nog ha vi emellertid
kommit i det läget, att man kastar
misstänksamma blickar på dem
som tala om avrustning. Man ifrågasätter
deras fosterlandskärlek och deras
pålitlighet. Kriteriet på att vara en
verklig fosterlandsälskare tycks numera
vara att ständigt pocka på mera
vapen, mera mordredskap. Fn författare
har sagt: »Det finns inga förnedrande
situationer i en människas liv.
Det finns bara sådana situationer, då
människan förnedrar sig själv.» Det synes
mig som om de människor, som
numera slå sig för bröstet och stoltsera
med en falsk patriotism genom att i tid
och otid mäta sin fosterlandskärlek
med det antal miljoner de föreslå till
det militära försvaret, äro betänkligt
nära det läget, då de förnedra sig själva,
förnedra människan. De äro inte
längre representanter för civilisationen,
de äro mera representanter för
barbariet, för död och förintelse.

I dag måste det åligga varje uppriktig
fredsvän, varje uppriktig fosterlandsförsvarare,
att med de medel som
stå oss till förfogande bryta upprustningsvågen,
den upprustnings- och
kapprustningsvåg, som sveper över
hela världen. Det minsta bidrag i detta
hänseende är av största betydelse.
Kunna vi bryta upprustningsvågen, då
betyder detta att vi också bryta den
orosvåg, som följer upprustningen i
hälarna. Vi återföra vårt lands ekonomi
till fredsekonomi, vi bryta utvecklingen,
som nu går hän mot död och

Onsdagen den 23 maj 1951 em. Nr 21.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

förintelse, för att i stallet leda den in på
en väg som leder till liv och pånyttfödelse.

Gentemot detta tal kan det sägas, att
alla andra länder rusta. Det internationella
läget är så spänningsfyllt, att
det i detta ögonblick vore olyckligt, ja
rent av brottsligt, att nedrusta. Vi skulle
då ställa vårt land utan försvar. Till
detta tal vill jag bara säga, att i alla
länder är majoriteten av folket mot
upprustningar. I Förenta Nationerna
har det framlagts förslag om nedrustning
med en tredjedel av stormakternas
rustningar. Vårt land är representerat
i FN. Låt vår representant understödja
detta nedrustningsförslag. Vi
som sitta här i denna kammare ha
emellertid — förklarligt nog — ingenting
att säga till om i andra länder. Vi
äro emellertid ansvariga inför vårt
lands folk. Det är svenska folkets
framtid och trygghet vi äro satta att
företräda. Framtiden och tryggheten
säkras dock icke av upprustning och
kapprustning. Hjalmar Brantings uppfattning
av år 1914 är alltjämt riktig.

Herr talman! Jag vill här ha sagt, att
vårt lands militära försvar skall vara
effektivt. Gränsen för denna effektivitet
är vårt lands ekonomiska resurser.
Vi ha nu nått gränsen för vad vi orka
med på detta område. Därför måste
miljonrullningen till försvaret stoppas
— och stoppas nu! De miljoner kronor
vår statskassa ännu förfogar över måste
sättas in på bostadsbyggen, på skolhusbvggen,
på förbättrade folkpensioner,
på skattesänkningar — kort sagt
på en social upprustning. Detta är enligt
min mening det viktigaste när det
gäller att skaffa oss ett starkt försvar.

Jag ber att få instämma i det yrkande,
som gjordes av herr Hilding Hagberg
i Luleå.

Herr OHLIN: Herr talman! Från den
demokratiska oppositionen har i motioner
och reservationer framförts en sak -

ligt starkt underbyggd kritik mot det
regeringsförslag, som regeringspartiet
nu i allt väsentligt ställt sig bakom.
Detta har här av herrar Hjalmarson,
Ståhl och Hedlund i Rådom samt även
av andra så ingående belysts, att det
väl knappast är nödvändigt för mig att
upprepa att det finns starka skäl för
uppfattningen, att anskaffningen av
tygmateriel och den önskvärda förstärkningen
av vårt dagjaktflyg komma
att, om regeringens linje följes, bli uppskjutna
till en alltför avlägsen framtid.
Det är verkligen en mycket välgrundad
uppfattning, att man genom att följa
regeringens linje skulle utsätta landet
för så stora risker att detta icke kan
försvaras. Det är väl alldeles klart, att
när man på en serie punkter i fråga
om tygmateriel har en uppenbart otillräcklig
tillgång, så kommer den önskvärda
ökningen av denna tillgång att
åstadkommas senare ju längre man
dröjer med att utlägga erforderliga beställningar.
Jag vill inte påstå att det
inte kan finnas undantag, men i stort
sett gäller regeln att om man dröjer
ytterligare ett eller två år med att beställa
dessa ting, så komma också leveranserna
att bli i ungefärligen samma
grad försenade.

Vad är det då för ting det här gäller?
Ja, lika väl som det är olämpligt
att av sekretesshänsyn närmare ange
hur otillräckliga tillgångarna äro, så
bör man väl vara en liten smula försiktig,
när det gäller att alltför mycket
konkretisera bristerna. Det är alldeles
klart, att detta förhållande försätter oss
i oppositionen i ett mycket besvärligt
läge, då vi icke kunna konkretisera vår
kritik på det sätt som skulle vara sakligt
riktigt, därest vi inte behövde taga
hänsyn till att vi inte vilja lämna några
uppgifter, vars offentliggörande kan
lända landet till skada. Därför vill jag
här bara nämna, att det gäller sådana
ting som stridsvagnsminor, pansarbrvtande
vapen eller ammunition därtill
samt vårt fältartilleri. Vi använda i

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

icke alltför ringa utsträckning 50 år
gamla kanoner. Ingen tror väl, att dessa
numera äro helt tillfredsställande
hur bra de än voro, när de konstruerades
någon gång i närheten av sekelskiftet.
Det gäller vidare vårt Iuftvärnsartilleri
och ammunition därtill, det
gäller trampminor, det gäller sprängoch
tändmedel.

Det är, herr talman, min bestämda
uppfattning, att om det vore möjligt att
lägga fram alla fakta som finnas rörande
hur otillräcklig den militära materieltillgången
är, så skulle det inte vara
många i denna kammare som skulle vägra
att acceptera slutsatsen, att man nu
måste påskynda anskaffningen av denna
materiel. Jag tror, att om folket ute
i bygderna, som kanske inte ser dessa
problem som politiska utan ser dem
helt och hållet som försvarsproblem,
hade att bilda sig en egen mening om
dessa ting, så skulle man få ett överväldigande
stöd för kravet att åtgärder vidtagas
för eu snabbare beställning och
anskaffning av här ifrågavarande materiel.

Beträffande dagjaktflygets förstärkning
fattades ett principbeslut redan
1948, och man beslöt att effektuera detta
beslut för tre flottiljer under 1948 och
för ytterligare tre flottiljer under 1949.
Detta var således innan den världspolitiska
situationen blev så allvarlig som
den nu blivit. Vore det då inte anledning
att nu gå vidare och så snart sig
göra låter effektuera den återstående
anskaffningen av erforderlig flygmateriel
så att det, som redan 1948 ansågs
vara nödvändigt, kan bli förverkligat
inom en rimlig tid?

Regeringen har hänvisat till svårigheterna
att importera och här i landet
tillverka flygmateriel. Det har då från
oppositionens sida här i dag till regeringen
ställts den frågan — jag tror att
det var herr Hjalmarson, men jag hörde
inte om han fick något svar — om regeringen
är villig att acceptera att denna
flygmateriel anskaffas inom eller

utom landet, såvida och så snart detta
visar sig möjligt. Är man således med
andra ord beredd att i princip acceptera
att i den mån det blir möjligt att
anskaffa denna utrustning, så skall det
ske, eller hänvisar man till svårigheterna
att tillverka och importera den ifrågavarande
materielen endast för att få
en undanflykt, medan man i verkligheten
av andra skäl inte vill vara med
därom? Ja, det vore av värde att här få
regeringens ståndpunkt klart belyst. Enligt
min mening är det risk för att, om
man dröjer med beställningar av här nu
omnämnt slag ytterligare ett eller ett par
år, denna materiel kan komma att levereras
alltför sent. Man kan inte försvara
landet med beställningsbemyndiganden
till leveranser, som man kanske har att
räkna med bli verkställda först om något
år, ifall regeringens linje följes. Jag
tror inte heller att den stridsstämning,
som tycks ha blossat upp här i dag inom
det socialdemokratiska partiet i kammaren,
kan ge något väsentligt bidrag när
det gäller att stärka svenska folkets möjligheter
att försvara sig, ifall det skulle
gå så olyckligt att detta blev nödvändigt.

Jag skall inte nu gå in på den långa
rad av andra områden, där vi inom oppositionen
ha motiverat att vi anse, att
försvarsministern har dröjt alltför länge
med erforderliga åtgärder och att försvarets
förstärkning gått för långsamt.
Jag talar för folkpartiet, men liknande
synpunkter ha framförts både från högern
och bondeförbundet. Jag kan bär
bara hänvisa till exempelvis repetitionsövningarna.
Först 1950 fattades beslut
härom, men då avseende övningar i alltför
ringa omfattning. Vidare blir gruppchefsfrågan
löst först 1952. Om försvarsministern
hade tagit ett initiativ
tillräckligt tidigt i stället för att ställa
sig bakom förnyade utredningar, hade
frågan kunnat avgöras långt tidigare.
•lag skall här inte heller ingå på den
fråga, som diskuterats i första kammaren,
nämligen att den mindre goda samverkan
mellan krigsmaterielverket och

Onsdagen den 23 maj 1951 em. Nr 21.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

tygdepartementet har åstadkommit
olyckliga konsekvenser i fråga om leveranser
av viss materiel. Detta förhållande
har blivit dokumenterat och satt
på tryck av en statlig utredning. Det är
givet att det är försvarsministern som
bär ansvaret, när honom underställda
myndigheter samverka på så bristfälligt
sätt som här dokumenterats. Jag
skall inte heller närmare kritisera, att
den ifrågavarande utbyggnaden av luftbevakningen
kommer till stånd först nu,
under det att det varit motiverat att vidtaga
åtgärder i den riktningen långt tidigare,
vilket från oppositionshåll också
påyrkats.

Detta är verkligen, herr talman, en
ganska lång lista, som dock skulle kunna
göras längre. Jag tror att denna lista
måste ge även regeringspartiets anhängare
i kammaren det intrycket, att det är
en sakligt underbyggd kritik som här
framförts från oppositionens sida. Vi
ha uttryckt en bestämd och uppriktig
mening. Jag talar fortfarande endast för
folkpartiet, men jag är övertygad om
att samma inställning är rådande inom
de övriga demokratiska oppositionspartierna.
Det finns därför icke någon som
helst anledning att försöka skjuta åt
sidan denna starkt underbyggda sakliga
kritik och mena, att den är ett utslag
av någon lust till personlig förföljelse.

Jag vill gärna erkänna, att hade man
för några år sedan kunnat förutse den
politiska utveckling som följt under de
senaste åren, då skulle väl samtliga politiska
partier här i riksdagen vid en
eller annan tidpunkt ha intagit en annan
ståndpunkt än den man intog för
några år sedan. Vad saken nu främst
gäller är åtgärder för förstärkning av
landets försvar i rådande läge och att
försöka bota vad som försummats sedan
det blev alldeles uppenbart i vilken
riktning den världspolitiska utvecklingen
skulle gå med därav följande ökade
risker för vårt land.

Eftersom debatten här i kammaren

fått den vändning den fick inte minst
genom statsministerns ingripande i förmiddags,
är det alldeles nödvändigt att
jag, ehuru jag annars inte tänkt att ingå
så mycket på den saken, säger ytterligare
några ord om varför kritiken riktas
så starkt mot försvarsministern. Jag
vill då börja med att fråga: Till vem
skall eljest kritiken riktas, när man finner
sig böra påtala misstag och underlåtenhetssvnder?
Jag tycker, att det
skulle ha varit verkligt förolämpande
för försvarsministern, om vi hade sagt,
att honom bry vi oss inte så mycket om,
utan vi kritisera i stället statsministern
och regeringen i största allmänhet. Ånej,
vi ha från oppositionens sida ingen anledning
att göra något annat än att rikta
denna kritik i första hand mot försvarsministern
själv. Vi ha inom oppositionen
kommit till den slutsatsen, att försvarsministern
i de avseenden jag här
berört och även i andra visat sig sakna
den kraft, som är erforderlig på hans
post i ett läge av nuvarande art. Jag tror
mycket gärna att försvarsministern är
en man med goda avsikter liksom så
många andra av våra politiska motståndare.
Men det är inte alls fråga om den
saken nu. Det är vidare inte alls fråga
om några personliga förföljelser eller
dylikt, utan det är fråga om en saklig
kritik. 1 regeringspartiet kunna naturligtvis
finnas olika meningar beträffande
vilken hänsyn denna kritik motiverar.
Man kan dock icke bestrida, att kritiken
är underbyggd med vägande argument.

Excellensen Erlander hänvisade i
förmiddags till vad utlandet skulle tänka,
om man hade hört försvarsdebatten
här i kammaren. I det sammanhanget
vill jag komma med en reflexion,
som jag tycker ligger närmast till hands,
och det är att man i ett land som exempelvis
Storbritannien knappast skulle
ha trott sina öron, om man fått höra att
den kritik mot regeringens försvarspolitik,
som här framförts, från regeringspartiets
sida bemötts med sådana, jag

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

vill säga upprörande utslag av dåligt
humör som här förekommit. Jag tror, att
man i utlandet skulle ha blivit utomordentligt
förvånad över detta, att kritik
som riktas mot ett ansvarigt statsråd
bemötes på det sätt som här skett.

Det sägs att den Gud ger ett ämbete
den ger han också förmåga att förvalta
det. Men man menar väl inte att oppositionen
här i Sverige eller i något annat
land skall erkänna, att det socialdemokratiska
statsråd, som excellensen Erlander
ger ett ämbete eller tillåter att
behålla ett ämbete, därigenom även fått
förmåga att förvalta ämbetet på ett tillfredsställande
sätt? Nej, det måste vara
så, att det är oppositionens rättighet och
plikt att framföra kritik av den sort
som vi här i dag ha gjort från olika håll.

Det är tyvärr nödvändigt att jag här
säger ytterligare några ord om den
brist på översyn beträffande vad försvaret
verkligen kostar, som försvarsministern
har visat, när han vilseledde
— säkerligen oavsiktligt — t. o. in. regeringschefen
själv i samband med att den
Nothinska kommittén skulle tillsättas.
Jag vill då med anledning av förmiddagens
diskussion bara slå fast följande
fakta. Försvaret kostade under budgetåret
1948/49 ungefär 880 miljoner kronor.
Jag vill minnas, att det var i april
1949 som den Nothinska kommittén tillsattes.
Det förutsattes, att denna kommitté
skulle arbeta under det kommande
året och kanske något längre, men
man tänkte sig att den skulle arbeta relativt
fort, alltså huvudsakligen under
budgetåret 1949/50. Genom beslut, som
fattades av riksdagen ungefär samtidigt
med kommitténs tillsättande, kom det
svenska försvaret att under detta budgetår
kosta ca 970 miljoner kronor.
Kanske vissa senare fattade beslut i någon
mån medverkade till att försvarskostnaderna
under det året stego till
denna nivå. Icke desto mindre hävdar
statsministern att direktiven till den
Nothinska kommittén inneburo, att man
icke skulle sänka de totala kostnaderna

för försvaret. Det finns en rad formuleringar
som bekräfta, att det icke i och
för sig var tänkt att man skulle sänka
de totala kostnaderna, utan att man
skulle öka anslagen på vissa poster och
sänka dem på andra. Men trots att försvaret
det år, då kommittén började sitt
arbete, skulle komma att kosta 970 miljoner
kronor, voro direktiven för utredningen
att försvaret icke fick kosta mer
än 800 miljoner kronor plus en stegring
i samma takt som nationalinkomstens
tillväxt, d. v. s. 800 miljoner kronor plus
3 eller 4 procent därav. Nog måste det
framstå som i hög grad anmärkningsvärt
att både regeringschefen och försvarsministern
tydligen voro okunniga
om att försvaret kostade inte något litet
över 800 miljoner kronor utan bra nära
1 000 miljoner kronor under det första
år, då denna kommitté skulle arbeta.
Man kan från regeringens sida icke gärna
till sitt försvar säga, att man räknade
med att det gällde en tillfällig ökning
eller dylikt under budgetåret 1949/50.

Jag minns, att när den Nothinska
kommittén räknade ut vad försvaret
verkligen kostade under olika förutsättningar,
så framkallade detta en förvåning
bland kammarens ledamöter. Detta
gällde även dem som voro medlemmar
av statsutskottets första avdelning. Det
visar väl också om något, att inte försvarsministern
hade ett riktigt grepp om
vad försvaret verkligen kostade. I så fall
hade han säkerligen inte hemlighållit
siffrorna för statsutskottet eller kammaren.

Jag blev verkligen ganska förvånad när
jag i förmiddags hörde, hur statsminister
Erlander hade djärvheten säga, att om
Notliinkommittén trots direktiven fann
sig böra lägga upp sitt arbete med tanke
på en reduktion av de totala försvarskostnaderna,
så var detta att lägga upp
arbetet »på ett mycket besynnerligt
sätt». Jag tror det var alldeles oundvikligt
att kommittén kom i ett dilemma
på grund av motsägelser mellan direktiven
och de faktiska försvarskostnaderna.

Onsdagen den 23 maj 1951 cm. Nr 21.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

Statsministern hade nu ett annat försvar
för påståendet att regeringen gjort
ungefär vad som göras kunde, försvarsministern
inte minst. Statsministern sade,
att försvarskostnaderna ha i alla
fall på tre år stigit med 472 miljoner
kronor. Får jag lov att peka på att denna
siffra ju inte kan anses rättvisande.
Statsministern nämnde, såvitt jag kunde
uppfatta, inte alls något om att det är
ett annat penningvärde vi ha nu än för
tre år sedan. Man kan ändå inte med
enkel subtraktion jämföra utgifter som
gälla olika penningvärden. Om priserna
och lönerna ha stigit med ett tjugotal
procent — och en hel del materiel har
stigit med mera i pris -— får man väl
ändå lov att justera de tidigare siffrorna
med hänsyn till detta, och då blir
stegringen väsentligt mindre.

Statsministern viftar också bort herr
Ståhls enligt min mening mycket värdefulla
siffror rörande försvarskostnadernas
andel i budgeten. Det är ett faktum
att försvarskostnadernas andel i budgeten
är mindre än för en del år sedan
och inte har stigit väsentligt under senare
år. Detta är emellertid naturligtvis
inte i och för sig något tillräckligt skäl
för att påyrka en ökning av denna andel.
Men när man skall bilda sig en mening,
huruvida en uppoffring för försvaret
kan anses rimlig eller inte, ha
jämförelser med andra länder något intresse.
Jag tillhör dem som i vanliga
fall inte tillmäta dessa jämförelser så
stort intresse, som man inom regeringspartiet
ofta anser att de ha. Vill man
jämföra måste man medge, att det iir
ganska få länder som använda eu så
pass liten del av budgeten för försvarsändamål
som Sverige gör nu. Det finns
en de! länder, som tidigare hade väsentligt
lägre procentsiffror, men för de
flesta länder ligga siffrorna högre.

Man kan också göra en jämförelse
med andelen av nationalinkomsten. Det
iir kanske mer rättvisande, inte minst
för att den kritik, statsministern framförde
i förmiddags med hänvisning till
de sociala utgifternas stegring, då inte

längre blir relevant. Om .Sverige använder
ungefär 6 procent av nationalinkomsten
till försvaret för närvarande,
medan en rad andra länder använda 10,
15 eller t. o. m. 20 procent, så säga oss
dessa siffror i alla fall något.

Nu är ju det som oppositionen begär
av regeringen och kammaren i själva
verket ganska blygsamma ting. Jag vill
därför instämma med statsministern på
denna punkt: Låt oss inte överdriva
motsättningarnas innebörd, även om debatten
av anförda skäl har blivit nog
så häftig i tonen. Det gäller här en ökning
av försvarskostnaderna med endast
få procent av deras nuvarande belopp.
När man på försvarshåll är överens
om att även denna relativt ringa
ökning av försvarsutgifterna skulle betyda
en ganska väsentlig förstärkning
av försvarets framtida effektivitet, ha
vi så mycket större anledning att inte
säga nej. Det gäller inte, såsom framskymtat
på något håll i pressen, en ökning
av de årliga försvarskostnaderna
med ett 70-tal miljoner kronor. Man
kan inte säga precis hur stor ökningen
blir, men den blir säkerligen väsentligt
mindre. Att man inte kan säga precis
hur stor ökningen blir beror på att man
inte vet, i hur snabb takt regeringen
för sin del vill skaffa den materiel som
behövs för att det erkända militära behovet
så småningom skall bli tillfredsställt.
Det gäller en snabbare anskaffning,
som alltså kommer att betyda en
viss fördyring, men ingalunda någon
revolutionerande ökning av försvarsutgifterna.

Man kan säga, om jag får uttrycka
detta med hänsyn till nationalinkomsten,
att oppositionens linje är, att vi
skola använda ytterligare en eller ett
par tiondels procent av nationalinkomsten
för försvaret. Större iir, herr talman,
inte skillnaden än att det gäller
en eller ett par tiondels procent av
nationalinkomsten. Men det gäller en
snabbare anskaffning av relativt viktig
materiel.

Om dessa siffror redovisades på så -

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

dant sätt, tror jag att man i utlandet —
det må nu vara den demokratiska västern
eller diktaturstaterna i öster —
skulle säga: Jaså, är det inte mer som
skiljer dem åt i Sverige i försvarsfrågan
än en eller annan tiondels procent av
nationalinkomsten. På de flesta håll i
utlandet skulle detta framstå som ett
mycket blygsamt krav från samtliga
partiers sida. Jag vill gärna be kammarens
ledamöter övertänka om det inte
förhåller sig så, att de som kunde se på
våra problem utifrån skulle säga: Är
det inte större krav, då är man ju överens
på de viktigaste punkterna. Men de
skulle nog också tillägga: De som ha
det lägre budet kunna väl ändå omöjligen
säga något annat än att om en så
blygsam utgiftsökning, som den oppositionen
föreslår, kan ge något nämnvärt
i fråga om snabbare förstärkning av
försvaret, nog bör man då i Sverige ha
råd till det.

Jag vågar förmoda att det skulle bli
en tämligen enig uppfattning från utländska
observatörers sida. Man skulle
säga just så: Är det inte mer, nog kan
väl det välsituerade Sverige ändå ha
råd till detta. Och det skulle bli mycket,
mycket svårt både för försvarsministern
och andra att motivera ett svar med
innebörd: Nej, Sverige har icke råd till
denna blygsamma förstärkning. Det
skulle bli svårt inte minst med hänsyn
till att den uppoffring vi skulle göra
bleve långt mindre än den andra länder
göra — inte alla andra länder men
de flesta.

Statsministern har i dag varit mycket
missnöjd med att vi framfört kritik
mot försvarsministern. Jag måste replikera,
att om vi icke framfört kritik mot
försvarsministern, hade det varit mycket
stor utsikt till att statsminister
Erlander hade uppträtt i kammaren och
sagt: Se på oppositionen, ute på mötena
i landet kan den angripa försvarsministern,
i sin press kan den angripa honom,
men när man kommer till riksdagen,
där han kan försvara sig -— och
där han kan få ett entusiastiskt stöd av

statsministern! — där vågar man inte
angripa honom. Ansvaret för att debatten
blivit sådan den blev på förmiddagen
måste enligt min mening till alldeles
överväldigande del falla på den,
som genom sina uttalanden och underlåtenhetssvnder
givit anledning till den
kritik som här togs upp, främst av herrar
Hjalmarson och Ståhl.

Nu säger man från regeringspartiet,
att denna hårda kritik mot försvarsministern
och den form som har givits
densamma hindra eller i varje fall
försvåra en samförståndslösning i försvarsfrågan.
Detta tal måste ju innebära
en varning till oppositionen: Sluta
upp med dessa angrepp på försvarsministern,
ifall ni verkligen ärligt vilja
uppnå samförståndslösningar! Skulle
alltså regeringspartiets vilja i en fråga
av denna art — avseende beslut om åtgärder,
som dock innebära vissa uppoffringar
för folket — verkligen vara
beroende av om oppositionen uttrycker
sig på det ena eller andra sättet i kammaren?
Jag vägrar, herr talman, att tro
att detta kan vara allvarligt menat.

Det har ryktats om att försvarsministern
inom regeringen skulle ha gått in
för större krav än dem, som sedan blivit
regeringens ståndpunkt. Det förefaller
mig mycket naturligt att det skulle
vara på det sättet, men jag vet inte om
det är riktigt eller inte. Jag har svårt
att tro att någon försvarsminister i detta
läge kunnat underlåta att göra sitt
inflytande gällande i denna riktning.
När jag under förmiddagen hörde, vilket
obegränsat förtroende försvarsministern
har i regeringspartiets grupp
här i kammaren, måste jag göra mig
själv den frågan: Varför har inte försvarsministern
ställt kabinettsfråga, när
han begärt att få — om han nu har
gjort det — höjda anslag? Det skulle
tydligen ha varit mycket lätt för honom
att genomtvinga vad han velat, eftersom
han i regeringspartiets ögon framstår
såsom alldeles omistlig på sin post.

Vi i folkpartiet komma emellertid inte
att falla undan för påtryckningar av den

Onsdagen den 23 maj 1951 em. Nr 21.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

art som framkommit under debatten i
dag. Vi komma att fortsätta så gott vi
kunna med kritik, där vi finna anledning
till sådan, och rikta den till det
ansvariga statsrådet. Vi äro förvissade
om att vi därigenom bäst gagna försvaret.
För övrigt har jag knappast
hjärta att i framtiden beröva statsministern
tillfälle till det entusiastiska försvar
för försvarsministern, som han ju
i dag begagnat sig av, en möjlighet som
statsministern länge, länge lät ligga oanvänd,
när det tidigare riktades ungefär
lika hård kritik mot försvarsministern.
Jag gjorde den reflexionen, när
jag hörde de häftiga uttalandena från
regeringspartiets sida både före och
efter pausen.

Ett av mina första politiska minnen
gäller en gång när min fader för snart
fyrtio år sedan hade varit i Stockholm
och kom hem och berättade, att han
vid ett besök i andra kammaren hört en
ledamot — jag minns ännu hans ord —
»läsa lusen av försvarsministern så det
stod härliga till». Detta ansågs då vara
all right. Man hade då ännu inte uppfunnit
teorien, att hård kritik mot försvarsministern
är någon sorts sabotage
mot försvaret. Men jag medger, herr
talman, att det var ju en skillnad mellan
då och nu, tv då var det en socialdemokrat
som kritiserade och en icke
socialdemokrat som satt på statsrådsbänken.

.lag tror det vore bättre om man i regeringspartiet
ville försöka bemöta den
kritik som framförts och inte beklaga
sig, om man tycker att ett eller annat
tonfall inte är tilltalande. Allra minst
tror jag det är klokt, att man försöker
komma med några hotelser, att uppgörelsen
i försvarsfrågan kommer att
bli mycket försvårad på grund av kritiken.

På tal om försvarsministern kanske
jag till sist, herr talman, får säga att
det kan finnas anledning att lyssna till
folkets riist, till människor utanför denna
kammare. Jag hörde för en stund
sedan berättas — det lär vara en sann

historia — att en general, som inspekterade
ett regemente, ställde en fråga till
en av de värnpliktiga för att pröva hans
medborgarbildning: »Vad heter för svarsministern?»

— »Vougt, general.»
— »Det är bra.» — »Nej, general.»

Jag tror att det är ett psykologiskt
faktum, som man har att räkna med,
att det inte bara är några elaka människor
i oppositionspartierna som av
taktiska skäl kritisera chefen för försvarsdepartementet,
utan att det finns
helt andra och djupare liggande orsaker.

Det stora problem, herr talman, som
här bör belysas närmast ur allmänna
politiska synpunkter är följande. Regeringen
har framlagt ett förslag, den demokratiska
oppositionen har enat sig
om ett motbud i en motion. Det har icke
blivit möjligt att uppnå någon samförståndslösning.
Jag vill då konstatera att
man inom oppositionspartierna varit
villig till väsentliga medgivanden för att
uppnå en kompromiss. Hans excellens
herr statsministern har i dag för det
första åberopat, att Kungl. Maj:ts senare
proposition, beträffande luftbevakning,
nattjaktflyg och ett par andra frågor,
tillmötesgick oppositionens önskemål.
Men han har för det andra på min fråga
gjort klart, att han inte alls vill medge,
att regeringen utan denna motions framläggande
skulle ha underlåtit att föreslå
dessa ting. Oppositionen kan ingalunda
få inkassera, att den har pressat
regeringen till dessa viktiga beslut.

Men om det är så, att regeringen i
alla fall hade tänkt framlägga dessa förslag
men bara väntat någon månad med
att göra det, då kan statsministern inte
säga att han tillmötesgått oppositionen
i den meningen, att han varit villig att
göra en kompromiss. Statsministern får
lov att antingen erkänna, att utan oppositionens
ingripande skulle regeringen
ha intagit en minst sagt obegripligt negativ
ståndpunkt härvidlag, eller också
får han lov att erkänna, att regeringen
icke har varit villig att på väsentliga
punkter gå oppositionen till mötes. En

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj .1951 em.

Motionsvis framställda yrkanden angående

kompromiss måste nämligen innebära,
att man går utöver vad man eljest skulle
varit villig att acceptera, inte bara
att man väntar med vissa ting, som
man ändå är besluten alt acceptera, och
sedan realiserar dem, formellt som ett
medgivande åt oppositionen. Man kan
inte å ena sidan till oppositionen säga:

Vi skola gå Er till mötes med detta, och
å andra sidan ■— inåt — säga: Det där
hade vi tänkt göra i alla fall, så det är
egentligen intet medgivande.

Det är efter statsministerns upplysningar
inte möjligt annat än att konstatera:
regeringen har icke varit villig till
något väsentligt medgivande. Vid förhandlingarna
i utskottet lika väl som
vid förhandlingar mellan partiledarna
visade det sig, att det som regeringen
erbjöd var mycket ringa. Det var en del
beträffande tygmaterielen men, såvitt
jag fattade det, just ingenting beträffande
flyget. Jag tror det är viktigt att detta
klargöres, samtidigt som det är tråkigt
att nödgas konstatera det.

Statsministern har talat om samförståndslösningar
i dag'' liksom vid många
andra tillfällen, men det visar sig gång
efter annan, att han icke är villig att
verkligen gå oppositionen till mötes.
Den ståndpunkt regeringspartiet intagit
i dag innebär i själva verket ett nej, ett
nej till oppositionspartiernas deklarerade
vilja att göra upp. Ett avvisande av
en uppgörelse som skulle innebära ett
rimligt tillmötesgående av oppositionens
krav.

Dagens debatt innebär också i viss
mån tyvärr ett försök från regeringspartiets
sida att stämpla oppositionens
uppträdande såsom icke förestavat av
intresse för försvaret utan av andra
hänsyn, vilket jag tycker var ett alldeles
onödigt och omotiverat försök. Tänk,
herr talman — om jag tillätes en sista
reflexion •— var vi skulle ha befunnit
oss i dag, om regeringen hade velat
kompromissa med den demokratiska
oppositionen, så att vi kunnat uppnå en
lösning i samförstånd. Måste inte varje

vissa utredningar rörande försvaret.

ledamot av kammaren erkänna — utom
möjligen kommunisterna — att detta
skulle ha varit mycket bättre för det
svenska försvaret, bättre för land och
folk?

Vem bär ansvaret för att detta resultat
icke har kunnat uppnås? Jo, det
bäres av dem som inte ha velat möta
den andra parten på halva vägen i en
gemensam strävan att åstadkomma den
försvarsförstärkning, som det allvarliga
tidsläget kräver.

Herr FAST (kort genmäle): Herr talman!
Ett par ord från min sida kunna
kanske vara befogade i detta sammanhang.
Herr Ohlin vände sig inte mot
någon bestämd person, när han berörde
vad som sagts under förmiddagen
och kvällen, men jag anser nog att jag
själv inbegreps i hans kritik.

Jag skulle först och främst vilja säga
till herr Ohlin, att det ju inte bara är
fråga om att man skall komma överens
om utgifternas storlek, utan man bör
också komma överens om hur man
skall täcka utgifterna. Detta är en sak
som är ganska väsentlig i detta sammanhang.

Jag har för mitt vidkommande mycket
starkt betonat, att jag ingenting har
att invända mot att regeringen i dess
helhet eller ett enskilt statsråd kritiseras,
utan det är den form kritiken tagit
och det sätt varpå den framförts
som jag vänder mig emot. Nu sade herr
Ohlin, att det ju inte har förekommit
annat än saklig kritik och att man väl
ingenting kan ha att invända mot det,
ty rätten till sådan måste oppositionen
förbehålla sig. Vi ha på det sättet av
herr Ohlin fått ett bevis för vad han
anser vara saklig kritik, och det kan
räcka för min räkning.

Sedan skulle jag vilja säga, att herr
Ohlin lämnade en ganska häpnadsväckande
förklaring till den, låt oss säga
häftiga kritiken för att inte kalla den

Onsdagen den 23 maj 1951 em. Nr 21.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

någonting annat, som ligger snubblande
nära. Han sade: Hur skulle det ha tagit
sig ut, om vi inte fört fram kritiken
här i kammaren, när vi ha fört
fram den ute i landet? Ja, herr talman,
jag'' sade i ett tidigare anförande att jag
inte gärna ville polemisera mot vad
tidningarna skriva, ty det är alltid
ganska farligt, men herr Ohlin är ju
inte omedveten om hur kritiken mot
försvarsministern tagit sig ut vid vissa
tillfällen. Herr Ohlins yttrande ger en
ny förklaring till den kritik som kommit
till uttryck här i dag, och den är,
att därför att kritik framförts ute i landet
på det sätt som skett, så måste man
fullfölja det hela i riksdagen. Detta är
någonting som det kan vara skäl i att
konstatera.

Herr LUNDBERG (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill konstatera den
hovsamhet som präglade första delen
av herr Ohlins anförande, men jag vill
också konstatera att herr Ohlin säger,
att man från regeringssidan givit oppositionen
en varning. Jag har för min
del ingen som helst anledning att beklaga
att det finns en saklig opposition,
men när jag hör den borgerliga oppositionen
här i dag, måste jag beklaga
mig över dess svaga kvalitet. Jag anser
själv att det är viktigt, att man inom
en demokrati har en både upplyst och
starkt kritisk opposition, men den bör
ha den kvalitet som man har rätt att
göra anspråk på. Det var ganska betecknande
för hur det är i nuvarande
läge, att herr Ohlin, som ju ändå är
partiledare, mot slutet av sitt anförande
sjönk ned till att bli en sagoberättare.

.lag frågar herr Ohlin om han vill ge
klart besked, huruvida man från folkpartiets
och även från högerns sida ute
i landet kommer att säga till det svenska
folket att man är beredd att ta de
ekonomiska konsekvenserna av höjningen
i försvarskostnaderna, samt om

man ämnar sluta upp med den buskagitation
i fråga om skatter och dylikt,
som nu bedrives, och säga till de svenska
medborgarna, att skattehöjningar
inte bara äro av ondo. Jag tror det är
angeläget att herr Ohlin ger svar i fråga
om de ekonomiska konsekvenserna
av de ökningar av försvarsanslagen,
som man vädjar om.

Till slut skulle jag vilja säga, att när
man från oppositionens sida kräver
samförstånd, så bör man inte, som oppositionen
gjort i dag, stänga alla vägar
och bara bygga murar, som hindra
samförstånd.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Till herr Lundberg vill jag säga,
att om man skall ställa det kravet på
oppositionen, att dess uppträdande i
alla lägen, även när regeringen har en
mycket ansträngd och besvärlig ställning,
skall kunna gillas och godkännas
av regeringspartiet, så är jag rädd att
man i stort sett får lägga ned all opposition.
Jag tror att det gäller både för
den svenska riksdagen och för andra
länders parlament, att man alltid inom
regeringspartierna kommer att ha litet
svårt att smälta den kritik som framföres
från oppositionen, alldeles särskilt
när man känner på sig, att det
ligger mycket som är sakligt befogat i
kritiken. Det är just det man har så
svårt att smälta, och det är just då man
reagerar så kraftigt mot det ena eller
andra uttrycket eller den och den tongången,
ungefär som om det vore detta
saken gällde.

Till herr Fast vill jag genmäla, att vi
i folkpartiet vid offentliga möten ha
framfört kritik mot bland andra försvarsministern,
och inte minst mot honom,
skulle jag vilja säga. Därför tycker
jag det är någonting alldeles naturligt,
som herr Fast borde vara glad
över, att vi föra fram kritiken även här
i riksdagen, så att försvarsministern
får tillfälle att försvara sig.

7 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 21.

98 Xr 21. Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

Till herrar Fast och Lundberg tillsammans
ber jag att få säga att vi ju
här i kammaren från vår sida framhållit,
att det finns ett betydande överskott
i budgeten även om försvarsutgifterna
höjas på det sätt som vi föreslagit. Det
behövs alltså inte några skattehöjningar
för den sakens skull. Ni kunna möjligen
invända: Ja, men då blir ju budgetöverskottet
litet mindre än vad
finansminister Sköld tycker vore lämpligt.
Då säga vi: Än sen? Finansminister
Sköld har väl inte någon absolut
auktoritet. Vi ha ju anvisat andra vägar
för kampen mot inflationen än ett
så stort budgetöverskott. Och därmed
— det måste nog både herr Fast och
herr Lundberg erkänna — är spörsmålet
om de höjda skatterna ur försvarsfrågans
synvinkel fullt klarlagt, och
diskussionen kommer i stället in på
kampen mot inflationen. Skola vi ha ett
större eller mindre budgetöverskott —
det få herrarna på nytt tillfälle att diskutera
på lördag, om ni ha lust.

Protokollsföringen övertogs härefter
av sekreteraren.

In fidem
Per Bergsten.

Herr LUNDBERG (kort genmäle):
Herr talman! Oppositionen skall inte
bara gilla och godkänna enligt parlamentarisk
uppfattning, utan den skall
ha förmåga och vilja att ställa alternativ.
(Herr Ohlin: Det ha vi gjort!)
Nej, det ha ni aldrig. En opposition,
som inte har denna förmåga, kan man
inte ha stor aktning för.

När herr Ohlin sedan talar om att
det finns ett betydande överskott i budgeten,
så undrar jag, om det alternativ
herr Ohlin ställer i förgrunden verkligen
är, att man på omvägar skulle slå
sönder hela den sociala politiken, bostadspolitiken
o. s. v., som vi fört. Det
vill jag för min del inte vara med om.
Och jag får säga, att nog måste väl
ändå herr Ohlin som professor säga

sig, att de svårigheter i ekonomiskt avseende,
som landet brottas med, kan
man inte lösa på den väg som herr
Ohlin här har förutsatt skulle följas.

Herr FAST (kort genmäle): Herr talman!
Jag skall inte fortsätta replikskiftet
utan vill bara till herr Ohlin
säga, att budet för en samförståndslösning
i fråga om försvaret var ganska
långtgående. Man skulle inte bara gå
oppositionen till mötes i försvarsfrågan,
utan man skulle också omfatta
dess ekonomiska program. Detta är,
måste jag säga, litet för mycket begärt
för att kunna godtagas.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Från majoritetens sida har man
gång efter annan som ett argument mot
de av reservanterna begärda förstärkningarna
av försvaret fört fram de tekniska
svårigheterna. Man har sagt att
det inte är möjligt att få materiel, arbetskraft
o. s. v. Detta är ett argument
som jag över huvud taget inte kan förstå.
Det råder ju tveksamhet på denna
punkt, och då borde det väl vara ett
förnuftigt handlande att gå in för förstärkning
och sedan försöka nå bästa
möjliga resultat.

Vad den finansiella sidan beträffar
så ha även vi inom bondeförbundet
den uppfattningen, att det finns tillräcklig
täckning för utgifter av den
föreslagna storleksordningen. Men jagvill
säga, att i den mån man från majoritetens
sida skulle kunna påvisa, att
det finns skäl för att täcka utgifter av
detta slag med nya skatter, så äro vi
naturligtvis beredda att dra konsekvenserna
av vad vi begära i fråga om försvarets
förstärkning. Vi kunna inte
fordra att försvaret skall stärkas utan
att det står erforderliga medel till förfogande.

Jag tror det var herr Lindberg som
nämnde, att jag hade varit uppe och
resonerat om samförstånd, och sedan
lade han till att det var en dålig metod

Onsdagen den 23 maj 1951 em. Nr 21.

Motionsvis framställda yrkanden angående vissa utredningar rörande försvaret.

att inleda en samförståndslösning, om
man började med att rikta ett mycket
hetsigt och hätskt angrepp mot den
som främst har att företräda försvarsfrågorna.
Jag skulle emellertid för min
del knappast vilja tro, att man från
majoritetens sida ändå vill koppla
samman dessa två ting. Det ena är ju
en saklig fråga, som gäller storleken av
det försvar vårt land behöver, och det
andra är en uppgörelse med landets
försvarsminister. Men jag känner mig
inte på något sätt träffad av den erinran,
som herr Lindberg gjorde, och
detta därför att vi på vårt håll ingalunda
ha deltagit i den attack mot försvarsministern,
som har förekommit
här i dag. Den ha vi inte varit med
om, utan det är tvärtom på det sättet,
att vissa av de angrepp som förekommit
ha utlöst en del olustkänslor hos
många medlemmar av bondeförbundet.
.lag har velat säga detta för att därmed
ta avstånd från sådana saker, som vi
ha betraktat som överdrifter i detta
sammanhang.

Häruti instämde herrar Andersson
i Björkäng, Vigelsbo, Jansson i Aspeboda,
Pettersson i Ersbacken, Adolfsson,
Carlsson i Bakeröd, Onsjö, Larsson
i Luttra, Persson i Norrby, Jönsson
i Rossbol, Johansson i Norrfors, Boman
i Stafsund, Svensson i Vä, Pettersson i
Norregård, Johansson i Mysinge, Jonsson
i Skedsbygd, Ericsson i Näs, Norup,
Johnsson i Skoglösa, Svensson i Stenkyrka,
Hansson i Skegrie och Hansson
i Önnarp.

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
När jag under förmiddagen lyssnade
till debatten, funderade jag stundvis:
Är jag i Sveriges riksdag eller vad
är detta för en församling? Jag tyckte
att kritiken låg på ett så lågt plan, att
man verkligen måste fråga sig, om det
kan vara plats för sådan kritik i en riksdag.
Det var ju direkt personliga angrepp
mot försvarsministern som kom -

mo till uttryck. Detta gäller i hög grad
vad som sades om valen i hans gamla
valkrets. Jag tycker, att när man i riksdagen
går så långt i sin kritik, har man
släppt lös någonting som åtminstone
sunt förnuft allt annat än gillar.

Vi ha i Sverige sedan länge varit glada
åt att vi kunnat hålla försvarsfrågorna
ovan partierna, men i dag har
förhoppningen att kunna göra det även
i fortsättningen grusats ordentligt. Jag
är säker om att min partiledare kommer
att tänka sig för mer än en gång, innan
han skriver på er. motion, som folkpartiet
och högern stå för. Han har fått
lida, stackarn, och han kanske också
har blivit misstänkt för att ha varit med
om att ställa till det här eländet i dag.

När det skall föras opposition, vilket
herr Ohlin sade att man har rätt att
göra, så skall den föras med rena vapen.
När jag hörde Wedén, tyckte jag
synd om den ungdom, som han skall
vara ledare för. Den kommer ju alldeles
på fel linje. Jag vädjar till Wedén: Ta
avsked med detsamma! Du passar ju
inte till den saken, det är fullt klart och
tydligt.

När herr Ståhl i förmiddags gjorde
en jämförelse mellan vad försvarskostnaderna
nu äro i förhållande till statsinkomsterna
och vad de tidigare varit,
så kom han fram till att de nu äro några
procent lägre. Men han var så klok i
alla fall, att han inte talade om med hur
mycket statsinkomsterna ökat under
åren. Jag tycker att ni redaktörer, som
kanske kunna anses vara svenska folkets
språkrör, skulle hålla er till sanningen
litet. Men det kanske är som man
brukar säga, nämligen att det bara är
följetongen som är sann i en tidning.
Jag tror att det är så med herr Ståhls
tidning, om han gör på samma sätt med
uppgifterna där som han gjort här i
kammaren i dag.

Jag vädjar till kammarens ledamötei
alt inte längre hålla på och strida om
denna fråga, där utskottet på grund av
de olika uppfattningarna om de ekono -

100 Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Anslag till vissa repetitionsövningar m.

miska förhållandena inte kunnat komma
fram till ett enigt beslut. Vi ha tidigare
i Sverige varit stolta över att vi
kunnat enas om försvarsfrågorna, men
det som förekommit här i kammaren
i dag har nog, som statsministern alldeles
riktigt sade, inte tett sig vackert utåt.
Det är beklagligt att man skall komma
ned till en så låg nivå. Jag tänkte, när
jag hörde Ohlins sista anförande, att
det är synd att Ohlin inte är bonde, tv
det skulle inte vara litet smörja han
kunde få ut på jorden. Det skulle räcka
till bra många tunnland, det är alldeles
säkert. Jag tycker, att Ohlin skall vara
litet försiktigare i sina uttalanden.

Jag vill till slut säga, att jag instämmer
i bondeförbundsledarens sista yttrande.
Jag tar helt avstånd från den kritik
som riktats mot försvarsministern.
Han är i den svåra ställningen, att han
inte kan säga vad som helst, och han
känner sitt ansvar, var säker på det.
Han skulle säkert ha kunnat delge oss
mycket, men just den sekretesshänsyn,
som hans stora och ansvarsfulla post
kräver, tvingar honom många gånger att
tiga.

Man har i detta sammanhang också
kritiserat de höga skatter vi ha. Jag vill
säga, att vi måste se litet djupare på saken
än man här har gjort. Och jag slutar
med att än en gång säga till Wedén,
att det är han som dragit ned debatten.
Du får ta ansvaret för detta, Wedén, ty
det var dina ord som voro orsaken till
att debatten blev sådan den blev. Det
skola vi inte skylla Ohlin för, men han
får försöka se till sina partikamrater
på ett bättre sätt i fortsättningen. Ta
du avsked med detsamma, Wedén, det
är det klokaste du kan göra.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
i punkten 1 bifölls.

Punkten 2.

Anslag till vissa repetitionsövningar m. m.

I propositionen nr 108 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt ut -

drag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 16 mars 1951, såvitt
nu vore i fråga, föreslagit riksdagen
att till Armén: Vissa repetitionsövningar
m. m. för budgetåret 1951/52
under fjärde huvudtiteln anvisa ett anslag
av 53 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Öhman (1:248) och den andra inom
andra kammaren av herr Hagberg i
Luleå m. fl. (II: 328), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts
i propositionen nr 1 framställda förslag
att under budgetåret 1951/52 inkalla
70 000 värnpliktiga till repetitionsövningar,

dels en inom andra kammaren av
herr Lundberg väckt motion (11:484),
vari hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts förslag att å riksstaten
för budgetåret 1951/52 under fjärde
huvudtiteln till Armén: Vissa repetitionsövningar
m. m. uppföra ett anslag
av 53 000 000 kronor,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av hem
Öhman (I: 398) och den andra inom
andra kammaren av herr Hagberg i
Luleå m. fl. (II: 519), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 108,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Söderquist och Osvald (I:
399) och den andra inom andra kammaren
av herr Wedén in. fl. (II: 520),

1 vilka hemställts, att riksdagen måtte

1) för sin del besluta att penningbidrag
till värnpliktig enligt 11 § kungörelsen
om värnpliktsavlöning skulle utgå med

2 kronor per dag till menig, som fullgjort
värnpliktstjänstgöring under sammanlagt
minst 270 dagar, med 2 kronor
50 öre per dag till menig, som fullgjort
värnpliktstjänstgöring under sammanlagt
minst 300 dagar, samt höjas

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Nr 21. 101

med 50 öre per dag för värnpliktigt
befäl, 2) å riksstaten för budgetåret
1951/52 under fjärde huvudtiteln till
Armén: Vissa repetitionsövningar m. m.
anvisa ett anslag av 54 275 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Majrts förslag,
såvitt nu vore i fråga, ävensom
med avslag å motionerna I: 398 och
11:519, såvitt nu vore i fråga, 1:248
och 11:328, 1:399 och 11:520 samt
II: 484 till Armén: Vissa repetitionsövningar
in. in. för budgetåret 1951/52 anvisa
ett anslag av 53 000 000 kronor.

Reservation liade avgivits av herrar
Söderquist och Wedén, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag,
såvitt nu vore i fråga, samt motionerna
I: 399 och II: 520 ävensom
med avslag å motionerna I: 398 och
II: 519, såvitt nu vore i fråga, samt
1:248 och 11:328 och 11:484 till Armén:
Vissa repetitionsövningar m. m.
för budgetåret 1951/52 anvisa ett anslag
av 54 275 000 kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade

Herr LUNDBERG: Herr talman! Med
hänvisning till det anförande jag hållit
ber jag att få yrka bifall till motionen
II: 484.

Herr WEDÉN: Herr talman! Med risk
att nödgas ytterligare oroa herr Skediga
ber jag att få säga endast ett par ord,
eftersom jag vid denna punkt står antecknad
på en reservation.

Vid första avdelningens behandling
av denna fråga, som rör penningbidragen
till de värnpliktiga, var det en mycket
allmän uppfattning, att det hade varit
lyckligt om man redan i år kunnat
göra en generell höjning av penningbidragen
över hela linjen. Men med
hänsyn till svårigheterna att på detta
stadium få utrymme i budgeten för de

Anslag till vissa repetitionsövningar m. m.

10 miljoner kronor ytterligare, som
skulle krävas, så måste man avstå från
höjningen, och även jag har böjt mig
för dessa svårigheter. Reservanterna ha
emellertid menat, att när man i detta
fall ändå hade en så bestämd mening,
skulle det ha varit lika gott att utskottet
i sitt utlåtande ännu en nyans kraftigare
än som skett hade anhållit, att
Kungl. Maj:t till nästa års riksdag ville
avlåta ett förslag i ärendet.

För det andra ha reservanterna menat,
att man redan nu skulle kunna ha
gått så långt att man medgivit en höjning
med en femtioöring åtminstone för
repetitionsövningarna. Detta skulle såsom
förslaget utformats i reservationen
draga en jämförelsevis ringa kostnad
eller föga mer än en tiondel av den kostnad,
som kräves för en generell höjning.
Vi ha ansett motiverat att taga detta steg
i år för att följa efter med den andra,
större saken nästa år.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen vid
punkten 2.

Överläggningen var härmed slutad;
Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den vid punkten fogade
reservationen; samt 3:o) avslag å såväl
utskottets hemställan som Kungl. Maj:ts
i ämnet framlagda förslag; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Lundberg begärde likväl
votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under 3:o)
anmärkta hava flertalets mening för sig.
Beträffande kontrapropositionen äskade
likväl herr Wedén votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen

102 Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 cm.

Musikorganisationen inom försvaret.

angående punkten 2:o) i statsutskottets
utlåtande nr 4 antager yrkandet om avslag
å såväl utskottets hemställan som
Kungl. Maj :ts förslag i ämnet, röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den vid punkten fogade reservationen
av herrar Söderquist och Wedén.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
antagit yrkandet om avslag å såväl utskottets
hemställan som Kungl. Maj:ts
förslag i ämnet.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
2:o) i utskottets utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
såväl utskottets berörda hemställan som
Kungl. Maj:ts förslag i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit
ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning; och befanns
därvid flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 4—6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7.

Musikorganisationen inom försvaret.

Vid anmälan av propositionen nr 110
hade departementschefen (punkt 6)
föreslagit vissa jämkningar av personaluppsättningen
vid försvarets musikkårer.

I detta sammanhang liadc utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Emil Petersson m. fl.
(1:384) och den andra inom andra
kammaren av herr Nyberg m. fl. (II:
504), i vilka hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj ds förslag
i propositionen nr 110 angående
musikorganisationen vid försvaret måtte
besluta

att antalet elevbeställningar skulle
minskas, vid typ I-kårerna, inklusive
flottans, med fyra, vid typ Il-kårerna
med tre och vid typ III-kårerna likaledes
med tre, så att antalet elever vid
respektive kårer bleve två, en och en,

att vid musikkårer av typ I, flottans
undantagen, en volontärbeställning
skulle ombildas till sergeantbeställning
och tre volontärbeställningar till furirbeställningar,

att vid kårer av typ II en volontärbeställning
skulle ombildas till sergeantbeställning
och en volontärbeställning
till furirbeställning samt

att vid kårer av typ III en volontärbeställning
skulle ombildas till sergeantbeställning.

Utskottet hemställde,

a) att motionerna I: 384 och II: 504
icke måtte av riksdagen bifallas;

b) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
i motiveringen anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Alfred Nilsson, Malmborg i Skövde,

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Nr 21. 103

Ståhl, Kollberg och Wedén, vilka ansett,
att utskottet under a) bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:384 och 11:504 besluta,

1) att antalet elevbeställningar skulle
minskas vid typ I-kårerna, inklusive
flottans, med 4, vid typ Il-kårerna med
3 och vid typ III-kårerna likaledes med
3, så att antalet elever vid resp. kårer
bleve 2, 1 och 1,

2) att vid musikkårer av typ I (flottans
undantagen) en volontärbeställning
skulle ombildas till sergeantbeställning
och tre volontärbeställningar
till furirbeställningar,

3) att vid kårer av typ II en volontärbeställning
skulle ombildas till sergeantbeställning
och en volontärbeställning
till furirbeställning,

4) att vid kårer av typ III en volontärbeställning
skulle ombildas till sergeantbeställning.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NYBERG: Herr talman! Jag har
begärt ordet på denna punkt för att
med några ord få motivera motionen
och den reservation som här föreligger.

Utskottsmajoriteten har avstyrkt motionen
därför att den i avvaktan på
prövningen av 1947 års musikutrednings
förslag angående militärmusikens
framtida ordnande icke är beredd
att nu förorda några avvikelser från
departementschefens förslag. Jag kan,
herr talman, icke tillmäta denna motivering
avgörande betydelse. Redan genom
att tillstyrka försvarsministerns
förslag har ju utskottet gått med på en
viss omorganisation, trots att ställning
ännu icke har tagits till föreliggande
utredning. Det skulle alltså icke principiellt
sett föreligga några hinder för
att bifalla motionen.

Men jag vill också peka på en annan
sak. Musikutredningens förslag har vid

Musikorganisationen inom försvaret.

remissbehandlingen blivit mycket starkt
kritiserat. Det har sålunda avstyrkts av
de militära musikdirektörerna, som yrkat
på ny utredning. I dagens tidningar
kan man läsa, att även försvarets
upplysnings- och personalvårdsnämnd
har avstyrkt att ett antal musikkårer
indragas, vilket skulle bliva följden om
man bifölle det förslag som musikutredningen
gjort upp. Jag vill också erinra
om att militärstädernas myndigheter
vänt sig mot dessa indragningar.
Det är t. ex. fallet i Karlskrona, där
KA2:s musikkår skulle indragas. Det
är också fallet i Ronneby och, tror jag,
även i Kalmar och förmodligen i flera
andra städer. Det är tydligen så att
regementena och befolkningen äro
överens om att göra allt vad de kunna
för att bibehålla musikkårerna vid regementena.
Jag har mycket svårt att
tro att man skulle gå in för att framlägga
utredningens förslag efter dessa
avstyrkanden. Min uppfattning är att
man bör behålla musikkårerna och i
stället göra dem mera tillfredsställande
ur personalens synpunkt.

Nu skall dock icke riksdagen i dag
fatta beslut om att nedlägga musikkårer
utom beträffande kåren vid K 2 i
Hälsingborg. Vad vi skola taga ställning
till är ett provisorium i avvaktan
på resultatet av musikutredningens förslag.
Detta provisorium kan bli ganska
långvarigt. Det bör alltså enligt min
mening göras så tillfredsställande som
möjligt. Försvarsministerns förslag att
ombilda ett antal volontärbeställningar
till furirbeställningar är ju ett framsteg,
men det är icke tillräckligt. Det
ställer åt sidan den långa raden av furirer
och andra, som ha tillräckliga
meriter för befordran men icke kunna
få denna befordran på grund av att
inga lediga beställningar föreligga eller
kunna förväntas föreligga inom en i
många fall mycket avlägsen framtid. I
själva verket råder här en mycket otillfredsställande
ordning. Ett stort antal
furirer vid kårerna ha befordrats till

104 Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Musikorganisationen inom försvaret.

sergeanter men gå fortfarande med furirs
lön. Det kan icke vara riktigt att
ha det på det sättet.

Det är för att få åtminstone någon
liten förbättring av dessa förhållanden
som motionen kommit till.

Vi motionärer begära att vid varje
kår en av de volontärbeställningar, som
enligt försvarsministerns förslag skola
ombildas till furirbeställningar, i stället
ombildas till sergeantbeställning.
På detta sätt skulle icke bara volontärerna
bli delaktiga av den provisoriska
förbättringen utan även furirerna. Jag
tror mig också kunna säga, att vi motionärer
ha de närmast berörda personalgrupperna
med oss. I tidningen
»Den svenske underofficeren» hade
man häromdagen en ledande artikel,
där man helt gick in för den av oss
väckta motionen. Man skrev bland annat:
»Motionärernas hemställan på denna
punkt går helt i linje med önskemålen
från personalhåll.» I samma ledare
lämnades också den upplysningen
att nära 40 procent av musikpersonalen
med sergeants grad åtnjuta lön som furirer.
Jag har också erfarit, att om man
ökade antalet sergeantbeställningar på
det sätt som vi motionärer föreslå så
skulle huvudparten av de furirer, som
då vunne befordran, vara sådana, som
äro överstatssergeanter och alltså gå
med lön som furirer.

Nu har ju statsrådet fäst stor vikt vid
att kunna spara pengar i detta avseende.
I och för sig är ju detta mycket
tacknämligt. Man räknar med att det
av regeringen föreslagna provisoriet
skulle innebära en besparing på cirka
75 000 kronor. Om man följer motionen,
betyder detta att man kan spara ytterligare
cirka 11 000 kronor. Jag hade,
herr talman, verkligen trott, att detta
i nuvarande läge skulle vara ett skäl
som statsutskottet borde ha tagit hänsyn
till.

Jag vill, herr talman, ytterligare understryka,
att när vi nu gå att göra en
provisorisk förbättring, så böra vi göra

den så tillfredsställande som möjligt
och försöka att bringa ur världen så
mycket som sig göra låter av de gamla
orättvisor, som kännetecknat befordrings-
och löneförhållandena vid de
militära musikkårerna. Vi ha här en
möjlighet att i betydande grad rätta
till ett missförhållande utan att det kostar
staten mera pengar.

Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen på denna punkt
av herr Alfred Nilsson m. fl., vilket är
detsamma som bifall till motionen.

Herr WARD: Herr talman! Det är icke
någon anledning att göra frågan så
stor som den föregående talaren ville
göra den. Det är för övrigt en god regel
inom riksdagen, att om en sak är föremål
för utredning eller har varit föremål
för utredning och resultatet gått
på remiss, så väntar man till dess att
man fått frågan genom remissvar och
annat tillräckligt utredd.

Med denna korta motivering ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr NYBERG: Herr talman, bara ett
par ord! Även försvarsministerns förslag
innebär en förändring, trots att
frågan ligger under utredning. Jag tycker
då att liknande skäl för bifall skulle
kunna gälla även för motionen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på
bifall till samma hemställan med den
ändring, som föreslagits i den beträffande
denna punkt avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägade
ja besvarad. Herr Nyberg begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten

Onsdagen den 23 maj 1951 em. Nr 21. 105

Civila lärare vid stamskolor m. m. — Avlöningar till personal i arméns reserver.

7:o) i utskottets utlåtande nr 4, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring, som föreslagits i den vid punkten
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets i punkten 7 gjorda hemställan.

Punkten 8.

Civila lärare vid stamskolor m. m.

Sedan punkten föredragits, yttrade

Herr BRACONIER: Herr talman! När
det gäller försvarets stamskolor har ju
statsutskottet i väsentliga hänseenden
tillstyrkt de motioner som framlagts.
Det är ju enbart glädjande. Jag vill
emellertid, när det gäller rektorerna,
framhålla det faktum att försvarets
skolutredning velat jämställa dessa befattningshavare.
Den utredning som
gjorts har alltså ansett att rektorerna
vid flygvapnet, marinen och armén ha
likartade befattningar. Jag tycker därför
att utskottet i detta avseende har
gått litet väl lätt förbi denna fråga. Om
jag konstaterat, att försvarets skolutredning
har funnit att dessa tjänster
äro likvärdiga, så borde man väl på
denna punkt kunna få ett ännu mer
positivt uttalande.

Nu har utskottet av skäl, som jag
i och för sig visserligen kan förstå,
funnit att man icke bör gå in på frågan
utan föreslagit att Kungl. Maj:t skall
taga upp den. Jag vill därför, herr talman,
vädja till regeringen att uppmärk -

samma förhållandena för dessa rektorer.
Det är klart att vid en omorganisation
det kan komma in en annan
faktor, som gör att man kan säga,
att det blir vissa skiljaktigheter i
rektorernas tjänstföringsförhållanden.
Men om man tar del av det material
som man nu har, måste den skillnad i
lönehänseende, som föreligger för rektorerna
vid armén, marinen och flygvapnet,
te sig oberättigad.

Jag vill uttrycka den förhoppningen
att regeringen tar upp denna fråga på
det sätt, som försvarets skolutredning
framhållit, och söker åstadkomma större
rättvisa i löneförhållandena än vad
nu är fallet.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
i punkten bifölls.

Punkterna 9—34.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 35.

Avlöningar till personal i arméns
reserver.

Punkten föredrogs. Därvid anförde

Herr FRÖDERBERG: Herr talman,
kammarledamöter! Jag har inte tagit
till orda för att förlänga debatten i
kväll, ty jag begärde ordet redan före
klockan It.

Vad jag har att framföra är några
synpunkter, som egentligen skulle knytas
till en punkt, som inte finns i detta
utskottsutlåtande, men efter samråd
med talmannen kom jag till det resultatet,
att för att inte frågan skulle
drunkna i den i viss mån känslomättade
debatt, som tidigare förts här,
den lämpligen kunde knytas an till
punkt 35, som är den närmaste släktingen
till min fråga; det är som sagt
därför jag nu tagit till orda.

Punkt 35 avser ökning av det antal
reservofficerare, som bestämdes i 1942
års försvarsbeslut, nämligen från 220

106 Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Avlöningar till personal i arméns reserver.

till 300 för nästa budgetår. Mot detta
har jag intet att erinra, tvärtom.

Men det finns en annan grupp befäl,
som tycks mig böra bli föremål för
samma intresse från statsmakternas sida.
Det gäller reservunderofficerarna,
som skulle kunna rekryteras ur en
grupp, som har betydligt större militära
kvalifikationer än de värnpliktiga, som
nu efter 2l/s års tjänst som värnpliktiga
utnämnas till fänrikar i reserven eller
som efter D/a års tjänst konstitueras
till värnpliktiga underofficerare. Jag
tänker då på de furirer, som efter 4Va
års eller längre tids fast anställning lämna
militärtjänsten utan att någonting göres
från myndigheternas sida för att
binda dem kvar i reserven. Under 6-årsperioden 1945—1950 lämnade 14 896
fast anställda av manskapet militärtjänsten.
Omkring två tredjedelar av
dessa voro furirer med minst 4Va års
anställning, således i genomsnitt över
1 500 årligen. På grund av den ringa
nyrekryteringen har denna siffra nu
gått ned och torde ligga vid omkring
hälften av den ovan angivna.

En fast anställd blir vice korpral
efter IV2 års, korpral efter 2% och furir
efter 3V-> års tjänstgöring, om han
klarat respektive examina. Nu kan man
fråga sig: Är inte en furir efter denna
tjänstgöring minst lika kvalificerad för
en reservanställning som en värnpliktig
efter 1K eller 2Va års tjänstgöring?
Enligt vanligt sunt bondförstånd är
detta naturligt, men gällande bestämmelser
säga nej. Enligt dessa fordras
nämligen, att furir, som inte avlagt underofficersexamen,
skall vara fast anställd
i minst sex år samt därefter genomgå
en särskild reservunderofficersutbildningskurs
på sex månader. Det
säger sig självt, att den som redan lämnat
den fasta anställningen för att övergå
till ett civilt yrke sedan har mycket
svårt att återvända för att göra en
sex månaders kurs extra.

Enligt 1942 års försvarsplan skola
120 underofficerare årligen få anställas

i reserven. I år finnas endast 37, som
fyllt dessa fordringar, d. v. s. gjort den
extra kursen, av dessa endast fem —
säger fem — vid infanteriet. Om vi
ställa detta förhållande i belysning av
striderna omkring gruppchefsutbildningen
framstår det, enligt mitt sätt
att se, som en stor underlåtenhetssynd
att ingenting göres för att binda en
stor procent av dessa furirer i reserven
för att sedan i turberäkning med furirerna
på stat konstituera dem till underofficerare
i reserven. Men enligt
1942 års försvarsplan går detta inte
för sig. ,

Jag och många med mig ur alla partier
ha svårt att förstå, att det skall vara
nödvändigt med denna extra kurs efteråt
för de furirer, som under flera
år arbetat som trupputbildare och skaffat
sig grundlig erfarenhet och rutin i
den militära tjänstens alla skiftande detaljer.
Många av dessa furirer ha för
resten tjänstgjort som lärare i vissa ämnen
för dem, som sedan efter den korta
tiden av 1 ''A eller 2Vä år gå förbi dem
i graderna.

Jag bär, herr talman, velat fästa kammarens
och myndigheternas uppmärksamhet
på dessa förhållanden, och det
synes mig som om reservbefälskungörelserna
skulle behöva göras till föremål
för en grundlig översyn i syfte
att tillförsäkra reservbefälskadern sådana
duktiga, lämpliga och rutinerade
furirer, som vi nu uppenbarligen avstå
ifrån därför att deras kompetens inte
är formellt dokumenterad med betyg
från denna reservunderofficerskurs.
Men även om det skulle anses nödvändigt
med en viss komplettering, skulle
man väl kunna tänka sig, att kursen
förlädes till den tid, då vederbörande
var fast anställd. Eller varför skulle
man inte kunna kombinera den med
furirsutbildningen?

Om vi inte i tid ta vara på denna
personalkategori, lär reservbefälsorganisationen
i vad det gäller underofficerare
snart finns bara på papperet.

Nr 21. 107

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
i punkten bifölls.

Punkterna 36—51.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 52.

Anskaffning av tygmateriel m. m.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t under fjärde huvudtiteln föreslagit
riksdagen (punkt 54) att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att i enlighet med
i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 3 januari 1951 angivna
grunder medgiva utläggande av beställningar
å tygmateriel m. m. inom en
kostnadsram av 110 000 000 kronor, dels
ock till Armén: Anskaffning av tygmateriel
m. m. för budgetåret 1951/52 anvisa
ett reservationsanslag av 85 000 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft ett antal motioner.

I två likalvdande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Ohlon, Andrén och Gränebo (I: 174)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Hjalmarson, Hedlund i Rådom
och Ohlin (11:231), hade hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
måtte besluta bemyndiga Kungl.
Maj :t att medgiva utläggande av beställningar
å tygmateriel in. m. för armén
inom en kostnadsram av 152 000 000
kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
öhman och Norling (I: 247) och
den andra inom andra kammaren av
herr Hagberg i Luleå m. fl. (11:327),
hade hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen måtte dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att i enlighet med i motionerna
angivna grunder medgiva utläggande
av beställningar å tygmateriel
in. in. inom en kostnadsram av
55 000 000 kronor, dels ock till Armén:

Anskaffning av tygmateriel m. m.

Anskaffning av tygmateriel in. in. för
budgetåret 1951/52 anvisa ett reservationsanslag
av 30 000 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 108 föreslagit riksdagen,
såvitt nu vore i fråga, att bemyndiga
Kungl. Maj:t att i enlighet med i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden
för den 16 mars 1951 angivna grunder
medgiva utläggande av ytterligare beställningar
å tygmateriel m. m. för armén
under budgetåret 1951/52 inom
ramen för 6 500 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:174 och 11:231, 1:247 och 11:327
samt I: 398 och II: 519, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, bemyndiga
Kungl. Maj :t att i enlighet med i statsrådsprotokollen
över försvarsärenden
för den 3 januari och den 16 mars 1951
angivna grunder medgiva utläggande av
beställningar å tygmateriel m. m. inom
en kostnadsram av 116 500 000 kronor;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 247 och II: 327, såvitt nu vore i fråga,
till Armén: Anskaffning av tygmateriel
m. m. för budgetåret 1951/52 anvisa ett
reservationsanslag av 85 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Gränebo, Mannerskantz, Ohlon, Alfred
Nilsson, Ivar Persson, Lundgren, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg i Skövde,
Svensson i Grönvik, Ståhl, Kollberg,
Wedén, Johansson i Mysinge och Hjalmarson,
vilka ansett, att utskottet under
a) bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 174 och II: 231
ävensom med avslag å motionerna I: 247
och 11:327 samt 1:398 och 11:519,
samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga, bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med av reservanterna och i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden

108 Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Frivilliga skytteväsendets befrämjande.

för den 16 mars 1951 angivna grunder
medgiva utläggande av beställningar å
tygmateriel m. m. inom en kostnadsram
av 158 500 000 kronor.

Efter föredragning av punkten yttrade: Herr

STÅHL: Herr talman! Under
hänvisning till vad jag tidigare i debatten
anfört ber jag att få yrka bifall till
den vid punkten av herr Gränebo m. fl.
avgivna reservationen.

Herr WARD: Herr talman! I anslutning
till vad jag tidigare hade tillfälle
framhålla yrkar jag bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Med hänvisning till vad jag tidigare i
debatten anfört ber jag att få yrka bifall
till de likalydande motionerna I: 247
och II: 327.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan; 2:o) bifall till samma
hemställan med den ändring däri, som
föreslagits i den vid punkten fogade reservationen;
samt 3:o) bifall till den i
ämnet väckta motionen II: 327; och
fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Ståhl begärde likväl votering,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition antagits den under
2:o) anmärkta propositionen efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
52 :o i utskottets utlåtande nr 4, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den

ändring däri, som föreslagits i den vid
punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ännu en gång upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Ståhl begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 113
ja och 94 nej, varjämte 7 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten 52.

Punkterna 53 och 54.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 55.

Lades till handlingarna.

Punkterna 56—60.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 61.

Frivilliga skytteväsendets befrämjande.

Kung], Maj:t hade i propositionen nr
1 under fjärde huvudtiteln, punkt 67,
föreslagit riksdagen att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1951/52 anvisa
ett reservationsanslag av 1 500 000
kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Ohlon, Andrén och
Gränebo (I: 174) och den andra inom
andra kammaren av herrar Hjalmarson,
Hedlund i Rådom och Ohlin (11:231),
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen måtte till Armén: Frivilliga
skytteväsendets befrämjande för budgetåret
1951/52 anvisa ett reservationsanslag
av 1 600 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts för -

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Nr 21. 109

slag samt med avslag å motionerna
I: 174 och II: 231, såvitt nu vore i fråga,
till Armén: Frivilliga skytteväsendets
befrämjande för budgetåret 1951/52 anvisa
ett reservationsanslag av 1 500 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Gränebo, Mannerskantz, Ohlon, Alfred
Nilsson, Ivar Persson, Lundgren, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg i Skövde,
Svensson i Grönvik, Ståhl, Kollberg,
Wedén, Johansson i Mysinge och Hjalmarson,
vilka ansett, att utskottet bort
hemställa att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 174 och II: 231,
såvitt nu vore i fråga, till Armén: Frivilliga
skytteväsendets befrämjande för
budgetåret 1951/52 anvisa ett reservationsanslag
av 1 600 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid Herr

STÅHL: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till den av herr Gränebo
m. fl. avgivna vid punkten fogade
reservationen.

Herr WARD: Herr talman! Det är ju
en relativt liten höjning reservanterna
föreslagit i förhållande till regeringens
hemställan, men med hänsyn till nödvändigheten
att visa återhållsamhet på
vissa punkter ber jag att få yrka bifall
till statsutskottets förslag, som sammanfaller
med propositionens hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Ståhl begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller

Marinen: Fartygsbyggnader.

statsutskottets hemställan i punkten
61 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Ståhl begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
109 ja och 96 nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 62—77.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 78.

Marinen: Fartygsbyggnader.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 under fjärde huvudtiteln, punkt 92,
föreslagit riksdagen att dels godkänna
utökning av nybyggnadsprogrammet för
marinens fartyg i den omfattning som i
statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 3 januari 1951 angivits, dels
bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet
med i nyssnämnda statsrådsprotokoll
angivna grunder medgiva utläggande av
beställningar i fråga om modernisering
av marinens fartyg och försöksverksamhet
avseende fartygsmateriel inom en
kostnadsram av 18 500 000 kronor, dels
ock till Marinen: Fartygsbyggnader för
budgetåret 1951/52 anvisa ett reservationsanslag
av 60 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Marinen: Anskaffning av artillerimateriel m. m.

till behandling förehaft fyra motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Öhman och Xorling (I: 247) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Hagberg i Luleå m. fl. (II: 327)
hade hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen måtte till Marinen: Fartygsbyggnader
för budgetåret 1951/52 anvisa
ett reservationsanslag av 30 000 000
kronor.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:247 och 11:327, såvitt
nu vore i fråga,

a) godkänna utökning av nybyggnadsprogrammet
för marinens fartyg i
den omfattning som i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 3 januari
1951 angivits;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med i berörda statsrådsprotokoll
angivna grunder medgiva utläggande av
beställningar i fråga om modernisering
av marinens fartyg och försöksverksamhet
avseende fartygsmateriel inom en
kostnadsram av 18 500 000 kronor;

c) till Marinen: Fartygsbyggnader för
budgetåret 1951/52 anvisa ett reservationsanslag
av 60 000 000 kronor;

II. att motionerna 1:174 och 11:231,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till motionen
II: 327.

Herr WARD: Herr talman! Jag yrkar
bifall till statsutskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
punkten 78 dels ock på bifall till den i
ämnet väckta motionen 11:327 i mot -

svarande del; och biföll kammaren utskottets
berörda hemställan.

Punkten 79.

Marinen: Anskaffning av artillerimateriel
m. m.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 under fjärde huvudtiteln, punkt 93,
föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att i enlighet med i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden
för den 3 januari 1951 angivna grunder
medgiva utläggande av beställningar å
artillerimateriel m. m. inom en kostnadsram
av 42 miljoner kronor, dels
ock till Marinen: Anskaffning av artillerimateriel
in. in. för budgetåret
1951/52 anvisa ett reservationsanslag av
45 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herrar Öhman och Norling
(I: 247) samt den andra inom andra
kammaren av herr Hagberg i Luleå
m. fl. (11:327), i vilka hemställts, såvitt
nu vore i fråga, att riksdagen måtte
till Marinen: Anskaffning av artillerimateriel
in. in. för budgetåret 1951/52
anvisa ett reservationsanslag av
20 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 247 och II: 327, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med i statsrådsprotokollet över
försvarsärenden för den 3 januari 1951
angivna grunder medgiva utläggande av
beställningar å artillerimateriel m. m.
inom en kostnadsram av 42 miljoner
kronor;

b) till Marinen: Anskaffning av artillerimateriel
in. m. för budgetåret
1951/52 anvisa ett reservationsanslag av
45 000 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Nr 21. 111

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
jag ber att få yrka bifall till motionen
H: 327 i denna del.

Herr WARD: Herr talman! Även här
yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i ifrågavarande punkt dels ock på bifall
till den i ämnet väckta motionen II: 327
i nu förevarande del; och biföll kammaren
utskottets berörda hemställan.

Punkten SO.

Marinen: Underhåll av fartyg m. m.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
1 under fjärde huvudtiteln, punkt 94,
föreslagit riksdagen att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1951/52 anvisa
ett reservationsanslag av 27 300 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herrar Ohlon, Andrén och
Gränebo (1:174) samt den andra inom
andra kammaren av herrar Hjalmarson,
Hedlund i Rådom och Ohlin (II: 231), i
vilka hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen måtte till Marinen: Underhåll
av fartyg m. m. för budgetåret
1951/52 anvisa ett reservationsanslag av
31 300 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:174 och 11:231, såvitt nu vore i fråga,
till Marinen: Underhåll av fartyg m. m.
för budgetåret 1951/52 anvisa ett reservationsanslag
av 27 300 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Gränebo, Mannerskantz, Ohlon, Alfred
Nilsson, Ivar Persson, Lundgren, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg i Skövde,
Svensson i Grönvik, Ståhl, hollberg,

Marinen: Underhåll av fartyg m. m.

Wedén, Johansson i Mvsinge och Hjalmarson,
vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 174 och II: 231,
såvitt nu vore i fråga, till Marinen:
Underhåll av fartyg m. m. för budgetåret
1951/52 anvisa ett reservationsanslag
av 31 300 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr HJALMARSON: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr WARD: Herr talman! Jag ber att
under hänvisning till vad jag anförde
i den allmänna debatten få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hjalmarson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
80:o) i utskottets utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hjalmarson begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst

112 Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.
Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel m. m.

omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 109 ja och 95 nej, varjämte 5
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Punkterna SI—82.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 83.

Lades till handlingarna.

Punkterna 84—99.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 100.

Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel
in. m.

Kungl. Maj :t hade i propositionen
nr 1 under fjärde huvudtiteln, punkt
120, föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet över
försvarsärenden för den 3 januari 1951
förordats medgiva utläggande av beställningar
å flygmateriel m. m. inom
en kostnadsram av 151 miljoner kronor,
dels ock till Flygvapnet: Anskaffning
av flygmateriel m. m. för budgetåret
1951/52 anvisa ett reservationsanslag
av 185 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Ohlon, Andrén och Grånebo
(I: 174) och den andra inom andra
kammaren av herrar Hjalmarson, Hedlund
i Rådom och Ohlin (11:231), i
vilka hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen måtte besluta att inom
ramen för det av 1948 års riksdag fattade
principbeslutet de fyra ännu återstående
oförstärkta dagjaktflottiljerna
inom flygorganisationens ram skulle
förstärkas med 50 procent så snart
ske kunde, att bemyndiga Kungl. Maj:t
att utlägga beställningar å flygmateriel

inom en kostnadsram av 211 000 000
kronor, att till Flygvapnet: Anskaffning
av flygmateriel för budgetåret 1951/52
anvisa ett reservationsanslag av
197 000 000 kronor samt att beträffande
nattjaktflottiljen och luftbevakningen
förslag snarast måtte framläggas i enlighet
med motionernas syfte,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Öhman och Norling (1:247)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Hagberg i Luleå m. fl. (II: 327),
i vilka hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen måtte till Flygvapnet: Anskaffning
av flygmateriel in. m. för
budgetåret 1951/52 anvisa ett reservationsanslag
av 110 000 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 110, punkt 12 — med
ändring av i statsverkspropositionen
härutinnan framlagda förslag — föreslagit
riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att i enlighet med vad i
statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 16 mars 1951 anförts medgiva
utläggande av beställningar å flygmateriel
m. m. inom en kostnadsram
av 270 000 000 kronor, dels ock till
Flygvapnet: Anskaffning av flygma teriel

m. m. för budgetåret 1951/52
anvisa ett reservationsanslag av
255 000 000 kronor.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:174 och 11:231 ävensom
1:247 och 11:327, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i
enlighet med vad i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 16 mars
1951 anförts medgiva utläggande av beställningar
å flygmateriel m. m. inom
en kostnadsram av 270 000 000 kronor;

b) till Flygvapnet: Anskaffning av
flygmateriel m. m. för budgetåret
1951/52 anvisa ett reservationsanslag
av 255 000 000 kronor;

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Nr 21. 113

Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel m. m.

II. att motionerna 1:174 och 11:231,
i vad de avsåge ingripande från riksdagens
sida i fråga om fullföljande så
snart ske kunde av 1948 års riksdags
principbeslut om förstärkning av dagjaktflyget,
icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

III. att motionerna 1:174 och II: 231,
i vad de avsåge förslag om anskaffning
av nattjaktplan och modernisering av
luftbevakningen, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Gränebo, Mannerskantz,
Ohlon, Alfred Nilsson, Ivar Persson,
Lundgren, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg i Skövde, Svensson i Grönvik,
Ståhl, Kollberg, Wedén, Johansson
i Mysinge och Iljalmarson, vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:174 och 11:231 ävensom med avslag
å motionerna I: 247 och II: 327, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad reservanterna anfört
medgiva utläggande av beställningar å
flygmateriel m. m. inom en kostnadsram
av 300 000 000 kronor;

b) till Flygvapnet: Anskaffning av
flygmateriel m. m. för budgetåret
1951/52 anvisa ett reservationsanslag av
261 000 000 kronor;

II. att riksdagen måtte med bifall
härutinnan till motionerna I: 174 och
II: 231 besluta, att inom ramen för det
av 1948 års riksdag fattade principbeslutet
rörande förstärkning av dagjaktflyget
de fyra ännu återstående oförstärkta
dagjaktflottiljerna inom flottiljorganisationens
ram skulle förstärkas
med 50 procent så snart ske kunde;

2) av herrar Andersson i Malmö och
Åkerström, utan angivet yrkande.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr HJALMARSON: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till den av herr
Gränebo in. fl. avgivna reservationen.

Herr WARD: Herr talman! Jag hemställer
om bifall till statsutskottets hemställan.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till motion nr
327 i denna kammare.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan i
denna punkt; 2:o) bifall till samma
hemställan med den ändring däri, som
föreslagits i den vid denna punkt av
herr Gränebo m. fl. fogade reservationen;
samt 3:o) bifall till motionen
II: 327 i motsvarande del; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Hjalmarson begärde
likväl votering, i anledning varav och
sedan till kontraproposition antagits
den under 2:o) upptagna propositionen
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
100 :o) i utskottets utlåtande nr 4,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den av
herr Gränebo m. fl. vid punkten fogade
reservationen.

g.— Andra kammarens protokoll 1951. Nr 21.

114

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Försvarets forskningsanstalt: Avlöningar.

Herr Hjalmarson begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 109 ja och 96 nej, varjämte 3
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten 100.

Punkterna 101 och 102.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 103.

Lades till handlingarna.

Punkterna 104—110.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 111.

Försvarets forskningsanstalt: Avlöningar.

Sedan Kungl. Maj:t i propositionen
nr 1 under fjärde huvudtiteln, bilaga 6,
punkt 135, föreslagit riksdagen att, i
avbidan på särskild proposition i ämnet,
till ifrågavarande ändamål för budgetåret
1951/52 beräkna ett förslagsanslag
av 1 310 000 kronor, hade Kungl.
Maj:t i propositionen nr 110, punkt 13,
föreslagit riksdagen att dels fastställa
av departementschefen förordad avlöningsstat
för försvarets forskningsanstalt,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1951/52, dels ock till
Försvarets forskningsanstalt: Avlöningar
för budgetåret 1951/52 anvisa ett
förslagsanslag av 1 315 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Andrén (I: 390) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hjalmarson (II: 527) hemställts, såvitt
nu vore i fråga, att riksdagen måtte till
Försvarets forskningsanstalt: Avlöningar
anvisa, utöver vad av Kungl. Maj:t
föreslagits, ett anslag av 1 085 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Majrts för -

slag samt med avslag å motionerna
I: 390 och II: 527, såvitt nu vore i fråga,

a) besluta, att någon ändring från
och med nästa budgetår av gällande
personalförteckning för försvarets
forskningsanstalt icke skulle vidtagas;

b) fastställa i punkten intagen avlöningsstat
för försvarets forskningsanstalt,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1951/52;

c) till Försvarets forskningsanstalt:
Avlöningar för budgetåret 1951/52 anvisa
ett förslagsanslag av 1 315 000
kronor.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Mannerskantz, Lundgren,
Skoglund i Doverstorp, Wedén och
Hjalmarson, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:390 och
II: 527, såvitt nu vore i fråga,

a) besluta, att å personalförteckningen
för försvarets forskningsanstalt
skulle — med uteslutande av befattningar
för 1 kamrerare i lönegrad Ca 27
och 1 forskningsassistent i lönegrad
Ce 25 — ytterligare uppföras befattningar
för 10 laboratorer i högst lönegrad
Cp eller Cr 9, 1 byrådirektör i
lönegrad Ca 31, 6 laboratorer i lönegrad
Ce 31, 8 förste forskningsingenjörer och
1 förste forskningsläkare i lönegrad
Ce 29 samt 22 forskningsingenjörer i
lönegrad Ce 27;

b) fastställa i reservationen angiven
avlöningsstat för försvarets forskningsanstalt,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1951/52;

c) till Försvarets forskningsanstalt:
Avlöningar för budgetåret 1951/52 anvisa
ett förslagsanslag av 2 400 000
kronor;

2) av herrar Olilon, Alfred Nilsson,
Malmborg i Skövde, Ståhl och Kollberg,
vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt mo -

Onsdagen den 23 mai 1951 em.

Nr 21.

115

tionerna 1:390 och 11:527, såvitt nu
vore i fråga,

a) besluta, att å personalförteckningen
för försvarets forskningsanstalt
skulle —- med uteslutande av 10 befattningar
för forskningsingenjörer i
lönegrad Ce 27 — ytterligare uppföras
befattningar för 5 laboratorer i högst
lönegrad Cp eller Cr 9 och 5 laboratorer
i lönegrad Ce 31;

b) fastställa av dessa reservanter föreslagen
avlöningsstat för försvarets
forskningsanstalt, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1951/52;

c) till Försvarets forskningsanstalt:
Avlöningar för budgetåret 1951/52 anvisa
ett förslagsanslag av 1 356 000
kronor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr HJALMARSON: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till reservationen
av herr Mannerskantz m. fl.

Herr WARD: Herr talman! Jag ber att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr STÅHL: Herr talman! Jag ber att
få yrka bifall till reservationen av herr
Ohlon m. fl., som innebär en höjning
med 41 000 kronor utöver utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Mannerskantz
m. fl. avgivna, vid punkten fogade reservationen;
samt 3:o) bifall till den vid
punkten av herr Ohlon in. fl. fogade reservationen;
och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Ståhl begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo
upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann
den under 3:o) angivna hava flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapro -

Försvarets forskningsanstalt: Avlöningar.

positionen äskade likväl herr Hjalmarson
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten 111: o) i statsutskottets
utlåtande nr 4 antager bifall till den av
herr Ohlon m. fl. vid punkten fogade
reservationen, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
bifall till den reservation, som vid punkten
fogats av herr Mannerskantz m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
nej-propositionen, vadan kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
antagit bifall till den av herr Mannerskantz
in. fl. vid punkten fogade reservationen.

I enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
111 :o) i utskottets utlåtande nr 4, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Mannerskantz m. fl. vid
punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen till -

Nr 21.

11G

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Försvarets forskningsanstalt: Viss forskningsverksamhet.

kännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Hjalmarson begärde
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 133 ja och 43 nej, varjämte
29 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten 111.

Punkten 112.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 113.

Försvarets forskningsanstalt: Viss forskningsverksamhet.

Sedan Kungl. Maj:t i propositionen nr
1, fjärde huvudtiteln, bilaga 6, punkt
135, föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1951/52 beräkna ett reservationsanslag
av 5 900 000 kronor, hade Kungl. Maj:t

1 propositionen nr 110, punkt 15, föreslagit
riksdagen att dels till samma ändamål
för budgetåret 1951/52 anvisa ett
reservationsanslag av 5 900 000 kronor,
dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att
medgiva att därutöver beställningar på
materiel för försvarets forskningsanstalts
verksamhet måtte få utläggas inom
en kostnadsram av 1 500 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Andrén (I: 390) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hjalmarson (II: 527) hemställts, såvitt
nu vore i fråga, att riksdagen måtte till
Försvarets forskningsanstalt: Viss forskningsverksamhet
anvisa, utöver vad av
Kungl. Maj:t föreslagits, ett anslag av

2 600 000 kronor samt att riksdagen
måtte anvisa ett anslag av 160 000 kronor
till uppgörande av evakueringsplan
för forskningsanstalten.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 390 och II: 527, såvitt nu vore i fråga,
till Försvarets forskningsanstalt: Viss
forskningsverksamhet för budgetåret
1951/52 anvisa ett reservationsanslag av
5 900 000 kronor;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
att därutöver beställningar på materiel
för försvarets forskningsanstalts
verksamhet måtte få utläggas inom en
kostnadsram av 1 500 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Mannerskantz, Lundgren, Skoglund i
Doverstorp, Wedén och Hjalmarson, \ilka
ansett, att utskottet under a) bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 390 och II:
527, såvitt nu vore i fråga, till Försvarets
forskningsanstalt: Viss forskningsverksamhet
för budgetåret 1951/52 anvisa
ett reservationsanslag av 8 660 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HJALMARSON: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till reservationeA.

Herr WARD: Herr talman! Jag yrkar
bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 114—142.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 143.

Lades till handlingarna.

Punkterna 144—151.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Nr 21.

117

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1950/51, i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1951/52
till ombyggnad av vissa kaserner vid
Södra skånska infanteriregementet
m. m.; och

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts
propositioner angående anslag för budgetåret
1951/52 till kostnader för sjukvård
m. m. åt vissa utlänningar.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

§ 3.

Anslag till de statsunderstödda alkoholistanstalterna
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
150, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag till de
statsunderstödda alkoholistanstalterna
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

Ändrade grunder för driftbidrag''.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

LINDBERG: Herr talman! Jag
har begärt ordet i detta ärende rörande
anslaget till de erkända alkoholistanstalterna
dels därför att jag har en motion,
som berör punkterna 1 och 5, men dels
också därför att det kan vara nödvändigt
i detta sammanhang att säga några
ord om de ekonomiska förhållandena
vid de erkända alkoholistanstalterna.

Kungl. Maj:t har i propositionen räknat
upp garanti- och beläggningsbidra -

Ändrade grunder för driftbidrag.

get till en summa av 12 kronor, men
samtidigt är ifrånsagt i propositionen,
att avsikten är att varje sådant äskande
om anslag från de erkända anstalternas
sida skall noga prövas. Man har därutöver
vidare vid anslagsberäkningen
utgått ifrån att anslaget icke skulle bli
12 kronor utan i stället ett medeltal på
kronor 9:25 per dag. En del anstalter
skulle givetvis kunna få det högsta beloppet,
12 kronor, medan andra skulle
få ett avsevärt lägre belopp än kronor
9: 25.

Nu förhåller det sig så vid de flesta
av de erkända alkoholistanstalterna, att
det belopp, som man räknar med att
kunna få och som ligger under 12 kronor,
icke räcker till för att betala de
omkostnader, som följa med alkoholistvården.
Vid en av anstalterna är det i
äskande begärt det högsta bidraget,
nämligen 12 kronor, men det visar sig
vid en kontrollräkning av det hela att
detta belopp inte heller räcker för att
klara de uppgifter, som anstalten har
åtagit sig. Det skulle då bli svårigheter
att få ekonomien att gå ihop vid en sådan
anstalt.

Vidare är det så — och det är närmast
punkt 5 det gäller — att en hel
del anstalter ha åsamkat sig skulder.
Ledningen för anstalten eller stiftelsen
har fått ikläda sig personlig borgen för
ganska höga belopp, och det finns en
anstalt, där styrelsens ledamöter ha
iklätt sig personlig borgen för ett belopp
av 130 000 kronor. 130 000 kronor
för fyra eller fem styrelseledamöter,
som de personligen skola svara för, är
inte så lätt att komma ifrån utan kraftigare
ekonomiskt bidrag från .statens
sida. Den lilla anstalt, där jag har äran
att vara ordförande, har hela tiden sedan
den kom till för sju år sedan haft
ekonomiska bekymmer att dras med,
och dessa bekymmer öka för varje år.
Skuldbeloppet var beräknat den 1 maj
till 13 000 kronor, och det beräknas
med samma utveckling som hittills till
ca 24 000 kronor när arrendetiden efter

118 Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Ändrade grunder för driftbidrag.

tio år utgår för anstalten i fråga. Vi ha
vidare vid denna anstalt ännu inte kunnat
betala läkaren hans arvode för 1950,
och för ögonblicket se vi inte heller
någon möjlighet att kunna betala läkaren
för 1951. Skulle vi nu inte få det
högsta beloppet i form av garanti- och
beläggningsbidrag, så vet jag inte om
det kommer att finnas några utsikter
att betala läkararvode för 1950 och 1951,
och klientelet vid anstalten skall ju ändå
ha och har rättighet att få läkarvård.
Hur vi skola kunna klara de sakerna
vet inte jag. Några personliga förmögenheter
ha inte styrelseledamöterna att
sätta in för att på det sättet kunna
klara ekonomien över en viss tid.

Det är signalerat att man nästa år
måste komma till ett annat resultat vad
det gäller ersättning till de erkända anstalterna,
men vem skall klara det under
tiden dithän, det är den stora frågan.
Statsmakterna måste taga hänsyn till
anstalternas svåra ekonomiska läge. Två
anstalter ha mycket starkt ifrågasatt att
lägga ned driften under innevarande år,
om det inte kan yppas några möjligheter
att få ekonomien klarad.

När det gäller punkt 5 har utskottet
gjort en skrivning, som i långa stycken
är mycket bra, men man har satt in en
reservation som lyder: »Med hänsyn
till det anförda äger Kungl. Maj:t möjlighet
att i den utsträckning, den statsfinansiella
situationen tillåter, tillgodose
syftet med ifrågavarande motionsyrkande.
» Denna passus avser de retroaktiva
bidragen från den 1 januari 1951.

Man säger ifrån utskottets sida, att
detta är ett förslagsanslag, och det finns
således möjlighet för Kungl. Maj:t att
överskrida det. Men så kommer den där
reservationen »i den utsträckning, som
den statsfinansiella situationen tillåter».

Jag måste fråga mig: Menar utskottet
således, att om den statsfinansiella situationen
inte tillåter staten att ge ett retroaktivt
bidrag för 1951, det då är meningen
att styrelserna för respektive
anstalter skola betala den skillnad, som

uppstår mellan kostnaderna och de anslag
de få? Är det verkligen utskottets
mening? Är det inte det, bör man från
utskottets sida vara med om att stryka
denna passus i utskottets utlåtande.

Om exempelvis finansministern finner,
att den statsfinansiella situationen
är sådan att den icke tillåter några ökade
utgifter för anstaltsvård, skulle således
resultatet bli vad jag nu sagt.

Jag yrkar ingenting, herr talman, i
fråga om punkten 1, därför att där finns
det ju möjlighet för departementschefen
att räkna välvilligt, men beträffande
punkt 5 hemställer jag att den upplästa
passusen strykes.

Herr WIKLUND i Stockholm: Herr
talman! Det är inte min avsikt att som
motionär ta upp föreliggande utlåtande
till någon principiell prövning och ännu
mindre till någon detaljdiskussion. Utskottets
utlåtande är ju enhälligt, och
jag anser det därför vara meningslöst
att närmare gå in på utlåtandet.

Jag har begärt ordet bara för att göra
ett par konstateranden. Herr Lindberg
var inne på att några anstalter, trots att
det här blir fråga om en höjning av
statsbidragen, ha avancerade planer på
att lägga ned verksamheten tämligen
omedelbart.

Det finns 14 erkända alkoholistanstalter
i landet och dessutom eu enskild
anstalt — det är alltså sammanlagt 15
anstalter som beröras av den statsbidragsgivning
det är fråga om i detta utlåtande.
En anstalt har för avsikt att
nedlägga sin ena avdelning, och därmed
skulle platsantalet inom alkoholistvårdens
anstaltssystem minskas med åtminstone
ett 40-tal platser. Vidare är
det en anstalt på 18 platser som på samma
sätt överväger att helt nedlägga sin
verksamhet, och beträffande ytterligare
en anstalt, den som ligger strax utanför
Boden, har man enligt uppgift vissa
planer på att avyttra anstalten och
måste då nedlägga verksamheten. Ytter -

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Nr 21.

119

ligare två anstalter torde överväga att
gå samma väg, trots att det här föreslås
vissa höjningar av statsbidragen.

Reflexionerna göra sig egentligen
själva. Det är tydligen otillräckliga statsbidrag
som här föreslås. Läget är därför
verkligt alarmerande. Hur det skall
gå efter en så stark platsminskning, som
sålunda kan befaras, när nästa högbeläggning
på alkoholistanstalterna kommer
-—■ den kommer om inte förr så
med säkerhet i vinter — vågar jag inte
tänka på. Under den gångna vintern
har läget varit närmast katastrofalt.
Svårt alkoholskadade människor, främst
s. k. farliga alkoholister, ha fått sitta i
vanliga polisarrester och vänta på plats
på anstalterna, och även åt andra trängande
vårdfall har plats icke kunnat beredas
på anstalterna.

Driftbidragen torde sålunda icke
vara tillräckliga efter eu höjning på
sätt som föreslås i den föreliggande propositionen,
allra minst om man ställer
anspråket att något höja den allmänna
standarden på dessa anstalter. Det är
verkligen angeläget att man kan göra
detta, i första hand genom att förbättra
lönesättningen för personalen. Jag för
min del menar, att en höjning av lönenivån
är ett viktigt led för en förbättring
av vårdstandarden på anstalterna,
då bättre löner kunna höja personalens
kvalité och därmed vårdens standard.

Jag vill därför vädja till inrikesministern
att snarast ta fasta på vad utskottet
säger längst ned på s. 6 i utlåtandet:
»Utskottet förutsätter emellertid

att Kungl. Maj :t, därest det, såsom i
motionerna befaras, skulle visa sig att
anstalternas personalfråga icke skulle
på ett betryggande sätt kunna ordnas
med de av utskottet förordade garantioch
beläggningsbidragen, tager eu höjning
av dessa bidrag under övervägande.
»

Herr talman! Jag kan ansluta mig till
det yrkande, som herr Lindberg har
framställt.

Ändrade grunder för driftbidrag.

Herr PETTERSON i Degerfors: Herr
talman! Utskottet är medvetet om vad
dessa anstalter betyda för landet, även
då det gäller finanserna. Vi äro lika
angelägna som motionärerna om att anstalterna
skola kunna få ett sådant ekonomiskt
underlag, att de ha möjlighet
att uppehålla sin verksamhet.

Då det gäller förslaget under punkt 1
ha vi följt departementschefen, som här
har anfört, att om man lämnade personallönebidrag,
skulle anstalterna inte få
den frihet att driva sin verksamhet som
ansetts nödvändig, och därför har man
valt driftbidrag i stället, men, som herr
Wiklund säger, utskottet har nederst på
s. 6 sagt ifrån, att man skall pröva
även den andra vägen om läget blir
ohållbart.

Under punkt 5 gäller det ett förslagsanslag,
och så som utskottet här har
skrivit finns det väl ingen anledning att
betvivla, att Kungl. Maj:t, om situationen
skulle så kräva, skulle vägra det
finansiella stöd som kan behövas. Herr
Lindberg anmärker på att utskottet säger
»om det finansiella läget så tillåter»,
men det är väl alldeles givet att det
finansiella läget inte kan bli så uruselt,
att man skulle tillåta att dessa anstalter
finge lägga ned sin verksamhet på grund
av medelsbrist.

Vi äro som sagt inom utskottet mycket
intresserade av att denna verksamhet
får fortsätta, och då vi veta, att
Kungl. Maj:t kommer att pröva detta,
ha vi inte ansett oss ha anledning att
inta någon annan ståndpunkt än vi ha
gjort.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan på alla
punkter.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan i
förevarande punkt.

Punkterna 2—t.

Vad utskottet hemställt bifölls.

120 Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Punkten 5.

Bidrag till erkända och enskilda alkoholistanstalters
driftkostnader in. m.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
125 föreslagit riksdagen att till Bidrag
till erkända och enskilda alkoholistanstalters
driftkostnader m. m. för budgetåret
1951/52 under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 2 900 000
kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Holmbäck m. fl. (I: 404) och den andra
inom andra kammaren av herr Lindberg
m. fl. (II: 551), hade, såvitt nu vore

1 fråga, hemställts, att riksdagen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
125 angående anslag till de statsunderstödda
alkoholistanstalterna måtte besluta
att till Bidrag till erkända och enskilda
alkoholistanstalters driftkostnader
m. m. för budgetåret 1951/52 anvisa
ett förslagsanslag av 3 100 000 kronor
och därvid uttala, att från anslaget
finge utgå ersättning till anstalterna för
på första halvåret 1951 belöpande utgiftsökningar.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 404 och II: 551, såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till erkända och enskilda alkoholistanstalters
driftkostnader m. m.
för budgetåret 1951/52 under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av

2 900 000 kronor.

I motiveringen hade utskottet anfört: »Med

anledning av yrkandet i de likalydande
motionerna 1:404 och II:
551, att riksdagen måtte besluta upptaga
ifrågavarande anslag till 3 100 000
kronor och därvid uttala, att från anslaget
må utgå ersättning för på första
halvåret 1951 belöpande utgiftsökningar,
vill utskottet erinra att anslaget
är av förslagsanslags natur. Utskottet
tillstyrker departementschefens i motionerna
omnämnda förslag att Kungl.

Maj:t bör erhålla möjlighet att i avvaktan
på en slutgiltig reglering av hithörande
frågor utbetala ersättning för
vissa på första halvåret 1951 belöpande
utgiftsökningar. Med hänsyn till det
anförda äger Kungl. Maj:t möjlighet att
i den utsträckning, den statsfinansiella
situationen tillåter, tillgodose syftet med
ifrågavarande motionsyrkande. Då utskottet
utgår från att Kungl. Maj:t vid
prövningen av dessa ärenden beaktar
anstalternas svårigheter, är utskottet
icke berett att förorda något normerande
uttalande från riksdagens sida.»

Efter punktens föredragning anförde:

Herr LINDBERG: Herr talman! Jag
skall passa på tillfället att säga till utskottets
talesman, att om utskottet har
ansett, att den finansiella situationen
aldrig skulle bli så dålig, att staten inte
skulle kunna betala ut tillräckliga ersättningar
till alkoholistanstalterna, då
frågar jag mig, varför denna mening
skall stå kvar som jag nu hemställer
skall strykas, nämligen meningen: »Med
hänsyn till det anförda äger Kungl. Maj :t
möjlighet att i den utsträckning, den
statsfinansiella situationen tillåter, tillgodose
syftet med ifrågavarande motionsyrkande.
» Jag hemställer att den
meningen skall utgå.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på
bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring i motiveringen, som
under överläggningen föreslagits av
herr Lindberg; och fann herr förste
vice talmannen den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Petterson i Degerfors begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 5:o)
i utskottets utlåtande nr 150 med den

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Nr 21.

121

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen och den offentliga arbetsförmedlingen.

ändring beträffande motiveringen, som
under överläggningen föreslagits av
herr Lindberg, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
103 ja och 68 nej, varjämte 32 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan med
den ändring beträffande motiveringen,
som under överläggningen föreslagits av
herr Lindberg.

§ 4.

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen och
den offentliga arbetsförmedlingen.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
152, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1951/52 till arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga arbetsförmedlingen
jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
135, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 23 februari 1951, föreslagit
riksdagen att

dels besluta, att å personalförteckningen
för arbetsmarknadsstyrelsens
permanenta organisation antalet kontorsbiträden
i Ca 8 skulle ökas med 24;

dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för arbetsmark -

nadsstyrelsens permanenta organisation,
att tillämpas tills vidare fr. o. in. budgetåret
1951/52;

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att i
personalförteckningen för den offentliga
arbetsförmedlingens permanenta
organisation vidtaga de ändringar, som
påkallades av vad i propositionen föreslagits; dels

fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för den offentliga
arbetsförmedlingens permanenta
organisation, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1951/52;

dels ock under femte huvudtiteln för
budgetåret 1951/52 anvisa

till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlö ningar

ett förslagsanslag av 2 724 000
kronor;

till Arbetsmarknadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 671 000 kronor; till

Arbetsmarknadsstyrelsen: Kris organisationen

ett förslagsanslag av
900 000 kronor;

till Den offentliga arbetsförmedlingen:
Avlöningar ett förslagsanslag av
12 692 000 kronor;

till Den offentliga arbetsförmedlingen:
Omkostnader ett förslagsanslag av
3 450 000 kronor;

till Den offentliga arbetsförmedlingen:
Krisorganisationen ett förslagsanslag
av 2 500 000 kronor.

Utskottet hade i förevarande sammanhang
till behandling förehaft ett
flertal motioner.

I de likalydande motionerna I: 408
(av herrar Svärd och Cassel) och II: 560
(av herr Nolin m. fl.) hemställdes, att
riksdagen måtte besluta dels att arbetskraften
på länsarbetsnämndernas byggnadsavdelningar
skulle minskas i den
utsträckning som ett bifall till motionerna
1:371 och 11:485 gjorde möjligt,
dels att antalet ledamöter vid länsarbetsnämnderna
skulle minskas med tre,
dels ock att arvodena till länsarbets -

122 Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen och den offentliga arbetsförmedlingen.

nämndernas ledamöter skulle bestämmas
i enlighet med ett av arbetsförniedlingsutredningen
framlagt förslag.

I de likalvdande motionerna 1:409
(av herr Herbert Hermansson) och
II: 557 (av herr Johansson i Mysinge
rn. fl.) hemställdes, att riksdagen i anledning
av förevarande proposition
måtte uttala, att en särskild representant
för jordbruket (i de nordligaste
länen skogsbruket) skulle ingå i länsarbetsnämnderna
samt denne jämte ersättare
för honom utses på sätt i motionerna
närmare angivits.

I de likalydande motionerna I: 410
(av herrar De Gecr och Weiland) och
II: 556 (av lierr Åqvist m. fl.) hemställdes,
att riksdagen ville beakta de besparingsmöjligheter,
för vilka redogjorts
i motionerna och som föreslagits av
1950 års arbetsförmedlingsutredning
och, vad gällde länsarbetsnämndernas
byggnadsavdelningar, föreslagits av en
reservant inom utredningen.

I de likalydande motionerna 1:411
(av fru Svenson in. fl.) och II: 559 (av
fru Torbrink in. fl.) hemställdes, att
riksdagen måtte besluta att förste assistentbefattningarna
i Stockholm, Stockholms
län, Södermanlands län, Östergötlands
län, Jönköpings län, Blekinge
län, Malmöhus län, Göteborgs och Bohus
län, Älvsborgs län, Värmlands län, Örebro
län, Västmanlands län, Kopparbergs
län, Gävleborgs län, Västernorrlands
län, Västerbottens län och Norrbottens
län skulle bibehållas.

I de likalydande motionerna I: 412
(av herr Anderberg och fru SjöströmBengtsson)
och II: 558 (av herr Jacobson
i Vilhelmina m. fl.) hemställdes, att
riksdagen måtte besluta att kommun,
som anlitade arbetsförmedlingen för
förmedling av sina hemvårdarinnor,
icke härför skulle erlägga någon ersättning
till statsverket.

I de likalydande motionerna I: 413
(av herr Boo in. fl.) och II: 562 (av

herr Andersson i Dunker m. fl.) hemställdes,
att riksdagen — med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag i övrigt i förevarande
proposition — måtte dels i fråga
om den offentliga arbetsförmedlingens
personalförteckning besluta de ändringar,
som följde av ett bifall till vad i
motionerna förordats, dels fastställa i
motionerna angiven avlöningsstat för
den offentliga arbetsförmedlingens permanenta
organisation, att tillämpas tills
vidare fr. o. m. budgetåret 1951/52, dels
ock under femte huvudtiteln för budgetåret
1951/52 anvisa till Den offentliga
arbetsförmedlingen: Avlöningar ett förslagsanslag
av 12 769 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 414
(av herr Falk) och II: 561 (av fru
Johansson i Norrköping m.fl.) hemställdes,
att riksdagen måtte besluta att de
i personalplanerna för den offentliga
arbetsförmedlingen upptagna två försteassistentbefattningarna
för konsulentoch
koordinatorsuppgifter vid länsarbetsnämnden
och arbetsförmedlingen i
Linköping båda skulle bibehållas.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. besluta, att å personalförteckningen
för arbetsmarknadsstyrelsens permanenta
organisation antalet kontorsbiträden
i Ca 8 skulle ökas med 24;

II. fastställa av utskottet framlagd avlöningsstat
för arbetsmarknadsstyrelsens
permanenta organisation, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1951/52;

III. beträffande länsarbetsnämndernas
sammansättning, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:409 och 11:557 samt med bifall till
motionerna 1:408 och 11:560 ävensom
I: 410 och II: 556, i vad de avsåge antalet
ledamöter, godkänna vad utskottet
anfört;

IV. beträffande arvodena till ordförande
och ledamöter i länsarbetsnämnderna,
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Nr 21.

123

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen och den offentliga arbetsförmedlingen.

I: 408 och II: 500, såvitt nu vore i fråga,
besluta, att arvodena tills vidare
skulle utgå efter oförändrade grunder;

V. beträffande antalet befattningar i
22 lönegraden på länsarbetsnämndernas
kanslier, med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
1:410 och 11:556, 1:411 och 11:559,
I: 413 och II: 562 samt I: 414 och II: 561,
såvitt nu vore i fråga, besluta om indragning
av 11 tjänster;

VI. i fråga om kontors- och ombudsorganisationen,
i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och motionerna 1:410
och II: 556 samt med avslag å motionerna
I: 413 och II: 562, såvitt nu vore i
fråga, ävensom motionerna I: 407 och
II: 563, godkänna vad utskottet anfört;

VII. beträffande förmedling av hemvårdarinnor,
i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt motionerna 1:412
och II: 558, godkänna vad utskottet anfört; VIII.

beträffande specialförmedlingarna
och personalorganisationen vid den
offentliga arbetsförmedlingen, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:410 och 11:556 samt med
avslag å motionerna I: 413 och II: 562,
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

IX. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna 1:410 och 11:556
samt med avslag å motionerna I: 413
och II: 562, såvitt nu vore i fråga, bemyndiga
Kungl. Maj :t att i personalförteckningen
för den offentliga arbetsförmedlingens
permanenta organisation
vidtaga de ändringar, som påkallades
av vad utskottet anfört;

X. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 413 och II: 562, såvitt nu vore i fråga,
fastställa av utskottet föreslagen avlöningsstat
för den offentliga arbetsförmedlingens
permanenta organisation,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1951/52;

XI. beträffande den offentliga arbetsförmedlingens
krisorganisation, med bi -

fall till Kungl. Maj:ts förslag samt med
avslag å motionerna I: 408 och II: 560
samt I: 410 och II: 556, såvitt nu vore i
fråga, godkänna vad av departementschefen
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 23 februari 1951 anförts; XII.

i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 413 och II: 562, såvitt nu vore i fråga,
för budgetåret 1951/52 under femte huvudtiteln
anvisa

a) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 2 724 000
kronor,

b) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 671 000
kronor,

c) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Krisorganisationen
ett förslagsanslag av
900 000 kronor,

d) till Den offentliga arbetsförmedlingen:
Avlöningar ett förslagsanslag av
12 670 000 kronor,

e) till Den offentliga arbetsförmedlingen:
Omkostnader ett förslagsanslag
av 3 450 000 kronor,

f) till Den offentliga arbetsförmedlingen:
Krisorganisationen ett förslagsanslag
av 2 500 000 kronor.

Reservationer hade avgivits:

1) av fröken Andersson, herrar Söderquist
och Kollberg, fröken Elmén
och herr Nihlfors, vilka ansett, att på
länsarbetsnämndernas kanslier 15 tjänster
i lönegrad 22 bort bibehållas och
att därför utskottet i punkterna V, IX,
X och XII d) bort hemställa, att riksdagen
måtte

V. beträffande antalet befattningar i
22 lönegraden på länsarbetsnämndernas
kanslier i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och motionerna 1:411 och
II: 559 samt med bifall till motionerna
1:413 och 11:562 ävensom 1: 414 och
II: 501 samt med avslag å motionerna
I: 410 och II: 556, såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad reservanterna anfört;

IX. i anledning av Kungl. Maj:ts för -

124

Nr 21.

Onsdagen den 23 mai 1951 em.

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen och den offentliga arbetsförmedlingen.

slag och motionerna 1:410 och 11:556
samt I: 413 och II: 562, såvitt nu vore i
fråga, bemyndiga Kungl. Maj :t att i personalförteckningen
för den offentliga
arbetsförmedlingens permanenta organisation
vidtaga de ändringar, som påkallades
av vad reservanterna anfört;

X. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 413 och II: 562,
såvitt nu vore i fråga, fastställa av reservanterna
angiven avlöningsstat för
den offentliga arbetsförmedlingens permanenta
organisation, att tillämpas tills
vidare fr, o. m. budgetåret 1951/52;

XII. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 413 och II: 562,
såvitt nu vore i fråga, för budgetåret
1951/52 under femte huvudtiteln anvisa

d) till Den offentliga arbetsförmedlingen:
Avlöningar ett förslagsanslag av
12 708 000 kronor;

2) av herrar Leander, Hesselbom,
Mårtensson i Uddevalla, Lindholm samt
Åkerström och fru Ericsson i Luleå,
vilka ansett, att utskottet i huvudsak
bort tillstyrka departementschefens förslag
beträffande förmedlingen av hemvårdarinnor
och att i enlighet därmed
utskottet i punkterna VII, X och XII d)
bort hemställa, att riksdagen måtte
VII. beträffande förmedling av hemvårdarinnor,
med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 412 och II: 558, godkänna vad av departementschefen
i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 23 februari
1951 anförts;

X. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 413 och II: 562, såvitt nu vore i fråga,
fastställa av reservanterna föreslagen
avlöningsstat för den offentliga arbetsförmedlingens
permanenta organisation,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1951/52;

XII. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 413 och II: 562, såvitt nu vore i fråga,
för budgetåret 1951/52 under femte
huvudtiteln anvisa

d) till Den offentliga arbetsförmed -

lingen: Avlöningar ett förslagsanslag av
12 654 000 kronor;

3) av herr Hesselbom, utan angivet
yrkande; och

4) av herr Johansson i Mysinge, likaledes
utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr talman!
I detta ärende, som rör den offentliga
arbetsförmedlingens organisation
och personaluppsättning in. m., föreligger
det många olika bud, nämligen arbetsförmedlingsutredningens,
Kungl.
Maj :ts, utskottets, arbetsmarknadsstyrelsens
och slutligen en del motionärers.
Samtliga dessa bud gå ut på en viss inskränkning
i organisationen av den
offentliga arbetsförmedlingen.

Vissa förslag gå ganska långt, och
andra gå litet mindre långt. Samtliga
uttrycka, kan man säga, den meningen
och förhoppningen, att deras förslag
inte skall innebära någon försämring
av servicen, någon försämring av arbetsförmedlingarnas
förmåga att fullgöra
sin uppgift gentemot olika parter.
Jag har tillsammans med några kammarkamrater
väckt en motion, som i
huvudsak ansluter sig till de synpunkter
som arbetsmarknadsstyrelsen har
haft på dessa frågor. Vi motionärer ha
den uppfattningen, att om man går
längre än så i fråga om inskränkning
av denna verksamhet blir det otvivelaktigt
en försämring. Departementschefen
understryker också särskilt kraftigt,
att det inte bör få bli någon sådan försämring.
Det är ju så med arbetsförmedlingen
att den bör ha möjlighet inte
bara att bedriva ren förmedlingsverksamhet
utan också att göra vissa utredningar
inom detta område. Den bör
också kunna rent positivt arbeta i syfte
att få fram arbetskraft och att flytta
över arbetskraft från det ena området
till det andra. Erfarenheten har visat
att en fullgod arbetsförmedling med tillräckligt
många kontor och tillräckligt

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Nr 21.

125

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen och den offentliga arbetsförmedlingen.

mycket personal bär stora möjligheter
att göra detta. Jag vill för min del särskilt
erinra om att det för jordbrukets
och skogsbrukets del har haft och har
en mycket stor betydelse att man kan
flytta över arbetskraft från ett område
till ett annat.

Det skulle säkerligen under de gångna
åren ha varit till stor skada för produktionen
här i landet, om vi inte haft
en arbetsförmedling med de resurser
som den för närvarande har. Jag tänker
särskilt på de förhållanden, som
rådde när det krävdes mycket stor insats
för att få fram tillräckligt med
bränsle. Det var ju framför allt arbetsförmedlingsorganisationen,
som därvid
gjorde en utomordentligt värdefull insats.
Och vi som ha hållit på litet med
detta känna ju väl till, att det har varit
och alltjämt är av mycket stor betydelse
för jordbruket, att det finns en
arbetsförmedlingsorganisation med tillräcklig
effektivitet. Alldeles särskilt har
detta kommit till synes när det har
gällt att skaffa arbetskraft till sockerbetsodlingen;
det gäller såväl sommarskötseln
som kanske i ännu högre grad
upptagningen på hösten. Där har det
skaffats arbetskraft från trakter långt
utanför de områden där betodlingen bedrives.
Det har kommit folk ända upp
ifrån Norrbotten, Västerbotten och andra
delar av landet, och det är just genom
arbetsförmedlingens effektivitet
som en betydande mängd arbetskraft
bär kunnat anskaffas.

På liknande sätt är det också på åtskilliga
andra punkter. Om jag fortfarande
skall hålla mig till jordbruket kan
jag nämna, att säsongvariationerna där
ha blivit mycket större nu än de voro
förr. Tidigare hade man vid jordbruket
i allmänhet fast arbetskraft, som var
sysselsatt året runt, men numera har
jordbruket genom den starka mekaniseringen
i mycket högre grad än förr
blivit en säsongbetonad näringsgren,
där det kräves stora insatser från arbetsförmedlingens
sida för att jordbru -

ket skall kunna få tillräckligt med arbetskraft
vid arbetstopparna.

Det har från några håll ibland anmärkts
att en mycket effektiv arbetsförmedling
skulle kunna öka den alltför
stora rörligheten på arbetsmarknaden.
Jag tror nog att erfarenheterna visa att
detta är fel. En effektiv arbetsförmedling
kan påverka de arbetssökande att
stanna där de äro, och om de absolut
vilja flytta på sig ändå, kan den förmå
dem att gå till sådana arbetsområden
där de bäst behövas. Det är nog annars
så, att om de inte gå till arbetsförmedlingen
söka de sig annan anställning
genom platsannonser i tidningarna, och
då komma de ju bort ifrån all kontroll
från arbetsförmedlingens sida. Jag tror
därför, att en effektiv arbetsförmedling
även i ett tidsläge som det nuvarande
med en överfull sysselsättning har ganska
stora möjligheter att också minska
överrörligheten, beträffande vilken vi
ju alla äro på det klara med att det inte
är så särskilt lyckligt att den blir alltför
stor.

Det framliålles också ibland att arbetsförmedlingen
har sin allra främsta
uppgift om det blir arbetslöshet, och det
är klart att den också då har mycket
stora uppgifter att fylla, men det är
inte tu tal om att den har mycket stora
och mycket krävande uppgifter även i
det nuvarande läget.

Vad vi i motionen ha opponerat oss
emot är ju, att man vill skära ner alltför
mycket. Detta är fallet särskilt på
en punkt, som gäller den kvinnliga
arbetskraften. Redan 1944 inrättades
vid arbetsförmedlingarna vissa befattningar
med kvinnliga konsulenter, och
nu vill man nästan helt och hållet
skära bort dessa befattningar. Yi motionärer
tro emellertid att det vore
mycket olyckligt om man skulle göra
detta. I varje fall böra de i största möjliga
utsträckning bibehållas där de redan
finnas.

Man motiverar från olika håll kraven
på nedskärning av arbetsförmedlingens

12(5 Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen och

omfång och — det måste jag tillägga —
effektivitet med besparingssynpunkter.
Ja, det är klart att vissa summor kunna
sparas om man minskar antalet kontor
och minskar antalet anställda, men frågan
är om man inte därvidlag i en del
förslag har gått alldeles för långt.

I motionen ha vi pekat på ett exempel.
Vi ha visat vad det betyder om
10 000 arbetssökande kunna placeras in
i produktivt arbete bara en enda dag
tidigare genom en effektiv arbetsförmedling
än de annars skulle komma
att göra. Om man så räknar med att
varje man utför ett arbete som värderas
till, låt oss säga 24 kronor, bär man ju
där en produktionsvinst på inte mindre
än 240000 kronor. Och beräknar man att
dessa arbetare äro anslutna till arbetslöshetskassor,
som väl de flesta äro, och
att de få upp till nio kronor om dagen
i understöd från dessa kassor blir ju
detta betydande belopp. Av detta betalar
ju staten ungefär hälften, varför
det är stora summor som statsverket
spar genom en effektiv arbetsförmedling.

Vi peka i motionen även på ett annat
exempel. Det uppgavs i en artikel i tidningen
Byggnadsarbetaren, att byggnadsarbetarnas
arbetslöshetskassa under
månaderna oktober 1949—januari
1950 i runt tal hade utbetalat 2 173 000
kronor i understöd till arbetslösa byggnadsarbetare,
medan utbetalningarna
för samma månader åren 1950—1951
hade stannat vid 792 000 kronor. Sänkningen
hade, framhöll man, möjliggjorts
genom ett alldeles särskilt effektivt ingripande
från arbetsförmedlingarnas
sida för att bereda byggnadsarbetarna
vintersysselsättning. Det är bara ett
exempel på hur en effektiv arbetsförmedling
kan arbeta och hur mycket
pengar den kan spara för det allmänna.
Det där talet om att man skulle kunna
åstadkomma betydande besparingar genom
att så kraftigt, som man här har
föreslagit, skära ned arbetsförmedlingsverksamhetens
omfattning, är därför
säkerligen felaktigt. Jag är för min del

den offentliga arbetsförmedlingen.

alldeles övertygad om att det blir motsatsen
till besparing och att det i själva
verket blir ökade kostnader för det
allmänna.

Utskottet har behandlat detta ärende
på ett sätt, som gör att jag tycker utskottet
inte har sett till den verkliga
statsnyttan. Jag har berört detta tidigare
när jag pekat på att det säkerligen är
ett felaktigt resonemang man för beträffande
möjligheterna till besparingar.
Jag är alldeles förvissad om att
man i arbetsmarknadsstyrelsen, som jag
ju själv råkar tillhöra, inte har den
minsta önskan att ha en större organisation
eller att ha flera personer anställda
än som anses vara nödvändigt
för att förmedlingarna ordentligt skola
kunna fullgöra sina uppgifter. Jag är
också övertygad om att arbetsmarknadsstyrelsen
är den myndighet, som
har den absolut bästa kännedomen om
dessa förhållanden, och därför är jag
förvissad om att de synpunkter, som arbetsmarknadsstyrelsen
har lagt på denna
sak, äro de verkligt bärande. Att gå
längre i fråga om inskränkningar än
vad arbetsmarknadsstyrelsen har föreslagit
är, som jag har sagt, säkerligen
felaktigt.

Utskottet uttalar att det arbete, som
den offentliga arbetsförmedlingen i ett
relativt stort antal fall har påtagit sig
genom att sköta om förmedlingsverksamheten
för hemvårdarinnor, måste
anses vara en kommunal uppgift. Enligt
vad som meddelats förekommer det i
172 fall, att den offentliga arbetsförmedlingen
sköter om denna uppgift. I
andra fall är det ju så, att vederbörande
stad eller större kommun har särskilt
folk anställt för detta ändamål, och i
det stora flertalet landskommuner är
det hemhjälpsnämnderna som sköta om
denna förmedlingsverksamhet. Såvitt
jag känner till har man i sådana fall,
då det inom en kommun finns en arbetsförmedling,
ansett det vara en ganska
naturlig sak för denna att också
sköta om förmedlingen för hemvårdarinnorna.
Utskottet säger emellertid om

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Nr 21. 127

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen och den offentliga arbetsförmedlingen.

detta, att utskottet anser det vara ur
flera synpunkter mindre lämpligt. Vad
det nu är för synpunkter nämner man
emellertid inte, och jag måste säga att
det skulle vara önskvärt att få en förklaring
på denna punkt. Ha de kommunala
myndigheterna funnit det vara
önskvärt och lämpligt att träffa avtal
med de offentliga arbetsförmedlingarna
om att sköta även denna förmedling, så
ha väl dessa närmast berörda funnit att
det har varit lämpligt. Och inte heller
har man inom arbetsmarknadsstyrelsen,
så vitt jag vet, i ett enda fall hört, att
det har framställts några anmärkningar
emot arbetsförmedlingarnas sätt att
sköta denna uppgift.

Utskottet vill emellertid inte vara
med om att de offentliga arbetsförmedlingarna
skola få sköta denna verksamhet.
I Kungl. Maj ds proposition föreslås,
att de skola få göra det men att
de skola taga särskilt betalt av kommunerna
för detta. Inte heller detta vill
utskottet gå med på, men jag tycker
för min del att det är en praktisk anordning,
när man ändå har en arbetsförmedling
inom en kommun eller i dess
närhet.

Utskottet blir emellertid litet tveksamt
sedan det sagt att detta arrangemang
är mindre lämpligt. På nästa sida
i sitt utlåtande säger nämligen utskottet,
att detta arrangemang under vissa
förhållanden i alla fall skall kunna få
förekomma. Man är alltså inte alldeles
tvärsäker på sin sak. Och att en kommun
skulle få betala litet för denna
verksamhet är väl inte heller något fel.
Få de ett arbete utfört genom den
offentliga arbetsförmedlingen, som de
annars skulle få bekosta på annat sätt,
så är det väl inte något fel att de få
lämna ersättning för det.

Vid utskottets utlåtande äro två reservationer
fogade. Dessa gå i huvudsak
efter de linjer, som vi i motionen ha
varit inne på. Jag behöver därför kanske
inte närmare beröra vad reservanterna
sagt.

.lag skall, herr talman, sluta med att

beträffande punkt V i utskottets utlåtande
yrka bifall till reservationen nr
1, beträffande punkt VI yrka bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och beträffande
punkt VII yrka bifall till reservationen
nr 2 till utskottets förslag.

Fröken ELMÉN: Herr talman! Vad jag
skulle vilja säga är redan till största delen
sagt av herr Andersson i Dunker
och jag'' skall därför be att få inskränka
mig till att anföra några få ord till den
reservation, som är avgiven med anledning
av punkt V i utskottets hemställan.

En av länsarbetsnämndernas och arbetsförmedlingarnas
mera framträdande
uppgifter är ju att verka utjämnande
på arbetsmarknaden, d. v. s. de skola i
den mån det är möjligt förhindra arbetslöshet.
De skola också när brist på
arbetskraft råder försöka mobilisera
fram så mycket arbetskraft som möjligt.
De skola med andra ord bedriva en aktiv
arbetsmarknadspolitik. För denna
uppgift behövs personal, som kan verkställa
de utredningar, som äro erforderliga
när det gäller hithörande frågor,
och som i den mån det är brist på
arbetskraft kan få fram den reserv, som
det över huvud taget är möjligt att skaffa
fram.

Nu har det på länsarbetsnämndernas
kanslier funnits vissa konsulenttjänster,
vilkas innehavare framför allt ha haft
dessa uppgifter om hand. I nuvarande
situation på arbetsmarknaden har det
varit deras uppgift att söka få fram så
mycket kvinnlig arbetskraft som möjligt.
Sedan har det också funnits vissa
koordinatorstjänster, vilkas innehavare
haft en viss samordnande uppgift. Nu
har man föreslagit att slå ihop dessa
tjänster till assistenttjänster i lönegrad
22, varför det inte i fortsättningen
skulle röra sig om manliga eller kvinnliga
tjänster ulan endast om dessa
assistenttjänster. Arbetsförmedlingsutredningen
föreslår att 15 av dessa tjänster
skola indragas, medan utskottet ansluter
sig till departementschefens fiir -

128

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen och

slag och föreslår indragning av 11 av
tjänsterna.

När man ser hur läget för närvarande
ter sig på arbetsmarknaden undrar man,
om detta kan vara en sparsamhet, som
över huvud taget lönar sig, om det är
välbetänkt att förfara på detta sätt i nuvarande
situation. Hurudana äro förhållandena
för närvarande? Jo, vi ha
fortfarande brist på arbetskraft, framför
allt brist på kvinnlig arbetskraft.
Var ha vi över huvud taget att söka reserverna,
när det gäller att få fram arbetskraft?
Ja, det är kanske mest ibland
de icke förvärvsarbetande kvinnorna
eller hemmafruarna. Bland de partiellt
arbetsföra finns egentligen inte så mycket
att hämta. Är det då välbetänkt att
just i nuvarande situation, när vi räkna
med att bristen på arbetskraft kan komma
att ytterligare skärpas, draga in nu
ifrågavarande tjänster i den utsträckning
som departementschefen och utskottet
här föreslå? Departementschefen
framhåller ju också, att det genom
denna åtgärd sker en ganska stor försvagning
av arbetsförmedlingsverksamheten,
och man får ju instämma i att så
måste bli fallet.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den reservation, som är
fogad till denna punkt och vari föreslås
att 15 av dessa tjänster skola bibehållas,
vilket överensstämmer med arbetsmarknadsstyrelsens
förslag.

Herr ÅQVIST: Herr talman! Eftersom
jag har deltagit i det arbete, som utförts
av 1950 års arbetsförmedlingsutredning,
ber jag att få säga några ord i samband
med behandlingen av detta utlåtande
från statsutskottet.

Vi kommo under arbetet inom denna
utredning till det resultatet, att det är
alldeles omöjligt att exakt ange hur pass
stor en arbetsförmedlingsorganisation
bör vara. Det finns inga möjligheter att
ge några s. k. objektiva kriterier på den
saken. Man får komma ihåg, att arbetsförmedlingen
är en service, som staten
ställer till arbetsmarknadens förfogan -

den offentliga arbetsförmedlingen.

de, och servicebetonade tjänster äro ju
av den naturen, att man kan lägga ned
mycket arbete på dem och man kan lägga
ned litet arbete på dem. Man kan ha
mycket skickligt folk, och man kan ha
mindre skickligt folk som sköter sådana
arbeten. Den avgörande synpunkten blir
närmast hur mycket man anser att staten
skall lägga ned på arbetsförmedlingsverksamheten.
Det kanske viktigaste
kriteriet på verksamhetens omfattning
blir ju ändå, att man icke under
en tid av ringa arbetslöshet och full
sysselsättning skall behöva ha en apparat
och en organisation, som är avpassad
för tidigare år med stor arbetslöshet.
Man kan alltså säga, att arbetsförmedlingsorganisationen
bör vara mindre
under sådana tider än den bär varit
under tider då motsatt förhållande
rått.

Med detta är naturligtvis icke sagt
att organisationen icke skall kunna vara
tänjbar. Tvärtom, den bör vara så väl
avpassad, att man ganska snart, om det
skulle bli en arbetslöshet, skall kunna
rusta upp organisationen och göra den
beredd att möta de påfrestningar, som
då kunna komma.

Vad som kanske har väckt den största
uppmärksamheten är väl, som fröken
Elmén också nämnde, att utredningen
föreslagit en minskning av antalet förste
assistenter på det kvinnliga förmedlingsområdet.
Vi vilja gärna erkänna,
att många av dessa assistenter ha utfört
ett mycket förtjänstfullt arbete. Men å
andra sidan funno vi, att på många håll
dessa befattningshavare skötte helt andra
uppgifter än som från början var avsett.
På ett håll sysslade exempelvis
dessa assistenter med förmedling av
hemvårdarinnor, på andra håll voro de
föreståndare för de kvinnliga förmedlingsavdelningarna,
på ett tredje håll
ägnade de en mycket stor del av sin
tid till utbildning av hemsamariter.
När dessa befattningar infördes var det
naturligtvis inte alls meningen, att de
skulle tjäna dylika uppgifter. Att man
inom länsarbetsnämnderna ställde sig

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Nr 21.

129

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen och den offentliga arbetsförmedlingen.

tvekande till dessa tjänster, kan man
nog förstå därav, att när förslaget kom
från arbetsmarknadsstyrelsen, var det
långtifrån alla länsarbetsnämnder, som
från början anammade det med någon
entusiasm.

Att vi inom utredningen kommo att
ägna vår uppmärksamhet åt detta område,
berodde kanske också delvis därpå,
att när vi undersökte förmedlingsarbetet
funno vi, att den uppspaltning
av detta arbete, som ägt rum mellan det
manliga och det kvinnliga förmedlingsområdet,
inte alltid Var så lycklig. Är
det så, att staten håller en servicebetonad
organisation, så vill ju gärna varje
del av denna visa sig så effektiv som
möjligt. En uppspaltning i alltför många
fack och bås leder till att många tjänstemän
gärna utbilda sig till specialister,
var och en på sitt område, och hålla sig
inom detta område. Vi funno alltså att
man nog måste sträva till att få fram
en större allmän kännedom om arbetsförmedlingsarbetet
hos dessa tjänstemän.

Nu råder det ju mycket olika uppfattningar
om hur stor en förinedlingsorganisation
skall vara -— det visar sig ju
också i den mängd av motioner, som
väckts med anledning av denna proposition.
Motionerna ha både syftat till att
inskränka organisationen och till att utvidga
den. I det avseendet äro uppfattningarna
mycket delade även hos dem,
som speciellt sysslat med detta arbetsområde.
Arbetsförmedlingsutredningen
hade eu uppfattning angående kontorspersonalens
och befattningshavarnas
antal, arbetsmarknadsstyrelsen hade eu
annan och Kungl. Maj:t hade en tredje.

Vi få i detta sammanhang inte glömma
bort, att arbetsförmedlingsorganen
kanske äro de statliga organ, som allmänheten
mest av allt kommer i kontakt
med. Dessa organ äro ju rikt förgrenade
över hela vårt land och finnas
på de flesta orter. I den mån som arbetsförmedlingsorganens
tjänstemän
icke äro fullt utnyttjade, icke kunna ut -

nyttja sin arbetstid av en eller annan
anledning, blir detta gärna föremål för
kritik från allmänhetens sida. Den har
ögonen riktade på vilket arbete som här
utföres. Man får naturligtvis inte vara
blind för att mycket av sådant servicearbete
är av den art, att det inte synes.
Men vi veta också att en av statsrevisorerna
för ett par år sedan, i 1949 års
remissdebatt, påtalade de rent av skrämmande
förhållanden man hade kunnat
konstatera på en del håll inom arbetsförmedlingarna.
Det är därför enligt
mitt förmenande nödvändigt att man
ser till, att här sker en inskränkning i
den mån en sådan anses kunna ske utan
någon minskning av den service som
lämnas.

Det framgår av den statistik, som vi
inom arbetsförmedlingsutredningen
haft tillgänglig, att det arbete som arbetsförmedlingarna
ha haft att utföra de
sista åren har avtagit. Det är ju alldeles
riktigt, att så bör vara fallet. Naturligtvis
är det viktigt, att man försöker taga
vara på de s. k. outnyttjade arbetskraftsreserverna,
men vi kunna ju inte komma
ifrån, att man i dessa tider bör
kunna göra vissa inskränkningar. Det
är ju också klart att under tider av arbetslöshet
arbetsförmedlingens uppgifter
äro oerhört mycket viktigare; då är
det ur sociala och humanitära synpunkter
av yttersta vikt, att man försöker
taga vara på alla arbetstillfällen så
snabbt som möjligt. Det blir inte riktigt
samma synpunkter som arbetsförmedlingsorganen
i dagens läge anlägga gentemot
arbetsgivarna; det föreligger inte
samma motiv för att så fort som möjligt
skaffa arbetskraft till de lediga platserna.

Den minskning av organisationen,
som 1950 års arbetsförmedlingsutredning
har föreslagit, rör sig om cirka 5
procent. Det gäller såväl befattningshavarnas
antal som kostnaderna, om
man därvid medräknar såväl arbetsmarknadsstyrelsen
som arbctsförmedlingsorganisationen.
bin partivän till mig

9 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 91.

130

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen och den offentliga arbetsförmedlingen.

sade när han läste utredningens betänkande,
att där ha ni allt gått från! bara
med putshyveln. Han för sin del ville
rekommendera helt andra tag. Nu har
emellertid inte departementschefen följt
utredningens förslag utan bibehåller 11
av konsulent- och förste assistenttjänsterna
för det kvinnliga arbetsområdet
förutom de som finnas i Göteborg och
Stockholm. Arbetsmarknadsstyrelsen
vill däremot ha kvar 15 av dessa tjänster.
Det är till förmån för arbetsmarknadsstyrelsens
uppfattning, som reservationen
av fröken Anderson m. fl. har
avlämnats. Den minskning som departementschefen
föreslagit rör sig om ungefär
4 procent av organisationen.

Det är naturligtvis nu omöjligt att
med några utsikter till framgång ställa
något yrkande, som går i stil med vad
utredningen har tänkt sig. Jag får väl
därför återfalla på det förslag som ligger
närmast utredningens, nämligen utskottets
förslag. Det är till dess hemställan,
herr talman, som jag ber att få
yrka bifall.

Fröken ELMÉN (kort genmäle): Herr
talman! När det talas om att vid vissa
arbetsförmedlingskontor ha inte dessa
assistenter i lönegrad 22 utnyttjats till
de arbetsuppgifter som skulle åvila dem,
undrar jag om inte detta återfaller på
vederbörande direktör, som inte förstått
att rätt leda och fördela arbetet, så att
tjänstemännen sättas på de arbeten som
det är meningen att de skola handha.
Att det finns arbetsuppgifter på det område
det här gäller, därom råder intet
tvivel.

Vidare skulle jag vilja framhålla, att
såväl arbetsgivareföreningen som LO
och TCO ha tillstyrkt att dessa tjänster
bibehållas i nuvarande utsträckning.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag vill understryka vad som
redan tidigare har framhållits, nämligen
att utskottets förslag innebär en
omfattande omorganisation av länsarbetsnämnderna.
Ett ganska stort antal

avdelningskontor kommer att indragas,
och antalet tjänstemän kommer att
minskas. Jag skulle i detta sammanhang
gott kunna instämma i vad herr
Andersson i Dunker yttrade, att arbetsförmedlingarna
ha utfört och komma
att utföra en mycket samhällsgagnande
verksamhet. Men jag har den bestämda
uppfattningen, att även om den nu föreslagna
omorganisationen kommer att
genomföras kommer detta inte att behöva
medföra någon försämrad service
vid länsarbetsnämnderna. Jag tror nämligen
inte att erts herr Andersson i
Dunker vill förneka, alt det nog har
förekommit en viss överorganisation
på en del områden inom denna verksamhetsgren.

Jag begärde emellertid inte ordet,
herr talman, för att säga detta utan för
att påpeka att utskottet enligt min mening
gått för långt i sina besparingssträvanden
när det gäller en punkt i
förslaget. Kungl. Maj:t har föreslagit,
att förmedlingen av hemvårdarinnor
skall få bedrivas av arbetsförmedlingsorganen
i den utsträckning som detta
är lämpligt och möjligt. På denna punkt
har utskottet gått emot Kungl. Maj:ts
förslag och förordat, att förmedlingsarbetet
när det gäller hemvårdarinnor
skall handhavas av kommunala organ.
Jag skall inte gå in på någon närmare
redogörelse när det gäller dessa hemvårdarinnor
och organisationen av deras
arbete. Jag vill bara erinra om att
det när hemvårdarinneinstitutionen genomfördes
här i landet var ganska
självklart, att förmedlingsverksamheten
till en början fick handhavas av de
kommunala organ, som huvudsakligen
bestodo av de s. k. hemhjälpsnämnderna.
Men under de senaste åren har denna
förmedlingsverksamhet i allt större
utsträckning övergått till arbetsförmedlingsorganen,
och sådan förmedling utföres
för närvarande av arbetsförmedlingsorganen
på inte mindre än 172
platser i landet. Det har även vitsordats
av såväl statliga som kommunala
myndigheter, att förmedlingsverksam -

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Nr 21.

131

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen och den offentliga arbetsförmedlingen.

heten i fråga om hemvårdarinnor skötes
på ett effektivt och fullt tillfredsställande
sätt av arbetsförmedlingsorganen.
Det föreligger därför enligt min
mening ingen som helst anledning att
företaga någon ändring i Kungl. Maj:ts
förslag på den punkten.

I detta sammanhang vill jag vidare
erinra om att det under senare år med
bistånd av arbetsmarknadsstyrelsen organiserats
en ytterligare hjälpkår för
att kunna bistå hemmen vid sjukdom
och vid vissa svåra familjeförhållanden,
nämligen de s. k. hemsamariterna. Förmedlingsverksamheten
av hemsamariter
skall enligt utskottets förslag handhavas
av arbetsförmedlingsorganen, under
det att förmedlingen av hemvårdarinnorna
skall handhavas av de kommunala
organen. Enligt min mening
måste den rationellaste organisationen
på detta område vara att samma organ
handhar förmedlingen av såväl hemvårdarinnorna
som hemsamariterna.
Om förmedlingen av dessa båda lijälpkårer
för hemmen skall splittras på
olika organ, kommer detta att medföra
en minskad effekt av detta förmedlingsarbete
till skada just för de hem, som
äro i behov av bistånd av dessa hjälpkårer.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den reservation,
som är fogad till detta utlåtande av
herr Leander in. fl., vilken reservation
står i full överensstämmelse med departementschefens
förslag på denna
punkt.

Herr PETTERSON i Degerfors: Herr
talman! Sedan herr Åqvist har yrkat
bifall till utskottets förslag behöver
jag inte här lämna någon längre redogörelse
för den fråga som här föreligger.

.lag kan inte underlåta alt säga, att
med hänsyn till de mycket skiftande
intressen, som utskottet har haft att
taga ställning till vid behandlingen av
detta ärende, är det kanske ändå för -

vånande att utskottsutlåtande! inte är
mer söndersplittrat än det i själva verket
är. Det är ju bara två reservationer
fogade vid detsamma. Utskottet har
följt departementschefens förslag på
alla punkter utom tre, som äro av mycket
underordnad betydelse. Ändå ha vi
haft att taga ställning till utredningens
förslag till de motioner som gå på utredningsförslaget,
till arbetsmarknadsstyrelsens
förslag och till de motioner
som gå på arbetsmarknadsstyrelsens
linje. Jag vill dessutom säga, att i utskottsavdelningen
sitta två av ledamöterna
i utredningskommittén, nämligen
herr Karlsson i Munkedal och herr
Rubbestad. Jag tror mig kunna säga,
att om herr Rubbestad fått vara med
om hela behandlingen av detta ärende
i avdelningen, så kanske utlåtandet
hade gått en aning längre i fråga om
sparsamliet än vad det egentligen gör.
Herr Rubbestad kom ju med i den s. k.
prästlönekommittén och därför har han
inte haft möjlighet att göra sig gällande
på samma sätt som om han varit kvar.

Det är tre punkter där utskottet gjort
avvikelser från propositionen. I första
hand gäller det antalet ledamöter i länsarbetsnämnderna,
där Kungl. Maj :t föreslagit
åtta och vi ha stannat vid sex
i enlighet med utredningens förslag.
Det är ju alldeles givet, att det kan
råda delade meningar om huruvida
detta är lämpligt eller inte. I det avseendet
kan jag hänvisa till vad herr
Åqvist nyss sagt, nämligen att man här
inte kan säga någonting bestämt. Enligt
utredningen har antalet ledamöter
i länsarbetsnämnderna tidigare i regel
varit nio, varvid man i allmänhet haft
ett arbetsutskott på tre ledamöter. Utredningen
har utgått ifrån, att det skulle
vara bättre, om länsarbetsnämnderna
bestå av sex ledamöter utan ett särskilt
arbetsutskott.

Jag lyssnade på debatten i första
kammaren. Där var det delade meningar
om hur utskottet egentligen avsåg
att länsarbetsnämnderna skulle
vara sammansatta, när vi hade stannat

132

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 om.

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen och den offentliga arbetsförmedlingen.

för sex ledamöter. Vi ha utgått ifrån
att det vore dumt att på förhand fastlåsa
vilka organisationer som skulle
vara representerade i länsarbetsnämnderna.
Det har ju förut ansetts självklart,
att LO, TCO och Arbetsgivareföreningen
skulle vara representerade i
länsarbetsnämnderna. Vi ha stannat
för utredningens förslag om sex ledamöter
och sagt, att nämnderna böra
sammansättas med hänsyn till de olika
länens struktur och olika arbetsförhållanden.
Detta har skett med anledning
av motioner om att även jordbruket
och skogsbruket skulle vara representerade
i länsarbetsnämnderna. Det har
även framförts krav på att kvinnorna
skulle vara representerade i nämnderna.
Vi ha som sagt förklarat, att länens
struktur och arbetsförhållanden böra
vara avgörande för hur länsarbetsnämnderna
skola vara sammansatta, men vi
utgå givetvis från att de tre stora parterna
på arbetsmarknaden, nämligen
LO, TCO och Arbetsgivareföreningen i
första hand skola vara representerade.
Vi ha då ändå tre över för den variation,
som kan behövas med hänsyn till
om länen äro av olika beskaffenhet.

Den andra avvikelsen från propositionen
gäller ju kontors- och ombudsorganisationen.
Det finns nu 251 kontor.
Utredningen föreslår en nedskärning
till 208. Arbetsmarknadsstyrelsen
erkänner att organisationen är för stor
och att det är för många kontor och
föreslår 220 kontor. Departementschefen
föreslår 217 och utskottet 212 kontor.
Vi ha inte kunnat förneka, att det
finns skäl för vad utredningen har föreslagit,
men vi ha ändå ökat antalet
kontor med fyra jämfört med dess förslag
som en kompromiss för att göra
det lättare för Kungl. Maj:t, om svårigheter
skulle uppstå. Vi ha därför föreslagit
212 avdelningskontor.

Den tredje avvikelsen från propositionen,
där för övrigt reservation anförts
mot utskottets förslag, gäller förmedling
av hemvårdarinnor. Detta anse
vi vara en rent kommunal angelägen -

het. Det är inte, som herr Mårtensson
sade, på det sättet, att vi ha gått längre
i fråga om sparsamhet. Vi ha inte diskuterat
sparsamhetslinjen i detta sammanhang,
utan vi ha utgått ifrån att
hemhjälpsnämnderna böra vara de,
som äro bäst skickade då det gäller
förmedling av hemvårdarinnor. Härvidlag
bygger väl var och en på den
erfarenhet som han har från de orter
han känner till. Som bekant har inte
arbetsförmedlingen kontor eller ombud
på alla platser. Om vi lägga hemvårdarinneförmedlingen
på arbetsförmedlingen
kan det därför bli så, att kontoret
ligger flera mil från den ort, där hjälpen
fordras. Därför ha vi ansett att
hemlijälpsnämnden bör vara den naturliga
förmedlingsorganisationen, eftersom
den bör ha de största förutsättningarna
att bedöma detta.

Vi skola inte glömma, att det här också
är fråga om en viss behovsprövning.
Det är inte så, att den som först tingar
hemvårdarinna får sådan, utan om det
är tio, som vilja ha hjälp av hemvårdarinna
och det inte finns mer än en
hemvårdarinna, skall hemhjälpsnämnden
pröva behovsgraden bland de sökande.
Man måste ställa frågan, hur
det över huvud taget skulle vara möjligt
för en statlig tjänsteman, som sitter
på ett förmedlingskontor, kanske på
flera mils avstånd, att pröva angelägenlietsgraden
av detta behov. Det är för
övrigt inte bara behovet som skall prövas
utan de som använda hemvårdarinnor
skola också, i den mån de ha
möjlighet därtill med hänsyn till sina
ekonomiska tillgångar, betala liemvårdarinnehjälpen.
Är då icke ändå hemhjälpsnämnden
en institution, som är
bättre skickad för denna prövning än
en tjänsteman?

Emellertid finns det ju en hel del
platser, närmare 200, där arbetsförmedlingskontoren
redan ha tagit hand om
denna verksamhet. Med anledning därav
säger utskottet, att i de fall där det
visar sig, att arbetsförmedlingskontoren
sköta denna syssla på ett tillfredsstäl -

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Nr 21.

133

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen och den offentliga arbetsförmedlingen.

lande sätt, har utskottet ingenting emot
att de fortfarande ombesörja detta.

Angående reservationen nr 1 av fröken
Andersson m. fl., till vilken fröken
Elmén här yrkat bifall, skall jag inte
säga många ord. Utredningen har åkt
runt i landet och tittat på kontoren och
undersökt personalfrågorna. Utredningen
har sedan kommit med ett förslag,
som har finputsats i departementet. Det
finns ju inga möjligheter för ett utskott
att härvidlag ha någon bestämd
uppfattning och säga, att den ene eller
andre har fel. När man har haft sakkunnigt
folk ute, som sett på hela organisationsapparaten,
och när deras
förslag har justerats i departementet,
så måste man helt enkelt tro att det är
riktigt. I vart fall har man anledning
tro, att den avvägning, som här är
gjord, är lika omdömesgill som den som
reservanterna göra. Man kan utgå ifrån
att reservanterna inte haft större förutsättningar
än utskottet haft att kunna
bedöma personalfrågorna. Därför ber
jag, herr talman, att i likhet med herr
Äqvist få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla (kort
genmäle): Herr talman! Herr Petter son

i Degerfors gjorde gällande, att utskottet
inte på något sätt anlagt några
sparsamhetssynpunkter, när det gått in
för att hemvårdarinneverksamheten
skulle skiljas från arbetsförmedlingsorganen
och läggas på kommunala organ.
Men man får ändå den uppfattningen,
att utskottet inte har varit alldeles främmande
även för sparsamhetssynpunkterna,
ty det föreslår, om jag inte missminner
mig, att fem befattningshavare,
som nu sköta sådan hemhjälpsverksamhet
inom arbetsförmedlingsorganen,
skola indragas, och i övrigt skola arbetsförmedlingsorganen
få ha hand om
denna verksamhet under förutsättning
att det inte kommer att medföra några
kostnader för staten. Kan man tolka
detta på annat sätt än att utskottet bär

anlagt sparsamhetssynpunkter på denna
fråga?

Sedan vill jag fråga: Verkar det ändå
inte ganska egendomligt, att arbetsförmedlingsanstalterna
få förmedla hembiträden?
Om en husmor behöver hjälp
en dag för tvätt och städning o. s. v.
går hon till arbetsförmedlingen, som då
förmedlar denna hjälp. Om det är en
person eller någon i en familj, som firar
en årsdag och vill ha en liten festlighet
och han behöver litet extra hjälp
för att anordna denna festlighet, så
ringer vederbörande till arbetsförmedlingen,
som då sköter om denna förmedling.
Men, herr talman, om det är
en familj, där husmodern är sjuk, och
man ringer till arbetsförmedlingen och
hör efter, om den kan ge familjen någon
tillfällig hjälp, måste svaret bli:
Nej, hemhjälpsverksamheten få vi inte
ha att göra med utan den skall skötas
av de kommunala organen. Jag kan inte
finna annat än att detta är en ganska
egendomlig organisation.

Herr HENRIKSSON: Herr talman! Det
skulle vara frestande för en fackföreningsmän
att hålla ett längre anförande
om den fråga, som nu föreligger
i form av ett utlåtande från statsutskottet.
Kammarens ledamöter tycka emellertid
inte om långa anföranden vid
denna tid på dagen, och därför skall
jag försöka begränsa mig så långt det
är möjligt och endast framföra några
synpunkter.

Jag skulle först vilja säga, att det är
eu ganska klar tendens på många håll
att undervärdera arbetsförmedlingens
betydelse i ett samhälle med full sysselsättning.
Man resonerar ungefär så, att
om alla människor ha arbete, behöver
ju inte arbetsförmedlingen vara till, ty
då kunna alla få arbete antingen där de
äro eller också ordnar det sig av sig
självt att de få arbete på annan plats,
och det behöver alltså inte finnas statliga
organ som förmedla arbetsuppgif -

134

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen och den offentliga arbetsförmedlingen.

terna. Jag tror att det i mycket stor
utsträckning är en felsyn och att man
glömmer bort att även den fulla sysselsättningens
samhälle för med sig problem
om hur man skall få människorna
lämpligt sysselsatta och om hur man
skall kunna klara upp de problem, som
följa av att man även under full sysselsättning
har vissa grupper, som tidvis
varje år äro utan arbete och måste placeras
om. Man kan inte placera om
dem med mindre att det finns .statliga
organ, som kunna hjälpa till och tala
om att det finns lämpligt arbete på andra
platser och kunna ge dem råd hur
de skola kunna få de lämpliga arbetena.

Med hänsyn till denna grundinställning
är det alltså min uppfattning, att
man inte kan utgå ifrån, att det skulle
finnas några stora möjligheter att nu
skära ned den arbetsförmedlingsverksamhet
som vi ha. Om vi göra det, kunna
vi möjligen uppnå att vi få litet
mindre statsutgifter. Det kan man ju
få genom att ha ett färre antal tjänstemän
anställda, men det leder inte till
någon fördel, om man ser på frågan
ur nationalekonomiska synpunkter, tv
det lilla man kan spara i form av minskade
statsutgifter riskerar man att förlora
genom att människorna inte användas
i produktionen, därför att deras
möjligheter att själva skaffa sig sysselsättning
äro begränsade även i en tid
av full sysselsättning.

Dessutom får man ju räkna med att
om det är någon som går arbetslös, så
har det glädjande nog, skulle jag vilja
säga, ordnats så, att han under tiden
ändå har möjlighet till en viss inkomst,
som han då får i form av arbetslöshetsunderstöd.
Men det är ju inte ett intresse
vare sig för fackföreningsrörelsen
eller för staten, att arbetslöshetsunderstöd
komma att utgå med större
belopp än som hr oundgängligen nödvändigt.
Och man har möjlighet att begränsa
utbetalning av arbetslöshetsunderstöd
genom att ha en mycket verksam
arbetsförmedling.

Nu har det sagts — därom är man
överens ifrån utredningens sida, ifrån
departementets sida och ifrån utskottets
sida — att man skall ha en god
service vid arbétsförmedlingen. Jag
skall inte bestrida, att alla de parter,
som här yttrat sig, kunna ha rätt. Jag
tror nog att det är riktigt, som herr
Åqvist sade, att det inte finns några
objektiva kriterier på vad som är god
service, men jag tror, att man inte får
gå för långt i fråga om nedskärningar,
vilket det finns vissa tendenser att göra.
Jag skulle vilja säga att jag tror i det
avseendet mera på den myndighet, som
har att handha arbetsförmedlingsverksamheten,
nämligen arbetsmarknadsstyrelsen,
än på de övriga instanser, även
statsutskottet, som här ha yttrat sig. Vi
ha ju också motionerat om att man i
fråga om arbetsförmedlingsorganisationen
skulle bifalla de yrkanden, som
ställts av arbetsmarknadsstyrelsen. Jag
är emellertid nu för min del på det
klara med att det inte finns förutsättningar
att i kammaren få detta förslag
antaget. I det avseendet skulle jag därför
vilja ansluta mig till vad departementschefen
har uttalat, nämligen att
man skall göra nedskärningar men hålla
dem inom relativt snäva gränser.

Det var den ena frågan som jag ville
beröra. Sedan är det ett par andra
frågor, som jag i korthet vill nämna.
Vad beträffar konsulenterna är ju deras
uppgift närmast att se till att man får
den kvinnliga arbetskraften tillvaratagen.
Det är ett problem, som jag har
haft anledning att tala om tidigare i
kammaren i annat sammanhang. Jag
skall nu inte gå närmare in på det. Jag
vill säga att jag i stort sett delar de
synpunkter, som fröken Elmén tidigare
i dag företrätt. Jag tror att det är angeläget
att vi utnyttja de möjligheter
som finnas för att få de kvinnor, som
vilja delta i förvärvsarbetet, att göra det
på de områden, där de äro bäst lämpade.
Jag menar inte att man skall gå
till dem och säga, att de måste delta i

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Nr 21.

135

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen och den offentliga arbetsförmedlingen.

förvärvsarbetet, utan om det är så att
det finns kvinnor, som vilja delta i förvärvsarbetet,
skola vi ordna det så, att
de komma in på de områden, där de
äro lämpade att utföra förvärvsarbete.
Då kan arbetsförmedlingsverksamheten
göra en insats, som gagnar de berörda
kvinnorna men som också är till gagn
för vårt folkhushåll i dess helhet.

Den tredje frågan gäller länsarbetsnämndens
sammansättning. Jag måste
säga, att jag till en del har blivit lugnad
genom det anförande herr Petterson i
Degerfors nyss höll. Han utgår ju ifrån,
att den nedskärning från åtta till sex
ledamöter, som utskottet gått in för,
inte skall betyda, att DO och TCO skulle
bli utan representation i nämnderna.
Om man hade tänkt sig något annat,
så hade det säkerligen varit verklighetsfrämmande,
eftersom man kan utgå
ifrån, att oavsett hur länens struktur
än är måste ändå det dominerande antalet
arbetssökande tillhöra grupper
från LO och TCO, varjämte deras motpart
av naturliga skäl måste vara Arbetsgivareföreningen.
Dessa tre organisationer
få vi alltså betrakta såsom alldeles
självskrivna för representation i
länsarbetsnämnderna — jag förutsätter,
att herr Petterson i Degerfors inte har
något emot detta.

Men det är en sak till, som jag skulle
vilja ta upp, och det är frågan om vad
utskottet avser att göra med den representation
som arbetslöshetskassorna nu
ha. Dessa kassor ha ju fått en representation
i länsarbetsnämnderna i samband
med att arbetsmarknadsstyrelsen övertog
de uppgifter, som tidigare tillkommo
socialstyrelsen i fråga om tillsynen
över kassorna. Då sade man att man
skulle, för att förhindra att det blev
missförstånd i fråga om tillämpningen
av de regler, som gälla för rätt till arbetslöshetsunderstöd,
möjliggöra för
kassorna att i länsarbetsnämnderna följa
de olika beskeden om arbete. Det är
klart, att det har varit av stor betydelse
för kassorna, att de haft möjlig -

het att följa med inte bara frågan om
vilka som skola ha understöd utan också
hur arbetet förmedlas, .lag skulle därför
vilja ställa följande fråga till herr
Petterson i Degerfors: Innebär utskottets
skrivning, att man skall för varje
län pröva, om arbetslöshetskassorna
skola ha representation i nämnderna,
eller skall man tolka den så, att även
deras representation skall anses given.
Är det senare fallet skall jag inte göra
någon invändning. Är det däremot så,
att kassornas representation inte skall
vara given, ber jag att få uttala en bestämd
protest. Jag tror nämligen att
det, innan man får arbetslöshetsförsäkringsfrågan
klart utredd, är nödvändigt
att kassorna ha möjlighet att delta i
länsarbetsnämnderna i de frågor som
där förekomma.

Ja, herr talman, jag skall inte fortsätta
längre. Jag ber mer dessa ord att
dels under punkt III få yrka bifall till
Kungl. Maj:ts förslag, dels under punkt
V få yrka bifall till reservationen nr 1,
dels under punkt VI bifall till Kungl.
Maj:ts förslag, dels under punkt VII
bifall till reservationen nr 2.

Häruti instämde herr Olsson i Mellerud.

Fru HELLSTRÖM: Herr talman! Trots
vad herr Petterson i Degerfors sade om
reservanternas och då menade han väl
också förmodar jag motionärernas förmåga
att bedöma behovet av personal
vid arbetsförmedlingarna, vågar jag
ändå som en av motionärerna här säga
några ord om min enkla åsikt i frågan.

Det är verkligen med stor besvikelse
jag tagit del av statsutskottets utlåtande
vad det gäller indragning av konsulenttjänsterna
för den kvinnliga arbetsmarknaden.
Utredningen hade föreslagit
att 15 tjänster skulle indragas. Arbetsmarknadsstyrelsen
däremot har endast
kunnat tillstyrka 7 indragningar.
Men utskottet följer departementschefens
förslag om indragning av 11 tjäns -

136

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen och den offentliga arbetsförmedlingen.

ter, varvid bl. a. konsulenttjänsten vid
arbetsförmedlingen i Västernorrlands
län skulle utgå. Jag anser att i dessa
tider, då efterfrågan på kvinnlig arbetskraft
är stor och man måste försöka
få kvinnoreserven ut i arbetslivet,
är det ett stort misstag att draga in
just de tjänster, som ha hand om denna
arbetskraft. Jag förstår så väl, att det
behöver sparas på många områden och
även inom arbetsförmedlingarna, men
jag beklagar djupt, att denna sparsamhet
skall gå ut över just de tjänstemän,
som ha hand om den kvinnliga arbetskraftens
just nu så viktiga utnyttjande.

Det är ju klart, att arbetsförmedlingen
spelar en särskilt viktig roll i
tider av vikande sysselsättning. Men
fråga är om inte arbetsförmedlingen
har minst lika stor betydelse i den fulla
sysselsättningens samhälle — som det
vi ha just nu — med dess krav på en
rörlig arbetsmarknad och stora efterfrågan
på både manlig och kvinnlig arbetskraft.
Vi ha också här i landet en
väl utbyggd arbetsförmedlingsorganisation,
som just i år fått sin betydelse
väl vitsordad av de remissinstanser, som
haft att yttra sig över arbetsförmedlingsutredningens
betänkande.

De arbetsförmedlingsexpeditioner,
som mest syssla med den kvinnliga arbetskraften,
t. ex. expeditionerna för
husligt arbete, sjukvård, hotell och restauranger,
höra i allmänhet inte till de
minst arbetstyngda. Jag skall ge ett
exempel från Västernorrlands län och
håller mig då till huvudkontoret i
Härnösand, där man ännu har extremt
manliga och kvinnliga expeditioner. På
den manliga avdelningen finnas tre, väl
sysselsatta tjänstemän, varav en är avdelad
för sjömansförmedling, en sköter
övriga yrkesområden och en samordnar
det hela, tar på sig mera arbetskrävande
förmedlingsuppgifter samt sköter utredningar
in. m. Vid behov kunna dessa
expeditioner erhålla stöd från arbetsförmedlingsinspektören
och nämndens

byggnadsavdelning. Expeditionerna tillsatte
under år 1950 enligt officiella
siffror 1 665 platser. Här äro givetvis
inte medräknade tjänstemanna- och
ungdomsförmedlingens siffror.

Titta vi sedan på den kvinnliga avdelningen
finna vi endast eu expedition
med en ordinarie tjänsteman, som
momentant får hjälp av en aspirant.
Förra året tillsatte denna expedition
1 391 platser, alltså endast 274 färre än
de manliga expeditionerna. I förmedlingstekniska
frågor kan expeditionen
få stöd av inspektören, men han har
ingen möjlighet att bistå med särskilt
arbetskrävande förmedlingsuppgifter,
t. ex. gällande änkor och frånskilda
kvinnor, ensamma mödrar med barn
eller annan svårplacerad arbetskraft.
Han har som regel inte heller tid att
syssla med frågor rörande aktivisering
av den kvinnliga arbetskraftsreserven
eller kontakt- och informationsverksamheten.
Dessa uppgifter ha varit den
kvinnliga konsulentens naturliga arbetsfält
och givetvis inte inskränkt sig
till att gälla endast huvudkontoret i
Härnösand utan har avsett hela Västernorrlands
län.

Samtliga remissinstanser — åtminstone
de vilkas yttranden jag tagit del
av — ha tillbakavisat utredningens förslag
om indragning av konsulenttjänsterna.
Att Kungl. Maj :t ändå i viss utsträckning
— om också med olust —
gör utredningens förslag till sitt eget
och föreslår att 11 konsulenttjänster
skola utgå, kan, synes det mig, inte enbart
bero på tvånget att spara. I remissyttrandena
och motionerna ha tillräckligt
tydligt framhållits, att det här skulle
bli fråga om ett sparande i galen ända.
Och departementschefen har ju uttalat,
att höga krav måste ställas på arbetsförmedlingens
service och att någon allmän
standardsänkning i detta hänseende
inte bör äga rum. Och det blir det
otvivelaktigt, om utredningens förslag
genomföres, åtminstone vad beträffar
den kvinnliga arbetsmarknaden, som ju

Onsdagen den 23 mai 1951 em.

Nr 21.

137

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen och den offentliga arbetsförmedlingen.

ändå, såsom ständigt omvittnas, är av
så stor betydelse just nu, och det är
viktigt, att den utnyttjas i största möjliga
mån. Nej, det måste fastmer bero
på någon Kungl. Maj:ts vetskap om att
en eller annan nämnd inte utnyttjat
tjänsten till fullo eller på bästa sätt.
Det har ju också vidrörts här förut. Men
om så möjligen har skett på något håll,
är detta väl en sak, som det tillkommer
arbetsmarknadsstyrelsen att rätta till.
Och styrelsen är ju också i sitt yttrande
inne på organisatoriska omändringar,
som skola säkerställa tjänsternas funktionsduglighet.

Vad som framstår som viktigast i sammanhanget
är, att det inom varje länsarbetsnämnd
vid sidan om expertis på
arbetsförmedlingstekniska och allmänna
arbetsmarknadsfrågor, byggnadsregleringsfrågor
och dylikt, bör finnas en
tjänsteman, som är förtrogen med de
problem, som oundvikligt höra samman
med kvinnorna på arbetsmarknaden. I
Västernorrlands län, som ännu i alltför
hög grad saknar industriellt arbete för
kvinnor, stå dock kvinnor för mellan
en tredjedel och en fjärdedel av totala
antalet genom arbetsförmedlingen tillsatta
platser. Enligt gjorda undersökningar
finns inom vårt län en betydande
arbetskraftsreserv bland kvinnor,
som endast väntar på lämpliga arbetsuppgifter
för att söka sig ut i arbetslivet.
Men kvinnorna äro i mitt län, som
på så många andra håll, ganska nya på
arbetsmarknaden. Deras arbetsplacering
erbjuder bl. a. därför många gånger
speciella problem, och de expeditioner,
som skola ombesörja arbetsplaceringarna
för dem, behöva stöd av någon
initierad, som sköter samordningen
mellan expeditionerna, tar på sig särskilt
arbetskrävande förmedlingsuppgifter
och verkställer begärda utredningar
i hithörande frågor.

.lag tycker att det är en ganska berättigad
fordran, som vi kvinnor ställa på
arbetsförmedlingsorganisationcn, när
vi begära, att förste assistcnttjänsterna

för det kvinnliga förmedlingsområdet
få kvarstå, .lag anser, att för vår del i
Västernorrlands län vore det en oerhörd
försämring av arbetsförmedlingens
verksamhet, om den konsulenttjänsten
skulle indragas, såsom i propositionen
föreslås.

Herr talman! Jag ber därför att få
yrka bifall till den första reservationen,
som stöder sig på arbetsmarknadsstyrelsens
förslag.

Fru TORBRINK: Herr talman! Vid
denna sena timma kan man inte förvåna
sig över om kammaren inte är en
särskilt arbetsvillig församling, och det
kunde måhända därför tyckas, att det
är att bruka större våld än nöden kräver
att begära ordet i denna fråga. Men
med tanke på den nödsituation vi befinna
oss i, när det gäller arbetskraft,
vill jag ändå ta kammarens uppmärksamhet
i anspråk eif par minuter.

Jag är en av undertecknarna av motionen
II: 559. Vi hemställa i densamma,
att vi skola få behålla en grupp befattningshavare,
vilkas uppgift framför
allt skulle vara att verka för rekryteringen
av kvinnlig arbetskraft. Det har
varit så många talare uppe före mig,
som ha vittnat i denna sak, att jag rent
av skulle kunna inskränka mig till att
yrka bifall till reservationen nr 1), som
också fröken Elmén har talat för. Jag
skall emellertid be att få ta några exempel
för att visa, att dessa tjänster icke
utan vidare kunna dragas in utan att
detta märks i samhället och arbetslivet.

Jag tar då några siffror. Vi hade
t. ex. i april månad 1951, alltså förra
månaden, 35 000 kvinnliga arbetssökande
på våra arbetsförmedlingskontor
men inte mindre än 63 000 lediga platser.
Man kunde därför endast tillsätta
32 000 platser, och i själva verket förelåg
det rent siffermässigt en brist på
ca 30 000 kvinnor i arbetslivet.

Det är inte så enkelt, alt kvinnorna
springa till arbetsförmedlingskontoren

138 Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen och den offentliga arbetsförmedlingen.

och begära att få arbete, ty det finns
inte så mycket kvinnlig arbetskraft att
de behöva göra det. Den kategori, som
det här gäller att söka upp, är den som
man, kanske litet cyniskt, kan jämställa
med den partiellt arbetsföra arbetskraften.
Vi ha ju som bekant arbetsvårdsavdelningar
vid arbetsförmedlingskontoren,
som ta hand om de partiellt arbetsföra.
Man kan säga, att en stor del av
den kvinnliga arbetskraften utgöres av
partiellt arbetsföra, eftersom kvinnorna
inte helt kunna offra sig för arbetslivet.
De ha kanske hem och familj, som
också måste ses till, men de kunna ändå
i stor utsträckning utnyttjas i olika
verksamhetsgrenar inom arbetslivet.
Det gäller just för här ifrågavarande
tjänstemän att leta rätt på sådana människor,
som kunna bli till stor nytta.
Det gäller att entusiasmera dem för en
viss uppgift, upplysa dem om de möjligheter
som finnas o. s. v., alltså att
stå såväl arbetsgivarna som arbetstagarna
till tjänst. Det är vad dessa assistenter
först och främst skola syssla med.

När man från utredningshåll här talar
om att assistenternas verksamhet i
viss mån har varit missriktad och att
deras arbetskraft har tagits i anspråk
för ovidkommande och mera periferiska
uppgifter, så vill jag fråga, om inte
dessa tjänstemän ändå ha gjort eu
samhällsnyttig insats, när de ha verkat
för den sociala hemhjälpen. Det står
ju också i deras instruktion, att de skola
verka för att tillvarataga denna arbetskraft.
Och vad beträffar de olika utredningar,
som de ha fått syssla med. så
har detta faktiskt skett på riksdagens
initiativ. Riksdagen har beslutat om utredningarna
och begärt att de skola
göras.

Sedan är det kanske också litet förhastat
att efter så kort tid som från
1944 redan nu vara redo att säga, att
organisationen med dessa konsulenter,
som de då kallades, har visat sig vara
till ingen nytta. Det är väl med denna
organisation som med allt annat, nämli -

gen att den behöver en viss tid för att
mogna. Jag tror och många med mig,
att dessa tjänstemän, om vi få ha dem
kvar, i mycket stor utsträckning skola
kunna avhjälpa vår nuvarande stora
brist på kvinnlig arbetskraft.

Vi ha i vår motion hemställt, att vi
skola behålla 17 konsulenttjänster, men
för att inte splittra denna fråga för
mycket ber jag, herr talman, att i all
korthet få yrka bifall till reservationen
nr 1), som just handlar om denna sak.

Herr andre vice talmannen övertog
under detta anförande ledningen av förhandlingarna.

Herr LARSSON i Stockholm: Herr talman!
Jag har begärt ordet för att vädja
till kammaren att följa herr Leanders
in. fl. reservation och därigenom bifalla
den kungliga propositionen vad
den gäller förmedlingen av hemvårdarinnor.

När man lyssnade till utskottets representant,
herr Petterson i Degerfors,
fick man intrycket att det här vore
fråga om att obligatoriskt förlägga förmedlingen
av hemvårdarinnor till arbetsförmedlingarna,
men det är ju inte
meningen. Herr Petterson i Degerfors
har säkerligen alldeles rätt, när han
säger att denna förmedling mycket ofta
kan skötas, och i regel skötes bäst, av
liemhjälpsnämnderna eller över huvud
taget av kommunerna.

Men vad reservationen går ut på är,
att man skall låta kommunerna behålla
sin frihet att välja och att, då det finns
en lokal arbetsförmedling på orten, åt
denna kunna uppdraga att utom annan
huslig arbetskraft jämväl förmedla hemvårdarinnor.
Kommunerna skola alltså
behålla sin frihet att pröva vilken väg
som är bäst.

Nu är det ett faktum att den nuvarande
ordningen har prövats i ett mycket
stort antal kommuner, och jag vill
anmärka att flertalet av dem äro landskommuner.
Där har man funnit anord -

Nr 21. 139

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen

ningen praktisk och bra. Det har också
vitsordats av samtliga de tre kommunalförbunden,
Stadsförbundet, Landskommunernas
förbund och Landstingsförbundet,
att detta på många ställen
har varit en god anordning. Varför kan
den då inte få praktiseras också i fortsättningen? Den

enda befogade invändning jag
hittills har hört resas mot detta system
är den, att vissa kommuner få en fördel,
som andra kommuner, vilka icke anlita
arbetsförmedlingarna för denna verksamhet
utan endast använda sig av hemhjälpsnämnden,
icke ha. Men genom
Kungl. Maj:ts förslag i den utformning
det fått i herr Leanders m. fl. reservation
är även den olägenheten undanröjd,
eftersom det ju är meningen att
kommunerna skola få betala en slant
för arbetsförmedlingens besvär. Ett bifall
till reservationen har därför ingen
inverkan på den offentliga hushållningens
kostnader, eller rättare sagt,
utskottets förslag har därvid alls ingen
besparingseffekt. Det kostar lika mycket,
vare sig omkostnaderna läggas på
den kommunala eller den statliga budgeten.

Jag har tillåtit mig begära ordet för
att hemställa, att vi alltjämt måtte få ha
kvar denna alternativa möjlighet att
ordna förmedlingen av liemvårdarinnor.
Jag tror nämligen att utskottets
förslag i princip innebär — låt vara att
man där så kan ske övergångsvis låter
arbetsförmedlingarna så att säga på lediga
stunder fortfara med att syssla
med denna förmedling —■ att man avskär
denna verksamhet från arbetsförmedlingarna
och därmed åstadkommer
en bestående splittring, som inte kan
vara lycklig för framtiden.

På det husliga området sker ju för
närvarande en rask utveckling, och
det tillkommer ofta nya typer av yrkesutbildad
huslig arbetskraft, t. ex. hemsamariter
och husmorsvikarier. I Stockholm
få vi snart även en ny typ av
personal för åldringsvård. Då vi nu

och den offentliga arbetsförmedlingen.

se hur rask utvecklingen på detta område
är, kan det inte vara lämpligt att
organisatoriskt frånhända arbetsförmedlingarna
en arbetsuppgift, som de
bevisligen och enligt all erfarenhet på
många håll ha skött mycket bra.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
nr 2).

Herr JACOBSON i Vilhelmina: Herr
talman! Jag är mycket förvånad över
det resultat, vartill majoriteten i statsutskottet
kommit när det gäller hemvårdarinnorna
och det sätt varpå deras
arbete skall förmedlas. När frågan först
framfördes i befolkningskommittén
framhölls av utredningen det lämpliga
i att liemhjälpsnämnderna skulle samarbeta
med arbetsförmedlingen, och
detsamma ha socialstyrelsen och departementschefen
sagt. Men det hindrar
inte, att ni i statsutskottet tycks
begripa saken bättre än den institution,
som har med vederbörande att
skaffa.

Jag vill också säga en annan sak. När
herr Petterson i Degerfors säger, att
hemhjälpsnämnden skulle ha bättre
möjligheter att sköta denna sak är han
fullkomligt på sidan om verkligheten.
Han har tydligen inte haft med denna
sak i verkligheten att skaffa, ty det
vet väl var och en, som haft någonting
att göra med heinvårdarinneverksamheten,
att just arbetsförmedlingarna ha
mycket större möjligheter att ordna en
sådan sak på grund av att det hos arbetsförmedlingarna
finns anmälda inte
bara hemvårdarinnor utan även andra,
som kanske inte äro så högt kvalificerade
men som i många fall dock kunna
gå an, vilka kunna skickas till en nödställd
familj. Det är fullständigt fel att
försöka driva den satsen, att ett kommunalt
organ skulle vara att föredraga.

Jag har jämte några andra ledamöter
av denna kammare väckt en motion,
vari vi krävt avgiftsfri förmedling, men
då jag inte vill åstadkomma splittring

140 Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen och den

genom att alltför många uppfattningar
framföras i denna fråga, skall jag nöja
mig med att helt kort och gott yrka
bifall till den reservation, som anförts
av herr Leander m. fl.

Herr LINDBERG: Herr talman! Det
är ett par saker, som jag vill säga några
ord om. För det första lämnade herr
Andersson i Dunker ett meddelande,
som jag anser icke bör stå alldeles
oemotsagt, och jag vill därför lägga uppgiften
till rätta. Det kan nämligen vålla
en del missförstånd, om det får stå kvar
så, som jag uppfattade att det framfördes.

Herr Andersson i Dunker sade, att
understödet från arbetslöshetskassorna
uppgick till 9 kronor, varav staten betalar
4 kronor 50 öre. Det kan hända att
detta är riktigt, om man här har räknat
fram ett genomsnittsbelopp, men
annars är det så, att understödet för enskild
kassamedlem inte kan bli högre
än 8 kronor. Det är taket, och det går än
så länge inte att komma över det.

Vidare är det så, att statsbidraget inte
är 4 kronor 50 öre på ett understödsbelopp
på 9 kronor. Det är uträknat
efter helt andra grunder, först och
främst på grundval av medlemsantalet
i vederbörande arbetslöshetskassa och
på de arbetslösa dagarnas antal i samma
klass. Det skall vara tre arbetslösa
dagar per medlem och år, innan något
statsbidrag över huvud taget utgår till
understödet. Ingen skall därför tro, att
varje kassamedlem har 9 kronor om
dagen i understöd och att staten betalar
hälften av detta belopp.

Sedan är det också en annan sak, som
jag i detta sammanhang vill ta upp, och
jag gör det genom att rikta en fråga till
herr Andersson i Dunker: Vad har
kassaunderstödets storlek med arbetsförmedlingarnas
verksamhet att göra?
Såvitt jag förstår inte ett enda dugg!
Arbetsförmedlingarna ha ingenting med
daghjälpsbeloppen att göra. De skola en -

offentliga arbetsförmedlingen.

dast kontrollera, att de arbetslösa kassamedlemmarna
verkligen äro arbetssökande
och att de äro villiga att ställa
sig till arbetsmarknadens förfogande.
Men sådan kontroll skola de utöva på
varje arbetssökande, oavsett om vederbörande
är kassamedlem eller inte.

Det finns fortfarande en hel mängd
arbetare, som icke äro arbetslöshetsförsäkrade
och som inte heller kunna bli
det för närvarande. De skola vid arbetsförmedlingarna
behandlas på precis
samma sätt som de försäkrade.

Vidare har man för att komma upp
till den nämnda understödssumman 9
kronor per dag — jag förmodar, att det
är ett framräknat genomsnitt — inräknat
även hustru- och barnbidrag. Jag
måste då fråga mig: Vad har arbetsförmedlingen
för besvär med hustrun till
en försäkrad, i den mån hon inte själv
är kassamedlem och uppträder såsom
arbetssökande? Helt sonika inte något
besvär alls. Arbetsförmedlingen har inte
heller något med barnen att göra. Följaktligen
kan man inte räkna in dessa
uppgifter i arbetsförmedlingens verksamhet,
och det är, skulle jag vilja säga,
alldeles oriktigt att över huvud taget
beröra saken i detta sammanhang, tv
arbetsförmedlingen har ju inte något
med understödsbeloppen att skaffa.

Vidare skulle jag vilja säga några ord
om de s. k. förmedlingsombuden, en
fråga som också behandlas i utskottsutlåtandet.

Bland arbetslöshetskassornas medlemmar
liksom inom fackföreningarna
över huvud taget är det ju ett mycket
starkt önskemål att det skall finnas en
så effektiv arbetsförmedlingsverksamhet
som möjligt utan att vi därför skola
behöva gå utöver det skäligas gräns när
det gäller att bygga ut förmedlingarna.

I syfte att underlätta för de arbetssökande
att få arbete i öppna marknaden
har man anlitat även s. k. förmedlingsombud.
Dessa kunna emellertid av naturliga
skäl inte göra en lika effektiv
insats som en fast anställd förmedlings -

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Nr 21.

141

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen och den offentliga arbetsförmedlingen.

funktionär, tv ombuden ha ju även sitt
ordinarie arbete att sköta och verksamheten
som förmedlingsombud måste de
utföra på fritid. Det har också i många
fall riktats anmärkningar mot ombuden
för bristande effektivitet, och detta har
väl i sin tur föranlett den försöksvis
gjorda indragningen av förmedlingsombud
inom Gävleborgs län. Denna har
emellertid — med vilken rätt vet jag
inte — utsträckts till hela landet. En indragning
av detta slag måste på många
håll vålla olägenheter för arbetslöshetskassornas
medlemmar, och den ambulerande
verksamhet, som man ämnar
igångsätta, kan inte alltid utgöra någon
tillfredsställande ersättning. Utskottet
har också rekommenderat att man skall
gå försiktigt fram i detta sammanhang,
och jag vill här understryka vikten av
att så sker.

Kassamedlemmar, som vilja ha understöd
och som t. ex. bo uppe i skogsbygderna
och ha lång väg till arbetsförmedlingen
och annat, skola ju genom ett
skriftligt förfarande kunna ta kontakt
med arbetsförmedlingen. Det är meningen
att förmedlingen i sin tur skall
per telefon eller skriftligen meddela vederbörande,
när det finns ett arbetstillfälle,
och kassamedlemmarna skola också
per telefon eller skriftligen lämna
besked om huruvida de taga arbetet
eller inte. Med ledning härav skall sedan
avstängning från rätten till understöd
o. s. v. ske. Allt detta kommer naturligtvis
att vålla en hel del besvär, och
arbetslöshetskassornas redogörare ute i
orterna komma nog att få fungera som
ombud i stället för de ombud, som tidigare
varit tillsatta, men utan att få någon
ersättning för sitt besvär. Man frågar
sig om en sådan ordning verkligen
är rimlig. Jag anser för min del att det
hela utgör ännu ett skäl till att iakttaga
den försiktighet, som utskottet på denna
punkt har rekommenderat.

Den sista fråga, som jag här vill taga
upp, gäller representationen i länsarbetsnämnderna.
Herr Henriksson i

Stockholm har redan på ett utmärkt
sätt framfört de synpunkter, som därvidlag
kunna anläggas, och jag skall
därför inte nu bli mångordig. Det bör
emellertid kanske ännu en gång understrykas,
att representationen för arbetslöshetskassornas
del icke bör i onödan
indragas. Med den skrivning, som
finnes i utskottets utlåtande, bör det
också, åtminstone i vissa fall, vara möjligt
att låta representationen för arbetslöshetskassorna
och för Landsorganisationen,
eventuellt även för Tjänstemännens
centralorganisation utgöras av en
och samma person. Även om detta inte
kan ske annat än i undantagsfall, så bör
man dock göra det där det är möjligt.
Det är nämligen angeläget att vid omorganisationen
av länsarbetsnämnderna
den representation, som herr Henriksson
här talat om, icke helt äventyras, ty
det har mycket stor betydelse just för
de nämnda organisationerna att de bli
representerade i länsarbetsnämnderna.

Herr PETTERSON i Degerfors: Herr
talman! Det skulle vara oartigt mot kammaren
att taga upp någon längre polemik
mot var och en av de tio föregående
talarna, men jag vill ändå rätta ett par
saker som sagts.

Jag tror att det var fru Hellström,
som sade, att Kungl. Maj:t tagit utredningens
förslag angående indragningen
av konsulenttjänster. Så var emellertid
inte fallet. Utredningen hade föreslagit,
att 15 tjänster skulle indragas och 7
vara kvar, medan Kungl. Maj:t föreslog,
att 11 tjänster skulle indragas och 11
vara kvar.

För det andra skulle jag vilja säga ett
par ord till herr Mårtensson i Uddevalla,
som sade, att han inte kan dela
min uppfattning, därför att denna innebär,
att om någon t. ex. fyller år och
behöver arbetskraft får han gå till arbetsförmedlingen
men om han blir sjuk
skall han gå till hcmlijälpsnämnden. Ja,
det är nog så, men det blir ändå en liten

142

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen och den

skillnad. Är det fråga om sjukdom, är
det ett socialt hjälpfall, och då är hemhjälpsnämnden
enligt min mening bäst
kvalificerad att bedöma frågan. Dessutom
vill jag poängtera, alt det under
utskottsbehandlingen har redogjorts för
hur omflyttningen av tjänstemän på arbetsförmedlingarna
har florerat, och då
måste man fråga sig, hur en tjänsteman,
som är någon månad på varje ställe,
skulle kunna vara i besittning av den
lokalkännedom, som fordras för att arbetet
skall bli ordentligt utfört.

Herr Jacobson i Vilhelmina sade, att
jag hade fått saken om bakfoten, men
jag undrar om inte han själv fått tag i
svansen. Man blir litet förvånad över
hans resonemang, när man vet hur få
platser det är som ha arbetsförmedlingskontor
jämfört med dem som inga ha.

Det finns ju stora orter med upp till
8 000 å 10 000 invånare, som inte ha
några arbetsförmedlingskontor. Dessa
ligga kanske på flera mils avstånd. Det
skulle vara fullständigt omöjligt för dem
att sköta förmedlingen av hemvårdarinnetjänsterna
på sådana platser.

Slutligen vill jag bara säga en sak till
herr Henriksson. Han sade, att han skulle
hålla sitt anförande i egenskap av
fackföreningsmän. Jag betvivlar inte,
att han är det, men jag räknar mig också
som sådan, och jag måste säga, att i
herr Henrikssons anförande var det
snarare tjänstemannen än fackföreningsmannen
som stack fram.

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr
talman! Av vad herr Lindberg sade i
början av sitt anförande fick jag det
intrycket, att han uppfattade det vi i
motionen skrivit om bidragen från arbetslöshetskassorna
nästan som ett klander
mot dessa, deras verksamhet och
bidragens storlek. Det var ingalunda avsikten,
utan vi ville bara konstatera ett
faktiskt förhållande. När vi säga, att bidraget
från arbetslöshetskassan kan
uppgå till 9 kronor per dag för en per -

offentliga arbetsförmedlingen.

son, ha vi självfallet räknat med att han
kan ha hustru och barn, som också få
med av bidraget. Under sådana omständigheter
vill nog herr Lindberg instämma
i att det kan uppgå till 9 kronor.

Herr Lindberg försökte göra gällande,
att arbetsförmedlingarnas större eller
mindre effektivitet inte kunde utöva
något inflytande på de totala kostnaderna
för arbetslöshetskassornas bidragsverksamhet,
men en verkligt effektiv
arbetsförmedling bör åtminstone i
viss utsträckning kunna minska antalet
arbetslöshetsdagar. Det kan man nog
påstå med absolut säkerhet. Därmed
minskas ju kassornas bidragskostnader
och följaktligen även statens kostnader
i detta avseende.

Senare delen av herr Lindbergs anförande
hade närmast samma syfte som
vi anfört i motionerna. Mot det har jag
alltså ingenting att invända.

Herr LINDBERG: Herr talman! Om
herr Andersson i Dunker hade litet bättre
hört på vad jag sade, hade hans replik
till mig varit ganska överflödig.
Jag framhöll just att 9 kronor antagligen
utgjorde det genomsnittliga beloppet
för det understöd som en man med
hustru och barn erhåller, men att detta
behövde klarläggas, så att ingen trodde
att understödet alltid utgjorde 9 kronor
och statsbidraget 4 kronor 50 öre.

Vidare sade jag att arbetsförmedlingarna
inte ha något med understädsbeloppen
att göra men däremot skola kontrollera
arbetslösheten och arbetsvilligheten.
Inte heller i det avseendet behövdes
alltså herr Anderssons i Dunker
replik.

Fru HELLSTRÖM: Herr talman! Jag
har nog inte tagit fel som herr Petterson
i Degerfors trodde, ty jag sade, att
utredningen hade föreslagit, att 15 tjänster
skulle indragas och att arbetsmarknadsstyrelsen
föreslagit 7 och Kungl.
Maj:t 11 indragningar.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Nr 21.

143

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen och den offentliga arbetsförmedlingen.

Härmed var överläggningen slutad.
På därå av lierr andre vice talmannen
framställda propositioner biföll kammaren
till en början vad utskottet i punkterna
I och II hemställt.

Beträffande punkten III gav herr andre
vice talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till Kungl.
Maj:ts i ämnet framlagda förslag; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Henriksson begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
III i utskottets utlåtande nr 152, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
Kungl. Maj:ts förslag i ämnet oförändrat.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Henriksson begärde
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 110 ja och 63
nej, varjämte 17 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från alt rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten III gjorda hemställan.

På framställd proposition bifölls härefter
utskottets hemställan i punkten IV.

Beträffande punkten V gav herr andre
vice talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock

på bifall till den av fröken Andersson
in. fl. avgivna reservationen i motsvarande
del; och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Andersson
i Dunker begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten V
i utskottets utlåtande nr 152, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av fröken Andersson m. fl. avgivna
reservationen i motsvarande del.

Härefter gav herr andre vice talmannen
propositioner beträffande punkten
VI, nämligen dels på bifall till utskottets
i punkten gjorda hemställan dels
ock på bifall till Kungl. Maj:ts förslag
beträffande denna punkt; och fann herr
andre vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Andersson i Dunker begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten VI
i utskottets utlåtande nr 152, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

144 Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Anslag till arbetsmarknadens reglering m. m.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
Kungl. Maj:ts förslag i ämnet oförändrat.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets i punkten VI gjorda
hemställan.

I fråga om punkten VII framställde
herr andre vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten
gjorda hemställan dels ock på bifall
till den av herr Leander m. fl. avgivna,
vid punkten fogade reservationen i motsvarande
del; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Mårtensson i Uddevalla begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten VII
i utskottets utlåtande nr 152, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Leander m. fl. avgivna reservationen
i motsvarande del.

Sedan kammarens lelamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 94
ja och 92 nej, varjämte 5 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten VII gjorda hemställan.

På framställd proposition biföll kammaren
härefter utskottets hemställan i
punkten VIII.

Herr andre vice talmannen gav sedermera
propositioner i avseende å punkten
IX, nämligen dels på bifall till utskottets
hemställan i sagda punkt dels
ock på bifall till den av fröken Andersson
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen i motsvarande del; och
biföll kammaren utskottets berörda
hemställan.

Beträffande punkten X gav herr andre
vice talmannen propositioner på l:o)
bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall
till den av fröken Andersson m. fl.
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen
i motsvarande del; samt 3:o) bifall
till den av herr Leander m. fl. avgivna
reservationen i motsvarande del;
och blev utskottets berörda hemställan
av kammaren bifallen.

På därå framställd proposition bifölls
vidare utskottets hemställan i punkten

XI.

Herr andre vice talmannen gav slutligen
propositioner beträffande punkten
XII, nämligen på l:o) bifall till utskottets
hemställan i denna punkt; 2:o)
bifall till den av fröken Andersson m. fl.
avgivna reservationen i motsvarande
del; samt 3:o) bifall till den av herr
Leander m. fl. avgivna reservationen
i motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan i punkten.

§ 5.

Anslag till arbetsmarknadens reglering
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
153, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1951/52 till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Nr 21. 145

Anslag till arbetsmarknadens reglering m. m.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
152, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 9 mars 1951, föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t
att medgiva avskrivning av i statsrådsprotokollet
angivna fordringar om tillhopa
36 546 kronor 69 öre dels ock för
budgetåret 1951/52 under femte huvudtiteln
såsom reservationsanslag anvisa
till Kostnader för arbetslöshetens bekämpande
m. m. 17 600 000 kronor, till
Kostnader för överflyttning av arbetskraft
1 350 000 kronor, till Arbetskliniken
i Stockholm 119 000 kronor, till Bidrag
till kommunal och enskild arbetsvårdsverksamhet
152 500 kronor, till
Arbetsmarknadsstyrelsens arbetsvårdsverksamhet
810 000 kronor, till Kostnader
för arbetsmarknadsstyrelsens
förrådsverksamhet 100 kronor samt till
Kostnader för främjande av företagsverksamhet
m. m. 1 500 000 kronor.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat ett antal motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Lundqvist och Ebbe Ohlsson (I:
405) och den andra inom andra kammaren
av herrar Birke och Hagberg i
Malmö (II: 578), hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta dels att till
Kostnader för arbetslöshetens bekämpande
uppföra ett reservationsanslag av
10 000 000 kronor dels ock att anslaget
å sjätte huvudtiteln Bidrag till byggande
av enskilda vägar skulle uppföras
med ett med 2 600 000 kronor höjt belopp.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte

I. bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
avskrivning av i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 9 mars
1951 angivna fordringar om tillhopa
36 546 kronor 69 öre,

II. förbudgetåret 1951/52 under femte
huvudtiteln anvisa

a) med bifall till Kungl. Majrts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 405 och II: 578 till Kostnader för arbetslöshetens
bekämpande m. m. ett reservationsanslag
av 17 600 000 kronor,

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:406 och 11:579 till Kostnader för
överflyttning av arbetskraft ett reservationsanslag
av 1 350 000 kronor,

c) till Arbetskliniken i Stockholm ett
reservationsanslag av 119 000 kronor,

d) till Bidrag till kommunal och enskild
arbetsvårdsverksamhet ett reservationsanslag
av 152 500 kronor,

e) till Arbetsmarknadsstyrelsens arbetsvårdsverksamhet
ett reservationsanslag
av 810 000 kronor,

f) till Kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens
förrådsverksamhet ett reservationsanslag
av 100 kronor,

g) till Kostnader för främjande av företagsverksamhet
m. m. ett reservationsanslag
av 1 500 000 kronor,

III. avslå i motionen II: 580 framställt
förslag att löneökning till i arkivarbete
sysselsatta måtte utgå fr. o. m. den 1
januari 1951,

B. att motionen 11:580, till den del
den icke behandlats under III., icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr
Mannerskantz och fröken Andersson
samt herrar Skoglund i Doverstorp och
Birke, vilka ansett att utskottet under
A. II a) bort hemställa, att riksdagen
måtte för budgetåret 1951/52 under
femte huvudtiteln anvisa, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 405 och II: 578, till Kostnader för
arbetslöshetens bekämpande m. m. ett
reservationsanslag av 12 600 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr BIItKE: Herr talman! I en till
idskottets utlåtande fogad reservation
yrkas, att kostnaderna för arbetslöshe -

10 — Andra kammarens grolokoll 1951. Nr 21.

146 Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Anslag till arbetsmarknadens reglering m. m.

tens bekämpande skola nedsättas med
5 miljoner kronor. Reservanterna anse,
att när vi ha full, för att inte säga överfull,
sysselsättning borde det med ledning
av vad departementschefen anfört
finnas möjligheter att få en sådan kostnadsminskning.
Även besparingsutredningen
är inne på den vägen.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till den av herr Mannerskantz
in. fl. avgivna reservationen.

Herr PETTERSON i Degerfors: Herr
talman! Jag inskränker mig till att yrka
bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till samma
hemställan med den ändring, som
föreslagits i den vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 265, till Konungen i anledning
av väckta motioner om beredande
av möjlighet att anbringa valkretsbeteckning
å valsedel vid vissa allmänna
val.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen
från statsutskottet:
nr 250, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1951/52 till Statens tvångsarbetsanstalt
å Svartsjö och statens alkoholistanstalt
därstädes: Omkostnader jämte i ämnet
väckt motion;

nr 252, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till landsfiskalerna m. fl.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 267, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser Kungl. hovstaten;

nr 268, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

269, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

270, i anledning av Kungl. Maj:ts i
.statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1951/52;

nr 271, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1951/
52 till Statens sjöhistoriska museum:
Avlöningar;

nr 272, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln in. m.;

nr 273, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1951/52 till vissa skyddsarbeten å
Uppsala domkyrka m. in.;

nr 274, i anledning av Kungl. Maj:ts
i .statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1951/
52 till avlöningar vid livrustkammaren;

nr 275, i anledning av riksdagens år
1950 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning, i vad
berättelsen avser Längmanska donationsfonden; nr

276, i anledning av Kungl. Maj:ts
propositioner angående anslag för budgetåret
1951/52 till bidrag till driften
av anstalter för psykopatiska och nervösa
barn;

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Nr 21. 147

nr 277, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar om anslag till avlöningar
vid överståthållarämbetet och
länsstyrelserna samt angående den civila
regionala beredskapsorganisationen;
och

nr 278, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ändrade bestämmelser
rörande avgångsåldern för civila
anställningshavare i statens tjänst
in. m.;

från bevillningsutskottet:
nr 286, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen
den 31 december 1945 (nr 896), m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet;
och

nr 287, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande regler om
ett opartiskt förfarande för avgörande
av tvister i varuskattemål in. m.; samt

från särskilda utskottet:
nr 280, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till religionsfrihetslag
m. m. dels ock i ämnet
väckta motioner; och

nr 281, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. in.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtande nr 13, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
om godkännande av mellan Sverige och
Ungern träffad uppgörelse rörande ersättning
för svenska privata ekonomiska
intressen;

konstitutionsutskottets memorial nr
27, angående uppskov med behandlingen
av vissa motioner;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

162, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning

om särskilt bidrag till producent av
svensk film, in. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar
i 1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 164, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa ändringar
i statens allmänna avlöningsreglemente
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om skatt å elektrisk kraft (elskatteförordning)
in. in. i vad propositionen avser
medelsanvisning till kontrollstyrelsen,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av yrkessjukdom;

nr 167, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till skolöverstyrelsen
in. in. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 168, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1951/52 till universiteten
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 169, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar om anslag för budgetåret
1951/52 till privatläroverk in. in.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 170, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till ny ungdomsanstalt
för svårbehandlade in, in. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser vissa avskrivningar av nya
kapitalinvesteringar;

nr 172, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1951/52;

ur 173, i anledning av väckta motio -

148 Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

ner om framläggande för 1952 års riksdag
av förslag till lösning av skärgårdens
kommunikationsfrågor;

nr 174, i anledning av riksdagens år
1950 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning
in. in.;

nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1951
52 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

176, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till vissa
vägreparationer; och

nr 177, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden;

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

20, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, in. m. jämte i
ämnet väckt motion, m. in.;

nr 26, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning om bemyndigande
att av riksbankens medel taga i
anspråk det belopp, som erfordras för
anläggande av ett beredskapstryckeri;

nr 27, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning om bemyndigande
att av riksbankens medel taga i
anspråk de belopp, som erfordras för
anläggande av skyddsrum för riksbankens
avdelningskontor;

nr 28, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning om utbyggnad
av pappersmaskinen vid Tumba
bruk;

nr 29, i anledning av väckt motion
om riksdagspension åt förre riksdagsledamoten
A. N. Sjöström;

nr 30, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret förslag angående fortsatt
utgivande av otryckta ståndsprotokoll; nr

31, i anledning av väckta motio -

ner angående ersättning åt ledamot av
allmänt kyrkomöte;

nr 32, angående regleringen för budgetåret
1951/52 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.
jämte i ämnet väckt motion;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1951
52, m. in., såvitt propositionen hänvisats
till bankoutskottet, jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 34, angående uppskov med behandlingen
av ett av fullmäktige i riksgäldskontoret
överlämnat förslag angående
avlönings- och anställningsvillkor
för riksdagens tjänstemän jämte i
detta ämne väckt motion;

första lagutskottets memorial och utlåtande: nr

31, i anledning av dels Kungi.
Maj:ts proposition nr 200 med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 2 §
4:o), 14:o), 15:o) och 16:o) lagen den
26 maj 1909 (nr 38, s. 3) om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt, dels väckt motion
om ändrad lydelse av 18 kap. 10 § 2
och 3 mom. strafflagen, dels ock väckt
motion om utredning angående förbättrade
möjligheter att behandla sexualbrottslingarna;
och

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 4:o), 14 :o),
15:o) och 16:o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt; andra

lagutskottets utlåtande nr 32, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fortsatt
giltighet av prisregleringslagen den 30
juni 1947 (nr 303), dels ock i ämnet
väckta motioner; samt

jordbruksutskottets utlåtande och memorial: nr

40, med anledning av dels i statsverkspropositionen
gjord anmälan rörande
frågan om medel till kostnader
för kvalitetskontroll vid export av fisk
och fiskprodukter in. m., dels Kungl.

Torsdagen den 24 maj 1951.

Nr 21. 149

Svar på interpellation ang. vissa arbetsförhållanden inom tullverket.

Maj:ts proposition angående reglering
av priserna på fisk under budgetåret
1951/52 m. in. jämte i anslutning härtill
väckta motioner; och

nr 41, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2 på natten.

In fidem
Gunnar Britth.

Torsdagen den 24 maj.

Kl. 3 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 18 innevarande
maj.

§ 2.

Svar på interpellation ang. vissa arbetsförhållanden
inom tullverket.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, som yttrade: Herr talman!
Med kammarens tillstånd har herr
Senander i en till mig riktad interpellation
frågat, huruvida jag äger kännedom
om de enligt interpellantens mening påfrestande
arbetsförhållandena inom tullverkets
lokalförvaltning samt vilka åtgärder
som kunna påräknas från min
sida »i syfte att åstadkomma drägligare
arbetsförhållanden inom tullverket i allmänhet
och Göteborgs tullbevakning i
synnerhet».

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Tjänstgöringstiden för bevakningspersonalen
vid tullverkets lokalförvaltning
är reglerad genom en av Kungl.
Maj:t den 30 december 1926 utfärdad
kungörelse (SFS 539). Det ankommer
på generaltullstyrelscn att med tillämpning
av föreskrifterna i kungörelsen
meddela för tjänstgöringens ordnande
erforderliga bestämmelser.

Såsom normal tjänstgöringstid för
ifrågavarande personal har generaltullstyrelsen
föreskrivit ett timantal, motsvarande
8 gånger antalet vardagar under
månaden. Bevakningstjänsten fullgöres
till huvudsaklig del såsom dagstjänstgöring
under tullkontrolltiden, vilken
i regel omfattar tiden kl. 7—17 å
vardagar. Därutöver har en tjänsteman
i regel nattvaktstjänstgöring om 7 timmar
under tiden kl. 17—7 vart fjärde
dygn. Såsom kompensation för sådan
nattvaktstjänstgöring minskas normaltiden
med 2 timmar för varje gång, dock
högst med 14 timmar för månad. För
tjänstgöring utöver normaltiden är
tjänstemannen berättigad till gottgörelse
för övertidstjänstgöring.

Då den trafik, tullverket har att betjäna
och övervaka, av naturliga skäl
icke är inskränkt till tullkontrolltiden,
måste tullförrättningar i viss utsträckning
utföras även å annan tid. För dylika
extra tullförrättningar tillämpas
viss turordning, som i regel är fastställd
i vederbörliga tjänstgöringsplaner eller
tjänstgöringslistor.

Vad förhållandena i Göteborg angår,
vilka av interpellantcn särskilt uppmärksammats,
har bevakningspersonal,
som uppnått 55 års ålder, endast undantagsvis
annan tjänstgöring än å vardagar
med 8 timmar, förlagda till tiden
kl. 7—17. Samma tjänstgöringstid gäller
för personal i åldern mellan 47 och

150 Nr 21.

Torsdagen den 24 maj 1951.

Svar på interpellation ang. vissa arbetsförhållanden inom tullverket.

55 år med den skillnaden, att denna personal
kan uttagas till vissa extra förrättningar
under högst 2 å 3 timmar efter
kl. 17. Under år 1950 förekommo sådana
förrättningar i medeltal för varje man
ungefär en gång var 14 :e dag.

Nattvaktstjänstgöringen i Göteborg
fullgöres av personal i åldern under 47
år och återkommer vart fjärde dygn.
Efter sådan tjänstgöring är tjänstemannen
fri minst 26 timmar. Bevakning under
sön- och helgdagar från kl. 7 till kl.
17 fullgöres av nattvaktspersonalen i
5-timmarspass. Den nattvaktsförrättande
personalen i Göteborg utgör f. n. ca
370 tjänstemän.

Omfattningen av de extra tullförrättningarna
d. v. s. förrättningar utom den
ordinarie tullkontrolltiden och planenliga
nattjänstgöringen varierar i Göteborg
avsevärt från den ena dagen till
den andra. Under sista kvartalet 1950,
då trafiken var större än under föregående
del av året, uttogos av den nattvaktsförrättande
personalen i medeltal
1,8 extravakter per man, alltså en extravakt
på sju veckor. Omkring 80 procent
av extravakterna utgjordes av tjänstgöring
från kl. 17 under högst 3 timmar.

De starka växlingarna i trafikens omfattning
medföra emellertid även att befrielse
från planenlig tjänstgöring utom
den ordinarie tullkontrolltiden kan beredas
personalen. Sjunker trafiken under
normalnivån, kan sålunda befrielse
från helt nattvakts- eller söndagspass,
s. k. frivakt, beredas en del av de nattvaktsförrättande
tjänstemännen, varjämte
helt nattvaktspass om 7 timmar
kan utbytas mot ett kortare pass. Enligt
vad jag under hand inhämtat från generaltullstyrelsen
utgjorde i Göteborg
under år 1950 antalet extravakter med
helt pass 126 och med kortpass 2 366.
Under samma tid bereddes personalen
1 875 frivakter, medan 3 008 kortpass
ersatte ordinarie pass.

Frågan om nattvaktstjänstgöringens
ordnande har under årens lopp varit
föremål för ett flertal utredningar inom

generaltullstyrelsen, och försök ha
gjorts att komma till en för berörda
parter tillfredsställande lösning dock
utan att lyckas. Generaltullstyrelsen ägnar
emellertid frågan en kontinuerlig
uppmärksamhet. Sålunda har, enligt
vad jag inhämtat, generaltullstyrelsen
helt nyligen förelagt Svenska tullmannaförbundets
lokalavdelning i Göteborg
förslag till ny tjänstgöringsindelning,
syftande till att sammanpressa nattvaktstjänstgöringen
under en 32-dagarsperiod
inom 12 dygn, varefter vederbörande
tjänsteman under en 20-dagarsperiod
skulle vara befriad från varje
tjänstgöring utom den ordinarie tullkontrolltiden.
Slutligt ställningstagande
till detta förslag synes böra avvaktas
innan frågan göres till föremål för ytterligare
prövning. Härutinnan vill jag
endast framhålla att med växlingarna i
fartygstrafikens omfattning med nödvändighet
måste följa vissa olägenheter
för bevakningspersonalen. Enligt de
lämnade uppgifterna synas dessa dock
icke vara alltför stora. Det torde därför
ankomma på parterna själva att genom
avtal om lämpligaste indelning av
tjänstgöringspassen söka i möjligaste
mån eliminera de besvärligheter för
personalen, som med nödvändighet
måste följa med en verksamhet, där arbetsbelastningen
varierar från tid till
annan.

Vidare anförde:

Herr SENANDER: Herr talman! Jag
ber att till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet få uttala mitt
tack för interpellationssvaret, vilket
jag finner vara märkligt för att inte säga
märkvärdigt i vissa avseenden. Jag syftar
då framför allt på att det ger en
missvisande bild av förhållandena, eftersom
det på ett oriktigt sätt använder
statistiskt material. Dessutom innehåller
svaret ett par sakliga oriktigheter.
Jag vill emellertid inte lasta finansministern
för detta, tv det är ju fullstän -

Nr 21.

151

Torsdagen den 24 maj 1951.

Svar på interpellation ang.

digt ogörligt för honom att äga en
mera ingående kännedom om saken.
Han har givetvis måst stödja sig på de
uppgifter, som lämnats av vederbörande
tullmyndigheter. Icke desto mindre föreligga
sakliga oriktigheter. Framför
allt skulle jag emellertid vilja påtala det
felaktiga användandet av statistiken,
som här förekommer.

Innan jag övergår till en rätt detaljerad
kommentar av interpellationssvaret
— jag finner detta nödvändigt av
hänsyn till de kommittenter, som jag i
detta fall företräder — skulle jag vilja
fästa uppmärksamheten på en sak, som
förekommer i början av svaret. Efter
redogörelsen för gällande arbetstidsföreskrifter
framhålles det: »För tjänstgöring
utöver normaltiden är tjänstemannen
berättigad till gottgörelse för
övertidstjänstgöring.» För att det inte
skall bli något missförstånd i detta fall
vill jag framhålla, att hela statspersonalen
är undantagen från den allmänna
arbetstidslagen. Dess arbetstid är reglerad
på administrativ väg på sådant sätt,
att man icke kan tala om någon 8-timmarsdag
men väl om en viss reglerad
arbetstid per månad. Denna arbetstid
utgör, såsom också mycket riktigt framhålles
i svaret, sammanlagt 8 timmar
för varje söckendag eller — som vi
bruka uttrycka det i tullverket — vad
som motsvarar 208 timmar för 30 dagar.

Det är ju uppenbart, att det inom ramen
för det för månaden fastställda
timantalet förekommer en mängd övertidsarbete,
vilket inom arbetarvärlden
räknas som övertid i vanlig bemärkelse
d. v. s. tjänstgöring utöver den ordinarie
tullkontrolltiden. Det förekommer
även tjänstgöring på söndagar och helgdagar
utan att man på något sätt kan
resa några legitima krav på övertidsersättning,
vilket dock sker på den privata
arbetsmarknaden. F’ör det övertidsarbete,
som fullgöres utöver det för månaden
fastställda antalet timmar, meddelas
i stället s. k. tidskompensation,
vilken tilldelas utan större hänsynsta -

vissa arbetsförhållanden inom tullverket.

gande till personalens önskemål och
utan att denna tidskompensation sammanföres
så, att den blir till full nytta
för personalen. I stället kastar man till
personalen ledigheter på två till tre timmar
genom meddelanden dagen innan,
en ledighet, som personalen ofta inte
har någon nytta av. Genom att meddelandet
kommer så kort tid före ledigheten
kan den givetvis inte disponeras på
samma sätt, som man disponerar en på
förhand bestämd fritid.

Denna tidskompensation utjämnar sålunda
tjänstgöringstiden under månadens
gång, så att den i allmänhet hålles
inom det för månaden fastställda timantalet.
Någon kontant övertidsersättning
förekommer knappast — i varje
fall i mycket ringa utsträckning. I ännu
mindre utsträckning kommer en sådan
ersättning att existera i fortsättningen,
sedan man minskat anslaget för hållande
av icke ordinarie personal inom tullverket
med icke mindre än 400 000
kronor.

Sedan skulle jag vilja påtala de sakliga
oriktigheter, som förekomma i svaret.
På s. 2 står det: »Samma tjänstgöringstid
gäller för personal i åldern mellan
47 och 55 år med den skillnaden, att
denna personal kan uttagas till vissa
extra förrättningar under högst 2 å 3
timmar efter kl. 17.» Denna uppgift är
felaktig. Den personal som blir befriad
från ordinarie nattvaktstjänst prickar
nämligen s. k. styckegods, och den får
följaktligen rätta sig efter de tider, som
gälla för styckegodslossning. Den får
därför inte sällan — jag skulle i stället
vilja säga ganska ofta — tjänstgöra från
kl. 17 till kl. 24. Alla längre tjänstgöringar
på övertid få dessa s. k. lossningsförrättande
uppsyningsmän taga
hand om.

Vidare vill jag påtala en sak, som kanske
inte direkt är felaktig men i varje
fall missvisande. Det står att efter eu
nattvaktstjänstgöring den fullgöres
av personal under 47 år och återkommer
vart fjärde dygn är tjänsteman -

152

Nr 21.

Torsdagen den 24 maj 1951.

Svar på interpellation ang. vissa arbetsförhållanden inom tullverket.

nen fri minst 26 timmar. Detta kan missuppfattas,
tv tjänstemannen är fri från
honom eljest åliggande tjänstgöring under
endast 8 timmar och icke under
26 timmar.

Sedan skulle jag vilja säga några ord
om användandet av det statistiska materialet.
Det framhålles exempelvis, att
under sista kvartalet 1950, då trafiken
var större än under föregående del av
året, uttogos av den nattvaktsförrättande
personalen i medeltal 1,8 extravakter
per man eller en extravakt på sju veckor.
Ja, det är uppenbart, att om man
fördelar antalet extravakter över en
längre tidsperiod kommer man självfallet
till ganska förmånliga resultat ur
tullverkets synpunkt. Men de verka
missvisande för ett bedömande av huruvida
denna nattjänstgöring är pressande
eller inte för personalen. Om man emellertid
tar hänsyn till att huvuddelen av
dessa extravakter uttages under vissa
bråda perioder, då förstår man hur påfrestande
de äro. Det innebär tjänstgöring
under varannan natt under ganska
långa perioder, ibland under 14 dagar
eller tre veckor. Jag vill framhålla detta
för att påvisa, att en sådan här genomsnittsstatistik
verkar föga belysande.
Den ger ju inte alls någon rättvisande
bild av det verkliga förhållandet. Det
är ett faktum att det vid anhopning i
trafiken — framför allt i Göteborgs
hamn — vissa tider på året, exempelvis
månaden eller månaderna före jul och
i viss utsträckning även efter jul, förekommer
ett uttagande av extravakter,
som medför en oerhörd påfrestning på
personalen, så mycket mer som natttjänsten
är kombinerad med dagtjänst
under mellanliggande tid.

Man söker även påvisa att det inte är
så farligt med dessa extravakter, tv samtidigt
som personalen får nackdelen av
extravakter, så åtnjuta de vid minskning
i trafiken s. k. frivakter, d. v. s.
befrielse från eljest åliggande nattjänst
var fjärde natt. Det är ju uppenbart att
frivakter förekomma under perioder, då

tjänstgöringen över huvud taget inte är
så särskilt ansträngande, men de kunna
självfallet inte på något sätt verka kompenserande
eller utjämnande med hänsyn
till de extravakter, som förekomma
under stark påfrestning i trafiken. Resonemanget
är således absolut oriktigi,
och dessutom — och det vill jag särskilt
framhålla här — äro dessa s. k.
frivakter ofta inte så förfärligt angenäma
överraskningar. Det betyder visserligen
att vederbörande tjänstemän
bli befriade från nattjänsten, men de
tappa samtidigt fridagen därefter, och
detta medför en rubbning i deras disposition
av fritiden, som inte alltid är
så angenäm. Om exempelvis en befattningshavare
skall göra nattjänst natten
mellan fredag och lördag så har han —
alldenstund det är frågan om ordinarie
nattjänst — planerat att vara fri på
lördag och söndag. Får han emellertid
en frivakt, då mister han fridagen på
lördag och får i stället träda i tjänst.

Jag skall emellertid inte göra så stor
affär av detta trots att det är ett onus
för personalen, tv från hela förbundets
sida sträva vi efter att minska natttjänsternas
antal så mycket som möjligt.
Men att frivakter på tider, då trafiken
är lindrig, skulle förtaga verkan av
nackdelen med extra nattvakter, då anhopningen
i trafiken är störst, det anser
jag vara absolut felaktigt.

Jag skulle sedan vilja säga några ord
om en sak, som man tydligen gör ett
stort nummer av. Det gäller generaltullstyrelsens
förslag till lokalavdelningen
i Göteborg i fråga om — som man kallar
det — ordnandet av nattjänsten. Det
skulle vara intressant att påvisa, vad
detta förslag i detalj innebär, men jag
vill inskränka mig till att framhålla, att
förslaget vid ett av personalorganisationen
i Göteborg anordnat möte, besökt
av icke mindre än 400 tulltjänsteinän,
enhälligt tillbakavisades såsom ett
skamligt förslag. Det innebär nämligen,
att nattvakterna skola göras i en följd
under en .särskild period. Det betyder

Torsdagen den 24 maj 1951.

Nr 21.

153

Svar på interpellation ang. vissa arbetsförhållanden inom tullverket.

emellertid att den fritid, som personalen
nu har före och delvis efter natttjänsten,
blir åtskilligt beskuren. Dessutom
innebär förslaget att man vid
sidan av denna ordinarie nattvaktskår
upprättar en särskild nattvaktskår, bestående
av tjänstemän, som eljest inte
utföra nattvaktstjänst. Personal ur denna
kår skall rycka in vid förfall för
dem, som tjänstgöra inom den ordinarie
nattvaktskåren och dessutom fullgöra
extravakter. Detta betyder att —
enligt beräkningar — 190 man engageras
så, att de aldrig veta när de skola göra
nattjänst eller vilken kväll de kunna
vara fria. Förslaget är av den art, att
det knappast kan diskuteras. När man
kommer med dylika rationaliseringsförslag
är det uppenbart, att de tillbakavisas
av personalen.

Vi ha emellertid länge — detta skulle
jag vilja fästa finansministerns uppmärksamhet
på — inom tullverket, både
från förbundets och de större platsernas
lokalavdelningars sida, ställt verkliga
rationaliseringsförslag i fråga om
nattjänsten. Ett förslag innebär, att man
skulle ersätta de fasta posteringarna på
nätterna med s. k. flygande patruller.
Här ha vi emellertid, herr talman, haft
att göra med ett märkligt motstånd från
myndigheternas sida, vilket man inte
hade kunnat vänta, eftersom det här
är fråga om verkliga besparingar. Låt
mig taga ett exempel.

Om man kan dra in ett nattpass och
därmed frigör två man från nattjänst,
då verkar detta dubbelt på dagarna.
Den man som skall göra nattjänst skall
nämligen vara ledig dels några timmar
under själva dagen före, dels hela dagen
efter nattjänst. Den ledighet han har
före nattjänsten inträffar vid en tidpunkt
på dagen, då påfrestningarna på
tullverket äro som hårdast. Yi ha emellertid
haft mycket svårt att få myndigheterna
att gå med på detta förslag
eftersom man fruktar att en »flygande
bevakning» efter kajerna inte skall bli
lika effektiv som de fasta posteringarna.

Vi äro dock av den uppfattningen, att
det skulle bli en betydligt mera effektiv
övervakning av smugglingstrafiken om
man ordnade bevakningen på detta sätt.
Det ser emellertid ut som om tullstyrelsen
nu åtminstone på prov velat acceptera
vårt förslag. Enligt vad som sagts
mig håller man på att praktisera systemet
i Stockholm. Detta är en rationaliseringsåtgärd,
som är i både verkets
och personalens intresse, och jag hoppas
att den blir genomförd. På den vägen
kan man minska nattjänsten, men
man minskar den inte genom att koncentrera
den till en viss tid, så att de
olika tjänstemännen få göra undan
nattjänsten på en gång i stället för att
den sprides ut över hela månaden. Som
detta förslag är framställt medför det
endast försämringar för personalen.

Interpellationssvaret slutar med: »Det
torde därför ankomma på parterna
själva att genom avtal om lämpligaste
indelning av tjänstgöringspassen söka i
möjligaste mån ...» o. s. v. Jag vill upplysa
om att tullmannaförbundet i flera
år arbetat på att få till stånd en ändring
i fråga om vad vi bruka kalla nattvaktseländet.
Allt har emellertid strandat på
det faktum, att statsmakterna särskilt
under senare år bedrivit en så restriktiv
personalpolitik, att det inte funnits
möjligheter att ordna frågan på ett tillfredsställande
sätt. För att man inte
skall få den uppfattningen, att jag här
inte företräder hela förbundets mening,
skulle jag vilja citera några rader från
en artikel i tullmannaförbundets organ
»Lanternan» i början av detta år:

»Återverkningarna av knappheten på
personal göra sig också allt mer påminta.
Import- och exportvolymen visar
ständigt stigande rekordsiffror och någon
nedgång torde knappast vara att
räkna med. Ankommande och avgående
fartyg trängas i de större hamnarna och
tullverkets trafikanter klaga allt mer
och berättigat över den långa väntan på
expediering. Smugglingen tilltar oroväckande
vid våra gränser och gods

154

Nr 21.

Torsdagen den 24 maj 1951.

Svar på interpellation ang. vissa arbetsförhållanden inom tullverket.

påstås försvinna i hamnarna i brist på
bevakning. Övertidsarbete blir allt vanligare
och personalen kastas från den
ena tjänstgöringsplatsen till den andra
som brickor i ett obegripligt spel för att
tillfälligt klara av en situation, som bara
hotar att bli värre för var dag som går.
Alltsammans frukter av den förda personalpolitiken.
»

Jag kan också hänvisa till att de lokala
tullmyndigheterna i de större hamnarna
äro helt överens med personalen
i detta stycke. .lag vill bara citera vad
tulldirektören i Göteborg uttalat för en
av de dagliga tidningarna där nere: »Att
de oberäkneliga extravakterna, om de
bli lika många som under december—
januari, skapar irritation är däremot
fullt förståeligt. Men med den tillgängliga
personalstyrkan finns det f. n.
inget annat sätt att ordna saken på om
trafiken inte skall stagnera. Läget kommer
ytterligare att skärpas då Majnabbehamnen
tillkommer i maj.»

I rättvisans namn skall erkännas, att
tullstyrelsen uteslutande med tanke på
Majnabbeliamnens tillkomst förstärkt
personalen med 16 man. För tullhamnen
i övrigt innebär detta emellertid icke
någon lättnad.

Förhållandena ha varit sådana, att
tullmannaförbundets lokalavdelning i
Göteborg måst vända sig till statens institut
för folkhälsan och påtala förhållandena
där nere. Vi gjorde detta främst
därför att vi visste, att ett flertal av de
yngre befattningshavarna för att kunna
klara existensen, utnyttjade sina fridagar
efter förrättad nattjänst till att
utföra extra arbete på andra områden,
inte minst inom statens egna verk. Statens
institut för folkhälsan talar därför
också om att det hela kanske i främsta
rummet ändå är en lönefråga.

Det är ju klart, att om en person gör
7 timmars nattjänst och skall vara ledig
dagen därpå för att taga igen sig, men
på grund av dålig ekonomi tvingas över
till arbete vid postverket, järnvägen
eller som stuveriarbetare e. d. för att
skaffa sig ett tillskott till den dåliga

lönen, då måste detta i längden verka
nedbrytande på hälsan. Statens institut
för folkhälsan tog saken på allvar. Man
skickade ned två läkare till Göteborg,
som under ett par dygn vistades natt
och dag tillsammans med tullmännen
och samtalade med dem om deras förhållanden.
De vände sig även till tulldirektören,
som uttalade att aktionen
troligen inte så mycket gällde extravakterna
som lönerna. Det hela skulle vara
en lönefråga och borde lösas som en
sådan.

Nu är naturligtvis detta en överdrift
från tulldirektörens sida, ty det är inte
bara fråga om att arbeta och tjäna
pengar; man måste naturligtvis arbeta
förståndigt för att inte ruinera sin
hälsa.

Samtal med tullmännen ägde även
rum under nattpass i Sannegårdshamnen.
Det förklaras härom i utlåtandet
från statens institut för folkhälsan: »En
irriterande känsla av mindervärde och
brist på hoppfullhet för framtiden tog
sig uttryck i ganska drastiska vändningar,
och man fick det intrycket att
själva tjänstgöringen, alldeles bortsett
från oregelbundenhet i arbetstiden, var
ganska psykiskt påfrestande.» Sedan citeras
vad som yttrades: »Vad har jag
för att jag är nitisk? Ingenting. Men jag
riskerar att bli sönderslagen.» — »Man
skall dit och vakta det där skjulet, men
firman tar ofta inte ut något, och så
går man där som en idiot.» — »Det
finns kurar, men de är dragiga och det
anses vara fel i tjänsten att vistas i
dem. Inte en klosett finns för vår räkning
på kajen, utan jag måste gå till
en båt och be att få låna deras.» —
»Tullare får ’ta extra’ i posten t. ex.
men inte i sitt eget verk.» — »Tre och
femtio i timmen tar staten av uppdragsgivare,
men tullaren får inget om han
arbetar på övertid.»

Ja, detta ger en ganska god bild av
stämningen bland i första hand den
yngre personalen, som får förrätta den
hårdaste nattjänsten.

Efter att ha citerat vad tulldirektö -

Torsdagen den 24 maj 1951.

Nr 21.

155

Svar på interpellation ang.

ren sagt förklarar så statens institut för
folkhälsan: »Detta torde i praktiken
innebära ett sönderstyckande av arbetstiden
i ett antal småpass och konfirmerar
tullmännens uppgifter att tjänsten
är mycket oregelbunden.»

Efter påfordran från statens institut
för folkhälsan gjordes också eu utredning
om i vilken omfattning den nattvaktsförrättande
personalen utförde
extra arbete på sin fritid. Denna utredning
genomfördes av lokalavdelningen
i Göteborg. Det framgick därav att 53
procent av samtliga nattvaktsförrätttande
hade arbetsuppgifter vid sidan
av sin anställning vid tullverket. 1G
man hade arbete som stuveriarbetare
och transportarbetare, 10 man som diversearbetare,
2 man som byggnadsarbetare,
3 man som skogsarbetare och 6
man som fastighetsskötare. Inte mindre
än 25 tullmän gingo över till posten och
togo arbete som brevbärare; stationskarlar
voro 2 stycken, snickare 2, målare
2, gravör 1, fabriksarbetare 1, radioarbetare
2, bilreparatörer 4, cykelreparatör
1, montörer 2, jordbruksarbetare
5, trädgårdsarbetare 12, chaufförer
2, båtbiträde 1, cykel- och expressbud
11, tidningsbild 4, vice värdar
11, skriv- och kontorsarbetare 7,
inkasserare 33, intervjuare för Gallup
1, affärsbiträde 5, försäljare 4, musiker
4, restaurangvaktmästare 2 samt begravningsbärare
1. 35 procent av tjänstemännens
hustrur hade arbete utom
hemmet, och 53 procent av samtliga
tjänstemän bodde i ett rum och kök eller
mindre lägenhet.

Denna utredning av statens institut
för folkhälsan pekar, såvitt jag förstår,
på ett mycket allvarligt problem. Här
ha vi inte bara att göra med dåliga löner
utan också med arbetsförhållanden,
som inte kunna vara lockande — åtminstone
inte på yngre personer.

Jag vill sluta med att säga, att vi inför
offentligheten ha dragit fram ett
problem inom statstjänsten, som jag tror
att man måste taga mycket allvarligt på.
Detta är, att det för statstjänstemännen

vissa arbetsförhållanden inom tullverket.

finns en arbetstidsreglering, som icke
kan anses hålla måttet, särskilt om man
ser den mot bakgrunden av den allmänna
arbetstidsregleringen. Arbetstiden
regleras per månad och inte, såsom
när det gäller den allmänna arbetstidslagen,
per dag eller per vecka. Detta
medför att statstjänarna få utföra s. k.
obekväm tjänstgöring, under nätter
samt under söndagar och helgdagar,
utan att de ha någon nämnvärd möjlighet
att erhålla kontant ersättning. Det
är dessutom ett faktum att statstjänarna
genom denna speciella arbetstidslagstiftning
få eu söndersplittrad tjänstgöring,
som de flesta andra grupper inte behöva
vidkännas. Det är ett allmänt
krav, att denna sak måste ordnas på ett
eller annat sätt. Den kan emellertid
inte ordnas utan personalförstärkning.
Jag vill understryka, att om man skall
komma till rätta med de här klandrade
förhållandena, då måste man finna
sig i att gå med på en ökning av personalen.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
rikta en fråga till finansministern. Har
finansministern någonting'' att invända
emot att tullstyrelsen, för att kunna bereda
personalen något bättre arbetsförhållanden
och för att nödtorftigt kunna
betjäna trafiken, överskrider det förslagsanslag
som går under rubriken
»icke ordinarie personal vid tullverket»4?
Jag tror, att detta blir absolut
nödvändigt, och jag hoppas att inte finansministern
eller regeringen i övrigt
skall vända sig emot en framställning
från tullstyrelsen i sådan riktning.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag
skall tillåta mig ett par korta bemärkningar
i anledning av vad herr Senander
här sagt utanför ramen av interpellationen.

Det är först att observera, att statens
institut för folkhälsan icke har överlämnat
sin utredning rörande förhållandena
inom tullverket i Göteborg till ge -

156

Nr 21.

Torsdagen den 24 maj 1951.

Svar på interpellation ang. vissa arbetsförhållanden inom tullverket.

neraltullstyrelsen. Delta tyder ju på —
vilket kanske även framgick av vad
herr Senander här yttrade — att institutet
icke har funnit några sådana Hygieniska
olägenheter förknippade med
tjänsten, att man velat fästa de ansvariga
myndigheternas uppmärksamhet
på saken. Det var den ena saken.

Vidare undrar jag om inte herr Senander
överdrev beviskraften i de siffror
han anförde om tullpersonalens extra
anställning. Det är klart att man
kan säga, att en så utbredd vilja att
taga extra anställning måste tyda på,
att människorna ha dåligt betalt och
behöva skaffa sig extra inkomster. Det
kan emellertid även tolkas på det sättet,
att personalen känner sig ha tillräckligt
med tid över för att kunna hinna med
något utöver tjänsten. Jag vill även
fästa uppmärksamheten på att herr Senanders
siffror giva en säregen belysning
åt det påstående man ständigt möter,
att folk aldrig vill ta extra anställning
på grund av de höga skatterna.
Men, herr Senander, vi skola kanske
inte fördjupa oss i dessa ting, tv dessa
företeelser kunna otvivelaktigt ses från
mer än en sida.

.lag övergår till att yttra mig något
om vad herr Senander sade om mitt interpellationssvar.
Det är klart att jag
kände några små ilningar i ryggen när
herr Senander stod upp och förklarade,
att interpellationssvaret innehöll åtskilliga
sakliga felaktigheter och att det
hade en statistik, som var använd på
ett felaktigt sätt. Jag tror emellertid
inte att den fortsatta utläggningen från
herr Senanders sida visade, att bristerna
voro så stora. Det var egentligen endast
på en punkt, där herr Senander
ansåg att det fanns en felaktig uppgift.
Jag skall inte diskutera den. Det
är klart att inte vi här i Stockholm ha
tillfälle att under en interpellationsdebatt
kontrollera ett förhållande i Göteborg.
Det är möjligt att uppgifterna till
mig i detta avseende varit för bra. Jag
tror emellertid inte att detta i någon

särskild grad inverkar på hela svarets
uppläggning.

Den statistik, som här lagts fram, visar
väl ändå problemets kvantitativa
storlek. Den visar, att problemet ur
denna synpunkt icke är så stort. Det
ligger väl dock i sakens natur — när
det som här gäller en verksamhet, där
tjänstgöringstiden är så växlande och
så beroende av tillfälliga omständigheter
—• att en sådan genomsnittsstatistik
naturligtvis aldrig kan belysa vare sig
de enskilda fallen eller vissa bråda
tider.

Det är klart — detta har åtminstone
jag klart för mig — att för enstaka personer
nattjänstgöringen kan bli för påfrestande,
och utan tvivel finns det
också, som herr Senander här påpekade,
bråda perioder, då det blir en stark
påfrestning på hela grupper. Men detta
ligger ju i arbetets natur, eftersom vi
inte kunna reglera båtarnas inkommande
och avgående. Tillströmningen kan
klumpa sig och det kan också bli utdragna
perioder. Man kan förstå att
det är mycket svårt att få en organisation,
som på ett tillfredsställande sätt
kan möta dessa behov.

.lag vill alltså inte på något sätt bestrida
att förhållandena här kunna vara
sådana, att det finns anledning att försöka
komma fram till en bättre ordning.
Även om man säger att förhållandena
äro svåra, så äro ju dock svårigheterna
till för att övervinnas. Jag tror dock att
det är riktigt som jag sade i mitt svar,
att dessa svårigheter säkert övervinnas
på bästa sätt genom förhandlingar och
avtal mellan de båda parterna i detta
fall, tv det är ju dessa som bäst kunna
se svårigheterna och möjligheterna på
båda sidorna.

Nu säger herr Senander att generaltullstvrelsens
förslag till ny reglering
har avvisats av lokalavdelningen i Göteborg
och tullmannaförbundet. Jag vet
att det förhåller sig så. Jag vet också
att lokalavdelningen har meddelat, att
den inom kort kommer att lägga fram

Torsdagen den 24 maj 1951.

Nr 21.

157

Svar på interpellation ang. ordnande av hamnfrågan for Visingso.

ett eget förslag, och det innebär såvitt
jag förstår att förhandlingar pågå. Jag
vill bara uttala den förhoppningen, att
dessa förhandlingar skola leda till ett
resultat som kan accepteras ur både
statens och personalens synpunkt.

Vad sedan beträffar herr Senanders
fråga till mig, om jag på hans framställning
skulle vilja ge carte blanche
till ett överskridande av medelsanvisningarna
på ett förslagsanslag, så vill
jag svara, att jag inte kan fatta så snabba
och lättsinniga beslut. Jag kan bara
säga, att om jag från den ansvariga
myndigheten får en framställning, skall
jag pröva den med all omsorg och försöka
att tillgodose det allmännas bästa.

Herr SENANDER: Herr talman! Jag
hade inte väntat mig något mera preciserat
svar på min fråga, och jag är tillfredsställd
med det besked jag fick.
Jag vill uttala den förhoppningen, att
det inte lägges några hinder i vägen,
om den ansvariga myndigheten anser,
att man måste överskrida anslaget. Den
personalsituation som uppstått under
senare år är nämligen ganska bekymmersam,
inte minst för myndigheterna
själva.

Att statens institut för folkhälsan inte
överlämnat sin utredning till tullstyrelsen
beror på att institutet kommit till
den slutsatsen, att problemet är en lönefråga
och att det därför faller utanför
institutets kompetens att avge något direkt
förslag till tullmyndigheterna. Avdelningen
i Göteborg har emellertid
sörjt för att utredningen kommit till
tullstyrelsens kännedom.

Finansministern sade att jag skulle
ha överdrivit när det gällde förhållandena
i Göteborg och att statistiken
egentligen inte var så missvisande som
jag ville göra gällande. Han medgav
emellertid att en statistik, som levererats
på det sätt som den ifrågavarande,
kan verka missvisande och att man, om
man gör en mera noggrann granskning

av enskilda gruppers och enskilda tjänstemäns
förhållanden, kan komma till
ett annat resultat. Det är just detta jag
velat göra gällande. Jag har ju tillfälle
att på nära håll iaktta verkningarna av
nattjänstgöringen i Göteborg, den plats,
där påfrestningen på tullpersonalen absolut
är störst, och jag har kommit till
det resultatet — vilket man för övrigt
är enig om inom hela kåren — att det
i längden inte går att ha det som nu,
utan att man på något sätt måste lösa
frågan. Jag vill i detta sammanhang
nämna att personalchefen i Göteborg,
överinspektör Bredberg, har uttalat att
man inte kan komma ifrån att tjänstgöringen
är påfrestande. Han säger, att
den måste fresta hårt på det mänskliga
materialet och att det har förekommit
sjukdomsfall, som läkare konstaterat
vara »genom överansträngning föranledda
hjärtbesvär» o. s. v. Personalchefen
anser därför att det är nödvändigt,
att man tilldelar tullen i Göteborg en
större personal än vad som för närvarande
finns där nere.

Jag vill till slut säga, att förhandlingarna
mellan generaltullstyrelsen och de
lokala myndigheterna å ena sidan och
lokalavdelningen i Göteborg å den andra
naturligtvis inte äro avbrutna därför
att det framlagda förslaget avvisats,
utan vi ämna komma med ett motförslag.
Min interpellation framställdes
emellertid innan förslaget överlämnats
till oss, och därför har detta inte omnämnts
i interpellationen.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Svar på interpellation ang. ordnande av
hamnfrågan för Visingsö.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON, som
yttrade: Herr talman! Med kammarens

158 Nr 21.

Torsdagen den 24 maj 1951.

Svar på interpellation ang. ordnande av hamnfrågan för Visingsö.

tillstånd har hen- Svensson i Va frågat
mig om jag är villig att medverka till
att hamnfrågan för Visingsö snarast
blir löst på ett tillfredsställande sätt.

Jag känner väl till att hamnförhållandena
på Visingsö äro otillfredsställande
och att snara åtgärder för förbättring
av dessa böra vidtagas.

Kungl. Maj:t har uppdragit åt vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen att i samråd
med domänstyrelsen, som förvaltar
hamnen, göra upp förslag till förbättring
av hamnförhållandena på ön. Vid
upprättandet av förslaget skulle enligt
lämnade direktiv behovet av skyddad
hamn för sjöfarten och fisket tillgodoses.
Dessutom skulle frågan om färjförbindelse
mellan ön och fastlandet
utredas.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
i huvudsak slutfört sitt uppdrag, ehuru
detsamma ännu ej redovisats till Kungl.
Maj:t. Detta väntas emellertid ske inom
den närmaste tiden, och jag ämnar därefter
snarast möjligt upptaga frågan till
prövning.

Härpå anförde

Herr SVENSSON i Vä: Herr talman!
•lag ber att få tacka herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min interpellation
angående hamnen på Visingsö. Inledningsvis
framhåller statsrådet att
han väl känner till, att hamnförhållandena
på Visingsö äro otillfredsställande
och att snara åtgärder för förbättring
av desamma böra vidtagas. Det är glädjande,
ty jag förstår att herr statsrådet
då har, som han ju senare också säger
i sitt svar, för avsikt att fortast möjligt
hringa frågan till dess lösning.

Den nuvarande hamnen, om man
över huvud taget kan på detta sätt benämna
vad som i den vägen finns på
ön, är hundra år gammal, och den är
för närvarande i ett mycket miserabelt
skick. Den är först och främst alldeles
för liten och fyller inte de fordringar,

som i dag ställas på en hamn. Den består
närmast av ett till hälften rasat
stenkummel och en rutten träbrygga.
Det är nära trettio år sedan jag första
gången vid ett besök på ön såg denna
hamn, och den var inte stort bättre då
än den är nu, och jag förstår då, att det
inte på många år, om ens någonsin, har
gjorts något i underhållsavseende eller
för att förbättra den.

Det är ganska länge sedan frågan
om hamnen på Visingsö blev aktuell
första gången. Det är ungefär trettiofem
år sedan, och av vad jag förut har sagt
framgår, att hamnen var lika dålig då
som nu. Först ifrågasattes eu grundlig
reparation av hamnen, men man blev
snart på det klara med att för att få
en tillfredsställande lösning av frågan,
borde hamnen helst helt byggas om.
Frågan har inte avancerat snabbt. Först
1948 uppgjordes genom statsmakternas
försorg ritningar och kostnadsförslag,
jag vill minnas på något över 500 000
kronor, men sedan dess synes saken
inte ha gått framåt.

Det är givet att öns befolkning länge
har väntat på att få sin hamnfråga
löst. Man har med oro gjort sig den
frågan, om den gamla hamnen skulle
hålla ihop tills en ny hamn hunnit uppföras.
Om den inte skulle göra det,
skulle detta medföra en längre tids
isolering för de tusen människor som
ho på ön och som äro beroende av
hamnen.

Dess betydelse är, kan man säga, trefaldig.
Först och främst äro öborna för
sin utkomst beroende av den. På ön
finns en sammanlagd åkerareal av gott
och val 1 500 hektar, fördelad på 120
brukningsdelar. På ön finns intet mejeri
och inte heller något slakteri. Därav
följer att den mjölk som produceras
på ön varje dag måste skeppas över till
fastlandet; detsamma är förhållandet
med slaktdjuren, som skola till slakteriet,
och även med de livdjur som säljas.
Dessutom tillkommer alla de produkter,
som inte konsumeras på ön utan

Nr 21. 159

Torsdagen den 24 maj 1951.

Svar på interpellation ang. ordnande av hamnfrågan för Visingsö.

skola salubjudas, såsom jordbruksprodukter
av allehanda slag, spannmål, potatis
och andra rotfrukter, fisk o. d.
Domänverket har rätt stora skogsarealer
på ön. Det blir därför också en hel
del skogsprodukter, som måste skeppas
över.

Hamnen har också betydelse som
fiskehamn. En ny hamn skulle betyda
mycket för fiskarena, vilka, som det nu
är, knappast ha någon hamn alls utan
ha mycket stora svårigheter att kämpa
med. Dessutom har hamnen en icke
ringa betydelse som turisthamn. Det är
en säregen och vacker natur på Visingsö,
som även är rik på minnen
från vår storhetstid, vilket medför att
ön besökes av många turister, omkring
75 000 varje år. Det har många gånger
uttalats oro för att, när de större passagerarbåtarna
från Jönköping lägga
till och lasta av närmare 300 turister
på en gång, en katastrof skulle kunna
inträffa, dels på grund av hamnens dåliga
beskaffenhet, dels på grund av det
knappa utrymmet där.

Det kan slutligen tilläggas, att det för
sjöfarten på Vättern över huvud taget
är av betydelse att det finns en hamn
på ön, där fartyg kunna söka nödhamn
under häftigt påkommande oväder. Som
vi veta är Vättern beryktad för att hastigt
kunna bli ganska orolig.

Jag konstaterar med tillfredsställelse,
att statsrådet i slutet av sitt svar omtalar
att väg- och vattenbyggnadsstyrel -

sen snart har slutfört sitt uppdrag att
göra upp förslag till bättre hamnförh&llanden
på Visingsö. Jag vill härtill uttala
den förhoppningen, att den prövning,
som statsrådet sedan skall underställa
frågan, måtte gå i en för öborna
gynnsam riktning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtafjfc nr 43, konstitutionsutskottets
memorial nr 27, statsutskottets
utlåtanden och memorial nr
162—177, bankoutskottets utlåtanden
och memorial nr 20 och 26—34, första
lagutskottets memorial och utlåtande nr
31 och 32, andra lagutskottets utlåtande
nr 32 samt jordbruksutskottets utlåtande
och memorial nr 40 och 41.

§ 5.

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att statsutskottets utlåtanden
nr 151 och 167—169 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 30, 34 och
37 skulle å morgondagens föredragningslista
uppföras närmast efter bevillningsutskottets
memorial nr 60.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4 em.

In fidem
Gunnar Britth.