1951 ANDRA KAMMAREN Nr 11 (Riksdagens protokoll 1951:11)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1951 ANDRA KAMMAREN Nr 11

29—31 mars.

Debatter in. m.

Torsdagen den 29 mars.

Kl. 2 em.

Interpellationer av

Herr Ericsson i Näs i anledning av att en fattigvårdsbehövande
familj av den kommun, där familjen hade hemortsrätt, erhållit
bostad i annan kommun..........................

Herr Ståhl angående den senaste tidens prisutveckling........

Sid.

Lördagen den 31 mars.

Vid remiss av propositionen nr 143 ........................ 10

Interpellation av fröken Höjer angående förbättring av pensionerna
från statens pensions anstalt ............................ 30

Samtliga avgjorda ärenden.

Val av ledamöter och suppleanter i särskilda utskottet ...... 3

1—Andra kammarens protokoll 1951. Nr 11.

J, IO A < * it i ‘f\ *''!

H / HM M f ■-% /! t H

t &•*■}£

it 1/

H ?

i ff i I ?

J<,»» j

i?.

. u ,ui iUuisti

t^^rkh m :%iU £ /ii "

. \ ''•''ii V‘V!‘é>A.ii«P i; vt • A ''. ‘;. - i

Torsdagen den 29 mars 1951.

Nr 11.

Torsdagen den 29 mars.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 10, den
13 och den 14 innevarande mars.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrivelse:

Till Riksdagens andra kammare.

Sedan jag, vid sammanräkning inför
Länsstyrelsen i Kronobergs län den 25
mars 1951, blivit utsedd till ledamot av
riksdagens första kammare, får jag härmed
avsäga mig ledamotskapet av riksdagens
andra kammare.

Vinberg den 27 mars 1951.

Ragnar Persson.

Denna avsägelse blev av kammaren
godkänd.

§ 3.

Herr talmannen meddelade, att fru
Humla, som vid kammarens sammanträde
den 31 sistlidna januari beviljats
ledighet från riksdagsgöromålen tills
vidare, denna dag åter intagit sin plats
i kammaren.

§ 4.

Jämlikt kammarens den 14 innevarande
mars fattade beslut skulle nu val
förrättas av ledamöter och suppleanter
i särskilda utskottet; och lämnades därvid
på begäran ordet till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som anförde: Herr talman! För vart och
ett av de val som skola företagas vid
detta plenum ber jag att få avlämna en
gemensam lista, vilken godkänts av de

av kammaren valda ledamöterna i talmanskonferensen.
Varje lista upptar
namn å så många personer, som det
ifrågavarande valet avser.

Den av herr förste vice talmannen för
val av ledamöter i särskilda utskottet
avlämnade listan upptog under partibeteckningen
»Gemensam lista» följande
namn:

Hallén

Mosesson

Sundström

Pettersson i Norregård
Gustafsson i Bogla
Olsson i Mora
Hedlund i Östersund
Staxäng

Eriksson i Stockholm, fru
Johnsson i Stockholm
Edberg
Onsjö

Listan hade godkänts av de av kammaren
valda ledamöterna i talmanskonferensen.

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev den av kammaren
godkänd; och förklarades de personer,
vilkas namn upptagits å listan,
utsedda till ledamöter av särskilda utskottet.

§ 5.

Anställdes val av suppleanter i särskilda
utskottet.

Den av herr förste vice talmannen för
detta val avlämnade listan upptog under
partibeteckningen »Gemensam lista»
följande namn:

Gustafson i Dädesjö
Boman i Kieryd
Ohlsson i Kastlösa

Nr 11.

Torsdagen den 29 mars 1951.

Interpellation i anledning av att en fattigvårdsbehövande familj av den kommun,
där familjen hade hemortsrätt, erhållit bostad i annan kommun.

Johansson i Mysinge
Jansson i Hällefors
Widén

Johansson i Skövde, fru
Boman, fru
Andersson i Ronneby
Sjöstrand, fru
Adamsson
Larsson i Luttra
Andersson i Linköping
Gustafsson i Borås
Wiklund i öjebyn
Braconier

Listan hade godkänts av de av kammaren
valda ledamöterna i talmanskonferensen.

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev den av kammaren
godkänd; och förklarades de personer,
vilkas namn upptagits å listan,
utsedda till suppleanter i särskilda utskottet.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag angående
de i §§ 4 och 5 omförmälda valen.

§ 7.

Föredrogos var efter annan följande
på kammarens bord vilande propositioner;
och remitterades därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr 94, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30
juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete;

till statsutskottet propositionen nr 97,
angående anslag till kostnader för företagsräkning; till

jordbruksutskottet propositionerna: nr

98, angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;
och

nr 99, angående Sveriges bidrag till
kostnaderna för FAO; samt

till behandling av lagutskott propositionen
nr 101, angående vissa anslag
ur kyrkofonden för avlönande av präster
m. m.

§ 8.

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna:
nr 468 av fru Nilsson och herr Senander;
samt

nr 469 av herr Nilsson i Kristinehamn; till

behandling av lagutskott motionerna: nr

470 av herrar Jonsson i Järvsand
och Jansson i Hällefors;

nr 471 av herr Christenson i Malmö
m. fl.;

nr 472 av herr Pettersson i Dahl m. fl.;
nr 473 av herr Gustafson i Göteborg
in. fl.;

nr 474 av herr Kollberg;
nr 475 av herr Norup in. fl.; och
nr 476 av herr Rubbestad m. fl.; samt
till jordbruksutskottet motionerna:
nr 477 av herr Ohlin m. fl.;
nr 478 av herr Hedlund i Rådom
m. fl.;

nr 479 av herr Hseggblom m. fl.;
nr 480 av herr Birke m. fl.; och
nr 481 av herr Jacobsson i Igelsbo
m. fl.

§ 9.

Interpellation i anledning av att en fattigvårdsbehövande
familj av den kommun,
där familjen hade hemortsrätt,
erhållit bostad i annan kommun.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr ERICSSON i Näs, som yttrade:
Herr talman! År 1948 inflyttade från Döderhults
socken till Tuna socken i Kalmar
län en familj av tattaresläkt. Sedan

Torsdagen den 29 mars 1951.

Nr 11.

Interpellation ang. den senaste tidens prisutveckling.

ett tjugotal år tillbaka hade denna familj
hemortsrätt i Västerviks stad, från
vilken den också åtnjutit underhåll.

Familjen har sedan dess bott i en stuga
i Tuna sockens norra del, ett ruckel
som var så beskaffat att hälsovårdsnämnden
förbjöd inflyttning emedan
bostaden var hälsovådlig. Västerviks
stad erbjöd sig reparera stugan, men
ägaren motsatte sig detta och familjen
bodde kvar. Denna familj, som består
av 14 personer, har varit orsak till
mycket bråk och polisingripanden, och
det är uppenbart att för den bofasta befolkningen
i trakten har den varit till
mycket obehag och orsakat vantrivsel.

För någon tid sedan inköpte emellertid
Västerviks stad — man anser genom
bulvan — ett hus i socknens sydöstra
del med avsikt att här placera förutnämnda
familj. Bebyggelsen är här ännu
tätare; en skola ligger inte långt
borta. Befolkningen har reagerat kraftigt
mot detta handlingssätt, och man
har försökt påverka Västerviks stad att
låta köpet återgå. Befolkningen är villig
att betala ännu mera för den nyinköpta
stugan men har fått avslag på sin
begäran. Man anser, att Västerviks stad
inte har den moraliska rätten att placera
en för staden inte önskvärd familj
i en annan kommun för att pålägga
andra ett obehag, som den själv inte
vill ta.

Med detta exempel för ögonen får jag
härmed anhålla om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för socialdepartementet
framställa följande frågor: 1.

Anser statsrådet — även om förutnämnda
åtgärder äro juridiskt oantastbara
— det vara moraliskt försvarbart,
att en kommun handlar så som Västerviks
stad gjort i detta fall och låter en
fattigvårdsbehövande familj, som man
icke vill ha bosatt inom den egna kommunen,
bosätta sig i en annan kommun?

2. Om denna fråga besvaras nekande,
anser statsrådet en lagändring vara motiverad
i syfte att förhindra ett sådant

tillvägagångssätt som Västerviks stad
använt i det ifrågavarande fallet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10.

Interpellation angående den senaste
tidens prisutveckling.

Ordet lämnades på begäran till

Herr STÅHL, som anförde: Herr talman!
Vid sidan av det ovissa och spända
utrikesläget är det prisstegringarna som
just nu mest oroa vårt folk. Denna oro
kommer dagligen till uttryck både i pressen
och i samtal man och man emellan.
Man hade hoppats, att de tidigare deklarationerna
från regeringens, särskilt finansministerns,
sida skulle besannas, att
vi vid årsskiftet i samband med subventionernas
avskaffande skulle ha att möta
endast en s. k. engångsinflation, och
härpå var man inriktad och beredd. Insikten
var allmän, att subventionerna
måste avskaffas. Men sedan detta väl
hade skett, hoppades man att prisstegringsvågen
i det väsentliga skulle hejdas.
Inte minst regeringspartiets riksbekanta
utfästelse till fjolårets val, »Vi
klarade krisen», har självfallet i hög
grad bidragit till att befästa denna förhoppning.

Det är mot denna bakgrund naturligt,
att besvikelsen över den faktiska händelseutvecklingen
blivit så mycket djupare.
Även om prisstegringarna i utlandet
varit en huvudorsak till inflationen
i Sverige äro de ej den enda verkande
faktorn. Den s. k. engångsinflationen
tenderar att växa till en fortgående process,
av åtskilliga tecken att döma i accelererat
tempo. Praktiskt taget alla varugrupper
ha berörts av denna utveckling,
och värst utsatta äro självfallet direkt
krigsviktiga varor. Men även de mest
nödvändiga livsmedlen ha kommit med
i den ständigt fortgående prisskruvningen
uppåt. En förteckning över prisstegringarna
sedan årsskiftet på sådana varor
ger ett i långa stycken skrämmande
intryck, bröd, socker, kaffe, smör, flott,

Nr 11.

Torsdagen den 29 inars 1951.

Interpellation ang. den senaste tidens prisutveckling.

ost, margarin, tvål -— ja, praktiskt taget
över hela linjen höjas levnadskostnaderna
för hushållen. Här skall inte diskuteras,
endast ytterligare påpekas det förhållandet,
att jordbrukskalkylen visar
underskott, vilket måste få konsekvenser
med hänsyn till den åt jordbrukarna
givna inkomstgarantien. Det är sålunda
inte underligt, att läget på lönemarknaden
blivit labilt och att svårigheterna att
uppnå för båda parter rimliga uppgörelser
av många tecken att döma blivit
större allteftersom tiden gått.

Mest bekymmersamt ter sig dock det
förhållandet, att de åtgärder, som på senaste
tiden bebådats av finansministern
för att möta inflationen och prisstegringarna,
av allt att döma måste till följd
få kedjereaktioner, som kunna göra
prisstegringskurvan ännu brantare. Det
förefaller sålunda som om både den aviserade
fördubblade fordonsskatten på
bilar liksom elskatten måste komma att
erhålla sådana följdverkningar. Inte
minst dessa utsikter är det som på senaste
tiden ökat oron för framtiden och
därigenom hotar att äventyra det jämte
ökad produktion säkraste värnet mot
fortsatt inflation, nämligen ökat sparande.
Ingenting vore i nuvarande läge
mer olyckligt än om statsmakterna genom
sina åtgöranden själva skulle bidra
till att ytterligare avtrubba förtroendet
för den svenska kronan och därigenom
drabba både sparviljan och sparandet.

Detta förhållande liksom jämväl de
senaste veckornas allmänna utveckling
på pris- och lönemarknaden göra en
förklaring från finansministerns sida
påkallad. Jag hemställer därför om andra
kammarens tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få rikta följande frågor:

1. Hur ser herr statsrådet på den senaste
tidens prisutveckling?

2. Vad ämnar herr statsrådet göra för
att förebygga hotande kedjereaktioner
av bl. a. planerade skatteökningar och
för att över huvud »klara krisen»?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 71, i anledning av väckta motioner
om ökning av regeringsrådens antal;
och

nr 75, i anledning av Kungl. Majits
proposition med förslag till lag om tillfällig
förlängning av skyddstid för litterära
och musikaliska verk.

§ 12.

Anmäldes, alt följande Kungl. Maj:ts
skrivelse och propositioner tillställts
kammaren, nämligen

nr 102, angående val av ombud jämte
suppleanter i Europarådets rådgivande
församling;

nr 103, angående anslag till inredning
och utrustning av nybyggnad för statens
rättskemiska och farmacevtiska
laboratorier;

nr 104, angående anslag för budgetåret
1951/52 till bidrag till sjukkassor
m. m.;

nr 105, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av prisregleringslagen den
30 juni 1947 (nr 303);

nr 106, angående avsättande av medel
från försäkringsinspektionens fond för
upprättande vid Stockholms högskola
av en professur i försäkringsrätt;

nr 107, angående förhöjd ersättning
till f. d. borgmästaren i Ängelholm Gustaf
Viktor Berg von Linde;

nr 108, angående kostnader för vissa
repetitionsövningar in. in.;

nr 109, angående vissa markförvärv
för försvaret m. in.;

nr 110, angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1951/52 m. tn.;

nr 111, angående anslag för en dyrortsundersökning,
m. m.;

nr 112, angående löne- och pensionsreglering
för lärare vid vissa statsunderstödda
privata läroanstalter m. m.;

nr 113, angående löne- och pensionsreglering
för lärarpersonal vid statsun -

Torsdagen den 29 mars 1951.

Nr 11.

derstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter,
in. m.;

nr 114, angående lönerevision för
vissa chefstjänstemän in. in.;

nr 115, angående försäljning av vissa
kronoegendomar in. m.;

nr 116, angående anslag till vissa åtgärder
för förstärkning av landets ekonomiska
försvarsberedskap;

nr 117, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 16 § lagen den 11 juni 1943
(nr 346) angående statsmonopol å tillverkning
och import av tobaksvaror;

nr 118, angående åtgärder för bekämpande
av sand- och jordflykt;

nr 119, angående tillfällig lotsavgift;
nr 120, angående försäljning av vissa
fastigheter;

nr 121, angående anslag till bidrag
till vissa liandelshamnar;

nr 122, angående anslag till ny ungdomsanstalt
för svårbehandlade in. m.;

nr 123, angående vissa anslag till universitetssjukhusen
m. m.;

nr 124, angående anslag för budgetåret
1951/52 till främjande av bostadsförsörjningen
m. in.;

nr 125, angående vissa anslag till de
statsunderstödda alkoholistanstalterna
in. m.;

nr 126, angående vissa anslag till lägre
lantbruksundervisning in. in. för budgetåret
1951/52;

nr 127, angående provisoriskt tillägg
å vissa från handelsflottans pensionsanstalt
utgående pensioner;

nr 128, angående anvisande av medel
dels för inköp av stenkol och ved, dels
ock för statens bränslekommissions
verksamhet under budgetåret 1951/52
in. in.;

nr 129, angående anslag till utbyggnad
av staten tillhöriga gruvanläggningar
i Malå socken in. in.;

nr 130, angående statsförvärv av aktier
i Stockholm—Rimbo järnvägsaktiebolag; nr

131, angående anslag för budgetåret
1951/52 till vissa ytterligare investeringar
i statens järnvägars fond;

nr 132, med förslag till lag angående
ändring i stadgan den II februari 1941

(nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande, m. m.;

nr 133, angående bidrag till driften
av anstalter för psykopatiska och nervösa
barn;

nr 134, angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag;

nr 135, angående anslag för budgetåret
1951/52 till arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga arbetsförmedlingen; nr

136, angående anslag för budgetåret
1951/52 till skolöverstyrelsen m. m.;

nr 137, angående vissa anslag för budgetåret
1951/52 till universiteten;

nr 138, angående rörelsekapital åt Aktiebolaget
Svenska tobaksmonopolet;

nr 140, angående anslag till landsfiskalerna
m. fl.;

nr 141, med förslag till lag angående
ändring i Jagen den 6 juni 1925 (nr 170)
om polisväsendet i riket;

nr 142, med förslag till förordning om
särskilt bidrag till producent av svensk
film, m. m.;

nr 143, med förslag till förordning om
skatt å elektrisk kraft (elskatteförordning),
m. m.;

nr 144, med förslag till förordning om
tillfällig automobilskatt;

nr 145, angående förlängd giltighetstid
för vissa provisoriska ändringar av
gällande tulltaxa;

nr 147, angående statsbidrag till privatläroverk
m. m.;

nr 148, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av den vid förordningen
den 25 maj 1941 (nr 251) om
varuskatt fogade varuförteckningen,
m. m.;

nr 149, angående den civila regionala
beredskapsorganisationen;

nr 150, angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat IT till riksstaten för budgetåret
1950/51;

nr 151, angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m.;

nr 152, angående anslag för budgetåret
1951/52 till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering in. m.;

nr 153, angående höjning av vissa
postavgifter;

Nr 11.

Torsdagen den 29 mars 1951.

nr 154, angående vissa anslag till civilförsvaret;
och

nr 155, angående anställnings- och
avlöningsförhållanden för vissa lärare
vid skolor i försöksdistrikt m. m.

Nämnda skrivelse och propositioner
bordlädes.

§ 13.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 89, angående vissa anslag till
de tekniska högskolorna m. m. motionerna: nr

482 av herr Svensson i Stenkyrka;
och

nr 483 av herr Edström m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 108, angående kostnader för
vissa repetitionsövningar m. m. motionen
nr 484 av herr Lundberg;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 94, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30
juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete motionerna:

nr 485 av herr Nolin m. fl.; och
nr 486 av herr Wedén m. fl.;
samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 100, med förslag till religionsfrihetslag
m. m. motionerna:

nr 487 av herr Larsson i Stockholm;
nr 488 av herr Lundberg;
nr 489 av herr Staxäng;
nr 490 av herr Swedberg m. fl.;
nr 491 av herr Wallentheim m. fl.;
nr 492 av herr Johansson i Stockholm
m. fl.;

nr 493 av herr Edberg m. fl.;
nr 494 av herr Andersson i Ronneby
m. fl.;

nr 495 av herr Ståhl; och
nr 496 av herrar Wiklund i Stockholm
och Widén.

Dessa motioner bordlädes.

§ 14.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.15 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Lördagen den 31 mars 1951.

Nr 11.

Lördagen den 31 mars.

Kl. 2 em.

§ 1.

Föredrogs Kungl. Maj :ts skrivelse, nr
102, angående val av ombud jämte
suppleanter i Europarådets rådgivande
församling.

På förslag av herr talmannen, som
förklarade sig hava om tiden för valen
samrått med första kammarens talman,
beslöt kammaren att vid plenum onsdagen
den 4 instundande april utse ledamöter
och suppleanter i Europarådets
rådgivande församling.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till statsutskottet propositionerna:
nr 103, angående anslag till inredning
och utrustning av nybyggnad för
statens rättskemiska och farmacevtiska
laboratorier; och

nr 104, angående anslag för budgetåret
1951/52 till bidrag till sjukkassor
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 105, med förslag till lag om
fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303);

till statsutskottet propositionerna:
nr 106, angående avsättande av medel
från försäkringsinspektionens fond
för upprättande vid Stockholms högskola
av en professur i försäkringsrätt;

nr 107, angående förhöjd ersättning
till f. d. borgmästaren i Ängelholm Gustaf
Viktor Berg von Linde;

nr 108, angående kostnader för vissa
repetitionsövningar m. m.;

nr 109, angående vissa markförvärv
för försvaret in. m.;

nr 110, angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1951/52 m.m.;

nr 111, angående anslag för en dyrortsundersökning,
m. m.;

nr 112, angående löne- och pensionsreglering
för lärare vid vissa statsunderstödda
privata läroanstalter m. m.;

nr 113, angående löne- och pensionsreglering
för lärarpersonal vid statsunderstödda
folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter,
m. m.; och
nr 114, angående lönerevision för
vissa chefstjänstemän in. m.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 115, angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.;

till statsutskottet propositionen nr
116, angående anslag till vissa åtgärder
för förstärkning av landets ekonomiska
försvarsberedskap;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 117, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 16 § lagen den 11 juni 1943
(nr 346) angående statsmonopol å tillverkning
och import av tobaksvaror;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 118, angående åtgärder för bekämpande
av sand- och jordflykt;

till statsutskottet propositionerna:
nr 119, angående tillfällig lotsavgift;
nr 120, angående försäljning av vissa
fastigheter;

nr 121, angående anslag till bidrag
till vissa handelshamnar;

nr 122, angående anslag till ny ungdomsanstalt
för svårbehandlade m. in.;

nr 123, angående vissa anslag till universitetssjukhusen
in. in.;

Nr 11.

Lördagen den 31 mars 1951.

Vid remiss av propositionen nr 143.

nr 124, angående anslag för budgetåret
1951/52 till främjande av bostadsförsörjningen
in. m.; och

nr 125, angående vissa anslag till de
statsunderstödda alkoholistanstalterna
m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 126, angående vissa anslag till lägre
lantbruksundervisning m. m. för budgetåret
1951/52; samt

till statsutskottet propositionerna:
nr 127, angående provisoriskt tillägg
å vissa från handelsflottans pensionsanstalt
utgående pensioner;

nr 128, angående anvisande av medel
dels för inköp av stenkol och ved, dels
ock för statens bränslekommissions
verksamhet under budgetåret 1951/52
m. in.;

nr 129, angående anslag till utbyggnad
av staten tillhöriga gruvanläggningar
i Malå socken m. m.;

nr 130, angående statsförvärv av aktier
i Stockholm—Rimbo järnvägsaktiebolag;
och

nr 131, angående anslag för budgetåret
1951/52 till vissa ytterligare investeringar
i statens järnvägars fond.

Vid härpå skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 132, med
förslag till lag angående ändring i stadgan
den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning
för riksdagsmannauppdragets
fullgörande, m. m., hänvisades propositionen,
såvitt angick kommunalskattelagen,
till bevillningsutskottet och i övrigt
till konstitutionsutskottet.

Härefter föredrogos följande på kammarens
bord liggande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:
nr 133, angående bidrag till driften
av anstalter för psykopatiska och nervösa
barn;

nr 134, angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag;

nr 135, angående anslag för budgetåret
1951/52 till arbetsmarknadsstyrel -

sen och den offentliga arbetsförmedlingen
;

nr 136, angående anslag för budgetåret
1951/52 till skolöverstyrelsen m.m.;

nr 137, angående vissa anslag för
budgetåret 1951/52 till universiteten;

nr 138, angående rörelsekapital åt Aktiebolaget
Svenska tobaksmonopolet;
och

nr 140, angående anslag till landsfiskalerna
m. fl.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 141, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1925
(nr 170) om polisväsendet i riket; samt

till statsutskottet propositionen nr
142, med förslag till förordning om särskilt
bidrag till producent av svensk
film, m. m.

Vid remiss av propositionen nr 143.

Vid härpå skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 143, med
förslag till förordning om skatt å elektrisk
kraft (elskatteförordning), m. m.,
begärdes ordet av

Herr HJALMARSON, som yttrade:
Herr talman! Visserligen har svenska
folket efter snart sex års socialdemokratisk
regim vant sig vid så mycket
och så mångahanda i fråga om skatter
att det nästan håller på att förlora sinnet
för proportionerna därvidlag, men
alldeles utan anmärkningar böra dock
inte två i elfte timmen framlagda förslag,
som medföra en belastning för
skattebetalarna med inte mindre än 160
miljoner kronor, få passera. Jag skall
för min del inte strö salt i öppna
sår och mera utförligt erinra om det
intensiva motstånd mot indirekta skatter,
som svensk socialdemokrati — före
maktövertagandet — gjorde. Ej heller
tänker jag nu mer än i förbigående
uppehålla mig vid de löften om
skattesänkning för de många och små
åt vilka samma socialdemokrati med
sådan frenesi ägnade sig bara för några
år sedan — att tala om valaffischer i

Lördagen den 31 mars 1951.

Nr 11.

socialdemokratiskt sällskap är snart
sagt som att tala om rep i hängd mans
hus. Det räcker i detta sammanhang
med att i all underdånighet erinra om
att en skatt är en skatt och en belastning
för den skattskyldige, detta oavsett
vilken motivering finansministern än
använder för sina förslag.

Den lastbilsägare, som får sin fordonsskatt
fördubblad, har inte lättare
att komma ut med tusenlapparna därför
att statsrådet Sköld hävdar att de krav,
som han uppställde i statsverkspropositionen
i fråga om nedbringandet av det
statliga lånebehovet, under inga förhållanden
kunde frångås. Det kan till
och med tänkas att lastbilsägaren eller
husmodern, som får betala elskatt. i all
sin oskuld och enfald anser att den riktiga
metoden att nedbringa lånebehovet
består av en sänkning av utgifterna,
inte en höjning av inkomsterna. Så få
ju företagen och familjerna gå till väga.
Det finns inga skäl för att staten skulle
vara undantagen från samma skyldigheter.

Det skulle behöva anföras utomordentligt
starka skäl för ett accepterande
av de föreslagna skatterna. Jag kan för
min del inte finna, att dessa skäl presterats.
Den framställning av det ekonomiska
läget, som återfinnes i propositionen
om elskatten, är i själva verket
ingenting annat än en andra upplaga av
1951 års finansplan, vars första upplaga
utkom i allmänna bokhandeln i mitten
av januari månad. Tredje upplagan av
samma bestseller väntas utkomma i maj
månad. Det är emellertid inte fråga om
en andra oförändrad upplaga, utan
tvärtom rör det sig om en i högsta grad
förändrad edition. Man skulle rent av
kunna påstå, att den nu aktuella redogörelsen
för det ekonomiska läget är ett
ytterst vältaligt bevis för sanningshalten
i finansministerns för eu tid sedan lanserade
filosofiska påpekande, vilket ju
som bekant löd: »Det är sällan någonting
här i världen går efter beräkning.»
Under alla förhållanden förefaller det

Vid remiss av propositionen nr 143.

vara ytterst sällan någonting går efter
finansministerns beräkningar.

Löneutvecklingen har visat vad regeringen
kallar en »något starkare uppgång»
än den som angavs i nationalbudgetprognosen.
I januari trodde man
på 12 till 13 procent, i dag tror man på
15 till 17 procent. Vad man kommer att
tro i morgon vet jag inte. Detta beror
huvudsakligen på den omständigheten
att jag inte vet vilken lönelyftning, som
kommer till stånd inom den offentliga
sektorn av arbetsmarknaden. Inom den
enskilda sektorn har man lyckats träffa
uppgörelser beträffande inemot 80 å 85
procent av de avtal vilka löpte ut vid
årsskiftet. Helt annorlunda är som bekant
läget på den statliga och kommunala
fronten. Det är där strejkhotet
hänger över oss, vilket ger en något
egendomlig belysning av herr Wigforss’
ofta upprepade sats, att det är lättare
att göra upp.kollektivavtal för de i offentlig
tjänst anställda än för de privatanställda.
Kanske finansministern har
någon vägledning att ge om vilka korrigeringar
hans senaste prognos kommer
att behöva underkastas när staten och
övriga offentliga arbetsgivare en gång
nå en uppgörelse. Nog är det klokt att
även i detta sammanhang räkna med
risken för kedjereaktioner. I höstas tilllät
jag mig framhålla en sak, som jag
vet finansministern var mycket missbelåten
med, nämligen att den avtalsrörelse
som då inleddes var den från
regeringshåll sämst underbyggda under
många år. Jag tror mig våga spå, att
detta påstående inom en nära framtid
kommer att ytterligare belysas.

Om prisutvecklingen sedan årsskiftet
råda uppenbarligen delade meningar. I
januari månad hävdade finansministern,
att man behövde räkna med 8 till 9
procent. Ligger inte den nu aktuella
risken ganska nära den dubbla procentsiffran,
och behöver man inte räkna
med ytterligare försämringar? På punkt
efter punkt visas, att den prognos, som
publicerades för något mer än två må -

Nr 11.

Lördagen den 31 mars 1951.

Vid remiss av propositionen nr 143.

nader sedan, inte hållit. Finns det skäl
att tro att dagens profetia kommer att
hålla längre? 1949 på hösten byggde
finansminister Sköld hela sin politiska
giv på förhoppningen om en prissänkning
utomlands. Spekulationen — den
största baissespekulationen i svensk historia
— misslyckades. 1 dag återkommer
i nästan identiska ordalag samma
förhoppning. I dag sitter man tydligen
också och hoppas — hoppas på en
vändning i den amerikanska konjunkturen,
som skall rädda den svenska regeringen.
Hur stark verklighetsgrunden
för dessa förhoppningar är kan väl
ingen yttra sig om, i varje fall gör jag
inte anspråk därpå. En viss pessimism
synes dock vara på sin plats.

Den amerikanska upprustningen har
ännu inte nått sin fulla omfattning ur
produktionssynpunkt. General Marshall
konstaterade bara för några veckor sedan,
att det internationella läget nu är
värre än för tre månader sedan. Optimism
är bra, optimism är nödvändig,
men den räcker inte som grund för en
ekonomisk politik. Kanske är det så att
regeringen hävdar att den framlagt
konturerna till sitt ekonomiska program
i propositionen om ölskatten. I intet avseende
föreslås någonting nytt. Programmet
innebär tre ting: 1) åtgärder
av tvångsnatur i syfte att begränsa investeringsverksamheten
— väl att märka
inom det enskilda näringslivet, 2)
skärpt och utvidgad priskontroll, 3) nya
skatter för att staten skall slippa att
låna. Det finns inte i hela detta program
någonting som inte har prövats,
som man inte tidigare mer eller mindre
har misslyckats med. Tror man verkligen
inom regeringen, att nya formuleringar
på gamla kända krav kunna ersätta
ett samordnat program mot inflation? Sedan

januari ha statens utgifter på
driftbudgeten ökat med cirka 300 miljoner
kronor och på kapitalbudgeten med
åtminstone cirka 100 miljoner kronor.
Till detta meddelande knyter finans -

ministern det i och för sig riktiga påpekandet
att sträng sparsamhet med
statsutgifter absolut måste krävas. Detsamma
gjorde han i statsverkspropositionen,
där en nettoökning på driftbudgeten
på 529 miljoner kronor anmäldes.
Denna stränga sparsamhet kan alltså
väntas ge till resultat utgiftsökningar
för ett budgetår på inemot 1 miljard
kronor. Är det under sådana förhållanden
tillräckligt med platoniska sparsamhetsdeklarationer?
På kapitalbudgeten
stiga också utgifterna. Åtskilliga av
de föreslagna investeringarna äro säkerligen
både nyttiga och nödvändiga, men
detta omdöme kan ingalunda få gälla
alla. Då staten med olika medel försöker
tvinga enskilda företag att hålla nere
sina investeringar bör den själv gå i
spetsen, och den bör ha möjligheter att
få kommunerna med i återhållsamheten.
Högern har redan under denna riksdag
visat på ett flertal offentliga investeringar,
som borde kunna anstå. Det
finns ingen grund för den generella
uppfattningen, att pengar placerade i
statsföretag eller kommunala företag
samhällsekonomiskt sett ge bättre utdelning
än pengar placerade i det enskilda
produktionslivet.

En överbalansering av budgeten kan
som ett led i ett allmänt program säkerligen
ha sin betydelse. Då måste den
emellertid kompletteras med penningpolitiska
åtgärder, med produktionsfrämjande
åtgärder, med en rimlig skattepolitik,
och den måste framför allt
åstadkommas genom en hård begränsning
av de statliga utgifterna. Det går
inte att ersätta en sådan naturlig överbalansering
med en som man får till
stånd genom nya bördor på skattebetalarna,
bördor som flertalet av dessa helt
naturligt betraktar som utgifter och därför
kompenserar i sina krav på höjda
inkomster. Denna metod, som förut använts
av herr Wigforss och som nu
övertagits av herr Sköld, leder bara
runt. Den motverkar sitt eget syfte.

Högern accepterar inte den form för

Lördagen den 31 mars 1951.

Nr 11.

överbalansering regeringen föreslagit.
Det finns ett argument — ett verkligt
argument — för herr Skölds linje. Det
argumentet kan i korthet uttryckas i
följande ord. Under de förutsättningar
regeringen anser omöjliga att rubba
kan staten inte låna på den öppna
marknaden. Om finansministern alltså
inte får pengar för statens kapitalplaceringar
av skattebetalarna, måste han
låna i riksbanken. Upplåning i riksbanken
driver på inflationen och motverkar
effektivt varje försök att hålla
ett stabilt penningvärde. Detta argument
gäller endast under förutsättning
att man godtar en fastlåst ränta och är
beredd att låta skattebetalarna betala
hundratals miljoner för att denna låsta
ränta skall kunna hållas. Högern godtar
inte den låsta räntans politik.

Högern har undan för undan strävat
efter att precisera sina alternativ. Senast
gjordes detta i våras, och jag vågar redan
nu utlova, att ett nytt försök kommer
att göras mycket snart — vid den
tidpunkt då framläggandet av ett alternativ
är befogat och i överensstämmelse
med gällande riksdagspraxis. Det är
under dessa förhållanden icke möjligt
för regeringen att undvika att svara på
framställda frågor genom att själv framställa
nya frågor. Den tekniken kunna
vi numera i riksdagen. Vad det i dag
gäller, och vad det under den närmaste
tiden är fråga om, är klara och samlade
besked om regeringens avsikter, klara
besked om dess handlingsprogram mot
en inflation, som hotar att urholka den
svenska standarden, som utomordentligt
orättvist drabbar medborgarna och
som ger alla en känsla av osäkerhet och
otrygghet.

Jag slutar, herr talman, mitt anförande
med att uttala önskemålet om att
detta besked snarast kommer att givas
här i riksdagen. Kammarens ledamöter
borde inte nästa söndag behöva sätta sig
vid sina radioapparater för att få ta
del av regeringens synpunkter.

Vid remiss av propositionen nr 143.

Herr OHLIN: Herr talman! På kammarens
bord ligga i dag två kungl. propositioner
med förslag om införande av
en ny skatt och om fördubbling av en
annan. Finansministern vill lägga på en
ny skattebörda på ett par hundra miljoner
kronor.

Det är klart att när man erfar detta
frågar man sig i vad mån finansministern
redovisat att det statsfinansiella läget
för nästa budgetår har undergått en
sådan försämring i förhållande till tidigare
uppgifter att det nu blir nödvändigt
att komma med dessa nya skatter
och skattehöjningar. Visserligen är det
ju sant att den ekonomiska utvecklingen
under de senaste månaderna avvikit
från vad finansministern i statsverkspropositionen
tänkt sig och det på ett
ogynnsamt sätt, men man har i alla fall
med en viss nyfikenhet emotsett hur finansministern
skulle motivera sina förslag.
I statsverkspropositionen funnos
nämligen uppgifter — låt vara rätt obestämda
— om ett betydande budgetöverskott.
Siffrorna pekade närmast på ett
överskott på omkring 640 miljoner kronor,
av vilka ungefär 200 miljoner kronor
skulle tagas i anspråk för reservationsmedelsförbrukning,
alltså för utgifter,
för vilka under tidigare år anvisats
medel och för vilka skattebetalarna tidigare
år inbetalat medel, men utgifter
som först nu blivit aktuella. I propositionen
nr 143 rörande skatt på elektrisk
energi framlägger herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet vissa
uppgifter rörande sannolika förändringar
i en del inkomst- och utgiftsposter.
Dessa uppgifter äro emellertid mycket
ofullständiga och på vissa punkter
ägnade att inge missförstånd.

Det är detta, herr talman, som ger
mig anledning att ta till orda här i dag.
Jag skall alltså inte försöka dra upp någon
mera allmän debatt om den ekonomiska
politiken. Det har ju kammaren
tillfälle till vid en senare tidpunkt —
kanske redan på onsdag — och det kan
sägas, att det är lämpligt att ta upp en

Vidare anförde:

Nr 11.

Lördagen den 31 mars 1951.

Vid remiss av propositionen nr 143.

sådan debatt under ett arbetsplenum,
när kammarens ledamöter äro mera allmänt
representerade. Syftet med mitt
inlägg är alltså mera speciellt och begränsat.
Jag hänvisar beträffande finansministerns
redogörelse till vad som
sägs i propositionen nr 143, nämligen
att »enligt statsverkspropositionen förelåg
till täckande av löneregleringskostnader
ocli ökad belastning på omkostnadsanslag
ett överskott på driftbudgeten
av 142 miljoner kronor». Där har
finansministern redan—utan att nämna
om det — dragit ifrån detta behov av
200 miljoner kronor för reservationsmedelsförbrukning;
han redovisade ju eif
överskott på 342 miljoner kronor i budgeten
enligt vanligt uttryckssätt. Vidare
redovisar finansministern vissa troliga
utgiftsökningar på 425 å 435 miljoner
kronor och vissa inkomstökningar på
omkring 300 miljoner kronor. Och sedan
säger han följande: »Så mycket synes
emellertid stå klart att något överskott
på driftbudgeten, som skulle kunna
användas för att täcka utgifter på kapitalbudgeten,
i varje fall icke skulle
uppkomma.» Det är denna slutsats, att
det inte skulle bli något överskott, som
finansministern tydligen vill skall fastna
i läsarnas minne och utgöra bakgrunden
till kravet på ny och ökad beskattning.
Men den uppmärksamme läsaren blir
lätt förvånad när han i följande stycke
finner, att finansministern nödgas medge,
att denna slutsats enligt hans egna
siffror är oriktig; det beror helt enkelt
på att finansministern nu liksom i januari
helt godtyckligt tar vissa statsinkomster
och för dem å sido och inte räknar med
dem. Jag tror inte att detta står i överensstämmelse
med praxis för behandlingen
av statsfinansiella frågor här i
landet, utan tydligen är det för att läget
skall framstå i en mörkare dager än
om dessa inkomster på ungefär 240 miljoner
kronor medräknas på vanligt sätt.
Jag efterlyser för min del en förklaring
till att man skall föra vissa inkomster
helt åt sidan och icke räkna in dem när

man gör sammandrag över det faktiska
läget. Jag skall icke dröja alltför mycket
vid uppskattningen av inkomsterna
till 240 miljoner kronor, som genom investeringsskattens
direkta och framför
allt indirekta verkningar torde vara tilltagen
i underkant.

Så långt dessa osäkra och ofullständiga
uppgifter medgiva en slutsats skulle
läget vara följande. Jag vill uttrycka det
på vanligt sätt och icke med finansministerns
nya terminologi, ty — det vill
jag, herr talman, uppriktigt säga — jag
är övertygad om att denna är till för att
folk icke skall få möjlighet att göra jämförelser
med tidigare år och tidigare
praxis. Alltså, läget skulle vara det, att
budgeten skulle, utan de nya skatterna
på elektrisk energi och fordon, förete ett
överskott på ungefär 450 miljoner kronor.
Det är enligt finansministerns egna
siffror ett överskott på 450 miljoner kronor,
varav ungefär 200 miljoner kronor
skulle behöva tagas i anspråk för täckande
av en reservationsmedelsförbrukning
på 200 miljoner kronor — om man
så vill kalla det. Det är möjligt att båda
dessa siffror få något höjas, eftersom
ökningen av försvarsutgifterna väl delvis
har formen av en snabbare förbrukning
av reserverade medel.

Det är alltså mot denna bakgrund som
man har att se finansministerns förslag
om ny och ökad beskattning. I propositionen
nr 144 om fordonsskatten säger
finansministern: »Det främsta syftet

med den nya beskattningen är, såsom
förut betonats, att genom ökning av
statsintäkterna minska statens lånebehov.
» Detsamma är tydligen syftet även
med den s. k. elskatten. Om man nu mot
bakgrunden av angivna siffror skall bedöma
detta statens lånebehov och angelägenheten
av att minska det, kan man
emellertid näppeligen, såsom finansministern
gör, utelämna den mycket viktiga
faktorn, att de prisutjämningsavgifter,
som skogsindustrien skall inbetala
till riksgäldskontoret, väntas — såvitt
man kan bedöma den ovissa framtiden,

Lördagen den 31 mars 1951.

Nr 11.

där såsom herr Sköld själv sagt ingenting
går efter beräkning — bliva avsevärt
mycket större än man räknade med
i vintras. Man kan väl säga att en rätt
försiktig uppskattning innebär, att dessa
inbetalningar till riksgäldskontoret kunna
förväntas bliva 200 eller 300, kanske
rent av 400 miljoner kronor större under
loppet av ett år än vad man tidigare
räknade med. Om dessa inbetalningar
komma att väsentligt överstiga en halv
miljard, minskas i viss mån riksgäldskontorets
behov av att uppträda som
lånesökande på marknaden. Dessa pengar
äro visserligen ingalunda statens
egendom, men de dragas ifrån den öppna
kapitalmarknaden till riksgäldskontoret,
och riksgäldskontoret får minskat
behov att själv uppträda som lånesökande
och ökad möjlighet att återbetala
tidigare lån i riksbanken. Om
syftet med finansministerns skatteförslag
har varit att minska det statliga
lånebehovet, att minska den press på
kapitalmarknaden, som uppkommer,
när staten behöver finansiera sina utgifter
för kapitaländamål, så är det
alldeles klart, att man har en faktor
av betydelse i dessa investeringar. För
det första ha de den egenskapen att de
i viss mån minska riksgäldskontorets
behov att gå ut på marknaden, och för
det andra ha de egenskapen att äga samband
med en ökning av kapitalbildningen
inom denna näringsgren, skogsindustrien.
Vare sig man ser problemet kapitalmarknadstekniskt
eller ur synpunkten
av den samhällsekonomiska balansen
är det alltså en ytterst viktig faktor,
som man ej kan lämna å sido.

Mig förefaller det ingalunda uteslutet
att även utan nya .skatter skulle budgetöverskottet
plus inbetalningen av prisutjämningsavgifter
i huvudsak kunna
komma att motsvara reservationsmedelsförbrukningen
och utgifterna på kapitalbudgeten.
I varje fall förefaller det
icke troligt att siffran för det första
skulle mera väsentligt understigas. Problemet
om finansieringen av statens

Vid remiss av propositionen nr 143.

kapitalutgifter ter sig därför i det nya
läget på ett något annat sätt än finansministern
angivit.

.lag drar, herr talman, av detta två
slutsatser. För det första är det angivna
huvudsyftet, minskning av statens lånebehov
på marknaden, en svag motivering
för den nya beskattningen. Även ur
andra synpunkter kan man kritisera
dessa skatter; det blir ju tillfälle att
återkomma till detta.

Den andra slutsatsen, som jag särskilt
vill framhäva och som ger mig anledning
att yttra mig i dag, är följande.
Det är uppenbart, att riksdagen, innan
bevillningsutskottet har att laga ställning
till dessa skatter, bör få mera fullständiga
och noggranna upplysningar
rörande finansplanen för nästa år än
vad finansministern åstadkommit i propositionen
nr 143. Riksdagen bör få
bättre upplysningar om det väntade
överskottets storlek. Finansministerns
klumpsumma för inkomstökningen, 300
miljoner kronor, tillåter icke någon
kontroll av finansministerns siffror.
Och vi få ändå säga, att statsrådets beräkningar
under fjolåret icke ha varit
av den art, att vi i kammaren kunna
frånsäga oss en viss lust att titta litet
närmare på dem.

Mera specificerade och noggranna
uppgifter, .särskilt när riksräkenskapsverket
blir färdigt med sina beräkningar,
äro erforderliga. Det gäller även i
fråga om utgiftsökningen. Detta är nödvändigt,
icke bara för behandlingen av
dessa båda nya skatteförslag som jag
här har talat om, utan även med hänsyn
till budgetbehandlingen i övrigt. Ty det
är omöjligt att bedöma det statsfinansiella
läget och taga ställning på varje
punkt på grundval av så ofullständiga
uppgifter som de här föreliggande. Man
kan draga slutsatser på de punkter, där
man är mest övertygad, men det finns
alltid kvar frågor, där ställningstagandet
blir beroende av upplysningar om
praktiskt taget alla slags förhållanden.

Herr talman! .lag har med det sagda

Nr 11.

Lördagen den 31 mars 1951.

Vid remiss av propositionen nr 143.

velat efterlysa sådana specificerade upplysningar
som äro av vikt för finansplanen
under nästa finansår. Jag hoppas
att jag här företräder en enig riksdag.
Vår budgetbehandling kan få avsedd
effektivitet och innebörd endast
om därvid tillhandahållas alla erforderliga
uppgifter om finansläget, alldeles
särskilt när nya pålagor föreslås i ett
läge med redan förut hårt skattetryck
och en redan förut överbalanserad
driftbudget.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag instämmer
så till vida med herr Ohlin att
jag kanske icke finner det vara så stor
anledning att gå in på de större ekonomiska
problemen i dag. Vi bli ju nödsakade
att i åtskilliga omgångar gå på
djupet med dessa frågor, innan riksdagen
avslutar sin sommarsession. Men
med anledning av herr Hjalmarsons anförande
skulle jag ändå vilja säga ett
par ord.

För det första vill jag säga, att jag
vidhåller fortfarande det program, som
jag lade fram i finansplanen rörande de
åtgärder som kunde vara erforderliga
för att förhindra att den svenska prisnivåns
anpassning till utlandspriserna
och de i svit därmed följande löneförhöjningarna
i kompensationssyfte skulle
leda till att inflatoriska krafter släpptes
lösa och dreve prisutvecklingen uppåt.
Jag vidhåller fortfarande att ingenting
egentligen inträffat som jävar den uppfattning
jag då hade. Det är visserligen
sant att prisstegringen utifrån blivit
högre. Men jag kan icke se att det kommer
att föreligga någon sådan brist i
balansen mellan efterfrågan och tillgång
att därav skulle med nödvändighet
följa någon inflationistisk utveckling.
Det är klart att det gäller att se
upp; vi ha ännu ej sett slutet. Jag tycker
dock att det är klokt att man först
väntar och ser något mera tydligt vad
denna anpassningsrörelse egentligen

kommer att betyda, innan man drar
några alltför säkra slutsatser om detta.

Herr Hjalmarson yttrade, att här sitter
tydligen regeringen och hoppas på
att konjunkturen i Förenta staterna skall
ändra sig så att det skall kunna rädda
den svenska regeringen. Herr Hjalmarson!
Den svenska regeringens räddning
är av mycket liten betydelse. Det spelar
säkerligen ingen roll i det långa loppet,
om den regering som nu är försvinner
och herr Ohlin eller herr Hjalmarson
kommer i stället. Men, herr Hjalmarson,
är det ej så, att vi måste hoppas
på åtminstone en stabilisering av den
internationella konjunkturen, icke för
den svenska regeringens räddning utan
för alla de fria folkens räddning? Inför
ett sådant perspektiv tror jag att
icke herr Hjalmarson kan underlåta att
i det avseendet känna något hopp i sitt
hjärta han också.

I det program, som vi framlade i finansplanen,
ingår en överbalansering
av budgeten såsom ett led i hela tankegången.

Herr Hjalmarson säger, att här sker
begränsningen av investeringarna i den
fria sektorn. Underförstått skulle man
kunna få den uppfattningen att han
menade, att det inte föreligger någon
begränsning av investeringarna i den
offentliga sektorn. Jag tror icke att herr
Hjalmarson egentligen menar detta,
därför att herr Hjalmarson vet ju lika
väl som jag att det inom den offentliga
sektorn finns så oerhört stort intresse
av investeringar. Det är många
investeringar som måste anses som nyttiga
men som icke ha släppts fram. I
den kapitalbudget som föreligger för
årets riksdag äro endast upptagna sådana
kapitalinvesteringar, om vilka jag
kunnat låta mig övertygas att de äro
ofrånkomliga. Men sedan man har kommit
till den ståndpunkten är det ingenting
att göra än att erforderliga pengar
måste skaffas. Då kan det ej vara rimligt
att vi i det konjunkturläge vi nu
ha skjuta en betydande del av betal -

Lördagen den 31 mars 1951.

Nr 11.

ningen för dessa investeringar på framtiden.
Det svenska folket skall ju ändå
till slut betala dem. Naturligtvis kan
man resonera om olika generationer,
men man kommer ju ändå ej ifrån att
det blir det svenska folket som får giva
ut dessa pengar. Jag kan icke se annat
än att det är en klok och nyttig åtgärd
att begränsa upplåningen för statens
investeringsbehov. För att kunna
göra detta äro de skatteinkomster erforderliga
som vi här tala om.

Nu har visserligen herr Ohlin försökt
att på sitt sätt visa att mitt räknestycke
ej går ihop. Men jag är övertygad att
herr Ohlin läser tillräckligt bra innantill
för att ha klart för sig att denna anklagelse
ej är riktig. Alltså, det är så
som herr Ohlin säger, att det redovisas
ett överskott i driftbudgeten på
342 miljoner kronor. Av dessa ansåg
jag och anser fortfarande, att 200 miljoner
måste användas för att betala de
driftsutgifter, som den svenska staten
nästa budgetår får vidkännas på grund
av tidigare fattade beslut. Pengarna
komma att givas ut, och pengar måste
tagas någonstädes ifrån. Där äro 200
miljoner kronor borta. Cirka 135 miljoner
kronor av de återstående 142
miljonerna gå åt till de löneförbättringar
som ha medgivits statens anställda.
Därmed äro praktiskt taget dessa 342
miljoner borta. Jag angav fullständigt
klart, att därtill beräknade jag, att det
skulle komma ytterligare 200 miljoner
kronor på grund av verkningarna av
investeringsskatten. Och, herr Ohlin,
jag tilläde i finansplanen, att det därtill,
för att åtminstone nå så långt som jag
vågade sträcka mig, behövdes ytterligare
100 miljoner kronor. Jag förutsatte uttryckligen,
att jag skulle återkomma
till riksdagen med förslag om täckande
av dessa 100 miljoner kronor. Det är
detta jag nu gjort. Men jag har därutöver
kommit med en liten bit till på
grund av att statsutgifterna ha blivit
mycket större än vad som jag vid detta
tillfälle kunde beräkna. Framför allt

Vid remiss av propositionen nr 143.

ha ju försvarskostnaderna stigit med
bortåt 100 miljoner kronor. Dessa försvarskostnader
skola betalas, och pengarna
till detta få ju tagas av det herr
Ohlin kallade för överbalanseringen.
Skola vi då få någonting att betala investeringarna
med så måste det ju anskaffas
nya inkomster till detta.

Nu säger herr Ohlin, att vi ha prisutjämningsavgifterna;
de flyta ju in
till riksgäldskontoret, och de komma
att medföra att riksgäldskontorets lånebehov
kommer att minskas. Nej, det
gör det icke, om mina förutsättningar
skola vidhållas. Men det är ju klart, att
om riksdagen litar så på en god konjunkturutveckling,
d.v. s. ett minskat inflationstryck,
att riksdagen vill frångå
mina förutsättningar, ja, då kunna ju
pengarna stå till förfogande. Men annars
var det åtminstone moraliskt avtalat
mellan regeringen och de företag, som
äga dessa pengar, att pengarna skulle
steriliseras och att de ej skulle användas
i statens verksamhet, utan att riksgäldskontoret
skulle använda dessa
pengar för att från riksbanken inlösa
gamla obligationer och därefter makulera
dem. Då kunna icke dessa medel
användas för att finansiera nya kapitalinvesteringar.
Men det är klart att
där har riksdagen en möjlighet att föra
en mera lättsinnig politik genom att
säga, att de skola ingå såsom normala
medel i riksgäldskontorets rörelse.

Jag tror därför att det finns all anledning
för riksdagen att noggrant sätta
sig in i detta. Och jag har absolut ingenting
emot herr Ohlins resonemang att
det kan behövas en bättre översikt över
det statsfinansiclla läget, innan riksdagen
går att fatta beslut. Men jag vill
tillbakavisa detta om det skulle vara
någon anmärkning mot mig. Om regeringen
skall förelägga riksdagen skattepropositioner
måste dessa, som de ärade
kammarledamöterna veta, enligt
grundlagens bud föreläggas senast den
21 mars. Vid den tidpunkten kan icke
riksräkenskapsverket ha slutfört sina

2 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 11.

Nr 11.

Lördagen den 31 mars 1951.

Vid remiss av propositionen nr 143.

beräkningar över inkomsterna för nästföljande
budgetår. De beräkningarna
komma i nästa vecka, såvitt jag nu vet,
och på grundval av dessa beräkningar
kommer regeringen sedermera att förelägga
riksdagen en proposition med
komplettering av riksstatförslaget, där
alla dessa uppgifter meddelas. Det är
tekniskt omöjligt för mig att göra på
annat sätt än jag här har gjort, men
jag har ingenting emot, om det av riksdagstekniska
skäl är möjligt, att riksdagen
väntar med att ta slutlig ståndpunkt
till dessa skattepropositioner intill
dess propositionen med komplettering
av riksstatförslaget har kommit
på riksdagens bord.

Så till slut några anmärkningar gentemot
herr Hjalmarson. Herr Hjalmarson
förde fram några känsliga toner
om dessa föreslagna skatters otrevliga
inverkan på skattebetalarna, och det
låter alltid säga sig. Om jag vore i herr
Iijalmarsons kläder skulle jag väl också
kunna använda de tonerna, så jag anklagar
inte herr Hjalmarson i och för
sig. Men, herr Hjalmarson, är det inte
så att högern har varit en energisk
kämpe för att vi såsom medel mot inflationen
skulle pålägga en allmän varuskatt
eller omsättningsskatt eller vad
det nu är högern har kallat den för? Jag
hörde nu inte att detta gamla beprövade
högermedel längre fanns kvar i
högerns program, att döma av den uppräkning
herr Hjalmarson nyss gjorde
här, och man kanske då kan våga gissa,
att det vapnet är utmönstrat som ålderdomligt.

Men i alla fall, herr Hjalmarson,
verka dessa skatter värre och mera utmanande
än en omsättningsskatt? Herr
Hjalmarson vill också sätta stor lit till
en effektiv penningpolitik för fortsättningen,
och jag föreställer mig att en
räntestegring inte kan undvaras i den
tänkta effektiva penningpolitiken. Men
innebär inte en räntestegring en belastning
för enskilda människor? Är herr
Hjalmarson alldeles okänslig för dem

som få sina hyror höjda, för de egnahemsägare,
som skulle få sina ränteutgifter
höjda, o. s. v.? Det kan ju hända
att dessa människor, som nu enligt mitt
förslag skulle få betala elskatt, hellre
skulle betala litet höjda hyror till sina
hyresvärdar än elskatt till staten; det
är möjligt, men jag är inte alldeles säker
på det. Jag undrar ändå om det inte i
nuvarande situation är ganska litet bevänt
med att föra fram dessa känslomässigt
betonade uttalanden, som visserligen
ha sitt berättigande men som
ju inte kunna få spela en avgörande
roll om man vill föra en stram ekonomisk
politik, ty hur jag än bär mig åt
när jag för en sådan kan jag inte komma
ifrån att det drabbar enskilda människor.

Till sist, herr Hjalmarson, uttalar jag
min stora glädje och tillfredsställelse
över att högern tänker under denna
riksdag lägga fram ett preciserat program
rörande högerns uppfattning om
den ekonomiska politiken. Jag emotser
detta med stor spänning och skall hälsa
det med djup tillfredsställelse.

Herr HJALMARSON: Herr talman! Det
är i så fall inte första gången som finansministern
har anledning att känna
den tillfredsställelsen, ty sådana program
ha vi redovisat vid flera tillfällen
förut. När vi diskuterade denna fråga
i höstas var till och med herr Sköld
något otålig över att jag ånyo tillät mig
erinra om det program, som vi hade
presenterat för riksdagen så sent som
våren 1950. Om finansministern känner
tillfredsställelse över det löfte, som vi
äro villiga att ge om att vi skola försöka
lämna vårt bidrag till ett samlat inflationsprogram,
är jag emellertid ledsen
att inte kunna ge uttryck åt en motsvarande
tillfredsställelse i förhållande
till honom, eftersom jag alltjämt måste
efterlysa ett besked från regeringen,
när vi ha att emotse ett sådant samlat
program från regeringshåll. Jag understryker
än en gång den förhoppningen,

Lördagen den 31 mars 1951.

Nr 11.

herr talman, att vi skola få det programmet
förelagt här i riksdagen och
att det inte skall preciseras i form av
ett radiomeddelande som kamrarna sedermera
i efterhand få ta del av.

Jag skall för min del begränsa mig
till att bara ta upp ett par av de punkter
som finansministern berörde i sitt
senaste inlägg. Finansministern säger
att han vidhåller sitt program sådant
det var redovisat i finansplanen. Men,
herr finansminister, i själva verket innehöll
ju det programmet en rad öppna
frågor; det var inte något program. Jag
kan erinra exempelvis om ett så väsentligt
avsnitt som kreditpolitiken. För
min del trodde jag att finansministern
var inne på vettiga vägar i fjol, och jag
hälsade utvecklingen av kreditpolitiken
med glädje. Men jag måste erkänna att
man i synnerhet efter det besked som
står att läsa i dagens nummer av Morgon-Tidningen
har anledning att efterlysa
konsekvensen i regeringens handlingssätt.
Jag bara nämner detta för att,
oavsett vilken uppfattning herr Sköld
och jag ha i denna fråga, påvisa hur
ytterligt oklart regeringens ställningstagande
i själva verket är på den ena
vitala punkten efter den andra när det
gäller att komma till rätta med inflationen.

Finansministern sade att han räknar
med att även jag hör till dem som hoppas
det bästa om den ekonomiska utvecklingen.
Naturligtvis gör jag det.
Naturligtvis ha vi alla samma önskan
om att den internationella ekonomiska
utvecklingen skall underlätta stabiliseringssträvandena
på den svenska hemmafronten,
men jag måste säga, herr
talman, att den optimism man gärna
vill ge uttryck åt, den optimismen har
man svårt att ge uttryck åt efter att ha
hört ett sä häpnadsväckande besked som
det finansministern nyss lämnade när
han sade, att det enligt hans uppfattning
för närvarande inte är en sådan
brist i den samhällsekonomiska balansen,
en sådan disproportion mellan

Vid remiss av propositionen nr 143.

människornas anspråk på detta livets
goda och våra produktiva resurser, att
man kan säga att det med nödvändighet
inkluderar risker för en inflationistisk
utveckling.

Har man den uppfattningen, herr talman,
och om man inom regeringen
handlar enligt denna uppfattning, då
tror jag man har anledning att i vårt
land hysa mycket allvarliga farhågor
för hur det skall gå att klara svårigheterna
i fortsättningen. Det är ju ändå
på det sättet — det måste väl vara
uppenbart för varje människa som med
sina egna ögon kan iakttaga vad som
sker — att det inte är en engångsinflation
som vi äro inne i. Det är i stället en
serie prisförskjutningar som oavbrutet
pågå, och regeringen har ännu inte föreslagit
eller satt in effektiva motåtgärder
för att få utvecklingen under kontroll.
Det är väl bara ett mått av förutseende
som vem som helst måste kunna
prestera att säga sig, att när det gäller
de nya förhandlingar, som skola äga
rum i vår och till hösten om löner och
priser på bland annat jordbrukets produkter,
stå vi på grund av utvecklingen
inför en ytterligt besvärande situation,
som alldeles uppenbart inkluderar starka
risker för en ytterligare påspädning
av de inflationistiska tendenserna. Vi
ha ju, herr talman, gång på gång förebrått
regeringen för att den inte i tid
vidtagit åtgärder för att möta en utveckling,
vars konturer man ändå ganska
tydligt kan skönja. Jag har ingen
önskan att ägna mig åt efterklokliet —
det är i allmänhet mycket litet bevänt
med det •— men för att exemplifiera vad
jag sade vill jag nämna, att vi förra
våren pekade på nödvändigheten att
redan då på eif tidigt stadium sätta in
en restriktiv kreditpolitik. Vi ströko
under nödvändigheten av att utforma
sådana direktiv för priskontrollen, att
man fick eu mera naturlig anpassning
av prisläget, och vi ströko under nödvändigheten
av att man gjorde upp ett
ordentligt program för avveckling av

Nr 11.

Lördagen den 31 mars 1951.

Vid remiss av propositionen nr 143.

subventionerna. Allt detta var saker
som man enligt vår uppfattning borde
göra för att möta den utveckling, som
man redan då i varje fall kunde befara.
Ingenting av detta skedde, eller om det
skedde var det på ett för sent stadium.
Vad man vill är ju att regeringen inte
skall vänta tills det är för sent utan
vidta åtgärder i så god tid, att man
verkligen kan räkna med att de få avsedd
effekt. Här ha vi under två års
tid haft pris- och lönestopp i landet.
När denna s. k. stabiliseringsperiod var
slut, mötte vi en ny inflationsperiod
som var föranledd av utvecklingen ute
i världen, men vi mötte den samtidigt
som vi voro tvungna att släppa lös en
länge undertryckt intern inflation. Detta
är väl ett bevis, herr talman, på att
statsmakterna inte ha haft det förutseende
och visat den planmässighet i
den ekonomiska politiken, som hade
varit önskvärda.

För min del delar jag helt finansministerns
uppfattning om önskvärdheten
av att begränsa statens lånebehov.
Där ha vi alltså samma inställning, och
jag skall därför inte ytterligare fördjupa
mig i det ämnet utan bara konstatera,
att skillnaden i uppfattning är
den, att vi anse att man mer skall koncentrera
sig på att begränsa lånebehovet
genom utgiftsbegränsningar än på att
lägga på prisuppdrivande skatter.

Hur kommer det att gå med det
Wärnska besparingsprogrammet? Det är
ju dock mycket väsentliga avsnitt av
detta som vi ännu inte sett röken av.
Det är naturligt att man här i riksdagen
måste göra sig den frågan, när finansministern
lägger fram förslag om dessa
mycket betydande nya skatter.

Jag skall till sist, herr talman, be att
få säga några ord om de litet ironiska
anmärkningar som finansministern gjorde
i slutet av sitt inlägg. Jag vill säga
att jag i hög grad uppskattar finansministerns
sätt att uttrycka sig — det
bidrar onekligen till att lätta upp atmosfären
här i kammaren.

Finansministern sade, att högern, som
på sin tid 1948 förordade en allmän
omsättningsskatt, väl borde med särskilt
stor glädje hälsa elskatten, som ju kan
sägas vara en form av omsättningsskatt.
På den anmärkningen vill jag bara svara,
att man måste se vid olika tidpunkter
framlagda förslag i deras verkliga
sammanhang. Man måste se dem i samband
med de övriga åtgärder som föreslås.
Vad vi ville ha 1948 lika väl som
nu var ju just ett samlat program, och vi
fäste inte minst uppmärksamheten på
nödvändigheten av att kombinera skattepolitiken
med olika penningpolitiska
åtgärder, ett program som, märk väl,
samtidigt tog sikte på att åstadkomma
lättnader i den direkta beskattningen.

Finansministern sade, att jag givit
uttryck åt en känslomässig reaktion mot
de nya skatterna, att jag liksom hade
försökt anslå litet sentimentala tonfall
när jag ville påvisa hur besvärliga skatterna
skulle komma att bli •—• det var
kanske en något överdriven karakteristik.
När finansministern vill jämföra
sina indirekta skatter med våra rekommendationer
om en rörlig ränta, då
måste jag dock, herr talman, reagera
starkt, och det av två skäl. För det första
är syftet med den kreditpolitik, som vi
sträva efter och där räntepolitiken bara
är en del, att åstadkomma på litet längre
sikt det tryck nedåt på prisnivån
som måste eftersträvas. Det är ju så att
den rörliga räntan, använd på ett förnuftigt
sätt, är ett medel att åstadkomma
detta tryck nedåt på prisnivån. Den
politik som regeringen driver har enligt
min uppfattning en rakt motsatt verkan
både direkt och med hänsyn till de
verkningar den får för speciellt avtalsförhandlingarna
på arbetsmarknaden.

Den andra erinran jag vill göra är i
anledning av finansministerns fråga,
om det inte också är mycket kännbart
för låntagarna att få betala höjd ersättning
i form av höjd ränta till långivarna.
För all del, jag kan inte bestrida
att så kan vara fallet; men man skall

Lördagen den 31 mars 1951.

Nr 11.

väl hålla i minnet, att vad som ur en
synpunkt representerar höjd ersättning
är ur en annan synpunkt en höjd inkomst,
nämligen för spararna och framför
allt för de många små spararna i
samhället. En justering av räntan uppåt
kommer ju framför allt att bli till gagn
för de många små spararna; en av de
effekter man vill åstadkomma genom
denna politik är ju att ge en uppmuntran
åt spararna, som sannerligen äro
en av de mest misshandlade grupperna
i det svenska samhället.

Till sist vill jag säga, herr talman,
att jag är övertygad om att man med en
rationell och vettigt bedriven kreditpolitik
i förening med andra åtgärder
kan på ett mindre kännbart sätt för de
många människorna i samhället åstadkomma
balans i samhällsekonomien.
Den kostnad som räntan ur en viss synpunkt
innebär är ur de många människornas
synpunkt mindre kännbar än
den skattepolitik som finansministerns
linje representerar.

Det skulle, herr talman, kunna vara
anledning att gå in på en belysning av
skattetryckets utveckling under senaste
tid för att ytterligare påvisa nödvändigheten
av att vi verkligen göra någonting
för att vända skatteutvecklingen i
en annan riktning och att vi måste slå
in på andra linjer för att kunna skapa
samhällsekonomisk balans. Jag skall
bara be att få lämna en enda liten siffra.
Den hänför sig till läget för en månad
sedan och representerar utvecklingen
sedan budgetåret 1949/50. Man skulle
kunna karakterisera situationen på skattefronten
så, att om man slår ut skattetrycket
under denna period, finner man
att det totala skattetrycket har ökat med
ungefär 130 miljoner kronor i månaden,
eller med mer än 4 miljoner kronor
per dag. Det är denna utveckling som
nu ytterligare skall fortsätta; vi för vår
del vilja bestämt säga ifrån, att man
nu måste försöka finna andra vägar
för att komma till rätta med svårigheterna.

Vid remiss av propositionen nr 143.

Herr OHLIN: Herr talman! Med det
mera begränsade syfte, som jag har givit
mitt anförande vid denna remissdebatt,
skulle jag kanske inte blanda
mig i diskussionen mellan finansministern
och herr Hjalmarson om omsättningsskatten
och högerns ställning till
den. Men jag kanske i alla fall får erinra
om, vilket knappast finansministern
och ej heller herr Hjalmarson tycktes
ha riktigt klart för sig, om jag fattade
rätt, att högerpartiets ståndpunkt,
när frågan om omsättningsskattens avskaffande
var på tal, inte var att man
skulle bibehålla omsättningsskatten
utan att den skulle avskaffas den 1 januari
1948 i stället för den 1 januari
1947. När jag under senare år har läst
högerpressen har jag många gånger fått
det intrycket, att man på högerhåll har
glömt bort, att detta var högerns ståndpunkt.
Jag har dragit den slutsatsen, att
det kanske bara var högerns formella
ståndpunkt i riksdagen och inte uttryck
för en inre övertygelse och att högern
hellre skulle ha sett någonting annat,
men vi få ju utgå från vad högern verkligen
krävde. Därmed kommer kanske
mycket av vad som har sagts i diskussionen
om omsättningsskatten i ett annat
ljus. Jag har inte fått klarhet i om
högern nu är för omsättningsskatt eller
ej — det har förekommit så glidande
uttryck — och inte heller i dag fanns
det så mycket upplysning att hämta på
den punkten ur herr Hjalmarsons yttrande.

Innan jag kommer till frågan om finansplanen
vill jag säga ett par ord till
finansministern. Han vidhåller sitt program
och säger, att det inte blir en sådan
brist i balansen av den utveckling
som varit under de senaste månaderna
och av lönestegringen, att med nödvändighet
en inflationsutveckling blir följden.
Det skriver finansministern också
i proposition nr 143. Hans motivering
är så festlig, att jag inte kan neka mig
alt läsa upp den — det står nederst på
sidan 43: »Emellertid torde man få räk -

Nr 11.

Lördagen den 31 mars 1951.

Vid remiss av propositionen nr 143.

na med att verkningarna på den svenska
prisnivån av den internationella
prisutvecklingen komma att bli större
än vad man vid årsskiftet ställde in sig
på. Även andra omständigheter kunna
föranleda härtill. Med hänsyn till detta
förhållande kan emellertid inkomstutvecklingen,
sådan den nu kan bedömas,
knappast anses ha i någon mer betydande
grad skärpt riskerna för en sådan
ökning av efterfrågan att försörjningsramen
sprängs och den samhällsekonomiska
balansen rubbas.»

Här har finansministern verkligen
funnit ett idealiskt medel att bevara den
samhällsekonomiska balansen. Varje
gång efterfrågan hotar att bli för stor,
så säger finansministern: Ja, men priserna
ha ju stigit mycket mer än vi väntat
oss, så att inte bara efterfrågans utan
också det totala utbudets värde har stigit
i pengar räknat, och det är alltså
balans i alla fall.

Finansministern löser frågan att avlägsna
inflationsrisken genom att tilllåta
inflation. Så enkelt var det! Jag
måste nog säga, att med denna definition
på samhällsekonomisk balans, herr
finansminister, behöva vi aldrig befara
någon brist på balans; vi kunna bara
låta priserna stiga. Jag undrar, om inte
finansministern skulle göra klokt i att
ta litet mera seriöst på den här frågan
om balans och uppställa det villkoret,
att man skall åstadkomma jämvikt mellan
det totala utbudet och den totala
efterfrågan utan någon väsentlig prisstegring.
I annat fall kallar åtminstone
inte jag det för samhällsekonomisk balans.
Och, herr finansminister, jag tror
att detta som jag menar med samhällsekonomisk
balans är den balans, som
det svenska folket är intresserat av, och
inte den där teoretiska balansen, som
man får genom att låta priserna stiga.

När finansministern sedan säger, att
man inte skall skjuta över på framtiden
vissa investeringar, så är jag överens
med honom om det. Men, herr finansminister,
det går ju inte heller. De in -

vesteringar, som skola göras nu, måste
ju komma av den löpande produktionen,
och det kan aldrig vara tal om att
skjuta över dem på framtiden. Hela
herr Skölds resonemang måste nog tyvärr
betecknas som irrelevant i detta
sammanhang.

Finansministern säger sedan i replik
till mig, att räknestycket går ihop, såsom
han har sagt i statsverkspropositionen
och här i dag. Jag har, säger
finansministern, sagt ifrån, att det behövdes
ytterligare 100 miljoner kronor.
Nu kommer han emellertid och begär
åtskilligt mer, och motiveringen till
detta är, att försvarsutgifterna ha stigit.

Till detta vill jag säga två saker. För
det första har finansministern i statsverkspropositionen
utan närmare motivering
sagt, att han tycker det vore
lämpligt med så och så mycket. Detta
är ju inte någon motivering; motiveringen
skulle väl ligga i skälen för att
det är lämpligt. För det andra vill jag
framhålla, att om finansministern gör
så i dag, att han hänvisar till de höjda
försvarsutgifterna, får man väl också
lov att hänvisa till de ökade inkomsterna.
Det förhåller sig ju så, att finansministerns
egna siffror visa, att utom de
stegrade löneutgifterna, som finansministern
ju i huvudsak förutsåg i januari,
räknar han med både inkomstökningar
och utgiftsökningar på ungefär 300 miljoner
kronor. Dessa inkludera de höjda
försvarsutgifter, som finansministern
nu säger äro motiveringen till att han
behöver ökade medel. Men om han genom
inflationen får en inkomstökning
på 300 miljoner och en utgiftsökning på
300 miljoner, så ligger däri inte någon
motivering för nya skatter. Jag upprepar,
att statstjänarnas lönehöjning ju i
huvudsak var förutsedd.

Sedan säger finansministern beträffande
prisutjämningsavgifterna att de
spela inte in i detta sammanhang, när
vi bedöma behovet av att den statliga
upplåningen begränsas, ty om dessa
prisutjämningsavgifter, som skola in -

Lördagen den 31 mars 1951.

Nr 11.

betalas till riksgäldskontoret, bli 300
eller 400 miljoner, som man förut räknat
med, eller kanske 600 eller 700 miljoner,
det inverkar inte. De skola användas
av riksgäldskontoret till att inlösa
obligationer och skattkammarväxlar
hos riksbanken.

Ja, men vi diskutera ju här, herr finansminister,
ett samhällsekonomiskt
problem. Är det inte alldeles uppenbart,
att motiveringen för budgetöverskottet
är hänsynen till den allmänna samhällsekonomiska
utvecklingen och balansen?
När det tillkommer en ny och starkare
åtstramande faktor, som innebär betalningar
till riksgäldskontoret och ett
ökat sparande hos den ifrågavarande
industrien på grund av ökade vinster,
vilket ju onekligen påverkar den samhällsekonomiska
balansen, och när det
innebär en förändring av själva kapitalmarknadsstrukturen
genom att från
denna enskilda marknad dragas ytterligare
några hundra miljoner, som betalas
till det allmänna, så kan man väl
inte säga: Det är saker som inte vidkomma
statsfinanserna, det är enskilda
pengar. Om det är en ny starkt åtstramande
faktor som tillkommit, måste den
väl beaktas. Man har väl mindre behov
av andra åtstramande faktorer, i fall det
tillkommer en ny sådan! Graden av
restriktionstryck, som det allmänna
skall utöva, kan väl inte vara beroende
på en ren slump, på hur höga exportpriserna
bli, utan måste väl bero på
något övervägande rörande samhällsekonomien
i dess helhet.

Jag har, herr finansminister, inte sagt
eller menat, att dessa medel skulle så att
säga direkt tagas i anspråk av staten.
Om jag uttryckte mig på ett sätt, som
kunde ge anledning till missförstånd på
den punkten, är jag angelägen att precisera
vad jag menade. Jag har sagt, att
här är det en återhållande faktor, som
i dag ter sig väsentligt starkare och
mera vägande än för några månader sedan,
och det kan man inte lämna ute,
när man diskuterar behovet av en stat -

Vid remiss av propositionen nr 143.

lig överbalansering. Jag upprepar, att
själva kapitalmarknaden rent tekniskt
kommer att mycket starkt påverkas av
detta, och därför är och förblir det en
lucka — och en allvarlig lucka — när
finansministern i en diskussion om behovet
av statlig överbalansering för att
hålla nere den statliga upplåningen går
förbi positivt verkande faktorer men
nämner de negativa faktorerna.

Nu vill jag inte bli missförstådd, herr
talman. Jag kritiserar inte regeringen
för att den skulle vara för restriktiv
totaliter. Jag skall i annat sammanhang
återkomma till frågan på vad sätt man
skall uppnå en tillräcklig grad av restriktion
i den svenska samhällsekonomien
ur köpkraftssynpunkt. Vad jag
här kritiserar och diskuterar är, att finansministern
i proposition 143 har
lämnat en så uppenbart otillräcklig och
ofullständig och i vissa avseenden vilseledande
framställning. Det är därför
jag har ansett det vara angeläget att i
någon mån själv försöka medverka till
en komplettering men framför allt begära,
att finansministern skall åstadkomma
en sådan.

Jag kan emellertid inte neka mig tilllägga
att jag undrar, om herr statsrådet
verkligen har till fullo genomtänkt den
mycket, mycket långtgående konsekvensen
av statsrådets förra yttrande, att
samtliga dessa prisutjämningsmedel
skola användas för sterilisering, för inlösen
av växlar och obligationer i riksbanken.
Ty om detta yttrande innebär
vad det ju förefaller att innebära, så
skall det väl avse, att riksgäldskontoret
inte några veckor senare går och lånar
i riksbanken igen mot nya skattkammarväxlar
och nya obligationer. Yttrandet
innebär alltså ett åtagande från finansministerns
sida att man skall göra en
nettoindragning av medel från marknaden,
vars storlek finansministern gör
beroende, inte av det ekonomiska läget
i och för sig, utan av hur stora prisutjämningsavgifterna
bli. Detta kan medföra
en mycket hårdhänt åtstramning

Nr 11.

Lördagen den 31 mars 1951.

Vid remiss av propositionen nr 143.

för den svenska kapitalmarknaden, och
det kan bli en åtstramning, som icke är
på något sätt förenlig med bibehållandet
av en fast ränta, även om staten inte
skulle uppträda och låna några nämnvärda
belopp.

Jag konstaterar, att finansministerns
ståndpunkt i dag alltså är en förbindelse
att räntenivån skall få vara hur
rörlig den vill, men man skall i alla
fall inte försöka att kompensera den
indragning av medel från marknaden,
som prisutjämningsavgifterna innebära.
Man skall således icke söka kompensera
detta genom några motverkande transaktioner,
ty skulle man börja göra det,
är ju finansministerns tal om att dessa
medel skola steriliseras ingenting annat
än tomt väder.

Vi få ju se, hurudan utvecklingen här
kommer att bli. Jag vill bara, herr talman,
säga, att jag på sätt och vis är
mycket glad över finansministerns uttalande.
Även om jag tycker att det är
oförsiktigt, så tycker jag det går i rätt
riktning så till vida att det innebär, att
vi inte ha kommit över från en bindning
av räntan vid precis 3 procent till
en ny bindning vid 3% procent. Om jag
vore finansminister, skulle jag kanske
knappast ha gjort detta uttalande på lördagen
före den 2 april. Men det kan inte
göras någonting åt det nu.

Beträffande den fråga som jag reste
vill jag till sist säga, att jag är glad
att finansministern utlovade bättre uppgifter
senare. Men jag vill konstatera,
att finansministern inte har kunnat motivera,
varför vi inte i dag i stället för
vissa klumpsummor beträffande utgiftsoch
inkomstökningar kunde få i stora
drag de delberäkningar, varpå dessa
klumpsummor äro grundade. Vidare
har finansministern inte kunnat närmare
motivera, varför vissa statsinkomster
föras åt sidan, innan man gör
upp så att säga plus och minus till ett
definitivt saldo. Inte heller har han
mera ingående sökt motivera, varför
han när det gäller de 200 miljonerna i

reservationsmedelsförbrukning utan att
ens nämna om dem bara drar ifrån dem
redan från början.

Jag tror, att om finansministern vill
göra den utförliga redovisning, som han
har ställt i utsikt, uteslutande i syfte
att så klart som möjligt lägga fram
situationen utan några taktiska, ur vissa
synpunkter än så hedervärda syften, så
skall det vara möjligt för honom att till
tjänst för riksdagens behandling av denna
fråga åstadkomma en väsentligt fylligare
och klarare, mera rättvisande redovisning
än den som föreligger i dag.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag
skall först vända mig till herr Hjalmarson
med några små repliker.

Visst har herr Hjalmarson i allmänna
ordalag vid åtskilliga tillfällen presenterat
högerns program inför riksdagen.
Det var inte den saken jag uttalade
min glädje över, utan det var, att
herr Hjalmarson utlovade ett preciserat
program. Det kan man väl knappast
säga att herr Hjalmarson förut har gjort
någon gång.

Sedan påstod herr Hjalmarson, att
mitt program var ett program med
öppna frågor. Jag vill då påpeka, att
jag är i den olyckliga situationen att
jag måste lägga fram ett konkret program.
Jag kan inte dölja mig bak allmänna
talesätt, utan jag måste i handling
visa vad det är jag vill.

Herr Hjalmarson frågade, hur det
kommer att gå med herr Wärns besparingsförslag.
Ja, vad säger riksdagen?
Det finns ju möjlighet till opinionsyttring
från riksdagens sida. Det kommer
att bli en hjälp för mig i fortsättningen,
om jag får se någonting av detta.

Men härefter kommer jag över till
några mera allvarsamma ting. Herr
Ohlin gjorde gällande, att vad jag yttrade
här nyss och vad som står i proposition
143 egentligen innebär, att jag
skulle bota inflation med prisstegringar,

Nr 11.

Lördagen den 31 mars 1951.

men det är väl bara en fras. I verkligheten
är det ju så, att det kommer en
prisstegring utifrån, som vi låta slå igenom.
Den prisstegringen kommer sedan
mer eller mindre ofullständigt att tagas
ut i form av kompensation vid löneavtal
och andra avtal. Men prisstegringen
är alltså här en anpassning av
den svenska prisnivån till världsmarknaden.

Jag anknyter i detta sammanhang till
ett yttrande av herr Hjalmarson, där
han sade, att den penningpolitik han
tänkte sig var ju någonting annat än
skatter. Den syftade nämligen till att
verka tryckande nedåt på priserna.
Om vi nu ta och applicera denna herr
Hjalmarsons tes på herr Ohlins inpass
här, skulle vi alltså ställas inför det
spörsmålet, att vi t. ex. med penningpolitiska
medel skulle trycka ned den
prisstegring, som kommer genom importpriserna.
Men vi kunna ju inte
trycka ned importpriserna med hjälp av
penningpolitiken, utan avsikten måste
således vara, att jag skall införa ett så
starkt tryck genom penningpolitiken,
att människor dels inte vilja, dels inte
få råd att efterfråga varor på samma
sätt som förut, så att det på grund av
den bristande efterfrågan som därigenom
skapas, närmast på inhemska varor,
uppstår ett prisfall, som skulle
kompensera prisstegringen utifrån.

En sådan penningpolitik, herr Hjalmarson,
finns det inte möjlighet att
genomföra i praktiken. Jag tror inte
heller att herr Ohlin har något medel
för att förhindra den prisstegring, som
kommer genom importpriserna. Det är
ju den vi hittills anpassat oss efter, och
ännu ha vi inte kommit så långt, att vi
ha gått utöver denna prisstegring och
dess rent omedelbara följder. Det går
nämligen inte att med penningpolitiska
medel förhindra lönestegringen, såvida
jag inte vill gå så långt att jag utövar
ett sådant ekonomiskt tryck på företagarna,
att de hellre låta företagen inställa
driften än gå med på en löneför -

Vid remiss av propositionen nr 143.

bättring. Inte heller den penningpolitiken
är praktiskt möjlig, och därför
vill jag säga, att herr Ohlins anmärkning
är i nuvarande läge uteslutande
teoretisk och att herr Hjalmarsons tilltro
till penningpolitiken är i högsta
grad romantisk.

Herr Ohlin gjorde den invändningen
gentemot mig, att investeringskostnaderna
måste ju alltid betalas av den
löpande produktionen, och kunna alltså
inte skjutas på framtiden. Ja, det är
också en sådan där allmän tes ur nationalekonomien.
Vad jag åsyftat är ju,
att om jag lånar pengarna, så innebär
det att det svenska folket in corpore
under en längre följd av år får avbetala
dessa lån till dem som givit staten
lånen. Det är ju visserligen inte alldeles
samma människor som ge lånen och
betala tillbaka dem. Men det blir en
skillnad, om det svenska folket betalar
dessa pengar i dag, ty då har det inga
amorteringar att göra i framtiden. Samtidigt
verkar det utan tvivel mera åtstramande
om man betalar pengarna
genast än om man lånar, ty vi skola ju
komma ihåg, att de skuldbevis, som
staten då utdelar, i sin tur kunna tagas
i anspråk för upplåning och för att
sätta nya pengar i rörelse. Jag tror därför
att det är en ganska betydande skillnad
med hänsyn till möjligheten att
hålla tillbaka konjunkturen, om man
låter pengarna till investeringarna betalas
omedelbart eller om man genom lån
skjuter återbetalningen på framtiden.

Sedan hade herr Ohlin en liten invändning
att göra, därför att jag hade
räknat med att inkomster och utgifter
skulle komma att stiga med 300 miljoner.
Ja, det var på driftbudgeten det,
herr Ohlin, men herr Ohlin har väl observerat,
att det har blivit starka ökningar
också på kapitalhudgeten. Nu
kan det hända att jag i hastigheten förväxlade
drift- och kapitalbudgeterna.
Men jag använde ordet försvarskostnader,
och det tror jag att jag kan vidhålla,
därför att åtskilliga av de nya

Nr 11.

Lördagen den 31 mars 1951.

Vid remiss av propositionen nr 143.

investeringsanslagen som ha kommit
till gälla ju åtminstone i vidsträckt bemärkelse
den svenska beredskapen.

Slutligen kom herr Ohlin, som han
antagligen trodde, med en godbit, då
han drog alldeles för långt gående slutsatser
av mitt yttrande om prisutjämningsmedlen.
Vad jag yttrade mig om
var det avtal om prisregleringsmedel
som vi ha och som gäller för år 1951.
När det avtalet slöts, innebar det att
man kunde påräkna en inkomst av ungefär
400 miljoner kronor. Jag tror inte
herr Ohlin menar, att dessa 400 miljoners
bortdragande från marknaden
skulle komma att få den verkan på kapitalmarknaden
att vi skulle tappa kontrollen
över räntan eller att det skulle
komma att verka så åtstramande på
marknaden, att räntan berördes därav.

Nu kan herr Ohlin säga: Ja, men nu
blir det ju åtskilligt mer! Men varför
blir det mer? Det beror ju på att exportpriserna
ha stigit och att därigenom har
blivit ett tillskott till inkomsten, som
man kan taga bort utan att det inverkar
på något sätt. Det har aldrig ingått
i några beräkningar att dessa pengar
skulle kunna komma ut på den svenska
marknaden. Hade de kommit ut,
skulle de ha åstadkommit en verkan
rakt motsatt åtstramning. Om det nu
blir 700 miljoner i stället för 400 och om
ökningen enbart beror på att exportpriserna
ha stigit så kraftigt, kan detta
därför på intet sätt få den verkan som
herr Ohlin här vill göra gällande. Skulle
detta emellertid bli ett institut, som utvecklas
och kommer att fortbestå för
framtiden, är det klart, att man får se
upp med det.

I detta sammanhang skulle jag till
sist vilja säga följande. När finansplanen
framlades, herr Ohlin, räknade jag
med dessa prisutjämningsavgifter och
deras steriliserande verkan som en av
faktorerna i kampen mot inflationen.
Jag föreslog både att statens kapitalutgifter
skulle till en viss gräns täckas
med skattemedel och att dessa pris -

utjämningsavgifter skulle steriliseras.
Det har, herr Ohlin, därefter inte tillkommit
någon ny faktor, vilken, som
herr Ohlin uttryckte det, verkat till
en större åtstramning, utan det är den
faktor som jag från början hade räknat
med. Om herr Ohlin försöker taga prisutjämningsavgifterna
som ett argument
för att slippa överbalansera budgeten,
betyder det inte något annat än att herr
Ohlin i fråga om regeringens politik
påyrkar en mindre restriktiv hållning
än den vi intagit. Nu hörde jag emellertid,
att herr Ohlin tänker komma med
sina anvisningar i denna sak längre
fram. Det är jag ytterst glad över, och
jag hoppas, att de också komma att bli
preciserade på samma sätt som dem
herr Hjalmarson utlovade, så att man
verkligen kan förstå vad som menas
med dem och något beräkna effekterna
av de åtgärder som föreslås.

Herr HJALMARSON: Herr talman!
Jag skall bara i största korthet framföra
några synpunkter på finansministerns
sista inlägg.

Vid andra tillfällen har det sannerligen
inte varit så svårt för dem som företräda
det socialdemokratiska partiet att
få full klarhet om vad högern syftar till
med de ekonomiska alternativ, som vi i
olika sammanhang ha presenterat. Jag
vill bara kort och gott understryka, att
vi från vår sida gång på gång ha klart
och tydligt angivit de principiella riktlinjer,
efter vilka vi arbeta. Vi ha som
underlag för dessa riktlinjer även haft
konkreta förslag på olika områden.
Om finansministern däremot menar, att
vi inte ha lagt fram lika fylliga och
fullständiga förslag som Kungl. Maj:t
kan göra i sina propositioner, skall jag
naturligtvis gärna ge honom rätt i det,
men det är väl ganska orimligt att begära,
att ett politiskt parti, som inte förfogar
över Kungl. Maj:ts kansli, därvidlag
skall kunna mäta sig med regeringen.

Lördagen den 31 mars 1951.

Nr 11.

Finansministern berörde frågan om
det Wärnska besparingsprogrammet,
och lians uttalande där — jag hoppas,
att jag inte har missförstått honom —
gör att jag för andra gången i dag måste
uttala min stora förvåning över de
besked som finansministern lämnat. Jag
uppfattade det så som om finansministern
menade, att han väntade på att
riksdagen skulle taga initiativ till eller
genom sin opinionsbildning ge uttryck
för önskemålet, att de Wärnska besparingsförslagen
läggas fram och prövas i
vanlig ordning. Men det var väl ändå
regeringen som igångsatte denna mycket
lovvärda aktion, och det är regeringen,
som — om man bortser från
vissa delar, t. ex. subventionerna — har
skickat ut förslagen på remiss till olika
myndigheter och andra instanser. Vi
vänta fortfarande på regeringens slutliga
ställningstagande. Finansministern
intar därför en ganska egenartad ståndpunkt,
om han menar, att han inte
skulle lägga fram dessa förslag förrän
riksdagen har givit till känna sin mening
om huruvida de böra komma under
diskussion. I varje fall förefaller det
mig vara en självutplåning, som är totalt
främmande för vad vi hittills sett
av herr finansministerns i andra sammanhang
synnerligen aktiva personlighet.

Till sist, herr talman, vill jag bara
säga ett ord i anledning av vad finansministern
yttrade om penningpolitiken.
Jag vill än en gång erinra om det som
sagts många gånger från vårt håll, nämligen
att denna bör vara ett led bland
andra led i ett samlat ekonomiskt program.
När jag här stryker under, att en
restriktiv penningpolitik syftar till att
utöva ett tryck nedåt på prisbildningen
på marknaden, åsyftar jag självfallet i
första hand den återhållande effekt,
som en sådan penningpolitik får på investeringarna.
Syftet med den är ju, att
den skall vara en av de åtgärder, som
bidra till att skapa den balans mellan
sparande och investeringar som är nöd -

Vid remiss av propositionen nr 143.

vändig för en ekonomisk jämvikt. Man
skulle ur en synpunkt kunna återföra
de aktuella ekonomiska svårigheterna
just till den bristande balansen mellan
sparande och investeringar. Men, herr
talman, jag vill understryka, att jag även
ser penningpolitiken som ett medel att
öka företagens motståndskraft mot inflationistiska
lönekrav och alltså som ett
medel att på ett vettigt sätt skapa förutsättningar
för en rationell lösning av
avtalsfrågorna på arbetsmarknaden.

Jag vill fråga finansministern en sak,
på vilken jag kanske nu kan få något
litet svar utan att vi behöva eljest fördjupa
oss i den ekonomiska debatten.
Hur vill finansministern skapa förutsättningar
för fria förhandlingar mellan
parterna på arbetsmarknaden på ett sådant
sätt, att man ändå kan räkna med
att parterna tvingas taga hänsyn till
omsorgen om penningvärdet? Det är
inte arbetsgivar- och arbetstagarorganisationernas
primära uppgift att vårda
sig om penningvärdet. Man ställer orimliga
krav på dem, när man, vilket skett
i vissa sammanhang, gör gällande att
de skola sköta de penningvårdande frågorna.
Det är regeringens sak att genom
sin politik skapa förutsättningar för att
parterna skola kunna göra upp inom
en vettig ekonomisk ram.

Om man inte vill tillgripa penningpolitiken,
vilka åtgärder tänker finansministern
då vidtaga för att kunna skapa
förutsättningar för en sådan lösning
av avtalsproblemen? Kan det vara så,
att herr Sköld kommit till samma slutsats
som herr Myrdal? Jag läste med
stort intresse herr Myrdals följetong i
de två sista häftena av tidskriften Tiden,
där han har presenterat en plädoajé
för den socialistiska planhushållningen.
Den iir mest intressant i sina
sista kapitel. Där konstaterar herr Myrdal,
att när det gäller några av de mest
centrala problemen har man inte någon
lösning. Ett av dessa gäller just frågan
om hur man skall kunna se till att
löneregleringarna inte bara komma att

Nr 11.

Lördagen den 31 mars 1951.

Vid remiss av propositionen nr 143.

medföra den ena nominella inkomstökningen
efter den andra utan hålla sig
inom ramen för våra reella resurser.
Han hade bara ett enda recept, som i
och för sig är mycket aktningsvärt och
värdefullt och som vi alla äro överens
om att man skall anlita; han underströk
nämligen nödvändigheten av ökad upplysning
och nödvändigheten av att man
bibringar människorna större förståelse
för att de vid löneförhandlingarna
måste se till att dessa verkligen hålla
sig inom ramen för de produktiva resurserna.
Den linjen kunna vi alla vara
med på. Men, herr talman, tror man
sig enbart på den vägen kunna komma
till rätta med den här frågan, menar
herr Sköld, att detta är det enda rationella
medel som står till buds, då är
herr Sköld sannerligen en större romantiker
än jag.

Herr OHLIN: Herr talman! Vi skulle
kanske kunna arbeta oss längre och
längre in i dessa centrala samhällsekonomiska
frågor och hålla på tills i morgon
bittida. Men jag skall avstå från
det. Jag skall nöja mig med ett par reflexioner
omkring en enda omständighet,
nämligen den som jag här dragit
upp som ett av de ting finansministern
gått förbi i sin redogörelse för det nya
läget. Finansministern säger nu att det
faktum, att mer än beräknat influtit i
prisutjämningsavgifter, är irrelevant i
detta sammanhang, därför att om man
hade släppt ut dessa pengar, skulle de
varit en inflationsdrivande faktor. Det
tänker man emellertid inte göra, och då
är ju situationen oförändrad. Om man
håller tillbaka en faktor, som fått ökad
betydelse, blir ju resultatet lika med
noll på samma sätt som om man hållit
tillbaka en svagare faktor. Det inverkar
inte. Men, herr finansminister, det är
tyvärr inte bara exportpriserna som
stiga utan även importpriserna. Utan
att här diskutera bytesförhållandenas
förändringar och förskjutningar i de -

talj, så får man väl ändå lov att säga,
att de höjda importpriserna innebära en
fördyring, som drabbar svenska folkets
konsumtion. Om som balans mot
de höjda importpriserna stå höjda exportpriser,
vilka ge upphov till vinster
inom skogsindustrierna, vilka i sin tur
steriliseras genom prisutjämningsavgifterna,
har man därigenom fått ett ökat
sparande i förhållande till vad det annars
skulle ha varit. Man har alltså genom
importfördyringen belastat konsumtionen
och därigenom åstadkommit
en restriktiv verkan. Man har »dragit
in» pengar, som konsumenterna därför
inte kunna använda för andra ändamål.
Finansministerns påstående, att de rikligare
inflytande prisutjämningsavgifterna
icke verka på det av mig angivna
sättet, måste vara oriktigt, såvitt inte finansministern
vill hävda, att importpriserna
ha varit oförändrade. De ha stigit
även de, även om de lyckligtvis stigit
något mindre.

Sedan säger finansministern: Jag räknade
ju redan i statsverkspropositionen
med prisutjämningsavgifterna såsom en
restriktiv faktor. Och då är det ingenting
nytt, det behöver jag inte upprepa.
Men, herr finansminister, om det var
en restriktiv faktor i januari, när i sådana
avgifter inflöto 300—400 miljoner
kronor, är det då inte nu en mera restriktiv
faktor, när de kanske komma att
uppgå till 700 miljoner kronor? Och om
man skall redogöra för ändringar i läget
under de senaste månaderna, skall
man då inte redovisa att dessa avgifter
blivit en mera restriktiv faktor? Jag
kan, herr talman, inte förstå hur man
ena ögonblicket kan säga, att prisutjämningsavgifternas
stegring inte verkar
restriktivt, men i nästa ögonblick kan
säga: Redan i januari sade jag att prisutjämningsavgifterna
verkade restriktivt.
Det finns bara ett sätt att logiskt
förena dessa uttalanden, och det är att
finansministern menar, att redan en
prisutjämningsavgift på en krona har
en restriktiv verkan, men om summan

Lördagen den 31 mars 1951.

Nr 11.

sedan liöjes till 700 miljoner kronor,
ökas ändå inte dess restriktiva verkan.
Nej, den restriktiva verkan måste vara
beroende på dessa avgifters storlek, och
då är det klart att man i en redogörelse
för lägets förändring har anledning att
gå in på en så pass betydande förändring,
som det här gäller.

Nu förstår jag, herr talman, att jag
har misstänkt finansministern ogrundat
på denna punkt. .Tåg trodde att det
i detta liksom i andra avseenden var
så, att finansministern förde åt sidan
sådant som skulle försvaga hans motivering
för de nya och höjda skatterna.
Men jag förstår nu, att på denna punkt
framträdde en hos finansministern mycket
ovanlig förening av okunnighet och
oskuld.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag
skall inte fortsätta att diskutera denna
fråga om min okunnighet och oskuld
med herr Ohlin — vi kunna ju få återkomma
till den saken. Jag vill inte ge
mig in på några längre och mera ingående
resonemang om detta. Då komma
vi aldrig härifrån, och därför lämnar
jag det nu å sido.

Jag vill bara ge ett kort genmäle till
herr Hjalmarson. För det första missförstod
herr Hjalmarson mig. Jag har
aldrig sagt, att regeringens prövning av
herr Wärns besparingsförslag kommer
att bli beroende av uttalade önskemål
från riksdagens sida. Men eftersom det
är på det sättet, att de delar av herr
Wärns förslag, som icke föranlett åtgärd,
i allmänhet äro underkastade fortsatt
övervägande och herr Hjalmarson
var så ivrig att få veta hur det skulle
gå med dessa förslag, trodde jag att det
låg en mycket stark önskan bakom. Det
är ingalunda på det sättet, herr Hjalmarson,
att riksdagen endast brukar
uttala önskemål av eget fabrikat; även
sådana ting som ha sin upprinnelse i
regeringen bli flitigt föremål för önske -

Vid remiss av propositionen nr 143.

mål från riksdagens sida.

Herr Hjalmarson ställde till mig den
frågan, hur jag tänkte mig att skapa balans
mellan parterna på arbetsmarknaden.
Jag vill då bara till sist säga, att
i en konjunktur som den nuvarande och
om vi över huvud taget skola bibehålla
en fri arbetsmarknad, står det inte i någon
regerings makt att här ensam skapa
balans. Den frihet på arbetsmarknaden,
som parterna vilja ha, som de själva försvara
och som jag önskar att de skola
ha, få de hjälpa till med att upprätthålla
genom att ta sin del av ansvaret. Det är
den enda grund på vilken man kan
bygga cn fri arbetsmarknad under en
demokratisk ordning.

överläggningen var härmed slutad.
Propositionen hänvisades, såvitt angick
bemyndigande för Kungl. Maj:t att under
budgetåret 1951/52 ställa vissa medel
till kontrollstyrelsens förfogande,
till statsutskottet och i övrigt till bevillningsutskottet.
Till utskotten skulle
jämväl överlämnas de inom kammaren
i anledning av propositionen avgivna
yttrandena.

Vidare föredrogos följande på bordet
liggande propositioner; och remitterades
därvid

till bevillningsutskottet propositionerna: nr

144, med förslag till förordning om
tillfällig automobilskatt; och

nr 145, angående förlängd giltighetstid
för vissa provisoriska ändringar av
gällande tulltaxa;

till statsutskottet propositionen nr
147, angående statsbidrag till privatläroverk
in. in.;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 148, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av den vid förordningen
den 25 maj 1941 (nr 251)
om varuskatt fogade varuförteckningen,
in. m.; samt

til! statsutskottet propositionen nr

Nr 11.

Lördagen den 31 mars 1951.

Interpellation ang. förbättring av pensionerna från statens pensionsanstalt.

149, angående den civila regionala beredskapsorganisationen.

Vid härpå skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 150, angående
ytterligare utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1950/51
hänvisades propositionen, såvitt angick
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Slutligen föredrogos var för sig följande
å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till statsutskottet propositionerna:
nr 151, angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m.;
och

nr 152, angående anslag för budgetåret
1951/52 till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 153, angående höjning av vissa postavgifter;
samt

till statsutskottet propositionerna:
nr 154, angående vissa anslag till civilförsvaret;
och

nr 155, angående anställnings- och
avlöningsförhållanden för vissa lärare
vid skolor i försöksdistrikt m. m.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande
på kammarens bord liggande motioner.
Därvid remitterades

till statsutskottet motionerna:
nr 482 av herr Svensson i Stenkyrka;
nr 483 av herr Edström m. fl.; och
nr 484 av herr Lundberg;
till behandling av lagutskott motionerna: nr

485 av herr Nolin m. fl.; och
nr 486 av herr Wedén m. fl.; samt
till särskilda utskottet motionerna:
nr 487 av herr Larsson i Stockholm;
nr 488 av herr Lundberg;
nr 489 av herr Staxäng;
nr 490 av herr Swedberg m. fl.;
nr 491 av herr Wallentheim m. fl.;
nr 492 av herr Johansson i Stockholm
m. fl.;

nr 493 av herr Edberg m. fl.;

nr 494 av herr Andersson i Ronneby
m. fl.;

nr 495 av herr Ståhl; och

nr 496 av herrar Wiklund i Stockholm
och Widén.

§ 4.

Föredrogs den av herr Ericsson i Näs
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
i anledning av att en
fattigvårdsbehövande familj av den
kommun, där familjen hade hemortsrätt,
erhållit bostad i annan kommun.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs den av herr Ståhl vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående den senaste tidens
prisutveckling.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Ordet lämnades på begäran till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som yttrade: Herr talman! Med hänsyn
till ärendenas omfattning tillåter jag
mig hemställa, att kammaren måtte besluta
att till femton dagar utsträcka tiden
för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts propositioner nr
105 och nr 124.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 7.

Interpellation angående förbättring av

pensionerna från statens pensionsanstalt.

Fröken HÖJER, som på begäran erhöll
ordet, anförde: Herr talman! Enligt för -

Lördagen den 31 mars 1951.

Nr 11.

Interpellation ang. förbättring av pensionerna från statens pensionsanstalt.

teckning över propositioner, avsedda
att framläggas för 1951 års riksdag,
skulle från civildepartementet eventuellt
komma att föreläggas riksdagen proposition
angående reglering av vissa från
statens pensionsanstalt utgående pensioner.
Någon proposition i denna fråga
har ej tills dato framlagts, och enligt
uppgift från departementet kommer så
ej heller att ske till årets riksdag.

Under en lång följd av år har reglementet
för statens pensionsanstalt i fråga
om pensionens belopp i förhållande
till utgående löneförmåner ej stått i paritet
med pensionens belopp i detta avseende
enligt 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente.
I över tio år har
bl. a. av denna anledning frågan om
ändring av reglementet varit aktuell,
och framställning härom har skett från
såväl huvudmän som personalorganisationer.

Då riksdagen i december 1949 antog
nytt pensionsreglemente för statens pensionsanstalt
att träda i kraft den 1 januari
1950, reglerades ej frågan om förbättring
av de enligt reglementet pensionerades
förmåner. Denna fråga hänsköts
till utredning inom statens pensionsanstalt.
Den 15 december 1950
framlade anstalten förslag till förbättring
av äldre pensioner och föreslog, att
förbättringen skulle träda i kraft från
och med den 1 juli 1951, alltså ett och
ett halvt år efter det nya reglementets
ikraftträdande.

Det tidigare reglementet är speciellt
oförmånligt för de grupper, för vilka
ett pensionsbelopp är fixerat enligt en
minimilön, som för vissa grupper ej
ändrats sedan 1935.

För att taga ett exempel erhålla sålunda
barnmorskor och sjuksköterskor
enligt detta reglemente högst en pension
på 2 G7G kronor plus rörligt tilllägg,
oavsett om antalet tjänstår uppgår
till 30 eller, som i samtliga fall är förhållandel,
löneförmånerna berättiga till
betydligt högre pensioner. Icke heller
bär pensionsbeloppet kunnat höjas på

grund av att vederbörande kvarstått i
tjänst till 60 års ålder. Enligt övergångsbestämmelserna
för det nu gällande
reglementet komma de barnmorskor
och sjuksköterskor, som sluta åren närmast
efter reglementets ikraftträdande,
att erhålla pensionens grundbelopp enligt
följande:

År 1950: befattningshavare som avgår
vid 55 år med 25 tjänstår kr. 3 120: —.
År 1951: befattningshavare som avgår
vid 56 år med 26 tjänstår kr. 3 312: —.
År 1952: befattningshavare som avgår
vid 57 år med 27 tjänstår kr. 3 516: —.
År 1953: befattningshavare som avgår
vid 58 år med 28 tjänstår kr. 3 732: —.
År 1954: befattningshavare som avgår
vid 59 år med 29 tjänstår kr. 3 936: —.

Statens pensionsanstalt föreslår nu,
att till pensionärer från SPA skall utbetalas
en pensionsförbättring, som innebär
hälften av skillnaden mellan äldre
och nu utgående pensioners grundbelopp.

Dessa f. d. befattningshavare i tjänst,
som ansetts vara av sådant värde för
landet, att speciell pension för dem ordnats,
ha som synes länge väntat på förbättring.
Det ekonomiska läget gör en
förbättring synnerligen angelägen.

Med stöd av vad som anförts anhålles
om andra kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för civildepartementet
få rikta följande frågor:

1. När avser statsrådet att framlägga
proposition angående förbättring av
pensioner för före den 1 januari 1950
pensionerade från statens pensionsanstalt? 2.

År statsrådet villig att föreslå denna
förbättring med retroaktiv giltighet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:
utrikesutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av Kung]. Maj:ts proposition
angående godkännande av en mellan

Nr 11.

Lördagen den 31 mars 1951.

Sverige och Norge träffad överenskommelse
om fiskeriförhållandena i vissa
till Sverige och Norge hörande vattenområden; statsutskottets

utlåtanden:
nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1951/52 till iståndsättande av beskickningsfastigheten
i Köpenhamn;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1951/52 under försvarets fonder
m. m.;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1951/52 under statens allmänna fastighetsfond,
statens utlåningsfonder och
diverse kapitalfonder, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde
;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökade lånemöjligheter
för den mindre skeppsfarten
m. m.;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från betalningsskyldighet till kronan; nr

58, i anledning av väckt motion
om anslag för budgetåret 1951/52 till
uppförande av arbetar- och tjänstemannabostäder
vid Åkers krutbruk;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1951/52 till riksförsäkringsanstalten
jämte i ämnet väckt motion;

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;
bankoutskottets utlåtanden:
nr 5, angående dels verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning, dels ock
väckt motion med anledning av att
riksbanken utgivit sedlar till högre belopp
än vad gällande lag medgiver; och
nr 6, angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning; -

första lagutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande ändrade lagbestämmelser
angående arrestlokaler; och
nr 15, i anledning av väckta motioner
om införande av lagregler rörande
sättet för tillfälligt omhändertagande av
sjuka personer samt av barn och ungdom
;

andra lagutskottets utlåtande nr 18, i
anledning av väckta motioner om undantag
från tillämpningen av bestämmelserna
om yrkesmässig automobiltrafik
för transporter av sockerbetor och
betmassa;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte
i ämnet väckta motioner; och

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till kapitalinvesteringar;
samt

andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden:

nr 7, över motion om påskyndande av
den inom telegrafstyrelsen pågående
utredningen rörande ändrade taxebestämmelser
för telefonsamtal å landsbygden; nr

8, över motion angående lantbrevbäringens
ordnande; och

nr 9, i anledning av återremiss av
utskottets utlåtande över motion om utfärdande
av entydiga bestämmelser rörande
prästs plikt att tillhandagå med
upplysningar.

§ 9.

Herr talmannen meddelade, att bankoutskottet
jämlikt 21 § riksdagsstadgan
anmält, att till utskottet inkommit framställning
från fullmäktige i riksgäldskontoret
angående vissa ändringar i
personalorganisationen för riksgäldskontoret
och riksdagens ekonomibyrå.
Denna anmälan bordlädes.

§ 10.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen
:

Lördagen den 31 mars 1951.

Nr 11.

nr 139, angående godkännande av en
den 2 februari 1951 avslutad överenskommelse
mellan Konungariket Sverige
och Förbundsrepubliken Tyskland angående
förlängning av prioritetsfrister
på det industriella rättsskyddets område,
m. m.;

nr 146, angående anslag för budgetåret
1951/52 till vissa brandskyddsåtgärder
i Uppsala domkyrka m. m.;

nr 157, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av § 4 förordningen
den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående
Sveriges allmänna hvpoteksbank, m. m.;
och

nr 158, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen
den 17 maj 1935 (nr 176) angående
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.52 em.

In fidem
Gunnur Britth.

3 —■ Andra kammarens protokoll 1!)51. Nr 11.