1951 ANDRA KAMMAREN Nr 17 (Riksdagens protokoll 1951:17)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1951 ANDRA KAMMAREN Nr 17

30 april — 7 maj.

Debatter in. in.

Sid.

Måndagen den 30 april.

Bankofullmäktiges uppgifter ................................ 3

Fredagen den 4 maj.

Svar på interpellationer av:

Herr Birke ang. förslag om liöjda avgifter för personbefordran på

statens järnvägar...................................... 8

Herr Nilson i Spånstad ang. ifrågasatt breddning av Falkenbergs
gamla tullbro ........................................ 9

Lördagen den 5 maj fm.

Elskatteförordning ........................................ 11

Interpellation av herr Hellbacken ang. åtgärder för att hålla vägförbindelsen
mellan Jämtland och Tröndelagen över Skalstugan öppen
även vintertid.......................................... 80

Lördagen den 5 maj em.

Elskattef örordning (forts.) .................................. 81

Förordning om tillfällig automobilskatt........................ 116

Höjning av vissa postavgifter................................ 119

Normer för taxering av skogsfastighet ........................ 120

Gemensamt beredningsutskott .............................. 150

Samtliga avgjorda ärenden.

Måndagen den 30 april.

Val av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret samt ledamot i
styrelsen över riksdagsbiblioteket jämte suppleanter .......... 3

1—Andra kammarens protokoll 1951. Nr 17.

Nr 17.

Innehåll.

Sid.

Fredagen den 4 maj.

Bankoutskottets anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan, att fullmäktige i
riksgäldskontoret med skrivelse den 26 april 1951 överlämnat av
särskilt tillkallade sakkunniga framlagt förslag angående avlöningsoch
anställningsvillkor för riksdagens tjänstemän ............ 8

D:o, att fullmäktige i riksbanken gjort framställning om bemyndigande
att av riksbankens medel få taga i anspråk det belopp, som
erfordras för anläggande av ett beredskapstryckeri............ 8

D:o, att fullmäktige i riksbanken gjort framställning om att för utbyggnad
av pappersmaskinen vid Tumba bruk av brukets medel få
taga i anspråk förslagsvis 400 000 kronor .................. 8

Lördagen den 5 maj fm.

Bevillningsutskottets betänkande nr 40, ang. elskatteförordning m. m. 11

Lördagen den 5 maj em.

Bevillningsutskottets betänkande nr 41, ang. förordning om tillfällig
automobilskatt ........................................ 116

— nr 42, ang. höjning av vissa postavgifter .................. 119

— nr 31, ang. ändring i kommunalskattelagen.................. 120

Utrikesutskottets utlåtande nr 9, ang. handelsöverenskommelse med

Indonesien............................................ 150

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 18, ang. upphävande av kamrarnas
paritetiska representation i utskotten .................. 150

— nr 19, ang. gemensamt beredningsutskott .................. 150

Måndagen den 7 maj.

Bankutskoltets anmälan rörande skyddsrum för riksbankens avdelningskontor.
............................................ 157

Måndagen den 30 april 1951.

Nr 17.

Måndagen den 30 april.

Kl. 1.30 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 21
och den 24 innevarande april.

§ 2.

Vid nu skedd föredragning av Kungl.
Maj :ts å kammarens bord vilande
proposition nr 206, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1951/52, m. m. hänvisades propositionen,
såvitt angick det procenttal av
grundbeloppet, varmed statlig inkomstskatt
för vissa skattskyldiga skall ingå
i preliminär skatt, till bevillningsutskottet
och i övrigt till statsutskottet, varjämte
avdelningen VI av chefens för
finansdepartementet anförande till det
vid propositionen i utdrag fogade statsrådsprotokollet
över finansärenden den
20 april 1951 hänvisades till bankoutskottet.

§ 3.

Föredrogos var för sig och hänvisades
till bevillningsutskottet de på bordet
liggande motionerna:

nr 629 av herrar Vigelsbo och Johnsson
i Skoglösa; och

nr 630 av herrar Nilsson i Svalöv och
Hansson i Önnarp.

§ 4.

Föredrogs den av herr Håstad vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till hans
excellens herr ministern för utrikes
ärendena angående anledningen till
uppskovet med Sveriges ratificering av
konventionen om förebyggande och bestraffning
av brottet folkmord.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogos följande till kammaren
inkomna protokoll:

År 1951 den 26 april sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 70
och 71 riksdagsordningen utse riksdagens
fullmäktige i riksbanken för valperioden
1951-—1954 efter herrar J. A.
Andersson och K. E. Böök, vilka voro
i tur att avgå, jämte två suppleanter;
och befunnos efter valets slut hava blivit
utsedda till

fullmäktige:

herr Andersson, Johannes Allan, ledamot
av riksdagens andra kammare,

, med 44 röster,

herr Böök, Klas Erik, f. d. envoyé,

med 44 röster;

suppleant för herr Andersson:
herr Persson, Ragnar Valdemar, ledamot
av riksdagens första kammare,
med 44 röster;

suppleant för herr Böök:
herr Sundén, Otto Ragnar, f. d. statssekreterare,
direktör, med 44 röster.

Gust. Mosesson. Gottfrid Karlsson.
Hj. R. Nilson. Axel Mannerskantz.

År 1951 den 26 april sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§70
och 71 riksdagsordningen utse riksdagens
fullmäktige i riksgäldskontoret för
valperioden 1951—1954 efter herrar
E. G. E. Eriksson och A. W. Strand,
vilka voro i tur att avgå, jämte två
suppleanter; och befunnos efter valens
slut hava blivit utsedda till

fullmäktige:

herr Lindholm, Per Sigurd, ledamot av
riksdagens andra kammare,

med 44 röster,

Nr 17.

Måndagen den 30 april 1951.

herr Strand, Axel Wilhelm, ledamot av
riksdagens första kammare,

med 44 röster;

suppleant för herr Lindholm:
herr Andersson, Gösta Ludvig, ledamot
av riksdagens andra kammare,

med 44 röster;

suppleant för herr Strand:
herr Gillström, Anselm Konrad, ledamot
av riksdagens första kammare,
med 44 röster.

Gust. Mosesson. Gottfrid Karlsson.

Hj. R. Nilson. Axel Mannerskantz.

År 1951 den 26 april sammanträdde
de valmän, som av kamrarna fått i uppdrag
att utse fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret, för anställande
av val av en ledamot i styrelsen över
riksdagsbiblioteket efter herr F. F. Severin,
som avsagt sig, jämte en suppleant
för honom för tiden från valet, till
dess nytt val under år 1953 försiggått;
och utsågos därvid till

ledamot:

herr Wallentheim, Adolf Yallentin, ledamot
av riksdagens andra kammare;

suppleant:

herr Håstad, Elis Wilhelm, ledamot av
riksdagens andra kammare.

Gust. Mosesson. Gottfrid Karlsson.
Axel Mannerskantz. Hj. R. Nilson.

Protokollen lades till handlingarna,
och skulle riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av kammarens protokoll
underrättas om dessa val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag till dels förordnanden för de
valda dels ock skrivelser till Konungen
med anmälan om de försiggångna
valen.

Herr DICKSON erhöll härefter på begäran
ordet och yttrade; Herr talman!
I anledning av det nu bekantgjorda valet
av fullmäktige till riksbanken vill

jag uttrycka den förhoppningen, att
dessa fullmäktige med större vaksamhet
än som tidigare har presterats må
följa riksbankens skötsel och tillse, att
riksbanken i sitt viktiga värv bättre än
på sistone svarar mot den uppgift, vilken
den är satt att fylla.

§ C.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1951/52 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1951/52, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

148, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1951/52, i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

149, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1951/52, i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

151, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag å sjätte huvudtiteln
m. m.;

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till bidrag
till vissa handelshamnar;

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1950/51, i vad propositionen

Måndagen den 30 april 1951.

Nr 17.

avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser staten för statens allmänna fastighetsfond; nr

155, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser justitiedepartements verksamhetsområde; nr

156, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till bidrag till sjukkassor
in. m.;

nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1951/52 till Finansdepartementet: Avlöningar; nr

158, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående provisoriskt tilllägg
å vissa från handelsflottans pensionsanstalt
utgående pensioner;

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde; nr

160, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående rörelsekapital åt
Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet;

nr 161, i anledning av väckt motion
om årlig livränta åt värnpliktige
K. Å. E. Jacobsson; och

nr 162, i anledning av väckt motion
om understöd åt arbetaren J. A. Forsberg; från

första lagutskottet:
nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en den 2 februari 1951 avslutad överenskommelse
mellan Konungariket Sverige
och Förbundsrepubliken Tyskland
angående förlängning av prioritetsfrister
på det industriella rättsskyddets
område, in. m.;

från andra lagutskottet:

nr 163, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av bestämmelserna
om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor;
samt

från jordbruksutskottet:

nr 140, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående avveckling av
statens sekundärlånefond för jordbrukare
in. m.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtande nr 9, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
om godkännande av handelsöverenskommelse
mellan Sverige och Indonesien; konstitutionsutskottets

utlåtanden och
memorial:

nr 18, i anledning av väckta motioner
om upphävande av kamrarnas paritetiska
representation i de ständiga
utskotten;

nr 19, i anledning av väckta motioner
angående sådan ändring av § 36
riksdagsordningen, att kamrarnas allmänna
beredningsutskott sammanföras
till ett för båda kamrarna gemensamt
beredningsutskott;

nr 20, angående granskning av de i
statsrådet förda protokoll; och

nr 21, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379 m. m. i
vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet; statsutskottets

utlåtanden och memorial: nr

104, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till ytterligare aktieteckning
i Norrbottens järnverk aktiebolag
m. ni. jämte i ämnet väckta motioner; nr

105, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till kostnader
för företagsräkning;

Nr 17.

Måndagen den 30 april 1951.

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avsättande av
medel från försäkringsinspektionens
fond för upprättande vid Stockholms
högskola av en professur i försäkringsrätt
;

nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anvisande av medel
dels för inköp av stenkol och ved,
dels ock för statens bränslekommissions
verksamhet under budgetåret
1951/52 m. m.;

nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till utbyggnad
av staten tillhöriga gruvanläggningar
i Malå socken m. m.;

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsfrågor
in. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m.;

nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till inredning och utrustning
av nybyggnad för statens rättskemiska
och farmacevtiska laboratorier; nr

112, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förhöjd ersättning
till f. d. borgmästaren i Ängelholm
Gustaf Viktor Berg von Linde;

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående användning av
medel ur postverkets understödskassa
för bidrag till viss semesterhemsverksamhet; nr

115, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående höjning av radiolicensavgiften
jämte i ämnet väckt
motion;

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa fastigheter;

nr 117, i anledning av väckta motioner
angående redovisning av utestående
reservationer;

nr 118, i anledning av väckta motioner
om pension eller understöd åt vissa
personer;

nr 119, i anledning av kamrarnas

skiljaktiga beslut angående dispositio nen

av anslaget för budgetåret 1951/52
till understöd åt folkbiblioteksväsendet;

nr 120, i anledning av kamrarnas

skiljaktiga beslut i fråga om anslag för
budgetåret 1951/52 till bidrag till undervisnings-
och upplysningsverksamhet
m. m. för nykterhetens främjande;

nr 121, i anledning av kamrarnas

skiljaktiga beslut i fråga om anslag för
budgetåret 1951/52 till fria resor för
barn m. in.;

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tillfällig lotsavgift; nr

124, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till vissa åtgärder för
förstärkning av landets ekonomiska
försvarsberedskap jämte i ämnet väckt
motion;

nr 125, i anledning av väckta motioner
om anslag för budgetåret 1951 ''52
till Europarörelsens läroanstalt; och
nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anställnings- och
avlöningsförhållanden för vissa lärare
vid skolor i försöksdistrikt m. in.;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förlängd giltighetstid
för viss provisorisk ändring av
gällande tulltaxa, m. in.;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften; -

Måndagen den 30 april 1951.

Nr 17.

nr 39, i anledning av Kungi. Maj :ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att ingå överenskommelse
med Österrike om provisorisk
tillämpning i förhållandet mellan Sverige
och Österrike av bestämmelserna i
svensk-tyska avtalet den 25 april 1928
för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande inkomst och förmögenhet;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om skatt å elektrisk kraft (elskatteförordning),
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet, jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om tillfällig automobilskatt, jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående höjning av vissa
postavgifter, jämte i ämnet väckta
motioner;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av väckta motioner
dels om åtgärder till främjande av
det frivilliga och enskilda sparandet,
dels ock om framläggande för 1951 års
riksdags vårsession av förslag till åtgärder
för uppmuntran av det frivilliga
sparandet;

nr 13, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande vetenskaplig
forskning beträffande arbetet och
arbetsplatsens förhållanden;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av § 4 förordningen
den 10 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående
Sveriges allmänna hypoteksbank, m. m.;

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen
den 17 maj 1935 (nr 176)
angående Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
m. in.;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1949
(nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda be -

stämmelser om bankaktiebolags kassareserv
m. m.;

nr 17, i anledning av styrelsens för
riksdagsbiblioteket framställning angående
fortsatt disposition av ett reservationsanslag; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 25, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ekonomiska föreningar, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 14 september
1944 (nr 705) om aktiebolag;

nr 27, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 1 § civilförsvarslagen
den 15 juli 1944 (nr 536), m. in.,
dels ock i ämnet väckta motioner; och
nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i lagen den 17 maj 1940 (nr
358) med vissa bestämmelser till skydd
för försvaret in. in.;

andra lagutskottets utlåtande nr 24,
i anledning av väckt motion om ändring
av 3 § 3 mom. lagen om folkpensionering; jordbruksutskottets

utlåtanden och
memorial:

nr 14, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående omorganisation
av statens forskningskommitté
för lantmannabyggnader m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 15, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig
fast egendom, in. in.; och

nr 16, angående departementsvis
uppgjorda förteckningar över försäljningar
m. in. av viss kronan tillhörig
fast egendom; samt

andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden:

nr 16, över motion angående utredning
om formerna och målsättningen
för skolans fostran genom kroppsövningar; -

8 Nr 17. Fredagen den 4 maj 1951.

Svar på interpellation ang. förslag om höjda avgifter för personbefordran på statens
järnvägar.

nr 17, över motion om upplysningsverksamhet
rörande de rättsliga konsekvenserna
av äktenskap;

nr 18, över motion om en rättvisare
beräkning av levnadskostnadsindex
m. in.;

nr 19, i anledning av väckt motion
om åtgärder till förminskande av hygieniska
vådor i följd av bristfälliga
metoder vid renslakt m. in.; och

nr 20, över motion om viss ändring
av 12 § mom. 2 ordningsstadgan för
riksdagens andra kammare.

§ 8.

Anmäldes, att bankoutskottet jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan anmält,

att fullmäktige i riksgäldskontoret
med skrivelse den 26 april 1951 överlämnat
av särskilt tillkallade sakkunniga
framlagt förslag angående avlönings -

och anställningsvillkor för riksdagens
tjänstemän,

att fullmäktige i riksbanken gjort
framställning om bemyndigande att av
riksbankens medel få taga i anspråk
det belopp, som erfordras för anläggande
av ett beredskapstryckeri, och

att fullmäktige i riksbanken gjort
framställning om att för utbyggnad av
pappersmaskinen vid Tumba bruk av
brukets medel få taga i anspråk förslagsvis
400 000 kronor.

Dessa anmälningar bordlädes.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.40 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Fredagen den 4 maj.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 25
nästlidna april.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Till Andra Kammarens Kansli.

Riksdagsman Stig Hansson, önnarp
har insjuknat i febersjukdom med hög
feber och är på grund härav oförmögen
att deltaga i riksdagsarbetet under
tiden f. o. m. den 3/5 1951 under
minst 10 dagar framåt, vilket härmed
intygas.

Skurup den 3/5 1951.

S. Ståhl.
provinsialläkare.

Kammaren beviljade herr Hansson i
Önnarp ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 3 innevarande maj
tills vidare.

Herr talmannen meddelade, att herr
Sjölin, som vid kammarens sammanträde
den 17 nästlidna april beviljats
ledighet från riksdagsgöromålen tills
vidare, denna dag åter intagit sin plats
i kammaren.

§ 3.

Svar på interpellation ang. förslag om
höjda avgifter'' för personbefordran på
statens järnvägar.

Ordet lämnades på begäran till

Fredagen den 4 maj 1951. Nr 17.

Svar på interpellation ang. ifrågasatt breddning av Falkenbergs gamla tullbro.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON, som
yttrade: Herr talman! Med kammarens
tillstånd har herr Birke frågat mig,
om jag har för avsikt att förelägga riksdagen
järnvägsstyrelsens förslag om
höjda avgifter för personbefordran samt
om jag tänker slopa eller begränsa den
föreslagna höjningen av avgifterna för
månadsbiljetterna.

Sedan interpellationen väcktes har
en omfattande remissbehandling av
järnvägsstyrelsens taxeförslag avslutats.
Denna har givit vid handen, att praktiskt
taget fullständig enighet rått därom,
att taxeförslagen borde genomföras
i oförändrat skick. Några omständigheter
ha icke framkommit, som ansetts
böra föranleda till avsteg från principen
att järnvägstaxorna skola fastställas av
Kungl. Maj:t.

I enlighet härmed har Kungl. Maj:t
den 30 mars i år, på min föredragning,
fastställt ny taxa för persontrafiken på
statens järnvägar i överensstämmelse
med järnvägsstyrelsens förslag.

Med det anförda anser jag mig ha besvarat
interpellantens frågor.

Härpå anförde

Herr BIRKE: Herr talman! Till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
ber jag att få framföra
ett tack för det lämnade svaret.

Genom att Kungl. Maj:t redan har
fattat ett beslut om dessa taxor stå vi
ju inför ett fullbordat faktum, och jag
har endast en sak att tillägga, nämligen
att jag beklagar att herr statsrådet
inte har ansett sig kunna medverka till
att priset för månadsbiljetterna för förortstrafikanterna
satts något skäligare,
så att prishöjningen inte hade blivit
så våldsam som upp till 67 procent. I
stället hade en större höjning kunnat
läggas på den långväga trafiken och
nöjesresorna.

överläggningen var härmed slutad.

Svar på interpellation ang. ifrågasatt
breddning av Falkenbergs gamla tullbro.

Herr statsrådet ANDERSSON erhöll
på begäran ordet och yttrade: Herr
talman! I en med kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr Nilson
i Spånstad frågat mig

dels om det vore mig bekant att för
kort tid sedan ny framställning gjorts
om tillstånd att bredda Tullbron i Falkenberg,

dels ock huruvida jag ansåge att byggnadstillstånd
för breddning av bron
borde beviljas utan vederbörligt samråd
med riksantikvarien.

Med anledning härav vill jag anföra
följande.

I ett interpellationssvar den 1 juli
1946 angående ifrågavarande bro uttalade
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet,
att någon
tvekan knappast syntes kunna råda om
att bron borde anses vara sådan fast
fornlämning, som avses i 1942 års lag
om fornminnen. Enligt 6 § i fornminneslagen
må fast fornlämning ej rubbas,
förändras eller borttagas utan att
tillstånd därtill meddelats av riksantikvarien.
Något sådant tillstånd i vad
avser breddning av Tullbron i Falkenberg
har icke meddelats och ej heller
sökts. Kungl. Maj :t har visserligen
dels innan fornminneslagen trädde i
kraft den 1 januari 1943 genom beslut
den 19 april 1940 och den 27 mars
1942 beviljat statsbidrag till brobreddningen
och dels genom beslut den 8
januari 1943 fastställt sådan ändring
av stadsplanen för staden, att Tullbron
finge en bredd av 13,5 meter. Men
detta förhållande synes icke fritaga
staden från skyldigheten att iakttaga
fornminneslagens bestämmelser.

Falkenbergs stad har i en den 21 augusti
1950 dagteeknad ansökan, som
via länsarbetsnämnden i Hallands län
inkommit till arbetsmarknadsstyrelsen

Nr 17.

Fredagen den 4 maj 1951.

Nr 17.

Svar på interpellation ang. ifrågasatt breddning av Falkenbergs gamla tullbro.

den 28 september 1950, anhållit om
byggnadstillstånd för breddning av Tullbron.
Arbetsmarknadsstyrelsen har bordlagt
ärendet i avbidan på att frågan om
tillstånd enligt fornminneslagen slutligen
prövats. Styrelsen torde visserligen
icke ha skyldighet eller ens vara
behörig att ingå på någon prövning av
andra omständigheter än de, som sammanhänga
med byggnadsregleringen,
men det har icke ansetts lämpligt att
belasta tillståndsbudgeten med projekt,
vilkas utförande kan komma att
förhindras eller avsevärt fördröjas på
grund av formella hinder av annan art.
En första förutsättning för att byggnadstillstånd
i detta fall skall komma
att meddelas är sålunda att staden söker
och erhåller tillstånd enligt fornminneslagen
att bredda bron.

Jag vill slutligen meddela, att enligt
vad jag inhämtat någon ytterligare
framställning i byggnadstillståndsfrågan
utöver nämnda ansökan icke gjorts
av staden.

Vidare anförde

Herr NILSON i Spånstad: Herr talman!
Jag ber att till herr statsrådet
Andersson få framföra mitt tack för
svaret på min interpellation. Jag är
också tacksam för att svarets innehåll
är positivt när det gäller skyddet av
det märkliga byggnadsverk som denna
gamla bro är.

När det blev bekant att staden hade
begärt byggnadstillstånd för en breddning
av bron utan att kontakta de fornminnesvårdande
myndigheterna, väckte
detta oro bland dem som värdesätta
detta kulturminnesmärke. Man fruktade
för att det skulle finnas en möjlighet
att utan kontaktande av de myndigheter,
som ha att svara för skyddet av
våra fornminnen, skapa förutsättningar
för brobreddningens påbörjande.

Herr statsrådet säger i interpellationssvaret:
»En första förutsättning för att
byggnadstillstånd i detta fall skall kom -

ma att meddelas är sålunda att staden
söker och erhåller tillstånd enligt fornminneslagen
att bredda bron.» Genom
detta uttalande av herr statsrådet har
det klarlagts, att den väg staden här slagit
in på icke leder till ett vandaliserande
av bron. Skall något göras måste
det ske i samråd med fornminnesvårdens
representanter, och enligt vad jag
erfarit ställa sig vederbörande alls inte
ovilliga till en diskussion om sådana
förbättringar av trafikmöjligheterna
som kunna vidtagas utan att brons karaktär
förändras.

I och med detta torde det ockå ha
skapats möjligheter att arbeta på förbättringar
för trafiken från nya utgångspunkter.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Föredrogos och lades till handlingarna
bankoutskottets å kammarens bord
liggande anmälningar jämlikt § 21 riksdagsstadgan,

att fullmäktige i riksgäldskontoret
med skrivelse den 26 april 1951 överlämnat
av särskilt tillkallade sakkunniga
framlagt förslag angående avlönings-
och anställningsvillkor för riksdagens
tjänstemän;

att fullmäktige i riksbanken gjort
framställning om bemyndigande att av
riksbankens medel få taga i anspråk det
belopp, som erfordras för anläggande avett
beredskapstryckeri; och

att fullmäktige i riksbanken gjort
framställning om att för utbyggnad avpappersmaskinen
vid Tumba bruk av
brukets medel få taga i anspråk förslagsvis
400 000 kronor.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 9, konstitutionsutskottets
utlåtanden och nemorial
nr 18—21, statsutskottets utlåtanden och
memorial nr 104—126, bevillingsutskot -

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

tets betänkanden nr 31 och 37—42,
bankoutskottets utlåtanden nr 12—17,
första lagutskottets utlåtanden nr 25—-28, andra lagutskottets utlåtande nr 24,
jordbruksutskottets utlåtanden och memorial
nr 14—16 samt andra kammarens
allmänna beredningsutskotts utlåtanden
nr 16—20.

§ 7.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att bevillningsutskottets betänkanden
nr 40, 41, 42 och 31 skulle

Elskatteförordning.

i nu nämnd ordning uppföras främst
bland två gånger bordlagda ärenden å
morgondagens föredragningslista, samt
andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 15 efter
jordbruksutskottets memorial nr 16.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.14 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Lördagen den 5 maj.

Kl. 11 fm.

§ I Herr

talmannen meddelade, att herr
Mårtensson i Uddevalla, som vid kammarens
sammanträde den 6 sistlidna
mars med läkarintyg styrkt sig vara
hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats i
kammaren.

§ 2.

Elskatteförordning.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 40, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om skatt å elektrisk kraft (elskatleförordning),
m. in., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner.

1 en den 16 mars 1951 dagtecknad
proposition, nr 143, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att

1) antaga vid propositionen fogat

förslag till förordning om skatt å elektrisk
kraft (elskatteförordning); samt

2) bemyndiga Kungl. Maj:t att under
budgetåret 1951/52 till kontrollstyrelsens
förfogande ställa medel för de utgifter,
som kunde bliva erforderliga för
bestridande av kostnaderna för kontrollen
av elskatten.

Enligt Kungl. Maj :ts förslag skulle
skatt å elektrisk kraft (elskatt) utgå
med 10 procent av erlagda kraftavgifter,
såvitt avsåge högspänd kraft som
huvudsakligen förbrukades inom storindustrien
och för järnvägsdrift, samt
med 1 öre för kilowattimme, såvitt avsåge
lågspänd kraft för andra ändamål.

Propositionen hade hänvisats, såvitt
angick bemyndigande för Kungl. Maj:t
att under budgetåret 1951/52 ställa vissa
medel till kontrollstyrelsens förfogande,
till statsutskottet och i övrigt till bevillningsutskottet.

I detta sammanhang hade bevillningsutskottet
behandlat följande motioner,
nämligen

a) de likalydande motionerna I: 448
av herrar Andrén, Gränebo och Ohlon

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Elskatteförordning.

samt II: 587 av herrar Hedlund i Rådom,
Ohlin och Hjalmarson, vari hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 143;

b) motionen 1:381 av herr Bergh,
vari hemställts, att riksdagen måtte avslå
förenämnda proposition, åtminstone
i vad den avsåge uttagande av elskatt
på kraftförbrukningen i Norrbotten;

c) motionen 1:387 av herrar Ola
Persson och Öhman, vari hemställts, att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 143;

d) motionen 11:500 av herr Lundberg,
vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta

1. att avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 143 med förslag till förordning om
skatt å elektrisk kraft m. m.,

2. att hos Kungl. Maj:t hemställa om
en skyndsam utredning och förslag om
införande av en värnskatt,

3. att hos Kungl. Maj:t hemställa om
förslag till införande av en exportkonjunkturskatt
enligt de grunder som anförts
i motionen, samt

4. att i avvaktan på dessa förslag i
stället för föreslagna punktskatter höja
uttagningsprocenten å den nuvarande
statsskatten på det sätt, att ökade inkomster
och en överbalansering av
budgeten säkras»; ävensom

e) motionen II: 511 av herrar Pettersson
i Ersbacken och Vigelsbo, vari hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 143.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte — med bifall
till de likalydande motionerna I: 448 av
herrar Andrén, Gränebo och Ohlon
samt II: 587 av herrar Hedlund i Rådom,
Ohlin och Hjalmarson, i vad motionerna
hänvisats till bevillningsutskottet
■— avslå Kungl. Maj:t förevarande
proposition nr 143, såvitt densamma
hänvisats till bevillningsutskottet; samt

B) att följande motioner, nämligen
motionen I: 381 av herr Bergh,
motionen I: 387 av herrar Ola Persson
och öhman, såvitt motionen hänvisats
till bevillningsutskottet,

motionen 11:500 av herr Lundberg,
i de delar motionen behandlats i förevarande
betänkande, ävensom

motionen 11:511 av herrar Pettersson
i Ersbacken och Vigelsbo, i vad
densamma avsåge propositionen nr 143,
måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Olsson i Gävle, Sjödahl, Heiimuti, Ramberg,
Einar Eriksson, Rune Johansson,
Björklund, Orgård, Nilsson i Kristinehamn
och Brandt, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

A) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 143, såvitt densamma hänvisats till
bevillningsutskottet, antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om skatt å elektrisk kraft (elskatteförordning)
; samt

B) att följande motioner, nämligen
de likalydande motionerna 1:448 av

herrar Andrén, Gränebo och Ohlon
samt 11:587 av herrar Hedlund i Rådom,
Ohlin och Hjalmarson, såvitt motionerna
hänvisats till bevillningsutskottet,

motionen 1: 381 av herr Bergh,
motionen I: 387 av herrar Ola Persson
och Öhman, såvitt motionen hänvisats
till bevillningsutskottet,

motionen II: 500 av herr Lundberg,
i de delar motionen behandlats i detta
betänkande, ävensom

motionen II: 511 av herrar Pettersson
i Ersbacken och Vigelsbo, i vad densamma
avsåge propositionen nr 143,
måtte av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LUNDBERG: Herr talman! Eloch
fordonsskatterna ha tilldragit sig
ett ovanligt intresse. Att de skulle väcka
till liv en opposition var helt naturligt,
men man måste beklaga att opinionsbildningen
tagit sig uttryck, där intresset
för att hindra dessa lagförslags genomförande
kommit i bakgrunden. Frågan
har nyttjats som ett politiskt fiskafänge,
och i slutomgången har själva
sakfrågan fallit bort. Motorfolket har i
detta fall inte varit utan skuld. Lyxbilar
och förhyrda, sönderkörda fordon,
som paradera på gator och torg, äro
ett oförsvarligt agitationsmedel, och den
skada som dessa spektakel gjort i sakfrågan
få troligen alla fordonsägare
dyrt betala.

Den sköld, som i detta fall bort resas
mot herr Sköld, var inte betjänt av att
den gjordes av papper. Det enda som i
dagens situation skulle kunna rädda oss
från de föreslagna punktskatterna vore
att man var villig att ställa alternativa
förslag, som kunde ersätta inkomstbortfallet.
Vilja inte de politiska partierna
eller motorfolket uppta denna fråga till
saklig prövning, så är grunden till en
förnuftigare ordning riven.

När jag den 3 april avlämnade mina
motioner om avslag på el- och fordonsskatterna,
var jag fullt medveten om att
jag samtidigt måste ställa alternativa
förslag, som kunde säkra statens inkomster
och klara en absolut nödvändig
överbalansering samt stärka penningvärdet.
Dessa alternativa förslag ha
icke diskuterats eller upptagits till sakprövning
av bevillningsutskottet eller
refererats i pressen. Man har gjort det
hela till en voteringsprocedur för eller
mot skatteförslagen. Att låta lotten avgöra
denna viktiga sakfråga kan knappast
försvaras. Både elkraftsförbrukarna
och motorfolket hade väl haft
rätt att kräva av de politiska partierna,

Elskatteförordning.

att de ägnat frågan en verklig sakprövning.

I fråga om min inställning till de föreslagna
punktskatterna har jag deklarerat
min ståndpunkt i motion 11:500.
Jag vill endast understryka min uppfattning,
att sedan staten uttagit sin
progressivt skälighetsprövade och avvägda
direkta skatt, bör staten avhålla
sig från att genom punktskatter söka
dirigera vanor, smak och personliga intressen.
Dessa värden böra vara en fri
sektor, som staten skall respektera.

Både el- och fordonsskatterna beröra
enligt min mening områden i samhällslivet,
som man först vid krig- eller
krigsfara borde få ingripa i. Elkraften
är mycket viktig för industrien, kommunikationerna,
hemmen etc. Att lägga
skatt på elkraften är ett ont, som alla
politiska partier borde söka avvärja.
Finansministern har icke beaktat och
förstått elkraftens betydelse i vårt samhällsliv,
och det är nonsens att tala om
att elskatten är sympatisk, därför att
den träffar såväl producenter som konsumenter.
Ytterst träffar ju denna skatt
hela det svenska folkhushållet och vår
industri, som ändå är grunden för vår
levnadsstandard. Kommunikationerna
drabbas dubbelt så hårt genom de två
skatterna. Vad våra kommunikationer
betytt för landsbygds- och obygdsbefolkningen
när det gäller att övervinna
avstånd och föra människor samman
samt att utveckla vår handel och industri
etc. kan icke fullt uppskattas.
Brantings studentuppsats behandlade
denna fråga, och slutledningarna i densamma
gälla än i dag.

I ett modernt, industrialiserat samhälle
äro kommunikationerna själva
pulsådern. Den kan inte skadas utan
allvarligare följdverkningar. Vårt folk
måste lära sig förstå, att samhället av i
dag är annorlunda än förr. Snabba och
billiga kommunikationer äro ett livsviktigt
samhällsintresse. Motorfordon
äro icke längre en lyxvara. Detta slagord
är felaktigt, skadligt och i allra

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Elskatteförordning.

högsta grad missvisande. Om vi skola
vara med i samhällsutvecklingen varken
kunna eller böra vi hindra en motorisering
genom punktskatter. Jag tror
också att det är på tiden att vi ta bort
direktörsschablonen på våra bilar. En
industriledare exempelvis, som nyttjar
motorfordon, kan därigenom hinna med
mycket mera, och det är inte bara ett
intresse för direktören utan än mera
för samhället att arbetskraften kan utnyttjas
effektivare. Tid är i detta fall
pengar. Denna min praktiska och principiella
inställning har icke jävats, och
det är den som legat till grund för mina
motioner. Regeringen och reservanterna
i utskottet ha icke velat ta hänsyn till
dessa mina synpunkter, men de ha icke
i sak bevisat att mina slutsatser äro felaktiga.
Även om ett ställningstagande i
dagens läge skall följa uppdragna parI
ilinjer, där demokratiska principer
säga att en minoritet skall vika för de
många, kan detta icke förändra min
principiella syn på vad jag anser vara
det rätta.

Den med lotten skapade majoriteten
i bevillningsutskottet har icke heller tagit
hänsyn till mina synpunkter. Den
s. k. oppositionen stänger varje möjlighet
till en förnuftig lösning av hithörande
frågor. Det är ett slag i ansiktet
både på elkraftsförbrukare och motorfordonsägare
att man genom ett blankt
avslagsyrkande avvisar — om man
bortser från räntehöjningen — varje
diskussion om att uttaga de nödvändiga
statsinkomsterna på andra vägar. Här
har den borgerliga oppositionen påtagit
sig ett ansvar, som den icke kan komma
ifrån.

Det är märkligt att ökade försvarskostnader
och avslag på statliga inkomster
skall vara den gummilösning,
som skall hålla samman denna negativa
borgerliga samling. Det talades om kohandel
på 1930-talet. Det borgerliga
blocket i dag kan väl betecknas som
gummisamlingen. Vi få väl hoppas att
blocket även uppträder ensartat vid val -

tillfällena och att enighet kan ernås om
ledar- och principfrågor.

Vad innebär då den negativa inställningen
till statens ekonomi, som blocket
i dag intar? Efter vad jag kan förstå
av den diskussion, som hölls här i
kammaren den 4 april — alltså dagen
efter det att jag hade avlämnat mina
motioner — ville det borgerliga blocket,
vid det tillfället bestående av högern
och folkpartiet, tvinga fram ett ekonomiskt
läge i vårt land, där ganska väsentliga
räntehöjningar skulle komma
som ett brev på posten. Bevillningsutskottets
betänkande är ett fullföljande
av denna tanke, och jag måste uttala
min förvåning över att bondeförbundet
nu har mött upp på samma sida. Jag
hade faktiskt trott att jordbrukarna i
fråga om räntorna skulle kunna ha kvar
en likartad inställning, som vi ifrån
arbetarrörelsen ha haft.

En räntehöjning som alternativ till
de föreslagna punktskatterna ställer
frågan i ett helt annat läge, och det är
angeläget att vi granska detta alternativ.
En höjd ränta är för de flesta bilägare,
egnahems- eller bostadsrättsinnehavare,
för småindustrierna och de
mindre jordbrukare, som behöva låna
pengar för sin verksamhet och för att
få tillgång till vissa varor, vida värre
och farligare än de föreslagna punktskatterna.
För den chaufför, som kanske
har lånat pengar både till bil och egnahem,
innebär en eller annan procents
räntehöjning en mångdubbling av den
föreslagna fordonsskatten.

Då jag i mina motioner har understrukit
nödvändigheten av ökade statsinkomster
och en överbalansering av
budgeten är detta motiverat av att jag
anser, att ett samhälle med full sysselsättning,
som vill upprätthålla en kulturell,
ekonomisk och social standard
av det slag vi ha, måste ha tillgång till
mycket större rörliga ekonomiska värden
än det gamla liberalkapitalistiska
samhället. Våra banker och kreditinstitut
samt storfinansen måste anpassa sin

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

politik efter det förändrade läget; annars
tvinga de samhället att självt, genom
åtgärder av riksbanken eller på
annat sätt, skapa tillgång till det kapital,
som gör staten oberoende av dirigerade
ekonomiska kastvindar.

Ingen kan förneka, att storfinansen
har utnyttjat sina obligationsinnehav på
ett sätt, som talar för att den skall
tvinga fram en räntehöjning. I dagens
Socialsverige med den fulla sysselsättningen
är räntan som medel att reglera
det ekonomiska livet närmast livsfarlig.

Det förefaller som om det internationella
kapitalet skulle ha valt likartade
vägar i fråga om räntan. Jag vill påminna
om den strid som försiggår i
Amerika, där president Truman hårdnackat
håller fast vid att räntan måste
hållas nere vid nuvarande låga nivå.
Hans främsta skäl härför är kostnaden
för statsskulden. I en redogörelse säges
det, att den amerikanska staten för närvarande
betalar 5 */2 miljarder dollar i
ränta på statsskulden, men om dess
motsvarighet till vår riksbank upphörde
med sina stödköp och om räntan därmed
steg med t. ex. en halv procent, så
skulle detta kosta skattebetalarna ytterligare
en miljard dollar årligen i ökade
kostnader för statsskulden. Ny upplåning
skulle naturligtvis också bli i motsvarande
mån dyrare.

En räntehöjning medför vidare en
nedskrivning av kapitalvärdena på
gjorda investeringar. Ett markerat fall
i kurserna på statsobligationerna skulle
fortplanta sig till andra delar av kapitalmarknaden,
och det kunde till och
med skapa panik med arbetslöshet och
depression som följd. För övrigt skulle
en räntehöjning inte ha någon inverkan
på inflationen och är därför inte värd
kostnaderna.

I rapporten från Amerika påtalas
även affärslivets ökade självfinansiering
och dess inverkan på det ekonomiska
livet. Jag måste säga, att den
amerikanska presidentens uppfattning
sammanfaller med min uppfattning om

Elskatteförordning.

räntans betydelse i dag, och även om
det står starka ekonomiska intressen
bakom kravet måste man försöka att
avvärja denna fara.

Herr Kristensson i Osby har som
bankofullmäktig för vårt lands del rekommenderat,
att »även om en stramare
kreditmarknad medför en viss
räntehöjning, bör denna olägenhet tas».
Det förefaller som om de borgerligas
melodi i dag endast skulle vara en, och
det är: »Räntorna upp!» Detta synes
även vara alternativet i den fråga, som
vi i dag diskutera.

En åtstramning av krediten träffar,
efter vad jag kan förstå, i främsta rummet
samhället och har endast en mycket
begränsad möjlighet att verka åtstramande
i vårt nuvarande läge. Vi få
inte glömma, att i Sverige är den samhälleliga
sektorn mycket stor. En räntehöjning
kan därför sätta hela vår socialpolitik
och vårt ekonomiska liv i
gungning. Den ansvällning vi ha fått av
samhälleliga hjälpåtgärder och av försvars-
och jordbrukskostnader gör, att
samhället helt enkelt inte kan tillåta att
räntan blir den samhällsekonomiska
regulator, som de borgerliga synas vilja
eftersträva. Professor Cassel påpekade
detta i en artikel 1942, vari han sade
följande:

»De stora statliga lånebehoven ha
medfört att staten fått ett betydande intresse
av låga räntesatser. Det har därför
fattats såsom ett politiskt önskemål
att hålla räntefoten nere. Därmed äro
vi åter tillbaka till den gamla merkantilistiska
diskussionen om de grunder
efter vilka staten bör reglera räntefoten.
»

Enligt min uppfattning måste denna
diskussion upptas till allvarlig prövning.
Vi kunna inte komma ifrån problemet.
När man talar om kapitalräntan
måste man även komma ihåg, att den
bygger på en fri prisbildning, och man
kan väl näppeligen säga att vi ha en
sådan för närvarande.

Förutsättningarna för en fri ränte -

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Elskatteförordning.

politik som regulator i vårt ekonomiska
liv föreligga inte. Vi måste lära oss att
i övergångsskedet ta vissa svårigheter
och bekymmer, om vi verkligen mena
allvar med målsättningen i svensk politik.
Man kan inte förändra det ekonomiska
skeendet på det sätt vi gjort,
om vi samtidigt skola hålla fast vid ekonomiska
fördomar.

Skola vi klara dagens problem, så
måste vi faktiskt skapa ett budgetöverskott,
som jag tror bör ligga snarare
över än under en miljard kronor. Men
skall detta vara möjligt, måste också
detta uttag ske på bredden. Jag tror
därför, att de av mig föreslagna skatteuttagen
måste tillgripas, om detta skall
bli möjligt.

Punktskatterna ha motiverats som
köpkraftsinskränkande medel, och det
har även sagts att de ha en finansiell
uppgift. Det är självklart att ett ökat
sparande är önskvärt och nödvändigt.
Men om nu detta synliga sparande inte
kommer till stånd, är det naturligt i dagens
situation att staten —- som under
senare år till förmån för den enskilde
medborgaren påtagit sig allt större sociala,
ekonomiska och kulturella trygghetskostnader
— finner det motiverat
och nödvändigt att uttaga de inkomster,
som äro nödvändiga för att klara
målsättningen.

I detta sammanhang vill jag göra ett
påpekande. Jag tror, att det synliga sparandet
har övervärderats och att man
i fråga om de inflationsdrivande faktorerna
i dagens läge underskattar betydelsen
av affärslivets och industriens
ökade självfinansiering. Professor Brisman
snuddade vid detta problem för
något år sedan, när han bl. a. sade:
»Detta osynliga sparande är icke artskilt
från det synliga. Dess osynlighet
beror på statistikens ofullkomlighet.»
Han fortsätter: »Den ojämförligt största
delen av nysparandet i vårt samhälle
kommer till stånd genom avbetalning
på lån. Detta förhållande är ägnat att
tämligen grundligt vederlägga de re -

flexioner om sparandet, som mestadels
förekomma i nationalekonomiska handböcker.
Dessa utgå nämligen ganska genomgående
från det antagandet, att sparandet
bedrives av enskilda inkomsttagare,
som icke äro skuldsatta, och
som årligen spara en större eller mindre
del av sin inkomst. Sparandets
storlek skulle sålunda bero på individuella
överväganden. Så är i verkligheten
blott sällan fallet.»

Så långt professor Brisman.

Hos de bredare folklagren sker i dag
ett mycket stort sparande genom de
amorteringar på egnahemslån o. d. som
göras. Vi få icke bortse från detta sakförhållande.
Prisfördyringar tvinga i
dag de bredare folklagren till inskränkningar
i förbrukningen. Våra charkuteributiker
etc. visa, att folk nu har
övergått till mycket enklare vanor än
förr. Men vad vi icke till fullo uppmärksammat
är, att vinsterna inom affärslivet
och industrien icke blott möjliggjort
en ekonomisk sanering i fråga
om återbetalning av lån utan även, vilket
ur inflationssynpunkt är allvarligare,
möjliggjort en ökning av indutriens
självfinansiering. Och vi kunna
nog i dag säga, att industriens ökade
vinster genom att de bl. a. användas
som skapare av nytt realkapital, som vi
inte ha förmåga att ha under kontroll,
äro den verkligt stora inflationsfaran.
Jag tror att man inte kan komma ifrån
denna fråga, om man över huvud taget
skall försöka komma till rätta med dessa
svårigheter. Om man skall kunna komma
till rätta med det problemet, måste
man försöka beskära de enorma exportvinsterna,
vilka i dag hota att snedvrida
hela vårt ekonomiska liv. Samtidigt behövs
en skärpt investeringskontroll
inom vår industri, som kan förhindra
investeringar, som icke kunna nyttiggöras
inom en rimlig tid.

Punktskatter, speciellt de nu föreslagna,
kunna aldrig få bli ett medel i
denna politik. Deras konstruktion är
av den art, att de icke kunna påverka

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

inriktningen av vårt ekonomiska liv i
detta sammanhang. Skall man söka uppfånga
köpkraften genom punktskatter,
kan det ju knappast vara rimligt, att
exempelvis jag, på grund av att jag är
absolutist och att jag kör bil i tjänsten,
slipper undan de verkligt tunga punktskatterna,
under det att min granne,
som har mindre inkomst och likartade
familjeförhållanden skall betala alla
dessa skatter. Att vi förut beträtt denna
väg motiverar inte att vi skola fortsätta
på den.

Då frågar man: Vad skall man sätta
i stället? De borgerliga ha valt Ebberöds-banks-principen:
utgifterna upp

men inkomsterna eller skatterna ned.
Detta läpparnas tal är föga realistiskt,
ty lika litet som den för de borgerliga
partierna olyckliga valutgången i
Stockholm, som förde herr Bergvall till
finansborgarrådsposten, möjliggjorde
minskning av skattebördan för Stockholms
invånare trots de stora löftena
därom, lika litet kunna vi i dag möta
de ökade statsutgifterna, inte minst för
försvaret, med minskade inkomster, såvida
man inte skall tvinga staten ut på
lånemarknaden och därmed tvinga fram
en räntehöjning på ett sätt, som gör att
den icke kan stanna vid exempelvis en
procent.

I mina motioner förordar jag en speciell
värnskatt och skatt på exportvinsterna
och på rotvärdena. Våra försvarskostnader
stiga, och riksdagsman
Wedén har helt nyligen skrivit, att man
naturligtvis måste hoppas, att försvarsfrågan
kan föras utanför de politiska
stridslinjerna. »Om så skall kunna ske»,
fortsätter han, »är främst en fråga om
måttet av regeringspartiets ansvarskänsla.
Blir den nya försvarspolitiska
frontlinjen å andra sidan bestående,
så kommer detta att bero på att socialdemokratien
på ännu ett område föredrager
strid framför samarbete, och i
så fall markeras starkt, hur socialdemokratien
i ett läge, där utsikterna för att
världsfreden skall kunna bevaras en -

Elskatteförordning.

dast nätt och jämnt uppväga riskerna
för ett nytt stort krig, inte är i stånd att
i tillräcklig utsträckning beakta de
krav, som Sveriges allvarliga situation
ställer på försvaret.» Ja, nog måste man
säga, att det vill till att vara ungdomsförbundsordförande
inom folkpartiet
för att skriva denna smörja. Jag tillåter
mig nämligen fråga: Hur skulle det
svenska försvaret sett ut, om vi följt
folkpartiets konjunkturpolitik även på
detta område? Om nu den borgerliga
samlingen kring ökade försvarsutgifter
är allvarligt menad, få damerna och
herrarna ursäkta, att jag öppet säger,
att då får herrskapet även i praktiken
visa sig inte endast kunna åka på gungorna
i karusellen utan även bekväma
sig till att vara med om att betala den
tunga som följer med detta. Och skall
det vara möjligt, måste vi uttaga denna
tunga genom en progressiv skatt, som
fördelar bördorna efter den ekonomiska
förmågan att bära dem.

En värnskatt, avsedd att täcka den
del av försvarsutgifterna som överstiger
exempelvis 700 miljoner kronor,
starkt progressiv och med det s. k. taket
borttaget, är den väg jag har anvisat
i detta sammanhang, och om herr
Wedén och folkpartiet vilja följa den
vägen, så skola de inte vädja förgäves.
Det kan inte vara rimligt, att vårt försvar
skall vila på folks mer eller mindre
dåliga vanor i fråga om att röka och
supa etc. Om försvaret är en gemensam
uppgift, så låt alla vara med och betala
efter förmåga. Den demokratiska princip,
som anses ligga däri, att punktskatter
i kronor räknat äro lika för alla förbrukare,
är nog knappast försvarbar, då
hundralappen för den rike och för
skogsarbetaren näppeligen kunna sägas
representera en likartad prestation och
uppoffring.

Jag är medveten om att utformningen
av en värnskatt kan ta en viss tid,
även om jag anser, att det skulle vara
möjligt att med utgångspunkt från den
gamla värnskatten kunna få fram ett

Andra kammarens protokoll 1951. Nr 17.

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Elskatteförordning.

förslag till värnskatt relativt hastigt.
Emellertid bär jag rekommenderat att,
om detta inte skulle vara möjligt, höja
uttagningsprocenten i fråga om den nuvarande
statsskatten. .lag är medveten
om att vi, såsom utskottsmajoriteten och
reservanterna ha sagt, inte i detta sammanhang
kunna besluta i den frågan,
men detta utesluter inte, att vi nu kunna
planera och diskutera denna fråga.
Emellertid säger man, att det är politiskt
omöjligt att höja de direkta skatterna.
Mot detta vill jag genmäla, att
om staten måste ha kvar sina utgifter
för försvar, jordbruk, socialreformer,
kultur, vetenskap in. m., så måste vi
även lära oss att betala de nödvändiga
kostnaderna därför. Ett skatteuttag av
110 procent innebär, att den som har
en beskattningsbar inkomst av 4 000
kronor, d. v. s. en verklig inkomst av
ca 7 000 kronor, får betala 47 kronor i
ökad skatt, och att skatteökningen för
den som liar 10 000 kronors beskattningsbar
inkomst blir 152 kronor, för
50 000 kronors beskattningsbar inkomst
blir 1 788 kronor och för den som tjänar
100 000 kronor blir 4 468 kronor.
Vad de föreslagna punktskatterna representera
för en familj med 7 000 kronors
inkomst är svårt att säga, men jag
vågar påstå, att dessa med åtföljande
prisfördyringar komma att innebära en
mycket större börda än de 47 kronorna
vid höjning av den direkta skatten. För
de mindre inkomsttagarna ha punktskatterna
den följdverkan, att de kunna
tvinga människor att inte utnyttja vissa
saker, som de ha lärt sig att sätta värde
på men som de nu av ekonomiska skäl
få avstå från, varemot det är självklart,
att för dem som ha pengar spelar det
ingen roll.

De av mig föreslagna skatterna på
exportvinsterna, som givetvis måste bli
av tillfällig karaktär, och på de ökade
rotvärdena böra kunna ge åtminstone
500 miljoner kronor direkt till statskassan.
Varken ur landets eller den framtida
exportindustriens synpunkt kan

det vara rimligt att de oerhörda exportoch
rotvärdestegringsvinsterna skola
slippa undan en absolut nödvändig cxtrabeskattning.
Det anses att massaindustrien
efter det att avtalen voro klara,
vilka inneburo en löneökning motsvarande
ca 20 kronor per ton, har kunnat
öka sina priser med ca 600 kronor
per ton. Det finns ur skatte- och inflationssvnpunkt
fullgoda skäl att beskära
dessa oerhörda vinster, och staten kan
icke i längden avstå från att göra ett
ingripande på detta område. För egen
del anser jag att snedvridningen och
inflationstrycket ha sin främsta rot i
att vi icke med skärpa ha kontrollerat
dessa förhållanden.

De av mig framförda alternativen till
de kungl. propositionerna ha icke upptagits
till sakprövning utan de ha bara
avstyrkts. Att de borgerliga, som med
sina blanka avslagsyrkanden syfta till
att tvinga fram en höjd ränta, följt denna
linje är kanske förklarligt, men då
får jag konstatera, att de även samtidigt
sagt ifrån, att de helt strunta i både
elkraftförbrukarnas och motorfordonsägarnas
berättigade intressen. Mina
partivänner, som i dag följt reservanternas
linje och förorda bifall till de
kungl. propositionerna, vägra även att
uppta mina förslag om direkta skatter
och exportkonjunkturskatt till sakdiskussion,
trots att de icke kunna vara
ovetande om att prisfördyringar och
de oerhörda exportvinsterna skapa oro
och bekymmer hos småfolket. De äro
medvetna om att vi inom socialdemokratien,
som äro motståndare till de föreslagna
punktskatterna, såväl som
kommunisterna, givetvis inte kunna
rösta med de borgerligas blanka avslagsyrkande
och därmed förorda en
räntehöjning utan, om tanken på en beskattning
av exportvinsterna avvisas,
skola tvingas att rösta för reservationen
endast därför att den i nuvarande
läge kan betraktas som mindre farlig
för småfolket än de borgerligas alternativ.
Av de enligt min mening två onda

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

tingen tvingas man att välja det minst
onda.

Om de borgerliga med sina yrkanden
avse att utestänga såväl oss inom socialdemokratien,
som äro motståndare till
de föreslagna punktskatterna, som kommunisterna
från möjligheten att rösta
mot punktskatterna, så lia damerna och
herrarna lyckats med detta uppsåt. I
varje fall är det förhållandet för min
egen del. Men då detta är förhållandet,
vill jag understryka, att den s. k. oppositionen
i så fall kommer att dela ansvaret
för punktskatternas införande
med både regeringen och reservanterna.
Är detta rimligt, när utskottet står delat
med tio mot tio och inte haft frågan
under saklig prövning? Borde inte
utskottet ha haft skyldighet att sakpröva
propositionerna och alternativen
samt söka åstadkomma en vettig kompromiss?
Ett benhårt fasthållande vid
majoritetens såväl som reservanternas
ställningstagande är orimligt. I nuvarande
läge finns det endast en väg att
gå, nämligen att återremittera utlåtandena
till bevillningsutskottet, som efter
sakprövning bör få återkomma till riksdagen
med nya förslag.

Det har talats om en rundabordskonferens,
som skulle ta itu med att söka
komma till rätta med dagens ekonomiska
problem. Jag tror att denna tanke
är riktig, om regeringen till konferensen
kallar verkliga företrädare för
industrien, speciellt exportindustrierna,
samt fackföreningsfolk från motsvarande
grupper och med dem diskuterar
igenom problemen. Med hänsyn till den
bristande viljan till sakdiskussion som
oppositionen visat är det omöjligt att
få ett positivt resultat genom konferens
mellan partiledarna.

Med det jag anfört har jag motiverat
min syn på dagens aktuella ekonomiska
läge. Det behövs krafttag såväl från
regeringens som riksdagens sida, om
vi verkligen skola kunna nå målet att
hindra inflation och skapa en nödvändig
överbalansering samt stärka pen -

Elskatteförordning.

ningvärdet, vilket ur sparandets synpunkt
är mycket viktigare än en räntehöjning.
De politiska spekulationerna
måste vika för en realistisk handlingsvilja.
Samhället måste ha de ekonomiska
resurser som behövas för att klara vår
socialpolitik, vår fulla sysselsättning,
vår vetenskap och kultur, vårt försvar
m. in. Detta är absolut nödvändigt. Det
kan vara tungt med skatter, men det
är en större tunga för land och folk att
fortsätta med att säga nej till nödvändiga
utgifter för vetenskap, forskning
och sociala reformer. En realistisk upplysning
på bred basis skall göra det
möjligt att komma bort från dagens
vildsnår i skattetänkande och skapa
förståelse hos vårt folk för att ta de
nödvändiga skatteoffer, som ett demokratiskt
Sverige med trygghet, människovärde
och kultur måste ha för att
inte mista sin särart och sin själ.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka återremiss till bevillningsutskottet
av det föreliggande ärendet,
och samma yrkande kommer jag att
ställa vid behandlingen av nästa ärende.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Alla de tre ärenden, som stå efter varandra
på föredragningslistan, avse att
fylla samma ändamål. Det kan därför
vara naturligt att man i ett sammanhang
talar om dem alla tre, ty det är
ju meningslöst att vi först skola ha en
debatt om vi skola överbalansera budgeten
med elskatten, sedan en debatt
om vi skola överbalansera budgeten med
fordonsskatten och sedan för det tredje
en debatt om vi skola använda postavgiftshöjningen
för samma ändamål.
Med talmannens tillåtelse skall jag således
yttra mig om alla dessa tre föreliggande
ting.

Det är ju, herr talman, rätt naturligt,
att folk reagerar, när det lägges fram
förslag om höjning av olika skatter.
Det är ingen människa, han må vara
av det ena eller andra politiska partiet,

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Elskatteförordning.

som när han får en skattehöjning säger:
»Halleluja, det var precis vad jag
önskat, att jag skulle få.» Sådana äro
inte människorna. Men, herr talman,
det är säreget, hur man särskilt när
det gäller vissa ting har en förmåga att
få känslorna i rörelse och skjuta över
målet i sin argumentation på ett sätt,
som är fullkomligt orimligt. Varför skall
man, när vi exempelvis diskutera en
höjning av fordonsskatten, ovillkorligen
tala om att bilismen tydligen betraktas
som en lyxföreteelse? Skatten
har ju inte motiverats med att den skall
vara något ingrepp mot lyxen. Det
finns knappast — det känna vi ju till
från år 1948 — några andra skatter, som
kunna sätta känslorna i svallning på
ett sådant sätt som fordonsskatten och
bensinskatten. När det är fråga om
dem, är man genast beredd att göra uttalanden,
som skjuta över målet. Då
heter det bland annat, att det inte går
att införa en skatt som endast drabbar
en begränsad del av nationen.

Jag skulle, herr talman, i detta sammanhang
— om jag ett ögonblick även
skall ägna mig åt herr Lundberg, som
ju talade om att man över huvud taget
icke får göra skatterna sådana, att
man ingriper i människornas vanor —
vilja ställa den frågan: Finns det här i
landet något parti eller någon enskild
person, som skulle vilja tillhöra regeringen,
därest vår budget rensades på
allt som är skatter på människors
vanor och levnadssätt? Jag tror att
man bör vara en smula försiktig, när
man talar om dessa saker. Vi kunna
diskutera om budgeten bör vara undereller
överbalanserad, men om nu det
belopp på 1,3 miljard kronor bortfaller,
som det lågt räknat rör sig om, därest
vi skulle följa herr Lundbergs linje,
hur skall denna lucka fyllas? Skall det
ske med hjälp av ökade direkta skatter?
Jag behöver bara ställa frågan —
det är inte nödvändigt att ge något svar.

Vi ha under de senaste tre veckorna
fått uppleva åtskilligt av samma slag

som år 1948, och det verkar som om
man hade svårt att komma ihåg vad
som då hände. År 1948 voro känslorna
också vid kokpunkten. Då var allt vad
bil- och motorfolk heter »gasade» på ungefär
samma sätt som de äro i dag. Jag
erinrar mig livligt hurusom en ledamot
av denna kammare — jag ser att han
förstår adressen — år 1948 stod i Göteborg
och talade om att man måste se
till, att var och en som i riksdagen röstade
för höjda bensin- och fordonsskatter
kastades ut vid höstens val. Om jag
inte minns fel, herr talman, kastades
det vid 1948 års val ut 25 eller kanske
30 ledamöter av denna kammare, som
varken voro folkpartister eller socialdemokrater
— i det förra fallet hade
man ju röstat för en extra bensinskatt
på 10 öre och i det senare fallet för en
sådan skatt på 27 öre — utan de som
kastades ut tillhörde det parti, som hade
röstat mot varje höjning av bensinskatten.

Det är ju en litet underlig konsekvens,
och jag vill inte säga att den
kommer att inträffa en gång till, men
jag undrar, herr talman, om inte det
som tidigare förekommit borde mana
till en viss försiktighet. Skulle man åtminstone
inte kunna resonera om de
skatter som det här gäller på samma
sätt som man resonerar om andra skatter?
Vi ha ju här fattat beslut om skatter,
som t. ex. haft till effekt att brännvinspriset
höjts till 15 kronor per
liter, utan att känslorna ha spelat någon
som helst roll i de debatter som därvid
förekommit. Skulle man inte kunna resonera
lika sakligt och övervägt när
det gäller att höja fordons- och elskatterna? Enligt

en gammal princip åligger det
riksdagens bevillningsutskott, vilken regering
som än sitter — alltså vare sig
det är en socialdemokratisk eller folkpartistisk
regering eller eu högerregering
eller en regering utan någon färg
alls — att medverka till anskaffandet
av de inkomster, som i den förhanden -

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

varande situationen möjliggöra ett sammanknytande
av budgeten. Jag medger
obetingat att om vi hade befunnit oss i
vad som brukar kallas den gamla goda
tiden eller i ett läge, där man kunde ha
avstått från överbalansering av budgeten.
så hade inte någon av de nu aktuella
skatterna behövts, i varje fall
inte med hänsyn till driftbudgeten. Så
som driftbudgeten ser ut, är jag övertygad
om att vi skulle ha haft åtskilliga
miljoner över, med vilka vi kunnat roa
oss på olika sätt. Men vi leva ju inte i
den gamla goda tiden eller ens i normala
tider, och de skatter som det nu
gäller ha inte heller motiverats på det
sätt som vanligtvis sker beträffande
skatter, utan de ha motiverats med att
man behöver åstadkomma en sådan
överbalansering av driftbudgeten, att
en väsentlig del av utgifterna på kapitalbudgeten
skall kunna täckas.

Det är, herr talman, egentligen därom
striden har stått i bevillningsutskottet,
och det är därom som den kommer att
stå här i kamrarna i dag: Är det nödvändigt
att överbalansera budgeten på
det sätt som föreslagits eller är det inte
nödvändigt?

Av'' Kungl. Maj :ts proposition nr 206
med de nya inkomstberäkningarna för
det kommande budgetåret framgår, att
driftbudgeten kommer, även om man
räknar med de medel som behövas för
att täcka reservationerna, att ge ett
överskott på 422 miljoner kronor. Det
är emellertid under förutsättning av att
riksdagen bifaller de föreliggande förslagen
om höjning av elskatten, fordonsskatten
och postavgifterna. Om ingenting
av detta sker, så kan man inte
räkna med ett överskott på 422 miljoner
kronor, tv då bortfalla ju de 45 respektive
105 miljoner, som elskatten och
fordonsskatten väntas ge, eller tillsammans
150 miljoner kronor, och vidare
bortfaller den inkomst på i runt tal 20
miljoner kronor, som höjningen av postavgifterna
beräknas medföra, vilket allt
sammanlagt gör 170 miljoner kronor.

Elskatteförordning.

Om jag drar dessa 170 miljoner från de
422 miljonerna, kvarstår ett belopp på
cirka 250 miljoner kronor, och det är
alltså den överbalansering av budgeten,
som skulle föreligga, därest de s. k.
oppositionspartierna segra vid de voteringar,
som skola äga rum här i kamrarna.

Man måste emellertid i detta sammanhang
även taga hänsyn till den ökning
av kapitalbudgeten, som framgår av
proposition nr 206, och om man gör
det, finner man att det är ett belopp
på 675 miljoner kronor som skall täckas.
Om riksdagen nu följer den väg,
som anvisats i de reservationer, som
fogats till bevillningsutskottets två första
här föreliggande betänkanden, så
betyder det att Kungl. Maj:t måste på
den öppna penningmarknaden låna upp
i runt tal 1U miljard kronor. Om man
däremot följer den väg, som den med
lottens hjälp tillkomna utskottsmajoriteten
har gått, så innebär det att Kungl.
Maj :t måste låna upp ungefär dubbelt så
mycket, d. v. s. bortåt V* miljard kronor.

Dessa siffror måste väl inge en viss
betänksamhet, och man bör göra klart
för sig vad det egentligen innebär att
staten drives ut på den öppna marknaden
för att låna upp så stora belopp. Det
verkar emellertid, som oppositionen,
eller jag kanske skall säga bevillningsutskottets
majoritet varit fullt medveten
därom. Om jag förstår dem rätt,
äro de nämligen beredda att bryta mot
vad som varit motiveringen för de
extra skatterna ända sedan vi år 1948
började med sådana skatter. Det säges
i deras utlåtande, att det är osäkert om
någon köpkraft kan dragas in genom
de föreslagna skattehöjningarna. Köpkraften
kommer därför att få precis
samma omfattning som förut, och man
skall i stället främja sparsamheten och
begränsa statsutgifterna samt även genom
andra åtgärder söka nå det önskade
resultatet. Såvitt jag, herr talman,
kan förstå, måste detta betyda och

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Elskattefö ror d ning.

jag beklagar att så år fallet — att man
kastar över bord hela den inställning
till den indirekta beskattningen, som
varit på väg att skapa en plattform församling
i dessa frågor. Innebörden av
majoritetens utlåtande måste vara, att
man avsågar all förbindelse med den
politik för att åstadkomma ekonomisk
balans, som förts ända sedan år 1948
och som vi ha trott vara den riktiga,
nämligen att genom extra skatter söka
indraga köpkraft och på det sättet nå
det önskade resultatet. Och jag skulle
vilja gå ett steg längre och ställa den
frågan: Om det inte genom punktskatter
på skilda områden går att åstadkomma
en indragning av köpkraft, är det då
över huvud taget möjligt att göra det
med hjälp av indirekt beskattning?

Det har ju på senare tider mycket
diskuterats om det är möjligt att i den
fulla sysselsättningens samhälle driva
samma skattepolitik som i det gamla
samhället med dess mer eller mindre
omfattande arbetslöshetsperioder. Min
uppfattning är att man inte kan göra
det, men jag hoppas att den utredning
om alla dessa problem, som finansministern
har förebådat, snart skall komma
till stånd, så att vi kunna få bättre
klarhet därom. Därigenom skulle även
klarläggas en stor del av de frågor, som
herr Lundberg här i dag varit inne på.

Herr Lundberg talade om att det var
nödvändigt att folk lärde sig förstå, att
vi nu leva i ett annat samhälle än det
gamla liberalkapitalistiska samhället —
jag vill minnas att han använde det uttrycket.
Ja, det skulle vara önskligt att
så skedde, men det är också önskligt,
att folk gör klart för sig att åtskilliga
av de slutsatser, som drogos vid sekelskiftet,
inte hålla i dag, femtio år därefter.
Det har för mig varit en erinran
om ungdomens dagar, när jag under de
två sista veckorna kunnat konstatera,
att den uppfattning om indirekta skatter,
som jag hade vid sekelskiftet, upplevt
en renässans i folkparti- och högertidningar.
Jag tror ju att detta är en has -

tigt övergående företeelse, men det ligger
en viss fara däri, att man använder
en sådan argumentation som nu varit
fallet.

Jag har, när jag försökt tänka igenom
hela det problem som vi här ställas
inför, i likhet med herr Lundberg
frågat mig, vad som egentligen återstår
att göra, när man inte vill det ena eller
det andra, d. v. s. varken vill ha punktskatter
eller direkta skatter. Man hänvisar
ju till någonting som kallas
»andra åtgärder». Jag kan inte för min
del ur bevillningsutskottets betänkande
utläsa något annat än herr Lundberg
gjort, nämligen att därmed avses en
räntehöjning. Jag skall inte här gå närmare
in på frågan om räntan. Jag vill
bara, när bevillningsutskottets majoritet
i detta sammanhang gör gällande,
att genomförande av de föreslagna extra
skatterna skulle kunna föda kompensationskrav,
säga, att såvitt jag förstår
komma dessa skatter att bli tämligen
betydelselösa när det gäller en
kompensation via index.

Det har varit intressant att följa den
debatt, som förts i dessa frågor under
de senaste veckorna. Det finns ju här i
landet en och annan nationalekonom
som inte är partiledare, och det har
gjorts en del intressanta uttalanden på
det hållet. Jag gör eu honnör för
Svenska Dagbladet som berett professor
Montgomery, ehuru han tydligen
intar en ställning motsatt den tidningen
själv har, tillfälle att lägga fram
sina synpunkter på det sätt som han
gjort. Den som följt debatten bör inte
tappa bort vad professor Montgomery
i detta sammanhang sagt: »Finanspolitiken
måste således ställa in sig på indirekta
skatter av en sådan natur att
de inte kunna väntas i högre grad aktualisera
farliga kompensationskrav —
och det kravet uppfylla ju de här föreliggande
förslagen.» Professor Montgomery
fortsätter: »Det är ur den synpunkten
som man får bedöma de skatteförslag
som för närvarande äro under

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

riksdagens behandling. Den som anser
sig böra avvisa dessa förslag måste anvisa
konkreta metoder för att skapa en
ersättning genom minskning i statsutgifterna
eller genom skatter av annat
slag.»

Professor Montgomery understryker,
att försvarsutgifterna utgöra en betydande
del av det som har förändrat
budgetläget och att det är rimligt att
man i detta sammanhang är med och
gör sin insats. Jag vill inte säga, att
det är en direkt adress till herr ITjalmarson,
men man kan ju tro vad man
vill, när professor Montgomery säger:
»Att organisera demonstrationer mot
skatter är ingen svår sak, men det är
inte på det viset man i nuvarande läge
tjänar försvarets intressen.»

Även en annan av näringslivets män
har i detta sammanhang givit sin mening
till känna. Det skedde visserligen
innan det parti han tillhör hade framlagt
motionen om avslag, men herr De
Geer i Lesjöfors har inte svävat på målet,
när det gällt att kräva ingripande
mot det självsvåld och det bristande
sinne för ekonomi, som utmärker det
svenska folket. Han säger, att ökad bilskatt
är nödvändig, och går t. o. m. så
långt, att han är beredd att taga skatter
på bilen, bensinen och gummit —
var för sig eller på alla tre. Det finns
således, herr talman, även på borgerligt
håll folk, som vill se problemet sådant
det i verkligheten är. Jag har ju
varit med om att här genomföra åtskilliga
skatter av olika slag, som ibland ha
rört sig om halva miljarder, och jag
tvekar inte att säga, att de 150 miljoner
kronor, varom striden nu närmast står,
äro ett billigt pris för att nå fram till
en förbättrad ekonomisk balans. Det är
lätta bördor som här krävas, om man
vill medverka till att skapa den balans,
som möjligen kan hindra, att vårt penningvärde
fortsätter att rasa nedåt.

Jag kommer att vid föredragningen
av de olika betänkandena ställa mina
yrkanden. I fråga om elskatten kom -

Elskatteförordning.

mer jag att yrka bifall till reservationen,
i fråga om fordonsskatten likaså,
och i fråga om postavgifterna kommer
jag att yrka bifall till vad utskottet har
föreslagit.

Herr Lundberg har ställt ett yrkande
om återremiss. Vad vill herr Lundberg
åstadkomma därmed? Han har själv
sagt, att han vill tvinga bevillningsutskottet
att gå in på en närmare prövning
av de projekt han har framfört.

I fråga om höjningen av skatteprocenten
kan prövning därav inte ske förrän
i samband med fastställandet av densamma.
Utskottet kan således inte gå
in på en sakprövning av skatteprocentens
höjande förrän det framlägger sitt
förslag till inkomstberäkning.

Om jag inte minns fel, ansåg herr
Lundberg även att riksdagen skulle
skriva till Kungl. Maj:t och begära ett
förslag till värnskatt och en undersökning
om en exportkonjunkturskatt. Det
var sålunda inte meningen att utskottet
skulle gå in på någon realprövning
och redan innan den undersökning blivit
gjord, som herr Lundberg krävde,
säga att det skulle vara så och så. Jag
kan således inte inse, att det skulle vara
möjligt för bevillningsutskottet — och
här talar jag på såväl majoritetens som
reservanternas vägnar — att vid en
återremiss komma till annat resultat
än det som nu föreligger.

•lag har, herr talman, på ett och annat
håll kanske fått lida smälek för att
jag trodde att det fanns en möjlighet
att kompromissa. Jag kom snart underfund
med att det var ungefär som att
köra huvudet i en vägg, och sådant roar
ju inte en gammal man på 65 år. Det
visade sig tämligen snart vara en lönlös
uppgift att försöka åstadkomma en
samlande linje, och om herr Lundberg
hade varit ledamot av bevillningsutskottet
skulle han ha insett det också.

Jag hemställer således, herr talman,
att återremissyrkandet måtte avslås.

Låt mig så till sist säga ännu några
ord. Eftersom jag, herr talman, har

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Elskatteförordning.

den uppfattningen att man skall överbalansera
budgeten ungefär så som
finansministern föreslår i proposition
nr 206, vill jag, om riksdagen skulle
avvisa föreliggande förslag, till kammarens
protokoll ha antecknat, att jag
för min personliga del anser mig oförhindrad
att söka på annat sätt nå den
täckning, som är erforderlig för att
man skall komma fram till detta resultat.

Det talas om sparsamhet med statens
utgifter. Denna kammare kan i varje
fall vid årets riksdag inte berömma sig
av att ha utvecklat någon särskild sparsamhetsverksamhet.
Då det har varit
möjligt har man i stället följt andra
vägar än dem utskottet har föreslagit.
Vi ha endast kvar fjärde huvudtiteln.
Är det på den vi skola spara? Avse rekommendationerna
det? Jag är så naiv
att jag ställer den frågan, tv herrarna
på den borgerliga sidan skola inte ställa
sig oförstående inför tanken, att om
man ökar försvarsutgifterna men inte
vill söka den täckning för dem som
det här är fråga om, kunna de, som
vilja söka genom en ökad överbalansering
nå fram till en bättre ekonomisk
balans, kanske lockas ut på vägar, som
herrarna kanske skulle vara de första
att beklaga. Jag är inte beredd att i
dag ange, på vilket sätt man skall söka
täckning, därest riksdagen skulle ställa
sig på en negativ linje, men, herr talman,
jag är övertygad om att överbalanseringen
måste finnas, och jag skall
för min personliga del lägga ned all
tänkbar möda för att medverka till att
en sådan uppnås.

Herr LUNDBERG (kort genmäle):
Herr talman! Herr Olsson i Gävle sökte
här göra en analys av känslor. Det anförande
jag höll byggde på reella grunder
och var inte så känslobetonat som
herr Olssons föreföll vara i början.

Vad jag vill säga i detta sammanhang
är att såväl fordonsskatten som

elskatten äro frågor av mycket stor betydelse
ur samhällets synpunkt, och
mitt anförande var inte känslobetonat
i det ena eller andra avseendet utan
jag sökte motivera mina åsikter.

Herr Olsson i Gävle säger, att det är
omöjligt för utskottet att upptaga frågan
till en realprövning. Om denna
herr Olssons slutsats vore riktig, skulle
den innebära, att utskottens arbete i
fortsättningen skulle bestå i att de användes
som voteringsmaskiner och inte
någonting annat. Det är det som har
skett i fråga om prövningen av såväl
de kungliga propositionerna som motionerna
i detta fall.

Jag säger visserligen i min motion
att vi skola hemställa hos Kungl. Maj:t
om en skyndsam utredning och om förslag
till införande av värnskatt och exportkonjunkturskatt
efter de grunder
jag där har anfört. Om det ekonomiska
läget är så allvarligt som här har utmålats,
vore det väl ändå inte orimligt
att tänka sig, att vi till hösten kunde få
propositioner därom. Jag begärde inte,
att bevillningsutskottet skulle skriva
lagtext o. d., tv jag ansåg, att bevillningsutskottet
har så många arbetsuppgifter
ändå, att det inte skulle kunna
klara den saken. Bortsett från alla
känslor måste jag säga, att om man nu
skall godtaga två lagförslag, som ingripa
så hårt i samhällslivet som eloch
fordonsskatterna faktiskt göra,
borde även dessa mina förslag ha sakligt
prövats, men det är det som inte
har skett i utskottet. Där har man bara
voterat.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Mitt tal om den känslobetonade
propagandan riktade sig inte
mot herr Lundberg. Jag kan alltså inte
förstå varför han slår in öppna dörrar
i detta sammanhang. Han talade ju
själv om hur man sökt utnyttja situationen
rent partipolitiskt.

Jag skall inte diskutera med herr

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

Lundberg om vad som är och vad som
inte är realprövning, men jag har för
mig, att när man går in på en sådan
måste det medföra ett ståndpunktstagande.
Om herr Lundberg kräver, att
bevillningsutskottet innan utredningen
om dessa problem slutförts skall säga,
att vi skola ha en viss skatt av viss karaktär
begär herr Lundberg för mycket.
Bevillningsutskottet vill gärna se de
olika förslagen utformade innan det säger
ja eller nej.

Nu kan herr Lundberg säga, att bär
har voterats. Javisst, här har voterats
och här har lottats — jag vill inte säga
något fult ord om allt som förekommit

— men, herr Lundberg, situationen är
nu sådan, och det är inte något att göra
åt det. Det finns inte någon i bevillningsutskottet
som är trollerikonstnär

— jag höll på att säga lyckligtvis.

Herr SANDBERG: Herr talman! Som
vi alla veta föreligga här i första hand
två förslag till ökad indirekt beskattning
i form av punktskatter, nämligen
dels skatt på elektrisk kraft, som är
en ny skatt, dels en tillfällig automobilskatt
med samma skattesatser som den
ordinarie bilskatten, vilket innebär en
fördubbling av fordonsskatten. Därtill
kommer frågan om höjning av postavgifterna.

De nya skatterna motiveras med att
det samhällsekonomiska läget gör en
ökad överbalansering av driftbudgeten
och en minskning av det statliga lånebehovet
önskvärda. Vad driftbudgeten
för 1951/52 beträffar kan denna emellertid
även utan de nya skatterna väntas
ge ett betydande överskott. Enligt beräkningarna
i proposition nr 206 kunna
inkomsterna på driftbudgeten beräknas
till 6 408 miljoner kronor. Den största
posten, nämligen skatt på inkomst och
förmögenhet, har av riksräkenskapsverket
beräknats till 3 050 miljoner kronor,
vilket avrundats till 3 000 miljoner
kronor. Finansministern har på grund

Elskatteförordning.

av att han ansett, att beräkningarna äro
försiktiga och att det finns möjlighet
att inkomsten blir större, räknat upp
beloppet till 3 100 miljoner kronor, vilket
alltså med 50 miljoner kronor överstiger
beloppet, innan riksräkenskapsverket
avrundat detsamma.

Inkomstberäkningarna torde trots
den nämnda uppräkningen kunna betraktas
som mycket försiktiga, och en
ytterligare ökning behöver inte vara
utesluten med tanke på de fortgående
löneökningarna. Med en sammanlagd
utgiftssumma av 5 786 miljoner kronor
enligt nyssnämnda proposition skulle
budgeten ändå för nästa år, om man
inräknar förevarande skattehöjningar,
kunna ge ett överskott på omkring 622
miljoner kronor. Reservationsmedelsförbrukningen
beräknas till 200 miljoner
kronor. Huruvida hela detta belopp
av reservationsmedlen kommer att tagas
i anspråk kan ju vara ovisst. Kanske
behöver inte allt disponeras för
detta ändamål. Kvar står ett belopp av
minst 422 miljoner kronor. Om de nu
diskuterade skatterna frånräknas, återstår
ändå en överbalansering på omkring
270 miljoner kronor eller, om vi
också räkna med en mindre inkomst på
postavgifterna än den Kungl. Maj:t har
föreslagit, på ca 250 miljoner kronor.
Detta är inget litet belopp.

Det belopp, varmed driftbudgeten enligt
detta förslag skulle överbalanseras,
är avsett att användas för utgifter på
kapitalbudgeten och sålunda minska
statens lånebehov i motsvarande grad.
Överskottet skulle givetvis få samma
användning, vare sig det blir ett större
eller mindre belopp. Det högsta belopp,
som finansministern och reservanterna
i utskottet nu vilja tänka sig för den
statliga upplåningen, är omkring 250
miljoner kronor. Enligt utskottets linje
— och det är den jag talar för — skulle
man få låna något mer, kanske 150 eller
170 miljoner kronor mer — troligtvis
dock inte fullt så mycket mer. .lag
fäster uppmärksamheten på att finans -

Nr 17.

Lördagen den 5 inaj 1951 fm.

Elskatteförordning.

ministern medger, att det framriiknade
formella lånemedelsbehovet för nästa
budgetår, 675 miljoner kronor — varvid
även förbrukning av medel å äldre
anslag medräknats — torde vara i någon
mån högre än vad som kan komma
att behövas för täckning av kapitalutgifterna.
Man kommer kanske sålunda
inte att behöva låna upp ett så stort belopp
för täckning av kapitalutgifterna
som 675 miljoner. Det är naturligtvis
mycket svårt att uttala någon bestämd
mening härom. Ingen kan göra det i detta
ögonblick. Jag menar emellertid att det
inte är säkert, att man behöver denna
summa som ett fixerat minimibelopp.

Det är emellertid svårt att förstå, att
en något större upplåning från statens
sida än finansministern beräknat i
statsverkspropositionen eller omkring
250 miljoner skulle få alltför ogynnsamma
verkningar. Nu framhöll herr
Olsson i Gävle, att man skulle behöva
låna ungefär dubbelt så mycket om man
gick på utskottsmajoritetens linje i stället
för reservanternas. Detta är ju säkert
en överdrift. Så stor blir ändå inte
den eventuellt ökade upplåningen om
man inte genomför dessa skattehöjningar.
Det rör sig i stället omkring 150
miljoner ytterligare. En sådan ökad
upplåning är nog inte så mycket att
frukta.

Statens upplåning i den allmänna
marknaden bidrager ju till att strama
åt denna marknad. 1 nuvarande läge,
då investeringsverksamheten måste begränsas,
är det i och för sig önskvärt
med en dylik åtstramning. Detta ha
ju statsmakterna i viss mån sökt på
olika sätt åstadkomma, och i den mån
en åtstramning kommer till stånd verkar
den inflationshämmande, vilket jag
inte tror att de föreslagna skatterna
komma att göra.

Om sedan en viss ränteglidning eller
eu viss rörlighet i räntan blir en följd
av eu stramare kapitalmarknad, så behöver
eller får detta inte innebära, att
man ger sig in på en verkligt bestående

högräntelinje. Detta vill jag för min
del alldeles bestämt betona. Jag skall
dock inte vidare gå in på denna sak —
den torde återkomma senare i debatten.

Det är nog ett misstag att tro, att de
föreslagna nya skatterna skola komma
att verksamt hejda inflationsprocessen.
De torde snarare bidraga till att påskynda
den. Detta är en avgörande anmärkning
mot de nya skatterna. När
oumbärliga varor beläggas med skatt
och nödvändig ekonomisk verksamhet
fördyras samt de framställda produkterna
stiga i pris, då medför detta givetvis
stegrade levnadskostnader. Därmed
följa i sin tur krav på inkomsthöjningar
för löntagare och andra folkgrupper.
I den mån dessa krav tillgodoses,
medför detta en höjning av
den i pengar uttryckta köpkraften och
efterfrågan. »Det är osäkert» — heter
det i utskottets utlåtande — »om den
genom de föreslagna skatterna åstadkomna
köpkraftsminskningen kommer
att bli större än den ökning av inkomsterna
och därmed även av köpkraften,
som skatterna sålunda ge upphov
till.» Ja, det tror jag nog att man
kan säga. Den indragna köpkraften
kommer säkerligen att inom en icke
alltför lång tid efterföljas av en ökad
köpkraft på grund av den mekanism i
det ekonomiska livet, som jag här berört.

Under nuvarande ekonomiska förhållanden
med upphört lönestopp, full
sysselsättning och under övergången
ännu icke avslutade lönerörelser är det
väl ganska sannolikt, att kraven på
lönekompensation för levnadskostnadsfördyringen
genom skattehöjningar leda
till resultat. 1 så fall går den förbättring
av den samhällsekonomiska balansen,
som man eftersträvat, förlorad.
Någon verklig vinst för det samhällsekonomiska
läget lär man under nuvarande
förhållanden inte kunna räkna
med genom dessa skattehöjningar.

Herr Olsson i Gävle framhöll här, att
det var ett frångående av tidigare

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

ståndpunkter om man ville göra gällande,
att den indragning av köpkraften,
som genom de föreslagna skatterna
skulle komma att ske, inte skulle få
någon återhållande verkan. Man hade
nämligen förut trott på en sådan verkan
och handlat därefter. Jag ber dock
att få påpeka, att det nu är något ändrade
förhållanden. Vi ha inte längre
något lönestopp, lönerörelsen har ännu
inte avstannat, sysselsättningen är hög
och priserna äro ständigt i stigande.
Allt detta måste man nu taga hänsyn
till. Jag ber att här få citera några rader
ur utskottets utlåtande. Utskottet
skriver: »Erfarenheten visar, att andra
åtgärder än överbalansering av budgeten
kunna verka effektivt i riktning mot
ett dämpande av inflationstrycket. Utskottet
har den uppfattningen, att man
med en kombination av åtgärder, som
verka återhållande på investering och
konsumtion, bättre bekämpar inflationen
än med de föreslagna skatterna.
Bättre är att i fråga om sparande genom
en skattemässigt gynnsammare behandling
uppmuntra det frivilliga sparandet,
så att detta i samband med en
ekonomisk stabilisering varaktigt bringas
upp på en högre nivå.»

Vad som här säges om sparandet förtjänar
ett särskilt understrykande. Ett
ökat sparande innebär minskad konsumtion
och större möjligheter till produktionsfrämjande
investeringar. Då
bör man emellertid också söka finna
vägar att genom en skattemässigt gynnsammare
behandling och på annat sätt
uppmuntra det frivilliga sparandet. Ett
stabilt penningvärde är ju också härvid
den viktigaste förutsättningen. Om
de föreslagna skatterna inte — som jag
här sökt påvisa — äro ägnade att dämpa
inflationen utan snarare att underblåsa
den, då äro de dåliga instrument
för sitt egentliga syfte.

Mot de nu ifrågavarande skatterna
kan man även rikta andra anmärkningar
än dem av allmänt ekonomisk
natur, som jag här något berört. .Tåg

Elskatteförordning.

skall för min del närmast beröra elskatten
och dess verkningar, således det
ärende, som står först på listan. Jag
vill först erinra om att flertalet av de
remissinstanser, som haft att yttra sig
om denna skatt, mycket bestämt avstyrkt
densamma.

Den elektriska kraften har numera
fått en allt allmännare användning och
blivit alltmer oumbärlig både i näringslivet
och i det enskilda hushållet. Den
fortlöpande rationalisering och den undan
för undan stegrade produktion,
som vårt lands näringsliv kan uppvisa,
bero i hög grad på att elkraft funnits
att tillgå till relativt lågt pris. För de
enskilda hushållen har elkraften öppnat
möjligheter till en effektivisering
och en arbetsbesparing, som är utomordentligt
värdefull. Inte minst gäller
detta för lanthushållen. För en fortsatt
utveckling i angiven riktning, för ytterligare
rationalisering i industri, hantverk
och jordbruk är tillgången på prisbillig
elkraft en viktig förutsättning. Att
elkraftens pris kunnat hållas jämförelsevis
lågt har varit lyckligt och bör
inte motivera, att den nu skall fördyras
utöver vad som är ofrånkomligt med
hänsyn till ökade framställningskostnader.
Dessa ha ju redan föranlett en
prishöjning med 10 procent. Enligt förslaget
skulle alltså skatten komma till
detta med lika mycket. Därmed åstadkommer
man en fördyring, som inte
bör bagatelliseras. Detta tycker jag
emellertid att man i viss mån gör i
propositionen och i reservanternas yttrande.

Jag kan som exempel nämna, att för
jordbruk om 10 hektar skulle den årliga
genomsnittliga elskattekostnaden utgöra
ca 10 kronor och för jordbruk om
50 hektar 40 kronor enligt beräkningar
som återgivas i reservationen. Därvid
bär man emellertid inte räknat med
skattekostnaden för eventuell elspis eller
varmvattenberedning i jordbruksfastighet.
Man frågar sig, varför inte
även denna kostnad bör medräknas.

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Elskatteförordning.

Det är väl oftast lika motiverat att räkna
med dessa bekvämligheter i en jordbruksfastighet
som på andra håll. Enligt
en beräkning som återgivits i RLF:s
yttrande räknar man med en skattekostnad
av 35 kronor när det gäller ett
fullständigt elektrifierat jordbruk om
10 hektar och en skattekostnad av 90
kronor för ett jordbruk om 50 hektar,
allt per år. Detta är ju andra siffror
än de nyss återgivna.

I en tid då alla priser stiga och bördan
av alla dessa kostnadsökningar
känns tung för den enskilde vore det
ändå en lättnad om man finge konstatera,
att något av det som hör till det
viktiga och oumbärliga allt fortfarande
kunde erhållas till ett förhållandevis
lågt pris. Det är därför särskilt opsykologiskt
med denna elskatt nu.

Man kan inte heller komma ifrån, att
elskatten kommer att verka ojämnt
olika konsumentgrupper emellan. På
landsbygden är elkraften vanligen dyrare
än i tätorterna på grund av de
dyra distributionskostnaderna, särskilt
där bebyggelsen är gles och avstånden
stora. Nu kommer denna skatt till som
en ytterligare kostnad, och den känns
så mycket hårdare som kostnaderna
redan förut öro relativt höga.

•lag har redan förut något berört frågan
om elektrifieringen av landsbygdens
och jordbrukens hushåll. Även
dessa hushåll böra få del av de bekvämligheter,
som elektriciteten erbjuder.
Hit hör inte bara det elektriska ljuset
utan även sådant som elspis, varmvatten,
kylskåp m. m. På de ställen, där
man nu sökt underlätta hushållsarbetet
med dylika anordningar och därigenom
främjat trivseln på landsbygden, där
drabbas man nu hårdare av skatten än
om man icke gjort dessa förbättringar.
Den fördyrade elkraften hindrar eller
försenar den fortsatta utvecklingen.
Många husmödrar längta efter de förbättringar
och lättnader i arbetet som
en elektrifiering innebär. De få kanske
vänta förgäves eller i alla händelser

längre tid än annars, om elskatten nu
genomföres.

I flera yttranden över förslaget om
elskatt har betonats, att Norrland drabbas
hårdare av denna skatt än andra
landsdelar emedan hushållsförbrukningen
där är större. Mörkret och kylan
framtvinga en ökad användning av
kraft för lyse och värmeändamål. Gentemot
detta anföres bl. a., att skattekostnaden
för belysning i allmänhet är obetydlig
eller omkring två öre per kvadratmeter
bostadsyta och år. Detta förefaller
vara mycket lågt räknat och grundar
sig kanske på det förhållandet, att
belysningsanordningarna ännu i många
fall äro mycket otillräckliga och borde
förbättras och utökas. Reservanterna
understryka emellertid önskvärdheten
av att skatten siinkes eller skattebefrielse
medgives i de fall, där framställnings-
eller överföringskostnaderna äro
sådana, att förbrukaren av den elektriska
kraften har att erlägga orimligt
höga kraftavgifter eller anslutningsavgifter,
vilket exempelvis kan vara fallet
med förbrukarna i vissa av Norrlands
glesbygder. Detta förslag är ju tacknämligt
så långt det nu räcker. De här
åsyftade undantagen ändra dock i stort
sett inte det förhållandet, att Norrland
kommer att få betala en proportionsvis
större del av en eventuell elskatt än
landets sydligare delar.

Eu sak som också förtjänar att särskilt
beaktas är den mycket betänkliga
verkan elskatten skulle få för de elektrokemiska
och elektrotermiska industrierna.
Skattebelastningen för dessa storförbrukare
bleve mycket stor. Fosfatbolaget
t. ex. räknar med en skatt på
1950 års elförbrukning på 600 000 kronor,
vilken efter några år — efter avsedd
utvidgning av produktionen —
skulle stiga till omkring en miljon kronor.
Dessa industrier framställa mycket
viktiga produkter såsom kvävegödsclmedel
— vilket alltså berör jordbruket
— karbid, klorater, aluminium, salpetersyra
och amoniumnitrat. Alla dessa pro -

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

dukter äro mycket viktiga för vårt folkhushåll
och vår försvarsberedskap. Det
är självfallet viktigt och önskvärt, att
denna industri kan upprätthållas vid
hög kapacitet. Vid ett ändrat konjunkturläge
måste det dock — på grund av
konkurrens utifrån — uppstå allvarliga
farhågor i fråga om företagens möjligheter
att finna avsättning för sina produkter
till sådana priser, att skattekostnaderna
täckas.

Departementschefen har framhållit
att läget är sådant, att bränsleprisernas
utveckling kan ge anledning till vissa
farhågor, att strävandena att övergå till
eldrift inom industrien skola bli så omfattande,
att det kan uppstå vissa svårigheter
att tillgodose de ökade anspråken,
och följaktligen skulle en skatt
vara bra som återhållande kraft. Ja, det
är ju ledsamt om man måste gå den
vägen för att hålla tillbaka utvecklingen.
Nya betydande kraftverksbyggnader ha
dock nyligen tagits i bruk, och nya tillskott
väntas bli tillgängliga i en nära
framtid. Vid normal vattentillgång torde
en icke obetydlig belastningsökning
kunna tillgodoses. Vid onormalt liten
vattentillgång torde ändå inte tillvaron
av en elskatt göra vissa regleringar av
förbrukningen överflödiga. En fortsatt
utbyggnad av lämpliga vattenfall i så
rask takt som möjligt är naturligtvis det
riktiga och önskvärda.

Sammanfattningsvis vill jag säga att
den föreslagna elskatten — detta gäller
också bilskatten — inte kommer att
verka inflationsdämpande på det sätt
man menat. Skatterna komma i stället
att motverka rationaliseringssträvandena,
motverka en ökad produktion och
komma att verka ojämnt och orättvist.
Jag menar därför att förslaget om
denna nya skatt bör avslås. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till
bevillningsutskottets hemställan i dess
nu föreliggande betänkande nr 40.

Jag nämnde förut, att jag för min
del huvudsakligen skulle göra några anmärkningar
om elskattens verkningar,

Elskatteförordning.

och jag skall därför inte taga upp tiden
med att nu gå in på frågan om de andra
skatterna. Beträffande bilskatten vill
jag emellertid ändå, när jag nu har ordet,
göra ett par korta anmärkningar.
Den ena anmärkningen är den — och
den tycker jag är mycket avgörande —
att inkomsterna från de höjda bilskatterna
icke skola gå till vägväsendet. Vi
ha ju dock varit överens om att vad
som inflyter genom bilbeskattningen
bör användas till vägväsendet, och för
närvarande finns det väl inte några
andra möjligheter att tillgodose vägväsendets
stora behov än genom att
därför anvisa medel från bil- och bensinbeskattningen.
För nästa budgetår
beräknas det dock inflyta ett så pass
stort belopp genom ifrågavarande skatter,
att en ytterligare höjning av bilbeskattningen
inte nu är nödvändig. Att
därför nu komma och föreslå att man
skall taga in över 100 miljoner kronor
i ökad bilskatt för att använda dessa
pengar för kapitalutgifter och inte för
vägändamål, det tycker jag i så hög
grad strider mot det vi förut varit överens
om och som vi tyckt vara rimligt
och riktigt, att redan detta utgör fullgoda
skäl för att yrka avslag på den
ifrågasatta bilskatten.

Endast på en punkt till vill jag göra
en liten anmärkning beträffande verkningarna
av den höjda bilskatten. Jag
tänker på den mycket viktiga detalj i
transportväsendet som hänför sig till
mjölkens transport från ladugårdarna
runt om i landet till mejerierna. Transportkostnaderna
äro ju här speciellt
höga för de glest bebyggda områdena,
diir avstånden äro stora. Detta är fallet
i t. ex. Norrland. Nu ha de tidigare utgående
körlinjebidragen indragits, och
därigenom ha en del av de fördelar,
som man på annat sätt sökt skänka
mjölkproduktionen, gått förlorade. Dessutom
skulle nu komma en mycket kraftigt
verkande fördyring genom denna
bilskatt. Denna skatt träffar ju de tunga
fordonen särskilt svårt, och särskilt

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Elskatteförordning''.

med tanke på förhållandena i den landsdel,
där jag hör hemma, måste jag säga,
att denna fördyring skulle bli någonting
mycket olyckligt.

.lag skall nöja mig med dessa anmärkningar
beträffande frågan om bilbeskattningen
och upprepar, att jag beträffande
elskatten yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag hade faktiskt litet svårt att
känna igen min gamle vän Adolv Olsson
i Gävle i det anförande, som han
höll för en stund sedan, .lag föreställer
mig att detta berodde på att herr Adolv
Olsson kände sig en smula ovan i rollen
såsom talesman för bevillningsutskottets
reservanter. Han uppträder ju annars
alltid som en talangfull och inflytelserik
talesman för utskottet, vilket
givetvis är betydligt behagligare.

Herr Adolv Olsson framhöll, att vissa
borgerliga röster på den senaste tiden
uttalat sig till förmån för bifall till de
ifrågasatta skatterna, och detta är riktigt.
Men å andra sidan, herr Adolv
Olsson, ha inte t. o. in. i denna kammare
förnummits socialdemokratiska
röster till förmån för avslag på samma
skatter? Det ena får på så sätt kanske
taga ut det andra. Vidare citerade herr
Adolv Olsson en känd nationalekonom,
som hade rekommenderat de nu ifrågasatta
skatterna såsom ägnade att medverka
till ett bekämpande av inflationsfaran,
och herr Olsson gjorde naturligtvis
inte detta utan välbehag. Men,
gamle vän, jag undrar om vi inte skola
vara litet försiktiga när vi i denna församling
citera nationalekonomer, ingen
nämnd och ingen glömd. Jag läste i går
Aftontidningen. På ledaravdelningen
där avrättades bokstavligt talat en mycket
känd svensk nationalekonom, som
tidigare spelat en betydande roll —
han vistas numera på utländsk ort —
även i herr Adolv Olssons parti, där han
varit så inflytelserik, att han kanske

får anses som en av de främsta upphovsmännen
till arbetarrörelsens efterkrigsprogram.
Efter denna ledare är väl
hans auktoritet dock tämligen slut. Jag
vill inte knyta några särskilda kommentarer
till detta, utan jag vill bara
med mitt anförande i denna del ha
sagt, att vi böra vara en smula varsamma,
när vi använda nationalekonomerna
i våra debatter.

Vidare talade herr Adolv Olsson mera
i detalj om nödvändigheten av de nu
föreslagna nya indirekta skatterna, och
han gjorde det givetvis på ett vältaligt
och övertygande sätt. Men har bevillningsutskottets
aktade ordförande glömt
vad hans eget utskott skrev i sitt betänkande
nr 63 i november månad i fjol
apropå de indirekta skatterna? Där
skrev utskottet bland annat följande,
som jag tycker kan vara av intresse
att erinra om just i dag: »Vid nya
skärpningar på den indirekta beskattningens
område är det ävenledes nödvändigt
att beakta de enskilda näringsutövarnas
intressen av alt snedvridningar
och icke önskvärda strukturförändringar
inom industri och handel
hindras.» Detta var alltså sanning i
november i fjol. Jag skulle mycket beklaga,
om det inte vore sanning även
i maj månad i år. Det förefaller emellertid
inte så.

Vidare uttalade sig herr Adolv Olsson
om syftet med dessa skatter, nämligen
att därmed begränsa den ofrånkomliga
statliga upplåningen. Om dessa skatter
införas, skulle den statliga upplåningen
beträffande kapitalbudgeten — menar
man — kunna begränsas till ungefär
250 miljoner kronor. Herr Adolv Olsson
framhöll, att om dessa skatter däremot
nu avslås, så kommer den statliga upplåningen
under nästa budgetår att stiga
till omkring en halv miljard. Jag tror
att herr Adolv Olsson härvidlag har
räknat en smula i överkant, ty om vi
lägga ihop 105 miljoner från den ökade
fordonsskatten och 45 miljoner från
elskatten samt 25 miljoner från de höjda

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

postavgifterna, kunna vi ju inte komma
upp till sådana belopp. Här fattas dock
75 miljoner i en kvarts miljard. Det
var kanske en felräkning i hastigheten,
och jag fäster mig inte så mycket
vid den.

I de propositioner, som vi här resonera
om, talas det, som jag antydde för
ett ögonblick sedan, om nödvändigheten
av att begränsa den statliga upplåningen
för utgifter på kapitalbudgeten
till minsta möjliga belopp. Detta är ju
i och för sig tacknämligt. Så tillägger
man: »I samma mån som statens lånebehov
ökar, stegras anspråken på kapitalmarknaden,
och riskerna för en ränteglidning
bli större. Att undvika en
sådan glidning framstår i dagens läge
som en viktig uppgift.» Detta säga alltså
finansministern och reservanterna.

När jag gång på gång har ställts inför
sådana formuleringar, har jag inte kunnat
undgå att göra ungefär följande reflexioner.
Finansministern och reservanterna
tyckas vara så måna om att
till varje pris undvika en dylik ränteglidning,
att de utan vidare äro med om
skattepolitiska åtgärder som för människorna
betyda helt andra och väsentligt
tyngre bördor än vad en måttligt
höjd ränta skulle innebära för hyrorna.
Man är så ängslig för eu ränteglidning,
och en höjd ränta i och för sig är det
naturligtvis ingen människa som önskar.
.lag skulle emellertid vilja rikta den
frågan direkt till finansministern: Varför
är man inte lika ängslig för den
fortsatta prisuppgången, som måste
följa som ett brev på posten efter de nya
kompensationskrav som en ytterligare
höjd konsumtionsbeskattning otvivelaktigt
— det finns ju redan många
exempel på den tendensen — måste ge
anledning till? Till kamrarnas ledamöter
delades i går ut konjunkturinstitutets
rapport, en intressant läsning, och
jag bara beklagar att tiden inte har
medgivit att helt intränga i den. 1 detta
dokument har man dock fått vissa begrepp
uppklarade. Lcvnadskostnads -

Elskatteförordning.

stegringen från september i fjol till
juni i år uppskattas av priskontrollnämnden
till 16 procent, varav något
över hälften anses härröra från den utländska
prisstegringen. Inom parentes,
herr talman, vill jag för min del understryka,
att det är orättfärdigt att lägga
hela skulden på regeringen för den skenande
inflation, i vilken vi nu befinna
oss. Det går inte att bortse från de influenser
som komma utifrån.

Konjunkturinstitutet räknar i fortsättningen
med att avtalslönerna fram
till den 15 mars medfört en lönehöjning
på i genomsnitt 16,2 procent. För industriarbetare
är den genomsnittliga
höjningen 15 procent. Någon prognos
beträffande den ytterligare prisuppgången
under hösten gör konjunkturinstitutet
inte, men man framhåller, att
om hänsyn tages till de till hösten förutsedda
prishöjningarna på textilvaror
och livsmedel och till hyresstegringen
och dessutom tillägges ett par procents
stegring till följd av ytterligare ökningar
i de utländska priserna, erliålles en
kostnadsstegring från september 1950
till december 1951 av omkring 20 procent.
Detta innebär att den genomsnittliga
prisnivån under 1951 kommer att
ligga 15 å 16 procent över genomsnittet
under 1950. Det beräknas som bekant
att penningvärdet försämrats med ungefär
9 procent enbart under första
kvartalet i år.

Vilken reflexion liar man rätt att
göra mot bakgrunden av dessa siffror,
som konjunkturinstitutet nu lagt fram
inför riksdagens ledamöter? Såvitt jag
förstår, iir en nära till hands liggande
reflexion den, att man inför dessa fakta
knappast har anledning våga påstå, att
de hittills vidtagna väldiga skattehöjningarna
haft någon mera betydande
effekt, när det gällt att bromsa vare sig
prisuppgången eller penningvärdesförsämringen.
Alla de argument, som här
ha framförts i kammaren, när vi beslutat
den ena nya skatten efter den andra,
ha ju tagit formen av att »detta är det

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Elskatteförordning.

enda sätt, på vilket vi kunna bromsa
inflationen». Inflationen har ju skenat
i väg icke desto mindre, och det måste
följaktligen, menar jag, vara något fel
i den förda skattepolitiken; den har i
varje fall inte lett till målet.

Över huvud taget har jag haft litet
svårt att förstå finansministerns och
reservanternas resonemang i dessa ting.
Enligt min mening lider det av en betänklig
ensidighet. Om och om igen
talar man både i propositionerna och i
reservanternas uttalanden om nödvändigheten
av en aktiv finanspolitik o.s. v.
Jag säger ingenting om detta, det är
naturligtvis tacknämligt att det göres
sådana uttalanden. Men å andra sidan
kan jag inte underlåta att framhålla, att
det är nästan som om både finansministern
och reservanterna ha glömt, att
det finns möjligheter att jämsides med
finanspolitiken operera även efter en
penningpolitisk linje. Är det verkligen
möjligt, som det uppges, att det i grund
och botten skulle vara prestigeskäl och
ingenting annat som diktera denna
olyckliga enögdhet? Jag måste säga, att
— som jag ser på det parlamentariska
livet — det skulle vara beklagligt, om
detta vore förklaringen till den ensidiga
inställning som här har kommit till
uttryck.

Så, herr talman, en liten reflexion till.
Varför är man så ovillig att diskutera
ytterligare besparingsåtgärder? Jag tilllåter
mig även i detta hänseende vända
mig direkt till finansministern. Vi erinra
oss alla den Wärnska besparingsutredningen.
Den hade ju fått i uppdrag
att komma med förslag om omedelbara
besparingsmöjligheter. Enligt vad finansministern
meddelade i remissdebatten
hade herr Wärn föreslagit, som
finansministern själv uttryckte saken,
»möjliga besparingar» på 315 miljoner
kronor. Av dessa ha 150 miljoner accepterats.
Det är alltså inte hälften, och i
detta belopp ingå också jordbrukssubventionerna.
Nu skulle jag vilja fråga,
vart de återstående 165 miljonerna ha

tagit vägen? Inte vet jag. Förmodligen
hänvisar man till att förslagen »ligga
under utredning», som man brukar
säga, men, ärade kammarledamöter, jag
vill understryka att det dock här gäller
»möjliga besparingar» — det är finansministerns
egna ord från remissdebatten
som jag använder. Hade man
av dessa 165 miljoner tagit låt oss säga
150 miljoner, hade man ju fått ihop det
belopp som elskatten och den förhöjda
fordonsskatten väntas inbringa för nästa
budgetår, och då hade man i motsvarande
mån sluppit lånebekymmer i
fråga om kapitalbudgeten. Varför bär
man varit så ovillig att gå den vägen?

Nu kanske någon skulle vilja göra
gällande, att gåtans lösning i varje fall
kan skymta i den reservation till statsrådsprotokollet,
som för någon tid sedan
väckte så stor uppmärksamhet och
som här i kammaren tidigare diskuterats.
Huruvida detta är riktigt eller ej,
därom vågar jag inte hysa någon egen
mening. Detta om ämnets rent principiella
innebörd.

Vad de speciella skattehöjningarna
beträffar kan jag i fråga om elskatten
inskränka mig till att instämma i vad
herr Sandberg här har anfört. Om man
läser propositionen, får man nog säga
sig, att det är rätt länge sedan ett förslag
har så enständigt utdömts av remissinstanserna.
Jag skall inte citera
dem, utan jag vill bara rekommendera
kammarens ledamöter att läsa exempelvis
vattenfallsstyrelsens utlåtande. Jag
tycker, att man där har problemet i ett
nötskal.

Jag skall inte närmare gå in på spörsmålet
om den fördubblade fordonsskatten.
Innan jag lämnar denna plats, kan
jag dock inte underlåta att vända mig
emot det tal, som så ofta hörs, om att
innehavet av ett motorfordon många
gånger måste betecknas såsom lyx. Naturligtvis
kunna sådana fall inträffa,
och naturligtvis far det omkring på
Stockholms gator vrålåk som inte äro
någonting annat än lyxåkdon. Den sa -

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

ken är klar, men att generalisera på
det sätt, som man ofta gör i debatten,
anser jag vara oriktigt. Jag vill gärna
till kammarens protokoll anföra några
få sifferuppgifter i detta sammanhang,
vilka ha ställts till förfogande av Bilägarnas
inköpsförening i Stockholm.
Jag utgår från att de äro korrekta. Bilägarnas
inköpsförenings kundregister
omfattar 11 900 bilägare, därav 2 656 arbetare,
lika med 22,3 procent; 2 388
lägre tjänstemän, lika med 20,i procent;
2 269 företagare och chefstjänstemän,
lika med 19,1 procent; 1 892 firmor,
lika med 15,0 procent; 1 005 utövare
av fria yrken, lika med 8,4 procent;
912 trafikbilägare, lika med 7,7
procent och 778 ej angivet yrke, lika
med 6,5 procent. Vad betyder nu detta?
Jo, 42,4 procent eller över 5 000 av
denna organisations kunder äro arbetare
och lägre tjänstemän, som i regel
behöva bilen för sin utkomst. Jag tror
man kan våga säga, att denna fördelning
är tämligen typisk för bilismens
nuvarande utveckling i vårt land.

Den tredje propositionen, som med
talmannens medgivande behandlas i
detta sammanhang, gäller postavgifternas
höjning. Jag skall inte närmare gå
in på den. Jag kan bara konstatera, att
Kungl. Maj:t här begär i runt tal 25
miljoner utöver det belopp, som generalpoststyrelsen
själv anser innebära en
skälig förräntning av det i postverket
nedlagda kapitalet, även med hänsyn
tagen till de affärsmarginaler som man
måste räkna med. Jag kan inte finna
att man mot generalpoststyrelscns egna
uttalanden har anledning att i detta
avseende följa Kungl. Maj:t. Jag har det
intrycket, att man här har yxat till tämligen
på en slump ett nytt belopp för
att foga till de övriga, medelst vilka
man skulle försöka begränsa upplåningen.

Herr talman! Det skulle vara mycket
mer att säga i detta ärende, men, då
talarlistan är mycket lång, skall jag
inte för ögonblicket närmare utveckla

3 — Andra kammarens

Elskatteförordning.

min mening. Jag kommer, när vi ha
hunnit så långt att de enskilda utskottsutlåtandena
föredragas, att framställa
de yrkanden, som jag anser böra knytas
till dem.

Herr HALL: Herr talman! Av naturliga
skäl har diskussionen om de föreliggande
skatte- och taxeförslagen blivit
en diskussion om huruvida det finns
något behov av att i högre grad överbalansera
budgeten eller om man måste
anse att den nu föreslagna ökningen av
pålagorna är relativt onödig. Det är
klart att man kan ha delade meningar
om det olyckliga i att staten behöver
låna antingen 250 eller 400 eller 450
miljoner. Det är ju inte en artskillnad
mellan den politik som Kungl. Maj:t rekommenderar
och den som bevillningsutskottets
majoritet med lottens hjälp
har kommit att rekommendera, utan det
är närmast en gradskillnad. Denna gradskillnad
kan naturligtvis under vissa
förhållanden till sina verkningar komma
att reduceras ganska väsentligt.

Om det hade varit på det sättet, att
Kungl. Maj:t föreslagit att man skulle
minska statens utgifter, respektive öka
skattetrycket så mycket, att de löpande
inkomsterna kunnat täcka såväl driftbudgeten
som kapitalbudgeten, hade
läget självfallet varit ett helt annat. Det
hade då inte erfordrats att under nästa
budgetår gå ut på en svag och förut irriterad
lånemarknad med några nya
statslån. Styrkan i en sådan politik hade
ju framför allt legat däri, att man haft
en möjlighet att lättare behärska penningmarknaden.
Den penningpolitiska
sidan av statens politik hade med andra
ord blivit väsentligt mer lättmanövrerad.

Det är visserligen inte den frågeställningen
vi ha här, men jag tror ändå
att det är av en viss vikt, att man tar
upp den frågan till behandling så
snabbt som det är möjligt. Och i denna
diskussion böra väl de, som ha en dcl -

protokotl 1951. Nr 17.

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Elskatteförordning.

vis annan mening än den som kommit
till uttryck i finansministerns förslag,
deklarera, att de gärna se en utredning
på den punkten, hur det skall vara möjligt
att bringa budgeten i det läget, att
den aktivt medverkar i ett penningpolitiskt
program. Om man gör det antagandet
att högkonjunkturen, styrd i huvudsak
av krafter utanför landet, kommer
att fortsätta ännu under åtskilliga
år framåt, uppstår ändå det stora problemet,
vilka krafter man kan ha till
hands för att tukta högkonjunkturens
överdrifter. Man måste säkert också på
allvar eftersträva en nedsättning av statens
utgifter, oberoende av hur viktiga
och ömtåliga de ändamål äro, som man
måste tvingas att pressa utgifterna för.

Om man tillmäter de statsfinansiella
och penningpolitiska synpunkterna i
detta sammanhang en högre grad av
prioritet än de hittills fått både inom
regeringen och riksdagen, innebär det
förvisso, att man får sluta upp att karakterisera
den, som inte vill ge hur
mycket som helst till försvaret, som fientlig
mot försvaret. Man får kanske
också upphöra att kalla dem för kulturfiender,
som inte ge allt vad som äskas
till skolorna, och man får kanske också
upphöra att anse den som reaktionär,
som icke vill ge hur mycket som
helst till sociala ändamål. Det är sådana
tankebanor man omedelbart ledes in på,
så snart man tvingas att ställa den statsfinansiella
synpunkten först och ge den
ett obetingat företräde.

Med denna allmänna utgångspunkt är
det klart att man kan göra den anmärkningen
mot det föreliggande skatteprogrammet,
att det icke är tillräckligt. Det
skulle ha krävts ett något högre skatteuttag
för att komma närmare det målet.
Detta är i och för sig intet skäl att
avslå skatteförslaget, ty en liten bit -—
eller, om man så vill, en större bit —
på vägen är ju alltid att hälsa med tillfredsställelse,
även om man inte når
målet.

Konstruktionen av de skatter, som

komma att antagas, är emellertid inte
alldeles likgiltig. Herr Hagberg i Malmö,
som hade ordet närmast före mig, har i
mycket bestämda ordalag dömt ut elskatteförslaget.
Jag kan inte på något
sätt dela hans mening på den punkten.
Ty om man över huvud i ett sådant här
program laborerar med indirekta skatter,
är det svårt att föreställa sig ett
skatteförslag som bättre passar in i den
bild, man måste göra sig av framtidens
skattepolitik. Elskatten är en måttlig
skatt. Den höjer priset med ungefär 10
procent på en vara, som praktiskt taget
icke har stigit något sedan krigets början.
Om den har en verkan utom den
att den ger staten vissa inkomster,
måste det ju vara en allmänt återhållande
verkan på konsumtionen, och
denna återhållande verkan vore även ur
andra synpunkter ytterst välkommen,
eftersom vi, trots att vi nu satsa mångdubbla
belopp på kraftverksbyggen mot
vad vi tidigare gjort, ändå befinna oss
i det läget, att vi måste fråga oss: När
måste vi börja på att ransonera elkraften? Dess

bättre har man hittills i stort
sett kunnat undvika detta, men ökningen
av förbrukningen är ju synnerligen
stor för varje år som går och våra vattenkraftresurser
äro ingalunda outtömliga.
Dessutom ha vi byggt ut de
ekonomiskt bästa och lättast åtkomliga
vattenfallen och de vi hädanefter ha
kvar äro därför genomsnittligt dyrare
att utvinna. Det är alltså även ur den
synpunkten angeläget att behovet av
elektrisk kraft inte växer alltför snabbt.

Om läget skulle bli sådant, att man i
skatteprogrammet måste infoga en skatt,
som lägger sig över praktiskt taget hela
varufältet —- något som ersätter den
gamla omsättningsskatten — är ju elskattens
konstruktion sådan, att den
utan vidare kan inpassas i ett sådant
skatteprogram. Jag har därför inte det
ringaste emot att riksdagen antar det
skatteförslag, som föreligger i bevillningsutskottets
betänkande nr 40.

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Om man ser på de alternativ, som utskottsmajoriteten
har anfört, förvånas
man kanske en smula över deras magerhet.
Egentligen är det väl bara ett positivt
förslag man har utöver talet om de
allmänna åtgärderna — om vilka man
ingenting vet — och det går ut på att
man bl. a. genom förändringar av beskattningen
skall uppmuntra det frivilliga
sparandet, så att man på den vägen
når en effekt, som onödiggör en ökning
av skattetrycket. Nog torde väl de
ledamöter av bevillningsutskottet, som
ha skrivit under detta utlåtande, ha vetat,
att även om det är möjligt att uppmuntra
det frivilliga sparandet med
skatteåtgärder — varom man absolut
ingenting vet — så kommer ökningen
av ett frivilligt sparande alltid att gå i
mycket långsam takt. Man kommer därför
först efter många år att se ett verkligt
resultat av de åtgärder, som därvidlag
vidtagas. Men det vi nu diskutera
är närmast vad som skall ske under tiden
mellan den 1 juli i år och den sista
juni nästa år. Att man under den tiden
skulle kunna uppfostra till ett frivilligt
sparande, som hade någon verklig betydelse
när det gäller att undvika nya
skatter, är fullkomligt otroligt.

Herr Hagberg i Malmö har också varit
inne på räntealternativet, och jag
vet inte för vilken gång i ordningen jag
har hört, att det är en måttligt höjd
ränta man eftersträvar. Jag har aldrig
hört någon definition på »en måttlig
höjning av räntan», men jag antar att
det finns något, åtminstone i de talandes
fantasi, som för dem själva anger
var det steg befinner sig, som kallas för
måttligt. En ränteförändring är ju inte
ett val mellan 3 ‘/2 och 4 % eller mellan
3 Va och 4 ‘/2 %, utan det är ett val
mellan olika slag av penningpolitik. Ty
man kan inte sätta ränteläget i glid och
sedan uttala en förhoppning, att det
skall bli en måttlig räntestegring, utan
när man släpper ett ränteläge fritt
måste man alltid ha klart för sig, var
friheten skall sluta någonstans och med

Elskatteförordning.

vilka åtgärder man skall avbryta friheten.
Eljest kommer en en gång igångsatt
ränteglidning med nödvändighet att av
sin egen kraft framskrida till den punkt,
där räntestegringen har framkallat så
starka depressiva tendenser i samhället,
att den vänder på grund av kris och
arbetslöshet.

Det man måste göra klart för sig, då
man framställer en måttlig räntehöjning
som ett alternativ till andra åtgärder,
är, att om man inte vill välja det yttersta
alternativet — alltså att låta räntan
glida till den punkt, där mycket
starka krafter komma att helt omkasta
vår samhällsekonomi — måste man acceptera
det vapen, som vi under de senare
åren använt för att begränsa ränteglidningarna,
d. v. s. riksbankens
marknadsoperationer — och det är
framför allt dem som man är benägen
att döma ut. Men eftersom det är det
enda vapen man har för att stoppa en
igångsatt ränteglidning, tvingas man
acceptera denna ståndpunkt eller också
den ståndpunkt jag tidigare skisserat.
Det är utomordentligt önskvärt att vi
så snart som möjligt i vår ekonomiska
diskussion få begreppen klarlagda här,
så att man vet vad anhängarna av en
ränteglidning ha för ståndpunkt.

Om den senare av dessa mycket omtvistade
skatter, fordonsskatten, gäller
ett helt annat omdöme än det jag nyss
uttalat om elskatten. Fordonsskatten är
ju till hela sin karaktär sådan, att den
icke kan inpassas i exempelvis en allmän
omsättningsskatt. Den är icke avsedd
att begränsa användningen av fordonen,
utan den är avsedd att begränsa
antalet fordonsinnehavare, vilket är en
helt annan sak. Bakom förslaget om en
höjd fordonsskatt ligger också en annan
tanke, nämligen att man skall bli av
med ett administrativt besvär, som man
under de senare åren haft på grund av
de relativt höga bränsleskatterna och
restitutionen av bränsleskatt till fiskare
och jordbrukare.

Vi ha för närvarande ungefär 500 000

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Elskatteförordning.

motorfordon inregistrerade, om vi
räkna med motorcyklarna. Av dessa äro
kanske 80 000 eller där omkring —- jag
har inte dessa siffror i huvudet, men
de finnas exakt angivna i propositionen
— lastbilar och bussar, medan återstoden
är motorcyklar och personbilar.
För att tillämpa det nuvarande skattesystemet
med fordonsskatter krävs med
nödvändighet en mängd administrativa
besvär. Man kan inte hålla reda på vikten
på 400 000 fordon utan att man åtar
sig en hel mängd kontrollåtgärder och
besvär. Jag föreställer mig att, hur man
än vänder på saken, dessa kontrollåtgärder
alltid måste bli mycket mera betungande
för det allmänna än ett aldrig
så invecklat förfarande vid restitution
till fisket och jordbruket av bränsleskatten.

I detta sammanhang vill jag säga att
om man motiverar skatten på det sätt
som finansministern här har gjort,
nämligen med det allmänna behovet av
stegrade statsinkomster och icke med
behovet av bättre utrustning till vägväsendet
i landet, så kan det inte finnas
något skäl för att tillgripa ett restitutionsförfarande.
Dessutom är det väl på
det sättet att man måste undersöka, huruvida
fisket och jordbruket genom sin
prissättning en gång fått betalt för dessa
stegrade bränslepriser. I så fall kan det
inte finnas något särskilt skäl att ännu
en gång betala samma bränslepriser.

Även om man enbart håller sig till
frågan, vad som är det största administrativa
besväret, väger det naturligtvis
avgjort till förmån för åtgärden att
helt enkelt befria motorcyklar och personbilar
från alla skatter, så att man
slipper hela den väldiga administrativa
apparat, som vi eljest för all framtid
måste uppehålla för att kontrollera deras
vikt. Kunde man slippa det besväret,
skulle det säkerligen också visa sig
möjligt att i andra avseenden högst väsentligt
förenkla hela kontrollen av bilismen.
Den skulle då kunna inskränkas
i stort sett till den tyngre trafiken, som

våra vägar inte under alla förhållanden
tåla.

Med en övergång till uteslutande fordonsskatter
— vilken tanke inte varit
alldeles främmande för en del av dem
som deltagit i bilskattediskussionen —
följa emellertid också andra svårigheter,
som jag tror det är skäl i att man
ägnar en tanke åt, innan man accepterar
en linje, som finns skisserad i reservanternas
förslag. Det som nu föreslås
är en fördubbling av fordonsskatten.
Även om man räknar med att den
helt skulle komma vägarna till godo,
skulle den på längre sikt kanske inte
mer än motsvara det nuvarande behovet
av pengar för vägbyggnads- och
vägunderhållsändamål. En starkare höjning
av fordonsskatten, exempelvis en
fyrdubbling, som skulle behövas för att
helt onödiggöra bränsleskatten, skulle
innebära att en medelstor personvagn
skulle kosta mellan 800 och 1 000 kronor
i fordonsskatt per år. Det ligger väl
ändå i öppen dag, att med en sådan
fordonsskatt skulle fordonsbeståndet
komma att krympa samman så mycket,
att nettoresultatet av bilskatten skulle
bli väsentligt sämre än det för närvarande
är.

Jag tror därför inte det är möjligt att
få mycket pengar från bilismen, vare
sig för vägunderhåll eller för att finansiera
statens utgifter, med mindre man
i allt väsentligt tar ut skatterna på
bränslet. Det är således helt enkelt inte
möjligt att befria sig från bränsleskatten,
och vad finns det då för verkligt
starkt skäl för att nu ta ut en skatt, som
betyder att man slår in på en helt
ny väg?

Reservanterna i bevillningsutskottet,
som yrka bifall till propositionen, ha
visserligen värjt sig mot tanken på att
detta bifall skulle innebära ett ställningstagande
till frågan, hur bränsleoch
fordonsskatter i framtiden skola
vara avvägda mot varandra, men den
formulering utskottsreservanterna valt
är inte särdeles övertygande och kan

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

heller aldrig bli det. Man kan nämligen
inte i det ena andedraget säga, att vi
skola inte ta ställning till frågan, hur
skattetrycket skall vara fördelat mellan
fordon och bränsle, och i andra andedraget
föreslå, att fordonsskatten skall
fördubblas utan att man rör bränsleskatten,
ty därmed har man faktiskt tagit
ställning till hur man vill ha det.

Ett sådant ställningstagande är naturligtvis
också ur andra synpunkter
ganska beklagligt. Jag tänker inte anlägga
några sociala synpunkter på denna
fråga, även om det finns sådana att
anföra. Men det kanske finns ekonomiska
synpunkter, som man inte helt
bör förbise. Nog är det väl ändå litet
egendomligt, om vi, som i fjol tilläto
en bilimport på över 50 000 personbilar,
i början av detta år säga, att den där
importen var i allt väsentligt icke önskvärd;
den måste tuktas med fördubbling
av fordonsskatterna. Jag vill inte
påstå att statsmakterna ha lockat alla
de där 50 000 människorna att skaffa
sig en ny bil. Men det är ett faktum att
statsmakterna, utan att ha varit bundna
av handelsavtal, tillåtit dem att göra
det. Och om man i fjol ansåg att det
borde vara tillåtet att köpa 50 000 nya
personbilar från utlandet, så är det
litet svårt att i början av detta år ha
ändrat mening så till den grad, att man
anser att praktiskt taget alla 50 000 voro
icke önskvärda.

Det hade varit en annan sak, om vi
på grund av handelsavtal ställts inför
stora svårigheter, därest vi begränsat
bilimporten. Men i dagens läge förefaller
det nog rimligast, att man begränsar
tillförseln av nya fordon genom en
restriktivare handelspolitik. Jag ifrågasätter
om de restriktioner, som tillämpas
fr. o. m. den 1 april, äro fullt tillräckliga
för att motsvara den sparsamhet
beträffande valutatilldelningen, som
det nu är nödvändigt att iaktta.

Det är endast en synpunkt till som
jag vill foga till detta resonemang. Om
man fördelar skattebördan på ett sätt,
som är mycket ogynnsamt ur den s. k.

Elskatteförordning.

privata bilismens synpunkt, så kommer
detta självfallet att medföra, att man
slutligen får biltrafiken i landet monopoliserad
till den egentliga yrkestrafiken.
Skatter på omkring 1 000 kronor
per år för en personbil och 2 000 å
3 000 kronor eller någonting sådant för
en lastbil komma med nödvändighet att
göra det omöjligt för andra än yrkesutövare
att inneha bil. Man måste med
så stora fasta kostnader räkna med, att
bilen skall kunna gå nästan dygnet runt
eller i varje fall på två skift för att
innehavet av den skall kunna vara ekonomiskt
försvarligt.

Jag anser, att en sådan utveckling i
ett glest befolkat land är ytterst olycklig.
Redan den monopolisering som vi
ha genom det starka skydd yrkestrafiken
åtnjuter mot illojal konkurrens -—
det är ju förbjudet för den ena grannen
att hjälpa den andra med en motorfordonstransport,
såvida han inte gör det
fullkomligt gratis — medför så stora
årliga förluster ute på landsbygden, att
det är alla skäl att överväga, om inte
bestämmelsen bör avskaffas. Men hur
mycket skulle man på den svenska
landsbygden komma att få betala för
sina resor och transporter, om vi genom
en så stark skattebelastning av
motorfordon, som den som skymtar
bakom resonemanget om den fördubblade
fordonsskatten, skulle praktiskt
taget helt sopa bort de privatägda bilarna
och koncentrera trafiken uteslutande
på yrkesutövarna? Det är ett ekonomiskt
perspektiv, som inte är lockande
ur några synpunkter, allra minst därför
att en sådan monopolställning skulle
komma att ge yrkesutövarna fullkomligt
oskäliga vinster.

Herr talman! Jag har med detta tyvärr
alltför långa anförande velat tala
om, att jag i fråga om elskatten och
höjningen av posttaxorna kommer att
rösta för Kungl. Maj:ts förslag, men att
jag i fråga om den fördubblade fordonsskatten
förbehåller mig rätten att
yrka bifall till motionen 11:514.

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Elskatteförordning.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle):
Herr talman! Herr Hall gjorde
gentemot mig gällande, att den meningsriktning,
som jag företräder, endast
har ett alternativ till den förda
ekonomiska politiken, nämligen, som
han sade, »en måttligt höjd ränta». Jag
undrar, herr talman, hur många gånger
man från denna talarstol skall behöva
upprepa detta, att räntan, den rörliga
räntan — rörlig uppåt lika väl som
nedåt — endast är ett av de medel vi
anvisa. Ett annat medel är ökad sparsamhet,
när det gäller statsutgifterna.
Jag återkommer då till vad jag påpekade
för en stund sedan. Man har från
regeringens sida sagt nej till 165 miljoner
av de besparingar, som herr
Wärn — och såvitt jag förstår även
finansministern — anser möjliga. Varför?
Hade man inte sagt nej härtill,
hade man ju haft pengarna, och då
hade man sluppit dessa nya skatter,
som ha förorsakat en så stark irritation.

Herr Hall framhöll beträffande elskatten,
att han inte kunde tänka sig
ett skatteförslag, som »bättre passar in
i den bild, man måste göra sig av framtidens
skattepolitik». Jag tror att herr
Hall är rätt ensam om denna sin uppfattning.
Jag skall bara citera vad vattenfallsstyrelsen,
som ju dock får anses
tämligen vittnesgill i detta mål, anför
i sitt remissyttrande om elskatteförslaget.
Vattenfallsstyrelsen avstyrker bestämt
införande av elskatt. »En sådan
kommer», säger vattenfallsstyrelsen,
»att avsevärt begränsa utnyttjandet av
den inhemska vattenkraften för produktionsökning
och standardhöjning,
därvid till betydande del verkande på
sådan förbrukning, som icke kräver
nya investeringar. Den kommer att verka
godtyckligt och orättvist, orsaka åtskilligt
onödigt missnöje och spoliera

den good-will, som elkraften och elkraftföretagen
för närvarande åtnjuta.
Sådana skadeverkningar komma att
kvarstå under lång tid, även om skatten
själv blir tillfällig. Den kommer vidare
att för handhavandet kräva oproportionerligt
stora uppoffringar i form av improduktivt
arbete, besvärligheter och
kostnader.» Detta är vattenfallsstyrelsens
uppfattning om den skatt, som nu
har fått herr Halls livliga rekommendation.

Beträffande vad herr fjäll anförde
om att elkraften är en vara, som praktiskt
taget inte har stigit sedan kriget
och att den därför borde beskattas, så
får jag till slut säga, att ett sådant argument
för mig verkar synnerligen
överraskande. Jag tycker vi skola vara
glada över, att det i nuvarande läge
finns åtminstone en enda vara, som hittills
på det hela taget har undandragits
prisdrivningen.

Herr HALL (kort genmäle): Herr talman!
Herr Hagberg sade, att från hans
partivänners sida har rekommenderats
en rörlig ränta plus en del andra åtgärder,
däribland befrämjande av sparandet.
Herr Hagberg har säkert observerat,
att vi sedan juli månad i fjol haft
en väsentligt större ränterörlighet än
under de sista åren, och vi ha accepterat
den i form av en ungefär halvprocentig
räntestegring. Om det vore riktigt
sant, att räntestegringen har en
återhållande effekt, borde den ha fått
åtminstone någon verkan, så att man
kunnat avläsa i varje fall en obetydlig
dämpning av högkonjunkturen. Men
herr Hagberg och hans partivänner
komma, om vi släppa loss räntan, att
få göra precis samma erfarenhet som
de män, som skötte vår ekonomiska politik
under åren 1914—1920, nämligen
att inflationen förvärras och priserna
stiga precis i takt med räntestegringen.
Det är inte alldeles nödvändigt att göra
om alla dumheter, som företrädarna ha

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

gjort. Samtidigt är det kanske riktigt
att säga, att det inte är helt förbjudet
att lära av andras erfarenheter.

De argument, som vattenfallsstyrelsen
har anfört mot elskatten, kan man ha
all möjlig respekt för. Men vilken skatt
kan man inte anföra sådana skäl mot?
Dessa argument äro en allmän motivering
för en ändring av hela vårt skattesystem,
och så starkt kunna vi ändå inte
organisera vårt motstånd mot nya skatter,
ty det betyder, att staten helt enkelt
inte får ha några utgifter.

Den sista lilla kärnan i herr Hagbergs
replik var, att den omständigheten
att elektrisk energi inte hade stigit
i pris utgjorde intet skäl för att göra
gällande, att det nu kunde gå för sig
med en av skatten förorsakad prisstegring.
Men hur är det, herr Hagberg,
vilar inte högerns hela uppfattning om
vår ekonomiska politik på den föreställningen,
att det är priset som i högre
grad än hittills, när vi ha försökt med
regleringsåtgärder, skall hålla nere efterfrågan?
Man skall ha en självverkande
ekonomi, där den fria prisbildningen
får en helt annan roll än vad
den har haft under de senare åren. Är
det då inte riktigt, att ett pris som släpar
efter, som är mycket lägre än den
allmänna prisnivån, framkallar en alltför
stark expansion av konsumtionen?
Är det inte också riktigt, att priset i
någon mån får medverka till att hålla
efterfrågan på elkraft nere?

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle)
: Herr talman! Herr Hall framhöll
att, som han sade, priser och löner
stiga i takt med den rörlig räntan.
Jag skulle vilja fråga herr Hall: Varför
ha då bankofullmäktige med herr
Halls medverkan begått en så oförsiktig
handling som att höja diskontot i
fjol och stoppa obligationsköpen?

Herr HALL (kort genmäle): Herr talman!
Jag skall svara herr Hagberg genast,
eftersom vi inte tidigare i denna

Elskatteförordning.

debatt tagit upp den sida av räntestegringsproblemet
som han berörde.

Anledningen till räntestegringen i
fjol var helt enkelt, att bankofullmäktige
önskade förhindra att obligationerna
bytte ägare, att de gamla obligationsinnehavarna
förvandlade sina obligationer
till rörliga pengar och med
dessa pengar efterfrågade varor, särskilt
investeringsvaror. Det är alldeles
givet, att den rörliga räntepolitiken —
och rätten till den ha bankofullmäktige
hela tiden hävdat, även medan vi
hade det låsta treprocentsläget — har
en sådan begränsande uppgift. Om man
vidtager en räntestegring, som man
gjorde under eftersommaren och hösten
i fjol, så är det ju påtagligt, att
svårigheten att sälja det gamla obligationsinnehavet
blir stor och att de flesta
säljare draga sig ur marknaden. I
detta avseende fyller alltså den mångomtalade
måttliga räntestegringen en
funktion. Men herr Hagberg torde märka,
att denna funktion har en betydligt
mera begränsad räckvidd än den som
man från högerns sida vill tillmäta
räntestegringen, nämligen att på en
gång tukta ned alla högkonjunkturens
överdrifter. Det är enligt vår mening
för sent att tillgripa räntevapnet som
ett generellt vapen i den ekonomiska
politiken. Men räntevapnet har en begränsad
betydelse, och det är denna
betydelse som har fått taga sig uttryck
i riksbankens handlande under fjolåret.

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Bakgrunden till dagens debatt är
det statsfinansiella läget och den samhällsekonomiska
situationen. Vad det
statsfinansiella läget beträffar så har
herr Sandberg redan erinrat om, alt
enligt propositionen, som innebär eu
komplettering av riksstatförslaget, ha
vi efter finansministerns siffror att
räkna med ett budgetöverskott på hela
C22 miljoner under nästa budgetår. Un -

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Elskatteförordning.

der förutsättning att riksdagen inte antager
förslagen om elskatten, fördubblingen
av fordonsskatten och höjningen
av postavgiften från 20 till 25 öre på
brev, blir budgetöverskottet i stället
450 miljoner kronor. Jag har då beräknat
budgetöverskottet på det gamla
vanliga sättet och inte dragit ifrån reservationsmedelsförbrukningen,
som är
beräknad till 200 miljoner.

Inför detta äro vi överens om, och
herr Olsson i Gävle medgav det också,
att driftbudgeten inte kräver någon av
dessa skatter. Det är ganska värdefullt
att ha detta fastslaget under denna debatt.
Avsikten från finansministerns
sida och från reservanternas sida är
alltså att minska det statliga lånebehovet.
Finansministern räknar med ett
lånebehov under nästa år på 250 miljoner
under förutsättning att de nu
föreslagna skatterna gå igenom. Men
det är ju, herr finansminister, ganska
ovisst i vad mån man hinner med investeringsverksamheten
från statsmakternas
sida, och därför är naturligtvis
denna siffra också oviss.

Jag skall medge, herr talman, att
kärnpunkten i debatten här i dag ändå
är, om man skall låna upp 170 miljoner
ytterligare eller om man skall taga den
indirekta beskattning, som vi nu diskutera.
Problemets kärnpunkt är hur
man skall bekämpa inflationen. Med
frejdigt mod fortsätter finansministern
på de gamla stigarna. Han är ute med
slagrutan och söker efter nya skatter.
Jag tror det vore klokt, om finansministern
bröt av från denna väg och i
stället valde att i nuvarande läge bekämpa
inflationen med andra medel.
Jag har ingenting att invända mot en
måttlig överbalansering av budgeten,
men jag menar, att det redan finns en
sådan utan dessa skatter. Man måste
räkna med att inflationen har skärpt
den direkta beskattningen i hög grad
för vårt svenska folk; också detta är
ett skäl för att inte lägga ytterligare
sten på bördan.

Inflationen bör bekämpas nu, men
som redan har framhållits under denna
debatt, bekämpar man inte inflationen
genom de föreslagna skatterna.
Man löper i stället risken att blåsa under
inflationen genom att prisstegringar
uppstå, vilka leda till krav på ökade
löner. För min egen del vill jag säga,
att man för närvarande bör gå kreditåtstramningens
väg. Jag säger inte att
detta är det enda vapnet, men det är
ett av de vapen man har att tillgripa
ur arsenalen för kampen mot inflationen.

Jag vill erinra om, att även detta år
har kreditexpansionen vuxit i snabb
takt i vårt land. Affärsbankernas kreditexpansion
växte endast under mars
månad i år med hela 322 miljoner kronor.
Detta är ett oerhört stort belopp.
Det är angeläget att man ser till, att
det blir en ytterligare kreditåtstramning
utan dröjsmål, ty därigenom
tvingar man fram en broms på investeringarna,
och man gör det över ett
mycket vidare fält än när man ger sig
in på en investeringskontroll beträffande
byggnadsverksamheten. Jag är medveten
om, att en dylik kreditåtstramning
kan leda till en ränteglidning,
men jag menar, att man bör kunna
stanna vid en synnerligen måttlig
ränteglidning, och också en sådan har
sin stora betydelse när det gäller att
dämpa överkonjunkturen och bryta inflationen.
Jag vill särskilt betona, att
penningpolitiken är ett smidigare vapen
än skatterna, tv i fråga om penningpolitiken
kan man vidtaga åtgärder
från den ena dagen till den andra,
medan skatterna bita sig fast och lätt
nog bli permanenta.

Herr Olsson i Gävle talade i samband
med dessa skatter om att man genom
dem skulle binda köpkraften. Jag vill
med anledning därav citera en sak som
står i propositionen om elskatten.
Finansministern säger där beträffande
inkomstutvecklingen, att den kan, »sådan
den nu kan bedömas, knappast an -

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

ses ha i någon mer betydande grad
skärpt riskerna för en sådan ökning
av efterfrågan att försörjningsramen
sprängs och den samhällsekonomiska
balansen rubbas». Är detta finansministerns
påstående riktigt, skulle man
ju inte behöva betrakta de nu ifrågavarande
skatterna som ett medel att
dämpa efterfrågan.

Efter dessa allmänna reflexioner går
jag något in på de olika skatteförslagen.
I fråga om elskatten skall jag
fatta mig kort. Jag instämmer i vad
herr Sandberg har yttrat, men jag vill
göra det tillägget, att man också i Norge
har lagt fram ett förslag om elsliatt.
Jag vet inte om finansministern har
fått idén därifrån, men i varje fall skiljer
sig det norska förslaget väsentligt
från det svenska. Bland annat är skattesatsen
i det norska förslaget räknad
väsentligt mindre än i det svenska,
nämligen till 0,1 öre per kilowattimme.
Det blir mindre än skattesatsen för
storindustrien i vårt land, och det blir
bara en tiondedel av den skattesats,
som man har tänkt sig för de s. k. borgerliga
ändamålen, dit man räknar elförbrukningen
vid hantverk, småindustri,
handel och hushåll. Nu skiljer sig
det norska förslaget på en väsentlig
punkt från det svenska därigenom att
man i Norge lägger skatten direkt på
kraftverken. På detta sätt blir hela
skatteuppbörden lättare och billigare
och administrationen mindre krävande.
Hiir i Sverige blir det en ganska dyrbar
apparat för uppbörden därför att
det blir över 3 500 deklaranter, och för
kontrollstyrelsen betyder detta ett ökat
arbete; om jag minns rätt kräver man
där en utökning av personalen med
30 personer och dessutom ytterligare
lokaler.

Billig elektrisk energi är en stor tillgång
för hela vårt folk och för vårt
näringsliv. Vi ha inte någon sådan naturtillgång
som olja och endast knappa
tillgångar på kol. Men vi ha våra vattenfall.
Så mycket angelägnare är det

Elskatteförordning.

då att den elektriska energien också i
fortsättningen kan vara billig i vårt
land. Jag kan inte förstå det resonemang,
som går ut på att därför att man
har en prisstabil vara skall den göras
dyrare. Jag tror att det härvidlag är
fråga om en vara av synnerligen stor
betydelse för vårt näringsliv. Jag vill
fästa uppmärksamheten på att elskatten
drabbar också kommunerna, t. ex. för
gatubelysning. Hur skall man motivera
detta? Elskatten drabbar ojämnt. I den
mån man rationaliserar hushåll, industri
och hantverk drabbas man hårdare
av denna beskattning. Varför skall man
straffas därför att man rationaliserar?
Och elskatten drabbar hårt den elektrokemiska
och elektrotermiska Industrien.
Jag har ett exempel från Trollhättan.
Aktiebolaget Metallurgisk industri
där använder av sin elkraft 4 å
5 procent för motorer och belysning
samt 95 å 96 procent för själva tillverkningsprocessen.
Utgifterna för elkraft
vid detta företag voro 1949 och
1950 cirka 1,6 miljoner kronor per år.
Detta företag betalade en skatt under
denna tid på ungefär 400 000 kronor
per år. 10 procents ökad elskatt betyder
för denna firma en utgift på
160 000 kronor under förutsättning att
tillverkningen blir lika stor som tidigare.
Det blir alltså en allvarlig skatteökning.
Det är ju möjligt att företaget
i en högkonjunktur kan vältra över
denna börda på köparna, men under
normala tider torde det vara mycket
svårt att vältra över hela ökningen av
kostnaderna på köparna. De företag
som arbeta i denna bransch och använda
elkraft för sin produktionsprocess
bli mindre konkurrenskraftiga. De
drabbas hårt, vilket ytterligare belyser
mitt påstående att skatten drabbar
ojämnt och orättvist.

Jag går så över till den fördubbling
av fordonsskatten, som herr finansministern
föreslår beträffande personbilar,
tyngre motorcyklar, lastbilar och
bussar. Jag måste säga, att jag finner

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Elskatteförordning.

förslaget i hög grad anmärkningsvärt.
Den 6 mars i år tillsatte finansministern
en utredning, som skulle ompröva
bilbeskattningen. Man skulle därvid
göra en avvägning mellan skatten på
bensin och skatten på fordon med sikte
på att överföra en större del av skattebördan
på motorfordonen. Men bara
några dagar senare — propositionen är
dagtecknad den 16 mars — framlade
finansministern sitt förslag om en fördubbling
av fordonsskatten. Handelsminister
Ericsson svarade i en intervju
i Aftonbladet den 16 februari, då
man ställde frågan om bilismen skulle
drabbas av en ny skatt, att det inte
skulle bli någon sådan. Regeringen
hade, sade han, inga planer i den vägen.
Trots utredningen kom förslaget
om skattens fördubbling. Det förefaller
mig som om utredningen därigenom
kommer i efterhand, som om det hela
kommer som jästen efter i ugnen och
som om utredningen knappast kan bli
förutsättningslös. Jag delar den uppfattning
herr Hall tidigare gjort sig till
tolk för i detta hänseende. Jag finner
det vidare anmärkningsvärt, att förslaget
inte varit ute på remiss. Om det
hade varit det, hade det kunnat bli allsidigt
belyst. Jag tror också, herr
finansminister, att åtskilliga instanser
skulle ha avstyrkt detta förslag, som
verkar tillyxat så där på en höft.

Den väsentliga anmärkningen mot
denna skatt är redan framförd, nämligen
att densamma inte går till vägväsendet.
I utredningsdirektiven skriver
finansministern: »Utgångspunkten för
utredningen bör vara att som allmän
riktlinje fortfarande skulle gälla att motorfordonstrafiken
genom särskild beskattning
gäldar den kostnad, som den
orsakar vägväsendet.» Jag finner den
principen riktig, och det är ju motiveringen
för den bilbeskattning som vi ha
i vårt land, att inflytande medel skola
gå till vägväsendet och att bilismen skall
betala sin andel av vägkostnaderna. Men
sedan finansministern skrivit detta,

kommer han omedelbart med en brasklapp.
Han skriver nämligen: »Avvikelser
i olika hänseenden från denna princip
förekomma redan nu och äro måhända
påkallade också i framtiden.» Nu
säger finansministern rent ut, att dessa
nya skattemedel i form av en dubbel
fordonsskatt inte skola användas till
vägkostnader. Och häri instämma reservanterna.
Så gick det alltså med den
princip finansministern skrev i direktiven
till utredningen i början av mars
månad. För min del är jag synnerligen
angelägen att man håller fast vid denna
princip. Jag skulle vilja fråga finansministern:
Är det rimligt och skäligt
att en svensk arbetare, som behöver bil
eller motorcykel för att ta sig till sitt
arbete, eller en yrkesman av vilket slag
det vara må, som behöver bil för sin
utkomst, en lastbilägare eller vad han
kan vara skall åläggas en extra skatt,
som skall gå till statens allmänna utgifter.
Jag vore tacksam för ett svar på
den punkten.

Man har motiverat en ökning av fordonsskatten
med penningvärdets fall.
Men därmed kan man inte motivera
hela fördubblingen, tv penningvärdets
fall har inte varit så stort, låt vara att
det är anmärkningsvärt högt. Men när
dessa medel inte användas för vägväsendet
kan man, menar jag, inte motivera
höjningen med penningvärdets fall.

Finansministern och reservanterna
motivera vidare den dubbla fordonsskatten
med att den skulle bromsa efterfrågan
på bilar. Bilhandelsorganisationerna
ha i en skrift till bevillningsutskottet
uttalat, att bilimportens andel i
det totala importvärdet var 0,8 procent
större 1950 än åren 1937—1939. Reservanterna
förklara, att en sådan begränsad
jämförelse saknar värde. Men detta
hindrar inte att reservanterna plocka ut
två enstaka år och jämföra dem med
varandra. Man jämför importen av personbilar
1938, som uppgick till 25 000
fordon, med siffran från 1950 som var
48 000, utan att därvid omnämna det

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

självklara förhållandet, att man 1950
hade ett uppdämt behov på detta område.
Detta framgår tydligt om jag nämner
den genomsnittliga importsiffran
för personbilar under tiden 1941—1949,
nämligen 4 322 stycken. Här var det
alltså fråga om en tydlig underförsörjning.
Handelsminister Ericsson yttrade
den 22 maj i fjol i fråga om bilimporten,
att den stegrade importen var naturlig
och visade att svenska folket har intresse
för dessa varor och att det fanns
förutsättningar för att hålla importen
även i fortsättningen, om exporten kunde
hållas uppe på den nivå den då
hade. Sedan dess har ju exporten ökat
avsevärt. Jag vill i detta sammanhang
nämna, att den 1 januari 1950 var det
inte mindre än 68 procent av hela antalet
eller omkring 133 000 personbilar
i vårt land, som voro av årsmodell 1939
eller tidigare. Jag vill också erinra om
de skärpta avbetalningsvillkoren för
bilaffärer, som tillkommit genom överenskommelse
mellan kommerskollegium
och handelns organisationer på detta
område. I princip vill man göra slut på
denna avbetalningshandel. Men framför
allt vill jag betona, att man redan genomfört
en kvotering vad beträffar importen.
Densamma ligger i handels- och
industrikommissionens hand, och jag
skulle vilja fråga handelsministern, om
man inte kan betrakta den möjlighet
man där har att begränsa importen som
ett tillräckligt medel att hålla efterfrågan
tillbaka, om man nu från regeringens
synpunkt sett menar, att en sådan
begränsning är nödvändig.

Bilismen i vårt land är redan hårt
beskattad. Jag tar ett exempel. För en
lastbil med en tjänstevikt av 3 660 kilogram,
som kör en sträcka av 2 240 mil
om året, och har en bensinförbrukning
av 5 305 liter per år, blir beskattningen
här i Sverige — inklusive den dubbla
fordonsskatten ■— 2 872 kronor. Motsvarande
siffra i England är 1 998 kronor,
i Holland 1 919, i USA 1 176 i Australien
907 kronor. När man redan har

Elskatteförordning.

en hård beskattning av den svenska
bilismen, har man så mycket mindre
anledning att lägga ytterligare bördor
på densamma, i synnerhet som dessa
medel inte skola gå till vägkostnaderna
— om de gjorde det, tedde sig saken
helt annorlunda, tv det finns naturligtvis
stora uppgifter att fylla när det
gäller att bygga och underhålla både
vägar och broar. Från bilisthåll sägs
det, att man har ett kvitto på vilket det
står, att 1951 års bilskatt är betald. Man
tycker då, att när man fått ett sådant
kvitto i sin hand är det förvånande att
detta inte skall gälla hela året, utan att
man redan i augusti, september eller
oktober skall nödgas betala på nytt för
att få köra på våra vägar.

Bilismen har en oerhört stor betydelse
för vårt transportväsende. I industriens
utredningsinstitut har man beräknat,
att bilarna frakta mer än fyra
gånger så mycket gods som järnvägarna.
Men räknat i tonkilometer äro järnvägarna
klart överlägsna. Då frakta bilarna
bara en tredjedel av den godsmängd
som järnvägarna ha. Men även
denna tredjedel är en ansenlig siffra.
Det är ju ett känt förhållande att i jordbruket
och skogsbruket har man mycket
stor användning för bilarna, som
åstadkomma en arbetsbesparing, något
som nu är synnerligen angeläget. Bilarna
betyda över huvud taget mycket sade
herr Sandberg, bl. a. för de glest befolkade
bygderna i Norrland. De bryta
isoleringen. Beskattningen av bilar och
motorcyklar drabbar arbetare, som
måste till sin arbetsplats, och den drabbar
många yrkesmän. Vi böra inte göra
bilismen i vårt land till strykpojke i
beskattningshänseende, tv bilismen är
nödvändig för att vårt svenska samhälle
skall kunna fungera effektivt.

Beträffande postavgifterna vill jag
framhålla, att skillnaden mellan utskottets
förslag och reservanternas ligger
däri, att utskottet vill ha ett riksporto
på 25 öre, medan vi som anslutit oss
till reservationen vilja ha ett riksporto

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Elskalteförordning.

på 20 öre. Vi ansluta oss alltså till tanken
på att man skall avskaffa lokalportot
och införa ett riksporto. Skälen
härför har generalpoststyrelsen redovisat
då den säger, att brevförsändelser
lokalt äro ungefär lika dyra som de
riksförsända; det skiljer högst ett öre
i priset för postverket. Vidare har man
åberopat att taxeringsarbetet av breven
inom postverket skulle bli lättare. Man
skulle undgå de många lösenförsändelser,
som uppstå särskilt sommartid, då
lokalbrev bli eftersända.

Också i ett annat hänseende överensstämmer
bevillningsutskottets majoritets
mening med reservanternas. Detta
gäller tidningstaxan. Vi ha därvidlag
menat, att framför allt med hänsyn till
tidningar med svag ekonomi skulle man
inte vidta en fullt så stor höjning som
generalpoststyrelsen föreslår i avvaktan
på den utredning, som därvidlag väntas.

Reservanterna ha i övrigt ställt sig
på generalpoststyrelsens sida. Generalpoststyrelsen
själv säger, att 20 öre i
l iksporto är högt i förhållande till självkostnaden.
Man säger alt man vill ha
en sund balans mellan olika avgifter.
Detta innebär att man vill ha en lämplig
relation mellan brevportot och avgiften
för korsband. Har man inte det,
tvingas folk att i stället i möjligaste
mån använda sig av korsbandsförsändelser.
Man menar att man får denna
sunda balans, om man tar hänsyn till
självkostnaden. Generalpoststyrelsen
vänder sig bestämt mot en höjning av
portot med 5 öre och säger, att detta
bör ske endast om tvingande omständigheter
föreligga. Frågan är då: Finnas
dessa tvingande omständigheter? Generalpoststyrelsen
räknar i sitt förslag
med ett överskott på driftbudgeten av
13,5 miljoner kronor. Enligt reservanterna
blir det 11,4 miljoner kronor för
nästa budgetår. Enligt finansministerns
förslag blir det en summa på mellan 20
och 27 miljoner kronor, detta beroende
på att finansministern gått in för en
höjning av riksportot med hela 5 öre —

han vill förmodligen av praktiska skäl
inte dela på femöringen. Som jag redan
inledningsvis sade, ha vi att räkna
med ett budgetöverskott för nästa budgetår,
och jag menar därför att ur statsfinansiell
synpunkt finns ingen anledning
till denna portohöjning. Men, säger
man, penningvärdets fall är sådant att
man måste räkna upp vinsten för postverket,
och man gör en historisk återblick
och beräknar vad postverket under
en lång tid givit i överskott. Jag
kan förstå denna synpunkt, men för mig
är den inte avgörande. Tv det avgörande
är om postverket får tillräcklig rörelsefrihet.
Jag menar med andra ord,
att man inte bör använda postverket
som ett beskattningsinstrument. En höjning
av portot till 25 öre innebär en
ytterligare börda för näringslivet. Priskontrollnämnden
har yttrat sig om generalpoststyrelsens
förslag och sagt, att
detta var väl avvägt, men priskontrollnämnden
hav inte yttrat sig över det
förslag finansministern kommit med.
Jag förutsätter att priskontrollnämnden
inte skulle kunna uttala samma mening
i båda fallen.

Det höjda portot innebär också en
ökad börda för organisationer av olika
slag. Vi leva ju i Organisationssverige.
Vi ha en brokig skara av organisationer,
fackliga, politiska, religiösa och ideella
av olika slag. En höjning av portot kan
bli en avsevärt ökad börda för dessa
organisationer. För en förening, som
har ett antal lokalbrev per år av 5 000,
medför lokalportots höjning från 15 till
25 öre en ökning av utgifterna med hela
500 kronor. Om man betänker hur svårt
det är för många organisationer att få
debet och kredit att gå ihop, förstår
man att det är en avsevärd belastning.

Till sist, herr talman, vill jag endast
erinra om att 1949 års skattekommitié
arbetar med det stora skatteproblemet.
Jag anser att man bör avvakta denna
kommittés arbete och inte under tiden
stapla den ena skatten på den andra
för vårt hårt skattetyngda svenska folk.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

•lag vill, herr talman, med dessa ord
yrka bifall till utskottets hemställan i
fråga om elskatten och vill i övrigt återkomma
med mina yrkanden.

Herr LUNDBERG (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill bara konstatera,
att herr Kristensson i Osby sade att alternativet
till regeringens förslag är en
ränteglidning. En ränteglidning är en
ganska allvarlig sak i nuvarande situation.
Herr Kristensson i Osby yttrade
vidare, att det inte är rimligt att en arbetare
eller annan yrkesman skall behöva
betala en extra skatt för den bil
han behöver. Jag konstaterade i mitt
första anförande vad en höjd ränta innebär.
Låt mig säga att en arbetare lånat
5 000 kronor för att köpa en gammal
bil och 30 000 kronor till ett egnahem.
Vad innebär detta i fråga om räntan
om man bara höjer den med 1 procent.
Jo, det innebär en merutgift för
denna person på ungefär 350 kronor.
Om man skall kunna bromsa upp inflationen
med räntans hjälp, måste det
bli en räntehöjning på mellan minst 2
och 3 procent.

Jag vill konstatera att den lösning,
som utskottets talesman här framfört,
inte innebär en lindring i skatten vare
sig för bilägarna eller för elproducenterna
utan i stället en väsentlig höjning.
Det är detta jag vänder mig emot i detta
sammanhang. Skatterna tar staten, men
räntorna gå till enskilda institutioner.
Men jag undrar om det är rimligt att
anse —- herr Kristensson i Osby — att
en ränta som skatt är smakligare än en
direkt skatt.

Herr KRISTENSSON i Osby (kort
genmäle): Om, herr Lundberg, en lastbilägare
behöver låna 15 000 kronor
för att köpa en ny lastbil, betyder ju
14 procents räntestegring att han får
betala 75 kronor mer. Men den extra
fordonsskatten — det vet herr Lundberg
— går på ungefär 550 kronor för

Elskatteförordning.

en sådan bil. Det blir alltså ett avsevärt
större belopp.

När det gäller liela den situation, i
vilken vi för närvarande befinna oss,
tror jag att kreditåtstramning med någon
ränteglidning är av betydelse för
att bryta något av den överkonjunktur
som vi ha. Inflationen är här det allvarsammaste;
det är inflationen vi skola
bekämpa. Vi bekämpa icke inflationen
med dessa skatter. Däremot kunna vi
bekämpa inflationen bl. a. med penningpolitiken
som vapen.

Herr Lundberg nämnde om en egnahemslåntagare.
Herr Lundberg vet mycket
väl att räntan där är garanterad av
staten.

Jag menar att man behöver endast
en måttlig räntestegring i samband med
en kreditåtstramning för att man skall
bromsa investeringarna. Det blir ett
tryck på hela prisnivån, totalt sett, även
om det skulle påverka vissa priser
uppåt. Det väsentliga är kreditåtstramningen.
Jag frågar herr Lundberg, om
herr Lundberg menar, att den kreditåtstramning,
som vi för närvarande ha
i vårt land, är tillräckligt hård.

Herr LUNDBERG (kort genmäle):
Herr talman! Därest den uppfattning är
riktig, som herr Kristensson i Osby
gav uttryck åt, nämligen att räntan är
garanterad från statens sida och att
egnahemslåntagaren icke har att möta
någon som helst risk, så vill jag fråga:
Hur många miljoner till skall då staten
offra för att kunna klara en höjd
ränta på detta område? Jag måste säga
att kravet på staten i en sådan situation
blir väsentligt mycket större; då
få vi räkna med andra inkomster än
dem vi för närvarande ha.

Jag har sagt ifrån att jag anser att
de åtgärder som här föreslagits icke
täcka vad vi behöva i nuvarande situation.
Jag vill gå längre än vad regeringen
gjort i fråga om att söka samla upp
pengar. Jag tror att det är nödvändigt,

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Elskatteförordning.

om vi skola kunna liejda inflationen
och få en förbättring av penningvärdet.

Chefen för finansdepartementet herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Vi ha
nu kommit så långt fram på detta år
att vi ha nått bättre sikt över vårt ekonomiska
läge. Vi kunna också litet bättre
överblicka den möjliga utvecklingen
för den närmaste framtiden. När jag
säger detta sista vill jag emellertid understryka,
att det ju också i hög grad
beror på hur den internationella utvecklingen
kommer att gestalta sig. Om
den veta vi ingenting, och därför är läget
naturligtvis ganska ovisst. Men för
vårt eget vidkommande veta vi ungefär
var vi äro. Anpassningen av priser
och inkomster till världsmarknadsläget
har nu i stort sett genomförts, och man
kan se varthän vi ha kommit.

Jag tror att den slutsats man då har
att draga är, att priser och löner komma,
för hela året räknat, att genomsnittligt
balansera varandra. Men man kan
samtidigt också se, att detta genomsnitt
innebär, att under den förra delen av
året voro inkomsterna högre än priserna
men under den senare delen av året
komma priserna att överväga. Man får
därför räkna med att det kanske blir en
viss levnadsstandardsänkning för vissa
grupper. Särskilt kommer detta att gälla
de grupper som ha fått mindre inkomst
än den genomsnittliga. Anpassningen
har alltså fortskridit på det sättet
att det har uppstått en snedvridning
mellan olika grupper. Denna snedvridning
innefattar både en snedvridning
av inkomsterna och en snedvridning av
förmögenhetsförhållandena. I det sista
avseendet få vi observera, att utvecklingen
har lett till att våra skogsbolag
och åtskilliga andra exportörer ha fått
en större del av den svenska förmögenheten,
under det att pensionärer i enskild
tjänst utan dyrtidstillägg och sådana
som ha pensionerat sig genom
försäkringar samt penningspararna ha

gjort en motsvarande förlust. För de
stora produktiva grupperna, arbetare
och bönder, kanske det icke har inträtt
någon större förändring i detta avseende.
Men för deras del har inträffat
det som jag nyss pekade på, nämligen
att somliga grupper ha fått litet mera
och kanske ha möjlighet att under hela
året bevara förra årets levnadsstandard,
under det att andra grupper helt säkert
komma att mot slutet av året få vidkännas
en levnadsstandardsänkning. Genom
detta förhållande skapas betydande
spänningar i vårt ekonomiska liv.
Vi komma utan tvivel att få stora svårigheter
att övervinna. Nu sedan vi ha
nått så långt fram, att man ser hur det
hela har gestaltat sig, bör också tiden
vara inne att överväga riktlinjerna för
den ekonomiska politiken för nästa år
och därvid försöka överväga, i vad mån
det kan vara möjligt att vrida snedvridningen
rätt igen.

Men det är icke detta problem vi behandla
här i dag. Det kan icke från de
svenska statsmakternas sida ensidigt lösas.
Det måste ske efter överläggningar
med de organisationer som ha sin del
av ansvaret för den ekonomiska utvecklingen,
de organisationer som representera
arbetare och bönder, tjänstemän,
köpmän och åtskilliga andra. Först
efter sådana överläggningar lär man
komma fram till linjer som vi sedan, var
och en i sin stad, få försöka genomföra.
I dag gäller det ju i stället den
kanske något mindre uppgiften att se
till att vi för resten av detta år och till
dess en ny politik kan hinna verka
kunna bevara den samhällsekonomiska
jämvikten, så att vi ej komma in i
en svensk inre prisstegring, framkallad
av en bristande jämvikt här hemma
mellan tillgång och efterfrågan.

För att vinna detta syfte har regeringen
lagt fram sitt program. Det lade
vi fram redan i finansplanen, och det
ha vi understrukit vid åtskilliga andra
tillfällen, senast i den proposition med
komplettering av riksstatförslaget som

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

nyligen har avlämnats och som bär
numret 206. Vi se nu fullt klart det som
vi redan förut trodde oss se, nämligen
att inflationshärdarna här i vårt land
ligga icke på lönebildningens område;
de ligga i stället inom företagarvärlden,
inom vinstkonjunkturen, och taga sig
där uttryck bland annat i kreditexpansion.
Det ligger naturligtvis också en
liten inflationshärd i de alltjämt ökade
beredskapsutgifter som från regeringens
och riksdagens sida ha beslutats.

De åtgärder som från regeringens
sida ha föreslagits kan jag räkna upp
igen: det är kreditåtstramning, det är
prisutjämningsavgifter för att bryta
topparna av vinstkonjunkturen, det är
återhållsamhet i fråga om investeringar,
det är en effektiviserad priskontroll
och det är en aktiv finanspolitik med
en stark överbalansering av budgeten.
Vi behöva egentligen icke i dag rucka
på någonting av detta. Vi behöva icke
säga att det var någonting i dessa linjer
som var felaktigt. Jag tror att de
voro väl avvägda. Om det skulle finnas
något som vi kanske skulle kunna ångra,
så är det att vi icke togo ett ännu
starkare tag för att begränsa exportörernas
vinstmöjligheter, för att toppa
vinsterna och taga hand om dessa
vinster i viss mån.

Sedan bär det inträffat—-eller rättare
sagt det inträffade den 4 april i år — att
folkpartiet och högern fingo ett alternativ
till regeringens ekonomiska politik.
Vari skiljer det sig från regeringens? Det
innefattar ett starkt, jag skulle vilja säga
överdimensionerat krav på åtgärder
från statsmakternas sida för premiering
av det frivilliga sparandet. Det ligger i
sakens natur att vi alla måste vara intresserade
av att skapa ett så stort frivilligt
sparande som möjligt i denna tid.
Men, som jag många gånger har fått understryka,
är det ju på det sättet, att så
länge människorna icke ha tilltro till
penningvärdets stabilitet är det egentligen
mindre ting vi kunna åstadkomma

Elskatteförordning.

med alla de sparbefrämjande åtgärder
vi kunna utfinna.

Nu ha många motioner varit väckta i
denna fråga vid årets riksdag. Bankoutskottet
har enat sig om ett enhälligt
förslag att skriva till Kungl. Maj:t och
begära att dessa problem skola övervägas.
Det ligger i sakens natur att de också
komma att bli övervägda så snabbt det
över huvud taget kan ske och att, om
det finns möjlighet att få fram någonting
som verkligen kan giva ett resultat
som är acceptabelt, det också skall
framläggas för riksdagen så snart det
finns möjlighet därtill. Men jag understryker
att det får gälla ett resultat som
icke kostar mer än det ger.

Jag vill för min del säga att när det
så starkt från både folkpartiets och högerns
sida understrykes att man skall
åstadkomma denna sparbenägenhet genom
att göra skattelättnader, får man
allt spetsa öronen och fråga sig: Varthän
vill man komma? Man pekar mycket
ofta på ett förslag som framlades av
1944 års skattekommitté 1947 och som
innebar att man skulle få i sin deklaration
avdraga ett belopp på högst 3 000
kronor som man visade sig ha sparat
under året.

Nu är det klart att först och främst är
det oerhört svårt att få en kontroll över
att det verkligen gäller nysparande och
icke överflyttning av medel från ett
håll till ett annat. Det är en sak för
sig. En annan fråga är: Vilka är det
som kunna spara 3 000 kronor? Det
skulle kanske en person i ett statsråds
ställning, om han är försiktig, lyckas
åstadkomma. Det är klart att det skulle
bli en betydande fördel för denne. Det
är lätt att räkna ut att det skulle giva
honom en skattelättnad på 1 350 kronor.
Alltså, för att han skulle frivilligt
spara 3 000 kronor skulle staten göra
en skatteeftergift på 1 350 kronor. En
arbetare kan icke spara 3 000 kronor,
men kanske skulle han kunna spara 500
kronor; då finge han en skatteeftergift,
som komme att röra sig om ett be -

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

48 Nr 17.

Elskatteförordning.

lopp av 50 å 70 kronor. Det är givet att
det sparandet vore billigare ur statens
synpunkt än det förra. Jag vill bara
anföra detta för att göra klart, att om
det skall vara allvar med detta tal om
att man skall premiera sparandet, skall
man icke låta diskussionen innefatta
sådana spekulationer att man får den
uppfattningen, att vad man vill komma
till snarare är en skattelättnad för högre
inkomsttagare än ett egentligt premierande
av sparandet.

Ja, det var en skiljaktighet, om man
så vill, eftersom jag och kanske också
regeringen med mig ha litet mindre
tilltro till möjligheten att vinna väsentliga
ting på den vägen. Det finns vidare
till och med en punkt, skulle jag vilja
säga, där högern och folkpartiet skilja
sig från varandra. Det finns det faktiskt.
Det är nämligen så att högern
understryker med stor styrka att man
skall spara på statsutgifterna. Jag vill
icke förneka, herr Hagberg, att det har
funnits vissa ansatser. De ha dock icke
varit så där väldiga. De ha t. ex. icke
försökt aktualisera Wärns program, som
av herr Hagberg efterlystes. Men jag
måste säga att när jag närmare studerat
högerns besparingsansträngningar har
det blivit litet svagt resultat. För driftbudgeten
har högern i motioner föreslagit
prutningar på något över 28 miljoner
kronor. Samtidigt har högern på
driftbudgeten föreslagit utgiftsökningar
på 38 miljoner kronor. Det blir alltså
ett plus på 10 miljoner kronor. Går jag
till kapitalbudgeten är det ju möjligt
att det går litet bättre ihop; det kanske
till och med blir någon miljon över.
Jag räknar det då icke som ett allvarligt
besparingsförslag, när man föreslår,
att bostadslånen skola flyttas över
från statliga lån till enskilda lån. Det
är en sak som väl kan diskuteras,
men det innebär icke någon egentlig
besparing. Jag måste säga som den
gamle romaren Ovidius, att fastän krafterna
saknas är viljan likväl berömvärd.

Om jag vänder mig till den andra
parten i det nya bolaget, folkpartiet,
finns det väl icke någon som kan säga
att folkpartiet gjort någonting för att
spara. När jag sitter där uppe i min
bänk vid voteringarna och tittar ut över
församlingen, finner jag nästan alltid
att huvudparten av folkpartisterna röstar
för det högsta anslagskravet. Det är
visserligen sant att härom dagen följde
de mig, men det var mera ett undantag
från regeln. Men båda dessa partier äro
eniga om att nedvärdera överbalanseringen
av budgeten som ett medel i den
ekonomiska politiken. Man anser icke
att den har någon betydelse. Jag kommer
strax tillbaka till detta. I stället
lägger man nu från båda partiernas
sida huvudvikten vid en kreditåtstramning
med räntehöjning.

Vad är det som har skett den 4 april?
Ja, jag tycker att det viktigaste som har
skett är att herr Ohlin har blivit ljummare
och ljummare i fråga om budgetens
överbalansering och i fråga om
räntepolitiken kommit högern allt närmare.
Men sedan är det ytterligare en
sak som har inträffat. Det är att man
har lanserat en ny teori, nämligen teorien
om de indirekta skatternas inflationsdrivande
verkan. Jag tror att något
av det mest expressiva eller, för att
tala med herr Ivristensson, något av det
mest anmärkningsvärda som inträffat
i denna genre är några rader i herr
Ohlins 1 maj-tal, där han enligt Stockholms-Tidningens
referat säger: »Det
som framför allt hejdar eller försvårar
utvecklingen mot ett bättre och rättvisare
samhälle är regeringens inflationspolitik
och dess märkvärdiga uppfattning,
att man mest motverkar prisstegring
genom att stapla den ena skatten
ovanpå den andra.»

Det är en verklig nyhet att dessa båda
partier, högern och folkpartiet — var
bondeförbundet befinner sig vet jag
faktiskt inte — nu ha kommit till den
uppfattningen, att en överbalansering
av budgeten genom statsinkomster

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

åstadkomna genom indirekta skatter
leder till en inflation under det att en
kreditåtstramning med räntestegring
motverkar en inflation. Är inte detta att
förenkla en sak in absurdum? Är det
inte att ställa sunt förnuft på huvudet?
Finns det över huvud taget någon automatiskt
verkande åtgärd för det ekonomiska
livets åtstramning som icke leder
till höjda priser? Jag kan inte bestrida
att elektricitetsskatten kommer att medföra
högre priser i en kedjereaktion,
och inte vill jag förneka att den dubbla
fordonsskatten gör det också. Men det
är väl ändå inte rimligt att säga, att
räntestegringen inte gör detsamma. Räntestegringen
leder till höjda hyror, den
leder till höjda ränteutgifter för jordbrukare,
och dessa höjda ränteutgifter
för jordbrukarna komma in i jordbrukskalkvlen,
och det leder i sin tur till
höjda priser på bröd, kött och fläsk.
Jag kan nu inte begripa, att dessa prisstegringar
på bostäder och på mat
skulle vara mindre viktiga för inflationens
fortskridande än prisstegringar
på elektricitet och transporter. Det
finns inga sådana automatiska åtgärder
som inte leda till en viss prisstegring,
men man tillgriper dem icke, vare
sig skatterna eller räntestegringen, för
prisstegringarnas skull. Man tillgriper
dem emedan den andra sidan av verkningarna
är att de pressa priserna genom
att minska köpkraften och minska
efterfrågan, och detta tryck på efterfrågan
skapar en gynnsam atmosfär för
prisstabilitet. Det är detta man på båda
vägarna vill vinna, men det är inte ärligt
att säga, att den ena vägen leder till
enbart goda resultat och den andra vägen
till enbart farliga resultat. Det är
nettot av verkningarna som blir av betydelse.
Man kan bekämpa inflationen
— det erkänner jag gärna — både med
en överbalansering, byggd på ökade
skatter, och med en räntestegring.

Det har säkert inte undgått riksdagens
ledamöter, som väl läsa mer än
clt slags tidningar, att alla ekonomer

Elskatteförordning.

som ha yttrat sig i den ekonomiska
debatt som här förts de senaste månaderna,
antingen de ha varit teoretiker
eller praktiker, ha varit anhängare
av en stark överbalansering av budgeten
och av höjda skatter. Det finns
bara ett undantag, och det är professor
Ohlin, men jag är övertygad om att
när han förfäktar denna nya teori om
överbalanseringens fördärvbringande
inflytande, yttrar han sig icke som ekonom
utan som politiker, och jag tror
nog att herr Ohlins anseende som ekonom
har fått åtskilliga kyssar under de
senaste månaderna.

Nu kan man kanske göra den invändningen
som har förts fram tidigare, att
de två i dag diskuterade skatterna äro
illa valda. Innan jag går in på det kapitlet
vill jag emellertid säga ett par
ord till herr Kristensson. När handelsministern
i ett föredrag förklarade, att
det icke skulle bli någon skatt på bilar,
angav han uttryckligen att det gällde
en importavgift på bilar. Det har
aldrig från regeringen sagts ett ord om
att det inte skulle bli en höjd fordonsskatt,
och jag lämnar herr Kristenssons
anmärkningar om missförhållandet mellan
min utredning och denna skatteproposition
åt sitt öde. Jag gör här ett undantag
och föreslår, att staten i detta
betryckta läge skall ta in 100 miljoner
kronor genom en fördubbling av fordonsskatten.
Herr Kristensson ville ha
det förslaget remitterat. Det är så enkelt
till sin konstruktion, och dess
verkningar äro så lätta att överblicka,
att ett remissförfarande icke skulle ha
givit oss någon upplysning som vi inte
redan hade. Jag är alldeles övertygad,
herr Kristensson, att det skulle ha blivit
många avstyrkande yttranden, särskilt
om yttrandena kommit från de
organisationer som representera bilisterna.
Jag har aldrig hittills, herr Kristensson,
sett någon organisation som
inte med styrka slår vakt omkring sina
medlemmars ekonomiska intressen. På
samma vis är det i fråga om elskatten.

4 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 17.

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Elskatteförordning.

Visst ha alla de myndigheter och organisationer,
som skola betala denna
skatt, avstyrkt den, men jag försäkrar,
herr Kristensson, att om vi skulle gå
ut och fråga skattebetalarna om de ville
ta på sig en skatt, skulle de alla säga
nej, och vi skulle aldrig få några skatter
till staten. Därför är hela det resonemanget
av liten betydelse.

Jag medger gärna att dessa skatter
äro orättvisa, om man nämligen av en
indirekt skatt kräver att den skall
drabba alla och drabba dem efter deras
ekonomiska bärkraft, men det finns
icke en av våra indirekta skatter som
fyller detta villkor. Alla sådana skatter
måste med nödvändighet bli orättvisa.
Man kan inte välja den indirekta beskattningens
väg om man inte vågar
göra det avsteg från rättvisan som de
alltid innebära.

När det gällt för mig att finna skattekällor
har jag icke gått ut från denna
sak som en primär fråga, även om
jag naturligtvis har väl beaktat den.
Jag har i stället gått ut från denna frågeställning:
Vilka skatteobjekt skall

jag välja, som samtidigt med att de ge
staten erforderliga inkomster kunna
utöva en gynnsam inverkan på konjunkturen?
Jag har för min del den uppfattningen,
att dessa båda skatter göra
det bäst, och det är inte bara jag som
anser det. Det förekom en artikel av
den 19 april i en tidskrift som heter
Affärsvärlden. Det är en tidskrift som
ofta citeras i den borgerliga pressen,
men denna artikel har aldrig varit omnämnd,
inte ens polemikvis, utan den
har varit nedtystad, och det är inte så
konstigt. Tidskriften säger nämligen
följande:

»Om man måste ha nya skatter, så
synas de som herr Sköld senast föreslagit
vara lämpliga eller åtminstone
bland de minst olämpliga. Utom att de
tillföra staten inkomster kunna de vara
ägnade att hålla tillbaka förbrukningen,
vilket väl är det som alla måste eftersträva.
När bränslet blivit så enormt

fördyrat, har elkraften, som redan var
förhållandevis billig, blivit förhållandevis
än billigare. En elskatt kan ha samma
verkningar som på sin tid elransoneringen.
Det finns otaliga punkter, där
man kan spara på elförbrukningen. Denna
har visat tendens att stiga så mycket
att trots sedan flera år pågående
exceptionellt stora kraftverksbyggen ett
underskott tidvis kan tänkas uppstå.
Varje nytt kraftverk innebär en enorm
kapitalinvestering. Om genom inställandet
av överflödig elförbrukning någon
sådan investering kan uppskjutas några
år, vore väl detta blott fördelaktigt. Det
klagas ju på att våra investeringar äro
för stora. Den ökade skatten på motorfordon
synes också kunna hämma vissa
onödiga investeringar. Avsikten med
den höjda bilskatten är att återföra
den extremt stegrade bilimporten till
vad som bättre motsvarar en normal
förnyelse av bilbeståndet. Städernas
gator och framför allt parkeringsplatser
äro otillräckliga för att ta emot den
ständigt stegrade trafiken.»

Jag behöver inte brodera på detta
tema, utan detta säger egentligen allt
vad som behöver sägas. Jag skall dock
på ett par punkter göra några kompletteringar.
De föregående ärade talarna
ha här talat varma ord om betydelsen
av en ökad förbrukning av elektricitet,
om vilken bekvämlighet, vilken rationalisering,
vilken produktionsökning vi
på det sättet skulle kunna vinna. På
grund därav skulle man inte, säges det,
göra denna energi dyrare, och det är
bara bra att den är billig. Men man rör
sig ju här med ingenting annat än en
utopi. Visst är det bra om vi kunna
öka användningen av elektrisk energi,
men om vi skola kunna öka den måste
det finnas någon energi att ta till. Hur
är det nu ställt med detta? När kolpriserna
ha blivit så höga som de äro nu
är det ganska naturligt att praktiskt
taget alla människor eftersträva att ersätta
fossilt bränsle med elektrisk
energi. Detta har lett till att energiför -

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

brukningen under år 1950 har med åtminstone
500 000 kilowattimmar överstigit
den prognos som man tidigare
uppgjort. När man startade det stora
utbyggnadsprogrammet för tiden 1949/
50—1954/55 byggde man i den centrala
driftledningen på en prognos, enligt
vilken man genom dessa utbyggnader
skulle kunna öka energitillgången med
något över 9 miljarder kilowattimmar,
och man räknade då, efter den ökning
av energiförbrukningen som kunde tänkas,
med att man i slutet av perioden
skull ha en reserv på cirka 2 miljarder
för att möta torkåren. I dag kan man
säga, att även om förbrukningsstegringen
icke blir så stark som den var
under 1950, kommer det vid slutet av
perioden icke att finnas någon reserv
utan i stället en brist. Även under normala
år, herr Sandberg, och inte bara
under torkår, kommer det att finnas en
brist, och var vill då herr Sandberg ta
den billiga energi, som han nu vill
sprida som en välsignelse över detta
land? Nej, den andra sidan heter ransonering.
Det kan naturligtvis alltid
diskuteras om man skall tillgripa en
sådan, men frågan är väl ändå om man
inte genom denna beskattning i alla
fall åstadkommer en smidigare ransonering
än om man skulle göra den i form
av en reglering.

Jag tror således att man mycket väl
kan säga, att denna skatt fyller en betydande
uppgift i vår konjunkturpolitik
— utöver detta att den ger staten
pengar.

Jag skulle också vilja säga ett par ord
om bilskatten. Vi fingo i fjol 50 000
nya bilar. Det kan vara riktigt, som
herr Kristensson säger, att vi voro för
optimistiska och att vi inte borde ha
tillåtit detta. Men voro vi inte så där
litet optimistiska alla innan vi sågo
Koreakriget i ögonen? Vilken verkan
har då importen av 50 000 bilar haft?
Ingen har väl kunnat undgå att se att
bilbeståndet har viixt för hastigt. Jag
är inte den som säger att bilåkning är

Elskatteförordning.

en lyx. Jag missunnar ingen människa
att åka bil, utan jag önskar att vi skola
få ett sådant framåtskridande i vårt
land, att det blir fler och fler bilar.
Men var och en måste inse, att man inte
kan få allt detta goda på en gång, ty då
bli vi kvalda, vi få mer än vi kunna
svälja, och det blir stockningar i vår
samhällsekonomi. Vi som äro samlade
i denna sal ha väl erfarenhet av förhållandena
i den gångna vinterns Stockholm.
Vi ha sett bilar stå ute dag och
natt, nedsnöade och nedfrusna. Det har
beräknats, att det förra vintern fanns
över 10 000 hemlösa bilar i Stockholm.
Nu kanske någon säger, att vi skola
bygga garage till dem. Ja, vi kanske
hellre skola bygga garage än bostäder.
Det är också ett val vi ha att göra.
Men utöver detta att vi inte äro i stånd
att ge bilarna tak över huvudet medför
denna väldiga ökning av bilparken
större krav på våra bilverkstäder. Även
där är det omöjligt att få kapaciteten
att svälla. Det finns inte arbetskraft.
Det börjar nu bli köer vid reparationsverkstäderna,
och man får vänta både
en, två och tre veckor längre än förut
på en bil som man lämnat in för en
reparation, även om det är den enklaste
justering. Vi ha ransonerat importen av
bilar, men vi ha krigstidens erfarenheter
bakom oss som ge vid handen,
att ransoneringar icke äro lätta att
upprätthålla om man icke kan skapa
också ett ekonomiskt tryck. Jag vill
därför för min del säga, att denna tillfälliga
bilskatt kan hjälpa oss att hålla
tillbaka ansvällningen av bilbeståndet
nu i en tid när vi måste göra det därför
att vi över huvud taget icke ha råd
med den.

Sedan har man sagt, alt dessa skatter
leda till höjda priser, och visst göra de
det. Jag vill dock fästa uppmärksamheten
vid att en räntehöjning också
gör det. .lag är inte villig att göra någon
direkt jämförelse, herr Hagberg, men
jag liar från socialstyrelsen inhämtat
vad elskatten kommer att betyda i års -

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Elskatteförordning.

kostnad för den s. k. normalfamiljen.
Uträkningen leder till att kostnaden
blir 2 kronor 88 öre. Detta är alltså
inte något genomsnitt utan gäller normalfamiljen.
Jag lät också inom socialstyrelsen
räkna ut vad en höjning av
räntan med 1/2 procent skulle innebära
för samma normalfamilj: 56 kronor
93 öre.

Det har här varnats för att dessa
skatter skulle komma att leda till kompensationskrav
och följaktligen till höjda
löner, och så skulle hela verkan av
skatten vara borta. Jag vill inte förneka
att det kan bli så, men dessa skatter
äro i verkligheten så avpassade, att de
aldrig kunna komma att med full styrka
verka på löner och levnadskostnader.
Herr Kristensson stod ju här uppe och
grät salta tårar över vissa industriföretag
som skulle få sina omkostnader
höjda och som inte skulle ha någon
utsikt att vältra över höjningen på konsumenterna
utan skulle få sitt konkurrensläge
förstört. Men, herr Kristensson,
i dagens konjunkturläge tror jag,
att det där företaget väl kan bära skattehöjningen
utan att vinsten blir onormalt
låg. I nuvarande läge kan den del
av industrien som icke kan övervältra
skatten väl bära denna börda, och skatten
kommer kanske därför inte heller
ut i de allmänna prisstegringarna. På
samma sätt kan man säga om bilskatten.
Det är klart att en höjning av skatten
på omnibussar och lastbilar leder
till höjda taxor, och där blir det alltså
en fördyring, men när det gäller hela
den del av bilparken, som utgöres av
privatbilar — jag undantar då de privatbilar
som ekonomiseras som företagsbilar
— är utgiften för bilen en
konsumtionsutgift. Det är en kostnad,
som inte kan övervältras. Om man ser
efter, på vilka områden skatten kommer
att medföra prisstegringar, skall
man finna att det blir en sådan utspridd
verkan, att det beträffande varje varuslag
blir mycket små belopp.

Därför skulle jag för min del vilja

säga, att dessa skatter ge bra mycket
mindre kompensationsanledning än
många andra och ofantligt mycket
mindre kompensationsanledning än 1I°
procents räntestegring. Det få herrarna
i blocket observera.

Jag skall säga några ord om budgeten.
Jag skall inte därvidlag bli mångordig.
Siffrorna ha lagts fram här. Herr
Hall yttrade några ord om att skatteprogrammet
inte var tillräckligt. Han
ansåg att man borde ha så stora inkomster,
att de täckte alla statens utgifter
och litet till, och det var också
herr Lundbergs mening. Han lekte med
miljarder i det sammanhanget. Herr
Hall har alldeles rätt. När man ute i
de anglosaxiska länderna talar om
överbalansering av budgeten, menar
man egentligen att budgeten skall täcka
alla statsutgifter, även kapitalkostnaderna.
Amerikanarna ha aldrig riktigt
kunnat förstå att vi här i Sverige tala
om överbalansering, när det endast är
driftbudgeten vi överbalansera. Jag
skulle för min del gärna ha velat genomföra
en så stark överbalansering,
att alla statens utgifter, även kapitalutgifterna,
hade blivit täckta. Det skulle
inneburit ett mycket kraftigt steg fram
mot ett uppbromsande av inflationstendenserna.
Men jag har ju varit så länge
i detta sällskap att jag har fått lära mig
att politik är det möjligas konst, och
jag för min del har haft klart för mig
att det icke går att fresta riksdagen
ända till den punkten. Jag har måst
göra ett övervägande, hur långt över
huvud taget det skulle vara möjligt att
skaffa en överbalansering av driftbudgeten.
Efter mitt övervägande kom
jag till att man skulle på den vägen
kunna begränsa statens upplåningsbehov
till 250 miljoner kronor, och det
är den linjen som jag har vidhållit. Det
är klart att det inte är så bra som om
jag hade kunnat täcka alla kapitalutgifter
med verkliga statsinkomster, men
det är ett steg på vägen. 250 miljoner är
i alla fall en bra mycket mindre siffra

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

än de 500 å 600 miljoner som vi behöva
låna detta budgetår. De 175 miljoner
kronor, som vi strida om här i dag, ha
också en väsentlig betydelse för förhållandena
på penningmarknaden i fortsättningen.

Jag yttrade för en liten stund sedan
här att ekonomerna i allmänhet ha den
meningen, att budgeten behöver kraftigt
överbalanseras och att ökade skatteinkomster
äro nödvändiga. Nu vill
jag inte att man skall missförstå detta
så att man tror att jag därmed har menat
att dessa ekonomer stå på regeringens
linje. Det göra de inte. De vilja
ha en stark överbalansering, men de
vilja dessutom ha en sådan kreditåtstramning
med räntestegring som högern
och folkpartiet, och de säga rent
ut på den sidan att de vilja ha en icke
oväsentlig räntestegring. Det vågar varken
herr Ohlin eller herr Hjalmarson
säga, och de kanske inte mena det heller.
Men det nyttar kanske inte så mycket
vad ni mena på den punkten, därför
att det levande livets förhållanden
gå sin väg. Herr Hall har något varit
inne på dessa faktorer. Man kan då
fråga sig: Varför vill inte regeringen
gå med på denna linje, att vi skola
genomföra en så långt driven kreditåtstramning
att det kan leda till en räntehöjning?
Jag skall försöka att belysa
våra synpunkter härvidlag.

Enligt vår uppfattning är för närvarande
kreditläget ganska stramt. Det
är inte något överflöd på pengar i bankerna.
Det är många banker som inte
kunna skaffa pengar för sina dagliga
behov, och hade det inte funnits ett
par banker, som haft större tillgångar
av likvida medel, så att de i viss utsträckning
kunnat försträcka sina kolleger
med dagslån, hade det redan nu
tett sig synnerligen stramt på penningmarknaden.
Vi ha alltså redan kommit
ganska långt i det avseendet.

Men sedan är det en annan sak. När
jag hör oppositionen här tala om räntestegringens
och kreditåtstramningens

Elskatteförordning.

verkan, tycker jag det förefaller, som
om ni såge alltför teoretiskt på detta
spörsmål. Det är som om ni tänkte er
att konjunkturen var som en rak bräda,
som vilade på ett mjukt underlag. Så
sätta ni kreditåtstramnings- och räntehöjningsvikter
på den brädan, och då
trycks den likformigt ned. Men nu är
inte konjunkturen ett sådant plant bräde.
Vi möta i dag en mycket splittrad
konjunktur, där vi å ena sidan ha
exempelvis exportindustrierna, som ha
en veritabel överkonjunktur, och å andra
sidan vissa hemmamarknadsindustrier,
som redan i dag börja känna svårigheterna.
Vi ha kanske den värst utsatta
i bostadsbyggandet. Vad innebär
nu en kreditåtstramning med räntestegring?
Betyder det att exportindustrierna
med överkonjunktur få det svårare
och behöva dra in på staten? Nej, det
betyder bara att de få högre ränta på
de vinstmedel de kunna sätta in i bankerna.
Det betyder över huvud taget
icke någonting för dem, men däremot
betyder det kanske att det blir möjligt
för åtskilliga andra industrier att upprätthålla
driften, industrier som inte
ha export till huvudnäring. Då kanske
man vill säga: Men är inte detta bra?
Vi skola väl just verka på sådana svaga
punkter och där skapa åtstramning och
inknappning, ty då åstadkomma vi ju
en lättnad i det ekonomiska läget! Det
kan vara riktigt, och det är klart att
jag inte känner mig så oroad när jag
hör, att chokladindustrien inte har det
så lätt — det bekommer mig verkligen
ingenting — men är det så säkert att
alla de svaga punkterna gälla ting som
vi vilja avstå ifrån? Nu har byggnadsmaterialen
genom de höjda bränslepriserna,
de höjda järnpriserna och de höjda
träpriserna blivit mycket dyrare.
Kostnaderna för ett flerfamiljshus av
sten beräknas ha stigit med 20 procent.
Det ligger lönestegringar också i detta.
Redan nu hör man talas om att folk,
som tecknat sig för lägenheter i hus
under uppförande, avstå från dessa lä -

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Elskatteförordning.

genheter, därför att de icke kunna betala
hyrorna. Om vi då till den anledning
till hyreshöjning, som ligger i
denna prisfördyring, också lägger den
hyresstegring som kommer genom en
höjd ränta, kan det hända att det inte
går att bygga längre — såvida vi nu inte
som herr Kristensson skola trösta oss
med att staten garanterar räntan på
egnahemslån; kanske herr Kristensson
tycker att vi skola garantera räntan även
för de nya husen och anpassa subventionerna
därefter. Men blir det en konsekvent
politik att samtidigt som man
tänker så hindra staten från att få
höjda inkomster? En sådan politik, herr
Kristensson — om det var en sådan
politik, som herr Kristensson menade —
vill jag inte karakterisera. Den kan man
inte karakterisera annat än med ett
mycket fult ord.

Vad betyder alltså högerns och folkpartiets
alternativ här? De vilja inte
fästa något avseende vid budgetens
överbalansering. De nedvärdera den.
De vilja ha en kreditåtstramning, som
kan leda till räntehöjning. De tala om
en måttlig räntehöjning. Herr Sundén,
som väl närmast representerar Industriförbundet
i bankofullmäktige, uttryckte
väl näringslivets åsikt när han
häromdagen i reservation till bankofullmäktiges
protokoll sade, att han röstade
för en väsentlig räntehöjning. Och,
ärade kammarledamöter, om man följer
högern och folkpartiet, blir det en
väsentlig räntestegring! Varför blir det
detta? Jo, först och främst därför att
om man minskar statens inkomster ökar
man statens lånebehov. Då måste staten
ut och låna pengar i marknaden, och
varifrån skola de pengarna komma? De
kunna inte komma annat än från försäkringsbolag,
och försäkringsbolagen
äro inte flera än att de kunna hålla
ihop. De se att staten behöver pengar,
de se när staten behöver pengar och bestämma
sina villkor därefter, och därigenom
få vi en ränteglidning. I och
med denna ränteglidning få vi spekula -

tion i en fortsatt ränteglidning, och så
komma vi i gång. Den som har haft tillfälle
att inifrån se utvecklingen under
det senaste året vet hur svårt det är att
stoppa upp en ränteglidning, som kommit
i gång. Skulle vi gå in för den politik,
som här ifrån högerns och folkpartiets
sida rekommenderas, ha vi så
att säga tagit bort hakarna. Då veta vi
icke vart vi komma. Det kan hända att
vi över åtskilliga olyckor komma fram
till stabilitet i samhällsekonomien, men
det blir i så fall över åtskilliga olyckor.

Jag skulle till sist vilja fråga: Kan
man gå in på denna linje och genomföra
en kreditåtstramning med räntestegring
utan att ha lagt om den statliga hyresoch
bostadspolitiken? Kan man göra
det? Jag tror icke att det är möjligt.
Jag tror inte att någon vågar taga konsekvenserna
av det, och då kommer jag
närmast fram till att sannolikt ingen i
verkligheten i dag har mod att taga ansvaret
för att gå över på det alternativ
som högerns och folkpartiets förslag
innebär.

Högern och folkpartiet ha ju dock
ett alternativ, men, herr Hedlund, hur
ha vi det med bondeförbundet? Bondeförbundet
talar ju vid högtidliga tillfällen
också om att vi måste strama åt,
vi måste föra en hård ekonomisk politik,
och vi måste hålla igen, men bondeförbundet
vill inte överbalansera budgeten.
Bondeförbundet röstar mot elskatten
och mot fordonsskatten, och det
tycker jag inte i och för sig är mycket
att säga om, därest man i stället föreslår
någonting annat, men det gör inte bondeförbundet.
Bondeförbundet vill inte
heller följa högern och folkpartiet i
fråga om kreditåtstramning och räntestegring.
Hur blir det, herr Hedlund,
med förbindelsen mellan lära och leverne?
Det tror jag vi alla här i kammaren
äro intresserade av att få en lektion
i.

Jag tror — och jag slutar med detta
— att situationen är den, att var och
en som vill att man skall föra en eko -

Lördagen den o maj 1951 fm.

Nr 17.

nomisk politik, som bevarar den samhällsekonomiska
balansen i landet utan
att ställa till äventyrligheter, måste
stödja regeringens politik. Det är den
enda linje som i dag kan väljas. När vi
välja i dag, välja vi för resten av detta
år och kanske för en tid till. Senare
detta år få vi samlas och se vad vi
skola göra beträffande våra förhållanden
under den tid, som följer därefter.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr KRISTENSSON i Osby (kort genmäle):
Herr talman! Finansministern
ställde de båda alternativen mot varandra,
å ena sidan denna indirekta nya
beskattning, å andra sidan en kreditåtstramning.
Finansministern medgav att
dessa skatter komma att medföra en
prisfördyring, men han ville för sin del
inte medge att de skulle leda till någon
lönekompensation eller krav i den riktningen.
Jag skulle då i detta sammanhang
vilja fästa uppmärksamheten på
att Kooperativa förbundet i sitt remissyttrande
angående elskatten har uttalat
en helt annat uppfattning. Jag skulle
också vilja påpeka, att finansministern
förklarar — och däri instämmer jag -—
att man inte bör återinföra en allmän
omsättningsskatt. Jag har hört finansministern
tala om detta och då göra
gällande, att om man i nuvarande läge
skulle införa eu allmän omsättningsskatt,
skulle det leda till prisstegringar.
Dessa skulle i sin tur leda till löneökning,
alltså att man vrider på inflationsspiralen.
Men om man kan använda
detta argument — och det anser jag
vara riktigt — i fråga om en allmän
omsättningsskatt, förefaller det mig,
herr finansminister, som om man bör
kunna använda samma argument med
bärkraft också gent emot dessa punktskatter.
Har finansministern eu annan
uppfattning på detta område, vore jag
tacksam att få veta detta.

Elskatteförordning.

Jag har gjort gällande att vi behöva
en kreditåtstramning. Finansministern
säger att kapital- och penningmarknaden
är tillräckligt stram. Har finansministern
iakttagit att affärsbankerna för
närvarande ha nästan ingen rediskontering
i riksbanken? Har finansministern
iakttagit att de ha över en miljard
i skattkammarväxlar och obligationer
och att deras innehav härav är större
än det var 1948?

När finansministern här talar om beräkningar
av hur en räntestegring på 1/2
procent skulle inverka på en normalfamilj
och sätter verkan av denna räntestegring
mot elskattens verkningar
måste jag säga, att det förefaller mig
som om finansministern räknade med
ett väl statiskt samhälle. Det är ett
rörligt samhälle vi leva i, där en kreditåtstramning
betyder en investeringsbroms,
som kan trycka ned efterfrågan
på varor. Denna kreditåtstramning kan
också medföra att firmor, som ha god
likviditet, vilja vara försiktiga i ett sådant
läge för att inte komma i svårigheter.

En kreditåtstramning kan följas av
en ränteglidning uppåt. En räntestegring
på */2 procent skulle medföra en
hyreshöjning på 5 å 6 procent och en
ökning av levnadskostnaderna med ca
1 procent. Men lyckas man att med
denna politik avsevärt bromsa överkonjunkturen
och förväntningarna inför
framtiden, är det troligt att denna penningpolitik
bättre än regeringens väg
leder till en sänkning av prisnivån totalt.

Här vill jag understryka, att en kreditåtstramning
inte leder till förväntningar
om prisökningar men att det är
risk för att de förväntningar som finnas
skola ökas om man inför den ena
skatten efter den andra.

Herr finansministern sade någonting
om bostadssubventionerna. När jag
förde in detta i debatten, var det som
svar på ett exempel ur levande livet,
som herr Lundberg hade anfört. Han

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Elskatteförordning.

talade om en egnahemsägare och om en
bilägare. Det var i det sammanhanget,
herr finansminister, som jag nämnde
om den räntegaranti vi ha. Jag gjorde
intet värdeomdöme om den saken. Jag
har inte förordat några utökade subventioner
för byggnadsverksamheten.

Finansministern säger: Hur skall man
hejda ränteglidningen? Ja, vi hejdade
den från riksbankens sida i fjol, och det
finns möjligheter att hejda ränteglidningen
ännu en gång.

I frågan om hur elskatten verkar på
det företag i Trollhättan, som jag
nämnde, sade jag, att i ett normalt läge
skulle verkan av elskatten avsevärt
minska konkurrensförmågan för detta
företag och andra företag. Jag nämnde
ett normalt läge, och finansministern
talade om dagens läge.

Jag uttalade, herr finansminister, att
det var anmärkningsvärt att frågan om
fordonsskatten inte varit ute på remiss.
Gent emot detta säger herr finansministern
bara att remissyttranden inte skulle
ha givit något nytt. Ja, herr finansminister,
skall man behandla sakkunskapen
på detta område på ett sådant sätt,
då tycker jag inte att man handlar rätt.

Så säger finansministern, att jag för
min del skulle ha sagt att bilimporten
1950 •— 50 000 bilar -—- skulle ha visat
en för stor optimism från regeringens
sida. Något sådant yttrande har jag inte
fällt, utan jag har ställt denna import
mot bakgrunden av ett uppdämt behov
som fanns på detta område.

Herr talman! Till sist vill jag endast
framhålla att jag har sagt att det inte
är rättvist att lägga sådana bördor på
bilisterna, som icke komma vägväsendet
till godo, och jag vill tillägga att
det finns ytterligare en orättvisa i dessa
skatter: de drabba landsbygden särskilt
hårt.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill inte bestrida
riktigheten av de siffror som
finansministern här nämnde, då han

gjorde en jämförelse mellan elskattens
verkningar och verkningarna av en
viss räntehöjning för normalfamiljen,
men är det alldeles riktigt att resonera
på det sättet, herr statsråd? Jag skulle
vilja fråga finansministern: Vad tjänar
det till att söka hålla hyrorna nere, när
priset för denna politik är en väldig
stegring inom övriga sektorer av levnadskostnaderna,
när priset för denna
politik är en oavlåtlig urholkning av
de sociala förmånernas värde i detta
land, en urholkning som ju häromdagen
i ett uttalande av Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund angavs till
22 procent under de senaste åren?

Herr HEDLUND i Rådom (kort genmäle):
Herr talman! Det är naturligtvis
med all rätt som man ställer mycket
stora anspråk på landets finansminister,
men att han skall veta var de
olika talarna stå, vad de olika partierna
ha för ståndpunkter, innan de ha
varit i tillfälle att yttra sig i frågorna
här i kammaren, det är väl ändå väl
mycket begärt. Vi ställa inte alls det
anspråket på finansministern, att han
skall konkurrera med den där fjärrskådaren
Karlsson i Ankarvattnet eller
vad han heter, även om vi gärna skulle
önskat att han kunde göra det, eftersom
vi väl då skulle slippa sådana felprognoser
i fråga om engångsinflationens
storlek, som vi ha fått vara med
om nu på sista tiden.

Finansministern undrar var bondeförbundet
egentligen står. Ja, så mycket
är ju fullständigt klart både av vår
motion och av vårt ståndpunktstagande
i bevillningsutskottet, att vi ingalunda
äro hågade att vara med om vare sig
fordons- eller elskatten, och jag skall
glädja finansministern med att klart
deklarera att vi höra till dem som vilja
undvika en räntestegring så länge det
går. Vi äro på det klara med att man
kan komma i ett läge där alla tänkbara
medel få lov att gripas till, och då kan

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

även räntestegringsprojektet få lov att
diskuteras på allvar också från bondeförbundets
sida. Men jag anser nog att
vi inte äro i det läget den dag som i
dag är, och därför menar jag att man
får söka sig fram på andra vägar.

Bondeförbundet vill inte överbalansera
budgeten, sade finansministern.
Det är en nyhet för mig, och nyheter
äro ju alltid roliga att få höra, men jag
tror inte att mina partivänner i den
frågan följa finansministerns antaganden
om vår ståndpunkt, utan att de
verkligen ha den uppfattningen, att en
överbalansering är önskvärd, och en
sådan blir det väl även om man avstår
från de här två skatterna, el- och fordonsskatterna.

Vad som egentligen fordras är, såvitt
vi förstå, en återhållsamhet, en sparsamhet
både i det enskilda och det allmänna.
Det går inte, mena vi, att fortsätta
att leva på det sättet, att man inrättar
sina utgifter efter de sju feta
årens hushållning och att staten går
främst och visar hur det skall vara,
utan man får lov att som en någorlunda
förståndig hushållare söka sig fram till
något slags medelläge. Jag förstår mycket
väl att finansministern kommer att
säga: De här utgifterna ha ni varit med
om inom bondeförbundet såväl som
inom folkpartiet och högern. Ja, det
är sant, men det är väl ändå så, att förslagen
till utgifter komma från dem
som sköta statens pung, och vi trodde
att de hade tittat så djupt i den att de
skulle veta när vi skulle vara nere på
botten, men det tycks ha varit så, att
man har plockat skärvarna från botten.
Det hade varit regeringens skyldighet
att säga ifrån, att nu börja vi se botten
på penningpungen, så nu få ni lov att
begränsa er litet grand.

Nu gäller det väl närmast att återställa
förtroendet till statens vilja och
förmåga att bevara penningvärdet. Det
är eu förtroendekris som nu pågår.
Först sedan den har avhjälpts är det
möjligt att få människorna att gå in för

Elskatteförordning.

ett mera allmänt sparande, som är en
oundgänglig förutsättning, förefaller
det mig, om man skall klara upp det
hela.

Jag tror att finansministern drar
alltför vittgående slutsatser av det förhållandet,
att vi äro emot de här två
konsumtionsskatterna. Vi ha inte kunnat
tänka oss att samhällsekonomien
vilar på en så lös grund, att det hela
skall komma att hänga på om finansministern
får in de här elskatte- och
bilskattepengarna. Jag får väl emellertid
tillfälle att närmare utveckla mina
synpunkter på de här frågorna senare
i afton.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! När
herr Hedlund började sin replik fick
jag närmast det intrycket, att han menade
att det var oriktigt av mig att
fråga, eftersom jag inte har fjärrskådartalanger.
Om jag hade haft det, så
skulle jag inte behövt fråga. Det skulle
alltså betyda att bondeförbundet är något
slags sällskap bakom fällda rullgardiner,
ett sällskap vars hemligheter
vi skulle få veta först sedan herr Hedlund
här hade tagit till orda. Jag var
så enfaldig att jag trodde herr Hedlund
var en offentlig person och att
bondeförbundet var ett vanligt parti,
som genom sin offentliga verksamhet
hade tillfälle att visa vad det ville. Men
allteftersom herr Hedlunds replik fortskred
kom jag underfund med att det
var inga djupa hemligheter som förborgade
sig hos herr Hedlund. Vad vi
fingo veta var egentligen det, att dagar
kunna komma, när bondeförbundet
vill vara med om en kreditåtstramning
med ränteglidning, och att bondeförbundet
inte den dag som är vill rösta
för dessa båda skatter. Den frågan står
då naturligtvis kvar: Vad vill herr

Hedlund då konkret göra i dag? Bortsett
från granna ord om sparsamhet
och allt det där, vad vill herr Hedlund

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Elskatteför ord ning.

konkret göra? Det äro vi fortfarande i
ovisshet om, och jag fruktar att vi också
komma att förbli det.

Jag har inte mycket att säga till herr
Hagberg i Malmö. Han sökte sin tillflykt
i den där enkla motsättningen:
kreditåtstramning med räntestegring
leder till ett fast penningvärde, men det
gör inte regeringens politik, och därför
skola vi gå på högerns linje; då gör
det ingenting att hyrorna stiga, tv man
slipper i alla fall urholkning av sociala
förmåner. Men det är ju ingen som
tror att några sådana underverk komma
att ske.

Och så bara en liten fråga till herr
Kristensson i Osby: Vid vilken punkt
tänker herr Kristensson låta sin ränteglidning
upphöra?

Herr HEDLUND i Rådom (kort genmäle)
: Herr talman! Vi skulle nog kunna
enas med finansministern om att åtstramningar
av krediten äro förmånliga
i den här situationen och vara med
om en sådan åtstramning så långt det
över huvud taget är möjligt att göra det
utan att åstadkomma en ränteglidning.
Vi ha vid flera tillfällen talat om nödvändigheten
av att spara och att främja
det enskilda sparandet. Jag har till
och med tillåtit mig att, hur impopulärt
det än kan vara, komma med ett
konkret sparförslag när det har gällt
ungdomen; jag tror jag har tagit upp
saken vid ett par tillfällen här i riksdagen.
År 1948, när vi resonerade litet
närmare med varandra om åtskilliga
frågor, voro vi inne på de här ekonomiska
spörsmålen, och från vårt håll
förordade man då ett lönesparande,
premierat genom skattelättnader o. s. v.
Det var förvånande med vilken kallsinnighet
våra förslag möttes den gången.
Vi skola hoppas att riksdagen genom
de beslut, som snart komma att fattas,
kan åstadkomma någon ändring på den
punkten också.

Herr KRISTENSSON i Osby (kort genmäle):
Herr talman! Finansministern
ställde den frågan till mig, vid vilken
punkt jag skulle vilja hejda ränteglidningen.
Jag skulle vilja ställa en motfråga
till herr finansministern: Vid vilken
punkt vill finansministern hejda
prisstegringarna ?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Det är
ju klart att herr Kristensson kan anse
att jag förmår mer än han, men jag tycker
nog ändå att det är väl mycket begärt
att jag skall säga var jag vill hejda
prisstegringen. Jag tror inte att någon
människa kan svara på den frågan,
men herr Kristensson sade själv att
man har visat att man kan få ränteglidningen
att upphöra när man vill, så
den fråga jag ställde var nog inte lika
svår att besvara som den han ställde
till mig.

Herr HJALMARSON: Herr talman!
Finansministern anförde, att det enda
vi ha att göra är att följa regeringens
linje. Ja, herr talman, det är verkligen
inte lätt, ty det är ju inte precis någon
rak linje som finansministern företrätt.
Det gäller att hugga tag ordentligt för
att över huvud kunna följa med i
svängarna.

Jag skall inte blanda mig i det sista
replikskiftet, men nog måste man väl
säga att det är rent häpnadsväckande
att höra att landets finansminister icke
anser sig ha någon som helst uppfattning
om vid vilken punkt prisstegringsvågen
skall kunna hejdas. I arbetarrörelsens
efterkrigsprograms första punkt
heter det ju att socialdemokratien ser
som en av sina främsta uppgifter att
hindra en höjning av prisnivån, och
nu avslöjas alltså att finansministern
inte alls vet hur han egentligen skall
kunna förverkliga detta program.

Det var en ganska pessimistisk finansminister
som framträdde här i dag.
Han hade ingenting av den anda som

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

tidigare har präglat regeringens inställning,
den anda som tog sig uttryck i
den bekanta tesen, att regeringen såg
som sin uppgift att styra den ekonomiska
utvecklingen. Finansministern
framhöll att den s. k. engångsanpassningen
-— ett ord som vi kanske alla i
denna stund med ett visst vemod erinra
oss — nu har fortskridit så långt,
att den har medfört en standardför1
sämring för åtskilliga grupper, en standardförsämring
och en snedvridning
av den ekonomiska utvecklingen, som
speciellt har drabbat de löntagare, som
gjorde upp löneavtal i början av den
sista förhandlingsperioden, samt pensionärer,
sparare, livförsäkringstagare
och andra liknande som inte ha kunnat
skaffa sig kompensation.

Jag vill, herr talman, erinra om att
för bara några månader sedan precis
samma sak sades i denna kammare från
oppositionens sida. Och vad sade
finansministern och hans meningsfränder
den gången? Jo, finansministern
och de socialdemokratiska talesmännen
sade att vad vi här framförde var ingenting
annat än överdrivna svartmålningar
— uttryck för en önskan att
komma regeringen till livs. Jag förmodar,
att när vi slå upp Morgon-Tidningen
i morgon och läsa dess kommentarer
till dagens debatt så kommer man
att hälsa finansministerns uppfattning
om den ekonomiska situationen som ett
uttryck för hans kända realistiska inställning
och som ett bevis för att han
inte är rädd för att säga svenska folket
sanningen.

Emellertid noterar jag med intresse
att finansministern nu icke upprepade
de anklagelser mot oppositionen, som
framfördes i förstamajtalen. Både finansministern
och kommunikationsministern
—- eftersom jag ser kommunikationsministern
i kammaren erinrar
jag mig alt det gäller också om honom
— högtidlighöllo vårens ankomst, var
och en på sin plats, genom att beskylla
oppositionen för lättsinne. Jag förmo -

Elskatteförordning.

dar att kommunikationsministern har
kunnat använda det ordet med en viss,
med förlov sagt, naturlig fallenhet.

Finansministern hemfaller emellertid
aldrig åt grundlösa beskyllningar. Åtminstone
måste han väl ha haft något
slags motivering för sin karakteristik
av sina politiska motståndare, och ett
studium av hans anförande visar också
att det innefattar en skissartad argumentering.
Jag tror att den kortast kan
sammanfattas sålunda: oppositionen är
lättsinnig, eftersom den inte godtar utgångspunkterna
för herr Skölds resonemang
om möjligheten att med indirekta
punktskatter bekämpa prisstegringsrisken
i vårt samhälle.

Av bevillningsutskottets betänkande
och av finansministerns anförande
framgår det att den skärpta fordonsskatten
och den nya elskatten äro tänkta
som ett medel att undvika den s. k.
ränteglidning, som det har talats så
mycket om här i debatten. Detta betyder
ju i själva verket att människor
som behöva begagna sig av motorfordon
och konsumenter av elektrisk energi
skola tvingas att betala för höga
skatter till staten därför att finansministern
vägrar att tillgripa en mera
restriktiv kreditpolitik. Man kan uttrycka
saken på följande sätt: Ett försvar
för en låst ränta medför alltid
kostnader. Särskilt i ett ekonomiskt
läge som det nuvarande äro dessa
kostnader betydande. Finansministern
finner det naturligt, att vissa avgränsade
grupper i samhället skola tvingas
att betala dessa kostnader i första
hand, och förmenar att den som inte
delar hans uppfattning är lättsinning.

Såvitt jag förstår föreligger det mellan
finansministerns och vår uppfattning
en grundläggande skillnad, vilken
av allt att döma inte kan överbryggas.
Finansministern litar på tvång, han litar
på effekten av ålägganden för medborgarna.
Vi däremot syfta med vår
politik till att åstadkomma en frivillig
och individuell insats. Högern vill mo -

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Elskatteförordning.

bilisera medborgarnas vilja, finansministern
vill låta sin vilja vara bestämmande.

I nuvarande läge tar sig denna socialdemokratiska
inställning uttryck i en
påtaglig benägenhet att möta svårigheterna
med ingripanden av skattekaraktär.
Det föreligger risk för att människorna
skola använda sina inkomster
på ett ur hela samhällets synpunkt
mindre gynnsamt sätt, risk för att deras
samlade efterfrågan skall överstiga
den samlade tillgången på varor och
tjänster i samhället, och denna risk
möter finansministern genom att taga
från vissa grupper inkomsttagare en del
av deras inkomster.

Vi äro inom högern också medvetna
om den risk som finnes. Vi hävda — i
likhet med konjunkturinstitutet — att
situationen aldrig hade behövt bli så
besvärlig om regeringen under förra
året hade använt naturliga medel för
att underbygga lönerörelserna och skapa
ett verksamt motstånd mot prishöjningen.
Nu har så inte skett, och följaktligen
finns problemet där. Vi tro
emellertid icke att man med nuvarande
förutsättningar ens tillfälligt löser
detta problem genom att expropriera
inkomster. För oss ligger det vida närmare
till hands att med olika medel
förmå människorna att frivilligt begränsa
sin efterfrågan, d. v. s. att öka
sitt sparande, och samtidigt begränsa
investeringsbenägenheten i samhället.

Högerns motstånd mot förslagen till
nya punktskatter är alltså icke uttryck
för något ekonomiskt lättsinne. Vårt
motstånd bygger på vår principiella
grundinställning samtidigt som det är
uttryck för vår vägran att acceptera
bördor på medborgarna, som icke äro
nödvändiga och som slumpvis placerats
på vissa grupper. Den här gången gäller
det konsumenter av elektrisk ström,
fordonsägare, landsbygdens folk och
människorna i förorterna. Nästa gång
— och det kanske, herr finansminister,
snart nog kommer att bli en nästa

gång — kommer det att gälla andra
grupper. Denna metod att använda statens
rätt att kräva uppoffringar av
människorna är oriktig. Jag vill inte
gärna använda starka ord, men jag vågar
ändock säga: Det är en metod som
är orättfärdig.

Föreställningen att man kan tvinga
människorna till aktivitet är icke ny.
Detta tvång har använts oändligt många
gånger —• nästan alltid med samma resultat.
Nästan alltid har det skapat irritation
och passivitet i samhället. Nästan
alltid har det fått återverkningar på
de mest oväntade områden. Under efterkrigstiden
har tvångsmetoden i olika
former främst använts för att hålla tillbaka
ett mer eller mindre permanent
inflationstryck. Såvitt jag har kunnat
se har den ingenstädes lyckats, ingenstädes
lett till en naturlig balans eller
en hållbar stabilitet. Man kan använda
konjunkturinstitutets terminologi i dess
sista intressanta rapport och påstå, att
det enda tvångsmetoderna egentligen
kunnat prestera är att förvandla en
öppen inflation till en dold inflatioh.
I och för sig är detta ganska naturligt.
I ett genomreglerat samhälle, där staten
bestämmer över arbetsmarknaden,
över konsumtionen och produktionen,
i ett sådant samhälle kan man kanske
med utsikt till framgång använda ordergivning
i stället för en samordnad
ekonomisk politik. Detta samhälle finns
emellertid icke i Sverige, och jag hoppas,
att det aldrig skall komma att finnas.
Konsekvensen måste emellertid i
så fall bli att de ansvariga ändra sin
ekonomiska metod, att de överge
tvånget och mera lita till friheten.

Herr finansministern underströk, att
överbalansering av budgeten var hans
främsta medel att i nuvarande läge
åstadkomma ekonomisk balans. Vilka
måste de grundläggande förutsättningarna
för denna överbalansering vara?
Såvitt jag kan förstå två ting. För det
första att vi ha en tillräckligt bred
marginal för en rörlig skattepolitik, och

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

för det andra att vi ha en effektiv spärr
för en fortsatt statlig utgiftsstegring.
Jag kan inte se, att någondera av dessa
förutsättningar för ögonblicket är för
handen, och jag tror därför inte heller,
att den metod, som herr finansministern
förordar, vilar på en hållbar ekonomisk
grundval. Skattevapnet är i nuvarande
läge särskilt farligt. Kombinationen
inflation och skatteprogressivitet
har redan höjt realbeskattningen —
om jag får begagna det uttrycket — intill
och över gränsen för vad människorna
betrakta som rimligt. Att i ett
sådant läge lägga ny sten på bördan
måste vara särskilt farligt. Vi röra oss
för närvarande i hela vår ekonomi med
marginaleffekter, och sannolikheten talar
för att i ett sådant samhälle konsekvenserna
av ytterligare höjda skatter
komma att bli rakt motsatta dem
som finansministern har tänkt sig.

Det har i den här debatten blivit ett
kärt nöje att citera vad olika borgerligt
betonade nationalekonomer ha sagt
i det aktuella ämnet. Finansministern
var inne på det, och bevillningsutskottets
högt ärade ordförande var inne på
samma väg. Speciellt har professor
Montgomerys artikel i Svenska Dagbladet
— herr Olsson i Gävle har varit
nog vänlig att låta mig få låna den —
kommit att spela en roll i debatten. Det
framgår bland annat av denna artikel,
att professor Montgomery icke anser,
att de nya indirekta skatterna skulle
kunna utlösa några starkare kompensationskrav
ifrån löntagarnas och andra
samhällsgruppers sida. Jag tillåter
mig, herr talman, även om det kanske
är förmätet av en vanlig enkel lekman,
att anmäla en avvikande mening på
denna punkt. Jag gör det på grundval
av de erfarenheter som vi ha haft under
den sista tiden. Det är ju i själva
verket så, att redan den omständigheten,
att finansministern lade fram sina
skatteförslag, vid de senaste avtalsförhandlingarna
åberopats som ett argument
för ytterligare höjda löner. .lag

Elskatteförordning.

anser för min del, att praktisk erfarenhet
i detta fall väger tyngre än teoretiska
spekulationer. När herr Olsson i
Gävle ifrågasatte, om inte herr Montgomerys
uttalanden i försvarsfrågan
möjligen skulle ha adress till högern,
får jag säga, att det kunna de knappast
ha, därför att de ökningar i försvarsutgifterna,
som från vår sida förordats,
mer än väl täckas av de besparingsförslag,
som vi i andra sammanhang ha
lagt fram. Över huvud taget tyckte jag
nog, att det inte var så särskilt lyckat
att i detta sammanhang spela ut försvarsfrågan.

När man emellertid nu på socialdemokratiskt
håll anser, att man har så
mycken andlig styrka att hämta — jag
förstår att man behöver den — hos
vissa borgerliga nationalekonomer, vill
jag ändå erinra om följande. När det
gäller dessa nya indirekta skatter, alltså
elskatten och framför allt fordonsskatten,
så äro meningarna, herr finansminister,
icke enhälliga på experthåll.
Däremot är man på expertsidan enig i
en punkt, nämligen i att förorda en
rörlig räntepolitik. Nog måste man väl,
herr talman, säga, att det är något besynnerligt
med en ståndpunkt, som fäster
ett mycket väsentligt avseende vid
vad en expert säger i en fråga, där de
sakkunniga äro oense, men bara viftar
bort de sakkunnigas uppfattning i en
fråga, där samstämmighet råder inom
expertisen.

En restriktiv penningpolitik är ett
naturligt medel i en situation sådan
som den där vi nu befinna oss, där våra
produktiva resurser äro mer än hundraprocentigt
tagna i bruk. Framför allt
måste en sådan politik vara den riktiga
i ett samhälle, där antalet lediga platser
väsentligt överstiger den tillgängliga
arbetskraften. Jag använde nyss
ordet marginaleffekter. Såväl praktiska
som teoretiska ekonomer synas vara
överens om att penningpolitiken just
nu skulle kunna få en betydande marginaleffekt,
även om den resulterade i

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Elskatteförordning.

förhållandevis små räntevariationer.
Jag vill, herr talman, för övrigt här i
förbigående anmärka, att konsekvensen
av finansministerns eget resonemang
om situationen på kreditmarknaden
måste vara, att man med små förändringar
i räntenivån kan nå avsevärda
effekter. Just i ett toppläge måste detta
över huvud taget vara särskilt troligt.
Konjunkturinstitutets senaste rapport
döljer inte heller att så skulle vara förhållandet.
Jag vill emellertid ännu en
gång i likhet med herr Hagberg i Malmö
markera, att det är inte fråga om penningpolitiken
som ett ensamstående
medel utan om densamma som ett led i
ett samlat program. Mycket har talats
här om ränteglidningens effekt på bostadsmarknaden.
Av konjunkturinstitutets
rapport framgår, att bostadskostnaden
för en indexfamilj utgör 10 procent
av de samlade levnadskostnaderna.
Tidigare beräkningar om effekten
på hyrorna av en räntehöjning skulle
alltså ge till slutresultat en synnerligen
begränsad höjning av levnadskostnaderna.
Den ogynnsamma effekten ur
hyresgästernas synpunkt av en aktiv
penningpolitik skulle många gånger om
uppvägas av de gynnsamma följderna
för samma familjer, om vi kunna hålla
prisstegringsvågen under kontroll och
möta andra akten i engångsinflationen
bättre förberedda.

När finansministern framhöll att det
gällde att väga nettoverkningarna av
olika åtgärder, är naturligtvis detta rikligt.
Men frågeställningen är ju denna:
Skola vi inte taga en obetydlig höjning
av den del av levnadskostnaderna, som
hyrorna representera, alltså denna tiondel,
för att därigenom kunna åstadkomma
en mindre total höjning av levnadskostnaderna?
Beträffande det praktiska
exempel, som finansministern anförde,
där han mot varandra ställde verkan
av elskatten för normalfamiljen — vad
som därmed nu avses — med två kronor
och verkan av en räntehöjning med
56 kronor för samma normalfamilj, vill

jag bara säga, att detta exempel är ytterligt
missvisande. Ty till dessa två
kronor måste man ju lägga höjningen
av den allmänna prisnivån eller rättare
sagt verkan av höjningen av den allmänna
prisnivån för denna familj på
grund av den uteblivna kreditåtstramande
politiken. Och vi hävda att verkan
härav kommer att för ifrågavarande
familj kosta mycket mer än de 56
kronorna på grund av räntehöjningen.

Ja, herr talman, över huvud taget
blir man ju något förbluffad när man
hör den tämligen kategoriska ton, som
man ifrån regeringsbänken och ifrån
majoritetspartiet använder gent emot
oppositionen när det gäller räntepolitiken,
och samtidigt erinrar sig de högst
skiftande uppfattningar som ifrån regeringspartiets
sida ha kommit till uttryck
i denna fråga. Herr Hall, herr
Skölds företrädare i ämbetet, framhöll,
att i fjol genomförde man en justering
av räntenivån, som emellertid endast
hade haft en begränsad effekt, nämligen
att den stoppade obligationsförsäljningar.
Men, herr talman, det var
ju just den effekten, som man skulle
åstadkomma. Det var ju just dessa obligationsförsäljningar,
som skapat underlaget
för kreditexpansionen. Och när
herr Hall framhöll att effekten härutav
nu har upphört, så är väl detta inte
så märkligt. Det beror ju på att man
har låst räntan på nytt.

Om jag skulle göra ett försök att sammanfatta
herr Skölds egna olika uttalanden
under sista tiden rörande räntepolitiken,
tror jag att man skulle kunna
koncentrera dem i fyra olika i riksdagsprotokollet
belagda ståndpunkter. För
det första har finansministern sagt, att
han i och för sig inte har någonting
emot en rörlig räntepolitik. För det
andra har finansministern utmålat de
förfärande verkningar det skulle få om
man höjde räntan med en halv procent.
För det tredje har finansministern ansett
att det är hans och regeringens förtjänst
att man i fjol höjde räntan med

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

en halv procent, och för det fjärde har
han betecknat det som en fördel att man
likväl bibehållit en låst ränta, d. v. s.
man har tagit nackdelarna av fjolårets
höjning men inte tagit hem vinsten.

På dagens föredragningslista står
också frågan om åtgärder i syfte att
stimulera det frivilliga sparandet. Enighet
föreligger om nödvändigheten av
snara åtgärder. Det gäller nu bara att
äntligen — efter påstötningar år efter
år — komma från ord till handling. Vid
högerns framställningar om åtgärder
till gagn för det frivilliga sparandet som
medel i försvarskampen för penningvärdet
svaras det alltid, att följderna
först så småningom kunna komma att
visa sig. Först så småningom kan det
frivilliga sparandet få någon effekt.
Detta är ju, herr talman, i och för sig
det starkaste tänkbara skälet för omedelbara
åtgärder. Svenska sparbanksföreningen,
som väl i detta fall får anses
representera stor sakkunskap, är
tydligen mycket mera optimistisk än
herr Sköld rörande möjligheterna att
utan längre tidsutdräkt få effekt av sådana
åtgärder. I sparbanksföreningens
utlåtande heter det nämligen: »Med nuvarande
marginalskattesatser för den
statliga inkomstskatten och med de på
många håll relativt höga kommunalskatterna
och särskilt sedan genom de
nya löneavtalen löntagarna i gemen
kommit högre upp på den progressiva
skatteskalan kan man i skattebefrielse
för sparande erhålla ett kraftigt verkande
stimulansmedel.» Och i fortsättningen
säges det: »Det ligger stor fara
i varje dröjsmål. Den nuvarande statsfinansiella
situationen, då man arbetar
med budgetöverskottet såsom ett slags
tvångssparande, synes erbjuda gynnsamma
förutsättningar för åtgärder av
här förordad innebörd, eftersom en
därav föranledd ökning av det frivilliga
sparandet skulle få mycket större dimensioner
än den reducering av budgetöverskottet,
som de minskade skatteintäkterna
skulle ge till resultat.» 1

Nr 17. 63

Elskatteförordning.

detta yttrande ges för övrigt — jag skall
här inte upptaga tiden därmed — ett
mycket verkningsfullt svar på de farhågor
för vilka finansministern gjorde
sig till tolk, nämligen att en skattelindring
till förmån för sparandet skulle
kunna missbrukas.

Vad det gäller är alltså att åstadkomma
eu sparfrämjande beskattning och
en allmänt sparvänlig atmosfär. Samtliga
remissinstanser rekommendera medel
av den art som vi ifrån högerhåll år
efter år ha krävt. De flesta av dem ta
också bestämd ståndpunkt emot ett
statligt tvångssparande som ersättning
för det frivilliga sparandet. Jag fäster
därvid särskild uppmärksamhet vid
riksgäldsfullmäktiges yttrande. Där säges:
»överbalanseringsmetoden har

emellertid begränsade användningsmöjligheter,
i det att skattebelastningen
ganska snart kan bli för stor, vartill
kommer att en överbalanserad budget
kan innebära en frestelse till nya statsutgifter.
» Det är så sant som det är sagt,
och det passar förträffligt in i diskussionen
om finansministerns förslag att
överbalansera budgeten genom att ta
ut nya skatter.

Om sparproblemets kvantitativa sida
kan icke mycket sägas — i brist på
statistiskt material. För min del vägrar
jag att tro, att det icke skulle vara möjligt
att öka sparandet med låt oss säga
det par hundratal miljoner kronor om
året, som det är fråga om. Enbart livförsäkringssparandet
uppgår netto till
mer än en halv miljard kronor om året.
Är det verkligen någon som tror, att det
skulle vara omöjligt att öka detta högst
väsentligt eller att öka andra former
för frivilligt sparande — om människorna
verkligen få klart för sig alt det
lönar sig att spara, att det tjänar någonting
till för den som sparar? Förnekar
regeringen möjligheten att åstadkomma
ett med några hundratal miljoner
kronor ökat frivilligt sparande i
nuvarande inkomstsituationen, ger den
sig sjiilv och sin ekonomiska politik

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Elskatteförordning.

ett vida starkare underbetyg än vad
oppositionen någonsin har gjort.

Finansministern var också inne på
frågan om återhållsamhet med statsutgifter.
Han framhöll, att detta inte får
bli bara en läpparnas bekännelse. Även
på den punkten måste vi komma från
ord till handling. Jag instämmer i finansministerns
uttalande. Vi få ta de
kostnader skyddet för vår yttre frihet
nödvändiggör, ty däröver ha vi egentligen
inte något avgörande inflytande
själva, men i övrigt måste vi helt enkelt
med omedelbara åtgärder angripa
problemet.

Herr Sköld gjorde gällande, att de
besparingsförslag, som högern vid årets
riksdag redovisat, skulle sluta på åtskilligt
lägre belopp än de krav på utgiftsökningar
som ifrån högerhåll i
andra sammanhang framförts. Jag har,
herr talman, icke tillgång till herr
Skölds siffror. Jag vill endast kort och
gott men mycket kategoriskt bestrida
deras riktighet. Jag erinrar mig för övrigt,
att det inte är första gången som
finansministern räknat fel beträffande
högerns besparingsförslag. Förra året
gav finansministern ut en valbroschyr,
där han gjort en liknande fatal felräkning.
Det kunde från vårt håll påvisas,
utan att det kunde vederläggas från
finansministerns sida, att de uppgifter
han lämnat inte voro korrekta. Emellertid
är det, herr talman, ganska naturligt
att när det gäller att åstadkomma
begränsningar i statsutgifterna ligger
ansvaret inte endast på oppositionen.
Nog måste man väl säga sig, att
det framstår som ett svaghetstecken, att
finansminister Sköld gång på gång begär,
att oppositionen skall taga upp förslagen
från den Wärnska besparingsutredningen
-— denna utredning, som
herr Sköld själv har igångsatt och som
väl i första hand herr Sköld och hans
meningsfränder borde vara angelägna
att aktualisera. Jag tillåter mig för övrigt,
herr talman, att efterlysa ett besked
av finansministern om resultatet

av remissbehandlingen av den Wärnska
besparingsutredningens olika förslag.

Herr talman! Man kräver oavbrutet
från regeringshåll, att oppositionen skall
lägga fram alternativ. Om man i detta
läge med sitt krav på alternativ menar
skyldighet att framlägga förslag till
andra indirekta skatter än dem som finansministern
föreslagit, ha vi inom
högern ingen anledning att efterkomma
uppmaningen. Vi äro beredda att
lägga fram ett alternativ. Det är ett alternativ
till regeringens tvångs- och
skattemetodik. Det alternativet är en
medveten ansträngning att få fram de
enskilda medborgarnas egen aktivitet,
deras egen omtanke om det hotade penningvärdet,
som skapar så många problem
för de svenska familjerna. Konkret
innebär alternativet omedelbara
åtgärder för främjande av det enskilda
sparandet, en efter läget anpassad penningpolitik
och begränsning av statsutgifternas
totalsumma. I samtliga dessa
punkter ha vi under den gångna riksdagen
framlagt bestämda förslag, och
jag vill, herr talman, understryka, att
vi även under den tid som återstår av
denna riksdag komma att föreslå åtgärder
av samma slag för att ge vårt
bidrag till kronans stabilisering och till
återställande av förtroendet för penningvärdet.

Herr OHLIN: Herr talman! Det må
väl förlåtas mig, om jag vid denna relativt
sena timme av debatten inte försöker
att systematiskt gå igenom den
ekonomiska politikens alla olika sidor
utan begränsar mig till vissa relevanta
ting utan anspråk på att behandla alla.

Jag skall därför inte heller ta upp till
diskussion herr Lundbergs långa nationalekonomiska
funderingar. Herr Lundberg
eftersträvar tydligen att skaffa sig
det anseende som nationalekonom, vilket
jag enligt herr Sköld har förlorat.
Eller också kan det hända, att herr
Lundberg har för avsikt att speciminera

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

för posten som efterträdare till lierr
Sköld eller möjligen till herr Adolv Olsson.
Emellertid få vi ju se, om herr
Lundberg i slutupploppet kommer att
acceptera den maning, som bevillningsutskottets
ordförande riktade till honom
att trygga sitt återval genom att
rösta för den höjda beskattningen på
motortrafiken.

I den reservation som socialdemokraterna
i utskottet ha framlagt uttalas, att
dessa skattehöjningar äro növändiga
för finansiering av ofrånkomliga statliga
utgiftsbehov. Jag tvekar inte, herr
talman, att säga att detta är vilseledande
tal. Driftbudgeten är nämligen
väsentligt överbalanserad utan dessa
skatter, och det har aldrig varit en
svensk finansiell princip att man med
skatter skall täcka även kapitalinvesteringar.
När man gör det uttalandet, att
dessa skatter äro nödvändiga för att
täcka ofrånkomliga utgiftsbehov, så ger
man svenska folket ett oriktigt intryck.
Jag beklagar att detta tycks vara den
senaste melodi, som man inom regeringspartiet
nu spelar. Jag vill hänvisa
till t. ex. kommunikationsministerns
förstamajtal. Jag ser honom här i kammaren,
och det gläder mig att det ger
mig tillfälle att påtala hans påstående
att oppositionen vill vara med om de
statliga utgifterna men inte vill vara
med om att skaffa staten erforderliga
skatteinkomster. Detta påstående är,
herr kommunikationsminister, uttryck
för antingen grov okunnighet eller grov
demagogi. Det är okunnighet, om kommunikationsministern
inte vet, att budgeten
även utan dessa skatter visar ett
betydande överskott. Det är demagogi,
om han vet det men ändå låtsas som
om dessa skatter behövas för att balansera
budgeten.

Nu säger man också från socialdemokratiskt
håll i dagens debatt, att målet
är att begränsa den statliga upplåningen.
.Tåg kan inte förstå, att detta kan
vara ett mål. Jag kan förstå, att det
kan vara ett medel — om man nämli -

Elskatteförordning.

gen kan visa, att detta medel leder till
något gynnsamt resultat —- ett medel
att bekämpa inflationen. Men i så fall
får man också lov att framföra argument
till stöd för påståendet, att en
maximal reduktion av upplåningen är
ett lämpligt sätt att bekämpa inflationen.
Jag har visserligen observerat att
finansministern numera faller tillbaka
på att han i januari sagt, att det är
lämpligt att begränsa upplåningen till
250 miljoner kronor. Finansministern
och hans partivänner tyckas ha bibragt
sig själva den övertygelsen, att när detta
en gång är sagt, så är detta finansministerns
påstående i och för sig ett argument.
Men det är det ju ingalunda. Det
blir inte ett argument därför att man
upprepar påståendet att det ur inflationssynpunkt
är bra att begränsa upplåningen
till 250 miljoner kronor. Det
föreföll mig som om även bevillningsutskottets
ärade ordförande i dag försökte
att på denna punkt ersätta argument
med ett med känsla och övertygelse
framfört påstående, att han är
övertygad om att det är bra och nyttigt
att på detta sätt begränsa upplåningen
genom skattehöjning.

I motsats mot finansministern anför
bevillningsutskottets majoritet, såvitt
jag kan se, ''effektivare argument, när
den gör gällande att denna beskattning
i nuvarande läge icke kan anses vara
ett lämpligt medel mot inflationen.
Dessa skäl skall jag här inte närmare
diskutera. Jag konstaterar, att om de
föreslagna skatterna införas, komma de
att verka levnadskostnadsstegrande, att
de redan ha lett till krav på inkomsthöjningar
och säkert komma att göra
det även i fortsättningen. Mot detta invände
finansministern för en stund sedan,
att t. ex. skatten på elektrisk energi
för en normalfamilj inte betyder mer
än två kronor och så och så många
ören. Jag skulle vilja se den nationalekonom,
som ville våga sitt anseende
på eu kalkyl, som slutar på ett bestämt
antal ören i detta sammanhang. Det är

5 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 17.

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Elskatteförordning.

klart att det är omöjligt och överstiger
mänsklig förmåga att säga, hur de indirekta
verkningarna av en sådan skatt
komma att ta form av prishöjningar
på olika produkter och därigenom belasta
konsumtionen för en normalfamilj.

Emellertid vill jag framför allt gentemot
finansministern, som här anförde
vissa siffror, som gingo ut på att visa
att en räntehöjning med t. ex. V-i procent
skulle verka mångdubbelt tyngre
på normalfamiljen, framföra en annan
invändning. Om jag hörde rätt, hade
finansministern inte ett ord att säga om
att räntehöjningen leder till att spararna
få inkomsthöjning. Det kan man nu
inte säga att herr Skölds skatter göra.
Om spararna få en inkomsthöjning får
väl denna inkomsthöjning antas i någon
mån verka stimulerande på sparandet.
Det är ju ändå en sida av saken
som inte kan lämnas ur sikte i
detta sammanhang. Finansministern
stoppar kanske hellre pengarna i statskassan
genom skatter, men om man betänker
att spararna tillhöra den grupp,
som blivit hårdast behandlad genom
inflationen, förefaller det mig som om
det även funnes rätt starka rättviseskäl
för att här gå den andra vägen. — Inte
heller talar finansministern om att staten
ju får en del skatteinkomster om
spararna få högre inkomster. — Men
framför allt lämnar finansministern,
när han genom siffermässiga exempel
söker belysa vilken metod, kreditåtstramning
eller skattehöjning, som har
mesta prishöjande effekt, ur sikte, att
kreditåtstramning verkar bromsande på
inflationen genom att minska investeringarna
långt mer än dessa skattehöjningar
kunna göra.

Finansministern vill visserligen t. ex.
göra gällande, att motorfordonsskatten
skulle minska importen av bilar. Jag
tillåter mig fråga: Tror finansministern
verkligen, att denna fördubbling av fordonsskatten,
låt vara att den är ganska
hård, kommer att leda till en sådan
minskning av efterfrågan på bilar, att

man inte i huvudsak kan utnyttja de
importkvoter, som regeringen tillåter?
Om han inte kan besvara den frågan
jakande, kommer ju inte denna fordonsskatt
att minska investeringen i bilar.

Däremot har man ju en lång erfarenhet
till stöd för uppfattningen, att kreditåtstramning
verkar tillbakahållande
på investeringsefterfrågan och att den
genom sin verkan i detta avseende
åstadkommer lägre priser — naturligtvis
inte i morgon men så småningom.
Detta resultat uppnås lättare än om man
ger de prisstegrande tendenserna mera
fritt utlopp genom en politik av den art
finansministern föreslår. Därför har
hela detta tal om några kronor hit och
några kronor dit ett ganska begränsat
intresse. Det är dock fråga om en bruttoinvestering
här i landet av 8 miljoner
kronor eller något i den stilen. En återhållande
verkan där kan i det känsliga
konjunkturläge, som konjunkturinstitutet
redovisat, få en mycket betydande
inverkan på prisutvecklingen. Jag tror
därför för min del, att det är alldeles
klart, att man får en lägre prisnivå
nästa år och året därefter, om man går
kreditåtstramningens väg än om man
går konsumtionsskattehöjningens väg.

Finansministern sade själv, att orsaken
till inflationen ligger väsentligen
inom företagarsektorn. Jag minns inte
vilket uttryck han använde, men det var
det som var tankegången. Orsaken är
alltså enligt finansministern inte att
söka på konsumtionssidan utan inom
företagarsektorn. Ja, herr finansminister,
är det då inte logiskt att föreslå
åtgärder som verka återhållande på företagarnas
investeringar? Finansministern
säger tvärtom: Eftersom orsaken
är att söka inom företagarsektorn vänder
jag mig med restriktioner mot konsumenterna.
Det förhåller sig nog så,
att investeringarna ha en strategisk position
när det gäller dessa konjunktursammanhang.
Det kanske jag i all ödmjukhet
ändå kan våga påstå är en av
alla nationalekonomer erkänd sats.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

Beträffande överbalanseringen skall
jag för övrigt av hänsyn till tiden bara
göra ett allmänt påpekande. En överbalanserings
verkan beror på i vilket läge
den genomföres. Har man stor brist på
arbetskraft, har man ett skattetryck,
som är mycket hårt, har man ett visst
psykologiskt läge som betingas av
dessa omständigheter kommer en höjning
av levnadskostnaderna genom höjning
av konsumtionsskatter att få helt
andra verkningar till exempel på inkomstkraven
än en överbalansering
kommer att få i ett annat läge. Jag har
tidigare tillåtit mig fråga finansministern,
om han kanske vill trygga en skattehöjnings
köpkraftsbegränsande verkan
genom att tänka sig något lönestopp.
I så fall skulle jag kanhända kunna
följa hans tankegång. Den gången
ville han emellertid inte kommentera
detta förslag. Jag tillägger att från vår
sida framföres intet sådant förslag.

Det finns en intressant sida av reservanternas
och regeringspartiets ståndpunkt,
som herr Sandberg var inne på
men som jag ytterligare vill fästa uppmärksamheten
på därför att den är så
viktig. Om man begränsar den statliga
upplåningen, kommer naturligtvis kapitalmarknaden
att vara något lättare än
om staten försöker låna ytterligare säg
150 eller 170 miljoner kronor. Det är
därför möjligt, herr finansminister, att
räntan kommer att hållas en eller annan
tiondels •— jag kan inte säga hur många
tiondels ■—- procent lägre, om man begränsar
den statliga upplåningen. Man
får också en lättare kapitalmarknad.
Jag trodde emellertid, att den ekonomiska
politikens uppgift nu skulle vara,
inte att få kapitalmarknaden lätt utan
att bromsa inflationen! Det är ju inte
samma sak, ty ur inflationsbekämpandets
synpunkt är en lätt kapitalmarknad
en belastning. Jag är verkligen intresserad
av att höra finansministerns
kommentar till att man i regeringspartiets
argumentation presterat en glidning
fram och tillbaka mellan resone -

Elskatteförordning.

mang, enligt vilka man syftar till att bekämpa
inflationen, och resonemang, enligt
vilka man syftar till att hålla kapitalmarknaden
lättare och därför kunna
spika fast räntan. Jag trodde, att den
politik, som här skulle diskuteras,
skulle betraktas ur synpunkten om det
är ett effektivt medel att bekämpa inflationen.
Då vill jag konstatera, att
vilka goda verkningar reduktionen av
den statliga upplåningen än kan ha, så
verkar den i varje fall inflationsbefrämjande
i det avseendet, att den håller kapitalmarknaden
lättare än den annars
skulle ha varit, såvida man inte vidtar
speciella åtgärder för att avbalansera
sådana verkningar på kapitalmarknaden;
och om sådana åtgärder ha vi från
finansministerns sida inte hört något
annat än att han vid ett tidigare tillfälle
talat om att prisutjämningsavgifterna
skulle bli steriliserade. Jag nöjer mig
för dagen — vi återkomma ju till dessa
frågor ■—■ med att uttala min förvissning,
att finansministerns påstående,
att alla prisutjämningsavgifterna skola
steriliseras, är oförenligt med den
ståndpunkt finansministern i dag intagit
i fråga om räntenivåns utveckling.
Det är mycket intressant att se, om
inte finansministern kommer att få slå
till reträtt på denna punkt — kanske
inte i dag, men vi ha ju tålamod att
vänta.

Finansministern försökte finna stöd
för sina synpunkter beträffande överbalanseringen
genom att säga, att i Förenta
staterna önskar man med löpande
inkomster täcka även investeringar,
även kapitalbudgetens utgifter, och frågade
varför vi inte skulle kunna göra
det även i Sverige. Jo, herr finansminister,
Förenta staterna är ett så liberalt
land, att det har mycket litet, praktiskt
taget ingenting alls, av federala
affärsdrivande verk. Det har inte statens
järnvägar, det har inte statens vattenfallsverk,
och det saknar för övrigt
en lång rad av våra affärsdrivande verk.
Tanken att ett land skall åstadkomma ett

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Elskatteförordning.

större och större budgetöverskott i vår
vanliga svenska mening, ju mer denna
stat har av kapitalkrävande affärsdrivande
verk, och att man eljest inte skulle
kunna säga, att budgeten är balanserad,
förefaller mig mycket förbluffande.
Det innebär ju bl. a., att om det socialdemokratiska
partiet stått fast vid sin
socialiseringspolitik, vilket det i varje
fall för tillfället inte gör — man vet ju
inte hur det blir i framtiden — så
skulle finansministern ha behövt öka
skatterna allt högre och högre ju mer
man socialiserat av näringslivet och ju
större de årliga investeringarna därför
skulle behöva vara, detta för att åstadkomma
ett så stort budgetöverskott, att
dessa kapitalinvesteringar skulle kunna
täckas. Jag är finansministern tacksam
för att han gett oss det argumentet. Vi
ha därmed fått ytterligare ett bra argument
mot socialiseringen. När vi tala
om för svenska folket, att om man överför
flera näringsgrenar i samhällets ägo,
vill finansministern höja skatterna ytterligare
för att höja budgetöverskottet,
tror jag att svenska folket blir ännu
mindre benäget att fundera på en sådan
socialisering.

Den linje vi ha föreslagit innebär
som bekant att man skall försöka öka
det enskilda sparandet i stället för det
offentliga sparandet. Nu har finansministern
däremot invänt, att det kan bli
en relativt dyrbar sak för statskassan.
Låt mig först göra ett förtydligande.
Jag menar inte att man skall åstadkomma
ett sådant system av skattelättnader,
att de välsituerade få en procentuellt
större premie för sparande än mindre
välsituerade. På den punkten delar jag
alltså finansministerns mening. Men jag
tror att det finns utrymme för proportionellt
verkande åtgärder, som betyda
en uppmuntran till sparande.

Om man säger, att det kommer att
kosta statskassan en relativt stor summa
i jämförelse med vad man ökar det
enskilda sparandet skulle jag vilja
framhålla ett par ting. För det första
äro spararna den grupp — om jag nu

tar småspararna, vilka jag särskilt syftar
på — som har blivit hårdast behandlad.
Om vi skola söka oss fram mot
skattelättnader är det väl inte onaturligt,
att man först på programmet sätter
skattelättnader åt denna hårt behandlade
grupp, särskilt om dessa människor
äro så snälla och exemplariska,
att de fortsätta att spara. För det andra
vill jag säga, att om man nu har en överbalansering
av budgeten, inte därför att
staten skall bli rik och medborgarna
fattiga utan för att finansministern och
andra tro, att denna överbalansering
innebär en ökning av sparandet här i
landet, vilket är en bra metod mot inflationen,
är det väl uppenbart, att en
ökning av det enskilda sparandet är
lika bra. Alltså, om finansministern
skulle betala ut 10 miljoner kronor —-jag tar bara en siffra ur luften — och
därmed uppnår en ökning av det enskilda
sparandet på 10 miljoner kronor,
så blir det totala sparandet i landet
oförändrat. Då har man inte fått
någon negativ effekt. Om vi genom att
minska skatterna kunna få en ökning
i det enskilda sparandet, som är betydligt
större än vad statskassan förlorar

— om alltså det enskilda sparandet kan
fås att stiga mer än det statliga sjunker

— så blir nettoeffekten en ökning av
sparandet. Och med en sådan nettoeffekt
kommer — så mycket kunna vi
väl ändå vara överens om — inflationstrycket
att minska. Jag tror därför, att
det just i nuvarande läge finns sällsynt
goda skäl för att ett försök bör göras
med skattelättnader för sparandet.

När vi inom folkpartiet nu ha föreslagit
kreditåtstramning, läsa vi naturligtvis
med intresse vad finansministern
skrivit i proposition nr 206 på sidan
21. Finansministern skriver: »I mars
och början av april har läget på penning-
och kapitalmarknaden i dess helhet
präglats av åtstramning, varför särskilda
likviditetsbegränsande åtgärder,
utöver dem som tidigare vidtagits, icke
erfordrats under ifrågavarande period.»

Jag måste säga att jag inte förstår vad

Lördagen den 5 maj 1951 fin.

Nr 17.

finansministern har för skäl för påståendet
att några sådana åtgärder icke
ha erfordrats. Jag tycker tvärtom att
det hade varit bra, om vi hade haft en
stramare kapitalmarknad. Om detta
finansministerns uttalande, ehuru tidsbegränsat,
får anses innebära att finansministern
är nöjd med den nuvarande
stramheten på kapitalmarknaden, så
måste jag anmäla en annan mening.

Om finansministern då frågar vad
som är kriteriet på en åtstramning på
kapitalmarknaden, som verkligen har
väsentligt återhållande effekt på överkonjunkturen,
så vill jag hänvisa finansministern
till att visserligen inte
bara se på en enda sak men ändå i
främsta rummet studera affärsbankernas
rediskontering i riksbanken. När
affärsbankerna ha kommit därhän, att
de rediskontera väsentliga belopp i
växlar i riksbanken, ha de en känsla
av att det är ont om pengar. Då bli de
återhållsamma när det gäller kreditgivning
åt olika håll, och då får man den
åtstramande effekten. Jag vet mycket
väl att det inte är en situation som en
bankdirektör emotser med några glädjekänslor
att han skall behöva rediskontera
i riksbanken. Men vi kunna ju
inte gå så långt i välvilja mot bankdirektörerna
— det kan inte ens finansministern,
förmodar jag — att vi sätta
det som den förnämsta uppgiften i politiken
att undvika sådant, som känns
litet besvärande inom bankväsendet.

Jag är för min del övertygad om att
man inom ansvariga bankkretsar mycket
väl inser, att det verkliga kriteriet
på en stram kapitalmarknad är, att man
är tvungen att rediskontera, därför att
banken inte själv har tillräckligt med
pengar och därför får gå till centralbanken
och låna. Att denna politik med
kreditåtstramning är vida smidigare
och alt den lättare än skattepolitiken
kan anpassas efter lägets skiftningar
har herr Kristensson i Oshy redan tidigare
utvecklat.

Nu är det klart att en dylik åtstram -

Elskatteförordningv

ning får en viss återverkan på räntan,
men det är åtstramningen, inte räntestegringen,
som är det primära. Finansministern
har i ett offentligt anförande
helt frankt påstått, att det erfordras
eu mycket stor räntehöjning för att det
skall bli någon effekt. För min del tror
jag, att detta är ett grundlöst påstående.
Jag menar tvärtom att det är åtstramningen
och återhållsamheten i kreditgivningen
som är det väsentliga och att
den kan ha en mycket betydande verkan,
även om räntan endast bringas att
stiga relativt litet. Men jag vill medge,
att den ränta som man under lugnare
förhållanden för ett eller annat år sedan
trodde var tillräcklig, efter vad
som skett i vårt land och ute i världen
under det senaste året nu icke är tillräcklig.
Det gäller emellertid att styra
förväntningarna så, att det inte skapas
någon tro att räntan skall rusa i höjden.
Där möter ett tekniskt problem att
lösa, som vi kunna få tillfälle att diskutera
när bankoutskottets utlåtande ligger
på riksdagens bord.

Finansministern har i dag försökt
hävda den meningen, att skattehöjningar
skulle vara en mycket bättre metod
än kreditåtstramningen, och han försökte
även där åberopa en allmän grupp
av nationalekonomer. Jag vill då säga,
att vad vi här diskutera ju inte är vissa
ekonomiska sammanhang enbart utan
också politiska ställningstaganden. Jag
har själv, då jag ännu var verksam i
pressen, inte i riksdagen, dussintals
gånger framhållit, att nationalekonomer,
inklusive mig själv, icke gjorde
anspråk på att deras politiska omdömen
skulle tillmätas större betydelse än
andra medborgares, när det gäller frågan
om vilka åtgärder av olika slag,
som voro lämpliga eller icke lämpliga.
Då är ju envar medborgares omdöme
lika berättigat. Om det däremot gäller
själva sammanhanget, alltså inte om det
är lämpligt eller inte med en kreditåtstramning
utan hur densamma verkar,
kan man säga att nationalekonomerna

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Elskatteförordning.

äro experter. Jag konstaterar då, att såvitt
jag vet har icke någon nationalekonom
här i landet bestritt, att om man
stramar åt kapitalmarknaden, så verkar
detta återhållande på inflationen.
Jag har inte sett att någon har hävdat
att det nödvändigtvis måste leda till
några våldsamma räntehöjningar. Nu
måste ju finansministern själv för att
förebygga repliken erkänna, att ekonomerna
ha en uppfattning om kreditåtstramningens
verkningar, som är en annan
än den, som finansministern här
ville göra gällande.

Finansministern gjorde det påståendet
att mitt anseende som nationalekonom
hade fått åtskilliga törnar på grund
av mitt ställningstagande i denna fråga.
Ja, jag erkänner att finansministern här
har det lättare, ty finansministern har
väl aldrig haft något anseende som nationalekonom
att förlora. Därför har
han också kunnat svänga omkring sig
friare med djärva påståenden om
skattehöjningar kontra kreditåtstramningar.
Någon auktoritet när det t. ex.
gäller räntepolitiken gör väl finansministern
inte ens själv anspråk på att
vara. Jag vill i det sammanhanget bara
hänvisa till vad finansministern sade
i maj 1950 på tal om räntans rörlighet.
Han anförde på tal om räntans rörlighet
bl. a.: »Jag vill för min del på den
frågan svara, att om jag efter höstens
avtalsuppgörelser finner, att vårt ekonomiska
läge fortfarande ter sig stabilt
utan tendenser i inflationistisk riktning,
anser jag att tiden då är inne att
diskutera frågan om en sådan rörlighet.
» Villkoret för ränterörligheten
skulle alltså vara att det inte förelåg
någon risk för inflationistiska tendenser.
Då skulle man kunna höja räntan.
Nu blev det som bekant tvärtom. Man
kan tänka sig att finansministern vid
diskussionen om räntans rörlighet även
hade den möjligheten i tankarna att
man kunde sänka räntan, men det intrycket
gav dock inte finansministern
kammaren. Vi fingo en räntehöjning

just under den förutsättning, som finansministern
hade velat utesluta. Någon
nationalekonomisk experts stöd för
den uppfattningen, att det är först när
man är säker på att det inte föreligger
någon inflationsrisk som man skall ha
en rörlig ränta, tror jag inte att finansministern
kan leta upp, inte ens bland
tjänstemännen i finansdepartementet,
även om deras lojalitet i övrigt skulle
sträcka sig mycket långt och eventuellt
också innefatta en del omdömen om politiska
motståndare och deras kompetens.

Men viktigare än finansministerns
anseende som nationalekonom är måhända,
att finansministerns anseende
som finansminister väl inte kan undgå
att få sig en törn efter de skatteförslag,
som han här har lagt fram. Här ha statsmakterna*
givit ett löfte att skatterna på
bilismen endast skola användas för att
täcka kostnader för vägarna. Nu har
man visserligen gjort ett undantag efter
kriget, men det är knappast något skäl
att upprepa det. Finansministrar äro i
allmänhet icke kända för någon större
ordhållighet i skattefrågor, varken här
i Sverige eller annorstädes. Litet moralisk
upprustning på den punkten skulle
kanske inte skada, så att medborgarna
kunna lita på vad regeringen lovar. Jag
tror, att bilismens folk och andra skattebetalare
än en gång fått bekräftad visheten
i det gamla talet »Förliten eder
icke på furstar» — fastän det nu i stället
för furstar gäller politiker, som för
några dagar sedan i demonstrationstågen
sjöngo: »Både stat och lagar oss
förtrycka, vi under skatter digna ned.»
Eller har man kanske ändrat texten nu,
herr finansminister? I så fall vill jag
gärna höra det i dag från herr statsrådet.

När man här talar om de olyckor,
som en kreditåtstramning och en mindre
räntehöjning skulle åstadkomma,
saknar jag ett inlägg i kommentarerna.
Man säger nämligen ingenting om den
räntehöjning på en halv procent, som

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

regeringen redan har genomfört. Det säges
ingenting om de väldiga olyckor,
som detta har åstadkommit eller kan
väntas åstadkomma. Att denna räntehöjning
är ena sidan av en process, som
åstadkommit en begränsad men enligt
min mening icke tillräcklig åtstramning
på kapitalmarknaden — en åtstramning
som finansministern tycks vara
glad åt —- kommenteras heller inte närmare.
Försöket att intala svenska folket
att det kommer att medföra våldsamma
olägenheter, om räntan stiger ytterligare
en kvarts eller till och med en halv
procent, tror jag inte kommer att lyckas.
Jag tror i stället att folket känner
på sig, att om man kan få grepp om inflationen
och hejda den, så är det värt
att betala ett sådant pris för det. Det är
tyvärr sällan så, att det finns bra medicin
som bara smakar bra.

Jag vill visst inte bestrida att det är
en nackdel att de årliga fastighetskostnaderna
stiga, när räntesatsen går upp.
Jag menar i likhet med herr Kristensson
i Osby att man får överväga huruvida
speciella åtgärder i framtiden
komma att behövas, särskilt när det gäller
nybyggnader. Jag tror, att den förvåning,
som finansministern här gav uttryck
åt, kanske beroende på ett missförstånd
av herr Kristenssons i Osby
ord, skulle kunna utbytas mot den reflexionen,
att man säkerligen när den
av socialministern tillsatta utredningen
är färdig får ta upp frågan om eventuella
statliga åtgärder för att bostadskostnaderna
i nybyggda hus icke skola
bli alltför stora. Jag tar för min del inte
ställning till den frågan nu — vi ha ju
nyligen tillsatt en utredning, och det är
kanske därför inte lämpligt att göra som
finansministern, nämligen först tillsätta
en utredning och sedan omedelbart
ta ställning till frågan själv — utan
jag föredrar att vänta till dess utredningen
är färdig. Jag vill bara erinra
om att finansministern i budgeten har
ett anslag på mellan 60 och 70 miljoner
kronor för avskrivning av anslaget till

Elskatteförordning.

fonden för bostadskreditgivning. Det är
alltså en betydande uppoffring, som
man är beredd att göra men som väl
inte blir aktuell som förlust under innevarande
år.

Till alla dessa saker få vi lov att
återkomma. Jag tror för min del att det
är långt bättre för bostadspolitiken om
man hindrar inflationen än om man underlåter
att göra detta genom att avstå
från eu kreditåtstramning, som jag anser
vara ett väsentligt medel för stabilisering
av penningvärdet.

För att det inte skall uppstå några
missförstånd vill jag dock nu betona,
att vad jag här sagt ingalunda innebär
något förord för högräntepolitik. Jag
har märkt att man inom regeringspartiet
försökt ge det intrycket, därtill
möjligen stimulerad av oförsiktiga uttalanden
av finansministern. Jag vill
hemställa till statsrådet att regeringspartiet
vid behandlingen av folkpartiets
ståndpunkt någorlunda korrekt
redovisar vad vår ståndpunkt innebär,
så att inte medborgarna få det intrycket
att det här är fråga om väldiga
räntehöjningar. Sedan kan finansministern
och de övriga i regeringen säga,
att folkpartiets politik är så och så
orimlig eller ineffektiv. Den rätten
kunna vi icke förmena er. Men vi vilja
helst inte bli hängda för vad vi icke ha
föreslagit men som möjligen är lättare
att polemisera emot än de synpunkter,
som vi ha framfört.

Om man kunde åstadkomma en bestämd,
målmedveten och samlad politik
mot inflationen, är det möjligt att även
en mindre räntehöjning bara behövde
bli av relativt kortvarig natur. Det
förutsätter att man lyckas återställa
förtroendet bland medborgarna. Även
frågan om inkomstbildningen får naturligtvis
under den kommande vintern
tas upp till behandling. Det är en
stor fråga, som jag inte skall diskutera
här i dag.

Innan jag kommer till slutorden vill
jag säga något som svar på vad finans -

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Elskatteförordning.

ministern här sade tidigare i dag.
Finansministern påstod att jag hade
sagt, att regeringens inflations- och
skattepolitik var ett hinder för utvecklingen
mot ett bättre och rättvisare
samhälle. Men han underlät att nämna
bakgrunden till mitt yttrande. Den var,
att man i det socialdemokratiska förstamajmanifestet
har sagt, att »bakom de
borgerligas förnyade agitation om ''vanstyre’
ligger förhoppningen om att bryta
arbetarrörelsens ledarställning och
hejda utvecklingen mot ett bättre och
rättvisare samhälle».

Detta är alltså den socialdemokratiska
propagandan, att oppositionen går
och drömmer om att kunna hejda utvecklingen
mot ett bättre och rättvisare
samhälle. Jag ser att statsministern har
gått nu. Om han hade varit kvar, skulle
jag frågat honom, om han har glömt
vad han sade här i kammaren för några
veckor sedan, nämligen att vi skola
sluta upp med att rikta den sortens beskyllningar
mot varandra. Jag hoppas
att statsministern tar manifestets författare
i allvarlig upptuktelse. När man
läser detta uttalande och erinrar sig
finansministerns nuvarande förslag,
frågar man sig: Är detta den socialdemokratiska
vägen till ett bättre och
rättvisare samhälle: att fördubbla bilskatten
och lägga skatt på elektrisk
energi? Det är då jag tillåter mig säga,
att vi tro att dessa skatter snarare äro
ett hinder därvidlag.

Sedan citerade finansministern Svensk
Finanstidning. Jag har märkt, att det
är antingen de liberala ungdomstidningarna
eller de organ, som socialdemokratien
förut betraktade som storfinansens
-— eller vad det är för ett
uttryck, som man brukar använda —•
som äro föremål för statsrådens studier
under fritiden. Den förtjusning med
vilken han noterar varje gillande från
sådana tidskrifter är verkligen rörande!

Sedan hörde jag att bevillningsutskottets
ärade ordförande på tal om de
olika ståndpunkterna här sade, att dis -

kussionen i dag erinrade honom om en
upplevelse från ungdomens dar, när
han i folkpartiets och högerns press
läste de där framförda uppfattningarna
om de indirekta skatterna. Nu kanske
herr Adolv Olssons minne sviker
honom, ty den liberala pressen och det
liberala partiet intogo ju då i stort sett
samma kritiska inställning till de indirekta
skatterna som socialdemokraterna.
Det var högern som på den
tiden visade förkärlek för de indirekta
skatterna, medan folkpartiets
föregångare, de liberala kretsarna, ansågo,
att de voro orättvisa och betungande.
Men det är värdefullt att i dag
konstatera, att herr Adolv Olsson nu,
när han tänker tillbaka på sin ungdoms
dar, med välbehag ser att socialdemokraterna
ha övertagit den ståndpunkt,
som vid sekelskiftet var högerns.

Herr Adolv Olsson gjorde ett uttalande
rörande kompromissvänlighet, som
jag måste kommentera något. Om jag
inte är fel underrättad, så har bevillningsutskottets
ärade ordförande icke
fört fram något kompromissförslag,
utan vad herr Adolv Olsson ville tycks
ha varit, att bevillningsutskottet skulle
inge statsministern mod att tala med
oppositionsledarna i dessa skattefrågor.
Men, herr Adolv Olsson, statsministern
och vi andra träffas varje vecka, och
— det måste jag säga till statsministerns
försvar — han har aldrig visat
brist på mod, när det gällt att diskutera
vilken fråga som helst med oss.
Om det emellertid är så, att bevillningsutskottets
ärade ordförande menar något
annat, och om han har velat framlägga
något kompromissförslag, så
måste jag säga att det var synd att han
inte klargjorde sin mening. Tills vidare
ha vi icke fått något annat intryck än
att man på regeringens sida ställer sig
bakom finansministern.

Jag fäste mig emellertid vid en allvarligare
sak i herr Adolv Olssons anförande,
och jag vill säga en mera be -

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

klaglig sak i en debatt, som väl i övrigt
— åtminstone på åtskilliga punkter
— får anses ha varit mycket belysande,
och under vilken bevillningsutskottets
ärade ordförande som vanligt vinnlagt
sig om stor saklighet. Herr Olsson
i Gävle frågade emellertid: Är det meningen
att vi skola skära ned utgifterna
på fjärde huvudtiteln? Skola ni inte
tänka på att om vi — kanske ställde
han sig själv utanför och sade de —
som anse att en överbalansering av
budgeten i större utsträckning än för
närvarande är nödvändig, inte få dessa
skatter, kunna de lockas till att skära
ned försvarsutgifterna? Detta skulle
tydligen vara ett hot mot oppositionen:
Akta er, så att ni inte spela bort möjligheterna
att få den förstärkning av
vårt försvar, som vi annars i väsentlig
mån kunna vara överens om. Jag tror
för min del, att vi i rådande allvarliga
läge göra klokast i att inte behandla
vårt lands försvarsproblem på detta
sätt. När försvarsfrågorna diskuteras
ha vi f. ö. anledning erinra oss, att det
redan finns en betydande överbalansering
av budgeten. Vi få väl hoppas, att
den tankegång som herr Adolv Olsson
var inne på inte skall komma fram
igen.

Herr talman! Innan jag slutar vill
jag fråga finansministern, varför han
har uppskjutit utredningen om penningvärdets
stabilisering på längre
sikt. Jag förstår, att experterna äro
ganska upptagna, men det kan väl inte
vara en anledning att inte börja. Jag
vill vidare uppmana finansministern
att göra en översikt över hur inflationen
har verkat på inkomstfördelningen
för olika grupper av folket och undersöka
möjligheterna att åtminstone till
en del rätta till de orättvisor som uppkommit.
Det är nödvändigt att vi ägna
någon uppmärksamhet åt den saken.
Man kan inte fortsätta att beröva vissa
samhällsgrupper inkomster hur länge
som helst utan att åtminstone göra ett
försök att i någon mån avhjälpa orätt -

Elskatteförordning.

visorna. Jag förstår väl, att det är svårt
att göra det annat än i begränsad omfattning.

Herr talman! Om jag nu till sist skall
sammanfatta några av de viktigaste
skälen för den ståndpunkt mitt parti
intagit till regeringens skattehöjningsförslag,
vill jag börja med att säga, att
de föreslagna skatterna ur statsfinansiell
synpunkt äro överflödiga och lägga
onödiga bördor på medborgarna.
Budgeten är även utan dem överbalanserad
med ca 440 miljoner kronor, vilket
är långt mer än som motsvarar förbrukningen
av reserverade medel.

Mitt andra skäl mot skattehöjningarna
är, att de inte skulle underlätta
kampen mot inflationen. Levnadskostnaderna
pressas uppåt, när transportkostnader
och elkraft fördyras. Därmed
följer krav på höjda penninginkomster
från löntagare och andra folkgrupper.
Priserna stiga då ytterligare.
I ett läge av nuvarande art äro skattehöjningarna
alltså ur inflationssynpunkt
skadliga eller i varje fall
onyttiga.

Mitt tredje skäl är, att dessa skatter
drabba mycket ojämnt, vissa medborgare
långt mer än andra, och därför
äro orättvisa, vilket flera talare tidigare
i dag ha påvisat.

Mitt fjärde skäl är, att intet sådant
statsfinansiellt nödläge föreligger, som
kan i minsta mån ursäkta, att statsmakterna
bryta sitt löfte att skatter på
bilismen endast skola användas för
täckande av kostnader för vägväsendet.
Den extra beskattning på biltransporter,
som finansministern nu vill genomdriva,
kommer att förstärka intrycket
av opålitlighet.

Onödig, onyttig, orättvis och opålitlig,
sådan ter sig den skattepolitik, som
regeringspartiet i dag vill pressa igenom.
En röst mer än hälften förfogar
regeringen över —■ om influensan ar
jämnt fördelad. Det var slumpen, som
år 1948 gav regeringspartiet en överrepresentation
på ett par tre mandat.

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Elskatteförordning.

Stödd på ett sådant underlag — det
svagast tänkbara — vid regeringen
tvinga på svenska folket skatter, som
vid en folkomröstning säkerligen inte
skulle ha den minsta utsikt att uppnå
majoritet. Skall detta kallas demokrati?
Är detta att regera med folket för
det allmänna bästa? Jag för min del
tror det inte. Det visar, att regeringen
har förlorat greppet över utvecklingen
och i villrådigheten inte ser någon annan
utväg än nya pålagor.

Visst är det sant, att det behövs
krafttag för att hejda inflationen och
att regeringen här har gjort sig skyldig
till svåra försummelser. Ingen har åter
och åter betonat detta mer än vi inom
folkpartiet och de andra oppositionspartierna.
Inflationen medför hårresande
orättvisor mot sparare, pensionärer
och många andra samt minskar
värdet av de sociala förmåner, som vi
alla glatt oss åt att kunna införa efter
kriget. Inflationen måste alltså bekämpas
genom en politik, som lägger en
fast grund för penningvärdet och återställer
förtroendet. Intetdera uppnås
emellertid genom nya skattehöjningar
i en tid, då inflationen redan har höjt
skattetrycket utöver vad någon tidigare
ansett rimligt och budgeten därför visar
överskott. Låt oss i stället få en
politik, som bringar inflationen under
kontroll. Då räcker det med budgetbalans,
och statskassans nuvarande
överskott kan användas för skattelättnader
och för ett återställande av den
socialpolitiska standarden.

Det är viktigt, att en fast grund lägges
för penningvärdet genom en åtstramning
på penning- och kapitalmarknaden.
Det behöver inte medföra
en räntehöjning av större betydelse.
Motsatta påståenden sakna grund.

Regeringens ansvar är stort. Ingen
påstår, att den är ensam ansvarig för
prisstegringen, som till en del strömmar
på oss utifrån till följd av den internationella
rustningskonjunktur, som
Kommunist-Kinas angrepp i Korea

framkallat. Mao Tse Tung och Per E.
Sköld få dela ansvaret för att inflationen
i Sverige har blivit så häftig. Men
regeringen med finansministern i spetsen
får bära ansvaret, om i år en politik
föres här i landet, som förtjänar att
kallas onyttig, orättvis och opålitlig och
som sedan till råga på allt visar sig
otillräcklig. Jag beklagar, att regeringen
inte vill visa det moraliska mod som
behövs för en kursomläggning, som
samlar alla goda krafter i landet kring
uppgiften att med ett rimligt skattetryck
förena ett fast penningvärde.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Herr Hagberg i Malmö
hemställde på förmiddagen, att jag
skulle ta nationalekonomerna med en
viss försiktighet. Sedan jag har hört
herr Ohlin, lovar jag herr Hagberg, att
jag i fortsättningen skall göra det i dubbel
måtto.

Herr Ohlin tolkade vad som här har
sagts från bevillningsutskottets sida så,
som en viss potentat brukar beskyllas
för att tolka bibeln. Han säger bl. a.,
att jag har sagt, att det kunde vara lockande
att använda försvarsutgifterna
som ett medel att reglera budgeten. Jag
sade, att den enda huvudtitel, som återstår
och där man kan genomföra den
sparsamhet med statens utgifter som
utskottets majoritet här yrkar på, är
fjärde huvudtiteln och att det kanske
kan vara lockande för en och annan att
gå den vägen.

Herr Ohlin talade om vilka starka
argument bevillningsutskottets majoritet
har anfört jämfört med de erbarmliga
och tarvliga argument som reservanterna
ha kommit med. Herr Ohlin,
jag känner författaren, och jag tycker,
att herr Ohlin kunde ha låtit någon annan
säga det i stället för att stå och
skryta själv.

Herr LUNDBERG (kort genmäle):
Herr talman! Herr Ohlin sade, att man
inte skall förlita sig på furstar i skatte -

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

frågor. I det sammanhanget skulle jag
vilja säga, att Stockholms befolkning
har anledning att säga, att man inte
skall förlita sig på folkpartiet i fråga
om skatter o. d.

Jag vill efter herr Ohlins anförande
konstatera, att herr Hjalmarson har gått
segrande ur striden i fråga om räntan.
Folkpartiet har accepterat högerns linje,
och bondeförbundet är på glid åt
samma håll.

Herr Ohlin förbigick mitt resonemang
om såväl räntor som sparande,
och han sade inte någonting om det
inflationstryck, som vinstkonjunkturen
har skapat inom företagen. Han sade
något om att man inte skall rygga uppfattning.
Jag sade redan i mitt första
anförande ifrån, att jag hade ställt upp
ett alternativ och jag har yrkat återremiss.
Äro herr Ohlin och hans parti
redo att följa mig i detta, så att vi få
till stånd ett verkligt alternativ? Om
inte, ha vi två alternativ, där det för
mig gäller att välja det minst onda.
Sakläget är sådant, att såväl elkraftsförbrukarna
som bilisterna inte slippa
undan vilken väg vi än välja, och det är
alltså bara fråga om sättet. Utskottet
säger, att vi skola gå räntevägen. Jag
har klart och tydligt deklarerat, att jag
inte kan gå den, eftersom den både för
bilisterna och för andra här i landet
blir den hårdaste vägen. I en sådan situation
tvingas jag —• eftersom det inte
finns något annat alternativ -— att instämma
i en uppfattning, som jag principiellt
inte delar. Jag vill i detta sammanhang
även säga, att jag inte heller
delar reservationens motivering.

När det skall diskuteras nationalekonomi
bör herr Ohlin komma ihåg, att
han som professor i detta ämne har ett
visst ansvar för att vetenskapen inte
skall få en sådan stämpel på sig att
människor anse, att vetenskap och
forskning inte ha den auktoritet och
inte kan inge den tillit, som åtminstone
jag som lekman anser självklart att den
bör ha i ett demokratiskt samhälle.

Elskatteförordning.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag
skall inte taga upp tiden med att kommentera
den trosbekännelse, som herr
Ohlin slutade med att läsa upp. Jag
vill inte störa den andakt, som därunder
avspeglade sig i de folkpartistiska
riksdagsledamöternas ansikten.
Men jag skulle vilja uttala min tacksamhet
för att herr Ohlin inte vågade
gå längre än att säga att skatterna voro
onödiga. Han darrade på målet, när
han ville förklara dem för skadliga och
det var ju alltid ett framsteg.

Härutöver vill jag ge ett par repliker
till herr Ohlin. Jag vill för det första
fästa uppmärksamheten på att när jag
citerade herr Ohlins förstamajtal gällde
det inte alls uttalandet om ett bättre
och rättvisare samhälle. Den lilla artigheten
fäste jag mig inte vid, men vad
jag fann anmärkningsvärt var, att herr
Ohlin sade, att regeringen för en inflationspolitik,
vilket jag tyckte var orätt
och orättvist. För det andra fäste jag
mig vid att herr Ohlin fällde ett yttrande,
som pekade mot att den överbalanseringspolitik
som regeringen för
skulle leda till en skärpt prisstegring.
Om herr Ohlin vill se saken i sitt rätta
sammanhang, kan han inte hålla fast
vid detta.

Jag vill också ge herr Ohlin ett par
upplysningar. Det var inte Finanstidningen
jag citerade utan Affärsvärlden.
Beträffande den uppskjutna utredningen
om penningvärdet måste jag säga, att
vid denna tid på året anstränger riksdagen
oss i finansdepartementet så, att
vi ha litet svårt att hinna med allt vi
skola göra, men den skall komma.

Herr Hjalmarson påstod, att mina
siffror om högerns sparsamhet voro
felaktiga. Jag borde kanske ha sagt
ifrån att det jag anförde var resultatet
av högerns motioner vid årets riksdag.
Jag vet inte om de som ha gjort arbetet
åt mig ha tagit fel, men jag skulle knappast
tro att det kan vara några större

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Elskatteförordning-.

förbiseenden, eftersom det material vi
ha att röra oss med är relativt enkelt.

Låt mig sedan komma över till några
mera väsentliga saker. Jag vill då börja
med att säga till herr Hjalmarson, att
jag åberopade inte borgerliga ekonomer
■— praktiska såväl som teoretiska — för
att styrka regeringens politik utan för
att visa att det finns insiktsfulla borgerliga
människor, som inte instämma
i påståendena att en överbalanseringspolitik
är skadlig och icke nyttig. Herr
Ohlin sade något om att nationalekonomerna
inte förstå sig på politik. Det
vill jag inte bestrida, men man borde
ändå kunna lita på deras uppgifter om
verkningarna av ekonomiska företeelser,
och jag litar just till att en rad
praktiska och teoretiska borgerliga nationalekonomer
i dagens läge begära en
överbalansering av budgeten. Jag vill
med detta endast visa, att det är bra
lättsinnigt att sprida den föreställningen,
att överbalanseringspolitiken
kan verka på rakt motsatt sätt mot det,
som vi från regeringens sida vilja göra
gällande.

När herr Ohlin utvecklar verkan på
investeringarna av å ena sidan en kreditåtstramning
med räntestegring och
å andra sidan de skatter vi nu diskutera,
blir det en jämförelse, som haltar
betänkligt. Man får inte se regeringens
politik så att man tar fram varje bit för
sig. Vi ha infört prisutjämningsavgifter
och investeringsskatt, och vi ha kvar
byggnadsregleringen. Det är tre saker,
som verka återhållande på investeringarna.
Därtill kan jag lägga den kreditåtstramning,
som vi ha ansett oss kunna
genomföra. De båda skatter vi här diskutera
äro inte något begränsat avsnitt
för sig utan de äro ett led i det hela.

Herr Hjalmarson sade, att han av
uppgifter från konjunkturinstitutet inhämtat,
att det i ett toppläge, när det
är en viss stramhet på penningmarknaden,
går att åstadkomma en åtstramning
utan att räntehöjningen behöver bli så
stor. Det kan ligga någon sanning i det,

herr Hjalmarson, om vi slippa det statliga
lånebehovet. Tillgångar på kapital
för långsiktig placering äro emellertid
inte och kunna inte vara så stora, och
om staten då kommer ut på marknaden
leder det till oförmodade rubbningar i
räntenivån. Därför har jag för min del
eftersträvat att försöka lösgöra staten
som låntagare på marknaden så långt
som möjligt för att därigenom kunna
föra en kreditåtstramande politik med
små räntehöjningar. Därvidlag anser
jag, att dessa båda skatter ha stor betydelse,
tv de minska statens lånebehov
med 150 miljoner kronor eller med 175
miljoner kronor, om jag också tar med
postavgifterna. Det blir då lättare att
föra den politik, som herr Hjalmarson
anser att man skulle kunna föra, men
ju mer staten behöver låna ute i marknaden
desto omöjligare blir det att föra
den. Jag har haft tillfälle att studera
detta i praktiken under den gångna vintern
och jag har fått en viss uppfattning
om vilka krafter som röra sig på
penningmarknaden.

Herr Ohlin säger att när jag här talar
om att staten ej bör låna upp mer än
250 miljoner kronor, så är detta bara ett
påstående från min sida. Ja, visst är
det så. Jag har ju förklarat att det bästa
vore, om vi kunde täcka alla utgifter på
kapitalbudgeten med direkta inkomster,
men det ligger utanför möjligheternas
gräns. Jag har emellertid trott att jag
skulle kunna lyckas, om jag tog sikte
på att begränsa lånebehovet till 250
miljoner kronor, och jag skulle anse
det vara ett stort framsteg, om jag lyckades
därmed.

Det enda, som härutöver kan sägas
om denna sak, är att det väl ändå måste
vara bättre att i begränsad omfattning
låna upp pengar än att få ett sämre
resultat.

Det kan mycket väl hända, herr
Ohlin, att det kommer att bli diskussion
om bostadssubventionerna, och jag
har inte för min del tagit ståndpunkt
till den saken. Jag bär bara velat på -

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

peka, att om man leker med tanken att
staten skall ge ut mera pengar, så får
man inte minska statens inkomster.

Jag är glad, herr Ohlin, för att jag
har en friare ställning när det gäller att
svänga sig med ekonomiska termer. Jag
slipper gudskelov den börda, som det
måste vara att ha ett anseende som nationalekonom
att upprätthålla.

Vad mitt anseende som finansminister
beträffar, så är man nog vid min
ålder över huvud taget inte så intresserad
av sitt anseende. Däremot tror
jag att herr Ohlin bör vara rädd om
sitt anseende inte bara som nationalekonom
utan också som politiker. Och
om herr Ohlin är det, så skulle han nog
vara mindre säker på sin sak än han
är, när han här säger: »Strama till krediterna
och låt räntan stiga litet!» Herr
Ohlin tror att det skulle röra sig om en
räntestegring på 1lt procent eller så.
Det är helt enkelt en löjlig siffra i detta
sammanhang — det har jag fått lära mig.

Herr Ohlin säger att om man för en
sådan kreditpolitik, som han föreslår,
så kommer prisnivån att vara lägre
nästa år. Det är så lätt för honom att
säga detta, ty det är väl sannolikt att
inte herr Ohlin i egenskap av finansminister
får göra experimentet. Men om
så verkligen skulle bli fallet, är jag
övertygad om att det skulle bli ett fullständigt
debacle för herr Ohlins anseende.
Det skulle nämligen nog bli
fråga om mycket höga räntesatser.

Herr Hjalmarson talade här om att
det inte på något håll kunnat påvisas
några resultat av de tvångsåtgärder beträffande
köpkraften, som i ''nuvarande
läge vidtagits. Men vad veta vi å andra
sidan om de verkningar, som den höjda
räntans politik har haft? En sådan politik
har ju dock nu efter kriget förts
i bl. a. Frankrike, Finland och Danmark,
och det bär rört sig om mycket
höga tal. Jag skall inte vara så orättfärdig,
att jag säger att i Danmark höjde
man först räntan och blev sedan tvungen
att tillgripa allehanda tvångsåtgärder,

Elskatteförordning.

tv jag vill inte jämföra Danmarks läge
med vårt. Vad jag velat framhålla är
bara, att det är mycket svårt att konstatera
vilka verkningar som räntestegringen
har haft. Vi ha ju inte heller här
i landet ännu sett vilka verkningar, som
den räntehöjning med */2 procent, som
företogs förra hösten, kommer att få,
även om vi, herr Ohlin, nog få vidkännas
en mera handgriplig effekt därav
vid hyressättningen den 1 oktober.

Det är nog ändå bäst att inte vara så
säker på sin sak och göra gällande, att
om vi bara följa den linje, som man
själv föreslår, så blir allting bra. Därom
veta vi praktiskt taget ingenting, men
det finns en sak som vi kunna frukta,
och det är att om den politik, som
herr Ohlin här gjort sig till talesman
för, får fritt spelrum, så kan den leda
till rubbningar inom samhällslivet av
en sådan storleksordning, att alla skulle
djupt beklaga att krafter av detta slag
någon gång släppts lösa.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Med hänsyn till att jag nu endast
har tre minuter till mitt förfogande,
vill jag helt kort konstatera, att finansministern
tydligen inte alls litar på den
uppfattning rörande verkningarna av
en kreditåtstramning, varom både nationalekonomer
och det praktiska livets
män, såsom det heter, äro eniga, utan
finansministern uppträder med en egen
uppfattning, beträffande vars riktighet
han är fullständigt säker, trots att han
mot sig har såväl den teoretiska som
den praktiska sakkunskapen. Det finns
inte något stöd för finansministerns
svartmålningar av verkningarna av en
kreditåtstramning.

De debatter, som vi här föra i ekonomiska
frågor, ha ju många sidor, men
det är något som ger dem en särskild
bouquet, skulle jag vilja säga. Det är när
man hör just finansminister Per Edvin
Sköld säga till oppositionen, att det är
bäst alt inte vara så säker på sin sak.

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Elskatteförordning.

Jag tror att finansministern själv inser
att denna anmärkning kan riktas åt
olika håll, och i detta fall går den nog
snarast tillbaka på honom själv.

Herr Lundberg hade djärvheten påstå,
att jag i mitt anförande inte sysslade
med frågan om vinstkonjunkturen,
ehuru jag tvärtom påvisade, att kreditåtstramningen
genom sina verkningar
på investeringarna direkt drabbar affärslivet
och vinstmöjligheterna där. Jag
sade till finansministern, att om det är
så att upphovet till det hela ligger inom
företagarsektorn, så är det ologiskt att
dra den slutsatsen, att man skall ingripa
mot konsumenterna. Det är då riktigare
att ingripa beträffande investeringarna,
som ju äro det företagarna sköta om.
Jag är också alldeles övertygad om att
en kreditåtstramning har långt större
återhållande verkningar än en priskontroll,
när det gäller de överdrivna
inkomster, som finnas på en del håll
inom affärslivet. Om herr Lundberg är
intresserad av att få till stånd en dämpande
effekt på dessa i viss mån inflationsdrivande
inkomster, då skall
herr Lundberg komma över på vår sida.
Men att så skulle ske har jag åtminstone
inte hittills haft några större förhoppningar
om.

Till finansministern hinner jag bara
säga ytterligare en sak. Finansministern
är tydligen inte rädd om sitt anseende,
inte ens som finansminister. Det må så
vara att herr Sköld rent personligen
inte är det. Men jag tycker att finansministern
borde vara rädd om sitt anseende
som finansminister, därför att
detta i nuvarande position är oupplösligt
förbundet med den svenska samhällsmaktens
anseende, med medborgarnas
känsla av att de få en fair och rimlig
behandling från samhällets sida och
med deras tro på att givna löften hållas
även när det gäller skatter.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Finansministern har givit

mig en lista över de utgiftsökningar och
besparingsåtgärder, som från högerhåll
skulle ha föreslagits. Denna lista skulle
vara en sammanställning av högerns
motionsvis redovisade framstötar vid
innevarande riksdag.

Ur en synpunkt blev jag, herr talman,
angenämt överraskad när jag fick se
denna lista: jag har aldrig varit medveten
om att högern haft så starkt underlag
här i riksdagen som framgår av
densamma. Finansministern har nämligen
som högermotioner redovisat ett
flertal motioner, som äro väckta av representanter
för olika partier, inklusive
herr Skölds eget parti.

Vidare finner jag att finansministern
på en punkt, nämligen beträffande försöksverksamheten
för den nya skolan,
har upptagit ett anslag som belastar oss
med en nästan dubbelt så stor utgift
som i verkligheten föreslagits av oss.
Den största posten på utgiftssidan gäller
ett belopp på 15 miljoner kronor
för gruppchefsutbildning. Det skulle
vara mycket intressant att få veta, hur
finansministern har kommit fram till
denna siffra, ty vi ha för vår del grubblat
mycket över hur stor kostnaden
egentligen skulle bli. Och det kan väl
inte heller ha förbigått finansministern,
att regeringen själv har tänkt sig att den
första utbildningen nu skall förlängas
med en månad, vartill få läggas de tio
dagar före repetitionsövningen, som
skall tillkomma för hela det värnpliktiga
befälets del. Det blir, herr finansminister,
därigenom inte någon skillnad
i kostnadshänseende mellan regeringens
och vår linje.

Slutligen vill jag, för att ta ännu ett
exempel, notera, att finansministern har
på vår skuldsida upptagit t. o. m. en
motion som är väckt av herr Edberg i
Göteborg. Vi inom högern ha aldrig,
herr talman, haft någon särskild svaghet
för expropriation; inte heller politisk
expropriation är något som ligger
för oss. Jag skulle nog i all vördsamhet
vilja råda finansministern, även om han

Lördagen den 5 maj 1951 fin.

Nr 17.

säger att han inte är rädd om sitt anseende,
att litet bättre vårda sig därom
genom att kontrollera tillförlitligheten
av de sifferuppgifter som han lämnar.

Till sist vill jag, herr talman, säga
att vi på högerhåll aldrig ha bestritt
att det kan vara lämpligt med en överbalansering
av budgeten, men vi anse
att denna överbalansering bör ske genom
statsutgifternas begränsning.

Finansministerns huvudargument för
de föreliggande förslagen är, att staten
eljest måste gå ut på den öppna marknaden
och låna upp pengar, varigenom
ett sådant tryck på räntan kan uppstå,
att denna måste höjas mycket mera än
man inom oppositionen har räknat med.

Jag skulle, herr talman, vilja framställa
problemet mera konkret. Finansministern
vill ha in ytterligare 200 miljoner
kronor. Människornas sammanlagda
inkomst här i landet uppgår till
omkring 20 miljarder kronor, och genomsnittsinkomsten
ligger mellan 5 000
och 5 500 kronor. Om man nu i stället
skulle lita till det frivilliga sparandet,
skulle det alltså gälla att spara 1 procent
av den sammanlagda inkomsten,
vilket med andra ord betyder att sparandet
måste öka med 1 krona per vecka
och individ. Det är en uppgift som icke
bör vara omöjlig att lösa.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Det är
tydligt att jag har haft otur med utredningen
om hurudant högerns sinne för
sparsamhet är, och det är väl bäst att
herr Hjalmarson själv gör upp en lista
som är riktig. Jag vill emellertid beträffande
utgiften på 15 miljoner kronor
framhålla, att det dock icke är samma
sak om regeringen föreslår att en
årsklass tillfälligtvis skall ligga inne
ytterligare en månad, och om det väckes
en motion, där man föreslår genomförandet
av en för framtiden bestående
gruppchefsutbildning — när herr Hjalmarson
skrivit på motionen, anser jag

Elskatteförordning.

att jag kan räkna den såsom ett av högern
framställt yrkande.

Det skall bli intressant att se, hur det
bokslut, som högern själv gör upp, ter
sig. Jag tror knappast att det kommer
att leda till några större omkastningar
av de siffror som jag här tidigare anfört.

Jag tycker inte att det var alldeles
riktigt av herr Ohlin att säga, att han
kan mobilisera en enhällig sakkunskap
till stöd för sin linje i fråga om kreditpolitiken.
Visserligen är det sant — jag
har heller aldrig bestritt det — att man
på den kanten har den uppfattningen,
att kreditpolitiken bör skärpas, men det
är väl ingen mer än herr Ohlin och
kanske herr Hjalmarson, som när det
gäller en räntehöjning har lekt med sådana
siffror som 1/i och V2 procent. Det
är där som skillnaden ligger. Jag skulle
mycket väl ha förstått herrar Ohlin och
Hjalmarson, om de här trätt fram och
sagt, att vi måste föra en stramare kreditpolitik
och att detta kräver en betydligt
större räntehöjning än de nu
talat om och att denna räntehöjning i
sin tur medför vissa konsekvenser —
konsekvenser som jag är övertygad om
att de aldrig skulle vilja ta.

Vad till sist beträffar mitt anseende
som finansminister, så förstår jag väl
att det kan ha sin betydelse vad folk
anser om finansministern och att det
naturligtvis inte är bra, om finansministern
har ett dåligt anseende. Men, herr
Ohlin, så som den politiska propagandan
drives här i landet, betvivlar jag i
högsta grad, att det är möjligt för någon
finansminister att ha ett gott anseende.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera ledamöter anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen rörande
förevarande utlåtande och övriga å dagens
föredragningslista upptagna ärenden
till kl. 7.30 om., då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att fortsättas.

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

§ 3.

Interpellation ang. åtgärder för att hålla
vägförbindelsen mellan Jämtland och
Tröndelagen över Skalstugan öppen även
vintertid.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HELLBACKEN, som yttrade:
Herr talman! Av de landsvägsförbindelser,
som förena de nordliga delarna av
landet med Tröndelagen och dess huvudort
Trondheim, torde endast två
ifrågakomma för öppethållande vintern
igenom. Den ena är jämtlandsvägen
från Östersund över Järpen, Åre och
Skalstugan i Sverige mot Levanger och
Trondheim i Norge; den andra är Härjedalsvägen
från Fjällnäs i Sverige mot
Röros i Norge.

Den förstnämnda vägen, som har en
jämförelsevis livlig trafik med omkring
6 000—7 000 fordon och 35 000—40 000
resande per år, är den lägligaste vägförbindelsen
mellan de centrala delarna av
Norrland och Trondheim. För vintertrafiken
snöplogas vägen på den norska
sidan fram till den bebyggelse, som finnes
endast några hundra meter från
gränsen. På den svenska sidan hålles
vägen icke öppen vintertid på den omkring
1 mil långa sträckan från Skalstugan
över kalfjället till gränsen. Kostnadsskäl
ha av vägförvaltningen anförts
såsom orsak härtill. De snöskärmar,
som tidigare funnos på vägsträckan,
nedtogos under det senaste kriget och
ha därefter icke återuppsatts.

Trafiken är sålunda på denna viktiga
vägdel mellan de centrala delarna av
Norrland och bl. a. den viktiga hamnstaden
Trondheim avbruten under vintermånaderna.
Det är ur trafiksynpunkt
av allmänt intresse att denna vägförbindelse
hålles öppen. Även om huvuddelen
av trafiken är koncentrerad till
sommaren, torde emellertid en jämförelsevis
livlig trafik kunna förväntas även
under vintermånaderna, därest trafikanterna
med säkerhet kunde påräkna
att vägen hölles öppen.

I och för sig är det givetvis riktigt,

att snöplogningen upphör, om kostnaderna
icke stå i rimlig proportion till
den trafik, som kan väntas förekomma.
Sistlidna vinter, då särskilt gynnsamma
snöförhållanden varit rådande i dessa
trakter, har emellertid vägen ändå icke
hållits öppen. Det bör vidare i detta
sammanhang uppmärksammas, att icke
obetydliga kostnader nedlagts och alltjämt
nedläggas för öppethållande av
den mindre trafikerade svenska delen
av vägsträckan Fjällnäs—Röros. Nyligen
ha vägomläggningar där ägt rum för att
minska snödrevet; snöskärmar, som på
denna väg ansetts vara till nytta, ha
uppsatts på den omkring 6,5 km långa
sträckan från Malmagens tullstation till
gränsen, och de motorredskap, som
kunna ifrågakomma för snöröjning, ha
placerats i närheten. Samtidigt äro
emellertid svårigheterna på den norska
vägdelen, från härjedalsgränsen mot
Röros, betydande. Visserligen har vägen
sistförlutna vinter, då särskilt gynnsamma
snöförhållanden varit rådande,
kunnat hållas öppen, men vägen ingår
icke i den norska planen för snöröjning
hela vintern och plogningen har som
regel brukat avbrytas, när svårigheterna
blivit för stora. Resultatet härav synes
även för framtiden bli, att ingendera
vägförbindelsen blir helt användbar
som mellanriksväg; varje land inriktar
sig i första hand på öppethållande
av den väg, som av grannlandet
lämnas oplogad.

Med åberopande av vad jag sålunda
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få framställa
följande interpellation:

Har herr statsrådet för avsikt att vidtaga
några åtgärder för att hålla vägförbindelsen
mellan Jämtland och Tröndelagen
över Skalstugan öppen även
vintertid?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.14 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Nr 17.

Lördagen den 5 maj.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.

§ 1.

Elskalteförordning (Forts.).

Herr andre vice talmannen anmälde,
att den från förmiddagens sammanträde
uppskjutna överläggningen rörande
bevillningsutskottets betänkande nr 40,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
skatt å elektrisk kraft (elskatteförordning),
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet, jämte i
ämnet väckta motioner nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid enligt
förut gjord anteckning ordet till

Herr HEDLUND i Rådom, som yttrade:
Herr talman! Det ekonomiska läget
i vårt land har framkallat oro i
skilda läger. Prisstegringen har blivit
avsevärt större än vad det siades om
på officiellt håll i höstas. Alla tala om
nödvändigheten av en ny stabiliseringspolitik.
Kapplöpningen mellan löner
och priser, som ser ut att åter komma
i gång, bör stoppas, kräver man. Om
denna målsättning äro helt visst alla
överens, men i fråga om valet av de
vägar, som böra anlitas för att uppnå
detta mål, gå meningarna isär. Såvitt
jag förstår, anser regeringen, att de åtgärder
den vidtagit i stort sett äro tillräckliga,
så när som på att de böra
kompletteras med skatt på förbrukningen
av elström och med en särskild skatt
på motorfordon. Det är således två omstridda
förslag, som i dag skola bli föremål
för riksdagens beslut.

Högern, folkpartiet och bondeförbundet
äro överens om att skatter av denna

6—Andra kammarens protokoll 1051. I

art inte med framgång kunna användas
för indragning av köpkraft till statskassan
— åtminstone inte under nu
rådande förhållanden och med det höga
skattetryck, som vi ha. Om man lägger
skatt på utpräglade nyttovaror, leder
detta till olägenheter, som ha nya prishöjningar
till följd. Levnadskostnaderna
fördyras därigenom, och all sannolikhet
talar för att denna fördyring av
levnadskostnaderna kommer att användas
som argument för nya lönehöjningskrav
vid kommande avtalsförhandlingar.
De föreslagna nya skatterna, vilka
avstyrkts av bevillningsutskottet, komma
således inte att erhålla den inflationsdämpande
effekt, som regeringen
söker göra gällande.

För vår del motsätta vi oss dessa
skatter inte endast av den anledningen
att de, såvitt vi förstå, inte nämnvärt
kunna bidraga till ett bekämpande av
inflationen, utan även därför att vi
anse dem vara i hög grad orättvisa. Låt
vara att finansministern för en stund
sedan sade, att varje indirekt skatt kan
kritiseras ur denna synpunkt — vi ha
dock den uppfattningen, att dessa skatter
äro särskilt orättvisa. Såväl elskatten
som den fördubblade fordonsskatten
skulle medföra svårigheter. I särskilt
hög grad skulle svårigheterna drabba
just landsbygdens folk.

Beträffande elskatten vilja vi framhålla,
att priset på elektrisk energi för
närvarande i regel är högre på landsbygden
än i städerna. Skulle distributionsnätet
på landsbygden kunna byggas
ut och moderniseras i önskvärd utsträckning,
skulle detta faktiskt kräva
betydande belopp. Det varslas nu allmänt
om höjda elavgifter, både på landsbygden
och i städerna. Lägger man så
ytterligare till en skatt av den föreslagna
typen är det uppenbart, att den elekor
17.

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Elskattef örordning.

triska energien rätt avsevärt kommer
att fördyras. Med hänsyn till de relationer
som föreligga mellan taxorna för
landsbygden och för städerna säger det
sig självt, att landsbygdens folk kommer
att få bära den tyngsta bördan.
Man får nog säga att vi här i landet
haft en god tillgång på elektrisk energi
till relativt billiga priser. Detta gynnsamma
förhållande har verksamt bidragit
till den rationalisering, som ägt rum
inom näringslivet — såväl inom jordbruket
som inom industrien och andra
näringsgrenar. Elskatten skulle komma
att i viss mån motverka dessa rationaliseringssträvanden.
Var och en förstår
vad en kraftig höjning av priset på
elektrisk energi kommer att innebära.
En ytterligare höjning kan befaras medföra
en ökad förbrukning av fasta och
flytande bränslen för att ersätta den
elektriska energien.

En fördubbling av fordonsskatten
skulle också återverka på hela samhällslivet.
Även här skulle emellertid landsbygdens
folk få sitta hårdast emellan.
På landsbygden är som bekant bilen ett
oumbärligt hjälpmedel för att övervinna
de långa avstånden. Kommunikationsnätet
på landsbygden är visserligen
ingalunda så vittutgrenat och utvecklat
och trafikintensiteten ingalunda så
hög, som skulle erfordras för att landsbygdens
folk skulle vara någorlunda
jämställt med städernas och tätorternas,
men utan tillgång till bilen skulle landsbygdens
isolering inte kunna övervinnas.
Bilen behövs både för det dagliga
arbetet och för sammankomster av skilda
slag. Bilen är särskilt på landsbygden
ett oumbärligt nyttoredskap, om
människorna skola komma i kontakt
med varandra.

Ur näringspolitisk synpunkt spela
också lastbilarna en betydande roll på
landsbygden. Både jordbrukets och
skogsbrukets produkter och även landsbygdsnäringarnas
övriga alster transporteras
i stor utsträckning med bil,
likaså de förnödenheter som måste kö -

pas för denna produktion. Transporten
av mjölk till mejerierna, spannmål till
lagerhusen och djur till slakterierna
ombesörjes av lastbilar, och skogsprodukterna
transporteras i mycket stor
utsträckning på samma sätt på skogsvägarna
till förädlingsställena. Eftersom
fordonsskatten är avsedd att uttagas efter
fordonens tyngd, blir en fördubbling
av denna skatt särskilt kännbar
för ägarna av lastfordonen, och de
måste naturligtvis hållas skadeslösa genom
ökade transportavgifter, vilket fördyrar
kostnaderna för de transporterade
produkterna. Även om landsbygden
drabbas hårdast av detta, är det
klart att även näringslivet i tätorterna
skulle komma att få en icke oväsentlig
känning av en fördubbling av fordonsskatterna.
Nästan all varudistribution
inom städerna sker ju per bil.

För personbilarna bli skattesummorna
visserligen lägre i regel, men en fördubbling
av skatten skulle givetvis kännas
hårt även för ägarna av personbilarna,
särskilt för innehavarna av äldre
årsmodeller, vilka i regel äro tyngre än
mera moderna typer. De äldre personbilarna
kunna med ett visst fog sägas
vara ett slags folkbilar, eftersom det
ofta är personer med lägre inkomster,
som köpa begagnade sådana till relativt
låga priser. Skulle fordonsskatten fördubblas,
komma många sådana personer
att icke längre få råd att hålla sig med
bil, trots att de mycket väl skulle behöva
detta för resor mellan hemmet och arbetsplatsen
i de fall, då inga andra
kommunikationsmedel finnas att tillgå.
För många förvärvsarbetande personer
är bilen oundgänglig för deras
yrkesverksamhet. Kan det då vara klokt
att försvåra deras användning av bilarna
genom att lägga dubbel skatt på
dessa?

Om de tre borgerliga partierna således
äro överens om att avböja båda dessa
nya skatter, löpa dock inte deras
uppfattningar parallellt när det gäller
de lämpligaste metoderna att åstadkom -

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Nr 17.

ma en stabilisering av penningvärdet.
Högern och folkpartiet anse båda, att
räntehöjningar äro nödvändiga. Högern
har ju länge varit inne på denna linje,
och folkpartiet har på senare tid —
jag vill minnas att det var för något
år sedan — slutit upp kring den ståndpunkten.
När folkpartiet tidigare började
tala om räntehöjningar hette det
liksom nu att det borde vara en rörlig
ränta, och man talade om en räntehöjning
på ungefär 1U procent. Då man
sedan fått 2U procents höjning — h?
procent alltså — fortsätter man i alla
fall att tala om den rörliga räntan —
uppenbarligen endast i syfte att åstadkomma
en räntehöjning. Jag tror i varje
fall att ingen vid detta tillfälle avser en
sänkning av räntenivån när man säger,
att man vill ha en rörlig ränta.

Bondeförbundet menar — vilket jag
haft tillfälle att tidigare deklarera —
att man bör söka undvika en höjning
av räntan. På samma sätt som nya skatter
på rena nyttovaror verka fördyrande
på levnadskostnaderna skulle
även en räntehöjning verka fördyrande.
Företagens omkostnader komma att höjas
genom en högre ränta, och detta
måste givetvis leda till prishöjningar.

För jordbrukets del förefaller situationen
vara sådan, att de eventuellt
högre räntekostnaderna svårligen kunna
täckas genom ökade produktpriser.
Redan nu föreligga vissa avsättningssvårigheter
för jordbruket. Marknadsläget
är sådant, att prishöjningar på
vissa produkter över huvud taget äro
omöjliga att genomföra. Under sådana
förhållanden är det föga tänkbart, att
jordbruket skulle kunna få kompensation
för stegrade räntekostnader.

I socialt hänseende ligger den väsentliga
nackdelen med höjda räntor
naturligtvis på bostadskostnadernas område.
Höjda räntor måste draga med sig
ökade hyror. Fn sådan utveckling skulle
hårdast drabba människor med låga
inkomster. På så sätt skulle den socialt
inriktade bostadspolitiken efter kriget

Elskatteförordning.

komma att avsevärt motverkas. Den höjda
räntan kan med fog jämföras med en
punktskatt, som träffar de allra ömmaste
punkterna. Det är nämligen en
belastning, som framför allt drabbar
de skuldsatta, medan de som råka ha
det rätt väl ställt — vare sig det gäller
företagslivet eller enskilda personer
— knappast kunna få någon större
nackdel av en räntehöjning.

Jag har formulerat vår ståndpunkt
på det sättet att vi anse, att man bör
söka undvika en räntehöjning. Man kan
självfallet komma i en sådan situation,
att det blir nödvändigt att anlita alla
tänkbara medel för att nå samhällsekonomisk
jämvikt. I sådana fall kan man
även få lov att använda sig av ett medel
med så pass ogynnsamma verkningar
som en räntehöjning.

Enligt vår mening är det nödvändigt
att strama åt kreditmöjligheterna
så långt det låter sig göra, dock utan
att man får en ränteglidning med åtföljande
räntehöjning. Om situationen med
framgång skall kunna bemästras, krävs
bl. a., att sparande och investeringar
väga jämnt. En fortsatt kreditexpansion
utöver sparandets ram är en av de
mera väsentliga orsakerna till inflationen.
Olika åtgärder kunna övervägas i
syfte att begränsa en sådan kreditexpansion.
En skärpning av bestämmelserna
rörande bankernas kassareserver
bör övervägas. Jag vill minnas att finansministern
i en nyligen avlämnad
proposition gjort det konstaterandet,
att dessa skärpta kassareservsbestämmelser
och de överenskommelser som
träffats med kreditinstituten hittills inte
givit alltför imponerande resultat i
kreditbegränsande syfte.

Än viktigare är emellertid att sparandet
ökas och att både staten och
kommunerna begränsa sina utgifter.
Den ansvällning av det allmännas utgifter,
som skett under de senare åren,
inger stora betänkligheter. Denna ansvällning,
som delvis sker genom automatiskt
stegrade utgifter på grund av

Lördagen den 5 maj 1951 em.

84 Nr 17.

Elskatteförordning.

tidigare fattade beslut, underhåller ett
onormalt högt skattetryck, som uppenbarligen
undergräver sparviljan. Man
måste fordra att alla tänkbara möjligheter
till begränsning av det allmännas
utgifter undersökas och att staten föregår
med gott exempel genom att taga
krafttag för en begränsning av sina
utgifter.

Det enskilda sparandet måste också
uppmuntras genom särskilda åtgärder.
I det avseendet redovisas ett flertal
tänkbara möjligheter i bankoutskottets
utlåtande nr 12. Det talas där om åtgärder
för att befrämja det frivilliga,
enskilda sparandet. Jag vill uttrycka
den förhoppningen, att de där anvisade
möjligheterna noga prövas så att man
får fram positiva resultat. Särskilt viktigt
förefaller mig uppmuntrandet av
ungdomssparandet vara. Inte bara ur
rent ekonomiska utan även ur moraliska
synpunkter vore åtskilligt att vinna därigenom.
Ett regelbundet sparande i
ungdomsåren skulle fostra de unga till
större ekonomisk ansvarskänsla.

Det synes även vara i hög grad önskvärt
om man kunde komma fram till ett
system med skattelindring för inkomster
av sparmedel.

Alla åtgärder för att söka uppmuntra
ett ökat sparande kunna emellertid leda
till resultat endast under den förutsättningen,
att förtroendet för penningvärdet
återställes. Om människorna räkna
med att kronans köpkraft skall fortsätta
att försämras, är det bra litet vunnet
med den ena eller andra åtgärden, som
vi nu diskutera. Det är också ganska
naturligt att det är på det sättet. Ingen
vill spara en krona för att om några år
få tillbaka 75 öre eller kanske ännu
mindre.

Finansministern frågade tidigare i
dag vad vi ville sätta i stället för dessa
skatter när det gällde att motverka inflationen.
Ja, med den uppfattning jag
deklarerat i fråga om verkningarna av
dessa skatter är jag knappast skyldig
att svara på den frågan. Vi ha nämligen

kommit fram till att skatter av denna
typ i allt väsentligt komma att förorsaka
ökade priser på skilda ting och därmed
också så småningom ökade löner och
andra inkomster, så att man således
snart befinner sig i samma läge som om
man aldrig infört skatterna. Under sådana
förhållanden vet jag inte om vi
äro skyldiga att rekommendera någonting
annat än det jag nu talat om —
kreditåtstramningen och sparåtgärderna
av skilda slag. I varje fall ha vi den
uppfattningen, att om det skulle bli nödvändigt
med ytterligare skatter för en
överbalansering, bör man försöka välja
ut sådana skatter, som icke påverka
varupriserna på samma sätt som dessa
göra. Jag medger dock att detta är
svårt. Man borde således lägga skatter
på mera lyxbetonade varor.

Att återställa förtroendet för penningvärdet
eller —- vilket är en annan sida
av samma sak — förtroendet för statsmakternas
ekonomiska politik, det är
faktiskt det viktigaste inrikespolitiska
problemet just nu. Detta förtroende kan
inte återställas med mindre än att det
görs upp ett handlingsprogram för bekämpandet
av inflationen, vilket i varje
fall i stort sett kan godkännas av de
olika politiska riktningarna. Jag återupprepar
den saken. Jag måste uppriktigt
bekänna, att jag är förvånad över
att regeringen inte tagit initiativ i syfte
att åstadkomma en sådan samlande lösning
av de ekonomiska problemen. I
stället söker regeringen mot halva riksdagens
vilja och med stöd av ett par
rösters övervikt vid de gemensamma
voteringarna att driva igenom nya skatteförslag,
som halva riksdagen finner
både orättvisa och meningslösa för det
uppgivna ändamålet.

Regeringens bristande samförståndsvilja
beror väl på att regeringspartiet är
litet för talrikt representerat i riksdagen.
Om det socialdemokratiska partiet
inte haft majoritet, är det mer än sannolikt
att en samförståndslösning hade
kunnat åstadkommas. I Finland t. ex.,

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Nr 17.

där man har det mycket bekymmersamt
och där intet parti har majoritet, har i
dagarna åstadkommits en borgfredsöverenskommelse.
Det är ett exempel,
som enligt min mening manar till efterföljd.
Skall det förtroende som jag talat
om kunna återställas, då är det nödvändigt
att först komma till samförstånd
på det politiska planet. Ett program
med riktlinjer för krisens bekämpande
måste dragas upp. Vidare måste man i
höst innan avtalsförhandlingarna taga
sin början inkalla en rundabordskonferens
med intresseorganisationerna för
att söka ernå deras samverkan i en stabiliseringspolitik
på ny bog. Kan inte
enighet skapas om en sådan stabiliseringspolitik,
då kommer kapplöpningen
mellan priser och löner att taga full
fart med alla de konsekvenser för näringslivet
och samhället i dess helhet,
som en sådan olycklig utveckling kommer
att föra med sig. Samförstånd och
samarbete mellan de politiska partierna
och intresseorganisationerna är i dagens
allvarliga läge en ofrånkomlig nödvändighet.

Vidare anförde:

Herr HENRIKSSON: Herr talman!
Herr Hedlund i Rådom började sitt anförande
med att säga, att det råder uppror
i vida kretsar i vårt land mot den
utveckling som skett under de senaste
månaderna och de prisstegringar vi fått
uppleva. Även om jag tror att det ligger
en överdrift i påståendet, att det
skulle råda uppror mot denna utveckling,
tror jag att det råder en viss oro
för den stegring priserna ha undergått
under de senaste månaderna. Säkerligen
skulle man dock bidraga till att stilla
denna oro — eller detta uppror enligt
herr Hedlunds i Rådom uppfattning •—
om man från olika håll vilie göra klart
varpå dessa prisstegringar verkligen
bero. Från de borgerligas och kommunisternas
sida vill man i stället göra

Elskatteförordning.

gällande, att huvuddelen av de svårigheter
vi nu uppleva i form av prisstegringar
är en följd av regeringens och
det socialdemokratiska partiets oförmåga
att klara upp ett besvärligt läge.
I stället borde man även från dessa partiers
sida understryka, att svårigheterna
för vår del i allt väsentligt bero på
att även vi fått del av de svårigheter,
som världen i sin helhet för närvarande
brottas med.

Med den generositet som i dag delvis
karakteriserade herr Ohlins anförande
framhöll han, att endast hälften av våra
svårigheter berodde på herr Sköld och
den övriga svenska regeringen, medan
den andra hälften kunde föras tillbaka
på Kinas diktator. I den borgerliga propagandan
— inte minst i högerns —
har man emellertid velat lägga över inte
endast halva ansvaret utan den avgörande
delen därav på regeringens och
socialdemokratiens oförmåga. Jag tror
därför att det kan vara anledning att i
denna debatt nämna några siffror, som
återfinnas i konjunkturinstitutets rapport
och vilka ganska klart angiva orsaken
till de levnadskostnadsökningar,
som vi under de senaste månaderna
fått uppleva och de vi kunna få vidkännas
under den närmaste tiden.

Levnadskostnadsökningarna ha som
bekant uppskattats till 16,1 procent från
september förra året fram till juni innevarande
år. Dessa ökningar bero till
större delen på utifrån kommande orsaker
— fördyringar av importvarorna
med därav följande prisstegringar på
våra exportvaror samt dessa stegringars
genomslag på hemmamarknaden.
En ytterligare del av dessa 16,i procent
får hänföras till en indirekt verkan av
det utrikespolitiska läget, nämligen därigenom
att de levnadskostnadsökningar
som kommit utifrån givetvis medfört
att lönerna fått höjas. Detta i sin tur
har medfört nya levnadskostnadsökningar.
Jag tror, att det är angeläget att
framhålla, att på det sättet den väsentliga
orsaken till vårt nuvarande läge är

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Elskatteförordning.

de händelser som inträffat ute i världen
under det senaste året.

Ser man på de ting, som kunna ha
förorsakat en penningvärdeförsämring
till följd av åtgärder som vi haft möjlighet
att råda över i vårt land, kunna vi
konstatera, att dessa åtgärder till mycket
stor del äro åtgärder som de olika
partierna varit ense om att genomföra.
Jag tänker här exempelvis på höjningen
av jordbrukets inkomster, som ju fört
med sig levnadskostnadsökningar, och
vidare på de indirekta skatteökningar
som vidtogos i höstas och som voro avsedda
att användas för förstärkning av
vårt försvar.

Oavsett hur det nuvarande läget uppkommit,
är det emellertid uppenbart att
det är besvärligt. Man är, såvitt jag kunnat
finna av debatten här i dag, ense
om att det är nödvändigt att vidtaga åtgärder
för att man i varje fall icke skall
få ett förvärrat läge. Meningarna bryta
sig emellertid om vilka åtgärder, som
kunna vara nödvändiga att genomföra.

Jag anser, att de motiveringar, som
framförts i debatten tidigare här i dag
rörande en överbalanscring av budgeten,
äro så starka, att det inte finns anledning
att ytterligare framföra dem.
Jag ansluter mig helt till den meningen,
att en överbalansering av vår budget för
närvarande är nödvändig.

En dylik överbalansering kan emellertid,
som vi alla väl känna till, icke
uppnås på annat sätt än genom ökade
inkomster såvida man inte vill genomföra
en avsevärd nedskärning av utgifterna.
Detta vill intet parti vara med
om. Högern har visserligen sagt att man
i princip är med på detta, men så länge
man gör ett sådant väsentligt förbehåll
som att det i nuvarande läge inte får
ske några besparingar på försvarssidan
utan i stället avsevärda utgiftsökningar,
är det tydligt att denna inställning från
högerns sida mer är ett propagandanummer
än en inställning i sak, som
skulle kunna leda till att man finge en
verkligt kraftig nedskärning av statsutgifterna.

Under sådana förhållanden kan en
överbalansering av budgeten inte uppnås
utan att man tillför staten nya inkomster.
De nya inkomsterna leda till
att skatterna ökas, och skatteökningar
innebära, oavsett i vilken form man
genomför dem, olägenheter på sätt som
här framhållits i debatten. Men när det
gäller de ökningar av beskattningen,
som det nu är fråga om, tror jag att det
kan vara anledning säga, att man inte
skall överdriva olägenheterna därav,
vare sig det gäller elskatten, fordonsskatten
eller postavgifterna.

När jag suttit och lyssnat på herr
Lundberg och de borgerliga talesmännen,
har jag närmast kommit till att de
ha reagerat som om man nu över huvud
taget skulle avskaffa elkraften och som
om man skulle förbjuda fordonen att
gå på våra vägar och gator. Då skulle
man naturligtvis komma fram till de
verkningar, som man här från borgerligt
håll velat framhålla, nämligen att
det efter dessa skatters genomförande
inte skulle vara möjligt att få en produktionsökning
här i landet och att
man inte skulle kunna utnyttja de tillgängliga
resurserna på olika områden.
Det är emellertid inte detta som de nu
föreslagna skatterna äro avsedda att
leda till. Det gäller här tvärtom en mycket
måttlig fördyring av användningen
av elkraft och motorfordon.

Herr Sandberg i Böle ville i förmiddags
göra gällande, att man från reservanternas
sida i bevillningsutskottet
hade underskattat verkningarna av de
nya skatternas hämmande följder på
olika sätt. Gentemot detta vill jag säga,
att det väl i stället är så att man från
utskottsmajoritetens sida avsevärt överdrivit
de nackdelar, som skulle vara
förknippade med dessa skatter. Det har
inte anförts några bevis på att levnadskostnadsökningarna
på grund av de nya
skatterna skulle bli högre än vad reservanterna
framhållit. Enligt de beräkningar
som gjorts skulle levnadskostnadsökningen
på grund av den föreslagna
elskatten inte komma att uppgå

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Nr 17.

— om man tar de direkta verkningarna

— till mer än 0,005 enheter i levnadskostnadsindex.
Även om man tar med
de indirekta verkningarna, kommer ökningen
i levnadskostnaderna till följd
av elskatten att uppgå till endast 0,io
procent i levnadskostnadsindex. Det är
troligt, att även höjningen av fordonsskatten
kommer att få en mycket måttlig
effekt på levnadskostnaderna. Under
sådana förhållanden kommer man fram
till, att de nu föreslagna skatterna ändå
är någonting som det svenska folket
utan större svårigheter har möjlighet
att bära.

Herr Hagberg i Malmö anförde några
synpunkter på fordonsskatten och
redogjorde därvid för hur fordonen
voro fördelade i Stockholm på olika
inkomsttagare. Jag vill här bara göra
en liten invändning. Herr Hagberg anförde
siffror på att arbetare och lägre
tjänstemän i Stockholm skulle äga 40
procent av en viss fordonspark. Jag
skall inte polemisera mot dessa siffror.
Det är möjligt att de äro riktiga. Siffrorna
äro emellertid beroende på var
man drar gränsen mellan lägre tjänstemän
och högre. Gör man som IC har
gjort, drar denna gräns så att alla tjänstemän,
som äro lägre än chefstjänstemän,
hänföras till gruppen lägre tjänstemän,
får man naturligtvis fram en
mycket stor grupp bestående av lägre
tjänstemän. Jag vill emellertid som sagt
inte polemisera mot dessa beräkningsgrunder.
Jag vill dock protestera mot
herr Hagbergs påstående, att samtliga
dessa människor skulle vara beroende
av fordonen för sin utkomst. Jag
tror inte att det i verkligheten förhåller
sig på det sättet. Jag tror i stället
att de som ha bil i Stockholm i stor utsträckning
äga bilen därför att de tycka,
att det är trevligt och därför att de
på det sättet få större möjligheter att
utnyttja fritiden.

Nåväl, om jag nu får gå tillbaka till
de verkningar, som de nya skatterna
skulle komma att få på levnadskostnadernas
utveckling, så har det sagts,

Elskatteförordning.

att dessa verkningar skulle vara av den
storleksordningen att de skulle komma
att föra med sig krav på kompensation
i form av högre löner. Både herr Hjalmarson
och herr Ohlin framhöllo i
sina inlägg, att dessa verkningar skulle
uppstå när man kom fram till hösten
och då började överväga om nya lönerörelser.
Herr Hjalmarson sade till och
med, att man redan vid innevarande
vårs avtalsuppgörelser hade konstaterat
att det framställts krav på löneökningar
under hänvisning till de bebådade
och nu föreslagna skatterna. Jag
måste säga, att om herr Hjalmarson gör
anspråk på att få tala som en av det
praktiska livets män, är det orimligt att
göra gällande att 0,1 o procents ökning
i levnadskostnaderna skulle kunna utgöra
ett motiv för inledande av lönerörelser
i det läge vi nu befinna oss
eller motivera krav på kompensation,
när vi på nio månader få uppleva en
levnadskostnadsökning med 16,1 procent.
Jag är övertygad om att varken
herr Hjalmarson eller herr Ohlin tror
på en sådan inverkan.

Men låt oss anta att de nu föreslagna
skatterna skulle kunna vara ett incitament
till och ingå i de övriga kraven
på kompensation. Då får man väl emellertid
se på denna fråga inte som en
helt isolerad fråga utan även ta hänsyn
till vad som skulle utgöra alternativet
till de nu föreslagna åtgärderna.
Alternativet är ju —- låt vara fortfarande
med en viss tveksamhet när det gäller
bondeförbundet —- att man skulle ha
en glidande ränta, som skulle fortsätta
uppåt i starkare eller svagare takt. I
varje fall skulle vi ha att gå till mötes
eu viss riintestegring. Ingen som vill
vara realist kan väl tro, att en dylik
riintestegring skulle kunna äga rum
utan att löntagarna skulle komma att
ställa krav på kompensation för denna
stegring. Om vi bara se på den ränteglidning
som ägde rum under förra
hösten och som medförde Vi procents
ökning av räntan, kan man väl utan
någon större svårighet konstatera, att

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Elskatteför ordning.

den inför höstens eventuella avtalsrörelser
kommer att vägä bra mycket
tyngre i vågskålen än den 0,io procents
ökning av levnadskostnadsökningen,
som blir en följd av elskattens genomförande.
På grund härav är konklusionen
också klar, nämligen att om man
låter räntan stiga ytterligare utöver
denna halva procent från i höstas, så
kommer det också att framföras krav
på kompensation undan för undan. Man
kommer alltså därhän, att en räntehöjning
i betydligt större utsträckning än
de nu föreslagna nya skatterna kommer
att motverka strävandena att övervinna
de inflationistiska tendenserna och
uppnå balans mellan tillgång och efterfrågan.

Det har i debatten vidare framhållits,
att räntehöjningen ändå har den
effekten att den leder till att spararna
få ökade inkomster. Herr Ohlin menade,
att man därmed skulle kunna tillgodose
ett rättvisekrav, så att den grupp,
som spararna utgör, skulle få en inkomstökning
som till en del skulle kompensera
dem för förluster genom den
penningvärdeförsämring, som tidigare
ägt rum genom inflationen.

Det tycks emellertid, som om man
från herr Ohlins och de övriga borgerliga
partilecfarnas sida skulle utgå ifrån,
att spararna voro någonting alldeles
entydigt, d. v. s. att de skulle utgöra en
grupp, som så fort räntan stege skulle
kunna tillgodogöra sig en reell vinst.
Det är möjligt att det förhåller sig på
det sättet, om man rör sig med sparare
av en viss kategori och om man förutsätter
att det gäller sparare som ha
mycket stora insättningar på bank och
som därigenom skulle få en kraftig inkomstökning
när räntan stiger. Jag kan
ta det exemplet, att en person äger ett
'' kapital på 50 000 kronor. Vid en räntestegring
med 1 procent får han en inkomstökning
på 500 kronor. För en person
med en förmögenhet på 100 000 kronor
skulle en räntestegring med 1 procent
betyda en inkomstökning på 1 000
kronor.

Det förhåller sig emellertid så, att
det inte bara är de som lyckats spara
ihop 50 000 eller 100 000 kronor och
placerat pengarna i bank, vilka kunna
hänföras till kategorien sparare. Det
måste nämligen finnas många olika
grupper i hela den stora kategorien
sparare. Inom dessa grupper är det
otvivelaktigt många som skulle komma
att lida förluster, därest en räntehöjning
skulle genomföras. Låt mig som
exempel ta sådana sparare, som jag
kanske mer än herr Ohlin och andra
kommer i kontakt med. Jag tänker exempelvis
på en arbetare, som under en
lång följd av år lyckats spara ihop ett
kapital på t. ex. 10 000 kronor. Om nu
räntan stiger med 1 procent, får denne
arbetare visserligen en inkomstökning
med 100 kronor per år. Samtidigt får
han emellertid, på sätt som här tidigare
i denna debatt anförts, en levnadskostnadsökning,
som vid en räntestegring
med 1 procent uppgår till 115 kronor
per år. Denne arbetare kommer således
inte att tjäna någonting på en räntestegring
utan tvärtom. Visserligen får
lian ökade inkomster, men hans utgiftsökningar
på grund av dyrare bostad
och på grund av de andra verkningarna
av en räntestegring äro sådana
att det slutgiltiga resultatet för
hans del ändå blir negativt. Än mer tydligt
blir exemplet, om man går över till
dem som sparat på annat sätt än genom
att sätta in pengarna i bank. Jag
tänker exempelvis på alla dem som lyckats
få ett litet startkapital för att bygga
ett eget hem men samtidigt varit
tvungna att låna pengar för att kunna
finansiera vad de själva icke orkat med.
Jag kan ta det exemplet, att en person
själv satsat 10 000 kronor på ett eget
hem men fått läna 20 000 kronor. Vid
en räntestegring med 1 procent får han
en årlig förlust på 200 kronor.

Jag tror därför att man icke a priori
skall utgå ifrån att en ränteökning kommer
att gynna spararna. En ränteökning
kommer nämligen att slå mycket ojämnt
för olika grupper av sparare. De spa -

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Nr 17.

rare som äga stora kapital komma utan
tvivel att tjäna på en räntestegring,
men de sparare som ha små kapital
komma att förlora därpå till följd av att
levnadskostnaderna komma att stiga
mer än de ökade inkomsterna till följd
av den högre räntan.

Bland de fem punkter, vilka herr
Ohlin sammanfattade sitt anförande i,
fanns som sista punkt att det mot de
skattehöjningar, varom det nu är fråga,
fanns en mycket stark opinion ute i
landet. Herr Ohlin sade att det vid en
omröstning inte finns möjlighet att vinna
majoritet för dessa skatters genomförande.
Jag tror för min del, att herr
Ohlin har rätt däri, om man nämligen
utgår ifrån, att det bara skulle vara
detta alternativ som skulle föras ut till
en omröstning. Om man ginge ut till
folket och frågade om vederbörande
ville ha ökade elevavgifter, varav en del
komme att gå till skatt till staten, och
om man vidare skulle fråga bilägarna
om de ville acceptera den högre bilskatten,
är det ganska naturligt att man
skulle få det svaret, att vederbörande
icke ville vara med om dessa utgiftsökningar.

Men om man mot detta sätter det alternativ,
som är högerns och folkpartiets,
nämligen räntehöjningen, är jag
lika övertygad, som herr Ohlin var om
att svenska folket skulle säga nej till
skatterna, om att man av dessa båda alternativ
skulle föredra skattehöjningar
framför en räntehöjning. Man skulle
göra detta därför att det kommer att
drabba mildare och därför att man med
en skattehöjning och med den överbalansering
av budgeten, som vi nu kunna
få, ändå står på något säkrare mark
än vad fallet kan bli vid en fortlöpande
ränteglidning.

Jag tror, att de borgerliga partierna
nu lika väl som en gång tidigare ha
räknat något fel på den opinion, som
kan finnas i dessa ting ute bland det
svenska folket. Aktiebolaget Förenade
oppositionspartier för missnöjes spri -

Elskatteförordning.

dande försökte 1947 och 1948 att med
vilseledande uppgifter av allehanda
slag få till stånd en folkstorm mot socialdemokratien.
Men vi minnas ju alla,
att trots att man då hade ett gott utgångsläge
och ett mycket ansenligt rörelsekapital,
blev utdelningen av denna
opinionsrörelse tämligen klen. En av
huvuddelägarna i missnöjesbolaget,
nämligen högern, fick ju inte någon
utdelning alls utan fick i stället se, att
en del av rörelsekapitalet kom att gå
förlorat.

Jag tror, att folk nu lika väl som då
har möjligheter att inse vad som är realiteter
i dessa ting och därför har svårt
att gripas av den storordighet om egen
förträfflighet, som under de senare
månaderna flödat från de borgerligas
talarstolar. Vi kunna därför, när den
tiden kommer, på vårt håll säkert med
ganska stort lugn se an det svenska folkets
ställningstagande till å ena sidan
den politik, som har förts, och å andra
sidan den politik, som de borgerliga
partierna, enkannerligen högern och
folkpartiet, nu förorda.

Jag vill vidare och till sist, herr talman,
säga att det är klart, att det nuvarande
ekonomiska läget inger bekymmer.
Många se väl med oro på vad
framtiden skall föra med sig. Jag tror
emellertid, att det ändå finns förutsättningar
att klara upp de svårigheter,
som kunna möta. Det är möjligt på
grund av de åtgärder, som regeringen
redan har vidtagit, och genom de åtgärder,
som vi för närvarande ha att
behandla. Jag tror, att förutsättningarna
att klara upp svårigheterna i varje
fall inte komma att bli mindre sedan
de överläggningar, som inom kort tid
komma att påbörjas mellan regeringen
och olika intresseorganisationer, ha
slutförts. Det bör då vara möjligt att
komma fram till ett program för den
fortsatta politiken, som kan rädda oss
från cn fortgående inflationistisk utveckling
och leda till ett relativt stabilt
penningvärde samt därmed till en

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Elskatteförordning.

ordning, där de stora grupperna få
möjligheter att bevara den reala standard,
som de nu ha. Om man vid de
fortsatta övervägandena ville fästa ökad
uppmärksamhet på de stora utgiftsökningar,
som vi hittills ha haft i fråga
om försvaret, och så långt det är möjligt
söka förhindra, att nya utgiftsökningar
komma till stånd på detta område,
om man vidare ville ägna en något
större uppmärksamhet åt de stora
inkomstökningar, som förekomma på
exportens område, så tror jag, att det
finns möjligheter att komma fram till
ett läge, där de inflationistiska krafterna
kunna begränsas och där vi kunna
uppnå en något så när stabil ordning
i vår ekonomi.

Herr LUNDBERG (kort genmäle):
Herr talman! Herr Henriksson sade
bland annat, att jag skulle ha uttalat
mig som om det hade varit fråga om
att man skulle avskaffa elkraften. Jag
vill till herr Henriksson bara säga, att
motiveringen till den diskussion jag
förde var frågan om direkta eller indirekta
skatter. När jag varnade för att
införa ökade skatter i fråga om elkraften
och vår trafik, så var det därför att
jag som gammal industriarbetare kanske
bättre än herr Henriksson vet, hur
viktigt det är att vi ha tillgång till billig
råvara inom exportindustrierna.
Inom den typiska hemmamarknaden
däremot spelar det inte så stor roll.
Det är ur den synpunkten jag har motiverat
mitt ståndpunktstagande. Jag
vill i detta sammanhang också säga att
jag tror, att motorfordonen inte alls
spela någon större roll för stockholmarna
men däremot i trafiken över
huvud taget.

Jag har klart och tydligt sagt ifrån,
att jag inte kan godkänna den motivering,
som utskottet har anfört — och
jag vill även säga den som herr Hall
och till en del också den som herr

Henriksson anfört. Men om man inte
kan få en återremiss av dessa ärenden,
ställs jag inför att välja mellan två dåliga
alternativ, och då väljer jag det,
som jag anser vara minst farligt för de
bredare folklagren. Ty det är ju så,
herr Henriksson, att indirekta skatter
och i varje fall punktskatter verka som
en bumerang, inte minst kanske när
det gäller de intressen, som herr Henriksson
borde företräda.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Får jag bara helt kort påpeka, att
herr Henriksson följde i deras spår
som vägra att diskutera det man från
vår sida har föreslagit, nämligen en
kreditåtstramning, och i stället låtsa,
att det är fråga om en väsentlig räntehöjning.
I själva verket förhåller det
sig så, att herr Henrikssons resonemang,
liksom förut herr Skölds, om
levnadskostnader och sådant faller på
den omständigheten att en kreditåtstramning
verkar åtstramande på företagarsidan
och minskande på efterfrågan
och därigenom håller tillbaka de
prisstegrande krafterna, något som herr
Henriksson, såvitt jag förstår, icke närmare
gick in på.

Sedan fortsatte herr Henriksson med
vad jag skulle vilja kalla den nya socialdemokratiska
mytbildningen, och
det är närmast för att bemöta honom
i det avseendet som jag har tagit till
orda i en kort replik. Herr Henriksson
säger, att valet 1948 var en socialdemokratisk
seger. Men, herr Henriksson,
valet 1948 medförde en förlust för socialdemokraterna
på ungefär tio mandat
— jag får väl säga till folkpartiet.
Att man sedan fick tillbaka sju mandat
från kommunisterna berodde inte på
regeringens politik; det berodde på att
de tjeckiska kommunisterna, hjälpta av
eu del tjeckiska socialdemokrater, möjliggjorde
en utveckling i Tjeckoslovakiet,
som jag tror mer än något annat
öppnade svenska folkets ögon för vad

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Nr 17.

en kommunistisk politik innebär. Detta
gav socialdemokratien i Sverige en hel
del kommunistiska röster, något som vi
på vårt håll i och för sig voro mycket
glada över, eftersom vi tycka det är
bättre med socialdemokrater än med
kommunister. Men glöm alltså inte, att
socialdemokratien fick ett betydande
bakslag på sin politik vid valet 1948,
och försök inte sprida någon myt om
att det var ett socialdemokratiskt
segerval!

Till sist, herr talman: Om herr Henriksson
är så säker på att svenska folket
gärna skulle föredra skattehöjningar
framför en kreditåtstramning, skattelättnader
för sparare o. d., som föreslagits
från vårt håll, och om regeringen
delar denna uppfattning, finns det
ju en möjlighet att få den saken bekräftad
eller vederlagd. Vi ha ju ett
konsultativt referendum. Varför inte
då fråga svenska folket? Det kan i så
fall hända, att herr Henriksson, som
beklagar sig över oppositionens självsäkerhet,
får anledning att i en stilla
begrundan överväga, om det inte är
han själv som varit för självsäker.

Herr HENRIKSSON (kort genmäle):
Herr talman! Till herr Lundberg vill
jag säga, att det väl inte är någon som
förnekar, att det är önskvärt att vår
exportindustri — och förresten vår industri
över huvud taget — får så billiga
råvaror som är möjligt i de olika
situationer, som vi kunna uppleva. Jag
vill emellertid framhålla, att sådant läget
nu är måste vi ändå ha klart för
oss, att den stegring av priset på råvaror,
som elskatten kan föra med sig
för våra exportindustrier, inte på
minsta sätt kommer att äventyra deras
möjligheter att konkurrera ute på
världsmarknaden. Det är, som herr
Lundberg sagt i tidigare anföranden,
på det sättet att problemet för närvarande
är, att våra exportindustrier ha
så stora vinster, att det skapas problem

Elskatteförordning.

om inkomsternas och förmögenheternas
fördelning. Skulle man komma i ett
annat läge, har man väl då möjlighet
att ompröva den ställning, som vi i dag
komma att ta till elskatten.

Vad sedan beträffar de indirekta
skatternas bumerangliknande verkan
vill jag på samma sätt som herr Lundberg
säga, att det därvidlag gäller en
fråga om avvägning. Vi äro ju överens
om att detta alternativ ändå är fördelaktigare
än det som de borgerliga förfäkta,
nämligen en räntestegring, och
vi ha för närvarande bara två alternativ
att välja på.

Till herr Ohlin vill jag säga, att en
kreditåtstramning utan räntestegring
vilja inte heller de borgerliga göra gällande
är möjlig, och då är frågan: Vad
är det för levnadskostnadssänkningar
som en ränteökning medför? Jag tror
att det vore bra, om man kunde komma
över från ett allmänt talesätt till
konkreta uppgifter om var dessa levnadskostnadssänkningar
inträda och
var de inträtt i de länder, som herr
Sköld tidigare nämnde och där man
haft en fortlöpande glidning uppåt av
räntan. Har man i dessa länder kommit
i ett läge, där levnadskostnadsökningarna
hållits tillbaka och inflationens
krafter tunnats ut och försvunnit ?
Det är ju närmast tvärtom resultatet
blivit.

Herr Ohlins skildring av utgången
av 1948 års valrörelse skall jag inte polemisera
mot. Vill herr Ohlin framställa
resultatet på det sättet, att vi ha
förlorat tio mandat men vunnit sju, må
det vara hans sak. Man kan ju lika
gärna framställa det på det sättet, att
resultatet blev en förlust av tre mandat.
Det är väl så man brukar räkna
om man vill gå rakt på sak och inte,
runt omkring, vilket herr Ohlin för all
del ofta brukar göra. Jag tror att det
var ett riktigt konstaterande jag gjorde
när jag fann, att hela den apparat, som
man hade satt i gång 1947 och 1948,
gav cn dålig utdelning för det förenade

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Elskatteförordning.

oppositionsaktiebolaget. Det blev inte
de vinster som man spekulerat i, och
jag tror att det inte heller kommer att
bli vinst i fortsättningen, om man skall
driva den politik, som man nu gjort sig
till talesman för.

Till allra sist vill jag fråga: När herr
Ohlin säger att han föredrar socialdemokrater
framför kommunister, gäller
detta också vid dagens votering?

Herr FAST: Herr talman! Så mycket
samarbete har det i alla fall varit under
denna debatt, att jag två gånger
flyttat ned mig på talarlistan till förmån
för oppositionen. Detta har haft
det goda med sig för mitt vidkommande,
att man väl nu kan betrakta fältet
som ganska avbetat. Det är inte gärna
tänkbart, att det kan komma fram så
särskilt många nya synpunkter.

En sak har glatt mig i dagens debatt.
Jag kanske får börja med att ge herr
Hagberg i Malmö en eloge för hans uttalande,
att krisen inte i huvudsak kunde
skyllas på regeringen utan var en
följd av den allmänna världskrisen, en
följd av Koreakriget, upprustningen
och upplagringen av för krig nödvändiga
råvaror. Det var ett uttalande som
man inte är så van vid att höra från
det hållet.

Jag fäste mig även vid att herr Ohlin
i ett av sina anföranden inte helt
kunde komma ifrån att det inte uteslutande
är regeringens skuld att vi nu ha
ekonomiska svårigheter. Detta är, herr
talman, ett betydande framsteg i förhållande
till den buskagitation, som har
bedrivits och fortfarande bedrives litet
varstans i detta land, enligt vilken det
inte finns någonting ont som regeringen
inte är orsak till.

Men jag trodde också, herr talman,
att man var överens om att staten i ett
läge, där köpkraften är större än efterfrågan
på varor, borde kraftigt överbalansera
statsbudgeten. Detta kan ske
på två sätt. Antingen kan man med bi -

behållet skattetryck pressa ned statens
utgifter eller också kan man genom
ökade skatter höja statens inkomster.
Det är väl inte någon som bestrider, att
det vore sympatiskt om man kunde göra
sådana besparingar i statens utgifter,
att man redan härigenom kunde få fram
det erforderliga budgetöverskottet. Men
i så fall måste man gå hårt fram över
social-, kultur-, försvars- och jordbrukshuvudtitlarna,
vilket man inte från något
håll i riksdagen vill vara med om.

Det har i debatten här i dag och även
annorstädes talats så oerhört mycket om
besparingar, men det har inte blivit
någonting mer än allmänna talesätt, och
några konkreta anvisningar om var besparingar
skola kunna göras har man
inte lämnat. Man måste väl säga sig, att
det samlade besparingsverket både vid
denna riksdag och vid tidigare riksdagar
ter sig ganska blygsamt. Jag tycker
inte heller att oppositionen i detta avseende
har någonting att särskilt brösta
sig över, trots det myckna talet ute i
landet om behovet av sparsamhet. Man
vill inte sänka försvarskostnaderna av
lätt förklarliga skäl — man vill tvärtom
höja dem —■ man kan göra föga åt de
automatiska utgiftsstegringarna i fråga
om statsbudgeten, och man vill inte
sänka den kulturella standarden. De sociala
utgifterna måste ökas, därest den
sociala standarden skall kunna bevaras.
Jag erinrar om att det är folkpensionerna
och barnbidragen, som äro de
båda stora huvudposterna på socialhuvudtiteln.
När man så inte heller vill
minska stödet till det svenska jordbruket,
äro besparingsmöjligheterna utomordentligt
begränsade. Besparingsvägen
är sålunda helt enkelt stängd när det
gäller att finna snabbt verkande medel
mot inflationshotet, och den kan inte
beträdas för att nå fram till en överbalansering
av budgeten.

Herr Ohlin sade i ett anförande i dag,
att en överbalansering av budgeten inte
är något verksamt medel i det nuvarande
läget med dess starka efterfrågan

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

på arbetskraft och material. Jag blev
ganska förvånad över detta uttalande.
Jag har trott nationalekonomerna när
de lärt ut, att överbalansering bör tillgripas
just i ett dylikt läge men att
budgeten mycket väl kan underbalanseras
i ett läge, då depression inträder
eller hotar att inträda. Herr Ohlin varnade
oss i ett av sina tal här i dag för
att sätta vår tillit till furstar, men efter
dagens debatt skulle jag vilja säga, att
jag inte längre vågar sätta min tillit till
nationalekonomer, åtminstone inte till
dem som äro partipolitiskt engagerade.

Jag är emellertid så enfaldig, herr talman,
att jag alltjämt tror på lämpligheten
och behovet av att i nuvarande
läge överbalansera budgeten, vilket såvitt
jag förstår, när besparingsvägen är
stängd, inte kan ske på annat sätt än
genom att man uttar högre skatter. Men
oppositionen säger då, såväl i förevarande
utskottsbetänkande som i debatten
här i dag, att det inte har framförts
tillräckliga skäl från regeringens
sida för behovet av dessa högre skatter.
Detta framfördes i synnerhet av herr
Ohlin i de avslutande trossatser han
deklarerade.

Jag vågar säga att jag tycker att det
borde räcka med att staten går ut på
den allmänna lånemarknaden och för
investeringsändamål lånar ett belopp
av upp till 250 miljoner kronor. Låt
mig tillägga, herr talman, att lånebeloppet
också kan tänkas bli högre. Vi
ha inte utvecklingen i vår hand, så att
vi därvidlag kunna göra något bestämt
uttalande.

Även om det har funnits nyanser i
uppfattningen om vad man menar med
lågräntepolitik, har tidigare åtminstone
bondeförbundet mer helhjärtat anslutit
sig till en sådan linje, och detta har
också varit fallet, såvitt jag inte missförstått
saken, med folkpartiet, ehuru
detta parti uttalat sig i mera svävande
ordalag än bondeförbundet. Högern
har, såsom också framgått av debatten
här i dag, förklarat att man är beredd

Elskatteförordning.

att göra de räntehöjningar, som äro
erforderliga för att kunna åstadkomma
ekonomisk balans och stabilitet av penningvärdet.
Hur hög denna ränta behöver
vara vet ingen, och ingen har vågat
göra något uttalande på denna
punkt. Ingen har heller vågat göra ett
bestämt uttalande, huruvida man kan
nå effektivitet med användande av
dessa utvägar.

Jag skulle vilja erinra om vad vi voro
överens med bondeförbundet om, då
det gällde utrikespolitiken. Man har
sagt som så: Ha vi valt en linje, låt oss
också söka konsekvent genomföra den.
Jag undrar om inte detta också borde
gälla här. När man har slagit in på lågräntepolitikens
väg, tror jag att det är
ganska äventyrligt att så att säga börja
sväva på målet och vara beredd till ett
litet avsteg, som säkerligen kommer att
innebära ytterligare avsteg, sedan man
gått in för en sådan linje. I detta fall
måste jag säga att högerns deklaration
verkar på mig hederligare därför att
man vet, var man i detta avseende har
den: högern är beredd att ta konsekvensen
av den politik den anvisar.

Jag skulle vilja säga till bondeförbundet,
att om man inte vill överbalansera
budgeten men är beredd till mindre
räntehöjningar, hamnar man till slut
ganska lätt och snabbare än man tror
på högerlinjen. Man blir väl ändå
tvungen, om man beträder denna väg,
att höja räntan precis så mycket som
erfordras för att man skall vinna resultat
■—■ i den mån resultat på den vägen
kunna uppnås, vilket man först
senare kommer att få erfara. Jag erinrar
vidare om att när staten skall upplåna
mera betydande summor på den
allmänna lånemarknaden, finns det i
vårt land vissa kapitalintressen, som få
utrymme för spekulation i ytterligare
räntehöjningar och också inrätta sig
därefter. Vi skola inte heller glömma
att det vid åtskilliga tillfällen har spekulerats
emot både statens och allmänhetens
intressen på dessa håll. Vill man

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Elskatteförordning.

behärska dessa krafter sker det bäst,
om staten inte i någon större utsträckning
behöver anlita låneniarknaden för
investeringsändamål.

Vad en räntehöjning beträffar vill jag
påpeka en sak som inte framhållits i
denna debatt, nämligen den snedvridning
av vår produktion som uppkommer
genom att man höjer räntan mera väsentligt.
Det förhåller sig så att den för
oss kanske värdefullaste delen av produktionen
är allra mest känslig för
kostnadsstegringar, under det att den
del av produktionen, som är mindre
känslig för kostnadsstegringar, kan leva
gott och tryggt även med dessa högre
kostnader. Jag tycker att man i varje
fall på jordbrukarsidan borde vara
utomordentligt betänksam gent emot en
sådan utveckling.

Utskottsmajoriteten framhåller — såsom
också skett här i dag — att metoden
med skattehöjningar av föreslagen
art inte kan användas till krisens bekämpande
under nu rådande förhållanden
och med det nuvarande skattetrycket.
Jag skulle vilja fråga: Har det
varit några andra, lämpligt verkande
skatter som vid dessa uttalanden ha lekt
vederbörande i hågen? Sannolikt få väl
denna skrivning och dessa uttalanden
tolkas så, att man motsätter sig varje
höjning av skatterna, vare sig det är
fråga om de direkta eller indirekta
skatterna.

Jag erinrar om att man i det borgerliga
lägret, såsom här påpekats, har börjat
varna en smula för den agitation
emot höjda skatter, som har bedrivits
sedan flera år tillbaka här i landet. När
jag hänvisar till dessa uttalanden, såväl
från nationalekonomer som från affärsvärlden,
är det bara därför att jag
skulle vilja fråga: Är det inte litet farligt
att över huvud taget bedriva en
agitation mot skatter som till syvende
och sidst får den karaktären, att den
kommer medborgarna att anse skatter
som en onödig pålaga. Denna oppositionens
häftiga kritik mot skatterna kan,
om det vill sig illa, studsa tillbaka på

vederbörande själva. Hur var det för
övrigt under kommunalvalet i fjol?
Gingo inte de borgerliga i Stockholm
då till storms emot det dåvarande kommunala
skattetrycket, de höga spårvägsavgifterna
och en hel del annat?
Ja, hur har det blivit sedan? Det kan
vem som helst övertyga sig om, och jag
behöver därför inte uppehålla mig vid
den saken.

Att allmänheten är mottaglig för en
propaganda för lägre skatter är endast
fullt naturligt, men jag tror att allmänheten
är ännu mera känslig för fall, då
givna löften inte kunna infrias därför
att verkligheten har varit en annan än
den som förespeglats i den partipolitiska
diskussionen. Det är inte alltid populärt
att tala om allt vad man vet eller
borde veta, men i längden är det enligt
mitt förmenande mest lönande att tala
rent ut till de svenska medborgarna.

Så säger man att de föreslagna skatterna
komma att medföra motsvarande
prisförhöjningar, som förr eller senare
skola gottgöras genom höjda löner. Om
jag då, herr talman, först får uppehålla
mig ett ögonblick vid elskatten, tror jag
att den kostnadshöjning denna skatt
medför för produktionen kan bäras
utan högre produktpriser med den
vinstmarginal, som man för närvarande
har inom produktionen. Vad som härvidlag
drabbar de enskilda hushållen
är, har det vittnats om, en ganska måttlig
utgiftsökning. Vill man eller behöver
man vara sparsam i fråga om förbrukningen
av elkraft, så ha vi nu nått
upp till en sådan förbrukning, att det
är möjligt att undgå utgiftsökningar genom
besparing beträffande densamma.
Vidare måste man erinra om att det
inte är mer än ett knappt år sedan vi
här i landet hotades av ransoneringar,
vilka också delvis genomfördes.

Vi ha i år haft en utomordentligt
kraftig vårflod. Den har dock främst
förekommit i södra delarna av vårt
land, under det att den i de norra delarna
varit mycket måttlig, och det är
situationen i de norra delarna, som

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Nr 17.

kommer att vara avgörande för vattentillgången.
Jag tror därför att man skall
vara försiktig och säga sig, att det inte
är så säkert att vi inte behöva tillgripa
det dyra kolet för att framställa elkraft
här i landet även under innevarande
år.

I fråga om fordonsskatten vill jag
framhålla, att vi ingalunda äro ensamma
om att höja skatten på motorcyklar
och bilar. En fördubbling har under
senaste tiden genomförts både i Holland
och i England. Man säger att den begränsning
av bilimporten, som är
ofrånkomlig, skall åstadkommas genom
importrestriktioner och inte genom
höjd beskattning. Även om jag medger
att importrestriktioner äro nödvändiga,
tror jag dock att man måste säga, att
den höjda fordonsskatten skulle kraftigt
medverka till att trycket från bilköparna
bleve väsentligt mindre. Dessutom
kan man inte bortse från värdet
av importen av motorbränsle, som ju
ökat i takt med motortrafikens utveckling.

Jag har personligen den uppfattningen,
att om det är något område där vi
levat över våra tillgångar, så är det på
bilområdet. Vi ha inte varit rustade att
ta emot den utomordentligt kraftiga utveckling,
som ägt rum på detta område.
Bara den omständigheten att man på
ett enda år ökat antalet importerade
bilar från 8 500 till 52 000 talar sitt tydliga
språk.

Nu har man företett en statistik, enligt
vilken det skulle vara inom de låga
inkomstklasserna som de flesta bilarna
äro till finnandes. Jag skall inte, herr
talman, påminna om vad statistiken kan
användas till. Jag vill bara stillsamt säga,
att oerhört mycket beror på hur det
statistiska grundmaterialet ser ut, hur
det framkommit och bearbetats. Jag kanske
också får påpeka att det finns många
medborgare i vårt land, vilkas taxering
inte blir lika noggrant kontrollerad som
de personers, vilka ha inkomster som
även uppgivas av arbetsgivarna. I detta
fall tror jag inte att man behöver vara

Elskatteförordning.

särskilt ömsint. När det är fråga om
mindre inkomsttagare skall jag gärna
erkänna, att det finns en del, som ha
behov av bilar. Men jag kan då inte
tänka mig annat än att man använder
sig av de lätta bilarna eller motorcyklar,
och då är denna höjda skatt ganska
måttlig och kommer i varje fall inte att
utgöra en så stor tunga som t. ex. en
räntestegring så småningom skulle innebära.

Om man har gått in för en indirekt
beskattning, en punktbeskattning, på
olika mer eller mindre umbärliga konsumtionsvaror,
har jag mycket svårt att
förstå, varför bilar och motorcyklar
ovillkorligen skola vara undantagna.
Om jag skulle fråga dem som röka eller
använda spritdrycker måttligt men mer
eller mindre vanemässigt eller dem
som förbruka choklad, huruvida de anse
att deras förbrukning är en lyxkonsumtion,
blir svaret ett bestämt nej. Det är
en omdömesfråga, vad som för den ene
eller den andre är att betrakta såsom
en lyxkonsumtion. Vi skola göra klart
för oss att det bilbestånd, som vi nu
ha i vårt land, ingalunda består bara
av nyttobilar utan också till mycket
stor del av andra bilar.

För mig är emellertid det avgörande,
huruvida en överbalansering av budgeten
av den storleksordning, som finansministern
har räknat med, kan anses
vara erforderlig. Jag måste säga att
finansministerns bedömning av läget,
sådan den givit sig till känna tidigare
under denna riksdag, i allt väsentligt
har visat sig vara hållbar, när man nu
fått komplettering av riksstaten för budgetåret
1951/52. Det är mycket bra, herr
talman, att vara optimistisk i sin bedömning
av utvecklingen under den
närmaste framtiden, men det är allra
säkrast att räkna med att den kan bli
mindre gynnsam, ehuru vi alla naturligtvis
önska att den skall bli så gynnsam
som möjligt.

Givetvis kan det tänkas att prisläget
ute på världsmarknaden på de stora
stapelvarorna kan stabiliseras vid det

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 19ol em.

Elskatteförordning.

nuvarande läget eller i bästa fall kanske
något därunder, men om den nuvarande
spänningen mellan öst- och
västmakterna skulle fortsätta, om den
påbörjade upprustningen och upplagringen
av för krig oumbärliga varor
skulle fullföljas enligt det program, som
stormakterna inlett — inte minst Amerikas
förenta stater — då tror jag att
man ännu inte nått toppen på inflationsvågen.
överbalansering av budgeten ingår
ju som ett väsentligt led i regeringens
program för den ekonomiska krisens
bekämpande. Det är på sådant sätt
som medlen för denna överbalansering
enligt min mening måste anskaffas. Jag
tror inte att andra utvägar för anskaffande
av dessa medel till överbalanseringen
kunna sökas, vilkas resultat blir
mindre kännbart för medborgarna än
följden av de anvisningar, som här föreligga.

Jag vill till detta säga ett ord även om
skapande av ekonomisk jämvikt genom
att sänka skatterna och därigenom öka
det enskilda sparandet. I den mån detta
sparande är påverkbart genom statliga
åtgärder av skilda slag, sålunda även
av skatteteknisk natur, och det inte är
fråga om sådana ting, som kosta staten
mer än de komma att inbringa, bör man
nog ta med i beräkningen, att detta sparande
icke är påverkbart förrän penningvärdet
har stabiliserats i vårt land
och stabiliteten har uppehållits under
en sådan tidrymd, att medborgarna ha
klart för sig eller rent av ha garantier
för att den kommer att bli bestående.
Man måste således först skapa stabilitet
och kan därefter med verklig framgång
vädja till allmänheten att öka sparandet.

Om detta antagande är riktigt gäller
det att nu såsom en övergångsform använda
det tvångsmedel till sparande,
som ligger i en överbalansering av budgeten.
Naturligtvis innebär detta mitt
uttalande inte att man skall uraktlåta
att vidta alla de åtgärder, som kunna
vara möjliga att använda för ökande av
det enskilda sparandet redan i det nu -

varande läget. Härom få vi emellertid
tillfälle att vid en diskussion om bankoutskottets
begäran om utredning föra
ytterligare debatt.

Vad jag har velat framhålla är sålunda
bara att man inte skall övervärdera
de möjligheter, som i dagens läge
föreligga till ökande av det enskilda
sparandet och att det i den aktuella
situation, vari vi befinna oss, icke är
möjligt att komma fram på den linjen;
i varje fall kan den endast obetydligt
bidra till en sådan utveckling. Det är
klart att budgetens överbalansering inte
är det enda användbara medlet för penningvärdets
stabilisering och för vinnande
av ekonomisk balans. Regeringen
har i olika sammanhang redovisat de
medel, som den har tillgripit och som
den avser att tillgripa i detta syfte. Jag
erinrar vidare om de överläggningar,
som under den närmaste tiden skola
äga rum med arbetsmarknadens parter
och med näringslivets organisationer,
överläggningar som kanske vidgas att
även omfatta de politiska partierna.

Om man där kan komma fram till anvisningar
om nya vägar, äro de ytterst
välkomna, och de komma förmodligen
också att utnyttjas. Men i dagens läge,
då det gäller att fastställa linjer för att
skapa ekonomisk jämvikt inom landet
och skydda penningvärdet, måste man
även vidta åtgärder som äro impopulära
ute bland folket men som dock enligt
mitt förmenande måste till.

Jag vill fråga herr Hedlund i Rådom,
som ansåg att dessa skatter inte drabbade
fullt rättvist och voro mycket tyngande
för medborgarna: Finns det, herr
Hedlund, några skatter som inte äro
tyngande för medborgarna och som inte
drabba orättvist, skatter som drabba
fullt rättvist i de individuella fallen?
Är det så att man på bondeförbundshåll
sitter inne med upplysningar om
dylika skatter, vore det verkligen skada
om man läte denna debatt gå till ända
utan att lämna anvisningar därom. Men
när det kommer till kritan finns det

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

inga sådana anvisningar. Alla skatter
äro mer eller mindre ojämnt verkande
och de komma alla att vara tyngande.
Tyvärr är det ofrånkomligt att man
skapar åt staten, åt landsting och åt
kommuner de nödvändiga medlen både
för att upprätthålla den normala verksamheten
men också för att kunna bemästra
det ekonomiska läget och skydda
penningvärdet.

Herr talman! Jag tror att jag kan försäkra
att vid den votering som kommer
att följa kommer säkerligen den socialdemokratiska
riksdagsgruppen att så
gott som enhälligt möta upp bakom den
reservation, som föreligger till utskottets
betänkande och som är lika med
Kungl. Maj :ts proposition.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Det kan inte finnas skäl att vid
denna sena timme ytterligare söka berika
debatten med nya synpunkter, men
då jag har tagit del i det förberedande
arbetet i utskottet med dessa frågor vill
jag motivera mitt ställningstagande.
Finansministern har anfört tvenne skäl
för dessa skatter, ''nämligen dels behovet
av en överbalansering av budgeten, som
skulle medge att en hel del av utgifterna
på kapitalbudgeten kunde täckas av
dessa medel, dels också nödvändigheten
av att vidta restriktioner i fråga om
bilarna.

Kanske hade det funnits skäl att något
tidigare observera det förhållandet,
att bilimporten fått en sådan omfattning.
Jag tror knappast att det är klokt
att först låta bilimporten pågå i obegränsad
utsträckning för att sedan, när
man anser att man kommit ett stycke
längre än man egentligen borde ha
gjort, föreslå en fördubbling av skatten.
Man har här talat om att denna skatt
inte har någon större betydelse för prisutvecklingen.
Det kan vara riktigt när
det gäller prisutvecklingen som sådan
inom hela landet, men för dem som mer
direkt drabbas av den kommer skatten

Elskatteförordning.

att ha avsevärd betydelse; särskilt hårt
kommer ju jordbrukets folk att drabbas.
Det är dock för dem som ha de
långa transporterna och som ha de
tunga transporterna som den ökade utgiften
för skatt kommer att betyda så
mycket. Detta gäller skogsnäringen, där
transporterna numera i allra största utsträckning
utföras med bilar. Transporten
av mjölk, djur, spannmål o. s. v.
samt förnödenheter för jordbruket sker
ju i nära hundraprocentig omfattning
med bil. Det betyder inte så litet om
en mjölkutkörare, som har en vagn för
vilken han betalar 750 kronor om året
i skatt, nödgas lägga ut ytterligare 750
kronor i skatt, alltså erlägga en skatt
på tillsammans inte mindre än 1 500
kronor. Man kan nog inte gärna resonera
så, som jag läste i en kvällstidning
i går, det var Aftontidningen, där ett
hovrättsutslag citerades, enligt vilket
man numera skulle vara skyldig erlägga
skatt för en s. k. epatraktor. Tidigare
har den ju ansetts som motorredskap
och varit skattefri. Om det nu blir så,
att för dessa epatraktorer skall erläggas
bilskatt, blir skatten fördubblad. Om vi
anta att en epatraktor drar en skatt till
så lågt belopp som 100 kronor — det
är ju ett antagande — och den fördubblas,
blir det ju 200 kronor. En sådan
epatraktor förbrukar — jag skall ta ett
medeltal — 500 liter bensin. Skatten på
denna bensin utgår med 25 öre per liter.
Det blir 325 kronor sammanlagt i skatt.
Nu säges det i denna artikel: »För jordbrukarna
kan väl hela frågan vara tämligen
likgiltig. Tv om skyldighet befinnes
föreligga att erlägga skatt för fordonen
eller redskapen, så kommer detta
endast att höja utgiftssidan i jordbrukskalkylen.
Sedan denna höjning konstaterats
komma tydligen även priserna
på kött eller fläsk eller något annat att
stiga, varigenom skatten slutligen stannar
på konsumenterna.»

Ja, när man resonerar så i detta
sammanhang skall jag be att få belysa
problemet från en annan sida. Även om

7 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 17.

Lördagen den 5 maj 19ol em.

98 Nr 17.

Elskatteförordning.

det lyckas, vilket visat sig vara ganska
svårt, att åstadkomma en kompensation
för utgiftsstegringen i fråga om jordbrukets
priser, så tillfaller denna prisförhöjning
det samlade jordbruket.
Men den småbrukare som har en epatraktor
och för den betalar 325 kronor
i skatt kanske inte får tillbaka ens 2
eller 3 procent av vad han betalat i
skatt. Det blir en avsevärd belastning
för honom. Samma blir förhållandet
med bilarna. Skatteökningen kommer,
som jag sade, att särskilt hårt drabba
dem som ha de tyngsta transporterna
och kanske ha det ekonomiskt sett
sämst ställt. Finansministern sade, att
skatteökningen kommer att genom
varuprishöjningen slås ut på så breda
skikt, att den kommer att märkas mycket
litet. Men jag vill säga, att de, som
komma att drabbas av den, de komma
att göra det ganska avsevärt.

Det är givet att man i förevarande
situation ställes inför valet att antingen
låna upp pengar för att täcka kapitalbudgetens
omkostnader eller också
att försöka komma fram skattevägen.
Men vad vi då skulle önska är just vad
man efterfrågar från socialdemokratiskt
håll, nämligen en plan att gå efter,
då det gäller att finansiera statens utgifter.
Hur är det nu? Jo, man genomför
en skatt här, man genomför en annan
skatt där, och så hankar man sig
fram en tid. Och så stiga statsutgifterna
och man måste finna på nya skattekällor.
Jag för min del är övertygad
om att om svenska folket verkligen
hade den övertygelsen, att om man
gjorde en uppoffring, en verklig kännbar
uppoffring, för att stabilisera penningvärdet
här i landet och åstadkomma
någorlunda stabila förhållanden,
skulle svenska folket gärna påtaga sig
denna utgift. Men under nuvarande
förhållanden med ett ständigt fallande
penningvärde är det inte så underligt,
om människorna resonera som de verkligen
göra. De söka sig till realvärden,
som inte falla i pris på samma sätt som

penningen. Här har diskuterats olika
vägar att komma fram till bättre förhållanden
på detta område, och jag får
säga att, innan man kan lyckas stabilisera
penningvärdet, och innan man
kan inge spararna förtroende för penningvärdet
och för sparandets nytta,
kommer man säkerligen inte att lyckas
i detta avseende, vilka åtgärder
man än vidtager.

Jag minns en debatt här i början av
kriget, där dåvarande finansministern
AVigforss manade svenska folket att
spara kronan, tv då skulle vi få så mycket
mera för den efter kriget. Spararna
som följde den parollen ha de funnit,
att denna maning var riktig? Ha
de inte snarare dragit den slutsatsen,
att de blivit grundligt lurade? Här har
talats om räntehöjning. Jag har här
från denna plats för ett par år sedan
sagt, att om det är nödvändigt att vidtaga
en räntehöjning, är det bättre att
vidtaga en låg räntehöjning genast än
att låta det hela gå vidare så att vi senare
bli tvungna att vidta en större
räntehöjning. Vi jordbrukare äro inga
vänner av en höjd ränta, det torde ha
framgått av vårt ställningstagande i
vissa frågor, men man kan komma i ett
läge, där man ställs inför nödvändigheten
av att vidta åtgärder, som man
inte vill vidta. Jag vill inte påstå, att
vi kommit i det läget — det må sakkunskapen
avgöra — men om vi komma
dit är det bättre att vara beredd att
vidta åtgärder på ett tidigare stadium
än att vänta tills det blir för sent. Man
kan nödgas ta en besk medicin för att
bli återställd i tid, och det är möjligt
att vi kunna komma i det läget att det
blir nödvändigt.

Beträffande elskatten vill jag säga,
att ur mina synpunkter är denna skatt
betydligt mera tilltalande. Den slås ju
ut på mera breda lager än bilskatten,
som praktiskt taget träffar endast dem
som äga bil. Elskatten däremot blir ett
slags omsättningsskatt på elektrisk
ström, en skatt av en helt annan om -

Lördagen den 5 inaj 1951 em.

Nr 17.

fattning. Men även den kommer ju att
drabba konsumtionen i många avseenden.
Det är ju så, att vissa av våra
större industrier äro mycket stora förbrukare
av elektrisk kraft. I och med
att de få en ökning av omkostnaderna
måste denna självfallet täckas. I den
mån vinsten inte tillåter att omkostnaderna
täckas av vinstmedel, måste man
höja priserna. Här har talats om att
man skulle söka komma fram till en
konsumtionsbeskattning, och jag är
även villig att resonera om en sådan
beskattning. Men en beskattning som
drabbar kapitalvärdet, vilket i sin tur
medför höjda priser och fordringar
från skilda lager av det svenska folket
på kompensation för dessa höjningar,
vill jag i det längsta söka undvika.

Herr talman! Jag skall inte uppehålla
tiden längre. Det har ju sagts så mycket
i frågan, och det är kanske inte så
mycket mera som behöver tilläggas.
•lag skulle emellertid bara vilja säga,
att när det gällde att genomföra de höjda
postavgifterna ansåg jag att denna
fråga låg till på ett helt annat sätt än
i de båda andra fallen. Där gällde det
att täcka ett affärsdrivande verks omkostnader
och det var väl också klokt
att därvid beräkna en så pass bred
marginal, att man inte kanske redan
nästkommande år skulle bli tvungen att
vidta en ytterligare höjning av postavgifterna.
Om dessutom denna förbättrade
ekonomi för postverket kan medföra
ett större tillmötesgående från
postverkets sida i fråga om att förse
den eftersatta landsbygden med bättre
postförbindelser, har man ju på det
sätt som nu avses skapat ett medel, som
möjliggör för postverket att utöka lantbrevbäringsförbindelserna.

Beträffande postavgifterna för tidningarna
har jag den åsikten, att våra
landsbygdsorgan fylla eu kulturuppgift
var och en på sitt håll ute på landsbygden.
Det kan inte vara riktigt, att
man här alltför hårt belastar dessa tidningsorgan,
som redan förut på grund

Elskatteförordning.

av höjda papperspriser, höjda arbetslöner
och höjda omkostnader i övrigt
ha det ganska prekärt ställt. Jag ansåg
mig oförhindrad att gå med på det
kompromissförslag, som blev utskottets
lösning'' av frågan, nämligen en höjning
med 30 procent. Jag skulle gärna velat
gå ned ännu lägre, men det förelåg
ingen möjlighet härtill.

Herr talman! Jag kommer att vid
den slutliga voteringen inta min ställning
i enlighet med vad jag här uttalat.

Herr JANSSON i Aspeboda: Herr talman!
När jag först fick höra talas om
att man i finansdepartementet umgicks
med planer på att lägga fram förslag
om en fördubbling av fordonsskatten
och en extra beskattning av elektrisk
energi, avfärdade jag ryktet i fråga såsom
varande alltför, jag kan gott säga
grundlöst. Jag ansåg det hela omöjligt.
Varför kunde jag göra detta? Jo, helt
enkelt därför, att jag från första stund
frågade mig vilka principer och vilka
grundvalar man ville bygga dessa förslag
på för att de med förtroende skulle
kunna omfattas av riksdagens ledamöter
men framför allt av det svenska folkets
breda lager. När propositionen sedan
kom på bordet fann jag, att några
sådana principer eller grundvalar inte
funnos med i motiveringen för dessa
skatter, grundvalar och principer som
jag har haft tillfälle att konstatera vara
tillfinnandes här under den tid jag suttit
i denna kammare och med intresse
avlyssnat de skattedebatter, som här
förts ganska ofta under de senaste åren
— exempelvis när det gällde den nya
förordningen om statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt. Jag kan inte säga
hur jag kände det. Genom det digra betänkande
på ungefär 1 000 sidor, som
beskattningssakkunniga på sin tid lade
fram, gick liksom en röd träd, och den
gick också igenom propositionen och
debatterna här, att man bör så långt
som möjligt söka skapa ett rättvist förhållande
mellan skattebörda och skatte -

100 Nr 17.

Lördagen den 5 ma] 1951 em.

Elskatteförordning.

kraft. Emot den principen har det inte
rests några som helst invändningar.
Det vågar jag påstå, även om jag vet, att
debattens vågor den tiden gingo mycket
höga, då det gällde den progressiva
skalans utformning. Den debatten bär
pågått under hela den tid som förflutit
sedan denna förordning kom till och
blivit tillämpad, och den kommer förmodligen
att också fortsätta, tv man
kan naturligtvis strida inte bara om
principen utan också om skalans utformning,
huruvida man nått så nära
som möjligt, hur den skall vara beskaffad
och hur stor skattebördan bör vara
i förhållande till skattekraften.

En annan linje är den vi följt när vi
tagit punktskatterna. När jag hörde bevillningsutskottets
ärade ordförande på
förmiddagen tala om att det var ingen
som sade något, när vi höjde spriten till
15 kronor litern och därmed togo en
punktbeskattning, som gick på 500 miljoner
kronor, var det icke någon så särdeles
stor strid. Nej, då hade vi ett enda
ord, som var oomtvistligt och som vi
kunde krypa bakom. Det gällde då skatt
på umbärliga varor. Det gällde att då
inkludera i uttrycket »umbärliga varor»
sådana varor, som människorna utan
skada för sig själva kunna undvara och
kanske till och med kunna tjäna pengar
på att undvara, inte minst med tanke
på hälsan. Det var den gången inte så
stor tvekan i riksdagen att vi skulle gå
den vägen. Men när vi komma fram till
en sådan sak som en fördubbling av
fordonsskatten kan jag nog säga, att om
vi i dag skulle ta reda på vilket sällskap
den reaktionens första svala, som socialminister
Möller talade om här i
kammaren förra veckan, och vilket stort
sällskap den fått av reaktionära svalor,
skulle vi säkert i dag finna en mycket
stor flock. Ja, vi ha knappast någon
gång varit med om en så stark reaktion
ute på landsbygden, åtminstone inte i
de delar av Sverige som jag haft tillfälle
att komma i kontakt med, som reaktionen
mot denna bilbeskattning.

Varför har då reaktionen blivit så
stark? Ja, jag undrar inte på detta, när
jag ser, i vilken utsträckning människorna
skaffat och alltjämt skaffa sig
bättre kommunikationsmöjligheter genom
att offra kanske ett sparkapital för
att kunna komina till och från arbetsplatserna
på ett hyggligare sätt än de
tidigare länge fått finna sig i. Jag bor
själv i en trakt, där vi ha en hel del lösarbetare,
som ha sin lilla gård. Jag bär
själv i min bekantskapskrets rätt många
som ha ett litet stödjordbruk. Jordbruket
är för litet för att kunna livnära sig
på, och de söka sig därför dit, där de
kanske på grund av mekaniska anlag
eller andra omständigheter tycka att de
ha trivsel i arbetet och där de kunna
få en hygglig förtjänst, d. v. s. till en
närbelägen industriort. Men de ha då
att färdas 10, 12, 15, ja 20 eller kanske
ännu flera kilometer fram och tillbaka
varje dag. De ha börjat att som ungdomar
cykla dit och gjort det så länge de
orkat. Sedan kommo de sig för med att
köpa motorcyklar. Motorcykeln i all
ära, men det är verkligen ingen hälsokur
att använda den. Nu har en rätt
stor mängd människor lyckats skaffa
sig bil. Under det sista året fann jag
vid en översyn jag gjorde i det taxeringsdistrikt
jag bäst känner till, att åtminstone
00 å 70 procent av de inom
distriktet befintliga bilarna tillhörde
just arbetare och rena småfolket, som
på detta sätt skaffat sig en drägligare
livsföring. Vi ha kommit i kontakt med
dem allesammans inom det taxeringsdistrikt
jag tillhör, och jag har haft tillfälle
genomgå deras deklarationer. De
ha begärt så och så stora avdrag för
färd till och från arbetsplatsen. Det råder
stor villervalla inom taxeringsnämnderna
om hur mycket man skall
medgiva i avdrag i det avseendet åt den
som skaffat sig egen bil; något prejudikat
i det avseendet ha vi inte kunnat få.
Nu frågar jag mig, om det kan vara någon
rättvisa i att dessa människor, som
tillsammans inom ett jämförelsevis litet

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Nr 17.

101

taxeringsdistrikt tjänat ihop en summa
som rör sig omkring 150 000 kronor, då
de tröttnat och inte orka fortsätta med
att cykla eller åka motorcykel, få betala
dubbel skatt för en bil, som de
kanske sparat ihop pengar till och kontant
betalat i fjol sommar. I januari i år
ha de betalt den lagenliga skatten för
bilen, men nu få de en efterräkning på
lika stort belopp. Jag undrar inte på att
dessa människor ställa sig frågan: Vad
ha vi egentligen gjort för illa som skola
ställas i en sådan särklass?

iled hänsyn till att debatten redan
pågått länge nog skall jag inte gå in på
frågan om räntehöjning och verkningarna
därav. Jag skall inte heller gå in
på frågan om överbalanseringen av
budgeten och dess verkningar, utan jag
skall hålla mig enbart till fordonsskatten.
Bilägaren frågar sig hur långt han
skall pressas. Han frågar sig varför han
skall, när han har en bil, som han
måste ha för sitt arbete och sin försörjning,
tvingas att betala ytterligare 70,
90 eller 100 kronor i skatt. Han menar,
att han fullgjort sin lagliga skyldighet
och att han, om han inte köpt sin bil
utan haft pengarna på banken, skulle
ha sluppit att betala denna skatt.

Jag måste säga, att det förvånar mig
att vi inte här kommit att ta upp problemet
i hela dess vidd. Frågan skulle
då ha ställts så, som jag tycker att den
skall ställas, nämligen: Skola vi här
överbalansera budgeten med så eller så
stort belopp, eller, om vi på grund av
oförutsedda omständigheter finna att
budgetunderlaget är för knappt, bör det
inte bli hela det svenska samhällets
samtliga skattedragarcs sak att bidra
med en skärv litet var? Men vi böra väl
inte handla så, som här föreslås, dä det
med ganska stor säkerhet kan påstås, att
åtminstone 40 procent av bilarna äro
just sådana här småbilar, som tillhöra
det arbetande småfolket. Jag bortser
här ifrån andra fördelar, som bilen bär
i vad gäller de avlägset boende av landsbygdens
befolkning och vad bilen be -

Elskatteförordning.

tyder ur trivselsynpunkt för dessa människor
som bo så avsides.

Om jag räknar med 40 procent av den
uppgivna bilstocken får jag fram ungefär
100 000 sådana bilar. Här ha vi
alltså 100 000 bilägare. Om nu godstrafiken
och persontrafiken komma att genom
höjda taxor hålla sig skadeslösa
för de ökade skatterna på fordonen, få
dessa 100 000 bilägare i sin tur vara
med om att betala för de varor de köpa
och de tjänster de få. Där få de betala
sin andel, men de få dessutom vara med
om att skrapa ihop ungefär 10 miljoner
kronor. Det blir ungefär 100 000 som få
betala omkring 100 kronor var; det gör
10 miljoner kronor.

Anser man att vi skola bryta alla de
gamla principerna att skattebörden bör
stå i förhållande till skattekraften?
Skola vi bryta principer, som vi liöllo
så strängt på när vi talade om de umbärliga
varorna? Har det gått så långt
för oss att vi icke längre våga lägga
skatt på det svenska folket genom debetsedlar?
Ha vi inga mera lyxvaror,
utan skola vi bli tvungna att taga till
den ena oumbärliga varan efter den
andra och, såsom herr Jonsson i Skedsbygd
så riktigt yttrade, bildligt talat
hoppa från tuva till tuva för att hitta
något femtiotal miljoner kronor än
här och än där och på det sättet klara
oss någon tid framåt? Då måste vi ha
kommit till ett synnerligen prekärt läge
med vår ekonomi.

Jag är så djärv att jag tillbakavisar
de beskyllningar som riktats mot de
borgerliga. Det finns kanske olika
åskådningar hos de borgerliga. Men jag
erinrar om vad jag sade från denna talarstol
för jämnt ett år sedan, när vi
hade uppe frågan om en tioprocentig
skattesänkning. Jag sade att jag var den
siste som ginge med på en sänkning av
direkta skatter innan vi stiillt det till
rätta på torpet när det gällde de indirekta
skatterna, som så oerhört orättvist
drabba hela det svenska folket.

När man sitter och sysslar med män -

102

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Elskatteförordning.

niskornas deklarationsblanketter, som
jag gjort i många år, och skall befria
folkpensionärer från skatt eller pröva
vad man skall giva dem för avdrag på
grund av ömmande omständigheter, då
känner man hur bittert det är att veta,
att dessa indirekta skatter kräva tioöringar
här och femöringar där av de
fattigaste bland de fattiga i vårt land.
.lag tycker att det vore renhårigare att
för en gångs skull säga ifrån: Så här
ha vi det ställt i vårt land; så här ha vi
det på utgiftssidan, och så här mycket
skatter måst vi få in för att kunna fortsätta
på den väg där vi äro. Det vore
hederligare att göra så som när man går
in i en butik och köper en vara; då
talas det om, att så och så stor är räkningen.
Det vore bättre om svenska folket
finge på sina debetsedlar taga en
så stor del av utgifterna som kan anses
vara rimlig. .lag vet att vi ha pålagor i
form av tullar, acciser och indirekta
skatter, som vi måste ha. Men jag erinrar
mig vad herr Wigforss sade för
en del år sedan: »Ju mera upplyst vårt
folk blir, desto mera skatt kunna vi
lägga på detsamma i form av direkta
skatter och klart visa det, tv folket förstår
att när staten får hand om pengarna
gå de till allmännyttiga ändamål».
Men sedan herr Wigforss sagt de orden
ha vi hela tiden gått på den indirekta
beskattningens väg. Det gör att jag konsekvent
kan fråga: Hålla vi på att tro
att svenska folkets intelligens sjunkit
till den grad, att vi icke skola våga visa
det hur räkningen från staten ser ut-?

Nu kanske man frågar: Vad vill man
sätta i stället? Jag säger att det råder
här ingen tvekan om att pengarna skola
fram. Vore det ej på tiden att taga upp
detta spörsmål och klart och tydligt
säga ifrån, att så och så mycket pengar
behövs det? Behöva vi stifta en särskild
lag om hur exempelvis en ny värnskatt
skall se ut? Om vi följde den skala
vi ha och det ortsavdragssystem vi
ha och delade bördorna efter detta
system, skulle detta förvisso icke ut -

lösa en reaktion liknande den som nu
har utlösts genom de föreslagna skatterna.

Jag skall, herr talman, icke fortsätta
längre. Det bär redan sagts så mycket,
att det knappast torde vara mycket mer
att tillägga. Jag säger att de som i dag
rösta med reservanterna äro i färd med
att bryta ned de principer som bilda
grundvalarna för tidigare åtagna skattebördor.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr SENANDER: Herr talman! Då vi
kommunister motionerat om avslag på
det skatteförslag som nu behandlas, så
är, som väl var och en borde veta, detta
bara en självklar konsekvens av vår
tidigare kritiska inställning till den
huvudlinje regeringen företräder på
den ekonomiska politikens område. Vi
ha sagt att regeringens ekonomiska politik
betyder en försämring av de bredare
folklagrens levnadsstandard och i
motsvarande grad ett berikande av bolagen,
en förstärkning av storfinansens
makt och inflytande över produktion
och distribution. Allt vad som inträffat
under senare år har fullt ut bekräftat
riktigheten av vår ståndpunkt till
den förda ekonomiska politiken.

Vi veta att detta konstaterande berör
våra motståndare synnerligen illa. De
anse sig ju sitta inne med kvintessensen
av all ekonomisk visdom i detta
land. Men det hindrar oss inte att göra
ett sådant konstaterande. Fakta äro
fakta, och de rubbas icke av invektiv
och glåpord, allra minst om dessa
komma från dem av våra motståndare
som göra haveri på haveri med sin ekonomiska
politik. Praktiskt taget allt
vad regeringen nu företar sig på
ekonomiens område kännetecknas av
hjälplöshet och oförmåga att angiva ett
någorlunda godtagbart perspektiv. Regeringen
hankar sig fram från situation
till situation; den hoppar från

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Nr 17.

103

tuva till tuva mållöst och utan en självständig
politik. Dess förslag och rekommendationer
präglas av en tilltagande
osäkerhet. De självsäkra deklarationernas
tid har regeringen lämnat
bakom sig. Nu vågar den icke hoppas
på annat än hjälp för stunden. Den
serverar sin Döbeln-medicin utan att
tänka på följderna. Efterkrigsprogrammet
har den sänkt i glömskans hav.
Numera betraktas det som grov hädelse
inom socialdemokratien, om någon
skulle påminna om dess existens. Glömda
äro nu löftena om begränsning av
storfinansens makt, höjning'' av folkets
levnadsstandard, sänkning av priserna
och en rättvisare fördelning av skattebördan.
Storfinansen har icke bara tilllåtits
sitta i orubbat bo; den har stärkt
sin maktställning och dominans inom
näringslivet. Exportindustriens företagare
vältra sig likt kung Midas i guld
tack vare regeringens huvudlösa åtgärd
på sin tid att devalvera kronan. Exportindustriens
extraprofiter tack vare
den på amerikansk order genomförda
penningoperationen kan numera räknas
i miljardbelopp. Men regering och
riksdag vägra att draga in dessa jättebelopp
till statskassan och söka i stället
tömma de små löntagarnas portmonnäer.
Levnadsstandarden nedpressas
dagligen genom den ständigt fortgående
försämringen av reallönen, vilken i
sin tur är en följd av regeringens prispolitik
och skatteutplundring. Den beryktade
»engångsinflationen» hotar att
bli eu permanent företeelse. Herr
Skölds lilla skötebarn har redan växt
honom över huvudet. »Engångsinflationen»
med 7 till 8 procents prisstegring
är ett passerat stadium. Vi åka raskt i
väg mot de 25 procent som LO-chefen
nyss trodde skulle bli slutresultatet, en
förhoppning som även den kan komma
att grusas. Vad som bara för sex
månader sedan stämplades som »lögn
och förbannad dikt», tillverkad av
kommunisterna, har nu blivit sanning
även för våra vedersakare. Men den

Elskatteförordning.

sanningen hade regeringen och dess
medlöpare kunnat upptäcka tidigare,
om de icke fastnat i den borgerliga nationalekonomiens
trassliga garn och
satt sin tillit till ekonomiska experter,
som så engagerat sig för storfinansens
intressen, att de över huvud taget sakna
förmåga att tänka förnuftigt i ekonomiska
ting.

Nu har regeringen lagt fram nya
skatteförslag, som ytterligare driva
prisnivån i höjden och försämra folkets
levnadsstandard. Förslagen föregås
av ett mycket djupsinnigt nationalekonomiskt
resonemang av precis samma
slag som det som tidigare fått tjäna
som motivering för reaktionära åtgärder
på det ekonomiska området. Man
får veta att den samhällsekonomiska
balansen, som nyss var återställd, har
utsatts för nya vådor; nu måste en »ny
stabilitet» — ja så står det verkligen
att läsa i finansministerns långa utläggning
— skapas men denna gång vid
ett lägre penningvärde. Den gamla besvärjelseformeln
kommer på nytt i
bruk: överbalansering av budgeten genom
nya och höjda skatter. Det är en
åtgärd som, jag höll på att säga med
trivial enformighet återkommer varje
gång »den samhällsekonomiska balansen»
är i fara.

Jag har många gånger undrat, om
man egentligen gjort riktigt klart för
sig, vilken grotesk historia vi här ha
att göra med. Inflationen är ju faktiskt
i full gång; vi uppleva en prisstegringsvåg
nära nog utan tidigare motstycke.
Men i stället för att sätta stopp för spekulanternas
framfart och införa en effektiv
priskontroll accepterar regeringen
prisstegringen som en naturlig och
ofrånkomlig sak. Den bara inrättar sig
för att söka nå en »ny stabilitet vid ett
lägre penningvärde» utan att veta det
bittersta om när penningvärdeförsämringen
kan komma att upphöra och om
den över huvud taget kommer att upphöra.
Regeringen försöker sig ännu en
gång på det paradoxala konststycket att

104 Nr 17.

Lördagen den

Elskatteförordning.

söka bekämpa prisstegringarna genom
att själv rekommendera och genomföra
prisstegringar. Att den förut misslyckats
med konststycket tyckes ej bekymra.
1948 ansågs som bekant »den samhällsekonomiska
balansen» vara rubbad.
Räddningen skulle ske liksom nu
genom att draga in — som termen
hette — »överflödig köpkraft» till statskassan
genom nya och höjda indirekta
skatter. I ett enda slag raserade regeringen
och riksdagen den gången under
högljutt bifall från de borgerliga
partierna värdet av den strax dessförinnan
genomförda nya skattereformen
och mera till. 500 miljoner kronor togos
ut av i huvudsak de små konsumenterna.

Men vad blev nu resultatet av dessa
genialiska åtgöranden? Det blev vad
varje förnuftig, av den borgerliga nationalekonomien
obesmittad människa
måste kunnat förutse, nämligen att de
av staten genomförda prisstegringarna
drogo andra prisstegringar med sig;
statens höga föredöme smittade, och
den samhällsekonomiska balansen kom
därför på nytt i fara. Det var då man
tillgrep det illustra lönestoppet för att
på mera direkt väg draga in vad man
så snillrikt betecknat som »överflödig
köpkraft». För den psykologiska effektens
skull proklamerades samtidigt
prisstopp. Resultatet är känt. Den kapitalistiska
spekulationen tog ny fart,
priserna gingo i höjden och i takt därmed
också bolagsvinsterna. Vi klarade
icke alls krisen; det var krisen som
klarade sig.

Nu äro vi där igen. Samma monotona
historia upprepar sig. Nu skall
krisen klaras på nytt genom nya och
höjda indirekta skatter, d. v. s. prisstegringarna
skola bekämpas med av
staten genomförda andra prisstegringar.
Det gäller nu närmast den tioprocentiga
elskatten, fördubblingen av
skatten på motorfordon och höjda posttaxor.
Tidigare har staten gått i spetsen
för prisstegringen genom höjning

maj 1951 em.

av sprit- ocli tobaksskatterna, höjning
av skatterna på choklad, maltdrycker,
läskedrycker o. s. v. Från och med den
1 maj ha järnvägsresorna ökat i pris
med upp till 20 procent och därutöver.
Det föreligger också förslag om att
höja telefon- och telegramtaxorna.

Elskatten, som man här söker bagatellisera
genom att räkna ut hur litet
den inverkar per hushåll och med
bortseende från allt annat som man
genomfört i prisstegrande riktning,
kommer i främsta rummet att drabba
den stora allmänheten, både direkt och
indirekt. Det handlar icke bara om en
direkt höjning för privat förbrukning.
Höjningen av priset på elström för industrier,
trafikföretag o. s. v. kommer
givetvis att slå igenom i form av prishöjningar,
som i sista hand gå ut över
de breda folklagren. I en del kommuner
har man, såsom omnämnts i propositionen,
planer på att höja priset
på elströmmen med 10 å 15 procent,
oberoende av hur det går med skatten.
Tillsammans med den planerade skatten
skulle alltså höjningen av priset på
elström kunna gå ända upp till 25
procent.

Om förslaget till höjd motorfordonsskatt
gäller i stort sett samma omdöme.
Det blir i sista hand den stora allmänheten
som får sitta emellan. Den
stora belastningen på nyttotrafiken
kommer givetvis att verka prisstegrande.
Båda skatterna, liksom även de
höjda postavgifterna, träffa också kommunerna
i stor utsträckning. Enligt
vad som uppgives i propositionen torde
elskatten i Stockholms stad för
kraftleveranser till vattenverk, spårvägar,
hamnanläggningar, sjukhus, skolor
etc. komma att belöpa sig till 660 000
kronor om året. Den ökade fordonsskatten
beräknas för Stockholm uppgå
till cirka en miljon kronor per år. Det
är betecknande att herr Sköld i detta
sammanhang direkt rekommenderar
kommunerna att »genom taxe- eller
andra prishöjningar täcka sig för skat -

Lördagen den 5 maj 1951 om.

Nr 17.

105

tekostnaderna». Detta uttalande anser
jag vara värt att lägga på minnet. Regeringen
söker inte bara via statsapparaten
genomdriva prisstegringar, den
söker också förmå andra att följa
exemplet. Samtidigt påstår den, att den
med sina prisuppdrivande åtgärder är
ute för att hindra inflationen och återställa
»den samhällsekonomiska balansen».

Vi kommunister ha bekämpat och
komma att bekämpa en ekonomisk politik
som tar sig sådana uttryck. Varje
försök att framställa denna politik som
en politik i folkets intresse stupar på
sin egen orimlighet. Den är och förblir
en politik i fåtalets intresse och
bygger på förutsättningen att den kapitalistiska
samhälls- och produktionsordningen
skall bevaras. Talet om återställande
av »den samhällsekonomiska
balansen» åsyftar ingenting annat än
upprätthållande och säkerställande av
kapitalismens ekonomiska balans. Med
säkerställande av balansen i de små
hemmens ekonomi har det ingenting
gemensamt. Tvärtom hetyder den nuvarande
ekonomiska politiken ett ständigt
undergrävande av de små hemmens
ekonomi. Det blir de stora massorna
som få betala följderna av en politik
som har till främsta riktpunkt
att upprätthålla storfinansens välde i
svensk ekonomi. De indirekta skatterna
utgöra nu nära hälften av alla skatter
och undergå en ständig ökning. Någon,
jag tror det var Upton Sinclair,
har kallat den indirekta beskattningen
för ett raffinerat medel för utplundring
av de stora massorna. Karakteristiken
är träffande. Den indirekta beskattningen
är en smart metod för att ofta
omärkligt men inte desto mindre kännbart
plocka fattigt folk på slantar. Den
befriar fåtalet från en kännbarare skattebelastning.
De minst bärkraftiga få
ta den största bördan, och det mest
tragiska i detta skådespel är, att en socialdemokratisk
regering åtagit sig uppgiften
att driva den indirekta beskattningens
metod till dess fulländning.

Elskatteförordning.

Statsrådet Möller förklarade helt nyligen
med tydlig adress åt visst håll,
att reaktionens svala lyfter sina vingar.
Liknelsen passade säkert in i det sammanhang
där statsrådet Möller använde
den, men jag tror att den passar ännu
bättre i andra sammanhang, om man
nu skall använda en så oskyldig varelse
som en svala som symbol för reaktionen.
Det är inte svårt att känna
vingslagen av reaktionens stormsvala
på många områden. Den militära upprustningen
inte bara stegrar riskerna
för landets indragande i krig, den är
därtill huvudorsaken till de ökade krav,
som ställas på statskassan och som nu
bland annat föranlett finansministern
att med allehanda kufiska motiveringar
pressa ut nya indirekta skatter av folket.
Upprustningen drar ofelbart en
social och politisk reaktion i släptåg.
I dess spår följa en allmän sänkning
av levnadsstandarden och en social
nedrustning av stora mått. Det är uppenbart
att en så våldsam upprustning
som den vårt land nu utsättes för måste
leda till inte bara reformstopp utan
också ett avbyggande av redan genomförda
reformer. Början ha vi sett, och
fortsättning följer med stor säkerhet.

Vi kommunister ha sagt bestämt nej
till denna politik. Men vi ha inte bara
sagt nej. Vi ha också anvisat andra
vägar för att komma till rätta med inflationsfaran
och lindra trycket över
de stora massorna. Vi mena att de miljardvinster,
som exportindustrien fullständigt
oförtjänt tillskansat sig genom
krondevalveringen, skola indragas till
statskassan och användas i prissänkande
syfte. Vi kräva att den fria avskrivningsrätten,
som ger bolagen alla möjligheter
att undandra jättebelopp från
beskattning, skall upphävas. Vi anse att
ett viktigt led i kampen mot inflationen
är att spärra vägen för den kapitalistiska
spekulationen. Effektiv priskontroll
och en demokratisk sammansättning
av priskontrollorganen äro medel
som måste utnyttjas i kampen mot prisstegringarna.

100

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Elskatteförordning.

Herr talman! Av vad jag här anfört
framgår att vi komma att rösta för avslag
på såväl elskatten som den föreslagna
höjningen av motorfordonsskatten.
Innan jag ställer mitt yrkande
skulle jag emellertid vilja säga ett par
ord i anledning av det förtvivlat enkla
argument som vissa socialdemokrater
använda mot oss i denna sak, nämligen
att vi gå samman med borgarna emot
regeringen, vilket naturligtvis ur dessa
socialdemokraters synpunkt är komprometterande.
Nu tycker jag att ett
barn borde kunna begripa, att vi inte
ta ställning till olika spörsmål utifrån
frågan om vilken ståndpunkt andra
partier eller enskilda riksdagsmän inta.
Vi ta ställning till själva sakfrågan, och
vi tänka inte beröva våra motståndare
den tvivelaktiga äran att, såsom ofta
sker beträffande våra förslag, ta ställning
utifrån spörsmålet om vem som
bar ställt förslaget.

För det andra böra ju inte socialdemokraterna,
som pläga en synnerligen
intim samverkan med de borgerliga
partierna i vida viktigare frågor än
dem som det i dag handlar om, visa
någon moralisk indignation över att vi
i detta speciella fall befinna oss på
samma linje som de borgerliga partierna.

För det tredje är det ju inte vi som
ha ställt oss på de borgerligas sida. Det
är de borgerliga som ha slutit upp på
vår linje, .lag erinrar om att de borgerliga
inte bara ha understött regeringens
ekonomiska politik i praktiskt taget alla
avseenden utan också uppträtt som hänsynslösa
pådrivare gentemot regeringen,
och denna har ju snällt och villigt fallit
undan. De ha gång på gång varit
med om att rösta för nya indirekta
skatter, och det verkar nästan därför
som eu logisk kullerbytta, när de i samlad
tropp marschera upp mot en skattelinje
som de tidigare med sådan emfas
anslutit sig till. Att det sker av opportunistiska
skäl är uppenbart, men det
förändrar inte själva faktum.

Vidare vill jag erinra om att högern
och folkpartiet — det är tvivelaktigt
hur bondeförbundet ställer sig — äro
inne på att som alternativ till vad som
nu föreslås från regeringen gå in för
en räntehöjning. Vi komma att bekämpa
denna linje lika väl som vi bekämpa
regeringens skatteförslag'' i dag.
Vi skola emellertid inte lägga sten på
börda. Jag vill bara än en gång fastslå,
att det är de borgerliga partierna
som i dag uppträda på en linje, som
vi förfäktat sedan länge, och inte vi
som sluta upp på deras.

Herr talman! Med vad jag nu har
anfört ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr LUNDBERG (kort genmäle):
Herr talman! Jag hade inte tänkt ta
upp någon diskussion om kommunister
och borgare, tv det är ju inte det frågan
gäller, utan här gäller det en praktisk
sakfråga. Om icke kamrarna nu
återremittera ärendet till utskottet utan
vi ställas inför valet mellan utskottet
och reservationen, innebär det att vi
måste välja mellan i det ena fallet höjd
ränta och i det andra fallet punktskatter.
Nu säger för all del herr Senander,
att det är de borgerliga som ha ställt
sig på kommunisternas sida, men då
frågar jag herr Senander: Vilja kommunisterna
öppet och reellt säga, att en
räntehöjning är att föredra framför de
punktskatter som här ha föreslagits?
Det är den frågeställningen vi ställas
inför, och om kommunisterna följa utskottet
— enligt vad jag kan förstå har
herr Senander inte ens reserverat sig
mot skrivningen — måste jag konstatera,
att förut kunde högern notera en
seger .genom att folkpartiet gått över
på dess linje, och nu kan den också
notera en seger därigenom att bondeförbundet
är på glid och talar om att
räntan i ett visst läge bör kunna höjas.
Äro nu även kommunisterna på glid
mot att acceptera en höjd ränta fram -

Lördagen den 5 maj 1951 cm.

Nr 17.

107

för det andra alternativet? Den frågan
bör herr Senander svara på.

Herr SENANDER (kort genmäle):
Herr talman! Jag förklarade klart och
tydligt, att vi lika väl som vi bekämpa
regeringens förslag konnna att bekämpa
varje försök från de borgerligas och
eventuellt från socialdemokraternas
sida att höja räntan — det är ju möjligt
att de komma att mötas så småningom.
Det är mitt svar på frågan.

Herr LUNDBERG (kort genmäle):
Herr talman! Herr Senander säger, att
kommunisterna skola bekämpa en räntehöjning,
men om staten icke får tillräckligt
med medel för att slippa gå ut
på lånemarknaden med väsentliga låneanspråk,
tvinga vi därmed räntan
uppåt. Exemplet från Amerika på kampen
mot den höga räntan visar emellertid,
herr Senander, att det är andra
krafter som röra sig på detta område,
och det skulle förvåna mig om kommunisterna
i dag verkligen skulle vilja
ge denna dödsstöt inte minst åt bostadsbyggandet.

Herr SENANDER (kort genmäle):
Herr talman! Jag anser inte att det
finns bara två alternativ, nämligen höjda
indirekta skatter eller höjd ränta.
Vi ha presenterat ett tredje alternativ
och därvid pekat bland annat på de
stora extraprofiterna inom exportindustrien,
och vi ha föreslagit en del andra
åtgärder i syfte att bekämpa inflationen.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Herr
Senander gav nyss uttryck åt farhågan
att vi socialdemokrater skulle visa ett
slags moralisk indignation över kommunisternas
ställningstagande i denna
fråga. Herr Senander kanske känner
sig litet olycklig över det sällskap som
han har hamnat i, jag vet inte för vilken
gång i ordningen. Jag vågar dock försäkra
herr Senander, att vi inte behöva

Elskatteförorduing.

komma med några djupare moraliska
brösttoner beträffande kommunisterna
och deras uppträdande; de äro alltför
välkända ändå.

Det förvånar mig emellertid att herr
Senander inte tog exempel från den
ryska budgeten. Om han gjort det,
skulle han kunnat presentera för kammarens
ledamöter en del rätt intressanta
siffror. Han skulle kunna berätta,
att 1951 års budget har en omslutning
av 458 miljarder rubel, varav man på
omsättningsskatt tar in inte mindre än
245 miljarder rubel och på direkta
skatter 47 miljarder rubel. Det land,
som herr Senander känner den största
frändskapen med, går alltså i spetsen
när det gäller att med indirekta skatter
täcka samhällsutgifterna.

Men, herr talman, det var inte bara
för att säga detta som jag har begärt
ordet. När man lyssnat till den debatt
som förts i dag, har man mött en gammal
bekant. Från det borgerliga lägret
har det under de senaste åren drivits
en hård propaganda, där man i partipolitiskt
syfte har använt skattepolitiken
som slagträ. I hela den agitationen
har det drivits en dimbildning ute
bland folk för att man inte skulle
kunna se sambandet mellan skatter och
samhälleliga utgifter. Tidigare var det
ju Wigforss som framställdes som den
stora plågaren i vårt land, numera är
det väl finansminister Sköld. Men hur
man än argumenterar i det borgerliga
lägret lär det väl vara omöjligi att
springa från det samband som finns
mellan utgifter, som beslutats av riksdagen,
och skatter, som måste påläggas
det svenska folket för att täcka dessa
utgifter. Gång på gång har man kunnat
konstatera, att de borgerliga ha röstat
för högre anslag än vi socialdemokrater
ha förordat. När det gällt de verkligt
stora samhälleliga utgifterna ha vi
visserligen varit ganska ense på den
punkten, men jag tycker för min personliga
del att man i det borgerliga lägret,
i Stället för att föra ett diffust tal

108 Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Elskatteförordning.

som i dag, borde vara beredd att ta
konsekvenserna av sina egna gärningar.
Kräver man en stabilisering av penningvärdet,
måste man också besluta
om de medel som skola leda till denna
stabilisering, och ett av dessa medel
är givetvis överbalansering av budgeten
så långt det är möjligt.

I sitt anförande reste herr Hjalmarson
bland annat ett krav att man skulle
vara mera vederhäftig i propagandan.
.lag vill för min del helt och fullt ansluta
mig till herr Hjalmarsons önskningar
på det området, men jag undrar
om inte herr Hjalmarson har stort
behov av att inom sitt eget parti försöka
få fram en liten aning av vederhäftighet.
Hur var det när stockholmshögern
ordnade sin bilkaravan härom
söndagen i Stockholm? Då hade man
gått till en skrotaffär och skaffat sig
en nedskrotad bil, som man förevisade
som en produkt av dåliga vägar och
höga skatter. Till historien hör, att det
var en taxibil som hade kolliderat med
en lastbil, .lag har inte förmärkt att
herr Hjalmarson på något sätt har inskridit
gentemot den sortens propaganda.
När man nu kräver vederhäftighet,
bör man väl rensa i det egna boet
först. Eller vad skall man säga om
denna affisch? Den har presenterats av
högern, och man har tapetserat Strängnäs
stad med densamma. Den börjar
med orden »Protest mot skatt». Och så
kommer det »elskatt», »dubbel bilskatt»
och »källskatt». Vill den svenska högern
även avskaffa källskatten, eller är herr
Hjalmarson beredd att i dag ta avstånd
från den sortens propagandametoder?
Det är ju klart utsagt här, att
den som protesterar mot skatterna samtidigt
skall bli medlem av högern. Man
hade ju sagt: »Stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ned» •—
och så kommer högern på slutet. Hur
skulle det vara om högern försökte få
en liten gnutta vederhäftighet i sin
skattepolitik? Jag tror att mycket av
politisk renlighet skulle vinnas om man

på det hållet försökte genomföra någon
uppstädning.

Herr talman! Det var bara detta jag
ville anföra. Jag hemställer om bifall
till reservationen.

Herr FAGERHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Det som uppkallade mig
att begära replik var herr Lindholms
sista anförande.

Vi ha ju här samlats för att diskutera
hur frågan om inflationen, frågan om
skatterna, skall bedömas. Herr Lindholm
förvandlar debatten till en lektion
i hur politisk propaganda skall föras
och vad politisk vederhäftighet innebär.
Jag skall för min del inte gå in
på de detaljer, som herr Lindholm här
berört. Jag vill endast säga, att skola
vi börja granska olika affischer i olika
sammanhang, tror jag att diskussionen
kan föra hur långt som helst och att
en sådan diskussion inte ger någonting.
.lag tycker att det är ett fattigdomsbevis
när det gäller en debatt av stor
och väsentlig betydelse för landets
framtid, för alla som äro beroende av
utvecklingen, att man för ned den på
det plan, som herr Lindholm behagat
göra.

Herr LINDHOLM (kort genmäle): Herr
talman! Jag skall gärna erkänna att det
är ett stort fattigdomsbevis, när man
för ned debatten på det planet, men
det var inte jag som förde ned den. Jag
endast åskådliggjorde de metoder, som
högern använder i sin upplysningsverksamhet
ute i landet.

Det var ju också så, att högerledaren
i denna kammare krävde större vederhäftighet,
och det var det som föranledde
mig att begära ordet och kräva
att man rensade i det egna stallet innan
man började tala om andras.

Herr CHRISTENSON i Malmö: Herr
talman! Jag skall inskränka mig till att
beröra endast frågan om uttagande av
tillfällig automobilskatt.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Nr 17.

109

Finansministerns förslag att fördubbla
fordonsskatten innebär att motortrafiken
i vårt land belastas med ytterligare
105 å 110 miljoner kronor årligen.
Den föreslagna skatten kommer
att avsevärt fördyra varudistributionen
och den yrkesmässiga trafiken,
men även privatbilismen beskattas hårt.
Motortrafiken har under många år varit
föremål för en beskattning från
statsmakternas sida, vilken avslöjar en
stor brist på förståelse för dess samhällsgagnande
positiva betydelse. Bilen
har med andra ord varit statsmakternas
stora skattekälla att ösa ur, men
fråga är om inte man pressat motorfolket
väl hårt. Hundratusentals personer
äro beroende av bilen för sitt yrke
och för inkomstens förvärvande. För
dessa yrkesutövare är den extra pålagan
en straffskatt som är orättvis och
odemokratisk. Som exempel på hur den
extra fordonsskatten kommer att drabba
vissa yrkesutövare inom nyttotrafiken
kan jag nämna, att droskägarna i
Malmö stad få betala över 40 000 kronor.
Handelsresandena hjälpa staten
med ett par extra miljoner kronor utan
att få motsvarande kompensation i lönehänseende.
Den extra skatten på lastbilar
förbättrar landets ekonomi enligt
propositionen med inte mindre än 45
miljoner kronor, och det är mycket
mera pengar än statens transportföretag
SJ inlevererar till statskassan.

Det väsentligaste skälet för den dubbla
skatten är enligt departementschefens
mening att skaffa staten inkomster
och att dämpa efterfrågan på nya bilar.
Vad försäljningen av motorfordon beträffar,
så kommer ju denna att begränsas
av statens egna åtgärder i form
av restriktioner på kreditmarknaden
och den kvotering som infördes den 1
april i år. Vidare har, som tidigare påtalats
här i dag, statens handels- och
industrikommission makt att reglera
och dämpa bilimporten. Finansministern
och utskottsreservanterna stirra sig
blinda på 1950 års bilimport. Den ökade
bilimporten är emellertid eu konsekvens

Elskatteförordning.

av liberaliseringen av handeln, men
ökningen av landets bilpark är ganska
naturlig, eftersom ingen import skedde
under krigsåren och restriktionerna efter
kriget voro hårda från statsmakternas
sida. Vår nuvarande bilpark är
genomgående ganska sliten och i stort
behov av förnyelse. Detta faktum bekräftas
också i propositionen.

För att ha råd att hålla bil för privat
bruk har ansetts att en taxerad inkomst
av 10 000 kronor är nödvändig. Sedan
den ekonomiska levnadsstandarden successivt
höjts är denna inkomstsiffra för
en familj ingenting märkvärdigt. Den
amerikanske arbetaren har sedan länge
i stor utsträckning varit bilägare, och
även i vårt land finner man numera
många bilägare i lägre inkomstgrupper.
Bilen betraktas inte längre som en lyxartikel
utan kan bli varje mans egendom.
Enligt en utredning i tre kommuner
i Stockholms närhet har det visat
sig att ägare till registrerade personbilar
fördela sig på olika socialgrupper
enligt följande. I socialgrupp
I 19,9 procent, i socialgrupp II 45,7
procent och i socialgrupp III 18,1 procent.
Personbilar registrerade på firmor
och personer utan yrkesbeteckning
utgjorde 1C,3 procent.

Herr Fast har här i debatten sagt, att
han inte tror på bilstatistiken. Men bilägarnas
inköpscentral i Stockholm, som
är ett kooperativt företag, har med ledning
av sitt kundregister kommit till
ungefär samma resultat, dock att procenttalet
var högre i fråga om arbetare.

Det sägs nu från finansministerns
sida att trafikproblemen i storstäderna.
parkeringsplatserna och garagebristen,
äro svårlösta problem. Men den nya
skatten löser inte dessa problem. I fråga
om trafikproblemen har åtskilligt försummats.
Man kan erinra om att redan
före kriget framfördes många projekt
till olika myndigheter att bygga bombsäkra
skyddsrum, som under fredliga
förhållanden skulle kunna användas
för parkerings- och garageändamål.

Som jag förut nämnt kommer en ök -

Nr 17.

Lördagen den 5 mai 1951 om.

Elskatteförordning.

ning av bilskatten att drabba nyttotrafiken
mycket hårt. Att redan den nuvarande
bilskatten är betungande framgår
av att droskägarna för några år sedan
begärde att få betala skatten på två terminer.
Detta avslogs emellertid med
hänsyn till att länsstyrelserna inte hade
möjlighet att hinna med den fördubbling
av inkassoarbetet som en uppdelning
av skatteuppbörden skulle innebära.
Jag vill fråga finansministern,
om länsstyrelserna äro bättre rustade
för detta arbete nu. Enligt vad jag har
erfarit från olika länsstyrelser kommer
uppbörden av en extra skatt att vålla
ett oerhört arbete. Det är omöjligt för
länsstyrelserna att få extra personal. Om
nu det föreliggande skatteförslaget med
därav följande extra skatteuppbörd går
igenom, måste länsstyrelserna skjuta
andra viktiga arbetsuppgifter åt sidan.

Herr talman! Det är alldeles naturligt
att opinionen i landet kraftigt reagerat
emot den tilltänkta pålagan. Det går
inte att vifta bort motorfolkets opinionsrörelse
med så lätt hand som bevillningsutskottets
ärade ordförande
gjorde här i förmiddags. I denna reaktion
mot ökad beskattning av motortrafiken
kommer opinionen att få ett
mycket starkt stöd i denna kammare.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Jag ville till vad som redan sagts bara
göra några anmärkningar om den ekonomiska
politiken i stort, som jag menar
bildar bakgrunden till den diskussion
som för närvarande pågår.

Vi ha ju mycket noga diskuterat
ståndspunktstagandet i dessa frågor.
Vi ha inte blundat för det förhållandet,
att man från regeringens sida vill
framställa sig som företrädare av en
radikal linje, medan man försöker framställa
motståndarna till denna beskattning
såsom de som gå på ett reaktionärare
alternativ, nämligen räntestegringen.

Jag ser för min del saken så, att det
här ytterst handlar om vem som skall

betala räkningen för devalveringen
och för upprustningen. Det är egentligen,
såsom situationen nu utvecklats,
mindre en fråga om dessa nya skatter
— elskatten. den förhöjda fordonsskatten
och taxeökningar — och mera fråga
om den verkligen oerhörda stegring av
den indirekta beskattningen som ägt
rum främst genom devalveringen.

Konjunkturinstitutet iir just inne på
denna fråga i sin senaste rapport och
anför därvidlag att importprisstegringen,
när den väl har slagit igenom i sista
ledet av konsumtion och investering,
verkar som en indirekt beskattning som
uttages hos enskilda inkomsttagare och
överföres till exportföretagen. Det tilllägger
för övrigt att vad som sker genom
prisstegringen är en omfördelning''
av inkomsterna till förmån för exportföretagen
och till nackdel för samhället.
Detta är det större perspektivet på
den fråga, som i (lag behandlas. Det är
konsekvenserna av den devalvering,
som genomfördes i september 1949, som
man nu menar att vi skola ta bland annat
genom dessa indirekta skatter. Vad
blir konsekvensen av dessa? Tar jag
först förändringen i grosshandelspriserna
för importen, så visa de en stegring
på inte mindre än 64 procent jämfört
med augusti 1949. Alla dessa 64
procent ha självfallet inte uppkommit
på grund av devalveringen, men den
större delen av denna oerhörda prisstegring
har gjort det. Under samma tid
ha exportvarupriserna stigit med inte
mindre än 131 procent. Det betyder
att om vi detta år skulle importera
samma kvantiteter varor som vi gjorde
1949, få vi betala över 7 miljarder kronor
jämfört med 4,3 miljarder 1949.

Som jag redan sagt är inte hela prisökningen
föranledd av devalveringen,
men om jag kopplar bort den prisökning.
som är föranledd av devalveringen,
skulle den faktiska importprisstegringen
bara bli en miljard kronor i stället
för att den nu blir betydligt över två
miljarder.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Nr 17.

Har har man nu genomfört en politik
som innebär en oerhörd brandskattning
av allmänheten under detta och
kommande år, en brandskattning som,
om jag bara tar årets handelssiffror,
belöper sig på två miljarder kronor
i runt tal. Å andra sidan ha genom
devalveringen och rustningskonjunkturen
exportpriserna stigit oerhört. Man
kan uppskatta denna stegring till 131
procent, som jag nämnde. Vid samma
export i år som 1949 skulle exportinkomsterna
uppgå till nära 10 miljarder
kronor, d. v. s. en ökning med 5,5 miljarder
kronor i runt tal. Det betyder
alltså att man skulle kunna betala skillnaden
mellan de importpriser, som nu
gälla, och dem som gällde 1949 före devalveringen,
och ändå skulle det vara
mycket stor vinstmarginal för exportföretagen.
Det är sakläget.

Nu har man tack vare främst denna
devalvering och att man har dragit de
konsekvenser, som regeringen dragit av
densamma, kommit i ett läge, där allting
blir dyrare, där en dyrtid präglar
landet, där de sociala reformerna
urvattnas och där redan i år trots lönestegringarna
en faktisk reallönesänkning
har genomförts för flertalet av de
svenska arbetarna.

I denna situation rekommenderar nu
regeringen oss att vi skola fullfölja denna
politik. I stället för att vidtaga åtgärder
mot prisstegringen skall man
vidtaga åtgärder för att ytterligare understryka
tempot i prisstegringen och
animera nya prisstegringar. Tv det är
ju det som är innebörden i dessa indirekta
skatter. Man skall alltså bota prisstegringar
med nya prisstegringar. Vi
tro inte på det. Vi äro övertygade om
att denna väg kommer bara att göra
ont värre och skärpa de svårigheter,
som nu hopa sig för det svenska folket.

Man har också kommit med ett annat
skäl för dessa nya skatter, nämligen
att man måste överbalansera budgeten,
.la, var går gränsen! Under dessa efterkrigsår
har väl budgeten överbalanse -

Elskatteförordning.

rats med åtminstone tre miljarder kronor,
d. v. s. om man inte hade använt
en stor del av inkomsterna på driftbudgeten
för att finansiera utgifter på
kapitalbudgeten skulle det vara en sådan
överbalansering. I år visar regeringens
proposition att statsinkomsterna
öka till 6,4 miljarder kronor, d. v. s.
öka med närmare en miljard under ett
enda år. Det är ju uppenbart att om
man fortsätter på detta sätt, kan man
ju dra upp gränsen ganska godtyckligt
och hur som helst och säga, att vi behöva
så och så mycket för att kunna
skapa stabilitet. I verkligheten är det
ju så, vilket också konjunkturinstitutet
påvisar, att de grunder, på vilka den
nuvarande budgeten bygger, förutsätta
ett mycket stort överskott redan i början
av nästa år, fastän det inte slår
igenom under första delen av nästa
budgetår. Det förhåller sig, såsom min
partikamrat herr Senander har sagt,
icke så, att man här står inför valet
mellan nya och höjda indirekta skatter
eller räntestegring. utan det finns faktiskt
ett tredje val. Det är, som jag förstår
saken, inte någon principiell skillnad
mellan regeringens alternativ och
det alternativ, som de borgerliga partierna
här ha ställt sig på. Varken i
det ena eller andra fallet motverkar
man prisstegringarna. Båda dessa medel
komma oundvikligt att driva upp
priserna ytterligare. Ur denna synpunkt
kunna vi inte ett ögonblick förstå att
det ur arbetarsynpunkt kan finnas några
skäl för att försvara dessa nya och
höjda indirekta skatter.

Finansministern har tidigare i dag
förklarat att man har icke, när man
föreslagit dessa nya skatter, tagit ställning
till dem från synpunkten om de
voro rättvisa, därför att de äro inte
rättvisa - - det håller jag med om —
utan man har enbart tagit ställning till
dem utifrån synpunkten att de tillföra
staten nya inkomster och att de verka
stimulerande på produktionen. Det
första är jag helt ense med finansmi -

112

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Elskatteförordning.

nistern om — de aro icke rättvisa skatter,
det är en mycket orättvis form av
beskattning, som det här är fråga om —
men beträffande den tredje frågan, att
de skulle verka stimulerande på produktionen,
så har jag verkligen mina
tvivel, huruvida dessa nya skatter skulle
kunna ha sådana konsekvenser.

Vi kunna alltså inte se dessa nya skatteförslag
på annat sätt än att det här
handlar om att fullfölja en politik, som
redan har lett till en oerhörd prisstegring
och dvrtid inom landet, att här
dra konsekvenserna av den olycksaliga
devalveringen, som regeringen genomförde
i september 1949, och att här
alltså, för att nu använda konjunkturinstitutets
ord, utnyttja denna politik
för att åstadkomma en inkomstöverflyttning
till förmån för exportföretagen
från hela det svenska folket i övrigt.
På dessa grunder är det ju alldeles
uppenbart, att vi, så som vi se denna
sak, icke kunna godkänna regeringens
förslag, utan att vi därför komma
att rösta för det yrkande, som har ställts
i utskottets utlåtande.

Herr FRÖDERBERG: Herr talman!
Det har redan talats så mycket i dessa
frågor, att det kunde tyckas vara nog.
Jag skall emellertid, herr talman, beröra
ett område, som ingen annan har tangerat
under dagens långa debatt men som
haft stor betydelse vid mitt ställningstagande.

Vi veta alla vilka oerhörda svårigheter
vi ha att kämpa med, när det gäller
vår bränslefråga. Till och med uppe
i Norrland betalar man överpris för veden
för att kunna skaffa sig tillräckliga
kvantiteter ved. All huggning i skogarna
är nämligen inriktad på gagnvirke,
och knappast någon har tid att skaffa
fram vanligt bränsle. Det har också hållits
ett möte mellan bränsleintressenter
oeh ingenjörer här, där det har meddelats,
att utvecklingen kan komma att
gå i den riktningen, att varken den ved

vi kunna få ur skogarna eller det importerade
kolet och torven räcker till,
utan att vi kanske också få söka utvinna
brännoljor ur alunskiffer i västgötabergen.

Mot denna bakgrund vill jag peka på
en värmekälla, som har börjat utnyttjas
rätt mycket under allra senaste tiden
och beträffande vars fortsatta utnyttjande
åtskilliga planer föreligga. Det är
att taga vara på de miljoner kilowatt
elkraft, som under nattimmarna rinna
bort i vattenfallen vid våra kraftverk
och alltså inte kunna utnyttjas. Det är
alltså fråga om sådana kraftverk, där
man inte har dygnsreglering utan där
vattnet vissa tider helt enkelt får rinna
förbi. Man har nu på många håll börjat
inmontera särskilda vattenvärmare, vilka
man kopplar in på gårdarnas cirkulationssystem.
Den kraft man på detta
sätt kan utvinna från kraftverken i
Norrland får man för 3 öre per kilowattimme
utan någon grundavgift. Det
lönar sig sålunda att hålla sig med denna
elkraft för uppvärmning på natten.
Man kan utnyttja den under åtta timmar,
mellan klockan halv elva på kvällen
och klockan halv sju på morgonen,
och man har nytta av den någon timme
längre. Man kan också erhålla sådan
kraft på dagen, men då utgår en särskilt
kraftig grundavgift på 25 kronor per
kilowatt. Det blir kolossalt dyrt och
lockar ingen. Däremot lönar det sig att
taga vara på natt-elkraften, som annars
rinner bort. I en vanlig trerumslägenhet
räcker det med att inmontera ett
aggregat för åtta kilowatt i timmen.
Det blir under de åtta timmarna på natten
64 kilowattimmar. Efter ett pris av
3 öre per kilowattimme blir det en kostnad
av kronor 1: 92 per natt, och för
ett halvår blir det 345 kronor. Det är
ju ett rätt högt pris för nattvärmen i en
vanlig lägenhet, men skall man nu lägga
på ett öre per kilowattimme stiger
detta pris med 115 kronor, således till
460 kronor för samma tid. Alltså en
stegring av inte mindre än 33 procent.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Därmed har man nått den gräns, då folk
inte längre vill begagna sig av denna
elkraft, ty man får ta med i beräkningen,
att inmonteringen av dessa aggregat
för elkraftens utnyttjande drager
en kostnad av närmare 1 000 kronor
för en vanlig villa.

Herr Hall sade, att det här gäller en
kraftkälla, för vilken priserna på tio
år inte ha ändrats. Men om jag inte är
alldeles fel underrättad — jag läste det
i tidningarna ganska nyligen — är det
fråga om att höja de nu gällande taxorna
med 10 procent, och då skulle priset
för nattuppvärmning av den nyssnämnde
lägenheten stiga ytterligare och komma
att uppgå till 495 kronor för vinterhalvåret.
Om man nu ändå skall driva
igenom denna skatt, så borde det ha
tagits särskild hänsyn till denna möjlighet
att spara på vårt bränsle genom
att utnyttja denna nattelkraft från vattenfallen.

Jag skall endast tillfoga ytterligare
några ord. Jag tyckte att herr Hall begagnade
en ganska underlig vändning i
sina avslutningsord. Han sade, att när
det gällde elskatten var han fullt på
det klara med att han skulle rösta för
densamma, men när de gällde bilskatten
gav han inte något direkt besked.
Skulle man tvingas att rösta för den
ena saken och mot den andra, förefaller
det mig naturligare att man i första
hand skulle rösta mot elskatten och för
bilskatten. Ty när man bor i Norrland
och ser, hur en ganska stor procent av
skogsförtjänsterna nu går till nya bilar,
så är det så det nästan värker i en. Och
när man som jag varit med och sett vilket
arbete och vilket intresse och vilka
kostnader människor i skogsbygderna
lägga ned på att få elektriska ledningar
till sina lägenheter i enskilt liggande
byar, så reagerar jag mot alt man skall
komma med en ytterligare belastning
på en utgift, som redan har tyngt dessa
människor mycket kraftigt förut.

Med dessa ord vill jag endast förklara,
att jag kommer att rösta emot både den

Nr 17. 113

Elskatteförordning.

föreslagna elskatten och motorfordonsskatten.
Det finns ett kolossalt intresse
bland småfolket i utbyar och skogsbyar
att vi skola hindra en höjning av priset
på elektrisk kraft.

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Det har diskuterats så mycket här
i dag om en räntehöjning som ett försök
att lösa krisen. Jag kommer så innerligt
väl ihåg hur det var på 1930-talet, då högern och de frisinnade voro
regeringspartierna. Räntorna fingo gå
upp till åtta—nio procent, och följden
blev en oerhörd arbetslöshet och för
jordbrukets del en svår ekonomisk kris.
Man förvånar sig verkligen över att
jordbrukarna kunde härda ut i den förskräckliga
misär som då rådde.

Jag tror att den väg att övervinna
krisen, som går över en räntehöjning,
skulle innebära en ekonomisk katastrof
för landet med den höga sociala standard
som råder och med de fordringar
som finnas. Förr kunde man låta ett
par hundratusen människor i landet gå
arbetslösa. Det var en arbetare som under
1930-talets arbetslöshet sade till
mig: »Jag går runt bordet och funderar
på om jag verkligen är klok.» Han såg
hur barnen började magra, och hustrun
blev tungsint. Att föra en politik som
leder till sådana situationer går inte nu.

Vad vi sakna i dagens läge, ärade
kamrater, är Per Albin Hansson och
Axel Pehrsson-Bramstorp. De kunde
enas om en linje. Det ser ut som om
partiledarna här mest tycka om att politiskt
boxas, men jag vill vädja till er att
ta av er boxhandskarna och komma
samman och diskutera det politiska läget
i enrum. Ni borde stängas in tillsammans.
Mat kunde ni få, men ni borde
inte släppas ut förrän ni kunde bli eniga
om frågorna. Det är ynkligt all det skall
behöva vara som det är i dag, då vi
veta att utgången kommer att hänga på
en eller två röster. År det lyckligt för
Sverige att frågorna skola läggas upp

8 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 11.

114

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Elskatteförordning.

på ett sådant sätt, att det hänger på en
eller två röster åt vilket håll det hela
skall gå? Vore det inte lyckligare om
vår statsminister kallade ihop gubbarna
och inte släppte dem förrän han finge
en överenskommelse till stånd? Det är
nog den enda vägen. Det gick på 1930-talet, i den oerhörda kris som då rådde;
och de strider som förekommo på mötena
den tiden voro inga leksaker de
heller. Det gick att klara kriserna, och
det skulle gå nu också.

Den här frågan borde återremitteras
till regeringen, som skulle diskutera den
med partiledarna i enrum, så att man
finge fram en linje och partierna inte
behövde räkna rösterna och fundera
över om det saknas en röst eller om det
blir en rösts övervikt. I första kammaren
fattades det beslut med nio rösters
övervikt, och i den här kammaren veta
vi ju hur det kommer att gå. Det är inte
trevligt att det skall vara på det sättet.

Man ser ju vidare att den föreslagna
tillfälliga bilskatten drabbar en viss
grupp i samhället mycket hårt. Jag känner
till lastbilägarnas yrke och vet att
det är oerhört hårt. Att exempelvis lasta
en bil full med ved är ett mycket tungt
arbete, och likadant är det med andra
slag av varor. Och lastbilägarnas inkomster
ligga inte alls bland de högre
utan snarare bland de lägsta inkomsterna
i vårt land. Så kommer den här skatten
som ett påbröd, och lastbilägarna
äro ju inte en så stor grupp att de rå
med att bevaka sina intressen på det
sätt som de borde göra.

I vårt grannland Norge har man löst
den svårighet, som man nu i vårt land
vill lösa bland annat med en tillfällig
bilskatt, genom att införa en omsättningsskatt.
Den drabbar inte på samma
orättvisa sätt som bilskatten, utan den
drabbar i större utsträckning dem som
ha litet mera gott om pengar. Kan man
bara låta bli omsättningsskatt på livsmedel
och arbetskläder och hålla sig
till starkare och mera inkomstgivande
skatteobjekt — maskiner och sådant för

industrier m. m. — så tror jag att omsäHningsskattevägen
skulle vara en bättre
väg än att införa en skatt som direkt
drabbar en viss grupp.

Jag kommer naturligtvis att rösta med
herr Lundberg, som har begärt återremiss.
Om det yrkandet blir avslaget,
som jag förmodar att det blir, är min
linje klar. Då måste jag rösta med utskottet.
Men jag vill inte vara med om
att utskottets betänkande skall anses
vara en grund för en räntestegring. En
sådan måste vi akta oss för, ty annars
blir det en olycka för samhället; det
skola vi komma ihåg sedan 1930-talet.
Jag vet många som då hade växlar och
skulder och som fingo betala upp till
nio procent i ränta för dem. Den gången
fick hela samhället stark känning av
krisen. Man resonerade på det sättet,
att när man skall övervinna en kris
skall man gå ända ned i botten, så att
folket skall känna att det är litet underkuvat.
Men sådant går inte nu på 1950-talet. Jordbrukarna och arbetarna komma
aldrig att gå med på sådana åtgärder,
och om dessa åtgärder skulle genomföras
skulle detta kanske komma
att skapa ett underlag för en politisk
åsikt som ingen av oss här skulle älska.

Jag skall inte säga något mer i denna
fråga, men jag vill än en gång vädja till
hans excellens herr statsministern, som
är här i kammaren, att taga av sig boxhandskarna
och diskutera frågorna, så
att det inte behöver bli några politiska
boxningar där ni veta utgången. Ni
komma snart att kunna räkna till nio,
och den ena gruppen kommer att få
väja för den andra, men det är onödigt
att föra en sådan politik i ett samhälle
som vårt, som står på en så hög standard
och som även politiskt borde stå
på en litet högre standard än den där
vi tyckas stå i dag.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Jag har endast begärt ordet för
att fästa uppmärksamheten på en detaljfråga.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Nr 17. 115

I sitt förmiddagsanförande nämnde
finansministern, att den ökade utgiften
för elektrisk energi för ett normalhushåll
enligt socialstyrelsens utredning
inte skulle utgöra mer än 2 kronor 78
öre. Det skulle vara synnerligen intressant
att i detalj få taga del av denna
utredning. Ty i så fall skulle denna normalfamilj
inte ha större energiförbrukning
än 278 kilowattimmar om året.

Jag kan berätta att en tjänsteman, som
satt på läktaren och hörde finansministern
nämna denna siffra, visade mig en
räkning, varav framgick, att hans familjs
förbrukning av elektrisk energi
föregående år var 2 150 kilowattimmar.
Nu hade han kanske litet större våning
än normalfamiljen — han hade fem rum
och kök — men han hade ingen elektrisk
spis, ingen oljeeldning. Hans
energiförbrukning var alltså inte större
än en vanlig familjs. Under sådana förhållanden
är det alldeles ofattbart hur
herr Henriksson kan säga, att den föreslagna
höjningen endast kan utgöra en
bråkdel av en procent av kostnaden för
denna energi. Nu är kostnaden naturligtvis
beroende av med vilket energipris
man räknar. Priset på elektrisk
energi kan i detta land variera mellan
3 öre per kilowattimme och 2 kronor
och däröver. Är energipriset högre än
2 kronor kan jag hålla med herr Henriksson
om att då kan höjningen stanna
vid en tiondels procent, ja den blir
kanske inte ens en hundradels procent.
Det riktigaste är nog, att det som regel
blir 10 procents fördyring. Det kommer
man inte ifrån.

Nu är det så olyckligt — om inte
kammaren vet det hör det komma till
kammarens protokoll ■— att det enligt
vad elkraftsutredningen har konstaterat
i detta land finns inte mindre än
11 000 olika energitaxor. Då kan man
förstå vilket virrvarr det egentligen råder
på detta område. Nu ha ju alla krafter
spänts för att få litet reda i detta
virrvarr och även för att åstadkomma
litet billigare energiavgifter, så att den

Elskatteförordning.

elektriska energien kan komma till
ökad användning.

Jag har här i min hand en redogörelse
från Sörmlands elektriska centralförening,
som enligt 1949 års bokslut
redovisar en energiåtgång av 48 851 240
kilowattimmar. En förhöjning av ett
öre per kilowattimme skulle alltså betyda
488 512 kronor 40 öre. Är det någon
som tror att detta är en bagatellsumma?
Samtidigt redovisar denna förening
i samband med sitt bokslut, att
underhållet av ledningar, förstärkningsarbeten
o. d. äro eftersatta på grund av
brist på likvida medel, materialbrist
och delvis arbetskraftsbrist o. s. v.

Men det är nu inte bara fråga om en
höjning av energipriset genom denna
elskatt. Dessutom har statens priskontrollnämnd
medgivit, att kraftbolagen
få höja sitt energipris med 15 procent.
Om riksdagen bifaller det föreliggande
förslaget blir det alltså en fördyring
med 10 procent genom skatten, vartill
kommer en fördyring av 15 procent genom
den ökade kostnaden för energiframställningen.
Sammanlagt blir det
alltså en prishöjning av 25 procent. Det
är inga bagateller vare sig för hushållen
eller industrien eller vilken förbrukare
som helst.

Det är vidare en sak, som aldrig redovisats
i denna debatt, nämligen det
netto som denna skatt skulle inbringa
för staten. Även statens utgifter ökas ju
genom den föreslagna skattehöjningen.
Statens järnvägar t. ex. drivas nu till
huvudsaklig del med elektrisk energi —
det ha vi alla varit med om att besluta
— och energiavgiften för statens järnvägar
lär uppgå till omkring 26 miljoner
kronor om året. 10 procent därav
blir 2,G miljoner kronor. Detta belopp
skall alltså dragas ifrån den inkomst
som statezi får genom skatten. Sedan ha
vi Norrbottens järnverk, som lever ett
mycket tynande liv och som riksdagen
får satsa pengar på ideligen. Med driftens
nuvarande omfattning skulle elskatten
förorsaka en merulgift på

116 Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Förordning om tillfällig automobilskatt.

200 000 kronor. Blir järnverket utvidgat
ökas också kostnaden för elektrisk
kraft. Många sådana exempel skulle
kunna nämnas. Jag skulle tro, herr talman
— och det är detta som jag har
velat framhålla — att om nettointäkten
av denna elskatt skulle redovisas, så
skulle det inte bli dessa 45 miljoner
för innevarande år respektive 70 miljoner
för ett annat år som man har räknat
med, utan beloppen finge nog reduceras
till ungefär hälften. Och då kan
det ifrågasättas, huruvida det är mödan
värt att införa en sådan skatt och om
det inte vore klokare att avslå förslaget.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde till en början
propositioner beträffande det under
överläggningen framställda yrkandet
om ärendets återförvisning till utskottet
för ny behandling, nämligen dels på
bifall till berörda yrkande dels ock på
avslag därå; och fann herr talmannen
den senare propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Lundberg
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren avslår
yrkandet, att bevillningsutskottets betänkande
nr 40 skall återremitteras till
utskottet för ny behandling, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
återremissyrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren avslagit
yrkandet om återremiss.

Härefter gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid betänkandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Olsson i Gävle begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
företogs. Därvid avgåvos 113 ja och 106
nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 2.

Förordning om tillfällig automobilskatt.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 41, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om tillfällig automobilskatt,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 16 mars 1951 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 144, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslå -

Lördagen den 5 maj 1951 em.

git riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om tillfällig
automobilskatt.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle en
tillfällig automobilskatt uttagas på personbilar,
tyngre motorcyklar, lastbilar
och bussar ävensom släpvagnar. Skattesatserna
skulle enligt förslaget bli desamma
som för den ordinarie automobilskatten.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, i vilka yrkats avslag å propositionen,
nämligen

I: 450 av herrar O hlon, Andrén och
Gränebo, likalydande med II: 582 av
herrar Hjalmarson, Hedlund i Rådom
och Ohlin;

I: 449 av herrar Ola Persson och Helmer
Persson;

II: 501 av herr Lundberg;

II: 581 av herr Hagberg i Luleå m. fl.;
samt

II: 511 av herrar Pettersson i Ersbacken
och Vigelsbo.

"Vidare hade i anledning av propositionen
väckts motionen 11:514 av herr
Hall, vari hemställts, att riksdagen måtte,
med avslag å Kungl. Maj:ts proposition
nr 144,

1) antaga i motionen framlagt förslag
till förordning om tilläggsskatt å
bensin;

2) besluta, att för bensin, som den 1
juli 1951 klockan 6 fm. funnes i riket,
skulle till staten erläggas skatt enligt i
motionen angivna grunder samt bemyndiga
Kungl. Maj:t att utfärda förordning
i ämnet i huvudsaklig överensstämmelse
med den lydelse, som återfunnes
i Svensk författningssamling
1948 nr 82; samt

3) antaga i motionen framlagt förslag
till förordning om tilläggsskatt å vissa
för drivande av automobil använda
brännoljor.

Nr 17. 117

Förordning om tillfällig automobilskatt.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte — med bifall
till de likalydande motionerna I: 450 av
herrar Ohlon, Andrén och Gränebo
samt II: 582 av herrar Hjalmarson,
Hedlund i Rådom och Ohlin — avslå
Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 144; samt

B) att följande motioner, nämligen

motionen I: 449 av herrar Ola Persson
och Helmer Persson,

motionen II: 501 av herr Lundberg,
motionen 11:511 av herrar Pettersson
i Ersbacken och Vigelsbo, i vad
densamma avsåg propositionen nr 144,
motionen II: 514 av herr Hall, samt
motionen II: 581 av herr Hagberg i
Luleå m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Olsson i Gävle, Sjödahl, Heiiman, Ramberg,
Einar Eriksson, Rune Johansson,
Björklund, Orgård, Nilsson i Kristinehamn
och Brandt, vilka ansett, att utskottet
hort hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 144 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas, antaga det
vid propositionen fogade förslaget till
förordning om tillfällig automobilskatt
med den ändring, att 6 § skulle erhålla
annan, av reservanterna angiven lydelse; B)

att följande motioner, nämligen

de likalydande motionerna I: 450 av
herrar Ohlon, Andrén och Gränebo
samt II: 582 av herrar Hjalmarson, Hedlund
i Rådom och Ohlin,

motionen 1:449 av herrar Ola Persson
och Helmer Persson,

motionen II: 501 av herr Lundberg,
motionen 11:511 av herrar Petters -

118 Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Förordning om tillfällig automobilskatt.

son i Ersbacken och Vigelsbo, i vad
densamma avsåge propositionen nr 144,

motionen II: 514 av herr Hall, samt

motionen II: 581 av herr Hagberg i
Luleå m. fl.,

måtte av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Med hänvisning till vad som här förut
i dag har yttrats i debatten hemställer
jag om bifall till reservationen.

Herr HALL: Herr talman! Jag hemställer
om bifall till motionen II: 514.

Herr LUNDBERG: Herr talman! Med
hänvisning till det anförande jag höll
vid behandlingen av föregående ärende
ber jag att få yrka återremiss av förevarande
betänkande till bevillningsutskottet.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde till en början
propositioner beträffande det under
överläggningen framställda yrkandet
om återremiss av ärendet till utskottet
för ny behandling, nämligen
dels på bifall till nämnda yrkande dels
ock på avslag därå; och beslöt kammaren
avslå berörda yrkande.

Härefter gav herr talmannen propositioner
på l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen; samt
3:o) bifall till motionen II: 514 av herr
Hall; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Olsson i
Gävle begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestäm -

mande av kontrapropositionen ånyo
upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann
den under 2:o) angivna hava flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr Hall votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets betänkande
nr 41 antager den vid betänkandet
fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
bifall till motionen II: 514 av herr
Hall.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 41, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Nr 17. 119

voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 113 ja
och 106 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 3.

Höjning av vissa postavgifter.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 42, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående höjning av
vissa postavgifter, jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 16 mars 1951 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 153, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
kommunikationsärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen att besluta, att
befordringsavgifterna för brev, brevkort,
affärshandlingar, paket, postanvisningar,
utbetalningskort i postgirorörelsen,
utgivarkorsband, postabonnerade
tidningar och tidningsbilagor samt
avgifterna för postförskott, rekommendation
och assurans skulle utgå med
belopp och från tidpunkter, som av
föredragande departementschefen vid
ärendets föredragning inför Kungl.
Maj:t förordats.

Till utskottet hade överlämnats sju i
anledning av propositionen väckta motioner.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte — med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 153 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas — i anledning
av de likalydande motionerna

Höjning av vissa postavgifter.

1:453 av herr Holmbäck m. fl. och
II: 584 av herr Hedlund i Rådom m. fl.,
bifalla Kungl. Maj:ts förslag med den
ändring, att befordringsavgifterna för
utgivarkorsband och postabonnerade
tidningar skulle utgå med belopp som
utskottet angivit;

B) att följande motioner, nämligen

de likalydande motionerna I: 451 av
herr Ohlon m. fl. och II: 583 av herr
Ohlin m. fl.,

de likalydande motionerna I: 452 av
herrar Wehtje och Cassel samt 11:586
av herr Hagberg i Malmö m. fl., samt

motionen II: 585 av herr Karlsson i
Stuvsta,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

I) av herrar Petrén, Wehtje, Ebbe
Ohlsson, Sandberg, Kristensson i Osby,
Hagberg i Malmö och Persson i Svensköp,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

A) att riksdagen måtte — med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 153 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas — i anledning
av de likalydande motionerna
I: 451 av herr Ohlon in. fl. och II: 583
av herr Ohlin m. fl., de likalydande
motionerna I: 452 av herrar Wehtje och
Cassel samt II: 586 av herr Hagberg i
Malmö in. fl. ävensom de likalydande
motionerna I: 453 av herr Holmbäck
m. fl. och 11:584 av herr Hedlund i
Rådom m. fl. bifalla Kungl. Maj:ts förslag
med den ändring, att befordringsavgifterna
för brev, brevkort, affärshandlingar,
utgivarkorsband och postabonnerade
tidningar skulle utgå med
av reservanterna angivna belopp;

B) att motionen II: 585 av herr
Karlsson i Stuvsta måtte, i den mån
motionen icke kunde anses besvarad
genom vad reservanterna anfört och

120 Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Normer för taxering av skogsfastighet.

hemställt, av riksdagen lämnas utan
åtgärd;

II) av herr Nilsson i Kristinehamn,
utan angivet yrkande.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag hemställer om bifall till den
av herr Petrén m. fl. avgivna reservationen.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag ber att få hemställa om bifall till
utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den av herr Petrén
m. fl. vid betänkandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hagberg i
Malmö begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 42,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Petrén m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för japropositionen.
Herr Hagberg i Malmö
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat

verkställdes. Därvid avgåvos 132 ja och
86 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 4.

Normer för taxering av skogsfastighet.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 31, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. in.,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 19 januari 1951 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 39, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 28 september
1928 (nr 379); samt

3) förordning med instruktion för
värdering av skogsmark och växande
skog vid taxering av fastighet (skogsvärderingsinstruktion).

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 324
av herr Mannerskantz m. fl. och II: 434
av herr Hseggblom m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
dels avslå propositionen nr 39 med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
m. m., dels uttala, att nu
gällande regler för värdering av skogsmark
och växande skog vid allmän
fastighetstaxering borde, efter överarbetning,
tillämpas även vid nästkommande
taxering, dels ock i skrivelse till

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Nr 17. 121

Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte, med beaktande av de i motionerna
anförda synpunkterna, låta företaga
en skyndsam överarbetning av
nämnda regler;

2) de likalydande motionerna 1:325
av herr Grånebo m. fl. och 11:435 av
herr Hedlund i Rådom m. fl., vari hemställts,
att riksdagen dels med avslag
på Kungl. Maj:ts proposition nr 39
måtte uttala, att den hittills gällande
metoden för beräkning av värdet av
skogsmark och växande skog vid fastighetstaxeringar
måtte, med de förbättringar
av metoden som vore möjliga
att genomföra, tillämpas även vid
nästkommande fastighetstaxering, dels
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om ytterligare överarbetning och provtaxeringar
enligt den i propositionen
nr 39 föreslagna nya metoden för beräkning
av värdet av skogsmark och
växande skog, så att metodens användbarhet
vid fastighetstaxeringar kunde
utrönas, dels i övrigt beakta vad som i
motionerna anförts;

3) de likalydande motionerna 1:326
av herr Spetz m. fl. och II: 436 av herr
Widén m. fl., vari hemställts att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 39; samt

4) de likalydande motionerna 1:327
av herr Hjalmar Nilsson och II: 437 av
herr Nilsson i Svalöv, vari hemställts
»att riksdagen ville avslå propositionen
nr 39 eller, om detta ej kan bifallas, att
riksdagen ville besluta sådan ändring
i propositionens taxeringsregler, att
dels rotkubikmeterns värde grundas på
årsserien 1945—1949, dels avdraget för
allmänna omkostnader liöjes och dels
värderingsgrunderna för den ädla lövskogen
modifieras, så att de bättre motsvara
denna skogsskötsels särskilda
art».

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 39 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas,

Normer för taxering av skogsfastighet.

1) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370);

2) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändring i taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379); samt

3) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
med instruktion för värdering av skogsmark
och växande skog vid taxering
av fastighet (skogsvärderingsinstruktion)
med viss ändring beträffande bestämmelserna
om ikraftträdandet; ävensom B)

att följande motioner, nämligen
de likalydande motionerna 1:324 av
herr Mannerskantz m. fl. och II: 434 av
herr Hseggblom m. fl.,

de likalydande motionerna I: 325 av
herr Gränebo m. fl. och II: 435 av herr
Hedlund i Rådom m. fl.,

de likalydande motionerna I: 326 av
herr Spetz m. fl. och II: 436 av herr
Widén m. fl., samt

de likalydande motionerna I: 327 av
herr Hjalmar Nilsson och II: 437 av
herr Nilsson i Svalöv

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Veländer, Niklasson, Wehtje, Werner,
Spetz, Sandberg, Jonsson i Skedsbygd,
Persson i Svensköp, Gunnarsson och
Nilsson i Svalöv, vilka hemställt att
riksdagen måtte — i anledning av de
likalydande motionerna 1:324 (av herr
Mannerskantz m. fl.) och 11:434 (av
herr Haeggblom m. fl.), de likalydande
motionerna 1:325 (av herr Gränebo
m. fl.) och II: 435 (av herr Hedlund i
Rådom in. fl.), de likalydande motionerna
I: 326 (av herr Spetz in. fl.) och
11:436 (av herr Widén m. fl.) samt de
likalydande motionerna 1:327 (av herr
Hjalmar Nilsson) och 11:437 (av herr
Nilsson i Svalöv) — avslå Kungl. Maj:ts

122

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Normer för taxering av skogsfastighet.

förevarande proposition nr 39 samt
för sin del antaga i reservationen framlagda
förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning med instruktion för
värdering av skogsmark och växande
skog vid taxering av fastighet (skogsvärderingsinstruktion).

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Kammaren har under hela dagen
debatterat skattefrågor. Den fråga som
nu föreligger är ju också en skattefråga,
fastän den inte så intimt berör stora
grupper av vårt folk som de nyss behandlade
skattefrågorna. Den nu föreslagna
ordningen när det gäller beskattningen
av växande skog och skogsmark
är ju ingen nyhet för dem som
sysslat med det här problemet. Redan
1944 framlade dåvarande finansministern
Wigforss ett förslag till nya grunder
för uppskattning av skog. Förslaget
var föremål för ingående debatt i
utskottet, men utskottet stannade den
gången vid att avslå den kungliga propositionen.
Utskottet skrev därvid, att
utskottet förväntade att vid en kommande
taxering man skulle hunnit så
långt med de nödvändiga förarbetena,
att metoden i fråga skulle kunna användas
vid en kommande fastighetstaxering.

I kammaren tillät jag mig vid detta
tillfälle att säga, att jag drog i tvivelsmål
om man ens vid nästkommande
taxering skulle äga den ingående kännedom
om våra skogars tillstånd, bestånd
och sortiment, att man skulle
kunna på grundval härav gå in för att
genomföra den nya metoden.

Emellertid har denna metod under
tiden omarbetats i ett visst avseende
och dessutom använts vid ett fåtal
provtaxeringar. Departementschefen
har redovisat resultaten av dessa prov -

taxeringar i propositionen, och det är
ett mycket intressant studium att se
hur dessa ha utfallit, men man måste
göra klart för sig att dessa uppskattningar
grunda sig på en mera ingående
kännedom och ett besök på vederbörande
område, där man varit i tillfälle
att personligen bilda sig en uppfattning
om skogsbeståndet och dess
fördelning på olika sortiment och grovleksklasser.

Den gamla metod, enligt vilken vi
utfört fastighetstaxeringarna vid de senaste
taxeringstillfällena, har grundat
sig på att man har sökt uppskatta den
relativa skogstillgången. Jag medger —
och det gör säkert var och en som något
deltagit i detta arbete — att våra
berednings- och taxeringsnämnder stodo
inför mycket stora svårigheter särskilt
när man skulle börja tillämpa den
nya metoden. Jag avslöjar nog ingen
hemlighet, om jag säger att man i kanske
98—99 fall på 100 så att säga fick
börja i galen ända. I stället för att
börja med att beräkna skogsbeståndet
och på grundval av detta komma fram
till vad vederbörande skogsfastighet i
taxeringshänseende var värd, fick man
använda sig av jämförelsetal från sådana
fastigheter, som man kände bättre
till och där man redan företagit taxeringar
samt med utgångspunkt därifrån
göra en värdering av vad den
aktuella skogsfastigheten var värd. Man
fick resonera sig fram till huruvida
den relativa skogstillgången på den fastighet,
som man sysslade med, var större
eller mindre än den fastighets, som
låg bredvid och som man förut hade
taxerat.

Jag medger, att detta var ett ganska
besvärligt arbete. Men våra taxeringsnämnder
ha undan för undan skaffat
sig en allt bättre kännedom om skogsbeståndet
som helhet. Jag vågar därför
påstå, att såvitt jag känner till —
undantag finnas naturligtvis — ha
taxeringsnämnderna, när de verkligen
ha gått in för att göra det bästa möj -

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Nr 17. 123

liga med den gamla metoden, kommit
fram till relativt goda och rättvisande
resultat. Därmed menar jag, att jämförelsetalen
med andra, näraliggande
fastigheter ha varit rättvisande. Att
sedan taxeringsnivån, särskilt under de
senaste åren, har kommit att ligga lägre
än vad den verkliga avkastningen
skulle berättiga till är förklarligt med
den prisstegring och den inflatoriska
utveckling, som inte minst på detta
område ha gjort sig gällande.

Den metod som framlades 1944 var
utarbetad av domänverket, som så att
säga stod fadder till densamma. Man
ansåg nog också i domänverket att den
skulle kunna tillämpas. Efter de smärre
justeringar som sedan dess ha vidtagits
har departementschefen i en i
år framlagd proposition, nr 39, föreslagit,
att skogstaxeringen skall ske enligt
denna nya metod. Jag skall inte
här alltför mycket ingå på detaljerna
i denna fråga, och jag tror att jag gör
mina kammarkamrater en tjänst, om
jag inte fördjupar mig i siffermaterialet.
Frågan är av sådan natur att jag
vågar påstå, att de flesta av kammarens
ledamöter knappast ha anledning
att sätta sig in i verkningarna av vare
sig den gamla eller den nya metoden.
Jag skall därför inte heller göra några
jämförelser.

Den gamla metoden innebar, som jag
förut sade, att man försökte bilda sig
en uppfattning om en fastighets relativa
skogstillgång. Redan detta begrepp,
relativ skogstillgång, är ju ganska svävande,
men i avsaknad av något bättre
fick man nöja sig med detta. Och jag
vågar som sagt påstå, att man med relativt
få undantag alltid har nått ganska
bra resultat med den metoden.

Den nya metoden däremot grundar
sig på en mera ingående uppskattning
av skogsbeståndet, inte bara beståndet
i sill helhet utan också av de olika trädslagen
och grovleksklasserna var för
sig. Redan detta är ett ganska stort
problem. Man frågar sig hur en taxe -

Normer för taxering av skogsfastighet.

ringsnämnd, som inte har sett den skog
det är fråga om, t. ex. skall kunna bedöma
hur många procent av fastighetens
barrskogsinnehav som mäter mindre
än 15 cm i diameter i brösthöjd, hur
många procent som består av sortiment
mellan 15 och 25 cm och hur många
procent som håller över 30 cm i diameter
i brösthöjd. Men därtill kommer,
att man också skall skilja ifrån den
procentuella andelen av lövskog, som i
sin tur också skall uppdelas i tvenne
olika sortiment, nämligen över och under
20 cm. I vissa trakter av vårt land,
framför allt i södra Sverige, har man
också ädel lövskog, t. ex. ek, lind, bok
och andra trädslag. Det beståndet skall
också uppskattas särskilt.

När denna proposition framlades tog
jag ett exemplar i handen och gick ut
i min egen skog, som, det skall jag gärna
erkänna, är ganska svår att uppskatta.
Den består nämligen delvis av
gammal hagmark, som jag försöker förvandla
till skogsmark. Skogen befinner
sig därför i många olika utvecklingsstadier.
Jag fann då, att om jag skulle
kunna nå en rättvis uppskattning av
min egen skog, där jag dock har gått och
gallrat och utfört annat arbete och därför
känner till snart sagt varje träd
och buske, skulle jag behöva dela upp
skogen i inte mindre än ett 30-tal olika
parceller, vilka var för sig skulle uppskattas
och bestämmas till kubikmassaprocent
barrskog och lövskog, och, där
sådant förekom, även ädel lövskog. Sedan
skulle som sagt sortimenten delas
upp i olika grovleksklasser.

När jag kom till detta resultat för
min egen skogs vidkommande, stod det
ganska klart för mig, att vi sakna det
tekniska underlag vi absolut behöva för
att kunna använda den nya metoden.
Inom parentes vill jag dock säga, att
om man känner till de faktorer, som
metoden grundar sig på, d. v. s. skogsbeståndets
sortiment och dimensioner,
så anser jag att den nya taxeringsmetoden
ger ett mera rättvisande resultat

124 Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Normer för taxering av skogsfastighet.

än den gamla. Känner man till beståndet
så väl, att man har detsamma uppräknat
och klassificerat, så träffar man
ju huvudet på spiken precis. Men om
man inte känner till den skog som skall
taxeras utan skall börja gissa hur
många kubikmeter av olika trädslag
och hur många kubikmeter av olika sortiment
av varje trädslag som skogen
innehåller och sedan räkna sig fram
till ett värde, då kommer man i de allra
flesta fall att gå bet på uppgiften.

Man vill kanske tillvita oss reservanter
att vi ha framlagt vårt förslag om
att tills vidare bibehålla det gamla
systemet därför, att vi icke vilja vara
med om en sådan uppjustering av värdena,
som blir följden av den nya metoden.
Vi ha därför i reservationen använt
oss av samma siffror som i den
kungliga propositionen och i utskottets
förslag, när det gäller värdebestämningar.
Teoretiskt böra vi därför också
komma fram till samma resultat.

Jag skulle vilja se den kammarledamot,
som i egenskap av medlem av en
taxeringsnämnd skulle sitta och uppskatta
en skog, som han aldrig sett,
och bestämma den skogens olika faktorer! »Men»,

säger man nu, »vi ha ju i alla
fall tillgång till de skogliga tjänstemännen.
De ha ju en uppfattning om
skogsbeståndet och de olika sortimenten
o. s. v.» Nej, tyvärr är så inte fallet.
Inom det skogvårdsstyrelseområde jag
tillhör, och som omfattar 5 000—6 000
skogsfastigheter, ha vi fem eller sex
stycken fastigheter, i vilka man har
gjort en verklig uppskattning av skogsbeståndet,
grundad på undersökningar
av skogsvårdsstyrelsens tjänstemän. Jag
har vid flera tillfällen talat med några
av dessa tjänstemän, och jag får säga
att meningarna äro ganska delade
bland dem. Jag talade just under den
gångna veckan med tvenne jägmästare
om denna sak. Den ene av dem förklarade,
att den nya metoden nog kunde
vara av värde, men den andre sade, att

han bestämt ville avråda från att tilllämpa
den, därför att man inte visste
vad man kunde komma till för resultat.
Han sade också, att det ju inte finns
någon praktisk möjlighet — teoretiska
möjligheter finnas — att börja i motsatt
ända mot den vanliga, d. v. s. att
först bestämma värdet på fastighetens
skog och sedan plocka in de olika faktorerna,
ty då visste man inte alls vart
man kom.

Under den fortsatta diskussionen visade
det sig att den jägmästare, som
förordade den nya metoden, grundade
sin uppfattning på uppskattningar, som
han gjort för jordbruksnämndens räkning.
Han hade gått igenom varje skogsskifte
— det var smärre skogsskiften
det var fråga om — och för värderingen
av dem företagit uppräkningar
och uppskattningar. Det är klart, att
om man går den vägen, så kommer
man, som jag förut sade, till ganska
bra resultat. Men våra skogstjänstemän
äga icke den ingående kännedom om
skogarna, som är en nödvändig förutsättning
för att man skall kunna tilllämpa
den nya metoden.

Arbetet enligt denna metod skulle
i ganska stor utsträckning komma att
falla på våra lägre skogsvårdstjänstemän,
d. v. s. de som arbeta med stämplingar
o. d. ute på fältet och som därför
ha en viss erfarenhet av de flesta skogsbestånden.
Men Sveriges länsskogvaktareförbund
avstyrker enhälligt den
nya metoden. Förbundet säger — jag
citerar ur propositionen — »att den
föreslagna metoden icke vore så utformad
att den borde komma till användning.
Under de gångna fastighetstaxeringarna
hade det stundom visat sig
förenat med vissa svårigheter för den
skogssakkunnige att finna önskvärd resonans
för sina förslag hos vederbörande
nämnder. Förhållandet torde framför
allt få tillskrivas den omständigheten,
att nämnderna icke ägt de grundläggande
kunskaperna rörande den tilllämpade
taxeringsmetoden och sålunda

125

Lördagen den 5 maj 1951 em.

icke helt besuttit de förutsättningar,
som erfordrats för taxeringsarbetet. En
taxeringsmetod som i ännu högre grad
än tidigare nödvändiggjorde skoglig
fackkunskap eller mera ingående studier
rörande de mer eller mindre invecklade
och vetenskapliga utredningar
och beräkningar, som låge till grund
för metoden, torde därför icke kunna
anses särskilt lämplig.»

Det egendomliga är att även domänverket,
vilket som sagt ursprungligen
stod fadder till den föreslagna metoden,
nu avstyrker tillämpningen av densamma.
Bland de avstyrkande instanserna
befinner sig dock Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund, som i propositionen
refereras: »Även om riksförbundet
väl förstode de sakkunnigas inriktning
mot en så god differentiering av
värdena som möjligt, kunde det likväl
ifrågasättas, om denna långt drivna avläsning
i tabellverk med ledning av
många gånger rena gissningar kunde
ingiva förtroende för metoden vid dess
användning i det praktiska taxeringsförfarandet
och hos de skattskyldiga.»

Svenska skogsvårdsföreningen, som
ju också bör vara sakkunnig på området,
avstyrker förslaget under framhållande
att den föreslagna värderingsmetoden
till sina grunder alltjämt syntes
vara alltför invecklad. Den vore sammankopplad
med så många överväganden
och långtgående schabloniseringar,
att man icke finge en klar uppfattning
om konsekvenserna av metodens tilllämpning.
Den gällande metoden hade
blivit väl inkörd i det praktiska taxeringsarbetet
och obestridligt lämnat
allt bättre resultat.

Sveriges lantbruksförbund, som ju
också i viss mån bör representera
skogskunskapen, har lika bestämt avstyrkt
förslaget. Jag skulle kunna räkna
upp den ena avstyrkande instansen efter
den andra, men jag skall avstå från
att göra det vid denna sena timma.

De siffror vi reservanter vilja införa
niir det giiller att komma fram till det

Nr 17.

Normer för taxering av skogsfastighet.

slutliga taxeringsresultatet överensstämma
med siffrorna i den kungliga propositionen
när det gäller såväl förräntningsprocenten
som omkostnadsavdraget,
även om omkostnaderna kanske
ha stigit ännu mer än realvärdet på
skogen och man därför skulle anse något
högre omkostnadsavdrag berättigat.

När det gäller den period bakåt i
tiden, som skall ligga till grund för
värderingen, så ha vi följt det förslag,
som utskottsmajoriteten har stannat för,
nämligen medeltalet för åren 1945—
1949, även om vi hade helst önskat att
man hade haft ett jämförelsetal, som
omfattade flera år. Det är nämligen
klart, att om vi här, som fallet var förra
gången, hade haft ett medeltal från 10
år tillbaka, så kunde vi komma fram
till jämnare och säkrare resultat. Även
på den punkten ha vi dock backat och
följt utskottet. Vi ha inte velat frammana
några nya faktorer, som kunnat
användas som vapen emot oss, och
som kunnat föranleda någon att säga:
»Detta ha ni gjort för att få ett lägre
taxeringsvärde.» För oss står det klart,
att vilket årsmedeltal man än väljer,
måste ändå taxeringsvärdet på skog
och skogsmark höjas avsevärt. Detta
är fallet särskilt i södra Sverige, där
man genom riksskogstaxeringen har
konstaterat att såväl boniteten som
skogsbestånden äro större än vad man
förut ansett. Detta kommer också att
återverka på markvärdet, så att det
kommer att höjas.

Herr talman! Utan att vid denna sena
timma ingå på några detaljer har
jag ändå velat framlägga de synpunkter,
som jag har på denna fråga, och
jag skall sluta med att säga, att jag inte
kommer att åtaga mig ledamotskap av
någon taxeringsnämnd. Jag skulle absolut
inle vilja sitta med i en sådan nämnd
och var ansvarig för tillämpningen av
en metod, som i praktiken inte går att
tillämpa, diirför all vi sakna de förutsättningar,
som äro nödvändiga för
denna tillämpning. Komma vi så långt

126 Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Normer för taxering av skogsfastighet.

en gång att vi ha våra skogar uppskattade
—- jag hoppas att vi skola komma
dit — och sedan ha avverkningsstatistik
undan för undan och ha boniteten
fastslagen sådan den verkligen är,
så kan man på den vägen nå resultat,
då har man kännedom om skogarna och
uttagen mellan de olika taxeringarna
och kan med någorlunda säkerhet bestämma
det verkliga värdet.

Jag skulle dessutom vilja säga — det
är en olägenhet som kanske i viss mån
vidlåder båda metoderna — att åsättande
av alltför höga värden på skogsbestånd,
som äro ganska stora, kan komma
att medföra, att dessa skogsbestånd
skäras ned och bringas ned till en ur
skattesynpunkt lämpligare nivå. Det är
ju så att man får betala skatt på skogen
och för marken under den tid som
skogen växer. Har man dessutom haft
kostnader för kulturåtgärder för att
åstadkomma föryngring är det en kapitalutgift,
som följer med hela tiden. Vidare
får man betala skatt, när man avverkar
skogen. Det är enligt min mening
även fara värt att man, om man
taxerar upp våra ungskogsbestånd alltför
hårt, kan tvinga skogsägare att —
för att slippa betala fastighetsskatten
utan att ha täckning för densamma i
inkomsterna — avverka vad som ur
tillväxtsynpunkt lämpligen borde stå
kvar, även om skogsägarna därigenom
röra sig på gränsen för det tillåtna. Jag
tror emellertid att det beror på tillämpningen
av båda metoderna hur man
handlar i detta avseende. Den konjunktur,
som vi nu genomleva på området,
kommer ju inte att påverka resultatet
denna gång, och det vore väl oriktigt,
om så skulle ske. Jag har i varje fall
den övertygelsen att denna konjunktur
är någonting övergående, att vi
nog komma att få vara med om en helt
annan prissättning på skogens produkter.

Herr talman! Det är med anförande
av dessa två synpunkter som jag här
ber att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
När riksdagen 1944 hade att ta ställning
till en kungl. proposition avseende
samma ämne som det vi nu behandla
anfördes det ifrån bevillningsutskottets
sida, att riksskogstaxeringen
omfattade en så liten del av landet, att
man inte vågade ge sig in på att använda
den nya metoden. Man avböjde
således 1944 att anta den taxeringsmetod
som Kungl. Maj :t då föreslog.
Man bibehöll den gamla metoden. Men
vad som är intressant, herr talman, är
den motivering som utskottet presterade
1944, när det yttrade sig om den
nya metoden.

Jag har här bevillningsutskottets utlåtande
från behandlingen 1944. Där
framhölls följande: »Vid sitt övervägande
av de i den nu föreliggande propositionen
framlagda förslagen har utskottet
för egen del funnit goda skäl
tala för att den föreslagna nya metoden
för värdering av skogsmark och växande
skog i flera hänseenden är att föredraga
framför den nuvarande metoden.
» Utskottet sade vidare, att den nya
metoden ur principiell synpunkt vore
att föredraga framför den gamla metoden,
och det som gjorde att man hemställde,
att Kungl. Maj :t skulle ompröva
den föreslagna nya metoden var huvudsakligen,
att riksskogstaxeringen inte
var tillräckligt omfattande för att den
skulle kunna läggas som tjänlig grundval
för det fortsatta arbetet. Man stannade
således för att fortsätta på den
gamla vägen och begärde ett överarbetat
förslag.

Det förslaget föreligger nu, och om
man beflitar sig om att läsa vad bevillningsutskottet
sade 1944 och läser den
kungl. propositionen sådan den föreligger
i år, så tror jag inte att man
skall kunna komma till mer än ett enda
resultat, nämligen att den proposition,
som här föreligger, mycket väl överensstämmer
med de synpunkter so»

127

Lördagen den 5 maj 1951 em.

bevillningsutskottet anlade på denna
sak 1944. Förslaget sådant det nu föreligger
är således beställt. Men nu sju
år efter det man uttalade sig om detta
förslag, så återkommer man med precis
samma motivering som 1944.

Det har under debatten i utskottet —
herr Jonsson i Skedsbygd var inne på
samma sak under sitt anförande här i
kväll — sagts, att den nya metoden är
bättre än den gamla, men man har inte
tillräckligt material att lägga till grund,
så att man kan använda den nya metoden
vid årets taxering. Det har i utskottsdebatterna
framhållits, att man
inte har några hushållsplaner och att
beskattningsnämnderna inte skulle kunna
behärska den nya metoden. Därför
har man velat avstå från denna metods
användning. Ehuru provtaxeringsnämnderna,
som sysslat med detta praktiskt,
ha uttalat en helt annan mening i saken
än reservanterna här göra sig till
tolk för, så ha vi ändå i utskottet sagt,
att det är en praktisk synpunkt, och
när det gäller strid om praktiska synpunkter
så skall man försöka möta varandra
på halva vägen och se, om det
är möjligt att komma till ett resultat.

Jag tillät mig, herr talman, med hänsyn
till den kritik som hade framförts
från motionärerna och reservanterna
att söka mig fram till en kompromisslösning,
som skulle innebära, att eftersom
vi voro överens om att den nya
metoden var bättre än den gamla, så
skulle vi anta förslaget om den nya metoden
men besluta, att den nya metoden
icke skulle användas förrän den
nästkommande taxeringsperioden. Man
skulle vid årets taxering använda den
gamla metoden för att undanrycka alla
de praktiska invändningar som skulle
kunna göras i detta avseende. Jag
tänkte mig, herr talman, att om man
nu uppskattade övergången till den nya
metoden, så skulle man vara villig att
reflektera på en sådan kompromiss, som
jag vet hade varit möjlig att genomföra,
därest man hade samtyckt från
reservanternas sida. Man avböjde emel -

Nr 17.

Normer för taxering av skogsfastighet.

lertid detta; man ansåg sig inte kunna
reflektera på detsamma.

Jag kan, herr talman, inte komma till
något annat resultat än att anledningen
till att man gjorde det var, att det låg
andra skäl bakom, som man vid den
förberedande diskussionen i utskottet
egentligen inte ville komma fram med.
Men, herr talman, i reservationen komma
dessa skäl fram. Där talas inte om
att den nya metoden har företräden,
utan där säges, att reservanterna funnit,
att den nya metoden motverkar en
sund skogspolitik i detta land. Jag
måste säga, att när jag, som har deltagit
i utskottsdebatten, läste reservationen
blev jag förvånad över den förflyttning
i sitt ställningstagande som reservanterna
vidtagit, när de utformade
sin reservation.

Hade reservanterna redan 1944 sagt,
att man inte ville vara med om en övergång
till den nya metoden, därför att
den motverkade en sund skogspolitik,
så hade ju allt det arbete som pågått
på detta område under sju år kunnat
inbesparas. Det är ju då bortkastat arbete
utan något som helst ändamål. Jag
kan, herr talman, inte komma till annat
resultat än att när man sysslar med
dessa ting så går det inte an att flytta
positionerna på det sättet. Antingen
måste man säga, att man inte vill veta
av den nya metoden, och då skall den
föras ur debatten; då skall man lägga
arbetet på att bygga upp och förbättra,
såsom man här säger, den gamla metoden,
eller också skall man genomföra
den nya metoden. Men vi skola inte
fortsätta med detta spegelfäkteri och
säga, att den nya metoden är bättre än
den gamla metoden, den ger bättre resultat,
klarare utslag i taxeringsarbetet
o. s. v., men vi äro inte beredda att
använda denna metod annat än kanske
en gång i framtiden. Jag kan ju vitsorda,
att reservanterna ha gjort allt för
alt i sin gamla metod plocka in alla
de fördelar som den nya metoden ger.
Jag skall inte yttra mig om det. Jag
tror inte alt man, om man t. o. in. läg -

128 Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Normer för taxering av skogsfastighet.

ger till de 25 procenten i detta avseende,
kommer fram till ett sådant taxeringsresultat
som är riktigt.

Vad som i detta sammanhang framför
allt är av betydelse är, att man kan
komma till ett beslut i detta ärende.
Första kammaren har fattat beslut. Den
sak vi här behandla är av kommunallags
natur, och båda kamrarna måste
således komma till ett samstämmigt beslut.
Jag kan inte finna någon som
helst möjlighet till sammanjämkning
mellan utskottslinjen och reservantlinjen.
Det skulle således innebära, att
man inte hade några möjligheter annat
än att helt och hållet återfalla på den
gamla metoden utan några förändringar,
om kamrarna här stanna i olika
beslut.

Jag skall inte längre uppehålla tiden,
herr talman. Det kommer väl att talas
mycket, antar jag, i denna sak av dem,
som äro mera sakkunniga i fråga om
skog än vad jag är. Jag skulle emellertid
vilja ställa den maningen till kammarens
ledamöter att de böra göra
klart för sig vilka möjligheter det kan
finnas till en sammanjämkning, därest
kamrarna stanna i olika beslut. Som jag
redan sagt föreligger, såvitt jag kan se,
inga som helst möjligheter till en sammanjämkning,
och det skulle väl vara
ett beklagligt resultat av den långvariga
behandlingen av detta ärende. När
jag, herr talman, haft att som ledamot
av utskottet ta ställning till de här föreliggande
yrkandena, har jag inte kunnat
komma till annat resultat än det
bevillningsutskottet här föreslår. Utskottet
har i överensstämmelse med en
motion flyttat fram tidsintervallen så
att 1950 har uteslutits, och när man
har gjort det, kan man ju inte säga, att
man har tagit med den tid, då priserna
ha varit mest i höjden, och ändå
har utskottet bibehållit 25-procentsavdraget.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr JANSSON i Aspeboda: Herr talman!
Det föreliggande förslaget har
väckt mycket stort intresse hos samtliga
de människor som haft tillfälle att
ta del i taxeringsarbetet vid de senaste
taxeringarna. När jag under fjolåret
erhöll de sakkunnigas betänkande och
försökte att sätta mig in i detsamma
så gott som det är möjligt för den som
inte har högre skoglig utbildning stötte
jag på en hel del svårigheter. Genom
det siffermaterial som redovisas har
man emellertid kunnat bevisa, att beredningsnämnderna
och taxeringsnämnderna
ställas inför svårigheter av stora
mått, när de skola försöka åstadkomma
en fastighetstaxering, som är sådan, att
man kan säga, att man har nått det
mål, som man vill nå, nämligen att i
enlighet med vad som påbjudes i en
av de första paragraferna i lagen åsätta
fastigheterna ett värde, som närmar sig
det pris, som en förståndig köpare
skulle vilja ge för fastigheten i fråga.

I Kopparbergs län hade vi vid det
senaste tillfället -—• jag har varit med
tre, fyra omgångar — att rätta oss efter
riksskogstaxeringens siffror. Inför länsstyrelsen
hölls ett förberedande sammanträde,
där vi informerades om vilka
linjer vi skulle följa och vilka resultat
vi skulle försöka uppnå. Det
finns ju större och mindre taxeringsdistrikt,
och ju mindre ett taxeringsdistrikt
är desto större förutsättningar
finns det för vederbörande skogstjänsternän
— det är ju så gott som uteslutande
länsskogvaktare som hjälpa till
att bedöma de olika faktorer, till vilka
hänsyn skall tagas för att bestämma det
belopp, som skall upptagas som fastighetens
skogsvärde. I den beredningsnämnd
jag tillhörde lyckades vi komma
till precis vad riksskogstaxeringen
angivit. Jag vill inte påstå, att det uteslutande
berodde på skicklighet, utan
det var nog en liten smula tur också
som spelade in. Men när jag ser på hur
vi arbetat under de gångna åren och
tänker mig en taxering enligt den nya

129

Lördagen den 5 maj 1951 em.

metoden, så måste jag säga, att jag med
den kännedom jag har om hithörande
spörsmål storligen fruktar, att vi inte
skulle kunna fylla de krav, som man
måste ställa på såväl beredningsnämnden
som taxeringsnämnden.

Vidare får jag säga, att jag nästan är
litet smått förvånad över exempelvis
62 §, vars 2 mom. första mening lyder:
»Vid beredningsnämndens första sammanträde
skall ordföranden, innan
taxeringsarbetet tager sin början, avgiva
noggrann redogörelse ej mindre
rörande de enhetsvärden, som föreslagits
vid det i 59 § 1 mom. omförmälda
sammanträdet, samt de värderingsgrunder
i övrigt, som å detta sammanträde
ansetts böra inom distriktet tilllämpas,
än även rörande samtliga de
köp av jordbruksfastighet inom distriktet,
som förekommit under tiden efter
senaste allmänna fastighetstaxering,
samt de slutsatser beträffande fastigheternas
allmänna saluvärde i orten,
som enligt ordförandens mening kunna
dragas av de vid dessa köp tillämpade
priser.»

Därigenom ha vi alltså möjligheter
att få uppgifter från domsagorna och
på annat sätt. Så långt går det bra.
Men man tillägger: »Finnas inom

distriktet fastigheter med skog, bör i
redogörelsen tillika lämnas upplysning
rörande det virkesförråd, som i medeltal
per hektar finnes inom länet eller
vederbörlig del därav, och dess fördelning
på trädslagsklasser och förrådsgrupper
samt, i förekommande fall,
trädslag ävensom rörande innehållet i
övrigt av de lokala skogstaxeringsanvisningarna.
» Den som blir vald till
ordförande i en beredningsnämnd och
redan dessförinnan är så skicklig, att
han kan yttra sig om mängden av trädslag
inom sitt taxeringsdistrikt, måste
verkligen vara en ovanligt kunnig man.
Länsskogvaktarna ha inte någon möjlighet
att göra det. Ett länsskogsvaktardislrikt
omfattar ju flera kommuner
och det finns hundratals fastigheter

Nr 17.

Normer för taxering av skogsfastighet.

inom varje kommun. Varje fastighet
kan, åtminstone i vissa delar av landet,
äga skogar på ett flertal närmare eller
längre bort belägna ställen. Att få fram
sådana siffror, som skulle kunna vara
till ledning för den nya metoden, anser
jag ligger utanför möjligheternas
gräns, om man inte först på ort och
ställe har gjort en preliminär uppskattning
genom en linjeräkning eller på
annat sätt.

Hur skall man då, när det nödvändiga
siffermaterialet inte finns, kunna på
förhand bestämma de faktorer, med
vilkas hjälp man skall räkna ut skogens
taxeringsvärde? Jag befarar på
mycket starka grunder, att den nya
metoden kommer att medföra ökat arbete
för beredningsnämnderna och att
dessa för att komma till något resultat
få räkna baklänges, d. v. s. få räkna
fram faktorerna för vederbörande fastighet
ur det taxeringsvärde, som
nämnden möjligen kan tänkas åsätta
denna. Jag kan inte inse, att det skulle
kunna gå till på annat sätt. Ingen är
ju allvetande i fråga om skogar, och det
råder oerhört skiftande förhållanden
inom olika områden. Det måste bli en
skönsbedömning, och jag fruktar att
denna med alla de nya faktorer man
här måste räkna med kommer att leda
till trassel och onödigt arbete.

Departementschefen säger på s. 128
i propositionen att »den fråga som behandlas
i detta avsnitt är mycket betydelsefull.
Virkesförrådets uppskattning
måste nämligen i huvudsak överlämnas
åt beskattningsnämnderna och
man kan säga att den nya metoden står
eller faller med huru nämnderna kunna
gå i land härmed.» Det är alldeles
riktigt. Till frågan om den nya metoden
skulle vara bättre eller sämre än
den gamla skulle jag vilja säga, att om
man kan få de nödvändiga beräkningsgrunderna
skulle man kanske kunna
komma fram till ett säkrare resultat,
men så länge det inte är klart, om man
vid varje femårsperiods utgång kom -

— Andra kammarens protokoll 1951. Nr 17.

130

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Normer för taxering av skogsfastighet.

mer att få dessa faktorer att räkna med
har jag svårt att förstå, att den nya
metoden skulle ge bättre resultat än
den gamla.

Även efter den gamla metoden har
man måst gå skönsmässigt till väga,
eftersom man inte kan hålla på alltför
länge med fastighetstaxeringen. Med
ledning av den lokalkännedom, som
nämndens ledamöter i regel äga, och
med stöd av länsskogvaktarnas uppgifter
har man kunnat få fram ett tal,
som har angivit boniteten å ena och
den relativa skogstillgången å andra
sidan. När vi då ha fått fram de tre
nödvändiga faktorerna —• priset får
man ju genom en medeltalsberäkning
-—- ha vi försökt åstadkomma en taxering,
som varit så rättvis som möjligt
de olika fastigheterna emellan. En av
de ömmaste punkterna här är nämligen
att man måste få en sådan taxering,
att inte en fastighetsägare kan
säga att hans fastighet taxerats för högt
och en annans för lågt. Det är något
av det allra svåraste i fastighetstaxeringen,
och man har måst lägga ned
mycket arbete på det och noggrant
pröva sig fram från fall till fall.

Med den erfarenhet jag har vågar jag
inte tillstyrka antagandet av det nya
lagförslaget. Jag skulle inte vara rädd
för att försöka sätta mig in i det och
lära mig det, ty det finns inte något
mer intressant än att lära sig att bedöma
en skogs förväntnings- och förräntningsvärde.
Det är något, som alla
skogsägare äro synnerligen intresserade
av. Med våra nuvarande resurser
och möjligheter att skaffa nödvändiga
uppgifter har jag emellertid inte vågat
tillstyrka, att den nya metoden införes.
Jag tror att vi kunna undvara den;
professor Thor Jonssons metod, som nu
har prövats i så många år, kan, om
den användes på rätt sätt av taxeringsoch
beredningsnämnder, ge ett mycket
gott resultat. Det beror ju till syvende
og sidst på dessa, vilken metod man
än använder, om taxeringen skall bli
riktig.

Jag vet, att det råder olika uppfattningar
om detta, men jag har velat
redogöra för den erfarenhet jag har
kunnat tillägna mig i mitt praktiska arbete
med fastighetstaxering. Tar jag
fel må det förlåtas mig.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den vid utskottets
betänkande fogade reservationen.

Herr JONSSON i Skedsbygd (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill bara säga
ett par ord till utskottets värderade
ordförande. Han sade, att utskottet år
1944 ansåg att metoden inte borde användas
därför att man ännu inte visste
något om riksskogstaxeringens resultat.
Denna ger emellertid endast i stora
drag siffrorna över beståndet inom ett
större område, och man får inte någon
ledning därav när det gäller att bestämma
skogstillgången på en enskild
fastighet. Jag kunde år 1944 inte påverka
utskottets skrivning; denna bestämdes
av andra. Jag fick inte reservera
mig, men jag förbehöll mig rätten
att säga min mening i kammaren, vilket
jag också gjorde. Det var då jag
sade det som jag förut har citerat.

Om utskottet år 1944 gick längre än
man skulle ha gjort, är det inte ett skäl
för att man i dag skall upprepa samma
sak. Har man gjort en dumhet, finns
det ju inte någon anledning att göra
den en gång till.

Herr Olsson i Gävle sade, att man nu
använder samma motiv som då och
säger att det inte finns material. Vad
jag påpekade år 1944 var just, att man
saknade material för att kunna utföra
taxeringen. Det är huvudsakligen enda
anledningen till mitt motstånd mot
denna taxeringsmetod. Ordföranden
talade också om kompromisslösning.
Ja, men om man är övertygad om att
metoden inte kunde användas år 1944
och inte kan användas år 1951 och om
man inte har några garantier för att
den kan användas år 1956 eller 1957,
vill i varje fall inte jag gärna vara med

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Nr 17.

131

om att fatta ett beslut, som binder riksdagen
sex eller sju år framåt.

Utskottets ordförande sade, att det
måste finnas andra skäl. Han talade om
att reservanterna skrivit, att den nya
metoden motverkar en sund skogspolitik.
Men vi ha i reservationen endast
citerat vad flera remissmyndigheter ha
sagt, och jag skall be att få läsa upp
en del därav. Det sägs där: »En av de
mest angelägna uppgifterna i svenskt
skogsvårdsarbete är sålunda att åvägabringa
en bättre bestockning av våra
skogar. Det är att beklaga, att strävandena
i sådant syfte komma att försvåras
vid ett genomförande av metoden
i fråga, vilken på sitt sätt diskriminerar
välbestockade och virkesrika skogar
samt fastigheter med övervägande
tillväxande yngre skog, vilken bör sparas
för framtiden. Detta produktionstekniskt
betänkliga förhållande har
jämväl påtalats i ett flertal remissyttranden.
Däri påvisas sålunda, att riksskogstaxeringsmaterialet,
varpå metoden
bygger, genomsnittligt omsluter
virkesfattiga och utglesnade skogar,
vilka på grund härav uppvisa en tämligen
hög relativ tillväxt. Om metoden
så uppbyggd tillämpas på fullslutna
och virkesrika bestånd, erhålles kalkylmässigt
en högre värdeavkastning än
den verkliga.»

Detta var, herr talman, endast en liten
del av vad vi ha citerat av remissmyndigheternas
yttranden.

Herr ORGÅRD: Herr talman! Jag har
närmast begärt ordet för att något
kommentera reservanternas yttrande,
men jag nödgas av vad herr Jonsson i
Skedsbygd sagt och även av andra orsaker
också komplettera vad utskottets
ordförande sagt om behandlingen av
ärendet i år och tidigare.

Herr Jonsson i Skedsbygd sade, att
han år 1944 inte fick reservera sig. Jag
förstår inte, vad som hindrade honom
att i likhet med herr Velander anföra
eu reservation. Faktum iir, att utskot -

Normer för taxering av skogsfastighet.

tet då i princip var enigt trots den Velanderska
reservationen. Detta uttryckte
herr Velander nu i första kammaren
och även i det anförande, varmed han
år 1944 inledde debatten. Han sade,
att utskottet och riksdagen härmed uttalade
sin principiella anslutning till
huvudgrunderna för den nya metoden.
Frågan ägnades då en mycket mera ingående
behandling än i år. Vi voro
alla ganska betänksamma, då vi ställdes
inför denna nya metod år 1944.
Det tillkallades sakkunniga från olika
skogsvetenskapliga institutioner, vilka
uttalade sig både för och emot den nya
metoden. Vi kommo emellertid till sist
till det resultat, som utskottets ordförande
nyss omnämnde, nämligen en
principiell anslutning till den nya metoden,
även om på grund av vissa skäl,
som här anförts tidigare, att riksskogstaxeringen
ej vore avslutad och att taxeringsnämnderna
och skogsmyndigheterna
hade så mycket att göra o. s. v.,
det ansågs skäligt att vänta med metodens
genomförande till en kommande
taxering.

I fråga om behandlingen av frågan
vid årets riksdag vill jag säga, att det
i början av den debatt, som ägde rum
i utskottet, föreföll som om frågan
skulle behandlas efter ungefär samma
linje som år 1944, d. v. s. man ville
inte rent principiellt underkänna metoden,
men på grund av att det förelåg
svårigheter vid dess genomförande i
praktiken med hänsyn till taxeringsnämndernas
arbetsbörda, ansåg man
sig ej beredd att genomföra den. När
vi funno, att utskottets borgerliga ledamöter
slöto upp omkring den linjen,
ansågo vi alt en fråga som denna inte
borde avgöras genom lottning eller
med en majoritet på några få röster
utan man borde försöka få till stånd en
kompromiss. Utskottets ordförande och
jag arbetade livligt för att åstadkomma
en sådan, men något hände som medförde
att vi fingo blankt avslag på våra
framställningar. Jag blev förvånad
över denna inställning hos utskottets

132

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Normer för taxering- av skogsfastighet,

ledamöter, men ännu mer förvånad
blev jag när jag fick se innehållet i den
till utskottets betänkande fogade reservationen,
där synpunkter, som inte alls
kommit fram under debatten, framfördes.
Reservationen ställer sig helt negativ,
när det gäller den nya metoden.
Där anföres inte bara förut nämnda
praktiska skäl, utan metoden fördömes
i princip. Om andra kammaren fattar
beslut i enlighet med reservanternas
yrkande, faller frågan om den nya metoden
helt under bordet och kan knappast
framföras igen under överskådlig
tid.

Det förefaller mig som om detta skulle
innebära, att frågan skjutes tillbaka
till det läge, i vilket den befann sig år
1941, då den för första gången togs
upp till prövning. Domänstyrelsen fick
då i uppdrag att försöka förbättra den
gamla metoden men kom till det resultatet,
att de svagheter som vidlådde
denna voro så allvarliga, att man måste
avstå från försöket. Domänstyrelsen
föreslog i stället att man skulle införa
en helt ny metod. Allt arbete sedan
dess är nu bortkastat, och man återvänder
till den utgångspunkt, där domänstvrelsen
fann att det behövdes en
helt ny grund.

Det är egendomligt, att inte någon
av de föregående talarna har brytt sig
om att ens kommentera reservanternas
yttrande som de själva undertecknat.
Dessa anföra som förnämsta skäl, att
så många sakkunniga myndigheter ha
yttrat sig avstyrkande över förslaget.
Man fäster sig särskilt vid domänstyrelsens
sedan år 1944 helt ändrade inställning,
som tydligen anses som ett
efterföljansvärt exempel för riksdagen.
Det är nog emellertid inte alldeles riktigt
att, såsom reservanterna göra, anföra
domänstyrelsens ändrade ställningstagande
som ett motiv för den
fullständigt negativa inställning, som
genomgående präglar reservanternas
eget yttrande. Det förefaller mig som
om reservanterna hade — och det gäl -

ler också beträffande yttranden av
andra institutioner och myndigheter
— ganska ensidigt citerat domänstyrelsens
yttrande och hårdragit uttalandena
i en viss riktning. Domänstyrelsen
avstyrker visserligen den nya metodens
genomförande, men tillägger »för
närvarande», och i fortsättningen av
sitt yttrande kommer domänstyrelsen,
liksom en del andra myndigheter, med
förslag till förbättring av metoden.
Man anser således att frågan skall tagas
upp till förnyad undersökning.
Detta kan ju inte direkt åberopas som
ett stöd för reservanternas yrkande, vilket
innebär ett sådant principiellt avståndstagande
från den nya metoden,
att den skulle helt och hållet avföras
från dagordningen.

Vidare vill jag framhålla, att de yttranden
av olika institutioner, som reservanterna
anföra som stöd för sin
ståndpunkt, uppvägas av andra yttranden
av sakkunniga instanser, bl. a. av
olika länsstyrelser, som på nära håll
ha kunnat följa provtaxeringarna, och
av — något som för mig varit ganska
avgörande — de taxeringsnämnder,
som verkligen ha försökt att tillämpa
metoden i praktiken.

Det är kanske inte så märkvärdigt,
att representanterna för skogsvetenskapen
äro kritiska mot den föreslagna
metoden. Om vi skulle vänta med att
genomföra en ny metod på det område
som det här gäller, till dess skogsvetenskapen
vore enig, skulle vi nog inte
över huvud taget komma till något resultat.
Och om man även beträffande
den gamla metoden använder samma
sätt att argumentera som skett rörande
den nya, så finner man att det är
många flera representanter för skogsvetenskapen,
som ha anfört att den
gamla metoden inte alls utgör någon
lämplig grund att bygga på, inte ens
om den blir förbättrad.

Det är självklart att de vetenskapliga
institutionerna på skogsforskningens
område vända sig emot den starka

133

Lördagen den 5 maj 1951 em.

schablonisering, som varit nödvändig
för att metoden skall vara praktiskt
användbar. Det går inte att förena å
ena sidan kravet på exakthet och differentiering
och å andra sidan kravet
på att metoden skall vara enkel alt tilllämpa
i praktiken. Som ett exempel
vill jag nämna, att skogsforskningsinstitutet
har föreslagit att åldersbedömningen
skulle tagas med vid bestämmandet
av faktorerna. Från taxeringsnämndernas
sida har invänts, att metoden
då skulle bli mycket svårare, ja,
nästan omöjlig att tillämpa i praktiken.
Det har därför måst träffas en kompromiss
mellan dessa båda ståndpunkter.

Reservanternas huvudargument för
ett avslag är, såsom herr Jonsson i
Skedsbygd här nyss anfört, att den nya
metoden skulle komma att motverka en
sund skogspolitik samt strävandena till
en bättre skogsvård och höjd avkastning
av landets skogar. Detta är ju en
mycket grav anklagelse mot den nya
metoden. Det har under diskussionerna
både i bevillningsutskottet och på
andra håll sagts, att det är svårt för
oss lekmän att ge oss in på de rent
skogsvetenskapliga spörsmål som det
här gäller, och man förundrar sig därför
verkligen över att reservanterna
äro så tvärsäkra när det gäller att
fälla ett så generellt omdöme om den
nya metoden som de sålunda ha gjort.

Reservanterna säga, att de grunda
detta omdöme på det förhållandet
att »riksskogstaxeringsmaterialet, varpå
metoden bygger, genomsnittligt omsluter
virkesfattiga och utglesnade skogar,
vilka på grund härav uppvisa en tämligen
hög relativ tillväxt. Om metoden
så uppbyggd tillämpas på fullslutna och
virkesrika bestånd, erhålles kalkylmässigt
en högre värdeavkastning än den
verkliga.» Hela reservanternas resonemang
står och faller alltså med den
satsen, att en gles skog har relativt
högre tillväxt än en rikt bestockad och
mera fullsluten skog. Reservanterna
ii ro tvärsäkra på att den satsen håller.

Nr 17.

Normer för taxering av skogsfastighet.

Jag vill för min del inte yttra mig med
någon tvärsäkerhet på den punkten.
Jag har, när jag lyssnat till diskussioner
mellan praktiskt verksamma skogsmän,
kunnat konstatera, att man där
ingalunda är enig i vilken grad en god
skogsskötsel kräver mer eller mindre
slutna skogsbestånd, utan att det råder
mycket delade meningar på den punkten.
Jag tror att detsamma gäller dem,
som teoretiskt syssla med dessa saker.
Jag hänvisar till vad de sakkunniga
sagt i sitt yttrande, och det har också
under resonemang med ledamöter av
skogsforskningsinstitutet upplysts mig,
att man ännu inte är färdig med sitt
ställningstagande i berörda avseende.
Vad man för närvarande kan säga är,
att det är alldeles riktigt att den relativa
skogstillgången stiger i skogsbestånd
med glesare slutenhet, men vid
värderingen motverkas detta av det inflytande
som ett konstant markvärde
medför.

Jag har här en tabell som åskådliggör
detta. Det har gjorts en undersökning,
varvid skogen uppdelats i fyra olika
grupper med hänsyn till slutenhet —
grupperna omfatta områden som nästan
äro kalmark upp till skogar med full slutenhet.
Härav framgår att när det gäller
grov skog är relativtalet för de
två grupperna med den högsta slutenheten
100, medan det är 112 för den
därnäst följande gruppen och 133 för
marker med glesa bestånd. Skillnaden
är alltså inte större än att den såsom
jag nyss sade kan motverkas av att
markvärdet är konstant.

Jag ställer mig också frågande, när
reservanterna på ett ställe säga att enligt
den nya metoden kommer uppsparingen
av äldre, grov skog med rik slutenhet
att bli övervärderad, men på
ett annat ställe framhålla att detsamma
också kommer att bli fallet med unga
växande skogar. Jag har i mitt slilla
sinne undrat, om den nya metoden verkligen
är så felaktig, att den kan slå fel
åt två motsatta håll, och jag skulle vilja

134 Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Normer för taxering av skogsfastighet.

fråga reservanterna, hur de förklara
det hela.

Reservanternas resonemang bygger
på att riksskogstaxeringen skulle ge
för höga resultat. Det är ju en sak som
kan diskuteras. Reservanterna stödja
sig härvidlag på sakkunniga. Jag har
här i min hand ett betänkande angående
grunderna för ersättning för intrång
av kraftledning å skogsmark, avgivet
av sakkunniga som haft till uppgift
att för vattenfallsstyrelsens räkning
taxera de skogar, för vilka ersättning
skall lämnas vid framdragande av kraftledning.
Såsom framgår av namnen på
ledamöterna har denna utredning varit
sammansatt av mycket sakkunniga personer.
Den har nämligen bestått av jägmästaren
i vattenfallsstyrelsen J. A.
Hedén, numera professorn vid skogsforskningsinstitutet
A. E. Hagberg, verkställande
direktören i Sveriges Skogsägareföreningars
Riksförbund Nils Herlitz,
numera rektorn vid skogshögskolan
Th. Streyffert och f. d. vattenrättsdomaren
N. H. Quennerstedt. Till vilket
resultat har denna utredning kommit?
Jo, den anser att man kan använda
riksskogstaxeringens resultat som grundval
för ersättning men att riksskogstaxeringen
har givit för låga värden.

Denna sakkunskap har således kommit
till resultat, som fullständigt strida
mot det resonemang, varpå reservanterna
i en väsentlig punkt bygga hela sin
anmärkning mot utskottsbetänkandet.

Med dessa utgångspunkter kan man
väl i stället draga den slutsatsen, att ett
användande av riksskogstaxeringens
medeltal ger till resultat, att väl bestockad,
grov skog, där kvalitetsvirke
kan uttagas och där enligt den nya
metoden vi bara skola räkna med timmervärdet,
kommer att premieras och
icke alls övervärderas. Likadant kan
man säga om väl skötta ungskogar.

Jag skall inte gå in på vad reservanterna
ha sagt om svårigheterna att praktiskt
tillämpa den nya metoden, utan
jag vill därvidlag bara hänvisa till de

uttalanden som gjorts av de provtaxeringsnämnder,
som i praktiken tillämpat
metoden. De allra flesta säga ju,
att metoden är enkel att tillämpa och
ger en större känsla av trygghet liksom
också en bättre differentiering mellan
olika fastigheter o. s. v.

Det allra märkligaste är emellertid det
resultat, vartill reservanterna ha kommit,
när de föreslå att den gamla metoden
skall förbättras och att det skall
uppdragas åt Kungl. Maj:t att med stöd
av yttranden av domänstyrelsen, skogsforskningsinstitutet
och skogsstyrelsen
utarbeta förslag till sådana förbättringar.
Jag vill i detta sammanhang
också anmärka på reservanternas vårdslösa
sätt, när det gäller att åberopa uttalanden
av olika myndigheter. I ett
stycke mot slutet av reservationen säger
man, att statens skogsforskningsinstitut,
domänstyrelsen och skogsstyrelsen
i sina yttranden »räknat med att
kunna förbättra den nu gällande metoden
och därvid särskilt åstadkomma
ett bättre underlag för bestämmande
av den relativa skogstillgången». Det
kan icke vara riktigt att i detta sammanhang
åberopa även skogsforskningsinstitutet.
Om jag rätt har fattat institutets
i propositionen återgivna yttrande,
så är det en förbättring av den nya
metoden och icke den äldre metoden
som institutet föreslår. Institutet har
den uppfattningen, att den gamla metoden
representerar ett steg bakåt, under
det att den nya metoden ger en säkrare
grund för förbättringar.

Jag skall nöja mig med dessa randanmärkningar
till reservanternas yttrande.
Reservanternas uttalande om att
skogsvärdena skulle kunna bli för höga
behöver jag kanske inte upptaga till
diskussion, då ju reservanterna och utskottet
äro eniga när det gäller bestämmandet
av de värden, som skola
vara avgörande för taxeringens höjd.

Jag vill sluta med att säga, att båda
metoderna nog ha sina svagheter, men
att jag anser mig böra yrka bifall till

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Nr 17. 135

utskottets betänkande, framför allt därför
att den nya metoden trots sina svagheter
dock ger den principiellt riktiga
grunden och därmed större möjligheter
att efter vunna erfarenheter vidtaga
de förbättringar som äro erforderliga.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets betänkande.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Den
skogsvårdslagstiftning, som vi ha här i
landet, ålägger skogsägarna vissa skyldigheter
när det gäller att sköta och
avverka sin skog, och lagstiftningen syftar
till att göra det svenska skogsbruket
till ett uthålligt skogsbruk. Denna skogsvårdslagstiftningens
ståndpunkt har fått
konsekvenser när det gäller taxeringen
av skogsmark och växande skog. Man
har icke ansett det lämpligt att låta dessa
fastighetsföremål taxeras efter det
allmänna saluvärdet, d. v. s. efter vad
en förståndig köpare skulle vilja ge
för dem. Man vill nämligen, i enlighet
med lagens mening, undvika att skogsbeståndet
realiseras. Därför har sedan
år 1921 beträffande dessa skogsfastigheter
tillämpats den metoden, att taxeringen
sker efter ett avkastningsvärde.
Det är inte lätt att finna de rätta grunderna
härför. Man skall ju kunna räkna
ut både avkastningen och dess värde. Det
gäller då att taga hänsyn till både hur
avverkningen kommer att ske och till
skogens olika egenskaper, och man skall
vidare kapitalisera avkastningen. Det
är uppenbart att varje metod, som försöker
realisera detta program, måste
vara svår att utforma och att tillämpa.

Såsom jag nyss nämnde, har den nu
tillämpade metoden använts ända sedan
år 1921. Nu har man emellertid plötsligt
kommit underfund med att metoden
är så bra — den är reservanternas
kelgris, skulle jag vilja säga. .lag
liar själv en viss anledning att känna
mig stolt däröver. .Tåg är nämligen den
ende nu levande av de fem, som ut -

Normer för taxering av skogsfastighet.

gjorde den kungl. kommitté, vilken åren
1920—21 utarbetade metoden. Jag skulle
alltså kunna ha skäl att hålla på densamma,
eftersom jag har del i dess tillkomst
och bör ha vissa faderskänslor
för den.

Jag har också varit mycket betänksam
om huruvida jag skulle till riksdagen
lägga fram förslag om den nya metoden
eller icke. Att jag ändå har gjort det
har berott på att den nu tillämpade
metoden icke ger goda resultat och
icke kan göra det. Det är mycket riktigt
att denna metod teoretiskt är lätt att
fatta. Man bestämmer först vad marken
kan ge i tillväxt per år och hektar.
Man tar sedan reda på det genomsnittliga
virkespriset för en viss period
samt multiplicerar dessa två faktorer
med varandra och får på det sättet
värdet på en årsavkastning. Från denna
årsavkastning drar man sedan de
allmänna omkostnaderna och får en
nettoavkastning. Därefter bestämmer
man en kapitaliseringsprocent, efter
vilken man kapitaliserar denna nettoavkastning.
Det värde man då får fram
är värdet på en idealskog, som är normalt
sluten och innehåller träd i alla
åldrar och dimensioner. En sådan skog
finns emellertid inte. Jag måste då taga
reda på hur den verkliga skogen förhåller
sig till denna idealskog. Jag kommer
på så sätt fram till begreppet relativ
skogstillgång. Detta är alltså förhållandet
mellan idealskogen och den
verkliga skogen.

Men, ärade kammarledamöter, vad är
relativ skogstillgång? Det vet nästan
ingen. I varje fall finnas inga stadgade
meningar därom. Det är inte bara
det att skogen skall vara normalt sluten
och att den skall innehålla träd av alla
olika åldrar. Det beror också på hur
dimensionerna och åldrarna äro fördelade;
det beror på vilken avverkningstakt
jag tänker hålla för skogen. Allt
detta är ett konglomerat av invecklade
frågor, som vid det nuvarande systemet
icke är utrett.

136 Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Normer för taxering av skogsfastighet.

Det är klart att det förhållandet, att
man inte vet vad den relativa skogstillgången
är och har svårt att komma
underfund med hur man skall fastställa
den, leder till en mycket ojämn taxering.
Jag tror inte att någon som är
bekant med taxeringsförhållandena vill
bestrida, att det i en och samma socken
kan råda en stor ojämnhet såtillvida,
att fastigheter för vilka det finns uppskattningshandlingar
äro betydligt liögre
taxerade än sådana fastigheter, för vilka
det inte finns uppskattningshandlingar.
Så är i varje fall förhållandet i min
kommun, och personer ha talat om
liknande förhållanden på andra håll.
Vidare är det även mycket stora ojämnheter
mellan de olika taxeringsdistrikten.
Detta hänger samman med att det
inte går att objektivt fastslå, vad som
är relativ skogstillgång.

Mot den nu föreslagna metoden gör
man den anmärkningen, att den skulle
bygga på schabloner. Det gör den också.
De som säga det mena, att den nuvarande
metoden innebär en individualtaxering.
Ja, det kan hända att det är riktigt
i den mån man inte tillämpar lagstiftningen.
Följer man emellertid lagstiftningen
vid taxeringen bygger den
nuvarande metoden mera på schablon
än den nya. Grundläggande för den relativa
skogstillgången är normalförrådstabellen.
Vad är den annat än en grov
schablon för hela landet, differentierad
endast efter tillväxtprocent och omloppstid.
Detta är mera schablon än den
nya metoden.

Vill man komma fram till ett system,
där man har kvar taxeringen efter avkastningsvärdet
och där man vill nå
större jämnhet i taxeringen, då måste
man upplösa den relativa skogstillgången
i dess beståndsdelar, så att man vet
av vilka faktorer man skall sammansätta
denna relativa skogstillgång. Detta
är, kan man säga, precis vad den nya
metoden går ut på, men upphovsmännen
ha kanske inte haft tillräckligt
sinne för riksdagspsykologi. Jag är all -

deles övertygad om att den nya metoden
skulle haft lättare att slå igenom
här i kammaren, om utredningsmännen
hade behållit den relativa skogstillgången
och sedan upplöst den i olika
funktioner på det sätt, som vi nu i
verkligheten gjort. Motståndet hade då
antagligen blivit mycket mindre än vad
det nu är.

Det gäller således att finna en metod,
som är mera differentierad än den nuvarande.
Detta är det verkliga problemet.
Differentieringen kan emellertid,
som herr Orgård nyss nämnde, inte drivas
hur långt som helst. Den måste hållas
inom vissa gränser, ty annars blir
metoden ohanterlig. Man måste då göra
en kompromiss mellan differentiering
och tillämpningsbarhet. Jag vill naturligtvis
inte säga, att den nu föreslagna
metoden är alldeles sista ordet, men
den är väl ändå ett gott försök att finna
en lösning på detta problem.

Jag har redan varit inne på talet om
att den nya metoden är svår att förstå,
och det vill jag inte bestrida. Jag tyckte
detsamma när jag började sätta mig
in i den. Jag kan emellertid gott säga
att jag blev omvänd, när jag delgavs
ett utlåtande från en provtaxeringsnämnd
i Värmland. Denna förklarade
nämligen att det gick bra att taxera
efter den nya metoden. När man frågade
taxeringsmännen om metoden var
svår att förstå så svarade de, att detta
gjorde ingenting, ty de förstodo inte
den gamla heller. Den nya var dock lätt
att taxera efter.

Ärade kammarledamöter! Låt oss inte
drivas till det perfektionsraseriet att vi
tro, att vi måste förstå grunden till allting,
som vi tillämpa. Det kunna vi
aldrig göra. Personligen vet jag, att
summan av kvadraten på kateterna är
lika med kvadraten på hypotenusan. Jag
kan till och med tillämpa satsen i en
enkel andragradsekvation, men jag vet
absolut inte varför summan av kvadraterna
på kateterna är lika med kvadraten
på hypotenusan. Jag har heller aldrig

137

Lördagen den 5 maj 1951 em.

behövt veta det, och jag känner inte det
minsta behov av att veta det. Jag tror
inte heller att de som skola taxera skog
i detta land behöva känna till den yttersta
grunden till de tabeller, som de
ha att tillämpa vid skogstaxeringen. Vi
få inte heller inbilla oss att det ute i
beredningsnämnderna går att tillämpa
en taxering efter avkastningsvärdet med
ledning av en djup vetenskaplig insikt
hos beredningsnämndernas ledamöter.
Detta är helt enkel omöjligt.

När jag här hörde herr Jansson i
Aspeboda klaga över hur svår den nya
metoden skulle bli att tillämpa i jämförelse
med den gamla och när jag lyssnade
på hans resonemang om sättet att
tillämpa den gamla metoden, då kom
jag till det resultatet, att herr Jansson
i Aspeboda nog aldrig tillämpat den
gamla metoden heller. Han har nog gått
vid sidan om den. Det verkade som om
herr Jansson i Aspeboda i vissa fall
helt enkelt försöker taga reda på vad
hemmanet är värt och försöker upplösa
det i de båda olika beståndsdelarna
jordbruk och skog. Han får sedan fram
ett värde på skogen, och från detta värde
räknar han sig fram till den relativa
skogstillgången. Den relativa skogstillgången
skulle man ju känna till för att
kunna komma fram till ett avkastningsvärde.
Herr Jansson i Aspeboda fastställer
emellertid ett värde, och från
detta värde kommer han fram till den
relativa skogstillgången! Jag tror nog
att det ofta går till på det sättet. Detta
skall man emellertid inte kalla för gällande
metod, ty en sådan taxering står
i strid med gällande metod. Den leder
nämligen inte fram till en utredning av
avkastningsvärdet.

När herr Jonsson i Skedsbygd här
klagar över alt det inte finns material
att tillämpa för den nya metoden så får
jag säga, att detta material i ännu högre
grad saknas nu. För den metod, som
nu skall börja tillämpas, blir det ett
helt annat material för nämnden att arbeta
med sill det, som finns vid den nu -

Nr 17.

Normer för taxering av skogsfastighet.

varande metoden. Jag begriper uppriktigt
sagt inte hur herr Jonsson i Skedsbygd
bär sig åt när han skall komma
fram till den relativa skogstillgången
på en skog, som han måste upplösa i
20 olika sektioner. Jag tror inte att herr
Jonsson i Skedsbygd gjort det någon
gång. Jag vill därför säga att den argumentation,
som här framförts emot
den nya metoden, i väsentlig mån går
vid sidan om problemet.

Man brukar också säga att den nya
metoden är så besvärlig, ty har man
inte några uppskattningshandlingar, då
måste man gissa sig till en massa faktorer.
Herr Jonsson i Skedsbygd sade
att det går utmärkt att använda den
nya metoden när man har uppskattningshandlingar.
Ja, det är precis på
samma sätt nu. Har inte beredningsnäinnden
ett material från skogssakkunniga,
som talar om de olika taxeringsfaktorerna
för ett hemman, då
måste nämnden gå ut i skogen och gissa
sig till den relativa skogstillgången.
Men hur skall man kunna gissa sig till
någonting som man inte vet vad det är7
Efter den nya metoden blir det på samma
sätt. Har man inte något material,
som bedömer det enskilda hemmanet,
då får man gå ut i skogen och gissa,
men man vet då vad man skall gissa på.
Man vet att det då gäller att bedöma
hur många procent tall och hur många
procent gran skogen består av. Man
skall vidare bedöma hur stor procent
av tallbeståndet som är över 15 cm, hur
stor procent som är över 25 cm o. s. v.
Det måtte väl i all rimlighets namn
vara lättare att göra en sådan okulärbedömning
när jag vet, vad jag skall
bedöma, än när jag inte vet det.

Jag skulle för min del vilja säga att
det nog är alldeles riktigt, som de hittills
arbetande provtaxeringsnämnderna
sagt, nämligen att denna metod icke är
svårare att tillämpa än den gamla. Den
måste ge bättre resultat än den gamla
metoden, tv man har ett enhetligt material
att gå efter. Det är dock alldeles

138 Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Normer för taxering av skogsfastighet.

klart, att de värden man får fram inte
äro alldeles rättvisande för de enskilda
skogarna. Detta kunna de dock aldrig
bli så länge vi använda metoden att
taxera efter avkastningsvärde i stället
för saluvärde. Vi måste nämligen gå
efter schabloner, och vi måste hålla oss
inom ramen för dessa schabloner. Med
den nya metoden blir det emellertid en
betydligt bättre jämnhet än den, som
vi få med den nu tillämpade metoden.

Jag vill för min del inte bortförklara
den anmärkning man gör mot den nya
metoden, att den kommer att ge ett.
relativt sett, för högt taxeringsvärde för
vissa slag av skogar. Herr Orgård sade
nyss att han inte vet om det är riktigt,
som motståndarna till det nya systemet
säger, nämligen att skogar, som äro väl
bestockade och ha en stor procent grova
träd, komma att bli för högt taxerade
relativt sett. Jag vet inte heller om denna
anmärkning är riktig. Men om den
nu är riktig, kan jag då draga samma
slutsatser som skogsvårdsmännen göra
— det är ju framför allt de, som öva
kritik mot den nya metoden. Deras slutsats
är den, att om en väl bestockad
och mogen skog får ett relativt sett högre
taxeringsvärde än skog, som ligger
närmare genomsnittet för riksskogstaxeringen,
då skulle detta komma att medföra
vådor för skogsvården. Varför det?
Jo, därför att ägaren av en dylik skog
inte skulle följa den avverkningsplan,
som ligger bakom tabellerna. Han skulle
finna intresse i att avverka i snabbare
takt. Han skulle undvika att få sådana
skogar, som äro väl bestockade och av
en viss grovlek. Varför? Jo, för att slippa
få en så hög skatt. Men kan det på
en sådan skog bli en beskattning, som
det är lönt att tala om? Fastighetsskatten
är ju dock en garantiskatt, och den
träder inte i tillämpning när den ordinarie
inkomsten av skogen överstiger
5 procent av taxeringsvärdet. I våra dagar,
när människorna lärt sig att sköta
sina skogar på ett helt annat sätt än
förr, när man har kontinuerliga gall -

ringar och när även ägaren till en liten
skog kan sälja gagnvirke i små partier
eftersom han har sin skogsägarförening
att lita till, då inkomma också kontinuerliga
inkomster. Garantiskatten behöver
ytterligt sällan träda i funktion. Det
kan visserligen inträffa under andra
konjunkturer, men det inträffar inte nu
när det gäller väl bestockade skogar
med grov skog. Ur fastighetsbeskattningssvnpunkt
kan det således inte finnas
något skäl för skogsägaren att tilllämpa
en nationalekonomiskt sett felaktig
avverkningsplan.

Man skulle då kunna fråga sig, huruvida
han kanske kan lockas till en för
tidig avverkning av rädsla för förmögenhetsbeskattningen.
Vid den förut
nämnda typen av skog får han ju ett
relativt sett högre taxeringsvärde och
följaktligen något högre förmögenhetsskatt.
Men hur skulle han kunna lockas
till en för tidig avverkning? Om han
avverkar skogen och sätter in pengarna
på banken, så får han även där betala
förmögenhetsskatt. Det är vidare så att
dessa taxeringsvärden, som fastställas
på grundvalen av en avkastningsuppskattning,
aldrig nå upp till skogarnas
fulla värde. Den som således har sin
förmögenhet placerad i skog har en
fördel framför andra förmögenhetsägare
på så sätt, att han aldrig behöver deklarera
för förmögenhetens fulla värde.
Realiserar han skogen och sätter in
pengarna på banken, då drabbas kapitalet
i sin helhet.

Jag menar därför att skogsvårdsmännen
gjort ett felslut. De ha övervärderat
beskattningens betydelse. Även om det
skulle vara så, att den äldre och grövre
skogen får ett relativt sett högre taxeringsvärde,
så tror jag inte att detta får
den verkan, som man vill göra gällande.
En sak är alltid säker: även om taxeringsvärdet
blir relativt högre för den
bättre skogen, så blir det dock aldrig
högre än det verkliga värdet, det kunna
vi utan vidare utgå ifrån.

Jag menar således att vi få bedöma

Lördagen den 5 maj 1951 em.

denna sak på så sätt, att vi skola välja
den metod, som ger den jämnaste taxeringen
och får fastigheter av lika utseende
att få ett så jämnt taxeringsvärde
som möjligt. För min del är jag alldeles
övertygad om att den nya metoden kommer
att ge en större jämnhet än den
gamla.

Jag vill understryka, att taxeringsvärdet
inte beror på det system vi välja.
Värdenivån kunna vi bestämma till samma
höjd med båda systemen, ty värdenivån
reglera vi med sådana faktorer
som medelprisperioden och kapitaliseringsprocenten.
I det förslag, som här
föreligger från regeringens sida, äro dessa
faktorer så beräknade, att de tillsammans
med ett 25-procentigt krisavdrag
skola leda till en rimlig höjning av
skogstaxeringsvärdena. Nu gå reservanterna
inte på denna linje, men de tala
om att de tagit precis samma faktorer
som regeringen föreslagit, och på så sätt
skulle de komma till samma nivå som
regeringen. Hur kunna reservanterna
veta detta? Om man applicerar faktorer,
som äro beräknade efter ett annat system,
på det gamla systemet, vad har
man då för garanti för en viss verkan
av dessa faktorer? Man har ingen garanti.

Jag skulle vilja säga, att om reservanterna
helt och hållet gått på det
gamla systemet, då skulle reservanternas
förslag ha lett till en skandal. Det
hade lett till sänkta taxeringsvärden,
och detta skulle i sin tur ha åstadkommit
uppror bland alla de människor,
som inte äga någon skog, ett uppror på
grund av den orättvisa som skulle ske
genom att skogen blev alldeles för lågt
taxerad. Kan herr Jonsson i Skedsbygd
säga mig vad det blir för värden
efter reservanternas förslag? Nej, försök
inte, det går helt enkelt inte! Ingen
kan säga det.

Med detta vill jag inte ha sagt, att
ett bifall till reservationen i och för
sig skulle innebära för låga taxeringsvärden.
Varför behöver förslaget inte

Nr 17. 139

Normer för taxering av skogsfastighet.

leda till det? Jo, reservanterna göra
här någonting mycket intressant. I den
instruktion, som man vill att riksdagen
skall besluta, skriver man in en fullmakt
för Kungl. Maj:t att fastställa normalförrådstabeller.
Nu är det i verkligheten
så, att man med dessa tabeller
kan reglera värdet. Reservanterna föreslå
alltså att riksdagen skall lägga i regeringens
hand att bestämma nivån för
de kommande skogstaxeringsvärdena.
Om riksdagen nu skulle gå på reservanternas
linje får jag således skylla mig
själv om värdena bli för låga. Det skall
nämligen läggas i regeringens hand —
under min föredragning — att bestämma
hur höga taxeringsvärdena skola
vara. Det är klart att jag är ytterligt
tilltalad av det förtroende för mig, som
reservanterna här visa. Jag går bara
ibland och spekulerar över hur pass
grundlagsenligt det kan vara. Det är
dock riksdagen, som ensam utövar det
svenska folkets beskattningsrätt! Med
ett penndrag vilja reservanterna här delegera
denna rätt till Kungl. Maj :t. Själva
grunden för fastighetsbeskattningen
av skog lägges ju faktiskt på detta sätt
i regeringens hand.

I första kammaren sade man till mig,
när jag kom med denna invändning,
som inte är någon invändning i och
för sig utan bara ett påpekande av
fakta, att det var min skuld, eftersom
jag inte givit reservanterna tid på sig
att skapa en sådan tabell. Jag ber redan
på förhand att få tillbakavisa den
uppfattningen, ty propositionen kom
på riksdagens hord den 12 februari.
Det är mer än 21/2 månader sedan, och
reservanterna förutsätta, att om deras
linje godtas av riksdagen, så skall
Kungl. Maj :t låta göra den nya tabellen
på en månad.

Men som sagt, mig gör det ingenting.
Det är ju riksdagen som avhänder sig
sin makt, och vill den det så har jag
ju inte den ställningen, att jag är piskad
till att försvara riksdagens fri- och
rättigheter. Det har jag ju faktiskt i

140

Nr IT.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Normer för taxering av skogsfastighet.

min statsrådsed lovat att jag skall göra,
men jag kanske inte skall ta det så bokstavligt.

Innan jag'' slutar vill jag beröra en
annan fråga i detta sammanhang. Nu
har första kammaren med en betydande
majoritet bifallit utskottets förslag.
Om nu andra kammaren bifaller reservationen,
komma stora svårigheter att
uppstå när det gäller att komma till ett
beslut, som utskottets ordförande redan
påpekat. Jag bara fortsätter att fråga:
Kan riksdagen låta det bli rent bord?
Det är dock så, att riksdagen har beslutat
att det skall ske en fastighetstaxering
med början till hösten. För
att den taxeringen skall kunna ske,
måste riksdagen ena sig om en instruktion
för taxeringen av skog. Det skulle
väl ändå vara någonting mycket uppseendeväckande,
om riksdagen nu skulle
fatta beslut, som leder till att riksdagens
beslut om en allmän fastighetstaxering
icke skulle kunna genomföras.

Jag skulle vilja sluta med att säga,
att i verkligheten är det så, att om man
vill komma fram till en taxering av
skogen efter avkastningens värde och
en uppskattning, som leder till en något
så när jämn taxering, då skall man
ta det nya förslaget. Det är klart att
det kommer att medföra ett merarbete
för de centrala myndigheterna, eftersom
det är så mycket mer material,
som skall iordningställas för nämnderna.
Det kanske också blir mer arbete
för nämnderna, men det är möjligt —
det veta vi — för nämnderna att tilllämpa
detta material. Det gör det lättare
för dem att komma till en god
uppskattning av fastigheternas värde,
och det är en så stor fördel, att jag för
min del inte kan finna annat än att det
skulle vara rimligt, att andra kammaren
också ställde sig bakom utskottets
förslag.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr JONSSON i Skedsbygd (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill endast
svara herr Orgård beträffande tillämpningen
av den nya metoden, att det är
just där vi stöta på svårigheterna.
Statsrådet var också betänksam när
han sade, att den gamla metoden gav
felaktiga resultat. Ja, det gjorde den i
vissa fall på grund av tillämpningen,
men den gav dock bättre och bättre resultat
för varje period den tillämpades.
Jag vet inte om jag nu blivit gammal
och konservativ, men jag för min de)
vill inte gärna ge mig in på något nytt
och oprövat, när vi ha någonting som
ännu duger och tjänstgör till belåtenhet.

Man sade i Värmland att man inte
förstår den nya metoden, talade statsrådet
om, men det spelar ingen roll, tv
man förstod heller inte den gamla. Ja,
men nog var det betydligt lättare att
förstå och i varje fall tillämpa den
gamla metoden.

Sedan säger statsrådet beträffande
det exempel jag gav, att även om man
skulle använda den gamla metoden
måste man lösa upp den befintliga skogen,
som jag skisserade, i ett tjugotal
olika sektioner —■ jag sade t. o. m. ett
trettiotal — och var för sig värdera
dessa. Detta måste man alltså göra
med den gamla metoden. Nåväl, men
med den gamla metoden behövde jag
inte fastställa de olika trädslagen och
kubikinnehållet så noga, utan jag gjorde
en mera schablonmässig beräkning
än jag kan göra, om jag skall nå ett
resultat med den nya metoden, som
blir bättre än med den gamla.

Statsrådet säger också, att det måste
vara en hjälp för taxeringsnämnden att
få bestämma de olika grovleksklasserna.
Ja, det är alldeles riktigt. Jag har
sagt i mitt första anförande, att den
nya metoden kommer att ge teoretiskt
bättre resultat, om den kan tillämpas.
Men känner man inte faktorerna, skail
man gissa sig till dem, så har man större
anledning att befara att man gissar
fel när man skall gissa på ett stort an -

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Nr 17.

141

tal faktorer än när man gissar på ett
fåtal sådana.

Jag sade, att vi ha försökt komma
till ett resultat där vi nå ungefär samma
taxeringsvärde som med den nya
metoden. Ja, jag tror att om vi använda
samma uppskattningssiffror, komma
vi till ungefär samma resultat. Den nya
metoden kan nämligen inte tillämpas
i sina detaljer, utan man får i stort
sett bygga på ungefär samma schabloner
som man byggde den gamla på, åtminstone
innan vi få vårt skogsbestånd
bättre känt än vad det för närvarande
är.

När Kungl. Maj:t skulle behöva en
månad på sig för att göra dessa tabeller
och inte hinner med det, var det
väl inte heller möjligt för reservanterna
att på några få dagar åstadkomma
dessa tabeller. Därför ha vi ju föreslagit,
att Kungl. Maj :t efter hörande
av dessa förut nämnda myndigheter
skulle få bestämma hur dessa hjälptabeller
skulle se ut.

Sedan säger statsrådet, att uppräknade
skogar i regel äro högre taxerade.
Det är alldeles riktigt, därför att där
känner man till beståndet och där kan
man göra en faktisk värdering, som
blir rättvisare. När vi kunna göra denna
värdering av vårt skiftande skogsbestånd,
som i många fall skiljer sig
avsevärt från riksskogstaxeringen, i det
ena fallet nedåt och i det andra fallet
uppåt, när vi kunna komma till denna
verkliga uppskattning av sortiment och
grovleksklasser, först då kunna vi nå
någorlunda goda resultat. Då säger
statsrådet, att det är syftet med den
nya metoden. Jag för min del har inte
något annat syfte än att nå goda och
i jämförelse med andra fastigheter någorlunda
rättvisande resultat.

Herr JANSSON i Aspeboda (kort genmäle):
Herr talman! Jag vet inte vad
som gav finansministern anledning att
tro, att vi kort och gott ha taxerat bak -

Normer för taxering av skogsfastighet.

länges. Alltså först bestämt priset och
sedan bestämt faktorerna, så att de
skulle stämma med priset. Vi ha gått
till väga på det sättet, att innan vi ha
åsatt fastigheterna något pris ha vi i
den marginal, som finns på högra sidan
av taxeringslängden, utsatt alla de
tre faktorer, som vi ha haft att räkna
med för hela distriktets skogsägare.
Sedan har taxeringen börjat, och vi ha
efter tabellerna slagit ut skogsvärdena.
Jag kan glädja finansministern med att
säga, att vårt distrikt var ett av de få,
som lyckades så gott som skjuta prick
på vad riksskogstaxeringen hade föreslagit
oss att komma till. Det nådde vi
så när som på en tiondels procent. Det
var ett resultat, som kanske får tillskrivas
en mycket skicklig skogvaktare och
kanske en lokalkännedom hos ledamöterna,
som gjorde att vi fingo faktorerna
att stämma så pass riktigt som de
gjorde.

Jag sade nyss, att i och med att vi
plocka fram allt flera faktorer, som
skola tillämpas och ingå som ett led i
taxeringen, befarar jag att det skulle
kunna komma att gå på det sättet, helt
naturligt förresten, att man hamnar i
ett system, som jag vill kalla för en
baklängesräkning för att nå ett resultat
och dölja svårigheterna. Det är inte
underligt för övrigt, när man vet vad
som händer om man avviker ifrån gällande
bestämmelser i kommunallagen
vid val av beredningsnämnd och taxeringsnämnd.
Om man då kanske plockar
in duktigt taxeringsfolk och skogsfolk
men — jag skall för all del inte
säga något illa om något yrke — kanske
uraktlåter att ta med en skräddare
och en skomakare, så får man bakläxa
från länsstyrelsen, ty alla yrkesgrupper
skola vara representerade. Jag får
nog säga, att först när dessa människor
få se det uträknade priset på egendomen,
först då börjar det bli möjligt för
dessa mindre sakkunniga på skog och
jord alt kunna ta ställning till frågan i
dess helhet. Det är så det har gått till.

142

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Normer för taxering av skogsfastighet.

Man måste låta samtliga yrkesgrupper
vara representerade i dessa nämnder.
Jag har ingenting emot detta, det
är riktigt. Men vi möta här något, som
inger mig den största farhågan och
som finansministern mycket riktigt
kommer fram till, nämligen att vi komma
att få så svårt att tillämpa den nya
metoden. Finansministern sade ordagrant
så här: »Har man ej material, får
man gå ut i skogen och titta.» Om vi
börja titta i dag, bli vi inte färdiga till
den tid taxeringen skall vara färdig,
när vi ha flera kvadratmil att gå igenom.
Det kan vara tusentals skogslotter
och hundratals hemman. Att göra
det i teorien och inne på kontoret går
nog, men det är i praktiken jag tror
vi komma att köra fast.

Herr NILSSON i Svalöv: Herr talman!
Redan när jag år 1944, inte som riksdagsman
utan som lärare i jordbruksoch
skogsekonomi, tog del av den proposition,
nr 240, som då framlades och
som upptog ett förslag till ny metod för
taxering av skogsfastigheter, blev jag
mycket skeptiskt inställd till den föreslagna
nya metodens praktiska tillämpning.
Denna min skeptiska inställning
till den nya skogstaxeringsmetoden,
framför allt dess praktiska tillämpning,
har jag sedan bibehållit under alla de
år, som jag efter metodens framläggande
har sysslat med skogsekonomi
och med skogstaxeringar. Jag får erkänna,
att sedan jag tagit del av 1947
års skogstaxeringssakkunnigas betänkande
och framför allt de remissyttranden,
som inkommit i anslutning till
detta betänkande, har jag blivit ännu
mera skeptisk mot den nya föreslagna
metoden än jag varit tidigare. Detta bara
som ett kort konstaterande. Jag skall
försöka att på grund av den långt framskridna
tiden begränsa mitt anförande
så mycket som möjligt.

Anledningen till att man föreslagit en
ny metod är huvudsakligast den, att man

anser att det är svårt att fastställa den
s. k. relativa skogstillgången, och att
man därför vill ha en metod där man
kommer ifrån denna sak. Jag medger
oförbehållsamt, att det har varit svårt
att fastställa den relativa skogstillgången
och att det ofta varit rena gissningar
när den fastställts. Men jag vill betona,
att med den bättre kännedom om våra
skogar, som vi nu erhållit dels genom
riksskogstaxeringar och dels genom
uppgjorda enskilda skogshushållningsplaner,
ligger det till på ett helt annat
sätt, vilket också framhållits av remissinstanserna.
De förekommande rena
gissningarna när det gäller att fastställa
den relativa skogstillgången tror jag inte
skola behöva bli så talrika i fortsättningen,
som de hittills ha varit. Jag vill
i detta sammanhang betona, att när vi
ha framhållit denna sak i reservationen,
ha vi inte såsom herr Orgård påstod
gjort en felcitering av remissinstanserna.
Har det skett något fel i citatet
från remissinstansernas yttranden, så
förekommer detta fel i propositionen
från vilken vi hämtat våra citat. Läser
man där på sidan 41 vad statens skogsforskningsinstitut
har sagt, så står det:
»BI. a. torde en utveckling av begreppet
relativ skogstillgång genom kombination
av rotvärdeprincipen med uppskattning
jämväl av åldersfördelningen varit både
möjlig och måhända även lämplig
med hänsyn till kontinuiteten i värderingsmetodiken.
» Vi ha ju här av finansministern
fått höra, att vad skogsforskningsinstitutet
kanske där syftar till,
det är vad som har skett i den nya metoden,
där man har benat upp den
faktor, som vi hittills ha kallat för relativa
skogstillgången. Men man kan
fråga sig, om inte denna analys kunde
ha skett på ett enklare sätt än vad som
skett, och jag ifrågasätter om inte skogsforskningsinstitutet
har varit inne på
samma tanke, när det har avgivit sitt
yttrande. Jag vill till sist, då det gäller
denna sak bara helt kort konstatera,
att jag tror alt svårigheterna för fast -

Lördagen den 5 maj 1951 em. Nr 17. 143

Normer för taxering av skogsfastighet.

ställandet av den relativa skogstillgången
skulle ha kunnat avhjälpts.

Man kritiserar den gamla metoden
för att man fått gissa sig till den relativa
skogstillgången. Då uppstår frågan:
Blir man fri från gissningar eller skönsmässiga
uppskattningar om man tilllämpar
den nya metoden? Nej, enligt
min uppfattning blir man det inte. Efter
den nya metoden blir det i många fall
ännu flera gissningar än vad som förekommit
vid den gamla metoden. Enligt
den nya metoden skall man bl. a. fastställa
de s. k. trädslagsklasserna och
förrådsgrupperna, d. v. s. i första fallet
skall ske en uppskattning av hur
många procent av de olika trädslagen
som ingå i skogsbeståndet, och i det
senare fallet gäller det att fastställa vilken
diameter som finns på de träd, som
ingå i skogsbeståndet. Såsom det för
dagen ligger till, komma dessa uppskattningar
många gånger säkerligen att få ske
genom rena gissningar. Man får alltså
i detta avseende ingen förbättring, såvida
man inte vill säga att ju fler gissningar
man gör, deso större möjlighet
har man att nå fram till ett medeltal av
gissningarna som ger ett riktigt resultat.
Men jag tror inte att vi skola ge
oss in på ett sådant resonemang.

De som kritisera den nuvarande metoden
för skogstaxering säga dessutom,
att den ger en för dålig avvägning och
en oriktig differentiering av taxeringsvärdena
för olika fastigheter inbördes.
Ja, det är nog riktigt att den många
gånger lett till felaktiga resultat, men
som vi reservanter framhålla i vår reservation
äro inte riskerna härför numera
så stora. Den bättre kännedom
om bl. a. tillväxtförhållandena i landets
skogar och bättre kännedom om den
faktiska skogstillgången och inte minst
den stora erfarenhet, som taxeringsnämnderna
numera ha tillägnat sig vid
tillämpningen av den nuvarande metoden,
borga för att detta vårt påstående
är rikligt.

Man kan då fråga sig: Ger den före -

slagna nya metoden en bättre avvägning
och en riktigare differentiering av taxeringsvärdena
för olika fastigheter inbördes?
Metodens förespråkare säga att
så blir fallet, men jag är inte alls säker
på att de ha rätt. Blir nämligen icke virkesförrådet
rätt fastställt, nå vi inte den
önskade spridningen av taxeringsvärdena,
som den nya metoden skall ge.
Finansministern säger själv på sidan
128 i propositionen, att »den nya metoden
står eller faller med huru nämnderna
kunna gå i land härmed», d. v. s.
med uppskattningen av virkesförrådet.
Detta virkesförråd skall uppskattas av
beskattningsnämnderna. Uppskattningen
består däri att man skall fastställa
procenten trädslagsklasser och förrådsgrupper.
Här blir det som gissningar i
många fall säkerligen få fälla utslaget.
Om jag visserligen utgår ifrån alt alla
kammarens ledamöter ha läst denna
proposition, vill jag ändå för fullständighetens
skull med bara ett par ord
nämna om vad uppskattningen innebär.

Trädslagsklasserna utgöras av barrskog,
ordinär lövskog och ädel lövskog
alltså tre klasser. Förrådsgrupperna äro
sju stycken. Jag skall inte här ange
dessa grupper — jag vill minnas att
herr Jonsson i Skedsbygd tidigare angivit
dem. Det blir säkerligen gissning
på gissning, när man skall gå ut i skogen
och fastställa att där finns så och
så stor procent grov, ordinär lövskog,
där diametern är 25 cm och däröver.
Säkerligen blir det sedan nya gissningar,
när man skall fastställa att där
finns så och så mycket klen, ordinär,
ädel lövskog, där diametern i brösthöjd
är under 25 cm o. s. v.

Jag tror inte att beskattningsnäinnderna
kunna utföra detta arbete utan
gissningar. Vi som kritisera den nya
metoden ha särskilt hårt angripit de
invecklade grunder, på vilka den bygger.
Även förespråkarna för metoden
erkänna, att den är invecklad. Finansministern
har själv nyss sagt detta här
i dag, och i propositionen betecknar

144

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Normer för taxering av skogsfastighet.

finansministern metoden som »svårtillgänglig».
Detta uttryck anser jag är alldeles
för svagt, ty den som inte behärskar
logaritmer och annan högre matematik
har inte förmåga att tränga in i
grunderna för metoden. Denna utgör
om jag så får säga, en mycket elegant
studie i ett invecklat skogsmatematiskt
problem och verkar mycket tilldragande
på matematikern och teoretikern. Men
är den lämplig att sätta i handen på
praktikens män? Jag tror inte att så är
fallet och så gott som alla praktikens
män, som haft tillfälle att yttra sig över
det betänkande, som ligger till grund
för propositionen, ha också sagt ifrån
att metoden är för svårbegriplig. Jag
vill i detta sammanhang erinra om att
det framgår av propositionen, att av
tio överjägmästare är det endast två som
tillstyrkt metoden. De andra ha avstyrkt.
Likaså ha Länsskogsvaktarförbundet,
Svenska skogsvårdsföreningen,
Sveriges lantbruksförbund, RLF med
flera organisationer avstyrkt metoden.
Metodens förespråkare framhålla att
det betyder ingenting, om metoden är
svårbegriplig, och även departementschefen
säger på något ställe i propositionen,
att detta inte torde vara av
större betydelse. Även har finansministern
här i dag ytterligare understrukit,
att det inte betyder så mycket om man
förstår en sak, som man skall handskas
med, eller inte. Jag medger gärna att
man kanske mången gång sysslar med
saker, som man inte riktigt behärskar
enär man glömt vad man en gång lärt
men inte är det roligt när man tvingas
syssla med saker som man ej fullt behärskar.
Även finansministern känner
det nog också så om det någon gång
skulle inträffa.

Nåja, att metoden är svårtillgänglig
tror jag att vi alla äro överens om. Att
detta måste vara till nackdel tror jag
inte är så lätt att bortresonera. Man kan
fråga sig: Kan det vara riktigt att sätta
en sådan metod i händerna på de praktiska
taxeringsmännen? Även frågar

man sig: Finns det ansvarskännande
personer, som vilja ta befattning med
taxeringsarbetet, när de från början ha
klart för sig, att de aldrig komma att
behärska den sak som de skola syssla
med utan endast komma att sitta i
nämnden som rena mekaniska hjälpmedel?
Jag tror att det blir svårt att få
kvalificerat folk till taxeringsarbetet,
om denna vetenskapliga, teoretiska metod
skall påtvingas praktikens män. Det
är beklagligt om taxeringsarbetet skall
bli lidande och slentrianmässigt utfört
på grund av svårtillgängligheten lios
den metod, som taxeringsmännen sättas
till att använda. Det är nog så, som
såväl Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund som Svenska landstingsförbundet
och Svenska landskommunernas
förbund sett saken, när de avstyrkt metoden.

Herr talman! Jag lovade att bli kortfattad
och skall inte fortsätta längre.
Jag vill bara till sist ha sagt, att vad
som bl. a. varit avgörande för mig är
mina farhågor för att beskattningsnämnderna,
framför allt beredningsnämnderna,
komma att ta det litet slentrianmässigt,
om de bli påtvingade denna
metod, som de inte på ett tillfredsställande
sätt kunna sätta sig in i. Jag
tror att detta kommer att bli till förfång
för taxeringsarbetet och det är
därför, herr talman, som jag ber att få
yrka bifall till den av herr Velander
m. fl. avgivna reservationen.

Herr ORGÅRD (kort genmäle): Jag
nödgas replikera den föregående talaren
på en punkt, nämligen beträffande
hans uttalande angående skogsforskningsinstitutets
yttrande till utskottet.
Jag har frågat flera personer, hur de
ha tolkat detta yttrande, och de ha
menat, att det får fattas på det sätt som
jag angav i mitt anförande här.

Jag har vidare frågat den som skrivit
detta yttrande, eftersom jag tyckte
att vad reservanterna uttalat var märk -

Lördagen den 5 maj 1951 em.

ligt. Det är inte professor Hagberg utan
en annan person, och vederbörande
sade att min tolkning var riktig. Således
måste reservanternas uttalande innebära
en feltolkning. Vederbörande erkände
att saken kanske var en smula
dunkelt uttryckt men ansåg, att det
dock borde kunna läsas så som jag
gjorde.

Herr NILSSON i Svalöv (kort genmäle)
: Till herr Orgård vill jag säga att
jag inte alls vill bestrida, att den man
han talat med vid skogsforskningsinstitutet
kan ha sagt vad herr Orgård här
framhållit, men så står det inte i Kungl.
Maj :ts proposition. Det är bara detta
jag vill ha konstaterat.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Jag skall med hänsyn till den sena
timmen försöka koncentrera mig. Jag
hade ursprungligen tänkt hålla ett något
längre anförande, men jag skulle nu
kunna inskränka mig till att instämma
i yrkandena om bifall till reservationen,
då jag för min del inte kan följa propositionen
och utskottets förslag.

Jag har emellertid inte avstått från
att begära ordet och detta av den anledningen,
att reservanterna ha använt
en motivering, som jag inte helt kan
skriva under. Då reservanterna göra ett
allmänt uttalande om att den föreslagna
nya metoden »i tillämpningen kommer
att motverka en sund skogspolitik
samt strävandena till bättre skogsvård
och höjd avkastning av landets skogar»,
så är detta något som jag inte är säker
på. Men vad som står i motiveringen
har ju ingen nämnvärd betydelse, då
det inte kommit in i reservanternas
kläm. Jag har emellertid här velat i
viss mån ta avstånd från detta uttalande,
då jag inte är övertygad om att det
är riktigt.

Av reservanternas allmänna resonemang,
som jag nyss omnämnde, kan
man mycket lätt bibringas den uppfattningen,
att det nya systemet över lag

Nr 17. 145

Normer för taxering av skogsfastighet.

skulle ge betydligt högre taxeringsvärden
än det gamla systemet med omarbetade
tabeller. Det är inte alls säkert.
Det är riktigt, som det sagts här från
finansministerns sida, att vad det kommer
att ge i värde är svårberäkneligt,
och jag skulle vilja varna dem av kammarens
ledamöter, som ämna rösta för
reservationen, för att inbilla sig att de
därigenom säkert få en billigare skogstaxering.

Nu är det beklagligt att reservanterna
inte ha kunnat få fram den tabell,
som är nödvändig som bilaga till skogsvärderingsinstruktionen
utan ha föreslagit,
att det skall överlämnas till
Kungl. Maj:t att upprätta densamma.
Jag hörde att finansministern var något
ironisk över att riksdagen på detta sätt
avhände sig sin beskattningsrätt. Jag
tycker inte den saken är så farlig. Jag
har förtroende för finansministern och
är övertygad om att han, när han låter
göra upp denna tabell, grundar den på
sådana faktorer, att den blir så verklighetsbetonad
som möjligt. För övrigt
har finansministern inte tidigare visat
någon större känslighet, då det gällt att
begära och erhålla fullmakter från riksdagens
sida.

Huvudskälet till att jag inte kan ansluta
mig till utskottsförslaget är, att
detta enligt min uppfattning måste bli
mycket svårare att tillämpa. Men om
den saken råder det delade meningar.
Finansministern säger att metoden blir
enklare — jag tror att den blir betydligt
svårare. Läser man remissyttrandena
från de olika myndigheterna, får
man genomgående ett intryck av att
det nya systemet blir betydligt svårare
att kunna tillämpa.

Yad som här främst diskuteras gäller
fastställandet av den faktor, som i
den gamla instruktionen kallas för »relativ
skogstillgång»; den har i propositionen
fått en ny beteckning och kallas
där »virkesförrådets uppskattning».
Flera talare ha redan refererat den omständliga
procedur, genom vilken vir -

10—Andra kammarens protokoll 1951. Nr 17.

146 Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Normer för taxering av skogsfastighet.

kesförrådet skall uppskattas, och jag
går därför förbi den saken. Jag bara
frågar: Är det inte synd om de taxeringsnämndsledamöter,
som skola göra
denna uppskattning? Finns det tillgång
till skogsuppskattningshandlingar för
de enskilda fastigheterna, är det ju tämligen
enkelt. Men nu är det tyvärr så att
skogsuppskattningshandlingar inte äro
till finnandes mer än beträffande ett
fåtal av landets enskilda skogar. När
det gäller den stora massan av skogar
får man använda bedömningssystemet,
eller kanske jag snarare skall säga gissningsmetoden,
för att få fram de olika
primärfaktorerna.

När man förut använde begreppet
relativ skogstillgång, hade man bara en
faktor att gissa på, hädanefter blir det
en hel rad. Ja, det är kanske något mer
än en, det medger jag; dock inte så
värst många. Det blir i alla händelser
väsentligt fler nu än det var tidigare.
Oavsett huruvida det ökade antalet gissningsfaktorer
blir större eller mindre
är det ändå självfallet, att i samma mån
antalet faktorer, som man skall gissa
sig till, ökat, riskerar man att felbedömningen
blir större — framför allt
om man felbedömer beträffande samtliga
faktorer åt samma håll. Felbedömer
man beträffande olika faktorer i
motsatta riktningar kan ju en viss utjämning
ske, det är jag villig att medgiva.

Det har här nämnts att 1944 års bevillningsutskott
tillstyrkte en begäran
om utredning. Men i denna begäran,
som riksdagen då framställde, förutsattes
också att detaljerna i den nya metoden
i möjligaste mån skulle förenklas.
Ja, finansministern tycker nog att så
har skett, men det kan jag inte begripa.
Jag tycker att metoden är betydligt
krångligare än den tidigare. Vi kunna
inte absolut fastställa vad begreppet relativ
skogstillgång innebär — det har
finansministern påpekat och däri ger
jag honom rätt. Men det har likväl utbildats
en praxis, och den har ute hos

taxeringsnämnderna, åtminstone i de
delar av landet jag känner till, lett till
att den relativa skogstillgången bestämmes
efter bästa förstånd. Jag tror att
detta tillvägagångssätt alltjämt kommer
att vara säkrare än användandet
av den mångfald olika primärfaklorer,
som föreslås i det nya förslaget.

Jag skulle därför tro, att det är bäst
att bibehålla det gamla systemet åtminstone
till dess att vi kunna få fram
ett nytt, som blir mera lättbegripligt.
1944 års riksdag ville ha enklare bestämmelser,
men det har man inte fått,
herr finansminister. Kom ihåg en sak,
ärade kammarledamöter. Som utredare
av 1944 års förslag stod domänstyrelsen,
men nu har domänstyrelsen en annan
uppfattning, ty det förslag, som i
år förelägges riksdagen, vill domänstyrelsen
inte godkänna. Och hur har detta
förslag förenklats? Jo, på det sättet att
taxeringsmyndigheterna skola bestämma
primärfaktorerna eller, som finansministern
sade, trycka på knapparna,
och sedan skall det vara experter och
räknemaskiner som bestämma resultaten.
De sakkunniga ha ärligt sagt ifrån,
att de förutsätta att inte bara menige
man — de skattskyldiga — utan jämväl
taxeringsmyndigheterna inte komma
att begripa detta. Men det gör ingenting,
säga de sakkunniga, ty de ha ju
tabeller att gå efter. Ja, detta är en
tröst, men det förefaller mig vara en
rätt dålig sådan.

När min gamle vän finansministern
började med att säga, att han själv var
betänksam när han lade fram detta förslag
men lät betänksamheten fara kunde
jag inte undgå att göra den reflexionen,
att det var synd att inte betänksamheten
räckte längre, så att finansministern
avstod från att framlägga
förslaget.

Finansministern yttrade, att det inte
finns någon stadgad mening om vad
som är normal relativ skogstillgång.
Detta må vara riktigt, men jag ber att
få erinra om att det inte heller finns

Lördagen den 5 maj 1951 em.

någon stadgad mening om vad den nya
metoden innebär. Läser man remissyttrandena
från olika myndigheter, från
länsstyrelser och från vetenskapliga institutioner,
finner man, att det där inte
finns någon stadgad mening, och det
hela är egentligen ingenting att hålla i
näven.

Finansministern talade också om vissa
matematiska problem, och jag hörde
honom i första kammaren, då han sade,
att han mycket väl kan räkna ut
cirkelns yta, därför att han känner formeln.
Ja, det kan jag också, och det
hoppas jag att kammarledamöterna tro.
Men finansministern sade även, att han
inte kan förklara på vad sätt formeln
har framkommit. Om jag inför kammaren
deklarerar, att jag inte begriper
hur formeln konstruerats, förmodar jag,
att kammarledamöterna hundraprocentigt
tro mig. Men när finansminister
Sköld säger att han inte begriper det,
undrar jag, om man inte skall sätta ett
litet frågetecken för detta påstående.

Så är det bara en sak till jag skulle
vilja beröra, och det är möjligheterna
till sammanjämkning. Jag har många
gånger här i riksdagen varit med om
att man, när en kammare redan fattat
beslut i en fråga, i debatten har framhållit,
att möjligheter till sammanjämkning
inte förefunnits men att det sedan
visat sig, att sådana möjligheter likväl
förelegat. I detta fall skulle jag bli ytterst
förbluffad, om inte möjligheter till
sammanjämkning skulle föreligga. Jag
är inte beredd — och förresten inte
villig — att lämna ett recept för en
sammanjämkning för den händelse
andra kammaren skulle biträda reservationen.
Men jag litar på att den skicklige
ordföranden i riksdagens bevillningsutskott,
herr Adolv Olsson, kan
klara ut den saken. Därom råder ingen
som helst tvekan.

Herr talman! Med det nu sagda hemställer
jag om bifall till reservationen.

Häruti instämde herr Ericsson i Sörsjön.

Nr 17. 147

Normer för taxering av skogsfastighet.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Det verkade
onekligen litet paradoxalt när herr
Andersson i Löbbo å ena sidan önskade
ett system som var enklare och som
folk kunde begripa och å andra sidan
visade sig så djupt förälskad i den relativa
skogstillgången, fastän han fick
medgiva att han inte begrep den heller.
Det var inte något vidare sammanhang
i den uppfattningen. Han vill ha någonting
kvar som han inte förstår därför
att han inte förstår det som kommer.

Jag sökte i mitt tidigare anförande
göra klart, att man med båda metoderna
i vissa fall får gå ut i skogen och
göra en bedömning. Herr Andersson i
Löbbo menar, att det är lättare att göra
en sådan när man skall bedöma den relativa
skogstillgången. Jag håller emellertid
före, att om herr Andersson i
Löbbo skall bedöma hur mycket gran
och tall det finns i ett bestånd procentuellt,
hur många träd som äro över
25 centimeter o. s.- v., så är det lättare
att göra dessa bedömningar, än om han
skall gå ut och bedöma den relativa
skogstillgången, om vilken han själv
förklarat, att han inte så noga vet vad
det är.

Herr Andersson i Löbbo sade, att det
gällde ju bara att gå ut och bedöma en
faktor, och när jag såg litet misstrogen
ut, sade han, att det kanske är något
mer än en faktor. Skulle inte herr Andersson
i Löbbo vilja närmare förklara
vad det är han går ut i skogen och bedömer,
när han skall gissa på den relativa
skogstillgången, så att vi få se hur
enkelt det är?

Herr ANDERSSON i Löbbo (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall bara be
att få replikera finansministern på en
punkt. Finansministern noterade att
jag medgav att begreppet relativ skogstillgång
iir någonting svårförståeligt.
Jag måste emellertid bestämt göra gällande,
att det sätt på vilket virkesför -

148 Nr 17. Lördagen den

Normer för taxering av skogsfastighet.

rådet enligt propositionen skall uppskattas
begriper jag ännu mindre. Det
har utbildats ett system, efter vilket
man fastställer den relativa skogstillgången,
och jag tror, att i den mån man
fortsätter härmed kommer det att bli
ännu bättre under kommande år.

Jag skulle vilja varna kammarens ledamöter
för att alltför mycket tro på
teoretiska beräkningar. Tillåt mig i
detta sammanhang nämna en sak, som
är mycket uppseendeväckande. Enligt
de båda riksskogstaxeringarna 1923 och
1946—1948 har virkesförrådet i Smålands
skogar ökat så mycket och boniteten
blivit så mycket större, att om
den bonitet, som konstaterades vid den
sista riksskogstaxeringen, hade legat
till grund vid den senaste fastighetstaxeringen,
skulle det ha blivit en merbeskattning
på inte mindre än 150 miljoner
kronor. Jag är böjd för att tro, att
den senaste riksskogstaxeringens resultat
är det riktigaste, och då ha vi bara
att gratulera smålänningarna — och
förresten hela landet, tv det är ju en
nationalvinst, om våra skogar per år
räknat växa med IY2 å 2 kubikmeter
mer per år och hektar än vad som förut
var beräknat.

Allt detta gör att jag är djärv nog att
hysa den uppfattningen, att den kanske
något schematiska bedömning taxeringsnämnderna
förut ha gjort på
grundval av det lekmannaomdöme, som
där ofta utgjort ett betydande inslag,
inte får underskattas. Jag tror att detta
lekmannaomdöme har sitt värde och att,
innan fullt fasta grunder och enhetliga
vetenskapliga uppfattningar kommit till
stånd beträffande skogstaxeringsproblemen,
det är klokast att man håller
sig till lekmannaomdömet.

Herr PERSSON i Svensköp: Herr talman!
Jag skall be att med några ord få
motivera, varför jag inte kunnat följa
bevillningsutskottets majoritet och tillstyrka
antagandet av Kungl. Maj:ts förslag
i denna fråga.

5 maj 1951 em.

De motiv jag har sammanfalla i det
närmaste med den argumentering, som
1944 års bevillningsutskott förde vid
behandlingen av samma ärende. Den
gången avvisade utskottet förslaget på
grund av att liushållningsplaner och
andra uppskattningshandlingar inte
funnos tillgängliga för mer än ett ringa
antal skogar, så att värderingen, om den
nya metoden tillämpades, skulle komma
att i flertalet fall ske efter schablonmässiga
beräkningsgrunder. Vi befinna oss
i dag på ungefär samma ståndpunkt.
Det saknas alltfort uppskattningshandlingar
och liushållningsplaner för det
övervägande antalet skogar. Det har
alltså i detta fall inte nämnvärt ändrats
till det bättre.

Det påpekades också år 1944 från bevillningsutskottets
sida, att om man genomförde
den nya metoden, skulle detta
otvivelaktigt medföra en betydande ökning
av förberedelsearbetet till fastighetstaxeringen
i jämförelse med det arbete
som erfordrades, därest den nuvarande
metoden bibehölles. Man konstaterade,
att det skogstekniska arbetet i
stor utsträckning skulle komma att få
utföras av skogsvårdsstyrelsernas personal.
Men det är ju fortfarande på
samma sätt med skogsvårdsstyrelserna
som det var 1944. De äro mycket arbetstyngda,
och det har inte varit möjligt
att här i riksdagen vinna gehör för
de äskanden om ökade anslag för anställning
av ytterligare personal, som
ha framställts. Jag ber att få erinra om
att för det kommande budgetåret ha
skogsvårdsstyrelserna här i landet i
sina äskanden begärt ett ökat anslag till
personalkostnaderna av 154 000 kronor.
Skogsstyrelsen prutade ned denna begäran
till 80 000 kronor, och departementschefen
har i statsverkspropositionen,
som ju också i den delen bifallits
av riksdagen, ytterligare prutat ned ökningen
till 35 000 kronor. Jag kan vittna
om att åtminstone i mitt eget län har
skogsvårdsstyrelsen mycket stora bekymmer
för hur den skall kunna klara

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Nr 17. 149

sina ordinarie löpande göromål med
den personalstab man har.

När bevillningsutskottet i år skriver,
att de skäl, som 1944 förelågo för att
man skulle skjuta på reformen, inte
längre äro för handen, kan jag följaktligen
inte ansluta mig till denna mening.
Jag anser, att det fortfarande
finns sådana svårigheter för ett genomförande
på tillfredsställande sätt av den
nya metoden, att man ytterligare måste
skjuta på saken. Utskottsmajoriteten
har ju också medgivit, på s. 40 i betänkandet,
att man är medveten om att
den nya metoden är förenad med en
hel del svårigheter, som särskilt komma
att göra sig gällande i början, och
att speciellt upprättandet av de lokala
skogstaxeringsanvisningarna kommer
att kräva åtskilligt arbete. Trots detta
vill emellertid utskottsmajoriteten tillstyrka
det framlagda förslaget. Men jag
ställer mig den frågan: Varför skola vi
inför dessa svårigheter och i dagens
läge, då vi vandra under knapphetens
kalla stjärna, övergå till denna nya
taxeringsmetod, som alla äro överens
om måste vara mera kostnadskrävande
och arbetskrävande än den vi förut begagnat?
När jag ställt mig på den ståndpunkten
att jag förordar ett uppskov, är
jag inte alldeles utan sällskap. Jag ber
att i detta sammanhang endast få erinra
om vad professor Streyffert sagt i ett
remissyttrande. Han framhåller, att då
värderingen bindes genom schabloner,
om vilkas konsekvenser man ännu ej
gjort sig en klar uppfattning, synes det
lämpligt att ytterligare pröva den nya
metoden innan ett avgörande träffas
om dess antagande. Vidare hemställes
från skogshögskolans lärarråd, att det
nya taxeringsförfarandet måtte upptagas
till en mera omfattande prövning i
samband med nästkommande fastighetstaxering,
innan slutlig ställning tages
till detsamma.

Jag vill understryka, herr talman, att
det är väsentligen av dessa skäl som
jag har avvikit från majoriteten och an -

Normer för taxering av skogsfastighet.

slutit mig till reservanternas linje. Jag
kan inte helt instämma i den nedvärdering
av den nya metoden, som från
olika håll har kommit till uttryck. Bevillningsutskottets
ärade ordförande
har här i kammaren redovisat ett förslag
till uppgörelse på en kompromisslinje,
som han har förordat i utskottet.
Det är väl ingen hemlighet att jag inte
har visat mig ovillig att lyssna till sådana
uppslag, och jag tror fortfarande,
att det hade varit fördelaktigt för alla
parter, om detta förslag hade kunnat
genomföras. Herr Andersson i Löbbo
har nyss antytt att det nog inte skulle
vara omöjligt att, för den händelse kamrarna
stanna i olika beslut, på nytt ta
upp denna kompromisslinje. Jag skall
inte göra något uttalande därom. Av
vad jag i det föregående sagt torde det
vara tydligt hur jag kommer att ställa
mig.

Herr talman! I det läge, som nu uppkommit,
har jag inte kunnat göra annat
än att ansluta mig till reservationen, till
vilken jag också ber att få yrka bifall.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag ber att få säga ett par ord i anledning
av särskilt de anföranden, som
herr Andersson i Löbbo och herr Persson
i Svensköp nyss ha hållit.

Det förefaller som om herr Andersson
i Löbbo hade ett oerhört förtroende
för mig, och det är jag mycket tacksam
för. Jag har även en känsla av att herr
Persson i Svensköp förmenade, att man
skulle kunna gå på ungefär den kompromisslinje,
som jag en gång tillåtit
mig att framkasta förslag om i utskottet.
Men jag ber att få säga, att denna
kompromisslinje avvisades och att jag
inte kan förstå, att det skall vara möjligt
för utskottet att ta upp en dylik linje
för en sammanjämkning, när den en
gång har avvisats, såsom har skett. Jag
kan inte tänka mig att utskottets ledamöter
äro av den karaktären, och jag
måste då säga kammaren, att jag ser

150 Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Gemensamt beredningsutskott.

ingen som helst möjlighet att åstadkomma
en sammanjämkning mellan å ena
sidan utskottets förslag och å andra sidan
reservationen.

Jag har, herr talman, velat säga detta
innan kammaren går att fatta beslut.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr andre vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
betänkandet fogade reservationen; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Jonsson i
Skedsbygd begärde likväl votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 31, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
nej-propositionen. Herr Olsson i Gävle
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
företogs. Därvid avgåvos 94 ja och 98
nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid
betänkandet fogade reservationen.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat:

utrikesutskottets utlåtande nr 9, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition

om godkännande av handelsöverenskommelse
mellan Sverige och Indonesien;
och

konstitutionsutskottets utlåtande nr
18, i anledning av väckta motioner om
upphävande av kamrarnas paritetiska
representation i de ständiga utskotten.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 6.

Gemensamt beredningsutskott.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av väckta
motioner angående sådan ändring av
§ 36 riksdagsordningen, att kamrarnas
allmänna beredningsutskott sammanföras
till ett för båda kamrarna gemensamt
beredningsutskott.

Uti de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna, nr 67 i
första kammaren av herr Andersson,
Birger m. fl. och nr 11 i andra kammaren
av herr Edberg m. fl., hemställdes,
»att riksdagen måtte besluta att
uppdra åt konstitutionsutskottet att till
1952 års riksdag framkomma med sådant
förslag till ändring av riksdagsordningens
§ 36 att de båda kamrarnas
separata allmänna beredningsutskott
avskaffas och ersättas med ett för båda
kamrarna gemensamt allmänt beredningsutskott».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av förevarande motioner,
antaga såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling av utskottet
framlagt förslag till ändrad lydelse av
§ 53 regeringsformen samt § 36 mom.
1—2, § 44, § 55 mom. 2 samt §§59 och
63 riksdagsordningen.

Reservation hade avgivits av herr
Håstad, som ansett att utskottet bort
hemställa, att förevarande motioner
I: 67 och II: 11 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Nr 17. 151

Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag beklagar
att denna fråga, som ehuru liten
kan ha stor betydelse för riksdagsarbetet
om icke omedelbart så i fortsättningen,
skall behöva tagas upp vid en så
sen tidpunkt som denna, då det knappast
blir tillfälle till ett allsidigt begrundande.

Jag skulle vilja, herr talman, som
motto för mitt lilla anförande hänvisa
till § 38 riksdagsordningen, som stadgar
att ändringar i grundlagarna icke
skola företagas annat än när de äro
»högst nödiga eller nyttiga och möjliga
att verkställa». Jag vill alltså trycka på
dessa ord »högst nödiga eller nyttiga
och möjliga att verkställa».

Nu kräver man att ett led i den reform,
som 1949 genomfördes i fråga om
riksdagens arbetssätt, redan efter ett
och ett halvt år skall ändras, och detta
ett år innan ett beslut behöver fattas
för att kunna träda i kraft under nästa
riksdagsperiod.

Man ställer sig otvivelaktigt den frågan,
om just denna del av reformen är
av så sekunda och defekt natur, att reformivern
här skall behöva sätta in.
Trots att jag delvis är ansvarig för reformen
tillåter jag mig ha den uppfattningen,
att denna del av densamma, inrättandet
av de allmänna beredningsutskotten,
utgjorde ett framsteg. Ty om
man ser på de vinster som gjordes i förhållande
till systemet med de gamla
tillfälliga utskotten vann man följande.
För det första kommo flera personer än
förut att engageras vid varje frågas avgörande,
vilket innebar att det erbjöds
större garanti än tidigare för sakkunnig
och allsidig behandling av ärendet.
För det andra: genom den praxis, som
kommittén rekommenderade och som
partierna sedan följt, blev det icke uteslutande
rena nybörjare i kamrarna,
alltså vid utskottsarbete ovana personer,
som insattes i dessa utskott, såsom
fallet var i de förutvarande tillfälliga
utskotten, utan det blev i stället en säkerligen
lagom blandning av nvtt folk

Gemensamt beredningsutskott.

och erfaret folk. För det tredje fingo
dessa utskott ett större antal frågor att
behandla. Det hände under kriget att de
gamla tillfälliga utskotten hade endast
tre, fyra, fem eller sex frågor att handlägga,
vilket gjorde att ledamöterna voro
praktiskt taget arbetslösa. Nu ha dock
beredningsutskotten fått hand om ett
konglomerat av ofta mycket aktuella
och brännande frågor som erbjudit ledamöterna
ett styvt arbete.

Såvitt jag kan erinra mig rådde 1948
och 1949 fullständig enighet om denna
reform. Det höjdes ingen som helst röst
mot densamma, utan man accepterade
den allmänt och ansåg att den var en
ändring till det bättre. Men redan nu
har det framkommit krav på omarbetning.
Det är väsentligen tre synpunkter
man för fram. Jag skulle vilja säga ett
par ord om var och en av dem.

För det första har man sagt, att
många likartade motioner väckas i båda
kamrarna och att det är en onödig omgång
i ärendenas behandling att vartdera
utskottet skall handlägga dessa
frågor för sig. Detta är emellertid ingenting
nytt. Det är ingenting som inträffat
under de senare åren. Det var ett
förhållande som var känt 1948 och 1949.
Att motioner väckts likalydande i bägge
kamrarna har gällt, kan man väl säga,
i ett tjugutal år, möjligen med en liten
accelerering på slutet.

För det andra har man sagt, att utskottet
i den ena kammaren ibland
kommit före utskottet i den andra. Men
jag undrar om icke denna brist på samarbete
i hög grad är en sekreterarfråga.
Jag ställer mig verkligen undrande,
varför det nu, sedan man fått
blott två utskott, ett i vardera kammaren,
skall vara svårare att organisera
en god samverkan mellan utskotten än
vad det var på de gamla tillfälliga utskottens
tid, då ingen klagan i denna
riktning förspordes.

För det tredje har man sagt, att den
successiva behandlingen är en onödig
procedur: Varför skall man ha dubbel -

152

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Gemensamt beredningsutskott.

behandling, när man icke har det i övriga
frågor? Jag medger, att det i och
för sig icke kan vara ett centralt problem.
Man kan självfallet tänka sig båda
utvägarna. Men att beteckna denna successiva
behandling, denna ärendenas
vandring, från den ena kammaren till
den andra som mindervärdig i förhållande
till den som sker i fråga om ärendena
från de gemensamma utskotten
förefaller vara orimligt. Om det är något
som är konstitutivt för tvåkammarsystemet
i andra länder så är det just
denna successiva behandling. Att vi ha
gemensam behandling är uteslutande ett
arv från den tid, då vi hade fyra stånd
och då vi måste hitta på en organisationsform,
som gjorde det över huvud
taget möjligt att komma till enstämmiga
beslut. Såvitt jag kan förstå föreligger
det dessutom större garanti för grundlig
behandling och mot förhastade beslut
genom successiv behandling än genom
den andra metoden. Det finns ett
alldeles särskilt motiv härvidlag, som
antytts i reservationen, nämligen att
beredningsutskottens frågor i regel
icke äro utredda på samma grundliga
sätt som propositionerna äro eller i
varje fall böra vara. För övrigt, om det
någon gång skulle inträffa att kamrarna
fatta olika beslut i frågor, som behandlats
i beredningsutskott, så kan detta
icke vara någon större olycka. Är det
någon som från förra riksdagen egentligen
kan erinra sig något fall, då någon
sådan beslutskonflikt nämnvärt fördröjde
riksdagsarbetet? Ett par gånger
fattade kamrarna olika beslut. Det reddes
upp utan svårighet. Icke heller
detta kan i och för sig vara något starkare
argument till förmån för en ändring.

Därtill kommer, herr talman, det som
för mig och, säkerligen också för mina
kolleger i arbetsformskommittén var avgörande,
nämligen sysselsättningssynpunkten.
Det är ett faktum att den reform,
som nu föreslagits av ett så gott
som enhälligt konstitutionsutskott, inne -

bär att åtta medlemmar mindre än förut
av denna kammare få deltaga i dessa
frågors behandling. Ändå är det så att
det inte finns någon kammare i något
land, utom möjligen engelska underhuset,
som så litet tillvaratager ledamöternas
arbetskraft eller speciella sakkunskap
för utskottsarbete som den svenska
riksdagens andra kammare. Jag kan
icke se att det är någon fördel att dessa
frågor skola beredas av tillsammans endast
24 personer i stället för såsom nu
av 32. I riksdagen äro representerade
många landsdelar, flera generationer,
olika schatteringar i partierna o. s. v.
En sänkning av representanttalet innebär
absolut ett ödslande med den sakkunskap
som praktiskt taget alla ledamöter
ha, vare sig denna är specialiserad
eller inte.

Jag kan icke förstå att förslaget innebär
någon ökad rationalisering i fråga
om ledamöternas sysselsättning. För
mig ter det sig naturligare att bibehålla
den nuvarande ordningen och nästa år
gå över till att låta beredningsutskottet
i andra kammaren bestå av 24 ledamöter,
vilket skulle innebära att 36 ledamöter
av riksdagen i stället för 32
skulle få vara med om att behandla
dessa frågor.

Jag tycker att sysselsättningssynpunkten
är ett avgörande argument. Det var
i varje fall avgörande då Gustaf Nilsson,
Hallén och jag sutto tillsammans i kommittén
och dryftade den lämpligaste
anordningen.

Och, till sist, herr talman, i motionen
har begärts att det allmänna beredningsutskottet
skall bli gemensamt. Konstitutionsutskottet
för sin del icke blott
tillstyrker detta utan föreslår också att
beredningsutskottet skall bli ständigt,
d. v. s. att det skall bli jämställt med de
övriga utskotten. Jag tror att motionärerna
icke bara blivit bönhörda över
hövan utan också själva stå litet undrande
och spörjande inför konsekvenserna
av detta konstitutionsutskottets
generösa förslag.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Nr 17.

153

Under den gamla ståndsriksdagens
tid hade vi ett gemensamt utskott, ekonomi-
och besvärsutskottet. Detta utskott
hade emellertid icke rätt att behandla
propositioner. Såsom paragrafen
nu är utarbetad av konstitutionsutskottet,
innebär den att det nya beredningsutskottet
icke blott blir berättigat att
behandla propositioner utan också att
det skall behandla propositioner, när
dessa icke tillhöra något annat utskotts
område. Grundlagen skall tolkas efter
sin ordalydelse. Naturligtvis kunna
tolkningarna bli olika på grund av
grundlagens oklarhet. Men vi veta icke
i dag vilken tolkning talmännen i en
framtid komma att giva åt denna bestämmelse.
I utskottet anfördes av en så
auktoritativ man som herr Fast, att det
antagligen icke kunde uppstå någon
större fara av detta men att vi i framtiden
kunde ha behov av ett nytt ständigt
utskott. Jag har ytterligt svårt att
förstå denna argumentering, som icke
innebär annat än att man liksom hamstrar
på utskott för framtida bruk utan
att egentligen veta varför man gör det.

Nu kan någon säga, att grundlagen
uppräknar alla de fall eller anger de
möjligheter enligt vilka motioner och
propositioner kunna hänvisas till beredningsutskott
och att alltså beredningsutskottet
troligen inte får några
propositioner i framtiden. Men om man
läser riksdagsordningen frågar man sig
med skäl, om den uppräkning av ämnesgrupper
som där förekommer verkligen
är uttömmande. Jag tror att det i
framtiden kan bli svårt för en talman
att säga, att just den eller den remissfrågan
inte regleras av de paragrafer,
som röra de hittillsvarande ständiga utskotten.
Det hela blir alltså en tolkningsfråga.

I och för sig kan det finnas skäl för
ett nytt ständigt utskott, men om vi
skola ha ett nytt utskott, måste vi ta
ett med bestämd kompetens, så att vi
kunna vara förvissade om att i detta
utskott komma med sakkunniga perso -

Gemensamt beredningsutskott.

ner, vilka sedan gammalt äro förtrogna
med de ämnen som skola hänvisas till
det, såsom exempelvis nu är fallet med
statsutskottet, bevillningsutskottet, lagutskotten
m. fl. Skall en lösning ske i
den riktning som antydes och på så lösa
boliner, bör det vara i ett bestämt syfte,
så att inte utskottet blir bara en uppsamlingskanal.

Jag tycker verkligen, herr talman, att
konstitutionsutskottet har gått till väga
alltför hastigt, när det författat en
grundlagsparagraf av detta innehåll,
varom ingen motionär framställt något
yrkande. Redan detta borde enligt mitt
förmenande vara ett skäl för att riksdagen
i vart fall icke i dag fattar något
beslut i ärendet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till min
reservation, d. v. s. avslag på utskottets
förslag.

Herr HALLÉN: Herr talman! Jag skall
vid denna sena timme inte uppehålla
mig så länge vid den föreliggande
frågan.

Den föregående talaren framhöll, att
vi ännu inte vunnit tillräcklig erfarenhet
av hur en sammanslagning kan
komma att verka. Men i det avseendet
vill jag säga, att efter vad utskottet hört
av beredningsutskottens ordförande,
vitsorda dessa själva kraftigt behovet
av en sådan sammanslagning.

Jag tycker vidare att herr Håstad går
litet för långt i sin bevisföring då han
säger, att det kan vara önskvärt med en
fortsatt dubbelbehandling av samma sak
från två utskotts sida. Detta är förvisso
en rent konservativ synpunkt och en
högersynpunkt. Då borde ju detsamma
gälla även de andra utskotten, så att
där bleve en successiv dubbelbehandling,
som garanterade en vederhäftig
prövning. Jag tycker att herr Håstad
bevisar för mycket i den vägen.

När konstitutionsutskottet praktiskt
taget enhälligt ansett sig böra jämställa
utskottet i fråga med de ständiga ut -

154

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Gemensamt beredningsutskott.

skotten ondgör sig herr Håstad över
detta av okänd anledning. Jag vill säga,
att även om man räknar med att en och
annan proposition skulle kunna remitteras
till utskottet, så kommer det ju
att i detta sättas in ledamöter, som äro
lika kompetenta som ledamöterna i de
ständiga utskotten. För övrigt veta vi
ju, att lejonparten av utskottets arbete
blir sådant att det kommer att resultera
i förslag till skrivelser.

En enhetlig behandling av dessa frågor
måste emellertid vara en vinst för
arbetet, vilket också omvittnats. Detta
trodde vi inte i den kommitté, som föreslog
de dubbla utskotten, men nu har
det faktiskt visat sig att det blivit en
tidsödande dubbelbehandling, som har
vållat stort avbräck i arbetet.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag kan
inte godkänna de argument herr Hallén
anförde.

För det första hänvisade han till den
erfarenhet som vunnits inom de nuvarande
beredningsutskotten. Jag bestrider
ingalunda att det finns en viss sådan
erfarenhet från halvtannat års
riksdag. Men denna erfarenhet är inte
sådan att den hindrar oss att siälva
kunna bedöma saken. Jag vill emellertid
bara göra det tillägget, att det inte
rått enhällighet i denna fråga inom vederbörande
beredningsutskott utan att
en mycket bemärkt ledamot tillhörande
presidiet i första kammarens beredningsutskott
har haft en avvikande
mening.

Sedan sade herr Hallén — och det
tycker jag är mycket egendomligt när
det gäller en ordförande i konstitutionsutskottet
— att önskvärdheten av
en garanti mot förhastade beslut skulle
vara något slags högersynpunkt. Jag
frågar om det är någon i denna kammare
som inte anser det i och för sig
önskligt, att, om vi ha två kamrar, det -

ta system skall utnyttjas för att förhindra
sakligt onöjaktiga beslut. Jag
kan i detta avseende som vittne åberopa
ingen mindre än Arthur Engberg,
som många gånger sade att sedan vi
1919 fått ett tvåkammarsystem på demokratisk
grund vore det ett av detta
systems fundamentala uppgifter att förhindra
förhastade beslut. Detta är sannerligen
inte något högerintresse utan
ett samfällt riksdagsintresse.

Jag tycker också att konstitutionsutskottets
ordförande väl hastigt gick
förbi frågan om möjligheten av att till
utskottet hänvisa propositioner, något
som konstitutionsutskottet föreslagit.
Jag har redan i mitt första anförande
sagt, att det kan finnas skäl för att man
här tillskapar ett nytt ständigt utskott,
detta framför allt om riksdagsarbetet
även i fortsättningen skall bli så jäktigt
som det numera blivit i maj. Men
om vi skola tillsätta ett sådant med
kompetens att behandla propositioner,
skola vi göra detta efter mera rationella
grunder än det här är fråga om.
Det är inte rationellt att ha ett utskott,
som ena dagen kan behandla en fråga
som gränsar till nykterheten, nästa dag
en fråga, som gränsar till den ekonomiska
lagstiftningen och tredje dagen
en fiskefråga, som icke betraktas som
jordfråga efter grundlagens mening. I
stället borde man göra ett rationellt urval
och ge utskottet en bestämd uppgift.
Jag vågar bestämt påstå, att det
är en bättre ordning vi för närvarande
ha, då frågor, om vilkas remiss man är
tveksam, enligt grundlagen gå till det
utskott, som är närmast till för att behandla
frågan; om det t. ex. är en rättsförordning
till ett lagutskott, om det är
en fråga, som gränsar till nykterhetslagstiftningen,
till bevillningsutskottet
o. s. v.

Med det anförda tror jag, herr talman,
att jag bemött de tre skäl, som
utskottets ordförande anförde och som
icke borde få vara avgörande för kammarens
beslut.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Nr 17.

155

Jag vill erinra om till slut att min
ärade vän herr Hallén och jag samtidigt
voro ledamöter av den kommitté,
som på sin tid föreslog den nuvarande
anordningen, vilken — det vill jag
återigen betona — uppenbarligen
fungerat mycket bättre än vad de tillfälliga
utskotten på sin tid gjorde.

Herr HAMMAR: Herr talman! Jag
tänker mig att kammaren håller mig
räkning för om jag vid denna sena timme
yttrar mig mycket kort.

Det är med utgångspunkt från mina
egna erfarenheter från just andra kammarens
beredningsutskott jag talar, och
jag kan inte underlåta att konstatera,
att det gång efter annan slagit de ledamöter,
som varit med i detta, att den
dubbla utskottsbehandlingen på många
sätt verkat besvärande. I en hel del
fall har den ena kammarens beredningsutskott
hunnit före med behandlingen
av sina frågor och justerat sitt
utlåtande, och då har den andra kammarens
utskott mer eller mindre känt
sig bundet. Vid ett tillfälle hände det
att båda beredningsutskotten kommo
med likartade motiveringar men att
slutsatsen i ena fallet blev ett blankt
avstyrkande och i andra fallet ett lika
kraftigt tillstyrkande av den ifrågavarande
motionen.

Nu har genom överläggningar mellan
å ena sidan konstitutionsutskottets presidium
och å andra sidan presidierna
i beredningsutskotten bekräftats, att
just denna behandling, som är en konsekvens
av att de allmänna beredningsutskotten
inte äro gemensamma för
båda kamrarna, varit till betydande
olägenhet i utskottsarbetet. Vidare möta
vi — med det undantag, som herr Håstad
nämnde —■ inom beredningsutskottens
presidier en avgjord mening
för ett sammanförande av kamrarnas
allmänna beredningsutskott till ett för
båda kamrarna gemensamt, ständigt
utskott.

Gemensamt beredningsutskott.

Herr talman! Det var dessa synpunkter
och de synpunkter, som utskottets
ordförande förut framfört, som gjorde
att konstitutionsutskottet för sin del
samlade sig enhälligt — med undantag
för herr Håstad — till det yrkande,
som utskottet har kommit till och till
vilket jag för min del tillåter mig att
yrka bifall.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Håstad begärde
likväl votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 19, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ännu en gång upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Håstad äskade emellertid
rösträkning vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.

Därvid avgåvos 117 ja och 49 nej,
varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 7.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 104, till Konungen i anledning

156 Nr 17.

Lördagen den

av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 30 juni 1943 (nr 444)
om tillståndstvång för byggnadsarbete,
dels ock i ämnet väckta motioner.

§ 8.

Herr andre vice talmannen meddelade,
att bankoutskottet jämlikt § 21
riksdagsstadgan anmält, att fullmäktige
i riksbanken i skrivelse den 4 maj 1951
hemställt om bemyndigande att av riksbankens
medel taga i anspråk de belopp,
som erfordras för anläggande av
skyddsrum för riksbankens avdelningskontor.

Denna anmälan bordlädes.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning av väckta motioner
om uppsägning av det s. k. Marshallavtalet
mellan Sverige och Amerikas
förenta stater;

nr 11, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition nr 165 om godkännande
av Sveriges anslutning till Europarådets
konvention angående skydd
för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna, dels ock i
ämnet väckt motion 1:459; och

nr 12, i anledning av väckta motioner
om en instruktion för den svenska
representationen hos Förenta Nationerna
i enlighet med andra världsfredskongressens
budskap;

statsutskottets utlåtanden:

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1951/52 till de tekniska högskolorna
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönerevision för

5 maj 1951 em.

vissa chefstjänstemän in. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående löne- och pensionsreglering
för lärare vid vissa statsunderstödda
privata läroanstalter m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående löne- och pensionsreglering
för lärarpersonal vid
statsunderstödda folkhögskolor och
lantbruksundervisningsanstalter m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående höjning av traktamentsersättning,
utgående enligt allmänna
resereglementet den 27 juni 1929
(nr 210) m. m.; och
nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till en dyrortsundersökning
m. in. jämte i ämnet
väckta motioner;

andra lagutskottets utlåtande nr 25,
i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om skyldighet
för vissa värnpliktiga att fullgöra
repetitions- och beredskapsövningar
m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner; samt

andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden:

nr 21, över motion angående viss ändring
i apoteksvarustadgan; och

nr 22, över motion angående tillgodoräknande
i merithänseende för civil
tjänst av tid, under vilken värnpliktig
genomgått officers- eller underofficersutbildning.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.45 på natten.

In fidem
Gunnar Britth.

Måndagen den 7 maj 1951.

Nr 17. 157

Måndagen den 7 maj.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 30
nästlidna april.

§ 2.

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälan, att fullmäktige
i riksbanken i skrivelse den
4 maj 1951 hemställt om bemyndigande
att av riksbankens medel taga i anspråk
de belopp, som erfordrades för
anläggande av skyddsrum för riksbankens
avdelningskontor.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr 10—12,
statsutskottets utlåtanden nr 127—132,
andra lagutskottets utlåtande nr 25 samt
andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden nr 21 och 22.

§ 4.

Föredrogs den av herr Hellbacken
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående åtgärder
för att hålla vägförbindelsen
mellan Jämtland och Tröndelagen över
Skalstugan öppen även vintertid.

Denna anhållan bordlädes.

§ 5.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att å morgondagens föredragningslista
skulle bland två gånger
bordlagda ärenden i nu nämnd ordning
främst uppföras statsutskottets memorial
nr 119—121 och andra kammarens
allmänna beredningsutskotts utlåtande

nr 21 samt därefter övriga ärenden i
den ordning de uppförts å dagens föredragningslista.

§ 6.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 208, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
höjning av vissa postavgifter, jämte i
ämnet väckta motioner.

Vidare anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 166, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1950/51, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden;

nr 167, med anledning av Kungl.

Maj :ts proposition angående garantipris
å bruna bönor av 1951 års skörd;

nr 168, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa allmänna arvsfonden tillfallna
fastigheter;

nr 169, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående ändring i
villkoren för vissa tomtupplåtelser i
staden Kiruna; och

nr 170, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets
område under senare delen av produktionsåret
1950/51 jämte i ämnet väckta
motioner.

Slutligen anmäldes och godkändes
riksdagens kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelser till Konungen: nr

172, angående val av fullmäktige i
riksbanken med suppleanter; och

nr 177, angående val av fullmäktige i
riksgäldskontoret med suppleanter;

158 Nr 17.

Måndagen den 7 maj 1951.

dels ock till riksdagens förordnanden: nr

173, för herr Allan Andersson i
Tungelsta att vara fullmäktig i riksbanken; nr

174, för herr Klas Böök att vara
fullmäktig i riksbanken;

nr 175, för herr Ragnar Persson att
vara suppleant för en av riksdagens
fullmäktige i riksbanken;

nr 176, för herr Ragnar Sundén att
vara suppleant för en av riksdagens
fullmäktige i riksbanken;

nr 178, för herr Sigurd Lindholm att
vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 179, för herr Axel Strand att vara
fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 180, för herr Gösta Andersson i
Mölndal att vara suppleant för en fullmäktig
i riksgäldskontoret; och

nr 181, för herr Anselm Gillström
att vara suppleant för en fullmäktig i
riksgäldskontoret.

§ 7.

Herr talmannen meddelade, att bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
anmält, att delegerade för riksdagens
verk gjort framställning om ändrad
löneställning för vissa chefstjänstemän
vid riksdagens verk, m. m.

Denna anmälan bordlädes.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets
memorial:

nr 48, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 40 i anledning av Kungl.

Maj:ts proposition nr 143 med förslag
till förordning om skatt å elektrisk
kraft (elskatteförordning), m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta
motioner; samt

nr 49, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 41 i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 med
förslag till förordning om tillfällig automobilskatt,
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 9.

Anmäldes, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 207, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område
tillställts kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 10.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion,
nr 631, av herr Svensson i Ljungskile
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 206, angående komplettering
av riksstatförslaget för budgetåret
1951/52, m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.05 em.

In fidem
Gunnar Britth.