1951 ANDRA KAMMAREN Nr 19 (Riksdagens protokoll 1951:19)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1951 ANDRA KAMMAREN Nr 19

12—16 maj.

Debatter m. m.

Tisdagen den 15 maj.

Svar på interpellation av herr Johansson i Stockholm med anledning
av att utlänningskommissionen avslagit ansökningar om svenskt
visum för tolv delegater till Demokratisk Ungdoms Världsfederations
konferens i Stockholm .............................. 7

Onsdagen den 16 maj.

Jord- och sandflykt........................................ 20

Anslag till landsfiskalerna m. fl............................... 21

Längmanska donationsfonden................................ 28

Avgångsåldern i civil statstjänst ............................ 30

Skattestopp med inkomstskatteeftergift........................ 37

Ändring i kommunalskattelagen.............................. 39

Prisutjämningsavgift in. m................................... 40

Tillämpning av allmänna förfogandelagen...................... 41

Införande av treveckorssemester ............................ 43

Anslag till lantbruksnämnderna m. m.:

Avlöningar ............................................ 59

Kostnader för planeringskommittén.......................... 60

Bidrag till jordbrukets rationalisering ...................... 61

Ändringar i grunderna för det statliga stödet till torrläggningsverk samheten.

............................................. 65

Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag .................. 66

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering .................... 72

Utbildning av fiskeritjänstemän.............................. 74

Jorddelnings väsendet m. m.: Bidrag till vissa förrättningslcostnader .. 76

Interpellationer av:

Herr Johnsson i Stockholm ang. vissa spörsmål rörande den medborgarkommission,
som blivit tillsatt för utredning av myndigheter -

nas förhållande i den s. k. Kejneaffären...................... 78

Herr Hagberg i Luleå ang. den ekonomiska politiken .......... 83

1—Andra kammarens protokoll 1951. Nr 19.

Nr 19.

Innehåll.

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 16 maj.

Bevillningsutskottets betänkande nr 50, ang. reglering av sockernäringen
m. m............................................... 20

— nr 51, ang. avtal med Canada mot dubbelbeskattning m. in..... 20

Jordbruksutskottets utlåtande nr 18, ang. ytterligare statsbidrag till

Garnsviken—Y adasjön—Helgösj ön—Hedervikens torrläggningsföretag
.............................................. 20

— nr 19, ang. försäljning från Mörby l1...................... 20

— nr 22, ang. sand- och jordflykt............................ 20

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22, ang. ändring i uppbördsförord ningen

.............................................. 21

— nr 23, ang. ändringar i riksdagens arbetsformer .............. 21

Statsutskottets utlåtande nr 133, ang. omkostnader för statens tvångs arbetsanstalt

och alkoholistanstalt å Svartsjö................ 21

— nr 134, ang. anslag till landsfiskalerna m. fl................. 21

— nr 135, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (hovstaten)____ 28

— nr 136, ang. d:o (utrikesdepartementet) .................... 28

— nr 137, ang. d:o (handelsdepartementet).................... 28

— nr 138, ang. beredskapsstat för försvarsväsendet.............. 28

— nr 139, ang. anslag till statens sjöhistoriska museum.......... 28

— nr 140, ang. fortsatt disposition av äldre reservationsanslag under

fjärde huvudtiteln m. m................................. 28

— nr 141, ang. skyddsarbeten å Uppsala domkyrka m. m......... 28

— nr 142, ang. avlöningar vid livrustkammaren................ 28

— nr 143, ang. Längmanska donationsfonden.................. 28

— nr 146, ang. avgångsåldern i civil statstjänst m. m............. 30

Bevillningsutskottets betänkande nr 43, ang. lättnad i skattetrycket m.m. 37

— nr 44, ang. skattestopp.................................. 37

— nr 45, ang. ändring i kommunalskattelagen.................. 39

Andra lagutskottets utlåtande nr 29, ang. d:o.................... 39

Bevillningsutskottets betänkande nr 46, ang. d:o.................. 40

— nr 52, ang. prisutjämningsavgift m. m..................... 40

— nr 53, ang. ändrad lydelse av kommunalskattelagen m. m....... 40

Första lagutskottets utlåtande nr 29, ang. ändring i lagen om polisväsendet 40
Andra lagutskottets utlåtande nr 26, ang. tillämpning av allmänna förfogandelagen
.......................................... 41

— nr 27, ang. skogsförläggningslag .......................... 43

— nr 28, ang. ändring i lagen om semester, m. m............... 43

Jordbruksutskottets utlåtande nr 17, ang. anslag till lantbruksnämnderna,
jordbrukets rationalisering samt förluster på kreditgaranti 59

— nr 20, ang. ändringar i stödet till torrläggningsverksamheten m. m. 65

— nr 21, ang. avdikningsanslaget m. m...................... 66

— nr 23, ang. landsbygdens elektrifiering...................... 72

—■ nr 24, ang. åtgärder mot tuberkulos hos nötkreatur .......... 74

— nr 25, ang. utbildning av fiskeritjänstemän m. m............. 74

— nr 26, ang. bidraget till FAO ............................ 76

— nr 29, ang. bidrag till förrättningskostnader m. m............. 76

Lördagen den 12 maj 1951.

Nr 19.

Lördagen den 12 maj.

Kl. 12 middagen.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen,
varjämte på grund av förfall för
sekreteraren undertecknad, jämlikt herr
förste vice talmannens förordnande,
tjänstgjorde vid protokollet.

§ 1.

Justerades protokollen för den 4, den
5 och den 7 innevarande maj.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts på bordet liggande
proposition, nr 208, angående
godkännande av mellan Sverige och
Ungern träffad uppgörelse rörande ersättning
för svenska privata ekonomiska
intressen.

§ 3.

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt § 21
riksdagsstadgan, att delegerade för riksdagens
verk gjort hemställan om dels
vissa ändringar i 1947 års pensionsreglemente
för riksdagens verk, m. m. dels
ock vissa ändringar i personalförteckningen
för riksdagens revisorers kansli.

§ 4.

Föredrogs den av herr Svensson i Yä
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående
ordnande av hamnfrågan för Visingsö.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:
nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till fria resor för barn
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1951/52 till de tekniska högskolorna
m. in. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 219, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönerevision för
vissa chefstjänstemän m. m.;

nr 220, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående löne- och pensionsreglering
för lärare vid vissa statsunderstödda
privata läroanstalter m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående löne- och pensionsreglering
för lärarpersonal vid
statsunderstödda folkhögskolor och
lantbruksundervisningsanstalter m. m.;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående höjning av traktamentsersättning,
utgående enligt allmänna
resereglementet den 27 juni 1929
(nr 210) m. m.; »

nr 223, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till en dyrortsundersökning
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 227, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställning angående
anslag för budgetåret 1951/52
till understöd åt folkbiblioteksväsendet
jämte i ämnet väckta motioner; och
nr 228, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställning angående
anslag för budgetåret 1951/52 till
bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet
m. m. för nykterhetens
främjande;

Nr 19.

Lördagen den 12 maj 1951.

från bevillningsutskottet:
nr 230, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om skatt å elektrisk kraft (elskatteförordning),
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet; och
nr 231, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om tillfällig automobilskatt;

från bankoutskottet:
nr 209, i anledning av väckta motioner
dels om åtgärder till främjande av
det frivilliga och enskilda sparandet,
dels ock om framläggande för 1951 års
riksdags vårsession om förslag till åtgärder
för uppmuntran av det frivilliga
sparandet;

nr 210, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande vetenskaplig
forskning beträffande arbetet och arbetsplatsens
förhållanden;

nr 211, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 4 § förordningen
den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående
Sveriges allmänna hypoteksbank, in. m.;

nr 212, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av §§ 2 och 3 i förordningen
den 17 maj 1935 (nr 176)
angående Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
m. m.; och

nr 213, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition ^ned förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 3 juni
1949 (nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv m. m.; samt

från andra lagutskottet:
nr 229, i anledning av väckt motion
om ändring av 3 § 3 mom. lagen om
folkpensionering.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 22, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning

om ändring i uppbördsförordningen
den 31 december 1945 (nr 896), m. m.,
i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet;
och

nr 23, i anledning av väckt motion
angående vissa ändringar i riksdagens
arbetsformer;

statsutskottets utlåtanden:

nr 133, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1951/52 till statens tvångsarbetsanstalt
å Svartsjö och statens alkoholistanstalt
därstädes: Omkostnader jämte i ämnet
väckt motion;

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till landsfiskalerna m.fl.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 135, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1950/51, i vad propositione»
avser kungl. hovstaten, jämte i ämnet
väckt motion;

nr 136, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

137, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

138, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1951/52;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1951/52 till statens sjöhistoriska museum:
Avlöningar;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln m. m.;

nr 141, i anledning av Kungl. Maj ds

Lördagen den 12 maj 1951.

Nr 19.

framställningar om anslag för budgetåret
1951/52 till vissa skyddsarbeten å
Uppsala domkyrka m. m.;

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1951/52 till avlöningar vid livrustkammaren; nr

143, i anledning av riksdagens år
1950 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning,
i vad berättelsen avser Längmanska donationsfonden,
jämte vissa motioner
m. m.;

nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts
propositioner angående bidrag för budgetåret
1951/52 till bidrag till driften av
anstalter för psykopatiska och nervösa
barn;

nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag till avlöningar
vid överståthållarämbetet och
länsstyrelserna samt angående den civila
regionala beredskapsorganisationen;
och

nr 146, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrade bestämmelser
rörande avgångsåldern för civila
anställningshavare i statens tjänst m.m.
jämte i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 43, i anledning av väckta motioner
om åstadkommande av lättnad i det
nuvarande genom inflationen skärpta
skattetrycket å inkomst, förmögenhet
och arv, m. m.;

nr 44, i anledning av väckt motion
om åtgärder i syfte att med inkomstskatteeftergift
införa ett skattestopp
från den 1 januari 1952;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. in., såvitt

propositionen hänvisats till bevillningsutskottet; nr

52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående prisutjämningsavgift
m. m.; och

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 54 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
in. m.;

första lagutskottets utlåtande nr 29, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet
i riket;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 26, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående inhämtande
av riksdagens samtycke till förordnande
om tillämpning av vissa bestämmelser
i allmänna förfogandelagen den
22 juni 1939 (nr 293), dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om tillfälliga
bostäder vid skogs- och flottningsarbete
m. m. (skogsförläggnings lag); nr

28, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 29 juni
1945 (nr 420) om semester, in. m., dels
ock i ämnet väckta motioner; och

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott:
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 17, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Lantbruksnämnderna,
till Bidrag till jordbrukets
rationalisering samt till Täckande av
förluster på grund av statlig kreditgaranti
jämte i ämnena väckta motioner;

nr 20, med anledning av Kungl.

Nr 19.

Lördagen den 12 maj 1951.

Maj:ts proposition angående ändringar
i grunderna för det statliga stödet till
torrläggningsverksamheten m. m. jämte
i ämnet väckt motion;

nr 21, med anledning av Kungi.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till Grundförbättringar:
Statens avdikningsanslag,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 23, med anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Befrämjande av
landsbygdens elektrifiering jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 24, med anledning av Kungl.Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Förekommande
och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar:
Åtgärder mot tuberkulos
hos nötkreaturen jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 25, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utbildning av
fiskeritjänstemän m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 26, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående Sveriges bidrag
till kostnaderna för FAO; och

nr 29, med anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Understöd åt jorddelningsväsendet
m. m.: Bidrag till vissa
förrättningskostnader m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

§ 7.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen
:

nr 209, angående godkännande av
Torquay-protokollet till allmänna tulloch
handelsavtalet (GATT), m. m.;

nr 210, angående vissa ändringar i
gällande tulltaxa; och

nr 211, angående anslag till vissa vägreparationer.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 8.

Anmäldes, att till herr förste vice talmannen
under sammanträdet avlämnats
en motion, nr 632, av fröken Vinge
och herr Henriksson, i anledning av
bankoutskottets anmälan jämlikt § 21
riksdagsstadgan, att fullmäktige i riksgäldskontoret
med skrivelse den 26
april 1951 överlämnat av särskilt tillkallade
sakkunniga framlagt förslag angående
avlönings- och anställningsvillkor
för riksdagens tjänstemän.

Denna motion bordlädes.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 12.05 em.

In fidem
Per Bergsten.

Tisdagen den 15 maj 1951.

Nr 19.

Tisdagen den 15 maj.

Kl. 3 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 8 innevarande
maj.

§ 2.

Svar på interpellation med anledning av
att utlänningskommissionen avslagit ansökningar
om svenskt visum för tolv
delegater till Demokratisk Ungdoms
Världsfederations konferens i Stockholm.

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som yttrade: Herr talman!
Med andra kammarens tillstånd har
herr Johansson i Stockholm frågat mig
om anledningen till att utlänningskommissionen
utan angiven motivering avslagit
ansökningar om svenskt visum
för tolv delegater till Demokratisk ungdoms
världsfederations planerade konferens
i Stockholm.

Till svar härpå ber jag att få meddela
följande.

Enligt utlänningskungörelsen skall
utlänning där ej Kungl. Maj:t annorlunda
förordnat vid inresa i riket och
vid vistelse härstädes under tid, då
uppehållstillstånd icke erfordras, inneha
gällande visering.

Genom särskilda kungörelser har
Kungl. Maj :t efter krigets slut förordnat
om viseringsfriliet för medborgare i
vissa länder. Viseringsplikten kvarstår
emellertid alltjämt för bl. a. medborgare
i Tyskland, Sovjetunionen, Polen,
Tjeckoslovakien, Jugoslavien, Bulgarien,
Rumänien, Grekland, Turkiet,
Ungern och Triest. Svenska medborgare
äro likaledes underkastade viseringsplikt
vid resor till dessa länder.

Visering lämnas efter individuell
prövning av varje ansökan. Utlänningskommissionen
har uppgivit, att

sådan prövning ägt rum även i fråga
om ansökningarna om visum för deltagande
i den i interpellationen omnämnda
kongressen. Vid de undersökningar,
som föregingo utlänningskommissionens
beslut, visade det sig emellertid
omöjligt att erhålla några närmare
upplysningar angående delegaterna.
Beträffande kongressens program m. m.
uttalade den person, till vilken de sökande
refererat, att deltagarna skulle
framträda offentligt vid ett möte i
Stockholm. Möten skulle dessutom
möjligen hållas på andra håll i landet.
Närmare uppgifter om platserna för
dessa möten kunde dock icke lämnas.
Med hänsyn till de ofullständiga upplysningar,
som sålunda lämnades, ansåg
sig utlänningskommissionen i överensstämmelse
med sin praxis icke kunna
bevilja visum.

Interpellanten framhåller särskilt, att
utlänningskommissionen utan motivering
avslagit ansökningarna. Med anledning
härav må nämnas att kommissionen
i sina beslut icke brukar angiva
skälen för bifall eller avslag på ansökan
om visering.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellantens
fråga.

Härefter anförde:

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Jag ber att till hans excellens
herr statsministern få framföra mitt
tack för det svar han givit, som jag
emellertid tyvärr icke kan finna tillfredsställande.

Statsministern lägger hela ansvaret
på utlänningskommissionen, som i sin
tur förklarar visumvägran med att den
fått ofullständiga uppgifter. De som
handhaft saken i Sverige hävda bestämt,
att detta icke stämmer med fakta. Ve -

Nr 19.

Tisdagen den 15 maj 1951.

Svar på interpellation med anledning av att utlänningskommissionen avslagit an*

sökningar om svenskt visum för tolv delegater till Demokratisk Ungdoms Världs federations

konferens i Stockholm.

derbörande delegater hade samtliga givit
de upplysningar, som äro vanliga
vid visumansökan. Den svenska kommittén,
som även sökte kontakt med utrikesministern,
gav alla kompletterande
upplysningar som den satt inne med.
Både utlänningskommissionen och utrikesdepartementet
visste, att det inte
var fråga om en kongress utan om Demokratisk
ungdoms världsfederations
exekutivmöte och att den främst sammankallats
för att planlägga det internationella
fredsarbetet på grundval av
riktlinjerna från fredskongressen i
Warszawa. Det hade vidare meddelats
till kommissionen, att avsikten var att
delegaterna skulle framträda på ett
offentligt möte i Stockholm, inte alla
delegaterna men några av dem. Vidare
nämndes några städer, där möten eventuellt
skulle hållas. Definitiva data kunde
i det fallet inte ges av den anledningen,
att man inte hunnit försäkra sig
om att lokal stod till förfogande.

Uppgifterna ha således icke varit
ofullständiga utan snarare mera fullständiga
än som är brukligt i sådana
fall. Jag vet också genom en av de tilltänkta
delegaterna att han fick vänta
mycket länge i sin hemstad, sedan han
ingivit ansökan, och att det sedan kom
ett kategoriskt besked ifrån Stockholm
att visum hade vägrats.

I många andra fall, där liknande hänvändelser
gjorts till regeringen, har vederbörande
minister brukat begära en
förklaring av utlänningskommissionen,
ett organ som är underställt regeringen.
Ibland har också regeringen korrigerat
sådana beslut. Varför har regeringen
visat så ringa intresse i detta fall?

Det synes mig uppenbart att de beslutande
med formalistiska undanflykter,
som inte hålla, söka täcka en kollektiv
politisk visumvägran. Åtgärden
sammanfaller till tidpunkten och till
arten med en råd liknande åtgärder mot
den internationella fredsrörelsen. Jag

erinrar om att den franska regeringen
efter amerikanska påtryckningar i samma
veva utvisat dels världsfredsrörelsens
internationella ledning, dels fackliga
världsfederationen och den demokratiska
ungdomens och kvinnornas
världsfederationers centrala ledningar.
Man får val antaga att den sortens påtryckningar
inte ha koncentrerats enbart
till Frankrike. Danmarks borgerliga
regering, som nyss gav visum till
delegaterna vid världsfredsrörelsens
möte i Köpenhamn, har visat större
motståndskraft än den svenska regeringen,
som lät den sig underordnade
utlänningskommissionen genom visumvägran
förhindra Demokratisk ungdoms
världsfederation att planlägga det
internationella fredsarbetet på ett exekutivmöte
i Sverige. Detta skedde samtidigt
med att statsministern i konserthuset
med det skandinaviska socialdemokratiska
manifestets ord talade om
fria kommunikationer och bättre mellanfolkliga
förbindelser. Tycker inte
statsministern själv att det var en dålig
start? Till och med den socialdemokratiska
ungdomens tidning Frihet tyckte
att beslutet var förhastat och oklokt, att
det inte var nödvändigt att stänga gränserna
och att man genom beslutet tagit
ett steg in på vägar, som borde vara
oss främmande.

I statsministerns inledande redogörelse
för de länder, för vilkas medborgare
visumförfarandet bibehållits eller
icke bibehållits, saknar jag en liten intressant
detalj. Vårt förhållande till
Förenta staterna är i detta avseende
alldeles säreget. Svenskar som vilja
resa till Förenta staterna måste ha visum,
och varje ansökan om visum är
förbunden med ytterligt närgångna undersökningar
om vederbörandes åsikter
och politiska förflutna — sannolikt
sker detta i samarbete med Sveriges
hemliga polis — varefter visum kan
vägras på de löjligaste grunder. Vi min -

Tisdagen den 15 maj 1951.

Nr 19.

Svar på interpellation med anledning av att utlänningskommissionen avslagit an sökningar

om svenskt visum för tolv delegater till Demokratisk Ungdoms Världs federations

konferens i Stockholm.

nas att en i övrigt oförarglig resenär
hindrats från att resa till Amerika bara
därför att han råkade ha samma förnamn
och efternamn som en aktiv kommunist
i en helt annan stad. Samtidigt
släpper Sverige som lydig Marshallkoloni
in hur mycket amerikaner som
helst utan visum och utan undersökning
om de till äventyrs ingå i de arméer av
politiska agenter och spioner, som
Amerika organiserar i andra länder och
även i vårt. Amerikansk militär i full
uniform brukar vara synlig på våra gator,
och vid förfrågan upplyses att det
är permittenter från Tyskland och från
andra länder. Permittenttransporterna
ha alltså börjat på nytt, denna gång
utan större betänkligheter från regeringen,
och utlänningskommissionen visar
inte minsta intresse att få några
uppgifter alls. Det amerikanska herrefolket
gör som det vill i ett Marshallland! Visumvägran

för ungdomsdelegaterna
bör lämpligen jämföras med ett par
mycket aktuella händelser. Sista söndagen
i april hölls här i landet ett möte,
där baltiska, polska, ukrainska och
vitryska emigranter av omisskännlig
fascistisk och krigsaktivistisk färg hade
samlats. Vid konferensen uppträdde en
tjänsteman vid den amerikanska kontrolldelegationen
i Sverige, mr Oliver
A. Peterson. Han höll ett storpolitiskt
tal, där han enligt referatet tillförsäkrade
de församlade Amerikas stöd, om de
ville återvända till sina hemländer.
Eftersom just dessa kretsar frenetiskt
bekämpa varje försök att på vanliga,
normala vägar återvända till sina hemländer,
var det alldeles tydligt att han
tänkte sig ett återvändande genom krig.
Mot sådana konferenser på svensk mark
har utlänningskommissionen tydligen
ingenting att invända.

Det sista exemplet jag tänker anföra
är nästan dagsfärskt. Det kom lagom till

det här interpellationssvaret. Den ökände
nazistledaren Per Engdal håller i
Malmö i dagarna en europeisk nationell
konferens med en rad nazistiska förgrundsfigurer.
Det har kommit in ej
mindre än ett 50-tal utan att möta några
hinder från Sveriges regering eller från
utlänningskommissionen. Den mest bekante
av dem är ledaren för det nya nazistiska
partiet i Tyskland, Socialistiska
rikspartiet, Franz Pdchter. Då var det
inte svårt att få visum. Men då är det
fråga om en nazistisk europeisk kongress!
I det fallet behöver man inte befara
några amerikanska invändningar.
Nazistledaren Richter gav enligt uppgifter
från Bonn-regeringen uppenbart
falska uppgifter som motivering för
Sverigeresan utan att detta föranledde
varken regeringen eller utlänningskommissionen
att inhibera hans visum. Enligt
Morgon-Tidningen och Dagens Nyheter
ha de 50 utlänningarna och 20
svenskarna hållit möte på David Halls
torg i Malmö. Jag kan här visa riksdagen
en bild av evenemanget med stövlar
och allt. Som sagt, det var majoritet
av utlänningar på mötet, men varken
utlänningskommissionen eller någon
annan svensk myndighet tycks i
detta fall ha försäkrat sig om fullständiga
upplysningar om vad de tänkte ha
för sig eller om några upplysningar alls.

Herr Erlanders fria kommunikationer
äro alltså sorgligt enkelriktade. Det innebär
obevekligt stopp för den demokratiska
ungdomens fredskonferens,
men när ett 50-tal nazister anlända,
bland dom sådana ledare som enligt
Morgon-Tidningen äro kända för sin arrogant
chauvinistiska hållning, signalera
regeringen och utlänningskommissionen
genast grönt utan att vinnlägga
sig om fullständiga upplysningar. Herr
statsminister! .Tåg tycker att denna enkelriktning
av trafiken är både illavarslande
och farlig.

Nr 19.

Tisdagen den 15 maj 1951.

Svar på interpellation med anledning av att utlänningskommissionen avslagit an>

sökningar om svenskt visum för tolv delegater till Demokratisk Ungdoms Världs federations

konferens i Stockholm.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Om herr
Johanssons uppgifter hade varit riktiga,
skulle jag också medge att det hade
varit ganska besvärligt att ens försöka
försvara en så enkelriktad politik. Det
förhåller sig emellertid inte på det sätt,
som herr Johansson har skildrat. Det
var inga hinder för exekutivkommitténs
möte att sammanträda i Stockholm. Vad
som fordrades var visering ifrån de
länder, där viseringstvång förelåg. Engdalskonferensen
i Malmö bär behandlats
precis på samma sätt, även om vi
inte tycka om det sällskapet heller. Men
vi leva i ett fritt land. Ifrån de länder,
där icke viseringstvång förekommer, få
både kommunister och nazister komma
in i landet, och de få tala här. Det kan
ju herr Johansson själv vitsorda. Vi ha
inte försökt att lägga några hinder i
vägen.

Beträffande Malmö-konferensen är
det riktigt att det fanns en lista uppgjord
på samma sätt som den kommunistiska
listan med namnuppgifter om
delegater från Tyskland. Denna lista
överlämnades av dr Engdal till mig av
någon anledning. Jag sade honom, att
listan kommer att prövas precis på samma
sätt som vilka andra visumhandlingar
som helst. Deltagandet i konferensen
är varken ett plus eller ett minus,
på samma sätt som det inte är ett
plus eller ett minus om en kommunist
söker inträde i vårt land för liknande
ändamål. Denna lista gick till utlänningskommissionen,
och i motsats till
vad nyss upplystes från kammarens talarstol
avslogs framställningen. Jag vet
inte hur många det var på listan, men
i plenum har utlänningskommissionen
avslagit de ansökningar från nazister
eller nynazister, vad de nu kalla sig,
som voro lika vårdslöst sammanställda
som den lista på ansökningar som vi i
dag diskutera. Från Tyskland deltogo
två delegater. Den ene av dessa delega -

ter har kommit till Sverige på en köpmansvisering.
Det är ganska svårt att
på förhand vägra att ta emot en person,
som myndigheterna i hans hemort
uppge skall besöka Sverige i en affärsangelägenhet.
Han deltog sedan i konferensen.
Den andre är en tysk riksdagsman
som heter Richter. Han har
fått sin visering av beskickningen i
Köln. Den har icke behandlats av utlänningskommissionen.

Vad jag värjer mig emot är alltså påståendet
att utlänningskommissionen
skulle ha behandlat nazistiska och kommunistiska
inresesökande olika. Det är
oriktigt. Från länder där intet viseringstvång
finnes kunna de komma. Vi kunna
inte hindra sådana uppträden så
länge som vi hålla på den princip som
vi göra. Från andra länder fordrar utlänningskommissionen
uppgifter vare
sig de skola besöka den ena eller andra
sorten av politiska tillställningar.

Jag vågar fortfarande påstå, att utlänningskommissionen
icke har fått tillräckligt
detaljerade uppgifter om de
kommunistiska delegaterna. Ansökningarna
kommo in den 23 och 24 januari.
Konferensen skulle hållas den 7
februari. Det var knappt om tiden. Det
gällde att hastigt fatta beslut. Beslutet
fattades den 27 januari och innebar av
det skäl som jag nyss nämnde avslag.

Jag tror att de som se på handlingarna
måste säga sig, att om vi skola ha
ett viseringstvång är det nödvändigt, att
de underordnade myndigheterna få
möjlighet att pröva vad det är för folk
som man släpper in.

Jag skulle dessutom vilja fråga herr
Johansson, om herr Johansson tror att
det skulle ha varit möjligt för exempelvis
medlemmar av vårt socialdemokratiska
parti att, om de inte voro särskilt
inbjudna, få visum till Sovjetunionen,
om de slängde in ett papper den 23 januari
och sade, att den 7 februari hade
vi tänkt skicka ett antal prominenta le -

Tisdagen den 15 maj 1951.

Nr 19.

Svar på interpellation med anledning av att utlänningskommissionen avslagit an sökningar

om svenskt visum för tolv delegater till Demokratisk Ungdoms Världs federations

konferens i Stockholm.

damöter av Sveriges socialdemokratiska
parti med uppgift att skälla ut Stalins
fredspolitik? Ty det var innehållet i
den framställning, som kom, att uppgiften
var att försöka förbereda ett mobiliserande
av motstånd mot vissa makters
utrikespolitiska linje. Herr Johansson
kan ju föreställa sig vad svaret
skulle bli, om de över huvud bevärdigats
med ett svar. Kommunisterna ha
verkligen ingen anledning att här taga
upp en diskussion om vad det ena eller
andra landet gör i fråga om kontrollen
av sina inresor.

Herr Johansson gör nu inte det heller.
Han kryper inte bakom någon
kommunistisk ideologi utan säger: Det
som utlänningskommissionen har beslutat
strider emot vad Sveriges statsminister
och det socialdemokratiska
partiets ordförande ha förklarat böra
vara riktlinjen för det mellanfolkliga
samarbetet. På det vill jag svara, att
jag har inte ändrat på min principiella
uppfattning sådan som den är utformad
i den nordiska arbetarrörelsens
fredsmanifests tionde punkt, där det
heter: »Det är en väsentlig förutsättning
för fred och goda mellanfolkliga
förbindelser, att folken få möjlighet att
lära känna varandra och att alla hinder
för fria kommunikationer avlägsnas.
1 en fri och öppen värld måste
demokratien garanteras genom fria val,
yttrande-, församlings- och pressfrihet
samt genom forskningens frihet.»

Vad som åsyftas med detta är att
själva åsiktstvånget, själva hindret för
spridande av faktiska upplysningar,
själva hotet emot tankens frihet innebär
samtidigt ett hot mot freden. Det
kan jag lätt visa. Det kravet betyder
inte att man upphäver möjligheterna
att kontrollera inresande utlänningar
ifrån länder, som själva anse det nödvändigt
att upprätthålla ett strikt viseringstvång,
utan det innebär att man
skall ha möjligheter att inom respekti -

ve länder och mellan respektive länder
sprida kännedom om faktiska förhållanden,
även om de äro misshagliga
för de styrande. Ingen hindrar kommunisterna
i vårt land från att kritisera
den sittande regeringen, ingen
hindrar er från att angripa oss hur
hårt som helst. Men gör tankeexperimentet
att vi skulle på motsvarande
sätt ha meningsfränder i ert hemland,
som skulle komma på den idén att kritisera
den ryska regeringspolitiken!
Jag vill inte gå så långt, men kanske
herr Johansson kan förstå vart jag syftar
om jag säger, att i nr 7 av tidskriften
Bolsjevilc, som utges av det kommunistiska
partiet i Ryssland, finns en
artikel om Sveriges politik, som enligt
min mening är direkt krigshetsande.
Den kanske inte betyder så mycket här
i vårt land mer än att den naturligtvis
ökar misstron emot ett som vi hoppas
vänskapligt sinnat lands avsikter. I
vårt land kunna vi taga upp en fri diskussion,
och därför är i ett land, där
frihet råder, till och med den vilseledande
framställningen relativt ofarlig.
Men i ett land, där man icke får kritisera,
i ett land där icke en sådan här
artikel får motbevisas med fakta, där
måste den bidra till att skapa misstämning
och hat emot ett land som Sverige
och ett folk som det svenska folket,
som gärna vill leva i fred med sina
grannar.

Jag skall ta ett par exempel till kammarens
protokoll, och kanske kammarledamöterna
därefter kunna medge, att
vi här ha ett exempel på hur viktigt
kravet på frihet är även för fredens
skull. Bolsjevik skriver bland annat:
»Sedan nära två decennier befinner sig
en klick av Sveriges högersocialdemokrater
vid regeringsrodret. Utfodrad
med smulor från de .svenska bankirernas
och industrimagnaternas bord och
intimt förbundna med det internationella
finanskapitalet tjänar denna klick

Nr 19.

Tisdagen den 15 maj 1951.

Svar på interpellation med anledning av att utlänningskommissionen avslagit an sökningar

om svenskt visum för tolv delegater till Demokratisk Ungdoms Världs federations

konferens i Stockholm.

som lakejer åt det egna landets och åt
främmande monopol, i första hand
USA:s.»

Litet längre ner heter det: »I högersocialisternas
mångåriga samarbete med
de svenska bankirerna och industrimagnaterna
har en av reformismens
vidrigaste varianter utbildat sig, den
s. k. ''skandinaviska socialismen’.»

Sedan skildras Comisco, den socialdemokratiska
internationalen, som ett
centrum för spioner och agenter tillhörande
den amerikanska och engelska
underrättelsetjänsten. Omedelbart därefter
påpekas att den socialdemokratiske
partiordföranden Erlander, partisekreteraren
Aspling, den internationella
sekreteraren Kaj Björk och statsrådet
Sven Andersson nitiskt verkställa
alla Comiscos anvisningar i sin
strävan att desorganisera den svenska
arbetarrörelsen. Alltså — det är mitt
påpekande — ett centrum för spioner
och agenter dirigerar Sveriges statsminister
och statsrådet Andersson i deras
strävan att desorganisera den rörelse
till vars ledning vi höra.

När man kommer in på utrikespolitiken
heter det, att Sveriges utrikespolitik
alltid har varit orienterad efter de
mest aggressiva krafterna i den internationella
imperialismen. Det tillståndet
gällde under Per Albin Hanssons
tid, och det har i varje fall inte blivit
bättre sedan jag blev statsminister. Vårt
samarbete med Marshallorganisationen
innebär att »högersocialdemokraterna
givit sitt samtycke till att Sveriges politik
och näringsliv anpassas efter planerna
på att befästa det amerikanskengelska
herraväldet i Europa och
aggressionen mot Sovjetunionen och de
folkdemokratiska länderna. Den svenska
pressen och radion handhas av ett
band professionella lögnare, erfarna
provokatörer, renegater och förrädare.»

Den svenska militären stöder på allt
sätt krigshysterien. Erlanders socialde -

mokratiska regering förvandlar i enlighet
med monopolens och militärens
vilja Sverige till ett av de amerikanska
angriparnas militära uppmarschområden.
Regeringen för gemensamt med
de borgerliga partierna och militären
en kampanj för att släppa lös krigspsvkosen.

Sedan lämnas en fullkomligt fantastisk
skildring av det svensk-norska försvarssamarbetet.
Det heter bland annat,
att rustningsbeställningarna fördelas
bland de olika företagen, vapenleveranserna
koordineras till de svenska
och norska militära styrkorna, och det
förefaller som om vi samarbetade på
praktiskt taget alla militära områden.

Denna axplockning kunde fortsätta.
Det torde icke finnas 10 000 svenska
människor som äro så enfaldiga, att de
ett ögonblick tro att det ligger någonting
bakom dessa påståenden. Men varför
kunna vi skratta åt det och lägga
artikeln i papperskorgen eller hänvisa
den till Ny Dags spalter, där det icke
lär spela någon roll om den står? Därför
att vi leva i ett fritt land, därför
att krigspsykosen, som skulle kunna
växa ut ur ett sådant här angrepp,
kommer att rinna ut, därför att vi känna
värdet av dessa angrepp. Men tänk
er att vi skulle leva i ett land där detta
vore sanningen, där detta icke kunde
motsägas. Vad tror ni att medborgarna
där skulle tänka? Enligt min mening
är en artikel av denna typ ett helägg
för riskerna för fostran av tankelivets
ofrihet, och det är den som det nordiska
fredsmanifestet vänder sig emot.

Jag tror, herr talman, att jag har
klarlagt vad det här är fråga om. Det
som har föranlett interpellationen är
en administrativ åtgärd av utlänningskommissionen.
Denna har icke hört sig
för hos regeringen, och regeringen har
självfallet icke lagt sig i saken. Regeringen
har icke varit utsatt för en tillstymmelse
till press. Det är ett ärende

Tisdagen den 15 maj 1951.

Nr 19.

Svar på interpellation med anledning av att utlänningskommissionen avslagit an

sökningar om svenskt visum för tolv delegater till Demokratisk Ungdoms Världs

federations konferens i Stockholm.

som skötts rutinmässigt utifrån principen
att man skall pröva även ansökningar
från de östra staterna på samma
sätt som man prövar andra. Någonting
annat har inte skett. Man kan ha
delade meningar om hur utlänningskominissionens
prövning borde ha utfallit,
men det är en relativt betydelselös
sak. Kravet på frihet, kravet på
möjligheter att utbyta meningar mellan
och inom länderna är däremot ett
essentiellt krav för världsfredens stärkande.

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Om någonting inte stämde i
min redogörelse för de 50 nazisternas
resa, beklagar jag detta, men jag måste
i så fall hänvisa till källans grumlighet.
För att icke utsätta mig för risker tog
jag nämligen mina uppgifter huvudsakligen
ur Morgon-Tidningens lördagsnummer.

Det framgick dock av statsministerns
anförande, att fredsdelegaterna kollektivt
vägrats visum, men att samtidigt i
varje fall två tyskar bland de nazister
som sökte sig hit kommo till landet,
den ene på köpmanspass och den andre
på annat sätt. Vi kunde ju inte veta
vad de skulle ta sig för här, säger statsministern.
I det fallet var man, som
jag nyss sade, inte så noga med att begära
fullständiga upplysningar i förväg.
Redan i mitten av förra veckan,
alltså innan de kommo hit, började
emellertid en råd svenska tidningar
tala om både vad det var för folk och
vad de skulle hit att göra, och det
fanns, herr Erlander, möjligheter för
regeringen, om den så hade velat, att
inhibera dessa visa. Det gjordes icke.

Statsministern säger vidare i slutet
av sitt anförande, att det var ett vanligt
rutinärende, där regeringen icke
var inkopplad. Regeringen var inkopplad
eller i varje fall underrättad i båda

fallen, herr statsminister. Å ena sidan
medger statsministern, att Per Engdal
har talat med honom, och å andra sidan
vet jag beträffande ungdomsdelegaterna,
att utrikesministern blev underrättad
långt innan utlänningskommissionen
definitivt vägrade visum samt
att man begärde att regeringen skulle
intervenera, men det gjorde den icke.
Sedan kommer man ju inte ifrån att
nazisterna fingo komma, medan de tolv
fredsdelegaterna icke fingo komma.

Herr Erlander sade, att fredsdelegaterna
skulle komma hit för att skäRa
på den svenska regeringen. Det gjorde
de inte alls. De linjer de företrädde
byggde på Warszawakongressens beslut,
och det är inte riktat vare sig mot
den svenska regeringen eller något annat
land särskilt — det ställer vissa
krav till alla regeringar utan att anklaga
någon.

Sedan må herr statsministern försöka
glida bort ifrån frågan med att
göra jämförelser med andra länder.
Jag skall gärna i korthet gå in också
på detta. Statsministern frågar, om
man på lika kort tid hade kunnat få ett
visum för att fara till Sovjetunionen på
en kongress för att skälla på Stalin. Nå,
bilden förfaller ju redan av det skälet,
att det inte var några som skulle hit
och skälla på Sveriges regering. Men
om det nu går sakta att få visum till
Sovjet, har Sveriges regering vid alla
tillfällen i sådana här frågor framträtt
med anspråk på att vi äro annorlunda
än de andra. Statsministern brukar
likna fariséen i bibeln, som slår sig för
sitt bröst och tackar gud att han inte
är som andra, och han säger att här är
det fria kommunikationer, och här reser
folk som de vilja. Nu se vi att det
inte längre är sant, det har i detta fall
faktiskt förelegat en enkelriktning.

Större delen av sitt anförande ägnade
statsministern åt högläsning av en
artikel som förekommit i eu sovjettid -

Nr 19.

Tisdagen den 15 maj 1951.

Svar på interpellation med anledning av att utlänningskommissionen avslagit an sökningar

om svenskt visum för tolv delegater till Demokratisk Ungdoms Världs federations

konferens i Stockholm.

ning och som har rätt litet samband
med denna fråga. I anledning därav vill
jag bara säga, att det någon enstaka
gång förekommer skildringar av svenska
förhållanden såsom ryska journalister
se dem, men ganska sällan jämfört
med hur ofta vi skriva om Sovjet. De
få inte motsägas, säger statsministern.
Jag har sett många artiklar i ryska
tidningar, där man talat om det svenska
folket som ett fredsälskande folk. Jag
skall inte yttra mig om ordvalet i denna
artikel, men en sak är klar: vad
man talade om var att regeringen förde
en politik som gagnade storfinansen
och storkapitalet. Handen på hjärtat,
herr statsminister, när man i dag låter
exportföretagen i pappers- och järnmalmsindustrien
lägga beslag på ett
par miljarder i extraprofiter medan
samtidigt svenska folket dyrt får betala
inte bara höjda importpriser utan också
höjda priser på den svenska marknaden
för dessa industriers produkter,
handlar man då inte i storfinansens
intresse och inte i folkets? Finns det
då inte täckning för ett sådant uttalande?
Dessutom handlar artikeln om skillnaden
mellan de officiella deklarationerna
om Sveriges alliansfrihet å ena
sidan och de faktiska engagemangen via
Marshallplanen i en politik som ju helt
knyter an till de aggressiva makterna i
väster, å andra sidan.

Till slut vill jag säga, att om det förekommer
sådana artiklar i rysk press
någon gång, förekommer det tjugofalt
och hundrafalt fler i svensk press, där
varje tidning man öppnar rymmer artiklar
som sovjetryska iakttagare skulle
ägna minst lika hårda domar som statsministern
har ägnat denna artikel.

Det är inte sant att man inte har frihet
att bemöta en sådan artikel, och det
är heller inte sant som statsministern
sade att den är krigshetsande — sådant
förekommer inte i de sovjetryska tidningarna
men väl i de svenska. Man har

sagt ifrån att kommunister inte få framträda
i svensk radio utan att bli motsagda
— de få för resten framträda
mycket sällan — men Eyvind Johnsson
fick för ett par dagar sedan hålla ett tal
som var direkt krigshetsande och innehöll
en falsk framställning av läget i
världen, och han får stå oemotsagd. Jag
tror man fåfängt söker i rysk press
efter någon motsvarighet till vad som
förekommer i svensk press. Jag tänker
på sådana saker som när en av våra
största tidningskoncerners, Bonnierkoncernens,
mest spridda kulörta tidningar
slår upp en stor sensationsartikel »Varför
mördas inte Stalin?» Sådan är den
svenska pressen när den är som fräckast.
Man får inte förvåna sig över att
den någon gång får svar på tal och får
svar i skarpa ordalag.

Med själva huvudtemat har emellertid
detta rätt litet att göra. Jag konstaterar
bara, att de tolv delegaterna inte
fingo komma, medan nazisterna fingo
komma och äro här ännu.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag vill bara
understryka vad jag sade i mitt svar,
att utlänningskommissionens handläggning
av visumansökningarna för deltagare
till dessa båda kongresser har
varit likartad. Jag redogjorde för hur
de två delegaterna hade kommit in till
malmökongressen, och jag redogjorde
också för av vilken anledning utlänningskommissionen
icke hade handlagt
dessa ärenden. Det är den saken vi i
dag diskutera. Herr Johansson vill göra
gällande, att det finns en, som han tydligen
tänker sig, på grund av utländska
påtryckningar framkallad avoghet gentemot
den ena gruppen, medan man tilllämpar
den öppna famnens politik gentemot
den andra. Jag tror kammarens
ledamöter ha klart för sig, att den framställningen
är fullständigt felaktig.

Tisdagen den 15 maj 1951.

Nr 19.

Svar på interpellation med anledning av att utlänningskommissionen avslagit an sökningar

om svenskt visum för tolv delegater till Demokratisk Ungdoms Världs federations

konferens i Stockholm.

Sedan vill jag erinra herr Johansson
om att anledningen till att jag tog upp
artikeln i Bolsjevik var att herr Johansson
själv ville lägga en principiell syn
på denna vägran. Herr Johansson utgick
från paragraf 10 i den norska arbetarrörelsens
fredsmanifest och försökte
med utgångspunkt från vad som
sades där påstå, att vi handlat mot de
principer, som där ha manifesterats.
Jag tillät mig då exemplifiera vad den
av herj- Johansson själv upptagna punkten
innebär.

Nu säger herr Johansson, att en sådan
artikel som den Tyska inte kan skada
freden och inte är krigshetsande.
Meningarna kunna ju vara delade om
det, men vad är det för anledning att
framställa den svenska regeringens ledare
och en av dess ledamöter som
handgångna verktyg åt en organisation
som är ett centrum för agenter och
sabotörer emot arbetarrörelsen? Finns
det någon annan vettig anledning än att
man vill hetsa emot detta lands lagliga
regering? När man framställer saken så
att denna regering, ledd av två agenter,
håller på att förvandla Sverige till ett
uppmarschområde för det amerikanska
imperialistiska kriget, är det inte ett
försök till hets som, i den mån det blir
trott, kan komma att allvarligt skada
förhållandena mellan de två länderna?

Det är riktigt att det förekommer artiklar
och kanske också radiotal i Sverige
som lika gärna kunde vara oskrivna
och oupplästa, men det är en annan
sak. Vi öva ingen press och ingen censur,
folk får skriva vad de vilja. Det är
en frihet som innebär risk för missbruk,
men vi tro inte att de missbruken komma
alt innebära på långt när samma
risker som när man icke låter den andra
parten komma till tals. Och så, herr
Johansson, är det den oerhörda skillnaden,
att vad vår fria press skriver får
stå för dess räkning, men det som skrives
i den ryska pressen är ett uttryck

för vad det härskande partiet anser, och
nu veta vi alltså vad den ryska regeringen
anser om den sittande svenska
regeringen. Vi tro icke att denna artikel
hade kunnat publiceras i ett ansvarigt
organ om landet varit fritt och det
hade funnits möjlighet att göra en gensaga,
och det är ur den synpunkten jag
tillåter mig säga, att tvånget och ofriheten
för närvarande äro den kanske
allvarligaste fredsfaran.

Herr HÄSTAD: Herr talman! Jag skall
inte förlänga debatten med många minuter,
men eftersom jag är den ende i
kammaren som är ledamot av utlänningskommissionen
och deltagit i dess
hithörande beslut känner jag mig föranledd
att säga ett par ord.

I själva sakframställningen har jag
inte mycket att tillägga till vad hans
excellens herr statsministern redan har
sagt. Men jag vill på det bestämdaste
reagera emot vad herr Johansson här
har kallat för »enkelriktning» hos kommissionen
vid handläggningen av dessa
frågor. Jag tror att många, som lyssnat
till herr Johansson, ha fått den uppfattningen,
att kommissionen skulle efter
prövning ha tillåtit en hel del nazister
att komma in och utestängt blott några,
medan alla kommunister, alla representanter
ej blott från satellitländer och
Sovjetunionen, skulle ha utestängts vid
konferensen i februari. Det förhåller sig
inte alls på det viset. Var och en av deltagarna
vid konferensen i februari, som
kom från ett viseringsfritt land, hade ju
rätt att komma hit, och de som nu kommo
till Malmö äro — med undantag av
de två som hans excellens har nämnt
— personer som ha kommit från viseringsfritt
land och vilkas inresor alltså
inte äro underkastade någon kontroll
från utlänningskommissionens sida. Om
någonsin två frågor ha handlagts på
exakt samma sätt är det dessa två.

Nr 19.

Tisdagen den 15 maj 1951.

Svar på interpellation med anledning av att utlänningskommissionen avslagit an sökningar

om svenskt visum för tolv delegater till Demokratisk Ungdoms Världs federations

konferens i Stockholm.

Man kan naturligtvis ha mycket olika
meningar om hur långt man skall sträcka
sig när det gäller granskning av inresor
för personer som komma från länder
varifrån visum behövs. Jag delar i
princip den uppfattning som statsministern
gjort sig till tolk för, nämligen att
man skall söka så långt som möjligt i
denna onda tid låta människorna på
olika sidor av gränserna komma till tals
med varandra och därigenom främja
fredsarbetet. Jag tror även att ingen kan
säga om utlänningskommissionen -— i
varje fall inte när det gäller de tre år
jag har kännedom om, och såvitt jag
har hört inte heller tidigare — att kommissionen
inte skulle ha försökt medverka
till ett mellanfolkligt utbyte på
det ekonomiska, på det kulturella, på
det vetenskapliga och på det sportsliga
planet med alla länder, även med de
länder som befinna sig, för att använda
det slitna uttrycket, bakom järnridån.
I alla dessa hänseenden har kommissionen
mig veterligt aldrig ställt upp
några hinder utan tvärtom varit mycket
angelägen om att på detta sätt befordra
förståelsen och umgänget mellan olika
folk.

Det kan naturligtvis dock ställa sig litet
annorlunda om det skulle bli så att Sverige
eller Stockholm eller Malmö skulle
göras liksom till något slags världens
Hyde Park Corner och alla möjliga riktningar,
som äro fullkomligt främmande
för den övervägande delen av svenska
folket, skulle söka sig hit, kanske för
ett syfte som i stället för att främja de
fredliga förbindelserna tvärtom skulle
störa dem. Det ligger i sakens natur att
prövningen under sådana förhållanden
måste bli grundligare än den annars
skulle behöva bli och att de tidsfrister,
som kommissionen exempelvis i februari
eller januari hade till sitt förfogande,
inte gärna medgåve denna nödvändigtvis
sorgfälliga prövning.

Kvar står ju dessutom vad hans ex -

cellens redan har sagt, att det är besynnerligt
att herr Johansson här framträder
som om var och en österifrån
skulle ha någon rätt att komma in till
vårt land, medan samma rätt under
samma förhållanden skulle förmenas
oss, Om vi skulle vilja förlägga konferenser
till Moskva, Leningrad, Prag eller
någonstans där.

Om vi skola tänka denna tanke ut
och föreställa oss att Sverige skulle bli
kanske det enda land där t. ex. n^nazistiska
konferenser för hela världen skulle
hållas, undrar jag verkligen om majoriteten
i denna kammare i ett sådant
fall skulle vara särskilt tillfredsställd
med utlänningskommissionen.

Herr Johansson berörde i sitt globiala
anförande även den estniska konferens
som hölls för ett par veckor sedan. Även
jag var en av de närvarande vid denna
konferens, dock blott under någon timme.
Herr Johansson var säker på att de
personer, som voro närvarande, representerade
fascistiska element. Jag vill
blott upplysa, att bland ledarna för denna
konferens befann sig den socialdemokratiske
ledaren från Estland liksom
den siste talmannen i parlamentet, vilken
närmast kan sägas tillhöra någonting
mellan vårt folkparti och vårt socialdemokratiska
parti. Jag kan inte gå
i god för alla konferensdeltagarnas ideologiska
uppfattningar, men så mycket
kan jag i alla fall säga, att jag under
den korta timme, som jag befann mig
där, kände mig vara i mycket mera demokratiskt
umgänge än jag känner mig
vara i när jag skall umgås med herr
Johansson i Stockholm.

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Det gick som en underton genom
herr Håstads anförande, att de som
komma österifrån redan på förhand
stämplas som någon sorts misstänkta
individer, vilka man behöver alldeles

Tisdagen den 15 maj 1951.

Nr 19.

Svar på interpellation med anledning av att utlänningskommissionen avslagit an
sökningar om svenskt visum för tolv delegater till Demokratisk Ungdoms Världs -

federations konferens i Stockholm.

extra lång tid för att granska — i syfte
att möjligen kunna förhindra deras inresa.

Till statsministern vill jag säga, att
inte skall man från hans sida vara så
oskyldig beträffande Comisco som organisation.
Jag skulle kunna underhålla
kammaren med en del av de avslöjanden,
som socialdemokratiska avhoppare
i Väst-Tyskland ha gjort om dess agentverksamhet
åt Förenta staterna och
andra länder, dess medverkan i skadegörelseorganisationer
i folkdemokratierna,
men det ligger litet på sidan om
denna debatt.

Vad jag nämnde i mitt första anförande
om enkelriktningen skulle jag kunna
komplettera med att påpeka, att man
tänker på två olika sätt eller utgår från
två olika synpunkter i dessa frågor och
talar om formella likheter som äro ingenting
eller mycket litet värda.

Det sägs om den ryska pressen att
vad som där säges är regeringens åsikt.
Fullkomligt falskt, herr statsminister!
En korrespondent som behandlar Sverige
eller något annat land kan väl i
Sovjetunionen som här skriva om svenska
förhållanden och bli motsagd i numret
därpå. Där som här står han själv
för vad han skriver. Vill man veta vad
regeringen menar i Sovjetunionen, skall
man gå till dess egna dokument och inte
till översikter skrivna av korrespondenter.
Man säger att vad som än skrives i
Sverige kan det bli bemött. Ja, men det
är den lilla skillnaden att 97—98 procent
av denna svenska press är sovjetfientlig
— bortåt 90 procent av densamma
äges av storkapitalister — vilket
gör denna opinion ganska enhetlig, och
att de tidningar, som förfäkta en annan
mening ofta bli ganska litet synliga.
Denna mening kommer även mycket
litet till uttryck på andra vägar, speciellt
som det också är sällsynt, att den
får göra sig hörd i radio, där bara den

ena riktningen — jag menar den verkligt
krigshetsande — får framträda
fritt.

Man har dragit upp en jämförelse
mellan behandlingen av dessa delegater
och hävdat att den skett efter fullkomligt
lika grunder, nämligen enligt
den principen, att de som kommo ifrån
viseringsfria länder finge komma in
medan de andra granskats. Ja, det
är bara den skillnaden att de som stå
på den världsomfattande fredsrörelsens
och på Warszawa-kongressens linjer i
rätt stor utsträckning komma österifrån,
medan det är fåfängt att därifrån
få några delegater till nazistiska kongresser,
ty sådana delegater finnas inte
där. Därför komma nästan alla sådana
delegater västerifrån och äro viseringsfria.
Formellt äro alltså förhållandena
lika, men i realiteten är det eu rasande
skillnad.

Det talades också om rätten att hålla
fredskongresser. Det är dock ett faktum,
att den kongress, från vilken denna
delegation utgick, från början skulle ha
hållits i Sheffield i Mr. Attlees England;
den skulle ännu tidigare ha hållits i
Genua och ännu tidigare i Paris. Den
fick intet härbärge i något västeuropeiskt
demokratiskt land, men man
fick hålla denna fredskongress i öster.
Det fanns intet hinder för herr Erlander
eller någon annan att fara dit. Det
kan inte vara dessa länders fel att han
inte reste. Också för motståndare till
kongressens linje gavs det visum mycket
frikostigt.

Sedan räcker det till slut att till herr
Håstad om Baltikum säga, att jag icke
ger mycket för en sådan mans ord,
som i en stor bok praktiskt taget har
förnekat, att det fanns några fascistiska
diktaturer i Baltikum under 30-talet
utan räknar dem alla som goda demokratier
när det gäller att avgöra vad
som är fascism eller demokrati.

2 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 19.

Nr 19.

Tisdagen den 15 maj 1951.

Svar på interpellation med anledning av att utlänningskommissionen avslagit an sökningar

om svenskt visum för tolv delegater till Demokratisk Ungdoms Världs federations

konferens i Stockholm.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Det förefaller
som om herr Johansson vill göra
gällande, att jag skulle ha skrivit någon
stor bok om Baltikum. Jag känner
inte till detta. Däremot har jag skrivit
ca 25 sidor i en bok betitlad »Ha
de rätt att leva?», där jag har skildrat
de baltiska staternas konstitutionella utveckling
från 1917 till 1940. Den skildringen
har ingenting gemensamt med
den förgrovande karakteristik, som herr
Johansson nu har gjort. Dess framställning
är faktisk och objektiv. Jag har
uttryckligen skrivit i denna bok, attLettland
lämnade demokratien 1934 — till
dess var det demokrati — och icke hade
återupprättat denna demokrati 1939.
Jag har skrivit, att man införde undantagstillstånd
i Estland 1934—1937
för att hindra fascisterna från att få
makten, men att demokratien sedan
var på väg att återinföras genom 1937
års nya författning, och slutligen att
demokratien var satt ur spel i Litauen
från 1926 men att man även där 1938
var åtminstone till hälften på väg mot
ett återställande av demokratien. Det
är detta som står i boken. Jag undrar
vad som är oriktigt i detta. Absolut ingenting.
Det är precis vad var och en
kan konstatera som läser författningar
eller också liksom jag besökte dessa
länder under 1930-talets kriser.

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Till det sista vill jag säga, att
det är riktigt att herr Håstad inte skrivit
boken ensam. Jag hänvisade mycket
riktigt till den bok han nämnde’ av
Adolf Schiick in. fl. Men jag måste
ju säga, att vad beträffar de begreppsbestämningar,
som där gåvos av demokrati
och diktatur, har jag inte sett
någon motsvarighet presteras av en
blivande professor i statskunskap när
det gäller att vränga bort hela innehållet
i det faktiska diktaturvälde, som

rådde —- det var fullt av »visserligen»
»å ena sidan» diktatur och »å andra sidan»
demokrati. Även jag har varit i
Baltikum och råkar känna till dessa förhållanden.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Det är
verkligen groteskt att göra sådana påståenden
som herr Johansson nyss gjorde.
Är det inte vetenskapens sak att försöka
göra distinktioner emellan diktatur och
diktatur eller mellan diktatur och tidsbegränsat
undantagstillstånd? Jag frågar
verkligen: Är det någon som var i Baltikum
under dessa år, som vill jämföra
förhållandena i dessa länder —- även
där diktatur tillfälligtvis rådde — med
diktaturen i Tyskland, med diktaturen
i Italien eller med polisväldet i Sovjetunionen?
Den som icke upptäckt den
skillnaden skulle jag vilja se.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande
Ivungl. Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionerna: nr

209, angående godkännande av
Torquay-protokollet till allmänna tulloch
handelsavtalet (GATT), m. m.; och
nr 210, angående vissa ändringar i
gällande tulltaxa; samt

till statsutskottet propositionen nr
211, angående anslag till vissa vägreparationer.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
den på kammarens bord vilande
motionen nr 632 av fröken Vinge
och herr Henriksson.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 22

Tisdagen den 15 maj 1951.

Nr 19.

och 23, statsutskottets utlåtanden nr 133
—146, bevillningsutskottets betänkanden
nr 43—46 samt 52 och 53, första
lagutskottets utlåtande nr 29, andra
lagutskottets utlåtanden nr 26—29 och
jordbruksutskottets utlåtanden nr 17,
20, 21, 23—26 samt 29.

§ 6.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att å morgondagens föredragningslista
andra lagutskottets utlåtande
nr 29 skulle uppföras närmast
före bevillningsutskottets betänkande
nr 46 samt statsutskottets utlåtanden nr
144 och 145 sist bland två gånger bordlagda
ärenden.

§ 7.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 232, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1 § civilförsvarslagen
den 15 juli 1944 (nr 536), m. in.;

nr 233, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i lagen den 17 maj 1940 (nr
358) med vissa bestämmelser till skydd
för försvaret m. m.;

nr 234, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ekonomiska föreningar, in. m., dels
ock i ämnet väckta motioner; och

nr 235, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angå -

ende ändring i lagen den 14 september
1944 (nr 705) om aktiebolag.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes tredje
lagutskottets memorial och utlåtanden:

nr 10, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande tredje
lagutskottets utlåtande i anledning av
dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning med vissa bestämmelser
till motverkande av svinsjukdomar,
dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 11, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 18 juni
1926 (nr 326) om delning av jord å
landet, m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 35 § 1 mom.
folkbokföringsförordningen den 28 juni
1946 (nr 469); och

nr 13, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
in. m., dels ock motioner, som
väckts i anledning av propositionen
eller röra i propositionen behandlad
lagstiftning.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.04 em.

In fidem
Gunnar Britlh.

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Onsdagen den 16 maj.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollen för den 9 innevarande
maj.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter tredje
lagutskottets memorial och utlåtanden
nr 10—13.

§ 3.

Föredrogos vart efter annat:

bevillningsutskottets beiänkanden:

nr 50, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.; och

nr 51, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Canada för
undvikande av dubbelbeskattning samt
fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning i fråga om inkomstskatter;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 18, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare statsbidrag
till Garnsviken—Vadasjön—-Helgösjön—Hedervikens torrläggningsföretag
i Stockholm län; och

nr 19, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av ett
område av kronoegendomen Mörby l1
i Danderyds köping, Stockholms län.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
betänkanden och utlåtanden hemställt.

§ 4.

Jord- och sandflykt.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 22, med anledning av Kungl.

Maj :ts proposition angående åtgärder
för bekämpande av sand- och jordflykt.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade

Herr NETZÉN: Herr talman! Jag har
dristat mig att ta till orda i denna sak,
då jag dels är ledamot i den utredning,
vars betänkande ligger till grund för
den kungl. propositionen, dels är reservant
utan särskilt yrkande i utskottet.
Fastän reservationen inte innehåller
något yrkande, har jag likväl velat begagna
detta tillfälle för att som min
personliga mening framhålla, att jag
nog tycker, att frågan om bekämpande
av jordflykten har väsentligt större
dimensioner än den att döma av de anspråkslösa
åtgärder som här föreslås
förefaller hava. Det är alltså inte på
något sätt belåtenhet med det föreliggande
förslaget, som har avhållit mig
från att framkomma med ett särskilt
yrkande, utan det har närmast berott
på den realistiska insikten om att det
skulle ha stannat vid en kanske tämligen
meningslös demonstration att framställa
ett särskilt yrkande mot ett enhälligt
utskott. Så till vida böra kanske
också de, som deltagit i den utredning
som det här är fråga om, vara ganska
tillfredsställda, som såväl Kungl. Maj:t
som utskottet ha en mycket välvillig
skrivning och i stort sett helt ha anslutit
sig till de allmänna synpunkter, som
1949 års erosionskommitté framfört. De
ha inte bara instämt i dem utan dessutom
mycket kraftigt understrukit samma
synpunkter.

Sakförhållandet är nämligen, och det
var det jag gärna ville begagna tillfället
att understryka, att jordförstöringen
också i vårt land, trots vissa experters
försök att nedvärdera densamma, är av

Onsdagen den 16 maj 1951.

Nr 19.

sådan storleksordning att den faktiskt
påkallar statsmakternas fortlöpande intresse
och uppmärksamhet. Under utredningsarbetets
gång har det visat sig,
att för närvarande inte mindre än
70 000 tunnland av Sydsveriges åkerjord
är allvarligt erosionsskadad. Ingenting
tyder heller på att denna utveckling
har begränsats eller att den
kommer att begränsas genom de åtgärder
som här äro föreslagna. Tvärtom
kan man nog säga, att jordförstöringen
■genom vind- och vattenpåverkan har
visat tecken på mycket snabb och stark
acceleration, och den har inte heller
endast nöjt sig med att beröra de s. k.
lätta sandjordarna i de tidigast utsatta
områdena, utan tecken tyda dessutom
på att den i allt vidare utsträckning
berör även goda jordar. Blåsiga och
torra vårar under de senaste åren ha
bidragit till denna utveckling, och de
ha framför allt uppenbarat en sak, som
inte framgår vare sig av regeringspropositionen
i frågan eller av utskottets
skrivning, nämligen att frågan om vinderosionen
ändå endast är en detalj i ett
mycket större sammanhang. Jag har
velat använda detta tillfälle att framhålla
detta för att inte vid frågans handläggning
i riksdagen en så pass stor
och allmänt uppmärksammad historia
som det här är fråga om skall förbigås,
särskilt som också den erosionsutredning,
som avlämnat detta sitt första betänkande,
fortfarande är i verksamhet
och som sin närmaste uppgift har att
ta upp hela den serie av vidhängande
problem, som utgöres av bl. a. frågan
om vattenregleringar, täckdikningarnas
inverkan och en hel rad andra faktorer,
som man kan tillskriva att jordförstöringen
blivit av den storleksordning
som den är. Jag har gärna velat
betona den saken för att åtminstone
till kammarens protokoll få antecknat,
att frågan i sitt större sammanhang är
väsentligt betydelsefullare än vad måhända
det anspråkslösa yrkandet om
25 000 kronor i bidrag till bekämpande

Anslag till landsfiskalerna m. fl.

av jordflykten kan ge anledning förmoda.

Vidare anfördets ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 5.

Föredrogos vart för sig:
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen
den 31 december 1945 (nr 896), in. m.,
i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet;
och

nr 23, i anledning av väckt motion
angående vissa ändringar i riksdagens
arbetsformer; samt

statsutskottets utlåtande nr 133, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om
anslag för budgetåret 1951/52 till Statens
tvångsarbetsanstalt å Svartsjö och
statens alkoholistanstalt därstädes: Omkostnader
jämte i ämnet väckt motion.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 6.

Anslag till landsfiskalerna m. fl.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
134, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående anslag för budgetåret
1951/52 till landsfiskalerna m. fl.
jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
140, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 23 februari 1951, framlagt
förslag rörande en omläggning av
landsfiskalsorganisationen.

Utskottet hade i förevarande sammanhang
till behandling förehaft ett
antal motioner.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:444, 1:446 och 11:569

Nr 19.

Onsdagen den 1C maj 1951.

Anslag till landsfiskalerna m. fl.

ävensom II: 568 i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet anfört
rörande distriktsindelningen;

II. att motionerna I: 447 och II: 566
icke måtte av riksdagen bifallas;

III. att motionerna 1:445 och 11:571
samt II: 570, i vad de icke behandlades
under IV., icke måtte av riksdagen bifallas; IV.

att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
II: 567 och II: 570 ävensom med avslag
å motionerna I: 445 och II: 571,
sistnämnda tre motioner i vad de avsåge
beräkningen av pension vid förtidspensionering
av landsfiskaler, företagen
i samband med omorganisationen,

a) godkänna i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 23 februari
1951 framlagda grunder för en omläggning
av landsfiskalsorganisationen;

b) besluta, att omorganisationen
skulle träda i kraft den 1 januari 1952;

c) medgiva, att förslagsvis femton ordinarie
landsfiskaler fr. o. m. den 1 januari
1952 överfördes å övergångsstat
med tjänstgöringsskyldighet med rätt
för sådan landsfiskal att uppbära avlöningsförmåner
enligt för honom nu
gällande lönegrad;

d) medgiva, att fem ordinarie landsfiskaler,
vilka innehade extra ordinarie
tjänst såsom civilförsvarsdirektör,
fr. o. m. den 1 januari 1952 överfördes
å övergångsstat;

e) medgiva, att ordinarie landsfiskal,
som vore född före den 1 januari 1894
men vid tidpunkten för omorganisationens
ikraftträdande den 1 januari 1952
icke uppnått 63 års ålder, skulle enligt
Kungl. Maj:ts bestämmande från sistnämnda
tidpunkt kunna efter därom
gjord ansökning beviljas pension såsom
om han vid avgången uppnått nämnda
ålder;

f) medgiva, att Kungl. Maj:t finge utfärda
de bestämmelser, som i övrigt
bleve erforderliga för genomförandet
av omorganisationen;

g) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad departementschefen och
utskottet förordat fastställa personalförteckning
för landsfiskalerna m. fl.;

h) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för landsfiskalerna
m. fl., att tillämpas tills vidare
fr. o. in. budgetåret 1951/52;

i) å driftbudgeten för budgetåret
1951/52 under elfte huvudtiteln anvisa

1. till Landsfiskalerna m. fl.: Avlöningar
ett förslagsanslag av 12 000 000.
kronor;

2. till Landsfiskalerna in. fl.: Omkostnader
ett förslagsanslag av 2 450 000
kronor;

3. till Landsfiskalerna m. fl.: Utrustning
av landsfiskalskontor m. in. ett reservationsanslag
av 850 000 kronor;

V. att motionen II: 314 icke måtte av
riksdagen bifallas.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Mannerskantz, fröken Andersson,
herrar Skoglund i Doverstorp
och Boman i Kieryd, fröken Elmén och
herr Birke, vilka ansett, att utskottet
under IV e) bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och motionerna I: 445 och II: 571
samt II: 570, i vad de avsåge beräkningen
av pension vid förtidspensioneringen
av landsfiskaler, företagen i
samband med omorganisationen, ävensom
motionen II: 567, medgiva, att ordinarie
landsfiskal, som vore »född den
1 januari 1894» men vid tidpunkten för
omorganisationens ikraftträdande den
1 januari 1952 icke uppnått 63 års
ålder, skulle enligt Kungl. Maj :ts bestämmande
från sistnämnda tidpunkt
kunna efter därom gjord ansökning beviljas
pension såsom om hans tjänst
varit placerad i Ca 27 och han vid avgången
uppnått nämnda ålder;

2) av herrar Malmborg i Skövde och
Svensson i Ljungskile, utan angivet yrkande.

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Utskottets hemställan föredrogs, och
anförde därvid:

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Föreliggande förslag innebär
bl. a. att landsfiskalsbiträdena eller
konstaplarna i vissa distrikt skola utbytas
mot kvinnliga kontorsbiträden.

I de större landsfiskalsdistrikten finnas
ju för närvarande landsfiskalsassistenter,
och härvidlag ifrågasättes ingen
förändring. I de mindre distrikten däremot
har det under senare år funnits
manliga biträden eller konstaplar. Nu
innebär detta förslag, att man, tydligen
i besparingssyfte, skulle ersätta dessa
manliga biträden med kvinnliga
kontorsbiträden. Inom remissinstanserna
har det rått mycket delade meningar
om lämpligheten därav. Statskontoret
har sålunda framhållit, att man inte
nu borde fatta ett principbeslut av denna
innebörd, och ett flertal länsstyrelser
ha också framhållit, att man inte
bör avskaffa dessa konstapeltjänster.

Jag har haft tillfälle att resonera
med landsfiskaler som stå uppe i det
direkta arbetet och ha ledningen av detta.
Därvid har framhållits, att det skulle
vara i hög grad ogynnsamt för landsfiskalernas
arbete, om man gjorde det
utbyte som här föreslås. En landsfiskals
arbete är ju i vissa fall och man kan
väl säga många gånger när det gäller de
väsentliga sakerna av sådan art, att de
behöva ett manligt biträde som stöd i
sitt arbete. Det har också framhållits
en sak, som kanske inte kan eller bör
utvecklas alltför mycket, nämligen att
i händelse av krig eller förstärkt beredskap
komma landsfiskalerna själva att
bli så starkt engagerade i civilförsvaret,
att en mycket stor del av deras uppgifter
måste läggas över på biträdena,
och i en sådan situation skulle det säkerligen
vara ännu mera ogynnsamt, om
de saknade manliga biträden.

Nu har utskottet i viss mån beaktat
de synpunkter, som förts fram i motionen.
Sålunda säger utskottet i sitt ut -

Anslag till landsfiskalerna m. fl.

låtande, att utskottet finner det i motionerna
I: 447 och II: 566 gjorda yrkandet
i viss mån befogat, och den praktiska
slutsatsen blir bl. a., att utskottet rekommenderar
att vid genomförandet av
departementschefens förslag i fråga om
konstaplarna gå fram med varsamhet,
så att inte landsfiskalerna komma att
ställas utan erforderlig polishjälp.

Jag skall, herr talman, inte ställa något
yrkande om bifall till motionen. Det
är med tillfredsställelse jag konstaterar,
att den blivit i viss mån beaktad. Jag
kan visserligen sätta i fråga, om man
inte borde ha gått längre, men jag tror
inte det tjänar någonting till att här
ställa något annat yrkande än utskottets
majoritet gjort. Jag har därför närmast
velat fästa uppmärksamheten på
saken och till den kraft och verkan det
hava kan stryka under vad utskottet har
sagt under förhoppning, att man skall gå
fram försiktigt och ta hänsyn till erfarenheten
och praktiska förhållanden.

Fröken ELMÉN: Herr talman! Jag
skulle vilja säga några ord i anslutning
till den reservation, som är knuten
till punkt IV e) angående övergångsanordningarna.

Utskottet är ju enigt om att man vid
indragning av distrikt skall kunna vidta
en viss förtidspensionering, så att en
landsfiskal som har fem år eller därunder
kvar till pensionsåldern skall
kunna anhålla om att bli pensionerad
och att Kungl. Maj:t i varje särskilt
fall skall kunna besluta härom. Utredningen
framhåller ju också, att det vore
obilligt att tänka sig, att den som kommit
upp till närmare pensionsåldern
skulle tvångsförflvttas från en ort, där
han haft sitt hem och arbetat i många
år och slagit rot. Fn annan synpunkt,
som kanske bör framhållas i detta sammanhang,
är att en hel del av dessa
äldre äro sjuka, svaga och klena och
att det kanske bland dem rent av finns
sådana, som äro olämpliga och på grund

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Anslag till landsfiskalerna m. fl.

därav skulle få det mycket svårt att arbeta
i den nya organisationen med allt
det ökade arbete, som kommer att åläggas
landsfiskalerna. Jag vill därvid
också i förbigående nämna, att den nya
rättegångsordningen ju ställer helt andra
krav än den förutvarande på landsfiskalerna
framför allt som åklagare.
Vidare skola ju landsfiskalerna vara
civilförsvarschefer inom sina områden.
Landsfiskalerna ha sålunda ålagts en
hel del arbetsuppgifter, som de inte
hade förut och för vilka de äldre av
dem inte äro kvalificerade eller tränade
i den utsträckning som de borde vara.

Emellertid gäller det ju här att få
vederbörande att frivilligt begära pension.
Detta har utredningen också beaktat.
Den har därför ansett, att då förtidspensionering
eventuellt skall beviljas,
skall pensionen bestämmas med utgångspunkt
från en placering i Ca 27,
alltså i enlighet med den nya lönesättningen,
och som om avgången hade
skett vid pensionsålderns inträde. De
flesta remissinstanser ha också tillstyrkt
detta. Om inte detta genomföres, blir
ju följden, att en hel del av de landsfiskaler,
som ha ett halvt, ett eller två
år kvar till pensionsålderns inträde,
komma att stå kvar i tjänst, vilket kommer
att medföra en hel massa tvångsförflyttningar
och förordnanden med
åtföljande omplaceringstraktamenten
och flyttningskostnader. Man kan också
säga, att den effektivitet, som man vill
vinna med hela denna organisation,
alltså den rationalisering som man vill
uppnå, kommer att avsevärt fördröjas.
Utredningen har som sagt föreslagit, att
pensionen skall beräknas efter lönegraden
Ca 27, och detta har nu också yrkats
i motionerna 1:445 och II: 571
samt II: 570, under det att Kungl. Maj:t
och utskottet stannat för deras nuvarande
lönegrad.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den reservation, som är
knuten till den punkten, och jag ber
samtidigt att få påpeka, att i reserva -

tionens kläm har insmugit sig ett fel.
Det står nämligen där »medgiva, att ordinarie
landsfiskal, som är född den 1

januari 1894 ---», vilket bör vara

»medgiva,------född före den 1 januari
1894 ---.»

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr PETTERSON i Degerfors: Herr
talman! Den fråga som vi här behandla
gäller ju en omorganisation inte bara av
landsfiskalsdistrikten utan även av ifrågavarande
personal, med beaktande av
olika faktorer som ha tillkommit de senaste
åren. Det är som bekant inverkan
av den nya kommunindelningen och
civilförsvaret ävensom ökade arbetsuppgifter
för landsfiskalerna, som vi
här ha att ta ställning till.

När jag, herr talman, vill försvara
statsutskottets ställningstagande i förevarande
ärende, kan jag ju erkänna, att
utskottsmajoriteten i många avseenden
är mycket tveksam. Det har nämligen
varit svårt att överblicka den ekonomiska
räckvidden av hela denna omorganisation.
När vi ändå på praktiskt
taget alla punkter godkänna Kungl.
Maj:ts förslag, är skälet härför de stora
fördelar ur organisationssynpunkt, som
ett genomförande av det nya förslaget
innebär. Man utvidgar distrikten och
skär ned antalet distrikt med 58. Därtill
komma en hel del nya arbetsuppgifter
och andra ändringar i fråga om
personalorganisationen.

De motioner, som blivit väckta i detta
ärende och som gälla dels organisationen,
dels personalfrågorna, har det nästan
inte varit möjligt för utskottet att
bedöma. Utskottet har följt den regeln,
att det godtagit de resultat Kungl. Maj:t
på grundval av utredningens förslag
kommit till. Vad beträffar de nya distrikten
ha vi i vårt utlåtande sagt, att
det åvilar Kungl. Maj:t att i sista instans
pröva frågan om distriktsindelningen
och att utskottet förutsätter, att

Onsdagen den 16 maj 1951.

Nr 19.

Kungl. Maj :t skall ta alla de hänsyn det
över huvud taget går att ta till de motionsvis
framförda önskemålen.

Den reservation, som det här gäller
att ta ställning till, avser ju pensionering
av de landsfiskaler, som nu ha
några år kvar i tjänsten och kommit
till den ålder att de böra avgå med
hänsyn till indragningarna. Jag vill i
det sammanhanget erinra om att motivet
för lönehöjningen ju har varit att
landsfiskalerna få större arbetsuppgifter.
Det fordras större kvalifikationer
dels med hänsyn till civilförsvaret, dels
med hänsyn till att man nu från kontoren
tar bort en del polispersonal och
ersätter den, som herr Svensson i
Ljungskile nämnde, med kvinnliga kontorsbiträden.
När man tar ställning till
frågan om att lyfta upp en hel kår från
25 till 27 lönegraden, kan man ju inte
låta bli att ställa frågan vilken inverkan
detta kommer att få på andra grupper.
Ehuru vi ha varit tveksamma på den
punkten, ha vi dock just med hänsyn
till de förändrade arbetsuppgifterna
böjt oss för Kungl. Maj :ts och utredningens
förslag. Vi ha emellertid icke
kunnat biträda reservanternas förslag
att de befattningshavare, som skola avgå
ur tjänst, skola pensioneras efter den
nya 27 lönegraden i stället för enligt
den gamla 25 lönegraden, utan vi ha
utgått ifrån vad som i dagens läge är
allmän regel, nämligen att pension
skall betraktas som intjänad lön. Man
har motiverat den högre lönesättningen
med nya arbetsuppgifter, och de som
skola avgå ur tjänst med pension ha ju
aldrig innehaft dessa nya tjänster. Vi
ha därför ansett det vara fullt logiskt
och riktigt att de pensioneras i den
lönegrad, som de befunno sig i under
den tid de innehade sina befattningar.
Om man skulle bryta den principen,
skulle det få konsekvenser långt utöver
vad vi nu kunna överblicka. Det är
med hänsyn till detta som utskottets
majoritet har ansett den riktiga linjen
vara att låta pensionen utgå efter den

Anslag till landsfiskalerna m. fl.

lön vederbörande har haft under den
tid han varit i tjänst.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag här anfört yrkar jag bifall till utskottets
förslag i här förevarande
ärende.

Herr HÄCKNER: Herr talman! Jag har
varit med om att väcka en motion,
II: 314, i denna fråga och vill därför
med några ord beröra densamma.

I vår motion hemställa min medmotionär
och jag att de landsfiskaler, som
från den 1 oktober 1941 överfördes på
indragnings- och övergångsstat, beträffande
ersättningen för indragna sportler
skulle behandlas på samma sätt som
de häradsskrivare, som år 1945 överfördes
till indragnings- och övergångsstat.
Jag beklagar att utskottet inte har
gått närmare in på denna fråga utan
har avfärdat den huvudsakligen under
hänvisning till att Kungl. Maj:t icke
har funnit skäl föreligga att medge sådan
ersättning, sedan domstolarna fastställt
att landsfiskalerna sakna juridisk
rätt till densamma. Utskottet säger därför,
att det icke funnit några bärande
skäl föreligga för att medge landsfiskalerna
sådan ersättning.

Jag menar emellertid, att när häradsskrivarna
nu ha behandlats så gynnsamt
som fallet är, så vilar bevisbördan för
att icke landsfiskalerna böra erhålla en
liknande behandling närmast på dem,
som påstå att det saknas skäl för att
behandla de båda grupperna lika. Här
är det nämligen enligt min mening inte
fråga om juridisk rätt, utan det är rena
rättvisesynpunkter som tala för att lika
skall behandlas lika, och det är detta
som har legat till grund för vår motion.

Då det emellertid inte i utskottet har
avgivits någon reservation i denna sak
skall jag inte framställa något särskilt
yrkande. Jag har endast velat erinra
om alt denna fråga enligt min mening
icke har behandlats med tillräcklig hänsyn
till landsfiskalernas intressen.

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Anslag till landsfiskalerna m. fl.

Herr KYLING: Herr talman! När man
läser Ivungl. Maj:ts proposition nr 140,
frågar man sig, om det verkligen är
meningen att skära ned landsfiskalsorganisationens
personal så kraftigt,
att man drar in inte mindre än 55
landsfiskals- och 28 landsfiskalsassistenttjänster
och i stället bara nyinrättar
16 biträdande landsfiskalstjänster.
Propositionen föreslår visserligen samtidigt
inrättandet av ett visst antal nya
befattningar, men slutresultatet blir i
alla fall en personalminskning på 67
personer.

Med anledning härav väckte jag tillsammans
med några andra ledamöter
av denna kammare en motion, II: 570,
i vilken vi begärde ändringar i stil
med dem, som landsfiskalsutredningen
1947 uttalade önskemål om. Utskottet
har visserligen inte helt kunnat gå oss
till mötes, men utskottet har ändå förbättrat
Kungl. Maj:ts förslag och uttalar
sig för ett större antal ordinarie
tjänster än som föreslagits i propositionen.
Det viktigaste i detta sammanhang
är enligt min mening just att man
kan ordinariebesätta sådana tjänster,
som det här är fråga om. Vill man behålla
en god, högkvalificerad kader av
tjänstemän ute på landsfiskalskontoren,
så är det nödvändigt att befattningshavarna
där beredas sådana ekonomiska
och andra villkor, att de inte söka sig
över till andra tjänster, och då är ordinariebesättandet
en av de starkast verkande
faktorerna.

Utskottet har, som jag sade, inte
kunnat gå motionärerna helt till mötes,
men jag skall ändå inte ställa något
särskilt yrkande -— detta så mycket
mindre som det i utskottsutlåtandet inte
finns någon reservation med önskemål
om att gå längre i denna fråga •—• men
jag skulle ändå gärna ha sett att utskottet
hade kunnat gå oss till mötes i
större utsträckning än vad som skett.

Inte heller har utskottet ansett sig
kunna gå med på de av oss föreslagna
övergångsbestämmelserna rörande för -

tidspensionering av sådana personer,
som genom den föreslagna, kraftiga indragningen
nu komma att ställas utanför.
Jag måste emellertid säga, att det
väl får anses vara ett ganska rimligt
krav att vi ordna så bra som möjligt
för dessa personer, vilka under många
år på ett fullgott sätt ha skött sina åligganden
som landsfiskaler men som nu,
när staten finner det vara med sin fördel
förenligt att vidta kraftiga indragningar,
icke ha några möjligheter att
få stanna kvar i tjänst tills de skola
pensioneras i vanlig ordning.

Den reservation, som i denna fråga
är undertecknad av herr Mannerskantz
m. fl., tar just sikte på vad motionärerna
i detta hänseende begära. Jag behöver
inte här orda mera om vad den
reservationen innehåller eller om det
berättigade i att denna fråga blir tillfredsställande
löst. Fröken Elmén har
redan på ett uttömmande sätt givit belägg
för riktigheten i att här följa reservationen.
Jag vill bara understryka,
att man genom att biträda reservationen
också skapar möjligheter att lättare
kunna genomföra denna stora och
genomgripande organisationsförändring.
Det gäller ju här också en kår och
en grupp människor, som ha utfört sitt
arbete under många gånger bekymmersamma
förhållanden, och man bör därför
hjälpa kårens medlemmar att bil
förtidspensionerade efter den lönegrad,
som de nya tjänsterna komma att
bli placerade i.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation, som är fogad
vid utskottets utlåtande.

Häruti instämde herrar Staxäng och
Nolin.

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Även jag kan instämma i de synpunkter,
som herr Kyling nyss framförde
på den fråga, som vi här behandla,
men då jag tillsammans med
några andra kammarledamöter har

Onsdagen den 10 maj 1951.

Nr 19.

väckt en motion i ärendet vill jag tilllägga
några ord.

Det är inte min mening att här ställa
något annat yrkande än om bifall till
utskottets förslag med den i reservationen
föreslagna ändringen, vilken åtskilliga
av utskottets ledamöter biträtt
och som fröken Elmén nyss yrkade bifall
till, utan jag vill bara understryka
ett par synpunkter. Den första är, att
vad utskottet framhållit om önskvärdheten
av att man vid omorganisationen
bibehåller konstaplarna i den utsträckning,
som är erforderlig för att den
nya organisationen skall bli effektiv,
måtte beaktas av Kungl. Maj:t. Den andra
är, att övergångsbestämmelserna för
de befattningshavare, som komma att
beröras av denna omorganisation, göras
så rimliga och riktiga som möjligt.

Herr talman! Med detta yrkar jag
bifall till utskottets hemställan med
den ändring däri, som föreslagits i reservationen.

Herr PETTERSON i Degerfors: Herr
talman! Först ett par ord till herr
Häckner, som sade att utskottet icke
har tagit vederbörlig hänsyn till landsfiskalernas
mistade sportler. Om vi se
efter på s. 19 i utskottets förevarande
utlåtande, så finna vi emellertid att utskottet
mycket utförligt har behandlat
denna sak. Utskottet påpekar, att domstolarna
. redan ha tagit ställning till
denna fråga och sagt, att det inte finns
någon rättslig grund för kravet att hänsyn
skall tagas till indragna sportler.

Vad sedan beträffar herr Kylings
yrkande i pensionsfrågan, där han biträdde
reservationen, kan jag endast
understryka, vad jag sade i mitt första
anförande, nämligen att vi ha följt den
enda möjliga ilägen i nuvarande situation.
De landsfiskaler som nu avgå äro
icke illa behandlade. De få pension
enligt 25 lönegraden, d. v. s. på den
tjänst de innehaft. Den nya lönegraden
är ju avsedd för nya tjänster med and -

Anslag till landsfiskalerna m. fl.

ra arbetsuppgifter och med bättre skolunderbyggnad
hos befattningshavarna.
Det finns ingen anledning att här inta
någon annan ställning än vad utskottet
har gjort.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr HÄCKNER: Herr talman! Med
hänsyn till innebörden av den siste ärade
talarens anförande vill jag påpeka,
att jag själv betonade detsamma som
talaren, nämligen att det inte finns någon
juridisk rätt till gottgörelse för indragna
sportler, men att jag ansåg att
rättvisesynpunkterna borde få göra sig
gällande.

Herr KYLING: Herr talman! Herr
Petterson i Degerfors sade, att man skall
pensioneras enligt den lönegrad, i vilken
man befinner sig, när man går in
i pensionsåldern. Det ligger givetvis
något i detta, men då vill jag påpeka,
att det beror på ett tvåårigt lönestopp
att landsfiskalerna inte ha kommit upp
i den lönegrad de rätteligen borde tillhöra.
När de nu komma att bli uppflyttade
till denna, ligger det ganska nära
till hands att anse, att de borde kunna
få pension enligt den lönegrad, som
landsfiskalerna hädanefter komma att
befinna sig i.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring, som föreslagits
i den av herr Mannerslcantz in.fl.
avgivna reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Elmén begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 134, röstar

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Längmanska donationsfonden.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring, som föreslagits i den av herr
Mannerskantz in. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 7.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser Kungl. hovstaten, jämte i ämnet
väckt motion;

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

137, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

138, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1951/52;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1951/52 till Statens sjöhistoriska museum:
Avlöningar;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln in. in.;

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1951/52 till vissa skyddsarbeten å
Uppsala domkyrka in. in.; och

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1951/52 till avlöningar vid livrustkammaren.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 8.

Längmanska donationsfonden.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
143, i anledning av riksdagens år 1950
församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning, i vad
berättelsen avser Längmanska donationsfonden,
jämte vissa motioner
in. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Fru HELLSTRÖM: Herr talman! Som
motionär har jag tillsammans med några
andra riksdagsledamöter begärt ett
årsanslag på 5 000 kronor till stipendier
åt finländska skönlitterära författare.
Statsutskottet, som behandlat motionen,
har inte ansett sig kunna tillstyrka vårt
förslag om anvisande på riksstaten av
detta anslag, även om utskottet delar
vår mening, att det kulturarbete, som
utföres av dessa författare, bör understödjas
från svensk sida. Utskottet har
emellertid samtidigt med vår motion
även behandlat ett förslag från riksdagens
revisorer att sammanslå den Längmanska
kulturfonden, den s. k. B-fonden,
med den Längmanska G-fonden,
då donatorns syfte med C-fonden inte

Onsdagen den 16 maj 1951.

Xr 19.

anses kunna genomföras, och utskottet
finner det lämpligt att syftet med vår
motion tillgodoses genom anlitande av
den Längmanska kulturfonden, om denna
förstärkes med C-fondens medel.

Vi motionärer äro mycket tacksamma
för denna utskottets rekommendation.

Den finländske donatorn Eric Johan
Längman, som vid sin död 1863 testamenterade
sin förmögenhet till förmån
för de svenska och finska folken, gav
Sverige huvudparten att förvalta. En
del av donationen, den s. k. B-fonden,
skulle enligt Längmans önskan användas
till befrämjande av »vetenskapen
och sköna konster, litterära arbeten»
m. m. Om riksdagen i dag beslutar att
av Kungl. Maj:t begära, att C-fonden
lägges till kulturfonden, då den nu inte
längre anses kunna användas för sitt
ursprungliga, för övrigt något dunkelt
formulerade ändamål, bör den enligt
statsrevisorerna »i enlighet med testators
allmänna inställning och intentioner
kunna användas för de kulturella
och vetenskapliga ändamål, som testator
bevisligen velat främja». Enligt
stadgarna kan ju kulturfonden stödja
sådan verksamhet, som utan att vara
strängt vetenskaplig eller konstnärlig
likväl främjar vetenskapliga, konstnärliga
och litterära intressen. Och den
skall, enligt vad donatorn önskat, användas
till förmån för de svenska och
finska folken.

Under sådana förhållanden bör ju
syftet med vår motion, nämligen att understödja
de skönlitterära finlandssvenska
författarna, just vara ett syfte i den
Längmanska andan. Såsom vi framhålla,
skulle ett sådant anslag, som i motionen
begäres, ur både ekonomisk och moralisk
synpunkt ha betydelse inte bara för
det svenska Finland utan också för Sverige,
då på så sätt en även för vårt eget
land värdefull litterär produktion på
svenska språket skulle understödjas. De
finlandssvenska författarnas produktion
är till gagn inte bara för de 360 000
svenskarna i Finland utan också för

Längmanska donationsfonden.

vårt land, vars skönlitteratur fått många
värdefulla tillskott av finlandssvenska
författare.

Den finlandssvenska författarinnan
Hagar Olsson har sagt att »om man i
Sverige vill göra något för de finlandssvenska
författarna, så är det i första
hand ett mer levande intresse det kommer
an på, en klarare insikt om vad deras
kulturgärning i alla fall hetyder för
Sverige och för den nordiska gemenskapen».
Och professor John Landquist
skriver i en artikel i tidningen »SvenskFinland»
på tal om rikssvenska stipendier
till finlandssvenska författare:
»Dessa» — alltså författarna — »ha värde
för vårt tankeliv, för vår estetiska
och moraliska odling, för vår underhållning.
Därtill är den naturliga och nödvändiga
följdsaken, att de också för
denna sin gärning, likvärdig i sin art
med de rikssvenska författarnas, skola
åtnjuta likartat erkännande av det offentliga
Sverige som dessa.---Den

finlandssvenska dikten har varit skön
och stimulerande för svenskarna, vi
tycka om den, vi behöva den, och därför
ska vi också gynna den på dessa fria
villkor, som äga rum bland jämbördiga
människor.--—-Vi bilda en gemen skap,

vi befinna oss arbetande i samma
historiska process, vi ha gemensamma
kulturmål, vi utbyta vid tillfälle gåvor
som mellan syskon.» Så långt professor
Landquist, som också anser att det
fosterland, som vårt språk och vår nationella
kultur utgöra, inte sammanfaller
med de geografiska gränserna. Han
säger att »eftersom finlandssvensk litteratur
riktar vårt språk och vår nationella
kultur på samma sätt som rikssvenska
författare gör det, så bör den
också ha samma villkor som rikssvenska
författare ha. Svenska staten har ju
åtagit sig att vårda svensk kultur. Då
bör den också ha ett öga för den finlandssvenska
litteraturen».

Även vi motionärer ha ansett det naturligt,
alt vårt land genom anslag till
stipendier eller dylikt räcker de sven -

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Avgångsåldern i civil statstjänst.

ska författarna i Finland en hjälpande
hand. Vi anse att svensk kultur icke bör
vara hunden till riksgränserna, utan
statsmakterna böra lämna ekonomiskt
stöd åt bärare av svensk kultur även
om de inte äro innehavare av svenskt
medborgarskap. Kan detta syfte nås genom
att, såsom utskottet föreslagit, anslag
lämnas ur den Längmanska kulturfonden,
äro vi tacksamma därför. Utskottet
förutsätter ju att fondens nämnd
vid sin prövning av dessa frågor skall
samråda med sakkunnig organisation i
Finland, t. ex. Finlands svenska författareförening.

Jag ber alltså, herr talman, att få
tacka för utskottets positiva inställning
till våra i motionen framförda synpunkter.
Kommer vid fördelningen av den
Längmanska kulturfondens medel något
de finlandssvenska skönlitterära författarna
till godo — och jag hoppas för
min del att de bestämmande härvid
komma att vara så generösa som möjligt
— så har ju syftet med vår motion
uppnåtts.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 9.

Avgångsåldern i civil statstjänst.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
146, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ändrade bestämmelser
rörande avgångsåldern för civila anställningshavare
i statens tjänst m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 184 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 30 mars 1951, framlagt
förslag rörande avgångsåldern för civila
anställningshavare i statens tjänst
m. m.

Förslaget innebar i huvudsak, att avgångsåldrarna
skulle göras rörliga genom
ett system med s. k. pensioneringsperioder,
inom vilkas nedre och övre

gränser den enskilde anställningshavaren
själv skulle kunna bestämma den
närmare tidpunkten för sin avgång.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två motioner.

I en inom andra kammaren av herr
Senander m. fl. väckt motion (II: 612)
hade hemställts, att riksdagen måtte avslå
förevarande proposition.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 477 och II: 612,

I. godkänna vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning om ändrade bestämmelser
rörande avgångsåldern för civila
statstjänstemän, m. m.;

2) kungörelse om ändring i 1947 års
tjänstepensionsreglemente för de högre
kommunala skolorna den 30 juni 1947
(nr 418);

3) kungörelse om ändring i 1947 års
familjepensionsreglemente för de högre
kommunala skolorna den 30 juni 1947
(nr 419);

4) kungörelse om ändring i 1947 års
tjänstepensionsreglemente för folkskolan
den 30 juni 1947 (nr 420);

5) kungörelse om ändrad lydelse av
10 § och 13 § 2 mom. 1947 års familjepensionsreglemente
för folkskolan den
30 juni 1947 (nr 421);

6) kungörelse om ändring i 1947 års
tjänstepensionsreglemente för arbetare
den 30 juni 1947 (nr 422); samt

7) kungörelse om ändrad lydelse av
9 § och 12 § 2 mom. 1947 års familjepensionsreglemente
för arbetare den 30
juni 1947 (nr 423);

II. bemyndiga Kungl. Maj:t att

1) i huvudsaklig överensstämmelse
med vad chefen för civildepartementet
i statsrådsprotokollet för den 30 mars
1951 anfört utfärda ändrade bestämmelser
om de summariska arbetarpen -

Onsdagen den 16 maj 1951.

Nr 19.

sionerna och om utsträckt tillämpning
av de för folkskolan gällande tjänsteoch
familjepensionsreglementena;

2) utfärda de övergångsbestämmelser,
vilka kunde visa sig erforderliga
för genomförande av förenämnda förslag.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av herr Nihlfors.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NIHLFORS: Herr talman! Jag
har vid detta utskottsutlåtande fogat en
blank reservation för att jag skulle bli i
tillfälle att här i kammaren redovisa
vissa aspekter på frågan, som jag ansett
att utskottet bort anföra i sitt utlåtande.

Dessförinnan vill jag rent principiellt
säga, att jag finner det vara en svaghet
hos propositionen, att den icke redovisar
vad de stora personalorganisationerna
haft på hjärtat i en så viktig fråga
som den här föreliggande, där ju riksdagen
har att taga ställning till en sådan
nyhet som införandet av en så att
säga glidande pensionsålder. Att så icke
skett säges bero därpå, att det förts
förhandlingar mellan regeringen och
personalorganisationerna och att det
icke funnits anledning att meddela riksdagen
annat än att det förekommit sådana
förhandlingar och att därvid överenskommelse
träffats om de förslag,
som regeringen sedermera har framlagt.
Emellertid anser jag, med den kännedom
jag har om de synpunkter som
vid förhandlingarna framförts av organisationerna,
att det är en brist, att regeringen
i en viktig angelägenhet av
detta slag icke litet närmare redogjort
för vad man på löntagarsidan anfört
utan bara redovisat arbetsgivarsidans
synpunkter genom att referera och det
ganska noga remissinstansernas yttranden.

Vad beträffar de uttalanden i utskottets
utlåtande, som jag inte gillar, så

Avgångsåldern i civil statstjänst.

säges det på s. 29 bl. a.: »Propositionsförslaget
utgår från förutsättningen
dels att pensioneringsperioderna
skola kunna avkortas med hänsyn till
ett sådant läge å arbetsmarknaden, att
överskott å arbetskraft föreligger, dels
att vid särskilt kännbar brist på arbetskraft
rätten för befattningshavare att
avgå vid pensioneringsperiodens nedre
gräns temporärt skall kunna upphävas.
Även utskottet anser, att möjlighet bör
hållas öppen att vidtaga av extraordinära
förhållanden betingade jämkningar
i det föreslagna pensioneringssystemet.
Såsom i propositionen förutsatts,
bör emellertid för ändring i ena eller
andra hänseendet krävas riksdagens
medverkan.»

Det är gott och väl att riksdagen alltså
skall få medverka, om det i en framtid
skall företagas en jämkning i pensioneringssystemet,
men i övrigt innebär
ju uttalandet att de statsanställda
skulle vara något slags regulator på arbetsmarknaden,
en regulator som man
skulle kunna ställa in med hänsyn till
det behov av arbetskraft, som finnes
under olika ekonomiska konjunkturer.
Det är väl rätt tvivelaktigt, om avsikten
med tjänstepensioneringen verkligen
varit, att man skulle kunna laborera på
detta sätt. Här gå ju statstjänarna och
slita och släpa för att de skola få njuta
frukterna av sitt arbete i form av en
pension, som många gånger är mycket
knapp. Men statstjänarna äro tydligen
mer eller mindre livegna, eftersom
statsmakterna i ett läge av stor brist
på arbetskraft kunna tänkas temporärt
helt och hållet upphäva rätten att avgå
vid pensioneringsåldcrns nedre gräns
och ålägga vederbörande att tills vidare
stanna kvar i tjänst.

Jag anser att utskottet på denna
punkt icke borde ha skrivit på samma
siitt som gjorts i propositionen.

Det finns ett annat problem, som utskottet
inte alls berör men som Kungl.
Maj:t tagit upp, även om det skett mycket
kortfattat. På s. 57 i propositio -

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Avgångsåldern i civil statstjänst.

nen framhålles, att nnder förhandlingarnas
gång från personalorganisationernas
sida gjorts gällande, att reformen
med glidande pensionsålder skulle medföra
en faktisk ökning av genomsnittsåldern
vid pensionsavgång. Departementschefen
anser också att frågan bör
prövas av den nya kommitté, som han
med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande
tillsatte den 23 februari 1951.

Det finns på personalhåll många som
anse, att det ekonomiska problem som
det här gäller är av sådan betydelse, att
det varit skäligt att vänta med reformens
genomförande till, låt mig säga
den 1 juli 1952, för att hinna klara upp
de saker som äro omtvistade. Jag tänker
t. ex. därvidlag på att det mellan
tjänstepension och folkpension finns en
samordning, som innebär att i tjänstepensionen
ingår en utjämningsandel, ett
s. k. förskott på folkpensionen. När
statstjänstemannen uppnå folkpensionsåldern,
67 år, få de avstå 792 kronor
per år av sin tjänstepension. Om det i
fortsättningen blir så, att en tjänsteman
med en pensionsålder av 60 år
skall stå kvar i tjänst till 63 år, så kommer
givetvis hans pensioneringstid, alltså
tiden från det han fyllt 63 år och
fram till hans död, att bli mindre än om
han avgår vid 60 år. Han borde därför
på något sätt kompenseras, om han skall
stå kvar utöver den fixerade pensionsåldern.
Det hade varit rimligt — på sina
håll anser man att Kungl. Maj:t i detta
avseende har frångått en överenskommelse
som träffats av 1945 års lönekommitté
— att vid kvarstående i tjänst
utjämningstillägget eller förskottet på
folkpensionen hade utbetalats vid sidan
om lönen. En annan form för kompensation
vore att man något förstärkte
tjänstepensionen efter den definitiva
avgången ur tjänst.

Det är min uppfattning att om man
skall stimulera statstjänarna att stå kvar
i tjänst längre än till den lägsta pensionsåldern,
så bör man, innan man sätter
den nu föreslagna reformen i kraft,

lösa det ekonomiska problem som jag
här talat om. Jag anser att utskottet åtminstone
hade kunnat kosta på sig ett
mera utförligt omnämnande av problemet
och ett betonande av vikten av att
detsamma blir så snabbt behandlat av
den nya kommittén, att riksdagen nästa
år skall kunna taga ställning därtill
och därigenom kunna förbättra den reform
som nu genomföres.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr SENANDER: Herr talman! Vi ha
i en motion i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition om en höjning av pensionsåldern
för statstjänarna anmält vår avvikande
mening. Jag talar här fullt avsiktligt
om en höjning av pensionsåldern.
Visserligen är det sant, att ett
kvarstående i tjänsten utöver nu gällande
avgångsålder enligt förslaget är
frivilligt, men då den stora massan av
statstjänarna utsattes för en kraftig inkomstminskning
vid avgången ur tjänsten
genom att pensionsbeloppen äro
mycket knappt tilltagna och väsentligt
understiga lönen, komma flertalet tjänstemän
säkerligen att begagna sig av
möjligheten att behålla den gamla inkomsten
så länge som möjligt. Därtill
kommer, att statstjänstemännens huvudorganisationer
— som vanligt utan att
höra sina medlemmar — ha givit sin
anslutning till förslaget, vilket givetvis
betyder, att de även ha åtagit sig att
utnyttja sitt inflytande för att förmå så
många som möjligt att kvarstå i tjänsten.
Det är alltså dåligt beställt med
frivilligheten. Man ställer statstjänarna
inför valet att antingen få en kraftig
inkomstminskning vid uppnådd pensionsålder
eller låta staten utnyttja deras
arbetskraft under förlängd tid mot
bibehållandet av samma inkomst. Det
är listigt uträknat, och man kan tyvärr
förutse, att det önskade resultatet kommer
att nås. Staten kommer att tjäna
pengar, och nyanställningen av personal,
som redan nu har praktiskt taget

Onsdagen den 10 maj 1951.

Nr 19.

upphört, kommer att ytterligare skjutas
på framtiden.

För den, som i likhet med mig under
de senaste åren har sett utvecklingen
inom statstjänsten på närmare håll,
måste förslaget te sig som ett mycket
allvarligt steg bakåt. När man framhåller,
att effektivitetssynpunkterna inte
komma att eftersättas, om man på detta
sätt förmår statstjänarna att kvarstå efter
uppnådd pensionsålder, är det inte
sant. Statstjänsten ställer numera så
stora krav på tjänstemännen och i ännu
högre grad på arbetarna, att det måste
anses vara ganska riskabelt för staten
att utnyttja folk, som har passerat 60
års ålder. Det förekommer numera ett
så starkt ökat utnyttjande av personalen
framför allt i de lägre graderna, att
man på sina håll faktiskt kan tala om
arbetshets.

SJ:s personal är pressad i arbetet som
aldrig förr. Det ena påbudet efter det
andra införes av myndigheterna i syfte
att utnyttja arbetskraften till det yttersta.
Detsamma gäller i stor utsträckning
för den lägre personalen inom
andra statens verk.

Tillämpningen av arbetstidsföreskrifterna
är numera utsatt för upprepade
skärpningar och det inträffar ofta, att
dessa helt skjutas åt sidan — jag skulle
kunna anföra drastiska exempel från
tullbevakningen i Göteborg. Jag tillåter
mig i detta sammanhang erinra om att
arbetstidsföreskrifterna för statstjänarna
ställa dessa i en undantagsställning,
som är sämre än de flesta andra samhällsgruppers.
På grund av att arbetstiden
regleras per månad få statstjänarna
i synnerligen stor utsträckning tjänstgöra
på övertid på kvällar, nätter och
sön- och helgdagar utan att detta räknas
som övertid. Om denna tjänstgöring
- som överallt annars betraktas som
övertidsarbete — bara ligger inom ramen
av det för månaden fastställda timantalet,
iir den att betrakta som ordinarie
arbetstid.

.lag hörde häromdagen en icke stats -

Avgångsåldern i civil statstjänst.

tjänare förklara, att man borde kunna
höja pensionsåldern för statstjänarna,
då dessa ha så lång semester. Han betonade
särskilt semestern och en del
andra s. k. speciella förmåner. Jag tror,
att denna felaktiga uppfattning om statstjänarnas
speciella förmåner är ganska
utbredd bland dem, som inte äro statsanställda
eller närmare känna till förhållandena.
Säkerligen ha de sakkunniga,
som ha sysslat med det förslag
om en höjning av pensionsåldern, som
vi nu behandla, också suggererats av
denna falska föreställning. Eljest skulle
de väl knappast ha haft mod att framlägga
ett sådant förslag.

I detta sammanhang skall jag inte i
detalj taga upp frågan om värdet av
de s. k. speciella förmåner, som statstjänarna
påstås ha. Jag vill bara peka
på att statstjänarnas semester, som nominellt
är längre än den andra medborgare
ha, exempelvis än den lagstadgade
semestern, ändå knappast kan betecknas
som en speciell förmån, om
man ställer den i belysning av den omfattande
sön- och helgdagstjänstgöring,
som förekommer inom statens olika
verk. Statstjänarna ha som bekant inte
rätt att vara lediga mer än varannan
sön- och helgdag. Det betyder, att ett
stort antal av dem, särskilt i de lägre
graderna, få offra minst 26 sön- och
helgdagar om året. Då deras semester
utgör 20 respektive 30 dagar, måste
man anse, att den är en dålig ersättning
för förlorade sön- och helgdagar.
Denna sön- och helgdagsledighet anses
av andra medborgargrupper så värdefull,
att man mycket väl kan göra en
jämförelse mellan den ledighet, som
statstjänarna förlora, och den semester
de åtnjuta.

Statstjänarnas tjänstgöringsförhållanden
äro över huvud taget numera sådana,
att det tvärtom hade varit befogat
att verkställa en översyn av pensionsförhållandena
och pensionsåldern i syfte
att åtminstone för vissa grupper
åstadkomma en sänkning av den senare.

3 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 19.

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Avgångsåldern i civil statstjänst.

Även ur statsverkets synpunkt kan det
i längden inte vara annat än till nackdel,
om pensionsåldern liöjes för en
personal, som redan nu är mycket hårt
utnyttjad och som man måste räkna
med kommer att bli ännu hårdare utnyttjad
i framtiden. Det ökade krav på
kroppslig och andlig rörlighet, som
rationaliseringen och intensifieringen
av statens verksamhet nu ställer på befattningshavarna,
borde såvitt jag kan
förstå förbjuda tanken på att genomföra
en höjning av pensionsåldern. Med
de viktiga funktioner staten utövar inte
minst på trafikverksamhetens område
kan ett kvarhållande av den äldre arbetskraften
i tjänst dessutom medföra
mycket allvarliga följder.

Dessutom tillkommer emellertid, att
förslaget i avsevärd grad försämrar den
yngre statspersonalens ställning. Det är
ganska betecknande, att man i samband
med förbehandlingen av frågan ytterst
litet har sysslat med detta spörsmål.
Redan nu arbetar den yngre personalen
under förhållanden, som inte kunna
anses värdiga staten som arbetsgivare.
Betalningen är och har sedan lång
tid tillbaka varit urusel. Det enda, som
hittills har förmått personalen att kvarstå
i statstjänsten, har varit vissa utsikter
till befordran. På senare år ha dessa
emellertid som bekant försämrats i sådan
utsträckning, att allt fler ha lämnat
statstjänsten. Statsmakterna ha i fråga
om nya ordinarie tjänster visat en restriktivitet,
som har verkat förödande
på personalens befordringsmöjligheter.

Jag kan som exempel nämna, att en
tullvakt får gå 15—18 år, innan han kan
befordras till tulluppsyningsman och
få en avlöning, som någorlunda säkerställer
honom och hans familj. Vid SJ
äro befordringsutsikterna ännu sämre.
På detta viktiga område av den statliga
verksamheten blir det därför allt svårare
att anskaffa ny arbetskraft. Dålig
betalning och dåliga befordringsutsikter
jämte andra ogynnsamma förhållanden
vid SJ komma utan tvivel att göra

det allt värre för SJ att tillgodose sitt
personalbehov på ett sätt, som kan anses
betryggande ur trafiksäkerhetens
och andra synpunkter.

Det är lätt att inse, att befordringsutsikterna
för den yngre personalen
ytterligare försämras genom det förslag
vi nu behandla. I flertalet fall kommer
det att betyda en förlängning av väntetiden
för befordran med ytterligare
tre år.

Förslaget är utan tvivel till nackdel
för statspersonalen. Det är ett steg bakåt,
då denna så länge jag kan minnas
alltid har kämpat för att åstadkomma
en sänkning av pensionsåldern i medvetandet
om vilken ökning av pressen
på arbetskraften som sedan lång tid tillbaka
har förekommit inom statstjänsten.

Även för staten måste denna åtgärd
ha en tvivelaktig verkan. Visserligen
medför den en besparing för statskassan,
och jag misstänker, att detta har
varit det avgörande motivet för förslaget,
men denna kommer utan tvivel
att i längden visa sig vara en dålig
affär.

Herr talman! Med vad jag här har
sagt ber jag att få yrka bifall till motion
11:612, som innebär avslag på Kungl.
Maj :ts och utskottets förslag.

Herr LINDHOLM: Herr talman! I samband
med den stora arbetslöshetskrisen
i början av 1930-talet genomfördes en
sänkning av pensionsåldern för statstjänarna.
Detta skedde av två anledningar.
Dels ville man få en lägre pensionsålder
och dels ville man på den
vägen underlätta möjligheterna för de
yngre att erhålla anställning i statens
tjänst.

Sedan dess har utvecklingen gått i en
helt annan riktning än man då hade
anledning att räkna med. Från ett läge,
i vilket det rådde stor brist på arbetstillfällen,
ha vi kommit i en situation,
i vilken arbetskraftsbristen utgör ett av
de stora problemen. Vi ha dessutom

Onsdagen den 16 maj 1951.

Nr 19.

kommit in i ett läge, där de s. k. produktiva
åldrarna ha minskat rätt kraftigt
i förhållande till de underåriga och
pensionärerna. Det problemet har givetvis
framtvingat en diskussion, som har
legat till grund för undersökningen av
möjligheterna att effektivare utnyttja
den något äldre arbetskraften.

Det nu föreliggande förslaget bygger
också på att man skulle införa ett system
med fyra pensioneringsperioder.
Pensioneringsperiod; I skulle omfatta
60—63 års ålder, period II 63—65 års
ålder, period 111 — för de högsta tjänstemännen
-— 65—66 års ålder och period
IV den tid, som skulle bestämmas
för varje särskilt fall.

I botten på hela resonemanget ligger
effektivitetssynpunkten. Utskottet har
liksom utredningen och departementschefen
understrukit, att effektivitetssynpunkten
måste vara utslagsgivande när
man bedömer hela detta problem. Då
det däremot blir fråga om vilka grupper
som skola inplaceras i de olika pensionsåldersgrupperna
ha vi liksom departementschefen
ansett, att detta bör
bli en förliandlingsfråga, om vilken representanterna
för samhället och statstjänarorganisationerna
få träffa uppgörelse.

Jag vill erinra kammarens ledamöter
om att man från statstjänarorganisationernas
sida redan i princip godtagit det
förslag, som nu ligger på riksdagens
bord.

Herr Nihlfors berörde en del synpunkter
i anknytning till detta resonemang.
Han hade intet yrkande, och
därför borde jag kanske inte taga upp
hans anförande till granskning. Det var
dock ett par saker i det, som föranleder
mig alt något beröra detsamma.

Herr Nihlfors klagade först över att
man i propositionen inte redovisat personalorganisationernas
synpunkter. När
man förhandlar om saker och ting är
det ju dock inte precis vanligt, alt man
presenterar ett fullständigt protokoll
över de olika synpunkter, som fram -

Avgångsåldern i civil statstjänst.

förts. Frågan är ju ännu inte slutbehandlad;
hela inplaceringsproblemet
återstår ännu. Propositionen har emellertid
redovisat, att organisationerna i
princip godtagit förslaget.

Vidare framförde herr Nihlfors kritik
över att de statsanställda skulle utgöra
en regulator på arbetsmarknaden, eu
synpunkt som tydligen även herr Senander
delade. Jag vill erinra om att problemet
inte är fullt så enkelt, som herrar
Nihlfors och Senander ville göra
gällande. Om antalet personer i de produktiva
åldrarna blir mindre och mindre
för varje år, måste detta medföra,
att den kaka som åstadkommes i samhället
också blir mindre. Då blir ju frågan
ytterst den, huruvida man skall utnyttja
det medel man här förordar eller
om man skall sänka standarden. Vid
valet mellan dessa två ting väljer jag
för min del utan tvekan den första utvägen.

Herr Nihlfors talade sedan om den
del av folkpensionen, som i förskott utgår
till statstjänarna. Han menade att
statstjänarna förlorade en viss summa
genom att pensionsåldern höjdes. Det
är klart att man kan föra detta resonemang,
men jag vill här i kammaren liksom
i utskottet erinra herr Nihlfors om
åt* frågan är föremål för behandling,
och då finns det ju ingen anledning alt
nu taga ställning till spörsmålet eller
göra några uttalanden, som binda förhandlingarna.
När dessa äro slutförda,
få vi taga ställning till detta spörsmål
på samma sätt, som när det gäller andra
spörsmål beträffande statstjänarorganisationerna.

Vad sedan beträffar herr Senanders
anförande, vill jag inte gå in så mycket
på det. Han betvivlade, att det här blev
någon verklig frivillighet. Han menade,
alt när statstjänarna, som få en så liten
pension, ha möjlighet att behålla sin
tjänstgöring skulle de av ekonomiska
skäl tvingas att göra det. Det är klart att
man kan föra detta resonemang, men å
andra sidan tycker jag alt herr Senan -

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Avgångsåldern i civil statstjänst.

der i väl hög grad förringat värdet av
den pension, som utgår till statstjänarna.
Jag är nämligen övertygad om att
Sveriges industriarbetare med tacksamhet
skulle mottaga den pension, som i
dag utgår till statstjänarna. De pensioner
industriarbetarna få äro, i förhållande
till dem som utgå till statstjänarna,
ganska blygsamma.

Det dåliga läget för statstjänarna är
ju mera en omdömesfråga. Det är klart
att man alltid kan säga att folk har det
dåligt ställt, men om man jämför statstjänarna
med andra folkgrupper och
väger de olika förmånerna emot varandra,
tror jag inte att man med någon
större styrka kan göra gällande, att
statstjänarna äro .särskilt missgynnade.
Jag är övertygad om att den kategori
jag själv tillhör, nämligen järnbruksarbetarna,
utan vidare skulle godtaga
de favörer, som bjudas motsvarande
grupper i statstjänst. Förhållandena på
den öppna marknaden äro ingalunda så
ljusa och vackra för människorna, som
man ofta gör gällande när man diskuterar
statstjänarnas lönefrågor.

Herr talman! Med stöd av det anförda
yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr NIHLFORS: Herr talman! Herr
Lindholm ville göra gällande, att det
inte behövdes någon redovisning av
personalorganisationernas synpunkter
på det föreliggande problemet. Jag vill
emellertid påpeka för herr Lindholm,
att det inte endast är regeringen, som
skall taga ställning till saken, utan även
380 riksdagsledamöter. Genom redovisningen
i propositionen få dessa icke
reda på annat än vad arbetsgivarparten
tycker och tänker. Om förhandlingarna
står det endast, att man uppnått
enighet. Det säges alltså ingenting om
vad som i övrigt ventilerats.

Jag vill även säga att när det gäller
samordningen av tjänstepensioner och
folkpensioner har jag inte påyrkat någonting.
Jag har endast sagt att detta

är ett problem av en sådan storleksordning,
att det hade funnits anledning att
erinra om det i utlåtandet.

Till slut hade jag en egen reflexion
om att man kanske borde vänta till
nästa år med reformen för att dessförinnan
klara upp de ekonomiska problemen;
därigenom skulle lättare åstadkommas
en stimulans för statstjänare
att stå kvar i tjänst. Nu kanske de inte
bry sig om det.

Herr SENANDER: Herr talman! Jag
kan inte förstå vad det skall tjäna till
att liksom försöka spela ut de olika
samhällsgrupperna mot varandra, t. ex.
nu vid jämförelsen mellan industriarbetarna
och statstjänarna. Det är fullkomligt
riktigt, såsom herr Lindholm
framhållit, att många industriarbetare,
för att inte säga flertalet, skulle vara
mycket tacksamma om de finge den
pension, som nu tillkommer statstjänarna.
Detta kan väl emellertid inte
föranleda någon, vare sig i denna kammare
eller annorstädes, att bedöma dessa
frågor på det sätt, som herr Lindholm
här gör. Man måste väl bara fråga
sig: Äro pensionerna för de lägst avlönade
statstjänarna tillräckliga för att
dessa skola kunna föra en bekvmmersfri
existens eller äro de det inte? Jag
är då utan tvekan beredd att svara att
de inte äro tillräckliga. Att sedan göra
jämförelser nedåt, som man alltid gör,
anser jag vara oriktigt. Om man finner
att det finns grupper, som ha det sämre
ställt än andra grupper här i samhället,
bör ju strävan gå ut på att lyfta upp
de sämst ställda till de andras nivå.
Man skall väl inte resonera på ett sätt,
som kan ge anledning att tro att man
vill handla i motsatt riktning.

Jag har bara velat framhålla d*etta i
min replik till herr Lindholm därför
att jag tycker, att det är oriktigt att på
detta sätt söka spekulera i motsättningar,
som eventuellt kunna finnas mellan
anställda på den privata arbetsmarknaden
och statstjänstemän.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Nr 19.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Jag
har inte på något siitt sökt spela ut den
ena samhällsgruppen mot den andra.
Jag har endast velat framhålla den omständigheten,
att det i detta land finns
betydande folkgrupper, som ha en väsentligt
sämre ställning än statstjänarna.
Herr Senander ville ju i sitt anförande
göra gällande, att statstjänarna i
alla avseenden ha det uruselt ställt.

Herr SENANDER: Herr talman! Jag
har inte sagt att statstjänarna i alla avseenden
ha det uselt ställt. Jag polemiserade
i mitt anförande emot det ständiga
framhållandet av de s. k. speciella
förmånerna för statstjänarna. Tittar
man litet närmare på saken och känner
närmare till förhållandena för
statstjänarna skall man emellertid finna,
att dessa förmåner inte ha det värde,
som man velat göra gällande, om
man jämför dem med andra samhällsgruppers
förmåner.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på avslag såväl därå som å Kungl.
Maj:ts i ämnet framlagda förslag; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 10.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 43, i anledning av väckta
motioner om åstadkommande av lättnad
i det nuvarande genom inflationen
skärpta skattetrycket å inkomst, förmögenhet
och arv, m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11.

Skattestopp med inkomstskatteeftergift.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 44, i anledning av väckt
motion om åtgärder i syfte att med inkomstskatteeftergift
införa ett skattestopp
från den 1 januari 1952.

Skattestopp med inkomstskatteeftergift.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Herr ADOLFSSON: Herr talman! När
jag väckte denna motion var det närmast
i syfte att ge den då pågående debatten
om medel mot inflationen ett
tillskott.

Jag är tillräckligt skeptisk för att
inte helt kunna ansluta mig till dem
som tro, att höjda och nya skatter
utgöra något slags universalmedel mot
allt ekonomiskt samhällsont. Jag tror
tvärtom att skattetrycket nu kommit
till en sådan höjd, att skatten i sig
själv är inflationsdrivande. Man har
ju tidigare utomlands gjort en liknande
erfarenhet. Jag vill påminna om
att en fransk nationalekonom i en utredning
framhållit, att det höga skattetrycket
i Frankrike under mellankrigsåren
hade en rent inflationsdrivande
verkan.

Om man tänker närmare på den
situation vi ha här i vårt land, står det
väl klart för envar att inflationen, som
man en gång kallade för en engångsinflation,
vilken skulle släppas upp till
en viss fixerad gräns, nu pågått längre
tid än man tänkt sig och även stigit till
större höjd, än man från första början
avsåg. Man kan nog ifrågasätta huruvida
några åtgärder av den karaktären
äro vidtagna, att man verkligen kan få
inflationen under kontroll. Ett av de
mest kännetecknande dragen är ju, att
lusten att spara har avtagit betänkligt.
Det är naturligtvis flera samverkande
orsaker som bidragit till denna avtagande
lust att spara. Det försämrade
penningvärdet, som ju är en följd av
inflationen, gör, att folk tycker att det
är bättre att i dag köpa för den krona
man har, då man vet vad man får för
den, än att vänta tills i morgon, då
man inte vet vilket värde den kan ha.

Jag tror emellertid även att själva
skattetrycket verkar inflationspådrivande.
Om man anstränger sig för att göra
en ökad arbetsinsats — det må vara

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Skattestopp med inkomstskatteeftergift.

som löntagare eller företagare — för
att genom denna ökade insats få en
större inkomst, som ger möjlighet att
avstå en del till nysparande, avbetalning
på skulder o. d., då tar skatten för
mycket av denna extra prestation. Folk
vill därför inte göra några extra ansträngningar
härvidlag. Det är givet
att den som skall betala av på en skuld,
t. ex. amortera 1 000 kronor, måste försöka
skaffa sig denna större inkomst
genom en ökad arbetsprestation eller
genom att sköta sitt företag bättre. Han
kanske många gånger tänker, att på
dessa 1 000 kronor måste lian betala 20,
25 eller 30 procent i skatt, medan räntan
i banken håller sig vid 4 procent.
Under sådana förhållanden kan man
nästan säga att det är bättre affär för
den enskilde att låta bli att betala sina
skulder, eftersom skuldbetalningen på
detta sätt beskattas.

Vi måste också vara fullt medvetna
om, att om man bär i landet skall kunna
få en bättre sparanda hos medborgarna,
måste det allmänna gå före med
gott exempel. Jag tror inte att det i
längden är hållbart att man inom det
allmänna ■—- stat, landsting och kommuner
—- bara ökar penningrullningen.
Enligt mitt förmenande måste man
vidtaga mycket kraftiga åtgärder för
att försöka stoppa utgiftsstegringen.
Man måste även inom den allmänna
förvaltningen iakttaga all den sparsamhet,
som är möjlig att uppnå. Först om
man från det allmännas sida vidtager
åtgärder, som allmänheten uppfattatsåsom
verkliga kraftåtgärder i syfte att
skära ned det allmännas utgiftskonto,
först då kan man räkna med att allmänheten
stimuleras till att spara i
större utsträckning än hittills.

Det bar närmast varit min tanke att
man skulle försöka begränsa det allmännas
utgifter och sedan premiera
nysparandet bos medborgarna i detta
land genom att de merinkomster, som
komma av en ökad produktionsinsats,
skulle bli skattefria under förutsättning

att de sparades. På detta sätt skulle
man enligt min uppfattning kunna stimulera
produktionen och arbetsinsatsen,
stimulera medborgarna till att inte
konsumera hela sin inkomst utan spara
en del därav. Det är ju de sparade
medlens storlek i förhållande till å ena
sidan produktionsresultatet och å andra
sidan konsumtionen, som avgör stabiliteten
i vårt ekonomiska liv. Detta
bestämmer också ytterst hur mycket vi
ha råd att investera i vårt land.

Herr talman! Jag har endast velat
framföra dessa synpunkter. Jag har
intet yrkande.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag skall inte nämnvärt förlänga debatten.
Jag vill bara säga, att lämpligheten
av sparsamhet med offentliga utgifter
nog är en sak, som vi alla kunna
vara eniga om. Det är bara så förfärligt
svårt att åstadkomma det. Det är
lätt att säga tulipanaros, men det är
betydligt svårare att göra den. Denna
kammare har ju under den nu snart
avslutade riksdagen inte utmärkt sig
för några särskilda sparsamhetstendenser.

Det är inte i det hänseendet, som bevillningsutskottet
vänder sig mot motionärens
synpunkter, utan det är i
fråga om den metod, som motionären
här föreslår. Han tänker sig att man
genom ett beslut om skattestopp skulle
lyckas åstadkomma så mycket. Bevillningsutskottet
har den meningen, att
för att kunna sänka skatterna, måste
man först sänka utgifterna. Med den
metod motionären tänkt sig skulle det
uppenbarligen bli på det sättet, att om
man från ett visst datum kopplade bort
hela merinkomsten från skatt, samtidigt
som man inte kunde sänka utgifterna
utan måste taga ut högre skatter,
då bleve detta en bestraffning av dem,
som icke fått några ökade inkomster
efter detta datum. Bevillningsutskottet
frågar sig, om det med den metoden

Onsdagen den 16 maj 1951.

Nr 19.

över huvud taget är möjligt att åstadkomma
några skattesänkningar i det
ena eller andra avseendet. Jag tror nog
att man i detta som i alla andra fall
måste vandra den vanliga vägen. Det
finns inga genvägar. Man kan inte bara
säga att man vill det och det — och
sedan går det i uppfyllelse. Man måste
först sänka utgifterna, om man över
huvud taget skall komma fram till en
skattesänkning. Detta anser jag inte
heller vara uteslutet. Bevillningsutskottet
har också uttalat att man måste
sträva efter detta, och i den strävan
skulle det vara önskligt att alla deltaga.
Men det är just detta, som är så
förfärligt svårt.

Jag skulle kunna berätta om hur det
var när 1949 års skattekommitté skulle
göra upp ramen för en budget och det
visade sig, att det blev elva ramar i
stället för en. Kommittén måste då
föreslå en enmansutredning, d. v. s.
den Wärnska utredningen.

Jag tror nog att man måste komma
ihåg att intressena i många avseenden
äro så vitt skilda och att skall man
kunna spara, måste man vara beredd
att acceptera en sänkning och inte en
höjning av utgifterna — oavsett vilken
ståndpunkt man har och hur nära ens
eget hjärta utgifterna ligga.

Jag skall inte fortsätta denna debatt.
Jag är övertygad om att vi skola sträva
framåt mot en skattesänkning. Jag och
bevillningsutskottet i övrigt äro emellertid
övertygade om att vägen med
skattestopp, som herr Adolfsson föreslagit,
inte är lämplig att vandra om
vi skola nå några resultat.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Ändring i kommunalskattelagen.

hellre minska utgifterna, då nå vi inte
endast fram till ett skattestopp, herr
Olsson, utan få även möjligheter att
vrida skruven tillbaka och åstadkomma
en skattesänkning.

När man här säger att detta system
skulle verka orättvist, då har man kanske
inte riktigt tänkt sig in i hur det
skall fungera. Mitt förslag går närmast
ut på att den del av merinkomsten som
sparas skulle vara skattefri. Detta skulle
innebära, att skatteunderlaget vid ett
visst tillfälle inte skulle bli mindre än
året förut. I den mån medborgarnas
karaktär att spara inte är större än
statens finns det också möjligheter att
skatteunderlaget skulle öka, ty då bleve
den del av merinkomsten, som sparades,
mindre.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Det står väl i alla fall kvar, att den
som inte kunde öka sin inkomst på något
sätt icke heller skulle få någon som
helst fördel av det förslag, som herr
Adolfsson här framlagt. Detta är väl
dock eu metod, som man inte använder
sig av i ett civiliserat samhälle.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 12.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 45, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), jämte i
ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

Herr ADOLFSSON: Herr talman! Jag
delar det intresse bevillningsutskottets
ärade ordförande har när det gäller att
sänka utgifterna för det allmänna. Kunna
vi alla vara besjälade av viljan att
begränsa utgiftsstegringarna och ännu

§ 13.

Ändring i kommunalskattelagen.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Prisutjämningsavgift m. m.

september 1928 (nr 370), m. m., såvitt
propositionen hänvisats till lagutskott.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde

Fru EWERLÖF: Herr talman! Till
detta utskottsutlåtande har jag fogat en
blank reservation, och jag skall med
några ord be att få redovisa densamma.

Utskottet säger i sitt utlåtande, att
befrielsen från skyldighet att erlägga
folkpensionsavgift icke rubbar de allmänna
principerna för uttagande av
avgifter till de olika socialförsäkringarna
—- det gäller ju här personer med
en taxerad inkomst på minst 1 200 kronor.
Jag är alldeles på det klara med
att personer i ett sådant inkomstläge
behöva hjälp och lindring på olika
sätt. Jag förstår också, att det tidigare
tillämpade förfarandet är förenat med
vissa administrationskostnader.

Jag har intet yrkande, och min reservation
riktar sig uteslutande mot
själva skrivningen i utskottsutlåtandet.
Jag anser nämligen att det är själva
principen som rubbas, när avgift till
de olika socialförsäkringarna icke uttages.
Det är således mot utskottets
skrivsätt jag reserverat mig, icke mot
själva tanken.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 14.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 46, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 sepember 1928 (nr 370), m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15.

Prisutjämningsavgift m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 52, i anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående prisutjämningsavgift
in. m.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade

Herr FAGERHOLM: Herr talman! Till
detta utlåtande är fogat ett särskilt yttrande
av herrar Velander m. fl. I detta
yttrande väckes tanken, att de influtna
avgifterna i viss utsträckning skulle
behållas i utländsk valuta och som sådana
hållas avskilda i riksgäldskontoret
eller riksbanken. Det är klart, att denna
tanke är värd beaktande. Förfarandet
skulle innebära, att man lade grunden
till en -— om jag så får uttrycka det —
mer självständig utländsk valutabehållning.
Framför allt skulle det också innebära,
att medlen blevo mer effektivt
steriliserade än vad som annars rent
praktiskt kan åstadkommas.

Jag ville, herr talman, endast ha påpekat
den tanke som här framförts, och
det är min personliga uppfattning, att
man noga bör överväga denna sak. Det
är ju inte fråga om någon reservation,
och jag har därför ingen anledning att
ställa något yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

g 16.

Föredrogos vart efter annat:

bevillningsutskottets betänkande nr
53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 54 g kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), m. m.;
och

första lagutskottets utlåtande nr 29, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet
i riket.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande och utlåtande hemställt.

Onsdagen den IG maj 1951.

Nr 19.

§ 17.

Tillämpning- av allmänna förfogandelagen.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av dels Kungl.
Ma]:ts proposition angående inhämtande
av riksdagens samtycke till förordnande
om tillämpning av vissa bestämmelser
i allmänna förfogandelagen den
22 juni 1939 (nr 293), dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 6 april 1951 dagtecknad
proposition, nr 193, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden,
föreslagit riksdagen att
lämna samtycke till att Kungl. Maj:t
med stöd av 1 § andra stycket allmänna
förfogandelagen förordnade, att 2—5 §§
samma lag skulle äga tillämpning under
tiden den 1 juli 1951—den 30 juni
1952.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft två
i anledning av densamma väckta motioner,
nämligen inom första kammaren
nr 489 av herr Herlitz och inom andra
kammaren nr 626 av herr Hastad.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts,

»1) att riksdagen, vid besvarande av
proposition nr 193, måtte förklara att
den vidhåller vad vid 1949 års riksdag
uttalades om riksdagens medverkan vid
nya regleringar med stöd av förfogandelagen,

2) att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t
hemställa, att handelsregleringar o. d.
icke måtte utan dess samtycke genomföras
i den mån de icke stödja sig på
förfogandelagen.»

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition; och

B) att motionerna 1:489 och 11:626

måtte anses besvarade genom vad utskottet
i motiveringen anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr KOLLBERG: Herr talman! I proposition
nr 193 erinras om att Kungl.
Maj:t år 1949, i samband med förslag
om vissa ändringar i allmänna förfogandelagen,
förklarade, att innan nya
regleringar infördes, frågan därom borde
underställas riksdagen där så utan
olägenhet kunde ske. Hade frågan icke
i förväg kunnat underställas riksdagen
borde — sades det vidare —- sedan en
ny reglering införts, riksdagen omedelbart
underrättas därom genom meddelande
jämlikt § 56 riksdagsordningen.
Nu framhålles i propositionen, att det
år 1949 föreslagna tillvägagångssättet
hade sin bakgrund i att med hänsyn till
det förbättrade försörjningsläget införandet
av varje ny reglering måste betraktas
som en exceptionell åtgärd av
sådan betydelse, att riksdagen borde på
det föreslagna sättet underrättas därom.
Sedan försörjningsläget numera åter
blivit skärpt, räknar Kungl. Maj:t med
att ingripanden enligt förfogandelagen
ej sällan kunna bli nödvändiga. Med
hänsyn härtill har Kungl. Maj:t funnit
det tidigare avsedda förfarandet innebära
en onödig arbetsbelastning för såväl
Kungl. Maj :t som riksdagen.

I motion nr 626 i denna kammare
har föreslagits, att riksdagen måtte förklara
att den vidhåller vad vid 1949
års riksdag uttalades om riksdagens
medverkan vid nya regleringar med
stöd av förfogandelagen. Därjämte har
i motionen yrkats, att riksdagen ville
hos Kungl. Maj:t hemställa, att handelsregleringar
o. d. icke måtte utan riksdagens
samtycke genomföras i den mån
de icke stödja sig på förfogandelagen.

Utskottet har i sitt utlåtande vidhållit
sin tidigare uttalade anslutning till
Kungl. Maj:ts år 1949 deklarerade avsikt
att framdeles — där så kunde ske
utan olägenhet — underställa riksdagen

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Tillämpning av allmänna förfogandelagen.

frågor om införande av nya regleringar
med stöd av förfogandelagen. Härutinnan
har utskottet sålunda anslutit sig
till motionärens önskemål. I fråga om
regleringar utan stöd av förfogandelagen
har utskottet förklarat sig anse det
lämpligt, att Kungl. Maj:t i förväg inhämtar
riksdagens mening i viktigare
fall.

För var och en som varit verksam
inom krisförvaltningen framstår det
som uppenbart, att handelsregleringar
i fråga om konsumtionsvaror icke kunna
bringas till allmänhetens kännedom
förrän i samband med ikraftträdandet.
Minnena från avspärrningsperioden under
det sista kriget äro så levande hos
allmänheten, att hamstringsköp skulle
bli den omedelbara följden av ett förhandsineddelande
om en reglering. Även
förhandsupplysningar om tilltänkta regleringar
på råvaruförsörjningens område
skulle utan tvivel i de flesta fall
åstadkomma svåra störningar inom näringslivet.

Då det väl icke kan vara utskottets
mening att föranleda dylika svårigheter
i samband med införandet av i och
för sig nödvändiga regleringar, måste
det bli ytterst sällsynt, om ens någonsin
förekommande, att riksdagens mening
i förväg inhämtas. Kungl. Maj:t
kommer otvivelaktigt att se sig nödsakad
att inskränka sig till att i efterhand
informera riksdagen.

Jag finner det för min del olyckligt
att riksdagen skall upprätthålla ett
principiellt krav, som sällan eller aldrig
kan väntas bli uppfyllt. Anspråket
på underrättelse i efterhand om en beslutad
reglering synes mig också ganska
onödigt. De beslutade regleringarna
bringas ju till allmänhetens kännedom
på ett synnerligen effektivt sätt, och
besluten lära utan vidare bli kända för i
riksdagen. Ett officiellt underrättelse- i
förfarande, som påyrkas av utskottet,
verkar därför meningslös pappersexer- i
ds. ,

Vad jag nu sagt har närmast tagit i

sikte på regleringar med stöd av förfogandelagen
men gäller i själva verket
lika mycket i fråga om regleringar utan
stöd av denna lag.

Motionens yrkande att riksdagen måtte
hemställa om att handelsregleringar
o. d. utan stöd av förfogandelagen icke
måtte genomföras utan riksdagens samtycke
går enligt min mening alldeles
för långt. Som torde vara väl bekant,
ha regleringsmyndigheterna såväl under
kriget som kanske även under efterkrigstiden
funnit synnerligen smidiga
och för näringslivet välkomna metoder
att utanför förfogandelagens ram åstadkomma
regleringar, som utan att alltför
djupt ingripa i näringsidkarnas frihet
genomföra vissa restriktioner inom
handelns och varuförsörjningens områden.
Den kanske allra smidigaste metoden
har varit att träffa överenskommelser
med berörda näringsidkare, varigenom
dessa frivilligt förbundit sig
till viss återhållsamhet. Det vore synnerligen
olyckligt om dessa metoder
icke skulle få tillämpas utan att Kungl.
Maj:t i varje fall skulle nödgas att i
förväg inhämta riksdagens mening. Särskilt
olyckligt skulle det vara om Kungl.
Maj :t skulle bindas så hårt, att dylika
regleringar utan stöd av förfogandelagen
icke ens skulle kunna genomföras
under förutsättning att riksdagen i efterhand
underrättades.

Med vad jag nu anfört vill jag ingalunda
ha sagt, att jag ej delar utskottets
mening att riksdagen bör i största möjliga
utsträckning få göra sitt inflytande
gällande på prispolitiken. Jag ansluter
mig också oreserverat till utskottets uttalande,
att det är av stor vikt att reda
och klarhet åstadkommes på förevarande
område och att tydliga riktlinjer utstakas
för Kungl. Maj :ts befogenheter,
däri inbegripet befogenheterna på de
områden, som för närvarande icke omfattas
av förfogandelagen. Emellertid
pågår ju för närvarande en utredning
om revision av förfogandelagen, och
det bör ankomma på denna utredning

Nr 19.

Onsdagen den IG maj 1951.

att söka föreslå lämpliga former för
riksdagens medverkan. Jag betvivlar
starkt att den lämpligaste formen är, att
riksdagen skall medverka vid varje särskild
reglerings tillkomst. Riksdagen
bör icke i nuvarande läge hävda en
princip, som med all sannolikhet måste
frångås vid behandlingen av det väntade
förslaget till ändring av förfogandelagen.

Med stöd av vad jag nu anfört yrkar
jag, herr talman, att andra stycket i
utskottets motivering måtte utgå, likaså
sista meningen i tredje stycket. Vidare
yrkar jag att motionerna 1:489 och
II: 626 måtte avslås.

Fru SJÖSTRAND: Herr talman! Jag
skall be att få yrka bifall till utskottets
förslag i oförändrat skick.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till det av herr Kollberg
under överläggningen framställda yrkandet;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 18.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om tillfälliga bostäder vid skogs- och
flottningsarbete m. m. (skogsförläggningslag).

Utskottets hemställan bifölls.

§ 19.

Införande av treveckorssemester.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 29 juni
1945 (nr 420) om semester, m. in., dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 23 februari 1951 dagtecknad
proposition, nr 72, vilken hän -

Införande av treveckorssemester.

visats till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
genom propositionen framlagda
förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
29 juni 1945 (nr 420) om semester; samt

2) lag om förlängd semester för vissa
arbetstagare med hälsofarligt arbete.

Propositionen innebar i huvudsak, att
den lagstadgade semesterns längd skulle
ökas från två till tre veckor om året.
Enligt förslaget skulle arbetsgivaren
äga rätt att, när den intjänade semestern
överstege tolv dagar, förlägga semestern
till två skilda perioder, av vilka
den ena skulle utgöra tolv dagar.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft ett antal
motioner.

11 motionerna I: 368 av herr Sundelin
m. fl. och II: 473 av herr Gustafson i
Göteborg m. fl., vilka voro likalydande,
hade hemställts, bl. a., att riksdagen vid
behandlingen av propositionen nr 72
ville beakta vad i motionerna anförts
om möjligheterna att, där överenskommelse
om uppdelning av den tredje semesterveckan
träffades, utbyta denna
mot ett lämpligt antal fria sommarlördagar.

I de likalydande motionerna I: 337 av
herrar Norling och Persson, Ola, och
II: 447 av herr Dahlgren m. fl. hade yrkats,
att riksdagen måtte antaga i motionerna
framlagt förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni
1945 (nr 420) om semester.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 3G7 och II: 472, såvitt
dessa avsåge antagandet i princip av
de av Kungl. Maj:t framlagda lagförslagen,
samt med avslag å dels samma
motioner, till den del dessa avsåge uppskov
med ikraftträdandet av semester -

•14

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Införande av treveckorssemester.

reformen, dels motionerna I: 337 och
II: 447, såvitt dessa avsåge ändrad lydelse
av 12 § ävensom ikraftträdandebestämmelsen
till förslaget till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1945
(nr 420) om semester, dels ock motionerna
I: 365 och II: 474 samt motionen
II: 457 antaga de genom förevarande
proposition framlagda förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den
29 juni 1945 (nr 420) om semester, samt

2) lag om förlängd semester för vissa
arbetstagare med hälsofarligt arbete;

B) att riksdagen i anledning av mo tionerna

1:223 och 11:289, 1:358 och
11:470, 1:366 och 11:471 samt 1:367
och II: 472 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville utreda
frågan om hänförandet av de s. k.
beroende uppdragstagarna under semesterlagen
och de övriga författningar,
där så kunde vara påkallat, samt för
riksdagen framlägga de förslag, vartill
utredningen kunde föranleda; t

C) att motionerna 1:336 samt 1:368
och 11:473 — sistnämnda båda motioner,
såvitt dessa avsåge semester åt småföretagare
etc. — måtte anses besvarade
genom vad utskottet i sin motivering
anfört;

D) att motionerna 1:337 och 11:447,
i den mån de icke besvarats genom vad
utskottet under A) hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

E) att motionerna 1:358 och 11:470,
i den mån de icke besvarats genom vad
utskottet under B) hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; F)

att motionen II: 458 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

G) att motionerna 1:368 och 11:473,
såvitt dessa avsåge utformningen av semestern,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Hallagård, Wahlund och
Ericsson i Näs, utan angivet yrkande;

2) av herrar Sunne och Wiklund i
Stockholm samt fru Sjöstrand, vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

A) att---(= utskottet)---

åtgärd, samt

G) att motionerna 1:368 och 11:473,
såvitt dessa avsåge utformningen av semestern,
måtte anses besvarade genom
vad reservanterna i sin motivering anfört; 3)

av herr Wistrand och fru Ewerlöf,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

A) att---(= utskottet)---

åtgärd, samt

G) att motionerna 1:368 och 11:473,
såvitt dessa avsåge utformningen av semestern,
måtte anses besvarade genom
vad sistnämnda reservanter i sin motivering
anfört.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr ERICSSON i Näs: Herr talman!
Vid behandlingen i utskottet av frågan
om treveckorssemester har det varit
en glädjande enighet om det allra
mesta. Vi ha varit eniga om att det i
och för sig är riktigt att förlänga semestern
med ytterligare en vecka. I
fråga om tidpunkten för genomförandet
har det yppats viss tveksamhet, och
man kan naturligtvis säga, att dagens
ekonomiska läge inte inbjuder till att
genomföra en sådan reform som den
som nu är på tapeten.

Jag skall inte närmare gå in på semesterreformens
verkningar för näringslivet
och för samhällsekonomien,
men det är uppenbart att den utvidgade
semestern kommer att medföra, att produktionen
inte ökar precis i den takt
som den skulle ha gjort, därest vi inte
hade genomfört reformen, och att detta
i sin tur kommer att accentuera de inflationistiska
tendenser, som vi ha att
brottas med. Uppenbarligen ha vi haft
att välja mellan att förlänga semestern
och få en mindre standardökning på
andra områden eller att göra tvärtom,

Onsdagen den 1C maj 1951.

Nr 19.

och iag tror nog för min del, att det är
många som hellre ta ut en höjning av
levnadsstandarden i form av ökad fritid
än i form av någonting annat. Men
vi måste ju veta vad vi göra när vi genomföra
en sak som denna, och vi kunna
inte förutsäga, i vilken utsträckning
den ökade fritiden kommer att positivt
påverka produktionen. Men det är mycket
som talar för att semesterreformen
skall genomföras, bland annat att
många, t. ex. stora tjänstemannagrupper,
redan ha tre veckors semester. En
likställighet på detta område mellan
kroppsarbetare och tjänstemän är enligt
mitt sätt att se alldeles riktig.

För min egen del konstaterar jag
också med glädje, att det inte har förekommit
några meningsskiljaktigheter
när det gällt lantarbetarnas ställning.
Vi ha varit ense om att jordbruksarbetarna
skola jämställas med andra grupper.
Det har ju tidigare varit så, att
lantarbetarna ställts i en undantagsställning
vid de sociala reformernas genomförande.
Detta har, såvitt jag förstår,
inte utfallit särskilt lyckligt, utan
vi ha förlorat både på gungorna och
karusellen. Men det är klart, att det på
denna punkt kommer att uppstå en hel
del stora svårigheter, eftersom lantarbetarna
ha högsäsong i arbetet under
den tid, som andra människor kalla för
semestertid. Jag tror emellertid inte att
dessa svårigheter komma att bli större
än att de kunna övervinnas.

På en annan punkt har utskottet också
skrivit mycket positivt, och det är
när det gäller de s. k. beroende uppdragstagarna,
såsom skogskörare och
handelsresande. Utskottet skriver: »Genom
semesterreformen och framför allt
genom planen att skapa semestermöjligheter
åt de grupper, som i övrigt stå
utanför semesterlagen, ha de beroende
uppdragstagarna kommit i ett läge, som
onekligen kan motivera att deras ställning
blir rättsligen erkänd i semesterlagen
och därigenom även i de andra
sammanhang, där det för dem kan vara

Införande av treveckorssemester.

av betydelse. Utskottet förordar därför,
att Kungl. Maj:t — efter verkställd utredning
— måtte till förnyad prövning
företaga nu berörda spörsmål.»

Vad vi emellertid från vårt håll måste
beklaga är, att inte hela semesterproblemet
tagits upp till behandling på en
gång, så att vi i detta sammanhang kunde
ha fått lösa frågan om folksemestern.
När tanken på en folksemester första
gången togs upp, berodde detta på att
vi laborerade med dellösningar och försökte
ordna semester åt den ena gruppen
då och den andra då. Det var treveckorssemestern
som var på tapeten
också vid det tillfället, det var liusmoderssemestern,
det var skogskörarsemestern
o. s. v. Jag tycker för min del
att det skulle ha varit bättre att ta upp
hela semesterproblemet på en enda
gång och göra en utredning för att konstatera,
hur lång semester vi ha råd till.
För mig får man gärna säga att alla
skola ha semester eu månad, om det kan
bevisas, att vår ekonomi tillåter det.
När man så konstaterat, hur lång semester
vi ha råd till, skulle man ha
försökt ordna så, att alla arbetande
människor i detta land finge en sådan
semester.

Riksdagen beslutade som bekant en
utredning om saken i fjol — först i fjol,
skulle jag vilja säga. Det beslutades att
arbetstidsutredningen, förstärkt med representanter
för de folkgrupper, som
tänktes vara berörda, skulle utreda frågan.
Detta var riksdagens beslut, men
Kungl. Maj:t hänsköt i stället saken till
arbetsmarknadsstyrelsen, som för närvarande
håller på med utredningen.
Efter att ha framställt en interpellation
fick jag det svaret, att de berörda grupperna
och deras intresseorganisationer
borde tillförsäkras medinflytande i utredningen
och att de också skulle kopplas
in. Till dato har emellertid detta,
såvitt jag vet, inte skett. Men när socialminister
Möller har försäkrat, att utredningen
skall vara klar i september,
tycker jag nog det är på tiden, att man

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Införande av treveckorssemester.

kopplar in de berörda grupperna och
intresseorganisationerna.

Vi skulle naturligtvis också kunna
vänta till hösten med att genomföra
treveckorssemestern. Den skulle ändå
bli klar i god tid före nästa års val. Men
när vi nu ha varit ense om principen
och då det har varit mycket litet diskussion
om det mesta, få vi uttrycka den
förhoppningen, att när frågan kommer
upp i höst resultatet inte bara blir att
det kastas in något tiotal miljoner i
jordbrukskalkylen för att tillförsäkra
jordbruksarbetarna semesterersättning,
ty på den vägen löser man inte semesterfrågan,
om man skall se den ur den
synpunkt, ur vilken den rättast bör bedömas.
Det finns stora grupper som
ännu inte ha fått sin semesterfråga ordnad
men ändå skola vara med och bära
de bördor, som samhället får vidkännas
för treveckorssemesterns genomförande.
Det är hantverkare och handlande, det
är jordbrukare och deras hustrur. Det
finns människor, som aldrig i hela sitt
liv ha haft en enda dags semester. Det
finns oändligt många bland småbrukarhustrurna,
som inte ha haft mer semester
än vad de kunnat få i samband
med barnsbörd och som kanske, när
deras långa arbetsdag är slut och de
börja bli gamla, få tillbringa sin slutgiltiga
semester på sjukhus. De utgöra
en grupp med en arbetstid på 13V2 timmar
om dygnet. De ha inte fått sin semesterfråga
löst, och det är inte bara
de — det är, som jag sade, ännu flera.

Det är därför, herr talman, med beklagande
av att så stora grupper av arbetande
människor ännu inte kunna få
del av de sociala förmåner, vilka vi i
dag besluta, som jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr DAHLGREN: Herr talman! »Tre
veckors semester från den 1 juli 1951»
har jag sett som rubrik i åtskilliga tid -

ningar under den senaste tiden och då
inte minst i regeringspressen. Hur felaktig
denna rubriksättning har varit
framgår av det förslag från regeringen,
som vi nu ha att behandla och som utskottsmajoriteten
anslutit sig till. Detta
förslag innebär, att det stora vallöftet
från år 1948 inte kommer att infrias så
snabbt som rubrikskrivarna ha lovat.
Genom utskottets ställningstagande vid
behandlingen av den motion vi från
vårt håll ha väckt framstår det såsom
uppenbart, att den förlängda semestern
skall vara användbar vid ännu ett riksdagsval,
innan den blir en realitet. Förslaget
betyder som bekant, att treveckorssemestern
blir ett faktum först
1953, under det att ett bifall till vår motion,
som innebär en ändring av kvalifikationsbestämmelserna
och som framflyttar
lagens ikraftträdande två månader,
betyder att arbetarna erhålla 16
dagars semester redan i år och tre veckors
semester nästa år.

Vårt förslag innebär enligt min mening
så betydande fördelar, att jag
omöjligen kan förstå, hur de som här i
varje fall officiellt representera arbetarna
kunna vara motståndare till det.
De kvalifikationsbestämmelser, som vi
velat få ändrade, ha ju aldrig inneburit
någon fördel för de arbetande utan raka
motsatsen, och det visar sig, att kvalifikationsbestämmelserna
hindra ett
snabbare ikraftträdande av lagen. När
riksdagen för fem år sedan fattade beslut
angående en ändring i semesterlagen,
som innebar förlängd semester
för ungdom och åtskilliga andra arbetstagare,
angavs för ungdomens del såsom
motiv, att denna under skoltiden
varit van vid en lång, sammanhängande
ledighet på sommaren och
under de första åren ute i förvärvsarbetet
borde få längre semester än andra
för att inte övergångstiden skulle vara
så svår. Jag framhöll då, och jag upprepar
det nu, att semesterlagens kvalifikationsbestämmelser
inte medgåvo någon
sådan lösning.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Nr 19.

Vi stå i precis samma situation i dag.
Det är inte bara för ungdomen utan för
alla som beröras av semesterlagen, som
kvalifikationsbestämmelserna lägga
hinder i vägen. Vi ha i vår motion sagt,
att det inte finns något som helst motiv
för att en arbetstagare, då han erhåller
sin semester, skall ha arbetat in i många
fall mer än ett halvt års semesterrätt för
det kommande året. Bestämmelsen härom
är en uppenbar nackdel, vilket bevisas
av att den reform, som riksdagen
är färdig att i dag fatta beslut om, inte
kan bli en realitet förrän om två år.
Fördelen med kvalifikationsbestämmelserna,
om man över huvud taget kan
tala om fördel i samband med dessa
bestämmelser, skulle vara, att arbetsgivarna
ha möjlighet att tjäna litet ränta
på de pengar, som få stå inne till kommande
års semester.

Vi ha, som jag nämnde, i vår motion
yrkat på en ändring i fråga om kvalifikationsbestämmelserna
för att den efterlängtade
treveckorssemestern snabbare
skall bli verklighet. Vi ha också
framfört ett annat yrkande, vilket gäller
bestämmelserna i § 7 b) av semesterlagen.
Jag vill erinra om alt jag vid
1948 års riksdag väckte en motion, där
jag yrkade på vissa ändringar av bestämmelserna
i denna paragraf, ändringar
som skulle innebära, att en s. k.
vanlig sjukdom, d. v. s. annan sjukdom
än yrkessjukdom och sjukdom på grund
av olycksfall i arbetet, inte skulle beröva
en arbetare rätten till semester.
Motivet för detta krav är ju ganska uppenbart,
ty det är naturligt, att en arbetare
som varit sjuk i de flesta fall är i
större behov av semester än den som
haft turen att vara frisk.

Riksdagen fattade ett beslut som innebar,
att man begärde en utredning i
frågan. Vid vårriksdagen 1950 tillät jag
mig att i en enkel fråga efterlysa, vart
denna utredning egentligen tagit vägen
och om den över huvud taget hade satts
i gång. Svaret på denna fråga, som
lämnades av statsrådet Andersson, blev

Införande av treveckorssemester.

att spörsmålet upptagits till förnyad
prövning inom socialdepartementet
men att ett slutgiltigt ståndpunktstagande
skulle anstå till dess att resultat förelåg
av den utredning, som då pågick
angående semestertidens förlängning.

Jag kunde för min del inte tolka detta
svar på annat sätt än att frågan om rätten
till semesterlön under sjukdomstid
skulle ligga på riksdagens bord samtidigt
som vi nu ha att ta ställning till
en förlängning av semestern. Men vad
säger utskottet? Jo, efter att ha erinrat
om frågans tidigare behandling framhåller
man följande: »Utskottet får i
anledning av motionerna hänvisa till att
föredragande departementschefen i
propositionen omnämnt, att vissa ändringsförslag
berörande skilda delar av
semesterlagen i tidigare sammanhang
aktualiserats på olika sätt. Departementschefen
torde här avse även förevarande
spörsmål.» Jag vill inom parentes
notera, att man säger »torde avse»;
man är tydligen inte riktigt säker
på saken. Och så fortsätter utskottet:
»Enligt departementschefen syntes det
emellertid icke lämpligt att i samband
med förslaget rörande tre veckors semester
behandla de av honom åsyftade
specialspörsmålen. Departementschefen
nämner till sist, att han i sinom tid torde
få återkomma till dessa i den mån
anledning därtill föreligger.» Med hänsyn
till vad departementschefen har
sagt avstår utskottet således från att uttrycka
någon egen mening i frågan.

Jag ber att få konstatera, att regeringen
tre år efter det att riksdagen begärt
utredning i en fråga säger sig ämna
återkomma till saken därest regeringen
själv anser, att anledning härtill föreligger.
Detta betyder, att regeringen
tydligen inte fäst så stort avseende vid
vad vare sig riksdagen eller Landsorganisationen
sagt i anslutning till denna
fråga.

Ett tredje yrkande, som vi ha tagit
upp i vår motion, avser semestertidens
förläggning. Vi kunna inte ansluta oss

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Införande av treveckorssemester.

till den föreslagna bestämmelsen att
arbetsgivarna skola få rätt att uppdela
semestern på två perioder — en rätt,
som de säkerligen skulle komma att använda
sig av. Det framgår också av den
undersökning som arbetstidsutredningen
har företagit, att arbetarna med en
överväldigande majoritet förkastat detta
förslag. Det är ganska naturligt att så
blivit fallet, då ju själva orsaken till att
man vill ha en förlängning av semestern
är — och det är man också ganska allmänt
klar på —• att den sammanhängande
semestertiden är för kort. Om det
över huvud taget skall vara någon mening
med förlängningen, måste den
komma i följd med den nu gällande
tolvdagarssemestern.

En väsentlig orsak till att man vill
att semestern skall utgå i ett sammanhang
är, att den lön, som erhålles under
semestern åtminstone i tider sådana
som dem vi nu genomleva och ha genomlevat
under det senaste årtiondet,
på grund av penningvärdeförsämringen
blir lägre den lön, som utgår under
icke semestertid. Semesterlön utgår ju
nämligen i förhållande till genomsnittsinkomsten
under det år, då man enligt
kvalifikationsbestämmelserna arbetat
in semesterrätten. Detta betyder, att
man har mycket små ekonomiska möjligheter
att ha semester två gånger om
året, speciellt som semesterlönen i allmänhet
är lägre i Sverige än i många
andra länder. Resultatet kan då inte bli
annat än att arbetarna vilja, att semestern
skall utgå i ett sammanhang och
att det inte skall ges någon möjlighet
att dela upp densamma. Den undersökning,
som jag nyss erinrade om, påvisar
att nära 1/3 och i varje fall mer än 30
procent av semestertagarna stanna i
hemorten under semestertiden. Det är
val ingen som tror, att man stannar i
arbetsmiljön på grund av överdriven
kärlek till denna, utan det är säkerligen
de ekonomiska förhållandena som inte
medge någon förflyttning under semestertiden.

Jag skulle vilja säga, herr talman, att
om treveckorssemestern skall bli till
gagn för arbetarna, förutsätter det att
man får ta ut den i ett sammanhang. Om
man delar upp den, exempelvis på ett
visst antal fria lördagar, hjälper man
alla de krafter, som äro i arbete med att
söka förfuska hela meningen med semestern.
Det blir ett stöd åt arbetsgivarna,
som då givas möjlighet att skicka
hem arbetarna på »semester» vid en tid.
då det bäst passar det produktiva intresset
men sämst passar arbetarnas semesterintressen.

Herr talman! Jag ser ingen orsak till
att jag skulle frångå det yrkande, som
föreligger i vår motion. Jag ber därför
att få yrka bifall till motionen nr 447 i
denna kammare, som är likalydande
med motionen nr 337 i första kammaren.

Fru SJÖSTRAND: Herr talman! Först
vill jag konstatera, att det inte förefinns
några större skillnader partierna emellan,
frånsett kommunisterna, i denna
fråga —- det framgick ju också av herr
Ericssons i Näs anförande.

För folkpartiets del vilja vi närmast
understryka vikten av att semesterfrågan
för de mindre företagarna inom
jordbruk, fiske, handel och hantverk
m. fl. samt deras familjemedlemmar
bringas till en snar lösning, att tidpunkten
i enlighet med departementschefens
svar på en enkel fråga hålles, så att utredningen
härom blir färdig i år, och
att frågan alltså kan föreläggas 1952 års
riksdag. Vidare anse vi att ikraftträdandet
av treveckorssemestern icke bör anstå
tills frågan för dessa uppräknade
kategoriers vidkommande är löst utan
må äga rum i enlighet med föreliggande
förslag.

Vad sedan gäller utformningen av semestern,
finns redan i förslaget möjlighet
för arbetsparterna att träffa frivilliga
överenskommelser, hur den tredje
semesterveckan skall uttagas. Här har

Onsdagen den 16 maj 1951.

Nr 19.

visserligen gjorts en undersökning av
arbetstidsutredningen om utbyte av den
tredje veckan mot fria sommarlördagar,
men då de tillfrågade inte ställts
i valet mellan ett större antal fria lördagar
Un sex, förmoda vi på goda grunder,
att svaret skulle ha blivit ett annat,
om man ställt i utsikt åtta å tio fria
sommarlördagar. Det är på den punkten
vi skulle önska att riksdagen rekommenderade
sådana överenskommelser
mellan arbetsmarknadens parter.
En dylik rekommendation hade i viss
mån varit vägledande, då det gällt utformningen
av den tredje veckans semester.
Det förefinnes i vårt land bevisligen
en viss tendens till frånvaro
från arbetet på lördagar, vilket också
pekar mot ett behov för de anställda,
åtminstone inom en del industrier, att
få ledigt den dagen, och med all säkerhet
skulle ett sådant arrangemang inte
göra produktionsresultatet sämre.

Herr talman! Jag ber att med dessa
korta ord få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen nr 2.

Fru EWERLÖF: Herr talman! Det har
redan vitsordats från detta podium, att
principiell enighet har nåtts i utskottet
beträffande den tredje semesterveckan.
Vi ha allesamman kommit till det resultatet,
att det ökade jäktet i livsföringen
och det stegrade tempot på arbetsplatserna
medföra ett ökat behov av rekreation.
Jag vill också betyga att jag personligen
har känt det som en glädje,
då jag konstaterat att människor hellre
vilja ha den standardförbättring, som
en produktionsstegring möjliggör, i
form av eu förlängd semester än i
form av en höjd lön. Det är dock så att
människan lever icke av bröd allenast.

Det har framhållits att tidpunkten
måhända inte är den allra lyckligaste
för införande av en tredje semestervecka.
Det är nog ett kortsiktigt resonemang,
ty den större fysiska och psykiska
spänst, som en längre semester med -

Införande av treveckorssemester.

för, kommer väl i det långa loppet att
lända inte bara de enskilda människorna
utan också landet till gagn.

Om principen har det således inte
rått någon strid utan en rörande och
glädjande enighet. Det har varit om
förläggningen av den sista semesterveckan
som resonemanget rört sig. Men
även därvidlag, det vill jag framhålla,
har det inte varit någon principiell
oenighet, utan vi ha samtliga gått in
för frivilligmomentet. Den en smula
snäva skrivning, som utskottet enligt
mitt förmenande har gjort om just detta
frivilligmoment, har emellertid medfört
att jag har anmält en reservation.

Det har visat sig att det finns ett
starkt intresse från såväl arbetsgivarsom
arbetstagarhåll för att ta ut denna
tredje vecka under enstaka dagar, framför
allt sommarlördagar. Det har gjorts
en Gallupundersökning, i vilken man
konstaterat att från arbetstagarhåll är
intresset härför ringa. Men, såsom här
framhållits förut, det sätt på vilket frågorna
ha ställts — det gällde således
bara sex lördagar — har kanske i någon
mån varit vilseledande, ty här rör
det sig inte bara om dessa sex utan
eventuellt om ett större antal fria lördagar.

Jag skall inte, lierr talman, förlänga
denna diskussion, då det inte finns någon
anledning att dra upp en principiell
debatt. Jag vill sluta med att säga att i
den reservation som vi avgivit är det
mycket starkt betonat, att vi på högerhåll
anse att arbetstagarnas intressen
icke skola få hindras av arbetsgivarnas,
att arbetsgivare således icke mot arbetstagares
vilja skall kunna företaga en
uppdelning av den tredje veckan.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till den av mig avlämnade
reservationen.

Herr HELLBACKEN: Herr talman!
Sällan har en reform mött en så stor
enighet i ett utskott som det nu föreliggande
förslaget om utökad semester.

4 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 19.

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Införande av treveckorssemester.

Det är anledning att nu erinra sig det
motstånd som man reste från visst håll
när man genomförde fjortondagarssemestern.
De farhågor som då anmäldes,
dels i utskottet och sedermera i riksdagens
båda kamrar, ha visat sig onödiga.
Det har däremot visat sig att den
produktionsminskning, som man inte
bara befarade utan som man påstod inte
skulle kunna undgås, icke blivit resultatet
utan att i stället produktionen
uppehållits och t. o. m. ökats sedan
denna semester genomfördes. Därmed
vill jag inte påstå att fjortondagarssemestern
har så påverkat produktionen,
att ökningen just av denna anledning
kommit till stånd, men det kan vara
befogat att erinra om att någon produktionsminskning
icke har uppkommit
genom fjortondagarssemestern.

Det önskemål från arbetstagarna, att
denna semester på fjorton dagar borde
utökas, har statsrådet Möller beaktat då
han för vårriksdagen framlagt detta
mycket betydelsefulla förslag för den
största delen av arbetstagarna i detta
land liksom att förslaget utökats till att
omfatta grupper, som tidigare inte blivit
berättigade att få del av semestern.

Under behandlingen i utskottet rådde
som sagt rätt stor enighet om att man
skulle genomföra treveckorssemestern.
Men det har från vissa håll anmälts —
genom motioner och sedermera också
genom uttalanden — en önskan att
därest semestern skulle utsträckas till
tre veckor, den borde omfatta praktiskt
taget hela det arbetande svenska folket.
— Skulle man ha ställt det kravet redan''
vid fjortondagarssemesterns införande,
hade vi nog inte haft den ännu. Tv det
lär knappast vara möjligt för den myndighet,
som nu sysslar med den saken
och som torde avge sitt betänkande
någon gång på höstsidan, att förslagsvis
lösa denna fråga för hela folkets vidkommande.
Det är utomordentligt betydelsefullt
att man kan ge det stora
flertalet människor bättre semesterförhållandcn
och därmed möjlighet till

större fysisk hälsa, ävensom till bättre
rekreation och vila. De få samtidigt
också bevis för att statsmakterna vårda
sig om dem och äro intresserade av att
de få lagstadgad semester; de flesta
tjänstemän och högre befattningshavare
ha ju redan inte bara fjorton dagar eller
tre veckor utan betydligt längre semester.

Det är, herr talman, av mycket vital
betydelse, att just denna reform genomföres.
Jag råkar vara jordbrukare själv.
Från jordbrukarhåll framhålles, att man
inte har något emot reformen och att
man önskar att den omfattade hela folket,
att den vore en folksemester. Jag
skulle vilja säga till herr Ericsson i
Näs och andra, att för en enskild, mindre
jordbrukare lär det bli ogörligt att
tillämpa en lagstiftning om en så och
så lång semester, därest det inte skall
bli fråga om statsbidrag. En enskild
jordbrukare, en skomakare eller en
hantverkare, som har två, tre arbetare,
kan endast ta ledigt när förhållandena
så medgiva. Eu bonde, herr Ericsson i
Näs, kan liksom jag själv ta ledigt när
det passar och arbetet inte är påträngande.
Han kan då ta en eller två dagar
eller en halv dag ledigt och på det
sättet tillgodogöra sig en semester. Givetvis
böra statsmakterna beakta detta
och medverka till att även dessa kategorier
komma i åtnjutande av den fördel,
som man i och med denna reform
genomför beträffande andra grupper.

När man läst remissvaren kan man
inte, herr talman, få annat än en känsla
av att detta är eu reform som vi verkligen
böra genomföra. Jag gratulerar
socialministern, Sveriges störste socialreformator,
Gustav Möller, till att också
ha genomfört denna stora reform, som
jämte folkpensioneringen är en av de
reformer, som verka bäst och som människorna
bäst förstå och ge sin anslutning
till.

Jag skulle vilja tillägga en sak, eftersom
motionären herr Dahlgren står här
bredvid. Enligt motionen i första kam -

Onsdagen den 16 maj 1951.

Nr 19.

maren nr 337 och i andra kammaren
nr 147, väckt av herr Dahlgren in. fl.,
skola kvalifikationsbestämmelserna vara
avgörande och den utökade semestern
börja tidigare, så att den det första
året skulle bli sexton dagar i stället
för femton. Jag förstår herr Dahlgren
mycket bra. Visst skulle detta vara ett
i viss mån godtagbart förslag. Men mer
äii att kunna bjuda någon dag redan
efter ett år betyder det att genomföra
en reform, som vinner anslutning av
hela svenska folket praktiskt taget. Fru
Ewerlöf, som var uppe före mig, påpekade
att högern framhållit i utskottet,
motionsvis och i de yttranden som
infordrats, att man skall äga rätt att
bestämma, att semestern skall kunna
uttagas på lördagar i stället för i ett
sammanhang, men fru Ewerlöf ansåg
dock att den sammanhängande semestern
icke finge förhindras. Och naturligtvis
är det så, att om en semester
skall skänka den välbehövliga vilan och
komma till största nyttan, bör den vara
sammanhängande och inte alltför
splittrad.

Det kan finnas omständigheter — det
vill jag inte förneka — som tala för att
arbetsgivare och arbetstagare böra
komma överens om att man skall ta ut
en del av semestern på lördagar under
sommarmånaderna. Reformen lägger
heller intet hinder i vägen för sådana
överenskommelser.

Jag skall, herr talman, i likhet med
de föregående talarna, på grund av
den långa föredragningslistan inle förlänga
debatten. Jag kan inte finna annat
iin att denna kammare kommer att fatta
ett synnerligen enstämmigt beslut om
att bifalla andra lagutskottets förslag,
och jag ber, herr talman, att med vad
jag nu sagt få yrka bifall till detta
förslag.

lfäri instämde herr Holm.

Herr ERICSSON i Näs (kort genmäle):
Herr talman! Min gode vän herr Hell -

Införande av treveckorssemester.

backen gjorde gällande, att det var arbetstidsutredningen
som hade hand om
utredningen angående folksemestern.
Detta är emellertid inte riktigt, utan det
är arbetsmarknadsstyrelsen, som har
hand om densamma.

Socialministern har lovat att också
de grupper, som äro berörda i detta avseende,
så småningom skola bli hörda
och få medinflytandc över den lagstiftning,
som eventuellt kan bli en följd
av denna utredning. Det är möjligt att
herr Hellbacken då kan komma i fråga
som representant för jordbrukarna, men
jag är inte alldeles övertygad om att
detta skulle vara till så stor glädje för
utredningens resultat, om man skall
döma efter de ord han här yttrade.

Herr Hellbacken sade att en jordbrukare
kan ta en semesterdag då och då.
Ja, det kan man naturligtvis säga: jordbrukaren
kanske får upphöra med ett
arbete en dag helt enkelt därför att det
regnar. Men detta harmonierar inte riktigt
med vad herr Hellbacken sade senare,
nämligen att det bör träffas en
överenskommelse, om industriens arbetare
skola få ut semestern i form av
fria lördagar i stället för i ett sammanhang.
Vad som gäller för den ena gruppen
bör naturligtvis gälla för den andra.
Den grupp, som har det svårast när
det gäller att få avspänning från arbetet
eller att få ut någon form av semester,
är jordbrukarhustrurna. Och jag kommer
sannolikt ganska länge att få behålla
den uppfattningen, att semesterfrågan
för deras del inte har lösts på
ett tillfredsställande sätt.

Jag uttrycker den förhoppningen att
utredningen, som enligt löfte skall vara
färdig i september, skall kunna ge sådant
resultat, att vi få behandla folksemesterfrågan
redan vid 1952 års riksdag.
Jag tror på det tills vidare och
hoppas att jag inte blir besviken i
min tro.

Herr HELLBACKEN (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill säga till herr

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Införande av treveckorssemester.

Ericsson i Näs, att när jag sade arbetstidsutredningen,
var det en felsägning
av mig — jag menade arbetsmarknadsstyrelsen.

Vad beträffar möjligheten att ordna
semester för jordbrukare — alltifrån
den lille torparen till den store godsägaren
—■ sådan folksemester som herr
Ericsson i Näs talade om i sitt förra
anförande, skulle jag verkligen vilja se
det statsråd, som kan lägga fram en
proposition om den och sedermera också
genomföra en lagstiftning, som inte
kommer att halta väsentligt. Detta är
det stora kruxet härvidlag, men det får
givetvis inte hindra att dessa stora
grupper arbetstagare inom industrien
och andra områden, som kunna komma
i åtnjutande av semester enligt denna
lag, nu få sin semester.

Herr Ericsson i Näs har både i utskottet
och annorstädes givit uttryck
för den uppfattningen, att vi för de
övrigas skull borde vila på hanen tills
ett semesterförslag kunde omfatta samtliga
kategorier. Det är med tillfredsställelse
jag konstaterar, att vi i dag kunna
fatta beslut beträffande den del av arbetstagarna,
som Kungl. Maj:ts förslag
gäller.

Herr ERICSSON i Näs (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill inte föregripa utredningen
och anvisa några vägar, som
den skulle gå efter. I övrigt vill jag
säga till herr Hellbacken, att min uppfattning
har kommit klart till uttryck i
min argumentation här tidigare — ytterligare
understruken genom min blanka
reservation —- varvid jag yrkat bifall
till utskottets förslag. På den punkten
ha vi alltså inte skilda åsikter.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER: Herr talman! Jag
har begärt ordet huvudsakligen för att
uttrycka min tillfredsställelse över den
behandling den föreliggande propositionen
fått i andra lagutskottet.

Vid genomläsningen av reservationer -

na gjorde jag emellertid ilen reflexionen,
att de kanske voro litet onödiga eftersom
skillnaden mellan dem och utskottsmajoritetens
förslag faktiskt ligger i
själva skrivningen. Jag förstår inte motivet
för detta, men det må vara hänt.
När man säger — det har inte sagts i
debatten här, såvitt jag kunnat fatta,
och står inte heller att läsa i någon av
reservationerna — att tidpunkten för
denna reform skulle vara så olämplig
just nu därför att vi nu behöva största
tänkbara produktion, vill jag framhålla,
att naturligtvis finns det risker i det
avseendet, och det vore meningslöst att
förneka, att åtminstone under övergångstiden
tills treveckorssemesterlagen
trött i kraft produktionen inte kommer
att öka i samma takt som den eljest
skulle gjort. Emellertid vill jag rikta
uppmärksamheten på att det argumentet
kan användas under de närmaste 20
åren, om man nämligen därmed vill förhindra
den ökning av semestern som
här föreslås. Därför har jag inte kunnat
fästa något avseende vid detta argument,
om man nu verkligen önskar införa
denna längre semester. Det kan
hända att risken därvidlag är mycket
obetydlig eller att den är större, därom
vågar jag inte uttala någon bestämd mening.
Erfarenheten kommer ju att visa
om ökningen kommer att få den betydelse
för produktionen, att resultatet
kommer att bli sämre än som eljest
skulle blivit fallet.

I övrigt vill jag i detta sammanhang
påpeka, att frågan om de självständiga
företagarnas semester väsentligen är en
organisationsfråga. Kan man lösa organisationsproblemet,
kan man naturligtvis
även därvidlag åstadkomma resultat.
Men det ligger i sakens natur att det
då gäller att lösa ett verkligt besvärligt
organisationsproblem; jag behöver inte
närmare gå in på den saken. Det säger
sig självt, att när vi ha många tusental
småföretagare av olika slag här i landet
och dessa skola ha ersättare i arbetet
när de vilja ta semester, så blir det

Onsdagen den 16 maj 1951.

Nr 19.

inte lätt att skaffa fram den arbetskraft
som vill träda in.

Jag vill slutligen endast yttra några
ord om de fria lördagarna. För mig ter
sig den föreställningen att man kan kalla
uttagandet av vissa fridagar, exempelvis
åtta, nio eller tio lördagar på sommaren,
som semester väldigt egendomlig.
Detta är en alldeles ny definition
på vad en semester är för något. Såvitt
jag förstår har man alltid ansett en semester
vara en sammanhängande ledighet,
som kan användas till vila under
en åtminstone något så när rimlig tidrymd.
Jag är gammal nog att erinra
mig den tid, då det var normalt särskilt
inom hantverket att arbetarna tog sig
s. k. frimåndag. Jag kan inte se att skillnaden
är så förfärligt stor, om de nu
få en frilördag i stället för en frimåndag;
den egentliga skillnaden blir ju,
att denna fria lördag betalas. Denna
idé, att man skall ersätta en sammanhängande
semester med sådana här fria
lördagar, erinrar mig som sagt om det
gamla systemet med frimåndag. Nu lägger
ju lagen i och för sig inte något
hinder i vägen för en sådan anordning,
men arbetsgivare och arbetstagare skola
vara ense om densamma. Om arbetstagaren
föredrar att ta ut sin semester på
detta sätt — om man nu kan kalla det
semester — i låt mig säga fem ordentliga
weekends i stället för i form av en
sammanhängande ledighet, så opponerar
jag mig inte häremot; det får bli
parternas egen sak att bedöma.

.lag vill, herr talman, sluta med att
ånyo uttala min tillfredsställelse över
utskottsbehandlingen. Denna utvidgning
av semesterrätten är naturligtvis ett
djärvt steg. Man har givetvis lagbestämmelser
om semester även i andra europeiska
länder, men det enda land, som
mig veterligen har ungefär samma bestämmelser
som dem vilka nu skola tilllämpas
hos oss, är Norge. I andra länder
är lagstiftningen av helt annan karaktär.
Där växer antalet semesterdagar
med anställningstidens längd, så att de

Införande av treveckorssemester.

som varit anställda mycket lång tid
kunna få t. o. m. mer än tre veckors
semester. Jag kan inte bestämt säga om
det finns någon gräns i det avseendet,
men i vart fall få de som ha en kortare
anställningstid nöja sig med en väsentligt
kortare semester än den som här
föreslås. Jag tror att denna reform är
ett stort steg till ökad trivsel och ett
glädjeämne i människornas tillvaro.
Därför är jag som sagt mycket glad över
den behandling ärendet fått.

Herr JANSSON i Hällefors: Herr talman!
Jag har inte begärt ordet för att
säga något i själva den stora frågan. •
Jag är fullkomligt enig med dem som
talat för utskottet i denna sak och kan
också uttala min stora tillfredsställelse
över att frågan nu kommer till sin lösning.

Jag har emellertid tagit mig friheten
att i samband med förslaget om en utökning
av semesterrätten avlämna en
motion, som gått ut på att man skulle
ta upp 1942 års semesterkommittés förslag,
att postgirot skulle användas för
hopsamlande av semesterersättningarna
i ett semesterkassesystem. Jag har gjort
det därför att jag har den uppfattningen,
att ju mera man utökar semesterrätten
inte bara i fråga om semesterns
längd utan även därutinnan att den
skall omfatta flera korttidsanställda
grupper av arbetare, det blir ännu mera
nödvändigt att man inte ger semesterersättningen
formen av en löneökning,
utan att man i allt väsentligt försöker
bibehålla denna sociala reforms utformning
såsom en ur rekreationssynpunkt
nödvändig reform. Utskottet har på i
utlåtandet angivna skäl hemställt om
avslag på motionen men har samtidigt
uttalat en förhoppning om att det på
frivillighetens väg tillkomna semesterkassesystemet
genom semesterreformen
skall vinna ytterligare utbredning. Jag
vill säga att en av de centrala punkter,
som 1942 års semesterkommitté hade

Nr 19.

Onsdagen den IG maj 1951.

Införande av treveckorssemester.

att behandla, var försöket att åstadkomma
en sådan ändring i semesterlagen,
att man skulle kunna inrymma de korttidsanställda
arbetarna under densamma.
Och för att kunna göra detta var
det nödvändigt att man ändrade de
kvalifikationsbestämmelser som tidigare
gällde, att kvalifikationstiden, sex månader,
skulle bli kortare. I ocii med att
man sålunda förkortade kvalifikationstiden
uppstod ju frågan om inte en sådan
reform skulle komma att uppfattas
såsom innebärande enbart en lönefyllnad
för vissa grupper, som sålunda
skulle komma att inrymmas under lagen.
Därför tog man upp denna fråga
om att försöka få ett smidigt system
för att hopsamla semesterersättningarna.

Utskottet säger ju också i sitt utlåtande,
att det anser att i och med det föreliggande
förslaget om en utökning av
semestertiden från två till tre veckor
få dessa synpunkter en ökad aktualitet.
Men utskottet har dock inte velat gå
med på förslaget soin sådant. Utskottet
har sålunda understrukit de synpunkter
jag framlagt i motionen men har
inte velat gå med på ett förslag om en
utredning av frågan. .lag får lov att
säga, att jag tycker att detta är anmärkningsvärt
så till vida som utskottet uttalat
sig för en utredning att försöka
åstadkomma en möjlighet att inrymma
vissa s. k. beroende arbetstagare under
semesterlagen, eu synpunkt som jag vill
ge min fulla anslutning till, då jag ju
har den uppfattningen att semesterlagen
i vissa fall har behandlats något
snävare än vad man egentligen från
början hade tänkt och man sålunda
utestängt eu del grupper från semesterersättning,
som enligt mitt förmenande
borde kunnat ha möjlighet erhålla sådan.
Om en utredning som föreslås skulle
komma till ett positivt resultat, innebär
detta att man inrymmer ytterligare
grupper av korttidsanställda under semesterlagen
och därmed ökar angelägenheten
av att försök göres att hop -

samla semesterersättningarna för att utbetalas
så nära semestertiden som möjligt.
När nu utskottet ändå föreslagit en
utredning i den del jag här berört, vilken
jag gärna vill ge min anslutning
till tycker jag ju, att man också borde
ha gått på bifall till min motion och
givit möjligheter att se på även den där
berörda frågan.

■lag vill emellertid understryka vad
utskottet till sist här sagt, nämligen att
det förutsätter att Kungl. Maj:t har sin
uppmärksamhet riktad på verkningarna
av reformen och, därest anledning därtill
skulle visa sig föreligga, vidtager
lämpliga åtgärder. .lag uppfattar detta
så att man från utskottets sida menar,
att om det skulle visa sig att den frivilliga
semesterkasseverksamheten efter
genomförandet av den nya reformen
inte får den utbredning, som utskottet
här har avsett och tänkt sig möjligheten
av, så anser det, att Kungl. Maj:t bör
ta upp frågan om semesterersättningarnas
hopsparande till förnyad prövning.
•lag har den bestämda uppfattningen,
att frågan om den frivilliga semesterkasseverksamheten
skulle ha förts ett
steg framåt, om statsmakterna tagit mera
positivt på den fråga, som jag i min
motion och här berört.

Herr talman! Jag ska inte här ställa
något yrkande om bifall till min motion.
Jag anser detta vara meningslöst, då i
utskottet inte avlämnats någon reservation
för bifall till densamma och jag
sålunda inte kan tänka mig att få någon
anslutning till ett yrkande av denna
art. Men jag vill sluta mitt anförande
med att säga, att jag kommer åter med
denna fråga, tv jag anser det vara mycket
angeläget att man från statsmakternas
sida ser till att semesterlagen i sina
verkningar ute på fältet verkligen får
det resultat, som man syftar till med
densamma, nämligen att den skall ge
möjlighet till rekreation och därmed
stärkande av hälsa och krafter inom
arbetslivet.

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Herr GUSTAFSON i Göteborg: Herr
talman! Socialministern var något förvånad
över att folkpartiet reserverat sig
på denna punkt, eftersom vi ju i princip
inte motsätta oss införande av treveckorssemester.
Jag vill understryka,
att reservationen inte på någon punkt
innebär att folkpartiet motsätter sig en
ändring i semesterlagen. Varför har då
reservationen avgivits? Ja, huvudsakligen
av två skäl. För det första vilja vi
kanske något kraftigare än majoriteten
understryka vikten av att småföretagarnas
semesterfråga blir löst så snart som
möjligt. Alla äro överens om att det är
en viktig fråga. Statsrådet har själv sagt
i propositionen, att den är förtjänt av
den största uppmärksamhet. Även om
det är sant som socialministern sade,
att detta är ett svårt organisationsproblem,
bör det dock kunna lösas. Den
synpunkten har också delats av arbetstidsutredningen,
som bland annat sagt
följande: »Ur ekonomiska synpunkter
äro dessa småföretagare och de anställda
ofta ganska jämställda. Det bör givetvis
undvikas att förbättrade sociala förmåner
för en grupp förvärvsarbetande
skall gå ut över en annan grupp, så att
den senare socialt sett får en försämrad
position.» Det verkar också som om
arbetstidsutredningen under sitt arbete
undan för undan allt klarare och klarare
kommit till den ståndpunkten, att här
måste något göras. Det heter nämligen
i dess betänkande: »Det framstår alltså
i detta sammanhang såsom angeläget,
att förevarande spörsmål blir ingående
belyst. Man liar anledning hoppas att
den anbefallda undersökningen skall
leda till åtgärder, som tillgodose företagarnas
berättigade intressen.» Här gäller
det givetvis endast småföretagare
med så få anställda att de ha verkliga
svårigheter att ordna sin semesterfråga.

Den andra anledningen till vår reservation
är, alt vi vilja ytterligare understryka
möjligheten av att ta ut en
tredje semestervecka i form av fria
sommarlördagar. Socialministern säger,

Införande av treveckorssemester.

att han alltid tänkt sig semestern som
en sammanhängande ledighet. Jag tror
att många som ha semester, inte minst
då de i statens tjänst anställda, ha fått
uppleva att det inte är så lätt att få ut
en sammanhängande semesterledighet.
Vad vi mena är inte att här skall dekreteras
från företagarhåll, att de anställda
ha skyldighet att ta ut den tredje
veckan i form av fria sommarlördagar.
Företagare och arbetstagare kunna ju
komma överens om att uttaga den tredje
semesterveckan i form av fria sommarlördagar,
och vi lia därvid tänkt på att
arbetstiden på lördagarna ofta är kortare
och att man därför kan tillstyrka
flera fria sommarlördagar än sex. Vi ha
velat framhålla detta med hänsyn till
att arbetstidsutredningen i sitt betänkande
inte särskilt understrukit denna
sak.

Herr HANSSON i Skegrie: Herr talman!
Jag skall inte vidare orda om de
krav som här framförts om semester
även åt enskilda företagare, men jag
måste ju bestämt reagera när den föregående
talaren, herr Gustafson i Göteborg,
nämnde, att folkpartiet kraftigare
än andra i utskottet hävdat detta
krav. Det är väl i i så fall ett ganska
nyvaknat intresse från det hållet man
här företräder. Om vi gå tillbaka litet
grand i riksdagens handlingar få vi
nog se, att folkpartiets ställning tidigare
ingalunda har varit av samma valör
som nu.

När emellertid från vårt håll krävts,
att reformen skulle uppskjutas i väntan
på att även företagarna skulle få
semester, är det enligt min mening inte
det enda motiv, som kan anföras för
en viss tveksamhet. Redan den socialpolitik,
som vi nu slagit in på, där vi
äro mycket sparsamma med anslag till
nya ändamål och där vi äro lika återhållsamma
med höjningar i vad gäller
redan utgående sådana anslag, leder ju
till att sådana samhällsgrupper, som
allaredan ha ett relativt gott läge so -

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Införande av treveckorssemester.

cialt sett, bibehållas vid detta, under
det att sådana grupper i samhället,
som äro eftersatta i socialt avseende,
genom denna politik hållas kvar där de
äro och alltså få mindre möjligheter
att minska den klyfta, som finns i socialt
avseende mellan grupperna. Från
vårt håll har ju många gånger framhållits,
att vi anse en stor del av landsbygdens
folk höra till dessa i socialt
avseende eftersatta grupper. I varje
fall finnas bland dessa grupper ännu
ganska många sociala behov att fvlla ut.

Vi ha här i denna kammare och även
i medkammaren vid varje riksdag krävt
åtgärder för att minska denna sociala
klyfta. Vi ha begärt bättre vägförhållanden,
bättre telefonförhållanden, bättre
postförhållanden, bättre skolförhållanden
och en hel del annat, såsom i
fråga om bostadsväsendet, vatten och
avlopp och dylikt, för att nämna några
exempel. Allt detta behöves för att utjämna
den klyfta som finns. Även detta
kommer att kräva en betydande kostnad.
Det är därför som man är litet fundersam
över huruvida icke en reform,
som förminskar produktionsunderlaget,
även kommer att förskjuta möjligheterna
för en utjämning i socialt avseende
mellan de socialt eftersatta grupperna
och de andra. Om en sådan förskjutning
inträffar och de eftersatta gruppernas
krav på att få en bättre ställning ställes
längre på framtiden, är jag rädd
för att dessa göra en mycket dålig bytesaffär.
Vi få nog också räkna med
att en förminskad produktionsvolym
betyder, att det investeringsprogram,
som vi ha oss förelagt för de närmaste
åren, blir svårare att fylla. Vi ha ett
behov av investeringar i det svenska
vägväsendet på ungefär två miljarder
kronor under en tioårsperiod framåt,
och om jag ej minns fel behöves det
lika mycket för det svenska skolväsendet,
för att nu nämna ett par exempel.
Det krävs även betydande investeringar
för ålderdomsvård, sjukvård,
bostadsbyggande och en hel del annat.

Det är naturligtvis riktigt vad som säges
i ett remissyttrande från länsstyrelsen
i Gävleborgs län. Där säges, att
man nog kan utgå ifrån att förutsättningen
för en allmän standardhöjning
är en fortgående produktionsökning
och att takten i denna produktionsökning
kommer att bestämma tidrymden
för den allmänna standardförbättringen.
.lag tror som sagt att detta är riktigt;
det går nog icke att komma
ifrån det.

Herr talman! Jag vill säga att jag har
i princip ingenting att invända mot en
utökning av semestern i och för sig för
de grupper som nu icke ha mera än
två veckor. Det finns, menar jag, intet
sakligt försvar för att grupper, som
ha ett relativt lätt arbete, skola ha tre
veckor, medan folk, som har tyngre
arbete, endast har två veckor.

Sedan är det faktiskt en bedömningsfråga,
om man skall taga ut en standardhöjning,
när möjlighet finns för en
sådan, i form av ökad inkomst eller i
form av ökad bekvämlighet. Men jag
är ju litet tveksam om huruvida kravet
på ökad bekvämlighet bör vara det
som nu skall vara dominerande i valet
av social reform.

Under alla förhållanden vill jag, herr
talman, uttala den förhoppningen, att
denna reform icke skall verka fördröjande
och tillbakahållande på utjämningen
av den sociala klyfta, som faktiskt
ännu finnes mellan vissa grupper
i vårt samhälle.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (kort
genmäle): Herr talman! Herr Hansson
i Skegrie tyckte icke riktigt om att jag
i mitt första yttrande sade, att reservanterna
i utskottet hade något starkare
än majoriteten betonat vikten av att
frågan om småföretagarsemestern löstes
snarast möjligt. Det står nämligen
i reservationen att man har anledning
antaga att detta ärende kan komma
fram redan till 1952 års riksdag.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Nr 19.

Bondeförbundsrepresentanterna ha ju
avgivit en blank reservation. Jag skulle
tro att de på denna punkt dela den
uppfattning som framförts i folkpartiets
reservation och som skiljer sig
någon nyans från utskottets skrivning.

Vidare gick herr Hansson i Skegrie
in på en historieskrivning beträffande
semesterreformen. Jag vill icke inlåta
mig på den saken. Det kanske var oförsiktigt
av herr Hansson i Skegrie att
tala om historieskrivning med tanke på
den motion av den 14 mars 1951 som
herr Hansson i Skegrie själv underskrivit.

Herr NILSSON i Göteborg: Herr talman!
Det är icke mycket att tillägga i
denna debatt. Utskottet har ju varit
enigt om att tillstyrka treveckorssemestern.
Den enda missämja som man
märker är den som råder mellan herr
Hansson i Skegrie och herr Gustafson
i Göteborg, vilketdera av de partier de
representera som varit den mest ivrige
talesmannen för den s. k. folksemestern.
Den diskussionen kunna de ju få
fortsätta utan att vi andra lägga oss
i den.

Vad som är av vikt är, att ett betydande
antal av industriens arbetare nu
tillföres samma förmån i fråga om semester
som redan industriens tjänstemän,
eu del kommunalanställda och
statens tjänstemän haft sedan länge.
Det är klart att när de nu skola få
denna ytterligare sociala förmån, anse
de sig ha rätt att bli betraktade och
behandlade på samma sätt som andra
så långt det är möjligt. Jag tänker särskilt
på hur semestern skall fördelas
och hur den skall förläggas. Det är ju
på det sättet, att arbetstidsutredningen
har sänt ut frågeformulär till de berörda
grupperna, till arbetsgivarna och
till arbetstagarna. Utredningen har
frågat om hur semestern för närvarande
utgår, d. v. s. tiden, förläggningen
och fördelningen av semestern, och

Införande av treveckorssemester.

dels frågat om hur parterna anse, att
semestern i framtiden skall fördelas
och till vilken tid den skall förläggas.
Vi ha i arbetstidsutredningen fått sådana
besked, att av arbetstagarna 65
procent önska få semestern förlagd till
tre veckor i följd, medan 17 procent
vilja ha den förlagd i två perioder om
respektive två veckor och en vecka.
Detta gäller de grupper som tillhöra
Landsorganisationen. Vad beträffar
TCO är det 45 procent som vilja ha
tre veckor i följd och 38 procent som
vilja ha semestern i två perioder om
respektive två veckor och en vecka.
De som uttalat sig för semesterns fördelning
enligt fria lördagar äro mycket
få. Arbetsgivareföreningarna och
deras medlemmar ha givetvis mestadels
uttalat sig för en förläggning i
denna form: två veckor plus s. k. fria
lördagar. Men icke ens där är man
överens. Av de svar som arbetstidsutredningen
fått från arbetsgivarorganisationerna
framgår, att ett stort antal
arbetsgivare uttalat sig för alternativ
II, d. v. s. två perioder om två veckor
respektive en vecka.

När man vill förlägga semestern på
detta sätt bortser man från att semestern
är en form av rekreation. Det är
en form av vila, där arbetstagaren vill
komma bort från arbetsplatsen under
längre tid. Han vill komma in i en
annan miljö och på det sättet få ett
bättre hälsotillstånd och bättre krafter
för att gripa in på nytt i sitt arbete.
Men detta sker icke om man skall plottra
bort semestern på enskilda dagar.

Fackförbunden ha nästan enhälligt
avstyrkt alternativ III. Man får taga
hänsyn till dem som representera dessa
arbetstagare och till de önskemål de
här företräda. De mena att semestern
kommer att plottras bort på enstaka
dagar, av vilka man icke har någon
nytta.

Nu är det ju på det sättet, att inom
den ram som den nya lagen stadgar
kunna arbetstagare och arbetsgivare

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Införande av treveckorssemester.

komma överens om på vilket sätt semestern
skall fördelas. Om man vill ha
dessa fria lördagar som man talar om,
kan man träffa en överenskommelse
därom. Men vad vi menade i utskottet
och vad vi också menade i arbetstidsutredningen
är, att detta icke skall
skrivas fast.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr DAHLGREN: Herr talman! Jag
kan icke fatta annat än att skillnaden
mellan representanten för arbetstidsutredningen
och herr Gustafson i Göteborg,
när det gäller frågeställningen,
huruvida den tredje semesterveckan
skall utgå i form av fria lördagar eller
icke, är den, att herr Gustafson som
representant för folkpartiet vill skriva
in denna bestämmelse, medan herr
Nilsson icke vill ha den inskriven men
ingenting har emot den. Jag tycker
icke att någotdera är bra. Då var i det
fallet socialministern bättre, tv han
sade rent ut, att han icke alls kunde
föreställa sig fria lördagar i samband
med semestern. Det är så riktigt som
det är sagt. Det är också den samlade
fackföreningsrörelsens mening.

Men vad är då orsaken till att detta
krav har kommit fram från folkpartiets
sida? Jag kan icke tyda det på annat
sätt än att man grundligt missförstått
arbetarnas krav på fria lördagar. Det
krav på fria lördagar som rests av arbetarna
har intet samband med denna
fråga; det är en fråga om arbetstidens
förkortning och ingenting annat. Man
skall icke försöka komma bort ifrån
delta krav, som rests av alla fackföreningsorganisationer
och som kommer
att få en dominerande ställning på
Landsorganisationens kongress i höst,
nämligen om en förkortning av arbetstiden;
det skulle bli fria lördagar året
om, om man infriar de löften man tidigare
givit.

Jag har velat säga detta därför att

då man diskuterar denna fråga, detta
tyder på att man vill, medvetet eller
omedvetet, fuska bort själva begreppet
om förlängd semester.

Till sist vill jag tacksamt notera, att
utskottets ordförande tydligen tyckte
att det förslag vi hade var bra som sådant.
Han skulle, sade han, vara glad
om det kunde genomföras. Men han
förklarade, att anledningen till att han
icke kunde stödja det var, att den väg
man nu företräder samlat hela det
svenska folket. Jag måste säga, att jag
tror icke på detta. Jag tror icke ett
ögonblick att de, som representera de
borgerliga, skulle ha accepterat treveckorssemestern,
om ställningen i
kammaren hade varit olika mot vad
den är. Där har man grunden och orsaken
till att man tvingas att acceptera
detta från arbetarrörelsens sida så
starkt resta krav.

Herr GUSTAFSON i Göteborg: Herr
talman! Med anledning av de två senaste
talarnas anföranden vill jag till
undvikande av varje missförstånd upprepa,
att vi på intet sätt ha förordat
alternativ III. Vad som innehålles i
folkpartiets reservation är, att om de
anställda och företagaren komma överens
om att taga ut den tredje veckan i
form av fria lördagar, så böra de anställda,
därför att arbetstiden på lördagarna
är kortare än övriga dagar, kunna
räkna med ett större antal fria lördagar
än de sex som tydligen ha förutsatts
i arbetstidsutredningens betänkande.
Det är detta vi velat säga. Det har
ingenting att göra med att vi skulle
vilja fuska bort denna förmån. Förutsättningen
skulle vara en överenskommelse
mellan företagaren och de anställda.

Herr DAHLGREN: Jag vill bara till
herr Gustafson i Göteborg säga, att det
kan vara riktigt att arbetstiden i allmänhet
är kortare på lördagarna, men
den är det icke alltid. Det ha ni inte

Onsdagen den 16 maj 1951.

Nr 19.

fått med; ni tala blott om åtta å nio
sommarlördagar.

Vad jag velat anmärka på är att diskussionen
över huvud taget kommit
upp i samband med förlängningen av
semestern. Det måste ligga någon beräkning
bakom.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner på l:o) bifall
till utskottets hemställan; 2:o) bifall
till den av herr Sunne m. fl. avgivna
reservationen; 3:o) bifall till den av
herr Wistrand och fru Ewerlöf avgivna
reservationen; samt 4:o) bifall till utskottets
hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till de i ämnet
väckta motionerna 1: 337 och II: 447;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 20.

Anslag till lantbruksnämnderna m. m.

Punkten 1.

Lantbruksnämnderna: Avlöningar.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 17, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till Lantbruksnämnderna,
till Bidrag till jordbrukets
rationalisering samt till Täckande
av förluster på grund av statlig
kreditgaranti jämte i ämnena väckta
motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln
(punkten 6) hemställt, att riksdagen
måtte dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga vissa ändringar i personalförteckningen
för lantbruksnämnderna,
dels fastställa ändrad avlöningsstut för
lantbruksnämnderna, dels ock till Lantbruksnämnderna:
Avlöningar, anvisa

ett anslag å (i 183 000 kronor.

Lantbruksnämnderna: Avlöningar.

I samband härmed hade utskottet behandlat
några motioner.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning ävensom
med avslag å motionerna 1:159 och
II: 309 samt I: 233 och II: 49, sistnämnda
två motioner såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för lantbruksnämnderna, som
angivits i propositionen;

b) fastställa i punkten intagen avlöningsstat
för lantbruksnämnderna, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1951/52;

c) till Lantbruksnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1951/52 anvisa ett
förslagsanslag av 6 188 000 kronor;

II. att motionerna 1:233 och 11:49,
såvitt de avsåge yrkandet om medgivande
för lantbruksinstruktören M. Kristoffersson
att kvarstå i tjänst, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Carl Sundberg, Hjulmar Nilsson, Antby,
Hseggblom, Ahlsten och Svensson i Vä,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning samt med
bifall till motionerna I: 159 och II: 309
ävensom med avslag å motionerna 1: 233
och 11:49, sistnämnda två motioner såvitt
nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t--

(= utskottet) -----i propositionen;

b) fastställa i reservationen föreslagen
avlöningsstat för lantbruksnämnderna,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1951/52;

c) till Lantbruksnämnderna: Avlö ningar

för budgetåret 1951/52 anvisa ett
förslagsanslag av 6 231 600 kronor;

II. att motionerna----(= utskottet)
------------ riksdagens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Lantbruksnämnderna: Kostnader för planeringskommittéer.

Herr H7EGGBLOM: Herr talman! På
denna punkt finns en reservation som
ansluter sig till en motion, framförd
här i kammaren av herr Hedlund i Östersund
m. fl. Det gäller en liten grupp
befattningshavare, nämligen de tekniska
biträdena hos lantbruksingenjörerna.
Bakom motionen ligger en attack
— få vi väl säga — från lantbruksingenjörernas
sida, för att deras biträden
skulle komma i en bättre Iöneställning
och en bättre befordringsgång och
därigenom kunna bevaras åt lantbruksorganisationen.

Xu har utskottet här som i många
andra fall, där det är fråga om lönejusteringar,
hänvisat till tjänsteförteckningsrevisionen.
Det kan man naturligtvis
med visst fog göra. Men å andra
sidan får icke riksdagen helt och hållet
glömma bort, att vi ju leva i den överfulla
sysselsättningens tid. Här sitta vi
och hänvisa till tjänsteförteckningsrevisionen
och vänta, att dess yttrande skall
komma, innan någonting göres. Emellertid
lämna betydelsefulla och nödvändiga
befattningshavare sin tjänst, och
de, som skola arbeta ute på fältet och i
något så när hygglig tid göra arbetet
klart för jordbrukarna, stå utan den
nödvändiga hjälpen. Någon gång kan
det in därför vara skäl att icke absolut
falla i farstun för tjänsteförteckningsrevisionen.

Här ha mött upp motionärer från
alla partier med yrkande, att dessa tekniska
biträden skola få en något bättre
löneplacering och en bättre befordringsgång.
Till stöd för detta finns också
en hemställan från lantbruksstyrelsen.

•lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation av herr Carl
Sundberg m. fl. som är fogad vid denna
punkt.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
i punkten gjorda hemställan dels
ock på bifall till den av herr Carl Sund -

berg m. fl. beträffande denna punkt avgivna
reservationen; och fann herr
förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Haeggblom begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
l:o) i utskottets utlåtande nr 17,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Carl Sundberg m. fl. vid
punkten fogade reservationen.

Punkterna 2—i.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5.

Lantbruksnämnderna: Kostnader för
planeringskommittéer.

I statsverkspropositionen hade Kungl.
Majtt under nionde huvudtiteln (punkten
10) hemställt, att riksdagen måtte
till Lantbruksnämnderna: Kostnader

för planeringskommittéer anvisa ett anslag
å 250 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet behandlat
några motioner.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
ävensom med avslag å motionerna
1: 99 och II: 137 samt I: 226 och
11:302, till Lantbruksnämnderna: Kost -

Onsdagen den 16 maj 1951.

Nr 19.

nader för planeringskommittéer för budgetåret
1951/52 anvisa ett förslagsanslag
av 250 000 kronor.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Carl Sundberg, Hjalmar
Nilsson och Hseggblom, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
inåtte med bifall till motionerna I: 99
och 11:137, avslå Kungl. Maj:ts framställning
samt motionerna I: 226 och
II: 302.

2) av herrar Antby och Mårtensson
i Smedstorp, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
I: 226 och II: 302 ävensom med avslag
å motionerna I: 99 och II: 137, till Lantbruksnämnderna:
Kostnader för planeringskommittéer
för budgetåret 1951/52
anvisa ett förslagsanslag av 150 000 kronor.

Efter föredragning av punkten yttrade: -

Herr H7EGGBLOM: Herr talman!

Kungl. Maj:t föreslår på denna punkt
ett litet anslag på 250 000 kronor. Anslaget
har tidigare under några år utgått
med 400 000 kronor. För två år
sedan ansåg jag att vi hade anledning
att yrka, att intet anslag skulle utgå,
emedan nyttan av dessa planeringskommittéer,
åtminstone enligt mitt sätt att
se, inte motsvarade kostnaderna. Nu
har Kungl. Maj:t föreslagit en minskning,
och det är ju gott och väl, men
jag har ansett det riktigt att markera
den uppfattning jag och övriga motionärer
hyst tidigare, att när det är ont
om pengar skall man använda pengarna
på ett förståndigare sätt än detta.
Det är anledningen till att jag har ställt
ett avslagsyrkande, och jag skall be att
i anslutning därtill få yrka bifall till
reservationen a) under punkt 5, som är
avgiven av herr Carl Sundberg in. fl.

Bidrag till jordbrukets rationalisering.

Herr ANDERSSON I Tungelsta: Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag på denna punkt.

Herr ANTBY: Herr talman! I likhet
med herr Hseggblom anse vi på det håll
jag representerar, att vi ha all anledning
att iaktta sparsamhet, och det är
väl ett genomgående drag vid detta års
riksdag. Man kan givetvis ha olika uppfattningar
om på vilka områden det
skall sparas och var det är möjligt att
gå något utöver vad Kungl. Maj:t har
föreslagit. På denna punkt ha vi föreslagit
en ytterligare nedskärning av anslaget,
dock utan att vilja avskriva det
helt och hållet. Vi ha föreslagit, att anslaget
skulle sättas till 150 000 kronor,
och i anslutning till en motion har jag
tillsammans med en kamrat reserverat
mig för ett anslag av detta belopp.

Det har från olika håll framförts kritik
mot planeringskommittéernas sätt
att arbeta. Jag har från andra håll hört,
att de arbeta på ett alldeles utmärkt
sätt. Jag tror dock, att man utan att
åstadkomma skada kan inskränka denna
verksamhet i det ekonomiska läge
som nu råder, och med hänsyn härtill
ber jag att få yrka bifall till reservation
b) vid punkt 5 av herrar Antby och
Mårtensson i Smedstorp.

överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan i punkten 5); 2:o) bifall till
den av herr Carl Sundberg m. fl. beträffande
punkten avgivna reservationen;
samt 3:o) bifall till den av herrar
Antby och Mårtensson i Smedstorp beträffande
punkten avgivna reservationen;
och biföll kammaren utskottets
berörda hemställan.

Punkten t>.

Bidrag till jordbrukets rationalisering.

I statsverkspropositionen hade Kungl.
Maj:t under nionde huvudtiteln (punkten
128) föreslagit riksdagen att dels

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Bidrag till jordbrukets rationalisering.

till Bidrag till jordbrukets rationalisering
för budgetåret 1951/52 anvisa ett
anslag av 9 500 000 kronor, dels ock
godkänna vissa jämkningar i lantbruksnämndstaxan
och lantbruksingenjörstaxan.

1 samband härmed hade utskottet behandlat
några motioner.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
ävensom med avslag å motionerna
1:100 och 11:143, 1:160 och
II: 217 samt II: 382 till Bidrag til! jordbrukets
rationalisering för budgetåret
1951/52 anvisa ett reservationsanslag av
9 500 000 kronor:

b) godkänna att lantbruksnämndstaxan
och lantbruksingenjörstaxan jämkades
i överensstämmelse med de grunder
som angivits i propositionen;

II. att motionerna 1:64 och 11:86
samt 1:101 och 11:142 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) vid mom. I av herrar Carl Sundberg,
Hjalmar Nilsson och Hteggblom,
vilka ansett, att utskottet i mom. I bort
hemställa, att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
I: 100 och II: 143 ävensom med avslag
å motionerna 1:160 och 11:217
samt 11:382 till Bidrag till jordbrukets
rationalisering för budgetåret 1951/52
anvisa ett reservationsanslag av 7 500000
kronor;

b) godkänna att----(= utskottet)
----i propositionen;

2) vid mom. II av herr Haeggblom,
utan angivet yrkande;

3) av herr Anlby, som ansett att utskottet
bort hemställa,

I. att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
1:100 och 11:143 ävensom med avslag
å motionerna 1:160 och 11:217 samt

11:382 till Bidrag till jordbrukets rationalisering
för budgetåret 1951/52 anvisa
ett reservationsanslag av 7 500 000 kronor; b)

godkänna att--------(= utskottet)
-------i propositionen;

II. att motionerna------(= utskottet)
-------- — riksdagens åtgärd;

4) av herr Ahlsten, utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr ANTBY: Herr talman! Jag har
begärt ordet vid denna punkt med anledning
av en reservation som jag har
avgivit till utskottets utlåtande. Jag anser,
herr talman, att rationaliseringsarbetet
bör fortgå i den utsträckning
som Kungl. Maj:t har föreslagit. När jag
ändå har reserverat mig för ett mindre
anslagsbelopp än det som är föreslaget
i propositionen, har jag gjort det med
tanke på de alltjämt ökade reservationerna
på detta område. Det är ju synnerligen
svårt att bedöma, hur stora
reservationerna här bli, men den tidigare
utvecklingen tyder på att man
skulle ha möjlighet att bedriva rationaliseringsarbetet
i samma utsträckning
som Kungl. Maj :t har föreslagit även
med beviljande av något lägre anslagsbelopp.
Jag har i min reservation föreslagit,
att anslagsbeloppet skulle sättas
till 7,5 miljoner kronor. Det är samma
belopp som föreslagits i en reservation
av herr Carl Sundberg m. fl., men min
reservation skiljer sig från denna i det
avseendet, att jag har föreslagit att riksdagen
skall bemyndiga Kungl. Maj."t
att, för den händelse de medel som nu
anslås icke skulle räcka till för att driva
rationaliseringsarbetet i den utsträckning
som behovet påkallar eller
som Kungl. Maj:t har föreslagit, gå utöver
anslagsbeloppet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till min reservation vid denna
punkt.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Nr 19.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr H^GGBLOM: Herr talman! Det
förslag som utskottet kommer med är
naturligtvis inte annat än tacknämligt
ur jordbrukets synpunkt, då det ställer
ett betydande belopp till förfogande för
den rationalisering som lantbruksnämnderna
arbeta med och därvidlag lägga
en betydande vikt vid den inre rationaliseringen.

Anledningen till att det finns en reservation,
av herr Carl Sundberg in. fl.,
där det yrkas på ett 2 miljoner kronor
lägre belopp, är, kan man säga med citerande
av ett berömt statsrådsord som
gått genom pressen under de senare
dagarna, att den ger möjlighet till blodprovtagning
hos kammaren i fråga om
sparsamhetsviljan. Reservationen bygger
nämligen på besparingsutredningens
förslag så långt som detta kunnat
fullföljas i den situation som nu föreligger.
Besparingsutredningen har utgått
från medelsåtgången under budgetåret
1949/50 på ungefär 14 miljoner
kronor och framställt två alternativ.
Det ena alternativet innebär att lika
stort belopp skulle anvisas såväl innevarande
budgetår som nästföljande, och
i så fall skulle enligt besparingsutredningen
behövas ett anslag av 4 miljoner
kronor. Det andra alternativet innebär
att såväl innevarande budgetår
som nästa medelsanvisningen skulle bli
10 procent mindre än budgetåret
1949/50, och i så fall skulle inte några
medel behöva anslås för nästa budgetår.

Vi ha för vår del stannat för det alternativ
som inte innebär någon minskning
i verksamheten, men när vi ha
räknat ut medelsbehovet ha vi måst
observera, att Kungl. Maj:t genom beslut
i december i fjol redan har föregripit
riksdagens möjlighet att fiilja besparingsutredningen,
ty Kungl. Maj:t
har för innevarande budgetår anvisat
16,5 miljoner kronor i stället för de

Bidrag'' till jordbrukets rationalisering.

14, till vilka besparingsutredningen
ville begränsa användningen. Detta är
alltså en sak som man inte kan komma
ifrån men som det förefaller att folkpartimotionärerna
ha förbisett. Om man
skall ta med något av besparingsutredningens
förslag återstår det endast att
för nästa budgetår stanna för de 14
miljoner som besparingsutredningen
har föreslagit. .lag skall inte trötta kammaren
med uträkningarna, men att vi
ha kommit till 7,5 miljoner i anslag beror
på att vi räkna med att det från
torrläggningsanslaget skall överföras en
miljon genom att en del bidrag, som
förut beviljats av lantbruksstyrclsen,
skola omhänderhas av lantbruksnämnderna.
Vi komma därvid fram till 7,r«
miljoner som anslag för nästa år.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation vid punkt 6
som är avgiven av herr Carl Sundberg
in. fl. och som ställer yrkandet om ett
anslag på 7,5 miljoner.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Jag vill fästa uppmärksamheten
vid att även Kungl. Maj:ts förslag innebär,
att den verksamhet som nu är i
fråga skall bedrivas i något långsammare
takt än man eljest skulle vilja. Nu
har herr Haeggblom och hans medreservanter
föreslagit, att anslaget skulle
minskas så väsentligt för nästa budgetär,
att ett bifall till den reservationen
utan tvivel skulle innebära, att verksamheten
måste beskäras utöver vad
som kan anses önskvärt. Det har ju
visat sig, att lantbruksnämndernas verksamhet
omfattas med ökat intresse
bland jordbrukarna häri landet. Knappheten
på arbetskraft gör det ju nödvändigt
även för innehavare av mindre
och medelstora jordbruk att minska det
manuella arbetet och rationalisera driften
så mycket som möjligt. Därvid vänder
man sig numera med allt större förtroende
till lantbruksnämnderna och
påfordrar deras hjälp och bidrag. Ett

(i 4

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Bidrag till jordbrukets rationalisering.

bifall till denna reservation skulle utan
tvivel medföra att lantbruksnämnderna
icke skulle i önskvärd utsträckning kunna
utföra de uppgifter för rationaliseringsverksamheten
som lantbruksnämnderna
ha förberett och som bli aktuella
under nästa budgetår.

Utskottet har för sin del inte heller
velat gå in på det förslag som även
innefattas i reservationerna och som
innebär att den s. k. betesförbättringsverksamheten
skulle överflyttas från
lantbruksnämnderna till hushållningssällskapen.
Riksdagen beslöt ju så sent
som 1947 och 1948 i denna fråga, och
den ansåg då, att denna verksamhet
hör samman med jordbrukets inre rationalisering
och att den därför bör
handhas av lantbruksnämnderna. Det
har inte inträffat någonting under den
tid som har förflutit sedan dess som
innebär, att det finns anledning att nu
ändra ståndpunkt till denna fråga. Utvecklingen
på något längre tid bör nog
avvaktas innan man går att ändra ett
beslut som fattats så nyligen som detta.

Jag ber, herr talman, att med detta
få yrka bifall till utskottets förslag på
denna punkt.

Herr AHLSTEN: Herr talman! Jag har
på denna punkt fogat en blank reservation
till utlåtandet. Det beror delvis på
att jag inte vill biträda ett förslag som
skulle innebära en total ökning av anslaget
till rationaliseringen och avdikningen.
När vi studera huvudtiteln finna
vi, att man i allmänhet får reservationer
på rationaliseringsanslagen under
det att det blir brist på anslaget för
avdikning. Nu kan man inte se bort
från att de här sakerna höra intimt
samman. I många fall är det så, att ett
utförande av rationaliseringsarbetet för
lantbruksnämnderna blir beroende avom
avdikningsanslaget är tillräckligt
stort. Jag vill ifrågasätta, huruvida inte
denna uppgift, som jordbruksutskottet
varje år försöker fördela på annat sätt

än Kungl. Maj:t har föreslagit, kunde
lösas på så sätt, att utdikningsanslaget
i sin helhet uppfördes under rationaliseringsrubriken
och att Kungl. Maj:t
finge rätt att justera anslagen inte bara
mellan den inre och yttre rationaliseringen
utan också med hänsynstagande
till avdikningsanslaget.

Jag tycker det är en riktig väg som
Kungl. Maj:t slagit in på, när en del
överförts till lantbruksnämnderna, men
jag undrar om man inte skulle nå en
ännu mera rationell fördelning, om
man uppförde avdikningsanslaget i dess
helhet under rationaliseringen. Härigenom
finge Kungl. Maj:t möjlighet att
justera detta anslag inom den totala
ram, som är angiven.

Det kan inte hjälpas att man tycker
det är tråkigt att det blir en så stor
eftersläpning just beträffande avdikningsanslaget.
Vi återkomma till detta
senare under dagen, och jag skall därför
inte nu mera uppehålla mig vid
detta.

Vad gäller motionerna om att överföra
betesförbättringarna till hushållningssällskapen
ha vi inte ställt något
yrkande, men jag vill ändå framföra
några synpunkter på saken. Om man
skall anlägga en betesförbättring, är
ju inte det väsentliga att man kan bryta
sten och stubbar, utan det väsentliga
är att man får en betesvall med rätt
belägenhet ur avdikningssvnpunkt, vattensvnpunkt,
fuktighetsgrad, jordmån
o. s. v. Man behöver ha försöksverksamhet
med gödsling och annat, så att man
blir övertygad om att betesvallen kan
ge ett gott ekonomiskt utbyte. De rent
produktionsbefrämjande åtgärderna för
jordbruket höra hemma hos hushållningssällskapen
och äro grundläggande
faktorer vid avgörandet, om det skall
vara någon mening med en betesförbättring.
Övriga åtgärder äro av mera
sekundär betydelse, även om de ha sitt
värde.

Det finns sålunda åtskilligt som talar
för att betesförbättringarna skulle höra

Onsdagen den 16 maj 1951. Nr 19.

Ändringar i grunderna för det statliga stödet till torrläggningsverksamheten m. m.

hemma hos hushållningssällskapen.
Därtill kommer att lantbruksnämnderna
ha fått ökade arbetsuppgifter, som ställa
ökade krav på personalen, under
det att hushållningssällskapen i många
fall ha tillräcklig personal även för
något utökade arbetsuppgifter. Man
kanske också på detta område skulle
kunna nå en viss rationalisering, om
man fördelade uppgifterna på detta
sätt.

Nu är det inte lätt med en gränsdragning,
herr talman, inte minst när
det gäller två institutioner som arbeta
så nära intill varandra och i så nära
samband med varandra. Man kan ifrågasätta,
huruvida inte denna gränsdragning
så småningom blir så svår att
upprätthålla, att vi i stället för lantbruksnämnder
och hushållningssällskap
kanske få något som vi kunna kalla för
lantbrukssällskap och därigenom kunna
förena uppgifterna på en hand.

Jag har icke något yrkande, herr talman.
Jag har bara velat anföra dessa
synpunkter med anledning av den blanka
reservation jag avgivit.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets i punkten 6)
gjorda hemställan; 2:o) bifall till samma
hemställan med den ändring, som
föreslagits i den av herr Carl Sundberg
m. fl. beträffande punkten avgivna reservationen;
samt 3:o) bifall till den
av herr Antby beträffande punkten avgivna
reservationen; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hseggblom begärde likväl votering,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition antagits den under
2:o) anmärkta propositionen efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
6ro) i utskottets utlåtande nr 17,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i den av herr Carl
Sundberg m. fl. vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hseggblom begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 140 ja och 40 nej, varjämte 18
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i förevarande punkt.

Punkten 7.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 21.

Ändringar i grunderna för det statliga
stödet till torrläggningsverksamheten
m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 20, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående ändringar
i grunderna för det statliga stödet till
torrläggningsverksamheten m. m. jämte
i ämnet väckt motion.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde

Herr AIILSTEN: Herr talman! 1 det
förslag, som här föreligger, har yrkats
att lantbruksingenjörstjänsten i Gotlands
län skall indragas och arbetet där
förenas med tjänstgöring i annat län.
Utskottet har här sagt, att Kungl. Maj:t,

5.— Andra kammarens protokoll 19.71. Nr 19.

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag.

när denna fråga tas upp till slutligt avgörande,
bör se till att de gotländska
intressena tillgodoses.

Det förhåller sig på det sättet, att
lantbruksingenjören inte har full sysselsättning
på ön utan måste ha deltidstjänst
inom ett annat län på fastlandet.
Nu är läget enahanda när det
gäller distriktsingenjörstjänsten, som
också är en halvtidstjänst. Distriktsingenjören
hör hemma under väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen och har hand
om vatten- och avloppsledningar o. d.

Nu vill jag ifrågasätta, huruvida man
icke, när Kungl. Maj:t överväger denna
fråga, skulle kunna tänka sig att förena
de två halvtidstjänsterna till en tjänst.
På det sättet skulle det bli möjligt att
få en tjänsteman boende på ön, som
skulle kunna betjäna båda dessa grenar
av verksamheten, nämligen avdikning
och vatten- och avloppsfrågor.

Det var, herr talman, blott dessa synpunkter
som jag ville framföra i anledning
av den blanka reservation jag avgivit.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 22.

Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag,
m. in.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtan
nr 21, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till Grundförbättringar:
Statens avdikningsanslag,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag.

Under statsverkspropositionens nionde
huvudtitel, punkten 134, hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att dels medgiva
att under budgetåret 1951/52 måtte
få beviljas statsbidrag från statens
avdikningsanslag å tillhopa 3 000 000

kronor, dels till Grundförbättringar:
Statens avdikningsanslag för samma
budgetår anvisa ett förslagsanslag av
4 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat tre motioner.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning samt med
avslag å de likalydande motionerna
I: 47 och II: 48 i vad de skilde sig från
denna framställning,

a) medgiva, att under budgetåret
1951/52 måtte få beviljas statsbidrag
från statens avdikningsanslag å tillhopa
3 000 000 kronor;

b) till Grundförbättringar: Statens
avdikningsanslag för budgetåret 1951/52
anvisa ett förslagsanslag av 4 000 000
kronor;

II. att motionen II: 51 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Johnsson i Kastanjegården, Ahlsten,
Herbert Hermansson och Svensson i
Vä, vilka ansett att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning samt med
bifall till de likalydande motionerna
I: 47 och II: 48,

a) medgiva, att under budgetåret
1951/52 måtte få beviljas statsbidrag
från statens avdikningsanslag å tillhopa
4 000 000 kronor;

b) till Grundförbättringar: Statens

avdikningsanslag för budgetåret 1951/52
anvisa ett förslagsanslag av 4 000 000
kronor;

II. att motionen---—- (= utskottet)
—--riksdagens åtgärd.

Utskottets i punkten gjorda hemställan
föredrogs. Därvid anförde:

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! Jag har vid denna punkt
i jordbruksutskottets utlåtande nr 21 i

Onsdagen den 16 maj 1951.

Nr 19.

Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag.

en reservation tillsammans med herrar
Ahlsten, Hermansson och Svensson i
Va begärt att få framlägga ett förslag
något annorlunda beskaffat än utskottsmajoritetens,
och i anledning därav
vill jag säga några ord.

Kungl. Maj:t har föreslagit att statsbidrag
må beviljas för budgetåret 1951/
52 med tillhopa tre miljoner kronor
från statens avdikningsanslag. Under
det budgetår, som för närvarande är
inne, utgår anslaget med fyra miljoner
kronor. Som herr Ahlsten nyss anfört
i debatten i ett annat ärende skulle
viss del av anslaget överflyttas på en
annan organisation och på det sättet
utnyttjas. Emellertid är det klart att
detta tar en viss tid, och det ligger
massor av ärenden som ännu inte äro
reglerade. Lantbruksstyrelsen har gjort
en utredning som visar, att av det förlidna
årets anslag 769 företag fått ungefär
fyra miljoner kronor, men det är
kvar 1 832 torrläggningsföretag, och
dessa representera ett anslagsbelopp av
tio miljoner kronor. Väntetiden för
dessa människor, som skola ha anslag,
är upp till tre år. På detta sätt hämmar
man syftet med detta anslag, nämligen
beviljande av statsbidrag, huvudsakligen
till utförande av sådana torrläggningsföretag,
vilka avse höjande av
alstringsförmågan hos mark med hänsyn
till dess utnyttjande som åker eller
ständig slätter- och betesvall. Det är i
regel företag planerade av lantbruksingenjörer.
Dessa företag måste utföras
för att andra dikningsföretag av
mindre omfattning skola kunna komma
till stånd. Jag menar att det icke är
riktigt, att man har en sådan eftersläpning,
ty detta hindrar en hel del människor
från att sätta i gång mycket
nödvändiga sådana företag. Det är inte
så länge sedan vi här i landet på allt
sätt försökte uppmuntra sådana arbeten,
och det kan komma tider ännu, då
man ångrar att man inte följt med utvecklingen
på detta område. .lag vill
erinra om att det är omöjligt att komma

någon vart i rationaliseringshänseende,
om man inte har de stora dikningsföretagen
utförda.

Jag skall med dessa ord, herr talman,
be att få yrka bifall till reservationen,
som innebär att statsbidrag för dessa
arbeten skall utgå med fyra miljoner i
stället för, enligt utskottets förslag, med
tre miljoner kronor.

Herr STJÄRNE: Herr talman! Den
föregående ärade talaren har redan anfört
en del beaktansvärda synpunkter
på denna fråga, men som motionär vill
jag också säga några ord.

Kammaren har nyss beslutat att ett
flertal torrläggningsärenden av mindre
storlek skola överflyttas från lantbruksstyrelsen
till lantbruksnämnderna. Denna
förändring kommer säkerligen att
hälsas med tillfredsställelse. Ärendena
kunna snabbare behandlas, och framför
allt kommer medelstilldelningen för
bidrag av allt att döma att bli rikligare.
Jag grundar detta uttalande på den rikliga
medelstilldelning lantbruksnämnderna
hittills haft att röra sig med. En
viss lättnad i fråga om bidrag till de
torrläggningsföretag, som lantbruksstyrelsen
fortfarande kommer att handlägga,
kommer som en följd av denna
överflyttning att inträda. Såsom departementschefen
framhåller är en sådan
lättnad att förvänta. I full vetskap härom
begär lantbruksstyrelsen för nästa
budgetår en bidragstilldelning av fem
miljoner kronor. Anledningen härtill är
helt naturligt att eftersläpningen av bidragsberättigade
ärenden är så oerhört
stor. Till nästa budgetår väntas nämligen
bli överförda ansökningar om bidrag
till ett belopp av 10 700 000 kronor,
vilket innebär en ökning av den
eftersläpande balansen från innevarande
budgetår med 1 200 000 kronor. Vidare
kommer förutnämnda överflyttning
till lantbruksnämnderna av de
mindre bidragsiirendena enligt utredningens
beräkning ej att motsvara mer

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag.

än omkring 20 procent av medelsbehovet.
Detta innebär en avlastning av medelsbehovet
för nästa budgetår med
endast 2 500 000 kronor. Av den ingående
balansen återstå alltså trots
detta 8 200 000 kronor. Därtill kunna
givetvis under året väntas inkomma
nya ansökningar till större företag på
betydande belopp.

Att under sådana förhållanden, såsom
departementschefen och utskottet föreslagit,
minska beloppet för bidragstilldelning
med en miljon, anse vi motionärer
tillika med reservanterna synnerligen
olämpligt. Enligt vår mening vore
det nu särskilt befogat att fortsätta
med samma anslagsbelopp till dess eftersläpningen
till största delen avverkats.
Det torde ändå, med den överflyttning
av de mindre ärendena till
lantbruksnämnderna som beslutats, dröja
åtskilliga år innan någorlunda jämvikt
uppnåtts mellan bidragsberättigade
ansökningar och medelstillgången.

Vad nu nästa budgetår beträffar innebär
reservationens yrkande ingen belastning
på budgeten. Det gäller ju inte
här förslagsanslag utan det belopp, inom
vilket bidrag får beviljas. Vi yrka att
detta skall sättas lika med innevarande
års eller fyra miljoner kronor såsom
den föregående ärade talaren också begärt,
i stället för tre miljoner, som utskottet
föreslagit.

Som framgår av vad jag förut nämnt
kan den föreslagna minskningen ej inverka
på budgeten förrän 1952/53. Att
redan nu, när behovet är av den angelägenhetsgrad
som här är fallet, föreslå
dispositioner som verka sänkande på
anslagets storlek för nyssnämnda budgetår
anse vi inte befogat.

Departementschefen åberopar besparingsutredningen.
Häremot må endast
anföras lantbruksstyrelsens uttalande:
»Då torrläggningsåtgärdcr i många fall
äro en ovillkorlig förutsättning för åtskilliga
andra åtgärder, som avse att
höja jordens produktionsförmåga och
brukningsdelarnas lönsamhet, är det

synnerligen angeläget, att bidragsärendena
avgöras utan alltför stor väntetid.
Denna uppgår för närvarande till
2 å 3 år.»

I detta uttalande vill jag, herr talman,
helt instämma och därmed yrka
bifall till reservationen av herr Johnsson
i Kastanjegården m. fl.

Häruti instämde herr Sandberg.

Herr AHLSTEN: Herr talman! Jag har
i ett tidigare anförande vid behandlingen
av jordbruksutskottets utlåtande nr
17, punkt 6, anfört en del synpunkter
på det anslag det här gäller och därvid
bland annat framhållit hur intimt detta
anslag hör samman med anslaget til!
jordbrukets rationalisering. Ser jag
emellertid på detta anslag i och för sig
tycker jag att det är synnerligen tråkigt,
att det skall bli en eftersläpning
just på detta anslag, icke minst av den
anledningen, att för att ett dylikt täckdikningsföretag
skall få utföras skall
det föreligga en av lantbruksingenjörer
uppgjord båtnadsberäkning. Nu veta vi
att det tar två till fyra år, innan ett företag,
för vilket båtnadsberäkning en
gång blivit uppgjord, kan komma till
utförande. Under tiden ha de kostnader,
som äro förenade med avdikningens
utförande, ökats, så att dessa beräkningar
i allmänhet få lov att göras om
av dessa högre tjänstemän. Efter vad jag
kan förstå kan det inte vara riktigt, att
1 800 ärenden av denna art ligga på hög,
när man vet att för var dag som går bli
de beräkningar och förslag som äro
upprättade mindre användbara. Och så
får man anlita dessa högre tjänstemän
igen för att räkna om alltsammans i
syfte att få båtnaden och kostnaderna
att gå ihop, vilket ju är förutsättningen
för att vederbörande skall få rätt att utföra
avdikningen.

Man har tidigare sagt att det inte
finns tillräckligt med arbetskraft för att
utföra dessa avdikningar. Men den saken
är numera uppklarad, då man kan

Onsdagen den 16 maj 1951.

Nr 19.

Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag.

utföra dessa avdikningar med maskinkraft
och med mycket litet användande
av manuell arbetskraft. Det är sålunda
bara fråga om huruvida medel finnas
tillgängliga för utförande av dessa företag.
Det hänger inte längre på tillgången
på arbetskraft, som det förut
faktiskt gjorde.

Men det förhåller sig i alla fall på
det sättet, att om man skall ha möjlighet
att genom lantbruksnämnderna utföra
de mindre avdikningsföretagen, så
måste de större företagen i allmänhet
vara utförda först för att avdikningen
skall kunna verkställas och den rationalisering
av jordbruket, som vi alla
eftersträva, skall kunna främjas. Trots
att jag ogärna vill ha ett anslag, som
väsentligt överskrede vad jordbruksministern
på denna punkt har äskat, har
jag ändå velat biträda yrkandet om bibehållande
av anslaget på 4 miljoner
kronor för detta ändamål, alltså samma
anslag som beviljades av fjolårets riksdag.
Jag har tidigare sagt, att det är besvärligt
att åstadkomma en lämplig fördelning
av anslagen för detta ändamål.
Vi ha nyss tagit det högre anslaget till
lantbruksnämnderna, och nu innebär
detta förslag naturligtvis en direkt ökning
med en miljon kronor. Jag anser
dock, att det här gäller ett så viktigt
led i jordbrukets rationalisering, att
alla skäl tala för att kammaren bör bifalla
förslaget.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

llerr SVENSSON i Vä: Herr talman!
No ha så gott som samtliga reservanter
från andra kammaren yttrat sig i denna
fråga. Jag kan därför nöja mig med att
instämma i vad dessa herrar ha sagt.
Jag vill bara knyta en enda reflexion
till vad som har sagts. Jag undrar hur
det hela till sist skall sluta, vart det helt
enkelt skall bära hän, när ansökningarna
alltmer öka i mängd på grund av att
de till följd av brist på medel inte kun -

na behandlas i vederbörlig ordning och
väntetiden blir längre och längre för de
sökande. Följden blir så vitt jag kan se,
att det blir en tilltagande försumpning
av torv- och mossjordarna, vilka på
grund av en ständigt pågående förmultningsprocess
ständigt sjunka och äro i
behov av en kraftig avdikning. Detta
medför i sin tur, att skördarna sjunka
både i kvantitativt och kvalitativt avseende.
Fastigheternas räntabilitet blir
mindre, och fastigheterna sjunka i
värde.

Jag skulle tro, att behovet av anslaget
till dessa avdikningar gör sig allra
mest gällande i våra småbrukarbygder,
i varje fall i våra skogsbygder, där den
jordbeskaffenhet, som jag nyss talade
om, mest förekommer. Och då arealerna
i dessa trakter förut inte äro alltför stora,
är det klart, att det är ett livsintresse,
i varje fall ett mycket stort ekonomiskt
intresse för dessa småbrukare att kunna
hålla sin jord så väl dränerad och
dikad som möjligt. Jag måste beklaga,
att man har sett sig nödsakad att minska
anslaget med denna så välbehövliga
miljon. Om nu anslaget på detta sätt
minskar med en miljon, kommer givetvis
väntetiden att ökas, och ytterligare
besvärligheter komma att uppstå.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
instämma i yrkandet om bifall till den
vid denna punkt till utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr NILSSON i Varuträsk: Herr talman!
När vi inom utskottet dryftade
dessa frågor kände jag en viss oro med
anledning av att Kungl. Maj:t hade föreslagit
en nedräkning av statens avdikningsanslag
med en miljon kronor till
tre miljoner från förutvarande fyra miljoner
kronor. Vid ett närmare studium
av förslaget blev jag snart medveten om
att denna minskning i realiteten icke
hade sådan verkan som man från början
var benägen att antaga. Utskottet
har nämligen klart och tydligt utsagt i

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag.

sitt utlåtande nr 20 som tidigare denna
dag behandlats, att utskottet »tillstyrkt
ett i propositionen nr 31 framlagt förslag
om att bidrag i vissa grupper av
torrläggningsärenden från och med
nästa budgetår skall utgå från rationaliseringsanslaget».
Och utskottet fortsätter:
»Ett genomförande av detta förslag
torde — såsom departementschefen
anfört — otvivelaktigt medföra en
lättnad i vad gäller anspråken på avdikningsanslaget.
»

Det är ju alldeles klart att särskilt för
oss norrlänningar ha dessa avdikningsanslag
och för övrigt alla de statsbidrag,
som utgå för olika torrläggningsföretag,
oerhört stor betydelse. Enligt föreliggande
uppgifter ha vi inom vårt land
22 miljoner hektar skogsmark, varav
kronan äger 5,3 miljoner, aktiebolagen
5,7 miljoner och enskilda 11 ,i miljoner
hektar. Av dessa skogsmarker disponeras
24 procent av kronan och andra allmänheter,
26 procent av bolagen och 50
procent av övriga enskilda ägare. I den
skogsproduktiva marken ingår en avsevärd
areal, som är vattensjuk och i behov
av dikning. Inalles har denna redovisats
till 1,03 miljoner hektar eller
8 procent av den skogsproduktiva marken.
Huvudparten härav eller 1,30 miljoner
hektar ligger i Norrland. Enligt
riksskogstaxeringens uppgifter uppgå
vidare de icke produktiva torvmarkerna
till sammanlagt 5,84 miljoner hektar,
varav en fjärdedel anses dikningsbar.
Efter korrigering med hänsyn till skiljaktiga
skogsbiologiska förhållanden i
olika orter har man räknat med en areal
dikningsvärd mark av 1,0 miljoner
hektar försumpad skogsproduktiv mark
och en miljon hektar myr, tillhopa 2,o
miljoner hektar. Av sistberörda areal
skulle 1,9 miljoner hektar finnas i Norrland
och Dalarna.

Det är ju därmed klart, att vi norrlänningar
äro mindre tilltalade av en
nedskärning av bidragsbeloppet. Det är
för oss mycket aktuellt, inte minst när
det gäller skogsmarker men även andra

marker, att staten vill bidraga så mycket
som möjligt. Jag är mycket tacksam
för att utskottet i detta fall har sagt, att
minskningen kommer att gälla endast
för kommande budgetår. Jag deltog i utskottsbehandlingen
av ärendet och yrkade
därvid bifall till utskottets utlåtande
i dess föreliggande skick. Jag vill
även här i kammaren yrka bifall till utskottets
förslag under den motivering,
som i debatten har åberopats, nämligen
att bidragsbeloppet i framtiden ingalunda
behöver bli mindre utan får samma
storlek som för innevarande budgetår
och att den eventuella minskningen
alltså skulle gälla endast instundande
budgetår. Det är statsfinansiella skäl
och brist på arbetskraft som ha gjort
att man icke velat sträcka sig längre.
.lag skulle gärna ha önskat att det funnits
möjligheter för oss att anslå så stort
bidrag som lantbruksstvrelsen har ansett
behövligt i sitt yttrande till föreliggande
proposition. Lantbruksstyrelsen
har kommit till en summa av
15 400 000 kronor för budgetåret 1951/
52. Jag vågar dock hoppas att det statsfinansiella
läget kan göra det möjligt att
i fortsättningen ytterligare uppräkna
detta anslag och att vi norrlänningar
skola få så stor del som möjligt av detsamma,
för att därigenom kunna åstadkomma
bättring när det gäller våra skogar
och marker i övrigt, som icke äro
produktiva men som skulle kunna bli
det genom utdikningar, till fördel för
såväl den enskilde som nationen i sin
helhet.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Det vore givetvis önskvärt att
det funnes möjlighet att i en snabbare
takt än vad som förutsatts i Kungl.
Maj:ts proposition och i utskottsutlåtandet
avverka den eftersläpning beträffande
torrläggningsföretagen, som
ju faktiskt föreligger. Det föreliggande
förslaget innebär visserligen att anslaget
för beviljande av bidrag för sådana

Onsdagen den 16 maj 1951.

Nr 19.

Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag.

ändamål minskas med en miljon för
nästa budgetår. Reservanterna ha föreslagit
att denna summa skulle ökas med
en miljon kronor, alltså med samma belopp,
varmed Kungl. Maj :ts förslag i år
minskats jämfört med föregående år.
Det är emellertid, som här tidigare
framhållits, icke fråga om någon minskning
— i realiteten har det inte förekommit
någon minskning utan snarare
tvärtom. Den överflyttning av ett antal
torrläggningsärenden till lantbruksnämnderna,
som kammaren nyss beslutat,
kommer att innebära att en mycket
betydande del av dessa ärenden, som i
övrigt ha finansierats med de bidrag,
som det här är fråga om, i stället komma
att finansieras genom det anslag,
som ställes till lantbruksnämndernas
förfogande för rationaliseringsverksamheten
inom jordbruket. I själva verket
innebär alltså det föreliggande förslaget
ingen reell minskning utan kanske
snarare motsatsen. Det torde kanske
inte heller i nuvarande läge vara möjligt
att gå fram i snabbare takt än vad
som här föreslås då det gäller denna
verksamhet.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! Jag är något överraskad
av det resultat till vilket herr Nilsson
i Varuträsk kom. Jag försökte att i utskottet
tala så varmt för ett oförändrat
anslag som det var möjligt, men jag räknade
aldrig med att kunna tala på det
sätt som herr Nilsson i Varuträsk gjorde
när han framlade sina synpunkter på
behovet av dessa skogsdikningar och
markdikningar i större skala. Nu kom
han likaväl till det resultatet, att han
borde yrka bifall till utskottets förslag,
och det gjorde mig som sagt något förvånad.
Jag var givetvis mindre förvånad
över att utskottets vice ordförande
kom till detta resultat, han som har talat
för det i utskottet.

Man säger här att den miljon, som nu
skall överföras till lantbruksnämnderna,
avlastar det anslagskrav som vi nu
diskutera. Det är klart att så blir fallet
i framtiden, men jag kan inte tänka
mig annat än att dessa vilande, över
1 800 ärenden bli lidande. Nu måste det
ju dröja ännu längre innan vad som
redan nu är utlovat blir fullbetalt, och
det är detta, menar jag, som hindrar
människorna ute i bygderna från att
sätta i gång med avdikningsföretagen.
Lantbruksingenjören gör upp ett förslag
—• det är i regel stora kulvertledningar
det gäller — och räknar ut båtnadsvärdet,
och alla papper ligga klara,
men när vederbörande får höra talas
om att det kan dröja tre år innan det
kommer något anslag drar han sig, och
jag vet exempel på människor som inte
vågat sätta i gång sina avdikningsföretag
därför att de inte vetat, om de kunnat
finansiera dem. Det är detta jag anser
vara betänkligt. Det kan inte vara
riktigt att utlova anslag och sedan dröja
hur länge som helst med att betala ut
dem. Jag tror att vad Kungl. Maj:t här
har föreslagit verkar i en riktning som
vi i allmänhet inte önska, ty det är klart
att denna sak inte är bara ett jordbrukets
intresse, utan den är ett hela samhällets
intresse. Jag försökte förra gången
jag hade ordet påpeka att det kan
komma tider ännu, då vi ångra att vi
inte ha försökt medverka till en intensifiering
av detta arbete, som jag anser
vara — liksom herr Svensson i Vä
kraftigt underströk — ett av de allra
viktigaste när det gäller att göra sankmarker
och annan ofruktbar jord till
fruktbar jord.

Herr NILSSON i Varuträsk: Herr talman!
Jag tror inte att herr Johnsson i
Kastanjegården har förstått mig rätt
då han påstår att han blev så förvånad
över den slutsats jag kom till i mitt anförande.
Jag tror att herr Johnsson
mycket väl minns att jag i utskottet

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering.

framhöll ungefär samma synpunkter
som jag har framhållit här i dag. Med
hänsyn till den passus i departementschefens
yttrande, som jag anförde i
mitt förra anförande, yrkade jag emellertid
bifall till utskottets hemställan;
det minns säkert herr Johnsson i Kastanjegården.
Jag skall en gång till läsa
upp vad jag särskilt fäste mig vid:
»Förslaget innebär bland annat att bidrag
till ett stort antal torrläggningsföretag
av enklare beskaffenhet i fortsättningen
skall utgå ur anslaget till
jordbrukets rationalisering i stället för
ur förevarande anslag samt att bidrag
ur avdikningsanslaget skall lämnas efter
i stort sett de grunder, som gälla
för bidrag ur rationaliseringsanslaget.»
Jag fick den uppfattningen, och jag
har den än i dag, att detta kan ersätta
den miljon, som Kungl. Maj:t har nedräknat
förevarande anslag med. Jag är
tämligen övertygad om att man kommer
till samma summa, och därför,
herr Johnsson i Kastanjegården, vidhåller
jag den uppfattning jag hade i
utskottet och yrkar bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till
den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Johnsson i Kastanjegården
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
l:o) i utskottets utlåtande nr 21,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Johnsson i Kastanjegården begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 107 ja och 78
nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 2—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 23.

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 23, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag till Befrämjande
av landsbygdens elektrifiering jämte i
ämnet väckta motioner.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade

Herr ANDERSSON i Längviksmon:
Herr talman! Det är i egenskap av motionär
i denna fråga som jag dristar
mig att taga kammarens tid i anspråk
några minuter.

Det är inte någon stor fråga som här
föreligger, men den är inte utan betydelse
för ett rätt stort antal medborgare
i vårt lands glesbefolkade bygder.
Jag har under flera år som föreståndare
för ett medelstort kraftföretag
kunnat på nära håll följa denna sida
av statens bidragsgivning. Jag har därvid
fått bevittna vilken stor nytta, vilken
både ekonomisk och kulturell väl -

Onsdagen den 16 maj 1951.

Nr 19.

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering.

signelse denna statens hjälp till elektrifiering
av glesbefolkade bygder kunnat
vara, ty denna hjälp har gjort det liksom
drägligare och lättare att bo kvar
och få sin utkomst i eljest karga och
avlägsna landsändar. Mycket har redan
gjorts men mycket återstår än att göra
innan vi komma därhän, att varje samhälle
och by i vårt land fått del av
denna kulturens välsignelse som vi
kalla för elektrisk energi. Det är många
byar, särskilt i Norrland, där man,
trots att ledningen kanske går fram
över ägorna och för varje minut för
mängder av elektrisk energi förbi dem
och ut till andra landsändar, ännu sitter
vid sin karbid- eller fotogenlampa
och där man på gammalt primitivt sätt
sågar sin ved och tröskar sin säd. Varför?
Ja, det är inte därför att den
elektriska kraften fattas, utan det är
distributionen som blir för dyr. Avstånden
och ledningarna äro långa,
och abonnenterna orka inte ensamma
bära kostnaderna. Det är här statens
hjälp blivit så ovärderlig.

I denna bidragsgivning har dock
funnits ett »men». Staten bidrager ju
med upp till 90 kronor per tariffenhet
för godkända företag, dock inte till
elektrifieringsföretag där kostnaderna
understiga 120 kronor per tariffenhet
och inte heller till företag där kostnaderna
överstiga 300 kronor per tariffenhet;
tidigare låg den övre gränsen
vid 240 kronor per tariffenhet.

Mot den undre gränsen, 120 kronor
per tariffenhet, är väl inte så mycket
att erinra. Den övre gränsen däremot
tål nog en granskning, då den inte är
rättvis. Denna övre gräns har nämligen
många gånger gjort att landsbygdselektrifieringsföretag,
som från billighets-
och skälighetssynpunkt varit väl
kvalificerade, fått stå tillbaka för andra,
som med hänsyn till dessa bedömningsgrunder
bort komma i andra
hand, och detta bara därför att byn
eller gården råkat ligga några hundratal
meter för långt bort från stamlinje

eller annan energikälla, så att kostnaderna
ha blivit för höga. Det sämsta
är att statsbidrag inte heller kunnat
komma i fråga om det resterande kapitalet,
det som erfordras utöver de 90
kronor som staten i andra fall kunnat
lämna, kunnat anskaffas på annat sätt,
alltså tillskjutas av abonnenterna själva
eller ibland av kommuner eller enskilda
bolag, såsom jag själv många gånger
har fått bevittna. Det är detta missförhållande
som vi med vår motion ha
velat rätta till. Vi ha inte motionerat
om någon höjning av själva anslaget,
utan endast om en ändring av grunden
för fördelningen.

Ytterligare en sak som talar för en
höjning av den övre gränsen är den
kostnadsökning som har inträtt när det
gäller elektrifiering. På drygt ett år
torde kostnadsstegringen på koppar,
stolpar och arbetskraft ha höjt kostnaderna
för elektrifieringsföretag med åtminstone
drygt 20 procent. Även detta
gör en höjning av den övre gränsen
motiverad, för att inte säga ofrånkomlig.
Eljest kommer snart intet företag
att kunna pressas in under den kostnadsram,
inom vilken statsbidrag är
möjligt.

Alla remissinstanser ha tillstyrkt motionerna,
och motionärerna äro även
jordbruksutskottet mycket tacksamma
för dess motivering, som är så välvillig
mot motionerna, att man faktiskt
tycker att den borde ha utmynnat i ett
tillstyrkande av dessa.

Även om det med hänsyn till utskottets
förståelse för saken varit frestande
och logiskt att yrka bifall till motionerna
skall jag dock nöja mig med att här
uttala den förhoppningen, att Kungl.
Maj:t så snabbt som möjligt måtte låta
verkställa den översyn, som utskottet
uttrycker önskemål om och som ligger
i linje med motionernas syfte.

■lag nöjer mig alltså den här gången
med att yrka bifall till utskottets förslag.

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Utbildning av fiskeritjänstemän.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 24.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 24, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag till Förekommande
och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar:
Åtgärder mot tuberkulos
hos nötkreaturen jämte i ämnet
väckta motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 25.

Utbildning av fiskeritjänstemän.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 25, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående utbildning
av fiskeritjänstemän in. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade i en till riksdagen
den 16 februari 1951 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr
84, föreslagit riksdagen att

1) godkänna att utbildningen av
fiskeritjänstemän skulle organiseras
enligt de riktlinjer som angivits i propositionen; 2)

bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningarna
för hushållningssällskapen
från och med den 1 juli
1951 uppföra sammanlagt 33 fiskeriassistenttjänster
i lönegrad Ca 19;

3) å riksstaten för budgetåret 1951/52
under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Utbildning av fiskeritjänstemän
ett förslagsanslag av 30 400 kronor,

b) till Bidrag till Södra Sveriges
fiskeriförening för vissa byggnadsarbeten
ett reservationsanslag av 35 000
kronor,

c) till Befrämjande i allmänhet av
fiskerinäringen ett reservationsanslag
av 80 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,

till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 364 av herr Nilsson,
Bror, m. fl. och II: 481 av herr Jacobsson
i Igelsbo m. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen vid behandling
av propositionen nr 84 måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att i personalförteckningarna
för hushållningssällskapen
från och med den 1 juli 1951 uppföra
sammanlagt 33 tjänster med benämningen
fiskerikonsulent i lönegrad
Ca 21.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1) godkänna att utbildningen av
fiskeritjänstemän skulle organiseras enligt
de riktlinjer, som angivits i propositionen; 2)

med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å de likalydande
motionerna I: 364 och II: 481 bemyndiga
Kungl. Maj:t att i personalförteckningarna
för hushållningssällskapen
från och med den 1 juli 1951 uppföra
sammanlagt 33 fiskeriassistenttjänster
i lönegrad Ca 19;

3) å riksstaten för budgetåret 1951/52
under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Utbildning av fiskeritjänstemän
ett förslagsanslag av 30 400 kronor,

b) till Bidrag till Södra Sveriges
fiskeriförening för vissa byggnadsarbeten
ett reservationsanslag av 35 000
kronor,

c) till Befrämjande i allmänhet av
fiskerinäringen ett reservationsanslag
av 80 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Carl Sundberg och Hseggblom, vilka ansett
att utskottet bort biträda yrkandet
i motionerna 1:364 och 11:481, såvitt
anginge benämningen av ifrågavarande
befattningar hos hushållningssällskapen,
samt därför i mom. 2) hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning samt de
likalydande motionerna 1:364 och
11:481 bemyndiga Kungl. Maj:t att i
personalförteckningarna för hushåll -

Onsdagen den 16 maj 1951.

Nr 19.

ningssällskapen från och med 1 juli
1951 uppföra sammanlagt 33 fiskerikonsulenttjänster
i lönegrad Ca 19.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HiEGGBLOM: Herr talman! Meningsmotsättningen
mellan utskottet
och reservanterna inskränker sig här
till en titelfråga, en fråga om vad dessa
länsfiskeritjänstemän skola kallas.

Jag erinrar mig i samband med detta,
herr talman, en erfarenhet jag hade
om riksdagens arbetsmetoder från den
tid då jag var elev vid lantbruksinstitutet
i Ultuna. Lärarna där, som då
kallades lektorer, hade gjort en attack
för att få bättre löneställning, och
statsutskottet reste upp för att titta på
hur undervisningen bedrevs. Jag minns
hur gubbarna kommo in och vi sutto
och tittade på dessa riksdagsmän. Den
gången kom man fram till att staten
hade så ont om pengar, att det inte
kunde bli någon lönereglering för lektorerna
vid institutet, men i stället lät
man dem få heta professorer, och jag
var övertygad om att lärarna voro lika
glada för att få heta professorer som
de skulle ha blivit över en lönereglering.
Så fortsatte det ända tills institutet
blev högskola.

I det här fallet har jordbruksutskottet
gått den rakt motsatta vägen, kan
man säga. Utskottet har tillstyrkt en
lönereglering som är mycket knapp, så
knapp att den för vissa tjänstemän betyder
en löneminskning. Utskottet har
varit medvetet om detta förhållande
och till och med hemställt att, därest
denna lönereglering för någon tjänsteman
skulle betyda löneminskning,
Kungl. Maj:t skall bättra på lönen genom
att flytta upp vederbörande tjänsteman
i en högre löneklass. Sä knapp
är alltså löneförbättringen. Men så har
man för att ytterligare öka bördan föreslagit
att dessa tjänstemän, som i de
flesta hushållningssällskap hetat fiskeri -

Utbildning av fiskeritjänstemän.

konsulenter, i stället skola få heta
fiskeriassistenter.

När vi behandlade denna fråga i
jordbruksutskottet, var det nog till en
början en allmän mening, att assistent
var en titel som inte passade, eftersom
titeln assistent innebär att vederbörande
skall ha någon över sig eller vid sidan,
som han skall assistera; någon sådan
finns inte då det gäller dessa
tjänstemän.

Kungl. Maj:t har också ett mycket
klent stöd för assistenttiteln. Fiskeriutbildningskommittén,
som har plöjt igenom
hela området, föreslår namnet
konsulent, och det är bara tre remissinstanser
som inte varit belåtna med
detta, nämligen statskontoret, Malmöhus
läns hushållningssällskap och
skånefiskarena. Av dessa tre ha de två
sistnämnda föreslagit namnet instruktörer;
något sådant som assistent ha
de inte kunnat hitta på.

I utskottet förelåg det nog ett tag intresse
för att kalla dessa tjänstemän
instruktörer, ty det är ju ändå en titel
som säger något om vad vederbörande
skola göra, men så framkom det, att
det uppe i Norrland fanns underordnade
fiskeritjänstemän som kallades för
instruktörer, och då visste man inte
vad man skulle kalla de tjänstemän,
som det nu är fråga om. Till slut hamnade
utskottet i ett tillstyrkande av
Kungl. Maj:ts förslag, att de skulle heta
assistenter, men det är ju en inte så
liten tveksamhet som kommer till synes
i utskottets utlåtande. Man »finner

sig----böra godtaga Kungl. Maj:ts

förslag», trots att utskottet säger att
det är tveksamt vilken titel som skall
användas, och så hoppas man att
tjänsteförteckningsrevisionen skall, om
det blir nödvändigt, rätta till även titulaturen.
Nu är det ju ändå så med en
hel del av dessa tjänstemän, att de ha
sökt och fått plats som fiskerikonsulenter,
och då tycker jag att det är litet
omänskligt att beröva dem den plats
som de ha sökt och ge dem ett annat

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Jorddelningsväsendet m. m.: Bidrag till vissa förrättningskostnader m. m.

namn. Jag tycker verkligen att vi inte
skulle behöva vara så förskräckligt
småsnåla. Visserligen ha de tjänstemän,
som det gäller, lägre lön än en
hel del andra befattningshavare med
titeln konsulent, men å andra sidan ha
de väsentligt högre lön än t. ex. kontrollassistenterna
ha.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
reservationen.

Häruti instämde fru Sjöstrand.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö: Herr talman!
När vi nu ha givit dessa tjänstemän
en viss tjänsteställning, skulle det
varit angenämt att också kunna få ge
dem en titel som svarar mot denna
ställning. Vi ha i jordbruksutskottet
inventerat, jag höll på att säga hela
svenska språkets förråd av tänkbara
titlar för dessa tjänstemän, men vi ha
inte kunnat komma på någon som
adekvat anger deras arbetsuppgifter
och kompetens.

Herr Hseggblom frågar vad det är för
några som dessa tjänstemän, med den
föreslagna titeln assistenter, skola assistera.
Ja, de skola givetvis i vanlig
ordning vara assistenter åt sina huvudmän,
åt hushållningssällskapen, men
jag medger att det hade varit angeläget
att kunna ge dem en titel som bättre
svarar mot deras arbetsuppgifter.

Nu ha vi tyvärr inte kunnat enas om
denna utskottets försiktiga skrivning,
som herr Hseggblom var vänlig nog att
också anföra och i vilken vi säga, att
vi godtaga Kungl. Maj:ts förslag men
att det inte möter några hinder för
tjänsteförteckningsrevisionen att pröva
frågan på nytt. Vi ha ansett att det är
lugnast att hålla sig till Kungl. Maj:ts
förslag.

Jag ber, herr talman, att med detta
få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets hemställan

med den ändring, som föreslagits i den
vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Haeggblom begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 25, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring, som föreslagits i den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hseggblom begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 131 ja och 49 nej, varjämte 11
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 26.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 26, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående Sveriges
bidrag till kostnaderna för FAO.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 27.

Jorddelningsväsendet m. m.: Bidrag till

vissa förrättningskostnader m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 29, med anledning av Kungl.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Nr 19.

Jorddelningsväsendet m. m.: Bidrag

Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag till Understöd åt
jorddelningsväsendet m. m.: Bidrag till
vissa förrättningskostnader m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Rlaj:t under nionde huvudtiteln,
punkt 205, föreslagit riksdagen att
till Understöd åt jorddelningsväsendet
m. in.: Bidrag till vissa förrättningskostnader
in. m. för budgetåret 1951/52
anvisa ett förslagsanslag av 250 000 kronor
eller samma belopp som anvisats
för innevarande budgetår.

Samtidigt med denna anslagspunkt
hade utskottet behandlat två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade
likalydande motioner, nämligen 1:35
av herr Persson, Einar, m. fl. och II: 50
av herr Ericsson i Sörsjön m. fl., i vilka
motioner hemställts, att riksdagen måtte
medgiva, att lantmäteristyrelsen skulle
från ifrågavarande anslag få utbetala
dagarvode med 8 kronor till sådan
god man, som biträtt vid förrättning
enligt den s. k. dalalagen avseende laga
skifte till rubbning av storskifte.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte till Understöd
åt jorddelningsväsendet m. m.: Bidrag
till vissa förrättningskostnader m. in.
för budgetåret 1951/52 anvisa ett förslagsanslag
av 250 000 kronor;

B. att de likalydande motionerna
1: 35 och II: 50 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs, och
yttrade därvid:

Herr ERICSSON i Sörsjön: Herr talman!
Behandlingen av de motioner,
som äro redovisade i föreliggande utskottsbetänkande,
ger ju på sitt sätt
eu illustration till hur pass omöjligt del
under nuvarande förhållanden är för
enskilda motionärer att vinna någon
framgång, även om de förslag de fram -

till vissa förrättningskostnader m. m.

föra äro av den beskaffenhet, att man,
om de genomföras, avlägsnar en uppenbar
orättvisa.

Jag är övertygad om att riksdagens
samtliga ledamöter äro underkunniga
om att vi ha s. k. gode män tillsatta
inom samtliga kommuner i detta land.
Dessa gode män åtnjuta för närvarande
en arvodesersättning av 12 kronor per
dag, och därtill komma i nattraktamente
8 kronor under förutsättning att
de inte övernatta i hemmet, och det
förekommer ju ganska sällan, att eu
sådan övernattning sker på andra ställen.
Gode männen tjänstgöra nämligen
i regel inom den kommun, där de äro
utsedda. Det traktamente av 12 kronor,
som nu utgår, kan ju ingalunda betraktas
såsom en tillfredsställande och
tillräcklig ersättning för det arbete som
gode männen utföra.

Emellertid ha motionärerna icke
hemställt om en generell höjning för
samtliga gode män inom landet. Vi ha
nämligen blivit underkunniga om att
frågan om en dylik generell förhöjning
av dagarvodet till gode männen eventuellt
skulle komma att bli föremål för
utredning. Vi ha därför nöjt oss med
att föreslå en förbättring för sådana
gode män, som tjänstgöra vid laga
skiften i Kopparbergs län. Där pågå
skiften, som bestridas av statsmedel, i
tvenne socknar, och det är de gode
män som tjänstgöra där som det nu
gäller. Vi ha föreslagit, att de skulle
tillerkännas eu ökning av dagarvodet
med 8 kronor och att medel därtill
skulle tagas ur ett särskilt anslag, som
finnes uppfört i riksstaten, nämligen
anslaget Understöd åt jorddelningsväsendet
m. m.: Bidrag till vissa förrättningskostnader
m. m.

Nu kau man ju fråga sig, om det kan
vara riktigt att föreslå en förbättring
av dagarvodet till vissa gode män inom
landet. Varför föreslår man inte en
generell förbättring, så att alla gode
män inom landet skulle komma att åtnjuta
samma förmån? Jo, det beror

/8 Nr 19. Onsdagen den 16 maj 1951.

Interpellation ang. vissa spörsmål rörande den medborgarkommission, som blivit
tillsatt för utredning av myndigheternas förhållande i den s. k. Kejne-affären.

delvis på det förhållande jag nämnt
här, nämligen att det eventuellt kommer
att verkställas en utredning, men
det förnämsta skälet är, att det är så
mycket mera nödvändigt att man åstadkommer
en omedelbar förbättring av
traktamentsersättningen till de gode
män, som tjänstgöra vid lagaskiftesförrättningar
i Kopparbergs län, emedan
de måste tjänstgöra så lång tid under
året. I regel slipper väl en vanlig god
man undan med att ställa sig till förfogande
fyra, fem dagar under året och
allra högst tio dagar. Men vissa av de
gode män, som det här är fråga om,
äro och ha varit tvungna att offra över
150 dagar om året. Det är alldeles uppenbart
att detta måste medföra mycket
betydande ekonomiska uppoffringar för
vederbörande, och de ha också fått sin
ekonomi försämrad på grund av att de
ha måst tjänstgöra så lång tid under
året. Det är därför alldeles nödvändigt
att det åstadkommes en förbättring för
de gode män, som jag här talar om. De
ha också själva sagt ifrån, att de icke
längre kunna finna sig i de nuvarande
förhållandena.

Utskottets utlåtande är mycket välvilligt
skrivet. Ja, jag kan säga, att det
är det mest välvilliga utskottsutlåtande
jag någonsin läst, där utskottet icke
har föreslagit bifall till en motion. Jag
är emellertid av den uppfattningen att
det är i hög grad orimligt att för ännu
någon tid framåt bibehålla de nuvarande
traktamentena, och jag har därför
med vad jag nu anfört velat ge uttryck
åt denna min mening.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till de i ämnet väckta motionerna.

Herr JACOBSON i Vilhelmina: Herr
talman! Jag ber att få erinra herr Ericsson
i Sörsjön om att utskottet i sitt utlåtande
har sagt, att goda skäl tala till
förmån för motionerna. Så långt är allt
gott och väl. Men dessutom föreligger

det en framställning från lantmäteristyrelsen,
vari styrelsen hemställt om en
utredning i syfte att åstadkomma en allmän
reglering av ersättningarna inte
bara för den bär ifrågavarande lilla
gruppen gode män utan även för andra
liknande förtroendemän. Under sådana
förhållanden tycker jag att motionärerna
kunna vara nöjda med vad utskottet
har föreslagit.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes av
bifall jämväl till de i ämnet väckta motionerna;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 28.

Interpellation ang. vissa spörsmål rörande
den medborgarkommission, som blivit
tillsatt för utredning av myndigheternas

förhållande i den s. k. Kejne-affären.

Ordet lämnades på begäran till

Herr JOHNSSON i Stockholm, som anförde:
Herr talman! Enligt ett uttalande
av statsrådet och chefen för justitiedepartementet
kan den s. k. Kejnekommissionens
undersökning beräknas bli
redovisad tidigast under loppet av juni
månad.

Av många skäl måste det anses angeläget
att riksdagen före sitt uppbrott
för sommaren erhåller någon inblick i
utredningens gång samt i regeringens
syn på en del händelser, som särskilt
oroat allmänheten i denna affär.

Interpellanten har förmodat, att regeringen
själv skall hälsa med tillfredsställelse,
på grund av den intensiva
uppmärksamhet som pressen ägnat
denna sak och de mångahanda rykten,
som satts i omlopp, att inför riksdagen

Onsdagen den 16 maj 1951.

Nr 19.

Interpellation ang. vissa spörsmål rörande den medborgarkommission, som blivit

tillsatt för utredning av myndigheternas förhållande i den s. k. Kejne-affären.

och därmed officiellt inför svenska folket
få tillfälle delgiva vad den vet och
anser i ärendet. Denna interpellation
har tillkommit för att bereda regeringen
ett sådant tillfälle och därmed bidraga
till att förhindra ett fortsatt undergrävande
av tilltron till vår rättsordning.

Interpellanten är angelägen påpeka
att han själv icke vare sig offentligt
eller enskilt tagit ställning i de grannlaga
spörsmål, som affären innesluter.
Endast så till vida har interpellanten
fattat ståndpunkt, att han tillbakavisar
varje försök att komma Kejne till skada
genom att moraliskt nedsätta honom i
allmänhetens ögon eller, såsom på sina
håll har skett, söka karakterisera hans
kamp såsom bottnande i illvilja eller i
ett sjukt psyke. Mitt samarbete med
honom i nära femton år gör det möjligt
för mig att avfärda dylikt tal såsom
saknande all grund. De oerhörda
psykiska påfrestningar, som den fleråriga
kampen med ständig vaksamhet
mot illvilliga anslag inneburit, ha självfallet
någon gång kommit honom att
felbedöma människor och åtgärder.
Men det tyder på ett utomordentligt
starkt psyke och är framför allt ett bevis
på ett rent samvete att Kejne trots
allt detta — icke minst att han måst
under två års tid ständigt stå till förfogande
för utredningar och förhör i
polisen, hos överståthållaren, underståthållaren,
assessor Fries, riksåklagaren,
kommissionen och justitiekanslern
— alltjämt fullt kontrollerar nerver och
själsliv och icke på något sätt företer
bilden av en slagen man men väl är
desillusionerad i fråga om rättssamhällets
funktioner.

Det må vara tillåtet att återge några
enkla fakta, som bilda Kejneaffärens
bakgrund.

Kejne utförde sitt arbete som en synnerligen
uppskattad socialarbetare
bland fångar, frigivna och eljest missanpassade
eller olyckliga människor.
Icke minst i fångvården och polisen

hade han de bästa vänner och det bästa
anseende.

Så kom den dag, då han i och för sin
tjänst inom Stadsmissionen måste personligen
inskrida för att hjälpa en yngling
att komma ifrån en hyresvärd, som
ville tvinga ynglingen att deltaga i homosexuella
utsvävningar. Anmärkningsvärt
är att denne hyresvärd, predikanten
Malmberg, vid denna Kejnes
åtgärd utlät sig om att någon polisanmälan
mot honom icke skulle löna sig,
ty om polisen vidtoge några åtgärder
mot honom, skulle han ha möjlighet att
ställa till en skandal, som skulle skaka
samhället. I senare intervju med en tidning
förklarade han helt öppet, att han
hade polisens ord på att någon åtgärd
mot honom icke skulle ske.

Kejne blev efter detta ingripande utsatt
för upprepade irritationer genom
nattliga telefonringningar, utskällningar
och hotelser från Malmbergs sida.
Dessa kulminerade ett och ett halvt år
därefter, pingstaftonen 1949, då en person,
som av allt att döma icke kan ha
varit någon annan än Malmberg, tidigt
på morgonen ringde en annan medarbetare
i Stadsmissionen och framställde
sådana beskyllningar mot Kejne,
att, om de varit sanna, de skulle medfört
icke bara att Kejne omedelbart
fått lämna sin tjänst utan också att han
blivit dömd till många års straffarbete,
berövats sitt ämbete och för all framtid
varit en dömd man. Till all lycka fick
undertecknad som hans förman omedelbart
del av anklagelsen och gjorde lika
omedelbart undersökning hos Kejne för
att kunna klart fastslå, att icke ett ord
av anklagelsen var sant.

Efter denna synnerligen allvarliga
händelse gjorde Kejne hänvändelse till
polisen med anhållan om hjälp, vilken
utlovades. Något senare ingavs direkt
polisanmälan mot Malmberg. Knappt
var denna anmälan ingiven, förrän
rättsmaskineriet började krångla. Kriminalintendenten
erbjöd sig att sjiilv

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Interpellation ang. vissa spörsmål rörande den medborgarkommission, som blivit

tillsatt för utredning av myndigheternas förhållande i den s. k. Keine-affären.

ta hand om alla Kejnes rapporter och
påminnelser. Varför denna ynnest? Men
ingen åtgärd vidtogs mot Malmberg.
Ingen åklagare kopplades på ärendet,
och när så efter stark påtryckning
skedde, bollades ärendet mellan än den
ene än den andre åklagaren. Så småningom
framgick det, att polisen i stället
var ute efter Kejne i tydlig avsikt
att komma på honom med något ohederligt.
Var det för att därigenom
kunna tysta honom?

Allt detta är ingående skildrat i Kejnes
bok »Om dessa tiga ...». Någon dementi
av däri lämnade uppgifter har
aldrig avhörts. Det är helt naturligt, att
Kejne stod undrande inför vad orsaken
kunde vara till denna ovillighet att
handla. Han rådförde sig med många,
bl. a. en statstjänsteman i chefsställning.
Denne gav honom den egendomliga
upplysningen, att han hade erfarenhet
av ett par märkliga fall av liknande
art, där polisen kommit till en
viss punkt, men sedan hade den inte
kunnat komma vidare. Ett av dem hade
enligt sagesmannen av polisintendenten
tillsammans med Kejnes ärende föredragits
för justitieministern. Kriminalintendenten
upplyste ett par dagar senare
Kejne om detta parallellärende,
som berörde en högt uppsatt ämbetsman.

Då Kejne ingen vart kom med polisens
hjälp utan i stället märkte, att
man gillrade fällor för honom, samtalade
han i sin uppgivenhet med några
vänner i pressen. Det visade sig då, att
ett par tidningsredaktioner redan tidigare
sutto inne med åtskilliga upplysningar
som passade väl i stycke med
Kejnes fall. Därmed var föreställningen
född, att polisen måhända hölls tillbaka
i sina åtgärder till Kejnes hjälp
av hänsyn till någon eller några samhällsmedlemmar
i hög ställning. Kanske
oförskyllt men förståeligt kom kampanjen
att rikta sig särskilt mot en bestämd
person. Initiativet till de första

tidningsartiklarna togs dock icke av
Kejne, utan enligt uppgift från de redaktioner,
som först publicerade något
i saken, hade material inköpts från Kejnes
motståndare.

Interpellanten önskar icke dröja vid
de beskyllningar och insinuationer,
som sedan dess sköljt över tidningsspalterna.
Det må vara tillåtet att här
meddela att interpellanten på ett tidigt
stadium gav den ämbetsman, som blivit
hårdast anfallen, det rådet att om han,
såsom han vid Gud och allt heligt försäkrade,
var oskyldig till det som antyddes,
han omedelbart offentligt skulle
träda fram och avge denna försäkran,
samtidigt som han meddelade allmänheten
vad som kunde tänkas ha givit
upphov till de obehagliga ryktena. Hade
detta råd följts, hade åtskilligt i denna
sak blivit annorlunda. Men ämbetsmannen
ansåg sig icke kunna det. Genom
händelsernas egen gång och genom en
hjälpsökandes, Sjögren, berättelse för
Kejne kom senare den gamla branden
vid Krukmakargatan i blickpunkten.
Denna affär blev elakartad. Mord antyddes.
Polisen sade ingenting. Handlingar
i ärendet försvunno från polisarkivet.
Utredningar sattes i gång. Men
icke heller på grund av dem vidtogos
åtgärder. Först för någon vecka sedan
har kriminalpolisintendenten förklarat,
att branden för polisens vidkommande
är en utagerad sak och att det s. k.
mordet är till fullo klarlagt som ett enkelt
fall av koloxidförgiftning.

Ytterst få människor, som äro insatta
i saken, tro emellertid på den utsagan.
Alltför många dunkla punkter kvarstå,
och intendentens sent påkomna säkerhet
endast ökar allmänhetens olustförnimmelser.
Även ämbetsmannen har ju
tidigare uttryckt sin övertygelse, att
ett mord begåtts.

Kungl. Maj ds regering tillsatte så en
s. k. parlamentarisk kommission. Interpellanten
tillät sig omedelbart uttrycka
sin förvåning över att den part, vars

Onsdagen den 1C maj 1951.

Nr 19.

Interpellation ang. vissa spörsmål rörande den medborgarkommission, som blivit

tillsatt för utredning av myndigheternas förhållande i den s. k. Kejne-affären.

rätt denna kommission i eminent mening
tillsatts att bevaka, icke gavs tillfälle
att uttala det minsta önskemål om
dess sammansättning.

Interpellanlen har ingen rätt eller
vilja att draga i tvivelsmål, att kommissionens
ledamöter äro besjälade av en
önskan att finna sanningen. En del företeelser
äro dock ägnade att ingiva
oro. .lag förbigår en del av dessa men
påpekar följande två förhållanden.

Kejnc har icke beretts tillfälle att
taga del av de andras vittnesmål eller
av protokollen över vad som därvid
förevarit. Med hänsyn till att kommissionen
tillkommit just för att undersöka
om någon orätt vederfarits honom
i behandlingen av hans anmälan borde
det ha varit självklart, att han som
»målsägande part» fått deltaga i samtliga
förhandlingar, ställa frågor till vittnena
och ange sin egen uppfattning. Det
skulle säkerligen ha bidragit till att
utan alltför stor omgång komma till
klarhet i väsentliga ting. Kejne kommer
nu att bli ställd inför färdigställda protokoll
med utsagor, som han icke haft
tillfälle att belysa eller gendriva. Därmed
har hela utredningen mistat i värde
och kan komma alt bli utgångspunkt
för nya debatter och ny misstänksamhet.

Det är vidare uppenbart, att värdet
av kommissionens förhörsresultat ytterligare
decimeras av det faktum, att kommissionen
icke kunnat höra sina vittnen
under edsförpliktelse. Räddhåga
och otillbörliga hänsyn ha säkerligen
i flera fall fått personer att tiga, liksom
heller ingen garanti funnits för att icke
några talat ut över vad de vetat hänt
och sant vara.

Det har av trovärdiga personer intygats,
att eu fullständigt sanningslös
version av ett samtal mellan Kejne och
ett par fångar via en i saken engagerad
advokat ingivits till kommissionens ordförande,
iltan att denne vid senare samtal
med Kejne låtit honom veta om före -

lintligheten av detta dokument, ehuru
det, om det hade varit sant, skulle varit
av avgörande betydelse för bedömningen
av Kejnes mentalitet.

Det finns i detta ärende eu rad frågor,
som ovillkorligen måste bli tillfredsställande
besvarade, innan en stor
del av det svenska folkets rättsmedvetande
känner sig till freds.

Interpellanten ber att få angiva följande: a)

Hur förklarar man, att Kejne, som
innan denna affär började var högt aktad
icke minst i polisen, efter anmälan
mot Malmberg plötsligt blev utsatt för
polisens ovilja, återspeglad i en rad åtgärder,
som Kejne närmare angivit i
sin bok?

b) Vad är förklaringen till Malmbergs
uppenbara inflytande över vissa myndigheter,
så att polisintendenten icke
velat inskrida mot honom, åklagaren
icke velat åklaga, biskopen anmodats
av polisintendenten att t. v. icke beröva
honom hans predikorätt, fångvårdsstyrelsens
tjänstemän, trots omdömet att
han vore en farlig person, likväl fortsatte
att använda honom som övervakare,
han själv kunde framhålla att polisen
icke skulle våga röra vid honom,
förundersökaren kunde skriva ett utlåtande
om honom, som närmast tydde
på ett helgonlikt liv, och att han alltjämt
trots domen över sig kan hota att
fortsätta att skada Kejne?

Vid förhör i kungl. hovrätten förklarade
något vittne, att Malmberg ägde elt
fotomaterial, som vore komprometterande
för en del personer i framskjuten
ställning. Samma sak har betygats av
andra, bl. a. en framstående jurist. Ligger
möjligen en del av hemligheten till
hans inflytande i detta fotoalbum?

c) Assessor Fries’ utredning har fastslagit,
att papper med all sannolikhet
uttagits ur polisdossiern angående
branden på Krukmakargatan. Någon åtgärd
för alt ytterligare komma till klarhet
om hur och varför och genom vem

(i — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 19.

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Interpellation ang. vissa spörsmål rörande den medborgarkommission, som blivit

tillsatt för utredning av myndigheternas förhållande i den s. k. Kejne-affären.

detta skett har icke vidtagits. Kan det
anses ur rättsvårdens synpunkt tillfredsställande,
att det göres halt här, i
synnerhet som saken i övrigt rymmer
så mycket gåtfullt, att kravet på en fullständig
undersökning av det hela näppeligen
kan bringas att tystna?

d) Behandlingen av den polisman,
Bengt Resar, som ursprungligen fick
order om att vara polisens hjälp åt
Kejne, framstår också som en oförklarlig
rättskränkning, då man betänker,
att hans enda syfte varit att bringa ljus
och klarhet över de mystiska sammanhangen.
Ilans avkoppling från central
kriminaltjänst i polishuset jämte anklagelserna
för tjänstefel, anklagelser som
ännu nära två år efter det de skulle
vara begångna icke slutbehandlats men
tillåtits att hindra hans befordran, kunna
för allmänheten icke framstå som
annat än uttryck för en önskan att hålla
honom på avstånd från insyn.

c) Det är också nödvändigt att bringa
klarhet över påståenden om telefonavlyssning.
Den hänvisning till gällande
lagstiftning, som inrikesministern för
någon tid sedan gav i pressen, är intet
svar. Övriga instanser ha föredragit att
icke uttala sig.

f) Ett par andra egendomliga sammanhang
behöva också belysas.

För sju månader sedan ingav Kejne
till JO en anmälan mot en åklagare och
tre polismän för deras åtgöranden i den
s. k. knivfällan. JO översände anmälan
till kommissionens ordförande för yttrande.
Någon som helst åtgärd eller något
svar på anmälan har icke avhörts.
Det kan väl ifrågasättas, huruvida det
är i överensstämmelse med JO:s ämbetsåligganden
att överlåta undersökningen
i saken på kommissionen eller
avvakta dess utlåtande under en så lång
tidrymd?

Likaså ingav på sin tid professor
Björn Collinder till JO en anmälan mot
kriminalintendenten, för att han till
kommissionen överlämnat en efter -

handsuppteckning av ett samtal, som
Kejne i förtroende haft med ett par
polismän. JO resolverade så gott som
omedelbart och utan motivering, att
han lämnat inlagan utan åtgärd. På professorns
förfrågan lär JO ha svarat, att
han icke hade några befogenheter att
granska regeringens åtgärder. Därest
detta är riktigt uppfattat, måste klarhet
givas över frågan: Handlade kriminalintendenten
i samråd med eller på uppdrag
av någon i regeringen, eller inskred
någon av regeringen för att JO
icke skulle behöva ytterligare pröva det
berättigade i inlagan till JO?

Över dessa och andra oklarheter är
det angeläget, att kommissionen bringar
klarhet i sitt slutliga utredningsresultat.

Mot bakgrunden av det anförda ber
jag om andra kammarens tillåtelse att
till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få ställa följande frågor: 1.

Anser herr statsrådet att tillsättandet
av den s. k. medborgarkommissionen
var den juridiskt och praktiskt riktiga
åtgärden för att bringa klarhet över
polisens och åklagarmyndighetens förhållande
i Kejneaffären, eller borde
icke samhällets ordinarie rättsinstanser
ha kunnat fås att tillfredsställande fungera? 2.

Vilka instruktioner ha givits för
kommissionens arbete? Kan däri innefattas
även undersökning av branden
vid Krukmakargatan och dess eventuella
samband med polisens återhållsamhet
i fråga om åtgärder mot Kejnes vedersakare? 3.

Anser herr statsrådet att kommissionen
besitter möjligheter att nå fram
till ett utredningsresultat, som kan göra
anspråk på tillförlitlighet i samma grad,
som om undersökningen letts av rutinerad
polis och underkastats en reguljär
domstols prövning och med edsförpliktelse
för vittnena?

4. Är herr statsrådet villig tillse, att
särskilt de dunkla punkter, som här

Onsdagen den 16 inaj 1951.

Nr 19.

Interpellation ang. den ekonomiska politiken.

ovan i interpellationens motivering berörts,
bli i görligaste mån av kommissionen
klarlagda, eller är herr statsrådet
i stånd att redan nu besvara en
del av dem?

5. Hur kommer kommissionens resultat
att redovisas? Komma delar därav
att hemligstämplas, och blir i så
fall det hemligstämplade tillgängligt åtminstone
för riksdagens ledamöter?

Och om kommissionen på avgörande
punkter anser sig icke kunna komma
till klarhet, vad skall då ske?

Interpellanten vore tacksam få taga
del av herr statsrådets svar någon dag
före avgivandet i riksdagen.

Denna anhållan hordlades.

§ 29.

Interpellation ang. den ekonomiska
politiken.

Herr HAGBERG i Luleå erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman!
På saltsjöbadskonferensen mellan regeringen
och LO-ledningen framfördes
från den sistnämnda krav och kritik,
som i allt väsentligt ansluta sig till vad
tidigare framförts från den kommunistiska
riksdagsgruppen. Där kritiserades
de abnormt höga exportvinsterna och
anmärktes på att exportörerna skola få
uttaga motsvarande extraprofiter på den
inre marknaden samt påvisades att det
i själva verket är konsumenterna, som
få betala exportindustriens extravinster
genom de höga importpriserna. Helt
riktigt underströks, att om icke en verklig
förändring av den statliga politiken
genomföres, så bli dessa miljarder, som
svenska folket brandskattas på, icke en
episod. Det betyder med andra ord att
en fortsättning av den statliga politiken,
såsom den nu föres, jämnar vägen för
fantastiska extraprofiter under långa
tider framåt. Eu sådan politik måste
vara helt i monopolkapitalets intresse
men stå i strid mot folkets.

De krav som LO-ledningen framför -

de, att de gigantiska exportvinsterna
skola »användas för att hålla nere levnadskostnaderna»,
ha genom de fortsatta
prisstegringarna bringats till ny
aktualitet. Enligt februaripriserna på
exporten skulle mindre än hälften av
årets extravinster för exportindustrien
uppenbarligen vara tillräcklig för att
pressa ned importpriserna genom subventioner,
så att de på den inre marknaden
inte behövde överskrida 1949 års
nivå. För några dagar sedan förklarade
den norske regeringschefen att man i
Norge överväger en sådan åtgärd som
kommunisterna och LO-ledningen rekommenderat
för att pressa ned levnadskostnaderna.

I LO-ledningens PM, vari kommande
avtalsrörelse också beröres, begäras
skyndsamma åtgärder för att hejda
prisstegringen och begränsa exportvinsterna.
Dessa krav ha inte beaktats i det
sexpunktsprogram för den ekonomiska
politiken, som framlades i proposition
nr 206 och som presenterades några
veckor före saltsjöbadskonferensen. Det
står snarare i direkt motsättning till
dessa. Det heter däri, att åtgärder, »som
endast gå ut på att få ett nytt grepp
om prisutvecklingen och exportvinsterna
till nästa år eller de allra sista veckorna
av 1951, komma snarast att uppfattas
som ett försök att med falska
förespeglingar förmå arbetarna att dämpa
sina lönekrav».

Den fortgående prisstegringen gör situationen
allt mera kritisk. Den kan
inte få foidsätta utan att allvarliga försök
göras alt hejda den katastrofala utvecklingen.
Om några veckor upphör
riksdagens arbete för att sedan inte
återupptas förrän på senhösten. Det
synes mig därför nödvändigt, att regeringen
klargör sin ställning till de krav,
som LO-ledningen — uppenbarligen på
hela fackföreningsrörelsens vägnar —
framförde den 11 maj under saltsjöbadskonferensen.

Jag hemställer därför om andra kammarens
tillstånd att till hans excellens

Nr 19.

Onsdagen den 1C maj 1951.

Interpellation ang. den ekonomiska politiken.

herr statsministern få framställa följande
spörsmål:

Har regeringen övervägt en sådan
förändring av den ekonomiska politiken,
som krävdes av LO-ledningcn under
saltsjöbadskonferensen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 30.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från bevillningsutskottet:

nr 238, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370);

nr 239, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), in. m., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet; nr

240, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket in. in.;

nr 241, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Canada för
undvikande av dubbelbeskattning samt
fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning i fråga om inkomstskatter; nr

242, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående prisutjämningsavgift
m. m.; och

nr 243, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 54 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
in. in.; samt

från jordbruksutskottet:

nr 225, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast
egendom in. m.; och

nr 226, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation

av statens forskningskommitté för lantmannabyggnader
in. in. jämte i ämnet
väckta motioner.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 182,
till Konungen angående val av en ledamot
i styrelsen över riksdagsbiblioteket
med suppleant;

dels ock till riksdagens förordnanden: nr

183, för herr Adolf Wallentheim
att vara ledamot av styrelsen för riksdagsbiblioteket;
och

nr 184, för herr Elis Håstad att vara
suppleant för ledamot av styrelsen över
riksdagsbiblioteket.

§ 31.

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtande och
memorial:

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i stadgan den 21 februari
1941 (nr 98) om ersättning för
riksdagsmannauppdragets fullgörande,
m. m., i vad propositionen hänvisats till
konstitutionsutskottet, ävensom i ämnet
väckta motioner, m. m.; och

nr 25, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande utskottets
utlåtande nr 21 i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 28 september 1928
(nr 379) m. in. i vad propositionen hänvisats
till konstitutionsutskottet;

bevillningsutskottets memorial och
betänkande:

nr 55, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 31 i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 39 med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;
och

Onsdagen den 10 maj 1951.

Nr 19.

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i stadgan den 21 februari
1941 (nr98)om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande, m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta
motioner;

första lagutskottets utlåtande nr 30,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
i civilförsvarslagen den 15 juli 1944
(nr 530), dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

särskilda utskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till religionsfrihetslag
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), in. m.

§ 32.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 207, angående åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets
område nämligen:

nr 033 av herr Lundberg;

nr 034 av herr Heeggblom in. fl.;

nr 035 av herr Karlsson i Stuvsta
in. fl.; och

nr 030 av herr Ablslen m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 33.

Justerades prolokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.36 em.

In fidem
Gunnar Brilth.