1951 ANDRA KAMMAREN Nr 13 (Riksdagens protokoll 1951:13)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1951 ANDRA KAMMAREN Nr 13

7—12 april.

Debatter m. m.

Lördagen den 7 april.

Sid.

Interpellation av herr Hallberg ang. arbetstagares rätt till semester
under styrkt sjukdom eller under ledighet till följd av olycksfall
utom arbetsplatsen......................................

Tisdagen den 10 april.

Svar på fråga av:

Fru Gärde Widemar ang. redogörelse för de åtgärder, som från
myndigheternas sida vidtagits för beredande av ersättning till
de efterlevande till de svenska flygare, som omkommo vid

Salerno-olyckan ......................................

Svar på interpellationer av:

Herr förste vice talmannen Skoglund ang. åtgärder för att i hushållen
sprida allmän kännedom om de rön Hemmens forskningsinstitut
gör ..........................................

Herr Jacobson i Vilhelmina ang. bristen på tandläkare vid tandpoliklinikerna
i Västerbottens lappmark ..................

Herr Kyling ang. betryggande åtgärder mot fartyg, som med skäl kan
antagas föra en ur säkerhetssynpunkt icke önskvärd verksamhet
Herr Rubbestad ang. trafikförhållandena vid Uddevalla—Lelångens

järnväg ............................................

Interpellation av herr von Frissen ang. beredande av bättre vårdmöjligheter
för sinnessjuka åldringar........................

Onsdagen den 11 april fm.

Utgifter under riksstatens nionde huvudtitel:

Lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök: Avlöningar .... 48

Lägre lantbruksundervisning m. in.: Lägre mejeriskolor ........ 51

D:o: Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisnings anstalter

............................................ 52

1—Andra kammarens protokoll 1951. Nr 13.

Nr 13.

Innehåll.

Sid.

Reseunderstöd för studier på jordbrukets område.............. 58

Nötboskapsavelns befrämjande: Understöd åt kontrollföreningsverksamhet
.......................................... 60

Lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård ...... 61

Bidrag till hushållningssällskapen: Omkostnader .............. 65

Bidrag till bokföringsverksamheten inom jordbruket .......... 72

Bidrag till Jordbrukarungdomens förbund.................... 73

Bidrag till återbetalning av lån från jordbrukets maskinlånefond 75

Fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök: Avlöningar.......... 77

Fiskets befrämjande i de särskilda orterna.................... 79

Avsättning till fonden för befrämjande av fiske på avlägsna fiskevatten
.............................................. 81

Ersättning till strandägare för mistad fiskerätt m. m........... 83

Skogsvård m. m.: Bidrag till skogsvårdsstyrelsema: Omkostnader 85

D:o: Väg-och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo ........ 86

Kostnader för virkesmätning.............................. 95

Lantmäteriets distriktsorganisation: Avlöningar .............. 98

Indextillägg å folkpensioner m. m........................... 105

Onsdagen den 11 april em.

Motion ang. lantbrevbäringens ordnande ...................... 113

Vissa av Europarådets rådgivande församling år 1950 vid dess andra

ordinarie möte fattade beslut.............................. 118

Permanent organ för nordiskt samarbete m. m................... 139

Utgifter under riksstatens elfte huvudtitel:

Förste provinsialläkare och provinsialläkare m. fl.: Bidrag för anskaffande
av bostäder åt provinsialläkare å landsbygden...... 141

Serafimerlasarettet: Avlöningar............................ 145

Bidrag till resor för vanföra m. m........................... 146

Bidrag till avlöningar åt distriktsbarnmorskor in. m...........151

Bidrag till folkbildningsorganisationerna för anordnande av allmän

sexualhygienisk upplysningsverksamhet.................... 154

Abortförebyggande åtgärder .............................. 154

Sjuktransporter med flygplan.............................. 155

Statens alkoholistanstalt å Venngarn: Avlöningar.............. 156

Civilförsvaret: Engångsanskaffning av materiel................ 157

Torsdagen den 12 april.

Restitution av tull å vissa för militärt bruk lämpliga terrängbilar .. 165
Motion ang. medverkan av nämnd i familjerättsmål vid rådhusrätterna 167
Motioner om utredning ang. ändrade regler beträffande placering av
omyndigas penningmedel.................................. 168

Innehåll.

Nr 13.

Sid.

Ändring i lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet,
m. m........................................... 172

Motion om överflyttning av utländsk arbetskraft till det svenska skogsbruket
................................................ 214

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 11 april fm.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 1, ang. utgifterna under riksstatens

nionde huvudtitel (jordbruksdepartementet) .. .............. 47

— nr 5, ang. vissa kapitalinvesteringar........................ 105

Sammansatta stals- och andra lagutskottets utlåtande nr 1, ang. indextillägg
å folkpensioner m. m............................... 105

Onsdagen den 11 april em.

Andra lagutskottets utlåtande nr 19, ang. ändrade grunder för rekvisition
av motorfordon och hästar m. m. för krigsmakten ........ 113

Andra kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 7, ang. påskyndad
utredning om ändrad telefontaxa å landet .......... 113

— nr 8, ang. lantbrevbäringens ordnande...................... 113

— nr 9, ang. entydiga bestämmelser rörande prästs upplysningsplikt 117
Utrikesutskottets utlåtande nr 5, ang. vissa Europarådets beslut .... 118

— nr 6, ang. permanent organ för nordiskt samarbete m. m.......139

Statsutskottets utlåtande nr 11, ang. utgifter under elfte huvudtiteln

(inrikesdepartementet) .................................. 140

Torsdagen den 12 april.

Statsutskottets utlåtande nr 61, ang. stat för försvarets fastighetsfond 165

— nr 62, ang. rörlig kredit för försvarets fabriksstyrelse.......... 165

— nr 63, ang. anslag till flygtekniska försöksanstalten m. m....... 165

— nr 64, ang. utredning om återkrav av ekonomiskt bistånd från

utlandsmyndighet...................................... 165

— nr 65, ang. effektivisering av kustbevaknings- och livräddningstjänsten
.............................................. 165

— nr 66, ang. nedsättning av kommunalskatt för övergångsbi drag

m. in............................................. 165

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16, ang. lag härom............ 165

Bevillningsutskottets betänkande nr 19, ang. ändring i taxeringsförord ningen,

m. m........................................... 165

Statsutskottets utlåtande nr 67, ang. d:o såvitt propositionen angår

riksskattenämnden och anslag ............................ 165

Bevillningsutskottets betänkande nr 22, ang. restitution av tull å
terrängbilar .......................................... 165

— nr 23, ang. ändring av kommunalskattelagen................ 167

— nr 24, ang. nedsättning av tull för selfaktorlina.............. 167

— nr 25, ang. skattefrihet vid byte av fastigheter i vissa fall...... 167

— nr 27, ang. ändrad lydelse av inkomstskatteförordningen ...... 167

Nr 13.

Innehåll.

Sid.

Bankoutskottets utlåtande nr 7, ang. fortsatt giltighet av valutalagen 167
Första lagutskottets utlåtande nr 16, ang. ersättning till kommunvalda

nämndemän vid häradsrätt .............................. 167

— nr 17, ang. nämnd i familjerättsmål vid rådhusrätterna........ 167

— nr 18, ang. ändrade regler om placering av omyndigas medel .. 168

— nr 19, ang. böter och viten .............................. 172

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2, ang. ändring i lagen om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet, m. m...........172

— nr 3, ang. upphävande av skyldighet att förse hustak med skyddsanordningar
m. m....................................... 214

Jordbruksutskottets utlåtande nr 6, ang. överlåtelse av anläggningar

för Vens elektrifiering .................................. 214

— nr 7, ang. stödjande av priset å hamp- och linhalm .......... 214

Andra kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 10, ang.

Vetenskapsakademiens privilegium att utgiva almanackor m. m. 214

— nr 11, ang. utländsk arbetskraft till skogsbruket.............. 214

— nr 12, ang. enhetligt pris på flytande drivmedel.............. 221

Lördagen den 7 april 1951.

Nr 13.

Lördagen den 7 april.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 31
nästlidna mars.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 161,
angående tullfrihet för utrustning, som
inkommer såsom gåva till vetenskapliga
institutioner.

§ 3.

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionerna:
nr 502 av herr Dahlgren;
nr 503 av herr Bergström m. fl.;
nr 504 av herr Nyberg m. fl.;
nr 505 av herr Mosesson;
nr 506 av herr Dahlgren m. fl.;
nr 507 av herr Lindberg m. fl.;
nr 508 av herr Nilsson i Kristinehamn
m. fl.;

nr 509 av herrar Braconier och Nestrup;
och

nr 510 av herr Persson i Appuna
m. fl.; samt

till bevillningsutskottet motionen nr
511 av herrar Pettersson i Ersbackcn
och Vigelsbo.

§ 4.

Föredrogs den av fru Eriksson i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till hans excellens herr statsministern
angående ersättning till de
efterlevande till vissa av de svenska
flygare, som omkommo vid Salernoolyckan.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Interpellation ang. arbetstagares rätt till
semester under styrkt sjukdom eller under
ledighet till följd av olycksfall utom
arbetsplatsen.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr HALLBERG, som anförde: Herr
talman! Vid 1948 års riksdag väcktes
tre motioner — bl. a. nr 69 i andra
kammaren och en likalydande nr 44 i
första kammaren — angående arbetstagares
semester under sjukdom. Enligt
bestämmelse i semesterlagen av den
17 juni 1938 får arbetstagares semester
icke av arbetsgivaren förläggas till tid,
då arbetstagaren är oförmögen till arbete
på grund av olycksfall i arbetet
eller sådan sjukdom, som avses i lagen
om försäkring för vissa yrkessjukdomar.
Däremot finnes ingen bestämmelse
om förbud mot semesterns förläggning
till tid, då arbetstagaren är oförmögen
till arbete på grund av olycksfall
eller sjukdom under andra omständigheter
än de här ovan nämnda.

I yttranden över 1936 års semestersakkunnigas
förslag uttalade Landsorganisationen
(LO) och Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO) sin anslutning
till uttryckligt förbud mot semesterns
förläggning till tid, då arbetstagaren
på grund av styrkt sjukdom icke
vore i arbete.

Motionerna i denna fråga vid 1948
års riksdag tillstyrktes också av LO
med utförlig motivering. Socialstyrelsen
anförde i sitt yttrande över motionerna,
att styrelsen utgick ifrån att frågan
skulle tas upp till förnyad prövning
vid en allmän revision av semesterlagen.
På andra lagutskottets förslag
beslöt riksdagen den 7 maj 1948.
med anledning av nämnda motioner,

Nr 13.

Lördagen den 7 april 1951.

Interpellation ang. arbetstagares rätt till semester under styrkt sjukdom eller under
ledighet till följd av olycksfall utom arbetsplatsen.

att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning av frågan.

I den vid årets riksdag föreliggande
kungl. propositionen om utvidgning av
semesterrätten är här berörda, viktiga
detaljfråga icke upptagen. Jag anhåller
därför om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få rikta följande frågor:

Anser herr statsrådet att det stöter
på oöverstigliga hinder att på lagstiftningens
väg lösa frågan om arbetstagares
rätt till semester under styrkt sjukdom
eller olycksfall utom arbetsplatsen?
Om så är, kan statsrådet rekommendera
någon annan framkomlig väg
för en lösning av frågan?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna
protokoll:

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och vice
talmannen i riksdagens andra kammare
och de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte
herr talmannen och vice talmännen
tillsätta kammarens kanslipersonal,
den 3 april 1951.

På därom gjorda ansökningar beviljades
stenograferna hos kammaren jur.
kand. E. Albert Romare och c. o. hovrättsassessorn
Per G. Bergsten ledighet
från sina befattningar under tiden från
och med den 4 april till och med vårsessionens
slut; och förordnades stenografen
hos första kammaren civilingenjören
O. Nilsson och kanslisten hos
andra kammaren studeranden Bengt E.
Lundin att under tiden vara stenografer
hos kammaren.

Vidare förordnades fil. stud. Sven
Wickberg att under samma tid uppehålla
Lundins kanslistbefattning.

In fidem
Gunnar Britth.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från utrikesutskottet:

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition till riksdagen angående
godkännande av tilläggsprotokoll till
handels- och betalningsavtalet den 23
november 1948 mellan Sverige och Argentina; nr

78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition till riksdagen om godkännande
av överenskommelse angående
varuutbytet mellan Sverige och Förbundsrepubliken
Tyskland; och

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition till riksdagen angående
Sveriges anslutning till Internationella
rådgivande bomullskommittén (IC.AC);

från statsutskottet:

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1951/52 till iståndsättande av beskickningsfastigheten
i Köpenhamn;

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts i
. statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1951/52 under försvarets fonder
m. m.;

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1951/52 under statens allmänna
fastighetsfond, statens utlåningsfonder
och diverse kapitalfonder, i vad propositionen
avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökade lånemöjligheter
för den mindre skeppsfarten
in. m.;

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från betalningsskyldighet till kronan; nr

85, i anledning av Kungl. Maj:ts

Lördagen den 7 april 1951.

Nr 13.

proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1951/52 till riksförsäkringsanstalten;
och

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;
från första lagutskottet:
nr 89, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande ändrade lagbestämmelser
angående arrestlokaler;
och

nr 90, i anledning av väckta motioner
om införande av lagregler rörande
sättet för tillfälligt omhändertagande
av sjuka personer samt av barn och
ungdom; samt

från andra lagutskottet:
nr 88, i anledning av väckta motioner
om undantag från tillämpningen av
bestämmelserna om yrkesmässig automobiltrafik
för transporter av sockerbetor
och betmassa.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1950
vid dess andra ordinarie möte fattade
beslut; och

nr 6, i anledning av väckta motioner
dels om tillsättande av en skandinavisk
parlamentarisk kommitté med uppgift
att söka åstadkomma lättnader i umgänget
mellan de skandinaviska folken,
dels om åtgärder för bildande av ett
permanent organ för nordiskt samarbete; konstitutionsutskottets

utlåtande nr
16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående förslag till lag angående
nedsättning av allmän kommunalskatt
i anledning av övergångsbidrag
in. m.f i vad propositionen hänvisats till
konstitutionsutskottet, ävensom i ämnet
väckta motioner;

statsutskottets utlåtanden:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts

i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1951/52 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1951/52 m. m.;

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående rörlig kredit för
försvarets fabriksstyrelse;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till flygtekniska försöksanstalten
m. in.;

nr 64, i anledning av väckta motioner
om utredning i syfte att möjliggöra
prövning av återkrav av belopp, erhållet
såsom ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet; nr

65, i anledning av väckta motioner
angående effektivisering av kustbevaknings-
och livräddningstjänsten utefter
våra kuster;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förslag till lag angående
nedsättning av allmän kommunalskatt
i anledning av övergångsbidrag
m. in., såvitt propositionen icke
angår lagförslaget, jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379) m. m.,
såvitt propositionen angår dels personalförteckning
och avlöningsstat för
riksskattenämnden, dels ock anslag under
sjunde huvudtiteln, jämte i ämnet
väckt motion;

sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av
dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag
till indextillägg å folkpensioner
samt anslag till särskilda barnbidrag
till änkors och invaliders barn in. in.,
dels Kungl. Maj:ts proposition nr 70
med förslag till lag angående ändring

Nr 13.

Lördagen den 7 april 1951.

i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om
folkpensionering, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 19, i anledning av Kungi. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379), m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckt
motion;

nr 22, i anledning av väckta motioner
om restitution av tull å vissa för
militärt bruk lämpliga terrängbilar,
som av enskilda införas i landet;

nr 23, i anledning av väckta motioner
med förslag till lag om ändring i
vissa delar av kommunalskattelagen;

nr 24, i anledning av väckt motion
om nedsättning av tullsatsen för selfaktorlina
innehållande nylon;

nr 25, i anledning av väckta motioner
om befrielse från skyldigheten att
utgöra inkomstskatt och erlägga stämpelavgift
vid byte av fastigheter i vissa
fall; och

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 10 §

1 mom. förordningen den 26 juli 1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt;

bankoutskottets utlåtande nr 7, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fortsatt giltighet
av valutalagen den 22 juni 1939
(nr 350);

första lagutskottets utlåtanden:
nr 16, i anledning av väckta motioner
om rätt för kommun att bevilja ersättning
till av kommunen valda nämndemän
vid häradsrätt;

nr 17, i anledning av väckt motion
angående medverkan av nämnd i familjerättsmål
vid rådhusrätterna;

nr 18, i anledning av väckta motioner
om utredning angående ändrade
regler beträffande placering av omyndigas
penningmedel; och

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till lag med
vissa bestämmelser om böter och viten;

andra lagutskottets utlåtande nr 19,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
angående ändrade grunder för
förfarandet vid rekvisition av motorfordon
och hästar m. m. för krigsmaktens
behov, dels ock i ämnet väckta
motioner;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 17 juni
1948 (nr 329) om inskränkning i rätten
att förvärva jordbruksfastighet,
m. m., dels ock motioner, som väckts
i anledning av propositionen eller röra
i propositionen behandlad lagstiftning;
och

nr 3, i anledning av väckt motion om
upphävande av skyldigheten för ägare
av vissa äldre fastigheter att förse hustaken
med skyddsanordningar m. m.;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 6, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av
vissa staten tillhöriga anläggningar för
ön Vens elektrifiering; och

nr 7, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till stödjande
av priset å hamphalm och linhalm
av 1950 års skörd m. m.; samt
andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden:

nr 10, i anledning av väckt motion
angående Vetenskapsakademiens privilegium
att utgiva almanackor m. m.;

nr 11, över motion om överflyttning
av utländsk arbetskraft till det svenska
skogsbruket; och

nr 12, över motion om åstadkommande
av ett enhetligt pris på flytande
drivmedel i hela landet.

§ 9.

Herr talmannen meddelade, att bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
anmält, att till utskottet inkommit
framställning från fullmäktige i riks -

Tisdagen den 10 april 1951.

Nr 13.

banken angående vissa ändringar i nr 167, angående prisutjämningsavbankoreglementet.
gift m. m.

Denna anmälan bordlädes. Dessa propositioner bordlädes.

§ 10.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen: nr

159, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet,
m. m.;

nr 163, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3 § 3 mom.
och 4 § 2 mom. förordningen den 3 maj
1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin
och motorsprit;

nr 164, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 11 juni
1926 (nr 207) angående tillverkning
och beskattning av brännvin;

nr 165, angående godkännande av
Sveriges anslutning till Europarådets
konvention angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna;

nr 166, angående ytterligare statsbidrag
till Garnsviken—Vadasjön—Helgösjön—Hedervikens
torrläggningsföretag
i Stockholms län; och

§ 11.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen:

nr 512, av fröken Vinge, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 136,
angående anslag för budgetåret 1951/52
till skolöverstyrelsen m. m.;

nr 513, av herr Edberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 142, med förslag till förordning om
särskilt bidrag till producent av svensk
film, m. m.; och

nr 514, av herr Hall, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 144, med
förslag till förordning om tillfällig automobilskatt.

Dessa motioner bordlädes.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.08 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 10 april.

Kl. 4 em.

§ I Justerades

protokollen för den 3 och
den 4 innevarande april.

§ 2.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll
angående den i § 32 riksdagsordningen
föreskrivna fullmaktsgranskningen: -

Protokoll, hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 10 april 1951.

Till justitiedepartementet hade den
9 april 1951 från länsstyrelsen i Hallands
län inkommit fullmakt för Ingemund
Bengtsson i Varberg, vilken vid
ny röstsammanräkning blivit utsedd såsom
ledamot av riksdagens andra kammare
i stället för avgången ledamot av
samma kammare.

Nr 13.

Tisdagen den 10 april 1951.

Svar på fråga ang. redogörelse för de åtgärder, som från myndigheternas sida vid tagits

för beredande av ersättning till de efterlevande till de svenska flygare, som

omkommo vid Salerno-olyckan.

Vid granskning av fullmakten, som
företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten
icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet:

C. G. Bruno.

Vid detta protokoll var fogad den
däri avsedda fullmakten för stadsfullmäktige
Ingemund Bengtsson i Varberg
att inträda som ledamot av kammaren
för tiden till den 1 januari 1953 efter
herr Persson i Vinberg.

Herr talmannen meddelade, att herr
Bengtsson i Varberg intagit sin plats i
kammaren.

§ 3.

Svar på fråga ang. redogörelse för de
åtgärder, som från myndigheternas sida
vidtagits för beredande av ersättning till
de efterlevande till de svenska flygare,

som omkommo vid Salerno-olyckan.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT, som yttrade: Herr
talman! Fru Gärde Widemar har frågat
mig, om jag är villig att lämna en redogörelse
för vilka åtgärder som från ansvariga
myndigheters sida vidtagits för
att ersättning skulle utgå till de efterlevande
till de svenska flygare, som förolyckades
vid Salerno den 18 november
1947.

Jag får till en början erinra om att
den flygning, som så tragiskt ändades
vid Salerno, sammanhängde med en försäljning
av äldre flygplan från svenska
flygvapnet till etiopiska staten. Efter
frivillig ansökan hade personal vid

svenska flygvapnet erhållit i uppdrag
att flyga planen till Etiopien. Återfärden
företogs med ett av etiopiska staten
chartrat flygplan tillhörande ett svenskt
flygföretag. Det var under denna återfärd,
som olyckan inträffade. Flygarna
hade under färden permission från
svenska flygvapnet.

Vad därefter angår de åtgärder, som
myndigheterna vidtagit i de efterlevandes
intresse, må till en början framhållas,
att flygförvaltningen för varje deltagare
i färden tecknade en särskild
livförsäkring om 30 000 kronor jämte
en bagageförsäkring om 1 000 kronor.
Flygförvaltningen uppmanade vidare
deltagarna att före avfärden kontrollera,
att deras egna privata försäkringar
gällde.

Flygkatastrofen inträffade onsdagen
den 18 november 1947 och blev känd
av flygförvaltningen dagen därpå. Redan
påföljande måndag, den 23 november,
utsändes per post försäkringsbeloppen
på 30 000 kronor till samtliga
dödsbon. Bagageförsäkringsbeloppet på
1 000 kronor följde kort tid därefter.
De efterlevande erhöllo därjämte i vanlig
ordning den avlidnes lön t. o. m.
dödsdagen och begravningshjälp. Från
dödsdagen utgå familjepensioner och
livräntor enligt gällande bestämmelser.

Den 22 januari 1948 fördelade chefen
för flygvapnet ett av etiopiske kejsaren
skänkt belopp om 62 500 kronor till de
omkomnas familjer. Härvid erhöllo
dödsboen belopp varierande mellan
5 000 och 2 200 kronor. Vid fördelningen
togs hänsyn till familjernas ekonomiska
ställning, antalet barn m. m.

Samtliga nu nämnda ersättningar utbetalades
sålunda kort tid efter olyckan.
Avsevärt längre tid kom det att dröja
innan återstående ersättningar utbetalades
från Nordiska poolen för luftfärdförsäkring.
De försäkringsbelopp
det här är fråga om hänföra sig till den
ansvarighet, som jämlikt lag åvilar

Tisdagen den 10 april 1951.

Nr 13.

Svar på fråga ang. redogörelse för de åtgärder, som från myndigheternas sida vid tagits

för beredande av ersättning till de efterlevande till de svenska flygare, som

omkommo vid Salerno-olyckan.

fraktföraren, i detta fall det förut nämnda
flygföretaget. Detta hade för denna
ansvarighet tecknat försäkring i poolen.
Ansvarigheten är enligt lagen begränsad
till ett belopp, som i vanlig valuta
motsvarar 29 810 kronor. Vid skaderegleringen
skall dessutom beaktas bl. a.
de efterlevandes ekonomiska ställning.
Dröjsmålet med ersättningarnas utbetalande
sammanhänger med att resultatet
av den italienska haverikommissionens
arbete och den svenska luftfartsstyrelsens
granskning av dess rapport
måste avvaktas innan skadeståndsfrågan
kunde slutligt regleras. Med hänsyn till
att riksförsäkringsanstalten framställt
anspråk på del i försäkringssumman avvaktades
dessutom utgången av ett i
högsta domstolen anhängigt mål, där
en liknande fråga var föremål för prövning.
Genom dom den 22 juli 1950 klargjordes,
att de skadelidande ägde företrädesrätt
framför riksförsäkringsanstalten
till försäkringsbeloppen.

I skrivelse den 20 september 1948
meddelade flygförvaltningen samtliga
dödsbon, att advokatfiskalen vid försvarets
civilförvaltning åtagit sig att
företräda dödsboen vid förhandlingar
med försäkringspoolen rörande ersättningsbeloppens
utbetalande. Det förutsattes,
att detta skulle ske utan kostnad
för dödsboen. Samtidigt framhölls, att
det stod dödsboen fritt att söka annan
juridisk hjälp men att det skulle förenkla
handläggningen av ärendet, om
endast ett ombud för samtliga dödsbodelägare
tog upp förhandlingar. Samtliga
dödsbon med undantag av åtta accepterade
detta förslag. Av angivna åtta
dödsbon ha sju anlitat advokaten BjureDehlén.

Efter förhandlingar mellan advokatfiskalen
och försäkringspoolen träffades
sedermera hösten 1950 överenskommelse
om slutlig reglering av ersättningsfrågan.
Såvitt rör de sju dödsbon,
som här är i fråga, innebar överens -

kommelsen att ersättning skulle utgå
med 29 810 kronor till varje dödsbo.
Hälften härav insattes på spärrade bankkonton
i de omyndiga barnens namn.
Återstoden uppbars av Bjure-Dehlén enligt
fullmakt. Det är dessa sistnämnda
belopp, som nu uppges vara förskingrade.
De dödsbon, som representerades
av advokatfiskalen, ha efter förhandlingarnas
slutförande utfått dem tillkommande
ersättningsbelopp direkt från
poolen. Även i dessa fall ha barnens
andelar insatts på spärrade bankkonton,
medan återstoden utbetalats till änkorna.

Med det sagda torde jag ha besvarat
frågan om vilka åtgärder som från myndigheternas
sida vidtagits i saken. Enligt
min mening synes intet vara att erinra
mot det sätt, på vilket saken sålunda
handlagts.

Till upplysning torde slutligen böra
något beröras de ekonomiska förmåner,
som i anledning av olyckan ha utgått
till de efterlevande, för vilkas räkning
Bjure-Dehlén uppburit ersättning. Jag
tar som exempel officersfamiljer med
3 barn respektive 1 barn. Trebarnsfamiljerna
ha erhållit i engångsersättningar
omkring 51 000 kronor jämte
privat tecknade livförsäkringsbelopp,
upp till 25 000 kronor. Engångsutbetalningarna
till dessa familjer ha således
varierat mellan 51 000 och 76 000 kronor.
Därtill komma familjepension och
livräntor, för närvarande tillhopa omkring
865 kronor per månad. Enbarnsfamiljerna
ha erhållit i engångsersättningar
48 000 kronor jämte privata försäkringsbelopp
på 5 å 10 000 kronor,
sålunda sammanlagt 53 000 å 58 000
kronor. I pension och livränta till dessa
utgå omkring 530 kronor per månad (i
ett fall utgår reducerad pension på
grund av statsanställning). 1 de angivna
beloppen har icke inräknats vad som
enligt vad nyss sagts uppburits av
Bjure-Dehlén, nära 15 000 kronor för
varje dödsbo.

Nr 13.

Tisdagen den 10 april 1951.

Svar på fråga ang. redogörelse för de åtgärder, som från myndigheternas sida vid tagits

för beredande av ersättning till de efterlevande till de svenska flygare, som

omkommo vid Salerno-olyckan.

Härpå anförde:

Fru GÄRDE WIDEMAR: Herr talman!
Jag skall be att få tacka försvarsministern
för svaret på min fråga. Jag är
mycket tacksam för den klargörande
redogörelse som lämnats, men jag skulle
naturligtvis ha varit ännu mera tacksam,
om jag hade fått veta i förväg att
svaret skulle lämnas i dag.

Det tycks förekomma en del missförstånd
i det svar som lämnats; i varje
fall föreligger det en viss olikhet mellan
de uppgifter som försvarsministern
nu gett och dem som jag har fått i saken.
Till en början säger försvarsministern,
att flygarna hade permission från
det svenska flygvapnet, då de gjorde
denna färd. Det står i strid mot den
uppgift, som jag har fått bekräftad genom
handlingar i saken, att resan
företogs på generalorder, nämligen nr
2909/1947 och nr 3368/1947. Samtliga
flygare, som gåvo sig ut på resan, voro
beordrade att företaga den. Detta står i
de instruktioner, som lämnades till flygarna.
Det heter där att kommenderingen
sker »utan särskild kostnad för statsverket.
Detta innebär, att personalen
bibehåller ordinarie löneförmåner (även
flygtillägg)». Däremot skulle traktamentskostnader
inte utgå, då dessa skulle
bäras av etiopiska staten. I samma
instruktion står uttryckligen, att även
familjepension och andra ersättningar
från staten skola utgå för den händelse
under färden skulle ske en olycka, som
kunde medföra dödlig utgång.

De svenska flygare, vars liv ändades
så tragiskt på färden, ha alltså omkommit
under tjänsteutövning. Det sades
t. o. in., att de som deltogo i färden
fingo göra detta som en belöning för
att de förhållit sig väl i tjänsten. I det
minnestal, som flygvapnets chef höll i
radio över de bortgångna flygarna, sade
han uttryckligen, att de tillhörde eliten
inom det svenska flygvapnet och att

detta gjorde en oersättlig förlust genom
det som skett.

Beträffande uppgifterna angående de
övriga försäkringar, som utbetalats till
de efterlevande, vill jag säga, att livförsäkringen
på 30 000 kronor, som
flygförvaltningen enligt försvarsministerns
uppgift skulle ha tecknat, tecknades
av den etiopiska staten och betalades
av denna. Flygförvaltningen hade
inte någon som helst kostnad därför och
förmedlade inte heller försäkringen.
Beloppet utbetalades mycket riktigt
omedelbart efter olyckan. Det skedde
direkt från Thulebolagen genom en
check till den som var insatt som förmånstagare
till vederbörande försäkring,
således utan någon åtgärd från
flygförvaltningens sida. Det ytterligare
belopp på 62 500 kronor, som skänktes
av den etiopiske kejsaren, fördelades
visserligen av flygvapnets chef, men
därmed har ju inte flygvapnet bidragit
till ersättningen.

Vetskapen om att försäkringsbeloppen
och denna ersättning utbetalats
så snart efter olyckan kan knappast fritaga
flygvapnet från att bistå de efterlevande
med att utbekomma de övriga
ersättningar, som de kunde ha rätt til).
Det kan knappast vara meningen, att
det kapitalbelopp som utbetalats till
dödsbo, där det fanns två eller tre minderåriga
barn, skulle förbrukas under
loppet av ett eller två år och de efterlevande
sedan finge klara sig bäst de
kunde. De visste vid detta tillfälle inte
vad de skulle få utöver de tidigare beloppen.
Dessutom voro en del av beloppen
bundna för barnens del. Av de
30 000 kronor som utbetalades sattes i
flertalet fall halva beloppet in på spärrad
räkning för barnens del.

De övriga försäkringar, som det här
varit fråga om, voro tecknade av Aktiebolaget
Trafikflyg. Det är de försäkringar,
som nu sent omsider utbetalats
med ett belopp av 29 810 kronor till

Tisdagen den 10 april 1951.

Nr 13.

Svar på fråga ang. redogörelse för de åtgärder, som från myndigheternas sida vid tagits

för beredande av ersättning till de efterlevande till de svenska flygare, som

omkommo vid Salerno-olyckan.

varje dödsbo. Försvarsministern säger,
att vid bedömande av frågan vem som
bär rätt till försäkringen skall man taga
hänsyn till bl. a. de efterlevandes ekonomiska
ställning. Jag har fått ett formulär
till den luftbefordringsförsäkring,
som låg till grund för denna art av försäkring,
och där kan jag inte hitta någonting
om att försäkringen skulle vara
behovsprövad, vilket även strider emot
försäkringens allmänna värde. Jag ställer
mig därför mycket tvivlande till den
uppgiften.

Jag skulle vilja fråga: Varför har det
tagit så lång tid — nästan tre år —
innan de efterlevande ha fått rätt till
den försäkring, som slutligen utbetalades
av den nordiska försäkringspoolen
på grund av de försäkringar, som gällde
för Aktiebolaget T-flyg? Det är ganska
egendomligt, att det skall behöva
taga så lång tid, om flygvapnet verkligen
gjort allt vad det kunnat för att
hjälpa de efterlevande.

Jag kan berätta hur kontakten med
flygvapnet tett sig ur änkornas synpunkt.
Det första meddelandet kom den
3 december 1947 — olyckan skedde den
18 november samma år. Däri förklarades
kort och gott, att på grund av vissa
uppgifter som förekommit i pressen ville
man nu meddela, att vederbörande
flygare hade avlidit omedelbart, således
praktiskt taget utan plågor. Nästa meddelande
kom den 22 januari 1948 och
innehöll, att general Nordenskiöld fördelat
den etiopiske kejsarens gåva på
02 509 kronor med olika belopp till de
efterlevande, beroende på antalet barn.

1 allmänhet fingo de mellan 5 000 och

2 000 kronor. Därefter kom inte något
meddelande från flygvapnet.

I augusti skrevo två av änkorna till
general Nordenskiöld och frågade, hur
det förhöll sig med de ersättningar de
eventuellt skulle bli berättigade till.
Man var rädd att det hade skett något
slarv vid befordringen av flygarna på

hemvägen och att på grund därav ersättningar
till änkorna möjligen inte
skulle utbetalas. Man kan ju undra varför
inte flygvapnet meddelade änkorna
någonting om att det hade för avsikt
att åtminstone taga upp förhandlingar
angående utbetalning av försäkringsbeloppen,
men de närmaste åtta månaderna
hördes som sagt ingenting vidare
därifrån. Efter det att de två änkorna
skrivit till flygvapnets chef kom en redogörelse
för vilka möjligheter till skadestånd
från försäkringsbolaget som
fanns. Då vände sig sju av änkorna till
advokat Bjure-Dehlén. Till en början
hade de inte någon tanke på att det
skulle bli någon tvist med flygvapnet
om detta, utan de ville endast ha någon
som kontrollerade, att deras rätt tillvaratogs.
De ansågo det egendomligt,
att de på så lång tid inte hört någonting
från flygvapnet i saken.

Sedermera fingo de efterlevande brev
från flygvapnet med förfrågan, om advokatfiskalen
vid flygvapnet skulle
sköta deras sak mot försäkringspoolen
eller om de ville anlita annat juridiskt
ombud. Då hade de emellertid redan
vänt sig till advokat Bjure-Dehlén och
ansågo, att han för deras del kunde
fullfölja förhandlingarna. De lämnade
därför inte någon fullmakt för advokatfiskalen.

Hela påföljande år hörde de inte någonting
från flygvapnet. Enligt lagen
om skadestånd vid luftbefordran måste
talan om ersättning väckas inom två år
från det färden skulle ha varit avslutad.
Preskriptionstiden gick således ut den
20 november 1949. Ända till den dagen
väntade de efterlevande med att taga
ut stämning på bl. a. flygvapnet för att
få ersättning. Man kan ju förstå, att de
inte gärna ville gå helt miste om sin
rätt. Hade de inte tagit ut stämning då,
hade de formellt försuttit sin rätt till
talan. I varje fall rådde dem den juridiska
sakkunskap de vid tillfället an -

Nr 13.

Tisdagen den 10 april 1951.

Svar på fråga ang. redogörelse för de åtgärder, som från myndigheternas sida vid tagits

för beredande av ersättning till de efterlevande till de svenska flygare, som

omkommo vid Salerno-olyckan.

litade, advokaten Bjnre-Dehlén, att taga
ut en stämning på flygvapnet.

Redan i januari 1950 — stämningen
uttogs i november 1949 — förklarade
försäkringsbolaget sig villigt att utbetala
beloppet, om de statliga myndigheterna
avstode från sin eventuella regressrätt
till försäkringsbeloppet. Sedan
från flygvapnet och riksförsäkringsanstalten
erhållits en förklaring om
att dessa inte hade något anspråk på
beloppet, träffades den 1 november 1950
förlikning, som gick ut på att försäkringsersättningen
skulle utbetalas till de
efterlevande.

Det största felet — om man nu skall
tala om något fel — eller det mest oförklarliga
i denna sak är att flygvapnet
inte tidigare tog kontakt med de efterlevande
och försökte få en uppgörelse
med dem. Försvarsministern säger i sitt
svar, att det hela fördröjts på grund av
dröjsmål med den italienska haverikommissionens
arbete, men luftfartsstyrelsen
fick i brev från den svenska legationen
i Rom, daterat den 23 januari
1948, meddelande om att den italienska
haverikommissionen var färdig med sitt
arbete mindre än en månad efter
olyckstillfället. Den svenska haverikommissionens
rapport är dagtecknad i juli
1948, litet mer än ett halvår efter olyckan.
Ganska betecknande för flygvapnets
sätt att handha frågan är kanske
också, att denna rapport inte delgavs de
efterlevande förrän på begäran ganska
sent på hösten 1948.

Uppgifterna om att de efterlevande
fått ersättning på annat håll gälla inte
alla. Alla hade inte privata försäkringar
på 25 000 kronor. Senast i dag uppsöktes
jag av en av de efterlevande änkorna,
som inte hade någon som helst privat
försäkring efter sin man. Hon fick
de 30 000 kronorna utbetalda till sig,
men eftersom hon hade tre minderåriga
barn bundos 15 000 kronor genom att
insättas på spärrad räkning för bar -

nens del. Hon fick för egen del alltså
15 000 kronor plus ca 5 000 kronor i
januari 1948 av den etiopiske kejsarens
gåva.

Jag kan inte gå med på att den omständigheten,
att en del av de efterlevande
haft privata försäkringar, kan
vara något försvar eller någon anledning
för flygvapnet att förhala åtgärderna
för att de efterlevande skulle få
sin rättmätiga ersättning och över huvud
taget bli så väl gottgjorda som är
möjligt vid en sådan tragisk olycka.

För att även taga upp det hela i ett
vidare sammanhang vill jag framhålla,
att försvarsministern tydligen anser att
flygförvaltningen inte hade något ansvar
för transporten. Såsom jag redan
från början påpekat, skedde resan efter
generalorder, och hela avtalet gjordes
upp med det svenska flygvapnet. Det
verkar väl då egendomligt, att svenska
flygvapnet skulle låta 21 stycken aveliten
bland sina flygare företaga denna
resa utan att flygvapnet utövade någon
kontroll av hur det skedde. I både den
italienska och svenska haverirapporten
anges anledningen till olyckan vara förarfel.
Föraren hade gått för lågt med
flygplanet, och det anses att han inte
var tillräckligt kvalificerad för sin uppgift
och saknade förmåga att bedöma
riskerna. Även om svenska flygvapnet
inte stod som förhyrare av flygplanet,
hade flygvapnet väl haft skyldighet att
kontrollera, att säkerhetsföreskrifterna
voro uppfyllda och att transporten över
huvud taget skedde på ett betryggande
sätt.

Jag skall inte ingå på någon närmare
prövning av ansvarsfrågan, men med
tanke på de omständigheter, under vilka
olyckan skedde, anser jag att det svenska
flygvapnet hade haft alldeles särskild
anledning att försöka bistå de
förolyckades anhöriga i stället för att,
såsom tycks ha skett, förhala utbetalandet
av ersättningarna och därmed göra

Tisdagen den 10 april 1951.

Nr 13.

Svar på fråga ang. redogörelse för de åtgärder, som från myndigheternas sida vid tagits

för beredande av ersättning till de efterlevande till de svenska flygare, som

omkommo vid Salerno-olyckan.

det svårare un nödvändigt för de anhöriga.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT: Herr talman! Jag bestrider
på det allra bestämdaste att
flygvapnet på något sätt har förhalat
utbetalandet av ersättning till änkorna
efter de vid Salerno så tragiskt omkomna
svenska flygarna. Det kan möjligen,
fru Gärde Widemar, göras gällande att
flygvapnet borde ha skrivit något brev
till flygarnas anhöriga under tiden från
januari 1948 och till den 20 september
1948. Vad som hade åtgjorts i saken
fram till våren 1948 var ju, att de efterlevande
hade fått sina pensioner ordnade,
att de försäkringar, som i första
hand tillförsäkrats dem, hade utbetalats
och att de medel, som etiopiska kejsaren
ställt till förfogande, hade fördelats.
Därefter skedde, efter vad fru Gärde
Widemar nu påstår, ingenting förrän
den 20 september samma år, då flygförvaltningen
genom sin advokatfiskal
skrev till samtliga dödsbon och meddelade,
att advokatfiskalen skulle, om
så önskades, företräda dem vid förhandlingarna
med försäkringspoolen.

Om fru Gärde Widemar gör sig besvär
att läsa igenom det svar, som jag
har lämnat på hennes interpellation,
skall hon finna, att flygförvaltningen
inte kunde gå till väga på annat sätt
för alt tillförsäkra rättstagarna möjligheten
att få ersättning. Ärendet blev
emellertid, såsom framhålles i interpellationssvaret,
förhalat genom att en liknande
fråga anhängiggjorts hos högsta
domstolen och man ville avvakta högsta
domstolens utslag i denna senare fråga
för att därigenom kunna trygga rätten
för flygarnas efterlevande alt få ersättning
utbetalad från den nordiska försäkringspoolen.

Det kan således inte sägas att saken
har på något sätt förhalats från flyg -

förvaltningens sida. Jag kan inte se
annat än att flygvapnet på ett fullt korrekt
och riktigt sätt har försökt att
skaffa flygaränkorna deras rätt. Att behandlingen
av en rättsfråga här i vårt
land ibland tar en viss tid är väl någonting,
som inte bör vara obekant för
en advokat.

Fru Gärde Widemar ville vidare göra
gällande, att jag inte lämnat en fullt
riktig uppgift, när jag berörde de förutsättningar,
under vilka ifrågavarande
personal begav sig ut på den flygfärd
till Etiopien, varigenom de till det senare
landet överförde ett antal av Sverige
försålda flygplan. Det förhåller sig
så som jag har sagt, att flygarna gjorde
resan efter frivillig uttagning. De fingo
permission från det svenska flygvapnet,
och de kostnader, som direkt sammanhängde
med färden, betalades av
etiopiska staten. Det är alldeles klart,
att svenska officerare, som stå kvar i
svensk tjänst, måste, när de bege sig ut
på en flygning av här ifrågavarande
slag, beordras därtill, och därför finns
det också en generalorder om saken.
Men detta ändrar inte det faktum att
uttagningen skett på frivillig väg.

I samband med ordnandet av resan
tog svenska flygvapnet i första hand
en kollektiv försäkring. Det är riktigt
att denna betalades av etiopiska staten,
men det är väl skäligt att så skedde,
när försäkringen togs på grundval av
ett avtal, som anknöt sig till själva försäljningen
av flygplanen. Därutöver anmodade
flygvapnet flygarna att kontrollera
alt allt var i sin ordning med de
försäkringar som de själva hade tagit
-— man förutsätter ju att flygare begagna
de flygtillägg, som de ha utöver
den lön, som tillkommer annan militär
personal, för att bestrida utgifter för
försäkringar. Ersättningarna från den
kollektivförsäkring, som flygvapnet sålunda
hade ombesörjt, utbetalades med
så stor snabbhet, att det inte fanns sär -

Nr 13.

Tisdagen den 10 april 1951.

Svar på fråga ang. redogörelse för de åtgärder, som från myndigheternas sida vid tagits

för beredande av ersättning till de efterlevande till de svenska flygare, som

omkommo vid Salerno-olyckan.

skilt stor anledning antaga, att flygaränkorna
skulle befinna sig i någon nöd.
Dessutom hade de ju •— ett förhållande
som fru Gärde Widemar icke berörde
med ett ord i sitt anförande här —
också fått pensioner, som nog kunna
sägas vara relativt väl tilltagna.

Jag vill alltså helt och hållet tillbakavisa
den kritik, som här riktats mot
myndigheterna. Om det är så, att det
mellan våren 1948 och den 20 september
samma år inte har lämnats något
meddelande till de anhöriga, så är kanske
detta något som här kan ge fru
Gärde Widemar en poäng. Jag föreställer
mig emellertid att det inte hade
varit så svårt för dessa unga flygaränkor
att genom sina mäns kamrater
eller på annat sätt träda i personlig
kontakt med flygvapnet för att höra
efter hur saken låg till.

Fru GÄRDE WIDEMAR: Herr talman!
Jag har aldrig bestritt att uttagningen
var frivillig. Men det är väl mycket stor
skillnad mellan att efter frivillig uttagning
bli skickad på kommendering
och att ha permission för ett visst uppdrag,
och det är mot försvarsministerns
användning av ordet permission som
jag här opponerat mig. Det talas inte
i de officiella papper, som gäller flygfärden
till Etiopien, om permission,
och skulle vederbörande ha haft, såsom
försvarsministern här gör gällande,
permission från svenska flygvapnet,
skulle de väl i varje fall inte ha stått
kvar i flygvapnet med bibehållande av
alla sina tidigare förmåner. I den generalorder,
som utfärdats, heter det uttryckligen,
att flygarna kommenderats
till flygningen. Att sedan uttagningen
skett frivilligt är en annan sak. Det är
självklart att det måste vara ett frivilligt
åtagande för att man skall kunna
kommendera en svensk flygare på en
sådan flygning som det här gäller.

Att jag inte särskilt berörde det förhållandet,
att pensioner utbetalats till
änkorna och andra efterlevande, är väl
inte så egendomligt. Pension få ju de
efterlevande till vilken svensk flygare
eller statstjänsteman som helst. De efterlevande
till de flygare, som omkommo
vid Salerno, ha också fått precis samma
pensioner som om deras män och fäder
förolyckats vid tjänstgöring inom det
svenska flygvapnet.

Försvarsministern ville vidare göra
gällande, att behandlingen av ersättningsfrågan
varit alldeles sådan som
den bort vara och att det inte var något
anmärkningsvärt, att det dröjde tre år
innan alla ersättningar utbetalats. Enligt
min uppfattning är det mycket
egendomligt, att en änka efter en svensk
flygare, som omkommit i tjänsten, skall
behöva stämma svenska staten för att
få ut den ersättning som hon har rätt
till, i all synnerhet som det hela inte
kostar svenska staten något, därför att
ersättningen utbetalas på grund av en
försäkring tagen av den fraktförare,
som vid olyckstillfället skötte befordringen
per flyg av vederbörande flygare.
Yad finns det för anledning att
uppehålla utbetalningen av dessa medel
i tre år? Det får väl ändå anses höra
till god ordning, att man inte förfar
så, att en rättsinnehavare i ett sådant
fall som detta skall behöva taga ut
stämning.

Jag vet också att det finns rättsfrågor,
som vara i tre år, men det kan inte
vara nödvändigt att en sådan fråga
som det här gäller skall taga så lång tid.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT: Herr talman! Om det
kan tillfredsställa fru Gärde Widemar,
skall jag gärna ändra prepositionen
»från» till »inom» och alltså säga, att
flygarna hade beviljats permission inom
svenska flygvapnet. Yad jag velat fram -

Tisdagen den 10 april 1951.

Nr 13.

Svar på interpellation ang. åtgärder för att i hushållen
de rön Hemmens forskningsinstitut gör.

hålla är, att det var svenska flygvapnet,
i vars tjänst de voro anställda, som
hade beviljat dem permission.

Fru Gärde Widemar frågade varför
man från änkornas sida skulle behöva
stämma svenska staten för att få sin
rätt. Det frågar jag mig också. Ett faktum
är ju att advokatfiskalen i flygförvaltningen
hade erbjudit samtliga dödsbodelägare
att för deras räkning handlägga
ärendet, icke i förhållande till
svenska staten men till försäkringspoolen.
Och fru Gärde Widemar kan
väl inte gärna göra mig eller flvgförvaltningen
ansvariga för att en sak, som
gällde utbetalandet av några hundra
tusen kronor i skadeersättning, krävde
en viss omgång. Allt detta är ju sådant,
som icke har något med flygförvaltningens
åtgöranden att skaffa.

Däremot har en myndighet, som heter
riksförsäkringsanstalten och som i detta
sammanhang varit med om att utbetala
livräntor, ifrågasatt, om den inte skulle
bli delaktig av de medel, som utbetalades
av försäkringspoolen. Men denna
framställning har riksförsäkringsanstalten
gjort på grundval av lagar och förordningar,
varöver varken jag eller
flygvapnet äro herrar.

överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Svar på interpellation ang. åtgärder för
att i hushållen sprida allmän kännedom
om de rön Hemmens forskningsinstitut
gör.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, erhöll på begäran
ordet för att besvara herr förste vice talmannen
Skoglunds interpellation angående
åtgärder för att i hushållen sprida
allmän kännedom om de rön hemmens
forskningsinstitut gör.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form utdelats till kammarens
ledamöter och herr statsrådet

sprida allmän kännedom om

Ericsson lämnade nu endast en kort
sammanfattning av huvudpunkterna i
svaret.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr förste vice talmannan
Skoglund frågat mig, om jag har för
avsikt att vidtaga några åtgärder för att
i hushållen sprida allmän kännedom
om de rön Hemmens forskningsinstitut
gör.

Jag vill till en början framhålla, att
jag är väl medveten om den betydelse,
som ligger i en effektiv forsknings- och
upplysningsverksamhet rörande varor,
som användas i hemmen, samt beträffande
metoder och redskap för hemarbetet.
En förbättrad upplysning på
detta område kan medföra rationalisering
av arbetsmetoder och ökad varukännedom,
och den blir därigenom till
gagn både för de enskilda hushållen
och för samhället. Denna betydelsefulla
uppgift har ansetts böra lösas medelst
gemensamma insatser av staten
samt konsumenternas och näringslivets
organisationer. Ett av de organ, som arbeta
på detta område, är Hemmens
forskningsinstitut. Institutet är icke nånågot
statligt organ utan en fristående
institution, som finansieras till ungefär
lika delar av staten och andra intressenter.
Alltsedan sin tillkomst har
institutet närmast varit inriktat på undersökningar
av arbetsmetoder vid hemarbetet
och av köksinredningar samt på
funktionsstiulier rörande varor och redskap,
som användas i hushållen. I detta
sammanhang kan erinras om att åtskilliga
andra institutioner, som åtnjuta
statligt stöd, i större eller mindre
utsträckning arbeta på samma verksamhetsfält
som Hemmens forskningsinstitut.
Jag tänker härvid på den inom
statens priskontrollnämnd verksamma
sektionen Aktiv hushållning, Svenska
slöjdföreningen, Sveriges standardise -

2 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 11].

Nr 13.

Tisdagen den 10 april 1951.

Svar på interpellation ang. åtgärder för att i hushållen sprida allmän kännedom om

de rön Hemmens forskningsinstitut gör.

ringskommission och vissa forskningsinstitut,
såsom Textilforskningsinstitutet
och Institutet för konserveringsforskning.
Av dessa bedriver särskilt
Aktiv hushållning, som är ett helstatligt
organ, en intensiv och omfattande
upplysningsverksamhet rörande sömnad,
klädvård, tvätt och liknande ämnen.

Jag vill också påminna om att en inventering
av frågorna om konsumentupplysning
verkställdes av 1946 års utredning
angående kvalitetsforskning
och konsumentupplysning, vars betänkande
avgavs år 1949. På grundval av
ett förslag från nämnda utredning har
i årets statsverksproposition föreslagits,
att en varudeklarationsnämnd skall inrättas
inom Sveriges standardiseringskommission.
Om varudeklarationer och
kvalitetsmärkning komma i mera allmänt
bruk, har ett stort steg framåt
tagits på konsumentupplysningens område.
I betänkandet aktualiserades även
frågan om en sammanslagning av Hemmens
forskningsinstitut och Aktiv hushållning.
Hemmens forskningsinstitut
har sedermera i sin senaste avgivna petitaframställning
upptagit sammanslagningsfrågan.
Remissinstanserna funno
emellertid ärendet otillräckligt utrett.
Vidare skulle enligt förslaget ett sammanförande
av de båda institutionerna
medföra en kostnadsökning för staten
med omkring 50 000 kronor. Under sådana
omständigheter ansågs en lösning
av frågan böra ställas på framtiden. I
rådande statsfinansiella läge befanns
det heller icke möjligt att höja statsbidraget
till Hemmens forskningsinstitut
i dess hittillsvarande form.

Resultaten av Hemmens forskningsinstituts
undersökningar ha huvudsakligen
meddelats i en särskild publikationsserie,
IIFI-Meddelanden. Materialet
framlägges där i en form, som ej tar
sikte på en bredare publik. Institutet
vänder sig nämligen med detta material
och även genom särskilda kurser fram -

för allt till skolkökslärarinnor, lanthushållslärarinnor,
hemkonsulenter och liknande
kategorier, vilka sedan i sin tur
kunna föra de vunna rönen vidare vid
skolundervisningen, vid kurser av olika
slag samt vid hembesök. Denna indirekta
arbetsmetod är en anledning till
att institutet ej gjort sig så starkt märkbart
utåt. Institutet verkar emellertid
även i den direkta upplysningens tjänst
genom föredrag samt artiklar i tidskrifter
och dagspress, genom medverkan
vid inspelning av radioprogram och av
instruktionsfilmer samt genom populärt
upplagda broschyrer.

Vid bedömandet av det spörsmål, som
interpellanten tagit upp, bör man hålla
i minnet, att institutet alltså redan verkar
i det tysta som impulsgivare åt
dem, som direkt svara för undervisning
och rådgivning rörande arbetet i
hemmen. Såvitt jag kan se, är institutet
här inne på rätt väg, eftersom man icke
kan räkna med att institutet självt kan
få direkt kontakt med varje enskilt hushåll.
Institutets hittillsvarande insatser
för att sprida kännedom om vunna resultat
få på intet sätt förringas. Givetvis
skulle det ändock vara önskvärt att
kunna göra mer på detta område, men
då det ej ansetts möjligt att höja institutets
statsbidrag för nästa budgetår —
en uppfattning som riksdagen vid sin
behandling av anslagsfrågan delat —
får man söka sig fram på andra vägar,
om man önskar intensifiera verksamheten.
En möjlighet är givetvis att institutet
skaffar sig bidrag från organisationer
eller institutioner, som ha intresse
antingen av institutets allmänna verksamhet
eller av att vissa speciella undersökningar
och publikationer komma till
utförande. Enligt vad jag inhämtat har
institutet förhoppningar om att på detta
sätt i någon mån kunna förbättra
sin ställning. Vidare kan måhända något
stå att vinna genom närmare samverkan
med Aktiv hushållning. I övrigt
kan endast sägas, att institutet rimligen

Tisdagen den 10 april 1951.

Nr 13.

Svar på interpellation ang. åtgärder för att i hushållen sprida allmän kännedom om

de rön Hemmens forskningsinstitut gör.

inom ramen för givna resurser bör anpassa
verksamheten så, att den i största
möjliga utsträckning kan praktiskt
utnyttjas.

Då emellertid som förut nämnts Hemmens
forskningsinstitut icke är något
statligt organ, torde det ej vara lämpligt
att staten alltför ingående söker
dirigera verksamheten. Jag utgår från
att institutets ledning har ett klart fattat
intresse av att undersökningsresultaten
komma hushållen till godo. Att
husmoders- och hushållslärarinneorganisationer
stå bakom institutet torde utgöra
en garanti för att så blir fallet.

Härefter anförde:

Herr förste vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet för ett allmänt välvilligt
och förstående, om än kanske till
intet förpliktande svar.

Vad som föranlett min interpellation
var, att det utredningsbetänkande angående
kvalitetsforskning och konsumentupplysning,
som avgavs år 1949,
nu borde ha hunnit tillbaka från sin
remissvandring till olika instanser och
vidare att Hemmens forskningsinstitut
uppgjort ett förslag till omorganisation,
som även innefattar ett vidgat upplysningsarbete.
Underlag borde alltså
finnas för ett klarare ställningstagande
från statsmakternas sida till den verksamhet,
som Hemmens forskningsinstitut,
Aktiv hushållning och andra institutioner
bedriva i hemmens och hushållens
tjänst. De flesta av dessa institutioner
erhålla ju redan nu ett välbehövligt
stöd av samhället, även om detta
understöd nog är tilltaget i underkant.

Om jag förstår handelsministern rätt,
är det tre skäl som gjort att lian vill
hålla sig avvaktande. För det första är
han inte beredd att taga ställning till
frågan om sammanslagning av Hemmens
forskningsinstitut och Aktiv hus -

hållning. För det andra skulle en sådan
sammanslagning medföra en ökad
kostnad för staten på 50 000 kronor,
och det har ju vållat honom litet huvudbry.
För det tredje anser han att det
för närvarande är omöjligt att ytterligare
öka det hittillsvarande anslaget till
Hemmens forskningsinstitut.

Jag har med min interpellation velat
söka påverka statsrådet Ericsson — vilken
jag tycker har ett gott handlag när
det gäller att reda upp långt svårare
ting än det här är fråga om — att i
god tid innan budgetarbetet för år 1952
påbörjas pröva vad som bör göras för
att uppnå största möjliga effekt av
det värdefulla arbete, som utföres på
ett område, som är så ytterst viktigt ur
både de enskildas och folkhushållets
synpunkt.

Statsrådet erinrar om att Hemmens
forskningsinstitut inte är något statligt
organ, och att det inte torde vara
lämpligt att staten alltför ingående söker
dirigera denna verksamhet. Jag har
i och för sig ingenting att invända mot
ett sådant resonemang, men här är det
dock fråga om att främja en upplysningsverksamhet,
som ligger helt i linje
med den undervisning, som genom det
allmännas försorg påbörjas redan i
folkskolorna och sedan fullföljes för de
vuxna i olika former. Jag har också ett
bestämt intryck av att man tidigare från
kanslihusets sida inte minst varit intresserad
av Hemmens forskningsinstitut
och hjälpt till att skaffa arbetslokaler,
vilket jag för övrigt anser vara
riktigt. Så långt jag förstår utnyttjas
också dessa lokaler till det yttersta, och
många besökare från olika kategorier
av människor äro intresserade av det
arbete, som pågår här, de utställningar
och de demonstrationer, som äga
rum. Jag vågar säga, att de intresserade
äro långt flera än det antal, som
man har möjlighet att bereda plats
vid föreläsningar och annan verksamhet.
Den personal, som för närvarande

Nr 13.

Tisdagen den 10 april 1951.

Svar på interpellation ang. åtgärder för att i hushållen sprida allmän kännedom om

de rön Hemmens forskningsinstitut gör.

är knuten till Hemmens forskningsinstitut,
räcker tyvärr inte heller till för
att tillgodose allmänhetens önskan när
det gäller föreläsningar och demonstrationer
ute i landet, utgivande av lättfattliga
småskrifter, skrivande av tidningsartiklar
m. m. Det ligger helt enkelt så
till, att de disponibla pengarna inte räcka
till. Jag skulle tro att alldeles samma
förhållanden råda beträffande Aktiv
hushållning, som ju är helt statligt. Jag
vill gärna betyga att denna institution
utför ett mycket värdefullt arbete, och
jag vill inte på något sätt ställa någon
av dessa organisationer i en särställning
utan bedöma dem likartat.

Jag har här försökt att närmare beskriva,
vad jag menat med min interpellation,
och jag skall inte gå in på
några detaljer i det arbete, som utföres
av Hemmens forskningsinstitut och Aktiv
hushållning. Jag skulle tro, att de
flesta av kammarens ledamöter känna
till detta arbete — i alla händelser borde
de göra det. Jag tror att en sådan kännedom
vore i hög grad önskvärd. Jag
skall inte heller taga kammarens tid i
anspråk med någon längre framställning
angående hushållsarbetets betydelse.
Det räcker kanske att erinra om
att man räknar med att 1,5 miljon
kvinnor för närvarande arbeta i de
svenska hemmen, och att det värde
detta omfattande hushållsarbete uppgår
till säkerligen inte understigit två miljarder
kronor om året. Jag kanske också
kan uttrycka det så, att omkring G0
procent av de svenska kvinnorna ha
sitt arbete förlagt till hemmen.

Till sist skulle jag vilja erinra om
följande, som säkerligen inte är främmande
för handelsministern men som
kanske inte alla av kammarens ledamöter
haft tillfälle att intressera sig för.
Det gäller det relativt nyligen avgivna
betänkandet från den s. k. likalönskommittén.
Denna kommitté är inte
på vanligt sätt utsedd av statliga myndigheter
utan har tillsatts av landsor -

ganisationen och arbetsgivareföreningen.
I det offentliggjorda betänkandet
har man starkt understrukit behovet av
att påskynda och underlätta hemmens
rationalisering. Jag kan inte tänka mig
att detta krav kan få någon bättre tillskyndan
ån om de forskningsresultat,
som uppnås på dessa olika områden,
så fort som möjligt spridas till allmänhetens
kännedom.

Den fråga vi diskutera här i dag är,
enligt min uppfattning, mycket mera
angelägen nu än den var för ett par
tiotal år sedan. Vi få allt större behov
av kvinnlig arbetskraft på olika områden
utanför hemmen. Handelsministern,
med sin kännedom om verksamheten
på det industriella området och andra
liknande områden är säkerligen villig
att bestyrka detta. Från dessa utgångspunkter
upprepar jag min vädjan till
handelsministern att verkligen ompröva
sitt ställningstagande till de frågor vi
här i dag diskuterat.

Fru EWERLÖF: Herr talman! Interpellantens
fråga är allmänt hållen och
detsamma gäller svaret. Jag skall därför
tillåta mig några korta och allmänna
reflexioner rörande interpellationssvaret.

Först skall i sanningens namn erkännas,
att staten visat ett visst intresse
för Hemmens forskningsinstitut genom
att för budgetåret 1950/51 anslå 100 000
kronor. Någonting mer har det emellertid
inte blivit. Man har inte ansett sig
kunna gå med på förslaget om en sammanslagning
av Hemmens forskningsinstitut
och Aktiv hushållning, vilket
skulle innebära en merkostnad på
50 000 kronor.

Jag vill här erinra om den av mig
m. fl. vid 1950 års riksdag väckta motionen
om en presskonsulent, som skulle
hjälpa till att föra institutets forskningsresultat
ut i praktiska livet. Det gällde
ett anslag på 10 000 kronor, vilket emel -

Tisdagen den 10 april 1951.

Nr 13.

Svar på interpellation ang. åtgärder för att i hushållen sprida allmän kännedom om

de rön Hemmens forskningsinstitut gör.

lertid varken utskottet eller kamrarna
ansågo sig kunna gå med på. Motiveringen
var den, att 10 000 kronor hit
och 10 000 kronor dit bli mycket pengar,
och det är ju alldeles riktigt, men
man måste dock se till att verksamheten
inte blir ett självändamål utan att dess
resultat kunna föras ut i livet.

Statsrådet erinrar i sitt svar om att
det finns åtskilliga andra institutioner,
som åtnjuta statligt stöd. Statsrådet räknar
upp en del sådana institutioner och
kommer så småningom också fram till
att det i statsverkspropositionen föreslagits,
att en varudeklarationsnämnd
inrättas inom Sveriges standardiseringskommission.
Om varudeklarationer och
kvalitetsmärkning komma i mera allmänt
bruk, har ett stort steg framåt tagits
på konsumentupplysningens område,
heter det i svaret. Naturligtvis är
en varudeklarationsnämnd till en viss
grad behövlig, men jag tror att man inte
får underskatta konsumenternas sunda
förstånd, utan man bör lita på att de
själva kunna bilda sig en uppfattning.
Genom sin efterfrågan kan allmänheten
också få ett inflytande över produktionen.

Det säges vidare i svaret, att resultaten
av Hemmens forskningsinstituts undersökningar
huvudsakligen meddelats
i en särskild publikationsserie, som dock
ej tar sikte på eu bredare publik. Den
vänder sig till skolkökslärarinnor, lanthushållslärarinnor,
hemkonsulenter och
liknande kategorier, vilka sedan i sin
lur kunna föra de vunna rönen vidare.
Knligt mitt förmenande är det fel att
dessa rön inte föras direkt ut till allmänheten,
utan att man skall vara beroende
av att vissa yrkesgrupper föra
ut dem i andra hand. Statsrådet säger
att institutet arbetar i det tysta. Ja,
men det är inte alltid sant, att vad stort
sker sker tyst. Det kan här gälla rent
praktiska åtgärder, som behöva föras
ut direkt till människorna.

Vidare uttrycker statsrådet en upp -

fattning, som åtminstone flertalet av
oss med glädje vilja dela. Han säger, att
eftersom Hemmens forskningsinstitut
icke är något statligt organ, torde det
ej vara lämpligt att staten alltför mycket
söker dirigera verksamheten. Detta
uttalande äro vi nog mycket glada över.
När staten ger ett anslag till en institution
är det emellertid inte nödvändigt,
att staten lägger sig i och påtar i varje
detalj i dess skötsel. Staten stöder verksamheten
eftersom den är till gagn för
samhället och människorna. Vi skulle
säkert vara utomordentligt glada om
inte intresset för just denna synpunkt
vore så platoniskt, som det tycks vara
från statens sida i närvarande situation.

Vi få inte glömma, att det finns bortåt
två miljoner kök i vårt land, och det är
utomordentligt viktigt att arbetet inom
hemmen behandlas med samma égard
som t. ex. inom ett industriföretag, där
man är ytterligt angelägen om att studera
arbetsteknik, redskap och allt sådant
och där man försöker få fram det
bästa tänkbara — det som mest kan
spara människorna. Detta måste också
gälla arbetet inom hemmen.

Detta är inte enbart en kvinnofråga.
Frågan gäller även männen, ja, den gäller
hela den lilla cell, på vilken samhället
vilar, nämligen familjen. Jag vill
därför uttrycka den förhoppningen, att
staten verkligen ger ett sådant stöd åt
denna institution, att dess forskningsresultat
kunna levandegöras ute bland
människorna.

Herr OHLIN: Herr talman! Jag har
begärt ordet först och främst för att
instämma i herr förste vice talmannens
uppmaning till handelsministern att i
god tid före nästa års statsverksproposition
ägna denna fråga den stora uppmärksamhet
den förtjänar. Jag delar
helt den uppfattningen, att detta spörsmål
är långt viktigare än vad det tidigare,
förmodligen på grund av en all -

Nr 13.

Tisdagen den 10 april 1951.

Svar på interpellation ang. åtgärder för att i hushållen sprida allmän kännedom om

de rön Hemmens forskningsinstitut gör.

män konservatism hos människorna ansetts
vara.

Jag skall inte här närmare beröra
några siffror över det höga produktionsvärdet
i vad man med rätta kallat landets
viktigaste industri. Det är en fråga,
som inom parentes sagt många ekonomiskt
väl förfarna personer gå bet på.
De veta icke, att det är »köksindustrien»,
vars produktionsvärde är långt högre
än exempelvis järnindustriens, textilindustriens
och andra viktigare industriers.
I fråga om »köksindustrien» rör
det sig om ett produktionsvärde på
många miljarder kronor. Om man därtill
lägger andra sidor av den produktiva
verksamheten i hemmen, så kommer
man upp till siffror av nästan
svindlande storleksordning.

Samhället bör därför enligt min uppfattning
ägna en långt större uppmärksamhet
än vad man hittills gjort åt de
problem, som äro förenade med denna
stora och viktiga verksamhet. Jag tillät
mig också redan före kriget att motionera
om anslag till en institution med
de uppgifter, som Hemmens forskningsinstitut
och Aktiv hushållning nu ha.
Jag tror, att det var vid min första riksdag,
som jag väckte denna motion, men
den gången lyckades det inte att få
något beslut. Det gläder mig emellertid,
att frågan så småningom utvecklats
i rätt riktning, även om detta skett i
mycket långsam takt.

Jag skulle vilja något vidga innebörden
av herr förste vice talmannens
vädjan till handelsministern till att gälla
inte bara spörsmål om spridande av
upplysning rörande dessa ting utan till
att avse även det grundläggande forskningsarbete,
som tillhandahåller de kunskaper,
vilka sedan skola spridas. Man
kan naturligtvis säga — och det har
handelsministern ju rätt i — att under
tider som de nuvarande bör man visa
återhållsamhet beträffande nya utgifter.
Denna tankegång ligger väl också bakom
riksdagens ställningstagande nyli -

gen, när det gällde att bevilja anslag
till här ifrågavarande ändamål. Man
måste emellertid enligt min mening
skilja på återhållsamhet, då det gäller
produktiva utgifter och då det gäller
sådana utgifter, som icke äro produktiva
eller som kunna bli det endast på
mycket, mycket lång sikt. Jag tror, att
man på nu berörda område kan säga
att utgifterna äro produktiva i ordets
egentliga bemärkelse, eftersom de omedelbart
leda till rationalisering och en
förbättrad ekonomi. Från det allmännas
sida böra därför dessa frågor som
sagt ägnas väsentligt större uppmärksamhet
än vad som hittills skett.

Herr talman! Jag tvivlar inte på handelsministerns
intresse för dessa ting.
Jag vill emellertid instämma i den här
tidigare framförda vädjan att handelsministern
måtte mobilisera detta intresse
i så hög grad som möjligt.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! Jag
är mycket tacksam för det intresse, som
visats dessa olika institutioner. Det är
en tillfredsställelse för mig att ha fått
höra detta intresse komma till så klart
uttryck som här skett. Jag vill emellertid
påpeka, att det inte legat så helt
stilla på detta område, som man här
tycks vilja göra gällande. Riksdagen har
som bekant anslagit 75 000 kronor till
en varudeklarationsnämnd, vars arbete
kommer att bli näraliggande de arbetsuppgifter,
som Hemmens forskningsinstitut
sysslar med.

Jag är inte beredd att nu taga ställning
till de frågor, som fru Ewerlöf här
har antytt. Av hennes anförande fick
jag närmast det intrycket, att man på
detta område f. n. arbetar efter en metod,
som icke är lämplig. Jag kan emellertid
som sagt inte nu taga ställning
till det spörsmålet. Jag vill bara erinra
om att det finns två institutioner på
detta område, nämligen Aktiv hushåll -

Tisdagen den 10 april 1951. Nr 13.

Svar på interpellation ang. bristen på tandläkare vid tandpoliklinikerna i Väster

bottens lappmark.

ning och Hemmens forskningsinstitut.
Dessa båda institutioner arbeta olika,
och man kan väl inte utan vidare säga,
att det är felaktigt med denna indirekta
metod, som Hemmens forskningsinstitut
använder sig av, varav följer att maji
inte i förhållande till allmänheten blir
lika uppmärksammad som man annars
skulle bli, om man använde den motsatta
metoden. Detta och liknande problem
få vi emellertid taga ställning till
framöver, och därför vill jag inte nu
ingå på hur den lämpligaste lösningen
bör åstadkommas.

Herr Ohlin gav här uttryck åt den
meningen, att det hittills rått en allmän
konservatism på detta område. Vi
hade tidigare bedömt frågorna annorlunda
och först nu vaknat. Det kan
hända, att det är så som herr Ohlin
säger. Jag vill då bara konstatera, att
det var för mig en tillfredsställelse att
höra, att varken herr förste vice talmannen
eller herr Ohlin krävde några
ökade anslag f. n., eftersom riksdagen
nyligen fastställt dessa anslag. Jag har
velat konstatera detta. Det är alltså inte
bara regeringen utan även riksdagen,
som tagit ställning till detta spörsmål.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Svar på interpellation ang. bristen på
tandläkare vid tandpoliklinikerna i
Västerbottens lappmark.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG, erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman! Med
andra kammarens tillstånd har herr
Jacobson i Vilhelmina frågat mig om
jag har kännedom om att i stort sett
samtliga folktandvårdspolikliniker inom
Västerbottens lappmark äro stängda på
grund av brist på tandläkare och,
därest så är fallet, om jag är villig att
till nu pågående riksdag framlägga förslag
om åtgärder i sådan riktning att

verksamheten kan upptagas inom den
närmaste tiden.

Innan jag går in på frågan om folktandvårdens
läge i Västerbotten vill jag
med några siffror redovisa tillgången
på tandläkare inom folktandvården i
allmänhet.

Den 1 januari 1951 uppgick det totala
antalet tandläkare inom organisationen,
inbegripet tandläkarna vid centraltandpoliklinikerna,
till 680. Härav voro
156 utlänningar. Motsvarande antal ett
år tidigare var resp. 602 och 117. Totalantalet
tandläkare inom folktandvården
har alltså på ett år ökat med 78,
varav 39 utlänningar. Antalet tandläkartjänster,
till vilka man icke erhållit
sökande, uppgick vid senaste årsskifte
till 173. Av denna summa hänförde sig
det högsta antalet till Västerbottens
läns landsting med 17 lediga tjänster.
Vad beträffar de övriga norrländska
länen hade Norrbottens 10 vakanser,
Västernorrlands och Jämtlands vardera
3 samt Gävleborgs 2. Det största antalet
lediga tjänster i övriga delar av landet
svarade Göteborgs och Bohus läns
landsting för med 13 vakanser, varefter
följde Jönköpings och Älvsborgs med
vardera 12, Kristianstads med 11 och
Malmöhus med 9.

Såsom framgår av de anförda siffrorna
är det icke blott Västerbottens läns
landsting, som har ett stort antal vakanser
på distriktstandläkartjänsterna.
Det torde icke heller vara obekant att
folktandvården alltsedan organisationens
genomförande har haft att kämpa
med betydande rekryteringssvårigheter.
Den väsentligaste anledningen härtill
är givetvis, att vi över huvud taget icke
ha en mot behovet svarande tillgång
på tandläkare. Regeringen har sedan
länge haft sin uppmärksamhet riktad
på detta problem. Frågan om ökad utbildning
av tandläkare har nyligen
gjorts till föremål för en särskild utredning.
Sålunda har chefen för ecklesiastikdepartementet
tillkallat sex sak -

Nr 13.

Tisdagen den 10 april 1951.

Svar på interpellation ang. bristen på tandläkare vid tandpoliklinikerna i Väster -

bottens lappmark.

kunniga för att utreda hithörande frågor.
Enligt direktiven för de sakkunniga
skola de bl. a. utreda, om förutsättningar
föreligga för att öka de nuvarande
tandläkarhögskolornas examenskapacitet
genom provisoriska eller
permanenta åtgärder. De sakkunniga
skola även överväga om en tredje tandläkarhögskola
bör upprättas. I direktiven
uttalas vidare, att det bör vara de
sakkunniga obetaget att diskutera uppslag
i utbildningsfrågan, som avse att
tillgodose folktandvårdens speciella behov
inom landet i dess helhet eller en
viss landsända, t. ex. Norrland, samt
att de sakkunniga böra pröva möjligheterna
att genom särskilda åtgärder
i samband med utbildningen främja
rekryteringen av tandläkare till folktandvården.

Vad jag nu bär sagt har främst avsett
folktandvårdens generella rekryteringssvårigheter.
På vissa håll i landet kunna
emellertid dessa svårigheter förstoras
av lokala förhållanden och högst
subjektiva uppfattningar om hur det
är att leva och arbeta i den ena eller
andra landsändan. Vad särskilt lappinarksområdena
beträffar så äro exempelvis
även provinsialläkartjänsterna
icke så eftersökta i dessa trakter. Förutom
den allmänna isolering, som verkar
avskräckande på många, får man
här även räkna med förhållandevis
höga skatter och ibland besvärliga arbetsförhållanden.
I fråga om distriktstandläkartjänsterna
inom Västerbottens
läns landsting lär även ha uppstått irritation
mellan tandläkarna och landstinget
angående bostäderna. Tandvårdsinspektören
inom landstingsområdet
har sålunda uppgivit, att icke mindre
än sex tandläkare ha lämnat lappmarken
på grund härav.

I ett läge, där efterfrågan på tandläkare
är större än tillgången, är det
ganska naturligt att sådana omständigheter,
som jag här berört, måste få
ogynnsamma verkningar för sådana

områden, som tandläkarna själva betrakta
som mindre attraktiva.

Hur skola nu dessa lokala rekryteringssvårigheter
avhjälpas? Interpellanten
har ansett, att speciella åtgärder
måste vidtagas från statsmakternas sida
för att stimulera tandläkare att tjänstgöra
inom ödebygdsområdena. Såsom
en tänkbar sådan åtgärd har herr Jacobson
nämnt införande av ett väl avvägt
statligt ödebygdstillägg. För egen
del är jag icke beredd att förorda ett
sådant tillägg med hänsyn till de konsekvenser
för staten, som det skulle
föra med sig med avseende på andra
personalkategorier i ödemarksområdena.
Interpellanten har vidare föreslagit,
att tandläkare inom ödebygdsdistrikt
skulle få tillgodoräkna sig
dubbla tjänstår vid sökande till befattningar
som lasarettstandläkare eller
tandvårdsinspektör. Ett system med
dubbla tjänstår medför alltid påtagliga
orättvisor mellan de enskilda sökandena.
Då ett sådant system enligt min
uppfattning därjämte icke synes kunna
få någon egentlig betydelse ur rekryteringssynpunkt,
särskilt med hänsyn till
det relativt ringa antalet lasarettstandläkar-
och tandvårdsinspektörstjänster,
har jag icke ansett mig böra för Kungl.
Maj:t föreslå en sådan åtgärd. Visserligen
få provinsialläkarna i dessa trakter
räkna dubbla tjänstår, men för
dem torde det vara av större betydelse
ur rekryteringssynpunkt, eftersom de
få tillgodoräkna sig tjänstgöringstiden
när de söka transport till andra provinsialläkartjänster.
En sådan anordning
vore otänkbar inom folktandvården,
ty den skulle innebära ett ingrepp
i de olika huvudmännens rätt att själva
besätta sina distriktstandläkartjänster
med sökande, som enligt eljest tillämpade
befordringsgrunder äro mest meriterade.
Ytterligare har interpellanten
föreslagit, att som villkor för erhållande
av statsstipendier skulle stadgas, att
vederbörande skulle förbinda sig att i

Tisdagen den 10 april 1951. Nr 13.

Svar på interpellation ang. bristen på tandläkare vid tandpoliklinikerna i Västerbottens
lappmark.

första hand fullgöra stipendiattjänstgöringen
på någon av de platser, där
tandvårdsbehovet enligt medicinalstyrelsens
mening vore särskilt trängande.
En sådan tvångsmässig dirigering synes
mig föga tilltalande och skulle säkerligen
medföra en nedgång i antalet stipendiater.
Därtill kommer att kombinationen
av stipendier från staten och
från ett visst landsting skulle försvåras
eller omöjliggöras för de studerande.
Interpellantens förslag att 1943 års lag
om viss begränsning av legitimation
som tandläkare ånyo skulle sättas i
kraft måste jag avvisa. Slutligen har
interpellanten uttalat sig för att vissa
väl kvalificerade tandtekniker skulle få
tillfällig dispens att utföra tandproteser,
varvid de stängda tandpoliklinikerna
skulle kunna utnyttjas. Min inställning
till denna fråga har jag redogjort
för i samband med det i början
av riksdagen framlagda lagförslaget om
behörighet att utöva tandläkarkonsten
och i den debatt, som lagförslaget föranledde
i kamrarna.

Någon avgörande förändring till det
bättre när det gäller folktandvårdens
rekryteringsmöjligheter i stort kan enligt
min mening icke komma till stånd
förrän vi genom en ökad utbildningskapacitet
kunna minska spänningen
mellan tillgång och efterfrågan på
tandläkare. När det gäller att bemästra
de rent lokala rekryteringssvårigheterna
anser jag att statsmakterna kunna
göra föga för att komma till rätta med
dessa. Det torde i stället få bli landstingets
sak att pröva, vad som kan och
bör göras i detta avseende.

Jag vill slutligen nämna, att enligt
vad jag under hand inhämtat har en
väsentlig förbättring inträtt i fråga om
antalet tandläkare i Västerbottens lappmark
sedan herr Jacobson framställde
sin interpellation. I slutet av mars
voro således sex av de sju i lappmarken
belägna distriktstandpoliklinikerna
i gång. Även vid den sjunde räknar

man med att under vårens lopp kunna
anställa en tandläkare.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Härpå anförde

Herr JACOBSON i Vilhelmina: Herr
talman! Jag ber att få tacka statsrådet
Mossberg för svaret på min interpellation.
Jag måste dock bekänna, att det
svar jag fått var mera negativt än jag
trodde det kunde vara möjligt att åstadkomma
i den av mig framförda frågan.
Herr statsrådet vill ingenting göra och
kan ingenting göra för att de på tandläkare
sämst lottade bygderna skola bli
hjälpta —■ annat än att se framtiden an
och hoppas på att allt ordnar sig till
det bästa, när det blir bättre utbildningsmöjligheter
för tandläkarna. Trösten
är klen, herr statsråd!

Interpellationssvaret inleddes med en
del statistik, avsedd att visa, att det
strängt taget inte skulle vara så dåligt
ställt med tandvården i Västerbottens
län jämfört med en del andra län. Mot
17 vakanser inom folktandvården i Västerbottens
och 10 i exempelvis Norrbottens
län svarar en vakanssiffra i Göteborgs
och Bohus län på 13, i Jönköpings
på 12 och i Malmöhus län på 9.
Det ser ju faktiskt skapligt ut för övre
Norrland — om man uraktlåter att tala
om hur stort det totala antalet tandläkare
är i de uppräknade länen. Jag fäster
uppmärksamheten på att inom lappmarken
har man ytterst få privatpraktiserande
tandläkare, men hur många
av den sorten har man på västkusten
och i de sydsvenska länen? Det är inte
alltid som statistiken bevisar det man
vill.

I interpellationssvaret konstateras,
som riktigt är, alt det finns svårigheter
av lokal natur och sådana som bero på
subjektiva värderingar att få tjänster
besatta i lappmarksområdena, där man
ju också bar svårt att få tillräckligt

Nr 13.

Tisdagen den 10 april 1951.

Svar på interpellation ang. bristen på tandläkare vid tandpoliklinikerna i Västerbottens
lappmark.

många läkare. Ja, herr statsråd, det var
just detta, som var främsta drivfjädern
till att jag besvärade med en interpellation.
Jag menar nämligen att de områden,
varom här närmast är fråga, intaga
en sådan särställning, att det för
deras del är motiverat med extraordinära
åtgärder från bland annat statsmakternas
sida.

Nu lär till råga på alla andra besvärligheter
ha tillkommit, att, enligt vad
statsrådet kunde upplysa oss om med
stöd av tandvårdsinspektören i Västerbotten,
ej mindre än sex tandläkare
lämnat lappmarken till följd av irritation
mellan dem och landstinget om
bostäderna. Jag tycker det är synd att
landstinget i Västerbotten skall behöva
bli omnämnt på detta sätt. Här har nu
detta skattetyngda landsting med stora
ekonomiska uppoffringar byggt utomordentligt
förnämliga tandkliniker i
lappmarken, men också förnämliga
tandläkarbostäder —- jag tror att Västerbottens
landsting i detta avseende
står utom tävlan — och så få vi nu
veta, att landstinget försummat sig i
tandläkarnas bostadsfråga. Ja, herr
statsråd, på sätt och vis är det riktigt.
Det förhåller sig så, att sedan de fina
klinikerna och de fina bostäderna hade
stått tomma i åratal, så lät landstinget
under de lokala opinionernas tryck
övertala sig att tillfälligt låta några
landsfiskaler och en doktor flytta in i
de präktiga bostäderna. Det är möjligt,
att landstinget varit för hyggligt i detta
fall.

Herr statsrådet ser ingen utväg att
avhjälpa de lokala rekryteringssvårigheterna.
Jag är ledsen över detta. Det
borde ha gått att ordna ödebygdstilllägg.
Herr statsrådet är rädd för konsekvenserna
med hänsyn till andra personalkategorier.
Jag tror att farhågorna
äro överdrivna. Jag försäkrar, att
de statliga befattningshavarna i lappmarken
icke äro så många, att staten
icke skulle kunna bära tilläggen för de

fall, där sådana kunna ifrågakomma,
dvs. där det råder brist på befattningshavare.
Prästerna behöver man
icke räkna med. De ha redan väl tillmätta
ödebygdstillägg. Den andliga
vården är det bättre sörjt för än den
kroppsliga. Dock ha provinsialläkarna
rätt att räkna dubbla tjänstår. Då herr
statsrådet anser — och jag medger att
det ligger något däri -— att det icke
tjänar mycket till att låta tandläkarna
i lappmarken räkna dubbla tjänstår,
då de ha liten nytta därav ur befordringssynpunkt,
borde ett lönetillägg i
stället kunna komma i fråga. Jag vill
säga herr statsrådet, att vad jag räknade
med såsom praktiskt möjligt att
ganska omedelbart uppnå för att lätta
tandläkarbristen i lappmarken, det var
just ödebygdstilläggen med de prejudikat
som redan givits, när det gäller
prästlönerna.

I detta sammanhang vill jag anknyta
till vad herr statsrådet yttrade i slutet
av interpellationssvaret, nämligen att
en väsentlig förbättring inträtt i fråga
om antalet tandläkare i Västerbottens
lappmark sedan jag framställde interpellationen.
Nu äro sex av de sju
distriktstandpoliklinikerna i gång. Ja,
herr statsråd, det är verkligen så. Där
ser man ödemarkstilläggens förmåga att
bota tandläkarbristen i lappmarken.
Herr statsrådet vet väl, att dessa tandläkare
ha sådana tillägg, ungefär 3 000
kronor var? Det tråkiga är bara, att tillläggen
få betalas av kommuner, som
tillhöra de mest skattetyngda i riket.
Den insatsen få de göra för sin nöds
skull. Det är dylika tillägg, herr statsråd,
som jag och många med mig önska
att staten skall åtaga sig.

Men även på en annan punkt borde
statsrådet ha kunnat visa tillmötesgående,
nämligen då jag satte i fråga
att tandläkare, som åtnjutit statsstipendier,
skulle kunna förbindas att under
viss tid tjänstgöra på platser, som medicinalstyrelsen
anvisar. Uppslaget var

Tisdagen den 10 april 1951.

Nr 13.

Svar på interpellation ang. betryggande åtgärder mot fartyg, som med skäl kan

antagas föra en ur säkerhetssynpunkt icke önskvärd verksamhet.

inte mitt, det var medicinalstyrelsens,
och jag tycker att det är mycket bra.
Herr statsrådet säger sig inte vilja vara
med om någon tvångsmässig dirigering
av tandläkare. Men det är väl ingen
som tvingar tandläkaraspiranter att
taga emot statsstipendier? Jag tycker
faktiskt att det är mera synd om människor
med dåliga tänder, som inte få
någon hjälp, än om unga tandläkare,
som skulle vara tvungna att göra dessa
människor en tjänst mot god betalning
som en ringa gärd av tacksamhet för
alla de förmåner de åtnjutit av det allmänna.

I slutet av min interpellation hade
jag sagt några ord om att kvalificerade
tandtekniker, som ju tillverka proteser,
också kunde i nödfall sätta in dem. Jag
var beredd på kritik, och den har också
kommit. Man kan ju inte på alla håll
känna till att tandtekniker under många
årtionden varit de enda tandläkarna
inom stora områden av övre Norrland.
Provinsialläkarna ha fått sköta den
medicinska delen av tandvården — bestående
av tandutdragning — och tandteknikerna
ha gjort tänder och satt in
dem. Herr statsrådet vill icke veta av
kvacksalveri inom tandvården, det fingo
vi besked om senast den 21 februari i
år. Inte jag heller vill det, men vad skall
folk göra, när de stå där utan tänder
och tandläkare inte finns? Doktorn kan
bota tandvärken genom att draga ut
dåliga tänder, men han vill inte sätta
in proteser.

Men, herr statsråd, det kanske också
är litet skillnad på kvacksalveri och
kvacksalveri. Jag tänkte att man skulle
kunna få tillgång på tandtekniker med
något bättre utbildning, som äro litet
för mer än kvacksalvarna. Jag tycker
faktiskt, att det kan diskuteras, om
tandläkarna skola ha monopol på försäljningen
till allmänheten av tandproteser,
som de ju inte gjort utan som äro
tandteknikernas verk. Vad skulle herr
statsrådet säga, om ortopederna kommc

och yrkade på att få monopol på försäljningen
av hålfotsinlägg och träben
och ögonläkarna på inprovning och försäljning
av glasögon?

Låt oss emellertid hoppas, att det
verkligen skall bli bättre tillgång på
tandläkare inom rimlig tid. För övre
Norrlands del skulle det säkert bli bättre
med denna tillgång, om man dit förläde
en anstalt för utbildning av tandläkare,
ingen stor sådan, men en som
vore anpassad till befolkningstalet. Med
god vilja bör denna sak kunna ordnas.

Vi hysa alltså stora förväntningar på
den av herr statsrådet i interpellationssvaret
omnämnda utredningen, som tillsattes
för en tid sedan.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6.

Svar på interpellation ang. hetryggande
åtgärder mot fartyg, som med skäl kan
antagas föra en ur säkerhetssynpunkt
icke önskvärd verksamhet.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG, som yttrade: Herr
talman! Med andra kammarens tillstånd
har herr Kyling frågat mig, om jag hade
för avsikt att med det snaraste låta utfärda
sådana bestämmelser, att myndigheterna
bliva i stånd att omedelbart
vidtaga betryggande åtgärder mot fartyg,
som med skäl kan antagas föra en
ur säkerhetssynpunkt icke önskvärd
verksamhet.

Av motiveringen för interpellationen
framgår att den föranletts av ett aktuellt
fall, en rysk bogserbåts uppträdande
i gotländska farvatten senast i
februari i år. Innan jag går in på frågan
om gällande bestämmelser medge
betryggande åtgärder mot misstänkta
utländska fartyg vill jag därför redogöra
för vad som från myndigheterna

Nr 13.

Tisdagen den 10 april 1951.

ang. betryggande åtgärder mot fartyg, som med skäl kan

säkerhetssynpunkt icke önskvärd verksamhet.

Svar på interpellation

antagas föra en ur

på Gotland inhämtats om detta fartygsbesök.

Det rör sig om en rysk isbrytande
utsjöbogserbåt A polion om drygt 100
nettoregisterton och med 27 mans besättning.
Båten är försedd med radio
och normala radioantenner för ett fartyg
av angiven storleksordning. På väg
från Warnemunde till Tallinn med ett
släp av tre stora pontoner ankrade
Apollon den 14 februari på internationellt
vatten utanför Klintehamn på Gotlands
västkust. Stormvarning hade utfärdats,
och även andra fartyg hade vid
tillfället ankrat i närheten, tydligen för
att söka lä för den hårda ostliga vinden.
Sannolikt har Apollon just med hänsyn
till stormen gått väst om Gotland. Sedan
vinden den 16 februari mojnat avgick
bogsersläpet från ankarplatsen och lotsades
vid 16—17-tiden in i Visby hamn.
Representanter för tullen och för en
skeppsklarerarfirma kommo ombord,
och befälhavaren lät förklara att avsikten
med besöket var att fartyget skulle
bunkra. Det var mycket brådskande, och
båten skulle om möjligt gå redan samma
dag, sägs det i intyg från mäklarfirman.
Kaptenen fick emellertid veta att
han inte kunde få köpa kol förrän man
fått licens från liandelskommissionen
dagen därpå. Han visade sig emellertid
orolig för att släpet skulle ta skada i
den för västliga vindar utsatta hamnen
samt yttrade något om att det skulle bli
för långt uppehåll att vänta men att han
fruktade att råka ut för ishinder och
att kolförrådet inte skulle räcka för att
forcera isen. Apollon blev också kvar
över natten. Kaptenen hade vid tullens
inspektion förklarat att inget besök i
land skulle tillåtas. Vakt ordnades emellertid
genom tullens och kustbevakningens
försorg, och marindistriktet underrättades.
Ingen otillåten kommunikation
med land ägde rum. Följande dag ordnades
med bunkring av ca 19 ton kol,
och omedelbart sedan detta var klart
avgick bogsersläpet med sydlig kurs.

Vädret var dåligt, och stormvarning
hade utsänts för sydostlig kultje vridande
mot sydväst, vilket meddelades
befälet på båten före avfärden. En kustbevakningspatrull,
som i bil åkte utefter
kusten söderut från Visby, kunde
i den dåliga sikten icke följa fartyget,
och först på natten eller morgonen dagen
därpå siktades Apollon på nytt.
Den hade på morgonen ankrat omkring
en sjömil utanför Lilla Karlsö. Vinden
var då en sydostlig hård bris (11 sekundmeter).
Hörda sakkunniga, bl. a.
tjänstgörande lots- och kustbevakningspersonal
samt befälhavaren för motorfartyget
Gotland, som såg släpet, anser
det naturligt att detta vid sådan vind
och med angivna väderleksutsikter gått
söderut för att i lä vid Karlsöarna invänta
bättre väder. Apollon avgick också
från ankringsplatsen följande dag
med nordlig kurs. Vädret var då bättre.

Av vad som sålunda förekommit finner
jag uppenbart att Apollons uppehåll
och manövrering i gotländska farvatten
i februari i år icke betingades
av något obehörigt syfte utan är fullt naturligt
och förklarligt. Denna min uppfattning
bestyrkes till fullo av de övriga
uppgifter jag låtit inhämta från
myndigheter och erfaret sjöfolk på Gotland.

Detsamma gäller om de av interpellanten
berörda tidigare besöken av
Apollon i gotländska farvatten. De konstaterade
visiterna äro två, möjligen
tre, nämligen i september 1948, juni
1949 och mars 1950, alla på Gotlands
ostkust. Det bär varit fråga om ankring
för skydd mot dåligt väder eller för
att fylla på vattenförrådet. Vid ett av
dessa tillfällen försökte Apollon gå in
i militärhamnen i Fårösund för att taga
ombord matarvatten. Detta avvisades
emellertid av platsens militära myndigheter.
Då Slite och Fårösund besöktes
1948 hade Apollon ett passagerarfartyg
utan roder på släp. En bogserbåt med
ett dylikt för dåligt väder utsatt släp

Tisdagen den 10 april 1951.

Nr 13.

Svar på interpellation ang. betryggande åtgärder mot fartyg, som med skäl kan

antagas föra en ur säkerhetssynpunkt icke önskvärd verksamhet.

är uppenbarligen föga ägnad för obehörigt
utforskande av hamnar och andra
förhållanden på den svenska kusten.

Då interpellanten likväl synes vilja
göra gällande att myndigheterna icke
uppträtt tillräckligt bestämt vid Apollons
besök och att detta berott på brister
i instruktionerna, vill jag redogöra
för bestämmelserna på detta område.

Gällande föreskrifter grunda sig på
vissa folkrättsliga regler, som innebära
att främmande fartyg ha rätt till
»oskadlig genomfart» genom yttre territorialvatten,
medan deras tillträde till
hamnar och andra inre territorialvatten
kan förbjudas eller underkastas villkor
och inskränkningar. . Under normala
förhållanden finnas i Sverige sådana
förbud eller inskränkningar endast i
fråga om vissa krigshamnar. Så snart
ett främmande fartyg befinner sig inom
ett lands territorialvatten, kan det underkastas
visitation för att konstatera
t. ex. om genomfarten är oskadlig,
d. v. s. att inga åtgärder vidtagits, som
innebära angrepp mot statens säkerhet,
den allmänna ordningen eller fiskaliska
intressen.

För Sveriges del är denna visitationsrätt
fastslagen i en kungörelse av 1945,
enligt vilken befälhavare för varje fartyg
med undantag av örlogsfartyg är
skyldig att låta fartyget underkastas
visitering av behörig civil eller militär
myndighet. I samma kungörelse finns
förbud mot åtgärder, som kunna avse
utspanande av försvarsanstalter m. m.
Behörighet att övervaka att denna och
andra gällande författningar för sjöfart,
fiske och trafik i svenska farvatten efterlevas
tillkommer bl. a. marindistriktschef
underställda stridskrafter, och detta
gäller enligt en den 2 februari i år beslutad
ändring i marindistriktsinstruktionen
även om militär verksamhet icke
beröres därav. Jämlikt kungörelse nyssnämnda
dag ålades lots-, fyr- och tullpersonal
att till marindistriktschef rapportera
varje annat fartyg än örlogs -

fartyg, om fartygets färdväg eller sätt
att manövrera eller annan anledning
ger skäl att misstänka, att på fartyget
bedrives olaglig verksamhet, riktad mot
riket eller dess innevånare. Tidigare
avsåg rapporteringsskyldigheten endast
örlogsfartyg.

Här ha alltså de marina myndigheterna
nyligen fått större möjlighet att
vidtaga åtgärder mot icke legitima fartvgsbesök.
Går fartyget in i hamn, sker
givetvis alltid —• såsom i fråga om
Apollon -— visitation genom tullmyndigheterna.
Märka dessa något misstänkt,
rapporteras detta självfallet till
vederbörande, och i sista hand kan det,
om förseelse mot lag eller författning
förekommit, bli fråga om lagförande
inför domstol.

Interpellanten har bland de författningar,
som i detta sammanhang borde
uppmärksammas, nämnt kungörelsen
om nyttjande inom svenskt territorium
av radioanläggning. Ett generellt förbud
mot sådan användning föreligger
f. n. endast i svensk hamn samt i territorialvatten
inom 10 distansminuter
från svensk kustradiostation. Inom angivna
områden av svenskt territorialvatten
får radioanläggning icke användas
utom i fall av nöd eller för korrespondens
med närmast belägna svenska
kuststation. I hamn får radioanläggning
nyttjas endast efter av telegrafstyrelsen
i samråd med chefen för försvarsstaben
lämnat tillstånd. Under kriget
gällde ett totalt förbud för främmande
fartyg och luftfartyg mot att använda
radiosändare inom eller över
svenskt kustvatten eller territorium.
Enligt vad jag inhämtat från chefen för
marinen var detta emellertid en under
kriget nödvändig åtgärd för att hindra
att svenskt område användes för radiomeddelanden
i de krigförandes tjänst,
sålunda en neutralitetsskyddande åtgärd,
som icke är påkallad när fredstillstånd
råder.

Enligt eu av chefen för marinen till

Nr 13.

Tisdagen den 10 april 1951.

Svar på interpellation ang. betryggande åtgärder mot fartyg, som med skäl kan

antagas föra en ur säkerhetssynpunkt icke önskvärd verksamhet.

mig överlämnad promemoria i saken
synas några åtgärder utöver dem, som
vidtagits genom de nyssnämnda kungörelserna
den 2 februari 1951, knappast
erforderliga mot misstänkta fartygsbesök.
Jag kan ansluta mig till denna uppfattning.
Varken den ryska bogserbåten
Apollons besök i gotländska farvatten
eller några andra fartygsvisiter på senaste
tiden ge enligt min mening anledning
att utfärda några skärpta bestämmelser.
Då interpellanten i detta sammanhang
berör spörsmålet om reciprocitet
med den behandling som svenska
båtar utsättas för i rysk hamn, kan jag
hänvisa till vad jag i en debatt i höstas
i första kammaren med anledning av en
fråga av herr Lundqvist yttrade i denna
sak. Jag framhöll då att våra åtgärder
icke borde bestämmas av vad andra
stater gjorde, utan den ledstjärna vi
skulle följa borde vara vilka åtgärder
som påkallas av våra egna, svenska intressen.

Enligt min bestämda uppfattning
hindra de nuvarande instruktionerna
oss icke från att göra vad sålunda kan
anses påkallat. Redan nu ha, såsom
torde ha framgått av den redogörelse
jag lämnat, myndigheterna möjligheter
att, där så kräves, vidtaga åtgärder mot
fartyg, som med skäl kan antagas föra
en ur säkerhetssynpunkt icke önskvärd
verksamhet.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellantens
fråga.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Härefter anförde:

Herr KYLING: Herr talman! Jag skall
be att till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framföra ett tack
för svaret på min interpellation.

Jag vill från början säga, att anledningen
till min interpellation uteslu -

tande har varit, att jag här i kammaren
velat få ett auktoritativt uttalande om
vilka möjligheter som för närvarande
finnas att vidtaga försiktighetsåtgärder.
När jag i gotländska tidningar läste om
det besök i Visby, som jag påtalat i interpellationen,
och kom i kontakt med
gotlänningar, så blev jag ganska upprörd
över att det inte tycktes finnas
några instruktioner, som gåvo möjligheter
att bevaka fartyget och iakttaga
största möjliga försiktighet. Jag tror, att
det psykologiskt sett är oerhört farligt,
om den tanken skulle vinna insteg hos
svenska folket, att myndigheterna inte
ha någon möjlighet att ingripa när det
gäller de problem jag påtalat. Nu ha vi
av statsrådet här i dag fått en mycket
klar bild av vilka möjligheter som finnas
för myndigheterna, och vi ha också
fått ett lugnande svar från statsrådets
sida, att det inte finns någon som
helst anledning till oro. Jag vore glad,
om herr statsrådets anförande kunde
lugna oron, men jag vore ännu gladare
om det verkligen skulle vara så, att man
inte i något enda avseende behöver vara
ängslig för dessa besök.

Jag vill tillåta mig att i detta sammanhang
säga, att skyddet av den svenska
kusten inte torde vara alldeles tillfredsställande
gentemot sådana element,
som i fredstid vilja utforska våra försvarsanläggningar.
Till stor del beror
detta på att vi inte ha någon lämplig
övergångsform från lugnt fredstillstånd
till beredskapsbevakning. Det är faktiskt
en lucka på det området. Från marinstabens
sida har detta också påtalats,
och man önskar där ett mera
skärpt tillstånd än det nuvarande. En
förutsättning för att en sådan skärpt
bevakning skall kunna effektueras är,
att större resurser ställas till förfogande
för de olika organ, som ha att ombesörja
bevakningen. Samordningen av
dessa organ är naturligtvis också av
mycket stor betydelse. Inom ostkustens
marindistrikt, vilket är det enda jag

Tisdagen den 10 april 1951.

Nr 13.

Svar på interpellation ang. betryggande åtgärder mot fartyg, som med skäl kan

antagas föra en ur säkerhetssynpunkt icke önskvärd verksamhet.

tillfrågat i denna sak, synes samarbetet
vara tillfredsställande.

Statsrådet har i dag i interpellationssvaret
meddelat, att det har utfärdats
vissa nya bestämmelser i syfte att möjliggöra
att man i största möjliga grad
skall kunna följa vad som sker. Det har
av denna anledning gjorts en ändring i
rapportskyldigheten, så att nu alla fartyg,
som kunna misstänkas för landsskadlig
verksamhet, skola rapporteras.
Det är ett stort framsteg att detta kommit
in i rapportskyldigheten. Det nya
stadgandet stadfästes så sent som den
2 februari i år. Som jag sade utgör det
en förbättring, men det hela skulle vara
ännu effektivare, om det i den instruktion
för krigsmakten, som är utfärdad
1951, även kunde införas en liknande
bestämmelse. Där står det visserligen i
rubriken till § 7 vilka åtgärder man har
att vidtaga beträffande »fartyg», men
när man läser instruktionen talas det
inuti texten, vilket också har sagts mig
vid samtal med ostkustens marindistrikt,
inte om fartyg, utan det står
klart talat om »främmande örlogsfartyg».
Jag tror det vore av mycket stort
värde, om herr statsrådet ville ta en titt
även på detta förhållande och försöka
få texten ändrad, så att det i denna talas
om fartyg, som rubriken säger, och
inte bara om örlogsfartyg. Det lär vara
oerhört svårt t. o. m. för militär personal
att definiera uttrycket örlogsfartyg.

Med anledning av dessa upprepade utländska
fartygsvisiter har chefen för
marinen utfärdat en instruktion. Denna
meddelar inte herr statsrådet något om
i sitt interpellationssvar, men jag har
anledning att här ta upp den. Instruktionen
utfärdades så sent som den 16
mars i år, och den innebär att man får
möjlighet att beordra ett fartyg, som
misstankes, till angiven hamn. På så
sätt kan det senare vid domstolsförhandling
avgöras, om fartyget varit ute
i olovligt ärende. Jag tycker att även

denna bestämmelse, som har utfärdats
så sent som den 16 mars, tyder på att
min interpellation på intet sätt var
väckt för tidigt. Det fanns kanske anledning
att peka på dessa förhållanden,
och jag är glad över att man både från
det ena och det andra hållet mer börjat
förstå värdet av att iakttaga en viss
försiktighet.

Lotsplikt bör införas för att tillfredsställande
skydd skall kunna åstadkommas
mot ingående handelsfartyg. Nu
kan man visserligen säga, att det är att
öva större våld än vad nöden kräver
att under fredstid införa någonting sådant.
Men jag undrar i alla fall, herr
statsråd, om det ändå inte vore av ett
visst värde att undersöka denna möjlighet.
Vi leva i fredstid, säger man visserligen,
men det är en exceptionell
fredstid vi leva i, ty vi pendla faktiskt
mellan krig och fred. Jag tror inte det
är riktigt att vänta till den dag då det
är för sent att åstadkomma så restriktiva
åtgärder som möjligt i detta avseende.
Som det nu är, kan ett handelsfartyg
utan någon som helst bevakning
gå genom hela svenska skärgården. Jag
tycker också att lotsplikten bör kompletteras
med förtullning när fartygen
passera territorialgränsen, eller också
skall tullpersonal medfölja fartygen under
ingående. En lots har ingen som
helst möjlighet att övervaka ett fartyg
under lotsningen. För att denna skärpta
bestämmelse skall kunna effektueras,
måste större resurser ställas till förfogande.

Jag är väl medveten om att statsrådet
på detta kanske kommer att svara,
att det är att vidtaga alltför långt gående
åtgärder under fredliga förhållanden.
Men jag har i alla fall velat peka
på att vi kanske få börja se något närmare
på dessa saker.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
ställa en fråga till herr statsrådet. Jag
har inte fått svar på den när jag vänt
mig till olika myndigheter, kanske där -

Nr 13.

Tisdagen den 10 april 1951.

Svar på interpellation ang. betryggande åtgärder mot fartyg, som med skäl kan

antagas föra en ur säkerhetssynpunkt icke önskvärd verksamhet.

för att jag har varit ute litet för sent
— jag fick interpellationssvaret först i
går. I min interpellation gör jag nämligen
även en förfrågan om hur det är
med bestämmelserna beträffande kontroll
av fartyg, som äro utrustade med
radiosändare. Vid efterhörande hos telegrafstyrelsen
har man åberopat den
bestämmelse, som utfärdades år 1939
efter krigsutbrottet. Men om jag är rätt
underrättad, bär bestämmelsen av år
1939 upphävts genom kungörelse av den
22 maj 1945. Det skulle vara intressant
och värdefullt att få ett auktoritativt
svar från statsrådets sida, om det nu
över huvud taget finns några bestämmelser
på detta område. Man säger ju,
att telegrafstyrelsen skall kontrollera
att ingen sändning sker från svensk
hamn, men jag tror det vore värdefullt
om statsrådet också skulle kunna meddela,
på vilket sätt en sådan kontroll
sker. Sker kontrollen måhända genom
våglängdskontroll, eller sker den på det
sättet, att sändaren plomberas under
den tid båten befinner sig i svensk
hamn?

Jag vet, herr statsråd, att det är
många som tolka en sådan interpellation
som denna såsom ett utslag av någon
typisk rysskräck. Jag vill därför i
detta sammanhang säga, att det från
min sida inte har funnits anledning att
försöka blåsa upp någon sorts ryssskräck,
utan jag har haft en ärlig vilja
och ett ärligt uppsåt att få, som jag sade
tidigare, ett auktoritativt svar på denna
fråga. Svaret har kommit, och det visar,
att herr statsrådet för sin del inte har
någon som helst ängslan för vad som
här har förevarit och inte heller torde
ha någon ängslan för vad som kan komma
att ske, sedan de instruktioner, som
nu finnas, ha blivit utfärdade.

Herr statsrådet säger i slutet av sitt
svar till mig, att man inte bör följa en
sådan princip, att man använder samma
medel som andra stater kunna använda
gentemot oss. Till det skulle jag

bara vilja säga, att när man vet hur
besättningen på en enkel svensk fiskebåt,
som anses komma för nära ryskt
farvatten, blir behandlad, så tycker jag
nog, att vi visserligen inte böra följa
normen öga för öga och tand för tand
men dock böra iakttaga största möjliga
försiktighet.

Herr statsrådet erinrar i detta sammanhang
om att han i svar till herr
Lundqvist i första kammaren för en tid
sedan slutade sitt anförande med att
säga, att »våra åtgärder icke borde bestämmas
av vad andra stater gjorde,
utan den ledstjärna vi skulle följa borde
vara vilka åtgärder som påkallas av
våra egna, svenska intressen». Det vill
jag, herr statsråd, understryka på det
allra kraftigaste —- på den punkten äro
vi fullt överens. Sedan gäller det bara
att inse vilka svenska intressen som
behöva bevakas. För mig framstår det,
herr statsråd, som en bjudande plikt att
iakttaga allra största försiktighet när
det gäller de frågor, som jag här interpellationsvis
framfört.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG: Herr talman! Jag
har i stort sett ingen anledning till gensaga
emot herr Kyling. Jag tror bara
att herr Kyling kanske tillskrev sin interpellation
en litet för stor verkan,
nämligen när herr Kyling menade att
de föreskrifter, som chefen för marinen
hade utfärdat i mars månad, skulle ha
vidtagits i anledning av herr Kylings
interpellation. Mig förefaller det mera
troligt att dessa föreskrifter voro en
följd av de författningsändringar, som
vidtogos den 2 februari i år.

Sedan var herr Kyling något tveksam
huruvida de möjligheter till övervakning
som finnas skulle kunna anses tillräckliga,
och herr Kyling framförde
förslag om en del åtgärder, som föreföllo
mig mycket långtgående i nuvarande
läge. Herr Kyling lekte uppen -

Tisdagen den 10 april 1951.

Nr 13.

Svar på interpellation ang. betryggande åtgärder mot fartyg, som med skäl kan

antagas föra en ur säkerhetssynpunkt icke önskvärd verksamhet.

barligen med tanken att vi skulle införa
en sådan bestämmelse, att intet utländskt
handelsfartyg skulle få röra sig
i yttre svenskt territorialvatten utan att
ha svensk lots ombord. Jag tror inte
att vi ha ett lotsverk, som ens tillnärmelsevis
har personella möjligheter att
ta på sig en sådan uppgift med den
stora fredstida sjöfarten runt våra
kuster.

Jag skulle också vilja säga, att jagtror
inte man skall överdriva farhågorna
för de möjligheter som finnas att
utspana värdefulla militära hemligheter
genom att manövrera lite grann utefter
de svenska kusterna. Jag vet inte
hur pass mycket sjöman herr Kyling
är, men om det intresserar herr Kyling
kan jag tala om, att jag i min portfölj
har med mig några exemplar av en
publikation, som heter Svensk Lots.
Den är fritt tillgänglig i allmänna handeln,
och den ger såvitt jag förstår
utomordentligt goda kunskaper om
svenska farleder och svenska hamnar.
Den kan inköpas av alla och envar i
bokhandeln.

Jag har också fått ett uttalande i
denna fråga från chefen för marinen,
som i en promemoria är inne på samma
tanke som jag nyss framförde. Chefen
för marinen säger bl. a.: »I fråga
om svenska hamnar och farleder finnas
i allmänna handeln sådana publikationer
som Svensk Lots, Svensk
Hamnkalender m. m., där utförliga beskrivningar
på insegling, djup i leder
och hamnar, kajer etc. återfinnas. Svenska
sjökort med hamnspecialer äro också
tillgängliga i handeln. Alla uppgifter,
som en rekognoscering av hamnar
och farleder kan avse att inhämta, äro
sålunda tillgängliga.»

Jag har velat säga detta i anledning
av den oro som synes kunna uppkomma,
när man tycker sig iakttaga en bogserbåt,
som manövrerar litet egendomligt
utanför kusten.

När det sedan gäller frågan huruvida

de nu gällande föreskrifterna äro tillräckliga
eller inte — herr Kyling var
litet tveksam på den punkten — så vill
jag framhålla, att chefen för marinen
i den promemoria, som jag har framför
mig här, uttryckligen säger följande:
»Ytterligare åtgärder synas f. n.
knappast erforderliga.» Han har alltså
inga bekymmer, såvitt jag kan förstå,
på denna punkt.

Sedan ställde herr Kyling slutligen en
direkt fråga till mig. Jag ber om ursäkt
om jag inte uppfattade precis vad herr
Kyling menade, men frågan avsåg uppenbarligen
vilka föreskrifter som gälla
beträffande utländska fartygs rätt att
utnyttja radiosändare och mottagare i
svenska territorialvatten. Jag trodde,
att detta framgick av mitt interpellationssvar.
Yi ha en kungörelse, som är
utfärdad den 3 november 1939 och
som gäller allt fortfarande. Den innebär
förbud för utländska fartyg att i
svenskt territorialvatten sända inom tio
distansminuters avstånd från kuststation
varjämte sådana fartyg i hamn få
sända bara med telegrafstyrelsens tillstånd.
Sedan är det en helt annan sak
att vi hade en annan administrativ bestämmelse
under kriget, som upphävdes
när kriget var slut. Den innebar över
huvud taget ett fullständigt förbud att
i svenskt territorialvatten använda radiosändare.
Men det var inte några
svenska säkerhetsintressen som man
med den bestämmelsen ville skydda,
utan det var ett svenskt neutralitetsintresse
att ett fartyg inte skulle ligga på
svenskt vatten och sända radiomeddelanden,
som voro nyttiga och behövliga
för krigföringen. Så snart kriget
var slut föll denna anledning bort och
bestämmelsen upphävdes.

Jag tror alltså, herr talman, att vad
som hittills har passerat inte ger anledning
till några åtgärder utöver dem
soin vi ha vidtagit, och jag tror också,
att vi över huvud taget kunna se ganska
lugnt på denna fråga.

3—•Andra kammarens protokoll 1951. Nr 13.

Nr 13.

Tisdagen den 10 april 1951.

Svar på interpellation ang. trafikförhållandena vid Uddevalla—Lelångens järnväg.

Herr KYLING: Herr talman! Jag skall
inte polemisera mot statsrådet på något
sätt. Jag vill bara säga, att det väl
inte finns någon anledning att tvista
om vad orsaken var till att instruktionerna
blevo skärpta. För mig framstår
det bara som en glädjande händelse att
de blivit skärpta. Efter vad som framhållits
i interpellationssvaret och efter
vad statsrådet nyss sagt är jag glad
över de nya instruktioner som utfärdades
genom kungörelsen av den 2
februari i år samt att chefen för marinen
sedan också utfärdat skärpta bestämmelser,
och då har ju utvecklingen
också gått i rätt riktning.

Jag vill sedan även säga, att jag inte
menade att man omedelbart skulle införa
ökade möjligheter till övervakning
genom lotsverket. Men jag tror, att tiden
kanske snart nog kan vara inne att
börja titta litet närmare även på den
saken.

Så vill jag klara upp ett litet missförstånd,
som har kommit in i herr
statsrådets svar. Herr statsrådet vill
göra gällande, att jag skulle ha gjort
anmärkning mot den personal, som har
skött övervakningen, och att jag menat,
att personalen inte helt skulle ha
följt sina instruktioner. Jag måste i det
fallet säga, att det i min interpellation
oerhört klart står understruket, att personalen
har handlat efter de bestämmelser,
som nu finnas. Jag vill säga
detta för att det inte skall bli något
missförstånd.

Med kännedom om herr statsrådets
intresse när det gäller bevakning på
andra områden utgår jag sedan ifrån,
att även om det svar, som statsrådet
har lämnat, är något negativt i tonen,
så kommer statsrådet icke att nonchalera
någonting på detta område för
framtiden, utan herr statsrådet kommer
säkerligen att följa denna fråga med
stort intresse. Och då har jag bara att
än en gång tacka för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7.

Svar på interpellation ang. trafikförhållandena
vid Uddevalla—Lelångens
järnväg.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON, erhöll
på begäran ordet för att besvara herr
Rubbestads interpellation angående trafikförhållandena
vid Uddevalla—Lelångens
järnväg.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form utdelats till kammarens
ledamöter, och herr statsrådet
Nilsson lämnade nu endast en kort sammanfattning
av huvudpunkterna i svaret.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! I en interpellation har
herr Rubbestad riktat följande frågor
till mig.

Har statsrådet kännedom om det trafikförhållande,
som under senare tid
utvecklat sig vid Uddevalla—Lelångens
järnväg?

Om så är förhållandet, har statsrådet
för avsikt att vidtaga åtgärder för att
förbättra förhållandet?

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Snöförhållandena ha, såsom torde vara
känt för alla, under innevarande
vinter varit synnerligen besvärliga i
stora delar av landet, och särskilt drabbade
ha landets sydvästra delar blivit,
vilket medfört besvärliga driftstörningar
vid järnvägarna. På Lelångenbanan ha
inträffat flera, ibland dygnslånga, trafikstopp.
Enligt uppgift av ortsbefolkningen
ha så stora och svårartade snöfall
som denna vinter icke förekommit
i Dalsland sedan tiden omkring sekelskiftet.

Vid vinterns snöstormar ha till buds
stående hjälpmedel — en spårrensare,
mindre snöplogar monterade på lok, en
snöslunga och till sist på försök en
från Växjö lånad plog — använts i
största möjliga utsträckning. Till jämförelse
med denna maskinella utrust -

Tisdagen den 10 april 1951. Nr 13.

Svar på interpellation ang. trafikförhållandena vid Uddevalla—Lelångens järnväg.

ning kan nämnas, att snöberedskapen
under den tid ifrågavarande järnväg var
i enskild ägo utgjordes av, förutom snöskärmar,
en spårrensare av enkel konstruktion
samt en s. k. helplog att monteras
på lok. Plogen har emellertid sedermera
måst nedskrotas, då den befanns
oanvändbar på grund av förrostningsskador.
Den av statens järnvägar
använda spårrensaren har under vintern
intill den 7 mars varit i tjänst sammanlagt
ej mindre än 39 dagar och snöslungan
i 7 dagar, över 15 000 arbetstimmar
ha åtgått till snöskottning på
linjen, därav 1 071 timmar som övertid.
Banpersonalen har pressats till det
yttersta av sin förmåga med flera dygns
arbete i sträck med minimala vilopauser.

Interpellanten har gjort jämförelser
med vägarna och har framhållit, att
dessa gjorts farbara åtskilligt snabbare
än järnvägslinjen. De naturliga förutsättningarna
ha dock varit helt olika.
Järnvägen går fram i trånga skärningar,
som snabbt fyllas av snö och där bortforslingen
blir arbetskrävande. Vägarna
äro bredare och plats finnes för plogarna
att placera snön. Lelångenbanan
är en isolerad smalspårsbana i det stora
normalspåriga järnvägsnätet, varför
hjälp från andra närliggande banor i
form av snöröjningsredskap ej kunnat
erhållas i samma utsträckning som
på vägarna.

Distriktschefen vid II distriktet har
hos järnvägsstyrelsen gjort framställning
om anskaffning av en ny effektivare
spårrensare. Vidare har det lokala järnvägsbefälet
ifrågasatt att stationera en
snöslunga i Uddevalla. Flera snöskärmar
och en ny plog för montering på lok
komma att anskaffas. Med denna utrustning
beräknas snöförhållandena på Lelångenbanan
kunna bemästras i de flesta
fall, men trafikstopp torde ej helt kunna
undvikas, om lika svåra oväder som
denna vinter ånyo inträffa.

Den av interpellanten uttryckta misstanken,
att trafikledningen i Göteborg

inför ett eventuellt förslag om breddning
av bandelen Uddevalla—Bäckefors
— vilken fråga f. n. utredes av 1943
års järnvägskommitté — skulle ha ett
visst intresse av att denna bana visar
så dåligt resultat som möjligt, måste
tillbakavisas som helt ogrundad. Reselägenheterna
ha efter banans förstatligande
avsevärt förbättrats — antalet
persontågkm har nämligen ökats med
omkring 30 procent. Den av trafikledningen
vidtagna åtgärden att i viss
utsträckning ombesörja godstrafiken
landsvägsledes genom s. k. kretskörning
med lastbil har skett icke minst i trafikanternas
eget intresse, enär godset härigenom
kommer trafikanterna till handa
omkring ett dygn tidigare och dessutom
transporteras ända fram till trafikantens
dörr.

Vad slutligen angår interpellantens
önskemål om befordran med rälsbuss
av resande och resgods mellan den s. k.
anhalten på smalspårsbanan och Uddevalla
central må erinras om att detta
spörsmål för ett år sedan på interpellantens
begäran utretts av järnvägsstyrelsen.
Därvid konstaterades bl. a. att
resande, som ej kan eller vill bära sitt
handresgods, har möjlighet att pollettera
detta, i vilket fall statens järnvägar
ombesörjer överföringen i Uddevalla
utan särskild kostnad. Vidare påpekade
järnvägsstyrelsen, att ifrågasatt rälsbusstrafik
mellan centralstationen och
anhalten skulle bliva till stort hinder
för tåg- och växlingsrörelser på bangården
vid Uddevalla central och att
denna anordning skulle bliva synnerligen
kostnadskrävande, då särskild rälsbuss
och minst cn rälsbussförare i så
fall finge helt avdelas för delta ändamål,
vilket är uteslutet även med hänsyn till
knappheten på rälsbussar.

Redan tidigare har stationspersonalen
i Uddevalla biträtt med överföring av
tyngre handresgods från Lelångenbanan.
Från och med innevarande tidtabellsperiod
har detta tillmötesgående så att
säga satts i system i och med att i Sve -

Nr 13.

Tisdagen den 10 april 1951.

Svar på interpellation ang. trafikförhållandena vid Uddevalla—Lelangens järnväg.

riges Kommunikationer och i vederbörande
anslagstidtabell införts meddelande
att övergångsresande vid Uddevalla
central kan få tyngre handresgods
avgiftsfritt transporterat, om anmälan
göres till konduktören å Lelångenbanan
eller till tågklareraren vid Uddevalla
central. Härmed synas även i detta
hänseende de anordningar vara vidtagna,
som rimligen kunna begäras.

Med det anförda anser jag mig ha
besvarat interpellationen.

Vidare anförde:

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Jag
ber att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få framföra
mitt tack för det svar som han här
lämnat.

Jag är den förste att erkänna riktigheten
av vad som i interpellationssvaret
säges om att den senaste vintern
med hänsyn till snöförhållandena varit
en av de svåraste vintrar, som vi på
många årtionden haft i Dalsland. Däremot
är jag inte villig att erkänna, att
det är dessa förhållanden som ensamma
föranlett de svårigheter i trafikhänseende,
som jag berört i min interpellation.
Det har nog också brustit
åtskilligt i fråga om förtänksamhet.
Under den tid järnvägen sköttes av
den gamla regimen, alltså innan staten
övertog järnvägen, använde man under
vintrarna särskilda snöskydd, och man
hade vid de mest utsatta passen planterat
granhäckar utmed järnvägen. Dessa
granhäckar ha emellertid nu rivits bort
utan att ersättas med nya, och man har
inte heller satt upp snöskydd i den utsträckning
som varit erforderlig. Hade
detta skett, hade säkerligen svårigheterna
kunnat bemästras litet bättre.

Det är nog en rätt allmän uppfattning
bland befolkningen i dessa bygder, att
järnvägsförvaltningen inte gjort allt vad
den kunnat för att lindra svårigheterna.
Sedan jag framställt min interpellation

har man emellertid — det har jag självt
lagt märke till och också fått betygat
av andra —- fått mera fart på sig och
försöker nu hålla driften i gång på ett
annat sätt än tidigare. Jag vill därför
begagna tillfället att uttala mitt tack
för det ökade intresse, som på senaste
tiden sålunda visats från järnvägsförvaltningens
sida.

Vad beträffar möjligheterna att hålla
landsvägarna farbara, så äro dessa knappast
så mycket större. Även de landsvägar,
som det här närmast gäller, gå
på vissa ställen i svåra kurvor, som
lätt fyllas med snö. Jag tror därför att
den jämförelse, som jag gör i min interpellation,
står sig och att således
vägarna ha skötts på ett bättre sätt än
järnvägen. Det har emellertid som sagt
även beträffande järnvägen skett en ändring
till bättre sedan interpellationen
framställdes.

I interpellationssvaret finns ett uttalande
som särskilt bör observeras. Det
heter: »Lelångenbanan är en isolerad
smalspårsbana i det stora normalspåriga
järnvägsnätet, varför hjälp från
andra närliggande banor i form av
snöröjningsredskap ej kunnat erhållas
i samma utsträckning som på vägarna.
» Ja, det har helt säkert uppstått
en hel del svårigheter genom att denna
smalspåriga bana ligger insprängd
mellan bredspåriga järnvägar, men dessa
svårigheter ha inte bara varit betingade
av snöförhållandena, utan de
ha också berott på andra omständigheter.
Det har t. ex. inte varit möjligt att
till godsmottagare vid Lelångenbanan
utan omlastning framföra sådant gods
som kommit via andra bredspåriga
järnvägar, och en omlastning fördyrar
ju alltid transporten.

Jag hoppas därför att den utredning,
som sysslar med frågan om de smalspåriga
järnvägarna, med det snaraste
skall framlägga ett utlåtande beträffande
Lelångenbanan och att detta skall
utmynna i ett förslag om att en breddning
av järnvägen företages så fort som

Tisdagen den 10 april 1951. Nr 13.

Svar på interpellation ang. trafikförhållandena vid Uddevalla—Lelångens järnväg.

möjligt. Det skulle för bygden medföra
en betydande uppryckning. Det finns
nämligen i norra Dalsland stora industrier,
som i ganska stor utsträckning
sälja varor på export. Dessa industrier
måste nu transportera sitt gods till Göteborg
för utlastning, och man har därigenom
ungefär dubbelt så långt till
hamnen som om Lelångenbanan skulle
bli bredspårig och man kunde anlita
Uddevalla hamn för utlastning.

Jag har också i min interpellation
ställt frågan, om det verkligen är rimligt
att man parallellt med järnvägen transporterar
gods på lastbilar. Det har under
de sista åren varit två, tre lastbilar,
som på detta sätt forslat gods efter samma
sträcka som järnvägen, men man
har inte, såsom säges i interpellationssvaret,
kört godset ända fram till mottagarens
dörr, utan det har avlastats
vid järnvägsstationernas godsmagasin,
där mottagarna sedan ha fått hämta
godset. Transporterna ha inte heller
kunnat ske i snabbare takt än med
järnvägen, utan det har tvärtom uppstått
förseningar. Det har nämligen,
när lastbilarna kommit till godsmagasinen,
visat sig att man där inte haft utrymme
för godset, och resultatet har varit
att mottagarna ha fått vänta en eller
två dagar längre än om godset hade
forslats per järnväg.

Jag tycker också att det är litet egendomligt
att man, när det redan finns
rullande materiel och personal till förfogande
för godstransporterna, skall behöva
sätta in lastbilar, som ju också
kräva var sin chaufför.

Jag har under sådana förhållanden
inte kunnat undgå att göra den reflexionen,
att trafikledningen i Göteborg nog
har haft ett visst intresse av att trafiken
dirigerades på ett sådant sätt, att
det ekonomiska resultatet av Lelångenbanans
drift blev dåligt. Man skulle ju
därigenom kunna undvika att konkurrensen
från Uddevalla hamn så småningom
blev allt större, i det att även

gods från Lelångenbanan kunde utlastas
där.

Statsrådet säger nu att misstanken är
helt och hållet ogrundad. Jag vill emellertid
ändå deklarera, att jag inte varit
ensam om denna misstanke, utan att
den nog varit rätt allmänt spridd i våra
bygder. Långt innan jag framförde min
interpellation gavs det uttryck för
samma uppfattning i flera tidningar
som utkomma där nere. Jag vill i detta
sammanhang bara omnämna ett uttalande
av en tidning, som politiskt sett
står statsrådet nära, nämligen Kuriren
i Uddevalla. I anslutning till vad jag i
interpellationen anfört om att man har
svårt att värja sig mot misstanken, att
trafikledningen i Göteborg har ett visst
intresse av att järnvägen vid den pågående
utredningen skall visa så dåligt
ekonomiskt resultat som möjligt, heter
det i ett redaktionellt uttalande av Kuriren:
»Vi vill till den kraft och verkan
det hava kan understryka, att denna
herr Rubbestads uppfattning också är
synnerligen allmän i berörda trakter.
Centraldirigeringen i Göteborg bör inte
få leda till att en hel provinsdel berövas
ett trafikmedel, som ägnats så
stort intresse och som föranlett så mycket
arbete under tider, som svunnit.
Lite till mans i dessa trakter är intresserade
av vilket svar statsrådet Nilsson
kommer att ge, och vi hoppas att det
blir positivt och kommer att bidraga till
att främja provinsens intressen.»

Detta är alltså ett vittnesbörd om att
jag som sagt inte varit ensam om misstanken,
utan att den nog varit ganska
djupt rotad ute i bygderna, sedan järnvägsförvaltningen
börjat dirigera gods
med lastbilar vid sidan om järnvägen.
Det skulle vara intressant, om statsrevisorerna
ville ta sig en titt på det ekonomiska
utfallet av den lastbilskörning
som skett utmed Lelångenbanan.

En sak, som statsrådet också ställde
sig negativ till, var frågan om huruvida
det inte skulle vara möjligt att få
till stånd en förbindelse mellan Udde -

Nr 13.

Tisdagen den 10 april 1951.

Svar på interpellation ang. trafikförhållandena vid Uddevalla—Lelångens järnväg.

valla—Lelångens anhalt i Uddevalla och
centralstationen i staden. Avståndet
mellan dessa båda stationer utgör 400
å 500 meter. Det finns emellertid järnvägsspår
utefter den väg, som Lelångenbanans
passagerare måste gå för att
komma till centralstationen, och man
tycker ju att det med litet god vilja
skulle vara möjligt att sätta in en rälsbuss
eller eventuellt ett växellok med
en personvagn, som skulle kunna köra
passagerarna från den ena stationen till
den andra. Det är ganska många resande
från Dalsland som ta vägen över
Uddevalla. Jag vill betona att för Dalslands
vidkommande ha vi vårt centrallasarett
i Vänersborg, och en mycket
stor del av befolkningen måste använda
förbindelsen över Uddevalla för att
komma till Vänersborg. Det är självklart
att många sjuka människor inte
kunna gå den långa vägen från anhalten
vid hamnen och till centralstationen
i Uddevalla utan i stället måste ta bil,
vilket kan medföra ganska stora kostnader
för dem.

Jag skulle därför vilja vädja till herr
statsrådet att i fortsättningen även ägna
denna fråga uppmärksamhet. Jag har
den tron att med litet god vilja från
järnvägsledningens sida skulle det kunna
ske en ändring till det bättre när det
gäller förbindelsen mellan de olika stationerna
i Uddevalla.

Vad beträffar forslingen av tyngre
handväskor har jag mycket väl observerat
att det numera i Sveriges kommunikationer
finnes angivet att järnvägen
åtar sig transporten därav mellan
stationerna i Uddevalla. De anslag i saken
som finnas på järnvägsstationerna
äro emellertid mycket litet synliga för
allmänheten, och jag har inte för min
del sett att någon resande fått hjälp
med sina tunga resväskor — jag tänker
nu inte på sådant resgods, som är polletterat
och som naturligtvis järnvägen
tar hand om. Den stora allmänheten
har förmodligen inte reda på att man
kan få hjälp med tyngre handväskor,

och detta är alltså en punkt, där det
skulle vara värdefullt att få det hela
litet bättre ordnat än för närvarande.

Jag ber att än en gång få tacka statsrådet
för svaret.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Jag vill till en början inom
parentes framhålla, att den fråga som
det här gäller ju inte är någon politisk
fråga. Om en, såsom herr Rubbestad
uttryckte det, mig politiskt närstående
tidning har uttalat sig i samma riktning
som herr Rubbestad gjort, så säger alltså
detta i och för sig ingenting. Jag
tycker emellertid att herr Rubbestad
bör kunna vara tillfredsställd, när jag
förklarar att det inte finns någon grund
för den till äventyrs rätt spridda misstanken,
att de centraldirigerande herrarna
i Göteborg — såsom ifrågavarande
tidning säger — skulle ha försökt få
till stånd åtgärder, som medföra att
Lelångenbanan lämnar sämre ekonomiskt
resultat.

Vidare vill jag säga att en sådan fråndörr-till-dörr-transport
av gods med
lastbilar, som enligt de uppgifter jag
har fått bedrives utefter Lelångenbanan,
även förekommer vid järnvägar, där
trafiken är mycket stor, exempelvis linjen
Stockholm—Uppsala. Det finns gods
av en viss karaktär, som bättre lämpar
sig för transport per lastbil än per järnväg,
och det kan således både för dem,
som skola verkställa transporten, och
för trafikanterna själva vara fördelaktigt
att ha möjlighet att låta vissa transporter
ske med lastbil. Det är med andra
ord här fråga om en komplettering
till järnvägstrafiken, som jag anser vara
i många avseenden både önskvärd och
riktig.

Frågan om en rälsbussförbindelse
mellan stationerna i Uddevalla får jag
väl ta upp till närmare undersökning.
Som bekant råder för närvarande brist
på rälsbussar, och det har vidare gjorts

Tisdagen den 10 april 1951. Nr 13.

Svar på interpellation ang. trafikförhållandena vid Uddevalla—Lelångens järnväg.

gällande att växlingsrörclserna i Uddevalla
skulle lida men av att det upprättades
en sådan rälsbussförbindelse
som den nämnda. Men jag skall, som
sagt, närmare undersöka saken och se
om det finns några möjligheter att tillmötesgå
interpellanten.

Slutligen vill jag beträffande järnvägens
omhändertagande av handresgods
framhålla, att anledningen till att varken
det anslag i frågan, som satts upp vid
stationerna i Uddevalla, eller det meddelande,
som införts i Sveriges Kommunikationer,
i någon högre grad uppmärksammats,
helt enkelt kan vara den,
att det förflutit så kort tidrymd sedan
dessa kungörelser utfärdades. Det interpellationssvar,
som i dag lämnats, kanske
dock i någon mån kan bidraga till
att upplysningar om saken vidarebefordras
till de passagerare som det här
gäller, så att dessa utnyttja de möjligheter
till hjälp från järnvägens sida som
redan finnas.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! Herr Rubbestad framhöll
att det var hans och andras i bygden
uppfattning, att man från statens sida
hade satt in andra trafikmedel på en
sträcka, parallell med Lelångenbanan,
för att denna järnväg därigenom skulle
få ett sämre trafikunderlag. Jag känner
inte närmare till förhållandena i detta
fall, men jag tror mig kunna säga, att
det överallt där smalspåriga järnvägar
gå fram är eu allmän uppfattning, att
man förfar på samma sätt. Det kan
visserligen hända att misstanken är,
såsom statsrådet säger, ogrundad när
det gäller Lelångenbanan, men jag känner
till fall, där befolkningen i bygden
varit av den bestämda övertygelsen att
deras järnväg inte skulle ha rivits upp
utan blivit bestående, om inte denna
konkurrens från andra statens trafikmedel
hade kommit till.

Det är säkert en mycket stor sak att
bygga järnvägar, men det är en ännu

större sak att riva upp en järnväg, som
under många årtionden gått fram genom
en bygd. Bygdens folk har kanske
på sin tid inte bara nedlagt stort arbete
utan också mycket pengar på att få till
stånd järnvägen, och denna har sedan
under decennier så att säga hållit liv i
bygden. Det måste då vara en mycket
komplicerad historia att riva upp järnvägen.

Man märker överallt att så fort det
gäller en järnväg, sammankopplas alltid
spörsmålet med frågan om det ekonomiska
resultatet. När det gäller byggandet
av vägar eller andra företag, som
kunna vara av betydelse för en bygds
liv, frågas det aldrig efter hurudant det
ekonomiska utfallet blir, men så snart
det handlar om järnvägar, räknar man
alltid i kronor. Man gör på grundval av
det statistiska material, som finns, en
undersökning av hur järnvägen har burit
sig.

Under sådana förhållanden är det
klart, att både herr Rubbestad och andra,
som bo intill den järnväg det här
gäller, med oro fråga sig, om det är
meningen att man skall låta järnvägen
gå tillbaka på ett sådant sätt, att den
anses alldeles överflödig och därför
kommer att rivas upp.

Det kan nog i många fall vara nödvändigt
att sätta in trafikmedel vid sidan
av en järnväg för att klara av konkurrensen
med andra företag. Men om
man gör det, då bör man också räkna
med att det är detta, som har medfört
att järnvägsdriften lämnar ett sämre
utbyte.

När det gäller de smalspåriga järnvägarna
så vill ju allt folk som bor i
bygden, att järnvägarna skola breddas.
Jag har samma uppfattning. Jag tror att
om järnvägarna i en sådan bygd bleve
breddade, så skulle bygdens liv bli helt
annorlunda. Det skulle bli uppsving
även i dessa bygder.

Nu ha vi ju här i vårt land en hel del
smalspåriga järnvägar. Det är klart att
det går icke att i den första generatio -

Nr 13.

Tisdagen den 10 april 1951.

Svar på interpellation ang. trafikförhållandena vid Uddevalla—Lelångens järnväg.

nen klara av denna fråga. Men när Norge,
som för snart 40 år sedan började
att bygga om sitt smalspårsnät, nu ar
nästan färdigt därmed, är det märkvärdigt,
att vårt land, som ändå borde ha
lika stora resurser, skall vänta och vänta
utan att ens på allvar påbörja arbetet.
Det har visserligen beslutats att
bygga om ett järnvägsnät, men påbörjandet
har skett i mycket långsam takt.
I år har det kommit ytterligare ett beslut
att börja bygga om en järnväg i
Västergötland, men jag tror att takten
ändå icke är sådan den borde vara, när
det gäller denna mycket viktiga sak. Då
staten själv sätter in andra trafikmedel,
har det sagts att det är för att icke konkurrerande
billinjer skola fördärva järnvägen.
Men i första hand sker det för
att trafikanterna skola få det bekvämare.

Det där talet får man nog taga med
en viss reservation. Det är klart att det
i många fall kan vara riktigt. Men i de
fall där man gör detta och trafiken därigenom
liksom blir delad på två olika
företag, bör man också taga hänsyn
härtill vid bedömandet av huruvida
järnvägarna skola breddas.

Jag vill ha sagt, och jag vill, att det
skall stå i protokollet, att det skall föreligga
oerhört starka skäl för att en järnväg
skall rivas upp. Det är ett ingrepp
i en bygds liv som icke läkes på en
generation. Det läkes kanske aldrig.
Därför menar jag, att ju fortare man
kan börja breddningen och ju fortare
den blir klar, desto bättre är det. Jag
tror icke att det är rimligt att vårt land
i fortsättningen har så många spårbredder
som nu faktiskt är fallet.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad.

§ 8.

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades
därvid

till behandling av lagutskott proposi -

tionen nr 159, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet,
m. m.;

till bevillningsutskottet propositionerna: nr

163, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3 § 3 mom.
och 4 § 2 mom. förordningen den 3 maj
1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin
och motorsprit; och

nr 164, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 11 juni
1926 (nr 207) angående tillverkning och
beskattning av brännvin;

till utrikesutskottet propositionen nr
165, angående godkännande av Sveriges
anslutning till Europarådets konvention
angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande
friheterna; ^

till jordbruksutskottet propositionen
nr 166, angående ytterligare statsbidrag
till Garnsviken—Vadasjön—Helgösjön—
Hedervikens torrläggningsföretag i
Stockholms län; samt

till bevillningsutskottet propositionen
nr 167, angående prisutjämningsavgift
m. m.

§ 9-

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt § 21
riksdagsstadgan, att till utskottet inkommit
framställning från fullmäktige i
riksbanken angående vissa ändringar i
bankoreglementet.

§ 10.

Föredrogos var efter annan följande
på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionerna:
nr 512 av fröken Vinge; och
nr 513 av herr Edberg m. fl.; samt
till bevillningsutskottet motionen nr
514 av herr Hall.

Tisdagen den 10 april 1951. Nr 13.

bättre vårdmöjligheter för sinnessjuka åldringar.

Interpellation ang. beredande av

§ 11.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr 5 och 6,
konstitutionsutskottets utlåtande nr 16,
statsutskottets utlåtanden nr 11 och 61
—67, sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 1, bevillningsutskottets
betänkanden nr 19, 22—25 och
27, bankoutskottets utlåtande nr 7,
första lagutskottets utlåtanden nr 16—-19, andra lagutskottets utlåtande nr 19,
tredje lagutskottets utlåtanden nr 2 och
3, jordbruksutskottets utlåtanden nr 6
och 7 samt andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtanden nr 10—
12.

§ 12.

Föredrogs den av herr Hallberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående arbetstagares
rätt till semester under styrkt sjukdom
eller under ledighet till följd av olycksfall
utom arbetsplatsen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 13.

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren, att å morgondagens
föredragningslista bland två gånger
bordlagda ärenden skulle närmast
efter jordbruksutskottets utlåtande nr 5
uppföras sammansatta stats- och andra
lagutskottets utlåtande nr 1 samt andra
lagutskottets utlåtande nr 19.

§ 14.

Interpellation ang. beredande av bättre
vårdmöjligheter för sinnessjuka
åldringar.

Herr von FRIESEN erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! I sinnessjukvårdsberedningens
förslag, som
legat till grund för Kungl. Maj:ts pro -

position nr 113 till 1950 års riksdag,
beräknas vårdbehovet till i runt tal
21 000 å 23 000 platser. Beredningen
framhåller också, att antalet åldringar å
sjukhusen också kommer att ökas, vilket
ju är av stor betydelse för beräkningen
av antalet vårdplatser. Upp till 70 procent
av patienttillväxten komma att utgöras
av åldringar, vilka ju icke äro så
mottagliga för tillgängliga behandlingsmetoder.

Sedan propositionens framläggande
synes problemet beträffande vården av
de sinnessjuka gamla ha trätt i förgrunden.
Från sjukhusens sida — och detta
gäller också de kommunala sinnessjukhusen
— klagas ständigt över den svårighet,
som beredes sjukhusen genom
nödvändigheten att för ofta mycket lång
tid behålla detta ur terapeutisk synpunkt
föga tacksamma klientel. Tiden
synes därför inne att redan nu planlägga
den framtida vården av dessa åldringar
och att på de sjukhus, som ha
relativt modern utrustning för vården
av de yngre sinnessjuka, platser frigöras
för mottagande av flera av dem i
det tidiga stadium, då behandlingen
med större framgång kan bedrivas.

Olika möjligheter kunna tänkas. Man
kunde som förr använda vissa platser
på ålderdomshemmen och där upprätta
särskilda vårdavdelningar. Detta innebär
dock en tillbakagång till äldre tiders
mindre tillfredsställande vård.
Närvaron av de sinnessjuka gamla verkar
ofta störande på det övriga på ålderdomshemmen
intagna klientelet. En annan
möjlighet, som hellre bör övervägas,
är inrättande av sekundärsjukhem,
fristående eller i anslutning till de statliga
sinnessjukhusen. Ett visst antal sådana
platser äro beräknade i 1950 års
plan, men det kan starkt ifrågasättas
om detta är tillräckligt. En omräkning
av platsbehovet med särskild hänsyn
till de åldriga sjuka synes nödvändig.

Med stöd av ovanstående hemställer
jag om andra kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för in -

Nr 13.

Tisdagen den 10 april 1951.

Interpellation ang. beredande av bättre vårdmöjligheter för sinnessjuka åldringar.

rikesdepartementet få framställa följande
frågor:

1. Har statsrådet uppmärksammat de
alltmera växande svårigheterna för sinnessjukhusen
med hänsyn till behovet
av vård för äldre sjuka, vilka i motsats
till övriga äro föga tillgängliga för behandling? 2.

I så fall, är statsrådet i tillfälle att
meddela vilka åtgärder som kunna vidtagas
för beredande av annan vård för
ifrågavarande sjuka?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser: nr

104, till fullmäktige i riksbanken
angående verkställd granskning av riksbankens
styrelse och förvaltning m. m.;

nr 105 till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående verkställd granskning
av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning
m. m.; och

nr 106, till styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning
m. m.

§ 16.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen: nr

170, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

nr 172, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 35 § 1 mom. folkbokföringsförordningen
den 28 juni
1946 (nr 469);

nr 174, angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.;

nr 178, angående höjning av traktamentsersättning,
utgående enligt allmänna
resereglementet den 27 juni 1929
(nr 210), m. m.;

nr 180, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

nr 186, angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag under
fjärde huvudtiteln in. m.; och

nr 188, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 17.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen

nr 515, av herrar Hallén och Hedlund
i Östersund, angående ersättning åt ledamot
av allmänt kyrkomöte;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 132, med förslag till lag angående
ändring i stadgan den 21 februari
1941 (nr 98) om ersättning för
riksdagsmannauppdragets fullgörande,
m. in. motionerna:

nr 516 av herr Skoglund i Umeå
m. fl.;

nr 517 av herrar Nilson i Spånstad
och Pettersson i Dahl; och

nr 518 av herr Swedberg m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 108, angående kostnader för
vissa repetitionsövningar m. m. motionerna: nr

519 av herr Hagberg i Luleå m. fl.;
och

nr 520 av herr Wedén m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 109, angående vissa markförvärv
för försvaret m. m. motionen nr
521 av herrar Sjölin och Åqvist;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 110, angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1951/52 m. m.
motionerna:

Nr 13.

Tisdagen den 10 april 1951.

nr 522 av herr Lindberg m. fl.;
nr 523 av herr Nihlfors;
nr 524 av herr Edström m. fl.;
nr 525 av herr Braconier m. fl.;
nr 526 av herrar Henriksson och Ekdahl; nr

527 av herr Hjalmarson;
nr 528 av herr Christenson i Malmö
m. fl.; och

nr 529 av herr Kyling m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 111, angående anslag för en
dyrortsundersökning, m. m. motionerna: nr

530 av herr Sjölin;
nr 531 av herr Pettersson i Dahl
m. fl.;

nr 532 av fru Sjöstrand m. fl.; och
nr 533 av herr Nilsson i Svalöv m. fl.

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 112, angående löne- och pension
sreglering för lärare vid vissa statsunderstödda
privata läroanstalter m. m.
motionerna:

nr 534 av herr Mosesson m. fl.;
nr 535 av fru Sjöstrand m. fl.;
nr 536 av fru Ewerlöf m. fl.;
nr 537 av herr Nilson i Spånstad
m. fl.; och

nr 538 av herr Nilson i Spånstad m. fl.

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 113, angående löne- och pensionsreglering
för lärarpersonal vid
statsunderstödda folkhögskolor och
lantbruksundervisningsanstalter, m. m.
motionen nr 539 av herr östlund m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 114, angående lönerevision
för vissa chefstjänstemän m. m. motionerna: nr

540 av herr Jansson i Kalix m. fl.;
nr 541 av herr Rubbestad m. fl.;
nr 542 av herr Mosesson m. fl.;
nr 543 av herrar Braconier och Nihlfors;
och

nr 544 av herr Kyling in. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 116, angående anslag till vissa
åtgärder för förstärkning av landets

ekonomiska försvarsberedskap motionen
nr 545 av herrar Ståhl och Wedén;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 122, angående anslag till ny
ungdomsanstalt för svårbehandlade
m. m. motionerna:

nr 546 av herr Johansson i Mysinge;
nr 547 av fröken Wetterström m. fl.;
nr 548 av herr Bergstrand; och
nr 549 av herrar Hansson i önnarp
och Hansson i Skegrie;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 123, angående vissa anslag till
universitetssjukhusen m. m. motionen
nr 550 av herr Huss;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 125, angående vissa anslag till
de statsunderstödda alkoholistanstalterna
m. m. motionen nr 551 av herr
Lindberg m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 130, angående statsförvärv av
aktier i Stockholm—Rimbo järnvägsaktiebolag
motionerna:

nr 552, av herr Åhman m. fl.;
nr 553, av herr Eriksson i Sandby
m. fl.;

nr 554 av herr Karlsson i Stuvsta;
och

nr 555 av herr Birke;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 135, angående anslag för budgetåret
1951^52 till arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga arbetsförmedlingen
motionerna:

nr 556 av herr Åqvist m. fl.;
nr 557 av herr Johansson i Mysinge
in. fl.;

nr 558 av herr Jacobson i Vilhelmina
m. fl.;

nr 559 av fru Torbrink m. fl.;
nr 560 av herr Nolin m. fl.;
nr 561 av fru Johansson i Norrköping
m. fl.;

nr 562 av herr Andersson i Dunker
in. fl.; och

nr 563 av herr Skoglund i Umeå
m. fl.;

Nr 13.

Tisdagen den 10 april 1951,

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 136, angående anslag för budgetåret
1951/52 till skolöverstyrelsen
m. m. motionen nr 564 av herr Braconier
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 137, angående vissa anslag för
budgetåret 1951/52 till universiteten
motionen nr 565 av herr Lundberg;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 140, angående anslag till landsfiskalerna
m. fl. motionerna:

nr 566 av herrar Svensson i Ljungskile
och Staxäng;

nr 567 av fröken Elmén och fröken
Vinge;

nr 568 av herr Persson i Norrby;
nr 569 av herr Ohlsson i Kastlösa
m. fl.;

nr 570 av herr Kgling m. fl.; och
nr 571 av herr Jacobsson i Igelsbo
m. fl;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 142, med förslag till förordning
om särskilt bidrag till producent
av svensk film, m. m. motionerna:

nr 572 av herr Widén m. fl;
nr 573 av herrar Onsjö och Rubbestad; nr

574 av herrar Ståhl och Nilsson i
Kristinehamn;

nr 575 av herr Spångberg; och
nr 576 av herr Johansson i Stockholm
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 147, angående statsbidrag till
privatläroverk m. m. motionen nr 577
av herr Skoglund i Umeå m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 152, angående anslag för budgetåret
1951/52 till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. m. motionerna: nr

578 av herrar Birke och Hagberg
i Malmö;

nr 579 av herr Boman i Stafsund
in. fl.; och

nr 580 av herrar Håstad och Johnsson
i Stockholm;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 144, med förslag till förordning
om tillfällig automobilskatt motionerna: nr

581 av herr Hagberg i Luleå m. fl.;
och

nr 582 av herrar Hjalmarson, Hedlund
i Rådom och Ohlin;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 153, angående höjning av vissa
postavgifter motionerna:

nr 583 av herr Ohlin m. fl.;

nr 584 av herr Hedlund i Rådom
m. fl;

nr 585 av herr Karlsson i Stuvsta; och

nr 586 av herr Hagberg i Malmö
in. fl;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 143, med förslag till förordning
om skatt å elektrisk kraft (elskatteförordning),
m. m. motionen nr 587 av
herrar Hedlund i Rådom, Ohlin och
Hjalmarson;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 105, med förslag till lag om
fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303) motionen
nr 588 av herr Ohlin m. fl. samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 126, angående vissa anslag
till lägre lantbruksundervisning m. m.
för budgetåret 1951/52 motionerna:

nr 589 av herr Nilsson i Svalöv m. fl.;

nr 590 av herr Pettersson i Dahl
m. fl.; och

nr 591 av herr Sandberg m. fl.; samt
i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner
nr 126, angående vissa anslag till
lägre lantbruksundervisning m. m. för
budgetåret 1951/52 och nr 147, angående
statsbidrag till privatläroverk m. m.
motionen nr 592 av herr Nilsson i Svalöv
in. fl.

Dessa motioner bordlädes.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13.

§ 18.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan och läkarintyg:

Till Talmannen i riksdagens andra
kammare.

På grund av sjukdom anhåller undertecknad
härmed om ledighet från
riksdagsgöromålen från och med den 9
april 1951 tills vidare.

Luttra, Falköping den 9 april 1951.

Gunnar Larsson.

Riksdagsman Gunnar Larsson är på
grund av gulsot tillsvidare förhindrad

att deltaga i riksdagsarbetet fr. o. m.
den 5 april 1951, vilket härmed intygas.

Stockholm den 11 april 1951.

Tore Hofman-Bang,
leg. läk.

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 19.

Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 6.23 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 11 april.

Kl. 11 fm.

§ 1.

På förslag av herr talmannen, som
förklarade sig hava om tiden för valen
samrått med första kammarens talman,
beslöt kammaren att vid sammanträde
onsdagen den 18 innevarande april
företaga val av valmän och suppleanter
för utseende av fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret jämte suppleanter
för dessa fullmäktige.

Ordet lämnades härefter på begäran
till

Herr ANDRE VICE TALMANNEN, som
yttrade: Herr talman! Jag tillåter mig
hemställa, att kammaren måtte välja
12 suppleanter för de valmän, som onsdagen
den 18 april skola väljas för
utseende av fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret jämte suppleanter
för dessa fullmäktige.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och remitterades därvid

till bevillningsutskottet propositionen
nr 170, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 172, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 35 § 1 mom.
folkbokföringsförordningen den 28 juni
1946 (nr 469);

till jordbruksutskottet propositionen
nr 174, angående bemyndigande att försälja
viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.; och

till statsutskottet propositionen nr
178, angående höjning av traktamentsersättning,
utgående enligt allmänna resereglemcntet
den 27 juni 1929 (nr
210), m. in.

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Vid härefter skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 180, med
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. m. hänvisades propositionen,
såvitt angick lag angående ändrad
lydelse av 19 § lagen den 29 juni 1946
(nr 431) om folkpensionering, till behandling
av lagutskott, och i övrigt till
bevillningsutskottet.

Slutligen föredrogos var efter annan
följande Kungl. Maj:ts propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen nr
186, angående fortsatt disposition av
vissa äldre reservationsanslag under
fjärde huvudtiteln m. m.; och

till bevillningsutskottet propositionen
nr 188, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

§ 3.

Föredrogos var för sig följande på
kammarens bord liggande motioner;
och hänvisades därvid

till bankoutskottet motionen nr 515
av herrar Hallén och Hedlund i Östersund;
samt

till konstitutionsutskottet motionen nr
516 av herr Skoglund i Umeå m. fl.

Vid härefter skedd föredragning av
motionen nr 517 av herrar Nilson i
Spånstad och Pettersson i Dahl i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
132 med förslag till lag angående ändring
i stadgan den 21 februari 1941
(nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande lämnade
herr talmannen på begäran ordet till

Herr NILSON i Spånstad, som anförde:
Herr talman! Jag anhåller att få återtaga
den av mig och herr Pettersson i
Dahl avlämnade motionen nr 517.

Kammaren biföll denna hemställan.

Vidare föredrogos var för sig följande
motioner; och remitterades därvid
till konstitutionsutskottet motionen
nr 518 av herr Swedberg m. fl.;

till statsutskottet motionerna:
nr 519 av herr Hagberg i Luleå m. fl.;
nr 520 av herr Wedén m. fl.;
nr 521 av herrar Sjölin och Åqvist;
nr 522 av herr Lindberg m. fl.;
nr 523 av herr Nihlfors;
nr 524 av herr Edström m. fl.;
nr 525 av herr Braconier m. fl.;
nr 526 av herrar Henriksson och Ekdahl; nr

527 av herr Hjalmarson;
nr 528 av herr Christenson i Malmö
m. fl.;

nr 529 av herr Kyling m. fl.;
nr 530 av herr Sjölin;
nr 531 av herr Pettersson i Dahl
m. fl.;

nr 532 av fru Sjöstrand m. fl.;
nr 533 av herr Nilsson i Svalöv m. fl.;
nr 534 av herr Mosesson m. fl.;
nr 535 av fru Sjöstrand m. fl.;
nr 536 av fru Ewerlöf m. fl.;
nr 537 av herr Nilson i Spånstad
m. fl.;

nr 538 av herr Nilson i Spånstad
m. fl.;

nr 539 av herr Östlund m. fl.;
nr 540 av herr Jansson i Kalix in. fl.;
nr 541 av herr Rubbestad m. fl.;
nr 542 av herr Mosesson m. fl.;
nr 543 av herrar Braconier och Nihlfors; nr

544 av herr Kyling m. fl.;
nr 545 av herrar Ståhl och Wedén;
nr 546 av herr Johansson i Mysinge;
nr 547 av fröken Wetterström m. fl.;
nr 548 av herr Bergstrand;
nr 549 av herrar Hansson i önnarp
och Hansson i Skegrie;
nr 550 av herr Huss;
nr 551 av herr Lindberg m. fl.;
nr 552 av herr Ähman m. fl.;
nr 553 av herr Eriksson i Sandbv
m. fl.;

nr 554 av herr Karlsson i Stuvsta;
nr 555 av herr Birke;
nr 556 av herr Åqvist m. fl.;

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

nr 557 av herr Johansson i Mysinge
m. fl.;

nr 558 av herr Jacobson i Vilhelmina
m. fl.;

nr 559 av fru Torbrink m. fl.;
nr 560 av herr Nolin m. fl.;
nr 561 av fru Johansson i Norrköping
m. fl.;

nr 562 av herr Andersson i Dunker
m. fl.;

nr 563 av herr Skoglund i Umeå
m. fl.;

nr 564 av herr Braconier m. fl.;
nr 565 av herr Lundberg;
nr 566 av herrar Svensson i Ljungskile
och Staxäng;

nr 567 av fröken Elmén och fröken
Vinge;

nr 568 av herr Persson i Norrby;
nr 569 av herr Ohlsson i Kastlösa
m. fl.;

nr 570 av herr Kgling m. fl.;
nr 571 av herr Jacobsson i Igelsbo
m. fl.;

nr 572 av herr Widén m. fl.;
nr 573 av herrar Onsjö och Rubbestad; nr

574 av herrar Ståhl och Nilsson i
Kristinehamn;

nr 575 av herr Spångberg;
nr 576 av herr Johansson i Stockholm
m. fl.;

nr 577 av herr Skoglund i Umeå
m. fl.;

nr 578 av herrar Birke och Hagberg
i Malmö;

nr 579 av herr Boman i Stafsund
m. fl.; och

nr 580 av herrar Håstad och Johnsson
i Stockholm; samt

till bevillningsutskottet motionerna:
nr 581 av herr Hagberg i Luleå m. fl.;
nr 582 av herrar Hjalmarson, Hedlund
i Rådom och Ohlin;
nr 583 av herr Ohlin m. fl.;
nr 584 av herr Hedlund i Rådom
m. fl.;

nr 585 av herr Karlsson i Stuvsta;
och

nr 586 av herr Hagberg i Malmö
m. fl.

Vid härefter skedd föredragning av
den av herrar Hedlund i Rådom, Ohlin
och Hjalmarson avgivna motionen, nr
587, hänvisades motionen, såvitt angick
bemyndigande för Kungl. Maj:t att under
budgetåret 1951/52 ställa vissa medel
till kontrollstyrelsens förfogande,
till statsutskottet och i övrigt till bevillningsutskottet.

Härefter föredrogos följande motioner;
och hänvisades

till behandling av lagutskott motionen
nr 588 av herr Ohlin m. fl.; samt

till jordbruksutskottet motionerna:

nr 589 av herr Nilsson i Svalöv m. fl.;

nr 590 av herr Pettersson i Dahl
m. fl.; och

nr 591 av herr Sandberg m. fl.

Vid härpå slutligen skedd föredragning
av den av herr Nilsson i Svalöv
m. fl. avgivna motionen nr 592 hänvisades
motionen, såvitt angick propositionen
nr 126, till jordbruksutskottet
samt, i vad angick propositionen nr
147, till statsutskottet.

§ 4.

Föredrogs den av herr von Friesen
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående beredande
av bättre vårdmöjligheter för sinnessjuka
åldringar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Utgifter under riksstatens nionde
huvudtitel.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök: Avlöningar.

Punkten 14.

Lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök:
Avlöningar.

Kungl. Maj:ts framställning i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln,
punkt 19, innefattade — förutom
hemställan till riksdagen att medgiva
ändringar i personalförteckningen
och godkänna ändrad avlöningsstat —
en anslagsanvisning av 2 666 500 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat fyra inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner.

I motionerna 1:6 av herr Persson,
Ivar, och herr Nilsson, Bror, samt II: 2
av herrar Ericsson i Näs och Hedlund
i Rådom hade hemställts, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t hemställa om
en skyndsam utredning, syftande till
att antingen vid lantbrukshögskolan
eller vid Uppsala universitet upprätta
en lärostol i landsbygdssociologi.

Utskottet hemställde i förevarande
punkt,

I. att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök, som angivits i
propositionen;

b) fastställa i punkten intagen avlöningsstat
för lantbrukshögskolan och
statens lantbruksförsök, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1951/52;

c) till Lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök: Avlöningar för
budgetåret 1951/52 anvisa ett förslagsanslag
av 2 666 500 kronor;

II. att de likalydande motionerna
I: 234 och II: 307 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

III. att de likalydande motionerna
I: 6 och II: 2 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade vid punkten avgivits
av herrar Tjällgren, Bror Nilsson,
Ahlsten och Boman i Stafsund, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen--- —• (lika med

utskottet)--- •— 2 666 500 kronor;

II. att de — — — (lika med utskottet)
---riksdagens åtgärd;

III. att riksdagen måtte, med bifall
till de likalydande motionerna I: 6 och
11:2, i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om en skyndsam utredning, syftande
till inrättandet av en lärostol i
landsbygdssociologi vid lantbrukshögskolan
eller Uppsala universitet.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

BOMAN i Stafsund: Herr talman!
Då jag jämte ytterligare några av riksdagens
ledamöter avgivit en reservation
på denna punkt, ber jag att få säga
några ord.

Den motion, som det här gäller och
som jordbruksutskottet i föreliggande
utlåtande avstyrker, behandlar en fråga
av synnerligen stor betydelse för
lösandet av landsbygdens och jordbrukets
problem. Den svenska landsbygden
har under de sista årtiondena genomgått,
jag vågar säga, en rent revolutionär
förändring. Man har övergått
från naturahushållning till penninghushållning.
Vi ha sett hurusom jordbruksorganisationerna
byggts upp och övertagit
en mycket stor del av det förädlingsarbete,
som hushållen förut ombesörjde.
Det stora rationaliseringsarbete
som pågår har ökat för varje år,
och från den 1 juli 1948 har staten genom
lantbruksnämnderna på ett alldeles
särskilt sätt befrämjat detta rationaliseringsarbete.

En annan fråga, som man ej får glömma,
är den för varje år ökade flykten
från landsbygden.

Det finns utöver dessa tre synpunkter,
som jag här har framfört, många

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13.

Lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök: Avlöningar.

andra både märkliga och för landsbygden
viktiga problem, som behöva studeras.
Ingen av kammarens ärade ledamöter
torde vilja bestrida, att det finns
en uppgift för en lärostol på detta område
och att det behövs en sådan lärostol.

Jag skall, herr talman, inte framföra
några ytterligare synpunkter, ehuru
mycket mera kunde vara att framhålla
i detta sammanhang. Jag skall endast
be att få yrka bifall till den reservation
som föreligger under punkt 14.

Herr ERICSSON i Näs: Herr talman!
Jag börjar nu vänja mig vid det system
som tillämpas här i riksdagen, då en
motion skall avlivas. Det går till så,
att vederbörande utskott, sedan det
konstaterats att eventuella remissinstanser
tillstyrkt eller visat sig positivt inställda,
skriver mycket välvilligt och
visar en påtaglig förståelse för motionen,
en förståelse som närmar sig det
outhärdliga för motionären, när han
sedan konstaterar att ur dessa tillstyrkanden
och denna höggradiga förståelse
och välvilja drar utskottet en enda
konklusion, nämligen att motionen bör
avstyrkas. Såvida man inte som vårt
ärevördiga konstitutionsutskott plägar
göra: delger kammaren sin uppfattning,
att eftersom frågan, när den förra
gången var uppe till behandling, inte
föranledde någon åtgärd, bör den i
fortsättningen inte heller göra det.

Vid behandlingen av vår motion om
utredning angående en professur i
landsbygdssociologi har jordbruksutskottet
i år inte remitterat ärendet för
yttrande — får man gissa att detta är
på grund av de dåliga erfarenheterna i
fjol, då praktiskt taget alla remissinstanser
tillstyrkte utredningen? Men
skrivningen är i år om möjligt ännu
vänligare än i fjol, och jag skall be att
få tacka för det. Utskottsmajoriteten har
emellertid inte heller i år underlåtit att
dra den sedvanliga slutsatsen, att motio -

nen bör till ingen riksdagens åtgärd
föranleda.

I fjol avstyrktes motionen med motivering,
att en eventuell professur i
landsbygdssociologi inte borde knytas
till lantbrukshögskolan utan till Uppsala
universitet. I år föreslogo vi att
utredningen skulle ta ställning till vilket
som kunde anses mest lämpligt.
På det sättet kunde inte avslagsyrkandet
i år ske med samma motivering som
i fjol. I år har man anfört kostnadsskäl.

För mindre än en månad sedan hörde
jag från en av regeringsbänkarna orden:
»Det gäller ju bara en liten summa
på 2 miljoner kronor.» Det var kanske
en liten summa i det sammanhanget.
Men i förhållande till dessa 2 miljoner
gäller det i dag bara en obetydlig utgift
för en utredning.

I höstas påminde jag i debatten om
hur vi så sent som i april 1950 hade
beslutat om en professur i egyptologi.
Förslaget kom då från regeringen och
föranledde inte ens någon debatt i kammaren.
Jag ansåg då liksom nu, att likaväl
som vi intressera oss för att vetenskapligt
studera ett folk, som levde för
flera tusen år sedan i en annan världsdel,
likaväl borde vi kunna visa intresse
för de människor som leva i vårt land
och under vår tid.

I föreliggande fall gäller det inte det
definitiva tillskapandet av en professur
-—• det gäller utredning om saken. Därför
är det väl i grund och botten inte
heller en kostnadsfråga. Men något gott
kan väl också komma från Nazaret,
d. v. s. även någon utanför regeringen kan
väl åtminstone vid en välvillig teoretisk
bedömning tänkas kunna komma med
ett förslag, som vore värt att genomföra.
T. o. m. om det skulle gälla något slags
professur.

När vi i höstas behandlade detta ärende,
blev frågan om vad landsbygssociologi
är för något föremål för debatt —
en i vissa stycken förvirrad debatt,
skulle jag vilja säga. Jag skall inte upp -

4 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 13.

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök: Avlöningar.

repa mina argument. Jag vill bara än
en gång trycka på att Förenta staterna,
som obestridligen är ett föregångsland
i fråga om sociologisk forskning, också
ägnat den del som kallas landsbygdssociologi
en betydande uppmärksamhet.
Vid 34 lantbrukshögskolor finns det
56 professorer i ämnet, och vid 33 högskolor,
som inte äro agrikulturellt betonade,
finns det 35 professorer i sociologi,
och då äro endast de medräknade,
som äro filosofie doktorer i ämnet.
Sådan vikt lägger man där vid landsbygdssociologien.

Vi ha i vårt land alltför litet vetenskapligt
klarlagt orsakerna till människornas
trivsel och vantrivsel. Vad är
t. ex. orsaken till flykten från landsbygden?
Vi ha studerat och lagt ned
mycket pengar på att få veta, hur vi
skola handla för att få råg, potatis och
sockerbetor att trivas och ge största
möjliga utbyte. Vi ha studerat hur vi
skola få kor, hästar och får att trivas,
och allt detta är givetvis till nytta. Men
det vetenskapliga studiet av människornas
trivsel och beroende av miljö och
annat, människornas trivselproblem, ha
vi glömt. Och det är väl ändå människorna
som är det väsentliga!

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! När utskottet inte heller i år
ansett sig kunna tillstyrka bifall till den
motion, som upprepats sedan föregående
år angående inrättandet av en
professur i landsbygssociologi vid lantbrukshögskolan
eller vid Uppsala universitet,
så beror inte detta på att utskottet
saknar intresse och förståelse
för de synpunkter, som ha legat till
grund för motionen. En ökad vetenskaplig
forskning på detta område är
utan tvivel önskvärd och bör komma till
stånd. Utskottet har emellertid inte blivit
övertygat om att denna forskning
är av en sådan speciell karaktär, att den

inte kan och bör ingå i den allmänna
sociologiska forskningen här i landet.

Vid behandlingen förra året av den
då föreliggande motionen remitterades
den till den humanistiska sektionen vid
Uppsala universitet. I det yttrande, som
universitetet då avgav, framhölls mycket
kraftigt att landsbygdens sociologiska
problem inte borde avskiljas från
forskningen på det sociologiska området
i övrigt.

När motionärerna här anföra som exempel,
hur det är ordnat i Amerika,
bör det framhållas att den högre lantbruksundervisningen
i Amerika inte är
lagd på samma sätt som i Sverige. Den
är inte avskild ifrån de övriga vetenskaperna
som den är hos oss. Därför
är det exemplet inte på något sätt vägledande.

Samhällsvetenskapen i vårt land är ju
bland annat representerad vid Uppsala
universitet, där det finns en professur
i detta ämne. Forskningen på jordbrukets
område och då det gäller landsbygdens
särskilda problem bör kunna
främjas bättre och mera effektivt genom
att denna forskning samordnas
med den allmänna sociologiska forskningen,
som sorterar under den professur
som finnes i Uppsala. Om arbetskraften
där är otillräcklig, bör det vara
möjligt att förstärka den. Om så sker,
tror jag säkert att syftet med denna motion
främjas bättre än genom att man nu
sätter igång en särskild utredning angående
en professur i landsbygdssociologi,
som skulle vara skild från den
övriga sociologiska forskningen..

Utskottet anser följaktligen icke att
saken gagnas bättre genom en utredning
än på det sätt som utskottet antytt.
Därför ha vi från utskottsmajoritetens
sida inte heller i år ansett oss kunna
tillstyrka bifall till motionen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels

Onsdagen den 11 april 1951 fm. Nr 13.

Lägre lantbruksundervisning m. m.: Lägre mcjeriskolor.

på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Ericsson i Näs begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
14 :o) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Ericsson i Näs begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 136 ja och 50 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i förevarande punkt.

Punkterna 15—35.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 36.

Lägre lantbruksundervisning in. ra.:

Lägre mejeriskolor.

Kungl. Maj :ts framställning i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln,
punkten 42, innefattade en
anslagsanvisning av 15 400 kronor.

I samband härmed hade utskottet behandlat
två inom riksdagen väckta, till

utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen 1:162 av herr Andersson,
Lars, m. fl. samt II: 209 av herr Johansson
i Norrfors m. fl., vari hemställts,
att ifrågavarande anslag måtte
för budgetåret 1951/52 höjas till 21 550
kronor.

Utskottet hemställde i denna punkt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning samt med
avslag å de likalydande motionerna
1:162 och 11:209, till Lägre lantbruksundervisning
in. m.: Lägre mejeriskolor
för budgetåret 1951/52 anvisa ett reservationsanslag
av 15 400 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Tjällgren, Bror Nilsson och Boman i
Stafsund, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till de likalydande motionerna
1:162 och 11:209, till Lägre
lantbruksundervisning m. m.: Lägre
mejeriskolor för budgetåret 1951/52 anvisa
ett reservationsanslag av 21 550
kronor.

Efter föredragning av punkten anförde: Herr

JOHANSSON i Norrfors: Herr
talman! Då jag jämte några andra ledamöter
av denna kammare väckt en
motion på denna punkt, skall jag be att
få säga några ord.

Vi anse att de lägre mejeriskolorna i
fråga om grunderna för erhållande av
statsbidrag borde kunna jämföras med
annan lägre lantbruksundervisning, och
det torde vara följdriktigt. Vi anse
vidare, alt om man skall kunna upprätthålla
denna skolverksamhet, böra
statsbidragen utgå enligt de förinånliligare
grunder, som gälla för lantbruks-,
lantmanna- och lantliushållsskolorna.

Utskottet säger i anledning av motionen,
att frågan om organisationen av
mejeriundervisningen prövats så sent
som 1949 och att man därför bör invänta
ytterligare erfarenhet, innan man

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Lägre lantbruksundervisning m. m.: Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lant bruksundervisningsanstalter.

vidtager några förändringar. Vi som
följt verksamheten på nära håll anse,
att mycket har förändrats sedan 1949.
Särskilt ha kostnaderna stigit för denna
skolverksamhet, och det borde därför
bli en förmånligare statsbidragsgivning.
Jag uttalar den förhoppningen, att
lantbruksstyrelsen beaktar dessa synpunkter
och till departementet gör
framställning om att få en ändring till
stånd, så att denna skolundervisning
kan jämställas med annan lägre undervisning.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den av herr Tjällgren
m. fl. avlämnade reservationen.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Till det föreliggande utskottsutlåtande!
har fogats ett stort antal reservationer,
vari i allmänhet yrkas
ökade anslag till olika ändamål. Anslagen
under nionde huvudtiteln avse
ju verksamheten på jordbrukets område
och äro av stor betydelse för näringen
och för folkförsörjningen i sin
helhet. Det är därför ganska naturligt
att de som ha ansvaret ute i landet för
denna verksamhet eller på annat sätt
äro särskilt engagerade i de olika verksamhetsgrenarna
äro angelägna om att
få så stora anslag som möjligt till den
verksamhet som de äro intresserade av,
och de som yrka ökade anslag på de
olika punkterna kunna i allmänhet anföra
goda skäl.

Årets statsverksproposition kännetecknas
ju av sträng sparsamhet och
återhållsamhet ifråga om utgifter på
alla områden. Nödvändigheten av att
iaktta en sådan sträng sparsamhet brukar
vitsordas av alla. Den kan alltså
anses vara allmänt erkänd. Men när
denna sparsamhet kommer att drabba
något anslag, varav man själv är särskilt
intresserad, då intar man kanske
inte alltid samma ståndpunkt som när
det gäller att tala om sparsamhet mera
i allmänhet.

Majoriteten inom utskottet har med
något undantag anslutit sig till Kungl.
Maj:ts förslag, och yrkanden från ett
stort antal motionärer ha måst avvisas.
Om man i ett ekonomiskt läge sådant
som det vi nu befinna oss i skall kunna
iaktta sträng sparsamhet med statens
utgifter, måste sparsamheten iakttas på
alla områden, och därför har utskottet
för sin del ansett sig böra följa Kungl.
Maj:ts förslag. På den nu föredragna
punkten har Kungl. Maj:t yrkat ett anslag
på 15 400 kronor. Motionärerna
yrka, att anslaget skall höjas till 21 550
kronor.

En av motionärerna erinrade ju nyss
om att frågan om en omorganisation på
mejeriundervisningens område så sent
som 1949 var föremål för beslut av
statsmakterna, och det är väl då litet
för tidigt att redan i år, 1951, motionera
om att man på nytt skall ta upp
denna fråga till omprövning och avgörande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
denna punkt dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets berörda
hemställan.

Punkterna 37 och 38.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 39.

Lägre lantbruksundervisning m. m.: Bidrag
till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter.

Under punkten 46 i statsverkspropositionens
nionde huvudtitel hade
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att
för nästa budgetår anvisa ett belopp av
1 500 000 kronor, vilket innebar en anslagsminskning
av 500 000 kronor.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13.

Lägre lantbruksundervisning m. m.: Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lant -

bruksundervisningsanstalter.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 106 av herr Nilsson,
Bror, m. fl. samt II: 144 av herr
Svensson i Grönvik in. fl., i vilka hemställts,
att riksdagen under ifrågavarande
anslag skulle anvisa ett belopp av
2 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning samt med avslag å de
likalydande motionerna I: 106 och
II: 144, till Lägre lantbruksundervisning
in. in.: Bidrag till byggnadsarbeten
vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
för budgetåret 1951/52 anvisa
ett reservationsanslag av 1 500 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Tjällgren, Bror Nilsson och Boman i
Stafsund, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
samt med bifall till de likalydande motionerna
I: 106 och II: 144, till Lägre
lantbruksundervisning in. in.: Bidrag
till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
för budgetåret
1951/52 anvisa ett reservationsanslag
av 2 000 000 kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr SVENSSON i Vä: Herr talman!
På denna punkt har Kungl. Maj:t äskat
ett anslag av 1 500 000 kronor, vilket
innebär en minskning med 500 000 kronor
av anslaget för innevarande budgetår.
Från bondeförbundshåll ha herr
Bror Nilsson i första kammaren och
herr Svensson i Grönvilc i andra kammaren
molionslcdes hemställt om en
uppräkning av Kungl. Maj:ts anslagsäskande
med en halv miljon till 2 miljoner
kronor eller samma anslag som
under innevarande år. Lantbruksstyrelscn
har hemställt, att anslaget för nästa

budgetår skulle höjas med 2 miljoner
kronor, men på grund av det svåra
ekonomiska läge som råder ha motionärerna
ansett sig böra stanna vid att
äska att samma anslag skall utgå som
för innevarande budgetår.

Det föreligger på denna punkt, herr
talman, en utredning angående byggnadsbeståndet
vid våra lantmannaskolor
och lantbruksundervisningsanstalter
i allmänhet, och det torde inte vara
någon överdrift att säga, att tillståndet
vad såväl skollokaler som lärarbostäder
och ekonomibyggnader beträffar är
mycket dåligt. Det föreligger utan tvivel
ett trängande behov. Jag har för
min personliga del givetvis inte kunnat
förvissa mig om hur det är med lokalerna
vid lantbruksundervisningsanstalterna
landet över, men jag kan utan
vidare vittna om att behovet av en förbättring
på detta område vid den lantbruksundervisningsanstalt,
som ligger i
min egen hemtrakt och som jag känner
väl till, är mycket stort.

Vi äro visserligen medvetna om att
det i en tid som denna är nödvändigt
att så långt det är möjligt begränsa de
offentliga investeringarna, men vi anse,
att byggnadsbehovet är av så stor angelägenhetsgrad,
att man ändå bör försöka
anvisa medel i så stor utsträckning
som det är möjligt. Vi motionärer
1m som sagts begränsat oss till det anslag
som utgår i år, och jag ber, herr
talman, alt med dessa ord få yrka bifall
till den vid denna punkt av jordbruksutskottets
utlåtande fogade reservationen.

Häruti instämde herrar Boman i
Stafsund, Andersson i Dunker och
Norup.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Som den föregående ärade talaren
redan har omvittnat, har Kungl.
Maj:t minskat anslaget till byggnadsår -

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Lägre lantbruksundervisning m. m.: Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lant bruksundervisningsanstalter.

beten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
med 500 000 kronor jämfört
med innevarande budgetår. För budgetåret
1949,50 utgjorde detta anslag
1 500 000 kronor och för budgetåret
1950 51 2 miljoner kronor. Departementschefen
har i den föreliggande
statsverkspropositionen föreslagit, att
anslaget för nästa budgetår skall sättas
till 1 500 000 kronor. Nu är det beräknat
att det kommer att finnas vissa reserver,
och dessutom finns det en reservation
från budgetåret 1947/48 om
1 miljon kronor, vilken är avsedd att
tagas i anspråk under nästa budgetår.
Det torde därför kunna sägas, att den
byggnadsverksamhet det här gäller bör
kunna upprätthållas i ungefär samma
omfattning som under innevarande och
närmast föregående år.

Det är ju känt, som den föregående
talaren nämnde, att byggnaderna vid
dessa undervisningsanstalter ofta äro
bristfälliga. Det behövs ombyggnad och
modernisering, och det behöver uppföras
nya skolor. Det vore ju önskvärt
om dessa arbeten kunde fortgå i
en hastigare takt än vad som hittills
har skett. Emellertid bör det kanske
erinras om att undervisningen vid skolorna
kan bli lika god även om de
inte äro så moderna, och det har sagts
vid behandlingen inom utskottet, att
det ofta förekommer att skolor, som
ingalunda äro moderna, ha minst lika
riklig elevtillströmning som de moderna
skolorna. Det har också i utskottet vittnats
om att skolorna i vissa fall ha
stora svårigheter att skaffa elever.

Man liar ju anvisat en viss kvot för
byggnader av det slag det här gäller,
och den kvoten måste hållas. Jag menar,
att man väl även under nästa budgetår
får nöja sig med att fortsätta arbetet
med att bygga nya skolor och modernisera
de gamla i ungefär samma takt
som under närmast föregående år.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr NORUP: Herr talman! Jag fäste
mig vid ett uttalande som utskottets
vice ordförande här fällde. Han sade,
att det nog går lika bra att få elever
och sköta undervisningen om man har
mycket dåliga lokaler som om man har
bra. Jag undrar om herr vice ordföranden
i utskottet är beredd att till andra
områden överflytta den tesen. Jag skulle
tro, att undervisningen lider av de tråkiga
och mycket bristfälliga byggnader
som finnas på många håll. Det är väl
då ett ganska svagt argument att säga,
att man tror att eleverna få lika god
utbildning. Jag skulle tro att vi skulle
kunna spara rätt mycket pengar på
byggnader i detta land om den nämnda
tesen kunde slå igenom. Nu vill jag ju
inte acceptera den. Jag anser att vi behöva
följa med i utvecklingen på byggnadsområdet
lika väl som på andra
områden. Jag är nog av den meningen,
att vad som äskas av lantbruksstyrelsen
— som ju följer utvecklingen av dessa
saker —- säkerligen är befogat. Jag vet
att styrelserna för många lantbruksundervisningsanstalter,
de må ägas av
landsting eller av garantiföreningar,
vilja ha nya byggnader för att få så
goda förhållanden som möjligt vid skolorna.
Man frågar sig, om det är anledning
att sätta dessa landsbygdsskolor i
undantagsställning, när man i våra städer
och tätorter går in för att bygga
flera skolor, vilket för all del i och för
sig är önskvärt. Om man gjorde en
jämförelse tror jag man skulle finna, att
det är många lantmannaskolor som
borde gå före en del skolor i städer och
tätorter.

Majoriteten i utskottet liksom statsrådet
har försökt bortförklara det aktuella
i behovet, men även om vi leva i tider
då man måste iaktta inskränkningar,
tycker jag för min del att man har gått
väl långt när det gäller våra lantmannaskolor.
Jag vill därför rikta en vädjan
till kammarens ledamöter. Här kan man
skapa bättre förhållanden för lands -

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13.

Lägre lantbruksundervisning m. m.:

bruksundervisningsanstalter.

bygdens ungdom, bereda dem tillfälle
till undervisning i skollokaler som iiro
fullt jämförliga med andra gruppers,
genom att i ringa mån utöka deras
möjligheter att bygga skolor. Av byggnadskvoten
borde dessa 2 miljoner,
som motionärerna äska och som lantbruksstyrelsen
har tillstyrkt, kunna
överföras.

Utöver det instämmande jag för en
stund sedan gjorde i herr Svenssons i
Va yttrande ber jag att nu också få yrka
bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON i Tungelsta (kort
genmäle): Herr talman! Herr Norup
säger att jag nyss skulle ha sagt, att det
går lika bra att undervisa i skolor som
äro mycket dåliga som i skolor som
äro moderna. Jag yttrade mig nog inte
riktigt på det sättet, utan jag sade att
det har visat sig, att elevtillströmningen
kan vara lika stor och undervisningen
lika bra i skolor som inte äro så moderna.
Det vittnar erfarenheten om, och
det tror jag nog herr Norup är villig
att erkänna. Men mellan skolor som
äro mindre moderna och skolor som
äro mycket dåliga är det ju en väsentlig
skillnad.

Jag är av samma mening som herr
Norup, att landsbygdens undervisningsanstalter
skola göras jämbördiga med
undervisningsanstalter för övriga samhällsgrupper.
Det äro vi ju också i färd
med att göra. Det sker varje år en upprustning
och nybyggnad av lantmannaskolor,
men frågan är bara, i vilken takt
det är möjligt att fortsätta med detta
arbete. Utskottet har förutsatt att det
skall kunna ske i ungefär samma takt
under nästa budgetår som under innevarande
budgetår. Och det få vi väl
vara nöjda med i dagens läge.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande.

Herr NORUP (kort genmäle): Herr
talman! Jag är tacksam för herr An -

Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lant derssons

i Tungelsta medgivande att
det är lika viktigt för landsbygdens
ungdom som för annan ungdom att få
goda skollokaler. Sedan svängde emellertid
herr Andersson en liten smula i
sitt anförande och talade om moderna
undervisningsanstalter. Ja, i den mån
man kan använda benämningen moderna
på de skolor, som man nu begär
att få bygga om, skall jag ge vika. Jag
skulle dock tro att man inte kan sammankoppla
ordet modern med de skolor
det här gäller. Jag vidhåller också
min övertygelse att undervisningen
lider av att bedrivas i alldeles för dåliga
lokaler.

Vad sedan beträffar den takt, i vilken
upprustningen skall ske, vill jag
endast göra den reflexionen, att det är
ett märkligt förhållande att när man
rör sig på jordbrukets område skall takten
vara så långsam, under det att den
kan vara ganska snabb på andra områden.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Det är självfallet inte svårt att mobilisera
en hel del skäl för att yrka på en
fortsättning av byggnationen i fråga
om lantmannaskolor och de lägre lantbruksundervisningsanstalterna.
Det är
inte svårt att understryka nödvändigheten
av att vi i sådana undervisningsanstalter
skola ha en kvalitativt hög
standard. Jag föreställer mig att ingen
här i kammaren har någon avvikande
mening i fråga om de synpunkter som
anförts från herr Norups sida. Men vi
få när det gäller denna fråga liksom
alla andra frågor taga hänsyn till det
faktiska förhållandet, och då hjälper
det inte med en aldrig så vacker argumentering.
Tack vare den reservation
som torde komma att föreligga på detta
anslag vid innevarande budgetårs slut
kunna vi för nästa budgetår reservera
lika mycket pengar för byggnationen

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Lägre lantbruksundervisning m. m.: Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lant bruksundervisningsanstalter.

vid de lägre lantbruksundervisningsanstalterna
som under innevarande budgetår
eller 2 miljoner kronor. Men det
är inte bara fråga om att skaffa pengar
utan också om att pressa in dessa byggnationer
inom den byggnadskvot, som
står till jordbruksdepartementets förfogande.
I denna byggnadskvot, som rör
sig om cirka 4,5 miljoner kronor, skola
pressas in inte bara nybyggnader vid
de lägre lantbruksundervisningsanstalterna
utan även alla nybyggnader vid
de tre högskolorna, lantbruksliögskolan,
veterinärhögskolan och skogshögskolan.
Vidare skola inom denna ram pressas
in byggnationerna för statens skogsskolor
och för statens försöksgårdar,
däri inkluderat även ekonomibyggnader.
Kammarens ledamöter och framför
allt utskottets ledamöter äro ju väl underrättade
om hur många vällovliga
önskemål som föreligga både om nybyggnader
vid de tre högskolorna, i
överensstämmelse med den plan som
riksdagen har antagit, om nybyggnader
och reparationer vid försöksgårdarna
och om restaureringar vid skogsskolorna.
Om man här skall ge den speciella
skoltyp, som lantmannaskolorna utgöra,
en halv miljon mera än Kungl. Maj:t
och utskottet föreslagit och räkna med
att här ifrågasatta byggnadsarbeten
skola bli effektuerade, kan detta inte
ske på annat sätt än att den byggnadskvot,
som är avsedd för alla övriga
undervisningsanstalter inom jordbruket,
reduceras med motsvarande summa.
Tar man hänsyn till dessa konsekvenser,
är jag övertygad om att man
inte utan vidare kan vara beredd att
säga, att lantmannaskolornas byggnationsintresse
går före skogsskolornas,
högskolornas och de statliga försöksgårdarnas.
Det är ganska verklighetsfrämmande
att tänka sig att vi nästa
år skulle vara i det läget att man kan
räkna med en utökning av den byggnadskvot,
inom vilken jordbruksdepartementet
har att röra sig. Det förutsät -

ter att man får en allmän utökning av
byggnadskvoten inte bara för jordbruksdepartementet
utan även för alla
andra departement, sålunda över hela
verksamhetsfältet. Jag föreställer mig,
att det är verklighetsfrämmande att tro
på en expansion av byggnadskvoten
nästa år. Då kvarstår som ett ofrånkomligt
faktum att om man för här
ifrågavarande ändamål ger ett större
anslag och begär att det skall användas,
går det ut över jordbrukets övriga undervisningsanstalter
och försöksgårdar.
Om man ser saken från den utgångspunkten
— och så måste man se den —
tror jag nog att den disposition av 1,5
miljoner kronor, som utskottet här föreslår,
plus den halva miljon, som finnes
reserverad från föregående år, kommer
att innebära en ganska riktig fördelning
med hänsyn till departementets
resurser och alla de olika behov
som ställa sig i förgrunden och kräva
att bli tillgodosedda.

Herr talman, jag har velat anföra
denna synpunkt på problemet. Den får
inte glömmas när man debatterar och
voterar på denna punkt.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! .Tåg skall inte säga någonting
om storleken av det anslagsbelopp det
här gäller. Det är emellertid ett par
andra synpunkter som jag tycker det
kan vara skäl att framföra, till den
kraft och verkan det hava kan.

Jag har länge förvånat mig över att
det skall vara så dyrt att sätta en lantmannaskola
i stånd. Redan för några
år sedan var det inte ovanligt att man
var uppe i 1,2 till 1,3 miljoner kronor
för att inrätta en skola för 50—60 elever.
Nu är man uppe i 1,5 miljon, och
kostnadsförslagcn ligga ibland väsentligt
däröver. Jag har svårt att värja
mig för tanken att man i vissa avseenden
bygger onödigt dyrt. Det är nog
alldeles riktigt att undervisningen

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13.

Lägre lantbruksundervisning m. m.: Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lant bruksundervisningsanstalter.

främjas av goda lokaler, men det behöver
ju inte nödvändigtvis vara dyra lokaler.
På detta område har man en
rätt stor marginal att röra sig inom.
Det är naturligtvis nödvändigt att man
har tillräckligt rymliga lokaler, som
man kan trivas i, och tillgången till
god undervisningsmateriel betyder kanske
ännu mera. Men när det gäller
kostnaden för utförandet finns det en
mängd detaljer att beakta. Om en viss
detalj fått en dyrare utformning kanske
detta kan påverka skolhusets varaktighet
men knappast vare sig trivsel
eller undervisningsresultat. Jag har
själv undervisat vid en skola, som under
sina första år kanske hade de
sämsta lokaler man gärna kan starta en
skola med men som under de senaste
åren tillhört de bäst utrustade skolorna
i fråga om utrymme och lokaler. Jag
är sålunda en smula förtrogen med bägge
delarna.

Nu kan man ju säga, att man inte
skall missunna landsbygdens ungdom
att ha goda skolor, och det gör jag visst
inte. Men när läget är sådant som det
för närvarande är och som det tydligen
länge kommer att bli, när man alltså
har att röra sig inom en tämligen
begränsad ram, så innebär ett alltför
kostsamt utförande av dessa byggnadsföretag,
att så många flera skolor bli
kvar i kön och få vänta på att få sina
lokaler upprustade. Man höjer kvaliteten
på de nybyggda skolorna men fördröjer
samtidigt byggandet och upprustandet
av andra skolor. Jag är inte beredd
att nu ingå på någon detaljkritik.
Det är bara en allmän synpunkt jag har
velat framföra. Jag tror att man har
anledning att noga överväga om det
inte vore möjligt att klara sig med litet
billigare utförande än nu i vissa
fall förekommer. Kunde man spara 20
procent av bygguadskostnadcrna vid
en skola, skulle ju detta betyda, att
man kunde upprusta fem skolor i stället
för fyra för samma kostnad. Ett så -

dant tillvägagångssätt skulle enligt min
mening i nuvarande läge vara till fördel
för landsbygden och lantbruksundervisningen.

Herr NORUP: Herr talman! Chefen
för jordbruksdepartementet anförde att
det skulle vara felaktigt att fördela den
byggnadskvot som blivit anvisad för
jordbrukets del på annat sätt än som
föreslagits. Jag är personligen mycket
tacksam för det intresse som herr statsrådet
har visat för den högre lantbruksundervisningen,
och jag tror inte att
det är möjligt att i någon avsevärd mån
minska byggnadsverksamheten vid våra
tre högskolor. Men jag undrar om herr
statsrådet har övervägt om det inte
skulle kunna bli någon ändring till
jordbrukets favör när det gäller fördelningen
av byggnadskvoterna mellan de
olika departementen. Jag tror alt det
är befogat att resonera på detta sätt.
Ty när man jämför det skolbyggande
som äger rum i städer och tätorter med
vad som bygges på landsbygden, får
man nog en känsla av att landsbygden
väger för lätt vid de avgöranden som
träffas. Jag hemställer till jordbruksministern
att han begagnar den energi
som han besitter på olika områden
även när det gäller fördelningen av
byggnadskvoten mellan de olika departementen,
så att jordbrukets skolor
kunna bli bättre tillgodosedda.

Herr Svensson i Ljungskile säger atl
man borde taga under övervägande att
bygga billigare skolor. Jag skulle då
till herr Svensson vilja ställa frågan:
Menar herr Svensson, att en standardsänkning
skulle ske endast för landsbygdens
skolor eller alt en sådan skulle
omfatta all skolbyggnadsverksamhet
här i landet? De olika skolorna få väl
i så fall gå jämsides med varandra. Jag
kan hålla med om att kostnaderna för
våra skolor hålla på att springa i höjden
i en takt som snart tycks vara

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Reseunderstöd för studier på jordbrukets område.

omöjlig att hejda. I varje fall är det
väl omöjligt för våra landsbygdsskolor,
bakom vilka stå garantiföreningar med
begränsade medel, att företaga skolbyggnadsarbeten
med nuvarande kostnader.
Det är säkerligen skäl att överväga
de synpunkter, som herr Svensson
i Ljungskile gav uttryck åt. Men
jag skulle tro att man då får låta dem
gälla generellt för skolbyggnadsverksamheten
i vårt land.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag tror att det finns anledning
att överväga de synpunkter som
jag nyss framförde även när det gäller
skolor av annan form. Men nu var det
lantmannaskolorna som vi diskuterade.
Och för min del har jag kanske lättare
att ha en smula begrepp om den saken
än om en del andra ting på skolväsendets
område. Man lär sig inte mera
ifall det t. ex. är mahognydörrar i en
skola än om det är dörrar av billigare
typ. Jag tror nog att herr Norup i själ
och hjärta är överens med mig om de
allmänna synpunkter jag här framfört.
Det är säkerligen nödvändigt att komma
fram till ett billigare utförande av
våra skolbyggnader.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Svensson
i Vä begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
39 :o) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets i punkten gjorda
hemställan.

Punkterna 40—42.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 43.

Reseunderstöd för studier på jordbrukets
område.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln,
punkten 50, hemställt om en medelsanvisning
av 75 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat en inom riksdagens andra
kammare väckt, till utskottet hänvisad
motion, nr 384, av herr Karlsson i
Stuvsta, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att för ifrågavarande ändamål
anvisa ett förslagsanslag av
15 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning samt med avslag å motionen
II: 384, till Reseunderstöd för
studier på jordbrukets område för budgetåret
1951/52 anvisa ett reservationsanslag
av 75 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr KARLSSON i Stuvsta: Herr talman!
Den allmänna sparsamhetslinje,

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13.

Reseunderstöd för studier på jordbrukets område.

som kännetecknar de flesta huvudtitlar
vid innevarande års riksdag, utmärker
också nionde huvudtiteln. Det finns givetvis
undantag, och till de mera märkliga
av dessa hör anslaget under här
förevarande punkt: »Reseunderstöd för
studier på jordbrukets område.» Anslaget
under denna punkt har uppräknats
från 15 000 till 75 000 kronor eller med
andra ord femdubblats. Stegringen motiveras
med de ökade möjligheter för
studier som nu föreligga i Amerika.
Jag har givetvis ingenting att erinra
mot studier och studieresor i Amerika
eller något annat land. Där som på
andra håll ute i världen finnes väl alltid
något att lära. Jag har endast velat påminna
om att det av olika motionärer
framförts så många andra behjärtansvärda
önskemål på olika områden, som
man dock i dagens ekonomiska läge inte
ansett sig kunna tillmötesgå.

AU anspråken just på detta område
rönt en särdeles välvillig behandling
har ju den bakgrunden att anslagshöjningen
i fråga rekommenderats av Marshalladministrationen.
De propåer, som
komma från detta håll, brukar man vara
lyhörd för, och då få andra vanliga
hänsyn vika. Det gäller ju här inte något
större belopp. Jag har emellertid i
en motion framhållit, att man kanske
skulle vara sparsam konsekvent och att
det här för övrigt knappast kan röra
sig om ett så belijärtansvärt ändamål,
att det bör ställas i särklass. Jag tycker
att det med hänsyn till konsekvenserna
såge bättre ut om man också höllc detta
anslag vid föregående års nivå.

Herr talman! Jag ber med det sagda
att få yrka bifall till motion nr 384 i
denna kammare.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Ilerr
talman! Åt den motivering, som den
föregående talaren har anfört för avslag
på yrkandet om ökning av detta
anslag jämfört med föregående år, skall

jag inte ägna någon närmare kommentar.
Jag vill endast rent allmänt säga,
att det väl ändå är ett önskemål att
jordbrukarna beredas möjlighet att studera
förhållandena på jordbrukets område
i andra länder. Det kan väl inte
vara särskilt förkastligt, att sådana studier
äga rum i ett sådant land som
Amerika.

Det är säkerligen många jordbrukare
som skulle önska studera förhållandena
på jordbrukets område i exempelvis
Sovjetunionen, men det finns ingen
möjlighet för de svenska jordbrukarna
att få göra det, lika litet som det väl
finns möjlighet för jordbrukarna i det
landet att studera jordbruksförhållandena
i vårt land.

Jag tillhörde en gång en kommitté,
som hade att utreda en fråga, som berörde
jordbruket; det gällde de kollektiva
jordbruken. Det gjordes då en förfrågan
från kommitténs sida, huruvida
det skulle vara möjligt att få idka studier
i Sovjetunionen, där det lär finnas
kollektivjordbruk, men det hade då
meddelats från sovjetryska beskickningen
här, att det inte kunde tillåtas
att svenska riksdagsmän skulle få resa
omkring i Ryssland.

Nu menar jag, att om det finns andra
länder där det är möjligt för de svenska
jordbrukarna att idka studier på
jordbrukets område, skall väl ingen
behöva ondgöra sig över det utan med
tacksamhet acceptera dessa möjligheter.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Ilerr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i den
föredragna punkten dels ock på bifall
till den i ämnet väckta motionen
11:384; och biföll kammaren utskottets
berörda hemställan.

Punkterna 44—47.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Aotboskapsavelns befrämjande: Understöd åt kontrollföreningsverksamhet.

Punkten 48.

Nötboskapsavelns befrämjande: Understöd
åt kontrollföreningsverksamhet.

Sedan punkten föredragits, yttrade

Herr LARSSON i Karlstad: Herr talman!
Med anledning av Kungl. Maj:ts
framställning under punkten 56 i nionde
huvudtiteln, som gäller »Nötboskapsavelns
befrämjande: Understöd åt
kontrollföreningsverksamhet», har det
väckts en motion med anhållan om en
ökning av anslaget med 15 000 kronor
för möjliggörande av en synnerligen
välbehövlig och mycket skälig löneförbättring
åt de hos kontrollnämnden anställda
överkontrollassistenterna.

Jordbruksutskottet, som behandlat
detta ärende under nu förevarande
punkt nr 48 i sitt utlåtande, har emellertid
med hänvisning till nödvändigheten
att iakttaga största möjliga sparsamhet
med statsverkets medel avstyrkt
motionen, och med anledning därav
skall jag be att få göra en kort kommentar.

Såväl i lantbruksstyrelsens anslagsäskanden
som motionsvis i riksdagen
har det vid olika tillfällen under de senare
åren påyrkats en sådan löneförbättring
för överkontrollassistenterna
som den nu föreslagna. I sin framställning
till 1949 års riksdag hade lantbruksstyrelsen
föreslagit en provisorisk
avlöningsförbättring, varigenom överkontrollassistenterna
skulle erhålla en
lön jämförlig med jordbruksinstruktörerua,
nämligen lönegraden Ca 16 jämte
rörligt tillägg och dessutom ökad traktamentsersättning.
Departementschefen
anförde då, att frågan inte borde upptagas
till prövning förrän i samband
med det slutliga ställningstagandet till
kontrollföreningsverksamhetens framtida
utformning. Kontrollföreningsverksamheten
hade nämligen varit föremål
för en utredning av en kungl. kommitté,
som avgivit ett utlåtande i november
1948, och däri bland annat före -

slagit att varje hushållningssällskap
skulle få statsbidrag till en s. k. husdjursinstruktör.
När sällskapen hade
fått dessa befattningshavare skulle de
övertaga det arbete som dittills handhafts
av överkontrollassistenterna.

Kommitténs förslag hade tillstyrkts
av lantbruksstyrelsen, och även departementschefen
uttalade sig mycket välvilligt
för en dylik lösning av frågan. I
avvaktan på genomförandet av den nya
organisationen kom lantbruksstyrelsen
år 1950 med en förnyad anhållan av
samma innehåll som år 1949 beträffande
löneförbättring och ökad traktamentsersättning
åt överkontrollassistenterna.
Den gången avstyrkte departementschefen
lantbruksstyrelsen förslag
med hänvisning till då rådande löncstabilisering.

Beträffande årets anslag uttalade lantbruksstyrelsen,
när det gällde anslag
till hushållningssällskapens avlöningar:
»Enligt lantbruksstyrelsens mening bör
frågan om anställande hos hushållningssällskapen
av särskilda husdjursinstruktörer
icke längre ställas på framtiden.
— ---Ytterligare uppskov med tillsät tandet

av luisdjursinstruktörcr kan därför
komma att äventyra genomförandet
av de utav riksdagen beslutade åtgärderna.
» Det sista syftade på åtgärderna
på husdjursskötselns område.

Lantbruksstyrelsen ansåg det säkert
att förslaget om anslag till dessa befattningshavare
skulle gå igenom, och
förmodligen av den anledningen tog
lantbruksstyrelsen inte upp något äskande
om ökade löneförmåner till överkontrollassistenterna.
Departementschefen
säger emellertid, att med hänsyn
till det statsfinansiella läget kan reformen
icke genomföras just nu. Men därigenom
bli överkontrollassistenterna
lämnade helt utanför, och de stå kvar
i samma löneläge som de ha haft i åtskilliga
år trots alla framställningar som
ha gjorts.

Jag måste få säga ett par ord om dessa
övcrkontrollassistenters arbete.

Onsdagen den 11 april 1951 fm. Nr 13.

Lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård.

Kontrollföreningsverksamheten utgör,
kan man säga, primärmaterial för bedömningen
av nötkreaturens avelsvärde.
Detta är mycket bra, men det har också
gjort att djurägarna ha en viss benägenhet
att försöka få så vackra siffror
som möjligt. För att allt skall gå rätt
till har man sedan långa tider haft en
särskild inspektion av kontrollassistcnterna,
och ett flertal hushållningssällskap
ha anställt överkontrollassistenter.
Sällskap med ett mindre antal kontrollföreningar
ha emellertid inte kunnat
anställa särskilda sådana överkontrollassistenter,
och därför har inom lantbruksstyrelsen
den s. k. kontrollnämnden
anställt ett visst antal dylika, som
stå till förfogande för de hushållningssällskap
som inte ha egna överkontrollassistenter.
Dessa överkontrollassistenters
antal är f. n. sex. De ha en lön av
5 000 kronor per år plus tre ålderstilllägg,
som de få efter tre, sex och nio
år, vartdera på 300 kronor per år. De
ha att övervaka, var och en av dem,
00 å 70 kontrollassistenter, och de äro
sålunda på sätt och vis ansvariga för
att dessas arbete bedrives enligt de
bestämmelser som därom äro utfärdade.
Eu kontrollassistent har för närvarande,
enligt det avtal som finns, ungefär
4 500 kronor per år då han har tjänstgjort
i sex år —• han börjar med 3 625
kronor per år —- vartill kommer förmånen
av fri kost och fritt logi under
tjänstedagarna eller också en kontant
ersättning. En kontrollassistent har således
i vissa fall något högre lön än den
person som har att övervaka att han
sköter sitt arbete på föreskrivet sätt.
lin uppflytlning till den lönegrad, som
ingen har bestritt vara för överkontrollassistenterna
lämplig, nämligen lönegrad
Ca 10, skulle betyda en ökning
med cirka 2 500 kronor för var och en
av dessa, som nu ha 5 000 kronor eller
något mer. En del ha ålderstillägg, och
en av dem har hållit på i 33 år. De som
äro gamla i tjänsten ha en lön av 5 900
kronor allt som allt; inga .sociala för -

måner i form av pension eller lön under
sjukdom förekomma heller.

Jag känner så pass väl till traditionen
inom riksdagens arbete, att jag vet att
det inte lönar sig att ställa något yrkande
om bifall till vår motion, då det
inte ens finns en reservation att knyta
ett sådant yrkande till. Jag skall alltså
inte ställa något yrkande, men jag har
inte kunnat underlåta att påtala den
märkligt låga lönesättning som gäller
för denna ytterst lilla grupp av befattningshavare.

Häruti instämde herr Nolin.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
i punkten bifölls.

Punkterna 49—73.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 74.

Lindring i mindre bemedlades kostnader
för djursjukvård.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Tillsammans med några andra
av utskottets ledamöter har jag vid denna
punkt antecknat en blank reservation.
Med anledning därav skall jag be
att få anföra några synpunkter.

I den föreliggande punkten har Kungl.
Maj:t föreslagit att grunderna för dessa
veterinärkostnaders gäldande från
ett statsanslag skulle förändras. Det var
så sent som år 1949 som riksdagen på
förslag av Kungl. Maj:t beslöt, att djurägare
som hade mer än 3 500 kronor
per år i till statlig inkomstskatt taxerad
inkomst icke skulle kunna erhålla bidrag.
Man satte alltså gränsen vid 3 500
kronor mot tidigare 2 500 kronor. I det
betänkande från jordbruksutskottet, vari
detta föreslogs och som riksdagen godkände,
hade man särskilt poängterat att

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Lindring i mindre bemedlades kostnader

man ansåg att de grunder, som man
på det sättet fastställde, skulle bli av
provisorisk karaktär; de skulle tillämpas
på försök för alt man skulle se
hur de verkade.

Nu har det visat sig att påfrestningen
på detta anslag har blivit synnerligen
stor. ökningen av bidragen från statens
sida har skett i en takt som varit mycket
hastig under den korta tid som har
förflutit. Det har därför av besparingsutredningen
framlagts förslag om att
reglerna för erhållande av bidrag skulle
ändras tillbaka till vad som gällde före
år 1949. Man skulle alltså stanna vid
inkomsten 2 500 kronor.

Departementschefen har inte ansett
sig kunna följa besparingsutredningen,
utan istället föreslagit en mjukare övergång,
som innebär att den som har en
inkomst av mellan 2 500 och 3 500 kronor
per år skall erhålla ett statsbidrag
svarande mot hälften av kostnaderna
för djursjukvården. Det skulle alltså bli
en mjukare övergång innan detta bidrag
klippes av tvärt för djurägarna. Vi reservanter
ansågo att det kunde vara
skäl i att pröva hur denna av Kungl.
Maj:t föreslagna anordning skulle verka.
Det skulle i varje fall innebära att
den nuvarande tvära övergången från
fullt bidrag till ingenting alls skulle ersättas
av en betydligt mjukare övergång
Det är nämligen känt att det många gånger
har väckt och väcker stort missnöje
ute i bygderna, när t. ex. en djurägare,
som har en inkomst på mindre än 3 500
kronor men i övrigt har en god ekonomi,
erhåller full ersättning från det
allmännas sida för denna vård, medan
hans granne, som kanske har skuld
på allt vad han äger, som kanske har
en stor familj och som nödgas syssla
med förvärvsarbete utanför det egentliga
jordbruket och på det sättet kommer
upp i en större inkomst än ilen
förstnämnde, vilken har en god ekonomisk
ställning, blir helt avstängd från
att erhålla något bidrag. Den av Kungl.
Maj:t föreslagna anordningen skulle

för djursjukvård.

som sagt innebära en något mjukare
övergång därvidlag.

Nu har redan första kammaren fattat
beslut i detta ärende, och jag skall,
herr talman, inte framställa något yrkande.

Herr JONSSON i Järvsand: Herr talman!
Som kammarens ärade ledamöter
säkert finna, har jordbruksutskottet vid
årets behandling av huvudtiteln varit
rätt känsligt för sparsamhetssynpunkterna.
Det har många gånger skett en
nedskärning av anslag, som i och för
sig kunna betecknas som mycket berättigade.

När det gäller den punkt som här behandlas,
nämligen statsbidraget till lindring
av mindre bemedlades djursjukvård,
har emellertid utskottets majoritet
icke helt kunna följa dessa sparsamhetsparoller.
Så sent som år 1949 beslöt
riksdagen efter en motion, som hade
tillstyrkts av jordbruksutskottet, att
man skulle ändra inkomstgränsen för
erhållande av dessa bidrag från 2 500
kronors taxerad inkomst till 3 500 kronor.
Det beslutet avsåg icke en ökning
av kretsen av de bidragsberättigade,
utan det var en naturlig utveckling av
penningvärdets försämring. Att det sedan
har inneburit en avsevärd ökning
av anslagsbeloppet för detta ändamål
sammanhänger givetvis också med att
det har blivit ökade kostnader för veterinärbesök.
Icke minst när det gäller
resekostnaderna har detta spelat sin
stora roll. Dessutom har ju den intensivare
boskapsskötseln ute i skogsbygderna
gjort, att man anlitar veterinärerna
på ett sätt som man inte förr
gjorde.

När det nu föreslås en sänkning av
inkomstgränsen för erhållande av dessa
bidrag till 2 500 kronors taxerad inkomst,
anse vi detta vara en så avgjord
försämring och en försämring som på
ett så orättvist sätt drabbar de avsides
boende småbrukarna här i landet, att

Onsdagen den 11

Lindring i mindre

vi inom utskottets majoritet icke ha
kunnat vara med om denna ändring.
Det är möjligt att det förslagsanslag som
här äskas — 700 000 kronor — kommer
att visa sig otillräckligt. Det är
dock inte säkert att så blir fallet, ty
inkomsterna av jordbruk och skogsbruk
ha ju ökat rätt mycket, och jag skulle
därför tro att det inte är så många som
komma under denna gräns, 3 500 kronors
taxerad inkomst. Vi kunna emellertid
vara övertygade om att de jordbrukare,
som befinna sig under denna
gräns och som dessutom ha långa resor
till veterinären, äro i ett sådant
ekonomiskt nödläge att ett bidrag med
100 procent av kostnaderna är väl motiverat.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag vill bara göra några kommentarer
till regeringens förslag. Jag har kanske
ett behov av att inför kammarens ledamöter
något närmare redogöra för vad
det är som har föranlett regeringen att
här gå in för en så pass markerad besparingsåtgärd,
som föreliggande förslag
innebär. Jag ber att få erinra om
att vid den riksdagsdebatt, som följde
av förslaget att höja gränsen från 2 500
till 3 500 kronors inkomst var man angelägen
om att understryka, att den nya
inkomstgränsen finge betraktas som ett
provisorium. I den debatten anfördes
det också ifrån bl. a. min sida, att man
ju här hade att ta hänsyn till vad riksdagens
revisorer hade sagt, ett uttalande,
som även var godkänt av kamrarna,
i vilket riksdagens revisorer hade påpekat
just den starka ökningen av belastningen
på detta förslagsanslag. Riksdagens
revisorer hade vidare sagt ifrån,
att därest anslagsgränsen överstege
500 000 kronor, fanns det anledning att
se på frågan en gång till och ta upp
anslaget till förnyad prövning.

april 1951 fm. Nr 13.

bemedlades kostnader för djursjukvård.

Nu har emellertid utvecklingen gått
därhän, att man har kommit långt ovanför
den anslagsgräns, som enligt riksdagens
revisorer skulle vara en varningssignal.
Under budgetåret 1949/50
kom man upp till 750 000 kronor, och
utvecklingen under innevarande budgetår,
så långt fram man kan följa den
för närvarande — och det kan man ju
över hälften av året — talar för att anslagsbelastningen
i år kommer att överstiga
miljonen. Jag skulle tro, att den
kommer att röra sig om 1 100 000 eller
1 200 000 kronor. Det är således en så
markant anslagsökning, att regeringen,
i den mån man skall betrakta riksdagens
revisorers uppmaning såsom en
uppmaning värd att beakta, inte gärna
kunde uraktlåta att ta upp frågan till
övervägande.

Detta anslag är ju så konstruerat, att
kostnaderna för veterinär, i den mån de
överstiga 10 kronor, betalas av statsverket.
Jag är medveten om att i Norrland,
där avstånden äro stora, bli resorna
ofta långa, vilket medför, att en
veterinärräkning kan gå på 100 kronor.
Då betalar djurägaren 10 kronor
och staten 90 kronor. Det är prisvärt,
att man använder veterinär för sin besättning.
Det är ett uttryck, såsom här
anförts av den siste ärade talaren, för
den intensifiering av liusdjursskötseln,
som man nu kan konstatera, framför
allt i Norrland. Men det kan ju naturligtvis
ibland också sägas — här var
herr Allan Andersson inne på den frågan
-—- att när man har veterinärräkningar
av denna storleksordning, så
verkar det ganska slumpartat, att den
som ligger några tior under den magiska
gränsen slipper undan med, skola
vi säga 10 kronor och staten betalar 90
kronor, medan den som ligger några
tior över denna magiska gräns och
reellt är i samma inkomstläge får betala
alla de 100 kronorna.

Konstruktionen är således inte något
utslag för vad man skulle vilja kalla en
smidig anpassning efter de praktiska

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Lindring i mindre bemedlades kostnader

förhållandena. Regeringen hade därför
tänkt sig, att man i samband med den
föreslagna besparingsåtgärden skulle införa
ett arrangemang, som toge hänsyn
till detta så till vida, att regeringsförslaget
innebär, att i inkomstläget mellan
2 500 och 3 500 kronor skulle statens
bidrag utgå med halva beloppet.
Nu kan man naturligtvis säga sig, att
man mycket väl kan ernå denna smidigare
övergångsform genom att sätta låt
mig säga inkomstgränsen 3 500 kronor
i botten och gå upp till 4 500 kronor,
således lägga marginalen ett trappsteg
högre. När man ser, hur anslagsbelastningen
har ökat under de senaste åren,
kan man emellertid inte, om man vill
ha igenom ett smidigare förfarande,
klara det genom att flytta det hela ett
trappsteg högre. Vill man ernå en smidigare
anpassning och samtidigt beakta
vad jag anser, att riksdagsdebatten
1949 gav ett klart uttryck för, kan jag
i varje fall inte finna någon annan linje
än den som kommit till uttryck i regeringens
förslag.

Jag har, herr talman, endast med det
anförda velat ange de bevekelsegrunder,
som ligga bakom denna besparingsaktion.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Det är ju ingen stor summa det
här gäller — det är fråga om 700 000
kronor •— och sett i budgetsammanhang
är det ett rätt blygsamt belopp.
Det föreligger heller ingen oenighet om
huruvida bidrag av denna typ skall utgå
eller inte, utan det är bara frågan om
var inkomstgränsen skall sättas, om
man skall sätta den vid 2 500 eller
3 500 kronor, d. v. s. om endast de som
ha en inkomst understigande 2 500 kronor
skola få detta bidrag eller om de
som ha en inkomst upp till 3 500 kronor
skola bli bidragsberättigade. Man får
komma ihåg, att det här inte är fråga
om det beskattningsbara beloppet, utan
att det är det taxerade beloppet det gäl -

för djursjukvård.

ler. Ett taxerat belopp av 3 500 kronor
för en jordbrukare, som ofta har hjälp
av hustrun och familjen, är ju en rätt
blygsam inkomst, och motionärerna och
utskottet sträcka ju inte sina anspråk
längre än till att de, som ha en taxerad
inkomst understigande dessa 3 500 kronor
skola få bidrag.

Men departementschefen vill sätta ner
den taxerade inkomstsumman med
1 000 kronor till 2 500 kronor. Jag undrar,
om det då skulle bli så förfärligt
många, som över huvud taget skulle
komma i åtnjutande av detta bidrag.
Man får väl ändå säga, att människor
med en taxerad inkomst upp till 3 500
kronor äro att hänföra till mindre bemedlade.
Uppenbart är också, att jordbrukare
med en inkomst, som inte överstiger
3 500 kronor, driva ett mindre
jordbruk, och det är ju känt för alla,
att de mindre jordbruken äro åtskilligt
mindre lönsamma än de medelstora och
större. Redan ur den synpunkten är
det väl berättigat med en utjämning
för denna grupp.

Från vårt håll se vi detta i viss mån
som en utjämning av avståndskostnaderna.
Låt vara att det är riktigt, som
jordbruksministern har sagt, att nuvarande
bestämmelser föra med sig, att
så fort en jordbrukare i inkomsthänseende
kommer ovanför den magiska
punkten 3 500, så går han miste om
bidraget, medan han får ut hela bidraget,
om hans inkomst ligger därunder.
Men det är väl någonting som gäller
vare sig man sätter gränsen vid 3 500
eller 2 500 kronor, och det är för övrigt,
tyvärr skulle jag vilja säga, en olägenhet,
som rent allmänt vidlåder det system
i bidragshänseende, som vi oftast
tillämpa här i vårt land.

Jag har alltså, herr talman, bara velat
säga, att skall man över huvud taget
behålla denna form av utjämning av
avståndskostnader och en utjämning av
inkomst mellan små och stora jordbrukare,
så kan man inte i taxerat inkomsthänseende
gärna tänka sig att gå längre

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13.

Bidrag till hushållningssällskapen: Omkostnader.

ned än till 3 500 kronor, i all synnerhet
inte nu, sedan penningvärdet har sjunkit
så pass väsentligt. Jag hemställer
därför, herr talman, om bifall till utskottets
förslag.

Herr ORGÅRD: Herr talman! Det är
en synpunkt, som inte anförts i debatten
men som jag tror att det kan
vara på sin plats att framhålla, när det
är fråga om kostnaderna för veterinärer,
nämligen veterinärens placering
inom sitt distrikt. Jag vet nu inte hur
förhållandena äro i stort, men ifrån
min hemtrakt har jag vissa erfarenheter,
och av dessa att döma förefaller
det som om det vore omöjligt att få en
veterinär placerad på annan plats än i
stad eller tätort, även om den skulle
ligga mycket litet centralt i förhållande
till veterinärdistriktet, vilket ju alla
förstå har en mycket stor inverkan på
resekostnaderna för veterinären. Jag
skulle bara i detta sammanhang vilja
till jordbruksministern framföra den
förhoppningen, att han undersöker, hur
det ligger till i detta avseende och om
inte någonting kan göras på den punkten
för att nedbringa kostnaderna för
veterinärernas resor.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet i punkten
hemställt.

Punkten 75.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 76.

Bidrag till hushållningssällskapen: Omkostnader.

Under punkten 85 i statsverkspropositionen
nionde huvudtitel hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att för nästa
budgetår anvisa 3 100 000 kronor, innebärande
anslagsanvisning med oförändrat
belopp.

I samband härmed hade utskottet behandlat
två inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen 1:46 av herr Näslund
m. fl. och II: 66 av herr Norup m. fl.,
i vilka motioner hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att ifrågavarande anslag
skulle för budgetåret 1951/52 höjas
med 200 000 kronor till 3 300 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning samt med avslag å de
likalydande motionerna 1:46 och
II: 66, till Bidrag till hushållningssällskapen:
Omkostnader för budgetåret
1951/52 anvisa ett reservationsanslag
av 3 100 000 kronor.

Reservationer hade avgivits:

a) av herrar Tjällgren, Näslund, Bror

Nilsson, Johnsson i Kastanjegården,
Hseggblom, Ahlsten och Boman i Stafsund,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till de likalydande motionerna
I: 46 och II: 66, till Bidrag till
hushållningssällskapen: Omkostnader

för budgetåret 1951/52 anvisa ett reservationsanslag
av 3 300 000 kronor;

b) av herr Antby, utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr H^GGBLOM: Herr talman! Jag
har gjort mig saker till att sätta mitt
namn under tre reservationer i detta
utskottsutlåtande. För att något sona
detta myckna reserverande tänkte jag
vid denna punkt framföra en motivering,
som kan gälla för samtliga punkter,
så att jag sedan kan inskränka mig
till att bara yrka bifall till de andra
reservationerna, när vi komma till de
punkter det gäller.

Här är det fråga om omkostnadsanslaget
till hushållningssällskapen. De
andra punkter, där jag reserverat mig

5-—Andra kammarens protokoll 1951. Nr 13.

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Bidrag till hushållningssällskapen: Omkostnader.

med sanuna motivering, gälla anslaget
till skogsvårdsstyrelserna och lantmäteriets
distriktsorganisation. Det är alltsä
fråga om sådana institutioner, som göra
servicetjänster åt allmänheten. I sådana
fall måste man räkna med att i den
mån dessa institutioners möjligheter att
tillhandahålla allmänheten den hjälp
som avses begränsas genom anslagsminskningar
eller otillräckliga anslag,
går detta ut över allmänheten, och detta
gäller alla de tre punkter, som jag här
behandlar. Speciellt är situationen besvärlig,
om det gäller sådana saker, i
fråga om vilka staten faktiskt har påtagit
sig ett monopol, som inte kan brytas.
Det gäller lantmäteriförrättningar
på landet, som inte få utföras annat än
av lantmäteristatens tjänstemän, i fråga
om vilka man från departementets och
utskottets sida förordar en minskning
genom sänkning av icke-ordinarieposten
i avlöningsanslaget med 200 000
kronor. En sådan minskning måste
medföra, att den redan betydande balans,
som föreligger i fråga om lantmäteri,
kommer att ökas. Det är givetvis
en besparing, som kommer att gå ut
över många, som inte bli tilltalade av
att drabbas härav.

Vad beträffar hushållningssällskapens
omkostnadsanslag är det ju tacknämligt,
att det inte från departementschefens
sida föreligger något förslag om anslagsminskning,
trots att en mängd andra
punkter i denna huvudtitel ha blivit
föremål för reducering. Det skall öppet
uttalas ett tack för att hushållningssällskapen
sålunda i alla fall undandragits
anslagsminskning. Situationen för
hushållningssällskapen är emellertid
ändå inte så ljus. Flera av dem arbeta
med underskott och ha inte möjlighet
att täcka dessa utan få räkna med att
underskotten ökas. Sedan propositionen
kom i början av januari, har ju situationen
för hushållningssällskapens del
inte förbättrats utan försämrats. De
lönehöjningar som skett för de tjänstemän,
åt vilka staten betalar lönerna, ha

fört med sig anspråk på lönehöjning för
de anställda hos hushållningssällskapen,
som sällskapen själva måste betala
lönerna åt, kontorspersonal o. d.
Vidare ha omkostnaderna för hushållningssällskapens
del stegrats.

Om det nu vore så, att det inte på
någon punkt i denna huvudtitel framställdes
förslag om anslagshöjningar,
som man hade möjlighet att minska och
sålunda kunna överföra medel ifrån, så
skulle man kanske inte ställa några yrkanden
på de punkter som här avses.
Tyvärr innehåller emellertid inte detta
utskottsutlåtande utskottets ställningstagande
till alla de punkter, som finnas
upptagna på nionde huvudtiteln, utan
en betydande del av dessa punkter äro
avförda för att behandlas senare. Därför
redovisas inte i detta utskottsutlåtande
de motioner om anslagsminskningar,
som senare komma på riksdagens
bord. Ett sådant motionsvis framfört
yrkande vill jag nämna, därför att
jag tycker, att det bör kunna ställas i
ett visst samband med de här föreliggande
punkterna. Det gäller anslaget
till den inre rationaliseringen, i fråga
om vilket i en motion föreslås en besparing
på 2 miljoner kronor. Departementschefens
förslag innebär en minskning
av anslaget till rationaliseringen i
förhållande till i fjol, men det innebär
i varje fall en ökning av medelsanvändningen
under nästa budgetår i förhållande
till det förflutna budgetåret. Vid
sådant förhållande och då situationen är
sådan den är kan man ju ändå ha anledning
att ställa frågan om just den
inre rationaliseringen skall erhålla en
ökning i förhållande till förra budgetåret,
medan hushållningssällskapens arbete
skall ha oförändrat anslag.

.lag ber att få erinra om att från 1947
ha vi såväl i proposition som i utskottsutlåtande
och riksdagsskrivelse om den
framtida jordbrukspolitiken tydliga
papper på att hushållningssällskapen
skola ha hand om den driftsekonomiska
rationaliseringen, och där uttalades

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13.

Bidrag till hushållningssällskapen: Omkostnader.

utan tvekan både av departementschefen
själv och av riksdagen, att den
driftsekonomiska rationaliseringen ansågs
vara den för jordbruket viktigaste.
Den saken finns det alltså skriftligt på.
När situationen är den, att den driftekonomiska
rationaliseringen, som man
erkänt vara den för jordbruket i nuvarande
läge viktigaste, inte får någon
anslagshöjning, medan den inre rationaliseringen
får en anslagshöjning, så
hoppas jag departementschefen inte
misstycker, om man i varje fall kan
ha en annan uppfattning än han om
fördelningen av de tillgängliga medlen.
Jag menar att det ena goda bör
inte förskjuta det andra, utan här skulle
man kunna tillgodose såväl behovet av
en ökning av anslagen till hushållningssällskapen
som till den inre rationaliseringen
och inte på det sätt som här
skett ge en ökning åt den ena grenen
och låta den andra grenen vara.

I detta sammanhang kan man också
anföra en principiell synpunkt. Anslag
för inre rationalisering utgår till jordbruk
med högst 20 hektar åker. Sådant
anslag utgår alltså till enskilda jordbrukare
som hjälp för olika rationaliseringsåtgärder,
och vi ha ju alla varit
ense om behovet av detta. Vad beträffar
hushållningssällskapens, skogsvårdsstyrelscrnas
och lantmäteriorganisationens
service åt allmänheten är det inte
fråga om ett bidragsutlämnande, utan
där ställas till allmänhetens förfogande
tjänster, som i betydande grad kunna
bidraga till nödvändiga rationaliseringsåtgärder.
Om man tänker sig, att man
skulle anslå ö 000 kronor till någon rationaliseringsåtgärd,
kunde pengarna
antingen delas ut till fyra å fem jordbrukare,
som finge pengarna i form av
bidrag, eller användas till avlöning åt
tjänstemän vid distriktslantmäterikontoren,
som hjälpa allmänheten alt få
lantmäteriförrättningar utförda. 1 så
fall skulle den service, som man kan
åstadkomma med 5 000 kronors anslag
till avlöning hjälpa och bli till nytta för

ett betydligt större antal människor än
man kan nå genom det rena bidragsgivandet.
I goda tider skall man naturligtvis
hjälpa på alla sätt och inte vara
njugg vare sig på den ena eller andra
punkten, men när det som nu råder
knapphet, så tycker jag nog, att man
har anledning att inte i första hand
låta de institutioner, som ge service åt
jordbrukarna, oavsett storleken på deras
gårdar, en service, som vad hushållningssällskapen
beträffar syftar till
driftrationalisering, stå tillbaka för
andra rationaliseringsåtgärder.

Vi ha, herr talman, från reservanternas
sida inte heller ställt några orimliga
anspråk. Vi ha yrkat höjning av
detta anslag till hushållningssällskapen
med 200 000 kronor i förhållande till
vad statsrådet och utskottet velat förorda.
Jag vågar givetvis inte hoppas,
att statsrådet själv med hänsyn till den
förståelse han alldeles säkert har för
hushållningssällskapens besvärligheter
vill gå reservanterna till mötes, men
jag hoppas, att riksdagen i stället vill
göra det.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation vid denna punkt,
som är avlämnad av herr Tjällgren
in. fl.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! Vid denna punkt, soin
gäller bidrag till hushållningssällskapen,
har jag begärt ordet för att säga
något utöver vad herr Hseggbloin nyss
anfört.

Jag behöver väl här inte erinra om
vilken betydelse hushållningssällskapen
ha i vår folkförsörjning. Den saken har
ju omvittnats så ofla under år som gått,
att det torde vara onödigt att upprepa
det sagda. Herr Haeggblom har här erinrat
om de kostnadsökningar, som hushållningssällskapen
nu ha fått vidkännas
i form av höjda löner, och även i
andra avseenden har sällskapens budget
blivit hårt ansträngd. Nya bestämmelser

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Bidrag till hushållningssällskapen: Omkostnader.

ha här liksom på andra håll tillkommit,
när det gäller tjänstemännens resor.
Kostnaderna för dessa ha förut
utgått per kalenderår, men nu skola de
utgå per budgetår, vilket drar med sig
en omläggning vid budgetårsskiftet.
Tjänstereglementet föreskriver, att ju
längre sträckor som köras, desto proportionsvis
billigare blir det. Genom en
sådan omläggning uppstår det en fördyring
av hushållningssällskapens verksamhet,
som ytterligare kommer att anstränga
deras ekonomi.

Vi reservanter ha föreslagit, att anslaget
till hushållningssällskapen i denna
del skall ökas med 200 000 kronor.
Det är en höjning med bara sju procent.
Man tycker, att detta inte är någon
orimlig begäran, om man tar hänsyn
till den allmänna kostnadsökning som
skett. Om vi över huvud taget vilja ge
distrikten möjligheter att klara ekonomien,
finns som alternativ mot förslaget
om ökade bidrag ingenting annat
att välja på än att begränsa arbetet i
hushållningssällskapen. Detta tycker jag
dock skulle vara ett dåligt utnyttjande
av sällskapens högkvalificerade arbetskraft.
Som det nu är finns det emellertid
ingen möjlighet att utnyttja denna
arbetskraft så, som den bör utnyttjas.

Utskottet skriver, att med hänsyn till
den utredning som kommer att verkställas
på detta område vill man inte
tillstyrka den föreslagna anslagshöjningen.
Men såvitt jag förstår skall den
utredningen utarbeta ändrade grunder
för fördelning av anslagen. Dess uppgift
är icke att utreda den sak, varom här
är fråga. När det här nu gäller ett så
blygsamt belopp som 200 000 kronor till
täckande av hushållningssällskapens
ökade omkostnader, så tror jag att den
anslagsökningen, därest riksdagen beviljar
den, är synnerligen väl använda
pengar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation, som vid denna
punkt är avgiven av herr Tjällgren
m. fl.

Herr BOMAN i Stafsund: Herr talman!
Jag är en av reservanterna vid denna
punkt, men eftersom de båda föregående
talarna i stort sett ha framhållit
de synpunkter, som även jag har på
denna fråga, skall jag nöja mig med att
endast framföra ett par små synpunkter
till, som förut icke ha berörts.

Vid omläggningen av hushållningssällskapens
verksamhet var det många av
sällskapens förutvarande medlemmar,
som icke längre ville betala den årliga
avgiften. Antalet medlemmar inom det
hushållningssällskap som jag tillhör
minskade därför med en tredjedel. Jag
tror nu att den föreslagna anslagsökningen
på 200 000 kronor — förutom
det att medlen skulle ge sällskapen möjligheter
att tillgodose en del önskemål,
som de med nuvarande anslag icke
kunna tillmötesgå — skulle kunna bidra
till att vi finge tillbaka de medlemmar,
som på grund av arbetsomläggningen
gingo ifrån hushållningssällskapen.
Därtill kommer, att den fördyring
av hyror, expenser o. s. v., som på senare
tid har inträtt, gör det svårt för
hushållningssällskapen att klara av arbetsuppgifterna
med de anslag, som
hittills ha utgått.

I det hushållningssällskap jag tillhör
och där jag är ledamot av förvaltningsutskottet,
ha vi under de senaste 8—10
åren fått ta ca 100 000 kronor ur egna
fonder för att kunna uppfylla de krav
och tillgodose de önskemål, som framställts
till oss. Jag anser, att den här
föreslagna anslagshöjningen på 200 000
kronor skulle ge hushållningssällskapen
möjligheter att på vissa områden uträtta
mera än vad de hittills kunnat.

Jag är också betrodd med ledamotskap
av en lantbruksnämnd, och jag
tror i likhet med en föregående talare
att jordbruksministern har rätt, när
han säger att lantbruksnämnderna enligt
hans mening äro i behov av en
anslagshöjning på mellan 300 000 och
400 000 kronor. Men jag tror det är
lika nödvändigt att bevilja hushåll -

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13.

Bidrag

ningssällskapen den anslagshöjning på
200 000 kronor, som motionärerna här
ha begärt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

1 detta anförande instämde herrar
Svensson i Vä och Hansson i Skediga.

Herr NORUP: Iierr talman! Jag kan
tyvärr inte instämma i det tack, som
herr Haeggblom riktade till chefen för
jordbruksdepartementet för att vi i hushållningssällskapen
ha fått behålla samma
anslag som vi haft tidigare. Det är
väl nämligen så, att när ett anslag i dessa
tider utgår med oförändrat belopp, så
innebär det i realiteten ett minskat anslag.
Alla här i kammaren äro säkerligen
medvetna om att omkostnaderna ha
stigit på olika områden sedan hushållningssällskapen
i höstas fastställde sina
stater. Man har därför anledning att
uttala en hel del bekymmer för hushållningssällskapens
framtida ekonomi,
när vi nu icke få så stora anslag som
tidigare.

Kostnaderna stiga. Om man från det
allmännas sida vill tillmötesgå de krav
och önskemål, som jordbruket ställer,
anser jag det därför vara nödvändigt
att hushållningssällskapens möjligheter
att bedriva sin verksamhet icke beskäras.

När sällskapen i höstas gjorde upp
sina inkomst- och utgiftsstater för innevarande
år, redovisade icke mindre än
13 hushållningssällskap underskott på
verksamheten. Det sammanlagda underskottet
uppgick till 211 000 kronor.
Under nionde huvudtiteln har Kungl.
Maj:t nu föreslagit ett oförändrat anslag
till hushållningssällskapen, nämligen
3 100 000 kronor, men i det förslaget
har man inte tagit hänsyn till de underskott,
som många av sällskapen ha
redovisat.

Hur ha då dessa underskott uppkommit?
Ja, var och en som känner till
hushållningssällskapens verksamhet vet,

till hushållningssällskapen: Omkostnader.

att deras utgifter äro beroende av den
verksamhet, som sällskapens olika funktionärer
bedriva, och av de anslag, som
stå till förfogande för utdelning till
sådana jordbrukare, som på ett eller
annat sätt äro beroende av bidrag för
sitt jordbruk. Man får väl då utgå ifrån
att meningen är, att de vid hushållningssällskapen
anställda befattningshavarna
skola sysselsättas inte bara under en
del av året utan under hela året. Nu
ha emellertid resekostnaderna ökat så
mycket, att de anslagna medlen för resor
på en del håll inte alls räcka till.
Det blir därför underskott på den verksamheten.

Om jag inte minns fel, beslöt riksdagen
i fjol att ett särskilt anslag skulle
utgå till de nordligaste hushållningssällskapen
för bestridande av de stora
kostnader, som de långa avstånden och
resorna där uppe föra med sig. På
grund av stegrade omkostnader, inte
minst för bilarna, har man nu medgivit
högre och fullt berättigade ersättningar
till konsulenterna. Likaså ha
traktamentsersättningarna måst höjas.
Vi ha också varit tvungna att företa en
justering — som jag tror ligger i underkant
— av de lägre befattningshavarnas
löner. Allt detta har varit rättvist
och nödvändigt, men det ena med
det andra har gjort att hushållningssällskapens
ekonomi blivit allt sämre
och sämre.

Nu har jag jämte några andra kammarledamöter
väckt en motion: 11:66,
i vilken vi hemställa att i varje fall
den brist på 200 000 kronor, som hushållningssällskapen
i höstas kunde överblicka,
skall täckas av statsmedel —
väl vetande att detta innebär en utgiftsökning
för staten i en tid, då vi alla
böra försöka spara. Men ett sådant yrkande
innebär väl inte ett avvikande
från besparingssynpunkterna, när ju
underskottet beror på sådana ökade utgifter,
som ha beslutats i ett större
sammanhang och som hushållningssällskapen
därför icke råda över. Det är

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951. fm.

Bidrag till hushållningssällskapen: Omkostnader.

väl tvärtom ganska naturligt att i varje
fall de i höstas redovisade underskotten
bli täckta i det förslag, som Kungl.
Maj:t här lägger fram för riksdagen.

Vår motion går ut på att anslaget till
hushållningssällskapen skall ökas från
3 100 000 kronor till 3 300 000 kronor.
Detta yrkande har glädjande nog vunnit
anslutning från en hel del ledamöter
i utskottet, dock icke av så många, att
de blivit i majoritet. Vi ha därför avgivit
en reservation, i vilken vi ställa
det enligt min mening fullt berättigade
kravet att det underskott på hushållningssällskapens
verksamhet, som har
sin grund i den allmänna prisutvecklingen
i landet, skall täckas av statsmedel.

Herr talman! Jag skall inte orda mera
i denna sak utan slutar med att yrka
bifall till den reservation, som är avgiven
av herr Tjällgren m. fl.

Häruti instämde herrar Jonsson i
Skedsbygd, Persson i Norrby och
Onsjö.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Samtliga de föregående talarna
vid denna punkt ha yrkat bifall till reservation
a), i vilken man föreslår en
ökning av det anslagsbelopp det här
gäller. Det har anförts många och till
synes ganska tungt vägande skäl för att
eu sådan anslagsökning borde komma
till stånd, men frågan är ju här huruvida
man skall följa propositionens
strama linje, när det gäller anslag till
olika ändamål.

Här gäller det nu anslaget till bestridande
av hushållningssällskapens omkostnader.
Lantbruksstvrelsen framlade
förra året förslag om att detta anslag
under innevarande budgetår skulle
utgå med oförändrat belopp. Orsaken
till att man i lantbruksstvrelsen intog
denna ståndpunkt torde ha varit, att
man ville avvakta arbetsresultatet från
den särskilda utredning, som Kungl.
Maj:t i maj månad 1950 tillsatte och

som hade till uppgift att utarbeta förslag
till och grunder för fördelningen
av anslagen till hushållningssällskapen.
Så småningom skall det väl också bli
klart om denna utredning kan komma
fram till några värdefulla resultat, vilket
jag hoppas den skall göra. Under
sådana förhållanden torde det väl vara
lämpligt att kammaren nu följer Kungl.
Maj: t.

.Tåg hemställer därför, herr talman,
att kammaren måtte följa utskottets
hemställan i denna punkt.

Sedan var herr Hseggblom inne på
en motivering för några förslag, som
icke föreligga till behandling vid dagens
sammanträde utan som röra anslag
vid punkter, som senare komma
att behandlas av riksdagen. Jag skall
där inte gå in på någon polemik med
herr Hseggblom, utan jag vill endast
säga, att det ju kan råda delade meningar
om nödvändigheten och angelägenheten
av ett visst anslag. Det har
ju visat sig vid behandlingen av nionde
huvudtiteln, att ledamöternas personliga
sympatier för vissa delar av
hushållningssällskapens verksamhet ha
tagit sig sådana uttryck som framgick
av herr Hseggbloms anförande här.
Herr Hseggblom anser, att anslagen till
den inre rationaliseringen gärna kunna
skäras ned, om man bara medger en
höjning av det anslag, som det här gäller,
men jag kan inte dela herr Hseggbloms
uppfattning på den punkten.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag vill bara göra en reflexion närmast
i anledning av herr Hseggbloms inlägg.
Jag tror nog att det är riktigare att se
rationaliseringsanslaget och sällskapens
omkostnadsanslag vartdera som en sak
för sig och inte betrakta dem som konkurrenter
till varandra. Jag är medveten
om att man väl inom rationalise -

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Bidrag till hushållningssällskapen: Omkostnader.

ringsanslagets ram kan diskutera hur
mycket som skall föras på den s. k.
yttre rationaliseringen och hur mycket
på den s. k. inre rationaliseringen.
Riksdagen har ju varit överens om att
man har vissa omflyttningsmöjligheter
däremellan. Däremot är det i varje fall
för min uppfattning stötande, att man
skulle räkna med omflyttningsmöjligheter
mellan rationaliseringsanslagen
och sällskapens omkostnadsanslag. Nu
är det ju också, såsom påpekats här,
endast det ena anslaget vi ha möjlighet
att diskutera i dag. Men jag vill erinra
om att genom ett beslut av Kungl.
Maj:t den 22 december 1950 har man
fixerat rationaliseringsanslagets bidrag
till den inre rationaliseringen till 14,5
miljoner kronor för innevarande budgetår,
och i den proposition, som här
föreligger för riksdagen, nämligen
nionde huvudtiteln, föreslås det i fråga
om den inre rationaliseringen inte
någon uppräkning utan fortfarande
14,r. miljoner kronor. Departementschefen
har sålunda inte företagit någon
uppräkning av anslaget, om man
jämför innevarande och kommande
budgetår, och det är väl denna jämförelse,
som är den riktiga, när man diskuterar
huruvida anslaget till den inre
rationaliseringen har räknats upp eller
inte.

Anslaget till hushållningssällskapen
är oförändrat, och, såsom jordbruksutskottets
ärade ledamöter kunnat övertyga
sig om, är det rätt få av de under
jordbruksdepartementet hörande verken
som blivit så pass hyggligt behandlade.
Vid den allmänna besparingsaktion,
som har företagits och som även
gått ut över lantmäteristyrelsen, lantbruksstyrelsen
och andra verk och inrättningar
inom jordbruksdepartementets
område, har man sålunda undantagit
hushållningssällskapen. Det bär
nämligen beträffande hushållningssällskapen
ansetts föreligga skäl som gjort
ett sådant undantag väl befogat.

.lag vill också i detta sammanhang

erinra om att lantbruksstyrelsen i sina
petita inte har föreslagit någon uppräkning
av anslaget till hushållningssällskapen.

En bidragande orsak till att oförändrat
anslag föreslagits är emellertid att
det för närvarande pågår en utredning
om hushållningssällskapens ekonomi.
Det är självfallet att jag känner till de
hårda direktiv, som gälla för utredningen,
eftersom jag själv har signerat
dem. Men utredningen är dock inte
fullständigt bunden, och den har nu
hunnit så långt i sitt arbete, att den
kan presentera sitt betänkande under
våren 1951. Riksdagen har alltså tillfälle
att med ledning av utredningens
resultat nästa vår diskutera frågan om
huruvida anslaget till hushållningssällskapen
är lämpligt avvägt eller inte,
och eftersom bidragsgivningen till hushållningssällskapen
följer kalenderåren,
kommer ju detta riksdagens ställningstagande
att avspegla sig redan i anslaget
för år 1952.

Jag vill således, ärade kammarledamöter,
med åberopande dels av att det
nu arbetar en utredning och dels av
att hushållningssällskapen i anslagshänseende
faktiskt ha blivit välvilligare
behandlade än de flesta övriga verk
och inrättningar inom jordbruksdepartementets
område, hemställa till kammaren
att bifalla Kungl. Maj:ts förslag,
vilket är detsamma som utskottets förslag.

Herr H/EGGBLOM: Herr talman! Jag
ber först att få erinra herr Norup, som
synes vara obehagligt berörd av att jag
uttalat viss tacksamhet till chefen för
jordbruksdepartementet, om vad denne
yttrade för ungefär ett år sedan. Han
sade då, att om han fick något beröm
från min sida kom det honom att tro,
att han hade gjort något galet. Herr
Norup behöver alltså inte vara orolig
för att de vänliga orden skulle på något
sätt ha fördärvat moralen hos vår

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Bidrag till bokföringsverksamheten inom jordbruket.

högt aktade chef för jordbruksdepartementet.

Jag har begärt ordet för att få säga,
att jag nog skulle vilja hålla styvt på
att vi, när vi tala om rationalisering,
inte bara skola tänka på den inre och
den yttre rationaliseringen som lantbruksnämnderna
ha gjort. Om vi gå
tillbaka till de skrifter från år 1947,
som ju mer eller mindre börja anses
heliga, står där tydligt, att driftrationaliseringen
är en viktig gren. Jag har
velat framhålla detta, så att man när
det talas om rationaliseringsanslag —
med all den välvilja som man på visst
håll vill lägga in däri — inte skall
glömma hushållningssällskapen, som
dock tilldelats driftsrationaliseringen
som sin speciella uppgift.

Herr NORUP: Herr talman! Här har
sagts både från statsrådets sida och av
herr Andersson i Tungelsta att man bibehållit
anslaget till hushållningssällskapen
oförändrat på grund av den pågående
utredningen. Det är ganska
märkligt att man säger, att emedan det
pågår en utredning om hur fördelningen
skall bli i framtiden är det omöjligt
att fylla en brist, som uppstått -— som
jag sade i mitt förra anförande — inte
på grund av hushållningssällskapens
åtgöranden utan på grund av ålägganden,
som faktiskt skett från högre ort.
De tjänstemän som vi ha anställda
skola väl ändå inte under viss tid av
året sitta med armarna i kors därför
att medlen äro slut. Detta blir ju konsekvensen,
även om jag kan medge, att
200 000 kronor endast komma att föranleda,
att de inte sitta med armarna i
kors så länge. När det inte finns medel
hos hushållningssällskapen blir
konsekvensen — om de inte ha extra
medel att tillgå, vilket många inte ha
— att de inte kunna fortsätta verksamheten.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels

på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till
den av herr Tjällgren m. fl. avgivna,
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hseggblom begärde emellertid
votering, i anslutning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
76:o) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Tjällgren m. fl. vid denna
punkt avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 109
ja och 98 nej, varjämte 6 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 77.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 78.

Bidrag till bokföringsverksamheten inom
jordbruket.

Efter punktens föredragning anförde

Herr NILSSON i Svalöv: Herr talman!
Alltsedan den jordbruksekonomiska un -

Onsdagen den 11 april 1951 im.

Nr 13.

dersökningen kom till år 1939 har jag
sysslat med densamma, dels som ledare
av undersökningen för vissa delar av
Skåne och dels som föreläsare vid de
kurser, som årligen anordnats för de
personer, som handhaft insamlingarna
av primärmaterialet till undersökningen.

Under detta mitt arbete har jag under
senare år allt mer kommit till insikt
om att uppläggningen av undersökningen,
primärmaterialets systematisering,
bearbetning o. d. på flera
punkter borde omändras. Att få omändringar
till stånd med mindre än att
undersökningen handhas av en särskilt
anställd föreståndare och att det finns
en särskild nämnd för den anser jag så
gott som uteslutet. Lantbruksstyrelsen
var förut och är väl fortfarande av
samma uppfattning, vilket framgår av
dess skrivelse till Kungl. Maj :t i ärendet.
Det är därför som jag har tagit
mig friheten att motionera i saken. Jag
skall, herr talman, inte yrka bifall till
herr Netzéns och min motion, eftersom
frågan ändå har kommit en bit längre i
och med att lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden
ha erhållit i uppdrag att
utreda frågan.

Jag vill bara här uttala, att jag inte
är fullt överens med utskottet, när detta
säger, att det hör företagas en undersökning
om möjligheterna att bearbetningen
av materialet sker i anslutning
till det kalkylarbete, som bedrives
inom .statens jordbruksnämnd. Man kan
fråga sig, om en sådan anordning kan
vara riktig. Jag ifrågasätter detta. Bör
inte bearbetningen ske av samma organ,
som handhar insamlingen av primärmaterialet?
Detta sker genom lantbruksstyrelsen
och hushållningssällskapen.
Om bearbetningen i fortsättningen
liksom bittills sker genom lantbruksstyrelsens
försorg, erhålles en
fortlöpande och naturlig kontakt mellan
dem som handha insamlingen av
materialet och dem som slutligen bearbeta
detsamma. Detta tror jag är

Bidrag till Jordbrukarungdomens förbund.

inte bara till fördel för undersökningen
utan rent av nödvändigt, om den skall
göra den nytta som avses. Den skall
nämligen inte bara ligga till grund för
en prissättningspolitik i fråga om
jordbruksprodukterna, utan den skall
även tjäna den undervisningsverksamhet,
som hushållningssällskap och undervisningsanstalter
bedriva under
lantbruksstyrelsens överinseende.

Jag tror, att även den jordbruksekonomiska
forskningen blir bättre tillgodosedd,
om bearbetningen sker genom
lantbruksstyrelsens försorg. Dessutom
är det inte bara jordbruksnämnden,
som är intresserad av materialet
vid prisförhandlingarna, utan även den
andra parten, nämligen jordbrukarna,
ha intresse av detsamma. Det torde därför
även ur den synpunkten vara av
vikt, att bearbetningen av materialet
sker genom lantbruksstyrelsen, som ju
står helt neutral, när det gäller prisförhandlingsfrågor.

Herr talman! Jag har, som jag redan
nämnt, inte något yrkande utan vill i
detta sammanhang bara framföra min
synpunkt på frågan. Jag hoppas, att
utredningen snart kommer till ett resultat,
så att bearbetningen av det primärmaterial,
som nu i stor utsträckning
har insamlats och som har kostat
ganska mycket, kan bli fullt tillfredsställande.

Yidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 79—108.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 109.

Bidrag till Jordbrukarungdomens
förbund.

I statsverkspropositionen hade Kungl.
Maj:t under nionde huvudtiteln, punkten
123, föreslagit riksdagen att för
nästa budgetår anvisa ell anslag av

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951. fm.

Bidrag till Jordbrukarungdomens förbund.

175 000 kronor, innebärande en oförändrad
medelsanvisning.

I detta sammanhang hade utskottet
jämväl behandlat två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen 1:228 avherr
Sundelin m. fl. och II: 305 av herr
Antby in. fl., vari hemställts, att riksdagen
för ifrågavarande ändamål måtte
anvisa ett anslag av 200 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning samt med avslag å de
likalydande motionerna 1:228 och
II: 305, till Bidrag till Jordbrukarungdomens
förbund för budgetåret 1951/52
anvisa ett anslag av 175 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Näslund, Johnsson i Kastanjegården,
Antby och Ahlsten, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt med bifall till de
likalydande motionerna 1:228 och
II: 305, till Bidrag till Jordbrukarungdomens
förbund för budgetåret 1951/52
anvisa ett anslag av 200 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid Herr

ANTBY: Herr talman! Min respekt
för den långa föredragningslistan
gör att jag skall söka fatta mig mycket
kort. Jordbrukarungdomens förbund
har för sin verksamhet rönt en mycket
livlig och varm uppskattning ute i våra
bygder. Förbundet har lagt an på att
popularisera jordbrukarvrket och har
även i mycket stor utsträckning lyckats
därmed. Nu har förbundet begärt att
till sin mera praktiskt betonade verksamhet,
de s. k. odlarklubbarna, få ett
anslag om 340 000 kronor. Detta stora
anslagsäskande motiveras med att verksamheten
under de senaste åren lämnat
ganska stora underskott. Förbundet har
således under åren 1947—1949 på denna
verksamhet ådragit sig ett underskott

på inte mindre än 43 000 kronor. I förbundets
ansökan säges, att verksamheten
måste avsevärt nedskäras, om anslaget
inte höjes.

Kungl. Maj:t liar i propositionen föreslagit,
att anslaget skall utgå oförändrat,
d. v. s. med 175 000 kronor. Lantbruksstyrelsen
har i sitt utlåtande föreslagit,
att anslaget skall uppgå till
200 000 kronor, för att förbundets verksamhet
skall kunna fortgå i någorlunda
rimlig omfattning. Utskottsmajoriteten
har för sin del stannat för det av Kungl.
Maj:t föreslagna beloppet, 175 000 kronor.

Det råder inte någon större oenighet
mellan majoriteten och reservanterna i
utskottet om rimligheten av förbundets
anslagsäskande. Tvärtom säger utskottet,
att det har anförts goda skäl till stöd
för det av lantbruksstvrelsen och motionärerna
begärda anslaget å 200 000
kronor, men med hänsyn till de ekonomiska
svårigheterna vill utskottet inte
sträcka sig längre än vad Kungl. Maj:t
har föreslagit. Vi reservanter anse det
emellertid vara synnerligen viktigt, att
man trots de betänkligheter, som kunna
resas mot ett höjt anslag, går ett steg
längre. Vi ha därför anslutit oss till motionens
förslag om ett anslag å 200 000
kronor. Vi anse det nämligen vara av
största vikt att förbundet får möjligheter
att bedriva sin verksamhet i ungefär
sannna omfattning som det har kunnat
göra hittills.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Kungl. Maj:t har här föreslagit,
att Jordbrukarungdomens förbund för
nästa budgetår skall erhålla samma anslag
som för innevarande år, nämligen
175 000 kronor, vilket motionärerna och

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13.

Bidrag till återbetalning av lån från jordbrukets maskinlånefond.

den ärade föregående talaren vilja höja
till jämnt 200 000 kronor.

.lag ber att i samband härmed få erinra
om att det har framlagts en proposition
angående skogsbrukets utjämningsmedel
och att det där föreslagits,
att Jordbrukarungdomens förbund skall
erhålla ett anslag därav å 50 000 kronor.
Det innebär, att motionärerna bli
bönhörda över hövan. Jordbrukarungdomens
förbund kommer att vid bifall
till det förslaget erhålla ett anslag, som
överstiger vad motionärerna ha begärt.
Under sådana förhållanden finns det,
herr talman, inte någon anledning att
yrka någon höjning av det anslag det
här gäller.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Antbv begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
109 ro) i utskottets förevarande utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

röstat för ja-propositionen. Herr Antbv
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Härvid avgåvos 136 ja
och 66 nej, varjämte 10 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 110.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 111.

Bidrag till återbetalning av lån från jordbrukets
maskinlånefond.

Kungl. Maj:ts framställning i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln,
punkten 125, innebar anvisande
för ändamålet av ett anslag av
675 000 kronor.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat en inom riksdagens andra
kammare väckt, till utskottet hänvisad
motion, nr 383, av herr Karlsson i
Stuvsta, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta dels att avslå Kungl.
Maj:ts förslag om ändrade grunder för
bidrag till återbetalning av lån från
jordbrukets maskinlånefond, dels ock
att uppräkna anslaget till nämnda ändamål
till belopp, som möjliggjorde bidragstilldelning
till envar som enligt
gällande bestämmelser hade rätt till bidrag.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning ävensom
med avslag å motionen II: 383 såvitt
nu vore i fråga, till Bidrag till återbetalning
av lån från jordbrukets maskinlånefond
för budgetåret 1951/52
anvisa ett förslagsanslag av 675 000
kronor;

2) att motionen 11:383, såvitt anginge
yrkandet i fråga om bidragsbe -

7 G

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Bidrag till återbetalning av lån från jordbrukets maskinlånefond.

stämmelserna, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr KARLSSON i Stuvsta: Herr talman!
Vid en tidigare punkt i utskottets
utlåtande förfäktade jag, att anslaget
borde vara oförändrat. Vid denna punkt
bär jag väckt en motion, som också
åsyftar att bibehålla gällande bestämmelser
men som i sina konsekvenser
kan innebära en anslagsökning.

Det förslag om en minskning av bidragsprocenten
för återbetalning av lån
från jordbrukets maskinlånefond, som
framlagts av jordbruksministern och
godkänts av utskottet, innebär en
krympning av denna verksamhet jämfört
med de senaste åren. Det gäller
jordbrukets eller mera exakt uttryckt
det mindre jordbrukets mekanisering.
Spörsmålet rör alltså en synnerligen
viktig för att inte säga avgörande fråga
inom jordbruket. Maskinhållningen
inom jordbruket har ju under de senaste
åren haft en mycket snabb utveckling.
Jag är inte så gammal i den
här församlingen, men jag erinrar mig,
att då vi år 1945 i annat sammanhang
diskuterade frågan i kammaren förmärktes
rätt allmänt skepsis och misstro
mot maskinhållningen. Sedan dess
har maskinhållarföretagen i olika former
utvecklats på flera ställen ute i
bygderna. De ha blivit oumbärliga för
stora grupper av jordbrukare, för vilka
egna maskiner, särskilt större och dyrare,
inte kunna bli tillräckligt räntabla,
även om de därför inte äro mindre behövliga.
Den utredning, som för några
år sedan hade att taga ställning till maskinhållningens
problem och som jag
själv hade äran tillhöra, föreslog ju i
sitt betänkande enhälligt en bidragsnorm
av 25 procent. Det ansågs nämligen
viktigt att stimulera den verksamhet
det här gäller, och denna ut -

redningens ståndpunkt accepterades
även av jordbruksministern och riksdagen.

År 1947 godkände vi här i riksdagen
ett omfattande program för jordbrukets
rationalisering, och en stor och rätt
dyrbar apparat tillskapades för ändamålet.
Ganska stora belopp ha sedan
beviljats för denna verksamhet. Jag
skall inte här gå in på hela frågan om
jordbrukets rationalisering — vad som
gjorts och göres på det området är väl
i allmänhet nyttiga ting. Jag är emellertid
av den uppfattningen, att frågan om
maskinhållningen inom det mindre
jordbruket är en rätt grundläggande
fråga inom hela jordbruksrationaliseringens
problemkomplex.

Men trots att det rör sig om relativt
små belopp, så skall det nu sparas även
beträffande bidragen till maskinhållningen
inom det mindre jordbruket.
Jag förutsätter att utskottets talesman
har en motivering till hands för att man
vill strama åt på den punkt det här gäller
i motsats till vad som var fallet beträffande
punkt 43, där man kom med
motiv för en kraftig höjning av anslaget,
som ju avsåg studieresor till Amerika.

Det måste väl ändå ske en avvägning
av vilka ändamål som kunna vara de
viktigaste, och jag anser att om meningen
är att statsmakterna skola underlätta
det mindre jordbrukets utveckling
och förkovran, så är anslaget till
maskinhållningen inom det mindre
jordbruket något som bör sättas i särskilt
hög klass. Jag vill i nuvarande
läge självfallet inte motsätta mig investeringsbegränsningar,
men jag anser att
sådana begränsningar inte böra företagas
på vilket område som helst, och jag
tror att snålheten bedrar visheten, om
begränsningar ske på det område som
det här gäller. Det är säkerligen mest
rationellt och förnuftigt att inte försöka
bromsa utvecklingen när det gäller
en så viktig sak som maskinhållningen
inom det mindre jordbruket

Onsdagen den 11 april 1951 fin.

Nr 13.

Fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök: Avlöningar.

utan i stället söka påskynda denna utveckling.

Jag har velat anföra dessa synpunkter
i anslutning till den behandling som
den av mig väckta motionen har fått.
Jag anser, trots den motivering som utskottet
har lämnat, att grunderna för
återbetalning av lån från jordbrukets
maskinlånefond böra bibehållas oförändrade
och att de små uppräkningar
av anslaget, som kunna bli erforderliga,
böra genomföras.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen nr 383 i denna kammare.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Frågan om den s. k. 25-procentsregeln
har ju vid upprepade tillfällen
varit föremål för överläggningar
här i riksdagen. Lantbruksstyrelsen har,
såsom framgår av förevarande proposition,
i år liksom föregående år ansett,
att regeln borde uppmjukas, så att bidrag
kunde lämnas även med mindre
belopp än 25 procent av lånebeloppet.
Riksdagen har tidigare, på förslag av
jordbruksutskottets majoritet, motsatt
sig en sådan uppmjukning. Det har
emellertid visat sig att de svårigheter,
som varit till finnandes för lantbruksstyrelsen
när det gällt att på ett någorlunda
rättvist sätt fördela anslaget,
kvarstått år efter år, och Kungl. Maj :t
har därför nu föreslagit att 25-procentsregeln
skulle ändras på sätt som lantbruksstyrelsen
ifrågasatt.

Vad själva anslagstilldelningen beträffar,
vore det naturligtvis önskvärt
att man även därvidlag icke skulle behöva
företaga några begränsningar
utan i stället kunna tillgodose de behov
som göra sig gällande. Det torde emellertid
inte vara möjligt att förfara på
det sättet, om man skall intaga samma
stronga hållning beträffande anslagsbeviljandet
under nionde huvudtiteln som
man gjort tidigare.

Jag ber därför, lierr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan i punkten dels ock på bifall
till utskottets berörda hemställan med
den ändring, som följde av bifall till
den i ämnet väckta motionen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 112—121.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 122.

Fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök:
Avlöningar.

Kungl. Maj:ts framställning i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln,
punkten 142, innefattade -—-förutom hemställan till riksdagen att
medgiva ändring i personalförteckningen
och godkänna ändrad avlöningsstat
— anslagsanvisning till avlöningar
med 632 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat en inom riksdagens andra
kammare väckt, till utskottet hänvisad
motion, nr 214, av herrar Skoglund
i Umeå och Levin, vari hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av ifrågavarande
anslag för budgetåret 1951/52
måtte besluta att vid fiskeristyrelsen
med statens fiskeriförsök inrätta en laboratorsbefattning
för ostkustfisket i
lönegrad Ce 29.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning och med avslag å motionen
11:214,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att i personalförteckningen
för fiskeristyrelsen
med statens fiskeriförsök överföra en
byrådirektörstjänst i lönegrad Ce 31 å
ordinarie stat;

b) fastställa i punkten intagen avlöningsstat
för fiskeristyrelsen med statens
fiskeriförsök, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1951/52;

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök: Avlöningar.

c) till Fiskeristyrelsen med statens
fiskeriförsök: Avlöningar för budgetåret
1951/52 anvisa ett förslagsanslag
av 632 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Antby och Utbult, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning och med bifall till motionen
II: 214,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för fiskeristyrelsen
med statens fiskeriförsök överföra en
byrådirektörstjänst i lönegrad Ce 31 å
ordinarie stat ävensom uppföra ytterligare
en befattning såsom laborator i
lönegrad Ce 29;

b) fastställa av reservanterna föreslagen
avlöningsstat för fiskeristyrelsen
med statens fiskeriförsök, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1951/52;

c) till Fiskeristyrelsen med statens
fiskeriförsök: Avlöningar för budgetåret
1951/52 anvisa ett förslagsanslag av
645 900 kronor.

Efter föredragning av punkten yttrade: Herr

SKOGLUND i Umeå: Herr talman!
Frågan om inrättandet av en laboratorsbefattning
för ostkustfisket har
ju varit föremål för prövning av riksdagen
vid två tidigare tillfällen utan att
denna prövning givit något positivt resultat.
Utskottet har, såvitt jag minns,
vid båda dessa tillfällen riktat en vädjan
till Kungl. Maj:t att framlägga förslag
till inrättande av befattningen i
fråga, men Kungl. Maj:t har hittills ställt
sig synnerligen kallsinnig till dessa
framställningar.

Den motion, som i år väckts i ärendet,
har rönt ungefär samma öde som
de tidigare motionerna. Utskottet konstaterar,
att det finns skäl för att biträda
förslaget, men anser sig dock icke
kunna förorda bifall till motionen.

Det bör observeras att det svenska
ostkustfisket inte har någon som helst
laborator till sitt förfogande, medan
det vid sötvattenslaboratoriet på Drottningholm
finns fyra, fem tjänstemän,
som ägna sig åt motsvarande uppgifter
för sötvattenfiskets de), och man även
på västkusten har två, tre tjänstemän i
olika grader som ägna sig åt de vetenskapliga
prov som där företagas på
fiskets område. Den enda möjlighet,
som man i detta hänseende har inom
ost- och sydkustfisket är att man får
anlita den byråinspektör, som finns
inom fiskeristyrelsen, för vissa vetenskapliga
undersökningar, och det har
naturligtvis gjort att man kunnat draga
sig fram, även om det gått på styltor.

Jordbruksutskottet uttalar nu en förhoppning
om att Kungl. Maj :t med uppmärksamhet
skall följa frågan och till
nästa års riksdag framlägga ett förslag.
Jag vet inte hur det kommer att gå därmed,
men jag hoppas att rekvisitionen
skall behandlas på ett annat sätt än tidigare
rekvisitioner i frågan.

Under alla förhållanden är man emellertid
nu litet sent ute. Det är nämligen
så att den byråinspektör i fiskeristyrelsen,
som har stått ostkustfisket till
tjänst med vissa undersökningar, har
sökt förflyttning till en befattning på
sötvattenfiskets område, och för ögonblicket
står inte till ostkustfiskets förfogande
någon annan kraft än en assistent,
som anställdes den 1 januari i år
och som nu i mån av tid och förmåga
skall ägna sig även åt den verksamhet
som provisoriskt har ordnats för ostkustfiskets
del.

Detta har alltså blivit följden av att
riksdagen lika litet som Kungl. Maj:t
har velat gå med på de i hög grad motiverade
framställningar i frågan som
gjorts från det svenska ostkustfiskets
sida. Jag beklagar den kallsinnighet,
som Kungl. Maj:t och riksdagen sålunda
visat, och jag vågar inte heller knyta
alltför stora förhoppningar till den rekvisition
som riksdagen nu gjort, men

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13.

Fiskets befrämjande i de särskilda orterna.

det är väl inte något annat att göra
än att vänta och se, om den leder till
något positivt resultat.

Jag vill dock, lierr talman, yrka bifall
till motionen nr 214 i denna kammare,
vilket innebär bifall till den vid
punkten fogade reservationen.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Jordbruksutskottet följer ju i
allmänhet den regeln, att man inte på
grund av en enskild motion föreslår
riksdagen att inrätta nya tjänster eller
att uppföra tjänster i högre lönegrad.
Utskottet har iakttagit denna regel
även beträffande den framställning som
det här gäller.

Man kan inte från utskottets sida
överblicka alla konsekvenser, som följa
av att det till följd av en motion på
enstaka punkter sker en uppflyttning
av tjänstemän i högre lönegrader eller
inrättas nya tjänster. Det bör enligt utskottets
mening, med hänsyn till den
bättre översikt som är möjlig från departementens
sida, tillkomma Kungl.
Maj:t att föreslå de förändringar som
härvidlag äro nödvändiga.

Detta hindrar emellertid inte att utskottet
brukar uttala sin sympati för
förslag, som utskottet anser värda beaktande.
Utskottet har vid ett tidigare
tillfälle gjort detta beträffande ett förslag
av samma innebörd som den här
föreliggande motionen, och jag skall för
min del gärna •— jag tror att jag därmed
gör mig till talesman för hela utskottet
— säga, att utskottet i likhet
med herr Skoglund i Umeå anser, att
frågan bör uppmärksammas av Kungl.
Maj:t och att tjänsten, om det befinnes
berättigat att den inrättas, med det
snaraste bör inrättas.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på

bifall till den vid punkten fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
berörda hemställan.

Punkterna 123—126.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 127.

Fiskets befrämjande i de särskilda
orterna.

Under punkten 147 i statsverkspropositionens
nionde huvudtitel hade
Kungl. Maj:t föreslagit en medelsanvisning
av 53 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydandc motioner,
nämligen I: 230 av herrar Sundelin
och Sunne samt II: 303 av herr
Jacobsson i Igelsbo m. fl., vari hemställts,
att riksdagen vid behandlingen
av ifrågavarande anslag måtte besluta
om medelsanvisning med 10 000 kronor
till statistik rörande sötvattensfisket.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å de likalydande
motionerna 1:230 och 11:303,
till Fiskets befrämjande i de särskilda
orterna för budgetåret 1951/52 anvisa
ett reservationsanslag av 53 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Antby och Utbult, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt med bifall till de
likalydande motionerna 1:230 och
II: 303, till Fiskets befrämjande i de
särskilda orterna för budgetåret 1951/52
anvisa ett reservationsanslag av 63 000
kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Då jag tillsammans med några

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Fiskets befrämjande i de särskilda orterna.

andra ledamöter av denna kammare
väckt en motion om anslag till statistik
för sötvattensfisket, skall jag be att
få säga några ord.

I motionen ha vi framhållit, att avsaknaden
av statistik för sötvattensfiskets
del exempelvis medför, att skador
å fisket till följd av sjöregleringar
och andra ingrepp bli utomordentligt
svåra att rättvist uppskatta. Det kan
även framhållas, att organisationsarbetet
inom insjöfiskarkåren givetvis försvåras
och uppbromsas genom att siffermaterial
saknas för bedömande av
fiskets lönsamhet.

Fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök
har vid flera tillfällen äskat medel
för ett återupptagande av statistik
beträffande insjöfisket under å nionde
huvudtiteln uppförda reservationsanslag
till fiskets befrämjande på de särskilda
orterna. Dessa krav ha emellertid inte
vunnit gehör hos statsmakterna, när det
gällt att anvisa medel för ändamålet i
fråga.

Före år 1923 upptogos vissa uppgifter
om sötvattensfisket, men detta insamlande
av statistik upphörde vid
nämnda tidpunkt och har sedermera
icke förekommit. Utskottet, som har
skrivit mycket välvilligt, har ju sagt
att avsaknaden av erforderlig statistik
beträffande sötvattensfisket i vissa fall
medför stora olägenheter. Men med
beaktande av kravet på sträng sparsamliet
har utskottet icke i nuvarande läge
funnit sig kunna biträda motionärernas
yrkande. Till detta vill jag foga den
reflexionen, att med hänsyn till den
betydelse, som sötvattensfisket har för
folkförsörjningen — detta gäller inte
minst under avspärrningstider — så
ifrågasätter jag, om de sparsamhetssynpunkter,
som utskottet här har företrätt
och vilka äro värda all respekt,
borde ha lett till att utskottet yrkat avslag
på här föreliggande motion.

Herr talman! Jag skall med vad jag
här sagt endast tillåta mig att yrka bifall
till den reservation, som under denna

punkt avgivits av herrar Antby och
Utbult.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Jag skall inte gå in på någon
längre motivering beträffande utskottets
ståndpunkt i detta ärende. Jag vill
emellertid framhålla att oavsett sparsamhetskravet
det vore önskvärt att
man, innan en sådan undersökning organiseras,
finge en närmare utredning
om vad undersökningen i fråga skall
omfatta och på vad sätt materialet skall
bearbetas. Jag tror knappast, att det
är möjligt att med enbart ett anslag på
10 000 kronor kunna lösa den fråga det
här gäller. Även utskottets majoritet anser,
att det är önskvärt, att frågan får
sin lösning. Som jag nyss antydde torde
det böra göras en utredning beträffande
de undersökningar, som lämpligen böra
ske, och det sätt, varpå de skola bearbetas.
Till dess att man får en sådan utredning
från Kungl. Maj:ts sida, måste
jag därför vidhålla den ståndpunkt,
som jordbruksutskottet tidigare intagit
i denna fråga.

Med vad jag nu anfört hemställer jag
om bifall till utskottets förslag, vilket
innebär avslag på de föreliggande motionerna.

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Ja, det är alldeles riktigt som herr
Andersson i Tungelsta säger, att man
med detta anslag inte kan bestrida utgifterna
för införskaffande av uppgifter
av här ifrågavarande slag från hela
landet. I den motion i denna fråga, som
väcktes vid föregående års riksdag, ha
emellertid motionärerna angivit en utväg.
Den gick ut på att man skulle insamla
uppgifter från fisket i några av
de större insjöarna och på det sättet
medelst den s. k. stickprovsmetoden
kunna ungefärligen utröna hur det låg
till med denna fråga.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propo -

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13.

Avsättning till fonden för befrämjande av fiske på avlägsna fiskevatten.

sitioner dels på bifall till utskottets
hemställan i förevarande punkt dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets ifrågavarande hemställan.

Punkten 12S.

Avsättning till fonden för befrämjande
av fiske på avlägsna fiskevatten.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln,
punkten 150, föreslagit riksdagen att
för nästa budgetår anvisa ett anslag av
30 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande motioner.
nämligen 1:231 av herr Arrhén
och II: 210 av herr Staxäng m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte dels till
Avsättning till fonden för befrämjande
av fiske på avlägsna fiskevatten för
budgetåret 1951/52 anvisa ett anslag av
150 000 kronor, dels besluta, att lån ur
fonden skulle få utlämnas till stöd åt
islandsfisket, dels i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om utredning rörande
möjligheterna att ställa statsgaranti för
försöksfiske på avlägsna fiskevatten.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning ävensom
med avslag å de likalydande motionerna
I: 231 och II: 210 såvitt nu vore i
fråga, till Avsättning till fonden för befrämjande
av fiske på avlägsna fiskevatten
för budgetåret 1951/52 anvisa ett
anslag av 30 000 kronor;

2) att de likalydande motionerna
I: 231 och II: 210, i vad avsåge yrkandet
om lån till stöd åt islandsfisket, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; 3)

att de likalydande motionerna
1:231 och II: 210, såvitt avsåge yrkandet
i fråga om utredning rörande möjligheterna
till statsgaranti för försöksfiske

på avlägsna fiskevatten, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av lierr
Utbult, som ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte

1) i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till de likalydande
motionerna 1:231 och 11:210,
såvitt nu vore i fråga, till Avsättning
till fonden för befrämjande av fiske på
avlägsna fiskevatten för budgetåret
1951/52 anvisa ett anslag av 150 000
kronor;

2) med bifall i denna del till de likalydande
motionerna 1:231 och 11:210
besluta, att lån ur ifrågavarande fond
finge utlämnas till stöd åt islandsfisket;

3) med bifall till de likalydande motionerna
1:231 och 11:210, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om utredning rörande möjligheterna
till statsgaranti för försöksfiske
på avlägsna fiskevatten.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr STAXÄNG: Herr talman! Beträffande
denna punkt, som gäller anslag
till fonden för befrämjande av fiske på
främmande fiskevatten, har fiskeristyrelsen
begärt en ökning av det gamla
anslaget på 30 000 kronor med 60 000
kronor och har således nu begärt 90 000
kronor i anslag. Departementschefen
har inte kunnat följa detta förslag utan
föreslagit, att det nuvarande anslaget
på 30 000 kronor skulle bibehållas. Tidigare
har den bestämmelsen gällt, att
bidrag och lån ur denna fond endast
lämnats för anskaffande av fiskredskap.
Nu har emellertid Kungl. Maj:t föreslagit,
att anslag även skulle kunna beviljas
för andra anordningar för fiske av
detta sia;*.

Det är att beklaga, att den av fiskeristyrelsen
begärda ökningen inte kommit
till stånd. En anslagshöjning är säkerligen
mycket nödvändig för att man skall
kunna sysselsätta det stora båtbestånd,

6 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 13.

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Avsättning till fonden för befrämjande av fiske på avlägsna fiskevatten.

som den svenska fiskeflottan nu bär.
Det är önskvärt att det blir möjligt att
en del av denna fiskeflotta skall kunna
bedriva fiske på främmande fiskevatten.

Den av mig i detta ämne väckta motionen
berör stödåtgärder åt islandsfisket.
Beklagligtvis vidtog riksdagen
förra året en ändring, när det gäller
disponeringen av detta anslag. De fiskare,
som bedrevo fiske vid Island,
hade tidigare möjlighet att få hjälp till
utrustning av sina båtar. Förra året
gjorde man emellertid den ändringen,
att dessa fiskare uteslötos från denna
möjlighet. Jag beklagar, att denna förändring
vidtogs. Jag tror nämligen, att
detta fiske har en ganska stor betydelse
inte minst under nuvarande ekonomiska
förhållanden för vårt land. Om inte
det svenska islandsfisket fortsätter, måste
vi ju importera islandssill. Under
exempelvis 1949 uppgingo dessa fångster
till ett värde av närmare 3 miljoner
kronor. Om fisket måste nedläggas,
måste vi troligen få till stånd en import
till vårt land av sådan fisk till ett motsvarande
värde, fisk som vi i annat
fall hade kunnat få genom våra egna
fiskares arbete.

Det är från dessa utgångspunkter
som jag och några andra av kammarens
ledamöter i en motion ha begärt, att
även islandsfisket skall få möjlighet att
få hjälp genom detta anslag. Vi ha därför
förslagit, att här ifrågavarande anslag
skulle höjas till 150 000 kronor.

Nu säger utskottet, att man erkänner
betydelsen av detta fiske men att fisket
i fråga kommer att få stöd på annat
sätt. Utskottet syftar här på den
efterföljande punkten, som rör utrustning
och drift av bevakningsfartyg för
sillfisket vid Island. Man anser att man
på den vägen ger islandsjjsket den
hjälp, som är nödvändig för bedrivande
av detta fiske. Nu är det tyvärr så,
att i motiveringen för detta anslag till
bevakningsfartyg framhåller statsrådet,
att utrustningen av bevakningsfartyget

är beroende på om ett tillräckligt antal
fiskebåtar kommer att anmälas för deltagande
i detta fiske. På detta sätt
hänger punkten rörande bevakningsfartyget
faktiskt tillsammans med den
punkt vi nu diskutera, ty om man undandrar
islandsfisket den hjälp, som
skulle kunna lämnas genom det anslag
vi nu skola taga ställning till, och
islandsfisket därigenom skulle krympa
ihop till ett mindre antal båtar, så innebär
detta faktiskt, att man riskerar
att något bevakningsfartyg inte kommer
att sändas ut till islandsfiskets
hjälp.

Jag vill i detta sammanhang framhålla,
att vår nuvarande jordbruksminister
visat sitt stora intresse för just
denna del av fisket genom sitt förslag
att utsända ett bevakningsfartyg
till islandsfiskets hjälp. Denna jordbruksministerns
insats skall inte på något
sätt förringas utan tvärtom. Då
emellertid dessa två av mig här berörda
punkter hänga samman, så bör man,
om man verkligen vill försäkra sig om
att svenskt islandsfiske skall bedrivas
även i fortsättningen, också ge islandsfisket
det stöd, som det kan få
genom bidrag från anslaget till befrämjande
av fiske på avlägsna fiskevatten.

Vidare innehåller vår motion en annan
punkt. Vi ha där begärt en utredning
beträffande möjligheterna att ställa
statsgaranti för försöksfiske på avlägsna
fiskevatten. Även beträffande
denna fråga har utskottet uttalat sig välvilligt
men inte gått med på att skriva
till Kungl. Maj:t om denna sak. Jag tror,
att det är ganska beklagligt, att man
inte velat gå med på ens en sådan åtgärd.
F. n. planeras nämligen fiske på
ganska avlägsna fiskevatten med stora
ekonomiska risker. Det är därför nödvändigt,
att våra fiskare få en viss
statsgaranti, när det gäller sådana försök.

Herr talman! Jag har med dessa ord
velat framföra de synpunkter, som

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13.

Ersättning till strandägare för mistad fiskerätt m. m.

ligga bakom min motion i ämnet. Jag
ber att med dessa ord få hemställa om
bifall till den reservation, som under
denna punkt avgivits av herr Utbult.

Häruti instämde herr Carlsson i Bakeröd.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Jordbruksutskottet har även under
denna punkt tillstyrkt bifall till
Kungl. Maj:ts förslag, vilket i detta fall
innebär oförändrad medelsanvisning
jämfört med föregående år. Jag skall
inte taga upp någon diskussion med
herr Staxäng i denna sak. Jag inser
mycket väl, att det kan vara önskvärt
från fiskeriidkarnas sida, att detta anslag
göres högre. De intressenter det
här gäller befinna sig emellertid i precis
samma läge som många andra, vilka
inte kunnat få sina önskemål tillgodosedda
i den proposition vi nu behandla.

Beträffande speciellt frågan om utredning
rörande statsgaranti för fiske på
avlägsna fiskevatten, så har utskottet
för sin del inte kunnat finna, att denna
fråga borde göras till föremål för
utredning. Statsgaranti för olika enskilda
företag är väl en så pass långtgående
åtgärd på det ekonomiska området,
att man måste tänka sig för mer
än en gång, innan man rekommenderar
statsmakterna att ge sig in därpå. Från
utskottets sida har man därför inte
kunnat förorda en sådan åtgärd, utan
man har yrkat avslag på motionen
även i denna del.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan i denna punkt dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
berörda hemställan.

Punkten 129.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 130.

Ersättning till strandägare för mistad
fiskerätt m. m.

Efter föredragning av punkten anförde: Herr

JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! Jag har under denna
punkt anmält en blank reservation. Jag
har nämligen väckt en motion med förslag
om ersättning med 5 000 kronor
för mistad fiskerätt till en fiskare, Axel
Andersson i Åryds socken, som tidigare
ägde ön Tjärö i Blekinge skärgård.
Jag väckte en liknande motion i fjol,
men riksdagen avslog motionen med en
motivering, som jag tyckte inte var så
särskilt stark. Detta gäller framför allt
när utskottet hänvisade till vad Kungl.
Maj:t sagt, att efter den utredning som
företagits »lärer ersättning icke kunna
utgå».

Den mistade fiskerätt, som denne fiskare
Andersson fått vidkännas, sammanhänger
med en lag, som kom till i
början av 1930-talet rörande fritt
strömmingsfiske i vissa fiskevatten.
1932 beslöt riksdagen att ersättning
skulle utgå till dem, som hade mistat
sådana rättigheter och begäran härom
skulle inkomma före 1937. Kammarkollegium
uppdrog åt de berörda länsstyrelserna
att verkställa närmare utredningar
i dessa frågor. En sådan utredning
verkställdes även i detta fall,
och det är den utredningen som ligger
till grund för att man avslagit den begärda
ersättningen.

Det förhåller sig -—- om jag här får
upprepa pågot av vad jag anförde i fjol
— på det sättet, alt fiskare Andersson
ägde denna lilla ö Tjärö i Blekinge
skärgård, ön är belägen 3—4 kilometer
från fastlandet och hade cirka 20 tunnland
öppen jord. Det är klart att An -

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Ersättning till strandägare för mistad fiskerätt m. m.

dersson och hans familj aldrig skulle
ha kunnat leva på enbart jordbruket. Vid
sidan av jordbruket hade han emellertid
ett fiske, som han bedrev under
stora delar av året, och med denna binäring
redde han sig bra på sin ö.

Om fiskare Andersson vid verkställandet
av ifrågavarande utredning hade
vetat det han vet i dag, skulle han givetvis
ha haft en advokat till hjälp.
Detta hade han emellertid inte. Han
hade mycket att sköta om, både sitt
fiske och sitt jordbruk. Hans fru var
honom behjälplig härmed, och de hade
dessutom en stor barnskara. När så
länsstyrelsens tjänstemän tillsammans
med landshövdingen kommo ut för att
göra en utredning, då får man förlåta
honom om han inte lika bra som en advokat
förstod att framföra sina anspråk.
När frågan ställdes, huruvida fisket på
denna plats var fritt för envar, svarade
Andersson något om att han kunde
medge yrkesfiskare att sätta ett och annat
sillgarn längre ut från stranden,
men rätten till fiske alldeles intill stränderna,
där han och hans företrädare
av ålder hade fiskat, ville han behålla
för sig själv. Icke förty framgår det av
utredningen, att Andersson skulle ha
sagt att han inte hade någonting emot
att fisket blev fritt därute. Man menar
därför, att eftersom fisket under en
lång tid varit fritt, så skulle inte någon
ersättning kunna utgå.

När Andersson fick veta hur det låg
till och när han blev på det klara med
att det var omöjligt att leva på denna
ö ute i skärgården, sålde han ön för
att användas som fritidsområde. Han
ansåg ön vara värd 35 000 kronor. Med
ledning av vissa värderingar som gjorts
räknade han emellertid med att av staten
få 6 000 kronor i ersättning, och när
spekulanterna anmälde sig talade han
givetvis om att en sådan förmån skulle
komma köparen till godo. Köparen passade
då på att bjuda 29 000 kronor och
sade, att Andersson själv kunde ta ut
dessa 6 000 kronor av staten.

Sedan Andersson kommit till fastlandet
och köpt sig ett litet jordbruk där
har han hela tiden räknat med, att staten
skulle betala honom dessa 6 000 kronor.
Då fiskarena, som förlorat sina sillfisken
längs ostkusten erhållit sådan
ersättning var det ju ingen, och allra
minst Andersson själv, som trodde att
han ensam skulle bli utan.

Nu har riksdagen vid ett tidigare tillfälle
avslagit detta, och jag skall inte i
dag yrka bifall till min motion, då jag
anser det vara lönlöst. Det kan inte tänkas
bli något beslut i den riktning jag
önskar. Jag avstår från ett yrkande, eftersom
det blivit så, att det kommer att
lämnas ersättning i många fall på grund
av de nya intrången på detta område,
och jag kan inte tänka mig annat än att
Andersson i samband med dessa skall
kunna taga upp saken och få den ersättning,
som han rätteligen bör ha.

Andersson har nu skaffat intyg från
en hel del fiskare ute i havsbandet. Alla
ha intygat, att Andersson hävdat ensamrätten
till fisket. Kommunalordföranden
i Åryds socken, till vilken ön
hör, samt kommunalordföranden i den
intilliggande Bräkne-Hoby socken —
den sistnämnde mannen ägde den
brygga, vid vilken Andersson brukade
lossa sin båt —• ha båda intygat att Andersson
med ensamrätt hävdat fisket i
vattnet omkring ön. De fem fiskare,
som skrivit intyg, åberopade jag i fjol
— intyget finnes i riksdagens protokoll.
Dessa fiskare äro alla kända och vederhäftiga
män, som veta vad de tala
om. De kunna också intyga, att Andersson
aldrig skulle ha haft anledning att
sälja sin ö om han fått behålla sin fiskerätt
— han redde sig ju bra ekonomiskt.

Jag kommer som sagt, herr talman,
inte att yrka bifall till motionen. Jag
uttalar emellertid den förhoppningen,
att när Kungl. Maj:t åter skall pröva de
ersättningar, som skola utgå, och när
Andersson kommer tillbaka med sin begäran,
han då också skall vederfaras

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13.

Skogsvård m. m.: Bidrag

den rättvisa, som hela bygden är enig
om att han måste få.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Då herr Johnsson i Kastanjegården
inte ställde något yrkande, skall
jag inte gå in på något bemötande av
vad han här sade. Jag vill emellertid
erinra om att denna fråga mycket ingående
behandlades vid föregående års
riksdag, och så vitt utskottet kunnat se
har något nytt inte framkommit. De av
herr Johnsson åberopade intygen kunna
väl knappast tillmätas någon avgörande
betydelse. Att vederbörande
skulle ha nödgats sälja sitt ställe därför
att han genom 1928 års lag inte längre
ensam kunde göra anspråk på rätt till
sillfiske inom visst område förefaller
mig osannolikt. Han har inte förlorat
sin fiskerätt, han har endast förlorat
den ensamrätt till fiske inom ett visst
område, som han själv medgivit att han
inte hävdat. Vid det sammanträde som
hölls om denna sak, medgav han ju
själv -— detta framgick också av herr
Johnssons i Kastanjegården anförande
— att han icke ensam hävdade denna
fiskerätt.

Jag har ingen anledning att ytterligare
gå in på denna fråga. Jag vill endast
säga att utskottet, särskilt när frågan
var uppe förra gången, mycket noggrant
penetrerade detta ärende och därvid
kom till den uppfattningen, att någon
orätt knappast kan sägas vara begången
mot denne man. Om så vore
fallet skulle jag vara lika angelägen som
herr Johnsson i Kastanjegården att se
till, att felet rättades till i den mån så
vore möjligt. Vi ha emellertid från utskottets
sida inte kunnat finna, att det
föreligger någon sådan orätt:

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! Jag vill endast svara utskottets
vice ordförande, att om de intyg
jag talade om hade kunnat läggas
fram den dag utredningen gjordes —
samma intyg som finnas åberopade i

till skogsvårdsstyrelserna: Omkostnader.

andra kammarens protokoll från i fjol
— så kan jag inte tänka mig annat än
att dessa skulle ha förtjänat tro och heder.
Jag kan inte förstå varför man inte
nu kan taga hänsyn till detta, då det
faktiskt är på det sättet, att Andersson
inte har sett så allvarligt på saken, som
han borde ha gjort.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
i punkten bifölls.

Punkterna 131—163.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 164.

Skogsvård m. m.: Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:
Omkostnader.

I statsverkspropositionen hade Kungl.
Maj:t under nionde huvudtiteln, punkten
187, föreslagit riksdagen att för
nästa budgetår anvisa 4 562 000 kronor.
Framställningen innefattade även hemställan
till riksdagen att medgiva, att
vissa återstående tillgängliga skogsvårdsavgiftsmedel
skulle få användas
till bestridande av kostnaderna för publikationsverksamhet
och fortbildningskurser.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 102 av herr Ohlsson,
Ebbe, m. fl. samt II: 141 av herr Hscggblom
m. fl., i vilka hemställts, såvitt nu
vore i fråga, att till Skogsvård m. m.:
Bidrag till skogsvårdsstyrelserna: Omkostnader
måtte för budgetåret 1951/52
anvisas ett reservationsanslag av
4 787 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
ävensom med avslag å de likalydande
motionerna I: 102 och II: 141
såvitt nu vore i fråga, till Skogsvård
m. m.: Bidrag till skogsvårdsstyrelser -

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Skogsvård m. m.: Väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo.

na: Omkostnader för budgetåret 1951/52
anvisa ett reservationsanslag av
4 562 000 kronor;

2) medgiva att återstående tillgängliga
skogsvårdsavgiftsmedel måtte få anlitas
till bestridande av kostnaderna för
i utlåtandet angivna publikationsverksamhet
och fortbildningskurser.

Reservation hade avgivits av herrar
Carl Sundberg, Hjalmar Nilsson och
Hreggblom, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte

1) i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till de likalydande
motionerna 1:102 och 11:141,
såvitt nu vore i fråga, till Skogsvård
in. m.: Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:
Omkostnader för budgetåret 1951/
52 anvisa ett reservationsanslag av
4 787 000 kronor;

2) medgiva att--- -—- (lika med

utskottet) — — —- och fortbildningskurser.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid Herr

H7EGGBLOM: Herr talman! Under
hänvisning till den motivering, som
jag anfört under punkt 76, ber jag att
på denna punkt få yrka bifall till den
reservation, som avgivits av herr Carl
Sundberg m. fl.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Med hänvisning till de motiveringar,
som jag vid olika punkter anfört
då det gällt höjda anslag, hemställer
jag om bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hasggblom begärde emellertid votering,

i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
164 :o) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Haeggblom begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 167 ja och 34
nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten 164.

Punkten 165.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 166.

Skogsvård m. m.: Väg- och flottledsbyggnader
å skogar i enskild ägo.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln,
punkten 189, föreslagit riksdagen att
för nästa budgetår anvisa ett anslag av
1 700 000 kronor, vilket innebar en
minskning i förhållande till löpande
budgetår med 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalvdande mo -

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13.

Skogsvård m. m.: Väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo.

tioner, nämligen 1:161 av herr Andersson,
Lars, och herr Elofsson, Gustaf,
samt 11:216 av herr Johansson i Norrfors
m. fl., vari hemställts, att ifrågavarande
anslag måtte för budgetåret
1951/52 upptagas med ett oförändrat
belopp av 2 200 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt med bifall till de
likalydande motionerna I: 161 och
11:216, till Skogsvård m. m.: Väg- och
flottledsbyggnader å skogar i enskild
ägo för budgetåret 1951/52 anvisa ett
reservationsanslag av 2 200 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Alfred Andersson, Anderberg, Svedberg,
Jon Jonsson, Bertil Andersson, Andersson
i Tungelsta, Gustafson i Dädesjö,
Andersson i Hyssna och Jonsson i Järvsand
samt fru Eriksson i Hallstahammar,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning samt
med avslag å de likalydande motionerna
1:161 och 11:216, till Skogsvård
m. m.: Väg- och flottledsbyggnader å
skogar i enskild ägo för budgetåret
1951/52 anvisa ett reservationsanslag av
1 700 000 kronor.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Jag tillhör de tio av utskottets
ledamöter, som under denna punkt ha
avgivit en reservation med yrkande om
bifail till Kungl. Maj:ts förslag beträffande
anslag till väg- och flottledshyggnader
för det enskilda skogsbruket.
Kungl. Maj:t har på denna punkt minskat
det anslag på 2 200 000 kronor, som
beviljades förra året, till 1 700 000 kronor,
alltså med 500 000 kronor. Utan att
på något sätt vilja förringa betydelsen
av understöd från statens sida till viigoch
flottledsbyggnader för det enskilda
skogsbruket vill jag i dagens läge fram -

hålla några synpunkter, som jag anser
böra vara avgörande vid ställningstagandet
till denna fråga.

Av de anslag till det enskilda skogsbruket,
som ha förekommit och som
alltjämt förekomma, har ju detta anslag
ansetts vara ett av de betydelsefullaste.
Jag är alltjämt av den meningen,
att detta anslag har stor betydelse framför
allt då det gäller tillgodoseende av
de behov, som väl voro de avgörande
när statsmakterna en gång beviljade anslag
till detta ändamål. Det ansågs nämligen
önskvärt, att man från det allmännas
sida skulle hjälpa till att få vägar
ordnade till sådana skogar, som voro
så avlägset belägna och så otillgängliga,
att de inte med fördel kunde tagas i
anspråk. På detta sätt skulle dessa skogar
nyttiggöras. Detta är alltså en ur
allmän synpunkt viktig angelägenhet.

Behovet av anslag föreligger givetvis
alltjämt, men jag vågar påstå, att de
skäl, som voro avgörande då detta anslag
en gång beviljades, i dag inte äro
tillfinnandes i lika hög grad som på
den tiden. Det rotvärde skogsägarna
numera kunna utvinna ur sina skogar
är ju så ofantligt mycket högre än det
var på den tiden, att en omprövning av
reglerna för detta anslag enligt reservanternas
mening borde företagas. I ett
mycket stort antal fall ha bolagen och
de större skogsägarna i dagens läge rika
möjligheter att med egna medel bygga
skogsvägar och rationalisera skogsbruket.
I många fall torde man också kunna
säga, att de åtgärder i rationaliseringssyfte,
som bolagen och de större
skogsägarna ha möjligheter att vidtaga,
inom mycket kort tid bli lönsamma.

Det har inte varit möjligt för mig att
få ett klart besked om hur anslaget hittills
tagits i anspråk då det gäller större
och mindre skogsägare. Genom kungl.
skogsstyrelsen har jag erhållit en uppgift,
som utvisar anslagets fördelning
på olika ägarkategorier. Man har endast
en fördelning på två kategorier,
som skogsstyrelsen benämner å ena si -

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Skogsvård m. m.: Väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo.

dan bolag och större gods, å andra sidan
enskilda skogsägare.

Av det anslag, som beviljats för innevarande
budgetår, har under tiden
1/7 1950—28/3 1951 anvisats bidrag på
tillsammans i runt tal 1 897 000 kronor.
Om man undersöker hur anslaget fördelats
på dessa båda kategorier så finner
man, att 42 procent utgått till kategorien
enskilda skogsägare, medan 31
procent utgått till den kategori, som benämnes
bolag och större gods. Beträffande
de återstående 27 procenten av
anslaget har man från skogsvårdsstyrelsernas
sida icke angivit, till vilken
av dessa båda ägarkategorier medel utgått.
Det är således inte möjligt att bedöma,
huruvida dessa 27 procent av
det utbetalade anslaget tagits i anspråk
av enskilda skogsägare eller av bolag.

Eftersom någon areal inte angivits i
skogsvårdsstyrelsernas uppgifter till
kungl. skogsstyrelsen har det inte heller
varit möjligt att kunna konstatera, i
vilken omfattning som större skogsägare
ingå i den kategori, som i skogsstyrelsens
tabeller redovisats under rubriken
enskilda skogsägare. Då man
emellertid å andra sidan har kategorien
bolag och större gods, torde man väl
med största sannolikhet kunna utgå
ifrån att inom den andra kategorien,
alltså enskilda skogsägare, finns en hel
del bidragstagare, som kunna betecknas
som större skogsägare.

Det torde under dessa förhållanden
vara ganska klart, att huvudparten av
det anslag, som utgått under innevarande
budgetår, kommit den kategori
till del, som går under beteckningen
bolag och större skogsägare. Något bestämt
belägg för detta påstående kan endast
fås genom att man hos de olika
skogsvårdsstyrelserna gör en undersökning,
vilka ägare av skogar det är som
erhållit bidragen.

Med vad jag här sagt har jag velat
motivera reservanternas förslag, som
innebär bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
och har dessutom velat framföra en

önskan, uttalad i motiveringen, att
Kungl. Maj:t måtte verkställa en översyn
av de bestämmelser, som gälla bidrag
ifrån detta anslag. Det är väl önskvärt,
inte minst i dagens läge, att man
inte av statsmedel anslår pengar för
verksamhet, som bolag och större
skogsägare mycket lätt ha möjlighet att
själva finansiera, då deras inkomster av
skogen äro så ofantligt mycket större
än de varit under tidigare skeden.

Jag ber, herr talman, med hänvisning
till denna korta motivering och till
den hemställan vi reservanter här göra
om en översyn från Kungl. Maj:ts sida
över dessa bestämmelser, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr JOHANSSON i Norrfors: Herr
talman! Som motionär under denna
punkt ber jag få säga några ord. Vi ha
i motionen begärt att under nästa budgetår
samma anslag skall utgå som tidigare,
d. v. s. 2 200 000 kronor. Dessa
skogsvägar äro ju mycket viktiga kommunikationsleder,
i synnerhet som man
numera får utgå ifrån att mer centrala
och välbelägna områden och skogsbestånd
i regel äro genomgångna, så att
man för avverkning måste ge sig ut
till längre bort liggande områden. Vidare
är det också oftast så, att dessa
sämre belägna områden sakna kommunikationsleder,
varför man inte kan få
fram virket till skäliga kostnader. Jag
anser därför att det vore en mycket
viktig och riktig åtgärd att låta detta
anslag utgå oförändrat — enligt skogsstyrelsen
föreligger ju behov av anslag
till mycket större belopp. Dessutom
lämnar i nuvarande tidsläge skogen så
mycket till samhället och staten, att
man tycker att det skulle vara ekonomiskt
riktigt av statsmakterna att inte
vara alltför snåla på detta område.

När man skall planera och anlägga
skogsvägar och kommunikationer av
denna art, kan man inte ta hänsyn till
ekonomiska fluktuationer, till bättre

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13.

Skogsvård m. m.: Väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo.

eller sämre konjunkturer för ett år eller
två, utan det hela måste planläggas på
längre sikt. Även om det är en statsfinansiellt
svår tid, tycker jag att ett
understöd till detta ändamål innebär
en riktig ekonomisk planläggning. Därför
skulle jag önska att andra kammaren
ville bifalla vad utskottet här föreslagit,
och jag skall, herr talman, med
dessa få ord be att få yrka bifall till
dess hemställan.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Detta anslag avser ju, som rubriken
anger, väg- och flottledsbyggnader.
Såvitt jag vet användes emellertid anslaget
uteslutande, eller i varje fall nästan
uteslutande, för vägbyggnader.

Dess bättre kan man konstatera, att
en rationalisering även av skogsbruket
är påbörjad. Det gäller inte bara huggningsarbetet,
där man har gjort en del
försök att få fram effektiva maskiner,
utan det gäller framför allt transporterna,
där man i allt större omfattning
ersätter hästen med bil eller traktor.
Här går rationaliseringen av transporterna
hand i hand med rationaliseringen
inom det egentliga jordbruket, där
man i viss mån även byter ut hästarna
mot motorfordon.

Vägarna i våra skogar äro helt enkelt
nödvändiga i den mekaniseringsprocess,
som nu har tagit sin början. Dessa
vägar fylla ju främst uppgiften att möjliggöra
framtransport av skogsprodukter,
särskilt ifrån skogar som äro avlägset
bcliigna. Men de tjäna också andra
ändamål. Inte sällan få enskilda gårdar
eu utfartsviig genom att man anlägger
en skogsväg.

För min del har jag den uppfattningen,
att vad skogsbruket här begär
i själva verket är eu andel av bensinskattepengar.
Bensinskatt utgår som bekant
även för transporter på dessa vägar,
som intressenterna själva få svara
för. Det är därför vid mycket begärt,
att de först skola bygga eu viig helt på

egen bekostnad och sedan också skatta
per bensinliter för att få begagna sin
egen väg. Det är alltså, såvitt jag kan
förstå, en gärd av rättvisa, om skogsbruket
i denna form får en restitution av
bensinskattepengar, som ha så att säga
tjänats in genom transporter på vägar,
som skogsägarna själva byggt.

Det är klart att man kan ha speciella
synpunkter i fråga om hur detta anslag
bör fördelas på olika skogsägarkategorier.
Jag är ingalunda främmande för
de tankegångar, som herr Andersson i
Tungelsta gav uttryck åt, men vad jag
bestämt hävdar är, att om man har
någon speciell synpunkt på denna fråga,
bör inte detta påverka anslagsbeviljandet,
eftersom det finns tillräckligt med
ansökningar just ifrån de kategorier,
som herr Andersson i Tungelsta ansåg
borde komma i första hand när det
gäller anslag av denna typ.

Utskottsmajoriteten har — förefaller
det mig -—• rätt rimliga krav. Vad är
det man begär? Jo, att detta anslag
skall få utgå med samma belopp som i
fjol, alltså med 2,2 miljoner kronor. I
realiteten innebär detta med hänsyn till
penningvärdets fall en inte oväsentlig
sänkning av anslaget. Jag skulle för min
del vara beredd att taxera den sänkningen
till ungefär det belopp som departementschefen
har gått in för att
sänka anslaget med, alltså inemot
500 000 kronor, ty vi få väl ändå räkna
med att sådana arbetsföretag under den
tid anslaget avses utgå komma att visa
sig bli fördyrade med åtminstone 20
procent. Jag tror att man vågar nämna
den ungefärliga siffran och att man
alltså kan konstatera, att redan med bibehållet
kronbclopp har anslaget undergått
en inte oväsentlig reell sänkning.
Jag nöjer mig emellertid med att yrka
bifall till utskottsmajoritetens belopp.

Innan jag lämnar ärendet skulle jag
vilja tillägga att jag förstår, att man
från reservanternas sida -— jag hörde
det ju av herr Andersson i Tungelsta
också ■— särskilt hårt trycker på skogs -

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Skogsvård m. m.: Väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo.

industriernas nuvarande gynnsamma
konjunkturer. Dessa konjunkturer äro
mycket gynnsamma, det kan man inte
bestrida. Jag vill heller inte förneka
att skogsägarna få en god betalning för
sina produkter, men jag vill göra gällande
att det allra mesta av överkonjunkturen
på området stannar hos
skogsförädlingsindustrierna och icke
kommer skogsägarna till godo, även
om, som jag sade, skogsinkomsterna
också måste betraktas som goda. Men
den alldeles övervägande delen av överkonjunkturens
mervinster stannar kvar
hos förädlingsindustrierna.

Även om det nu är så som jag har
medgivit, att inkomsterna av skogsprodukterna
i år äro goda, innebär detta
inte att varje skogsägare får in en
mängd pengar, så att han kan investera
stora belopp i företag av detta
slag. Det vill nämligen till rätt stora
pengar och det är fråga om en amortering
på lång sikt. I år ha vi en god
konjunktur — hur det är nästa år vet
ingen människa något om. I regel är
placering av pengar för detta ändamål
en investering på rätt lång sikt. Vägarna
skola amorteras inte under första året,
kanske inte de första tio utan kanske
under de tjugo, trettio första åren, och
därför, menar jag, får man inte bygga
alltför mycket på det dagsaktuella prisläget
beträffande skogsprodukterna. Det
kan man inte göra, i synnerhet som
man vet att det gäller så pass stora investeringsbelopp
att den merinkomst,
som skogsägarna i allmänhet erhålla,
bara fyller ut en liten del av investeringskostnaden.

Jag tillåter mig alltså, herr talman,
att yrka bifall till utskottets hemställan
i denna punkt.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
I den besparingspolitik, som vi av kända
skäl måste föra, händer det ibland
att vi litet till mans sätta oss ned och

fundera: Vad får en besparing, en indragning
på detta speciella område för
negativa verkningar? Ett sådant övervägande
är mången gång av besvärlig
och intrikat natur. Men när regeringen
övervägt besparingsförslaget på denna
punkt måste jag nog bekänna, att tveksamheten
varit ganska obefintlig. Jag
kan inte finna att en reduktion av anslaget
med en halv miljon kronor härvidlag
kommer att få några som helst
negativa verkningar. Detta anslag är
att se såsom ett konjunktur- och sysselsättningsanslag
i rätt väsentlig utsträckning.
För ett par år sedan hade vi en
nedgång i skogskonjunkturen. Vi hade
tendenser till en begynnande arbetslöshet,
framför allt uppe i Norrland,
och för att möta denna icke önskade
utveckling höjdes anslaget från 1,5 till
2,2 miljoner.

I dag kan man inte med bästa vilja i
världen säga, att det finns några sysselsättningsproblem
i dessa trakter. Den
högkonjunktur som gäller för skogen i
dag — jag säger inte för mycket om jag
säger att den är exceptionell — har
medfört att man saknar erforderlig arbetskraft;
man har icke den tidigare
bilden med överskott av arbetskraft.
Därav följer också att arbetskraftens
primära användning blir drivningsarbetena.
I vägbyggen användes arbetskraften
endast i den omfattning det
är nödvändigt för att drivningsarbetena
skola kunna pågå obehindrat. Och
jag försäkrar kammarens ledamöter att
det finns i dag, när det gäller de stora
skogsbolagen, ingen som helst begränsande
faktor i fråga om pengar, medel,
ekonomiska förutsättningar i avseende
på möjligheten att bygga vägar. Den begränsande
faktorn kan vara arbetskraften
men under inga förhållanden penningtillgången.

När herr Hedlund i Rådom argumenterar
utifrån synpunkten, att här är det
egentligen inte fråga om annat än en
återbäring av den bensinskatt, som
skogsägarna borde ha rättighet att få

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13.

Skogsvård m. m.: Väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo.

tillbaka, eftersom de själva svara för
underhållet av skogsvägarna, så är
denna argumentering riktig under förutsättning
att skogsägarna inte få någonting.
Men de ha ju under alla år
fått 1,5 å 2,2 miljoner kronor, och i dag
föreslås 1,7 miljoner. Jag vet inte om
detta kan vara en riktig återbäring,
matematiskt sett, av bensinskatten, men
jag kan som jämförelse nämna att hela
den svenska fiskarkåren får nöja sig
med 600 000—700 000 kronor i bensinskatterestitution.
Därför torde väl en
summa på ett par miljoner för detta
ändamål stämma rätt väl med vad en
bensinskatterestitution skulle innebära,
om man nu vill använda den argumenteringen.

Herr Hedlund säger vidare att man
får ändå ta hänsyn till att vägbyggnaderna,
som i huvudsak är en fråga om
arbetskostnader, framdeles komma att
kosta 20 procent mer än tidigare och
att detta i varje fall borde medföra, att
man bibehöll samma bidragsbelopp från
statens sida. Jag skall inte förneka att
arbetskostnaden stigit med ett tjugotal
procent, men herr Hedlund ger mig
säkerligen rätt om jag säger, att lönsamhetsförbättringen
på skogsnäringens
område går vida högre än en arbetskostnadsstegring
på 20 procent. Relationen
är därför sannerligen inte ofördelaktigare
framöver för skogsägarna
än den varit hitintills.

Jag kommer således fram till, herr
talman, samma ståndpunkt som utskottsreservanterna
givit uttryck åt, att
man har inte någon begränsande faktor,
penningmässigt, i år. I varje fall
är det ingen, som vill göra gällande
detta beträffande de större skogsbolagen
och de större skogsägarna. Herr
Hedlund sade själv i sitt senaste anförande,
att den exceptionella högkonjunkturens
vinster i allt väsentligt gått
till förädlingsindustrierna. Ja, men det
är ju dessa förädlingsindustrier, som ha
tagit 30—35 procent av de statliga bidragen
till sin vägbyggnadsvcrksamliet.

Reservanterna ha nu tänkt sig en rekommendation
till regeringen, som jag
är ytterst benägen att följa, därest kammaren
skulle gå på reservanternas
linje. Den innebär att man i fortsättningen
inte utan behovsprövning skall
bevilja anslag utan försöka styra anslagsgivningen,
så att det blir de små
brukningsdelarna, skogsbruket i mindre
förhållanden, som få åtnjuta statsbidraget
på detta område, medan skogsbolagen
— med åberopande av den konjunktur
som i dag gäller — få vara
utan. Det gäller här ett bidrag, som utgår
med 40 å 50 procent, i något fall
med 60 procent av hela vägbvggnadskostnaden.

Med reservanternas formulering, att
man i detta speciella konjunkturläge
skall försöka tillgodose de mindre
skogsbruken men låta bli att använda
statsmedel till de stora skogsbolagen,
tror jag att herr Hedlund kan vara
ganska lugn för att det inte skall bli
någon försämring för de små skogsbruksinnehavarna,
utan försämringen
kommer att visa sig för de större skogsägarna
och bolagen. Och med åberopande
av herr Hedlunds egen argumentering
tror jag nog att skogsbolagen
kunna ta detta minus i sin ekonomi
utan att det händer något av betydelse
för skogsdriften eller nationalekonomien.

Herr HEDLUND i Rådom (kort genmäle):
Herr talman! Jag kan hysa förståelse
för åtskilligt av vad jordbruksministern
har anfört i detta sammanhang,
men jag kommer inte till samma
slutsats som han. Vi ha ju inte tillgång
till någon uppgift om hur mycket bensin
som förbrukas på vägar, som skogsägarna
ha byggt på egen bekostnad.
Hade man det, skulle man ha ett något
fastare underlag för eu beräkning av
den kollektiva återbäring till skogsbruket,
som jag nu bär pläderat för.

Jag medger också — det gjorde jag
redan i mitt förra anförande — att för -

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Skogsvård m. m.: Väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo.

ädlingsindustrierna i denna bransch
ha så pass goda inkomster för närvarande,
att det inte bör vara någon större
svårighet för dem att bygga vägar
av det slag det här är fråga om. Men
jag framhöll samtidigt att man inte
kunde se på det sättet när det gäller
de små skogsägarna, därför att intäkterna
över huvud taget äro rätt blygsamma
för deras vidkommande. Jag
tror således, att en återbäring i förväg
för dem spelar en betydande roll.

Jag tog också fasta på vad jordbruksministern
sade om arbetskraftstillgången
som en spärr. Jag tror emellertid
inte att man skall övervärdera den synpunkten
i detta sammanhang, ty såvitt
jag vet byggas flertalet skogsvägar numera
maskinellt. Endast eu eller ett
par arbetare behöva vara med för själva
brytningsarbetet, och ofta förekommer
inte mycket mer än brytning när
det gäller vägar av denna typ, särskilt
om det är vägar som skola nyttjas endast
vintertid.

Jag vill slutligen säga att jag medger,
att detta kan vara ett område där det
passar mycket bra med stora anslag
under en depression, anslag som sedan
kunna krympas ihop under en högkonjunktur.
Men, herr jordbruksminister,
det är väl ändå så, att det penningvärde
vi ha i dag är ett helt annat än det
som fanns på 1930-talet. Jag tror inte
det är för mycket att säga, att anslaget
från 1930-talet reellt sett har kommit
att reduceras till hälften.

Herr ANTBY: Herr talman! Även om
jag i långa stycken kan instämma med
jordbruksministern i de synpunkter
han här framhöll, så måste jag nog
säga, att jag har den uppfattningen att
han vid behandlingen av denna anslagspunkt
har varit litet väl sträng.
Jag skall försöka att med bara några få
ord klargöra, hur vi inom den halva i
jordbruksutskottet, som vann lottdragningen,
ha sett på denna sak.

Vi anse i likhet med motionärerna,
att ett väl utbyggt nät av skogsvägar är
av grundläggande betydelse för landets
skogsbruk, och det är helt enkelt nödvändigt
för att man skall kunna använda
sig av de modernare fortskaffningsmedlen.
När skogsstyrelsen nu har påvisat,
att det finns ett anslagsbehov på
sammanlagt över 14 miljoner kronor,
så anse vi att det krav, som skogsstyrelsen
har lagt fram om ett oförändrat
anslag, dvs. i likhet med vad motionärerna
föreslå ett anslag på 2 200 000
kronor, är mycket välmotiverat. Vi
anse, att man redan därmed har ådagalagt
en känsla för sparsamhetskravet,
som är väl värd att notera.

Vi äro på det klara med att även om
riksdagen här följer utskottsmajoritetens
förslag kommer det att med nuvarande
anläggningskostnader i realiteten
bli ett minskat vägbyggande. Och
om man skulle följa minoritetens förslag,
betyder detta att vägbyggandet
knappast skulle kunna bli mer än hälften
av vad det har varit under de senaste
åren. Vi anse således att det är
ytterst viktigt att skogsbruket får detta
anslag, och vi vilja därför yrka bifall
till den motion, som går ut på ett anslag
av 2 200 000 kronor.

När det sedan gäller den tanke, som
har framförts i reservationen angående
ändrade grunder för bidragsgivningen,
så har jag ingen anledning att ta upp
frågan ur utskottsmajoritetens synpunkt.
Men för min personliga del vill
jag säga, att jag finner denna synpunkt
beaktansvärd, och jag tycker att det
borde finnas anledning till att man för
framtiden även tar hänsyn till dylika
synpunkter.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr NORUP: Herr talman! Statsrådet
Sträng sade i sitt anförande, att det anslag
det här är fråga om var rätt mycket
konjunkturbetonat, och det vill jag

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13.

Skogsvård m. m.: Väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ago.

instämma i. Herr statsrådet sade också
att det här rörde sig om ett sysselsättningsproblem,
och det gör det givetvis
i mycket stor utsträckning. Men
man kan också anlägga en annan synpunkt
på problemet. Jag skulle tro, att
behovet av att få fram skogsprodukter
kommer att bli mycket aktuellt under
senare hälften av innevarande år.

Jag tror att det står i samklang både
med sparsamhet och med de behov,
som göra sig gällande inom folkliushållet,
att man godkänner utskottsmajoritetens
förslag att anslaget skall utgå
oförminskat. Man kan naturligtvis använda
sparsamhetskravet som motivering
på olika håll, men jag är inte säker
på att sparande alltid är förenligt
med god ekonomi. Vi ha inom utskottsinajoriteten
ansett — och motionärerna
ha ju också varit av den meningen
— att om man här bibehåller ett oförminskat
anslag, så är det för att möjliggöra,
att de ifrågavarande skogsägarna,
åtminstone i det läge som kommer
att inträffa, bättre än tidigare skola
kunna fullgöra de krav på att få fram
skogsprodukter, som folkhushållet ställer
på dem.

Dessutom tror jag att det ligger mycket
i vad någon talare sade tidigare här
i dag — jag tror det var herr Hedlund
i Rådom — att det inte bara är fråga
om skogsvägar, utan att det också är
fråga om att skapa bättre utfartsmöjlighetcr
till en hel del byar. De människor,
som bo i dessa byar, leva säkerligen
inte på solsidan av livet utan
kanske snarare på dess avigsida, och
det gäller att åstadkomma sådana förhållanden,
att de vilja stanna kvar.

Om man, som reservanterna ha sagt,
skall gå in på behovsprövning, så är
detta en ny synpunkt. Det kan ju hända,
att det för vissa skogsägare är så
gyllene tider, att de inte behöva komma
i åtnjutande av bidrag. Men jag
skulle tro att det är så mycket fler
smärre skogsägare, som nu kanske få
ålägganden att ta skog i marker, som

ligga avlägset, att det är angeläget att
anslaget utgår i oförminskad utsträckning.

Herr talman! Med dessa ord skall jag
be att få understryka vad utskottet har
framfört samt yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ORGÅRD: Herr talman! Det är
ju självklart att en ledamot av kammaren,
som är sysselsatt i det utskott, som
har den föga angenäma uppgiften att
skaffa täckning för statsutgifterna, alldeles
särskilt anser sig behöva ta hänsyn
till talet om återhållsamhet och
sparsamhet även på punkter, där man
skulle anse ökade eller bibehållna anslag
motiverade. Men det var inte för
att beröra frågan om stöd för reservationen
eller utskottets förslag som jag
begärde ordet, utan det var framför allt
för att säga några ord om reservationens
motivering, där man för fram tanken
på en utredning om ändrade grunder
för anslag när det gäller byggande
av skogsvägar. Jag har ingenting emot
att frågan upptas till omprövning, men
då bör man beakta olika synpunkter
och framför allt inte gå så långt i fråga
om inknappning av anslaget, att den
stimulans, som detta har medfört när
det gällt byggandet av bilvägar, avtar.

Vi skola komma ihåg i denna diskussion,
där det har framhållits vilken
oerhörd betydelse skogsvägarna haft,
att vid sidan av de inkomster, som
skogsägarna otvivelaktigt ha fått av
produkter, vilka kunnat föras ut i
marknaden på ett lättare sätt genom
skogsbilvägarna, har det allmänna genom
de starkt ökade möjligheterna till
skatteintäkter återfått en betydande del
av anslagsbeloppet. På grund av den
hänsyn, som kommer att tagas till de
ökade avsättningsmöjligheter det utvidgade
skogsbilvägsnätet skapar, komma
stora nya förmögenheter fram vid
fastighetstaxeringen, så att det allmänna
i mycket stor utsträckning får tillbaka
de anslag, som beviljas.

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Skogsvård m. m.: Väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo.

När det gäller förslaget om en utredning
beträffande ändrade grunder för
anslag på detta område vill jag säga,
att det kan vara befogat att en behovsprövning
äger rum. Jag har för min
del ingenting emot att frågan prövas.
Det är ju så, att för en mindre, enskild
skogsägare är anläggningen av en väg,
som kommer på hans lott, ofta en ganska
betydande utgift, även om statsanslaget
uppgår till 60 procent. Han får
också i allmänhet, vilket har framhållits
tidigare, räkna med en amortering
på rätt lång sikt. Man bör alltså pröva
det hela på ett bättre sätt än hittills,
så att man inte uteslutande, som kanske
många gånger tidigare, räknar med
arealen utan även med skogstillgångens
beskaffenhet, t. ex. om det är grovskog,
som omedelbart kan exploateras med
mycket stora vinster, eller om skogen
uteslutande består av ungskog.

En annan sak, som jag inte hunnit
tränga in i tillräckligt men ändå vill
fästa uppmärksamheten på, är vad som
kan hända, om anslaget indrages för
bolagens vidkommande. Risken är då,
att bolagen i de trakter, där de äro de
största delägarna i skogsarealen, kunna
komma att uppbära avgifter av icke
delägare, som begagna sig av skogsvägarna.
Dessa avgifter beräknas väl då
med hänsyn till omkostnaderna, men
om statsbidrag utgår, får detta ju inte
räknas med i omkostnaderna. Jag har
inte satt mig in i frågan, men jag skulle
vilja framföra den synpunkten, att det
kan skapas monopol för enskilda bolag
när det gäller rätten till köp av skog i
områden, där bolagen ha anlagt vägar
för egna medel och själva kunna bestämma
kostnaderna för eventuella
konkurrenter, som vilja begagna vägarna.
Jag skulle önska att man prövade
denna fråga ur olika synpunkter och
även undersökte, i vad mån det ligger
någonting i den av mig framförda synpunkten.
Jag vet, att man på många
håll i min hembygd har framfört tanken,
att enskilda bolag kunna skaffa

sig en monopolställning genom detta
tillvägagångssätt.

Det är ju på denna punkt som på en
mängd andra, att det finns befogade
skäl för ett bibehållande av anslagen
och kanske också, med hänsyn till penningvärdets
fall, för en ökning av dem.
Men jag anser att konsekvensen bjuder,
att man över hela linjen iakttar sparsamhet
i det nuvarande statsfinansiella
läget, och därför nödgas jag yrka bifall
till reservanternas förslag, med de
erinringar jag har framfört när det gäller
motiveringen för en omprövning i
den kommande utredningen.

Herr JÖNSSON i Rossbol: Herr talman!
Jag skall först be att helt få instämma
i de synpunkter, som herr
Hedlund i Rådom framfört på föreliggande
fråga. Alldeles särskilt vill jag
understryka hur ofta det inträffar, att
vägfrågan för befolkningen i enstaka
gårdar och mindre byar löses tack vare
skogsbilvägarna. Man får sålunda sin
vägfråga ordnad långt innan man måhända
annars skulle ha fått det. Det är
ju än i dag ofantligt många byar som
helt sakna väg, och där är man innerligt
tacksam, om man endast får en
skogsbilväg som en första åtgärd att
på ett bättre sätt komma i kontakt med
bygden.

En omständighet som inte berörts i
diskussionen är, att de flesta mindre
skogsägare inte avverka eller sälja skog
varje år, utan det blir ofta tidsintervaller
på många år mellan varje försäljning.
På grund av de skattelagar vi ha
äro skogsägarna nödsakade att erlägga
skatt samma år som likviden för skogen
inflyter. De ha med andra ord inte
möjlighet att reservera en del av likviden
för sådana utgifter som kostnader
för vägbyggnad. Det är ju inte ofta
vägbyggnaden inträffar samma år som
avverkningen pågår eller likviden för
skogen inkommer, och skogsägarna få
sålunda använda redan beskattade

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13.

pengar och ha ingen möjlighet att göra
avdrag från skogsinkomsterna för sina
utgifter.

Helt annorlunda är det med t. ex.
bolagen, och jag kan till fullo instämma
i jordbruksministerns antydan att
man i detta avseende kanske bör införa
en ändring i bidragsgivningen. Jag
förutsätter att, med de enormt stora
inkomster som förädlingsindustrierna
de sista åren haft, det är åtskilligt lättare
för dem än för de enskilda mindre
skogsägarna att betala uppkommande
kostnader för dessa bilvägar.

Sedan är det en annan omständighet,
som kanske icke har så stor betydelse
men som jag icke kan underlåta att beröra.
Det är att skogsbilvägarna gjort
det möjligt för en mycket betydande
del av skogsarbetarna att slippa bo i
kojor och ligga i skogen hela veckan.
Nu kunna de tack vare dessa vägar
komma fram till bygden och sina hem,
och tack vare en skaplig cykelväg kunna
de komma till arbetet.

Många synpunkter kunna läggas på
denna fråga. Jag skall dock icke förlänga
debatten utan ber bara, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Andersson
i Tungelsta begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
106 :o) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Kostnader för virkesmätning.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
nej-propositionen. Herr Antby begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 93 ja och 113 nej,
varjämte 9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den
vid punkten fogade reservationen.

Punkterna 167—169.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 170.

Kostnader för virkesmätning.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr HELLBACKEN: Herr talman!
Det är rätt sällsynt att en riksdagsmotionär
yrkar nedsättning i anslag som
gälla skogs- och jordbruk. Då jag emellertid
motionerade i detta ärende var
det med den uppfattningen, att statens
anslag till virkesmätning borde begränsas.
Jag stöder min framställning
på den utredning på detta område, som
föranstaltats av statens sakrevision. Av
denna utredning framgår, att staten ej
bör tvinga fram virkesmätningsföreningar.
Därest virkesmätningsföreningar
skola komma till stånd, böra sådana bildas
frivilligt av intresserade parter:
säljare och köpare av virke. Statens andel
bör inskränka sig till upplysningsverksam
het.

Både köpare och säljare av virke

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Kostnader för virkesmätning.

äro praktiskt taget eniga på den punkten.
Jag hade trott att jordbruksutskottet
skulle ha tagit del av vad utredningsmännen
i detta ärende anfört.
Jag hade och jag har alltjämt den uppfattningen
att i det prekära budgetära
läge, vari vi befinna oss, är det icke
bara önskligt utan även nödvändigt att
anslagen till virkesmätningsverksamheten
begränsas. Jag utgår ifrån att, om
jordbruksutskottet icke velat bekväma
sig att taga del av vad utredningsmännen
i ärendet anfört eller det särskilda
yttrande en ledamot av utredningen
avgivit, så skall Kungl. Maj:t vidtaga
åtgärder till begränsande av statliga anslag
och utgifter för denna verksamhet.
Under inga förhållanden skulle statliga
tvångsåtgärder för virkesmätning
föreskrivas.

När jag är inne på denna sak vill
jag erinra om att inom stora delar av
landet, särskilt de sydliga delarna, frågar
man sig, vad meningen egentligen
är med dessa påtalade åtgärder, att man
rent av tvingas att mot sin vilja inträda
i dessa virkesmätningsföreningar.
Vi känna till att det anslag, riksdagen
beviljat under en följd av år, rört sig
emellan 80 000 kronor och 114 000 kronor
till statsbidrag. Vi känna också till
att de virkesmätningsföreningar, som
tidigare kommit till i Norrland, Värmland
och Dalarna, icke behövt statsbidrag
i den utsträckning, vari dessa sedermera
utgått.

Jag kan, herr talman, icke underlåta
att delgiva kammaren något av vad
dessa granskningsmän anfört sammanfattningsvis
rörande denna sak. De
säga nämligen på följande sätt: »Granskningsmännen
ha upptagit till prövning
frågan om mätningsreglerna för rotköpt
virke. Skogsstyrelsen har meddelat dispens
från dessa i vad avser kvalitetsbedömning
av sådant virke, medan
däremot reglerna alltjämt äro i kraft
beträffande volymmätningen. Enligt
granskningsmännens förmenande böra
bestämmelserna om mätning av rotköpt

virke helt utgå ur lagen, då anledning
icke längre förefinnes att göra åtskillnad
mellan rotköpt och annat eget
virke.»

Granskningsmännen anföra därefter:
»Vidare bör enligt granskningsmännens
förmenande pr.övas om icke reglerna
för kvalitetsbedömning av timmer skola
göras dispositiva. Regler av denna art
skulle innebära en stor lättnad för parterna
samt skulle avsevärt underlätta
skogsstyrelsens kontrollverksamhet och
småsågägarnas anslutning till opartiska
mätningsorganisationer.»

Vidare uttalade granskningsmännen
följande: »Som ett allmänt omdöme om
skogsstyrelsens verksamhet å virkesmätningsområdet
ha granskningsmännen
framhållit, att skogsstyrelsen icke
alltid tagit tillbörlig hänsyn till de för
näringslivet allvarliga ekonomiska konsekvenserna
av utfärdade bestämmelser
samt till synes i onödan sökt forcera
utvecklingen och därvid icke tillräckligt
beaktat de lokala förhållandena och
förefintliga möjligheter att på frivillighetens
väg och i samförståndets tecken
genomföra behövliga förbättringar.
Skogsstyrelsen bör enligt granskningsmännens
uppfattning i fortsättningen
kunna begränsa sin verksamhet på detta
område. En uppmjukning av mätningsreglerna
bör äga rum, bland annat
genom att vissa mätningsföreskrifter,
de som gälla kvalitetsbedömning av
timmer, göras dispositiva. Skogsstyrelsens
uppsiktsverksamhet bör erhålla
en ändrad inriktning, så att tyngdpunkten
förskjutes från kontroll till
upplysning och propaganda. Vissa besparingar
beträffande såväl personal
som omkostnader synas böra uppnås,
vilka närmare angivits av granskningsmännen.
I enlighet härmed bör den
begränsning av skogsstyrelsens direkta
befattning med virkesmätningsfrågorna,
som förordats, komma till uttryck i en
reducering av skogsstyrelsens kostnader
för verksamheten med 30 000 kronor
årligen.»

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13.

Jag kan ju tillägga, att i det särskilda
yttrande en ledamot avgivit säger denne,
att denna mätningslagstiftning numera
kan anses helt och hållet överflödig,
därför att både säljare och köpare
kunna bedöma dessa saker och räkna
så, att ingen av parterna blir lidande.
Vidare säger denne ledamot, att dessa
kostnader för mätningen förorsaka näringslivet
en merutgift av minst 10
miljoner kronor årligen. Han anser
därför att det är något som icke bör
få förekomma eller i varje fall icke utbyggas.

Herr talman! Även om jag nu icke
yrkar bifall till motionen, skulle jag
vilja hemställa till den just nu frånvarande
jordbruksministern, att han ville
taga detta under övervägande och i
samråd med finansministern närmare
granska dessa saker, så att man icke anslår
pengar till sådana ändamål som
äro mindre önskvärda.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö: Herr
talman! Herr Hellbacken bär icke yrkat
bifall till sin motion. Då är det kanske
överflödigt att jag yttrar mig i denna
punkt. Jag vill bara redovisa de synpunkter
jordbruksutskottet lagt på denna
motion. Jag hade eljest, med hänsyn
till det något originella sätt, varpå
herr Hellbacken velat lägga virkesmätningsfrågorna
under riksdagens prövning,
tänkt att han skulle ha avstått från
att tala om motionen och låtit den gå
sitt öde till mötes utan några ceremonier.

Saken förhåller sig på det sättet, att
statens sakrevision har genom en delegation
granskat virkesmätningsverksamheten.
Om denna granskning har
denna delegation upprättat en promemoria,
som den 15 januari i år remitterades
ut till skogsstyrelsen och andra
berörda parter i landet. Ungefär vid
tidpunkten för remissen tog herr Hellbacken,
som var ledamot av denna delegation,
och plockade ut några avsnitt

Kostnader för virkesmätning.

ur denna promemoria och gav dem
motionens form. Innan således skogsstyrelsen
eller övriga berörda parter
fått yttra sig över promemorian eller
densamma varit föremål för slutlig
granskning inom sakrevisionen, skulle
riksdagen ha fått att taga ställning till
frågan om kostnaderna för virkesmätningen.
Jag tror nog att vissa brister
kunna vidlåda virkesmätningen, men
på den ståndpunkt, där saken nu befinner
sig, finns det ingen anledning
att gå in på dessa frågor, innan det
föreligger ett bättre material som jordbruksutskottet
kan taga ställning till
vid sin bedömning av detta ärende.

Motionen har förefallit mig och även
utskottet litet för tidigt väckt. Kvarnen
får väl mala, till dess man får se vad
det kommer fram ur denna delegations
promemoria och sakrevisionens utlåtande
en gång.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr HELLBACKEN (kort genmäle):
Herr talman! Jag blev något överraskad
över herr Gustafsons i Dädesjö yttrande,
icke minst därför att det kommer
från Kronobergs län. Åtminstone
för min del vill jag säga, att om herr
Gustafson i Dädesjö förmenar, att i
Kronobergs län behöves virkesmätning,
då är han en general utan trupper. Ty
när granskningsmännen voro nere i
Växjö och hörde på både skogsägare
och virkesköpare och andra, som deltogo
i denna sammankomst, rörande
virkesmätningen så yttrade de sig icke
så som han gjorde. De protesterade mot
virkesmätningstvång. Men jag vill tilllägga,
att i större delen av södra Sverige
ha skogsägare och virkesköpare protesterat
mot tvång om virkesmätning,
och de fråga sig, skola de bli tvingade
och icke få frivilligt bilda virkesmät -

7 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 13.

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Lantmäteriets distriktsorganisation: Avlöningar.

ningsföreningar, om de anse sådana behövliga? Till

herr Gustafson får jag säga, att
när jag väckte motionen stödde jag mig
på vad dessa granskningsmän yttrat i
det utlåtande som de överlämnat och
som sakrevisionen begärt. Vad säger
jag i denna motion? I motionen, som
kammarens ledamöter torde ha tagit
del av, begär jag, att det icke utan medgivande
av Kungl. Maj:t skall få utgå
mera än 70 000 kronor. Herr Gustafson!
Jag har sagt, att regeringen får avgöra
i vad mån det skall utgå mera.

Jag är förvånad över att man inom
jordbruksutskottet icke tittat på saken
litet närmare än man har gjort.

Herr talman! Jag skall icke upptaga
kammarens tid med att närmare tala
om vad som förekommit vid denna
granskning och utredning. Men jag hoppas
att kammarens ledamöter börjat
taga del av vad som förekommit. Då
skola ni se att här är någonting, där
man måste passa på och stämma i bäcken,
innan det gått för långt.

Herr DICKSON: Herr talman! Jag anser
det mycket värdefullt att herr Hellbacken
tagit upp denna sak, därför att
det, som han sade i slutet på sin replik,
just håller på att ske något som
icke är bra. De enskilda skogsägarna
hotas nu att bli insnörda i en procedur
som blir mycket opraktisk och oekonomisk.
Om jag nu tänker på hur det
varit där hemma under denna vinter,
så har jag haft en del avverkningar utefter
landsvägen. Där har det varit fyra
man som avverkat. De ha knappt hunnit
fälla, aptera och mäta träden, förrän
lastbilar kommit och svängt dessa ombord
och kört iväg dem till köparen.
Hela proceduren är gjord i ett ögonblick.
Jag fasar inför tanken hur det
skulle ha varit, om man följt de tankegångar,
som vilja att allt skall gå genom
virkesmätningsföreningar. Jag vet,

uppriktigt sagt, icke om jag begått någon
olaglighet genom att förfara på
detta sätt. Jag har icke studerat detta
så noga. Men det skulle inte förvåna
mig ifall så vore. Jag skulle anse det
vara en förmån, om jag i så fall bleve
åtalad för detta praktiska tillvägagångssätt,
så att det hela bragtes i offentlighetens
ljus.

Jag har velat säga detta och hoppas
att herr Hellbacken kommer tillbaka,
såsom han nästan lovat, ett annat år
med denna sak, så att den blir förd på
tal på sådant sätt att vi icke behöva
frukta en ogynnsam, opraktisk och
onödig utveckling på ifrågavarande område.

Vidare anfördes ej. Utskottets i punkten
gjorda hemställan bifölls.

Punkterna 171—177.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17S.

Lantmäteriets distriktsorganisation:

Avlöningar.

Kungl. Maj :ts framställning i statsverkspropositionens
nionde huvudtitel
under punkten 201 innefattade — förutom
hemställan till riksdagen att medgiva
ändringar i personalförteckningen
och fastställa ändrad avlöningsstat —
en anslagsanvisning av 9 485 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) 1:102 av herr Ohlsson, Ebbe m. fl.,
likalydande med II: 141 av herr Hseggblom
m. fl., vari, såvitt nu vore i fråga,
hemställts att till förevarande ändamål
måtte anvisas ett förslagsanslag av
9 655 000 kronor;

2) I: 163 av herr Sundberg, Carl, m.
fl., likalydande med II: 208 av herr

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13.

Lantmäteriets distriktsorganisation: Avlöningar.

Ericsson i Näs m. fl., vari hemställts att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla
om upprättande av en speciell
skiftesorganisation för Kalmar län;

3) 1:285 av herr Holmbäck.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
ävensom med avslag å motionerna
1:163 och 11:208, 1:102 och
II: 141, de två sistnämnda såvitt nu vore
i fråga, samt 1:285,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att ur personalförteckningen
för lantmäteriets
distriktsorganisation avföra fem lantmätartjänster
å övergångsstat;

b) fastställa i punkten intagen avlöningsstat
för lantmäteriets distriktsorganisation,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1951/52;

c) till Lantmäteriets distriktsorganisation
: Avlöningar för budgetåret 1951/52
anvisa ett förslagsanslag av 9 485 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Carl Sundberg, Hjalmar Nilsson och
Hseggblom, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
samt med bifall i denna del till motionerna
I: 102 och II: 141 ävensom med
avslag å motionerna 1:163 och 11:208
samt I: 285,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t---

(lika med utskottet)---å över gångsstat; b)

fastställa av reservanterna föreslagen
avlöningsstat för lantmäteriets distriktsorganisation,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1951/52;

c) till Lantmäteriets distriktsorganisation
: Avlöningar för budgetåret 1951/52
anvisa ett förslagsanslag av 9 655 000
kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr H7EGGBLOM: Herr talman! Med
hänvisning till den motivering jag anfört
vid punkten 76 och med särskilt
understrykande av att staten, när det
gäller lantmäteriförrättningar på landet,
upprätthåller ett monopol så att
ingen annan kan verkställa dylika förrättningar,
ber jag att få yrka bifall
till den reservation i denna punkt, som
är avgiven av herr Carl Sundberg m. fl.

Herr ERICSSON i Näs: Herr talman!
Vid tidigare tillfällen, då frågan om en
speciell skiftesorganisation för Kalmar
län varit på tapeten, ha vi tyckt oss få
ett halvt löfte om saken av jordbruksministern.
Men när vi läste årets statsverksproposition
blevo vi besvikna. Det
fanns icke med heller denna gång, och
som orsak anfördes det statsfinansiella
läget. Så ha vi motionerat, och samtliga
ledamöter från kalmarlänsbänken
ha underskrivit motionen.

Jordbruksutskottet har nu liksom
tidigare funnit alla skäl tala för bifall.
Det har resulterat i en alldeles särskilt
positiv skrivning denna gång. Jag ber
att få tacka för det. Men slutklämmen
har i alla fall blivit att utskottet gått
på avslag. Också utskottet har anfört
det statsfinansiella läget som motivering
för avslagsyrkande.

Men jag tror att vi på denna punkt
måste komma till handling. När man
läser statsverkspropositionen kommer
man att tänka på Jakobs röst och Esaus
händer. Jag tror mig nämligen veta att
jordbruksministern själv är positivt inställd
till saken, och Esaus händer,
vilka liksom ligga bakom den negativa
skrivningen i statsverkspropositionen,
få nog här representeras av finansministern.
Herr Sköld vill spara, och det
är naturligtvis i och för sig riktigt. Men
det finns olika sätt att spara. Ett ryskt
ordspråk säger: >(t[TO floporo TO MHJIO
— »ito fléinCBO to rilHJiO." Det betyder:
»Det som är dyrt är bra, det som
är billigt är dåligt.» Och jag tror att

100 Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Lantmäteriets distriktsorganisation: Avlöningar.

det är en mycket dålig sparsamhet att
icke ordna den här saken.

För att få klarhet i hur stora nettoutgifter
per år det skulle bli för statskassan,
om det skulle bli ett dylikt
skiftesinstitut, har jag vänt mig dels
till en distriktslantmätare, dels till lantmäteristyrelsen.
I det ena fallet kom
man till 35 000 kronor och i det andra
fallet till 40 000 kronor per år. Denna
summa är blygsam i förhållande till de
ekonomiska fördelar som denna utgift
skulle giva.

Nu skall icke herr Sköld tro att jag
förordar slöseri. Jag kommer från det
karga Småland, där sparsamheten är en
mera tvingande nödvändighet än i finansministerns
Skåne. Då kan jag liksom
finansministern i detta fall räkna
bort Göinge från Skåne. Men i Småland
ha vi ett ordstäv som säger, att man
skall icke köpa allt som är nödvändigt
utan endast det som man icke kan undvara.
Här tror jag att vi ha en sak som
icke kan undvaras.

Finansministern vet ju att det finns
vissa saker som det lönar sig dåligt att
spara på. Vi kunna t. ex. icke spara på
utsäde eller gödning om vi vilja ha en
bra skörd. Lika dålig ekonomi är det
nog att besluta om reformer som t. ex.
jordbrukets rationalisering utan att se
till att dessa reformer kunna genomföras.
Ty i vårt län tror jag att det är
ganska lönlöst att tala om jordbrukets
rationalisering för de människor som
icke fått jordarna skiftade.

1942 års jordbrukskommitté definierar
i »Riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken»
den yttre rationaliseringen
på följande sätt: 1) Skapandet
av brukningsdelar, vilka med hänsyn
till sin storlek äro bättre för lantmäteriets
del — sammanläggningar och avstyckningar
för sammanläggning i den
mån de beröra jordbruk. 2) Förbättring
av bestående brukningsdelar med hänsyn
till arrondering och ägosammansättning,
detta för lantmäteriets del —
ägobyten och omskiften i den mån de

beröra jordbruk. Här har alltså lantmäteriet
sin givna plats.

På s. 207 i nionde huvudtiteln kunna
vi läsa: »Av det bidrag till yttre rationalisering
för budgetåret 1949/50 anvisade
beloppet, 6 000 000 kronor, ha endast
omkring 510 000 kronor tagits i
anspråk.» För min del tycker jag nog
att man av dessa överblivna nära 5,5
miljoner kronorna kunde avstå 30 å 40
tusen till den yttre rationaliseringen på
det sätt, som vi angivit i motionen.

Jag har tagit med en karta över Östrahults
by i Vena socken i Kalmar län.
Den byn ligger under skifte sedan 1935.
Det är sammanlagt ungefär 1 000 hektar.
Det är fjorton fastigheter, och gårdarna,
vilkas ägor här på kartan äro betecknade
med olika färger, äro fördelade
på ända upp till 70-talet olika ställen.
Det ofärgade betecknar sådana delar av
byn, där äganderättsförhållandena inte
ännu äro fastställda.

Vad allt detta betyder, när det t. ex.
blir fråga om lagfartsärenden, begriper
var och en, som haft med sådana saker
att göra. Alla måste förstå, att de som
bo i en dylik by inte kunna vara särskilt
intresserade av rationalisering
eller av att bryta sten, bygga hus, anlägga
beten eller gräva diken. De skulle
ju då inte veta för vilka de arbetade.
Att jorden måste ha en någorlunda hyfsad
arrondering, d. v. s. att den måste
skiftas, det är man nog på det klara
med. Att lantbruksnämndernas förköp
innan jorden skiftats äro meningslösa,
det framstår väl också utan vidare som
självklart.

Nu tro kanske kammarens ledamöter
att jag utvalt ett speciellt exempel, och
att det här endast är ett undantagsfall.
Så är det tyvärr inte. I Kalmar län
finns det ganska många skiften som
man bett att få sätta i gång med men
som ännu inte påbörjats — eller också
ha de påbörjats och pågått sedan en
tid tillbaka, i de flesta fall sedan en
längre tid tillbaka, ibland t. o. m. en
mycket lång tid. Nya lantmätare ha fått

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13. 101

Lantmäteriets distriktsorganisation: Avlöningar.

taga vid där andra slutat, och var och
en har måst taga tre eller fyra månader
på sig för att sätta sig in i förhållandena.
Här rör det sig nämligen om åratal
innan skiftena bli färdiga. Numera
avråda lantmätarna från att begära
skifte — det ordinarie lantmäteriet kan
under inga omständigheter hinna med.
Jordbrukarna ha också börjat förstå,
att det är hopplöst; skiftena bli inte
färdiga i rimlig tid.

Jag kan med några exempel från min
närmaste hembygd illustrera hur lång
tid det tar. Det gäller nu skiften, som
ännu inte äro färdiga och som vi inte
heller veta när de bli färdiga: Triabo
i Virserums socken påbörjades 1938 och
har således pågått i 13 år. östrahult i
Vena socken påbörjades 1935 och har
pågått i 16 år. Varsemåla i Vimmerby
socken påbörjades 1935 och har pågått
i 16 år. Dalsebo i Vena socken påbörjades
1931 och har pågått i 20 år. Vi i
Södra Vi påbörjades 1928 och har pågått
i 22 år. Om östrahult kan jag vidare
förtälja, att det är den senaste skiftesförrättningen,
och den påbörjades 1935.
Den första påbörjades år 1849, d. v. s.
för 102 år sedan!

Dessa äro de skiften som redan aktualiserats.
överlantmätaren beräknar
emellertid att i länet sammanlagt över
44 000 hektar måste skiftas innan vi
kunna börja tala om rationalisering.
Det är ingen liten areal. Vi kunna lägga
den i en meterbred remsa elva gånger
runt jordklotet vid ekvatorn. Vi kunna
också — i detta rationaliseringens tidevarv
■— föra samman arealen i ett enda
skifte. Lägga vi då den ena kortändan
i Malmö och den andra i Stockholm, så
få vi ändå ett fält med en bredd av
733 meter! Till allt detta kan inte den
ordinarie lantmäteriorganisationen i länet
förslå.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen nr 208, vari anhålles,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
anhålla om upprättande av en speciell
skiftesorganisation för Kalmar län.

Häruti instämde herr Hseggblom, fru
Torbrink samt herrar Ohlsson i Kastlösa,
Nordkvist och Holm.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Jag skulle kunna nöja mig med
att instämma i det anförande, som herr
Ericsson i Näs här höll, men då jag
sysslat något med dessa frågor skall jag
be att få säga några ord.

Det är ett känt faktum, att vår lantmäteriorganisation
över hela landet
har en sådan arbetsbörda, att man inte
inom rimlig tid kan fullgöra en hel del
av de viktiga uppdrag, som organisationen
får sig förelagda. Förhållandena
inom Kalmar län äro ju i detta fall särskilt
markanta. Detta har ju också erkänts
av såväl lantmäteristyrelsen som
av riksdagen i ett uttalande i fjol. Departementschefen
har ju också indirekt
erkänt, att det endast är av statsfinansiella
skäl som han inte nu föreslår en
förstärkning.

I diskussionen rörande anslag till
hushållningssällskapen och de övriga
rationaliseringsorgan vi ha — lantbruksnämnderna
— sade departementschefen,
att man inte bör göra några
jämförelser. Jag tillåter mig emellertid
att göra denna jämförelse just i detta
avseende. Genom att förstärka lantmäteriorganisationen
så att den snabbare
kan fullgöra sina uppgifter bidrager
man på ett verksammare och snabbare
sätt till att åstadkomma praktiska resultat
än genom anslag till eventuella planeringskommittéer,
som skola planera
på lång sikt, men vilkas arbete dock
ytterst beror på huruvida lantmäteriorganisationen
hinner fullgöra dessa
planerade uppgifter.

I nuvarande läge och efter utskottets
ställningstagande förstår jag, att det inte
finns några möjligheter att i år åstadkomma
den förstärkning på detta område,
som hade varit så ytterst nödvändig
och välbehövlig. Själv anser jag,
att om man liadc lagt ned de fåtal tusen

102 Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.
Lantmäteriets distriktsorganisation: Avlöningar.

kronor, som hade krävts för att förstärka
denna organisation, så hade man
använt pengarna bättre än genom att
använda dem till en långsiktsplanering
genom lantbruksnämnderna. En sådan
planering kan, som jag nyss sade, knappast
ge några snabba praktiska resultat,
vilket däremot en förstärkning av
lantmäteriorganisationen hade kunnat
ge. Därför ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till den förut nämnda motionen,
nr 208.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
När jag hörde herr Ericsson i Näs
tyckte jag, att han drog litet för djärva
slutsatser om saker och ting, som han
är väldigt litet informerad om. Både
finansministern och jag hade glädjen
att taga emot riksdagsmännen från kalmarlänsbänken
och språka igenom hela
detta spörsmål. Jag tror att jag kan
säga, att vi äro ungefär lika positivt
eller negativt —• vad man nu vill kalla
det — inställda till detta. Det är emellertid
inte positivismen eller negativismen
som skall avgöra, huruvida vi
skola ha en speciell skiftesorganisation
i Kalmar län, utan man får här hålla
sig inom ramen för vad man anser sig
ha råd att spendera på lantmäteriet.

Vid de diskussioner, som ägde rum
inom regeringen, kommo vi fram till
en viss ram för lantmäteriets verksamhet.
Av naturliga skäl sade vi oss, att
om förhållandena i Kalmar län äro problem,
som ur verkets egen synpunkt äro
besvärligare och kräva en snabbare lösning
än andra arbeten inom verkets
område, då har faktiskt verket möjligheter
att angripa dessa problem utan
att det behöver bli någon alldeles speciell
organisation för området i fråga.
Ett 30-tal förfogandelantmätare stå ju
ändå till verkets tjänst. Dessa äro inte
utplacerade i något speciellt distrikt,
utan de kunna disponeras på de ställen,
där verket anser att de i första

hand behövas. Om således verkets egen
bedömning skulle resultera i att en
lösning av Kalmar läns skiftesproblem
ter sig mera angelägen än lösningen av
verkets övriga arbetsuppgifter, då vill
jag bara understryka, att det inte finns
någonting som hindrar, att verket sätter
in sin extra arbetskraft för att lösa
problemen nere i Kalmar län.

Man löser naturligtvis inte detta problem
genom en ny organisation. Även
med en sådan organisation kan det
komma att röra sig om decennier, innan
man får någon rätsida på de mest
besvärliga frågorna. Jag tror därför att
det är utvecklingen inom lantmäteriet
—■ jag menar då organisationens användande
av nya metoder i sin verksamhet
-— som vi få hoppas på och
räkna med när vi sträva efter att
komma till rätta med arbetsbalansen
inom detta område. Rationaliseringarna
inom jorddelningslagstiftningen, som vi
räkna med att kunna genomföra inom
den allra närmaste tiden, samt de fotogrammetriska
metoder, som lantmäteriet
nu arbetar med vid sin kartritning, äro
också rationaliseringsfaktorer, som
snabbare skola föra till målet.

Detta är följaktligen inte en fråga
som kan brytas ut ur lantmäteriorganisationens
verksamhet. Man får i stället
se denna verksamhet som en helhet och
fråga sig: Är det fråga om speciella
problem i Kalmar län, som kräva en
snabbare handläggning än lantmäteriorganisationen
med hänsyn till arbetsbalansen
inom verket kan orka med?
Om man under ett annat år, när den
ekonomiska situationen är litet bättre,
kan taga sikte på en lösning av dessa
frågor, då tror jag nog att man får låta
lantmäteriet avgöra, huruvida en expansion
inom dess arbetsområde skall
taga sig uttryck i en speciell skiftesorganisation
i Kalmar län eller om bättre
resurser för lantmäteriet skola taga
sig uttryck i insatser på andra platser
i vårt land, även med beaktande av
hur besvärliga förhållandena äro i Kal -

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13. 103

Lantmäteriets distriktsorganisation: Avlöningar.

mar län. Jag tycker nog att det bör
vara verkets sak att bestämma tågordningen
och köordningen. Denna fråga
aktualiseras den dag, då vi äro så rustade,
att vi kunna giva verket bättre
resurser än det bär i dag.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Som jag vid tidigare tillfällen
i dag anfört, har jordbruksutskottets
majoritet i år, liksom tidigare, varit
mycket obenägen att med anledning av
enskilda motioner föreslå riksdagen
nya tjänster och ökade anslag på
olika områden. Detta gäller även denna
punkt. Jordbruksutskottet har alltså
inte ansett sig kunna följa motionärernas
förslag då det gäller denna utvidgning
av ifrågavarande verksamhet.

Beträffande skiftesförhållandena i
Kalmar län har jag haft tillfälle att se
vilka stora arbetsuppgifter där finnas
på detta område. Särskild uppmärksamhet
synes böra ägnas åt de problem,
som herr Ericsson i Näs här talade om.
När man emellertid hör herr Ericsson
i Näs skildra förhållandena där nere
och när han talar om hur lång tid det
måste taga innan man kan förbättra
dem, då måste man väl ändå få den
uppfattningen, att det viktigaste i dagens
läge är det som herr statsrådet
nyss talade om, nämligen att få fram
effektivare och enklare metoder då det
gäller att verkställa skiften, särskilt
dessa laga skiften. Jag tror att man i
första hand har att finna lösningen på
denna väg. En särskild organisation för
skiftesväsendet i Kalmar län skulle ändå
inte, enligt vad herr Ericsson i Näs
sade, kunna tänkas fullfölja dessa uppgifter
förrän efter ett eller ett par årtionden.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
När herr statsrådet säger, att verket
har möjligheter att dirigera perso -

nal till Kalmar län för att där påskynda
skiftesarbetet, förefaller det märkvärdigt,
att lantmäteristyrelsen hemställt
om en särskild skiftesorganisation för
Kalmar län. Man anser sålunda inte där,
att det är möjligt att komma fram på
den väg, som herr statsrådet talade om,
nämligen att dirigera extra arbetskraft
dit ner.

Herr statsrådet säger sedan, att det
under alla förhållanden tar decennier,
innan man hinner fullfölja detta arbete.
Ja, det är jag alldeles övertygad
om. Detta bör ju emellertid, enligt mitt
förmenande, utgöra ett skäl för att man
fortast möjligt påbörjar arbetet. Man
blir ju i alla fall färdig fortare, om man
börjar tidigare med arbetet. Jag tror
inte att problemet här nere kommer att
lösas, om inte extra kraftåtgärder vidtagas
för att inom rimlig tid kunna
överarbeta detta område.

Herr ERICSSON i Näs: Herr talman!
Det är klart att det ligger mycket i det
herr Andersson i Tungelsta sade, att
man även måste använda andra metoder
när det gäller att lösa denna fråga.
Detta är jag medveten om, och sådana
metoder skola väl också arbeta sig
fram så småningom. Men jag tror inte
att vi kunna lösa detta problem med
mindre vi få en sådan organisation som
den som nu finns i Kopparbergs län
och som man, såvitt jag inte är fel underrättad,
också önskar på lantmäterihåll.

Att man sedan observerat att detta är
en stor fråga för oss där nere, tycker
jag inte gör det mindre angeläget att
ta itu med den. Annars skola vi lansera
ett alldeles nytt sätt att avslå saker och
ting, och det är att det är så förfärligt
mycket att göra, att vi över huvud taget
inte skola börja med det.

Jag vet att detta är en stor fråga och
att den kommer att ta lång tid, men
det är nödvändigt att vi börja, ju förr
desto hellre.

104 Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Lantmäteriets distriktsorganisation: Avlöningar.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag vill bara till herr Jonsson i Skedsbygd
säga, att visst är det riktigt att
lantmäteristyrelsen i sin petitaframställning
begärt att få skiftesorganisation
i Kalmar län. Men då styrelsen har
25 eller 30 förfogandelantmätare, som
den disponerar efter eget skön varhelst
i landet där den anser att de böra användas,
är denna framställning ingenting
annat än ett uttryck för att man
från verkets sida säger, att man där
har så många andra arbetsuppgifter
som i konkurrens med skiftesfrågan i
Kalmar län ändå måste sättas före
denna. Vi kunna inte lösa den, säger
lantmäteristyrelsen, med mindre vi få
den speciella utökning, som denna organisation
skulle innebära. Vi ha användning
för våra förfogandelantmätare
för andra och, efter vad jag förstår
att de säga, viktigare uppgifter.

Jag har inte sagt något annat i mitt
inlägg än att om verket kommer till den
slutsatsen, att de förfogandelantmätare,
som verket disponerar efter eget skön,
böra sättas in i Kalmar län, om verket
sålunda betraktar kalmarläns-problemet
mera besvärande än alla andra lantmäteriproblem
som förfogandelantmätarna
för närvarande arbeta med, är
det ingenting som hindrar verket att
ta Kalmar läns skiftesfråga med förtursrätt.
När man nu inte gjort det, är
det ett uttryck för att man anser, att
man inte kan ta itu med Kalmar län
förrän den dag man får en utökad organisation
och därmed bättre resurser
inom lantmäteristyrelsen. Med den behandling,
som alla verk genomgått i år
i budgetberedningen, gavs det faktiskt
inte möjlighet att släppa fram lantmäteriet
till några längre gående utvidgningar.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Jag tillåter mig alltfort att hysa
tveksamhet, huruvida frågan kan lösas

på det sätt som herr statsrådet här säger.
Man kan naturligtvis skicka dit
extra arbetskraft, som får ta sig an
vissa problem och syssla med dem, men
detta kan inte bli detsamma som att
man har en särskild organisation, som
bär hand om dessa problem och försöker
att följa dem och lösa dem undan
för undan. I varje fall måste denna organisation
läggas upp så, att det inte
bara blir att skicka dit en extra lantmätare
då och en då, och att den ene skall
gripa in när den andre slutat. Det måste
bli ett mycket stort arbete. Hur man än
tänker sig saken måste denna organisation
få en någorlunda fast form för
att kunna på bästa sätt fullgöra sitt
uppdrag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
dels på bifall till utskottets
i punkten gjorda hemställan utom i vad
angick motionerna 1:163 och II: 208
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen i motsvarande del;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Haeggblom begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
178 :o) i utskottets utlåtande nr 1
utom i vad angår de likalydande motionerna
1:163 av herr Sundberg, Carl,
in. fl. och II: 208 av herr Ericsson i Näs
in. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen i motsvarande
delar.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13. 105

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Haeggblom begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 163 ja och 33 nej, varjämte 17
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i nu ifrågavarande del.

Härefter gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
såvitt angick motionerna 1:163
och II: 208 dels ock på bifall till nämnda
motioner; och biföll kammaren utskottets
berörda hemställan.

Punkterna 179—209.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 210.

Lades till handlingarna.

§ 6.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till kapitalinvesteringar.

Punkterna 1—19.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20.

Lades till handlingarna.

§ 7.

Indextillägg å folkpensioner m. m.

Föredrogs sammansatta stats- och
andra lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
om anslag till indcxtillägg å

Indextillägg & folkpensioner m. m.

folkpensioner samt anslag till särskilda
barnbidrag till änkors och invaliders
barn m. m., dels Kungl. Maj:ts proposition
nr 70 med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t under femte huvudtiteln, punkterna
88 och 91 (s. 120—121 och 124—
125 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 3 januari
1951), föreslagit riksdagen att för
budgetåret 1951/52 såsom förslagsanslag
anvisa dels till Indextillägg å folkpensioner
68 000 000 kronor, dels ock till
Särskilda bidrag till änkors och invaliders
barn m. m. 7 200 000 kronor.

Vidare hade Kungl. Maj:t genom en
den 9 februari 1951 dagtecknad proposition,
nr 70, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag angående ändring i lagen den

29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering; 2)

lag angående ändring i lagen den
26 juli 1947 (nr 531) om bidrag till
änkor och änklingar med barn; samt

3) lag angående ändring i lagen den

30 juni 1947 (nr 398) om kommunernas
bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen; dels

ock, med ändring av vad därutinnan
i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln, punkt 88, hemställts,
för budgetåret 1951/52 anvisa till Indextillägg
å folkpensioner ett förslagsanslag
av 102 000 000 kronor.

Enligt övergångsbestämmelserna till
det under 1) upptagna lagförslaget skulle
indextillägg avseende tiden den 1 januari—den
30 april 1951 beräknas på
grundval av det pensionspristal, som
fastställdes i april 1951.

106 Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Indextillägg å folkpensioner m. m.

I anledning av propositionen nr 70
hade inom riksdagen väckts två motioner,
nämligen nr 347 i första kammaren
av herr Persson, Ola, m. fl. och nr 453
i andra kammaren av herr Karlsson i
Stuvsta m. fl.

I motionerna, som voro likalydande,
hade yrkats, »att riksdagen måtte besluta
bemyndiga Kungl. Maj:t att vid
fastställandet av pensionspristalet för
innevarande halvår bestämma detsamma
till 130 och att följaktligen indextillägget
skall utgå med 30 procent».

Före avlämnandet av propositionen
nr 70 hade väckts motionerna i första
kammaren nr 221 av herr Ohlon m. fl.
och nr 283 av herr Bengtson samt i andra
kammaren nr 291 av herr Ohlin m. fl.

I motionen 1:283 hade yrkats »att
riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte begära
skyndsam utredning samt förslag
om höjning av folkpensionernas grundbelopp».

Propositionen nr 70 hade, i vad anginge
anvisande av anslag, hänvisats
till statsutskottet. Propositionen i övrigt
ävensom motionerna hade hänvisats till
lagutskott och tilldelats andra lagutskottet.
Enligt överenskommelse mellan
statsutskottet och andra lagutskottet
hade ovan omförmälda i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln
upptagna punkter ävensom propositionen
nr 70 och de i ämnet väckta motionerna
hänskjutits till behandling av
sammansatt stats- och andra lagutskott.

Sammansatta utskottet hemställde,

A. att riksdagen med avslag å motionerna
1:347 och 11:453 måtte antaga
genom förevarande proposition, nr 70,
framlagda förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering; 2)

lag angående ändring i lagen den
26 juli 1947 (nr 531) om bidrag till
änkor och änklingar med barn; samt

3) lag angående ändring i lagen den
30 juni 1947 (nr 398) om kommunernas
bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen; B.

att riksdagen måtte för budgetåret
1951/52 under femte huvudtiteln anvisa

1) till Indextillägg å folkpensioner ett
förslagsanslag av 102 000 000 kronor;
samt

2) till Särskilda barnbidrag till änkors
och invaliders barn m. m. ett förslagsanslag
av 7 200 000 kronor;

C. att motionerna 1:221 och 11:291
måtte anses besvarade genom vad utskottet
under A. hemställt; samt

D. att motionen I: 283 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hallagård och Rubbestad, vilka ansett
att utskottets motivering såvitt anginge
motionen I: 283 bort hava annan, av reservanterna
angiven lydelse.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Jag vill endast uttala min tillfredsställelse
över att det framlagda
förslaget är en någorlunda hygglig lösning
av folkpensionärernas indexfråga.

Redan 1946 framfördes från den politiska
meningsriktning, som jag företräder,
att man borde ha ett indexsystem
för folkpensionerna. Det har framförts
upprepade gånger, senast i fjol,
då vi inte ville vara med om den utformning
av index, som hade föreslagits
av Kungl. Maj:t med utbetalning
endast en gång om året och med beräkning
av pensionspristalet endast en
gång. Vi hade då föreslagit att man
skulle beräkna pensionspristalet fyra
gånger; man skulle då ha kommit fram
till att utbetalningarna skulle ske varje
månad.

På grund av att pensionsstyrelsen då
inte ansåg sig kunna med sin maski -

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13. 107

nella utrustning klara detta utan avrundning
av beloppen, så att man skulle
få lägga till, jag vill minnas mellan fyra
och fem miljoner kronor, ville utskottet
inte gå med på detta förslag. Vi reserverade
oss då från vårt håll för att man
skulle skriva om detta.

Vi ha vidare i motion framfört samma
synpunkter vid riksdagens början,
och det är endast att konstatera att nu,
när förslaget har framförts och tillstyrkts
av sammansatta stats- och andra
lagutskottet, är det just efter de grunder,
som vi tidigare anslutit oss till.
Pensionsstyrelsens maskinpark kan numera
klara dessa utbetalningar utan avrundning.

Jag skall, herr talman, med detta be
att få yrka bifall till sammansatta statsoch
andra lagutskottets förslag.

Herr KARLSSON i Stuvsta: Herr talman!
Det torde väl inte kunna bestridas
att folkpensionärerna äro den grupp,
som pressas hårdast av penningvärdeförsämringen
och av de fördyrade levnadskostnaderna.
Därom äro, tror jag,
de flesta ense. De år 1946 fastställda
pensionsbeloppen voro redan från början
knappt tilltagna. De sedan dess
stegrade levnadskostnaderna ha gjort
dessa belopp undan för undan mindre
värda. Särskilt har de senaste månadernas
ekonomiska utveckling betytt
en väsentlig nedskärning av folkpensionärernas
ekonomiska standard.

Redan från början, då de nya pensionerna
genomfördes, höjdes starka
röster för att de borde vara indexreglerade.
Då avgavs emellertid från regeringsbänken
det bragelöftet, att någon
försämring av folkpensionernas realvärde
inte skulle komma att tillåtas.
Det ansågs vara nära nog en liedersoch
prestigesak för statsmakternas sociala
reformpolitik, och med hänsyn
härtill förklarades en omedelbar indexgaranti
obehövlig. Sent omsider och
först i fjol ansågo sig regeringen och

Indextillägg å folkpensioner m. m.

riksdagens majoritet böra införa indexsystemet
även för folkpensionerna,
och då konstruerades ett index för
folkpensionerna av mycket diskutabel
utformning. Man tog sålunda ingen hänsyn
till de efter 1946 slopade livsmedelsrabatterna,
som voro av särskild
betydelse för just folkpensionärerna.
Härigenom och genom den s. k. femtalsserien
kom man fram till att ge
folkpensionärerna endast en femprocentig
kompensation förra året. Kompensationen
gällde för övrigt endast
grundbeloppen och inte bostadsbidragen.
I proposition nr 70 vid denna riksdag
räknades med ett pensionspristal
av 115 för första halvåret i år, vilket
enligt gällande indexsystem skulle ge
folkpensionärerna en kompensation av
15 procent. För exempelvis pensionsberättigade
makar med 1 800 kronor i
årspension skulle detta betyda ett belopp
av 60 kronor för vardera, och för
ensamstående med 1 000 kronor i årspension
ett belopp av 75 kronor, allt
för halvår räknat.

Vi ha på vårt håll vänt oss mot den
nuvarande indexberäkningen och framhålla,
att den inte är rättvis för folkpensionärerna.
Jag har i en motion förordat
ett pensionspristal av 130 för innevarande
halvår såsom ungefärligen
rättvist, därest man med indexregleringen
verkligen menar att ge folkpensionärerna
full kompensation för levnadskostnadsfördyringen
sedan 1946.
Utskottet avfärdar vårt förslag med en
enkel hänvisning till gällande indexberäkning.
Det kan tänkas att den kan
komma att visa bara siffran 119, då
man i dagarna skall göra uträkningen,
och enligt femtalsregeln blir det då
bara en kompensation på 50 procent.
Först vid siffran 120 skulle det bli fem
procent till.

Vi ha vid olika tillfällen påtalat denna
indexberäknings uppenbara brister,
att den, som jag förut nämnde, inte tar
hänsyn till de livsmedelsrabatter som
funnos, då reformen genomfördes, och

108 Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Indextillägg å folkpensioner m. m.

till den felräkning av index som ägt
rum, samt att intet tillägg utgår på bostadsbidraget.
Jag tror att bara livsmedelsrabatterna
och felräkningen av index
kunna anses representera ungefär
tio procent.

Att polemisera mot den nuvarande
indexberäkningen förefaller emellertid
överflödigt. Jag är nämligen övertygad
om att det knappast finns en ledamot
av denna kammare som innerst inne
anser, att en kompensation på 15 procent
kan anses hålla folkpensionärerna
skadeslösa för fördyringen av levnadskostnaderna
ända sedan 1946. Utskottet
tycks inte heller mena detta. Sålunda
förklarar utskottet i sitt utlåtande bland
annat: »Såsom i motionen 1:283 framhållits
och jämväl i förenämnda motioner
1:347 och 11:453 påtalats har den
ekonomiska utvecklingen sedan år 1946
varit ogynnsam för folkpensionärerna.
Indexregleringen syftar visserligen till
att upprätthålla pensionsförmånernas
realvärde, men det torde kunna ifrågasättas
om pensionsförmånerna numera
möjliggöra för en pensionstagare att
erhålla en någorlunda tillfredsställande
existens på pensionen.»

Det är, om jag inte tolkat det hela
alldeles fel, ungefär vad vi ha sagt. Innebörden
kan knappast vara någon annan
än att den nuvarande kompensationen
inte är rimlig. Men utskottet avböjer
att dra några konsekvenser av
det sagda. Det säger sålunda i fortsättningen,
att vid bedömandet huruvida
en höjning av dessa förmåner — utöver
vad som betingas av indexregleringen
— kan komma till stånd måste
emellertid en rad olika faktorer beaktas,
och så hänvisar man till det ekonomiska
läget, befolkningsutvecklingen,
de sociala reformer som lagts på is
samt den pågående utredningen om
ekonomisk långtidsplanering m. m. Vad
saken rör sig om är väl att rustningarna
jämte den ekonomiska politik som
föres tillåtas lägga hinder i vägen för
att upprätthålla folkpensionernas real -

värde. Men varför inte då rätt och slätt
säga, att man anser sig böra frångå
bragelöftet av 1946 om bevarande av
folkpensionernas realvärde i stället för
att upprätthålla en fiktion av att den
nuvarande indexregleringen ger folkpensionärerna
rättvisa! Det råder stark
opposition i folkpensionärskretsar mot
statsmakternas njugghet mot folkpensionärerna,
och det är naturligt särskilt
med hänsyn till att folkpensionerna
äro så knappt tilltagna, att folkpensionärerna
inte ha något att så att
säga ge på, något att knappa in på. Det
är svårt för alla arbetande grupper i
dagens läge, men den mest utsatta gruppen
torde ändå vara våra pensionärer.
De ha ingen möjlighet att kompensera
sig på annat sätt, som dock vissa andra
grupper åtminstone i någon mån ha,
och att de sämst ställda skola drabbas
hårdast måste vara en oriktig politik.

Det talas ibland om småspararnas öde
i dagens läge. Till dem räknas många
folkpensionärer. Inte så att förstå, att
dessa skulle kunna lägga undan något
av dessa pensioner, i varje fall inte den
överväldigande majoriteten, men många
äro de människor som sökt spara något
för ålderdomen, och dessa besparingars
värde minskas nu för varje dag, en sak
som för övrigt givetvis inte heller påverkar
index.

Det har vid årets riksdag motionerats
om en utredning angående höjning
av folkpensionernas grundbelopp.
Vi kunna för vår del helt stödja detta
förslag. Men å andra sidan är det ju
inte främst utredningar som folkpensionärerna
behöva i dag. De som ha
motionerat i ämnet borde ju i linje
med sin tankegång kunna stödja oss i
frågan om att ge kompensation åt folkpensionärerna,
så att dessa åtminstone
i huvudsak hållas skadeslösa för dyrtidens
verkningar.

Herr talman! Då det mot motion
11:453 har riktats den erinran, att den
inte är försedd med lagtext, skulle jag
i stället för att yrka bifall till denna

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13. 109

motion vilja yrka en ändring på s. 7
i förslaget till lag angående ändring i
lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering.
Jag yrkar, att punkt 1 i övergångsbestämmelserna
ändras till följande
lydelse: »Indextillägg avseende
tiden den 1 januari 1951—den 30 juni
1951 skall beräknas på grundval av
pensionspristalet 130.»

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Det
är klart att de synpunkter, som herr
Karlsson i Stuvsta gjorde sig till tolk
för, äro behjärtansvärda. Folkpensionärerna
äro en grupp, vars läge borde
förbättras. Jag tror dock att inte heller
den ordning, som är föreslagen i
kommunisternas motion och som herr
Karlsson i Stuvsta här förordade, skulle
ge rättvisa. Jag har alltid tidigare, när
det varit fråga om kompensation för
ökade levnadskostnader, kritiserat systemet
med lika procentuella tillägg.
Dessa göra ju att den som har en stor
inkomst får ett stort tillägg, under det
att den som har ett litet belopp, på vilket
tillägget skall beräknas, får ett litet
tillägg. Det systemet tycks inte herr
Karlsson i Stuvsta vilja gå ifrån, utan
han vill att man skall tillämpa den där
procenträkningen. Jag anser att man
i stället borde införa fixa belopp som
ersättning för de ökade levnadskostnaderna
i stället för det system att kompensera
för ökade levnadsomkostnader,
som man har för både löner och pensioner.

Herr Hallagård och jag ha fogat en
reservation vid detta betänkande, och
jag skall be att få säga ett par ord i
anledning av detta. Först vill jag gentemot
herr Jacobsson i Igelsbo säga, att
om man i fjol inte kunde vara med om
att betala ut pensionsbeloppen månadsvis,
berodde det på att pensionsstyrelsen
inte hade resurser att göra detta.
Men då styrelsen i år har förklarat, att
den bär resurser att göra utbetalningar
månadsvis, ha vi alla varit eniga om

Indextillägg å folkpensioner m. m.

att detta skall ske. På den punkten
föreligga därför inga delade meningar,
och det föreligger icke heller meningsskiljaktighet
beträffande klämmen, utan
den gäller motiveringen. Där ha vi två
reservanter velat vara litet mer vänliga
mot folkpensionärerna.

Utskottet säger på s. 18, att »det torde
kunna ifrågasättas om pensionsförmånerna
numera möjliggöra för en
pensionstagare att erhålla en någorlunda
tillfredsställande existens på
pensionen». Vi tycka att detta är ett
litet vagt uttalande, och vi ha poängterat,
att detta med fog kan göras gällande
och därför tryckt på saken på ett
helt annat sätt än utskottets majoritet.
Ännu kraftigare ha vi understrukit detta
i slutet av utskottets utlåtande. I utskottets
förslag heter det, att då resultatet
av den utredning som Kungl.
Maj:t har tillsatt föreligger, torde förutsättningar
finnas för ett bedömande
huruvida utrymme finnes för en ytterligare
prövning av pensionsbeloppen.
Vi däremot ha ansett, att man bör vara
litet mera positiv och uttala, att om
denna utredning, som tillsattes i fjol,
kommer att visa, att det finns förutsättningar
för en höjning, då böra folkpensionärerna
vara de som i första
hand komma i åtnjutande av statens
ökade tillgångar. Vi ha särskilt velat
poängtera detta med hänsyn till utredningens
syfte. Utredningen syftar till
att upprätta ett långtidsprogram för
den ekonomiska och statsfinansiella
ordningen på det sociala området, och
vi mena att på det sociala området just
folkpensionärerna äro de som man i
första hand bör tänka på, och det ha
vi betonat i vår reservation.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till den reservation som är
avgiven av herr Hallagård och mig.

Fru NORDGREN: Herr talman! Jag
anser mig inte böra uppehålla tiden
med att närmare gå in på denna fråga,

110 Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Indextillägg å folkpensioner m. m.

utan jag skall bara yttra mig något om
skillnaden mellan reservationen och
utskottets utlåtande. I själva sakfrågan,
nämligen om behovet och önskvärdheten
av en förbättring åt folkpensionärerna,
råder det ju inga delade meningar
mellan utskottet och reservanterna
— det framgår ganska tydligt av
utskottets utlåtande. Det råder heller
ingen oenighet om att man bör avvakta
resultatet av den pågående utredningen
angående den ekonomiska långtidsplaneringen
på det samhällsekonomiska
och statsfinansiella området. Läser man
så de rader, där reservanterna tro att
de ha framfört en annan mening än
utskottet, finner man att det egentligen
bara är en gradskillnad.

Utskottet säger här: »Då resultatet
av nämnda utredning föreligger torde
förutsättningar finnas för ett bedömande
huruvida utrymme finnes för en ytterligare
höjning av pensionsbeloppen.
» Reservanterna däremot säga:
»Sedan resultatet av nämnda utredning
föreligger och om därvid förutsättningar
finnas för en höjning av folkpensionens
grundbelopp förutsätter utskottet
att de i motionen I: 283 framförda synpunkterna
vinna beaktande.» Utskottet
har sagt, att det kan ifrågasättas om
pensionsförmånerna numera möjliggöra
för en pensionstagare att erhålla
en någorlunda tillfredsställande existens
på pensionen. Härmed är underförstått
att man torde kunna räkna med
att frågan om pensionens storlek tages
upp till omprövning när resultatet av
utredningen föreligger.

Jag har tidigare här i kammaren betonat,
att jag anser det helt enkelt vara
en samhällets skyldighet emot de åldringar,
som i sina produktiva år fört
en hård kamp för existensen och gjort
sin insats i samhällsarbetet, att inte
bara ge dessa en någorlunda nödtorftig
existens utan också låta dem bli meddelaktiga
av den högre standard som
andra samhällsgrupper ha fått. Eftersom
vi äro eniga på de väsentliga

punkterna anser jag att det naturligtvis
inte kan ifrågakomma, att man redan
nu gör ett bestämt uttalande om huruvida
grundpensionen skall ökas eller
huruvida man av statsfinansiella skäl
endast skall förbättra pensionen för dem
som skola leva på sin pension. Herr
Karlsson i Stuvsta sade, att folkpensionärerna
ha det dåligt, och jag kan ge
honom rätt i att vissa grupper av folkpensionärer
ha det dåligt, men ingen
i denna kammare kan väl stå upp och
säga, att alla Sveriges folkpensionärer
ha det dåligt ställt, ty folkpension utgår
ju till alla oberoende av inkomstoch
förmögenhetsställning.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER: Herr talman! Jag
skall inte förlänga denna diskussion.
Jag vill endast understryka en sak.

Man kan naturligtvis inte utan fog
karakterisera de nu utgående folkpensionerna
som låga, men även om så är
fallet, tycker jag det kan vara lika viktigt
att understryka, att de pensioner,
som nu betalas ut i vårt land, i alla
fall äro de högsta som över huvud
förekomma någonstans. Även om jag
medräknar den sista höjningen av de
engelska pensionerna som föreslås i
den nya budgeten, stannar beloppet i
England för äkta makar vid 1 885 kronor
om jag räknar med den nuvarande
kursen på pund. Detta gäller varhelst
de äro bosatta. I en stad som Stockholm,
om man har fulla bostadstillägg
och pensioner, kommer man efter ett
indextal på 15 procent upp till ett belopp
på 2 640 kronor. Det är alltså ett
väsentligt högre belopp än som någonsin
kan tillkomma äkta makar i England.
För ett par äkta makar på landsbygden
stannar visserligen pensionen,
även med det dyrtidstillägg som man
väntar för första halvåret eller i varje
fall första kvartalet, vid 1 840 kronor

Nr 13. 111

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

mot 1 885 i England, men om de trista
spådomar slå in som säga, att vi under
andra halvåret komma att få ytterligare
prisstegringar som resultera i att dyrtidstillägget
uppnår 20 procent, komma
de fullt i nivå och något över de
nya engelska pensionerna.

Jag har bara velat klargöra detta
emedan det väl ändå är ett tecken på
att vi ha varit något så när generösa
vid den sista pensionsreformen, om vi
kunna konstatera som ett faktum, att
vi i stort sett ha de högsta folkpensionerna
i världen.

Herr PETTERSON i Degerfors: Herr
talman! Jag skall bara säga ett par ord.
Skillnaden mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna är ju så hårfin, att
den knappast märks. Både majoriteten
och reservanterna säga, att man skall
vidta åtgärder för att söka lyfta folkpensionerna,
om det finns förutsättningar
härför då utredningen är klar.

Jag har begärt ordet för att säga något
om 7 §. Jag ämnade en gång motionera
i riksdagen om ändring på den
punkten, men det har jag avstått från
med tanke på den utredning som nu
pågår. 7 § handlar om de avdragsfria
inkomsterna, som utgöra 300 kronor
för sammanboende äkta makar och 400
kronor för ensamstående. Vi ha nu,
dess bättre kan man säga, kommit dithän,
att de flesta arbetsgivare äro villiga
att lämna s. k. arbetarpensioner,
och man har därvid gått upp till maximigränsen.
Jag kan nämna, att hela
Uddeliohnskoncernen har givit sina
pensionärer maximibeloppet men vägrat
att gå längre med hänsyn till avdragen.

Jag vet inte hur länge det dröjer innan
den utredning blir färdig som nu
pågår. Jag vill säga till socialministern,
att det kanske är en av de viktigaste
punkterna, att man får gränsen
för avdragsfria inkomster höjd med
något hundratal kronor. På så sätt

Indextillägg å folkpensioner m. m.

kunna folkpensionärerna få en högre
pension som inte kostar statsverket någonting
utan som arbetsgivarna äro villiga
att betala.

Herr talman! Jag har bara velat
framföra dessa synpunkter. Jag yrkar
bifall till utskottets förslag.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Då
såväl fru Nordgren som den siste ärade
talaren vilja göra gällande, att det inte
är någon nämnvärd skillnad mellan reservationen
och utskottsutlåtandet, vill
jag säga, att jag tycker nog att det är
rätt stor skillnad. I utskottets utlåtande
heter det, att sedan resultatet av utredningen
föreligger finnas förutsättningar
för ett bedömande huruvida det
skall ske någon ökning eller inte. Men
i reservationen heter det, att om förutsättningar
föreligga för en höjning
skall man beakta de synpunkter som
äro framförda i motionen I: 283. Det
är alltså en ökning som där begäres,
och följaktligen är det en betydande
skillnad.

Nu vet jag att både fru Nordgren och
den andre talesmannen för utskottet ha
sitt hjärta hos reservanterna och kanske
helst skulle vilja befinna sig bland
dem. Om vi skola gå till votering, bör
det naturligtvis stå dem fritt att ansluta
sig till reservationen.

Herr KARLSSON i Stuvsta: Herr talman!
Socialministerns påstående, att
våra folkpensioner äro de högsta i
världen, är nog en sak som tål att diskutera.
Men jag skall inte gå in på
några jämförelser härvidlag i detta
sammanhang. Jag vill nu endast konstatera
en sak, som jag uttalade en förmodan
om i mitt förra anförande, nämligen
att det icke finns en enda ledamot
av denna kammare som i verkligheten
anser, att en höjning med endast
15 procent i nuvarande läge är skälig
och ger kompensation för den fördyring
av levnadskostnaderna som ägt
rum sedan 1946. I alla händelser har

112 Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Indextillägg å folkpensioner m. m.

ingen som uppträtt i denna debatt velat
hävda detta. Det innebär alltså att
man har resignerat, att man faktiskt
erkänner att man har varit med om en
sänkning av folkpensionens realvärde.
När man gav det löfte som man gjorde
vid de nuvarande folkpensionernas tillkomst
1946, så kunde man inte förutsätta
den ekonomiska utveckling som
sedan dess har ägt rum. Men det finns
väl ingenting som talar för att man
skulle låta en grupp, som icke har
möjlighet att på annat sätt kompensera
sig mot dyrtiden, ta den värsta stöten.
Det är uppenbart att en sådan politik
är hård och oskälig. Vi diskutera ju i
olika sammanhang statstjänarna och
andra löntagargrupper och vi försöka
ju såvitt möjligt hålla dem skadeslösa
för de fördyrade levnadsomkostnaderna.
Men i detta fall tycks det inte alls
vara fråga om att man skall göra detta.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; samt 3:o) bifall till
det av herr Karlsson i Stuvsta under
överläggningen framställda yrkandet;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propsitionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Rubbestad
begärde emellertid votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
i huvudvoteringen antagits den under

2:o) anmärkta propositionen, efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatta stats- och andra lagutskottets
hemställan i utskottets utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
vad utskottet hemställt.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att
fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.07 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Nr 13.

113

Onsdagen den 11 april.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes därvid
förhandlingarna till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1.

Föredrogos vart efter annat:

andra lagutskottets utlåtande nr 19,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
angående ändrade grunder för
förfarandet vid rekvisition av motorfordon
och hästar m. in. för krigsmaktens
behov, dels ock i ämnet väckta
motioner; och

andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 7, över motion
om påskyndande av den inom telegrafstyrelsen
pågående utredningen rörande
ändrade taxebestämmelser för
telefonsamtal å landsbygden.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 2.

Motion ang. lantbrevbäringens ordnande.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 8,
över motion angående lantbrevbäringens
ordnande.

I en inom andra kammaren väckt
motion, nr 52, vilken hänvisats till allmänna
beredningsutskottet, hade herr
Svensson i Va m. fl. hemställt, att riksdagen
måtte uttala, att färdsättet för
brevbärare på lantbrevbäringslinjerna
måtte anordnas i huvudsaklig överensstämmelse
med vad angivits i motionen.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 52 ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SVENSSON i Vä: Herr talman!
I föreliggande ärende, som berör lantbrevbäringen,
har jag jämte några andra
kammarledamöter väckt en motion.
Avsikten med denna motion är, att
lantbrevbärarna skola få möjlighet att
själva välja lämpligt färdsätt, varvid de
dock böra se till att allmänhetens krav
på en god service i möjligaste mån tillgodoses.
Postbefordringen på lantbrevbäringslinjerna
bör enligt vår mening
lämpligen ordnas som ett ackordsåtagande
med förständigande för lantbrevbärarna
att, om icke naturhinder eller
olyckor inträffa, ha genomfört turen
på en maximerad tid, som bestämmes
med hänsyn till väglängd och vägarnas
beskaffenhet och till det genomsnittliga
antalet postförsändelser samt stoppoch
inlämningsställen. Slutligen framhålla
vi i motionen, att indragning av
mindre poststationer inte bör ske och
inte heller mindre lantbrevbäringslinjer
sammanslås till större i de fall detta
kommer att föra med sig, att de
längst bort boende abonnenterna få sin
morgonpost först långt fram på kvällen.

Det råder på detta område en hel
del förhållanden ute på landsbygden
som inte äro tillfredsställande vare sig
ur lantbrevbärarnas eller ur postabonnenternas
synpunkt. Vad beträffar
lantbrevbärarnas anställningsförhållanden
förhåller det sig nämligen så, att
om en lantbrevbärare på en linje, som
är fastställd som trampcykellinje, i
stället för trampcykel för egna medel
skaffar sig en lättviktare eller en motorcykel,
varigenom han kan genomföra
turen på en kortare tid och i övrigt
på bättre och snabbare sätt betjä -

8 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 15.

114

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Motion ang. lantbrcvbäringens ordnande.

na abonnenterna, så straffas denne
lantbrevbärare på så sätt, att han får
ett visst avdrag på sin lön därför att
han inte använt den i kontraktet stadgade
tiden. Det förvånar väl inte, om
man tycker, alt ett sådant anställningsförhållande
är ganska egendomligt.

Jag kan ju som jämförelse ta ett
exempel. Jag har försålt ett parti virke,
som skall avverkas i min skog, och
jag lejer bort avverkningen till en eller
ett par arbetare. Jag räknar med att
det skall ta tio dagar, och så komma
vi överens om ett pris. Avverkningen
verkställes. Men när den är verkställd,
finner jag, att det inte tagit mer än fem
eller sju dagar på grund av att vederbörande
för egna medel har köpt sig
en motorsåg. Jag tror inte att jag skulle
ha någon vidare framgång, om jag ville
draga av en tredjedel av den summa,
som jag enligt överenskommelsen skulle
betala för arbetets utförande, då anledningen
till att vederbörande på kortare
tid kunnat utföra arbetet varit, att
vederbörande för egna medel anskaffat
maskinell utrustning och därigenom
rationaliserat driften. Det är emellertid
ungefär vad som sker inom postverket.

Jag har gjort en undersökning beträffande
några linjer, hur det förhåller
sig där. Jag skall här inte ta i anspråk
kammarens med denna långa
föredragningslista strängt upptagna tid
genom att anföra en massa exempel.
Jag skall bara ta ett enda. Det gäller
en lantbrevbärare, som har en 35 km
lång linje, som han kör dagligen. Under
förra året hade han en lön av 391
kronor i månaden samt 15 kronor i ersättning
för cykeln. Det blir summa
406 kronor per månad. Han är i lönegrupp
4 och i löneklass 9 och har en
beräknad arbetstid av 179 timmar i
månaden. Som cyklande har han tre
veckors semester. Om han skulle övergå
till motorcykel eller lättviktare, som
man säger, skulle han inte få mer än
två veckors semester. Om linjen blir

omreglerad för lättviktsåkande, minskas
tiden med 58 timmar i månaden
och samtidigt flyttas han ned till lönegrupp
1, löneklass 3, får en veckas
mindre semester och cirka 50 kronor
mindre lön per månad och har då inga
utsikter att bli ordinarie. Denna linje
utgör, som sagt, en sträcka av 35 km,
och på den linjen finns en postmängd
av 40 ä 50 kg per dag. Man kan ju
förstå, att det inte är så lätt att transportera
denna stora postmängd på en
vanlig trampcykel med användande av
en något så när rimlig tid. Denne lantbrevbärare
liksom många andra har
för egna medel skaffat sig en motorcykel.
Han betungar inte postverket
med ett enda öres kostnad för vare sig
anskaffning, drift eller underhåll av
detta motorfordon. Han är deltidsanställd
som de flesta andra lantbrevbärare.
Genom användning av lättviktare
får han mera tid över för att sysselsätta
sig med det arbete han har jämsides
med lantbrevbäringen. Han kan
ta ett större antal postpaket. Han kan
dela ut posten till abonnenterna tidigare,
alltså betjäna sin kundkrets på ett
i allo bättre sätt.

I beredningsutskottets utlåtande finnas
refererade yttranden dels av generalpoststyrelsen,
dels av Postmannaförbundet.
Båda ha beklagligt nog gått i
avstyrkande riktning. Jag skall ur
Postinannaförbundets yttrande ta upp
ett par saker. Förbundet säger enligt
referat på s. 7 i utskottets utlåtande
bl. a. följande: »Lantbrevbärarna ha
vid såväl möten som avtalskonferenser
framhållit, att såväl motorcykel som
lättviktsmotorcykel bör slopas som
färdmedel, emedan dessa fordon äro
hälsovådliga. Vidare har av dem framhållits
bl. a., att arbetet är tidsödande,
enär posten måste placeras bak på cykeln.
Lantbrevbäraren blir dessutom
mindre rörlig, enär klädseln måste
vara varm för att kunna skydda mot
drag. Det har även ifrågasatts, huruvida
en trafikförsäkring kan komma

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Nr 13.

115

att gälla vid eventuell skada, som
åsamkas annan person eller egendom,
därest det kan ledas i bevis, att postmängden
varit till hinders för fordonets
manövrering.»

Jag är för min del inte så övertygad
om att motorcykel är mera hälsovådlig
än trampcykel. Vi som bo ute på
landsbygden och äro i tillfälle att följa
lantbrevbärarens liv och arbete kunna
nog se, att han är utsatt för så pass
stora påfrestningar, att det finns stora
utsikter för att han skall ta skada till
sin hälsa förr eller senare, vilket av
ifrågavarande färdsätt han än använder.
Visserligen är han utsatt för drag,
om han använder lättviktare, men det
är väl också obestridligt, att en människa,
som på trampcykel på backiga
vägar i ur och skur skall transportera
30 å 40 och upp till 50 kg post per dag,
frestar ben, hjärta och luftrör lika
mycket eller ännu mer än om han åker
lättviktare.

Att arbetet skulle vara mera tidödande
för att han måste ha postväskan på
bakre pakethållaren kan jag inte inse.
Med anledning av uttalandet, att han
skulle vara mindre rörlig på grund av
att han måste vara varmt klädd, ha
t. ex. skinnkläder, vill jag säga, att det
ju inte är meningen, att han skall ge
någon uppvisning i vare sig akrobatik
eller gymnastik för abonnenterna, och
att jag inte tror, att en skinntröja hindrar
honom att på snabbaste sätt dela
ut posten till abonnenterna.

Vidare vill jag framhålla, att Postmannaförbundets
ledamot i 1946 års
lantbrevbärarutredning inte har anmält
avvikande mening utan har varit med
om att föreslå samma tider som, utom
färdtiden, gäller för både cyklande och
lättviktsåkande. Att sedan tiderna äro
för korta för t. ex. stoppställena är en
sak, som den pågående strukturundersökningen
säkerligen kommer att visa.

Vad slutligen beträffar att trafikförsäkringen
inte skulle gälla, om man har
postväska bak på motorcykeln, vill jag

Motion ang'', lantbrevbäringens ordnande.

säga, att den frågan inte har prövats
av vare sig den ena eller andra instansen,
men nog tycker man, att det skulle
vara litet egendomligt, om trafikförsäkringen
inte skulle gälla i detta fall,
när den dock gäller, om man har en
passagerare bak på motorcykeln.

Postmannaförbundet säger vidare:
»Införandet av ett särskilt tidsmoment
för värdeförmedling och högre lönegradsplacering,
därest antalet värdeförsändelser
uppgår till 9 procent av antalet
hushåll, har visat, att lantbrevbäringen
numera fullgöres på ett riktigt
sätt, vilket icke varit fallet tidigare.»
Vad som säges om de nio procenten är
givetvis riktigt, men man har här i
Postmannaförbundets yttrande inte talat
om att förutom dessa nio procent,
som fordras för eu högre lönegradsplacering,
en förutsättning härför även är,
att det förekommer lägst tio värdeförsändelser
per tur.

Postmannaförbundet fortsätter: »Det
är sålunda obestridligt, att den del av
landsbygdens befolkning, som betjänas
genom lantbrevbäringen, i motsats till
städernas och de större samhällenas, är
bättre lottad, enär denna befolkning
får samtliga postärenden uträttade utan
att behöva uppsöka någon postlokal.
Denna omständighet bör mer än väl
uppväga nackdelen av en viss försening
av själva nyhetsförmedlingen.»
Detta påstående är enligt min mening
ganska överdrivet, ty det är ju så, att
lantbrevbäraren, såvida jag inte är fel
underrättad, visserligen tar postpaket
och överlämnar sådana till postabonnent,
men han är inte skyldig att besöka
postabonnent, som bor på mer än
200 meters avstånd från lantbrevbäringslinjen.
En hel massa postabonnenter
i våra skogsbygder ha både en kilometer
och mer till närmaste lantbrevbäringslinje.
Detta påstående gäller således
inte generellt, utan det är, som
jag sade, en aning överdrivet.

Till sist säger Postmannaförbundet:
»Postverkets och förbundets strävan -

116 Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Motion ang. lantbrevbäringens ordnande.

den ha gått hand i hand, då det gällt
att bereda så många lantbrevbärare
som möjligt, oavsett färdsätt, full sysselsättning
i postverkets tjänst. Detta
är så mycket angelägnare, som det för
staten blir billigare och för den enskilde
lantbrevbäraren tryggare.» Vad
beträffar strävandena att bereda så
många lantbrevbärare som möjligt oavsett
färdsätt full sysselsättning i postverkets
tjänst vill jag fråga, hur det
förhåller sig med den saken, när postverket
i ett fall, som jag mycket väl
känner till från mina bygder, där en
lantbrevbärare sagt upp sig på grund
av de vidriga lättviktsbestämmelserna,
undersöker möjligheterna för lösväskbefordran.
Det blir inte bättre för
lantbrevbärare där och inte heller för
abonnenterna, såvitt jag kan bedöma
saken rätt. Det borde i stället vara angeläget
för staten att låta en person
med deltidsinkomst på annat håll utföra
lantbrevbäringen fortast möjligt i
stället för att genom cykling helt binda
en person vid lantbrevbäringen utan
att han trots detta kan leva på inkomsten
därav utan, såsom i de flesta fall
sker, måste skaffa sig extra arbete
bredvid, vilket verkar ytterligt betungande
för honom.

Indragning av poststationer sker inte
utan mycket noggrant övervägande, säger
generalpoststyrelsen i sitt yttrande.
Ja, det kan väl hända, men jag har
t. o. m. denna vinter varit i tillfälle att
se, hur en sådan indragning ifrågasatts,
där alla kommunala myndigheter klart
och tydligt ha avstyrkt indragning av
poststationen i fråga men där postdirektionen
var omöjlig. Ärendet är ännu
inte avgjort. Det framgick klart och
tydligt, att om denna poststation skulle
dragas in, skulle ett flertal abonnenter
komma i ett mycket mera ogynnsamt
läge än tidigare.

Utskottet säger i sitt utlåtande, att
det framgår, att »indragning av poststationer
endast sker efter omsorgsfull

prövning och inhämtande av yttranden
från bl. a. kommunala myndigheter
samt att sammanslagning av lantbrevbäringslinjer
ofta motiveras av svårigheterna
att få personal för alltför korta
linjer». Ja, jag förstår, att det med dylika
lättviktsbestämmelser är svårt att
få personal för korta linjer. Jag känner
till exempel i min hembygd på att
vederbörande lantbrevbärare sagt upp
sig på grund av dessa bestämmelser.
Där vill man slå samman tre lantbrevbäringslinjer
till en. Det skulle leda till
att en hel del abonnenter komme att få
sin post fyra till fem timmar senare
än nu. Det skulle också få till resultat,
att postmängden bleve så pass stor att
— om man inte ginge in för billinje —
antalet postpaket, som vederbörande
postbärare kunde ta med sig, bleve
mindre och att han sålunda inte kunde
betjäna lika många som tidigare på den
korta linjen.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den av mig väckta
motionen.

Herr SVENSSON i Alingsås: Herr talman!
Det förefaller, när man läser motionen
II: 52, som om motionärerna ha
utgått från ett förhållande, som faktiskt
inte är rådande. De framhålla nämligen
som ett huvudargument följande:

»Svenska postmannaförbundet har
nyligen hos generalpoststyrelsen hemställt
att flertalet lantbrevbärare skola
använda vanlig trampcykel i sitt arbete.
Enligt förbundets förslag böra de icke
använda motorfordon, exempelvis lättviktsmotorcyklar,
vid sina tjänsteresor
för utdelning av post.»

Såväl generalpoststyrelsen som Svenska
postmannaförbundet tillbakavisar
emellertid detta påstående i motionen
och säger sig icke ha någon kännedom
om en sådan framställning. Jag tror
inte att det är nödvändigt att här gå
in på någon längre redogörelse för vad

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Nr 13.

117

generalpoststyrelsen har anfört i sitt
yttrande till utskottet. Låt mig bara få
anföra de huvudregler, som generalpoststyrelsen
tillämpar, då det gäller
att bedöma vilket sätt man skall använda
vid utdelning av post på landsbygden.
Generalpoststyrelsen säger på
s. 4 i utskottsutlåtandet följande:

»Som allmän regel gäller, att cykling
är det lämpligaste färdsättet på korta
linjer, där tidsvinsten genom användande
av motorfordon blir alltför obetydlig
för att motivera motorisering.
Samma är förhållandet, om linjen är
tättbebyggd, så att avlämningsställena
ligga tätt och därigenom förhindra ett
rationellt utnyttjande av kapaciteten
bos ett motorfordon. På längre linjer,
särskilt sådana med gles bebyggelse, är
motorcykeln ett lämpligt fortskaffningsmedel.
Även på kortare linjer med stor
procent returkörning eller backiga vägar
kan lantbrevbäringen mången gång
med fördel fullgöras med användande
av motorcykel.»

Jag kan inte finna annat än att de
principer, som generalpoststyrelsen här
har dragit upp för bedömandet av vilket
sätt man skall använda vid transport
av post på landsbygden, äro sådana,
att det icke kan framställas några
invändningar mot dem.

När det sedan talas här om lantbrevbärarnas
uppfattning om sina tjänstgöringsförhållanden,
bör det väl i sammanhanget
också erinras om att lantbrevbärarna
numera äro organiserade.
De tillhöra Svenska postmannaförbundet.
Uppgörelserna om ersättning för
utfört arbete och om arbetsvillkoren
över huvud taget äro förliandlingsfrågor,
som avgöras mellan representanter
för generalpoststyrelsen och Svenska
postmannaförbundet. Lantbrevbärarna
ha också företagsnämnder, i vilka de
kunna öva inflytande på dessa frågor.
Jag kan för min del inte finna, att man
bär genom ett kaminarbeslut skulle
kunna gå vid sidan om den förhand -

Motion ang. lantbrevbäringens ordnande.

lingsrätt, som vederbörande parter ha
för att träffa avtal såväl beträffande ersättning
för utfört arbete som beträffande
företagsnämndernas inflytande
på arbetsvillkoren, färdsätt och allt
vad därmed sammanhänger.

Herr talman! Under ytterligare hänvisning
till vad utskottet anfört på s.
8 i förevarande utlåtande hemställer
jag om bifall till utskottets förslag.

Herr SVENSSON i Vä: Herr talman!
Jag vill bara säga att även om det inte
gjorts någon framställning av Postmannaförbundet
i saken, så kvarstår väl i
varje fall, att förbundet har accepterat
detsamma.

Vad beträffar anställningsförhållandena
kan jag säga, att missnöjet inte enbart
är att finna på postabonnenternas
sida, utan det finns också i mycket hög
grad hos lantbrevbärarna själva. De stå
i stort sett, i varje fall där nere i mina
hemtrakter, bakom denna framställning.
Särskilt avdelning 89 av Postmannaförbundet
där nere har på de livligaste
protesterat mot det uttalande,
som i anledning av denna motion gjorts
från Postmannaförbundets sida.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den i
ämnet väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 3.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 9, i
anledning av återremiss av utskottets
utlåtande över motion om utfärdande
av entydiga bestämmelser rörande
prästs plikt att tillbandagå med upplysningar.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 11 april 1951 em.

118 Nr 13.

i 4.

Vissa av Europarådets rådgivande församling
år 1950 vid dess andra ordinarie
möte fattade beslut.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1950 vid
dess andra ordinarie möte fattade
beslut.

Genom en den 20 januari 1951 dagtecknad
proposition, nr 54, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementsärenden,
anhållit om riksdagens yttrande
angående vissa i nämnda protokoll omförmälda
av Europarådets församling
år 1950 vid dess andra ordinarie möte
fattade beslut, nämligen

rekommendationen om upprättandet
av en europeisk armé,

rekommendationen om upprättandet
av specialorgan inom Europarådets
ram,

rekommendationen om ändring av
stadgans för Europarådet artikel 15 för
att giva kommittén möjlighet att fatta
för medlemsstaternas regeringar bindande
beslut,

rekommendationen om tillägg till ministerkommitténs
arbetsordning i syfte
att möjliggöra för medlemsstaterna att
i princip godtaga en överenskommelse,
samtidigt som de reservera sig beträffande
sina möjligheter att genast helt
tillämpa densamma,

rekommendationen angående en internationell
myndighet för kontroll av
kol- och stålindustrierna,

rekommendationen angående upprättande
av en europeisk minimistandard
för social trygghet,

rekommendationen om full sysselsättning.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som

sin mening giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr EDBERG: Herr talman! I en
motion till årets riksdag ha två värderade
ledamöter av denna kammare
herrar Håstad och Ståhl hemställt, att
den svenska delegationen vid Europarådet
senast en månad efter varje session
skulle till riksdagen överlämna en
redogörelse över rådets förhandlingar
och delegaternas ställningstaganden.

En sådan ordning, som motionärerna
här tänkt sig, stöter nog på vissa konstitutionella
svårigheter. De svenska
representanterna i den rådgivande församlingen
agera icke som någon delegation
utan på individuellt ansvar och
med individuell rösträtt. I syftet med
motionen, som jag förmodar kommer
upp här i kammaren nästa onsdag, vill
jag emellertid för min personliga del
livligt instämma. Riksdagen har all anledning
att kräva besked om vad som
sker i församlingen nere i Strasbourg,
till vilken den varje år utser representanter.
Och omvänt ha representanterna
där nere ofta en känsla av att sväva
fritt i luften, därför att det svenska parlamentet
aldrig har diskuterat de speciella
europarådsproblemen, än mindre
fixerat sin inställning till dem. Mig veterligt
är också den svenska riksdagen
det enda av medlemsstaternas parlament
som ännu inte haft någon diskussion
om Europarådet.

Jag tror emellertid att den rapport
över de viktigaste rekommendationerna
vid det senaste rådsmötet, som utrikesdepartementet
har underställt kamrarna,
anvisar en lämplig väg, kanske
den allra lämpligaste, för att få frågorna
ventilerade i riksdagen och på
så sätt skapa bättre kontakt mellan
riksdagen och representanterna i den
rådgivande församlingen.

Om jag som en av de svenska representanterna
där nere får avge en per -

Onsdagen den 11 april 1951 em. Nr 13. 119

Vissa av Europarådets rådgivande församling år 1950 vid dess andra ordinarie möte
fattade beslut.

sonlig bekännelse, så måste jag nog med
en viss besvikelse säga, att de två sessionerna
hittills knappast göra det möjligt
att bedöma hur Europarådets framtida
förutsättningar komma att te sig.
De lämna näppeligen något svar på frågan,
om Europarådet endast är en episod
eller om det till äventyrs inleder en
ny epok i de europeiska folkens historia.

Starten har varit en egendomlig
blandning av löften och onda omen.
Man bär varje gång haft en känsla av
att man rest ner till Strasbourg med
farhågor, som icke besannats, men också
återvänt därifrån med förhoppningar,
som icke infriats.

Europarådet, som ju till sin konstruktion
representerar något hittills
nytt och oprövat, får väl främst anses
vara ett barn av världsdelens ekonomiska
svaghetstillstånd. Medan Europa
alltifrån renässansen och fram till det
senaste sekelskiftet var den dominerande
kontinenten, har det i de allra
flesta avseenden nu detroniserats av de
båda kolosserna i öster och väster och
närmast förvandlats till understödstatagare,
som efter det senaste världskriget
till väsentlig del kunnat hållas uppe
endast tack vare Marshallhjälpens
konstgjorda andning.

Ofta citerad är ju den jämförelsen,
att medan den europeiska produktionen
ännu före det senaste världskriget låg
en tredjedel över Förenta staternas, så
ligger den i dag en tredjedel under. I
Europa kan man nu på ett område ungefär
så stort som Texas stöta på fem,
sex gränser med olika valutarestriktioner,
olika tullsystem och olika handélsspärrar,
och alla dessa barriärer ha efter
det senaste kriget rests högre och
mera svårgenomträngliga än någonsin
förr. Samtidigt som tekniken har förkortat
alla avstånd ha kommunikationerna
mellan folken avsevärt försvårats.
För en stor del av världsdelens
folk har det kommit att framstå som

allt mera uppenbart, att ett på detta
sätt sönderstyckat Europa näppeligen
kan hävda sig gentemot stordriften på
andra håll. Omvänt har t. ex. Marshalladministrationens
förre chef, Mr Hoffman,
ansett sig kunna konstatera, att
Europa med sina 250 miljoner människor
i själva verket borde representera
en större potentiell massmarknad
än Förenta staterna, förutsatt att handelsbarriärerna
kunde raseras.

Ur de ekonomiska svårigheterna
växer självfallet också det politiska dilemmat,
som jag förmodar att herr Johansson
i Stockholm, som jag sett begära
ordet, kommer att på något sätt illustrera.
I skarven mellan världens två
stora politiska maktcentra hotas ett
sönderhackat Europa att bli ett vakuum,
det ligger där med risk att gnuggas
sönder mellan kvarnstenarna. Jag
tror för egen del att det skulle vara
olyckligt om man, som många äro benägna
att göra, avgränsade problemet
och trodde att det kunde lösas enbart
inom Europa. Det förefaller mig vara
ett offer åt cn dunkel europamyt. Men
lika uppenbart är väl ändå att problemet
till väsentlig del måste lösas genom
Europas egna krafter, genom förenade
ansträngningar av de små demokratierna
på kontinentens västra halva. När
man i detta sammanhang talar om Europa,
menar man självfallet Västeuropa.
Om inte Västeuropa kan lösa sina
grundläggande problem, löpa dess demokratiska
institutioner uppenbarligen
risk att undergrävas. Demokratien kan
hävda sig endast om den förmår bjuda
sina medborgare hyggligare levnadsbetingelser
och trygghet, materiellt lika
väl som politiskt.

För eu generation, som två gånger
har sett de suveräna nationalstaterna
krascha inför sina ögon, har det kommit
att framstå som tämligen klart, att
de i sin nuvarande utformning icke äro
kapabla att lösa världsdelens samlevnadsproblem.
Det har skapat en ut -

120 Nr 13. Onsdagen den 11 april 1951 em.

Vissa av Europarådets rådgivande församling år 1950 vid dess andra ordinarie möte
fattade beslut.

bredd känsla av att det är nödvändigt
att på något sätt ena och samla vad
som hittills varit söndersprängt. Till
och med det försiktiga Labour Party,
som i Europarådet brukar klandras för
större försiktighet än någon av de
andra, ansåg sig i en programskrift,
Fotterna på jorden, kunna konstatera:
»Tanken på en västeuropeisk union ger
för denna världsdels människor eu
första ljusglimt vid slutet av en mörk
och dyster tunnel.»

Allt detta må vara aldrig så riktigt
i teorien — själv tror jag att det är det
— men en annan sak är de praktiska
möjligheterna att förverkliga en riktig
teori. Erfarenheterna från vår egen
räjong, där även de blygsammaste samarbetsförsök
stundom stöta på ganska
stora svårigheter, äro ju icke direkt
uppmuntrande.

Europaproblemet är uppenbarligen
inte så enkelt som många göra det till,
när de med en svepande gest hänvisa
till Förenta staterna, där en enhetlig
nation med 150 miljoner människor
med hemmamarknad, fri från alla varuflödeshämmande
barriärer på den
väldiga sträckan mellan Atlanten och
Stillahavskusten skapar en ojämförlig
bas för massproduktion och därmed
för ekonomisk styrka och välståndsutveckling.
Det är skillnad på att bygga
upp en ny värld och att omforma en
gammal med relativt klart avgränsade
språk- och rasgrupper, genom århundraden
inrotade traditioner, olika myntsystem
och ett näringsliv, som i de
olika nationella enheterna arbetar under
väsentligt olika betingelser, bl. a.
som följd av olika kontroll-, kvoteringsoch
tullsystem. I obenägenheten på
många håll att inse detta tror jag att
åtskilliga av de svårigheter, som Europarådet
i dag möter, i själva verket
bottna.

Marshalladministrationen i Paris,
OEEG, har kritiserats därför att den
visserligen har lyckats höja produktio -

nen inom de enskilda medlemsstaterna
väsentligt snabbare än vad som skedde
efter första världskriget men däremot i
allt väsentligt misslyckats med det, som
på längre sikt skulle kunna ge Europa
ekonomisk styrka: att skjuta sönder de
ekonomiska barriärerna mellan länderna.
Man har på många håll velat se
orsaken härtill däri, att OEEG är ett
expertorgan, förvisso representerande
en mycket högt kvalificerad sakkunskap,
men utan egentlig kontakt med
den europeiska opinionen och i stort
sett arbetande i anonym avskildhet.
Europarådet däremot är ju ett politiskt
organ, skapat som ett uttryck för den
europeiska opinionen. Europarådet har
emellertid hittills knappast lyckats
bättre än OEEC. En kylig jämförelse
skulle törhända snarare visa motsatsen.
De praktiska framsteg, som kunnat redovisas
efter de båda första sessionerna,
motsvara knappast den pampigt
uppbyggda apparaten.

Papperskvarnarna ha förvisso malt.
De rekommendationer som katalogiserats
i det utskottsutlåtande, som vi ha
framför oss, utgöra endast en bråkdel
av vad som har åstadkommits. Men det
säger ju egentligen ingenting annat än
att så många ha varit ivriga att skriva
sina namn i historien, att risk uppstått
för att ingen historia alls kommer
att skrivas. Assembléen har hittills icke
lyckats koncentrera sitt arbete på några
få men vitala punkter. De två första sessionerna
ha dessutom fyllts av diskussioner,
som säkerligen skulle förefalla
oss tämligen verklighetsfrämmande,
diskussioner kring konstitutionella projekt.
Federalisterna, som äro i majoritet
i församlingen och som huvudsakligen
ha sin förankring i de sydeuropeiska
länderna och Västtyskland, ha
velat börja med att skapa en konstitution
för Europas förenta stater och förvandla
Strasbourgförsamlingen till ett
överinternationellt parlament med verkliga
befogenheter. Dessa projekt ha, det

121

Onsdagen den 11 april 1951 em. Nr 13.

Vissa av Europarådets rådgivande församling år 1950 vid dess andra ordinarie möte
fattade beslut.

måste erkännas, mötts ganska kallsinnigt
av de skandinaviska ländernas representanter
—• jag vågar utan att riskera
att bli desavuerad av mina borgerliga
kolleger säga: oavsett partifärg.

Det har varit populärt i Strasbourg
att skilja mellan goda och dåliga européer,
och det skall inte fördöljas att
svenskarna, liksom skandinaverna i övrigt,
tämligen ofta så där över en kam
ha hänförts till den senare kategorien.
Ofta ha de varit tvungna att rösta nej
och i vissa fall att lägga ned sin röst.
Det har självfallet skett när försök
gjorts att spränga statuternas ram genom
att exempelvis föra in försvarsfrågorna
i församlingen. Å andra sidan ha
de som representerat den funktionella
linjen mer än en gång velat avbryta
den vittutsvävande vältaligheten där
nere med ett: »Please, kom ner på jorden
och låt oss äntligen börja jobbet!»

Dessa intryck, som kunna förefalla
pessimistiska, har jag ansett det vara
riktigt att delge kammarens ledamöter.
Nu tror jag emellertid, att det skulle
vara förhastat att av startsvårigheterna
dra den slutsatsen, att Europarådet
misslyckats. Det måste rimligtvis ta sin
tid innan en statsrättsligt så helt ny
skapelse som Europarådet finner sin
form. En viss arbetsatmosfär har man
dock, alla brytningar till trots, lyckats
kreera. I vilka europeiska sammanhang
bryter det sig för övrigt icke?

Vid fjolårets session syntes man också
kunna skapa ett modus vivendi, som
skulle göra det möjligt att komma bort
från det ofruktbara konstitutionella
käbblet. Federalisterna syntes beredda
att acceptera det faktum, alt de icke
kunde vinna funktionalisterna över på
sin linje, och med den franske europaministern
Guy Mollct som drivande
kraft sökte man skapa en formel, som
skulle göra det möjligt för Storbritannien
och Skandinavien att delta. Resultatet
av dessa försök återspeglas i föreliggande
utskottsutlåtande, i rekom -

mendationerna till upprättande av speciella
organ inom Europarådets ram.

Efter modell av Schumanplanen har
man tänkt sig att upprätta speciella
myndigheter, avgränsade unioner om
man så vill, inom olika områden, och
då ha tankarna i första hand gått till
transport och jordbruk. Dessa specialorgan
skulle kunna upprättas av de i
varje särskilt fall intresserade länderna
men stå öppna för de medlemsstater,
som sedermera eventuellt önskade ansluta
sig.

Detta är säkerligen det mest betydelsefulla
beslut som Europarådet hittills
har kommit fram till. Det betyder
säkerligen inte att federalisterna ha
uppgivit sina förhoppningar om att
komma fram på sin linje. Vad som hittills
har blivit bekant om dagordningen
för den session som börjar i maj, tyder
snarare på motsatsen. Men det närmande
som skett till den funktionella
linjen lägger dock ett nytt ansvar på
de enskilda representanter som företrätt
denna linje och på de länder, i
vilka denna linje har förankring. Funktionalisterna
från Storbritannien och
Skandinavien måste helt enkelt visa,
att de inte bara äro rappa när det gäller
att säga nej till de federalistiska
propåerna; de måste också kunna bjuda
ett praktiskt alternativ. En smula tillspetsat
skulle man kunna säga, att huvudansvaret
för att lotsa ut Europarådet
ur den kris, i vilken det onekligen
befinner sig, har kommit att falla på
dem som företräda den funktionella
linjen.

Och därmed kommer jag till sist in
på vad jag tror vara det avgörande
kruxet med Europarådet. Trots det arbetsfält
som rådet givits i statuterna,
där det talas om att Europarådets syfte
är alt åvägabringa fastare enhet mellan
dess medlemmar, bl. a. genom samfällt
handlande på de ekonomiska, sociala,
kulturella, vetenskapliga, juridiska och
administrativa områdena, trots detta är

Nr 13.

122

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Vissa av Europarådets rådgivande församling år 1950 vid dess andra ordinarie möte

fattade beslut.

Europarådet lielt enkelt en organisation
på jakt efter en arbetsuppgift. Det
må vara förståeligt, att de tio startländernas
utrikesministrar rätt starkt begränsade
rådets befogenheter från början;
de hade säkerligen ganska goda
skäl att vänta och se vad det skulle bli
av det barn som de själva förlöst. Men
lika uppenbart är, förefaller det mig,
att många av Europarådets hittillsvarande
svårigheter sammanhänga just
med den känsla av maktlöshet, som församlingen
icke utan skäl känner. Er
denna känsla av maktlöshet springer
såväl yvigheten i debatterna som också
alla dessa försök att lösa problemet genom
en eller annan konstitutionell formel.
Därur springa också de många
olikartade initiativ, i vilka rådet håller
på att drunkna, och därur emanera väl
också de relativt trista brytningar, som
åtminstone tidvis förekommit mellan
rådets båda tvillingorgan, ministerkommittén
och den rådgivande församlingen.

Själv tror jag att det är misstag när
federalisterna tro, att man kan lösa problemet
genom en formel, som visat sig
användbar i andra sammanhang och
Under helt andra förutsättningar. Vad
som fordras är — och jag är glad över
att den saken så starkt understrukits i
utrikesutskottets utlåtande — att rådet
inriktas på praktiska arbetsuppgifter,
och jag vill tillägga: att det där beredes
verkliga arbetsmöjligheter.

För närvarande är det så, att rådet
på praktiskt taget alla fält, där det tagit
ett initiativ, stött pannan mot redan
etablerade organ, på det ekonomiska
området — som ju är det ojämförligt
viktigaste — i första hand mot OEEC,
på det sociala området bl. a. mot internationella
arbetsbyrån, på det kulturella
i någon om ock ringare mån mot
UNESCO, etc. Förra året arbetade exempelvis
en av församlingens kommittéer
under ordförandeskap av herr Wigforss
med att göra upp planerna för en euro -

peisk betalningsunion. En sådan betalningsunion
kom som bekant till stånd,
men när den kom till förverkligande var
Europarådet ställt åt sidan. Det var i
stället OEEC som fick stå fadder. Naturligtvis
spelar signaturen ingen roll,
resultatet är det väsentliga. Men det
är inte underligt att arbetet många
gånger blir tungrott på grund av denna
duplicering, och det är inte underligt
att man ibland fått intrycket att församlingens
eget arbete saknar egentlig
mening. I själva verket har man ibland
ett intryck av att det är så många organ
sysselsatta med att rädda Europa,
att Europa löper risk att komma bort
bland alla sina räddare.

En koncentration synes ofrånkomlig
om arbetet skall kunna effektiviseras.
Om Parisorganisationens svaghet är, att
den inte har ett parlamentariskt organ
vid sin sida, så är å andra sidan Europarådets
svaghet, dess fundamentala
svaghet, att det inte har tillgång till ett
verkligt expertorgan. Om det som
hittills endast skall fungera som ett forum
för den allmänna europeiska debatten,
kommer det snart att sjunka
ned till fullständig betydelselöshet. Jag
tror emellertid att när detta instrument
en gång är skapat är det angeläget att
det utnyttjas, framför allt om man är
övertygad om att ett högre mått av samordning
är nödvändigt för denna
världsdel.

Personligen har jag svårt att se att
åt rådet skola kunna ges verkliga arbetsuppgifter
— de arbetsuppgifter det
nu är på jakt efter — utan en sammanslagning
i en eller annan form mellan
Europarådet och OEEC. De kanaler,
som hittills skapats mellan de båda organen,
ha varit avgjort för trånga. Vid
fjolårets session antogs på svenskt initiativ
en rekommendation, vari ministerkommittén
uppfordrades att än en
gång ta upp till behandling frågan om
ett närmare samarbete mellan rådet och
Parisorganisationen. I utrikesutskottets

123

Onsdagen den 11 april 1951 em. Nr 13.

Vissa av Europarådets rådgivande församling år 1950 vid dess andra ordinarie möte

fattade beslut.

utlåtande poängteras också att det
måste vara av särskild vikt för vinnande
av effektiva arbetsformer, »att
de två organisationerna, Europarådet
och Organisationen för europeiskt ekonomiskt
samarbete (OEEC), vilken har
saknat förankring hos ett europeiskt
parlamentariskt forum av det slag, som
nu föreligger i Europarådets rådgivande
församling, kunde så samordnas,
att inom samma organisation förenades
den tekniska expertis, som nu står under
ledning av OEEC:s ministerråd, och
den parlamentariska representation,
som finnes i Europarådet».

Jag vill i detta sammanhang gratulera
den svenska regeringen till den
framstöt, som från svensk sida gjorts
i OEEC:s ministerråd för att åstadkomma
en fusion mellan de båda organen.
Det förefaller vara en i hög grad konstruktiv
tanke, som kan bidra till att effektivisera
båda organen och bidra till
att ge Europarådet det arbetsfält, som
det för närvarande jagar efter. Kanske
är det den mest konstruktiva insats
som över huvud taget gjorts för att
bringa rådets arbete på rätt köl. För
en svensk nere i den rådgivande församlingen
är det enbart en glädje, att
detta initiativ kommit från den svenska
utrikesledningens sida. Det visar kanske
att vi här uppe inte äro fullt så dåliga
européer, som en del av den ivrigaste
Strasbourgopinionen älskar att föreställa
sig. Jag tror det skulle vara
ödesdigert för rådets framtid och därmed
också beklagligt ur det europeiska
samarbetets synpunkt, om de krafter
lyckades som hoppas kunna införliva
Marshalladininistrationen med Atlantpakten.
Såvitt jag förstår äro riskerna
för dagen dock relativt små för en sådan
utveckling. Den naturliga platsen
för OEEC måste vara vid Europarådets
sida.

Man bar kanske en känsla av att bl. a.
den omfattande amerikanska rustningshjälpen
till Europa på en del håll fram -

kallat föreställningen, att den tid skulle
vara förbi, då Europa skulle kunna organiseras
som en självständig partner
till de större makterna. Själv vägrar jag
i det längsta att tro att så är fallet.
Detta skulle i sak betyda, att Europa
accepterade ett beroendeförhållande i
stället för att av egen kraft söka finna
vägen till sig självt. Det måste helt enkelt
mellan de båda stora maktcentralerna
finnas plats för ett Europa, under
förutsättning att detta Europa kan samordna
sina ansträngningar. Jag tror alltjämt
att Europarådet i det fallet kan
fylla en betydelsefull mission, kanske
betydelsefullare än något annat organ,
om det utrustas med tillräckliga arbetsinstrument.

Jag hoppas därför livligt att det
svenska regeringsinitiativet om en sammansmältning
eller en samordning mellan
Europarådet och OEEC skall kunna
medverka till att lägga arbetet nere i
Strasbourg på en mera realistisk och
progressiv bog och därigenom skapa
större förutsättningar för ett praktiskt
reformarbete än dem som för närvarande
äro för handen.

Herr von FRIESEN: Herr talman! Jag
tror inte man gör sig skyldig till någon
överdrift, om man säger att Europarådet
för närvarande befinner sig i en
kris. Det är inte så märkvärdigt att så
är förhållandet, med de begränsade, enbart
rådgivande befogenheter som
denna nya parlamentariska församling
har.

Men vad som hänt just nu är att vi
hamnat i eu ganska ofruktbar stadgediskussion,
ett gräl om stadgarna, en
inbillad motsättning mellan Europarådets
båda organ, ministerkommittén och
församlingen. Denna motsättning föreföll
särskilt stark i början, och den
gjordes till något principiellt i allra
högsta grad, då man gjorde gällande,
att här förelåg den klassiska parlamen -

124 Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Vissa av Europarådets rådgivande församling år 1950 vid dess andra ordinarie möte

fattade beslut.

tariska motsättningen mellan å ena sidan
en regering, som ville tillvälla sig
alltför stora befogenheter, och å andra
sidan parlamentet. Jag tror emellertid
att det är ganska ofruktbart att i fortsättningen
odla dessa motsättningar.

Den huvuduppgift, som väl hägrade
för de flesta som voro med och startade
Europarådet, var ju att bilda någon
sorts Europas förenta stater, en motsvarighet
till den nordamerikanska republiken.
Vi veta alla, av skäl som jag inte
alls här skall gå in på, vilka svårigheter
som finnas att i dag realisera denna i
och för sig stora tanke. Det är kanhända
på det sättet, att det fordras ett
hot, som t. o. in. är starkare än det som
i dag trycker på de europeiska länderna,
för att denna tanke skall kunna
förverkligas. I stället har man tills vidare
påbörjat arbetet med någonting
som man skulle kunna kalla partiella
federationer, speciella organ som också
finnas redovisade här i utrikesutskottets
utlåtande; prototypen för dessa är
ju den bekanta Schumanplanen, som
helt nyligen undertecknades i Paris.
Om den också så småningom blir ratificerad
har, tror jag, en händelse av
enastående betydelse inträffat i staternas
historia. Jag kan ett ögonblick alldeles
bortse från de ekonomiska konsekvenser
som denna samordning mellan
några viktiga kol- och stålproducerande
stater innebär. Jag kan nöja mig
med att hänvisa till den stora politiska
betydelse det skulle ha, att framför allt
de gamla huvudmotståndarna på den
europeiska kontinenten, Tyskland och
Frankrike, på detta sätt komma varandra
närmare.

Det kan också tänkas att det finns
andra områden, där man skulle kunna
förverkliga tanken på sådana speciella
organ, där man till ett mellan- eller
överstatligt organ överlämnar vissa befogenheter
på ett speciellt område. Jag
tror för ögonblicket inte så mycket på
det arbete som göres på jordbrukets

område, ehuru en plan därvidlag i det
närmaste är utarbetad. Däremot förefaller
det mig mera naturligt, att man
på transportväsendets område inom
Europa kunde skapa en större samordning,
som skulle kunna leda till en
minskning av onödiga investeringar och
en förbättring av de trafikmedel som
finnas, till gagn för allmänheten.

Herr Edberg talade om det mycket
betydelsefulla initiativ som tagits av
svenska regeringen i syfte att samordna
Marshallorganisationens arbete med
Europarådets, och jag vill också betyga
den stora tacksamhet man känner gentemot
den svenska regeringen, som verkligen
tagit detta mycket betydelsefulla
initiativ. Särskilt i Frankrike har det
hälsats med stor tillfredsställelse, en
— skulle jag vilja säga — glad förvåning,
som måhända också bottnar i det
förhållandet, att man för sig själv gjort
den reflexionen: Kan någonting gott
komma från Nasaret? Det vill säga: Kan
ett land som Sverige på något område
bidra till främjande av de internationella
förbindelserna? Hur som helst är
det i alla fall ett mycket tacknämligt
initiativ, och man har all anledning
önska det framgång. Får nämligen
Europarådet detta arbete i sina händer,
behöva vi inte under lång tid
sörja för arbetsuppgifterna.

Till sist, herr talman, skulle jag vilja
säga ett par ord om mera närliggande
program för Europarådet; det är ju,
som jag nämnde, begränsat till att debattera
olika frågor. Man har också,
såsom framhålles i utskottets utlåtande,
tagit upp frågan om en europeisk armé.
Ehuru jag helt ansluter mig till de synpunkter,
som framförts av andra svenska
delegater i Strasbourg, som äro
ense om våra utrikespolitiska huvudlinjer,
att detta problem strängt taget
ligger utanför ramen för Europarådets
kompetens, måste jag å andra sidan
säga att det ingalunda är förvånande,
att de europeiska folken i dag ta upp

125

Onsdagen den 11 april 1951 em. Nr 13.

Vissa av Europarådets rådgivande församling år 1950 vid dess andra ordinarie möte
fattade beslut.

till diskussion försvaret av sina gränser.
Det är just en sådan fråga som är
ägnad att sammansvetsa folken då de
känna sig hotade av en yttre fara, och
jag tror också man har anledning att
inte försöka helt stoppa denna pågående
debatt om armén i Europaförsamlingen.
Denna tanke ser ju ut att komma att
förverkligas, och man kan väl ifrågasätta,
om inte det förhållandet, att vi
i dag ha en europeisk armé -—• eller i
varje fall embryot till en europeisk
armé under general Eisenhowers befäl
— är en av de mest fredsfrämjande faktorerna
just nu. Detta är med all säkerhet
ägnat att hålla aggressionen österifrån
tillbaka.

För att återgå till debatten i Europarådet
tror jag det är nödvändigt att
man övergår ifrån en akademisk diskussion,
en diskussion om stadgar, till
en debatt om allmänna europeiska aktuella
problem. Det föreligger just nu
ett förslag utarbetat, som skall behandlas
av organisationens politiska utskott
vid den kommande sessionen i maj. För
min personliga del tror jag att detta är
någonting riktigt. Man vinner därmed
två saker. Dels koncentreras den allmänna
uppmärksamheten i Europa och
annorstädes till Strasbourg mer än som
varit fallet under det senaste året, dels
har man också orsak tro, om så sker,
att några av de mer prominenta europeiska
krafterna, som ännu ge rådet
sitt stöd — jag tänker på en Churchill
i England, en Reynaud eller Bidault i
Frankrike -— skola finna anledning att
stanna kvar och därigenom ge stadga
och styrka åt denna organisation.

Herr talman! Med dessa korta anmärkningar
skall jag sluta och uttalar
den förhoppningen, att det skall bli
möjligt för Europarådets delegater —
gärna i samförstånd med vårt lands representant
i ministerkommittén — att
i fortsättningen se till att rådet får sådana
arbetsmöjligheter, att det på ett
lyckligt sätt kan fortleva.

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Den grupp jag tillhör yrkade
redan vid Sveriges inträde i Europarådets
rådgivande församling avslag på
förslaget därom. De farhågor för vad en
anslutning kunde medföra, som vi då
anförde, ha sedan dess tyvärr bekräftats,
och vi ha även återupprepat vårt
avslagsyrkande.

Europarådets rådgivande församling
är liksom Marshallorganisationen inne
på samma linje som Atlantpakten. Själva
namnet är ju ett bedrägeri. Det är inte
en församling för Europa; det är en
mindre del av Europa, som samlas och
som riktar hela sin politik mot den
större delen av Europa. Debatterna i
församlingen ha till väsentlig del rört
sig om det kapitalistiska Europas upprustning
mot det övriga Europa.

Herr Edberg sökte nyss — om man
tar bort den oratoriska garneringen —
övertyga oss om att det egentligen var
en församling av pratmakare utan betydelse,
där man med yvigt tal höll på
att leta efter en arbetsuppgift. En sådan
skulle man först få i samband med att
man slår ihop sina påsar med Marshallorganisationen.
Både herr von Friesen
och herr Edberg ha här talat om en allvarlig
kris för Europarådet. Herr Edberg
yttrade exempelvis, att det var så
många som försökte skriva historia i
denna församling, att det var risk för
att ingen historia alls komme att skrivas.
Jag tror det vore bäst för de europeiska
folken, om den i fortsättningen
förbleve oskriven.

Det har förekommit en del som gör
att jag måste ytterligare understryka de
synpunkter jag tidigare har anfört i
kammaren. Sverige har visserligen redan
vid inträdet i församlingen gjort
det förbehållet, att de militära frågorna
enligt stadgan inte kunna bli föremål
för behandling och att Sverige därför i
fråga om dem ville stå utanför. När
man med 89 röster mot 5 rekommenderade
den europeiska armén lade Svc -

Nr 13.

126

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Vissa av Europarådets rådgivande församling år 1950 vid dess andra ordinarie möte

fattade beslut.

rige också ned sin röst. Även propositionen
och utskottet gå på den linjen,
men då är det så mycket mer inkonsekvent,
att man fortsätter ett allt intimare
samarbete med atlantstaterna
just i riktning mot det man formellt
tar avstånd ifrån. Jag skall taga några
exempel.

När ministerkommittén vid sammanträdet
i november i Rom beslöt att medlemmarna
skulle inbjuda experter till
konferens »för att studera rekommendationer
som förutsattes ändra Europarådets
stadga», stod det som bekant i
förbindelse med en del allvarliga, tidigare
beslut.

I församlingens beslut den 24 november
heter det att »församlingen välkomnar
Atlantpaktsarméns upprättande».
Där ser man sambandet mycket tydligt.
Herr von Friesen såg ju i general Eisenhowers
atlantpaktsarmé början till den
tänkta europaarmén.

Vidare heter det i beslutet, att församlingen
»kräver Västtysklands deltagande
även i en ''permanent europeisk
försvarsorganisation’», och den »uppmanar
de västeuropeiska staterna att
överbygga motsättningar av militär och
politisk natur». Rekommendationen om
specialorgan inom Europarådets ram
med behörighet »på de politiska, ekonomiska,
sociala, juridiska och kulturella
områdena» upptar även »samfällt försvar».

Det är anmärkningsvärt, att utskottet
föreslår en samverkan med Marshallorganisationen,
särskilt i fråga om den
tekniska expertisen och den parlamentariska
representationen, varvid man tar
sikte på kommande intimt samarbete
mellan de båda organisationerna. Det
är därtill synnerligen alarmerande, att
Sverige är förslagsställare i denna fråga.
Allvaret häri märktes särskilt, när man
i förmiddags lyssnade till herr Wistrands
tal i första kammaren. Herr Wistrand
uppehöll sig särskilt vid att det
väckt så stor uppmärksamhet i hela väs -

terlandet, att Sverige har gjort sig bemärkt
på två områden i Europarådets
1-ådgivande församling: dels därigenom
att det var den tredje makten, som utsåg
en särskild minister för dessa Europafrågor
och en del andra internationella
ärenden, dels och framför allt genom
att, som herr Wistrand sade, det
gått i täten för förslaget om en sammankoppling
av Marshallorganisationens
och Europarådets arbete. Då Marshallorganisationen
numera har gått ifrån de
uppgifter, som den i varje fall officiellt
angav sig ha vid starten och blivit ett
instrument för Västeuropas upprustning
i den aggressiva Atlantpaktens
tecken, är det alldeles klart, vilka syften
denna sammanslagning kommer att
tjäna. När vi taga sådana initiativ, står
det i klaraste motsättning till alla officiella
deklarationer om att Sverige skall
bedriva en alliansfri politik.

Herr Wislrands anförande genomlystes
av glädje över att atlantpaktsstaterna
blivit så belåtna med Sverige av denna
anledning. De äro naturligtvis glada
över att Sverige, som ur deras synpunkt
bär på arvsynden neutrala böjelser, nu
så tydligt tar sikte på ett ytterligare
engagemang på atlantpaktspolitikens
linje.

En annan av talarna i första kammaren,
herr Lundgren, ansåg för sin del,
att Sverige också borde ha stöti rekommendationen
om det samfällda försvaret
av Europa, och tycktes även ha på
känn, att det så småningom skulle glida
dithän, även om det inte var opportunt
nu. Ungefär detsamma märkte vi
här i kammaren i herr von Friesens
hänvisning till general Eisenhower. Det
är redan illa nog, att vi på detta sätt
gått i täten, och det bör därför vara anledning
för oss att försöka frikoppla
oss därifrån.

Herr Edberg sade bl. a., att det nu
börjar bli så många räddare av Europa,
att det är risk för att Europa kommer
bort bland alla sina räddare. Borde man

127

Onsdagen den 11 april 1951 em. Nr 13.

Vissa av Europarådets rådgivande församling år 1950 vid dess andra ordinarie möte
fattade beslut.

då inte göra gamla Europa den tjänsten
att befria det från en av dessa räddare?
Det är formellt inte möjligt för mig att
i samband med detta utlåtande ställa det
enligt min mening enda riktiga yrkandet,
nämligen att vi skola träda ut ur de
organisationer, i vilka vi aldrig hade
bort gå in.

Det enda jag nu kan göra, herr talman,
är att yrka, att sista stycket i utskottets
utlåtande strykes.

Herr EDBERG (kort genmäle): Herr
talman! Jag skulle bara vilja kalmera
herr Johansson i Stockholm en smula
genom att säga, att han inte skall göra
sig alltför stora förväntningar av herr
von Friesens och mitt tal om den kris,
som Europarådet för närvarande befinner
sig i. Läget är inte fullt så allvarligt
som herr Johansson i Stockholm
hoppas.

För övrigt förefaller det mig som om
herr Johansson i Stockholm givit en
ingalunda dålig politisk motivering för
nödvändigheten av ett närmare samarbete
mellan de västeuropeiska länderna.
Hans utomordentliga intresse för
en splittring mellan dessa har, som
kammarens ärade ledamöter säkerligen
uppmärksammat, sina djupare liggande,
för att inte säga iösterliggande orsaker.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Efter de anföranden, som herrar
Edberg och von Friesen hållit, skall
jag fatta mig tämligen kort. För den
som deltog i rådgivande församlingens
möte år 1949 var det påfallande, att
det rådde stark oro bland folken i
Europas västdemokratier. Man var
ängslig av skilda anledningar; man befarade
ett ekonomiskt kaos och hyste
farhågor för att den västerländska demokratien
inte skulle överleva. Just
ordet överleva användes av många. I
den situationen fanns det givetvis eu
synnerligen god jordmån för tanken på

ett samarbete mellan de olika västdemokratierna.
Som vi ha hört sträckte
man sina förväntningar synnerligen
långt — jag skulle vilja säga, att man
lämnade fasta marken och gav sig upp
i skyn i sina spekulationer. Man trodde
faktiskt, att det skulle vara möjligt
att som genom ett trollslag skapa Europas
förenta stater.

För mig var det ytterligt svårt att begripa,
att man verkligen trodde på en
sådan utveckling. Att man gjorde det
måste till mycket stor del ha berott på
att det var ett pinat, plågat och av krig
och diktatur härjat Europa, som samlats
till konferens.

Sessionen pågick en månad under
det första året och lika lång tid under
andra året, 1950. Man kan nog säga,
att det dröjde hela första sessionen innan
man på alla håll började göra
klart för sig, att man var inne på utopiernas
område och att det i stället för
bildande av Europas förenta stater
gällde att söka sig fram till mera konkreta
och begränsade arbetsuppgifter,
som man orkade med. När man i detta
sammanhang talar om att Europarådet
söker efter arbetsuppgifter är det på
sitt sätt riktigt, men bara så till vida att
Europarådet söker uppgifter, som det
orkar med. Uppgifter för samarbete
mellan olika stater finns det gott om,
men det gäller att plocka fram sådana
ämnen som man kan bemästra, frågor
rörande vilka man kan lyckas nå enighet
och komma fram till en lösning.

Nu är man i det läget, att inte bara
de, som ha följt den s. k. funktionalistiska
linjen, utan även de från den federalistiska
sidan äro inställda på att
söka sig fram till sådana begränsade
uppgifter. På riksdagens bord ligger
för närvarande en proposition, som visar,
att det är möjligt att komina fram
till resultat. Om jag skall vara uppriktig,
tycker jag, att det är tämligen storartat
att man efter två månaders arbete
i församlingen kan presentera det här

128 Nr 13. Onsdagen den 11 april 1951 em.

Vissa av Europarådets rådgivande församling år 1950 vid dess andra ordinarie möte
fattade beslut.

förslaget, syftande till alt garantera de
mänskliga rättigheterna och grundläggande
friheterna. Det är en ganska stor
och betydelsefull uppgift. I dagens läge
ter den sig kanske inte så högaktuell,
men vad veta vi om morgondagen?
Det finns inte några garantier för att
inte åsikterna svänga om och diktaturtendenser
börja spira här och var. Detta
förslag är i någon mån ägnat att
råda bot för ett sådant ont. Det är naturligtvis
inte något osvikligt universalmedel,
men jag tror, att det i ganska
stor utsträckning kan vara ett hjälpmedel
för att hålla diktaturen på avstånd,
i den mån den kommer inifrån
naturligtvis. Blir den påtvingad utifrån,
är det en annan sak.

Jag har närmast den uppfattningen,
att en del av den besvikelse, som tycks
ha uppstått på sina håll, ytterst beror
på att man har sträckt förväntningarna
för långt. För mig framstår det som
värdefullt, att vi här ha fått ett kontaktorgan
mellan de olika länderna
och mellan deras parlament, där man
kan diskutera skilda frågor, som lämpa
sig för ett samarbete. Vi ha en i
någon mån liknande arbetsuppgift i
Förenta Nationerna, och vi hoppas, att
vi skola kunna vinna en hel del därmed.
Jag tänker nu inte på försvarsproblemen;
de äro enligt Europarådets
stadga undantagna från beslut i Europarådet,
men om det är lättare att i
detta komma till ett resultat i vissa
spörsmål, beror det naturligtvis på att
Europarådet är sammansatt av folk
med likartad kultur, likartad standard
etc.

Jag skulle vilja understryka vad utskottet
säger i första stycket i sitt utlåtande.
Utskottet erinrar om »att riksdagen
vid behandlingen av frågan om
Sveriges anslutning till Europarådet
fäst avgörande avseende vid att frågor
rörande medlemmarnas försvar enligt
stadgan ej falla under rådets kompetens».
Vi kunna, har utskottet sagt,

inte vara med om en sådan stadgeändring,
som syftar till att ge Europarådet
karaktären av ett militärt förbund. Det
är anledning att taga fasta på och understryka
detta från alla deras sida,
som anse det nödvändigt att Sverige
för en i militärt avseende alliansfri politik.
Som bekant tillhör mitt parti
dem, som helhjärtat gå in för en sådan.

I fråga om samarbetet mellan Europarådet
och OEEC kunde jag inte tillgodogöra
mig argumenteringen i den
kritik som herr Johansson i Stockholm
riktade mot förslaget. Jag kan inte förstå
annat än att vi här i landet ha haft
endast fördel av Marshallorganisationen.
Den bär medfört ett vidgat handelsutbyte,
och jag kan inte se, att vi
på något sätt ha givit avkall på vårt
oberoende och vår självständighet.

Jag skall inte närmare polemisera
mot herr Johansson i Stockholm, men
det är ju känt för oss alla, att han inte
vill att Sverige skall vara med i något
samarbete mellan de västerländska demokratierna.
Varför, har jag mycket
svårt att begripa, om det inte möjligen
är så att vi enligt hans mening skola
reservera allt samarbete österut. Jag
tror inte detta vore till gagn för vårt
land. Vi böra tänka på den gemenskap
i kultur och samhällsåskådning som vi
ha med den västerländska demokratien
och på det urgamla handelsutbyte
vi ha västerut etc.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr STÅHL: Herr talman! De talare,
som hittills ha yttrat sig i debatten, ha
haft tillfälle att deltaga i Europarådets
arbete och därigenom sett det mera inifrån,
naturligtvis med undantag av
herr Johansson i Stockholm, som ser
det med ryska ögon och därför har en
speciell aspekt, som vi kanske inte behöva
tillmäta någon större betydelse.

129

Onsdagen den 11 april 1951 em. Nr 13.

Vissa av Europarådets rådgivande församling år 1950 vid dess andra ordinarie möte
fattade beslut.

Vi som se frågan mera utifrån kunna
kanske också ha anledning att
framföra en reflexion, när nu tillfälle
bjuds att säga några ord om Europarådets
organisation och arbete. Jag
skulle då först vilja uttrycka min glädje
över att denna diskussion har kommit
till stånd. Inte minst herr Håstad
och jag, som ha motionerat till årets
riksdag i syfte att få till stånd en diskussion
i riksdagen i anslutning till de
internationella konferenser, i vilka
Sverige deltar, bl. a. då Europarådet,
ha ju anledning att känna tillfredsställelse
över att vi blivit bönhörda redan
innan motionen har blivit behandlad.

•lag kan i stort sett instämma med
samtliga föregående talare med undantag
för herr Johansson i Stockholm.
Jag har den känslan, att det inte bara
föreligger den risk, att organisationen
skall mala tomt, som här påtalats. Även
här hemma riskera vi att Europarådets
organisation och »Europatanken» i viss
mån genom passivitet från riksdagens
sida inte komma att bäras upp av den
allmänna opinionen i vårt land med
samma intresse som i de kontinentala
europeiska länderna. Detta är en brist,
som säkerligen måste avhjälpas. Jag
kan helt instämma med herr Edberg
och herr von Friesen när de uttala sin
tillfredsställelse över att regeringen i
syfte att tillföra Europa-organisationen
konkreta arbetsuppgifter föreslagit
samordningen med OEEC.

Emellertid anmäler sig måhända här
en annan reflexion, inte minst i anslutning
till de diskussioner, som vi
bruka ha här i riksdagen beträffande
en annan internationell organisation,
nämligen Unesco. Kan man verkligen
med fog tala så eftertryckligt om en
kris — herr Hedlund i Rådom var inne
på samma tanke — efter en så kort tid?
Är det inte på det sättet, att när en dylik
internationell organisation startas,
så behövs det en avsevärd tid innan den
finner sin naturliga form och får grepp

om sina närmast liggande arbetsuppgifter?
Om vi verkligen mer än hittills betrakta
det som en svensk uppgift, att
tillföra Europa-organisationen konkreta
och närliggande arbetsuppgifter, så
skulle vi därvidlag visa samma ambition
som regeringen gjort beträffande OEECförslaget
och som enskilda medlemmar
gjort i andra länder.

Jag vågar hänvisa till den s. k.
McKay-planen, som i denna diskussion
blivit mycket känd. Den går framför
allt ut på två saker. Dels gäller det det
gemensamma försvaret, som man här
talat om, dels också tanken att Europarådet
skulle förvandlas till en verklig
övereuropeisk organisation med regering
och parlament respektive ministerråd
och assemblée med bestämmanderätt
för dessa instanser, varvid de anslutna
staterna endast skulle ha ett temporärt
veto. För min del är jag övertygad
om — och jag tar för givet, att
excellensen Undén och andra representanter
i Europarådet också äro det -—•
att denna tanke är alldeles för tidigt
väckt. Det går inte att nu realisera den.
Jag tycker å andra sidan att denna tanke
är utomordentligt intressant. Den visar,
hur långt före oss i europeiskt tänkande
man är inom t. ex. labourpartiet
i England, som McKay representerar —
låt vara att denne är mera avancerad i
detta europatänkande än flertalet av
sina partimedlemmar. Likaså är denna
tanke till finnandes i Frankrike, Belgien,
Holland, Italien och Västtyskland,
där man är betydligt före den svenska
opinionen.

Även om vi av skäl, som här tidigare
redovisats, måste ställa oss avvisande
till de konkreta planerna på ett gemensamt
försvar och ett dylikt europaparlament,
så borde tanken i alla fall ge
oss här i Sverige impulser till att verkligen
försöka fundera över dessa problem
i större utsträckning än hittills
och försöka tillföra europatanken och
den organisation, i vilken den tagit sig

9 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr /.?.

130 Nr 13. Onsdagen den 11 april 1951 em.

Vissa av Europarådets rådgivande församling år 1950 vid dess andra ordinarie möte
fattade beslut.

uttryck, nya och konkreta tillskott. Denna
uppgift är inte minst aktuell för oss
i detta land, eftersom vi genom vårt
geografiska läge och genom den politik
vi föra löpa risk att mer än de andra
nationerna bli isolerade. Vi ha faktiskt
därför ett särskilt stort behov av den
europeiska gemenskapen och det samarbete
på olika områden, som här erbjuder
sig.

Jag skall inte fortsätta denna diskussion.
Jag har här velat understryka, att
det för oss i Sverige inte bara gäller
att få Europa-organisationen att fungera.
Organisationen måste naturligtvis
hjälpas vidare genom den portgång, där
den nu befinner sig, och där föret självfallet
är dåligt. De naturliga arbetsuppgifterna
komma senare alldeles säkert
att infinna sig.

Det är inte bara viktigt att hålla detta
arbete i gång. Lika viktigt är — och
detta vill jag, herr talman, understryka
— att vi föra europatanken vidare till
den svenska allmänheten, så att den
kommer att bäras upp med intresse och
blir en naturlig tanke för oss både här
i riksdagen, i pressdiskussionen och ute
hos den politiskt intresserade allmänheten.
Jag är alldeles övertygad om att
det för kommande generationer här i
landet skall bli lika naturligt att tänka
europeiskt som det nu är att tänka nationellt.
Därför ankommer det på oss,
som nu haft tillfälle och förmånen att
vara med om inledningen till detta arbete,
att verkligen förbereda det så att
det leds in på riktiga banor.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Då regeringen lagt fram propositionen
med rekommendationer, som antagits
av Europarådet, så har det skett — vilket
redan anmärkts — i överensstämmelse
med de önskemål, som uttalats av

denna församling själv. Regeringen har
också funnit det vara helt naturligt att
bereda riksdagen tillfälle att diskutera
de problem, som behandlas inom denna
nya organisation. Detta är så mycket
mera önskvärt som delegaterna här äro
utsedda av riksdagen själv och utan
några som helst direktiv från riksdagens
sida. Dessa delegater handla ju
inte heller efter direktiv från regeringen.
De äro, som jag förmodar, utsedda
med hänsyn till det förtroende, som
riksdagens respektive partier hysa för
dem, och de betraktas som representativa
för stora grupper inom riksdagen.

Om vi nu inte hade lagt fram denna
proposition och om några ledamöter av
riksdagen velat ha reda på vad som försiggått
inom denna församling och hur
man från svensk sida röstat, då hade
inte den utvägen att fråga regeringen
funnits, eftersom regeringen inte har
ansvar för delegationen. Det finns heller
inga former att interpellera andra
medlemmar i riksdagen härom. Situationen
skulle följaktligen ha varit rätt
besvärlig. För min del tycker jag alltså
att denna form varit naturlig, och jag
är glad över att den uppskattats av de
talare, som yttrat sig i debatten.

Den kommunistiske talaren har här
uttalat sig helt negativt om Europarådet.
Det är givet att det för honom är
en styggelse att på detta sätt diskutera
internationella frågor i öppna salar,
där man för fram sina argument och
voterar och får reda på hur stora minoriteterna
och majoriteterna äro. Han
anser naturligtvis att ett internationellt
samarbete skall gå till på samma
sätt som i Östeuropa, således i slutna
kamrar, utan presskommunikéer och
utan att resultaten bli kända av den
stora allmänheten. Vi veta, att det internationella
samarbetet i Östeuropa
framskridit mycket långt. Det har skett
en integration — för att nu använda ett
modernt ord — inom industrien och
förmodligen även inom handelspoliti -

131

Onsdagen den 11 april 1951 em. Nr 13.

Vissa av Europarådets rådgivande församling år 1950 vid dess andra ordinarie möte
fattade beslut.

ken och försvarspolitiken. Vi veta emellertid
mycket litet om detta. Jag vet
inte, men kanske herr Gustav Johansson
är initierad; det skulle vara intressant
att få höra något om det. Men säkert
är detta saker, som inte få komma
fram. Vi demokrater tycka emellertid
att det är naturligt, att sådant här diskuteras
öppet. Om det förekommit kriser
inom Europarådet, så ha dessa i
alla fall förebådats av långa debatter
mellan olika meningsriktningar. När
det kommer till kris inom den östeuropeiska
gemenskapen kommer den som
en blixt från en klar himmel — t. ex.
när Jugoslavien bröt sig ut ur korninformsammanhanget.
Detta tycker herr
Gustav Johansson tydligen är den rätta
formen för det internationella samarbetet! Herr

Edberg, liksom andra talare
här, anmärkte med allt fog, att Europarådet
alltjämt söker sin huvuduppgift.
Detta sammanhänger självfallet med att
det redan vid Europarådets tillkomst
fanns olika meningar om dess framtid,
om de olika utvecklingslinjerna. Det
fanns ju en mycket stark riktning, som
tänkte sig denna organisation som en
begynnelse till Västeuropas förenta stater.
Man tänkte sig att det endast gällde
att inom en nära framtid votera en författning
och ge de olika organen deras
befogenheter — lagstiftande och exekutiva
—• precis som förslaget om en
europeisk armé med en försvarsminister
i spetsen. Man går alltså direkt på
de organisatoriska formerna utan att
bekymra sig mycket om det materiella
underlaget för det hela. Ja, det har stått
en atmosfär av overklighet över församlingens
förhandlingar och debatter; det
kan man nog inte bestrida.

När exempelvis herr Ohlin som eu
av de svenska delegaterna förra året
höll ett mycket sakligt och intressant
och i mitt tycke bra anförande i den
ekonomiska debatten, så mottogs detta
anförande enligt alla vittnesbörd med

mycken kyla där nere i Strassburg.
Herr Ohlin ansågs vara en mycket ljum
europé, om han inte rent av betraktas
som isolationist och illojal mot Europarådets
idé. Ja, detta är kanske en nyttig
erfarenhet för herr Ohlin, ty vad
som gäller för Europarådet gäller även
andra internationella organisationer,
där stämningen ibland lätt blir exalterad,
och där det kan behövas några
kärva ord, som hålla debatten på ett
mera verklighetstroget plan.

Jäg är mycket tacksam för de erkännsamma
ord, som här sagts om den
svenska regeringens initiativ att försöka
få till stånd en utredning genom
en särskild kommitté om det blivande
samarbetet och samordningen mellan
Europarådet och Marshallorganisationen.
Man skall eventuellt sikta på -—
och detta tro vi skulle vara det riktiga
—- en sammanslagning av de båda
organisationerna. Jag vågar inte nu ha
någon uppfattning om vilka utsikter
det finns att komma fram på denna
linje, men jag tror att det är en mycket
allmän uppfattning här i landet att
det brister i rationaliseringen i det internationella
arbetet, och att man just
på detta sätt skulle få möjlighet att ge
Europarådet verkligt substantiella arbetsuppgifter.
Det utföres ju ett mycket
omfattande utredningsarbete med
hänsyn till aktuella problem inom
Marshallorganisationens sekretariat, och
där har man också kommit ganska
långt i fråga om samarbete i nya former.
Om man skulle sammanslå de
båda organisationerna och således få
ett parlamentariskt forum, där man
kunde komma med uppslag och kritik,
ett forum som också kunde vara ett
slags kontrollinstans, då skulle man
kanske här få en organisation, som
mera påtagligt än Europarådet ensamt
skulle vara till gagn för det internationella
samarbetet.

Jag kan gärna tillägga, att man redan
nu tagit ett steg för att intensifiera

132 Nr 13. Onsdagen den 11 april 1951 em.

Vissa av Europarådets rådgivande församling år 1950 vid dess andra ordinarie möte
fattade beslut.

detta samarbete. Man har nämligen tillsatt
en förbindelsekommitté mellan dessa
båda organisationer. Denna kom ursprungligen
till för vissa aktuella friktionsfall,
men på svenskt förslag gjordes
den permanent. Där har man nu förordat
en form för samarbete, och den
går ut på att ekonomiska rapporter,
som utarbetats av experter i Marshallorganisationen,
skola kunna överlämnas
till ministerkommittén och genom
en av dess ledamöter presenteras för
Europarådets församling. På detta sätt
får man alltså ett underlag för den ekonomiska
debatten, så att den inte i så
hög grad kommer att sväva i luften, som
tidigare varit fallet.

Till slut ber jag få säga, att samarbetet
mellan regeringen och de svenska
delegaterna i församlingen så vitt jag
förstår varit mycket tillfredsställande,
och jag hoppas att detta även i fortsättningen
skall bli fallet. Jag tror att vi
på det hela taget ha samma uppfattning
om vad som är praktiskt och fruktbart
samarbete inom ramen för Europarådets
stadgar.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Jag
begärde ordet då herr von Friesen i
sitt anförande poängterade, att vi inte
längre böra vara isolerade utan i stället
vara med för att sätta upp en europeisk
armé under Eisenhowers befäl.
Jag kan inte vara med om att sådant
får ske, och det är därför jag nu reagerar
mot detta uttalande. Det vore enligt
min mening en olycka för vårt land,
om vi ginge in på den vägen. Jag tror i
motsats till herr Ståhl, att passivitet här
i landet inför Europarådets verksamhet
är en stor tillgång för våra delegaters
arbete där nere.

När man ser på Europarådets verksamhet
måste man bli betänksam. Vi
kunna endast titta på den första rekommendationen,
som antogs av Europarådets
församling år 1950. Den gällde upp -

rättandet av en europeisk armé. Majoriteten
inom denna församling beslöt
detta. Tack vare vår passivitet ha vi
till all lycka gått emot detta förslag och
tydligt sagt ifrån, att detta inte kommer
att godkännas från svensk sida.
Detta tycker jag är lyckligt för vårt
land. Om vi följa alla telegram rörande
utrikespolitiken kunna vi nämligen inte
komma ifrån det faktum, att stormakterna
driva ett mycket djärvt spel även
inom Europarådet. De vilja ha Europarådet
till en bricka i spelet mellan stormakterna,
och det är det vi skola akta
oss för. Vi vilja ju iakttaga neutralitet,
som vi alltid velat göra här i Sverige.

Jag har tidigare varit med om att godkänna
ett anslag för Europarådets verksamhet,
och jag hoppas att våra delegater,
som valdes häromdagen, komma
att intaga en mera passiv hållning än
den som kommit till uttryck genom herr
von Friesens och herr Ståhls anföranden.
Jag hoppas att herr Ohlin, som är
ordinarie ledamot, själv kommer att
närvara vid församlingens sammanträden
och att han känner det ansvar han
har emot Sverige, så att han inte släpper
fram herr von Friesen till den
platsen.

Herr von FRIESEN (kort genmäle):
Herr talman! När jag säger, att jag i internationella
sammanhang inte talar
samma språk som herr Rubbestad, syftar
jag inte på det för kammaren kända
förhållandet, att vi icke båda tala
engelska. Jag syftar på det förhållandet,
att herr Rubbestad och jag befinna
oss på så olika våglängder man kan
tänka sig när vi diskutera dessa spörsmål.
Mig förefaller det som om herr
Rubbestad i denna debatt stod mycket
närmare den uppfattning, som herr Johansson
i Stockholm hyser, en uppfattning,
som denne annars borde ha fått
vara ensam om.

När jag begärde ordet för replik var

Onsdagen den 11 april 1951 em. Nr 13. 133

Vissa av Europarådets rådgivande församling år 1950 vid dess andra ordinarie möte
fattade beslut.

det endast för att rätta till ett, jag vågar
nästan säga upprörande missförstånd,
som herr Rubbestad gjorde sig
skyldig till i resonemanget om den
europeiska armén. I mitt korta anförande
sade jag uttryckligen ifrån — liksom
jag gjort i tidigare sammanhang
— att jag ansluter mig till den utrikespolitiska
huvudlinje, om vilken de svenska
statsmakterna äro ense. Därav följer
självfallet, att jag inte är någon anhängare
av att vårt land skall ingå i
någon europeisk armé. Jag sade vidare
att vi inte få förvåna oss över om andra
länder, särskilt de som tillhöra den
nordatlantiska gemenskapen, vilja diskutera
dessa spörsmål och att även jag,
som medborgare i detta land, tillåter
mig uttrycka den uppfattningen, att en
sådan samordning av försvarskrafterna
säkerligen är nödvändig.

Detta är, herr Rubbestad, vad jag sagt.
Det är således någonting helt annat än
den tolkning, som herr Rubbestad behagade
ge mitt anförande.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill säga att det nog vore
en fördel om herr Rubbestad, när han
skall lära kammaren och svenska folket
vad Europarådet är för något och vad
de nordiska delegaterna där intaga för
ställning, lämnade mindre vilseledande
och ofullständiga upplysningar än han
nyss gjorde. Herr Rubbestad nämnde
något om de beslut, som assembléen fattat
beträffande en europeisk armé —
alltså ett uttalande till förmån för eu
militär samverkan — men han underlät
att nämna, att de svenska delegaterna
genom ett särskilt uttalande i
denna fråga markerade, att de ansågo
att detta låg utanför Europarådets kompetens.
De vidtogo följaktligen den åtgärd,
som jag trodde skulle förefalla
herr Rubbestad alldeles särskilt sympatisk
— de lade ned sin röst. De markerade
således tydligt vad vi bär äro

överens om på denna väsentliga punkt.
Samma uppfattning har också kommit
till uttryck i utrikesutskottets utlåtande.
Det är då verkligen, herr talman, inte
bara överflödigt av herr Rubbestad att
ge ett sådant intryck, som han i dag
gav med sin polemik, utan man skulle
väl kunna använda ett ännu starkare
ord.

Beträffande sedan herr Rubbestads
förhoppningar på mig så har jag ju av
utrikesministern fått det betyget, att
jag i dessa sammanhang på sina håll betraktas
som isolationist. I så fall tycker
jag att herr Rubbestad skulle ha dubbel
anledning att vara nöjd, ty intet beröm
kan väl vara större i herr Rubbestads
ögon.

Beträffande herr von Friesen förhåller
det sig på det sättet, att han åtnjuter
inte bara mitt utan även folkpartiets
odelade förtroende i detta sammanhang.
Vi äro glada att ha honom som
representant i Strassburg. Jag är emellertid
också glad över att man inom
bondeförbundet har det goda omdömet
att inte utse herr Rubbestad till delegat.

Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Herr talman! Jag undrar ändå, om herr
Ohlin verkligen vill bestrida, att det i
detta utskottsutlåtande står omtalat, att
Europaförsamlingen där nere i Strassburg
som första rekommendation för
1950 beslöt upprättande av en europeisk
armé. Detta står tydligt här i utlåtandet.
Om det är oriktigt vet emellertid
inte jag. Att sedan en och annan
reserverat sig och haft en annan mening
i den frågan, det spelar enligt
mitt förmenande ingen roll. Den stora
majoriteten är på den linjen, att en europeisk
armé skall upprättas. Jag undrar
därför hur det så småningom kommer
att gå med vår delegation, när den
stora majoriteten ändå gör som den vill.

Att herr Ohlin är isolationist, det var

Nr 13.

134

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Vissa av Europarådets rådgivande församling år 1950 vid dess andra ordinarie möte

fattade beslut.

ju det jag satte värde på. Jag hoppades
bara att herr Ohlin själv i stället för
herr von Friesen skulle bli medverkande
svensk delegat i Europarådet.
Jag tycker alltså, att det faktiskt är en
fördel att ha herr Ohlin där, särskilt
när han nu har fått beteckningen isolationist.

Herr FAST: Herr talman! Jag skall
inte säga många ord.

Jag vill framhålla, att jag tillhör inte
de besviknas krets, när det gäller denna
fråga. Jag ställde nämligen inte sådana
förhoppningar, att jag kan bli besviken.
Jag tror, att man gör klokt, om
man även för framtiden dämpar ner
förhoppningarna beträffande Europarådet
till det realistiska planet.

Det är ju så att denna organisation
kom till utan att ha några konkreta och
klara arbetsuppgifter. Det brukar ju
annars vara så att det är arbetsuppgifterna,
som tvinga fram organet. Här
gick man emellertid den motsatta vägen,
och det är nog ingenting ont att
säga om det. Det har ju visat sig, att
det utan tvivel finns arbetsuppgifter för
Europarådet. För mitt vidkommande
har jag emellertid den övertygelsen, att
vi inte kunna kommendera fram resultat.
Vi kunna icke tala fram resultaten
vare sig på det ena eller andra stället.
Resultaten måste mödosamt växa fram
ur en betingad nödvändighet. Om man
inser detta klart och tydligt, tror jag,
att man därmed också gör detta europeiska
organ den allra största tjänsten.
Då blir mgn nämligen inte så otålig,
utan man inser att rådet har en stenig
och obeprövad stig att vandra. Man har
därför inte rätt att ställa förhoppningarna
för högt.

När jag sagt detta, vill jag emellertid
gärna erkänna, att det är bra att ha ett
organ, eftersom man i alla fall ser hur
arbetsuppgifterna börja torna upp sig.
Här har man nu både från regeringens

och delegaternas sida pekat på en
verklig arbetsuppgift, som på det ena
eller andra sättet måste lösas. Jag tror,
att man nu satt kyrkan ungefär mitt i
byn, där den bör vara.

Om det uppkommit missförstånd i
anledning av herr von Friesens första
anförande, så anser nog jag, att han
själv är litet skuld till detta. Jag begärde
själv ordet under ett avsnitt av
hans anförande för att komma med invändningar.
Herr von Friesen har emellertid
nu i sitt senaste anförande åtskilligt
korrigerat det intryck man fick av
hans första anförande. Jag tror emellertid,
att det är ganska nödvändigt att
man här fastslår — liksom herr Hedlund
i Rådom gjort — att utskottet enhälligt
skrivit att frågan om medlemmarnas
försvar icke hör under Europarådets
kompetens. Om det blir så —
vilket jag naturligtvis hoppas — att
denna kammare liksom medkammaren
gör detta utskottets uttalande till
sitt, så är saken därmed klar. Då kan
man inte heller från kommunistiskt håll
— som jag förstår att man annars skulle
vilja göra — ställa till med något ofog
på denna punkt. Det skadar därför inte,
att det skapas riktig klarhet i denna
fråga. Detta är för mig och det parti
jag representerar en av de viktiga
punkter, som det inte går för sig att
göra några avvikelser ifrån.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Herr DICKSON: Herr talman! Jag begärde
ordet, när herr Rubbestad begärde
replik, ty det ante mig, att det
då skulle finnas ett och annat att säga.

Låt mig emellertid först understryka
vad som sagts här både av herr Ståhl
och herr Hedlund i Rådom samt nu senast
även av herr Fast, nämligen att
man inte kan begära för mycket av en
sådan här organisation, som är så ny
och som är av en helt annan karaktär

Onsdagen den 11 april 1951 em. Nr 13. 135

Vissa av Europarådets rådgivande församling år 1950 vid dess andra ordinarie snöte
fattade beslut.

än alla andra organisationer, som man
tidigare försökt sig på. Man måste komma
ihåg, att idén är riktig. Denna idé
måste ideligen komma fram återigen,
även om detta försök skulle misslyckas.
Att det pågående försöket av allt att
döma ser ut att lyckas är säkerligen beroende
på att vid den tidpunkt, då man
började försöken, så fanns det tillgänglig
i Europa en konstellation över partierna
av erkänt stora européer av
världsformat, vilka engagerade sig för
denna tanke. Det är mycket osannolikt,
att en liknande konstellation på långa
tider kommer att på nytt anmäla sig.
Det är därför möjligt att, om denna idé.
nu förfaller genom att den slarvas bort,
så är chansen försutten för lång tid
framöver.

Vad jag skulle ha sagt till herr Rubbestad
har i viss mån blivit förstört av
hans excellens utrikesministerns och
herr Ohlins yttranden nyss. Dessa båda
talare ha åstadkommit en inflation i
begreppet isolationist, ett begrepp som
jag hade tänkt använda. Det går sålunda
inte längre att här i dag tillämpa
det begreppet på den person, som jag
hade tänkt sätta det på.

Jag känner ju herr Rubbestad kanske
bättre än någon annan här i kammaren.
Jag känner hans ärliga uppsåt och
hans tro på vad han säger. Men det är
synd, att han inte använder sin otvivelaktiga
begåvning till att söka vidga
sin blick och sitt tänkande till att avse
inte bara Dalsland och Sverige utan att
låta blicken och tankarna gå ut även
över Europas gränser, alltför många
som de tyvärr äro. Man får inte vara
isolationist. Låt vara att kommunikationerna
på Lelångenbanan äro besvärliga,
men man får väl ändå försöka
rätta till sådana krympta komplex, som
vederbörande kan ha tillfogat sig själv
under en lång politisk bana. Herr Itubbestad
är nog ganska ensam. Jag vill
nämligen inte genera honom med att
siitta honom i sällskap med talaren på

stockholmsbänken strax i början av
denna debatt. Jag tror, att det är lyckosamt,
att vi här kunnat konstatera
en så pass lycklig enighet både beträffande
mål och medel i denna för oss
och hela världen så viktiga angelägenhet.

Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Herr talman! Jag förstår mycket väl
herr Dickson. Han har ju kommit med
som suppleant i detta Europaråd. Det
ligger nog till så som herr Edberg sade,
att man där nere i Strassburg tänker
skapa sig ett namn i historien genom
dessa många resolutioner. Det är klart,
att detta kan vara frestande för delegaterna.

Om man har litet erfarenhet, så förstår
man nog, att det inte alltid är så
lyckligt, när små länder börja blanda
sig med de stora för att försöka tänka
som och spela stormakter själva. Om
man läst världshistorien, vet man att
det alltid brukar bli så, att de små staterna
offras för de stora staternas fördelar.
Det är sådant som jag menar,
herr Dickson, att vi litet var böra besinna.
Vi böra inse, att det ligger en
stor fara i detta stormaktsspel, som vi
inte böra ge oss in i utan i stället tänka
på vårt eget lands välfärd.

Jag vågar försäkra herr Dickson, att
jag inte är ensam eller står bland några
få här i landet i denna fråga. Jag är
i stället förvissad om att större delen
av svenska folket står bakom mig. Detta
gäller nog inte bara dem, som bo vid
Lelångenbanan, utan även sådana som
t. o. m. bo vid en sådan stor stråkväg
som den, där herr Dickson kommit
att bo.

Herr DICKSON (kort genmäle): Herr
talman! Det är inte för att nå historisk
berömmelse som jag gläder mig åt att
vara i Strassburg. Den historiska berömmelsen
har jag redan nått genom

136 Nr 13. Onsdagen den 11 april 1951 em.

Vissa av Europarådets rådgivande församling år 1950 vid dess andra ordinarie möte
fattade beslut.

att herr Rubbestad flera gånger nämnt
mitt namn till riksdagens protokoll.

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Ingen här har ens tagit upp det
centrala i mitt anförande, nämligen att
ett fortsatt engagemang i Europaförsamlingen
absolut icke kan förenas med
anspråk på att vi företräda eu alliansfri
politik.

Vi gingo in i Europaförsamlingen
med en brasklapp i rustningsfrågan,
och vi ha kvar denna brasklapp att
vifta med. Jag är klar över att herr
Fast säkert ärligen menar vad han här
sade, och jag kan även tänka mig, att
det kanske finns andra ledamöter i
denna kammare, som ha samma ärliga
uppsåt. Det är emellertid ett faktum,
att vårt land tillhör en organisation av
halva Europa, som har hela sin politik
riktad mot den andra hälften av
Europa. Denna organisation har också
mer än något annat diskuterat upprättandet
av en europeisk armé, en armé,
för vilken herr von Friesen anser att
general Eisenhowers armé är själva
startpunkten.

Jag har tidigare påvisat, att de specialkommissioner,
som det i detta sammanhang
talats om, inte endast skola
syssla med politiska, ekonomiska och
juridiska frågor utan även med det
samfällda försvaret. Jag har också påpekat
att till de godkända rekommendationerna
höra även glädjeutbrott över
atlantpaktsupprustningen och krav på
att Västtyskland skall inlemmas i detta
system.

Jag förstår att hans excellens utrikesministern
under sådana förhållanden
rörde sig i utkanterna av den centrala
frågan. Europarådet och dess församling
ha blivit precis vad vi kommunister
sade, när det hela startade. Jag tror,
herr Dickson, att det är flera än herr
Rubbestad, som reagera mot denna politik
ute i de bygder, där hovmännen

inte ha så stora kontakter. Hovet har ju
alltid varit sinnat för utrikespolitiska
utflykter. Ute i landets bygder börjar
man nog litet var bli ganska skeptisk
mot dessa utrikespolitiska engagemang.

Herr Hedlund i Rådom förstod inte
riktigt varför jag ville koppla samman
detta med Marshallpolitiken trots att
både regering och riksdag hålla på att
mer och mer kopplas samman med
Marshallorganisationen. Herr Hedlund
hade inte kunnat finna, att vi hade fått
annat än gott av Marshallpolitiken. Jag
skall inte taga upp denna fråga nu i
denna debatt. Vi få väl snart en annan
debatt i dessa frågor i samband med vår
motion rörande Marshallpolitiken. Jag
vill emellertid ge herr Hedlund den repliken
att alla de bekymmer, som vi nu
ha att dras med, vår dyrtid, vår ekonomiska
kris på grund av devalveringen
och upprustningen på amerikanskt
kommando, allt detta som regering och
riksdag nu svettas med, det är väl om
något följder av vår anslutning till
Marshallpolitiken.

Sedan sade herr Undén som enda
replik till mig, att man i Europarådet
diskuterade problemen öppet, under
det att man i Östeuropa diskuterade i
slutna församlingar. Det verkar, som
om utrikesexcellensen tycks tro att vi
ha två församlingar i Europa, en i väster
och en i öster. Jag har i varje fall
inte hört talas om mer än en sådan församling
och den ligger i väster. Jag
skall komma in på den frågan något
senare, när jag replikerar herr Edberg.
Jag vill dock redan nu i detta sammanhang
säga, att jag hoppas att vi skola
komma dithän att vi få en enda gemensam
Europaförsamling.

Innan jag närmare bemöter herr Edberg
vill jag emellertid först något replikera
herr Ståhl, när han yrkade på
att vi ideligen skulle tänka europeiskt.
I min barndom gingo Europas gränser
bortom de kaukasiska bergen och Ural.
Såvitt jag vet, har detta icke ändrats.

Onsdagen den 11 april 1951 em. Nr 13. 137

Vissa av Europarådets rådgivande församling år 1950 vid dess andra ordinarie möte
fattade beslut.

Herr Stålil tänker emellertid på sin
höjd halveuropeiskt. Ingen kan väl dock
bestrida, att det endast är en mindre
del av Europa, som den nuvarande
Europaförsamlingen omfattar. Jag tycker
snarare, att herr Ståhl och flera
med honom tänka europeiskt på amerikanska
och i någon mån på turkiska.

Till herr Edberg och till utrikesexcellensen
i förening vill jag slutligen
bara säga, att det är ni, mina herrar,
som uppträda för ett splittrat Europa.
Ty när ni hjälpa till att gadda upp en
halva av Europa mot den andra halvan,
så är väl detta splittring om någonting
är det? Jag har för egen del en
annan tanke, nämligen att trots att
Europa är delat i två politiska system,
så bör samarbetet — ekonomiskt, kulturellt
och på annat sätt — kunna upprättas
mellan Europas stater. I det läget
borde Sveriges uppgift vara att
verka för en avspänning och inte för
att driva motsättningarna än längre.

En framträdande medlem av herr Edbergs
och utrikesexcellensens parti, en
förutvarande regeringskollega till excellensen
Undén, har mycket kraftigt
understrukit, att den enda vägen till
räddning för Europa i dess stora kris är
att barriärerna verkligen brytas upp så
att man får till stånd ett samarbete av
ekonomiskt och annat slag. Ett dylikt
.samarbete kan bara uppnås, om man
samlas kring den riktiga tanken att de
två systemen böra kunna leva fredligt
vid varandras sida och i fredlig handel
och med fredliga kulturella förbindelser
söka överbrygga motsättningarna.
Sedan komma folken själva att i fred
få se vilket system som är bäst. Detta
är vår grundtanke. Detta är vägen till
ett enat Europa, medan ni i stället företräda
splittringen.

Herr HEDLUND i Rådom (kort genmäle):
Herr talman! Herr Johansson
i Stockholm talade nyss om Marshall -

organisationen och förklarade, att
Marshallhjälpen var anledningen till de
nuvarande ekonomiska svårigheterna
här i landet. Jag hade mycket svårt att
förstå herr Johansson i hans första resonemang,
men nu är det alldeles omöjligt
för mig att följa hans tankegång,
nämligen att vi skulle lida ekonomiskt
av att handelsutbytet mellan skilda
länder har underlättats på så sätt att vi
ha fått igen varor omedelbart som betalning
för vår export. Vi ha alltså genom
Marshallhjälpen kommit att bedriva
ett slags kontanthandel, och jag
har mycket svårt att förstå att detta
skulle kunna inverka menligt på vår
ekonomi. Däremot hade jag kunnat begripa
herr Johansson, om han gjort erinringar
emot kredithandeln.

Herr JOHANSSON i Stockholm (kort
genmäle): Herr talman! Herr Hedlund
i Rådom tycks icke ha observerat det
faktum att Marshallhjälpen förknippats
även med en mycket bestämd ekonomisk
politik, som bl. a. består däri, att
vi ha fått hit kontrolldelegationer, som
kontrollera vår handelspolitik i viss
riktning. Marshallhjälpen innebär visserligen
lättnader i viss utsträckning
inom de områden, som USA avgränsat.
Herr Hedlund måste väl emellertid
också känna till att Marshallpolitiken
samtidigt medför, att man vidgar denna
olyckliga klyfta mellan öst och väst.
Svenska UD ålägges i direkta varulistor
eller, om man inte ålägges så får
man dock ganska bestämda anmaningar
att begränsa sin handel i andra riktningar
än dem som passa en viss stormakt.

Herr BRACONIER: Herr talman! När
jag hör denna debatt, kan jag inte komma
ifrån att man här skapar onödiga
missförstånd rörande de utrikespoliti -

138 Nr 13. Onsdagen den 11 april 1951 em.

Vissa av Europarådets rådgivande församling år 1950 vid dess andra ordinarie möte
fattade beslut.

ska frågorna i den svenska riksdagen.
Något sammanhänger väl detta med att
vi så sällan diskutera dessa frågor. En
stor del av debatten består därför i att
klara upp missförstånd som i själva verket
ha ganska liten betydelse. Från den
utgångspunkten hoppas jag, att den
motion, som tidigare väckts om att vi
skola få informationer om Europarådets
arbete, skall bifallas och att vi
här i riksdagen över huvud taget när
det gäller de utrikespolitiska frågorna
skola få kontinuerliga debatter.

Det är glädjande att utrikesminister
Undén har betygat sin tacksamhet över
att vi fått denna debatt. Jag tror, att
det vore värdefullt för en diskussion
bland det svenska folket självt rörande
de utrikespolitiska problemen, om vi
här i riksdagen kontinuerligt finge debatter
om dessa frågor. Förutsättningen
är emellertid som sagt att vi alla här
i den svenska riksdagen verkligen få
reda på vad som diskuterats i de större
församlingar, som ju åtminstone delvis
komma att inverka på vårt lands framtida
öde.

Det är väl så med internationella organisationer,
att de ofta startas med
utomordentligt stora förhoppningar. Vi
ha ju sett den ena internationella organisationen
efter den andra lida nederlag.
Det ligger en utomordentlig fara i
detta att man tror, att man kan lösa alla
konflikter, även sådana som äro av reell
natur och som innebära verkliga motsättningar,
bara genom att man skapar
internationella organ. Ingenting har
visat sig farligare i det internationella
samarbetets historia än att man gripes
av missmod över att man icke når de
resultat som man från början tänkt sig.
Men hur hade det sett ut i världen, om
samma misstro funnits i de stater, där
man byggt upp ett förbund? Man erinrar
sig hur motsättningar funnos i Amerikas
förenta stater, innan man fick
förbundsstaten, hur även där uppträdde
samma pessimister, som uppträtt i den -

na debatt, och sade att det var omöjligt
att ena dessa stater i en gemensam
författning. Hur mycket missnöje fanns
inte också i de förbundsstater i Schweiz,
som en gång voro splittrade, innan man
kom fram till en gemensam norm att
handla efter! Ja, så har i själva verket
det rike, i vilket vi befinna oss, en gång
också varit splittrat.

Det är ett mödosamt arbete att nå resultat,
och om man vill vara uppriktig
måste man säga sig, hur kritisk man
än kan vara i många stycken mot Europarörelsen,
att man dock där i vissa
punkter nått ganska betydande resultat.
Och det är att hoppas att man skail
kunna nå väsentliga resultat i den mån
man kan konkretisera arbetet kring vitala
problem. Man löser därmed inte
motsättningarna över huvud taget, men
man skapar organ där man kan diskutera
dessa problem.

När herr Dickson säger att man ju
haft stora européer, vill jag erinra om
att »de stora européerna» kanske arbetade
i en jordmån som var mera fruktbar
när det gällde att nå resultat. Herr
Johansson i Stockholm säger att man
skall bryta barriärer. Ja, visst skall man
bryta barriärer — man skall bryta dem
tvärs igenom järnridån! Och man skall
skapa förutsättningar för den livsform
som vi anse vara folkstyrelsens, en
livsform där vi alla kunna enas och som
bär prägeln av etik och respekt för den
enskilda människan.

Det är i den förhoppningen som man
trots alla motgångar, som man alltid
får möta, där man ser hur alla stora
ideal lida nederlag men hur människorna
det oaktat kämpa och sträva för
dessa ideal, inte skall tappa modet. Och
där kan jag också anknyta till vad herr
Fast sade, att vi skola arbeta oss mödosamt
fram, men vi skola hålla lågan
brinnande inom oss för dessa ideal. Då
tror jag att en dag även de barriärer
brytas, som nu utgöra ett hot mot Europas
enhet.

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Nr 13.

139

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Jag
har begärt ordet endast för en replik
till herr Dickson. Han ville inbilla sig
att hans historiska ryktbarhet skulle
härröra ur det förhållandet, att jag så
många gånger nämnt hans namn här i
riksdagen. Jag vill ta honom ur denna
hans villfarelse. Denna sin ryktbarhet
har herr Dickson själv åstadkommit genom
de många egendomliga, för att inte
säga ibland mycket enfaldiga anföranden,
som registrerats till riksdagens
protokoll.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag tror att jag i anledning av ett tidigare
anförande av herr Rubbestad bör
ge en upplysning om läget beträffande
försvarsfrågan inom Europarådet. Det
är inte så, som herr Rubbestads anförande
kunde ge anledning förmoda, att
det är en majoritet av församlingen som
bestämmer, att försvarsfrågor skola tillhöra
Europarådets behörighet för framtiden.
Frågan är avgjord i stadgarna,
där det heter att frågor rörande det nationella
försvaret icke tillhöra Europarådets
kompetens, och denna föreskrift
i stadgan kan icke ändras annat än genom
enhälligt beslut av samtliga makter.
Frågan har i anledning av församlingens
rekommendation varit uppe i
ministerkommittén såsom ett förslag till
en stadgeändring. Där har vid den preliminära
behandlingen Sverige i likhet
med ett par andra stater motsatt sig denna
ändring, och frågan har tills vidare
skjutits undan såsom icke genomförbar.

Herr Johansson i Stockholm frågade
om jag hade den uppfattningen, att det
finns ett Europaråd också i Östeuropa.
Ja, den uppfattningen har jag. Jag tror
nämligen att det finns något som heter
Kominform, som är något ganska analogt
med Europarådet, fastän jag är
fullt medveten om att det är en mycket
fastare organisation. Där nöjer man sig
säkerligen inte med att fatta resolutio -

Det nordiska samarbetet.

ner, utan man handlar i resolutionernas
syfte och är sålunda mycket mera
handlingskraftig. Men jag måste samtidigt
erkänna att mina insikter om detta
östeuropeiska Europaråd äro mycket,
mycket ofullständiga, därför att det
hela hålles i ett så djupt dunkel.

Då herr Gustav Johansson till slut
säger att han företräder enighetens politik,
vill jag bara säga att jag tillönskar
honom den största framgång på
denna nya politiska linje, och jag hoppas
att han blir en framgångsrik missionär
inom sitt parti både här och i andra
länder.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring beträffande
motiveringen, som under överläggningen
föreslagits av herr Johansson
i Stockholm; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i
den förra propositionen.

§ 5.

Det nordiska samarbetet.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av väckta motioner
dels om tillsättande av en skandinavisk
parlamentarisk kommitté med uppgift
att söka åstadkomma lättnader i
umgänget mellan de skandinaviska folken,
dels om åtgärder för bildande av
ett permanent organ för nordiskt samarbete.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Herr EDBERG: Herr talman! Trots
att motionärerna kunna glädja sig åt
att ha fått sin framställning i föreliggande
fråga tillstyrkt av ett enhälligt
utrikesutskott, ber jag att få foga ett
par ord till utlåtandet.

Bakom detta förslag till en dansknorsk-svensk
parlamentarisk kommitté

140 Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Det nordiska samarbetet.

med uppgift att söka åstadkomma ytterligare
lättnader i samfärdseln mellan
de skandinaviska länderna ligger ett
trefaldigt motiv: dels ett försök att i
någon form få fram ett parlamentariskt
kontaktorgan mellan de skandinaviska
länderna utanför och ovanför de speciella
expertutredningarna, dels en stark
känsla av att en del irritationsmoment
på sina håll i gränstrakterna gjort det
psykologiskt angeläget med ett initiativ,
som möjligen kan uppfattas som en
akt av god nordisk anda, dels slutligen
också en bestämd övertygelse att det på
de skisserade områdena, i fråga om valutaförhållanden,
pass- och tullformaliteter,
gränshandel o. s. v., finnes möjlighet
att nå om än modesta så dock välkomna
och konkreta resultat, om blott
folk med praktiskt sinne och parlamentarisk
förankring satte sig ned för att
söka lösningar.

Denna framställning har inte gjorts
enbart i Sverige, vilket lätt skulle kunnat
leda till missförstånd. I Danmark
bär en liknande framställning gjorts
den 24 januari av folketingsman Hans
Hedtoft i ett »spörsmål» till danske utrikesministern,
som deklarerade danska
regeringens intresse för att förhandlingar
av föreslagen art skulle komma
till stånd. Med anledning av att saken
då redan tagits upp i det svenska parlamentet
och väntades komma upp i det
norska, förklarade han att danska regeringen
var fullt beredd att delta i arbetet
i en parlamentarisk kommission
med medlemmar från Danmark, Sverige
och Norge. Beträffande formerna för
det danska deltagandet tänkte han sig
att saken bäst skulle kunna ordnas genom
förhandlingar mellan regeringen
och partiledarna.

I Norge har man valt en annan form
för samma sak. Där har ett likalydande
ärende med tillstyrkan från den norska
gruppen av interparlamentariska unionen
översänts till stortingspresidenten.
Presidentskapet har därefter remitterat
ärendet till utrikesdepartementet, som

med tillstyrkan återsänt det till presidentskapet,
med reservation för Norges
speciella svårigheter på valutaområdet.
Stortinget har sedan intagit en
positiv hållning och torde självt komma
att utse sina representanter i en
eventuell kommitté.

I såväl den danska som den norska
folkförsamlingen har man alltså visat
en ytterst positiv inställning, vilket jag
hoppas att denna kammare också om
något ögonblick skall göra. På danskt
håll, där frågan väckt en betydande
uppmärksamhet i den offentliga debatten,
har man låtit förstå att man väntar,
att initiativet skall komma från
Sverige, därför att frågan första gången
väcktes i den svenska riksdagen, i denna
kammare för övrigt. Jag tillåter mig
därför att uttrycka en förvissning att
utrikesministern, vars livliga intresse
för saken jag känner, skall finna det
möjligt att så snart som möjligt ta initiativ
till överläggningar med sina danska
och norska kolleger för att få till
stånd en parlamentarisk kommitté med
de arbetsuppgifter, som i motion nr 23
skisserats.

Häruti instämde herr Dickson.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 6.

Utgifter under riksstateus elfte
huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
11, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1951/52 under elfte huvudtiteln,
avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—24.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Nr 13.

141

Förste provinsialläkare och provinsialläkare m. fl.: Bidrag för anskaffande av bo

städer åt provinsialläkare å landsbygden.

Punkten 25.

Förste provinsialläkare och provinsialläkare
m. fl.: Bidrag för anskaffande av

bostäder åt provinsialläkare å landsbygden.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under elfte huvudtiteln, punkt
26, föreslagit riksdagen att till Förste
provinsialläkare och provinsialläkare
in. fl.: Bidrag för anskaffande av bostäder
åt provinsialläkare å landsbygden
för budgetåret 1951/52 anvisa ett
reservationsanslag av 50 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första
kammaren av herrar Ramberg och Werner
(1:10) och den andra inom andra
kammaren av herr Andersson i Ryggestad
(II: 13), i vilka hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om sådan ändring av kungörelsen
av den 15 mars 1946 (nr 83), att
hinder för statsbidrag icke skulle föreligga
för kommun, som vidtagit åtgärder
för anskaffande av bostäder med
mottagningslokaler åt provinsialläkare
å landsbygden vid sådan tidpunkt, att
lokalernas ianspråktagande kunnat ske
först sedan kungörelsen av den 15 mars
1946 utkommit från trycket i Svensk
författningssamling.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte till Förste
provinsialläkare och provinsialläkare
m. fl.: Bidrag för anskaffande av bostäder
åt provinsialläkare å landsbygden
för budgetåret 1951/52 anvisa ett
reservationsanslag av 50 000 kronor;

II. att motionerna I: 10 och II: 13
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Stähl.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr STÅHL: Herr talman! Bakgrunden
till den reservation, som jag har
låtit anteckna till denna punkt i utskottets
utlåtande, är en interiör från
en värmländsk socken och dess kostnader
för en provinsialläkarbostad, som
när den relaterades i dag i första kammaren
där gjorde ett synbarligt intryck.
Tyvärr är jag inte i stånd att lika vältaligt
som herr Ramberg och herr Werner
i Höjen i första kammaren — särskilt
herr Ramberg, som är hemmahörande
i socknen —• relatera förhistorien
till den motion som här föreligger, men
jag skall i alla fall, herr talman, be att
i korthet få lämna några data.

Jag vill först hänvisa till vad utskottet
skriver på sidan 22, nämligen att
»utskottet, som tagit ingående del av
det i motionerna närmast åsyftade fallet,
finner omständigheterna i detsamma
ömmande». Det förhåller sig i korthet
så att den statsbidragsbestämmelse, som
det här gäller, utfärdades den 15 mars
1946, och den stadgar att provinsialläkardistrikt
skall kunna få statsbidrag
till bostad med ett belopp av högst
25 000 kronor. Vidare stadgas det att
kungörelsen trädde i kraft dagen efter
det den utkom från trycket.

Några dagar tidigare hade den kommun
det här gäller, nämligen Cilava
kommun, satt i gång byggandet av en
provinsialläkarbostad, därför att nöden
helt enkelt tvang kommunen att försöka
hjälpa de avlägset boende människor,
som det var fråga om, att få
sitt behov av läkare tillgodosett. Därefter
gjorde kommunen upprepade ansträngningar
för att få bygget påskyndat,
men mot detta reste sig betydande
svårigheter. Under tiden inträffade i
denna kommun, att flera av de bärande
skatteobjekten drabbades av katastrof
och arbetslöshet. Jag vågar nämna ett
namn, som jag tror att kaminarens ära -

142 Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Förste provinsialläkare och provinsialläkare

städer åt provinsialläkare å landsbygden.

de ledamöter känna till, nämligen Glava
glasbruk, som nedlades i den vevan,
vilket medförde en fruktansvärd depression
i kommunen. Vidare fanns det
en sågverksrörelse i Glava socken, som
också drabbades av samma öde och
som medförde att kommunen fick vidkännas
oerhörda kostnader till dess att
arbetskraften kunde spridas ut ifrån
kommunen till andra trakter, där det
fanns arbete. Nåväl, denna provinsialläkarbostad
som kommunen själv hade
måst sätta i gång med blev en kännbar
belastning för kommunen. När man
gjorde försök att få del av statsbidraget
tillstyrktes detta av en rad myndigheter.
Jag kan nämna, att både centrala
byggnadsberedningen och medicinalstyrelsen
ansågo, att detta provinsialläkardistrikt,
trots att bygget var
igångsatt några dagar innan kungörelsen
stadgade statsbidrag, borde kunna
få del av statsbidraget. Kommunens ansökan
ledde emellertid inte till framgång.
Man hänvisade till det måhända
farliga prejudikat som skulle bli resultatet,
därest man villfor kommunens
önskan.

Jag vill liksom talarna i första kammaren
och alla andra som ha intresserat
sig för detta fall säga, att jag förstår
Kungl. Maj ds hållning därvidlag. Ty om
man utan vidare gick på den linjen att
man beviljade statsbidrag till kommunen,
är det möjligt, att det skulle bli
svårt att draga en ny gräns och att man
därför skulle komma att utvidga bestämmelsen
till fall, som inte voro avsedda
när kungörelsen kom till. Men
om man hyser betänksamhet ur den
synpunkten, borde det vara möjligt,
inte att bifalla motionen, som har en
kläm som kanske sträcker sig för långt
och vilken avdelningen i utskottet hade
att ta ställning till, men att bifalla ett
yrkande, som ger Kungl. Majd rätt att
från fall till fall pröva ömmande omständigheter
och skäligheten i de framställningar,
som kunde komma in. Man

m. fl.: Bidrag för anskaffande av bo skulle

då förhindra att, såsom i detta
fall, några få dagar skulle beröva en
kommun, som enligt allas uppfattning
är starkt behövande, ett statsbidrag som
de provinsialläkardistrikt få, vilka
igångsatt sitt bygge efter det datum
som är fixerat.

För att komma förbi de måhända betänkliga
konsekvenser, som kunde följa
av ett bifall till motionen, ber jag, herr
talman, att få ställa samma yrkande
som herr Werner i Höjen ställde i första
kammaren, när denna fråga var
uppe till debatt där. I detta yrkande
hemställes, »att riksdagen i anledning
av motionerna 1:10 och 11:13 måtte
bemyndiga Kungl. Maj:t att utan hinder
av bestämmelserna i statsbidragskungörelsen
av den 15 mars 1946 efter
särskild prövning bevilja statsbidrag
till i kungörelsen angivna provinsialläkarlokaler,
som av kommun påbörjats
före kungörelsens ikraftträdande
men slutförts först efter sagda kungörelses
tillämpning». — Motionär i andra
kammaren är min bänkkamrat herr Arvid
Andersson i Ryggestad, som på
grund av svårt sjukdomsfall i familjen
plötsligt måst resa hem.

Jag vill fästa uppmärksamheten på,
herr talman, att om man använder
denna formulering, får man inte alls
den vida ram, som motionen innebär.
Man undviker de konsekvenser, som
eventuellt kunnat uppstå om man gått
på bifall till motionen, och lägger i
Kungl. Maj :ts hand att pröva skäligheten
från fall till fall för sådana kommuner
och provinsialläkardistrikt, som
fullgöra precis samma plikt som andra,
nämligen att skaffa lokaler, men som
på grund av den fixerade dagen inte
kunna få statsbidrag. Här får Kungl.
Maj :t rätt att pröva, och därför får
Kungl. Maj :t också i sista hand bestämmanderätten.

Jag skulle vilja vädja till statsrådet
Mossberg att han, inte bara och inte
främst som värmlänning, ty det är inte

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Nr 13. 143

Förste provinsialläkare och provinsialläkare m. fl.: Bidrag för anskaffande av bo -

städer åt provinsialläkare å landsbygden.

i den egenskapen jag för min del för
saken på tal, utan som en humant kännande
människa för kommuner, som
befinna sig i ett svårt läge, ger sitt stöd
åt detta försök att lämna hjälp till
provinsialläkardistrikt, som befinna sig
i svåra omständigheter.

Jag tror att jag vågar säga, herr talman,
att det var en ganska allmän uppfattning
att om detta yrkande hade
kommit under votering i första kammaren,
så hade det sannolikt vunnit
kammarens bifall. Att det icke kom
under votering där berodde på ett förbiseende
i den mycket hastiga procedur,
som kom att avsluta debatten. Jag
skulle vilja vädja till andra kammaren
att nu göra vad som således inte kom
att bli gjort i första kammaren, nämligen
att bifalla det yrkande, som jag
har tillåtit mig att ställa. Jag är övertygad
om att man i så fall kommer att
göra en mycket god gärning gentemot
det provinsialläkardistrikt, som här befinner
sig i ömmande omständigheter,
ett provinsialläkardistrikt som fullgjort
samma skyldighet som andra men som
gqnom en formalitet inte kunnat komma
i åtnjutande av samma fördelar.

Jag slutar alltså, herr talman, med att
vädja till kammaren att bifalla det av
mig ställda yrkandet.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG: Herr talman! Jag
skall bara be att i anledning av herr
Ståhls anförande, om det tillätes mig,
få rätta en uppgift som herr Ståhl gav.
•lag fick den uppfattningen att herr
Ståhl ville göra gällande, att det här
rörde sig om en provinsialläkarbostad,
som hade påbörjats på våren 1946, och
att vi samma vår hade vidtagit en ändring
i statsbidragskungörelsen, så alt
det alltså bara var en tidsskillnad av
några få dagar, som varit avgörande
för det hela. Det förhåller sig inte på
det viset. År 1946 gällde den kungörel -

se det är fråga om enbart för rikets ödemarksområden,
och det året vidtogs en
höjning av det bidragsbelopp, som kunde
utgå till kommuner belägna i ödemarksområden,
då de byggde provinsialläkarbostäder.
Det var först året
därpå, år 1947, som det genom ett riksdagsbeslut
öppnades möjlighet att lämna
bidrag till uppförande av provinsialläkarbostäder
jämväl beträffande
kommuner i riket i övrigt, vilka voro
i en bekymmersam ekonomisk situation.

Det är alldeles uppenbart, att Kungl.
Maj:t har fått vara mycket återhållsam
när det gällt alt bevilja bidrag, som
skulle kunna få en retroaktiv karaktär.
Om man släpper tidpunkten den 1 juli
1947, alltså den dag då kungörelsen
trädde i kraft, uppkommer ju frågan:
Hur långt skall jag gå? Skall jag nöja
mig med att gå ett år tillbaka, eller skall
jag gå två, tre eller fyra år tillbaka och
bevilja anslag retroaktivt? Jag tror, att
man då skulle slå in på en mycket bekymmersam
väg. Den enda princip, som
man enligt min mening kan hålla på,
är att stå fast vid dagen för kungörelsens
ikraftträdande.

Jag vill även upplysa kammaren om,
vilket också framgår av utskottets utlåtande
på denna punkt, att ifall man
skulle gå in för att göra ett undantag
för den värmlandskommun det är fråga
om, där omständigheterna — det är jag
fullt medveten om — te sig mycket ömmande,
så kan jag inte se att detta ändrade
ståndpunktstagande kan begränsas
bara till denna kommun, utan jag
skulle tro, att det finns tio eller tolv
andra kommuner, som också i rättvisans
intresse måste få bidrag. Under sådana
förhållanden rör det sig ju inte
enbart om ett belopp på 25 000 kronor
utan kanske om det tiodubbla.

.lag har, herr talman, bara velat lämna
dessa kompletterande uppgifter för
att kammarens ledamöter skola få del
av hur vi inom departementet ha sett

144 Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Förste provinsialläkare och provinsialläkare m. fl.: Bidrag för anskaffande av bo städer

åt provinsialläkare å landsbygden.

på denna fråga, när vi prövat densamma.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Vi
ha inom avdelningen i utskottet ägnat
ganska mycket tid åt behandlingen av
den punkt, som nu diskuteras. Vi ha
bl. a. inkallat en av motionärerna, nämligen
herr Ramberg, som haft en föredragning
på tre kvarts timme för oss,
och vi ha alltså hört de synpunkter han
i dag framförde i första kammaren. Vi
ha också gjort oss underrättade om hur
skatteläget blivit i kommunen, sedan
det upphörande av den industriella
verksamheten inträffade, som herr
Ståhl omnämnde. Det har då visat sig'',
att skattetrycket i denna kommun inte
var större än i många, många andra
kommuner i Värmland.

Om vi skulle gå på den linje som herr
Ståhl rekommenderar, så att Kungl.
Maj:t i varje särskilt fall skulle få pröva
ansökningarna och eventuellt lämna
bidrag, bleve det väl ändå ungefär samma
sak som om vi bestämde, att tidpunkten
för ansökningen skulle framflyttas.
Ty det är självklart, att alla
kommuner som ha byggt provinsialläkarbostäder
innan den nya kungörelsen
kom till komma att lägga in ansökningar
om statsbidrag. Jag föreställer
mig, att det blir väldigt svårt för Kungl.
Maj:t att bifalla den ena men inte den
andra ansökningen, om det skulle föreligga
sådana skäl, att det vore lämpligt
att lämna bidrag till alla.

Vi ha inom avdelningen gjort oss underrättade
om att det i ganska många
fall ligger till på samma sätt som i denna
värmlandskommun, och det är med
hänsyn till konsekvenserna av att bifalla
herr Ståhls förslag som vi inom
utskottet ansett, att man inte kan biträda
motionen. Jag skulle tro, att det
inte heller är lämpligt att biträda det
yrkande, som herr Ståhl här har framställt,
då det ju i stort sett sammanfaller
med motionen.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr STÅHL: Herr talman! Jag vill
till inrikesministern säga, att jag inte
vågar bestrida, att jag kanske blandat
ihop de båda kungörelser inrikesministern
nyss berörde. Jag har inte haft ens
några stolpar för det anförande jag höll.
så att jag har ingenting att falla tillbaka
på. Men det är självfallet att jag avsåg
kungörelsen av den 13 juni 1947, som
innebar en utökning av anslaget utöver
hjälpen till kommuner, som äro belägna
i ödemarker.

Bortsett från detta, som är en ren
formsak, vill jag understryka —- och
det i någon mån som en polemik mot
herr Rubbestad — att med den form
yrkandet har i motionen kan jag helt
förstå avdelningens och utskottets ställningstagande,
ty genom ett bifall till
detta yrkande skulle man enligt utskottets
och även enligt statsrådets mening
på ett betänkligt sätt bidraga till en utveckling,
som man har velat undvika.
Men om man går på det yrkande jag
bär ställt i denna debatt, vilket inte är
formulerat av mig utan av herr Rubbestads
partikamrat herr Werner i Höjen
och som inskränker ändringen till att
omfatta endast de kommuner, som ha
påbörjat byggandet före kungörelseas
tillämpning, så äro alla sådana risker
undanröjda.

När herr statsrådet här sade, att man
kunde komma att få gå inte bara ett
och två utan även tre och fyra år tillbaka,
så vill jag framhålla, att detta
måste vara alldeles omöjligt, tv så lång
tid har arbetet ändå inte kunnat ta.
Jag vågar inte på rak arm säga hur
många fall det kan gälla, men att det
med formuleringen i det yrkande jag
ställt inskränker sig till ett ytterst begränsat
antal fall tror jag att även herr
Rubbestad måste vidgå. Och jag tycker
att herr Rubbestad, som i andra fall

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Nr 13.

145

brukar ömina för landsbygdens behov,
skulle inse att det här gäller en allvarlig
sak för en avlägset liggande och hårt
skattetyngd kommun, nämligen att inte
få bära bördor, som äro större än andras,
bara därför att en kungörelse trätt
i kraft på en viss dag.

Med stöd av vad jag anfört vågar jag,
herr talman, vidhålla mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt dels ock på bifall till
det av herr Ståhl under överläggningen
framställda yrkandet; och biföll kammaren
utskottets berörda hemställan.

Punkterna 26—46.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 47.

Serafimerlasarettet: Avlöningar.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Herr BERGSTRAND: Herr talman!
Det finns på denna punkt en motion,
som väckts i denna kammare av herr
Carl Lindberg m. fl. Som så många motioner
har den avstyrkts av utskottet.
I detta fall beklagar jag verkligen djupt
den saken. Med en viss tillfredsställelse
kan jag ändå konstatera, att utskottsskrivningen
andas ganska mycken välvilja
emot motionen, och man tycker
därför att utskottet också kunde ha kostat
på sig ett bifall till motionen. Den
hemställer endast om utredning, visserligen
en skyndsam utredning om inrättande
av en neuro-medicinsk-traumatisk
avdelning vid Serafimerlasarettet.

Motionen pekar på en mycket allvarlig
brist i vår medicinska vapenarsenal.
Vi sakna nämligen så gott som helt
och hållet vårdmöjligheter vid våra

Serafimerlasarettet: Avlöningar.

sjukvårdsanstalter för de talrika fall,
som få mer eller mindre svåra funktionella
följdtillstånd efter olycksfall. Sådana
följdtillstånd äro mycket vanliga.
I vårt land ha vi sannolikt för närvarande
7 000—8 000 fall årligen av hjärnskakningar.
Många av dessa patienter
få besvärliga efterverkningar i form av
huvudvärk, yrseltillstånd, svaghetstillstånd
av olika slag, svaghetstillstånd
som ibland kunna stegras till verkliga
förlamningstillstånd. Det är således tillstånd
som medföra invaliditet under
kortare eller längre perioder. Om det
också inte blir full invaliditet, blir det
ändå ofta mycket stora besvär för de
skadade. Det bör också tilläggas att det
inte bara är hjärnskakningar som dra
med sig sådana här tillstånd. Även
mindre grava olycksfall kunna ge upphov
till mycket besvärliga neuroser.

För arbetsmarknaden och för våra
försäkringsanstalter — inte minst riksförsäkringen
— ha dessa fall, som öka i
takt med tidens allt hastigare puls, blivit
ett allt allvarligare problem. Inte
minst besvärligt är det, att det så ofta
gör sig gällande en viss rådvillhet, hur
fallen skola behandlas och var de skola
behandlas. Det skall gärna medges att
över åtskilliga av dessa tillstånd alltjämt
vilar ett dunkel, som det behövs
mycken forskning för att klara upp.

Men det finns å andra sidan också en
viss erfarenhet — en erfarenhet, som
visserligen är större utomlands men
som finns också hos oss — vilken visar,
att man redan har metoder att angripa
sjukdomssymtomen. Till dessa erfarenheter
hör emellertid också den,
att behandlingen bör sättas in på ett
relativt tidigt stadium, innan den funktionella
skadan liar hunnit bli alltför
fixerad. Man får härigenom en bättre
effekt.

Mycket pengar skulle sparas för 1''örsäkringsanstalterna,
om de hade möjligheter
att när det gäller dessa s. k.
traumatiska neuroser hänvisa de sjuka
till lämplig behandling. Och i pengar

10 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr It).

146 Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Bidrag till resor för vanföra m. m.

kan man förstås inte mäta värdet av
återvinnandet av hälsa och arbetsglädje
och livsmod! Redan år 1949 gjorde
karolinska institutets direktion en hemställan
om att få inrätta en avdelning
för sjuka av denna kategori, vilken
skulle tjänstgöra både som behandlingsavdelning
och forskningsavdelning.
Försäkringsrådet, försäkringsanstalterna
och LO:s arbetarskyddskommitté
ha alla tillstyrkt framställningen.
Därför är det beklagligt att utskottet
inte har dragit den fulla konsekvensen
av sin välvilliga skrivning utan i stället
bara litar på att Kungl. Maj:t har
ögonen riktade på denna sak även utan
riksdagsskrivelse.

I dagens situation är det väl ingenting
mer att göra än att ge uttryck åt
den förhoppningen, att Kungl. Maj:t
inte glömmer bort ärendet. Visserligen
har ju Kungl. Maj:t mycket att tänka
på, men detta är verkligen ett angeläget
ärende. Man har anledning tro att
ett positivt ingripande snart nog skulle
leda fram till gynnsamma resultat —
gynnsamma för riksförsäkringsanstaltens
kassa, gynnsamma för arbetsmarknaden
och gynnsamma inte minst för
alla de sjuka människorna.

Herr talman! Jag har intet yrkande,
men jag vill som sagt uttrycka den förhoppningen,
att ärendet snart nog på
allvar tages upp av Kungl. Maj:t.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Det
är nog mycket möjligt att den avdelning
herr Bergstrand vill ha inrättad
vid Serafimerlasarettet är behövlig och
nödvändig. Men vi ha inom avdelningen
i utskottet fått den upplysningen, att
erforderlig utredning för inrättande av
en dylik avdelning redan synes vara
tillgänglig för Kungl. Maj:t, och då ha
vi ansett, att Kungl. Maj:t och medicinalstyrelsen
få vidtaga åtgärder, om de
tycka, att avdelningen är lika nödvändig
som herr Bergstrand anser att
den är.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
i punkten bifölls.

Punkterna 48—74.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 75.

Bidrag till resor för vanföra m. m.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under elfte huvudtiteln, punkt
87, föreslagit riksdagen att till Bidrag
till resor för vanföra m. m. för budgetåret
1951/52 anvisa ett förslagsanslag av
525 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Gottfrid Karlsson och fröken Andersson
(I: 265) samt den andra inom andra
kammaren av fröken Wetterström
och herr Bergstrand (II: 340) hade
hemställts, att riksdagen ville besluta
sådana ändrade grunder för statsbidrag
till resor för vanföra jämte vårdare,
att ifrågavarande statsbidrag kunde
få utgå jämväl till resor till och från
närmast belägna ortopediska lasarettsavdelning.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:265 och 11:340 till Bidrag till resor
för vanföra m. m. för budgetåret 1951/52
anvisa ett förslagsanslag av 525 000
kronor.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av fröken Andersson samt
herrar Stähl och Bergstrand.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Fröken WETTERSTRÖM: Herr talman!
Sedan 1912 utgår statsbidrag till
resor åt medellösa och mindre bemedlade
patienter och deras vårdare till
och från statsunderstödd vanföreanstalts
klinik. När sedermera ortopediska
lasarettskliniker tillkommit i lands -

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Nr 13. 147

orten, vilket hittills skett vid lasaretten
i Örebro, Lund, Malmö och Linköping,
ha motsvarande bestämmelser
icke införts för patienter där, utan
dessa få bekosta resor till och från den
ortopediska lasarettsavdelningen. Vi
motionärer ha ansett detta förhållande
vara både orättvist för patienterna och
oekonomiskt för staten.

En obemedlad eller mindre bemedlad
person, som är bosatt t. ex. i Motala,
har alltså rätt till fria resor till
och från vanföreanstalten i Stockholm.
Men om vederbörande anlitar den närmast
liggande ortopediska avdelningen
vid länslasarettet i Linköping, går han
eller hon förlustig denna förmån.

I motiveringen till sitt avslagsyrkande
säger utskottet, att i svensk sjukvårdspolitik
såvitt angår den slutna
kroppssjukvården sedan länge hävdats
den principen, att staten lämnar resebidrag
allenast för sådan vård, som
kan sägas vara av riksbetonad karaktär,
medan för utnyttjande av länsvis
organiserad vård erforderliga resebidrag
böra lämnas av vederbörande
huvudman.

Jag ber att först få påpeka, att det
här ej är fråga om uteslutande sluten
kroppssjukvård. I mycket stor omfattning
gälla resorna bandage, korsetter,
hålfotsinlägg'' osv. Vad beträffar uttrycket
»riksbetonad karaktär», så säger
det åtminstone mig, att det är själva
vården som är en riksangelägenhet.
Då frågar man sig, om det avgörande
skall vara, var denna vård gives.

När utskottet vidare hävdar, att huvudmännen
i avsevärd utsträckning
trätt emellan, då behov förelegat av
resebidrag till anstalt inom länet, så
gäller detta fortfarande den slutna
kroppssjukvården. Några specialbestämmelser
för landstingsklinikernas
ortopedvård finnas ej.

Det talas också i utskottets utlåtande
om hävdvunnen princip angående fördelningen
av resebidragen mellan staten
och de lokala huvudmännen. Men

Bidrag till resor för vanföra m. m.

fortfarande gäller detta den slutna
kroppssjukvården. Ortopedvården är,
som jag förut nämnt, endast till en del
sluten.

Till slut hänvisar utskottet till det
framtida ikraftträdandet av 1947 års
lag om allmän sjukförsäkring, då resebidragen
bl. a. till och från vanföreanstalter
skola ersättas med allmänna
resebidrag. Men med hänsyn till det
nuvarande ekonomiska läget synes det
mig vara att ställa frågan på en ytterst
oviss och mycket avlägsen framtid.

Jag kan icke finna att de skäl som
utskottet har anfört äro bärande.

Ärade kammarledamöter! Icke är det
väl meningen, att allmänheten skall bli
lidande av att ortopedisk vård erbjudes
länsvis på så sätt att allmänheten
förlorar resebidragen? För mig framstår
detta som en uppenbar orättvisa.
Dessutom blir i praktiken följden den,
att patienterna, trots det besvär som
det ofta medför för dem att företaga
en lång och påkostande resa till en
vanföreanstalt, ändå komma att föredraga
detta i stället för att uppsöka
närmaste ortopediska klinik, helt enkelt
därför att de skola komma i åtnjutande
av förmånen av fria resor.
Skola verkligen bestämmelserna vara
så utformade att de stimulera till ett
sådant förfaringssätt? Och skall statens
anslag utgå efter så oekonomiska
grunder?

Herr talman! Jag tillåter mig att yrka
avslag på utskottets hemställan och bifall
till motionen.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Det
är klart att det skulle vara ganska angenämt,
om man kunde ordna det så
att staten svarade för alla resekostnader
för sjuka till olika anstalter. Men
jag förutsätter att med det ekonomiska
läge vi nu ha kunna vi icke tänka oss
detta, utan tills vidare få vi väl hålla
den linjen, att när det gäller resor till
sjukvårdsanstalter, som länens lands -

148 Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Bidrag till resor för vanföra m. m.

ling hålla, bör det vara de olika länen
som få svara för resekostnaderna. För
närvarande är det så att om det gäller
statliga vanföreanstalter, belägna på
olika ställen i landet och tillgängliga
för vem som helst från hela riket, är
det staten som vid behov betalar resorna.
Att införa de bestämmelser som
här föreslås av fröken Wetterström
tror jag icke i nuvarande läge är möjligt.
Det är också detta som utskottet
har velat påpeka.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr BERGSTRAND: Herr talman!
Fröken Wetterström har ju redan talat
för sin motion i detta ärende. Jag är
hennes medmotionär och vill gärna
också lägga fram min syn på denna
sak. I viss mån måste den komma att
avvika från vad herr Rubbestad sagt.
Motionen är avstyrkt av utskottet. Såsom
jag nyss yttrade, är detta icke något
sällsynt öde för en motion. Men
det är ändå anmärkningsvärt i detta
den statliga sparsamhetens år 1951.
Det är anmärkningsvärt därför att motionen
i väsentlig mån syftar till att
åstadkomma en besparing för staten.
Att ett bifall skulle ha inneburit en vinning
också för dem som beröras av det
hela gör ju icke saken sämre.

Det förhåller sig ju så att mindre bemedlade
vanföra få statsbidrag för resor
både för sig och för vårdare som
följa dem, när de av den ena eller andra
orsaken måste resa till de statliga
vanföreanstalterna. Sådana resor äro
icke sällsynta för de sjuka. Fröken
Wetterström har pekat på att deras
bandage och proteser ofta behöva
kontrolleras och rättas till eller kanske
ersättas med nya.

På senare år ha också några landsting
byggt moderna ortopediska kliniker.
För de vanföra, som bo inom dessa
landstings sjukvårdsområden, ligger
det i sakens natur, att det ur kostnads -

synpunkt liksom också ur bekvämlighetssynpunkt
— ty långa resor kunna
pressa svårt — är till fördel att få resa
till de närbelägna länsanstalterna i
stället för till de mera avlägset belägna
statliga anstalterna. Men det reser
sig då ett hinder. Till statsanstalterna
får man nämligen resa fritt, vilket däremot
ej går för sig till länsanstalterna.

Jag vill i detta sammanhang peka på
att när herr Rubbestad säger, att huvudmännen
få betala resorna till länsanstalterna,
så gäller detta med viss reservation.
Ty det beror på om patienten
behöver hjälp till resan; i annat
fall får han betala själv.

Motionen vill göra dessa förhållanden
bättre.

Utskottet har två motiv för sitt avslagsyrkande.
Det första är av den
principiella karaktär som herr Rubbestad
talade om. Detta motiv går, såvitt
jag förstår, åtminstone delvis vid
sidan om saken. Utskottet menar ju att
ett bifall skulle bryta den princip, som
säger att staten lämnar resebidrag endast
för sådan vård som kan behövas
vid anstalt av riksbetonad karaktär,
såsom fröken Wetterström nyss yttrade.
För den länsvis ordnade vården skall
vid behov resebidrag givas av vederbörande
huvudman med de inskränkningar
jag nämnt. Utskottet tillägger
att detta gäller den slutna kroppssjukvården.
Av denna orsak anser man att
statliga resebidrag ej böra ifrågakomma
för resor till landstingens ortopediska
anstalter.

Jag tror emellertid att det är berättigat
att säga, att en väsentlig del av
resorna för de vanföra icke avser intagning
på avdelningen för sluten vård
utan i stället avser provningar, måttagningar
och byten av proteser eller bandage.
Allt detta tillhör den öppna sjukvården
och icke den slutna sjukvården.
När det gäller den öppna vården
skulle ingen princip brytas, om motionen
skulle bifallas. För resor för erhållande
av öppen vård lämnar näm -

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Nr 13. 149

ligen staten sedan många år tillbaka
bidrag, även om resorna gälla länsvis
ordnad vård. Jag kan som exempel
därvidlag bara nämna resebidragen till
de lungsjuka. Dessa få bidrag av statsmedel
för resor till länssanatorier och
centraldispensärer, om de behöva gasbehandling.
Utskottets motivering för
avslag är därför icke bärande i denna
punkt.

När utskottet ytterligare hänvisar till
att resebidrag i alla fall i sinom tid
skall komma att utgå enligt 1947 års
lag om allmän sjukförsäkring, förefaller
det verkligen som om argumentnöden
vore mycket stor. Det står ju skrivet
bara i stjärnorna, när denna lag
skall komma att träda i kraft, herr
Rubbestad. Även här är således utskottets
motiv för sitt avstyrkande av mycket
liten bärkraft.

Det finns emellertid ytterligare skäl
för bifall till motionen. Otvivelaktigt
måste många skattetyngda kommuner
lockas att skicka sina vanföra till statens
vanföreanstalter, dit resorna äro
fria. Men därmed stiger också arbetsbelastningen
för statsanstalterna och
statsanstalternas personal, en belastning
som nog i stället behövde minskas.

Herr talman! Alla skäl tala för ett
bifall till motionen. Det skulle innebära
en besparing för statskassan och
en avlastning när det gäller statens
vanföreanstalter. Ett bifall drar heller
icke med sig några som helst farliga
konsekvenser.

Herr HALLÉN: Herr talman! Jag känner
till några fall som äro ganska upprörande,
och det har föranlett mig att
yttra mig på denna punkt. Jag instämmer
fullständigt med den föregående
ärade talaren, att utskottets argumentation,
framför allt dess sista del, är synnerligen
svag. Där erinras det om 1947
års lag om allmän sjukförsäkring, som
innebär att bidrag till resor till och
från bl. a. vanföreanstalter skola ersät -

Bidrag till resor för vanföra m. m.

tas med de allmänna resebidrag, som
komma att utgå enligt nämnda lag. Den
siste talaren sade att det står skrivet i
stjärnorna när denna lag träder i kraft.
Det är nog det minsta man kan säga.
Enligt vad de sakkunniga uppgivit
kommer lagen, när den en gång kan
genomföras, att draga en årlig kostnad
av 300 miljoner kronor. Det förutsätter
ett ekonomiskt läge, som vi tyvärr
i dagens dystra situation knappast kunna
tänka oss. Det gör att hela denna
argumentation saknar varje som helst
värde, då vad man väntar på ligger i
en så avlägsen och dimhöljd framtid
som det verkligen gör.

Jag tycker därför att det finns goda
skäl att biträda motionen, icke minst
med tanke på att somliga år förlamningsfallen,
framför allt barnförlamningsfallen,
grassera synnerligen hårt.
Att då genomföra den princip som motionen
uttalar sig för är något, som nog
egentligen opinionen är mogen för.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionen.

Fru TORBRINK: Herr talman! Med all
respekt för fröken Wetterströms ömmande
för de vanföra måste jag ändå
yrka bifall till utskottets hemställan.
Det är ju dock så att det innebär en
klar förbättring för de vanföra, att
man vid olika länslasarett och sjukhus
inrättat ortopediska avdelningar.
Landstingen tillämpa också överallt
vissa regler om resebidrag. Patienterna
få betala en ytterst liten summa i förhållande
till de verkliga resekostnaderna.
Det behöver icke fördenskull
vara så att man är intagen för sluten
vård, utan man kan vara remitterad till
lasarettet i fråga för specialistvård. Dit
kan man räkna detta. Jag tror att man
genom att införa specialavdelningar
vid sjukhusen gynnar de vanföra mera
än genom att låta dem resa långa vägar
för att få denna vård, även om de

150

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Bidrag till resor för vanföra m. m.

i sistnämnda fall få statsbidrag till sina
resor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fröken WETTERSTRÖM (kort genmäle):
Herr talman! När fru Torbrink
säger att det utgår bidrag av landstingsmedel
till sådana resor, måste jag
bestrida det. Enligt de upplysningar
som jag inhämtat från mycket sakkunnigt
håll utgår landstingsbidrag, när
det gäller den slutna vården, men icke
i fråga om bandage och sådant. Patienterna
få ersättning för sina resor
om de skola inläggas på en avdelning
men icke för sådant som jag nämnt.
Jag har uppfattat det så, att när denna
bestämmelse, som medgav fria resor
till vanföreanstalter, kom till 1912,
hade vi icke ortopediska kliniker vid
länslasaretten. Jag trodde ursprungligen
att det måste vara en lucka i bestämmelserna,
som icke fyllts ut när
vi fingo de ortopediska avdelningarna.
Jag tycker fortfarande, trots vad här
sagts, att det inte föreligger skäl för
avslag på motionen, i synnerhet som
det faktiskt går ut över människor som
icke kunna fatta att bestämmelserna
äro utformade på det sätt som de äro.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Beträffande
de resebidrag, som i de olika
länen utanordnas till sådana som skola
besöka sjukvårdsanstalterna, är det så
att bestämmelserna utformas av varje
landsting för sig. Jag kan ju bara meddela,
att i mitt eget läns landsting ha
vi gått in för att lämna resebidrag till
alla som ha en viss begränsad inkomst
och som ha en resekostnad, som överstiger
en viss summa. Många få således
denna förmån. Om det gäller sådana,
som äro mindre bemedlade och ej kunna
klara sig själva, kan det tänkas att
man t. ex. i Östergötland kan gå in för
att lämna dylika resebidrag. Men jag
menar att rätta vägen för fröken Wetterström
är att göra framställning till

Östergötlands läns landsting, att man
mera behjärtar, när det gäller att hjälpa
åtminstone mindre bemedlade att
få bidrag till sina resor.

Beträffande kritiken mot utskottets
uttalande i fråga om rätten till fria resor
till sjukvårdsanstalter, när lagen av
1947 trätt i kraft, så är det meningen, att
denna förmån icke bara skall gälla anstalter
för vanföra, utan det kommer att
bli fria resor till flertalet sjukvårdsanstalter.
Jag framhöll i mitt första anförande,
att det skulle ju vara lyckligt,
om vi hade det så ordnat, att staten
ginge in för att klara resekostnaderna
till sjukvårdsanstalterna. Men i nuvarande
ekonomiska läge tror jag ej att
någon är beredd att gå den vägen. Det
är detta som gjort att utskottet intagit
sin ståndpunkt.

Fröken WETTERSTRÖM: Herr talman!
Till herr Rubbestad vill jag bara
säga, att jag aldrig någonsin har talat
om någonting annat än om de obemedlade
och de mindre bemedlade, det är
den enda kategori jag uppehållit mig
vid.

Jag vet inte om det i herr Rubbestads
län gäller några särskilda bestämmelser
på detta område, men enligt de
upplysningar jag fått från landstingsförbundet
finns det faktiskt inga specialbestämmelser
i detta avseende.

Herr BERGSTRAND: Herr talman!
Gentemot fru Torbrink vill jag säga, att
vad hon anförde egentligen bara är ett
stöd för att motionen bör bifallas. Det
kan inte ligga i fru Torbrinks intresse
och inte heller i patienternas intresse
att de skola behöva resa till Stockholm
eller Göteborg för att få en vård, som de
kunna få på mycket, mycket närmare
håll. I statens intresse ligger det givetvis
att kostnaderna för biljetterna bli
så billiga som möjligt.

Gentemot herr Rubbestad vill jag säga,
att jag undrar om han är fullt säker
på sina uppgifter. Det är nämligen

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Nr 13.

151

Bidrag till avlöningar åt distriktsbarnmorskor m. m.

så att den behandlingsplats, som i detta
avseende ligger närmast herr Rubbestads
län, är Göteborg. Men Göteborg
har en statlig vanföreanstalt, och dit
äro resorna fria för de mindre bemedlade
utan att landstinget behöver ingripa.
Det behövs alltså intet anslag från
landstinget i det fallet. Däremot gäller
den sak det här är tal om andra landsting,
som behöva egna anstalter därför
att patienterna ha så långt att resa till
de statliga anstalterna. Jag upprepar att
man ingenting har att förlora men väl
mycket att vinna för statskassans vidkommande
genom att biljetterna bli
billigare. Det blir ju inte flera vanföra
i vårt land därför att vi besluta en sak
som denna. Det betyder bara att de
vanföra, som behöva resa någonstans,
få lättare att göra detta och att det
blir billigare för staten att hjälpa dem.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten
gjorda hemställan dels ock på bifall
till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Wetterström
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
75:o) i utskottets utlåtande nr 11,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets i punkten gjorda
hemställan.

Punkterna 76—97.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 98.

Bidrag till avlöningar åt distriktsbarnmorskor
m. m.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr HANSSON i önnarp: Herr talman!
Herr Svensson i Vä och jag ha i
motionen nr 149 i denna kammare framfört
några synpunkter på föreliggande
fråga och framför allt då i vad den
gäller organisationen av förlossningsvården
innefattande även den förebyggande
mödravården.

Vi ha gått ut ifrån 1937 års riksdagsbeslut
och därvid särskilt lagt vikten
vid det i detta sammanhang så betydelsefulla
avsnittet att den förebyggande
mödra- och barnavården skulle bli
avgiftsfri och att barnmorskornas arbete
i långt större omfattning än nu är
fallet skulle utsträckas dit. Utskottet
har i sitt förevarande utlåtande också
instämt i att förhållandena på förlossningsvårdens
område ännu inte äro tillfredsställande.
Detta erkännande göres
så sent som 14 år efter det att beslutet
om en genomgripande omorganisation
fattats. Utskottet har åberopat medicinalstyrelsens
yttrande vari framhållits
att indragningarna och omstationeringarna
äro ägnade att åstadkomma en rationalisering
och intensifiering av den
förebyggande mödravården inom ramen
av de samlade arbetsuppgifter, som åligga
distriktsbarnmorskorna. Detta påstående
kan vara riktigt om man begrän -

152

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Bidrag till avlöningar åt distriktsbarnmorskor m. m.

sar sig till de tätorter, som ligga i närheten
av de fasta anstalterna. Däremot
är det inte sant och inte riktigt, när
det gäller de trakter från vilka man tagit
tjänsteinnehavare och placerat dessa
vid de fasta anstalterna. Därvidlag
har 1937 års tilltänkta reform inte på
något sätt blivit verkställd, utan där har
det i stället för den förbättring, som
ställts i utsikt på området, blivit en försämring.

Nu hänvisar man i stället till den
stora och besvärliga brist på barnmorskor,
som rått sedan slutet av 1930-talet
och början av 1940-talet. Man har därvid
också försvarat sig med att man
måste använda tillgängliga barnmorskor
för tjänstgöring vid den egentliga förlossningsvården.
Emot detta kan det
väl knappast göras någon erinran. Det
var väl meningen att utnyttja den tillgängliga
arbetskraften på ett mera förnuftigt
och effektivare sätt. Man kan
emellertid inte underlåta att fråga sig,
varpå ett sådant förhållande kan bero.
Ja, det beror naturligtvis på att samtidigt
som man fattade det nämnda riksdagsbeslutet
man också totalt felbedömde
förutsättningarna för dess genomförande.
Man nedskar med andra ord antalet
nyutbildade eller nyexaminerade
barnmorskor per år i en sådan omfattning
att det inte kom att motsvara behovet
i framtiden inom den organisationsram
man tänkt sig.

Man lovar nu, att det skall bli en
bättring på området. Man säger att på
grundval av det beräknade minskade
födelseantalet och på en viss ökning av
antalet barnmorskor skall man kunna
genomföra planen i så måtto, att man
skall kunna besätta alla nuvarande
tjänster. Nu frågar jag i detta sammanhang,
om man därmed menar att man
skall tillföra den egentliga landsbygden
de tjänster, som man tidigare indragit,
och därmed kunna utöka eller utbygga
standarden igen såsom den ursprungligen
var tänkt. Jag har tolkat utskottsutlåtandet
så, att man är inne på den

vägen. Men däremot ställer jag mig litet
tveksam när det gäller medicinalstyrelsens
uttalande. Medicinalstyrelsen har
ju planerat ytterligare indragningar,
samtidigt som det förutsättes att man
skall få förbättrade förhållanden. Om
jag tar ett exempel från mitt eget landstingsområde,
så äro såväl hälso- och
sjukvårdsberedningen som barnmorskorna
enstämmiga i den uppfattningen,
att den uppgjorda organisationsplanen
inte kan genomföras om ytterligare indragningar
av barnmorsketjänster komma
att ske. Man är av den meningen
att vi kanske kunna klara oss med
en mindre än vi nu ha. Men vi måste
samtidigt räkna med att ha minst en
och helst två ambulerande barnmorskor
för att rycka in som sjuk- och semestervikarie.
Och i den mån de inte
behövas härför, skulle de kunna tjänstgöra
på fast förlossningsanstalt.

Jag skulle slutligen kunna säga, att
i sak har utskottet givit motionärerna
rätt medan det kommit till andra slutsatser
än vi då det i stället för att tillstyrka
förslaget om en översyn eller
utredning av rådande förhållanden för
att komma fram till en bättre ordning
än den nuvarande vill överlåta det hela
åt medicinalstyrelsen och barnmorskestvrelserna.
Vi få väl tro, att det på
det sättet skall bli bättre så att det inte
blir som 1937 års riksdagsbeslut, vilket
närmast kan betecknas som en reform
på papperet, vilken aldrig gick att realisera
på grund av de omständigheter jag
berört. Om vi skulle se på denna fråga
krasst ekonomiskt skulle vi naturligtvis
fortsätta på den väg man hittills slagit
in på. Men om vi vilja sätta det rent
mänskliga främst i denna verksamhet,
tror jag att vi få se på problemet
litet annorlunda. Om vi gå ut ifrån
att vad som vidtagits hittills är nödfallsåtgärder
för att bemästra en bristsituation,
så skulle vi väl därmed kunna
förutsätta att åtgärder komma att vidtagas,
som stå i full överensstämmelse
med vad vi i motionen syftat till, och

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Nr 13.

153

Bidrag till avlöningar åt distriktsbarnmorskor in. m.

jag kan då med förtroende säga, att
medicinalstyrelsen och barnmorskestyrelserna
i förening komma att vidta
åtgärder, som betyda en utveckling med
likastandardprincipen som riktpunkt.

Med vad jag nu anfört, herr talman,
tycker jag att jag framhållit de synpunkter,
som enligt min uppfattning
inte tillräckligt kommit till uttryck i
utskottsbetänkandet. Jag avstår emellertid
från att ställa något yrkande.

I detta anförande, varunder herr förste
vice talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna, instämde herrar Nilsson
i Bästekille och Svensson i Vä.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Då
herr Hansson i Önnarp inte ställt något
yrkande, är det väl ingen anledning
att så mycket diskutera detta ärende.
Jag vill bara framhålla, att det är så
många olika önskemål i olika bygder
i fråga om hur man skall ha det i fråga
om barnmorskorna, om det bör finnas
en barnmorska ute i bygden, eller om
det i stället skall vara tillräckligt med
barnmorskorna på förlossningsanstalterna.
Det har den senaste tiden visat
sig, att de allra flesta blivande mödrar
resa till förlossningsanstalterna hellre
än att kalla till sig barnmorskan. Antalet
barnmorskor har också ökat mycket
starkt under den senaste tiden, nämligen
från 371 den 1 januari 1948 till
504 den 1 januari 1951. Det är alltså en
betydande ökning. Vi ha på avdelningen
fått en uppgift från medicinalstyrelsen,
att med den anslutning som nu finns
till läroanstalterna för barnmorskeutbildning,
räknar man med att om fem
år ha det antal, som kan anses erforderligt
för att mödrarna skola få all den
hjälp och vård, som herr Hansson i
Önnarp efterlyser. Vi ha under sådana
omständigheter inte ansett, att man
behöver sätta igång en sådan utredning
som den som krävs i motionen. Vi
hoppas att med de åtgärder, som äro

vidtagna och som utskottet hemställt
till myndigheterna om att ytterligare
vidtaga, saken skall kunna ordnas på
ett tillfredsställande sätt, utan att man
skall behöva gå in för någon utredning
av frågan.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HANSSON i önnarp: Herr talman!
Jag vill bara till herr Rubbestad
säga, att man skall inte lägga enbart
s. k. hemförlossningsfrekvensen till underlag
för bedömandet av hur många
barnmorskor som skola vara stationerade
på den egentliga landsbygden. Ty
det finns så många andra arbetsuppgifter
för barnmorskorna, som inte tillräckligt
kommit till uttryck vid bedömandet
av denna fråga. Det gäller exempelvis
sådana saker som att biträda
vid eventuella sjukdomsfall och andra
svåra förhållanden, som kunna inträffa
under själva havandeskapet. Framför
allt när det gäller eftervården är det
en viss trygghet att ha en barnmorska
stationerad i hemorten i stället för att
veta, att hon är stationerad flera mil
därifrån i en anstalt och att det är svårt
att komma i förbindelse med henne.
Vi se olika på detta herr Rubbestad och
jag. Herr Rubbestad är ganska långt
ifrån den tid, då detta var aktuellt för
honom. Jag för min del står betydligt
närmare problemet.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Jag
skall bara trösta herr Hansson i Önnarp
med att om han ger sig till freds, ordnar
det hela sig nog också för honom.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 99—106.

Vad utskottet hemställt bifölls.

154 Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Bidrag till folkbildningsorganisationerna för anordnande av allmän sexualhygienisk
upplysningsverksamhet. — Abortförebyggande åtgärder.

Punkten 107.

Bidrag till folkbildningsorganisationerna
för anordnande av allmän sexualhygienisk
upplysningsverksamhet.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under elfte huvudtiteln, punkt
120, föreslagit riksdagen, att till Bidrag
till folkbildningsorganisationerna för
anordnande av allmän sexualhygienisk
upplysningsverksamhet för budgetåret
1951/52 anvisa ett anslag av 45 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
till Bidrag till folkbildningsorganisationerna
för anordnande av allmän
sexualhygienisk upplysningsverksamhet
för budgetåret 1951/52 anvisa ett anslag
av 45 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Mannerskantz och fröken Andersson
samt herrar Rubbestad och Birke, vilka
ansett att utskottet bort hemställa att
Kungl. Maj:ts förevarande förslag icke
måtte av riksdagen bifallas.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

RUBBESTAD: Herr talman! Vid
denna punkt är fogad en reservation av
några ledamöter av statsutskottet.

Jag skall inte göra någon lång utläggning
utan vill bara säga, att i det
läge som vi nu befinna oss i ekonomiskt
sett, bör en besparing göras här
inte minst ur den synpunkten, att de
organisationer, som skola ha detta bidrag,
nog äro tillräckligt intresserade
av att sprida upplysning utan att därför
begära statsbidrag.

Jag ber, herr talman, att med det anförda,
få yrka bifall till reservationen.

Herr PETTERSON i Degerfors: Herr
talman! Eftersom herr Rubbestad fattade
sig kort, skall jag göra detsamma.

Det gäller ju här ett anslag på 45 000
kronor till olika folkbildningsorganisationer
för anordnande av allmän sexualhygienisk
upplysningsverksamhet. Utskottet
framhåller, att för budgetåret
1949/1950 söktes sådant bidrag av inte
mindre än 21 dylika organisationer med
57 000 kronor, medan till och med den
15 september 1950 bidrag sökts av 15
organisationer med 45 610 kronor. Detta
betecknar ju en nedgång. Departementschefen
har också prutat 5 000
kronor på anslaget till 45 000 kronor.

Reservanterna säga, att ifrågavarande
upplysningsverksamhet inte har det
samhälleliga värde som kan motivera
bidrag av statsmedel. Jag skall inte ta
upp någon diskussion med herr Rubbestad
på den punkten. Jag kan inte bedöma
den saken, men jag kan hänvisa
till att skolöverstyrelsen har gått på
bifall, och jag skulle tro att den myndigheten
är kvalificerad att bedöma saken.
Det är mycket svårt att utan vidare
dra in hela anslaget, och jag hemställer
därför, herr talman, om bifall till
utskottets förslag.

Punkten 10S.

Abortförebyggande åtgärder.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under elfte huvudtiteln, punkt
121, föreslagit riksdagen att till Abortförebyggande
åtgärder för budgetåret
1951/52 anvisa ett förslagsanslag av
150 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
till Abortförebyggande åtgärder för

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Nr 13.

155

budgetåret 1951/52 anvisa ett förslagsanslag
av 150 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr A/annerskantz
och fröken Andersson samt
herrar Rubbestad och Birke, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag till Abortförebyggande åtgärder
för budgetåret 1951/52 anvisa
ett förslagsanslag av 100 000 kronor.

Efter punktens föredragning yttrade:

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Även
på denna punkt föreligger det en reservation.
Vi reservanter vilja här
spara 50 000 kronor. Det är ju så att
hela denna verksamhet är ett slags försöksverksamhet,
och det pågår för närvarande
en utredning om hur denna
sak skall ordnas definitivt. Vi mena
då, att det inte medan denna utredning
pågår bör göras några utvidgningar utöver
vad som redan nu finns. Jag vill
meddela, att kostnaden under det sist
gångna budgetåret uppgick till 87 228
kronor. Vi mena då, att om det inte
behövs någon utvidgning, bör man
stanna vid det antal byråer som redan
få bidrag, och då bör det räcka med
100 000 kronor. Vi reservanter ha därför
föreslagit det beloppet.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr
Birke.

Herr PETTERSON i Degerfors: Herr
talman! När det pågår en utredning, är
det inte vanligt att man gör ändringar.
Just med hänvisning till den utredning
som herr Rubbestad talade om ber
jag få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan i denna punkt dels ock på

Sjuktransporter med flygplan.

bifall till den vid punkten fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
berörda hemställan.

Punkterna 109—118.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 119.

Sjuktransporter med flygplan.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde

Herr BERGSTRAND: Herr talman! Jag
har förut i kväll talat en smula för motioner,
som statsutskottet direkt har yrkat
avslag på. Jag konstaterar emellertid
med stor tillfredsställelse, att statsutskottet
på denna punkt i viss mån
har gått motionärerna till mötes. I den
motion, som herr Nordkvist i denna
kammare tillsammans med mig har
väckt angående förbättrande av kommunikationerna
i vissa bygder med
isolerat läge, särskilt skärgårdsbygder,
ha vi pekat på att helikopterns användning
sannolikt skulle betyda mycket
för befolkningen i dessa bygder, framför
allt för ambulanstjänst och särskilt
under tider när vägarna äro dåliga.

Det är ju så att statsutskottets tillstyrkan
på denna punkt är relativ. Utskottet
har inte velat anslå de medel
som vi önska, men det har i alla fall
givit oss en mycket positiv skrivning
och direkt sagt ifrån, att det delar den
mening vi ha givit uttryck för, att helikopterns
användning sannolikt skulle
vara av värde i dessa fall. Statsutskottet
pekar på att det redan föregående
år anslutit sig till den meningen, att
de isolerade bygderna verkligen behöva
extra åtgärder för att kunna reda
sig under tider när naturförhållandena
äro svåra. I den skrivelse, som avläts i
fjol, gällde det emellertid endast de
nordliga bygderna i vårt land. Nu förutsätter
tydligen utskottet, att den ut -

156 Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Statens alkoholistanstalt å Venngarn: Avlöningar.

redning, som det tänker sig skola komma,
skall omfatta glesbygderna även i
de övriga delarna av landet. Det har
sagts mig, att Kungl. Maj:t redan skulle
ha tillsatt den utredningen. Jag måste
säga att det har gått mig fullständigt
förbi, men om så har skett skulle jag
vilja vädja till inrikesministern att
överväga att ändra direktiven så att
utredningen verkligen omfattar landet
i sin helhet.

Det är väl så att problemen på detta
område inte äro precis desamma längst
uppe i norr, där det är fjällbygder och
öde skogsbygder, som längre söderut,
där det ju gäller bygder av annan art,
ofta skärgårdsbygder. Men naturligtvis
äro problemen besläktade med varandra,
och lösningen bör kanske sökas
i en koordination mellan norr och
söder.

Jag skulle emellertid i anledning av
detta vilja göra en liten anmärkning
till utskottets skrivning. Utskottet föreslår
att riksdagen skall ge till känna vad
utskottet har uttalat i denna fråga. Det
vidgar där, som jag nyss sade, sitt önskemål
till att utredningen skall omfatta
hela landet. När min medmotionär
och jag väckte motionen begränsade vi
det hela just till en speciell bygd. Vi
trodde nämligen att det skulle bli alldeles
speciellt lyckligt, om man åtminstone
i början begränsade problemställningen
till att avse just detta område,
som ett slags försöksområde, där man
under sådana omständigheter skulle
kunna vinna mycket värdefulla erfarenheter.
Det har naturligtvis inte stått
oss motionärer främmande att uppgifterna
skulle vidgas, om det blir goda
resultat av detta försök. Hjälpen skulle
kanske inte inskränkas till att bara omfatta
»ambulanstjänst» utan vidgas till
även andra angelägna transporter.
Självklart är också, att även andra delar
av landet, som befinna sig i likartat
läge, skulle dra nytta av försökserfarenheterna.
Det är möjligt att en begränsning
i början till ett litet försöksom -

råde på detta sätt skulle kunna ge värdefulla
erfarenheter och ge dem fortare
än om man beslutar samtidigt utreda
förhållandena för alltför stora områden.
Den föreslagna skärgårdsbygden
förefaller lämplig som försöksobjekt.

Herr talman! I dagens läge kan jag
endast hoppas, att den skrivelse, som
utskottet föreslår, skall leda till resultat,
och jag vill därför endast yrka bifall
till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
i punkten bifölls.

Punkterna 120—130.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 131.

Statens alkoholistanstalt å Venngarn:

Avlöningar.

Sedan punkten föredragits, yttrade

Herr WIKLUND i Stockholm: Herr
talman! Jag skall inte mot ett enhälligt
statsutskott försöka argumentera för
den motion, som jag har väckt om inrättande
av en överläkarbefattning vid
Venngarn. Herr Lindberg har ställt
samma yrkande i en annan motion.

Jag har begärt ordet bara för att göra
ett litet påpekande, som jag tror är rätt
viktigt. Det rör sig om det referat, som
utskottet har gjort, av motiveringen för
de anslagsäskanden styrelsen för Venngarnsanstalten
har framlagt. På sidan
95 i utskottets utlåtande heter det i referatet
beträffande den sjukavdelning
på anstalten, som nu håller på att färdigställas:
»Sjukavdelningen kommer

att fungera som undersöknings- och
mottagningsavdelning för klientelet vid
samtliga alkoholistanstalter.» Av den
skrivningen får man det intrycket, att
varje person, som skall behandlas på
alkoholistanstalt, skall passera sjukavdelningen
på Venngarn. Detta är dock
inte möjligt redan av det skälet, att av -

Nr 13. 157

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Civilförsvaret: Engångsanskaffning av materiel.

delningen endast skall omfatta CO platser.
Det är sålunda rent praktiskt omöjligt
att det här kan bli fråga om en
mottagningsavdelning av det slaget.

Jag tycker det finns anledning att
göra detta påpekande. Jag förmodar att
det är fråga om ett rent förbiseende av
referenten. Jag har ingenting ytterligare
att tillägga. Då arvodet till anstaltens
nuvarande psykiater utgår av anslag,
som kan överskridas, anser jag
mig, såsom ärendet i dag ligger till,
böra ansluta mig till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
i punkten bifölls.

Punkterna 132—176.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 177.

Civilförsvaret: Engångsanskaffning av

materiel.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under elfte huvudtiteln punkt
203 föreslagit riksdagen att till Engångsanskaffning
av materiel till civilförsvaret
för budgetåret 1951/52 anvisa
ett reservationsanslag av 16 315 000
kronor.

I en inom första kammaren av herr
Karl Andersson m. fl. väckt motion
(1:201) hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att till Engångsanskaffning
av materiel för budgetåret
1951/52 anvisa ett reservationsanslag av
10 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionen I: 201 till Engångsanskaffning
av materiel för budgetåret
1951/52 anvisa ett reservationsanslag av
15 315 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Mannerskantz och fröken Andersson,
herrar Sundelin, Ivar Persson, Skoglund
i Doverstorp, Ward, Boman i Kie -

ryd och Ståhl samt fröken Elmén, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionen
1:201 till Engångsanskaffning av
materiel för budgetåret 1951/52 anvisa
ett reservationsanslag av 16 315 000 kronor.

Punkten föredrogs, och anförde därvid: Herr

BOMAN i Kieryd: Herr talman!
Jag har begärt ordet för att på denna
punkt yrka bifall till Kungl. Maj :ts proposition
om anvisande av ett reservationsanslag
för engångsanskaffning av
materiel under budgetåret 1951/52 av
16 315 000 kronor, vilket är innebörden
av den vid denna punkt fogade reservationen.

Under utskottsbehandlingen ha vi
haft att ta ställning till en motion i
första kammaren nr 201, vari yrkas på
en nedprutning av detta anslag med något
över 6 miljoner kronor. Utskottsmajoriteten
har tillstyrkt motionen så
till vida, att man har sänkt anslaget
med 1 miljon kronor. Vi som stå för
reservationen ha inte velat biträda den
uppfattningen. Vi anse att departementschefen
mycket noga har prövat
denna fråga när han kommit fram till
detta belopp, alldenstund han i sin tur
har prutat ungefär 6 miljoner på vad
civilförsvarsstyrelsen har äskat.

Det är klart att man kan diskutera,
om det är lämpligast att spara just på
gasskyddsmaterielen. Man gör i motionen
gällande, att gaskriget inte har tilllämpats
i de båda senaste krigen — och
det ha vi väl anledning att vara tacksamma
för — även om vi ha klart för
oss att båda de krigförande parterna
ha varit rustade för gaskrig.

Nu vilja emellertid inte reservanterna
ta ansvaret för att pruta ytterligare
1 miljon kronor på detta anslag,
alldenstund det enligt uppgift skulle
betyda att man måste minska tillverk -

158

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 em.
Civilförsvaret: Engångsanskaffning av materiel.

ningen med ca 110 000 gasmasker, och
som världsläget nu ser ut tror jag vi
måste se till att vi även ge civilbefolkningen
det skydd, som vi beslutade när
vi organiserade civilförsvaret och
gjorde det till ett led i det allmänna
försvaret. Man kan lika väl säga, att
man kan pruta 1 miljon på fjärde huvudtiteln,
och kanhända det skulle ha
mindre betydelse än om man prutar en
miljon på gasskyddet.

Herr talman! Vid denna sena timme
skall jag inte utveckla detta ytterligare
utan ber endast att få yrka bifall till
reservationen.

Herr PETTERSON i Degerfors: Herr
talman! Det gäller här, som herr Boman
i Kieryd nämnde, ett anslag på
16 315 000 kronor för engångsanskaffning
av materiel, i första hand gasskvddsmateriel.

Såsom säges i både utskottets utlåtande
och reservationen pågår för närvarande
en forskning rörande möjligheterna
att få fram lagringsbeständig
gasskyddsmateriel. Jag tror att man är
på väg att få fram denna materiel, men
man är ännu inte säker. Majoriteten i
utskottet har skurit ned detta anslag
med en miljon kronor. Det är inte
byggt på några säkra beräkningsgrunder;
man kan säga att vi ha tagit det
i luften därför att vi ville spara en miljon,
men Kungl. Maj :ts förslag är nog
inte heller byggt på några säkra kalkyler.

Vi ha ansett, att då vi få pruta på
alla andra områden bör det också vara
möjligt att pruta en miljon på detta anslag
utan att vi utsätta oss för onödigt
stora risker. Vi kunna ju knappast säga,
om den nya materiel, som kommer att
utforskas, kan bli av den kvalitet vi
hoppas, och framför allt är det osäkert
huruvida det finns möjligheter att få
fram materielen under den tid som är
beräknad, även om det skulle lyckas att
ge den önskade egenskaper. Under så -

dana förhållanden ha vi ansett att man
kan ta risken att skriva ned anslaget
med en miljon kronor.

Det är sant att första kammaren har
bifallit reservationen. Man kan ju ha
haft olika skäl härför, men det är möjligt
att man har ansett att den lilla nedskärning
vi här ha gjort på en miljon
kronor är för liten. Herr Andersson i
Rixö har föreslagit en nedskärning med
icke mindre än 6 miljoner kronor. Om
vi hade gått på den linjen är det möjligt
att vi hade lyckats bättre i våra
strävanden att bringa ned anslaget.

När herr Boman här talar om ansvaret
kan jag inte underlåta att säga, att
det ju ändå finns sakkunniga personer
på detta område — det är inte mitt påstående
— som säga, att värdet hos gasmasker
är att människorna tro på dem,
och det är klart att de ha en mycket
stor psykologisk betydelse, men det
faktiska värdet av dem är väl ändå inte
ordentligt utprovat. Nåja, vi behöva
inte tvista om den saken — det få de
som begripa den bättre göra — men vi
ha ansett oss böra göra ett försök att
bringa ned kostnaderna med denna
miljon.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan på denna
punkt.

Häruti instämde herr Andersson i
Löbbo.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG: Herr talman! Jag
är naturligtvis alldeles klar på att när
man skall ta ställning till en sådan
fråga som anskaffning av gasskyddsmateriel,
så kan man naturligtvis komma
till en slutsumma, som skiljer sig
från det förslag, som regeringen har
lagt fram, med en miljon kronor. Det
förvånar mig inte alls. Men jag måste
säga kammarens ledamöter, att vid den
prövning, som vi ha underkastat denna
fråga i departementet, ha vi kommit

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Nr 13.

159

Civilförsvaret: Engångsanskaffning av materiel.

fram till den uppfattningen, att det här
rör sig om en mycket angelägen miljon.

Jag är säker på att den tanke, som
ligger bakom utskottets ståndpunkt,
kommer ganska bra till synes i den motion,
som är väckt på denna punkt. I
motionen sägs det, att under det sista
världskriget giftgas inte kom till användning
som stridsmedel. Detta är obestridligen
riktigt. Men det är lika riktigt
att under det andra världskriget
parterna på båda sidor vidtogo omfattande
åtgärder för att kunna sätta i
gång med gaskrigföring. Man lade på
båda sidor upp mycket omfattande lager
av stridsgas, och vi komma väl alla
ihåg hur man efter kriget försökte att
sänka stora delar av de kvantiteter,
som man hittade i Tyskland, i Östersjön
utanför Bornholm och hur en hel del
av dessa gasbomber och gasbehållare
flöto i land på våra kuster. Man var
alltså beredd. Under världskriget var
gaskriget ett allvarligt hot. Att det
sedan inte kom till utlösning är en annan
sak, vars orsaker jag här inte ämnar
gå in på. Men vad jag vill betona är,
att gaskriget var ett överhängande hot
under det andra världskriget.

Sedan tillägges det i motionen att
veterligen har giftgas ännu aldrig använts
mot civilbefolkningen i något
krigförande land. Detta är också i princip
riktigt. Det enda land som drabbats
av en gaskrigföring mot civilbefolkningen,
är så vitt jag vet Abessinien.
Men hur är läget nu? Vad är det
som har skett på detta område efter
det andra världskrigets slut? Jo, alla
tillgängliga erfarenheter tyda på att
man ute i världen fortfarande vidtager
förberedelser för att i händelse av ett
nytt krig kunna använda giftgas som
stridsmedel. Man har förbättrat de industriella
produktionsmöjligheterna,
man har skapat möjlighet för en massproduktion,
som förut inte fanns. Man
har fått fram förbättrade metoder att
utsprida giftgas från flygplan, och man
har uppfunnit nya giftgaser av eu myc -

ket mera obehaglig karaktär än dem som
tidigare funnos. Jag behöver i detta avseende
bara peka på en ny typ av giftgas,
som vanligen går under namnet
nervgas, en gas som angriper andningscentra
och på en mycket kort tid medför
döden för den, som får en tillräcklig
kvantitet av gasen i sig.

Jag vill alltså konstatera det faktum,
att i nuvarande läge, det må sedan
vara hur obehagligt som helst, så föreligger
det enligt de sakkunnigas bedömande
större tekniska förutsättningar
för att igångsätta en gaskrigföring i
händelse av ett nytt krig än vad som
tidigare har förefunnits. Överallt i de
stora länderna i världen ägnar man
frågan om en eventuell framtida gaskrigföring
den allra största uppmärksamhet
både när det gäller den aktiva
sidan, själva anfallet, och den passiva
sidan, d. v. s. skyddet. Ett land som
England lägger inom sitt civilförsvar
ned en mycket stor uppmärksamhet just
på att försöka skapa ett något så när
hyggligt skydd för befolkningen i de
större städerna och samhällena mot en
gaskrigföring. Det låter kanske ganska
makabert att säga det, men i England
har man till och med konstruerat gasmasker
för spädbarn, vilket jag bara
säger som ett bevis för att man där betraktar
denna form av krigföring som
en allvarlig möjlighet.

Då frågar jag: Hur ligger vår svenska
beredskap till på detta område? Jag
vill då bara helt kort säga, att i slutet
på 1930-talet och i början på 1940-talet
skaffade vi ett mycket stort antal gasmasker.
Vi skaffade 700 000 A-gasmasker
för den aktiva personal, som skulle
kunna arbeta i gasbelagt område, och
vi skaffade därutöver 1 650 000 gasmasker
avsedda för den befolkning, som
behövde använda gasmasker som ett
skydd under den tid, då den räddade
sig ut ur området. Nu är en stor del av
denna materiel tillverkad av gummi.
Gummi är icke lagringsdugligt. Följden
är att en hel del av denna materiel är

160 Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 era.

Civilförsvaret: Engångsanskaffning av materiel.

kassabel. Enligt ett beslut helt nyligen,
bara för några veckor sedan, kasserade
civilförsvarsstyrelsen på en enda gång
200 000 C-gasmasker. Om man alltså
inte vidtager tillräckliga åtgärder, sjunker
faktiskt i nuvarande oroande
världspolitiska läge vår beredskap på
detta område.

Om man sedan ser på de gasskyddskläder,
som den aktiva personalen skall
använda, så är i nuvarande läge praktiskt
taget alla gasskyddskläder som vi
ha kassabla på grund av ålder, därför
att de anskaffades i slutet på 1930-talet.

Vi ha alltså sett frågan på det viset,
att om vi skola hindra beredskapen på
detta område att direkt sjunka, måste
vi nu under någon tid framöver göra
ganska stora nyanskaffningar för att
ersätta den materiel som är borta. Det
är mycket beklagligt att gummimaterielen
inte är lagringsduglig, och därför
har på försvarets forskningsanstalt sedan
åtskillig tid tillbaka pågått ett forskningsarbete
för att få fram ett annat
material. Det är detta forskningsarbete,
som utskottet nu hänvisat till såsom ett
skäl för att göra denna nedprutning på
en miljon, och utskottet säger att ännu
ingenting kan sägas om och i så fall
när man skall kunna få till stånd en
fabriksmässig framställning av lagringsbeständig
gasskyddsmateriel. Jag vill
med anledning härav nämna, att jag här
har framför mig en promemoria, som
jag i dagarna fått från civilförsvarsstyrelsen,
där civilförsvarsstyrelsen nu
upplyser om att detta forskningsarbete
helt nyligen har lett till att man har
fått fram ett lagringsbeständigt material
i plast och att avsikten är att detta
material skall användas vid den nya
upphandling, som kommer till stånd.
Det finns till och med en fabrikant
inom landet, som är villig att upptaga
en tillverkning på detta område.

Men jag vill tillägga, så att kammarens
ledamöter ha klart för sig hur det
ligger till, att denna lagringsbeständiga
plast bara kan användas för gasskydds -

kläder och för annan liknande utrustning.
Däremot har vid de forskningar
som hittills bedrivits det visat sig omöjligt
att tänka sig att använda plast i
gasmasker, därför att plast är ett oelastiskt
material och en gasmask måste
vara konstruerad av ett elastiskt material,
så att gasmasken, när den är påtagen,
sluter tätt till.

Jag kan också nämna att alla de gasmasker,
som nu äro under tillverkning
eller med detta nya anslag äro avsedda
att tillverkas, skydda för alla nu kända
stridsgaser. Om bara gasmasken är anpassad
så att den håller tätt, skyddar
gasmasken för alla nu kända stridsgaser.
Det är alltså inte på det sätt, som
herr Petterson i Degerfors säger, att
det bästa är att man tror på den. Den
har ett reellt skyddsvärde också.

Herr talman! Jag vill sluta med vad
jag sade i början, att jag förstår att
olika meningar kunna göra sig gällande
om en sådan fråga som denna, men jag
vill innan jag slutar klart säga ut för
kammarens ledamöter, att vi ha icke i
Sverige i dag det antal gasmasker, som
vi behöva för att kunna dela ut till den
civilbefolkning, som i händelse av ett
krig måste stanna kvar i våra större
städer och bebyggelsecentra. Vi ha icke
det antal som vi behöva.

Om kammarens ledamöter nu gå på
utskottsmajoritetens förslag och pruta
ned detta anslagsäskande med en miljon
kronor, så innebär det i realiteten,
att kammaren tar bort möjligheterna att
för denna miljon anskaffa 110 000 Cgasmasker
för civilbefolkningen. Alla
dessa 110 000 äro gasmasker som vi
måste ha i vår hand, om vi skola ha
ett tillfredsställande gasskydd i händelse
av att ett krig skulle utbryta. Det
skulle alltså, som jag ser saken, vara
mycket beklagligt om nu en anskaffning,
som enligt min mening är så pass
angelägen som denna i alla fall är, i
nuvarande oroande världspolitiska läge
skulle komma att skjutas på framtiden,
och jag får alltså vädja till kammarens

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Nr 13.

161

Civilförsvaret: Engångsanskaffning av materiel.

ledamöter att på denna punkt följa
Kungl. Maj:ts förslag.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Vi
ha alla lagt märke till att statsrådet
Mossberg är skicklig i att försvara sina
förslag, och i detta avseende skiljer
han sig i dag icke från föregående tillfällen.
Men jag vill ändå säga att jag
inte tror att saken är så allvarlig som
statsrådet Mossberg vill göra gällande.

Denna fråga gäller ju, huruvida man
skall spara en miljon av de fem miljoner,
som äro begärda för ändamålet.
Om för en miljon kunna tillverkas
110 000 stycken, såsom vi nyss hörde
av statsrådet, är det givet att för fyra
miljoner bör det bli ungefär 450 000,
och då få ju de som äro mest utsatta
erforderlig tillgång till gasmasker. Under
höstriksdagen anvisade vi för uppköp
av materiel för civilförsvaret 27
miljoner kronor, och nu föreslås anvisade
för materielinköp ca 16 miljoner
kronor. Jag menar att man bör visa
någon återhållsamhet även på detta
område, och jag tror att jag vågar säga
att vi nog kunna taga det ansvaret litet
var, om vi här gå in för en prutning
på det av regeringen begärda beloppet
med en miljon kronor.

Om vi nu bevilja detta anslag, kanske
det lägges ut beställningar av mindre
lagringsbeständig materiel, vilket
tidigare visat sig vara olyckligt. Jag
kommer ihåg, hur det var för 4—5 år
sedan, då jag tillsammans med ett par
andra riksdagsmän var anlitad att fara
omkring för sakrevisionens räkning
och titta på olika förråd, som militären
hade upplagt i olika delar av landet.
Det är inte tu tal om annat än att vi,
som voro med då och fingo se dessa
lager av gasskyddsmateriel och andra
saker, sade oss, att vi böra försöka en
annan gång att inte vara med om att
anordna sådant. Den motionär i första
kammaren, som har framlagt motionen
om besparing på denna punkt, var en

11—Andra kammarem protokoll 1951.

av de ledamöter, som då foro omkring
och inspekterade dessa förråd. Jag
tror att vi med gott samvete kunna
spara denna miljon, och jag ber att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HÄCKNER: Herr talman! Jag
skulle bara med anledning av herr
Rubbestads anförande vilja säga, att
jag undrar om de 110 000 som bli utan
gasmasker, om herr Rubbestads yrkande
går igenom, känna sig nämnvärt
lugnade av herr Rubbestads yttrande.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Jag
undrar hur de 6 500 000 svenska medborgare
som inte få några gasmasker,
komma att ställa sig? Det blir nämligen
bara ca 500 000 som få gasmasker, även
om Kungl. Maj:ts förslag bifalles.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Boman i Kieryd begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
177 :o) i utskottets utlåtande nr 11,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Nr 13.

162

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Civilförsvaret: Engångsanskaffning av materiel.

vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
81 ja och 104 nej, varjämte 6 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den
vid punkten fogade reservationen.

Punkterna 178—201.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 202.

Lades till handlingarna.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen från

andra lagutskottet, nr 116, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
ändrade grunder för förfarandet
vid rekvisition av motorfordon och hästar
m. m. för krigsmaktens behov; och

sammansatta stats- och andra lagutskottet,
nr 117, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag till
indextillägg å folkpensioner samt anslag
till särskilda barnbidrag till änkors och
invaliders barn m. m. dels ock Kungl.
Maj:ts proposition nr 70 med förslag
till lag angående ändring i lagen den
29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. m.

§ 8.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen: nr

169, med förslag till lag om tillfälliga
bostäder vid skogs- och flottningsarbete
m. m. (skogsförläggningslag); nr

171, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

nr 173, angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.;

nr 176, med förslag till lag om ändring
i civilförsvarslagen den 15 juli
1944 (nr 536);

nr 177, angående avtal om koordination
mellan statens järnvägar och Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösunds
järnvägar;

nr 179, angående förlängd giltighetstid
för viss provisorisk ändring av gällande
tulltaxa, m. m.;

nr 181, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m.;

nr 182, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 54 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
in. m.;

nr 183, angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att tillerkänna Luossavaara-Kiirunavaara
Aktiebolag rätt till viss
malmbrytning utöver av riksdagen tidigare
medgiven kvantitet;

nr 184, angående ändrade bestämmelser
rörande avgångsåldern för civila
anställningshavare i statens tjänst,
m. m.;

nr 185, med förslag till ändringar i
1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglemente,
in. m.;

nr 187, angående försäljning av ett
område av kronoegendomen Mörbv l1
i Danderyds köping, Stockholms län;

nr 190, angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente,
m. m.;

nr 192, angående grunderna för fortsatt
stöd åt lin- och hampodlingen
in. m.;

nr 193, angående inhämtande av riksdagens
samtycke till förordande om
tillämpning av vissa bestämmelser i allmänna
förfogandelagen den 22 juni 1939
(nr 293);

nr 194, med förslag till lag om skyldighet
för vissa värnpliktiga att fullgöra
repetitions- och beredskapsövningar
m. m.;

Torsdagen den 12 april 1951.

Nr 13. 163

nr 195, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1949
(nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv,
m. m.;

nr 196, med förslag till lag om ändring
i lagen den 17 maj 1940 (nr 358)
med vissa bestämmelser till skydd för
försvaret m. m.;

nr 197, angående plan för folktandvården
i Stockholms stad;

nr 199, om godkännande av handelsöverenskommelse
mellan Sverige och
Indonesien;

nr 200, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 4:o), 14:o), 15:o)
och 16:o) lagen den 26 maj 1909 (nr
38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

nr 202, angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att ingå överenskommelse
med Österrike om provisorisk tillämpning
i förhållandet mellan Sverige
och Österrike av bestämmelserna i
svensk-tyska avtalet den 25 april 1928
för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande inkomst och förmögenhet;
och

nr 204, angående ersättning i vissa
fall i anledning av yrkessjukdom.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 9.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 124, angående anslag för budgetåret
1951/52 till främjande av bostadsförsörjningen
m. in. motionerna:
nr 593 av herr Jansson i Kalix m. fl.;
nr 594 av herr Jansson i Kalix m. fl.;
nr 595 av herr Pettersson i Dahl;
nr 596 av herr Wedén in. fl.; och
nr 597 av herr Johnsson i Kastanjcgården
in. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj ris proposition,
nr 162, med förslag angående
användningen av hästexportberedningens
vinstmedel motionen nr 598 av herr
Staxäng in. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 12.03 på natten.

In fidem
Gunnar Britth.

Torsdagen den 12 april.

KI. 4 em.

§ 1.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts på kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades
därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr 169, med förslag till lag om
tillfälliga bostäder vid skogs- och flottningsarbete
m. m. (skogsförläggningslag); -

till bevillningsutskottet propositionerna: nr

171, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370); och

nr 173, angående reglering av sockernäringen
i riket in. in.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 176, med förslag till lag om
ändring i civilförsvarslagcn den 15 juli
1944 (nr 536);

■164 Nr 13.

Torsdagen den 12 april 1951.

till statsutskottet propositionen nr
177, angående avtal om koordination
mellan statens järnvägar och Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösunds
järnvägar;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 179, angående förlängd giltighetstid
för viss provisorisk ändring av gällande
tulltaxa, bi. in.;

till bankoutskottet propositionen nr
181, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning,
m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 182, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 54 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), m. in.;

till statsutskottet propositionerna:
nr 183, angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att tillerkänna Luossavaara-Kiirunavaara
Aktiebolag rätt till
viss malmbrytning utöver av riksdagen
tidigare medgiven kvantitet;

nr 184, angående ändrade bestämmelser
rörande avgångsåldern för civila
anställningsliavare i statens tjänst,
m. m.; och

nr 185, med förslag till ändring i
1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsrbglementen,
m. in.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 187, angående försäljning av ett område
av kronoegendomen Mörby l1 i
Danderyds köping, Stockholms län;

till statsutskottet propositionen nr
190, angående vissa ändringar i statens
allmänna avlöningsreglemente, m. in.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 192, angående grunderna för fortsatt
stöd åt lin- och liampodlingen m. m.;

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

193, angående inhämtande av riksdagens
Samtycke till förordnande omtilllämpning
av’vissa bestämmelser i allmänna
förfogandelagen den 22 juni
1939 (nr 293); och

nr 194,'' med förslag till lag om skyl''dighet
för vissa värnpliktiga att fullgöra
repetitions- och beredskapsövningar
m. m.;

till bankoutskottet propositionen nr
195, med förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen den 3 juni 1949 (nr
314) angående rätt för Konungen att
i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv,
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 196, med förslag till lag om
ändring i lagen den 17 maj 1940 (nr
358) med vissa bestämmelser till skydd
för försvaret m. m.;

till statsutskottet propositionen nr
197, angående plan för folktandvården
i Stockholms stad;

till utrikesutskottet propositionen nr
199, om godkännande av handelsöverenskommelse
mellan Sverige och Indonesien; till

behandling • av lagutskott propositionen
nr 200, med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 § 4:o),
14:o), 15:o) och 16:o) lagen den 26
maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts
regeringsrätt;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 202, angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att ingå överenskommelse
med Österrike om provisorisk tillämpning
i förhållandet mellan Sverige och
Österrike av bestämmelserna i svensktyska
avtalet den 25 april 1928 för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
inkomst och förmögenhet; samt
till statsutskottet propositionen nr
204, angående ersättning i vissa fall i
anledning av yrkessjukdom.

§ 2.

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionerna:
nr 593 och 594 av herr Jansson i
Kalix ni. fl.;

nr 595 av herr Pettersson i Dahl;
nr 596 av herr Wedén m. fl.; och
nr 597 av herr Johnsson i Kastanjegårdcn
ni. fl.; samt

till jordbruksutskottet motionen nr
598 av herr Staxäng m. fl.

Nr 13. 165

Torsdagen den 12 april 1951''.

Restitution av tull å vissa för militärt bruk lämpliga terrängbilar*.

§ 3.

Föredrogos vart efter annat
statsutskottets utlåtanden:
nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för
försvarets fastighetsfond för budgetåret
1951/52 m. m.;

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående rörlig kredit för
försvarets fabriksstyrelse;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till flygtekniska försöksanstalten
in. in.;

nr 64, i anledning av väckta motioner
om utredning i syfte att möjliggöra
prövning av återkrav av belopp, erhållet
såsom ekonomiskt bistånd från
utlandsmyndighet;

nr 65, i anledning av väckta motioner
angående effektivisering av kustbevaknings-
och livräddningstjänsten utefter
våra kuster; och

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förslag till lag
angående nedsättning av allmän kommunalskatt
i anledning av övergångsbidrag
m. in., såvitt propositionen icke
angår lagförslaget, jämte i ämnet väckta
motioner;

konstitutionsutskottets utlåtande nr
16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående förslag till lag angående
nedsättning av allmän kommunalskatt
i anledning av övergångsbidrag
in. in., i vad propositionen hänvisats till
konstitutionsutskottet, ävensom i ämnet
väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkande nr
19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag • till förordning
om ändring i taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379), in. m.,
såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckt
motion; och

statsutskottets utlåtande nr 67, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition

med förslag till förordning om ändring
i taxeringsförordningen den 28 septem»
ber 1928 (nr 379) m. m., såvitt proposi*
tionen angår dels personalförteckning
och avlöningsstat för riksskattenämnden,
dels ock anslag under sjunde huvudtiteln,
jämte i ämnet väckt motion:

Kammaren biföll vad utskotten }
nämnda utlåtanden och betänkande
hemställt. *

§ 4.

Restitution av tull å vissa för militärt
bruk lämpliga terrängbilar.

Föredrogs bevillningsutskottets be^
tänkande nr 22, i anledning av väckta
motioner om restitution av tull å vissa
för militärt bruk lämpliga terrängbilar,
som av enskilda införas i landet.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr ADOLFSSON: Herr talman! När
jag väckte min motion i denna kammare,
var det huvudsakligen av två orsaker.
Den första var, att det ur försvarssynpunkt
är av mycket stor betydelse
att vi inom landet ha tillgång till
en lätt, terränggående lastbil. Jeepen är
just en sådan bil som kan komma till
mångsidig användning inom försvarsväsendet.

Den andra orsaken var, att jeeperi
också inom jord- och skogsbruket har
sin givna plats. Den kan där- användaS
på inånga olika sätt, vilket även resultaten
av våra maskinprovningar vid Ultuna
ha utvisat. _

Dessutom är jeepen ett utomordentligt
transportmedel. För vissa slag av
jord- och skogsbruk torde jeepen f. ö.
vara något av ett universalmotorfordon.
Den kan användas vid plöjning, harvning
och transporter inom själva jordbruket
och är därjämte mycket användbar
för såväl gods- som persontransport
på väg.

16G Nr 13.

Torsdagen den 12 april 1951.
Restitution av tull a vissa för militärt bruk lämpliga terrängbilar.

När riksdagen förra året behandlade
frågan om bensinrestitution till jordbrukets
motorfordon, innebar det beslut
som då fattades att en ny utredning
skulle göras. Men därvid blev jeepen
undantagen, eftersom den icke kan inrangeras
i kategorien bensindrivna traktorer
utan är en terränggående, lätt
lastbil. Det är givet, att med de höga
kostnader som äro förknippade med
bensindrift blir anskaffandet av jeepar
mindre än det eljest skulle ha blivit.
Man är inte hågad att lägga sig till med
sådana vagnar, vilket ur försvarssynpunkt
måste vara en stor nackdel.

Detta var som sagt orsakerna till att
jag förde fram tanken att man skulle
försöka förbilliga anskaffningen av
jeepar och samtidigt ge deras ägare en
kompensation för den uteblivna bensinrestitutionen.
Detta kan ske genom
att restituera tullen på importerade
jeepar. Tullsatsen på en jeep är med
nuvarande priser ca 1 000 kronor per
vagn. Jag har nu föreslagit, att man
skulle ge vederbörande en tullrestitution
på detta belopp. Man sänker med
andra ord inköpspriset med 1 000 kronor.
Som motprestation skulle jeeparna
under tre års tid hållas i sådant skick
som passade försvarsmakten. Det blir
alltså ett slags låneförfarande från statens
sida, som gäller under tre år. Modellen
till detta system är hämtad från
Schweiz. Där har man tillämpat detta
förfaringssätt inte bara för jeepar utan
också för andra terränggående, för armén
lämpliga fordon, och erfarenheterna
därifrån äro synnerligen goda.

Nu säger emellertid generaltullstyrelsen,
att förfaringssättet skulle bli
krångligt. Jag tror dock, att detta närmast
är ett svepskäl från generaltullstyrelsens
sida. Det är väl i stället så,
att generaltullstyrelsen har svårt att
tänka sig att tillstyrka avskaffandet av
en tull, och därför kryper man bakom
satsen att systemet är krångligt och
svårt att tillämpa. Om bara den goda
viljan hade funnits, så skulle väl gene -

raltullstyrelsen haft möjligheter att
lägga fram ett alternativ med ett enklare
förfaringssätt.

I det yttrande som arméförvaltningens
tygavdelning avgivit är man helt
naturligt mycket positivt inställd. Även
av utskottets skrivning kan man utläsa,
att utskottet måhända inte är alldeles
främmande för tanken att någonting
skall kunna göras på detta område. Såvitt
jag kan tolka det skrivna innebär
det väl en fingervisning åt försvarsdepartementet
att på lämpligt sätt åstadkomma
en lösning, som stimulerar anskaffningen
av här ifrågavarande motorfordon.

Herr talman! Jag skall inte ställa något
särskilt yrkande utan vill här bara
fästa uppmärksamheten på att det vore
värdefullt om försvarsdepartementet
till en kommande riksdag kunde framlägga
ett förslag, som stimulerade anskaffningen
av jeepar, då det ur försvarssynpunkt
är synnerligen önskvärt
att ha ett visst bestånd av dylika vagnar.

Herr SANDBERG: Herr talman! Då
herr Adolfsson inte ställde något yrkande
kunde det vara onödigt med något
yttrande från utskottets sida, och
jag skall också fatta mig mycket kort.

Herr Adolfsson förmodade, att generaltullstyrelsens
avstyrkande av den
föreslagna anordningen med ett statligt
lån, under motivering att förfarandet
syntes alltför invecklat, mera var att
betrakta som ett svepskäl och att det
med litet god vilja nog hade gått att
finna en lämplig väg. Jag skall inte
yttra mig om huruvida generaltullstyrelsen
kommit med något svepskäl här
eller inte. Men man kommer dock inte
ifrån att det förfaringssätt, som här är
ifrågasatt, säkert kunde bli ganska besvärligt,
särskilt när det gäller den
kontroll som måste utövas dels vid
jeepens avhämtande i tullen och sedan
årligen i tre års tid.

Så vill jag påpeka ännu en sak, som

Nr 13. 167

Torsdagen den 12 april 19ol.

Motion ang. medverkan av nämnd i familjerättsmål vid rådhusrätterna.

egentligen har varit det starkaste skälet
för utskottet att avstyrka ifrågavarande
motion. Jag vill understryka vad
herr Adolfsson sade om att vi i utskottet
ha haft förståelse för denna sak,
sedd ur försvarssynpunkt, men vad som
spelat en stor roll vid vårt ställningstagande
i detta fall har varit sammankopplingen
med jordbrukets intressen.
Även om man erkänner att jeepen är
ganska användbar och kanske i många
fall är mycket bra, så är det dock mycket
tveksamt om den ur jordbrukssynpunkt
i strängare mening är ett så
idealiskt redskap. Detta omdöme gäller
i synnerhet i sådana fall, där man inte
kan hålla sig med mer än en traktor
eller liknande maskin. Sveriges lantbruksförbund
har också påpekat detta.
Vi som känna till förhållandena inom
jordbruket veta också, att man med en
lämplig traktor med släpvagn kan nå
lika goda eller ännu bättre resultat —
i synnerhet å de mindre jordbruken —
än vad som kan nås med jeepen, och
till billigare pris.

Det var i hög grad denna vår tveksamhet
inför att sammankoppla försvarets
intressen med jordbruksintressena
som gjorde, att vi avstyrkte motionen.
Om man sedan ur försvarssynpunkt vill
främja tillkomsten av flera jeepar här
i landet, så bör detta, som utskottet anmärkt,
vara en militär angelägenhet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
1''tskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Föredrogos vart för sig
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 23, i anledning av väckta motioner
med förslag till lag om ändring i vissa
delar av kommunalskattelagen;

nr 24, i anledning av väckt motion
om nedsättning av tullsatsen för selfaktorlina
innehållande nylon;

nr 25, i anledning av väckta motioner
om befrielse från skyldigheten att utgöra
inkomstskatt och erlägga stämpelavgift
vid byte av fastigheter i vissa
fall; och

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 10 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt;

bankoutskottets utlåtande nr 7, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fortsatt giltighet
av valutalagen den 22 juni 1939 (nr
350); och

första lagutskottets utlåtande nr 16,
i anledning av väckta motioner om rätt
för kommun att bevilja ersättning till
av kommunen valda nämndemän vid
häradsrätt.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
betänkanden och utlåtanden hemställt.

§ 6.

Motion ang. medverkan av nämnd i

familjerättsmål vid rådhusrätterna.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av väckt motion
angående medverkan av nämnd i
familjerättsmål vid rådhusrätterna.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade

Herr WIKLUND i Stockholm: Herr
talman! Det är givet, att det spörsmål
som väckts genom min motion nr 371
i denna kammare inte tillhör de mera
lättbedömda. Det har också visat sig,
att meningarna ha gått mycket starkt
isär under förarbetena till den nuvarande
processordningen. Belysande härför
är, att Sveriges advokatsamfund i
sitt yttrande över processkommissionens
betänkande på sin tid förordade
juristdomare med nämnd även i tvistemål
men nu i yttrandet över min motion
vänder sig emot en dylik organisation
av stadsdomstolarna vid hand -

168 Nr 13.

Torsdagen den 12 april 1951.

Motioner om utredning angående ändrade regler beträffande placering av omyn
digas penningmedel.

läggning av sådana mål. Advokatsamfundet
gör f. ö. detta i sådana ordalag,
att det förefaller som om samfundet numera
ansåge t. o. m. stora olägenheter
vara förbundna med lekmannanämnder
i familjerättsmål vid häradsrätterna.
Man bör väl då komma ihåg, att många
familjerättsmål komma från städer, som
ligga under landsrätt, och sålunda avgöras
av en domstol bestående av enmansdomare
med nämnd.

Men just därför att meningarna äro
så delade i denna fråga — samtidigt
som lekmannainflvtandets värde vitsordas
till och med av Advokatsamfundet
i dess föreliggande yttrande — vore
det enligt min mening inte ur vägen
med en utredning, detta så mycket mer
som en utredning för översyn av vissa
processfrågor ändå på begäran av förra
årets riksdag inom kort skall igångsättas
och denna då kunde få syssla även
med denna fråga.

Det föreligger här endast tre yttranden
över motionen. Utav dem ha yttrandena
från Göta hovrätt och Föreningen
Sveriges stadsdomare klart
förordat en utredning, medan Sveriges
advokatsamfund ensamt går emot förslaget
härom. Här stå alltså domarna,
alltså de ansvariga ämbetsmännen, mot
advokaterna. Under sådana förhållanden
tycker jag inte det är omotiverat
med en utredning av denna fråga.

Vad beträffar det som Advokatsamfundet
skriver om att lekmannasynpunkterna
i familjerättsmål tillgodoses
genom att man enligt praxis inhämtar
yttrande från barnavårdsnämnderna,
när det gäller vårdnadsfrågor i skilsmässomål,
så är, från mina utgångspunkter
sett, Advokatsamfundets resonemang
på denna punkt icke utan vidare
godtagbart. Det blir ju i dessa fall
endast fråga om att avge yttrande i målen,
icke att delta i deras avgörande.
Vidare torde denna praxis strida mot
principen om muntligheten i processerna.

Herr talman! Jag skall avstå från att
yrka bifall till motionen, eftersom ju
utskottet är enhälligt i sitt avstyrkande
och utskottets speciella skäl —■ stadsdomstolarnas
eventuella förstatligande
— icke låter sig helt avvisas, men jag
har ändå velat anföra dessa synpunkter,
innan kammaren tar ställning till
föreliggande utskottsutlåtande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Motioner om utredning angående ändrade
regler beträffande placering avomyndigas
penningmedel.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av väckta motioner
om utredning angående ändrade
regler beträffande placering av omyndigas
penningmedel.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
92 i första kammaren av herr Cassel
in. fl. och nr 127 i andra kammaren avherrar
Edström och Dickson. I motionerna,
vilka voro likalydande, hade hemställts,
»att en utredning i syfte att utforma
lämpliga regler angående placering
av omyndigs penningmedel snarast
igångsättes och att därvid särskilt
3, 4, 5 §§ i femtonde kapitlet föräldrabalken
omarbetas».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:92 och 11:127, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Cassel, som inom utskottet
yrkat, att utskottet måtte hemställa, att
riksdagen, i anledning av förevarande
motioner, I: 92 och II: 127, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att en
utredning snarast måtte igångsättas för
att utforma lämpliga regler angående
placering av omyndigs penningmedel,

169

Torsdagen den 12 april 1951. Nr 13.

Motioner om utredning angående ändrade regler beträffande placering av omyn
digas penningmedel.

därvid särskilt 3, 4 och 5 §§ i femtonde
kapitlet föräldrabalken borde omarbetas; 2)

av herr Håstad, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr DICKSON: Herr talman! Det är
alltid ett tungt ansvar att ha hand om
andras medel. Därför är det också riktigt
att det lagstiftas så, att anförtrodda
medel så mycket som möjligt skyddas
mot förluster. Den lag som nu gäller
tillkom 1924. Inträffade förhållanden
på senare tid göra, att man nu är tveksam
om huruvida det är riktigt att behålla
den lagens bestämmelser oförändrade,
och man ifrågasätter om det inte
är lämpligt att utvidga desamma.

Samhället har genom att tillsätta förmyndare
för minderåriga i viss mån
påtagit sig ansvaret för att de omyndigas
medel skötas på ett riktigt sätt. Till
ledning för förmyndarnas arbete har
det bestämts, att säkerheten skall vara
avgörande då det gäller att placera de
omyndigas pengar. Förut har man ansett,
att statspapper ha varit säkra. Obligationer,
utskrivna i kronor, ha garanterat,
att om man har satt in 100 kronor
det ena året, så kan man också få ut
för 100 kronors värde det andra året.
Genom penningvärdets fall — och efter
vad det ser ut kontinuerliga fall •—•
har nu detta sakernas tillstånd förändrats.

Motionärerna ha därför tänkt sig, att
man borde ge förmyndarna större möjligheter
att välja, då det gäller att placera
de åt dem anförtrodda medlen.
Det är inte meningen att frångå säkerheten,
utan avsikten är att man i största
möjliga mån skall skydda de omyndiga
för förluster. Detta kan, förefaller det,
i tider som dessa endast ske genom att
sprida riskerna så mycket som möjligt
och att i viss utsträckning också övergå

till att placera medlen i sakvärden eller
motsvarande.

Motionärerna ha anhållit om en utredning
av denna fråga, och det förefaller
ganska egendomligt att utskottet
icke har velat gå med på detta. Frågan
kommer alldeles säkert upp igen. Den
tvingar sig fram framför allt därför,
att man ju bör vara särskilt försiktig
när det gäller en så känslig sak som
anförtrodda medel.

Jag skall inte tränga djupare in i argumenten.
Jag tror, att var och en som
sitter i denna kammare och som har
haft med dessa ting att göra och har
funderat över dem väl förstår tankegången.
Jag skall därför sluta, herr talman,
med att yrka bifall till den reservation,
som är fogad till utskottets utlåtande
av herr Cassel.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag har
antecknat en s. k. blank reservation till
detta utlåtande, och det ger mig anledning
att här säga endast ett par ord till
förklaring.

Först och främst förhåller det sig så,
att jag inte kunde vara närvarande under
diskussionen utan först vid voteringen,
och det förklarar i någon mån,
att jag ville anteckna denna blanka reservation.

Vidare vill jag här understryka, att
det är ett utomordentligt väsentligt problem,
som herrar Cassel, Edström och
Dickson i sina motioner tagit upp, och
det är mycket troligt, att denna fråga
återkommer och att riksdagen då skall
bli nödsakad att på ett annat sätt än
denna gång ta ställning. Men vad som
gjort att jag ändå, herr talman, inte förenat
mig med herr Cassel om hans reservation
har i huvudsak varit följande.

För det första har utskottet bl. a.
med hänvisning till yttrandet av Stockholms
fönnyndarkainmare understrukit,
att redan gällande lag ger kanske
litet större möjligheter för dem som ha
hand om förvaltning av förmyndarme -

Nr 13.

170

Torsdagen den 12 april 1951.

Motioner om utredning angående ändrade regler beträffande placering av omyn
digas penningmedel.

del att placera dessa på det för vederbörande
bästa sättet. Jag hoppas och
tror, att det uttalande som utskottet
härvidlag gjort kan komma att bli till
vägledning för vederbörande förvaltare
under de närmaste åren och att det kan
vara skäl att avvakta resultaten härav.

För det andra kunna vi inte bestrida,
att denna fråga också har avseende på
många andra samhällsintressen. Det
kan därför ställas under diskussion, huruvida
förmvndarmedel böra prioriteras.
Jag hänvisar här bara till fonder
för välgörande ändamål, stiftelser
o. s. v., som kunna vara precis lika
väsentliga, och jag tror att det vore
önskligt, att alla likartade frågor finge
en lösning samtidigt.

För det tredje diskutera vi nu här
mycket frågan om det verkligen finns
någon praktisk möjlighet att övergå till
värdebeständiga obligationer. Vi veta
ju hurusom den frågan kommer upp i
diskussionen gång på gång, när de ekonomiska
problemen ställts under debatt.
Jag tror inte att dessa spörsmål
ännu äro tillräckligt utredda, utan att
det kan vara skäl att också avvakta,
huruvida något kan vinnas på denna
väg.

För det fjärde — det är kanske ett
skäl, som inte spelar så stor roll —
känner jag personligen litet rädsla för
att man genom lagstiftningen liksom
skall inskränka på de moraliska förpliktelser
att skydda penningvärdet som
statsmakterna ha. Om vi på punkt efter
punkt införa bestämmelser som så att
säga möjliggöra eller underlätta inflationen,
så tycker jag, att det är allt skäl
för utskottet och riksdagen att hejda
sig och tveka ett ögonblick.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr HEDLUND i Östersund: Herr
talman! Jag hade inte väntat mig debatt
i detta ämne i dag, eftersom första
kammaren i går faktiskt avgjorde
frågan.

Jag är villig erkänna, att det i vissa
fall skulle vara fördelaktigt för myndlingen,
om man hade lagbestämmelser
som möjliggjorde att, på sätt motionärerna
säga, större avkastning kunde erhållas
på myndlingens pengar. Men motivet
för riksdagen 1924 att inte tillåta,
att myndlingens pengar få användas i
spekulationssyfte, var synnerligen välgrundat
och har inte ändrats av förhållandena
nu. Även om man genom
lyckade aktieköp skulle kunna ge större
avkastning åt myndlingens pengar,
vilja vi ändå inte vara med om att
upphäva de restriktioner för aktieköp
av förmyndarmedel som finnas. Vi få
dock komma ihåg, herr Dickson, att
inte alla förmyndare och inte heller
våra överförmyndare äga samma förutsättningar
att bedöma ett aktieköp
som t. ex. de göra, som ha väckt föreliggande
motioner. Det är givetvis tråkigt
att på grund av penningvärdets
försämring myndlingens pengar kunna
ha lägre värde nu än när de överlämnades
till förmyndaren, men det gäller
ju även i andra fall, t. ex. beträffande
alla livräntor. Om man nu skulle lossa
på de band, som infördes 1924 och
tvungit förmyndarna att inte spekulera
med myndlingens medel, är det mycket
möjligt att vederbörande, som jag sade,
skulle kunna erhålla bättre avkastning
på förmyndarmedel genom säkra aktieköp,
men med hänsyn till att våra tusentals
förmyndare och även överförmyndarna
inte ha förmåga att bedöma,
huruvida den eller den placeringen av
aktier är av det värde, att man skyddar
myndlingens medel, våga vi inte tillstyrka
någon förändring i nuvarande
förhållanden.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till utskottets hemställan.

Herr DICKSON: Herr talman! Utskottets
ärade talesman talade flera gånger
om att man skulle kunna få höjd avkastning
genom att placera i aktier. Det

171

Torsdagen den 12 april 1951. Nr 13.

Motioner om utredning'' angående ändrade regler beträffande placering av omyn
digas penningmedel.

är möjligt, att man skulle kunna det,
men det är ett helt och hållet sekundärt
önskemål i detta sammanhang. Vad
motionärerna ha fruktat är, att själva
kapitalet skall försvinna, vilket det också
i många fall har gjort till uppemot
50 procent. Avkastningen får betraktas
som en helt och hållet sekundär fråga.

Det är naturligtvis riktigt, som herr
Hedlund i Östersund påpekade, att
många förmyndare och överförmyndare
inte kunna besitta den erfarenhet och
den möjlighet att följa utvecklingen,
som är erforderlig för att med absolut
visshet kunna placera myndlingsmedel
på det absolut bästa sättet. Men det
finns så många företag, som ge en mycket
stor trygghet, som i sig själva ha
en stor riskfördelning, holdingbolag,
som äga aktieposter i låt oss säga ett
50-tal förstklassiga företag inom landet,
uppdelade med en lämplig riskfördelning.
Sådana aktier i holdingbolag
borde en förmyndare ha möjlighet att
placera myndlingens medel i, då han
därmed tar mycket små risker. Det är
ju inte heller meningen att placera
allt på detta sätt, utan meningen är att
genom riskfördelning kunna rädda åtminstone
något av de anförtrodda medlen,
ifall en verklig kris skulle inträffa.

Herr HEDLUND i Östersund: Herr
talman! Jag vill bara påpeka för herr
Dickson, att om särskilt starka skäl föreligga,
kan överförmyndaren medgiva
en förmyndare att placera sin myndlings
medel i aktier.

Herr DICKSON: Herr talman! Får jag
fatta herr Hedlunds senaste yttrande
så, alt han betraktar de inträffade händelserna
på det penningpolitiska området
som sådana särskilda händelser,
som kunna åberopas för att medgiva
förmyndarna att avvika från lagens bestämmelser? -

Herr HEDLUND i Östersund: Herr
talman! Nej, så får inte herr Dickson
uppfatta det. Jag sade i mitt första anförande,
att samma garanti som vi
1924 skapade mot spekulation med förmyndarmedel,
samma garanti vilja vi
också ha nu, ehuru penningvärdet är
försämrat. Men när en överförmyndare
prövar, huruvida på förslag av en förmyndare
myndlings pengar skola få
användas för aktieköp, då särskilda
skäl därför äro, förmodar jag — jag vet
inte, om jag har rätt — att överförmyndaren
ger sitt bifall, om det är säker
garanti för att de aktier som skola köpas
inte komma att ge förlust för myndlingen
och att den som är förmyndare
har förmåga att bedöma de affärer han
kastar sig i.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den av herr
Cassel avgivna reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Dickson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 18, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr (''.assel avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

172 Nr 13. Torsdagen den 12 april 1951.

Ändring i lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, m. m.

§ 8.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
med vissa bestämmelser om böter och
viten.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Ändring i lagen om inskränkning i rätten
att förvärva jordbruksfastighet, m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 17 juni
1948 (nr 329) om inskränkning i rätten
att förvärva jordbruksfastighet,
m. m., dels ock motioner, som väckts i
anledning av propositionen eller röra i
propositionen behandlad lagstiftning.

Genom en den 22 december 1950 dagtecknad
proposition, nr 24, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag
till

1) Lag angående ändring i lagen den
17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet; 2)

lag angående ändring i lagen den
30 juni 1947 (nr 324) om kronans förköpsrätt; 3)

lag angående ändrad lydelse av 2
och 4 §§ lagen den 22 december 1943
(nr 884) om arrendators förköpsrätt.

Det i propositionen framlagda förslaget
till ändring i jordförvärvslagen
innebar, att lagen till förhindrande av
skentransaktioner skulle göras tillämplig
även å förvärv genom exekutiv auktion
och genom gåva. Med förslagen
om ändringar i lagarna om kronans
förköpsrätt och om arrendators för -

köpsrätt avsågs, alt vid intressekollision
mellan kronan och förköpsberättigad
arrendator kronans förköpsrätt under
vissa förutsättningar skulle gå före
arrendatorns.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft elva
i anledning av densamma väckta motioner,
nämligen inom första kammaren
nr 294 av herr Eskilsson m. fl.,
nr 295 av herrar Näslund och Spetz,
nr 296 av herrar Tjällgren och Näsgård
samt

nr 297 av herr Sundelin m. fl.,
ävensom inom andra kammaren
nr 389 av herr Löfroth m. fl.,
nr 390 av fru Torbrink m. fl.,
nr 391 av herr Andersson i Dunker
m. fl.,

nr 392 av herr Jönsson i Rossbol
m. fl.,

nr 393 av herr Hseggblom m. fl.,
nr 394 av herrar Jönsson i Rossbol
och Andersson i Björkäng samt

nr 395 av herr Johnsson i Kastanjegården
m. fl.

I ett flertal av dessa motioner hade
yrkats avslag å propositionen.

I motionerna I: 295 och II: 389, vilka
voro likalydande, samt i motionerna
11:390 och 11:392 hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att när fråga
vore om komplettering arv jordbruksfastighet
och förvärvet föranledde lantmäteriförrättning,
tillstånd av lantbruksnämnden
till förvärvet skulle få
ersättas med ett av förrättningslantmätaren
avgivet intyg, att det ej förelåge
sådant fall som avsåges i 3 § första
stycket jordförvärvslagen och att förvärvet
ej heller skett huvudsakligen för
kapitalplacering.

Tillika hade utskottet i anslutning
till behandlingen av propositionen och
de i anledning av densamma väckta
motionerna till behandling förehaft ytterligare
sex motioner, nämligen inom
första kammaren

Nr 13. 173

Torsdagen den 12 april 1951.

Ändring i lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, m. m.

nr 217 av herr Andrén in. fl. samt
nr 218 av herr Hermansson, Herbert,
och herr Pålsson,

ävensom inom andra kammaren
nr 290 av herrar Lindström och Jacobson
i Vilhelmina,

nr 294 av herr Svensson i Stenkyrka
m. fl.,

nr 299 av herr Hjalmarson m. fl.,
samt

nr 377 av herr Hieggblom.

I motionerna I: 217 och II: 299, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen för sin del ville besluta om
upphävande av lagen om kronans förköpsrätt
från och med den 1 juli 1951.

I motionen 11:377 hade hemställts,
att riksdagen för sin del ville besluta,
att ur jordförvärvslagen utesluta 4 §
ävensom i 6 § bestämmelsen om att
förvärvaren måste visa, att han icke
vore ägare av annan fastighet med jordbruk.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte antaga det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag angående ändring i lagen den
17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet
samt alltså avslå motionerna I: 294 och
11:393, 1:297 och 11:395, 11:391 samt
I: 296 och II: 394 i vad de avsåge nämnda
lagförslag;

B. att motionerna 1:217 och 11:299
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. att riksdagen måtte antaga de genom
propositionen framlagda förslagen
till lag angående ändring i lagen den
30 juni 1947 (nr 324) om kronans förköpsrätt
och till lag angående ändrad
lydelse av 2 och 4 §§ lagen den 22 december
1943 (nr 884) om arrendators
förköpsrätt samt alltså avslå motionerna
1:294 och 11:393, 1:297 och 11:395,
II: 391 samt I: 296 och II: 394 i vad de
avsåge nämnda båda lagförslag;

I). att motionerna I: 295 och II: 389,

II: 390 samt II: 392, i den mån de icke
kunde anses besvarade genom vad utskottet
anfört i sin motivering, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; E.

att motionerna 1:218 och 11:294,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet anfört i sin
motivering, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

F. att motionen II: 377 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

G. att motionen 11:290, i den mån
den icke kunde anses besvarad genom
vad utskottet anfört i sin motivering,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

A. 1) av herrar Holmbäck, Eskilsson,
Stjärne, Åhman och Larsson i Karlstad,
vilka ansett att utskottet i punkten A.
bort hemställa, att riksdagen måtte avslå
det genom propositionen framlagda
förslaget till lag angående ändring i
lagen den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet
samt alltså bifalla motionerna
I: 294 och II: 293, I: 297 och
11:395, 11:391 samt 1:296 och 11:394
i vad däri yrkats avslag å nämnda lagförslag; A.

2) av herrar Werner, Ivar Persson
och Jansson i Aspeboda, vilka ansett
att utskottet i punkten A. bort hemställa,
att riksdagen måtte avslå det
genom propositionen framlagda förslaget
till lag angående ändring i lagen
den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet
samt alltså bifalla motionerna
1:294 och 11:393, 1:297 och 11:395,
11:391 samt 1:296 och 11:394 i vad
däri yrkats avslag å nämnda lagförslag
ävensom i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t i samband med
frågan om eventuell förlängning av giltighetstiden
för omförmälda lag ville

Nr 13.

174

Torsdagen den 12 april 1951.

Ändring i lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, ni. m.

för riksdagen framlägga förslag till ändring
av lagen den 12 maj 1917 (nr 189)
om expropriation;

B. av herrar Eskilsson och Larsson i
Karlstad, vilka ansett att utskottet i
punkten B. bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
1:217 och 11:299 för sin del antaga av
dessa reservanter framlagt förslag till
lag om upphävande av lagen den 30
juni 1947 (nr 324) om kronans förköpsrätt; C.

1) av herrar Halmbäck, Eskilsson,
Stjärnc, Ähman och Larsson i Karlstad,
vilka ansett att utskottet i punkten C.
bort hemställa, att riksdagen måtte avslå
de genom propositionen framlagda
förslagen till lag angående ändring i lagen
den 30 juni 1947 (nr 324) om kronans
förköpsrätt och till lag angående
ändrad lydelse av 2 och 4 §§ lagen den
22 december 1943 (nr 884) om arrendators
förköpsrätt samt alltså bifalla
motionerna 1:294 och 11:393, 1:297
och 11:395, 11:391 samt 1:296 och
II: 394 i vad de avsåge nämnda båda
lagförslag;

C. 2) av herrar Werner, Ivar Persson
och Jansson i Aspeboda, vilka ansett
att utskottet i punkten C. bort hemställa,

att riksdagen----[lika med reservationen
under C. 1)]---båda

lagförslag;

D. av herrar Holmbäck, Carl Eriksson,
Nils A. Larsson, Eskilsson, Stjärne,
Ähman och Larsson i Karlstad, vilka
ansett, att utskottet i punkten D. bort
hemställa, att motionerna 1:295 och
II: 389, II: 390 samt II: 392 måtte anses
besvarade genom vad nämnda reservanter
anfört i sin motivering.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr STJÄRNE: Herr talman! I den
nu gällande 1948 års lag om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet
äro förvärv medelst inrop på

exekutiv auktion undantagna från lagens
bestämmelser. Så var även fallet
enligt 1945 års lag. I nu föreliggande
lagförslag yrkas dels ändring av sistnämnda
undantagsbestämmelser och
dels tillståndsprövning för gåvoförvärv
i likhet med andra förvärv av jordbruksfastighet.

Vad först angår förvärv på exekutiv
auktion innebär lagförslaget, vilket biträtts
av utskottets majoritet, att fastighet
får förvärvas genom sådant inrop
men måste avyttras inom två år från
det auktionen vunnit laga kraft, såvida
inroparen inte erhåller lantbruksnämndens
tillstånd att förvärva och behålla
fastigheten. I annat fall och om fastigheten
inte avyttras frivilligt inom
nämnda tid skall tvångsauktion anordnas.
I vissa fall kan dock länsstyrelsen
medgiva skäligt anstånd.

Ändringsförslagen åsyfta att förhindra,
att lagen kringgås genom illegalt
anordnade exekutiva auktioner.
Undantagsställningen för dessa var
starkt motiverad av departementschefen
i förslaget till 1945 års lag. Även i
propositionen om nu gällande lag förklarades,
att denna undantagsställning
borde bibehållas, trots att det i båda
fallen stod klart, att lagen skulle kunna
kringgås genom exekutiva förvärv. Det
torde inte råda något tvivel om att det
var hänsyn till fastighetskrediten som
bestämde departementschefens ställningstagande
i detta avseende. Från intet
håll har heller gjorts gällande, att
mindre hänsyn till fastighetskrediten
bör tagas nu än åren 1945 och 1948.
Departementschefen uttalar även nu,
att lojala inteckningsborgenärer böra beredas
skydd. Så har också skett i det
nya förslaget, när det gäller banker och
andra kreditinrättningar. Dessa träffas
inte av lagskärpningen. De kunna utan
hinder därav inropa fastigheten på såväl
den första som den andra exekutiva
auktionen utan annan avyttringsskyldighet
än den gällande lag föreskriver.

Däremot beröres huvuddelen av de

175

Torsdagen den 12 april 1951. Xr 13.

Ändring i lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, m. ni.

privata kreditgivarna av den föreslagna
lagskärpningen i hela dess vidd. För
sådana inteckningshavare, som tänka
inropa fastigheten på exekutiv auktion
för att skydda sin fordran, föreligger
skyldighet att avyttra fastigheten, såvida
förutnämnda tillstånd inte kunnat
erhållas. Utan sådant tillstånd få de inte
heller uppträda som anbudsgivare på
den tvångsauktion, som måste följa,
även om de ha panträtt i fastigheten.
Om de inte fylla fordringarna för att
på vanligt sätt förvärva jordbruksfastighet,
få de hålla sig undan även här.
Visst anstånd med tvångsauktionens
anordnande kan, som jag redan nämnt,
beviljas, men aldrig så stor inteckningsfordran
i fastigheten berättigar inte i
och för sig till förvärv av denna. Därom
säger departementschefen: »Även
med dessa jämkningar skulle emellertid
den olägenheten kvarstå att förlustrisken
för inteckningshavarna bleve avsevärd
i de fall då tvångsförsäljning
måste komma till stånd.»

Att sådana lagbestämmelser komma
att verka hämmande på den så ofta anlitade
form av jordbrukskredit, som
består i att släktingar, grannar och vänner
förstärka inteckningskredit med
borgen, ligger i öppen dag. Enligt vår
uppfattning måste det finnas mycket
starka skäl, om denna smidiga och ur
social synpunkt betydelsefulla kreditgivning
på minsta vis skall få äventyras.
I princip synes även departementschefen
dela denna uppfattning. Vad har
då hänt som motiverar hans ändrade
inställning till de exekutiva auktionerna
och som har föranlett denna ytterst
tillkrånglade lagstiftning? Jo det,
att det förutsedda har inträffat. Lagen
har kringgåtts i några fall genom alt
exekutiva auktioner ha arrangerats för
olaga jordförvärv. Då frågar man sig,
om sådant missbruk har förekommit i
större utsträckning än vad som förutsattes
i jordförvärvslagen. Man kan
omöjligen påstå, att så är fallet. Det

styrkes inte heller av den i propositionen
redovisade utredningen rörande
antalet fall av missbruk. Per år och län
skulle antalet arrangerade exekutiva
auktioner genomsnittligt på sin höjd
belöpa sig till en enda auktion. Enligt
vår mening är detta antal så ringa, att
behovet att förhindra dem på intet sätt
överväger de skadeverkningar för den
enskilda fastighetskrediten, som med
all sannolikhet bli följden av den föreslagna
lagstiftningen.

Tre av lagrådets ledamöter uttala
härom följande: »Lagstiftaren har här
som alltid, när fråga är om förbudslagar,
vilka mer eller mindre sätta den
fria samfärdseln ur spel, all anledning
att besinna den fara som kan ligga i att
för den fullständiga effektivitetens
skull uppoffra andra betydelsefulla
värden. Sådana offer böra uppenbarligen
göras blott om de erfordras för
att en i och för sig nödvändig förbudslagstiftning
inte skall förfela sitt syfte.»

Därtill kommer, att nu gällande lag
om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet inte äger giltighet
längre än till den 30 juni 1953. Det är
således klart, att inte någon enda fastighet
kan komma att försäljas på
tvångsauktion inom nämnda tid. Lagförslaget
förutsätter, att jordförvärvslagen
förliinges. Den frågan bör enligt
vår mening inte föregripas genom att
man nu antager det föreliggande lagförslaget.

I propositionen föreslås också, att
jordförvärvslagen skall utsträckas och
tillämpas även vid förvärv genom gåva.
Det innebär enligt vår uppfattning ett
långt allvarligare ingrepp i den enskildes
rätt att förfoga över sin egendom
än vad jordförvärvslagen i övrigt innebär.
Lagrådet har också bestämt uttalat
sig emot antagandet av denna bestämmelse.
Även om något fall då denna
rättighet missbrukats kan påvisas,
motiveras därav inte, att denna urgamla
riitt skall fråntagas svenska

176 Nr 13. Torsdagen den 12 april 1951.

Ändring i lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, m. m.

medborgare och göras beroende av ett
statligt organs prövning och tillståndsgivning.

Jordförvärvslagen är i sin helhet en
typisk tvångslagstiftning. Den ingriper
hårt i svenska medborgares fria rätt att
förfoga över viss egendom. Det är en
gammal erfarenhet, att när man vill
tvångsreglera köpenskapen, kvarstår
det alltid några luckor, genom vilka
icke lojala medborgare söka slippa undan
bestämmelserna. Skall man då, som
här föreslagits, skärpa lagen? Det kan
man göra, men man uppnår ändå inte
den fullständiga effektiviteten. Säkerligen
kommer man att upptäcka nya
kryphål. Dessutom finns ju, som förut
liar påpekats, alltid risken att man
åstadkommer långt större skadeverkningar.

Med de motiveringar jag här har
sökt antyda öro vi reservanter för vår
del livligt övertygade om att den föreslagna
skärpningen inte bör komma
till stånd.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall
till reservation nr 1 under punkten A
av herr Holmbäck m. fl., vilken innebär
avslag på propositionen. Vidare
yrkar jag bifall till reservation nr 1
under punkten C, som avser lagförslaget
om inskränkning i arrendators förköpsrätt,
samt till reservationen vid
punkten D, som avser förenklat kontrollförfarande
vid lantmäteriförrättningar.
De sistnämnda reservationerna
torde komma att närmare motiveras av
andra reservanter.

Herr JANSSON i Aspeboda: Herr talman!
Sedan denna lag antogs torde
riksdagens ledamöter ha haft tillfälle
att sätta sig in i den och dess verkningar.
När nu omständigheterna ha
gjort, att frågan har måst upptagas
ånyo, behöver jag därför inte hålla något
längre anförande om densamma.

När jag fick taga del av det förslag
till komplettering av lagen, som nu

föreligger, kunde jag inte undgå att
fästa mig vid en åtminstone för mig
springande punkt, nämligen den private
inteckningshavarens rätt att själv
få taga och förvalta panten, om han
kommer i den situationen att så
måste ske.

Eftersom vi nu ha fått belägg för att
lagen inte har varit mera vattentät,
om jag så får uttrycka mig, än att en
del t. o. in. mycket fula fiskar ha haft
möjlighet att slippa ut ur nätet genom
kryphålen, skall jag redan från början
deklarera, att jag inte har motsatt
mig en sådan komplettering av lagen,
som gör den till vad den bör vara. Jag
skall inte spilla några ord på det faktum,
att vi när vi ha en lag måste vidtaga
åtgärder som göra den så effektiv
som den bör vara. Om man kompletterar
lagen på det föreslagna sättet, är
jag emellertid övertygad om att man
åstadkommer skada på annat håll,
nämligen på det område, där vi möta
dem som träda till för att bispringa
någon i ekonomiska svårigheter, när
den låneverksamhet, som banker och
andra kreditinrättningar bedriva, upphör.
När denna inte längre utgår, får
den privata hjälpverksamheten ofta
träda till, kanske utan att man har
några möjligheter att åtminstone för
dagen skaffa någon större säkerhet.

Den privata hjälpverksamheten går
då till på det sättet, att man antingen
för att öka banklånen skriver på borgen
eller också av eget kapital lånar
pengar till dem, som behöva hjälp för
dagen. Många ha blivit hjälpta på det
sättet, men vare sig en person ställer
sig som borgensman genom att skriva
på sitt namn eller lånar ut kontanta
medel söker han väl ändå få åtminstone
den täckning, som kan ligga närmast
till hands, nämligen den att inteckningarna
i vederbörande fastighet
ökas.

Nu medger man banker och andra
kreditinrättningar att taga panten, men
de privata kreditgivarna ställas utan -

177

Torsdagen den 12 april 1951. Nr 13.

Ändring i lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, m. m.

för denna möjlighet. Detta är något
som jag inte kan finna hör hemma i
vårt land, även om jag under de här
dagarna har fått höra alla de skäl, som
man kan hitta på, för att det skulle bli
så krångligt att skilja agnarna från vetet
— med agnar menar jag då dem
som på grund av att de varit tilltagsna
och mindre noggranna ha lyckats
skaffa sig ett antal gårdar trots lagens
existens. Jag tror emellertid att det
inte så mycket är antalet sådana fall,
som gjort att ett förslag om ändring
av lagen nu framlagts, utan mera själva
beskaffenheten av de objekt som det
rör sig om. Enligt uppgifter som jag
fått har det nämligen varit fråga om
rätt stora och bra gårdar.

När jag i utskottet förde fram den
linje, som jag och mina medreservanter
sedan ha följt i vår reservation, så
fanns det även bland dem, som på
grund av den föreliggande skrivningen
nu intagit en annan ställning, många
som gåvo mig rätt.

I vår reservation ha vi alternativt
yrkat bifall till den motion som i första
kammaren väckts av herrar Tjällgren
och Näsgård och i andra kammaren av
herrar Jönsson i Rossbol och Andersson
i Björkäng, men jag förmodar att
det också är hopplöst att vinna gehör
för detta yrkande här i kammaren.

Man anför nu att det ju inte är så
många år kvar innan frågan om jordförvärvslagens
bestånd skall bli föremål
för beslut av riksdagen, och det
kanske i samband därmed blir nödvändigt
att taga under omprövning,
huruvida inte de erfarenheter, som lagen
givit oss, böra föranleda ändringar
i vissa stycken av lagen. Vidare framhåller
man att det inte är säkert att
alla hål bli tilltäppta, om vi nu täppa
till de två hål, som det här är fråga
om, nämligen möjligheterna att ordna
försäljningar med hjälp av illegala inteckningar
och fiffel med gåvor. Det är
någon som har påpekat att det finns
inte mindre än 24 kryphål, som kunna

användas för att kringgå lagens bestämmelser.
Men så som de nu föreslagna
ändringarna äro utformade, med bestämmelse
om två års respit mellan
auktionerna, blir det ju inte så många
fall, där tiden hinner så att säga löpa
ut, innan frågan om lagens giltighet
återigen kommer upp.

Jag tror alltså inte att det genom de
i propositionen föreslagna bestämmelserna
kommer att ske så stor skada,
som man på en del håll velat göra gällande.
Men även om det på detta område
sker skada för en enda svensk
medborgare, anser jag att lagen är felaktig.
Jag måste därför, såsom jag tidigare
sagt, påyrka att lagtexten åtminstone
omarbetas på ett sådant sätt,
att den ger skydd för de privata långivare,
som få träda till när man inte
kan få hjälp på annat håll.

Herr talmannen tillsporde nu kammaren,
huruvida kammaren önskade
avbryta förhandlingarna för middagsrast
eller utan avbrott fortsätta desamma;
och beslöt kammaren enhälligt,
att sammanträdet skulle fortsättas.

Härefter anförde:

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
När jag nu går att med några ord
motivera utskottets ställningstagande
till föreliggande ärende, vill jag inledningsvis
erinra om att inskränkning i
rätten att förvärva fast egendom egentligen
inte är någon nyhet i svensk lagstiftning.
Den har funnits till i flera
former sedan rätt lång tid tillbaka. Sålunda
infördes år 1905 den s. k. norrländska
förbudslagen, som innebar att
i de norra delarna av landet juridiska
personer icke fingo förvärva fast egendom
utan särskilt tillstånd. Denna lags
giltighetsområde utsträcktes år 1925
till hela riket. Motivet för lagstiftningen
var att stoppa överföringen i bolags
ägo av enskilda fastigheter. En sådan
hade tidigare i betydande utsträckning

12 — Andra kammarena protokoll 7.95/. Nr 13.

178 Nr 13.

Torsdagen den 12 april 1951.

Ändring i lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, m. m.

förekommit och lett till icke önskvärda
ekonomiska och sociala konsekvenser.

År 1945 tillkom lagen om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet,
den s. k. jordförvärvslagen.
Motivet för denna lagstiftning var att
man ville förhindra att jordbruksfastigheter
i fortsättningen skulle kunna
bli rena spekulationsobjekt, och lagen
omfattar med vissa undantag praktiskt
taget alla jordbruksfastigheter. Tidigare
hade kapitalstarka personer, som icke
voro jordbrukare, förvärvat framför
allt skogsfastigheter i en utsträckning
som icke var lyckligt ur vare sig den
jordbrukande befolkningens eller andra
folkgruppers synpunkt och som icke
heller stod i överensstämmelse med
den allmänna jordpolitiken. Lagen
skärptes genom beslut vid 1948 års
riksdag. I dag behandla vi jordbruksministerns
förslag om några ändringar
och tillägg i lagstiftningen jämte därtill
hörande följdförfattningar.

Oavsett vilken mening man vid lagens
tillkomst hyste om densamma,
förefaller det mig i dagens läge vara
ställt utom varje tvivel att lagen haft
en betydande uppgift att fylla. Detta
har framför allt varit fallet under den
intensiva högkonjunktur som rått under
senare år. Genom lagens tillvaro
har nämligen i mycket stor utsträckning
kunnat förhindras att innehav av
jord och skog, från att ha varit en försörjningskälla
för innehavaren, blivit
ett rent spekulationsobjekt.

Under den tid som förflutit sedan
lagen trädde i kraft har det emellertid
visat sig, att bestämmelserna i vissa
fall ha kunnat kringgås. De båda föregående
talarna ha ju också medgivit
detta, fastän de ville förringa omfattningen
härav på ett sådant sätt, att det
enligt deras mening inte borde föranleda
vidtagandet av några förändringar
i lagstiftningen.

Det är egentligen på två sätt som
man har kunnat kringgå lagen. Det ena
är att köpare och säljare i samförstånd
ha arrangerat en exekutiv auktion, och

det andra är att man genom skentransaktioner
har givit överlåtelsen karaktären
av gåva. Det är nämligen ingenting
som hindrar att en person skänker
bort sin fastighet till vem som
helst, och man har då, för att undvika
att det hela skulle få fastighetstransaktions
karaktär, gjort detta och i stället
skaffat sig vederlag genom försäljning
av någon annan sak eller på annat
sätt.

Även om antalet konstaterade fall av
dylika kringgåenden inte är överväldigande
stort — det skall jag gärna medge
— så ligger det dock i den allmänna
laglydnadens intresse att sådana
missbruk icke få förekomma i fortsättningen.
När personer, som förvägrats
tillstånd att förvärva en viss fastighet,
efteråt öppet förklara, att detta inte
gjorde någonting därför att man ämnade
kringgå lagens bestämmelser genom
att ordna en exekutiv auktion, så
är detta i så hög grad stötande för
rättskänslan, att något måste göras för
att täppa till det kryphål som mindre
lagsolidariska människor begagna sig
av. Dessutom finns det nog anledning
befara, att antalet arrangerade auktioner
och gåvoöverlåtelser kommer att
ökas. Det är särskilt två omständigheter
som kunna bidraga härtill. Den ena
är den publicitet i tidningspressen och
den politiska diskussionen, som vissa
mera uppseendeväckande fall ha rönt,
och den andra är det förhållandet, att
skogsfastigheter under de senare åren
blivit alltmer eftersökta spekulationsobjekt.
Denna risk bestyrkes av en utredning
som har verkställts av utskottet
i samband med dess behandling av
ärendet. Om de nu föreslagna ändringarna
i lagen icke skulle godkännas avriksdagen,
så befarar jag att antalet
skenöverlåtelser kommer att betydligt
ökas.

Utskottet har stannat för att tillstyrka
förslaget om att försäljning på exekutiv
auktion och gåvoöverlåtelser skola
läggas under jordförvärvlagens kontroll.
Även de i anslutning härtill före -

Torsdagen den 12 april 1951.

Nr 13.

179

Ändring i lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, m. m.

slagna mindre ändringarna i lagen om
kronans förköpsrätt och lagen om arrendators
förköpsrätt ha tillstyrkts av
utskottet.

I samband med förevarande proposition
har utskottet behandlat några under
ordinarie motionstid väckta motioner,
vari dels yrkats vissa ändringar i
jordförvärvslagen och dels —- det gäller
en motion från högerhåll — upphävande
av lagen om kronans förköpsrätt.
Något yrkande om upphävande av
jordförvärvslagen som sådan har inte
framställts vare sig motionsledes eller
inom utskottet, något som kanske kan
tagas som ett bevis för att det numera
allmänt erkännes att jordförvärvslagen
ändock har haft en uppgift att fylla,
låt vara att det kan råda delade meningar
om uppgiftens betydelse. Jag
anser för min del att lagen har fyllt
en mycket betydande uppgift, men
andra anse att uppgiften varit av mera
begränsad karaktär.

Vad motionen om upphävande av
kronans förköpsrätt beträffar, anser utskottet
att man icke kan bedöma denna
lags värde utifrån verkningarna av lagen
under den korta tid som den tilllämpats.
Lagen tillkom nämligen så sent
som den 30 juni 1947, och dess verkningar
kunna icke — jag vill starkt
understryka detta —- såsom motionärerna
och reservanterna ha gjort gällande,
mätas i antalet förköpsfall. Lagens
viktigaste funktion är att frivilliga
försäljningar för rationaliseringsändamål
komma till stånd, och hur
många sådana försäljningar som skett
veta vi icke. Syftet att åstadkomma dylika
försäljningar torde nämligen i betydande
utsträckning uppnås genom lagens
blotta existens. Att antalet fall,
då förköpslagen behövt användas, är
jämförelsevis litet, bestyrker väl närmast
den av mig sålunda hävdade uppfattningen.
Med undantag av högerreservanterna
äro också utskottets ledamöter
ense om att motionen bör avslås.

Förutom den reservation, som anförts
av nyssnämnda reservanter, före -

ligga ytterligare några reservationsvis
framställda yrkanden, som jag nu vill
något beröra. I de två reservationer,
som herr Stjärne och herr Jansson i
Aspeboda här talat för, yrkas avslag
på propositionens förslag om ändringar
i jordförvärvslagen. Även om man bland
reservanterna varit ense på den punkten
har man inte, såsom även framgått
av de båda föregående talarnas anföranden,
kunnat enas om den motivering
som skulle anföras för detta avslagsyrkande.
Gemensamt för båda reservationerna
är emellertid, att där uttryckes
farhåga för att inteckningsborgenärernas
rätt icke skulle bli tillräckligt
skyddad genom de av departementschefen
föreslagna bestämmelserna
om fastighetsvärdering i samband med
tvångsauktion. För besparande av tid
skall jag tillåta mig rekommendera kammarens
ledamöter att läsa vad utskottet
har sagt om den saken på s. 44—48 i
sitt betänkande. Om det skulle vara
någon som inte tidigare läst vad utskottet
där anfört, förefaller det mig
vara en synnerligen lämplig lektyr under
den tid som debatten ytterligare
kan komma att pågå.

Innan jag går vidare vill jag emellertid
något stanna vid vad som yttrats
av de båda föregående talarna. Herr
Stjärne anförde såsom ett av sina huvudskäl
för att propositionen skulle
avslås, att jordförvärvslagens giltighetstid
är begränsad och att de ändringar,
som nu föreslås, nött och jämnt
skulle hinna träda i kraft, innan frågan
om lagens fortvaro kommer att upptagas
till prövning. Men den omständigheten
att jordförvärvslagen, när dess
giltighetstid en gång utgår, eventuellt
inte skulle förnyas, hindrar väl inte att
sådana uppenbara missbruk, som nu
ha förekommit, böra förebyggas. För
övrigt finns det inte i dagens situation
någonting som talar för annat än att
vi nog bli nödsakade att förnya lagen
när den nuvarande giltighetstiden utgår.
I varje fall äro de ändringar, som
nu föreslås, säkerligen ett verksamt

180 Nr 13.

Ändring i lagen om

medel för att täppa till de kryphål som
bevisligen ha använts under de senaste
åren.

Herr Jansson i Aspeboda menade, att
den enskilda toppkredit, som fastighetsägare
i vissa fall kunna få, skulle
bli mindre än tidigare. Om lagförslaget
antages, skulle enskilda borgenärer inte
bli så benägna att lämna hög toppkredit.
Det kan ju sägas, att så är fallet,
men jag är inte lika övertygad därom
som herr Jansson i Aspeboda. Om en
enskild borgenär tecknar borgen eller
lånar ut pengar för ett så högt belopp
som han vet överstiger fastighetens faktiska
värde, bär han ju även med nuvarande
lagstiftning anledning att vara
betänksam, ty den omständigheten att
han får panten i sin band skyddar honom
inte mer än i den mån panten
verkligen har det värde han har borgat
för.

Därtill kommer, att det finns en möjlighet
för lantbruksnämnden att göra
undantag beträffande tvångsauktionerna.
om det är en borgenär, som har hjälpt
en släkting eller en god vän med hög
toppkredit och detta har skett i lojalt
syfte utan att det bevisligen eller i övrigt
kan antagas, att han har lämnat
denna toppkredit för att förvärva fastigheten.
Jag förutsätter i sådana fall,
att lantbruksnämnderna komma att begagna
sig av denna möjlighet.

I den reservation som herr Jansson i
Aspeboda talade för — bondeförbundets
reservation — är det närmast formen
för hur missbruket skall motarbetas
som man har avvikande mening om.
I reservationen erkännes, att det finns
fog för att det allmänna söker rätta till
de missförhållanden, som nu äro rådande,
men reservanterna vilja inte gå
samma väg som departementschefen
utan föreslå en annan anordning. De
föreslå, att i stället för tvångsförsäljning
på exekutiv auktion skulle lantbruksnämnderna
inom viss tid få rättighet
hos Kung], Maj :t söka tillstånd
att expropriera fastigheten.

jordbruksfastighet, m. m.

Jag undrar, om reservanterna verkligen
ha tänkt igenom det problemet
riktigt. Det förutsätter en ändring av
expropriationslagen, och det förefaller
mig som om reservanternas tankegång
härvidlag innerst inne bottnade i en
överdriven kolartro på expropriationsdomstolarnas
överlägsenhet gentemot en
på administrativt sätt gjord värdering
av fastigheter.

De båda grupper av reservanter, som
jag nyss nämnde, ha även reserverat
sig, när det gäller frågan om ändringar
i lagarna om kronans förköpsrätt och
arrendators förköpsrätt. Då ändringsförslagen
i dessa avseenden blott avse
mindre saker och det egentligen inte är
fråga om något annat än en åtgärd, som
är ägnad att användas som ett effektivt
hjälpmedel vid befrämjandet av den
yttre rationaliseringen, tror jag att riksdagen
utan några betänkligheter kan
godtaga utskottsförslaget även i denna
del. Någon risk för de lojala arrendatorernas
rätt föreligger i det fallet icke.

Den sista reservationen är avgiven av
herr Holmbäck in. fl. och gäller kontrollförfarandet
vid lagens tillämpning.
En viss ändring av tillståndsgivningen
har diskuterats i sådana fall, där vid
lantmäteriförrättning förutsättningar
föreligga för erhållande av landsfiskalsintyg.
I dylika fall skulle sådant intyg i
stället kunna utfärdas av vederbörande
lantmätare. Detta har departementschefen
signalerat kunna ske på administrativ
väg. Det är med tillfredsställelse som
utskottet noterat detta, och vi förvänta
att denna ändring kommer till stånd
under den närmaste tiden. Reservanterna
vilja emellertid gå ännu ett steg längre.
De föreslå, att tillståndsprövningen
skall ersättas med intygsförfarande av
lantmätare även vid vissa förvärv i
samband med sammanläggning av fastigheter.

Detta förslag är emellertid av en mycket
mer vittgående karaktär och har
synnerligen långtgående följder. Ett
genomförande av förslaget kan bl. a.

Torsdagen den 12 april 1951.

inskränkning i rätten att förvärva

Torsdagen den 12 april 1951.

Nr 13. 181

Ändring i lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, m. m.

medföra, att det vid rationaliseringsarbetet
blir en förskjutning av de rent
jordpolitiska bedömandena från lantbruksnämnderna
till lantmäteriorganisationen.
Jag tror, att en sådan utveckling
inte vore lycklig. Jag erinrar
mig, att man från olika håll här i kammaren
— inte minst från de reservanters
sida, som här företräda den mening,
som herr Jansson i Aspeboda här
förfäktat — gjorts gällande, att man
inte alltför mycket skall låta enbart
tjänstemän avgöra jordpolitiska saker.
Man skall i stället i större utsträckning
anlita det sunda lekmannaomdömet. Ett
överflyttande av denna bedömning beträffande
de rent jordpolitiska frågorna
från lantbruksnämnderna till lantmätarna
och lantmäteriorganisationen
skulle väl ändå medföra att det lekmannamässiga,
rent praktiska bedömandet
skulle minskas och ersättas med
bedömande av en statlig tjänstemannakår.
Jag är för min del sannerligen oviss
om huruvida det kan bli nyttigt. Utskottet
har ansett det lämpligare att förslaget
blir föremål för övervägande när
frågan om jordförvärvslagens fortsatta
giltighet tages upp. Detta kan jag för
egen del vara med på, trots att jag, som
jag nyss nämnde, är mycket oviss om
huruvida en sådan överflyttning av de
rent jordpolitiska bedömandena kan
vara berättigad.

Herr talman! Jag skall nöja mig med
det nu anförda och hemställa om bifall
till utskottets förslag under samtliga de
punkter, som upptagits i utskottsutlåtandet.

Herr STJÄRNE (kort genmäle): Herr
talman! Utskottets ärade vice ordförande
framhöll här, att även om missbruken
av jordförvärvslagen hittills inte varit
så särskilt många, så komma de att
bli allt fler i framtiden. Detta skulle
särskilt bero på den behandling, som
frågan i dag erhållit här i kammaren.
Det är mycket möjligt att herr Andersson
i Löbbo har rätt härvidlag. Man

skall ju inte väcka den björn som sover.
Men i så fall hade det enligt min
mening varit bättre, att detta förslag
aldrig kommit fram.

Det är givetvis stötande för rättskänslan,
att sådana här missbruk förekomma
av rätten att förvärva jordbruksfastighet;
det skall jag visst inte förneka.
Men när man tänker på antalet fall i
andra sammanhang under den tid denna
tvångslag varit tillämplig, blir det
väl ändå en himmelsvid skillnad.

Sedan har här diskuterats den korta
giltighetstiden av den föreslagna lagen,
nämligen två år fram till den 30 juni
1953. Herr Andersson i Löbbo förutsatte,
att jordförvärvslagen skulle med
all säkerhet komma att förnyas, och
då hade det inte någon särskilt stor betydelse,
att det nu föreslagna tillägget
till lagen formellt skulle få endast
kort varaktighet. Han ansåg i stället,
att det under sådana förhållanden var
särskilt nyttigt att den nu föreslagna bestämmelsen
kom till redan nu. Ja, det
tror jag också är riktigt från de utgångspunkter,
som herr Andersson i
Löbbo har. Men det kan ju tänkas, att
det blir en annan ekonomisk situation
här i landet om två år. I stället för inflation
kunna vi ha deflation. Det kan
bli fallande priser på jordbruk och
skog, och då blir det inte alls så särskilt
angeläget, som herr Andersson i
Löbbo ville påstå, att ha en lag av detta
slag.

Jag vill inte förneka, att lagen hittills
haft en viss uppgift. Särskilt när
man tänker på att det är möjligt, att
det nu föreslagna tillägget kan få skadeverkningar
på just den enskilda kreditgivning,
som jag tidigare nämnde,
så är det dock ett mycket djärvt steg
att bifalla detta lagförslag. Det är självfallet
av största vikt och mycket värdefullt
för jordbrukarna, att de kunna få
sina inteckningar förstärkta på enskild
väg. Det är inte tu tal om annat än att
den möjligheten blir försvagad genom
den nu föreslagna lagen.

182 Nr 13.

Torsdagen den 12 april 1951.

Ändring i lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, m. m.

Vad sedan kontrollbestämmelserna
beträffar, så uttryckte herr Andersson i
Löbbo en farhåga för att det inte var
nyttigt att överflytta bedömandet från
lantbruksnämnderna till lantmäteriorganisationen,
då det gällde att ge tillstånd
till sammanläggningar och förstärkningar
av mindre jordbruk. Jag anser
för egen del, att lantmätarna äro lika
väl hemmastadda i gällande bestämmelser
rörande sammanläggningar som
lantbruksnämnderna. Jag kan därför
inte förstå, att det skulle föreligga någon
fara att förenkla proceduren på det sätt
som här föreslagits.

Herr HANSSON i Skegrie: Herr talman!
Jag vill först säga några ord till
herr Andersson i Löbbo. Hem Andersson
nämnde, att bondeförbundet hade hamnat
på avslagslinjen tillsammans med de
andra borgerliga partierna. Jag tycker
emellertid, att man väl ändå inte får
jämföra dessa ståndpunktstaganden så
där generellt. Herr Andersson måste
vara väl medveten om att representanterna
för det parti jag tillhör ursprungligen
voro positivt inställda i den här
frågan. Att de nu ha hamnat på avslagslinjen
är ju en följd därav, att det inte
varit möjligt att komma fram på den
positiva väg, som man från det hållet
helst skulle ha velat följa. Jag vill för
min del uttala en besvikelse över att
det föreliggande utskottsutlåtandet företer
denna splittring. Med litet god vilja
hade man kunnat ha i varje fall en reservation
mindre. Jag menar då den
från vårt håll. Meningsmotsättningarna
mellan utskottsmajoriteten och det parti
jag tillhör ha ju i denna fråga åtminstone
i sak varit synnerligen små och
inte större än att de som sagt med god
vilja hade kunnat överbryggas.

Den väsentliga skillnaden mellan vår
inställning här och utskottsmajoritetens
avser egentligen endast frågan
om lantbruksnämndens befogenheter att
tillämpa lagen. Där har utskottsmajori -

teten menat, att det räcker med att
man skriver, att utskottet förutsätter,
att om en borgenär inte har någon annan
utväg att skydda en fordran, så
skall vederbörande tillåtas att köpa
egendomen i fråga. Man har vidare
framhållit det önskvärda i att lantbruksnämnderna
betrakta det intresse,
som lojala kreditgivare ha. I stället
för dessa allmänna uttalanden i motiveringen
ville vi ha motsvarande bestämmelser
i lagtexten. Någon annan skillnad
finns egentligen inte mellan vår
och majoritetens ståndpunkt.

Jag vill gärna instämma med herr
Andersson i Löbbo i att det förhållandet,
att det endast är ett litet antal auktioner
som hittills förekommit, icke
alls är något motiv för att avslå det
föreliggande lagförslaget. Om det finns
en lag, så är det i laglydnadens intresse
att lagen också efterleves.

En lämplig plattform för att komma
fram till en samförståndslösning i denna
fråga hade enligt min mening varit
de motioner, som väckts i första kammaren
av herrar Tjällgren och Näsgård
och i denna kammare av herrar
Jönsson i Rossbol och Andersson i
Björkäng. De sympatier för dessa motioner,
som under utskottsbehandlingen
uttalades även från utskottsmajoritetens
sida, finner jag beklagligt nog inte återgivna
på något sätt i det föreliggande
utlåtandet. Det äro vi väl ändå överens
om att de arrangerade auktionerna
äro ett oting och att vi på allt sätt böra
försöka förhindra dem. Men att man
för den skull skall behöva öka risken
för folk som vill lämna lojala krediter
eller vill göra lojala köp, det tycker
jag inte är nödvändigt.

Man kan befara, att följden av den
nu föreslagna lagen faktiskt blir den,
att dessa lojala inteckningshavare kunna
bli sämre ställda än de spekulativa
fordringsägarna. Det sades ju här av
en föregående talare, att det är mycket
vanligt att anhöriga, goda vänner och
grannar till en ung nystartande jordbru -

Torsdagen den 12 april 1951.

Nr 13. 183

Ändring i lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, m. m.

kare teckna borgen för denne. Det är
också oftast på det sättet, att dessa borgensmän
själva äro jordägare. På grund
härav ha de ett vad man säger »bra
namn* i banken, men samtidigt ha
dessa just på grund av sin egenskap avjordägare
en ur jordförvärvslagens synpunkt
sämre ställning än övriga borgensmän,
då det gäller att skydda sin
fordran. De tidigare jordägarna äro ju
i princip utestängda från att förvärva
ännu en fastighet, därest de själva ha
ett bärkraftigt jordbruk. I detta predikament,
alltså att man på grund av ett
tidigare fastighetsinnehav inte har rätt
att enligt lagens principer få inköpa en
fastighet för att skydda en fordran,
befinner sig en mycket stor del av de
privata kreditgivarna och borgensmännen.
Denna bestämmelse om att en jordägare
i princip inte får äga mer än en
fastighet uppskattas naturligtvis av de
unga jordbrukarsönerna. Därigenom
bli de nämligen kvitt en konkurrenskraftig
kategori av köpare. Dessa borgensmän,
som tidigare inneha en jordbruksfastighet,
komma emellertid, som
jag sade, vid den följande tvångsauktionen
i en mycket dålig ställning.

Nu har man här från utskottets sida
sagt, att dessa kreditgivare kunna erhålla
jordbruksnämndernas tillstånd att
inropa en viss fastighet, om de kunna
lämna bevis för att de annars sakna
möjlighet att trygga sin fordran. Ja, det
är ju på den punkten vi ha litet delade
meningar om lantbruksnämndernas
möjligheter och vilja att ge dylika tillstånd.

•lag betvivlar inte, att de utskottsledamöter,
som utformat majoritetens förslag
och vilka själva tillhöra olika
lantbruksnämnder, ha full förståelse
för i vilka fall man skall döma på det
ena eller andra sättet. Men att för den
skull generellt räkna med att alla lantbruksnämnder
komma att tillämpa denna
vidsynthet, det äro vi däremot inte
så säkra på. Därtill ha dessa lantbruksnämnder
eu alltför skiftande samman -

sättning. Dessutom kan det förekomma,
att en lantbruksnämnd i dessa fall kan
få uppträda inte endast som domare
utan även som part i målet. Man kan
nämligen tänka sig, att även lantbruksnämnden
skulle vilja på exekutiv auktion
inropa den ifrågavarande fastigheten.
Under sådana förhållanden mena
vi för vår del, att den formulering, som
gjorts i utskottets motivering med orden
att man förutsätter etc. och att man
vill framhålla det önskvärda i etc., inte
är stark nog för att ge trygghet åt de
lojala fordringsägarna.

Det synes mig även som om utskottsmajoriteten
har övervärderat det av
utmätningsmannen åsatta lägsta värdet
å fastigheten. Man har sagt att därigenom
har man ändå en trygghet för att
egendomen inte blir såld till för lågt
pris. Jag får som min mening i det fallet
säga, att jag tror inte att detta lägsta
värde alltid blir sådant, att det tryggar
de översta fordringarna. I propositionen
har det sagts, att utmätningsmannen
skall samråda med lantbruksnämnden,
innan han sätter det lägsta värdet på
fastigheten. Även om de översta fordringarna
äro placerade inom en rimlig
ram för egendomens värde, måste man
ställa sig tvivlande till att lantbruksnämnden
kan påverka det av utmätningsmannen
åsatta lägsta värdet för
fastigheten.

En annan i samband med detta lagförslag
anförd motivering är enligt min
mening ännu mer riskfylld. Det föreligger
nämligen risk för att på andra
vägar det åsatta lägsta värdet icke blir
tillräckligt. Med nuvarande höga byggnadskostnader
kommer utan tvekan
byggnadsbeståndet att i hög grad influera
på en utomstående, då det gäller
att värdera eu fastighet. För en köpare
är det inte samma sak, tv för honom
kan egendomen vara mera värd, eftersom
han inte bygger allt på en gång.
.lag åsyftar här de eventuella tillbyggnader
in. m., som böra förekomma. Ilan
kan i stiillet göra upp en plan för en

184 Nr 13.

Torsdagen den 12 april 1951.

Ändring i lagen om inskränkning i rätten

längre tidsperiod, och då blir priset
för fastigheten mer överkomligt för
honom. Han behöver på det sättet inte
samtidigt med köpet skaffa sig kredit
till bygget. Jag vill inte heller tillmäta
möjligheten att erhålla anstånd med
försäljningen det värde, som man här
har gjort. Sådant anstånd kan ju nämligen
endast beviljas den, som har en
inteckning, men däremot inte den, som
lämnat borgen för ett vanligt amorteringslån
i toppen.

Herr Andersson i Löbbo sade, att den
som givit kredit över fastighetens ^erkliga
värde icke bör skyddas. Men sådana
inteckningar, som ligga över fastighetens
värde, göras väl inte i samband
med köpet. När ett köp verkställes,
får man väl alltid räkna med
att fastigheten representerar ett värde,
som köparkretsen i allmänhet anser
vara skäligt — i varje fall inte mycket
däröver. Någon inteckning över detta
värde är det väl ingen som gör bara
för nöjet att göra en sådan inteckning.
De inteckningar, som herr Andersson
i Löbbo syftade på, dvs. sådana som
»ligga över skorstenen», som man brukar
säga, komma väl till senare, när
jordbrukaren på grund av förluster
eller av annan anledning måste skaffa
kredit. Då tar kreditgivaren en sådan
inteckning, därför att han kanske tror
att det eventuellt kan ligga ett värde
bakom. Dessa inteckningar i toppen
skall man nog inte blanda in i resonemanget
på detta stadium, när vi diskutera
själva köpet och krediterna i
samband med det.

Genom den formulering som detta
lagförslag har fått verkar det som om
man kommer att ytterligare förstärka
den förmögne köparens övertag över
den mindre förmögne, därigenom att
den förstnämnde kan skjuta till det
överst liggande kapitalet. Han behöver
inte anlita borgensutvägen, vilken är
alldeles speciellt riskfylld med den formulering
som här föreligger. De enda
spekulanter som stå på jämställd fot

att förvärva jordbruksfastighet, m. m.

med den förmögne spekulanten äro de,
som ha möjlighet att erhålla statligt
garantilån, alltså de obemedlade och
de mindre bemedlade. Vanliga jordbrukarsöner,
som i allmänhet ha relativt
blygsamma sparkapital, komma
ovillkorligen i det sämsta läget.

Jag har inte heller kunnat värja mig
för misstanken, att förslaget också kan
bidraga till spekulation i ett sänkt
jordvärde, ett sänkt pris på fastigheterna.
Det är mycket möjligt att man i
vissa fall kan åstadkomma detta. Om
det i en grupp köpare finns en förmögen
spekulant, som inte behöver anlita
borgensvägen, så kan han få fastigheten
för ett lägre pris än den annars
skulle betinga. Jag kan dock inte tro,
att det är köpare av denna kategori
som man här vill gynna.

Om det däremot i en grupp spekulanter
finns mer än en sådan förmögen
person, vinner man med vanlig konkurrens
ingenting annat än att man avstänger
spekulanter med svagare ekonomiskt
underlag.

Ja, herr talman, jag är inte reservant
i denna fråga, och jag skulle helst ha
sett att det parti jag tillhör icke hade
kommit att hamna på avslagslinjen.
Jag hade helst velat vara med om en
kompromiss, där vi på ett bättre sätt
hade kunnat trygga de kreditgivare,
vilkas inteckningar av naturliga skäl
måste ligga i toppen och som därmed
få ta stora risker.

Jag har därför icke något yrkande.

Herr ANDERSSON i Löbbo (kort genmäle):
Herr talman! Såväl i sitt huvudanförande
som i sin replik medgav
herr Stjärne, att missbruk i ett antal
fall hade kunnat konstateras. I repliken
sade han också att han trodde, att
antalet sådana fall kunde komma att
öka. Men om så är, förefaller det mig
som om det funnes goda motiv för herr
Stjärne att här ansluta sig till det
framlagda lagförslaget.

Torsdagen den 12 april 1951.

Nr 13. 185

Ändring i lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, m. m.

Sedan undrar jag om inte herr Hansson
i Skegrie i någon mån har missförstått
mig. Jag jämställde nämligen inte
generellt bondeförbundets reservation
med de övriga reservationerna. Tvärtom
underströk jag att man i bondeförbundsreservationen
har förordat, att
uppenbara missbruk böra förhindras.
Det framlägges dock i reservationen
icke något konkret förslag hur detta
skall gå till. Det finns ingen lagtext
från reservanternas sida om den saken,
utan bondeförbundets reservanter yrka
endast att alla åtgärder, syftande till
att täppa till kryphålen i jordförvärvslagen,
skola uppskjutas till den tidpunkt,
då lagens fortsatta existens
kommer att tagas under omprövning.
Men om det föreligger risk för att antalet
fall av missbruk kan komma att
öka, tycker jag att herr Hansson i
Skegrie, med den inställning han har,
borde ha mycket svårt att gå emot de
ändringsförslag, som departementschefen
har föreslagit.

Sedan påstod herr Hansson i Skegrie
att jag sagt, att sådana inteckningar
som ligga över fastighetens verkliga
värde icke böra skyddas. Jag yttrade
mig nog inte riktigt på det sättet. Jag
sade endast, att om man hade en sådan
inteckning eller fordran, eller om man
borgade för ett större belopp än panten
är värd, så var man under alla omständigheter,
hur det än gick, utsatt
för risken av ekonomisk förlust. Jag
tror inte det kan bestridas att så är
fallet.

Herr STJÄRNE (kort genmäle): Herr
talman! Utskottets talesman ville låta
påskina att jag medgivit, att antalet fall
av missbruk möjligen kan komma att
öka under de närmaste åren. Ja, men
orsaken härtill är i så fall den publicitet
som frågan har fått genom det
framlagda lagförslaget och dess behandling
i riksdagen. Om förslaget
icke hade lagts fram, hade säkerligen

fallen med förekomst av missbruk inte
kommit att öka under de två år som
återstå av jordförvärvslagens fortsatta
giltighetstid.

Enligt de uppgifter som lämnats till
utskottet uppgick hela antalet sådana
fall under 1950 till endast 20 stycken.
Det vet utskottets ärade vice ordförande
lika bra som jag. Men just på grund
av den publicitet som denna fråga nu
fått, kan det tänkas att, om lagen inte
blir antagen, antalet fall kommer
att öka.

Herr ANDERSSON i Löbbo (kort genmäle):
Herr talman! Jag ber att få erinra
om att den ökade publiciteten
kommit till stånd genom en rad mycket
uppmärksammade fall, som refererats
utförligt i tidningspressen och varit
föremål för allmän debatt. Den
publiciteten hade alltså kommit till
stånd, oavsett om statsrådet Sträng
framlagt denna proposition eller inte.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr ERICSSON i Sörsjön: Herr talman!
Jag har mer och mer kommit till
den uppfattningen, att de anmärkningar,
som riktas mot jordförvärvslagen,
grunda sig inte så mycket på de ändringar
som föreslås av Kungl. Maj:t
utan på den tilltagande oviljan mot lagen
som sådan.

Jag vill oförbehållsamt medge, att
denna lag är besvärlig för många medborgare.
Framför allt är den besvärlig
för dem, som äro spekulativt inriktade
och som av denna lag förhindras att
bedriva en riktigt fri företagsamhet.

Av de två anföranden, soin herr Jansson
i Aspeboda och herr Hansson i
Skegrie här hållit, har jag fått det intrycket,
att dessa två bondeförbundare
äro mycket positivt inriktade och inte
alls hysa någon önskan att avskaffa
jordförvärvslagen. Det vore ju också

186 Nr 13.

Torsdagen den 12 april 1951.

Ändring i lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, m. m.

ganska märkligt om så vore fallet. Jag
vill erinra om att det första lagförslaget
på detta område ju utarbetades under
herr Pehrsson-Bramstorps ledning,
ehuru det inte kommit att framläggas,
utan att det blev departementschefen
Sköld som kom att lägga fram lagförslaget,
ehuru i en i viss mån omarbetad
form.

Jag förstår inte reservanternas inställning
i denna fråga. När det nu
kan bevisas, att det finns luckor i lagen,
och om man över huvud taget erkänner
att denna lag har varit till
nytta inte minst för det svenska jordbruket,
varför vill man då inte vara
med om att göra lagen så effektiv som
möjligt? Min uppfattning är, att verkningarna
av lagen ha varit goda, och
jag frågar er, ärade kammarledamöter:
Hur tro ni att förhållandena i dag hade
varit, om vi icke hade haft jordförvärvslagens
tillståndstvång?

Jag är övertygad om att med de möjligheter
till goda inkomster, som nu
förefinnas, och med vårt ganska snabbt
sjunkande penningvärde skulle ett
stort antal jordbruksfastigheter då ha
övergått från jordbrukarnas ägo till sådana
personer, som för längre eller
kortare tid önskade investera pengar i
fasta värden.

Om man alltså erkänner att jordförvärvslagen
har fyllt och fyller en nyttig
uppgift, borde det väl också vara
angeläget att göra lagen så effektiv som
möjligt. Det är just vad man försöker
göra i här föreliggande lagförslag, som
avser att täppa till de värsta luckorna.
Det är möjligt att vi framdeles komma
att upptäcka ytterligare luckor, nya
möjligheter att kringgå jordförvärvslagen,
men genom att stoppa de arrangerade
exekutiva auktionerna och det illojala
förvärvandet av fastighet genom
gåva har man i alla fall täppt till
de viktigaste kryphålen. Inom parentes
vill jag säga, att det är mycket viktigt
att lagen ställer gåvomöjligheterna
under kontroll, eftersom det ju är gans -

ka lätt att förvärva ideella andelar i en
fastighet och på så sätt komma i besittning
av densamma.

Det har här från oppositionens sida
framförts som ett starkt argument, att
det ju har förekommit utomordentligt
få fall av exekutiva auktioner, som
man med säkerhet har kunnat konstatera
vara arrangerade. Det är alldeles
riktigt att deras antal icke har varit så
stort. Men jag vill fråga: Hur pass
många fall av överträdelser och illojalitet
måste förekomma, innan man är beredd
att vidta några åtgärder?

Enbart de arrangerade exekutiva
auktionernas antal får heller inte vara
avgörande härvidlag, utan man får nog
också se litet på de konstaterade överträdelsernas
art. Inom utskottet har det
redogjorts för en del flagranta fall av
uppenbart illojal karaktär, där exekutiv
auktion arrangerats, och jag skulle
finna det i högsta grad anmärkningsvärt,
om riksdagen i fortsättningen
skulle tolerera förekomsten av dylika
auktioner. Jag kan meddela, att det i
mitt hemlän förekommit ett sådant fall.
Där sades det uttryckligen ifrån, att
det inte spelade någon som helst roll
vad lantbruksnämnden hade beslutat
eller inte beslutat. Köpet skulle genomdrivas
under alla förhållanden.

Den starkaste invändning som nu
reses mot att de exekutiva auktionerna
komma under lagens kontroll är, att
detta kommer att skada den kreditgivning,
som lämnas av enskilda personer
vid fastighetsköp. Jag skall här
inte upprepa de argument, som utskottets
ärade vice ordförande därvidlag
anfört. Men det är ju här fråga om sådan
kredit som enskilda personer lämna
och för vilken det icke finns någon
täckning inom fastighetens verkliga
värde. Det är alltså en kreditgivning,
som så att säga ligger ovanför skorstenen.
Fordrar man verkligen att
statsmakterna i samband med den här
föreslagna lagändringen skola slå vakt
om sådan, jag vill säga osund kredit -

Torsdagen den 12 april 1951.

Nr 13. 187

Ändring i lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, m. m.

givning? Det tycker jag för min del är
oriktigt.

Jag vill tillägga, att ganska stora befogenheter
tillerkännas lantbruksnämnderna,
när det gäller att bevilja köptillstånd,
både vid exekutiv auktion
och annars. Jag är övertygad om att
dessa lantbruksnämnder äro sammansatta
av förståndiga och insiktsfulla
ledamöter, som komma att göra sitt
yttersta för att se till att sådana lojala,
enskilda kreditgivare, varom här är
fråga, i görligaste mån skyddas.

Under debatten i utskottet har det
sagts, att det egentligen endast är en
lantbruksnämnd i landet, som man kan
hysa mera förtroende för än för de
övriga. Jag skall dock inte nämna vilket
läns lantbruksnämnd som då åsyftades.
För egen del tror jag, att samtliga
lantbruksnämnder i landet äro sammansatta
av klokt och omdömesgillt folk.

Jag tror också, att när de nu föreslagna
lagändringarna ha fått verka
någon tid, så skola vi måhända uttrycka
förvåning över att man vid bestämmelsernas
tillkomst så starkt kritiserade
desamma och hyste farhågor för att de
skulle komma att skada den enskilda
kreditgivningen.

Sedan vill jag också säga några ord
om förköpslagen. I en av de väckta motionerna
har det framhållits, att många
medborgare på grund av förekomsten
av förköpslagen känna sig kränkta i
sitt rättsmedvetande. Detta tror jag är
ett ganska överdrivet påstående. Jag
kan nämna att lantbruksnämnden i
Kopparbergs län, som jag tillhör, då och
då av insiktsfulla och omdömesgilla
jordbrukare med förmåga att bedöma
vad som är rätt och orätt får mottaga
framställningar, i vilka vederbörande
hemställa, att lantbruksnämnden med
användande av statens förköpsrätt måtte
hjälpa dem att få sina jordbruksfastigheter
förstärkta.

Det har här framhållits, alt det i så
ytterligt få fall har förekommit att
lantbruksnämnd behövt tillgripa denna

förköpsrätt. Detta är riktigt. Den har
inte behövt tillgripas så värst ofta.
Men blotta förekomsten av denna lag
gör, att lantbruksnämnderna komma i
kontakt med såväl köpare som säljare.
Jag kan från denna talarstol vitsorda,
att det i mitt län åtskilliga gånger har
förekommit, att genom lantbruksnämndens
hjälp har det kunnat genomföras
köp utan att förköpslagen har behövt
tillgripas och där vederbörande parter
blivit helt tillfredsställda. Men dylika
fall redovisas ju inte i statistiken.

Till slut, herr talman, vill jag endast
säga ett par ord om den s. k. tillståndsgivningen.
Jag har ju visserligen gått
med på att sådana jordförvärv, som
landsfiskalerna tidigare haft hand om
och som ha medfört jorddelningsförrättning,
nu skola överföras till lantmätarna.
Men jag har nog för egen del
den uppfattningen, att det hade varit
mest lämpligt, att lantbruksnämnderna
hade fått övertaga hela intygsgivningen
i vad den gäller jordbruksfastighet. Tv
det är dock så, att lantbruksnämnderna
ha det största ansvaret när det gäller
att åstadkomma en rationalisering i
fråga om jordbruksfastigheterna, och
jag ställer mig tvivlande till möjligheten
att det, som man här har talat om,
skulle bli några praktiska förbättringar,
om intygsgivningen uppdelades på ett
större antal händer. Men jag har liksom
de andra i utskottet varit med om att
vi borde få en översyn av bestämmelserna,
och genom denna får man försöka
komma till en lösning som kan anses
tillfredsställande.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr JANSSON i Aspeboda (kort genmäle)
: llcrr talman! Jag försökte i mitt
första anförande fatta mig så kort som
möjligt med hänsyn till gårdagens långa
arbetsplenum, och jag hade inte heller
tänkt återkomma med någon replik.
Men både herr Andersson i Löbbo och

188 Nr 13.

Torsdagen den 12 april 1951.

Ändring i lagen om inskränkning i rätten

herr Ericsson i Sörsjön ha därefter berört
en sak, som jag känner mig tröstad
av ett ganska långt stycke, men inte
hela vägen. Det var när de påtalade den
privata kreditgivningen, som ofta lämnas
utan full täckning. De menade väl
då, även om det inte klart utsädes, att
kreditgivaren bör förstå, att han i sådana
fall får stå sitt eget kast.

Jag får ju säga, att jag har haft åtskilligt
att göra med sådana här saker.
Och om, som jag sade i mitt förra anförande,
olyckan är framme, så kan
jag själv få taga panten och förvalta
den samt avvakta den tidpunkt, som
för mig är mest lämplig. Jag skulle på
stående fot kunna ge både herr Andersson
i Löbbo och herr Ericsson i Sörsjön
adressen till sådana där hjälpsamma
men oförsiktiga kreditgivare, som
genom att de fått förvalta panten och
avvakta en lämplig tidpunkt ha kunnat
hålla sig skadeslösa.

Av båda dessa herrar, som ha talat
i denna sak, få vi som garanti, att lantbruksnämndernas
ledamöter ha ett mycket
gott hjärta, och det tror jag. Båda
talarna ha också understrukit, hur kloka
och förståndiga karlar det finns i
dessa nämnder. Ja, jag har aldrig ifrågasatt
annat än att när vi ha valt ledamöter
i lantbruksnämnderna, så ha vi
försökt välja de klokaste och bästa karlar
vi kunnat hitta på, men jag har
dock en erfarenhet, som sträcker sig
över tolv år, nämligen från en häradsrätt.
Men jag har funnit, att lagens
bokstav väger tyngre än ett gott hjärta
och kloka och förståndiga karlar, som
vilja handla på sitt sätt, ty det är dock
lagens bokstav, som har sista ordet.
Och jag tycker, att om ni ha haft så gott
hjärta tidigare, skulle ni nu ha kunnat
gå med på att få lagtexten ändrad, så
■dt jaS inte hade behövt gå härifrån i
dag med detta bekymmer.

Herr LARSSON i Karlstad: Herr talman!
Tredje lagutskottets ärade vice

att förvärva jordbruksfastighet, m. m.

ordförande började sitt anförande med
en erinran om jordförvärvslagens ursprungliga
syfte, som skulle vara att
förhindra jobberi med jordbruksfastigheter,
bevara jorden och skogen i
den jordbrukande befolkningens ägo
samt hindra spekulation i jord. Han ansåg,
att lagen i stort sett också fyllt sitt
ändamål i det avseendet, varför det
egentligen inte fanns någonting att anföra
mot densamma.

Lagen hade ju också andra syften,
om jag inte minns alldeles fel. Den
skulle bl. a. utestänga kapitalstarka
köpare, varigenom man tänkte sig kunna
förhindra prisstegringar, så att
mindre bemedlade jordbrukare skulle
kunna köpa sin jord billigare än om
konkurrensen vore fri. De som fingo
köpa jordbruken skulle alltså komma
att börja mindre skuldtyngda än vad
fallet skulle ha blivit vid fri konkurrens.

Man har nu fått vissa erfarenheter av
lagens verkan, och det skall inte bestridas,
att dessa i vissa avseenden ha varit
goda, men de ha också i vissa stycken
varit mindre goda. Att lagen har
bidragit till att stävja jobberiet med
jordbruksfastigheter är ju obestridligt,
och detta är naturligtvis en förtjänst
hos lagen — kanske dess enda.

Men det bör inte glömmas, att man
samtidigt har haft två andra lagar,
som verkat i enahanda riktning, nämligen
vanhävdslagcn och skogsvårdslagen.
Dessutom är det mycket antagligt,
att det oavbrutet fallande penningvärdet
har bidragit till minskning
av utbud av fastigheter över huvud
taget. Efterfrågan har nog funnits,
men utbuden ha varit begränsade. Jordförvärvslagen
har också, åtminstone i
viss utsträckning, hindrat välsituerade
personer från att förvärva och rusta upp
enskilda jordbruksfastigheter. Huruvida
detta har varit till nytta för landet
och det allmänna, ja, ens för den mindre
bemedlade jordbrukare som i stället
— många gånger utan tillgång till egna

Torsdagen den 12 april 1951.

Nr 13. 189

Ändring i lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, m. m.

medel ■— fått övertaga vederbörande
jordbruk, får väl framtiden utvisa. För
egen del är jag ganska tveksam på den
punkten.

Det torde kunna konstateras, att lagen
som medel att förhindra eu allmän
prisstegring har visat bristande effektivitet.
Prisstegringen har fortsatt på
samma sätt efter lagens tillkomst som
dessförinnan. Antalet jordförvärv till
överpris av kapitalstarka personer torde
också i allmänhet vara allför litet
i förhållande till totala antalet egendomsaffärer
för att kunna öva något
nämnvärt inflytande på det allmänna
prisläget. Dettas ändringar bero till
övervägande del på helt andra faktorer.

De nyblivna jordbrukare med alltför
svag ekonomi —- ibland helt medellösa
— som genom lantbruksnämndernas
förmedling och med hjälp av statens
garantilån blivit »sina egna», ha ofta
fått så stora skulder, att de sakna nödig
ekonomisk rörelsefrihet. Lagen har
sålunda i stället för att minska jordbrukarnas
skuldsättning i ganska många
fall bidragit till att öka densamma genom
att den infört en helt ny grupp,
nämligen helt medellösa personer, i
köparnas krets. Skulle penningvärdet
kunna stabiliseras — och det är ju en
utveckling, som statsmakterna säga sig
eftersträva —- komma många av dessa
nyvordna jordbrukare med toppbelånade
fastigheter i en ohållbar ekonomisk
ställning. I all synnerhet blir detta
fallet, om en rörlig ränta — enligt en
åsikt som många sakkunniga hysa men
vilken regeringen inte delar — måste
tillgripas som ett medel bland andra för
att hindra inflationen. Det må i förbigående
ifrågasättas, om inte just statens
alltför generösa långivning och
lånegarantier på olika områden utgjort
och utgöra ett verksamt bidrag till att
påskynda inflationen.

Verkningarna av jordförvärvslagen i
dess nuvarande form kunna sålunda
inte betecknas såsom enbart gynnsamma.
Ändå vill man skärpa den, och som

skäl härför anföres bl. a., att det förekommit
en del fall då lagen kringgåtts.
Även om så förhåller sig, bör man inte
förbise, att en skärpning av lagen kommer
att medföra ytterligare olägenheter.
Ett flertal remissinstanser med speciell
sakkunskap i juridiska frågor och på
fastighetskreditens område ha också
avstyrkt den föreslagna lagändringen av
skäl som verka starkt övertygande. Dessa
skäl, som återfinnas i propositionen,
ha här redovisats av reservanternas talesmän,
varför jag skall hoppa över dem
och med stöd av det nu anförda direkt
ansluta mig till de talare, som yrkat bifall
till den av herr Holmbäck m. fl. till
utlåtandet fogade, med A. 1) betecknade
reservationen.

Beträffande lagen om kronans förköpsrätt
vill jag framhålla följande. När
riksdagen år 1947 fattade beslut om
starkt vidgade statliga åtgärder för jordbrukets
rationalisering, skedde det i
den mycket behjärtansvärda avsikten
att åt jordbrukets befolkning bereda en
med andra jämförliga befolkningsgrupper
likvärdig levnadsstandard. För detta
ändamål skulle i rask takt skapas rationaliserade
brukningsdelar, som med
lämplig ägosammansättning skulle utgöra
en bättre försörjningsbas för innehavare
av s. k. familjejordbruk än
vad flertalet av de befintliga starkt
splittrade talrika småbruken erbjödo.
För att underlätta och påskynda verksamheten
utvidgades lagen om expropriation
och stiftades en ny lag om
kronans förköpsrätt till jordbruksfastigheter,
som kunde användas för rationaliseringsändamål.
Dessa lagar inneburo
betydande ingrepp i den enskilde jordbrukarens
förfoganderätt över sin egendom.
Riksdagens majoritet ansåg emellertid
denna verksamhet så angelägen
och brådskande att alla betänkligheter,
som anfördes mot en dylik lagstiftning,
lämnades obeaktade.

De förhoppningar, som förslagsställarna
på sin tid knöto till bl. a. lagen
om kronans förköpsrätt såsom medel

190 Nr 13.

Torsdagen den 12 april 1951.

Ändring i lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, m. m.

att effektivt främja jordbruksfastigheternas
rationalisering, kunna knappast
sägas ha gått i uppfyllelse. Enligt de
uppgifter som stått till tredje lagutskottets
förfogande har lagen hittills kommit
till användning endast i ett hundratal
fall. Några uppgifter om hur många fastigheter
som rationaliserats med dessa
köp ha icke meddelats. Antar man emellertid
att med varje förköp en annan
fastighet rationaliserats enligt dégens
krav, skulle man ha fått ca 100 sådana
på två år eller i medeltal ca 50 per år.
Antar man vidare att av landets enligt
1944 års jordbruksräkning över 200 000
brukningsdelar med mellan 2 och 10
hektar åker ungefär hälften är i behov
av rationalisering genom sammanläggning
eller på annat sätt och att därvid
halva antalet bortrationaliseras för att
läggas samman med den andra hälften
för att man skall få fram 50 000 rationella
familjejordbruk, skulle rationaliseringen
med förköpslagens hjälp kräva
en tid av ca tusen år! Så obetydlig har
lagens verkan varit hittills. Även med
en mycket kraftig felmarginal i denna
beräkning måste man finna ett så långsamt
verkande hjälpmedel skäligen menings-
och värdelöst för vårt jordbruks
rationalisering.

Har lagen om kronans förköpsrätt
sålunda varit av ringa värde för sitt
syfte, kan man å andra sidan säga, att
sällan har en lag kommit så stor förargelse
åstad hos dem som drabbats av
densamma. Detta är också förklarligt.
Den som ämnar köpa ett jordbruk beslutar
sig icke utan tämligen omfattande
undersökningar. När så vederbörande
funnit en gård som passar i pris,
med avseende på byggnadernas beskaffenhet,
läge osv., kommer staten och
lägger beslag på gården genom sin förköpsrätt.
Det är inte svårt att sätta sig
in i vederbörandes känslor i en sådan
situation.

Det måste gälla ett synnerligen viktigt
samhällsintresse för att ett mot den
enskilde så absolut hänsynslöst till -

vägagångssätt från det allmännas sida
skall kunna försvaras. Någon sådan
samhällsnytta kan svårligen åberopas i
här förevarande fall. Därtill veta vi för
dagen alltför litet om framtidens krav
på bl. a. rationell fastighetsbildning.
Det enda vi med säkerhet veta är, att
vad som var rationellt för några decennier
sedan är olämpligt och i behov
av genomgripande ändring nu. Vi veta
också att utvecklingen på jordbrukets
område genom mekanisering, nya produktionsmetoder,
odling av nya växtslag,
annan byggnadsteknik osv. tar sig
ständigt nya former, som medföra ändrade
betingelser i olika avseenden. Det
förefaller därför meningslöst eller rent
av riskabelt att med utgångspunkt från
dagens läge söka låsa fast utvecklingen
vid en viss typ av fastighetsbildning,
för vars genomförande krävas oöverskådliga
tidrymder.

Det kan också ifrågasättas, om icke
större frihet för det enskilda initiativet
skulle gynna rationaliseringen vida
mer än kronans förköpsrätt. Tredje
lagutskottets vice ordförande sade, att
lagen genom sin blotta tillvaro främjat
detta syfte, men om man ser på
statistiken från jordbruksräkningarna
1932, 1937 och 1944 — den senaste -—
finner man, att redan under denna tid
uppstod beträffande brukningsdelar av
här ifrågavarande storlek en tilltagande
minskning mellan varje räkning
(från 1937 till 1944 en minskning med
8 400). Alltså förekom även då utan
hjälp av någon lag en ganska betydande
rationalisering. De snäva bestämmelserna
i jordförvärvslagen och formaliteterna
med tillståndsprövning torde
i förening med förköpslagen ha verkat
hämmande på den frivilliga rationaliseringen
genom tillköp av lämpligt
belägen jord.

Slutligen utgör den för staten kostnadskrävande
prövningen av förköpsfallen
ett starkt skäl för lagens upphävande,
särskilt i en tid då staten av
finansiella skäl måste iakttaga största

Torsdagen den 12 april 1951.

Nr 13. 191

Ändring i lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, m. m.

sparsamhet med anslag även till de
mest behjärtansvärda ändamål.

Jag ber sålunda, herr talman, att få
yrka bifall till den av herr Eskilsson
och mig till utskottsutlåtandet fogade
reservationen B. Jag ber också att med
hänvisning till innehållet i reservationerna
få ansluta mig till redan framställda
yrkanden om bifall till de av
herr Holmbäck m. fl. avgivna reservationerna
Cl) och D.

Herr ÅHMAN: Herr talman! Jag skall
inte med många ord beröra förslaget
om skärpning av jordförvärvslagen.
Det synes mig som om de skäl, som
framförts inte endast av mitt eget partis
talesmän utan också av högerns och
bondeförbundets representanter, tillräckligt
klart bevisa, att framläggandet
av detta lagförslag just nu är tämligen
omotiverat. Utskottets vice ordförandes
resonemang och bevisföring i det
stycket finner jag ingalunda övertygande.
När han säger, att man vill täppa
till de möjligheter som finnas att överträda
lagen och att det är i den allmänna
laglydnadens intresse att dessa
möjligheter täppas till, gör jag mig den
frågan, om man genom att komma
fram med nya, mera krångliga och
mera detaljerade lagbestämmelser verkligen
åstadkommer en bättre laglydnad
hos medborgarna.

Det synes mig som om förslaget om
skärpning av jordförvärvslagen borde
ha handlagts på ett annat sätt. Man
borde enligt min mening lämpligen ha
tillsatt en utredning, som kunde ha varit
klar med ett förslag, när den provisoriska
lagen upphör att gälla. Ty
det är ju klart visat, att bestämmelserna
i det lagförslag som framlagts inte
med full effektivitet kunna komma att
tillämpas innan den provisoriska lagen
upphört att gälla. Herr Andersson i
Löbbo och herr Ericsson i Sörsjön
säga, att man genom det nya lagförslaget
vill söka täppa till det mesta av

hålen i den gamla lagen, men det finns
kanske sådana som man inte kan täppa
till. Det är detta, att försöket att täppa
till hålen inte kan bli fullt effektivt
förrän den gamla lagen har upphört,
som är det huvudsakliga skälet till att
jag för min del inte på detta stadium
kan gå med på lagförslaget.

Jag skall så be att något få syssla
med den skärpning av kronans förköpsrätt,
som föreslås i propositionen.
Den innebär ett försvagande av arrendatorernas
förköpsrätt, och jag kan för
min del inte godkänna ett dylikt arrangemang.
Jag anser, att det inte föreligger
tillräckliga skäl för eller behov
av att nu göra intrång i arrendatorernas
rätt till förköp, och därför vill jag,
herr talman, yrka avslag på Kungl.
Maj :ts förslag i förevarande avseende
och bifall till den reservation, som avgivits
av herr Holmbäck m. fl., med
beteckningen C. 1).

När det däremot gäller frågan om ett
upphävande av lagen om kronans förköpsrätt,
delar jag utskottsmajoritetens
mening, att man inte ännu helt kan bedöma
lagens verkningar, varför motionerna
nu inte böra föranleda någon
riksdagens åtgärd. Jag ansluter mig
därför till utskottets hemställan under
punkten B.

Den förenklingsåtgärd, som förordas
i motionerna I: 295, II: 389, II: 390 samt
II: 392, borde enligt min mening ha behandlats
mera positivt än som skett i
utskottets utlåtande. Jag skall emellertid
inte mera ingående syssla med detta.
De intresserade ledamöter av kammaren,
som tagit del av reservanternas
utlåtande under punkten D, ha säkerligen
blivit övertygade om att den
ståndpunkt reservanterna intaga är den
riktiga. Det måste anses vara en klok
åtgärd, att man något försöker förenkla
denna lag, i all synnerhet som lantbruksnämndernas
huvudman, lantbruksstyrelsen,
har föreslagit en dylik
förenkling och då den tillstyrkes av
lantmäteristyrelsen. Det förefaller mig

192 Nr 13.

Torsdagen den 12 april 1951.

Ändring i lagen om inskränkning i rätten

synnerligen egendomligt, att utskottet
är motståndare till de föreslagna åtgärderna.
Om man tar hänsyn till den
jämkning, som föreslås i den till punkten
D fogade reservationen, synes det
mig inte finnas anledning att tro, att
ett bifall till motionärernas förslag
skulle medföra några som helst olägenheter.
Jag ber därför, herr talman, att
få yrka bifall till den nämnda reservationen,
som innebär en betydande
förenkling av intygsgivningen.

Häruti instämde herr Löfroth.

Herr H.1EGGBLOM: Herr talman! När
man granskar den proposition med
förslag till skärpning av jordförvärvslagen,
som föreligger, förefaller det
vara alldeles tydligt, att man vid departementsbehandlingen
av detta ärende
inte haft en tanke på vad som står
i § 16 av regeringsformen. Där står
det med mycket gammaldags formulering,
att Kungl. Maj:t skall »ingen avhända
eller avhända låta något gods,
löst eller fast, utan rannsakning och
dom, i den ordning, Sveriges lag och
laga stadgar föreskriva».

Läser man kommentaren till denna
paragraf i regeringsformen, finner
man, att det i paragrafen inte åsyftas
något hinder mot en lagstiftning, varigenom
människor kunna avhändas sin
egendom, men det är ofrånkomligen
fastslaget, att avhändandet skall ske
med rannsakning och dom. I det lagförslag,
som nu föreligger, få emellertid
lantbruksnämnderna rätt att gentemot
en person, som inropat en egendom
på exekutiv auktion, inom två år
hos länsstyrelsen begära tvångsförsäljning.
Man är inte skyldig att hålla någon
rannsakning, och förresten äro
lantbruksnämnderna inte heller kapabla
att tjänstgöra som utövare av laga
rannsakning och dom i grundlagens
mening.

Nu ha vi visserligen under de senaste
veckorna både i utskottsrummen

att förvärva jordbruksfastighet, m. m.

och här i kammaren hört ofantligt
mycket av självberöm om lantbruksnämnderna,
och vad herr Ericsson i
Sörsjön sade i dag var bara ett ringa
eko av vad som förekommer i den vägen.
Man skulle nästan önska sig vara
en liten slav som viskade i lantbruksnämndsledamöternas
öra, att de i alla
fall äro svaga människor. I varje fall
äro de inte kapabla att träda i de
svenska rättsinstitutionernas ställe. Jag
har forskat i hur det ligger till med
avträdandet av egendom och har funnit,
att fram till denna dag har man
iakttagit grundlagens bestämmelser.
Det gäller vid exekutiv försäljning, och
det gäller vid expropriation. Även när
man häromåret införde förköpslagen
höll man så mycket på anständigheten,
att man tvingade lantbruksnämnderna
att gå till domstol och begära, att vederbörande
skulle bli dömd till att avträda
sin egendom.

Men här har man släppt alla dessa
hämningar och låter lantbruksnämnderna
helt enkelt påkalla en tvångsförsäljning.
Jag kan, herr talman, inte
inse att detta är förenligt med det som
grundlagen syftar till att bjuda som
skydd för ägare av fast och löst gods.
Det egendomliga är att fastän departementets
syfte varit att skapa ökad laglydnad,
genom att »täppa till hålen»
för sådana, som vilja krypa undan
jordförvärvslagens mening, så har man
genom detta förslag i stället hamnat i
en lag, som icke otvetydigt är förenlig
med urgamla rättsprinciper, som vi
återfinna i grundlagen. Om departementschefen
hade velat ge oss ett förslag
enligt principen att inte utan laga
rannsakning och dom beröva någon en
fast egendom, hade han haft att kriminalisera
dessa exekutiva auktioner på
grund av skenköp. Det borde inte ha
varit omöjligt. Det skulle i lagen kunnat
sägas att exekutiva auktioner tilllåtas
inte, om de äro grundade på skenköp.
Då hade man haft en fullt laglig
utväg och inte hamnat i detta, som gör

Torsdagen den 12 april 1951. Nr 13. 193

Ändring i lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, m. m.

det åtminstone för mig omöjligt att acceptera
ett sådant tillägg till lagen om
jordförvärv.

I så fall skulle det kanske ha varit
nödvändigt att skilja sådana skenköp,
som inte äro gjorda i dålig mening så
att säga, från sådana skenköp, som äro
gjorda i tydlig avsikt att kringgå lagens
mening. Lagens mening är ju att hindra
jordförvärv i spekulations- eller kapitalplaceringssyfte.
Jag har försökt från
lantbruksnämnderna få anvisning på
något sådant skenköp, och det egendomliga
är — det gäller emellertid
bara ett fall — att fallet i fråga inte
alls visade sig innebära någon avsikt
att åstadkomma förmånlig kapitalplacering
eller göra en spekulation. Det fall
jag fick anvisning på gällde ett industriföretag
på landsbygden, liggande i
närheten av en tätort, som för att trygga
sin framtida utveckling behövde köpa
till mer mark och för den skull ville
köpa ett närliggande litet jordbruk,
varom man också var överens med ägaren.
Denna transaktion ordnades genom
en exekutiv auktion. Jag ställde
frågan till en av dem som gjort upp
detta arrangemang: Varför vände ni er
inte till lantbruksnämnden och begärde
att få köpa? Det tycker jag inte att en
klok lantbruksnämnd skulle ha kunnat
vägra i en situation som denna. På detta
svarades, att man inte litade på att lantbruksnämnden
besatt det förståndet, att
den skulle medge detta, och att man,
för att inte riskera att få avslag av
nämnden i en sådan bär för alla uppenbar
angelägenhet, ordnade denna överlåtelse
genom en skenfordran, som drevs
in exekutivt. Det är med andra ord inte
alltid så, att de få fall, där denna metod
använts, ha betytt ett otillbörligt kringgående
av lagens bestämmelser. Ett exekutivt
köp kan också vara följden av
det osäkerlietstillstånd, som lantbruksnämndernas
stora makt vad gäller överlåtelse
av jordbruk skapar.

I bondeförbundsmotionen tycker jag
man spårar en god strävan efter att

skapa lagliga former för en skärpning
av lagen, och den återfinnes ju även i
reservationen, ehuru man av förklarliga
skäl inte i detalj har utformat den. Men
så som förslaget nu föreligger, med ett
alldeles tydligt frångående av kravet,
att när man skall beröva en människa
en fast egendom, skall detta ske med
laga rannsakning och dom, har jag
ingen möjlighet att för min del kunna
acceptera en sådan skärpning. Går jag
sedan till det rent praktiska, så har här
redan förut sagts så mycket om vad
detta betyder i fråga om möjligheten att
skapa rimliga förhållanden för jordbrukares
möjlighet att skaffa sig kredit,
det finns så många praktiska skäl emot
lagen, skäl som jag emellertid inte här
skall upprepa.

Samtidigt som utskottet haft att behandla
denna skärpning av jordförvärvslagen
har utskottet behandlat en
av mig väckt motion, syftande till en
minskning av lagens omfattning i så
måtto, att den bestämmelse skulle utgå
som stadgar att jordbrukare, som förut
äger jord, skall vara skyldig att skaffa
sig lantbruksnämndens tillstånd, om
han vill köpa mera jord. Utskottet har
avvisat motionen, dels av reella och
dels av formella skäl. Utskottet har
framhållit, att om den paragraf, som
jag önskar ta bort, försvinner ur lagen,
skulle en viss bestämmelse i § 3 i lagen
sakna innebörd. Jag vill medge, att min
motion tillkom under ganska brådskande
förhållanden och därför kanske inte
var på den punkten genomtänkt. Vi
fingo ju denna proposition på kvällen
sista dagen vi hade rätt att lämna motioner
vid riksdagens början, och jag
hade tänkt att man till denna proposition
skulle kunna knyta även avslagsyrkanden
i sådana paragrafer, som propositionen
inte direkt behandlade. Jag
trodde att vi skulle få hela lagtexten
i propositionen. Om så blivit fallet, hade
man kunnat yrka avslag på hela lagen,
om man hade önskat det, eller på vissa
gällande paragrafer.

13 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 111.

194 Nr 13.

Torsdagen den 12 april 1951.

Ändring i lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, m. m.

Då detta visade sig omöjligt skyndade
jag mig att ingripa beträffande den
punkt, där jag tycker att den nuvarande
lagen är som mest otillfredsställande,
nämligen i fråga om tvånget för jordbrukare
som förut äger jord att söka
tillstånd för att få förvärva mer — med
all risk för att sådant tillstånd inte
skall medges. Här kunde man räkna
upp ofantligt många fall, då en sådan
bestämmelse är till hinders för en lycklig
utveckling av jordbruk. Jag kan
exempelvis peka på de många fall som
föreligga, då en jordbrukare har flera
söner som vilja stanna kvar i yrket,
men av vilka alltså bara en kan överta
fädernegården. Då kan denna lag förhindra,
om lantbruksnämnden är ovänligt
inställd, att en sådan jordbrukare
köper till den eller de gårdar som behövas
för att han skall kunna överlämna
gårdar även åt övriga söner. Det
kan mycket väl vara så, att barnen äro
minderåriga och inte själva kunna ställas
som köpare; även i sådana fall vållar
denna lag en betydande mängd besvär.

Allt detta gör att lagen från min synpunkt
sett har karaktären av en klasslag,
som riktar sin udd mot jordbrukaren.
Om jag är en annan företagare, om
jag är en cykelreparatör som kan byta
ut mitt företag mot en bilverkstad, om
jag är en hantverkare som kan driva
fram mitt hantverk till en småindustri,
ja, då tycker man att jag är en duktig
människa, och inga hinder läggas i vägen
för mig att som företagare utvidga
min verksamhet. Men är jag en jordbrukare,
som börjat i små förhållanden
med min och hustruns arbetskraft som
enda tillgång, och jag lyckas i mitt arbete
och mina barn växa upp och jag
har möjlighet att köpa till mera jord i
närheten av den gård, där jag startat,
då har jag inte samma frihet som andra
företagare att utvidga min verksamhet
efter min egen vilja. Detta gör att denna
bestämmelse i lagen tycks mig vara den
mest motbjudande. Jag har i motionen

yrkat att den skulle falla bort, och jag
skall be att få ställa samma yrkande
bär. Om den paragrafen försvinner och
därigenom en bestämmelse i § 3 kommer
att hänga i luften, så gör detta
ingen skada, tv då kan den i varje fall
inte tillämpas.

Jag hörde att utskottets vice ordförande
hade förvånat sig över att det
inte från vårt partis eller från andra
partiers sida ställts ett avslagsyrkande
på hela lagen. Detta sammanhänger
med att man, så som propositionen förelåg,
inte kunde knyta ett totalt avslagsyrkande
till den utan fick nöja sig med
vad som kunde ifrågakomma. Jag vill
vidare säga att vi på vår sida äro fullt
på det klara med att den opposition,
som förelåg, när denna lagstiftning
genomfördes, såvitt vi kunna bedöma
inte alls har minskat utan tvärtom ökat.
Ur den synpunkten sett kunna de olyckliga
följderna av denna lag, som många
människor fäst sig vid, gärna få fortsätta
att värka ut fram till den dag, då
denna lag i alla fall skall prövas, eftersom
den ju är av endast provisorisk
beskaffenhet. .lag vill ha sagt detta till
herr vice ordföranden, som hade några
funderingar över varför intet avslagsyrkande
framställts.

Sedan kan man ju säga att inflationen
— som statsmakterna inte hejdat —
nog bidragit till att göra behovet av
lagstiftningar med samma syfte som
jordförvärvslagen större och större.
Men jag ber att få påpeka, att det alternativ
som man valde, när man framlade
jordförvärvslagen, var inte det
enda alternativet. Vid den inflation
som uppträdde efter första världskriget
fanns ingen jordförvärvslag, utan man
hade då en femårslag — eller hur man
kallade den — som hinder mot en för
stor expansion och spekulationer i jordförvärv.

Så komma vi till slut till förköpslagen,
rörande vilken yrkande är ställt,
att den skall upphävas. Den utgör enligt
min mening en belastning för förtroen -

Torsdagen den 12 april 1951.

Nr 13.

195

Ändring i lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, m. in.

det till lantbruksnämndernas sätt att
tillgodose jordbrukets intressen, och
den utgör en betydande belastning för
tjänstemännen. Det är här redan sagt,
och jag skall inte upprepa det, men av
de siffror herr Larsson i Karlstad här
presenterade framgår att under två år
har man med förköpslagens hjälp kommit
över hundra egendomar lämpade
för jordbrukets rationalisering. Därvidlag
vill jag säga, att denna lag mindre
är ett organ för att åstadkomma rationalisering
än ett organ för dem, som
ha lust till sin nästas hus, att med förköpslagens
hjälp ställa till trassel i
fråga om ägoöverlåtelser. .Tåg känner
till fall, då förköpslagen betytt att annars
möjliga sammanläggningar av jordbruk
aldrig blivit av på samma sätt som
skedde innan förköpslagen kom till.
Om det finns två jordbrukare som äro
grannar och vilja slå ihop sina jordbruk
och äro överens därom, veta de inte
om de våga göra någon affär, om lantbruksnämnden
sedan låter överenskommelsen
bestå eller fördelar den sålda
jorden på andra personer, fastän respektive
köpare och säljare inte ha
något intresse av att dessa skola komma
över just de jordbitarna, som de kommit
överens om att överlåta från den
ene till den andre. Detta är ett hinder
för den frivilliga rationaliseringen. Nu
var det så att när denna förköpslag
infördes och vi i särskilda utskottet
hårt diskuterade skälen för att den
skulle införas så var det skäl, som jag
minns starkast från olika partiers sida,
att vi måste ha förköpslagen, tv annars
bleve det ingenting bevänt med den
yttre rationaliseringen. Nu ha vi sett
några år gå och därvid funnit, att förköpslagen
inte alls behövs för att åstadkomma
yttre rationalisering. Dess bidrag
till denna ha varit praktiskt taget
betydelselösa, och då finns det inte
gärna någon anledning att låta denna
lag bestå liingre iin som är nödvändigt.
•lag ansluter mig därför till den reservation,
som herr Eskilsson avgivit och

i vilken yrkas på förköpslagens upphävande.

Herr talman! Jag har försökt plocka
ut de punkter, som jag satte upp litet
på förhand men som behandlats av tidigare
talare. Jag skall därför inte fortsätta
längre. Min personliga inställning
till detta avsnitt av frihetsinskränkningar
i fråga om jordäganderätten färgas
därav att jag är övertygad om att
som gren av ett fritt svenskt näringsliv
når det svenska jordbruket en framtid
som är önskvärd. Men de begränsningar
i näringslivets frihet, som dessa lagar
innebära, utgöra en belastning för
jordbrukets utveckling, som jag önskar
att riksdagen fortast möjligt avlägsnar.

Jag skall, herr talman, återkomma
med mina yrkanden när propositionsordningen
kommer. Jag ber dock nu
för egen del att under punkt F. få yrka
bifall till motionen II: 377. Ett sådant
yrkande har så vitt jag vet ännu inte
ställts.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Även om herr
Haeggblom inte ställde något direkt avslagsyrkande
på koncessionslagen som
sådan, lämnade han inte kammarens
ledamöter i någon tveksamhet om vad
han själv ansåg om lagen. Vi få väl ta
hans sista anförande som en förhandsavis
om vad han kommer att yrka och
vad vi andra, om vi leva och ha hälsan,
få bevittna 1953, när lagens prolongation
kommer på dagordningen.
Denna demonstrativa ovilja mot koncessionslagen
i och för sig ger mig anledning
att säga något principiellt om
själva lagstiftningen.

•lag är medveten om att det var
mången av oss som var tveksam 1945,
och vi voro väl det därför att vi då
hade bakom oss en period av relativt
stabiliserade priser och följaktligen ett
stabilt penningvärde. En hel del av
oss ifrågasatte kanske, om det fanns
anledning att göra detta hårda ingri -

196 Nr 13. Torsdagen den 12 april 1951.

Ändring i lagen om inskränkning i rätten

pande på ett speciellt område, om inte
utvecklingen skulle gå åt andra hållet
än som sedermera blivit fallet. Jag tror
att när vi prövade om denna lag 1948
det säkerligen var åtskilligt färre som
voro tveksamma, och när vi nu 1951
diskutera lagen har jag en mycket bestämd
uppfattning, att de tveksammas
antal har ytterligare reducerats. Förklaringen
ar så pass enkel som att när
vi nu ha den bakomliggande utvecklingen
klar för oss är det ingen tvekan
om, som det sagts här tidigare i
debatten, att därest denna koncessionslagstiftning
inte hade funnits till skulle
de svenska jordbrukarna ha suttit i
efterhand i konkurrensen om jorden,
framför allt då i fråga om skogsfastigheter.
Jag behöver inte närmare utveckla
detta, tv ingen kan väl gärna
stå upp och vederlägga mig om jag vågar
det påståendet, att vi haft en väsentlig
del i vart fall av de skogsbärande
fastigheterna på andra händer än
jordbrukarhänder och haft ytterligare
ett par grader av jordvärdestegring,
därest inte detta återhållande element
som koncessionslagen är funnits till.

I det förslag som nu ligger på riksdagens
bord yrkas från regeringens och
utskottets sida, att man täpper till ett
par luckor i lagen: de exekutiva auktionerna
och gåvoförfarandet. Fn ledamot
av tredje lagutskottet, herr Stjärne,
frågade vad det är som egentligen hänt
mellan 1945, 1948 och 1951, vad det
finns för anledning att just i dag komma
och skärpa lagen för att täppa till
även dessa båda hål. Ja, det har naturligtvis
hänt en hel del. Det är de
uppenbara spekulativa intressena, som
inte väjt för lagen, som ha gått vid
sidan om vad lagstiftarna ansett vara
riktigt och gjort det med frejdigt mod
och en viss skrytsam attityd inför offentligheten.
Jag behöver bara erinra
om det kända fallet i Västerbottens län;
och det finns åtskilliga andra fall i min
aktsamling, om så skulle vara erforderligt.
De visa något av en fördomsfri -

att förvärva jordbruksfastighet, m. m.

het och jag skulle vilja kalla det illojalitet
mot lagstiftningen, mot myndigheternas
beslut, som ha vidare aspekter
än vad som kan redovisas bara i de
20, 25 eller 30 fall av överträdelser,
som här i dag cirkulerat i debatten.
Man går så pass långt att man i pressen
annonserar, att spekulanter emot
betalning få köpa de råd, som ge dem
möjlighet att sätta koncessionslagstiftningen
offside och köpa skogsfastigheter
med bortseende från Kungl. Maj:ts
och riksdagens beslut. Det är en ren
och skär drift med den lagstiftande
makten, och det är en drift med samhället,
som har vidare verkningar än
vad det rent matematiska utslaget ger
vid handen. Det är ytterst en fråga om
förtroende och respekt för lag och rätt.
Jag försäkrar er, att jag ofta får brev
på mitt bord, i vilka indignerade hederliga
svenska medborgare vända sig
mot vad jag nyss beskrivit. Och känslan
för lag och rätt är ju så pass starkt
rotad hos det stora flertalet av svenska
folket att man får helt enkelt inte från
myndigheternas sida sitta med armarna
i kors och blunda för vad som sker,
om man vill bibehålla den känsla för
lag och rätt, som är ett förtroendekapital
hos medborgarna.

Om vi skola kunna komma till rätta
med den irritation och den reaktion,
som det här fört med sig, har jag för
min del inte sett någon annan utväg
än att ju förr desto hellre — jag beklagar
att det inte blev gjort förra året
— sätta ett stängsel för dessa hål, som
vi i dag hoppas kunna definitivt spika
igen.

Det är klart att det för människor
som inte kunnat följa detta spel bakom
kulisserna kan verka stötande, att man
även skall förhindra gåvoförfarandet,
att en svensk medborgare inte ogenerat
skall få bestämma över sin egendom
och lämna den i form av gåva till vem
han behagar. Jag ber då att få erinra
om att de allra flesta gåvorna äro av
den karaktär att de äro gåvor mellan

Torsdagen den 12 april 1951.

Nr 13.

197

Ändring i lagen om inskränkning

släkt och anförvanter. Men dessa ligga
ju vid sidan av den uppsyn och den
reglering som här föreslås. Det är inte
heller ovanligt att gåvorna ha formen
av donationer till stiftelser för olika
ändamål. Även de gåvorna ligga vid
sidan av denna skärpning. De kontrolleras
över huvud taget inte. Det är endast
en mindre del av gåvorna som
lagts under myndigheternas kontroll,
och det är bland dessa gåvor som man
träffar på avarter, som jag inte kan
uraktlåta att fästa stort avseende vid.
Jag presenterade ett exempel för första
kammaren i går, och jag kan inte uraktlåta
att även presentera det för
andra kammaren. Jag tar det bara som
ett bevis. Jag vet att det finns många
flera exempel på hur pass ogenerat
man går till väga.

Det finns i Stockholm en direktör,
som sysslar med tomtspekulationer och
som äger en del jordbruksfastigheter i
Stockholms län. Under 1950 ha tre av
dessa förvärvats genom gåvobrev. Men
han var inte nöjd med det utan köpte
sig ytterligare en fastighet, ett fullständigt
bärkraftigt bondejordbruk på 13
hektar åker och 95 hektar skogsmark.
Han betalade 80 000 kronor och sökte
förvärvstillstånd hos lantbruksnämnden.
Nämnden var av skäl som vi alla
förstå mycket tveksam och underställde
frågan Kungl. Maj ds bedömning. Innan
ärendet upptogs till avgörande i
jordbruksdepartementet, kom det eu
återkallelse av hela frågan med den
motiveringen, att fastighetens förutvarande
ägare nu skänkt gården till
stockholmsdirektören. Detta är ju ett
prov på att om man är tillräckligt ogenerad
kan man kosta på sig vad som
helst. Jag tycker att detta enda exempel
är tillräckligt för att kammarens
ledamöter skola dela min uppfattning,
att även om det här förekommer en
gång i varje län under varje år så är
det ett tillräckligt irritationsmoment
för att eu ärlig människa skall vilja
siitta stopp för det hela.

i rätten att förvärva jordbruksfastighet, m. m.

Herr Stjiirne anförde i sitt inlägg, att
här hade man skilt på kreditgivningen,
om det var en bank eller kreditinrättning
som stod som kreditgivare eller
om det var en enskild kreditgivare.
Det är inte av någon särskild veneration
för banker och kreditinrättningar
som denna skillnad kommit till, utan
det är helt enkelt så att enligt banklagen
måste dessa kreditinstitut sälja
sin fasta egendom, om de ropat in den
vid en exekutiv auktion för att rädda
fordringar. Och de ha bank- och fondinspektionen
över sig, som kontrollerar
att de inte lägga sig till med jordbruksfastigheter
utan sälja dem inom
föreskriven tid. Jag ställer mig bakom
de talare, herr Andersson i Löbbo och
herr Ericsson i Sörsjön m. fl., som bestämt
hävdat, att en sund fastighetskredit
omöjliggöres inte med de skärpningar
i förvärvslagen som här ligga
på riksdagens bord.

Här i kammaren ha inte de argument
kommit fram, som figurerade i
första kammaren och som debatterades
i utskottet, nämligen att majoriteten av
bankofullmäktige just med hänsyn till
intressena vid kreditgivningen inte velat
vara med på skärpningen. Om här
skulle föreligga en ofullständighet i
föredragningen är jag angelägen om att
understryka, att när bankofullmäktiges
majoritet avgav sitt yttrande hade man
som bas för sin synpunkt en av jordbruksdepartementet
utarbetad promemoria,
som var så konstruerad att det
endast var det bud, som en av lantbruksnämnden
godkänd köpare avgav,
som skulle vara avgörande för fastighetens
försäljningsvärde. Departementet
har tagit hänsyn till denna kritik
och kritiken från andra håll och presenterar
nu ett förslag, där själva värderingen
kommer in som ett avgörande
moment, där utmätningsmannen i samråd
med lantbruksnämnden skall göra
en marknadsmässig värdering. De inteckningar,
som ligga över denna
marknadsmässiga värdering, måste ju

198 Nr 13.

Torsdagen den 12 april 1951.

Ändring i lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, m. m.

vara inteckningar utan reellt värde
bakom sig, såvida man inte spekulerar
i fortsatt penningförsämring och fortsatta
stigande fastighetsvärden och räknar
med att inom 30, 40 eller 50 år
skola även inteckningar över skorstenen
ha ett reellt värde. Regeringen har
av kända skäl inte låtit dessa spekulationer
vara avgörande för hur man
skall betrakta den privata kreditgivningen.
Regeringen anser att om man
här lämnar garanti för att utslaget även
marknadsmässig värdering skall
vara avgörande för om fastigheten försäljes
eller inte, har man väl ändå garanterat
den sunda kreditgivningens
intressen.

Herr Stjärne vände sig vidare mot
att justeringarna i lagförslaget komma
så här tätt inpå lagens utlöpningstid.
Den går ju ut 1953, och finns det nu
anledning att göra denna revision? Jag
tror att vad jag inledningsvis sade är
tillräckligt argument för att inte vänta
en dag längre än vi ha väntat, och jag
är personligen ledsen över att jag åtminstone
inte ett år tidigare presenterat
förslaget för riksdagen. Mycket avvad
som är galet och varit galet under
1950 hade då kunnat vara ogjort. Man
frågar, om det är riktigt att nu göra
denna justering när vi om två år skola
ta ställning till själva lagen, att diskutera
en bedömning, som ligger ett par
år framåt i tiden då läget kan vara helt
annorlunda. Ja, man kan säga det teoretiskt,
men, värderade kammarledamöter,
är det någon av er som tror, att
även om utvecklingen går så bra som
vi önska och hoppas, nämligen att vi
skola lyckas med den stabilisering av
ekonomien och penningvärdet som vi
arbeta för, är det någon som tror att
vi redan om två år skola ha glömt bort
tiden 1945—1951 och vara beredda att
lämna fältet fritt för den uppdämda
köplust i fråga om jord- och skogsfastigheter,
som onekligen föreligger i
långa stycken på grund av koncessionslagen? -

Jag vill säga något om bondeförbundets
reservation. I sak liar man från
bondeförbundets sida varit ense med
regeringen och utskottsinajoriteten om
att det bör sättas en spärr för missbruket.
Men man gillar inte tekniken
och inte det förslag för att nå målet
som regeringen presenterar. Det har
sagts i herrar Werners, Ivar Perssons
och Janssons i Aspeboda reservation,
att man önskar en judiciell prövning,
en prövning domstolsvägen i stället för
den administrativa vägen. Ja, nu är det
väl så att det primära beslutet är ett
beslut av administrativ karaktär i båda
fallen, om man går regeringens linje
eller bondeförbundets. Man säger i
bondeförbundsreservationen, att man
skall angripa ett spekulationsköp, ett
illojalt köp genom att begära expropriation
av fastigheten, men just detta
att lantbruksnämnden begär expropriationen
är ju den primära åtgärden. Den
administrativa åtgärden är den primära,
och värderingen måste ju bli något
mera sekundärt betonad. Om man
går regeringens väg, så betyder det bara
kort och gott, som alla känna till, att
nämnden prövar vederbörande köpare''.
Refinnes han lämplig att sitta kvar på
fastigheten, får han sitta kvar. Om han
ej befinnes lämplig, får han ett åläggande
att sälja inom två år. Vägrar han
det, blir det tvångsauktion. Han kan
överklaga den administrativa vägen
ända upp till Kungl. Maj:t, men det får
han göra även enligt bondeförbundsreservationens
förslag: om nämnden
begär en expropriation, kan vederbörande
överklaga detta den administrativa
vägen ända upp till Kungl. Maj:t.
Men om man går vidare på bondeförbundsreservationen,
kommer man ju
in på det andra momentet, som är värderingen
av fastigheten. Här föreslå
Kungl. Maj:t och utskottet, att denna
värdering skall göras av en utmätningsman
i samråd med lantbruksnämnden;
det skall vara en marknadsmässig värdering.
Bondeförbundet föreslår en

Torsdagen den 12 april 1951.

Nr 13. 199

Ändring'' i lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, m. m.

judiciell prövning, som naturligtvis kan
överklagas i hovrätt och högsta domstolen.
Det är sannerligen intet snabbt
förfarande att gå bondeförbundets väg.
Det tar några år och för med sig bland
annat ett par, såsom jag betraktar det,
negativa följdföreteelser.

Enligt regeringens och utskottets förslag
kommer varje exekutiv affär automatiskt
på lantbruksnämndens bord,
där den prövas. Enligt bondeförbundets
linje måste ju lantbruksnämnden
taga initiativ i varje särskilt fall och
begära expropriation. Dessutom är jag
för min personliga del av den uppfattningen,
att om det finns en gnutta moral
kvar i den som på illojala vägar
försöker skaffa sig en jordbruksfastighet
så föreligger det ett större moment
av återhållsamhet, om han vet att så
fort affären är gjord presenteras den
för lantbruksnämnden. Och om, såsom
fallet många gånger är, han är en spekulant
som vill gå vid sidan om lag och
rätt, då utsättes han för denna diskriminerande
åtgärd att fastigheten tages
ifrån honom och det blir en exekutiv
auktion, en tvångsauktion. Vid en tilllämpning
av bondeförbundsreservationen
gör väl alltid en sådan där fördomsfri
herre den spekulationen, att
det ändå är möjligt att lantbruksnämnden
ej tar något initiativ. Han tänker:
Även om jag är trottoarbonde eller bolagsherre
kan det hända att lantbruksnämnden
inte precis har behov av min
jord och inte har något intresse av att
skaffa sig en fastighet här och en annan
dör. Han skall enligt jordförvärvslagen
ställas utanför men kan spekulera i att
det icke föreligger något speciellt intresse
från lantbruksnämndens sida
och att det därför är möjligt att han får
behålla fastigheten.

Det är möjligt att en del av kammarens
ledamöter icke delar min uppfattning
på denna punkt. Men jag har velat
delgiva eder den. .lag tror att om det
finns en smula av moral hos dem som
giva sig ut på dessa vägar så är det etl

starkare återhållande moment, om de
ha att räkna med att Kungl. Maj ds linje
blir gällande.

Vad som är en avgörande nackdel
med bondeförbundsreservationen är
naturligtvis att om kammaren följer den
så blir det ingenting gjort på två år.
Jag har haft det i regel intressanta och
angenäma uppdraget under de gångna
åren att vara gäst hos jordbrukarsammanslutningar
och tala på stora jordbrukarmöten
litet varstädes i landet.
Jag har tagit mig friheten att även debattera
denna fråga. Åtminstone en
av kammarens ledamöter, som sitter
här, kan verifiera vad jag säger. Det är
att bland jordbrukarna själva är reaktionen
stark, utomordentligt stark, mot
spekulanter som agera på sätt jag beskrivit.
Och besvikelsen skulle bli stor,
om riksdagens beslut i dag skulle resultera
i att ingenting blir gjort under de
närmaste två åren.

Jag vill vidare komma med en liten
kort replik till herr Jansson i Aspeboda.
Herr Jansson i Aspeboda säger på
sitt vanliga mycket kraftfulla och känslofulla
sätt, att om denna revidering av
lagen länder till skada för en enda
svensk medborgare, ja då har lagen
gjort skada. Jag tror att herr Jansson i
Aspeboda skall fundera över detta begrepp
en gång till. Det är alltid ett
subjektivt begrepp, om man anser att
man lider skada eller icke lider skada.
Det är ett subjektivt begrepp, beroende
på vem som råkar ut för det och från
vilket håll det kommer. En kapitalägare,
som förhindras att överflytta
bankkapital till en skogsfastighet, lider
alldeles uppenbart i dagens konjunktur
stor skada, men det har varit en skada,
som vi ha accepterat från riksdagens
sida just därför att man vill vinna värden,
som äro av mycket större betydelse
för det svenska samhället.

Jag vill även säga någonting till herr
Larsson i Karlstad. Jag åhörde lians inlägg
med stort intresse. Han använde eu
försiktig formulering, när han kritisc -

200

Nr 13.

Torsdagen den 12 april 1951.

Ändring i lagen om inskränkning i rätten

rade lagen, kanske beroende därpå att
hans civila ställning är sådan att han
på nära hand kunnat på sakkunnigt sätt
bedöma vad lagen ger och vad vi skulle
riskera, därest vi ej hade denna lagstiftning.
Herr Larsson säger att lagen
varit på gott och mindre gott. Skola vi
säga att detta uttryck är ett plus för
lagen? Den har hindrat jobberiet, men
när det gällt att hindra prisstegringen
har lagen haft en bristande effekt, säger
herr Larsson. Han vill icke utesluta
att den haft viss effekt, även om det ej
blivit den effekt han själv önskat. Han
säger vidare att den har icke nämnvärt
påverkat prisstegringen. Det måste ju
innebära, att den har dock i någon mån
påverkat prisstegringen i den riktning
vi önskat. Han säger vidare, att verkningarna
ha icke varit enbart gynnsamma,
men han bestrider ej att det
varit gynnsamma verkningar.

Jag var utomordentligt nyfiken på att
höra herr Larsson komma fram till ett
bifallsyrkande till utskottets förslag och
Kungl. Maj:ts proposition. Men han
hamnade med fotterna på den rätta sidan
och yrkade bifall till avslagsreservationen.
Jag förstår herr Larssons partipolitiska
dilemma. Jag skall följaktligen
icke orda mera om detta.

Jag vill slutligen till herr Haeggblom
säga, att när han byggde upp det väsentligaste
av sin kritik på regeringsformen,
så var det alldeles självfallet,
att vi litet till mans lystrade till och
funderade vad det nu hänt för någonting.
Dess bättre kunde vi erinra oss
att redan i den första bolagslagen av
1906 givas bolag rättighet att ropa in
fastigheter på exekutiv auktion, men de
åläggas att sälja dem på nytt inom en
tidrymd av tre år. Och därest de så
icke göra så ombesörjer länsstyrelsen
en tvångsauktion. Det är således exakt
samma metodik som regeringsförslaget
bygger på. Den lilla skillnaden av två
eller tre år i fråga om toleransen av
den tid, som vederbörande skall få inneha
fastigheten, har — det ger mig

att förvärva jordbruksfastighet, m. m.

nog herr Haeggblom rätt i — i varje fall
icke någon grundlagsmässig betydelse.
Det här hade aldrig skett förr, sade herr
Haeggblom. Jag ber att få erinra herr
Haeggblom om att 1916 sutto herr Haeggbloms
partivänner i regeringen i detta
land och prolongerade då bolagslagen
med just den bestämmelse, som herr
Haeggblom i dag anser vara kontroversiell
med de svenska grundlagarna.

Det är möjligt, herr talman, att vi så
här i efterhand kunna kosta på oss ett
beklagande av att herr Haeggbloms partivänner
i regeringsställning av anno
1916 icke hade herr Haeggblom såsom
gårdvar och vaktare för Sveriges grundlagar.

Herr ANDERSSON i Löbbo (kort genmäle):
Herr talman! Jag nämnde i mitt
första anförande att något yrkande om
upphävande av jordförvärvslagen icke
framställts. Det gav herr Haeggblom anledning
meddela, att han fortfarande
var motståndare till jordförvärvslagen
men att han av någon anledning försummat
att väcka motion härom vid
årets riksdag. Så tilläde han en sak som
jag fäste mig vid. .Tåg hoppas att jag
fattade honom rätt; i varje fall har jag
andemeningen klar för mig. Han säger,
att den inflationsrörelse, som pågår här
i landet och som statsmakterna icke
hejdat, nog bidragit till att göra behovet
av jordförvärvslagen större och
större. Detta ger mig bara anledning
att säga, att herr Haeggblom tycks tillhöra
de lyckliga människor, som helt
och hållet kunna bortse ifrån att våra
ekonomiska svårigheter här i landet ha
ett internationellt sammanhang. Om det
är medvetet eller omedvetet, därom vill
jag icke fälla något omdöme; jag bara
konstaterar faktum. Det kan nog kännas
lyckligt att hysa en dylik uppfattning
och tro på den. Men det kan icke
vara annat än en subjektiv uppfattning,
en ren trossak. Är det en trossak från
herr Haeggbloms sida, hyser jag den

Torsdagen den 12 april 1951.

Nr 13.

201

Ändring i lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, m. ni.

uppfattningen, att herr Haeggbloms tro i
detta avseende är en falsk tro.

Jag skulle för övrigt vilja roa mig
med att till herr Hseggblom ställa följande
spörsmål: I vilka avseenden har
herr Hseggblom medverkat till att minska
statens utgifter, och i vilka avseenden
har herr Hseggblom medverkat till att
söka stävja den pågående prisstegringen
på varor? Det har åtminstone icke
skett på det område, där herr Haeggblom
speciellt är intresserad, och inom
den centralorganisation, där herr Hseggblom
själv är chef. Jag säger icke detta
som en polemik mot herr Haeggbloms
uppfattning i åsyftade fall. Jag gör bara
ett enkelt konstaterande.

Herr JANSSON i Aspeboda (kort genmäle):
Herr talman! Jag fick en liten
replik av jordbruksministern för att
jag sade det där att om det är ett enda
fall, där man konstaterar att en skada
skett, så är denna lag skadlig. Jag menar
att så är det. Statsrådet menade,
att om man ger sig in på »överskorstenskrediter»,
som han uttryckte sig,
så finns det ju ingen mening i sådana
krediter. Det får jag också hålla med
om. Men jag vet icke om jag har mera
eller mindre erfarenhet än statsrådet
av hur många jordbrukare, som fått all
den hjälp, som egnahemsnämnden på
sin tid kunde giva dem, men som för att
kunna fortsätta sin verksamhet måst
därutöver lita till privat hjälpsamhet.
Ofta har den privita hjälpsamheten bestått
i att man skrivit på växlar. Det
är detsamma som att ikläda sig egen
skuld. En del ha varit omtänksamma
nog att inteckna en sådan här sak. Det
har skett, det sker, och jag förmodar
att det kommer att ske en privat hjälpverksamhet
liksom förut. Tv vi råda
icke över alla de omständigheter vi
möta. Då menar jag, att om man liar
hjälpt eu människa, som är i nöd, och
tagit i mät eller pant vad som finns
att taga man borde fä behålla och ut -

nyttja denna räddningsplanka så långt
det går, då är detta något som icke
rimmar med svensk lagstiftning. Att
detta icke kommer att ske så ofta få vi
väl hoppas. Men om ett sådant fall inträffar,
menar jag att det har uppstått
skada. Det är min uppfattning om denna
sak. Jag skall icke säga mera.

Herr STJÄRNE (kort genmäle): Herr
talman! Statsrådet säger här i sitt anförande
att man har garanterat att fastigheten
på en exekutiv auktion icke
skall säljas under ett värde, som motsvarar
en sund kreditgivning, och då
kan man icke begära mera. Men, herr
statsråd, det finns olika värderingsgrunder.
Det är möjligt att de som satt
sitt namn på en högt liggande inteckning
värderat fastigheten på ett helt annat
sätt än de offentliga värderingsinstanser
som åberopas. I stället för att
eventuellt förlora det kapital, som ligger
över denna »sunda» värdering, vill
personen i fråga kanske ytterst gärna
inköpa fastigheten på den andra exekutiva
auktionen, om han fått vara med
i spekulanternas krets. Men det är icke
alla som få det. Med sådana perspektiv
för ögonen, herr statsråd, undrar
jag, om icke de privata kreditgivarna
draga sig för att sätta sitt namn på inteckningar
åtminstone i den utsträckning
som förekommit hittills. För resten
säger statsrådet själv, såsom jag påpekade
i mitt förra anförande, följande:
»Även med dessa jämkningar skulle
emellertid den olägenheten kvarstå att
förlustrisken för inteckningshavarna
bleve avsevärd i de fall då tvångsförsäljning
måste komma till stånd.» Hur
skall man få detta att gå ihop, herr
statsråd?

Herr H/EGGBLOM (kort genmäle):
Herr talman! Jag är litet fundersam över
den taktik som utvecklats här med rätt
underliga undanmanövrer från det som
dock är sakens kärna. Här gäller det en
skärpning av jordförvärvslagen. Såväl

202

Nr 13.

Torsdagen den 12 april 1951.

Ändring i lagen om inskränkning i rätten

statsrådet som utskottets ordförande ville
gärna tala om jordförvärvslagen själv,
och herr Andersson i Löbbo gick till
sist ännu längre i sin undanmanöver
från att få saken diskuterad genom att
till mig ställa en mycket underlig fråga:
på vilket sätt jag bidragit till att minska
inflationen och vilka subventioner som
ägghandelns organisationer fått. Vill
man ej resonera i sak skall man bära sig
åt på det sättet. Jag skall be att få komma
tillbaka i fråga om minskningen av
utgifterna på innevarande års stat, när
nionde huvudtiteln slutbehandlas. Jag
skall rekommendera herr Andersson i
Löbbo att genomläsa de propositioner
om prisreglering som vi fått och där det
de sista åren tydligt och klart sägs
ifrån, att från Ägghandelsförbundets
sida begärts fria priser och inga subventioner.
Att sedan staten kastade dem
på oss och att det kostade staten pengar
kan jag sannerligen inte rå för.

Sedan vill jag säga, att när man talar
om vad som skulle ha hänt om inte
denna lag funnits, då resonerar man
faktiskt som om varenda jobbare i
detta land hade rätt att tvinga jordbrukarna
att sälja sina gårdar. Jordbrukarna
äro väl ändå fria människor som
själva bestämma om de skola sälja eller
inte.

Lika väl som inflationen kan locka
jobbare att köpa, lika väl har inflationen
minskat jordbrukarnas lust att sälja.
Jag har en granne, härjad av reumatism
och hjärtsvaghet, gammal och förbi,
som ändå inte säljer sin gård. Han
frågar mig nästan varje gång jag kommer
hem, hur det går med penningvärdet.
När jag säger, att det inte är
någon trygghet för det, säger han att
han behåller sin gård för att ha den i
stället för pengar som inte äro någonting
åt! trygga sig till. Där äro alltså
verkningarna i motsatt riktning.

Jordbruksfastigheter äro dock inte
det enda sakvärde man kan placera
pengar i. Det finns också fastigheter i
städer, industrianläggningar o. s. v.

att förvärva jordbruksfastighet, m. m.

Man kan kanske inte säga, huruvida
dessa placeringar i sakvärde ha påverkat
fastighetspriserna under den senaste
tiden eller om det inte är just
denna ovilja hos ägare till en jordbruksfastighet
att sälja i inflationstider som
här har gjort sig gällande.

Så vill jag säga, att det nog inte bara
är krediterna över skorstenen som komma
i fara genom denna skärpning. Tyvärr
är det ju så att riksdagen, eller
rättare sagt regeringen, aldrig har varit
intresserad av att vidta effektiva
åtgärder för att skapa kreditmöjligheter
utan borgen för sådana som inte äro
medellösa. Herr Andersson i Löbbo har
som ordförande i sociala jordbrukskreditutredningen
lagt fram ett förslag, som
skulle göra det möjligt att erhålla krediter
utan så mycket borgensunderskrifter
på inteckningar, men regeringen;
har ju nekat att lägga fram det förslaget.
Om en vanlig jordbrukare skall
kunna skaffa sig en gård, behövs det
helt enkelt underborgen i betydande utsträckning,
innan man är uppe i krediter
över skorstenen. Genom denna nya
lagstiftning, som drabbar både de skyldiga
och de oskyldiga, har man dragit ett
streck som sannerligen kommer att vara
till olägenhet.

Vad sedan beträffar förenligheten
med grundlagen och det som har hänt
i fråga om bolagen skall jag inte missurtna
statsrådet glädjen att ha funnit
en föregångare. Att det var en konservativ
regering som var föregångare
hoppas jag gläder honom alldeles särskilt.
Emellertid skulle det kanske vara
ännu bättre, om han följde de konservativa
regeringarna när de gjort någonting
klokt och inte bara när de gjort sådant
som man åtminstone nu tycker
inte är så klokt. I 16 § regeringsformen
talas det om »ingen», och det kan man
naturligtvis tillämpa på de juridiska
personerna, bolagen, men såvitt jag har
fattat denna paragraf rätt är den framför
allt avsedd som ett skydd för enskilda
medborgare. Vi skola nog inte

Torsdagen den 12 april 1951.

Nr 13.

203

Ändring i lagen om inskränkning i

säga, att vi inte behöva tänka på det
som jag citerade ur grundlagen och
som gäller de enskilda medborgarna,
därför att staten tidigare intagit en
annan ståndpunkt gentemot de opersonliga
bolagen.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
För en tid sedan diskuterade herr
Hseggblom och jag fiskerilagen här i
kammaren. Herr Hseggblom var då
mycket angelägen om att poängtera,
och han fick min sanktion för detta,
att det i rättsligt avseende faktiskt inte
finns någon skillnad mellan privata
människor och de opersonliga bolagen.
Jag föreställer mig att herr Hseggblom
inte har bytt uppfattning på den punkten/,
men det lämpar sig kanske litet
bättre med en annan turnering här i
dag.

Nu har jag självfallet ingen anledning
att fortsätta debatten med herr
Hseggblom om vad som hände 1906 och
1916. Jag kanske också känner mig litet
underlägsen. Herr Hseggblom tvekar ju
inte att tala om sina egna kunskaper
och egenskaper på sådant sätt, att han
anser sig ha rätt att mästra den konservativa
regering som fanns år 1916.
Jag går inte så långt, och med detta får
väl den debatten vara avslutad.

Sedan vill jag svara herr Stjärne på
hans förfrågan om hur detta går ihop.
Om jag med en föreläsning ur Kungl.
Maj:ts proposition på sidan 24 kan klara
ut begreppen, är jag nöjd. Jag föreslår
där eu tidsfrist på två år och säger
vidare: »Därest inropet skett till skyddande
av fordran bör, såsom föreslagits
i promemorian, ytterligare anstånd
med avyttrandet kunna medgivas. Prövningen
av anståndsfrågor synes lämpligen
böra uppdragas åt länsstyrelsen.»
Jag konstaterar därefter: »Även med
dessa jämkningar skulle emellertid den
olägenheten kvarstå, att förlustrisken för
inteckningshavarna bleve avsevärd i de

rätten att förvärva jordbruksfastighet, m. m.

fall då tvångsförsäljning måste komma
till stånd.» Litet längre ned fortsätter
jag: »Jag förordar därför i stället att
de lojala kreditgivarnas intressen tillgodoses
genom en föreskrift att vid
tvångsauktion försäljning icke må ske
till lägre pris än som motsvarar det
värde, vartill egendomen uppskattats
vid värdering enligt utsökningslagen.»

Om herr Stjärne läser 10—12 rader
längre ned, finner han alltså en enligt
mitt förmenande plausibel förklaring till
det som han tyckte var ofullständigt.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr LARSSON i Karlstad (kort genmäle)
: Herr talman! Statsrådet ansåg
min kritik av de olägenheter som följa
med denfna lagstiftning så vag, att han
inte riktigt visste om jag ville av- eller
tillstyrka det föreliggande förslaget. När
jag t. ex. säger, att lagen har bidragit
till att hindra prisstegringar och när
jag säger att den har medfört en del
olägenheter o. s. v., så tror herr statsrådet
att jag skulle anse det hela vara
ganska bra men av något slags politisk
belastning ändå nödgas gå emot
det. Det är inte på det sättet.

Jag tillhör lantbruksnämnden i mitt
hemlän, och jag känner rätt väl till arbetet
där. Jag tillhör visserligen inte
den delegation som sysslar med den
yttre rationaliseringen, men frågorna
komma ju rätt ofta fram till lantbruksnämnden
i plenum, så jag får ta del av
dessa frågor också. Vi ha kommit i eni
del mindre trevliga situationer, men jag
kan inte tillgripa bestämda ord och
säga att det är absolut fel eller att det
är absolut riktigt. Det fordras nog eu
helt annan stadighet i tron för att man
skall kunna finna allting vara gott i
en åtgärd. De flesta åtgärder kunfia
medföra någonting gott och en del olägenheter,
och det ena kan överväga den
ena gången och det andra den andra
gången. .lag tror att om statsrådet lii -

204 Nr 13.

Torsdagen den 12 april 1951.

Ändring i lagen om inskränkning i rätten att förvärva

ser i protokollet vad jag har yttrat, skall
det nog framgå att min( inställning till
denna fråga är ganska kritisk.

Herr ANDERSSON i Löbbo (kort genmäle):
Herr talman! Jag har begärt ordet
bara för att säga några ord till herr
Haeggblom. Han omnämnde att jag på
sin tid; var ordförande i sociala jordbrukskreditutredningen,
och dess förslag
skulle enligt herr Haeggblom ha
underkänts. Nu är emellertid saken den,'',
att sociala jordbrukskreditutredningens
förslag i allt väsentligt har godkänts
såväl av regeringen som av riksdagen,
och om jag minns rätt företrädde herr
Haeggblom inte någon avvikande mening
vid d''et tillfälle då riksdagen fattade
beslut härom.

Herr H.®GGBLOM (kort genmäle);
Herr talman! Jag behöver bara erinra
herr Andersson i Löbbo om att sociala
jordbrukskreditutredningens förlag gick
ut på att den högsta procentsats, till vilken
man skulle kunna få inteckningslån,
skulle höjas. Jag skall be herr Andersson
i Löbbo förvissa sig om att jag motionerade
om att sociala jordbrukskreditutredningens
förslag skulle godkännas
när inte Kungl. Maj:t tog förslaget.

Herr ANDERSSON i Löbbo (kort genmäle):
Herr talman! Jag förmodar herr
Haeggblom menar det avsnitt av sociala
jordbrukskreditutredningens betänkande
som avsåg sekundär jordbrukskredit.
Nåväl, herr Haeggblom, den höjningen
hade jag inte haft någonting emot, men
herr Haeggblom bör observera en sak;
den höjning som där föreslogs låg inom
den fullt säkra marginalen. Den berörde
inte alls de osäkra toppkrediterna
utan låg inom den marginal som var
hundraprocentigt säkrad. Herr Haeggbloms
bevisning förlorar alltså fullständigt
sitt värde.

jordbruksfastighet, m. m.

Herr ERICSSON i Sörsjön (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall be att få
säga några ord med anledning av vad
herr Larsson i Karlstad yttrade beträffande
lantbruksnämnderna för att liksom
ge ett litet bevis på hur svagt grundade
anmärkningarna mot de föreliggande
förslagen iiro i vad de avse risken för
att enskilda kreditgivare inte skola bli
skyddade i tillräcklig utsträckning.

En av herr Larssons egna partivänner
sade i utskottet, att om man kunde
vara övertygad om att lantbruksnämnderna
i gemen» handlade så som han
antog att en lantbruksnämnd inom ett
län sannolikt skulle handla, så skulle
han kanske ha avstått från att framställa
yrkande om avslag. Det utgör väl ett
litet bevis på huru ihålig och svagt
grundad kritiken mot de föreslagna
ändringarna i själva verket är.

Herr JANSSON i Hällefors: Herr talman!
Jag tänkte egentligen inte gå in
på någon replik mot de talare som tidigare
ha uppträtt här i debatten. När
herr Haeggblom med sådant patos här
fördömde hela denna lag kom jag emellertid
att tänka på vad en hederlig jordbrukare
och högerman nere på närkeslätten
sade vid ett besök av lantbruksnämnden
ett år efter det nämnden kommit
i verksamhet. Det var ingen mindre
jordbrukare och inte heller någon av
de allra största, men man kan i alla
fall beteckna honörn som större jordbrukare,
och han var som sagt gammal
högerman. Det gällde givetvis att
han ville förvärva jord, men samtidigt
ville han avstå en del av den jord som
han tidigare hade. Han sade att felet
med denna lag är att den kommit minst
25 år för sent, att det har hunnit ske
alltför stora skadeverkningar på detta
område innan lagstiftningen gripit in.

Om man får tillfälle att resonera med
jordbrukare ute i landet om den nya
jordbruksgiven och den tvångslagstiftning
den har inbegripit, tror jag nog

Torsdagen den 12 april 1951.

Nr 13.

205

Ändring i lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, m. m.

inte man skall finna en sådan allmän
och enig uppfattning om att förvärvslagen
inte har varit till nytta, som det faktiskt
många gånger har sagts här i riksdagen.
Jag tror inte heller att det är
någon enig uppfattning bland de jordbrukande
medlemmarna av högern och
folkpartiet att de nu föreslagna ändringarna
i lagen skola komma att medföra
skadeverkningar i form av mindre
säkerhet för den legala kreditgivn,ingen
till jordbrukare som man har sagt här
i riksdagen.

Jag vill inte påstå annat än att det
huvudargument som har använts mot
den föreslagna skärpningen av jordförvärvslagen,
nämligen att den skulle
försvåra den legala kreditgivningen till
jordbrukare, i och för sig måste anses
vara en allvarlig fråga; men kan man
med absolut säkerhet påstå, att denna
lagändring kommer att medföra de skadeverkningar
som man här siar om?
Det tror nu inte jag. Jag har för övrigt
varit i tillfälle att resonera om denna
sak med en medlem av folkpartiet, före
detta ledamot av denna kammare, som
är ledamot av den lantbruksnämnd jag
tillhör. Jag är övertygad om att han är
lika sakkunnig på kreditgivningens område
som någon annan, eftersom han
för inte så länge sedan i många år har
tjänstgjort inom jordbrukets kreditkasserörelse
såsom ombudsman, och enligt
hans uppfattning behöver man inte befara,
med hänsyn till de ändringar som
propositionen innehåller mot den promemoria
som departementet tidigare
skickat ut och med hänsyn till utskottets
skrivning, att de olägenheter skola
komma att uppstå, som man har talat
om både i utskottet och här i kammaren
i dag. Han är fullkomligt överens
med mig och flera andra om att den
ändring av lagen som här föreslås är
absolut nödvändig om lantbruksnämnderna
skola kunna fullgöra sin verksamhet
i fråga om den yttre rationaliseringen
av jordbruket.

I utskottet hade jag från början vissa

sympatier för den motion som har avlämnats
i första kammaren av herrar
Tjällgren och Näsgård och i andra
kammaren av herrar Jönsson i Rossbol
och Andersson i Björkäng. Den motionen
innehåller ett förslag, att om
en kreditgivare har inropat en fastighet
på exekutiv auktion för att skydda sin
fordran och är villig att lämna en försäkran
att han själv skall bruka densamma,
skall lantbruksnämnden vara
skyldig att lämna tillstånd för förvärvet,
även om vederbörande är innehavare
av annan fastighet. Jag hade stora
sympatier för denna motion, men om
man närmare undersöker densamma,
kommer man snart underfund med att
det är inte så lämpligt att göra denna
ändring i lagtexten, tv en sådan försäkran
är inte juridiskt bindande. Sedan
vederbörande har förvärvat fastigheten
och fått lagfart på densamma, är han
juridiskt skild från sin försäkran, och
den gäller endast moraliskt. Utskottet
bär därför sagt, att lantbruksnämnderna
böra överväga från fall till fall om man
inte skall ge förvärvstillstånd till sådana
kreditgivare som det talas om i denna
motion, och för min del är jag övertygad
om att denna skrivning bör vara
tillräcklig.

Jag skall inte säga mera om detta,
men innan jag lämnar detta avsnitt kan
jag inte underlåta att säga något om
den reservation av bondeförbundets representanter,
som är betecknad med
A. 2) och avgiven av herr Werner m. fl.
I denna reservation har man uttalat ett
misstroende mot lantbruksnämnderna,
som jag anser vara oförtjänt. Det är riktigt
som där sägs, att lantbruksnämnderna
ensamma bestämma, vilka som få
bli inropare vid tvångsauktioner, men
som departementschefen här tidigare
har sagt kunna inte lantbruksnämnderna
ensamma träffa avgörande i hela
rättsförfarandet, ty det finns ju dispensrätt,
och det finns överklagningsrätt
för vederbörande som står som
köpare till en sådan fastighet. Man har

206 Nr 13.

Torsdagen den 12 april 1951.

Ändring i lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, m. m.

sålunda rätt att gå både till länsstyrelsen
och till kungen för att få frågan
prövad. Med den formulering som propositionen
har fått och med den skrivning
som utskottet till detta har lagt, så
förvånar det mig synnerligen att bondeförbundets
representanter ha velat
avge en sådan reservation som den här
föreliggande.

Det har sagts en hel del om ett annat
avsnitt i utskottets utlåtande, nämligen
frågan om förslaget att utöka området
för intygsgivning. I sådana fall då sammanläggning
genom lantmäteriförrättning
skall ske, skulle intygsgivningen
överflyttas från lantbruksnämnderna till
lantmätare. Man har hävdat att detta
skulle medföra en förenkling av förfarandet.
Jag vill inte påstå att inte en
sådan förenkling där skulle kunna komma
till stånd, framför allt när det gäller
sammanläggningar av mindre betydelse.
Men den förenkling, som man skulle
kunna åstadkomma genom att överflytta
intygsgivningen på lantmätarna,
kan åstadkommas genom ett gott samarbete
mellan lantbruksnämnderna och
lantmäteriet. Det är min bestämda övertygelse.
Skulle man vilja gå den vägen,
kan emellertid beslut härom icke fattas
i dag, men som utskottet sagt kan den
frågan tagas upp till omprövning i samband
med frågan om jordförvärvslagens
förlängning om två år. Trots att jag
inte helt skulle vilja ge min anslutning
till allt vad utskottet har skrivit på
denna punkt, har jag för att uppnå
enighet inte velat reservera mig. Skulle
man gå på den linjen att överflytta en
så pass viktig del av arbetet från lantbruksnämnderna
till lantmäteriet, en
överflyttning som skulle komma att omfatta
icke blott de mindre sammanläggningarna
utan även sammanläggningar
av större omfattning, då frånhänder man
lantbruksnämnderna möjligheten att utöva
en riktig kontroll över hela försäljningsverksamheten,
och det skulle
kunna medföra vissa komplikationer.
Kan man finna en form för att över -

lämna sammanläggningar av mindre
omfattning till lantmäteriet, skulle inte
detta medföra någon skada, men jag
anser det vara tämligen onödigt.

Jag skulle till sist vilja säga några ord
beträffande bondeförbundets reservation
i fråga om en utökning av kronans
förköpsrätt. På den punkten har ju från
bondeförbundets sida avlämnats en reservation,
där man yrkat avslag. Även
här gäller det ju att täppa till en lucka
i lagen. Det gäller inte arrendatorer,
som inneha arrende för att erhålla bostad
eller sin försörjning, utan det gäller
ju arrendatorer som vid sidan av ett
bärkraftigt jordbruk, som de själva äga
eller arrendera, arrendera ett tillskottsjordbruk.
Jag tror att man där också
har en lucka i lagen, som ger möjlighet
för vissa att komma åt jordbruk, som
de annars inte skulle få lantbruksnämndens
tillstånd att förvärva. Det är min
bestämda uppfattning, att det är riktigt
att det sker en ändring även på denna
punkt. Det förvånar mig att bondeförbundets
representanter så öppet vilja
taga ställning för en jordbrukargrupp,
som jag anser faktiskt vara i gynnad
ställning, när detta i vissa fall kan medföra
att andra jordbrukare, som äro i
större behov av tillskottsjord än vad
vederbörande arrendator i några fall
kan vara, sålunda inte få någon möjlighet
att förstärka ett icke bärkraftigt
jordbruk.

Herr talman! Det var dessa synpunkter
som jag här velat föra fram, och
jag vill sluta med att yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr ÅHMAN (kort genmäle): Herr
talman! Med anledning av herr Janssons
i Hällefors bekymmer för att det skulle
vara olägenheter förenade med att överlämna
till lantmätarna att utfärda intyg
ber jag att få erinra om att lantmäteristyrelsen
har framhållit, att intim kontakt
vore rådande mellan lantmäterimyndigheten
och lantbruksnämnderna,

Torsdagen den 12 april 1951.

Nr 13.

207

Ändring- i lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, m. m.

vilket med visshet kunde förutsättas
medföra att förrättningslantmätarna i
alla tveksamma fall inhämtade lantbruksnämndens
mening. Slutligen har
lantmäteristyrelsen erinrat om att 45 §
lantmäteriinstruktionen uttryckligen
ålägger överlantmätare att beträffande
förrättning eller åtgärd, som ur jordpolitisk
synpunkt kan antagas vara av
intresse för lantbruksnämnden i dess
verksamhet för jordbrukets rationalisering,
icke avgiva yttrande rörande fastighetsbildningen
utan att nämden lämnas
tillfälle att giva sin mening till
känna.

När herr Jansson i Hällefors erinrade
om ett samtal han haft med en f. d.
riksdagsman i sitt län från folkpartiet,
en riksdagsman, som hade anknytning
till jordbrukskasserörelsen, och därvid
gjorde gällande att denne yttrat att det
icke förelåg någon risk för kreditgivningen,
så avsåg han därmed uppenbarligen
för jordbrukskassorna. Vi äro fullt
på det klara med att för bankerna och
andra kreditinrättningar föreligger inte
någon större risk. Det är de enskilda
kreditgivarna som det föreligger
risk för.

I detta sammanhang kan jag inte underlåta
att göra en erinran emot statsrådets
påpekande att värdering av en
fastighet skall ske av utmätningsmannen
i samråd med lantbruksnämnden
och att en fastighet inte får säljas för
lägre pris än det värde som åsatts den.
Jag vill erinra om att lantbruksnämnderna
i dylika fall givetvis måste ha ett
visst intresse av att detta värde inte
sättes högre än att lantbruksnämnderna
med säkerhet kunna antaga, att någon
inom den begränsade krets av köpare,
som kan komma i fråga, kommer att
köpa fastigheten för detta pris. När det
gäller riskerna för enskilda kreditgivare
är detta eu ganska svag garanti.

Herr JANSSON i Hällefors (kort genmäle):
Herr talman! Herr Allmän erin -

rade om vad lantmäteristyrelsen sagt
beträffande en utvidgning av intygsgivningen
till att omfatta även lantmätarna,
och han talade om deras skyldighet
att samarbeta med lantbruksnämnderna.
Men jag sade ju att jag är övertygad
om att detta samarbete kan komma till
stånd även om lantbruksnämnderna ha
denna rätt ensamma. Detta hindrar icke
att man försöker komma fram till en
ordning, som gör att man inte behöver
få den omgång i fråga om fullföljandet
av en sammanläggning som man i vissa
fall har sagt. Skall denna fråga överflyttas
från lantbruksnämnderna till
lantmäteriet, blir det lantmätarna som
få det jordpolitiska bedömande, som
lantbruksnämnderna ha sig ålagda att
företa. Jag ifrågasätter verkligen om
lantmätarna ha större möjlighet att
kunna göra detta bedömande än vad
lantbruksnämnderna ha. Frågan blir ju
bara hur man skall kunna ordna ett
samarbete så att man kan komma ifrån
den omgång i fråga om fördröjande av
förrättningarna, som man talat om i
olika sammanhang.

Sedan framhöll herr Allmän, när jag
hänvisade till en folkpartiledamot av
lantbruksnämnden, en f. d. riksdagsman,
att jordbrukskreditkassornas rätt
är ju tryggad. Men jag kan meddela
herr Allmän att det var inte fråga om
jordbrukskreditkassornas rätt i vårt
samtal, utan det var fråga om möjligheterna
att skydda de enskilda kreditgivarna.

Den sista fråga, som herr Allmän var
inne på, var ju ställd till statsrådet, och
den tror jag inte att jag har någon anledning
att taga upp.

Herr MOSESSON: Att jag, herr talman,
begärt ordet i denna fråga, som
ju inte ligger inom mitt område, beror
därpå att statsrådet här talat om exekutiva
auktioner som förekommit i Västerbotten,
och namnet Mosesson har i
samband med dessa exekutiva auktioner

208

Nr 13.

Torsdagen den 12 april 1951.

Ändring i lagen om inskränkning i rätten

gått genom en viss del av den svenska
pressen för ett par år sedan. Med hänsyn
härtill skulle jag helst önskat att
även statsrådet Sköld varit här närvarande,
men jag hoppas att vad jag
här säger skall komma både till hans
och till statsrådet Strängs kännedom.

För några år sedan, när statsrådet
Sköld svarade för jordbruksdepartementet,
talade jag med honom angående
min bror Tlieofil Mosesson i Umeå,
som hade varit verksam där uppe såsom
skogsägare och skogsman under ett par
tiotal år men som nu hade varit sjuk
under fem års tid. Allt vad han ägde
låg i skogar, någonting på 3 000 tunnland,
uppskattade av spekulanter som
gärna ville köpa dem till minst 40 000
kubikmeter över 3 tum. Jag frågade
statsrådet, om han skulle för min sjuke
brors räkning vilja vara så vänlig att
han tillät att min bror fick försälja
dessa egendomar. Han var bjuden mellan
300 000 och 400 000 kronor för dem.
Hans skulder uppgingo till något över
200 000. Jag nämnde den person, som
hade erbjudit sig att köpa egendomarna
för 390 000 kronor. Statsrådet sade då
åt mig: »Nej, den mannen har så många
skogar där uppe — det var blott fråga
om skogsegendomar — så han får inte
köpa några flera, men jag skall skriva
ett brev till Stockenström i domänstyrelsen
och be att han låter värdera skogarna.
» Statsrådet Sköld var vänlig och
skickade mig en avskrift av det brev,
som han skickade till generaldirektör
von Stockenström, och så kom svaret.
Jag kan inte döma över vilka principer
domänstyrelsen har, jag kan inte
tala om skälet till att deras bud var så
lågt som det var — kanske den omständigheten
att skogsmarken låg på
olika ställen — men resultatet skulle
ha blivit att min sjuke bror och hans
hustru hade fått sina räkningar betalda.
Det var allt.

När jag talade med statsrådet om
detta så murrade han — om han vore
här skulle han kanske inte tycka att

att förvärva jordbruksfastighet, m. m.

ordet murra var riktigt: »Det var allt
underbud för det där.» När statsrådet
och jag sutto här och talade om saken
befann sig herr Werner i Höjen i närheten
och hörde allt som sades, ty statsrådet
talade högt, och när statsrådet
gått kom herr Werner till mig och sade:
»Skriv till din bror och säg honom, att
han icke säljer dessa egendomar.» Det
rådet hade jag givit förut, och jag upprepade:
»Sälj inte detta; jag lovar dig
fastän jag icke är fackman, att jag skall
försöka hjälpa dig när du ligger sjuk,
och jag skall bistå din hustru om du
går bort.»

En sjuk man, som natt och dag ligger
i plågor, även om hjärnan är klar, kanske
inte har så lätt att hoppas. Alltnog,
han sålde de här egendomarna för
390 000 kronor. Det blev, eftersom inte
någon kunde få köpa dem, en sådan
här fingerad exekutiv auktion. Den uppsköts
på grund av länsstyrelsen i Umeå
i fjorton dagar, men sedan kom den till
stånd. Det gick genom den svenska
pressen. Min bror kunde betala sina
skulder — han är död nu — och behållningen
uppgick till något över
100 000 kronor. Jag har ju fått sköta
om det.

Jag tycker givetvis, eftersom jag vill
vara en lojal människa, att det var tråkigt
att namnet Mosesson skulle på det
sättet gå genom pressen, och jag talade
vid köparen, som hade inropat egendomarna
på exekutiv auktion. Han var
villig att sälja dem för samma pris till
landstinget. Jag meddelade det till herr
Skoglund i Umeå, som var vice ordförande
i förvaltningsutskottet, och talade
med herr Johansson i Norrfors om
detta och frågade, om de skulle vilja
köpa alltsammans, men de ha avböjt
detta. Min fråga är: Vad skulle en sjuk
människa göra i den situation som förelåg,
när han kände det så att han inte
hade kraft att ha detta kvar? Även om
dylika kringgående rörelser kanske i
många fall ha verkat på ett sätt, som
jag skulle reagerat emot, så tror jag i

Torsdagen den 12 april 1951.

Nr 13. 209

Ändring i lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, m. m.

alla fall att vi inte komma ifrån att
denna jordförvärvslag åtminstone i
vissa fall är av den art, att tillämpningen
av den verkligen vållar svårigheter
för personer, som inte äro i jobberi
eller ute i några andra illegala
affärer.

Det är detta, herr talman, som jag
önskade säga såsom ett litet bidrag till
frågans belysande, fastän jag inte eljest
sysslar med sådana här saker.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! Jag skall i denna debatt,
inte minst med hänsyn till tiden, inte
ingå på några detaljer om jordförvärvslagen;
det har jag tidigare gjort.

Jag hade inte heller tänkt deltaga i
debatten, men jag föranleddes att begära
ordet när herr Andersson i Löbbo
uttalade — något som också framgår
av propositionen — att lagen i alla fall
kommer att förlängas och att det därför
inte spelar någon roll, om man nu
antar det föreliggande lagförslaget.
Hur kan man så bestämt uttala sig i
den riktningen? Herr Stjärne har alldeles
nyss påvisat, att förhållandena
kunna ändras på ett par år, och man
vet ju inte ens vilka som komma att
vara med om att avgöra frågan om lagens
förlängning i denna kammare, när
den tiden kommer.

När många av denna kammares ledamöter
ha varit uppe här i dag och vittnat,
har man ju tydligt förstått vilka
som tillhöra lantbruksnämnderna. Dessa
nämnder äro mycket mäktiga, det
vill jag inte förneka, men det är dock
inte så lång tid sedan herr Jonsson i
Skedsbygd hade en interpellation som
berörde dessa nämnder, och av den debatt,
som interpellationen föranledde,
framgick det med all önskvärd tydlighet
hur olika de olika lantbruksnämnderna
kunna se på frågor som röra den
yttre rationaliseringen. Det kanske inte
heller alltid är så lätt att avgöra, vilka
affärer i samband med jordförvärv

I t _ Andra kammarens protokoll 1951.

som äro att betrakta såsom lojala och
vilka affärer som äro att betrakta såsom
motsatsen därtill.

När man är med i jordbruksutskottet
och behandlar frågor om kronogårdars
försäljning och när man sedan hör på
en debatt som denna, får man en bestämd
känsla av att förhållandena här
i landet äro väldigt olika. Det föreligger
förslag om att kronan av vissa av
sina hemman skall sälja lagom stora
bondejordbruk till arrendatorer, vilka
ha jordbruk som i och för sig äro
bärande. Sådant har gått utan vidare,
under det att det i många fall möter
hinder för småbrukare att inköpa litet
tillskottsjord. Exempel härpå ha anförts
här tidigare, och om tiden tilläte
det skulle också jag kunna komma med
färska exempel.

Jag menar att man inte bör antaga
en lag som gör en provisorisk lag permanent.
Jag bär sett frågan på det
sättet.

Herr statsrådet nämnde någonting
om den inflatoriska utvecklingen och
sade att lagen är ännu mera behövlig
nu än eljest och att det är ännu mera
behövligt att skärpa den just nu. Herr
Haeggblom har här nyss anfört vad jag
också tänkte på, nämligen att denna
inflatoriska utveckling gör, att de allra
flesta jordbrukare här i landet, även
om de skulle behöva sälja och inte
längre kunna bruka sina jordar, måste
behålla dem ändå, därför att de inte
lita på penningvärdet. Jag är inte alldeles
övertygad om att en skärpning
av denna lag, som har antagits som
provisorisk men som nu är på väg att
permanentas, vid en omsvängning
skulle göra att man fortare skulle komma
in på rätta linjer.

Jag vill också säga att för min del —
jag talar om de trakter där jag känner
till förhållandena — kan jag inte peka
på något exempel, där man kan påvisa
att de verkliga jordbrukarna tack vare
denna lag ha kunnat förvärva jordar
eller gårdar för ett lägre pris än eljest.

Nr 13.

210

Nr 13.

Torsdagen den 12 april 1951.

Ändring i lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, m. m.

Det liar funnits möjligheter att kringgå
lagen, och även om man nu gör de tilllägg,
som här ha föreslagits, finns det
ändå så många möjligheter kvar att
kringgå den, att priserna ändå hållas
vid den nivå som skulle komma att
råda under helt fria förhållanden.

Med detta, herr talman, vill jag bara
anmäla, att jag inte har ändrat mening
om jordförvärvslagen och att jag för
min del på varje punkt kommer att
rösta på det sätt, som fjärmar sig det
lagförslag som är framlagt.

Herr JACOBSON i Vilhelmina: Herr
talman! Jag tillåter mig ställa den frågan
till kammarens ärade ledamöter:
Finns det några bärande motiv för att
vägra personer, som inköpa fastigheter
på exekutiv auktion, oaktat de icke erhållit
lantbruksnämndens medgivande
att bli ägare av desamma, att erhålla
lagfart?

Jag tror att, därest vi endast hade
att räkna med, jag skulle vilja säga legala
exekutiva auktioner, det enda riktiga
vore att i enlighet med reservanternas
yrkanden avslå den kungl. propositionen.
Men nu är ju förhållandet
detta, att man kringgår lagen genom
att arrangera exekutiva auktioner. Låt
mig nämna några exempel från mitt
eget län på dylika arrangerade auktioner,
som ägt rum under 1949 och 1950.

Ägaren till fyra skogsfastigheter sålde
dessa fastigheter till en trävaruman
i Umeå, dåvarande chef för en större
trämassefabrik, för 390 000 kronor. Då
på grund av jordförvärvslagens bestämmelser
köparen räknat med att inte erhålla
lagfart på förvärven, lämnade säljaren
revers på dubbla beloppet, dvs.
780 000 kronor, till köparen. Reversinnehavaren
lagsökte sedan säljaren på
denna inteckningssumma och begärde
exekutiv auktion. Om en fastighet säljes
enligt utsökningslagen gäller som
bekant inte jordförvärvslagen, och köparen
kunde i detta fall förvärva lag -

fart. Då inteckningsbeloppet låg så
högt över det verkliga värdet var det
ju ingen risk för att någon annan än
reversinnehavaren skulle ropa in fastigheterna
på den exekutiva auktionen.
Det förelåg inga ömmande omständigheter,
enär landstinget bjudit ett mycket
högt pris.

Ja, så gick det till i detta fall. Lantbruksnämnden
ingrep och anmälde saken
till länsstyrelsen, som uppdrog åt
landsfogden att syna denna affär, som
väckte ett oerhört uppseende inom hela
länet, i sömmarna. Vad händer? Jo,
landsfogden finner den gjorda affären
fullt laglig enligt den nuvarande jordförvärvslagen.
Och köparen, vad gör
han? Jo, han fortsätter på den inslagna
vägen. Nästa var en fastighet i Abborrfors,
Bjurholms socken. Här uppträdde
ombud för Bjurholms kommun och bjödo
120 000 kronor, men detta bud höjdes
givetvis av trävarudirektören från
Umeå, och kommunen stod där med
lång näsa på grund av den nuvarande
lagen, som medger dylika osunda
affärer.

Nästa offer blev fastigheten Vänjaurbäck
nr 4, Lycksele socken.

Jag skall inte trötta kammarledamöterna
med att räkna upp flera fall från
Västerbotten. Det finns ju dylika affärer
litet varstans i länen, ty det är ju
inte bara inom Västerbottens län, som
dessa bulvanköp förekomma. Inom
Västernorrlands län känner jag till
tvenne fall, och i Gävleborgs län köpte
en direktör en fastighet Berge 51 i
Trönö under det att en ung arrendator,
som var duktig jordbrukare, blev
utan chans. Statsrådet Sträng anförde
ett avskräckande exempel från Stockholms
län.

Jag har till sist några ord att säga
till de bondeförbundare, som i debatten
yrkat avslag på Kungl. Maj:ts föreliggande
proposition. Ha ni inte läst
vad dåvarande jordbruksministern, er
partivän och tidigare partichef, herr
Pelirsson-Bramstorp anförde när han

Torsdagen den 12 april 1951.

Ni- 13.

211

Ändring i lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, m. m.

framlade den lag, som den nuvarande
jordbruksministern önskar få skärpt?
Så här säger herr Pehrsson-Bramstorp:
»Att betydande olägenheter i skilda
hänseenden komma att uppstå, därest
landets jordbruksfastigheter i alltför
stor utsträckning övergå till bolag eller
sådana personer, vilka icke idka
jordbruk som huvudsaklig näring, torde
vara höjt över varje tvivel.--—

I likhet med utredningen har jag därför
kommit till den slutsatsen, att om
statsmakterna skola kunna effektivt ingripa
mot jordbruks- och skogsfastigheters
övergång till köpare, som åsyfta
spekulations- eller placeringsobjekt, en
lagstiftning'', som tager direkt sikte på
de här avsedda förvärven, icke kan
undvaras. En dylik lagstiftning skulle
även lämna ett ytterligare stöd åt bolagsförbudslagen,
då försök till kringgående
av denna lag medels bulvanköp
lättare skulle stävjas genom en lagstiftning
av nu ifrågasatt art.»

Redan när propositionen framlades
av herr Pehrsson-Bramstorp stod det
alltså klart för honom, att det här gällde
att komma åt dessa spekulationsköp.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Jag hade inte tänkt att begära
ordet i denna debatt, men under debattens
lopp har jag fått så många intryck
av de olika ståndpunkterna här, att jag
inte kan underlåta att säga några ord.

Såsom jag har uppfattat det har man
i allmänhet — vilken ställning man än
i övrigt har intagit — inte lancerat någon
annan åsikt än att det är till fördel,
om jordbrukarna i största möjliga
utsträckning äga den jord som de bruka.
Man ömmar för jordbrukarna och
vil! skydda dem, men man anser på
vissa håll att lagen, sådan den är utformad
enligt förslaget, inte alltid ger
det önskade skyddet och att den måste

ge biverkningar, som kanske inte äro
så lyckliga.

Med den inställning jag har kan jag
gott deklarera, att denna lag naturligt
nog i vissa fall måste medföra en del,
såsom man kan tycka, onödigt krångel,
onödig omgång. Detta kan nog inte
undvikas med den utformning lagen
har. Jag tror också att jag i en interpellationsdebatt,
som ägde rum för en
tid sedan, har tillkännagivit, att jag
inte i allt hyser ett sådant förtroende
för våra rationaliseringsmyndigheters
sätt att handha gällande lagar och föreskrifter,
att jag skulle vilja odelat skriva
under på att allt vad som sker är
lyckligt. Men därifrån till att utan vidare
— såsom det har framskymtat
här, kanske inte direkt men dock indirekt
— vilja medverka till att det
skydd för de verkliga jordbrukarna,
som lagen dock innebär, skulle avskaffas,
är det ett långt steg, som jag inte
kan vara med om. Man må sedan i
likhet med herr Haeggblom säga, att
den föreslagna lagen står i strid mot
gällande grundlagar osv.; jag tror att
den faran inte är så stor. Jag tror att
med den utveckling, som har ägt rum
på fastighetsmarknaden under de senaste
åren, med det fall i penningvärdet
som har skett, har lagen på det
hela taget haft en mycket god verkan.
Jag tänker då närmast på de skogsfastigheter,
som utgjort kanske den allra
största lockelsen för kapitalplacering
under dessa år. Jag undrar hur det
skulle sett ut i de småländska skogsbygderna,
om vi inte haft denna lag.

Jag skall inte här ta upp tiden med
att nämna några speciella fall, men det
har skett i tillräckligt stor utsträckning
förut, att jordbruk och skogsbruk
ha gått över i jobbarhänder, till personer
vilkas enda syfte varit att placera
kapital, ett lovligt syfte inom ramen
för gällande lagar och författningar
men olyckligt ur den synpunkten, att
det avfolkat byar och gårdar samt försvagat
kommunernas ekonomi därige -

212

Nr 13.

Torsdagen den 12 april 1951.

Ändring i lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, m. m.

nom, att ägarna i mycket stor utsträckning
varit bosatta på andra orter, utanför
kommunen, dit pengarna ha gått
och där de också ha använts, under det
att det på gården kanske har suttit en
arrendator i knappa omständigheter
några år. Det finns fall där man har
låtit byggnaderna förfalla och där, såsom
jag nämnde i interpellationsdebatten
härom dagen, man sedan så småningom
har lyckats avstycka skogen
och befria sig från jordbruket.

När det gäller frågan om tilltäppande
av de luckor, som man har begagnat
sig av, får jag säga att jag för min del
inte är så glad åt den utformning, som
Kungl. Maj :t och utskottet ha givit
lagstiftningen. Jag skulle nog hellre
sett att utskottet hade byggt sitt förslag
på den motion, som bondeförbundet
har avgivit.

Jag kan däremot inte ansluta mig till
den reservation som är avlämnad av
herr Werner m. fl. Ett bifall till denna
skulle nämligen innebära att frågans
lösning skulle uppskjutas ett eller ett
par år, och mycket kan hända under
den tiden. Sedan nu denna fråga blivit
ventilerad i tidningspressen och i riksdagen,
har man visat på befintliga
möjligheter till kringgående av lagen
på ett sätt, som man inte i många fall
upptäckt förr.

Man har här talat om frihet och om
näringslivets frihet. Men är det någon
frihet att låta den ekonomiskt starke
slå under sig så mycket som möjligt
och därmed hindra den ekonomiskt
svage att få rotfäste i den svenska jorden?
Om lagen som sådan har sina
brister — det erkänner jag att den har
—• och kanske i tillämpningen har
åstadkommit en hel del trassel och besvärligheter
för fullt lojala fång, så kan
jag i alla fall inte ta på mitt ansvar
såsom representant för den ort där jag
vistas och där jag känner till förhållandena,
att medverka till vare sig att
kryphål inte täppas till eller att lagen
som sådan upphäves, i varje fall inte i

nuvarande situation, och det är detta,
herr talman, som gör att jag kommer
att rösta för utskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar
Johansson i Mvsinge, Svensson i Yä,
Boman i Stafsund och Svensson i Stenkyrka.

Herr HANSSON i Skcgric: Herr talman!
Herr Jacobson i Vilhelmina gjorde
nyss ett citat ur ett anförande, som
herr Pehrsson-Bramstorp höll när koncessionslagen
genomfördes. Herr Jacobson
ville göra gällande att det i dag
från bondeförbundets sida har yrkats
avslag på denna lag. Jag ber då att få
fråga herr Jacobson, vilka bondeförbundare
det är som yrkat avslag på
koncessionslagen i dag. Såvitt jag vet
har herr Jansson i Aspeboda yrkat avslag
på den utvidgning av lagen, som
det i dag gäller, men ingalunda på lagen
i dess helhet. Det är en avsevärd
skillnad på detta. Bondeförbundet står

1 dag på samma linje som 1945 och kan
säkert i dag skriva under vad herr
Pehrsson-Bramstorp yttrade då.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande utskottets hemställan
i punkten A., nämligen på l:o)
bifall till utskottets hemställan i nämnda
punkt; 2:o) bifall till den av herr
Holmbäck m. fl. beträffande denna
punkt avgivna reservationen; 3:o) bifall
till den av herr Werner in. fl. beträffande
punkten avgivna reservationen;
samt 4:o) bifall till det förslag,
som under överläggningen framställts
av herr Hseggblom; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Stjärne begärde likväl votering,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition antagits den under

2 ro) anmärkta propositionen efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Torsdagen den 12 april 1951.

Nr 13.

213

Ändring i lagen om inskränkning i

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i punkten
A. i utskottets utlåtande nr 2, röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den reservation, som beträffande denna
punkt avgivits av herr Holmbäck m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ännu en gång upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Stjärne begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 89
ja och 52 nej, varjämte 19 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten A.

I avseende å punkten B. framställde
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan i samma
punkt dels ock på bifall till den av
herrar Eskilsson och Larsson i Karlstad
beträffande punkten avgivna reservationen;
och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Larsson i
Karlstad begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i punkten
B. i utskottets utlåtande nr 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den beträffande denna punkt avgivna
reservationen.

rätten att förvärva jordbruksfastighet, m. m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning; och befanns därvid
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets i punkten B.
gjorda hemställan.

I fråga om punkten C. gav herr talmannen
propositioner på l:o) bifall
till utskottets hemställan i nämnda
punkt; 2:o) bifall till den av herr Holmbäck
m. fl. beträffande punkten avgivna
reservationen; samt 3:o) bifall till den
av herr Werner in. fl. beträffande punkten
avgivna reservationen; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Stjärne begärde likväl
votering, i anledning varav och sedan
till kontraproposition antagits den under
2:o) anmärkta propositionen efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i punkten
C. i utskottets utlåtande nr 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den reservation, som beträffande denna
punkt avgivits av herr Holmbäck
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
åter intagit sina platser och denna
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Stjärne begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 90 ja och 53 nej, varjämte
IG av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

214

Nr 13.

Torsdagen den 12 april 1951.

Motion om överflyttning av utländsk arbetskraft till det svenska skogsbruket.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten C.

Herr talmannen gav härefter propositioner
i avseende å punkten D., nämligen
dels på bifall till utskottets hemställan
i ifrågavarande punkt dels ock
på bifall till den av herr Holmbäck
m. fl. beträffande punkten avgivna reservationen;
och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Stjärne
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i punkten
D. i utskottets utlåtande nr 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den beträffande denna punkt avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och nämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Stjärne begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 88 ja och 51 nej,
varjämte 19 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten D.

På därå av herr talmannen givna
propositioner biföll kammaren slutligen
vad utskottet i punkterna E.—G.
hemställt.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat:

tredje lagutskottets utlåtande nr 3, i
anledning av väckt motion om upphä -

vande av skyldigheten för ägare av
vissa äldre fastigheter att förse hustaken
med skyddsanordningar in. in.;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 6, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av
vissa staten tillhöriga anläggningar för
ön Vens elektrifiering;

nr 7, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till stödjande
av priset å hamphalm och linhalm
av 1950 års skörd m. m.; samt

andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 10, i anledning
av väckt motion angående Vetenskapsakademiens
privilegium att utgiva
almanackor m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 11.

Motion om överflyttning av utländsk arbetskraft
till det svenska skogsbruket.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 11,
över motion om överflyttning av utländsk
arbetskraft till det svenska
skogsbruket.

I en inom andra kammaren väckt
motion, nr 221, vilken hänvisats till
allmänna beredningsutskottet, hade
herrar Ståhl och Widén föreslagit, att
riksdagen skulle hemställa hos Kungl.
Maj:t att undersöka möjligheten att
överflytta utländsk arbetskraft, i första
hand från Västtyskland, till det svenska
skogsbruket samt att, om så befunnes
lämpligt, vidtaga åtgärder i detta
syfte.

Utskottet hemställde, att motionen
11:221 i den mån den icke kunde anses
besvarad med vad i utlåtandet anförts
icke måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Torsdagen den 12 april 1951.

Nr 13.

215

Motion om överflyttning av utländsk arbetskraft till det svenska skogsbruket.

Herr JANSSON i Hällefors: Herr talman!
Jag har närmast begärt ordet med
anledning av att utskottet i sin skrivning
inte på något sätt har tagit hänsyn
till vissa yttranden som ha inkommit
till utskottet. Jag kan inte heller
fullt acceptera vad utskottet för övrigt
skriver i vissa delar av sitt utlåtande.

1 slutet på första stycket av sin motivering
säger utskottet: »En tänkbar
utväg att öka tillgången på arbetskraft
är givetvis, såsom föreslagits, att överföra
utländska arbetare till det svenska
skogsbruket. I viss utsträckning har så
redan skett och till synes med i stort
sett gott resultat.» Detta sista uttalande
har väl skett med anledning av en passus
i arbetsmarknadsstyrelsens yttrande,
nämligen att införandet av utländsk
arbetskraft till våra skogar i
stort sett har visat sig ge positivt resultat.
Själv har jag den bestämda uppfattningen,
att detta uttalande är något
överdrivet. När det har gällt att bedöma
vad den utländska arbetskraften
har kunnat prestera i våra skogar har
man icke kunnat konstatera goda resultat.
Detta har främst berott på att denna
arbetskraft inte har haft möjligheter
att uppnå den färdighet, som är nödvändig
för att ernå en något så när tillfredsställande
arbetsförtjänst i skogsarbetet.
I stort sett har det även förhållit
sig så, att den utländska arbetskraft,
som blivit placerad ute i skogsbygderna,
i de flesta fall på mycket
kort tid har försvunnit ur skogen och
uppsugits av industrien. Detta har berott
på att denna arbetskraft inte har
kunnat finna sig till rätta med arbetet
inom det svenska skogsbruket.

Det har även förvånat mig att utskottet
helt har gått förbi både vad landsorganisationen
och arbetsmarknadsstyrelsen
uttalat i sina yttranden och vad
Skogs- och flottningsarbetareförbundet
har anfört i denna fråga. Utskottet säger
på första sidan av sitt utlåtande:
»Arbetsmarknadsstyrelsen, liksom DO,
anser, att skogsbrukets arbelskraftsfråga

icke kan lösas genom mer eller mindre
provisoriska åtgärder, såsom genom
överflyttning av utländsk arbetskraft,
utan måste ses i ett större sammanhang.
» Sedan refererar utskottet arbetsmarknadsstyrelsens
yttrande, och på s.
3, första stycket, heter det: »Styrelsen
erinrar om att styrelsen i annat sammanhang
kommer att få taga ställning
till en från Skogs- och flottningsarbetareförbundet
den 29 januari 1951 hos
kungl. socialdepartementet gjord framställning,
däri förbundet understrukit
att ett behov föreligger av samordnande
åtgärder mellan statsmakterna, skogsindustrien
och skogsbruket för att arbetskraftsfrågan
inom skogsnäringen
skall få en effektiv och varaktig lösning.
» I samma riktning uttalade sig ju
såväl landsorganisationen som arbetsmarknadsstyrelsen.
Men dessa uttalanden
har utskottet lämnat alldeles obeaktade
i sin motivering.

I första stycket av sin motivering berör
utskottet endast helt kort bristen på
arbetskraft inom det svenska skogsbruket
och anvisar som så gott som enda
utväg att tillförsäkra skogsbruket arbetskraft
införandet av utländsk arbetskraft
till våra skogar. Därefter refererar
utskottet bränslekommissionens
bekymmer för att kunna klara bränslesituationen
inom den närmaste tiden.

Herr talman! Jag har tagit upp denna
fråga för att säga, att såvitt jag kan
förstå kan man inte klara arbctskraftsfrågan
i de svenska skogarna genom att
hit till landet importera främmande arbetskraft.
Denna fråga måste, såsom det
liar framhållits från Skogs- och flottningsarbetareförbundets
sida, klaras
på annat sätt. I detta sammanhang kan
jag inte underlåta att beröra orsakerna
till att arbetskraften har försvunnit
ifrån skogen. Jag har tidigare i denna
kammare — jag minns inte om det var
1942 eller 1943 — då man kritiserade
statsmakternas åtgärder för subventionering
av viss arbetskraft i skogen och
ville påstå, att detta uteslutande var an -

216 Nr 13.

Torsdagen den 12 april 1951.

Motion om överflyttning av utländsk arbetskraft till det svenska skogsbruket.

ledningen till att arbetarna försvunno
från det svenska skogsbruket, velat
hävda, att detta förhållande inte bara
berodde på statsmakternas åtgöranden.
Jag hade nämligen då anledning att
säga, att detta också var resultatet av
gamla synder, som begåtts emot de
svenska skogsarbetarna. Jag vill också
säga, att trots alla de ansträngningar
som gjorts att förbättra skogsarbetarnas
villkor och bereda dem mera stadigvarande
sysselsättning, har man på arbetsgivarhåll
ännu inte insett, att det är
nödvändigt att så långt detta är möjligt
ge våra skogsarbetare en ställning, som
i ekonomiskt och socialt hänseende är
likvärdig med andra arbetargruppers
här i landet. Jag vill påstå, att detta
icke har skett. Man behöver bara peka
på att skogsarbetarna fortfarande vid
den minsta omsvängning i konjunkturläget
riskera att bli arbetslösa.

I detta sammanhang vill jag erinra
om att när de enskilda skogsbruken och
industrierna i mellersta och södra Sverige
under hösten 1948 och vintern
1949 icke kunde komma överens om
massavedspriserna, så vidtogo skogsägareföreningarna
den åtgärden, att de
uppmanade skogsägarna att inte avverka
massaved eller utföra stämplingar.
Detta medförde givetvis att arbetarna
i de enskilda skogarna — mitt i
en högkonjunktur — ställdes inför utsikten
att bli utan arbete. Är det någon
som tvivlar på att alla de skogsarbetare,
som hade någon möjlighet därtill, i en
sådan situation omedelbart sökte sig
över till sådana yrken, som stodo öppna
för dem?

Samma förhållande inträffade hösten
1949, då de vikande konjunkturerna på
trämassemarknaden gjorde, att de stora
industribolagen gingo in för att minska
sina avverkningar. Även då ställdes
skogsarbetarna på många håll inför utsikten
att bli arbetslösa under den kommande
vintern. Nu svängde dess bättre
konjunkturerna ganska snabbt igen i
början av 1950, och det gjorde att avverkningarna
ändå kunde komma i

gång. Men den tillfälliga förbättringen
på arbetskraftstillgången i skogen utnyttjade
arbetsgivarna på det sättet, att
de systematiskt togo bort de överbetalningar
över avtalen — från 10 upp till
30 procent — som de på grund av den
knappa arbetskraftstillgången på vissa
områden tidigare hade varit tvungna
att betala under praktiskt taget hela
tiden från 1941.

Jag fann då anledning att uttala ett
varningens ord till arbetsgivarnas ombudsman
för att i en situation, då industrien
i landet ropade efter arbetskraft,
vidta en åtgärd, som otvivelaktigt
måste leda till att alla de skogsarbetare,
som hade möjlighet därtill, omedelbart
skulle söka sig över till andra
yrken.

Nu ha skogsarbetsgivarna på en del
håll inom detta område sagt mig, att
det aldrig tidigare har rått en sådan
brist på arbetare i skogen som under
den nu gångna vintern. Jag vill då säga,
att man kan över huvud taget inte lösa
arbetskraftsproblemet inom skogsbruket
på annat sätt än att åstadkomma
bättre förhållanden för skogsarbetarna.
Erfarenheten visar också, att när den
gamla skogsarbetarstammen försvinner
och ny arbetskraft kommer i stället, så
är det mycket få av de nya, vare sig
de äro svenskar eller om de komma
från ett annat land, som kunna utföra
den arbetsprestation, som är nödvändig
för att de skola nå upp till en tillfredsställande
lönenivå. Ja, jag går så
långt att jag säger, att förutsättningarna
för att man — i varje fall i en
högkonjunktur av det slag som rått allt
sedan 1940 — skall kunna behålla den
gamla skogsarbetarstammen är, att man
ger de arbetande sådan lön och sådana
arbetsvillkor, att de erhålla en tryggad
ekonomi och en god social ställning.
Jag tror, att skogsarbetsgivarna nu också
äro medvetna om att detta är enda
möjligheten att varaktigt och för framtiden
kunna klara arbetskraftsproblemet
i den svenska skogen.

I det sammanhanget vill jag säga, att

Torsdagen den 12 april 1951.

Nr 13.

217

Motion om överflyttning av utländsk arbetskraft till det svenska skogsbruket.

alla inte passa för skogsarbete. Många
av dem, som i dag arbeta i skogen, äro
absolut inte lämpade för detta yrke. De
kunna icke prestera det arbete, som
måste anses vara rimligt och nödvändigt
för att ge full försörjning. Det vore
bättre om dessa arbetare sökte sig över
till andra yrken, där de ha större möjligheter
att göra sig gällande och erhålla
en förtjänst, jämförbar med andra arbetares,
och att vana skogsarbetare som
lämnat skogen kunde förmås att återvända.
Då finge vi kanske en stabil och
fysiskt kraftig arbetarstam i skogen här
i landet.

Till sist vill jag säga, herr talman, att
jag inte för min del kan acceptera den
skrivning, som utskottet har gjort i här
förevarande utlåtande. En del punkter
har jag anmärkt på, och det som skrivits
för övrigt anser jag vara sådant,
som inte säger någonting. Med denna
skrivning skulle man faktiskt ha kunnat
komma fram till en slutkläm, som
innebar ett tillstyrkande av ifrågavarande
motion. Utskottet har dock inte
tillstyrkt, utan i stället har man i klämmen
skrivit, »att motion 11:221 i den
mån den icke kan anses besvarad med
vad ovan anförts icke måtte till någon
kammarens åtgärd föranleda».

Jag kan för min del inte biträda detta
förslag, utan jag tillåter mig föreslå
att kammaren i stället med strykande
av utskottets hela motivering yrkar rent
avslag på motion 11:221 av herrar
Ståhl ocli Widén.

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr talman!
Jag tycker nog att herr Jansson i
Hällefors här har försökt måla hin på
väggen, som man säger, för att komma
åt att piska honom.

Det är väl ingen som tänkt sig, att
den import av utländsk arbetskraft till
våra skogar, som i den nuvarande nödsituationen
har ägt rum i begränsad
omfattning, avser att i det långa loppet
förbättra tillgången på arbetskraft i
skogen bär i landet. Det ha vi i arbets -

marknadsstyrelsen i varje fall aldrig
haft en tanke på, utan den import, som
har skett, har varit av rent tillfällig karaktär.

För att på lång sikt få en tillräckligt
stor och stabil skogsarbetarkår får man
säkert vidta andra åtgärder, och det är
ju av den anledningen, som en utredning
har igångsatts med uppgift att undersöka
på vilket sätt man skall komma
fram till det mål, som vi alla
önska nå.

När herr Jansson i Hällefors här så
kategoriskt underkänner all den importerade
skogsarbetskraften och säger,
att den inte kan utföra ett ordentligt
arbete, så hoppas jag ändå att herr
Jansson i Hällefors inte medräknar de
finska skogsarbetarna. De äro säkerligen
lika kunniga, duktiga och skickliga
som våra svenska skogsarbetare, och
de utgöra också den största kategorien
av de importerade skogsarbetarna. Att
det sedan har kommit arbetare från
andra länder, vilka, trots att de ha varit
friska, starka och duktiga karlar,
icke ha kunnat klara sig i vårt hårda
klimat och under de besvärliga förhållanden,
som ofta råda i skogen, är en
väl känd sak. Jag tror dock inte, att
det har kommit så oerhört många
skogsarbetare från andra länder, utan
de flesta äro finnar, och dem ha vi haft
mycket god nytta av.

Sedan vände sig herr Jansson i Hällefors
med stor skärpa mot skogsägarna
för att de 1949 icke ville träffa avtal
om försäljning av timmer och massaved
till de priser, som köparna då behagade
erbjuda. Men, herr Jansson i
Hällefors, varför skola inte skogsägarna
ha samma rätt som arbetarna att
vägra arbeta på villkor, som de anse
vara oantagliga? Det var vad skogsägarna
gjorde. De kunde rimligtvis inte
acceptera de priser som då bjödos. Vad
skulle för övrigt resultatet ha blivit för
skogsarbetarna, om skogsägarna hade
accepterat de då erbjudna priserna?
Det är självklart att detta också hade
gått ut över arbetskraften i skogen. Jag

218 Nr 13.

Torsdagen den 12 april 1951.

Motion om överflyttning av utländsk arbetskraft till det svenska skogsbruket.

tror därför, att skogsägarna den gången
tillvaratogo också skogsarbetarnas intressen,
när de försökte få skäliga priser
för de varor de hade att sälja.

Vidare skulle jag vilja uppmana herr
Jansson i Hällefors att studera proposition
nr 128 rörande möjligheterna att
anskaffa den bränslereserv, som vi uppenbarligen
behöva lägga upp nu. Av
densamma framgår ganska tydligt, att
särskilda åtgärder måste vidtagas för
att skaffa arbetskraft till skogen, och
det lär väl knappast gå att ordna på annat
sätt än att man också försöker få
utländska arbetare, särskilt finska, i den
mån sådana finnas tillgängliga.

Herr Jansson i Hällefors reagerade
också starkt emot det, som utskottet
har skrivit i sin motivering. Jag har
läst den, och jag kan inte finna annat
än att den är ganska försiktigt hållen.
Jag tillåter mig därför, herr talman, att
yrka bifall till utskottets hemställan, såväl
klämmen som motiveringen.

Herr JANSSON i Hällefors (kort genmäle)
: Herr talman! Herr Andersson i
Dunker sade, att jag helt kategoriskt
hade påstått, att alla utländska skogsarbetare
som kommit hit äro odugliga.
Det vet jag mig inte ha sagt. Jag sade
endast att uttalandet om att försöket
med den utländska arbetskraften i huvudsak
hade givit goda resultat ju
måste innebära, att den övervägande
delen av de importerade arbetarna ha
klarat arbetet bra i den svenska skogen.
Det uttalandet anser jag vara felaktigt.

Herr Andersson i Dunker uppmärksammade
kanske att jag i det sammanhanget
erinrade om att de utländska arbetare,
som placerats i skogsbruket,
icke ha stannat kvar i skogen. De ha
i stället försökt att mycket snabbt
komma över till industrien. Man kan
därför inte påstå, att försöket har givit
enbart goda resultat.

Jag har ingenting att erinra mot herr

Anderssons i Dunker uppfattning om
de finska skogsarbetarna. Många av de
ester och ungrare, som ha varit placerade
i skogen, ha också varit utmärkta
arbetare, men även de ha försökt att
komma över till industrien. Det är den
saken jag har velat framhålla.

Vidare anmärkte herr Andersson i
Dunker på att jag drog fram skogsägarnas
åtgärder 1948 och vintern 1949.
Jag gjorde inte detta som någon anmärkning
mot skogsägarna. Jag anser
nämligen liksom herr Andersson i
Dunker, att när de äro organiserade,
så ha de givetvis rättighet att vidta de
åtgärder, som de anse lämpliga för att
erhålla bättre priser. Jag nämnde detta
därför att jag ville visa vilka risker
den svenske skogsarbetaren löper att
råka ut för arbetslöshet. Det var därför
som jag drog fram det exemplet.

I övrigt har jag, herr talman, ingenting
att tillägga utom möjligen det, att
jag bestämt vill varna för att man i nuvarande
situation från statsmakternas
sida på något sätt försöker återinföra
det subventionssystem i fråga om arbetsersättning,
som vi hade under
kriget.

♦

Herr STÅHL: Herr talman! Jag kan i
allt väsentligt instämma i vad herr Andersson
i Dunker sagt, och jag skulle
inte ha begärt ordet, så motionär jag
är, om det inte varit så, att det möjligen
kan förbigå några av kammarens
ledamöter vad motionen verkligen går
ut på. Den begär ju ingalunda, såsom
herr Janssons i Hällefors anförande
bär möjligen skulle kunna ge anledning
förmoda, något slags omedelbar import
av utländsk arbetskraft. Motionen
utmynnar i en hemställan till Kungl.
Maj:t att låta undersöka möjligheterna
att överflytta utländsk arbetskraft, i
första hand från Västtyskland, till det
svenska skogsbruket samt om så befinnes
lämpligt vidta åtgärder i detta
syfte. I motionen hänvisas till de er -

Nr 13. 219

Torsdagen den 12 april 1951.

Motion om överflyttning av utländsk arbetskraft till det svenska skogsbruket.

farenheter man gjort av överflyttning
av italiensk arbetskraft till industrien,
vilket skedde genom socialdepartementets
försorg och som jag tror i stort
sett givit bra resultat. Jag har all högaktning
för herr Janssons i Hällefors
kunskaper och erfarenheter från skogsarbete,
men jag måste konstatera, när
jag hör hans framställning, att hans erfarenheter
skilja sig i rätt hög grad
från de erfarenheter man gjort åtminstone
på vissa håll i Värmland. Jag har
egenhändigt fått del av erfarenheter,
som tyda på att utländsk arbetskraft
där gjort ett mycket bra arbete och
dessutom haft intresse av att stanna vid
skogsarbetet.

Jag skulle vilja tillägga, att jag naturligtvis
tycker, att utskottets behandling
av motionen varit välvillig men
givetvis även att tillmötesgåendet varit
i minsta laget och att jag gärna skulle
ha sett att utskottet gått ett steg längre.
Det begär jag emellertid inte. Jag bara
konstaterar gentemot herr Jansson i
Hällefors, att man nog i rättvisans
namn måste konstatera, att när utskottet
säger, att en tänkbar utväg att öka
tillgången på arbetskraft är att slå in
på denna väg, så innebär ju detta inte
detsamma, som herr Jansson i Hällefors
vill göra gällande, när han säger
att utskottet rekommenderar detta som
en huvudsaklig utväg. Ingen människa
har väl ändå tänkt sig, att det skulle
bli den huvudsakliga utvägen.

Får jag bara i anslutning till herr
Anderssons i Dunker anförande fästa
uppmärksamheten på propositionen nr
128. Den har väl, efter vad jag kan förstå,
helt förbigått herr Jansson i Hällefors.
Propositionens innehåll är sådant,
att man, när man läser den, får anledning
till vissa bekymmer beträffande
anskaffning av bränsle. Jag vet inte,
om kammarens ledamöter ha observerat
den. Den har ju nyligen delats.
Statsrådet meddelar i propositionen,
s. C och 7, att på grund av svårigheterna
att få in utländskt bränsle har

bränslekommissionen trätt i förbindelse
med Skogsägarnas riksförbund för
att få fram 3 miljoner m3 bränsle. Svaret
på detta har blivit, att Riksförbundet
icke kunnat åtaga sig detta, utan
förklarat sig kunna avtala endast högst
2 miljoner m3 kastved, alltså två tredjedelar.
Enligt vad som meddelats under
hand har man från Riksförbundet meddelat,
att man icke anser sig våga ställa
i utsikt att ens denna mängd ved skall
kunna levereras.

Det är väl ändå under sådana förhållanden,
herr talman, klokt att använda
en så pass försiktig formulering,
som utskottet här gjort, nämligen att
inte stänga åt något håll. Om vi skulle
komma in i en sådan katastrofsituation,
som vi alla veta, att vi voro i för inte
så många år sedan, så är det väl ändå
bra, att riksdagen inte genom sin skrivning
bundit sig utan att man har möjlighet
att vidta och pröva olika åtgärder.

Herr JANSSON i Hällefors (kort genmäle)
: Herr talman! Herr Ståhl säger
att enligt de erfarenheter han har från
Värmland skulle mitt påstående vara
felaktigt. Herr Ståhl kanske inte vet, att
jag åren 1946 och 1949 tjänstgjorde
som Skogs- och flottningsarbetareförbundets
ombudsman i Värmland och då
reste i alla dessa skogsbygder och sålunda
träffade kanske inte alla men de
flesta av den främmande arbetskraften
i skogen. Mina erfarenheter äro alltså
tagna även från Värmland.

Sedan säger herr Ståhl, att jag alldeles
har förbisett den bränslesituation,
som för närvarande är rådande
bär i landet, och den proposition, som
är avlämnad i ämnet. Det har jag alls
inte gjort. Vad jag varnat för är att
statsmakterna skulle försöka vidtaga
samma åtgärder, ekonomiskt sett, för
att få arbetskraft till skogen, som man
gjorde under kriget. Det kan ju inte
heller vara nödvändigt i nuvarande

220 Nr 13.

Torsdagen den 12 april 1951.

Motion om överflyttning av utländsk arbetskraft till det svenska skogsbruket.

ekonomiska situation för det svenska
skogsbruket.

Vidare säger herr Ståhl, att utskottet
inte har kunnat gå förbi dessa frågor.
Med anledning därav vill jag erinra om
vad LO säger, enligt referat på s. 4 i utskottsutlåtandet:
»LO, som bilägger

kopia av Skogs- och flottningsarbetareförbundets
skrivelse den 29 januari
1951, ansluter sig till förbundets uttalanden
och utgår ifrån att erforderliga
utredningar utan dröjsmål skola igångsättas,
därvid LO förutsätter, att frågan
om överflyttning av utländsk arbetskraft
från Västtyskland liksom tidigare
kommer att handläggas av därav berörda
statliga myndigheter i samråd
med vederbörande fackliga organisationer.
» Detta har tydligen gått utskottet
alldeles förbi.

Herr SVENSSON i Alingsås: Herr talman!
Det förhåller sig ju på det sättet,
av den hittills förda debatten att döma,
att utskottets skrivning kommit att få
ett läge mellan två olika uppfattningar,
dels den uppfattning, som herr Jansson
i Hällefors företräder, enligt vilken
utskottet skulle varit alltför positivt
inställd till den motion, som här föreligger,
dels motionärernas uppfattning,
vilka tydligen anse att utskottet inte
gått dem tillräckligt långt till mötes i
deras önskemål.

Med anledning av att man här säger,
att utskottet icke tagit hänsyn till det
läge som föreligger för skogsarbetarkåren
och till själva principen om införande
av utländsk arbetskraft till det
svenska skogsbruket, vågar jag säga,
att det torde vara en missuppfattning,
eller också har man icke läst vad utskottet
har anfört på s. 6 i sitt utlåtande.
Där säger utskottet bl. a.: »Vissa invändningar
kunna helt visst resas mot
en sådan åtgärd» —• alltså att införa
utländsk arbetskraft till skogsbruket —
»Skogsarbetet är säsongbetonat med en
relativt kort effektiv säsong. Det kan

då ställa sig dyrbart att tillfälligt överföra
arbetskraft från alltför långt bort
belägna orter. Ej heller torde alla i och
för sig dugliga utländska arbetare vara
lämpade för det tunga skogsarbetet,
varjämte för många av dem ovanan vid
klimatet kan försvåra deras arbete. Såsom
arbetsmarknadsstyrelsen framhållit
synes vidare viss betänksamhet vara
motiverad, om det gäller att överföra
skogsarbetskraft i någon större utsträckning
för varaktig bosättning i
landet, då behovet av arbetskraft inom
skogsbruket starkt växlar mellan arbetskraftsbrist
en kortare period och
viss arbetslöshet under den övriga delen
av året.» Här har alltså utskottet för sin
del velat uttala vissa betänkligheter
mot att införa utländsk arbetskraft,
synnerligast av det slag som motionärerna
ha syftat på.

Det är ju heller inte alldeles obekant
för denna kammares ledamöter, att utländsk
arbetskraft har använts i det
svenska skogsbruket under en följd av
år, och det torde inte heller vara obekant,
att det mellan vederbörande svenska
organ och annat lands motsvarande
organ har träffats överenskommelser
om införande av arbetskraft till det
svenska skogsbruket för att försöka få
den avverkning till stånd, som med hänsyn
till bränsleförsörjningen är nödvändig.

Jag har med detta, herr talman, icke
velat säga, att det under alla förhållanden
bör vara på det sättet, att man importerar
utländsk arbetskraft på detta
område och därmed sätter tillbaka den
svenska arbetskraften. Jag är medveten
om att de svenska skogsarbetarna äro
den bästa arbetskraften för det arbete,
som skall utföras i de svenska skogarna.
Det är också ur min personliga
synpunkt önskvärt, att skogsarbetet kan
organiseras på sådant sätt, att de svenska
skogsarbetarna kunna sysselsättas
under längre avverkningsperioder än
vad hittills varit fallet, och kan detta
genomföras, så är jag överens med herr

Torsdagen den 12 april 1951.

Nr 13.

221

Motion om överflyttning av utländsk arbetskraft till det svenska skogsbruket.

Jansson i Hällefors om att man därmed
löser åtminstone en liel del av de besvärligheter,
som nu äro rådande på
detta område.

Vi ha slutligen, herr talman, inom utskottet
icke velat ta definitiv ställning
till att man här skulle uttala sig för en
import av arbetskraft på detta område,
såsom föreslagits i motionerna. Vi ha
velat överlämna detta till vederbörlig
prövning av de organ, som närmast
äro ansvariga för bränsleförsörjningen
i detta land. Då vi ha utgått från denna
synpunkt tror jag också, att man från
vederbörande fackliga organisationer
kan vara fullt tillfredsställd, då några
åtgärder säkerligen inte komma att vidtagas
med mindre än att man samrått
med dessa fackliga organisationer.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets hemställan och yttrande.

Herr FORSBERG: Herr talman! Jag
vill inte förlänga debatten utan bara
uttala min förvåning över att man sätter
i gång en så lång debatt om denna
sak. Och varför? Jo, därför att det är
på det sättet, att när en motion går till
ett utskott brukar man för all del vara
överens om att den skall avslås, men
man vill ändå ha en motivering härför.
Här finns en saklig motivering för ett
avslag på denna motion, och så försöker
man rida upp på att det skulle vara
skillnad, om man avslår motionen eller
säger att den till ingen åtgärd föranleder.
Jag har mycket svårt att förstå
skillnaden. Det blir ju precis detsamma.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på avslag å såväl utskottets
hemställan som den i ämnet
väckta motionen; ocli fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Jansson i Hällefors begärde emellertid

votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 11, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
såväl utskottets berörda hemställan
som den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

§ 12.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 12,
över motion om åstadkommande av ett
enhetligt pris på flytande drivmedel i
hela landet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379), m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet; nr

108, i anledning av väckta motioner
om befrielse från skyldigheten att
utgöra inkomstskatt och erlägga stämpelavgift
vid byte av fastigheter i vissa
fall; och

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 10 §

222

Nr 13.

Torsdagen den 12 april 1951.

1 inom. förordningen den 26 juli 1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till

dels riksdagens skrivelse, nr 91, till
Konungen angående val av ombud i
Europarådets rådgivande församling
med suppleanter;

dels ock riksdagens förordnanden:
nr 92, för herr Axel Gjöres att vara
ombud i Europarådets rådgivande församling; nr

93, för herr Bengt Elmgren att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 94, för herr Karl Wistrand att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 95, för herr Rolf Edberg att vara
ombud i Europarådets rådgivande församling; nr

96, för herr Bertil Ohlin att vara
ombud i Europarådets rådgivande församling; nr

97, för herr Gunnar Hedlund att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 98, för herr Walter Sundström att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 99, för herr Gustaf Fahlander att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 100, för herr James Dickson att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 101, för herr Adolf Wallentheim
att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 102, för herr Bertil von Friesen
att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling; och
nr 103, för herr Bernhard Näsgård
att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling.

§ 14.

Anmäldes, att bankoutskottet jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan anmält, att till
utskottet inkommit framställning från

styrelsen för riksdagsbiblioteket om att
det å riksstaten för budgetåret 1946/47
anvisade reservationsanslaget å 20 000
kronor till Riksdagsbiblioteket: Tryckning
av förteckning över kommittébetänkanden
utgivna åren 1904—1945
måtte få disponeras intill utgången av
budgetåret 1952/53.

Denna anmälan bordlädes.

§ 15.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen nr

156, angående löne- och pensionsreglering
för präster m. m.;

nr 168, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.;

nr 175, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m.;

nr 189, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr
274) om rätt till jakt, in. in.;

nr 198, angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie tjänster vid kommunikationsverken
in. in.; och

nr 201, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § civilförsvarslagen
den 15 juli 1944 (nr 536), m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 16.

Anmäldes, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats en motion,
nr 599, av herr Persson i Svensköp
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 162, med förslag angående
användningen av hästexportberedningens
vinstmedel.

Denna motion bordlädes.

§ 17.

Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 9.53 em.

In fidem
Gunnar Britth.