1951 ANDRA KAMMAREN Nr 20 (Riksdagens protokoll 1951:20)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1951 ANDRA KAMMAREN Nr 20

18—22 maj.

Debatter m. in.

Fredagen den 18 maj.

Svar på fråga av: Sid.

Fröken Vinge ang. inrättande av ett de vetenskapliga bibliotekens

chefsråd ............................................ 3

Svar på interpellationer av:

Herr Antby ang. åtgärder för iståndsättande av vägar, som under
de senaste veckorna skadats till följd av exceptionella väderleksförhållanden
.......................................... 4

Herr Hedlund i Rådom i anledning av förekommande uppgifter om
att personer internerats som sinnesslöa utan att det varit motiverat
med hänsyn till deras själsliga tillstånd .............. 6

Interpellation av herr Svensson i Ljungskile ang. viss överenskommelse
rörande Radiotjänst vid krig eller krigsfara, m. m......... 13

Lördagen den 19 maj fm.

Religionsfrihetslag m. m..................................... 16

Interpellation av herr Holmberg ang. vissa spörsmål rörande förläggningen
av det nya storbiblioteket .......................... 82

Lördagen den 19 maj em.

Ändring i stadgan om ersättning för riksdagsmannaupp dragets fullgörande
m. m........................................... 84

Den civila regionala beredskapsorganisationen m.m............... 88

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m............... 96

Normer för taxering av skogsfastighet m.m..................... 101

Ändring i civilförsvarslagen.................................. 103

Tisdagen den 22 maj.

Svar på interpellationer av:

Herr Håstad ang. anledningen till uppskovet med ratificeringen av
konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord
.............................................. 114

1—Andra kammarens protokoll 1951. Nr 20.

Nr 20.

Innehåll.

Sid.

Fru Gärde Widemar ang. forskningarna efter Raoul Wallenberg . . 115
Svar på fråga av:

Herr Ståhl ang. uppförandet av studentbostäder i universitetsstäderna
.............................................. 135

Svar på interpellationer av:

Herr Ericsson i Näs i anledning av att en fattigvårdsbehövande
familj av den kommun, där familjen hade hemortsrätt, erhållit

bostad i annan kommun................................ 139

Herr Hallberg ang. arbetstagares rätt till semester under styrkt
sjukdom eller ledighet till följd av olycksfall utom arbetsplatsen 144
Herr Bark ang. förstärkning av personalvårdsorganisationen inom

försvaret ............................................ 147

Herr Nyberg ang. underbefälsföreningarnas val av representanter

i förbandsnämnderna .................................. 148

Fru Eriksson i Stockholm ang. ersättning till de efterlevande till
vissa av de svenska flygare, som omkommo vid Salerno-olyckan 150
Herr von Friesen ang. beredande av bättre vårdmöjligheter för sinnessjuka
åldringar ........................,........... 152

Samtliga avgjorda ärenden.

Lördagen den 19 maj fm.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1, ang. religionsfrihetslag m. m..... 16

Lördagen den 19 maj em.

Särskilda utskottets utlåtande nr 2, ang. ändring i kommunalskattelagen,

m. m................................................. 84

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24, ang. ändring i stadgan om ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande, m. m....... 84

Bevillningsutskottets betänkande nr 56, ang. d:o.................. 88

Statsutskottets utlåtande nr 144, ang. bidrag till anstalter för psykopatiska
och nervösa barn ................................ 88

— nr 145, ang. avlöningar vid överståthållarämbetet och länsstyrelserna
samt ang. den civila regionala beredskap sorganisationen .. 88

Tredje lagutskottets memorial nr 10, ang. motverkande av svinsjukdomar 95

— utlåtande nr 11, ang. ändring i lagen om delning av jord å landet

m. m.................... 95

— nr 12, ang. ändrad lydelse av folkbokföringsförordningen ...... 95

— nr 13, ang. fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering, m. m. .. 96
Konstitutionsutskottets memorial nr 25, ang. ändring i taxeringsför ordningen

m. m......................................... 101

Bevillningsutskottets d:o nr 55, ang. ändring i kommunalskattelagen

m. m................................................. 101

Första lagutskottets utlåtande nr 30, ang. ändring i civilförsvarslagen 103

Fredagen den 18 maj 1951.

Nr 20.

Fredagen den 18 maj.

Kl. 4 em.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas, att riksdagsman Karl
Nilsson, född den 11 dec. 1889, från
Landskrona, som denna dag av mig tagits
under behandling för magsår, är
helt oförmögen till arbete fr. o. m. den
11 maj 1951 i minst 3—4 veckor.

Landskrona den 11 maj 1951.

C.-G. Tropé.

Leg. läk.

Kammaren beviljade herr Nilsson i
Landskrona ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 11 innevarande
maj tills vidare.

§ 2.

Svar på fråga ang. inrättande av ett de

vetenskapliga bibliotekens chefsråd.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
statsrådet fröken NYGREN, som yttrade:
Herr talman! Ledamoten av riksdagens
andra kammare fröken Vinge har frågat
mig, om jag har för avsikt att inom
en ej alltför avlägsen framtid låta inrätta
ett de vetenskapliga bibliotekens
chefsråd i huvudsaklig överensstämmelse
med 1945 års universitetsberednings
förslag. Härpå vill jag svara, att
jag ämnar taga upp detta spörsmål till
behandling inom ecklesiastikdepartementet
under budgetarbetet instundande
höst.

Härpå anförde

Fröken VINGE: Herr talman! .lag ber
att få tacka statsrådet för svaret. Det
var ju mycket positivt, och niir statsrådet
i höst tar upp frågan till behandling

är jag övertygad om att statsrådet kommer
att finna anledning att inrätta ett
chefsråd, i all synnerhet om statsrådet
dessförinnan har inhämtat ledande biblioteksmäns
synpunkter på frågan. Jag
bygger detta antagande på bl. a. uttalanden
av Sveriges allmänna biblioteksförening
i dess remissutlåtande över folkbibliotekssakkunnigas
betänkande och
vidare på ett uttalande vid Sveriges vetenskapliga
specialbiblioteks förenings
årsmöte i år. Dess ordförande är chef
för ett av våra förnämsta vetenskapliga
specialbibliotek, och han hälsade med
stor tillfredsställelse den motion i ärendet
som väckts här i kammaren och
hoppades, att den skulle vinna riksdagens
bifall. Jag bygger mitt antagande
också på ett uttalande i Nordisk tidskrift
för bok- och biblioteksväsen, där
man säger om motionen, att den från
bibliotekens sida kan hälsas med tillfredsställelse
och att ett genomförande
av dess förslag skulle fylla ett länge
och allt starkare känt behov. Uttalandet
har betydelse därför att redaktören för
tidskriften är identisk med överbibliotekarien
vid Uppsala universitetsbibliotek.
Han är alltså en av dem, som,
om universitetsberedningens förslag beaktas,
skulle bli självskriven ledamot av
rådet. Enbart tillskapandet av ett cliefsråd
garanterar ju inte, att någonting
blir gjort. Detta kan bara bli effektivt,
om de personer som äro medlemmar av
det äro intresserade av frågan.

Rådets arbetsuppgifter ha utförligt
behandlats i tredje delen av universitetsberedningens
betänkande och i den
motion, som har väckts i år här i riksdagen.
Jag skall därför bara be att få
stryka under ett par synpunkter i
frågan.

Rådet skulle ju först och främst bli
eu remissinstans. Det är bara ett fåtal

Nr 20.

Fredagen den 18 maj 1951.

Svar på interpellation ang'', åtgärder för iståndsättande av vägar, som under de
senaste veckorna skadats till följd av exceptionella väderleksförhållanden.

av de vetenskapliga biblioteken, som
ha en så självständig ställning, att de
avge egna riksdagspetita. De flesta sortera
under någon vetenskaplig eller annan
institution, en läroanstalt, ett ämbetsverk
eller något liknande. De ha
också sällan någon egen stat, varför det
kan vara svårt för både Kungl. Maj:t
och riksdagen att avgöra, om deras anslagsäskanden
äro rimligt avvägda. En
sådan remissinstans skulle då kunna
vara till hjälp för en riktig avvägning
av anslagsäskandena. Man hoppas bl. a.,
att chefsrådet skulle undersöka möjligheterna
till rationalisering, till undvikande
av dubbelarbete och till underlättande
av samarbetet mellan grupper
av bibliotek med närliggande ämnesområden.

Ett av de främsta skälen till att jag
ivrar för att chefsrådet skall komma
till stånd är, att jag länge har insett
behovet av specialkataloger över tidskriftsuppsatser
eller avhandlingar, som
ingå i acta och serieverk. De tekniska
biblioteken ha kommit långt på det
området. Däremot har mycket litet
gjorts inom de ämnesområden, som väl
i första hand intressera ledamöterna av
denna kammare, nämligen samhällsvetenskaperna.
En jäktad politiker eller
tidningsman, som på ett bibliotek söker
en uppgift, har inte tid att mer eller
mindre på måfå leta igenom ett stort
antal tidskriftsårgångar eller serieverk,
och bibliotekspersonalen har sällan tid
att hjälpa till. Därför kan det hända, att
han får gå med oförrättat ärende, även
om den uppgift han söker har behandlats
i facklitteraturen. Det är därför
nödvändigt att få till stånd en specialkatalogisering
i ökad utsträckning, men
det vore ju irrationellt, om samma bokverk
skulle genomgås för specialkatalogisering
på mer än ett bibliotek. Därför
vore det önskvärt, att man kunde
organisera ett samarbete mellan biblioteken
på detta område, och detta skulle
alltså kunna ske genom chefsrådet.

.Tåg skulle gärna vilja stryka under,
att universitetsberedningens olika förslag
i stor utsträckning kunna lösas
oberoende av varandra. Det gäller i
varje fall denna fråga. Den är inte heller
beroende av olika utredningar angående
anställnings- och avlöningsförförhållanden
för bibliotekspersonalen,
dennas utbildning o. d., som nu pågå
eller kanske redan avslutats. Men jag vill
ändå gärna begagna tillfället att be
ecklesiastikministern försöka förmå sin
kollega civilministern att göra någonting
för den personal, som avsågs
med 1947 års löneutredning avseende
vissa biblioteksbiträden. Deras anställningsförhållanden
äro i vissa fall oefterrättliga,
vilket försvårar rekryteringen.
Att denna fråga ordnas är önskvärt
inte bara ur personalens utan i lika hög
grad ur bibliotekens synpunkt.

I fråga om hur chefsrådets samarbete
med Stockholmsbibliotekens
samarbetsnämnd och med folkbiblioteken
skall ordnas ha vi gjort upp ett
förslag i vår motion. Det förefaller mig
som om man skulle kunna följa de riktlinjerna,
men jag förmodar att statsrådet
på den punkten kommer att taga
reda på vad man anser bland vederbörande
bibliotekarier.

I nuvarande statsfinansiella läge kan
man ju göra så litet för att främja vetenskapligt
arbete, men detta är en reform,
som man borde kunna genomföra
nu. Kostnaderna äro obetydliga, men
resultatet skulle kanske bli betydande.

Jag ber att än en gång få tacka statsrådet
för svaret.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Svar på interpellation ang. åtgärder för
iståndsättande av vägar, som under de
senaste veckorna skadats till följd av

exceptionella väderleksförhållanden.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON, erhöll

Fredagen den 18 maj 1951.

Nr 20.

Svar på interpellation ang. åtgärder för iståndsättande av vägar, som under de
senaste veckorna skadats till följd av exceptionella väderleksförhållanden.

på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Med kammarens tillstånd har herr
Antby frågat mig vilka extraordinära
åtgärder jag förbereder för att åstadkomma
ökade möjligheter att åter sätta
vägarna i stånd inom de delar av landet,
där de under de senaste veckorna
genom exceptionella väderleksförhållanden
försatts i sådant skick, att vägtrafiken
allvarligt försvåras.

Med anledning härav kan jag meddela,
att det icke f. n. är möjligt att
överblicka omfattningen av skadorna
på vägnätet, beroende bl. a. på att tjällossningen
och snösmältningen ej ännu
äro slut och att vägförvaltningarna icke
haft tid att lämna några fullständiga
ekonomiska rapporter om skadegörelsen.
Omfattande tillfälliga arbeten ha
utförts och utföras fortfarande för att
hjälpa fram vägtrafiken. Så snart tjällossningen
är över, skola reparationsarbeten
påbörjas i den utsträckning
anslagsmedel och arbetskraft kunna
ställas till förfogande för ändamålet.
Då de ordinarie väganslagen i allmänhet
icke lämna tillgång till bestridande
av utgifter för dessa arbeten, har en
proposition nu avlåtits till riksdagen
om anvisande på tilläggsstat för innevarande
budgetår av ett särskilt anslag
av It) miljoner kronor för ändamålet.
Arbetsmarknadsstyrelsen har utfärdat
direktiv till sina lokala organ att medverka
till att väg- och vattenbyggnadsverkets
behov av arbetskraft för reparationsarbetena
tills vidare under maj
och juni månader så långt möjligt tillgodoses.

Vidare anförde

Herr ANTBY: Herr talman! Jag ber
att få uttala mitt tack till statsrådet för
svaret på min interpellation, .lag ber
också att få uttala min tillfredsställelse
över den proposition, som har framlagts,
och över de direktiv, som arbetsmarknadsstyrelsens
lokala organ ha fått.

Denna fråga har ju diskuterats i första
kammaren för några dagar sedan,
och det finns därför ingen anledning
att nu taga upp någon större debatt om
den. Jag skall bara be att få knyta några
reflexioner till densamma.

Jag har den uppfattningen, att när det
gäller denna fråga och den aktualitet
den har fått innevarande år man inte
bara kan hänvisa till de exceptionella
väderleksförhållandena. Vi få nog erkänna,
att svårigheterna också grunda
sig på att vårt vägväsen är försummat.
Den minskning av väghållningen, som
vi fingo vara med om under kriget, har
ju inte i något avseende kunnat återhämtas,
utan det finns en stor eftersläpning
på detta område. Det gäller
här en fråga av mycket stor ekonomisk
räckvidd. Det är ju oerhört stora belopp
som ha investerats i motorfordonsparken,
och det är av yttersta vikt att
vårt vägväsen hålles på en sådan nivå,
att trafiken kan löpa någorlunda normalt.
Jag vill i detta sammanhang påpeka,
att det är av största vikt, att vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens upprustningsplan
i görligaste mån kommer till
utförande.

En annan sak, som jag inte kan underlåta
att påminna om, är att vi sedan
salig AK:s tid ha en hel del påbörjade
vägbyggen, som nu i många fall äro
bevuxna med manshög skog eller med
buskar. Vi ha just ett sådant fall hemma
i mitt eget län på huvudvägen söderut
från Åmål, som på sista tiden har varit
särskilt aktuellt.

För varje år som går belastas vägarna
med allt tyngre fordon, vilket också inverkar
på deras tillstånd. Man kan med
fog säga, att motortrafiken i dagens
läge har större anledning än någonsin
tidigare att ställa krav på att vägarna
hållas i gott skick.

.lag förstår mycket väl de svårigheter
av ekonomisk art, som finnas på detta
område, men jag vill i alla fall rikta en
vädjan till statsrådet och till riksdagen

Nr 20.

Fredagen den 18 maj 1951.

Svar på interpellation i anledning av förekommande uppgifter om att personer

internerats som sinnesslöa utan att det varit motiverat med hänsyn till deras

själsliga tillstånd.

om att vi alla verkligen skola göra allt
som göras kan för att få bättre förhållanden
till stånd. .Tåg vill påminna om
det gamla ordspråk, vilket kanske kan
vara aktuellt i dagens läge, som säger,
att medan gräset gror dör kon. Bilismen
är ju för närvarande en god mjölkko.
Det är kanske inte någon risk för att
kon dör, men det finns ju en viss
åkomma, som ibland kan angripa mjölkkorna.
Den kallas för småbrukarsjuka,
och den är inte rolig att råka ut för.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Svar på interpellation i anledning avförekommande
uppgifter om att personer
internerats som sinnesslöa utan att
det varit motiverat med hänsyn till deras
själsliga tillstånd.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG, som yttrade:
Herr talman! I en med kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr
Hedlund i Rådom till mig riktat följande
frågor:

1) finns fog för uppgifterna i pressen
att personer i åratal berövats sin
frihet som sinnesslöa oaktat ett omhändertagande
icke varit motiverat med
hänsyn till deras själsliga tillstånd;

2) anser statsrådet att en ingående
undersökning av dessa förhållanden bör
ske;

3) anser statsrådet att åtgärder böra
vidtagas i syfte att så långt möjligt hindra
ett upprepande av dylika missgrepp
eller övergrepp?

Jag anhåller nu att få besvara dessa
frågor. Då interpellanten i sin motivering
talar om redogörelserna i pressen
för fall av obefogad internering av sinnesslöa,
torde han avse vissa sådana,
som uppdagats vid en undersökning av -

intagna på Värmlands läns sinnesslöanstalt
Ulleberg. I samband med svaret
vill jag därför i korthet redogöra för
resultatet av dessa undersökningar och
de uttalanden, som i anslutning till dem
gjorts av7 berörda myndigheter. Att svaret
lämnas först nu beror på att det
grundar sig på ett omfattande undersökningsmaterial,
som det tagit tid att
sammanställa och bearbeta.

Frågan om vård och behandling av
de intellektuellt efterblivna människor,
som karakteriseras som sinnesslöa, har
på senare år alltmer trätt i förgrunden,
och utredningar ha verkställts och pågå
på olika avsnitt av detta vårdområde.

För en bedömning av hithörande
spörsmål är det givetvis av betydelse,
att de människor, som böra behandlas
som sinnesslöa, såvitt möjligt avgränsas
från de lindrigt efterblivna och underbegåvade.
Detta har emellertid visat sig
vara svårt. Den bestämning av begreppet
sinnesslöa, som finns i lagen den
30 juni 1944 om undervisning och vård
av bildbara sinnesslöa, är icke helt tillfredsställande.
Där stadgas att med sinnesslö
förstås den, som på grund av
bristande förståndsutveckling icke kan
tillgodogöra sig folkskolans vanliga undervisning
eller hjälpundervisning, samt
att med bildbar sinnesslö avses den, som
är mottaglig för sådan teoretisk eller
praktisk undervisning, som meddelas i
sinnesslöskola. Bestämningens värde begränsas
av att lagen endast avser bildbara
sinnesslöa, som icke uppnått 21
års ålder. Den bör därför icke vara avgörande
för avgränsningen av vilka
vuxna som böra få vård eller tillsyn
inom sinnesslövården. Detta vore också
olyckligt, då en persons bristande skolkunskaper
och förmåga att tillägna sig
sådana eljest kunde medföra att han
klassificerades som sinnesslö, oaktat
han kanske kunde reda sig på egen
hand i arbetslivet. Det är ju nämligen
icke endast intelligensen, som är ut -

Fredagen den 18 maj 1951.

Nr 20.

Svar på interpellation i anledning av förekommande uppgifter om att personer

internerats som sinnesslöa utan att det varit motiverat med hänsyn till deras

själsliga tillstånd.

slagsgivande för en individs förmåga
att anpassa sig i samhället. Inspektören
för sinnesslövården har också nn uttalat,
att endast de individer med låg
intelligensnivå, som icke kunna nå tillfredsställande
social anpassning utan
äro i behov av anstaltsvård eller specialundervisning,
äro att anse som sinnesslöa
i social mening.

Frågan om en person bör behandlas
som sinnesslö eller icke är sålunda komplicerad.
Enbart intelligenstestning är
i allmänhet icke tillräcklig för att bland
dem, som synas vara underutvecklade
i något avseende, utskilja dem, som på
grund härav behöva anstaltsvård. Vid
denna prövning måste också läkare
medverka.

Intagandet på sinnesslöanstalt är också
förenat med en sådan prövning. Sålunda
skall ansökan vara åtföljd av
läkarintyg angående vederbörandes förståndsutveckling.
Om handlingarna tyda
på att han är sinnesslö och plats
finnes, intages han på anstalten. Under
den första tiden står han under speciell
läkarobservation för att det skall utrönas
om han verkligen är sinnesslö
och i behov av vård på sinnesslöanstalt.
Om det visar sig att vederbörande ej
är sinnesslö eller ej i behov av vård.
återsändes han från anstalten. Det är
sörjt för att antingen två läkare eller en
läkare, som dock i så fall är specialist
i psykisk barna- och ungdomsvård, undersöker
var och en som ifrågasättes
skola vårdas på sinnesslöanstalt.

I fråga om möjligheterna att tvångsvis
intaga och kvarhålla någon på en
sådan anstalt gälla olika bestämmelser
för skilda slag av anstalter. Man skiljer
på tre huvudtyper: skolhem, arbetshem
och vårdhem. Av dessa äro de båda
förstnämnda avsedda för bildbara och
vårdhemmen för obildbara. Flertalet
vårdhem och många arbetshem äro enskilda,
medan skolhemmen i allmänhet
drivas av landstingen. Gällande lagstift -

ning reglerar de centralanstalter, som
skola finnas för vård av bildbara sinnesslöa
under 21 år. Inom dessa anstalter
finnas skolhems- och arbetshemsavdelningar.
De kunna också anordnas
som externat. Barn och ungdom, som
falla under lagen, kunna tvångsvis intagas
och kvarhållas på anstalterna. En
person som fyllt 21 år kan däremot icke
utan medgivande kvarhållas på centralanstalt
eller därmed likställd anstalt av
Ullebergs typ. Beträffande andra anstalter
för sinnesslöa kan det över huvud
taget icke komma i fråga att tvångsvis
omhändertaga någon på grund av sinnesslöhet,
såvida icke sinnessjuklagens
eller barnavårdslagens regler kunna
åberopas. Där detta ej är fallet skall
sålunda intagen, som fyllt 21 år och
icke är omyndigförklarad, utskrivas
när han begär det. Är han omyndigförklarad
fordras att förmyndaren biträder
framställning om utskrivning.

Givetvis skall utskrivning ske även
utan framställning, om vederbörande
icke längre kan anses vara så outvecklad,
att han behöver kvarhållas på anstalten.
Det blir härvid av betydelse att
enligt den numera förhärskande uppfattningen
sinnesslöhet icke betraktas
som ett under alla förhållanden bestående
tillstånd. Det anses nämligen att
åtskilliga sinnesslöa utvecklas intellektuellt.
Denna s. k. eftermognad kan pågå
upp till 30-årsåldern. Detta har medfört
att man i allt större utsträckning funnit
påkallat att regelbundet undersöka
de intagnas psykiska tillstånd. Detta
sker vanligen genom särskilt utbildade
testare. Till varje anstalt skall visserligen
vara knuten en läkare, men denne
är långt ifrån alltid psykiater — År
1950 hade endast 41 av 135 läkare vid
sinnesslöanstalter psykiatrisk utbildning.
Dessutom medgiver ofta icke läkarnas
tid, att de personligen göra de
regelbundet återkommande undersökningarna.

Nr 20.

Fredagen den 18 maj 1951.

Svar på interpellation i anledning av förekommande uppgifter om att personer

internerats som sinnesslöa utan att det varit motiverat med hänsyn till deras

själsliga tillstånd.

De omdebatterade utskrivningarna
från sinnesslöanstalten Ulleberg måste
ses mot bakgrunden av det nu anförda.
Jag vill härvid framhålla, att man av
vissa tidningsartiklar i frågan fick det
intrycket, att den undersökning av klientelet
på anstalten, som gjorts av en
till densamma fr. o. m. 1949 knuten
psykiater, lett till att en icke ringa del
av de intagna skrivits ut såsom icke
sinnesslöa. Rätteligen förhåller det sig
på följande sätt. Anstalten har 177 platser.
Av dessa äro 115 avsedda för bildbara
och 62 för obildbara sinnesslöa.
Undersökningarna ha närmast inriktats
på de bildbara. 33 interner (därav 7
äldre än 21 år) ha nu efterundersökts
av läkaren, som förklarat att det är den
bästa fjärdedelen av klientelet. Av dessa
har läkaren nu bedömt 23 såsom icke
sinnesslöa, därav 6 äldre än 21 år. De
undersökta ha tidigare tid efter annan
testats vid anstalten och därvid i allmänhet
visat sakta stigande intelligenskvoter.
Handlingarna ha granskats av
inspektörerna för sinnesslövården och
sinnesslöundervisningen samt av skolöverstyrelsens
specialist på barnpsykiatri,
och dessa sakkunniga ha kommit
till en annan uppfattning beträffande
en del fall. Med ledning av utlåtanden
av dessa sakkunniga har skolöverstyrelsen
sålunda uttalat en från undersökningsläkaren
avvikande mening och
framhållit, att flertalet av de undersökta
eleverna alltjämt vore att betrakta som
klara fall för sinnesslöskola. Andra
kunde betecknas som gränsfall mellan
sinnesslöskola och hjälpklass. Skolöverstyrelsen
anmärker att i ett par fall omtestning
bort göras tätare och försöksutskrivning
prövas tidigare. Detta gällde
framför allt sådana, som intagits då
man ännu ansåg att eleverna hade det
bäst inom anstalten och då anstaltstiden
i allmänhet gjordes längre än vad nu
vore fallet. Endast två av fallen kunde
möjligen sägas vara från början felplacerade.

Det fall, som främst uppmärksammats
i pressen, avser en nu omkring 30-årig
man, som 1925 intogs på Ulleberg,. enligt
uppgift utan att vara sinnesslö. Han
skulle ha vistats på anstalten i 26 år
oaktat han hela tiden varit normalbegåvad.
Av den utredning som nu
gjorts framgår, att han under skoltiden
måste anses ha varit sinnesslö. Han genomgick
sinnesslöskolan med mycket
klent resultat. Hans intelligenskvot var
då icke över 60, medan »normal» intelligenskvot
är 100. I januari i år var hans
kvot 72. Numera kan han icke anses
såsom sinnesslö, men den undersökande
läkaren föreslår att han skall omyndigförklaras;
detta tyder på att han icke
kan anses som normalbegåvad.

Inspektören för sinnesslövården liar
uttalat att det ej finnes anledning antaga,
att förhållandena på Ullebergsanstalten
väsentligen avvika från förhållandena
på andra anstalter, särskilt
sådana som äro likställda med centralanstalter.

Av ullebergsundersökningen torde
framgå, att visst fog finnes för påståendet
att människor omhändertagits såsom
sinnesslöa utan att vara det. Härav
följer emellertid icke utan vidare att de
tvångsvis berövats sin frihet. Såsom jag
framhållit skulle nämligen många av
dem, som äro intagna på sinnesslöanstalter,
kunna skrivas ut, om de själva
eller deras förmyndare påfordra det.
Det är emellertid icke uteslutet att personalen
stundom underlåtit att upplysa
vederbörande om rätten att lämna anstalten.
Det kan befaras att man på vissa
håll — ofta av omtanke om de intagna
— varit mer restriktiv när det gällt att
taga initiativ till utskrivning än man
enligt ett modernare betraktelsesätt anser
nödvändigt och lämpligt. Följden
härav kan givetvis bli, att personer som
felbedömts såsom sinnesslöa kommit
att vara kvar på anstalterna, vilket måhända
icke skulle blivit fallet, om möjligheterna
till öppen vård tillvaratagits.

Fredagen den 18 maj 1951.

Nr 20.

Svar på interpellation i anledning av förekommande uppgifter om att personer

internerats som sinnesslöa utan att det varit motiverat med hänsyn till deras

själsliga tillstånd.

Då intagning på sinnesslöanstalt är
förenad med undersökning av två läkare
eller en specialist i psykisk barnaoch
ungdomsvård kan det synas, som
om garantier skulle finnas för att ingen
intages som icke verkligen är sinnesslö.
Det förefaller emellertid, som om misstag
begåtts. Möjligen sammanhänger
detta med att undersökningarna icke
gjorts av psykiatrer. Det kan också bero
på att olika läkare och pedagoger
ha delade meningar om vad som förstås
med sinnesslöhet.

En andra grupp av icke sinnesslöa,
som kunna vara intagna på sinnesslöanstalt,
utgöres av dem som eftermognat.
Av ullebergsundersökningarna synes
framgå, att mognadsprocessen ej
tillräckligt uppmärksammats. De intagna
böra testas åtminstone en gång om
året fram till den tidpunkt, då man med
säkerhet kan fastställa vederbörandes
förståndsutveckling. Såvitt det tillgängliga
utredningsmaterialet ger vid handen
har det i vissa fall dröjt flera år
mellan testningar av intagna på Ulleberg.
Givet är att, om en testning visat
att den testade utvecklats, frågan om
hans psykiska status skyndsamt bör underställas
läkare. Emellertid är det
uppenbart, att bristen på psykiatriskt
skolade läkare starkt inverkar på nu
berörda förhållanden. Vad särskilt Ulleberg
angår har anstalten först 1949 fått
tillgång till psykiatrisk expertis.

I detta sammanhang må anmärkas, att
skolöverstyrelsen funnit, att utskrivningssiffrorna
från samtliga sinnesslöskolor
för den senaste femårsperioden
ge det intrycket, att eleverna icke onödigt
kvarhållas vid anstalterna samt att
mognadsprocesserna beaktas. Av de under
denna period utskrivna 1 850 eleverna
ha 183 överförts till hjälpklass
och 72 till normalklass samt 1 370 gått
till arbetslivet som helt eller delvis
självförsörjande.

Av del anförda torde bl. a. framgå,

att då det gäller att komma till rätta
med missförhållandena inom sinnesslövården
det är av central betydelse att
behovet av psykiatrisk expertis bättre
tillgodoses. På grund av bristen på specialister
är det emellertid icke möjligt
att förse varje sinnesslöanstalt med en
särskild psykiater. En tänkbar lösning
är då att i stället förstärka tillsynsorganen.

Förslag härom har nyligen avgivits
av en kommitté, som jag tillsatte förra
året för att utreda frågor om tillsyn
över bl. a. anstalter för sinnesslöa. Det
hade visat sig att det på några anstalter
rått allvarliga missförhållanden, som
sannolikt skulle ha undanröjts på ett
tidigt stadium, om tillsynen varit effektiv.
De hänförde sig till vården i allmänhet.
Efter att ha tagit del av bl. a.
en redogörelse, som ullebergsläkaren
personligen lämnat inför kommittén,
har kommittén funnit en förstärkning
av den centrala inspektionen erforderlig.
Enligt kommitténs mening bör till
medicinalstyrelsen knytas ytterligare en
psykiater såsom biträdande inspektör
för sinnesslövården. Denne skulle närmast
ha till uppgift att leda en riksomfattande
psykiatrisk undersökning av
klientelet på sinnesslöanstalterna. För
att minska inspektörens arbetsbörda
och möjliggöra en tätare inspektion av
anstalterna och bättre kontroll av intagna
föreslår kommittén, att tjänsten
som biträdande inspektör skall finnas
kvar även efter det denna riksundersökning
slutförts.

.lag kan icke nu laga ståndpunkt till
kommitténs förslag, men en grundlig
genomgång av klientelet synes mig påkallad
för att tillse alt ingen som icke
är sinnesslö är intagen på sinnesslöanstalt
och att de sinnesslöa vistas på
rätt anstalt. Lika viktigl som att de,
som icke iiro sinnesslöa, ej få vara intagna
på sinnesslöanstalt, är del, att
icke en bildbar sinnesslö är intagen på

Nr 20.

Fredagen den 18 maj 1951.

Svar på interpellation i anledning- av förekommande uppgifter om att personer

internerats som sinnesslöa utan att det varit motiverat med hänsyn till deras

själsliga tillstånd.

anstalt för obildbara, där den rätta vården
icke kan givas honom och hans utvecklingsmöjligheter
icke kunna tillvaratagas.
De anstalter, som man närmast
bör uppmärksamma, synas vara
de som sakna psykiatriskt skolade läkare.
Men även övriga anstalter synas
böra beröras av undersökningen.

Missförhållandena inom sinnesslövården
och de svårigheter, denna vårdgren
arbetar under, sammanhänga
emellertid icke enbart med bristen på
psykiatrer och tillsynsorgan. Även den
kvalificerade personalen i övrigt anses
vara otillräcklig på många håll. Anstaltslokalerna
äro ofta ålderdomliga
och bristfälliga. Möjligheterna till differentiering
av klientelet äro begränsade.
Det är ofta besvärligt att ordna
med öppen vård. Vad särskilt de enskilda
anstalterna angår måste ovissheten
om deras framtida bestånd verka
hämmande på arbetet.

Sinnesslövården och dess organisation
ha nyligen varit föremål för utredning.
1946 års sinnesslövårdsutredning
avgav den 22 december 1948 sitt
betänkande, som utmynnade i förslag
till lag om vård och undervisning av
sinnesslöa. Förslaget innebär i princip
att landstingen skola vara huvudmän
för sinnesslövården i dess helhet och
icke som f. n. endast för undervisning
och vård av bildbara sinnesslöa under
21 år. Det innehåller en rad bestämmelser
om handhavandet av sinnesslöas
vård och undervisning, om skolplikt
och skyldighet att underkasta sig tillsyn
och vård samt om registrering,
omhändertagande och utskrivning av
sinnesslöa. Av intresse i detta sammanhang
är särskilt, att det föreslås att envar
sinnesslö, som är i oundgängligt
behov av anstaltsvård, är skyldig att
underkasta sig sådan vård.

Betänkandet har under remissbehandlingen
kritiserats i flera hänseenden.
Kritiken är sådan att betänkandet

icke utan vidare kan läggas till grund
för lagstiftning. Jag överväger om icke
en överarbetning av förslaget bör ske
genom särskilt tillkallade sakkunniga.
Dessa skulle också få i uppdrag att beakta
rättssäkerheten för de sinnesslöa,
så att garantier vunnes för att ingen
utan skäl kvarhålles på anstalt. Detta
är särskilt viktigt om man följer sinnesslövårdsutredningens
linje att de
sinnesslöa skola kunna med tvång kvarhållas
på anstalt.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Härefter anförde:

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Jag tackar för det utförliga svaret
på interpellationen. Svaret har uppenbarligen
föregåtts av en rätt noggrann
utredning, eftersom man i det
officiella dokument, som detsamma utgör,
anser sig kunna konstatera, att det
verkligen förhåller sig på det sättet, att
människor ha omhändertagits såsom
sinnesslöa utan att ha varit det. Det
finns och anges också i interpellationssvaret
mycket plausibla förklaringsgrunder
till detta beklagliga förhållande.

Jag vill beträffande den saken inledningsvis
säga, att jag förstår att personalen,
som arbetar på ifrågavarande
anstalter, har en mycket krävande sysselsättning.
Jag har inte heller i svaret
funnit något, som tyder på att personalen
kan läggas någonting till last i
nu berörda avseende.

En av de förklaringsgrunder, som
sålunda finnas, är att en intagen till
äventyrs kan ha trott att han varit
tvungen att stanna på anstalten, fastän
han inte varit det. Det gäller naturligtvis
att på ett område som detta söka
åstadkomma garantier mot ett upprepande
av vad man anser vara felaktigt,

Fredagen den 18 maj 1951.

Nr 20.

Svar på interpellation i anledning av förekommande uppgifter om att personer

internerats som sinnesslöa utan att det varit motiverat med hänsyn till deras

själsliga tillstånd.

och jag undrar om man inte, för att
förebygga att någon med orätt tror sig
vara tvungen att stanna kvar på en anstalt,
kunde föreskriva såsom obligatoriskt,
att de intagna underrättas om att
de inte äro skyldiga att stanna, när de
inte äro det.

Fn annan förklaringsgrund till att
felaktigheter ha inträffat är givetvis att
misstag ha begåtts. Allt mänskligt är ju
behäftat med brister, och därför gäller
det att försöka skapa ett system, som i
sig innesluter minsta möjliga risk för
misstag. Jag tror för min del att inrikesministern
härvidlag är i viss mån
inne på rätt väg, när han förordar en
förstärkning av den psykiatriska expertisen.

Vidare kan ju en anledning till att
någon utan skäl kvarhållits på en anstalt
vara, att det inträtt en eftermognad,
som inte blivit konstaterad vid
någon undersökning. Inrikesministern
förutskickar nu att det bör göras mera
regelbundna undersökningar av de intagna
i syfte att förebygga dylika händelser.

Vad författningsbestämmelserna beträffar,
talar inrikesministern om att
avgränsningen av de sinnesslöa från
dem, som kunna kallas för lindrigt
efterblivna eller underbegåvade, inte
har på ett tillfredsställande sätt kommit
till uttryck i föreliggande författningstext.
Jag undrar om man inte
borde överväga huruvida det inte kunde
skapas klarare regler i det avseendet.
Jag säger detta, trots att jag ingalunda
har förbisett den definition, som
gjorts av inspektören för sinnesslövården
och som återfinnes i interpellationssvaret.
Denna definition går ut på
att endast de individer med låg intelligensnivå,
som icke kunna nå tillfredsställande
social anpassning utan som
äro i behov av anstaltsvård eller specialundervisning,
äro att anse som sinnesslöa
i social mening.

Det är naturligtvis i och för sig värdefullt
att en sådan definition göres,
men frågan är om inte den skulle få
ännu större värde, därest den kunde
ges ett författningsmässigt uttryck.

I interpellationssvaret talas det om
att såvida inte sinnessjuklagens regler
kunna åberopas skall den, som fyllt 21
år och inte är omyndigförklarad, utskrivas
när han begär det. Vilka slutsatser
skall man av detta uttalande draga
beträffande omyndiga över 21 år?
Kan i sådana fall förmyndaren utverka
ett kvarhållande, även om vederbörande
myndigheter finna att det är fråga
om en person, som inte uppfyller de
kvalifikationer, som inspektören för
sinnesslövården angivit i den definition,
som jag här nyss anfört? Om så är
förhållandet frågar man sig: Är det
lämpligt att lägga så mycken makt i en
förmyndares hand när det gäller en
person över 21 år?

Jag har inte blivit fullt på det klara
med om det är på detta sätt eller
e contrario som man skall draga slutsatserna
av vad som är sagt i interpellationssvaret.

Jag är för min del mycket tillfredsställd
med den kontroll och granskning,
som nu är avsedd att äga rum,
men jag skulle dock framför allt vilja
uttala min tillfredsställelse med att inrikesministern
säger sig vara beredd
att vid överarbetningen av det kommittéförslag
som framlagts beakta just
frågan om rättssäkerheten för de sinnesslöa
och försöka åstadkomma —
och det är väl den saken som är det
viktigaste i detta sammanhang — ett
system som i sig innesluter garantier
för att rättssäkerheten tryggas. Jag säger
detta därför att jag har den uppfattningen,
att en betydande brist i
vårt land över huvud taget är — den
är inte speciellt framträdande på det
område som det här gäller — att det
inte finns tillräcklig rättssäkerhet gent -

Nr 20.

Fredagen den 18 maj 1951.

Svar på interpellation i anledning av förekommande uppgifter om att personer
internerats som sinnesslöa utan att det varit motiverat med hänsyn till deras

själsliga tillstånd.

emot de s. k. administrativa frihetsberövandena.
Så snart man kan använda
ordet vård, när det är fråga om att beröva
en person fribeten, fördunklas
rättssäkerhetssynpunkterna. Är det däremot
fråga om reaktioner mot brottslighet,
går man mycket omsorgsfullt
till väga och är mycket noga med att
vederbörande skall vederfaras all rätt
och att det skall finnas garantier för
att ingen felaktighet sker.

Jag är naturligtvis ytterligt tillfredsställd
med att vi inom vårt samhälle ha
kommit så långt som vi gjort i fråga
om rättssäkerheten, men jag kan inte
underlåta att framhålla, att det föreligger
en viss disproportion mellan den
hänsyn, som tages till de enskilda människorna
— och det är i alla fall dem
det här gäller — vid olika former av
bestraffning och vid vad jag vill kalla
en vårdform.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG: Herr talman! .lag
har ingen skiljaktig mening i förhållande
till herr Hedlund i Rådom, och
jag har närmast begärt ordet därför att
jag, för undvikande av missförstånd,
ville understryka en sak, som herr Hedlund
berörde men som inte har kommit
till uttryck i interpellationssvaret.

Herr Hedlund framförde som sin
mening, att om det är någonting som
brister på sinnesslövårdens område, så
är det i varje fall inte fråga om sådant,
som kan läggas den inom denna vårdgren
arbetande personalen till last. Jag
vill på den punkten bara säga, att jag
till fullo delar herr Hedlunds uppfattning.
Personalen på våra sinnesslöanstalter
utför säkerligen ett mycket gott
arbete och lägger ned stor kärlek och
omtanke på omvårdnaden av de sinnesslöa.
Såsom framgår av mitt interpellationssvar
är den fundamentala

bristen inom vår sinnesslövård för närvarande
— jag bortser då från de otillfredsställande
lokaler, som man i mycket
stor utsträckning har inom denna
vårdform — att det icke finnes ett tillräckligt
stort antal psykiatriskt skolade
läkare. Den övervägande delen av våra
sinnesslöanstalter har i dag icke tillgång
till någon som helst psykiatrisk
expertis. Detta beror i sin tur på det
förhållandet, att antalet psykiatrer över
huvud taget är alldeles för litet och
inte räcker till för de olika uppgifter
som möta. Vi ha därför kommit till
det resultatet, att man bäst och snabbast
skulle åstadkomma en fastare ordning
genom att förstärka den centrala
tillsynen inom sinnesslövården. Redan
förra året tillsatte jag en kommitté, som
bl. a. skulle taga upp denna fråga, och
denna kommitté har nu avgivit sitt betänkande.
Det är min förhoppning att
detta betänkande i sinom tid skall
kunna leda till ett positivt beslut.

Till sist vill jag, herr talman, säga
att jag till fullo delar den uppfattning
om vikten och betydelsen av att trygga
rättssäkerheten för de sinnesslöa, som
herr Hedlund framfört. Jag vill bara
tillägga, att enligt min mening bör
rättssäkerheten för de sinnesslöa inte
endast innefatta, att de icke skola
kunna tagas in på anstalt i andra fall
än när verkligt behov av sådan intagning
föreligger, utan också att den, som
tages in på anstalt, skali kt\mma på den
rätta formen av anstalt. Att t. ex. en
bildbar sinnesslö i unga år placeras på
en anstalt för obildbara sinnesslöa —
något som det nu otvivelaktigt föreligger
en viss risk för — anser jag vara
den största olycka, som kan hända en
människa i den situationen. Jag skall
därför så långt mina krafter räcka göra
vad jag kan för att de synpunkter, som
herr Hedlund anfört, bli beaktade.

Överläggningen var härmed slutad.

Fredagen den 18 maj 1951. Nr 20.

Interpellation ang. viss överenskommelse rörande Radiotjänst vid krig eller krigsfara,
m. m.

§ 5.

Föredrogos var för sig och hänvisades
till jordbruksutskottet följande på
bordet liggande motioner, nämligen:

nr 633 av herr Lundberg;

nr 634 av herr Hseggblom m. fl.;

nr 635 av herr Karlsson i Stuvsta
m. fl.; och

nr 636 av herr Ahlsten in. fl.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande och memorial
nr 24 och 25, bevillningsutskottets
memorial och betänkande nr 55 och
56, första lagutskottets utlåtande nr 30
samt särskilda utskottets utlåtanden nr
1 och 2.

§ 7.

Föredrogs den av herr Johnsson i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet angående
vissa spörsmål rörande den medborgarkommission,
som blivit tillsatt för utredning
av myndigheternas förhållande
i den s. k. Kejne-affären.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Föredrogs den av herr Ilagberg i Luleå
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till hans excellens herr statsministern
angående den ekonomiska politiken.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att särskilda utskottets utlåtanden
nr 1 och 2, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 24 och bevillnings -

utskottets betänkande nr 56 skulle i nu
nämnd ordning uppföras främst bland
två gånger bordlagda ärenden å morgondagens
föredragningslista.

§ 10.

Interpellation ang. viss överenskommelse
rörande Radiotjänst vid krig eller krigsfara,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr SVENSSON i Ljungskile, som
yttrade: Herr talman! I en radiodebatt
om vårt psykologiska försvar fredagen
den 11 maj 1951 gjorde chefen för TT,
överste Olof Sundeil, ett avslöjande,
som har väckt berättigad oro. överste
Sundell, som är ledamot av både Radiotjänsts
styrelse och den sittande
kommittén för utredning av Sveriges
psykologiska försvar, uppgav att den
svenska radion skulle »bli helstatlig» i
händelse av krigsfara. I en TT-kommuniké
dagen efter har överste Sundell
ur överenskommelsen citerat följande:
»Radiotjänst skall vid krig eller krigsfara
från dag, som Kungl. Maj:t bestämmer,
ställa hela sin organisation
för produktion av rundradioprogram
till Kungl. Maj :ts förfogande, varvid
organisationen skall på sätt som Kungl.
Maj:t beslutar ingå i rikets allmänna
försvar.» Dessa bestämmelser skulle
ingå i en hemligstämplad överenskommelse
av den 23 april 1948.

Lämpligheten av överenskommelsens
innehåll kan diskuteras. Det verkligt
allvarliga med densamma måste emellertid
sägas vara dess tillkomst och
hemligstämpling. Den svenska monopolradions
förhållande till statsmakterna
och allmänheten har sedan dess tillkomst
reglerats genom offentliga utredningar,
riksdagsbeslut och öppna överenskommelser
mellan Radiotjänst och
Kungl. Maj:t. Den hemliga överenskommelsen
av den 23 april 1948 strider
klart mot en utbildad praxis, så till

Nr 20.

Fredagen den 18 maj 1951.

Interpellation ang. viss överenskommelse

fara, m. m.

vida att riksdagen helt ställts utanför
dess tillkomst. Det oroväckande i detta
faktum förstärkes av att den hemliga
överenskommelsen tycks innehålla bestämmelser,
som helt förändra Radiotjänsts
ställning i vårt samhälle. Det
kan icke med skäl göras gällande, att
(let principiella förhållandet mellan
Radiotjänst och Kungl. Maj:t är en omständighet
av den art, som påfordrar
hemligstämpling. Det kan däremot
med kraft hävdas, att en överenskommelse
av det föreliggande slaget — särskilt
om den sker utan riksdagens hörande
— är ägnad att undergräva det
förtroende från allmänhetens sida för
en normal nyhetsförmedling, som inte
minst i det nyss framlagda kommittébetänkandet
om vårt psykologiska försvar
framhålles som en grundläggande
faktor för försvarsviljan.

Det förefaller därför utomordentligt
egendomligt, att kännedomen om det
kungl. brevet av den 23 april 1948 skall
bli offentlig endast genom en indiskretion
av en ledamot i en kungl. kommitté,
vilken i sin egenskap av ledamot
i Radiotjänsts styrelse själv varit med
om att godkänna den ovannämnda
överenskommelsen. Man kan också
fråga sig, om det varit Kungl. Maj:ts
avsikt att låta de remissinstanser, som
skola yttra sig över det nu avlämnade
betänkandet från kommittén för utredning
av vårt psykologiska försvar, få
del av den tidigare som hemlig betraktade
överenskommelsen mellan Radiotjänst
och Kungl. Maj:t.

Med hänvisning till vad ovan anförts
får jag anhålla om andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
rikta följande frågor:

1) Vilka äro omständigheterna omkring
den hemliga överenskommelsens
tillkomst och vilken fullmakt har
Kungl. Maj:t utnyttjat när avtalet ingicks? 2)

Vilka ytterligare bestämmelser av

rörande Radiotjänst vid krig eller krigs principiell

natur och allmänt intresse
utöver vad som nu framkommit innehåller
det hemliga brevet?

3) Innebär den hemliga överenskommelsen
att den offentliga överenskommelsen
av den 14 juni 1947 mellan
Kungl. Maj:t och ÅR Radiotjänst annulleras
i den stund då Kungl. Maj:t anser
riket vara utsatt för krigsfara?

4) I vad mån innebär den hemliga
överenskommelsen en beskärning av
radions nuvarande rätt att redigera
sina program med full opartiskhet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från utrikesutskottet nr 251, i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition
nr 165 om godkännande av Sveriges anslutning
till Europarådets konvention
angående skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna,
dels ock i ämnet väckt motion
1:459; samt

från jordbruksutskottet:

nr 247, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående ytterligare
.statsbidrag till Garnsviken—Vadasjön—
Helgösjön—Hedervikens torrläggningsföretag
i Stockholms län;

nr 248, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående försäljning
av ett område av kronoegendomen
Mörby l1 i Danderyds köping, Stockholms
län; och

nr 249, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående åtgärder
för bekämpande av sand- och jordflykt.

§ 12.

Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets
betänkanden:

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Nr 20.

nr 47, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen
den 31 december 1945 (nr 896), m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 54, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande regler om ett
opartiskt förfarande för avgörande av
tvister i varuskattemål m. m.

§ 13.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner i anledning av Kungl. Maj ds
proposition, nr 207, angående åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets
område, nämligen:

nr 637 av herr Adolfsson m. fl.;

nr 638 av herr Pettersson i Norregård
m. fl.;

nr 639 av herr Ericsson i Näs m. fl.;

nr 640 av herr Svensson i Ljungskile
m. fl.;

nr 641 av herr Svensson i Stenkyrka
in. fl.;

nr 642 av herr Andersson i Dunker
m. fl.; och

nr 643 av herrar Lindström och Andersson
i Ryggestad.

Dessa motioner bordlädes.

§ 14.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.40 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Lördagen den 19 maj.

Kl. 11 fm.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr andre
vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollet för den 12 innevarande
maj.

§ 2.

Föredrogos var efter annan och hänvisades
till jordbruksutskottet följande
på bordet liggande motioner, nämligen:

nr 637 av herr Adolfsson m. fl.;

nr 638 av herr Pettersson i Norregård
in. fl.;

nr 639 av herr Ericsson i Näs m. fl.;

nr 640 av herr Svensson i Ljungskile
in. fl.;

nr 641 av herr Svensson i Stenkyrka
m. fl.;

nr 642 av herr Andersson i Dunker
in. fl.; och

nr 643 av herrar Lindström och Andersson
i Ryggestad.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkanden nr 47
och 54.

§ 4.

Föredrogs den av herr Svensson i
Ljungskile vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
angående viss överenskommelse rörande
Radiotjänst vid krig eller krigsfara,
m. m.

Denna anhållan bordlädes.

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

§ 5.

Religionsfrihetslag m. m.

Föredrogs särskilda utskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till religionsfrihetslag
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 23 februari 1951 dagtecknad
proposition, nr 100, vilken
hänvisats till särskilda utskottet, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda, i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, förklarat sig vilja

A) till riksdagens prövning i grundlagsenlig
ordning framlägga vid propositionen
fogade

1. förslag till ändrad lydelse av 4 och
28 §§ regeringsformen; samt

2. förslag till ändrad lydelse av 7 kap.
4 § tryckfrihetsförordningen;

B) föreslå riksdagen att antaga vid
propositionen fogade

1. förslag till religionsfrihetslag;

2. förslag till lag om ändring i 4 och
14 kap. giftermålsbalken;

3. förslag till lag om ändrad lydelse
av 11 kap. 8 § strafflagen;

4. förslag till förordning om ändrad
lydelse av 10 § 1 mom. folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr
469);

5. förslag till lag om ändrad lydelse
av 9 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259)
om församlingsstyrelse;

6. förslag till lag om ändrad lydelse
av 6 § lagen den 6 juni 1930 (nr 260)
om församlingsstyrelse i Stockholm;

7. förslag till lag om ändrad lydelse
av 13 § lagen den 6 juni 1930 (nr 262)
om skolstyrelse i vissa kommuner;

8. förslag till lag om ändrad lydelse
av 8 § kommunala vallagen den 6 juni
1930 (nr 253); samt

9. förslag till lag om ändring i lagen
den 25 maj 1894 (nr 36 s. 2) angående
jordfästning; ävensom

C) inhämta riksdagens yttrande över
vid propositionen fogade

1) förslag till kungörelse med före -

skrifter hur sökande till lärartjänst, som
medför skyldighet att undervisa i kristendomskunskap,
äger styrka sin behörighet;
och

2) förslag till kungörelse om upphävande
i vissa delar av de mosaiska församlingarnas,
av Kungl. Maj:t fastställda
församlingsordningar.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling föreliaft följande
i anledning av propositionen
väckta motioner:

inom första kammaren
nr 373 av herr Lundgren,
nr 374 av fru Lindström och herr
Åman,

nr 375 av herr Weiland in. fl.,

nr 376 av herr iYerman,

nr 377 av herr Nerman,

nr 378 av herr Nerman,

nr 379 av herr Boo m. fl., ävensom

inom andra kammaren
nr 487 av herr Larsson i Stockholm,
nr 488 av herr Lundberg,

nr 489 av herr Staxäng,

nr 490 av herr Swedberg m. fl.,
nr 491 av herr Wallentheim m. fl.,
nr 492 av herr Johansson i Stockholm
m. fl.,

nr 493 av herr Edberg in. fl.,
nr 494 av herr Andersson i Ronneby
m. fl.,

nr 495 av herr Ståhl samt
nr 496 av herrar Wiklund i Stockholm
och Widén.

I några av dessa motioner hade framställts
yrkande om avslag å propositionen,
medan övriga motioner innefattade
förslag om ändringar och kompletteringar
i olika avseenden av Kungl.
Maj:ts förslag.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen, i anledning av propositionen,
såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling måtte antaga
i utskottets hemställan intagna

1. förslag till ändrad lydelse av 4, 5
och 28 §§ regeringsformen; samt

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Nr 20.

2. förslag till ändrad lydelse av 7 kap.
4 § tryckfrihetsförordningen;

B) att riksdagen — med förklaring
att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till religionsfrihetslag
— måtte för sin del antaga
av utskottet framlagda förslag till

1. religionsfrihetslag;

2. lag om ändring i 4 och 14 kap. giftermålsbalken; 3.

lag om ändrad lydelse av 11 kap.
8 § strafflagen;

4. förordning om ändrad lydelse av
10 § 1 mom. folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469);

5. lag om ändrad lydelse av 9 § lagen
den 6 juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse; 6.

lag om ändrad lydelse av 6 § lagen
den 6 juni 1930 (nr 260) om församlingsstyrelse
i Stockholm;

7. lag om ändrad lydelse av 13 § lagen
den 6 juni 1930 (nr 262) om skolstyrelse
i vissa kommuner;

8. lag om ändrad lydelse av 8 § kommunala
vallagen den 6 juni 1930 (nr
253); samt

9. lag om ändring i lagen den 25 maj
1894 (nr 36 s. 2) angående jordfästning;

C) att riksdagen, i anledning av det
vid propositionen fogade förslaget till
kungörelse med föreskrifter hur sökande
till lärartjänst,''som medför skyldighet
att undervisa i kristendomskunskap,
äger styrka sin behörighet samt motionerna
1:374 och 11:487, 488 och 493,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört rörande
de lärartjänster som i kungörelseförslaget
avsåges;

D) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anmäla, att riksdagen vid
granskning av det vid propositionen
fogade förslaget till kungörelse om upphävande
i vissa delar av de mosaiska
församlingarnas av Kungl. Maj:t fastställda
församlingsordningar icke fun -

Religionsfrihetslag m. m.

nit skäl göra annat uttalande än utskottet
i förevarande utlåtande upptagit;

E) att motionerna

1) 1:374,

2) I: 375 och II: 490,

3) 1:376,

4) 11:487,

5) II: 488 samt

6) 11:493,

i den mån de icke blivit besvarade
genom vad utskottet anfört och hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

F) att motionerna

1) 1:373,

2) 1:377, .

3) 1:378,

4) I: 379 och II: 494,

5) II: 489,

6) 11:491,

7) 11:492,

8) II: 495 samt

9) 11:496

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid utlåtandet hade fogats ett flertal
reservationer.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle
3 § religionsfrihetslagen erhålla följande
lydelse:

3 §•

Kloster må inrättas endast med Konungens
tillstånd och på de villkor
Konungen föreskriver.

Ej må någon upptagas i kloster, förrän
lian fyllt tjuguett år.

Åsidosättes vid klosterverksamhet lag
eller författning eller villkor som Konungen
föreskrivit eller drives klostret
uppenbart i strid mot vad som var förutsatt,
då tillståndet gavs, äger Konungen
återkalla tillståndet.

I de likalydande motionerna 1:379
och II: 494 hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att dels avslå det i

2 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 20.

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Religionsfrihetslag m. m.

propositionen intagna förslaget till religionsfrihetslag,
i vad avsåge 3 §, och
dels uttala, att nuvarande lagstiftning i
fråga om inrättande av kloster fortfarande
skulle gälla.

Utskottets förslag innebar godkännande
av den av Kungl. Maj:t föreslagna
lydelsen av paragrafen, dock att paragrafen
i utskottets förslag erhållit den
ändrade beteckningen 5 §.

I en av fru Eriksson i Stockholm med
instämmande av herr Staxäng avgiven,
med B) 2) betecknad reservation hade
hemställts, bl. a., att 5 § i utskottets förslag
till religionsfrihetslag skulle utgå
och därav föranledda redaktionella
ändringar av följande delar av lagen
vidtagas.

Med det av Kungl. Maj:t framlagda
förslaget till ändrad lydelse av 4 och
28 § § regeringsformen avsågs genomförande
av vissa ändringar beträffande de
konfessionella behörighetsvillkoren.
Enligt förslaget skulle i 28 § andra stycket
regeringsformen stadgas, bl. a., att
därest annan än prästerlig befattning
medförde skyldighet att undervisa i
kristendom eller teologisk vetenskap,
Konungen skulle taga den hänsyn till
de sökandes livsåskådning, som därav
kunde påkallas.

Utskottets förslag till ändringar i regeringsformen
innebar såvitt angick behörighetsvillkor
för dem som undervisa
i kristendom eller teologisk vetenskap
ingen ändring i förhållande till
Kungl. Maj:ts förslag. Beträffande den
närmare tillämpningen av behörighetsvillkoren
för dem, som i allmän skola
undervisa i kristendom, hade utskottet
i sin motivering förordat vissa avvikelser
från vad härutinnan föreslagits i
propositionen.

I en av herrar Lundqvist och Staxäng
avgiven, med A) betecknad reservation
hade beträffande motiveringen i denna
del gjorts visst uttalande även rörande
de teologiska lärartjänsterna.

4 kap. 3 § giftermålsbalken skulle enligt
Kungl. Maj:ts förslag erhålla följande
ändrade lydelse:

3 g.

Till vigsel---är medlem.

Inom annat trossamfund förrättas
vigsel av den som är behörig därtill
enligt Konungens förordnande.

I motionen II: 489 hade hemställts,
att i 4 kap. 3 § giftermålsbalken skulle
intagas ett stadgande om att präst inom
svenska kyrkan ej skulle vara skyldig
viga, därest någon av de trolovade vore
frånskild och andre maken i tidigare
äktenskap levde.

Utskottets förslag innebar tillstyrkande
av det av Kungl. Maj:t framlagda
förslaget till lydelse av 4 kap. 3 § giftermålsbalken.

Herr Staxäng hade, med instämmande
av herr Mosesson, i en med B) 5) betecknad
reservation yrkat, i anslutning
till motionen II: 489, att lagrummet
skulle avfattas sålunda:

Till vigsel inom svenska kyrkan äga
de trolovade välja den präst inom kyrkan
de själva åstunda; dock vare annan
ej skyldig viga än präst i församling,
av vilken endera är medlem. Präst
vare ej heller skyldig viga, därest någon
av de trolovade är frånskild och andre
maken i tidigare äktenskap lever.

De av Kungl. Maj:t föreslagna ändringarna
i lagen om församlingsstyrelse,
lagen om församlingsstyrelse i Stockholm
samt kommunala vallagen avsågo
att med vissa redaktionella jämkningar
giva uttryck åt den förut gällande
grundsatsen att rösträtt å kyrkostämma
m. m. i princip tillkomme den som vore
medlem av svenska kyrkan men ej den
som icke tillhörde denna kyrka.

I motionen II: 492 hade hemställts,
att riksdagen måtte vidtaga sådan ändring
i de ifrågavarande lagförslagen,
alt villkoret om medlemskap i svenska
kyrkan utginge.

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Nr 20.

Utskottets förslag i denna del innefattade
bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

I en av fru Eriksson i Stockholm avgiven,
med B) 6) betecknad reservation
hade i anslutning till motionen 11:492
hemställts, att riksdagen måtte vidtaga
sådan ändring av berörda lagförslag, att
villkoret om medlemskap i svenska
kyrkan utginge.

I motionen II: 496 hade yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
ville anhålla om utredning angående införande
av obligatoriskt civiläktenskap.
Samma yrkande hade framställts i motionen
11:487; alternativt hade i denna
motion hemställts, att den som förklarats
behörig förrätta kyrklig vigsel med
rättslig verkan skulle äga viga de trolovade
som ansökte därom.

Utskottets hemställan beträffande berörda
yrkanden innebar, såsom ovan
framgår, att motionerna icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr Albert Hermansson, fru Sjöström-Bengtsson,
herrar Sundström och
Olsson i Mora samt fru Eriksson i
Stockholm hade i en med C) betecknad
reservation hemställt, i anslutning till
motionerna II: 487 och II: 496, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utreda
frågan om införande av obligatoriskt
civiläktenskap samt för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Sedan herr andre vice talmannen anmält
ärendet till handläggning, begärdes
beträffande föredragningssättet ordet av

Herr MOSESSON, som yttrade: Herr
talman! Beträffande föredragningen av
särskilda utskottets utlåtande nr 1 hemställes,
att kammaren måtte besluta följande: 1.

Först behandlas det i punkten B
under 1 upptagna förslaget till religionsfrihetslag,
därefter de i punkten A upptagna
förslagen till grundlagsändringar

Religionsfrihetslag m. m.

och slutligen återstående lagförslag i
punkten B.

2. De i punkten B under 1 och 2 upptagna
lagförslagen föredragas vart för
sig paragrafvis med slutbestämmelser,
ingress och rubrik sist. Sedan i vardera
av punkterna A och B alla lagförslag
blivit genomgångna, föredrages utskottets
hemställan i vederbörande punkt.
Efter punkterna A och B föredragas
punkterna C—F punktvis i ordningsföljd.

3. Vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning, må
denna omfatta utlåtandet i dess helhet.

4. Lagtext behöver ej uppläsas i vidare
mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

5. För den händelse utskottets förslag
kommer att i en eller annan del
återremitteras, lämnas utskottet öppen
rätt att vid ärendets förnyade behandling
i avseende å de delar, som blivit
med eller utan ändring godkända, föreslå
sådana jämkningar, som kunna föranledas
av ifrågasatta ändringar i återförvisade
delar.

6. Utskottet bemyndigas att i avseende
å nummerbeteckning av paragrafer
samt i formellt hänseende i övrigt vidtaga
sådana ändringar som påkallas av
kamrarnas beslut.

Denna hemställan bifölls.

I enlighet härmed föredrogs först utskottets
i punkten B) 1) upptagna förslag
till religionsfrihetslag.

1 §■

Efter föredragning av paragrafen anförde: Herr

MOSESSON: Herr talman! Då
jag hade varit framme och hos herr talmannen
anmält mig för att inleda denna
debatt, rann mig i minnet hurusom
jag våren 1925 för första gången begärde
att få yttra mig i andra kammaren.
Då gällde det en detalj av religionsfrihetsspörmålet,
nämligen propositionen
om lättnad i fråga om jordfästnings -

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Religionsfrihetslag m. m.

tvånget. Herr talmannen erinrar sig
kanske hurusom den lilla reform som
då begärdes likvisst mötte ett så stort
motstånd att vi fingo lov att två gånger
behandla denna jämförelsevis obetydliga
fråga i riksdagen. Dock hade kort
tid före riksdagsbehandlingen av frågan
den svenska tidningspressen ägnat mycken
uppmärksamhet åt en omständighet,
som var belysande för behovet av
reformsträvandena på detta område.
Ett domkapitel hade förständigat en av
svenska kyrkans präster, känd för lärdom
och försynthet, att låta gräva upp
liket efter en frikyrkoman, som hade
förordnat att en hans vän som var frikyrkopastor
skulle förrätta hans jordfästning.
Kyrkoherden var närvarande
vid den ifrågavarande jordfästningen.
Bevis hade således bort förefinnas redan
1925, att det var påkallat med den
förändring i fråga om religionsfrihetslagen,
som då föreslogs av regeringen.
Men reformen gick dock långsamt. Nu
när jag för sista gången uppträder i
kammaren, händer det sig så att min
obetydliga gärning i riksdagen kommer
att omramas av en annan religionsfrihetsfråga.

Alla som i någon utsträckning sysslat
med religionsfrihetsspörsmålen — i
pressen, på möten, i utredningar, vid
utarbetande av den kungl. propositionen
nr 100 och av utskottsutlåtandet —
ha varit eniga därom, att en full religionsfrihet,
i den mån en sådan nu
över huvud är möjlig, inte går att genomföra
med mindre än att man angriper
själva problemet om statskyrkosystemet.
Det har synts mig, herr talman,
att många tyckas mena att om
banden mellan stat och kyrka upplösas,
skulle i och med detsamma alla de olika
religiösa samfunden i Sverige bli jämställda
med varandra. Jag bär den meningen,
att detta är en utopi. Den omständigheten,
att den svenska kyrkan
under flera hundra år har varit förenad
med staten, att den svenska kyrkans
prästerskap såsom kår betraktad

ostridigt är rustad i högre grad än andra
religiösa samfund i vårt land och
den sammanflätning som ägt rum mellan
de två makterna, staten och kyrkan,
gör, att i den svenska folkkyrka, som
säkert kommer att grundas i samband
med en eventuell upplösning av bandet
mellan stat och kyrka, kommer den nuvarande
svenska folkkyrkan nog att få
en prioritetsställning framför andra
samfund. Det kan ju tänkas, att det
under sådana förhållanden även i fortsättningen
kan finnas sådana som tycka,
att det inte blivit någon verklig religionsfrihet
här i landet eller full jämställdhet
mellan de olika samfunden.

Trots att vi förra året här i riksdagen
behandlade den motion, som hade väckts
av herr Nerman, och trots att riksdagen
så klart och tydligt avvisade den motionen,
ha nu i samband med propositionen
nr 100 motioner väckts om att
denna proposition icke skall bifallas
utan att man i stället skall hänskjuta
frågan till en framtid, som man mer
anar än skönjer. Det kan väl ändå inte
vara lämpligt att, när det här i en proposition
bjuds dessa möjligheter för de
fria trossamfunden och de svenska medborgare,
som önska utträda ur statskyrkan,
ändock avvisa dem för att i
stället skjuta på frågan, man vet inte
hur länge.

Det har inte gått fort i detta rike,
när det varit fråga om lagstiftning på
religionens område. I den kungliga förordning
i ämnet, som vi fingo 1873,
innebär ju blotta beteckningen »främmande»
trosbekännare en diskriminering
av svenska undersåtar, som på något
sätt ha en annan syn på de religiösa
spörsmålen än som kommer till uttryck
i den svenska kyrkan. Sedan 1873 har
den omfattande fria evangeliska verksamheten
i vårt land praktiskt taget fått
sin organisatoriska utgestaltning. Det är,
som kammarens ledamöter veta, ett fåtal
länder, där frikyrkorörelsen proportionellt
betytt och betyder så mycket
som vad fallet är i vårt land. Det är

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Nr 20.

mer än 40 år sedan riksdagen skrev till
Kungl. Maj:t och begärde förslag om
rätt till fritt utträde ur statskyrkan för
den som så önskade. 20 år efter det att
riksdagen begärde detta, uttalade den
svenska kyrkans biskopar enhälligt den
meningen till Kungl. Maj:t, att ett lagförslag
i frågan borde komma. Ändå
är det först i dag som ett dylikt förslag
ligger på kammarens bord.

Den stolta formulering, som vi bruka
betrakta som det svenska folkets Magna
Charta och som vi ha i 16 § regeringsformen,
förständigar Konungen att vaka
över att medborgarna skola ha full
samvets- och religionsfrihet. Denna paragraf
hade samma formulering som i
dag, när förr i tiden Orsa-läsare och
andra åkte på fångkärran till fängelserna
i Falun och Gävle eller till andra
fängelser och straffades med vatten och
bröd bara därför att de hade samlat
sina grannar för att läsa fader Luther,
bedja och sjunga. När jag tillät mig att
1938 väcka en som jag själv tyckte rätt
hovsamt formulerad motion i denna
fråga, gick den igenom i andra kammaren
med en så knapp majoritet, att det
endast var en enda röst mer för än
mot motionen. De av kammarens ärade
ledamöter, som voro med 1938 och som
i dag säkerligen inte opponera sig emot
vad som nu blivit verklighet, kunna
titta ned i biblioteket och se på voteringslistorna
från den omröstningen för
att övertyga sig om huruvida de då voro
för försiktiga eller om de handlade välbetänkt,
när de röstade om saken. Vad
riksdagen 1938 begärde blev emellertid
fastfruset i Kungl. Maj:ts kansli under
hela fem år. Jag vet nog skälet till att
så skedde, men därom skall jag inte tala
nu. Bevillningsutskottet vid 1943 års
riksdag skrev emellertid mycket energiskt
till Kungl. Maj:t och föreslog att
den utredning, som riksdagen hade beslutat
om fem år tidigare, skulle omedelbart
komm.a til! stånd. Jag vill i dag
tacka bevillningsutskottet för detta initiativ,
som framkom i samband med att

Religionsfrihetslag m. m.

man då behandlade en proposition, som
rörde skatteplikten för de fria evangeliska
samfunden. Hade bevillningsutskottet
inte då tagit detta initiativ, vet
jag inte, om jag hade fått vara med om
att denna fråga skulle gå igenom.

Men, herr talman, jag må väl glömma
födslosmärtorna för glädjen över att en
lag äntligen har blivit född. Jag skall
tillåta mig uttala några enkla ord i anslutning
till den nu förestående reformen.
Jag vill då först låta mina ord få
karaktären av ett tack till de pionjärer
i press och riksdag, vilka för länge sedan
ha gått in i det tysta och som arbetat
för alt vi skulle få uppleva denna
dag. Det finns också skäl i att uttala
ett tack till de enkla män och kvinnor,
som följt sin övertygelse fastän det kostade
dem smälek och straff. Det är deras
tysta gärning och tålamod som har
åstadkommit den omsvängning i den
allmänna opinionen som lett till utredningen
och lagförslaget. Personligen
skulle jag ock vilja uttala ett tack till
dem som varit mina kamrater i utredningar
rörande dessa saker. Det är inte
så lätt att vara lantmätare och gå fram
över ett område, som aldrig blivit kartlagt,
ett område där sedvanerätt, förutfattade
meningar och okunnighet om
vad som bör vara, ha gjort att så många
personer ha ansett att man icke skulle
beträda området. Det har av utredningsmännen
krävts fasthet, koncilians och
tålamod för att man skulle slippa att
för uppdragsgivarna presentera ett lapptäcke
av olika meningar. Ty sådant
brukar precis inte främja en sak, som
man gärna vill vinna.

Min tacksamhet till den nuvarande
regeringen är oförbehållsam och djup.
Herr statsrådet Zetterberg har haft ett
par företrädare på justitieministertaburctten
som i detta hänseende även böra
ihågkommas. Jag ber att till den nuvarande
justitieministern som lämnat
fram propositionen få uttala eif tack
från de många, som beröras av denna
lag. Jag tillåter mig också att gratulera

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Religionsfrihetslag m. m.

justitieministern till att han får fästa
sitt namn vid den första religionsfrihetslag,
som funnits i vårt land. Min
tacksamhet är ock stor till finansministern
för att han i dessa tider, när han
gnager och måste gnaga efter varje krona,
ändock har velat följa dissenterlagskommittén
i vad den föreslog om
lindring i skattefriheten för de evangeliska
trossamfunden. Jag ber ock, herr
statsråd, att få tacka Er för vad Ni sade,
när dissenterlagskommittén lämnade sitt
betänkande. Ni sade då. att Ni kallat
på en mycket begåvad jurist som medarbetare,
vilken tillika var varmt intresserad
för religionsfriheten. Herr
statsrådet hade uppdragit åt denne att
utarbeta den proposition, som Ni hoppades
skulle komma. Det omdöme, som
herr statsrådet då fällde, ha vi inte funnit
anledning att på något sätt jäva.

För de kammarens ledamöter, som
inte varit med i särskilda utskottet, vill
jag betyga att det för mig personligen
varit en mycket stor glädje att konstatera,
på vilket högt plan debatterna ha
förts i utskottet. Jag förmodar, att även
riksdagens övriga ledamöter ha den
uppfattningen, att en skickligare ordförande
än den som utskottet haft knappast
finns att få. Utskottsordföranden
har gjort sig förtjänt av en varm tacksamhet.
Denna tacksamhet måste emellertid
även gälla, jag vågar säga, samtliga
ledamöter av utskottet. Ledamöterna
ha verkligen bemödat sig om att vi
skulle kunna få lämna åt det svenska
folket ett förslag till lag, som, såvitt
jag kan bedöma, bör ge oss arbetsro
åtminstone för några årtionden framåt
på detta område.

Herr talman! Det kan hända att jag
får anledning att återkomma och begära
ordet, när det blir fråga om vissa
detaljer i förslaget. Jag vill sluta med
att försäkra att det är med mycken
glädje och djup tacksamhet, som jag
hemställer att kammaren måtte bifalla
vad första särskilda utskottet har föreslagit
i sitt betänkande nr 1.

Herr SUNDSTRÖM: Herr talman! Den
reform, som riksdagen i dag är beredd
att genomföra, kan varken betecknas
som principiellt banbrytande eller till
sina verkningar revolutionerande. Vad
reformen syftar till kan närmast sägas
vara en kodifiering, en fixering i lagtext,
av ett allmänt erkänt tillstånd på
religionsfrihetens område.

Detta förhållande kan visa sig vara
både en styrka och en begränsning. Det
är en styrka i så måtto, att man genom
att inte gå längre än vad det allmänna
rättsmedvetandet kräver har skapat garantier
mot reaktionära bakslag. Begränsningen
ligger däri, att frågan om
religionsfriheten icke kan anses ha blivit
slutgiltigt löst genom det föreliggande
förslaget. Men på detta område bjuder
säkerligen erfarenheten, att man må
skynda långsamt och gå varsamt fram.
Sett under historiskt perspektiv utgöra
icke desto mindre det föreliggande utskottsutlåtandet
och den proposition,
som givit anledning därtill, mycket betydande
dokument.

Jag ber att få erinra om att det är
snart 150 år sedan man skrev följande
stolta ord i regeringsformens 16 §:
»Konungen bör ingens samvete tvinga
eller tvinga låta, utan skydda var och
en vid en fri utövning av sin religion,
så vitt han därigenom icke störer samhällets
lugn eller allmän förargelse
åstadkommer.» Men, herr talman, först
i dag tror jag, att vi kunna säga, att vi
äro i färd med att draga de mer långtgående
ehuru icke de yttersta konsekvenserna
av detta grundlagsbud. Det
kan också vara skäl att i detta sammanhang
erinra om att ett grundlagsstadgande
i och för sig icke visat sig
vara ett tillräckligt skydd för de mest
elementära kraven på religionsfrihet. I
trots av grundlagens uttryckliga bud
har ändå konventikelplakatet kunnat
äga giltighet frän 1726 till 1858. Enligt
detta plakat förbjöds i övrigt fria medborgare
att samlas till enskilda .sammankomster
för andakt och gudstjänst. Än -

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Nr 20.

nu i dag gälla vidare förordningarna av
1868 och 1869, enligt vilka prästerskapet
bör ingripa mot var och en, som
sprider villfarande lära eller söker förmå
någon till avfall från en evangeliskluthersk
åskådning. Om någon i dag
sökte beivra förseelser mot paragraferna
i dessa förordningar, skulle han måhända
utmana löjet. Men det är många
ledamöter av denna riksdag, som kunna
erinra sig att just dessa förordningar
användes för att, som man trodde,
stävja bl. a. baptisternas verksamhet
här i landet. Baptismens pionjärer
fingo säkerligen många handgripliga
erfarenheter beträffande betydelsen av
orden ofördragsamhet och intolerans.

Sett ur dessa synpunkter finns det,
herr talman, ingen anledning att nedvärdera
det framsteg, som främst ligger
däri att dessa föreställningar ha
övervunnits och att dessa förordningar
nu kunna upphävas och ersättas av en
religionsfrihetslag, som visserligen icke
gör anspråk på slutgiltighet men som
likväl för religionsfrihetens idé ett
långt steg framåt.

Ehuru jag är fullt beredd att medge,
att statskyrkosystemet näppeligen låter
förena sig med den slutgiltiga religionsfriheten,
har jag inte ens reservationsvis
kunnat giva mitt stöd åt det av herr
Ståhl motionsledes framförda kravet på
att man skulle avslå Kungl. Maj:ts proposition
i detta ämne och i stället begära
en ny, allsidig och förutsättningslös
utredning med sikte på skilsmässa
mellan stat och kyrka. Frånsett att riksdagen
så sent som i fjol avvisade ett
sådant krav och därför säkerligen icke
kan antagas ha ändrat mening i år,
skulle en dylik utredning bli så tidsödande,
att det inte kan anses rimligt
att underlåta att ta detta förslag, som
dock tillmötesgår en rad med fog framförda
önskemål. Att handla annorlunda
vore att låta sig så ledas av principiella
betraktelsesätt, att man låter det bästa
bli det godas fiende.

Det förslag, som Kungl. Maj:t här

Religionsfrihetslag m. m.

framlagt, är otvivelaktigt ett mycket förnämligt
arbete — detta bär redan omvittnats.
Under utskottsarbetets gång
ha säkerligen ledamöterna fått en stark
känsla av det till synes enkla problemets
invecklade natur. En jämförelse
mellan det i och för sig förtjänstfulla
kommittébetänkandet, varpå proposition
nr 100 är uppbyggd, och propositionens
lösningar av de många intrikata
spörsmålen, ger fullt stöd åt det omdömet,
att justitieministern och hans medhjälpare
sannerligen ägnat alla tänkbara
synpunkter ett omsorgsfullt beaktande
och en genomträngande prövning.
På denna grund kan det med fog
sägas, att justitieministern, delvis med
stöd av remissinstanserna, på flera betydande
punkter förbättrat kommittéförslaget.
Jag skulle bli mycket glad om
justitieministern skulle kunna ge samma
erkännande åt utskottets strävanden
att utifrån sina utgångspunkter och erfarenheter
söka ytterligare förbättra
den kungl. propositionen.

Jag är i varje fall, herr talman, fast
övertygad om att utskottet åstadkommit
en lösning av frågan om konfessionella
behörighetsregler för innehav av
ämbete och tjänst — främst i vad det
gäller lärare i kristendom — som bör
kunna vinna allmän anslutning. På denna
punkt är jag angelägen att understryka,
att när utskottet avstyrker Kungl.
Maj:ts förslag till kungörelse med föreskrifter
om hur lärare i kristendom
skall styrka sin behörighet, så innebär
detta på intet sätt någon meningsskiljaktighet
mellan utskottet och Kungl.
Maj:t rörande kristendomsämnets ställning
i skolan. Därvid står det orubbligt
fast, att intet i utskottets förslag strider
mot gällande föreskrifter för kristendomsämnet
eller det principuttalande,
som riksdagen enhälligt anslöt sig till i
samband med fjolårets principbeslut om
9-ärig enhetsskola.

Vad utskottet i övrigt anför på sidorna
64 och 65 i sitt utlåtande ber jag att
särskilt få rikta uppmärksamheten på.

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Religionsfrihetslag m. m.

Enligt utskottets mening tryggas icke
kristendomsundervisningens rätta bedrivande
i skolan genom lärarens rent
formella anslutning till statskyrkan
eller genom hans medlemskap i annat
trossamfund — ännu mindre genom en
i en mer eller mindre bindande form
avgiven förklaring, att han omfattar en
evangelisk åskådning. Kristendomsämnet
måste enligt utskottets mening bygga
på en säkrare grund. Främst måste
behovet av en fullgod lärarutbildning
tillgodoses. Därnäst måste av statsmakterna
uppgjorda kursplaner och metodiska
anvisningar bli vägledande vid
undervisningens bedrivande. Därvid
ber jag att få understryka att det ligger
vikt uppå, att man vid undervisningens
allmänna uppläggning betänker, att vidsynthet,
objektivitet och tolerans måste
iakttagas. Både i nu gällande undervisningsplaner
och i förut nämnda principbeslut
ha dessa synpunkter blivit beaktade.

Mest betydelsefullt är dock att ämnet
omfattas med lojalitet och allvar
från lärarnas sida. Även vikten av delta
har utskottet velat inpränta hos blivande
lärare. Men även utan denna allvarliga
erinran till blivande lärare finns
det ingen anledning att förmoda, att
Sveriges lärarkår skulle komma att
brista i lojalitet mot kristendomsämnet
därför att möjlighet till utträde ur statskyrkan
står öppen för dem liksom för
andra medborgare.

Jag övergår därefter till några punkter,
där jag jämte några andra reservanter
haft avvikande mening. Främst
gäller det sättet för anmälan om utträde
ur statskyrkan. Enligt utskottets förslag
skall anmälan ske genom personligt besök
hos pastor i den församling, där
man är kyrkoskriven. Motiveringen härför
är att om skriftlig anmälan medgåves
i stället för personligt besök, skulle
obehörig påtryckning kunna befaras.
Man skulle få uppleva att svurna fiender
till statskyrkan genom att draga,
locka och tubba skulle förmå vankelmodiga
själar att skriva på ansökningar

om utträde, som de eljest icke skulle ha
tagit initiativ till. Alldeles frånsett vilket
värde det kan ha för kyrkan att behålla
medlemmar, som på så svaga grunder
äro beredda att lämna densamma,
förefaller hela betraktelsesättet åtminstone
mig verklighetsfrämmande. Det
är dock en väsentlig skillnad mellan att
skriva på t. ex. Stockholmsappellen och
begära sitt utträde ur statskyrkan.

Jag kan inte heller inse vilken vinning
det skulle vara ur kyrkans synpunkt
att föreskriva ett personligt besök.
Pastor torde få anses begå tjänstefel,
om han vid det personliga besöket
skulle söka övertala någon att avstå från
sin föresats att utträda ur kyrkan. Ett
strikt förfaringssätt från pastors sida
skulle således bestå däri, att han utan
kommentarer mottager ansökan. Det
återstår då allenast den möjligheten, att
själva besöket skulle vara ett återhållande,
för att inte säga avskräckande
moment. Frågan är emellertid om det i
en religionsfrihetslag skall finnas föreskrifter,
som medföra sådana konsekvenser.

Nu är jag emellertid i den vanskliga
belägenheten att jag icke kan yrka bifall
till den reservation, som vi skrivit
under. Den kan nämligen inte ställas
under proposition, eftersom den innebär
en utvidgning av det förslag, som
Kungl. Maj:t har framlagt. Trots de
många motionerna i detta ärende finns
det heller ingen, som berör just denna
punkt, och eftersom utskottet inte velat
använda sin initiativrätt, nödgas jag avstå
från mitt yrkande. Jag vill därför
rikta en vädjan till justitieministern, att
när föreskrifterna om hur man skall
förfara vid utträde ur statskyrkan kommer
att utskrivas, man då skall taga under
övervägande, huruvida det inte vore
möjligt att medgiva, att även skriftlig
ansökan om utträde skulle kunna få
komma ifråga.

Beträffande 4 kap. 2 § giftermålsbalken,
har herr Hermansson jämte flera
andra avgivit en reservation. Enligt den
av utskottet tillstyrkta ändringen av

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Nr 20.

denna paragraf skall Kungl. Maj:t få
möjligheter att i vidgad omfattning
medgiva vigsel*inom annat trossamfund.
Däremot kommer ingen principiell ändring
i gällande bestämmelser om äktenskaps
ingående att genomföras.

Vi reservanter ha inte haft någonting
att invända när det gäller den av Kungl.
Maj:t föreslagna utvidgningen. Emellertid
kan man inte bortse ifrån, att denna
reform medför vissa olägenheter. Först
och främst måste vissa krav ställas på
vigselförrättare, och dessa kunna icke
alltid fyllas av samfundens predikanter.
Vida viktigare är emellertid att reformen
inte befriar vissa präster från det
samvetstvång, som de finna vara förenat
med skyldigheten att viga frånskilda
trots alt andra maken lever. Det kan
inte heller bestridas, att statskyrkans
präster därvid komma i en svårare
ställning än samfundens predikanter,
som sannolikt ytterst sällan komma att
ställas inför en sådan uppgift och som
i en dylik situation kunna vägra att viga
frånskilda. De frikyrkliga samfundens
pastorer få nämligen rätt att förrätta
vigsel, men de åläggas ingen skyldighet
att fullgöra uppdraget.

Nu kan man naturligtvis invända att
prästernas vägran att viga frånskilda,
som enligt svensk lag äga rätt att ingå
äktenskap, är absurd och vilar på trångsynthet
och objektivt sett oriktiga grunder.
För min egen del skall jag villigt
erkänna, att jag inte kan acceptera deras
skäl för en vägran eller finna det
rimligt att man godtager dessa skäl. .Tåg
måste emellertid säga att detta ur religionsfrihetens
synpunkt saknar varje
betydelse. Det lönar sig heller inte att
framhålla, att äktenskapets ingående i
första hand är en civilrättslig handling
och att prästen därför, varje gång han
viger två trolovade, utför en borgerlig
och icke cn kyrklig ämbetshandling. Ja,
man kan över huvud taget skriva hela
avhandlingar om det orimliga uti att
prästen skulle behöva känna samvetsnöd,
när han skall viga frånskilda. Men
var och cn som något litet satt sig in i

Religionsfrihetslag m. m.

det religiösa livets lagar vet, att vad
som från religiös synpunkt framstår
som samvetsnöd är en högst personlig
sak. Det är otvivelaktigt riktigt vad en
känd professor skrev i detta ämne för
en tid sedan: »Vad som för samvetet är
orätt, är och förbliver orätt i evigheters
evighet, vilka skickligt uttänkta argument
för motsatsen man än kan andraga.
»

Den citerade författaren är fullt på
det klara med att en av de tänkbara
vägar, som kan rädda vissa präster ur
deras samvetsnöd, är att göra borgerlig
vigsel obligatorisk för alla. Jag kan
inte här ingå på de alternativa förslag
som han framlägger, men för mig framstår
det som den enda möjligheten att
införa obligatoriskt civiläktenskap och
i samhand därmed befria prästerna
från skyldigheten att förrätta kyrklig
vigsel. Det blir då möjligt för var och
en att använda den kyrkliga eller den
frikyrkliga vigseln för att giva större
högtid åt den kanske viktigaste tilldragelsen
i livet, och prästerna skulle därigenom
befrias från den samvetsnöd,
som är omvittnad.

Tanken på ett obligatoriskt civiläktenskap
är ingalunda ny. Redan 1908
övervägdes frågan i samband med införandet
av den borgerliga vigseln som
alternativ till den kyrkliga. Man avvisade
emellertid tanken, ehuru dåvarande
justitieministern vitsordade önskvärdheten
av att det obligatoriska civiläktenskapet
komme till stånd. Skälet
för avvisandet var främst, att genomförandet
skulle vålla vissa besvärligheter
i glest bebyggda trakter. Men dessa
svårigheter kunna säkerligen nu anses
vara i stor utsträckning övervunna.
Med stöd av det anförda kommer
jag därför, herr talman, att vid voteringen
framställa yrkande om bifall till
den av herr Hermansson in. fl. avgivna
reservationen beträffande utskottets
hemställan under E och F.

Innan jag lämnar denna plats skulle
jag vilja saga några ord om en reservation,
som jag inte själv står anteck -

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Religionsfrihetslag m. m.

nåd på. Det gäller reservationen nr 2,
som rör upphävandet av klosterförbudet.
Jag är fullt medveten om de skäl,
som kunna andragas mot den form av
religionsutövning, vilken tar sig uttryck
i klosterväsendet. Jag kan också
i stort sett dela synpunkterna, även om
jag måste medgiva, att betydande överdrifter
kommit till uttryck när det gällt
att karakterisera klosterväsendet. Men
även överdrifterna kunna ha sitt intresse
som symtom. De visa, att ännu
lever Martin Luthers, Gustav Vasas och
Abraham Angermannus’ kampanda mot
katolicism och klosterväsende. Men
just av dessa skäl anser jag det fullt
riskfritt att radera ut den skönhetsfläck
i en religionsfrihetslag, som ett
förbud mot kloster och ordnar skulle
innebära. De villkor, som uppställts
för klosters upprättande, äro också
helt betryggande ur den enskildes synpunkt,
varför jag ber att få bestämt avstyrka
reservationen nr 2.

Sluligen vill jag framhålla, att den nu
föreslagna religionsfrihetslagen säkerligen
faller inom den kategori av lagar,
som kommit för sent. Gustav Sundbärg,
den store nationalekonomen och statistikern,
förklarar i en av sina aforismer
att felen med den svenska sociala
och kulturella lagstiftningen väsentligen
äro, att denna lagstiftning brukar
komma att släpa alltför långt efter.
Många upprörande strider, många missgrepp
och oförrätter skulle vårt folk
ha förskonats ifrån, om vi för ett århundrade
sedan haft det mått av religionsfrihet,
som i dag skall lagfästas.

Man kan ondgöra sig över de fula
orden i Vilhelm Mobergs berömda bok
om utvandrarna, men hans skildring av
konventikelplakatets verkningar är ett
stycke kulturhistoria, som vi inte komma
förbi. Det har förts en seg kamp i
de djupa leden för religionsfrihetens
idé. Endast ett fåtal är det förunnat
att se kampen krönas med seger. Men
jag tror att det kan vara befogat att liksom
herr Mosesson tidigare gjort ut -

tala ett ord av tacksamhet och uppskattning
över den målmedvetenhet,
varmed religionsfrihetetns pionjärer
gingo till verket. När de satte sin hand
till plogen, sågo de inte tillbaka utan
framåt.

Herr talman! Jag kommer, när tiden
blir, att framställa de yrkanden jag här
liar redovisat.

Herr STAXÄNG: Herr talman! Förevarande
utskottsförslag, som är grundat
på Kungl. Maj:ts proposition nr 100,
kommer, om riksdagen följer förslaget,
att bilda en vändpunkt i den svenska
statskyrkans historia. Hela den kyrkliga
författningen vilar nämligen på
den förutsättningen, att den världsliga
överheten är kristen. Denna nära tusenåriga
förutsättning raseras genom
det framlagda förslaget. Konungen skall
visserligen vara av den rena evangeliska
läran — alltså tillhöra svenska
kyrkan och vara av dess bekännelse —
men detta gäller icke längre om Kungl.
Maj:t, Konungens rådgivare.

Jag har, herr talman, velat omnämna
detta historiska faktum men är fullt
medveten om att det nuvarande kravet
på statsrådens bekännelse av den rena
evangeliska läran i visst avseende blivit
en död punkt. Jag förmodar, att
även de nuvarande statsråden utan indignation
ge mig rätt häri. Anledningen
till att man velat slopa kravet har
ju inte heller legat i dess positiva verkan
utan i dess utestängande av personer,
som ha erkänt andra religiösa
auktoriteter än svenska kyrkans.

Man förstår, att kammarkollegium inför
den föreslagna förändringen av
statsrådens förhållande till den svenska
kyrkan vädrat morgonluft för sin
älsklingslanke att kunna förverkliga
den både historiskt och principiellt
oriktiga uppfattningen att kyrkan är
en statsinstitution och ingenting annat.
Vitalis Norström uttalade vid ett tillfälle,
att man avskaffar gamla dogmer

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Nr 20.

genom alt alstra nya. Jag tror, att vårt
land kommer att mera vinna på att vi
låta den svenska kyrkan vara vad den
är, nämligen en andlig gemenskap, ett
trossamfund, som leder sitt ursprung
från de äldsta kristna församlingarna
och vars karaktär och verksamhet bestämmas
av dess bekännelse, än att vi
acceptera den sterila dogmatism, som
genom växelverkan mellan hedervärda
kammarkollegium och en dess fördetting
sett dagens ljus. Justitieministern
har på denna punkt med historisk pietet
förstått kyrkans ställning. Men av
den föreslagna förändringen i fråga
om statsrådens ställning till den svenska
kyrkan måste konsekvensen nog i
framtiden bli, att vi nödgas gå den väg
som Finland valt, nämligen att kyrkomötet
blir det centrala organ, som reglerar
kyrkans livsyttringar.

Kungl. Maj:ts förslag till religionsfrihetslag
är grundat på 1943 års dissenterlagskommittés
förslag. Emellertid
har departementschefen på ganska
många viktiga punkter nödgats frångå
kommitténs förslag, och jag vill gärna
ge justitieministern det erkännandet,
att den av honom framlagda propositionen
innebär avsevärda förbättringar
av förslaget. Även i fråga om kyrkomötets
medverkan vid lagens genomförande
har justitieministern följt justitiedepartementets
gamla tradition härvidlag,
d. v. s. korrekt iakttagit den
kyrkorättsliga grunden för kyrkomötets
medverkan och icke på krypskyttens
maner sökt undanröja kyrkomötets
befogenheter.

Även om Kungl. Maj:ts väl genomtänkta
förslag utgjort eu god grund för
utskottets arbete, ha flera punkter för
mig personligen varit en påfrestning.
På vissa punkter har jag under utskottsbehandlingen
övervunnit mina
betänkligheter, på andra, där votum
har gått mig emot, har jag i enighetens
intresse avstått från att reservera mig.
Men beträffande några avsnitt av förslaget
har jag inte kunnat följa majo -

Religionsfrihetslag m. m.

ritetens mening. Till dessa punkter, vid
vilka jag står som reservant, skall jag
längre fram i mitt anförande be att få
återkomma.

Enligt utskottets förslag till lydelse
av § 10 i lagen om medlemskap i svenska
kyrkan komma två kvalifikationer i
fråga för inträde i svenska kyrkan, antingen
att den inträdessökande är döpt
i svenska kyrkans ordning eller ock att
han erhållit den undervisning i kyrkans
lära, som med hänsyn till hans
ålder och övriga omständigheter bör
fordras, samt inför pastor avgiver
muntlig försäkran att ansökan är grundad
på allvarliga religiösa skäl. Inte
heller enligt § 7 kräves dopet som obligatorisk
kvalifikation för medlemskap
i svenska kyrkan.

Det är uppenbart att detta står i
strid med svenska kyrkans bekännelse,
ty enligt artikel 9 i augsburgska bekännelsen
grundlägges medlemskap i
kyrkan genom dop. Under nuvarande
förhållanden skulle en reservation från
min sida på denna punkt ha varit utsiktslös
och inte lett till någon lösning.
Jag har framfört min uppfattning i utskottet,
och när jag nu vidarebefordrar
den till kammarens protokoll gör jag
det under den förhoppningen, att den
svenska kyrkans struktur i framtiden
skall bli sådan, att dopet blir det normala
villkoret för tillhörigheten och
att härigenom vägen jämnas för den
ändring i bestämmelserna, som är nödvändig
för att man skall få en överensstämmelse
med kyrkans bekännelse.

Genom en kompromiss i utskottet
har en ändring i Kungl. Maj:ts förslag
vidtagits i fråga om behörighetsvillkoren
för tjänster, som medföra skyldighet
att i allmän skola undervisa i kristendom.
I Kungl. Maj :ts förslag frainhålles,
att det på grund av kristendomsundervisningens
särskilda karaktär
vid tillsättning av lärare, som skola
meddela sådan undervisning, bör tillses
att vederbörande inte ha en uppfattning,
som strider mot evangelisk åskåd -

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Religionsfrihetslag m. m.

ning. Kungl. Maj :t har även anvisat en
möjlighet för lärare, som inte tillhöra
något religiöst samfund, att i vissa fall
genom en avgiven försäkran vinna berörda
behörighet. Även om jag hade
vissa betänkligheter gentemot Kungl.
Maj ds förslag till kungörelse angående
lärartjänsterna, anslöt jag mig till detsamma
vid utskottsbehandlingen. Att
de av utskottet föreslagna ändringarna
medföra en försämring av Kungl. Maj ds
förslag tror jag nog är tydligt, men när
jag trots allvarliga betänkligheter sedermera
accepterat utskottets förslag,
har jag inte stannat enbart vid att den
försäkran, som enligt Kungl. Maj ds
förslag skulle avgivas, nu har utbytts
mot en erinran, vilken skall givas de
blivande lärarna. Det som för mig givit
ökat värde åt denna erinran är den
utförliga och förpliktande motivering,
som utskottet har redovisat. Då det
inte heller för närvarande finns betryggande
garantier mot att en lärare visar
förakt för det grundläggande i ifrågavarande
undervisningsämne och kanske
låter detta influera på sin undervisning,
har jag accepterat utskottets
förslag, som sannolikt är det i nuvarande
läge enda, som riksdagen kan
godtaga. Det är möjligt att den tid
snart kan komma, då man efter att ha
löpt linan ut får klart för sig, att samhällets
bestånd och medborgarnas fostran
kräver en god och äkta kristendomsundervisning,
grundad på en fullvärdig
kunskapsmeddelelse. Om denna
uppfattning då får återspeglas i gällande
undervisningsplan, är detta säkert
viktigare än både försäkringar och erinringar.

Jag skall nu, herr talman, beröra de
reservationer i utskottets utlåtande, där
jag står antecknad.

I sin motivering för den föreslagna
lydelsen av g 28 regeringsformen, vilken
berör tillsättning av professorer
vid våra teologiska fakulteter, har
Kungl. Maj:t endast beträffande dem
som skola undervisa i praktisk teologi

gjort ett bestämt uttalande att vederbörande
måste tillhöra svenska kyrkan
och att den som i sitt vetenskapliga
arbete företräder en annan religiös
riktning eller eljest tagit avstånd från
kyrkans lära, inte kan komma i fråga
till en sådan lärostol. I anslutning till
den uppfattning, som framförts från
flera remissinstanser, vill jag framhålla,
att det bör vara naturligt att den
som skall handha undervisningen i för
prästutbildningen så centrala ämnen
som exegetik, dogmatik och etik måste
tillhöra svenska kyrkan. Nuvarande bestämmelser,
som kräva att lärarna i
dessa ämnen skola vara medlemmar av
svenska statskyrkan, ha icke utgjort
något hinder för den teologiska forskningens
frihet. Kungl. Maj :ts förslag utgör
en olycklig gradering av de olika
teologiska ämnenas betydelse för prästutbildningen
och är missvisande. Det
har även från sakkunnigt håll framhållits,
att ämnet praktisk teologi sedan
femtio år tillbaka är en rent historisk
vetenskap, vars forskningsområde är
kyrkans kult och rättsordning. De för
prästutbildningen avgörande ämnena
äro givetvis exegetik, dogmatik och etik,
och så har det alltid varit. Vill man
undgå en menighetsfakultet, bör man
därför för de teologiska professorerna
föreskriva medlemskap i svenska kyrkan.
Denna mening har också framförts
i ett remissyttrande från Malmö
kyrkofullmäktige. I Danmark har det
även ansetts självklart, att endast medlemmar
av danska kyrkan skola kunna
vara professorer vid de teologiska fakulteterna.

Jag kommer, herr talman, att med
stöd av vad jag nyss anfört framställa
ett särskilt yrkande under punkten A 1
i utskottets hemställan, när vi komma
till motiveringen för utskottets förslag.

Då jag har instämt i den reservation,
som under punkten B 1 avgivits av
fru Eriksson i Stockholm och vari anföres,
att nuvarande förbud mot inrättande
av kloster bör bibehållas, skall

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Nr 20.

jag be att få yttra några ord om denna
sak. Men eftersom såväl motionären som
min medreservant sannolikt kommer att
yttra sig, skall jag inskränka mig till
några personliga deklarationer.

Jag tycker att det ligger något av ett
falskt patos i det försvar som anföres
för att man nu ämnar medgiva inrättandet
av kloster. Man anför t. ex. att
det vore inkonsekvent att i en religionsfrihetslag
kvarhålla klosterförbudet. Ja,
detta skulle ha sin riktighet, om vi
endast hade att taga hänsyn till samfundets
frihet. Men departementschefen
bär på s. 59 i propositionen uttalat:
»Den enskildes frihet måste vara det
primära, och samfundets anspråk måste
vika, om de komma i konflikt därmed.»
Under tydliga samvetskval söker också
såväl Kungl. Maj:t som ännu mer utskottet
genom platoniska uttalanden och
förbehåll reglera den kommande klosterverksamheten.
Men tror utskottet att
detta utgör betryggande garantier? Och
med vad rätt gör man dessa säkert
mycket betydelselösa ingrepp? Jag
skulle förmoda, att katolska kyrkan
sannolikt inte kommer att känna sig
bunden av dem. Departementschefen
har också på s. 58 i propositionen
framhållit, att endast den svenska kyrkan
bör ha en i lag reglerad ställning.
Jag beundrar visserligen den tradition,
den fasta hållning i centrala livsfrågor
och den starka organisation, som kännetecknar
den katolska kyrkan. Men vi
glömma alltför mycket vad vi fått i
Luthers reformation och det frihetsarv
vi erhållit i vår evangelisk-lutherska
kyrkas åskådning samt vad detta betytt
för vårt land och folk.

Vid § 2 i jordfästningslagen har jag
jämte herrar Bror Nilsson och Lundqvist
anmält en blank reservation. Vår
reservation berör första meningen i
nämnda paragraf. Där står: »Har den
avlidne efter fyllda aderton år på sätt
om testamente är stadgat förordnat, att
han skall jordfästas i svenska kyrkans
ordning eller att sådan jordfästning icke

Religionsfrihetslag- m. m.

skall förrättas, lände det till efterrättelse.
»

Oss reservanter har det förefallit inkonsekvent
att även den som står kvar
inom kyrkan, om han vill ha fullständig
garanti för att han skall bli jordfäst i
svenska kyrkans ordning, skall behöva
använda testamentsformens omständliga
procedur. Det naturliga hade väl i stället
varit att den som tillhört svenska
kyrkan och åtnjutit dess förmåner skall
jordfästas i svenska kyrkans ordning,
såframt han icke i testamente förordnat
att sådan jordfästning icke skall ske.
Då någon motion på denna punkt icke
föreligger och då i denna fråga inte
heller utskottet har tagit något initiativ
till ändring, kan jag givetvis inte här
göra något yrkande, såvida inte något
yrkande framställes från annat håll,
som det är möjligt att ansluta sig till.

Alltsedan våra kyrkomötens början
år 1868 har frågan om kyrklig vigsel
av frånskilda varit föremål för behandling.
När genom 1908 års lag om äktenskaps
ingående den borgerliga formen
härför utan inskränkning blev tillgänglig
för alla, erhölls ett alternativ till
den kyrkliga vigseln. Vid den riksdag
då denna lag beslöts var frågan om
prästs rätt att vägra vigsel av frånskild
föremål för behandling. Riksdagens
kamrar stannade då i olika beslut, och
frågan föll. Den har sedan flera gånger
behandlats av kyrkomötet — senast
1948 var frågan före. Kyrkomötet beslöt
då att skriva till Kungl. Maj:t, varvid
bl. a. framhölls följande: »Då dissenterlagskommittén
på grund av framställningar
från en rad inomkyrkliga sammanslutningar
torde komma att upptaga
frågan om vigselrätt i mer eller mindre
begränsad omfattning för dessa sammanslutningars
predikanter och då
dessa i händelse av bifall icke torde
kunna åläggas vigselplikt, är det uppenbarligen
icke rimligt, att svenska kyrkans
präster skulle i detta hänseende
vara underställda ett tvång, som icke
komine att gälla för andra kristna sam -

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Religionsfrihetslag m. m.

fund. Det synes därför vara påkallat,
att frågan i dess helhet blir föremål
för dissenterlagskommitténs övervägande
och förslag.» Dissenterlagskommittén
föreslog också att i 4 kap. 3 §
giftermålsbalken skulle intagas ett stadgande,
enligt vilket präst i svenska kyrkan
icke skulle vara skyldig att viga,
därest någon av de trolovade är frånskild
och andra maken i tidigare äktenskap
lever. Kungl. Maj :t har dock inte
ansett sig kunna föreslå riksdagen att
vidta den ändring av giftermålsbalken,
som dissenterlagskommittén föreslog.
Kungl. Maj:ts ståndpunkt kan måhända
av många anses rimlig men är i dagens
situation synnerligen oklok. I en lag
som vill slå vakt om samvetsfriheten
kan man icke våldföra sig på vissa
människors samveten. I religionsfrihetens
namn vidtog utskottet en ändring
beträffande behörighetsvillkoren för lärare
i skolans kristendomsundervisning.
Här gäller det prästens samvetsfrihet.
Men här gick utskottet en annan väg.
Man blir inte imponerad men chockerad
av utskottets nonchalanta sätt att
mäta med olika mått.

När det gäller en prästs skyldighet
att viga frånskilda föreligga motsägelser
mellan gällande lagar och den
kyrkorättsliga uppfattningen. Visserligen
föreskriver giftermålsbalken klart,
att en präst är skyldig att viga egna
församlingsbor, men å andra sidan är
en präst genom sina prästlöften och
kyrkolagen förpliktad att i all sin ämbetsutövning
hålla sig till Guds ord.
Det är därför uppenbart att det finns
fall, då skilsmässa står i strid med Jesu
klara befallningar. Jag vill erinra om
att Guds ord inte är ett rörligt index,
som kan behandlas efter de olika tidernas
växlande uppfattningar och förhållanden.
Guds ord representerar i stället
just det fasta och riktningsgivande i
kyrkans liv.

På denna punkt har man också från
olika teologiska håll gjort samstämmiga
uttalanden i den riktning, som jag här

nyss framhållit. I något enstaka fall
har tveksamhet rått, om i prästens hand
skall läggas denna prövning. Härvidlag
gör man sig dock skyldig till en missuppfattning.
Som dissenterlagskommittén
framhållit är avsikten att giva den
enskilde prästen en sådan frihet, att
han inte är tvingad att utföra en handling,
som skulle stå i strid med hans
samvete och övertygelse. Att ett avgörande
kan överlåtas åt den enskilde
prästen har visat sig kunna ske utan
olägenhet såväl i Norge som i Danmark,
(lär vigseltvång för präst icke föreligger.

Herr talman! Vill samhället visa ärlig
omvårdnad och förståelse för den svenska
kyrkan i dess gärning, kan denna
fråga ej längre skjutas undan utan
måste bringas till sin lösning. Läget
närmar sig bristningsgränsen. En ung
prästman är för närvarande ställd inför
domstol för sin vägran att viga frånskild.
En liknande rättegång fördes för
många år sedan i Danmark och gav anledning
till den lagändring som sedan
vidtogs. Hur länge skola vi ignorera
våra unga teologiska studerandes enträgna
böner och vädjanden om att
prästen måtte bli befriad från denna
skyldighet? Det skulle vara till allvarlig
skada för den svenska kyrkan om
härigenom studerande, som äro lämpliga
och som känna sig kallade att bli
präster, skulle anse sig icke kunna träda
in i kyrkans tjänst.

Kyrkans fostrargärning kan undermineras.
Skilsmässorna visa en skrämmande
ökning. Åren 1841—1850 utgjorde
de endast 0,45 procent. 1916—1920 understeg
antalet 3 procent. 1941-—1945
hade de stigit till omkring 8 procent för
att år 1949 uppgå till 14 procent. Det är
därför av största vikt att kyrkan får
tillfälle icke blott att förkunna äktenskapets
oupplöslighet utan även att i
handling visa, att denna kyrkans förkunnelse
är allvarligt menad. Detta krav
hör också, herr talman, till dem som
icke kunna eller skola do, så länge
människorna ännu läsa Nya testamentet

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Nr 20.

och reflektera över vad däri står. Det
bringas ej ur vägen ens med de värdefullaste
juridiska utredningar, ty det
ligger på ett annat plan, där juridiken
inte har sista ordet. Jag kommer, herr
talman, att på denna punkt framställa
ett särskilt yrkande när besluten skola
fattas.

Herr talman! Det är ett viktigt beslut
som riksdagen nu snart kommer att
fatta. Jag inledde mitt anförande med
att erinra om den världsliga överhetens
karaktär gentemot kyrkan. Men ej
mindre viktig är frågan: Hur kommer
vår evangelisk-lutherska svenska kyrkas
framtid att gestalta sig? Om detta
är det svårt att uttala sig. Ett mer allmänt
utträde är kanske inte att befara,
och fortfarande kunna mot kyrkan
fientliga element kanske dröja sig
kvar inom densamma för att därmed
söka skada henne. Jag skulle frimodigare
ha kunnat se framåt, om jag endast
behövt ha den fråga, vi nu skola ta
ställning till, i synfältet.

En kyrkas arbete för Guds sak kan
gagnas genom samhällets skydd, men
kyrkan kan också kvävas till döds i statens
famn. Det är därför som dagens
fråga mindre oroar mig än en annan
fråga på kyrkans område, som riksdagen
snart skall ta ställning till. Men
ett är visst: blir vår svenska kyrka trogen
sin kallelse och bekännelse, då kan
den tryggt vandra vidare och troget utföra
sin tjänargärning. Den tid kan
återkomma, då vårt folk åter får ögonen
öppna för det historiska arv som vi
tanklöst hållit på att förslösa, det nämligen
som låg i konungaorden »Sveriges
majestät och Guds kyrka som därutinnan
vilar».

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Religionsfrihet är ett stort ord. Även ur
rent profan synpunkt hör religonsfriheten
till de centrala medborgerliga, demokratiska
rättsbegreppen. När man

Religionsfrihetslag m. m.

kanske inte alltid riktigt uppskattar
vare sig denna frihet eller andra demokratiska
fri- och rättigheter, tror jag att
detta främst är ett uttryck för hur väl
beställt det egentligen är här i landet.
För oss äro vissa demokratiska rättigheter
så fundamentalt självfallna, att vi
inte tänka på hur värdefullt det är att
ha dem. Det är som med luften och vattnet.
Vi tänka inte på att vi äro beroende,
för vårt materiella liv liksom för
vårt andliga, av vissa omständigheter,
vissa förutsättningar. Och när vi ha dem
äro vi kanske inte alltid tillräckligt
tacksamma för att de finnas.

När riksdagen i dag kommer att anta
en ny religionsfrihetslag — eller rättare:
den första religionsfrihetslagen i
Sverige — är det anledning att erinra
om detta. Men en religionsfrihetslag rör
inte bara allmänt medborgerliga rättigheter,
allmänt demokratiska förhållanden.
Den rör också vid frågan om människans
livsåskådning, tro och religion.
Det är sådana ting som för många äro
det djupaste eller det enda väsentliga i
tillvaron. Därtill kommer emellertid att
bland de människor, som ha mycket
bestämda uppfattningar om dessa djupa
och allvarliga ting och som ha en utpräglad
tro, liksom bland dem som
hylla sig till en åskådning av annat slag
— inte en trosbekännelse kanske, men
dock en uppfattning om världsgåtorna
och tillvarons mening — äro meningarna
mycket divergerande. Säkerligen
äro också här i kammaren företrädda
mycket olika och delvis rakt motsatta
åsikter om dessa ting, som man på respektive
håll utan tvivel tillägnat sig
inte på ett lättvindigt sätt utan på grund
av en djup övertygelse, kanske ofta uppnådd
efter inre kamp och samvetsnöd.

När det gäller att lagstifta om sådana
ting, om ting som äro så väsentliga för
människorna, är det viktigt att man försöker
gå fram med varsamhet, tolerans
och hänsyn. Man har anmärkt mot den
nya religionsfrihetslagen att den har karaktären
av, om man så vill, en kompro -

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Religionsfrihetslag m. m.

miss, att den inte går tillräckligt långt.
Man kunde säga — och det har sagts
här nyss —- att i religionsfrihetens namn
borde statskyrkan avskaffas. På en rad
olika punkter har det, som vi också nyss
ha hört, i religionsfrihetens eller i samvetsfrihetens
namn riktats krav på ändringar,
i vissa fall varandra rakt motsatta.

När läget är sådant har jag, när jag
haft ansvar för detta ärendes beredning,
trott att det skulle vara av stort
värde, om man kunde uppnå en såvitt
möjligt enig samling kring denna lag.
När det gäller lagar av vanligt snitt, tycker
jag att det är naturligt och riktigt
och t. o. m. bra ibland, att i ett demokratiskt
samhälle meningsbrytningarna
äro starka och att var och en förfäktar
sin mening ganska långt. Men
i fråga om dessa ingripande ting, som
spela så stor roll för många människor
i deras allvarliga livsuppfattning, har
jag — som jag sade — trott att det skulle
vara av mycket stort värde, om man
kunde försöka att genom stort hänsynstagande
till varandra uppnå enighet.

Vi ha i departementet under den rätt
långa tid som vi ha arbetat med förslaget
i detta syfte tagit kontakt med en
rad företrädare för olika meningar och
samfund. Vi ha försökt att tillgodogöra
oss deras synpunkter, och vi ha försökt,
så gott vi ha kunnat det, väga av till en
ståndpunkt, som vi trodde skulle kunna
komma fram, om man alltså toge sådan
ömsesidig hänsyn till varandra. Till min
stora glädje ser det ut som om det skulle
ha lyckats.

Detta förslag rör sig om en mycket
lång rad olika frågor, där man från
olika håll med goda skäl kan ha och
också har framfört vitt skilda åsikter.
Trots detta -—- det har också framgått
av den stora mängden motioner — har
utskottet på de allra flesta punkter utan
meningsskiljaktigheter anslutit sig till
propositionens förslag. Jag ser något
glädjande i detta, inte bara därför att
det naturligtvis är tillfredsställande om

det arbete som är nedlagt visar sig gå
i rätt riktning, utan framför allt därför
att jag tror, att utskottsbehandlingens
resultat bevisar riktigheten i min tanke
att det är möjligt att i dessa viktiga och
ömtåliga frågor nå en enighet, om alla
— såsom jag vet har skett i utskottet —
taga så stor hänsyn som möjligt till
varandra. Det är också ett vackert uttryck
för religionsfrihetens anda.

Jag kan inte här gå in på alla problem
i detta sammanhang — det finns
ju en lång rad olika spörsmål, och jag
kanske får tillfälle återkomma till något
av dem senare. Jag tänkte emellertid
säga några ord om ett par av de viktigaste
punkterna, och jag vill göra det
mot bakgrunden av vad jag nu helt allmänt
sagt. Om nästan allt vad jag tänkte
säga något om gäller just detta att här
ha olika meningar stått mot varandra,
och man har försökt att jämka ihop
dem till något, som man kanske kunde
vinna enighet om.

Den första punkten som jag tänkte
säga något om rör frågan om lärarkompetensen.
Det är en mycket svår och
vansklig fråga, och om den — liksom
om nästan alla andra spörsmål på detta
område -— gäller att vi i departementet
ingalunda haft någon förutfattad
mening. Vi ha tvärtom vägt olika möjligheter
och till slut stannat för en viss
ståndpunkt, som vi trodde det skulle
kunna gå att samlas kring i enighetens
tecken. Utgångspunkten härvidlag — i
viss mån också svårigheten — har varit
att när det gäller kristendomslärare, så
är det ju på det sättet att i folkskolan
skola de flesta lärare undervisa i alla
ämnen. Annars hade problemet varit betydligt
enklare. Ty det hade ju icke varit
så farligt att uppställa krav på den,
som skulle undervisa enbart eller huvudsakligen
i kristendom. Men svårigheten
låg i att kristendomsämnet för
folkskollärarna var bara ett av många
undervisningsämnen. Ämnets särskilda
karaktär har ju gjort att det hittills har
gällt ganska stränga krav i detta hänse -

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Nr 20.

ende. Frågan gällde nu, hur man skulle
ställa sig, när man medgav ett fritt utträde
ur den svenska kyrkan.

Jag skall icke rekapitulera alla de
svårigheter som här ha upprest sig både
mot betänkandet och mot tidigare förslag
i ämnet, utan jag skall gå rätt in på
vad som var föreslaget. Det var två ting
som föreslogos i propositionen. Det ena
var att i grundlagen skulle tagas in en
bestämmelse om det hänsynstagande
som påkallades i fråga om dessa särskilda
lärarbefattningar, och i den delen
har ju utskottet praktiskt taget tillstyrkt
propositionen.

Det andra som var föreslaget och som
utskottet däremot gått ifrån gällde en
personlig försäkran. Enligt propositionens
förslag skulle som behöriga lärare
i kristendom godkännas dels personer
som tillhörde statskyrkan, dels sådana
som tillhörde våra fria lärosamfund och
slutligen andra personer, under förutsättning
att de avgåve en försäkran. Nu
vill jag understryka, att denna försäkran
ju icke innehöll att vederbörande
skulle ha en viss uppfattning; då kunde
man kanske ha haft större betänkligheter
mot densamma. Då skulle jag för
min del icke ha velat förorda den. Men
den försäkran, som föreslogs i propositionen,
innehöll ju bara något negativt,
nämligen att den blivande läraren
i kristendom inte hade en uppfattning
som stred mot den evangeliska undervisning
som han enligt kursplanerna
skulle hålla.

Utskottet har nu sagt att man icke
borde ha en sådan försäkran. Men det
har i likhet med propositionen funnit,
att man borde ha någonting utöver
grundlagsstadgandet, och det har i stället,
såsom nu är känt, förordat, att före
avgången från läroanstalt skola de blivande
lärarna erhålla en allvarlig erinran,
att de genom att taga anställning
som lärare med undervisningsskyldighet
i kristendom förj)likta sig att lojalt
följa gällande undervisningsplan. Utskottet
har ytterligare tillagt, att eu så -

Religionsfrihetslag m. m.

dan erinran bör vara ägnad att understryka
kravet på varsamhet, allvar och
tolerans. Utskottet har vidare gått igenom
en rad andra möjligheter att tillgodose
de syften, som lågo bakom den
särskilda bestämmelsen i propositionen.
Utskottet har sålunda framhållit, att om
det blir en ny undervisningsplan, borde
grunderna för kristendomsundervisningen
delgivas riksdagen. Utskottet har
vidare diskuterat möjligheten att åstadkomma
kategoriklyvning och ämnesbyte
för att en del lärare, som icke lämpade
sig för denna undervisning, skulle
få möjlighet att tjänstgöra på andra håll.
Vidare har utskottet framhållit, att som
villkor för inträde i lärarutbildningsanstalt
skulle uppställas att den blivande
klassläraren har godkänt betyg i
kristendomskunskap. Utskottet understryker
ytterligare, att detta är att betrakta
så, att den av statsmakterna fastställda
ordningen i fråga om kristendomsämnet
icke rubbas vid genomförandet
av de lagförslag utskottet tillstyrker
utan fastmera stödjes av de uttalanden
utskottet inbjuder riksdagen
att ge sin anslutning.

Denna samling av förslag och rekommendationer,
som utskottet sålunda har
framlagt i stället för de förslag om en
försäkran, som innefattas i propositionen,
skiljer sig ju i själva verket icke
mycket från propositionens förslag. I
båda fallen är det naturligtvis fråga om
en kompromiss — det måste man ju erkänna
— mellan rakt motsatta åskådningar.
Man har i bägge fallen försökt
finna en medlande väg. Den väg utskottet
valt ligger utan tvivel så nära
den som finns i propositionen, att jag
knappast behöver säga att jag icke alls
har någon anledning till annat än att
godtaga det försök till en medling som
utskottet här har samlat sig omkring.

Sedan får jag nämna ett annat fall,
där utskottet har gjort en ändring. Det
är kanske ingen stor ändring men möjligen
en litet större ändring än den
förra. Det är fråga om en åldersgräns.

3 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 20.

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Religionsfrihetslag m. m.

Det gäller frågan om när ett barn liksom
skall bli självständigt i detta avseende.
Det är icke fråga om den gräns,
där det skall bli alldeles självständigt att
fullständigt fritt avgöra, vilket samfund
det skall tillhöra. Därom råder ingen
meningsskiljaktighet. Men i fråga om
yngre människor, barn som ändå nått
ett stadium av mognad, är föreslaget, att
vårdnadshavare, d. v. s. i vanliga fall
föräldrarna, icke skola få flytta på barnet
i religiöst avseende, mäla ut det ur
ett samfund och mäla in det i ett annat,
utan samtycke från barnets egen sida.
Det är där fråga om vid vilken ålder
man skall säga, att barnet nått så stor
mognad, att en förändring i barnets
samfundstillhörighet icke borde ske
utan barnets samtycke. Denna gräns var
i propositionen satt till tolv år. Utskottet
har, ehuru med reservationer, föreslagit
att den skulle höjas till femton år.
Man kanske säger att det icke spelar så
förfärligt stor roll. Men någonstädes
måste man draga gränsen. Det är naturligtvis
i viss mån godtyckligt, var man
sätter densamma. Det är dock kanske
litet högt tilltaget att som utskottet gör
sätta den vid femton år, just ur synpunkten
att man vill värna om den enskildes,
det må vara ett barns, egen uppfattning
i sådana här ting. Att vi i propositionen
valde tolvårsgränsen sammanhängde
med att man på ett annat
område, som i hög grad rör barnets
personliga liv, redan i lagstiftningen
har en så låg gräns som tolv år, nämligen
i fråga om adoption: ett barn får
icke adopteras utan att barnet själv är
med om det, när barnet är så gammalt
som tolv år. I detta fall tillkommer en
annan omständighet. Det är nämligen
mycket vanligt att konfirmationsundervisningen
äger rum redan vid fjorton
år. Icke minst med hänsyn till detta
tycker jag, att utskottets förslag om
femton år har en litet för hög gräns.

Här har en av de föregående talarna
berört formerna för anmälan om utträde
ur svenska kyrkan. Där var det

så, att kommittéförslaget hade förordat
att det skulle vara en personlig inställelse,
alltså icke en skriftlig anmälan,
om man ville gå ut ur svenska kyrkan.
Vidare skulle löpa en viss karenstid,
under vilken man liksom skulle få betänka
sig. Först när en månad hade
gått ut, skulle anmälan bli definitiv.
Detta är i rätt stor överensstämmelse
med nu gällande rätt på området. Vi
funno i departementet, att denna karenstid,
som egentligen icke hade någon
motsvarighet på andra håll, icke
var lämplig; den togs bort i propositionen.
Däremot står där kvar kravet
på en personlig anmälan. Utskottet har
ju också tillstyrkt att det skall vara en
sådan. Innebörden av detta är alltså,
att det icke räcker med en skriftlig anmälan
om utträde ur kyrkan. Om man
vill utgå ifrån att det här gäller, att
människorna skola fatta sitt avgörande
fullt fritt men göra det efter en viss
eftertanke, tror jag nog att det kunde
ligga risk i att det skulle räcka bara
med en skriftlig påteckning på en lista.
Det är ingalunda så, att man härigenom
vill öppna möjlighet för prästerna att
vid personliga besök göra påverkan på
de sökande; det böra de ju icke göra.
Men genom att det icke räcker med att
skriva på en lista vinner man dock en
viss garanti. Jag har från domstolsväsendet
en mycket rik erfarenhet att det
svenska folket, när det får sig förelagt
ett papper eller en lista till påskrift,
utan att blinka skriver på nästan
vad som helst. Om det kommer en
arbetskamrat, som säger att det är ett
intyg om en persons vandel eller ett
upprop till förmån för det ena eller
det andra, så skriver folk på utan vidare.
Jag tycker icke att det skulle
vara lämpligt att det i religiösa angelägenheter
skedde sådana där rena
slarvpåskrifter.

Frågan om formerna för äktenskaps
ingående är ju också en av de punkter,
som både här i kammaren och i pressen
debatterats ganska mycket. Ut -

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Nr 20.

gångspunkten här är ju den, att propositionen
innebär i det huvudsakliga,
reellt sett, att de stora frikyrkosamfundens
pastorer få behörighet att viga.
Det är ju i realiteten huvudinnehållet
på denna punkt i förslaget. Nu har det
ju sagts, att man skulle över huvud taget
icke ha kyrkliga vigselförrättare
vare sig inom statskyrkan eller frikyrkorna,
utan man skulle ordna det såsom
i vissa andra länder, där det finns
obligatoriskt civiläktenskap. Där gäller
att äktenskap alltid skall ingås inför
borgerlig myndighet; det är en registreringsakt
av rent profan karaktär. Sedan
får den som så önskar skaffa sig
den religiösa sanktion, som han kan
vilja ha och som det samfund han tillhör
kan vilja giva vid äktenskapets ingående.

Jag vill gärna vitsorda, att detta
från rent teoretiska utgångspunkter är
ett klart, riktigt och tilltalande förslag.
Därigenom skulle man lösa varjehanda
besvärliga problem som ju uppkomma
med den nuvarande ordningen. Men
när propositionen och likaså utskottet
icke har gått på denna teoretiskt klara
och riktiga linje, är det naturligtvis
helt enkelt av praktiska skäl. Livet är
icke alltid så beskaffat att det stämmer
med teoretiska planer. I detta fall kan
det statistiskt beläggas. Det förhåller
sig nämligen så, att vi ju redan nu ha
möjlighet att ingå civilt äktenskap. Alla
borgmästare och landsfiskaler i hela
riket äro behöriga att viga; det har
varit så i många år. Trots detta ingås
mellan 90 och 100 procent av alla äktenskap
med kyrklig vigsel. Sanningen
är alltså helt enkelt, att svenska folket
vill ha det på det sättet. Att då tvinga
på det en annan form — obligatorisk
— i den logiska klarhetens intresse, det
tror jag icke att man skall göra. Det
tror jag i själva verket är att införa
ett krångel av logiska grunder.

I samband härmed står ett allvarligt
problem, nämligen vigselskyldighet för
präster i svenska kyrkan. Det är en

Religionsfrihetslag m. m.

fråga som vi mycket ha diskuterat i
departementet och som jag har funderat
ganska mycket på, helt enkelt av
det skälet, att det här uppenbarligen
gäller ett samvetsproblem för vissa
människor. Jag har fått ett intryck av
att för vissa, ingalunda alla och icke
ens de flesta men för en minoritet av
prästerna i den svenska kyrkan, känns
det för samvetet motbjudande att i
vissa fall viga frånskild. Jag skall icke
gå in på några teologiska betraktelser
om denna sak; det har jag ingen kompetens
till. Jag kanske tycker att det
är litet egendomligt, eftersom man stöder
sig på ett bibelord, att man icke
drar ut de fulla konsekvenserna av det.
Enligt bibeln skulle ju, om jag minns
rätt, ha sagts, att man ej bör tillstädja
skilsmässa annat än för äktenskapsbrotts
skull. Men såvitt jag vet menar
man även från dessa prästers sida, att
det också finns andra fall, t. ex. om en
av makarna är obotligt sinnessjuk, då
man är villig medverka till skillnad
och omgifte samt anser detta vara riktigt.
Hur den graderingen sker kan jag
icke säga. Men detta har för mig icke
varit det väsentliga, ty jag har, trots
att jag tycker att det verkar egendomligt,
trott mig förstå, att det ligger ett
allvarligt samvetskrav bakom vissa prästers
ståndpunkt härvidlag. En sådan,
sak måste lagstiftaren också taga mycket
allvarligt. Men om man skulle bifalla
denna önskan, så skulle det alltså
innebära, att prästerna i den svenska
kyrkan skulle få skyldighet att verkställa
en prövning. De äro ju i motsats
mot andra präster tjänstemän och
ha i följd av sin ställning skyldighet
att utföra förrättningar. De skulle sålunda
få skyldighet att pröva i vilka
fall ett nytt äktenskap vore moraliskt
riktigt och i vilka det icke vore det.
Min tro är att man därigenom skulle
på flertalet präster lägga en mycket
större samvetsbörda och mycket större
svårigheter än dem som man vill befria
de andra prästerna ifrån. Det har

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Religionsfrihetslag m. m.

för mig varit huvudskälet till att jag
ganska bestämt har hållit fast skyldighet
för präster att viga frånskilda
som begära det. Detta få de sig alltså
ålagt genom lagen. De antaga ett ämbete
som ger dem denna skyldighet. Då
böra de, såvitt jag förstår, kunna säga:
Prövningen av hjärtan och njurar ankommer
ej på oss i detta vårt ämbete;
vi skola giva dem vår kyrkliga välsignelse
enligt lagen och hoppas att det
skall lända dessa människor till gagn.

Jag skulle också vilja nämna något
om klosterfrågan. Det har ju ända från
reformationens dagar varit så, att kloster
icke få inrättas här i Sverige. Diskussionen
blir på något märkvärdigt
Sätt inflammerad, när man kommer in
på detta problem. Många av mina ärade
partivänner ha ju våldsamt upprest
sig mot detta, och man har ju också
haft stöd från åtskilliga inom andra
partier och från en stor del av pressen.
Man vill icke ha kloster. Jag tror
att här bakom ligger en känsloinställning
som beror på att man kanske icke
alltid har tänkt igenom problemet. Jag
är hädisk nog att tro, att den gamle
Fältskärns berättelser spelat en stor
roll med sin skildring av den hemske
Pater Hieronymus, som vi nog alla som
barn läst.

Emellertid kan man väl icke komma
ifrån, att denna fråga måste prövas
liksom alla de andra frågorna. Man kan
icke göra ett undantag för denna fråga,
utan den måste prövas ur samma allmänna
utgångspunkter som förslaget i
övrigt, nämligen som en fråga om religionsfrihet.
Det är icke det minsta tvivel
om att icke formen för människornas
religiösa samvaro måste räknas som
ingående i religionsfriheten. Det framgår
icke minst av att Europarådet har
antagit en konvention om mänskliga
rättigheter, däribland också religionsfriheten
självfallet ingår. Ett förbud
mot kloster skulle utan tvivel vara ett
brott mot denna konvention om mänskliga
rättigheter, som alltså Europarådet
har antagit.

Nu kan man å andra sidan säga —-det har jag sagt i propositionen och
det var någon av de föregående talarna
som erinrade om detta — att om det
kan bli en konflikt mellan ett samfunds
krav på religionsfrihet och den
enskildes krav, så skall den enskildes
gå före. Man kan utföra det i någon
mån även beträffande kloster, fastän
inträdet i kloster naturligtvis måste
vara frivilligt. Vad man ur religionsfrihetssynpunkt
kan vara litet betänksam
på är att gentemot den, som har
inträtt i kloster, det skulle utövas något
obehörigt tvång. Men den svårigheten
tror jag att propositionen och därmed
också utskottet, som här har tillstyrkt
propositionen, kunnat bemästra därigenom
att enligt förslaget det lagts i
Kungl. Maj:ts hand att bestämma de
villkor, på vilka kloster skulle kunna
få upprättas. Bland dessa villkor skulle
först och främst ingå just detta, att man
skall se till att det ej inom klostret utövas
någon obehörig press på de intagnas
samveten. Skulle detta mot förmodan
ske, kan Kungl. Maj:t indraga
tillståndet att ha kloster.

Jag tror att därmed har man fått tillräckliga
garantier. Jag vill erinra om
att utskottet har föreslagit att första
gången Kungl. Maj:t ger tillstånd till
klosters inrättande böra villkoren föreläggas
riksdagen. Det tycker jag är ett
mycket bra tillägg. Därigenom får ju
svenska folkets representation tillfälle
att slå vakt om de mänskliga rättigheter
det här gäller för de enskilda i
klostren. Men därför får man icke förbise
de mänskliga rättigheter, som ligga
i att människor av katolsk trosbekännelse
skola ha rätt att, så länge de
hålla sig inom dessa gränser, utöva sin
religion i de former som överensstämma
med deras lära.

Jag skall icke nu gå in på flera punkter
i förslaget. Jag vill bara sluta med
att ännu en gång betyga min tacksamhet
för den enhällighet, varmed detta
förslag tycks gå igenom. Jag tror, som
jag inledningsvis sade, att däri ligger

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Nr 20.

en borgen för dess lyckliga framtid.
Den som inledde debatten i dag, rektor
Mosesson, riktade vänliga tankar
och tacksägelser till dem, som på olika
sätt hade medverkat till detta förslag.
Han glömde bara att nämna en, som
har mycket stora förtjänster härom sedan
lång tid tillbaka, en som kan räknas
både till de pionjärer, som han talade
så vackert om och vilka som minoritet
stredo för religionsfrihetens
sak, och till dem, som under hela lagarbetets
behandling med skicklighet
och varmt intresse arbetat på förslaget;
han glömde att nämna sig själv. När
han framhöll — och det hade han rätt
i — att jag kunde vara glad att få sätta
min signatur under vår första lag om
religionsfrihet, så kan jag tillägga att
under den lagen finns säkert också i
osynlig skrift namnet Gustav Mosesson.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr HALLÉN: Herr talman! Också
jag vill börja mitt anförande med att
uttala glädje över att vi äntligen efter
dessa 41 år fått detta lagförslag på
riksdagens bord, även om jag inte kan
instämma i historiken om den långa
lidandeskampen, åtminstone inte här
i riksdagen, som aldrig svikit sitt
krav från 1909. Striden har däremot
stått kring frågan om kyrkornas användning
för icke kyrkliga kulthandlingar
och om frikyrkopredikanternas
vigselrätt, två frågor, som näppeligen
kunna rubriceras som religionsfrihetsspörsmål.
Jag hade ju själv glädjen och
äran att få delta i den första utredningen,
som kallades 1925 års religionsfrihetssakkunniga,
och det är klart att
det för oss ledamöter i denna kommitté
är en glädje att nu kunna konstatera,
att i stora och väsentliga delar
den följande kommittén, 1943 års dissenterlagskommitté,
följt oss, liksom
att vårt arbete också kommit igen i

Religionsfrihetslag m. m.

propositionen. Jag måste emellertid
säga till utskottets vice ordförande, att
min glädje över den kungl. propositionen
är så mycket större som vi allesamman
kunna finna, att ur dissenterlagskommitténs
förslag avlägsnats en
del, minst sagt, skönhetsfläckar. Ja, sällan
har väl ett kommittéförslag blivit
så illa åtgånget både av allmänna opinionen
och i departementet som just
detta 1943 års dissenterlagsbetänkande.

Jag kan i det avseendet erinra om
det konstbesynnerliga förslaget om
»trossammanslutningar inom svenskå
kyrkan», som regeringen inte velat reflektera
på, och vidare om det för den
svenska skolans enhet farliga förslaget,
att de utträdda familjernas barn skulle
kunna befrias från den offentliga religionsundervisningen,
och till sist också
om förslaget, att prästerskapet skulle
befrias från skyldigheten att viga frånskilda.
Utöver vad statsrådet därvidlag
sagt skulle jag bara vilja göra ett tilllägg.
Det är klart att det förhåller sig
precis så som statsrådet sade, att samvetsnöden,
som många präster förebära
i denna fråga, skall man respektera.
Jag har dock en känsla av att denna
samvetsnöd verkar något hastigt påkommen.
Jag har tjänat vår kyrka i
över 40 år, och jag har aldrig på de
otaliga prästmöten och konferenser, jag
närvarit vid, varit med om att denna
fråga förts fram såsom en samvetsfråga.
Det är mera på senare tid denna
aktualiserats framför allt från en grupp
yngre teologer, och jag skulle vilja säga
till våra frikyrkovänner, att de böra
besinna att dessa teologgrupper rymma
inom sig en ganska stor skara av vad
man kallar extremt högkyrklig riktning,
som har en uppfattning om både
sakrament, församling och prästämbete,
som nog både de frikyrkliga och många
andra ta avstånd ifrån — detta med all
rätt tycker jag •—- och att det därför
kanske inte är så lämpligt att stödja
dem i denna sak. Jag måste säga, herr
talman, alt framför allt irriterar mig

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Religionsfrihetslag m. m.

denna samvetsömhet nu, när man ser
sådana här saker i deras större historiska
sammanhang. Det har funnits så
mycket i svenskt samhällsliv som kunnat
uppkalla samvetena i minst sagt
lika stora ting. De av oss, som ha några
år på nacken och komma ihåg striden
om den medborgerliga friheten och
medborgarrätten i detta land, veta vilken
strid det då var. Vi minnas när
Verner von Heidenstam skrev:

»Ej herrarna ensamt segnade ner
men också herrarnas drängar.

Det är skam, det är fläck på Sveriges

baner,

att medborgarrätt heter pengar.»

Vi veta, att då förmenade man landets
kvinnor rösträtt liksom också massor
av de fattiga männen, och då berövades
många arbetare sitt arbete och
dagliga bröd som straff för sina fackliga
eller politiska åsikter. Då vore
samvetena inte så rörda på håll, där
man väntat att de skulle ha reagerat.
Jag menar därför, att man inte får överdriva
och alltför högt värdera denna
samvetsömhet. Jag skulle också vilja
understryka vad statsrådet sade, nämligen
att det skall till en mycket allvarlig
samvetskonflikt inte minst för
prästerna själva, därför att de skola
fälla en dom. Det går icke att hänvisa
till att det icke är någon dom, då ju
kontrahenterna kunna gå till en borgerlig
vigselförrättare. För många kontrahenter
blir dock detta en dom. Jag
skulle beklaga mina ämbetsbröder, om
de skulle komma i den situationen att
behöva fälla en dom, som de ofta inte
äro kompetenta till. Hur skall man förfara
exempelvis i en storstad i följande
fall? En alkoholist har plågat sin hustru
i åratal, och det har blivit skilsmässa.
Hustrun kommer och vill ha kyrklig
vigsel då hon skall gifta om sig, sedan
hon sluppit denna plåga. Om t. ex. en
hustru lever i sedeslöshet, och mannen
efter mödor och förtvivlan kommer
loss från detta äktenskap och vill begynna
ett nytt, så framgår inte vare sig

av häradsrätts eller rådhusrätts utslag
vad som är orsaken till det skedda och
vem som är den skyldige. Vem skall
då kunna gå tillbaka i händelserna och
fälla en dom? Nu vet jag, att det finns
inom den högkyrkliga riktningen bland
de yngre prästerna sådana, som inte
vilja göra någon åtskillnad alls, utan
som kategoriskt vilja vägra kyrklig
vigsel i alla dessa fall. Enbart den
teoretiska möjligheten att sådant kan
inträffa vill jag förebygga, och jag vill
i detta sammanhang uttala ett varmt
tack till statsrådet Zetterberg, som på
den punkten vägrat följa hr Mosesson
och hans kommittés förslag i denna del.

Sedan ett ord, herr talman, om den
omstridda lärarkompetensen, som faktiskt
är det mest centrala i hela förslaget.
Därvidlag har man först och
främst kritiserat Kungl. Maj:ts förslag
till författning. Det tycker jag vi inte
skola tala så mycket om, det är väl
bäst att det begraves i stillhet såsom
skett i utskottet, då det inte i dag blir
någon talesman för detta underliga förslag
om en administrativ förordning på
detta område. I stället har man i pressen
och på annat håll kritiserat utskottet
för att det föreslagit en högtidlig
erinran före seminarietidens slut för
de blivande lärarna om innebörden och
förpliktelsen för dem såsom kristendomslärare.
Man menar att det är onödigt.
Man har påpekat — och det med
all rätt — att vi ha en undervisningsplan,
metodiska anvisningar och de
av staten kontrollerade läroböckerna
o. s. v. och att det då helt enkelt är
varje lärares skyldighet att, om han
inte vill göra sig skyldig till tjänstefel,
undervisa på det sättet och i den andan.
Med hänsyn härtill menar man, att det
är onödigt med denna högtidliga erinran
vid seminariet. Jag skulle vilja säga,
att saken är dock inte fullt så enkel.
Vi få förstå, att det finns ett starkt intresse
bland föräldrar och målsmän
och en viss oro i detta avseende. De
fråga sig vad det skall bli för männi -

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Nr 20.

skor, som skola undervisa deras barn;
och vi få inte underskatta detta.

Jag skulle för min del mycket väl
kunna nöja mig med förslaget utan
denna högtidliga erinran till seminarieeleven,
men man måste, menar jag, ge
denna hand åt de människor, som känna
oro för att det är fara å färde, en sak,
vilken som sagt inte får underskattas.
Vi ha sett exempel från Holland, där
försök gjorts att förena alla landets
barn, både katoliker och protestanter
till gemensam undervisning, vilken
ledde till att denna blev så neutral och
andelös, att den möttes av misstro från
båda hållen. Man fick då en extremt
ortodox, en ofördragsam, intolerant undervisningslinje
i stället för den som
fanns, när katoliker och protestanter
anlitade de statliga skolorna. Och denna
klyvning redan i barnaskolan kan man
sedan följa hela skolan igenom på det
politiska, fackliga och vetenskapliga
fältet. För att förebygga en sådan utveckling
i vårt land, som kan bryta
sönder undervisningens enhet, menar
jag att man får göra denna kompromiss
och eftergift, vilken ytterligare poängterar
allvaret hos statsmakterna att undervisningen
skall bedrivas i en viss
och bestämd anda.

Jag minns inte, herr talman, om det
sagts tydligt ifrån här i kammaren ännu
vad utskottet härvidlag har erinrat om,
nämligen att den anda och de linjer
efter vilka kristendomsundervisningen
skall bedrivas redan fastställts av den
svenska riksdagen år 1950 och, som
det sägs i utskottsutlåtandct, att vad
riksdagen då beslutade, i anslutning till
vad departementschefen, statsrådet
Weijne, uttalade i detta avseende, står
fast. Där är en verkligt förnämlig garanti,
som vi måste fästa stor vikt vid.

Sedan vill jag också, innan jag kommer
till några slutord, då herr Sundström
kommer att ställa ett yrkande om
bifall till förslaget om en skrivelse om
obligatoriska framtida civiläktenskap,
betona att utskottet självt i sin motive -

Religionsfrihetslag m. m.

ring föreslagit, att Kungl. Maj:t skall ta
under övervägande frågan om en utökning
av antalet borgerliga vigselförrättare.
Vad hindrar exempelvis att
en betrodd kommunalman, en ordförande
i fullmäktige eller någon annan
med dylikt uppdrag tar hand om en
sådan uppgift och vi i en framtid i våra
nya storkommuner få det så ordnat, att
det finns både en kyrklig vigselförrättare,
en frikyrklig sådan och en rent
borgerlig. Om det blir på det sättet
finns det intet behov av att tvinga människorna
att ha denna omgång med
först ett vanligt civilt ingånget äktenskap
och sedan ett slags komplettering
av statskyrko- eller frikyrkopräst. Därmed
tycker jag att denna fråga borde
vara ur världen.

Sedan skall jag till slut, herr talman,
göra några personliga kommentarer till
själva det föreliggande förslagets allmänna
principer. Som här redan sagts
lagfästes nu på allvar den religionsfrihetsprincip,
som bygger på en inre,
oemotsäglig sanning. I den har också
— det har redan erinrats om — svenska
kyrkan instämt, då den 1929 begärde
en lag om fritt utträde ur kyrkan.
Man kan säga, att religionsfriheten därför
numera är en av hela folket omfattad
tillämpning av vår demokratiska
samhällsordning. Som kammaren finner
har utskottet avvisat samtliga de
motioner, som väckts på grund av missnöje
med hela förslaget och som syfta
till att definitivt få en utredning, som
leder till att man bryter bandet mellan
stat och kyrka, att alltså vårt land skall
vara neutralt i livsåskådningsfrågorna.
Någon talesman för denna mening har
ännu inte uppträtt, men jag vet att han
kommer. Man måste ge dessa motionärer
rätt i, att om man skall ta upp frågan
om skilsmässa mellan stat och
kyrka, så är det vid detta tillfälle.
Detta framhölls även i förra årets debatt,
då vi behandlade den Nermanska
motionen i frågan, och nu är det förslag
kommet, då man kan ta stånd -

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Religionsfrihetslag m. m.

punkt till detta principiella krav i fråga
om statens och kyrkans inbördes ställning
över huvud taget. Alla veta vi
emellertid, att i utskottet ingen velat
biträda förslaget om en så pass radikal
lösning.

Då ställa ju sig många frågan: Vad
är det då som gör att utskottet avvisar
denna tanke? Man kunde ju tycka, att
då den konfessionella enheten i vårt
land sedan länge är nedbruten och då
så stora medborgargrupper visa en negativ
eller agnostisk inställning till religionen,
det vore ganska naturligt att
staten övergåve sin positiva ställning till
kristendomen. De mångenstädes tomma
eller glest besatta kyrkorna och de vikande
medlemssiffrorna hos de flesta
frikyrkosamfund tala sitt allvarliga
språk. Icke utan fog talar man också
om en brusten kultur i andligt avseende.
Men, herr talman, trots allt detta
finns det inom vårt folk en större andlig
enighet än vad som synes utåt. Ty
trots den moderna världsbilden, som
försvårar för stora skaror att bevara en
personlig tro, finns hos vårt folk en
stark metafysisk drift eller för att tala
enklare en drift att bortom sinnenas
räckvidd ana ett högre sammanhang i
vilket vi äro insatta, ett sammanhang
ur vilket alla våra ideal te sig som utstrålningar.
Vi veta att vårt språk är
otillräckligt för att kunna återge denna
högre verklighet. Men det betyder föga
om den gamla, olärda kvinnan tänker
sig Gud på ett barnsligt och mänskligt
vis, och om den lärde vetenskapsmannen
nått fram till ett mera djuptänkt
gudsbegrepp; det är ändå samma Ande,
som rört vid dem. Även om i denna
mörka tid himlen förefaller tyst och sluten
för alla ivriga blickar och böner,
som stiga från vår jord, ligger det något
stort över en kultur hos ett folk, som
inte vill låta sin tillbedjan till det eviga
och heliga tystna. Jag tänker i detta
sammanhang på ett ord av en av våra
diktare, som tecknat detta i en dikt,
»Psalmodikon», där han beskriver hur

en fattig torpare sitter en sommarkväll
vid sitt instrument och sjunger sin sång
i förvissning om att den skall föras
vidare till den Evige. Skalden slutar
dikten så här:

»Det ringa blir stort på oändlighets håll.
Så länge hans sångspel klingar,
blir jorden mer än en vilsen boll,
som svävar i ödsliga ringar.»

Det är ord, som mycket väl kunna
anföras när det gäller frågan om huruvida
vårt land skall vara neutralt i livsåskådningsfrågorna
eller inte. De gälla
inte bara torparen med hans psalmodikon.
Vilken mäktig källa till ideell inspiration
ha icke bibel och psalmbok
varit både i tider av starkt kyrkoliv
och när den fria religiösa väckelsen
bröt igenom i vårt land. Jag är, herr
talman, tillräckligt gammal för att med
egna ögon ha sett ur vilka djupa religiösa
källsprång våra nutida samhällsbyggare
öst. Jag tänker ibland på de
många människor, levande och döda,
som både i denna kammare och utanför
densamma i osjälviskt nit ägnat hela
sitt liv åt exempelvis de sociala frågorna
men som kanske själva inte velat
räkna sig till de kristna bekännarnas
skara. Då ser jag alltid bakom dem en
gammal from och rättskaffens far eller
en bedjande mor. Därför vilja vi ej att
samhället, märk väl samhället, skall
släppa ifrån sig uppgiften att vårda
denna inspirationskälla och lämna det
uppdraget åt enbart det privata initiativet.

Detta innebär inte någon kritik eller
något underkännande av våra frikyrkliga
bröder. Tvärtom, herr talman, jag
hyser all aktning för den insats som
dessa samfund både göra och ha gjort
i vårt lands andliga odling, men jag
tycker samtidigt, och jag tror att jag
har dessa grupper med mig i den satsen,
att när exempelvis klockorna ringa
till jul eller påskdagsmorgonen eller när
en död människa förs till den sista vilan,
är det inte bara Sveriges kyrka som
gör sin tjänst, det är på samma gång

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Nr 20.

riket det svenska samhället som träder
i funktion. Den synen vill jag aldrig
släppa, och någonting därav har förvisso
också föresvävat utskottet, då det
både har hävdat religionsfrihetens princip
och samtidigt bevarat principen om
samhällets ansvar för att den religiösa
livssynen tillbjudes vårt folk. Jag vill
sluta med att citera den bortgångne undervisningsministern
Weijne, då han
sade, att vi måste slå vakt om »vår skyldighet
att till våra efterkommande förmedla
det arv av värderingar och levnadsnormer
som skapats före vår tid
och bilda grunden för vårt arbete».

Jag ber att med dessa ord få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ONSJÖ: Herr talman! Den religionsfrihetslag,
som vi här gå att besluta
om, har tillkommit efter en lång
tids förberedelser. Reformförslag och
utredningar ha förekommit flera gånger
under det senaste halvseklet, men man
har aldrig lyckats komma fram till någon
mera samlande lösning. Den nu föreliggande
propositionen bygger i huvudsak
på den år 1943 tillkallade dissenterlagskommitténs
förslag. Att frågan
nu kan lösas under till synes relativt
stor enighet beror kanske på att
tiden först nu har blivit mogen för en
reform. Den tolerans och den samarbetsvilja
mellan statskyrkan och frikyrkorna,
som under senare tid växt fram, har
såvitt jag kan förstå varit av avgörande
betydelse när det gällt att åstadkomma
de samförståndslösningar man på olika
punkter har kommit fram till.

När man skall reformera religionslagstiftningen
är man inne på ett mycket
känsligt område. Det gäller att gå
fram med den största försiktighet.
Statsrådet har tidigare betonat detta.
Man måste gå fram så försiktigt, att man
inte bryter ned någonting av de dyrbara
traditioner och värden som vi fått i arv
och ii ro skyldiga att rätt förvalta. Härvidlag
ha vi enligt min mening ett stort

Religionsfrihetslag m. m.

ansvar. Men å andra sidan måste givetvis
även religionslagstiftningen anpassas
efter tidsutvecklingen. Utskottets
förslag innebär enligt min mening i
stort sett goda lösningar av aktuella problem
samtidigt som det är präglat av
försiktighet. Vi ha här i landet sedan
lång tid tillbaka haft en rätt långt gående
religionsfrihet. Därför ter sig kanske
det som nu föreslås för mången
mindre radikalt och revolutionerande
än man kanske tänkt sig. Herr Sundström
gjorde en antydan i den riktningen.
Det som här föreslås innebär i
stor utsträckning endast ett stadfästande
av de principer som redan äro allmänt
erkända. De som tala om tvång ha
kanske inte tänkt på vilken frihet vi
egentligen ha på detta område, vilket
statsrådet talade om. Det är ofta ett inbillat
tvång.

Det har sagts att utskottsbetänkandet
är den sista länken i en lång kedja av
kompromisser, och det är kanske riktigt.
Dissenterlagskommitténs förslag
anses ha varit en kompromiss, och
Kungl. Maj:ts proposition kanske också
i viss mån är en kompromiss mellan de
olika remissyttrandena, och slutligen
har man kompromissat inom utskottet.
Detta kompromissande anser jag inte i
och för sig vara något fel. Religionen
lämpar sig inte för skarpare strider och
motsättningar, och i själva verket äro
kanske inte motsättningarna så stora.
En inneboende religiös längtan finns
nog hos varje människa, även om den
yttrar sig på olika sätt, och vi ha all anledning
att i dessa frågor så långt det är
möjligt respektera varandra och ta hänsyn
till varandras åsikter. Denna känsla
besjälade också på ett beundransvärt
sätt utskottet. Inom utskottet funnos representerade
mycket olika åsikter och
inställningar till religionen, men det
oaktat har man kommit fram till en
ganska god enighet, i varje fall när det
gäller de stora och mest ömtåliga frågorna.
Detta tycker jag är storartat.

Emellertid ha meningarna gått isär

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Religionsfrihetslag m. m.

på en del punkter. I anslutning till propositionen
har genom motioner bland
annat aktualiserats frågan om kyrkans
skiljande från staten. Utskottet bär inte
närmare gått in på den frågan. Jag tror
inte den inom överskådlig tid kan bli
aktuell efter de lagändringar som nu
komma att ske — det är en personlig
uppfattning. Nu blir det ju möjligt för
var och en att när som helst begära sitt
utträde ur kyrkan. Det behövs bara att
han går till prästen och meddelar sin
önskan om utträde, och så snart utträdet
blivit ordnat befrias den utträdande
även från skatt till kyrkan. Längre går
det nog inte att komma i fråga om frihet
på detta område.

En fråga som kostat mig mycket stor
självövervinnelse att gå med på har varit
frågan angående rätten att inrätta
kloster. Det bjuder litet emot och känns
nästan som att ta ett steg tillbaka i tiden
om man tillåter att det inrättas kloster
i vårt land. Å andra sidan måste man
nog erkänna, att om vi vilja hålla på
religionsfrihetens princip, går det nog
inte att förbjuda kloster. Kloster lära
vara tillåtna i alla länder utan att det
visat sig innebära några allvarligare vådor,
och det finns nog ingen anledning
tro, att det skulle kunna bli annorlunda
i vårt land. Att vi i utskottet blivit så
pass eniga på den punkten beror nog
även det i viss män på en kompromiss.
Enligt propositionen skall Kungl. Maj :t
meddela tillstånd och bestämma villkor
då kloster må inrättas. Enligt utskottets
förslag skall även riksdagen höras innan
sådant får meddelas. Även om utskottets
förslag nu godkännes, har riksdagen
därmed inte sagt sista ordet.
Riksdagen har ju möjlighet, när kloster
första gången skola inrättas, att få göra
sin mening gällande, och därmed tycker
jag att vi ha skapat tillräckliga garantier
för att ingenting otillbörligt
skall ske på detta område.

På en väsentlig punkt har utskottet
gjort ändring i Kungl. Maj:ts förslag.
Det gäller frågan om lärares behörighet

att undervisa i kristendom. Herr Hallén
sade tidigare att han ansåg att detta
var den centrala frågan i detta komplex,
och jag tror det är riktigt. På den punkten
har man inom utskottet gjort en
kompromiss, och jag vill deklarera, att
jag för min del helhjärtat har anslutit
mig till denna kompromiss. Enligt propositionen
skulle lärare, som icke tillhör
svenska kyrkan eller något annat
av en del andra särskilt uppräknade
trossamfund, då han söker lärartjänst,
som medför skyldighet att undervisa i
kristendomskunskap, skriva under en
försäkran, att han icke omfattar en mot
evangelisk kristendomsuppfattning stridande
åskådning. Man kan tycka att det
är det minsta man kan begära av en
som skall undervisa i kristendom. Emellertid
har utskottet inte velat gå med på
den ordningen. Bestämmelsen skulle
gälla endast de lärare som söka lärartjänst
efter lagens ikraftträdande. De
lärare som söka och erhålla tjänst omedelbart
före lagens ikraftträdande skulle
sålunda kunna inneha denna tjänst kanske
30 eller upp till 40 år utan att vara
bundna av en sådan försäkran. Jag tror
att denna anordning i praktiken skulle
te sig underlig och irriterande. Dessutom
skulle det nog bli svårt att bedöma
värdet av en sådan försäkran. Det torde
i varje fall ingalunda vara säkert, att
man genom den föreslagna ordningen
skulle kunna från undervisningen utestänga
de ur kristen synpunkt mest
olämpliga lärarna. Viktigast är givetvis
att se till att kristendomsundervisningen
bedrives med allvar och i kristen
anda, såsom ju också förutsattes i det
principbeslut angående den framtida
skolan som fattades förra året. Jag vill
kraftigt understryka vad som då sades
och vad som sägs också i det föreliggande
utlåtandet. Jag tror att utskottet här
har kommit fram till en skrivning som
ur alla synpunkter är godtagbar och
som inte behöver verka onödigt utmanande
åt något håll.

Det finns en annan reservation, un -

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Nr 20.

dertecknad av herr Hermansson m. fl.,
vari man vänder sig mot bestämmelsen,
att den som begär utträde ur kyrkan
skall vara skyldig att personligen anmäla
detta hos pastor i den församling
där han är kyrkobokförd. Reservanterna
äro tydligen rädda för att prästerna
skola komma att utöva något slags påtryckning
på dem som vilja utträda ur
kyrkan för att hindra dem att fullfölja
sin avsikt. Jag tror den farhågan är i
hög grad obefogad. Jag tror det finns
större risker för påverkan från annat
håll. Reservanternas förslag innebär, att
man inte skulle behöva gå till prästen
för att personligen begära sitt utträde,
utan det skulle kunna ske skriftligen.
En sådan ordning skulle kunna få underliga
och olyckliga konsekvenser. Då
skulle det t. ex. bli möjligt, som någon
sade i utskottet, för en företagsam och
fördomsfri person att sätta upp en lista
med begäran om utträde ur svenska kyrkan
som överskrift och sedan gå omkring
och samla namnunderskrifter på
listan. När man vet hur lätt folk skriver
under listor bara det inte kostar någonting,
förstår man att det skulle kunna
bli många som begärde sitt utträde ur
kyrkan utan att tänka igenom vad saken
gällde. Litet stadga måste det nog
finnas, och så mycket besvär får man
nog finna sig i om man vill utträda ur
kyrkan, att man går till prästen och personligen
tillkännager sin önskan.

Herr Hermansson m. fl. ha vidare en
reservation vari det begäres att riksdagen
skall uttala sig för en utredning
angående införande av obligatoriskt civiläktenskap.
Denna reservation har tidigare
bemötts. Vad det obligatoriska
civiläktenskapet skulle tjäna för ändamål,
när vigselrätten blir vidgad i så
stor utsträckning som nu kommer att
ske, har jag svårt att förstå. Nu blir det
ju möjligt för praktiskt taget alla att bli
vigda i det trossamfund de tillhöra, och
för dem som vilja bli vigda borgerligt
kommer ju den vägen fortfarande att
slå öppen. Att därutöver inrätta en helt

Religionsfrihetslag m. m.

ny institution, som alla skulle tvingas
vända sig till för att få äktenskapet fastställt,
kan inte vara riktigt. Vi sträva
ju efter största möjliga frihet — friheten
är ju den ledande principen i denna
lagstiftning — men här vill man införa
ett nytt tvång och dessutom ett tvång
som såvitt jag kan förstå endast skulle
medföra onödigt besvär för dem som
önska ingå äktenskap.

Herr Staxäng har en reservation, vari
han yrkar att präst icke skall vara skyldig
viga frånskild, om andra maken i
tidigare äktenskap lever. Den reservationen
berör otvivelaktigt en allvarlig
fråga, som jag tror i sinom tid måste
lösas. Jag skall ärligt erkänna, att jag
har varit nära att ansluta mig till herr
Staxängs reservation. Skilsmässorna
öka ju oavbrutet i antal, och respekten
för äktenskapets helgd synes bli mindre.
Hur välvilligt man än vill tolka skriften,
förstår man hur motbjudande det
kan vara för en präst att kanske flera
gånger viga frånskiljda enligt kyrkans
ordning då kontrahenterna från tidigare
äktenskap leva. En lösning av denna
fråga måste förr eller senare vinnas,
men jag tror att lösningen först måste
komma inom kyrkan. Nu är det ju så,
som herr Hallén och andra tidigare ha
betonat, att det endast är en mindre del
— hur stor vet man inte — bland prästerna
som anser sig ha samvetsbetänkligheter
mot att viga frånskild. Innan
man kommit fram till en lösning av
denna fråga måste nog emellertid prästerna
finna sig i att fullgöra sina förpliktelser
som kyrkans tjänare, och med
litet smidighet och gott omdöme går det
säkerligen alltid bra att utan konflikter
lösa frågan i det enskilda fallet. Jag vill
inte ge något finger åt de unga präster
som omedelbart efter det de tagit sin
examen söka spela martyrer. Jag tror
inte att det på den vägen går att reformera
vare sig inom kyrkan eller inom
samhället.

.lag vill sluta med att uttala den förhoppningen,
att den reform vi i dag

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Religionsfrihetslag m. m.

skola besluta skall på ett lyckligt sätt
tjäna religionsutövningen här i landet.
Det sägs ibland, att Sverige är det lyckligaste
landet i världen. Jag tror det är
så och att en av de främsta anledningarna
till detta är att vi ha en gemensam
religion. Må vi alla vara tacksamma för
detta, och må vi alla förstå hur oerhört
dyrbara värden vi på detta område ha
att vårda. Jag tror och hoppas, att föreliggande
reformförslag innebär en lycklig
lösning av aktuella problem på religionslagstiftningens
område, och jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr EDBERG: Herr talman! Justitieministern
erinrade i sitt sympatiska
anförande nyss om hur det förslag som
här föreligger i icke ringa grad bär
kompromissens prägel. Som en kompromiss,
avsedd att åstadkomma största
möjliga samling kring de centrala frågorna,
torde det också få betraktas. Det
var en kompromiss redan i dissenterlagskommitténs
i och för sig ganska
svårsmälta betänkande. Det blev ytterligare
en kompromiss under den
grundliga överarbetningen i departementet,
sedan remissinstanser av de
mest skilda uppfattningar hade fått
göra sina synpunkter gällande. Slutligen
har man också i särskilda utskottet
under ordförandens förfarna händer
fått nya kompromisser, som i många
stycken dölja de reella meningsmotsättningarna.

Jag vill för min del inte på något
sätt förringa förslagets betydelse och
värde. Det river visserligen inga Jerikomurar,
det kommer icke någon
templets förlåt att rämna, det innebär
väsentligen endast att en föråldrad lagstiftning
anpassas efter den faktiska
samhällsverkligheten, att den förs upp
i samklang med ett aktuellt och brett
allmänt opinionsläge. Men det är ingalunda
oväsentligt att så sker.

Jag kan följaktligen inte ansluta mig

till dem som, i besvikelse över att man
i denna omgång inte lyckats nå längre,
yrkat avslag på hela propositionen. Jag
har alltmer kommit till den uppfattningen,
att man på detta område måste
söka sig fram etappvis. När man erinrar
sig hur dagens beslut kan ledas tillbaka
på en mer än 40 år gammal riksdagshemställan
om utvidgad utträdesrätt
ur kyrkan, när man vidare erinrar
sig hur två mellanliggande utredningar
till ingenting lett, är det verkligen svårt
att avböja vad som här bjudes. Jag betraktar
i själva verket dagens beslut
som en milsten, som vi resa på vägen
från konventikelplakatet till en mera
fullständig religionsfrihet, en väg som
ingalunda är färdigvandrad och som
inte kommer att bli färdigvandrad förrän
man nått den slutgiltiga reglering
av förhållandet mellan kyrka och stat
som endast skilsmässan kan ge.

Jag vågar den paradoxen, att en del
av den föreslagna lagens förtjänster
ligga i dess ofullkomligheter, helt enkelt
emedan dessa ofullkomligheter
från tid till annan måste komma att
framtvinga nya revisioner. Så länge
tillhörigheten till statens kyrka var obligatorisk
hade man en strikt och konsekvent
princip. Den andra strikta och
konsekventa principen ligger i den fullständiga
boskillnaden. I och med att
man tummat på den första, enligt nutida
betraktelsesätt helt orimliga principen,
har man hamnat i en serie av
oklarheter och motsägelser, som komma
att hålla diskussionen i gång och med
oklarheternas och motsägelsernas egen
inre kraft driva fram nya partiella
reformer.

En betydelsefull sak bland flera andra
tror jag att den fria utträdesrätten
kommer att medföra. Det går näppeligen
längre att hävda den tesen, att
den svenska kyrkan, vad vi populärt
kalla statskyrkan, skulle vara staten
själv, organiserad för religiös verksamhet.
Den tesen förfäktades som bekant
med stor övertalningskraft av en tidi -

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Nr 20.

gare ecklesiastikminister, som oftaj
bergtog detta hus med sin vältalighet
och som till och med lyckades få majoriteten
i 1920 års konstitutionsutskott
att godta tesen. Nu är ju juridiska
konstruktioners förmåga att förvirra
nästan lika stor som deras oförmåga att
återge verkligheten. Enbart den omständigheten,
att en sådan tes kunnat
odlas — den träder f. ö. fram på nytt
i kammarkollegiets yttrande över lagförslaget,
och vi hörde den för resten
för en stund sedan från denna talarstol
genom herr Staxäng —• vittnar
emellertid om hur mångtydigt och
svårdefinierbart förhållandet varit och
delvis alltjämt är.

Nu gör riksdagen enligt mitt sätt att
se rent hus med denna föreställningsvärld.
Ty vore kyrkan staten organiserad
för religiös verksamhet, skulle
ett fritt utträde icke vara möjligt. Ur
staten kan ingen utträda utan att byta
medborgarskap. Den fria utträdesrätten
ställer helt enkelt kyrkan som ett
trossamfund bland alla andra. Bjärtare
än förut kommer därför också det bizarra
förhållandet att framstå, att staten
garanterar och håller under armarna
en bekännelsevariant, av historiska
tillfälligheter den variant som i Uppsala
mötes beslut och i den oförändrade
augsburgska bekännelsen utlagd och
förklarad är. Bjärtare än förut kommer
motsatsen att framstå mellan ett privilegierat
samfund, i vilket alla dock födas
in och där det krävs en viljeakt
för utträde, och å andra sidan de fritt
verkande samfunden, som kräva en
viljeakt för inträde. Jag tror att detta
kommer att förenkla hela problemet
för dem som önska gå vidare, för dem
som önska dra konsekvenserna fullt ut
och skapa full likställighet mellan olika
trossamfund genom att avveckla den
statliga protegcringen av ett av dem,
en likställighet som jag i motsats till
herr Mosesson inte betraktar som en
utopi utan som en framtidsmöjlighet.

Jag nämnde, herr talman, inlednings -

Religionsfrihetslag m. m.

vis att vi här stå inför en kompromiss.
Det gäller främst det krav, som man
ansett sig böra ställa på de lärare i de
allmänna skolorna, i vilkas uppgift
också ingår att undervisa i kristendomskunskap.
Utskottets skrivning döljer
föga de stridande meningar, som
på denna punkt brutit sig mot varandra.
Själv har jag endast med stor svårighet
kunnat biträda kompromissen,
och jag har i utskottet förbehållit mig
rätten att deklarera detta i kammaren
och att säga ifrån, att jag betraktar
den erinran, som föreslås för lärare
beträffande förpliktelse att lojalt följa
gällande undervisningsplaner i fråga
om kristendomsämnet, som en nullitet
och en oformlighet. Det är väl ändå
ganska självklart att en lärare har skyldighet
att följa gällande undervisningsplaner,
dessa må sedan gälla kristendomskunskap,
historia med samhällslära,
naturlära eller vad som helst. Bryter
en lärare mot gällande föreskrifter,
överträder han den uppgjorda kursplanen,
gör han sig skyldig till tjänstefel.
Någon särskild erinran härom har hittills
icke ansetts påkallad och behövs
icke heller för framtiden. Det är ju
dock samma människor som skola undervisa
i våra skolor som de som hittills,
därest de inte förklarat sig ha för
avsikt att inträda i annat kristet samfund,
tvångshållits inom statskyrkan,
som med samma glada själ slutit bekännare,
sökare och förnekare i sin
vida famn. De bli, dessa människor,
näppeligen annorlunda därför att en
del av dem kommer att utnyttja denna
fria utträdesrätt, som kommer att medges
alla andra medborgare. Det skulle
onekligen sett prydligast ut om man
avstått från alla särbestämmelser be
träffande lärare. Då jag likväl för min
del avstått från att reservera mig mot
detta nya påfund, har det skett därför
att en avvikelse från sammanjämkningen
i utskottet skulle kommit att utlösa
en serie reservationer i olika riktningar
och man alltså riskerat att på den -

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Religionsfrihetslag in. m.

na punkt komma till kamrarna med ett
i hög grad splittrat utskott. Enighet på
denna annars ganska kontroversiella
punkt har för mig framstått som angelägen.

Vi som i denna fråga motionerat om
ett fullständigt slopande av de konfessionella
behörighetskraven, måste också
anse att vi nått det väsentliga med
våra syften. Trots ordalydelsen i regeringsformen
komma i praktiken inte
längre några konfessionskrav att ställas.
Den förklaring från en utträdande
lärares sida, som propositionen hade
tänkt sig, en förklaring från en enskilds
sida om det kanske ömtåligaste
och mest svårdefinierbara av allt, inställningen
till de yttersta tingen, har
av utskottet raderats bort. Lärare ställas
inte längre i en särställning i jämförelse
med andra medborgare, när det
gäller trosfriheten. Religionsfriheten
har med andra ord fått sitt, och det
kulturpolitiska baksteg, som riksdagen
inbjöds att taga, har undvikits. Det
framstår för mig som den stora vinsten,
och för att nå den och därtill nå
den i enighetens tecken får man väl
finna sig i den rätt egenartade erinran
som satts i stället, finna sig i den åtminstone
för stunden.

På två andra punkter har jag i utskottet
röstat för uppfattningar, som tagit
formen av reservationer. Den ena gäller
reservationen nr 3 under punkt B) om
rätt för den som utträder ur statskyrkan
att göra endast skriftlig anmälan
därom. I motsats till justitieministern
tror jag inte att det finns någon risk
för att man skall gå omkring med petitioner
för att samla namn på folk,
som vill utträda ur statskyrkan. Jag
tror det är en ganska verklighetsfrämmande
syn. Jag har också röstat för
den uppfattning, som tagit sig uttryck
i reservationen under punkt C) om obligatoriskt
civiläktenskap. På grund av
resa hade jag inte tillfälle att vara närvarande
vid justeringen och har därför
inte fått mitt namn antecknat vid

reservationerna, men den inställning
jag intagit under diskussionerna och
vid omröstningen i utskottet gör att jag
anser mig oförhindrad att rösta på
samma sätt här i kammaren.

Jag vill för min del i övrigt yrka bifall
till utskottets förslag i fullt medvetande
om den aktuella reformens begränsning
men samtidigt i livlig övertygelse
om att den representerar en
milsten längs en lång och ännu för
ingen del slutvandrad väg.

Herr GUSTAFSSON i Borås: Herr talman!
Intresset för den fråga vi nu behandla
har varit utomordentligt stort
både ute i landet och i riksdagen. Möten
och press ge belägg för detta påstående,
och de många motionerna i
frågan säga en hel del. De olika meningarna
på en del punkter torde icke
hindra att denna fråga i stort kommer
att lösas i enighetens tecken. Lagen är
ett försök att ge den enskilde medborgaren
möjlighet att följa sitt samvete
och sin övertygelse när det gäller religionsutövning.
Ingenting kan väl sägas
vara mera fundamentalt riktigt än att
var och en efter sin syn och övertygelse
skall fritt få välja vilket trossamfund
han vill tillhöra, likaså, om
han föredrar det, att ställa sig utanför
all religiös gemenskap. Intet torde vinnas
på det som direkt eller indirekt ter
sig som tvång.

Det är dock, herr talman, inte för
att säga detta som jag begärt ordet,
utan det är för en speciell fråga, spörsmålet
om vigsel och särskilt vigsel av
frånskilda.

När det gäller rätten för de frikyrkliga
att förrätta vigsel med legal verkan
är inte så mycket att tillägga. Jag skulle
nog ha varit mer tillfredsställd, om utskottet
bifallit de yrkanden, som vi
gjort i motion 490 i överensstämmelse
med Frikyrkliga samarbetskommitténs
andra alternativ, men med hänsyn till
den mer än välvilliga skrivning utskot -

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Nr 20.

tet gjort på s. 75—76 torde väl yrkandena
få i sak anses ha blivit bifallna.

Det är i frågan om vigsel av frånskilda
jag vill säga några ord. Jag har
svårt att se att denna samvetsnöd, som
det sades förut i kammaren, är mycket
hastigt påkommen. Redan 1868 förelåg
en motion i kyrkomötet om att sådan
vigsel ej borde få ske. Motionen avvisades.
1883 kom den åter och vann
framgång i kyrkomötet men avstyrktes
av kyrkolagsutskottet. Kyrkomötet antog
dock med 29 röster mot 27 ett yrkande
om att ingå till Kungl. Maj:t med anhållan
om sådan lagändring att i vissa
fall frånskildas nya äktenskap »... icke
må ... med kyrklig vigsel stadfästas».
Skrivelsen föranledde ingen åtgärd.

Då det valfria civiläktenskapet 1908
blev tillgängligt för alla, framlades även
en motion i riksdagen för att befria
präster från det absoluta tvånget att
utan urskiljning viga frånskilda. Lagutskottet
tillstyrkte med bland annat
den motiveringen, att det för vissa präster
är förenat med stora samvetsbetänkligheter
att viga frånskild. Man framhöll
även att någon rättskränkning icke
skulle tillfogas någon genom tillmötesgående
av kravet på samvetsfrihet för
vederbörande präst. Första kammaren
antog men andra kammaren avslog utskottets
förslag. Sedan dess har frågan
varit uppe vid skilda tillfällen, och 1946
ingick kyrkomötet med en skrivelse till
Kungl. Maj:t med anhållan att denna
fråga borde tagas upp av dissenterlagskommittén.
Det har förut här i dag påpekats.
Kommittén kom till det resultatet,
att skälig hänsyn bör tagas till
prästens samvetsbetänkligheter, om
detta icke medför att samhällets intressen
eller annans rätt därigenom kränkes.
Då den borgerliga vigseln står
öppen för alla, ansåg kommittén att
ingens rätt led men av att präst av
samvetsskäl vägrade vigsel.

Det kan ju här inte vara tal om att
kyrklig vigsel över huvud ej må förekomma,
då någon av kontrahenterna är

Religionsfrihetslag m. m.

frånskild. Det finns fall, då någon religiöst
motiverad invändning mot kyrklig
vigsel av frånskild icke finns. Ett
generellt förbud mot vigsel av frånskild
skulle strida mot den kristna kärleken
och mot den evangeliska kristendomstolkning
som kyrkan företräder. Men å
andra sidan inkluderar detta spörsmål
inte bara frågan om prästens samvetsfrihet.
Kyrkans förkunnelse om äktenskapets
helgd och orygglighet motsäges
direkt av kyrkans egna tjänare, om
prästen skall tvingas att viga inte bara
en frånskild utan kanske en för andra
eller tredje gången skild, förrätta vigsel
av en person eller personer, vilkas öppna
kränkning av äktenskapets förbindelse
står i skärande motsats till den
kyrkliga vigselaktens innebörd. Den
övergivna parten i äktenskapet måste
desslikes få en underlig uppfattning av
kyrkans allvar, då samma kyrka är villig
att åter förena i äktenskap den part
som så illa höll sitt löfte om livslång
trohet.

Mig synes det vara en underlig art
av religionsfrihetslagstiftning om en
kyrkans tjänare, som känner sig bunden
av Guds ord och kyrkans lära, på
denna punkt skall så extremt göras till
statstjänare att man kräver, att han helt
rutinmässigt skall utföra en ämbetsplikt
av, som man menar, kommunal
natur. Det torde inte gå att så undervisa
officianten om att han vid en vigsel
endast är ämbetsman och att han
icke har något religiöst eller moraliskt
ansvar, utan att detta ligger helt på
kontrahenterna. Mig synes att kyrkan
inte kan godtaga detta resonemang, och
samvetet kommer ännu mindre att godtaga
det.

Frågan blir enligt nu gällande lag —-som fallet Nordblom i Västra Frölunda
utvisar — om prästen skall mer lyda
Gud och sitt samvete än människor.
Att han enligt gällande lag är skyldig
att viga, därom synes JO inte hysa det
minsta tvivel. Lagen är här entydig.
Skyldigheten är inte förenad med präst -

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951 fin.

Religionsfrihetslag m. m.

ämbetet i och för sig utan beror på
innehavet av befattning i församlingstjänst.
Då detta är fallet när det gäller
pastor Nordblom, är han givetvis pliktig
att viga och kan annars bli åtalad.

Skulle man inte våga utgå ifrån att
även de präster, som av samvetsskäl
vägra att viga alla frånskilda och finge
befrielse, dock äro bärare av en så hög
kulturell, kristlig och intellektuell standard
att man här inte behövde befara
ett icke önskvärt godtycke? Herr talman,
jag tror det.

Det är ju rätt intressant att här lägga
märke till att både i Danmark och
Norge präst har rätt att vägra viga
frånskild. Den absoluta vigselplikten
har på denna punkt upphört i dessa
länder. Riksdagen må ju avgöra, om vi
i detta fall skola anse att vi stå före
eller efter våra nordiska grannar. För
min del tvekar jag inte om svaret. Det
vore en vacker gärd åt samvetsfriheten,
om riksdagen i dag toge steget att
ge rätt även åt prästen att följa sitt
samvetes bud i denna fråga. Föga hedersamt
synes det mig vara för det
svenska rättssamhället att år 1951 skall
en ung, kyrkan varmt hängiven och
skicklig prästman inför domareskranket
söka försvara sitt samvete och handlingssätt.
Någon rättskränkning av annan
part är det ju inte fråga om att
han gjort sig skyldig till genom sitt
handlande.

Det är, herr talman, från den religiöst
motiverade samvetsfrihetens synpunkt
jag ser på denna fråga, inte från
kyrkopolitisk. Jag har ju ingen särskild
anledning att försvara statskyrkans ämbetsmän.
Men illa skorrar det i mina
öron om man säger: Passar det inte för
prästen att följa de lagar, som gälla för
honom, så får han väl ta konsekvenserna
därav. Ja, han får väl det, men
är detta värdigt ett humant rättssamhälle?
Staten har kanske råd att handla
så mot en eljest förtjänstfull medborgare,
men frågan är: Har kyrkan råd
till det?

Att denna fråga inte hör hemma i
ett buskage på en gudsförgäten utkant
visar den skrivelse, som Uppsala teologgruppers
samarbetsutskott sänt till
särskilda utskottet. Man vill från den
unga teologgenerationen göra gällande,
att det strider mot religionsfrihetens
princip och den kristna synen på samvetets
okränkbarliet att präst genom lag
skall tvingas att förrätta varje vigsel,
som i laga ordning begäres, även i de
fall då det vållar honom allvarlig samvetskonflikt.
Jag tycker att de unga teologernas
resonemang är riktigt. De må
vara aldrig så högkyrkliga, resonemanget
är riktigt ändå. Det kan inte
vara riktigt att ett av Guds ord upplyst
samvete skall tvingas att inom ett
kyrkosamfund handla på det sätt som
man här begär. De senaste årens ökning
av antalet skilsmässor, som herr Staxäng
påpekat, har vidgat denna samvetsnöd.
Många unga, som stå inför detta
problem, känna det som en kränkning
av och ett våldförande på ett av Guds
ord upplyst samvete, om den absoluta
vigselplikten av alla frånskilda bibehålies.
Begäran om befrielse från det
absoluta vigseltvånget synes vara skäligt.

En petition undertecknad av 132 unga
studerande, som förbereda sig för prästerlig
tjänst, kommer att till ärkebiskopen,
biskoparna och, kyrkomötet rikta
en enträgen vädjan om att göra något
för att det nu rådande tvånget måtte
bli upphävt. Det är rätt att taga hänsyn
till den enskildes samvete inom rimliga
gränser, och denna begäran synes inte
vara orimlig. Samvetsmänniskor har
vårt land aldrig haft för många.

I de grannländer, som jag förut
nämnt, har enligt vad man erfarit prästens
frihet att få avgöra, i vilka fall
han kan viga frånskild, icke vållat
någon oro. Ordningen har fungerat på
ett diskret och friktionsfritt sätt. Att
för vårt lands vidkommande förstora
upp eventuella svårigheter och så omöjliggöra
en reform synes mig både onödigt
och orätt.

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Nr 20.

Det mest radikala och kanske i längden
det enda riktiga och hållbara vore
införande av obligatoriskt civiläktenskap.
Det gåve i ett slag en verklig lösning
av hela denna så omdiskuterade
fråga. Detta har sedan länge varit
många frikyrkligas uppfattning. Om genom
en obligatorisk civil registrering
samhällets naturliga behov av tryggad
kontroll över den rättsliga äktenskapsförbindelsen
utövas, kan ju sedan full
frihet givas envar att välja eller icke
välja den religiösa vigseln allteftersom
vederbörande önskar.

Denna väg skulle lösa såväl frågan
om prästernas samvetsfrihet beträffande
det absoluta tvånget att viga frånskilda
som andra med spörsmålet sammanhängande
frågor. Jag antar att reservationen
på denna punkt har föga
hopp om att vinna riksdagens bifall,
eljest tilltalar den mig mest. En utredning
i saken vore väl befogad.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få uttala den förhoppningen, att
riksdagen i likhet med vad som skett
i Norge och Danmark kan sträcka sig
så långt, då vi gå att lagstifta i religionsfrihetsfrågor,
att vi kunde giva
samvetsfrihet åt de människor, som
på denna punkt ingen frihet ha. Jag ber
därför att få yrka bifall till herr Staxängs
reservation till särskilda utskottets
utlåtande.

Fru ERIKSSON i Stockholm: Herr
talman! Det har uttalats mycken glädje
och förtjusning över denna nya lagstiftning.
Man har sagt att det är ett
historiskt ögonblick och litet av varje.
Det är mycket vanligt att man betecknar
sådant som inte är märkvärdigt,
som inte innebär någon förändring,
som historiskt. När någonting har blivit
så gammalt att det avskaffar sig
självt, betecknar man denna företeelse
som historisk. Denna nya lagstiftning
äi- ingenting som kommer att medföra
förändringar i nu rådande förhållan -

Religionsfrihetslag m. m.

den. Den kommer inte att märkas, även
om man kan peka på att den är ett steg
mot ett visst mål. Under sådana förhållanden
kanske man skulle vara benägen
att liksom många säga att det
vore enklast att avslå hela propositionen.
Om man likväl inte gör det beror
det väl på att man inte är lagd för att
arbeta i katastrofstämning, så att man
säger, att antingen skola vi ha det på
det sätt vi vilja eller också inte lägga
vår hand vid några förändringar. Jag
tror att de som vilja att man skall avslå
propositionen, därför att den inte
ger full religionsfrihet, och anse att det
är dålig taktik att få till stånd denna
lilla förändring som nu sker, inte skilja
sig så mycket i sin uppfattning från en
del av dem, som nu tillstyrka denna
förändring och se den som ett led i
utvecklingen mot ett mål långt borta
— den fulla religionsfriheten.

Departementschefen har sagt, att han
med religionsfrihet menar, att man
skall ha rätt att välja annan religion
än den som flertalet har, ja, till och
med ha rätt att stå utanför religionsgemenskapen,
och han anser, att man har
full möjlighet att komma dithän, även
när kyrkan administrativt är bunden
vid staten. Enligt min mening kan
man inte tala om religionsfrihet genom
den förändring som nu sker. Men det
är ändå sympatiskt att man har rubricerat
lagen såsom en religionsfrihetslag,
tv då har man väl däri inlagt en
önskan om religionsfrihet. Med alla
dessa reservationer mot den förtjusning,
som bär lagts i dagen här, anser
jag ändå att man bör vara stilla glad åt
vad som kommer att beslutas i dag.

Eftersom jag är reservant på flera
punkter vill jag säga några ord, fastän
det mesta egentligen är sagt på de
punkter, där uppfattningarna gått isär.
Det verkar kanske självklart att man
blir reservant, om man hör till den
grupp, som slår utanför varje religionsgemenskap.
Man vid ofta ifrån vulgärkristligt
håll beteckna eu som står

4 Andra kammarens protokoll 1951. Nr 20.

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Religionsfrihetslag m. m.

utanför religionsgemenskapen såsom
företrädare för en andlig negativism. I
utskottet har man emellertid haft ganska
stor förståelse på olika håll för att
det också finns något positivt hos den
som har en negativ inställning till religionen.
Många anse, att den som har
förklarat sig vara anhängare av religionsfrihet
och ansluter sig till reservationen
mot kloster, redan har brutit
sin principiella inställning. Det heter
att man förläst sig på Fältskärns berättelser
— dem har jag emellertid fullständigt
glömt bort. Det är mycket aktuella
intryck som göra att jag reserverar
mig mot inrättandet av kloster
här i landet. Ingen i utskottet har för
övrigt vågat uttala sig för att kloster
skola inrättas. Detta har man i stället
försökt gardera sig mot, men man vill
ändå låtsas vara med om det. När man
bl. a. som motivering framfört, att vi
böra intaga samma ståndpunkt till
klostren som en del andra länder för
att kunna ansluta oss till konventionen
om de mänskliga rättigheterna, reagerar
man nästan på samma sätt som
herr Rubbestad inför det internationella
samarbetet. Man tycker att det ligger
litet koketteri i att vi för all del
skola vara med i den stora världen och
glömma bort vad som ligger oss närmast,
förhållandena i vårt eget land.

När man reserverat sig mot inrättandet
av kloster i vårt land — och alla
äro i grund och botten lika trångbröstade
som reservanten, fastän man inte
vejat ha det på papperet •—- beror det
naturligtvis delvis på att man — mot all
förmodan -—• är lutheran långt inne i
själen, så att bara ordet kloster kommer
en att stegra sig. Det kan naturligtvis
delvis vara vad man fått inhämta
i skolan som gör att man reagerar
på detta sätt. Även om man inte
skulle ha fått denna förmatning, en
aversion mot katolicismen, som vi ha
fått i skolorna, finns det många aktuella
anledningar att vara försiktig, så
att man inte gör vårt land till ett land

där religionen, företrädd av stora kyrkor,
kan komma att spela en roll i striden
om själarna och utöva inverkan på
rent profana förhållanden. I flera länder,
där vi ha starka kyrkor, med den
katolska kyrkan som den ena, är det ju
en strid om människorna, som griper
in i de mest alldagliga förhållanden.
Man rör sig alltså inte bara på trosplanet,
att få människor att tro så och så
och ägna sig åt andaktsövningar på ena
eller andra hållet, utan vill i livets alla
skiften skilja ut människor som äro katoliker
och de som icke äro katoliker.
Inte minst inom fackföreningsrörelsen
och det politiska livet finnas dessa
skillnader, som äro ganska upprivande.
Det är en stor lycka att leva i ett land,
där man inte haft dessa religiösa besvärligheter,
och man glömmer lätt
bort, vilken tragik det är, när två stora
kyrkor — som det kan tänkas bli även
här — strida om folket. Man säger att
katolicismen redan har all frihet att
utveckla sig och strida om själarna. Ja,
det har den, och därför finns det ingen
anledning att klaga för dess anhängare.
Men när man därutöver vill införa en
form för religionsutövning, som vi inte
ha sinne för inom den protestantiska
kyrkan och som vi inte ha någon tradition
för här i landet — det är ju så
många hundra år sedan klostren avskaffades
här att vi inte ens ha något
vanebehov av deras förekomst — så
måste det till andra motiveringar än
sådana i religionsfrihetens namn för
att vi skola kunna ge med oss på denna
punkt.

Frågan om kloster är inte en begränsad
religiös fråga, utan det är en fråga
om den enskilda människans frihet i
ett mycket större sammanhang. Vi veta
alla att den som träder in i ett kloster
är underkastad ett visst tvång. Det har
framhållits att han naturligtvis går in
av fri vilja. Men man har ställt sig
mycket tveksam till frågan, huruvida
den som en gång inträtt i ett kloster
har sin fulla religionsfrihet sedan han

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Nr 20.

utträtt ur klostret och, i den mån han
vill fortfara att vara katolik, kan stå
kvar i den katolska kyrkan. Det har
av departementschefen sagts, att alla
civila rättigheter komma att finnas
kvar för en svensk som inträder i kloster
här i Sverige — om vi skulle få något
sådant. Man har inte tänkt att göra
munken eller nunnan egendomslös eller
hindra dem att gifta sig om de skulle
ångra det avgivna löftet. Men det finns
en avskildhet inom klosterinstitutionen,
som svär fullständigt mot allt modernt
liv och all modern uppfattning om hur
man skall bemöta människor. Vare sig
det är undervisning eller utövande av
kärleksverksamhet som klostren skulle
syssla med kan det inte alls väntas ske
i samklang med det liv som vi äro vana
vid i vårt samhälle. Man kan säga, att
ingen här kommer att gå i kloster, att
det är för motbjudande för oss svenskar,
som äro uppfostrade till frihet.
Men när det gäller religionen kan man
aldrig vara säker på att människor ha
så stor nytta av sin uppfostran till frihet;
de kunna tillfälligt kapitulera på
det mest egendomliga sätt. Att gå i
kloster är icke för en människa ett tillfälligt
ståndpunktstagande, utan det
medför konsekvenser långt utöver
stunden.

Det är detta som gör att man måste
reagera mot dem som ta tämligen lättvindigt
på denna angelägenhet och säga,
att det vore ganska skönt för en människa
att få draga sig tillbaka i lugn
och ro och ensamhet i ett kloster och
tänka över sig själv och sitt öde. Det
är den jäktade människans och inte
minst den jäktade riksdagsmannens bekväma
inställning. Det är ett alltför
lättvindigt resonemang när det gäller
att avgöra hur man skall ställa sig till
frågan om kloster.

Jag skulle tro, att man i allmänhet
i kammaren är ganska bestämd på denna
punkt, varför det kanske inte är så
stor mening i att vidare utveckla mina
synpunkter. Att jag tar denna fråga

Religionsfrihetslag m. m.

ganska allvarligt förstå kammarens ledamöter
kanske därutav, att jag ställt
mig som ensam reservant, dock med
instämmande av en kamrat från ett helt
annat parti och med en annars väsentligt
skild inställning till dessa ting.

En annan bestämmelse som jag har
vänt mig mot och beträffande vilken
jag återfinnes bland reservanterna gäller
frågan om den personliga anmälan
om utträde ur statskyrkan. Utskottet
vill inte vara med om att t. ex. en hel
klubb eller en hel förening skall kunna
anmäla sitt utträde i klump genom
att lämna in en namnlista på pastorsexpeditionen.
Detta anser man inte
vara ett personligt ställningstagande.
Nej, det kan väl hända. Men å andra
sidan äro väl utsikterna till rent personligt
ställningstagande inte heller så
stora för den som personligen kommer
till en präst, som icke respekterar den
enskilda människans ställningstagande;
där finnas ju alla utsikter till påtryckningar.
Visserligen har utskottet skrivit,
att man anser att sådant inte bör
förekomma, men resultatet kan lika
gärna bli det ena som det andra för
den enskilde som ensam gör ett sådant
personligt besök. Det vore riktigare att
inte ha detta tvång på personlig inställelse.
Det torde bli mycket få som
komma att begagna sig av de ökade
möjligheterna att utträda ur kyrkan.
Folk tar inte den saken så allvarligt
och kommer inte att bry sig om det.
Det blir ytterst få som komma att gå
ut ur kyrkan, till och med i denna stad,
där man anser att många borde göra
det i enlighet med sin religiösa uppfattning.
Jag tror inte man behöver
vara rädd för att en klubb eller en förening
skall anteckna sig på en lista och
lämna in sin utträdesansökan i klump.
På den punkten är man fel underrättad.
Jag skulle dock vilja ha bort bestämmelsen
om den personliga anmälan.

Det har gjorts gällande att åldern för
de barn, som skola lämna sitt medgi -

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Religionsfrihetslag m. m.

vande till utträde ur kyrkan borde sättas
i enlighet med departementschefens
förslag. Departementschefen har
tyckt att de borde ha sin frihet i detta
avseende vid 12 års ålder. Vi ha nog
i utskottet i allmänhet haft den inställningen,
att det vore mera väsentligt, att
så mycket som möjligt draga barnen
ifrån alla religiösa strider och ställa
dem utanför den konflikt, som eventuellt
kunde uppkomma mellan kyrkan
och föräldrarna. Vi tycka att den ofrihet,
som är eu följd av att de inte kunna
tillfrågas förrän vid 15 års ålder, inte
har någon större betydelse, när de ändå
äro beroende av föräldrarna och måste
influeras av dessa så mycket, att man
inte kan tala om färdiga människors
helt fria bedömning. Det är sannerligen
inte för att vi vilja att barnen skola
bli ofria som vi i utskottet ha höjt denna
ålder till 15 år utan därför att vi
anse det som en plikt att försöka undvika
alla konflikter som kunna undvikas
i detta avseende.

över huvud taget anser jag, att religionen
bör få lov att utöva det inflytande
den kan, om detta inflytande är
till stöd och hjälp för människor, men
att den i samhällets och naturligtvis
också i den enskildes intresse inte bör
få söndra familjer och grupper i samhället.
Har man den inställningen, blir
man inte part i en strid om massorna för
att få så många som möjligt att omfatta
en viss tro. Då ser man den från helt
andra synpunkter och tvingas att se bort
ifrån de religionsintressen som man kan
misstänkas ha.

Herr Staxängs reservation angående
vigsel av frånskilda borde jag kanske ha
följt, eftersom han var hygglig och följde
min reservation angående klostren.
Men det gick inte, absolut inte. Man har
motiverat att präst skulle kunna vägra
att viga frånskilda med att det i bibeln
är sagt, att man inte skall gifta om sig.
Om någon av makarna har begått otukt
skulle den andre maken möjligen kunna
få gifta sig på nytt. Men om det är en

hygglig människa, man skiljer sig från,
skulle det sedan för livet vara omöjligt
att ingå nytt äktenskap. Det lär ju vara
den bibliska inställningen. Det har talats
om prästens samvetsfrid härvidlag.
Herr Hallén har med exempel visat att
prästens samvetsfrid kan skakas av så
mycket annat, där han icke förbehåller
sig rätt att få avgöra om han skall medverka
eller ej. Och om man bara håller
sig till det område det här gäller och
hävdar, att prästens samvete störes av
att han måste på nytt viga en person
som varit gift förut, frågar man sig, om
det inte finns en rad fall, där det måste
vara betydligt svårare för honom att
förrätta en kyrklig vigsel. Om äldre
män, gamla rouéer, gifta sig med unga
flickor tycker jag det bör vara svårt för
prästerna att viga, men det är ingen
som har sagt att prästen skall kunna
vägra i ett sådant fall. Och det är intet
kyrkomöte som har uttalat sig för att en
man som har barn med en rad kvinnor,
som han alla har övergivit, skall förvägras
att gifta sig och att därvid få
kyrkans välsignelse. Och om en gammal
prostituerad — eller en ung prostituerad
— gifter sig, är det ingen som säger
något om det, förutsatt naturligtvis att
hon inte har varit gift förut; har hon
det är det betydligt värre. Alltså i en
rad fall, där idén om troheten inom äktenskapet
har missbrukats och där vederbörande
helt enkelt ha sårat sedligheten,
skall prästens samvete vara så
hårdhudat att han inte reagerar. Då
måste det för vanligt folk framstå som
hyckleri, som en uppdriven agitation
frammanat, att man just när det gäller
frånskilda skall stegra sig. Det strider
mot mänskligt tänkande och mot vanlig
hygglighet att vägra en person, som
har misslyckats i ett äktenskap, att få
ett andra äktenskap som är bättre.

Jag tänker också på alla de mycket
vanliga fall, då omyndiga skilja sig.
Dessa omyndiga, som i stället egentligen
borde ha vägrats vigsel vid det
första tillfället, när de voro alldeles för

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Nr 20.

unga och när det var en olycka för dem
att gifta sig — de kunna ju för övrigt
även vara dåliga människor, så det kan
finnas mycket att åberopa —- skulle
dessa, när de sedan ha kommit till en
mera mogen ålder, förvägras ett nytt
äktenskap bara för att prästen är så
bunden av bibelordet? Det vore orimligt
och helt enkelt inte snällt.

Den reservationen kan jag alltså inte
hjälpa herr Staxäng med, och det blir,
hoppas jag, för övrigt inte många som
göra det.

Jag har ännu en reservation, där jag
är fullständigt ensam men där jag kan
falla tillbaka på en kommunistmotion;
det är ju graverande, men det var det
enda möjliga. Den gäller rätten att välja
församlingsstyrelse. I det utlåtande som
kommer upp till behandling efter detta,
alltså i särskilda utskottets utlåtande nr
2, föreslås det ju att man skall betala en
viss skatt, nämligen 60 procent av det
fulla beloppet, i kyrkoskatt även om
man har utträtt ur kyrkan. Det anser
jag vara fullkomligt riktigt, ty enligt beräkningar
går det åt just 60 procent till
borgerliga, civila ändamål, som inte ha
med det kyrkliga att göra. Men vad som
inte är riktigt är, att de som ha utträtt
ur kyrkan inte skola ha något att säga
till om för dessa 60 procent. Det är inte
bara orätt att de inte skola få vara med
om att bestämma över de skattemedel
som de bidraga till, utan, såsom jag har
antytt i motiveringen till min reservation,
det ligger någonting mer i kyrkofullmäktiges,
i församlingsstyrelsens
arbete än detta att man samlas kring
kyrkan och det rent kyrkliga. Det är åtskilligt
av borgerlig tradition och liv
samlat kring kyrkan, såsom man också
har påpekat här. Sambandet inom församlingen
existerar utan att ha så mycket
att göra med det rent religiösa livet.
■lag tror inte alt det är många procent
av medborgarna som ha så mycket att
göra med den kyrkliga verksamheten i
församlingarna, men allihop ha de någon
gång haft anledning att besöka pas -

Religionsfrihetslag m. m.

torsexpeditionen, och de ha alla haft att
göra med någon handling som har församlingens
namn, även om den är bunden
till rent borgerliga händelseförlopp;
förloppet utspelas i alla fall kring
den kyrkliga enheten.

Är det i vår tid, då det dock finns så
mycken splittring och då man måste
söka alla tillfällen att binda människor
samman, rimligt att spoliera den samhörighet,
som med alla sorters schatteringar
i tron ändå har funnits så länge
alla ha stått kvar i statskyrkan, att spoliera
den nu bara för att man vill ha
religionsfrihet? Och skall man vara så
intolerant att man inte ens ger rösträtt
vid kyrkofullmäktigeval åt en person,
som säger ifrån att han inte delar kyrkans
religiösa inställning och som säger
ifrån det ärligt genom att träda ut
ur kyrkan? Jag tror att man bör högt
värdera den samhörighet och det samarbete
mellan alla sorters människor i
en församling, som i tider som varit
tagit sig mycket påtagliga uttryck till
och med i stockholmsförsamlingarna,
som bruka kallas för höggradigt sekulariserade
församlingar.

Jag anser alltså att de utträdda, om de
fortfarande skola vara skattskyldiga,
också böra ha rätt att vara med i val
av kyrkofullmäktige och av församlingsstyrelse,
så att man tar vara på vad
som visat sig vara en positiv inställning
även från icke-religiöst håll i församlingarna.

En annan reservation till utskottets
utlåtande utmynnar i krav på utredning
om obligatoriskt civiläktenskap. Det har
talats så mycket om den frågan här, att
jag kan nöja mig med att säga att jag är
helt inställd på att det vore lyckligt om
man kunde komma bort från uppdelningen
i sådana som få viga och sådana
som inte få det. Enligt utskottets förslag
skall vigselrätt tillkomma präster dels
i .svenska kyrkan och dels i vissa frikyrkor,
och jag tycker nog att det i
denna fridens samling, där alla i stort
sett kunnat enas om ett förslag, iir som

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Religionsfrihetslag m. m.

om frikyrkorna hemfört vigselrätten
som en trofé under ett större jubel än
någon annan Irälsar förändringarna
med. Denna fråga är egentligen inte någon
religiös fråga, och redan för den sakens
skull kan det finnas skäl att draga
bort den ur dess sammanhang med kyrkan.
Det kan å andra sidan vara en
praktisk sak att vigseln finns inom kyrkan,
och saken är värd en utredning.
Jag har ingen bestämd uppfattning om
vad utredningen skall komma att visa,
men jag tycker att det är värt att göra
denna när man ändå vidtager de förändringar
som nu äro föreslagna.

Till sist skall jag beröra en punkt där
det inte finns någon reservation men
där jag gärna skulle vilja ha en mera
positiv skrivning än utskottet gjort. Det
gäller jordfästningslagen. Denna lag gäller
bara medlemmar av statskyrkan, och
jag frågade genast i utskottet: Hur går
det för den som har utträtt ur statskyrkan?
Man svarar då, att det i alla tider
har varit praxis att präst inom statskyrkan
haft tillåtelse att jordfästa en person
som inte har varit medlem av statskyrkan,
och man menar att detta gäller
även en person som nu utträder ur
statskyrkan; men frågan om rätt för
personer, som icke tillhöra kyrkan, att
bli jordfästa inom kyrkan är över huvud
taget icke reglerad. Nå, man kan ju
säga att en person som går ut ur statskyrkan
får taga konsekvenserna därav,
och det säges kanske med litet hård ton
från kyrkligt håll, att har man varit så
karsk att man har gått ur kyrkan kan
man inte vänta att få del av de förmåner
som kyrkan erbjuder. Det anser jag
vara ett riktigt resonemang när det gäller
t. ex. vigsel — jag kan inte finna att
människor i sin krafts dagar böra ha
någon rätt att förgylla upp sitt bröllop
med kyrkliga ceremonier, om de inte se
något annat värde i kyrkbröllopet —
men med jordfästning är det en annan
sak.

Jag har i detta sammanhang anfört
en del exempel i utskottet. Låt oss säga

att en man eller kvinna, som har utträtt
ur statskyrkan, blir långvarigt
sjuk och då kommer i en annan sinnesförfattning
— jag vill inte kalla det
en ändring i tron utan endast en ändrad
sinnesförfattning — vilket gör det
naturligast för vederbörande att vilja ha
en jordfästning i .svenska kyrkans ordning.
Så dör vederbörande. Hur skall
det då gå? Såsom jag tolkar utskottets
utlåtande skall det inte förvägras en
präst att utföra jordfästningen, om han
nu är en något så när hygglig präst,
som vill göra det, men jag skulle hellre
vilja ha lagen skriven på sådant sätt
att den stadgar rättighet även för den,
som har anmält sitt utträde ur kyrkan,
att få bli jordfäst i svenska kyrkans ordning.
Så länge vi ha en folkkyrka som
även personer, vilka anmält utträde, betala
en del av skatten till, böra vederbörande
enligt min uppfattning ha en
absolut rättighet att bli jordfästa i den
svenska kyrkan, om de nu ha velat det.
Det är fullkomligt orimligt att man
skulle släpa en sjuk människa inför
prästen eller förelägga henne en blankett
för anmälan, att hon önskar återinträda
i kyrkan, bara med tanke på
jordfästningen. Det vore fullkomligt
absurt.

Jag har också ett annat exempel, som
jag inte tror är så otänkbart. Låt oss
säga att föräldrar, som ha utträtt ur
kyrkan, få ett barn, som därigenom
automatiskt kommer att stå utanför kyrkan.
Barnet kommer kanske att uppfostras
av sin mormor eller över huvud
taget i en annan miljö än föräldrarnas;
mormodern som exempel är inte särskilt
konstruerat. Barnet dör. Då är denna
mormor — som är medlem av statskyrkan
— ganska utlämnad. I ett sådant
fall bör det, menar jag, inte bli så stora
resonemang om sinnesförändringar hos
föräldrarna, och det behöver inte betraktas
som en nåd att kyrkan tar sig
an denne utanför kyrkan stående och
ger honom en jordfästning i vanlig
kyrklig ordning. Man säger att det inte

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Nr 20.

kommer att hända att kyrkan gör några
svårigheter på denna punkt. Ja, det är
skönt om det inte händer, men det vore
ännu tryggare om man, när man nu är
så väldigt lagd för opinioner och uttalanden,
från kyrkligt håll gjorde ett uttalande
— jag skulle för en gångs skull
bli glad över kyrkomötet om det skulle
bry sig om frågan — där man sade ifrån
att vi ha en statskyrka, en folkkyrka,
och att det inte finns någon motivering
för att man inte skulle låta en utträdd,
som så önskar, få jordfästning i svenska
kyrkans ordning utan att vederbörande
skall behöva ha gått in i kyrkan på sina
sista dagar eller på annat sätt blivit
överflyttad. Jag tycker att utskottets
yttrande är magert skrivet på denna
punkt. Det är kanske formellt oriktigt
att ett uttalande skall komma in där,
men det är i alla fall mänskligt riktigt.
Jag strider inte så mycket för ateisterna
själva som för deras anhöriga, som
många gånger stå där med sin kyrkotillhörighet
och med sin känsla för vad
som har hänt med den avlidne under
hans sista tid och som står inför ansvaret
att ordna med jordfästningen. Jag
anser att det bör vara en rättighet
för dem som stå inom kyrkan att
kunna göra släktingar och anförvanter,
som stå utanför kyrkan, den tjänsten
att ge dem en kyrklig jordfästning
om de så ha önskat, och det
skulle ha varit ett positivt drag om
kyrkan bestämt och hjärtligt hade sagt
ifrån, att den svenska kyrkan är en folkkyrka,
som inte på denna punkt har
några som helst restriktioner utöver
vad som kan utläsas ur jordfästningslagen.

Ja, herr talman, detta är bara reservantreflexioner,
ganska spridda. Detta
förslag — som på det hela taget är positivt
och betecknar ett framsteg men på
somliga punkter är litet magert — hoppas
jag inte skall få en alltför lång livslängd,
utan att det avlöses av förslag om
en lag som går långt utöver vad som i
dag skall beslutas. Jag anser inte det för -

Religionsfrihetslag m. m.

slag, som i dag skall fastställas, såsom
slutstenen. Herr Sundström har sagt,
att de som ha arbetat för dissenterlagstiftningen
inte ha låtit sig hejdas av
någonting, men jag tycker att de ha låtit
sig hejdas för tidigt. Jag hoppas att
andra skola fortsätta där man har hejdat
sig i dag och att dagens beslut bara
skall bli en mycket tillfällig anhalt på
vägen.

Herr andre vice talmannen OLSSON:
Herr talman! Jag har med intresse lyssnat
till de olika röster, som nu under
flera timmar ekat ur den svenska folksjälen
sådan denna gestaltats i olika
provinsklimat. Ändå må det förlåtas
mig, om jag inte känt något av historiens
vingsus över vårt plenum i dag.
Jag kommer tämligen säkert att bättre
minnas 1593 års kyrkliga möte än 1951
års beslut om en ny religionsfrihetslag.
Den stora frågan om kyrkans förhållande
till staten blir ju inte löst; riksdagen
själv har upprepade gånger och
senast i fjol avslagit motioner om utredning
angående statskyrkosystemets
avskaffande, och riksdagen har inte
ens velat medverka till en allsidig undersökning
av förutsättningarna för en
ny reglering av förhållandet mellan stat
och kyrka. Vad som nu förestår är som
redan sagts ingen radikal nydaning;
lagrådet har inte utan fog anmärkt, att
den nya religionsfrihetslagen inte är så
omfattande som rubriken anger. Det
väsentliga i dagens beslut är att religionsfrihetens
princip skrivs in i vår
lag och att föråldrade lagbestämmelser
på detta område revideras, så att de
bättre anpassas efter nutida uppfattning.
Som så ofta blir riksdagens beslut
en kompromissprodukt med dess förtjänster
av tillmötesgående men också
med dess logiska svagheter och omvägar.
Kompromissen började under dissenterlagstiftningskommitténs
fleråriga
arbete, och produkten blev på åtskilliga
punkter en smula dunkel. Där fanns

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Religionsfrihetslag m. m.

skönhetsfläckar, som lierr Hallén yttrade.
Rättvisan kräver erkännandet, att
linjerna inte oväsentligt klarnade under
den departementala bearbetningen av
kommittéförslaget, och det bör kunna
medges, att det särskilda utskott, som
behandlat Kungl. Maj:ts proposition, i
en anda fullt värdig det föreliggande
ämnet åstadkommit ytterligare förbättringar.
Eftergifter ha fått göras både
från kyrkan och från de frikyrkliga,
men ingendera parten har behövt kapitulera.
Som det särskilda utskottets vice
ordförande, den vördade frikyrkoveteranen
herr Mosesson, betygade ha frikyrkorna
vunnit ganska mycket av den
ökade frihet, som de sedan länge arbetat
för, även om det återstår att tydligare
klarlägga deras rättsliga ställning.
Den svenska kyrkan består utan någon
principiell rubbning av hennes särställning
i administrativt och ekonomiskt
avseende. Visserligen lär oss vår kyrkas
förnämsta bekännelseskrift, den oförändrade
Augsburgiska bekännelsen, att
medlemskap i kyrkan grundlägges genom
dop, men redan nu är det ju så,
att även om ett barn förblir odöpt, så
anses det inte stå utanför kyrkan. Kyrkan
har ett betydande antal icke döpta
medlemmar, och det blir därför ingen
ändring genom bestämmelsen att föräldrarnas
samfundstillhörighet skall
vara avgörande för barnens.

Det finns åtskilligt i den nya ordningen,
som jag skulle ha önskat annorlunda,
och därför har jag med tanke
på framtiden önskat få några ord till
dagens protokoll. Först skulle jag emellertid
vilja säga, att det avgörande för
mig bar varit, att Kungl. Maj:ts proposition
och den uppgörelse, som träffats
på dess grund, trots allt innebära ett så
betydande steg framåt i riktning mot
vidgad religionsfrihet att jag inte kunnat
ta på mitt ansvar att avböja den
vinst, som nu äntligen stått att vinna
efter årtiondens utredningsarbete. Det
kan vara på tiden att vi komma ifrån
den eftersläpning, som vi hittills dragits

med i fråga om lagstiftningen på detta
område.

Jag upprepar, att dagens beslut innebär
ett betydande framsteg för den religiösa
frihet, som måste vara en grundläggande
rättighet i ett demokratiskt
rättssamhälle. Låt mig bara erinra om
att vår kyrkolag från 1686, som av en
enväldig kung utfärdades utan ständernas
hörande, från början bestämde, att
alla inom riket och underlydande länder,
med undantag blott för främmande
sändebud och enskilda utlänningar,
skulle vid äventyr av landsförvisning
och förlust av arvsrätt bekänna sig till
den kristliga lära och tro, som är grundad
i bibeln och författad i bekännelseskrifterna.
Mot bakgrunden av denna
despotism betecknade till och med 1726
års konventikelplakat med sitt förbud
mot pietism, svärmeri och biläror ett
religiöst framsteg, men framsteget var
inte större än att en person på 1840-talet fick med stöd av konventikelplakatet
inte bara böta 66 riksdaler banko
för att han på en söndag inför en samling
av 13 män och 20 kvinnor läst
några stycken ur bibeln samt bönen
Fader vår, utan han fick också för att
han på en söndag läst Guds ord plikta
3 riksdaler 16 skillingar banko för sabbatsbrott.
Kunde han inte erlägga böterna,
skulle straffet förvandlas till 28
dygns fängelse på vatten och bröd.

Något senare begagnades konventikelplakatet
till de mest uppseendeväckande
förföljelser mot läsarna i den
landsända, som jag närmast representerar.
Enbart vid Orsa, Älvdalens och
Särna tingslags häradsrätter dömdes
under tre år på 1850-talet för brott mot
konventikelplakatet mer än 200 personer
att böta över 5 000 riksdaler
banko, straff som i många fall vid bristande
tillgång förvandlades till fängelse
på vatten och bröd.

Man får erkänna, att förhållandena i
hög grad förbättrats sedan dess. Folkbildningen
har stigit, och kyrkan har
fått lära om. Det tillämpas redan nu en

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Nr 20.

ganska vidsträckt religionsfrihet, och
förhållandet mellan de olika trossamfunden
är i stort sett gott. Efter dagens
beslut blir det ännu klarare, att det
står envar fritt att välja livsåskådning
och att själv bedöma om han vill vara
ansluten till ett religiöst samfund. Det
blir utrymme för de olika trossamfunden
att i fria former, i kristlig fördragsamhet
utveckla var och en sin egenart,
och den som vill ställa sig utanför
varje religiös gemenskap får göra detta
efter en personlig anmälan till pastor,
utan förhör och utan påtryckning.

Åtskilligt i den nya ordningen kunde
efter min mening vara annorlunda,
mindre räddhågat och mindre krångligt,
men så ter sig väl saken för alla,
som föredragit en förlikning framför
en process. Något massutträde ur kyrkan
såsom följd av den nya lagstiftningen
tror jag inte på. Den skattelindring,
som erbjudes, är alltför ringa för
att verka lockande. 50 procent hade
varit mera skäligt än 40. För detta avdrag
i den kyrkliga beskattningen mister
den utträdande sin rösträtt i kyrkostämma
och kyrkofullmäktige och därmed
sin talan och sitt inflytande inte
blott, som rimligt är, i kyrkans angelägenheter
utan också exempelvis på
skolans område i de församlingar, dör
skolväsendet ännu hör under kyrkofullmäktige.

Frågan om de konfessionella behörighetskraven
för våra kristendomslärare
har berett stora svårigheter, men
här har utskottet genom sammanjämkning
av olika meningar åstadkommit en
betydande förbättring. Jag fäster ingen
avgörande vikt vid den allvarliga erinran,
som skall ges de blivande kristendomslärarna
före avgången från läroanstalterna,
men kan man i en anda av
förtroende hyfsa problemet med en sådan
förmaning, så må det vara hänt.
Regeringens deklarationskrav kunde ha
blivit elt skalkeskjul för allehanda
hyckleri och ett hinder för samvetsömma
karaktärer. Lärarutbildningen,

Religionsfrihetslag m. m.

undervisningsplanen och skolinspektionen
måste erbjuda betydligt större säkerhet
för ett lojalt beaktande av kristendomsundervisningens
syfte och utformning.
Och man kommer ifrån den
kränkande placeringen av kristendomslärarna
i en lägre klass, som inte endast
skall i vanlig ordning svara för eventuella
tjänstefel, utan som dessutom
skall avkrävas en förhandsutfästelse att
inte hoppa från mattan.

I fråga om klosterväsendet måste jag
erkänna, att jag inte förstår hur man
kan förena tanken på religionsfrihet
med klosterförbud. Jag känner till den
välnärda antikatolicism, som finns i
vårt land, men jag kan rakt inte fatta
den räddhåga, som här gör sig gällande.
Jag är inte mera trångbröstad än att
jag lättare skulle förstå, om någon
djärvdes säga, att i vår jäktade tid
skulle åtskilliga — kanske även i riksdagen
— behöva gå i kloster. När nu
klosterverksamheten blir beroende av
Kungl. Maj :ts medgivande och riksdagen
får säga sitt ord, innan verksamheten
börjar, borde oron kunna vika
för ett lugnare principiellt bedömande.

Utskottet tillstyrker en utvidgad vigselrätt
men har inte nu vågat gå så
långt, som utskottet efter min mening
bort gå, så att varje behörig vigselförröttare
fått rätt att utan inskränkning
viga alla, som begära vigsel och äro behöriga
att ingå äktenskap. Med den nya
ordningen är det möjligt att trolovade,
som inte tillhöra något trossamfund,
frestas att formellt och utan något religiöst
syfte skriva in sig i något vigselberättigat
trossamfunds ungdomsorganisation
för att bli vigda av den frikyrkopastor,
som de helst vända sig till.
Utskottet har tyvärr inte förmått att i
vår äktenskapslagstiftning röja upp i
snårskogen av sammanblandade och inbördes
motsatta borgerliga och kyrkliga
regler. Resultatet skulle ha kunnat
bli väsentligt bättre, om utskottet velat
lyssna till vårt krav på utredning om
obligatoriskt civiläktenskap. En sådan

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Religionsfrihetslag m. m.

utredning hade bort få pröva även tanken
att låta lvsningssedeln eller lvsningsbeviset
beteckna äktenskaps ingående i
borgerligt avseende. Äktenskapet är ett
borgerligt rättsförhållande, men naturligtvis
skulle den, som betraktade äktenskapets
ingående som en religiös akt
eller som i varje fall ville ge helgd åt
denna händelse, ha frihet att med lysningspapperen
i handom begära vigsel
av det trossamfund han tillhörde. Genom
en sådan ordning för äktenskaps
ingående skulle man utan vidare lösa
frågan om prästmans skyldighet att viga
frånskilda, även om andra maken i tidigare
äktenskap lever.

I denna fråga är jag tyvärr lika förblindad
som beträffande kravet på fortsatt
klosterförbud. Herr Staxängs katastrofmålning
från västkusten var efter
min uppfattning hållen i för starka färger.
Jag är glad att här i min förvillelse
få gå i procession tillsammans
med prosten Hallén. Jag skulle förstå
det prästerliga frihetskravet, om det
vore fråga om att lägga någon ny börda
på prästens samvete. Men så är ju inte
fallet. Prästen har frivilligt trätt i sin
församlingstjänst med kännedom om
dess förpliktelser, och då måste samhället
vara berättigat att kräva att
dessa skola fullgöras. Jag frågar: Vilken
utomstående kan döma fullt rättvist om
alla de tragedier, som ha lett till äktenskaplig
skilsmässa? Inte kan prästen
ensam få döma. Han borde hellre i sin
kristliga tjänargärning utan personlig
rannsakning och dom kunna välsigna
ett äkta förbund.

Till sist, herr talman, ber jag att få
understryka utskottets uttalande, att
stadgandet om kyrkas upplåtande vid
jordfästning bör tillämpas i en generös
anda, men naturligtvis utan kränkande
av kyrkans helgd. Att garantier skapats
för att jordfästning ordnas efter den
avlidnes önskan är en avgjord vinst.

Med dessa randanmärkningar kommer
jag, herr talman, att i dagens läge
utan tvekan lägga min röst för utskottets
förslag.

Herr NORDKVIST: Herr talman! Om
jag undantar de båda sista talarna, fru
Eriksson i Stockholm och herr andre
vice talmannen, så skulle jag kanske
kunna säga, att debatten här i dag har
präglats av frid och fröjd och samförstånd
och varför kan man inte våga
påståendet gamman? Det sista vill jag
säga särskilt därför att jag framför mig
har den bekante och högt värderade
frikyrkomannen herr Mosesson, som
med glädje tycks följa debatten. Jag
nämnde fru Eriksson i Stockholm och
herr Olsson i Mora, därför att de läto
en liten smula mera kritik komma till
synes än vad de föregående talarna ha
gjort.

Jag kan för mig inte dölja den tanken,
att den lagstiftning vi nu stå i begrepp
att åvägabringa, kommer att lämna
det stora flertalet svenska medborgare
utan någon vidare påverkan. Det
är tyvärr på detta sätt. Jag säger tyvärr,
därför att jag skulle ha önskat att
det hade varit annorlunda. Det finns
vissa kretsar — det är de frireligiösa
samfunden och det är de inom statskyrkan
som mera ha gripits av vad
kristendomen tillhör — som tillmäta
lagstiftningen stor betydelse, men för
folk i allmänhet, för Medelsvensson, om
jag så får säga, så kanske det hela inte
betyder alltför mycket.

Vad kan detta bero på? Jo, det beror,
visserligen inte helt men delvis, på
den undervisning som tidigare har
lämnats i våra skolor. Det beror kanske
en liten smula på den isolering,
som vissa kristna kretsar, ibland kanske
inte avsiktligt, tyvärr ha omgett sig
ined. Det har funnits någonting både
i undervisningen och i uppträdandet
där, som stöter bort många.

Jag har för min del många gånger
själv önskat, att jag skulle ha kunnat
sluta mig till någon kristlig sammanslutning,
någon som verkar för att befrämja
kristligt liv i samhället, som
verkar för att befrämja kristna trosfrågor
och vad därmed sammanhänger.
Men jag har inte kunnat känna mig

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Nr 20.

riktigt hemma där. Jag har fått en
känsla av att jag liksom varit ett svart
får, att jag inte har varit fullödig för
att träda in i de kretsarna, och jag tror,
att det är många som ha haft den känslan.
Jag skulle också vilja säga, att det
kanske har blivit så, att många, som
annars skulle ha kunnat göra en insats
i kristligt liv, ha gått förlorade för den
sakens skull just genom den inställningen.

Nu tänker man kanske: Vad har
detta med dagens lagstiftning att göra?
Jo, kanske ändå en liten smula. Kan
lagstiftning för resten råda bot för sådana
ting? På det skulle jag vilja svara:
Ja, till en del! Jag tror det nämligen.
Och jag vill därför säga en liten
smula om det som berör lärarna och
kristendomsundervisningen.

Det är kanske inte så egendomligt
att jag vill göra det, eftersom jag har
varit lärare i över 35 år. Jag har under
denna tid undervisat i kristendom inte
endast i den lagstadgade folkskolan.
Jag har frivilligt undervisat till mera
mogen ålder komna elever, sådana som
ha tagit realexamen och studentexamen
och sådana som ha genomgått flickskola
eller folkhögskola eller på annat
sätt ha haft en föregående utbildning.
Och jag tror att det förslag, som här
framlagts av utskottet, innebär ett mycket
stort framsteg. Därest departementschefens
förslag till lagstiftning på
detta område skulle ha godtagits, skulle
jag för min del ha beklagat det. Men
vad som nu yttras av utskottet kan jag
instämma i. Jag skall inte besvära kammaren
med att läsa upp vad som står
här på s. 65 utom en enda liten passus,
som jag tycker är mycket betydelsefull.
Det står här på tal om den erinran,
som skall lämnas blivande lärare
vid avgången ifrån utbildningsanstalten,
att »en sådan erinran bör vara ägnad
att understryka kravet på varsamhet,
allvar och tolerans vid undervisning
i kristendomsämnet i överensstämmelse
med den för ämnet givna
målsättningen».

Religionsfrihetslag m. m.

Det är just detta om tolerans, som
jag för min del fäster mycket stort avseende
vid. Det har sagts att undervisningen
i kristendom skall vara objektiv.
Ja, visst skall den vara objektiv.
Men den skall också vara subjektiv.
Om det är riktigt att säga beträffande
något ämne, att läraren skall söka ge
någonting av sig själv, av sin egen uppfattning,
så gäller det om kristendomsundervisningen.
Objektiviteten skall bestå
däri, att han håller sig inom ramen
för undervisningsplan och givna föreskrifter.
Men han får inte bli en torrt
refererande robot. Han måste vara
varm och intresserad och brinnande i
anden, om det skall bli resultat av undervisningen.
Och jag har funnit att
det blir möjligt icke minst tack vare
den skrivning, som utskottet här har
förebragt och på vilken Kungl. Maj:t
sedan skall bygga de föreskrifter, som
så småningom skola komma att utfärdas.

Frågar man nutida ungdom, som
lämnat skolan, ett par tre år efter skolgångens
slut, om deras mening i kristna
ting, så blir man tämligen nedslagen.
Frågar man vad de tänka om Gud,
om bönen, om Kristi uppståndelse, om
tio Guds bud, så finner man, att det
stora flertalet lämnar tämligen undvikande
svar. Det blir inte så mycket;
många äro rent av fientligt inställda
till det hela.

När vi lärare nu så småningom skola
gå i författning om att meddela kristendomsundervisning
i överensstämmelse
med dels den lagstiftning, som skall
åvägabringas i dag, dels gällande undervisningsplan,
så undrar jag för min
del vad de visa män och kvinnor, som
ha suttit i utskottet, i den förberedande
kommittén och i regeringen, skulle
säga om hur detta skall tillämpas i
praktiken, hur de konkreta frågorna
skola behandlas. Jag ber kammaren
om ursäkt, ifall jag nämner ett par tre
konkreta exempel, och jag vill gärna
ha ett svar på huruvida det kan godkännas,
om man undervisar på så sätt.

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Religionsfrihetslag m. m.

Vi fingo lära oss förr i världen ur
den gamla katekesen att svara på frågan:
Vad är Gud? på följande sätt:
»Gud är en ande med alla de högsta
fullkomligheter, evig och oföränderlig,
allestädes närvarande, allsmäktig, allvetande
och allvis, helig och rättfärdig,
sannfärdig, god och barmhärtig.» Man
kanske undrar, om jag kommer ihåg
det ifrån skoltiden. Men det gör jag
inte; jag har läst på det för att jag
skulle kunna det vid detta tillfälle. Vad
har en elev fått för uppfattning, om
han lärt sig detta? Har det blivit något
klarare för honom, eller är han ungefär
likadan i sin Gudsuppfattning som
han varit förut? Jag tror att man kan
säga det om de flesta.

Jag brukar för min del säga -— och
det är om detta är riktigt eller inte som
jag skulle vilja ha svar — att om vi
kunde samla allt det vi veta vara rättast
och sannast och skönast och rättfärdigast
på ett ställe, så skulle vi kunna
peka på det och säga, att där finns
Gud. Nu kunna vi inte detta, utan vi
måste i stället säga, t. ex. att Gud kommer
till oss genom rättfärdiga människor,
genom naturens under, i havet,
när det stormar och brytes mot våra
kuster, i vitsippsskogen, när den blommar
om våren. Där möta vi Gud.

Jag kan i det sammanhanget inte underlåta
att erinra om vad den norske
författaren Johan Bojer har sagt i en
av sina böcker, Den stora hungern.
Han beskriver där två makar, som sökt
Gud men misslyckats med mycket i livet.
De hade mistat sin förmögenhet,
och de hade mistat sitt barn, men en
vacker vårmorgon, när de dragit sig
tillbaka upp på fjället och skulle så vårens
säd i jorden, och solen gick upp
och det var frid i naturen, så sade
mannen till hustrun: Är det inte egendomligt,
att vi här ha fått vara med om
att skapa Gud?

Jag tänker i detta sammanhang på
att när Jesus talar om att man skall
samla sig skatter i himlen och inte på

jorden, där mal och rost förstöra, så
har han givit oss en väg att gå för att
komma mot Gud och mot det eviga
goda. Jag tänker mig, att varje gång
jag säger det som är sant och rätt och
varje gång jag gör en god gärning, så
hjälper jag till att föröka de goda makterna
i världen. Detta blir någonting
utom oss och någonting inom oss. Det
blir någonting som griper och vägleder
oss, någonting som hjälper oss över
svårigheterna här i världen.

Skulle man godkänna en sådan undervisning?
Jag vet det inte. Men vare
sig man godkänner den eller inte, så
vill jag för min del bekänna, att så har
jag redan undervisat trots den lagstiftning
som för närvarande gäller, och
vill man döma mig för det, så får man
göra det.

Jag skulle ha kunnat ta åtskilliga
andra exempel, men jag skall inte trötta
kammaren med detta. Jag skulle haft
lust att tala om undervisningen om bönen.
Jag skulle haft lust att tala om
hur man skall undervisa om Jesu
Kristi uppståndelse från de döda, jag
skulle ha kunnat tala om liknelsen om
den yttersta domen o. s. v., men jag
skall som sagt inte trötta med detta.
Kan det godkännas på grundval av den
lagstiftning, som skall åvägabringas nu,
att en lärare undervisar på det sättet?
Jag är för min del verkligen djärv nog
att tro detta, och jag stöder mig på vad
utskottet skrivit om varsamhet, allvar
och tolerans.

Man kan inte begära, att ungdomar
som lämna skolan skola ha en på personlig
uppfattning grundad åskådning
i kristendomens huvudstycken. De äro
för unga och omogna för den saken.
Men undervisningen skall vara sådan,
att den ger dem möjlighet att vid mera
mogen ålder kunna bilda sig en personlig
uppfattning. Det är dit jag vill
komma med eleverna i skolan. Det är
så mycket som håller oss tillbaka från
det målet. Många lärare hysa rädsla
på grund av gällande bestämmelser. De

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Nr 20.

hysa rädsla och känna osäkerhet.
Många följa gammal slentrian. Många
våga inte ge sig ut på mera obanade
stigar. Det är detta jag skulle
vilja ha möjlighet till, och jag tror att
utskottets utlåtande i någon mån har
berett marken för att det också skall
kunna ske. En personlig uppfattning
är någonting som skolan måste sträva
efter att så småningom ingjuta hos eleverna;
åtminstone måste den skapa
grundvalen för att en sådan uppfattning
skall kunna ernås. Det är inte
viktigast för en människa att vara metodist
eller baptist eller missionsförbundare
eller tillhöra svenska kyrkan.
Det är viktigt att hon är kristen, och
om vi bibringa barnen den uppfattningen,
tror jag att vi ha lyckats i
mycket.

Det kan vara åtskilligt annat att säga
om detta utskottsutlåtande, men jag
skall, herr talman, inte beröra några
andra punkter. Jag har tyckt att detta
var en av de viktigaste. Och om jag
inte minns fel, sade statsrådet Zetterberg
också någonting i den stilen. Jag
har därför velat, att vi inte skulle gå
förbi den passus, som gäller lärarna
och kristendomsundervisningen utan
att påtala detta. Jag är fullt tillfredsställd
med vad utskottet har kommit
till, och jag ber, herr talman, att med
mitt anförande som motivering få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr PETTERSSON i Norregård: Herr
talman! Det har sagts så mycket i denna
fråga, att jag endast med några ord
skall beröra de frågor som diskuterats
i utskottet. Jag kan nog inte tillägna
mig samma patos som många av de
föregående talarna ha gjort när det gäller
detta nya lagförslag angående religionsfrihet.
Jag skulle tro, liksom den
föregående talaren, att den stora massan
av .svenska folket nog inte känt
något så där oerhört tvång förut, när
det gäller religionsutövningen eller den
religiösa verksamheten. Vi ha haft täm -

Religionsfrihetslag m. m.

ligen stor frihet här i landet att ha både
tankefrihet och frihet att propagera
för den åskådning som vi ha. Vi ha ju
möjlighet att i tryck vidarebefordra
våra tankar i mycket stor utsträckning
i detta land, och jag tror inte att människor
i någon större utsträckning
komma att få den känslan att de sluppit
ur en tvångströja, när vi ha antagit
detta lagförslag.

En hel del detaljer på området bli
dock annorlunda genom den föreslagna
lagstiftningen. En del krav som framställts
från den frireligiösa verksamheten
bli tillgodosedda, vilket ger denna
verksamhet större möjligheter. Utvecklingen
har gjort, att dessa krav böra
tillfredsställas. Belåtenheten över att
det sker är nog allmän. Man hoppas också
att religionsfrihetslagen skall komma
att bidraga till att strävan för samarbete
mellan kyrkan och de religiösa organisationerna
skall kunna bli ännu bättre
än den hitintills har varit. Jag tror att
hela vårt folk skulle tjäna på en utveckling
i den riktningen.

Vi ha också, som herr vice ordföranden
vet, försökt att ena utskottet, så
att vi skulle få ett enhälligt utskottsutlåtande,
och vi ha haft många sammanträden
i utskottet i detta syfte. Vi
voro nämligen '' av den uppfattningen,
att det inte skulle tjäna de kristna frågornas
sak, om man här skulle ha fått
en väldigt stridbar debatt i dessa frågor.
Det var ju ofantligt många skilda
meningar som gjorde sig gällande i de
olika detaljfrågorna, och några avvikande
meningar finnas ju redovisade i
reservationer, men i de stora frågorna
ha vi lyckats få till stånd ett enigt utlåtande,
som man också hoppas att
riksdagen skall anta. Eftersom det blivit
en kompromiss, är det klart, att man
fått frångå från början intagna ståndpunkter.

Jag måste erkänna, att jag, när jag
kom till utskottet, nog hade den meningen,
att när det gällde kristendomslärare
i våra skolor skulle det, såsom

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Religionsfrihetslag m. m.

i den kungl. propositionen föreslagits,
krävas en skriftlig behörighetsförklaring
för undervisning i kristendom.
Man kom emellertid snart underfund
med att det förslag Kungl. Maj:t lagt
fram inte var det lämpliga, men syftet
kunde ju nås på andra vägar. Vi ha ju
valt den utvägen, att seminarieeleverna
skola få en erinran, men det skulle ju
varit möjligt, att där göra en skriftlig
förklaring. Man kunde dock inte ena
utskottet om det förslaget. Utskottets
förslag blev därför denna erinran och
skrivelse till Kungl. Maj:t angående seminarierna,
och jag tror att det uppväger
vad den skriftliga förklaringen
skulle ha betytt. Jag tror att det har
betydelse och är en tankeställare även
för seminarierna, som utbilda våra lärare,
så att de ta dessa kristendomsfrågor
med allvar och lägga vikt vid
hur betydelsefullt det är, att lärarna,
som skola meddela denna undervisning
åt barnen, göra det på rätt sätt.

I utskottet var man orolig för att
slopande av kravet på skriftlig förklaring
skulle ute i landet uppfattas såsom
om utskottet skulle på något sätt
vilja släppa efter när det gäller kristendomsundervisningen
i skolorna. Så
är inte förhållandet, utan utskottet har
ju ytterligare understrukit vad riksdagen
föregående år uttalade i samband
med principbeslutet om skolreformen,
då riksdagen i kraftiga ordalag framhöll,
vilka normer och vilken målsättning
för kristendomsundervisningen
som skulle följas i skolorna. Det har
alltså inte varit fråga om några eftergifter
i detta avseende, och det får inte
utåt uppfattas så. Det är ju inte heller
i många tidningar som det talats om att
det här skulle vara fråga om någon begränsning
av kristendomsundervisningen.
Det finns emellertid någon tidning
som varit framme och talat om att
utskottet inte skulle ha tagit med tillräckligt
ansvar på denna fråga. Så är
emellertid inte förhållandet, utan vi
som tillhöra utskottet ha nog det in -

trycket, och det tror jag också kommer
att bli bestående, att vi ytterligare understrukit
betydelsen av att kristendomsundervisningen
i skolorna på intet
sätt får eftersättas.

Vi ha å andra sidan ett mycket gott
förtroende för vår lärarkår. När det
gäller kristendomsundervisningen kan
man inte lita till några föreskrifter eller
några löften. Därvidlag kunna förhållandena
vara mycket växlande under
en lärares tid. Han kan ju tillhöra kyrkan
eller annat religiöst samfund och
senare under sin lärartid få en annan
religiös åsikt in. m., men han får ju i
alla fall följa kursplanen och lämna en
objektiv undervisning. Vi tro också att
lärarna komma att vara lojala i stort
sett vad beträffar kristendomsundervisningen
i skolorna, vilket nog är den
fråga, som jag tillmätt den största betydelsen
när det gäller denna religionsfrihetslag.

Jag skall inte gå in på de detaljfrågor,
som man i detta sammanhang har
tvistat om och som äro upptagna i några
reservationer. Jag kan emellertid inte
underlåta att i korthet bemöta herr
andre vice talmannen med anledning
av vad han sade om utträde ur kyrkan.
Han säger att den inte kommer att ske
i någon större omfattning. Det tror jag
inte heller. Men han nämnde -— han
menade kanske inte så illa — att skattelindringen
är alltför låg. Jag hoppas att
det inte skall bli fråga om några materiella
fördelar när det gäller att byta
samfund eller lämna svenska kyrkan.
Jag tillmäter inte skattelindringen denna
betydelse i detta fall. Det får väl i
alla fall vara starkare och djupare motiv
för att byta religionssamfund.
Många ha uttalat, att det skulle bli fara
för en tolvskillingspolitik om kristendomen.
Jag hoppas att den skattelindring
som här kommer i fråga inte skall
bli ett motiv för att gå ur ett kyrkligt
samfund eller utträda ur svenska kyrkan.
Jag tillmäter inte heller detta en
sådan betydelse.

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Nr 20.

Vidare talade herr andre vice talmannen
om obligatorisk borgerlig vigsel.
Denna fråga har ju debatterats
mycket i utskottet. Jag kan inte heller
dela herr andre vice talmannens och
andras uppfattning, att vi skulle gå in
för obligatorisk borgerlig vigsel. Om
jag inte minns fel är det över 90 procent
som för närvarande vigas i kyrkan. Det
skulle väl vara underligt, om vi skulle
tvinga alla dessa människor att genomgå
en borgerlig vigselprocedur vid äktenskaps
ingående. För inånga människor
bleve det väl endast detta, och jag
tror inte det vore lyckligt. Vi skola inte
förringa betydelsen av vigselakten, varken
den kyrkliga eller den frireligiösa
församlingens, och vi skola inte låta
den bli en lika lättvindig procedur som
t. ex. att ta körkort. Vi skola ha en viss
helgd kring vigselakten, och det tror
jag inte att vi kunna skapa, om vi göra
den borgerliga vigseln obligatorisk. Jag
har inte kunnat biträda förslaget härom.
Visserligen ha vi i utskottets utlåtande
skrivit, att Kungl. Maj:t skall
göra det bekvämare för befolkningen i
de glesbebyggda orterna, så att de som
vilja ha borgerlig vigsel lättare skola
kunna få detta, men därmed bör det
också vara nog. Vi skola inte tvinga på
människorna en borgerlig vigsel, innan
de kunna bli vigda kyrkligt.

Sedan vill jag också något bemöta
fru Eriksson i Stockholm, när hon talar
om klosterförbudet. Även jag bär varit
en smula tveksam om lämpligheten av
att följa Kungl. Maj:ts förslag på den
punkten, men jag tror inte att det ligger
någon fara i att göra det. Om vi
däremot skulle gå på fru Erikssons i
Stockholm linje och bibehålla klosterförbudet,
så kunna vi knappast tala om
att denna lag är en religionsfrihetslag.
Jag har också eu kiinsla av att vi ha
en del religiösa sekter och utväxter,
som äro betydligt farligare än klosterinstitutionen.
Det finns sekter, som ha
tillvuxit mer och mer under de senaste
åren och som vi hysa en viss rädsla

Religionsfrihetslag m. m.

för. Jag tror det är skäl i att vara minst
lika bekymrad för dem som för klosterrörelsen.
Jag känner därför inga samvetsförebråelser
över att jag har varit
med om att föreslå klosterförbudets
upphävande.

Som herr statsrådet här sade, och
som också är framhållet i utskottsutlåtandet,
är det inte det internationella
samarbetet i frågan om de mänskliga
rättigheterna som bestämt vårt ställningstagande
härvidlag. Det har inte
påverkat vårt ställningstagande till klosterförbudet
inom utskottet, utan vår
ståndpunkt där var klar redan innan
upplysning om avtalet om de mänskliga
rättigheterna kom till utskottets
kännedom. Vi ansågo att det fanns
mänskliga rättviseskäl för att upphäva
klosterförbudet.

Vidare talade fru Eriksson i Stockholm
för att de människor, som vilja
utträda ur kyrkan, skola få göra detta
genom att bara skriftligen begära utträde.
De skulle alltså slippa att inställa
sig personligen för prästen i församlingen
och begära att få utträda ur kyrkan.
Jag ställer mig mycket tveksam
till att göra den linjen normgivande,
ty den skulle kunna innebära en viss
fara. Det är nämligen inte säkert, att
det blir vederbörandes eget ställningstagande
som därvid blir ensamt avgörande.
Han kan påverkas att göra en
sådan skriftlig anhållan av någon organisation
eller sammanslutning eller av
en vän. Jag tror inte det skulle vara
så lyckligt.

Nu har jag emellertid en känsla av
att fru Eriksson i Stockholm, när hon
pläderar för dessa saker, i någon mån
gör det på grund av en viss låtsad
aggressivitet mot kyrkan. När fråga är
om att de personer, som utträtt ur kyrkan,
skola mista sina rättigheter, protesterar
emellertid . fru Eriksson och
menar, att även om någon har begärt
utträde ur kyrkan, så skall han ändå
ha tillgång till kyrkans välsignelser.
Han skall få vigas och jordfästas i kyr -

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Religionsfrihetslag m. m.

kan o. s. v. Jag tror för min del att fru
Eriksson i Stockholm är mycket hårt
bunden vid kyrkan — och det är i så
fall mycket glädjande — men jag tycker
ändå, att om någon begär sitt utträde
ur kyrkan, så skall väl vederbörande
också ta konsekvenserna av
detta. Om han sedan ångrar sig och
tycker att det är tråkigt att stå utanför,
så får han väl träda in i kyrkan igen.

Jag tycker inte att vi skola göra det
till en formsak att gå ur kyrkan och
att allting sedan skall vara som förut
utan märkbara förändringar. Denna fru
Erikssons i Stockholm mening kan jag
inte dela.

Herr talman! Jag skall inte här närmare
gå in på detaljfrågorna utan ber
med dessa ord att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Fru ERIKSSON i Stockholm (kort
genmäle): Herr talman! Jag sade tvärtom
att jag inte anser att människor,
som ha sin hälsa i behåll och äro vid
bästa vigör, skola få använda kyrkan
som ett medel att förgylla upp vigselakten
litet extra, när de gifta sig. Vad
jag sade var, att det finns människor,
som befinna sig i sådana situationer att
de helt enkelt inte kunna ta steget att
inträda i kyrkan, trots att de veta om
att de få göra det. Jag tog där som exempel
en långvarigt sjuk människa. Jag
tror inte att någon skulle vilja släpa
denne sjuke med sig till prästen för att
han skall kunna vinna inträde i kyrkan,
och inte heller kan man ju gå dit
med ett lik. Jag menar därför, att även
om man tänker kyrkopolitiskt i denna
fråga, så får man väl ändå vara litet
mänsklig.

Vad sedan min agressivitet mot kyrkan
beträffar, så tyckte jag själv att jag
totalt såg bort från- min egen uppfattning
och talade helt utanför min egen
sfär. Det är inte för mig själv jag talar
här, utan det är för människor, som
kommit i en svår situation. Det exempel

jag tog var ju också sådant, att vem
som helst inser att vederbörande inte
själv kan begära inträde i kyrkan eller
begära att anhöriga skola förstå, varför
de inte utan vidare kunna få kyrkans
hjälp i en så svår situation som en jordfästning
är.

Herr PETTERSSON i Norregård (kort
genmäle): Herr talman! Jag ber att få
bemöta fru Eriksson i Stockholm, när
hon här »ber för sin sjuka mor» och säger,
att det kan finnas sjuka människor,
som inte kunna gå till prästen och begära
inträde i kyrkan. Jag skulle nämligen
vilja se den präst som, när han
kallas till en sjuk människa som utträtt
ur kyrkan, inte genast ordnar så, att han
får komma in i kyrkan igen! Jag tror
inte det föreligger några hinder ens i
sådana fall att åter vinna inträde i kyrkan,
om man verkligen vill bli delaktig
av kyrkans välsignelser och tjänster.

Fru ERIKSSON i Stockholm (kort genmäle):
Herr talman! Jag måste för min
del säga, att jag skulle inte vilja se den
präst, som kräver att den en gång ur
kyrkan utträdda människan skall träda
in igen för att få bli jordfäst i vanlig
ordning! Jag trodde, att jag i stället
skulle få höra att prästernas inställning
är sådan, att de aldrig någonsin ifrågasätta
inträde igen i sådana fall, då en
sjuk vill ha kyrkans hjälp. Det är min
inställning, och den hoppas jag delas
av de flesta präster.

Herr BRACONIER: Herr talman! Det
är ju ett faktum att de djupaste livsåskådningsfrågor
som människan har
att taga ställning till i århundraden ha
givit upphov till bittra strider. Det är
ett beklagligt faktum, att just när det
gällt sådana problem, som varje sökande
människa måste brottas med —- och
som hon, i den mån hon verkligen är
en sökande människa, i många avseenden
står tvivlande inför och där hon
vägrar att utan vidare acceptera en ka -

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Nr 20.

tegorisk åsikt —- ha motsättningarna
ofta lett till stridigheter och krig. De
frågorna ha icke alltid skapat frid i
sinnena. Tvärtom: de ha ofta skapat
misstro människor emellan. De ha rest
barriärer, som det sedan kanske har tagit
sekler att riva ned.

När John Loeke skrev sitt berömda
arbete om tankefriheten, som av humanismens
banerförare har ansetts vara
en milstolpe i det fria tänkandets historia,
så kunde inte ens denne upplyste
demokrat avhålla sig från att uttala sin
förkastelsedom över fritänkare och katoliker
tillhörande den romersk-katolska
kyrkan. Det är över huvud taget egendomligt
att många av dem, som stå som
demokratiens och den fria tankeutvecklingens
banerförare, ha velat avskilja
vissa människor, vilkas åskådningar de
icke kunnat acceptera, och mer eller
mindre fördöma dem. När vi i dag behandla
religionsfrihetsfrågan, kan jag
heller inte underlåta att fästa uppmärksamheten
på det egendomliga faktum,
att när man kommer till ett visst förhållande,
som man inte accepterar, t. ex.
klosterväsendet, så säger man utan vidare
att det strider mot demokratiens
utveckling och principer att bedriva
klosterverksamhet.

Men om en människa efter själskamp
och på grund av ärlig övertygelse har
kommit till en sådan uppfattning, att
hon ansluter sig till den romersk-katolska
kyrkan, och om denna anser att
klosterväsendet är ett uttryck för en
sann religiös känsla, vad är det då för
demokrati att vägra den människan att
gå in i denna sammanslutning? Innebär
det då inte en likriktning att utan vidare
stämpla den människan som mindervärdig
och säga, att hon motarbetar
demokratien?

Vad är nämligen demokratiens innersta
princip? Är den inte att den enskilde
individen skall ha frihet och rätt att ge
uttryck för sin övertygelse? Man kan
visserligen förstå det misstroende, som
nu finns mot klosterväsendet, eftersom

Religionsfrihetslag m. m.

det i dess historia har kommit in en annan
princip, den nämligen att man där
avlägger eviga löften, som göra att den
individ, som en gång har fattat ståndpunkt,
icke kan frångå densamma och
utträda ur kloster igen. Detta är enligt
mitt förmenande en tankegång, som helt
strider mot den demokratiska, mot frihetens
och rättens tankegång och mot
den enskilda människans berättigade
krav på att få respekt för sin övertygelse.
Men om man nu skapar en lag,
som ger Kungl. Maj:t vissa kontrollmöjligheter,
och om riksdagen, när den uttalat
sig om klostren, har slagit vakt om
den demokratiska tanken och friheten,
så vore det väl egendomligt om vi skulle
behöva känna någon räddhåga för klostren,
så upplyst som svenska folket i dag
är. Om man nu, när det gäller att skapa
en religionsfrihetslag, utan vidare skulle
undantaga en mängd människor, som ha
en annan åskådning än man själv har
och som anse att det bör finnas kloster,
så måste väl alla frihetsvänner, alla
sanna demokrater fråga sig, om inte religionen
mer befrämjades av att alla
fingo samma chans. Det är ju dock ett
faktum, att det inom varje trosåskådning
finns skilda uppfattningar, och i
många ting är det också fallet inom den
protestantiska kyrkan. Ständigt kommer
det ut skrifter, som visa att den teologiska
vetenskapen har mycket skilda
meningar i ganska vitala frågor.

När herr Staxäng här så kraftigt pläderar
för ett förbud mot klostren, så
måste jag alltså såsom demokrat och såsom
varmt intresserad av religiösa livsåskådningsproblem
säga mig, att den
sanna religionsfriheten väl just är den,
som ger oss alla lika chans och frihet
att diskutera de olika religionerna. Och
jag vill hålla med herr Pettersson i
Norregård om att det inom olika religioner
finns många företeelser, som enligt
vårt sätt att se äro mycket iner
osympatiska än klosterväsendet. Jag
tycker att det skulle vara något ytterst
beklagligt att om riksdagen nu ginge

5 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 20.

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Religionsfrihetslag m. m.

emot klostertanken. Jag erkänner gärna,
att det för dem, som göra det, finns
vissa bärande motiv i den historiska
traditionen och i de många missbruk av
den fria kritikrätten, som jag tycker att
den katolska kyrkan har gjort sig skyldig
till. Men jag anser dock att vi skola
ge andra samma chans att förkunna sin
religion, som vi själva ha när det gäller
vår egen trosupptattning.

Jag vill också säga några ord till herr
Staxäng i en annan fråga, nämligen när
han hävdar att den enskilde prästen
skall ha rätt att vägra viga frånskilda.
Om detta är Guds ord, såsom herr Staxäng
säger, varför har då icke svenska
kyrkan velat ha ett generellt förbud
mot att viga frånskilda? Och var finns
den människa, som så kan rannsaka
hjärtan och njurar, att han kan avgöra,
om vissa människor äro värda att få
kyrklig vigsel, medan andra inte äro
det? Hur kan någon behärska hela motivskalan
för en handling? Hur kan
man utröna vilket lidande som ligger
bakom en skilsmässa? Är det kärlekens
princip, som kommer till uttryck, om vi
skulle vägra människor, som vilja ha
kyrklig vigsel, att få sådan och kanske
därmed åstadkomma att de känna sig
utstötta från kyrkan?

Jag tror för min del icke att den svenska
kyrkan i längden skulle vinna på att
ge varje präst en sådan rätt att vägra
vigsel.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

I detta anförande, under vilket herr
andre vice talmannen återtog ledningen
av förhandlingarna, instämde herr Hagberg
i Malmö.

Herr ANDERSSON i Ronneby: Herr
talman! Herr Staxäng och fru Eriksson
i Stockholm ha redan framfört huvudsynpunkterna
i den motion, som vi ha
avgivit här i kammaren i klosterfrågan,
men jag vill ändå med några ord motivera
vårt ställningstagande.

Nu gällande förordningar om främmande
trosbekännare stadga, att munkeller
nunnekloster inte må inrättas i
riket. Bestämmelsen utgör emellertid
inte något hinder för ordensmedlemmar
att här i landet idka gemensamhetsliv.
De kunna dock inte avspärra
sig från samhället i rättsligt avseende.
Redan nu har katolicismen alltså samma
rörelsefrihet som andra samfund,
bortsett från detta förbud. Det finns
därför inte något avgörande skäl till att
i religionsfrihetens namn ändra på gällande
ordning. Vi sträva alla efter att
öka den personliga friheten och integriteten
så mycket som möjligt. För
mig är det även i detta sammanhang
en central fråga att så sker. Klosterlivet
innebär emellertid, när klosterlöftena
en gång avlagts, ett sådant ingrepp
i den personliga friheten, att det
är utomordentligt svårt att förena med
svensk rättsuppfattning och med våra
frilietsbegrepp. Bifalles utskottets förslag,
ökas samfundets frihet, men det
går ut över den personliga frihet, som
lagstiftningen i första hand avser att
främja.

I klostren bli möjligheterna att utöva
andligt tvång över själarna särskilt
skrämmande. Klostren äro i varje fall
inte några symboler för friheten utan
snarare för ofriheten. I alla länder,
där katolicismen har något avgörande
inflytande, kännetecknas dess arbete
mindre av att tjäna människorna än av
att säkerställa dess makt över människorna.
Samhällsförhållandena och
samhällsutvecklingen ha där inte heller
kunnat undgå att ta intryck av denna
negativa inställning till människorna
hos en stark och även starkt kämpande
kyrka.

Med bästa vilja i världen kan man
inte beteckna den katolska kyrkan som
tolerant. Intoleransen kännetecknar
hela dess verksamhet. Det är otänkbart
att den skulle undanröja hinder
för och främja andra samfunds möjligheter
till arbete och utveckling. I så -

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Nr 20.

väl Kung]. Maj:ts som utskottets förslag
spåras också den största betänksamhet
mot att ge katolicismen större frihet
genom att tillåta klosterverksamhet.
Det hade ur alla synpunkter varit rationellare,
om denna betänksamhet
hade utmynnat i ett förslag om bibehållande
av gällande ordning. I det
demokratiska samhället försöker man
få insyn i samhällets alla funktioner,
och där detta ännu inte har lyckats
växa sig kraven därpå allt starkare.
Det anses vara en oskattbar tillgång för
det allmänna framåtskridandet, att så
mycket som möjligt sker i offentlighetens
strålkastarljus. Svårigheterna att
i detta avseende få en tillfredsställande
ordning ha varit anledningen till att
Kungl. Maj:t begärt fullmakt att besluta
om villkoren för inrättande av kloster.
Även om utskottet föreslår, att dessa
första gången skola underställas riksdagens
prövning, är det föga tillfredsställande.
Det vore uppriktigare att
säga, att vi inte önska några kloster här
i landet och att de äro för vårt väsen
främmande företeelser. Detta vore vida
att föredraga framför att kringgärda
tillståndsgivningen med bestämmelser,
vilkas efterlevnad det kommer att stöta
på mycket stora svårigheter att
kontrollera, eftersom man vid försök
att göra detta alltid kommer i konflikt
med religionsfriheten och de värden,
som den nya lagen vill trygga.

Herr Braconier talade här med stort
eftertryck om den personliga friheten.
Har man den uppfattningen, att den
också skall omfatta samfunden, vore
det skäl att inte yrka bifall till utskottets
förslag utan i stället föreslå, att
kloster skola få inrättas i riket utan
några inskränkningar. Det måste ju
vara ganska diskriminerande för ett
samfund att på det sättet ställas under
samhällets kontroll, och det måste även
vara ganska oförenligt med den klosterverksamhet,
som ingår som ett viktigt
led i katolicismens arbete.

Det kan sägas, att vi tillsammans

Religionsfrihetslag m. m.

med Schweiz inta en särställning i detta
avseende och att vi inte skulle kunna
ratificera konventionen angående
de mänskliga rättigheterna och grundläggande
friheterna utan att göra en
reservation för gällande klosterförbud.
Mot detta kan invändas, att man även
i internationellt sammanhang bör förstå
den djupt inrotade antikatolska tradition,
som sedan århundraden tillbaka
är rådande i vårt land. I fråga om de
mänskliga fri- och rättigheterna ha vi
inte någon som helst anledning att i
förhållande till andra länder sätta vårt
ljus under skäppan.

Utskottet finner i likhet med motionärerna.
att klosterverksamhet måste
anses vara en för våra förhållanden i
flera avseenden främmande företeelse
och att det förstår de i motionerna
framförda skälen för bibehållandet av
ett ovillkorligt förbud. Det oaktat tillstyrker
utskottet Kungl. Maj:ts förslag
med endast en mindre ändring. Om
Fabian Månsson, som ägnade så mycket
tid och kraft åt att belysa den katolska
kyrkans verksamhet och den frihetsinskränkning
för människorna som därav
följde, hade kunnat vara med i dag,
hade vi säkerligen fått lyssna till en
dundrande predikan mot detta påfund
i religionsfrihetens namn i stället för
till stillsamma erinringar om de känslor,
som råda inom stora folklager i
vad avser tillstånd att på nytt inrätta
kloster här i riket.

Herr talman! Med dessa korta ord
ber jag att få yrka bifall till den av fru
Eriksson i Stockholm avgivna reservationen
nr 2.

Herr SUNDSTRÖM (kort genmäle):
Herr talman! När herr Andersson i
Ronneby talar om att klosterväsendet
skulle innebära en inskränkning i den
personliga friheten, så förbiser herr
Andersson helt och hållet, alt det beror
på ur vems synpunkt man betraktar
saken. Om herr Andersson själv får

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Religionsfrihetslag m. m.

bestämma, kommer han säkerligen till
den uppfattningen att klosterväsendet
innebär en inskränkning i friheten. En
medborgare, som gillar klosterväsendet
och som ämnar inträda i kloster, resonerar
nog däremot ungefär på följande
sätt: »Om ni hindra mig att gå i kloster,
så göra ni er skyldiga till en mycket
allvarlig inskränkning av min personliga
frihet.»

Herr Andersson gör anspråk på personlig
frihet för egen del, men han förmenar
andra meningsriktningar rätten
att kräva en sådan frihet.

Vidare säger herr Andersson, att om
man skall medge inrättandet av kloster,
så bör man draga de fulla konsekvenserna
därav och inte besluta om sådana
inskränkningar och föreskrifter,
som Kungl. Maj:t har föreslagit. Gentemot
detta vill jag bara säga, att om
man ämnar resa till Södertälje, så är
det, herr Andersson, inte alldeles nödvändigt
att fortsätta ända till Rom. Vi
kunna väl vara överens om att det här
träffats en kompromiss mellan olika
riktningar.

Till slut vill jag erinra om att i den
föreslagna religionsfrihetslagens 1 §

står det: »Envar äger rätt att fritt utöva
sin religion, såvitt han icke därigenom
stör samhällets lugn eller
åstadkommer allmän förargelse.» I förslagets
2 § heter det: »Det står envar
fritt att för religiös gemenskap deltaga
i sammankomst och sammansluta sig
med andra.» Hur skulle det te sig, om
man sedan i 5 § skrev in en bestämmelse
om att kloster och ordnar icke
få i riket upprättas? Jag tror att denna
lilla erinran är tillräcklig för att visa
herr Andersson i Ronneby, att ett klosterförbud
strider mot den anda, som
präglar den religionsfrihetslag vi nu
skola antaga.

Herr ANDERSSON i Ronneby (kort
genmäle): Herr talman! Jag skulle vilja
fråga herr Sundström, om man genom

frågan om klosterförbudets upphävande
i denna lag är på väg mot Rom. Är
det bara en etapp?

I fråga om den personliga friheten
tror jag mig ha en lika bestämd uppfattning
om dess värde som herr Sundström.
Men jag hävdar, att en människa
inte under någon period av sitt liv
kan träffa ett avgörande, som hon står
fast vid hela livet. Den katolska kyrkan
och den kanoniska rätten kunna
då föranleda sådana samvetskval hos
människorna, att de få stora besvärligheter
att kämpa med. Den personliga
friheten bör i varje fall vara sådan,
att man kan ändra ett ståndpunktstagande,
som man kan ha tagit
under inflytande av tillfälliga stämningar.
Den katolska kyrkans tryck
över människorna ger inte stort utrymme
för den personliga friheten, och
det är där våra åsikter skilja sig. Om
herr Sundström har denna bestämda
uppfattning om den personliga friheten,
skulle han i varje fall inte ha
kringgärdat klostren med dessa bestämmelser,
som avse att åstadkomma en
insyn i klosterverksamheten, som är
omöjlig, såvida man inte vill träda religionsfriheten
för när.

Herr BRACONIER (kort genmäle):
Herr talman! Jag delar helt herr Anderssons
i Ronneby uppfattning beträffande
de bindande klosterlöftena.
Men förutsättningen för här ifrågavarande
bestämmelser i religionsfrihetslagen
har ju varit, att det inte skall
finnas några bindande klosterlöften,
utan människorna skola ha rätt att
ändra mening, något som jag anser
vara ett grundvillkor för all demokrati.
Man skall alltså både ha rätt att gå in
i kloster och frihet att gå ut därur.

Däremot kan jag inte dela herr Anderssons
uppfattning, när han förnekar
att det finns möjlighet till kontroll
av klostren. Jag anser att i en stat som
den svenska finns det möjlighet lill så -

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Nr 20.

dan kontroll och att lämna de enskilda
individerna det skydd som behövs. Annars
skulle vi ju kunna få en mängd
andra sammanslutningar, där det icke
funnes möjlighet att hävda den enskildes
frihet och hans rätt att ändra uppfattning.

Vad vi vilja ha är alltså icke några
bindande klosterlöften, utan en frihetsprincip
som också ger en människa
rätt att utträda ur kloster.

Herr ANDERSSON i Ronneby (kort
genmäle): Herr talman! Det är ju inte
så att katolikerna erkänna den svenska
rättens ledande ställning, utan denna
intar för dem den kanoniska rätten. De
tvingas av lagstiftningen att acceptera
den svenska rätten, men göra de det av
övertygelse? Göra de det i religionsfrihetens
namn? Nej, förhållandet är det
rakt motsatta. Vi kunna givetvis föreskriva
regler för hur klostren skola arbeta
här i riket, men de människor
som önska gå i kloster underkasta sig
inte dessa frivilligt, utan de finna sig
i dem därför att de inte kunna göra
något annat. Då komma dessa bestämmelser
ju att utgöra ett tryck på deras
samvetsfrihet och deras åsikter om hur
förhållandena böra ordnas.

Herr BRACONIER (kort genmäle):
Herr talman! Den romersk-katolska
kyrkan får väl i Sverige acceptera de
rättsregler riksdagen fastställer. Om
den inte gör det frångår den rättsstatens
principer, och om den handlar
mot svensk lag få vi väl ändra vår uppfattning
om klostren. Denna överenskommelse
förutsätter givetvis laglydnad
från alla parter och följaktligen
också att här ifrågavarande verksamhet
utövas i den form statsmakterna ha bestämt.

Herr SWEDBERG: Herr talman! I min
egenskap av motionär i förevarande
ärende ber jag att få framhålla några
synpunkter.

Religionsfrihetslag m. m.

Först vill jag säga att det inte heller
frän mina utgångspunkter saknas anledning
att uttala en viss tillfredsställelse
med det kungl. förslaget till religionsfrihetslag
och det därav föranledda
utlåtande av särskilda utskottet,
som nu föreligger till behandling. Det
är uppenbart att det framlagda förslaget
till vidgad religionsfrihet innebär
ett ganska betydelsefullt steg framåt på
den väg som i princip anvisades, då
det i 16 § av 1809 års regeringsform
infördes det stadgande, som redan har
citerats flera gånger här i dag och som
säger, att Konungen bör ingens samvete
tvinga eller tvinga låta. Men
vandringen på denna väg har inte gått
särdeles fort. Det har varit relativt små
fjät som tagits, och det har varit ganska
långa intervaller mellan dem.

Jag har tidigare här i kammaren deklarerat
min bestämda uppfattning, att
en verkligt konsekvent tillämpning av
religionsfrihetsprincipen inte är möjlig
med bibehållandet av en privilegierad
statskyrka. Jag är angelägen framhålla,
att jag hyser den allra största
respekt för den positiva syn på religionsfrihetens
värde och betydelse,
som departementschefen här i dag i
olika sammanhang givit uttryck för
och som tydligen också har lett departementschefens
mycket förtjänstfulla
arbete med denna stora fråga. Jag kan
dock inte underlåta att ge uttryck för
den förvåning jag erfar över ett av departementschefens
yttranden i propositionen,
nämligen där det heter: »Enligt
min mening kan det inte med fog
hävdas att kyrkans administrativa och
ekonomiska särställning måste hindra
religionsfrihetens förverkligande. Även
med bibehållande av kyrkans nuvarande
ställning torde det vara möjligt att
tillgodose den enskilde medborgarens
religiösa frihet och de fria religiösa
samfundens anspråk på att fritt få utöva
sin verksamhet.»

Det ligger i sakens natur att statskyrkan
alltid måste stå i ett visst be -

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Religionsfrihetslag m. m.

roende av staten, ett beroende som enligt
min uppfattning är oförenligt med
kyrkans eget väsen som kristen församling
i världen. Den kristna församlingen
lyder, så som jag uppfattar den,
liksom den enskilda kristna människan
i allt som rör tro och samvete och över
huvud taget religionens utövning endast
under en herre, den som sade:
»En är eder Herre.» Men statskyrkosystemet
strider enligt min uppfattning
också mot religionsfrihetens princip,
därför att det innebär att staten
privilegierar en religionsform framför
andra former, varigenom dessa andra
i förhållande till den privilegierade
formen självfallet komma i ett ogynnsammare
läge. Själva denna statens
differentiering av religionsformer är
enligt min uppfattning orättvis mot
medborgarna och därför näppeligen
förenlig med religionsfrihetens princip.

Om staten privilegierar en kvrkoform,
så kan den naturligtvis samtidigt
tolerera andra. Det är ju också vad
som skett och alltfort sker i vårt land.
Tolerans är i och för sig ingenting att
förakta. Tvärtom är toleransen ett
oförytterligt värde i ett demokratiskt
kultursamhälle. Men toleransen bör
inte förväxlas med friheten, och den
kan aldrig ersätta denna. En av samtidens
största religiösa ledare har sagt:
»Det är en avgjord skillnad mellan tolerans
och frihet. Toleransen är ett
medgivande, friheten är en rättighet.
Toleransen är en lämplighetssak, friheten
är en principsak. Toleransen är en
gåva från människor, friheten är ytterst
en gåva från Gud.» Det finns all
anledning att vara tacksam för toleransen,
men det är dock för anspråkslöst
att låta den ersätta friheten.

Dessa reflexioner har jag, herr talman,
ansett mig nödsakad göra i anledning
av det yttrande av departementschefen
i propositionen, som jag
här nyss citerat och som också åberopas
i utskottsutlåtandet. Jag anser för
min del att det vore mycket olyckligt,

om detta departementschefens yttrande
skulle komma att bli bestämmande för
den framtida utvecklingen på religionsfrihetens
område. Av vad jag här anfört
torde min principiella inställning
vara klar. Jag anser att den verkliga
lösningen av religionsfrihetens stora
problem anges i den gamla liberala
maximen »en fri kyrka i en fri stat».
Det kyrkopolitiska idealet är således
enligt min mening kyrkans skiljande
från staten. Men jag är väl medveten
om att denna stora reform inte ligger
inom ramen för vad vi i dag ha att
handlägga. Och jag är lika medveten
om att det svenska folket för närvarande
inte är moget för en så omfattande
och djupt ingripande reform som skilsmässa
mellan kyrka och stat. Om jag
hade haft några förhoppningar i den
vägen tidigare, så måste jag bekänna
att dessa mycket fullständigt grusats
av det föreliggande utskottsbetänkandet.
Och därmed, herr talman, kommer
jag till de korta anmärkningar,
som jag gärna ville göra med anledning
av de mycket blygsamma förslag, som
jag tillsammans med ett flertal andra
motionärer framställt på ett par punkter.
Jag vill då först säga några ord
om vigselfrågan.

I motion nr 490 i denna kammare ha
vi föreslagit viss utvidgning av rätten
att förrätta kyrklig vigsel för den, som
inom annat trossamfund förklarats behörig
att förrätta sådan vigsel. Enligt
propositionen må vigsel äga rum inom
annat trossamfund, om Konungen medgivit
att vigsel må förrättas inom samfundet
och om de trolovade eller en av
dem tillhör samfundet. Vi ha i motionen
yrkat på sådan utvidgning av vigselrätten
i detta fall, att den som förklarats
behörig som vigselförrättare
må äga rätt att med rättslig verkan
viga trolovade som ansöka därom, om
dessa eller en av dem tillhöra något
i propositionen omnämnt evangeliskt
samfund.

Detta förslag var en kompromiss. Jag

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Nr 20.

och flera med mig äro nämligen av den
uppfattningen, att det enklaste och
bästa vore, att den som förklarats behörig
att förrätta vigsel måtte få viga
alla dem som ansöka därom. Jag kan
fortfarande inte inse, att det skulle
uppkomma några allvarligare olägenheter
genom en sådan anordning. Det
gäller ju i detta fall inte i första hand
frihet för vigselförrättaren att förrätta
vigsel, vilket i och för sig knappast är
någon religionsfrihetsfråga, utan det
gäller frihet för svenska medborgare
att anlita vilken vigselförrättare de
vilja. Sedan vi emellertid hade blivit
övertygade om att utsikterna att få utskottet
och riksdagen med på en så
liberal bestämmelse i denna sak voro
mycket små, stannade vi vid den kompromiss,
som förslaget i vår motion
innebär. Utskottet har inte ens vågat
uttala sig för detta utan har stannat vid
propositionens förslag. För min del
måste jag beklaga denna utskottets försiktighet
samtidigt som jag tacksamt
noterar att motionen ändå ägnats en
välvillig behandling och att utskottet i
motiveringen i sak har anslutit sig till
dess synpunkter. Utskottet förordar sålunda,
att det skall överlämnas till
Kungl. Maj:t att vidtaga de åtgärder,
som erfordras för att tillgodose de nu
avsedda i motionen framförda önskemålen.
Samtidigt som jag med tillfredsställelse
noterar denna välvilliga skrivning
vill jag gärna vördsamt anhålla
hos departementschefen om välvilligt
beaktande av motionärernas och utskottets
synpunkter i detta avseende.

Jag vill också säga några ord i fråga
om kyrkas upplåtande vid jordfästning
utom svenska kyrkans ordning eller —
som termen lyder i fortsättningen —
vid begravning utan jordfästning. Härom
stadgas i nu gällande lag, att kyrka
vid sådan begravning ej må upplåtas,
»med mindre särskilda skäl diirtill
äro». Propositionen föreslår, att denna
negativa skrivning skall ersättas med
den positiva formuleringen »och må

Religionsfrihetslag m. m.

vid sådan begravning kyrka kunna
upplåtas, om särskilda skäl därtill äro».
Detta förefaller ju vara en avgjord förbättring,
men departementschefen har
i ett yttrande i propositionen betydligt
dämpat glädjen över detta framsteg.
Han säger nämligen: »I sak har det
föreslagna stadgandet samma betydelse
som det nu gällande.»

Även härvidlag ha vi i vår motion
11:490 med tanke på utsikterna att få
någon anslutning till förslaget stannat
vid en kompromiss. Åtminstone jag
hade den uppfattningen, att ifrågavarande
bestämmelse borde ha getts en
klar och otvetydig lydelse, t. ex. den
som förordats av länsstyrelsen i Jönköpings
län och av juridiska fakulteten
i Lund, nämligen att »kyrka må
upplåtas vid begravning, därest icke
särskilda skäl däremot äro». Då hade
det varit klart, att det här är fråga om
en rättighet för alla svenska medborgare.
Men vi nöjde oss med att föreslå
den lydelsen, att »kyrka må upplåtas,
om särskilda skäl tala därför». Utskottet
har yrkat avslag på detta lilla förtydligande
av lagtexten och har stannat
vid propositionens ordalydelse,
d. v. s. att kyrka må »kunna upplåtas,
om särskilda skäl därtill äro»,

Nu vill jag säga, att det bland frikyrkofolk
—- som jag närmast företräder
— i allmänhet väl inte finns någon
särskild önskan att förlägga begravningarna
till statskyrkorna. Av personliga,
i vissa fall ganska bittra erfarenheter
vet jag emellertid, att särskilda
förhållanden kunna skapa mycket
stora svårigheter, om kyrka inte upplåtes
för en s. k. frikyrklig begravning.
På många platser finns det inte särskilda
begravningskapell, och andra
lämpliga lokaler saknas eller äro i
vissa fall så avlägset belägna, att transporter
den långa vägen fram och tillbaka
innebära stora svårigheter och
kännbara kostnader. Det är också ganska
besvärligt att vara tvungen att stå
på eu kyrkogård i hällregn eller i ra -

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Religionsfrihetslag m. m.

sande snöstorm vid 25 a 30 graders
kyla och förrätta en jordfästning, därför
att den intilliggande kyrkan inte
upplåtes för ändamålet. Jag kan absolut
inte förstå, varför man inte kan gå
med på att i lag klart säkra tillgång till
kyrka vid begravning, då svenska medborgare
ha särskilda skäl att begära
det. Rent humanitära hänsyn och elementära
krav på religionsfrihet tala
enligt min mening för en sådan bestämmelse.

Eftersom det naturligtvis inte finns
några utsikter för bifall till motionen
gentemot ett enhälligt utskott, skall jag,
herr talman, nöja mig med de anmärkningar
jag nu har gjort.

Till sist vill jag bara uttala min anslutning
till reservation nr 5 av herr
Staxäng, i vilken han kräver religionsfrihetens
tillämpning även för präst i
svenska kyrkan. Jag vill klart säga
ifrån, att det för mig ter sig mycket
rimligt, att det i en religionsfrihetslag
tages hänsyn till prästens samvete. Jag
erkänner, att det finns visst fog för påståendet
att prästen är en statstjänsteman
och som sådan helt enkelt skyldig
att utföra sin tjänst. Detta förhållande
är i och för sig också ägnat att understryka
de synpunkter på statskyrkosystemet
och religionsfriheten, som jag
inledningsvis anförde. Men jag anser
ändå, att det i detta fall bör finnas
möjlighet att avlägsna det tvång, som
för många präster säkert innebär svåra
samvetskonflikter. Jag anser det i likhet
med reservanten fullt rimligt, att
denna hänsyn tages till prästens kall,
och jag kan inte inse, att ett sådant
hänsynstagande skulle behöva innebära
någon kränkning av enskilda människors
rätt. Jag tror inte, att alla präster
— knappast ens flertalet -— här i
landet skulle bli så känsliga i detta avseende
att det skulle bli omöjligt för
den som så önskar att även om vederbörande
är frånskild erhålla kyrklig
vigsel. Under alla omständigheter står
ju möjligheten till borgerlig vigsel öppen
för envar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation nr 5 av herr Staxäng.
För övrigt anser jag mig i förhandenvarande
situation böra avstå
från att ställa vidare yrkanden.

Häruti instämde herr Sandberg.

Herr W1KLUND i Stockholm: Herr
talman! Jag vill anknyta till vad den
föregående ärade talaren herr Swedberg
här sagt om problemet stat och
kyrka. Jag tillhör nämligen dem, som
i debatten förra året i anledning av
motioner i detta spörsmål yrkade på
utredning i syfte att klargöra förutsättningarna
för och konsekvenserna av
statskyrkans frigörande från beroendet
av staten. Det skulle enligt vår uppfattning
undersökas, om man inte kunde
skapa en folkkyrka vid sidan av frikyrkorna
och med samma status som
dessa. Det var inte, såsom jag tror att
herr Hallén talade om, meningen att
staten skulle iakttaga neutralitet i livsåskådningsfrågorna
och till kristendomen
utan endast i kyrkopolitiskt avseende.

Sedan debatten förra året ha vi emellertid
tyvärr -— jag säger tyvärr ur
kristendomens egen synpunkt —- sett
hur den svenska kyrkan bundits ännu
starkare vid statsmakten i stället för
att utvecklingen, såsom vi ansett vara
det riktiga, gått hän mot ett allt mindre
beroende av staten med slutpunkt i en
definitiv frigörelse från statsmakten.
Detta är ur principiellt frikyrklig synpunkt
beklagligt och fordrar, såvitt jag
från mina utgångspunkter kan se, långt
mera ingripande reformer än dem, som
nu ligga på riksdagens bord. För att
taga mig själv som exempel, äro de reformer,
som här föreslås, inte av den
art, att jag utan vidare anser mig kunna
taga ställning till frågan om min egen
tillhörighet till den svenska statskyrkan.
Jag vet helt enkelt inte hur jag
skall ställa mig till den saken just därför
att reformerna inte äro så ingripande
som jag anser vara nödvändigt.

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Nr 20.

Utgångspunkten är alltså relativt
ogynnsam, då vi nu skola söka vidga
religionsfriheten utan att rubba på det
nuvarande statskyrkosystemet. De lagförslag,
som föreligga till behandling,
ha visserligen en stark prägel av i och
för sig goda ansatser och andas god
vilja att lösa religionsfrihetens problem,
men det blir dock och måste under de
givna förutsättningarna bara bli fråga
om dellösningar och antydningar. Förr
eller senare måste man angripa problemet
från grunden och ge det eu mera
fullständig lösning. Jag ser därför de
framlagda lagförslagen endast såsom
etapper på vägen mot en stor och genomgripande
reform på det fält av ömtåliga
spörsmål, där vi nu röra oss. För
att uppnå vissa etappmål äro alltså förslagen
värda all uppskattning. De äro
i stort sett godtagbara, men dock endast
som en inledning till fortsatta reformer.

Hur problematiskt och svårhanterligt
det blir ur principiell synpunkt att söka
öka religionsfriheten utan att ge sig i
kast med statskyrkoproblemet som sådant
illustreras på ett slående sätt av
det förslag till vigselrätt för frikyrkopastorer,
som vi bl. a. ha att behandla.
Det är ju egentligen ganska inkonsekvent
att dessa speciella företrädare för
de fria samfunden, som till en av sina
grundläggande principer ha frihet från
beroende av staten, göra sig till det borgerliga
samhällets tjänare genom att
godtaga och utnyttja en lagligt reglerad
vigselrätt, som därtill enligt lagförslaget
är kringskuren med regler om viss
samfundstillhörighet för kontrahenterna.
På den sistnämnda punkten vill
man livligt förorda den uppmjukning
av dessa regler, som utskottet synes
finna önskvärd. Det blir inte heller
fråga om vigselrätt för alla frikyrkopastorer
utan endast för vissa legitimerade.
Det skall alltså företagas ett
urval, och såvitt jag förstår ligger det
i sakens natur, att det här kommer att
uppstå mycken irritation vid detta
urval.

Religionsfrihetslag m. m.

Att detta förslag om vigselrätt för
frikyrkopastorerna skulle kunna överensstämma
med frikyrkoprincipen kan
jag för min del inte förstå, och det är
därför inte riktigt att beteckna denna
vigselrätt såsom en frikyrklig trofé,
som fru Eriksson i Stockholm sade i
sitt anförande. Förslaget innebär ju, att
det borgerliga samhället på ett ganska
ingående sätt reglerar en akt, som man
på frikyrkligt håll — och naturligtvis
också på kyrkligt — uppfattar såsom
rent religiös och detta t. o. m. när
denna akt äger rum inom den frikyrkliga
församlingen. Staten utvidgar därmed
sitt inflytande på det religiösa
verksamhetsområdet i stället för att
minska det.

För närvarande fordras som bekant
två myndighetsakter för att ett äktenskap
skall kunna ingås. De äro lysningen
och vigseln. Professor Sundberg
i Uppsala, som väl i viss mån kan betraktas
som auktoritet på dessa frågor,
har i en tidningsartikel häromdagen
gått in på behovet av hyfsning av problemet
om äktenskaps ingående i former,
som kunna tillgodose det borgerliga
samhällets krav. I artikeln uttalar
han bl. a. följande:

»Det synes nu vara ganska påtagligt,
att den upprepade viljeförklaring från
kontrahenternas sida, som vigseln innebär,
är sakligt onödig. Har kontrahenterna
gemensamt inställt sig hos
kyrkobokföraren och inför denne avgett
sina förklaringar, att de önskar
ingå äktenskap med varandra, kan det
näppeligen fylla någon ur borgerlig
synpunkt nödvändig funktion, att de
några veckor senare skall inställa sig
inför samma eller annan myndighet och
avge enahanda förklaring en gång till.
Det naturliga vore därför att låta lysningssedelns
utfärdande beteckna äktenskapets
ingående i borgerligt hänseende.
Givetvis skulle man kunna
tänka sig att avvakta lysningsbeviset
och göra detta till den avgörande myndighctshandlingen,
men sådant synes
ganska överflödigt i betraktande av

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Religionsfrihetslag m. m.

lysningens ur borgerlig synpunkt praktiska
innehållslöshet.

Sedan sålunda äktenskapets ingående
i borgerligt hänseende genom lysningssedeln
— eller lysningsbeviset — blivit
vederbörligen konstaterat, kan äktenskapets
borgerliga rättsverkningar inträda.
Den, som uppfattar äktenskapets
ingående såsom en religiös akt, kunde
därefter begära vigsel av den kyrka
eller det trossamfund, han tillhörde.
Om sådan begäran skulle bifallas eller
icke, kom då att bero av kyrkans eller
samfundets egen ordning. Beviljades
vigsel, fick äktenskapet de rättsverkningar,
som kyrkans eller samfundets
rätt tilläde en dylik förening. Den
åter, vilken icke ville underkasta sig
en religiös vigsel eller vilken enligt
kyrkans eller samfundets ordning ej
kunde erhålla sådan, var oförhindrad
att själv anordna vilka ceremonier han
behagade.»

Det är ungefär detta herr Widén och
jag önska, då vi motionerat om att ett
gammalt frikyrkligt krav skulle uppfyllas,
nämligen en utredning angående
införande av obligatoriskt civiläktenskap.
Ett sådant förutsättes innebära en
procedur av väsentligen juridisk men
därför icke mindre allvarlig karaktär.
Civiläktenskapets ingående skulle eventuellt
kunna bestå i lysningsproceduren
med smärre förändringar. En sammanblandning
av juridiska och religiösa
anspråk vid äktenskaps ingående
är i varje fall enligt vår mening ur religiös
synpunkt inte acceptabel, och konflikter
uppstå även, om man fortfarande
skall försöka göra denna sammanblandning.
Det har redan i debatten pekats
på en sådan konflikt, nämligen det
samvetstvång, som föreligger för statskyrkopräster
på grund av vigselplikten.
Denna plikt ha både Kungl. Maj:t och
utskottsmajoriteten ansett alltjämt böra
påläggas dessa präster. Jag tycker att
denna konflikt ställer detta problem i
blixtbelysning.

I vår motion säga vi beträffande

denna fråga: »...den ömtåliga frågan
om statskyrkoprästernas vigselskyldighet,
som ur religiös synpunkt är mycket
betänklig och vållar många av dessa
präster svåra samvetskonflikter, skulle
bli mera lätthanterlig, eftersom den
kyrkliga vigselakten därefter skulle få
helt religiös karaktär och kunna bedömas
som sådan. En på denna väg renodlat
religiös vigselakt skulle enligt vår
mening få en starkare andlig innebörd
och helgd över sig, enär den sannolikt
icke vidare skulle ifrågakomma i sådana
fall, då en dylik akt vid äktenskapets
ingående verkar stötande för den religiösa
känslan.»

I denna punkt skriver utskottet: »Det
är uppenbart att —• så länge kyrklig
vigsel begagnas av ett så betydande
flertal — våra nuvarande regler om
äktenskaps ingående utgöra ett enklare
och mera praktiskt system än ett obligatoriskt
civiläktenskap. Därtill kommer
att de tillgodose den enskildes valfrihet
och ha anknytning till rådande
folksed. Utskottet finner det alltså icke
påkallat att begära någon utredning om
införande av obligatoriskt civiläktenskap.
»

Hur det kan vara enklare och mera
praktiskt med i lag reglerade dubbla
förfaranden, som det nu faktiskt är
fråga om när det gäller äktenskaps ingående,
i stället för ett enda —• en formalitet
av allvarlig juridisk innebörd
bestående i lysningen och lysningsbeviset
— kan jag för min del inte inse.
Dessutom har man nu förvisso icke valfrihet
-— såsom utskottet tycks mena —
när det gäller den praktiska och ur
samhällets synpunkt viktigaste granskningen
av de blivande makarnas behörighet
till äktenskap, nämligen lysningen,
som ju alla måste underkasta
sig.

Merparten av äktenskapen ingås
kyrkligt, säger utskottet, och därför
bör man bibehålla denna vigselform.
Jag tror att det var herr Pettersson i
Norregård, som motiverade sin stånd -

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Nr 20.

punkt på samma sätt. Den höga frekvensen
av kyrkliga vigslar sammanhänger
emellertid med att man på landsbygden
har svårt att få borgerlig vigsel. Vidare
har denna vigsel givits former, som
ha med polis- och domstolsväsendet att
göra. Man tycker helt enkelt inte om
dessa former. Det är således både praktiska
bekvämlighetsskäl och estetiska
skäl — samt givetvis i stor utsträckning
också traditionella skäl -—- som göra,
att man har hög frekvens av kyrkliga
vigslar. Få vi en annan utformning av
den borgerliga vigseln — en mera civil
utformning ■— då tror jag att läget blir
väsentligt annorlunda.

Jag skall, herr talman, inte ytterligare
gå in på de olika lagförslagen. Låt mig
bara tillägga att jag finner den enda
formellt möjliga garantien för en god
kristendomsundervisning ligga i undervisningsplanerna
och principerna för
undervisningen. Dessa fingo ju, såvitt
jag förstår, genom skolreformens behandling
förra året en ur kristen synpunkt
i stort sett tillfredsställande utformning.
Viss samfundstillhörighet
eller en förklaring från kristendomslärarens
sida, att hans livsåskådning inte
strider mot en evangelisk kristendomsuppfattning,
är nog inte — som Kungl.
Maj:t tycks mena — mycket att lita på
som garanti i det hänseende det här
gäller. För min del skulle jag nog kunna
vara tillfredsställd med att — som utskottet
gjort — taga bort dessa kvalifikationskrav
även utan den erinran till
blivande kristendomslärare om kristendomsämnets
vikt och betydelse, som utskottet
förordar. Jag har å andra sidan
givetvis ingenting att erinra emot, att
man lämnar en sådan påminnelse till
de blivande lärarna i kristendom.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen av
herr Hermansson m. fl. Detta yrkande
behöver såvitt jag kan förstå inte utgöra
hinder för att man nu accepterar
utskottsmajoritctens förslag. Men samtidigt
begär man en utredning av frå -

Religionsfrihetslag m. m.

gan om införande av obligatoriskt civiläktenskap.

I detta anförande instämde herrar
Widén och Nihlfors.

Herr JOHNSSON i Stockholm: Herr
talman! På detta stadium av debatten
gjorde jag kanske saken den största
nyttan genom att avstå från ordet. Men
jag vill gärna säga någonting om hur
vi präster se på det, som vi skola fatta
beslut om här i dag. Jag tror nog att
jag representerar majoriteten av det
svenska prästerskapet, när jag säger,
att vi präster med stor tillfredsställelse
hälsa det steg mot vidgad frihet i religiöst
avseende, som här tages.

I likhet med flera föregående talare
— jag tänker särskilt på herr Mosesson
och herr Hallén — tror jag, att själva
religionsfrihetsfrågan nu för en avsevärd
tid framåt skall vara avförd från
det aktuella planet. Jag vill dock även
i likhet med herr Staxäng betyga, att
frågan om kyrkans ställning och hennes
förhållande till staten genom denna
nya ordning — jämväl genom det
lagförslag, som inom kort kommer att
behandlas i denna kammare -— snart
kommer att låta höra av sig på nytt.
Både den lag vi antaga i dag och måhända
i ännu högre grad de lagförslag,
som skola behandlas i samband med
prästlöneregleringen, gömma i själva
verket så mycket sprängstoff i sig i
fråga om de gamla kyrkoformerna, att
det kan bli oundvikligt att rätt snart
taga upp kyrkoproblemet till en helt
ny granskning.

Gentemot herr Swedbergs uttalande
vill jag ifrågasätta, om det i och för
sig behöver anses strida mot religionsfriheten,
att staten i viss mening »privilegierar»
ett samfund, en kyrka. Det
är ju dock så, att den svenska kyrkan
varit med om att skapa staten, och den
har tillsammans med staten en tusenårig
tradition. Det bör då inte vara så
underligt, att något av detta samband

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Religionsfrihetslag m. m.

bevaras och att vissa »privilegier»
kvarstå. Detta ville jag ha nämnt endast
i förbigående.

När således vi präster äro tacksamma
över den nu föreslagna lagen, är
det framför allt för att den ordning nu
kommer att försvinna, som tvingat
människorna att bli kvar i en religiös
gemenskap, som de inte ha haft någonting
till övers för. Kyrkans prästerskap
kommer att liksom känna det lättare
att andas, när denna möjlighet till fritt
utträde blir verklighet. Det kommer
också att kännas som en verklig befrielse,
när medlemskap i kyrkan inte
längre är en förutsättning för vissa ämbeten
eller civila förmåner. Jag minns
den förnedring jag kände å kyrkans
vägnar, när Branting en gång skulle
bilda sin ministär. För att kunna göra
detta måste han på nytt inträda i den
kyrka, som han förut begärt sitt utträde
ur.

Jag menar således att denna reform
skall ge kyrkan mera självförtroende.
Den skall känna, att den inte längre
seglar med så många lik i lasten, som
den förut gjort. Detta innebär visserligen,
att kyrkan alltjämt icke har rätt
att ur sin gemenskap utesluta människor,
som uppträda direkt fientligt mot
henne. Men kyrkan kan då åtminstone
»skälla ut dem», som någon sade, d. v. s.
be dem att begära sitt utträde. Sådana
människor känna kanske en dag, att
det inte är riktigt att stå kvar inom
kyrkan såsom dess fiender.

Jag skulle också vilja peka på en
annan orsak till tacksamhet, nämligen
att klyftan mellan kyrkans prästerskap
och präster i de fria samfunden genom
denna reform väsentligen fylles igen.
Jag tror att flertalet av oss präster
hälsa detta som en befrielse. Det är
alldeles klart, att det inte är så lätt för
en kår, som sedan kristendomens införande
i vårt land haft en ledande
ställning samt ensamrätt på många områden,
att se dessa rättigheter försvinna.
Men det är nog, som en skald sagt,

ofta bäst att mista — detta gäller i
varje fall privilegier på det andliga området.

Tag t. ex. en sådan sak som vigselrätten.
Denna rätt har tidigare varit
helt förbehållen kyrkans prästerskap.
Jag har för min del alltid känt det som
en svår börda, om jag blivit kallad att
förrätta en vigsel mellan personer, som
tillhört frikyrkliga samfund, och så
bland de närvarande har upptäckt frikyrkopastorn
stå där i skymundan, naturligtvis
med mindrevärdeskänslor
och kanske ovilja i sitt hjärta. Nu
kommer allt detta bort och vi bli jämställda.
Jag tror att detta kommer att
innebära en stor förmån för ett framtida
samarbete.

Jag vill här också nämna någonting
om skyldigheten att viga. Jag vet, att
det inom prästerskapet — och särskilt
bland dem som skola bli präster — råder
ganska delade meningar om denna
sak. För min personliga del har jag
ofta varit inne på samma tankelinje
som herr Staxäng. Personligen har jag
ett par gånger upplevat hur besvärande
det kan vara att nödgas viga par,
inför vilka man känner, att över ett
sådant förbund vill man inte lägga
kyrkans välsignelse. Ju mer jag tänkt
över denna fråga, dess mer har jag
emellertid avlägsnat mig från denna
linje. För det första tycker jag att den
gräns för vigseltvångets upphävande,
som herr Staxäng dragit — man skall
vara befriad från att viga om endera
parten eller båda parterna äro frånskilda
och den frånskilda maken till
någon av parterna lever -— är ganska
godtycklig. I själva verket har det prästerliga
samvetet anledning att reagera
på många andra områden än just när
det gäller vigslarna. Jag vill bara nämna
en sådan sak som konfirmation och
nattvardsgång. Det mest radikala vore
därför att ordna det på det sättet, att
så snart prästen känner sitt samvete
kränkt inför en ämbetsutövning, han
skulle vara befriad från den. På den

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Nr 20.

linjen kan man dock uppenbarligen
inte gå. Det skulle leda till en upplösning
av kyrkan som fast organisation,
om den enskilde prästen själv skulle få
avgöra, vad han hade skyldighet att
göra eller rätt att icke göra.

.lag tror att vi präster även få revidera
vårt samvete en smula. Samvetsbetänkligheter
kunna ofta bero på att
man missuppfattat sin egen ställning
och att man inte kommit riktigt till
klarhet om kyrkans väsen. För min
del har jag gjort ett annat bibelord till
mitt i detta sammanhang. Vår Herre rekommenderar
oss att vara såsom den
himmelske faderns barn, Hans, som
låter sin sol gå upp över både onda
och goda och låter det regna över rättfärdiga
och orättfärdiga. Det är detta,
som ligger i själva folkkyrkans tanke.
Kyrkans ledare och prästerskap skola
inte göra sig till domare utan endast
bära ut evangeliet och därmed också
välsignelsen, även om det kanske kan
tyckas, att somliga äro ovärdiga att
taga emot den.

I fråga om det obligatoriska civiläktenskapet
vill jag för min del säga: »Ja,
gärna det.» Det har ju i våra grannländer
visat sig, att man kunnat tillämpa
ett dylikt system utan att det medfört
några egentliga kyrkliga avbräck. Jag
kan emellertid inte underlåta att fråga,
om vi inte på denna punkt ha lätt att
låta orden få för stor makt över tanken.
När den nya ordningen blivit genomförd,
ha ju vederbörande alla möjligheter
att välja den form av vigsel
som passar just dem. När det därtill är
så, såsom anmärkts här förut, att 95
procent av alla vigslar förrättas av den
svenska kyrkan, är det enligt min mening
alldeles onödigt att vederbörande,
utöver denna kyrkliga akt jämväl skola
behöva gå även på ett annat håll, för
att få äktenskapet stadfäst. Från frikyrkligt
håll har man ju tidigare varit
synnerligen angelägen att få vigselrätt.
När man nu får detta, kan jag inte förstå
att det från detta håll samtidigt yrkas
på ett obligatoriskt civiläktenskap.

Religionsfrihetslag in. m.

I fråga om klostren ber jag att för
min del få ansluta mig till de synpunkter,
som här i debatten framförts särskilt
av herr Braconier, som jag tycker
anlade principiellt riktiga synpunkter
på detta problem. Det är enligt min
uppfattning alldeles uteslutet, att man
i en lag, som skall handla om religionsfrihet,
inskriver ett förbud för ett av
världens största kyrkliga samfund att
följa sina bestämda religiösa regler i ett
land, som anslutit sig till den fulla religionsfrihetens
princip.

Herr talman! Jag skall inte längre
uppehålla kammarens tid, även om det
funnes anledning att stanna inför åtskilliga
andra frågor i samband med
detta problem. Jag nöjer mig nu med att
hemställa om bifall till utskottets förslag.

Herr LUNDBERG: Herr talman! Med
en viss förvåning har jag åhört lovsångerna
över och vittnesbörden om
den föreslagna religionsfrihetslagens
förträfflighet. Jag måste säga, att jag
icke kan dela de meningar, som här
kommit till uttryck. Jag anser nämligen,
att förslaget icke motsvarar de
krav, som man bör ställa på en religionsfrihetslag.
Förslaget innebär en
formell men icke reell förändring av
rådande förhållanden, och det kommer
icke att lösa problemen på det sättet,
att någon part anser sig nöjd med
lagen.

Jag har i en motion konstaterat att
oavsett vilken principiell inställning
man har till religionen, så har den en
mycket stor betydelse för land och
folk. Man kan icke bortse från de religiösa
värdena. Jag har emellertid
även sagt, att statskyrkan inte kan förenas
och samordnas med principen om
religionsfrihet. Eftersom den föreliggande
propositionen och utskottsutlåtandet
däröver inte ha accepterat den
enligt min mening sanna principen om
religionsfrihet utan endast innebära eu
revision av gällande kyrkolagstiftning,

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Religionsfrihetslag m. m.

så liar jag inte kunnat ansluta mig till
lovsångerna över det föreliggande förslaget.

Om den lag, som vi skola antaga här
i dag, skall ha en viss mening, så bör
den också ge uttryck för vad vi i dag
anse att man bör lägga in i en religionsfrihetslag.
Då jag för min del inte
kunnat acceptera den föreslagna lagen
som grund för full religionsfrihet, har
jag kommit till det resultatet, att jag
vill yrka avslag på såväl propositionen
som utskottets förslag. Jag respekterar
de gamla pionjärernas arbete för en
revision i detta avseende. Jag har mycket
stor respekt för dem, som verkligen
ha velat göra en livsinsats för sina
åsikter om dessa ting. Personligen anser
jag dock med beklagande, att det
nu framlagda förslaget icke innebär en
lösning av frågan.

Herr talman! Jag hemställer om avslag
både på propositionen och utskottets
förslag.

Häruti instämde herrar Wallentheim
och Jonsson i Järvsand.

Herr AHLSTEN: Herr talman! Tiden
är långt framskriden, och jag skall därför
försöka fatta mig så kort som möjligt.
Jag har tidigare uppmanat talmannen,
att om jag till äventyrs skulle tala
i mer än tio minuter, så skulle han få
slå klubban i bordet för att få mig att
sluta. Jag hoppas att kammaren uppskattar
detta mitt försök att förkorta debatten.

När vi se på det svenska samhällets
utveckling, måste vi erkänna, att kampen
för religionsfrihet och samvetsfrihet
här i landet i mycket hög grad satt sin
prägel på samhällsförhållandena. När
prosten Hallén tidigare här i dag efterlyste
den samvetsnöd, som borde ha funnits
inom det svenska folket, när vi inte
här i landet hade de medborgerliga rättigheterna
i hela deras fulla utsträckning,
så var nog denna hans undran riktad
åt fel håll. Det var de gamla pionjä -

rerna på detta område, som väckte det
svenska folket på 1860- och 1870-talen,
de gamla läsarna och folkväckelsens
folk, som ställde människan i centrum
och fördömde att pengar och egendom
av olika slag skulle vara det väsentliga
här i livet, de kompromissade aldrig
med samvetets hud. För dem var det
väsentliga, att man följde vad man ansåg
vara rätt och riktigt i förhållande
till Guds ord. Detta var deras rättesnöre
och med ledning därav förde de den
kamp, som, mina damer och herrar, i
dag hemfört segern i denna religionsdebatt.

Prosten Hallén riktade i sitt anförande
en vädjan till oss representanter för
de fria samfunden att vi, just med hänsyn
till att det var en del extremt högkyrkliga
kretsar här i landet, som framförde
kravet på frihet från vigselplikt,
borde vara försiktiga när det gällde att
tillmötesgå deras önskemål, när det
gällde att viga frånskilda. Prosten Hallén
hänvisade därvid till att just denna
del av det svenska prästerskapet
hade så vitt skilda uppfattningar i andra
frågor i förhållande till de frikyrkligas
synpunkter. Prosten Halléns vädjan
innebar egentligen, att vi frikyrkofolk
av taktiska skäl skulle avstå från
att taga bestämd ståndpunkt i en samvetsfråga.
Jag vill deklarera i denna
kammare, att några sådana synpunkter
på samvetsfriheten här i landet och
vårt ståndpunktstagande i denna fråga
aldrig förekommit från de gamla pionjärernas
sida. Jag hoppas att vi, som
haft förmånen av att få räkna dessa
pionjärer till våra föregångare, aldrig
skola biträda några sådana synpunkter
i en samvetsfråga.

När det gäller frågan om vi skola
mäkta med att ge denna samvetsfrihet
åt dessa präster, så tycker jag att det
ändå är litet underligt att vi måste ha
denna hake, när vi nu vilja utvidga
denna religionsfrihet på det sätt som
här föreslås. Vi våga inte taga steget
fullt ut, säger man, ty det kommer att

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Nr 20.

medföra så stora besvärligheter av olika
slag. Höra ni icke, ärade kammarledamöter,
tongångarna från konventikelplakatets
tid? Man vågade då icke ge
människorna någon religionsfrihet, därför
att man trodde att det svenska samhället
i så fall skulle stå på huvudet.
Det händer enligt min mening inte ett
dugg inom det svenska samhället, om
vi skulle våga ge prästerna denna religionsfrihet
i dag. Det skulle hedra det
svenska samhället, om vi orkade med
att ansluta oss till även denna princip
i denna religionsfrihetsdebatt.

Prosten Hallén tog vissa exempel för
att belysa sin ståndpunkt. Hur skulle
denna fråga te sig för en ung präst,
som utbildat sig för sitt ämbete och
kommit ut i tjänst med stora studieskulder?
Denne präst har sin familj att
tänka på. Så ställs han en dag på ett
mycket besvärande sätt inför detta samhälles
stora problem, när det gäller dessa
skilmässor. Här kommer kanske en
man, som är alkoholist, och vill ingå ett
nytt äktenskap. Prästen har kanske tidigare
försökt att få en medling till
stånd i äktenskapskonflikten mellan den
mannen och hans hustru. Skilsmässa
kommer emellertid till stånd och efter
ett år kommer mannen i fråga med en
ny kvinna och vill bli vigd med henne.
Sådant kan hända flera gånger. Skall
nu denne präst tvingas att gång på gång
viga en dylik man till nya äktenskap?
Det svenska samhället har numera genom
införande av borgerlig vigsel skapat
möjligheter för varje svensk medborgare
att ingå äktenskap. Då bör man
väl kunna vara så generös mot våra
präster, att vi på detta område kunna
ge dem religionsfrihet. Samhällets intressen
äro på intet sätt i fara. Vi böra,
som flera talare sagt tidigare här i dag,
se till att vi godtager religionsfrihet i
hela dess fulla omfattning, när det gäller
denna fråga.

Man har här i dag i kammaren citerat
en hel del personer. Låt då även mig
få citera en av de gamla pionjärerna,

Religionsfrihetslag m. m.

Nils Frykman. Det svenska samhället
var så intolerant, att det inte längre
gick för honom att stanna som lärare
här i landet. Han kände, att det blev
för trångt för honom här hemma, och
då han gjort klart för sig att han skulle
få lämna sin lärarbefattning, satte han
sig ned och skrev följande sång:

»Nu är jag nöjd och glader,
nu kan jag andas ut,
nu bor jag hos min Fader,
min träldoms tid är slut.»

Herr talman! Jag tycker, att vi i denna
kammare borde ordna det så, att
träldomstiden toge slut i hithörande
fråga även för prästerna. Med vad jag
nu anfört vill jag hemställa om bifall
till reservationen nr 5, som är avgiven
av herr Staxäng.

Under detta anförande hade herr talmannen
ånyo övertagit ledningen av
förhandlingarna.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till avfattning av 1 § dels ock
på avslag å såväl utskottets hemställan
som Kungl. Maj:ts förslag i ämnet; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Lundberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
1 § i särskilda utskottets förslag
till religionsfrihetslag, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
såväl utskottets hemställan som Kungl.
Maj:ts förslag i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Religionsfrihetslag m. m.

uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
godkänt utskottets förslag till lydelse
av 1 §.

2—* §§■

Godkändes.

5 §■

Efter föredragning av paragrafen yttrade; Fru

ERIKSSON i Stockholm: Herr
talman! Jag hemställer om bifall till
reservationen.

Herr MOSESSON: Herr talman! Jag
yrkar bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets förslag
till lydelse av 5 § dels ock på bifall till
det yrkande om uteslutande av paragrafen
ur lagförslaget, som framställts i
den av fru Eriksson i Stockholm avgivna,
med B) 2) betecknade reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Fru Eriksson i Stockholm begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
5 § i särskilda utskottets förslag till
religionsfrihetslag, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren i enlighet
med den av fru Eriksson i Stockholm
avgivna, med B) 2) betecknade reservationen
beslutat, att denna paragraf skall
utgå.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Fru Eriksson i Stockholm begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 113 ja och 63 nej, varjämte
11 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt 5 § i
i utskottets förslag.

Återstående delar av lagförslaget.

Godkändes.

Utskottets i punkten A) 1) upptagna
förslag till ändrad Igdelse av 4, J och
28 §§ regeringsformen.

Efter föredragning av förslaget anförde: Herr

ST AXÄNG: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till den reservation
beträffande utskottets motivering, som
avgivits av herr Lundqvist och mig.

Herr MOSESSON: Herr talman! Jag
hemställer om bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

På därå av herr talmannen given
proposition antog kammaren såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
utskottets förslag till ändrad
lydelse av 4, 5 och 28 §§ regeringsformen.

I fråga om motiveringen gav herr
talmannen härefter propositioner dels
på godkännande av utskottets motivering
dels ock på godkännande av utskottets
motivering med den ändring,
som föreslagits i den av herrar Lundqvist
och Staxäng avgivna, med A) betecknade
reservationen; och godkände
kammaren utskottets motivering.

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Nr 20.

Utskottets i punkten A) 2) upptagna
förslag till ändrad lydelse av 7 kap. 4 §
tryckfrihetsförordningen.

Antogs såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut i fråga om grundlagsändringsförslagen.

Utskottets i punkten B) 2) upptagna
förslag till lag om ändring i 4 och 14
kap. giftermålsbalken.

4 kap. 2 §.

Godkändes.

4 kap. 3 §.

Efter föredragning av denna paragraf
yttrade:

Herr STAXÅNG: Jag ber, herr talman,
att på denna punkt få yrka bifall till
den av mig avgivna reservationen, B) 5.

Herr PETTERSSON i Norregård: Jag
ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets förslag
till paragrafens avfattning dels ock på
godkännande av den lydelse av paragrafen,
som föreslagits i den av herr
Staxäng avgivna, med B) 5) betecknade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Staxäng begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
4 kap. 3 § giftermålsbalken i särskilda
utskottets förslag, röstar

Ja;

Religionsfrihetslag m. ta.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
denna paragraf i den lydelse, som föreslagits
i den av herr Staxäng avgivna,
med B) 5) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Onsjö begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
127 ja och 38 nej, varjämte 23 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt 4 kap.
3 § giftermålsbalken i utskottets förslag.

Återstående delar av lagförslaget.

Godkändes.

Utskottets i punkterna B) 3) och B)
4) upptagna författningsförslag.

Godkändes.

Utskottets i punkten B) 5) upptagna
förslag till lag om ändrad lydelse av 9 §
lagen den 6 juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse.

Efter föredragning av lagförslaget
anförde:

Fru ERIKSSON i Stockholm: Jag ber
att få yrka bifall till reservationen.

Herr MOSESSON: Jag ber att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
godkännande av utskottets förslag till
lag i ämnet dels ock på godkännande

6 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 20.

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951 fm.

Interpellation ang. förläggningen av det nya storbiblioteket.

av nämnda förslag med den ändring,
som föreslagits i den av fru Eriksson i
Stockholm avgivna, med B) 6) betecknade
reservationen; och godkände kammaren
utskottets berörda förslag.

Utskottets i punkterna B) 6)—B) 9)
upptagna lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten B.

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut i fråga om författningsförslagen.

Punkterna C och D.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten E.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr SUNDSTRÖM: Jag ber, herr talman,
att på denna punkt få yrka bifall
till den reservation, som under C) avgivits
av herr Albert Hermansson in. fl.

Herr MOSESSON: Jag ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande den av herr Albert
Hermansson m. fl. avgivna, med
C) betecknade reservationen, nämligen
dels på bifall till nämnda reservation
dels ock på avslag därå; och fann herr
talmannen den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Sundström begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren avslår
den vid särskilda utskottets utlåtande
nr 1 fogade, av herr Albert Hermansson
m. fl. avgivna med C) betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
denna reservation.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 70 ja och 75 nej,
varjämte 41 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den av
herr Albert Hermansson m. fl. avgivna,
med C) betecknade reservationen.

På därå av herr talmannen given proposition
biföll härpå kammaren vad
utskottet i punkten E i övrigt hemställt.

Punkten F.

Utskottets hemställan bifölls med den
ändring, som föranleddes av kammarens
beslut beträffande punkten E.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta handläggningen
av övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7.30 em., då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

§ 6.

Interpellation ang'', förläggningen av det
nya storbiblioteket.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HOLMBERG, som anförde: Herr
talman! Under de senaste fem åren har
frågan om ett universitet i Norrland
varit föremål för riksdagens behandling
tre gånger. Tillsammans med ytterligare
ett antal riksdagsledamöter motionerade
jag såväl 1946 som 1948 om
en utredning rörande ett norrlandsuniversitet.
Dessa framställningar ledde
icke till någon riksdagens åtgärd. Där -

Lördagen den 19 maj 1951 fn).

Nr 20.

Interpellation ang.

emot tog diskussionen om denna fråga
ny fart, vilket kom till uttryck bl. a. i
ett stort antal tidningsartiklar, i uttalanden
av forskare, skolman och framträdande
personer inom länsförvaltningarna
i Norrland m. fl. Det hölls också ett
stort antal konferenser om denna fråga
och företogs uppvaktningar. Särskilt
efter 1949 års riksdags beslut rörande
det s. k. femte exemplaret uppstod det
inom norrlandslänen en mycket livlig
konkurrens om förläggningen av det
förebådade storbiblioteket. Det ansågs
nämligen allmänt att beslutet härom
också skulle komma att innebära en anvisning
om var ett eventuellt norrlandsuniversitet
borde förläggas.

Denna konkurrens tog så småningom
former som icke kunde anses önskliga.
På olika håll började man skaffa lokaler
för att kunna visa myndigheterna
hur väl rustad man var för att mottaga
storbiblioteket. Man utverkade anslag
— eller i varje fall löften om anslag
— av stadsfullmäktige och landsting,
och i ett fall gjordes detaljerade
förberedelser för en humanistisk fakultet
såsom start för en högskola i Norrland
och med angiven avsikt att staten
framdeles skulle övertaga det ekonomiska
ansvaret och fortsätta utbyggnaden.

På grund av dessa förhållanden och
därför att det också fanns många andra
tecken på ett ständigt ökat intresse och
ökat behov av ett norrlandsuniversitet
framställde jag vid riksdagen 1949 eu
interpellation om dessa frågor till dåvarande
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet.
Min avsikt var att
utröna, om statsrådet i det nya läge som
inträtt hade för avsikt att verkställa en
utredning dels för att undvika onödiga
kostnader i de sinsemellan konkurrerande
norrlandslänen och dels för att
fä universitetsfrågan behandlad i samband
med ett avgörande om storbibliotekets
förläggning.

Statsrådet meddelade emellertid, att
han endast under vissa närmare angiv -

förläggningen av det nya storbiblioteket.

na förutsättningar skulle låta verkställa
en sådan utredning. Såvitt jag vet har
detta icke skett. Men för en tid sedan
meddelades genom tidningarna, att ett
avgörande om förläggningsorten för det
nya storbiblioteket nu vore nära förestående.

Ett sådant avgörande behöver naturligtvis
i och för sig inte innebära något
betydande hinder för en fri prövning
av universitetsfrågan, men av skäl som
jag tidigare anfört, anser jag att det
hade varit bäst om dessa frågor utretts
i ett sammanhang.

Det har emellertid tillkommit även
andra omständigheter som tala för att
det snarast möjligt bör företagas en utredning
om ett norrlandsuniversitet.
Ett sådant ytterligare skäl är den starka
tillströmningen av norrländska studerande
till universiteten. Antalet medlemmar
av Norrlands nation vid Uppsala
universitet har fördubblats sedan
mitten av 30-talet och beräknas i höst
komma att uppgå till över 1 000. Största
andelen härav kommer från de två nordligaste
länen. Detta har sin grund i en
glädjande tillväxt av antalet gymnasier
i Norrland och därmed av antalet studenter.
Fortfarande är ju emellertid
gymnasieorganisationen i Norrland inte
på långt när utbyggd i erforderlig omfattning,
och i den mån detta sker, kan
man alltså räkna med ytterligare norrländsk
rekrytering till universiteten.

Detta innebär också ett ökat behov
av lokaler, studentbostäder in. m., oavsett
var dessa ungdomar i fortsättningen
skola bedriva sina studier. Det borde
därför undersökas, om inte den starka
ökningen av antalet högskolestuderande
norrländska ungdomar är ytterlifjare
ett skäl för att åstadkomma ett norrlandsuniversitet.

Under hänvisning till vad jag sålunda
anfört hemställer jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet få framställa
följande frågor:

Har det förebådade beslutet om det

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951 em.

Ändring i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande, m. m.

nya storbibliotekets förläggning föregåtts
av någon utredning rörande ett
universitet i Norrland?

Såvida detta icke är fallet, avser statsrådet
att inom en nära framtid vidtaga
åtgärder för att få denna fråga utredd?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.16 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Lördagen den 19 maj.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet, och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.

§ 1.

Föredrogs särskilda utskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 2.

Ändring i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande, m. m.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i stadgan den 21 februari
1941 (nr 98) om ersättning för
riksdagsmannauppdragets fullgörande,
m. m., i vad propositionen hänvisats till
konstitutionsutskottet, ävensom i ämnet
väckta motioner, m. m.

Till konstitutionsutskottets handläggning
hade båda kamrarna den 31 mars
1951 hänvisat en av Kungl. Maj:t till
riksdagen avlåten proposition, nr 132,
med förslag till lag angående ändring i
stadgan den 21 februari 1941 (nr 98)
om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande, m. m., i vad propo -

sitionen innebar framläggande för riksdagen
av förslag till lag angående ändring
i stadgan den 21 februari 1941 (nr
98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft

dels de vid riksdagens början till utskottet
hänvisade motionerna nr 5 i
första kammaren av herr Mannerskant;
och nr 8 i andra kammaren av herr
Dickson m. fl.,

dels ock följande inom riksdagen i
anledning av propositionen väckta, till
utskottet helt eller i vissa delar hänvisade
motioner:

inom första kammaren

nr 380 av herr Andersson, Axel, och

nr 457 av herr Spetz; ävensom

inom andra kammaren
nr 497 av herr Dickson,
nr 498 av herr Nihlfors m. fl.,
nr 516 av herr Skoglund i Umeå m. fl.
och

nr 518 av herr Swedberg m. fl.

I de likalydande motionerna I: 5 och
II: 8 hade föreslagit, att riksdagen skulle
besluta sådan ändrad ordning för handläggning
av frågor rörande ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande,
att för denna tillskapades en rådgivande
remissinstans.

I motionen II: 497 hade yrkats, att

Lördagen den 19 maj 1951 em. Nr 20.

Ändring i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande, m. m.

den i förenämnda motioner förordade
proceduren måtte bliva tillämpad i samband
med riksdagens ställningstagande
till förevarande proposition.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen, med förklarande att
Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
i vad den hänvisats till konstitutionsutskottet,
ej kunnat i oförändrat skick
bifallas, i anledning av sagda proposition
ävensom motionerna 1:457 och
II: 518 ville för sin del antaga av utskottet
framlagt förslag till lag angående
ändring i stadgan den 21 februari
1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande;

B) att riksdagen i anledning av motionerna
I: 457 och II: 518 ville för sin
del antaga av utskottet framlagt förslag
till lag angående ändrad lydelse
av övergångsbestämmelserna till lagen
den 10 juli 1947 (nr 464), angående
ändring i stadgan den 21 februari 1941
(nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande;

C) att motionerna

1) 1:380 och 11:498, i vad de hänvisats
till utskottet,

2) II: 497 och

3) 11:516

måtte anses besvarade genom vad utskottet
under A) hemställt; samt

D) att motionerna I: 5 och II: 8 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet hade fogats ett särskilt
yttrande av herrar Björck, Swedberg,
Hammar och Löfrolh.

Utskottets hemställan föredrogs, och
anförde därvid:

Herr DICKSON: Herr talman! Det
ärende som nu föreligger har kommit
att upptaga två frågor. Dels är det ett
bagatellärende, som handlar om vad
riksdagens ledamöter skola ha för arvoden
i penningar. Det är en efemär
sak som gäller dagens situation, dagens

ekonomiska läge, och som icke har något
större intresse. Men dessutom upptar
utlåtandet ett principspörsmål av
ganska stor räckvidd, nämligen i fråga
om principen huruvida riksdagsledamöterna
själva utan någon yttre rådgivning
skola bestämma dessa sina arvoden.

Om den första frågan skall jag icke
uttala mig alls. Tvärtom skall jag redan
nu deklarera, att om min motion II: 497,
till vilken jag härmed yrkar bifall, icke
godtages av kammaren, vill jag ha till
protokollet antecknat, att jag icke har
deltagit i beslutet om själva arvodena.

Det är en ganska lustig sak med detta
utlåtande. Om man i vanliga fall, ute i
det allmänna livet, skall besluta något,
brukar man ju taga ställning till sättet,
på vilket man skall besluta, först och
sedan besluta i enlighet med detta.
Konstitutionsutskottet har i sin outgrundliga
vishet — eller skall jag kalla
det för smarthet? — vänt på saken och
vill att riksdagen skall besluta i sakfrågan
först och sedan taga ställning
till på vilket sätt denna sakfråga bör
behandlas. Jag hade tänkt ställa några
spccialyrkanden i samband med detta,
men jag har erfarit, att konstitutionsutskottet
i sinom tid av talmannen själv
kommer att få bakläxa på sin ordningsföljd.
Jag skall därför icke gå in närmare
på detta.

Detta ärende har en lång lidandes historia,
som jag icke skall orda mycket
om. Jag bär ansett frågan betydelsefull.
Jag tror att mina medmotionärer, 18 till
antalet, också ha fäst avseende vid frågans
vikt. Man hade kunnat vänta, tycker
jag — jag har påtalat det förut här
i kammaren — att ärendet skulle ha behandlats
av vederbörande utskott på ett
lojalt sätt. Detta har icke skett. Det har
medgivits från konstitutionsutskottets
sida, att man icke tycker om motionen;
man vill icke ha den igenom. Då har
man använt allehanda tekniska knep,
bland annat det som jag nyss berörde
men som alltså icke kommer att lyckas.

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951 em.

Ändring i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande, m. in.

Det brukar sägas att boxning är en
rå sport, men i boxning är icke slag under
bältet tillåtet. Jag har en liten känsla
av att konstitutionsutskottets behandling
av de framställningar som ha gjorts
i detta ärende har varit litet grand ett
slående under bältet. En enskild motionär
är ju ganska värnlös, medan utskottet
har åtskilliga resurser till sitt förfogande.
Jag har sysslat med politik så
pass att jag känner den. Jag har inga
illusioner att det skall gå hederligt till
alla gånger. Men jag hade väntat mig
en något mera honnett behandling i
detta avseende. Jag känner också denna
kära gamla andra kammare med dess
stora förtjänster men också med dess
ganska betydande egenheter, och jag
har nog en känsla av att förevarande
fråga, åtminstone när det gäller avgörandet
för årets situation, ligger ganska
illa till för mig. Men jag skall nog komma
igen ett annat år, när frågan icke
kan kopplas ihop med och blandas in
i ett annat ärende som kanske mera
intresserar ledamöterna. Om konstitutionsutskottet
då vill komma fram ur
sitt bakhåll ut på öppna fältet, så att vi
kunna slåss med argument och icke med
taktik, få vi se hur det går den gången.

I själva principfrågan skall jag lyckönska
herr Rubbestad, därför att hans
dogm, nyligen uttalad här i kammaren,
att den som har en tjänst själv bättre
än någon annan kan bedöma vad denna
tjänst är värd i pengar, har vunnit
konstitutionsutskottets gillande. Herr
Rubbestad var uppe i en debatt om denna
fråga för en tid sedan. Han sade då
— jag tror att det uttalades från annat
håll också — att det är fegt att icke
kunna stå rakryggad och med högburet
huvud mot en allmän opinion. Jag
tror att det är riktigt att man skall kunna
göra detta i alla andra situationer än
just denna. Vi böra komma ihåg, att här
skall man icke blanda ihop begreppet
riksdag, som är ett högt och mäktigt
begrepp, med oss som individer därför
att det är för oss personligen som dessa

avlöningsförmåner äro avsedda. Lägga
vi oss till med alltför tjock hud gentemot
den allmänna opinionen på detta
område, tror jag att vi göra ett fel.

Det finns nog en mycket stor frestelse
för oss, som av väljarna lyfts upp
till inflytande såsom riksdagsmän, att
pösa upp och tro oss märkvärdigare än
vad vi i verkligheten äro. Det är kanske
svårt för oss att ha den riktiga ödmjukheten.
Det kan vara riktigt, om jag kommer
till ett industriföretag och säger:
»Jag är riksdagsman, går det för sig att
få se på fabriken? Det intresserar mig;
jag skulle vilja lära mig hur den fungerar.
» Men jag kan icke komma in i en
fullsatt spårvagn och säga: »Hör upp,
gott folk! Här kommer en riksdagsman.
Se till att jag får sitta!» Det är ungefär
den skillnaden man bör hålla isär.

Nu gäller det att vi skola få lön för
vårt arbete. En del — i varje fall konstitutionsutskottet
— anser att detta
skall ingen annan lägga sig i, utan den
saken skola vi klara själva. Jag vet icke
vad det är utskottet fruktar, när det ställer
sig på denna ståndpunkt. Jag för
min del — och jag tror också mina
medinotionärer — har utgått ifrån att
riksdagsmännen, som förvisso äro svaga
och syndiga människor, dock i största
möjliga mån böra ställa sig så, att de
icke ens få misstänkas. Det är icke någon
inbillning att den allmänna opinionen
har ögonen på detta. Man läser ju
ett och annat i tidningarna, och jag kan
försäkra kammaren att jag har en ganska
stor samling med brev där hemma,
som icke alltid äro så smickrande formulerade
i fråga om riksdagen och dess
ledamöter.

Vad jag vill är, att från oss skall lyftas
ansvaret att ensamma stå för vår
egen betalning, att vi skola få möjlighet
att hänvisa till att ett utomstående
organ har bedömt frågan och att man
därigenom också skall slippa den ganska
svåra situation, som alltid uppträder
efter ett sådant beslut som detta,
då varenda människa man möter rusar

Lördagen den 19 maj 1951 em. Nr 20.

Ändring i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande, m. m.

på en och säger ungefär så här: »Så där,
nu har ni beslutat öka lönen för er igen
på vår bekostnad.» Detta bidrager till
att sänka riksdagens och riksdagsledamöternas
anseende i allmänhetens ögon.
Det är därför dessa motioner ha väckts.

Jag skall icke säga mera. Jag tror att
de flesta av kammarens ledamöter känna
frågan. Jag skall, herr talman, yrka
bifall dels, som jag sade nyss, till motionen
II: 497 och dels till motionen
II: 8.

Herr FAST: Herr talman! Med hänvisning
till vad utskottet anfört i sitt
utlåtande ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr DICKSON: Herr talman! Det som
herr Fast syftar på och som enligt hans
uppfattning skall tjäna till stöd för kammarens
beslut är detta: »Vad motionärerna
anfört till stöd för detta förslag
har emellertid icke övertygat utskottet
om behövligheten eller lämpligheten av
en dylik anordning». Om kammaren
verkligen tycker att denna fras är ett
stöd när den fattar sitt beslut, så gärna
det!

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav till en
början propositioner i fråga om motionen
II: 497, nämligen dels på bifall till
utskottets i punkten C) 2) gjorda hemställan
om avslag å denna motion, dels
ock på bifall till motionen; och fann
herr andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Dickson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren i enlighet
med konstitutionsutskottets hemställan
i punkten C) 2) i utskottets utlåtande
nr 24 avslår motionen II: 497 av
herr Dickson, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
ifrågavarande motion.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren i enlighet
med utskottets hemställan avslagit
motionen II: 497.

På därå av herr andre vice talmannen
givna propositioner biföll kammaren
härefter vad utskottet i punkterna A)
och B) samt i punkten C) 1) och 3)
hemställt.

Slutligen gav herr andre vice talmannen
beträffande punkten D) propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till motionerna
I: 5 och II: 8; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Dickson begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i
punkten D) i utskottets utlåtande nr 24,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit de
i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Dickson begärde

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951 em.

Den civila regionala beredskapsorganisationen m. nt.

emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 118 ja och 22 nej,
varjämte 26 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten D).

§ 3.

Föredrogos vart för sig:

bevillningsutskottets betänkande nr
56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändring i stadgan den 21 februari 1941
(nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande, m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta
motioner; och

statsutskottets utlåtande nr 144, i anledning
av Kungl. Maj:ts propositioner
angående bidrag för budgetåret 1951/52
till bidrag till driften av anstalter för
psykopatiska och nervösa barn.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande och utlåtande hemställt.

§ 4.

Den civila regionala beredskapsorganisationen
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
145, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
om anslag till avlöningar vid
överståthållarämbetet och länsstyrelserna
samt angående den civila regionala
beredskapsorganisationen.

Utskottets hemställan föredrogs, och
anförde därvid:

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG: Herr talman! Det
utskottsutlåtande, som kammaren nu
skall taga ställning till, innefattar även
ett utlåtande över Kungl. Maj:ts proposition
nr 149, angående den civila regionala
beredskapsorganisationen. Jag

känner, herr talman, ett behov av att
med några ord få knyta ett par reflexioner
till detta utskottsutlåtande.

Jag skall be att få börja med att säga
några få ord om bakgrunden till Kungl.
Maj:ts förslag. Alla här i landet äro alldeles
på det klara med att om vårt land
olyckligtvis skulle komma att bli indraget
i ett krig, skulle detta komma att
på ett mycket allvarligt sätt påverka
hela det ekonomiska livet i landet, och
folkförsörjningen skulle omedelbart
möta betydande svårigheter. Det skulle
få tillgripas ransoneringar och regleringar
av olika slag. Omfattande åtgärder
skulle få vidtagas för att säkerställa
krigsmaktens och civilbefolkningens
försörjning med förnödenheter o. s. v.
En hel del av de bilar som vi ha i trafik
skulle rekvireras av militären, och
vi skulle, när det gällde både bilar och
järnvägar, möta mycket stora transportsvårigheter.

Vi ha centralorgan som planera för
detta ändamål. Vi ha t. o. m. ett organ,
som uteslutande sysslar med dessa frågor,
nämligen riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap. Men vi ha icke
haft någon regional organisation för
dessa planeringsuppgifter ute i länen,
vilket varit en mycket framträdande
brist inom vår beredskap. Vi ha studerat
denna fråga vid en hel rad krigsspel
nu efter kriget. Det har visat sig
att en sådan regional organisation är
ofrånkomligen nödvändig, om det ekonomiska
livet skall kunna ha någon utsikt
att tåla påfrestningarna under ett
krig.

Nu har Kungl. Maj :t lagt fram ett förslag
i detta hänseende. Om man läser
utskottets utlåtande, kommer man till
en början till den uppfattningen, att utskottet
helt och hållet har underkänt
Kungl. Maj:ts av alla de hörda myndigheterna
enhälligt tillstyrkta förslag. Utskottet
säger nämligen i sitt utlåtande:
»Vad i propositionen anförts om behovet
av ett allmänt regionalt organ för
den ekonomiska försvarsberedskapen

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951 em.

Den civila regionala beredskapsorganisationen m. m.

har utskottet icke funnit övertygande.»
Utskottet säger vidare, att det erfordras
icke någon utvidgning av länsstyrelsernas
nuvarande befattning med de ekonomiska
försvarsberedskapsuppgifterna.

I nästa stycke framhåller emellertid utskottet,
att det finner det »välbetänkt
att de problem, som kunna uppkomma
i ett akut krigsläge, i nuvarande världspolitiska
situation penetreras ute i länen».
Och därefter går utskottet med på
att den organisation får anordnas, som
Kungl. Maj:t i propositionen föreslagit.

Jag vill bara genom detta mitt yttrande
tillkännage, att jag för min del fattar
utskottets resonemang på det sättet,
att utskottet i realiteten går med på att
vi nu få bygga upp en organisation, som
syftar till att under krigstid skapa förutsättningarna
för att på den ekonomiska
beredskapens område kunna upprätthålla
en regional förvaltning. Det är
alltså inte för den saken jag begärt ordet.
Jag har bara velat konstatera, att
jag inte kunnat tolka utskottets skrivning
på annat sätt.

Men sedan gör utskottet ett tillägg,
och genom det tillägget bestämmer utskottet
vad denna nya organisation skall
få planera. Det är på den punkten jag
får erkänna att jag blivit orolig. Genom
sin skrivning begränsar utskottet föremålet
för planeringen på ett sådant sätt,
att hela organisationen skulle kunna
hota att bli värdelös. Utskottet säger
nämligen, att den sektion som enligt
förslaget skall inrättas vid varje länsstyrelse,
skall ha till uppgift att uppgöra
planer för krigsorganisationen
inom länet i händelse av att ett förbitidelseavbrott
skulle uppkomma under
krig. No har det vid studier vid krigsspel
och på annat sätt, som vi metodiskt
bedrivit under de senaste åren. visat
sig, att det inte räcker med att ha beredskap
för förbindelseavbrott, alltså
för det fall att en landsända till följd
av en fientlig aktion blivit avskuren
från förbindelse med de centrala statsmyndigheterna.
Redan i och med själva

krigsutbrottet måste man nämligen räkna
med att både beträffande järnväg,
post, telegraf och telefon uppkomma
svårigheter i fråga om förbindelserna
på grund av den överbelastning, som
uppkommer när militären tar kommunikationsmedlen
i anspråk, och att det
kommer att stöta på utomordentligt
stora svårigheter för en central myndighet
att i detalj reglera vad som skall
företagas i de olika länen. Därför måste
vi i händelse av ett krigsutbrott kunna
räkna med att genast genomföra en
mycket långt gående decentralisering
av förvaltningsuppgifterna. Jag vill
nämna för kammarens ledamöter, att vi
i det planeringsarbete vi varit sysselsatta
med utgått ifrån, att det är en
mångfald viktiga uppgifter, som man
under fredstid anser självklart böra
ligga under de centrala myndigheterna
men som vid ett krigsutbrott måste
omedelbart delegeras till de lokala organen.
Man kan gå ännu ett steg vidare
och säga, att redan i det akuta läge, som
skulle komma att omedelbart föregå ett
krigsutbrott, uppkomma dessa svårigheter.
Det blir fråga om en omställning
av produktionen, det blir fråga om införandet
av regleringar och ransoneringar,
och allt detta skall ske samtidigt
som näringslivet och samhällsapparaten
i vissa delar äro desorganiserade genom
militärinkallelser, genom utrymning,
genom undanföringsåtgärder o. s. v. Och
det kan till och med tänkas, att det uppkommer
ett sådant läge, att den centrala
statsledningen inte kan vara kvar i landets
huvudstad på grund av faran för
luftangrepp utan flyttar till annan ort,
från vilken möjligheterna att upprätthålla
förbindelse med den lokala förvaltningen
äro mindre än vad fallet är
från huvudstaden.

Vi ha alltså i vårt arbete kommit till
den bestämda uppfattningen, att om det
skall vara någon glädje med en planering
skall den inte bara åsyfta det allra
sämsta läget för en landsända, nämligen
alt den genom eu fientlig aktion blir

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951 em.

Den civila regionala beredskapsorganisationen m. m.

avskuren från landet i övrigt, utan planläggningen
måste redan från början inrikta
sig på möjliggörandet av en decentralisering.
Vi ha spelat med konkreta
exempel, som vi studerat igenom,
och därvidlag funnit, att det inte går
att hålla ihop förvaltningen i detalj från
Stockholm. Det är givet att de allmänna
riktlinjerna skola utfärdas centralt. Men
om man bara tänker sig det exemplet
att i en landsända, som kanske är glest
bebyggd och har små möjligheter till
försörjning, på några dagar genomföres
en kraftig militär koncentration av stora
truppstyrkor, så visar ett studium av
de ekonomiska problem, som där uppstå,
att om man i det läget skall kunna
klara civilbefolkningens försörjning med
livsförnödenheter o. s. v., måste det finnas
ett civilt organ på orten, som från
första dagen står berett att ingripa utjämnande
mellan de i och för sig naturliga
militära kraven och de lika naturliga
kraven från civilbefolkningens sida.

Jag skulle alltså som min uppfattning
vilja framhålla, att det för mig ter sig
som högst nödvändigt att, när nu utskottet
går med på att denna organisation,
som skall kosta 100 000 kronor om
året, får sättas i gång och gripa sig an
med sina planeringsuppgifter, arbetet
inte skall bli begränsat bara till att avse
det sämsta tänkbara läget, d. v. s. när
en landsända blir avskuren från den
övriga delen av landet, utan att man
får inrikta planeringen på det läge, som
uppkommer redan omedelbart före eller
omedelbart efter ett krigsutbrott.

Jag vill, herr talman, hemställa till
kammarens ledamöter att ta dessa synpunkter
under övervägande, innan de
gå att fatta beslut i frågan.

Herr PETTERSON i Degerfors: Herr
talman! Jag skulle tro att det närmast
är utskottets skrivning, som föranlett
den missuppfattning som kom till uttryck
i statsrådets anförande. Men om

man tar del av den utredning som här
föreligger och av vad de olika remissinstanserna
sagt, känner man sig nog
inte så där hundraprocentigt övertj’gad,
att denna nya organisation får den stora
uppgift att fylla som departementschefen
avsett, och framför allt inte att det
skulle behövas ett permanent organ. Jag
vill erinra om att länsstyrelsen i Skaraborgs
län uttalat, att de organ, som i
mellaninstanserna syssla med försvarsfrågorna,
redan nu äro så många att
inrättandet av nya organ och myndigheter
måste väcka tvekan. Länsstyrelsen
i Västmanlands län vill visserligen
inte avstyrka förslaget, men länsstyrelsen
befarar att den nya organisationen
kommer att bli betydligt tungrodd. Det
är sådana synpunkter, som vi inom avdelning
och utskott försökt penetrera,
och jag måste för min del säga, att det
ligger något i vad herr Karlsson i Munkedal
sade vid utskottsbehandlingen av
frågan, nämligen att han var rädd för
att om något verkligen skulle hända,
stå vi där med alla papperen i händerna
och veta inte vad man skall ta sig
före och vem«om är den bestämmande
myndigheten. Vi kunna också utgå ifrån,
att om något skulle hända, ha vi att taga
ställning till inrättande av kristidsstyrelser.
Departementschefen är ju inne
på den frågan i sitt uttalande. Det är
en sak, som vi få ta ställning till när
frågan en dag blir aktuell.

Vad vi i utskottet egentligen gått emot
är att denna nya organisation redan nu
skall fastställas som en permanent organisation.
Det är ju dock fråga om en
försöksverksamhet, och utskottet anser
att med hänsyn härtill bör denna sektion
åtminstone till att börja med kunna
vara av tillfällig art och inte redan
från början behöva göras permanent.
Det är väl ändå bättre att man börjar
litet försiktigt och kan bygga ut organisationsapparaten
än att man bygger
ut den på ett tidigt stadium och sedan
försöker inskränka på den. Vi ha ju en
viss erfarenhet av att sådana organ inte

Lördagen den 19 maj 1951 em.

Nr 20.

Den civila regionala beredskapsorganisationen m. m.

äro så lätta att avskaffa, när de väl en
gång kommit till. De ha nämligen en
otrolig förmåga att kunna skaffa sig arbetsuppgifter.
Utskottet skriver i sista
stycket på s. 8: »Om utskottet såsom
framgår av det anförda alltså icke kan
ansluta sig till den av departementschefen
uttalade uppfattningen att länsstyrelsen
redan i fredstid i princip skall
fungera som ett allmänt regionalt organ
för den ekonomiska försvarsberedskapen,
finner utskottet det å andra sidan
välbetänkt att de problem, som kunna
uppkomma i ett akut krigsläge, i nuvarande
världspolitiska situation penetreras
ute i länen.» Detta sista uttalande
om att det är välbetänkt att problemen
penetreras ute i länen har ju inrikesministern
själv citerat. Utskottet tillstyrker
alltså, att den föreslagna underavdelningen
tillfälligt inrättas inom varje
landskansli.

Utskottet säger vidare: »Sektionens
uppgift bör vara att uppgöra planer för
krigsorganisationen inom länet i händelse
av ett förbindelseavbrott under
krig» — det är dessa ord om förbindelseavbrott
under krig, som statsrådet
inte tycker om — »och denna uppgift
bör slutföras under loppet av ett eller
högst ett par år». Man räknar med andra
ord med att om vi få leva i fred,
skulle vi inte vidare behöva denna organisation
utan kunna förpuppa den så
att den bara vid krigsfara behöver träda
i verksamhet. Tvisten rör sig alltså om
vad utskottet menat med sin skrivning i
detta avseende. Denna skrivning har ju
givit anledning till olika tolkningar,
men jag har befogenhet att å utskottets
vägnar säga, att densamma endast avser
att den nya organisationen inte skall
göras permanent utan vara av tillfällig
art. Det hindrar alltså inte departementschefen
från att sätta i gång med
de utredningar och göra de förarbeten,
som dagens läge kunna kräva.

Med denna deklaration ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr THAPPER: Herr talman! Jag är
en av reservanterna, och anledningen
till att vi reserverat oss är utskottets
skrivsätt, vilket här redan påtalats. Vi
ha bl. a. känt oss illa berörda av att
dessa åtgärder, enligt vad utskottet skriver,
inte skulle få sättas i gång förrän
det inträffar ett förbindelseavbrott. Om
utskottets uttalande tolkas bokstavligt,
skulle detta vara meningen. Enligt vår
uppfattning bleve det alldeles för sent
att först då göra något. Det är på detta
område liksom på andra så, att man
måste vara ute i tid. Men när jag nu
hört utskottets talesman, herr Petterson
i Degerfors, förstår jag att utskottsutlåtandet
inte skall tolkas på detta sätt
utan att vederbörande statsråd och regeringen
skola ha möjlighet att vidtaga
erforderliga åtgärder redan i ett kritiskt
läge. Jag skall, herr talman, under
sådana förhållanden avstå från att yrka
bifall till reservationen.

Herr KOLLBERG: Herr talman! Vid
utbrottet av det senaste kriget fanns
det icke någon civil regional beredskapsorganisation
i funktion. Den
första uppgiften för de centrala kristidsmyndigheterna
blev därför att organisera
lokala organ. Kristidsnämnder
och kristidsstyrelser inrättades,
och tack vare att vi fingo tid på oss
gick det lyckligt. Men jag vill inte tänka
på hur det skulle ha gått, om vi oförberedda
hade blivit utsatta för ett angrepp,
som omöjliggjort för oss att i
lugn och ro upprätta dessa lokala organ.
För var och en som varit med om
inrättandet av den lokala organisationen
under förra kriget måste det framstå
som eu angelägenhet av vital betydelse
för vårt land att det finns åtminstone
en stomme till en regional
organisation som man kan anknyta till
i krigsfall. Det kan ju mycket väl tänkas
att förbindelserna med den centrala
förvaltningen på många håll bli
avbrutna redan i ett inledande skede

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951 em.

Den civila regionala beredskapsorganisationen m. m.

av kriget och att det sålunda inte ens
blir tillfälle att genom centrala direktiv
genomföra en lokal krisorganisation.
Redan av denna anledning kan
jag inte förstå att utskottet vill ta på
sitt ansvar att förkasta departementschefens,
av de flesta sakkunniga instanserna
biträdda uppfattning, att
länsstyrelserna redan i fredstid i princip
skola fungera som ett allmänt regionalt
organ för den ekonomiska försvarsberedskapen
och att utskottet vill
nöja sig med att föreslå något slags tillfälligt
utredningsorgan som efter ett
eller högst ett par år skulle förpuppas.

Det är av största betydelse att det i
länen finns personer som ha till åliggande
att kontinuerligt följa förhållandena
på beredskapsområdet. Det räcker
inte med den engångsinventering,
som utskottet tydligen har tänkt sig.
Förhållandena växla snabbt, och uppgjorda
planer bli snart föråldrade. Såväl
upplysningar om tillgängliga resurser
som planer på disponerande av
dem måste successivt förnyas, om man
skall vara beredd den minut det gäller.
Om man inte inrättar några regionala
organ, avstår man även från möjligheten
att under fredstid verka för
en lokal samordning av produktion,
distribution och lagring på ett ur beredskapssynpunkt
lämpligt sätt.

Vid inhämtandet av upplysningar
liksom vid planeringsarbetet i övrigt
böra länsstyrelserna givetvis söka medverkan
från näringslivets sida. Men utskottets
uttalande här, att verksamheten
för den ekonomiska försvarsberedskapen
i ett tänkt krigsläge helt eller
delvis skall kunna handhas av näringslivets
organisationer, finner jag inte
riktigt. Vad det gäller är ju nämligen
framför allt en samordning av verksamheten
inom de olika grenarna
av näringslivet. Näringslivets olika
branschorganisationer äga, i den mån
det finns lokala organ ute i länen, bara
kännedom om förhållandena i sitt verksamhetsområde
och ha inte möjlighet

att överblicka de totala resurserna, vilket
en lokal beredskapsorganisation
måste äga. Den av utskottet anvisade
lösningen av problemet är därför säkerligen
icke praktiskt genomförbar.

Den organisation som Kungl. Maj:t
föreslagit är väl den enklaste tänkbara.
Skulle jag rikta någon kritik mot förslaget,
skulle den enligt min tanke snarast
gå ut på att den föreslagna organisationen
icke möjliggör en så effektiv
och betryggande planering som jag
skulle önska. Det synes mig exempelvis
ovisst om man för det ringa arvode
som föreslagits för cheferna för de
ifrågavarande underavdelningarna inom
länsstyrelserna, nämligen 2 400 kronor
om året, verkligen kan erhålla dugande
krafter som kunna ägna tillräcklig tid
åt dessa arbetsuppgifter.

När jag likväl nu inte riktar vidare
erinringar mot Kungl. Maj:ts förslag,
beror det på att förslaget bereder den
enda möjligheten i dagens läge att över
huvud taget få till stånd en lokal beredskapsorganisation.
Jag inser mycket
väl, att man nu bör tillvarata alla möjligheter
till besparingar på administrationskostnaderna,
men man bör inte av
sparsamhetsskäl äventyra vår beredskap
på den viktiga punkt det här är fråga
om. Riksdagen medger ju inte genom
detta Kungl. Maj:ts förslag inrättande
av några nya tjänster. Det är endast
fråga om tillsättande av sakkunniga
personer med blygsamma arvoden vilka
lätt kunna skiljas från sitt uppdrag,
om förhållandena ute i världen skulle
bli sådana, att det inte längre blir nödvändigt
att upprätthålla en beredskapsorganisation
på det ekonomiska försvarets
område. Jag skulle vilja att riksdagen
här beslöte godkänna Kungl.
Maj:ts förslag oförändrat. Då emellertid
inrikesministern efter de uttalanden,
som gjorts från utskottets talesman,
torde förklara sig nöjd med utskottets
förslag, skall jag inte ställa något
yrkande, ehuru jag avstår från yrkandet
med stor tvekan.

Lördagen den 19 maj 1951 em.

Nr 20.

Den civila regionala beredskapsorganisationen m. m.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG: Herr talman! Jag
inregistrerar med tillfredsställelse den
deklaration som herr Petterson i Degerfors
har avgivit om hur utskottets
utlåtande skall tolkas beträffande omfattningen
av planeringsuppgifterna.
Om vi inte behöva följa utskottets utlåtande
bokstavligt utan få tolka det
enligt den anda som kom fram i herr
Pettersons i Degerfors anförande, tror
jag att vi under det år som kommer
skola kunna genomföra det nödvändiga
planeringsarbetet.

Herr Petterson i Degerfors framhöll,
att det för utskottet har tett sig angeläget
att man inte skapar någon permanent
organisation utan att utskottet
hoppas, att det hela skall få karaktären
av en krisorganisation. Det är för mig
en fullkomligt självklar sak att organisationen
skall ha denna natur. Men
lika självklart ter det sig för mig, att
så länge den skärpta utrikespolitiska
situationen består komma vi inte att
kunna avveckla denna organisation.
Detta behöver emellertid inte vara någon
tvistefråga oss emellan i dag, eftersom
vi ju få tillfälle att vid nästa års
riksdag ta ståndpunkt till huruvida organisationen
bör upprätthållas ännu
någon tid framöver. Skulle läget i
världen utvecklas så, att vi kunna lägga
ned beredskapen på detta område,
skulle ingen vara gladare än jag.

Herr Kollberg tog i sitt anförande
sikte på ett uttalande från statsutskottet,
att man skulle undersöka om inte
näringslivets egna organisationer kunde
ta hand om uppgifterna på den ekonomiska
försvarsberedskapens område
utan att länsstyrelserna behövde betungas
därmed. Jag delar den uppfattning
som herr Kollberg därvidlag
framförde. Att jag inte tog upp den
saken i mitt förra anförande beror på
att utskottet icke har lämnat Kungl.
Maj:t ett bestämt direktiv utan endast
uttalat ett önskemål om att en viss utredning
skall göras. Jag tycker inte att

det finns någon anledning till erinran
mot ett önskemål om utredning även
om jag har svårt att tänka mig hur
man under krigstid skulle kunna överlämna
åt näringslivets egna organ att
bestämma i sådana här frågor. Jag
skall bara ta två exempel för att visa
vart det skulle leda. Om vi skulle få
en utomordentligt svår brist på transportområdet
och vi måste ransonera
transporterna, låt oss säga med bilar,
kunna vi väl inte uppdra åt åkarnas
egna organisationer att bestämma, vilka
varor som det för landets försvarsberedskap
är mest angeläget att transportera.
Och om vi få en akut bränslebrist
i en landsända, kunna vi väl inte
överlämna åt kolhandlarna att bestämma,
t. ex. vilka industrier som skola
anses så viktiga att de måste ha kol
och vilka som inte skola få det. Även
om vi få räkna med — och det göra vi
i propositionen — ett mycket nära
samarbete med de lokala organen för
näringslivet, måste dock uppgiften att
besluta ligga hos myndigheterna.

Herr STÅHL: Herr talman! Eftersom
jag utom herr Tliapper är den ende
reservanten här i kammaren på denna
punkt, är det klart att jag delar den
uppfattning som har utvecklats av både
departementschefen, herr Thapper och
herr Kollberg. Då jag förstår att det
måste råda en viss undran över att reservanterna
ha frånfallit reservationen,
som vi ju gjorde genom herr Thappers
anförande efter herr Pettersons i Degerfors
deklaration, vill jag emellertid
påminna om att första kammaren har
godkänt utskottsutlåtandet. Efter den
deklarationen, som får tolkas på det sätt
departementschefen här gjorde, finna
vi reservanter att utlåtandet bör kunna
godtas vid denna timme av riksdagen,
och det är alltså anledningen till att vi
inte ställa yrkande om bifall till reservationen,
vilket —- det ber jag att få
påpeka — inte innebär att vi i sak ha
ändrat mening.

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951 em.

Den civila regionala beredskapsorganisationen in. m.

Jag vill tillägga, att förutsättningen
för att vi på detta sätt skola kunna
frånfalla yrkandet i reservationen måste
vara att utskottet är enhälligt bakom
den deklaration som avgavs av herr
Petterson i Degerfors. Skulle någon
annan ledamot av utskottet fasthålla
vid ordalydelsen i utskottets utlåtande,
måste detta självfallet leda till att i
varje fall jag'', och jag tar för givet även
herr Thapper, förbehålla oss frihet att
återfalla på reservationen, vilken i det
läget måste ställas under votering.

Jag har alltså, herr talman, nu intet
yrkande.

Herr PETTERSON i Degerfors (kort
genmäle): Herr talman! Innan jag avgav
denna deklaration för utskottet,
hade jag konfererat med tredje avdelningens
ordförande och övriga ledamöter,
och de voro överens med mig
om att uttalandet skall ges den tolkning
som jag här givit.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Jag
har visserligen inte varit med om behandlingen
av detta ärende i statsutskottets
plenum, men jag har deltagit
vid behandlingen i utskottets tredje avdelning,
och jag vill säga, att vi voro
fullständigt eniga om avdelningens
skrivning i detta fall. Vi vilja inte vara
med om att det under fredstid skall
planeras en ganska omfattande organisation.
I länsstyrelsernas uppgifter ingår
ju redan nu att de skola planlägga
för folkhushållningen nödvändiga åtgärder
beträffande livsmedel och annat.
Vi ha i länsstyrelserna ett särskilt
organ, civilförsvarsavdelningen med civilförsvarschefen
i spetsen, som har
att planlägga transporter och dylikt.
Det är självklart att de organ vi redan
nu ha också skola fungera i ett krigsläge.
Vi ha ju också våra centrala livsmedelsförsörjningsorgan,
vi ha bränslekommissionen,
som skall planlägga försörjningen
med bränsle, och vi ha civilförsvarsstvrelsen
som också skall ut -

föra planläggning i de olika länen. Det
är vår uppfattning att vi inte skola
koppla in alltför många onödiga utredningar
utan försöka ordna saken i
samråd med näringslivets organisationer,
så att man inte behöver ett särskilt
organ för planläggning under
fredstid. En annan sak är det ju i
krigstid. I ett krigsläge kan allt som
är planlagt slås omkull och förhållanden
inträffa som dra ett streck över
allt man har planlagt. Vad avdelningen
har föreslagit är ju att Kungl. Maj:t
skall få bemyndiganden i all den utsträckning
som behövs. Vi ha inte
prutat på det anslag som är begärt för
ändamålet, utan vi ha bara med vårt
uttalande velat markera, att man inte
skall planlägga en organisation i fredstid
som är större eller mera vidlyftig
än som erfordras. Det ha vi velat understryka,
och jag är förvissad om att
även det ingår i den deklaration som
herr Petterson i Degerfors avgav.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Herr Rubbestad sade i sitt anförande,
att han inte ville vara med om en alltför
omfattande organisation. Jag har på
förhand sökt att så långt det varit
möjligt tillgodose herr Rubbestads önskemål
på den punkten. Den kommitté
som har arbetat med denna fråga kom
fram till en årlig kostnad av 370 000
kronor. Vid behandlingen i departementet
ha vi nedbringat den årliga kostnaden
till 100 000 kronor. Eftersom vi ha
25 länsstyrelser, om vi räkna med överståthållarämbetet,
blir det 4 000 kronor
i planläggningskostnader årligen på
varje länsstyrelse. Och av dessa 4 000
kronor kommer icke ett öre att gå till
länsstyrelsernas egna tjänstemän, utan
hela kostnaden avser arvoden, som vi
måste betala till de sakkunniga som
länsstyrelserna måste ha till sin hjälp
för att med någon fackkännedom kunna
göra detaljplaner på områden som

Lördagen den 19 maj 1951 em.

Nr 20.

Den civila regionala beredskapsorganisationcn m. m.

ligga vid sidan om länsstyrelsernas vanliga
fredsmässiga arbete.

Vidare sade herr Rubbestad, att det
inte är mycket nytta med sådana bär
planer. De kunna kullkastas. Man
skall alltid utgå ifrån, när man gör
en planläggning för krig, att planen
säkerligen icke kommer att kunna fullföljas
i alla detaljer, men personer som
sitta och planera skaffa sig en sådan
sakkunskap och en sådan inblick i problemen,
att de erhålla en större förmåga
att laga efter lägligheten, om planerna
skulle kastas ikull, än vad de skulle besitta
om inga planer blivit uppgjorda.

.Tåg tror alltså att herr Rubbestad kan
vara fullt trygg för att här icke skall
skapas någon organisation i onödan
utan att vi skola hålla planläggningsarbetet
inom så snäva gränser som över
huvud taget är möjligt med hänsyn till
beredskapsbehovet.

Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Herr talman! Jag har tidigare deklarerat,
att vi icke ha vägrat det anslag på
100 000 kronor, som är begärt. Det har
utskottet gått med på. Dessutom vill jag
erinra om att i varje länsstyrelse ha vi
en civilförsvarsavdelning, som i allmänhet
består av flera personer. Det är
självklart att denna organisation i första
hand bör syssla med dylika spörsmål.
Dessutom ha vi deklarerat att den sektion,
som ytterligare skall ha hand om
detta, skall fungera. Men vad vi äro
rädda för är att man bygger ut en alltför
stor organisation, och det är detta
vi icke vilja vara med om i fredstid.

Herr ANDERSSON i Malmö: Herr talman!
.lag uppfattade herr Rubbestad
på det sättet, att planläggningen utföres
på fördelaktigaste och billigaste sätt,
utan att effektiviteten av planläggningen
eftersättes. Det kunna vi alla instämma
i. Det framgick emellertid, såvitt jag
uppfattade herr Rubbestad rätt, inte av
hans anförande att han hade någon an -

märkning att göra mot den planläggning,
som departementschefen talat om
i sina anföranden. Denna planläggning
skall ju avse icke endast förbindelseavbrott
mellan länen och den centrala
förvaltningen under krig utan över huvud
taget om vårt land kommer i
krigstillstånd.

Herr talman! Jag begärde ordet inte
så mycket för att säga detta utan för att
ge min anslutning till den tolkning av
statsutskottets utlåtande, som herr Petterson
i Degerfors i sitt anförande gav.
Jag tillhör visserligen inte tredje avdelningen,
men jag har varit med om beslutet
i statsutskottet, och jag ber att för
min del få understryka vad herr Petterson
i Degerfors här sade.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat tredje
lagutskottets memorial och utlåtanden:

nr 10, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande tredje
lagutskottets utlåtande i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning med vissa bestämmelser
till motverkande av svinsjukdomar
dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 11, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 18 juni
1926 (nr 326) om delning av jord å landet,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;
och

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 35 $ 1 mom. folkbokföringsförordningen
den 28 juni
1946 (nr 469).

Kammaren biföll vad utskottet i nämnda
memorial och utlåtanden hemställt.

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951 em.

§ 6.

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering
m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., dels ock motioner, som väckts i
anledning av propositionen eller röra
i propositionen behandlad lagstiftning.

Genom en den 6 april 1951 dagtecknad
proposition, nr 168, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag
till

1) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
in. m.;

2) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse
av bostadsrätt m. m.;

3) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 28 maj 1948 (nr 245) med
vissa bestämmelser om hyresrätt vid
hemskillnad eller äktenskapsskillnad
m. m.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta motioner,
nämligen inom första kammaren nr
487 av herr Andrén m. fl. samt inom
andra kammaren nr 623 av herr Hjalmarson
m. fl. I motionerna, vilka voro
likalydande, hade hemställts, »att riksdagen
i anledning av proposition nr
168 i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
dels understryka önskvärdheten av att
skälig kompensation medgives för de
ökade omkostnaderna inom fastighetsförvaltningen,
dels ock begära att hvresregleringskommitténs
uppdrag i
första hand måtte avse frågan om framläggande
snarast möjligt av ett konkret

förslag med program till hyresregleringens
successiva avveckling».

Tillika hade utskottet i anslutning till
behandlingen av sagda proposition och
motioner till behandling förehaft ytterligare
fyra motioner.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition;

B. att motionerna 1:219 och 11:293
måtte anses besvarade genom vad utskottet
anfört i sin motivering;

C. att motionerna 1:487 och 11:623
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D. att motionerna I: 157 och II: 130
måtte anses besvarade genom vad utskottet
anfört i sin motivering.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Holmbåck, Werner,
Pålsson och Jansson i Aspeboda, fröken
Vinge samt herr Nyberg, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa,

A. att ——--(= utskottet)--- —

proposition;

B. att —--■ (= utskottet)---

motivering;

C. . att motionerna 1:487 och 11:623
måtte anses besvarade genom vad reservanterna
anfört i sin motivering;

D. att —---(= utskottet) —- —- —

motivering;

2) av herrar Eskilsson och Larsson
i Karlstad, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

A. att ----(= utskottet)--- —

proposition;

B. att--r — (= utskottet) -—---

motivering;

C. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:487 och 11:623 i skrivelse
till Kungl. Maj:t dels understryka
önskvärdheten av att skälig kompensation
medgåves fastighetsägarna för de
ökade omkostnaderna för fastighetsförvaltningen,
dels ock begära att till direktiven
för de sakkunniga, vilka tillkallats
för granskning av det för bostads-
och hyresmarknaden gällande

Lördagen den 19 maj 1951 em.

Nr 20.

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m.

regleringssystemet, måtte fogas ett tilllägg,
att de sakkunniga som främsta
utredningsuppgift skulle snarast möjligt
upprätta förslag till en successiv
avveckling av hyresregleringen;

D. att---utskottet) — •—- —

motivering.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr NYBERG: Herr talman! Tredje
lagutskottet har enhälligt tillstyrkt att
hyresregleringslagen och de andra lagar,
som här beröras, förlängas ytterligare
ett år. Utskottet har vidare funnit
att de önskemål, som framställts i de
olika motionerna, i huvudsak tillgodosetts
genom den nyligen tillsatta utredningen
angående hyres- och bostadsmarknaden.
Att vi dock ha kommit på
olika linjer beror på skiljaktighet i fråga
om vad som borde sägas och inte sägas
i utlåtandet, t. ex. i fråga om hyrorna,
samt om lämpligheten att i skrivelse
till regeringen fästa uppmärksamheten
på de ting, som beröras i liögcrmotionen.

Utskottsmajoriteten har velat särskilt
understryka vikten av att utredningen
i vad den avser behovsprövningen på
hyresmarknaden bedrives på skyndsammaste
sätt. Denna formulering i utlåtandet
är närmast föranledd av motionen
av herr Edberg m. fl. angående
obligatorisk bostadsförmedling. Yi reservanter
ha inte ansett att en dylik
aktion från riksdagens sida är motiverad.
De invändningar, som tidigare år
i debatterna här i kammaren ha rests
mot att ytterligare bygga på regleringssystemet,
äro enligt vår mening fortfarande
tillräckligt bärkraftiga. Vi ha därför
nöjt oss med att i vår reservation
erinra om att en utredning nu är tillsatt
och att den skall behandla även
detta spörsmål.

I högermotionen yrkas hland annat,
att riksdagen skall i skrivelse till regeringen
understryka nödvändigheten av

en skälig kompensation för de ökade
omkostnaderna inom fastighetsförvaltningen.
Samma yrkande framställes på
denna punkt även i reservationen av
herrar Eskilsson och Larsson i Karlstad.
Denna fråga är ju, herr talman,
mycket aktuell och mycket betydelsefull.
Starka skäl kunna anföras både
för och emot en höjning av hyrorna.
Jag skall inte alls upptaga tiden med
att gå närmare in på dessa spörsmål,
i synnerhet som kammaren hade en debatt
i hyresfrågan för någon tid sedan
i anledning av en interpellation av herr
Birke, närmast föranledd av konflikten
mellan fastighetsägarna och fastighetsarbetarna.
Jag tror dock att vi mer
och mer kommit över på den linjen, att
även fastighetsägarna måste få en skälig
kompensation för de inträdda prisstegringarna.
Å andra sidan måste dock
frågan bedömas även ur rent allmänekonomiska
synpunkter, eftersom ju
ökade hyror liksom andra prisstegringar
föra med sig ökade svårigheter
att uppnå den ekonomiska stabilitet,
som vi eftersträva. Hur stor kompensationen
bör bli vill jag därför inte uttala
mig om. Jag tycker dock att skälen för
en rimlig ersättning för kostnadsstegringarna
äro mycket bärande och har
därför anslutit mig till den mening, som
kommit till uttryck i reservationen av
herr Holmbäck m. fl.

Utskottsmajoriteten har inte velat säga
någonting beträffande hyrorna utan
anser att ståndpunkt i dessa spörsmål
skall tagas av hyresrådet och regeringen.
Ur formell synpunkt är denna uppfattning
riktig, men frågan synes dock
vara så viktig att utskottet icke bort
nöja sig med detta passiva uttalande. Å
andra sidan synes det knappast vara
nödvändigt att avlåta någon särskild
skrivelse till regeringen i detta ärende.
Frågan är ju så pass högaktuell, att
man givetvis får förutsätta att regeringen
utan någon särskild skriftlig påminnelse
begagnar de möjligheter som hyresregleringslagen
medger.

7 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 20.

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951 em.

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m.

Kravet på ett program för hyresregleringens
avveckling kan jag givetvis i
långa stycken instämma i. Jag vill naturligtvis
inte ha hyresregleringen kvar
en dag längre än nödvändigt. Nu är
det emellertid så att vi bli nödsakade
att förlänga hyresregleringslagen inte
bara det närmaste året ntan tydligen
också flera år framåt. Vidare ha ju de
förut nämnda sakkunniga också fått i
uppgift att behandla frågan om ett program
för hyresregleringens avveckling.
Hur detta program skall se ut är väl
dock, såvitt jag förstår, i icke så ringa
mån beroende av hur själva regleringen
ser ut den dag den skall börja avvecklas.
Jag är inte någon vän av obligatorisk
bostadsförmedling eller vad man
vill kalla den behovsprövning, som skall
utredas, men jag kan inte bortse ifrån
att vi kanske en dag komma -att få denna
påbyggnad på vårt regleringssystem.
Vidare skall ju lagen ändras även
i vissa andra avseenden. Att då yrka på
ett omedelbart utarbetande av ett program
för hyresregleringens gradvisa avveckling
synes mig om också mycket
sympatiskt dock i någon mån orealistiskt.
Jag har därför inte kunnat ansluta
mig till förslaget att skriva till regeringen
och framställa detta önskemål.
Klart är emellertid att det måste
finnas i detalj utarbetade bestämmelser
för hur avvecklingen skall ske, och man
får givetvis förutsätta att de sakkunniga
komma att behandla även detta spörsmål
utan onödigt dröjsmål.

Herr talman! Det skulle vara mycket
mera att säga i denna stora och i många
avseenden ganska svåra fråga. Jag vill
dock nöja mig med detta och yrkar i
anslutning till vad jag nu anfört bifall
till reservationen av herr Holmbäck
m. fl.

Herr LARSSON i Karlstad: Herr talman!
Det finns troligen inte någon mera
hopplös uppgift än att försöka övertala
majoriteten av denna kammare att för

bemästrande av vissa samhällsproblem
pröva nya vägar. När jag det oaktat begärt
ordet i denna fråga, är det inte i
förhoppning att kunna vinna gehör för
mina yrkanden utan främst för att för
egen del få inlägga en gensaga mot utskottsmajoritetens
trots allt oföränderligt
optimistiska tro på regleringsverksamhetens
förmåga att råda bot på svårigheterna.

Vi ha nu i nio år, därav sex efterkrigsår,
ihärdigt strävat efter att med
hyresreglering och annan reglering avhjälpa
bristen på bostäder. Resultatet
har blivit ett med nästan varje år ökat
antal hemlösa, trots att staten frikostigt
gynnar byggnadsverksamheten särskilt
i kommunala och s. k. allmännyttiga företags
regi. Utskottsmajoriteten hävdar
emellertid bland annat att »regleringsavveeklingen
som sådan icke ens föregående
år ansågs stå för dörren. För
närvarande synes frågan om regleringens
upphörande vara än mindre aktuell.
De uppgifter, utskottet åberopat på tal
om hyresregleringens förlängning, tyda
nämligen, som redan anförts, på att
bostadsbristen snarast förvärrats i förhållande
till föregående år».

Men detta är väl ungefär vad andra
kammaren misstänkte att följden av hyresregleringen
skulle bli, då kammaren
vid 1950 års riksdag antog den till tredje
lagutskottets utlåtande nr 9 fogade
reservationen, vari som motiv för lagens
förlängning under ytterligare ett år
framhölls följande: »Ehuru hyresregleringslagen
i förening med bvggnadsregleringen
motverkar den naturliga
rörligheten på bostadsmarknaden och i
viss mån hindrar produktionen av bostäder,
torde ett omedelbart upphävande
av nämnda lag komma att medföra
olägenheter.» I fortsättningen av den
antagna reservationen poängterades
misstron mot hyresregleringens verkningar
i följande ordalag: »Utskottet
vill i detta sammanhang understryka
departementschefens uttalande att tiden
nu är inne att föranstalta om utredning

Lördagen den 19 maj 1951 em.

Nr 20.

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m.

av de frågor, som sammanhänga med
hyresregleringens avskaffande, och vill
även framhålla angelägenheten av att
skyndsamma och positiva åtgärder vidtagas
i detta syfte.»

Är detta bortglömt eller har man ändrat
åsikt om regleringens verkningar?
Ty det kan ju omöjligen vara så, att
man inte längre anser den tilltagande
bostadsbristen medföra sociala olägenheter!
I varje fall kan inte högerns motionärer
och reservanter i denna fråga
godtaga en sådan inställning, som tämligen
ofelbart skulle leda till ytterligare
förvärrat läge på bostadsmarknaden
nästa år. Det är för att bryta denna
ogynnsamma utveckling och åstadkomma
en vändning till det bättre, som vi
framlagt våra förslag.

Vi äro fullt medvetna om att regleringar
med så djupgående verkningar
som byggnads- och hyresregleringarna
icke kunna avvecklas på en gång. Något
sådant ifrågasätts inte heller. Men en
avveckling av hyresregleringen kräver
noggrann och omsorgsfull planläggning.
Det är den som saknas. Redan en utredning
av hithörande frågor kräver
tid, och att sedan i praktiken genomföra
avvecklingen kräver ytterligare
tid. Det är därför det framstår som en
så angelägen uppgift att utredning om
hyresregleringens successiva avveckling
sätts i gång, så att vi skola kunna
räkna med förbättrade bostadsförhållanden
inom överskådlig tid. Längre än
till en enträgen vädjan till regeringen
att låta verkställa en dylik utredning
sträcker sig inte för dagen reservanternas
önskningar på detta område.
Dessa önskningar borde kunna delas av
alla, som intressera sig för det allvarliga
sociala problem, som bostadsbristen
utgör.

En detalj i hyresregleringen men en
mycket viktig sådan, som har stor
skuld till dess olyckliga verkningar, är
hyresstoppet. Om detta kunde försvaras
så länge det rådde pris- och lönestopp,
måste det nu framstå som en uppenbar

orättvisa, som medför i olika avseenden
ogynnsamma verkningar. Den som äger
och bebor ett enfamiljshus har genom
de ökade underhållskostnaderna för
detta fått vidkännas den av prisstegringarna
på senare tid vållade ökningen
i kostnaden för bostaden. Detta har inte
framkallat några protester eller åsamkat
vederbörande alltför kännbara svårigheter.
Men den som äger och bebor
ett tvåfamiljshus och har den ena lägenheten
uthyrd, har kommit i ett sämre
läge. Hyresgästen har fått bo kvar för
oförändrad hyra, som i förhållande till
den allmänna inkomststegringen blivit
allt mindre kännbar, under det att husägaren
fått bestrida kostnaderna för
underhållet även av denna lägenhet och
sålunda till sin egen bostadskostnad
fått lägga dubbla underhållskostnader,
som till på köpet undergått en väsentlig
stegring. Har en fastighetsägare ett
hus med tre lägenheter, därav två uthyrda,
ha hans omkostnader tredubblats
o. s. v. Det torde vara svårt att
finna någon rättvisa i ett sådant förhållande.
Följderna visa sig också i försummat
underhåll av fastigheterna.

Utskottsmajoriteten avböjer emellertid
på tal om den generella hyreshöjningen
att taga ståndpunkt till denna
fråga under förebärande att riksdagen
icke till sitt förfogande har det utredningsmaterial,
varpå ställningstagandet
i denna fråga måste grundas. Utskottet
anför att det icke torde ankomma på
riksdagen att påverka myndigheternas
överväganden om hyreshöjning i det
enskilda fallet. Det har väl heller ingen
begärt. Men riksdagens ärade ledamöter
ha väl omöjligen kunnat undgå att
lägga märke till det förfall, som bland
annat här i Stockholm präglar en hel
del äldre fastigheter. Tidningarna meddela
om livsfarliga ras av murbruk och
tegel, som lossnat från fastigheternas
väggar. Att låta förfallet gå så långt
måste väl ändå innebära en för nationalhushållet
skadlig kapitalförstöring,
som särskilt i dagens läge och på sitt

100 Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951 em.

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m.

område är allvarlig nog. Vetskapen härom
torde vara tillräcklig som motiv
för tillmötesgående av reservanternas i
detta avseende gjorda hemställan, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte understryka önskvärdheten av
att skälig kompensation medgives fastighetsägarna
för de ökade omkostnaderna
för fastighetsförvaltningen.

Det är sannolikt — jag känner inte
förhållandena tillräckligt noga för att
kunna göra ett bestämdare uttalande —
att det finns fastighetsägare i sådan
ekonomisk ställning, att de utan svårigheter
kunna underhålla sina hus
med avkastning från andra inkomstkällor,
men jag vet att det å andra sidan
finns ett stort antal ägare av fastigheter
med en eller flera hyreslägenheter, vilka
finansierat sitt fastighetsförvärv med
lån, som måste förräntas och amorteras.
Dessa — man kan gott kalla dem småsparare
— ha nu kommit i en svår situation.
De få antingen försumma sina
fastigheters underhåll med risk att
dessa taga skada och förlora i värde
eller öka sin skuld genom att ytterligare
belåna dem, om sådant är möjligt, för
att på så sätt skaffa medel för deras
underhåll. Detta förfaringssätt liksom
behandlingen av spararna i allmänhet
anser jag inte bara orättfärdigt utan
också i hög grad oklokt. Det måste
motverka den medborgarnas sparvilja,
som statsmakterna i andra sammanhang
förklarat vara nödvändig och förtjänt
av att på olika sätt stimuleras.

Jag ber med det sålunda anförda,
herr talman, att få yrka bifall till den
av herr Eskilsson och mig till utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Herr ANDERSSON i Mölndal: Herr
talman! De båda föregående talarna ha
främst uppehållit sig vid frågan om en
generell hyreshöjning och om en planläggning
av avvecklingen av hyresregleringen.
Vad den senare frågan beträffar,
bär justitieministern i sina

direktiv till den utredning, som är tillsatt,
framhållit lämpligheten av att även
denna sak blir föremål för utredning.
Men motionärerna ha bland annat
framhållit, att de anse en avveckling
av hela hyresregleringen vara ett förstahandsproblem,
som snarast bör
bringas till en positiv lösning.

Från utskottets sida ha vi inte kunnat
dela denna motionärernas och reservanternas
uppfattning. Utvecklingen
på bostadsområdet har nämligen kommit
att gestalta sig på det sättet, att
läget i dag är svårare än vad det var
förra året, då vi behandlade hyresregleringslagen.
Att i ett sådant läge säga,
att en planläggning för avveckling av
hyresregleringslagen skulle vara en primär
uppgift för den utredning, som
justitieministern har tillsatt, anse vi
inte riktigt. Bostadsfrågans lösning förutsätter
andra betydande uppgifter,
som böra komma före avvecklingen av
hyresregleringen. Men därmed ha vi
inte sagt att inte vi också anse, att den
planläggning, som justitieministern har
ansett vara lämplig, ävenledes bör
komma till stånd för att man där skall
kunna genomföra en sådan avveckling
under en tid framåt, när förutsättningarna
härför föreligga.

I fråga om hyreshöjningen har utskottet
för sin del heller inte kunnat
följa reservanterna, kanske främst därför
att det ansett att riksdagen inte har
de förutsättningar och inte heller de
faktiska möjligheter, som böra föreligga
för att kunna bedöma huruvida en
generell hyreshöjning är erforderlig
eller icke. Därför torde det vara högst
olämpligt att riksdagen ger en rekommendation
till Kungl. Maj :t och hyresrådet
rörande en sådan generell hyreshöjning,
tv vi ha säkerligen alla den
uppfattningen att det, för att man skall
kunna bedöma detta spörsmål, krävs en
mycket noggrann utredning och att
man är i besittning av allt erforderligt
material. Jag vill bara erinra om, herr
talman, att hyresrådet vid sitt bedö -

Lördagen den 19 maj 1951 em.

Nr 20.

101

mande av denna fråga har haft mycket
delade meningar. Detta framgår därav,
att det bland hyresrådets sju ledamöter
fanns ej mindre än fyra olika meningar
företrädda rörande frågan om en förhöjning
av hyrorna. Det vittnar om att
den sakkunskap som finnes inom hyresrådet
inte har kunnat ena sig på den
punkten rörande det förslag som har
framställts ifrån fastighetsägarna. Då
första kammaren redan har fattat beslut
i enlighet med utskottets förslag, anser
jag det inte finnas anledning att närmare
gå in på de frågor, som reservanterna
här ha berört.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Holmbäck
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen; samt 3:o) bifall till den
av herrar Eskilsson och Larsson i
Karlstad avgivna reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 7.

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 25, med föranledande av
kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
utskottets utlåtande nr 21 i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om ändring i
taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379) m. m. i vad propositionen
hänvisats till konstitutionsutskottet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Normer för taxering av skogsfastighet.

Föredrogs bevillningsutskottets memorial
nr 55, med föranledande av
kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
utskottets betänkande nr 31 i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr

Normer för taxering av skogsfastighet.

39 med förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Det nu föreliggande förslaget
från utskottet avser ju att åstadkomma
en sammanjämkning mellan de skiljaktiga
beslut, som kamrarna fattade i
frågan om grunderna för den kommande
fastighetstaxeringen. När man
söker en enande linje i en sådan här
fråga, måste man självfallet å ömse
sidor göra vissa eftergifter, kanske till
och med på punkter, där man har mycket
svårt att göra det. Här förelågo
tvenne skiljaktiga beslut, mellan vilka
det var mycket svårt att finna en medellinje,
enligt vilken man skulle kunna
ena de båda kamrarna.

Utskottet bär sökt komma fram till
den lösningen, att den taxering, som
skall ske under nästkommande år, skall
äga rum enligt det gamla system, som
förut har varit tillämpat, under det att
man vid den därpå följande taxeringen
skall söka komma över till det nya systemet,
som första kammaren för sin
del hade beslutat antaga.

Emellertid har utskottet vid behandlingen
av detta ärende kommit fram
till vissa uttalanden som göra, att jag
för min del har kunnat ansluta mig
till den ståndpunkt, som utskottet i
detta fall intager. Utskottet har nämligen
skrivit: »Utskottet förutsätter att
under den tid som alltså kommer att stå
till buds intill dess den nya metoden
skall träda i tillämpning Kungl. Maj:t
ägnar frågan om denna metods utformning
i riktning mot en förenkling fortsatt
uppmärksamhet.» För mig är det
nästan ett huvudvillkor för att denna
metod skall kunna tillämpas, att den
blir så utformad, att våra taxeringsnämnder
kunna följa med och bedöma

102

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951 em.

Normer för taxering av skogsfastighet.

verkningarna av den beskattning de
verkställa. Tyvärr är det nog med det
material som för närvarande föreligger
och med utformningen av de tabeller
och beräkningar, som ligga till grund
för detta förfarande, ganska få som i
verkligheten skola kunna överblicka det
resultat man kommer till. Det är därför
önskvärt, att man även i fortsättningen
strävar efter att komma fram till enklare,
klarare och mera lättfattliga bestämmelser
på detta område.

En brist som jag har tillåtit mig påtala
och som jag anser måste avhjälpas
är, att man inte äger den ingående kännedom
om vårt skogsbestånd som skulle
vara nödvändig för att tillämpa den
nya metoden. Utskottet har också pekat
på detta förhållande och sagt: »Vidare
bör under tiden tillses att upprättandet
av hushållningsplaner och andra sådana
uppskattningar av våra skogar, som
kunna underlätta metodens tillämpning,
på allt sätt uppmuntras.» Jag får nog
säga, att det även här gäller en avgörande
punkt, som man bör ägna all
möjlig uppmärksamhet. Jag beklagar att
våra skogliga myndigheter knappast ha
tid, pengar eller personal för att tillfyllestgörande
kunna lösa denna uppgift
ens under nästkommande femårsperiod.
Man får väl försöka att skaffa
sig ett bättre underlag för det bedömande
som måste ske om den nya taxeringsmetoden
skall kunna tillämpas.

Utskottet har också pekat på en annan
sak, som enligt min mening skulle
betyda ofantligt mycket för att man
skulle erhålla kännedom om verkningarna
av detta nya taxeringsförfarande,
nämligen att man ger taxeringsnämnderna
i vissa distrikt, där man inte gör
något undantag för den eller den fastigheten
utan där skogstaxeringen skall
omfatta hela distriktet, möjlighet att
jämsides med att taxeringen nästa år
utföres enligt den gamla metoden också
utföra en uppskattning efter de grunder,
som skola tillämpas enligt den nya metoden.
De siffror man därvid erhåller

skulle sedan lätt kunna sammanföras
och bearbetas. Jag förutsätter att de
taxerings- och uppskattningsnämnder
som komma att syssla med denna värdering
själva ha varken tid eller tillfälle
att fullfölja arbetet. Detta kunde
lämpligen utföras mera centralt. Ett
ytterligare skäl för att taxeringsnämnderna
vid dessa försök inte skulle få
gå längre än att insamla primärmaterial
är, att denna verksamhet inte bör förleda
dem till att försöka göra jämförelser,
sudda ut gränserna och kanske
komma till ett resultat som man annars
inte skulle komma till. Det är emellertid
mycket viktigt att man kan få klarhet
i hur tillämpningen av den nya
metoden kommer att te sig i jämförelse
med den gamla, vilka resultat man kommer
till, om uppskattningen blir sådan,
att man tror sig även i fortsättningen
kunna begagna sig av ett förfaringssätt,
som man nu går att försöksvis pröva.

Herr talman! Det är dessa synpunkter
som ha gjort, att jag kunnat ansluta
mig till detta kompromissförslag, som
första kammaren redan har bifallit. Jag
hemställer att även denna kammare
måtte bifalla detta förslag.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Då jag den 5 maj på kvällen i denna
kammare förklarade mig inte tro på
möjligheten av en sammanjämkning i
denna fråga, angav jag också orsaken
därtill. Det var att det kompromissförslag,
som jag hade tillåtit mig lägga
fram redan i mars månad, hade avvisats.

Den sammanjämkning som nu föreslås
är ju av den karaktären, att den
egentligen inte tilltalar någon helt och
fullt. Sammanjämkningsarbetet har varit
svårt ur den synpunkten, att första
kammaren fattade sitt beslut med en
majoritet av 17 röster under det att
andra kammaren fattade sitt beslut med
fyra rösters övervikt. Jag vill dock
vitsorda, herr talman, att man ifrån

Lördagen den 19 maj 1951 em.

Nr 20.

103

alla håll har ansträngt sig för att komma
till ett resultat, vilket ju också framgår
därav, att det sammanjämkningsförslag,
som bevillningsutskottet här framlägger,
omfattas av 18 av dess 20 ledamöter.

Det är emellertid, herr talman, inte
på det sättet, att det bara är den sida,
herr Jonsson representerar, som har lov
att visa missnöje. Jag tror att man i
det fallet kan säga, att även den andra
sidan kan ha anledning att vara en
liten smula missnöjd, och det höjdes ju
i detta sammanhang röster för att man
skulle hemställa till andra kammaren
att biträda vad första kammaren hade
beslutat. Man har nog på den sidan den
uppfattningen, att resultatet av den
metod man väljer för årets skogstaxering
inte kommer att motsvara det läge,
i vilket vi befinna oss. Nu finns det såvitt
jag kan förstå ingen annan väg att
komma till ett resultat än den bevillningsutskottet
här anvisar. Jag konstaterar
bara, herr talman, till kammarens
protokoll, att detta förslag helt och hållet
överensstämmer med det kompromissförslag,
som jag framlade för de
olika partierna i mars månad. Jag beklagar
att man inte tog det den gången;
det hade kanske varit bättre ur alla
synpunkter.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till vad utskottet i sitt utlåtande har
föreslagit.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Med anledning av herr ordförandens
i bevillningsutskottet sista inlägg
tillåter jag mig att säga, att det kompromissförslag,
varom det i mars talades,
i varje fall inte var så utformat, att man
där hade detta tillägg, som utskottet
nu har gjort och som rör förutsättningarna
för den nya metodens tillämpning.
Jag vet inte om herr ordföranden gick
och bar på detta i bakfickan. Det kom
emellertid aldrig fram under diskussionen.

Ändring i civilförsvarslagen.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag tror att herr Jonsson i Skedsbygd
vid närmare eftertanke skall finna, att
det nu föreliggande förslaget är identiskt
med det förslag som framlades i
mars. Men vid detta tillfälle hade det
gått en liten smula mera politik i detta
ärende än vad det har gjort nu vid
sammanjämkningen.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Ja, men om så varit fallet vill jag
säga att när politik och sunda åsikter
sammanfalla, tycker jag inte att man
har någon anledning att frångå sin
ståndpunkt.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag skall inte fortsätta denna tvist. Jag
vill bara säga till herr Jonsson i Skedsbygd,
att det kan ju hända, att erfarenheten
kommer att visa, att de där sunda
åsikterna inte hade några hållpunkter
i verkligheten.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 9-

Ändring i civilförsvarslagen.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i civilförsvarslagen den
15 juli 1944 (nr 536), dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 30 mars 1951 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 176, vilken behandlats av
första lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda,
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga
ett vid propositionen fogat förslag
till lag om ändring i civilförsvarslagen
den 15 juli 1944 (nr 536).

De i propositionen föreslagna ändringarna
i civilförsvarslagen avsågo att
skapa en rättslig grundval för en ut -

104 Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951 em.

Ändring i civilförsvarslagen.

byggnad av skyddsrumsbeståndet med
fullträffsäkra skyddsrum. Enligt förslaget
skulle länsstyrelsen under vissa
förutsättningar kunna befria ägare till
anläggning eller byggnad från skyldigheten
att vid ny- eller ombyggnad inrätta
enskilt skyddsrum; i stället skulle
det då åligga honom att bidraga till
kostnaderna för det fullträffsäkra
skyddsrummet med ett belopp, som
motsvarade kostnaden för ett enskilt
skyddsrum i anläggningen eller byggnaden.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft två
i anledning av densamma väckta motioner,
nr 488 i första kammaren av
herrar Lindblom och Weiland och nr
622 i andra kammaren av herr Ståhl
m. fl. I motionerna, vilka voro likalvdande,
hade hemställts, att riksdagen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 176 ville dels besluta att avslå
förslaget om införande av fastighetsägarebidrag,
dels besluta vissa i motionen
närmare angivna ändringar beträffande
statsbidragsbestämmelserna m. m.

Utskottet hemställde, att riksdagen
med avslag å motionerna I: 488 och
II: 622 måtte bifalla förevarande proposition,
nr 176.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Lindblom;

2) av herr Håstad, som ansett att utskottet
bort hemställa,

A. att riksdagen med avslag å motionerna
1:488 och 11:622, i vad de avsåge
ändringar i Kungl. Maj:ts förslag,
måtte bifalla förevarande proposition,
nr 176; samt

B. att riksdagen i anledning av
nämnda motioner ville i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte företaga en allsidig utredning,
huruvida och i vilken utsträckning
i nu förevarande läge fastighetsägarnas
skyddsrumsplikt kunde upphöra
eller på annat sätt omregleras.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HÅSTAD: Herr talman! Den proposition,
som ligger till grund för det
utskottsutlåtande vi nu ha att behandla,
har huvudsakligen till syfte att åstadkomma
fullträffsäkra skyddsrum. Dessa
skyddsrum skola byggas på sådant sätt,
att enskilda skyddsrum i omgivningen
skola bli onödiga; de nya allmänna
skyddsrummen skola samtidigt kunna
få fredsanvändning. I denna huvudfråga
har utskottet varit enhälligt och
funnit denna anordning, på sin tid föreslagen
av den Thapperska kommittén,
mycket välbetänkt. Däremot ha delade
meningar rått rörande finansieringen
av dessa fullträffsäkra skyddsrum. Såsom
framgår av utlåtandet har en representant
för folkpartiet, kanske jag
också skall säga för det legitima fastighetsägarintresset,
i en reservation
krävt, att fastighetsägarna i de hus,
som nu skola bli befriade från att inrätta
enskilda skyddsrum, också skola
befrias från att såsom bidrag till kostnaderna
för dessa allmänna skyddsrum
erlägga vad som motsvarade kostnaderna
för de enskilda skyddsrummen,
därest de skulle ha anordnat sådana.
På den punkten ha vi övriga inom utskottet
varit ense och tillstyrka propositionen.
Vi ha inte kunnat finna, att
vi, på basis av den utredning motionären
förebragt, skulle kunna tillstyrka
en lagändring i denna riktning, så
mycket mindre som detta uppenbarligen
endast skulle göra hela frågan om
fastighetsägarnas skyddsrumsplikt än
mera komplicerad.

Jag har i alla fall fogat en reservation
till detta utskottsutlåtande, i vilken jag
påkallar uppmärksamhet för fastighetsägarnas
läge över huvud taget när det
gäller skyddsrumsfrågan. Hela problemet
om fastighetsägarnas skyddsrumsplikt
måste komma i en helt annan dager,
om det blir så, att i stora samhällen
endast några få enskilda skyddsrum

Lördagen den 19 maj 1951 em.

Nr 20.

105

skola byggas och kanske den huvudsakligaste
skyddsrumsplikten skall fullgöras
genom att bygga dessa nya allmänna
skyddsrum. Då blir det mycket
mindre motiverat än förut att kräva,
att en viss grupp i samhället, i detta
fall fastighetsägarna — genom övervältring
av kostnaderna i verkligheten
hyresgästerna — skola bidraga till
dessa försvarsanläggningar.

Vad som för mig framför allt har tett
sig såsom mest komplicerande denna
fråga är emellertid, att vi nu få en
mängd olika fastighetsgrupper eller kategorier
på detta område, vilket kommer
att göra hela detta bidragssystem
eller hela denna byggnadsplikt ytterst
ojämnt verkande i synnerhet när hyresmarknaden
åter blir fri. För det första
få vi alltså den nu aktuella gruppen av
fastighetsägare, som äro befriade från
skyldigheten att bygga enskilda skyddsrum
men som skola erlägga kontantbidrag
till det allmännas skyddsrumsbyggen.
För det andra få vi en grupp
av enskilda fastighetsägare, som ha
skyddsrumsplikt. Dessa kunna vi emellertid
dela upp i åtskilliga underavdelningar.
Det är för det första den grupp,
som byggde skyddsrum under tidigare
år, då kostnaderna inte voro så stora.
Denna grupp kanske i sin tur kan indelas
i sådana som mot vederlag kunna
uthyra sina skyddsrum och sådana,
som inte kunna få något ekonomiskt
vederlag för de kostnader de nedlagt
på skyddsrummen. Sedan ha vi de fastighetsägare,
som hädanefter åläggas
att bygga enskilda skyddsrum men
komma att få göra det till de mycket
höga byggnadskostnader som tyvärr ha
blivit en följd av inflationen. Slutligen
ha vi som den tredje huvudgruppen de
fastighetsägare, som till följd av att
fastigheten inte är så stor, alltså inte
över två våningar, eller av andra skäl
äro befriade både från att erlägga
skyddsrumsbidrag och från skyddsrumsplikt.
Det ligger ju i sakens natur,
att alla dessa olika kategorier, liksom

Ändring i civilförsvarslagen.

dessa olika möjligheter att utnyttja
skyddsrummen måste medföra mycket
svåröverskådliga och i vissa fall orättvisa
verkningar för både fastighetsägare
och hyresgäster.

Det som för mig framför allt har varit
avgörande är just detta, att fastighetsägarnas
skyddsrumsplikt nu har
kommit i en helt annan belysning och
fått en helt annan faktisk betydelse för
hyresmarknaden, sedan byggnadskostnaderna
ha stigit så avsevärt. När fastighetsägarna
i viss utsträckning ålades
en skyddsrumsplikt första gången 1939,
förutsatte man, att kostnaderna skulle
vara mycket små. De arrangemang som
skulle träffas behövde inte vara så särskilt
omständliga. Man kanske räknade
med att kostnaderna för dessa enskilda
skyddsrum i husen skulle uppgå
till låt mig säga en procent av fastighetens
kapitalvärde. Med de krav på
skyddsrummen som numera ställas
komma dessa kostnader att uppgå till
minst 3 procent av de nu gällande
byggnadskostnaderna. Det är väl också
efter samma skala som fastighetsägarna,
därest de skulle bli befriade
från att själva inrätta enskilda skyddsrum,
skola ha att erlägga skyddsrumsbidrag.
Vi antaga att en fastighet, som
för fem eller sex år sedan var värd en
miljon kronor, nu skulle kosta att bygga
approximativt två miljoner kronor.
3 procent av denna nya miljon är
30 000 kronor. Om man säger att 7 procent
därav motsvarar hyresvärdet,
skulle ett belopp av 2 100 kronor i
denna relativt lilla fastighet övervältras
på hyresgästerna. Det är ju alldeles
givet att när de nya hyrorna nu ha
nått en sådan utomordentlig höjd jämfört
med de gamla, en sådan pålaga
måste bii en ytterligare börda för de
människor, som bli nödsakade att hyra
i de nya husen. Därför har jag ansett
att tiden nu är inne att företaga eu ny
omprövning, en förutsättningslös omprövning,
av hela detta bidrag. Och om
eu ändring skall ske rörande fastighets -

10G Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951 em.

Ändring i civilförsvarslagen.

ägarnas skyddsrumsplikt, så bör den
ske nu innan allmänna skyddsrum
komma att byggas i någon större omfattning
och sedan byggnadskostnaderna
ha stegrats så oerhört som på sistone
skett. Jag är inte säker på att en
sådan omprövning — det har jag även
framhållit i min reservation — nödvändigtvis
behöver leda till att alla fastiglietsägarplikter
i skyddsrumsavseende
komma att upphöra. Det kan ju
tänkas, att man med hänsyn till fredsanvändningen
skulle kunna reducera
dem genom någon form av allmänt bidrag
till de fastighetsägare, som skola
bygga enskilda skyddsrum. Men ju
mindre denna procentsats blir —- låt
mig säga att den blir 1 eller D/2 procent
-— desto mindre inverkan kommer
det att ha på byggnadsmarknaden, och
desto mindre orättvisor och ojämnheter
komma därigenom att uppstå.

Av nu anförda skäl har jag, herr talman,
avgivit denna reservation, som innebär,
att jag för dagen alltigenom
godtager propositionen men samtidigt
hemställer om en allsidig och förutsättningslös
utredning av hela detta
mycket väsentliga spörsmål om fastighetsägarnas
skyddsrumsplikt. Jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till min
reservation.

Herr RYLANDER: Herr talman! Det
har inte här yrkats på bifall till de i
anledning av propositionen väckta motionerna
eller till den reservation, som
har fogats till utskottets betänkande av
herr Lindblom. Jag saknar därför anledning
att nu, då kammarens ledamöter
säkerligen äro trötta efter en lång
dag, gå in på själva huvudsaken, och
jag vill begränsa mig till att säga några
ord i anledning av den reservation,
som har fogats vid betänkandet av herr
Håstad, och vad han här har anfört.

Herr Håstad har förmenat att det nu
skulle föreligga anledning att taga upp
till förnyat övervägande fastighetsägar -

nas skyddsrumsplikt. Ett av de skäl,
som skulle föranleda till detta, har angivits
vara, att åtminstone på de orter,
som beröras av uppförandet av fullträffsäkra
skyddsrum, denna plikt inte
längre ter sig lika motiverad som förr,
såvida skyddsrumsbehovet där, som
det står i reservationen, »till avsevärd
del kommer att täckas genom uppförande
av allmänna skyddsrum».

Nu är det inte så, herr talman, att
det i propositionen har ifrågasatts att
till avsevärd del täcka behovet av
skyddsrum ens på de få orter som
skulle komma i fråga för att få en del
fullträffsäkra skyddsrum. Enligt propositionen
skola ju nämligen fullträffsäkra
skyddsrum uppföras i ett fåtal
mycket utsatta städer och där endast i
de centrala delarna av städerna. I övrigt
— i utkanterna av dessa städer
och i riket för övrigt —- skola skyddsrummen
byggas precis som nu, alltså
till den absolut övervägande delen i
form av enskilda skyddsrum. Det kan
därför inte på något sätt påstås att det
här liar ifrågasatts, att man skulle till
avsevärd del komma att täcka skyddsrumsbehovet
genom uppförande av allmänna
fullträffsäkra skyddsrum.

Vidare har herr Håstad motiverat
upptagandet av denna fråga med att
fastighetsägarnas skyddsrumsplikt nu
har kommit i ett annat läge; penningvärdesförsämringen
har gjort att det nu
är mycket dyrare än förr o. s. v., och
det skulle bli en mycket större klyfta
mellan hyresnivåerna i nya och litet
äldre hus just genom uppförandet av
skyddsrum. Jag tror visst att det kan
vara angeläget och kanske blir nödvändigt
att vidtaga en eller annan åtgärd
för utjämning mellan fastigheter
som byggts tidigare och fastigheter
som byggts senare, men det förefaller
mig synnerligen krystat och onaturligt
att i ett ärende, som gäller fullträffsäkra
skyddsrum i de centralare delarna
av ett fåtal orter, blanda in hela denna
fråga om penningvärdesförsämring -

Lördagen den 19 maj 1951 em.

Nr 20. 107

en och om utjämningen mellan hyresnivåerna
i olika fastigheter. Utskottets
majoritet har varit av den bestämda
uppfattningen, att om denna fråga om
utjämning av hyresnivåerna i olika
fastigheter skall tagas upp, detta bör
ske i samband med hyresregleringen
och sådant och inte i samband med ett
ärende om skyddsrum.

Herr Håstad har i sin reservation
angivit vissa tankar om hur man möjligen
skulle kunna göra, om man skulle
taga upp frågan i detta sammanhang.
Jag vet inte om man på detta stadium
skall gå in på detta. Herr Håstad har
bland annat ifrågasatt om icke »olika
regler skulle kunna införas för orter
med allmänna skyddsrum och orter
utan dylika». Av vad som redan sagts
följer att detta inte kan vara en rimlig
och naturlig väg, eftersom det inte har
ifrågasatts att i någon ort till någon
mera väsentlig del täcka skyddsrumsbehovet
genom allmänna skyddsrum.
Den övervägande delen av behovet
måste alltfort täckas på det gamla vanliga
sättet, genom enskilda skyddsrum.

Vad herr Håstad menar med det han
i övrigt anfört hör om att det skulle
utgå bidrag till fastighetsägarna, vill
jag faktiskt inte inlåta mig på, ty jag
tycker det hela verkar så diffust, och
det skulle vara mycket besvärligt att
på den lilla utredning, som här föreligger
från herr Håstads sida, verkligen
taga ståndpunkt till sådana tankar.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
utskottets hemställan och yrka avslag
på den hemställan om en särskild utredning,
som har gjorts av herr Håstad
under B i hans reservation.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag är
något förvånad över de många kategoriska
och starka ord som lagutskottets
ordförande herr Rylander har använt
gentemot mig.

Herr Rylander var mycket angelägen
att göra gällande att jag skulle ha för -

Ändring i civilförsvarslagen.

storat detta problem och liksom räknat
med flera allmänna skyddsrum än som
faktiskt annonseras i propositionen.
Jag vill betona att jag i reservationen
försiktigtvis har skrivit »på de berörda
orterna», där skyddsrumsbehovet till
avsevärd del kan täckas genom uppförande
av allmänna skyddsrum, och jag
måste ju säga, att om Stockholms centrum,
Östermalm, Kungsholmen och Södermalm
skulle täckas av allmänna
skyddsrum till större delen, så är detta
ingen liten händelse, ty den skulle beröra
hundratusentals människor. Dessutom
kan vad jag åsyftat gälla alldeles
speciellt utsatta samhällen i deras helhet,
och därför finner jag inte vad ordföranden
här sagt vara på något sätt
riktigt, helst som jag i min skrivning
redan gjort den nödvändiga reservationen.

Herr ordföranden säger att det är
»krystat» och »onaturligt» — jag förstår
inte var ordföranden fick orden
ifrån — att taga upp detta problem i
detta sammanhang. Sammanhanget mellan
skyddsrumsplikt och hyror är uppenbart.
År det »krystat» och »onaturligt»
att här taga upp frågan om en
kostnadsstegring med ungefär tre procent
på bostäder? Jag frågar: Kan det
bland dem som voro närvarande i riksdagen
år 1939 eller år 1944, när civilförsvarslagen
beslöts, finnas någon som
då trodde att skyddsrumsplikten skulle
komma att betyda 100 eller kanske 200
kronor per år för den enskilde hyresgästen?
Nej, det förhöll sig inte så. När
denna fråga senast prövades, räknade
man med att kostnaden skulle vara endast
en obetydlighet, och det är först
nu som den i accelererat tempo har
fått större proportioner just genom att
skyddsrumsplikten drabbar de nya
dyra husen. Det är varken »krystat»
eller »onaturligt» att taga upp denna
sak i detta sammanhang, och jag vill
också —- om jag självfallet inte anses
representera någon auktoritet — fästa
uppmärksamheten på att kungl. bo -

108 Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951 em.

Ändring i civilförsvarslagen.

stadsstyrelsen varit inne på tankegångar
ganska likartade dem som jag utvecklat.

Jag hade det intrycket i utskottet, att
det fanns ganska stora sympatier för
de linjer som anföras i reservationen.
Jag skall självfallet inte ange några
namn, men sådana sympatier uttalades
t. ex. från framstående representanter
för socialdemokratiska partiet, som menade
att man förr eller senare måste
taga upp problemet om skyddsrumsplikten
och att det kunde finnas skäl
att göra det just nu. Att man å andra
sidan inte var beredd att gå på en skrivelse
nu är en annan sak, men det behöver
inte på något sätt minska riktigheten
av vad jag redan nu i detta sammanhang
velat framhålla.

Herr ordföranden gjorde gällande att
mina praktiska anvisningar skulle vara
något diffusa. Jag har varit mycket angelägen
om att inte på något sätt draga
upp några fasta riktlinjer, helt enkelt
därför att jag är fullt på det klara
med hur oerhört komplicerat problemet
är. Jag har blott antytt två möjligheter
med vilka man skulle kunna
laborera. Jag har naturligtvis därmed
inte alls sagt annat än att problemet
skulle förtjäna att utredas förutsättningslöst
och då ses bland annat ur
dessa två synpunkter.

Jag känner mig därför inte på något
sätt nedslagen i skorna av den kritik
herr ordföranden här bestått mig, men
jag tror nog att denna fråga, oavsett
vilken uppfattning herr Rylander och
jag ha, ändå tränger sig fram helt av
sig själv, därför att den nu har fått så
oanat stora dimensioner.

Herr STÅHL: Herr talman! I denna
fråga skall jag be att få i korthet anmäla
min sympati för de synpunkter
som under diskussionen ha utvecklats
av herr Håstad.

Jag måste säga att också jag finner
det högst naturligt, herr talman, alt man

i ett sådant här sammanhang verkligen
frågar sig, om det kan vara riktigt och
klokt och hur länge det skall vara möjligt
att tvinga fastighetsägarna att investera
icke obetydliga kapital i anläggningar
— i bergrum och av andra
slag — som äro av allmännyttig karaktär
och som ligga helt utanför fastigheterna.
Det kan inte bestridas, att detta
påskyndar den våldsamma stegring
av byggnadskostnaderna som vi nu äro
inne i och som enligt de senaste uppgifter,
som ha kommit mig till handa i
en kommitté, vilken sysslar med de här
frågorna, uppgår till i runt tal 30 procent
sedan föregående år; de fastigheter,
som färdigställas till den 1 oktober
i år, skulle alltså bli 30 procent dyrare
än de som färdigställdes för ett år sedan.
Det säger sig självt, alldeles oavsett
vad man har för partipolitisk uppfattning,
att det i längden, herr talman,
blir omöjligt att lägga ytterligare kostnader
på detta fastighetsbestånd och att
vi komma fram till en kostnadsnivå som
inte kan klaras.

Eftersom min tanke egentligen från
början har varit inne på andra linjer
än dem som herr Håstad här närmast
har utvecklat, vill jag säga att man nog
inte gärna kan göra som utskottet och
även Kungl. Maj:t ha gjort: jämställa de
fastigheter, där det är fråga om investering
i den egna fastigheten, med dem
där ägaren tvingas att göra investering
i ett bergrum eller en betonganläggning
på ett betydande avstånd från fastigheten
i fråga. Det måste ändå sägas, att
den fastighetsägare, som får bygga ett
eget utrymme i eget hus, har ett annat
intresse av det och kan tillgodogöra sig
det på ett annat sätt än den, som tvingas
bidraga till en anläggning av det slag
som vi nu tala om, och jag tror att man
verkligen ur den enskilde egendomsägarens
synpunkt, herr talman, som vi
sannerligen inte alltför ofta beakta,
måste fråga: Var går gränsen? Om man
tvingar vederbörande att deltaga i en
investering av den här karaktären, om

Lördagen den 19 maj 1951 em.

Nr 20. 109

man kan tvinga honom till nästa steg
och nästa, var slutar det hela? Jag tror
att det även ur den synpunkten är nödvändigt
att ställa sig frågande inför
detta.

Får jag bara anlägga en tredje och
sista synpunkt, herr talman! För att göra
diskussionen så kort som möjligt skall
jag uttrycka den så, att jag har en känsla
av att det inte går att fortsätta på
den väg vi nu äro inne på, att ena dagen
lägga en kostnad på fastighetsägarna,
ett par dagar eller en månad senare
lägga en ny kostnad på dem o. s. v.,
med det gamla resonemanget som gumman
använde till öket: orkar du det så
orkar du det. Vi ha faktiskt kommit i
det läget, att öket inte orkar längre. Vi
behöva bara gå på gatorna i Stockholm
och se oss om, iakttaga hur fastighetsbeståndet
i denna stad på ett förskräckande
sätt förfaller, för att få klart för
oss att vi i den nuvarande utvecklingen
äro inne på en värdeförstöring som sannerligen
inte kommer att drabba fastighetsägarna,
utan hela folkhushållet.

Jag tror därför, herr talman, att det
är nödvändigt att verkligen tänka över
de här frågorna och att inte lika säkert
som utskottet nu har gjort bara konfirmera
vad som här har föreslagits om
nya pålagor för fastighetsägargruppen.
Jag vet att det inte är särskilt opportunt
att göra sig till något slags talesman
för fastighetsägarna, och jag har inte
anledning att göra det, utan jag skall
bara be att få säga, att det är ett allmänintresse
i allra högsta grad att vi ställa
frågan: Hur långt skall detta kunna fortsätta? Jag

ber, herr talman, att få instämma
i herr Håstads yrkande.

Herr LARSSON i Stockholm: Herr talmän!
Då diskussionen här i kammaren
såväl som argumenteringen i reservationerna
bär knutit sig till fastighetsägarbidragen,
som skulle utgå för de
fullträffsäkra skyddsrum, vilka bli så
belägna, att vederbörande fastighets -

Ändring i civilförsvarslagen.

ägare kunna bli befriade från plikten
att bygga normalskyddsrum, skall jag
tillåta mig att göra några reflexioner,
grundade på erfarenheter från Stockholms
skyddsrumsbyggen. Det är ju
nämligen så, att denna vidgade utrustning
av tätorterna med fullträffsäkra
skyddsrum särskilt åsyftar —- i den mån
vi orka med det — att bygga fullträffsäkra
skyddsrum för den del av befolkningen
som skulle vara kvar i särskilt
utsatta orter och i de inre delarna
av storstäderna.

Dessa fullträffsäkra skyddsrum, av
vilka vi byggde en hel del, kända och
okända, under förra kriget, äro ju enligt
sakens natur glest belägna, medan
vi däremot måste ställa numera skärpta
fordringar på möjligheten för dem som
bo i husen att snabbt bege sig till skyddade
rum. Följaktligen vågar jag tro,
att dessa fall av avlösning av fastighetsägares
skyddsrumsplikt med fastighetsägarbidrag
måste komma att bli ganska
sällsynta. Vi ha ju under förra kriget
haft sådana fall, och de grundades helt
enkelt på fria förhandlingar med fastighetsägarna.
Jag kan inte erinra mig att
vi beträffande fullträffsäkert skyddsrum
i Stockholms inre — t. ex. under Hötorget
eller i några av våra bergklippor —
i något fall träffat sådant avtal med en
fastighetsägare, att han blev befriad
från plikten att bygga normalskyddsrum.
Däremot ha vi i flera fall träffat
sådant avtal, då det gällt bergskyddsrum,
som av den ena eller andra anledningen
för något allmänl ändamål
fått byggas i ytterområdena och som
vi kunnat så utvidga, att det även tjänstgjort
som skyddsrum för närbelägna
fastigheter. Då har det emellertid alltid
i brist på lagbestämmelser skett genom
ett fritt avtal med fastighetsägaren, och
fastighetsägaren har ju rimligen då ersatt
med vad ett enskilt skyddsrum uppskattningsvis
skulle kosta.

Denna erfarenhet ger enligt min uppfattning
också den rätta dimensionen
på frågan om fastighetsägarbidragen.

Ilo Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951 em.

Ändring i civilförsvarslagen.

Det måste nämligen vara så, att om en
fastighetsägare finner, att det bidrag,
som här nu är schematiskt angivet, i
verkligheten skulle bli för betungande
för honom, borde han alltid ha den utvägen
att ordna enskilt skyddsrum. Han
blir alltså under inga förhållanden mera
betungad med detta iin av den allmänna
skyddsrumsplikten, och han har alltid
möjligheten att falla tillbaka på sitt enskilda
skyddsrum.

Vad den nya förpliktelsen angår, så
förstår jag väl den oro som bostadsstyrelsen
har givit uttryck åt och som herr
Ståhl med mycken verv framförde. Å
andra sidan måste man ju, herr talman,
betänka, att vi ha haft denna skyddsrumsplikt
i tillämpning under det senaste
kriget. Jag vågar också i motsats
till herr Håstad antaga, att när riksdagen
1944, då jag icke var här närvarande,
beslutade i denna fråga, skedde
det med en stor och ganska rik erfarenhet
av vad skyddsrumsplikten innebär.
De normalskyddsrum som det nu är
fråga om äro ju väsentligen inte något
annat än sådana normalskyddsrum, som
i mycket stor omfattning redan äro
byggda i våra städer och tätorter och
som ju också — det får man väl ändå
erinra om — ha en fredstidsanvändning,
som ju gör att det inte bör vara helt
och hållet en död investering. För det
fall att detta fastighetsägarbidrag och
den tilltänkta uppgörelsen skulle få
mycket stor omfattning i framtiden, såsom
herr Håstad tydligen räknade med,
kan jag tänka mig, att det här skulle
kunna uppstå vissa avvägningsproblem,
som kunna bli besvärliga, kanske också
administrativt krångliga, men såsom
saken nu ligger till kan jag inte finna,
att det är fallet. Jag ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan sådan den här föreligger.

Herr RYLANDER: Herr talman! Jag
har inte mycket att tillägga utöver vad
herr Larsson i Stockholm redan sagt.

Han har i stort sett framhållit vad jag
hade tänkt säga i anledning av herr
Stålils anförande.

De centrala delarna i de större städerna,
där det kan komma i fråga att
bygga fullträffsäkra skyddsrum, äro
redan så bebyggda, att det nu mycket
sällan bygges hus med sådana skyddsrum.
Skyddsrumsplikten utkrävs ju
nämligen endast när någon nybygger
ett hus eller ombygger det så, att det
får karaktären av nybyggnad. Detta
gör, som herr Larsson i Stockholm mycket
riktigt framhöll, att det mycket sällan
blir aktuellt att tillämpa skyddsrumsplikten.
Men det är klart att när
det blir aktuellt, så bör man se till att
man inte dubbelinvesterar på det sättet,
att en fastighetsägare, som nybygger
ett hus mitt inne i centrala staden,
får investera pengar i ett skyddsrum,
när det kanske bara 10 ä 15 meter därifrån
byggs ett förnämligt allmänt, fullträffsäkert
skyddsrum. Då är det ju
bättre att han får samordna sina skyddsintressen
med det stora allmänna
skyddsrummet.

Sedan sade herr Ståhl att man lägger
så stora bördor på fastighetsägarna. Jag
vill då säga, att när någon bygger nytt
— och då alltså skyddsrumsplikten utkräves
— så är det åtminstone för närvarande
så, att kostnaderna för skyddsrummet
få inräknas i kalkylen och alltså
övervältras på hyresgästerna. Det
blir sålunda inte så betungande.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag tycker
att frågan om hur många skyddsrum
av allmänt slag det omedelbart
skall bli är alldeles för mycket accentuerad
här i dag. Vad vi ha att ta hänsyn
till är främst att det kommer att
införas en ny typ av skyddsrum, som
i viss mån upphäver den enskildes tidigare
skyddsrumsplikt. Huruvida det
kommer att bli många eller få sådana
skyddsrum, det veta vi ingenting om i
dag. Departementschefen har inte läm -

Lördagen den 19 maj 1951 em.

Nr 20.

111

nät några uppgifter alls i den saken,
och även om vi nu räkna med att det
inte kommer att bli särskilt många,
kunna de senare komma att öka i antal,
t. ex. på grund av att själva bombkriget
ändrar karaktär.

Jag vill betona, att jag har skrivit i
min reservation om på vissa orter
skyddsrumsbehovet till avsevärd del
kommer att täckas »med fullträffsäkra
skyddsrum» etc. Jag har aldrig sagt att,
utan endast om. Därför tycker jag att
mycket av vad herr Larsson i Stockholm
yttrade inte har någon egentlig
relevans. Det väsentliga och det som jag
har tryckt på är, att skyddsrumsplikten
kommer att skärpa hyresnivåskillnaderna
alldeles enormt, och det har såvitt
jag förstår ingen i denna kammare kunnat
bestrida.

När nu den ena synpunkten, större
eller mindre, lägges till den andra, så
anser jag att båda tillsammans motivera
att riksdagen skriver på det sätt som
jag skisserat, när jag föreslagit en allsidig
utredning.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
den av herr Håstad vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 10.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet, nr 260, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändring
i uppbördsförordningen den 31 december
1945 (nr 896) in. in., i vad propositionen
hänvisats till konstitutionsutskottet; från

första lagutskottet, nr 253, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition

Ändring i civilförsvarslagen.

med förslag till lag angående ändring
i lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om
polisväsendet i riket; samt

från andra lagutskottet:
nr 237, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition angående inhämtande
av riksdagens samtycke till förordnande
om tillämpning av vissa bestämmelser
i allmänna förfogandelagen den
22 juni 1939 (nr 293), dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 244, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om tillfälliga
bostäder vid skogs- och flottningsarbete
m. m. (skogsförläggningslag); nr

245, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 29 juni
1945 (nr 420) om semester, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner; och
nr 246, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), in. m., såvitt
propositionen hänvisats till lagutskott.

§ 11.

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtande nr
26, i anledning av väckta motioner om
beredande av möjlighet att anbringa
valkretsbeteckning å valsedel vid vissa
allmänna val;

statsutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen samt i propositionerna
nr 108 och 110 gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1951/52 under
fjärde huvudtiteln, avseende anslagen
inom försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; nr

147, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1950/51, i vad avser

112

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951 em.

försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

148, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret
1951/52 till ombyggnad av vissa kaserner
vid Södra skånska infanteriregementet
m. m.;

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts
propositioner angående anslag för budgetåret
1951/52 till kostnader för sjukvård
m. m. åt vissa utlänningar;

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till
de statsunderstödda alkoholistanstalterna
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

151, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar rörande vissa anslag
för budgetåret 1951/52 till universitetssjukhusen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga arbetsförmedlingen
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1951/52 till civilförsvaret
jämte i ämnet väckt motion;

nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 156, i anledning av väckt motion
om anslag för budgetåret 1951/52 till
utbildningskurs för sysselsättnings- och
arbetsterapeuter;

nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsförvärv av
aktier i Stockholm—Rimbo järnvägsaktiebolag
jämte i ämnet väckta motioner; nr

158, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för bud -

getåret 1951/52 till vissa ytterligare investeringar
i statens järnvägars fond;

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avtal om koordination
mellan statens järnvägar och
Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds
järnvägar jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att tillerkänna Luossavaara-Kiirunavaara
Aktiebolag rätt till
viss malmbrytning utöver av riksdagen
tidigare medgiven kvantitet; och

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie tjänster vid
kommunikationsverken m. in.;

sammansatta stats- och första lagutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition angående
löne- och pensionsreglering för
präster m. in., dels ock i ämnet väckta
motioner;

bevillningsutskottets betänkande!! och
memorial:

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
Torquay-protokollet till allmänna tulloch
handelsavtalet (GATT), in. m.;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
gällande tulltaxa;

nr 59, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1951/52, in. in.,
jämte en i ämnet väckt motion; och
nr 60, angående uppskjutande till innevarande
års höstsession av behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 18, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning angående
vissa ändringar i personalorganisationen
för riksgäldskontoret och
riksdagens ekonomibyrå; och

nr 19, i anledning av delegerades för
riksdagens verk framställning om änd -

Lördagen den 19 maj 1951 em.

Nr 20. 113

rad löneställning för vissa chefstjänstemän
vid riksdagens verk, m. m.;

andra lagutskottets utlåtande nr 30,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till vägtrafikförordning
m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner;

tredje lagutskottets utlåtande nr 14,
i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr
274) om rätt till jakt, m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 27, med anledning av Kungl.
Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande dels anslag till
Hästavelns befrämjande, dels Statens
lånefond för hästavelns befrämjande
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 28, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående användningen
av hästexportberedningens
vinstmedel jämte i ämnet väckta motioner; nr

30, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående vissa anslag
till lägre lantbruksundervisning
m. m. för budgetåret 1951/52 jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 31, med anledning av väckt motion
angående kronogårdarnas elektrifiering; nr

32, med anledning av Kungl.
Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag till Gottgörelse
till fiskerinäringen för av dess utövare

erlagd bensinskatt jämte i ämnet väckt
motion;

nr 33, med anledning av väckta motioner
om understöd åt de ombordanställda
vid 1950 års sillfiskeexpedition
till Island;

nr 34, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående utlämnande
av stödlån till jordbrukare jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 35, med anledning av väckta motioner
om ekonomisk hjälp åt jordbrukare,
som på grund av snöfall drabbats
av skador på byggnader och inventarier; nr

36, med anledning av väckta motioner
om en allsidig utredning av

trädgårdsodlingens problem;

nr 37, med anledning av Kungl.

Maj ds proposition angående anslag till
markförvärv m. m. för en försöksgård
vid Röbäcksdalen i Västerbottens län
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 38, med anledning av Kungl.

Maj ds proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m.;
och

nr 39, med anledning av Kungl.

Maj ds proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 9.58 em.

In fidem
Gunnar Britth.

8 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 20.

114

Nr 20.

Tisdagen den 22 maj 1951.

Tisdagen den 22 maj.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 15
och den 16 innevarande maj.

§ 2.

Svar på interpellation ang. anledningen
till uppskovet med ratificeringen av konventionen
om förebyggande och bestraffning
av brottet folkmord.

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, som yttrade:
Herr talman! Ledamoten av andra kammaren
herr Håstad har i en interpellation
frågat mig — subsidiärt justitieministern
— vad anledningen är till
uppskovet med Sveriges ratificering av
konventionen om förebyggande och bestraffning
av brottet »folkmord» (genocide).

Härpå ber jag att få svara följande.

Såsom interpellanten anfört, tillhörde
Sverige de stater, som vid FN:s generalförsamlings
tredje ordinarie möte
1948 röstade för godkännandet av konventionen
om folkmord. Därefter har
Sverige den 31 december 1949 även underskrivit
konventionen. Att ratifikationen
däremot ännu icke skett för Sveriges
del är förorsakat av att gällande
svensk lag icke i allo kan sägas stå i
överensstämmelse med föreskrifterna i
konventionen. De i konventionen såsom
straffbara upptagna gärningarna, främst
dödande av människor och olika former
av brott mot människors frihet,
äro givetvis straffbelagda, men de bestraffas
icke särskilt ur den synpunkt,
som förestavat konventionen, nämligen
att hithörande brott kunna begås med
syfte att helt eller delvis förgöra någon
viss folkgrupp. Detta har i sin tur med -

fört, att de svenska straffskalorna för
hithörande gärningar icke i samtliga
fall äro så vida, som skulle svara mot
konventionens anda. Dessutom innehåller
icke svensk lag straffbestämmelser
för försök och förberedelse till gärningar
av nu ifrågavarande slag i fullt
samma utsträckning som konventionen
kräver. Även i andra hänseenden kan
tillägg eller ändring av svensk lag erfordras,
ehuru definitivt ställningstagande
härtill ännu ej skett.. Anmärkas
må, att de delar av strafflagen, som beröras
av konventionen, d. v. s. kapitlen
angående brott mot person, för närvarande
äro föremål för omarbetning
inom straffrättskommittén. Nu nämnda
förhållanden ha medfört, att frågan om
formen för den svenska strafflagstiftningens
anpassning till konventionen är
föremål för utredning inom justitiedepartementet.
Först sedan arbetet härmed
— vilket sålunda äger visst samband
med centrala lagstiftningsfrågor
— blivit slutfört, kommer frågan om
ratifikation av konventionen att upptagas.
Frågan har för övrigt icke för vår
del befunnits vara av så brådskande natur
att den behöver särskilt forceras.

Härefter anförde:

Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag ber
att till hans excellens herr utrikesministern
få framföra ett tack för svaret på
min interpellation.

Såsom framgått av svaret, avser konventionen
om genocide inte bara det
brott, som har rubricerats som folkmord,
utan även försök till eller uppeggande
till sådant brott, och såsom
folkmord betraktas inte bara dödande
av personer, som tillhöra viss grupp,
utan även andra akter gentemot medlemmar
av en grupp som kunna skada

Tisdagen den 22 maj 1951.

Nr 20. 115

Svar på interpellation ang. forskningarna efter Raoul Wallenberg.

gruppen som sådan, t. ex. förebyggande
av födslar eller överförande av barn
från gruppen i fråga till en annan
grupp. Av svaret framgår vidare att sådana
åtgärder, som konventionen avser
att förhindra, visserligen enligt svensk
lag inte äro tillåtna eller straffria — åtminstone
inte när det gäller brott mot
människans frihet — men att de i svensk
strafflagstiftning inte bedömas ur de
synpunkter som ha varit vägledande
för Förenta Nationerna vid konventionens
uppställande. I detta sammanhang
påpekas i svaret att de delar av strafflagen,
som beröras av konventionen, för
närvarande äro föremål för omarbetning
inom straffrättskommittén och att
frågan om en koordination mellan den
svenska strafflagstiftningen och konventionen
har upptagits inom justitiedepartementet.
Svaret slutar med elt uttalande
om att frågan om en ratifikation
av konventionen icke har för Sveriges
del befunnits vara av så brådskande
natur att den behöver särskilt forceras.

Jag kan förstå vad som sagts om behovet
av en koordination, även om jag
såsom icke jurist inte kan göra mig en
fullt klar bild av i hur hög grad svensk
rätt måste ändras eller utvidgas för att
den skall bli fullt förenlig med konventionens
föreskrifter, men jag måste uttala
mitt beklagande av att arbetet med
denna koordination har behövt draga
ut så långt på tiden. Det är snart tre år
sedan konventionen godkändes av Förenta
Nationerna, och åtskilliga nationer
ha redan ratificerat konventionen, även
om det kanske inte skett med samma
omsorg om den inhemska lagstiftningens
anpassning efter konventionen som
tydligen har varit utslagsgivande för
den svenska regeringens handläggning
av ärendet. Och Sveriges ställning i
Förenta Nationerna präglas ju dock av
så många svårigheter och dissonanser,
att Sverige, åtminstone när det gäller
uppbyggandet av en universell rättskodex,
vars principer på sin tid accepte -

rades av representanter för bägge blocken
inom Förenta Nationerna, bör visa
sitt positiva intresse. Utvecklingen ute
i världen, där den ena gengångaren efter
den andra från andra världskriget
med dess moraliska förvildning och rashets
har börjat sticka upp huvudet igen,
gör det i dag mera än åren 1947 och
1948 nödvändigt att de humanitära
idéerna ges ökad hävd och att Sverige,
vad på det ankommer, betygar ett verkligt
intresse för att stödja Förenta Nationerna
i detta arbete.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag vill bara påpeka att Sverige inte är
särskilt på efterkälken när det gäller
ratificering av här ifrågavarande konvention.
Av de västeuropeiska staterna
är det inte flera än Frankrike, Island
och Norge som hittills ha ratificerat
konventionen. Bland de östeuropeiska
staterna ha Polen, Rumänien, Jugoslavien,
Tjeckoslovakien och Bulgarien visserligen
ratificerat konventionen men
med åtskilliga reservationer. Det största
antalet oss närstående stater har alltså
ännu icke ratificerat konventionen.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag vill
endast tillägga att det synes mig som
om Sverige i en fråga av denna art bör
försöka gå i spetsen för och inte sälla
sig till trossen bland nationerna.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Svar på interpellation ang. forskningarna
efter Raoul Wallenberg.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN erhöll på begäran
ordet för alt besvara fru Gärde Widemars
interpellation angående redogörelse
för efterforskningarna efter Raoul
Wallenberg.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form tillställts kammarens

116 Nr 20. Tisdagen den 22 maj 1951.

Syar på interpellation ang. forskningarna efter Raoul Wallenberg.

ledamöter, och hans excellens utrikesministern
lämnade nu endast en kort
sammanfattning av huvudpunkterna i
svaret.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare, fru Ingrid Gärde Widemar,
har med kammarens tillstånd till mig
riktat frågan, huruvida jag är i tillfälle
att lämna en fullständig redogörelse för
hur efterforskningarna efter Raoul Wallenberg
bedrivits och beträffande vilka
åtgärder, som vidtagits för att så snabbt
och effektivt som möjligt söka rädda
honom.

Interpellanten anför, att under den
senaste tidens offentliga diskussion
gjorts gällande å ena sidan, att utrikesdepartementet
redan tidigt erhållit underrättelser
om att Wallenberg befunne
sig i livet men att departementet icke
visat erforderlig energi för att skapa
klarhet över hans försvinnande och
bringa honom undsättning, medan det
å andra sidan uppgivits, att utrikesdepartementet
icke erhållit dessa underrättelser
och därför icke kunnat visa
större aktivitet än som skett för att
bringa Wallenberg hjälp.

Det får i fråga om Wallenbergs försvinnande
anses styrkt, att han den 17
januari 1945 avreste från Pest i sällskap
med tre ryska militärpersoner. Dagen
innan, den 16 januari, meddelade det
ryska utrikesdepartementet den svenska
beskickningen i Moskva, att Wallenberg
påträffats och att åtgärder till skydd
för honom och hans egendom hade vidtagits
av de sovjetryska militärmyndiglieterna.
Det dröjde däremot ända till
den 19 februari, innan en vag underrättelse
ingick till UD om minister Danielssons
och övriga legationsmedlemmars
öde. Först den 23 mars ingick
meddelande, att vissa av dessa personer
anlänt till Rumänien. Verkliga förhållandet
var sålunda under de första må -

naderna av 1945, att utrikesdepartementet
hyste den största oro för de beskickningsmedlemmars
öden, om vilka
intet var känt, medan man saknade anledning
till oro beträffande Raoul Wallenberg,
som de ryska militärmyndigheterna
sade sig ha tagit under sitt beskydd.

När den övriga legationspersonalens
uppehållsort blev känd, medan ännu
ingen närmare underrättelse erhållits
om Wallenberg, började utrikesdepartementet
den långa raden hänvändelser
till de ryska myndigheterna i syfte att
klarlägga Wallenbergs uppehållsort och
få honom återförd till Sverige.

Då interpellanten särskilt intresserat
sig för frågan om vad Sveriges representation
i Moskva uträttat eller kunnat
uträtta för att söka undsätta Raoul Wallenberg
får jag här återge en av envoyén
Sjöborg med ledning av utrikesdepartementets
akter upprättad sammanställning
över skrift- och telegramväxlingen
mellan departementet och, huvudsakligen,
vår beskickning i Moskva rörande
démarcherna i detta ärende:

»9.2.45 telegraferade UD till besk. i
Moskva att man inom departementet var
mycket orolig angående Budapest-svenskarnas
öde. Beskickningen anmodades
söka inhämta upplysningar.

13.2.45 svarade Söderblom att han
skriftligen och muntligen vid flera tillfällen
erinrat det ryska UD om Budapest-svenskarna.

17.2.45 telegraferade UD till besk. i
Moskva, att densamma, om förbindelse
kunde erhållas med W—g, skulle framföra
besked att instruktioner komme att
lämnas honom när envoyén Danielsson
anträffades.

Samma dag — 17.2.45 — telegraferade
UD till besk. i Moskva att, enär man
hyste stor ängslan angående Danielssons
och övriga Budapest-besk:s medlemmars
öden, beskickningen borde hos
ryska vederbörande begära efterforskningar.

Samma dag —17.2.45 — telegraferade

Nr 20. 117

Tisdagen den 22 maj 1951.

Svar på interpellation ang. forskningarna efter Raoul Wallenberg.

UD till konsulatet i Wien, att W—g vore
i säkerhet sedan en månad tillbaka men
att varje underrättelse beträffande de
övriga saknades.

19.2.45 telegraferade Söderblom, att
han verkställt den 17.2.45 beordrade démarchen
hos ryska vederbörande.

8.3.45 telegraferade UD till besk. i
Moskva att W—g vore efterlängtad här.
När kunde han hitväntas?

10.3.45 telegraferade besk. i Bukarest,
att, enligt uppgift, Danielsson skulle ha
arresterats omkring 20.2.45. I anledning
härav beordrades Söderblom 11.3.45 att
i det ryska UD begära efterforskningar
efter Danielsson. 12.3.45 telegraferade
S. att han bett Dekanosov påskynda efterforskningen,
då inga omedelbara
autentiska underrättelser från Danielsson
erhållits.

12.3.45 telegraferade Söderblom att
besk. i Bukarest i telegram 7.3.45 meddelat
att W—g vore försvunnen sedan

17.1.45 då han sade sig ämna avresa i
bil.

15.3.45 underrättades UD om att i den
ungerska Kossuthradion 8.3.45 tillkännagivits
att W—g, som försvunnit 17.1.
45, sannolikt mördats av Gestapoagenter.

17.3.45 instruerades Söderblom att i
det ryska UD energiskt begära besked
om var Danielsson, Anger och W—g befunne
sig.

21.3.45 telegraferade Söderblom att
fru Kollontay lovat påskynda efterforskningarna
efter Budapest-svenskarna.

23.3.45 emottog UD från besk. i Bukarest
underrättelse att Danielsson jämte
flera av Budapest-besk:s medlemmar
anlänt till Rumänien.

27.3.45 telegraferade UD till besk. i
Moskva, att det i anslutning till meddelandet
om Danielssons m. fl. ankomst
till Rumänien vore särskilt angeläget
erhålla upplysningar om W—g.

21.4.45 telgeraferade UD till besk. i
Moskva definitiv instruktion att uppsöka
Dekanosov och, under åberopande
av dennes meddelande 10.1.45, hem -

ställa att vederbörande ryska militärmyndigheter,
under vars skydd W—g
ställts, måtte anmodas verkställa noggrann
undersökning angående dennes
vidare öden.

25.4.45 telegraferade Söderblom att
han åter påmint om saken hos Dekanosov
och att denne utlovat skyndsam undersökning;
26.4.45 skrev S. att han under
de gångna månaderna vid upprepade
tillfällen gjort démarcher muntligen
och skriftligen.

28.4.45 överlämnades till fru Kollontay
en skriftlig hänvändelse från bankdirektör
Marcus W—g, med begäran om
hjälp vid efterforskningarna.

19.5.45 telegraferade Söderblom att
han nästföregående dag ånyo påmint
hos Dekanosov.

5.6.45 gjorde militärattachén i Moskva
en hänvändelse till de militära myndigheterna.

6.7.45 skrev Söderblom att han på
uppgiven grund — ryktet om att W—g
skulle i »säker» förklädnad vistas i
Buda — ansåge sig icke böra tills vidare
företaga något i saken.

12.7.45 skrev Sahlin i UD till Söderblom
att vad som Söderblom anfört i
brevet 6.7.45 icke borde enligt Sahlins
mening föranleda Söderblom till passivitet.
I brev 14.8.45 förklarade sig emellertid
Söderblom fortfarande anse att
det i dåvarande läge knappast vore
lämpligt att bedriva saken från Moskva.

31.10.45 instruerades S. att hemställa
om upplysning om resultatet av efterforskningarna
efter W—g; 3.11.45 verkställde
S. denna démarche genom avlämnandet
av en note (återgiven här
nedan).

30.11.45 gjorde S. en förnyad framställning.
Abramov svarade att militärmyndigheterna
ånyo beordrats vidtaga
undersökning, men att besked från dem
ännu ej ingått.

3.1.46 skrev Söderblom att han haft
ingående samtal med Abramov och Kollontay;
10.3.46 skrev han att han gjort
en ny hänvändelse till ryssarna och gi -

118 Nr 20.

Tisdagen den 22 maj 1951.

Svar på interpellation ang. forskningarna

vit dem vissa upplysningar bl. a. rörande
namnen på tre ryska militärpersoner,
som uppgivits ha setts tillsammans
med W—g den 17.1.45 i Pest.

30.4.46 skrev han att, sedan han efter

8.3.46 som vanligt vid olika tillfällen talat
med Abramov och fru Kollontay, så
hade han nu ånyo påmint om saken.

15.6.46 upptog S. ärendet med Stalin,
som lovade att det skulle uppklaras.

24.7.46 påminde Söderblom om saken
i det ryska UD.

28.11.46 instruerades besk. i Moskva
att göra en ny démarche. Denna fullgjordes
12.12.46 av Barck-Holst som
därvid lämnade Sysojev en uppteckning
(återgiven här nedan). 13.12.46 talade
Barck-Holst om saken med Losovski och

13.1.47 med Novikov.

30.1.47 upptog Hägglöf ärendet med
Novikov, som svarade att, oaktat de
mest energiska efterforskningar bedrivits
av generalstab, militärpolis, säkerhetspolis
och andra myndigheter, man
ännu icke funnit något spår efter W—g.

9.4.47 talade excellensen Undén om
saken med ryske ministern i Stockholm.
Denne lovade att skriva härom till
Moskva.

27.5.47 meddelade UD Sohlman att
han kunde göra en förnyad démarche.

12. 6. 47 begärde Sohlman hos Malik
ett snabbt svar.

16.7.47 påminde Sohlman Vetrov
härom.

18. 8. 47 svarade det ryska UD med
en note» — återgiven här nedan.

Madame Kollontays samtal med fru
Giinther, vilket interpellanten åberopar
och som enligt uppgift förevarit några
månader efter Wallenbergs försvinnande,
innehöll samma besked som den
tidigare officiella ryska noten. Utrikesdepartementet
handlade redan utifrån
uppfattningen, att Wallenberg tagits i
förvar av de ryska myndigheterna. De
av interpellanten återgivna uppgifterna,
att utrikesdepartementet visade bristande
aktivitet därför att underrättelser
saknades om att Wallenberg var i livet,

efter Raoul Wallenberg.

ge sålunda en felaktig bild av utrikesdepartementets
situation.

Den omständigheten, att ett flertal
personer lämnat berättelser, avsedda att
giva indicier på att Wallenberg kan ha
dödats eller omkommit, saknar avgörande
betydelse. Hittills har nämligen
intet bevis företetts för att Wallenberg
skulle vara död. Utrikesdepartementet
har därför hela tiden arbetat med hypotesen,
att Wallenberg kan vara i livet.

Tidigare har i olika sammanhang,
bl. a. i två interpellationssvar, lämnats
redogörelser för de olika åtgärder och
démarcher som UD företagit i Wallenberg-affären.
Då en viss polemik förekommit
i fråga om démarchernas avfattning,
får jag ordagrant återge de
två senaste svenska noterna till den sovjetryska
regeringen samt det ryska
svaret.

Note från svenska beskickningen i
Moskva till ryska utrikesministeriet,
dagtecknad den 3. 11. 45:

»I skrivelse den 16 januari 1945 till
svenske ministern hade Vice Folkkommissarien
för Utrikes Ärendena Dekanosov
älskvärdheten meddela, att svenske
undersåten, sekreteraren vid svenska
beskickningen i Ungern Raoul Wallenberg,
anträffats i Budapest, och att
åtgärder till skydd av honom och hans
egendom vidtagits av de sovjetiska militärmyndigheterna.
Då därefter inga underrättelser
erhållits angående Wallenbergs
öde, vände sig svenske ministern
i skrivelse den 24 april till herr Dekanosov
med hemställan, att instruktioner
måtte lämnas till de sovjetiska militärmyndigheterna,
under vilkas skydd
Wallenberg befann sig efter hans anträffande
i januari i år, att vidtaga
skyndsamma åtgärder för efterforskning
av Wallenberg och meddela alla
förefintliga uppgifter i detta avseende.

I enlighet med mottagna instruktioner
har Kungl. Svenska Beskickningen
äran hemställa att genom Folkkommissariatets
för Utrikes Ärendena älskvärda
förmedling erhålla meddelande om

Tisdagen den 22 maj 1951.

Nr 20. 119

Svar på interpellation ang. forskningarna efter Raoul Wallenberg.

resultatet av efterforskningarna. Från
svensk sida tillmätes denna fråga särskild
vikt med hänsyn till att Wallenberg
var legationsmedlem. En uttömmande
redogörelse för resultatet av
efterforskningarna skulle å svensk sida
mycket uppskattas.

Kungl. Svenska Beskickningen begagnar
tillfället att försäkra Folkkommissariatet
för Utrikes Ärendena om
sin högaktning och uttalar på förhand
sitt tack till Folkkommissariatet för
dess åtgärder i denna fråga.»

Uppteckning överlämnad den 12. 12.
46 av chargé d’affaires Barck-Holst till
herr Sysojev i ryska utrikesministeriet:

»I en till dåvarande svenske ministern
i Moskva, herr Staffan Söderblom,
riktad skrivelse av den 16 januari 1945
hade Vice Ministern för Utrikes Ärendena,
herr Dekanosov, älskvärdheten
meddela, att svenske undersåten, sekreteraren
vid svenska beskickningen i
Ungern, Raoul Wallenberg, anträffats
vid Benczyrgatan i den av sovjettrupperna
erövrade delen av Budapest samt
att åtgärder till skydd av herr Wallenberg
och hans egendom vidtagits av de
sovjetiska militärmyndigheterna. Flerfaldiga
förfrågningar hava sedermera
framställts från denna beskickning rörande
Wallenberg utan att dock någon
som helst upplysning lämnats från vederbörande
sovjetmyndigheter angående
resultatet av efterforskningarna efter
Wallenberg.

Den 15 juni 1946 mottog generalissimus
Stalin i audiens minister Söderblom
och utlovade på dennes hemställan
att låta efterforska Raoul Wallenberg.

Då nu efter snart två år från det
Raoul Wallenberg togs i beskydd av de
sovjetiska militärmyndigheterna ännu
ingen upplysning lämnats om honom,
har fallet Wallenberg väckt uppseende
inom svensk allmän opinion. Med anledning
av i svenska riksdagen framställd
förfrågan rörande Wallenberg,
har Statsministern lämnat redogörelse
för efterforskningsåtgärderna på sätt

framgår av i översättning närslutna
promemoria.

Med framförande av denna förnyade
anhållan i saken understrykes, att svenska
regeringen anser sig hava rätt att
förvänta ett bestämt besked beträffande
resultatet av de undersökningar, som
vid upprepade tillfällen utlovats av de
sovjetiska myndigheterna.»

Note från vice utrikesminister Vysjinski
till envoyén Sohlman, dagtecknad
Moskva den 18. 8. 1947:

»I samband med att Ni vid samtal
med biträdande utrikesminister J. A.
Malik den 12 juni innevarande år berörde
frågan om Raoul Wallenbergs
vistelseort har jag verkställt förfrågningar
hos vederbörande myndigheter.
Som resultat av noggrann undersökning
har fastställts, att Wallenberg icke finnes
i Sovjetunionen och att han är
okänd för oss.

Det är riktigt, att Sovjetunionens utrikesministerium
den 14 januari 1945
erhöll ett kort meddelande, grundat på
indirekta uppgifter från en av befälhavarna
vid en truppstyrka, som deltog
i striderna i Budapest, om att Wallenberg
skulle ha påträffats på Benzurgatan.

Det var vid den tidpunkten omöjligt
att verifiera meddelandet, enär efter
detta striderna om staden, vilka voro
förbittrade, fortsatte ytterligare ungefär
en månad, och den Sovjetiska Armén
fick herravälde över staden först
den 12 februari 1945.

Senare ha, i syfte att verifiera meddelandet
av den 14 januari 1945 angående
Wallenberg, noggranna undersökningar
och efterforskningar efter
Wallenberg verkställts, vilka emellertid
icke lett till positiva resultat, och
den sovjetiske officer, som lämnat meddelandet
om Wallenberg, har icke återfunnits.
I lägren för krigsfångar och
internerade har Wallenberg icke heller
påträffats.

Det var med stöd av ovanstående som
medlemmen av Sovjetunionens utrikes -

120 Nr 20.

Tisdagen den 22 maj 1951.

Svar på interpellation ang. forskningarna efter Raoul Wallenberg.

ministeriums kollegium, K. V. Novikov,
redan den 30 januari 1947 vid samtal
med svenska sändebudet Herr Hägglöf
förklarade, att vederbörande sovjetiska
myndigheter under avsevärd tid sysslat
med ärendet Wallenberg, men att deras
försök att finna honom icke krönts
med framgång. Härvid framhöll K. V.
Novikov, att man naturligtvis icke finge
lämna ur sikte, att Wallenberg befann
sig inom ett område, där sovjetiska
trupper funnos, under en period av
häftiga strider i Ungern, då alla slags
tillfälligheter kunde inträffa — Wallenberg
kunde på eget bevåg avlägsna sig
från de sovjetiska truppernas område,
fientliga flyganfall kunde förekomma,
Wallenberg kunde omkomma genom
fientlig beskjutning o. s. v.

Alla ytterligare åtgärder, som vidtagits
efter den 30 januari innevarande
år för undersökning av meddelandet
angående Wallenberg och för efterforskning
av honom, ha icke krönts
med framgång. Det återstår endast att
förmoda, att Wallenberg under striderna
i staden Budapest omkommit
eller blivit tillfångatagen av Szalasis
anhängare.

I det jag bringar ovanstående till
Eder kännedom, ber jag Eder, Herr Envoyé,
mottaga försäkringar om min utmärkta
högaktning.»

Syftet med de svenska démarcherna,
nämligen att svenska regeringen önskade
få veta Wallenbergs uppehållsort
och få honom återförd till Sverige, har
självfallet stått fullt klart för de sovjetryska
myndigheterna. Det är helt
orimligt att antaga, att det sovjetryska
svaret kunnat få ett positivt innehåll,
därest de svenska démarcherna varit
annorlunda formulerade.

På senare tid har envoyén Sjöborg
inom utrikesdepartementet varit sysselsatt
med viss bearbetning av material
i Wallenberg-affären. Arbetet har avsett
en systematisering av den vidlyftiga
dokumentsamlingen och en värdering
av vissa tänkbara handlingsmöjligheter.

Envoyén Sjöborgs granskning, som nu
slutförts, innebär ingen avslutande fas
utan endast ett avsnitt i departementets
arbete med frågan. Jag kan emellertid
icke taga på mitt ansvar att skada den
sak vi alla äro intresserade av genom
ett offentliggörande av den Sjöborgska
utredningen eller av vittnesmål och
andra detaljer i ärendet.

Interpellanten frågar om samarbetet
mellan å ena sidan utrikesdepartementet
och å andra sidan Raoul Wallenbergs
anhöriga och den s. k. Wallenberg-aktionen.
Det har säkerligen icke
undgått interpellanten, att från sistnämnda
håll vid åtskilliga tillfällen amper
kritik anförts mot utrikesdepartementets
sätt att handlägga ärendet. Jag
önskar emellertid icke ingå på någon
diskussion härav, då jag icke kan finna,
att ytterligare polemik i något avseende
kan gagna det syfte, som är gemensamt
för utrikesdepartementet, Wallenbergs
anhöriga och den s. k. Wallenbergaktionen,
nämligen att söka tillvarataga
de möjligheter, som alltjämt kunna föreligga
att påträffa Wallenberg och återföra
honom till Sverige.

Härefter anförde:

Fru GÄRDE WIDEMAR: Herr talman!
Jag ber att få tacka hans excellens herr
ministern för utrikes ärendena för det
svar som han lämnat på min interpellation
angående Raoul Wallenberg.

Till en början vill jag säga att anledningen
till min interpellation inte
har varit, att jag ville göra mig till talesman
för den av utrikesministern omnämnda
ampra kritik som från visst
håll riktats mot utrikesdepartementet i
förevarande ärende. Den fråga som det
här gäller är nämligen enligt min mening
av alltför väsentlig betydelse för
att den skall få sjunka ned på ett polemiskt
plan, och den följes med stort
intresse av hela svenska folket, som
vägrar att acceptera tanken att Raoul
Wallenberg försvunnit genom en fall -

Tisdagen den 22 maj 1951.

Nr 20.

121

Svar på interpellation ang. forskningarna efter Raoul Wallenberg.

lucka bakom järnridån. Det finns en utbredd
uppfattning och tro att han ännu
befinner sig i livet, och man vill veta
att allting inte bara gjorts utan fortfarande
göres för att få honom befriad
och återlämnad till Sverige. Det är därför
jag med särskild glädje konstaterar,
att utrikesministern säger att utrikesdepartementet
helt ansluter sig till det
syfte som jag har avsett att tjäna med
min interpellation, nämligen att på allt
sätt söka tillvarataga de möjligheter
som alltjämt kunna föreligga att påträffa
Wallenberg och återföra honom
till Sverige. Även uttalandet att man i
utrikesdepartementet hela tiden arbetat
med hypotesen, att Wallenberg kan befinna
sig i livet, noterar jag med tillfredsställelse.

Vad det övriga innehållet i svaret beträffar,
kan man där särskilja två olika
delar. Den första delen innehåller
egentligen inte något utöver vad som
redan är känt i saken. Den innefattar
en uppräkning av de framställningar
angående Wallenberg som avgivits från
utrikesdepartementet. Den andra delen
är kanske mest intressant genom vad
den inte innehåller, d. v. s. vad som
inte ansetts kunna offentliggöras utan
som av skäl, vilka icke närmare preciserats,
hemligstämplats.

Jag har naturligtvis ingen anledning
att ifrågasätta riktigheten av den uppräkning
av utrikesdepartementets åtgärder
i saken som här skett. För den,
som inte är speciellt hemma i de diplomatiska
arbetsformerna, förefaller det
dock som om legationen i Moskva lagt
i dagen en viss slapphet i ärendet. Naturligtvis
är det från min horisont
vanskligt att bedöma, med vilka argument
och i vilka former framställningar
mest effektivt kunna göras i
Moskva, men bara det förhållandet att
det behövdes upprepade instruktioner
från svenska utrikesdepartementet till
minister Söderblom tyder ju på att
man här hemma inte heller var särskilt
nöjd.

Utrikesministern konstaterar att det
är styrkt att Wallenberg den 17 januari
1945 avreste från Pest i sällskap med
tre ryska militärpersoner. På rysk sida
tillmättes tydligen Wallenbergs person
sådant avseende, att den tjänstgörande
befälhavaren, Tjernychev, omedelbart
underrättade ryska utrikesministeriet
om att Wallenberg blivit omhändertagen,
och detta meddelande vidarebefordrades
omgående till den svenska
legationen i Moskva. Det adekvata svaret
på detta meddelande borde väl ha
varit, att man tackat för meddelandet
och begärt att Wallenberg skulle hemsändas
till Sverige snarast möjligt. Så
skedde emellertid inte. Enligt vad utrikesministern
bär nyss sagt berodde
det på att »man saknade anledning till
oro beträffande Raoul Wallenberg som
de ryska militärmyndigheterna sade sig
ha tagit under sitt beskydd». Av utrikesministerns
svar förefaller det som om
utrikesdepartementet inte skulle ha fått
några som helst informationer om var
Wallenberg befann sig efter det han
först omhändertagits. Det har dock uppgivits
av bl. a. dåvarande attachén vid
den svenska beskickningen i Budapest
Lars Berg, att han i början av februari
1945 blivit förhörd av general Tjernychev
med anledning av att Wallenberg
den 7 februari blivit av ryssarna häktad
för misstanke om spioneri.

Vid denna tidpunkt skedde det alltså
en förändring i Wallenbergs förhållanden.
Från att tidigare ha varit omhändertagen
för att beredas skydd blev
han nu häktad därför att han var misstänkt
för brott och för ett så pass allvarligt
brott som spioneri. Uppgifterna
därom ha tidigare publicerats, och det
förefaller egendomligt att de inte alls
berörts i den redovisning av utrikesdepartementets
handläggning av frågan
som nu framlagts. Om den misstanken
mot Wallenberg var känd för det .svenska
utrikesdepartementet, så borde det
väl rimligen ha föranlett en viss oro
för Wallenberg, och åtgärderna för alt

122

Nr 20.

Tisdagen den 22 maj 1951.

Svar på interpellation ang. forskningarna efter Raoul Wallenberg.

få honom tillbaka borde ha intensifierats.
Den bild av utrikesdepartementets
åtgärder i saken, som man får genom
interpellationssvaret, tyder emellertid
knappast på att det skedde någon sådan
intensifiering. I stället för att démarcherna
skulle bli, såsom man kunnat
vänta, kraftigare och kraftigare i
tonen, så blevo de allt svagare för att
så småningom upphöra.

Och trots att man på svensk sida
hade kvitto från Dekanosov på att Wallenberg
omhändertagits, så underlät
man att vid något enda tillfälle begära
hans utlämnande. Herr Undén säger i
sitt svar, att »det är helt orimligt att
antaga att det sovjetryska svaret kunnat
få ett positivt innehåll därest de
svenska démarcherna varit annorlunda
formulerade». Det är möjligt att herr
Undén i sak har rätt på denna punkt,
men jag kan inte underlåta att göra den
reflexionen, att det är ganska förbluffande
att få höra utrikesministern anse,
att formuleringen av en diplomatisk
not skulle vara av relativt underordnad
betydelse.

Jag kan inte förstå — och jag tror
att en stor del av svenska folket på den
punkten är ense med mig — varför
inte Wallenbergs utlämnande begärdes.
Det hade varit det enda riktiga svaret
på den ryske utrikesministerns meddelande
i saken. För min del anser jag
dock att det ännu inte är för sent att
försöka sig på den utvägen, särskilt
som det i interpellationssvaret säges att
utrikesdepartementet fortfarande arbetar
med den hypotesen att Wallenberg
befinner sig i livet. Jag skulle därför
vilja vädja till utrikesministern att
ställa i utsikt, att det från svensk sida
göres en kraftig démarche till Sovjetunionen
rörande Wallenbergs omedelbara
utlämnande. Om utrikesministern
inte anser sig kunna lämna en sådan
utfästelse, skulle jag -— och jag tror
många med mig — vara mycket tacksamma
för att få reda på skälen för
detta ståndpunktstagande.

Det är emellertid inte bara den omständigheten
att man aldrig har begärt
Wallenbergs utlämnande som väcker
min förundran i denna sak. Såsom jag
redan med tacksamhet har konstaterat,
säger utrikesministern att man i utrikesdepartementet
arbetat med hypotesen
att Wallenberg befinner sig i livet.
Men varför har man då inte gjort någonting
sedan man i augusti 1947 mottog
noten från dåvarande ryske utrikesministern
Vysinsky? Interpellationssvaret
innehåller inte uppgift om någon
enda åtgärd efter den nämnda tidpunkten,
såvida man inte skall räkna
med den Sjöborgska utredningen, som
ju dock inte igångsattes förrän efter
framställandet av min interpellation.
Att denna not från den ryska utrikesledningen
lyckades så fullständigt paralysera
all diplomatisk aktivitet från
svensk sida i frågan måste sägas vara
ganska egenartat. Det fanns dock material
i Sverige som tydligt visade, att
det ryska svaret innehöll osanna uppgifter.
På sommaren 1947 hade nämligen
tillsatts en kommitté, med bl. a.
förre generaldirektör Anders Örne och
fru Mia Leche-Löfgren som medlemmar,
för att pröva det material, som
samlats i frågan såväl inom utrikesdepartementet
som vid sidan därom. Vysinskys
uttalande är daterat den 22
augusti 1947, och den 19 oktober 1947
avgav nyssnämnda kommitté ett utlåtande,
vari det bl. a. heter: »Efter att
ha genomgått och övervägt det sålunda
föreliggande materialet få vi uttala följande:
Det är klarlagt, att Raoul Wallenberg
från den 13 januari 1945 stått
under effektivt beskydd av sovjetrysk
militär myndighet, i enlighet med vad
som också meddelats från Sovjetunionens
utrikesministerium; vidare är det
övertygande utrett, att han efter nämnda
tidpunkt — och i varje fall intill
tämligen nära tid — befunnit sig i livet
i ryskt förvar på skilda platser såväl
inom som utom sovjetryskt område.»

Denna deklaration avgavs den 19 ok -

Tisdagen den 22 maj 1951.

Nr 20. 123

Svar på interpellation ang. forskningarna efter Raoul Wallenberg.

tobcr 1947, alltså ungefär två månader
efter det Vysinskys not tillställts UD.
För min del sätter jag större tilltro till
det av Anders Örne m. fl. undertecknade
dokumentet än till innehållet i
Vysinskys not.

En av de dunkla punkterna i denna
sak är, om den bevisning, som funnits
tillgänglig för kommittén, har utnyttjats
av Sverige i förhandlingar med
ryssarna. Om så inte är fallet, frågar
man sig varför. Vi veta genom kommitténs
deklaration, att Wallenberg befann
sig i livet så sent som kort före
hösten 1947, medan det i Vysinskys not
påstås, att han omkom inom den närmaste
månaden efter det första omhändertagandet.
Vad vi -— allmänheten
och den svenska riksdagen — lämnats
i fullkomlig okunnighet om är
huruvida UD har tillgängliga dokument,
som utvisa Wallenbergs vidare
öden. Eftersom excellensen Undén utgår
från att Wallenberg fortfarande
kan befinna sig i livet, har jag anledning
att tro, att dossiern i fallet Wallenberg
innehåller uppgifter, som kunna
vara av intresse i denna fråga.

Även utan den utredning, som till
äventyrs kan presteras angående Wallenbergs
vidare öden, måste väl herr
Undén medge, att det är ganska osannolikt
att ryssarna skulle bete sig så,
att de först omhändertaga en diplomatisk
person och meddela detta på eget
initiativ och därefter så fullkomligt
släppa all kontroll över både honom
och den tjänstgörande befälhavaren general
Tjernychev, att båda försvinna
under oförklarliga omständigheter. Jag
tycker, att det hade varit ganska naturligt,
om UD som svar på Vysinskys not
hade tillställt den ryska utrikesledningen
den deklaration, som avgavs av Örnes
kommitté, men det framgår inte av
interpellationssvaret, att så har skett.

Man kan i detta sammanhang också
fråga sig, om det någonsin har utövats
påtryckningar på Ryssland i avsikt att
förmå det att utlämna Wallenberg i

samband med t. ex. handelsförhandlingar.
Vi ha ju ett exempel på att det
lyckats att få en svensk medborgare utlämnad
i ett sådant sammanhang, nämligen
den svenske köpmannen Hjelm,
som utlämnades från Tjeckoslovakien,
sedan handelsförhandlingarna mellan
Sverige och detta land avbrutits.

Om man utgår ifrån att Wallenberg
befinner sig i livet måste det finnas utsikter
att få honom tillbaka. I andra
länder ha många medborgare kommit
tillbaka. Man kunde senast denna månad
läsa i tidningarna, att några norrmän,
av vilka man inte haft något spår
sedan år 1945, kommit hem igen. Detsamma
gäller italienare och även
schweiziska diplomater, de senare visserligen
efter förhandlingar. Man frågar
sig, om svenska UD har varit helt
overksamt, då det gällt att undersöka
möjligheterna att genom påtryckningar
i samband med andra förhandlingar få
Wallenberg utlämnad.

Det har riktats en hel del anklagelser
mot regeringen i denna fråga, och
jag har ansett det riktigt att regeringen
fick tillfälle att inför riksdagen vederlägga
vissa av de påståenden som
gjorts. Interpellationssvaret innehåller
dock inte någonting, som på något sätt
kan stävja de rykten som ha kommit i
omlopp på grund av vissa företeelser
i samband med Wallenbergsaffären.

Förutom de delar av utrikesministerns
svar som jag hittills har behandlat
innehåller detta också, som jag redan
från början antytt, en sekret del.
Jag hade hoppats, att den Sjöborgska
utredningen skulle bidraga till att kasta
ett ljus över många av de dunkla punkterna
i denna sak, men tydligen har det
under utredningen framkommit så synnerligen
anmärkningsvärda saker, att
man nu inte kan framlägga dem inför
offentligheten, saker som man tidigare
har lyckats hemlighålla —- vilket förefaller
mig mycket egendomligt — trots
att Raoul Wallenbergs öde kanske mer
än någon annan fråga under senare tid

124 Nr 20.

Tisdagen den 22 maj 1951.

Svar på interpellation ang. forskningarna efter Raoul Wallenberg.

har fångat både publicisternas och offentlighetens
intresse. Givetvis har jag
inte någon möjlighet och inte heller någon
önskan att motbevisa utrikesministerns
påstående att saken skulle kunna
skadas genom ett offentliggörande av
utredningen. Då saken i sig själv ligger
mig mycket varmt om hjärtat vill
jag i varje fall tills vidare böja mig för
de skäl som utrikesministern kan ha
för dess hemlighållande.

Om det alltså inte kan bli tal om ett
offentliggörande i vanlig mening, skulle
jag dock vilja ifrågasätta, om man inte
kunde få riskerna att åstadkomma skada
i denna sak prövade av representanter
för de personer och organ som förutom
UD äro intresserade av den. Såvitt
jag har tolkat utrikesministerns
svar riktigt, gäller ömsintheten i detta
fall enbart Wallenbergs liv och hans
möjligheter att återvända till Sverige.
Om det däremot skulle vara rikets förhållande
till Sovjetunionen som motiverar
den ganska ovanliga tystlåtenheten,
finns det ju möjligheter att delge utrikesnämnden
materialet, och jag förmodar
att så skulle ha skett, om sådana
skäl förefunnits. Jag utgår därför
ifrån att det enbart är omtanken om
Wallenbergs liv som föranleder tystlåtenheten.

Den oro och den sorg, som Wallenbergs
anhöriga känna inför sin anförvants
öde och som delas av en stor del
av svenska folket, är mycket förståelig,
och jag tror inte att den kommer att
stillas förrän frågan får en tillfredsställande
lösning. Som medborgare i ett
demokratiskt land känna vi alla ansvar
för varandra, och det är kanske inte
ägnat att förvåna, att detta tar sig särskilt
starka uttryck då det gäller Raoul
Wallenberg, som själv oegennyttigt
kämpat för rättens och frihetens sak i
ett främmande land. Jag kan tänka mig
en sådan lösning av frågan, att det tillsättes
en parlamentarisk eller eventuellt
en utomparlamentarisk kommission,
som beredes tillfälle att taga del

av den Sjöborgska utredningen och det
övriga material, som är tillgängligt
inom UD. En sådan skulle kunna avge
ett utlåtande om att allt som står i
mänsklig makt gjorts och fortfarande
göres för att få Raoul Wallenberg tillbaka
till Sverige.

Jag vill sluta med att säga, att intill
dess det förebringas en övertygande
bevisning om att allt som göras kan
har blivit gjort kommer min begäran
till utrikesministern om en redovisning
av fallet Wallenberg att stå öppen.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Interpellanten har i sina kommentarer
till det utförliga interpellationssvaret
ställt många frågor. Jag är inte säker
på att jag har antecknat dem alla, men
jag skall försöka besvara åtminstone en
del av dem.

Fru Gärde Widemar satte till en början
ett frågetecken vid det faktum att
interpellationssvaret inte offentliggjorde
alla undersökningar, som företagits.
Till det vill jag säga, att var och en
som ett ögonblick reflekterat över denna
sak torde inse att om vi i en sådan
här fråga få upp ett spår genom uppgifter
och iakttagelser från personer i
olika länder, som meddela vad de själva
ha sett eller vad de ha hört av andra
— och det är ju just sådana utredningar
det har varit fråga om under dessa
år — det inte är möjligt att offentliggöra
allt detta och alla dessa personers
namn. Jag bortser då från att personerna
i fråga ofta själva äro ytterst angelägna
om att inte få sina uppgifter
publicerade med hänsyn till sin ställning
i respektive länder. Med hänsyn
till möjligheterna att över huvud taget
vinna något resultat är det orimligt att
tänka sig att man skulle publicera sådana
undersökningar.

Jag vill gärna säga ytterligare några
ord om sådana spår. Under årens lopp
har ett stort antal dylika uppgifter och

Nr 20. 125

Tisdagen den 22 maj 1951.

Svar på interpellation ang. forskningarna efter Raoul Wallenberg.

iakttagelser, ofta först i tredje eller
fjärde hand, kommit in till UD, som
har försökt följa dem till de olika
sagesmannen för att slutligen om möjligt
komma fram till huvudkällan. Dessa
efterforskningar ha ibland lyckats,
ibland inte. Om man har lyckats komma
fram till den ursprungliga källan,
har resultatet ibland blivit, att uppgiften
har bekräftats, medan den i andra
fall har totalt vederlagts. Vi ha fått upp
sådana spår så sent som förra året och
t. o. m. i år, och alla följas så långt
man kan. Jag hoppas, att interpellanten
nu förstår, varför man hemlighåller
den delen av efterforskningarna
efter Raoul Wallenberg. Ett offentliggörande
skulle i hög grad försvåra,
kanske omöjliggöra utsikterna att komma
till något resultat.

Interpellanten hade också några anmärkningar
mot UD:s handlingssätt, då
det först kommit till dess kännedom,
att Raoul Wallenberg omhändertagits
av ryska officerare, och undrade, varför
man då inte omedelbart hade begärt
hans hemsändande. Jag förmodar,
att anledningen var att man som en
självklar sak utgick ifrån att om en legation
i ett av de länder, som voro inblandade
i kriget, blev omhändertagen
av en krigförande part — i detta fall
av den som befriade landet — dess
diplomatiska tjänstemän skulle skickas
tillbaka till sitt land. Jag kan inte ha
någon personlig uppfattning om orsakerna,
eftersom jag inte var utrikesminister
på den tiden. Fru Gärde Widemar
får kanske vända sig till vederbörande
medlem av den dåvarande regeringen
och fråga, om denne möjligen
kan ge några upplysningar. Jag har
måst bilda mig min uppfattning med
ledning av handlingarna i saken och
har då kommit fram till att man som
något självklart utgick ifrån — och det
göra vi fortfarande — att om Wallenberg
återfanns skulle han skickas tillhaka.
Vad skulle det finnas för rimlig
anledning att inte släppa honom fri ?

Därmed har jag också berört den
punkt i interpellantens inlägg, där hon
sade, att det gjort ett underligt intryck
på henne att svenska regeringen inte
uttryckligen har begärt Wallenbergs
återsändande utan bara har begärt
upplysningar om var han befinner sig,
om han har omhändertagits. Hela den
kritiken är en spetsfundighet, som har
uppfunnits på senare tid och lagts till
grund för åstadkommande av en omfattande
folkopinion i Sverige, den
uppfattningen alltså att det är något
fel på formuleringen av démarcherna
som är anledningen till att Wallenberg
inte kommit tillbaka. Var och en bör
även utan direkt erfarenhet av sådana
frågor kunna inse, att om den svenska
regeringen hos den ryska begär, att
denna skall införskaffa upplysningar
om huruvida Wallenberg finns i landet
eller inte så är detta det första steget
för att få honom tillbaka. Ingen vettig
människa kan tvivla på att detta är avsikten
med en sådan framställning.
Som jag nyss nämnde, är det självfallet,
att man har utgått från att han
kommer att återsändas, om han blir anträffad.

Jag vill påpeka för interpellanten,
att om Wallenberg befinner sig i livet
och om vi då skola ha utsikter att få
honom tillbaka måste detta vara beroende
av tillmötesgående av regeringen
i det land, där han påträffas. Bland de
olika uppslag vi ha fått förekomma
olika uppgifter om i vilket östeuropeiskt
land han skulle finnas och var
han skulle ha iakttagits, men var han
än må befinna sig måste vi givetvis
räkna med att vederbörande regering
skickar tillbaka honom. Under sådana
förhållanden förstår interpellanten kanske,
att vi inte citera generaldirektör
Örne. När man har fått ett svar från
det ryska utrikesministeriet, som går
ut på att man inte har funnit något
spår efter honom, kan man inte ha
större utsikter att få honom tillbaka
om man säger: Mina herrar, ni ha fa -

126

Nr 20.

Tisdagen den 22 maj 1951.

Svar pa interpellation ang. forskningarna efter Raoul Wallenberg.

rit med osanning, ty han skall finnas
därute, det har generaldirektör örne i
Sverige sagt.

Jag vet inte, om interpellanten har
läst interpellationssvaret i vad det återger
de svenska noterna och det ryska
svaret, men jag vill citera följande ur
det ryska svaret: »Som resultat av noggrann
undersökning har fastställts, att
Wallenberg icke finnes i Sovjetunionen
och att han är okänd för oss. Det är
riktigt, att Sovjetunionens utrikesministerium
den 14 januari 1945 erhöll
ett kort meddelande grundat på indirekta
uppgifter från en av befälhavarna
vid en truppstyrka, som deltog i
striderna i Budapest, om att Wallenberg
skulle ha påträffats på Benzurgatan.
Det var vid den tidpunkten omöjligt
att verifiera meddelandet, enär
efter detta striderna om staden, vilka
voro förbittrade, fortsatte ytterligare
ungefär en månad, och den sovjetiska
armén fick herravälde över staden först
den 12 februari 1945. Senare ha, i syfte
att verifiera meddelandet av den 14 januari
1945 angående Wallenberg, noggranna
undersökningar och efterforskningar
efter Wallenberg verkställts,
vilka emellertid icke lett till positiva
resultat, och den sovjetiske officer, som
lämnat meddelandet om Wallenberg,
har icke återfunnits. I lägren för krigsfångar
och internerade har Wallenberg
icke heller påträffats.»

Ja, där fingo vi alltså besked 1947.
Vi ha emellertid inte lagt ner vår aktivitet
i anledning av det svaret. Vi ha
dock utgått ifrån att om vi skulle kunna
åstadkomma något positivt resultat,
så måste vi komma med några nya
fakta, som ge den ryska regeringen nya
ledtrådar genom iakttagelser vi gjort.
Vi måste kunna peka på något bestämt
faktum, som tyder på att Wallenberg
funnits i livet på någon viss ort vid
någon viss tidpunkt efter omhändertagandet.

Den utväg, som interpellanten uppmanar
till, kan ändå aldrig leda till nå -

got resultat, om det man önskar är att
få Wallenberg tillbaka. En helt annan
sak är om man bara vill uttrycka sina
känslor. Då kan man tillåta sig vilka
svar som helst till en främmande regering.
Men vill man ha Wallenberg tillbaka,
måste man som sagt försöka presentera
några nya fakta, som kunna
leda till att förnyade undersökningar
kunna göras i Sovjetunionen eller i
respektive andra länder. Det är detta
som vi eftersträva från utrikesdepartementets
sida. I det ögonblick då vi
kunna komma med några nya någorlunda
bestyrkta fakta, som tyda på att
Wallenberg har funnits i livet på en
viss plats en avsevärd tid efter det att
han omhändertagits, då komma vi
självfallet att göra nya framställningar
och på grundval av dessa fakta begära
att han efterspanas på nytt och återföres
till Sverige.

Jag behöver väl inte beträffande démarchernas
formulering ännu en gång
upprepa att, såvitt jag förstår, ingen av
dem inom utrikesdepartementet som
sysslat med denna fråga haft någon
tanke på att det skulle ha varit någon
felaktighet i démarchernas formulering
som hindrat att det ryska svaret blev
positivt.

Interpellanten har också anfört, att
andra länder skulle ha haft större möjligheter
och uppnått bättre resultat, då
det gällt att få tillbaka medborgare,
som försvunnit i Sovjetunionen och varit
borta under lång tid. Ja, det är
klart att det kommit tillbaka en hel del
personer från andra länder. Men jag
tror inte, att man skall bortse ifrån att
det också är många personer från dessa
länder, som icke kommit tillbaka.
Eftersom interpellanten särskilt nämnde
Schweiz, som lyckats få tillbaka en
diplomat, som hade försvunnit men
beträffande vilken man med ganska
stor säkerhet visste både att han fanns
i livet och var han uppehöll sig, så vill
jag påpeka att det i Sovjetunionen försvunnit
mellan 200—300 schweiziska

Tisdagen den 22 maj 1951.

Nr 20.

127

Svar på interpellation ang. forskningarna efter Raoul Wallenberg.

medborgare, om vilka man inte har
några underrättelser.

Det är fullständigt grundlöst, när interpellanten
av interpellationssvarets
uppgifter tror sig kunna göra den iakttagelsen,
att all aktivitet från utrikesdepartementets
sida har upphört efter
det ryska svaret 1947. Aktiviteten har
tvärtom under hela tiden fortsatt, och
den är synnerligen livlig, när det gäller
att bearbeta det material, som finns,
och att undersöka de nya uppslag, som
ibland komma fram. Den Sjöborgska
utredningen innehåller inga särskilt
anmärkningsvärda uppgifter. Utredningen
innehåller först och främst den
i interpellationssvaret intagna sammanställningen
av materialet beträffande
vad som gjorts i denna sak och vidare
en systematisering av de olika spår
som ha följts. Som jag nyss förklarat,
anser jag att man inte kan publicera
uppgifter om dessa olika spår av hänsyn
till möjligheterna att fortsätta undersökningen
med någon utsikt till
framgång. Dessutom innehåller den
Sjöborgska utredningen en kortfattad
värdering av de handlingsmöjligheter,
som finnas. Det är alltså inte några
anmärkningsvärda förhållanden eller
någonting mystiskt som gör att den utredningen
inte kan publiceras i sin
helhet.

Herr STÅIIL: Herr talman! Eftersom
utrikesministern både i slutet av sitt
interpellationssvar och även nu i sitt
anförande har uttryckt sig kritiskt om
den diskussion, som har utspunnit sig
kring handläggningen av Wallenbergfallet,
så ber jag att få säga ett par ord.

Jag tror först och främst, att denna
kritik har tillspetsats kanske inte så
mycket på grund av vad som förevarit
här som av det förhållandet att utrikesministern
ansett det lämpligt att i mars
månad i år ganska kategoriskt uttala
sig om den som han kallade oansvariga
propaganda kring Wallenberg-saken,

som förekommit i Sverige. Detta uttalande
från utrikesministerns sida gjordes
i en norsk tidning.

Det förhåller sig i alla fall på det
sättet, att ungefär samtidigt med detta
uttalande gjorde Wallenberg-kominittén,
enligt de underrättelser jag har och
vilka jag hört från flera håll, en uppvaktning
hos statsministern. Vid det
tillfället uttalade statsministern sitt
varma erkännande av det arbete, som
hade nedlagts av kommittén för att bidraga
till en lösning av denna mycket
tragiska affär.

Jag tror, att man med ledning av de
diskussioner, som förts i utlandet i just
sådana här fall, kan säga att om Wallenberg-affären
hade inträffat exempelvis
i England, så hade detta — och det
tror jag att excellensen Undén är den
förste att verifiera — vållat något av
en folkstorm. Det finns ingenting som
engelsmännen enligt sin gamla demokratiska
tradition och med sin starka
känsla för den enskilda människans
värde reagera så hårt emot som just
när människovärdet trampas under
fotterna på det sätt som här skett från
ryskt håll. Det hedrar svensk opinion,
då den reagerat på i viss mån samma
sätt.

Får jag sedan säga ett ord i sakfrågan,
så skulle det vara att man har
svårt att frigöra sig ifrån — det tror
jag att excellensen Undén bör kunna
förstå — det allmänna intrycket att
det både över interpellationssvaret och
alla dessa många års handläggning
från utrikesdepartementets sida vilar
ett drag av uppgivelse och defaitism.
Det härskar däröver en stämning av
hopplöshet, som innebär, att här skola
vi naturligtvis göra någonting, och det
är klart att vi skola anstränga oss, men
det hela är i alla fall ganska hopplöst.
Jag har för min del fått detta verifierat
genom gjorda uttalanden. Under
sådana förhållanden är det ändå märkligt
vad fru Gärde Widemar här påpekat,
nämligen att andra länder som

128 Nr 20.

Tisdagen den 22 maj 1951.

Svar på interpellation ang. forskningarna efter Raoul Wallenberg.

haft parallella fall lyckats på ett ofantligt
mycket bättre sätt än vi.

Eftersom det har diskuterats i pressen
och vid olika tillfällen dementerats
att andra länder skulle ha lyckats bättre
med att få utlämningar till stånd, så
skall jag tillåta mig att lämna några
exempel, som jag har här sammanställda.
I anslutning till talet om den hopplöshet
som vidlåder fallet Wallenberg
med anledning av att händelsen inträffat
för så många år sedan skall jag be
att få påpeka att vid Rumäniens kapitulation
1944 häktades i Bukarest den
italienska legationen där, som stod under
ledning av doktor Armando Odenigo,
och fördes till Ryssland. Italienarna
lyckades få dessa legationsmedlemmar
frigivna så sent som 1950, och
samtliga befunno sig då i livet.

Jag kan vidare påpeka ett annat fall
rörande en dansk medborgare, Hakon
Dahl, som kommit till Ryssland under
kriget. Jag vågar inte säga den exakta
tidpunkten när han kom dit, men det
har av dem som följt fallet uppgivits
att Dahl sannolikt tillfångatogs som frivillig
hos finnarna, d. v. s. på ett relativt
tidigt stadium. Denne Dahl blev
så sent som 1949 utväxlad mot en rysk
kommunist, som gripits i Danmark och
dömts för spioneri. Danskarna gingo
med på att utlämna denne kommunist
och skickade honom till Ryssland. Jag
vill till förekommande av varje missförstånd
tillägga, att det inte begicks
något övervåld mot denne kommunist,
ty han längtade i motsats till våra
hemmakommunister tillbaka till Ryssland.

Ett ytterligare fall, som jag kan nämna
här, gäller den amerikanske affärsmannen
Robert Vogeler, som häktades
på nyåret 1950 och senare blev dömd
till 17 års fängelse för spionage. Vogeler
frigavs som bekant i april 1951,
alltså visserligen inte efter så lång tid
men mot flera amerikanska medgivanden.
Där lyckades man alltså genom
energi och förhandlingar få en landsman
frigiven.

Jag vill även nämna några ord om
det schweiziska fall, som här påtalats
flera gånger. Legationsrådet Meier och
legationssekreteraren Harald Feller vid
den schweiziska legationen i Budapest
tillfångatogos av tyskarna vid Budas
erövring i mitten av februari 1945.
Schweiz hade vid den tidpunkten inga
diplomatiska förbindelser med Sovjet,
och schweiziska utrikesdepartementet
företog sig ingenting i fallet förrän saken
togs upp i schweiziska riksdagen.
Meier och Feller återkommo till Schweiz
våren 1946. Det finns olika versioner
om hur denna frigivning skulle ha gått
till. Enligt en version skulle schweizarna
helt resolut ha häktat en sovjetrysk
handelsdelegation, som var på
genomresa till Frankrike. Enligt en annan
version av händelseförloppet skulle
bytesobjektet ha utgjorts av ett antal
balter, som tagit sin tillflykt till Schweiz.
Jag skall lämna därhän vilken version
som kan vara den riktiga. Jag har emellertid
den uppfattningen att detta visar,
att man med kraft och energi kan föra
sin talan och även komma till resultat.

Excellensen Undén har här sagt, att
vi inte kunna och inte böra använda
ordalag i vår notväxling som skulle
göra det omöjligt att få Wallenberg tillbaka.
Jag är den siste som vill uppträda
som något slags mentor, när det
gäller ordalydelsen i diplomatiska noter.
Utrikesministern har här sagt att
man på allt sätt måste försöka leda i
bevis om Wallenberg lever och i så
fall var han finns för att komma med
en ny not till ryska vederbörande. Det
är enligt min uppfattning ganska egendomligt
att uppställa dylika krav och
att vi ånyo skulle vädja till den ryska
politibyrån, utlänningskommissionen
eller vad det ifrågavarande organet nu
kan heta att sätta i gång efterspaningar
efter Wallenberg i Sovjetunionen. Vi
ha ändå ett faktum att hänvisa till,
nämligen att Dekanosov förklarat att
han tagit Wallenberg under sitt beskydd
och uppgivit att Wallenberg senare
häktats. Skola inte dylika fakta

Tisdagen den 22 ma] 1951.

Nr 20. 129

Svar på interpellation ang. forskningarna efter Raoul Wallenberg.

vara tillräckliga för att man skall kunna
utgå ifrån ryssarnas ansvar för Wallenbergs
liv?

Jag diskuterar emellertid icke detta.
Jag bara konstaterar att man tydligen
behöver vädja till utrikesdepartementet
att formulera sina noter lika skickligt
och effektfullt som andra länder gjort,
vilka lyckats få utväxlingar verkställda.
Jag tror nog att det skulle verka befriande
på hela den del av den svenska
opinionen som känner sig betryckt
inför det tragiska fallet Wallenberg,
om man på utrikesdepartementet med
verklig kraft och energi krävde att få
inte bara vetskap om att Wallenberg
finns i livet utan även att han lämnas
ut till Sverige samt att, om så icke sker,
klart besked ges varför han inte utlämnas.
Detta är en fordran som hela
det svenska folket har rätt att ställa.
Utrikesdepartementet har skyldighet att
därvidlag med kraft och energi uppträda
som representant för den del av
den svenska opinionen som reser detta
berättigade krav.

Fru GÄRDE WIDEMAR: Herr talman!
Jag skall be att få tacka excellensen
Undén för det tillägg han gjorde i sitt
senaste anförande, nämligen att aktiviteten
inom utrikesdepartementet icke
avstannade 1947. Vad jag sade tidigare
var att av interpellationssvaret framgick
icke annat än att man accepterat
Vysinskys not och nedlagt aktiviteten.
Såvitt jag kan finna omnämnes i svaret
icke någon aktivitet från utrikesdepartementets
sida efter det att den noten
mottogs.

Excellensen Undén väntar tydligen
på att det skall uppenbara sig ett bestämt
faktum i Wallenbergaffären, som
är av så avgörande betydelse för frågan
om Wallenberg finns i livet och möjligheterna
till dennes återlämnande, att
man utan vidare skulle kunna hänviinda
sig till regeringen i det land där Wallenberg
vistas med begäran om utläm -

nande. Man skulle säga att nu veta vi
att Wallenberg är där och där och var
så god och lämna ut honom. För min
del anser jag, att herr Örnes utredning
är till fyllest för en förnyad svensk
framställning i detta ärende. Vi ha dock
fått bekräftelse på att Wallenberg funnits
i Sovjetunionen. I madame Kollontays
meddelande har det klart sagts
ut att Wallenberg var under ryskt beskydd
på ryskt område. Hon måste ha
grundat detta på senare uppgifter och
icke på det ursprungliga meddelandet
från Dekanosov. Detta meddelande gör
väl för övrigt att bevisbördan bör åligga
den ryska och icke den svenska regeringen.
Det är naturligtvis ganska omöjligt
att vi härifrån skulle kunna komma
med fullständiga bevis om att en person
finns i livet på utländskt område, detta
i all synnerhet då det gäller ett land
med så speciella förhållanden som Sovjetunionen
och övriga sovjetstater.

Det är givetvis riktigt, att man inte
kan få Wallenberg utlämnad annat än
efter tillmötesgående från de styrande
herrarna i det land, där Wallenberg
finns. Men man får väl icke själv vara
så tillmötesgående, att man accepterar
påståenden, beträffande vilka man vet
att de äro lögnaktiga. I detta fall finns
det dock bevis härför i det material,
som ställts till den örneska utredningens
disposition. Jag förstår visst, att
deklarationen från den örneska utredningens
sida i och för sig ingenting
skulle betyda i detta fall, d. v. s. man
överlämnade den deklarationen till den
sovjetryska regeringen. Men det finns
dock papper och material bakom denna
utredning, som gjort att de fullt trovärdiga
utredningsmännen kunnat uttala
att de med visshet veta, att Wallenberg
fanns i livet vid en viss tidpunkt.
Har detta icke någon betydelse?
Detta är väl dock ett faktum, som man
kan servera Sovjetunionen utan att man
skall behöva känna sig alltför flat.

Den omständigheten att det försvinner
folk i Ryssland känna vi alla väl

9— -Andra kammarens protokoll 1951. Nr 90.

130 Nr 20.

Tisdagen den 22 maj 1951.

Svar på interpellation ang. forskningarna efter Kaoul Wallenberg.

till. Men det är inte en förklaring i
detta fall. Vi här i landet kunna icke
acceptera de metoder för folks försvinnande
som tillämpas i Sovjetunionen.
Vi måste begära en individuell redovisning
av hur man förfar med svenska
medborgare. Vi ha här i vårt land
en dylik individuell redovisning av
medborgarna, vilket sammanhänger
med våra demokratiska ideal. Detta är
emellertid den stora skillnaden i uppfattning
mellan Sovjetunionen och oss.

Jag förstår mycket väl, att man av
hänsyn till privata intressen och av
hänsyn till dem som lämnat uppgifter
i detta fall icke kan göra en offentlig
redovisning av alla de olika vittnesmålen.
Jag har aldrig drömt om att
excellensen Undén skulle lämna uppgifter
härom i sitt interpellationssvar.
Jag föreslog därför att man nu skulle
gå till väga på samma sätt som när
den Örneska kommittén tillsattes, nämligen
att föranstalta om en speciell
kommission för granskning av det föreliggande
materialet inom utrikesdepartementet.
Eftersom detta material tydligen
inte innehåller något anmärkningsvärt
åtminstone att döma av det senaste
yttrandet av excellensen Undén, bör
det väl heller inte vara alltför svårt att
få materialet granskat av en opartisk
kommission, som skulle kunna ge ett utlåtande
däröver som väcker förtroende
hos det svenska folket.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Fru Gärde Widemar lär vara jurist men
kan ändå stå här och säga, att den Örneska
kommitténs material visar, att
den ryska noten var lögnaktig. Fru
Gärde Widemar har mig veterligt inte
haft tillgång till det örneska materialet,
och följaktligen har hon ingen möjlighet
att bedöma bevisvärdet däri.

I den ryska noten står det, att enligt
vad ryska regeringen känner till är
Wallenberg okänd; man vet inte var

han finns. Hur kan ett sådant uttalande
bevisas vara lögnaktigt? Jag får
nog säga att man bör ha litet ansvar
för vad man säger här i riksdagen, även
om det gäller förhållanden till östmakter.

Herr Ståhl har här givit eu hel rad
förmaningar om hur man bör uttala
sig, om man skall få Wallenberg tillbaka.
I mitt första anförande här sade
jag, att det fanns två vägar att gå. Den
ena är att man ger uttryck åt de känslor
av indignation, som finnas hos en
stor del av opinionen, för att en svensk
kunnat försvinna. Man har svårt att förstå
detta, man misstänker att ryssarna
veta att han finns i livet och att de
gömma honom. Då skall man ge fritt
utlopp åt sina känslor och skicka över
brev till Moskva, i vilket man säger
vad man tänker. Detta försvårar givetvis
försöken att få Wallenberg tillbaka.

Om man sedan verkligen vill försöka
få honom tillbaka, då skall man gå en
annan väg. Man utgår då ifrån att Sovjetunionens
regering — liksom andra
östeuropeiska regeringar — frivilligt
medverkar till att skicka honom tillbaka
om han finns där och man kan
finna honom. Man lämpar då sitt uppträdande
och sina framställningar därefter.

Det har här talats så mycket om utländska
analogier. Jag känner inte till
alla de olika fall, som förekommit. Så
mycket vill jag emellertid säga, att det
vore en stor skillnad om de ryska myndigheterna
höllo kvar Wallenberg och
vi visste, att han fanns i livet samt att
han, som herr Ståhl trodde, blivit häktad
och för närvarande vistas i Ryssland.
Så var det med fallet Vogeler,
som inte, såsom herr Ståhl sade, utspelades
i Ryssland utan i Ungern. I
det fallet visste man att vederbörande
blivit dömd och fängslad. I sådant fall
kan man förhandla om ett frigivande,
och då kan man också erbjuda kompensationer
— mycket avsevärda sådana
för övrigt i det berörda fallet. Så hand -

Tisdagen den 22 maj 1951.

Nr 20.

131

Svar på interpellation ang. forskningarna efter Raoul Wallenberg.

lade man alltså i fallet Vogeler, men
så kan man icke göra här. Man kan icke
göra någon verklig jämförelse mellan
dessa fall. Det jag nyss nämnde beträffande
fallen i Schweiz borde även ge
herr Ståhl en tankeställare. Det var där
mellan 200—300 schweiziska medborgare,
som icke kommo tillbaka från
Ryssland. När man klagar över att vi
inte lyckats få Wallenberg tillbaka
måste vi komma ihåg de omkring 270
personer, som man i Schweiz inte lyckats
få tillbaka.

Herr HÄCKNER: Herr talman! Jag
fäste mig vid att utrikesministern nämnde,
att han inte varit utrikesminister
under den första tiden av detta fall.
Han kunde därför inte ha någon personlig
uppfattning om orsaken till varför
man inte på ett mycket tidigt stadium
begärt Wallenbergs hemsändande.
Utrikesministern hade därför måst bilda
sig en uppfattning med ledning enbart
av handlingarna i saken. När nu
utrikesministern ändå haft så pass lång
tid på sig sedan interpellationen framställdes,
så borde han genom sina kolleger
i regeringen och kanske även
genom de personer, som under den första
tiden tjänstgjorde i UD, ha tagit reda
på hur man då såg på saken och vad
man visste. Excellensen hade väl då
kunnat lämna ett mera konkret besked
än nu, då han endast kommer med förmodanden.

En annan sak som i denna diskussion
förefaller en smula egendomlig är. att
såvitt jag kan finna av interpellationssvaret
samt utrikesministerns senare
förklaringar har svenska regeringen
under åberopande av kända fakta inte
avkrävt den ryska regeringen någon
redogörelse för vad som åtgjorts beträffande
Wallenberg sedan lian blivit
omhändertagen. Man kan ju också taga
fasta på vad som redan sagts i dag att
det av madame Kollontavs deklaration
framgår, alt Wallenberg var i livet på

ett långt senare stadium efter detta omhändertagande
och då vistades på ryskt
område. Hade det inte varit lämpligt
att knyta an till dessa upplysningar för
att få ett mera preciserat besked av
ryska regeringen i stället för att nöja
sig med dessa allmänna förklaringar —
eller bortförklaringar kanske man kan
säga?

Utrikesminister Undén säger sedan
att vi måste ha nya fakta i saken, vi
ha inga fakta att komma med sedan år
1947. Ja, är det alldeles säkert att excellensen
Undén tagit del av det material,
som kommittén har till sitt förfogande,
och på vilket kommittén grundar den
bestämda åsikten, att Wallenberg på ett
sent stadium befann sig i livet? Man
skall naturligtvis inte bara springa i
väg och säga till Ryssland att Örne sagt
så och så. Men finns det någon möjlighet
att taga del av detta material, då
kanske* man kan komma ett stycke
på väg. .

Ja, herr talman, jag vill som ett allmänt
intryck säga det, att jag av utrikesministerns
svar finner att den aktivitet,
som interpellanten efterlyst, inte
varit av något särdeles frapperande slag.

Fru GÄRDE WIDEMAR (kort genmäle)
: Herr talman! Jag skulle vilja bemöta
utrikesministern då han säger, att
jag tog till överord när jag talade om
ett lögnaktigt påstående i den sovjetryska
noten. Det står dock i noten att
Wallenberg är okänd för de ryska myndigheterna.
Det är väl i alla fall ganska
egendomligt med ett sådant officiellt
meddelande, då man förut fått besked
om att Wallenberg är omhändertagen.
Vidare har det påståtts att han häktats
som spion. Madame Kollontay, Sovjetunionens
förutvarande minister i Sverige,
har meddelat, att Wallenberg var
i ryskt förvar. Hon är väl i alla fall en
officiell person! Var det kanske hennes
meddelande som var lögnaktigt? Uppgift
star här emot uppgift. Enligt min

132 Nr 20.

Tisdagen den 22 inaj 1951.

Svar på interpellation ang. forskningarna

åsikt finns det all anledning att sätta
tilltro till de uppgifter, som lämnats av
örnes kommitté. Där sitta dock personer,
som vi veta äro pålitliga. När dessa
personer säkert uttalat sig på det sätt
de gjort om det material de granskat, då
finns det ingen anledning att ifrågasätta
trovärdigheten av detta. Det finns
större anledning att tro att det som står
i den sovjetryska noten är osanning, så
mycket mera som detta strider mot de
övriga officiella meddelanden, som
lämnats från landet i fråga.

Jag har fortfarande den uppfattningen,
att det material som fanns hos utrikesdepartementet
och som ställts till
den örneska kommitténs förfogande
inte använts i diskussionen med Sovjetunionen.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Herr Häckner anmärkte på att jag inte
frågat min företrädare i ämbetet vilka
synpunkter han hade. Jag ansåg detta
vara onödigt, eftersom handlingarna i
ärendet föreföllo mig vara tillräckligt
förklarande. Man hyste, som jag sade i
interpellationssvaret, stor oro för de övriga
medlemmarna i delegationen, under
det att man beträffande Wallenberg
fått ett besked, som föreföll vara en tillfredsställande
förklaring till varför man
dröjde med att forska vidare efter honom.
Interpellanten har emellertid under
debatten här i kammaren framställt
kritik av detta förfaringssätt. Jag har
då hänvisat till att jag inte kan ge någon
annan förklaring än den, som jag
läser mig till i handlingarna.

Till fru Gärde Widemar ber jag få
säga, att det är rätt vågat av henne att
påstå att det finns lögnaktiga uppgifter
i den ryska noten. I denna not står det
att det som resultat av en noggrann undersökning
fastställts, att Wallenberg
inte finns i Sovjetunionen och att han
där är okänd. Om alltså enligt dessa
uppgifter Wallenberg inte fanns i Sov -

efter Raoul Wallenberg.

jetunionen år 1947 och var okänd för
vederbörande utrikesminister, så är
detta ett påstående som inte utifrån kan
kontrolleras. När sedan samma not
meddelar att han påträffats 1945, finns
det ingen motsägelse mellan dessa båda
uppgifter. Fru Gärde Widemar försöker
nu göra påståendet i det ena stycket
till en lögnaktighet, eftersom detta inte
skulle stå i god överensstämmelse med
att han två år tidigare blivit omhändertagen.

Jag vet inte om fru Gärde Widemar
beaktat de förhållanden, som rådde när
Wallenberg omhändertogs. Det var
världskrig, och krig pågick i Ungern.
Interpellanten försöker över huvud taget
att tvinga mig fram till en position,
där jag skall ge förklaringar som borde
ligga nära till hands för var och en.
som studerar ärendet, men som möjligen
kunde ge ett intryck av att jag ger
saken förlorad. Detta gör jag emellertid
inte. Vi försöka fortfarande att följa
alla spår, men vi göra inte demarcher
utan att ha några utsikter att nå ett positivt
resultat.

Enligt mitt bedömande fanns inte ett
tillräckligt antal fakta vid den tidpunkt,
då den örneska kommittén på grundval
av sitt studium i saken sade sig ha
kommit till en viss uppfattning. Vi hålla
emellertid fortfarande på att samla
fakta, och jag har ingalunda uppgivit
tanken på att vi skola kunna få ledtrådar
— inte så att vi finna honom i livet
på den eller den orten, men att vi få
klarhet om att han funnits eller iakttagits
en avsevärd tid efter det han omhändertogs
av de ryska officerarna. Vi
önska således företaga en substantiellt
motiverad demarche, vilken vi hoppas
kunna samla förutsättningar till. Att
skriva ovettiga brev kan — det vill jag
ännu en gång säga— inte gagna saken.

Herr STÅHL: Herr talman! När jag
hörde utrikesministern i förra anförandet
jämföra fallet Wallenberg, där det

Tisdagen den 22 maj 1951.

Nr 20. 133

Svar på interpellation ang. forskningarna efter Raoul Wallenbcrg.

gäller en enda man i officiell ställning,
som enligt bestämda uppgifter omhändertagits
av ryssarna, med dessa 270
försvunna schweizare, som försvunnit i
Ryssland, då fick jag, herr talman,
känslan av att det i denna debatt knappast
var fru Gärde Widemar utan i stället
utrikesministern, som uppträdde
som advokat.

Jag skulle också vilja säga till utrikesministern,
att det bästa han har sagt
i denna debatt är, att han inte ger saken
förlorad. Jag tror att det vore klokt
att inte med en sådan energi som här
skett försvara den taktik, som han använt
sig av i utrikesdepartementet. Jag
har förut sagt att jag inte vill uppträda
som mentor, men jag tycker nog ändå
att det finns anledning—- inte minst för
utrikesdepartementet — att ompröva,
huruvida man använt sig av det riktiga
tillvägagångssättet, det riktiga uppträdandet
och de riktiga formuleringarna.
Det som ger anledning till en sådan allvarlig
omprövning är det dåliga resultat,
som uppnåtts från svenskt håll, och
den brist på klarhet, som man i detta
fall lyckats skapa efter alla dessa år.

Herr HÄCKNER: Herr talman! Jag
kan fortfarande inte låta bli att undra
över det egendomliga i att excellensen
Undén inte — trots att han haft hela utrikesdepartementet
till sitt förfogande
— genom en enkel förfrågan kunnat få
reda på hur fallet låg till innan han
själv blev utrikesminister. Det är egendomligt
att han inte tillgripit denna
enkla åtgärd utan endast läst handlingarna.

Av vad som sagts lutr i dag framgår,
herr talman, att Wallenbcrg först blivit
omhändertagen och sedan häktats för
spioneri. År detta inte fakta, som man
kan knyta an till? Kan man inte vända
sig till det land, som har häktat honom
för spioneri, och fråga vad man sedan
gjort med honom? Inte försvinner val
en häktad person utan vidare. — det

tror ingen pa. Jag tycker att den svenska
regeringen visat för stor passivitet på
denna punkt.

Som det sagts här ha ju många
schweizare försvunnit. Jag vill dock
fråga om dessa personer varit i den situationen,
att de först blivit omhändertagna
för skydd av de Tyska myndigheterna
och sedan häktats för spioneri.
Detta med Wallenberg är ett särskilt
fall, som inte kan jämföras med de vanliga.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag vet inte varifrån herr Häckner fått
den uppgiften att Wallenberg häktats av
de ryska myndigheterna. Även interpellanten
åberopade en sådan uppgift,
men i handlingarna finns det intet stöd
för ett sådant påstående. Jag tror inte
att herr Häckner läst interpellationssvaret
fullständigt. Den svenska regeringen
har ju, med stöd av det faktum att Wallenberg
tagits i beskydd av de ryska
militära myndigheterna, avgivit en
framställning till ryska utrikesministeriet.
På s. 5 i det distribuerade interpellationssvaret
är denna framställning
återgiven. Jag ser mig nödsakad att läsa
upp detta:

»I en till dåvarande svenske ministern
i Moskva, herr Staffan Söderblom
riktad skrivelse av den 115 januari 1945
hade Vice Ministern för Utrikes Ärendena,
herr Dekanosov, älskvärdheten
meddela, att svenske undersåten, sekreteraren
vid svenska beskickningen i
Ungern, Raoul Wallenberg, anträffats
vid Benczyrgatan i den av sovjettrupperna
erövrade delen av Budapest samt
att åtgärder till skydd av herr Wallenberg
och hans egendom vidtagits av de
sovjetiska militärmyndigheterna. Flerfaldiga
förfrågningar hava sedermera
framställts från denna beskickning rörande
Wallenberg utan att dock någon
som helst upplysning lämnats från vederbörande
sovjetmyndigheter angåen -

134

Nr 20.

Tisdagen den 22 maj 1951.

Svar på interpellation ang. forskningarna efter Raoul Wallenberg.

de resultatet av efterforskningarna efter
Wallenberg.

Den 15 juni 1940 mottog generalissimus
Stalin i audiens minister Söderblom
och utlovade på dennes hemställan
att låta efterforska Raoul Wallenberg.

Då nu efter snart två år från det
Raoul Wallenberg togs i beskydd av de
sovjetiska militärmyndigheterna ännu
ingen upplysning lämnats om honom,
har fallet Wallenberg väckt uppseende
inom svensk allmän opinion. Med anledning
av i svenska riksdagen framställd
förfrågan rörande Wallenberg
har statsministern lämnat redogörelse
för efterforskningsåtgärderna på sätt
framgår av i översättning närslutna
promemoria.

Efter denna not fingo vi svaret av
den 18 augusti 1947 från den rvske vice
utrikesministern.

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Jag anser att man bör ställa
höga krav på en svensk utrikesminister.
Jag tycker emellertid att man ställer
alltför höga krav när man begär att han
skall tillrättaskaffa en människa, om
vilken man inte kan anföra ett enda
faktum som tyder på att han i dag är
i livet. Av alla de sovjetfientliga kampanjer
som igångsatts har jag sällan
sett någon, som varit så fullständigt renons
på fakta som detta fall.

Det enda som är ooinstritt är, att Wallenberg
omhändertagits av sovjetmyndigheterna
i januari 1945. Allt det som
har talats om att han skulle vara häktad
för spioneri är en ren konstruktion.
Att madame Kollontav sagt någonting
annat än vad som framgår av utri -

kesministerns material är också en ren
konstruktion. Tror någon kanske att
hon sagt någonting annat till någon fru
här i staden än hon sagt till den svenska
regeringen? Naturligtvis har hon inte
gjort det.

Man bör väl ändå taga någon hänsyn
till att det efter detta omhändertagande
kämpades om Rudapest med omnejd i
en hel månad. Det var en av de hårdaste
striderna i hela andra världskriget. Tyskarna
stodo på den ena sidan av Donau
och ryssarna på den andra, och staden
sköts sönder i ruiner. När jag besökte
staden år 1947 fanns där ännu tiotusentals
döda i ruinerna, som aldrig kunna
identifieras. Är det då inte begripligt,
att man inte kan sätta i gång en sådan
här aktion på samma sätt som när man
kräver utlämnande av en människa, som
bevisligen finns på en viss plats och är
straffad för ett visst brott? Man måste
naturligtvis först bevisa, att vederbörande
fortfarande är i livet. Ryssarna
skulle ju exempelvis kunna påstå —
utan att angiva någon ort — att det här
i Sverige finns en viss namngiven person.
Jag tror inte att den svenska regeringen
skulle kunna motbevisa påståendet.
Den som kräver ett utlämnande
måste naturligtvis ange var personen i
fråga vistas.

I denna historia finns ingenting annat
än pladder; en internationell figur har
satt i gång detta, och människor utan
något som helst sinne för hållbara fakta
fortsätta med trafiken. Allt detta är en
ren propagandaaktion, som Sveriges
regering — enligt min övertygelse —
inte kan ge något annat svar på än den
gjort.

Herr HALLÉN: Herr talman! Häromåret
fingo vi i konstitutionsutskottet
en synnerligen ingående redogörelse
för allt, som från regeringens sida vidtagits
i denna sak. Jag kan vittna inför
kammaren, att utskottets samtliga ledamöter
från alla partier voro fullt över -

Tisdagen den 22 maj 1951.

Nr 20. 135

Svar på fråga ang. uppförandet av studentbostäder i universitetsstäderna.

tygade om att man vidtagit alla tänkbara
åtgärder — inte bara dem som stå
återgivna i detta interpellationssvar —-för att göra efterforskningar. Dessa hade
verkställts t. o. m. på grundval av
rykten och vittnesmål, om vilka man
inte visste huruvida de voro fullt riktiga.
Man hade följt spåren åt alla möjliga
håll, till Ungern, Schweiz och ända
till Italien. När föredragningen i utskottet
slutat hade vi en känsla av att
en svensk medborgare sällan blivit föremål
för så mycken berättigad strävan
att bli hjälpt och hemförd till landet.
Jag ville endast ha detta sagt.

Samtidigt vill jag också säga, att om
utsikterna att få hem Wallenberg förut
varit små, lära de efter interpellantens
initiativ krympa till ett minimum.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Svar på fråga ang. uppförandet av studentbostäder
i universitetsstäderna.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER, som yttrade: Herr
talman! Herr Ståhl har till mig riktat
frågan, huruvida jag har för avsikt att
inom den närmaste tiden möjliggöra
uppförande av studentbostäder enligt
de riktlinjer för subvention till studentbostäder,
som uppdrogos av förra årets
riksdag. I anledning härav vill jag
lämna följande uppgifter.

Ifrågavarande stödåtgärder skola syfta
till att möjliggöra uppförandet av
studentbostäder av tillfredsställande
standard, vilka kunna uthyras till en
rimlig hyra. För ett rum i av statsmedel
subventionerade bostäder bör
hyran icke sättas högre än den genomsnittliga
hyran för ett studentrum på
orten. Det ankommer på bostadsstyrelsen
att för varje särskilt byggnadsföretag
bedöma uppgjorda produktionsoch
driftkalkyler samt pröva subven -

tionsbehovet med utgångspunkt från
skälig anskaffningskostnad och beräknat
avkastningsvärde. Subventionen
skall lämnas i form av tilläggslån. 1
sista hand skall Kungl. Maj:t i varje
särskilt fall besluta angående storleken
av den statliga subventionen. Avsikten
är emellertid att, sedan erfarenhet vunnits
av den nya låneverksamheten för
studentbostadsbyggande, Kungl. Maj:t
efter förslag av bostadsstyrelsen skall
närmare fastställa de principer, som
böra gälla för beräkning av tilläggslån
för studentbostadshus.

Ifrågavarande låneverksamhet är alltså
helt ny. Hittills ha endast fyra ansökningar
om lån inkommit, vilka f. n.
äro föremål för granskning inom bostadsstyrelsen.
Något beslut i subventionsfrågan
har ännu icke meddelats.

Detta betyder emellertid icke att
hinder föreligger för uppförande av
studentbostäder. Enligt vad jag inhämtat
förekommer sålunda i Lund ett icke
obetydligt studentbostadsbyggande. Under
de senaste åren ha där uppförts
ca 175 rum, medan omkring 70 rum
äro under uppförande. Vidare föreligga
planer på att inom den närmaste tiden
igångsätta företag med sammanlagt
ca 180 rum. Frågan om subvention till
dessa företag har emellertid ännu icke
kommit under Kungl. Maj:ts prövning.
I Uppsala planeras uppförandet av ett
stort antal studentbostäder. Ansökan
om lån för dessa har inlämnats, beträffande
huvuddelen av bostäderna
dock först i dagarna. Frågan om hur
finansieringen av sistnämnda bostadshus
skall ordnas har tidigare varit
föremål för en preliminär diskussion
inom socialdepartementet.

Av det anförda torde framgå, att behovet
av .statlig subvention till studentbostäder
skall bedömas bl. a. med utgångspunkt
från vissa principer för
hyressättningen, men att tills vidare
subventionsbehovet får prövas i varje
särskilt fall. Sedan bostadsstyrelsen
färdiggranskat en ansökan om lån kom -

136 Nr 20.

Tisdagen den 22 maj 1951.

Svar på fråga ang. uppförandet av studentbostäder i universitetsstäderna.

mer självfallet Kungl. Maj:t att meddela
beslut i subventionsfrågan, d. v. s.
fastställa tilläggslånets storlek. Med detta
konstaterande torde herr Ståhls
fråga till mig få anses besvarad.

Jag vill emellertid tillägga, att vid
den prövning i varje särskilt fall, som
måste föregå beslut om subventionens
storlek, principen att hyran för ett
rum icke bör sättas högre än den genomsnittliga
hyran för ett studentrum
på orten icke kan få ensamt fälla utslaget.
Hyrans höjd måste bliva beroende
av rummens standard. Om rummens
allmänna standard och utrustning
varierar mellan eller inom olika orter,
bör detta alltså icke få utgöra grund
för att variera subventionens storlek.
Det kan inte vara fråga om att fastställa
en enhetshyra. Vid särskilt hög standard
få därför hyrorna sättas högre än
eljest, eller också får man överväga att
sänka standarden.

Vid nuvarande höga byggnadskostnader
är det angeläget, att standarden
icke onödigtvis pressas uppåt. Vid hög
standard måste nämligen hyrorna icke
endast sättas högre än genomsnittshyran
för studentrum, utan de bli säkerligen
också för dryga särskilt för de
grupper av studenter, för vilka de statliga
subventionerna till studentbostäder
i första hand ha tillkommit.

Vidare anförde:

Herr STÅHL: Herr talman! Jag ber att
få framföra mitt tack till socialministern
för det snabba svaret på denna
enkla fråga och noterar med glädje den
tillmötesgående ton som det andas. Jag
skall emellertid be att få göra några
randanteckningar till svaret, då detta
är en fråga, som ehuru den i och för
sig kanske kan betraktas som mindre,
dock i högsta grad intresserar studenterna
i de städer det här gäller.

För det första är jag helt ense med
statsrådet beträffande den sista delen
av hans framställning. Det är självklart

att hyran skall sättas efter den olika
standard, med vilken bostäderna byggas,
och inte vara en enhetshyra för
alla lägenheter. Jag är övertygad om
att det även är studenternas uppfattning
att så skall ske.

Däremot finns det en passus i svaret
som något förvånar mig, och det är
den där det står att subventionsbehovet
får prövas i varje särskilt fall: »Sedan
bostadsstyrelsen färdiggranskat en
ansökan om lån kommer självfallet
Kungl. Maj:t att meddela beslut i subventionsfrågan,
d. v. s. fastställa tillläggslånets
storlek.»

Enligt fjolårets riksdagsbeslut är
emellertid principen för subventionen
fullt klar. Subventionen skall enligt
detta beslut ha den storleken, att hyrorna
för de nya studentsociala bostäderna
komma att överensstämma med
gängse pris på orten. Nu har ju genom
en undersökning fastslagits, vilket detta
pris är, t. ex. i Uppsala, där man
har kommit till en årshvra av 670 kronor
eller, om man räknar efter nio månaders
läsår, en hyra på 75 kronor per
månad. Under sådana förhållanden är
det märkvärdigt — jag vill fästa herr
statsrådets uppmärksamhet härpå, om
det möjligen förbigått herr statsrådet

— att bostadsstyrelsen har utgått från
en normalhyra på 85 kronor i månaden.
Därvidlag har man använt en formulering
av följande lydelse:

»I ovannämnda kalkyl av bostadsstyrelsens
lånebyrå konstateras, att normalhyran
i Uppsala enligt vissa uppgifter
uppgår till 670 kronor per år.
Dessa uppgifter anses emellertid icke
böra ligga till grund för lånebvråns
kalkyl» — alltså de uppgifter, som bygga
på en faktiskt gjord undersökning

— »då enligt andra uppgifter torde få
anses skäligt att sätta normalhyran till
765 kronor per år.»

Men vilka uppgifter det är som lett
till denna höjning av hyresnivån vet
man inte. Det enda man vet är, att den
nuvarande hyresnivån genomsnittligt

Tisdagen den 22 maj 1951.

Nr 20. 137

Svar på fråga ang. uppförandet av

icke överstiger 75 kronor. Sedan har
bostadsstyrelsen av icke redovisade
skäl höjt normalhyran till 765 kronor
per år. Det är ganska klart att detta
leder till en minskning av subventionen,
som i sin tur höjer hyresnivån,
vilket har vållat oro bland studenterna.

Eftersom detta är en något specifik
fråga, skulle jag vilja fästa statsrådets
uppmärksamhet på att om man på
detta sätt skulle höja genomsnittshyran
i dessa bostäder, skulle det obönhörligt
komma att dra med sig hyresnivån
även på den allmänna marknaden, så
att vi skulle få en allmän hyreshöjning.
Detta skulle i sin tur medföra, att det
bleve mer välsituerade studenter, som
skulle kunna komma i åtnjutande först
och främst av de dyrare rummen men
kanske även av de andra. En sådan
grundprincip rimmar onekligen ganska
illa med de studentsociala åtgärdernas
syfte.

Vidare tror jag man finge räkna med
att de statliga naturastipendier till
yngre studenter, som nu utgå, automatiskt
komme att pressas uppåt, om hyresnivån
skulle höjas. I så fall finge
man antingen tänka sig att studenterna
finge mindre stipendier eller också att
antalet stipendiater minskades. Båda
möjligheterna måste sägas vara ytterst
olyckliga konsekvenser, eftersom antalet
kompetenta sökande till dessa stipendier
redan nu är mycket stort.

Självfallet skall hyran beräknas med
hänsyn till standarden, men jag tror
att man måste hålla fast vid riksdagsbeslutet,
som innebar att ett standardrum
i de nya bostäderna skall subventioneras
på sådant sätt, att hyran där
överensstämmer med det gängse studentrumspriset.
Och jag skulle vilja
hemställa till herr statsrådet att när
denna framställning kommer, bl. a. från
Uppsala — jag tror mig veta att den
tidpunkten är ganska nära förestående,
då den såvitt jag vet för närvarande
ligger hos bostadsstyrelsen han ville
behandla ärendet i enlighet med den

studentbostäder i universitetsstäderna.

uppfattning, som låg till grund för riksdagsbeslutet,
nämligen att hyran för
standardrum i de nya studentsociala
bostäderna skall överensstämma med
genomsnittshyran. Jag tror jag vågar
säga att studenterna skulle vara mycket
tacksamma för en sådan behandling
av ärendet.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER: Herr talman! Jag
kan utan vidare instämma i det mesta
av vad herr Ståhl har sagt. Det finns
emellertid vissa egendomligheter, som
särskilt gälla uppsalabyggena. Vi ha
inte kunnat förstå, varför man inte i
Uppsala satt spaden i jorden för länge,
länge sedan. Jag vill lämna ett par
upplysningar, som inte togos in i själva
svaret på frågan men som kanske ändå
böra finnas i riksdagens protokoll.

Departementets preliminära ståndpunkt
i subventionsfrågan innebär det
antagandet, att en stiftelses preliminära
subvention skulle utgöra 21 procent av
byggnadskostnaderna. Departementet
har emellertid förutsatt, att kostnaderna
nu bli betydligt högre, och har meddelat,
att man får räkna med att subventionen
slutligen komma att uppgå
till 40 å 45 procent av byggnadskostnaderna
men att subvention till högre
belopp knappast under några förhållanden
torde kunna påräknas. Med
hänsyn till bvggnadskostnadernas utveckling
under allra sista tiden kan det
emellertid mycket väl tänkas, att subventionsbehovet
i fråga om de hyror,
efter vilka subventionen beräknades,
kommer att uppgå till ca 50 procent.

Jag har mycket svårt att tänka mig
att man, när man en gång i tiden på
ecklesiastikministerns förslag här i
riksdagen formulerade ifrågavarande
riksdagsbeslut om de genomsnittliga
studentbostadshyrorna, ens drömde om
att man skulle betala - såsom med all
säkerhet kommer att ske — hälften av
hela byggnadskostnaden för dessa stu -

138 Nr 20.

Tisdagen den 22 maj 1951.

Svar på fråga ang. uppförandet av studentbostäder i universitetsstäderna.

dentsociala bostäder. Jag fick kännedom
om själva planerna, jag vet inte
för hur länge sedan, men det kan i
varje fall inte ha varit senare än 1949.
Hade man då satt i gång byggandet,
eventuellt mot vissa förhandslöften,
hade subventionen kunnat hållas nere
vid ett relativt begränsat belopp. I stället
kommer det att bli fråga om miljoner
för de bostäder, som nu planeras.
Om man till äventyrs skulle hamna i
sådana förhållanden, att man inte kan
ge subventioner, som fullt täcka den
ursprungliga ordalydelsen i riksdagsskrivelsen,
så vill jag inte att statsmakterna
eller bostadsstyrelsen eller socialdepartementet
ensamt skola få bära
skulden för detta.

För mig är det alldeles uppenbart,
att studentbostäderna så att säga mista
75 procent av sin mening, om de inte
kunna hyras ut åt fattiga studenter
utan bara hyras ut åt ganska hyggligt
situerade studenter. Att de naturastipendier,
som nu utgå till ett visst antal,
måste höjas för lösande av bostadsfrågan,
därom är jag fullkomligt övertygad,
såvida man inte vill hänvisa
dem, som ha naturaförmåner, till det
gamla bostadsbeståndet och låta det
nya bostadsbeståndet hyras av människor,
som ha det litet bättre ställt ekonomiskt.

Detta att man måste pröva i varje
särskilt fall stod ju på sin tid i propositionen,
men jag fäste mig mindre
vid det. Jag måste förbehålla bostadsstyrelsen
rätten att tillse, att de som ta
ansvaret för stiftelser eller vad det vara
må i samband med byggandet av studentbostäder,
inte i onödan förlägga
bostäderna till tomtmark, som på grund
av speciella omständigheter kräver väldiga
kostnader, låt mig säga för sanering
och för pålning. Det är klart att
man i en stad kan hänvisa till att man
har tomtmark, där det inte går att bygga
utan pålningar, under det att man i en
annan stad kan bygga billigare redan
med hänsyn till själva grundläggningen,

och då blir ju subventionsbehovet i den
senare staden mindre än i den förra.
Men det kan hända att man i viss mån
kan minska subventionsbehovet genom
att det skjutes till pengar även från annat
håll än statens i städer, där grunden
är sådan, att man tvingas bygga
på pålar.

Jag har velat göra dessa små sidoreflexioner,
därför att jag är verkligt
bekymrad över utvecklingen, framför
allt i Uppsala, på denna punkt.

Herr STÅHL: Herr talman! Jag ber
att få säga till statsrådet att jag delar
hans bekymmer. Men jag har nog den
uppfattningen —■ och jag har stöd för
den i de handlingar jag tagit del av —
att man väl ändå har tänkt sig, att där
byggandet på grund av tomtmarkens
beskaffenhet kräver sådana arbeten
som dem statsrådet här talat om, skulle
kommunen träda emellan, liksom har
skett i tidigare fall. Jag tycker även,
att det med hänsyn till kommunens intresse
för dessa studentbostäder är rimligt
att tänka sig denna lösning.

Sedan vill jag fästa uppmärksamheten
på att enligt den kalkyl som är gjord
kommer årshvran för ett standardrum.
trots en subvention med 40 å 45 procent,
att bli 900 kronor, d. v. s. 100 kronor
i månaden vid nio månaders läsår.
När man vet att genomsnittshyran vid
den undersökning, som företogs år 1949,
var 75 kronor per månad, får man säga,
att fördyringen är kraftig.

Då säger statsrådet: Men varför ha
de inte för länge sedan satt spaden i
jorden i Uppsala, så att de kunnat komma
i gång med att bygga tidigare? Ansvaret
för detta ligger inte hos departementet
och inte hos bostadsstyrelsen,
sade han. Nu var det naturligtvis ingen
som kunde förutse den våldsamma stegringen
av byggnadskostnaderna. Vi äro
väl alla ense om att denna prisstegring
är huvudorsaken. Men jag tycker nog
att bostadsstyrelsen bär ett visst an -

Tisdagen den 22 maj 1951.

Nr 20. 139

Svar på interpellation i anledning av att en fattigvårdsbehövande familj av den

kommun, där familjen hade hemortsrätt, erhållit bostad i annan kommun.

svar, emedan man där från början inte
godtog den tanke, som kom till uttryck
i riksdagsskrivelsen, utan i stället sade,
att genomsnittshyran borde skrivas upp
med 95 kronor om året. Hade man inte
gjort det, utan hyran hade hållits vid
det uträknade genomsnittsbeloppet, tror
jag, att man nu hade varit inte bara i
gång utan långt på väg. Men detta är
det ju tyvärr i dag inte mycket att göra
åt, och därför vill jag från min sida
sluta denna lilla diskussion med att uttala
en förhoppning om att saken snart
skall ordnas, när det nu kommit fram,
att statsrådet Möller verkligen gör allt
som går att göra för att få till stånd en
för studenterna så acceptabel och så
hygglig lösning som möjligt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Svar på interpellation i anledning av att
en fattigvårdsbehövande familj av den
kommun, där familjen hade hemortsrätt,

erhållit bostad i annan kommun.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER, som yttrade: Herr
talman! Med andra kammarens tillstånd
har herr Ericsson i Näs frågat, om jag
anser det vara moraliskt försvarbart att
handla så som Västerviks stad gjort i
ett angivet fall, då staden enligt interpellantens
uppgift låtit en fattigvårdsbehövande
familj, som man icke ville
ha bosatt inom den egna kommunen,
bosätta sig i en annan kommun.

Interpellanten har även frågat, huruvida
jag, om den första frågan besvaras
nekande, anser en lagändring vara motiverad
i syfte att förhindra ett sådant
tillvägagångssätt som Västerviks stad
använt i det ifrågavarande fallet.

I stället för att ange den ifrågavaran -

de familjens namn använder interpellanten
av någon anledning en rasbeteckning.
Det rör sig om en barnrik
familj vid namn Lindgren, nu bosatt i
Tuna kommun i Kalmar län.

Sedan uppgifter inhämtats från vederbörande
myndigheter har statens
t. f. fattigvårdsinspektör avgivit en redogörelse
för fallet, varav framgår i huvudsak
följande:

Oskar Vallentin Lindgren, f. 1906, och
hans hustru Teresia Ulrika Gustava
Lindgren, f. Björk 1910, inflyttade till
Tuna kommun i januari månad 1948
tillsammans med sina då nio minderåriga
barn. I april 1951 bestod familjen
av föräldrarna och sju minderåriga
barn.

Mannen Lindgren kom vid 16 års ålder
till Västervik år 1922. Han synes
därefter ha varit bosatt i Västervik till
1924. Då han icke mantalsskrivits i annan
kommun, hade han vid sitt giftermål
den 17 april 1943 hemortsrätt i
Västerviks stad. Genom äktenskapet erhöll
hustrun och hennes då åtta barn
även hemortsrätt i Västervik. Varken
hustrun eller barnen ha någonsin varit
bosatta i Västervik, och mannen Lindgren
synes icke ha bott i Västervik efter
år 1924. På grund av dessa omständigheter
ersätter statsverket fattigvårdsstvrelsen
i Västervik för fattigvårdskostnaderna
jämlikt 60 § fattigvårdslagen.

I januari månad 1948 inflyttade familjen
Lindgren från Döderhults kommun
till Tuna kommun, där mannen
Lindgren enligt uppgift vid polisförhör
tidigare bott i två skilda perioder. Avtal
hade på förhand träffats rörande förhyrande
av den nuvarande bristfälliga
bostaden Sundsholm i Tuna kommun.
Anledningen till denna flyttning har
vid polisförhör uppgivits vara, att den
av kommunen i Döderlnilt ägda fastigheten,
där familjen då bodde, av kommunen
behövde disponeras för annat
ändamål.

140 Nr 20.

Tisdagen den 22 maj 1951.

Svar på interpellation i anledning av att en fattigvårdsbehövande familj av den

kommun, där familjen hade hemortsrätt, erhållit bostad i annan kommun.

Den förhyrda fastigheten Sundsholm
var uppenbarligen redan 1948 i ett sådant
skick, att den föga lämpade sig
som bostad för en barnrik familj. Hälsovårdsnämnden
i Tuna kommun beslöt
därför redan den 16 januari 1948, sedan
man erhållit kännedom om att familjen
Lindgren hyrt ifrågavarande bostad
och ämnade dit inflytta, att vid ett
vite av femhundra kronor förbjuda uthyrning
av boningshuset på Sundsholm
förrän en ingående reparation av fastigheten
verkställts. Någon sådan ingående
reparation kom icke till stånd,
utan Lindgren inflyttade i den bristfälliga
stugan.

Fattigvård liar i Tuna utgått till familjen
sedan februari månad 1948. Västerviks
stads fattigvårdsstyrelse har för
tiden 1/1—30/11 1949 ersatt kostnaderna
med 2 625 kronor och för tiden 1/12
1949—31/12 1950 med 3 603 kronor.
Fattigvårdsstyrelsen i Västervik har

1949 utanordnat direkt understöd till
hyra för nio månader för undvikande
av vräkningsdom på familjen.

Familjens bristfälliga bostad ävensom
fattigvårdsstyrelsens i Tuna underlåtenhet
att ordna upp familjens bostadsfråga
observerades av fattigvårdsstyrelsen
i Västervik redan i augusti 1948.

Av handlingarna framgår även, att
Västerviks stads fattigvårdsstyrelse den
17 oktober 1950 tillskrivit såväl hälsovårdsnämnden
som fattigvårdsstyrelsen
i Tuna och föreslagit åtgärder för byggande
av ett egnahem i Tuna åt familjen,
varvid de kostnader, som ej kunde
täckas lånevägen, skulle erläggas av
Västerviks stad. Ifrågavarande framställningar
ha icke föranlett några åtgärder
från Tuna kommuns sida för att
ordna upp bostadsförhållandena. I yttrande
till länsstyrelsen den 7 november

1950 med anledning av fru Lindgrens
klagomål i bostadsfrågan bär fattigvårdsstyrelsen
i Tuna i stället förklarat,
att fattigvårdsstyrelsen i Västervik borde
ordna bostad i Västervik, enär större

möjligheter föreligga att anskaffa bostad
i staden.

Efter ytterligare undersökningar av
ärendet lia fattigvårdsstyrelsen och
drätselkammaren i Västervik inköpt en
fastighet i Tuna kommun i Pipetorps
by. Fastigheten tillträddes den 1 maj
1951 och uthyres till familjen Lindgren.

Sedan fastigheten i fråga inköpts av
representant för Västerviks stad ha en
del ortsbor uppvaktat på socialvårdsbyrån
i Västervik, varjämte makarna
Lindgren närmare redogjort för det
lokala tryck, som man utövat på dem
för att de icke skulle taga den nya bostaden
i besittning. Av eu redogörelse i
Vimmerby Tidning den 30 mars 1951
framgår, att ett 30-tal lantbrukare i
trakten samlats till möte för att överlägga
om åtgärder för att hindra familjen
Lindgren att i fortsättningen vara
boende i Tuna kommun.

Statens t. f. fattigvårdsinspektör anför
fortsättningsvis bl. a.

Av den lämnade redogörelsen framgår
att Västerviks fattigvårdsstyrelse i
egenskap av hemortskommun vidtagit
åtgärder för att ordna familjen Lindgrens
bostadsfråga på ett ändamålsenligt
sätt, sedan vistelsekommunens fattigvårdsstyrelse
underlåtit eller saknat
förmåga att anskaffa lämplig bostad på
hemortskommunens bekostnad.

Enligt 23 § fattigvårdslagen ankommer
det på fattigvårdsstyrelsen i vistelsekommunen
att meddela fattigvård.
Fn förutsättning för erhållande av ersättning
kommunerna emellan är även,
att just vistelsesamhället lämnat den
fattigvård varom fråga är. I många fall
erfordras emellertid hjälp utöver den
obligatoriska fattigvården enligt 1 § fattigvårdslagen.
Därvid brukar ofta samråd
äga rum mellan fattigvårdsstyrelserna
i vistelsekommun och hemortskommun.
Detta är t. ex. ofta fallet, då
det gäller s. k. förebyggande fattigvård
jämlikt 37 § i lagen. Det kan därvid
gälla åtgärder för omskolning eller yr -

Nr 20.

141

Tisdagen den 22 maj 1951.

Svar på interpellation i anledning av att en fattigvårdsbehövande familj av den

kommun, där familjen hade hemortsrätt, erhållit bostad i annan kommun.

kesutbildning av en understödstagare,
reparation av bostad, anskaffande av
arbetsverktyg eller andra redskap, som
kunna underlätta för den hjälpsökande
att bättre försörja sig själv eller sin
familj. Det kan stundom gälla inköp av
korkmattor eller symaskin för en barnrik
familj för att underlätta husmoderns
arbetsbörda.

Då det ankommer på fattigvårdsstyrelsen
i vistelsekommunen att lämna
understöd och vård i erforderlig omfattning
(1 § fattigvårdslagen) och då
det i det aktuella fallet gäller bidrag
till de hemmavarande minderåriga barnens
försörjning och vård, har det i
allmänhet också ansetts åvila den fattigvårdsstyrelse,
som lämnar understöd,
att tillse att de som äro föremål för
hjälpen erhålla den under sådana förhållanden,
att barnen kunna få tillfredsställande
vård och fostran. Enligt denna
praxis hade det, oavsett familjen
Lindgrens hemortsrättsförhållanden,
åvilat fattigvårdsstyrelsen i vistelsekommunen
att tillse att bättre bostad anskaffades
åt familjen. Då fattigvårdsstyrelsen
underlät att vidtaga åtgärder
i det berörda fallet ens sedan fattigvårdsstyrelsen
i Västervik i egenskap
av hemortskommun erbjudit sig svara
för de med bostadsanskaffningen förenade
kostnaderna, ordnade fattigvårdsstyrelsen
i Västervik familjens bostadsfråga
genom det klandrade bostadsköpet.

En framställning om hemsändning
enligt 57 § fattigvårdslagen av familjen
Lindgren till Västervik gjordes 1919 av
Tuna fattigvårdsstvrelse men lämnades
utan bifall såväl av länsstyrelsen som
kammarrätten. Något formellt skäl för
hemsändning föreligger ej heller för
närvarande.

AU familjens ideliga flyttande från
olika bostäder varit ett svårt handikap
då det gällt att fostra barnen ävensom
att de otillfredsställande bostadsförhållandena
verkat i samma riktning torde

vara uppenbart. Införskaffad utredning
synes dock för närvarande icke ge vid
handen, att några väsentliga brister
föreligga i fråga om barnens vård. Det
förefaller därför helt omotiverat med
den ovilja, som såväl inom kommunen
som i pressen kommit till uttryck mot
familjen Lindgren och fattigvårdsstyrelsen
i Västervik. Det är nämligen
uppenbart, att fattigvårdsstyrelsen i
Västervik vidtagit sina åtgärder enbart
av känsla av ansvar inför barnfamiljen
Lindgren. Enligt gällande lagstiftning
synes det icke ha ålegat Västerviks fattigvårdsstyrelse
att vidtaga åtgärder för
anskaffande av bostad åt familjen.

Fattigvårdsinspektören har, som
framgått av det anförda, kommit till
den uppfattningen, att interpellantens
första fråga grundar sig på felaktiga
upplysningar i det aktuella fallet. Fattigvårdsstyrelsen
i Västervik har icke
låtit en fattigvårdsbehövande familj —
icke önskvärd inom den egna kommunen
— bosätta sig i en annan kommun.
Genom de vidtagna åtgärderna ha icke
några kostnader överförts från Västerviks
kommun till Tuna. Oberoende av
vem som är familjen Lindgrens husvärd
kommer familjen att bibehålla sin
hemortsrätt i Västervik, så länge behov
av fattigvård föreligger.

Interpellanten har emellertid i sin
fråga förutsatt, att Västerviks stads åtgärder
kunde vara juridiskt oantastbara.
Han önskar veta min åsikt om
det moraliskt försvarbara i tillvägagångssättet.

Jag vill hänvisa till fattigvårdsinspektörens
redan återgivna uttalande, att
fattigvårdsstyrelsen i Västervik uppenbarligen
vidtagit sina åtgärder av känsla
av ansvar inför barnfamiljen Lindgren.
Jag hänvisar även till länsstyrelsens i
Kalmar eget utlåtande i saken, vari
sägs, att det synes länsstyrelsen som om
den omstridda åtgärden — i varje fall
i första hand — föranletts av sociala
skäl. Den förebragta utredningen har

142 Nr 20. Tisdagen den 22 maj 1951.

Svar på interpellation i anledning av att en fattigvårdsbehövande familj av den
kommun, där familjen hade hemortsrätt,

inte givit mig anledning att anse dessa
uttalanden ogrundade. Det ur moralisk
synpunkt viktigaste då det gäller samhällets
åtgärder i ett fall som detta är,
att man från vederbörande myndigheters
sida vidtar varje tänkbar åtgärd
för att bereda barnen en så god bostad
som möjligt.

Härmed anser jag mig ha besvarat
interpellantens första fråga. Hans andra
fråga föranleder mig att påpeka, att
socialvårdskommitténs förslag till lag
om socialhjälp, som berör problem av
det slag som behandlas i interpellationen,
för närvarande är under övervägande
i socialdepartementet.

Emellertid kan jag icke underlåta att
återge ytterligare några ord ur fattigvårdsinspektörens
promemoria. Han
skriver avslutningsvis i huvudsak följande:
Den sociala intolerans, som kommit
till uttryck mot familjen Lindgren
från de socialvårdande organen i Tuna,
torde icke påverkas av större eller
mindre ändringar i sociallagstiftningen.
Det är beklagligt, att som i det behandlade
fallet tidningspressen ganska enstämmigt
givit stöd åt den lokala opinionen
och utpekat familjen Lindgren
som en s. 1c. tattarfamilj, som ur olika
synpunkter vore mindervärdig. Man har
emellertid helt underlåtit att föreslå åtgärder
för att underlätta för familjen i
fråga att komma in i eu människovärdig
tillvaro. Olika socialarbetare, som
direkt tagit befattning med ärendet,
synas vara av den bestämda uppfattningen,
att familjen Lindgren utan svårighet
skall kunna anpassas och hjälpas
till rätta, om från de socialvårdande
myndigheternas sida erforderliga åtgärder
vidtagas. Anskaffande av en
något så när tillfredsställande bostad
åt familjen måste därvid vara en av de
grundläggande åtgärderna.

För att komplettera fattigvårdsinspektörens
uttalande på en punkt tillåter
jag mig även att återge några ord ur en
rapport från fattigvårdskonsulenten i

erhållit bostad i annan kommun.

Linköping. Han skriver: »-----på

intet annat håll har tidigare förekommit
så mycket stridigheter om en fattig
familjs barn som om de Lindgrenska
barnen i Tuna. Och ändå har ingenting
ännu förekommit, som kan läggas dessa
barn till last i fråga om uppförande och
dylikt.»

Utan att ta ställning till själva ordalydelsen
av dessa uttalanden av fattigvårdsinspektören
och fattigvårdskonsulenten
vill jag säga, att även jag tyckt
mig finna vissa uttalanden och åtgärder
— eller uteblivna åtgärder — i det
ifrågavarande fallet vittna om brist på
.social vidsyn.

Härefter anförde:

Herr ERICSSON i Näs: Herr talman!
.lag ber att till statsrådet och chefen för
socialdepartementet få framföra mitt
tack för det svar jag fått på min interpellation.
På många punkter är jag helt
ense med statsrådet Möller. Det är
exempelvis alltid beklagligt, när barn
oförskyllt få lida för saker, som de ju
på intet sätt kunna vara medansvariga
till. Jag är den förste att erkänna detta.
Å andra sidan tycker jag nog att det
inte heller är riktigt att, som man från
hemortskommunens sida här gjort,
krypa bakom barnen för att därigenom
kunna skjuta in sig på Tuna kommun.

Jag tror nämligen att det är precis
samma motiv i båda fallen. Precis
samma grunder som gjort att Tuna vill,
att hemortskommunen skall ta hand om
familjen, har Västerviks stad haft för
att söka undvika detta. Det är kanske
brist på social vidsyn och jag vill inte
döma om det. Men jag kan tryggt säga
att jag inte tror, att den ena kommunen
har mer anledning än den andra att
söka åberopa en högre moralisk ståndpunkt
i detta fall eller en större social
vidsyn.

Mig förefaller det nämligen orimligt

Tisdagen den 22 maj 1951.

Nr 20.

143

Svar på interpellation i anledning av att en fattigvårdsbehövande familj av den

kommun, där familjen hade hemortsrätt, erhållit bostad i annan kommun.

— som man i Västerviks stad vill påstå
— att det i Tuna socken funnes
t. ex. flera arbetstillfällen än i Västervik,
att där skulle finnas bättre skolformer,
bättre möjligheter att lösa bostadsproblemet,
bättre möjligheter för
omskolning och utbildning, bättre möjligheter
för övervakning, om sådan
skulle anses behövlig. Nere i våra bygder
anser man nog att hemortskommunen,
Västerviks stad, i alla avseenden
skulle kunna erbjuda den här omtalade
familjen åtskilligt flera möjligheter i
dessa avseenden än som finnas i Tuna.

Från Västerviks stad ha uppenbarligen
inga åtgärder vidtagits för att familjen
i fråga skulle kunna flytta till
hemortskommunen och därmed komma
i åtnjutande av de förmåner, man påstår
sig önska denna beklagansvärda
familj. Och detta, som jag nyss sagt och
såvitt jag förstår, av samma skäl som
ligga till grund för reaktionen i Tuna
socken. Enligt uppgifter av socialvårdsassistenten
i Västervik har familjen också
varit villig att flytta till Västervik,
om inte bostad kunde anskaffas i Tuna.
Fattigvårdskonsulent Fagersten har i
sitt yttrande även framhållit, att »där
viljan är god kunna bostadsfrågorna
alltid lösas, även för de fattigaste av
våra barnrika familjer». I detta vill jag
helt instämma.

Men i stället för att ordna med bostad
i hemortskommunen Västervik har man
genom bulvan köpt en liten stuga på
två rum och kök i Tuna för familjen i
fråga. Man kan kanske ifrågasätta, om
två rum och kök kunna anses tillräckligt
för en familj, av vilken åtminstone nio
personer tills vidare äro stadigvarande
hemma.

Den familj, om vilken vi här tala,
kom den 7 januari 1948 per lastbil i
mörker och köld klockan (i på kvällen
till Tuna. Familjen bestod då såvitt jag
vet av tolv personer. Dessa stannade
samtliga hos två gamla makar, för vilka
de voro alldeles obekanta, och begärde

att få bo i deras stuga över natten. Men
hänsyn till de många och små barnen
bifölls deras begäran. Emellertid kvarstannade
familjen hela vintern hos de
båda gamla, som hyste medkänsla med
barnen. Jag tror knappast att jag själv
eller ens statsrådet Möller, vars sociala
grundsyn jag djupt respekterar, skulle
ha kunnat visa större förståelse än vad
som här visades denna familj.

Familjen har hela tiden åtnjutit understöd.
Under 1948 hemställde Tuna
kommun om hemsändande av familjen
till hemortskommunen Västervik. Enligt
gällande lag kan detta, ske, därest fattigvårdsbehovet
kan anses varaktigt.
Tuna kommuns begäran avslogs emellertid.
Varaktigheten av fattigvårdsbehovet
kunde kanske inte bevisas på så
kort tid som det var fråga om. Hjälpbehovet
har emellertid hela tiden kvarstått,
och vi komma nu till vad jag tror
är pudelns kärna. Jag kan nämligen inte
frigöra mig från tanken — och nere i
min hembygd är jag ingalunda ensam
om den uppfattningen — att inför risken
att få familjen hemsänd och måhända
ännu mera med tanke på de blivande
bestämmelserna om hemortsrätten,
som signalerats i socialvårdskommitténs
betänkande, kan Västerviks stad
som bevekelsegrund för sitt handlande
också ha haft helt andra och kanske
inte fullt så vackra motiv som de sociala
man åberopat. Jag kan naturligtvis
inte uttala mig om vilka motiv som
varit övervägande, men om någon gjorde
påståendet att det vore de förstnämnda,
skulle jag se mig ur stånd att
motbevisa vederbörande. Västerviks
stad har såvitt jag förstår vidtagit åtgärder
av det slag, varom farhågor uttalats
på s. 207 i soeialvårdskommitténs
betänkande. .lag kan emellertid inte här
uppta tiden med att liisa upp vad man
skrivit. Om i framtiden mantalsskrivningskommunen
skulle bli hemortskommun
på sätt, som enligt socialvårdsbetänkandet
inte är uteslutet, bär man

144

Nr 20.

Tisdagen den 22 maj 1951.

Svar på interpellation ang. arbetstagares rätt till semester under styrkt sjukdom

eller ledighet till följd av olycksfall utom arbetsplatsen.

ytterligare en aspekt för bedömning av
det här aktuella fallet.

Jag har i min interpellation inte ifrågasatt,
att Västerviks stads myndigheter
skulle ha handlat på ett sätt, som vore
juridiskt angripligt. Det är bara den
moraliska sidan av saken jag velat diskutera.

Jag vill sluta med att uttrycka den
förhoppningen — och jag tror nog att
statsrådet Möller är ense med mig på
denna punkt — att vi i framtiden om
möjligt skola få en lagstiftning på detta
område, som onödiggör kontroverser i
dessa avseenden mellan kommuner.
Detta är angeläget inte minst därför att
vådorna nästan alltid gå ut över människor
— i det nu aktuella fallet främst
barn — som inte alls ha något ansvar
eller någon skuld för vad som sker.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER: Herr talman! I det
sista av vad den ärade interpellanten
sade kan jag utan vidare instämma.
Jag begärde emellertid ordet därför att
man i denna diskussion så hårt trycker
på att det finns en hemortskommun och
en mantalsskrivningskommun. Västerviks
stads egenskap av hemortskommun
har, enligt vad jag tycker mig
förstå av utredningen, som ju för övrigt
är fruktansvärt vidlyftig i detta särskilda
fall, en ganska formell karaktär.
Västervik är hemortskommun helt enkelt
därför att mannen för 27 år sedan
var skriven där, men så vitt man vet
har han över huvud taget inte bott i
staden efter den tiden. Nu har familjen
haft fattigvårdsbehov, och därför blir
Västervik i evighet hemortskommun
enligt gällande lagstiftning. Men det är
staten som betalar den vanliga fattigvården,
därför att saken anses ha så
pass litet att göra med Västerviks stad,
att denna enligt gällande lagstiftning
har rättighet att i sin tur av staten få

ut kostnaderna för den fattigvård, som
den via Tuna består familjen.

Jag måste sålunda säga, att jag tycker
att indignationen mot Västerviks
stad är litet obefogad i detta fall, ty
åtminstone i mitt tycke är, som jag
sade, Västerviks stad mycket formellt
familjens hemortskommun.

Herr ERICSSON i Näs: Herr talman!
Jag förstår mycket väl den tankegång,
som ligger bakom socialministerns anförande.
Men nere i min hemtrakt reagera
vi på det sättet, att ännu mindre
än Västerviks stad har ju Tuna någon
anledning att ta hand om familjen, när
denna dessutom inte åsamkat Västerviks
stad några kostnader. (Statsrådet
MÖLLER: Bostaden får Västerviks stad
betala!) Ja, men jag syftar på de andra
kostnader, som här ha nämnts. Man
försöker från Västerviks stads sida åberopa
moraliska skäl och säger, att det
är därför att man vill familjen så väl,
som man inte kan ta emot den. Men
man måste ju ha större möjligheter att
sörja för familjen i Västervik än i Tuna.
Jag tror inte att det är moraliska skäl
och en social vidsyn, som förestavat
Västerviks stads handlingssätt, och det
var egentligen det jag tyckte mig ha
anledning att säga.

överläggningen var härmed slutad.

§ 6.

Svar på interpellation ang. arbetstagares
rätt till semester under styrkt sjukdom
eller ledighet till följd av olycksfall utom
arbetsplatsen.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER, som yttrade: Herr
talman! Med kammarens tillstånd har
herr Hallberg till mig riktat följande
frågor:

Tisdagen den 22 maj 1951.

Nr 20. 145

Svar på interpellation ang. arbetstagares rätt till semester under styrkt sjukdom

eller ledighet till följd av olycksfall utom arbetsplatsen.

Anser herr statsrådet att det stöter på
oöverstigliga hinder att på lagstiftningens
väg lösa frågan om arbetstagares
rätt till semester under styrkt sjukdom
eller olycksfall utom arbetsplatsen?
Om så är, kan statsrådet rekommendera
någon annan framkomlig väg för en lösning
av frågan?

Såsom svar härå vill jag lorst erinra
om att enligt den gällande semesterlagen
— som antogs år 1945 — det är arbetsgivaren,
som i princip har ensambestämmanderätten
i fråga om när under
året hans anställdas semester skall
utgå. Denna arbetsgivarens rätt att bestämma
om semesterns förläggning är
dock i lagen inskränkt i vissa hänseenden.
Bortsett från den begränsning,
som ligger i lagens anvisning att semestern
såvitt möjligt skall förläggas
till sommartid, får således arbetsgivaren
ej förlägga en arbetstagares semester
till tid, då arbetstagaren är arbetsoförmögen
på grund av ett i arbetet inträffat
olycksfall eller en i arbetet ådragen
sjukdom, som är att rubricera såsom
yrkessjukdom i lagens mening. Däremot
finnes ej något i lag inskrivet förbud
mot att förlägga semestern till tid, då
arbetstagaren är frånvarande från arbetet
på grund av annat olycksfall eller
annan sjukdom än nu sagts.

Frånvaron av ett dylikt förbud medför
inte, att det enligt lagen är tillåtet
att en arbetsgivare, när eu hos honom
anställd är borta från arbetet på grund
av en vanlig, d. v. s. i semesterlagens
mening ej privilegierad sjukdom, i efterhand
bestämmer att de dagar, då arbetstagaren
varit frånvarande från arbetet,
skola räknas som semester. Besked
om semesterns förläggning måste
nämligen lämnas minst 14 dagar i förväg.
Härigenom är en arbetsgivare tydligen
också förhindrad att i samband
med att eu arbetstagare drabbas av en
sjukdom, som varar kortare tid än 14
dagar, ordna så att semestern till någon
del sammanfaller med sjukdoms -

tiden. Men i andra fall hindrar lagen ej
att semestern förlägges till vanlig sjukdomstid.
En arbetstagare vid ett företag,
som för semestern gör uppehåll i
driften eller redan tidigt under året
fastställer en semesterplan, kan således
ej i lagen grunda anspråk på att få tiden
för sin semester flyttad, om han till
äventyrs skulle vara sjuk när hans semester
infaller. Vidare har en arbetstagare,
som insjuknar under sin semester,
ej någon laglig rätt att få avbryta
semestern för att taga ut den vid ett
senare tillfälle.

Frågan om förbud att förlägga semestern
till vanlig sjukdomstid har vid
flera tillfällen övervägts av statsmakterna.
Redan i samband med tillkomsten
av den första semesterlagen, d. v. s. 1938
års semesterlag, då yrkanden härom
framställdes, uttalade jag i egenskap av
föredragande departementschef, att det
måste betecknas såsom uppenbart
olämpligt för en arbetstagare, om semestern
för honom förlädes till tid, då
han av någon omständighet var oförmögen
att använda densamma till vila.
Jag ansåg mig likväl ej böra förorda någon
lagstiftning i detta hänseende. Jag
pekade vid detta tillfälle på att vid företag,
där samtliga arbetstagare erhålla
semester på en gång, det kunde vara
olägligt för arbetsgivaren att bereda
den, som varit sjuk vid tiden för semestern,
semester vid ett senare tillfälle;
och jag befarade att ett generellt förbud
mot semesterns förläggning till sjukdomstid
kunde göra arbetsgivaren benägen
att hellre avskeda arbetstagare än
att uppskjuta semestern. Statsmakterna
ansågo sig ej heller böra genomföra något
sådant förbud.

Vid tillkomsten av den gällande semesterlagen
blev spörsmålet ånyo aktuellt.
Även vid detta tillfälle intogo
statsmakterna den ståndpunkten, att ett
<1 ylikt förbud ej borde lagfästas.

Sedermera har emellertid riksdagen
i skrivelse den 7 maj 1948 (nr 193) —

10 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 2(1.

146 Nr 20.

Tisdagen den 22 maj 1951.

Svar på interpellation ang. arbetstagares rätt till semester under styrkt sjukdom

eller ledighet till följd av olycksfall utom arbetsplatsen.

närmast i anledning av bl. a. en motion
av interpellanten — begärt utredning''
om förbud för arbetsgivaren att förlägga
en arbetstagares semester till tid, då arbetstagaren
är sjuk.

Det har ej i anledning av denna riksdagsskrivelse
ansetts påkallat att låta
den fråga det nu gäller bli föremål för
en fristående ny sakkunnig utredning.
Anledningen härtill är inte att jag förbiser
spörsmålets vikt. Semesterlagens
syfte är ju att bereda arbetstagarna ledighet
för vila och rekreation, och detta
syfte tillgodoses ej, när arbetstagaren
till följd av sjukdom inte kan utnyttja
semesterledigheten på rätt sätt. Såsom
jag framhållit erbjuder emellertid redan
den nuvarande semesterlagen vid
kortvariga sjukdomsfall vissa korrektiv
mot att arbetsgivarna missbruka sin frihet
i fråga om semesterns förläggning
till sjukdomstid. Vid långvarigare sjukdomsfall
kan man ej bortse från att en
std lagregel i detta hänseende kan medföra
svårigheter. Jag tänker härvid på
t. ex. det fallet, att arbetsgivaren helt
eller delvis lägger ned verksamheten
under en gemensam semesterperiod och
att vederbörande arbetstagare innehar
sådan befattning i företaget, att det kan
vara svårt att skaffa en ersättare för honom
om han skulle få ut semester när
rörelsen åter upptagits. En liknande situation
föreligger, då semestern utgår
efter en i förväg uppgjord plan, vilket
väl mången gång innebär att särskilda
åtgärder vidtagits för arbetets upprätthållande
under semesterperioden. Det
förhåller sig nog också så, att en arbetstagare,
som får sin semester utlagd
till sjukdomstid och då får uppbära sin
semesterlön, stundom hav möjlighet att
vid ett senare tillfälle erhålla ledighet
utan lön. Han kan då utnyttja denna
ledighet som semester. De skiftande förhållanden,
som sålunda kunna föreligga,
göra att problemet om hur semestern
skall ordnas under sjukdomstid förefaller
vara ägnat att bäst lösas avtalsvägen.

Då finns det utrymme för smidigare bestämmelser
än vid en lagstiftning i
saken.

För övrigt saknar jag anledning antaga
att arbetsgivarna skulle i någon
större utsträckning avsiktligt begagna
sig av möjligheten att förlägga semestern
till sjukdomstid. Det förefaller mig
som om det skulle bero mera på tillfälligheterna,
när arbetstagares semester
kommit att helt eller delvis sammanfalla
med tid då han är sjuk.

Semesterlagstiftningen är till sin natur
sådan, att den med vissa mellanrum
bör göras till föremål för en mera allmän
översyn, varvid får prövas i vad
mån den gångna tidens erfarenheter
böra föranleda ändring i lagens regler.
Såsom jag uttalat i den av riksdagen nu
antagna propositionen om treveckorssemester
har det sedan den gällande lagen
antogs kommit fram vissa förslag
till ändringar i lagen. Det synes mest
rationellt att hithörande frågor icke
prövas var för sig utan samtidigt. Trots
vad jag anfört om lämpligheten av att
den nu aktuella frågan löses avtalsmässigt,
synes även denna fråga kunna prövas
i det sammanhanget.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellantens
frågor.

Härpå anförde

Herr HALLBERG: Herr talman! Jag
tackar socialministern för det utförliga
och upplysande svaret på interpellationen.
Av statsrådets redovisning för denna
detaljfrågas tidigare behandling
framgår, att det är ett ganska komplicerat
problem att lösa på lagstiftningens
väg. Men det är ju mycket tillfredsställande
att socialministern har en så positiv
inställning till frågan. Jag utläser
nämligen detta ur socialministerns rekommendation
till parterna på arbetsmarknaden
att söka lösa frågan avtalsmässigt.
Jag utläser det vidare ur so -

147

Tisdagen den 22 maj 1951. Nr 20.

Svar på interpellation ang. förstärkning av personalvårdsorganisationen inom försvaret.

cialministerns mening, att även om
denna semesterfråga blir löst avtalsmässigt,
skall detta inte omöjliggöra att den
kan tagas upp vid en eventuell justering
av andra punkter i semesterlagen.

Jag har, herr talman, inte anledning
att säga mera och jag tycker att det inte
är förmätet om jag anser, att jag inte
interpellerat i ogjort väder, då jag fått
detta svar av socialministern.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7.

Svar på interpellation ang. förstärkning
av personalvårdsorganisationen inom
försvaret.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT erhöll på begäran ordet
och yttrade: Herr talman! I en med
andra kammarens medgivande framställd
interpellation har herr Bark frågat
mig, dels varför förslag om förstärkning
av pcrsonalvårdsorganisationen
inom försvaret icke förelagts årets
riksdag och dels när regeringen avser
att till riksdagen framlägga förslag i
ärendet.

Såsom erinrats i interpellationen erhöll
försvarets personalbehandlingsutredning
i maj 1950 i uppdrag att överväga
vissa framställningar rörande förstärkning
av försvarets personalvårdsorganisation.
Jag räknade då med att
det skulle vara möjligt att underställa
frågan 1951 års riksdag. Personalbehandlingsutredningen
fullföljde också
med berömvärd snabbhet sitt utredningsuppdrag
och framlade den 3 oktober
1950 betänkande rörande personalvårdens
organisation.

Jag har vid åtskilliga tillfällen framhållit
den vikt jag tillmäter personalvården
inom försvaret, och en förstärkning
av den nuvarande provisoriska organisationen
på detta område anser jag vara
mycket angelägen. De avsevärda kostnadsökningar
inom försvaret, som av
andra skäl uppkomma under nästa bud -

getår — på grund av den beslutade forceringen
av repetitionsövningarna, den
omfattande och alltmera kostnadskrävande
materielanskaffningen m. m. —
ha emellertid gjort det omöjligt för mig
att nu framlägga förslag om en utbyggnad
av personalvårdsorganisationen,
även om merkostnaderna härför, såsom
interpellanten framhållit, äro relativt
sett små. Det är min avsikt att föreslå
en förstärkning av personalvårdsorganisationen
så snart detta med hänsyn
till det statsfinansiclla läget är möjligt.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Härefter anförde

Herr BARK: Herr talman! Jag ber att
få tacka försvarsministern för svaret på
min interpellation. Jag tackar samtidigt
för det verkliga intresse för personalvårdsfrågor,
som försvarsminister Vougt
visat på olika sätt och vid olika tillfällen.
Jag förstår förklaringen till att proposition
i denna fråga inte framlagts
för årets riksdag, men löftet att föreslå
en förstärkning av personalvårdsorganisationen
så snart detta med hänsyn
till det statsfinansiella läget är möjligt
anser jag inte riktigt tillfredsställande.
Det kan ju dröja hur länge som helst,
innan det statsfinansiella läget blir tillräckligt
gynnsamt.

Det är ju en omdömes- och avvägningsfråga
vad som inom försvaret skall
anses mer eller mindre viktigt. Thomas
Handy, högste chef för de amerikanska
stridskrafterna i Europa, uttalade för en
tid sedan, att han ansåg personalvården
lika omistlig inom eu krigsmakt som
den operativa planläggningen eller matericlförsörjningen.
Jag anser att det
inte kan vara eu riktig avvägning inom
den svenska krigsmakten, att man exempelvis
har råd att offra 7 miljoner
på försvarets musikkårer men åtminstone
för tillfället inte anser sig ha råd
att lägga ned ens tiondelen på den öv -

148 Nr 20. Tisdagen den 22 maj 1951.

Svar på interpellation ang. underbefälsföreningarnas val av representanter i för -

bandsnämnderna.

riga personalvården, inom vilken förströelsen
endast är en gren vid sidan
av själavården, bildnings- och upplysningsverksamheten
samt socialtjänsten.
Den sistnämnda — alltså socialtjänsten
— har från alla håll omvittnats vara den
viktigaste både för rekryter och äldre
inkallade, framför allt kanske för den
senare kategorien, som ryckes loss från
familj och utbyggd förvärvsverksamhet.
Finska soldater ha vittnat om hur
de under den ryska trumelden på Karelska
näset mest av allt oroades för
hur de därhemma hade det. Och det
finns massor av exempel på hur soldater,
som dragits tillbaka till etapplinjen
för att vila upp sig, ha kollapsat på
grund av grubbel och oro för de anhöriga.
Där i etapplinjen gör personalvården
en lika viktig insats i det moderna
kriget som sjukvården. Jag tror att det
var på erfarenheter av detta slag Thomas
Handv byggde sitt uttalande om
personalvårdens betydelse. Denna gren
av försvaret kan lika litet som någon
annan improviseras. Jag hoppas därför
att försvarsministern ger riksdagen tillfälle
att redan nästa år ta ställning till
jjersonalvårdsorganisationen inom försvaret.
I avvaktan härpå anser jag skäl
föreligga för en provisorisk förstärkning
av organisationen under nästa
budgetår, detta framför allt för att personalvården
vid årets repetitionsövningar
skall kunna fungera tillfredsställande.
En sådan provisorisk förstärkning
bör kunna äga rum inom ramen
för tillgängliga medel utan att frågan
behöver underställas riksdagen.

Jag vill också peka på vikten av att
den provisoriska organisationen av försvarets
personalvård med det snaraste
utbytes mot en fast organisation. Så
länge vårt land är tvingat att ha en
krigsmakt byggd på allmän värnplikt
är en fast personalvårdsorganisation en
absolut nödvändighet för denna krigsmakts
effektivitet. Därför finns det inga
skäl, som tala för att organisationen

skall ha provisorisk karaktär med därmed
förenade nackdelar för såväl verksamhetens
effektivitet som för befattningshavarna
inom densamma. Mot bakgrunden
av infanteriinspektörens, överste
Meyerhöffer, senaste utfall mot försvarets
personalvård synes det mig vara
mycket angeläget, att verksamheten inte
enbart genom positiva uttalanden erhåller
ett auktoritativt stöd, utan att dessa
uttalanden också konfirmeras genom ett
praktiskt handlande. Det kan inte vara
angenämt för de speciella personalvårdstjänstemännen
att av en högt uppsatt
militär befattningshavare bli benämnda
»politruker» och »parktanter»
och sedan enbart genom uttalande från
högre myndigheter få reda på hur viktigt
deras arbete är och att man länge
insett detta. Ett sådant förhållande kan
icke heller bidra till att skapa en effektiv
personalvårdsverksamhet. Det är på
tiden att man på annat sätt bevisar personalvårdens
betydelse för försvaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8.

Svar på interpellation ang. underbefälsföreningarnas
val av representanter i
förbandsnämnderna.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT, som yttrade: Herr
talman! I en med andra kammarens
medgivande framställd interpellation
har herr Nyberg frågat mig om jag har
uppmärksammat den obehöriga inblandning
i underbefälsföreningarnas
val av representanter i förbandsnämnderna,
som på sina håll förekommit,
och om jag i så fall är villig att vidtaga
sådana åtgärder, att rättelse kan vinnas
och dylika tendenser i framtiden
undvikas.

De militära förbandsnämnderna äro
en helt ny institution och det är naturligt
om i vissa fall i samband med

149

Tisdagen den 22 maj 1951. Nr 20.

underbefälsföreningarnas val av representanter i för

Svar på interpellation ang.

bandsnämnderna.

tillkomsten av denna nya organisation
förekommit vissa friktioner. Såvitt jag
kunnat finna ha emellertid dessa begynnelsesvårigheter
förekommit allenast
på ett mindre antal förband. De
ha heller icke varit av den karaktären,
att någon anledning förelegat till ingripanden
från min sida. I varje fall
äro dessa svårigheter icke av den omfattningen
eller det slaget, att de förtaga
det övervägande positiva intryck,
som förbandsnämndernas start efterlämnat.
Denna uppfattning bestyrkes
också av de yttranden från vissa militära
myndigheter och från underbefälsförbundet,
som jag med anledning av
interpellationen inhämtat. Jag finner
detta synnerligen glädjande.

Jag avser givetvis att följa verksamheten
på detta område med uppmärksamhet
och om så skulle erfordras vidtaga
de åtgärder, som kunna befinnas
påkallade för att den nya institutionen
skall kunna fylla de syften som därmed
avsetts. Enligt vad jag erfarit följes
verksamheten även med stor uppmärksamhet
av berörda personalorganisationer.

Vidare anförde

Herr NYBERG: Herr talman! Jag ber
alt få tacka försvarsministern för svaret
på min interpellation.

Det är i dag den 22 maj, och interpellationen
framställdes den 17 januari.
Svaret har alltså dröjt i nära 18 veckor.
Det förefaller nog vara i längsta laget,
men dröjsmålet har väl berott på att
man inom departementet haft andra
och viktigare ting att ombestyra, och
dessutom lär det vara så, alt man avsiktligt
skjutit på svaret för att se om
några flera fall av den art, som påtalades
i interpellationen, skulle inträffa.
Detta lär lyckligtvis inte ha varit fallet,
såvitt jag vet. Jag respekterar de
skäl, som föranlett att svaret icke lämnats
tidigare.

Vad svaret som sådant beträffar är
jag i stort sett tillfredsställd. Statsrådet
finner det naturligt, att en del friktioner
inträffat i samband med den
nya organisationens — d. v. s. förbandsnämnderna
— tillkomst. Jag
hade i min interpellation, om också
med andra ord, gett uttryck åt samma
uppfattning. Däremot ger försvarsministern
icke några närmare uppgifter
om vilka dessa friktioner varit. Det är
icke heller min mening att söka avkräva
statsrådet någon mera detaljerad
redogörelse på den punkten; jag tror
nämligen icke att det är nödvändigt.
Svaret ger ju vid handen, att vissa begynnelsesvårigheter
förekommit, och
detta bestyrker ju att den presskritik
_ särskilt i underbefälsförbundets tidning
— som förekom tiden närmast
före interpellationens avgivande, var
berättigad. Jag har icke heller gjort
gällande, att de förekommit på något
större antal förband.

I svaret meddelas, att yttranden över
interpellationen inhämtats från vissa
militära myndigheter och från underbefälsförbundet.
Det kunde kanske ha
varit av intresse att få veta litet mera
om innehållet i dessa yttranden. Jag
begär dock icke heller nu, att statsrådet
på den punkten skall säga mera än
han gjort, eftersom det tycks vara så,
att organisationen numera fungerar
tillfredsställande. En av orsakerna till
att det uppstod vissa friktioner i början
lär nog ha varit, att olika meningar
rätt om underbefälsföreningarnas rätt
att identifiera sig med personalgruppen
»underbefäl och meniga», vilken
ju som bekant skall välja tre representanter
i förbandsnämnden. På den
punkten vill jag endast erinra om att
det redan av underbefälsförbundets
stadgar framgår, alt medlemskap står
Öppet för både underbefäl och meniga.
Detta medlemskap är visserligen frivilligt,
men av en undersökning som
gjorts framgår, att anslutningen är nära

150

Nr 20.

Tisdagen den 22 maj 1951.

Svar på interpellation ang. ersättning till de efterlevande till vissa av de svenska
flygare, som omkommo vid Salernoolyckan.

nog hundraprocentig, exakt angiven
99,46 procent. Någon anledning att
ifrågasätta underbefälsföreningarnas behörighet
som valorgan för de tre representanterna
i förbandsnämnden torde
alltså icke föreligga. I övrigt skall
jag icke gå närmare in på denna och
med densamma närbesläktade detaljer.

Jag tackar för vad statsrådet har sagt
om att han kommer att följa verksamheten
på detta område med uppmärksamhet,
och att han skall vidta de åtgärder,
som kunna behövas för att den
nya institutionen skall kunna fylla sitt
syfte. Detta är ju ett positivt svar på
min interpellation.

Till sist vill jag understryka, att jag
finner förbandsnämndernas verksamhet
vara av stort värde, och att jag
hoppas att deras arbete i fortsättningen
skall kunna ske utan några friktioner.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9.

Svar på interpellation ang. ersättning till
de efterlevande till vissa av de svenska

flygare, som omkommo vid Salernoolyckan.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT erhöll på begäran ordet
och yttrade: Herr talman! I en med
andra kammarens medgivande framställd
interpellation har fru Eriksson i
Stockholm frågat statsministern, om
han har för avsikt att vidta några åtgärder
för att soulagera de sju änkorna
efter de vid Salernoolyckan den
18 november 1947 omkomna svenska
officerarna för den förlust på 90 000
kronor, som de genom en förskingring
avhänts.

På statsministerns vägnar får jag härmed
upplysa, att regeringen i varje fall
icke för närvarande finner skäl ingripa
med anledning av vad som förekommit
i detta ärende.

Härefter anförde:

Fru ERIKSSON i Stockholm: Herr talman!
Jag ber att få framföra ett tack
till statsministern via försvarsministern
för svaret på min interpellation.

När jag framställde interpellationen
rådde allmän upprördhet över vad som
just då inträffat, nämligen att slutomgången
i Salernoolyckan skulle bli så
pass tragisk, att ersättningsmedel till
ett belopp av 90 000 kronor skulle
frånhändas dessa flygaränkor. Och
man blev kanske än mera beklämd, när
man av den fråga, som framställdes
här i kammaren angående de åtgärder
myndigheterna vidtagit gentemot de
efterlevande, ingavs den uppfattningen,
att måhända inte alla säkerhetsåtgärder
hade följts och att flygvapnet brustit
i mänsklig hänsyn mot de efterlevande
och inte tagit kontakt med de anhöriga.
Denna bristande hänsyn kan ju sammanhänga
med den mentalitet, som
kanske är militär men som man inte
förstår, åtminstone inte när man är
kvinna, och som kanske beror på rädsla
att verka »parktant», som uttrycket
nu lyder.

Ingen tragedi är stor nog att leva
över veckoslutet för den stora, inte direkt
berörda allmänheten. Även denna
fråga har fallit ur de dagliga samtalen,
men den är naturligtvis lika betydelsefull
nu. Då jag framställde interpellationen
var det med tanke på att människor,
som kommit i denna situation
av så pass tragisk anledning, borde få
samhällets stöd för sin ekonomi på ett
särskilt sätt. Beträffande det förskingrade
beloppet bär man nu fått veta, att
den insamling Advokatsamfundet satt i
gång har givit ett så pass storartat resultat
som 60 000 kronor, och man har
i pressen sett uppgifter om att det i
konkursen efter den förskingrande advokaten
finns utsikter att få en utdelning
på kanske 30 procent. Det skulle
tyda på att fulla beloppet kommer att
bli ersatt.

Tisdagen den 22 maj 1951.

Nr 20.

151

Svar på interpellation ang. ersättning till de efterlevande till vissa av de svenska
flygare, som omkommo vid Salernoolyckan.

Jag tyder svaret så, att det är med
dessa fakta för ögonen som man på
regeringshåll nu inte vill ta ställning
till frågan om statlig ersättning åt änkorna.
Men jag tyder det också så, att
man inte tagit någon absolut ställning
till frågan om åtgärder, om sådana
skulle visa sig behövliga.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT: Herr talman! Jag har
också erfarit att den insamling, som
satts i gång inom Advokatsamfundet,
skulle kunna ge sådant resultat, att
man kan räkna med den summa fru
Eriksson i Stockholm nämnde, och vidare
att det kan bli så stor utdelning
i konkursen efter den förskingrande
advokaten, att de omkomna flygarnas
änkor, som inte nöjt sig med att anlita
statsverkets hjälp för att få sin rätt,
komma i åtnjutande av full ersättning.

Med anledning av den ärade interpellantens
inlägg vill jag framhålla, att
jag nog vill hålla på min mening, att
ingen saklig kritik kan riktas mot flygvapnet
för dess åtgöranden i denna
sak. Jag har i och för detta svar tagit
mig tid att ånyo i detalj gå igenom åtgärderna
i ärendet, och jag har styrkts
i den uppfattning jag tidigare givit till
känna. Fru Eriksson i Stockholm uttalade
misstanken att en viss hårdhet
i det militära psyket skulle ha hindrat
vederbörande i flygvapnet att ägna frågan
hela den uppmärksamhet den var
värd. Jag hoppas att uttrycket inte
missförstås om jag säger, att chefen för
flygvapnet vill vara och är som en far
för sina flygare och deras hustrur. Jag
kan sålunda inte finna, att denna beskyllning
på något sätt är riktig.

Jag vill, eftersom jag nu har anledning
att beröra saken ånyo i riksdagen,
säga, att det förekommit eu del uttalanden
i pressen, som jag gärna skulle
vilja tillrättalägga. Något av detta snuddade
interpellanten nyss vid, när hon

yttrade att säkerhetssynpunkterna måhända
inte i full utsträckning tillgodosetts.
Det har i pressen utvecklats på
det sättet, att flygvapnet inte skulle tillräckligt
ha beaktat säkerhetssynpunkterna
vid valet av det flygbolag, som
medverkade till att föra hem de omkomna.
Dessa hade ju flugit ned till
Etiopien i dit försålda flygplan, men
det flygplan, som sedan förde hem
dem, blev inte ABA:s utan tillhörde ett
privat flygbolag, som inte skulle ha varit
fullt tillförlitligt. Jag har övertygat
mig om att flygvapnet följt alla de regler,
som man skäligen kan uppställa.
Flygbolaget hade uppenbarligen koncession
på denna trafik, och det är alldeles
givet att det flygplan, med vilket
de flögo, hade godkänts av den myndighet,
som skall bevaka flygsäkerheten,
nämligen luftfartsmyndigheten. Det
var icke heller på det sättet, att något
materialfel förorsakade den tragiska
olyckan, utan den framkallades av felmanövrering.
Man kan kanske säga att
vilken pilot som helst kan råka ut för
felmanövrering; så skedde här. Men på
den grunden är det omöjligt att konstruera
fram en anmärkning mot flygvapnet
för att det medverkade till att
det blev detta bolag.

Det har vidare sagts i pressen av en
person som är befryndad med änkan
efter en av de omkomna flygarna, att
chefen för flygvapnet icke hade svarat
på en fråga, som framställdes till honom
i augusti 1948 om hur handläggningen
av denna sak fortlöpte i flygvapnet.
Anklagelsen gällde alltså att
chefen för flygvapnet icke svarat på
brev från två av ifrågavarande änkor,
och dessa skulle därigenom ha bibragts
den uppfattningen, att flygvapnet ej
intresserade sig för saken. Jag har
övertygat mig om att chefen för flygvapnet
avgivit svar på båda dessa brev.
Men däremot skrev han i detta sammanhang
icke till de änkor, som ej
skrivit till honom, därför att han an -

Nr 20.

152

Tisdagen den 22 maj 1951.

Svar på interpellation ang. beredande av bättre vårdmöjligheter för sinnessjuka

åldringar.

såg det vara ganska rimligt, att dessa
sju änkor, som hade en gemensam sak
att fullfölja, liölle så mycken kontakt
med varandra, att om två av dem finge
svar på brev, så skulle innehållet i svaret
komma fram till de andra. Ungefär
en månad senare, den 20 september,
utgick vidare en rundskrivelse till dessa
intressenter, vilken innehöll advokatfiskalens
i försvarets civilförvaltning
upplysning om att han skulle å
dessa rättsägares vägnar bevaka deras
intressen.

•Tåg har velat taga tillfället i akt att
lämna dessa uppgifter, eftersom det i
pressen framkommit upplysningar, vilka
enligt min mening icke varit korrekta.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 10.

Svar på interpellation ang. beredande av
bättre vårdmöjligheter för sinnessjuka
åldringar.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG, som yttrade:
Herr talman! I en med kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr
von Friesen till mig riktat följande frågor: 1)

Har statsrådet uppmärksammat de
alltmera växande svårigheterna för sinnessjukhusen
med hänsyn till behovet
av vård för äldre sjuka, vilka i motsats
till övriga äro föga tillgängliga för behandling? 2)

I så fall, är statsrådet i tillfälle att
meddela vilka åtgärder, som kunna vidtagas
för beredande av annan vård för
ifrågavarande sjuka?

Som svar ber jag att få anföra följande.

Interpellantens första fråga berör ett
helt komplex av spörsmål, som jag i
detta sammanhang endast kan beröra i
några sammanfattande synpunkter.

Vid de statliga sinnessjukhusen finnas
f. n. inrättade i runt tal 20 100 vårdplatser.
I denna siffra ingå vårdplatserna
på sekundärsjukhusen, sekundäravdelningarna
och sjukhusen för sinnesslöa.
Medelbeläggningen på sjukhusen
uppgick under år 1950 till omkring
22 600. Härtill komma cirka 700 patienter,
som under sagda år varit placerade
i familjevård. Redan en jämförelse mellan
antalet vårdplatser och medelbeläggningen
ger vid handen, att en icke
obetydlig överbeläggning förekommer.
Antalet exspektanter uppgår f. n. till
något mer än 1 900. Tillgången på platser
understiger sålunda platsbehovet
rätt avsevärt.

I den generalplan för sinnessjukvårdens
utbyggande, vilken godtagits av
1950 års riksdag, beräknas det erforderliga
platsantalet efter slutförandet av
utbyggnaden till omkring 18 000, varav
ungefär 1 500 platser på sekundäravdelningar.
Cirka 700 av dessa platser skulle
inrättas genom tillskapande av nya sekundäravdelningar.

Såsom framhållits i interpellationen
visar antalet ålderspsykoser en markant
stegring under de senaste åren.
Enligt tillgänglig statistik utgjorde antalet
inneliggande fall av praesenil och
senil sinnessjukdom liksom av sinnessjukdom
på grund av åderförkalkning
av totala antalet på sinnessjukhus (inbegripet
sinnessjukhusen i Stockholm,
Göteborg och Malmö) intagna män vid
slutet av år 1935 5,7 procent, år 1940
5,9 procent, år 1945 7,3 procent och år
1949 7,8 procent. Motsvarande tal för
kvinnorna utgjorde 14,7, 14,3, 15,1 resp.
15,2 procent. Med utgångspunkt från relationstalen
för år 1949 innebär detta,
att vid de statliga sinnessjukhusen funnos
vid slutet av år 1950 i runt tal 2 500
fall av ålderspsykoser. Detta tal torde
vara för lågt, då hänsyn ej tagits till
bl. a. den sannolika ökningen under år
1950. Det bör i detta sammanhang även
beaktas, att bland exspektanterna finnas

153

Tisdagen den 22 maj 1951. Nr 20.

beredande av bättre vårdmöjligheter för sinnessjuka

Svar på interpellation ang.

åldringar.

ett avsevärt antal senila, som nu vårdas
i hemmen, på enskilda eller kommunala
vårdhem eller på fattigvårdsanstalter.

Det är med hänsyn till anförda omständigheter
angeläget att så snart som
möjligt söka tillgodose kravet på ökat
antal vårdplatser för ålderspsykosfallen.
Huvudsakligen i detta syfte förordade
jag i propositionen nr 113/1950,
att envar av sekundäravdelningarna i
Rosöga, Ribbingelund och Olofsfors
skulle genom iordningställande av ytterligare
en barack utökas med vardera
40 nya platser. Flertalet av dessa äro
redan eller bli inom kort färdigställda.
Denna åtgärd är självfallet otillräcklig.
Detta spörsmål har därför tagits upp till
övervägande även i annat sammanhang.

Den kommitté, som handhar frågorna
om sinnessjukvårdens fortsatta utbyggande,
har sålunda dryftat frågan om
anordnande av platser för ålderspsykoser
och andra senila patienter. I detta
syfte har kommittén bl. a. diskuterat
möjligheterna att förenkla ombyggnadsprogrammet
för att därigenom inom en
given kostnadsram få ett större antal
platser lämpliga för vården av detta
klientel än som eljest vore möjligt. Angelägenheten
av ett ökat antal sekundärplatser
bör emellertid icke få inkräkta
på möjligheterna att bereda vård för
akuta fall. Tillgången på vårdplatser för
sistnämnda kategori måste nämligen på
längre sikt vara av avgörande betydelse
för en intensifiering och en kvalitativ
upprustning av sinnessjukvården i dess
helhet. Med fasthållande av sistnämnda
synpunkt torde man för lösandet av
ifrågavarande spörsmål böra i första
hand fortsätta utbyggandet av de planerade
tuberkulosavdelningarna samt
uppföra det beslutade sinnessjukhuset
i Karlskrona. Jämsides härmed böra
den öppna vården inklusive vårdhemmen
för lättskötta sinnessjuka och sinnesslövården
utbyggas. Ett genomförande
av planerna rörande tuberkulosavdelningarna
och Karlskrona-sjukhuset

är enligt min uppfattning en angelägenhet
av största vikt, då härigenom erhålles
ett betydande tillskott av fullgoda
vårdplatser (cirka 1 350), varjämte möjligheter
beredas vissa sjukhus att, eventuellt
efter nödvändig modernisering,
mottaga ytterligare ålderspsykoser.
Därefter torde den fortsatta moderniseringen
av den statliga sinnessjukvårdens
mera kvalificerade platser kunna
ske i stort sett parallellt med anordnande
av sekundärplatser. Härvid är att
märka, att en utbyggnad av den öppna
sinnessjukvården, psykopatvården och
sinnesslövården kan beräknas komma
att friställa ett betydande antal platser
(cirka 2 000) inom den slutna statliga
sinnessjukvården.

En förutsättning för att inom en rimlig
tidrymd kunna åstadkomma en mera
märkbar förbättring av den statliga sinnessjukvården
och sålunda även vården
av berörda åldringar är, att den av
riksdagen godkända generalplanen kan
fullföljas ungefär i den takt, som avsetts.
Om detta krav skall kunna tillgodoses
måste emellertid väsentligt
ökade anslag anvisas och större byggnadskvot
avses för byggnadsarbeten vid
de statliga sinnessjukhusen. Det må i
detta sammanhang framhållas, att byggnadskostnaderna
stigit med i runt tal
30 procent sedan generalplanen framlades.
Under sådana förhållanden kommer
den av sinnessjukvårdsberedningen
såsom erforderlig beräknade årliga
byggnadskostnaden att stiga från 17 till
omkring 22 miljoner kronor. Huruvida
det skall bli möjligt att i konkurrens
med andra angelägna statsutgifter och
anspråk på byggnadstillstånd få de
pengar och den kvot, som behövs för
planens förverkligande, är dock vanskligt
att yttra sig om. Men i den mån det
beror på mig kan jag lova interpellanten
att verka härför.

Herr von Friesens andra fråga om
vilka åtgärder som kunna vidtagas för
beredande av annan vård för ifrågava -

Nr 20.

154

Tisdagen den 22 maj 1951.

Svar på interpellation ang. beredande av bättre vårdmöjligheter för sinnessjuka

åldringar.

rande sjuka låter sig svårligen besvaras.
Med »annan vård» torde ha avsetts vård
på vårdhem, kommunala eller enskilda,
eller ett intagande eller kvarblivande på
ålderdomshem. Att senilt sinnessjuka,
som äro så svårskötta, att de blivit förklarade
i behov av vård på sinnessjukhus,
skulle i ökad utsträckning vårdas
på de statsunderstödda vårdhemmen för
lättskötta sinnessjuka, torde icke vara
genomförbart. Vårdhemmens byggnader
och dess personalstater äro icke beräknade
för ett omhändertagande av
ett dylikt klientel. Det måste anses i hög
grad angeläget att ålderdomshemmen i
fortsättningen befrias från att omhändertaga
åldringar, hos vilka sjukliga senila
förändringar hålla på att utveckla
sig. Detta kan så vitt jag förstår endast
ske genom tillkomsten av ett ökat antal
sekundärplatser.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Härpå anförde

Herr von FRIESEN: Herr talman! Jag
ber att till inrikesministern få framföra
mitt tack för att han varit välvillig att
svara på de av mig framställda frågorna.
Orsaken till att jag framställt
dem är att jag betraktar detta problem
om de gamla svårbotliga sinnessjuka
som ett av de allvarligaste inom vår
sinnessjukvård. Det tillstånd som utvecklat
sig hotar faktiskt att bli en
propp i hela framstegsarbetet och kan
mycket allvarligt äventyra en kommande
förbättring.

Jag har i min hand en liten skrift,
som är författad av statssekreteraren i
inrikesdepartementet Thunborg. Den
handlar om sinnessjukvårdens nya giv.
Det är icke min avsikt att på något sätt
anmäla någon kritik mot denna skrift.
Tvärtom tycker jag att den är alldeles
förträfflig. Ur sinnessjukvårdens synpunkt
är det bara glädjande, att man
får en framställning, som andas sådan

förståelse för det vårdproblem det här
gäller och som uppbäres av en så humanitär
anda. Om jag möjligen i detta
sammanhang skulle rikta någon kritik
mot Thunborgs framställning, så skulle
det närmast vara, att den är så pass
optimistisk i tonen och att den kanske
icke helt beaktar de svårigheter, som
vi ha att röra oss med. Här finnas emellertid
en del siffror återgivna — jag vill
minnas efter sinnessjukvårdsberedningen
och propositionen — vilka det
är av intresse att taga del av i detta
sammanhang. Nu fanns enligt statsrådet
Mossberg 22 600 platser upptagna
vid sinnessjukhusen, och härtill kom
ett antal exspektanter på 1 900, alltså
ett sammanlagt antal av 24 500. Titta vi
på denna tabell för 1951 så finna vi,
att om man, såsom man gör vid dessa
beräkningar, räknar med en omsättning
på 35 procent, så skulle man ha ett
uppgivet antal erforderliga vårdplatser
av 20 760. Det är alltså redan nu en betydande
differens. Det är väl bara att
vänta att denna differens i fortsättningen
kommer att ökas. Jag tror verkligen
icke att det finns stor sannolikhet
för att vi 1965 skola kunna reducera
platsbehovet till 17 528 och samtidigt
nå upp till en omsättning av 45 procent.
Jag tror därför att det är all anledning
att i dag se med en viss kritik på dessa
siffror.

Såvitt jag har kunnat förstå, när jagsökt
tolka dessa siffror, har man tagit
med alla de på sinnessjukhusen intagna.
Man har därvid med orätt räknat med
en ökad omsättning också för åldringarna.
Det är ju någonting, som absolut
icke går att göra.

Om vi ej taga bort åldringarna från
dessa siffror, så måste vi räkna med
en väsentligt högre omsättningssiffra.
Det är föga troligt att vi ens någonsin
på de statliga sinnessjukhusen nå upp
till så höga siffror, som i denna skrift
ha redovisats för de kommunala sjukhusen.
Det framhålles för övrigt, att de

155

Tisdagen den 22 maj 1951. Nr 20.

beredande av bättre vårdmöjligheter för sinnessjuka

Svar på interpellation ang.

åldringar.

ha vissa fördelar på sin sida: de slippa
taga hand om det kriminella klientelet,
och de få också i relativt stor utsträckning
hand om en del lättskötta och
lättbotade fall, som de statliga sjukhusen
icke behöva vårda.

Av mycket stort intresse i interpellationssvaret
äro de statistiska uppgifter,
som statsrådet lämnade om de sinnessjuka
gamla. Det är såvitt jag vet
första gången som dylika siffror publicerats.
Man finner av svaret, att medan
av intagna män antalet sådana gamla
sinnessjuka år 1935 var 5,7 procent,
hade det år 1949 ökats till 7,8 procent.
Jag är tacksam för redovisningen av
dessa siffror, ty de visa klart och tydligt
just problemets allvar och vilka
ständigt ökade svårigheter som vi här
möta.

Nu kan man kanske för fullständighetens
skull fråga sig, om det finns
några möjligheter att på något sätt nedbringa
antalet åldersdemenspatienter,
d. v. s. sådana som lida av åderförkalkning
i huvudet o. s. v. Såvitt jag kan
förstå, kan det icke ske genom några
behandlingsmetoder. När människornas
organism är så försliten som den i detta
fall är, finns det icke ens en teoretisk
möjlighet att restaurera. Vad man möjligen
kunde hoppas på vore förebyggande
åtgärder, att man kunde inom
åldersforskningcn hinna så långt att
man klargjorde'', vilka faktorer som vore
bestämmande för åderförkalkningen
och andra ålderssjukdomar. Något kan
man säga beror på starkt alkoholmissbruk.
Men det förklarar icke siffrorna
för de kvinnliga patienterna. I viss mån
kan man dock förklara det. Sannolikt
beror det, såvitt man kan förstå, på beskaffenheten
av vår föda. Det är känt
att tidningarna för närvarande bedriva
en ur medicinsk synpunkt ytterst vällovlig
kampanj med kalorijakt för bantning
och sådant. Det är mycket möjligt
att man här faktiskt har problemets
lösning och att det framför allt är den

fetthaltiga födan, som gynnar uppkomsten
av åldersförändringar. Man får ju
bara hoppas, att denna propaganda icke
skall bli så modebetonad, som förhållandet
ofta blir i sådana fall, utan att
det verkligen kan slå igenom vad födan
betyder. Hur som helst tror jag att
detta är ett arbete på mycket lång sikt.
Man har tyvärr den erfarenheten av
upplysningsverksamhet på detta område,
att det dröjer mycket länge, innan
den slår igenom.

Herr talman! Till sist skall jag ställa
frågan: Finns det icke några åtgärder
kanske utöver de av statsrådet föreslagna,
som man skulle kunna vidtaga för
att råda bot på dessa allvarliga svårigheter?
Naturligtvis är jag helt överens
med statsrådet om att detta program,
som riksdagen varit med om, skall man
också genomföra. Det är, som han även
framhållit, otvivelaktigt ett minimum.
Och, som han också säger, det är med
säkerhet otillräckligt. Några hundra sekundärplatser
räcka icke till för att taga
hand om mera än kanske eu bråkdel av
dessa många gamla asylister, som nu
befolka framför allt de statliga sinnessjukhusen.

Nu har man emellertid ute i kommunerna
sökt komma till rätta med detta
problem på det sättet, att t. ex. i
Skåne och möjligen också på andra håll
i landet några kommuner ha slagit sig
ihop och skaffat särskilda hem för den
sortens patienter, alltså hem som helt
och hållet äro reserverade för de psykiskt
sjuka gamla och icke äro ålderdomshem
i vanlig mening. Att man på
de sistnämnda samtidigt tar hand om
de sinnessjuka är, såvitt jag kan förstå,
ett alldeles förkastligt förfarande, som
jag med tillfredsställelse konstaterar att
statsrådet också utdömde. Det vore
emellertid mycket önskvärt, om det arbete
kommunerna här bedriva kunde
vinna tillräcklig uppmuntran från statsmakternas
sida i form av bidrag på det
ena eller det andra siiltet. Det skulle

Nr 20.

156

Tisdagen den 22 maj 1951.

Svar på interpellation ang. beredande av bättre vårdmöjligheter för sinnessjuka

åldringar.

nog vara nödvändigt för att tillräckligt
stimulera kommunerna för detta arbete.

Som bekant ha statsrådet och jag haft
ett meningsutbyte i denna fråga för icke
så länge sedan. Jag har hela tiden varit
av den uppfattningen, att man borde
överlämna åt kommunerna att taga hand
om sinnessjukvården. Jag syftar på de
stora kommunerna, landstingen. Vi borde
låta den kommunala erfarenheten få
göra sig gällande på detta område på
samma sätt som beträffande kroppssjukvården.
Det är en synpunkt som jag
fortfarande har. Nu har emellertid riksdagen
med överväldigande majoritet
beslutat en annan anordning. Det åvilar
statsmakterna ett betydande ansvar i
detta sammanhang. När nu siaten påtagit
sig att även i fortsättningen och
sannolikt för mycket lång tid framåt
vara huvudman för sinnessjukvården i
landet, är det också maktpåliggande att
man beaktar sådana svårigheter, som
jag tillåtit mig peka på i fråga om sinnessjukvården,
samt att man verkligen
söker taga ett krafttag för att eliminera
de olägenheter, som finnas och som
uppenbarligen bli allt värre ju längre
tiden lider.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 11.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 26,
statsutskottets utlåtanden nr 4 och 147—
161, sammansatta stats- och första lagutskottets
utlåtande nr 2, bevillningsutskottets
betänkanden och memorial
nr 57—60, bankoutskottets utlåtanden
nr 18 och 19, andra lagutskottets utlåtande
nr 30, tredje lagutskottets utlåtande
nr 14 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 27 och 28 samt 30—39.

§ 12.

Föredrogs den av herr Holmberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående vissa spörsmål
rörande förläggningen av det nya storbiblioteket.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 13.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att statsutskottets utlåtande
nr 151 och sammansatta stats- och första
lagutskottets utlåtande nr 2 skulle i nu
nämnd ordning uppföras sist bland två
gånger bordlagda ärenden å morgondagens
föredragningslista.

§ 14.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:
nr 236, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i stadgan den 21 februari
1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande, m.m.,
i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet,
ävensom i ämnet
väckta motioner, m. m.; och

nr 264, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379), m. m.,
i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet; från

bevillningsutskottet:
nr 262, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 39 med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m.; och
nr 263, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angå -

Nr 20.

157

Tisdagen den 22 maj 1951.

ende ändring i stadgan den 21 februari
1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande, m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet; från

första lagutskottet:
nr 279, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i civilförsvarslagen den 15 juli
1944 (nr 536);

från tredje lagutskottet:
nr 282, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., dels ock motioner, som väckts i
anledning av propositionen eller röra i
propositionen behandlad lagstiftning;

nr 283, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
med vissa bestämmelser till
motverkande av svinsjukdomar, dels
ock i ämnet väckta motioner;

nr 284, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 18 juni
1926 (nr 326) om delning av jord å landet,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;
och

nr 285, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 35 § 1 mom. folkbokföringsförordningen
den 28 juni
1946 (nr 469); samt

från jordbruksutskottet:
nr 254, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag för budgetåret 1951/52
till Lantbruksnämnderna, till Bidrag till
jordbrukets rationalisering samt till
Täckande av förluster på grund av statlig
kreditgaranti jämte i ämnena väckta
motioner;

nr 255, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändringar i grunderna
för det statliga stödet till torrläggningsverksamheten
m. m. jämte i
ämnet väckt motion;

nr 256, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Grundförbättringar:
Statens avdikningsanslag,

m. m. jämte i ämnena väckta motioner;

nr 257, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Befrämjande av
landsbygdens elektrifiering jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 258, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Förekommande
och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar:
Åtgärder mot tuberkulos
hos nötkreaturen jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 259, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbildning av
fiskeritjänstemän m. in. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 260, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges bidrag
till kostnaderna för FAO; och

nr 261, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till understöd åt jorddelningsväsendet
m. m.: Bidrag till

vissa förrättningskostnader m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

§ 15.

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
memorial och utlåtanden:

nr 21, angående användande av riksbankens
vinst för år 1950;

nr 22, i anledning av delegerades för
riksdagens verk framställning angående
ändrade bestämmelser rörande avgångsåldern
för befattningshavare vid riksdagens
verk, m. m.;

nr 23, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken förslag till vissa ändringar
i bankoreglementet;

nr 24, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning med
förslag till vissa ändringar i reglementet
för riksgäldskontoret; och

158

Nr 20.

Tisdagen den 22 maj 1951.

nr 25, i anledning av delegerades för Kammarens ledamöter åtskildes liärriksdagens
verk framställning angående efter kl. 6.55 em.
viss ändring i instruktionen för riksda- In fidem

gens revisorer. Gunnar Britth.

Iduns tryckeri, Esselte AB. Stockholm 1951
116481