1951 ANDRA KAMMAREN Nr 15 (Riksdagens protokoll 1951:15)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1951 ANDRA KAMMAREN Nr 15

21—24 april.

Debatter m. m.

Lördagen den 21 april.

Sid.

Interpellation av herr Dickson ang. utbildningen av det värnpliktiga
befälet................................................ 3

Tisdagen den 24 april.

Svar på frågor av:

Herr Gustafsson i Borås ang. vidtagande av hjälpåtgärder med anledning
av de översvämningar, som orsakas av årets vårflod .. 8

Herr von Seth i samma ämne.............................. 12

Herr Henriksson ang. genomförandet av riksförsäkringsanstaltens

omorganisation ...................................... 13

Svar på interpellationer av:

Herr Hjalmarson ang. redogörelse för de åtgärder, som vidtagits
med anledning av den av riksdagen år 1949 begärda översynen

av socialvården ...................................... 14

Herr Birke ang. kompensation till ägare av hyresfastighet för vissa

omkostnadsökningar .................................. 28

Herr Pettersson i Dahl ang. effektivisering av provning och kontroll
av elektrisk materiel, m. m......................... 40

1 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 15.

Lördagen den 21 april 1951.

Nr 15.

Lördagen den 21 april.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 14 innevarande
april.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrivelse:

Till riksdagens II kammare.

Då jag på grund av långvarig sjukdom
blivit så nedsatt att jag ej kan fullgöra
mina åligganden som riksdagsman
anhåller jag härmed om befrielse från
mitt riksdagsmannauppdrag.

Saltsjöbaden den 20 april 1951.

Herman Engström.

Denna avsägelse blev av kammaren
godkänd.

§ 3.

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrivelse:

Till Riksdagen.

Undertecknad får härmed vördsamt
anhålla om befrielse från uppdraget att
vara ledamot av riksdagsbibliotekets
styrelse.

Stockholm den 18 april 1951.

Frans Severin.

Kammaren godkände för sin del den
gjorda avsägelsen samt beslöt, att val
av styrelseledamot i den avgångnes
ställe skulle i vederbörlig ordning verkställas.

§ 4-

Föredrogos var efter annan följande
på bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionen nr 606 av
herr Henriksson; samt

till behandling av lagutskott motionen
nr 607 av herrar Larsson i Karlstad och
Nolin.

§ 5.

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
memorial nr 94.

§ G.

Interpellation ang. utbildningen av det
värnpliktiga befälet.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr DICKSON, som anförde: Herr
talman! Under krig måste stora krav
kunna ställas på befälets skicklighet,
omdöme och militära kunskaper. Utan
stödet av en duglig befälskår förlorar
såväl manskapets mod och uppoffringsvilja
som tillgången på modern vapenmateriel
det mesta av sitt värde. Krigsmaktens
operationsduglighet står eller
faller med befälets kvalitet.

Det fast anställda befälet inom vår
krigsmakt torde motsvara högt ställda
krav; på armésidan utgöres emellertid
befälet i krigsorganisationen till alldeles
övervägande del av värnpliktigt befäl,
och många fråga sig i denna tid
icke helt utan oro, huruvida detta
värnpliktiga befäl besitter de militära
kunskaper och den rutin som krävas
för att leda trupp i ett modernt krig.

Man frågar sig om systemet att helt
lita på frivilligheten då det gäller för
det värnpliktiga befälet att bibehålla
och förlcovra sin militära användbarhet
är tillförlitligt. Centralförbundet för
befälsutbildning har, särskilt med tanke
på de begränsade anslag som stått

Nr 15.

Lördagen den 21 april 1951.

Interpellation ang. utbildningen av det värnpliktiga befälet.

till buds, genom sin verksamhet åstadkommit
goda resultat, men är det uppnådda
resultatet objektivt sett tillfredsställande?
Har ett tillräckligt stort procenttal
av det värnpliktiga befälet begagnat
sig av möjligheten att genomgå
militära repetitions- och kompletteringskurser?
Med andra ord: Kan man
eller kan man inte räkna med att vid
ett krigstillfälle arméns krigsorganisation
i fråga om befälets kompetens
kommer att vara tillgodosedd på tillfredsställande
sätt?

Mot bakgrunden av bl. a. de frågeställningar
som nyss redovisats är det
som jag härmed anhåller om andra
kammarens medgivande att till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
få rikta dessa frågor:

1) Är det statsrådets uppfattning att
det värnpliktiga befälet som helhet med
nu tillämpat utbildningssystem visar
sig förvärva och vidmakthålla den militära
kompetens som kräves för att i
krig på ett tillfredsställande sätt fylla
förelagda uppgifter?

2) överväger statsrådet, om så ej är
förhållandet, modifikationer eller ändringar
i detta system, syftande till att
nå längre i fråga om det värnpliktiga
befälets genomsnittliga militära användbarhet
än man hittills lyckats
göra?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående provisorisk skatteersättning
till kommunerna i anledning
av ortsavdragsreformen m. m., i
vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet
;

från statsutskottet:

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i

statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1951/52 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen
inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1951/52, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

128, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1951/52 till bidrag till driften av centrala
verkstadsskolor in. in. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till utförande av strandskydd
på ön Ven;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående en av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1950 vid dess trettiotredje
sammanträde antagen rekommendation; nr

131, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till anskaffande av viss
utrustning m. in. till vanföreanstalterna
i Göteborg och Hälsingborg;

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å
allmän beredskapsstat för budgetåret
1950/51 m. in.;

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om vissa anslag för budgetåret
1951/52 till regeringsrätten;

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående vissa anslag för
budgetåret 1951/52 till fångvårdsanstalterna;
och

Lördagen den 21 april 1951.

Nr 15.

nr 135, i anledning av Kungl Maj:ts
proposition angående provisorisk skatteersättning
till kommunerna i anledning
av ortsavdragsreformen m. m., såvitt
propositionen avser grunder för
provisorisk skatteersiittning till kommunerna
i anledning av ortsavdragsreformen
m. m.;

från första lagutskottet:

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden för avlönande av präster
m. m.; och

nr 137, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 5, 7 och 11 §§ förordningen
den 16 maj 1884 (nr 25) angående
patent, in. m.; samt

från andra lagutskottet:

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen
den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring
för vissa yrkessjukdomar.

§ 8.

Herr talmannen meddelade, att bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
anmält, att till utskottet inkommit
framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret
angående vissa ändringar
i reglementet för riksgäldskontoret,
in. in.

Denna anmälan bordlädes.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtande nr 8, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av Sveriges anslutning
till en konvention rörande privilegier
och immunitet för Förenta Nationernas
fackorgan;

statsutskottets utlåtanden:

nr C, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1951/52 under sjätte

huvudtiteln, avseende anslagen inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1951/52, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

82, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1951/52, i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

83, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1951/52, i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde
;

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till fria resor för barn
in. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag å sjätte huvudtiteln
m. m.;

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till bidrag
till vissa handelshamnar;

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser staten för statens allmänna fastighetsfond; nr

89, i anledning av väckta motioner
om rätt för justitieråd och regeringsråd
att med sin tjänst förena vissa
skiljemannauppdrag;

nr 90, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i avlöningsbestäm -

Nr 15.

Lördagen den 21 april 1951.

melserna för civila befattningshavare,
som åtnjuta tjänstledighet för fullgörande
av viss militär tjänstgöring;

nr 91, i anledning av väckt motion
angående rätt för statstjänstemän, som
innehaft anställning hos Förenta Nationerna
eller övriga mellanstatliga samarbetsorgan,
att vid återinträde i statstjänst
få tillgodoräkna anställningstiden
som tjänstår i fråga om lönetur och
pension;

nr 92, i anledning av väckta motioner
om rätt till uppskjuten livränta för
befattningshavare, som dömts till avsättning
eller på grund av tjänstefel
skilts från tjänsten före år 1935;

nr 93, i anledning av väckt motion
om pensionsriitt för vissa kvinnliga f. d.
befattningshavare, som på grund av giftermål
avgått från statstjänst;

nr 95, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

96, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

97, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till bidrag till sjukkassor
m. m.;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1951/52 till Finansdepartementet: Avlöningar
jämte i ämnet väckta motioner; nr

99, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående provisoriskt tilllägg
å vissa från handelsflottans pensionsanstalt
utgående pensioner;

nr 100, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde; -

nr 101, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående rörelsekapital åt
Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet;

nr 102, i anledning av väckt motion
om årlig livränta åt värnpliktige K. Å.
E. Jacobsson; och

nr 103, i anledning av väckt motion
om understöd åt arbetaren .1. A. Forsberg; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 26, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om fortsatt tillämpning i viss del av
förordningen den 4 juni 1948 (nr 278)
med provisoriska bestämmelser om investeringsfond
för ersättande av normallager,
in. in., jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående tullfrihet för utrustning,
som inkommer såsom gåva
till vetenskapliga institutioner, jämte en
i ämnet väckt motion;

nr 32, i anledning av väckta motioner
om vissa åtgärder till stöd åt den
.svenska fruktodlingen;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3 § 3 mom.
och 4 § 2 mom. förordningen den 3 maj
1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin
och motorsprit;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning''
om ändring i förordningen den 11 juni
1926 (nr 207) angående tillverkning
och beskattning av brännvin;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av den vid
förordningen den 25 maj 1941 (nr 251)
om varuskatt fogade varuförteckningen
in. in.; och

nr 36, i anledning av väckta motioner
om restitution av skatt å bensin,
som förbrukas vid jordbruket till bensindrivna
traktorer, in. in.

bankoutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av väckta motioner
angående avveckling av s. k. clearingkassor
in. in.; och

Lördagen den 21 april 1951.

Nr 15.

nr 11, i anledning av väckt motion
om ändrad lönegradsplacering för de
hos kamrarna anställda postvaktinästarna; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 23, i anledning av väckta motioner
om beredande av vidgade möjligheter
att vid krig eller krigsfara ingripa
mot verksamhet, som hotar rikets
yttre eller inre säkerhet; och

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en den 2 februari 1951 avslutad överenskommelse
mellan Konungariket Sverige
och Förbundsrepubliken Tyskland
angående förlängning av prioritetsfrister
på det industriella rättsskyddets område,
m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 21, i anledning av väckta motioner
om uppskov med ikraftträdande av
nattarbetsförbudet;

nr 22, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av bestämmelserna
om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor;
och

nr 23, i anledning av väckta motioner
om förslag till 1951 års riksdag i
syfte att genomföra reformen med fria
läkemedel;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
med vissa bestämmelser till
motverkande av svinsjukdomar, dels
ock i ämnet väckta motioner;

nr 6, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete, dels ock i
ämnet väckta motioner;

nr 7, i anledning av väckta motioner
om ändrad lydelse av 6 § lagen om rätt
till fiske;

nr 8, i anledning av väckta motioner
om ändrad lydelse av 3 § lagen om rätt
till fiske; och

nr 9, i anledning av väckta motioner

om åtgärder för tryggande av fiskerätt
åt befolkningen i Norrland;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 9, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1950/51, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden;

nr 10, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående garantipris å bruna
bönor av 1951 års skörd;

nr 11, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa allmänna arvsfonden tillfallna
fastigheter;

nr 12, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående ändring i
villkoren för vissa tomtupplåtelser i
staden Kiruna; och

nr 13, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område
under senare delen av produktionsåret
1950/51 jämte i ämnet väckta
motioner; samt

andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden:

nr 14, över motion angående utredning
om lämpligaste formen för en förenkling
av kommunernas finansstatistik;
och

nr 15, över motion om vissa åtgärder
i abortförebyggande syfte.

§ 10.

Anmäldes, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 205, angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Canada för
undvikande av dubbelbeskattning samt
fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning i fråga om inkomstskatter
tillställts kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 11.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen:

Nr 15.

Tisdagen den 24 april 1951.

Svar på frågor ang. vidtagande av hjälpåtgärder med anledning av de översväm

ningar, som orsakas av årets vårflod.

nr 608, av fru Gärde Widemar, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 170, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

nr 609, av herr Andersson i Dunker
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 192, angående grunderna
för fortsatt stöd åt lin- och hampodlingen
m. m.; och

nr 610, av herr Lundberg m. fl., lika -

ledes i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 192.

Dessa motioner bordlädes.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.06 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 24 april.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 17 och
den 18 innevarande april.

§ 2.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna läkarintyg: Att

fröken Gerda Höjer på grund av
akut tonsillit med feber är arbetsoförmögen
tiden 23/4—27/4 1951 intygas
härmed.

Stockholm den 23/4 1951.

Gösta von Reis.

§ 3.

Svar på frågor ang. vidtagande av hjälpåtgärder
med anledning av de översvämningar,
som orsakas av årets vårflod.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG, erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman! Herr
Gustafsson i Borås har frågat mig, vilka
åtgärder som förberedas för att bistå
dem, som drabbas hårdast av de stora

översvämningarna, som orsakas av
årets vårflod.

Herr von Seth har till chefen för socialdepartementet
riktat en fråga av
följande innehåll: Vilka åtgärder har
herr statsrådet för avsikt att vidtaga
för att minska de ekonomiska förluster,
som drabba befolkningen i de av den
ovanligt starka vårfloden mest utsatta
trakterna?

Frågorna torde böra besvaras i ett
sammanhang. Chefen för socialdepartementet
har därför bett mig svara
även på herr von Seths fråga.

För dagen kan jag inte säga mer än
att av de underhandsuppgifter, som
jag inhämtat från landshövdingarna i
de av översvämningarna mest berörda
länen, synes det vara svårt att nu bedöma
skadornas omfattning. Någon riktig
bild av läget kan man icke få förrän
vattnet sjunkit undan.

Jag kan därför icke nu yttra mig om
huruvida några speciella hjälpåtgärder
kunna bli påkallade.

Jag förutsätter emellertid, att länsstyrelserna
även i fortsättningen följa
utvecklingen med uppmärksamhet och
i den mån skadegörelse skulle uppkom -

Tisdagen den 24 april 1951.

Nr 15.

Svar på frågor ang. vidtagande av hjälpåtgärder med anledning av de översväm ningar,

som orsakas av årets vårflod.

ma av sådan omfattning, att ekonomiska
hjälpåtgärder från statens sida
i ömmande fall anses böra ifrågakomma,
till Kungl. Maj:t avgiva redogörelser
och förslag i ämnet.

Vidare anförde:

Herr GUSTAFSSON i Borås: Herr talman!
Jag vill allra först till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
uttala mitt tack för att min fråga så
snabbt besvarades.

Den översvämning som de sista veckorna
hemsökt stora områden av södra
Sverige har varit av sådan omfattning
att man med all rätt använt ordet katastrof.
Säkert ha många, såväl enskilda
människor som företag, med det
allra största intresse sett fram emot
vad statsrådet skulle ha att säga angående
de hjälp- och stödåtgärder, som
kunna tänkas bli vidtagna av statsmakterna.
Även om svaret är kort vågar
jag — om jag har fattat det rätt —- tolka
det så att statsmakterna äro positivt inställda
till saken och att de, när förhållandena
klarnat, äro villiga att vidtaga
de hjälpåtgärder som kunna tänkas
bli påkallade, utan att några absoluta
löften här ha givits.

Det skulle väl betraktas som både
felaktigt och onödigt att här ens försöka
att ge en uttömmande bild av de
omfattande skador som åstadkommits
genom översvämningarna. En sådan
redogörelse är omöjlig att få fram förrän
avrinningen är över och läget klart
kan överblickas. Men de preliminära
uppgifter som lämnas från skilda håll
säga dock en hel del.

Enbart i Ås socken utanför Värnamo
ligga cirka 1 000 tunnland av den
bördigaste åkerjorden under vatten,
vilket innebär att en tredjedel av den
odlade arealen förvandlats till sjö. Befolkningen
har överrumplats av denna
jätteflod, och gårdarna ha måst tillfäl -

ligtvis övergivas sedan man i pråmar
evakuerat kreaturen.

En annan gård befann sig plötsligt
två kilometer från fastlandet, och militär
från Eksjö måste hjälpa till att rädda
hundratals nötkreatur, som stodo i
meterdjupt vatten i ladugårdarna. Floden
kom med sådan våldsamhet, att
man ej hann med att bortföra redskap
och maskiner, som nu stå under vatten
och hotas med förstörelse.

I Mörlunda socken ha 3 000 tunnland
bördig åkerjord legat under vatten
och göra väl till stor del så än, och
inte mindre än cirka 6 000 tunnland
uppges ha översvämmats. Vattenståndet
på åkrarna uppges på vissa håll
vara 2—3 meter. Många lantbrukare
stå undrande, huruvida vattnet kommer
alt rinna undan så att vårsådd över
huvud taget kan ske. Då man får veta
i vad mån arealerna varit besådda och
skadorna på fastigheter, trädgårdar och
inventarier samt industrier fastställts,
torde man komma upp i ganska höga
belopp.

Floderna Lagan, Nissan, Ätran och
Viskan ha farit lika förhärjande fram
som Emån. Den förlust som jordbrukare
göra i form av direktförlust på
höstsådden är ju inte den enda, utan
den kompletteras av att vattnet lakar
ur näringsämnen ur myllan plus det
faktum ■— och ett ganska allvarligt sådant
— att en hel del matjord förts
bort av vattenmassorna.

Katastrofen i Emådalen bör i hög
grad aktualisera det s. k. invallningsprojektet
av Emån, ett projekt som
ligger färdigt på papperet och som utfört
skulle ha förhindrat den nuvarande
katastrofen. Invallningen beräknas
stoppa för en påfrestning av drygt 200
kubikmeter i sekunden. Den nuvarande
översvämningen har gått upp till
cirka 190 kubikmeter i sekunden. Då
projektet ligger färdigt och enligt uppgifter
är kostnadsberäknat till 3 miljoner
kronor, bör den nu inträffade över -

Nr 15.

Tisdagen den 24 april 1951.

Svar på frågor ang. vidtagande av hjälpåtgärder med anledning av de översväm ningar,

som orsakas av årets vårflod.

svämningen bli en allvarlig stöt framåt
till att söka förekomma ett återupprepande.

Bland städer och samhällen ha Värnamo
och Borås varit bland dem som
hårdast drabbats av vårfloden. Även
Nissan har härjat svårt. Det kan i fallet
Nissan räcka med att erinra om hur
det var i Smålandsstenar den 17 denna
månad. Där var vattenståndet 3,40 meter
över det normala, och ångsågen och
snickerifabriken voro helt omflutna.
Vad berör Värnamo skall jag gå förbi
och lämna detta till herr von Seth, som
känner förhållandena på ort och ställe.
Men om Borås skall jag säga ett par ord.

I Borås steg vattnet i Viskan så på en
vecka, att staden blev delad i ett östoch
ett västblock. Man anser att översvämningen
är den våldsammaste i
stadens historia, och man räknar med
att det skall dröja månader innan skadegörelsen
undanröjts. Den snabba
snösmältningen plus starka regn kommo
den grunda Viskan att stiga över
alla bräddar. Den 14 april steg vattnet
med 70 cm på två timmar, och fabrikscheferna
hade intet annat val än att
inställa driften.

Den ena bron efter den andra över
ån måste stängas och 14 gator avlysas
från trafik. Strandgatan, den mest utsatta,
räknas bli öppen för trafik om
en månad. På en gata —■ Ålgårdsvägen
— kunna familjerna än i dag lägga till
med båt vid fönsterkarmen för att söka
bärga flytande möbler.

Om jordbrukarna, som förut påpekats,
tillfogats stora förluster, så gäller
detta även dem som i städer och samhällen
ha fastigheter, i vilka vattnet
gått upp. Antalet av dessa torde inte
vara litet. Källargolv måste gjutas om,
golv och trossbottnar måste rivas upp
och göras nya, enär eljest allt kan fördärvas
av mögel och svamp. Detta drar
så stora kostnader att det vore orimligt
att ägaren ensam skulle få ta stöter.
. Situationen är exceptionell, och

även om den yttersta sparsamhet med
statens medel är nödvändig, kan det till
alla delar försvaras att staten här hjälper
dem som förlorat så mycket, somliga
allt vad de äga. Det kommer även
att inge en känsla av trygghet och säkerhet
för alla samhällsmedlemmar om
frågan om statshjälp behandlas med
tillbörlig skyndsamhet. Man bör här
inte bara, synes det mig, stanna och se
på de ekonomiska förlusterna. Även
ur psykologisk synpunkt pressas många
av dessa människor till bristningsgränsen,
när de måste se sina hem helt eller
delvis förstörda av vattnet. Det
vore inte så underligt om en del vore
färdiga att resignera, då de fått se att
på några dagar eller timmar allt det
slogs sönder, som de i strävsamhet
byggt upp i åratal.

Ett konkret fall kan vara värt att
nämna som belysande exempel. En ung
trädgårdsmästare har fått hela sin anläggning
förstörd. Förra året övertog
han på arrende en handelsträdgård,
där han nedlade alla sparpengar han
hade jämte ett lånat kapital. Han är en
arbetsam och duktig karl, det vitsordet
har han av alla. Nu är han fullständigt
ruinerad. Växthusen äro fulla av vatten
till ett djup av cirka en meter. Någon
eldning kan ej äga rum, vilket har
fått till följd att alla växter bli förstörda.
Han hade även gjort en del planteringar
i drivbänkar ute, men allt är
bortspolat, och han gör en förlust av,
lågt räknat, cirka 20 000 kronor. Får
lian ingen hjälp, har han ingen möjlighet
att börja om igen. En privat insamling
har satts i gång, men det förslår
ju inte så långt.

Detsamma kan sägas om en 40-årig
kvarnägare. Han är gift och har tre
barn i åldern 16, 14 och 6 år. Sedan
lång tid utlärd mjölnare övertog han
förra året genom köp Viskafors kvarn
för ett pris av 35 000 kronor, vartill
kommo maskiner för 15 000. I köpet
ipgingo även en mindre såg samt en

Tisdagen den 24 april 1951.

Nr 15.

Svar på frågor ang. vidtagande av hjälpåtgärder med anledning av de oversvam

ningar, som orsakas av årets vårflod.

bostadsfastighet. Han satte in sina sparade
slantar och har ett lån i Svenska
Handelsbanken på 35 000 kronor mot
inteckning och borgen av anförvanter.
Såväl i bostad som kvarn står vattnet
nu så högt att allt arbete är omöjligt.
För att han åter skall kunna bebo huset
fordras nya golv och nya trossbottnar
samt alla de reparationer detta
medför. Byggmästaren har beräknat att
det lågt räknat kommer att draga en
kostnad av C 000 kronor. Dessutom är
det fara värt att grunden tagit skada,
vilket kan fastslås först då vattnet sjunkit
undan. Ägaren har måst lämna hus
och hem och bor nu hos vänliga människor
men är helt utan inkomst under
den tid som detta förhållande råder.

De människor som så drabbats av
denna naturkatastrof ha inte haft möjlighet
att söka skydd genom försäkringar
mot ekonomisk ruin. Försäkringsexperterna
ge det beskedet, att sådana
försäkringar helt enkelt inte finnas.
S. k. vattenskadeförsäkring avser
endast — som termen lyder — oberäknad
utströmning från vattenledning,
d. v. s. skador vållade av ledningsbrott
eller öppna kranar. I försäkringsbestämmelserna
säges klart ifrån, att
regnflöden och översvämningar inte
inräknas. Mot de driftavbrott som
drabbat ett stort antal stora och små
industrier finnas heller inga försäkringar.
Avbrottsförsäkring gäller endast
då stoppet föranletts av antingen
brand- eller mekanisk maskinskada
som primärorsak.

För olyckor som ligga denna nära
har förut lämnats statshjälp. Jag tänker
på sandstormarna i Skåne, trombskadorna
i Västbo och framför allt
Surtekatastrofen. Den senare är ju oss
alla friskt i minne, och jag behöver
inte nämna att den snabba och effektiva
hjälp som statsmakterna då gåvo
medförde att hela svenska folket fick
ökad tilltro till att den hemsökte inte
ensam skal! bära bördan när dylika

ting inträffa. Det får väl anses stå
utom allt tvivel att den av mig nu berörda
naturkatastrofen ligger i linje
med Surtekatastrofen och övriga, varför
dessa få anses vara av prejudicerande
karaktär.

Enligt rapport, som jag i går erhöll
på begäran från drätseldirektören i
Borås, synes staden återhämta sig snabbare
än vad man vågat hoppas. Industriföretagen
äro i stort i gång. Byggnads-
och maskinskador ha visat sig
vara mindre än vad man fruktat de värsta
dagarna. Företagens dyrbara lager
ha räddats tack vare snabba omplaceringar.

Värst synes översvämningen ha härjat
i Svenljunga. Jag vill nämna några
ord om detta. Särskilt firman Skandinavisk
Päls har lidit stora förluster genom
Ätrans översvämningar. Katastrofen
kom den 13 denna månad, och vattenståndet
i fabrikens lokaler steg till
110 cm, men det har i dag sjunkit till
60 cm. Driftstoppet har varit totalt sedan
början, och ännu måste man ro
inne i lokalerna, när vissa nödvändiga
arbeten skola göras.

Jag har, herr talman, tagit upp detta
särskilda fall, därför att det berör en
fråga som har sitt särskilda intresse.
Man synes i dessa trakter vara rätt allmänt
av den uppfattningen, att Ätrans
översvämningar till stor del äro onödiga
och skulle kunna undvikas genom
att några stycken flaskhalsar mellan
Svenljunga och Axelfors breddades. Enligt
uppgifter som kommit mig till banda
och vilkas trovärdighet jag inte har
någon anledning att betvivla hade det
funnits möjligheter att behärska översvämningen.
Flaskhalsarna mellan
Svenljunga och Axelfors 1m, menar
man, inte släppt igenom mera vatten
än atl Ätran nedanför dem kunnat absorbera
detta. Jag anser att om det förhåller
sig på det sätt som jag relaterat,
borde borttagandet av dessa trånga
eller grunda pass vara en sak som till -

Nr 15.

Tisdagen den 24 april 1951.

Svar på frågor ang. vidtagande av hjälpåtgärder med anledning av de översväm

ningar, som orsakas av årets vårflod.

kommer staten, enär enskilda företagare
i ett sådant fall intet kunna uträtta.
En undersökning borde göras, och kanske
jag får fråga statsrådet, huruvida
en sådan kan tänkas komma till stånd.
Det borde väl få anses som klok ekonomi
inte endast att hjälpa mot lidna förluster
utan även, i den mån detta är
möjligt, att företaga sådana preventiva
åtgärder som göra att förluster av detta
slag ej behöva ske.

Blott ytterligare ett par ord innan
jag slutar. Ehuru hundraprocentig lekman
på området vill jag ändå föra på
tal frågan om översvämningens samband
med det s. k. grundvattenproblemet.
Framstående kännare på området
förmena att översvämningarna inte
hade behövt få den katastrofala karaktär
som nu skett, om vi haft förstånd
och kunskap nog för att sköta våra naturtillgångar
och våra marker på ett
riktigt sätt. Det tillkommer inte mig
att på minsta sätt diskutera denna fråga,
men då expertisen på området förmenar
att vad den kallar utdikningsraseriet
ofta åstadkommit onödiga torrläggningar
utan nämnvärd båtnad och
vinst, undrar man om kulturen gått så
girigt fram, att den blivit sin egen hämnare.

I en uppsats från en geolog heter
det: »Vi måste lära oss att förstå att vi
inte kunna tvinga vår jord och vår skog
att producera hur mycket som helst.
Vi måste balansera kulturskapandet så
att det ger högsta möjliga avkastning
utan att förlora i produktivitet. Kunna
vi inte finna denna balans så släppa vi
lös krafter som drabba med ödeläggelse.
»

Man synes här förmena att okunnighet
om de omutliga relationerna mellan
kulturen och naturen till stor del är
skuld till översvämningarna.

Jag vill därför, herr talman, sluta
mitt anförande, som blivit alldeles för
långt, med att fråga, huruvida även detta
spörsmål kan tänkas bli beaktat, då
man väl i alla fall så småningom måste

ta upp frågan om vad man praktiskt
kan göra för att förhindra — så långt
det står i mänsklig makt — sådana
översvämningar som nu ödelagt så stora
värden i södra Sverige.

Herr von SETH: Herr talman! Jag ber
att få framföra mitt tack till inrikesministern
för svaret på frågan. Visserligen
hade jag riktat frågan till socialministern,
men jag finner det vara förenligt
med rationell ordning att svaret
blivit överlämnat till samma statsråd
som skulle lämna svaret på herr Gustafssons
fråga.

Jag skulle för övrigt i detta sammanhang
vilja säga, att även om herr Gustafsson
inte hade länspumpat ämnet
så mycket som han gjort, anser jag att
svaret på en enkel fråga bör vara klart
och koncist.

När jag framställde frågan hade jag
fullt klart för mig, att man inte skulle
kunna överblicka skadornas omfattning,
och det har också vitsordats, att vattnet
inte runnit undan så att man ens
tillnärmelsevis kunnat göra detta. Avsikten
med min fråga var emellertid
att de människor, som nu blivit hårt
drabbade, jordbrukare, egnahemsägare,
fastighetsägare —- och inte minst eu
speciell trädgårdsodlare i värnamotrakten
-— skulle i den nöd som de kommit
i få klarhet om att riksdagen hyser
medkänsla med dem och att statsmakterna
vilja ingripa så snart det är möjligt
att bedöma skadornas omfattning
och art. Av inrikesministerns svar
framgår, att statsrådet är beredd att
först igångsätta en utredning om skadornas
omfattning och därefter, om det
visar sig föreligga ömmande omständigheter,
ge dessa människor den hjälp
de behöva. Jag har nu av svaret fått
klarhet i denna fråga, och jag ber att
få tacka för detla. Jag hoppas att det
kommer att bli så som jag här har sagt.

Överläggningen var härmed slutad.

Tisdagen den 24 april 1951.

Nr 15.

§ 4.

Svar på fråga ang. genomförandet av

riksförsäkringsanstaltens omorganisation.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER, som yttrade: Herr
talman! Herr Henriksson har till mig
riktat följande enkla fråga:

Är herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet i tillfälle att lämna
besked om huruvida riksförsäkringsanstaltens
omorganisation skett under
lämpliga former och med rimligt hänsynstagande
till berörda parters berättigade
intressen?

Den pågående rationaliseringen inom
riksförsäkringsanstalten avser dels debiteringen
av arbetsgivares försäkringsavgifter,
dels ock arbetet med skadereglering
jämlikt olycksfallsförsäkringsoch
yrkessjukdomsförsäkringslagarna.
Förslag till denna omorganisation underställdes
1950 års riksdag. Förändringarna,
fullt genomförda, ha beräknats
medföra en nettominskning i personalbehovet
med sammanlagt 92 personer.
En viss övergångstid har förutsatts,
och man har utgått från att jämkningar
och justeringar i såväl själva
organisationen som i personalbehovet
kunna visa sig erforderliga allteftersom
erfarenhet vinnes.

Enligt vad jag erfarit liar personalminskningen
skett genom successiv frivillig
avgång, i den mån vederbörande
skaffat sig anställning på annat håll.
Flndast ett tiotal uppsägningar ha skett,
men veterligen har ingen av de uppsagda
måst sluta utan att annan anställning
erhållits.

Jag är medveten om att riksförsäkringsanstaltens
personalförening riktar
kritik mot såväl den nya organisationen
som mot de former, vari denna
förberetts och genomförts. Huruvida
»omorganisationen skett under lämpliga
former och med rimligt hänsynstagan -

de till alla berörda parters intressen»
kan jag icke uttala mig om utan ett
mera ingående studium av alla faser i
ärendets handläggning än jag hittills
haft tillfälle till.

Härefter anförde

Herr HENRIKSSON: Herr talman! Jag
tackar herr statsrådet för svaret på
min fråga. Jag skulle därtill vilja säga,
att omorganisationen av riksförsäkringsanstalten
har väckt en hel del
uppseende. Det hela gick i positiv riktning,
när man för ett par år sedan från
anstaltens ledning förklarade, att här
skulle det bli fråga om en rationalisering
av stora mått. Jag tror inte att det
är någon som har något att erinra mot
sådant, även om det kan sägas att inte
alltid de rationaliseringar bli bäst, som
man på det sättet kungör med mycket
stor skärpa och inför en mycket stor
publik.

Saken har emellertid under den allra
sista tiden väckt uppmärksamhet i
en mera negativ riktning, när man från
personalens sida och enligt min mening
med stort berättigande framhållit,
att det inte har skett något samråd
med denna under den tid, som man
har planerat eller genomfört omorganisationen.
Jag finner det i hög grad
anmärkningsvärt att man har gått till
väga på detta sätt. Det är så mycket
mera anmärkningsvärt som det skett i
en tid, då man på andra håll kommit
till insikt om det värde, som kan ligga
i samarbete och samråd med personalen.
Detta liar kommit till uttryck på
olika sätt, i företagsnämnder i det enskilda
näringslivet och i samarbetsorgan
av olika slag på de statliga arbetsplatserna.

När det är så tycker man, att vid en
omorganisation av den storleksordning,
som det här varit fråga om, skulle
verksledningen ha strävat efter att på
ett mycket tidigt stadium taga kontakt
med personalens organisationer och in -

Nr 15.

Tisdagen den 24 april 1951.

Svar på interpellation ang. redogörelse för de åtgärder, som vidtagits med anled ning

av den av riksdagen år 1949 begärda översynen av socialvården.

formera dessa om vad som skulle komma
att ske och liur man avsåg att göra
det. Det måste nämligen vara alldeles
uppenbart att man därigenom hade haft
möjlighet att om inte helt undgå de
svårigheter som följa med en omorganisation
så i varje fall mildra dess konsekvenser
avsevärt. Jag vill gärna vid
detta tillfälle säga, att man på andra
håll inom den statliga verksamheten
har varit mycket angelägen om att så
fort det varit fråga om någon mera
betydande omorganisation kalla personalen
till samråd. Jag beklagar att det
inte har skett i detta fall. Skadan äV
skedd, och jag skall nu inte lägga sten
på redan tung börda.

Jag vill emellertid sluta med att uttala
min tillfredsställelse över att statsrådet
avser att göra en mera vittgående
undersökning än den som varit möjlig
att göra under den korta tid som förflutit
från det jag ställde min fråga till
dess svaret på den nu lämnats. Jag hyser
också den förhoppningen att denna
undersökning skall leda till att man
får till stånd det samråd, som borde ha
ägt rum mycket tidigare mellan verksledningen
och personalen, och att man
därigenom i varje fall för framtiden
skall undvika att komma i sådana konflikter
som man nu gjort och väcka en
alldeles onödig uppmärksamhet i en
fråga av detta slag.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Svar på interpellation ang. redogörelse
för de åtgärder, som vidtagits med anledning
av den av riksdagen år 1949 begärda
översynen av socialvården.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER, som yttrade: Herr
talman! Med andra kammarens till -

stånd har herr Hjalmarson till mig riktat
frågan, huruvida jag skulle vilja
lämna kammaren redogörelse för de
åtgärder som inom vederbörande departement
må vara vidtagna med anledning
av riksdagens skrivelse år 1949
angående översyn av socialvården.

Herr Hjalmarson har i sin interpellation
själv erinrat om det replikskifte
i denna fråga, som ägde rum vid årets
remissdebatt här i kammaren. Herr
förste vice talmannen riktade då samma
fråga till mig som interpellanten
nu ställt. Jag svarade, att när socialvårdskommittén,
som ju formellt ännu
har uppdraget att göra en samordning
av socialvården, kommit med sina sista
betänkanden, tänkte jag sörja för att
samordningsfrågan komme under prövning
av en kommitté tillsatt av Kungl.
Maj :t.

Jag har egentligen inte någonting att
tillägga i dag, eftersom socialvårdskommittén
ännu inte är färdig med sitt
arbete.

Emellertid bör jag kanske erinra om
att riksdagen 1949, om man tränger
något bakom formuleringen i utskottsutlåtandenas
kläm, framförde två önskemål
i samordningsfrågan. Man framhävde
behovet av en utredning av arbetskraftsproblemen
och uttalade önskemål
om periodiskt återkommande
översikter av den typ som framlades
i finansplanen 1946. Dessa båda önskemål
torde kunna anses tillgodosedda
genom tillsättandet av 1949 års arbetskraftsutredning
och den s. k. långtidsutredningen.
Utbyggnaden av de vårdgrenar,
som interpellanten berört, sker
i den takt som resurserna tillåta. Möjligheterna
att bedöma personaltillgången
och utrymmet för ytterligare investeringar
för dessa ändamål komma givetvis
att underlättas genom de nämnda
utredningarnas arbete.

Behov av översikt och samordning
uppträder emellertid även på andra områden
än då det gäller finansieringen

Tisdagen den 24 april 1951.

Nr 15.

Svar på interpellation ang. redogörelse för de åtgärder, som vidtagits med anled

ning av den av riksdagen år 1949 begärda översynen av socialvården.

av socialreformerna och hushållning
med personalresurserna. Stundom menar
man med samordning av socialvården
en uniformering av socialförsäkringens
förmåner och administration.
Det framgår inte klart om interpellanten
önskar aktualisera denna fråga. Den
rör, i vad den gäller förmånerna, huvudprinciperna
för våra socialförsäkringar.
Socialvårdskommittén måste
dock slutföra sitt arbete, innan en ny
utredning härom kan sättas i gång.

Något annorlunda är situationen beträffande
den centrala och lokala socialadministrationen.
Centralt är eu
rationalisering och översyn i gång på
flera områden. Lokalt utgör den nya
kommunindelningen, som träder i kraft
nästa år, en viktig förutsättning för
fortsatt rationalisering, och socialvårdskommittén
har i sitt betänkande angående
lag om socialhjälp, som nyligen
remissbehandlats, framlagt ett förslag
till lokal samordning, som nu är under
prövning inom socialdepartementet.

Härefter anförde:

Herr HJALMARSON: Herr talman! Jag
ber att få tacka statsrådet för svaret.
Min gamle lektor i kristendom brukade
säga till sina elever, när han tyckte att
deras svar på framställda frågor inte
utmärktes av någon större innehållsrikedom:
»Det där, det var allt en kort
berättelse.» Detsamma får jag väl säga
till socialministern: Det här, det var
allt en kort berättelse.

Vad är syftet med interpellationer i
centrala samhällsfrågor? Jo, att bereda
regeringen tillfälle att i friare former
än som eljest står till buds lägga fram
material, som kan berika och fördjupa
debatten i dessa frågor. Socialministern
har ju inte precis visat något större intresse
för denna uppgift vid behandlingen
av nu diskuterade spörsmål. Om
detta förhållande även skulle få tolkas så,
alt socialministern inte har något mera

brinnande intresse för själva frågeställningen
i interpellationer beklagar jag
detta livligt.

Då socialministern tydligen inte varit
benägen att tillföra diskussionen i föreliggande
fråga något material, skall jag
i all anspråkslöshet i stället söka lämna
ett bidrag till densamma.

Samordningsproblemet inom socialpolitiken
utgör en lång lidandeshistoria.
Första gången det blev högaktuellt var
väl 1928 genom dåvarande socialministern
Liibecks initiativ för att främja
en lösning av dessa problem. Några år
senare — det var 1934 —- lade den
Linnérska utredningen fram sitt förslag.
Att det var ett förslag, som byggde
på sunda principer, torde den följande
utvecklingen — icke minst arbetet i socialvårdskommittén
— ha visat. Men
förslaget ledde inte till något nämnvärt
resultat. 1937 återkom man till frågan,
bl. a. i motioner från vårt håll, och
socialvårdskommittén tillsattes. Den
skulle åstadkomma en samordning inom
socialvården. Dess första förslag tog
även sikte härpå. Det var förslaget av
1942, som främst syftade till att få till
stånd en socialpolitisk rationalisering
inom kommunerna. Oberoende av frågan
om den inre organisationen i kommunerna
framfördes som ett fristående
förslag tanken på inrättandet av särskilda
socialvårdskommuner. Statsrådet
Möller tog upp denna senare tanke,
men de inre kommunala samordningsproblemen
lades åt sidan. För andra
gången har nu socialvårdskommittén
kommit tillbaka till sin primära uppgift
genom framläggandet i fjol av förslaget
till socialvårdslag. Detta bearbetas
nu i departementet.

Under hela denna tid har den sociala
organisationen oavbrutet vuxit. Under
30-talet fingo vi de erkända sjukkassorna
med sina lokala utlöpare, vi
fingo de erkända arbetslöshetskassorna
med sin lokala representation, vi fingo
hemhjälpsnämnd, familjebidragsniimnd,

Nr 15.

Tisdagen den 24 april 1951.

Svar på interpellation ang. redogörelse för de åtgärder, som vidtagits med anled

ning av den av riksdagen år 1949 begärda översynen av socialvården.

husmoderssemesternämnd o. s. v. —
snart sagt ett nytt organ för varje ny
hjälpform.

Hurudant är då läget i dag?

Vad som utmärker den svenska socialvården
för närvarande är främst att
det finns så många olika hjälpformer
och samhälleliga bidrag för likartade sociala
ändamål. Vissa av dessa utgå direkt
från statliga organ, andra från
kommunerna (med eller utan statsbidrag),
åter andra via understödsföreningar
eller likartade sammanslutningar.
Någon fullständig uppräkning kan
det inte bli fråga om här, men några
exempel kunna åtminstone antyda lägets
innebörd.

För att börja med de gamla, var ju avsikten
med den senaste folkpensionsreformen
att folkpensionen skulle utgå utan
behovsprövning och vara tillräcklig för
uppehället. Det blev den dock aldrig,
och den fortgående inflationen har förvärrat
läget ännu mera. Bostadsbidragen,
som förutsätta viss behovsprövning,
ha visat sig från början nödvändiga
i många kommuner. I svårare fall
behövs också fattigvård (socialhjälp)
som komplettering.

Vid sjukdom är det i första hand
sjukförsäkringen som skall gripa in.
Den är emellertid som bekant ännu inte
obligatorisk, och även här måste därför
fattigvården ofta träda till, både för att
bekosta sjukvård och eventuell konvalescentvård
och för att sörja för familjens
uppehälle. Grundas sjukdomen på
olycksfall eller yrkessjukdom, är det
åter riksförsäkringsanstalten som tar
ansvaret både för ekonomisk hjälp, för
vård, för eftervård och för den omskolning
som kan bli nödvändig. Därtill
komma emellertid dels kostnaderna för
den öppna hälso- och sjukvården, dels
de dolda kostnader för sjukvården som
bero på att avgifterna på sjukhusen
icke täcka självkostnaden. De bäras vid
sinnessjukvård i regel av staten och
vid kroppssjukvård av landsting och

vissa städer. Kostnaderna för alkoholistvård
åter bäras i huvudsak av staten;
därvid är att märka att i vissa fall
vård på sinnessjukhus kan vara önskvärd.

Familjerna och barnen fingo genom
den i mitten av 1930-talet igångsatta befolkningspolitiken
stöd i olika former.
Denna verksamhet har sedermera
byggts ut. De allmänna barnbidragen
kompletteras genom särskilda barnbidrag,
som utgå efter viss behovsprövning.
Vid moderskap inträda dels vissa
direkta, icke behovsprövade bidrag
(moderskapspenning), dels den noggrant
behovsprövade mödrahjälpen. Bostäderna
subventioneras dels genom
egentliga bostadsrabatter, dels mer eller
mindre direkt genom lån, av vilka tillläggslånen
ha ren subventionskaraktär.
Dessa olika slag av bidrag äro i huvudsak
statliga men administreras av kommunala
eller särskilt tillsatta organ.
Detsamma gäller de fria skolfrukostarna,
den sociala hemhjälpen, husmoderssemestrarna
och de fria barnresorna.
Bidrag till barnhem o. s. v. utgå däremot
direkt från statlig myndighet. I
den mån det är fråga om anstaltsvård
för missanpassad ungdom ligger det
ekonomiska ansvaret på de statliga ungdomsvårdsskolorna.

Dessa exempel äro som redan nämnts
ofullständiga. Att märka är att i många,
kanske flertalet fall olika slags understöd
komma i fråga för samma familj,
och i stor utsträckning utgå dessa genom
olika myndigheter, som var för sig
ha att pröva och bedöma hjälpbehovet
och eventuellt kunna komma till olika
resultat eller åtminstone finna olika
slag av åtgärder påkallade. Det kanske
vanligaste exemplet härpå inträder när
husfadern är alkoholist och familjen
med anledning därav kommer i nödläge.

Olägenheterna i det rådande systemet
äro av två slag. Resultatet av splittringen
kan bli dels att den hjälpbe -

Tisdagen den 24 april 1951.

Nr 15.

Svar på interpellation ang. redogörelse för de åtgärder, som vidtagits med anled ning

av den av riksdagen år 1949 begärda översynen av socialvården.

hövande blir förvirrad och inte får stöd
av samhället på det mest ändamålsenliga
sättet, dels att kostnaderna bli
orimligt höga.

Icke sällan kan det råda ovisshet om
huvudmannaskapet för den åtgärd som
påkallas i ett visst fall. En sida härav
bilda hemortsrättsfrågorna: där hemortsrätten
är oviss, händer det att den
kommun som utbetalar fattigvårdsunderstöd
begränsar detta till ett minimum.
Likaså kan det vara svårt att bedöma
om ett olycksfall eller en sjukdom
föranletts av arbete eller ej, och deu
hjälpbehövande och hans anhöriga
tvingas då att under den press som råder
till följd av vad som inträffat söka
koncentrera sig på ansträngningar att
få ut det mesta möjliga. Orättvisor kunna
även uppstå, exempelvis till följd av
överförsäkring. I dessa och andra fall
måste vidare den hjälpbehövande ibland
utföra sin talan vid besvärsförfarande
för att inte bli lidande på de oklarheter
som föreligga. Allra vanligast är
slutligen att klienten icke är medveten
om vart han skall vända sig och därför
kan gå miste om en hjälp, som han
faktiskt har rätt till. Det är betecknande,
i hur stor omfattning rådgivningsverksamhet
på detta område har måst upprättas.

Ser man frågan ur det allmännas synpunkt,
träder genast den administrativa
apparatens omfattning och belastning
i dagen. Det brukar då invändas, att
en stor del av arbetet skötes av kommunala
förtroendemän och därför ej drar
några kostnader. Men bortsett från att
även förtroendemännens tid har ett
visst värde håller icke denna argumentering.
Såväl behovet av arvoden och
pensioner för kommunala förtroendemän
som särskilt den kommunala tjänstemannakårens
tillväxt beror till stor
del på den sociala apparatens invecklade
karaktär. T själva verket torde socialvården
för det övervägande flertalet
svenska medborgare administreras av

tjänstemän, icke av oavlönade förtroendemän.
Därtill kommer, att just i de
mindre kommuner, där inga tjänstemän
finnas, rekryteringen av förtroendemän
för de förvaltande uppgifterna stöter
på växande svårigheter. Vad som gör
den ökade belastningen med förvaltningsuppgifter
särskilt olustig är, att
arbetet till så stor del går åt, icke till att
hjälpa medmänniskor i nöd utan till
att orientera sig i olika lagar och förordningar,
eventuellt skriftväxla eller
processa med olika myndigheter och
andra kommuner — vilka i sin tur få
ägna sig åt samma slags uppgifter.

Bakgrunden till det hela är nämligen,
att statsmakterna å ena sidan vilja
överlämna den direkta kontakten med
klientelet i så stor utsträckning som
möjligt till kommunala myndigheter
eller särskilda sammanslutningar men
å andra sidan ge dessa mycket ringa
rörelsefrihet. Mängden av statsbidragsbestämmelser
och andra författningar
beror på att staten vill tvinga eller locka
fram en viss standard utan att likväl
ta det direkta ansvaret för att denna
upprätthålles. Fråga är emellertid om
inte resultatet i själva verket skulle bli
avsevärt bättre om man avstode härifrån
och i stället förenklade förfaringssättet,
så att de som ha med saken att
göra finge koncentrera sig på att efter
bästa förstånd meddela den hjälp som
i varje särskilt fall behövs.

Kostnaderna bli också av allt att
döma mycket större än vad som svarar
mot socialvårdens standard ur klientelets
synpunkt. Någon fast grundval
för att beräkna merkostnaden finns naturligtvis
inte; man måste ta olika omständigheter
i betraktande. Fn bättre
samordning och en mera enhetlig organisation
skulle utan allt tvivel möjliggöra
en kraftig nedskärning av administrationsapparaten.
Det kostsamma besvärsförfarandct
skulle få avsevärt mindre
omfattning. Finanskontrollen skulle underlättas,
vilket skulle avlasta särskilt

2 — Andra kammarens protokoll 1051. Nr 15.

Nr 15.

Tisdagen den 24 april 1951.

Svar på interpellation ang. redogörelse för de åtgärder, som vidtagits med anled

ning av den av riksdagen år 1949 begärda översynen av socialvården.

länsstyrelserna från en hel del arbete.
Dessutom — och detta är det viktigaste
— skulle kostnaderna minskas om varje
behovsfall kunde bedömas som en
enhet och ett enhetligt understöd utbetalas.
Sannolikt uppstå nu i många fall
onödiga kostnader dels därför att den
högra handen inte vet vad den vänstra
gör, dels därför att erforderliga understöd
icke sätta in vid den tidpunkt då
man skulle kunna uppnå bästa möjliga
resultat med minsta möjliga utgift.

Dessa omständigheter tarva särskild
uppmärksamhet, när kravet på sparsamhet
med statens och kommunernas
utgifter gör sig gällande med sådan
styrka som nu. Det nuvarande socialvårdssystemet
har byggts ut under en
period då det allmänna ansett sig tämligen
fullständigt befriat från dylika
hänsyn. Nu är läget ett helt annat. Besparingsutredningen
har visat, att ingen
verkligt betydande minskning av statsutgifterna
kan äga rum utan att träffa
även vissa sociala utgifter. Dess förslag
förutsätta betydande inskränkningar
även på detta område; än mera uppenbart
är att ingen utvidgning av större
betydelse av vare sig statens eller kommunernas
socialbudget kan komma ifråga
under de närmaste åren. Det blir
då särskilt angeläget att undersöka, vilka
kostnadsminskningar som kunna
äga rum utan standardsänkning, liksom
vilka standardförbättringar som kunna
genomföras inom den nuvarande kostnadsramen.

Socialministern framhåller nu, att
hans avsikt är att tillsätta en särskild
samordningskommitté, sedan arbetet avslutats
inom socialvårdskommittén, vilken
ursprungligen just haft i uppdrag
att samordna socialvården. Socialministern
understryker också det värde det
kommer att ha för den nya samordningskommittén
att så småningom kunna
tillgodogöra sig resultatet av arbetskraftsutredningen
och långtidsutredningen.
Tillåt mig bara, herr talman,

få göra en enda fråga: När tror socialministern
att vi kunna förvänta några
praktiska resultat av den blivande samordningskommittén?
Nog hade man väl
ändå med litet mera god vilja kunnat
påskynda samordningsfrågornas lösning.
Nog hade det väl t. ex. varit möjligt
för socialministern att tillse att socialvårdskommittén
efter 1942 hade forcerat
sitt arbete. Då hade vi åtminstone
hunnit något litet längre än dit vi kommit
i dag.

Vi hålla på här i landet att dränkas
i en utredningsparlamentarism, där å
ena sidan mångfalden specialutredningar
hindra oss att angripa stora samhällsproblem,
å andra sidan utredningsapparatens
totala omfattning hindrar
oss från att lösa enkla, närliggande rent
praktiska spörsmål. Konsten att leta
fram utredningar för att finna motiv
till att säga nej även till kloka och vettiga
förslag ha vi lyckats driva till fulländning.

Nu hoppas jag verkligen, att den omständigheten
att en ny stor kommitté
skall tillsättas icke kommer att åberopas
som hinder för att lösa mera begränsade
spörsmål. I slutorden i statsrådets
korta svar tyckte jag mig skymta tanken,
att detta inte heller var meningen.
Det vore då av stort värde att åtminstone
få höra något litet mera om statsrådets
uppfattning, vilka partiella samordningsproblem
som skulle kunna
tänkas bli prövade utan hinder av den
större utredningen och efter vilka riktlinjer
statsrådet tänker sig att en sådan
prövning skulle kunna ske. Det är inte
svårt att lämna exempel på problem av
denna typ, men statsrådet har här givetvis
en mycket bättre överblick än
vad en enskild riksdagsman kan ha.

Statsrådet säger i sitt svar, att det
inte av interpellationen framgått hur
jag ser på frågan om huvudprinciperna
för våra socialförsäkringar. Det är kanske
en fråga, som jag i och för sig inte
hade behövt gå in på här i dag. Jag ber

Tisdagen den 24 april 1951.

Nr 15.

Svar på interpellation ang. redogörelse för de åtgärder, som vidtagits med anled ning

av den av riksdagen år 1949 begärda översynen av socialvården.

att bara få göra några antydningar avslutningsvis
för att undanröja den oklarhet,
som enligt statsrådets uppfattning
i detta hänseende vidlådde interpellationen.

Den svenska socialförsäkringen har,
såsom icke minst socialministern själv
många gånger understrukit, utformats
under ett starkt, särskilt i början märkbart
inflytande från Danmark. Men den
danska förebilden avviker från vårt
system genom att utgöra en enhetlig försäkring.
I själva verket har man i vårt
södra grannland varit mycket försiktig
när det gällt att medge nya förmåner
utanför det enhetliga systemets ram.
Den stora och enligt mångas mening
radikala socialreformen i England efter
kriget, Beveridge-planen, innebär likaledes
en enhetlig försäkring. I Sverige
ha i olika sammanhang uttalanden
gjorts för åtgärder i samma riktning.
Även om problemet icke löses enbart
därmed, kan den enhetliga socialförsäkringen
nämnas som en av de huvudlinjer,
efter vilka man har alt söka en
lösning.

Uppenbarligen kan det aldrig bli
fråga om försäkring i den meningen att
avgifterna skola täcka hela kostnaden
för socialvården. Detta skulle lägga
alltför tunga bördor på de mindre inkomsttagarna.
En stor del av kostnaderna
måste alltid bäras av skattemedel.
Men genom en enhetlig obligatorisk försäkring
skulle man likväl vinna åtminstone
fyra fördelar.

För det första får man möjlighet att
förenkla förfarandet och sörja för att
utgående förmåner meddelas på ett
ändamålsenligt och rättvist sätt. Det lokala
socialförsäkringsorganet — socialnämnden,
sjukkassan eller vad det kan
bli fråga om ■— kan bedöma behovsfallet
enhetligt och efter fastställda regler
bevilja hela den förmån som behöver
utgå.

För det andra förenklas administrationen,
både lokalt och centralt. Färre

förvaltningsorgan erfordras, och de som
befinnas böra kvarstå med minskade
arbetsuppgifter få tillfälle att koncentrera
sig på förebyggande socialvård och
andra »kurativa» uppgifter utan att bindas
vid det löpande arbetet med fördelning
av medel.

För det tredje blir det genom en enhetlig
socialförsäkringsavgift till det
belopp, som kan befinnas böra utgå,
klart för varje medborgare att han bidrar
och med hur mycket han bidrar
till sin egen sociala säkerhet. Detta
måste på lång sikt ge honom ökad självkänsla
och självaktning, samtidigt som
det ökar hans medvetande om att det
är han själv, icke »staten» ensam som
betalar — och därmed även i vanliga
demokratiska former avgör hur mycket
han vill kosta på sig.

För det fjärde blir hela systemet
även för statsmakterna lättare att överblicka,
varigenom större säkerhet vinnes
för en konsekvent politik. Tillfälliga
omständigheter eller oreflekterade
känsloskäl ha nu alltför lätt att spela
in. Vid en enhetlig socialförsäkring blir
innebörden av den ena och den andra
restriktiva åtgärden, respektive utbyggnaden,
snabbt klar för varje bedömare.

Detta sista var, som sagt, herr talman,
endast några antydningar om hur
jag för min del ser på socialförsäkringens
grundläggande problem, närmast i
anledning av den frågeställning som
socialministern snuddade vid i sitt interpellationssvar.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER: Herr talman! Jag
måste bekänna att när jag läste denna
interpellation, vilket jag har gjort åtminstone
tre gånger ganska noggrant,
var det mig fullständigt omöjligt att
riktigt fatta vad herr Hjalmarson me -

Nr 15.

Tisdagen den 24 april 1951.

Svar på interpellation ang. redogörelse för de åtgärder, som vidtagits med anled ning

av den av riksdagen år 1949 begärda översynen av socialvården.

nade. Jag vågar påstå att, om jag sknlie
föredra den, kammarens ledamöter skulle
finna interpellationens hela innehåll
och tankegång så oklar, att ni inte heller
skulle riktigt förstå, vad det egentligen
är som vederbörande interpellant
åsyftar.

Efter herr Hjalmarsons anförande
har jag fått fullkomligt klart för mig,
vart det hela syftar. Vi skola avstå ifrån
de allmänna barnbidragen, ifrån de särskilda
barnbidragen, ifrån bostadsrabatterna,
ifrån tilläggslånen, ifrån hela
denna serie av olika former för hjälp i
olika situationer och i stället låta en socialnämnd
omedelbart i varje särskilt
behovsfall pröva hur mycket hjälp som
behövs och vilken form hjälpen skall
ha. Så har jag åtminstone nu fattat herr
Hjalmarsons anförande. Dess innehåll
var för mig mycket intressant. Tv under
sådana förhållanden förstår jag inte,
varför högern här i kammaren har röstat
mot de kommunistiska motioner,
som gång på gång ha väckts just för att
skapa ett enda organ, som skall bestämma
över vilken social hjälp som skall
utgå för alla de olika tänkbara fallen
av behov som kunna uppstå. Jag kan
inte se någon skillnad på den skiss till
nyordning inom socialpolitiken, som
herr Hjalmarson gjorde, och på innehållet
i de kommunistiska motionerna.
Skillnaden ligger väl antagligen däri,
att kommunisterna skulle vara mycket
flottare med beloppen. Någon sådan frikostighet
kan ju herr Hjalmarson inte
gärna önska, om han vill främja någon
sparsamhet av verklig betydelse.

Jag kan inte gå in på hela denna
fråga i hela dess vidd. I interpellationen
talas det om vården av de kroniskt sjuka
och de sinnessjuka, om ålderdomshemsvården,
om liela detta komplex av
vårdformer. Av vissa formuleringar verkar
det nästan som om det vore huvudsaken
för herr Hjalmarson att peka på
det eländiga tillståndet på detta område.

När jag gjort dessa reflexioner kan -

ske jag skall säga litet grand om hur jag
ser på dessa sociala vårdfrågor. Jag är
för min del övertygad om att det system
för allmänna barnbidrag, som vi nu ha
här i landet, inte kan förbättras genom
att man inrättar lokala socialnämnder
eller genom någon annan dylik metod.
Jag är också övertygad om att t. ex. det
system för bostadsrabatter, som vi ha,
är uppbyggt på ett tillfredsställande
sätt. Däri kan i varje fall inte en lokal
socialnämnd åstadkomma några förbättringar,
eftersom fasta regler för sådana
rabatter äro gällande. Och då vi ha
fasta regler för en viss form av socialhjälp,
kan det inte vara så viktigt vem
som fattar besluten. Det enda som man
möjligen skulle kunna misstänka — och
det tycks herr Hjalmarson göra — är
alt den som har allmänna barnbidrag,
särskilda barnbidrag och därtill bostadsrabatter
dessutom går till fattigvården
för att söka få hjälp även därifrån. Det
kanske kan finnas något fall där en sådan
misstanke kan vara motiverad, men
det torde väl vara ytterligt sällsynt.
Och vare sig man då har en socialnämnd
eller något annat organ som fattar det
lokala beslutet om en eventuell hjälp
åt en sådan familj, måste ju detta organ
ta reda på hurudan familjens ekonomiska
ställning är. Det kan ju inte
vara särskilt svårt att konstatera om
den har dessa förmåner och därefter
avväga sitt beslut om den supplerande
hjälpen.

Jag fäste mig vid att herr Hjalmarson
nämnde Danmark som det förnämsta
exemplet på en samordning. Ja, det beror
på vad man menar. Danmark har
en enda stor sociallag — det är riktigt.
Den genomfördes för övrigt, om jag
minns rätt, redan 1933 av dåvarande
socialministern Steincke. Men det innebär
ju inte alls att de olika hjälpbehoven
avhjälpas med t. ex. samma belopp.
Folkpensionärerna betala inte ett
öre till sin pension. Stat och kommun
betala allting i motsats till vad förhål -

Tisdagen den 24 april 1951.

Nr 15.

Svar på interpellation ang. redogörelse för de åtgärder, som vidtagits med anled

ning av den av riksdagen år 1949 begärda översynen av socialvården.

landet är i Sverige. På våra debetsedlar
finnes en avgift upptagen till folkpensioneringen,
även om den är liten. Den
danska sjukförsäkringen, vars linjer
också äro uppdragna i den stora sociallagen,
har en bestämmelse om en minimisjukpenning
på 40 öre. Det är klart
att vederbörande har rättighet att försäkra
sig högre. Men om han försäkrar
sig för den lägsta summa som är tilllåten
enligt lagen, är det ett väldigt
hopp emellan de förmåner, som komma
honom till del, och den pension som
folkpensionären får.

För min del har jag den uppfattningen,
att man skall försöka överföra de
kortvariga olycksfallen till sjukkassorna.
Det kan hända att man då man diskuterat
denna åtgärd har överskattat
behovet av obligatoriska sjukkassor. Jag
har ingen bestämd mening om det —
jag bara säger att det är möjligt. Men
om sjukkassorna kunde överta de korta
olycksfallen, skulle detta avlasta riksförsäkringsanstalten
ofantligt. Det är en
åtgärd som borde genomföras.

Arbetslöshetsförsäkringen förutsätter
tydligen herr Hjalmarson skall bli obligatorisk.
Det finns för all del ett förslag
om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring,
som emellertid ingen har ansett
sig ens motionsvis böra presentera
riksdagen. För min del har jag kommit
till den uppfattningen, att det förslag
om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring,
som socialvårdskommittén framlade,
kanske var litet väl vidlyftigt.

Vad sedan den lokala organisationen
beträffar, så är det mycket sannolikt
att man kan åstadkomma eu centralisation
beträffande de olika slags hjälpfrågor,
som det ankommer på de kommunala
myndigheterna att fatta beslut
om, även om denna organisation inte
precis får de uppgifter, som skymtat i
herr Hjalmarsons anförande. Fn sådan
centralisation tror jag att man kan
åstadkomma, och det är naturligtvis
någonting som borde genomföras.

Om herr Hjalmarson är road därav,
så har jag här en promemoria på 19
sidor, som jag verkligen inte ansåg det
lönt att dra i interpellationssvaret. Det
är den s. k. samordningens historia, och
den är ändå mycket kortfattad. Denna
samordning började inte, som herr
Hjalmarson föreställer sig, 1928, utan
den började i själva verket 1920. Då
skrev riksdagen för första gången till
Kungl. Maj :t, att man önskade en utredning
om en enhetlig organisation av
den svenska socialförsäkringens olika
grenar, som det då hette. Samma år på
hösten tillsattes en kommitté för socialförsäkringens
organisation. Den arbetade
ett par års tid. I november 1922
slaktades den. Det var under den stora
kommittéslaktens dagar, den kommittéslakt,
som ju ofta har anförts som det
bästa exemplet på hur man bör hantera
kommittéväsendet här i landet. Jag
skall inle gå igenom hela den lidandeshistoria,
som det här verkligen är fråga
om. Jag vill bara säga till herr Hjalmarson,
alt när socialvårdskommitténs
förslag till särskilda socialvårdskommuner
framlades, blev jag faktiskt ganska
skräckslagen. Tv om detta förslag hade
genomförts, skulle det ha inneburit, att
.särskilda myndigheter skulle ha fattat
beslut om alla möjliga utgifter för vederbörande
kommun och att kommunalfullmäktige
egentligen inte skulle ha
haft något annat att göra, när de upprättade
sin budget, än att räkna ihop
de anslag, som hade beslutats av socialvårdskommunen,
av poliskommunalförbundcn,
av skolkommunalförbunden
o. s. v., och därefter besluta utdebiteringen
för alt täcka kostnaderna.

Det tyckte jag ju var att göra systemet
väl ihåligt, varför jag föredrog att
försöka ordna med en ny kommunindelning.
Ja, det tog förfärligt lång tid,
men den nya kommunindelningen kom
så småningom till stånd. Såvitt jag kan
erinra mig, hälsades det med allmän
tillfredsställelse, alt Kungl. Maj:t inte

Nr 15.

Tisdagen den 24 april 1951.

Svar på interpellation ang. redogörelse för de åtgärder, som vidtagits med anled ning

av den av riksdagen år 1949 begärda översynen av socialvården.

lade fram förslag om socialvårdskommuner
utan i stället gick in för en ny
kommunindelning, även om — vilket
man ju kunde förutse —• det skulle ta
många år innan man kunde genomföra
densamma. Och det har det gjort. Det
är tyvärr tråkigt, men i den nya kommunindelningen
har man en utomordentligt
mycket bättre bas även för en
central nämnd för de sociala ärendena.
Därigenom blir det i varje fall något
lättare att komma till rätta med hithörande
problem.

Jag skall i övrigt inte taga upp kammarens
tid med hela den serie av spörsmål,
som anmäla sig i detta sammanhang,
men jag har inte velat underlåta
att åtminstone påpeka vissa konsekvenser
av de riktlinjer, för vilka herr Hjalmarson
gör sig till tolk. Skola dessa
riktlinjer genomföras, betyder det, mina
damer och herrar, en fullständig, i
grunden gående omstöpning av hela
den socialpolitik, som vi gemensamt ha
beslutat.

Herr HJALMARSON: Herr talman! Om
herr statsrådet hade velat verkligen
koncentrera sig på själva frågeställningen
i interpellationen, hade det förvisso
inte kunnat bli något som helst
missförstånd om innebörden i den
framställda frågan. Jag skall be att
strax få återkomma härtill.

Det är två huvudproblem som herr
statsrådet snuddar vid i sitt interpellationssvar.
Det ena är frågan om de
större och mera långsiktiga samordningsproblemen,
och det andra är frågan
om de mera begränsade, praktiska
samordningsfrågor, som successivt anmäla
sig i det aktuella socialpolitiska
arbetet.

Att jag berörde den förstnämnda frågan
berodde på att herr statsrådet ansåg
att en viss oklarhet i det hänseendet
vidlådde interpellationen. Jag vill då
bara här i anledning av det sätt, på vil -

ket socialministern här lade sitt svar,
erinra om att jag framhöll, att när man
skall diskutera de större och mera
långsiktiga samordningsproblemen, är
en av diskussionslinjerna, en av huvudlinjerna
i diskussionen, frågan om den
enhetliga socialförsäkringen. Jag pekade
därvidlag på de erfarenheter som
man har gjort dels i England — med
Beveridgeplanen — och dels i Danmark.
Jag har för min del försökt att
efter bästa förmåga sätta mig in i dessa
frågor. Jag gör inte anspråk på att tillhöra
de främsta specialisterna här i
landet på detta område, men så mycket
har jag förstått av den socialpolitiska
diskussionen i Sverige under senare
tid, att de problem, som man brottats
med i dessa båda länder under det sociala
arbetets planläggning, äro i hög
grad aktuella även för oss.

Det förefaller mig emellertid som om
det var tämligen onödigt av socialministern
att i detta sammanhang draga
in de framstötar, som från kommunistiskt
håll ha gjorts här i riksdagen.
För min del kan jag inte se sambandet
mellan dessa och de socialpolitiska
riktlinjer, som jag här snuddade vid
på grundval av exempel från andra demokratiska
länder.

Vilken fråga som är den väsentliga i
interpellationen framgår ju, herr talman,
fullkomligt klart av vad som står
i interpellationen. Det heter där i slutorden:
»Såsom framgår av utlåtandena
från de utskott, som 1949 behandlade
de ovan berörda motionerna» — alltså
motioner från högerhåll — »ansågo utskotten
att förberedande utredningar
borde ske inom vederbörande departement.
» Det gällde förberedande utredningar
för att lösa eller planera för en
lösning av olika delar av samordningsproblemet.
»Sådana delutredningar, vilka
sedan fullföljas i samarbete med en
samordningskommitté, torde också vara
den bästa lösningen.» Själva frågan i

Tisdagen den 24 april 1951.

Nr 15.

Svar på interpellation ang. redogörelse för de åtgärder, som vidtagits med anled ning

av den av riksdagen år 1949 begärda översynen av socialvården.

interpellationen löd: »Vill herr statsrådet
lämna kammaren redogörelse för de
åtgärder som inom vederbörande departement
må vara vidtagna med anledning
av riksdagens skrivelse år 1949
angående översyn av socialvården?»
Inte behöver man, herr talman, på något
sätt missförstå innebörden i denna
frågeställning.

Jag beklagar att socialministern inte
vill gå in på några av de konkreta
spörsmål som här anmäla sig, att socialministern
alltså inte själv vill lämna
ett bidrag till debatten om vilka partiella
samordningsproblem som vi nu
borde kunna gripa oss an med utan
hinder av den stora samordningskommitté,
som socialministern tänker tillsätta,
när socialvårdskommittén inom
kort har avslutat sitt arbete.

Jag skall här ge ytterligare ett litet
bidrag till debatten. Socialministern pekade
nyss på betydelsen av kommunindelningsreformen.
Ja, herr talman, nog
måste man väl ändå säga sig, att när
denna tanke aktualiserades i samband
med att socialvårdskommittén lade
fram sitt förslag om särskilda socialvårdskommuner,
hade det varit det naturliga
att man inom socialdepartementet
hade planerat för sådan samordning
av den inre kommunala organisationen
i socialt hänseende, att åtminstone
detta avsnitt av samordningsproblemet
hade varit löst när den nya kommunindelningsreformen
trädde i kraft. Om
jag får anknyta till den tankegången
skulle jag vilja säga: Om vi nu få denna
stora samordningskommitté, som väl
kommer att sitta i många år innan den
kommer att redovisa sina resultat, vore
det då inte naturligt att man oberoende
av kommitténs arbete åtminstone sökte
få till stånd eu lösning av de mest
trängande interna kommunala organisationsproblemen?
Alla som ha sysslat
med kommunalt arbete — även jag i
min ringa mån — ha ju praktisk erfa -

renhet av vad det betyder för kommunerna
att dessa problem få en bättre
och mer rationell lösning.

Jag skall peka på ett annat exempel.
Alla veta att frågan om en samordning
av olycksfallsförsäkringen och sjukförsäkringen
sedan länge har stått på dagordningen.
Vi veta alla, att finansieringen
av dessa bägge socialvårdande
funktioner sker på olika sätt. Men jag
frågar mig: Vad är det som hindrar att
vi, oberoende av hur samordningen
kommer att ske i större format och på
längre sikt, nu lösa det mera begränsade
problemet att se till, att förmånerna
enligt dessa bägge lagar bli på ett
förnuftigt sätt samordnade?

Jag vill — för att ta ett tredje praktiskt
exempel — hänvisa till den framställning
som har lämnats av byråchefen
Torsten Eriksson i en i mitt tycke
mycket intressant artikel i nr 9 av tidskriften
Tiden, där han under rubriken
»Kriminalpolitiska bekymmer» berör
en del aktuella vårdnadsfrågor. Han
sammanfattar sina synpunkter på följande
sätt: »Eftersom behandlingen av
de människor som innanför den ena
eller andra vårdformen omhändertages
för samhällskontroll i öppen eller sluten
vård innehåller så många gemensamma
drag, vore det klokt att överväga
en sammanslagning i rent administrativt
hänseende. Nu hör fångvården
till ett eget ämbetsverk. Den sociala
ungdomsvården ligger hos socialstyrelsen.
Alkoholistvården hör också till socialstyrelsen,
men Äverkommandot ligger
inte i socialdepartementet utan i
inrikesdepartementet. Sinnesslövården
haltar mellan skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen,
som på vissa håll delar
anstalter med varandra. Och sinnessjukvården
slutligen ligger hos medicinalstyrelsen
allena. Hur vore det att
överväga inrättandet av en statlig anstaltsstyrelse,
så att så många av dessa
statliga inrättningar som möjligt komme

Nr 15.

Tisdagen den 24 april 1951.

Svar på interpellation ang. redogörelse för de åtgärder, som vidtagits med anled ning

av den av riksdagen år 1949 begärda översynen av socialvården.

under gemensam överledning? För en
gångs skull bleve detta nya ämbetsverk
ingenting nytt annat än till namnet. Det
skulle enbart innebära att man förde
tillhopa de på olika ämbetsverk utspridda
byråerna till ett helt. Följden
kunde inte bli annat än bättre administrativ
ordning och reda. Anstaltsutrymmena
blev klokare utnyttjade och
framför allt: de behandlingsmässiga erfarenheterna
blev gemensam egendom.»

Jag är, herr talman, inte i stånd att
här yttra mig om huruvida den lösning
som byråchefen Eriksson tänker sig på
detta område är den riktiga, även om
det förefaller mig som om han har anfört
många goda skäl för sin tanke, men
det är praktiska problem av denna art,
som på område efter område tränga sig
fram i vårt land och som det förefaller
mig angeläget att vi försöka lösa oberoende
av den blivande stora utredningen.

Det var detta jag hade hoppats att
socialministern skulle ha berört litet
närmare, samtidigt som han skulle ha
givit oss en liten inblick i hur han ser
på dessa utomordentligt viktiga frågor.

Skulle vi ändå inte kunna säga, herr
talman, att det är en vinning att vi ha
kommit därhän, att vi alla inom de demokratiska
partierna äro ense om de
stora målsättningarna när det gäller å
ena sidan försvaret för vår nationella
frihet och å andra sidan försvaret för
vår sociala trygghet? Vi ha alla ett
gemensamt intresse på denna punkt,
och syftet med min framstöt har i
främsta rummet varit att ge ett bidrag
från vårt håll till det som til syvende og
sidst är det väsentliga på det sociala
området, nämligen vården om människorna.

När statsrådet Möller blickar tillbaka
på sitt — det vill jag gärna säga —
framgångsrika verk i det sociala reformarbetets
tjänst, kan han med tillfredsställelse
se på en rad olika åtgärder
som vidtagits för att göra det

bättre för de många människorna här
i landet. Men jag föreställer mig att
även socialministern nu skulle kunna
erkänna, att det varit önskvärt om
dessa olika vårdformer, som vi här ha
staplat på varandra, hade kunnat stöpas
i en rationellare form och om vi
hade kommit något litet längre mot
samordningsproblemets lösning efter
dessa decenniers lidande — ty vi äro ju
överens om, socialministern och jag, att
det rör sig om en lidandeshistoria. Därmed
skulle man också ha kommit ett
stycke längre i fråga om effektiviteten i
vårdnaden om de enskilda människorna.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER: Herr talman! Jag
skall bara svara herr Hjalmarson på
två punkter.

Jag antydde, att det enligt min mening
inte är säkert att man skulle behöva
avvakta genomförandet av förslaget
om obligatorisk sjukförsäkring innan
man läte sjukkassorna övertaga de
s. k. korta olycksfallen. Jag tror att den
frågan kan lösas för sig, och jag stöder
mig därvid på att sjukkassorna
fingo till uppgift att handhava utbetalningen
av moderskapspenningen när
vi införde denna bidragsform. Och när
denna reform genomfördes någon gång
vid mitten på 1930-talet voro ju sjukkassorna
av mycket mindre omfattning
än de äro nu. Eftersom man lyckades
med detta, är det inte uteslutet — jag
vågar inte säga att det är säkert, utan
det måste underkastas en undersökning
-—- att man i den frivilliga sjukförsäkringens
organisation även kan koppla
in de korta olycksfallen.

Vad frågan om den rent organisatoriska
kommunala samordningen beträffar
kan jag inte ta definitiv ståndpunkt
till denna förrän vi i departementet ordentligt
ha gått igenom socialvårdskommitténs
socialhjälpsförslag, där man

Tisdagen den 24 april 1951.

Nr 15.

Svar på interpellation ang. redogörelse för de åtgärder, som vidtagits med anled ning

av den av riksdagen år 1949 begärda översynen av socialvården.

har knutit in en central socialnämnd.
Det är mycket möjligt att den frågan
kan lösas nästa år, för den händelse
det är möjligt att lägga fram ett lagförslag
till 1952 års riksdag. Det är i
fråga om det andra, det större samordningsspörsmålet,
som jag däremot mycket
riktigt inte vågar ha någon bestämd
uppfattning om hur det slutligen skall
klaras. Jag tror inte på att deras föreställningar
äro realistiska, som mena
att man skall kunna slå ihop allting i
en enda kaka. Jag tror inte att t. ex.
bostadsrabatterna, de allmänna barnbidragen,
folkpensionerna och allt detta
bara kan skickas till en enda styrelse
för att där behandlas. Men det är ju
sådana frågor som utredningen skall
komma att syssla med.

När man klagar på att man inte har
fått samordningen nu, vill jag bara understryka
att direktiven till socialvårdskommittén
innehålla ett uppdrag
åt denna kommitté att försöka göra en
sådan samordning. Ett försök i den
riktningen gjordes för första gången i
förslaget om socialvårdskommuner, som
emellertid föll under bordet, efter min
mening på utmärkt goda skäl. Nu har
det kommit ett nytt förslag — men det
gäller bara den lokala samordningen
■— i kommitténs förslag till socialhjälpslag.
När detta förslag nu är under
behandling, kommer också frågan,
huruvida man skall acceptera kommitténs
förslag till den lokala samordningen,
att ordentligt prövas. Och, som
sagt, det kan hända att det kan accepteras
utan några större svårigheter.

Jag gör emellertid den lilla reservationen,
att jag vill titta på förslaget
ordentligt innan jag binder mig för det.

Herr IIAGÅRD: Ilerr talman! Jag tilllåter
mig se frågan om samordning och
samarbete på det sociala fältet som ett
organisationsproblem. Gör man det, så
måste herr statsrådet konstatera att
ingen annan period i vårt samhälleliga

liv har visat prov på en sådan ofantlig
splittring på socialvårdens område som
det sista decenniet eller kanske de sista
decennierna. Det kommer man inte
ifrån. Och jag frågar, om någon här i
kammaren kan i rask följd räkna upp
alla de kommunala organen på socialvårdens
område. Det är bortåt ett dussin,
och jag antar att inte många kunna
göra det. Det är på den punkten vi ha
satt in en del av vår kraft för att få
fram en annan och bättre sakernas ordning.
Det är inte bara på det rent primärkommunala
fältet som ett sådant
tillstånd råder; för länen har man skapat
länsorgan: mödrahjälpsnämnd, länsbostadsnämnd
o. s. v.

När nu socialministern talar om Danmark
— och jag erkänner att Danmark
är ett föregångsland i vissa avseenden
— får man dock icke glömma att det
var just när det gällde det kommunala
arbetet som socialminister Steincke
satte in sin kraft och sammanförde det
hela till Det sociale Udvalg. Det är detta
intryck som herr statsrådet har glömt
att taga med från resorna till Danmark.
Hade vi gjort på samma sätt, skulle vi
ha stått oss bättre.

Även i Finland har man åstadkommit
en samordning, som följer ungefär
samma linjer som det danska systemet.

När vi en gång sysslade med ett första
försök i denna riktning — det
var efter 1934, när organisationssakkunniga
försökte få fram ett samordningsförslag
—- sade man att en sådan samordning
skulle vara omöjlig att genomföra,
och så hittade man på något som
man trodde vara Columbi ägg och
skapade ett socialt register åt kommunerna.
Då sade herr statsrådet, att detta
var samordning, men herr statsrådet
glömde att .samordning i det avseendet
förutsatte en vidare samordning över
hela fiiltet. Det försummade vi att göra.
Det blev emellertid en glänsande period
för de firmor som sålde socialregistermatericl.

Nr 15.

Tisdagen den 24 april 1951.

Svar på interpellation ang. redogörelse för de åtgärder, som vidtagits med anled ning

av den av riksdagen år 1949 begärda översynen av socialvården.

När slutligen, efter upprepade framställningar
från höger- och folkpartihåll,
socialvårdskommittén tillsattes år
1937, blev den första uppgiften att få
fram en samordning på det kommunala
området. Det framlades också snart nog
ett förslag härom. När man talar om
att det förslag, som framlades 1942,
stjälptes av att det var kombinerat med
förslag om socialvårdskommuner, är
detta inte sant. Det var två skilda saker.
Socialvårdskommunerna voro en
anordning som vi hade föreslagit för att
skapa bättre ekonomisk bärkraft för
kommunerna, men dessutom, herr
statsråd, fanns det ett fristående förslag
till en fullständig organisation
inom kommunerna oberoende av socialvårdskommunerna.
Det är alltså inte
riktigt att framställa det rent historiska
förloppet så som herr statsrådet här
har gjort.

Det förelåg enligt mitt förmenande
inte någon anledning att sedermera —
efter framläggandet av den utredning
som blev färdig 1942 — förhala denna
samordning inom kommunerna. Vi
hade mycket väl behövt den just nu,
när vi den 1 januari 1952 stå inför den
nya ordningen i storkommunerna. Då
hade vi behövt ha det nya förslaget
klart. Då hade vi behövt en fullständig
och klar samordning. Vi ha här försuttit
ett mycket gott tillfälle, och det
måste man på det livligaste beklaga.

Jag skulle vilja fråga statsrådet, om
statsrådet observerat att man ute i kommunerna
tagit denna sak i egna händer
och trots en olämplig lagstiftning
försökt samordna socialvården på ett
betryggande och mera klargörande
sätt. Inte mindre än 80 stycken av
våra stadskommuner ha varit med om
att skapa ett centraliserat system i den
riktning, som jag så många gånger här
har pläderat för. De ha gjort detta,
trots att de icke ha haft något stöd från
lagstiftningens sida. Det har varit en
mödosam uppgift för kommunalmän -

nen, och de ha lyckats med den endast
tack vare att samtliga kommunmedlemmar
ha varit på det klara med nödvändigheten
att rätta till statsmakternas
försummelser härvidlag och få till stånd
en ny ordning.

Så har man kommit fram till en organisation
med socialvårdsbyråer och
socialvårdschefer och allt vad därmed
sammanhänger. Men det förefaller mig
som om detta icke på något sätt hade
uppmärksammats inom kanslihuset.

Jag misstänker att statsrådet Möller
under den kommande tiden får ta emot
en allt tätare ström av uppvaktande
kommunalmän, vilka komma att kräva
en lagstiftning, som bättre tillfredsställer
åtminstone stadskommunernas krav.

Det är ungefär på samma sätt med de
landskommuner som skapats i samband
med den centraliserade medelsförvaltningen.
Det är en nyordning, som faktiskt
har gått förbi lagstiftningen. Jag
vill understryka att denna samordning
av socialvården borde ha utformats här
i landet redan för 16 eller 17 år sedan.
Så länge ha nämligen våra stadskommuner
arbetat på denna sak, och så
länge ha vi väntat på en lagstiftning på
detta område.

Vad sedan gäller frågan om samordningen
av förmånerna inom de olika
socialförsäkringsmöjligheterna, så gav
statsrådet den glädjande upplysningen
att man verkligen skall försöka samordna
de kortvariga olycksfallen med
sjukförsäkringen. Men jag frågar: Hur
skall detta bli möjligt med den sjukpenningkonstruktion
som har fastställts i
sjukförsäkringen?

Statsrådet var dock försiktig därvidlag
och sade, att han inte var alldeles
säker på att det skulle kunna genomföras,
och jag förstår honom bra på den
punkten. Herr statsrådet blir nog tvungen
att tumma en smula på sin ursprungliga
inställning till den enhetliga sjukpenningen.

Vidare säger statsrådet i slutet av

Tisdagen den 24 april 1951.

Nr 15.

Svar på interpellation ang. redogörelse för de åtgärder, som vidtagits med anled ning

av den av riksdagen år 1949 begärda översynen av socialvården.

sitt svar, att socialvårdskommittén
egentligen har stått hindrande i vägen
när det gällt att få resonemanget om
organisationen slutfört, men att frågan
skall tas upp igen när kommittén en
gång blir färdig med sitt arbete. Men,
herr socialminister, kommittén har ju
redan lämnat ifrån sig sitt yttersta och
sista förslag om organisationen. Detta
är väl bekant. Kommittén har i sitt
sista betänkande 1950 skrivit med tämligen
stora bokstäver, att nu återstår
av de stora uppgifterna endast olycksfallsförsäkringen
— sedan är kommittén
färdig med sitt arbete. Däri ligger
också underförstått, att man inte längre
kan syssla med någon organisatorisk
anordning med den bakgrund vi ha i
den nuvarande sjukförsäkringen, som
har antagits av riksdagen på Kungl.
Maj:ts förslag.

Jag kan för övrigt erinra om att just
organisationen av olycksfallsförsäkringen
egendomligt nog har behandlats för
sig inom kanslihuset. Vi ha nämligen
inom handelsdepartementets arbetsområde
något som heter försäkringsutredningen,
och om jag minns rätt har man
där hemställt om att få ta hand om organisationen
av olycksfallsförsäkringen.
Det är ganska egendomligt att handelsdepartementet
har hand om en så
vital fråga inom socialdepartementets
verksamhetsområde, men det vittnar ju
om samarbete och samordning inom
kanslihuset, och det är ju bara bra att
det finns. Men det visar också att det
inte är riktigt att säga, att det har förelegat
och fortfarande föreligger hinder
för att avgöra organisationsfrågan.
Det kunde ha gjorts långt tidigare, och
nu är det verkligen på tiden!

Herr talman! Jag måste konstatera,
att det på här ifrågavarande område
har begåtts många underlåtenlictssynder.
Det har jag påtalat många gånger.
Jag vill än en gång understryka, att alla
våra kommunalmän och övriga människor
som arbeta på det socialvårdan -

de fältet vilja ha en ny ordning till
stånd här. De vilja inte vänta i det
oändliga, ty dröjsmål stjälper så många
goda föresatser och så mycket gott
uppbyggande arbete.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER: Herr talman! Vi
kunna inte hålla på hur länge som helst
med att debattera denna interpellation,
eftersom vi ju ha två stycken till, som
också skola besvaras i dag. Det är
emellertid en sak, som jag här vill
framhålla.

Kommunerna själva ha på många
håll ordnat med något slags central
social nämnd. Om jag inte är fel underrättad,
är det Borås som därvidlag
är pionjär. Jag medger, att jag av det
faktum, att kommunerna i så många
fall ha ordnat denna sak, har dragit
den måhända litet förhastade slutsatsen,
att det i nu gällande lagar icke
finns några allvarliga hinder för kommunerna
att ordna med en central ledning
av socialvården. Denna slutsats
har naturligtvis i någon mån bidragit
till att jag inte har betraktat denna
fråga som så oerhört brådskande, när
nu faktiskt kommun efter kommun,
bl. a. Stockholm, har ordnat den på sätt
som skett.

Sedan var det speciellt en upplysning
i herr Hagårds anförande, som
jag blev mycket intresserad av. Jag
har i dag uppvaktats av en kommuns
representanter i denna fråga, och herr
Hagård påpekade här, att jag kommer
att få ta emot många sådana uppvaktningar
framdeles. Innebär detta uttalande
att det inom kommunerna finns
någon centraldirigering, inriktad på att
få kommunerna att organisera dylika
uppvaktningar?

Jag tycker den frågan är ganska naturlig
efter herr Hagårds yttrande.

Herr HAGÅRD: Herr talman! Herr
statsrådet hade kunnat bespara sig den

Nr 15.

Tisdagen den 24 april 1951.

Svar på interpellation ang. kompensation till ägare av hyresfastighet för vissa om

kostnadsökningar.

lilla antydan om centraldirigering som
han gjorde. Om herr statsrådet menar
vad han säger, så vill jag bara förklara,
att det är en fullständigt grundlös
misstanke. Det är för mycket sagt, att
detta är en anordning som kunnat göras
utan alltför stora svårigheter. Det
har inte varit så. Den har för de flesta
kommunerna kunnat komma till stånd
endast genom en massa hänsynstaganden
på grund av svårigheterna att undvika
att komma i konflikt med bestämmelserna
i lagstiftningen. Bara en sådan
enkel sak som hur man skall tillsätta
en tjänsteman vållar stort huvudbry
i kommunerna. Det är detta som
vi mena skulle lia besparats oss, om
statsmakterna velat förstå svårigheterna.

Jag vill ännu en gång stryka under
att någon centraldirigering behöver
herr statsrådet nog inte befara. Men
det kommer ändå. Jag har väl rätt, när
jag säger, alt i nästan varje yttrande
om socialhjälpslagen och organisationen
i anslutning till denna framkom
det, trots tveksamhet om socialhjälpens
detaljer, ett önskemål, att man ändå
ville behjärta behovet av en ny organisation.
Där liar herr statsrådet redan
en mångfald framställningar.

Överläggningen var härmed slutad.

§ C.

Svar på interpellation ang. kompensation
till ägare av hyresfastighet för vissa omkostnadsökningar.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER, erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman! Med
andra kammarens tillstånd har ledamoten
herr Birke till mig riktat frågan,
huruvida jag vore villig att inom regeringen
upptaga till omprövning frågan
om en sådan kompensation till fastighetsägarna
att den pågående konflikten

mellan fastighetsägare och fastighetsarbetare
må kunna bringas att upphöra.

Jag torde först få lämna en kort
redogörelse för den prövning som hittills
ägt rum av frågan om s. k. generell
hyreshöjning enligt 5 § hyresregleringslagen
för hyresåret 1/10 1950—
30/9 1951.

Genom beslut den 9 juni 1950 förklarade
statens hyresråd det icke vara
påkallat att för innevarande hyresår
medgiva generell hyreshöjning enligt
5 § hyresregleringslagen. över beslutet
har Sveriges fastighetsägareförbund den
27 juni 1950 anfört besvär men samtidigt
anhållit att senare få komplettera
besvären för att bli i tillfälle att verkställa
vissa utredningar. Sedermera har
förbundet i skrivelse den 19 december

1950 förklarat sig icke för närvarande
vara i stånd att fixera den hyreshöjning,
som erfordrades för att kompensera
inträffade kostnadsstegringar och
därför anhållit om anstånd tills vidare
med beslut i anledning av besvären.
Dessa fullföljdes först genom skrivelse
från förbundet för några dagar sedan,
nämligen den 16 april i år. Besvären
ha remitterats till hyresrådet för utlåtande.
Regeringen har alltså ännu icke
varit i tillfälle att slutgiltigt pröva fastighetsägarnas
krav på hyreshöjning
för innevarande hyresår. När hyresrådets
utlåtande föreligger, kommer regeringen
att ta ställning till besvären.

I detta sammanhang må vidare nämnas
att Sveriges fastighetsägares arbetsgivareförbund
i skrivelse den 30 mars

1951 hemställde om viss hyreshöjning.
Förbundet anförde bl. a. följande. Sedan
förhandlingar upptagits inför en
av Kungl. Maj:t den 3 februari 1950
tillsatt kommission för medling i avtalstvister
inom fastighetsarbetarfacket,
antecknades till kommissionens protokoll,
att kommissionen den 3 mars 1950
från regeringen framfört ett uttalande
av innehåll bl. a., att regeringen vore
beredd att fr. o. m. den 1 oktober 1950

Tisdagen den 24 april 1951.

Nr 15.

Svar på interpellation ang. kompensation

kostnadsökningar.

bereda fastighetsägarna kompensation
för de särskilda kostnader den nya arbetarskyddslagen
medförde i fråga om
fastiglietsarbetarnas veckovila. Arbetsgivareförbundet
hemställde, att Kungl.
Maj:t måtte medgiva viss hyreshöjning
dels för tiden den 1 oktober—31 december
1950 för täckande av nyssnämnda
kostnader, dels för tiden
fr. o. m. den 1 januari 1951 för täckande
av beräknad ökning i fastighetsarbetarlöncrna.

Över arbetsgivareförbundets framställning
avgav hyresrådet den 7 april
1951 utlåtande. Rådet beräknade, att
mot merutgifterna för fastighetsarbetarnas
veckovila svarade en höjning av
exklusivehyrorna av 1 procent för fastigheter
med heltidsanställd fastighetsarbetare
och 0,3 procent för övriga fastigheter.
I fråga om framställningen i
övrigt anförde hyresrådet bl. a. följande:
»Då det i 5 § hyresregleringslagen
talas om ökade omkostnader för fastighetsförvaltning,
har innebörden därav
ansetts vara att summan av förvaltningsomkostnaderna
skall ha ökat. Det
är sålunda icke avsett att en enstaka
omkostnadspost skall tagas ut till särbedömning
och hyreshöjning medges
på grund av dess ökning, utan förändringarna
i omkostnaderna skola bedömas
i ett sammanhang. Ej heller varje
konstaterad ökning av de samlade förvaltningsomkostnaderna
kan utgöra
grund för ett beslut om en motsvarande
hyreshöjning. Det skall enligt lagens
ord särskilt prövas, huruvida omkostnadsökningen
gör en höjning av hyrorna
påkallad. Vid denna prövning skall
hänsyn tagas till även andra förhållanden
än omkostnadsökningen. Bland
annat bör det allmänna ekonomiska läget
i samhället beaktas. Dessa överväganden
av mera allmän natur böra givetvis
ske i ett större sammanhang.

Vidare har hittills vid prövning av
frågan om generell hyreshöjning enligt
5 § ansetts, att prövningen skall gälla

till ägare av hyresfastighet för vissa omett
hyresår i sänder, därvid liyresåret
räknats från den 1 oktober. De ändringar
i förvaltningsomkostnaderna,
som inträtt under ett hyresår, ha med
hänsyn härtill tagits i betraktande först
såvitt avser hyrorna under kommande
hyresår.

I enlighet med vad nu anförts bör
den ökning av förvaltningsomkostnaderna,
som föranledes av nytt kollektivavtal
för fastighetsarbetarna, beaktas
först vid prövning av frågan om hyreshöjning
för tiden efter den 30 september
1951 och då ses i samband med
övriga förändringar i dessa kostnader.
Tillräckliga skäl att i förevarande fall
förfara annorlunda föreligga enligt hyresrådets
mening icke.»

Från den av Kungl. Maj :t den 2 mars
1951 förordnade kommissionen för
medling i avtalstvister rörande fastighetsarbetarfacket
inhämtades, att av
vederbörande parter tillstyrkt medlingsförslag
medgåve beräkning av
kostnaderna för veckovila åt deltidsanställda.
I fråga om heltidsanställda fastighetsarbetare
förelåg icke något av
båda parter tillstyrkt förslag.

Den 13 april 1951 beslöt regeringen
— i avbidan på slutlig prövning av
fastighetsägareförbundets då ännu icke
fullföljda besvär över hyresrådets förutnämnda
beslut den 9 juni 1950 — medgiva
att i fråga om fastigheter med deltidsanställd
fastighetsarbetare avtal må
för tiden 1 oktober 1950—30 september
1951 träffas om hyreshöjning utöver
grundhyran med högst 0,3 procent av
hvran, bränslekostnaderna ej inräknade.
Arbetsgivareförbundets framställning
föranledde ej vidare åtgärd.

Av den lämnade redogörelsen torde
framgå att regeringen hittills ej på
grund av fastighetsägareförbundets
egen hemställan ansett sig kunna pröva
av förbundet framställda krav på hyreshöjning
för innevarande hyresår;
däremot har hyresrådet som förut sagts
den 9 juni 1950 prövat hyresfrågan

Nr 15.

Tisdagen den 24 april 1951.

Svar på interpellation ang. kompensation

kostnadsökningar.

men ej funnit anledning medgiva generell
hyreshöjning. Vidare bör understrykas
att regeringen så snart möjlighet
därtill förelåg infriat sitt förra året
givna löfte att bereda fastighetsägarna
kompensation för de med lagstiftningen
om veekovila förenade kostnaderna,
i den mån dessa kostnader med någorlunda
säkerhet kunnat beräknas.

Interpellanten vill tydligen göra gällande,
att det är regeringen, som bär
ansvaret för den utbrutna fastighetsskötarstrejken.
Regeringen skulle, menar
interpellanten, utan vidare böja sig
för fastighetsägarnas, under hot att
öppen konflikt eljest skulle utbryta,
ultimativa krav på hyreshöjningar. Mot
denna uppfattning måste jag bestämt
vända mig. Hyresfrågan måste prövas
jämlikt bestämmelserna i hyresregleringslagen.
Hyresrådet torde inom kort
komma att till behandling upptaga frågan
om hyrorna för hyresåret den
1 oktober 1951—30 september 1952.
Till grund för sin prövning kommer
hyresrådet att ■— i likhet med föregående
år — lägga undersökningar rörande
de sammanlagda fastighetsomkostnadernas
utveckling. Inverkan av ökade
lönekostnader på denna utveckling
kommer självfallet härvid att beaktas.
Endast därest besvär över hyresrådets
beslut anföras, kommer emellertid detta
ärende under regeringens prövning.
Härmed anser jag mig ha besvarat den
av interpellanten ställda frågan.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Härefter anförde:

Herr BIRKE: Herr talman! Jag ber
att till herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet få framföra mitt
tack för det skyndsamma svar, som jag
erhållit på min interpellation.

Den fråga jag har dragit fram kan
delas upp i två punkter. Egentligen

till ägare av hyresfastighet för vissa omhöra
de samman, men det kanske ändå
finns anledning att skilja dem åt. Den
första är frågan om fastighetsägarnas
kompensation för de omkostnadsökningar,
som i och med ändringarna i
arbetstidslagen inträdde från och med
den 1 oktober 1950. Som jag framhållit
i interpellationcn utfäste sig regeringen
i fjol att ge fastighetsägarna
kompensation för dessa omkostnadsökningar,
och nu gör statsrådet Möller
gällande, att regeringen har infriat detta
löfte, i den mån omkostnaderna kunna
bestämmas.

Jag måste, herr talman, säga, att jag
ställer mig mycket frågande till statsrådets
ord på denna punkt. I verkligheten
är det ju nämligen så, att regeringen
icke har gått med på någon annan
hyreshöjning än den på 0,3 procent,
som har medgivits för fastigheter,
i vilka man har deltidsanställda
fastighetsarbetare. För sådana fastigheter
däremot, där man har heltidsanställda
arbetare och där den föreslagna
kompensationen är en procents hyreshöjning,
har regeringen icke hållit sitt
löfte. Statsrådet Möller vill väl inte
göra gällande, att det skulle vara svårare
att beräkna omkostnadsökningarna
för dylika fastigheter än för sådana,
där man har deltidsanställd personal?
I fråga om de senare har regeringen
ju följt de beräkningar som hyresrådet
gjort. Jag ställer därför frågan:
Varför har inte regeringen kunnat följa
samma beräkningar för fastigheter med
heltidsanställd personal och därmed
givit dem tillstånd till en höjning av
en procent på grundhyran?

Den andra delen av detta problem
är den konflikt, som vi för närvarande
ha mellan å ena sidan fastighetsägarna
och å andra sidan fastighetsarbetarna.
Den frågan anser jag för min del vara
viktigare än den första, men den går
herr statsrådet ganska lättvindigt förbi.
Det framhålles i interpellationssvaret,
att Sveriges fastighetsägareförbund icke

Tisdagen den 24 april 1951.

Nr 15.

Svar på interpellation ang. kompensation

kostnadsökningar.

har kunnat sköta denna sak, och svaret
ger närmast det intrycket, att det föreligger
formella skäl för regeringen att
inte nu ta någon ställning'' till konfliktfrågan.
Jag tycker för min del det är
märkvärdigt att regeringen tidigare
över huvud taget har kunnat beakta
framställningar från Sveriges fastighetsägares
arbetsgivareförbund, när det har
gällt fastigheter med deltidsanställd
personal. Sådana fastigheter ha ju nämligen
fått höja hyran med 0,3 procent.

Det är också egendomligt att regeringen
i fjol kunde ställa i utsikt en
kompensation för fastighetsägarna för
den då framräknade kostnadsökningen.

I princip är det ju här fråga om precis
samma sak. Skillnaden är bara den, att
det här gäller en betydligt större omkostnadsökning,
eftersom de kanske i
och för sig skäliga löneökningar det
här är fråga om variera mellan 12 och
25 procent. Anser socialministern att
regeringen kan gå med på att kompensera
obetydliga kostnadsökningar men
inte större sådana? Jag kan för min
del inte finna ett sådant ställningstagande
riktigt.

När regeringen i fjol utlovade kompensation
för inträffade omkostnadsökningar,
så måste väl till grund för detta
löfte ha legat att regeringen ansåg att
fastighetsägarna voro så hårt trängda,
att de voro i behov av kompensationen.
Det är ganska naturligt att fastighetsägarna
förra året fingo det intrycket,
att de i likhet med andra grupper kunde
påräkna kompensation för inträffade
kostnadsökningar.

Sedan gjorde statsrådet Möller ett
uttalande, som jag inte kan undgå att
ta upp i detta sammanhang. Fastighetsägarna
ha under förhandlingarnas gång
klart hävdat, att de icke kunna gå med
på några lönehöjningar utan att samtidigt
erhålla garantier för att de å sin
sida få motsvarande belopp i form av
hyreshöjningar. Detta betonar nu statsrådet
som ultimativa krav på hyreshöj -

till ägare av hyresfastighet för vissa om ningar

under hot om öppen konflikt.
Jag anser det vara väl starkt att säga så
om krav, som tydligen i och för sig
äro ganska skäliga.

Det är nog inte för mycket sagt att
fastighetsägarna utgöra en grupp av
medborgare, vars intressen under de senaste
åren ha blivit sämre tillgodosedda
än andra gruppers. Jag anser icke de
framkomna önskemålen om hyreshöjningar
vara oskäliga. Fastighetsägarna
begära ju ingenting annat än att få en
kompensation för de omkostnadsökningar,
som direkt höra samman med
löneökningarna. Någon kompensation
för levnadskostnadsökningarna begära
de icke.

Jag nödgas beklaga, att statsrådet i
svaret på min interpellation icke har
kunnat ställa i utsikt att hyreskonflikten
bringas ur världen. Jag beklagar
detta så mycket mer som verkningarna
av densamma ju främst gå ut över en
tredje part, nämligen hyresgästerna,
vilka äro oskyldiga till de förhållanden
som nu råda. Som jag har betonat i min
interpellation har det nu uppstått en
situation, som kan innebära stora risker
för folkhälsan. De som drabbas hårdast
av konflikten äro åldringar och familjer
med barn och sjuklingar. Det är
dessa kategorier man här bör slå vakt
om. Jag anser, att regeringen har svårt
att undandra sig ansvaret för den situation
som nu uppstått.

Vi ha i det uppkomna läget fått ett
exempel på hurudan utvecklingen på
hyresmarknaden kan bli, när man företar
eu hyresreglering. Det skulle inte
falla mig in att här påstå, att regeringen
inte hade de allra bästa avsikter när
hyresregleringen infördes. Men jag tycker
att man borde lära sig av de faktiska
förhållanden som inträtt och därför
vidta förändringar.

Herr talman! Jag vill sluta med en
vädjan till statsrådet att han inte i
denna fråga låter sig bindas av några
prestigehänsyn utan gör vad i hans för -

Nr 15.

Tisdagen den 24 april 1951.

Svar på interpellation ang. kompensation till ägare av hyresfastighet för vissa om

kostnadsökningar.

måga står för att problemet kommer
upp till behandling i regeringen och
regeringen fattar ett sådant beslut, att
fastighetsägarna icke ställas i någon
särklass samt att konflikten inte minst
för hyresgästernas skull bringas ur
världen.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER: Herr talman! Jag
måste för min del förklara, att herr
Birke kanske ändå litet grand bör överväga
sina ord, innan han gör några beskyllningar.
Han tillät sig bland annat
förklara, att regeringen inte har hållit
sitt löfte till fastighetsägarna, därför att
regeringen inte nu har medgivit en
hyreshöjning med hänsyn till de heltidsanställda
fastiglietsskötarnas veckovila.
För min del har jag hela tiden hävdat,
att man inte skall bevilja en hyreshöjning
förrän det finns en grund att
stå på, d. v. s. man måste veta vad det
är som skall kompenseras. Det räcker
inte med en teoretisk beräkning, sådan
som hyresrådet på sin tid gjorde, utan
det är väl alldeles uppenbart, att man
åtminstone måste ha så mycket botten
som t. ex. för 0,3-procentshöjningen,
där det fanns ett visserligen inte underskrivet
avtal, men i alla fall ett av
bägge parterna godkänt förslag och det
fanns all anledning att tro, att det
skulle bli den kostnadsökning, som regeringen
åtagit sig att kompensera. Beträffande
de heltidsanställda förelåg det
däremot icke något förslag, om vilket
parterna voro ense, då man skulle försöka
göra upp mellan fastighetsskötare
och fastighetsägare. Regeringen har
hållit sitt löfte till punkt och pricka, så
långt det kan hållas, och när det en
vacker dag blir klart vad de heltidsanställda
fastighetsskötarnas veckovila
kommer att kosta fastighetsägarna,
kommer regeringen att infria sitt löfte
också i det avseendet, precis som regeringen
gjort beträffande de deltidsan -

ställdas veckovila. Däremot kommer jag
för min del i varje fall icke att tillstyrka
regeringen att göra något slags teoretisk
bedömning om vad fastighetsägarna
skulle kunna tillgodoräkna sig.

Herr Birke sade, att han beklagade,
att jag inte ställt i utsikt några åtgärder,
varigenom konflikten skulle kunna
bringas ur världen. Den åtgärden är
ju uppenbarligen ingen annan än att
man skulle omedelbart expediera fastighetsägarnas
beslut så att säga, att regeringens
uppgift skulle vara att expediera
det beslut, enligt vilket fastighetsägarna
inte vilja skriva under ett avtal,
om de inte på förhand få regeringens
löfte att få omedelbar kompensation för
de kostnadsökningar, som det nya avtalet
kan medföra.

Det finns en mycket enkel åtgärd,
som bringar denna konflikt ur världen,
herr Birke, nämligen att fastighetsägarna
skriva på avtalet sådant det föreligger.
Då är konflikten omedelbart ur
världen. Däremot tror jag att det är
nödvändigt, att man från början gör
klart för fastighetsägarna, att de skola
vänja sig av med sådana manövrer som
denna, vilken innebär ett försök från
deras sida att få det hela att se ut som
om de inte skulle bära något ansvar för
situationen, utan att det är antingen
fastighetsarbetarna eller regeringen som
bär ansvaret för vad som inträffat. Det
är enligt min mening absolut nödvändigt,
att fastighetsägarna få klart för
sig, att sådana manövrer inte lyckas,
även om de hjälpas av en interpellant
i riksdagens andra kammare.

Jag kan inte underlåta att i detta
sammanhang göra ännu en erinran.
Fastighetsägarna ansågo sig på sin tid
berättigade till en viss hyreshöjning under
innevarande år. De anförde besvär
mot ett av hyresrådet den 9 juni 1950
fattat beslut, enligt vilket generell hyreshöjning
avböjdes. Det har tagit fastighetsägarna
först andra halvåret av
1950 och sedan 3’/2 månader av detta

Tisdagen den 24 april 1951. Nr 15.

Svar på interpellation ang. kompensation till ägare av hyresfastighet för vissa om kostnadsökningar.

år. innan de ha ansett sig ens kunna
fixera vilken hyreshöjning de vilja ha.
Det kan kanske bero på att området är
oöverskådligt, så att man inte kan fixera
vilka kostnadsökningar som ha ägt
rum, vilket jag tror är riktigt så till
vida som kostnadsökningarna äro ytterst
olika för olika fastigheter. Det
finns inte någon ordentlig bokföring.
Om man skulle kontrollera fastighetsbolagen,
skulle man något så när kunna
se, hur utvecklingen varit i fråga om
både inkomster och utgifter. Jag skulle
tro att en noggrannare prövning av fastighetsbolagens
räkenskaper ger vid
handen, att kostnadsökningar och utgiftsminskningar
ungefär ta ut varandra.
I varje fall blir det en mycket liten
skillnad. Om detta är riktigt eller ej, få
vi ju se, när hyresrådets utredning blir
färdig. Emellertid hade fastighetsägarna
som sagt tagit på sig 9% månader,
och när de efter denna tid fullföljde
besvären visade det sig, det vågar jag
säga, herr Birke, att det icke förelåg
någon utredning, på vilken man kunde
grunda ett beslut. Det fanns en rad påståenden
och ganska mycket siffror i
besvärshandlingarna, men att på basis
av dessa fullföljda besvär verkligen få
klarhet om hur stor hyreshöjningen behövde
vara, för att fastighetsägarna skulle
få kompensation för sina kostnadsökningar,
inte bara för löneökningen utan
även för andra kostnadsökningar, det
var, det vågar jag säga, fullkomligt
omöjligt.

Jag har sagt, att det tog en oändlig
tid för fastighetsägarna att fixera vilken
hyreshöjning de ville ha, vilket ju
måste bero på någonting. Det kunde
inte vara så, att de inte hade folk som
kunde skriva en skrivelse, utan det
måste bero på att de inte riktigt visste
hur det var. De kunde inte själva säga,
vilken hyreshöjning som behövdes, och
därför tog det denna långa tid. Sedan
skylla de på regeringen, för att de inte
få vad de begära, vilket de delvis vilja

ha retroaktivt. Det är högst besynnerligt.

Jag har ännu en erinran att göra.
Man skulle ju kunnat tro, att oändliga
värden stått på spel vid de avtalsförhandlingar
som förts rörande veckovilan.
Fastighetsägarna hade regeringens
löfte på att de skulle få kompensation
för veckovilan, så snart det blivit
klarlagt, hur mycket den skulle kosta
dem. Jag bryr mig inte om på vilken
sida skulden ligger. Jag bara konstaterar,
att det tog fastighetsägarna ett år
och i det närmaste 3)4 månader, i varje
fall 3 månader, innan de kunde komma
fram till ett förslag om en uppgörelse
rörande denna veckovila. Jag känner
inte till något exempel på en liknande
förhandlingsgång inom något område,
inte ens inom områden, där det verkligen
kan gälla inte bara några miljoner
kronor utan kanske något tusental miljoner
kronor. Jag kan t. ex. nämna den
stora mekaniska industrien, där man
kan få till stånd en uppgörelse ganska
lätt i alla fall. Här däremot var det fullständigt
omöjligt. Jag har inte kunnat
förstå det. För min del föreställer jag
mig, att man borde kunnat få till stånd
en uppgörelse på två timmar, men det
har visat sig behövas ett och ett kvarts
år. Jag bär inte velat underlåta att konstatera
detta, när nu den ena parten
försöker smita ifrån ansvaret och på
andra knuffa över ansvaret för det läge,
i vilket man råkat, väl vetande, att om
den parten skriver på avtalet, så är saken
klar.

Herr BIRKE (kort genmäle): Herr talman!
Herr statsrådet gjorde den erinran,
att jag nog borde överväga mina
ord, detta med anledning av att jag
sagt, att regeringen inte hållit sitt löfte.
I anledning därav vill jag bara erinra
herr statsrådet om att jag har tagit fasta
på vad statsrådet själv har sagt i interpellationssvaret
på s. 2, där det med -

3 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 15.

Nr 15.

Tisdagen den 24 april 1951.

Svar på interpellation ang. kompensation till ägare av hyresfastighet för vissa om kostnadsökningar.

delas, att »kommissionen den 3 mars
1950 från regeringen framfört ett uttalande
av innehåll bl. a., att regeringen
vore beredd att fr. o. in. den 1 oktober
1950 bereda fastighetsägarna kompensation
för de särskilda kostnader den nya
arbetarskyddslagen medförde i fråga
om fastighetsarbetarnas veckovila». Det
har jag citerat alldeles ordagrant ur
interpellationssvaret. Då konstaterar jag,
att statsrådet bara gått med på en hyreshöjning
med 0,3 procent för fastigheter
med deltidsanställda fastighetsarbetare,
trots att hyresrådet redan i sitt utlåtande
sagt, att för fastigheter med heltidsanställda
fastighetsarbetare är kostnadsökningen
en procent. För sistnämnda
fastigheter har statsrådet inte medgivit
någon hyreshöjning, och under sådana
förhållanden menar jag, att löftet inte
är till fullo infriat, och det vidhåller
jag, herr statsråd, än så länge.

Vad sedan beträffar den kostnadsökning
det nu är fråga om, som har
samband med den konflikt som nu uppstått,
förhåller det sig väl så, att om
regeringen avgivit samma försäkran,
att fastighetsägarna skulle få kompensation
för den kostnadsökning, som uppstår
med hänsyn till lönehöjningen,
hade man kunnat undvika konflikten,
men regeringen har tigit stilla. Med anledning
av den argumentation som
statsrådet förde, när han sade. att han
rådde fastighetsägarna att skriva på,
vill jag framhålla, att det ju inte är så
enkelt. Om nämligen omkostnaderna
ständigt ökas och marginalen tidigare
varit liten och nu kanske är obefintlig,
så kan man inte klara vilka kostnadsökningar
som helst, utan det måste finnas
någon kompensationsmöjlighet i
form av höjd hyra. Det tycker jag är
så skäligt och klart, att man inte skulle
behöva diskutera.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER: Herr talman! Jag

skall inte diskutera innehållet i löftet
på annat sätt än att säga, att jag har för
mig, att herr Birke är affärsman — det
kanske är ett misstag av mig — och jag
är övertygad om att herr Birke i sin
rörelse aldrig skulle gå med på att ge
en kompensation, som inte har grund i
ett faktiskt konstaterat förhållande. Nog
måste man väl ändå veta, vad det är
fråga om. Det vet man inte här.

Jag glömde tyvärr att i mitt förra anförande
påpeka en sak, och det är därför
jag begärt ordet. Herr Birke gör det
mycket lätt för sig. Han konstaterar, att
regeringen medgav den föreslagna höjningen
med 0,3 procent för fastigheter
med deltidsanställda fastighetsarbetare
men inte gick med på den ifrågasatta
höjningen med en procent för fastigheter
med heltidsanställda fastighetsarbetare
och inte heller vill lämna kompensation
för det nya löneavtalet, och
så frågar han, om regeringen tänker ge
kompensation bara för små ökningar
men inte för stora. Jag tycker, att herr
Birke borde kunna begripa sammanhanget.
Riksdagen antar en ny arbetarskyddslag.
Enligt denna lag är det arbetarskyddsstyrelsen,
som skall fatta
beslut rörande dispens från lagens bestämmelser
om veckovila. Arbetarskyddsstvrelsen
avslår framställning om
dispens beträffande fastighetsarbetarna.
Frågan kommer under regeringens
prövning, och regeringen ställer sig på
samma ståndpunkt som arbetarskyddsstvrelsen.
Det är alltså eu ny sak som
inträffat, som kunde föranleda ökade
utgifter för ett antal fastigheter — för
en mängd fastigheter föranledde det
visst inte några ökade utgifter. Dessa
ökade utgifter berodde direkt på ett
regeringsbeslut. Om regeringen då säger,
att den är villig lämna kompensation
för dessa ökade kostnader, tycker
jag att det är en mycket naturlig och
rimlig ståndpunkt.

En helt annan ståndpunkt skulle det
vara att låta fastighetsarbetare och fas -

Tisdagen den 24 april 1951.

Nr 15.

Svar på interpellation ang. kompensation
kostnadsökningar.

tighetsägare göra upp på hyresgästernas
bekostnad. Det är ju det som det nu är
fråga om. Det är hyresgästerna som
skola betala de höjda hyrorna. Det vore
enligt min mening principiellt sett en
mycket farlig väg, om regeringen skulle
ge sig in på att tillmötesgå de krav, som
här uppställts och som ju faktiskt som
sagt bara innebära, att man skjuter över
på regeringen ansvaret för en överenskommelse
om vad hyresgästerna skola
betala. Det är den saken som skall prövas
i ett större sammanhang.

Herr HJALMARSON: Herr talman!

Den konflikt som utbrutit på fastighetsområdet
har, som alla veta, framkallat
en betydande irritation hos den berörda
allmänheten därför att den för denna
allmänhet har framstått som fullständigt
onödig. Alla här i landet veta ändå,
alt de ökade omkostnaderna för fastigheterna,
om jag undantar för bränslet,
praktiskt taget inte alls tillåtits att återverka
på hyresnivån. Det är det faktum,
herr socialminister, som vi ha att
utgå ifrån. Ingen förnuftig människa
kan heller ett ögonblick opponera sig
emot, att löneförhöjningen för fastighetsarbetarna
kommer att medföra motsvarande
justering av hyrorna. Då säger
socialministern, att han inte kan fatta,
att regeringen skulle ha till uppgift att
expediera fastighetsägarnas beslut. Låt
mig, herr statsråd, få använda statsrådets
egna ord i repliken till herr
Birkc: Det är väl ändå att göra uppgiften
en liten smula för liitt för sig.
Nog bör det väl ändå vara möjligt för
regeringen att här visa prov på något
av den förhandlingsskicklighet, som regeringen
i andra sammanhang — det
vill jag gärna erkänna — ofta brukar
visa prov på.

Man måste, herr talman, vara medveten
om att den politik, som man bär
ifrån statsmakternas sida under de
gångna åren har drivit emot de svenska

till ägare av hyresfastighet för vissa om fastighetsägarna,

bland vilka många
människor sannerligen inte tillhöra de
s. k. bättre ställda i samhället, är en
politik som håller på att driva denna
kår till desperation. Detta utgör bakgrunden
till den nuvarande situationen.
Statsrådet säger, att det icke
finns någon grund för beräkning av
hyreshöjningen, och underkänner totalt
de kalkyler som fastighetsägarnas förbund
framlagt. Nog finns det anledning
att granska detta närmare. .lag har försökt
sätta mig in i denna fråga — jag
har sett på dessa kalkyler — och jag
kan inte förstå att statsrådet på detta
sätt utan vidare kan säga, att detta är
ingenting som man behöver fästa sig
vid. Jag tillåter mig efterlysa regeringens
och socialministerns goda vilja att
närmare pröva denna fråga. Det bör
väl ändå, om bägge parter mötas och
om man har en ärlig vilja att se till
saken, vara möjligt att klara ut frågan
om att finna en vettig grund för beräkning
av själva hyresjusteringen.

Statsrådet var orolig för att en sådan
justering skulle kunna få konsekvenser
på andra områden. Det är jag, herr talman,
inte alls orolig för. Men jag frågar
mig: På vilket annat område förfar man
på det sätt som här har skett? Låt mig
ta ett näraliggande exempel, nämligen
frågan om handelns omkostnader. Vad
gjordes från regeringens sida i det fallet?
Jo, man förklarade att man ville
söka ge köpmännen kompensation, tv
man visste att handelns marginaler redan
tidigare voro så kraftigt pressade,
och denna kompensation skulle börja
utgå redan från och med den 1 januari
1951, trots att kollektivavtalen inte kunde
göras upp förrän vid en väsentligt
senare tidpunkt. När det gällde handeln
ansåg man det alltså inte möta
några svårigheter att åstadkomma en
vettig kostnadsberäkning. Skulle det,
herr statsråd, vara svårare att göra det
på det område som det här giiller, ifall
man har litet god vilja?

Nr 15.

Tisdagen den 24 april 1951.

Svar på interpellation ang. kompensation till ägare av hyresfastighet för vissa om kostnadsökningar.

Den millimeterrättvisa, som man gör
sig till tolk för när det är fråga om
fastigheterna, står i ganska skarp kontrast
till regeringens behandling av
andra för den svenska allmänheten mycket
mera ingripande prisfrågor. Jag
skall inte i detta sammanhang tala om
sådana prishöjningar, för vilka regeringen
själv har ett direkt ansvar, såsom
höjningarna av post- och telefonavgifterna,
där man sannerligen inte
har vägt kompensationssynpunkterna på
guldvåg, trots de mycket allvarliga erinringar
som gjorts från priskontrollnämndens
sida.

I jämförelse med de kraftiga prishöjningar,
som över hela fältet redan ha
släppts igenom, så rör det sig emellertid,
herr talman, i själva verket här om en
bagatell. Men de obehag och olägenheter,
som den pågående konflikten förorsakar
hyresgästerna, bland vilka ju finnas,
såsom herr Birke framhållit, många
gamla människor och ett stort antal familjer
med barn, utgöra inte någon bagatell
för dem som drabbas därav. Det
är nämligen varken fastighetsägarna eller
portvakterna, utan den helt utomstående
tredje man som träffas hårdast
av konflikten. Och om man, herr talman,
skulle gå till dem, som här äro
tredje man, och fråga dem, om de skulle
anse det vara oriktigt, att konflikten
bragtes ur världen genom vidtagande av
den lilla justering av deras hyror, som
det nu gäller, är jag övertygad om att
de tämligen enstämmigt skulle förklara,
att de inte ha någonting att erinra
däremot.

Om det är på det sättet — och att så
är förhållandet, har ju för övrigt framgått
av en rad opinionsyttringar — så
kan man väl inte komma ifrån att ansvaret
för det nuvarande tillståndet till
en mycket väsentlig del måste läggas
på regeringen. Jag vill inte säga att regeringen
ensam bär ansvaret — jag känner
inte till förloppet i detalj, och det

är möjligt att fördelningen av ansvaret
behöver nyanseras — men regeringen
måste dock ha en mycket väsentlig del
av ansvaret för att det nuvarande läget
har uppkommit. Regeringens hela attityd
bär ingivit en känsla av omedgörligliet,
som har bidragit till att ge upphov
till den fullkomligt meningslösa arbetsstrid,
som nu pågår på fastiglietsområdet.

Jag anser, herr talman, att det är ett
rimligt önskemål herr Birke framfört,
när han vädjat till regeringen att ta
frågan under omprövning. Det finns
inte något skäl till att hyresgästerna i
de i konflikten indragna fastigheterna
en enda dag längre skola behöva sitta
i oeldade lägenheter och behöva finna
sig i de understundom ganska löjeväckande
irritationsanledningar som konflikten
i övrigt fört med sig. Jag tyckte
mig i slutet av socialministerns sista
inlägg skymta något av en större vilja
att företa ett ingripande, och då socialministern
ju ändå är den, som har
nyckeln i sin hand när det gäller att
klara upp den fastlåsning av läget, som
nu uppkommit, så vill jag enträget vädja
till honom att åtminstone göra ett uttalande,
som ger de berörda intressenterna
full säkerhet för att de skola
bli kompenserade för kostnadsökningen.
Om socialministern gör detta och
på ett lämpligt sätt, såsom socialministern
ju i andra sammanhang i så
hög grad visat sig äga förmåga till, träder
i kontakt med parterna, skulle socialministern
kunna ge ett värdefullt
bidrag till strävandena att återställa arbetsfreden
på det område som det här
gäller.

Jag skulle, herr talman, vilja sluta
med att i förbigående något beröra det
uttalande av hyresrådet som socialministern
här citerat —■ det är alltså inte
fråga om någon replik till socialministern
själv. I hyresrådets uttalande framhålles,
att frågan om en kompensation

Tisdagen den

Svar på interpellation ang. kompensation

kostnadsökningar.

för kostnadsökningarna på fastighetsområdet
inte får bedömas isolerad, utan
att vid denna bedömning hänsyn måste
tagas till det allmänna ekonomiska läget.
Jag förstår mycket väl att så måste
ske, men, herr talman, hänsynen till
det allmänna ekonomiska läget kräver
väl ändå inte att en grupp människor
här i landet skall behöva sitta och frysa
i sina bostäder.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER: Herr talman! Jag
vill bara helt kort konstatera, att det
har av fastighetsägarna igångsatts en
aktion, avsedd att om möjligt tvinga
regeringen till ett visst bestämt beslut.
Regeringen har tidigare upplyst fastighetsägarna
om att frågan om kompensation
för löneförhöjningarna kommer
att prövas i det sammanhang dit den
hör, nämligen tillsammans med frågan
om kompensation för olika slag av kostnadshöjningar
för fastigheterna. Vill
man inte nöja sig med detta besked,
kan jag inte göra något åt saken. Jag
är för min del icke villig att erkänna,
att det finns ens någon gnutta av berättigande
i försöket att befria fastighetsägarna
från ansvaret för att det
blivit en konflikt. Om fastighetsägarna
under förhandlingarna om avtalet med
fastighetsskötarna ha räknat med felaktiga
förutsättningar, beror det i varje
fall inte på att från regeringens sida
givits någon antydan om att man skulle
gå fastighetsägarna till mötes.

.Tåg känner inte närmare till hur fastighetsägargruppen
är sammansatt med
hänsyn till vederbörandes ekonomiska
ställning, men jag skulle bli rätt förvånad,
om det inte förhåller sig så, att
det är de ekonomiskt sämre ställda fastighetsägarna
som varken ha deltidseller
heltidsanställda portvakter. Följaktligen
skulle den kompensation det
här gäller jag tar för givet att den

24 april 1951. Nr 15.

till ägare av hyresfastighet för vissa ommåste
begränsas till sådana fall, där
fastighetsägaren har portvakt anställd
— i regel komma ganska väl ställda fastighetsägare
till godo, medan det för
andra fastighetsägare inte skulle kunna
finnas någon rimlig motivering för
kompensation ur den synpunkt som det
nu är fråga om. Jag vill inte utan vidare
säga att den differentiering, som jag
sålunda försökt göra, är riktig — det
är ju bara fråga om ett antagande —
men alldeles utan fog är den nog inte.

Jag är också på mitt sätt ganska intresserad
av att konstatera, att man i
dag visar ett så ömt hjärta för fastighetsägarna.
Vi komma i morgon att behandla
frågan om fria sommarresor
för mödrar och barn. Jag undrar om
jag inte då får höra dem, som i dag
anse det vara av utomordentligt stor
vikt att fastighetsägarna få rätt till en
hyreshöjning, i sparsamhetens intresse
tala för ett förslag som minskar möjligheterna
för de allra sämst ställda här
i samhället att ordna en hygglig ferievistelse
för sig.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Den omständigheten att
ett antal kammarledamöter på grund av
de aktuella sparsamhetssträvandena råkat
komma på samma linje som finansministern
i den regering, som statsrådet
Möller själv tillhör, bör knappast
vara någon anledning för socialministern
att hålla det lilla moraliska förmaningstal,
som han kom med i slutet
av sitt anförande, .lag tror inte att jag
hehöver säga mera om den saken.

Det är ganska besynnerligt, att socialministern
liar så lätt för att spåra organiserade
aktioner bakom de meningsyttringar
som förekomma här i
kammaren. Socialministern gjorde ju
detta när det gällde herr Hagårds inlägg
i den fråga, som här nyss diskuterades,
och uu vill socialministern tydligen

Nr 15.

Tisdagen den 24 april 1951.

Svar på interpellation ang. kompensation till ägare av hyresfastighet för vissa om

kostnadsökningar.

spåra någon organiserad aktion också
bakom herr Birkes och mitt inlägg. Jag
kan försäkra socialministern, att jag
inte har varit i någon som helst förbindelse
med fastighetsägarna i denna
konfliktfråga, men däremot har jag,
herr socialminister, under de sista dagarna
mottagit en mängd spontana
framställningar i saken från hyresgäster,
alltså från sådana människor som
här oförskyllt fått sitta emellan.

Socialministern säger nu att han inte
vill ingripa. Han anser att om fastighetsägarna
ha räknat fel, böra de också
få stå sitt kast. Det är tydligen den
heliga prestigen som här får bli avgörande.
Men de, som komma att få
sitta emellan på grund av denna fullkomligt
irrationella inställning äro icke
fastighetsägarna och icke portvakterna,
utan den oskyldige tredje man, som hyresgästerna
i de blockerade fastigheterna
representera. Det är de som bli
lidande, och det är för deras skull som
jag, herr talman, varmt och enträget
vädjar till socialministern att taga kompensationsfrågan
under omprövning.
Om socialministern här ingriper, kan
han medverka till att en förnuftig lösning
kommer till stånd, och jag kan
inte fatta varför han då icke bör göra
det.

Fru EWERLÖF: Herr talman! Trots
allt vad socialministern sagt i denna
fråga och trots hans vanligen så välvilliga
inställning till omvärlden, kan
jag inte värja mig för det intrycket,
att statsrådet här söker skydd bakom
ett system av formaliteter, som regeringen
själv med hjälp av lagstiftningen
har skapat och som den fasthåller
vid, oaktat alla invändningar
som ha riktats mot detsamma. Och i
detta fall blir resultatet, att man huvudsakligen
av formella skäl försätter tredje
man, d. v. s. hyresgästerna, i ett svårt
läge. Men det är inte bara därför att

hyresgästerna äro irriterade av att på
grund av diverse formaliteter ha råkat
i ett sådant läge, som jag tar till
orda, utan också därför att jag vill dra
en lans för dem som fara direkt illa
med anledning av den situation, som
sålunda uppkommit.

Alla äro överens om att en löneökning
för fastighetsarbetarna är motiverad.
Arbetsgivarna ha medgivit detta, det
har inte i den allmänna diskussionen
rests några erinringar mot en sådan
löneökning, och regeringen har inte
heller kommit med några invändningar
däremot. Men trots allt har det inte gått
att fullfölja saken. Det har, med vissa
förutsättningar, mellan arbetsgivare och
arbetstagare träffats en överenskommelse,
som arbetsgivarna icke kunna fullfölja
på grund av regeringens krav på att
hyresrådets utredning skall vara klar
innan regeringen kan taga ställning till
frågan. På det sättet har det hela blivit
fastlåst.

Det är naturligt att kostnadsökningar
av detta slag skola bäras av den part,
som njuter frukterna av den service som
fastigheterna ge, alltså hyresgästerna.
Det är ju också synnerligen små belopp
som det här i själva verket rör sig om
för hyresgästernas del, och vi äro väl
alla övertygade om att hyresgästerna
äro beredda att betala dessa.

Det är litet hårt att det är — såsom
oftast är fallet ■— tredje man som råkar
värst ut och som får bära konsekvenserna
av saker och ting, som han
inte rår för och som han inte kan göra
något åt. Jag tänker nu inte bara på
hyresgästerna i allmänhet, utan främst
på dem som kanske på ett menligt sätt
drabbas av konfliktens konsekvenser,
såsom de gamla och de sjuka, familjer
med små barn eller barnrika familjer,
där husmödrarna på grund av avsaknaden
av varmvatten kunna få en flerdubblad
arbetsbörda.

Vi ha på högerhåll alltid försökt häv -

Tisdagen den 24 april 1951.

Nr 15.

Svar på interpellation ang. kompensation

kostnadsökningar.

da tredje mans rätt i arbetskonflikter,
och det har ju börjat ljusna mer och
mer på den fronten. Man tar numera på
arbetsmarknaden större hänsyn till den
part, som utan eget förvållande råkar i
en situation, som den inte själv kan
göra något för att rätta till. Jag vill nu
i likhet med herr Hjalmarson rikta en
vädjan till socialministern att i detta
fall taga hänsyn till tredje man, som
här alldeles oförskyllt råkat i ett svårt
läge, som, om årstiden varit en annan,
kunnat innebära en verklig livsrisk
men som dock även nu kan medföra
allvarligt men för stora kategorier människor.

Häruti instämde fru Sjöstrand.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER: Herr talman! Det
är synd att förlänga debatten, men jag
kan inte underlåta att förklara för fru
Ewerlöf, att den hyreshöjning som det
här gäller inte är en formalitet. Den
är för massor av människor en verklig
realitet, och jag undrar om hyresgästerna
befullmäktigat herr Hjalmarson
och fru Ewerlöf att föra deras talan på
sätt som nu skett, när man här sagt att
hyresgästerna utan vidare äro villiga
att betala den ifrågasatta hyreshöjningen.
Jag har hört uttalanden från hyresgästhåll
som gå i annan riktning.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill ju, herr socialminister,
att man skall se till realiteterna,
d. v. s. till det förhållandet, att det
i verkligheten rör sig om ytterst små
höjningar av hyrorna.

När herr socialministern här nyss
framhöll, att kompensation för de ökade
kostnaderna skulle tillerkännas endast
ägarna av sådana större fastigheter,
som ha hel- eller halvtidsanställd
personal i sin tjänst, så utgick jag,
herr talman, ifrån att det måste vara

till ägare av hyresfastighet för vissa omfråga
om ett missförstånd från socialministerns
sida. Det kan väl ändå inte
vara socialministerns mening att ägarna
av små fastigheter, som väl ofta inte
precis tillhöra de särskilt välsituerade
och som själva sköta de arbetsuppgifter,
som eljest åvila portvakten, inte skola
bli delaktiga av den kompensation som
det här gäller. Även med statsrådets utgångspunkter
måste med nödvändighet
den kompensation, som här ansetts skälig
och som är av mycket blygsam karaktär,
komma också den senare kategorien
till del. Detta förhållande borde
väl också kunna göra det lättare för
statsrådet att medverka till ett ingripande
för att få denna onödiga konflikt
ur världen.

Herr HUSS: Herr talman! Jag skulle
vilja analysera konfliktens verkningar
ur hälsovårdssynpunkt litet utförligare
än som har skett hittills i debatten. I
de drabbade städerna finns det en hel
del lägenheter, där temperaturen inte
kan hållas högre än 10 å 13 grader. Vad
det innebär ur hälsovårdssynpunkt ligger
i öppen dag. Hälsovårdsnämndernas
telefoner blockeras för närvarande
av förtvivlade människor, som be om
hjälp eller råd. Det kan t. ex. röra sig
om en familj, där en äldre människa
ligger sjuk i hjärnblödning, en familj,
där ett barn ligger med feber, en familj,
där kroniskt reumatiskt sjuka
människor klaga över ökade smärtor
på grund av den ogynnsamma temperaturen
o. s. v. Särskilt bekymmersam ter
sig situationen i familjer med spädbarn,
framför allt sådana barn som äro födda
för tidigt, då dessa äro utomordentligt
känsliga för avkylning.

Summerar man ihop detta, är det berättigat
att utan att på något sätt taga
parti i konflikten säga, att betydande
risker för folkhälsan ha blivit följden
av den låga temperaturen i de fastig -

Nr 15.

Tisdagen den 24 april 1951.

Svar på interpellation ang. effektivisering av provning och kontroll av elektrisk

materiel, m. m.

heter, där eldningen inte kan skötas för
närvarande. Man har här att göra med
ett tillstånd som man som läkare inte
kan acceptera och som ett välordnat
samhälle borde vara förskonat ifrån.

Nu frågar man sig: Ha hälsovårdsnämnderna
eller det allmänna över
huvud taget någon möjlighet att bispringa
de barn, åldringar, sjuka och
andra, som ha blivit oskyldigt lidande
på konflikten mellan fastighetsägarna
och fastighetsarbetarna? På denna fråga
måste man, med stöd av de erfarenheter
man nu har fått, svara ett bestämt
nej.

Till en början antyddes det i pressen,
att hälsovårdsnämndernas rekommendationer
skulle möjliggöra dispenser.
Detta har visat sig vara ett felaktigt
antagande. Framställningar om dispens
ha avvisats t. o. m. när det har
gällt sjukhem, barnhem, barndaghem,
o. d. Hälsovårdsnämnderna ha enligt
författningarna — närmast hälsovårdsstadgan
— endast en part att förhandla
med, nämligen fastighetsägarna. Nämnderna
ha alltså endast kunnat överväga
att förelägga fastighetsägare, som hålla
för låg temperatur på grund av konflikten,
att vid vite vidtaga åtgärder för att
höja densamma. Eftersom varje annan
person än fastighetsägaren betraktas
som strejkbrytare, skulle detta innebära,
att fastighetsägaren, även om han
eller hon vore gammal och skröplig,
bleve skyldig att vid vite fullgöra eldningen.
Då detta inte kan vara skäligt,
har den vägen inte kunnat beträdas.
Det har inte heller visat sig vara rimligt
att förelägga fastighetsägarna att
anskaffa fotogenkaminer eller elektriska
kaminer.

Man kan så småningom förvänta ytterligare
olägenheter och hälsorisker
av en fortsatt konflikt. Dit hör t. ex.
den tilltagande nedsmutsningen av portgångar
och trappor, svårigheterna att
avlägsna sopor från fastigheter med
sopbränning o. s. v.

Med hänsyn till de hälsorisker som nu
ha nämnts och omöjligheterna för det
allmänna att neutralisera olägenheterna
för de oskyldigt lidande, särskilt barn,
gamla och sjuka, är det av yttersta vikt,
att regeringen sorgfälligt tillvaratar
även den minsta chans till konfliktens
biläggande. Man har knappast det intrycket,
att regeringen hittills har tillräckligt
intresserat sig för att förebygga
eller avveckla den beklagliga situation,
som nu har uppkommit.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7.

Svar på interpellation ang. effektivisering
av provning och kontroll av elektrisk
materiel, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, som yttrade: Herr
talman! Med andra kammarens tillstånd
har herr Pettersson i Dahl frågat
mig, om jag anser det principiellt
riktigt att användningen av elektrisk
energi och anskaffandet av elektrisk
materiel och apparatur böra förbilligas
och inte genom extra pålagor fördyras.

Herr Pettersson har vidare frågat,
om jag vid jakande svar å nämnda
fråga är beredd att medverka till att
provning och kontroll av elektrisk materiel
effektiviseras och förbilligas.

Den del av första frågan, som riktar
sig mot införande av elskatt, varom
förslag vid interpellationens framställande
ännu icke hade förelagts riksdagen,
synes ej i detta sammanhang böra
upptagas till behandling. Däremot kan
jag läm,na vissa upplysningar i anledning
av frågorna i övrigt. Dessa röra närmast
verksamheten vid Svenska elektriska
materielkontrollanstalten (Semko),
som äges av Svenska elektricitetsverksföreningen,
Svenska brandskyddsföreningen
och Sveriges elektroindu -

Tisdagen den 24 april 1951. Nr 15.

Svar på interpellation ang. effektivisering av provning och kontroll av elektrisk

materiel, m. m.

striförening samt åtnjuter statlig auktorisation
sedan år 1935.

I interpellationen uttalas, att småföretagarna
inom den elektriska branschen
äro missnöjda med verksamheten
vid Semko, som förklaras vara präglad
av formalism, varjämte provningarna
ta för lång tid i anspråk och därigenom
tillfoga företagarna förluster. Småföretagarna
anse sig vidare missgynnade
i förhållande till motsvarande större
industrier, som antydas få sina provningar
snabbare avgjorda. Med anledning
härav förordas en decentralisering
genom att sådan provning skulle få utföras
även vid statens provningsanstalt
och de tekniska högskolorna, eventuellt
också vid de tekniska läroverken i
Härnösand och Malmö.

Erinringar mot Semko av samma natur
som i interpellationen och delvis
mera vittgående ha redan i november
1950 framförts till Kungl. Maj:t av
Svensk industriförening, som enligt
stadgarna är en sammanslutning för
tillvaratagande av mindre och medelstora
industriföretags intressen. Kommerskollegium,
som över framställningen
hört olika myndigheter och sammanslutningar,
har i sitt utlåtande ingående
bemött de anmärkningar och förslag
föreningen framfört.

Frågorna ha därefter underkastats ytterligare
teknisk granskning inom handelsdepartementet.

Redan i det år 1934 av tillkallade
sakkunniga avgivna förslaget rörande
införande av kontroll ur säkerhetssynpunkt
av viss elektrisk materiel upptogs
till närmare prövning frågan, huruvida
staten själv skulle ombesörja
kontrollen genom utvidgning av verksamheten
vid statens provningsanstalt.
Av såväl organisatoriska som ekonomiska
skäl valdes emellertid icke den
.statliga linjen utan i stället auktorisation
tills vidare av den redan förefintliga
anstalten Semko, som direkt inrättats
för ändamålet. Därvid har auktori -

sationen begränsats till att omfatta
provning av sådan elektrik materiel,
beträffande vilken kommerskollegium i
egenskap av tillsynsmyndighet för elektriska
anläggningar anser särskilt godkännande
före användningen påkallat.
De särskilda bestämmelserna rörande
provningarna skola också fastställas av
kommerskollegium. Dessutom föreskrives,
att verksamheten skall stå under
ledning av en nämnd, vari envar av de
tre delägarna i anstalten äger utse två
ledamöter, medan återstoden, f. n. över
hälften, utses av Kungl. Maj:t. Nämnden
är tillika besvärsinstans inom anstalten,
vars beslut vidare kunna överklagas
hos kommerskollegium. I nämnden
ha av Kungl. Maj:t insatts representanter
för ett flertal myndigheter
och yrkessammanslutningar, varjämte
plats även beretts för konsumenterna.
Med hänsyn till hantverkets och den
mindre industriens speciella intressen i
hithörande frågor kan emellertid övervägas
att öka antalet av Kungl. Maj:t
utsedda ledamöter i nämnden med en
representant för denna del av näringslivet.

Ett statligt övertagande av provningsverksamheten
torde åtminstone för närvarande
icke kunna förordas med hänsyn
till de betydande engångsutgifter
detta skulle medföra. Även en uppdelning
av verksamheten på flera statsorgan
jämte Semko skulle nödvändiggöra
stora statliga investeringar,
vartill kommer att en sådan anordning
skulle kunna medföra, att liknande
ärenden avgjordes på olika sätt.

1 detta sammanhang vill jag emellertid
omnämna, att vid överläggningar
med ledningen för Semko framförts
tanken på att Semko eventuellt skulle
kunna utöka sin verksamhet genom anlitande
av kontaktmän för mottagande
av uppdrag och viss rådgivning å
lämpliga orter utom Stockholm.

Vad därefter angår storleken av de
kostnader, som genom kontrollverksam -

Nr it).

tisdagen den 24 april 1951.

Svar på interpellation ang. effektivisering av provning och kontroll av elektrisk

materiel, m. m.

heten åsamkas tillverkare, kan jag meddela,
att enligt inhämtade upplysningar
de egentliga kontrollkostnaderna vid
Semko i regel uppgå till endast en försvinnande
del av materielpriset, i flertalet
fall en bråkdel av en procent. Däremot
kan själva kontrollen, som ju endast
förestavas av säkerhetsskäl, medföra
ökade konstruktions- och tillverkningskostnader
för tillverkaren, varvid
hantverket och den mindre industrien
otvivelaktigt kunna komma i sämre läge
än storindustrien.

Som ett slutomdöme vill jag framhålla,
att den verkställda utredningen
icke givit vid handen, att berättigade
anmärkningar mot verksamheten vid
Semko föreligga. Det statliga inflytandet
å verksamheten får anses betryggande.
Bortsett från att en statlig revisor
deltager i revisionen av verksamheten
vid anstalten tagas hithörande
frågor årligen under övervägande i
samband med att Kungl. Maj:t meddelar
förordnande av ledamöter i anstaltsnämnden.
Den påtalade långa väntetiden
torde i främsta rummet bero på
att anstalten hittills haft mycket otillräckliga
lokaler, ej minst under det senaste
årets starkt ökade arbetsbelastning.
Inflyttning i nya lokaler med delvis
ny utrustning kommer emellertid
att äga rum under senare delen av innevarande
år. Det är att hoppas att
därigenom en bättre service skall kunna
tillhandahållas.

Härefter anförde:

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Jag ber att få tacka statsrådet och
chefen för handelsdepartementet för att
jag har fått svar på min interpellation.
I fråga om svarets innehåll är jag kanske
inte riktigt lika nöjd. Jag skulle
vilja karakterisera det så, att statsrådet
anser, att allting är bra som det
är. Jag kan inte tolka statsrådet på
annat sätt.

Jag har framställt interpellationen i
anledning av en oavlåtlig strävan att
förbilliga den elektriska energien. Statsrådet
vet lika bra som varje praktisk
människa, att denna hör till det som
vi allra nödvändigast behöva i det dagliga
livet. Man bör enligt min mening
försöka göra allt som är möjligt för att
påverka förbilligandet av den.

Jag har i interpellationen framfört
skäl emot den s. k. elskatten, vilket
statsrådet anser sig inte behöva besvara
i detta sammanhang. Det förstår jag
mycket väl, och jag tycker också, att
det är onödigt, eftersom riksdagen
snart får taga ställning till den frågan.

Vad provningen av elektrisk materiel
beträffar, så är det en gammal historia
med ursprung från 1920-talet. Det var
även ungefär vid den tiden statens
provningsanstalt kom till. Nu har frågan
ju kommit i ett annat läge, då Svenska
elektriska materielkontrollanstalten
(Semko), som består av tre intressenter,
nämligen Svenska elektricitetsverksföreningen,
Svenska brandskyddsföreningen
och Sveriges elektroindustriförening,
åtnjuter statlig auktorisation
sedan år 1935.

Jag vet mycket väl, att Svensk industriförening,
d. v. s. den förening
som handhar s. k. småindustriintressen,
har gjort en framställning till regeringen
om att detta tillvägagångssätt inte
är riktigt. Statsrådet kommer till det
resultatet, att man inte kan anföra några
vägande anmärkningar mot Semkos
verksamhet och att kontrollen får anses
ske under betryggande former. Men
man kan nog säga, att detta är en ren
principfråga. Är det riktigt, att de, som
äro mest intresserade av denna verksamhet
och även tillverka och försälja
elektrisk materiel, äro medlemmar av
denna provningsanstalt och utöva
denna kontroll? Enligt min mening är
det fullständigt oriktigt.

Statsrådet anser, att den provningsnämnd
som nu har tillsatts är i viss

Tisdagen den 24 april 1951. Nr 15.

Svar på interpellation ang. effektivisering av provning och kontroll av elektrisk

materiel, m. m.

män en säkerhet och att det inte är
något att göra åt saken. I denna nämnd
har det tidigare varit tre ledamöter,
nämligen förre kommerserådet Malm,
som nu är pensionerad men säkert kunnig
på detta område, ingenjör Sten
Thelander och ingenjör Mats Nygren,
den senare dessutom Semkos verkställande
direktör. Nu har även tillkommit
direktör Sandin från kommerskollegium.
Det är ju arbetet i detta provningsutskott,
vars ledamöter jag räknat
upp, som är det väsentliga här.
Denna provningsnämnd skulle nog då
vara en säkerhet för att provningen
sker riktigt, om det i den skulle sitta
personer, som inte vore faktiskt engagerade
i den industriella verksamheten
som det gäller.

Statsrådet säger, att det är tänkbart,
att även småindustriintressenterna skulle
kunna få någon representant i nämnden.
Det är möjligt, att det kan bli litet
bättre på det sättet. Det vågar jag inte
yttra mig om, men så som provningen
nu verkställes har denna kommit att få
ett misstroendevotum från småföretagarna.

Härtill kommer att provningen enligt
deras mening tar för lång tid. I den
skrivelse, som statsrådet har fått från
Svensk industriförening, talar man ju
om vilken tid provningen kan taga och
vilka svårigheter den för med sig. Jag
har knappast möjlighet att bedöma det,
men jag skulle tro, att framställningarna
i skrivelsen äro riktiga.

Statsrådet säger här också, att om
provningen, såsom jag föreslagit i min
interpellation, skulle överlämnas till
flera anstalter, skulle liknande ärenden
komma att avgöras på olika sätt. .lag
undrar, om man behöver befara detta.
Det finns väl här som i många andra
fall möjligheter att bedöma frågorna
något så när enhetligt. Det finns ju
emellertid en mycket utförlig instruktion
i denna fråga, det s. k. tyska
F.. D. V.-systemet, omfattande 000 800

sidor. Statsrådet känner kanske till den,
och jag undrar, om man inte på så sätt
skulle kunna bedöma enhetligt. Om det,
som nu, skall ske genom en nämnd,
vars ledamöter tillika själva äro ekonomiskt
intresserade i saken, blir det ju
en fullständig centraldirigering.

Kostnaderna för kontrollverksamheten
äro, säger statsrådet, så små, att de
endast uppgå till eu försvinnande del
av materielpriset, i flertalet fall endast
till en bråkdel av en procent. Svensk
industriförening påtalar i sin framställning
till regeringen ett fall, där kostnaden
för att kontrollera en garagekontakt
var inte mindre än 48 000 kronor.
Jag vet inte, hur man där skulle kunna
bedöma, om det kunde röra sig om en
bråkdel av en procent. Fabrikantpriset
för garagekontakter av det slaget är
15 till 17 kronor per styck. Hur många
garagekontakter skulle tillverkas, för
att man, om man slog ut provningskostnaden
48 000 kronor på dem, skulle
få fram en bråkdel av eu procent''?
Statsrådet har, skulle jag tro, anledning
att fundera på detta en gång till och
taga under omprövning frågan, om
detta är bra eller borde ändras på.

Det finns säkert anledning att från
riksdagens sida säga, att det inte är
riktigt, att i en provningsanstalt som
denna sitta personer, som själva äro
intresserade i tillverkningen av elektrisk
materiel och som ha möjlighet att,
innan de släppa fram material från
småindustrier, själva taga hand om det
och tillverka apparaturen. Det är inte
riktigt, och det medverkar inte till att
skapa det förtroende för provningsanstalten
som den borde ha. Det medverkar
inte heller till att tillverkningen av
denna betydelsefulla materiel blir så
billig som vi konsumenter ha rätt att
fordra.

Jag vill sluta med att säga, herr talman,
att statsrådet bör taga sig ytterligare
en allvarlig funderare på dessa
problem och inte säga, att allt är bra

Nr 15.

Tisdagen den 24 april 1951.

Svar på interpellation ang. effektivisering av provning och kontroll av elektrisk

materiel, m. m.

som det är. Detta tillfälle är nog inte
sista gången de diskuteras här i riksdagen,
och det finns all anledning för
riksdagsledamöterna att i fortsättningen
följa denna verksamhet med mycket
stort intresse.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman!

Även om jag talar för den glesast besatta
kammare som jag någonsin varit
med om, tvingas jag att taga till orda
av herr Petterssons i Dahl återkommande
påståenden om att det i detta
sammanhang förekommer sådant, som
inte är tillfredsställande. Jag har haft
en mycket kritisk inställning, när jag
har granskat detta. Det är inte första
gången jag tittar på provningsverksamheten;
det har jag haft anledning att
göra tidigare.

Vad jag konstaterar i mitt interpellationssvar
är, att det inte har förekommit
några förhållanden, som ha givit
anledning för mig att säga, att verksamheten
inte förlöper på ett tillfredsställande
sätt, men därmed är inte sagt
annat än att småindustrien och småföretagarna
ha besvärligheter och kostnader
med hänsyn till att det i regel
inte ligger samma grundliga förberedelser
bakom deras artiklar som bakom
dem som storindustrien kommer med.
Jag har utan någon reservation sagt,
att storindustrien ofta kan få fram
provningarna snabbare helt enkelt därför
att dessa artiklar äro mera fullständigt
konstruerade, när de komma så
långt. Arbetet ligger då på annat område
än på provningarna. Det är det
som gör, att småindustrien ytligt sett
kan få vänta längre på att få sina artiklar
eller sin materiel godkända.

Jag är på det klara med, att det syfte
samhället har med provningarna är
tillgodoseende av kravet på säkerhet,
och jag är väl medveten om att de företag,
som stå bakom anstalten, ha varit

invecklade i kartellöverenskommelser,
men, herr Pettersson i Dahl, dessa tjäna
inte några pengar på provningarna.
I nämnden kommer dessutom majoriteten
av ledamöterna ingalunda från dessa
industrier. I interpellationssvaret
säges tvärtom, att flertalet har förordnats
av Kungl. Maj:t, och det är mycket
viktigt. Dessa ledamöter ha alltså
skyldighet att kontrollera, att det inte
förekommer något oriktigt. Jag skall
tillägga, att jag har under övervägande,
huruvida man inte skall tillsätta ytterligare
någon representant, t. ex. för
småindustrierna eller andra som ha intressen
att beakta i detta sammanhang.
Det skulle kunna bli en ytterligare garanti
utöver den som redan finns. Det
skulle glädja mig ofantligt, om jag fick
en energisk person på den platsen, och
jag skulle kanske fråga, om herr Pettersson
i Dahl vore intresserad av att
vara med. Jag beundrar hans energi i
allra högsta grad, och han skulle kanske
då kunna övertygas om att det inte
förekommer något fuffens här utan att
arbetet sker med de allra bästa avsikter,
nämligen att nå det resultat anstalten
har till uppgift att fylla.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Vad herr statsrådet nu sist anförde
behöver jag knappast svara på.
Varken herr statsrådet eller jag är ju
i detta fall några experter utan endast
lekmän, följaktligen inte heller lämpliga
i nämnden. Vi få väl under sådana
förhållanden använda det praktiska
förstånd, som vi kanske ha, när det gäller
att bedöma dessa frågor.

Herr statsrådet sade, att småindustrien
kanske inte kunde förbereda de
olika frågorna lika grundligt som man
gör inom storindustrien. Är herr statsrådet
verkligen riktigt säker på detta?
Även om herr statsrådet skulle mena
att så är fallet, är det väl ändå inte riktigt
att storindustrien för den skull

Tisdagen den 24 april 1951. Nr 15.

Syar på interpellation ang. effektivisering av provning och kontroll av elektrisk
materiel, m. m.

skall ha alla möjliga försprång och förmåner
framför småindustrien. Alla iiro
vi väl ense om att det är bra att ha
småindustrien och att vi därför inte
skola bromsa den och försvåra möjligterna
för den att göra sig gällande
gentemot storindustrien.

Statsrådet erkände, att storindustrien
är invecklad i ett kartellsystem. Såvitt
jag förstår rör det sig här om en väldigt
stark kartell. Sedan har man denna
särskilda nämnd, som provar elektrisk
materiel. Statsrådet menade tydligen,
att detta förfarande hittills gått
bra och att det är så många parter att
storindustriens intressenter inte ha majoritet
i denna nämnd. Detta kan kanske
vara riktigt, men i själva provningsutskottet
har väl storindustrien
åtminstone så gott som majoritet. Den
som har aldrig så liten praktisk erfarenhet
från andra sammanhang vet väl,
att de som förbereda en fråga — man
må kalla detta arbetsutskott, beredningsutskott
eller provningsutskott; det
spelar ingen roll vad man kallar organet
— också ha det mesta att säga till
om när det gäller frågans avgörande.
Det är erfarenhetsmässigt väldigt svårt
att rucka på den uppfattning som ett
dylikt förberedande och verkställande
organ kommit till.

Herr statsrådet sade vidare, att om
staten skulle taga hand om detta, så
skulle det allmänna förorsakas stora
kostnader. Ja, vem får betala kostnaderna
nu med det förfarande man nu
har? Det får väl produktionen göra,
och i så fall komma kostnaderna att i
sista hand belasta konsumenterna. Man
kan räkna med att med det nu tillämpade
förfarandet ca 10 procent få läggas
på materialkostnaderna till följd av
extra kostnader i samband med den
omgång och tidsutdräkt, som äro förknippade
med den nuvarande ordningen.
Även detta är en kostnad, som konsumenterna
i sista hand få bestrida.

Chefen för handelsdepartementet, herr

statsrådet ERICSSON: Herr talman! Jag
vill säga till herr Pettersson i Dahl, att
det inte i första hand var den tillkommande
provningskostnaden jag ville
åberopa utan nya uppsättningar av maskiner
och apparatur samt nya investeringar
och ianspråktagande av nya
lokaler. Det måste otvivelaktigt bli så
att detta är den ekonomiska belastningen
om man försöker sprida ut verksamheten.

För att förebygga missförstånd vill
jag sedan säga, att jag aldrig har sagt,
att småindustrien skall hållas tillbaka
och storindustrien gynnas. Jag har
bara konstaterat som ett faktum, att
storindustrien här i Sverige har större
förutsättningar och möjligheter att få
fram en mera fulländad produkt även
ur säkerhetssynpunkt. Detta i sin tur
gör att de experter som finnas här vid
provningsanstalten kanske bara säga,
att materielen uppfyller kraven, medan
de inte kunna göra så, om en småföretagare,
som inte har samma resurser,
har experimenterat fram en ny artikel.
Men det är inte samhällets fel att han
saknar resurser, utan det ligger helt
enkelt så till, att storföretagaren kan
ta kostnaderna på ett tidigare stadium,
medan småföretagaren kanhända måste
ta dem på ett senare stadium, när han
får anvisning från Semko, att materielen
inte i alla avseenden uppfyller
säkerhetsföreskrifterna.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Tror inte statsrådet, att denna
provningsnämnd skulle åtnjuta större
förtroende än den gör nu om den bestode
av personer som inte vore ekonomiskt
intresserade i denna verksamhet? Är

det så som herr statsrådet säger,
att storföretagen ha större möjligheter
att få fram bättre materiel, tycker jag
inte de borde vara rädda för att andra
personer, som inte äro ekonomiskt in -

Nr 15.

Tisdagen den 24 april 1951.

Svar på interpellation ang. effektivisering av provning och kontroll av elektrisk

materiel, m. m.

tresserade, komma och granska materielen.

Överläggningen var härmed slutad.

5—9, jordbruksutskottets utlåtanden nr
9—13 samt andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtanden nr 14
och 15.

§ 8.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj ds å kammarens
bord vilande proposition nr 205,
angående godkännande av avtal mellan
Sverige och Canada för undvikande av
dubbelbeskattning samt fastställande av
bestämmelser angående ömsesidig handräckning
i fråga om inkomstskatter.

§ 9.

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt § 21
riksdagsstadgan, att till utskottet inkommit
framställning från fullmäktige i
riksgäldskontoret angående vissa ändringar
i reglementet för riksgäldskontoret,
m. in.

§ 10.

Föredrogos var efter annan följande
på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till bevillningsutskottet motionen nr
608 av fru Gärde Widemar; samt

till jordbruksutskottet motionerna:

nr 609 av herr Andersson i Dunker
m. fl.; och

nr 610 av herr Lundberg m. fl.

§ 11.

Föredrogos, men bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 8, statsutskottets
utlåtanden nr 6 samt 81—93 och
95—103, bevillningsutskottets betänkanden
nr 26 och nr 30 samt 32—36, bankoutskottets
utlåtanden nr 10 och 11, första
lagutskottets utlåtanden nr 23 och 24,
andra lagutskottets utlåtanden nr 21—
23, tredje lagutskottets utlåtanden nr

§ 12.

Föredrogs den av herr Dickson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående utbildningen av
det värnpliktiga befälet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 13.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen:

nr 611, av herr Heeggblom och fru
Hellström, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition, nr 177, angående avtal om
koordination mellan statens järnvägar
och Trafikaktiebolaget Grängesberg—
Oxelösunds järnvägar;

nr 612, av herr Senander in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition,
nr 184, angående ändrade bestämmelser
rörande avgångsåldern för civila anställningshavare
i statens tjänst, m. in.;
och

nr 613, av herr Fröderberg, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition, nr
185, med förslag till ändringar i 1947
års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen,
in. in.

Vidare anmäldes följande motioner,
nämligen:

i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 156, angående löne- och pensionsreglering
för präster m. in.

nr 614 av herrar Rubbestad och
Carlsson i Bakeröd;

nr 615 av herr Senander m. fl.;

nr 616 av herr Hedlund i Östersund
in. fl.;

Tisdagen den 24 april 1951.

Nr 15.

nr 617 av herr Johansson i Mysinge
m. fl.;

nr 618 av herr Hedlund i Östersund;

nr 619 av herrar Kyling och Nilsson
i Bästekille; och

nr 620 av herr Gustafsson i Bogla m. fl.

Slutligen anmäldes följande till herr
talmannen avlämnade motioner, nämligen: nr

621, av herr Edström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 171, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

nr 622, av herr Ståhl m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
176, med förslag till lag om ändring i
civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr
536);

nr 623, av herr Hjalmarson in. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 168, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering in. m.;

nr 624, av herr Lundberg, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 189,
med förslag till lag angående ändring

i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt
till jakt, in. in.;

nr 625, av herr Sköldin in. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 189;

nr 626, av herr Håstad, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 193, angående
inhämtande av riksdagens samtycke
till förordnande om tillämpning
av vissa bestämmelser i allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293);

nr 627, av herr Hedlund i Rådom
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 192, angående grunderna
för fortsatt stöd åt lin- och hampodlingen
in. m.; samt

nr 628, av herr Nilson i Spånstad
m. fl., likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 192.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

§ 14.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 7.06 em.

In fidem
Gunnar Britth.