1951 ANDRA KAMMAREN Nr 16 (Riksdagens protokoll 1951:16)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1951 ANDRA KAMMAREN Nr 16

25 april.

Debatter m. m.

Sid.

Onsdagen den 25 april fm.

Utgifter under riksstatens sjätte huvudtitel:

Bidrag till underhållet av enskilda vägar m. m............... 6

Statliga farledsarbeten.................................... 9

Byggande av fiskehamnar ................................ It

Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp ...... 14

Understöd åt inrikes lufttrafik ............................ 15

Fria resor för barn m. m................................. 36

Motioner om rätt för justitieråd och regeringsråd att med sin tjänst

förena vissa skiljemannauppdrag .......................... 61

Motioner om viss ändring i avlöningsbestämmelserna för civila befattningshavare,
som åtnjuta tjänstledighet för fullgörande av viss

militär tjänstgöring...................................... 62

Motioner om rätt till uppskjuten livränta för befattningshavare, som
dömts till avsättning eller på grund av tjänstefel skilts från tjänsten
före år 1935 ........................................ 64

Understöd åt J. A. Forsberg ................................ 68

Interpellation av herr Håstad ang. anledningen till uppskovet med
Sveriges ratificering av konventionen om förebyggande och bestraffning
av brottet folkmord ............................ 69

Onsdagen den 25 april em.

Stöd åt fruktodlingen...................................... 70

Motioner om restitution av skatt å bensin, som förbrukas vid jordbruket
till bensindrivna traktorer, m. m..................... 79

Motioner om beredande av vidgade möjligheter att vid krig eller
krigsfara ingripa mot verksamhet, som hotar rikets yttre eller inre

säkerhet .............................................. 88

Motioner om uppskov med ikraftträdande av nattarbetsförbudet .. 108
Motioner om förslag till 1951 års riksdag i syfte att genomföra reformen
med fria läkemedel.................................. 117

1 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 16.

Nr 16.

Innehåll.

Sid.

Förordning med vissa bestämmelser till motverkande av svinsjukdomar 118
Fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillstånds tvång

för byggnadsarbete ................................ 122

Motioner om ändrad lydelse av 6 § lagen om rätt till fiske ........ 126

Motioner om ändrad lydelse av 3 § lagen om rätt till fiske ........ 128

Motioner om åtgärder för tryggande av fiskerätt åt befolkningen i
Norrland.............................................. 130

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 25 april fm.

Statsutskottets memorial nr 94, i anledning av remiss från kamrarna

av två likalydande motioner.............................. 5

Utrikesutskottets utlåtande nr 8, ang. anslutning till konvention om

privilegier och immunitet för Förenta Nationernas fackorgan .. 5

Statsutskottets utlåtande nr 6, ang. utgifter under sjätte huvudtiteln
(kommunikationsdepartementet) .......................... 5

— nr 81, ang. anslag å kapitalbudgeten för justitiedepartementet . . 36

— nr 82, ang. anslag å kapitalbudgeten för socialdepartementet .. 36

— nr 83, ang. anslag å kapitalbudgeten för inrikesdepartementet .. 36

— nr 84, ang. fria resor för barn m. m....................... 36

— nr 85, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag å sjätte

huvudtiteln m. m....................................... 61

— nr 86, ang. bidrag till vissa handelshamnar.................. 61

— nr 87, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (kommunikationsdepartementet)
........................................ 61

— nr 88, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (staten för statens

allmänna fastighetsfond) ................................ 61

— nr 89, ang. rätt för justitie- och regeringsråd att med tjänsten

förena skiljemannauppdrag .............................. 61

— nr 90, ang. avlöningsbestämmelserna för civila befattningshavare

under militärtjänst .................................... 62

— nr 91, ang. rätt för statstjänstemän, som innehaft anställning hos
Förenta Nationerna eller övriga mellanstatliga samarbetsorgan,

att vid återinträde i statstjänst få tillgodoräkna anställningstiden 64

— nr 92, ang. rätt till uppskjuten livränta för befattningshavare,

som dömts till avsättning eller på grund av tjänstefel skilts från
tjänsten före år 1935 .................................... 64

— nr 93, ang. pensionsrätt för vissa kvinnliga f. d. befattningshavare,

som på grund av giftermål avgått från statstjänst............ 66

— nr 95, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (justitiedepartementet)
.............................................. 66

— nr 96, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (inrikesdepartementet)
.............................................. 68

— nr 97, ang. bidrag till sjukkassor m. m..................... 68

— nr 98, ang. anslag till Finansdepartementet: Avlöningar ...... 68

— nr 99, ang. provisoriskt tillägg å pensioner från handelsflottans

pensionsanstalt........................................ 68

Innehåll.

Nr 16.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 100, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat

II (finansdepartementet) ................................ 68

— nr 101, ang. rörelsekapital åt Aktiebolaget Svenska tobaksmono polet

................................................ 68

— nr 102, ang. livränta åt K. Å. E. Jacobsson.................. 68

— nr 103, ang. understöd åt J. A. Forsberg.................... 68

Onsdagen den 25 april em.

Bevillningsutskottets betänkande nr 26, ang. fortsatt tillämpning i viss
del av de provisoriska bestämmelserna om investeringsfond för
ersättande av normallager, m. m........................... 70

— nr 30, ang. tullfrihet för gåva av utrustning till vetenskapliga institutioner
............................................ 70

— nr 32, ang. stöd åt fruktodlingen.......................... 70

— nr 33, ang. ändrad lydelse av förordningen om särskild skatt å

bensin och motorsprit .................................. 79

— nr 34, ang. ändring i förordningen ang. tillverkning och beskattning
av brännvin ...................................... 79

— nr 35, ang. ändrad lydelse av den vid förordningen om varuskatt

fogade varuförteckningen m. m........................... 79

— nr 36, ang. restitution av skatt å bensin till bensindrivna jord brukstraktorer

........................................ 79

Bankoutskottets utlåtande nr 10, ang. avveckling av s. k. clearing kassor

m. m........................................... 87

— nr 11, ang. lönegradsplaceringen för kamrarnas postvaktmästare 87

Första lagutskottets utlåtande nr 23, ang. verksamhet, som hotar rikets

yttre eller inre säkerhet.................................. 88

— nr 24, ang. överenskommelse med Förbundsrepubliken Tyskland

ang. förlängning av prioritetsfrister........................ 108

Andra lagutskottets utlåtande nr 21, ang. uppskov med nattarbetsförbudet
................................................ 108

— nr 22, ang. ändring av bestämmelserna om statsbidrag till arbetslöshetskassor
.......................................... 117

— nr 23, ang. reformen med fria läkemedel.................... 117

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5, ang. motverkande av svinsjukdomar.
............................................... 118

— nr 6, ang. fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete
............................................ 122

— nr 7, ang. ändrad lydelse av 6 § lagen om rätt till fiske........ 126

— nr 8, ang. ändrad lydelse av 3 § lagen om rätt till fiske........ 128

— nr 9, ang. tryggande av fiskerätt åt befolkningen i Norrland m, m. 130

Jordbruksutskottets utlåtande nr 9, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat
II (jordbruksärenden)................................ 133

— nr 10, ang. garantipris å bruna bönor ...................... 133

— nr 11, ang. försäljning av allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter 133

— nr 12, ang. ändring i villkoren för tomtupplåtelser i Kiruna .... 133

— nr 13, ang. åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område 133

Andra kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 14, ang.

förenkling av kommunernas finansstatistik.................. 133

/ •

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Nr 16.

Onsdagen den 25 april.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Föredrogos var efter annan följande
å kammarens bord vilande motioner;
och hänvisades härvid

till statsutskottet motionerna:

nr 611 av herr Hseggblom och fru
Hellström;

nr 612 av herr Senander m. fl.; och

nr 613 av herr Fröderberg.

Vid härefter skedd föredragning av
de i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 156, angående löne- och pensionsreglering
för präster m. m. avgivna
motionerna nr 614 av herrar
Rubbestad och Carlsson i Bakeröd och
nr 615 av herr Senander m. fl. hänvisades
motionerna, såvitt de angingo dels
de i propositionen under 1—8 upptagna
författningsförslagen, dels medgivande
till vissa utredningskostnaders
avförande på kyrkofonden, dels ock avgivande
av yttrande i fråga om tillfällig
vakanssättning av prästerliga tjänster,
till behandling av lagutskott, och i
övrigt till statsutskottet.

Härefter föredrogos var för sig följande
på bordet liggande motioner; och
remitterades därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 616 av herr Hedlund i Östersund
m. fl.;

nr 617 av herr Johansson i Mysinge
m. fl.; och

nr 618 av herr Hedlund i Östersund;

till behandling av lagutskott motionerna: nr

619 av herrar Kgling och Nilsson
i Bästekille; och

nr 620 av herr Gustafsson i Bogla

m. fl.;

till bevillningsutskottet motionen nr
621 av herr Edström m. fl.;

till behandling av lagutskott motionerna: nr

622 av herr Ståhl m. fl.;
nr 623 av herr Hjalmar son m. fl.;
nr 624 av herr Lundberg;
nr 625 av herr Sköldin m. fl.; och
nr 626 av herr Hastad; samt
till jordbruksutskottet motionerna:
nr 627 av herr Hedlund i Rådom
m. fl.; och

nr 628 av herr Nilson i Spånstad
m. fl.

§ 2.

Föredrogos vart för sig:
statsutskottets memorial nr 94, i anledning
av remiss från kamrarna av två
likalydande motioner; och

utrikesutskottets utlåtande nr 8, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av Sveriges anslutning
till en konvention rörande privilegier
och immunitet för Förenta Nationernas
fackorgan.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda memorial och utlåtande hemställt.

§ 3.

Utgifter under riksstatens sjätte
huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
6, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1951/52 under sjätte huvudtiteln,
avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m.

Punkterna 1—24.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 25.

Bidrag till underhåll av enskilda vägar
m. m.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under sjätte huvudtiteln, punkt
25, föreslagit riksdagen att till Bidrag
till underhåll av enskilda vägar m. m.
för budgetåret 1951/52 anvisa ett reservationsanslag
av 6 800 000 kronor, att
avräknas mot automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottei
till behandling förehaft två motioner.

I en inom andra kammaren av herr
Hansson i Skediga m. fl. väckt motion
(II: 106) hade hemställts, att riksdagen
måtte uttala, att staten borde helt övertaga
underhållet av de enskilda vägar,
som uppfyllde nuvarande fordringar
för statsbidrag, samt att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla,
att förslag i sådant syfte snarast måtte
föreläggas riksdagen.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionen II: 180, i vad den avsåge förevarande
anslag, till Bidrag till underhåll
av enskilda vägar in. in. för budgetåret
1951/52 anvisa ett reservationsanslag
av 6 800 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen;

II. att motionen II: 106 icke måtte av
riksdagen bifallas.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HANSSON i Skediga: Herr talman!
Jag har tillsammans med några
kamrater i kammaren väckt en motion
rörande underhållet av de enskilda utfartsvägarna.
Vi ha tidigare två år i
följd väckt motioner i samma ämne
men ha då kanske gått en aning hårdare
till väga och begärt, att staten

skulle övertaga underhållet av alla enskilda
vägar, sedan Kungl. Maj:t först
företagit en utredning. I år ha vi modererat
kravet litet och begärt, att underhållet
av de vägar, som uppfylla nuvarande
fordringar för erhållande av
statsbidrag, helt och hållet skall överflyttas
på det statliga vägväsendet. Som
saken hittills utvecklat sig ha ju fler
och fler enskilda utfartsvägar blivit
iståndsatta, och om vi se på de större
allmänna vägarna, ha också de blivit
belagda med varaktiga beläggningar
och tarva inte så mycket underhåll. I
den mån de enskilda vägar, till vilka
statsbidrag nu utgår, bli iståndsatta,
kunna också de överflyttas till allmänt
underhåll.

Det är ju också en rättvisesak detta.
Den som bor avsides från vägen får ju
betala lika mycket i skatt till samhället
som den som bor närmare, och då tycker
man det vore riktigast att staten
helt och hållet svarade för underhållet
av de enskilda utfartsvägarna. Det skulle
inte medföra några särskilt ökade
kostnader för statsverket, då staten redan
lämnar ett visst bidrag, och staten
har ju också i stor utsträckning maskinella
hjälpmedel för underhållet. Staten
har också arbetspersonal för underhåll
av de allmänna vägarna, vilka, som
jag sade, mer och mer bli belagda med
varaktiga slitbanor och tarva mindre
underhåll.

Jag tycker att det skulle vara fullt
naturligt för staten att handha vägväsendet
på det sätt jag föreslagit, och
man skulle då också komma till det
rättvisa förhållandet, att alla människor
som betala skatt få möjlighet att ha
sina vägar ordentligt i stånd. Under
sådana vintrar som den som varit i år
är det mycket besvärligt för dem som
skola sköta de enskilda vägarna, då de
inte ha de maskinella hjälpmedel som
behövas. Likadant är det när det gäller
sommarunderhållet. Jag tror inte att
staten skulle förlora mycket på att övertaga
underhållet, då slitaget på de små

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Nr 16.

Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m.

vägarna inte är så stort, men man skulle
ernå en större rättvisa. Det är ju oriktigt
att en del människor, fastän de
åläggas samma skattetunga och samma
samhällsplikt som andra, själva skola
behöva vidkännas kostnader för vägunderhåll.
Det utgår ju visserligen ett
mindre statsbidrag, men man har då
fått sätta vägarna i stånd för att få dem
godkända.

De motioner, som vi två gånger tidigare
väckt i denna fråga, ha avslagits.
Men, som jag sade tidigare, vi ha då
kanske varit mera radikala i våra krav.
Nu säger emellertid statsutskottet att
eftersom man avslagit de två tidigare
motionerna, skall man av princip avslå
även den som väckts i år. Jag skulle
vilja vädja till statsutskottets ledamöter
att de, när de behandla frågor av så
pass utpräglad rättvisenatur som den
nu föreliggande, inte bara av princip
avslå motionerna utan taga litet hänsyn
till rättvisesynpunkten.

Jag skall med dessa ord, herr talman,
be att få yrka bifall till min motion,
som går ut på att Kungl. Maj:t skall utreda
denna fråga och framkomma med
förslag i ärendet till riksdagen.

Herr HOLMBERG: Herr talman! Jag
har stora sympatier för den motion,
som i föreliggande fråga har väckts av
herr Hansson i Skediga in. fl., och jag
vill för min del understryka vad herr
Hansson i Skediga här har sagt samt
ansluta mig till det yrkande han har
ställt.

Regeringens program för vägbyggnader
och annat, som sorterar under den
huvudtitel vi nu behandla, är ju över
huvud taget rätt tänjbart. Man har därför
ganska svårt att diskutera vad som
i verkligheten kommer att ske under
kommande år, ty regeringen har ju förutsatt,
att det i mycket väsentlig grad
skulle kunna ske jämkningar både uppåt
och nedåt i programmet. Men även
om det alltså finns svårigheter att exakt

säga vad som kommer att ske, är det
alldeles tydligt att regeringen nu tänker
sätta vägväsendet på en svältkost, som
är mycket värre än vad tidigare varit
fallet. Jag skall inte upptaga tiden med
att, vare sig på den punkt som herr
Hansson i Skediga har berört eller i övrigt,
ge exempel på den saken ur propositionen
och utskottsutlåtandet; det kan
vara tillräckligt att peka på den allmänna
översikt, som regeringen har
gjort beträffande väganslagen.

Ramen för väganslagen, till vilka också
den anslagspost räknas, som herr
Hansson i Skediga har varit inne på,
bestäms, om regeringen får sin vilja igenom,
till en summa av 110 miljoner kronor.
Denna summa får inte förväxlas
med vad väg- och vattenbyggnadsstvrelsen
ansåg vara nödvändigt att anslå i
fjol, ty den summan låg mycket, mycket
högre än 110 miljoner. Den summa, som
enligt regeringen skall få förbrukas för
detta ändamål under kommande budgetår,
understiger med nära 45 miljoner
kronor vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har föreslagit. För att få
en riktig bild av vad det i verkligheten
handlar om måste man emellertid taga
med i beräkningen den mycket våldsamma
försämring av penningvärdet
som skett och som fortfarande pågår i
oförminskat tempo. De väganläggningar,
som man i början av 1950 kunde få
för 110 miljoner, kan man väl med nuvarande
penningvärde knappast få för
mindre än 140 miljoner, skulle jag tro.

Här sker alltså, samtidigt som det
tycks finnas praktiskt taget obegränsade
medel för upprustningen, en våldsam
åtstramning när det gäller väganslagen,
vilket uppenbarligen kan få
mycket ogynnsamma verkningar bl. a.
för den produktion, som landet i avgörande
grad är beroende av. Och därmed
komma vi in på en fråga, som i alldeles
särskild grad har samband med
den del av väganslaget, som herr Hansson
i Skediga nyss talat om. Jag tänker
på, hur man nu ytterligare kommer att

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m.

försumma utbyggnaden av vägnätet i
landets nordligaste delar och vilka
ödesdigra verkningar detta kan komma
att få. Riksdagen hade ju anledning att
syssla med detta spörsmål för ett par
veckor sedan, nämligen då det gällde
frågan om förutsättningarna för skogsdriften
i de nordligaste delarna av
landet.

Trots att det i vinter har varit exceptionellt
goda väderleksförhållanden
för skogsdrivningarna, meddelar domänverket,
att man i Norrbotten inte
har kunnat fullfölja avverkningsprogrammet
ens tillnärmelsevis på det sätt,
som man hade avsett. Vad detta betyder
har ju redan framskymtat i cellulosaföretagens
alarmerande rapport för
en tid sedan, att man står inför risken
att ytterligare få inskränka driften vid
företagen på grund av råvarubristen.
Då man vet vilken betydelse skogsområdena
i Norrbotten ha för råvarutillgången,
förstår man, att råvarubristen
har ett intimt samband med vägnätets
beskaffenhet i dessa områden. Den
sammanhänger visserligen till stor del
med regeringens handelspolitik och har
också ett intimt samband med lönepolitiken
när det gäller dem som arbeta i
skogen, men vägfrågorna och andra åtgärder
i syfte att göra livet drägligt för
dem som skola bo i skogsbygderna ha
stor betydelse.

Vi ha i stora delar av Norrland och
inte minst i Norrbotten fått ödebyar
och ödehemman uteslutande på grund
av att folk har väntat i årtionden på att
få vägar utförda och inte fått sina förhoppningar
infriade. Skogs- och flottningsarbetarförbundet
anförde i samband
med den riksdagsfråga, som jag
tidigare nämnt, några synpunkter på
denna sak. Man hänvisade beträffande
svårigheterna att få arbetskraft för
skogsarbetet till att det måste vidtagas
kraftiga åtgärder i syfte att binda arbetskraften
i dessa bygder på sådant
sätt, att man ständigt har tillgång till
nödig arbetskraft. Detta har man för -

summat i mycket hög grad, menade
skogs- och flottningsarbetarförbundet,
även när det funnits ekonomiska förutsättningar
att göra det. Man var i det
sammanhanget inne på just frågan om
hur folk flyr från dessa områden på
grund av vägbristen.

Till frågan om vilka åtgärder man
kan vidtaga i syfte att göra livet drägligt
för folk som bor i dessa landsbygdsområden
höra också de problem, som
jag tagit upp i min motion rörande vatten-
och avloppsledningar. Jag skall
inte nu gå närmare in härpå, men jag
har velat nämna saken därför att den
hör till de uppgifter, som man enligt
min mening borde taga allvarligare på
när det gäller att lösa bland annat de
nationalekonomiska problem, som ha
samband med dessa frågor. Jag kommer
i ett senare sammanhang att yrka
bifall till denna motion, och jag har
med dessa ord bara velat understryka
min anslutning till de synpunkter, som
anförts av herr Hansson i Skediga.

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
Herr Holmberg framställde en del
anmärkningar och gjorde en del reflexioner
i fråga om den del av väganslaget,
som vi nu behandla. Det finns ingen
anledning för mig att här ingå på någon
mera omfattande diskussion. Jag
vill bara erinra om att kammaren redan
har fattat beslut på de avgörande punkterna
i enlighet med det förslag, som
statsutskottet har framlagt. Jag tycker
alltså inte att det är motiverat att fortsätta
diskussionen.

Vad beträffar herr Hanssons i Skediga
yrkande att staten borde övertaga
underhållet av de enskilda vägarna enligt
hans förslag vill jag erinra om vad
utskottet har sagt i sitt utlåtande. Herr
Hansson i Skediga har två år tidigare
motionerat på detta område. Hans förslag
har då haft en vidare syftning.
Han har nämligen förut yrkat att staten
skulle överta såväl byggande som un -

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Nr 16.

derhåll av enskilda vägar. Hans motion
i år har således en mera begränsad
räckvidd. Det gäller nu bara underhållet
av de enskilda vägar, som uppfylla
gällande fordringar för erhållande av
statsbidrag. Hans hemställan utmynnar
i att riksdagen skall skriva till Kungl.
Maj:t och begära ett förslag i sådant
syfte.

Vi ha inom utskottet prövat denna
fråga ingående, nu som tidigare, och vi
ha inte kommit till någon annan slutsats
än den vi förut ha relaterat, nämligen
att vi anse att vi inte kunna godkänna
herr Hanssons förslag på denna punkt.
En omständighet som verkligen är tungt
vägande är, att frågorna om statsbidrag
till enskilda vägar för närvarande äro
under Kungl. Maj:ts prövning. Därest
man nu skulle ta ett steg i den riktning
herr Hansson i Skediga föreslår, kunde
det innebära ett föregripande av denna
utredning. Riksdagen brukar väl i en
sådan situation inte gå denna väg utan
avvakta utredningens resultat.

Herr talman! Med hänvisning till det
anförda ber jag få yrka bifall till utskottets
hemställan på denna punkt.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten
gjorda hemställan dels ock på bifall
till samma hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionen
II: 106 av herr Hansson i Skediga m. fl.;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hansson i Skediga begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
25:o) i utskottets utlåtande nr 6, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den

Statliga farledsarbeten.

ändring däri, som föranledes av bifall
till motionen II: 106 av herr Hansson i
Skediga m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 26—32.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 33.

Statliga farledsarbeten.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under sjätte huvudtiteln, punkt
33, föreslagit riksdagen att till Statliga
farledsarbeten för budgetåret 1951/52
anvisa ett reservationsanslag av 100
kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Spetz m. fl. (1:131) och den andra inom
andra kammaren av herr Mårtensson i
Uddevalla m. fl. (11:178), hade hemställts,
att till förevarande ändamål
måtte för budgetåret 1951/52 anvisas
ett anslag av 600 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:131 och 11:178, till Statliga farledsarbeten
för budgetåret 1951/52 anvisa
ett reservationsanslag av 100 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Sundelin,
Malmborg i Skövde, Ståhl och
Bergstrand samt fröken Elmén, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:131 och TI: 178, till Statliga
farledsarbeten för budgetåret 1951/52
anvisa ett reservationsanslag av 600 000
kronor.

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Statliga farledsarbeten.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
Det farledsarbete, som det här är
fråga om, har aktualiserats genom initiativ
från riksdagens sida. Så väcktes
1949 en motion om utredning rörande
detta arbete, och denna utredning är nu
färdig rörande farleden genom Hamburgsundet
och Hornö ränna.

Redan i fjol framfördes en motion om
anslag på 200 000 kronor för påbörjande
av dessa arbeten. Statsutskottet anförde
då i sitt utlåtande, att man av rent praktiska
skäl inte kunde börja arbetet förrän
våren 1951. Utskottet förutsatte
emellertid, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
fullgjorde sitt uppdrag i snabbaste
takt, så att riksdagen sedan kunde
ta ställning till de olika delförslagen.
Kungl. Maj:t har i propositionen på
denna punkt inte ansett sig böra uppta
annat än ett formellt anslag. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen hade hemställt
om ett anslag på 1 000 000 kronor, och
motionsvis har framförts krav på ett
till 600 000 kronor begränsat belopp. Vi
ha i reservationen ansett att motionärernas
krav är så berättigat, att vi velat
ge vår anslutning därtill.

Jag nämnde att delförslag finns framlagt
beträffande Hamburgsundet och
Hornö ränna. Det är kostnadsberäknat
till ca 1 500 000 kronor. Detta arbete skulle
i fråga om den första perioden dra en
kostnad av 1 000 000 kronor. I motionen
anföres att denna farled tidigare
upprensats till ett djup av 4 meter, men
senare har den igenslammats så att
kustfartygen inte längre kunna passera.
Vidare anföres att det är ett stort antal
fraktfartyg, såväl motor- som segelfartyg,
som här gå i kusttrafik. Dessa fartyg
kunna nu inte angöra hemorten inom
Hamburgsundet utan måste anlita
en tilläggsplats som är mycket illa belägen.
Därför understrykes i motionen,
att en upprensning av farleden skulle
bli av stort värde för kusttrafiken.

Vi ha tidigare utbyggt delar av denna

tänkta inomskärsled. Jag erinrar om
Sotenkanalen, och alla som ha någon
erfarenhet på detta område äro väl på
det klara med att denna haft det största
värde för trafiken. Om vi kunde fortsätta
arbetet på denna inomskärsled,
skulle det givetvis ha verklig betydelse
för kusttrafiken i de berörda bygderna.
Motionärerna ha också varit inne
på frågan om värdet av detta farledskygge
med tanke på beredskapsskyddet.
Vi ha i avdelningen haft tillgång
till handlingar på detta område, och vi
ha funnit styrkt, att det skulle vara av
stort värde, om man här kunde få en
inomskärsled, varför även dessa synpunkter
måste tillmätas väsentlig betydelse.

I motionen har man nu begränsat sig
till ett anslag på 600 000 kronor. Motionärerna
ha hört sig för hos väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen och ha därvid
fått upplysningar om att även med ett
sådant begränsat anslag skulle man
kunna utföra arbetet i en relativt tillfredsställande
omfattning.

Herr talman! Jag ber att med den anförda
motiveringen få yrka bifall till
den reservation, som i denna fråga är
anmäld av herr Karl Andersson m. fl.
och som går ut på att riksdagen för
budgetåret 1951/52 skall anvisa ett reservationsanslag
på 600 000 kronor för
berörda arbeten.

Herr ANDERSSON i Malmö: Herr talman!
Det arbete det här gäller är det
statliga arbetet i två farleder i Bohuslän:
Hamburgsundet och Hornö ränna.
Det är ju inte tal om annat än att detta
arbete behöver utföras. Men man står
också inför frågan, huruvida det finns
möjliglieter att skjuta på arbetet någon
tid med hänsyn till att i år alla besparingar,
som äro möjliga, böra göras. Det
är dessa utgångspunkter man haft, då
man bedömt detta spörsmål och således
inte kunnat gå med på andra utgifter än
sådana, som äro absolut nödvändiga.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Nr 16.

Besparingsutredningen har här funnit
ett fält för besparingar, och departementschefen
har anslutit sig till besparingsutredningen
med de motiv jag
nyss nämnde. Utskottet har härvidlag
följt departementschefens förslag.

Jag vill passa på att erinra om att vi
på en punkt senare på dagordningen
ha att behandla ett annat förslag från
statsutskottet, ett förslag om statsbidrag
på 1,7 miljoner kronor, också till farledsarbeten
i Bohuslän. Att detta förslag
framställts beror på att ifrågavarande
arbeten ansetts nödvändiga ur beredskapssynpunkt.
De ha nästan fått en
försvarsetikett, skulle jag vilja säga, och
reservanterna vilja också försöka sätta
ungefär samma etikett på det förslag,
som vi nu behandla. Detta har emellertid
av vederbörande myndigheter bedömts
på annat sätt, och därför har
man kommit på olika sidor i fråga om
anslagslinjen.

Herr talman! Det är dessa skäl som
ha motiverat utskottets ställningstagande,
och jag ber med detta att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag har undertecknat en motion,
som föreligger på denna punkt i år.
Jag hade tillsamman med några kamrater
avgivit cn motion i denna fråga
även förra året, såsom herr Malmborg
i Skövde nämnde. När frågan diskuterades
i fjol, var utskottets hela motivering
och hela den debatt, som då fördes
i kammaren, upplagd på det sättet,
att visserligen ansåg man det inte praktiskt
möjligt eller riktigt att med det
anslag som vi begärde försöka sätta i
gång arbetet under nu innevarande
budgetår, men det kunde närmast betraktas
som självklart, att saken nästa år
måste föras vidare.

Det är denna tanke som reservanterna
fullföljt, och jag tycker, herr talman,
att det är rätt naturligt — det
borde i varje fall vara det — att en
folkrepresentation fullföljer sina egna

Byggande av fiskehamnar.

tankegångar och intentioner i ett fall
som detta.

I detta anförande instämde herr
St axäng.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
denna punkt dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Malmborg i Skövde begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
33 :o) i utskottets utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Malmborg i Skövde begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 152 ja och 59 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten 33.

Punkten 34.

Byggande av fiskehamnar.

Kungl Maj :t hade i statsverkspropositionen
under sjätte huvudtiteln, punkt
34, föreslagit riksdagen att till Byggande

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fin.

Byggande av fiskehamnar.

av fiskehamnar för budgetåret 1951/52
anvisa ett reservationsanslag av

1 000 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Spetz m. fl. (1:182) och den andra inom
andra kammaren av herr Utbult m. fl.
(11:270), hade hemställts, att till förevarande
ändamål måtte för budgetåret
1951/52 anvisas ett anslag av 2 000 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 182 och II: 270, till Byggande av fiskehamnar
för budgetåret 1951/52 anvisa
ett reservationsanslag av 1 000 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Sundelin,
Söderquist, Malmborg i Skövde,
Andersson i Malmö, Ståhl och Bergstrand
samt fröken Elmén, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna I: 182 och
11:270, till Byggande av fiskehamnar
för budgetåret 1951/52 anvisa ett reservationsanslag
av 1 500 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
I statsverkspropositionen har
Kungl. Maj :t föreslagit, att det skulle beviljas
ett statsanslag på 1 000 000 kronor
till byggande av fiskehamnar. Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen har i sina
petita framfört krav på ett anslag om

2 000 000 kronor.

Det har på denna punkt väckts en
motion, vari hemställes om bifall till
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag.
Till utskottets utlåtande är fogad
en reservation, där vi reservanter föreslå
att anslaget höjes utöver Kungl.
Maj :ts förslag, men vi ha av anförda
skäl ansett oss böra begränsa kravet till
en halv miljon utöver propositionens

förslag. I reservationen ha vi erinrat
om det principprogram, som fiskehamnsutredningen
på sin tid framlade.
Detta har dessvärre inte kunnat genomföras
på långt när i avsedd omfattning,
och huvudorsaken därtill är ju brislande
medelsanvisning.

Det redan förut prekära läget i våra
fiskehamnar har därför ytterligare förvärrats.
Den fiskeritekniska utvecklingen
kräver att fiskarena utrusta sig med
större båtar än tidigare. På grund av
det begränsade utrymmet i våra fiskehamnar
ha dessa båtar allt svårare att
få plats invid kaj. De måste därför i
stor utsträckning ankra utanför med
alla de olägenheter detta för med sig.
Djupförhållandena äro inte heller tillfredsställande
för dessa större fartyg.
Denna utveckling har faktiskt föranlett
att man måste avstå från att skaffa sig
verkligt fullgoda fartyg, och var och en
förstår att det på grund härav ofta blivit
svårt för fiskarena att utöva sin
verksamhet ute på öppna sjön.

Utredningen gjorde på sin tid en
resa, besökte olika platser och såg på
fiskehamnarna; den har om denna resa
berättat i sitt betänkande. Jag skall inte
här citera vad man har sagt, men utredningens
erfarenheter vittna om att
situationen är synnerligen otillfredsställande.

Yi ha i reservationen erinrat om ett
uttalande som överrevisorerna för vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen gjort i sin
berättelse. De säga, under erinran om
den stagnation som inträffat, att en ökning
av detta anslag under kommande
budgetår är nödvändig om det skall bli
möjligt att, utan eftersättande av en
rättvis fördelning mellan angelägna
hamnförbättringar i olika landsändar,
på ett rationellt sätt kunna bedriva
redan påbörjade sådana arbeten och
samtidigt utnyttja den för muddringsarbeten
tillgängliga utrustningen, överrevisorerna
framhålla också att riksdagen
tidigare vid flera tillfällen kraftigt
understrukit behovet och betydelsen av

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Nr 16.

att man söker åstadkomma en snabbare
takt i arbetet än som hittills förekommit.

Herr talman! Vi reservanter ha alltså
vid vår prövning av ärendet kommit
till den bestämda uppfattningen, att
härvidlag är det högst motiverat att
något sker utöver vad Kungl. Maj :ts förslag
innebär. Som jag sade inledningsvis,
ha vi ansett oss böra begränsa vårt
krav och ha i jämförelse med motionärerna
stannat på halva vägen i fråga
om höjningen av anslagsbeloppet, vilket
alltså innebär en summa på en halv
miljon utöver Kungl. Maj :ts förslag.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
få yrka bifall till den reservation, som
på denna punkt är avgiven av herr Karl
Andersson m. fl.

I detta anförande instämde herr
St ctxäng.

Herr ÅKERSTRÖM: Herr talman! Även
utskottet är av den mening, som hävdades
av reservanternas talesman, att
det finns mycket goda skäl för att genomföra
en forcering av fiskehamnsbyggandet.
Men utskottet anser, såsom
kammarens ledamöter få klart för sig,
om de läsa motiveringen, att det icke
kan tillråda en utvidgning av här ifrågavarande
arbeten, som det icke betraktar
som möjliga i dagens ekonomiska
läge. Utskottet har även funnit
anledning erinra om att Kungl. Maj:t
icke brytt sig om att taga hänsyn till
1950 års besparingsutrednings förslag,
vilket, som vi alla veta, innebar att
man skulle sänka bidragsprocenten.
Kungl. Maj:t har alltså icke tagit upp
denna fråga, och det får man väl betrakta
som en fördel — i varje fall
tills vidare — för dem som äro intressenter
vid fiskehamnsbyggandet.

Vi ha jo också från utskottsmajoriletens
sida skrivit mycket starkt; det
är närmast en beställning. Men vi måste
räkna med vilka möjligheter vi ha. I
den mån möjligheter finnas böra vi

Byggande av fiskehamnar.

kunna räkna med ett större anslag till
fiskehamnsbyggen under ett kommande
budgetår. Därutinnan har utskottet uttalat,
att förutsättningarna för avhjälpande
av nuvarande eftersläpning böra
omsorgsfullt prövas. Utskottet tänker
sig att ett förslag om ett större anslagbelopp
på denna punkt eventuellt skall
kunna framläggas redan till nästa års
riksdag.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag anfört ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr NYBERG: Herr talman! Jag vill
instämma i vad herr Malmborg i Skövde
sade i denna fråga, men jag vill
tillägga ett par ord. Det skall icke bli
många, eftersom de viktigaste synpunkterna
redan anförts av herr Malmborg.

Jag representerar, som kammaren vet,
en landsända, där frågan om fiskehamnar
spelar en ganska stor roll. Blekinge
är ju som bekant ett av de län, där fisket
utgör eu av de främsta näringarna.
Det är tusentals människor där nere
som ha sin utkomst just av fiske. För
dessa människor och givetvis också för
länet i dess helhet, ja jag vågar väl
säga för hela landet, är det naturligtvis
av stor vikt att fiskehamnarna befinna
sig i ett gott skick. Men man kan knappast
säga att de göra detta för närvarande.
Jag vill som bevis för hur pass
illa det är ställt nämna, att fiskarena
i Blekinge själva räkna med att de skador,
som deras båtar årligen åsamkas
på grund av de dåliga hamnarna, kunna
uppskattas till ett belopp av bortåt
100 000 kronor. Det är ju en mycket
stor summa för fiskarena. Jag vill också
understryka att detta är en uppgift som,
såvitt jag vet, icke har blivit emotsagd.

Felet är ju att hamnarna äro för
grunda. De måste uppmuddras, men
tyvärr finnas ej tillräckligt mycket
pengar disponibla för dylika arbeten.
De framställningar som göras till myndigheterna
i detta stycke mötas med
svaret: »Ja vi inse givetvis behovet,

Nr IG.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp.

men vi sakna pengar för detta ändamål.
»

Jag vill med hänvisning till vad jag
nu sagt och i likhet med herr Malmborg
särskilt understryka den passus i
reservationen nr 2), där det talas om
utnyttjandet av den för muddringsarbeten
tillgängliga utrustningen. Denna
utrustning kan för närvarande icke utnyttjas.
Detta får betänkliga följder av
ekonomisk natur för fiskets utövare, såsom
jag tidigare har anfört.

Herr talman! .lag har varit med bland
de motionärer som ha yrkat på att anslaget
skulle höjas med 1 000 000 kronor.
Med hänsyn till de ekonomiska förhållandena
skall jag icke yrka bifall
till motionen, utan jag ber att med det
anförda få yrka bifall till den av herr
Karl Andersson in. fl. avgivna reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i denna punkt
gjorda hemställan dels ock på bifall till
den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Malmborg i Skövde begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som, vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
34 ;o) i utskottets utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

hava röstat för ja-propositionen. Herr
Malmborg i Skövde begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 13C ja och 72 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 35—37.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 38.

Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under sjätte huvudtiteln, punkt
38, föreslagit riksdagen att till Bidrag
till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp för budgetåret 1951/52 anvisa
ett reservationsanslag av 12 000 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft tre motioner.

I en inom andra kammaren av herr
Holmberg väckt motion (11:266) hade
hemställts, att ifrågavarande anslag
måtte för budgetåret 1951/52 anvisas
med 17 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 134
och II: 183 samt II: 266, till Bidrag till
anläggningar för vattenförsörjning och
avlopp för budgetåret 1951/52 anvisa
ett reservationsanslag av 12 000 000
kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade

Herr HOLMBERG: Herr talman! Med
hänvisning till vad jag redan tidigare
sagt rörande de allmänna verkningarna
av de åtstramningar man gjort under
denna huvudtitel i dess helhet och även
på denna punkt skall jag be att få yrka
bifall till motionen 11:266.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Nr 16.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten
gjorda hemställan dels ock på bifall
till motionen II: 266 av herr Holmberg;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Holmberg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
38 :o) i utskottets utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen II: 266 av herr Holmberg.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets i punkten gjorda
hemställan.

Punkterna 39—77.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 78.

Understöd åt inrikes lufttrafik.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under sjätte huvudtiteln, punkt
80, föreslagit riksdagen att till Understöd
åt inrikes lufttrafik för budgetåret
1951/52 anvisa ett reservationsanslag
av 1 370 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Karl Andersson och Gustaf Karlsson
(I: 180) och den andra inom andra
kammaren av herrar Nilsson i Göteborg
och Mårtensson i Uddevalla

Understöd åt inrikes lufttrafik.

(II: 259), hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att till understöd åt inrikes
lufttrafik för budgetåret 1951/52
anvisa ett reservationsanslag av 360 000
kronor för flyglinjen Stockholm—
Visby.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
1:180 och 11:259, till Understöd åt inrikes
lufttrafik för budgetåret 1951/52
anvisa ett anslag av 360 000 kronor.

Reservationer hade avgivits:

a) av herrar Gränebo, Heiding, Gillström,
Eric Ericson, Sundelin, Näsström,
Söderquist, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg i Skövde, Andersson i
Malmö och Bergstrand, fröken Elmén
och herr Nihlfors, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 180 och II: 259, till Understöd åt inrikes
lufttrafik för budgetåret 1951/52
anvisa ett reservationsanslag av
1 370 000 kronor;

b) av herr Lundgren, utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

MALMBORG i Skövde: Herr talman!
Det kan måhända vara motiverat
att något dröja vid subventionsfrågans
läge vid fjolårets riksdag liksom
vid den utveckling som därefter har
skett. I propositionen i subventionsfrågan
1950 erinrade departementschefen
om att från flygbolagets sida hade
hemställts om en subvention på 1 500 000
kronor för alt man skulle få bedriva
flygtrafik å såväl visbylinjen som luleålinjen,
eventuellt också malmölinjcn.
Departementschefen redogjorde för de
förhandlingar som ägt rum mellan departementet
och flygbolaget. Från departementets
sida hade därvid utsagts,
att under förutsättning att subventions -

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Understöd åt inrikes lufttrafik.

kostnaderna väsentligen skulle kunna
nedbringas ville man ha ett besked, om
bolaget kunde nöja sig med ett subventionsbelopp
på 1 000 000 kronor 1951
och 500 000 kronor 1952. Bolaget gav
därvid det beskedet, att man kunde räkna
med en till 1 000 000 kronor begränsad
subvention för 1951. Vad angick
verksamheten 1952 ansåg man sig icke
ha möjlighet att stanna vid elt så lågt
belopp som 500 000 kronor. Departementschefen
anförde i propositionen,
att med hänsyn därtill anslagskravet
borde begränsas till 360 000 kronor, som
alltså gällde subvention för linjen Stockholm—Visby.
Men samtidigt anmäldes,
att bolaget icke hade absolut uteslutit
möjligheten att sänka subventionskravet;
det vore tänkbart att utvecklingen
kunde gå därhän, att man kunde
minska subventionsbehovet och så småningom
få det helt avskrivet. Därför höll
departementschefen denna fråga öppen.

Det har sedan den tiden skett en utveckling,
som jag för min del finner
synnerligen gynnsam. I bolagets framställning
till departementet i år ha subventionskraven
väsentligen nedskurits.
Man räknar nu med subventionsår från
den 1 oktober ena året till den 30 september
året därpå. Denna framställning
avser två år. För det första året, alltså
1950—1951, har man hemställt om ett
anslag på 870 000 kronor. För det senare
året har man begränsat sig till
700 000 kronor. Det har nu förts underhandlingar
mellan bolaget och departementschefen.
Man har därvid från bolagets
sida ansett sig kunna stanna vid
ett subventionsbelopp för det andra
verksamhetsåret eller 1951—1952 på
500 000 kronor. Därmed är man alltså
nere i det belopp som Kungl. Maj:t i
fjolårets proposition förutsatte för fortsatt
subvention åt driften i dess helhet.

Vi ha i vår reservation erinrat om
denna utveckling. Utskottsmajoriteten
har ansett sig böra gå på ett motionsvis
framfört, begränsat anslagskrav på
360 000 kronor, medan vi reservanter

velat biträda Kungl. Maj :ts om ett samlat
subventionsbidrag på 1 370 000 kronor.

I vår reservation ha vi erinrat om att
under tiden från den 1 oktober 1950
till och med den 31 mars 1951 den i subventionsansökan
beräknade förlusten
kunnat nedbringas med sammanlagt
56 000 kronor. Detta är resultatet såväl
av den genomförda rationaliseringen
som även av ett mycket intresserat arbete
i berörda bygder för att skapa större
anslutning till flygtrafiken.

Jag har här framför mig en uppgift
om de resultat denna rationalisering
medfört. Jämförelsen gäller intäkter och
utgifter per flygkilometer under 1949
och enligt kalkylen för 1950—1951.
När det gäller kostnadsminskning redovisas
här 36 öre per flygkilometer. I
vad avser intäktsökning namnes 30 öre.
Det innebär alltså en reell förbättring
av sammanlagt 66 öre. Detta i sin tur
betyder att 52 procent av 1949 års underskott
per flygkilometer bortfaller.

Jag nämnde om den aktivisering
som man har sökt åstadkomma i fråga
om flygintresset ute i de berörda bygderna.
Det har lämnat goda resultat.
I februari månad i år hade man 400
passagerare mera än motsvarande tid i
fjol, och i fråga om mars månad kan
man redovisa ett överskott — om jag
får använda det ordet — på 500 passagerare
i relation till fjolåret.

Det kan kanske, herr talman, vara
av ett visst intresse att i detta sammanhang
erinra om de insatser som
flygbolaget självt gör för att möjliggöra
en tillfredsställande inrikestrafik.
Bolaget svarar nämligen för såväl
administrations- som försäljningskostnader.
De utgöra tillsammans icke mindre
än 650 000 kronor. Jag kanske också
i detta sammanhang kan våga nämna,
att bolaget lämnar ganska stora avgifter
till luftfartsstyrelsen. Från det håll,
där man är kritiskt inställd till flygets
verksamhet, brukar man beräkna, vad
biljetten kostar per passagerare. Därav

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Nr 16.

drar man slutsatsen, att denna kostnad
icke står i rimlig proposition till kostnaden
för järnvägsbiljett. Men man
kan måhända icke räkna så snävt. Jag
skulle här vilja understryka, att det
icke bara är passagerare som man befordrar
med flygplan; det följer också
med en betydande mängd gods. Icke
minst i fråga om posttrafiken bär här
visat sig en glädjande utveckling. Flygplanen,
icke minst uppåt Norrland, föra
med sig stora mängder tidningar och
oerhört många brev. Härigenom få dessa
avlägset belägna bygder bättre och snabbare
förbindelser med rikets övriga
delar.

Jag tycker, herr talman, att detta är
en sak som man bör erinra sig, när man
räknar med vad flyget kostar och vad
det ger i utbyte.

I utskottets uttalande förekommer en
passus, som jag icke kan undgå att med
några ord beröra. Man erinrar där om
fjolårets beslut att begränsa subventionen
för enbart visbylinjen till 360 000
kronor. Så säges det; »Från bolagsledningens
sida har vitsordats, att detta
beslut tvärtom stimulerat såväl bolagsledningen
själv som övriga intresserade
parter till vidtagande av olika åtgärder
för att söka bredda trafikunderlaget,
vilket också i icke ringa mån lyckats.
Såsom en följd härav har det ekonomiska
utfallet av trafiken väsentligen förbättrats.
» Jag erkänner värdet av det
betydande arbete, som omnämnes i
detta uttalande. Men å andra sidan har
man dock enligt min uppfattning glömt
en i detta sammanhang mycket viktig
faktor.

Det är nämligen så, herr talman, att
bolaget under perioden från mars och
fram till oktober hade en subvention,
som från utskottets sida ej har redovisats.
1949 beviljade riksdagen nämligen
2 100 000 kronor till subvention. Av dessa
medel togos cirka 1 800 000 kronor i
anspråk, och det fanns kvar ett belopp
på 372 000 kronor. Detta ställdes till
bolagets förfogande för verksamheten

Understöd åt inrikes lufttrafik.

under sommarhalvåret i fjol. Om jag
jämför detta belopp, 372 000 kronor,
som utgick för ett halvår, med det belopp
Kungl. Maj:t föreslår för ett år eller
870 000 kronor, kommer jag till den
slutsatsen att skillnaden mellan subventionsbeloppen,
d. v. s. vad som faktiskt
utgått 1950 och vad som begäres för
1950—1951, icke är så stor. Jämför jag
detta subventionsbelopp på 372 000 kronor
för ett halvår med vad Kungl.
Maj:t föreslagit för perioden 1951—•
1952, kan jag konstatera, att detta senare
understiger, räknat per halvår,
vad som alltså utgick under sommarhalvåret
1950.

Flyget måste ha luft under vingarna.
Men, herr talman, det kan icke leva av
bara luft; det måste också ha mera materiella
betingelser, om verksamheten
skall kunna drivas i avsedd omfattning.

Här ha i många sammanhang diskuterats
värdet och betydelsen av skandinaviskt
samarbete. Enligt min uppfattning
är det samarbete, som förekommer
i fråga om flygtrafiken, verkligt
föredömligt. Riksdagen godkände i fjol
det förslag till konsortialavtal, som då
förelåg mellan de skandinaviska staterna
Danmark, Norge och Sverige. Jag
har den uppfattningen att denna form
av samarbete bör inbjuda till fortsättning
på andra områden.

Flygverksamheten är av den karaktär
att om den skall kunna drivas med
framgång, måste den omhänderhavas av
ett företag som är av ganska betydande
storleksordning. Det måste också vara
ekonomiskt bärkraftigt. Det förekommer
på detta område en oerhörd konkurrens.
Genom det mycket långtgående
samarbete, som nu sker i fråga om
flygverksamheten i Skandinavien, tror
jag att man lyckats få ett företag av den
omfattning och konstruktion, att det
verkligen kan med framgång hävda sig
i den tävlan som på detta område förekommer.
Hela konsortiet har ju utgått
ifrån att man skall bedriva verksamheten
i affärsmässiga former, vilket sker

2 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 16.

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Understöd åt inrikes lufttrafik.

på det interkontinentala området. När
det gäller inrikestrafiken är man också
inriktad på detta. Men man har nödgats
konstatera att intill dess uppbyggnadsperioden
är slut kan man icke göra
det fullt affärsmässigt, utan man måste
anlita subvention. Sådan subvention utgår
såväl i vårt land som i Danmark
och Norge. Jag kan nämna, att i Danmark
har man för sommarhalvåret anslagit
300 000 kronor och att i Norge
räknar man med ett subventionsbelopp
på 2,6 miljoner kronor. Norge har ju
sitt kustflyg, vilket blir mycket dyrbart
därför att anslutningen på grund av
kända förhållanden inte kan bli så omfattande.
Om man jämför de subventionsbelopp,
som utgå i våra grannländer
med dem som utgå hos oss och
räknar om det hela i tonkilometer, får
man följande resultat. I Norge har man
en subvention per tonkilometer på 1,39
svenska kronor, i Danmark 0,64 och i
Sverige 0,28; det är alltså avsevärt
mindre här än i Norge och Danmark.

Till sist, herr talman, skulle jag vilja
säga, att jag har den personliga uppfattningen
att flyget har en mycket stor
uppgift att fylla såväl kommersiellt som
kulturellt. Alla äro eniga om att vidgade
internationella förbindelser äro
av största betydelse. Detta gäller också
i fråga om flygverksamheten. Kanske
man också kan bringa i åtanke
dess värde ur turistsynpunkt. Det har
uppgivits, att turisterna från Amerika
i mycket stor utsträckning anlita flyget
för att resa hit. Stockholm är väl
den förnämsta turistorten i riket skulle
jag tro, och turisterna komma alltså
på den interkontinentala linjen direkt
till Stockholm. En mycket betydande
turistort är också Visby. Vi ha tänkt
att under alla förhållanden upprätthålla
flygverksamheten på Visby för att man
alitså på ett enkelt och snabbt sätt skall
kunna komma dit. Men så ha vi också
våra nordligaste bygder att tänka på.
Enligt min uppfattning ha dessa ett

oerhört stort intresse av att kunna
bjuda turisterna flygmöjligheter. Vi ha
också kunnat konstatera, att turisterna
söka sig dit i allt större omfattning,
men det är väl uppenbart att mycket
därvidlag är beroende på resemöjligheterna.
Om vi kunde få ett inrikesflyg
till Norrland säkrat, skulle detta innebära
en stark ökning av turistströmmen
till dessa bygder med allt vad detta
innebär i fråga om värdeskapande.
Den synpunkten skall man måhända
inte underskatta, när man betraktar
subventionsfrågan i vårt land.

Vi ha i reservationen strukit under
att det är anledning befara, att det intresserade
arbete som nedlagts av såväl
flygbolaget som intressenterna ute
i bygderna, skulle gå om intet om man
stannar vid utskottets förslag om en
subventionering för endast visbylinjen
på 360 000 kronor. Vi stryka också
under därvidlag att ett fullföljande av
Kungl. Maj:ts förslag skulle bli en effektiv
hjälp att bygga ut inrikesflyget.
Och man vågar ju hoppas på att det
inte skall dröja alltför länge, innan detta
inrikesflyg fått en sådan omfattning
och bärkraft, att även det kan föras i
affärsmässiga former och att man sålunda
inte skall behöva räkna med några
statliga subventioner i framtiden.

Herr talman! I anslutning till vad
jag här anfört ber jag alltså att få yrka
bifall till den reservation på denna
punkt, som är anförd av herr Gränebo
m. fl., vilken tillstyrker bifall till Kungl.
Maj:ts förslag om ett anslag åt den inrikes
lufttrafiken för budgetåret 1951/52
på 1 370 000 kronor.

I detta anförande instämde herrar
Sandberg, Kristensson i Osby, Mårtensson
i Smedstorp, Christenson i Malmö,
Johansson i Norrfors, Norén och Andersson
i Långviksmon, fru Hellström
samt herrar Anderson i Sundsvall,
Gunnarsson, Jönsson i Rossbol och
Löfroth.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Nr 16.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Det förhöll sig ju på det sättet,
som kammarens ledamöter säkert komma
ihåg, att statsutskottet i fjol uttalade
önskemål om att sådana åtgärder
skulle vidtagas på detta område, att
man successivt skulle kunna reducera
den statliga subventionen till den inrikes
lufttrafiken. Det råder inga delade
meningar om att en sådan utveckling
är den riktiga. Vi få ju alla hoppas, att
inrikesflyget så småningom skall kunna
bära sig självt och kunna undvara
dessa statliga subventioner. Till all
lycka förefaller det som om vi nu vore
på ganska god väg i det avseendet. Den
föregående talaren anförde ju därvidlag
ett som jag tycker ganska övertygande
siffermaterial. Jag skall inte
upprepa dessa siffror. De återfinnas
delvis i statsutskottets utlåtande, men
jag vill ju gärna understryka värdet av
den statistik som här företetts. Att utvecklingen
på detta sätt nu går i bättre
riktning beror dels på den rationalisering
och den intensifiering, som äga
rum inom bolaget, och dels på det lokala
propagandaarbetet. Inte minst det
senare tror jag är förtjänt av kammarens
välvilliga uppmärksamhet. Både
i Norrland och i Skåne ha ju lokala
kommittéer lagt ned ett högst betydande
arbete på att göra befolkningen
flygsinnad och att rekommendera inrikesflyget
såsom ett ändamålsenligt fortskaffningsmedel.
Detta lokala propagandaarbete
har ju också givit resultat.
Läget är sålunda väsentligt annorlunda
i år mot vad det var i fjol. ABA själv
har, som det heter i utskottsutlåtandet,
ansett sig böra göra en omprövning av
de ekonomiska utsikterna för inrikestrafiken
under den närmaste tiden.
Frekvensen har stigit både i fråga om
frakter, inte minst då i fråga om postbefordran,
och i fråga om antalet passagerare.
Men det som jag tycker är
särskilt glädjande är att den faktiska
utvecklingen blivit gynnsammare än
vad man förmodade den skulle bli en -

Understöd åt inrikes lufttrafik.

ligt bolagets skrivelse i subventionsfrågan.
Det påpekas i reservationen, att
förlusten på samtliga linjer under tiden
den 1 oktober 1950—den 31 mars
1951 understiger med närmare 56 000
kronor den i subventionsansökan beräknade.
Det .är ju, herr talman, ovanligt
att kalkyler av den beskaffenhet
det här är fråga om på detta sätt i
gynnsam riktning överträffas av verkligheten.

Alla dessa omständigheter tillsammans
ha föranlett att regeringen har
tagit sin ställning till frågan under
omprövning, som det heter. Regeringen
intar nu en annan attityd än den gjorde
i fjol. Man rekommenderar subventioner
till inrikesflyget över hela linjen
på sammanlagt 1 370 000 kronor för
nästa budgetår. Jag vill jiock fästa
kammarens ledamöters uppmärksamhet
på att detta belopp visserligen är avsett
att tagas upp i staten för nästa
budgetår, men att det ju också är avsett
att räcka två trafikår, en omständighet
som jag tycker att man inte skall
glömma bort i detta sammanhang.

Utskottsmajoriteten har ju velat begränsa
subventioneringen till att avse
visbylinjen. Jag kan emellertid inte
finna, att de skäl för ett sådant ståndpunktstagande
som majoriteten anfört
äro bärande. Jag skall bara peka på en
enda omständighet. Att begränsa den
statliga subventionen till visbylinjen är
säkert mindre lämpligt bland annat
med hänsyn till att vissa fasta kostnader
inte oväsentligt skulle stiga, om enbart
denna linje trafikerades, en omständighet
som majoriteten emellertid
inte, såvitt jag kunnat finna, tagit någon
vidare hänsyn till. I övrigt ber
jag att få instämma i den föregående
talarens allmänna uppläggning av problemet.

Jag skall så övergå till att säga några
ord speciellt om malmölinjen. Det är
ju så att om malmölinjen uteslutes ur
det av ABA framlagda trafikprogrammet
beräknas underskottet för perioden

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Understöd åt inrikes lufttrafik.

den 1 oktober 1950—den 30 september
1951 stiga från 870 000 till 920 000 kronor.
Vad betyder nu detta? Jo, det innebär
att malmölinjen skulle ge ett intäkttillskott,
som med cirka 50 000 kronor
överstiger de direkta merkostnaderna
för linjens trafikering i anslutning
till de övriga linjerna. Jag skulle
vilja fråga: Varför har utskottsmajoriteten
inte observerat detta? Den närmaste
förklaringen till detta intäkttillskott
är bland annat den, att trafiken
på Malmö, såsom departementschefen
själv understryker, kan bedrivas
utan någon ökning av antalet flygplan
och vissa till flygplanen hänförliga kostnader,
vilka ingå i totalkalkylen. När
man talar om malmölinjen får man inte
glömma, att riksdagen har vidtagit vissa
åtgärder, $pm ställa Malmö i ett något
gynnsammare läge än vad förhållandet
tidigare var. Jag syftar, som kammarens
ledamöter väl förstå, på den ombyggnad
eller rättare sagt utbyggnad av
Bulltofta flygfält, som riksdagen nyligen
beslutat. Genom detta beslut blir
ju Bulltofta ett flygfält kapabelt att ta
emot större och modernare flygplanstyper.
Åtminstone till 1953 kommer
det att vara möjligt att man med en ny
utlandslinje från Stockholm, exempelvis
till Tyskland, gör mellanlandning
i Malmö. Vid den tidpunkten, alltså
1953, när en sådan linje etablerats,
blir frågan om en subventionering av
malmölinjen inaktuell. Då behövs ingen
subvention, tv i den män den linjen
inte är fullbelagd kan den tagas i anspråk
för lokaltrafik på Malmö. Då kommer
Malmö i samma situation som den,
där Göteborg nu befinner sig. Linjerna
på England och världen västerut i övrigt
gå ju över Göteborg. Där mellanlandar
londonplanet, och därigenom
svarar linjen även för inrikestrafiken.
Motsvarande förhållande kommer att
inträffa i Malmö när flygfältet där blir
färdigt. Jag tycker att det är litet inkonsekvent
av riksdagen att ena dagen
anslå betydande medel för utbyggnad

av Bulltofta och andra dagen lägga
hinder i vägen för att flygfältet exploateras.
Det är ingen glädje att ha ett
stort och dyrbart flygfält utan flygplan.

Nu säger någon, att detta kan vara
riktigt men att det inte bör hindra att
man återupptar trafiken längre fram.
Vi diskuterade frågan förra året, och
jag tillät mig då ifrågasätta riktigheten
i detta resonemang. Jag har inte ändrat
uppfattning i det avseendet. Jag har
den ganska bestämda meningen, att ett
återupptagande längre fram skulle bli
en mycket dyrbar och ogynnsam affär
för det allmänna. Kostnaderna skulle
ingalunda kunna begränsas till de summor,
som nu erfordras för att hålla
luftfarten i gång. Jag tror också att
man skulle kunna peka på en annan
omständighet i detta sammanhang av
en viss betydelse. Man kan nog inte
alldeles bortse från faran för att en
minskning av flygtrafiken på Bulltofta
skulle kunna medföra minskad arbetsintensitet
vid det stora rullbanebygget
där och därmed en ytterligare förlängning
av den redan nu uppseendeväckande
långa byggnadstiden.

Som jag inledningsvis antytt te sig
de siffror, som nu föreligga, icke
ogynnsamma med hänsyn till framtidsbedömningen.
Jag skulle vilja anföra
några siffror som gälla speciellt malmöförhållandena.

Antalet passagerare på linjen Malmö
—Stockholm—Malmö var 1/1—31/3 i fjol
836. 1/1—31/3 i år hade siffran, naturligtvis
delvis på grund av det lokala propagandaarbetet,
stigit till 1134.Detärju
en utveckling i rätt riktning. Men, herr
talman, dessa siffror skulle helt säkert
varit betydligt större om flygfältet hade
befunnit sig i ett annat skick. Det är
ju nämligen så att bulltoftafältet för
närvarande är sådant att passagerarna
inte under alla omständigheter kunna
räkna med en någorlunda tidtabellsenlig
flygning. Det har ju inte minst denna
vinter klickat gång på gång därvid -

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Nr 16.

lag. Vid snösmältning och bristande
vattenavrinning har ju hela fältet tidvis
stått under vatten och givetvis måst
avstängas. När trafiken på det sättet
ligger nere därför att fältet är i otillfredsställande
skick, måste naturligtvis
trafiksiffrorna också mycket ogynnsamt
påverkas därav. Hade fältet varit i ordentligt
skick, vilket man nu får hoppas
att det snart kommer att bli på
grund av riksdagens beslut, hade givetvis
frekvensökningen varit betydligt
större än den som angives i de siffror,
som jag här antytt.

Med vad jag här sagt vill jag givetvis
inte ett ögonblick ifrågasätta nödvändigheten
av att subventionera även
norrlandslinjen. Jag anser tvärtom att
alla de skäl, som kunna anföras för en
subventionering av malmölinjen, även
kunna anföras för en subventionering
av norrlandslinjen, men där tillkommer
måhända ytterligare ett par skäl. Den
norrländska isoleringen, som vi så ofta
tala om här i kammaren, måste ju observeras
i detta sammanhang. Jag tror
att de psykologiska synpunkterna just
beträffande norrlandsflvget äro sådana,
att man inte alldeles kan komma förbi
dem. Det talas ju här så ofta om angelägenheten
av att knyta Norrland, denna
eftersatta landsända, närmare de
centrala delarna av landet. Jag delar
alldeles den uppfattningen, och jag tror
att man just i en utveckling av inrikesflyget
på Norrland skulle kunna främja
sådana strävanden.

I utskottsmajoritetens utlåtande finns
en passus, som i varje fall har överraskat
mig. Det görs i departementschefens
uttalande vissa jämförelser med förhållandena
i våra grannländer, men statsutskottets
majoritet anser inte att man
rimligen kan göra sådana jämförelser.
Jag förstår inte hur majoriteten kan
komma fram till en sådan mening. Jag
menar fastmera att just sådana jämförelser
med våra grannländer äro synnerligen
påkallade. Vad Norge beträffar
äro förhållandena alldeles kongruenta

Understöd åt inrikes lufttrafik.

med vårt lands. Norge liksom Sverige
har att arbeta med väldiga avstånd, som
ju påkalla ett särskilt hänsynstagande
till flyget. Då vi tänka på vårt eget land
få vi inte glömma bort att exempelvis
avståndet mellan Malmö och Luleå är
ungefär detsamma som mellan Stockholm
och London eller mellan Malmö
och Paris. I Norge kan man göra liknande
jämförelser, om man så önskar.
I Danmark däremot äro ju inte alls
avstånden av denna beskaffenhet, men
icke desto mindre har man i Danmark
en ganska betydande subventionering
av inrikesflyget, naturligtvis därför att
man har en mycket stark känsla för den
samhällsekonomiska faktor, som inrikesflyget
innebär, trots att avstånden i
och för sig där inte motivera ett flyg
på samma sätt som i vårt land.

Jag har som sagt ganska svårt att förstå
att utskottsmajoriteten på denna
punkt har resonerat på sätt som den
gjort.

I övrigt vill jag emellertid framhålla,
att utskottsmajoriteten själv understryker,
att utvecklingen ter sig gynnsam.
Att under sådana förhållanden komma
fram till den avstyrkande ståndpunkt
som man gjort, tycker jag för min del
inte är fullt logiskt. Jag tycker att man
i stället borde ha medverkat till en sådan
ordning som kan ytterligare främja
en utveckling i gynnsam riktning.

Jag har, herr talman, den bestämda
meningen att goda inrikes flygförbindelser
äro ingen lyx. De utgöra i stället
ett nödvändigt led i arbetet på ett lands
materiella utveckling. Men jag tror att
man utan överdrift kan säga, att de äro
något mer än så. De utgöra därutöver en
angelägen kulturuppgift. Så resonerar
man såvitt jag vet runt om i världen,
och jag undrar om inte vi ha all anledning
att resonera på precis samma sätt.

Jag vill till slut uttala min tillfredsställelse
med att regeringen nu, efter
att ha ånyo övervägt denna angelägenhet.
kommit fram till den ståndpunkt
som har uttryckts i propositionen. Jag

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Understöd åt inrikes lufttrafik.

yrkar alltså bifall till den reservation,
som är avgiven av herr Gränebo m. fl.
och som ju är identisk med det förslag
som kommunikationsministern har
framlagt.

Häruti instämde fru Boman.

Herr ÅKERSTRÖM: Herr talman! Av
de anföranden som redan hållits vid
denna punkt skulle man, om man inte
visste något mera om den här frågan,
kunna dra den slutsatsen, att här äro
reservanterna anhängare av att ge stöd
åt ett inrikesflyg och utskottet skulle
sakna detta intresse. Jag vill redan från
början erinra om att frågan inte ligger
till på det sättet.

Staten har under en mycket lång tid
givit inrikesflyget stöd direkt och indirekt,
indirekt via flygplatserna, som väl
kostat bortåt låt mig säga etthundra
miljoner kronor i driftförlust. De i
flygplatserna investerade medlen uppgå
totalt till omkring etthundra miljoner,
som icke ha förräntats.

Beträffande omfattningen av subventioneringen
skiljer sig emellertid utskottets
uppfattning från reservanternas.
Vi anse i likhet med reservanterna
att det skall ges subvention till inrikesflyget,
men vi vilja begränsa det till ett
mindre belopp. När man nu söker motivera,
varför man i dag skall ge detta
större belopp, erinrar man om att företagets
ekonomi har förbättrats, i varje
fall har verksamheten rörande inrikesflyget
förbättrats. Den har givit ett
bättre ekonomiskt utbyte, därför skola
vi hjälpa till och subventionera mera
än vad utskottsmajoriteten önskar. År
det inte rimligt att dra den slutsatsen,
att när resultatet har blivit så pass mycket
bättre — och det gäller inte bara
inrikesflyget, ty beträffande utrikesflyget
har resultatet mycket kraftigt förbättrats
— så kan företaget lättare klara
sig utan subventioner? När förlusten på
inrikesflyget är mycket stor, är det väl
rimligt att säga, att nu ha ni större be -

hov av hjälp. Här vända reservanterna
upp och ned på vad jag betraktar som
rimligt.

Jag finner inte att detta klart framgår
av de föregående talarnas anföranden,
men i annat sammanhang särskilt
i tidningspressen kan det ha spelat en
viss roll. Man menar att vad som inträffat
sedan i fjol skulle kunna andragas
som stöd för att man bör gå på Kungl.
Maj:ts linje. Vad som då åsyftas är det
konsortialavtal, som träffats mellan Sverige,
Norge och Danmark, och man har
väl fått för sig att däri skulle ligga något
som skulle vara mera tvingande för oss
att ge det större subventionsbeloppet.
Då vill jag här läsa upp punkt 4 i § 1
av detta konsortialavtal som lyder:
»Därest vederbörande statliga myndigheter
så begära, skall envar av parterna
äga påfordra att konsortiet på villkor,
varom överenskommelse kan träffas,
åtager sig sådan inrikes trafik som icke
kan anses motiverad ur affärsmässig
synpunkt.»

Här framgår det sålunda, att det är
de statliga myndigheterna som skola
begära att en sådan inrikestrafik upprättas.
Här ha icke de statliga myndigheterna
— jag tänker nu på fjolårets
riksdagsbeslut — begärt att man skall
upprätthålla denna inrikes flygtrafik
t. ex. på Luleå, och ändå kominer man
nu och begär subventioner i efterskott
för viss tid av denna flygtrafik. Dessutom
finnas i anslutning till konsortialavtalet
vissa saker, som skola beaktas
när man går att pröva frågan om med
vilket belopp stöd skall ges från respektive
statliga myndigheter. Där har man
då att först taga hänsyn till vilket värde
ett inrikesflyg har för att förbereda utrikes
flygning, och det skall uppenbarligen
— så måste man ha rätt att förstå
det — taxeras till högt belopp.

När man öppnade flygtrafiken på Luleå
sade dåvarande chefen för ABA, att
man kunde taga de förluster som väntades
uppkomma, därför att det var
värt så mycket att man på det sättet

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

gjorde det svenska folket flygsinnat. Det
var på den tiden. Kvar står sålunda
detta som ett argument, att det går att
ta en viss förlust.

Det andra som också skall beaktas
är, att om man driver en inrikes flyglinje,
som kan beräknas i framtiden bli
självbärande, så skall det uppenbarligen
också kunna reducera subventionsbehovet.

En tredje sak, som inte är aktuell i
dag, är att om man har mer än en inrikes
flyglinje och en går med vinst
och en med underskott, så skall här
kunna ske en utjämning.

Jag hörde nu fjärde avdelningens
ordförande erinra om vad underskottet
för de inrikes flvglinjerna i Norge,
Danmark och Sverige innebära i tonkilometer,
och han nämnde när det gäller
Sverige siffran 28 öre. Jag hade själv
antecknat 38, men det kanske inte spelar
någon roll. Vi ha emellertid den lägsta
siffran. Norge har 1: 39 kr. och Danmark
har 64 öre. Här kan jag ställa mig
frågan: Kan man inte tänka sig att de
först uppräknade omständigheterna,
som man skall ta hänsyn till, kunna motivera
att man för Sveriges del lät detta
konsortium taga en förlust på 30 ä 40
öre per flygtonkilometer och subventionerade
det som kom därutöver? Valde
man en sådan lösning, innebure det
att Sverige i dag också befriades från
det belopp, som av utskottsmajoriteten
ansetts böra kunna anvisas.

I detta sammanhang kunna vi knyta
an till herr Hagbergs i Malmö resonemang,
när han polemiserade mot utskottet
beträffande jämförelser med
andra länder. Ja, hur är det nu i Norge?
Där upprätthålls detta flyg endast under
sommaren. Att säga att det är lika
svårt att komma t. ex. från Stockholm
till Luleå som från Oslo till Tromsö är
väl en orimlighet. Vi veta, hurusom
norrmännen från Narvik välja de svenska
statsbanorna för att resa till Oslo.
Det är ju rätt ofta som norrmännen
nyttja denna kommunikationsmöjlighet.

Understöd åt inrikes lufttrafik.

Dessutom finns det säkert andra mycket
bärande skäl. Turisttrafiksynpunkten
måste bär anses betydande — det
bestrider jag inte — men för Norges
vidkommande måste den anses betyda
mera än för Sverige.

När det gäller Finland är det samma
förhållande — där är det ett sommarflyg
— och när det gäller Danmark är
det också ett sommarflyg.

I anslutning till resonemanget, i vilken
utsträckning staten ger stöd åt flygtrafiken,
skola vi inte glömma statens
kostnader för flygfält. Där måste man,
om man skall vara rättvis, komma med
jämförelser även när det gäller Danmark,
som väl har ett överskott, måhända
inte oväsentligt, på Kastrup, som
man i så fall kan utnyttja. Jag förutsätter
att det rimligen bör vara på det
sättet.

Jag är samtidigt av den meningen,
att det inte behöver vara alldeles säkert
att flyget på Luleå läggs ned. Jag är
övertygad om att även om riksdagen
följer statsutskottets majoritet skola ni
få se att detta flyg upprätthålles sommaren
ut, låg mig säga till den sista september.
Jag tror, som jag var inne på
förut, att man kan få företaget att fortsätta
trafiken och ta en viss förlust utöver
det belopp, som täcks genom det av
oss föreslagna subventionsbeloppet. De
skäl jag här anfört tycker jag skulle
vara tillräckligt bäriga.

Jag skall inte gå in på de fördelar,
soin äro förenade med flyget. Både ekonomiska
och kulturfrämjande synpunkter
kunna anläggas. Jag vill inte alls bestrida
att man kan åberopa dessa synpunkter
och att de ha en viss betydelse.
Men man måste ändock fråga sig, hur
mycket man får för pengarna, och då
säger jag att de här pengarna kunna i
förevarande syfte bättre nyttjas, så att
man når ett bättre resultat.

Fjärde avdelningens ordförande påpekade
en sak, som vi inte ha redovisat,
men jag vill ha sagt att vi därför
inte ha glömt den. När det gäller frågan

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Understöd åt inrikes lufttrafik.

om de pengar som voro kvar i fjol på
det tidigare anvisade subventionsbeloppet
ha vi anfört: »Samtidigt medgav
emellertid riksdagen att det belopp, som
kunde komma att kvarstå outnyttjat av
då löpande budgetårs motsvarande anslag,
finge övergångsvis tagas i anspråk
för subventionering av övriga inrikeslinjer,
vilka därigenom förutsattes
kunna upprätthållas till omkring den 1
oktober 1950.»

Jag vill bara ha sagt detta därför att
det eljest kan ha uppfattats som om vi
hade glömt det.

Jag hörde att herr Hagberg i Malmö
var inne på någon punkt, där han menade
att statsutskottets majoritet hade
glömt en hel del saker. Sannerligen, jag
tror inte vi ha glömt något, även om vi
inte ha velat i motiveringen redovisa
alla de skäl som tala för ett bifall till
utskottets hemställan.

Med det sagda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle)
: Herr talman! De synpunkter som
herr Åkerström framlagt sammanfalla
helt med dem som han framlade förra
året, när vi diskuterade denna angelägenhet.
Han tillkännager nu en snävhet
i bedömningen, som överraskar mig
liksom den gjorde i fjol, därför att i
andra sammanhang brukar inte herr
Åkerström bedöma spörsmålen ur så
snäv synvinkel som fallet är här.

Utskottsmajoriteten vill alltså vara
med om en subventionering av visbylinjen.
Det är i och för sig en smula
egendomligt, därför att visbylinjen har
ungefär samma trafikfrekvens som tidigare,
under det att de båda andra linjerna
expanderat. Man tycker då att
man kanske skulle se litet vänligare på
de andra två linjerna, som ju bli föremål
för allt större intresse från allmänhetens
sida. Det har man inte gjort.
Man är inte villig att subventionera mer
än visbylinjen. Men detta är, som jag

antydde, en smula egendomligt ty vi få
inte alldeles glömma att visbylinjen i
hög grad utnyttjas för turist- och rekreationsresor
och att en sådan trafik
kanske inte skulle påkalla understöd
från statens sida. Det är ju inte alls fallet
med vare sig norrlandslinjen eller
malmölinjen. Ingendera av dessa linjer
utnyttjas för turistresor tillnärmelsevis
i den omfattning som visbylinjen.

Med detta vill jag inte ha sagt att jag
inte vill vara med om att stödja även
visbylinjen, men jag har velat påpeka
denna omständighet.

Ävenledes tycker jag det är av behovet
påkallat att fästa uppmärksamheten
på vad departementschefen själv framhåller.
Han förutsätter härvid, »att subventionsbehovet
efter utgången av perioden
1/10 1951—30/9 1952 skall kunna
nedbringas väsentligt under det för
nämnda period beräknade beloppet av
500 000 kronor. Denna fråga torde få
upptagas till närmare behandling i samband
med budgetarbetet för 1952/53.»

Jag tycker att kammaren skulle vara
väl tillfreds med detta resonemang från
departementschefens sida. Jag skulle
också gärna vilja understryka, att
Kungl. Maj:t i december i fjol har förordnat
en särskild person att såsom
granskningsman fortlöpande följa utvecklingen
av subventionsbehovet. Jag
tror att denna åtgärd av Kungl. Maj:t
var mycket välbetänkt, och jag har den
meningen att kammaren kan med förtroende
följa den granskningsverksamhet,
som denne av regeringen utsedde
granskningsman kommer att bedriva.

Herr MALMBORG i Skövde (kort genmäle):
Herr talman! Bara ett par ord
i anslutning till herr Åkerströms anförande.

Herr Åkerström berörde frågan om
vilken slutsats man skall draga av att
subventionsbeloppet nu kan begränsas
jämfört med tidigare år. Om jag fattade
honom rätt menade han att han

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Nr 16.

därav drar den slutsatsen, att man nu
kan sätta ned subventionsbeloppet och
begränsa subventionen till att endast
avse visbylinjen. Vi biträda en annan
uppfattning. Vi ha under en följd av
år sökt stödja ett inrikesflyg. Vi kunna
visa att utvecklingen har gått i en
riktning som man ansett som möjlig
och som alla finna önskvärd, och i det
läge vari vi ha kommit mena vi att det
är alla skäl att fortsätta subventionen
i den begränsade omfattning som
Kungl. Maj:t nu har föreslagit, så att
vi kunna se fram emot den dag då
detta inrikesflyg är ekonomiskt bärigt.

Herr Åkerström berörde också frågan
om den subvention som utgår per
flygtonkilometer i Sverige jämfört med
i grannländerna. Han syntes vilja göra
gällande att man skulle kunna tänka
sig en sådan anordning, att man i Sverige,
Norge och Danmark enades om
att respektive företag skulle bära en
förlust på upp till 28 öre per flygtonkilometer,
under det att vederbörande
länder möjligen skulle subventionera
det som ligger över denna gräns. Men
det är knappast tänkbart att komma
fram på den vägen. Det här är mycket
intrikata problem. Principen är den,
att därest ett inrikesflyg skall upprätthållas,
skall respektive land subventionera
till den kostnad som kräves. Jag
tror inte att någon annan väg är framkomlig.

Herr Åkerström menar också, att oavsett
om riksdagen följer reservanterna
eller utskottet kommer flyget att fortsätta.
Han antydde därvidlag, att det
skulle bli flygbolagets sak att satsa medel.
Jag vill erinra om vad jag sade i
mitt anförande, att den princip, som
är uppställd för SAS, är att verksamheten
skall bedrivas affärsmässigt och
att inrikes flygtrafik skall bedrivas i
den män statsmakterna vilja ha den,
varvid de få räkna med subventioner
till dess trafiken blir bärkraftig.

Jag tror, herr talman, att det är alldeles
för optimistiskt eller åtminstone

Understöd åt inrikes lufttrafik.

verklighetsfrämmande att räkna med
att trots vad som nu sker, om utskottets
hemställan bifalles, flyget skulle
komma att drivas på inrikeslinjerna
ungefär i den omfattning som nu sker.

Herr ÅKERSTRÖM (kort genmäle):
Herr talman! Till herr Hagberg i Malmö
vill jag bara säga, att vi för vår del i
utskottsmajoriteten ha menat att flygtrafiken
Stockholm—Visby kan jämföras
med den norska och den finska inrikes
flygtrafiken, ehuru möjligen inte
med den danska.

Nu sade herr Malmborg någonting
som måste stå i strid med vad man enligt
min uppfattning måste beakta när
man går att pröva frågan om subventionering
av inrikesflyg i något av de
nordiska länderna. Herr Malmborg vill
nämligen inte notera det faktum, att
man skall taga hänsyn till att inrikesflyget
i viss utsträckning är en förberedelse
för utrikesflvget. Man skall
taga hänsyn till att det kan vara en
linje som är självbärande. Reservanterna
ha här argumenterat så starkt,
att deras argumentering går att åberopa
och borde räcka ett bra stycke
vid de förhandlingar och diskussioner
som kunna få lov att föras inom konsortiets
styrelse.

Jag betraktar det därför inte som så
orimligt att en uppgörelse kan träffas
efter de linjer jag nämnde i mitt förra
anförande.

På utskottsmajoritetens sida anse vi
att fjolårets beslut, där man sade nej
till subventionerna men undantog en
summa som anvisades för linjen Stockholm—Visby,
var en klok väg. Det är
detta beslut som har framtvingat eller
i varje fall mycket verksamt bidragit
till att framtvinga det bättre ekonomiska
resultat som nu har uppnåtts.
Riksdagen har skälig anledning överväga
om den inte borde fortsätta på
den vägen.

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Understöd åt inrikes lufttrafik.

Herr SUNDSTRÖM: Herr talman! Jag
ber att först få uttala min tillfredsställelse
över att den synpunkt på subventioneringen,
som jag rekommenderade
i fjolårets debatt, nämligen att man
skulle bestämma sig för subventionen
för en längre period än ett år för att
bolaget skulle bli i tillfälle att bättre
planera verksamheten, nu delvis har
blivit beaktad genom att Kungl. Maj :t
har föreslagit riksdagen att fatta beslut
om subventionen för två år på en gång.

Utskottet finner en viss tröst i att
trafiken kommer att uppehållas även
om fortsatt subvention icke beslutas,
men herr Åkerström var tydligen icke
riktigt övertygad om detta, tv han anförde
en paragraf i det s. k. konsortieavtal,
som träffades vid SAS bildande,
där det förekommer ett uttalande som
gör det tvivelaktigt, huruvida ABA i
fortsättningen med ständigt underskott
skall kunna uppehålla trafiken på inrikeslinjerna.
Det är nämligen så, att
efter avtalets ingående är ABA på den
punkten mera påpassat än tidigare, tv
både Norge och Danmark understödja
inrikesflyget — såsom flera talare redan
antytt — och det är alldeles uppenbart
att SAS näppeligen skulle
kunna tolerera att ABA bedrev ett inrikesflyg,
som skulle gå med väsentlig
förlust och därigenom försvåra den
flygtrafik och den flygservice, för vilken
SAS är bildad. Jag tror att den
verkligt avgörande punkten i det här
avseendet är att det är svårt att komma
ifrån att avtalet realiter, om än icke
efter bokstaven, förutsätter att SAS
icke skall bekosta respektive parters
inrikesflyg.

Jag understryker sålunda, att den
punkten är synnerligen känslig och att
man bör taga vederbörlig hänsyn till
den.

Jag ber också att få erinra därom,
att därest inrikesflyget nu skall ytterligare
inskränkas i enlighet med utskottets
förslag — visserligen säger
herr Åkerström att trafiken kommer

att bedrivas ändå, men det vet man
ingenting om, utan man måste räkna
med möjligheten av att den kommer
att inskränkas — få de investeringar,
som ha gjorts under de sista åren, ett
betydligt mindre värde än de kunna
få om trafiken kan upprätthållas. Jag
ber särskilt att få erinra om övergången
från radiotelegrafi till radiotelefoni,
som har kostat mycket pengar men
som i det långa loppet kommer att
både underlätta trafiken och göra den
mera räntebärande.

Beträffande norrlandslinjen kan jag
inte finna annat än att det är mycket
kortsynt att tänka på en indragning av
denna. Herr Hagberg i Malmö har redan
framfört så starka skäl för malmölinjens
bibehållande, att jag kan helt
och hållet förbigå denna punkt. Men
beträffande norrlandslinjen förvånar
det mig i högsta grad att en norrlandsrepresentant
kan stå och argumentera
på ett sådant sätt att det kan föranleda
norrlandsflygets indragning. Jag ber
att få erinra om att Norge bedriver
linjetrafik ända upp till Nordkap och
Kirkenes och att Finland, på östra sidan
av Östersjön, driver reguljär flygtrafik
på Kemi och Rovaniemi. Men
Sverige skulle inte ha råd att hålla en
reguljär trafiklinje upp till Luleå! Jag
måste säga att det skulle vara ganska
genant för Sverige om en sådan utveckling
skulle äga rum.

Det finns emellertid även andra och
mera påtagliga skäl för att man skulle
fortsätta denna subventionering, och
de ligga i det uppsving som flyget
onekligen har gjort under senaste åren.
Herr Hagberg i Malmö har exemplifierat
detta. Jag skall inte trötta med någon
utförligare statistik, men jag vill
erinra därom, att om man tar mars
månad och det första kvartalet 1950
och jämför med motsvarande tid 1951
visar det sig att passagerarflyget har
ökat med 25 å 30 procent. Under tiden
från 1949 till 1951 kan man visa en
ökning med icke mindre än 75 pro -

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

cent. Även fraktfarten har fått en allt
större betydelse. Den utnyttjas nu i
mycket stor omfattning, och ökningen
är mycket markant. Det finns exempel
på att godstrafiken under samma tid
har ökat med 50 procent, och i jämförelse
med år 1949 har fraktfarten fördubblats
till år 1951.

Nu vänder herr Åkerström detta på
ett ganska egendomligt sätt. Han säger
nämligen att denna utvidgning av trafiken
ger motiv för att man skall draga
in subventionerna. Det är ett ganska
underligt sätt att resonera, alldenstund
inrikestrafilcen ännu går med förlust.
Herr Åkerströms resonemang innebär
ju att man förbiser subventionens egentliga
ändamål, nämligen att under en
viss övergångstid, som kan bli kortare
eller längre, medverka till att ökningen
ständigt fortgår, så att till slut inom en
rimlig tid hela trafiken kommer att
bära sig själv. Men om det skall bli
ett sådant ryckande fram och tillbaka,
att man vet vad man har det ena året
men inte det andra, då försvåras naturligtvis
den ekonomiska planeringen,
och då skjutes den tidpunkt allt längre
och längre framåt, då man kan förvänta
att flyget skall bära sig självt.

Det är således orimliga slutsatser
som herr Åkerström på detta sätt drager
av de framgångar som flyget nu
kan uppvisa.

Jag anser i motsats till herr Åkerström,
att detta uppsving ger klart belägg
för att vi här äro inne på rätt väg
och att, om man nu fortfarande ger
detta stöd först och främst under de
två år som det nu är fråga om, det
finns stora förhoppningar om att subventionsbeliovet
därefter skall bortfalla;
och herr Åkerström säger ju
själv att utskottet liksom reservanterna
är principiell anhängare av subventioner.
Varför då inte draga den riktiga
konsekvensen av denna principiella
inställning och medge att flyget får
det stöd som möjliggör att det kan bära
sig självt och sålunda i längden göra

Understöd åt inrikes lufttrafik.

subventionen överflödig? Det är ett
riktigare och enligt min mening naturligare
ståndpunktstagande i det här
sammanhanget.

Jag ber, herr talman, med dessa ord
att få yrka bifall till reservationen.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! Efter de anföranden,
som här ha hållits av herr Malmborg
i Skövde och herr Hagberg i
Malmö in. fl. och i vilka jag helt och
hållet kan instämma, kan jag begränsa
mitt anförande mycket starkt.

Flyget är ju ett relativt nytt kommunikationsmedel,
som håller på att arbeta
sig fram och som vi väl ändå tro
har framtiden för sig. Att vi i vårt
glest befolkade land under den tid, då
flyget bygges upp, måste bereda det ett
visst stöd från statens sida tycker jag
är ganska förklarligt. Dess bättre ser
det ju ut som om de flyglinjer vi nu
ha ekonomiskt utvecklade sig i önskad
riktning, och jag har under dessa förhållanden
svårt att följa herr Åkerströms
tankegång, att vi omedelbart,
eftersom bolaget har lyckats förbättra
resultatet och minska förlusterna, skola
vara färdiga att avslå den subvention
som nu är ifrågasatt. Jag tycker inte
att en sådan tankegång är riktigt logisk.
Bolaget är ju ännu inte så stabiliserat
att det egentligen rår med att
bära någonting sådant.

Jag återkommer också till vad som
har sagts här tidigare, att när vi nu
dess bättre ha lyckats få en flygöverenskommelse
här i Skandinavien och
hålla på att bygga upp ett flygväsende
som täcker våra stora landområden
böra vi vara varsamma och inte lägga
ner trafiklinjer som vi i framtiden säkert
vilja ha. Här skulle jag vilja inskjuta,
att det är ju inte precis alltid
jag är beredd att ansluta mig till vad
Norrbottens energiske och temperainentsfulle
landshövding brukar komma
med, men när jag har läst hans ut -

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Understöd åt inrikes lufttrafik.

talande i frågan om flyget nu, förstår
jag honom ganska väl. Trafikflyget betyder
dock så mycket för övre Norrland
ur såväl kulturell som kommersiell
synpunkt, att det är försvarligt om
han använder kraftiga ord för att motivera
behovet av en bibehållen flvglinje.

Herr Åkerström säger att staten reden
har lagt ned över 100 miljoner
kronor på flygfälten, pengar som inte
bli förräntade. Men, herr Åkerström,
vi få dem väl inte bättre förräntade om
vi lägga ner flyglinjer? Flyglinjerna
äro väl en förutsättning för att vi skola
få någon glädje av de pengar som äro
investerade i flygfälten.

Herr talman! Jag skall be att kort
och gott få yrka bifall till reservationen.
Jag tror att det är välmotiverat att
vi inte i dag draga in det understöd
som det här är fråga om. Bifall till reservationen
är ju också bifall till Kungl.
Maj:ts proposition.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Hur jag vänder mig synes jag
ha det mäktiga statsutskottet, inte
bakom mig men emot mig, tv när jag
under föregående år gick på den s. k.
sparsamhetslinjen — om man nu skall
använda detta uttryck — hade statsutskottet
en annan mening, och när jag
i dag anser att det är så mycket som
har inträffat sedan riksdagen tog ställning
till detta föregående år, att det
föranleder mig att gå subventionslinjen,
har jag likaså i varje fall majoriteten
inom statsutskottet emot mig.

I första kammaren har man hotat
med att citera ur mitt anförande under
föregående års debatt. Med tanke på
detta vill jag understryka, att jag inledningsvis
den gången påpekade att alla
argument, som i riksdagen hade framförts
beträffande flygets utvecklingsmöjligheter
som ett framtidens kommunikationsmedel,
hade mitt gillande och

stöd. Jag erinrar också om att jag tidigare
vid flera tillfällen hade medverkat
till en utveckling som jag har ansett
varit till flygets fromma. Litet längre
fram i debatten sade jag att jag i propositionen
hade lämnat en dörr öppen
och att jag, därest ABA:s bedömning av
framtidsutsikterna för inrikestrafiken
väsentligt skulle förändras under året
och bolaget skulle anmäla en omvärdering
av subventionsbehovet för inrikestrafiken,
skulle vara beredd att pröva
de förslag i denna sak, som framdeles
skulle komma att framläggas. Det är
detta som enligt mitt förmenande, herr
talman, har skett.

Jag vill erinra om att jag tidigare
lagt upp en subventionsplan för tre år
för inrikesflygets vidkommande. Planen
upptog ett subventionsbelopp av tre
miljoner kronor med en fallande skala;
första året skulle 1,5 miljoner kronor
anvisas, andra året 1 miljon kronor och
tredje året 500 000 kronor. Jag vill vidare
erinra om att bolaget den gången,
med utgångspunkt från hur man då bedömde
subventionsbehovet, icke ansåg
sig kunna godtaga denna plan. Följden
blev att jag ansåg, att alldenstund framtiden
enligt bolagets förmenande tedde
sig så oviss, var det bäst att endast
uppehålla visbyflyget och sedan efter
hand, allteftersom förutsättningarna
förbättrades, på nytt en gång bygga
upp inrikesflyget i detta land.

Vad har sedan dess inträffat? Jo, bolagets
bedömning av läget har blivit
en annan, och i dag har man accepterat
en treårig subventionsplan, vars subventionsbelopp
med 130 000 kronor understiger
vad bolaget tidigare sade sig
inte kunna godtaga. Man har med andra
ord en subventionsplan på 2 870 000
kronor, gällande för samma tidrymd,
för vilken jag tidigare hade erbjudit tre
miljoner.

Nu säger man — det har i varje fall
anförts i första kammaren, och tydligen
också av herr Åkerström i denna
kammare — att flygföretaget, tack vare

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

att riksdagen i fjol visade sin kallsinnighet,
har pressats till rationaliseringar
och framför allt att företaget inte
har lagt ned inrikestrafiken trots alla
de svarta spådomar, som ha gjorts därom.
För att undvika varje missförstånd
beträffande det sista påståendet vill jag
understryka, att anledningen till att inrikesflyget
icke har nedlagts var löftet
om att proposition om understöd skulle
framläggas för riksdagen. Om detta
löfte icke hade avgivits hade vi icke
haft något inrikesflyg, i varje fall inte
till Luleå, under den senast förflutna
vintern. Det är klart att bolaget har
tagit en risk, därest det skulle visa sig,
att riksdagen mot förmodan skulle avslå
förslaget om subventioner, men det
är endast under nyssnämnda förutsättning
som man har fortsatt verksamheten.

Men vad har vidare inträffat? Jo, det
är inte bara detta, att bolaget bedömer
situationen som bättre än tidigare. Det
beslut som fattades i fjol har ökat intresset
för flyget framför allt i de landsändar,
som vilja ha flyglinjer. Det har
bildats aktivt arbetande flygtrafikkommittéer.
Man har medverkat till att basen
har breddats för lufttrafiken, och
resultatet har blivit en väsentlig förbättring
vad passagerarantalet och beläggningen
av flygplanen beträffar.

Det är dessa ting som ha påverkat
mitt ståndpunktstagande i denna fråga,
alldenstund jag har kommit till den
slutsatsen, att här skönjes i alla fall
möjligheten att flyget kan stå på egna
ben. Skola vi i denna situation visa oss
kallsinniga och säga, att nu få ni klara
er bäst ni vilja, när det visar sig, att
man har gjort betydande insatser både
i Norrbotten och övre Norrland och i
Skåne för att folk skall flyga i större
utsträckning än tidigare, att man samtidigt
har företagit betydelsefulla rationaliseringar
i själva flygtrafiken och
att dessa faktorer tillsammantagna ha
medverkat till att subventionsbehovet
har minskats till den grad att man har

Understöd åt inrikes lufttrafik.

kunnat för den sista årsperioden gå ner
till 500 000 kronor. Det framgår också
att resultatet för den gångna vinterperioden
med 85 000 kronor överskrider
den uppgjorda kalkylen.

Skulle man då inte kunna säga: Om
det går så bra, finns det väl ingen
anledning för oss att subventionera
utan då får väl flyget klara sig självt?
Nej, det kan man inte begära att det
skall göra, alldenstund det är SAS som
erbjuder sina tjänster, bland annat åt
Sverige, att upprätthålla trafiken. Det
är därför det framför allt för oss gäller
att så organisera det hela, att vi helst
utan att lämna några subventioner kunna
taga emot de tjänster, som SAS mot
betalning är berett att ge. Man kan nu
enligt mitt förmenande uttala en förmodan,
att flyget behöver en subvention
under en övergångsperiod, som jag hoppas
skall bli så kort som möjligt, och
under vilken vi skola ge flyget en chans
att fortsätta sin verksamhet.

Sedan tillkommer ytterligare en omständighet,
som inte tillräckligt starkt
påpekats under föregående år och där
det faktiskt enligt min mening inträtt
en betydelsefull förändring. Jag syftar
på den betydelse som flyget för närvarande
har för postbefordringen. Jag
kan nämna att under tiden oktober
1950—april 1951 transporterades 40 600
kilogram post på luleålinjen, d. v. s.
282 kilogram per dag. Det innebär att
om man transporterar ett brev med flyg
ifrån översta Norrbotten till Stockholm
och sedan vidare med nattåg, så vinner
man ett dygn i transporttid. Jag kan
vidare nämna, att inrikesnätet har befordrat
87 000 ton brevpost under samma
tid eller 4 lä miljoner brev.

Därutöver anser jag mig ytterligare
böra upplysa om en sak. Om vi göra
jämförelser mellan inrikesflyget i Norge,
Danmark och Sverige, så finna vi,
att mycket talar för att vi skola fortsätta
denna verksamhet ytterligare någon
tid i Sverige, emedan vi måhända
då kunna komma helt ifrån suhven -

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Understöd åt inrikes lufttrafik.

tionsbehovet. Jag är fullt medveten om
att det i Norge finnes starkare skäl, som
talar för att man subventionerar flyget
än i Sverige, nämligen att deras järnvägsförbindelser
äro underlägsna dem
vi ha i vårt land. Men jag kan ändå
nämna att subventionsbehovet per tonkilometer
uttryckt i svenskt mynt i
Norge uppgår till 1: 39 kr., i Danmark
till 64 öre men i Sverige till endast 28
öre — för perioden 1 oktober 1951—30
september 1952 är det svenska subventionsbehovet
endast 16 öre per tonkiiometer.

Det är sådana ting, ärade kammarledamöter,
som göra att jag har låtit mig
övertygas om att flyget skall få sin
chans. Som herrarna veta gick jag på
sparsamhetslinjen under föregående år.
Jag ville ha vissa garantier och utfästelser
ifrån flygets sida, att man verkligen
gjorde sitt yttersta för att nedbringa
kostnaderna och öka trafikunderlagef.
När nu så betydelsefulla ting ha inträffat
som jag nyss hänvisat till, tror jag
man med viss tillförsikt kan gå de flygintresserade
till mötes, alltså följa reservanternas
linje.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr JANSSON i Kalix: Herr talman!
Det skulle kanske inte vara så mycket
att säga efter de anföranden som ha
hållits till förmån för subvention åt inrikesflyget.
Ifrån utskottsmajoritetens
sida har ju endast en talare anmält sig
för att kämpa för sin uppfattning.

Jag skall därför nöja mig med att
understryka vad som sagts dels av utskottets
ärade ordförande herr Malmborg
och dels av herr Hagberg i Malmö.
De av dessa talare anförda synpunkterna
täcka frågan i hela dess vidd och
äro sålunda giltiga även för den landsända
jag representerar. Jag skall emellertid
be att få framföra några synpunkter
utöver vad dessa talare anfört.

Det skulle säkerligen vara olyckligt
för flyget om riksdagen i år icke skulle
ansluta sig till Kungl. Maj :ts förslag och
inte lämna subvention till de flyglinjer
det här gäller. Det vore olyckligt, emedan
— det framgick av vad herr statsrådet
nyss anförde — SAS ingalunda är
berett att betala subventioner för inlandsflvget
här hemma i vårt land.

Även om inte flyglinjen till Malmö
skulle kunna upprätthållas nästa år
skulle det vara möjligt för Malmö att
i framtiden, när Bulltoftafältet har blivit
iordningställt, få tillbaka sin flyglinje
på samma sätt som Göteborg, därför
att utlandsflyget ovillkorligen måste
landa i Malmö. För oss uppe i Norrland
skulle det emellertid vara dubbelt
olyckligt om flyget i dag inte skulle
subventioneras. Tv skulle norrlandsflyget
komma att läggas ner nu, kunna vi
uppe i denna landsända inte se fram
mot någon tidpunkt, då det skulle kunna
tagas upp igen. Ty det är riktigt vad
förre chefen för ABA sade, att människorna
behöva lära sig att bli flygsinnade.
Det håller folk på att bli nu. Det
har bland annat visat sig däruti, att
passagerarantalet på luleålinjen stigit
med 90 procent jämfört med förra året.
Det är angeläget att söka ta vård om
detta flygsinne, söka ytterligare befästa
det och komma därhän, att flyget inom
en snar framtid skall kunna klara sig
utan subvention.

Jag vill nämligen understryka, att vi
i Norrbotten och i Norrland över huvud
taget ingalunda äro glada åt eller angelägna
om statsinvesteringar, som kunna
betraktas som mindre behövliga. Vi
ha varit med om stora statsinvesteringar
i Norrland, inte minst i Norrbotten.
Jag tror vi kunna säga, att dessa statsinvesteringar
varit väl använda pengar.
Få statsinvesteringar ha väl förräntat
sig så bra som de belopp som nedlagts
i våra kraftverk, våra skogar och våra
gruvor uppe i Norrland. Men detta bör
givetvis från statens sida medföra en
skyldighet att åtaga sig vissa kulturupp -

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Nr 16.

gifter i denna landsända. Till dessa
kulturuppgifter hör att binda landsändan
närmare till det övriga landet än
vad förhållandet har varit under hästfordonens
tid, ja även under järnvägarnas
tidsålder. Flyget skapar inte
bara möjligheter för människorna att
snabbare ta sig upp till Luleå, det skapar
därutöver en känsla hos befolkningen
där uppe att stå landet i övrigt
betydligt närmare än tidigare innan
flyget fanns. Det medför framför allt
hos de människor, som söka sig dit,
lärare vid våra läroverk, tjänstemän av
annat slag, läkare, tandläkare o. s. v.,
en känsla av att denna landsända kanske
inte är så isolerad som man i alla
fall får en föreställning om, då man
skall sätta sig på tåg i Stockholm och
resa 17 timmar för att komma till Luleå.

Jag har, herr talman, velat anföra
dessa synpunkter på denna fråga. Jag
kan faktiskt inte förstå herr Åkerström
när han tar så lätt på uppgiften, att han
säger, att SAS inte bara har skyldighet
att subventionera inrikesflyget i Sverige
— skulle man tro herr Åkerström
har han rentav ett papper i bakfickan
på att SAS är synnerligen angeläget om
att göra en sådan subvention. Jag tror
att herr Åkerström ser litet för optimistiskt
på denna fråga. Så optimistiskt
våga inte vi, som bo i Norrland och
behöva flyget, se på detta problem. Jag
tror tvärtom att man inom SAS skulle
låta de svårigheter, som förelågo när
det gällde att skapa detta företag, väga
ganska tungt i vågskålen vid en debatt
om en subventionering av vårt inlandsflyg
från SAS’ sida.

Herr talman! Mot bakgrunden av vad
som anförts av andra talare och vad jag
här själv har sökt att anföra ber jag att
få yrka bifall till reservationen, alltså
till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr SANDBERG: Herr talman! Jag
instämde i herr Malmborgs första yttrande
i denna fråga, och det kunde ju

Understöd åt inrikes lufttrafik.

ha fått räcka med det. Men då jag
hörde herr Åkerströms anförande,
kände jag som norrlänning ett behov
att i alla fall en smula replikera honom.

Först vill jag emellertid begagna tillfället
att uttala min glädje över att löftet
om en fortsatt subvention fullföljes
genom den framlagda propositionen
och min glädje över den ståndpunkt,
som departementschefen i år intager i
denna fråga.

Nu sade emellertid herr Åkerström,
att när utvecklingen har gått i den riktningen,
att flygfrekvensen har ökat och
de ekonomiska förutsättningarna för
dessa flyglinjer, t. ex. luleålinjen, ha
blivit en smula bättre, är det rimligt att
förutsätta, att nu kan flyget klara sig
utan subvention. Det var detta mycket
underliga resonemang som jag inte
kunde stillatigande åhöra. I fjol sade
man från samma sida som herr Åkerström
nu företräder — kanske sade herr
Åkerström det också — att dessa linjer
till Malmö och till Norrland gå så dåligt,
att det är alldeles orimligt att staten
skall träda in med en subvention,
som för varje flygbiljett är större än
vad passageraren själv betalar. I år ha
flvglinjerna visat sig gå bättre, och då
säger herr Åkerström, att vi inte skola
bry oss om att göra någonting nu heller.
Jag tycker, som jag nämnde, att
detta är ett något underligt resonemang.
Jag är glad åt den invändning mot detta
resonemang, som departementschefen
nyss framförde, då han framhöll, att det
är orimligt att begära, att dessa linjer
skola klara sig alldeles utan hjälp. Det
är här fråga om att tillämpa en princip
som vi annars i många sammanhang
anse vara bärande och riktig, nämligen
hjälp till självhjälp. Vi få hoppas att
man genom ett fortsatt intresserat arbete
för utvecklingen av de här ifrågavarande
linjerna skall kunna komma
till allt bättre och bättre resultat.

Jag vil! understryka vad reservanterna
säga, »att resultatet av det intresserade
arbete som från olika håll ned -

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Understöd åt inrikes lufttrafik.

lagts för att söka göra inrikeslinjerna
ekonomiskt mera bärkraftiga går till
spillo, om subventionsbeloppet i enlighet
med motionärernas yrkande nedsättes
till 360 000 kronor» — det skulle
sålunda endast avse visbylinjen. Ett intresserat
och gott arbete har nedlagts,
och det vore synd om det skulle gå förlorat.

I detta sammanhang vill jag, herr
talman, understryka en annan omständighet.
I Malmö bygger man ut flygfältet,
men man skulle nu, om linjen inte
får det önskade stödet, stå där med ett
flygfält utan flygplan. I övre Norrland
äro förhållandena i viss mån motsatta.
Vi ha ju haft en flyglinje som vi hoppas
få behålla, men vi ha i betydande
utsträckning saknat flygfält. Om sådana
skulle komma att utbyggas skulle de säkerligen
komma att kraftigt bidraga till
en bättre ekonomi för norrlandslinjen.
Jag tänker t. ex. på flygfältet i Umeå,
där man för stora kostnader exproprierat
ett jordområde, som nu ligger och
väntar på att få tagas i bruk för avsett
ändamål. Skulle det nu bli så, att norrlandslinjen
skulle komma att nedläggas,
vilket väl bleve resultatet vid ett bifall
till utskottets hemställan, komme man
på nyss nämnda ort i ett mycket bekymmersamt
läge.

Jag behöver inte tillägga mer i detta
sammanhang. Jag vill bara betona, att
flygets betydelse särskilt på längre sikt
säkerligen är mycket stor både kulturellt
och ekonomiskt, och detta gäller
speciellt för norrlandsflygets vidkommande.
I det avseendet vill jag gärna
instämma i vad herr Jansson i Kalix
nyss betonade.

Jag ber sålunda, herr talman, att få
yrka bifall till den av herr Gränebo
m. fl. avgivna reservationen.

Herr BRACONIER: Herr talman! Här
ha anförts så starka skäl för norrlandslinjens
bibehållande att jag inte behöver
gå in på den saken. Jag vill endast

i likhet med de två senaste talarna när
det gäller malmölinjen understryka det
faktum, att Bulltofta flygfält håller på
att förbättras, och det är meningen att
det flygfältet skall tjäna såsom en mellanstation
för det interkontinentala flyget.
Det skulle ju vara beklagligt om
man bleve nödsakad att dra in denna
linje när man gjort så stora ansträngningar
för att sätta Bulltofta i stånd.
Jag tror det skulle vara utomordentligt
värdefullt om vi kunde behålla både
Jag ber, herr talman, att med dessa
norrlandslinjen och malmölinjen.
ord få yrka bifall till reservationen.

Herr ÅKERSTRÖM: Herr talman! Herr
förste vice talmannen sade, att jag väl
rimligen borde ha kommit till att det
blir sämre ekonomiskt resultat om man
inte utnyttjar flygfälten. På det vill jag
bara svara, att om norrlandslinjen lägges
ned, gör man väl en nettobesparing
på ett par hundra tusen kronor.

Av herr Sundströms anförande fick
jag ut att alla som inte ha samma mening
som herr Sundström äro oförnuftiga.
Dessutom fick jag ut att han tror,
att en norrlänning måste företräda ekonomiskt
oförnuft. Jag skulle vilja säga
till herr Sundström, att inte ens en före
detta norrlänning nödvändigtvis behöver
företräda ekonomiskt oförnuft. Sedan
kan man ha delade meningar om
vad som är ekonomiskt eller oekonomiskt.

Herr Sandberg tar upp vad andra ha
sagt och riktar det, i varje fall underförstått,
mot mig. Det är i och för sig
inte orimligt att i största allmänhet
säga, att en viss flyglinje icke synes ha
någon framtid för sig och att vi därför
inte böra ge oss på att subventionera
den. Herr Sandberg kan emellertid gå
till riksdagens protokoll och finna stöd
för att vad jag tidigare har sagt i denna
fråga i sak är ungefär detsamma som
jag säger i år.

Jag skulle på nytt vilja erinra herr

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Nr 16.

Sundström — för herr Malmborg har
jag redan påpekat detsamma — att man
inte får bortse från vad som är affärsmässigt.
I det ligger i viss utsträckning
att man får ta förluster. När man kommer
över till frågan, hur detta skall bedömas,
får man ta hänsyn till att staten
och enskilda kapitalister ha satsat kapital
i det svenska företag som ingår i
konsortiet. Om staten subventionerar
bort alla förlusterna, betyder det att
dessa enskilda kapitalägare i företaget
inte behöva bära sin andel av förlusten.
Det är också ett skäl för mig att på nytt
yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru ERICSSON i Luleå: Herr talman!
Jag vill bara lämna en liten förklaring.
Som kammarens ledamöter se har jag
deltagit vid behandlingen av denna
fråga i statsutskottet. Jag har däremot
icke varit med i omröstningen, och jag
kommer här i kammaren av helt naturliga
skäl att rösta för Kungl. Maj:ts förslag.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Då
jag tillhör utskottsmajoriteten, ber jag
att få säga ett par ord.

Jag tror att dessa norrlänningar som
tala så varmt för flyget inte komma att
få den glädje av det den dag subventionerna
börja utgå som de ha föreställt
sig. Biljettpriset kommer nämligen trots
subventionerna att bli så högt, att endast
mycket förmögna personer eller
eventuellt tjänstemän ha råd att betala
detsamma. En flygbiljett Stockholm—
Boden kostar 130 kronor enkel resa, under
det att man med järnväg åker för
47 kronor. Till Luleå kostar flygbiljetten
125 kronor, under det att man kan
få åka för 47 kronor med tåg. Dessa
priser gälla trots de stora subventionerna.
Beträffande malmölinjen är det
samma sak. Det är endast de större inkomsttagarna
och affärsmännen som
komma att tjäna på subventionerna i
viss utsträckning. Det är de som ha råd
att åka med flvg; andra ha det inte. En

Understöd åt inrikes lufttrafik.

flygbiljett Stockholm—Malmö kostar
nämligen 98 kronor, under det att man
med tåg åker för 32 kronor 40 öre, alltså
bara tredjedelen.

Jag undrar om man i dessa tider bör
anslå så mycket pengar som det här ändå
är fråga om. Så intresserade som representanterna
för Skåne och Norrland ha
visat sig, äro de väl villiga att betala den
större kostnaden för att begagna dessa
bekvämligheter om det inte utgår statssubventioner.

Vi ha ju också ett annat transportmedel
här i landet som vi måste tänka på,
nämligen statens järnvägar. Om vi låta
en konkurrent till statens järnvägar
pressa läget så, att det blir indragningar,
vilket är konstaterat i statsutskottets
utlåtande, till nackdel för stora
grupper av folket, är det då nödvändigt
att offra pengar därför att en eller annan
affärsman eller stormagnat vill
kosta på sig att flyga?

Vi ha väl alla lagt märke till att vår
ekonomi har försämrats betydligt under
den senaste tiden. Statsrådet Sköld tillsatte
ju i fjol en besparingsutredning,
den Wärnska utredningen, och den har
särskilt tryckt på att anslag för subventionering
av flyget inte böra förekomma.
De som vilja hålla skattetrycket på en
rimlig nivå böra tänka sig för innan de
rösta för att detta belopp utanordnas.
De som rösta för att vi skola bevilja
denna subvention hoppas jag låta bli att
sedan fara land och rike runt och klaga
över höga skatter, tv de ha själva medverkat
till de höga skatterna, och då
böra de inte längre klaga över det ekonomiska
läget.

Jag finner, herr talman, att det är
klokast att följa statsutskottet i denna
fråga, och jag ber att få yrka bifall till
dess förslag.

Herr JANSSON i Kalix (kort genmäle):
Herr talman! Det skulle ha varit
underligt om inte herr Rubbestad
hade passat på ett sådant här tillfälle

— Andra kammarens protokoll 1951. Nr 10.

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Understöd åt inrikes lufttrafik.

att företräda sparsamheten. Jag förstår
ju att herr Rubbestad när han åker
järnväg reser tredje klass utan sovvagn,
även om han skall till Luleå, till de priser
han har anfört. Använder man denna
bevisföring, kan man komma ungefär
vart som helst.

Jag har inte förutsatt, och ingen annan
norrlänning heller, att det skall bli
möjligt för var man att flyga, ty passagerarutrymmet
i ett plan är ju begränsat.
Jag tror det är av vikt, inte att så
många som möjligt få flyga, utan att
människorna få den känslan, att isoleringen
där uppe skall brytas, och att vår
landsända skall bli lika tillgänglig som
andra för människor som känner sig
isolerade på grund av avstånden. Detta
är för oss det väsentliga.

Skulle vi ta upp frågan om subventioner
i den omfattning som herr Rubbestad
var inne på, skulle vårt resonemang
föra långt utöver det spörsmål vi
i dag diskutera.

Herr Rubbestad sade också, att järnvägarna
få köra med för få passagerare
därför att flyget suger åt sig resenärerna.
Erfarenheten från Luleå-linjen är
emellertid en helt annan. Jag har faktiskt,
herr Rubbestad, så otroligt det låter,
tvingats ta flyget därför att jag inte
kunnat få sovvagn ned till Stockholm.
Jag har inte samma spänst som herr
Rubbestad och har inte lust att sitta
på nattåg mellan Luleå och Stockholm
för att sedan arbeta här nere, och det
har gjort att jag tvingats ta flyget.

Vi äro angelägna, herr Rubbestad, att
få folk upp till Norrbotten, även sådana
som ha affärer att sköta, ty det betyder
ett främjande av hela vårt näringslivs
utveckling.

Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Herr talman! Jag förstår mycket väl
att Herr Jansson i Kalix begagnar sig av
flyg när han kan göra det på statens
bekostnad utan ett öres utlägg, men
skulle han själv lägga ut pengarna,

skulle han nog överväga att ta tredje
klass.

Herr JANSSON i Kalix (kort genmäle):
Herr Rubbestad! Vi skola inte tala om
pengar samtidigt. Det finns tillfällen,
då det är så angeläget att jag är i Stockholm,
att jag får ta flyget även om jag
får betala det ur egen börs. Det är inte
därför att jag värderar penningen på
annat sätt än herr Rubbestad, utan därför
att jag utnyttjar den på ett förnämligare
sätt än herr Rubbestad.

Herr ANDERSON i Sundsvall: Herr
talman! Efter den replikväxling som nu
ägt rum hade det måhända varit lämpligt
att avsluta debatten i denna fråga.
Jag vill i allt väsentligt instämma med
de många ärade talare som ha yrkat
bifall till reservationen.

Det är ett par glädjande saker som vi
kunna konstatera i denna debatt om
det inrikes trafikflyget och speciellt
flyget på Norrland. För det första har
regeringen omprövat sin inställning till
frågan sedan i fjol och ställt sig positiv
till flyglinjernas bibehållande. En annan
sak som har glatt mig som norrlänning
är att diskussionen i dag inte
har förts som om det här vore fråga om
enbart ett norrlandsintresse. 1 stället
bär det sagts av de flesta talarna, att
det är en riksangelägenhet, och det är det
ju i allra högsta grad. Framför allt är
det en riksangelägenhet att industrimän
och affärsmän i Norrland ha möjligheter
att bekvämt knyta kontakt med den övriga
delen av landet och med affärsfolk
i andra länder. Den kontakten
kunna de få på ett bekvämt sätt just
tack vare flyget.

.lag har begärt ordet närmast för att
delge kammaren de senaste uppgifterna
beträffande linjen Stockholm—Sundsvall,
Här har tidigare anförts att frekvensen
på malmö- och luleålinjerna
har förbättrats. En liknande förbättring
har inträffat även beträffande linjen
Stockholm—Sundsvall/Härnösands flyg -

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

fält. Under sommaren 1950 ökade antalet
resande med inte mindre än
07 procent, så att beläggningen i flygplanen
nu sommartid uppgår till 60
procent av det möjliga. Det tyder på
att även den linjen är på god väg att
bli bärig.

Det var någon av de tidigare talarna
som anförde, att staten har investerat
stora belopp i flygfält. Det är alldeles
riktigt. Jag gjorde då den reflexionen,
att dessa flygfält väl inte ha byggts enbart
för civilflyget. Man har vid planläggningen
av flygfälten åtminstone i
några fall även tagit sikte på beredskapsåtgärder.

Jag vill i detta sammanhang också
framhålla, att när det gäller flygfältet
på Skeppsholmen utanför Sundsvall är
det inte bara staten som har nedlagt
pengar och intresse utan jämväl de
kommuner som närmast beröras. När
det blev aktuellt att sätta i gång norrlandsflyget
med en linje till Sundsvall;
Härnösand, förbundo sig nämligen kommunerna
där uppe, Sundsvalls stad,
Härnösands stad och Timrå köping,
alt ställa mark till förfogande för flygfältet.
Kommunerna inköpte ett för
ändamålet lämpligt område, som ställdes
till förfogande.

Jag vill till sist, herr talman, erinra
om att norrlandsmässan i fjol enhälligt
antog ett uttalande då detta problem
var uppe till diskussion i anledning av
att riksdagen då ställt sig avvisande till
ytterligare subventioner. Man tar i resolutionen
sikte just på norrlandsflyget,
och jag skall be att till sist få läsa
upp denna resolution:

»Norrlandsflyget på Sundsvall/Härnösand
och Luleå har fått en utomordentlig
betydelse för i dessa landsdelar
boende befolkning, för dess industrioch
affärsliv och för dessa landsändars
utveckling. Flyget neutraliserar nackdelen
med de stora avstånden till mellersta
och södra Sverige och möjliggör
snabb kontakt med utlandet.

Iätt nedläggande av flyglinjerna vore

Understöd åt inrikes lufttrafik.

en avsevärd försämring för Norrland.
Om flygtrafiken på Norrland till dato
ej varit ekonomiskt bärig, bör man betänka,
att det tar tid att bygga upp en
flygtrafiklinje och att en sådan uppbvggnadstid
ej får avbrytas samtidigt
som linjerna visa en stark ökning av
passagerarefrekvensen. Det är därför
av den största vikt, att de nuvarande
linjerna bibehållas och att därjämte åtgärder
vidtagas för utveckling i övrigt
av flygtrafiken inom och på Norrland.»

Herr talman! I anslutning till dessa
synpunkter och till de många positiva
synpunkter på inrikesflyget, som tidigare
talare ha anfört, ber jag att få
yrka bifall till reservationen.

Under detta anförande hade herr
talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall til!
den av herr Gränebo in. fl. vid punkten
fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Malmborg i Skövde begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
78 :o) i utskottets utlåtande nr 6, röstar
Ja;

Den, det ej vilt, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Gränebo m. fl. vid punkten
fogade reservationen.

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Fria resor för barn m. m.

ledamöter hava röstat för nej-propositionen.
Herr Åkerström begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 52 ja och 144 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den av
herr Gränebo in. fl. vid punkten fogade
reservationen.

Punkterna 79—82.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 83.

Lades till handlingarna.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ånyo ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 4.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1951/52, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

§ 5.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1951/52, i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna t—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5.

Lades till handlingarna.

§ 6.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1951/52, i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7.

Lades till handlingarna.

Fria resor för barn in. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till fria resor för barn
m. in. jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
78, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 23 februari 1951, föreslagit
riksdagen att för budgetåret 1951/52
under femte huvudtiteln anvisa dels till
Fria resor för barn ett förslagsanslag
av 2 700 000 kronor, dels till Fria resor
för husmödrar ett förslagsanslag av
1 400 000 kronor, dels till Bidrag till
driften av semesterhem ett förslagsanslag
av 400 000 kronor, dels ock till
Stipendier för underlättande av husmoderssemester
ett reservationsanslag
av 800 000 kronor.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat ett antal motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Pålsson m. fl. (I: 332) och den andra
inom andra kammaren av herr Onsjö
m. fl. (11:444), hade hemställts, att
riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts
förevarande proposition måtte besluta
att en särskild avgift skulle uttagas för
alla avgiftsfria barnresor, utom till

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Nr 16.

barnkolonier, samt för fria resor för
husmödrar till enskilda hem i överensstämmelse
med vad statsrådet Sköld
anfört i särskilt yttrande till statsrådsprotokollet.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Cassel in. fl. (1: 333) och den andra
inom andra kammaren av herr Hagberg
i Malmö in. fl. (11:433), hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att för budgetåret 1951/52 under femte
huvudtiteln anvisa dels till Fria resor
för barn ett förslagsanslag av 2 200 000
kronor dels till Fria resor för husmödrar
ett förslagsanslag av 1 250 000 kronor
dels till Bidrag till driften av semesterhem
ett förslagsanslag av 400 000
kronor dels ock till Stipendier för underlättande
av husmoderssemester ett
reservationsanslag av 800 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Ohlon och Sunne (1:343) och den
andra inom andra kammaren av herrar
Åhman och Gunnarsson (11:452),
hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta dels om ändring av reglerna
rörande fria resor för barn och husmödrar
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i motionerna föreslagits
dels ock att för budgetåret 1951/52 under
femte huvudtiteln såsom förslagsanslag
anvisa till Fria resor för barn
2 200 000 kronor samt till Fria resor
för husmödrar 1 250 000 kronor.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 332 och II: 444, I: 333
och II: 443 samt I: 343 och II: 452,

a) besluta, att en särskild avgift skulle
uttagas vid fria barnresor — utom
till barnkolonicr — samt vid fria resor
för husmödrar till enskilda hem i huvudsaklig
överensstämmelse med vad
Utskottet i motiveringen föreslagit;

b) för budgetåret 1951/52 under
femte huvudtiteln anvisa

Fria resor för barn in. m.

1) till Fria resor för barn ett förslagsanslag
av 2 200 000 kronor;

2) till Fria resor för husmödrar ett
förslagsanslag av 1 250 000 kronor;

3) till Bidrag till driften av semesterhem
ett förslagsanslag av 400 000
kronor;

4) till Stipendier för underlättande
av husmoderssemester ett reservationsanslag
av 800 000 kronor;

II. att motionen 1:344 icke måtte av
riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Gillström,
Näsström, Hesselbom, Andersson
i Malmö, Eriksson i Sandby samt Persson
i Växjö och fru Ericsson i Luleå,
vilka ansett, att utskottet under I. bort
hemställa att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med
avslag å motionerna 1:332 och 11:444,
1:333 och 11:443 samt 1:343 och
II: 452,

a) besluta, att särskild avgift icke
skulle uttagas vid fria resor för barn
och husmödrar;

b) för budgetåret 1951/52 under femte
huvudtiteln anvisa

1) till Fria resor för barn ett förslagsanslag
av 2 700 000 kronor;

2) till Fria resor för husmödrar ett
förslagsanslag av 1 400 000 kronor;

3) till Bidrag till driften av semesterhem
ett förslagsanslag av 400 000
kronor;

4) till Stipendier för underlättande
av husmoderssemester ett reservationsanslag
av 800 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru ERICSSON i Luleå: Herr talman!
Den fråga, som vi i dag gå att avgöra,
var också uppe i riksdagen 1949, och
slutet på diskussionen blev då, att vad
reservanterna nu föreslå blev beslutat.
.Tåg skulle önska att detsamma sker också
i dag.

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Fria resor för barn m. m.

Den Wärnska besparingsutredningen
har här påvisat en möjlighet att spara
pengar. Man har också motiverat ett
sådant sparande med att dessa resor
få betalas av dem som resa korta sträckor,
alltså de som skola betala en avgift
upp till 5 kronor. Man har tyckt,
att då dessa få betala den avgiften, skola
också de som resa längre sträckor få
betala lika mycket av sin avgift. Man
har sagt, att avgiften skall uttagas på
det sättet, att de som äro under 12 år
skola betala två gånger kronor 2: 50,
alltså 5 kronor för resa fram och tillbaka.
och att de, som äro över 12 år
skola betala 5 kronor för enkel resa,
alltså 10 kronor tur och retur. För vårdare
skall erläggas samma avgift som för
de barn vårdaren åtföljer. Eftersom
vårdare bara få följa med barn under
12 år, komma följaktligen vårdarna att
få betala detsamma som för sådana
barn, alltså 5 kronor tur och retur.

Man har i en hel del motioner ställt
frågan: Varför skall det vara skillnad,
då en del åtnöja sig med att fara en bit
och en del nödvändigt skola företaga
dessa långa resor? Jag måste fråga: Är
det verkligen så att det är fråga om att
»åtnöja sig» eller icke? Förhåller det
sig inte i verkligheten på det sättet,
att man far, dit man kan fara? Fn de!
människor kunna fara till ett närmare
ställe och återigen andra måste fara
längre bort, därför att de kanske just
där ha någon, som kan ta emot dem.
Jag förmodar att både motionärerna
och besparingsutredningen anse, att vad
de föreslagit skulle innebära någon
sorts rättvisa. Jag måste emellertid fråga:
Är det verkligen någon rättvisa? Fa
inte de, som resa denna långa väg,
utom att de åläggas denna avgift, en
hel del utgifter, som kanske ingen reflekterar
över? Vi kunna väl ändå förutsätta,
alt dessa husmödrar eller mammor,
som fara med sina barn, måste
åka snälltåg och alltså betala snälltågsbiljetter.
Och snälltågsbiljetten för dem
själva kommer ju att fr. o. m. den 1

maj höjas från 3 till 4 kronor och den
för barnen från 1: 50 till 2 kronor.
Var och en av kammarens ledamöter
kan själv räkna ut, hur mycket det
kommer att bli för en mamma om hon
far själv med tre barn och får betala
denna avgift. Sedan kan man ifrågasätta,
om det inte är många andra saker, som
hon behöver, när hon skall göra denna
långa resa. Jag kan nämna en sak, som
jag anser vara ganska nödvändig, som
hon eventuellt skulle kosta på sig, nämligen
sovvagn. Man kan alltså genom
ett sådant resonemang konstatera, att
reservanternas jämförelse, då de komma
till att en del skola betala och en
del slippa betala, inte håller streck.
Även de sistnämnda åsamkas en stor
utgift.

Man har givit socialstyrelsen i uppdrag
att försöka klara ut, hur detta
skulle komma att verka, både administrativt
och inom olika andra områden.
Socialstyrelsen har gjort det och då
den undersökt vem som skulle kunna ta
ut avgiften, har den kommit till det resultatet,
att det är nästan ingen som
vill göra det. Helt naturligt kunna vi
inte lägga den uppgiften på våra barnavårdsnämnder.
Vi veta nämligen, att
barnavårdsnämnderna redan nu ha sig
ålagt så mycket arbete, att vi inte kunna
lägga något mera på dem. Statens järnvägar
vilja heller inte vara med om
detta krångel.

Socialstyrelsen har vidare gjort en
hel del undersökningar om hur dessa
fria resor verka inom olika områden
i vårt land. På grund av den korta tid
som stått till buds har styrelsen inte
kunnat göra undersökningen mer omfattande
än för blott tre städer, men efter
vad jag kan förstå tre mycket representativa
sådana, nämligen Sundbyberg,
Sundsvall och Karlskoga. Och till vilket
resultat har socialstyrelsen kommit vid
dessa undersökningar? Jo, den har kommit
till det resultatet, att dessa barnresor
i mycket stor utsträckning utnyttjas
av familjer med många barn. Vad

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Nr 16.

innebär detta''? Jo, därav kan man draga
den slutsatsen, att det just blir dessa
familjer, som vi väl ändå önska lämna
den största hjälpen, som drabbas av
denna besparingsaktion, och faktiskt i
stor utsträckning inte få råd att företa
dessa resor. Det kommer, som socialstyrelsen
säger här, att verka återhållande
på dessa familjer, och inte bara
det, utan det kommer att ske en förskjutning
så till vida, att det blir de
som ha det bättre som komma att fara,
och de som vi vilja skola komma ut
måste ovillkorligen stanna hemma.

Förutom detta ha reservanterna i utskottet
pekat på en sak, som jag kanske
anser vara den mest väsentliga av
allt som kan anföras i detta sammanhang,
nämligen att vi alla äro oerhört
rädda om de sociala förmåner vi ha fått.
Vi uppskatta de sociala förmånerna och
sätta stort värde på dem, och vi vilja
på intet sätt, att de skola naggas i kanten,
därför ha vi understrukit i reservationen,
att om det statsfinansiella läget
blir svårt — det är ju redan svårt
— så skall man först undersöka alla
andra besparingsmöjligheter, innan de
sociala reformerna på något sätt rubbas.

Jag kan tala om att jag i måndags
var på ett möte med 200 kvinnor, och
jag måste i sanningens intresse uttrycka
min stora beundran för dem på grund
av det sätt, på vilket de ta de stora
prisstegringar, som nu ägt rum. De
förstå, att allt detta är nödvändigt. Det
är då helt naturligt, att man gör den
reflexionen: Är det nödvändigt att låta
dessa husmödrar drabbas av det som
här föreslås? Jag skulle tro, att om ni
innerst inne reflektera över detta, kunna
ni inte annat än hålla med mig om
att här bör faktiskt förfaras som reservanterna
föreslagit.

Om jag sammanfattningsvis till slut
skulle vilja säga några saker, så är det
först, att ingen människa vet vad denna
avgift kommer att ge. Det har nämligen
inte hesparingsutredningen kunnat

Fria resor för barn m. m.

säga och inte heller socialstyrelsen.
Förra gången frågan var uppe föreslog
man ju en mindre avgift, men man var
tämligen på det klara med att den inte
skulle ge vad som hade beräknats. Säkerligen
kommer inte heller den nu
föreslagna avgiften att göra det. Blir det
inte, om man inför denna avgift, ett
nytt litet krångel för alla de människor,
som få resa? Det blir också en försämring
i förmånen för det övervägande
flertalet. Man kan inte säga, att några
kronor inte betyda något för dem detta
drabbar, utan man måste i sanningens
intresse säga, att det betyder mycket
för dem. Jag hoppas att redan nu åtminstone
de kammarledamöter, som höra
på mitt anförande, räknat ut, hur
mycket detta kommer att kosta dem det
gäller. Låt oss slippa denna extra skatt!
Jag vädjar till kammaren att rösta med
reservanterna. Därmed skulle kammaren
göra en stor del av de svenska husmödrarna
glada.

Häruti instämde fru Humla.

Herr PETTERSON i Degerfors: Herr
talman! Jag skall inte som fru Ericsson
i Luleå be kammaren om någonting,
utan jag skall säga några ord om hur
utskottsmajoriteten har sett på detta
problem.

Som fru Ericsson sade är ju detta
inte den första tvisten vi ha haft i
denna fråga, utan vi ha tidigare diskuterat
den. Jag vill också erinra om den
utredning som förelädes riksdagen 1949.
Där hade man ju fört fram tanken på
en grundavgift i anledning av att man
då upphävde de s. k. avståndsgränserna.
Nu har ju, som här nämnts, frågan
upptagits av hesparingsutredningen och
i anknytning därtill har ju finansministern
anfört reservation och föreslagit
i enlighet med utredningens förslag, att
en avgift på 5 kronor skall införas. Tvisten
gäller denna avgift — om vi nu
kunna kalla den stor eller liten, skall
jag låta bli att yttra mig om. Det finns

Nr 16.

Onsdagen den 25 apri] 1951 fm.

Fria resor för barn m. m.

flera motioner, med yrkande om bifall
till finansministerns reservation,
och det finns en motion, som går ännu
längre.

Jag tycker, trots att fru Ericsson försöker
nonchalera det, att det starkaste
motivet för att följa finansministern på
denna punkt är, att de som åka kortare
sträckor, så att avgiften inte går över
5 kronor, redan nu själva få betala
sina kostnader. Vi kunna säkerligen
utgå från att dessa människor tillhöra
de sämst ställda. Då gör man sig ögonblickligen
frågan: Varför skola de som
ha förmånen att åka från Haparanda till
Trelleborg eller vart som helst inte
också betala 5 kronor? Den saken kan
man ju inte vifta bort med att säga,
att dessa också få betala snälltågsbiljett.

Socialstyrelsen och järnvägsstyrelsen
ha motiverat sina avstyrkande yttranden
med att ifrågavarande anordning
skulle medföra vissa svårigheter ur administrativ
synpunkt. Det är inte sant.
Om man, som utskottet här föreslagit,
tar bort resorna med buss och båt och
bilar, i den mån de användas, och håller
sig till järnvägsresorna, blir det
inga besvärligheter alls. Det är ju inte
ordnat på det sättet att man ute på stationerna
står och räknar ut vad biljetten
kostar, utan man har enhetspriser
— 23 och 36 kronor för respektive barnresorna
och vårdarresorna. Den enda
ökning för administrationen, som vi i
detta sammanhang behöva befara är,
att när vederbörande kommer till biljettluckan
jned sin anvisning och får
sin biljett, blir priset 5 kronor lägre,
därför att den som sitter i biljettluckan
tillhandahåller ett kvitto på 5 kronor.
Utgiften för denna utökning för administrationen
måste helt naturligt bli
ganska liten.

Socialstyrelsen säger, att detta drabbar
de lägsta inkomsttagarna. Ja, det
kan vara sant. Men det är ju ändå så,
att de lägsta inkomsttagarna befinna
sig bland dem, som jag nyss nämnde,
nämligen de, som vare sig kunna vara

ifrån eller ha kläder, så att de kunna
resa längre sträckor, utan få hålla sig
inom femkronorsgränsen. Här kan man
nog säga, att vi ha de fattigaste bland
de fattiga. Det är emellertid märkvärdigt,
att varken socialstyrelsen eller
reservanterna ens andas om att det
skulle föreligga några svårigheter för
dessa att komma ut med 5 kronor. Det
är ju tyvärr alltför ofta i detta land på
det sättet, att de som ha det verkligt
besvärligt glömmer man, och det har
man gjort även i detta fall.

Reservanterna säga att de inte vilja
vara med om att försämra de sociala
förmånerna, innan alla andra besparingsåtgärder
äro prövade. Det kan jag
instämma i. Jag delar fullständigt den
tankegången med dem, och jag kan gå
ännu längre och säga, att ha vi ingenting
annat att spara på än sociala förmåner,
skola vi avstå från sparsamhet.
Men här är det fråga om huruvida detta
är en social förmån, framför allt om
det är en social förmån av den storleksordning
som man vill göra gällande.
Frågan är: har man inte blåst upp detta
till ett spörsmål av mycket större dimensioner
än det i verkligheten har?

Jag måste säga att jag ganska ofta är
ute och reser. Det går inte en vecka
utan att jag är ute på två eller tre
möten. Jag kan ju i det avseendet apostrofera
jordbruksministerns ord om en
flitig söndagstalare. Jag har emellertid
aldrig mött kravet på dessa resor. Det
är ju så att ett legitimt behov växer
fram; det behöver man inte agitera
fram. Emellertid äro en hel rad reformer,
som människorna i detta land
önska få, ännu inte förverkligade. Dem
kunna vi inte genomföra. Jag kan nämna
några sådana. Vi ha inte genomfört
moderskapsförsäkringen i detta land.
Det är ett krav från kvinnornas sida.
som gör sig påmint på ett helt annat
sätt. Jag kan nämna änkepensionen.
Dessa stackars människor skola leva på
600 kronor om året. Man har inte råd
att göra någonting åt den saken. Sjuk -

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

vårdsförsäkringen är inte heller genomförd.
Vidare ha vi ålderdomsvården. Vi
kunna inte göra något åt våra ålderdomshem
därför att det inte finns medel
tillgängliga för ändamålet. Vi ha
lagt alla dessa frågor på is därför att
vi inte ha ekonomiska möjligheter att
lösa dem. Är det inte så, att vi kanske
strö ut våra pengar på mindre viktiga
saker och att följden blir, att mera viktiga
reformer, som vi önska, inte kunna
genomföras?

Nu vill jag inte påstå, att det i förevarande
fall rör sig om någon större
summa. Det är inga miljoner det är
fråga om. Det rör sig enligt finansministerns
uträkning om 650 000 kronor.
Men även detta är pengar. Det är inte
precis fråga om växelpengar. Vi ha haft
långa kammardebatter om 20 000 kronor.
Man skall inte förakta dessa
650 000 kronor.

Innan jag slutar skall jag beröra ännu
en sak. Fru Ericsson i Luleå talade om
de tre städer, beträffande vilka man
gjort en undersökning. Det visade sig
då, att i en av dessa tre städer 50 procent
av dem, som voro berättigade att
resa, använt den förmånen. I de två
andra städerna är det 10 procent. Enligt
socialstyrelsens yttrande är resandefrekvensen
i stigande. Med anledning
därav vill jag ställa frågan: Hur skulle
det gå, om frekvensen på samtliga platser
i detta land skulle bli 50 procent
såsom i en av dessa tre städer, vilket ju
inte är omöjligt? Jag är rädd för att vi
då skulle bli nödsakade tillgripa mycket
längre gående åtgärder än vad utskottet
i detta fall har gjort, och det är,
herr talman, för att undvika detta, som
jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr HALLÉN: Herr talman! Anledningen
till att jag begärt ordet är, att
jag som lokalombud under ett 30-tal år
i Stockholms barnavårdsnämnd och
som ordförande i min egen kommuns

Fria resor för barn m. m.

barnavårdsnämnd har handlagt en massa
sådana här ärenden, där det gällt
barn i vår kommun, som skulle begagna
sig av denna förmån. Jag skulle därför
vilja säga några ord om de s. k. fria
barnresorna.

Som de flesta av kammarens ledamöter
erinra sig är upprinnelsen till dessa
den evakuering av barn som under kriget
ägde rum framför allt från storstäderna
och tätorterna. Det kallades
visserligen inte för evakuering utan att
det skulle ordnas barnkolonier, men
syftet var att skydda barnen för eventuella
risker, ifall vi skulle indragas i
kriget. När det sedan blev fred, fortsatte
verksamheten, som vi veta. Då anlade
man alldeles riktigt den folkhygieniska
synpunkten, att städernas och tätorternas
barn, dessa grändernas bleka
barn, skulle ut på landet för att få erforderligt
luftombyte och mera närande
föda o. s. v., som behövdes för dessa
barn. Emellertid ville man som vi veta,
under dessa år utöka de s. k. sociala
förmånerna, och nästa steg blev, att
man slopade räjonggränsen — jag vill
minnas att den var 60 mil — och vidare
medgavs rätten att resa så att säga
varifrån som helst vart som helst. Det
innebär i praktiken att låt oss säga,
om ett litet barn på 8 å 10 år — det
har ganska mycket att säga till om
hemma numera — som bor i Tomelilla
på den skånska slättbygden, vill resa
till en moster uppe i Kiruna, så möter
det intet hinder. Mamma eller någon
annan anhörig följer med på denna
långa resa och far sedan hem, och när
den stipulerade tiden är slut, far vederbörande
igen den långa vägen och hämtar
hem barnet.

Det finns fall — vi ha haft två stycken
— där det nästan verkar som om
vederbörande hade suttit och räknat ut
hur långa resor som varit möjliga att
göra. I ena fallet var det två syskon, av
vilka den ena reste till anhöriga uppe
i Luleåtrakten och den andra for ned
till södra Halland. Jag missunnar dem

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Fria resor för barn ni. m.

inte alls dessa resor, men äro vi inte
inne på en oriktig väg, när vi i tider
som de nuvarande alldeles gå ifrån den
motivering och den sakliga grund, som
vi förut haft.

Yad är avsikten med dessa resor? Det
kan inte vara folkhygieniska skäl som
göra, att man reser från Norrland och
Skåne till Stockholm. Det kan inte vara
för luftombytets skull, tv luften i Stockholm
är väl inte ur några synpunkter
att föredra framför den luft, som landsbygden
kan bjuda på. Varför ha vi då
fått dessa resebestämmelser? Ja, enligt
min uppfattning är det på grund av
något slags missriktade likställighetskrav.
Man har menat: Varför skola endast
städernas och tätorternas barn ha
fria resor? Varför skola inte också
landsbygdens barn ha det? Men då äro
vi inne på rena rekreations- och förströelsesynpunkter.
Ingen missunnar
barnen dessa resor, men jag tycker tiderna
äro sådana, att vi icke kunna inrangera
dessa ting under rubriken social
standard och göra dem till något
slags sociala förmåner. Snarare kan
man väl kalla dem ett alldeles omotiverat
privilegium.

Jag säger som den föregående ärade
talaren, att vi ha mycket större anledning
att slå vakt om vår sociala standard
på många andra områden, som
kunna hotas av radikala besparingssträvanden.
Här rör det sig i många stycken
om en ren lyxföreteelse.

Jag beklagar att utskottet inte har
gått in för att begära eu revision av
resebestämmelserna, som hade kunnat
återföra denna fråga till dess rätta proportioner.
Det är ju dock hälsosynpunkterna
som här skola vara avgörande. De
barn, som leva i en sämre miljö, skola
få komma ut på landet. Jag kan gärna
gå med på att det är onödigt att ta ut
de här föreslagna fem kronorna av dem.
Där håller jag på de nuvarande bestämmelserna.
Men hela detta system, som
tillåter resor kors och tvärs i landet
utan någon som helst begränsning, anser
jag vara fullständigt felaktigt.

Nu kan man, herr talman, inte ställa
något yrkande om återremiss till utskottet,
för att utskottet skall ta frågan under
omprövning, tv för det kräves förmodligen
socialstyrelsens medverkan,
och den skaffar man ju inte i en handvändning.
Men jag är övertygad om att
det är en linje, som har resonans. Jag
höll härom dagen ett föredrag i en socialdemokratisk
kvinnoklubb, vari jag
redogjorde för dessa synpunkter. Alla
närvarande klubbmedlemmar voro därvid
eniga om att vi icke skulle lägga
hinder i vägen för barnens resor, så
länge det så att säga gällde hälsoprincipen;
tvärt om skulle vi slå vakt om
dem. Däremot är den utbyggnad, som
under senare år har skett, mycket diskutabel,
och den debatteras också livligt
ute i landet.

Jag har under den gångna vintern
upprepade gånger talat med kamrater
inom alla partier här i kammaren,
och alla ha därvid instämt i att den
nuvarande anordningen med dessa resor
egentligen innebär ett slöseri med
statens pengar. Man kan fråga sig varför
barnen skola få företa rekreationsresor
till Stockholm på statens bekostnad
och gå på Gröna lunds tivoli. Det
må de annars göra hur mycket som
helst, men det är inte något socialt intresse
att de göra det. Däremot är det
ett stort intresse att de ca 4 000 barn i
Stockholm, som bruka få fria resor,
få komma ut till en mera hälsotjänlig
miljö på landet varje sommar
och där återvinna hälsa och krafter.
Vi skola inte tillåta att man av besparingsskäl
fingrar på den principen.
Men nog är det ett underligt favoriserande
som här föreligger. Om dessa fria
resor skulle avse också rekreation och
luftombyte, tänk då på hur många fattiga
arbetare det är som aldrig någonsin
få möjligheter att göra sådana resor!
Den saken kan man lika gärna ta
hänsyn till i detta fall.

Herr talman! Så som ärendet nu ligger
till skall jag inte ställa något yrkande.
Men för att liksom demonstrera att

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Nr 16.

vi enligt min mening iiro inne på en
fullständigt felaktig väg vill jag i nuvarande
läge yrka bifall till utskottets
hemställan. Jag hoppas att statsrådet
Möller skall beakta de här framförda
synpunkterna, som jag vet ha mycket
stark resonans både här i kammaren
och ute i landet, och tänka på att denna
fråga bör göras till föremål för en grundlig
översyn.

Fru ERICSSON i Luleå (kort genmäle):
Herr talman! Herr Petterson i
Degerfors sade, att ingen ömmade för
dem som få betala denna femkronorsresa.
Men jag försökte ju i mitt anförande
bevisa, att de som resa icke göra det
därför att det är kort eller lång väg.
Jag vill än en gång bestämt påstå, att
människor resa dit, där de ha någon att
hälsa på. Det är här inte alls fråga om
resornas längd. Om t. ex. en husmor i
vårt län har anhöriga i södra Sverige,
vad är då naturligare än att hon begär
att få resa ända dit ner?

Det är samma förhållande i de flesta
fall, där någon vill göra en lång resa
själv eller tillsammans med barnen.
Man reser nästan alltid till anhöriga.
Jag hoppas att ingen av kammarens ledamöter
tror, att någon reser lång väg
bara för att få sitta och ha det trevligt
under resan. Nej, man far till en ort —
jag poängterar det än en gång — därför
att den är det enda ställe man har
att fara till.

Herr Petterson i Degerfors tog mycket
lättvindigt på frågan om hur avgiften
skall erläggas. Den saken är inte så
märkvärdig, järnvägsstyrelsen behöver
bara ordna med ett särskilt bevis, sade
herr Petterson i Degerfors. Men varför
har då inte järnvägsstyrelsen själv sagt
att denna sak är så lekande lätt ordnad?
Efter vad jag förstår har järnvägsstyrelsen
högst ogärna velat ta på sig den
uppgiften, och samma är förhållandet
med barnavårdsnämnderna. Detta vet
herr Petterson i Degerfors lika bra
som jag.

Vidare sade herr Petterson i Deger -

Fria resor för barn m. m.

fors att vi ha blåst upp denna fråga till
en storm. Vi ha inte alls blåst upp den.
Jag vill tala om, att när jag i måndags
kväll talade till husmödrarna, så nämnde
jag inte ett enda ord om denna sak.
Vi hade annat att syssla med än att försöka
blåsa upp denna speciella fråga.
Inte något av de framförda argumenten
håller alltså.

Sedan är jag oerhört förvånad över
herr Halléns inställning i denna fråga.
Herr Hallén talade i samma stil som
herr Petterson i Degerfors: det är bara
lusten att fara fram och tillbaka i hela
Sveriges land som gör att folk reser.
Herr Hallén framhöll också, att det inte
kunde vara riktigt att landsbygdsbarnen
skola få resa upp till Stockholm
och gå på Gröna lunds tivoli. Ja, nyttan
av det kan man ju diskutera, men
det kan ju vara roligt för barn från någon
avlägsen trakt att få komma hit och
gå på Tivoli.

Jag har i mitt eget län samlat in en
mängd uppgifter av sådana personer,
som ha rest på detta sätt, och alla bekräfta
de att de som resa fara till en
ort, där de ha anhöriga.

Jag vädjar ännu en gång till kammarens
ledamöter att gå på reservationslinjen.
Herr talman! Jag yrkar bifall till
reservationen.

Fru NILSSON: Herr talman! Jag skall
be att få instämma i reservationen av
herr Karl Andersson m. fl., i vilken
yrkas, att särskild avgift icke skall uttagas
vid fria resor för barn och husmödrar.

Denna reform är redan tidigare mycket
begränsad, eftersom det är satt en
inkomstgräns vid 4 000 kronor i beskattningsbart
belopp. Detta gör, att
många barn vilkas föräldrar ha högre
inkomster — och även husmödrar, som
själva eller tillsammans med sina män
ha inkomster över denna gräns — icke
kunna komma i åtnjutande av dessa
fria resor. Vidare kunna många av
dem, som tidigare haft förmånen av

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Fria resor för barn m. m.

fria resor, nu icke längre komma i fråga
på grund av de löneökningar som
ha ägt rum. Detta betyder dock inte
att dessa människor ha kommit i ett
bättre ekonomiskt läge. På grund av
samtidigt inträffade prisstegringar ha
dessa familjer tvärt om större ekonomiska
bekymmer nu än tidigare. Genom
att behålla denna inkomstgräns
urvattnas alltså reformen.

Ser man sedan på alla de husmödrar,
som icke ha några minderåriga barn,
alltså barn under 14 år, så äro också
deras möjligheter att erhålla fria resor
begränsade, även om deras inkomster
ligga under strecket, men i de flesta
fall äro dock dessa husmödrar i stort
behov av semester. Många sådana arbetarhustrur
ha kanske flera barn, som
nu äro vuxna. Även om de alltså inte
nu ha några minderåriga barn borde
de väl ändå ha möjlighet att erhålla
fria resor. Jag anser att denna reform
borde förbättras i stället för att försämras,
och jag är säker på att systemet
med avgift för resorna kommer att ytterligare
begränsa möjligheterna för
många, som äro i behov av semester
på annan ort.

Nu tänker man här spara några
hundra tusen kronor, men det finns säkert
andra områden, som man i stället
kunde inrikta sitt sparsamhetsnit på.
Jag tänker här på prästernas löner.
Trots att prästerna liksom andra statstjänare
ha erhållit en löneökning på 19
procent skola de nu enligt framlagt förslag
få sina löner höjda ytterligare. Här
vore det på sin plats att spara nio miljoner
kronor i stället för att spara in
några hundra tusen kronor på fattiga
husmödrars och barns semesterresor.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Karl Andersson
m. fl.

Herr PETTERSON i Degerfors (kort
genmäle): Herr talman! Fru Ericsson i
Luleå sade att jag hade fel, när jag på -

stod att ingen ömmade för de människor,
som gjorde de korta resorna. Jag
har emellertid läst både socialstyrelsens
utlåtande och reservationen, men ingenstans
finns det nämnt något om den
saken, och det är ju ändå det som är
det avgörande i detta fall.

Vidare sade fru Ericsson i Luleå att
hon inte har blåst upp denna fråga. Ja,
jag vet nu inte hur mycket fru Ericsson
har blåst upp den, hon bor ju så långt
ifrån mig, men jag känner en del andra
fall. Det är möjligt att jag har tagit
fel, men så långt jag kan bedöma läget
ute i landet är detta spörsmål inte
någon stor fråga.

Sedan får jag kanske lämna en upplysning
i anledning av vad lierr Hallén
anförde. Det är inte meningen att ta
någon avgift av barn, som skola resa
till kolonier, och inte heller av husmödrar,
som skola fara till semesterhem.
Det förändrar ju situationen.

Fru Ericsson i Luleå frågade varför
inte järnvägsstyrelsen har kunnat räkna
ut den där lilla enkla anordningen,
som jag nämnde om. Ja, det är ofattbart
även för mig att järnvägsstyrelsen
inte har kunnat göra detta. Men det är
nu så, att herr Iwar Anderson i Arboga,
som är f. d. kontorist vid järnvägen,
har sagt att den saken kan lösas på
det enkla sätt, som jag framhöll, och
detta har järnvägsstyrelsen inte förnekat.
Jag tror alltså inte, fru Ericsson i
Luleå, att det har framkommit någonting,
som ändrar min uppfattning.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Fru VÄSTBERG: Herr talman! Alla
föregående talare i denna fråga ha varit
föredömligt kortfattade, och det
skall jag också bli. Det kanske rent av
kan tyckas vara onödigt att säga någonting
alls, efter det att fru Ericsson
i Luleå och de andra talarna ha framhållit
sina synpunkter.

Denna fråga är alltjämt en huvudsak

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Nr 16.

för tusentals arbetarkvinnor i vårt land.
Det ha vi även tidigare i olika sammanhang
framhållit. Det var vårt förbund
som allra först tog initiativet till dessa
fria resor och pekade på behovet av
dem. När det Wärnska besparingsförslaget
kom, vari ingick indragning av
denna förmån, blev det därför nära nog
en chock för oss. Vår förbundsstyrelse
och de distriktsordförande som voro
samlade i höstas, när det Wärnska förslaget
lades fram, reagerade genast
mycket starkt och varnade bestämt för
att beträda den föreslagna vägen. Det
var också med stor tacksamhet som vi
på nyåret kunde notera, att regeringen
lagt de Wärnska propåerna åt sidan.
Vi voro dock mycket starkt medvetna
om att även ett oförändrat läge reellt
innebar en avsevärd sänkning av de
sociala förmånernas värde, och det var
med tungt hjärta vi böjde oss för sparsamhetens
krav och avstodo från att
motionera om åtgärder för att återställa
dessa förmåners realvärde. Vi anse,
att vi därmed ha lämnat vårt bidrag till
den stabilisering av ekonomien, som
vi alla eftersträva. Jag skall inte gå
närmare in på den saken här.

Den här föreliggande frågan kan
tyckas vara liten och av ringa vikt. Så
betrakta dock inte vi den. Först och
främst äro vi rädda för att en uppluckring
på detta område endast utgör en
första början och att hela det sociala
reformverket hotas. Därför tycka vi
att det är bättre att stämma i bäcken
än i ån. När man ser hur det Wärnska
förslaget har mottagits på sina håll, så
är man inte benägen att alldeles underskatta
faran.

De fria resorna för barn och för husmödrar,
som fara på semester, ha varit
ett alldeles särskilt stort glädjeämne
för oss. Vi veta också, att de ur hälsosynpunkt
ha betytt mycket för såväl
familjer som enskilda. Resornas uppgift
har varit att flytta ut människor
från staden till landet, alltså att under
viss tid ge dem möjligheter att leva i

Fria resor för barn m. m.

en annan miljö, att skänka barnen ökad
hälsa och verklig rekreation åt husmödrarna.
Vi ha ansett att detta gagnar
såväl familjelivet som samhället,
eftersom ju en trött och sliten mor inte
kan skapa samma trivsel i hemmet och
familjen som en utvilad och frisk husmor
kan göra. Därför hade vi egentligen
önskat, att man hade kunnat bereda
ännu fler — inte färre! — husmödrar
möjlighet till rekreation och
vila. Detta kan en husmor få, när barnen
ha rest till sina kolonier eller annorstädes.
Då har hon mindre familj
att ansvara för. Även om hon stannar
hemma blir det alltså en vila för henne,
men det blir det i ännu högre grad
om hon själv kan få resa på semester.

Vi skola inte bagatellisera denna sak
så, som man gärna ibland vill göra. Vad
t. ex. gäller folksemestern så inser man
ju numera fullt betydelsen av att människor
få tillfälle till avkoppling, omväxling
och vila. Tro ni inte då att också
fattiga och slitna husmödrar i familjer
med minderåriga barn behöva detta?
Vi kunna inte förstå dem, som vilja förbättra
för den ena kategorien men försämra
för den andra. Det kan inte vara
vare sig klokt eller rättvist att handla
så.

Nu kanske man svarar, att man visst
inte vill försämra för någon, och att
man alls inte går emot förslaget att
husmödrarna skola få resa, utan att det
här endast gäller denna femkronorsavgift
för barnen, och att den väl inte
kan spela så stor roll. Vi ha redan uttalat
vår åsikt på den punkten. Det är
de barnrika familjerna i de lägsta inkomstgrupperna,
som mest utnyttja de
fria resorna. En avgift av 5 kronor för
varje barn och mor i en sådan familj
skulle troligen försvåra den fria vistelsen
på landet för ett stort antal av
de barn, och mödrar, som bäst behöva
komma ut. Därmed försvåras även möjligheterna
för husmödrarna i sådana
hem att få vila och avkoppling. Det betyder
faktiskt oerhört mycket för fa -

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Fria resor för barn m. m.

miljens trivsel och ekonomi, att husmodern
inte förslits, att hon är arbetsduglig
och frisk. Indirekt innebär det
även en inkomstbesparing för familjen,
som slipper utgifter för sjuk- och hälsovård,
och även för statsmakterna.

Framför allt på borgerligt håll, där
man har en helt annan uppfattning än
de socialdemokratiska kvinnorna, kan
det vara nyttigt att höra vad Landsbygdens
kvinnoförbunds sekreterare,
fru Gärda Svenson, yttrade i debatten
1949 i denna fråga. Det är lika aktuellt
nu och kan tillämpas även på städernas
och industriens tröttkörda husmödrar.
Hon sade där: »Man kanske anser, att
dessa kronor inte betyda så mycket för
var och en av de sökande. Men är det
verkligen så? Ja, om det gäller folk,
som har gott om pengar, kan det vara
riktigt. Men de husmödrar, som det här
är fråga om, få i de flesta fall vända
på varje krona, innan de våga lämna
den ifrån sig. För en husmor är det
nämligen inte bara att ge sig iväg på
en semester. Det är vanligtvis åtskilligt
hon behöver skaffa sig, innan hon
skall resa. Ävenså måste hon ordna för
sig och kanske betala någon som sköter
hemmet under bortovaron. Vi ha visserligen
en hemvårdarinneinstitution,
men denna är långt ifrån färdig, och
arbetskraften måste ofta disponeras för
andra, mera trängande hemvårdssysslor,
t. ex. sjukdomsfall. Vidare är det
inte så särdeles roligt att fara bort och
inte ha några slantar alls för oförutsedda
egna småutgifter.» Detta är ett
uttalande av en representant för landsbygdens
kvinnor, ett uttalande för de
fattiga och små i samhället. Samma
synpunkter gälla i fråga om dem som
jag och mina kamrater ömma för.

Man har sagt, att de fria resorna ha
missbrukats. Det kan ju tänkas, men
enligt socialstyrelsens siffror har det
inte skett i så överväldigande många
fall. Är det inte så för övrigt, att missbruk
förekommer på alla livets områden?
Kan man någonsin få en hundra -

procentig garanti däremot? Om någon
missbrukar ett förtroende, kan man väl
inte därför straffa alla de andra, som
äro lojala och behövande. Vad menas
för övrigt med missbruk i detta speciella
fall? Är det att husmödrar, som
äro fattiga och som aldrig i sitt liv ha
varit ute, denna enda gång vilja se litet
mer av sitt land än den egna spisen
och husknuten? Semestern är och skall
vara en avkoppling just från det vardagliga,
en omväxling i den grå och
ofta trista tillvaron, och därför vill en
husmor i Norrbotten kanske komma till
Värmland, och en skånsk småbrukarhustru
tycker det skulle vara hennes
livs stora resa att få komma till Stockholm.
Ingen frågar en arbetare eller
tjänsteman hur denne utnyttjar sin semester,
och vi böra nog kunna överlämna
åt kvinnorna själva att ordna det
så, som det passar dem bäst med de
möjligheter vi ha givit dem. Dessutom
är det väl ändå kontrollorganens sak
att beivra och avstyra missbruk. Det
skulle vara ganska egendomligt, om en
stor grupp människor skulle bestraffas
och få lida för att några få ha missbrukat
en förmån.

Några motionärer ha erinrat om att
vårdare, som medföljer barn, eller husmor
helt av egna medel får bekosta resan,
om biljettpriset för enkel resa inte
överstiger 5 kronor, och de anse det
därför inte obilligt, att de som erhålla
fri resa för längre sträcka också skola
erlägga den föreslagna expeditionsavgiften.
Är det inte inkonsekvent, då de
som skola färdas med buss, båt eller
bil inte behöva erlägga någon avgift
alls enligt utskottets förslag?

Till sist vill jag bara säga, att den
besparing, man här kan göra på omkring
650 000 kronor, väl ändå är en
försvinnande liten del i en budget, som
rör sig på 5 miljarder kronor, medan
vi alla förstå, att detta betyder ofantligt
mycket för var och en av de fattiga
husmödrar, som skola betala en
femma i avgift för sig själva och sina

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Nr 16.

barn. Några tycka kanske, att det är
en överdrift; 5 kronor betyda inte så
mycket. När man vet, hur fattiga människor
få tumma på kronorna, förstår
man emellertid, att den femman har
stor betydelse.

Skall det vara någon mening med
allt vårt tal om en ekonomisk utjämning
i samhället, bör det väl tillämpas
just i detta sammanhang. Här gäller
det ju att bevara en värdefull .social
förmån åt de allra sämst ställda i samhället.
Jag hoppas därför innerligt, att
regeringens förslag, som även är reservanternas,
skall segra även i denna
kammare.

Fru LÖFQVIST: Herr talman! Jag kan
inte, även om jag aldrig så välvilligt
försöker se på utskottets skrivning, tolka
denna såsom enbart en följd av de
statsfinansiella förhållandena. Visserligen
framskymtar där det statsfinansiella
läget, men det är väl därför, att
det nu som vid andra tillfällen är bra
att ha en katt att skylla på. Och även
om den direkta orsaken till utskottets
negativa inställning till en så behjärtansvärd
sak som de fria resorna för
mödrar och barn — en reform som ju
de olika partierna åtminstone vid alla
valtillfällen ha talat för — skulle vara
det statsfinansiella läget, är det dock
bedrövligt att ständigt behöva konstatera,
att de redan förut sämst ställda
i samhället skola först av alla få dra åt
svångremmen ytterligare. Den kategori,
som det här är fråga om, har redan
tidigare i år fått sin ställning avsevärt
försämrad. Knligt en statistik, som i
veckan redovisats i pressen, har värdet
av de sociala förmånerna försämrats
med 22 procent. Därtill kommer
att sådana grupper som änkorna och
med dem jämställda ju inte ha fått någon
del av de inkomstökningar, som
avtalsrörelserna medfört, men väl fått
vidkännas prisstegringarnas fulla ver -

Fria resor för barn m. m.

kan, vilket ju måste ha ytterligare försämrat
deras ställning.

Under sådana förhållanden tycker
jag att andra kammaren knappast bör
kunna ha mod att medverka till ännu
en försämring av standarden för de
sämst ställda grupperna i samhället.

I utskottets motivering anföres såsom
någon sorts rättvisesynpunkt, att de
fria resorna böra beläggas med en expeditionsavgift
för att därigenom de,
som komma i åtjutande av denna förmån,
skola bli jämställda med dem,
som icke resa någon längre sträcka
eller med andra ord företaga resor, för
vilka kostnaden för enkel resa icke
överstiger 5 kronor. Men detta rättvisekrav
har redan blivit tillgodosett, då
den som reser en längre sträcka ju har
att betala två olika avgifter, nämligen
dels resgodsbiljett och dels snälltågsbiljett
— det är väl ingen här i kammaren
som vill förmena dessa resenärer
att färdas med snälltåg.

För övrigt anser jag att förslaget absolut
inte kommer att ha den betydelSe
ur besparingssynpunlct som utskottet
har velat göra gällande.

Vi måste också göra klart för oss vad
en inskränkning av den förmån, som
de fria resorna utgöra, kan betyda för
de enskilda hemmen. Varje hårt jäktad
och pressad människa ser ju med
glädje fram mot den dag, då semestern
börjar och då man alltså får tillfälle
till rekreation och vila. Vad ha många
hårt jäktade och pressade husmödrar
att se fram emot i fråga om rekreation
och vila för sig och sina barn, därest
vi nu beskära de möjligheter till fria
resor som de nu ha? Såsom socialarbetare
har jag under den tid, som reformen
med de fria resorna varit i kraft,
haft möjlighet att konstatera hur den
tagit sig uttryck i praktiken. Det har
varit häpnadsväckande, i vilken hög
grad både till kropp och själ utslitna
husmödrar under den semester, som de
tack vare de fria resorna kunnat ordna
ål sig, ha återvunnit krafter och hälsa

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Fria resor för barn ro. m.

och framför allt tron på framtiden, i
många fall även fått nytt levnadsmod.
Att så skett har inte bara berott på att
de varit medvetna om att utgifterna
för deras vistelse på annan ort inte ha
pressat ut det sista av det fattiga hemmets
resurser, utan också därpå, att de
ha känt att de haft samhällets stöd och
att samhället har ansett, att husmodern
och barnen utgöra en lika nödvändig
faktor i samhällslivet som någon
annan. Det är nämligen tyvärr så,
att alla dessa husmödrar, som ständigt
nötas inom hemmets fyra väggar och
som nästan uteslutande röra sig inom
den trånga kretsen av man och barn,
mycket sällan få någon förståelse ens
från makens sida när det gäller deras
behov av omväxling och miljöbyte, för
att inte tala om den betydelse som ett
luftombyte skulle ha för dem ur hälsovårdssynpunkt.
Detta kan jag i någon
mån förstå, men att inte kammarens
ledamöter skulle inse, att dessa husmödrar
ha behov av rekreation och
vila, har jag däremot mycket svårare
att fatta. Och, herr Petterson, därför
att det för närvarande är omöjligt att
utöka de sociala reformerna, skola vi
väl ändå inte gå i författning om att
försämra de reformer som redan genomförts.

Herr talman! Då jag till fullo kan instämma
i vad fru Ericsson och fru
Västberg här yttrat, vill jag inte upptaga
tiden med att upprepa de argument,
som kunna anföras, utan jag ber
nu att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde fru
Wallin.

Herr SKÖLD: Herr talman! Eftersom
jag i statsrådet varit av skiljaktig mening
rörande den fråga, som nu behandlas,
vill jag här anföra några synpunkter
i saken.

Ingen vill väl på allvar bestrida, att
det nuvarande ekonomiska läget kräver
återhållsamhet med statens utgifter.

Vi måste göra vad vi kunna för att
hålla tillbaka statsutgifternas tillväxt,
och för min del har jag ansett att det
i fråga om det anslag, som här föreligger,
bör finnas förutsättningar att
åstadkomma en besparing för statens
del. Och ur mina synpunkter äro inte
de 650 000 kronor som det här gäller
någon liten summa — jag har fått lov
att snåla på andra punkter, där det varit
fråga om bra mycket mindre belopp.

Naturligtvis kan den frågan ställas,
om det över huvud taget är lämpligt
att spara i fråga om en sådan sak som
de fria sommarresorna. Jag anser att
så är fallet, men jag har ju hört att
många ha en motsatt uppfattning. När
fru Västberg här säger, att det genom
den föreslagna avgiften skulle ske en
uppluckring av de sociala förmånerna,
som visserligen i och för sig inte är så
stor men som dock skulle kunna utgöra
inkörsporten till ytterligare åtgärder
i samma riktning, så vill jag emellertid
först och främst göra den invändningen,
att varje sak väl dock bör
få tala för sig själv. Och det är väl
ändå att se spöken på ljusa dagen, om
man tror att ett bifall till utskottets
förslag nödvändigtvis kommer att betyda,
att vi ha slagit in på en ny väg
beträffande de sociala förmånerna. Jag
skulle tvärtom vilja gå så långt, att jag
säger att jag skulle mycket starkt ha
hesiterat för att ställa mig bakom det
yrkande, som här gjorts i besparingssyfte,
om jag haft anledning tro att den
åtgärd, som där föreslås, skulle komma
att inkräkta på de sociala förmånerna.

I det anförande, som herr Hallén här
nyss höll, kom det fram tongångar, som
jag hört från många andra håll och som
i stort sett innebära ett beklagande av
att det vid sidan av, låt mig gärna säga
det stora antalet resor, som äro nyttiga
ur social synpunkt, från här ifrågavarande
anslag bekostas en mängd resor,
som inte kunna betecknas som socialt
nyttiga utan som snarast ha karaktären

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

av nöjesresor. Det kan väl inte vara
fel att man reagerar mot att så är förhållandet
och försöker åstadkomma en
korrigering. Det är alldeles uppenbart,
att olika metoder därvid kunna användas,
och jag vill visst inte säga att den
metod, som här föreslås, är den enda
saliggörande. Det är ju emellertid den,
som nu föreligger till behandling. Den
grundläggande synpunkten vid utformandet
av denna metod har varit, att
var och en, som åtnjuter resebidrag,
skall själv betala en liten del därav,
och detta belopp har då avvägts så,
att det överensstämmer med den lägsta
resekostnad, för vilken bidrag utgår.
Genom en sådan anordning skulle kanske
kunna vinnas, att folk tänker sig
mera för beträffande nödvändigheten
av olika resor. Det är ofta så, att det
som man får alldeles till skänks, sätter
man inte så stort värde på och
kanske också missbrukar, men om man
själv får vara med och bära en liten
del av kostnaden, så kanske man får
en annan inställning till saken. Och
när det egna bidraget till resekostnaden,
som sagt, icke har gjorts större än
vad alla, som icke resa någon längre
sträcka, få betala, måste det väl ligga
inom ramen för vad som är rimligt.

Jag anser alltså att den anordning,
som utskottet här föreslår, inte kan betecknas
som någon uppluckring av de
sociala förmånerna. Vad det här gäller
är ett med hänsyn till erfarenheten
framkommet jämkningsförslag, och
man får väl ändå här liksom beträffande
alla anordningar räkna med att
det efter någon tids erfarenhet är befogat
att göra vissa jämkningar och tillrättalägganden.
Vad som en gång är
sagt kan väl inte vara heligt och oantastbart.

Från dessa utgångspunkter har jag
för min del kommit till det resultatet,
att statsutskottets här föreliggande förslag
inte kan sägas utgöra något attentat
mot socialpolitiken i vårt land och
att det under sådana förhållanden bör

Fria resor för barn m. m.

kunna vara motiverat göra den besparing
på 650 000 kronor som här skulle
kunna göras.

När man såsom ett avgörande argument
mot förslaget anför de administrativa
svårigheterna, så använder man
för stort våld. Man väljer ut ett mindre
antal resor och talar endast om de svårigheter,
som där möta att ordna en
kontroll, men det stora antalet resor
talar man inte om.

Fru Ericsson frågade varför inte
järnvägsstyrelsen hade hittat på någon
lätt och behändig metod för den kontroll
som är nödvändig. Ja, det ligger
väl i sakens natur, att järnvägsstyrelsen
inte har något intresse av att få
det besvär, som en sådan kontroll alltid
medför, och att järnvägsstyrelsen
därför inte är entusiastisk för att hitta
på någon lämplig metod. Men folk,
som är hemma i facket, säger bestämt
att med den utformning, som utskottet
givit förslaget, bör det vara möjligt att
finna anordningar för den administrativa
övervakningen, som icke behöva
medföra något större besvär.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till statsutskottets förslag
på förevarande punkt.

Herr talmannen återtog nu åter ledningen
av förhandlingarna.

Fru ERICSSON i Luleå (kort genmäle):
Herr talman! Finansministern
sade i sitt anförande, att det väl inte är
mer än rätt att även de, som resa längre
sträckor, få bära en liten del av kostnaden
för resan. Eftersom finansministern
kanske inte var närvarande, då
jag höll mitt anförande, skall jag be att
få upprepa den jämförelse som jag då
gjorde.

Jag anser att de, som resa långa vägar,
inte göra det — det underströk jag
alldeles särskilt — för sitt nöjes skull
utan därför att den plats, dit de kunna
resa, är belägen långt bort. De få för
denna långa resa vidkännas betydande

4 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 15.

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Fria resor för barn m. m.

kostnader utöver dem, som komma på
en s. k. femkronorsresa. Såsom har upplysts
kommer från den 1 maj i år priset
för snälltågsbiljett att höjas till 4 kronor
för vuxen och 2 kronor för barn.
För ett antal barn med vårdare blir ju
detta en rätt stor summa, och tillkommer
nu en särskild avgift för resan,
kommer just den grupp, som vi framför
allt velat ge fria resor, att utestängas
från möjligheten att resa.

Jag förstår så väl att finansministern
i den svåra tid, vari vi leva, måste på
alla vägar söka göra besparingar, men
jag undrar ändå om man inte kan finna
andra vägar, som äro lämpligare, och
låta de svenska husmödrarna behålla
den förmån det här gäller. Det ligger ju
för närvarande på riksdagens bord ett
förslag om utökning av den lagstadgade
semestern till tre veckor. Vi ha på husmodershåll
räknat med de fria sommarresorna
såsom en liten motsvarighet till
den lagstadgade semestern, och vi
kunna inte finna att det är riktigt, att
man beskär denna förmån för husmödrarna
samtidigt som man utökar den
lagstadgade semestern, även om vi givetvis
anse en sådan utökning befogad.

Herr ONSJÖ: Herr talman! Jag har
jämte några ledamöter från olika partier
på denna punkt avgivit en motion,
som ansluter sig till den Sköldska linjen,
om jag så får säga. Anledningen till
denna motion har — det kan jag försäkra
— uteslutande varit det statsfinansiella
läget. Vi ha här i landet helt enkelt inte
råd till allting som vi skulle önska. Det
är ju många i och för sig synnerligen
behjärtansvärda ändamål som icke ha
kunnat tillgodoses på grund av det statsfinansiella
läget. Jag vill erinra om att
vi förra onsdagen ägnade bortåt tio timmar
att diskutera de krav, som hade
framställts på olika punkter av åttonde
huvudtiteln, och att vi därvid, oaktat
att alla voro eniga om att ändamålen
voro mycket behjärtansvärda, med hän -

syn till det statsfinansiella läget avvisade
förslag även om mycket små anslag.
Jag tänker t. ex. på det anslag på
35 000 kronor till Uppsala universitet
som herr Lundberg talade för. Trots att
det där gällde forsknings- och försöksarbeten
i syfte att kunna rädda hälsan
och livet för t. ex. sådana människor
som gruvarbetare, så ansågo vi oss inte
kunna gå med på anslaget. Och det
fanns på denna huvudtitel flera anslag
som icke beviljades men som säkerligen
skulle ha varit av utomordentligt stor
betydelse.

I en sådan situation måste man ju
mycket noga granska alla anslagsposter
och se om man inte kan åstadkomma
besparingar, som göra det möjligt att
tillgodose andra ändamål, som kanske
äro av minst lika stor, om inte ännu
större betydelse.

Jag bestrider ingalunda att det i och
för sig är en behjärtansvärd sak att
mödrar och barn få de fria sommarresor
som det här gäller, men jag tycker
dock att man tar till litet i överkant,
när man säger, att den föreslagna
avgiften innebär ett angrepp mot den
sociala standarden över huvud taget.
Först och främst få vi inte glömma, att
det är en mycket liten grupp som begagnar
sig av möjligheten att erhålla
fria sommarresor. Skulle alla, som äro
berättigade därtill, ansöka om bidrag,
skulle det hela bli så dyrbart, att vi
aldrig skulle kunna fullfölja saken. Dessutom
är det ju så, såsom också herr Petterson
i Degerfors har påpekat, att de
allra fattigaste inte ha möjlighet att resa
trots att de få själva resan gratis. Det
blir alltså en liten grupp, som begagnar
sig av dessa fria resor, och att denna
grupp fördelar sig mycket olika på
skilda platser, framgår av den undersökning
som gjorts i tre städer. Denna
undersökning visar att i en stad var det
50 procent och i de båda andra städerna
10 procent av de därtill berättigade,
som utnyttjade möjligheten att
erhålla fria resor. För landsbygden som

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Nr 16.

helhet skulle naturligtvis procentsiffran
hli mycket liten. Det kan alltså inte här
vara fråga om att beröva någon större
grupp av människor en social förmån.

För övrigt är det ju inte meningen att
helt ta bort anslaget till fria resor, utan
bara att var och en, som kommer i åtnjutande
av förmånen av fria resor,
skall betala en avgift av 5 kronor. Och
det är väl inte så farligt, om man får
betala 5 kronor, när man går in på en
järnvägsstation och får en biljett, som
gör det möjligt att resa t. ex. från Östratorp
i Skåne — det är visst vår sydligaste
järnvägsstation — upp till Riksgränsen
i norr.

Det har sagts och kommer säkerligen
ytterligare att sägas här, att man genom
sådana åtgärder som den av utskottet
föreslagna naggar i kanterna på de sociala
förmånerna. Men vad som utgör
den verkliga faran för de sociala förmånerna
är väl den ideligen fortskridande
penningvärdesförsämringen, och den
första förutsättningen för att vi skola
kunna stoppa denna försämring är att
vi försöka sanera statens finanser.

Jag kan ur dessa synpunkter inte
komma till annat resultat än att riksdagen
med lugnt samvete kan bifalla utskottets
förslag.

För min personliga del har emellertid
saken även en principiell sida. Den
statsfinansiella situationen är, som sagt,
bekymmersam. Skattetrycket är så pressande
att varje ny skatt, som finansministern
kommer med, mötes —• och det
med rätta — av ett mycket starkt motstånd.
Och de direkta skatterna äro nu så
höga — jag diskuterar inte i detta sammanhang
om de äro rättvisa eller inte
— att det har uppstått ett skattetänkande
som utan tvivel är till skada för
hela vårt ekonomiska liv och för samhället
som sådant. När jag och kammarens
övriga ledamöter ta till orda från
talarstolarna ute i landet, så bruka väl
också åtminstone de flesta av oss framhålla
att sparsamhet måste iakttagas
med statens medel, och det är kanske

Fria resor för barn m. m.

förklarligt, om vi, som tillhöra oppositionen,
i första hand angripa finansministern,
när vi komma in på frågan om
de stora statsutgifterna och de höga
skatterna. Men det vore väl då underligt,
om vi här i riksdagen, när finansministern
ter en gångs skull har gjort
ett om än enligt min mening alldeles
för blygsamt försök att spara på en
punkt, där så kan ske utan nämnvärd
skada, skulle svika finansministern. Det
blir kanske då inte så lätt att i fortsättningen
få fram besparingsförslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr PERSSON i Växjö: Herr talman!
Jag tycker för min del att finansministern
har rätt, när han säger, att om man
går på utskottets linje — som från början
varit hans egen —• kommer det inte
att ske någon uppluckring i våra sociala
reformer. I och för sig kan det vara
alldeles riktigt, men detta förslag kommer
ändå ursprungligen från direktör
Wärn, och därför uppfattas det av
många som en tendens i riktning mot
en försämring av våra sociala reformer,
om man nu skulle följa utskottets linje.
Man kan nog inte få fram något annat
ur det som här föreslagits.

Herr Petterson i Degerfors menade,
att detta inte skulle drabba de sämst
ställda familjer, som nu ha kunnat utnyttja
de fria resorna. Han ville även
försöka bevisa, att de administrativa
svårigheterna inte föreligga i detta fall.
Jag har ju också försökt läsa propositionen,
och jag kan inte finna annat
än att departementschefen har rätt, när
han på s. 7 säger: »Utredningsresultatet
ger sålunda anledning till antagandet,
att åtgärden att på sätt som föreslagits
avgiftsbelägga de fria barnresorna
främst kommer att drabba barnrika familjer
i de lägsta inkomstgrupperna.
Förekomsten av en sådan avgift kommer
sannolikt att försämra möjligheterna
för dessa familjer, när det gäller

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Fria resor för barn m. m.

att utnyttja de fria resorna, och syftet
med dessa resor kan härigenom komma
att äventyras.» I fortsättningen säges,
att avgiftssystemet kommer att möta
svårigheter även ur organisatoriska synpunkter.
Då har man visserligen närmast
tänkt på vilka svårigheter det
skulle innebära, om man skulle taga ut
avgifter även för buss- och båtresor,
men såvitt jag har kunnat utläsa ur
propositionen har järnvägsstyrelsen
ändå sagt, att detta skulle komma att
medföra en del besvär. Det yttrande av
herr Anderson i Arboga, som herr Petterson
i Degerfors åberopade, innebär
inte att detta skulle kunna genomföras
utan vidare utan endast att det skulle
ske utan större olägenhet. När det gäller
att tolka vad som sagts av de olika
sakkunniga myndigheterna i propositionen
har jag för min del inte kunnat
komma till något annat resultat än departementschefen.

Herr Petterson i Degerfors menade,
— och däri instämde herr Hallén — att
det är onödigt att blåsa upp detta till
stora proportioner. Vi ha ju eftersatta
behov på andra områden; vi ha t. ex.
änkorna, som bara ha 600 kronor i pension,
och herr Petterson drog visst fram
även något annat exempel. Jag instämmer
i att det på olika områden finns
behov som äro mycket viktiga, och vår
socialpolitik är ingalunda sådan, att alla
som behöva hjälp få det. Vi ha nu ett
förslag till socialhjälpslag, som vi inte
veta när vi skola kunna genomföra och
som skulle avse de människor, som behöva
hjälp men inte kunna utnyttja
andra hjälpformer. Men kan man inte
med den argumenteringen, att vi ha
eftersatta behov på andra områden och
att vi inte ha kunnat hjälpa alla behövande,
yrka på avskaffande av vilken
social reform som helst? Det kan man
väl göra, ty de fattiga änkorna ha det
sämre ställt än de familjer, som få
familjebostadsbidrag och kunna bygga
eget hem, och de ha det sämre än
många andra som erhålla sociala för -

måner. Jag anser för min del, att ett
sådant argument inte har någon relevans,
när man skall taga ställning till
föreliggande fråga. Det säger inte någonting
vare sig för eller emot.

Jag vill också gärna påpeka några
saker som finansministern var inne på
i detta sammanhang. Han menade, att
man här skulle kunna spara en hel del
pengar. Jag förstår mycket val, att finansministern
främst måste gå in för
att försöka spara i den situation, vari
vi för närvarande befinna oss, men
detta skulle kunna ske utan svåra följder.
Finansministern sade vidare, att
han för sin del inte ville bestämt säga,
att detta var den bästa vägen, men nu
förelåge emellertid förslaget, och det
var det vi hade att taga ställning till.
Finansministern menade även, att detta
hade sina fördelar. Han sade att man
sätter kanske inte alltid så stort värde
på en förmån som man får gratis, utan
det kan många gånger vara lämpligt att
man får betala en viss avgift för den, så
att man värderar den högre. Den verkan
skulle nu detta förslag få.

I propositionen talas det om familjer,
som ha 800, 1 000 och 1 500 kronor i
beskattningsbar inkomst till statlig inkomstskatt.
Jag undrar om det behövs
någon särskild tankeställare för att de
skola fundera ett slag, innan de vidtaga
åtgärder, som kosta pengar. De måste
nog tänka sig för många gånger redan
med den anordning vi för närvarande
ha och fråga sig, om de skola kunna betala
de utgifter, som staten inte betalar
men som ändå äro förknippade med en
sådan resa — staten betalar ju bara
själva resan —• innan de över huvud
taget kunna ge sig i väg. Man behöver
säkert inte med en särskild avgift påminna
dem om att de skola tänka sig
för innan de förbruka de medel, som
de kanske ha sparat ihop under lång
tid men som delvis gå åt vid resan. De
göra kanske, herr Hallén, en resa till
Stockholm från södra eller norra Sverige
en gång i sitt liv; det kan kanske

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

inte bli flera. Jag är inte övertygad om
att detta skall vara en anledning att gå
på utskottets linje.

Jag brukar inte hålla långa anföranden
i kammaren och har kanske redan
hållit på alltför länge, men jag kan inte
underlåta att säga några ord om herr
Halléns anförande.

Jag hade inte tänkt mig — även om
formella skäl tala för det -— att herr
Hallén skulle bli ledare för aftonsången
vid detta tillfälle, men efter vad jag
kunde förstå var detta hans mening.
Han talade om att verksamheten egentligen
uppkom under förra kriget, när
man tänkte på evakuering, och då var
det ju alldeles riktigt. Sedan har verksamheten
fortsatt och t. o. m. utvidgats.
Jag vill i detta sammanhang bara säga,
att det pågår ett krig för närvarande,
även om det är litet mer avlägset, och
ingen människa vet vad som kommer
att hända. Såvitt jag kan förstå är läget
ganska ovisst för närvarande. Skulle
detta förslag bottna i någon uppfattning
om att läget i detta avseende är helt annorlunda
än tidigare, tycker jag det är
att ha gått litet för långt.

Herr Hallén sade också, att en tös på
8 till 10 år ofta har så mycket att bestämma
i familjen. Det kan finnas sådana
familjer — jag vet inte om det är
särskilt i Värmland — men jag tror att
det i alla fall är något överdrivet. Vill
hon resa, reser man från Tomelilla till
Kiruna; ibland ser det ut som om man
hade räknat ut precis hur man skulle
utnyttja möjligheterna att resa så långt
som möjligt för priset, menade herr
Hallén. Det kan ju hända, men jag kan
inte inse, att utskottets förslag förhindrar
detta. Även om en avgift införes,
kommer det att finnas möjligheter för
dem, som ligga högt i inkomster men
under 4 000-kronorsgränsen, att göra så.
Men det blir annorlunda för dem som
ha de lägsta inkomsterna, och det är
därför jag reagerar mot utskottets förslag.

Herr Haiién säger vidare, att man rc -

Fria resor för barn m. m.

ser till Stockholm och går på Gröna
Lund o. s. v. Jag har ju under den tid
jag varit här upptäckt att det finns en
hel del annat än Gröna Lund. Det finns
sådant som är sevärt även i Stockholm.
Om herr Hallén är av den meningen, att
man inte skall kunna resa hit, om man
har bekanta eller släktingar här, kan
man undra, vad han har på ett så syndigt
ställe att göra. Vi resa kanske hit
för att vi ha en del att uträtta här, men
ville vi absolut låta bli skulle vi väl
kunna göra det också. Ingen tvingar oss
ju direkt.

Jag tyckte inte, att det var en riktigt
kristlig anda i det anförande herr Hallén
höll. Hade det varit en sådan — jag
är inte säker på att herr Hallén och jag
då skulle ha befunnit oss på motsatta
linjer i denna fråga.

Det är olika saker som varit avgörande
för mig i detta sammanhang. Jag
vet, att läget är besvärligt och att finansministern
måste skaffa pengar, och
de flesta riksdagsmännen äro nog besjälade
av en uppriktig vilja att hjälpa
till att spara i den utsträckning de
kunna, men jag kan inte hjälpa att hittills
ha i varje fall vi, som i likhet med
herr Petterson i Degerfors, även om
det kanske varit i något mindre omfattning,
ha varit ute och träffat folk, försökt
förklara, att vi inte behöva skära
ned standarden över huvud taget. Hittills
ha vi ju klarat situationen något så
när hyggligt. Jag kan inte begripa, hur
man under sådana förhållanden skall
kunna motivera, att man skär ned standarden
för dem som ha det sämst ställt
av dessa människor. Det blir ju enligt
socialstyrelsens uppfattning så, att det
blir de, som ha de lägsta inkomsterna,
som komma att inte kunna utnyttja förmånen
av fria resor, eftersom de inte
kunna betala den avgift det är fråga
om. Jag kan inte finna annat än att det
är att börja skära ned från botten, ocli
det är jag motståndare till.

Jag skulle kunna tänka mig, att man
sänker inkomstgränsen och på det sät -

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Fria resor för barn m. m.

tet tar bort dem som ha höga inkomster
och därigenom sparar pengar. Det är
en rimlig väg, men jag är absolut motståndare
till att man börjar skära ned
från botten. Det är det förnämsta skälet
till att jag anslutit mig till regeringens
ståndpunkt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Fru VÄSTBERG (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill, när herr Onsjö här talar
om behovet av sparsamhet, framhålla,
att då vi inte ha motionerat om
några förbättringar i de sociala förmånerna
för ensamma mödrar eller barnfamiljerna
m. m., måste väl detta vara
ett bevis för att vi ha respekterat behovet
av sparsamhet. För övrigt får ju
kammaren någon gång längre fram på
våren, när vi här skola behandla en
rätt delikat fråga, tillfälle att visa prov
på sparsamhet.

Vidare skulle jag, utöver vad fru
Ericsson sagt, vilja varna kammaren att
låta sig duperas av talet om att det nu
bara gäller en femma. Om en mor med
barn skall resa, får hon ju betala 10
kronor tur och retur för sig själv och
likaledes 10 kronor för varje barn över
12 år. Det skulle alltså bli ganska mycket
mer än 5 kronor för en familj, som
kanske har 2 000 kronor i årsinkomst
och många barn, alltså familjer i de
mest trängande ekonomiska förhållanden
man kan tänka sig. Det är detta
som vi tycka är osympatiskt, nämligen
att man skall börja på att skära ned
förmånerna för de familjer, som bäst
behöva samhällets hjälp. Då man tidigare
gett dessa familjer en social förmån,
är det inte riktigt att nu under en
kris, då de ännu bättre behöva denna
hjälp, hugga bort den.

Herr HALLÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill säga några ord till
herr Persson i Växjö.

Herr Persson nämnde, att jag skulle
vara något slags »anförare för aftonsången».
Jag vet inte vilka kunskaper
herr Persson har beträffande gudstjänstbruk.
Säkert är emellertid, att vid
denna tid på dagen kl. 3.30 brukar man
inte tala om någon aftonsång, och inte
heller plägar aftonsången ha någon
»anförare». Det må nu vara herr Perssons
egen sak att använda en dylik terminologi.

Vad herr Persson sedan sade rörande
Koreakriget och dess betydelse för
denna fråga kan jag inte begripa vad
det har med de resande barnen att
skaffa. Detta får väl emellertid vara
herr Perssons egen lilla hemlighet.

Herr Persson menade även, att mitt
anförande icke andades någon kristlig
känsla. Detta vill jag verkligen, herr
talman, på det allvarligaste protestera
emot. Jag har för egen del velat vrida
tillbaka förmånen med dessa resor till
deras ursprungliga, förnuftiga syfte.
Jag har t. o. m. velat öka anslagen för
att just de klena och undernärda barnen
i tätorterna skola få komma ut på
landsbygden. Vidare sade jag, att det
inte bara gällde barnen, utan att vi
även ha att tänka på utslitna mödrar
och t. o. m. fäder, som aldrig annars
ha råd att göra dessa resor. Jag resonerade
som så, att man lika väl borde
ömma för dem i detta fall. Vad jag här
anfört det tycker jag inte vittnar om
någon bristande kristlig anda som herr
Persson i Växjö ville göra gällande.

När jag sedan kritiserade föreliggande
missbruk, förklarade herr Persson,
att man inte vinner någonting på att
rösta med utskottet, ty även utskottet
går i det avseendet på den gamla linjen.
Ja, detta påpekade jag själv, men
en röst för utskottet betyder ett observandum
för vederbörande. Om det inte
går att få något beaktande härav i socialdepartementet,
kanske man inom
socialstyrelsen kan vinna mer gehör
för denna synpunkt. Detta är en av
orsakerna till att jag röstar för utskot -

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

tets förslag, eftersom man inte kan
ställa något yrkande på återremiss för
att redan nu få en översyn av saken.

Till sist vill jag bara säga, att kammarens
stora intresse för denna fråga
nog inte bara bottnar i att partilinjerna
skära sig i vissa stycken. Det finns säkert
ett annat intresse, och det är en
växande reaktion — det gäller här icke
en politisk reaktion och icke ett försök
att skruva ned den sociala standarden
— både ute i landet och inte minst i
kammaren mot de missbruk, som ha
ägt rum på detta område och vilka tendera
till att det i mycket stor omfattning
blivit fråga om rena förströelseoch
nöjesresor. Det går inte längre att
tala om vikten av luftombyte för dem
som bo i den sundaste miljö man kan
tänka sig och vilka resa till storstaden.
T dylika fall är man inne på något helt
annat. Vi skola emellertid hoppas, att
vi i en framtid få så god råd här i
landet att inte bara barnen utan även
vuxna och kanske allra helst gamla
kunna få göra rena förströelseresor på
statens bekostnad. Läget ligger emellertid
inte så till nu att vi kunna bevilja
dylika förmåner.

Häruti instämde herr förste vice talmannen
Skoglund.

Herr PERSSON i Växjö (kort genmäle):
Herr talman! Jag vet inte om
jag använde uttrycket anförare för aftonsången.
Jag har för mig, att jag sade
ledare. Jag kan emellertid inte den
kyrkliga ritualen så noga. Om tiden på
dagen inte passar för att använda ordet
aftonsång, så kunna vi kanske i
stället säga högmässa. Det har jag för
min del ingenting emot.

Jag vill påpeka, att när jag nämnde
det krig som nu pågår ■— jag sade aldrig
uttryckligen Koreakriget — så ville
jag i det sammanhanget påpeka hur
dessa olika resor kommo till i samband
med önskemålen under det andra
världskriget om evakueringsmöjlighe -

Fria resor för barn m. m.

ter. Jag menade, att det för närvarande
är så oroligt ute i världen, och man vet
därför inte, om vi kanske snabbt kunna
komma i ett sådant läge, att det kan
bli aktuellt med evakuering igen.

Man kan naturligtvis diskutera vilken
metod man skall använda, när man
vill försöka spara på detta område. Efter
vad jag kan förstå, så innebär statsutskottets
förslag, att man skär bort
dessa sociala förmåner — eller vad man
nu skall kalla dem — från de medborgargrupper,
som ligga lägst i inkomsthänseende
inom den grupp som kunnat
resa. Ingen har här kunnat förneka att
det praktiska resultatet blir detta. Det
är således de som ha 800—1 500 kronor
i beskattningsbar inkomst till statlig inkomstskatt,
vilka bli lidande. Det är
dessa som måste räkna på varje öre och
vilka således icke få möjlighet att resa,
om man på detta sätt ökar deras utgifter.
Det var dylika synpunkter, som jag
avsåg, när jag tyckte, att det inte vittnade
om någon större känsla för dessa
sociala förmåner, om man inte ville
gå på reservanternas linje.

Beträffande sedan till slut de påtalade
missbruken vill jag fråga, om man
egentligen på något område kan ernå
hundraprocentig säkerhet att förebygga
missbruk hur man än försöker ordna
med kontrollförfaranden o. d. Får man
inte alltid räkna med missbruk i enstaka
fall? Dylika missbruk får man så
att säga på köpet. Om man inte vill
taga den risken, har man ingen annan
möjlighet än att låta bli att lagstifta om
sådana här sociala förmåner.

Herr HALLÉN (kort genmäle): Herr
talman! Både herr Persson i Växjö och
andra talare här ha spunnit på denna
tråd att man nu börjat i botten för att
rasera det sociala reformverket. Det är
inte rätt att använda den sortens dialektik.
Jag förmodar, att om statsrådet
Möller tar till orda, så kanske även han
kommer att vädja till kammaren att

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Fria resor för barn m. m.

inte nu begynna en rasering av den
sociala välfärdspolitiken. Jag vill då
på förhand säga, att vi här i kammaren
inte vilja höra dylika resonemang.
En dylik argumentering är lika illojal,
som om man vid en diskussion rörande
låt oss säga fjärde huvudtiteln skulle
beskylla dem som föreslå ett lägre anslag
för exempelvis en torpedverkstad
för att vara försvarsnihilister eller fosterlandslösa.

Fru JOHANSSON i Skövde: Herr talman!
Jag hade verkligen inte tänkt
yttra mig i denna sorgliga debatt, men
när jag här i dag lyssnat till den diskussion
som förts kan jag inte underlåta
att säga, att det är en underlig
konsekvens i vårt sparande i denna
kammare.

Jag undrar vad husmödrarna ute i
landet skola säga, när de i morgon läsa
referat från riksdagens sammanträde i
dag. Husmödrarna få ju då se, att vi
först ha behandlat ett anslag till flyget
och beslutat anslå 1 miljon kronor
mer än vad som föreslagits från statsutskottets
sida. Vid en fortsatt läsning
finna emellertid husmödrarna, att man
i stället beskurit anslaget till de fria
resorna.

Nu ha vi under ett par timmar haft
denna livliga debatt angående dessa 5
kronor som de, vilka begagna sig av
dessa fria resor, själva skulle få betala.
Jag är för egen del övertygad om
att många av dem som komma i åtnjutande
av de fria resorna även kunna betala
dessa 5 kronor och kanske t. o. m.
mer. Jag anser emellertid, att det inte
är konsekvent att vi här skära ned dessa
förmåner, som verkligen gälla för de
sämst ställda i vårt land, när vi samtidigt
till flyget bevilja den där extra
miljonen, som jag för min del inte riktigt
kan smälta. Beträffande flyget gäller
det ju inte de sämst ställda här i
landet, utan där subventionerar man
för att underlätta möjligheterna för de

mer välsituerade i detta land att vid
sina resor vinna tid.

Herr talman! Jag måste bekänna att
jag förut inte varit alldeles övertygad
om hur jag skulle rösta. Nu är jag
emellertid klar på den saken. Jag röstar
nämligen på bifall till reservationen.

Herr ONSJÖ (kort genmäle): Herr talman!
Fru Johansson i Skövde var rädd
för att husmödrarna ute i landet skulle
tänka illa om riksdagens sparsamhet.
Jag tror emellertid, att den stora massan
husmödrar ute i landet inte har
så stor vetskap om dessa resor av den
enkla anledningen att de ej ha tid eller
råd att resa.

Jag kan i detta sammanhang inte annat
än tänka på en annan femma, som
jag tror betyder mera för den stora
massan. Vi skola ju höja radiolicenserna
med 5 kronor. Jag tror, att man
med lika fullt fog skulle kunna utgå
ifrån att de som aldrig haft möjlighet
att begagna sig av dessa fria resor komma
att undra hur det hänger ihop
med riksdagens sparsamhet, när radiolicensen
kommer att höjas med 5
kronor. Radiolicensen drabbar ju även
den allra fattigaste här i landet.

Till herr Persson i Växjö skulle jag
vilja säga att jag undrar hur länge han
tror att han kan hålla på att försöka
inbilla folk att vi inte alls ha behövt
sänka vår standard. Standardsänkningen
har i verkligheten redan skett genom
penningvärdeförsämringen. Det är genom
åtgärder av nu förevarande slag
som vi vilja försöka förhindra en ytterligare
penningvärdeförsämring.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER: Herr talman! Det
förslag, som här föreligger från statsutskottets
sida, har framlagts i den heliga
sparsamhetens namn och under
hänsynstagande till det faktum att korta
resor inom en femkronorsgräns icke
äro fria.

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Om jag först ett ögonblick får säga
några ord om sparsamlieten i detta
sammanhang, så vill jag icke, att man
skall missuppfatta mig. Jag har den
uppfattningen, att man skall spara på
statens utgifter i den mån sparandet
kan fylla vettiga ändamål. Men det här,
mina damer och herrar, det är om
något sparsamhet i galen ända. Detta
sparsamhetsförslag är konstruerat på
det sättet, att de fattigaste bland de fattiga
förlora möjligheten att utnyttja de
fria resorna, under det att personer,
som äro uppe i en beskattningsbar inkomst
på jag skulle tro 4 000 kronor,
säkerligen kunna betala dessa resor, under
förutsättning att familjen inte är
alltför jättestor och man vill att alla
barnen skola komma ut på en semesterresa.
Detta sparsamhetsförslag drabbar
i stället änkor med barn och över
huvud taget familjer i inkomstlägen på
låt mig säga upp till 2 500 kronor beskattningsbar
inkomst, om familjerna
äro tillräckligt barnrika. Det är således
dessa familjer, som man vill beröva en
social förmån genom det beslut, som
statsutskottet föreslår att riksdagen
skall fatta i dag. Detta kallar jag verkligen
att spara i galen ända.

Man har sagt mig, att det här hållits
anföranden där man framför allt skjutit
missbruket i förgrunden. Finns det
någon ledamot i denna kammare som
inbillar sig, att utskottets förslag hindrar
missbruk? Tanken är ju löjlig; det
föreslås ju inte någon ny kontrollanordning.
Alla de som ha det litet bättre
ställt och fortfarande kunna utnyttja
resorna men få betala denna avgift, de
kunna väl skoja precis lika bra som
hittills, i den mån det skett. Att detta
skett i någon grad vet jag, ty personer,
som missbrukat detta anslag, ha efteråt
fått återbetala resekostnaderna.

Nyligen gällde det 88 000 barn ifrån
familjer med relativt små inkomster. Vi
ha inte råd till detta, säger man! Ärade
kammarledamöter! För budgetåret
1948/49 ansågo de svenska statsmakter -

Fria resor för barn m. m.

na att man hade råd att bevilja 5 500 000
kronor för detta ändamål. Detta var
alltså till de fria barnresorna; liusmoderssemestern
är inte medräknad. Nu
föreslår Kungl. Maj:t att det skall beviljas
2 700 000 kronor. Det större anslaget
på över fem miljoner blev inte
utnyttjat, det är riktigt. Här föreligger
dock förslag om ett anslag, som med
mer än 50 procent understiger det som
vi år 1948 ansågo oss ha råd till. Är
det verkligen sant, att läget i dag ur
ekonomisk synpunkt är så mycket värre
än för tre eller fyra år sedan? Såvitt
jag vet — om jag är illa underrättad
skall jag be att få bli rättad — ha vi
i dag en betydligt större produktion
än vi hade för några år sedan. De siffror
jag känner till beträffande produktionsutvecklingen
tala om att vår produktion
under dessa sista år ökat i
starkare takt än som genomsnittligt var
normalt för tidigare år. Staten har visserligen
så till vida det tvånget över
sig, att det råder ett slags likviditetssvårigheter.
Men att samhället inte
skulle ha råd till detta, det vågar jag
bestrida.

Jag tillåter mig att göra några ytterligare
reflexioner. Den föreställningen
är falsk, att man genom statsutskottets
förslag inför likställighet mellan olika
familjer. Det är inte samma kostnader
förbundna med en resa till exempelvis
Rosersberg eller Märsta, vilka platser
ligga inom den räjong, där man själv
får betala biljetterna, och en resa med
barn på 30—40 mil, när man tar hänsyn
till de kostnader, som man under
alla omständigheter är tvungen att betala.
Det finns en formell likställighet
i detta statsutskottets förslag, men någon
reell likställighet finns inte.

Man vill lugna oss med att detta väl
inte är så farligt, ty man behöver ju
inte bibehålla samma bestämmelse alltid.
Det må vara hur det vill i det avseendet.
För mig betyder detta den
sociala reaktionens första svala. Vi
komma alt få uppleva mera av detta, om

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Fria resor för barn m. m.

inte riksdagen säger nej — för all del
inte under denna riksdag, men under
kommande. Det är min övertygelse, att
det kommer att bli på det sättet. Kan
man falla för de enkla argument, som
anförts till förmån för statsutskottets
förslag i detta fall, då tror jag att man
kan locka människorna på fall även i
fråga om åtskilliga andra sociala förmåner.
Det gäller ju här att beröva
några av de sämst ställda människorna
i landet en social förmån, som vi för
åtskilliga år sedan tillerkänt dem. Det
är mot detta som jag reagerar.

Jag skall tillåta mig att erinra om en
episod i vårt södra grannland, en episod
som ligger ganska långt tillbaka i
tiden. Jag vill dock inte draga några
alltför djärva paralleller här. Danskarna
hade emellertid en gång en ekonomisk
kris — jag vill minnas att det var på
1920-talet. Det s. k. venstre var den
gången det parti, som i huvudsak hade
hand om regerandet. Venstre fick en
ledare, Madsen-Mygdahl, som var övertygad
om att det statsfinansiella läget i
Danmark tvingade till att skära ned en
rad förut beslutade sociala förmåner
— det var naturligtvis fråga om större
nedskärningar än denna. Han kunde
också göra detta, ty han hade en majoritet
i riksdagen bakom sig. Jag vill
fästa uppmärksamheten på, att Danmark
den gången låg långt före Sverige
i fråga om sociala förmåner och storleken
av de sociala utgifterna. Socialdemokraterna
bekämpade dessa nedskärningar
och det politiska resultatet
blev helt enkelt det, att den borgerliga
radikalismen och socialdemokratien
bröto igenom i väljarunderlaget
med en sådan kraft, att de sedermera
behärskade regeringsmakten under en
mycket lång tid — i själva verket ända
fram till det andra världskriget. Sedan
detta experiment i Danmark har mig
veterligt ingen regering och ingen riksdagsmajoritet
givit sig in på att tumma
på redan förut beslutade sociala förmåner.
I varje fall så sent som år 1948

hade Danmark betydligt högre sociala
utgifter, i danska kronor räknat, än vi
hade samma år.

Jag skall här nämna några siffror,
men jag vågar inte säga att de äro exakt
korrekta, eftersom jag inte i en hast
kan få tag på de riktiga folkmängdssiffrorna
för år 1948. Siffrorna äro dock
jämförbara så till vida, som jag använt
ett senare års folkmängdssiffra för bägge
länderna. Danmark hade då en socialutgift
på 359 kronor per innevånare.
Sverige hade samtidigt en socialutgift
på 324 kronor per innevånare. Detta var
efter det att barnbidragen och de nya
folkpensionerna trätt i kraft och utbetalats,
de verkligt stora socialutgifterna
alltså. Om jag i dag jämför Danmarks
ekonomiska läge med Sveriges så lär
jag väl ha rättighet att konstatera, att
danskarna ha det mycket värre än vi,
för att nu inte använda ännu starkare
ord. De ha det mycket sämre, och ändå
bibehålla de — ännu så länge åtminstone
— den sociala standard, till vilken
de ha kommit upp.

Jag vågar säga att jag för min del betraktar
detta förslag som ett blodprov
på framförallt den socialdemokratiska
riksdagsgruppen. Om denna nedskärning
lyckas skall man inte inbilla sig,
att inte frestelserna till nya nedskärningar
återkomma på många andra
punkter. För min del hoppas jag att
det skall visa sig, att kammarens majoritet
icke låter locka sig av statsutskottets
förslag, även om detta tillstyrkes
av finansministern. Förslaget är
illa konstruerat. Det gäller här de sämst
ställda av de människor, som haft denna
förmån. Det är i varje fall icke möjligt
för mig att tillstyrka, att man går på
den väg, som statsutskottets majoritet
slagit in på.

Herr HALLÉN (kort genmäle): Herr
talman! När statsrådet Möller säger, att
dessa resor skulle omöjliggöras för de
fattigaste bland de fattiga så vill jag

.Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Nr 16.

bara säga, att statsrådet mycket väl
vet, att de människor som ligga på en
inkomstnivå mellan 1 000 och 1 800 kronor
i regel äro föremål för någon socialhjälp
på ett eller annat sätt. Med
den fulla sysselsättningen och de löner,
som i dag utbetalas, är det ganska svårt
att få tag i vanliga hem, där en så oerhört
låg inkomstsiffra gäller. Redan nu
bruka många socialvårdsbyråer bekosta
ekipering åt resande barn från dylika
familjer. Man måste då också utgå ifrån,
att socialvården tillhandahåller dessa
människor den femma det här är fråga
om. Därmed har detta argument fallit.

Jag måste sedan säga att jag blivit
sannspådd när jag sade, att kammaren
snart skulle få höra våldsamma överdrifter
om att detta är den sociala reaktionens
första svala, som lyfter sina
vingar. Ja, nog kommer det mycket fåglar
nu i vårens tid, men jag har ringa
respekt för den ornitologiska kunskap,
som bland dessa vårfåglar tycker sig
upptäcka den sociala reaktionens första
svala. Det är emellertid inte alls på det
sättet. Denna reaktion är inte något
försök att från politiskt håll beskära
den sociala standarden. För egen del
tycker jag inte att statsrådets uppläggning
av detta är vidare föredömlig. Jag''
hade för min del föreslagit en annan
linje. Utskottsmajoritetens förslag är
dock en ansats till att på ett rationellt
och effektivt sätt lösa detta socialvårdsproblem.

Vad blodprovet på den socialdemokratiska
riksdagsgruppen beträffar så
är det litet ovanligt, att den blir föremål
för en dylik socialmedicinsk observation.
Jag hoppas dock att den inte
är sämre än att den består provet.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! .lag
skall inte förlänga debatten mycket,
men jag måste säga några ord med anledning
av socialministerns anförande.

Socialministern vill här göra gällande,
att det är de sämst ställda i sam -

Fria resor för barn m. m.

hället som bli lidande. Herr Hallén har
redan bemött honom härvidlag, och var
och en som bor ute i bygderna har nog
lagt märke till, att de allra sämst ställda
över huvud taget inte kunna göra några
resor, ty de ha inga möjligheter därtill.
Det är i stället de som ha det litet
bättre ställt, som komma i åtnjutande
av dessa resor.

Vi veta att förslaget är så konstruerat,
att alla som resa en mycket kort
sträcka — låt oss säga att resan kostar
4 kronor 95 öre — själva få betala hela
beloppet. Går resan emellertid till 5
kronor och 5 öre, då skall staten betala
alltsammans. Jag kan inte förstå, att
detta är någon rättvisa. Rättvisan blir
väl i stället större om det ordnas så, att
alla får betala upp till ett belopp av fem
kronor.

Socialministern ville göra gällande,
att det blev en stor skillnad mellan
utläggen för dem som resa en kort väg
och dem som resa en lång väg. För min
del förstår jag inte att det är någon
nämnvärd skillnad, ty för bägge kategorierna
gäller det, att om de skola få
fria resor, så skola de vara borta i minst
tio dagar. Det är emellertid självklart,
att den som är borta i tio dagar behöver
förbereda sig lika mycket antingen
resan är kort eller lång. Jag tror därför
inte att detta resonemang håller. Jag
tror att vi mycket väl kunna vara med
om detta förslag, som utskottet förordar.

När man sedan ser hur pengar i allmänhet
användas, då tror jag inte man
kan säga, att denna femma blir så förfärligt
betungande för människorna.
Statsrådet pekade på den under den
sista tiden ökade produktionen. Ja, vilka
ha fått del av denna ökning om inte
framför allt dessa, som äro anställda i
produktionen. De ha fått ökade inkomster,
vilket säkerligen gör det möjligt
för dem att hetala denna mycket ringa
avgift.

När man t. ex. ser på hur många som
gå på bio här i landet, då förstår man

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Fria resor för barn m. m.

att det inte är så ont om pengar. I propositionen
angående anslaget till filmverksamheten
se vi, att det här i Stockholm
är inte mindre än 14,5 miljoner
biografbesök på ett enda år. Slå vi ut
dessa besök på 700 000 personer så få
vi 20 biobesök per person. Utgå vi från
de siffror, som i propositionen angivas
som medelkostnad för ett biografbesök,
1 krona 90 öre, då finna vi att en normalfamilj
med man, hustru och två
barn får betala cirka 150 kronor om
året på enbart biografbesök. Har folk
råd att offra så mycket på detta, då tror
jag att det mycket väl finns möjligheter
för dem att även offra 5 kronor för en
sådan här resa, som i vissa fall kan
sträcka sig från ena ändan av landet
till den andra.

Jag tror att det finns skäl för att här
gå på den linje, som finansministern har
anvisat. Han är ju den, som närmast
känner till det ekonomiska läget, och
jag tror att vi — utan att göra våld på
de sociala förmånerna — mycket väl
kunna gå på samma linje.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! Då jag står för ututskottets
utlåtande, vilket blivit så hårt
bedömt av socialministern, vill jag med
några ord förklara hur jag ser på denna
fråga.

Det är ingalunda någon särskild önskan
från min eller den övriga utskottsmajoritetens
sida att försämra de sociala
förmånerna för de sämst ställda.
Det har för mig framför allt varit två
skäl, som gjort att jag följt utskottets
linje. Det ena skälet är det, som herr
Hallén framfört och som jag tidigare
instämt i. När man träffar erfarna och
socialt kunniga kommunalmän ute i
landet har man många gånger fått höra,
att man bör se till att människorna även
få betala något själva. Dessa resor utnyttjas
nämligen ibland på ett sätt, som
inte är försvarligt.

Det andra skälet för mig är det, att
om vi här i landet endast kunna anslå
ett begränsat belopp för sociala ändamål,
då skola vi också se till, att dessa
pengar bli till bästa möjliga nytta för
människorna. Jag är inte säker på att
alla de pengar, som gå till fria barnresor,
verkligen göra detta.

Det föreföll mig som om socialministern
när han talade i någon mån påminde
om en gengångare från en svunnen
tid, som inte alls hade blivit medveten
om det hårdare klimat, som vi
för närvarande leva i. Finansministern
har en helt annan kontakt med dagens
ekonomiska svårigheter och har
tydligen funnit det vara sin plikt
att reagera. Socialministern upprepade
energiskt, att det inte hänt någonting
som skulle kunna föranleda oss att på
något sätt begränsa de sociala förmånernas
värde. Jag skulle önska, att det
vore så. Tyvärr är detta inte fallet.
Socialministern kan ju se vad som sker
på flera områden på grund av det förändrade
penningvärdet. Både sjukvården,
vården av åldringar samt en rad
andra sociala åtgärder — inte minst
när det gäller folkpensionärerna —
komma ju faktiskt att bli mindre effek-,
tiva än tidigare.

Socialministern talar i dag med djupa
brösttoner om den sociala reaktionens
första svala. Jag undrade litet
smått om det var någon ny benämning
på finansministern, som lagt fram förslaget.

Jag anser, herr talman, att man gör
klokast i att i dagens läge biträda utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föreslagits i den
vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Persson i Växjö be -

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Motioner om rätt för justitieråd och

skiljemannauppdrag.

gärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 84, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring, som föreslagits i den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
företogs omröstning genom “Uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 112 ja
och 97 nej, varjämte 6 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad
utskottet hemställt.

Ordet lämnades härefter på begäran
till

Herr HJALMARSON, som yttrade:
Herr talman! När jag tryckte på jaknappen
markerade apparaten ändock,
att jag avstått från att rösta. Detta påverkade
ju inte röstningsresultatet,
men jag vill gärna ha det antecknat till
protokollet.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposi -

Nr 16.

regeringsråd att med sin tjänst förena vissa

tion av vissa äldre anslag å sjätte huvudtiteln
m. m.;

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till bidrag
till vissa handelshamnar;

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser staten för statens allmänna fastighetsfond.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 9.

Motioner om rätt för justitieråd och regeringsråd
att med sin tjänst förena
vissa skiljemannauppdrag.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 89, i anledning av väckta motioner
om rätt för justitieråd och regeringsråd
att med sin tjänst förena vissa
skiljemannauppdrag.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Holmbäck och Ewerlöf (I: 269) och
den andra inom andra kammaren av
herrar Hjalmarson och Ståhl (11:356),
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
om sådan ändring av statens allmänna
avlöningsreglemente, att justitieråd
och regeringsråd måtte kunna
med sin tjänst förena skiljemannauppdrag
såsom ordförande eller som ensam
skiljedomare.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:269 och 11:356 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Mannerskantz, Sundelin, Lundgren, Söderquist,
Skoglund i Doverstorp, Malm -

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Motioner om viss ändring i avlöningsbestämmelserna för civila befattningshavare,
som åtnjuta tjänstledighet för fullgörande av viss militär tjänstgöring.

borg i Skövde och Bergstrand, fröken
Elmén samt herrar Birke och Nihlfors,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:269 och 11:356, bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga sådan
ändring av de i 7 § statens allmänna
avlöningsreglemente meddelade särskilda
bestämmelserna för högsta domstolen,
regeringsrätten m. fl., att med
tjänst såsom justitieråd och regeringsråd
måtte få förenas skiljemannauppdrag
såsom ordförande i skiljenämnd
eller såsom ensam skiljedomare.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr BIRKE: Herr talman! Till det
utskottsutlåtande, som nu är föremål
för behandling, har fogats en reservation,
vilken går ut på en jämkning i
det nuvarande förbudet för justitieråd
och regeringsråd att fungera som ordförande
i skiljenämnd eller som ensam
skiljedomare. Med det nu rådande rättegångssystemet
spelar skiljedomsförfarandet
en betydande roll för parter,
som önska ett snabbt avgörande av
rättstvister. Det är därför särskilt angeläget
att man får väl kvalificerade
skiljedomare, och jag tycker det är anmärkningsvärt
att de jurister, som prövats
skickade att vara ledamöter i landets
högsta domstol, skola vara uteslutna
från möjligheterna att deltaga i och
tjäna rättsväsendet på detta område.
Det är av vikt att man, som lagrådet på
sin tid sade, försöker få de allra bästa
juristerna till dessa uppdrag.

När man år 1943 justerade lönerna
för häradshövdingarna i de största
domsagorna, kommo dessa att i lönehänseende
ligga ganska nära justitieråd
och regeringsråd. Men Kungl.
Maj:t föreslog det oaktat — och det
godkände också riksdagen — att häradshövdingarna
skulle kunna utöva
funktionen såsom ordförande i skiljenämnd
eller såsom ensam skiljedomare.

Farhågor ha uttalats, att justitie- och
regeringsrådens tjänstgöring skulle innebära
ett hinder för dem att mottaga
skiljemannauppdrag. Jag anser att
dessa farhågor äro betydligt överdrivna,
och jag ber, herr talman, att med
det nu anförda få yrka bifall till den
reservation, som avgivits av herr Mannerskantz
m. fl.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Den
fråga, som behandlas i förevarande utskottsutlåtande,
har tidigare varit föremål
för prövning i kammaren. Kammaren
har vid dessa tillfällen, såväl då
det gällt en kungl. proposition som då
det gällt enskilda motioner, avslagit
den gjorda framställningen. Man har
ansett det vara olämpligt att dessa
högre tjänstemän skulle åtaga sig skiljemannauppdrag
vid sidan av sin ordinarie
tjänst.

Sedan dess har ingenting inträffat
som på något sätt förändrat förhållandena.
Det är den omständigheten som
gjort, att utskottsmajoriteten hemställt
om avslag på de nu väckta motionerna,
och jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till denna hemställan.

§ 10.

Motioner om viss ändring i avlöningsbestämmelserna
för civila befattningshavare,
som åtnjuta tjänstledighet för
fullgörande av viss militär tjänstgöring.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 90, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i avlöningsbestämmelserna
för civila befattningshavare, som
åtnjuta tjänstledighet för fullgörande
av viss militär tjänstgöring.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Nr 16.

Motioner om viss ändring i avlöningsbestämmelserna för civila befattningshavare,
som åtnjuta tjänstledighet för fullgörande av viss militär tjänstgöring.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Herr NIHLFORS: Herr talman! Jag
har till statsutskottets utlåtande nr 90
fogat en blank reservation för att få
tillfälle att inför kammaren redovisa
några synpunkter jag har på det problem,
som föranlett mig och några
andra att motionera i denna fråga.

Genom ett olyckligt beslut av 1940
års riksdag kommo de statstjänstemän,
som voro reservofficerare eller reservunderofficerare
och som uppnått 55
levnadsår, att när de inkallades förlora
den reservpension, som de voro
berättigade att erhålla. Detta var ju
uppenbarligen ett brott mot ''pensionens
oantastbarhet. Det var orättvist även
ur den synpunkten att andra befattningshavare,
som hade reservofficers
ställning och voro fyllda 55 år men
hade uttagit det kapitaliserade värdet
av sin pension, ju icke behövde vidkännas
några liknande pensionsförluster,
när de inkallades till beredskapstjänstgöring.

I de motioner som väckts i detta
ämne har det gjorts gällande, att det
borde finnas möjligheter för riksdagen
att nu •—- visserligen i efterhand —
skapa rättvisa på så sätt att man fattade
beslut om att retroaktivt utbetala
det som hade innehållits i form av reservpensioner
under de ifrågavarande
befattningshavarnas beredskapstjänstgöring.
Utskottet har emellertid icke
ansett att det föreligger tillräckligt ömmande
omständigheter för att gå den
vägen. Frågan har tidigare även avgjorts
av Kungl. Maj:t, vars beslut också
gått i negativ riktning.

Vad jag närmast har reagerat mot är
det uttalande som utskottet gör och
som baserar sig på vad statens lönenämnd
funnit anledning att uttala,
nämligen att dessa befattningshavare
under sin heredskapstjänstgöring i allmänhet
torde ha åtnjutit större förmå -

ner än andra inkallade samhällsmedborgare.
Att man av detta skäl inte
borde låta dom få den pension, som de
så att säga avhänts, är otvivelaktigt en
mycket stor orättvisa. Man får väl säga,
att dessa befattningshavare icke ha
kunnat åtnjuta större förmåner under
sin heredskapstjänstgöring än vad de
haft rätt att få på grund av att de åtagit
sig den extra bördan att utbilda sig
till, som man säger, reservare. Några
andra förmåner än dem som tillkommo
annat reservbefäl under beredskapstiden
kunna de ju icke anses ha erhållit.
Man får väl utgå från att de löner
de fingo behålla på grund av sin statstjänst
också voro så att säga avtalsenliga,
och någonting därutöver kunde de
inte utfå.

Det är egentligen mot detta jag anser
att man borde reagera. Genom att det
numera skett en rättelse i krigsavlöningsreglementet
har man i efterhand
erkänt, att det var orättvist att frånhända
dessa befattningshavare deras
pension som reservbefäl, och man borde
då även dragit konsekvensen av
detta och utbetalat de pensionsbelopp,
som borde ha utgått. Jag har som ensam
undertecknare av en blank reservation
ingen anledning att ställa något
yrkande.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Jag
skulle egentligen inte ha tagit till orda,
eftersom reservanten inte ställde något
särskilt yrkande. Men jag måste reagera
mot den argumentering, som han
anför i denna sakfråga, när han talar
om ett rättvisekrav. Skulle man tillgodose
rättvisekravet så långt som reservanten
önskar, skulle vi faktiskt i
detta fall driva fram en millimeterrättvisa,
som vi vid åtskilliga tillfällen reagerat
mot.

Sedan vill jag också erinra om en
mycket väsentlig sak i delta sammanhang.
Reservanten har motionerat när

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Motioner om rätt till uppskjuten livränta för befattningshavare, som dömts till avsättning
eller på grund av tjänstefel skilts från tjänsten före år 1935.

det gäller den ena sidan av problemet,
men hans motion, som ju skall bygga
på något slags rättspatos, har inte berört
den andra sidan av spörsmålet. Det
gäller de statstjänstemän som bli inkallade
till beredskapstjänstgöring eller
till repetitionsmöten men kunna
placeras på sina ordinarie befattningar
och där få uppbära lön med visst avdrag
plus en extra ersättning som gör,
att de för utförandet av sitt ordinarie
arbete få en högre betalning än eljest.

Jag tror inte, herr Nihlfors, att man
med något större patos kan föra den
talan som herr Nihlfors gör här i dag,
om man inte vill genomföra rättvisa på
alla håll. Man får inte heller glömma,
att det finns hundratusentals medborgare
i detta land, som fingo offra alla
förmåner, när de gjorde sin beredskapstjänst.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 11.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
91, i anledning av väckt motion angående
rätt för statstjänstemän, som innehaft
anställning hos Förenta Nationerna
eller övriga mellanstatliga samarbetsorgan,
att vid återinträde i statstjänst
få tillgodoräkna anställningstiden
som tjänstår i fråga om lönetur
och pension.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Motioner om rätt till uppskjuten livränta
för befattningshavare, som dömts till avsättning
eller på grund av tjänstefel

skilts från tjänsten före år 1935.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 92, i anledning av väckta motioner
om rätt till uppskjuten livränta för befattningshavare,
som dömts till avsätt -

ning eller på grund av tjänstefel skilts
från tjänsten före år 1935.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Söderquist m. fl. (I: 271) och den andra
inom andra kammaren av fröken Elmén
m. fl. (II: 278), hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att de befattningshavare,
som dömts till avsättning
eller på grund av tjänstefel skilts från
tjänsten före år 1935, måtte tillerkännas
uppskjuten livränta i likhet med dem,
som efter 1935 års ingång kommit i
motsvarande situation, samt att beslutet
måtte liksom för dem få verkan från
och med år 1949.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:271 och 11:278 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Sundelin, Lundgren, Söderquist, Malmborg
i Skövde och Bergstrand, fröken
Elmén och herr Nihlfors, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna
1:271 och 11:278, bemyndiga Kungl.
Maj:t att efter prövning i varje särskilt
fall medgiva den, som blivit dömd till
avsättning eller på grund av tjänstefel
skilts från tjänsten före den 1 juli 1935,
att komma i åtnjutande av uppskjuten
livränta.

Utskottets hemställas föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken ELMÉN: Herr talman! Till
förevarande utskottsutlåtande har fogats
en reservation, och jag skulle vilja säga
några ord om vad denna reservation
åsyftar.

Vad vi reservanter vilja komma till
rör en ren rättvisefråga. Det gäller ju
att få tillämpa bestämmelsen om uppskjuten
livränta för befattningshavare,
som dömts till avsättning före år 1935
på grund av tjänstefel eller som av någon
annan anledning skilts från tjäns -

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Nr 16.

Motioner om rätt till uppskjuten livränta för befattningshavare, som dömts till av
sättning eller på grund av tjänstefel skilts från tjänsten före år 1935.

ten. År 1949 fattade riksdagen beslut
om att bestämmelsen rörande uppskjuten
livränta även skulle gälla för befattningshavare,
som dömts till avsättning
eller skilts från tjänsten på grund
av tjänstefel. Man ansåg, att det ådömda
straffet i och för sig var tillräckligt
och att man inte skulle ytterligare bestraffa
dessa människor genom att indraga
den intjänta pensionen. Ofta
drabbas ju också den avskedades familj
hårt och blir utan alla ekonomiska möjligheter.
Man undantog emellertid de
befattningshavare, som avsatts före den
1 juli 1935, då författningen om uppskjuten
livränta trädde i kraft. Man
ansåg nämligen, att den som blivit
ådömd avsättning eller på annat sätt
skilts från tjänsten skulle likställas med
den som frivilligt lämnat tjänsten.

Men man får väl tänka på att förhållandena
för dessa båda grupper äro
helt olika. Den som frivilligt lämnar
tjänsten gör det ju i allmänhet för att
tillträda en bättre avlönad befattning
eller för att ägna sig åt något som mera
intresserar vederbörande, medan däremot
den som avskedas kanske först
skall avtjäna sitt straff och därtill inte
har möjlighet att få den som man tycker
berättigade pensionen. Det har
också hänt, att det för dem som avskedats
några år innan pensionsåldern inträder
har varit svårt att över huvud
taget kunna få ett annat arbete och omskolas
till annan tjänst. Enligt 1949 års
bestämmelser skulle ju en sådan person
vara berättigad till en rätt avsevärd
pension. Det kan inte röra sig om
många människor, då det gäller dem som
avsatts före 1935, och jag vill återigen
framhålla, att det här handlar om ett
rättvisekrav.

Man får också lov att säga, att reservationen
är mycket, mycket försiktigt
hållen. Vad man begär är ju, att Kungl.
Maj:t skall få bemyndigande att »efter
prövning i varje särskilt fall medgiva
den, som blivit dömd till avsättning

eller på grund av tjänstefel skilts från
tjänsten före den 1 juli 1935, att komma
i åtnjutande av uppskjuten livränta».
Principen är ju antagen 1949,
men det är de personer som skilts från
tjänsten före 1935 det här gäller. I de
reella fallen är det mycket besvärliga
omständigheter och svåra förhållanden.
Man tycker därför, att det skulle vara
lätt att i detta fall gå reservationen till
mötes, och jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr LINDHOLM: Herr talman! I den
motion som väckts i denna fråga hade
man begärt ett generellt bemyndigande
för Kungl. Maj:t att bevilja pension
även åt dem som blivit avskedade före
den 1 juli 1935. I reservationen har —
det skall jag gärna erkänna — skett en
uppmjukning, men det är i alla fall
ganska osäkert att bedöma, hur långt
det hela skulle komma att sträcka sig,
om man bifölle reservationen. Vi kunna
inte överblicka verkningarna av ett
dylikt beslut, och det är detta som
gjort, att vi inom utskottet inte heller
ha kunnat bifalla motionen. Man säger,
att det inte kan röra sig om så
många, men man vet ingenting med bestämdhet.
Då bjuder klokheten att man
försöker få reda på hur pass vittomfattande
område det här gäller, innan
man bemyndigar åtgärden. Detta är
som sagt skälet till att vi inte ha kunnat
tillstyrka bifall till motionen, och
jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Fröken ELMÉN: Herr talman! Då herr
Lindholm säger att det är svårt att överblicka,
hur många det kommer att röra
sig om, måste jag erinra om att det här
endast gäller fallen från före 1935. Och
då förstår var och en att det inte kan
röra sig om många.

.Tåg vidhåller, herr talman, mitt yrkande
om bifall till reservationen.

5 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 16.

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Utgifter å tilläggsstat II (justitiedepartementet).

i 13.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 93, i anledning av väckt motion om
pensionsrätt för vissa kvinnliga f. d.
befattningshavare, som på grund av
giftermål avgått från statstjänst.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14.

Utgifter å tilläggsstat II (justitiedepartementet).

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser
justitiedepartementets verksamhetsområde.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade

Herr JOHNSSON i Stockholm: Herr
talman! Den anslagsökning som här begäres
motiveras med att vissa handlingar
angående påståenden om illegal
telefonavlyssning i den s. k. Kejneaffären
ha överlämnats till utredning av
justitiekanslersämbetet.

Jag avser inte att framställa något annat
yrkande än utskottets, men jag kan
i alla fall inte underlåta att i detta
sammanhang säga några ord om den
fas i Kejneaffären, som här beröres.
Kejneaffären har nu i nära tre år fortsatt
att förgifta samhället och undergräva
tilltron till rättsväsendet utan att
man egentligen kan skönja något slut
på den. I stället kan man väl säga att
ärendet för de mera invigda och även

för den stora allmänheten förefaller
allt konstigare och konstigare.

Det var säkerligen många som trodde,
att något stort skedde, när den s. k.
medborgarekommissionen tillsattes, och
jag vill gärna säga att tanken bakom
denna säkerligen var alldeles riktig. Jag
hyser all respekt för kommissionens
ledamöter och deras intentioner. Men
jag kan inte annat än uttrycka min
övertygelse, att kommissionen saknar
möjlighet att i grunden bringa klarhet
i detta ärende och över alla de problem,
som denna affär rymmer, och att
det hela i själva verket tjänat till att
affärens lösning har fördröjts och försvårats.
Det är i varje fall mer än upprörande,
att det har visat sig riktigt, att
vi inte kunna lita på objektiviteten hos
vår polisledning. Alla de kostnader
som åsamkats samhället och allt det arbete,
som åsamkats först och främst
kommissionens ledamöter och i kanske
särskilt hög grad den part, för vars
skulle kommissionen tillkom, hade inte
behövts, om polisen verkligen fungerat
som den skulle. Jag menar för min del
att polisen är och förblir den enda
makt i detta samhälle, som kan tränga
till botten i detta ärende, den enda som
sitter inne med nycklarna till problemets
lösning.

Jag ber alltså att få fastslå detta, att
såväl en stor del av det anslag, som vi
här behandla, som också kostnader för
kommissionen äro helt och hållet en
följd av att polisen och åklagarväsendet
i Sveriges huvudstad med skäl
kunna förmodas icke ha fungerat på
sådant sätt, att rättssäkerheten varit
betryggande.

Den s. k. illegala telefonavlyssningen
är bara en fas av denna affär. Jag deklarerar
att jag personligen inte har någon
deciderad uppfattning på denna
punkt, men jag vill gärna säga att hela
denna undersökning genom justitiekanslersämbetet
— såsom jag ser på
den och såsom jag vet att den bedrives
—- troligen blir ett slag i luften. Jag har

Onsdagen den 25 aprii 1951 fm.

Nr 16.

Utgifter å tilläggsstat II (justitiedepartementet).

all respekt för hederligheten hos de
män, som syssla med denna undersökning,
och deras ärliga vilja att tränga
genom djungeln av misstankar och rykten.
Men jag måste också fråga: Vilka
möjligheter ha de egentligen att få
fram sanningen?

Det förhåller sig ju på det sättet, att
om någon order om telefonavlyssning
givits på ett eller annat håll, så är det
en åtgärd så kringgärdad av sekretessbestämmelser,
att det synes fullständigt
omöjligt att få fram vittnen. De enda,
som absolut avgörande kunna vittna i
denna sak, äro antingen de som direkt
ha mottagit ordern eller de som utfört
den. Men för bådadera är flera års
fängelsestraff ett hotande spöke, om de
bryta sin tystnadsplikt. Det har med
all bestämdhet och av vederhäftiga personer
påståtts, att åtminstone ett par
personer, som äro anställda vid den
s. k. lyssnaravdelningen inom telegrafverket
och som känt sig upprörda över
tingens ordning, förklarat sig beredda
att vittna i denna sak, om de allenast
kunde erhålla säkerhet om fri lejd. Men
då ingen myndighet ansett sig kunna
avge en sådan försäkran, ha de med
hänsyn till sin utkomst och framtid
förklarat sig icke kunna vittna.

En egendomlighet i undersökningen
synes mig här också böra påtalas, sådan
den har relaterats för mig och sådan
jag dels också personligen upplevt
den. Vid ett hastigt påkommet polisförhör
med en person, sedan han haft
ett telefonsamtal med Kejnes mor, skall
förhörsledaren hos polisen ha frågat
mannen, vad han visste i Kejneaffören.
När han inte ville gå in på denna sak,
hade polismannen sagt, att man hade
nog reda på den saken ändå, varvid
han hänvisat till en inspelad platta,
som låg framför honom på bordet. Det
var mannens bestämda uppfattning, att
plattan innehöll just det samtal, som
han någon dag tidigare haft med Kejnes
mor.

När detta meddelades undersökaren

i justitiekanslersämbetet, lät han visserligen
tillkalla den polisman, som lett
förhöret. Denne lämnade en annan version
om plattans tillkomst och innehåll.
Men undersökaren underlät att göra vad
jag i varje fall anser varit det viktigaste
i detta sammanhang, nämligen att personligen
försäkra sig om vad plattan
verkligen innehöll. Han har också senare
förklarat sig inte ha något intresse
av att höra den, då han anser polismannens
version trovärdig.

Den person, som fallet avser, har vant
av en annan mening, men eftersom
han hastigt överfördes till Långholmen
har man, såvitt jag vet, inte ansett det
lämpligt att inhämta hans syn på saken.
Nu är i varje fall beviset borta, förmodar
jag, då väl plattan för länge sedan
är avmagnetiserad. Det synes alltså inte
gå att få några bärande bevis i denna
sak. Jag anser dock att det är ödesdigert
för tilltron till våra rättsvårdande
myndigheter, att man ännu inte har
funnit någon trovärdig metod att vederlägga
den hos många personer förefintliga
uppfattningen, att en sådan illegal
avlyssning verkligen ägt rum och
kanske också äger rum.

Jag erinrar om att inte ens en framstående
polisman vågade telefonledes
anförtro pastor Kejne vissa saker, under
uttrycklig hänvisning till att han
från högre ort fått en antydan om att
telefonen kunde vara avlyssnad. Vidare
har en överläkare ansett sig ha mycket
säkra uttalanden i denna riktning. En
redaktör, som hade sammanträffat med
en av de telefonister som tjänstgöra på
lyssnaravdelningen, förklarade att denna
telefonist blev nästan hysterisk, när
han bad henne säga honom vad hon
visste i ärendet. Jag hänvisar också till
att författaren Vilhelm Moberg antytt,
att lian sitter inne med bevis om en sådan
avlyssning, ehuru han med hänsyn
till tredje part inte anser sig kunna begagna
sig därav.

Det är också, tycker jag, ganska underligt
att så många fel på telefonappa -

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Understöd åt J. A. Forsberg.

raten måst anmälas av pastor Kejne under
denna sista tid. Telegrafverket har
förklarat, att dessa fel bero på sådant
som fukt, lossnade skruvar och mycket
annat, men nog är det egendomligt
att dessa fel skulle uppträda i en sådan
mängd samtidigt som man har en
känsla av att polisen uppenbarligen är
ute och söker efter material, som kan
tala emot Kejne. Annorlunda kan jag
inte tolka en hel del av de underliga
aktioner, som företagits emot honom.

Det är mer än beklagligt att svenska
folket skall behöva betala stora summor
för att få klarhet i denna angelägenhet.
Mig förefaller det som om det enda radikala
hade varit, att undersökarna
personligen och tillsamman med ojäviga
vittnen gått igenom telefonstationen
och med självsyn övertygat sig om
hur det verkligen förhåller sig och att
därvid samtliga telefonister, som arbeta
på lyssnaravdelningen, under edlig förpliktelse
fått delge vad de visste och
att de därvid tillförsäkrats, att de i
denna affär vore lösta ifrån sin tystnadsplikt.
Hade detta skett hade vi
trott på utredningen och på viljan att
lägga fram allt, sådant som det förhåller
sig. Det nu tillämpade tillvägagångssättet,
att man kallar upp den ene efter
den andre och frågar, vad han hört och
vad ryktena säga, förefaller mig i hög
grad som en meningslöshet; och på den
grunden kan aldrig visshet skapas.

Jag ber, herr talman, att få sluta med
att säga att det resultat, till vilket denna
utredning om telefonavlyssningen kan
komma, med all säkerhet är värdelöst,
över huvud taget är misstron i denna
affär mot myndigheternas åtgörande så
djup, att det blir mycket svårt att övervinna
den. Kriminalpolisintendentens
i Stockholm senaste uttalande om herrar
Moberg, Kejne och Resar med hänvisning
till deras »hallucinationer» har
ytterligare förstärkt denna misstro.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 15.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

97, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till bidrag till sjukkassor
m. m.;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1951/52 till Finansdepartementet: Avlöningar
jämte i ämnet väckta motioner; nr

99, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående provisoriskt tilllägg
å vissa från handelsflottans pensionsanstalt
utgående pensioner;

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde; nr

101, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående rörelsekapital åt
Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet;
och

nr 102, i anledning av väckt motion
om årlig livränta åt värnpliktige K. Å.
E. Jacobsson.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 16.

Understöd åt J. A. Forsberg.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 103, i anledning av väckt motion
om understöd åt arbetaren J. A. Forsberg.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Nr 16.

Interpellation ang. anledningen till uppskovet med Sveriges ratificering av konven
tionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Den
motion som nu behandlas var även vid
föregående års riksdag föremål för behandling.
Vid detta tillfälle hade vi
från utskottet skrivit, att vi tillstyrkte
motionen därför att vi ansågo, att de
omständigheter som förelågo voro av sådan
art, att det var berättigat att bevilja
en ersättning på grund av olycksfall
i arbetet.

Riksförsäkringsanstalten, som fått i
uppdrag att pröva detta fall, hade kommit
till det resultatet, att ersättning
icke skulle utgå. Man ansåg att utskottets
utlåtande var svårtydbart. Vi fingo
en förnyad motion i frågan i år och ha
denna gång räknat ut det belopp som
skall utgå, därest man tillämpar de
grunder som gälla.

Nu har man inom en kommitté som
prövar frågan, huruvida bestämmelserna
beträffande ryggskador skola utvidgas
eller inte, varit en smula tveksam,
hur detta fall skulle bedömas.
.lag vill med anledning därav säga att
vår bedömning bygger på det uppenbara
sambandet mellan de två olycksfall,
som bemälde Forsberg varit utsatt
för. Hans situation kan alltså icke betraktas
som prejudikat vid de eventuella
fall av ryggskador, som ytterligare
kunna ifrågakomma. Jag har velat markera
detta, herr talman.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7.30 em., då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

§ 17.

Interpellation ang. anledningen till uppskovet
med Sveriges ratificering av konventionen
om förebyggande och bestraffning
av brottet folkmord.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr HÄSTAI), som yttrade: Herr talman!
Vid sitt tredje ordinarie möte i
Paris 1948 antog Förenta Nationernas
generalförsamling texten till en konvention
mot folkmord (genocide). Sverige
gav förslaget sitt stöd. Enligt konventionen
stod denna intill den 31 december
1949 öppen för undertecknande
av medlemsstaterna och sådana ickemedlemsstater,
som fått mottaga generalförsamlingens
inbjudan att underteckna
konventionen. Efter den 1 januari
1950 skulle konventionen kunna biträdas
såväl av medlemsstater som av
icke-medlemsstater, vilka erhållit generalförsamlingens
inbjudan. För ikraftträdandet
av konventionen fordras 20
ratifikationer.

Till saken hör att Sverige på 1949 års
generalförsamling röstade för ett franskt
förslag att uppskjuta utfärdandet av de
inbjudningar till icke-medlemsstater,
som här ovan nämnts. Samtidigt avstod
Sverige från att deltaga i omröstningen
om ett resolutionsförslag, vilket bl. a.
innehöll en uppmaning till medlemsstaterna
att i den mån så ej redan skett
snarast underteckna och ratificera konventionen.
Resolutionsförslaget antogs
av vederbörande utskott med 32 röster
mot 10 nedlagda och av generalförsamlingen
med 38 röster mot 10 nedlagda.

Sverige har ännu i dag, två och ett
halvt år efter textens godkännande, ej
ratificerat konventionen. Då Sverige
emellertid röstade för konventionen vid
Förenta Nationernas parismöte och redan
med hänsyn därtill förutsattes ämna
ratificera denna, har anledningen
till regeringens dröjsmål med Sveriges
anslutning efterlysts. Skulle anledningen
vara, att den gällande svenska lagstiftningen
i vissa punkter ej är helt
förenlig med konventionens stadganden,
vore det av intresse för riksdagen att få
eu redogörelse för dessa punkter.

I anslutning till vad bär anförts hemställer
jag om andra kammarens benägna
medgivande att till hans excellens
utrikesministern, subsidiärt herr

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Stöd åt fruktodlingen.

statsrådet och chefen för justitiedepartementet,
få framställa följande spörsmål: Vad

är anledningen till uppskovet
med Sveriges ratificering av konventionen
om förebyggande och bestraffning
av brottet folkmord (genocide) ?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.56 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 25 april.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes därvid
förhandlingarna till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1.

Föredrogos vart efter annat bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt tillämpning i viss del av
förordningen den 4 juni 1948 (nr 278)
med provisoriska bestämmelser om investeringsfond
för ersättande av normallager,
in. in., jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tullfrihet för utrustning,
som inkommer såsom gåva till
vetenskapliga institutioner, jämte en i
ämnet väckt motion.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.

§ 2.

Stöd åt fruktodlingen.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 32, i anledning av väckta
motioner om vissa åtgärder till stöd åt
den svenska fruktodlingen.

I de inom riksdagen väckta, till be -

villningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 111 av herrar Hjalmar
Nilsson och Ebbe Ohlsson samt II: 122
av herr Nilsson i Bästekille m. fl. hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj:t vid tullöverenskommelser
ville utsträcka tullen för äpplen att gälla
till den 1 april, samt att Kungl. Maj:t
måtte vidtaga viss importbegränsning
av utländsk frukt.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 111 av herrar Hjalmar
Nilsson och Ebbe Ohlsson samt
II: 122 av herr Nilsson i Bästekille m. fl.
om vissa åtgärder till stöd åt den svenska
fruktodlingen icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Gustaf Elofsson, Veländer, Niklasson,
Ebbe Ohlsson, Vigelsbo och Nilsson i
Svalöv, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam
utredning rörande de åtgärder i
form av ytterligare tullskydd m. m., som
borde vidtagas för den svenska fruktodlingens
stödjande, samt framläggande
för riksdagen av det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

Herr NILSSON i Bästekille: Herr talman!
När jag läste det utskottsutlåtande
av bevillningsutskottet, som bär nr
32, och gjorde detta både en och två
gånger, kunde jag inte undgå att göra
den reflexionen, att om vi kunde basera
den svenska fruktodlingens framtid
på välvilliga motiveringar kunde vi
känna oss trygga en ganska lång tid
framöver. Men tyvärr går detta inte
för sig. Det förvånar mig verkligen, att
man låter det ena förslaget efter det
andra falla under bordet. Jag har jämte
andra motionärer här i kammaren
framlagt flera förslag i år i detta ärende.
Det första som kom på kammarens
bord var frågan om att utsträcka avskrivningsrätten
för fruktodlarna. Detta
förslag avstyrktes av utskottet. Jag
nöjde mig då med att här framföra
mina synpunkter på frågan och ställde
inte något yrkande. Nästa fråga som
kammaren hade att avgöra var spörsmålet
huruvida vi fruktodlare skulle få
tillverka cider i detta land. Utskottet
avstyrkte även det förslaget med den
motiveringen, att vi skulle vänta tills
nykterhetskommitténs betänkande bleve
officiellt. Jag nöjde mig även med
detta, och jag tänkte som andra, att
man kan inte få allt här i världen.

Men något skulle man väl ändå kunna
få, tyckte jag, och därför vill jag
livligt erkänna att jag blev litet besviken,
när även denna fråga utan vidare
tillåtits falla under bordet. Visserligen
har utskottet som man säger skrivit
välvilligt och medgivit att det kan vara
nyttigt, ja kanske till och med nödvändigt
att vi ha en svensk fruktodling.
Men efter en hel del vackra deklarationer
utmynnar utskottsutlåtandets kläm
i ett avstyrkande. Det anföres som bevis
för att man ingenting kan göra härutinnan,
att Sverige är bundet av det
s. k. GATT-avtalet, och att man skulle
vara tvungen att ta upp nya tullförhandlingar
för att nå ett resultat på
detta område. Det Hr icke någon hemlighet
för någon av kammarens leda -

Stöd åt fruktodlingen.

möter att, sedan förhandlingar började
föras i Torquai i början av september
månad 1950, jag vid höstriksdagens
början frågade handelsministern, om
han var villig att ge de svenska delegaterna
vid denna konferens sådana
direktiv att den svenska fruktodlingens
intressen bleve bättre tillgodosedda än
vad fallet tidigare varit. Ingenting har
hindrat regeringen eller någon annan
instans att se litet mera positivt på
denna fråga vid de fortsatta tullkonferenserna.
Nu har man inte brytt sig
om detta utan som sagt nöjt sig med
att säga, att vi på grund av överenskommelse
äro bundna — och därmed
basta.

Jag ställer den frågan till utskottsordföranden,
om han efter denna välvilliga
motivering och denna negativa
kläm har den åsikten, att vi över huvud
taget kunna räkna med en svensk
fruktodling för framtiden, eller om vi
skola räkna med att basera vår fruktkonsumtion
på import? Någon tycker
kanske, att frågan är litet tillspetsad,
men det är den inte. Det är inte bara
jag som ser på denna fråga på det sätt
jag gör. Jag har nämligen alla övriga
fruktodlare bakom mig. Jag kan även
ställa frågan om alla andra länder, som
anslutit sig till GATT-avtalet, i likhet
med Sverige obrottsligt hållit detta avtal.
Har man frilistat i all den utsträckning,
som man åtog sig från början,
eller har en återgång skett till en betydligt
mycket större licensiering än
som från början var meningen? Det
står visserligen i motiveringen till
GATT-avtalet, till vilken jag tror att
det hänvisas i utskottsutlåtandet, att
tullnedsättningarna äro till särkilt för
att tillmötesgå Förenta staterna för att
vi i vår tur skola få avsättning för våra
produkter. Det har Li 11 och med berättats
mig, men det vågar jag inte säkert
säga, att inte ens Förenta staterna hållit
avtalet helt och fullt för sin del,
utan även därvidlag har det krånglat
något. Vad som gör att vi fört fram

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Stöd åt fruktodlingen.

denna fråga är att vi diskuterat densamma
på ett allmänt fruktodlarmöte i
Skåne, ett möte besökt av hundratals
fruktodlare från Kristianstads och
Malmöhus län, och funderat på saken.
Det hela är alltså ingen förflugen idé
från min sida, utan det är härvidlag
fråga om yrkesodlare, som ha en betydligt
längre och större erfarenhet i
branschen än jag, och som äro ense
om att vi inte kunna låta det gå som
det gick i höstas.

Någon tycker kanske, att detta är en
så liten fråga att det egentligen är onödigt
att besvära kammaren med densamma.
Men om jag ser saken ur egen
synpunkt eller ur den synpunkt jag representerar
så förhåller det sig dock
så, att 55 procent av den svenska fruktodlingen
finns i Kristianstads län. Det
är alltså ingen liten fråga utan tvärtom
en stor sådan för oss. Jag tror för min
del att den också sammanhänger med
frågan om jordbrukets rationalisering.
Jag har själv varit i tillfälle att genomresa
min hemsocken i sällskap med en
agronom anställd av lantbruksnämnden
för att undersöka möjligheterna för
småbrukarnas framtid. Den agronom
jag hade sällskap med tyckte, att där
nere gick det väl för sig, ty där hade
man det så väl ordnat att de flesta småbrukarna
hade några fruktträd vid sidan
om att lita till för att säkra sin
ekonomi. I dag är det väl ingen agronom,
och ingen annan heller för resten,
som kan säga till dessa småbrukare, att
de kunna sitta och lugnt lita på framtiden
då de baserat sin ekonomi på
fruktodlingen.

Jag tror inte att det skulle skada om
en del av kammarens ledamöter finge
veta vilka kilopriser man fick 1948 och
1950. Jag vet vad jag talar om, och jag
vet vilka priser man då fick. Medan
vi 1948 kunde få ett medelpris på Gravenstein
av 95 öre å 1 krona per kilogram,
på Cox orange 1:20 och på Cox
pomona 60 å 65 öre, fingo vi 1950
cirka 50 öre för Gravenstein, ungefär

55 öre för Cox orange och ungefär 25
öre för Cox pomona. Men det fanns
dock de inom socknen, som inte nådde
högre medelpris än 13 öre. Under sådana
förhållanden tycker jag, att även
den som inte sysslar med fruktodling
i praktisk gärning bör förstå, att även
om 1948 års priser voro goda kunna vi
inte räkna med bra priser i fortsättningen,
när dessa falla med mellan 50
och 65 procent.

Under tiden kunna vi roa oss med
att se hur mycket vi importerade av
utländsk frukt under 1948 och 1950.
Vid utskottsutlåtandet är fogad en utförlig
tabell, och jag vågar säga, att
skillnaden mellan skördens storlek
1948 och 1950 inte var så förfärligt
stor som man skulle kunna tro med
tanke på det kaos som rådde i höstas.
År 1948 importerade vi av olika sorters
frukt närmare 82 000 ton till ett
värde av något över 67 miljoner kronor.
År 1950 importerade vi nära
136 000 ton till ett värde av över 133
miljoner kronor. Detta innebär alltså
en ökad import av 54 miljoner kilogram
av alla fruktslag, äpplen, päron,
bananer, apelsiner etc. Var och en förstår
ju, att när man får en stor fruktskörd
inom landet och man därtill importerar
andra frukter i den utsträckning
som nu ägt rum, resultatet inte
kan bli mer än ett, d. v. s. kaos. Jag
vill på fullt allvar säga, att med den
kännedom jag har om fruktmarknaden
1950 jag knappast vågar tänka tanken
ut hur det skall se ut om tio år på denna
marknad, om myndigheterna nämligen
då skola visa sig lika negativt inställda
som i dag. Jag hoppas att de
inte skola vara det. Man får väl nämligen
utgå ifrån — åtminstone vill jag
gärna göra det — att den inställning,
som nu möter fruktodlarna, är ungefär
densamma som mötte jordbrukarna i
början av 1930-talet. I det avseendet
ha vi ju kommit till ett helt annat
ståndpunktstagande, och ingen i riksdagen
ifrågasätter numera att det

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

svenska jordbruket skulle utlämnas åt
utländsk konkurrens och vara utan
skydd. Lika väl måste vi komma dithän
att även de svenska fruktodlarna
beredas skydd och inte utlämnas åt utländsk
konkurrens. Någon har sagt, att
i konkurrensen ha alla samma förhållanden
att kämpa emot. Men vi i Sverige
ha inte samma förhållanden när
det gäller konkurrensen som sådana
länder, som ha ett bättre klimat och
som betala sitt folk betydligt sämre än
vi göra. Där har man att göra med
folk, som lever på en lägre standard.

Sedan säger någon, att äpplena varit
iyra för konsumenterna. Detta vill jag
ingalunda bestrida, men det kan inte
avhjälpas om vi få vidkännas en prissänkning
på 50, ja nära 60 procent.
Den stora import av vindruvor, som
skedde i höstas och som förorsakade
importörerna stora bekymmer, skulle
vi inte vilja ha återupprepad. Jag har
suttit i förhandlingar med både grossister
och importörer, och båda dessa
parter ha förklarat, att en sådan import
som den i höstas var alldeles omotiverad
därför att den var för stor för
att kunna konsumeras. Vårt land är
inte så stort att vi kunna låta vår egen
frukt ruttna ner och samtidigt satsa
stora pengar på import. Det måste till
något på detta område, och vi få inte
låta det hela gå av bara farten. Vi
fruktodlare ha liksom andra företagare
i år fått räkna med höjda arbetslöner
och höjda kostnader i fråga om besprutning.
Det är ingen som i dag kan
säga vad ett kilogram besprutningsmedel
kostar. Det där få vi finna oss i,
och det är ingenting som vi kunna inverka
på.

.lag skall, herr talman, i detta sammanhang
be att få ge några exempel.
Häromdagen hade jag tillfälle att i min
taxeringsnämnd särskilt lägga märke
till två fruktodlares taxering. Den ene
av dessa, som förra året taxerades för
eu så hög inkomst som 30 290 kronor,
blev i år taxerad för 4 400 kronor, me -

Stöd åt fruktodlingen.

dan den andre, som förra året taxerades
för 12 370 kronor, i år taxerades
för 1 400 kronor. Jag vill tillägga, att
en del av fruktodlarna begärt att få
sina fastigheter omtaxerade, ty de hade
inte tid att vänta till hösten; de behöva
löst kapital. Det är inte bara kverulans
när de säga, att det är fara å
färde. Vi böra skänka en tanke också
åt alla dem som satsat sitt sparkapital
på nyanlagda fruktodlingar. Om det
hela får fortsätta som hittills kommer
det lika säkert som jag står här att gå
som det gjorde för jordbrukarna på
1930-talet med dess likviditetskris. Jag
är inte ensam om den uppfattning jag
nu för till torgs. Man kan ju exempelvis
fråga vederbörande i någon av de
fyra kommuner, som skola bilda den
storkommun där jag hör hemma. Tv
alla äro på det klara med att vi inte
kunna låta det gå som det nu gör.

Nu ha vi kommit dithän att ingen i
utskottet ansett sig kunna tillstyrka bifall
till motionen, och det får jag ju
finna mig i. Men när de två representanterna
i utskottet från högern och
bondeförbundet anvisat utredningsvägen
och när man i motiveringen skrivit
att man är intresserad av den svenska
fruktodlingens betydelse, borde man
biträda denna reservation, även om
detta inte är formellt alldeles riktigt.
Jag tycker att vi inte böra vara så förfärligt
formalistiska utan att det vore
betydligt bättre, om vi vore litet mera
praktiska.

Herr talman! Det skulle nog vara en
hel del att tillägga i denna fråga, men
föredragningslistan är alltför lång, och
därför yrkar jag med dessa ord bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

Herr SANDBERG: Herr talman! Herr
Nilsson i Bästekille har ju här mycket
vältaligt och tcmperamcntsfullt skildrat
fruktodlarnas svårigheter, och jag skall
sannerligen inte säga något i och för

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Stöd åt fruktodlingen.

sig emot detta. Det är ju uppenbart att
den svenska fruktodlingen, vars betydelse
även utskottet starkt uppskattar,
befinner sig i stora svårigheter. Det
har ju också utskottet i sitt, som herr
Nilsson i Bästekille erkände, välvilliga
utlåtande betonat.

Nu menar lierr Nilsson i Bästekille,
att det räcker inte bara med platonisk
välvilja, utan han efterlyser också
handling. Jag vill säga att jag inte är
övertygad om att det skulle bli något
bättre resultat för fruktodlarna om
man nu handlade genom att bifalla den
reservation, som här är avgiven till utskottsbetänkandet.
Ty vad är det som
reservanterna begära? Jo, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om skyndsam utredning rörande
de åtgärder i form av ytterligare
tullskydd in. m., som böra vidtagas för
den svenska fruktodlingens stödjande
samt framläggande för riksdagen av
det förslag, vartill utredningen kunde
föranleda».

Man går ju i detta yrkande om möjligt
ännu mera direkt än i motionen in
för kravet på ett ökat tullskvdd, och
man åheropar i det sammanhanget det
yttrande som avgivits av Lantbruksförbundet.
Jag tycker dock att klämmen
i reservationen har ganska litet att göra
med vad som sagts i Lantbruksförbundets
yttrande. Där heter det nämligen,
att det vore att märka att Sverige genom
internationella överenskommelser
tills vidare vore bundet beträffande såväl
tullsatser som möjligheterna till
handelsregleringar. Förbundet vore
fördenskull av den uppfattningen, att
en närmare utredning rörande fruktodlingen
och dess avsättningsförhållanden
vore erforderlig, innan några enstaka
och därjämte till sin allmänna
konsekvens så svårbedömbara åtgärder
som de i motionerna föreslagna vidtoges.
Förbundet förordar sålunda i sitt
yttrande först en mera allmänt lagd
utredning om fruktodlingens betingelser,
innan man kan tänka sig någon

annan anordning, t. ex. höjning av tullen
på frukt.

Vad beträffar möjligheterna att nu
erhålla ändringar i de gjorda koncessionerna
måste jag hänvisa till vad
också utskottet framhållit och vad som
framhållits i det nyss återgivna yttrandet
från Lantbruksförbundet och
vad som likaledes sägs i yttrandet från
jordbruksnämnden, nämligen att vi
faktiskt äro bundna av våra tull- och
handelsavtal på det sättet, att en ändring
härutinnan nu omedelbart, som
man här önskar, skulle komma att
medföra betydande handelspolitiska
svårigheter. Det är ju så att om ändring
här skall ske på det sätt som man
nu begär betyder det att om man vill
ha ett utökat tullskydd på vissa punkter,
t. ex. för äpplen under månaderna
februari och mars, måste man vara beredd
att göra eftergifter på andra områden,
alltså att bortta förefintligt
skydd på något annat område av jordbruks-
eller trädgårdsproduktionen.
Det är ju känt och klart att man från
jordbrukets sida inte är sinnad att göra
dessa eftergifter. Detta betonas också i
yttrandet från jordbruksnämnden, där
det heter, att en frilistning av viktigare
jordbruksprodukter som kompensation
för en utökning av tullskyddet för närvarande
är man inte beredd att förorda.
Man kan beklaga detta. Det finns
här tydligen vissa intressekonflikter
mellan jordbruket och trädgårdsodlingen,
men det är tyvärr för närvarande
knappast så mycket att göra därvidlag
just nu genom direkta ändringar
i våra tull- och handelsavtal. Detta
hindrar dock inte att vissa jämkningar
kunna ske på frivillig väg. I jordbruksnämndens
yttrande erinras om att man
från dansk sida förklarat sig införstådd
med det från svensk sida uttryckta
önskemålet om att import inte skall ske
under den för fruktodlingen kritiska
tidpunkten i slutet av sommaren och
början av hösten. Om man ser på importsiffrorna
från 1950, som visa en

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

mycket liten import under senare delen
av året, tycks det som om en viss verkan
på detta område skulle ha åstadkommits.
Och vidare kan jag erinra
om vad som också återgivits i utskottsutlåtandets
recit, nämligen att även bananer
numera innefattas i importregleringen
från och med den 1 april i år.

Beträffande svårigheterna att nu
åstadkomma en ändring i gällande tulloch
handelsavtal vill jag hänvisa till
vad jag redan sagt. Jag vill också påpeka,
att GATT-avtalet icke är gammalt.
Det har icke varit i kraft mer
än knappt ett år ännu. Vid de ytterligare
tullförhandlingar, som herr Nilsson
erinrade om och som sedan slutet
av förra året och någon tid in på detta
år pågått i Torquai, skulle jag tro, att
man icke har varit benägen att bryta
avtalet, detta naturligtvis därför att det
ju icke är så lämpligt att göra så strax
efter det att man ingått ett avtal. Att
ett dylikt avtal emellertid icke är någon
evighetssak utan att det bör revideras
så fort som möjligt är ju klart.
Men det är ganska tydligt att det icke
är möjligt att göra detta nu omedelbart.

Nu frågar herr Nilsson: Hur ha andra
länder handlat? Ha de varit så angelägna
om att obrottsligt hålla de ingångna
tullavtalen? Ja, det är ju icke
så lätt att uttala sig om den saken; det
skall jag heller icke göra. Men jag har
för min del den uppfattningen att vi
böra söka hålla de avtal som vi ha ingått.

Nu har utskottet pekat på att den utredning,
som Lantbruksförbundet framhållit
såsom önskvärd, säkerligen skulle
vara mycket nyttig och behövlig. Att
sedan icke bevillningsutskottet tagit
direkt initiativ eller föreslagit åtgärder
i detta avseende är ju helt naturligt,
eftersom det här gäller en utredning,
som bör få prövas av organ, som kunna
behandla denna fråga med allt beaktande
av dess samband med jordbruksintressena
och vad därtill hör.
Det är ju frågor som icke falla inom
bevillningsutskottets område.

Stöd åt fruktodlingen.

Jag tror att man i nuvarande läge
icke kan göra så mycket annat än att
söka främja tillkomsten av en utredning
på sätt som Lantbruksförbundet
framhållit. Därvidlag har man ju möjlighet
att framgå på olika vägar i fortsättningen
för att få till stånd en sådan
utredning. Det är vidare klart, att på
detta område, där det gäller fruktodlingen,
lika väl som på andra områden
inom jordbruksnäringen, är en väl genomförd
organisation av utomordentligt
stor betydelse. Utskottet har också
pekat på att tillskapandet av en modern
och effektiv organisation för avsättningen
skulle vara synnerligen nyttig.
Jag tror nog att man även från
fruktodlarnas sida måste erkänna, att
det allt fortfarande brister åtskilligt i
detta avseende.

Herr talman! Som jag sagt här är det
icke någon negativ inställning från något
håll till fruktodlarnas problem,
utan det är endast så att man konstaterat,
att man för ögonblicket har händerna
ganska bundna men att det finns
vissa vägar, varigenom man kan förbereda
och grundlägga en bättre ordning
inom denna hantering, särskilt då det
gäller avsättningsförhållandena inom
landet.

Jag ber med dessa ord att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Bästekille (kort genmäle):
Herr talman! Herr Sandberg,
som betygade sitt positiva intresse för
fruktodlingen, konstaterade dock, att
någon förbättring för fruktodlingen
kunde vi icke räkna med genom att bifalla
reservationen. Han konstaterade
liksom utskottets majoritet, att Sverige
är bundet genom ingångna avtal; följaktligen
stå vi där vi stå; vi kunna
icke göra någonting åt detta.

När jag i höstas av handelsministern
fick svar på frågan, huruvida det skulle
bli särskilda direktiv, så att den
svenska fruktodlingen kunde bättre tillgodoses,
så stod det bland annat i detta

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Stöd åt fruktodlingen.

svar, att i dessa överenskommelser
hade vi fått förbinda oss att medgiva
import av bestämda kontingenter av
olika ur försörjningssynpunkt mindre
betydelsefulla varor, däribland färsk
frukt. Så följde också en starkare sats:
»För att undvika missförstånd vill jag
nämna, att dessa kontingenter icke innebära
någon skyldighet att köpa varorna
i fråga utan endast att bevilja
importlicenser i den mån köp komma
till stånd.»

Nu ha vi i motionen yrkat icke bara
på en utsträckning av tullskyddet utan
även att Kungl. Maj :t skall vidtaga viss
importbegränsning för frukt. Jag kan
giva Kungl. Maj:t ett erkännande på
denna punkt så till vida att Kungl.
Maj :t från och med den 1 april tagit
bort bananer från frilistan. Det är ett
steg i rätt riktning. Kunde vi komma
dithän att myndigheterna vissa tider,
framför allt på hösten, lade licenser på
apelsiner m. in., skulle detta medverka
till att lösa problemet betydligt lättare.
Det kan icke vara naturligt att vi överhopa
den svenska marknaden med apelsiner,
bananer och annan frukt under
tider då vi ha tillräckligt med svensk
frukt.

Kammarens ledamöter känna väl till
den historia som cirkulerade i höstas.
Någon kom till en fruktodlare och
sade: »Ni tjänar väl bra med pengar i
år, när det är så gott om svensk frukt?»
Odlaren bestred att så var fallet. »Vi
kunna icke gå och skänka bort den»,
sade han. »För övrigt, alla veta hur
det gick för den som gjorde så. Den
där korgen han satte ut med äpplen
togs bort, men äpplena lämnades kvar.»

Det säger någonting om hur lätt det
var att avsätta frukten i höstas. I det
distrikt där jag har min hemvist ha vi
dock icke haft så stora svårigheter som
i andra områden inom mitt eget län.

Herr Sandberg talade om organisation
för avsättningen. Herr Sandberg
har rätt när han säger att det brister i
organisationen. Men jag vill påpeka att

när man gör denna jämförelse syftar
man, såvitt jag förstår, på att jordbruket
byggt upp sin försäljnings- och
affärsorganisation, och man menar, att
fruktodlarna skola göra detsamma.
Men härför kräves det ett oerhört stort
kapital. Det gäller här ett litet antal
människor, och de äro icke i stånd till
detta. Men däremot har det bildats
yrkesfruktodlarorganisationer som försöka
gå fram på andra vägar just för
att få fram kontroll på den svenska
frukten, så att den kan visa sin kvalitativa
överlägsenhet över utländsk
frukt. Vi kunna icke för framtiden räkna
med att för konsumtion föra i marknaden
annat än de klasser som kallas
»extra prima» och »prima».

Vi äro således icke alldeles negativa,
utan vi göra vissa ansatser, och vi skola
söka komma längre. När icke riksdagen
vill gå den positiva vägen, komma
vi att gå den andra vägen. Vi komma
från yrkesfruktodlarförbundet att gå
direkt till regeringen. Jag hoppas att
vi där få litet större förståelse för våra
synpunkter än vad som varit möjligt
att uppnå i denna kammare.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Det torde icke vara någon anledning
att i detta läge avsevärt förlänga
debatten. Men jag kan icke underlåta
att påpeka att de farhågor, som från
vårt håll hystes beträffande fruktodlingen,
när detta handelsavtal ingicks,
tydligen ha visat sig vara fullt befogade.
Den situation, som rått på fruktmarknaden
under förleden höst och
vinter, kan närmast betecknas som en
katastrof. Man kan väl också ifrågasätta,
huruvida det är en förnuftig handelspolitik
att vi i tider som dessa, när
det råder överproduktion på svensk
vara, importera utländsk frukt och,
som det berättats för mig, såsom likvid
för denna frukt lämna svenska trähus.
Detta sker i en tid, då vi själva lida
av bostadsbrist och kanske skulle be -

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

höva husen bättre själva. När jag talade
om överproduktion, menade jag
icke att sådan skulle ha funnits, även
om vi haft en effektiv importreglering,
men väl att när man tillätes importera
obegränsade mängder måste det bli
överproduktion.

Fruktodlingen har ju tagit ett stort
uppsving i vårt land. Det finns stora
förutsättningar för att vi skola kunna
fylla en avsevärd del av den konsumtion,
som äger rum inom landet, genom
den egna produktionen. Men detta
förutsätter också att staten lämnar sitt
skydd och sin medverkan härtill. Utvecklingen
har genom GATT-avtalet tyvärr
gått i en totalt motsatt riktning,
när man lättat på importspärrarna och
tillåtit import i så gott som obegränsad
omfattning.

Nu är jag den förste att medgiva, att
de svenska fruktodlarna kanske icke
själva ha gjort vad som på dem ankommer
för att vinna avsättning för
den svenska frukten. Vi ha med andra
ord icke skapat den marknad, som kanske
varit nödvändig för att vinna avsättning.
Men detta är förklarligt, därför
att fruktodlingen har ju legat i sin
linda. Den har icke förrän under de
senaste åren blivit någon faktor att
räkna med. Men nu är den en viktig
faktor för vårt land, icke bara ur folkförsörj
ningssynpunkt utan även ur rent
ekonomisk synpunkt.

Jag vill återkomma till vad jag sade.
Även om fruktodlarna organisera sig
och utnyttja de möjligheter som kunna
förefinnas genom att saluföra sina produkter
i större kvantiteter av likartade
sortiment och kanske genom att skaffa
sig egna butiker, där man går in för
att föra enbart svensk frukt, kan man
icke vinna målet, nämligen avsättning
för den svenska frukten utan statsmakternas
medverkan, när det gäller att
reglera importen.

Nu har man sagt, att det torde kanske
vara lämpligt att denna fråga behandlas
i annat sammanhang och icke

Stöd åt fruktodlingen.

i bevillningsutskottet. Ja, det föreligger
vid årets riksdag en motion. Den
ligger i jordbruksutskottet. Fruktodlarna
förvänta att det av denna motion
skall bli något resultat. Den går ut på
en utredning över hela linjen, när det
gäller den svenska fruktodlingen.

I nuvarande läge och då jag har
medverkat till det beslut som här har
fattats vill jag emellertid yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Då särskilt motionären på kristianstadslänsbänken
vände sig till mig och
frågade om mitt intresse för den svenska
fruktodlingen, vill jag säga ett par
ord. Jag har intet som helst intresse
av att slå ihjäl den svenska fruktodlingen.
Jag har intet som helst intresse
för att vi skola bygga vår fruktkonsumtion
på import. Jag rår icke för
— och det gör icke bevillningsutskottet
heller — att vi leva i ett samhälle med
sådana förhållanden att man har möjlighet
att åstadkomma allt detta som
herr Nilsson i Bästekille talade om, att
man vräker in massor av druvor, bananer
och apelsiner. Varför gör man det?
Jo, därför att man tror att man förtjänar
mer pengar på det än man gör
på den svenska frukten. Om herr Nilsson
i Bästekille vill läsa detta utskottsutlåtande
utifrån den synpunkten, att
det icke råder någon fientlighet mot
fruktodlingen, skulle jag tro att han
kommer till ett annat resultat än det
han kom till.

Vad är det som har gjort att utskottet
ej har kunnat tillstyrka bifall till
motionen? Det är att man har bundit
ihop stödet åt fruktodlingen med tullskyddet.
Det är möjligt att det är ett
spörsmål, men det spörsmålet är icke
aktuellt i dag. Just genom det avtal
som vi ha träffat med andra länder är
det icke en aktuell fråga. Huruvida det
kan bli en aktuell fråga i nästa etapp,

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Stöd åt fruktodlingen.

det vågar ingen säga i detta ögonblick.
Varför skall man då ovillkorligen
koppla ihop hela problemet om stöd
och hjälp åt den svenska fruktodlingen
med tullskyddet?

Det är detta bevillningsutskottet velat
säga. Det har herr Sandberg här
närmare utvecklat. Vi ha velat vidga
frågan. Men i och med detsamma att
man vidgar denna fråga så kommer bevillningsutskottet
in på ett område som
icke är bevillningsutskottets. Det är
där hela problemet hänger samman.

Jag tror att man i detta sammanhang
skulle vinna väsentligt mera, när det
gäller stöd åt fruktodlingen, om man
kopplade av bundenheten vid tullen såsom
varande det centrala problemet
och ginge efter den adress som Lantbruksförbundet
i sitt yttrande och bevillningsutskottet
genom att understryka
detta ha lämnat, d. v. s. att man
gjorde en framställning — antingen det
bleve fruktodlarna eller Lantbruksförbundet
som finge göra detta — om en
utredning som spände över hela detta
område. Varför skulle icke fruktodlarna
kunna åstadkomma åtminstone tillnärmelsevis
vad bönderna åstadkommit
på andra områden i detta land?
Kan man göra detta, tror jag att man
har löst hela problemet.

Det är ingen fientlighet mot fruktodlingen,
ingen fientlighet ens mot
Kristianstads län i allmänhet. Det är
detta och endast detta som gjort att
bevillningsutskottet ställt sig på den
ståndpunkten, att det förklarat sig icke
ha någonting emot en utredning, men
att det icke kan bli en utredning av
den karaktär att bevillningsutskottet
kan taga initiativ därtill.

Nu ha reservanterna nöjt sig med
att smyga in tullfrågan i reservationen.
Jag begriper det därför att om de hade
strukit detta om tullskyddet så hade
talmannen icke kunnat ställa proposition
på reservationen. Då hade det
icke varit något som hörde till saken
i detta sammanhang. Men jag frågar:

Förstör man icke sin egen sak, den sak
man vill främja, genom att handla ungefär
på det sättet? Så ser jag det hela.
Därför, herr talman, kan jag icke komma
till annat resultat än det herr
Sandberg kom till, när han yrkade bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid betänkandet fogade reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i
Bästekille begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 32, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Nilsson i Bästekille
begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 129
ja och 57 nej, varjämte 17 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 3.

Föredrogos vart efter annat bevillningsutskottets
betänkanden:

Onsdagen den 25 april 1951 em. Nr 16.

Motioner om restitution av skatt å bensin, som förbrukas vid jordbruket till bensin
drivna traktorer, m. m.

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3 § 3 mom.
och 4 § 2 mom. förordningen den 3 maj
1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin
och motorsprit;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 11 juni
1926 (nr 207) angående tillverkning
och beskattning av brännvin; och
nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av den vid
förordningen den 25 maj 1941 (nr 251)
om varuskatt fogade varuförteckningen
in. in.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.

I 4.

Motioner om restitution av skatt å bensin,
som förbrukas vid jordbruket till
bensindrivna traktorer, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 36, i anledning av väckta
motioner om restitution av skatt å bensin,
som förbrukas vid jordbruket till
bensindrivna traktorer, m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta
och av utskottet i ett sammanhang behandlade
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 149
av herr Ivar Nilzon in. fl. och II: 191 av
herr Svensson i Stenkyrka in. fl., vari
hemställts, »att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att — i huvudsaklig
överensstämmelse med de grunder som
tillämpas vid restitution av tilläggsskatten
å bensin som förbrukats vid jordbruket
till bensindrivna traktorer under
år 1950 — förordna om restitution
med 20 öre per liter av den enligt 1929
års förordning utgående skatten å bensin,
som från och med den 1 januari
1951 och tills vidare förbrukas vid jordbruket
till bensindrivna traktorer»;

2) de likalydande motionerna 1:277
av herr Mannerskantz in. fl. och II: 362
av herr Dickson m. fl., vari hemställts,
»att riksdagen måtte bemyndiga Kungl.
Maj:t — med verkan fr. o. m. den 1
januari 1951 och i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder som tillämpats
vid restitution av tilläggsskatten å
bensin, som förbrukats vid jordbruket
till bensindrivna traktorer under år
1950 — förordna om restitution av den
enligt 1929 års förordning utgående
skatten å bensin, som förbrukas vid
jordbruket till bensindrivna traktorer»;
samt

3) motionerna I: 278 av herr Pålsson
in. fl. och II: 365 av herr Nilson i Spånstad
in. fl.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, i anledning
av de likalydande motionerna 1:149 av
herr Ivar Nilzon m. fl. och II: 191 av
herr Svensson i Stenkyrka m. fl. samt
de likalydande motionerna 1:277 av
herr Mannerskantz m. fl. och II: 362 av
herr Dickson in. fl., bemyndiga Kungl.
Maj :t att — i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder som tillämpats
vid restitution av tilläggsskatten å bensin,
som förbrukats vid jordbruket till
bensindrivna traktorer under år 1950
— förordna om restitution med 20 öre
per liter av den enligt 1929 års förordning
utgående skatten å bensin, som
från och med den 1 januari 1951 och
tills vidare förbrukades vid jordbruket
till bensindrivna traktorer; samt

B) att de likalydande motionerna
I: 278 av herr Pålsson m. fl. och II: 365
av herr Nilson i Spånstad in. fl. måtte,
i den mån de icke kunde anses besvarade
geriom vad utskottet i motiveringen
anfört, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Velander, Welitje och
Hagberg i Malmö;

II) av herrar Olsson i Gävle, Sjödahl,
Heuman, Ramberg, Einar Eriksson,

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Motioner om restitution av skatt å bensin, som förbrukas vid jordbruket till bensin

drivna traktorer, m. m.

Björklund, Orgård, Nilsson i Kristinehamn
och Kärrlander, vilka ansett att
utskottet bort hemställa,

A) att de likalydande motionerna
I: 149 av herr Ivar Nilzon m. fl. och
II: 191 av herr Svensson i Stenkyrka
m. fl. samt de likalydande motionerna
1:277 av herr Mannerskantz m. fl. och
II: 302 av herr Dickson m. fl. icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

B) att de likalydande motionerna

1:278 ---(= utskottet)---

lämnas utan åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag har tillsammans med åtta utskottskamrater
fogat en reservation till detta
betänkande, och jag vill med några ord
ange anledningen till detta.

.lag erinrar kammarens ledamöter
om att det ju finns åtskilligt som vi
äro vana vid i detta hus, och det finns
åtskilligt som vi inte alls äro vana vid
och som vi aldrig bruka använda som
metoder i det politiska arbetet.

Vad är det som föreligger i denna
sak? I december månad stod det i båda
kamrarna en hård strid angående restitution
av skatten på bensin. Det var
inte utskottet som då hemförde segern,
utan det var reservanterna, men utskottet
begärde då hos Kungl. Maj:t en utredning
av sakfrågan. Det konstiga i
den ståndpunkten är att samtidigt som
man själv försökte ordna sakfrågan begärde
man hos Kungl. Maj:t en utredning
om hur den skulle ordnas; men
det är ju en sak som har förevarit.
Men, herr talman, sedan Kungl. Maj :t
tillmötesgått riksdagens framställning
och igångsatt utredningen, vill man nu
lösa sakfrågan samtidigt som den sakkunnige
utreder den.

Jag har åtminstone inte i bevillningsutskottet
varit van vid att man

gått de vägarna från vare sig det ena
eller det andra partiet, men det är någon
som har sagt att »lösligheten» breder
ut sig, och det är möjligt att detta
är ett utslag av den saken. För att tala
allvarligt måste man emellertid säga,
att om det i dag gäller skatten på bensin,
kan det i morgon plötsligt gälla en
stor sak, där vi alla ha intressen. Om
man först begär en utredning och så
löser sakfrågan utan att avvakta utredningens
resultat, kan det få konsekvenser
som jag för min personliga del inte
är beredd att ta, och därför ha jag och
de som dela den uppfattning jag hyser
i detta avseende mält oss ut ur sammanhanget.
Detta måste bland den
stora allmänheten ge ett intryck — jag
tror dock inte det är så — att man här
fortsätter vad man gjorde i december,
då man blev besegrad, låt vara med
några röster, och vill i eget intresse
lösa en detaljfråga i hela det frågekomplex
som här föreligger. Jag tror
att riksdagen handlar bäst i överensstämmelse
med sina traditioner om den
i detta fall följer vår reservation.

Nu har man från majoritetens sida
sagt, att man inte vet någonting om när
denna utredning kan bli färdig. Även
reservanterna anse emellertid, att man
bör understryka vad som sades i beslutet
från december, att frågan om
restitution för bensin som använts för
jordbrukets traktorer skulle ha förtursrätt
framför andra utredningar. Om
man till vad som nu föreligger lägger
detta uttalande, som finns i reservationen,
är det således såvitt jag kan förstå
ingen anledning att gå ifrån eu
gammal tradition och slå in på vägar.
om vilka ingen av oss vet huruvida de
kunna följas i fortsättningen.

Ur dessa synpunkter, herr talman,
ber jag att få hemställa om bifall till
den reservation som är betecknad med
nr II och som är avgiven av mig jämte
åtta andra ledamöter av bevillningsutskottet.

Onsdagen den 25 april 1951 em. Nr 16.

Motioner om restitution av skatt å bensin, som förbrukas vid jordbruket till bensindrivna
traktorer, m. m.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Det är inte första gången som utskottets
värderade ordförande och jag
diskutera denna sak. Den har ju varit
aktuell hela tiden sedan vi fingo den
nuvarande höga bensinbeskattningen.

Under den tid då vi hade den s. k.
extraskatten på bensin ordnade man
med ett provisoriskt system, enligt vilket
en viss restitution utgick för i
jordbruket förbrukad bensin. När denna
extraskatt borttogs, höjdes samtidigt
den ordinarie bensinskatten från 18 till
25 öre. Detta medförde att den belastning
som i jordbruket drivna traktorer
förut hade vidkänts nu ytterligare kom
att skärpas. Det var då förklarligt att
vi från jordbrukarhåll ansträngde oss
för att om möjligt åstadkomma en
lindring i detta avseende, detta så mycket
mer som utvecklingen alltmer tenderade
till att det skulle vara förmånligt
med bensindrivna traktorer i större
utsträckning än som nu kan ekonomiskt
användas i det svenska jordbruket.

Härtill kommer, som utskottet i fjol
underströk och som i år har ytterligare
understrukits vid debatten i utskottet,
att det pågår en omändring av bensindrivna
traktorer till fotogendrift. Detta
kommer att medföra en missanpassning
hos traktorbeståndet i vårt land,
och det blir också förenat med högre
inköpskostnader och, om man bortser
från den extra beskattningen av bensin,
högre driftkostnader och mindre
effektivitet i arbetet. Detta utgjorde i
fjol motivet för oss att söka åstadkomma
en provisorisk lösning av denna
fråga.

Att vi därmed inte ha velat på något
sätt föregripa den utredning som tillsattes
på grund av fjolårets riksdagsbeslut,
framgår klart och tydligt av utskottets
skrivning. Utskottet säger nämligen:
»Utskottet vill dock understryka
att utskottet härmed icke tagit ställning
till frågan vilken omfattning resti -

tutionen skall ges vid en mera definitiv
lösning av restitutionsspörsmålen.»
I sin skrivning i fjol när utskottet skickade
detta ärende till Kungl. Maj:t med
begäran om en utredning, sade också
utskottet, att det därmed inte ville binda
den restitution som man föreslog
vid ett visst belopp, utan man ville ha
det som ett provisorium.

Under den tid då restitution har utgått,
ha vi kommit fram till ett system
som i stort sett fungerar tillfredsställande.
Jag har inte hört några allvarligare
klagomål från de jordbrukare
som använda traktorer. Man ger restitution
i underkant på förbrukningen,
och det anser jag vara en säkerhetsåtgärd
som man bör iaktta vid nuvarande
restitutionsförfarande. Vi ha en organisation
som nu är sysselsatt med att
uträkna och ge restitution för den sista
tiden då den höga bensinskatten fanns.
Denna organisation har upplagt register
över alla befintliga traktorer, och
för denna organisation möter det inga
svårigheter att utan vidare fortsätta
arbetet och utforma restitutionen i enlighet
med vad utskottet här har föreslagit.

När vi inom utskottet, trots att det
förelegat motioner om att man skulle
restituera hela skatten, dock har stannat
vid att föreslå, att endast 20 öre
skola restitueras, beror det på att vi
inte på något sätt ha velat föregripa
den utredning som Kungl. Maj:t har
tillsatt. Vi anse att det bör finnas utrymme
för Kungl. Maj :t och den utredningsman
som Kungl. Maj:t har tillsatt
att oberoende av vad utskottet har
kommit till kunna utforma en definitiv
lösning av detta problem.

.lag skulle sedan vilja säga till min
värderade vän utskottets ordförande,
att de metoder som vi här ha använt
äro fullt konsekventa. Vi motionerade i
fjol om restitution av bensinskatten.
Detta resulterade i en skrivelse till
Kungl. Maj :t, men vi ha ännu inte sett

0 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 16.

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Motioner om restitution av skatt å bensin, som förbrukas vid jordbruket till bensin drivna

traktorer, m. m.

något resultat av detta, och vi veta inte
heller när något förslag från Kungl.
Maj:t kan föreligga. Att vi då uppta
samma tanke och föreslå restitution
efter samma linjer som vi föreslogo i
fjol, det torde inte vara så häpnadsväckande,
att man kan tala om nya
metoder.

Utskottsmajoriteten och reservanterna
ha såväl i år som i fjol uttryckligen
sagt ifrån, att de anse att restitution
bör utgå. Vi ha fullföljt tanken genom
att i år återkomma med vårt krav på
denna restitution. Vi ha gjort det för
att få ett efter våra förhållanden bättre
anpassat, mera ekonomiskt traktorsbestånd,
och för att åstadkomma besparingar
i jordbruksdriften, som i någon
liten mån skulle göra sig gällande i
jordbrukskalkylen. Och vi anse, som
jag förut har sagt, att detta inte är att
på något sätt föregripa den utredning
som Kungl. Maj :t nu har tillsatt eller
den proposition som i sinom tid kommer
att framläggas — när vet inte jag,
men det kanske finansministern kan
upplysa oss om. När vi ha denna organisation
med kortsystem, där varje
traktorägare och varje traktor finnas
antecknade och där förbrukningen av
varje enhet också är angiven, är det en
enkel sak att ändra den nu utgående
restitutionen på tilläggsskatten, att
omfatta denna del av bensinskatten,
tills definitivt förslag föreligger, till att
omfatta de 20 öre som enligt utskottets
yrkande skulle bli restituerade.

Herr talman! Detta är i stort sett de
skäl som förelegat för oss i utskottet
när vi ha tillstyrkt att denna restitution
skall utgå. Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr SANDBERG: Herr talman! Jag
behöver inte uppta tiden med att betona
de fördelar som ligga i att använda
bensin som drivmedel för jordbrukstraktorer
i stället för t. ex. foto -

gen. Denna sak är tidigare så grundligt
omdebatterad, att ingen torde kunna
göra gällande annat än att det är
nationalekonomiskt fördelaktigt och arbetsbesparande
att använda bensin som
drivkraft i största möjliga utsträckning
för jordbrukets traktorer —- jag undantar
de stora dieseldrivna traktorerna;
det är ju en särskild historia.

Jag vill i stället peka på en som jag
tycker i viss mån ny omständighet som
stöder kravet på att man nu vidtar sådana
anordningar, att restitution av
det väsentliga av bensinskatten kan ske
för jordbrukets traktorer, nämligen
just den utredning som har tillsatts av
Kungl. Maj:t. Det är ju i och för sig
ingenting nytt — vi anhöllo ju om den
i fjol när vi diskuterade denna sak —
men det nya är det sätt på vilket denna
sak sedan har utvecklats. Herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
antydde vid våra diskussioner
i fjol höstas, att den kommande utredningen
nog skulle komma att ta sin
ganska rundliga tid, men det var ju
ingen som då lät avskräcka sig av den
saken på det håll, där man var inställd
på att i övrigt följa departementschefen.

Nu är denna utredning tillsatt och
direktiven äro kända. Det är ju inte
annat än gott att säga om både det förhållandet
att utredningen har kommit
till och om de direktiv, som äro givna,
men utredningen är lagd som en allmän
utredning om beskattningen av
motorfordonstrafiken. Den innefattar
alltså även frågan om en eventuell annan
fördelning av skatterna mellan
bensinen och fordonen. Det är en omfattande
utredning, som säkerligen
kommer att ta en betydande tid. Man
pekar i direktiven på att man kan tänka
sig att flytta över en större del av
skattläggningen av motortrafiken på
fordonen, och därmed skulle ju den
här frågan få mindre räckvidd, eftersom
det då bleve fråga om en mindre

Onsdagen den 25 april 1951 em. Nr 16.

Motioner om restitution av skatt å bensin, som förbrukas vid jordbruket till bensin
drivna traktorer, m. m.

skatt på bensin. Detta visar att i denna
utredning måste man taga hänsyn
till hela frågan. Allting hänger samman
på ett sätt som torde göra det
ganska svårt att bryta ut den speciella
fråga, som det här gäller, och komma
med en separat lösning på den så fort
som möjligt. Det är ju den förhoppningen
som reservanterna ha. Men jag
tror att på grund av denna utrednings
natur är det inte så mycket att hoppas
i detta avseende, utan utredningen
måste ta sin ganska rundliga tid, och
då är det betänkligt att ingenting göres
på detta område. Då kommer den apparat,
som man nu möjligen kan använda
för en provisorisk restitution att
föråldras, och man kan inte så väl använda
sig av den erfarenhet man har
samlat under tiden den provisoriska
restitutionen pågått.

Jag vill på den punkten säga, att då
herr Adolv Olsson nu framhåller, att
man nu vill lösa sakfrågan medan utredningen
pågår, så är detta inte riktigt.
Herr Jonsson i Skedsbygd har
också betonat detta. Vi vilja inte föregripa
utredningen. Vi lösa inte sakfrågan
definitivt, utan vi förorda ett
provisorium, som icke bör vara omöjligt
att genomföra. Om vi inte göra
detta nu, så kommer det att dröja mycket
länge innan det blir något resultat
på detta område, och under tiden hinner
det ske att traktorer ombyggas
från bensin- til! fotogendrift, varigenom
det ekonomiska resultatet försämras
och utvecklingen går i en icke
önskvärd riktning.

Det är därför, herr talman, som jag
ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Chefen för finansdepartementet herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Det kan
naturligtvis inte vara någon mening att
i dag fördjupa sig i samma ämne som
vi bara för några månader sedan så in -

gående diskuterade i riksdagen, men
jag tycker ändå att vissa väsentliga
ting skola föras på tal, så att vi kunna
erinra oss dem. Ett sådant är att restitution
av ordinarie bensinskatt har
jordbruket aldrig tidigare haft. Det
har varit bensinskatt i många år, men
restitution av den ordinarie bensinskatten
har aldrig skett. Det är alltså
en ny förmån som utskottet här vill att
jordbrukarna skola få.

En annan sak som jag vill påpeka är
att denna individuella restitution, när
det skall undersökas hos varje enskild
jordbrukare, hur mycket pengar han
skall ha tillbaka, är en ganska bekymmersam
sak. När herr Jonsson i Skedsbygd
sade, att det har varit i stort sett
tillfredsställande, såg han ju saken ur
jordbrukarnas synpunkt, men var och
en som vill studera den tillfälliga anordning,
som vi haft under krisen för
att restituera den tillfälliga bensinskatten,
skall finna att det är en metod som
ur kontrollsynpunkt är mycket otillfredsställande.

Jag skulle vidare vilja fästa uppmärksamheten
på att här gäller det en
statsutgift. Det betyder att staten skall
avhändas mellan en och två miljoner
kronor om året. Ifall riksdagen i december
hade fattat beslut om detta, hade hänsyn
kunnat tagas till detta i statsverkspropositionen.
Man kunde ha tagit
hänsyn till detta och berett täckning
för denna ökade utgift. Det har icke
kunnat ske, utan detta blir nu en utgift
som riksdagen skulle göra bakefter,
sedan vi praktiskt taget ha klarat frågan
om utgifterna för nästa budgetår.
•lag avlämnade ju i går den proposition
med komplettering av riksstaten,
som är slutstenen från regeringens sida
i budgetbehandlingen.

Jag skulle vidare utan att fördjupa
mig i detta vilja fästa uppmärksamheten
på att en utredning om hela restitutionsfrågan
pågår. Det har både från
herr Jonssons i Skedsbygd och herr

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Motioner om restitution av skatt å bensin, som förbrukas vid jordbruket till bensin drivna

traktorer, m. m.

Sandbergs sida sagts, att utskottets förslag
icke föregriper utredningen, därför
att man föreslår att 4/5 av bensinskatten
skall återbäras. Är det inte en
något sangvinisk uppfattning att försöka
få oss att tro, att en så väsentlig
återbäring icke skulle föregripa utredningen?
Vad vet man över huvud taget
om det, så mycket mera som man ju
från utskottsrepresentanternas sida är
mycket oviss om vad utredningen till
slut kommer att medföra? Jag skulle
därför för min del vilja säga, att skälen
för ett avslag på de föreliggande motionerna
måtte väl i alla fall vara betydligt
starkare nu än när riksdagen
senast behandlade motionerna och då
de blevo avslagna.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Utskottets av oss alla högt aktade
ordförande framhöll alldeles riktigt att
riksdagen har sina traditioner, som det
gäller att slå vakt om. Han framhöll
alldeles riktigt att det finns vissa ting
man företar sig i riksdagen och det
finns vissa ting man inte företar sig i
riksdagen, och till de senare räknade
han att man inte fattade beslut i frågor,
som ligga under utredning. Det
är en gammal regel, som vi alltid försökt
att följa i det här huset. Men jag
vill för herr Olsson i Gävle understryka,
att om nu utskottet här har gjort
detta enligt hans mening betänkliga
felsteg från en annars konsekvent hävdad
riksdagstradition, så befinner sig
utskottet i ett ganska gott sällskap såvitt
jag kan förstå. Det ligger ju till på
det sättet att finansministern har, alldeles
oavsett att han tillkallat en särskild
utredningsman för att utreda hela
frågan om motorfordonsbeskattningen
här i landet, icke desto mindre ansett
sig oförhindrad att framlägga en proposition,
vars ekonomiska räckvidd ju
är oerhört mycket större än denna begränsade
fråga. Här gäller det ju en -

dast frågan om restitution av skatt på
bensin, som förbrukas i jordbruket för
bensindrivna traktorer. Den andra frågan,
som han rekommenderat kammaren
att fatta beslut i, gäller en fördubbling
av fordonsskatten.

Nu kanske utskottets aktade ordförande
vill replikera mig med att citera
den gamla klassiska sats, som även
finansministern väl känner till, den
sats som lyder så, att vad som passar
Jupiter passar icke oxen, och det ligger
kanske något i detta. Men jag har
inte velat låta detta tillfälle gå förbi
utan att påpeka för kammarens ledamöter
att finansministern härvidlag
har precis på samma sätt som utskottet
brutit mot en annars som jag sade
konsekvent hävdad riksdagstradition i
och med att han rekommenderar riksdagen
att fatta beslut i en angelägenhet,
som ligger under utredning, en utredning
igångsatt av finansministern.

Medan jag har ordet, herr talman,
skulle jag också vilja ytterligt kort
kommentera den reservation som jag
bär varit med om att underteckna; den
går ju ut på ett förslag att riksdagen
skulle fatta beslut i enlighet med
motionen av herr Mannerskantz m. fl.
i första kammaren och herr Dickson
m. fl. i andra kammaren, vilka ansett
att restitutionen borde omfatta hela
beloppet eller 25 öre per liter. Det är
ju den ståndpunkt som vi intogo i fjol,
och jag anser det vara en ganska logisk
ståndpunkt. Om det är så att dessa
fordon inte slita vägarna, är det ju
inte riktigt att de skola betala en skatt,
som uteslutande skall gå till vägarna.
Men jag skall inte nu ytterligare utveckla
detta ämne. Jag skall inte heller
nu yrka bifall till denna reservation.
Jag skall i stället för att förenkla
hela proceduren och avkorta debatten
— föredragningslistan är ju ganska
lång •—• inskränka mig till att yrka bifall
till utskottets hemställan.

Onsdagen den 25 april 1951 em. Nr 16.

Motioner om restitution av skatt å bensin, som förbrukas vid jordbruket till bensindrivna
traktorer, m. m.

Herr JONSSON i Skedsbygd (kort
genmäle): Herr talman! När statsrådet
och chefen för finansdepartementet talade
om att man skulle införa en ny
princip, om man gick att restituera den
ordinarie bensinskatten, så är väl förhållandet
det, att så länge den ordinarie
bensinskatten var låg — den har
ju höjts de senaste åren i olika etapper
från 12 till 18 öre och nu till 25 öre —
kändes den inte så hårt, och därför
var heller inte restitutionskravet så
brännande som det för närvarande är.
Därtill kommer ju den utveckling av
traktorbeståndet, som jag förut talat
om och som enligt majoritetens i utskottet
uppfattning nödvändiggör att
man kommer till en lösning av detta
problem. Kvar står också att den ordinarie
skatten har höjts med 7 öre,
och då blir det ju inte någon ny princip.
Den innefattar ju även en del av
den restitution, som vi förut haft.

När statsrådet säger, att det system,
som vi för närvarande ha, inte är tillfredsställande
—• det är tillfredsställande
kanske ur jordbrukarnas
synpunkt men däremot inte ur statens
synpunkt — vill jag säga, att vi
haft föredragningar i utskottet på den
punkten, men enligt de uppgifter, som
där lämnades, fungerade detta system
någorlunda tillfredsställande även ur
statens synpunkt, och det bör det ju
göra när man skurit ned restitutionen
till att omfatta ett mindre kvantum än
vad som verkligen förbrukas.

Statsrådet säger att det kan inte vara
riktigt att nu när statsverkspropositionens
inkomst- och utgiftsberäkning är
avlämnad komma med det här förslaget.
Det skulle förrycka resultatet med
ett par miljoner kronor. Jag tror inte
så mycket på detta. Vi veta allesamman
att bilbeståndet har vuxit så avsevärt,
att den inflytande bensinskatten
ovillkorligen blir betydligt större än
vanligt. Dessutom är det ju så, att ben -

sinskatten enligt riksdagens beslut skall
gå till vägarna.

När statsrådet sedan talar om att
man skulle på det här sättet föregripa
utredningen, så har jag förut sökt klargöra
att vi på intet sätt skulle vilja
föregripa utredningen. Den är ju tillsatt,
och vi förvänta ett resultat. När
vi kunna få det kan givetvis inte herr
statsrådet upplysa om. Vi veta inte om
det blir ens till nästa riksdag. Jag har
för min del erfarenhet av att de här
frågorna varit mycket svårlösta, men
föregripa utredningen tror jag knappast
att vi göra. Då skulle det vara att
föregripa utredningen när statsrådet
föreslår en fördubbling av fordonsskatten
under den tid som utredningen
pågår.

Herr HANSSON i Skegrie: Herr talman!
Jag begärde ordet i anledning av
herr finansministerns anförande, i vilket
han sade, att den föreslagna restitutionen
skulle innebära en förlust för
statsverket av en till två miljoner kronor
per år. Det är ju en ganska blygsam
summa gentemot den förlust som
jordbrukarna måste vidkännas på grund
av fotogendriften. Om jag inte missminner
mig nämndes det här i höstas,
att de traktorer, som importerats till
vårt land, byggas om till fotogendrift i
fabrikationslandet; de äro ursprungligen
konstruerade för bensindrift men
byggas om när de skola exporteras hit.
Denna ombyggnad kostar — uppgavs
det då — ungefär 1 200 kronor per traktor.
Räkna vi med att vi årligen importera
10 000 traktorer äro vi uppe i en
summa av tolv miljoner kronor, som
utgör en ökad belastning för det svenska
jordbruket. Kommer då därtill att,
såsom det har nämnts här, de nuvarande
bensintraktorerna hålla på att byggas
om inom vårt land, så innebär ju
detta en ytterligare ökad utgift för
jordbruket.

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Motioner om restitution av skatt å bensin, som förbrukas vid jordbruket till bensin

drivna traktorer, m. m.

Jag tycker att om man i något sammanhang
skall använda ordet kapitalförstöring
så kan man göra det här.
Med vett och vilja beröva vi oss själva
en kraftkälla, som teknikens framsteg
har berett oss, genom att vi inte utnyttja
den kraft som finns i en köpt
maskin.

Det är därför ganska förklarligt att
man på jordbrukets håll är otålig över
att inte denna fråga snabbt kan lösas.
Om reservanterna segra i kväll och om
alltså frågan står kvar för utredning, så
kan jag inte underlåta att vädja till herr
finansministern, att han gör vad han
kan för att denna utredning måtte påskyndas.
Jag finner det vara alldeles
barockt att jordbruket skall behöva vidkännas
större kostnader för sina maskiner
än som är nödvändigt och samtidigt
få ett sämre utbyte av maskinerna.

Jag är emellertid, herr talman, av
samma uppfattning som de föregående
ärade talarna här, nämligen att vi icke
föregripa någon utredning genom att
här följa utskottet. Vi ha formen för
restitutionen klar, och vi äro i stort
sett på det klara med hur det hela kommer
att verka även då vi gå in för att
taga bort grundskatten.

Jag kan inte finna att utredningen på
något sätt föregripes i sitt arbete. Den
kan kanske komma fram till ett förbättrat
restitutionssystem, men det är sannerligen
ingen anledning att låta det
system, som vi redan ha att bygga på,
ligga oanvänt under tiden, så att jordbruket
på detta sätt berövas en kraftkälla.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SANDBERG: Herr talman! Endast
en kort replik. Finansministern
framhöll att jordbruket aldrig tidigare
erhållit restitution av ordinarie bensinskatt.
Detta är ju riktigt, men om han
därmed menar att det framlagda försla -

get skulle innebära, att man nu skulle
gå in för att ge jordbruket en extra förmån,
som jordbruket och jordbrukarna
inte haft tidigare, så vill jag tillåta mig
att påpeka, att i den mån förslaget leder
till lägre driftkostnader — och det
gör det — är detta en sak som man tar
hänsyn till i jordbrukskalkylen, och
det är således inte bara ett jordbrukarintresse,
utan även ett konsumentintresse
att man kan producera så billigt
som möjligt. Här är det alltså inte fråga
om ökade vinstmöjligheter för enskilda
jordbrukare, utan jag förmenar att det
är ett nationalintresse att man kommer
till en sådan anordning, att jordbruksdriften
också på ifrågavarande område
— alltså då det gäller den maskinella
sidan — kan genomföras så effektivt
och billigt som möjligt.

Herr SVENSSON i Stenkyrka: Herr
talman! Jag befinner mig bland motionärerna
i den fråga som nu behandlas,
och när utskottet har tillstyrkt motionen
skulle jag naturligtvis inte ha någon
anledning att säga någonting under
den förutsättningen att kammaren bifaller
utskottets hemställan, såsom jag
hoppas blir fallet.

Men det var ett par ord av finansministern
som jag fäste mig vid. Herr
Sköld sade, att beträffande den ordinarie
skatten har det aldrig någon gång
förekommit att riksdagen beslutat restitution,
och det är naturligtvis riktigt,
men om jag inte minns alldeles
fel skrev bevillningsutskottet år 1945,
när riksdagen beslöt att höja bensinskatten
från 12 till 18 öre — jag hoppas
att bevillningsutskottets ordförande
kommer ihåg det — att det var en provisorisk
höjning som företogs, och nu
har den provisoriska höjningen blivit
ordinarie skatt.

Jag lyssnade med intresse på finansministern
före middagen i ett annat
ärende, då finansministern sade, att om

Onsdagen den 25 april 1951 em. Nr 16.

Motioner om restitution av skatt å bensin, som förbrukas vid jordbruket till bensin
drivna traktorer, m. m.

riksdagen tidigare har fattat ett visst beslut
så är det ingenting som hindrar att
riksdagen nu intager en annan ståndpunkt
om skäl därtill föreligga. Jag skulle
vilja vädja till finansministern, att finansministern
nu intager en annan
ståndpunkt även i den här frågan.

De statsfinansiella skälen mot förslaget
förstår jag, men dem har herr Hansson
i Skegrie redan berört. Han har
framhållit att skatten drabbar enskilda
jordbrukare väsentligt hårdare. Jag förstår
inte heller att det finns något skäl
att hindra en gynnsam utveckling på
det här området. Yi ha ju ett traktorbestånd
här i landet på omkring 60 000,
därav 5 000 bensindrivna traktorer. Anledningen
till att det inte är ett större
antal bensindrivna traktorer är givetvis
skatten, och det är inte tilläggsskatten
— de 27 öre, för vilka vi tidigare
haft restitution — som det gäller, utan
det är den skatt som finansministern
här har benämnt ordinarie skatt.

Ytterligare ett skäl för kammaren att
följa utskottet vill jag anföra. Finansministern
säger om den utredning, som
han har tillsatt, att man inte vet någonting
om det resultat den kan komma
till. Jag tror att billighetsskäl med hänsyn
till de jordbrukare, som använda
bensindrivna traktorer, tala för att
kammaren här följer utskottet utan att
avvakta det resultat som den tillsatta
utredningen kan komma till. Jag tror,
herr finansminister, att detta inte är
äventyrligt ur statsfinansiell synpunkt.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den av
herr Olsson i Gävle m. fl. avgivna, vid
betänkandet fogade reservationen; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Olsson i Gävle

begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 36, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Olsson i Gävle m. fl. vid betänkandet
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 100 ja
och 102 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den av
herr Olsson i Gävle m. fl. vid betänkandet
fogade reservationen.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

§ 5.

Föredrogos vart för sig bankoutskottets
utlåtanden:

nr 10, i anledning av väckta motioner
angående avveckling av s. k.
clearingkassor m. m.; och

nr 11, i anledning av väckt motion
om ändrad lönegradsplacering för de
hos kamrarna anställda postvaktmästarna.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

§ 6.

Motioner om beredande av vidgade möjligheter
att vid krig eller krigsfara ingripa
mot verksamhet, som hotar rikets
yttre eller inre säkerhet.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av väckta motioner
om beredande av vidgade möjligheter
att vid krig eller krigsfara ingripa
mot verksamhet, som hotar rikets
yttre eller inre säkerhet.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 1 i första kammaren av herr Andrén
m. fl. och nr 4 i andra kammaren av
herr Hjalmarson m. fl. I motionerna,
vilka voro likalydande, hade hemställts,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om skyndsam utredning
angående beredskapslagstiftning,
avsedd att vid krig eller krigsfara
skapa vidgade möjligheter att ingripa
mot verksamhet, som hotar rikets yttre
eller inre säkerhet, samt om framläggande
för riksdagen av de förslag, vartill
utredningen kan föranleda».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:1 och II: 4, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr HJALMARSON: Herr talman!
Högerns partimotion med begäran om
utredning om beredskapslagstiftningen
mot verksamhet, som hotar rikets yttre
eller inre säkerhet, bärs upp av två
tankegångar.

Vår egen erfarenhet från andra
världskriget har lärt oss att ett modernt
samhälle i en krissituation är i behov
av effektiva möjligheter att hindra
verksamhet, som syftar till våldsam
omstörtning med hjälp av utländsk
makt.

Icke så få demokratiska folk ha efter
andra världskrigets slut fått veta, att
det existerar något man skulle kunna

kalla politisk aggression. Den klassiska
metoden för en erövrare var förr i tiden
tillgripande av militära aktioner. I
de moderna diktaturernas arsenal ingå
icke endast stridsvagnar, bombplan
och jättearméer utan också en hårt
disciplinerad och väl organiserad femtekolonn,
som efter given order hänsynslöst
genomför förelagda operationer.
Den militära makten bildar bakgrund.
Stöttruppen utgöres av de ouniformerade,
av sabotörerna och av de från
Moskva utsända specialisterna på erövring
inifrån.

Det finns intet skäl för att vårt land
skulle kunna lita på att det står i en
undantagsställning. Sverige är ett litet
demokratiskt land, som ligger just på
gränsen mellan de två världar, i vilka
världen i dag är uppdelad. Sverige har
av alla tecken att döma en nyckelposition
i sin del av Europa. Det skulle
vara verklighetsfrämmande att knyta
hoppet om en ostörd framtid till medvetandet
om att den överväldigande
majoriteten av vårt lands invånare är
lojal mot samhället, demokratisk och
beredd att försvara sin livsform. Det
är inte majoriteten av ett folk, som den
politiska erövraren använder. Det är
en liten, fanatisk och väl utbildad minoritet.

Den ena tankegången bakom högermotionen
är den i verkligheten förankrade
nödvändigheten att skydda själva
grunden för vår tillvaro mot kuppförsök
och politisk aggression. Huvuddelen
av remissinstanserna har bestyrkt behovet
av ett sådant skydd.

All erfarenhet — både ifrån vårt land
och från utlandet — visar tyvärr, att
man icke kan ge myndigheterna de befogenheter
de äro i behov av för att
skydda vår säkerhet utan att begränsa
de lojala medborgarnas fri- och rättigheter.
I Sverige klagades under andra
världskriget — icke alldeles utan skäl
— på inskränkningar i hävdvunna rättigheter,
om vilkas ofrånkomlighet människorna
icke voro övertygade. Samma
klagomål ha kommit till synes i Eng -

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

Motioner om beredande av vidgade möjligheter att vid krig eller krigsfara ingripa

mot verksamhet, som hotar rikets yttre eller inre säkerhet.

land och på senare tid särskilt i Amerika.
överallt där demokratien försöker
skydda sin hållfasthet uppstår irritation.

En förutsättning för en effektiv beredskap
är således en avvägning mellan
de lojala medborgarnas berättigade
krav på rörelsefrihet och personlig säkerhet
å ena sidan och å den andra
myndigheternas lika befogade anspråk
på resurser i kampen mot de illojala.
Denna avvägning göres icke i största
hast. Det är icke lämpligt att göra den
i upphetsning eller panik. Den måste
vara gjord innan en eventuell kris blossar
upp i hela sin kraft.

I denna deklaration ligger beredskapsmotionens
andra tankegång.

När jag — herr talman — från dessa
båda utgångspunkter granskar utskottets
hemställan i anledning av motionen,
har jag ingen anledning att fästa
något avseende vid den omständigheten,
att utskottet hemställer att motionen
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd. Klämmen är i detta fall
uteslutande av formellt intresse. Sin
egentliga ståndpunkt tar utskottet i motiveringen.
Tillåt mig, herr talman, att
i största korthet uppehålla mig vid
några av utskottets sakliga ståndpunktstaganden.

Svenska folket får i utskottsutlåtandet
två besked. Utskottet anser en beredskapslagstiftning
med utvidgad befogenhet
för myndigheterna att inskrida
mot samhällsfarlig verksamhet nödvändig.
Någon som helst tvekan på denna
punkt finns icke.

Utskottet underrättar svenska folket
om att sedan hösten 1950 ett omfattande
arbete pågår i syfte att planlägga de
åtgärder, som anses komma att bli nödvändiga
vid krig eller skärpt utrikespolitisk
kris. Av acceptabla skäl är redovisningen
för detta arbetes detaljer
summarisk.

Det är dock något ägnat att förvåna
att Kungl. Maj:t först i anledning av ett

motionsförslag från ett enskilt parti
inom riksdagen lämnar detta besked.
Med hänsyn till frågans vikt och dess
ingripande betydelse för de enskilda
medborgarna, borde, synes det mig, regeringen
ha varit angelägen att tidigare
och utan påstötning klart deklarera sina
avsikter. Frågan om rikets skydd mot
samhällsfarlig verksamhet är dock icke
en intern fråga för Kungl. Maj :ts kansli.
I sällsynt hög grad angår den oss alla
— såväl de lojala medborgarna som de,
vilka vandra på gränsen mellan lojalitet
och illojalitet. Ingen tror att det ledande
skiktet i femtekolonnen låter sig
påverkas av risken för ett ingripande.
Men det finns säkerligen mer än en av
hantlangarna som skulle tänka sig för,
om han finge veta, att man icke kommer
att ta i honom med silkesvantar för
den händelse att han gör sig skyldig till
brott eller medverkar till att förbereda
brott.

Mot kravet på offentlighet tala naturligtvis
sekretesskäl. Man bör icke underrätta
de herrar det här gäller om
detaljerna i de åtgärder man förbereder
för att hindra deras gärningar. Detta är
sant. Det är klokt att icke ge de misstänkta
möjligheter att slippa undan
övervakningen och att motverka lagstiftningens
syften genom diverse konstgrepp.

Ingen har heller begärt att regeringen
skulle på torgen eller ens i riksdagen
redovisa det som måste hållas hemligt.
Detta är emellertid intet hinder för en
klar och sammanfattande redogörelse
över huvuddragen i den tilltänkta lagstiftningen
och heller intet skäl för att
icke ett meddelande skulle ha kunnat
lämnat att regeringen tagit upp problemet.
Samtidigt som jag förstår behovet
av sekretess, vill jag varna för att driva
denna för långt. Även i det sammanhanget
är det fråga om en avvägning,
där man endast i de fall, då särskilt
starka skäl tala för hemlighållande, bör
avstå från de fördelar ett fritt och Öppet

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Motioner om beredande av vidgade möjligheter att vid krig eller krigsfara ingripa

mot verksamhet, som hotar rikets yttre eller inre säkerhet.

meningsutbyte skänker. Yad det gäller
är icke endast att utvidga myndigheternas
befogenheter. Det gäller också att
skapa ett sådant opinionsläge, att myndigheterna
i sin kamp mot femtekolonnen
kunna räkna med spontan och aktiv
medverkan från alla lojala medborgares
sida. Detta förutsätter offentlighet
i den mån den är möjlig. Människorna
böra inte få det intrycket, att det här
är fråga om en uppgift uteslutande för
polisen och inrikesdepartementet, där
den enskilde medborgaren bara har att
finna sig i vad statsledningen bestämt.

I detta sammanhang är det angeläget
framhålla, att frågorna böra utredas
icke blott med tanke på situationen vid
krig eller omedelbar krigsfara. Som
överbefälhavaren understryker i sitt
yttrande bör utredningen uppenbarligen
även omfatta vad som bör göras
för att i nuläget erhålla större möjligheter
att ingripa mot verksamhet, som
hotar rikets yttre och inre säkerhet.
Vid tillämpningen av de riktlinjer, som
man här kommer fram till, är det självfallet
av stor vikt, att både de underordnade
myndigheterna och ledningarna i
enskilda samhällsviktiga företag redan
från början få en stark känsla av att
de hållas om ryggen av regeringen och
åtnjuta den demokratiska opinionens
stöd. Detta är en väsentlig förutsättning
för att våra gemensamma ansträngningar
på detta område skola få avsedd effektivitet.
För att åter mobilisera allmänna
opinionen måste denna mera regelbundet
infornieras om läget och dess
risker och om vad myndigheterna vänta
av de enskilda medborgarna.

Avvägningen mellan frihetskravet
och den tilltänkta lagstiftningens begränsningar
för den enskilde måste givetvis
utgå ifrån principen, att det bör
vara en medborgerlig skyldighet att
finna sig i tillfälliga frihetsinskränkningar,
som äro nödvändiga för att rädda
friheten och demokratien. I England
har man formulerat tanken så, att det

finns tillfällen, då demokratiens bestånd
kräver att den provisoriskt sättes
ur kraft. Det är på den vägen världens
äldsta demokrati vandrat genom krig
och kriser med bibehållen medborgarfrihet.
Uppgiften är emellertid att övertyga
människorna härom, att få dem
att förstå att de offer man kräver icke
göras förgäves eller i onödan.

Första lagutskottet anser det önskvärt
och lämpligt att under det fortsatta
utredningsarbetet samråd äger
rum med företrädare för de olika demokratiska
partierna. Jag understryker
detta önskemål. Vilka former som skola
väljas är en andrahandsfråga. Därom
kunna vi nog komma överens. För min
del skulle jag önska att utredningen
efter en snabb behandling av de hithörande
frågorna i lämpliga delar offentligt
redovisade sina resultat. Efter
denna redovisning borde så kunna följa
en allmän debatt, i vilken inte bara
riksdagen utan alla våra demokratiska
institutioner skulle engageras. Jag tror
att en sådan debatt skulle kunna föras
utan att skada kravet på behörig sekretess.
Den skulle framför allt bidraga till
att förankra en lagstiftning av detta slag
i folkmedvetandet på ett helt annat sätt
än en serie plötsliga beslut i regering
och riksdag kan göra. Riksdagen bör
förhandsinformeras. Svenska folket bör
icke hållas utanför denna fråga. Sådant
läget nu är nöjer jag mig emellertid,
herr talman, med att än en gång bestämt
understryka önskemålet att de
demokratiska partiernas insyn blir en
verklig insyn.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Huvudmotionären herr Hjalmarson har
utöver sin motion angivit några ytterligare
skäl för sin framstöt. Han nämner
den tendens till politisk aggression,
som gör sig gällande i den internationella
politiken. Men han har förmodligen
någonting annat i tankarna än det

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

Motioner om beredande av vidgade möjligheter att vid krig eller krigsfara ingripa

mot verksamhet, som hotar rikets yttre

som kommer till uttryck i Trumandoktrinen,
som ju inte bara proklamerar
Medelhavet som ett amerikanskt
inhav utan även proklamerar, att Förenta
staterna skola med vilka medel
som helst försöka hindra förändringar
i regimen i något av de kapitalistiska
länderna. Och detta land har ju visat
att det menar allvar därmed. Jag erinrar
om den grekiska tragedien, jag
erinrar om de italienska valen, när den
amerikanska flottan i hamnarna och
det amerikanska flygvapnet över de
italienska valcentra sökte sätta sin prägel
på medborgarnas ståndpunktstagande.

Herr Hjalmarson nämnde även ett
annat skäl för sin motion, nämligen att
vi kanske för närvarande ha en nyckelposition
i Europa. Detta var något för
mig överraskande, men jag drog vissa
slutsatser, som han själv icke redovisade,
rörande vad som låg bakom detta
skäl och varför det ur den synpunkten
är alldeles särskilt nödvändigt att särskilda
åtgärder vidtagas. Är det de funderingar,
som överbefälhavaren har
gjort sig till tolk för och som även ha
kommit in i regeringens dokument,
som möjligen föresväva herr Hjalmarson,
nämligen att västmakterna lättare
kunna hålla sig fast i Skandinavien än
vid baser på den europeiska kontinenten,
där underlägsenheten gentemot
röda armén skulle vara mera framträdande?
Eller är det de kartritningar,
som vederbörande ha gjort, där de visa,
hur de amerikanska flyglinjerna över
det svenska territoriet skola söka sig
till de ryska storstäderna? Jag undrar
om det inte är det ändå, som föresvävar
herr Hjalmarson, när han nu funnit
att Sverige intar ett slags nyckelposition
i europeisk politik, som nödvändiggör
alldeles särskilda åtgärder.

I motionen ha herr Hjalmarson och
hans medmotionärer med jag vill nästan
säga sympatisk fräckhet angett att
de önska inskränkningar i medborgar -

eller inre säkerhet.

nas frihet och rättssäkerhet. Herr Hjalmarson
citerade nyss med stor tillfredsställelse
ett brittiskt uttalande, att
demokratiens bestånd kräver, att den
tillfälligt sättes ur kraft. Ja, det är ju
ingenting ovanligt att sådana framstötar
motiveras med omtanke om rikets
inre och yttre säkerhet. Det är ju en
gammal högerdoktrin, att man skall
vinna säkerhet för riket genom att avskaffa
säkerheten för medborgarna, eller,
kanske man skulle kunna precisera
det till, genom att avskaffa säkerheten
för den medborgargrupp, som
vill avskaffa minoritetsdiktaturen över
landets ekonomiska liv.

Det är nog i detta syfte man nu föreslagit
en utredning, som syftar till att
återuppväcka krigsårens lagstiftning, en
lagstiftning, som i gemene mans mun
fick namnet hestapopolitiken och som
på sin tid av den socialdemokratiske
förstakammarledamoten herr Linder
karakteriserades så, att den skulle möjliggöra
för den tänkta tyska ockupationsmakten
att införa en nazistisk diktatur
i vårt land utan att stifta en enda
ny lag.

Att högerledaren nu försökt inhämta
folkpartiledaren Ohlins försprång som
en reaktionens stormsvala förvånar
mig mindre. Vad som gjort ett starkare
intryck på mig är vad som blottats i
samband med utskottets behandling av
ifrågavarande motion.

För det första visar ju utskottsutlåtandet,
att utskottets avslagsyrkande
solidariskt har understötts av motionärerna
själva eller deras åsiktsfränder.
Det framgår ju också av herr Hjalmarsons
uttalande här i kammaren, att
detta skett därför att utskottet i sak
gått åtminstone lika långt om inte
längre än motionärerna själva.

För det andra avslöjar utskottets utlåtande,
att regeringen utan riksdagens
hörande har hunnit längre än motionärerna
i förberedelser för att —- om
jag nu får citera herr Hjalmarsons mo -

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Motioner om beredande av vidgade möjligheter att vid krig eller krigsfara ingripa

mot verksamhet, som hotar rikets yttre eller inre säkerhet.

tion — »inskränka medborgarnas frihet
och rättssäkerhet».

För det tredje —• och det är väl det
mest anmärkningsvärda — uttalar sig
lagutskottet till förmån för krigsårens
hestapolagstiftning och till och med för
ännu mera långtgående åtgärder.

Utskottet har utvalt ett fåtal remissinstanser
i Göteborg och Stockholm,
som ha fått yttra sig innan utskottet
har tagit ställning. Ja, vederbörande
få ursäkta mig, men jag tror att det
ligger nära till hands att antaga, att
valet har fallit på dessa instanser därför
att de voro någorlunda inställda på
motionens och utskottets våglängd.
Svea hovrätt, som ju brukar spela en
viktig roll både som rådgivare när beredskapslagar
skola sättas i funktion
och när det gäller att slå vakt om klasspräglade
domslut, anser nu att situationen
redan i dag är allvarligare än under
krigsåren och att en ny beredskapslagstiftning
följaktligen genast bör
sättas i funktion. Ja, detta uttalande
tror jag bestyrker den gamla sanningen,
hur varje eftergift för reaktionära
poliskrav omedelbart föder nya anspråk.
De tillfrågade remissinstanserna
-— om jag undantager civilförsvarsstyrelsen,
som inte anmäler några behov
av ytterligare åtgärder för att bekämpa
spioneri eller sabotage — redovisa
eljest den mest harmoniska åsiktsgemenskap
med högermotionerna, och
det kan väl för all del bero på att de
själva bestå av högermän.

En av de remissinstanser, som haft
tillfälle att yttra sig, nämligen kriminalpolisintendenten
i Göteborg — han
klagar över att han bara haft två dagar
på sig för att avge sitt utlåtande •—
räknar upp fem önskemål, däribland
1940 års tvångsmedelslag, i vars namn
tusentals arbetarhem kunde tvångsvisiteras
en tidig vintermorgon, innan hitleristerna
ännu hade hunnit sluka Norge,
vidare skyddskungörelsen av 1940,
vilken som bekant möjliggjorde en de -

portation av ett antal hederliga arbetare,
möjliggjorde upprättandet av koncentrationsläger
eller som man kallade
det arbetskompanier för kommunistiska
värnpliktiga, och i vars hägn också
attentatet mot Norrskensflamman kunde
planläggas, vidare utlänningskungörelsen,
på vars konto stå Långmora och
Smedsbo, namn som ju ha kvarlämnat
outplånliga minnen hos nazismens offer
av svensk demokrati i dess djupaste
förnedring, och sist men inte minst
partiförbudslagstiftningen, som så kongenialt
anslöt sig till Nurnberglagarna.
Denna lag var det visst för övrigt som
inspirerade det berömda statsmannaordet
från första maj 1940, att de tyska
makthavarna inte behövde föreställa
sig att Sverige med sura miner intog
sin plats i det nya ■— nazistiska —
Europa.

Nu sattes visserligen inte den lagen
i funktion, men det berodde sannerligen
inte på högerpartiets bristande
vilja eller på de andra samregerande
partiernas pietet gentemot åsiktsfriheten.
Det var säkert det tyska nederlaget
vid Moskva och särskilt katastrofen
vid Stalingrad, som aktualiserade
omvärderingen av vad den s. k. beredskapen
i själva verket krävde.

Sedan följde som bekant den s. k.
arbetarrörelsens skördetid, när general
Rosenblad och nazistchefen, styckjunkare
Lindholm, ansågos indisponerade
och när Dagsposten bojkottades från
officersmässarna. Den nya tiden krävde
också nya seder, och vi fingo den
s. k. Paulsson- eller Sandlerkommissionen,
som skulle tvätta bort den
värsta nazistiska smittan ur den svenska
demokratiens paradkostym — det
passade ju så bra till den klädsamma
danska sabotörarmbindeln på dåvarande
polisministerns arm. Den byken
kunde dock inte godkännas av någon
som hade elementära anspråk på renlighet.

Men något kröp ändå fram om den

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

Motioner om beredande av vidgade möjligheter att vid krig eller krigsfara ingripa

mot verksamhet, som hotar rikets yttre eller inre säkerhet.

lagstiftning och de tvångsmedel, som
praktiserats i demokratiens missbrukade
namn och som i dag återigen rekommenderas.
Där fanns attackerna
mot — för att nu återigen citera herr
Hjalmarson — »medborgarnas frihet
och rättssäkerhet». Där blottades interiörer
om det intima samarbetet mellan
Hestapo och det nazistiska Gestapo,
om toleransen gentemot det nazistiska
spionaget och den våldsamma aktiviteten
mot de relativt blygsamma motåtgärderna
från hitleristernas motståndare,
om utlämnandet av antinazister till
avrättning i Tyskland -— jag erinrar
om namnet Hjelmen — om utlämnandet
av uppgifter om de tyska flyktingarna,
som Gestapo kunde utnyttja för
att trakassera deras anhöriga i Tyskland,
om förföljelserna mot Norges frihetskämpar
och Danmarks sabotörer.
Det fanns samvetsömma riksdagsmän
som vände sig bort inför den motbjudande
synen av de tusentals tjallarna
och angivarna i liestapoarmén, som
denna parlamentskommission frammanade.
.

Den då fördömda lagstiftningen riktade
sig med hela sin tyngd mot de demokratiska
krafterna inom och utanför
vårt land. Alla som stodo hitlerismen
emot voro misstänkta i ögonen på lagstiftningens
handhavare.

Nu, efter några få år, är allt detta
glömt.

Yi diskutera för vår del inte frågan
om landet skall skydda sig mot skadegörelse
av skiftande slag. Vi finna detta
självklart. Vi ha sålunda inte motsatt
oss vissa lagar av både permanent och
beredskapskaraktär, som haft ett sådant
syfte.

Å andra sidan dölja vi inte vår uppfattning
att vissa lagar och fullmakter
icke komma att handhavas på ett rättrådigt
sätt. Krigsårens erfarenheter
skingrade därvidlag eventuella illusioner
även hos den dåvarande samlingsregeringens
anhängare, och vi veta att
läget inte är bättre nu.

Vi ha exempelvis en lag, som stadgar
dödsstraff i krigstid för den, som väsentligen
bidrager till framkallande av
kriget. Men här i landet försiggår en
högljudd propaganda för svenskt deltagande
i ett planerat och propagerat
krig utan att myndigheterna finna
detta märkligt eller angripligt. Samma
lag drabbar dem, som åstadkomma
allvarligt men för rikets försvar. Men
det bedrives en planmässig verksamhet
för att omöjliggöra ett försvar mot ett
angrepp västerifrån utan att detta anses
förkastligt.

Vi kunna absolut inte dela motionärernas
och utskottets uppfattning, att
det inte finns någon beredskap mot
lagbrytare i de särskilda, tänkta fallen.

Vi ha som sagt redan dödsstraff för
motstånd mot krigsbeslut eller gärning,
som kan antas ha framkallat kriget. Vi
ha upp till livstids straffarbete för
krigsförräderi, högförräderi, uppror,
grovt spioneri och grovt sabotage. Vi
ha långvariga frihetsstraff för olovlig
underrättelseverksamhet, för underlåtelse
till angiveri och för väpnat hot
mot laglig ordning. Vi ha upp till tio
års straffarbete för försök att samla,
utbilda och beväpna manskap med
syfte att rikta sig mot den allmänna
säkerheten, och vi ha två års straffarbete
för olovlig kårverksamhet.

Vi ha också kautschukbestämmelser,
som straffa till sex år för utlämnande
av uppgifter, även när dessa äro alldeles
oriktiga och följaktligen icke kunna
skada landet. Vi ha straff för underrättelseverksamhet,
som icke är
riktad mot Sverige. Vi ha liknande
straff för mottagande av pengar från
främmande makt i syfte att påverka
den allmänna meningen — varmed
dock tydligen inte menas myndigheternas
Marshall-medel för att inrikta radions
och pressens verksamhet i enlighet
med de amerikanska intressena.

Vi ha också en hemlig polis, som
snart har lika stora resurser att röra
sig med som den i grunden koinpro -

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Motioner om beredande av vidgade möjligheter att vid krig eller krigsfara ingripa

mot verksamhet, som hotar rikets yttre eller inre säkerhet.

inetterade Hestapo från krigsårens anpassning
till Hitlertyskland. Denna polis
förfogar dessutom över andra slags
tvångsmedel än överflöd på pengar. En
person, misstänkt för brott varpå
straffarbete kan följa, får exempelvis
häktas, och —■ vid bristande skäl till
häktning — anhållas.

Polisman kan anhålla utan beslut.
Efterlyst kan gripas när som helst av
vem som helst, liksom den som tas på
bar gärning i brottsligt förehavande.
Man kan hålla en person inspärrad i
fem dagar utan häktning, utfärda reseförbud
för misstänkt och införa kvarstads-
och skingringsförbud. Man har
i vissa fall rätt till beslag på skrivelser,
brev och telegram. Man kan utföra
telefonspionage på misstanken om
brott, för vilket två års straffarbete kan
följa. Man kan husrannsaka, kroppsvisitera
och kroppsbesiktiga. Man har
dessutom särskilda lagar om skydd för
försvaret, bevakningskungörelse, legitimationskungörelse,
en rad av förbud
m. in.

I denna rekvisita saknas väl knappast
något av det, som anses vara typiskt
för en polisstat. Det finns långtgående
lagar för att klämma efter spioner,
sabotörer och andra skadegörare
mot folket, men det saknas vilja att
bruka dem mot de sabotörer mot Sveriges
fred och frihet, som vilja utlämna
vårt land åt det reaktionära krigsblocket,
och som bara ha hån till övers
för tanken att Sverige genom en alliansfri
politisk skall kunna hållas utanför
det propagerade storkriget, om detta
trots allt skulle bli verklighet. Den lagstiftning
som här föreslås och som utskottet
välsignar, betraktas av dessa
folkfiender som ett stöd för deras
strävanden.

Vi vilja inte, herr talman, en synkronisering
av den svenska lagstiftningen
med de reaktionära undantagsåtgärder,
som nu praktiseras i vissa
Marshall-länder och som inte bara rik -

ta sig mot alla demokratiska strävanden
utan ytterst syfta till att kriminalisera
allt fredsarbete. Det Frankrike,
som har förbjudit fredsrådets och fackföreningsfederationens
verksamhet, är
tydligen våra polispolitikers förebild.

Vi förneka inte a priori nödvändigheten
av en viss komplettering av lagstiftningen
på en del områden. Men
den får inte utformas i den anda, som
präglade krigsårens beredskapslagstiftning
respektive tvångsmedel. Den andan
hade mera gemensamt med den,
som tände elden i de nazityska likfabrikerna
än med den, som gjorde slut på
det nazistiska skräckväldet.

Den lagstiftning, som vi mena behövs,
skall värna de demokratiska frioch
rättigheterna, slå vakt om den nationella
friheten som folkets gemensamma
angelägenhet och med hård
hand drabba de krafter, som vilja göra
vårt land till basområde för den amerikanska
imperialismens planerade angrepp
mot de folk, som beträtt socialismens
väg. Den kan inte leka med
den befängda idén att demokratien
skall försvaras genom att den avskaffas
för folket.

Kort sagt, vi vilja inte återvända till
krigsårens odemokratiska lagstiftning
och dess fascistiska tvångsmedel mot
medborgarfriheten. Vi vilja inte som
herr Hjalmarson, vilket han öppet bekänner,
inskränka elementära, demokratiska
fri- och rättigheter.

Nu har, som herr Hjalmarson redan
påpekat, utskottet kommit med ett utlåtande,
som i själva motiveringen är
ett bifall till motionärernas krav, men
som i klämmen är ett avslag på desamma.
Klämmen har jag ingenting
emot, men jag ber, herr talman, att få
yrka avslag på utskottets förslag till
motivering.

Herr RYLANDER: Herr talman! Som
talesman för utskottet har jag ingenting
att erinra mot vad herr Hjalmarson

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

Motioner om beredande av vidgade möjligheter att vid krig eller krigsfara ingripa

mot verksamhet, som hotar rikets yttre eller inre säkerhet.

här anfört i vidare mån än att jag anser
mig böra ta avstånd från hans uttalande
om försummelse från regeringens
sida att vidtaga åtgärder på detta
område eller informera riksdagen därom.
Jag gör detta emedan det inom utskottet
kan ha förefunnits olika meningar
på den punkten. Det skulle därför
inte vara rätt av mig att på utskottets
vägnar instämma också i detta uttalande.
För det partis vidkommande, som
jag tillhör, vill jag erinra om att folkpartiets
ledare i en interpellation våren
1950 efterlyste en översikt över åtgärderna
på detta område.

Vad sedan beträffar möjligheterna att
bedriva här ifrågavarande utredning
har utskottet funnit det vara bäst att
fortsätta på den väg man slagit in på,
nämligen att företa utredningen i departementen
under inrikesministerns
ledning. Det vill synas som om det förfaringssättet
ur alla synpunkter skulle
vara det riktigaste. Denna fråga ligger
nämligen inte så väl till för en parlamentarisk
utredningskommitté av vanligt
snitt, bestående av ett fåtal personer
från olika partier under ledning av en
ordförande, där arbetet bedrives från
början till slut med samma kommittésammansättning.
Det förefaller som om
denna utredning, som är så mångsidig
och som griper in på ett flertal olika
områden, bäst organiseras så, som
ibland sker, att man tillsätter en utredningsman,
som har vissa personer vid
sin sida att samråda med. Här är bara
den skillnaden, att det blir flera utredningsmän
på skilda gebit.

Jag delar också herr Hjalmarsons
uppfattning att det är lämpligt, att de
resultat, som utredningen kommer till,
redovisas för riksdagen —- i den män
detta är möjligt. Denna redovisning bör
helst ske så, att utredningen så snart
som möjligt för riksdagen framlägger de
förslag till lagar och författningar, som
lämpligen kunna föreläggas riksdagen.
Det blir dock säkerligen så, att det i

ganska väsentliga delar inte blir möjligt
att förelägga riksdagen dessa lagförslag.
Herr Hjalmarson var inne på
orsakerna härtill. Det är naturligt, att
sekretesskäl här komma att göra sig
gällande i ganska stor utsträckning.
Det kommer också att bli mycket känsliga
avvägningar av vad som omedelbart
bör framläggas för riksdagen och vad
som, ehuru färdigställt för riksdagsbehandling,
likväl bör tills vidare kvarligga
obehandlat för att delgivas riksdagen
när ett skärpt läge nödvändiggör
detta. Hur det nu blir härmed, så måste
det ändå vara en fördel både för regeringen
och för riksdagen att företrädare
för de demokratiska partierna få vara
med och ha full insyn i utredningen.

När jag lyssnade på herr Hagbergs
i Luleå anförande, blev jag inte på något
sätt överraskad. Det var samme herr
Hagberg i Luleå, som den 14 april 1948
höll flera anföranden i en fråga, som då
förelåg och som rörde åtgärder mot
kuppförsök mot det demokratiska styrelseskicket.
Åtskilliga av kammarens
ledamöter åhörde säkerligen herr Hagbergs
i Luleå anföranden den gången.
Vad han då sade gav tillräckliga belägg
för att det skulle vara att sätta bocken
till trädgårdsmästare att ta råd av herr
Hagberg i Luleå, när det gällde att utforma
en lagstiftning mot de faror, som
i framtiden kunna hota vårt land. I
den debatten ställdes det också frågor
till herr Hagberg i Luleå, vilka han
lämnade obesvarade. Det var en vältalig
tystnad den gången.

Herr Hagberg i Luleå sade nu, att
herr Hagberg och hans meningsfränder
icke vilja inskränka på elementära
demokratiska fri- och rättigheter. Ja,
vi äro alla överens om att vi vilja inskränka
på dem så litet som möjligt,
men om vi skola kunna bibehålla våra
demokratiska fri- och rättigheter, så är
det nödvändigt att vi, i tider då de hotas,
i eget intresse göra vissa sådana
inskränkningar. Det är för mycket

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Motioner om beredande av vidgade möjligheter att vid krig eller krigsfara ingripa

mot verksamhet, som hotar rikets yttre eller inre säkerhet.

att •—• som herr Hagberg i Luleå gör —
begära att demokratien frivilligt och
just med demokratiska medel skall
gräva sin egen grav.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr von SETH: Herr talman! När
man åhörde herr Hagbergs i Luleå anförande
kunde man bland många andra
reflexioner göra den, att hans tal var ett
uppkok på alla de lögner och den förljugenhet,
som ha kommit till uttryck
i hans tidigare hållna anföranden. En
sak var emellertid ny i dag, och det var
den utomordentliga kunskap i den
svenska strafflagen, som herr Hagberg
ådagalade i vad gäller straff för bl. a.
förräderi och sabotage. Jag noterar som
ett framsteg att herr Hagberg i Luleå
har lärt sig detta.

I den debatt som nu pågår vill jag
mycket kort beröra två saker. Den första
är, att även om de svenska kommunisternas
antal vid valen 1950 gick
tillbaka, även om de ha undanträngts
från sin majoritetsställning inom vissa
fackföreningar, och även om vi ha
kunnat minska deras representation i
riksdag, landsting och fullmäktigeförsamlingar,
så ha vi dock alltjämt kvar
en grupp människor här i landet, som
äro fientligt inställda till vårt samhälle.
Denna grupps farlighet minskas ingalunda
i och med att dess antal väljare
minskas. Tvärtom utbildas den nu i
sabotageverksamhet mot samhället. I
Öst-Berlin finns det en central för utbildning
av blivande sabotörer i alla
länder. Denna central har under hösten
1950 och under innevarande år besökts
av ett flertal svenska kommunister.
Täcknamnet för centralen är Internationella
arbetarkommittén. Där få de,
som inte förut äro kunniga i dessa saker,
gå igenom en fullständig kurs i
hur sabotage skall bedrivas i vårt sam -

hälle, hur de stora kupperna skola utföras
och hur långt ned man skall
sträcka sig.

Även i denna central finns det dock
läckor. Det finns kommunister, som anse
att man här går för långt. Vad som
sipprat ut från centralen är, att systemet
— som är fullt utarbetat här i Sverige
— riktar sig mot bl. a. småföretag
och telefoncentraler, över huvud taget
riktar det sig mot tätorterna i ett samhälle,
och meningen är att man skall
kunna slå till på en gång.

Detta visar ju mer än alla utläggningar
hur nödvändigt det är att den
pågående utredningen kan lägga fram
förslag till motåtgärder med det snaraste.
Trots att inrikesministern är närvarande
nu skall jag inte vädja till honom
om detta, ty jag vet att han är besjälad
av en stark önskan att åstadkomma
effektiva åtgärder på detta område.
Jag har dock inte kunnat underlåta att
dra fram dessa synpunkter på förhållanden,
som ytterligare motivera en
snabb utredning och snabba åtgärder.

Så till den andra saken. När jag nyss
sade att herr Hagberg i Luleå kom med
sina vanliga lögner här, så vill jag erinra
om att jag vid flera tillfällen har
citerat vad han i olika sammanhang
sagt om bl. a. marxismen, vilka citat
herr Hagberg dock sedermera förnekat
riktigheten av. Herr Hagbergs i Luleå
senaste yttrande i denna riktning fälldes
vid den kommunistiska kongressen
i påskas, då herr Hagberg, möjligen som
nybliven partiledare, det vet jag inte,
sade följande:

»Vi är hederliga och trofasta, och
marxismen-leninismens teori är vårt
baner, som obefläckat bäres av den
kommunistiska världsrörelsens störste
son och ledare, kamrat Stalin.»

Herr talman! Jag skall inte göra några
andra kommentarer till detta än den,
att den man som sagt detta sitter i
Sveriges riksdag. Jag vill sluta med att
fråga: Hur länge skola vi tolerera så -

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

Motioner om beredande av vidgade mojligheter att vid krig eller krigsfara ingripa

mot verksamhet, som hotar rikets yttre

dana element i vårt samhälle, och hur
länge skall en sådan man få kalla sig
för svensk?

Herr OHLIN: Herr talman! Jag brukar
inte ägna mycken tid åt att i denna
kammare polemisera mot herr Hagberg
i Luleå eller andra representanter för
det parti han tillhör. Jag måste emellertid
säga, att han i dag nästan ännu
mera än tidigare inbjöd till kritik och
replik, så att jag inte helt kan motstå
lusten alt uttrycka en förvåning på ett
par punkter.

Herr Hagberg i Luleå visade indignation
över en hel del åtgärder som vidtagas
eller planeras i Sverige gentemot
ur demokratisk och nationell synpunkt
opålitliga element. Hur kan herr Hagberg
i Luleå förmå sig till att visa en
sådan indignation, när han tänker på
vad som sker i de länder, viikas samhällsordning
han dagligen och stundligen
berömmer? Det är i de länder, där
han söker sina förebilder, inte fråga om
människor, som äro opålitliga ur demokratisk
och nationell synpunkt, utan
det är mycket ofta fråga om människor,
som ha en demokratisk inställning och
som därför bli behandlade som brottslingar.
Det är naturligtvis mycket ofta
fråga om människor, som inte äro demokrater
men som av en eller annan
anledning anses farliga för den härskande
regimen, och också behandlas
på ett sätt, som utgör ett hån mot alla
demokratiska rättigheter. Herr Hagberg
i Luleå tillät sig säga, att här i
landet saknas knappast någonting som
är utmärkande för en polisstat. Jo, herr
Hagberg i Luleå, det saknas en lång rad
av de ting, som äro så utmärkande för
för de samhällen, som herr Hagberg i
Luleå sätter upp som förebild. Det saknas
tvångslager av den typ som förekommer
i öster, det saknas en diktatur,
som berövar medborgarna alla demokratiska
rättigheter och ersätter dem
med myndigheternas godtycke.

eller inre säkerhet.

Jag är, herr talman, mycket glad
över att det, på sätt som här redovisats,
blivit enighet i utskottet kring en viktig
försvarsfråga. Man kan måhända beträffande
det svenska samhällets värn
mot de faror, som opålitliga element
innebära, skilja på två ting. Å ena sidan
kan man tänka speciellt på den
lagstiftning som kan förberedas för att
användas i ett skärpt läge. Det att ha
en sådan lagstiftning kanske delvis
förberedd är en beredskapsåtgärd och
enligt min mening en viktig sådan. Å
andra sidan är det naturligtvis inte
mindre viktigt — jag skulle vilja säga
i dagens läge ännu viktigare —- att de
möjligheter som den nuvarande lagstiftningen
ger, utnyttjas med tillräcklig
kraft, när det gäller att försvåra
sabotage och andra åtgärder och när det
gäller att bygga upp en organisation,
som kan komma att behövas i ett annat
läge. Det är alltså inte bara lagstiftningen
utan också organisationen och
åtgärder redan i nuvarande läge som
ingå som olika beståndsdelar i den
verksamhet, som här är nödvändig, och
det är naturligtvis inte möjligt att draga
någon skarp gräns mellan dessa olika
ting.

Vad nu emellertid själva lagstiftningsfrågan
beträffar, som särskilt behandlas
i den föreliggande motionen
och utskottsutlåtandet, vill jag liksom
herr Hjalmarson uttrycka min tillfredsställelse
över att denna sak nu kommit
fram till offentlig debatt, såsom här
skett, och att det för svenska folket har
blivit konstaterat, att det här sedan åtskilliga
månader pågår ett ingående utredningsarbete.
Man kan naturligtvis,
som jag tror herr Hjalmarson gjorde,
göra den lilla reflexionen, att om en
sådan upplysning till allmänheten inte
tidigare lämnats genom regeringens försorg
och på dess initiativ, så är det måhända
ett litet tecken på den benägenhet
att hålla saker innanför stängda
murar, denna obenägenhet för offent -

7 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 10.

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Motioner om beredande av vidgade möjligheter att vid krig eller krigsfara ingripa

mot verksamhet, som hotar rikets yttre eller inre säkerhet.

lighet, som kanske är en tendens som
är naturlig för en regering men som
kan behöva i någon mån bekämpas. Jag
tror alltså, att det härvidlag har behövts
ett initiativ utifrån, från motionärerna.
Det är nog ett litet tecken på att regeringen
har varit alltför återhållsam, när
det gäller att upplysa svenska folket om
vad som här göres.

Jag vill uttala min tillfredsställelse
över att utskottet har enats om att tillråda
demokratisk insyn och samråd
mellan de demokratiska partierna om
dessa ting på ett lämpligt stadium av
det utredningsarbete som pågår särskilt
i inrikesdepartementet. Jag tror att det
då på ett senare stadium blir möjligt
att debattera vissa av dessa ting offentligt.
Det är väl inte alldeles uteslutet,
ehuru jag för dagen inte vill ta ställning
till den saken, att i en del fall
riksdagsbeslut kunna bli naturliga redan
i ett läge av nuvarande art, att det
i vissa fall kan befinnas lämpligt att ha
lagstiftningsåtgärderna genomförda,
även om de syfta på ett skärpt läge. Jag
tror att det behöver övervägas mycket
noga, om man inte på vissa punkter
bör gå den vägen.

Vad sedan den andra sidan av saken
beträffar, nämligen organisationsåtgärderna
inom ramen för gällande
lagstiftning, vill jag bara helt kort erinra
om den debatt, som försiggick här
i kammaren för snart ett år sedan. Jag
tillät mig då att av regeringen begära
bl. a. följande ting: att regeringen

skulle klarlägga betydelsen av den
verksamhet som bedrives mot femtekolonnare
och andra sådana och klargöra
den inställning från medborgarnas sida
som är naturlig i det avseendet, så att
man på det sättet skulle få en så aktiv
medverkan som möjligt från de pålitliga
demokratiska elementen i landet. Jag
förmodade, att man därigenom också
skulle försöka skapa ett så stort förtroende
som möjligt hos folket för en politik
av detta slag, som det annars inte

är så förfärligt svårt att misstänkliggöra,
och att man därigenom också
skulle skänka medborgarna en viss
känsla av trygghet för att vad som göres
och planeras inte är annat än vad
som är nödvändigt. Att man på detta
sätt bereder allmänheten kännedom om
de principer, efter vilka samhället
handlar, behöver naturligtvis inte på
något sätt innebära, att man ger upplysningar,
som kunna vara till nytta för
de element, vilkas verksamhet man vill
begränsa och helst omöjliggöra.

Jag lyssnade med intresse på herr
Hjalmarson i dag, när han talade om
att det gällde att skapa ett sådant opinionsläge,
att myndigheterna kunna få
medverkan från de lojala elementen och
att det var möjligt att sekretessen dreves
alltför långt. Jag tror att vad han
därvid anförde väl överensstämmer
med de åsikter som från vårt håll framförts
redan i fjol, kanske den gången
något mindre expressivt understödda
av herr Hjalmarson.

För det andra tillät jag mig i fjol att
efterlysa en vägledning åt företagsledningarna
i offentliga och enskilda företag
rörande behandling av opålitliga element
i syfte att minska dessas möjlighet
att göra skada. För det tredje berörde
jag frågan om ett utnyttjande på
alla lämpliga områden av säkerhetspolisens
upplysningar, och jag berörde
för det fjärde säkerhetspolisens resurser,
frågan om det fanns tillräckliga
sådana.

Jag vill betona att de åtgärder, som
jag då berörde och i viss mån efterlyste,
inte voro åtgärder av annan art
än sådana, som redan vid det tillfället
förekommo i det svenska samhället, och
att försöket att skjuta åt sidan dessa
frågor genom att tala om att man inte
kunde ställa arbetsmarknaden under
polisiär kontroll saknade varje grund.
Det var inte och bör inte vara fråga om
att ställa arbetsmarknaden under polisiär
kontroll i annan mening än den,

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

Motioner om beredande av vidgade möjligheter att vid krig eller krigsfara ingripa

mot verksamhet, som hotar rikets yttre eller inre säkerhet.

som ligger i de åtgärder som i viss utsträckning
redan förekomma.

Jag tänker inte här nu försöka upprepa
vad som svarades från regeringshåll,
när man inte ville ställa sig tillmötesgående
i denna sak. Jag skall bara
på en enda punkt erinra om statsministerns
replik. Han ställde frågan: Om
vi här i Sverige skulle få det skenet
emot oss, att vi ville bestraffa kommunisterna
genom att inte ge dem arbete,
att vi ville driva ut dem ur produktionen
eller inte giva dem en placering,
som deras yrkesskicklighet förtjänar,
vart tror herr Ohlin, att vi då skulle
komma? Det var ju inte fråga om att
beröva de opålitliga elementen bland
kommunisterna arbetsmöjlighet över
huvud taget. Det var fråga om att försöka
undvika, att de arbeta på det lyckligtvis
relativt begränsade antal platser,
där de ha speciella möjligheter att göra
sabotage. Jag betonade då och upprepar
det, att beträffande mer än 99 procent
av arbetsplatserna är det säkerligen
inte behövligt med några åtgärder
av den arten. För min del vidhåller jag,
att man vid besättande av platser inom
ömtåliga områden, där det finns särskilda
sabotagemöjligheter, skall försöka
undvika kommunister, även om de
skulle ha den yrkesskicklighet som i
och för sig skulle vara erforderlig för
en sådan placering. Jag vidhåller också,
att vägledning är lämplig för att
medborgarnas intresse för dessa ting
skall ytterligare ökas eller väckas, där
det inte finns, och för att man skall
skapa en känsla av plikt att medverka
för envar, som kan ha tillfälle därtill.

Det utredningsarbete om lagstiftningsåtgärder,
som nu skall sättas i gång och
som redan påbörjats inom departementet,
skall alltså fortsätta. Där kommer
väl att ingå en allmän översyn rörande
åtgärderna, inte bara i fråga om lagstiftning
utan också i fråga om övriga
åtgärder. Åtminstone jag för min del
vill, herr talman, uttala den önskan, att

det blir tillfälle för de representanter
för de demokratiska partierna, som här
i sinom tid skola medverka, att delta i
en sådan översyn, inte bara över lagstiftningsfrågorna
utan även över de
samhällsåtgärder på detta område som
äro nödvändiga. Det finns redan en demokratisk
översyn i vissa avseenden
beträffande vissa tillämpningsfrågor,
men detta hindrar inte, att det bör vara
lämpligt med en sådan allmän översyn.

Nu vill jag, herr talman, gärna betyga,
att jag har det intrycket, att det
på detta område har skett åtskilligt under
de senaste 10 å 12 månaderna och
att läget alltså blivit bättre nu än det
var förut. Det är mig en tillfredsställelse
att kunna konstatera att, såvitt jag
på rätt fragmentariska grunder kan
konstatera, en sådan utveckling ägt
rum. Man skulle ju kanske t. ex. kunna
konstatera, att det lagstiftningsarbete,
som utskottet med rätta uttalar sin tillfredsställelse
över, enligt utskottets uppgift
har påbörjats i höstas, alltså åtskilliga
månader efter den tidpunkt, när
man här i kammaren begärde ett mera
energiskt arbete på hela detta område
från regeringens sida. Men som sagt,
herr talman, jag tror att utvecklingen
går i rätt riktning. Man har därför
kanske inte anledning att här uttala sig
i precis samma ordalag, som voro naturliga
i fjolårets debatt. Det är kanske
för mycket att säga, men det är väl inte
alldeles onaturligt, om man gör den
reflexionen, att såväl den diskussion
som förekom här i fjol som även denna
motion och det utskottsutlåtande som
grundats därpå i år, i någon mån ha
medverkat till denna gynnsamma utveckling,
medverkat till att åtgärder för
stärkande av samhällets försvar på
detta viktiga område nu förberedas i
väsentligt större omfattning än tidigare.

Herr HJALMARSON: Herr talman!
Först kanske jag bara kan få rätta ett
litet missförstånd, som herr Rylander

100

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Motioner om beredande av vidgade möjligheter att vid krig eller krigsfara ingripa

mot verksamhet, som hotar rikets yttre eller inre säkerhet.

gjorde sig skyldig till. Jag har för min
del inte i detta sammanhang förebrått
regeringen för försummelser att vidta
åtgärder på det område, varom nu är
fråga. Jag har inte alls diskuterat den
frågan — det är en sak som kan diskuteras
i andra sammanhang — utan
den kritik jag för min del framfört var
en kritik av samma slag som den herr
Ohlin nyss riktade mot regeringen,
nämligen en kritik för att vi inte i god
tid i förtroendefulla former blivit orienterade
om vad som förberetts från
regeringens sida.

Det var emellertid, herr talman,
egentligen inte för att säga detta, som
jag begärt ordet, utan det var för att
framföra några synpunkter i anledning
av herr Hagbergs i Luleå inlägg. Herr
Hagberg i Luleå yrkade ju inte avslag
på utskottets hemställan — det var ju
kanske inte så besynnerligt — men på
motiveringen. Det tyder ju på att vad
utskottet har skrivit måtte ha framkallat
en mycket stark reaktion på kommunistiskt
håll. Detta är desto märkligare
som ju kommunisterna bruka säga,
att de äro ett i hög grad demokratiskt
parti, att de äro t. o. in. mera demokratiska
än vad vi andra dödliga äro. De
äro dessutom ett parti, som säger sig i
hög grad vilja värna den nationella friheten,
i högre grad än någon annan i
detta land vill. Med dessa utgångspunkter
hade man givetvis väntat sig ett
helt annat ställningstagande från herr
Hagbergs i Luleå sida.

Det måste ju, herr talman, vara överflödigt
att här på något sätt beröra vad
herr Hagberg i Luleå sade om förhållandet
till nazismen, eftersom herr Hagberg
ju måste vara medveten om att
varje gång han talar därom, står ju bilden
klar för oss alla från den tid, då
man inom herr Hagbergs parti stämde
upp höga lovsånger till samarbetet mellan
Hitler och Stalin.

Enligt herr Hagberg i Luleå är syftet
med vår framstöt att återuppväcka

krigsårens lagstiftning. Det lönar sig
egentligen så litet att argumentera mot
kommunisterna. Herr Hagberg i Luleå
har inte observerat eller inte velat observera,
att vad vi särskilt tryckt på har
varit, att vi skola lära av krigsårens erfarenheter
och att vad det gäller är att
i god tid försöka få till stånd en riktig
avvägning mellan statens säkerhetskrav
och de enskildas frihetskrav.

Herr Hagberg i Luleå utmålade den
svenska lagstiftning, som vi nu ha på
vissa områden till skydd för statens säkerhet
i mycket grälla färger. Det var
bara en liten sak, som herr Hagberg i
Luleå förbigick, vilken emellertid är
mycket väsentlig, därför att den anger
en mycket viktig skiljelinje mellan eu
demokratisk rättsstat och en polisstat
av den karaktär som herr Hagberg i Luleå
också berörde. Jag avser den skillnaden,
att här i vårt land är det ingen
som dömes utan laga dom och rannsakan,
vilket är en mycket viktig skillnad
i förhållande till diktaturerna. I själva
verket är ju den lagstiftning som vi ha
på detta område en human och måttfullt
avvägd lagstiftning. Herr Hagberg
i Luleå ansåg emellertid att vi i själva
verket kommit mycket långt. Det finns
sade herr Hagberg — som också herr
Ohlin nyss erinrade om — ingenting
som saknas i en polisstats utrustning.
Jo, herr Hagberg i Luleå, det finns det.
Jag ber om överseende, herr talman, att
jag måste ta kammarens tid något i anspråk
vid denna sena timme, men jag
tycker, att det är av visst värde, att
man får denna sak någorlunda dokumentariskt
belyst.

Det finns ett land, där man verkligen
har gått mycket långt på detta område,
trots att man inte alls befinner sig i
krig. De som hörde herr Hagbergs i
Luleå redogörelse för den svenska lagstiftningen
nyss böra kanske observera
skiljaktigheterna mellan denna lagstiftning
och den som jag nu skall be att få
ge några glimtar ifrån, tv i jämförelse

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

101

Motioner ont beredande av vidgade möjligheter att vid krig eller krigsfara ingripa

mot verksamhet, som hotar rikets yttre eller inre säkerhet.

med denna senare lagstiftning framstår
lagstiftningen här i Sverige för visso
som rena västanfläkten.

Ett genomgående drag i den sovjetryska
lagstiftningen på detta område
är att människorna äro mer eller mindre
rättslösa. De äro utlämnade åt det
administrativa godtycket. Man kan på
punkt efter punkt i den sovjetryska
strafflagstiftningen finna belägg härför.
Jag skall bara be att få citera en liten
sats, som är utomordentligt belysande
för detta. Det finns många andra av
samma art. I artikel 22 i den ryska
strafflagen heter det sålunda: »Straff i
form av landsförvisning kan påbjudas
genom domsutslag av statsåklagaren
mot personer, som visat sig vara samhällsfarliga,
utan något straffrättsligt
förfarande mot dessa personer på
grundval av anklagelser för att de begått
en specificerad brottslig handling
eller överträdelse, och dessutom även i
sådana fall, då dessa personer frikänts
av en domstol för anklagelsen för att ha
begått ett speciellt brott.»

Vidare kanske jag, herr talman, får
ge ett par utdrag ut den sovjetryska
strafflagen. Jag håller mig här till eu
översättning från engelska av den officiella
ryska texten med ändringar fram
till den 1 augusti 1948. Det har upplysts
för mig, att några väsentliga tilllägg
inte skett sedan dess. Det heter i
artikel 58 mom. 1, som handlar om
kontrarevolutionära brott: »Varje handling
avsedd att kasta över ända, underminera
eller försvaga auktoriteten hos
arbetarnas och böndernas råd och arbetarnas
och böndernas regeringar
inom Unionens Sovjetrepubliker och
autonoma republiker, valda av sovjeterna
på grundval av Sovjetunionens konstitution
och Unionsrepublikernas konstitutioner,
eller syftande till att underminera
eller försvaga Sovjetunionens
yttre säkerhet och den proletära revolutionens
grundläggande ekonomiska,
politiska och nationella framsteg, be -

traktas såsom kontrarevolutionär handling»
och straffas därefter.

I artikel 58 mom. 1 a heter det: »Förräderi
mot fäderneslandet, d. v. s. handlingar
som av sovjetryska medborgare
företagits i syfte att skada Sovjetunionens
militära styrka, dess statliga oberoende
eller dess territoriums okränkbarhet,
såsom spionage, avslöjande av
militära eller statliga hemligheter, desertering
till fienden, flykt utomlands
till lands eller i luften, straffas med
lagens strängaste straff —- •— -— vid
förmildrande omständigheter genom
frihetens berövande under tio år och
konfiskation av all egendom.» Det heter
vidare i artikel 58 mom. 1 c: »Flyr
medlem av de väpnade styrkorna utomlands
till lands eller i luften, skola de
vuxna medlemmarna av hans familj,
därest de på något sätt voro behjälpliga
vid förberedelserna till eller utförandet
av detta förräderi, eller om de
känt till detta men underlåtit att giva
myndigheterna meddelande härom,
straffas med frihetens förlust under en
period på 5 till 10 år samt konfiskation
av all egendom. Återstående vuxna
medlemmar av förrädarens familj samt
de, som bott tillsammans med honom
eller varit beroende av honom vid den
tidpunkt brottet begicks, skola vara
underkastade förlust av sina rättigheter
som valmän samt ådömas förvisning till
de avlägsna delarna av Sibirien under
en period av 5 år.»

I artikel 58 mom. 1 d heter det: »Underlåtenhet
från en medlem av de väpnade
styrkorna att rapportera för honom
kända förberedelser för förräderibrott
medför frihetens berövande under
10 år. Underlåtenhet från andra
medborgares sida att göra anmälan av
detta slag bestraffas enligt artikel 58
mom. 12.»

I artikel 58 mom. 3 heter det: »Underhållande
av kontakter i kontrarevolutionärt
syfte» — då bör man komma
ihåg den utomordentligt vaga och gli -

102

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Motioner om beredande av vidgade möjligheter att vid krig eller krigsfara ingripa

mot verksamhet, som hotar rikets yttre eller inre säkerhet.

dande beskrivningen på kontrarevolutionärt
syfte, som jag tillät mig återge
i inledningen — »med främmande makter
eller med enskilda företrädare för
dessa makter ävensom hjälp med varje
som helst medel till en främmande
makt i krig med Sovjetunionen eller
kämpande mot Sovjetunionen medelst
intervention eller blockad straffas med
de åtgärder för socialt försvar som angivas
i artikel 58 mom. 2», d. v. s. med
lagens strängaste straff.

Artikel 58 mom. 6: »Spionage, d. v. s.
överlämnande, stöld eller hopsamlande
i syfte att till främmande stater, kontrarevolutionära
organisationer eller privatpersoner
överlämna informationer,
som med hänsyn till sitt innehåll är att
räkna såsom en särskilt bevarad statshemlighet,
straffas med frihetsberövande
under minst tre år samt med konfiskation
av all egendom; i de fall då
spionaget orsakat eller kunnat orsaka
allvarliga följder för Sovjetunionens intressen
straffas med de strängaste åtgärder
för socialt försvar», d. v. s.
även här med lagens strängaste straff.
Vidare heter det där: »Överlämnande
mot ersättning eller kostnadsfritt, stöld
eller hopsamlande i syfte att till ovannämnda
grupper eller personer överlämna
ekonomiska informationer, som
med hänsyn till sitt innehåll icke äro
att betrakta som särskilt bevarade statshemligheter
men som genom lagbestämmelser
eller påbud av departementschefer
och chefer för anläggningar och
företag icke avsetts för spridning till
de ovannämnda grupperna och personerna,
straffas med frihetsberövande
under högst tre år.» Jag tillåter mig
fråga, herr talman: Var i svensk lagstiftning
finns det någon motsvarighet
till dessa drakoniska bestämmelser?

Hur behandlas då de människor, som
utsättas för bestraffning enligt denna
lagstiftning i Sovjetunionen? Under debatten
i Förenta Nationernas ekonomiska
och sociala råd år 1949 och år

1950 framlades från engelskt håll som
bevis för slavarbetets existens en sovjetrysk
författningshandbok rörande
korrektionsarbetsläger, som har översatts
till engelska. Publikationens äkthet
medgavs öppet av ryssarna. Jag
konstaterar bara, att det av detta dokument
framgår, att tvångsarbete kan ådömas
för politiska brott, d. v. s. för uppfattningar,
avvikande från den härskande
regimens. Det kan ådömas av förvaltningsorgan
och inte enbart genom dom
av reguljära domstolar, på vilket jag
förut har lämnat bekräftelse genom direkta
citat ur strafflagstiftningen. Det
framgår också, att tvångsarbetssystemet
utgör en reserv av snabbt rörlig arbetskraft
för olika företag, särskilt för anläggningsarbeten
i långt avlägsna landsdelar,
där ingen frivillig arbetskraft
kan påräknas. Det framgår slutligen att
en systematisk nedslitning av tvångsarbetarna
möjliggjorts genom att abnormt
höga produktionsnormer kunnat
sättas och genom att hungern kunnat
användas som pådrivningsmedel.

Enligt den ryska författningsboken
indelas tvångsarbetet i tre kategorier,
av vilka jag här bara skall beröra två.

För det första ha vi tvångsarbete i
förening med förvisning. Enligt § 110
i författningen skola personer, som äro
ådömda dylikt tvångsarbete, sysselsättas
i någon av följande former:

1) genom uthyrning till statliga eller
kooperativa företag på basis av kontrakt
mellan företagen å ena sidan och
tvångsarbetsorganisationerna å den
andra,

2) i företag, som speciellt organiserats
för ändamålet av tvångsarbetsorganisationerna,

3) i massarbete, organiserat genom
kontrakt mellan tvångsarbetsorganisationerna
och statliga eller kooperativa
myndigheter,

4) i massarbetskolonier.

För det andra finns det tvångsarbete
i förening med frihetsberövande. Inom

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

103

Motioner om beredande av vidgade möjligheter att vid krig eller krigsfara ingripa

mot verksamhet, som hotar rikets vttn

denna kategori uppräknar den ryska
författningen följande grupper av
strafformer: fabrikskolonier, jordbrukskolonier
på massarbetsbasis samt straffkolonier.

Dessa grupper utgöra huvudkällan
till Sovjets rörliga arbetskraft.

För att belysa det tillvägagångssätt
de kommunistiska agenterna begagna
sig av skall jag till sist, herr talman, be
att få återge en handling, som man nyligen
har funnit på ett fartyg i England
och som genom den engelska redarorganisationens
försorg i april i år
har fått en allmän spridning. Detta aktstycke,
om vars äkthet intet tvivel anses
råda, är en handledning för kommunistiska
agenter, som äro verksamma
på handelsfartyg, och det lyder i översättning
från den engelska texten på
följande sätt:

»Grundläggande och enkla metoder
att skapa oro och träna besättningar på
handelsfartyg att lösgöra sig från den
kapitalistiska auktoriteten.

1. Agenter skola föreslå klagomål,
men icke låta sig väljas till representanter
för de klagande. Agenter skola
icke göra några direkta klagomål till
befälet.

2. I handelsfartygens stewardsavdelningar
sysselsättas ofta unga män, som
i land icke skulle kunna räkna med
platser, som skulle ge dem mer än halva
den lön de komma upp till ombord.
Dessa ynglingar äro antingen okunniga
eller sakna genomsnittlig intelligens, de
äro utmärkta föremål (för påverkan)
och man bör göra sig god vän med
dem. På grund av deras ungdom är det
mycket lätt för en agent att arrangera
att besättningen, stewardarna och andra,
göra försök att utnyttja dem för onödigt
arbete och utöva överdriven auktoritet
mot dem. Störningar kunna som
regel åstadkommas enbart genom att
utnyttja dessa män. De uppassare, som
servera befälet kunna fås att återberätta
vad de hört av officerarnas samtal un -

eller inre säkerhet.

der serveringen. De kunna också fås att
överdriva vad de hört.

3. De notoriska fylleristerna kunna
alltid utnyttjas; de äro lätta att manövrera
och kunna åstadkomma oordning
och ömsesidig missämja. Agenterna
böra med lämpliga mellanrum sköta om
att dessa personer kunna besöka allmänna
samlingsplatser och lämna dem
där. Vederbörande agent bör se till att
rikligt med whisky finns tillgängligt
till rimligt pris. Ombord bör en agent
icke sällskapa med fylleristerna.

4. Sjöfolk reagera som regel positivt
på antydningar att befälet försöker
missbruka sin auktoritet mot dem.
På amerikanska fartyg sammanhänger
det alltid med övertid och klagomål
beträffande övertid. Beskyllningar att
vederbörande blivit lurad på övertiden
böra vara ett stående medel. Besättningen
bör vara vårdslös med fartygets utrustning
och egendom. Felande utrustning
kan orsaka skador på fartyget när
så erfordras och kan icke så snabbt lokaliseras.

5. Agenterna böra indirekt uppmana
till möten ombord. Sådana möten böra
hållas då agenterna själva ha vakt.
Skulle en agent vara närvarande då ett
möte hålles bör han icke föreslå klagomål
eller göra kommentarer. Det är
tillräckligt att instämma med fartygskommittén
i deras beslut.

6. Innan möten hållas böra agenterna
framhålla för stewardarna att olika mekaniska
hjälpmedel äro trasiga och omedelbart
böra repareras. Agenterna böra
härvid på förhand försäkra sig om att
kylskåp, brödrostar, kaffebryggare och
andra hjälpmedel skadas.»

Herr talman! Jag har ansett, att det
kunde vara av ett visst intresse att
återge dessa dokument. Jag får kanske
tillägga, att när det gäller de citat jag
hämtat ur den Tyska strafflagstiftningen
har jag för säkerhets skull tagit
med mig en fotografisk kopia av den
ryska texten. Jag behärskar visserligen

104

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Motioner om beredande av vidgade möjligheter att vid krig eller krigsfara ingripa

mot verksamhet, som hotar rikets yttre eller inre säkerhet.

inte ryska språket, men det finns kanske
andra här i kammaren, som kunna
hjälpa mig att bekräfta riktigheten av
de återgivna citaten, om så skulle behövas.

Herr HEDLUND i Östersund: Herr
talman! Jag har begärt ordet för att
uttrycka min förvåning över att man
ställt till en så ingående debatt i denna
fråga, en förvåning, som alla i första
lagutskottet dela. Jag vet egentligen
inte vad det är vi diskutera. Är det den
Hjalmarsonska motionen om skyddsåtgärder
mot statsfientlig propaganda
eller är det strafflagstiftningen i Ryssland?
Jag utgår dock ifrån att det är
motionen som har givit anledning till
debatten.

I första lagutskottet ha vi inte varit
överens om hur eu utredning av dessa
frågor skulle verkställas, även om vi
ha försökt ena oss. Åtskilliga ha ansett,
att de, som herr Rylander säger,
skulle utredas av en vanlig parlamentarisk
kommitté. Andra återigen anse,
att det är ett typiskt ämne för en departementsutredning,
och till denna
uppfattning har jag anslutit mig. Efter
att ha införskaffat alla upplysningar
om hur den igångsatta utredningen har
fortlöpt ha vi enat oss om att uttrycka
vår tillfredsställelse med denna. Vi ha
tillika sagt, att utredningsmannen —
inrikesministern — givetvis bör söka
kontakt med de demokratiska partierna,
och vi veta också, att han ämnar
göra det. Med hänsyn till detta måste
vi vara tillfredsställda med vad som
förevarit.

Jag vet inte, vad som har givit anledning
till utredningen, och kanske
vill inrikesministern inte heller säga
det. Jag har emellertid svårt att tro,
att det är herr Ohlins interpellation
den 27 maj i fjol, och jag tror ännu
mindre, att det är herr Hjalmarsons
motion, eftersom utredningen pågått

länge redan då denna motion väcktes.
Vad som gör mig litet beklämd är, att
utskottets enighet och den tacksamhet
för den pågående utredningen det givit
uttryck för något grumlats av debatten
i dag. Herr Hjalmarson tyckte, att inrikesministern
borde ha meddelat
svenska folket, att en utredning igångsatts,
ty då hade motionen inte blivit
väckt. Jag säger bara: Om någon —
och framför allt en partiledare — vill
veta, vad som skall hända i politiskt
avseende, har han väl mod nog att
fråga vederbörande och kan då säkert
få ett riktigt svar. Jag tycker nog, att
omgången för att få svar på en sådan
fråga är rätt omständlig, när den skall
ske genom en motion med tillhörande
yttranden från olika remissinstanser
och med ett par veckors träget utskottsarbete
— för att sluta med ett
meddelande om att utredning pågår.
Det är en omgång, herr Hjalmarson,
som inte är att rekommendera i en tid
då man vill arbeta rationellt.

Vad jag även fäster mig vid är att
man ger uttryck åt en viss ängslan att
det kommer att ske mycket som riksdagen
inte kommer att få veta. Såvitt
vi blivit riktigt underrättade — och det
kan man väl lita på att första lagutskottet
har blivit — matas det fram
proposition på proposition till riksdagen
i de fall då frågorna skola underställas
riksdagens prövning. I år ha vi
redan fått tre propositioner, som beröra
detta område, men varken de som
mest ivra för en lagstiftning eller andra,
som ha deltagit i debatten här, synas
ha uppmärksammat att de ha kommit.
Det duggar ju propositioner på
olika områden, och nu har inrikesministern
också meddelat programmet
för sin utredning. Han talar om organisatoriska
åtgärder och lagstiftningsåtgärder,
men det skulle tydligen också
vara ett slags beredskapslagstiftning,
som skulle vara lämplig att använda
vid krigstillfällen.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

105

Motioner om beredande av vidgade möjligheter att vid krig eller krigsfara ingripa

mot verksamhet, som hotar rikets yttre eller inre säkerhet.

Jag tror, att vi vinna mest, om vi
lugnt avvakta vad som kommer att ske.
Att stora saker komma att hända visas
bäst av att herr Hagberg i Luleå var
så förskräckt över vad första lagutskottet
sagt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Jag skall inte i detalj gå in på de anföranden
som ha hållits här. Beträffande
herrar Hjalrnarsons och Ohlins
argumentation måste jag säga, att man
riktigt understryker sin oförmåga att
diskutera föreliggande fråga genom att
tala om vad som sker eller i varje fall
förmenas ske i vissa länder, som äro
utanför vår kontroll.

Vad sker i folkdemokratierna? frågar
herr Ohlin. Ja, jag har i Polen sett
ett koncentrationsläger, ett av de tyska
dödslägren, som var förvandlat till ett
museum. Om herr Ohlin har varit i
något av dessa länder och om han har
sett några slags koncentrationsläger, är
jag för min del övertygad om att det är
lämningar efter den tyska framfarten.
Å andra sidan får man inte förbise, att
det har skett en stor omvälvning i dessa
länder, nämligen en förändring av
samhällets ekonomiska grundvalar, som
man kan beteckna med ett enda ord:
revolution. Man har avskaffat den privata
äganderätten till produktionsmedlen,
man har delat ut godsägarnas jord
till bönderna, man har genomfört en
kulturrevolution — det är allt saker
som naturligtvis sätta spår efter sig och
som till fullo förklara inte bara det
missnöje som uttrycks från de kapitalistiska
partiernas sida utan även den
uppsjö av diverse mer eller mindre dokumenterade
framställningar om vad
som sker därborta.

Herr Hjalmarson kommer här med
ett dokument, som den brittiska redarföreningen
har delat ut. Nåja, Zinov -

jevbrev är en gammal uppfinning i
England, och det aktstycke herr Hjalmarson
läste upp kan mycket väl vara
eu produkt från Intelligence Service.

I varje fall måtte den som har plitat
ihop det ha haft en festlig stund vid
tanken på att den svenska högerns ledare
skulle taga upp tiden i den svenska
riksdagen med att föredraga detta
nonsens. Det är nämligen nonsens att
framställa som typiskt för kommunisternas
strävanden att vi skulle förbereda
sabotage eller utbilda våra medlemmar
för sådant. Jag har sagt det
redan förut, och jag kan gärna upprepa
det: Vi kämpa inte mot fabriker
och maskiner. Vi inbilla oss inte, att
vi genom att skada det som är nödvänligt
för människornas och folkens försörjning
skola kunna nå vårt mål. Vi
kämpa om människorna, och vi vilja
genomföra vårt program i kraft av den
medvetna viljan hos svenska folkets
flertal. Det ha vi sagt många gånger,
och det kunna vi upprepa hur många
gånger som helst. Men det är naturligtvis
bekvämt för våra antagonister
att tala om något helt annat och tillskriva
oss avsikter, för vilka man inte
kan finna någon täckning i den politik
partiet för och har fört.

Herr Hjalmarson tyckte, att jag kände
mig träffad av utskottets motivering.
Träffad och träffad ... Man kommer ju
inte ifrån att utskottet rekommenderar
inte bara ett återinförande utan t. o. m.
en skärpning av krigsårens komprometterande
lagstiftning, och man behöver
inte vara kommunist för att känna
detta som ett slag. En vanlig liberal
människa — jag menar naturligtvis
inte herr Ohlin — som har vissa demokratiska
idéer, borde ju taga sig för
pannan och fråga: Är det verkligen
meningen att vi sex år efter det andra
världskriget på fullt allvar förbereda
ett återupprepande av den föraktliga,
fascistiska politik som då fördes?

Det gjordes också ctl litet försök alt

106

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Motioner om beredande av vidgade möjligheter att vid krig eller krigsfara ingripa

mot verksamhet, sora hotar rikets yttre eller inre säkerhet.

göra demagogi på det jag sade. Det
gällde min karakteristik av den lagstiftning
och de tvångsmedel som finnas.
Märk väl, jag uttalade mig därvid
inte om det svenska samhället som sådant
utan gav en framställning av vad
det redan finns för lagstiftning och
tvångsmedel här i landet. Jag hörde
inte någon bestrida riktigheten av vad
jag sade. Jag tilläde, att det i denna
rekvisita knappast saknas något av det
som anses typiskt för en polisstat. Jag
anhåller, att man polemiserar mot vad
jag har sagt och inte mot det som man
vill lägga i min mun.

Jag fäste mig särskilt vid att utskottets
talesman, herr Rylander, här inte
bara sade sig vara enig med herr Hjalmarson,
utan också utvecklade herr
Hjalmarsons argumentation. Herr Rylander
kom visserligen med en brasklapp
om att utskottet ville så litet som
möjligt inkräkta på de demokratiska
fri- och rättigheterna, men han framhöll
att alla inskränkningar, som därvidlag
äro nödvändiga, också måste
göras. Och den andre talesmannen för
utskottet antydde ju att det skall komma
gruvliga saker, som tydligen mer
än väl motivera den oro, som jag i mitt
första anförande gav uttryck åt.

Dit ha vi alltså kommit år 1951. Högern
rekvirerar en antidemokratisk
undantagslagstiftning, och lagutskottets
talesmän försäkra att förslag om en dylik
redan är på väg och framhålla, att
lagstiftningen kanske kommer att bli
mera ingripande än någon här i kammaren
nu tänker sig. Herr Rylander
talade i detta sammanhang om att demokratien
måste akta sig för att själv
gräva sin grav. Jag undrar om inte demokratien
håller på att begå självmord
av fruktan för döden, ty att tro att man
kan värna demokratien genom att använda
sådana medel, att man avskaffar
demokratien, är verkligen alldeles
för sangviniskt. Det väsentliga i det
dokument, som första lagutskottet här

förelagt riksdagen, är ju att man förklarar
att kristidens undantagslagstiftning
skall återinföras och att densamma
skall kunna skärpas i mån av behov.
De som finna detta lugnande och
alldeles i sin ordning, när det gäller
ett gammalt fritt land som Sverige,
kunna behålla den känslan. För min
del anser jag det vara mycket oroande
och alarmerande.

Nu skall ju avgörandet i viss mån
överlämnas till en konklav av vad man
älskar att kalla de demokratiska partierna
— om man skulle vara ärlig i
fråga om sin terminologi, skulle man
säga »de kapitalistiska partierna», ty
den demokratiska fernissan är nog
ganska tunn. Jag vill bara erinra om
att denna konklav senast i dag på ett
listigt sätt lyckats utestänga kommunistiska
partiets talesmän från möjligheten
att deltaga i radiodebatterna.

Så som jag ser saken, handlar det
här icke endast om åtgärder, riktade
mot kommunistiska partiet, utan också

— och det är det allvarligaste av allt

— om åtgärder riktade mot demokratien
över huvud taget. Det är för att
kunna införa sådana metoder som regeringspartiet
nu tydligen är berett att
gå högern och andra reaktionära krafter
till mötes.

Vad kan man vinna därmed? Vad
vann man med motsvarande verksamhet
under krigsåren? Bara smälek. Vi
fingo, såsom jag framhöll i mitt förra
anförande, vara med om att tillsätta
en parlamentarisk kommission för att
reda upp det hela, och det borde vara
tillräckligt avskräckande att i kommissionens
dokument och redogörelser
läsa om den föraktliga politik som fördes
under krigsåren. Man vann ingenting
med denna politik, och man kommer
att vinna ännu mindre på att nu
upprepa densamma.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag skall
inte förlänga debatten mycket. Jag vill

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

107

Motioner om beredande av vidgade möjligheter att vid krig eller krigsfara ingripa

mot verksamhet, som hotar rikets yttre

bara efter det uttalande, som herr
Hedlund här gjort såsom en av representanterna
för första lagutskottet,
med några få ord ange hur jag för min
del har sett frågans gång.

Syftet med den föreliggande motionen
har för det första varit att få till
stånd den beredskap, som det utrikespolitiskt
mycket tillspetsade läget nu
ovillkorligen kräver. För det andra har
man, inte minst med hänsyn till erfarenheterna
under det sista världskriget,
velat erinra om att detta beredskapsarbete
är, med tanke på olika
mänskliga rättigheter, av så grannlaga
natur, att det bör förberedas i bästa
samförstånd mellan partierna och helst
i så god tid som möjligt.

Den första delen av motionens syfte
har tillgodosetts genom det till utskottet
lämnade meddelandet om de olika
utredningar, som inrikesministern har
satt i gång. Utskottet har uttalat sin
tillfredsställelse över det initiativ, som
sålunda tagits, och jag vill gärna vara
en av dem, som i detta hänseende betygar
mitt fullaste förtroende för inrikesministern.

Däremot kan jag inte finna det riktigt
av herr Hedlund att vilja liksom
rikta någon förebråelse mot högerpartiet
därför att man väckt motionen.
Det är dock ett faktum att varken motionärerna,
partiledarna eller utskottets
ledamöter, vilket parti de än tillhöra,
när motionen väcktes, hade någon vetskap
om de åtgärder som vidtagits eller
omfattningen av dem. Sedan kan
det naturligtvis diskuteras, om dessa
åtgärder i och för sig äro tillräckliga
eller inte och om man fäst avseende
vid de olika gradationer av beredskap,
som kunna finnas: vad som kan behövas
exempelvis i ett läge, motsvarande
det som förelåg under förra världskriget,
då ju Sverige stod neutralt, och i
ett läge, som är mera skärpt, och slutligen
den situation, som inträder om
Sverige på något sätt bleve indraget i

eller inre säkerhet.

krig. Jag skall emellertid inte nu gå
närmare in på denna differentierings fråga.

Vad beträffar den andra delen av
motionen, så ha väl de långa och pinsamma
debatter, som under och efter
förra världskriget förekommo i anledning
av den av kriget nödvändiggjorda
undantagslagstiftningen, tydligt visat
att vi måste, både så enigt och så
grundligt som möjligt, i tid bena upp
hithörande problem. Erfarenheterna
från Norge, där man nu i mycket god
tid tagit upp dessa frågor, och från
stortingets debatter visa ju också hur
oerhört intrikata lösningarna äro. Fördenskull
ha vi på högerhåll varit angelägna
om att när det gäller frågan om
en beredskapslagstiftning, liksom när
det gäller det militära försvaret, en
samling ovan partilinjerna skall kunna
ske av alla demokratiska krafter. Det
är därför som en kompromiss kommit
till stånd i utskottet, och jag vill för
min del förklara mig tillfredsställd med
densamma.

Jag vill, herr talman, endast tillägga
ett par ord med anledning av herr
Hagbergs anförande, även om han ju
redan fått gensagor från många håll.

Herr Hagberg klandrade oss här i
Sverige för att vi inte ha några straffsatser
för propaganda för krig. Jag
skulle, alldeles oavsett om det finns
några sådana straffsatser i Sovjetunionen,
vilja fråga: Vilka straffsatser har
man i Sovjetunionen infört mot kriget
självt, t. ex. när det gäller dem, som år
1939 beslöto angreppet mot Finland
eller som utan krigsförklaring överföllo
olika småstater?

Och när herr Hagberg i sitt sista anförande
ville karakterisera de folkdemokratiska
partiernas mål såsom en
strävan att med hjälp av folkmajoriteten
styra ett land, så vill jag blott
fråga: Var det därför att man var säker
på att ha en folkmajoritet bakom sig,
som man år 1948 gick till en kupp i

108

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Motioner om uppskov med ikraftträdande av nattarbetsförbudet.

Tjeckoslovakien? Olika undersökningar
hade ju visat, att det kommunistiska
partiets röstetal vid den tidpunkten var
i starkt och stadigt sjunkande, och det
var väl just därför som kuppen gjordes.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med uteslutande av motiveringen; och
fattade kammaren beslut i enlighet med
innehållet i den förra propositionen.

§ 7.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående godkännande
av en den 2 februari 1951 avslutad
överenskommelse mellan Konungariket
Sverige och Förbundsrepubliken
Tyskland angående förlängning av
prioritetsfrister på det industriella
rättsskyddets område, m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Motioner om uppskov med ikraftträdande
av nattarbetsförbudet.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av väckta motioner
om uppskov med ikraftträdande av
nattarbetsförbudet.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft fyra inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

dels likalydande motionerna nr 44 i
första kammaren av herr
och nr 63 i andra kammaren av herrar
Hagård och Edström,

dels ock likalydande motionerna nr
59 i första kammaren av herrar De Geer
och Holmbäck samt nr 85 i andra kammaren
av herrar Sjölin och Schmidt.

I motionerna 1:44 och 11:63 hade
hemställts, att riksdagen för sin del

ville antaga i motionen framlagt förslag
till lag om ändring av femte stycket tillläggsförfatttningen
till arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949, innebärande,
att övergångstiden för nattarhetsförhudets
ikraftträdande framflyttades från
den 1 juli 1951 till den 1 juli 1953.

I motionerna 1:59 och 11:85 hade
likaledes hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att övergångstiden för nattarbetsförbudets
ikraftträdande måtte
framflyttas från den 1 juli 1951 till den
1 juli 1953.

Utskottet hemställde, att riksdagen i
anledning av förevarande motioner
1:44 och 11:63 samt 1:59 och 11:85
måtte för sin del antaga följande förslag
till

Lag

om ändrad lydelse av femte stycket
övergångsbestämmelserna till arbetarskyddslagen
den 3 januari 19^9 (nr i).

Härigenom förordnas, att femte stycket
övergångsbestämmelserna till arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

Bedrives vid tiden för denna lags
ikraftträdande visst arbete å tid mellan
klockan 23 och klockan 5, må detsamma
utan hinder av vad i 19 § är stadgat
fortfarande bedrivas mellan dessa
klockslag under fyra år efter lagens
ikraftträdande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1951.

Reservation hade avgivits av herrar
Norman, Sten, Nils Elowsson och
Uhlén, fru Johansson i Norrköping
samt herrar Nilsson i Göteborg, Andersson
i Alfredshem och Odhe, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att
förevarande motioner 1:44 och 11:63
samt I: 59 och II: 85 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16. 109

Motioner om uppskov med ikraftträdande av nattarbetsförbudet.

Fru JOHANSSON i Norrköping: Herr
talman! De motioner, som föranlett här
föreliggande utskottsutlåtande, gå ju ut
på att ikraftträdandet av arbetarskyddslagen
skall, i vad det gäller förbudet
mot nattarbete, uppskjutas ytterligare
två år.

När arbetarskyddslagen år 1948 genomfördes,
hade Kungl. Maj :t föreslagit
en övergångstid på ett år beträffande
förbudet mot nattarbete. Utskottet utökade
denna övergångstid till två år,
och riksdagen följde utskottet. Att så
skedde berodde på att vi ville att det
skulle finnas tillräcklig tid för industrien
att anpassa sig efter de nya bestämmelserna.

Det är emellertid inte riktigt att säga,
att ett ikraftträdande av nattarbetsförbudet
skulle medföra svårigheter för
industrien därför att det är så stora
grupper det här gäller. Det förhåller sig
nog tvärtom så såsom Landsorganisationen
i sitt yttrande säger, att man kan
hysa farhågor för att förbudet endast
blir ett nattarbetsförbud i princip, då
ju därifrån först och främst undantages
allt sådant arbete, som »med hänsyn
till sin natur, allmänhetens behov
eller annan särskild omständighet»
måste fortgå. Och vad beträffar den
lilla grupp, som sedan återstår, så har
departementschefen sagt att han förutsätter,
att dispens skall kunna ges, t. ex.
när det på grund av krisförhållanden
är omöjligt att bygga ut produktionsapparaten
och detta skulle kunna medföra
svårigheter.

Bland de olika instanser, som yttrat
sig över motionerna, har socialstyrelsen
tillstyrkt desamma, något som verkligen
är ägnat att förvåna, då ju socialstyrelsen
är övervakande myndighet
när det gäller olika sociala åtgärder.
Att Arbetsgivareföreningen har tillstyrkt
motionerna är däremot mindre
underligt. Statens institut för folkhälsan
bär avstyrkt motionerna, och detsamma
har en minoritet inom arbetarskyddsstyrelsen
liksom även Landsorganisationen
gjort.

De reservanter, som finnas inom utskottet,
framhålla i likhet med motionärerna
att det i nuvarande läge är
nödvändigt att upprätthålla så stor produktion
som möjligt i landet. Vi reservanter
anse emellertid att det finns
möjligheter därtill, även om arbetarskyddslagen
nu får träda i kraft i sin
helhet. Med den inställning, som arbetsmarknadens
parter numera ha till
varandra, finns det säkerligen de allra
bästa förutsättningar att erhålla de
dispenser som industrien behöver.

Det kan kanske sägas att om dispenser
måste lämnas i rätt stor utsträckning,
så betyder det inte så mycket om
förbudet nu sättes i kraft eller icke.
Men genom nattarbetsförbudets tillkomst
får man ju dock en viss kontroll
över på vad sätt nattarbete sker. Förbudets
ikraftträdande skulle alltså därigenom
ha en viss nytta med sig.

Jag är medveten om att under exceptionella
förhållanden ha vi kunnat
sätta en del av arbetstidslagarna ur
kraft, men jag vill inte gå med på att
sådana förhållanden nu föreligga, att
det är befogat att utsträcka uppskovet
med nattarbetsförbudets ikraftträdande
ytterligare två år. Det finns, såsom jag
förut har visat, stora möjligheter att
ordna saken genom ett dispensförfarande,
som inte behöver föranleda någon
vidare pappersexercis.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation, som är fogad
till utskottsutlåtandet och som innehåller
ett yrkande om avslag på motionerna.

Herr HAGÅRD: Herr talman! När den
arbetarskyddslag, som antogs år 1948,
behandlades, var alldeles särskilt frågan
om nattarbete under diskussion,
och det framträdde så skarpa meningsskiijaktigheter
på denna punkt att yrkande
framfördes om ett borttagande i
lagförslaget av det där införda förbudet
mot dylikt arbete. Redan vid denna tidpunkt
var det allmänna ekonomiska läget
så oroande, att man ansåg att natt -

Ilo Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Motioner om uppskov med ikraftträdande av nattarbetsförbudet.

arbete icke kunde på rätt lång tid undvikas.
Departementschefen föreslog
själv ett uppskov på ett år med förbudets
ikraftträdande, och riksdagen biträdde
förslaget om uppskov men utsträckte
tiden till två år. Nästkommande
1 juli är tiden för detta uppskov utrunnen.

På grund härav har det motionsvis
framförts yrkande om en förlängning
av uppskovet. Motiven för en sådan förlängning
äro så uppenbara, att något
särskilt ordande därom från min sida
är onödigt. Jag vill emellertid här fästa
uppmärksamheten på att det i en av de
motioner, som här föreligga, finns vissa
nya intressanta uppgifter beträffande
nattarbetets inverkan på de i sådant arbete
sysselsatta, sett mot bakgrunden
av iakttagelser som gjorts i Förenta staterna.

Av de i ärendet hörda myndigheterna
har, såsom fru Elsa Johansson redan
antytt, socialstyrelsen tillstyrkt förslaget
om ytterligare uppskov. Fru Johansson
glömde emellertid att säga, att
när det gäller arbetarskyddsstyrelsen,
som ju i detta fall är tillsynsmyndighet,
har majoriteten också tillstyrkt förslaget,
medan endast en liten minoritet
gått emot detsamma. Det finns också
bland de inkomna yttrandena ett annat,
som är intressant, nämligen det som
gjorts av Kooperativa förbundets styrelse.
Jag skall inte nu upptaga tiden
med att läsa upp vad jag egentligen
tänkt citera ur detta yttrande, utan jag
skall bara återge en enda mening av
slutsatserna i yttrandet: »Styrelsen,

som hyser full förståelse för motiven
för en inskränkning av nattarbetet, vill
i likhet med motionärerna erinra om
att det i dagens läge är ytterst angeläget
att vårt lands hela produktionskapacitet
utnyttjas.»

Utskottet har varit angeläget om att
låta arbetsmarknadens parter framföra
sina synpunkter, och därvid ha infunnit
sig representanter för flera av våra
största industriföretag, såsom Fagersta

bruk, Uddeholmsbolaget, Svenska metallverken
och andra. Dessa representanter
ha samtliga understrukit riktigheten
av de allmänna synpunkter, som
anförts i motionerna, och ha med konkreta
exempel belyst vilken ödesdiger
verkan som förbud mot nattarbete skulle
kunna få för deras företag och även
för exportindustrien i övrigt. Det märkliga
var emellertid att den fullständiga
enighet om att nattarbete allra minst i
nuvarande läge kan undvikas, som rådde
mellan de tillstädeskomna representanterna
för företagare och anställda,
upphörde när vi kommo fram till den
aktuella frågan om uppskov med förbudets
ikraftträdande.

Vid sitt ställningstagande till frågan
har utskottet, såsom fru Elsa Johansson
här framhållit, delat sig i två hälfter,
varvid de som biträtt uppskovsyrkandet
med lottens hjälp ha fått diktera
utskottsutlåtandet. Till denna hälft av
utskottet höra samtliga borgerliga representanter,
således även den folkpartistiska
ledamot som av några tidningar
i dag felaktigt uppgivits vara reservant.

Reservanterna ha å sin sida intagit
en dogmatisk ståndpunkt; förbudet
skall nu sättas i kraft, eftersom så en
gång är skrivet. Nattarbetet som sådant
har dock icke reservanterna vågat sig
på, men de ha klarat upp saken genom
att hänvisa till möjligheten att begära
och erhålla dispens från förbudet. Dispensförfarandet
ges en varm, t. o. m.
rätt långt gående rekommendation, och
slutligen säger man att man litar på att
arbetstagarna skola med arbetsgivarna
träffa frivilliga överenskommelser, som
underlätta själva dispensproceduren.
Den under diskussionen mycket tydligt
framförda anmärkningen om det pappersrytteri
och krångel, som ett generellt
genomförande av nattarbetsförbudet
skulle medföra, har man emellertid
från reservanternas sida sökt komma
undan genom det enkla påståendet att
reservanterna icke dela denna åsikt.
Inte heller har man från det hållet gått

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

111

Motioner om uppskov

In på det under diskussionen påpekade
förhållandet, att ett dispensförfarande
måste för företagarnas del medföra en
ovisshet, som kommer att verka hämmande
på utvecklingen, viljan att taga
initiativ och lusten att starta nya företag,
vilkas produktion är beroende av
skiftarbete och därmed nattarbete. En
dylik ovisshet måste således bli direkt
hämmande på utvecklingen och motverka
investeringarna på detta område.

Jag vill till slut, herr talman, fästa
uppmärksamheten på att utskottsmajoriteten
varit mycket väl medveten om
att nattarbetet i och för sig icke är
önskvärt och att det kan medföra sådana
olägenheter för de arbetande att
det bör så långt möjligt undvikas. Resonemanget
från utskottsmajoritetens
sida går liksom motionärernas resonemang
inte heller ut på något yrkande
om att borttaga nattarbetsförbudet ur
lagen. Man önskar endast fortsatt uppskov
med förbudets ikraftträdande.
Jag måste alltså fastslå, att utskottsmajoriteten
är av samma mening som reservanterna
i vad jag skulle vilja kalla
slutliga loppet. Särskilt gäller detta det
speciella läget för dagen, nämligen att
nattarbetet måste tills vidare behållas.
Skillnaden är egentligen bara den att
reservanterna vilja nå detta resultat efter
ett omfattande pappersrytteri, som
i praktiken måste hänföras till det så
ofta klandrade byråkratiska krånglet.

Herr talman! Jag skall inte längre
upptaga kammarens tid med mina synpunkter.
Jag hemställer om bifall till
utskottets hemställan.

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
När andra lagutskottet för två år
sedan hade att taga ställning till frågan
om nattarbetsförbudet, hade departementschefen
föreslagit ett uppskjutande
av ikraftträdandet under ett år. I
motioner hade föreslagits ett uppskov
på tre år. Inom utskottet träffades då

med ikraftträdande av nattarbetsförbudet.

en kompromiss om ett uppskov på två
år. Orsaken till denna kompromiss uttryckte
utskottet då på följande sätt:
»Med hänsyn till angelägenheten av att
i rådande läge icke åstadkomma några
rubbningar i produktionen lärer det
nämligen knappast vara möjligt att under
de närmaste åren genomföra någon
verklig inskränkning av nattarbetets
nuvarande omfattning. Ansökningar
om dispens att efter den nya lagens
ikraftträdande fortsätta nu bedrivet
nattarbete skulle därför sannolikt regelmässigt
komma att bifallas. Under
sådana förhållanden skulle det icke
utan visst fog kunna anses såsom onödigt
krångel att belasta industrien och
myndigheterna med ett dispensförfarande.
»

Dessa förhållanden göra sig gällande
nu med minst samma styrka som för
två år sedan. Av de över motionerna
hörda myndigheterna har socialstyrelsen
tillstyrkt bifall till motionerna. Arbetarskyddsstvrelsens
majoritet har ansett
sig icke böra avstyrka att den i
motionerna avsedda lagändringen genomföres.
En minoritet inom arbetarskyddsstyrelsen
liksom statens institut
för folkhälsan har ställt sig avvisande
till en förlängning av övergångstiden.
Svenska arbetsgivareföreningen och
Sveriges industriförbund, som avgivit
ett gemensamt yttrande, ha tillstyrkt
det i motionerna framförda yrkandet
att övergångstiden för nattarbetsförbudets
ikraftträdande framflyttas till den
1 juli 1953. Kooperativa förbundets
styrelse har i sitt yttrande ansett, att
ett uppskov med ikraftträdandet av
nattarbetsförbudet till en tidpunkt, då
de ekonomiska förutsättningarna funnes
för reformens genomförande, vore
nödvändigt. Landsorganisationen däremot
har som sin åsikt framhållit, att
anledning saknades att ännu en gång
inhibera nattarbetsförbudets ikraftträdande.

Socialstyrelsen framhåller i sitt yttrande
bl. a. följande: »Att det allmän -

112

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Motioner om uppskov med ikraftträdande av nattarbetsförbudet.

na tidslägets krav beaktats av parterna
på arbetsmarknaden tror sig styrelsen
kunna utläsa ur det förhållandet, att
arbetsgivare och fackförbund på stora
och viktiga områden träffat överenskommelser,
där arbetsgivaren å ena
sidan vid kontinuerligt treskiftsarbete
medgivit en begränsning av arbetstiden
från 48 till 42 timmar, samt fackförbunden
å andra sidan gått med på
kontinuerligt treskiftsarbete på produktionsavdelningar,
där sådant arbete
icke tidigare förekommit. På sådana
avdelningar, där nattarbetet i enlighet
härmed nyinförts, skulle detsamma
otvivelaktigt falla in under lagens stadgande
om förbud för nattarbete. Dylika
avtalsuppgörelser visa, att parterna
själva velat tillgodose ej endast arbetarnas
utan även produktionens intressen.
Då frågorna om arbetstidens längd
vid nattarbete och betalningen för detsamma
varit och alltjämt äro föremål
för stor uppmärksamhet vid årets avtalsrörelse,
ser styrelsen även häri en
anledning att förorda ytterligare anstånd
med ikraftträdandet av nattarbetsförbudet.
»

Arbetarskyddsstyrelsen har för sin
del anfört följande — jag citerar även
det utlåtandet: »Om nattarbetsförbudet
träder i kraft den 1 juli 1951, torde
därför styrelsen knappast kunna undgå
att i mycket stor utsträckning bevilja
ansökningar om dispens från förbudet.
Härigenom skulle emellertid
nattai''betsförbudet endast bli en bestämmelse
på papperet. De skäl, som
enligt andra lagutskottets ovan intagna
utlåtande talade för att man för förbudets
ikraftträdande borde bestämma
en tidpunkt, före vars inträffande det
kunde vara möjligt att överblicka utvecklingen,
synas fortfarande vara
giltiga.»

Utskottet har nu framhållit, att nattarbetet
är förenat med sådana olägenheter
för den däri verksamme arbetstagaren,
att sådant arbete icke bör
ifrågakomma annat än då särskilda om -

ständigheter giva anledning därtill.
Statens institut för folkhälsan har
framhållit vissa sociala och hygieniska
konsekvenser av nattarbetet. Utskottet
har vidare inhämtat, att det hos företagen
finns en strävan att minska nattarbetet.
Jag hänvisar här till vad herr
Hagård tidigare sagt från denna plats
om det företräde inför utskottet som
arbetsmarknadens parter ha haft för
en närmare diskussion av denna fråga.
De alltfort rådande investeringsbegränsningarna
ha lagt hinder i vägen för
vissa ombyggnader och sådana anläggningsarbeten,
som äro erforderliga för
att kunna ytterligare begränsa nattarbetet.
Utskottet hävdar också, att en
fortsatt successiv minskning av nattarbetet
framstår som önskvärd.

Detta får tolkas så att företagen böra
vidtaga de åtgärder, som äro möjliga
för att franska nattarbetet under den
nu föreslagna ytterligare övergångstiden.
De förhållanden, som voro rådande
1948 och som då föranledde
andra lagutskottet att föreslå och riksdagen
att besluta uppskov med nattarbetsförbudets
ikraftträdande, föreligga
tyvärr även nu.

De som företräda utskottet och de
som företräda reservanterna ha egentligen
samma uppfattning om det icke
önskvärda i nattarbetet. Skillnaden är
den, att om riksdagen beslutar i enlighet
med utskottets förslag, så befrias
företagen och arbetarskyddsstyrelsen
från det besvär och det arbete som
dispensförfarandet medför. Om riksdagen
däremot beslutar i enlighet med
reservanternas förslag, få företagen och
arbetarskyddsstyrelsen det besvär och
arbete som dispensförfarandet medför.
Kvantiteten nattarbete blir med båda
metoderna ungefär densamma, d. v. s.
alldeles oberoende av vilken av de olika
metoderna som kommer att tilllämpas.

Herr talman! Med vad jag nu sagt
hemställer jag om bifall till utskottets
förslag.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16. 113

Motioner om uppskov

Herr NILSSON i Göteborg: Herr talman!
Reservanternas synpunkter lia
bär redan framförts av fru Johansson
i Norrköping. Med hänsyn härtill kan
det kanske inte vara mycket att tillägga.
Jag vill emellertid närmast taga
upp en synpunkt.

I herrar Hagårds och Edströms motion
synes man vilja göra gällande, att
i den mån som ikraftträdandet av nattarbetsförbudet
kommer till stånd, skulle
det omedelbart innebära att över huvud
taget allt nattarbete skulle vara
omöjliggjort. Nu är det ju på det sättet
att allt nattarbete, som med hänsyn till
sin natur, allmänhetens behov eller annan
särskild omständighet kan bevisas
vara nödvändigt, kommer att försiggå
som vanligt. De arbetargrupper, som
äro undantagna från nattarbetsförbudet
äro i stor utsträckning treskiftsarbetarna,
d. v. s. arbetarna inom metallindustrien,
gruvindustrien, den kemisktekniska
industrien, pappersindustrien
och massaindustrien. De förhållanden,
som dessa arbetare nu arbeta under,
komma att fortgå. Således komma för
nämnda grupper inga större förändringar
att äga rum på grund av nattarbetsförbudets
ikraftträdande. Jag har
velat ytterligare understryka detta
faktum.

Det kommer inte att bli någon avsevärd
minskning av antalet treskiftsarbetare
efter förbudets ikraftträdande.
Industrierna i fråga ha redan nu ett
generellt medgivande med hänsyn till
verksamhetens speciella karaktär.

Vad man på detta område vill åstadkomma
är, som fru Johansson i Norrköping
tidigare påpekat, att få nattarbetet
under kontroll. Jag vill tillägga
att liksom man har anledning att taga
hänsyn till näringslivets och produktionens
ekonomiska intressen bör man
beakta skyddet för den mänskliga faktorn
inom produktionen.

med ikraftträdande av nattarbetsförbudet.

Herr DAHLGREN: Herr talman! Egentligen
kanske man skulle säga, att det
är synd att nattarbetsförbudet inte redan
trätt i kraft och att det inte gäller
även denna kammare. Då hade vi kanske
sluppit att ha dessa sena nattplena.

Jag har tagit till orda för att erinra
om vad jag sade redan då vi beslutade
om denna arbetarskyddslag och de paragrafer,
som här avses. Jag förklarade
då att frågan om nattarbetsförbudet
i verkligheten inte var någonting annat
än en skrivning på papperet och att
förbudet således i realiteten inte betydde
någonting nämnvärt. Jag tillät
mig då att citera socialministerns yttrande.
Jag skall inte här upprepa detta,
utan jag nöjer mig med att säga, att
socialministern sade ifrån att det i
detta fall var fråga om ett stadgande,
som endast skulle komma att beröra en
ringa del av hela näringslivet. Socialministern
tilläde, att eftersom detta
förbud icke är straffsanktionerat —
han kanske inte direkt använde detta
ord, men innebörden blev i varje fall
den — kunna arbetsgivarna egentligen
göra vad de vilja. Med de möjligheter,
som föreligga för arbetsgivarna att erhålla
dispenser kan man därför verkligen
undra vad man egentligen tvistar
om i denna fråga. Det finns i stället
all anledning att hysa de farhågor, som
Landsorganisationen gett uttryck åt,
när man från det hållet sagt, att det i
detta fall är fråga om ett förbud i princip
och ingenting annat.

Jag har närmast begärt ordet för att
meddela att vi kommunister komma
att stödja reservationen, som ju går
emot de krav som arbetsgivarnas representanter
här i kammaren söka
framföra, nämligen att de skola få
ännu två år på sig att försöka utnyttja
möjligheterna att pålasta sina arbetare
ytterligare nattarbete. Men när vi stödja
denna reservation är därmed icke
sagt, att vi kunna acceptera reservationens
motivering i dess helhet. Jag vill
erinra om att man i reservationen sagt

Herr talman! Jag hemställer om bifall
til! reservationen.

<8 -—Andni kammarens protokoll 1951. Nr 16.

114 Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Motioner om uppskov med ikraftträdande av nattarbetsfbrbudet.

bl. a. följande: »Det synbarligen goda
förhållande, som numera i allmänhet
råder mellan parterna på arbetsmarknaden,
är ytterligare ägnat att möjliggöra
frivilliga uppgörelser rörande
nattarbetet.»

Utan att taga ställning till frågan om
dessa möjligheter tycker jag att det är
synnerligen verklighetsfrämmande att
tala om »det synbarligen goda förhållande»,
som just nu är rådande på arbetsmarknaden,
när vi leva i en tid, då
i stället strejkerna äro ganska vittomfattande
och konflikterna synnerligen
många både beträffande lönefrågor och
andra tvistefrågor. Jag tror nog, att
denna fråga, såsom framhållits från en
del talare, egentligen inte gäller någonting
annat än att få nattarbetet under
kontroll. Detta är bra i och för sig,
men målet bör vara att få ett fullständigt
upphävande av allt nattarbete. Även
med ett bifall till den föreliggande reservationen
synas vi ha ett gott stycke
innan vi nå ett sådant tillstånd.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till reservationen.

Herr EDSTRÖM: Herr talman! Jag
hade knappast tänkt säga någonting här
i dag i denna fråga i synnerhet som
herr Hagård så förtjänstfullt redogjort
för alla omständigheterna i saken. På
grund av den diskussion, som kommit
upp här i kammaren och med hänsyn
till voteringssiffrorna i lagutskottet, där
de ju vägde jämnt, är det emellertid
kanske naturligt att jag vill göra några
påpekanden. Dessa påpekanden äro riktade
lika mycket till regeringen som till
det parti, som står bakom den.

Jag undrar om reservanterna verkligen
tänkt sig in i vad som skulle komma
att hända den 1 juli i år, om det
blir som de vilja, nämligen att nattarbetet
skall officiellt förbjudas. Det talas
här om ett dispensförfarande. Men vilka
garantier har industrien egentligen att

dispens kommer att ges i den utsträckning
och i den liberala anda, som reservanternas
talesmän här velat göra
gällande? Man har visserligen hänvisat
till § 19 i bestämmelserna, som säger
att företagarna automatiskt skola få eu
del dispenser, men man vet ju inte hur
pass länge ett dylikt tillstånd kommer
att räcka. Det kan tagas upp till diskussion,
om sådana tillstånd verkligen
komma att beviljas så automatiskt som
man här tycks förutsätta. Under sådana
förhållanden måste denna fråga tagas
upp till behandling för varje arbetsplats,
d. v. s. om den faller under § 19
eller § 20 och om det sedan skall bli
dispens eller ej. Det kan under sådana
förhållanden bli mycket långvariga diskussioner.

När jag som industriman här tar till
orda, vill jag påpeka, att vi industrimän
icke gilla nattarbete. Vi vilja icke ha
nattarbete i våra industrier, om det inte
är oundgängligen nödvändigt just för
produktionens skull i vissa fall. Det är
egentligen oron för utvecklingen inom
samhällsekonomien och folkhushållningen,
som gjort att näringslivets organisationer
varnat för att man skall gå
för hastigt till väga i denna fråga.

Det har i detta ärende omvittnats att
ett generellt nattarbetsförbud kommer
att tvinga industrien till antingen kolossala
investeringar eller en produktionsminskning.
Har vårt land råd med
detta? Ha utskottets socialdemokratiska
ledamöter, som här reserverat sig, frågat
finansministern, om han går med
på en sådan produktionsminskning eller
investeringsökning?

Det liar beräknats, att om nattarbetsförbudet
skulle strikt tillämpas, skulle
detta medföra en produktionsminskning
bara för järnbrukens del motsvarande
278 miljoner kronor i 1950 års priser.
Räkna vi med hela industrien, blir beloppet
betydligt mycket högre. I en
bristsituation som den nu rådande och
i det nuvarande för landets ekonomi så

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

115

Motioner om uppskov med ikraftträdande av nattarbetsförbudet.

allvarliga läget skulle man således, om
reservanternas förslag godtoges, ytterligare
försvåra arbetet för de krafter,
som sträva efter att ge vår samhällsekonomi
en sådan ryggrad att vi kunna
klara krisen. Utskottets socialdemokratiska
ledamöter försvåra det ekonomiska
läget för sin egen regering genom
att motsätta sig en förlängning av
de ifrågavarande övergångsbestämmelsernas
giltighetstid. Kammarens ledamöter
ha redan hört att flera ansvariga
myndigheter och institutioner ha tillstyrkt
en sådan förlängning.

Att skära ned skiftarbetet är detsamma
som att minska möjligheterna att
höja levnadsstandarden på annat sätt.
Det är den gamla historien, att man inte
kan äta en brödkaka från två håll och
ändå ha lika mycket kvar, som om man
bara tagit ett litet stycke från det ena
hållet.

Vi bygga förbättringen av vårt lands
levnadsstandard eller i varje fall ett bibehållande
därav på en kontinuerlig
produktionsstegring. Den nedgång i
produktionen, som enligt min mening
skulle bli resultatet, om de socialdemokratiska
reservanterna få som de vilja
i denna fråga, kan naturligtvis motverkas
genom stora investeringar. För dessa
investeringar fordras det emellertid
nybyggnader och nya maskiner. Man
har vid bibehållen produktionsmöjlighet
även vid ett totalt nattarbetsförbud
uppskattat investeringsbehovet bara
inom järnbruken till ca 220 miljoner
kronor. Detta gäller som sagt endast
järnbruken, ty det är blott där som man
tills vidare hunnit göra eu undersökning.
Man frågar sig, om vi verkligen
ha råd härtill. Även om någon industri
skulle ha råd att företaga sådana investeringar
och taga bort allt nattarbete
men ändå bibehålla sin nuvarande produktion,
måste denna industri genom
sina investeringar taga bort investeringsmöjligheterna
för andra industrier,
som då inte ha möjlighet att göra sina

rationaliseringar och sina tekniska omläggningar.
Då blir det i stället totaliter
en produktionsminskning hos de industrier,
som inte få tillfälle att göra
dessa nyinvesteringar. På det hela taget
måste det således uppstå en produktionsminskning.
Under dylika förhållanden
komma vi emellertid i det läget,
att vi i alla fall måste ge dispens från
nattarbetsförbudet. Detta har också omvittnats
tidigare här i dag och även
framhållits i utskottets utlåtande. Om
man således måste ge dispens, är det
inte då betydligt mycket lättare att ge
en generell dispens för de närmaste två
åren i stället för att få oändligt många
diskussioner och många smådispenser.

Herr talman! För mig framstår det
som klart att kammaren har att välja
mellan två saker, nämligen antingen en
generell dispens med fortsatt produktionsökning
— eller i varje fall bibehållen
produktion med möjligheter för
fortsatt standardhöjning — eller ett
omedelbart förbud mot nattarbete med
följande produktionsminskning och
standardsänkning. Jag tycker för min
del inte att det är så svårt att välja.
Som industriman ber jag att få enträget
vädja till kammaren att besinna sitt
ansvar i denna fråga.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Fröken ELMÉN: Herr talman! Jag vill
från början framhålla, att jag är bestämd
motståndare till nattarbete. Jag
anser det vara en för de flesta människor
onormal arbetsform. Jag tycker, att
människorna i största möjliga utsträckning
skola sova på natten, och jag anser
det även vara skadligt för dem att
varje vecka kasta om livsföring, som
förhållandet blir i treskiftsarbete. Jag
anser också att de skiftarbetande komma
att leva vid sidan av familjen
och samhället, vilket menligt inverkar
på deras anpassning i samhället samt

116

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Motioner om uppskov med ikraftträdande av nattarbetsförbudet.

deras trivsel över huvud taget. Jag är
således fullt på det klara med nattarbetets
alla nackdelar.

Följaktligen instämmer jag inte alls
med skrivningen i motionen II: 85, eftersom
denna motion inte principiellt
går emot nattarbetet. Man vill där framhålla,
att nattarbetet på sätt och vis
inte är så skadligt, vilket undersökningar
i Amerika skulle lia visat. Jag
är som sagt inte alls med på den linjen.
Jag hälsade med glädje den nya arbetarskyddslagen,
som införde generellt
nattarbetsförbud.

Inför ifrågavarande lags ikraftträdande
började många industrier att
bygga ut och anskaffa flera maskiner,
för att man skulle kunna hålla produktionen
uppe utan treskift, således utan
nattarbete. För många industrier har
det emellertid varit omöjligt att få byggnadstillstånd,
och med den investeringsbegränsning
som för närvarande
råder har det inte varit möjligt att
bygga ut i den utsträckning, som varit
nödvändigt. Det visade sig också att när
lagen egentligen skulle träda i kraft
måste man skjuta den på framtiden på
grund av den ekonomiska situationen,
omöjligheten att bygga ut, investeringsbegränsningen
o. s. v.

Ser man på läget i dag finner man,
att det knappast är bättre. Det är i stället
svårare. Skulle nattarbetsförbudet
träda i kraft under nuvarande förhållanden,
skulle naturligtvis många dispensansökningar
komma in till vederbörande
myndighet. Finligt arbetarskyddsstvrelsen
har det även visat sig,
att en mängd dispensansökningar kommit
in på grund av antagandet, att lagen
skulle träda i kraft den 1 juli 1951. Dispensgivningen
är generös och den kommer
även att bli generös om nattarbetsförbudet
träder i kraft. Jag tror därför
inte att det kommer att bli någon skillnad,
om vi låta lagen träda i kraft med
dispensgivning eller om vi helt och hållet
skjuta på ikraftträdandet. Jag menar
således, att omfattningen av nattarbetet

kommer att bli ungefär densamma med
hänsyn till hur det för närvarande ligger
till beträffande de inkomna dispensansökningarna.

Undersöker man förhållandena i
andra länder finner man, att Norge och
Schweiz gått in för ett generellt nattarbetsförbud.
I Norge tillämpar man,
såvitt jag förstår, en mycket generös
dispensgivning — i stor utsträckning på
grund av ekonomiska skäl.

Jag tror således att det i realiteten
kommer att bli så, att omfattningen av
nattarbetet blir densamma vare sig förbudet
träder i kraft nu eller man skjuter
på ikraftträdandet. Skillnaden blir
den, att arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen
i ena fallet komma att
belastas med en mängd dispensansökningar,
vilket på sätt och vis sätter papperskvarnen
i gång. Jag skulle också
vilja framhålla, att yrkesinspektionen
och arbetarskyddsstyrelsen ha mycket
ont om tjänstemän. Inom yrkesinspektionen
äro resemedlen dessutom så begränsade,
att man under nu rådande
förhållanden inte kan fullfölja mycket
nödvändiga inspektioner. Blir det dessutom
en massa dispensansökningar,
som i många fall fordra utredningar —
man måste resa till ort och ställe
— kommer detta att tära på reseanslagen
och ytterligare inskränka yrkesinspektionens
arbete inom andra områden.

Med hänsyn till dessa rent administrativa
synpunkter och med hänsyn till
att det inte blir någon egentlig skillnad
i nattarbetets omfattning, hur man än
beslutar, ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar
Kollberg och Gustafson i Göteborg samt
fru Sjöstrand.

117

Onsdagen den 25 april 1951 em. Nr 16.

Motioner om förslag till 1951 års riksdag i syfte att genomföra reformen med fria
läkemedel.

mannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru Johansson
i Norrköping begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 21, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
företogs omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för nej-propositionen. Herr
Hagård begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 87
ja och 101 nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 9.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av bestämmelserna
om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Motioner om förslag till 1951 års riksdag
i syfte att genomföra reformen med fria
läkemedel.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av väckta mo -

tioner om förslag till 1951 års riksdag
i syfte att genomföra reformen med
fria läkemedel.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde

Herr SENANDER: Herr talman! Föreliggande
motioner ha fått en behandling
inom utskottet, som tyder på att
utskottet i sak är överens med motionärerna.
Hela den redogörelse, som
lämnats rörande den tidigare behandlingen
av spörsmålet om fria läkemedel
åt svenska folket jämte den inställning
utskottet självt deklarerar visar, att utskottet
är positivt inställt till det som
yrkas i motionerna. Vad som emellertid
föranlett utskottet att i alla fall yrka
att motionerna lämnas utan åtgärd är,
att utskottet anser sig vara beroende
av den utredning i denna och andra
frågor, som företages i den s. k. långtidsutredningen.
Då utskottet dessutom
funnit, att långtidsutredningen förmodligen
kommer att vara färdig under
första hälften av innevarande år, har
utskottet inte ansett sig kunna tillstyrka
motionernas yrkande om skrivelse
till Kungl. Maj:t i syfte att få fram ett
beslut, som skulle kunna möjliggöra ett
genomförande av denna reform redan
från och med nästa år.

Nu är jag inte så alldeles övertygad
om att den s. k. långtidsutredningen
blir färdig på utsatt tid, men jag hoppas
att utskottet inte tar miste då det
utgår ifrån att utredningen i vederbörlig
tid blir färdig med detta ärende. Om
så är fallet, föreställer jag mig att det
inte skall kunna föreligga några som
helst hinder för regeringen att efter utredningens
slutförande förelägga höstriksdagen
ett förslag i frågan, som
skulle möjliggöra ett genomförande av
reformen från och med nästa år.

I förhoppning om att denna reform,
som man ansett vara den angelägnaste
etappen i hela sjukvårdsreformen, skall

118 Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Förordning med vissa bestämmelser till motverkande av svinsjukdomar.

vara möjlig att genomföra från och med
nästa år — jag tycker mig kunna utläsa
ur utskottets utlåtande att man även där
har ett sådant önskemål — skall jag
avstå från att yrka bifall till motionerna
och i stället hemställa om bifall till
utskottets förslag.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 11.

Förordning med vissa bestämmelser till
motverkande av svinsjukdomar.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
med vissa bestämmelser till
motverkande av svinsjukdomar, dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 26 januari 1951 dagtecknad
proposition, nr 82, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden, föreslagit riksdagen
att antaga ett vid propositionen fogat
förslag till förordning med vissa bestämmelser
till motverkande av svinsjukdomar.

1 § och slutbestämmelserna i förordningsförslaget
voro av följande lydelse:

1 8.

Har hushållningssällskap anordnat
kontroll av hälsotillståndet i svinbesättningar,
äger veterinärstyrelsen, om den
finner formerna för kontrollen betryggande,
medgiva att veterinär som handhar
kontrollen må, under förutsättningar
som styrelsen angiver, meddela friskförklaring
för ansluten besättning.

I friskförklaring skall angivas att den
icke äger giltighet längre än till viss
dag efter förklaringens avgivande.

Friskförklaring skall genast återkallas,
om tecken på sjukdom yppas i besättningen.

Denna förordning träder i kraft den
1 juli 1951.

Intill den 1 januari 1953 skall vad i
förordningen är stadgat om hälsokontroll,
anordnad av hushållningssällskap,
gälla även dylik kontroll som vid förordningens
ikraftträdande finnes anordnad
av slakteriorganisation.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft fyra
i anledning av densamma väckta motioner,
nämligen inom första kammaren
nr 355 av herr Nilsson, Hjalmar,
m. fl. och nr 359 av herr Johansson,
John, m. fl. samt inom andra kammaren
nr 459 av herr Nilsson i Svalöv
m. fl. och nr 475 av herr Norup m. fl.

I motionerna I: 355 och II: 459, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att den föreslagna
förordnipgens ikraftträdande
skulle uppskjutas till den 1 januari
1953.

I motionerna I: 359 och II: 475, vilka
även voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta om sådan
ändring av 1 § i den föreslagna förordningen,
att hälsokontroll, anordnad av
hushållningssällskap eller slakteriförening
finge av veterinärstyrelsen godkännas,
och att i samband därmed förordningens
sista stycke måtte strykas.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen — med förklaring,
att riksdagen funnit viss ändring böra
företagas i det genom förevarande proposition
framlagda förslaget till förordning
— måtte med bifall till motionerna
1:355 och 11:459 antaga nämnda
förslag med den ändringen, att förslagets
två sista stycken skulle erhålla följande
lydelse:

»Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1953.

Nr 16. 119

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Förordning med vissa betämmelser till motverkande av svinsjukdomar.

Intill den 1 januari 1954 skall vad i
förordningen är stadgat om hälsokontroll,
anordnad av hushållningssällskap,
gälla även dylik kontroll som vid förordningens
ikraftträdande finnes anordnad
av slakteriorganisation.»

B. att motionerna 1:359 och 11:475,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom utskottets hemställan under

A., icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Eskilsson, som ansett, att utskottet bort
hemställa,

A. att riksdagen — med förklaring,
att riksdagen funnit vissa ändringar
böra företagas i det genom förevarande
proposition framlagda förslaget till
förordning — måtte med bifall till motionerna
I: 359 och 11:475 antaga nämnda
förslag med de ändringarna, att 1 §
erhölle följande lydelse:

»1 §.

Har hushållningssällskap —• •— —

(lika med Ivungl. Maj:ts förslag) ---

■— ansluten besättning.

Vad nu stadgats för det fall att hushållningssällskap
anordnat hälsokontroll
skall, där särskilda skäl därtill
föranleda, gälla jämväl, dd kontrollen
anordnats av slakteriorganisation.

I friskförklaring — ---- (lika med

Kungl. Maj:ts förslag) — — — i besättningen.
»

samt att övergångsbestämmelsernas
sista stycke utginge;

B. att motionerna 1:355 och 11:459
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Herr NORUP: Herr talman! Departementschefen
har tydligt talat om, att
kampen mot de smittsamma sjukdomar -

na i våra svinbesättningar är av så stor
betydelse, att man från det allmännas
sida måste rikta en viss uppmärksamhet
på detta och även genomföra vissa
förändringar i själva tillvägagångssättet.
Jag kan till alla delar instämma i
detta.

När man sedan kommer till frågan
om vilka som skola handha hälsovårdskontrollen,
har jag en något avvikande
mening. Det kan inte vara rätt, att denna
helt och hållet överlämnas åt hushållningssällskapen.
Redan år 1946 tog
Sveriges slakteriförbund, således centralorganisationen
för slakterierna här
i landet, initiativ till en hälsovårdskontroll
på frivillighetens väg. Glädjande
nog har man under de år som gått fått
mycken förståelse för detta arbete. Det
var i början ganska besvärligt att få någon
veterinär, som kunde ägna sig åt
detta, men med statsrådets goda medgivande
fick den anställde veterinären
räkna tjänstår för denna tid. Statsrådet
har varit mycket välvilligt inställd
till denna sak.

Märkligt nog föreslås det i propositionen,
att slakteriorganisationerna
skola avkopplas från verksamheten.
Därvidlag har jag anledning att anmäla
avvikande mening. Likaså vill jag opponera
mig när statsrådet säger, att han
inte vill vara med om att sammankoppla
denna sak med galtbesiktningstvånget.
Enligt min mening skulle en
sådan sammankoppling vara av mycket
stor betydelse när det gäller att få
snabba resultat. I varje fall böra de besättningar,
som stå främst när det gäller
bekämpandet av svinsjukdomarna
-— avelsbcsättningarna — vara underkastade
denna kontroll.

Dessa två synpunkter borde således
ha beaktats, och de ha också framhållits
av slakteriorganisationerna.

Går jag sedan över till de avlämnade
motionerna, kan jag framhålla, att vi
i vår motion poängterat just dessa synpunkter.
Vi ha i motionen gått med på
den av statsrådet föreslagna tidpunkten

120 Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Förordning med vissa bestämmelser till motverkande av svinsjukdomar.

för bestämmelsernas ikraftträdande,
alltså den 1 juli 1951.

Det föreligger emellertid en annan
motion, som utskottet ställt sig bakom
men som jag har mycket svårt att förstå.
Jag kan inte fatta att man från
motionärernas sida — huvudmotionärerna
äro från Malmöhus län, där svinskötseln
betyder så mycket —• över huvud
taget kan lämna fram ett förslag,
där man vill skjuta på framtiden en
hälsovårdskontroll, som både för den
enskilde och för det allmänna har en
så oerhört stor betydelse. Det ser ut
som om man, när man begär uppskov
till den 1 januari 1953, ville tillämpa det
gamla ordspråket »den som vinner tid,
vinner allt». Jag vet inte vilka intressen
som ligga bakom, men nog förefaller
det egendomligt, att det är jordbrukare
som stå för dessa motioner — jag
syftar på motionerna I: 355 och II: 459
— där man går emot en sak, som vunnit
så stor förståelse; det har nämligen
på frivillighetens grund åstadkommits
ett utbyte till bättre djur, varigenom
också skapats möjligheter för en bättre
ekonomi för svinskötseln. Att skjuta på
ärendet, som man vill göra, är att tilllåta
att farsoten får sprida sig under
ännu ett och ett halvt år, trots att det
nu finns stora möjligheter att sätta in
ett effektivt arbete för att bekämpa den.

Vad beträffar organisationerna så ha
de — jag vågar göra det påståendet —
nedlagt ett mycket framgångsrikt arbete
för bekämpande av två så svåra
sjukdomar bland våra nötkreatur som
tbc och kastning. Tack vare att organisationerna
ha tagit hand om saken
och avvecklat ett stelbent statssystem,
har man i en sådan landsända som
Skåne, där väl 70 å 80 procent av besättningarna
för inte så många år sedan
voro behäftade med tbc, åstadkommit
att besättningarna i så gott som hela
landskapet för närvarande äro tbc-fria.
I kastningsbekämpandet har man under
tre år, genom att organisationerna
betalat dubbelt så mycket som staten,

åstadkommit nedslaktning av besättningar,
vilket medfört en synnerligen
gynnsam förändring av hälsotillståndet.
Organisationerna vilja alltså spänna
sig för vagnen vid bekämpandet av
sjukdomarna, och det är då ganska underligt
att utskottets förslag i detta fall
bygger på motioner, som gå i rakt motsatt
riktning mot denna strävan.

Märkligt nog finns endast en reservant
antecknad i utlåtandet. Jag tycker
att denne har mycket sunda åsikter i
fråga om dessa ting. Han bygger på ett
frivilligt arbete från jordbrukets folk
för kamp mot den farsot, som svinsjukdomarna
utgöra. Många djur, som sättas
på gödning, lida av svåra lungsjukdomar
och do ofta innan de äro ens
halvfärdiga att gå till slakt.

På veterinärhåll säges det, att man
inte har möjlighet att laboratoriemässigt
konstatera dessa sjukdomar och att
det inte är tillräckligt att man ställer
en diagnos eller gör en klinisk undersökning.
Från veterinärstyrelsen har
det sagts, att man vill rekommendera
den väg som organisationerna föreslå
och som innebär, att tillräckligt med
sakkunnigt folk för arbetet kan åstadkommas
redan den 1 juli 1951. Detta
gör, herr talman, att jag med stöd av
dessa myndigheters uttalanden och
även med stöd av motionerna I: 359
och II: 475 ber att få yrka bifall till den
reservation, som är avgiven av herr
Eskilsson.

Häruti instämde herrar Ahlsten, Onsjö
och Persson i Svensköp.

Herr H7EGGBLOM: Herr talman! Nar
jag begärde ordet visste jag inte vad
herr Norup skulle säga, men nu finner
jag, att jag kan instämma med honom.
Jag bor i en trakt där man köper grisar
från annan bygd, och jag måste
säga, att det är hög tid att bekämpningen
av svinsjukdomarna sättes i
gång på allvar. Många se med mycket
stor misstro på förslaget att skjuta på

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

121

Förordning med vissa betämmelser till motverkande av,, svinsjukdomar.

de av Kungl. Maj:t föreslagna åtgärderna
ett och ett halvt år framåt i tiden.
Jag kan alltså till alla delar instämma
med herr Norup, men för att kammaren
skall få tillfälle att välja, skall jag ställa
ett annat yrkande. Reservationen är
klok och bra och vittnar om att det
åtminstone finns en förståndig människa
i tredje lagutskottet. Jag är emellertid
rädd för att om kammaren ställs
inför en reservation, som bara har fått
en medlem i utskottet med sig, så är
kammaren kanske inte hågad att gå på
reservationens linje. Jag skall därför,
herr talman, be att få yrka bifall till
propositionen, alltså till Kungl. Maj:ts
förslag, stött av den veterinära sakkunskapen,
vilket fastställer, att lagen skall
träda i kraft den 1 juli 1951.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Förevarande fråga gäller, huruvida
kontrollen av svinbesättningarna
skall handläggas enbart av hushållningssällskapen
eller jämväl av slakteriföreningarna.
Enligt propositionens ordalydelse
och enligt utskottets mening
föreligger det inte något egentligt hinder
för att slakteriföreningarna under
hushållningssällskapens ledning i fortsättningen
skola kunna bedriva det
obestridligen gagnande arbete på förevarande
område, som de i vissa län hitintills
ha utfört. Utskottet har dock funnit,
att propositionens förslag att ledningen
av arbetet bör ligga hos hushållningssällskapen,
är mycket val försvarbart.

Vad beträffar frågan om lagens
ikraftträdande, så har det från de föregående
ärade talarnas sida redan meddelats,
att utskottet har skjutit på tiden
för ikraftträdandet från den 1 juli 1951,
som Kungl. Maj:t hade föreslagit, till
den 1 januari 1953. Motivet härför är
bland annat, att Länsveterinärföreningen
har ställt sig tveksam till huruvida
det finns möjligheter att i nuvarande
läge få tillräckligt antal kompetenta

veterinärer. Jag ställde för min del vid
behandlingen i utskottet det yrkandet,
att utskottet skulle stanna för att endast
skjuta på ikraftträdandet ett år. Men jag
blev överröstad och tyckte inte, att saken
var stor nog för avgivande av en
särskild reservation.

Det gläder mig att höra, att herr
Haeggblom konstaterar, att det åtminstone
finns en klok karl i tredje lagutskottet,
nämligen dei} ende reservanten.
Men trots att herr Haeggblom funnit
endast en klok man i tredje lagutskottet,
har han inte yrkat bifall till dennes
förslag utan ställt ett yrkande, som
innebär någonting betydligt mindre än
vad reservationen föreslår. Jag fäster
mig inte så mycket vid om ikraftträdandet
sker vid den tidpunkt som herr
Haeggblom förordar eller vid den tidpunkt
som utskottet föreslagit. Jag hade
helst velat gå en medelväg, men kommer
självfallet inte att här ställa något
yrkande därom. Jag anser emellertid att
det kan vara befogat att skjuta litet
grand på ikraftträdandet av denna lag,
och jag tror inte, att det frivilliga arbete,
som pågår på ifrågavarande område,
kommer att lida något avbräck
härigenom.

Herr talman! Då klockan nu är tio
minuter över tolv på natten, skall jag
inskränka mig till det anförda samt
hemställa om bifall till utskottets förslag.

Herr NORUP: Herr talman! Jag tycker
det är ganska märkligt att utskottets
vice ordförande nu säger att det är
obestridligt, att organisationerna nedlagt
ett gott arbete på detta område.
Till lön för att organisationerna nedlagt
ett gott arbete bestämmer man alltså
tidpunkten för lagens ikraftträdande
till den 1 januari 1953. Jag tycker att
det borde ha givits möjlighet för hushållningssällskapen
och övriga organisationer
att taga hand om arbetet redan
nu.

122 Nr 16. Onsdagen den 25 april 1951 em.

Fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; samt
3:o) bifall till Kungl. Maj:ts förslag i
ämnet; och fann herr förste vice talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Norup begärde likväl votering, i
anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2 ro)
anmärkta propositionen, efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 5, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

i 12.

Fortsatt giltighet av lagen den 30 juni

1943 (nr 444) om tillståndstvång för
b yggnadsarbete.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete, dels ock i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 9 mars 1951 dagtecknad
proposition, nr 94, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagda i
statsrådet och lagrådet hållna protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga följande
förslag till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 19b3 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete.

Härigenom förordnas, att lagen den
30 juni 1943 om tillståndstvång för
byggnadsarbete, vilken enligt lag den
26 maj 1950 (nr 226) gäller till och
med den 30 juni 1951, skall äga fortsatt
giltighet till och med den 30 juni 1952.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft dels
fyra i anledning av densamma väckta
motioner, nämligen inom första kammaren
nr 371 av herr C assel m. fl. och
nr 372 av herr Sunne m. fl. samt inom
andra kammaren nr 485 av herr Nolin
m. fl. och nr 486 av herr Wedén m. fl.,
dels ock två före propositionens avlämnande
väckta motioner, nämligen inom
första kammaren nr 75 av herr Arrhén
m. fl. och inom andra kammaren nr
287 av herr Hellbacken m. fl.

I motionerna I: 371 och II: 485, vilka
voro likalydande, hade hemställts, »att
riksdagen, vid antagandet av förslaget
om förlängd giltighet av lagen om tillståndstvång
för byggnadsarbete måtte
uttala, att bostadsbyggandet samt —
upp till en kostnad av högst 30 000 kronor
— andra anläggningsarbeten böra
undantagas från tillståndstvång».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition;

B. att motionerna 1:371 och 11:485
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. att motionerna I: 372 och II: 486,
utöver vad utskottet i motiveringen an -

123

Onsdagen den 25 april 1951 em. Nr 16.

Fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete.

fört, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D. att motionerna 1:75 och 11:287
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Eskilsson och Larsson i Karlstad, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition;

B. att motionerna I: 371 och II: 485
måtte anses besvarade med vad reservanterna
i sin motivering anfört;

C. (= utskottet);

D. (= utskottet).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Karlstad: Herr talman!
Bland dagens mångahanda besvärligheter
utgör bostadsbristen ett
uppmärksammat inslag. Det finns de
som påstå, att denna är vårt för närvarande
allvarligaste sociala problem.
Trots alla ansträngningar av kommuner
och s. k. allmännyttiga företag i byggnadsbranschen,
som myndigheterna på
olika sätt sökt stimulera till ökad bostadsproduktion,
kvarstår ännu sex år
efter krigets slut en bostadsbrist av betydande
mått. Det synes därför uppenbart,
att hittills använda medel för bostadsbristens
avhjälpande varit otillräckliga
och att jämte dessa eller i deras
ställe även andra utvägar borde ha
prövats.

Vid sidan av en omfattande låne- och
bidragsrörelse ha myndigheternas åtgärder
hittills främst präglats av regleringsverksamhet.
Att följderna av denna
inte varit enbart gynnsamma framgår
bl. a. av riksdagens uttalande vid
behandlingen av denna fråga under
1950 års riksdag. Däri framhölls, att
det måste betraktas som lyckligt, om
detaljregleringen kunde ersättas av fö -

reskrifter och åtgärder av mera generell
natur. Vidare uttryckte riksdagen
det önskemålet, att förslag till omläggning
av kontrollsystemet, innebärande
en avveckling av den individuella detaljregleringen,
om möjligt skulle föreläggas
1951 års riksdag. Riksdagen ansåg
sig även kunna förvänta, att Kungl.
Maj:t genomförde såväl de inskränkningar
i sakligt hänseende av byggnadsregleringen
som de förenklingar i
handläggningen, vilka förhållandena
medgåve.

Den jämförelsevis optimistiska stämning,
som låg till grund för nämnda uttalanden,
har nu helt försvunnit. Föredragande
departementschefen anför i
proposition nr 94 till årets riksdag
bl. a. att »det ekonomiska läget under
sommaren och hösten 1950 undergick
en genomgripande förändring. Den utveckling
mot fortskridande stabilisering
av den samhällsekonomiska balansen,
som under den tidigare delen av
år 1950 kännetecknade det ekonomiska
livet inom landet, avlöstes av ett läge
med återuppflammande inflationistiska
tendenser.» Och departementschefen
fortsätter längre fram: »De förhoppningar
man tidigare närt om möjligheterna
att avveckla byggnadsregleringen
eller ersätta den med någon annan mera
generell form av reglering läte sig
tyvärr icke infria i nuvarande läge. En
ansvällning av den samlade byggnadsverksamheten
finge förhindras.»

Mot dessa uttalanden har tredje lagutskottets
majoritet ingenting haft att
erinra, och utskottet avstyrker följaktligen
de i motionerna I: 371 och II: 485
föreslagna lättnaderna i byggnadsregleringen.
Men om det nu förhåller sig så
— och den uppfattningen ha reservanterna
— att det omfattande och stela
systemet med detaljregleringar och dubbelkontroll
beträffande tillståndsgivningen
för bostadsbyggandet försenar
och fördyrar byggnadsverksamheten,
måste det väl ändå föreligga giltiga

124 Nr 16. Onsdagen den 25 april 1951 em.

Fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete.

skäl att eftersträva en förändring av
dessa förhållanden..

Reservanterna äro fullt på det klara
med att man inte på en gång kan upphäva
en så långvarig och starkt ingripande
reglering som den det här
gäller.

En nackdel med regleringar i allmänhet
ligger just däri, att de vålla snedvridning
av produktionen och därpå
beroende ackumulerat konsumtionsbehov
med spänningar i efterfrågan, som
bli allt starkare ju längre en reglering
varar och ju mer ingripande den är,
med ty åtföljande rubbningar i marknadsläget,
då regleringen skall avskaffas.
Reservanterna liksom motionärerna
syfta därför endast till successiva
lättnader, vilkas mål dock skall vara
regleringarnas definitiva upphävande.

Även om dagens läge inte inger förhoppningar
om några stora framsteg på
denna väg, bör man dock inte utesluta
möjligheten till bättre förhållanden.
Och då hittills använda metoder för
bostadsbristens avhjälpande icke, som
jag nyss nämnde, åstadkommit nöjaktigt
resultat, finna vi reservanter naturligt
att påkalla även andra åtgiirder. Vi
hemställa fördenskull att riksdagen
skall uttala en bestämd önskan om att
Kung], Maj:t till omedelbar prövning
upptar frågan om dylika.

Då hela bostadspolitiken nu skall bli
föremål för utredning, torde det för
dagen vara föga givande att diskutera
olika alternativ, som kunna ifrågakomma.
Det må dock tillåtas mig att uttala
den förhoppningen, att andra utvägar
än nya eller skärpta regleringar skola
komma under övervägande vid denna
utredning. Särskilt i fråga om en- och
tvåfamiljsbostäder skulle med säkerhet
en friare byggnadsverksamhet visa sig
i stånd att öka produktionen. En sådan
frihet skulle också främja sparviljan
hos många människor. Inför utsikten
att kunna realisera förhoppningen om
ett eget hem skulle säkert många perso -

ner vara villiga att inskränka sin konsumtion
för dagen. Därigenom skulle
efterfrågan minska beträffande vissa
varugrupper, och varutillgången skulle
komma att bättre motsvara efterfrågan;
det bleve en bättre balans mellan tillgång
och efterfrågan.

Det är i övertygelsen om möjligheten
att på denna väg främja en fortskridande
förbättring i det ekonomiska läget
över huvud taget och på bostadsmarknaden
i synnerhet som reservanterna
föreslagit riksdagen att uttala sig
för lättnader i regleringsverksamheten.
Det är, herr talman, av samma skäl som
jag kan ansluta mig till utskottets utlåtande
endast med den ändring i motivering
och hemställan, som föreslås i
den till utlåtandet fogade reservationen,
till vilken jag ber att få yrka bifall.

Herr NOLIN: Herr talman! Vid denna
sena timme skall jag i stort sett nöja
mig med att instämma med föregående
ärade talare, men då jag är motionär i
ärendet, vill jag tillägga några ord.

Då vi väckte våra motioner i detta
ärende, hade vi den bestämda uppfattningen
att dessa regleringar inte tjäna
det syfte, vartill de synas vara avsedda.
Vi ha för det första tillståndsgivningen
för byggnadsverksamheten — just det
ärende det här gäller — men för det
andra också en statlig låneverksamhet,
som handhas av olika institutioner
från kungl. bostadsstyrelsen till länsbostadsnämnderna
och förmedlingsorganen
ute i kommunerna. Jag tror för
min del, att det under nuvarande ekonomiska
förhållanden inte finns många
som kunna bygga bostadshus utan att
låna pengar till företaget. Då folk skall
göra detta, vänder man sig i de allra
flesta fall till de statliga organen för att
få möjlighet att erhålla de subventioner,
som förekomma i samband med
den statliga långivningen för byggnadsverksamheten.
I dessa statliga organ

125

Onsdagen den 25 april 1951 em. Nr 16.

Fortsatt giltighet av lagen den .30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete.

prövas sannerligen både behovet och
lämpligheten av företaget i sådan utsträckning,
att dét nog inte är många
som slippa igenom utan att ha fullgoda
skäl för sitt lånebehov.

Vad beträffar tillståndsgivningen,
som ju handhas av arbetsmarknadsstyrelsen
och länsarbetsnämnderna, så
försenar den ju så gott som alltid byggnadsföretagen
avsevärt. Det tar ju
många gånger ett par år innan en person
kan få byggnadstillstånd, och under
den tiden hinna de ekonomiska
förhållandena ändra sig så pass mycket,
att när vederbörande fått sitt tillstånd
och kan börja uppföra byggnaden,
kommer han underfund med att
han inte har ekonomiska resurser att
göra det, trots att han kan få statsmedel.
Han får följaktligen helt enkelt
återkalla byggnadstillståndet.

Jag har den uppfattningen, att det
är fullt tillräckligt med de restriktioner
som finnas i fråga om långivningen
och att det i hög grad skulle underlätta
tillkomsten av familjebostäder,
om tillståndsgivningen kunde slopas.
Jag skall emellertid vid denna sena
timme inte orda vidare om dessa saker,
ty då utskottet inte bär kunnat biträda
motionerna och inte heller reservanterna
ha kunnat göra det, finns det
ju ingen anledning för mig att ställa
något yrkande om bifall till motionerna.
Men jag skall be att få instämma
i föregående talares yrkande om bifall
till reservationen, som ändå i någon
mån syftar till att försöka få till
stånd en lindring i förhållandena.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Då riksdagen för ungefär ett år
sedan behandlade frågan om förlängning
av lagen om tillståndstvång för
byggnadsarbete, hade tredje lagutskottet
delat sig i två lika stora delar. Det
var lotten som avgjorde, vilken part

som skulle bli majoritet eller reservanter.
Båda parter hyste vid detta tillfälle
en tämligen bestämd uppfattning
om att den byggnadsreglering, som vi
ha här i landet och som obestridligen
i många avseenden är besvärlig för
den enskilde medborgaren, då han
skall utföra byggnadsarbeten, i väsentlig
grad skulle kunna inskränkas eller
kanske rent av inom en inte alltför avlägsen
framtid upphävas.

Nu ha under ett år förhållandena
ändrats. Den internationella utvecklingen
på det ekonomiska och det politiska
området har gjort att 1951, då vi
ånyo behandla lagen om tillståndstvång
för byggnadsarbete, synes det vara mer
ovisst än det var i fjol, när några väsentliga
uppmjukningar kunna göras
eller när lagens avskaffande kan ifrågasättas.
Kungl. Maj:t har föreslagit att
lagen skall förlängas under ytterligare
ett år, och detta har tredje lagutskottet
tillstyrkt. Det är bara två utskottsledamöter,
representanterna för högern,
som reserverat sig, och jag skall be att
få säga några ord om deras yrkande.

Innan jag gör det kanske jag bör notera
en annan sak, nämligen att utskottet
har gjort ett uttalande, vari en viss
uppmjukning av rådande bestämmelser
föreslås. Enligt dessa få länsarbetsnämnderna
inte bevilja byggnadstillstånd
för bostadshus, vars värde överstiger
20 000 kronor. På grund av
främst penningvärdets förändring har
utskottet ansett det böra övervägas, om
inte denna ram för länsarbetsnämndernas
rättighet att bevilja byggnadstillstånd
för bostadshus borde Utvidgas
till en kostnadssumma av 30 000 kronor.
Jag tror att detta är befogat, och
därom är utskottet enigt.

Jag övergår härefter till de båda reservanternas
yrkande. Det är tämligen
långtgående. De yrka, att praktiskt taget
allt byggnadsarbete, som gäller familjebostad,
skall undantagas från
byggnad sregleringen. Dessutom föreslå

126 Nr 16. Onsdagen den 25 april 1951 em.

Motioner om ändrad lydelse av 6 § lagen om rätt till fiske.

de att alla arbeten i övrigt, anläggningsarbeten
o. d., upp till en kostnad av
30 000 kronor skola bli fria. Det skulle
inte fordras tillstånd av någon myndighet
för att utföra dessa arbeten. Enligt
en beräkning som vi gjort — en uppskattning
som jag tror är tämligen hållbar
—- skulle vid ett bifall till reservanternas
yrkande ungefär 60 procent
av den totala byggnadsverksamheten
bär i landet komma att ställas utanför
byggnadstillståndsgivningen. En så
stor del skulle bli fullständigt oreglerad.
Jag undrar verkligen, om herrar
reservanter riktigt betänkt den saken.

Det är ju numera på olika håll erkänt,
att man måste se till att byggnadsarbetarna
så långt möjligt bli sysselsatta
inte bara under högsommaren,
då det är lämpligast att arbeta, utan
jämväl i den utsträckning som kan ske
även under övriga årstider. Det är tydligt
att detta inte alltid kan genomföras
i den utsträckning, som ur byggnadsarbetarnas
speciella synpunkt vore
önskvärd. Det är dock ett samhällsintresse
att byggnadsarbetena bli förlagda
så, att de komma att omspänna så
stor del av kalenderåret som möjligt
är. Jag undrar hur det skulle gå, om
man biföll den reservation, som herrar
Larsson i Karlstad och Nolin talade
för. Jag tror att resultatet skulle kunna
bli en investeringsökning av sådana
mått, att den måhända skulle spränga
ramen för den investeringsbegränsning,
som vi litet var, fastän kanske i olika
former, varit angelägna om att förorda.

Herr talman! Jag inskränker mig till
det nu anförda och hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen;
och biföll kammaren vad utskottet hemställt.

§ 13.

Motioner om ändrad lydelse av 6 § lagen
om rätt till fiske.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckta motioner
om ändrad lydelse av 6 § lagen
om rätt till fiske.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr
talman! Föreliggande utskottsutlåtande
behandlar ett par motioner, vari yrkas
ändring av lagen om rätt till fiske. Det
gäller särskilt förhållandena vid kusten
i Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands,
Gävleborgs och Uppsala län.
Motionärerna yrka, att det skall göras
en ändring i den lag, som riksdagen
antog under hösten — närmast gäller
det § 6. De anse att den formulering,
som paragrafen fick av tredje lagutskottet
och som godkändes av riksdagen,
kommer att medföra avsevärda
olägenheter för fiskevattensägare och
yrkesfiskare inom dessa områden.

Jag har för min del kommit till den
uppfattningen, att motionärerna ha anfört
goda skäl för sitt yrkande. De kräva
nämligen att riksdagen nu skall ändra
bestämmelserna dithän, att de skola
överensstämma med vad som föreslogs
i den kungl. propositionen till fjolårets
riksdag. De ha också till sitt förslag
fått anslutning i yttranden från de
flesta länsstyrelser, som haft att ta
ställning till dessa motioner, och även
av fiskeristyrelsen, som ansett att det
finns skäl för att vidta den ändring,
som motionärerna påyrka.

Fiskeristyrelsen säger bl. a.: »Såvitt
fiskeristyrelsen kunnat utröna har också
såväl vid sammanträden som i skrivelser
i Norrbotten och Västerbotten
en praktiskt taget enhällig önskan kommit
till uttryck om en ändring av 6 §
i enlighet med vad i förevarande motioner
föreslås.» Fiskeristyrelsen tillag -

127

Onsdagen den 25 april 1951 em. Nr 16.

Motioner om ändrad lydelse av 6 § lagen om rätt till fiske.

ger, att enligt dess mening äro de
framställda önskemålen berättigade.
Länsstyrelserna ha, som jag sade, uttalat
sig i ungefär samma riktning.
Länsstyrelsen i Norrbottens län säger
bl. a., att »de farhågor som härvid uttalats
för lagbestämmelsernas skadliga
inverkningar på den bofasta ortsbefolkningens
utkomstmöjligheter syntes
länsstyrelsen i högsta grad berättigade».
På liknande sätt uttalar sig också
länsstyrelsen i Uppsala län.

Jag har därför, herr talman, i utskottet
ställt yrkande om bifall till den motion,
som det här gäller. Det har emellertid
inte rönt anslutning i utskottet.
Man har ansett, att när en lag antogs
så* sent som i höstas, borde man inte
nu göra en ändring. Ja, det kan för all
de! vara ett skäl, men enligt min mening
begick nog tredje lagutskottet och
riksdagen ett fel, när man på denna
punkt ändrade Kungl. Maj:ts proposition.
För min del är jag av den meningen,
att har man begått ett fel, bör
man rätta till det så snart som möjligt.
Nu har emellertid utskottet gjort ett
uttalande, vari det kraftigt understrykes,
att man med uppmärksamhet bör
följa utvecklingen på området. Visar
det sig att de farhågor, som fiskarbefolkningen
och fiskevattensägarna här
givit uttryck åt, äro berättigade, så har
utskottet, kan jag säga, redan på förhand
ställt i utsikt medverkan til! en
revision av denna lag.

Jag har, herr talman, velat särskilt
understryka detta uttalande från utskottets
sida, ehuru jag anser att det
varit riktigare att utskottet gått på bifall
till motionen och redan nu företagit
en ändring. Jag skall emellertid,
herr talman, vid denna sena timme inte
närmare utveckla min ståndpunkt och
skall inte heller ställa något yrkande.

Herr JANSSON i Kalix: Jag skall inte
säga något annat, herr talman, än att
jag instämmer i herr Anderssons i Dunkcr
yrkande.

Herr LEVIN: Herr talman! Jag kan
inskränka mig till att med hänvisning
till utskottets motivering yrka bifall till
dess förslag. Det är ju bara några månader
sedan riksdagen behandlade hela
vår fiskerilagstiftning, och jag anser
därför liksom utskottet, att det finns
intet som helst skäl att nu uppta till
närmare övervägande frågan om en revision
av lagen om fiskerätt. Jag yrkar
således bifall till utskottets hemställan.

Herr LUNDBERG: Herr talman! Jag
vill i detta sammanhang endast ge uttryck
åt min förvåning över att de fiskerikonsulenter,
som äro anställda i olika
hushållningssällskap, för närvarande bedriva
en mycket underlig verksamhet
utefter kusten. Det förvånar mig också,
att man här i riksdagen framför motioner,
som bygga just på den verksamhet,
som dessa konsulenter bedriva. Motionerna
ge icke uttryck för vad bygdebefolkningen
känner och tänker. Jag
vågar även säga att de yttranden, som
här ha åberopats från länsstyrelserna,
icke tillkommit efter kontakt med bygdebefolkningen.
Jag anser att det är
angeläget, att man här i dag säger ifrån
på den punkten.

Det är också angeläget att riksdagen
säger ifrån, att underordnade myndigheter
och tjänstemän icke skola sätta
sig över lag och förordning, som av
riksdagen stiftas. Jag gav uttryck åt den
meningen, att det var mest juristerna
som bestämde innehållet i denna lag,
när den antogs, och det har sedan visat
sig att man i praktiken redan försökt
sätta lagen ur funktion genom dessa
olika åtgärder.

Jag vill alltså, herr talman, protestera
emot att det, som man nu uppger, skulle
finnas en opinion för att bryta mot
denna lag. Ett sådant påstående uttrycker
endast åsikten bland vissa tjänstemän,
som ha bedrivit en målmedveten
verksamhet i detta sammanhang, men

128 Nr 16. Onsdagen den 25 april 1951 em.

Motioner om ändrad lydelse av 3 § lagen om rätt till fiske.

uttrycker icke bygdebefolkningens mening.

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr
talman! Vi känna ju sedan gammalt
herr Lundbergs sätt att uttrycka sig.
Han tycks veta mycket mer om allt
detta än länsstyrelserna,- de ansvariga
myndigheterna i respektive län. Man
kan väl räkna med som alldeles säkert,
att exempelvis länsstyrelsen i Norrbottens
län, innan den avgett sitt yttrande,
satt sig i förbindelse med de yrkesutövande
fiskarena och ägarna av fiskevatten
och inhämtat deras uppfattning
i saken. Det är säkerligen icke så, som
herr Lundberg säger, att vad som där
framkommit inte skulle vara ett uttryck
för vad fiskarbefolkningen eller fiskevattensägarna
där uppe tänka och tycka.

För min del har jag under behandlingen
i utskottet i år av detta ärende
blivit fullständigt övertygad om att det
hade varit riktigare, om tredje lagutskottet
i fjol på denna punkt följt Kungl.
Maj :ts förslag i stället för att göra den
ändring, som man då genomförde.

Herr LUNDBERG: Herr talman! En
av de länsstyrelser som här avgivit utlåtande
har ändock visat sig sakna kännedom
om innehållet i den lag som trätt
i kraft den 1 januari 1951. Jag menar
att orsaken till att man angriper 6 § är
att man skilt ut äganderätten till jord
från fiskerätten. Det är självklart att de
bolag och de enskilda, som vilja tillvarataga
de rättigheter de ha efter kusten,
ha all anledning att försöka engagera
vissa personer att verka i deras
intresse. Jag vågar säga att detta är icke
något uttryck för vad bygdens befolkning
tänker och tycker.

Herr JANSSON i Kalix: Herr talman!
När herr Lundberg söker sätta vissa
fiskeritjänstemän i gluggen, vågar jag
protestera mot detta. Motionen har icke

tillkommit på tillskyndan av några fiskeritjänstemän.
Det är vissa fiskare utefter
kusten som själva tagit upp denna
fråga och önskat, att i riksdagen
skulle föras fram en motion om ändring
i den paragraf vi här diskutera. För
eget vidkommande kan jag bekänna, att
jag ställde mig mycket skeptisk till en
sådan motion just med hänsyn till att
lagen nyligen antagits och att man ännu
icke vunnit erfarenhet av lagens verkningar.
Men man önskade ändå på fiskarhåll
få motionen framförd just med
tanke på att man skulle kunna hålla
vägen öppen för att återkomma till riksdagen,
sedan man vunnit denna erfarenhet.
Nu har ju också tredje lagutskottet
menat, att denna väg skall stå öppen;
det framgår av utskottets skrivning.
Då har jag som motionär i varje
fall förklarat mig nöjd med denna skrivning
och icke ställt något yrkande.

Det var gentemot det där påståendet,
att inspirationen kommit från fiskeritjänstemännen,
och mot försöket att
inskränka deras rätt att vara fria människor
och yttra sig som sådana som
jag har velat vända mig.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 14.

Motioner om ändrad lydelse av 3 § lagen
om rätt till fiske.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckta motioner
om ändrad lydelse av 3 § lagen
om rätt till fiske.

Tredje lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
282 i första kammaren av herr Mannerskantz
och nr 378 i andra kammaren
av herr Hseggblom.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen för sin
del måtte antaga följande

129

Onsdagen den 25 april 1951 em. Nr 16.

Motioner om ändrad lydelse av 3 § lagen om rätt till fiske.

»Förslag

till lag om ändringar i 3 .? av lagen om

rätt till fiske den 1 december 1930
(nr 596).

Härigenom förordnas, att 3 § i lagen
om rätt till fiske den 1 december 1950
erhåller ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

3 §.

Vid kusten av Norrbottens län, vid
kusterna av Kalmar län söder om Kråkelund,
vid kusterna av Blekinge län
samt vid Skånes östra och södra kuster
må innehavare av enskild fiskerätt även
utan myndighets tillstånd sträcka fast
redskap från det enskilda fiskevattnet
vidare ut i allmänt vatten, dock ej på
större avstånd än tvåhundra meter från
den stranden följande kurvan för högst
Ire meters djup vid fastlandet eller vid
ö av minst etthundra meters längd.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1951.»

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner 1:282 och 11:378 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr H7EGGBLOM: Herr talman! Tyvärr
finns under detta lagutskottsutlåtande
ingen reservation, till vilken jag
skulle kunna knyta ett vänligt omdöme
om någon av lagutskottets ledamöter.
Men själva saken kanske ändå förtjänar
omnämnande med ett par ord. Det
iir alltså fråga om rätten att utanför enskilt
fiskevattens gräns utsträcka bottengarn
till högst 200 meters avstånd.
Kungl. Maj:t föreslog i sin proposition,
att denna rätt skulle få medgivas från
ett ställe som heter Kråkelund på kalmarkusten
ned till Blekinges östra spets.
Sedan bättrade tredje lagutskottet på

förslaget med att man skulle få rätt att
vid Skånes östra och södra kuster utan
myndigheternas tillstånd utsätta fast
redskap. Men man hoppade över Blekinge.
Det är intet sammanhängande
område från Kråkelund till och med
södra skånekusten, utan där är en lucka
på södra blekingekusten. Det gjordes
anmärkning mot detta redan när lagen
behandlades. Vi ha, ett par motionärer,
nu återkommit.

Det vore givetvis — det hoppas jag
att utskottet kan medgiva — trevligt om
man hade likartade bestämmelser inom
sammanhängande sträckor och icke en
rättighet uppdelad, olika för olika bygders
invånare. Man kan till förmån för
detta undantag för Blekinges del anföra
det argumentet, att om denna rätt där
medgåves, detta skulle kunna skada annat
fiske och medföra en opåkallad utflyttning
av den enskilda fiskerätten.
.Tåg måste säga, att vad speciellt den
sista synpunkten beträffar, måste den
gälla även för andra delar av kuststräckan,
där denna rätt medgives men där
den icke förut har varit medgiven. Det
finns icke något särskilt argument för
att blekingarna på södra blekingekusten
skulle bli undantagna.

Vad beträffar denna möjlighet att annat
fiske skadas, så är det självklart att
så är fallet i fråga om ålfisket i synnerhet.
Var och en som ligger norr om eu
annan fiskare och får rätt att sträcka
ut sin redskap 200 meter utanför den
andres fiskerättsområde, kommer att
skada den som bor söderut, om fångsten
skall bli så stor och effektiv som möjligt.
Men detta har man tagit hänsyn
till. Det finns ingen anledning att undantaga
blekingekusten från vad som
gäller ända från Kråkelund till Skånes
södra kust.

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till den motion, nr 378, som väckts
i andra kammaren.

Häruti instämde herr Nilsson i Bästekille.

9 — Andni kammarens i>rotokoll 1951. Nr 16.

130 Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 om.

Motioner om åtgärder för tryggande av fiskerätt åt befolkningen i Norrland.

Herr LEVIN: Herr talman! .lag skall
l)e att i all korthet få yrka bifall till
utskottets hemställan med den motivering
som utskottet har anfört. .Tåg vill
emellertid litet grand rätta till den siste
talarens uppfattning. Han säger, att den
automatiska utsträckningsrätten gäller
200 meter utanför gränsen av det enskilda
vattnet. Det gör den under vissa
förhållanden. Men den automatiska utsträckningsrätten
sträcker sig aldrig
längre än 200 meter utanför tremetersvattnet,
där tremeterskurvan går mer
iin 100 meter utanför stranden. Den
automatiska utsträckningsrätten har betydelse
i huvudsak för de långgrunda
kusterna. Jag vill bara rätta till detta
lilla missförstånd.

Herr talman! .lag ber, som sagt, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 15.

Motioner om åtgärder för tryggande av

fiskerätt åt befolkningen i Norrland.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för tryggande av
fiskerätt åt befolkningen i Norrland.

Tredje lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
158 i första kammaren av herrar Andersson,
Axel, och Edin samt nr 206 i
andra kammaren av herr Gunnarsson
in. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
skyndsam utredning och förslag till åtgärder
i syfte att trygga fiskerätt åt befolkningen
i Norrland.

Utskottet hemställde, att förevarande
båda motioner, i den mån de icke kunde
anses besvarade genom vad i utskottets
motivering anförts, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Larsson i Östersund, Grym, Allmän, Johansson
i Torp och Utbult, vilka anselt,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
ville i anledning av förevarande
motioner i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta
verkställa utredning om och för riksdagen
framlägga förslag till författningsföreskrifter
i syfte att bereda tillgång
till fiske i de enskilda fiskevattnen
i Norrland såväl åt den bofasta befolkningen
vid fiskevattnen som åt den
sportfiskeintresserade allmänheten.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr GUNNARSSON: Herr talman!
Jag beklagar att man skall fiska klockan
ett på natten vid denna årstid; jag vet
att det icke är något vidare nöje. Jag
är fiskare, och jag måste som motionär
ocli norrlänning säga några ord om
detta fiske.

Vi jämtar motionerade 1949 om att
det skulle för dem, som icke ha fiskevatten,
beredas möjlighet att fiska i
sjöar och tjärnar som finnas där uppe.
Jordbruksutskottet behandlade motionen
den gången. Det skrev välvilligt och
åberopade 1948 års utredning. Denna
utredning låg till grund för den proposition,
som framlades i höstas, och den
lag vi då stiftade. Men denna lag berör
icke mer än en enda sjö i hela Norrland,
nämligen Storsjön i Jämtland. Där
har i varje fall skapats en del fritt vatten,
varigenom möjlighet beretts för
folk, som icke har fiskevatten, att få
fiska där.

Nu ha vi återkommit med en motion
i år. Vi vilja att folk skall få fiska på
kronans och lapparnas fiskevatten även -

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

131

Motioner om åtgärder för tryggande av fiskerätt åt befolkningen i Norrland.

som på bolagens. Nu bär det åberopats
eu gammal utredning av den 1 september
1939, som just avsåg utnyttjandet
av kronans fiskevatten. Denna utredning
hade uppgjort en promemoria som
kom ut på remiss. Jag har själv varit i
tillfälle att deltaga vid avfattandet av
ett remissvar.

Vi äro tacksamma för den utveckling
frågan tagit. När det nu i alla fall blir
klarhet angående kronans fiskevatten,
vilja vi hoppas, att det i fråga om domänverkets
och lappväsendets fiskevatten
i Norrland icke skall bli som tidigare,
att de skola arrenderas ut praktiskt
taget allesammans till några stadsbor,
som ha reda på när arrendeanbuden
skola inlämnas. Det bör i stället reserveras
en del »kortvatten», d. v. s. sådana
fiskevatten, till vilka folk kan få
köpa fiskekort. Blir inte resultatet detta,
måste jag säga, att då få vi återkomma.

Nog äro vi tacksamma för den utveckling
som i detta avseende ägt rum,
men det finns ett annat område, där vi
inte äro så belåtna med utskottets ställningstagande
och där det enligt min tro
skulle kunna finnas möjligheter att
ordna saken. Jag tänker då på våra bolagsvatten.
Man har från bolagshåll
ringt upp mig och frågat, om jag inte
höll på den privata äganderätten. Jag
har svarat, att om riksdagen inte gör ett
större ingrepp i denna än vad som
skulle ske i detta fall, så tar jag det
med mycket stort jämnmod.

Vidare har det sagts från bolagshåll,
alt med fisket i och för sig är det inte
så kinkigt, men värre är det med de
skogseldar, som följa i fiskarenas spår.
I det avseendet vill jag säga, alt tjuvfiskarena
få hålla reda på sig själva. Men
att det alltid kommer att tjuvfiskas, det
är säkert, med därav följande risk för
skogseld. Jag är själv jämte och har i
min ungdom själv hållit på med tjuvfiske
och vet sålunda hur det går till.
Det veta väl alla, även herr Jacobson,
alt när den som är ute och tjuvfiskar

får se en figur, som ser ut som en skogvaktare
eller en kronojägare eller något
i den stilen, blir han rädd och springer
sin väg ifrån den eld han kanske gjort
upp. Men har vederbörande lov att
fiska släcker han elden efter sig; då
har ju för övrigt fiskerättsinnehavaren
möjlighet att kontrollera vem som varit
på platsen och fiskat och möjligen vållat
en skogseld.

Jag satt på tåget en gång i vintras —
det gör jag för resten ofta nu för tiden
— och fick sällskap med fyra eller fem
skogsarbetare. Jag frågade dem varifrån
de voro och fick då veta, att de
voro ifrån en trakt där jag visste att det
fanns goda fiskevatten. De berättade alt
de bodde i en skogskoja. Jag sade, att
då fiskade de väl också. Nej, blev svaret,
för det tordes de inte för kronojägaren,
som höll sträng ordning på dem.
Men nog är det väl horribelt att om det
ligger några skogsarbetare miltals borta
i obygden, de inte skola kunna våga sig
på att gå ut en söndag och fiska — det
är ju heller inte alltid sagt, att vederbörande
får någon fisk.

De som inte förstå hur skönt och roligt
— det är svaga ord; jag kan inte
finna det rätta — det är att hålla till
ute på sjön de begripa inte denna sak,
men herr Jonsson i Järvsand gör det
säkert. Jag tycker att det borde finnas
möjligheter att för eu ringa avgift få
ett fiskekort. Den saken bör kunna ordnas,
och ingen människa protesterar
mot att hon måste betala några kronor
för ett sådant kort. Snart få vi ju också
treveckorssemestern. I våra trakter
finns det inte bara ortsbor utan också
tusentals turister, och det hörs på de
senare att de inte äro belåtna med den
nuvarande ordningen, detta särskilt
som de ju veta, att vid kusten är saken
i stort sett ordnad. Det är bra att ha
fria fiskevatten, men hos oss ha vi det
inte. Men ni skola komma ihåg, att
Jämtland och landet norröver är halva
Sverige.

Ja, herr talman, vi ha nyss fattat be -

132

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Motioner om åtgärder för tryggande av fiskerätt åt befolkningen i Norrland.

slut om att bibehålla förbudet mot nattarbete,
och jag skall därför sluta mitt
anförande, men jag vill dock först
lämna några sifferuppgifter från Jämtland.
Vi ha där uppe något som heter
renbeteslanden. Dessa omfatta en ytvidd
av 1 100 000 hektar med ett oändligt
stort antal sjöar och tjärnar. Men
till alla dessa säljs det fiskekort bara
till 21 vatten. Vidare ha vi där kronoparker
med en areal av ca 8 500 hektar.
Även där säljs det fiskekort, och enligt
de två uppgifter jag i det avseendet fått
skulle det i ena fallet vara på ett eller
två ställen men i det andra på tre;
skillnaden är ju inte så stor. Beträffande
bolagsvattnen har jag tyvärr inte
kunnat införskaffa några uppgifter,
men även därvidlag är det fråga om
ganska betydande områden. Jag har en
gång i min ungdom varit med om att
tjuvfiska på ett bolags område, där det
fanns inte mindre än 32 fiskrika tjärnar.
Jag har med bolaget i fråga legat i
underhandlingar om att det skulle gå in
i den fiskevårdsförening, som vi där
haft sedan 1932, men jag har fått blankt
nej. I Jämtland finns det nu 130 fiskevårdsföreningar,
men de bestå av bönder
och vanligt folk och inte av representanter
för kronan, lappväsendet eller
bolagen. Det går alldeles utmärkt, och
det blir en god fiskevård med de pengar
som betalas för fiskekorten.

Det torde finnas föga utsikt till framgång,
men jag tillåter mig i alla fall,
herr talman, att yrka bifall till den av
herr Larsson i Östersund m. fl. avgivna,
vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.
Det är nämligen ingen risk att
titta på hur bolagen ha det ställt i detta
avseende.

I detta anförande, under vilket herr
talmannen återtog ledningen av kammarens
förhandlingar, instämde herr
Lindström.

Herr HEDLUND i Östersund: Herr
talman! Jag ber att få instämma i herr
Gunnarssons yrkande.

Herr LEVIN: Herr talman! .lag skulle
kunna begränsa mig till att liksom beträffande
de två föregående ärendena
yrka bifall till utskottets förslag. Det är
ju ändå så, att utskottet varit ganska
välvilligt ställt till motionerna. Det har
ju sagts, att det finner de i motionerna
framförda synpunkterna värda beaktande.
Men redan nu håller man ju på
med att på administrativ väg ordna fisket
i kronans många vatten uppe i
Norrland, och det har vitsordats från
norrlandshåll att man nu håller på att
lägga ut kronans rätt till fiske på annat
sätt än som tidigare skett. Dessutom
skrev ju utskottet i fjol och begärde en
skyndsam översyn och förslag till bestämmelser
om fiskevårdsområdena.
Faktiskt är det ju så, att man redan
håller på med en utredning, inte av en
särskild utredningskommitté utan genom
departementet, om hur kronans
fiskevatten skola läggas ut. Dessutom
rekommenderade ju både utskott och
riksdag redan förra året Kungl. Maj:t
att sätta i gång en utredning och att
komma fram med lagförslag om fiskevårdsområdenas
ordnande. Därför ha
vi i utskottet ansett, att det skulle vara
meningslöst och utsiktslöst att begära
ytterligare utredning på detta område.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann licrr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Gunnarsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 9, röstar

Ja;

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

133

Motioner om åtgärder för tryggande av fiskerätt åt befolkningen i Norrland.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
företogs omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för nej-propositionen.
Herr Andersson i Löbbo begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 43 ja och 101 nej, varjämte
32 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid
utlåtandet fogade reservationen.

i 16.

Föredrogos vart efter annat:
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 9, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1950/51, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden;

nr 10, med anledning av Kungl.

Maj :ts proposition angående garantipris
å bruna bönor av 1951 års skörd;

nr 11, med anledning av Kungl.

Maj :ts proposition angående försäljning
av vissa allmänna arvsfonden tillfallna
fastigheter;

nr 12, med anledning av Kungl.

Maj ds proposition angående ändring i
villkoren för vissa tomtupplåtelser i
staden Kiruna; och

nr 13, med anledning av Kungl.

Maj ds proposition angående åtgärder i
prisreglcrandc syfte på jordbrukets område
under senare delen av produklionsåret
1950/51 jämte i ämnet väckta
motioner; samt

andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 14, över mo -

tion angående utredning om lämpligaste
formen för en förenkling av kommunernas
finansstatistik.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 17.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:
nr 141, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde;
samt

från bevillningsutskottet:
nr 142, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om fortsatt tillämpning i viss del av
förordningen den 4 juni 1948 (nr 278)
med provisoriska bestämmelser om investeringsfond
för ersättande av normallager,
m. m., jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 143, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående tullfrihet för utrustning,
som inkommer såsom gåva till
vetenskapliga institutioner;

nr 144, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3 § 3 mom.
och 4 § 2 mom. förordningen den 3
maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å
bensin och motorsprit;

nr 145, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 11 juni
1926 (nr207) angående tillverkning och
beskattning av brännvin; och

nr 146, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av den vid
förordningen den 25 maj 1941 (nr 251)
om varuskatt fogade varuförtcckningcn
in. in.

134 Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

§ 18.

Anmäldes, att Kungl. Maj ds proposition
nr 206, angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1951/52,
m. m. tillställts kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 19.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen:

nr 629, av herrar Vigelsbo och Johnsson
i Skoglösa, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition, nr 203, med förslag
till förordning om ändring i uppbördsförordningcn
den 31 december 1945
(nr 896), m. in.; samt

nr 630, av herrar Nilsson i Svalöv
och Hansson i Önnarp, likaledes i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
nr 203.

Dessa motioner bordlädes.

§ 20.

Justerades protokollsutdrag.

§ 21.

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrivelse:

Undertecknade anhålla härmed om
ledighet från riksdagsarbetet från och
med den 4 till och med den 17 maj
1951 för att enligt riksdagens uppdrag
deltaga i Europarådets vårsession.

Stockholm den 25 april 1951.

Walter Sundström. Rolf Edberg.
Bertil v. Friesen. James I. A. Dickson.

Adolf Wallentheim.

Kammaren biföll denna anhållan.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.19 på natten.

In fidem
Gunnar Britth.