1951 ANDRA KAMMAREN Nr 10 (Riksdagens protokoll 1951:10)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1951 ANDRA KAMMAREN Nr 10

10—14 mars.

Debatter m. m.

Sid.

Lördagen den 10 mars.

Minnesord över statsrådet J. J. E. Weijne .................... 5

Interpellation av herr Birke ang. förslag om höjda avgifter för personbefordran
på statens järnvägar ............................ 6

Tisdagen den 13 mars.

Svar på fråga av herr Hagberg i Malmö om viss ändring av kvali -

fikationskraven för nämndemän............................ 10

Svar på interpellationer av:

Herr Dickson ang. en översyn av gällande tulltaxa i syfte att göra

denna mer tidsenlig.................................... 14

Herr Johansson i Torp ang. utredningen om vidgad rätt att
försälja kyrklig jord .................................. 17

Onsdagen den 14 mars fm.

Svar på fråga av herr Åqvist ang. tidpunkten för erhållande av till -

stånd att uppföra byggnad för tullkammaren i Örebro.......... 21

Utgifter under riksstatens femte huvudtitel:

Mödrahjälp ............................................ 24

Allmänna barnbidrag .................................... 28

Bidrag till driften av barnhem ............................ 30

Statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården: Avlöningar 33

Bidrag till erkända arbetslöshetskassor...................... 37

Bidrag till anordnande av allmänna samlingslokaler............ 48

Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i

anledning av olycksfall i arbete m. m..................... 52

Ersättning för skador vållade av personer som avvikit från vissa

anstalter ............................................ 55

Social upplysningsfilm.................................... 56

1—Andra kammarens protokoll 1951. Nr 10.

Nr 10.

Innehåll.

Sid.

Anslag till kommunikationsverken:

Postverkets diligenstrafik ................................ 58

Utvecklingen av telegrafverkets rörelse...................... 62

Byggnader och anläggningar vid statens järnvägar ............ 65

Rullande materiel ...................................... 74

Biltrafik .............................................. 75

Interpellation av herr Nilsson i Svalöv ang. den av riksdagen begärda
utredningen rörande lämpligheten av att vid fastighetstaxering
hänföra siloanläggningar till fasta maskiner.................. 95

Onsdagen den 14 mars em.

Anslag till kommunikationsverken (forts.):

Väg- och vattenbyggnadsverkets förrådsfond ................ 96

Utgifter under riksstatens tionde huvudtitel:

Kommerskollegium: Avlöningar............................ 97

Handelsflottans pensionsanstalt: Omkostnader................ 104

Bidrag till handelshögskolan i Göteborg .................... 107

Avsättning till fonden för idrottens främjande................ 108

Bidrag till vissa studieresor................................ 113

Byggnadsarbeten vid statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården
................................................ 115

Förordning ang. investeringsskatt............................ 116

Motioner om upptagande av cidertillverkning .................. 153

Motion om utredning rörande en obligatorisk försäkring mot vissa

skador, orsakade av naturkatastrofer eller naturfenomen........ 158

Motion om viss ändring i lagen om förbud mot arbetstagares avskedande
med anledning av värnpliktstjänstgöring .............. 159

Motion om utredning för åstadkommande av en samordning mellan

sjuk- och olycksfallsförsäkringarna.......................... 160

Motion ang. nedskärning och rationalisering av provinsialläkarnas

skrivarbete ............................................ 162

Interpellation av herr Nilson i Spånstad ang. ifrågasatt breddning av
Falkenbergs gamla tullbro................................ 163

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 14 mars fm.

Andra lagutskottets utlåtande nr 17, ang. utsträckt tillämpning av 5 §

allmänna förfogandelagen ................................ 24

Utrikesutskottets utlåtande nr 1, ang. tilläggsprotokoll till handels- och
betalningsavtalet med Argentina.......................... 24

Innehåll.

Nr 10.

Sid.

Utrikesutskottets utlåtande nr 2, ang. överenskommelse ang. varuutbytet
med Förbundsrepubliken Tyskland.................... 24

— nr 3, ang. anslutning till Internationella rådgivande bomulls kommittén

(ICAC)...................................... 24

Statsutskottets utlåtande nr 5, ang. utgifter under femte huvudtiteln

(socialdepartementet).................................... 24

— nr 9, ang. anslag till kommunikationsverken ................ 58

Onsdagen den 14 mars em.

Statsutskottets utlåtande nr 9, ang. anslag till kommunikationsverken
(forts.) ................................................ 96

— nr 10, ang. utgifter under tionde huvudtiteln (handelsdepartementet)
.............................................. 97

— nr 41, ang. anslag till säkerhetsanstalter för sjöfarten.......... 115

— nr 42, ang. kostnader för krigsskadeersättningar.............. 115

— nr 43, ang. byggnadsarbeten vid statens skolor tillhörande barna och

ungdomsvården .................................... 115

— nr 44, ang. underskottet för luftfartsfonden.................. 115

— nr 45, ang. anslag under statens allmänna fastighetsfond (kommunikationsdepartementet)
................................ 115

— nr 46, ang. anslag under fonden för låneunderstöd (kommunikationsdepartementet)
.................................... 115

— nr 47, ang. förskott till vissa plankostnader m. m............. 115

— nr 48, ang. ersättning till B. O. O. Ekdahl m. fl............... 115

— nr 49, ang. löneklassplacering för K. W. Eriksson, J. E. Johnsson

och K. I. Andersson .................................... 116

— nr 50, ang. löneklassplaceringen för vissa förste skötare och första

sköterskor vid statens sinnessjukhus........................ 116

—■ nr 51, ang. vissa arvodestjänster vid försvarsväsendet ........ 116

— nr 52, ang. gottgörelse till G. Åhman ...................... 116

Bevillningsutskottets betänkande nr 15, ang. förordning om investe ringsskatt

............................................ 116

— nr 16, ang. förordning om rätt att vid taxering för inkomst njuta

avdrag för avgifter till vissa stiftelser, m. m................. 153

— nr 17, ang. upphävande av trafikskatten.................... 153

— nr 18, ang. cidertillverkning.............................. 153

Första lagutskottets utlåtande nr 11, ang. regeringsrådens antal...... 158

— nr 12, ang. tillfällig förlängning av skyddstid för litterära och

musikaliska verk ...................................... 158

— nr 13, ang. obligatorisk försäkring mot vissa skador, orsakade av

naturkatastrofer eller naturfenomen........................ 158

Andra lagutskottets utlåtande nr 15, ang. ändring i lagen om förbud mot

arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring 159

— nr 16, ang. samordning mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringarna 160

Andra kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 4, ang.

bättre »kundservice» inom statsförvaltningen ................ 161

— nr 5, ang. snabbare handläggning av frågor om arbetstillstånd åt

arbetssökande utlänningar................................ 161

— nr 6, ang. nedskärning och rationalisering av provinsialläkarnas

skrivarbete............................................ 162

Lördagen den 10 mars 1951.

Nr 10.

Lördagen den 10 mars.

Kl. 2 em.

§ I Minnesord

över statsrådet J. J. E.Weijne.

Herr TALMANNEN öppnade sammanträdet
med följande ord: Det oväntade
budskapet om statsrådet Josef Weijnes
bortgång ha vi med djupt beklagande
erfarit. Under sin levnad har Weijne
gjort en betydande insats i vårt offentliga
liv, både som riksdagsman och regeringsledamot.
I riksdagens andra kammare
invaldes han år 1925. Redan då
ägnade han sitt största intresse åt undervisningen
i vårt land. När han i en
föreliggande skolfråga fattat ståndpunkt
hävdade han den med stor skicklighet.
Vi som den tiden stodo honom
nära kunna intyga riktigheten därav.

När han 1939 lämnade riksdagsarbetet,
kände vi saknad efter honom. Men
skolfrågorna och folkbildningsarbetet
ägnade han sig fortfarande åt. Han utnämndes
till undervisningsråd och ledamot
av skolöverstyrelsen och senare
till statssekreterare.

År 1946 blev han ecklesiastikminister.
I sin egenskap av departementschef
gjorde han sin största insats genom
framläggande av den stora skolreformen.

Statsrådets Weijnes gärning har i hög
grad uppskattats i alla läger.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

§ 2.

Justerades protokollet för den 3 innevarande
mars.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:
nr 86, angående anslag till anskaffande
av viss utrustning m. m. till vanföreanstalterna
i Göteborg och Hälsingborg; nr

87, angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta arbeten,
för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret
1950/51, m. m.; samt

nr 88, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1951/52 m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 90, med förslag till lag med
vissa bestämmelser om böter och viten;
samt

till bevillningsutskottet propositionen
nr 91, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 10 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt.

§ 4.

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner; och remitterades
därvid:

till statsutskottet motionerna:
nr 443 av herr Hagberg i Malmö
m. fl.; och

nr 444 av herr O ris jo m. fl.;

till bevillningsutskottet motionerna:
nr 445 av herr Birke m. fl.; och
nr 446 av herr Hagberg i Malmö
m. fl.;

till behandling av lagutskott motionerna: nr

447 av herr Dahlgren m. fl.;
nr 448 av herr Hansson i Skegrie
m. fl.; och

nr 449 av herr Huss; samt

Nr 10.

Lördagen den 10 mars 1951.

Interpellation ang. förslag om höjda avgifter för personbefordran på statens järnvägar.

till jordbruksutskottet motionerna:

nr 450 av herr Sandberg m. fl.; och

nr 451 av herr Rubbestad m. fl.

§ 5.

Föredrogs den av fröken Höjer vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående beredande av ökat
antal vårdplatser åt reumatiskt sjuka.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogs den av herr Svensson i
Ljungskile vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för civildepartementet angående
pensionsförmånerna för redan avgångna
folkhögskollärare.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs den av herr Pettersson i
Dahl vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående effektivisering
av provning och kontroll av elektrisk
materiel, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

i 8.

Interpellation ang. förslag om höjda avgifter
för personbefordran på statens
järnvägar.

Ordet lämnades på begäran till

Herr BIRKE, som yttrade: Herr talman!
Järnvägsstyrelsen har till Kungl.
Maj:t överlämnat förslag till höjda avgifter
för personbefordran, avsedda att

träda i kraft fr. o. m. den 1 maj 1951.
Detta förslag innebär bl. a. att priserna
för månadsbiljetter komma att avsevärt
stiga såväl procentuellt som absolut
sett. Sålunda höjas priserna på dessa på
sträckor mellan 1—40 km i 3:e klass
med belopp från 4—6: 50 kronor. Procentuellt
innebär det emellertid att månadsbiljetterna
för resor inom de kortaste
avstånden stiga med 67 procent,
vid ungefär 20 km avstånd ca 25 procent
och vid 40 km slutligen ca 17 procent.
Vanliga enkla och tur- och returbiljetter
i samma klass och för samma
avstånd skulle enligt det nya förslaget
stiga med respektive 20, 7, 7 procent
och 43, 13, 16 procent. En jämförelse
mellan dessa höjningar och de för månadsbiljetter
föreslagna ger klart vid
handen att priserna å de senare blivit
särskilt hårt drabbade i järnvägsstyrelsens
förslag.

Den avvägning som här gjorts vid
avgörandet av hur de ökade kostnaderna
för SJ:s drift skola täckas synes
mig ej kunna accepteras. Det är ett
obestridligt faktum att de människor,
som dagligen för sin yrkesutövning eller
för bedrivande av sina studier äro
hänvisade att anlita SJ :s trafikapparat,
genom den föreslagna höjningen av
taxorna få en betydande ökning av
sina levnadskostnader — en ökning som
träffar endast denna kategori av människor
som äro bosatta en bit ifrån
sina arbetsplatser. Denna kostnadsökning
måste för dessa människor, som
bosatt sig längs S J på grund av relativt
rimliga resekostnader, framstå som
något slags extra beskattning eller som
en förtäckt hyresförhöjning, vilken
slumpvis kommit att träffa just dem.

Av den i början av min interpellation
gjorda jämförelsen framgår att utrymme
finnes för en annan och rättvisare
fördelning av taxehöjningarna än den
järnvägsstyrelsen föreslagit. Vid trafikskattens
införande undantogos månadsbiljetterna.

Lördagen den 10 mars 1951. Nr 10.

Interpellation ang'', förslag om höjda avgifter för personbefordran på statens järnvägar.

Det synes mig under dessa förhållanden
önskvärt att riksdagen innan
Kungl. Maj:t beslutar i denna fråga
finge tillfälle att yttra sig över förslaget.

I anledning härav hemställer jag om
kammarens tillåtelse att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få rikta följande frågor.

1. Har herr statsrådet för avsikt att
förelägga riksdagen järnvägsstyrelsens
förslag till höjda avgifter för personbefordran? 2.

Har herr statsrådet för avsikt att
undantaga månadsbiljetterna från den
föreslagna höjningen av avgifterna eller
att begränsa ökningen av desamma?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 51, till Konungen i anledning
av väckta motioner om rätt för
samerna att vid allmänna val avlämna
valsedel i samma ordning som gäller
för vissa yrkesgrupper.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1951/52 under tredje
huvudtiteln, avseende anslagen inom
utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit in. in.;

nr 54, i anledning av Kungl. Majrts

proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändring av statens
borgensåtagande för vissa skuldförbindelser
av Husaby aktiebolag
m. m.;

nr 56, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper; och

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående pensionsförmåner
åt f. d. souschefen vid flygförvaltningen,
generalmajoren i flygvapnet
Nils O. F. Söderberg; samt

från andra lagutskottet:
nr 59, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om behörighet att utöva tandläkarkonsten,
dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 60, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99),
dels ock i ämnet väckt motion; och
nr 61, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i lagen om försäkring
för olycksfall i arbete.

§ 10.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
tilläggsprotokoll till handels- och bctalningsavtalet
den 23 november 1948
mellan Sverige och Argentina;

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om godkännande av överenskommelse
angående varuutbytet mellan
Sverige och Förbundsrepubliken
Tyskland; och

Nr 10.

Lördagen den 10 mars 1951.

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges anslutning
till Internationella rådgivande
bomullskommittén (ICAC);

statsutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1951/52 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1951/52 under postverkets, telegrafverkets,
statens järnvägars och statens vattenfallsverks
fonder, luftfartsfonden
samt väg- och vattenbyggnadsverkets
förrådsfond jämte i ämnet väckta motioner; nr

10, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1951/52 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1951/52 till säkerhetsanstalter för
sjöfarten;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
kostnader för krigsskadeersättningar;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten
för budgetåret 1951/52 av underskottet
för luftfartsfonden;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1951/52 under statens allmänna fastighetsfond,
i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1951/52 under fonden för låneunderstöd,
i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1951/
52 till förskott till vissa plankostnader
in. in.;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till
B. O. O. Ekdahl in. fl.;

nr 49, i anledning av väckt motion
om löneklassplacering för stationskarlarna
K. W. Eriksson, J. E. Johnsson
och K. I. Andersson;

nr 50, i anledning av väckta motioner
om ändrad löneklassplacering för
vissa förste skötare och första sköterskor
vid statens sinnessjukhus;

nr 51, i anledning av väckt motion
om förbättrad löneställning åt innehavare
av vissa arvodestjänster vid försvarsväsendet;
och

nr 52, i anledning av väckt motion
om viss gottgörelse till e. o. förrådsmannen
G. Åhman;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående en tillfällig skatt i syfte att
motverka vissa investeringar i varulager
och inventarier (investeringsskatt)
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om rätt att vid taxering för inkomst
njuta avdrag för avgifter till vissa stiftelser,
m. m.;

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
den 19 juni 1942 (nr 375) om trafikskatt;
och

nr 18, i anledning av väckta motioner
om upptagande av cidertillverkning
i landet;

Lördagen den 10 mars 1951.

Nr 10.

första lagutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av väckta motioner
om ökning av regeringsrådens
antal;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om tillfällig
förlängning av skyddstid för litterära
och musikaliska verk; och
nr 13, i anledning av väckt motion
om utredning rörande en obligatorisk
försäkring mot vissa skador, orsakade
av naturkatastrofer eller naturfenomen;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning av väckt motion
om viss ändring i lagen om förbud mot
arbetstagares avskedande med anledning
av värnpliktstjänstgöring;

nr 16, i anledning av väckt motion
om utredning för åstadkommande av
en samordning mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringarna;
och

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inhämtande av
riksdagens samtycke till förordnande
om utsträckt tillämpning av 5 § allmänna
förfogandelagen den 22 juni
1939 (nr 293); samt

andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden:

nr 4, över motion om åtgärder i syfte
att bereda statsförvaltningens olika organ
möjlighet till bättre »kundservice»;

nr 5, över motion angående en snabbare
handläggning av frågor om arbetstillstånd
åt arbetssökande utlänningar;
och

nr 6, över motion angående nedskärning
och rationalisering av provinsialläkarnas
skrivarbete.

§ 11.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen: nr

84, angående utbildning av fiskeritjänstemän
in. in.;

nr 89, angående vissa anslag till de
tekniska högskolorna m. m.; och

nr 93, angående provisorisk skatteersättning
till kommunerna i anledning
av ortsavdragsreformen, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 12.

Anmäldes, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen:

nr 452, av herrar Åhman och Gunnarsson,
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 78, angående anslag
för budgetåret 1951/52 till fria resor
för barn m. m.; och

nr 453, av herr Karlsson i Stuvsta
in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 70, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni
1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.12 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 10.

Tisdagen den 13 mars 1951.

Tisdagen den 13 mars.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 6 och
den 7 innevarande mars.

§ 2.

Svar på frå^a om viss ändring av kvalifikationskraven
för nämndemän.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som yttrade:
Herr talman! Herr Hagberg i Malmö
har frågat mig, om jag är villig överväga
sådan lagändring, att kvalifikationskrav
för nämndeman införas i
rättegångsbalken i syfte att hindra uppenbarligen
olämpliga personer att vinna
inträde i nämndemannakåren.

Frågan har tydligen föranletts av att
man upptäckt, att i Stockholm till nämndeman
valts en person som flera gånger
ådömts frihetsstraff.

Även om det kan förekomma sådana
fall, då en medborgare ådragit sig frihetsstraff
utan att han därigenom blivit
diskvalificerad för förtroendeuppdrag,
och även om man icke bör anse
en ungdomsförseelse fläcka en person
för all framtid, så måste man naturligtvis
som regel anse det olämpligt, att en
person som kommit i allvarlig konflikt
med samhällets rättsordning fungerar
som domare. I det nu aktuella fallet har
också vederbörande, efter vad som upplysts,
på egen ansökan entledigats från
nämndemansuppdraget.

Bör då något göras för att förhindra
framtida, ur den angivna synpunkten
olämpliga val?

Om val av nämndeman stadgas i 4
kap. rättegångsbalken. Nämndeman väljes
i stad av stadsfullmäktige och på
landet av kommunalfullmäktige. Valbar

är man eller kvinna, som inom valkretsen
äger valrätt vid val av stadsfullmäktige
och där har sitt hemvist samt
fyllt 25 år. Uteslutna är — här liksom
i allmänhet när det gäller kommunala
förtroendeuppdrag — den som är i konkurstillstånd
och den som är av allmänna
fattigvården omhändertagen för varaktig
försörjning. Dessutom äro följande
uteslutna, nämligen lagfaren domare,
befattningshavare vid domstol, åklagare,
polisman samt advokat och den
som eljest har till yrke att föra andras
talan inför rätta.

Några andra villkor eller några uttryckliga
krav på lämplighet ha ej uppställts
i fråga om valbarhet till andra
kommunala förtroendeuppdrag, t. ex.
ledamotskap i stadsfullmäktige, liksom
ej heller i fråga om valbarhet till riksdagen.
Men naturligtvis gäller likväl
kravet på lämplighet såsom något alldeles
självklart, fastän det lagts i de
väljandes hand att bedöma förhandenvaron
av denna egenskap. Och när det
gäller en domarfunktion, har man givetvis
att fästa största avseende vid vederbörandes
eget förhållande till rättsordningen.

I gamla rättegångsbalken var från valbarhet
till nämndeman utesluten den,
som var förklarad ovärdig att i rikets
tjänst vidare nyttjas eller som var drabbad
av vissa andra påföljder. Men alltsedan
dessa påföljder generellt avskaffades
år 1937, ha i princip samma valbarhetsbeslämmelser
gällt som de nuvarande.
Trots denna frånvaro av kvalifikationskrav
har emellertid rekryteringen
av nämndemanskåren säkerligen
i allmänhet legat på ett mycket högt
plan. Att det icke ens tycks ha uppkommit
några problem av det slag som
interpellanten nu berört, sammanhänger
bl. a. med att valkretsarna i regel varit

Tisdagen den 13 mars 1951.

Nr 10.

Svar på fråga om viss ändring av kvalifikationskraven för nämndemän.

mycket små. På landet har nämndemansval
i allmänhet avsett endast en
nämndeman, stundom några få, men
ändå aldrig flera än att kandidaterna
varit mycket väl kända för de väljande.

Situationen har nu i någon mån ändrats
genom att nämnden införts också
vid rådhusrätterna. I de allra flesta städer
med rådhusrätt är emellertid antalet
nämndemän också mycket begränsat
— 9 till 36 stycken — men i Malmö,
Göteborg och Stockholm uppgår antalet
till 90, 225 resp. 450. Urvalet av kandidater
har där måst överlämnas till de
politiska organisationernas valberedningar.
Många av de valda ha givetvis
varit mer eller mindre okända för åtskilliga
inom det väljande kollegiet. Det
är härigenom, som det undantagsvis
kunnat inträffa att någon olämplig blivit
vald.

I praktiken måste det emellertid nog
alltid förbli så, att ansvaret för nämndemanskandidaternas
kvalifikationer
väsentligen får ligga på den väljande
församlingen, alltså på fullmäktige. Detta
gäller ju utan minsta tvekan beträffande
kandidaternas allmänna lämplighet,
men jag tror man kommer till samma
slutsats beträffande den viktiga kvalifikationsgrunden
om ostrafflighet. Ty
om man skulle införa en lagbestämmelse,
som uteslöte dem som straffats på
visst sätt, kunde efterlevnaden av den
bestämmelsen knappast kontrolleras på
annat sätt än genom att valkollegiet begagnade
sin kännedom om kandidaternas
personer. Man bör kanske icke
ifrågasätta, att det skall anskaffas straffregisterutdrag
beträffande samtliga kandidater.
Den närmare utformningen av
en diskvalifikationsregel skulle förmodligen
också möta vissa svårigheter. Något
slags diskretionär prövning behövs
antagligen. Man kommer över huvud taget
knappast ifrån, att det i sista hand
hänger på valkollegiet, om man skall
undgå att olämpliga bli valda.

Av det sagda torde framgå, alt jag
närmast är av den uppfattningen, att

någon direkt lagbestämmelse i ämnet
icke är påkallad utan att lämplighetsprövningen
på denna punkt liksom i
övrigt får läggas på det väljande organet,
alltså på stads- och kommunalfullmäktige.

Härefter anförde:

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet få
framföra mitt tack för svaret på min
fråga. Tyvärr kan jag inte vara helt tillfredsställd
med dess innehåll.

När jag lyssnade på herr statsrådet,
kunde jag inte underlåta att för mig
själv göra ungefär följande reflexion:
bör man inte ställa minst lika höga
krav på nämndemännens, d. v. s. domstolens,
kvalitet som på rättegångsombudens
kvalitet? Det förhåller sig ju så,
att vi i vårt land ha ganska stränga bestämmelser
i fråga om rättegångsombudens
kvalifikationer. En lekman som
jag tycker ju då, att det vore lika befogat,
vilket det naturligtvis är, att ha
stränga kvalifikationskrav även på den
som rättegångsombuden skola företräda
inför, nämligen domstolen, alltså nämnden
och dess ledamöter. Jag tycker att
det inte är alldeles opåkallat att erinra
om vad 12 kap. rättegångsbalken stadgar
i sin andra paragraf. Där heter
det: »Såsom ombud må ej brukas annan
än den som rätten med hänsyn till redbarhet,
insikter och tidigare verksamhet
finner lämplig att vara ombud i
målet.» Kammarens ledamöter behöva
bara gå tillbaka ett par år i tiden när
vi heslöto en vad jag skulle kunna kalla
legalisering av advokatståndet här i
landet, för att finna hur noga vi då
voro med att se till, att ganska betydande
krav ställdes på den, som skulle få
tillhöra detta stånd. Härom har föreskrivits
i 8 kap. rättegångsbalken, att
för ledamotskap krävs bl. a., att vederbörande
»skall hava gjort sig känd för
redbarhet och även i övrigt finnas lämplig
att utöva advokatverksamhet». Dessa

Nr 10.

Tisdagen den 13 mars 1951.

Svar på fråga om viss ändring av kvalifikationskraven för nämndemän.

bestämmelser äro uttryck för samma allmänna
uppfattning som den, som satt
sin prägel på 12 kap. 2 § rättegångsbalkens
bestämmelser om rättegångsombud.
Man anser att det är nödvändigt
ur rättsvårdens intresse, att partsombuden
fylla vissa krav för att de skola
kunna godtagas.

En lekman tycker, som jag sade för
ett ögonblick sedan, att det vore naturligt
och kanske mera berättigat att motsvarande
krav ställdes på en nämndeman.
Jag delar helt herr statsrådets
uppfattning, att vår svenska nämndemanskår
står utomordentligt högt, och
tidigare har här inte varit fråga om ett
problem, men i och med att den nya
rättegångsbalken utvidgade nämndemannainstitutionen
och införde nämnden
även i städer med rådhusrätt ha
dessa ting kommit i ett annat läge.
Nämndemanskåren är numera en ganska
betydande kår. Herr statsrådet redogjorde
ju själv för hur många nämndemän
Stockholm, Göteborg och Malmö
ha, nämligen respektive 450, 225 och 90,
och man skulle kunna tillägga att Hälsingborg
och Norrköping vardera ha
36. Det är sålunda fråga om rätt mycket
folk. Valet av dessa nämndemän är
ju lagt i de politiska organisationernas
händer. Därmed vill jag inte alls ha påstått,
att valen äro politiska, tvärtom.
Jag tror att man kan säga, att de politiska
organisationerna inte alls lagt sådana
synpunkter på sina val, och i stort
sett äro de personer som utses också
kvalificerade för sin uppgift. Men det
kan inte hjälpas att när det gäller en
så betydande kår som denna man då
och då gör upptäckter av mindre behagligt
slag som man exempelvis gjort
i Stockholm, där man till nämndeman
valt en person, som tre gånger varit
dömd för ganska allvarliga förseelser.
Jag tror att man även i fortsättningen
får räkna med att bli ställd inför sådana
upptäckter.

Nu är det ju så att en nämndeman
väljes för sex år, och under den tiden

äro möjligheterna att komma åt honom
—- om jag får använda det uttrycket —
förfärligt begränsade. En nämndeman
kan ju vara olämplig för sin uppgift
även på annan grund än att han gör
sig skyldig till sådana handlingar, som
föranleda straff vid domstol. Han kan
ju uppträda olämpligt i sin allmänna
livsföring utan att därför behöva bli
direkt straffad, men ett sådant uppträdande
måste enligt min mening diskvalificera
honom från att tillhöra en
svensk domstol. Men vill han inte gå,
kan man inte göra något åt det under
de sex år han sitter. Men det är sådana
ting jag tycker man borde fästa uppmärksamheten
på. Vårt svenska domstolsväsende
står ju så utomordentligt
högt, det är kanske något av det finaste
i världen, och därför menar jag att man
bör vara ytterligt aktsam om den stora
tillgång vi äga just i våra domstolar.

När jag här talat om kvalifikationsbestämmelser,
har jag naturligtvis inte
i detta uttryck velat inlägga någon särskild
skärpa. Kvalifikationsbestämmelserna
behöva inte innebära att en person,
som under förmildrande omständigheter
och för lång tid sedan begått
någon förseelse, för all framtid därför
skulle vara diskvalificerad. Den bestämmelse
som kan ifrågakomma bör enligt
min mening — jag är ju bara lekman
och kan för min del inte se det annat
än ur lekmannasynpunkt — vara sådan
att den möjliggör en prövning från fall
till fall. Vi ha ju i betydande utsträckning
i andra delar av vår lagstiftning
sådana kvalifikationsbestämmelser, som
erfordra bedömning från fall till fall.
Jag har svårt att förstå varför man inte
skulle kunna göra något liknande när
det gäller nämndemännen. Man kan ju
säga, att detta inte är något problem av
någon större storleksordning, och det
medger jag, men med hänsyn till det
stora rättsliga och ideella värdet och
med hänsyn till att det gäller en kår på
många hundra personer har jag nog
den bestämda uppfattningen, att man

Tisdagen den 13 mars 1951.

Nr 10.

Svar på fråga om viss ändring av kvalifikationskraven för nämndemän.

måste vara mycket aktsam om de värden
det här är fråga om.

Jag tycker nog, att herr justitieministern
skulle kunnat, om jag så får säga,
ha lagt i dagen något större välvilja i
sitt ståndpunktstagande i denna angelägenhet
än vad nu blivit fallet. Det vore
ytterligt beklagligt om sådana händelser
skulle kunna inträffa, som skulle
kunna föranleda att man från justitiedepartementets
sida vid något senare
tillfälle måste ge tillkänna en annan
uppfattning än den man i dag givit tillkänna
inför andra kammaren.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Jag hoppas att herr Hagberg i Malmö
inte vill driva den meningen, att jag på
något sätt skulle anse det lämpligt att
personer, som inte ha de högsta moraliska
kvalifikationer, utses till domare.
Det framgick ingenting sådant av mitt
svar, och jag tycker mig ha förstått av
herr Hagbergs anförande, att vi i själva
verket äro helt ense i sak. Jag menar
— vilket jag trodde framgick av mitt
svar — att det inte är tillräckligt med
en negativ bestämning, att en person
inte skall få ha begått någon brottslig
handling, som diskvalificerar honom
för domaruppdrag, utan att man tvärtom
måste kräva framstående positiva
egenskaper inte minst på det moraliska
området av den som skall anförtros
sådant uppdrag.

Men vad vi tycks ha något olika meningar
om, är på vad sätt detta fullkomligt
självklara krav skall genomföras
i praktiken. Jag har, efter att ha
övervägt saken, närmast trott att man
får lov alt lita på de väljande korporationerna
här liksom i andra viktiga
sammanhang. Vad herr Hagberg sagt
gentemot detta har, såvitt jag förstår,
egentligen blott varit en hänvisning
till de regler som finnas beträffande
advokater och andra som skola brukas
såsom rättegångsombud. Det stadgas
i 12 kap. 2 § rättegångsbalken: »Såsom

ombud må ej brukas annan än den som
rätten med hänsyn till redbarhet, insikter
och tidigare verksamhet finner
lämplig att vara ombud i målet.» Det
är alltså helt allmänna omdömen, alltså
ingenting mera preciserat, utan omdömen
såsom att vederbörande skall ha
gjort sig känd som en duktig och bra
människa. Naturligtvis bör detsamma i
ännu högre grad gälla för den som skall
fullgöra domaruppdrag.

Att man emellertid kan använda så
allmänna omdömen om rättegångsombud,
sammanhänger med att man därvidlag
har en rättslig apparat för att
avvisa dem som äro olämpliga. Det står
i 5 § av samma kapitel: »Visar ombud
oredighet, oskicklighet eller oförstånd
eller visar han eljest olämplighet, skall
rätten avvisa honom som ombud i målet.
» Där finns alltså ett organ för att
utöva en diskretionär prövning i efterhand.
En motsvarande prövning bör
självfallet ske vid utseendet av nämndemän
från den väljande korporationens
sida. Jag tror emellertid inte att det
skulle spela den allra minsta roll, om
man ville förgylla upp paragrafen om
nämndemansval med ett allmänt uttalande,
att det skall vara en hederlig,
präktig och redbar människa som utses;
detta är väl något fullkomligt självklart.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Det är inte någon differens mellan
herr statsrådet och mig i sak i fråga
om de krav som skola ställas på en
domare, men det föreligger dock den
differensen, som herr statsrådet själv
underströk, att ett olämpligt rättegångsombud
har rätten möjlighet att avvisa.
Där äro vi alldeles ense, men herr statsråd,
vad skall man göra med en olämplig
nämndeman? Han behöver inte vara
olämplig på det sättet att han gjort sig
skyldig till straffbar handling, utan han
kan, som jag nyss antydde, ha gjort sig
olämplig genom sin allmänna livsföring.

Nr 10.

Tisdagen den 13 mars 1951.

Svar på interpellation ang. en översyn av gällande tulltaxa i
mer tidsenlig.

Det finns sådana exempel, men mot dylika
personer kan man ingenting göra.

Jag tycker inte det är någon prydnad
för en svensk nämnd att i sin krets
ha en person av sådan kvalitet. Det
var därför jag menade, att man måhända
skulle kunna få fram någon bestämmelse,
enligt vilken man skulle
kunna komma till rätta med en nämndeman,
även om han inte gjort sig skyldig
till sådant uppträdande, som lät
honom hemfalla till allmänt straff.

Herr statsrådet talade om angelägenheten
av att de väljande korporationerna
ha sin uppmärksamhet riktad på
dessa ting, och det är ju alldeles riktigt.
Jag är för min del säker på att de hade
det i det här åsyftade fallet, som närmast
motiverade min lilla fråga där
man förmådde vederbörande att självmant
träda tillbaka. Den saken är ur
världen, men, herr statsråd, om vederbörande
inte vill träda tillbaka sitter
han där och får sitta där i sex år.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Om vi äro ense så långt, att man bör
uppställa dessa ganska självklara krav
på kvalifikationer, ha vi kommit ett
steg längre i resonemanget genom herr
Hagbergs sista inlägg. Hur man sedan
skall kunna göra sig av med en olämplig
person, är emellertid en mycket
svårare fråga, helst när det gäller diskretionär
prövning av så vaga ting som
allmän olämplighet, där ju bl. a. personliga
förhållanden kunna spela stor
roll vid bedömningen. Jag tror att det
skulle vara ganska riskabelt att lägga
exempelvis i en yrkesdomares hand att
på grund av en sådan allmän diskretionär
olämplighetsprövning entlediga
de folkvalda bisittarna. De äro dock
också domare, och att på detta sätt avskeda
en domare tror jag skulle vålla
ganska stora principiella betänkligheter.

överläggningen var härmed slutad.

syfte att göra denna

§ 3.

Svar på interpellation ang. en översyn
av gällande tulltaxa i syfte att göra denna
mer tidsenlig.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, som yttrade: Herr
talman! I en med andra kammarens
medgivande framställd interpellation
har herr Dickson frågat mig om jag
har för avsikt att inom den närmaste
tiden anbefalla en översyn av nu gällande
tulltaxa i syfte att göra densamma
mer tidsenlig, speciellt med hänsyn
till på senare tid tillkomna nya
produkter, såsom till exempel nylon.

Interpellanten anför som exempel på
ojämnheter i tulltaxeringen, att rep och
linor innehållande nylon draga en väsentligt
högre tull än rep och linor av
annat material.

Som i interpellationen beröres har
denna fråga aktualiserats tidigare dels i
en interpellation år 1947 till dåvarande
finansministern och dels i framställningar
till Kungl. Maj:t från generaltullstyrelsen
och kommerskollegium. Jag
vill vidare erinra om att 1950 års riksdag
beslöt nedsättning av tullsatserna
för vissa nylonvaror. Bl. a. nedsattes,
efter förslag i propositionen nr 239,
tullen på flätade linor av nylon, avsedda
uteslutande för tillverkning av fallskärmar.

Det råder icke någon tvekan om att
vår tulltaxa i vissa delar blivit omodern
och att en allmän revision är av
behovet påkallad. Detta är icke minst
en följd av att åtskilliga nya varuslag
kommit i marknaden, såsom nylon samt
olika slag av konstplaster och arbeten
därav. För sistnämnda produkters del
ändrades visserligen tulltaxan under år
1950, men ändringen innebar endast
en provisorisk lösning.

Vid bedömandet av frågan när en
revision av tulltaxan lämpligen bör
igångsättas måste man ta hänsyn till

Tisdagen den 13 mars 1951. Nr 10.

Svar på interpellation ang. en översyn av gällande tulltaxa i syfte att göra denna
mer tidsenlig.

vissa internationella faktorer. Det har
ansetts lämpligt att avvakta resultatet
av det arbete med att uppgöra förslag
till internationell tullnomenklatur, som
under de senaste åren pågått inom Studiegruppen
för en europeisk tullunion
i Bryssel. I detta arbete har också Sverige
varit representerat. Resultatet föreligger
i form av ett förslag till konvention
angående tullnomenklaturen, som
f. n. studeras hos oss liksom i ett flertal
andra europeiska länder. Vidare må
framhållas att de internationella tullförhandlingar,
de s. k. Gattförhandlingarna,
i vilka Sverige deltager, ännu
icke avslutats. De första förhandlingarna
ägde rum i Geneve år 1947. Därefter
följde förhandlingar i Annecy år
1949, vilka ledde till omfattande ändringar
i den svenska tulltaxan förra
året. I september 1950 påbörjades en
tredje omgång förhandlingar i Torquay
i England. Dessa pågå alltjämt och väntas
bli avslutade först i mars i år.

På grund av dessa omständigheter
har det tett sig föga lämpligt att tidigare
sätta i gång med en allmän tulltaxerevision.
Sedan förhandlingarna i
Torquay slutförts och Brysselförslaget
om tullnomenklaturen färdiggranskats,
vilket torde vara fallet ganska snart,
blir emellertid läget ett annat. Tiden
är då inne att påbörja förberedelser för
översynen av tulltaxan. Dessa komma
att bestå i att nomenklaturförslaget
översättes, vidare i att de olika positionerna
i förslaget förses med underpositioner
och att förslaget samtidigt
samordnas med de överenskommelser
om tullbindningar och tullnedsättningar,
som träffats inom ramen för Gattavtalet.
Mest ändamålsenligt synes vara att
man anförtror dessa arbetsuppgifter av
huvudsakligen teknisk art åt generaltullstyrelsen.
Sedan man på detta sätt
fått en preliminär stomme till en ny
tulltaxa, böra formerna för det fortsatta
utredningsarbetet närmare övervägas
och fixeras.

Härpå anförde:

Herr DICKSON: Herr talman! Jag ber
att få tacka finansministern för svaret
på min interpellation. Han vitsordar
där att tulltaxan är i behov av en snar
revision och på slutet ger han en ganska
— tycker jag — kuslig överblick
över hur krångligt det kommer att bli
när den en gång skall genomföras.

När man överväger en ny tulltaxa är
det sannolikt att det vore riktigt att —
i synnerhet om det skulle bli så olyckligt
att den s. k. engångsinflationen
blir en mycket lång gång — skicka med
på vägen den tanken, att man skulle mera
gå över på värdetullprincipen än
vad hittills varit fallet.

Finansministern hänvisade till att
man hade gjort vissa provisoriska ändringar
på vissa punkter, där det hade
varit alltför svåra missförhållanden.
Mot bakgrunden av att man väl har att
vänta ganska länge, innan den nya tulltaxan
en gång blir färdig, föreställer
jag mig att man borde kunna gå vidare
på den vägen och i de mest besvärliga
fallen göra tillfälliga justeringar. Såvitt
jag har förstått har man i flera
andra länder kunnat göra detta, och
även vi ha nog fria händer att röra på
tullarna om vi så önska. Det finns en
del punkter som böra justeras. Det förefaller
som om vi blivit litet efter andra
länder i detta avseende.

Själv har jag väckt en liten obetydlig
motion i en liten obetydlig detalj. Den
kommer väl på riksdagens bord endera
dagen, och jag hoppas att den skall bifallas
av kammaren. Det rör en industriell
förnödenhet, som har ett namn
som jag icke nu skall belasta kammarens
minne med men där förhållandet
varit särskilt påfallande abnormt.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
få upprepa mitt tack. Även om det är
besvärligt att få tulltaxan reviderad,
litar jag på att det skall göras med största
möjliga skyndsamhet.

Nr 10.

Tisdagen den 13 mars 1951.

Svar på interpellation ang. en översyn av gällande tulltaxa i syfte att göra denna

mer tidsenlig.

Herr FAGERHOLM: Herr talman! Det
tycks råda fullständig enighet om att
vår nuvarande tulltaxa är föråldrad. De
exempel, som herr Dickson tagit fram
dels i interpellationen och dels i motionen,
avse tullar som kunna synas
höga. Men det finns en rad av exempel
på tullar, som kommit att bli osedvanligt
låga i jämförelse med vad man från
början tänkt sig. Dessa exempel äro i
en överväldigande majoritet, .lag tror att
man kan schematiskt säga att på nylonområdet,
d. v. s. det område som herr
Dickson nu berört, utgör den svenska
tullnivån ungefär en tredjedel av den
vanliga europeiska tullnivån.

Att nu dessa ojämnheter i tulltaxan
inträtt beror ju, såsom påpekades av
statsrådet i interpellationssvaret, på att
det kommit nya produkter och att positionerna
i den nuvarande tulltaxan
icke passa för dessa produkter. Men det
finns en annan omständighet, som i
långt mera genomgripande mån har påverkat
själva tullnivån. Det är den omständigheten,
att Sverige fortfarande är
ett av de ytterst få länder, som bygga
sina tullar på ett vikttullsystem, vilket
i realiteten innebär, att tullarna bli lägre
och lägre ju mera tiden går. Det betyder
i själva verket, att tullnivån avgöres icke
av riksdagen eller av myndigheterna
utan den avgöres av den internationella
prisutvecklingen. Dessa förhållanden ha
medfört, att Sverige blivit ett av världens
mest utpräglade lågtulländer. Detta
har ju som bekant observerats vid Annecy-
och Torquaiförhandlingarna, och
där har därför införts bindningsgränser
som i ett stort antal fall skulle möjliggöra
att Sverige överger sitt vikttullsystem
och övergår till det moderna
värdetullsystemet eller, för att använda
ett vanligt uttryck, inrättar indexreglerade
tullar, så att tullen ställes i relation
till värdet av de produkter man inför.

Det har utvecklat sig en grupp lågtulländer
och en grupp liögtulländer.
Det är ju uppenbart, som jag nyss nämn -

de, att Sverige tillhör de mest utpräglade
lågtulländerna. Men det förhåller
sig ju också så, att vi inom ramen för
de träffade tullavtalen ha en möjlighet
att modernisera tulltaxan och möjlighet
att återställa den tullnivå, som var förutsatt
när taxan på sin tid genomfördes.
Jag tänker icke nu på något vis taga
upp någon allmän tulldiskussion; därför
begränsar jag mig till några reflexioner:
När man bedömer tullfrågor måste
man naturligtvis taga hänsyn till i vad
mån tullnivån som sådan påverkar eller
är ägnad att påverka landets valutabalans.
Det är nog så att om ett lands tullnivå
blir exceptionellt låg i jämförelse
med det stora flertalet övriga industriländers,
så kommer detta att medföra
en dragning eller en sugning till import
från de andra länderna, vilket med andra
ord innebär att detta utpräglade lågtulland
i viss mån blir en tummelplats,
ett allemansland för den utländska konkurrensen.
Att detta driver fram en negativ
bytesbalans torde vara uppenbart.

Om man gör en jämförelse med Danmark,
som i likhet med Sverige är ett
av de få lågtulländerna, har det där
ända sedan 1930-talet icke varit möjligt
att upprätthålla en fri utrikeshandel.
Om det har berott på tullarna enbart
eller också på andra omständigheter
lämnar jag därhän. I varje fall bör frågan
om valutabalansen noga övervägas
i samband med tulltaxerevisionen.

Herr talman! Jag begärde ordet för
att uttrycka min tillfredsställelse över
det meddelande som finansministern
lämnade i sitt interpellationssvar, nämligen
att det var meningen att man nu
snabbt eller i varje fall relativt snabbt
skulle sätta i gång med en översyn av
tulltaxan. Jag tror att det är värdefullt
att denna översyn kommer i gång så
snart som möjligt. Ur alla synpunkter är
mycket viktigt att arbetet leder till en
verklig modernisering av tulltaxan.

Härmed var överläggningen slutad.

Tisdagen den 13 mars 1951.

Nr 10.

§ 4.

Svar på interpellation ang. utredningen
om vidgad rätt att försälja kyrklig jord.

Herr statsrådet QUENSEL erhöll på
begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Med andra kammarens tillstånd
har herr Johansson i Torp frågat mig
dels om jag kan lämna redogörelse för
hur långt den av riksdagen år 1946 begärda
utredningen om vidgad rätt att
försälja kyrklig jord fortskridit och dels
om jag är beredd att snarast möjligt
efter utredningens slutförande förelägga
riksdagen förslag i ämnet.

Såsom exempel på den nu gällande
kyrkliga försäljningslagens verkningar
har interpellanten bland annat åberopat
Kungl. Maj:ts beslut den 12 november
1948 med avslag på ansökningen om
försäljning av Myckleby prästgård i Bohuslän
— en fråga som nu åter aktualiserats.
Av handlingarna i detta ärende
framgår följande:

Pastoratet åberopade i ansökningen,
att boställets avkastning icke kunde tänkas
förränta och amortera de medel,
som erfordrades för nödiga nybyggnader
å bostället. Dessa kostnader skulle därför
drabba pastoratets skattebetalare.
Förutsättningarna för boställets försäljning
enligt 2 § kyrkliga försäljningslagen
voro där för handen. (Den åsyftade
regeln är den, att kyrklig jord må försäljas,
när den befinnes icke lämpligen
böra bibehållas för sitt ändamål.)

Kyrkorådet hade däremot ansett, att
ansökning om försäljning icke borde
göras, eftersom det icke kunde anses
tillförlitligen utrett, att utgifterna för
bostället komme att överstiga inkomsterna
av detsamma.

Stiftsnämnden kom efter en grundlig
utredning, som också inbegrep undersökning
på platsen av två stiftsnämndsledamöter
samt byggnadsutredning genom
arkitekt från Lantbruksförbundets
byggnadsförening (L. B. F.), till den

uppfattningen, att en betydande kapitalinvestering
var nödvändig. Bostället
var dock ett av traktens bästa och innehöll
utom torpen cirka 32 ha åkerjord
jämte en efter ortens förhållanden icke
obetydlig skogstillgång. Stiftsnämnden
ansåg, att någon försäljning icke borde
ske, och ville ha ett avslagsbeslut, så att
pastoratet icke skulle ha någon anledning
att förhala byggnadsfrågan under
hänvisning till att bostället skulle säljas.

Kammarkollegiet fann, att intet bärande
skäl för boställets försäljning blivit
anfört, och avstyrkte likaledes försäljning.

Stiftssekreteraren har nu upplyst, alt
boställets ekonomi ej är särskilt svag.
Genom att normaluppskattningen sattes
till 0 med tanke på den blivande
nybyggnaden, bar boställsavkastningen
uppsamlats under sju år. Pastoratet förfogar
enligt uppgift nu över cirka 30 000
kr. för ändamålet. Emellertid har man
skjutit på bygget, varigenom en avsevärd
fördyring uppkommit. Man bar
kanske varit rädd för uttaxeringar, vilka
rimligen icke skulle behöva tillgripas.
Den dåliga ladugården bär medfört,
att arrendet är så lågt som 1 600
kr. Med 30 000 kr. i kassan och ett lån
på återstoden av kostnaderna bör pastoratet
kunna klara nybygget utan uttaxering
om arrendet höjs till skäliga
3 000 kr.

Det förefaller därför som om bostället
skulle kunna bära sina byggnadskostnader
och pastoratet icke behöva
riskera någon uttaxering för ändamålet.
Om några svårigheter skulle uppstå,
torde detta bero på att pastoratet icke i
tid och med tillräcklig energi sökt lösa
byggnadsfrågan.

Slutligen vill jag som svar på interpellantens
direkta frågor framhålla, att
enligt vad jag inhämtat, kommer kammarkollegiets
förslag till överarbetning
av den kyrkliga försäljningslagen att
avlämnas inom den närmaste liden, och
proposition i ämnet kommer efter vederbörliga
remisser att i sinom tid föreläggas
riksdagen, .lag har emellertid

2 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 10.

Nr 10.

Tisdagen den 13 mars 1951.

Svar på interpellation ang. utredningen om vidgad rätt att försälja kyrklig jord.

ingen anledning antaga, att kammarkollegiets
förslag skulle innehålla bestämmelser,
som skulle framtvinga en försäljning
i det av interpellanten åberopade
fallet.

Vidare anförde

Herr JOHANSSON i Torp: Herr talman!
Jag ber att till herr statsrådet få
frambära mitt tack för svaret på min
interpellation. Syftemålet med interpellationen
var, såsom framgår av min fråga,
att giva ett offentligt uttryck för det
intresse, varmed man på sina håll ute
i landet avvaktar resultatet av den pågående
utredningen. Då nu herr statsrådet
upplyst att utredningen kan väntas
bli färdig inom den närmaste tiden
och att proposition i sinom tid skall
föreläggas riksdagen, har jag tydligtvis
erhållit det besked som det i närvaran
de stund är möjligt att över huvud taget
lämna. Löftet att proposition kommer
att utarbetas är jag givetvis också
tacksam för.

Vidkommande det fall som omnämnts
i interpellationen har herr statsrådet
också upptagit detta och försökt analysera
det ur myndigheternas synpunkt.
Jag nödgas dock säga ifrån att jag icke
kan dela den uppfattning, som kommer
till synes i herr statsrådets framställning
i denna del. Statsrådet uttalar som
slutomdöme att om några svårigheter
skulle uppstå torde detta bero på att
pastoratet icke i tid och med tillräcklig
energi sökt lösa byggnadsfrågan.
Detta omdöme torde icke hålla inför en
kritisk granskning. Tidigare i svaret
har redogjorts för att stiftsnämnden
gjort undersökning på platsen genom
två ledamöter ävensom att en arkitekt
från L. B. F. gjort byggnadsutredning
samt att härvid konstaterats att en betydande
kapitalinvestering var nödvändig,
men att stiftsnämnden likväl med
hänvisning till redovisade omständigheter
icke ville biträda en försäljning.
Denna i och för sig riktiga relation förtjänar
dock att kompletteras en smula.

I utlåtandet i fråga, avgivet den 20 november
1946, konstaterar stiftsnämnden
att byggnadsprogrammet i sin helhet av
arkitekten beräknats till i runt tal
85 000 kronor, varav 19 000 kronor för
ombyggnad av arrendatorsbostaden,
som arkitekten ansett vara i behov av
en grundlig renovering. Efter detta yttrar
stiftsnämnden ordagrant: »Inför
dessa siffror har man givetvis rätt att
vara betänksam. Det kan icke anses försvarligt
att nedlägga en så betydande
byggnadskostnad, varigenom fastigheten
för mycket lång framtid blir oräntabel.
»

Stiftsnämnden har alltså här helt och
odelat ställt sig på pastoratets sida i
dess pessimistiska bedömande av den
ekonomiska situationen. Efter denna
tveklösa deklaration väntade man sig
konsekvent en lika tveklös tillstyrkan
av försäljning. Men i stället gör stiftsnämnden
en underlig omvändning och
förklarar sig icke kunna tillstyrka försäljning.
Det måste, säger nämnden, finnas
en möjlighet att lämpa bebyggelsen
efter boställets bärkraft. Vari består då
denna reformering av bebyggelsen? Jo,
stiftsnämnden rekommenderar att ombyggnaden
av arrendatorsbostaden, som
arkitekten förklarat vara av behovet påkallad,
får anstå tills vidare, enär bostället
icke orkar bära denna del av
kostnaden. Hur långt detta anstånd
skulle bli nämnes icke, vilket givetvis
kan betyda, att då sista spiken är slagen
in i den nya ladugården kan arrendatorsbostadens
skick motivera ett
nytt åläggande för pastoratet att uppföra
den byggnad, som myndigheterna
erkänt att bostället ej orkar med.

Boställets bärkraft har stiftsnämnden
beräknat till en behållen inkomst på
3 000 kronor per år, inberäknat avkastningen
från skogen. Detta anser man
räcka att finansiera ett trettioårigt amorteringslån
på 60 000 kronor, varvid man
optimistiskt nog räknat med en så låg
ränta som 3 procent.

Mot slutet av utlåtandei blir stifts -

Tisdagen den 13 mars 1951. Nr 10.

Svar på interpellation ang. utredningen om vidgad rätt att försälja kyrklig jord.

nämnden tydligtvis tveksam på nytt och
rekommenderar att byggnadsfrågan får
anstå några år och motiverar detta betecknande
nog med de svårigheter, som
förefinnas att under nu, d. v. s. 1946,
rådande exceptionella förhållanden finansiera
boställets bebyggelse.

Jag kan icke förstå stiftsnämndens
skrivelse på annat sätt än att den utgör
ett förbehållslöst erkännande av att såsom
situationen var 1946 fanns det ej
möjlighet att få kalkylen att balansera.
Man hoppas uppenbarligen på högre
nettoavkastning och lägre byggnadskostnader
i framtiden. Boställsnämnden
har accepterat stiftsnämndens rekommendationer
och fastställt den 1 juli
1952 som tidpunkt för ladugårdens färdigställande.

Pastoratets dröjsmål med byggnaden
har sålunda skett icke blott med myndigheternas
medgivande utan rent av
med deras gillande. Det måste därför
anses som oberättigat att förebrå pastoratet
för att det icke skulle i tid och
med tillräcklig energi ha sökt lösa byggnadsfrågan.

Att utvecklingen icke motsvarat stiftsnämndens
uppenbara förväntningar om
fallande eller åtminstone oförändrade
byggnadspriser, utan tvärtom en avsevärd
fördyring inträtt, är riktigt. Inom
pastoratet räknar man med en kostnad
av minst 100 000 kronor. Men om pastoratet
nu förfogar över cirka 30 000 kronor
för nybyggnaden, så är detta belopp
till största delen uppsamlat under väntetiden,
ty då försäljningsfrågan väcktes
var kassan en obetydlighet. Fördyringen
kompenseras på så sätt visserligen
av vad som sparats under tiden, men
var kalkylen ytterligt oviss redan då,
så är den det i lika hög grad i dag.

Saken förbättras icke av att arrendatorn
börjat resa skadeståndsanspråk
gentemot pastoratet för ladugårdens
skick. Om denna tvist skulle bli föremål
för rättslig behandling och saken gå
pastoratet emot, förefaller det mig vara
omöjligt för pastoratet att ersätta arren -

datorn med medel ur vad som avsetts
för nybyggnad. I så fall återstår givetvis
endast direkt uttaxering på pastoratets
medlemmar för att ersätta ett förfall,
som har sitt upphov i tiden innan
pastoratet fick sig förvaltningen överlåten,
ett förhållande som måste betecknas
som orimligt.

Pastoraten ha ingenting emot att förvalta
de ecklesiastika fastigheterna.
Tvärtom torde det finnas ett levande
intresse för detta. Men om förvaltningen
skall åsamka pastoraten direkta uttaxeringar
av skattemedel måste någon form
utfinnas för att hålla pastoraten skadeslösa.
Framhärdar det allmänna i att
egendomarna skola behållas även i sådana
tvivelaktiga fall som detta, så föreligger
också moralisk skyldighet för
det allmänna att självt taga förlusten.

Herr talman! Jag ber att med detta
än en gång få tacka för svaret.

överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och remitterades därvid till

jordbruksutskottet propositionen
nr 84, angående utbildning av fiskeritjänstemän
m. m.; och

till statsutskottet propositionen nr 89,
angående vissa anslag till de tekniska
högskolorna m. m.

Vid härefter skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 93, angående
provisorisk skatteersättning till
kommunerna i anledning av ortsavdragsreformen,
m. m., hänvisades propositionen,
såvitt angick lagförslaget,
till konstitutionsutskottet och i övrigt
till statsutskottet.

§ 6.

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner; och hänvisades
därvid:

Nr 10.

Tisdagen den 13 mars 1951.

till statsutskottet motionen nr 452 av
herrar Åhman och Gunnarsson; samt

till behandling av lagutskott motionen
nr 453 av herr Karlsson i Stuvsta
m. fl.

§ 7.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr 1—3, statsutskottets
utlåtanden nr 5, 9, 10 och 41
—52, bevillningsutskottets betänkanden
nr 15—18, första lagutskottets utlåtanden
nr 11—13, andra lagutskottets utlåtanden
nr 15—17 samt andra kammarens
allmänna beredningsutskotts utlåtanden
nr 4—6.

§ 8.

Föredrogs den av herr Birke vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående förslag om
höjda avgifter för personbefordran på
statens järnvägar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att bland två gånger bordlagda
ärenden å morgondagens föredragningslista
andra lagutskottets utlåtande
nr 17 skulle uppföras främst
samt övriga ärenden i den ordning de
förekomme å dagens föredragningslista.

§ 10.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen: nr

92, angående ändring i villkoren
för vissa tomtupplåtelser i staden Kiruna; nr

95, angående överförande till Sverige
av vissa sjuka flyktingar;

nr 96, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 3 § § lagen den

14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för
vissa yrkessjukdomar; och

nr 100, med förslag till religionsfrihetslag
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 11.

Föredrogs ett från första kammaren
överlämnat protokollsutdrag, nr 230,
innefattande inbjudan till andra kammaren
att förena sig med första kammaren
i dess denna dag fattade beslut,
att ett särskilt utskott, bestående av tjugufyra
ledamöter, tolv från vardera
kammaren, skulle tillsättas för behandling
av ej mindre Kungl. Maj:ts proposition,
nr 100, med förslag till religionsfrihetslag
m. m., än även de ytterligare
framställningar, som kunde komma att
av Kungl. Maj:t eller i enskilda motioner
göras i detta ämne eller andra i
omedelbart samband därmed stående
frågor; och beslöt kammaren antaga
berörda inbjudan.

§ 12.''

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANDRE VICE TALMANNEN,
som anförde: Med hänsyn till ärendets
omfattning tillåter jag mig hemställa,
att tiden för avgivande av motioner i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 100 med förslag till religionsfrihetslag
m. m. måtte utsträckas till 15 dagar.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 13.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 74, angående anslag till ytterligare
aktieteckning i Norrbottens järnverk
aktiebolag, m. in., motioneVna:

nr 454 av herrar Holmberg och Gavelin; nr

455 av herrar Nihlfors och Wedén;
och

Onsdagen den 14 mars 1951 fm. Nr 10.

Svar på fråga ang. tidpunkten för erhållande av tillstånd att uppföra byggnad för
tullkammaren i Örebro.

nr 456, av herr Hagberg i Malmö
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 72, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1945
(nr 420) om semester, m. m., motionerna: nr

457 av herr Hagberg i Malmö; och
nr 458 av herr Jansson i Hällefors;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 82, med förslag till förordning
med vissa bestämmelser till motverkande
av svinsjukdomar motionen
nr 459 av herr Nilsson i Svalöv m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 63, med förslag till livsmedelsstadga
m. m. motionerna:
nr 460 av herr Håstad m. fl.;
nr 461 av herrar Rosén och Strandh;
nr 462 av herr Kollberg m. fl.;

nr 463 av fru Johansson i Skövde
m. fl.;

nr 464 av herr Nilsson i Bästekille
m. fl.;

nr 465 av fru Boman och herr Birke;
och

nr 466 av herr Sandberg m. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 81, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1951/52
m. m. motionen nr 467 av herr Utbnlt
m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 14.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.52 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 14 mars.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Ordet lämnades på begäran till herr
ANDRE VICE TALMANNEN, som yttrade:
Herr talman! Jag tillåter mig
hemställa, att andra kammaren måtte
besluta att till det särskilda utskott,
som skall tillsättas för behandling av
Kungl. Maj:ts proposition nr 100, angående
förslag till religionsfrihetslag
m. m., välja 16 suppleanter.

Kammaren biföll denna hemställan.

På förslag av herr talmannen, som
förklarade sig hava om tiden för valen
samrått med första kammarens talman,
beslöt kammaren vidare att vid sammanträde
torsdagen den 29 innevarande
mars företaga val av ledamöter och
suppleanter i särskilda utskottet.

§ 2.

Svar på fråga ang. tidpunkten för erhållande
av tillstånd att uppföra byggnad
för tullkammaren i Örebro.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr statsrådet ANDERSSON, som anförde:
Herr talman! Herr Åqvist har
frågat mig, huruvida jag har möjlighet
att meddela, när byggnadstillstånd kan
erhållas för uppförande av en byggnad
för tullkammaren i Örebro, varom ansökan
ingivits 1946.

Jag vill till en början påpeka, att den
byggnad herr Åqvist åsyftar är avsedd
att inrymma dels lokaler för tullkammaren
och dels lokaler för Örebro han -

22 Nr 10. Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Svar på fråga ang. tidpunkten för erhållande av tillstånd att uppföra byggnad för
tullkammaren i Örebro.

delsgymnasium samt Örebro praktiska
språk- och handelsskola. Av byggnadskostnaderna,
som hösten 1950 beräknats
till 1 680 000 kronor, belöpa
990 000 kronor på lokalerna för tullkammaren
och vissa reservlokaler samt
återstoden på skollokalerna.

Detta byggnadsföretag är, såvitt jag
kan bedöma, synnerligen angeläget. Med
hänsyn till förekomsten av andra objekt,
som bedömts ännu mer angelägna,
har det dock hittills icke kunnat inrymmas
inom byggnadskvoterna för
statliga förvaltningsbyggnader respektive
för yrkesskolor m. m.

Kvoten för statliga förvaltningsbyggnader
har för år 1951 bestämts till 8
miljoner kronor. Redan beslutade byggnader,
vilka skola byggas i statlig regi
men för vilka byggnadstillstånd ännu
icke erhållits, torde representera en
kostnadssumma av omkring 20 miljoner
kronor. Härtill komma kostnaderna för
sådana byggnader i kommunal regi,
vilka liksom den nu ifrågavarande skola
inrymma lokaler för statliga förvaltningsändamål.
Det sammanlagda trycket
på denna kvot torde snarare överstiga
än understiga 30 miljoner kronor.

Överstyrelsen för yrkesutbildning har
till ecklesiastikdepartementet avlämnat
förslag å skolbyggnadsföretag, som anses
böra under år 1951 placeras inom
den för skolor av denna kategori anvisade
byggnadstillståndsramen. Ifrågavarande
projekt bär icke upptagits i
detta förslag. Jag vill erinra om att de
redovisade behoven av skolbyggnader
äro ungefär tre gånger så stora som
skolbyggnadskvoten.

Av det anförda framgår, att många
mycket angelägna byggnadsföretag konkurrera
om de begränsade kvoterna för
här ifrågavarande ändamål. Någon definitiv
fördelning av dessa kvoter för
år 1951 har dock ännu icke verkställts.
Jag kan därför för närvarande icke
lämna besked om huruvida byggnadstillstånd
under innevarande år kan

meddelas för den i herr Åqvists fråga
berörda byggnaden.

Härpå yttrade

Herr ÅQVIST: Herr talman! För det
svar jag erhållit av statsrådet Andersson
på min fråga ber jag att få tacka.
Jag tackar inte minst för det tillmötesgående
som visats genom att svaret
lämnats på en dag, då jag kunnat vara
närvarande. Det är ju så, att de fria
lönerörelserna ha en viss benägenhet
att ge överfull sysselsättning åt en del
av de parter som skola förhandla, och
då inträda lätt tidssvårigheter.

Det hade varit angenämt, om jag
hade kunnat uttrycka samma tacksamhet
över svarets innehåll. Men tyvärr
kan tacksamheten därvidlag inte bli
lika utpräglad, eftersom statsrådet inte
vill lova någonting i fråga om tidpunkten
för tillstånd till detta byggnadsföretag.

De nuvarande tullkammarlokalerna i
Örebro äro inrymda i en år 1898 uppförd
byggnad, som sedan om- och tillbyggdes
1924. Därefter har byggnaden
under långa tider lämnats utan nöjaktigt
underhåll. Tullhusets yttermurar
förete sprickor, vållade av sättningar i
grunden. Husets bristfälliga beskaffenhet
framgår bland annat av det faktum,
att ras och tillbud till ras förekommit,
varigenom liv och lem satts på spel.
Fönster och fönsterbågar äro otäta.
Till följd härav och även på grund av
att värmeanläggningen är i otillfredsställande
skick föreligga stora svårigheter
att hålla huset nöjaktigt uppvärmt.
I själva tullklareringslokalen är temperaturen
vintertid sällan över 15 grader,
och den sjunker ofta till 10—12
grader och därunder vid kall och blåsig
väderlek. Att detta är hälsovådligt
för personalen och äventyrligt för handläggningen
av tullklareringsärendena
är uppenbart. Uppbörden år 1950 uppgick
dock till 5% miljoner kronor, och

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

Svar på fråga ang. tidpunkten för erhållande av tillstånd att uppföra byggnad för
tullkammaren i Örebro.

det gods, som anförtrotts tullen, har
följaktligen ett mycket stort värde.

Utrymmet i godsmagasinet är i tider
av högtrafik alldeles otillräckligt, och
detta medför väntan och merkostnader
för trafikanterna, merarbete för packhuskarlslaget
och fara för allvarliga
misstag.

Varuhissen i packhuset utdömdes år
1943 och var avstängd under nära ett
års tid. Efter vissa omändringsarbeten
fick den åter tagas i bruk. Tillstånd att
ånyo använda den kunde utverkas först
sedan det blivit upplyst om att ett nytt
tullhus skulle uppföras inom kort tid.
Sedermera har tillstånd att använda
hissen meddelats för ett år åt gången
och under vissa villkor. I samband med
att dessa tillstånd lämnats, har det upprepade
gånger framhållits, att hissen i
åtskilliga och väsentliga avseenden ej
uppfyller föreskrifterna i riksförsäkringsanstaltens
anvisningar angående
skydd mot yrkesfara vid hissar och att
hissen snarast bör ersättas med annan
hiss. Så har emellertid inte skett, och
yrkesinspektören har både skriftligen
och muntligen till tullförvaltaren riktat
uppmaningar att vaka över att största
aktsamhet iakttages vid hissens användning.

Anmärkningar mot tullokalernas beskaffenhet
i olika avseenden ha framförts
av bland andra riksdagens revisorer
åren 1929 och 1933, handelskammaren
för Örebro och Västmanlands
län år 1938, länsstyrelsen i Örebro län
1941 och stadsläkaren i Örebro 1944.
Den senare yttrade därvid, att de nuvarande
lokalerna voro otidsenliga, dåligt
underhållna och, i det skick vari
de befunno sig, hygieniskt sett undermåliga.

Sedan stadsfullmäktige i Örebro i
juni 1946 beslutat uppföra en byggnad
för bland annat tullverkets behov å för
ändamålet år 1944 inköpt tomt, ha ritningarna
till byggnaden godkänts av
generaltullstyrelsen och framställning

om byggnadstillstånd gjorts. Tillstånd
har emellertid, trots under tiden gjorda
förnyade framställningar, inte kunnat
beviljas.

Av statsrådets svar här i dag framgick
dock, att detta byggnadsföretag
bedömes såsom synnerligen angeläget
och att det endast är förekomsten av
ännu mer angelägna objekt, som hittills
hindrat att byggnadstillstånd lämnats.
Med hänsyn till detta hans uttalande
tar jag mig friheten uttala den
förhoppningen, att tillstånd skall kunna
lämnas för detta synnerligen angelägna
bygge under 1951 eller senast
1952.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid till

jordbruksutskottet propositionen
nr 92, angående ändring i villkoren för
vissa tomtupplåtelser i staden Kiruna;

till statsutskottet propositionen nr
95, angående överförande till Sverige
av vissa sjuka flyktingar;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 96, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 3 §§
lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om
försäkring för vissa yrkessjukdomar;
och

till särskilda utskottet propositionen
nr 100, med förslag till religionsfrihetslag
m. m.

§ 4.

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 454 av herrar Holmberg och Gavelin; -

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Mödrahjälp.

nr 455 av herrar Nihlfors och Wedén;
och

nr 456 av herr Hagberg i Malmö
in. fl.;

till behandling av lagutskott motionerna: nr

457 av herr Hagberg i Malmö;
nr 458 av herr Jansson i Hällefors;
nr 459 av herr Nilsson i Svalöv in. fl.;
nr 460 av herr Håstad m. fl.;
nr 461 av herrar Rosén och Strandh;
nr 462 av herr Kollberg m. fl.;
nr 463 av fru Johansson i Skövde
m. fl.;

nr 464 av herr Nilsson i Bästekille
m. fl.;

nr 465 av fru Boman och herr Birke;
och

nr 466 av herr Sandberg m. fl.; samt

till jordbruksutskottet motionen nr
467 av herr Utbult m. fl.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat:
andra lagutskottets utlåtande nr 17,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående inhämtande av riksdagens
samtycke till förordnande om utsträckt
tillämpning av 5 § allmänna
förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr
293); samt

utrikesutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
tilläggsprotokoll till handels- och betalningsavtalet
den 23 november 1948
mellan Sverige och Argentina;

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om godkännande av överenskommelse
angående varuutbytet
mellan Sverige och Förbundsrepubliken
Tyskland; och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges anslutning
till Internationella rådgivande
bomullskommittén (ICAC).

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 6.

Utgifter under riksstatens femte
huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
5, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1951/52 under femte huvudtiteln,
avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna i—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13.

Mödrahjälp.

I enlighet med Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln,
punkt 13, framlagda förslag hemställde
utskottet, att riksdagen måtte

a) medgiva, att återstående oguldna
mödrahjälpslån finge avskrivas;

b) till Mödrahjälp för budgetåret
1951/52 anvisa ett förslagsanslag av
11 000 000 kronor.

Reservationer hade vid denna punkt
avgivits:

a) av herr Mannerskantz, fröken Andersson
samt herrar Skoglund i Doverstorp
och Staxång, vilka ansett, att
utskottet under b) bort hemställa, att
riksdagen måtte till Mödrahjälp för
budgetåret 1951/52 anvisa ett förslagsanslag
av 10 000 000 kronor;

b) av herr Wallentheim, utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde
därvid

Herr BIRKE: Herr talman! Belastningen
på anslaget under den punkt,
som nu är föremål för behandling, har
tidigare varit 14 miljoner kronor, men
den har sedermera nedgått, så att den
föregående år var 10,6 miljoner. Nu begär
departementschefen ett anslag på 11
miljoner kronor. Reservanterna anse

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

emellertid, att anslaget bör kunna begränsas
med ytterligare en miljon till
10 miljoner kronor. Som skäl för denna
ståndpunkt anföra reservanterna, att
det bär blivit en betydande inkomstförskjutning,
som kommer att verka minskande
på anslagsbehovet, samt att det
vidare varit en nedgång i antalet födelser.
Därför borde, anse reservanterna,
10 miljoner vara till fyllest.

Med detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till den reservation, som
avgivits under förevarande punkt av
herr Mannerskantz m. fl.

Häruti instämde herr Staxäng.

Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
Jag har låtit anteckna en blank reservation
under förevarande punkt, och
jag skulle bara med några få ord vilja
ge uttryck för vad som ligger bakom
denna blanka reservation.

Jag har en känsla av att utskottet under
denna punkt varit alltför restriktivt
i sin skrivning. Om man sammanställer
vad utskottet har skrivit med den reservation,
som förekommer under punkten,
så kan enligt min mening det intrycket
uppstå, att här skulle förefinnas
en mera allmän strävan att vilja
sänka anslaget, alldeles oavsett om denna
sänkning är beroende på antalet födelser
eller inte.

Jag är fullt medveten om att det inom
de olika länen är en ganska växlande
praxis när det gäller att tillämpa bestämmelserna
för utdelande av mödrahjälp.
Det upplystes i utskottet, att i ett
län ungefär 20 procent av ansökningarna
biföllos, medan man i ett annat
län biföll ungefär 70 procent. Jag kan
förstå, att man här vill sträva efter att
få en större likformighet i tillämpningen,
men jag vill klart och tydligt säga
ifrån, att jag inte är övertygad om att
länet med de 20 procenten bifallna ansökningar
bör vara mönsterbildande
i detta fall. .Tåg undrar, om man inte i
ett län, där man är så restriktiv, går

Mödrahjälp.

alldeles för snävt till väga i fråga om
beviljandet av hjälp.

Jag hoppas, herr talman, att den omprövning
som här sker inte skall leda
fram till att man rent allmänt skär ned
mödrahjälpen, vilken jag anser vara en
form för social hjälp åt barnfamiljerna
som har den allra största betydelse. Det
är detta, herr talman, jag velat anföra.
I övrigt har jag intet annat yrkande än
om bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde fru Johansson
i Norrköping och herr Eriksson
i Sandby.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! I
anledning av herr Wallentheims anförande
vill jag framhålla, att utskottet
inte gjort något uttalande som visar, att
man skulle ha varit särskilt restriktiv.
Vad som föranlett utskottet att skriva
såsom här har skett är ju det påpekande,
som gjorts av besparingsutredningen
och som påvisar de olika system, vilka
förefinnas inom de skilda länen.

Antalet bifallna ansökningar växlar,
som nyss sades, mellan 20 och 70 procent,
och det är givet, att detta olika
förfarande i de olika länen inte kan
vara lyckligt. Kungl. Maj:t tillsatte ju
också i december förra året en utredning
för att komma till klarhet om hur
man skulle kunna få mera enhetliga
grunder för behandlingen av ansökningarna,
och utskottet hemställer nu,
att denna utredning snarast möjligt
skall söka komma fram med förslag i
frågan. Sedan får man förvänta, att
Kungl. Maj:t med anledning av det resultat
utredningen framlägger kommer
att vidtaga de åtgärder, som kunna anses
påkallade.

Utskottet har inte ansett, att det med
hänsyn till den nedgång i antalet födelser,
som visat sig under det senaste
året, är nödvändigt alt siinka anslaget
till 10 miljoner kronor, såsom är föreslaget
av reservanterna, utan utskottet
går in för det belopp som Kungl. Maj:t

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Mödrahjälp.

har föreslagit. Det är ju ett förslagsanslag
och kan alltså bli antingen större
eller mindre än vad som här är föreslaget.

Jag hemställer med detta, herr talman,
om bifall till utskottets förslag.

Herr PETTERSON i Degerfors: Herr
talman! Efter vad herr Rubbestad här
nyss sagt kunde jag egentligen ha avstått
från att yttra mig, men det var
herr Wallentheims anförande, som föranledde
mig att begära ordet.

Det är riktigt som det sades av herr
Rubbestad att reservanterna vilja pruta
ned Kungl. Maj :ts förslag med en miljon
kronor. Vi ha inte kunnat vara med om
detta från utskottsmajoritetens sida, ty
det finns inga beräkningsgrunder för
denna nedprutning. Man har helt enkelt
tagit siffran en miljon, men huruvida
den kommer att stämma vet man ju inte.
Och när det nu är ett förslagsanslag det
är fråga om, så har utskottsmajoriteten
stannat för vad Kungl. Maj:t föreslagit.

Vad herr Wallentheim sade om att utskottet
skrivit för restriktivt kan naturligtvis
i sak vara sant. Men anledningen
till att utskottet skrivit så restriktivt —
och jag vill i detta sammanhang hänvisa
till vad departementschefen säger
på s. 23 i propositionen — är ju, att den
undersökning som gjorts och vilken
herr Rubbestad här berörde har visat,
att det är stora variationer mellan olika
län när det gäller antalet bifallna ansökningar.
Det varierar ju mellan 20
och 70 procent, och det är alldeles givet
att departementschefen är angelägen
om att det skall tillämpas enhetliga principer
över hela landet, då det gäller
denna mycket känsliga sak. Han har
därför förutsatt en utredning, och det
är på grund härav som vi från utskottsmajoritetens
sida säga, att vi förutsätta
att dessa frågor snarast möjligt skola
tagas upp till behandling.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan
i förevarande punkt.

Herr FORSBERG: Herr talman! Man
får väl uppfatta reservanternas förslag
om en minskning av detta anslag på det
sättet, att man bör minska de belopp,
som utgå till dem som ha behov av att
erhålla mödrahjälp. Till vägledning i
det avseendet har ju socialstyrelsen för
lång tid tillbaka — jag skulle tro för
tre å fyra år sedan — rekommenderat ett
mallsystem. Jag har förut reagerat mot
detta system, emedan det skapar orättvisa.
Här är det fråga om att täcka ett
behov, och man kan ju inte behandla
människor efter en mall.

När man nu vill pressa ned hjälpen
ytterligare för de hjälpsökande mödrarna,
skola vi inte glömma — och detta
vill jag särskilt understryka — att det
från socialstyrelsens sida till dags dato
icke har kommit något nytt meddelande
om förändring i bestämmelserna trots
den penningvärdeförsämring som har
inträtt. Nämnderna ute i landet följa
sålunda i viss utsträckning de direktiv,
som ''socialstyrelsen tidigare har utfärdat.
Detta innebär att en väsentlig försämring
inträtt för de hjälpsökande. Jag
har ingenting emot att man nu företager
en utredning, ty storleken av de belopp
som beviljas av olika nämnder i landet
variera rätt väsentligt. Jag vill särskilt
betona att socialstyrelsen långt tidigare

— eftersom den har vetat, att ingenting
nytt på detta område vore att förvänta

— borde ha sett till att i den mån det
är möjligt få till stånd en utjämning av
dessa belopp som innebär större rättvisa.
Nu har ju Kungl. Maj:t i alla fall
uppdragit åt socialstyrelsen att söka
åstadkomma detta. Ja, min respekt för
socialstyrelsen är ringa, men det är
kanske svårt att leta reda på någon annan
myndighet, som skulle kunna utföra
denna uppgift. Socialstyrelsen har
i detta fall gått till väga på ett egendomligt
sätt. Man har först skickat ut
en representant till nämnderna, som
talat om att det var nödvändigt att
minska på utgifterna. När vederbörande
sedan kanske så småningom börjat

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

taga hänsyn till vad höga vederbörande
ha sagt, har man skickat ut en ny representant
från socialstyrelsen som sagt:
»Nej, nu skall ni höja beloppen.» Och
då man haft bekymmer i mödrahjälpsnämnderna
och vänt sig till socialstyrelsen
har det varit rätt svårt att kunna
få ett klart besked.

Jag deltog nyligen i behandlingen av
ett fall där man tyckte att man borde
fråga Stockholm till råds. Det gällde en
zigenarfamilj, som hade ansökt om
mödrahjälp. Mot en sådan bör man vara
restriktiv, svarades det, och det tyckte
nog också vi i Småland. Socialstyrelsen
säger ju, att den merendels följer de
beslut som mödrahjälpsnämnderna ha
kommit till. Vi tyckte, att detta inte var
någon vidare önskvärd familj. Zigenare
känner man ju till -— eller kanske det
var tattare; det kommer kanske på ett
ut — och vi avslogo därför framställningen.
Beslutet överklagades emellertid,
och då beviljade i stället socialstyrelsen
mödrahjälp med 365 kronor. 400
kronor är det högsta belopp som kan
erhållas av en familj med ett barn som
i detta fall. På detta sätt tillämpade man
sålunda direktiven om att man skall
taga hänsyn till vad mödrahjälpsnämnderna
säga.

Detta var ett exempel bara i förbigående.
Jag har en hel del andra erfarenheter
när det gäller socialstyrelsen, varför
jag inte tror så mycket på den när
det gäller sådana här frågor. f

Nu utgår jag ifrån att man, som herr
Wallentheim sade, inte från mödrahjälpsnämndernas
sida skall handla alltför
restriktivt när det gäller de människor
som ha ett verkligt behov av
denna mödrahjälp. Herr Rubbestad påpekade
att det gäller ett förslagsanslag,
och det har därför ingen avgörande belydelse
vilket förslag man följer. Jag
tycker att man bör ansluta sig till Kungl.
Maj:ts förslag, som är en miljon kronor
högre än reservanternas. Huvudsaken
är att man inte går för strängt fram
när det gäller att hjälpa de mödrar som

Mödrahjälp.

ha ett verkligt behov av denna mödrahjälp.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan på denna
punkt.

Herr BIRKE: Herr talman! Herr Forsberg
ville göra gällande att reservanterna
ha velat göra en indragning av
mödrahjälpen till behövande mödrar.
Det kan inte framgå av reservationen att
reservanterna gjort något sådant uttalande,
lika litet som av mitt uttalande.
Jag har motiverat förslaget om sänkning
av detta anslag med en miljon kronor
med att det, som jag sade i mitt
första anförande, blivit en inkomstförskjutning,
som medför att sådan hjälp
inte anlitas i samma utsträckning som
tidigare i och med att folk har fått bättre
inkomster.

En annan omständighet som också talar
för en sänkning av anslaget är —
som jag förut antytt — att antalet födda
barn nedgått väsentligt. Om dessa båda
faktorer samverka, måste det medföra
en automatisk sänkning av det behövliga
beloppet. Det har också visat sig att
den tidigare kostnaden för denna verksamhet,
14,5 miljoner kronor, på två
budgetår har gått ned till 10,6 miljoner,
alltså med nära 4 miljoner. Det är ganska
självklart att det erforderliga beloppet
måste ligga mycket närmare 10 miljoner
än 11 miljoner kronor.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr FORSBERG: Herr talman! Man
kan väl inte fatta avsikten med denna
reservation på mer än ett sätt. Dess tendens
är väl ändå, att man bör minska
de belopp som utgå till mödrahjälp. Och
när detta förslag kommer från det håll
det gör, misstänker åtminstone jag att
det är avsikten.

Jag vill vidare fästa uppmärksamheten
på att om vi taga anslaget på 11
miljoner och utvecklingen skulle bli så -

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Allmänna barnbidrag.

dan som herr Birke antager, blir ju resultatet
att vi få dessa pengar över.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i den föredragna
punkten gjorda hemställan dels ock på
bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i den av herr Mannerskantz m. fl.
beträffande punkten avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Birke begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
13 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den av
herr Mannerskantz m. fl. beträffande
denna punkt avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan i
denna punkt.

Punkterna 14—23.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 24.

Allmänna barnbidrag.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln,
punkt 24, föreslagit riksdagen att till

Allmänna barnbidrag för budgetåret
1951/52 anvisa ett förslagsanslag av
480 000 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Wahlund m. fl. (1:70) och den
andra inom andra kammaren av herr
Carlsson i Bakeröd m. fl. (II: 173), hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
dels att kommunerna av statsmedel
skulle erhålla bidrag till kostnaderna
för den årliga utbetalningen av de allmänna
barnbidragen i överensstämmelse
med i motionerna närmare angivna
riktlinjer, dels ock att till bestridande
av dessa bidrag för budgetåret
1951/52 anvisa ett förslagsanslag
av 1 300 000 kronor.

Utskottet hemställde i förevarande
punkt,

a) att riksdagen måtte till Allmänna
barnbidrag för budgetåret 1951/52 anvisa
ett förslagsanslag av 480 000 000
kronor;

b) att motionerna 1:70 och 11:173
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade vid punkten avgivits
av herrar Heiding, Jansson, Rubbestad
och Johansson i Mysinge, vilka
ansett, att utskottet under b) bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 70 och II: 173

1. besluta, att kommunerna av statsmedel
skulle erhålla bidrag till kostnaderna
för den årliga utbetalningen
av de allmänna barnbidragen i överensstämmelse
med i motionerna angivna
riktlinjer;

2. till Bidrag till kommunernas kostnader
för allmänna barnbidrag för
budgetåret 1951/52 anvisa ett förslagsanslag
av 1 300 000 kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Vid
utskottets utlåtande på denna punkt föreligger
en reservation, vari yrkas att ersättning
skall utgå till kommunerna för
besväret med utanordnande avbarnbidra -

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

gen. Frågan är ju inte ny. När beslutet om
barnbidrag fattades 1947, förelågo från
skilda håll motioner om att kommunerna
skulle ha ersättning för detta arbete. Det
utskott, som behandlade propositionen,
nämligen sammansatta stats- och andra
lagutskottet, uttalade då följande: »Enligt
utskottets mening äro de allmänna
barnbidragen att anse som en rent statlig
angelägenhet. Även om de allmänna
barnbidragen kunna medföra en minskning
av kommunernas fattigvårdsutgifter,
motiverar detta i och för sig icke,
att kommunerna utan ersättning skola
ombesörja en betydande del av de allmänna
barnbidragens administrativa
handhavande. Frågan bör enligt utskottets
mening ytterligare övervägas. Utskottet
föreslår, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhåller, att Kungl.
Maj:t ville till omprövning upptaga frågan
om ersättning till kommunerna för
kostnader i anledning av de allmänna
barnbidragen och för riksdagen framlägga
förslag härom.» Detta uttalande
godkändes av riksdagen. Vid 1948 års
riksdag förelågo emellertid återigen motioner
om att ersättning för utanordnande
av dessa bidrag skulle beviljas.
Det utskott, som då behandlade ärendet,
föreslog, att frågan skulle anstå tills
vidare till dess att erfarenhet vunnits
beträffande kommunernas kostnader.
Kungl. Maj:t har senare uppdragit åt
socialstyrelsen att utreda hur stora kostnaderna
äro för denna verksamhet. Utredningen
har nu verkställts och socialstyrelsen
har framlagt uppgifter om
hur stora dessa kostnader äro för de
olika kommunerna. Socialstyrelsen har
infordrat uppgifter från ett stort antal
kommuner. Därav framgår att kommunerna
åsamkas en kostnad på i medeltal
1 krona och CC öre per år för varje
mottagare av barnbidrag. Det är klart
alt detta kommer att uppgå till en betydande
summa. Kommunernas sammanlagda
kostnader äro beräknade till
1 600 000 kronor under undersökningsåret,
1948.

Allmänna barnbidrag.

1 anledning av den redogörelse, som
i propositionen lämnas rörande dessa
ting, har det väckts motioner om att
riksdagen redan nu skall besluta att till
kommunerna utbetala bidrag till kostnaderna
för dessa utbetalningar. Detta
är också innebörden i den föreliggande
reservationen, vari hemställes att ett
förslagsanslag på 1 300 000 kronor skall
anvisas som ersättning för besväret med
utbetalande av barnbidragen.

Jag skall nöja mig med det anförda
och under hänvisning härtill hemställa,
att riksdagen måtte bifalla reservationen
vid denna punkt.

Häruti instämde herr Carlsson i Bakeröd.

Herr PETTERSON i Degerfors: Herr
talman! Utskottsmajoriteten har principiellt
inte haft så mycket att erinra
mot den uppfattning, som herr Rubbestad
företräder. Vi äro ju samtliga i
statsutskottets tredje avdelning aktiva
kommunalmän och det är klart, att
man inte på något sätt vill vara med
om att kommunerna skola få sitta emellan.
Vi ha emellertid tvistat om huruvida
det över huvud taget blir någon
vinst för kommunerna med den föreslagna
anordningen och dessutom huruvida
man skall våga sig på nya statsbidragsformer
just vid en tidpunkt då
hela problemet om statsbidragen till
kommunerna är under utredning.

Det är nog sant som herr Rubbestad
säger, att vissa kommuner — framför
allt de mindre kommunerna, där man
inte har centraliserad förvaltning — få
vidkännas extra kostnader för utanordnande
av barnbidragen. Men jag vågar
nog påstå att man i alla kommuner,
som ha centraliserad förvaltning — och
det blir nog de flesta efter den nya
kommunindelningens genomförande —
och dessutom en personalorganisation
som är anpassad efter dessa förhållanden,
inte kan göra någon besparing
om man skulle slippa de kostnader det

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Bidrag till driften av barnhem.

här gäller, då organisationsapparaten
redan är färdig och det knappast finns
några möjligheter att avskeda personal
på ett kommunalkontor eller på ett
drätselkontor, även om man skulle
slippa utbetalningen av det statliga
barnbidraget.

Men bortsett från detta, börjar ju
hela detta problem om statsbidragen på
att bli ytterst besvärligt, och alla äro
ju inställda på att en omprövning av
statsbidragssystemet snart skall komma
till stånd. Under sådana förhållanden
och även ur viss sparsamhetssynpunkt
ha vi inom utskottsmajoriteten tyckt,
att man i detta fall inte kan förorda
nya anslag. Det gäller ju 1,3 miljoner
kronor i nya utgifter för statsverket,
och i nuvarande läge ha vi inte ansett
oss kunna biträda en sådan utgiftsökning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag på denna
punkt.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan i denna punkt dels ock
på bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som
föreslagits i den av herr Heiding m. fl.
beträffande punkten avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Rubbestad
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
24 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den

ändring däri, som föreslagits i din av
herr Heiding m. fl. beträffande denna
punkt avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 25—28.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29.

Bidrag till driften av barnhem.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln, punkt
29, föreslagit riksdagen att till Bidrag
till driften av barnhem för budgetåret
1951/52 anvisa ett förslagsanslag av
2 300 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hallagård m. fl. (I: 27) och den andra
inom andra kammaren av herr Hansson
i Skegrie m. fl. (11:176), hade hemställts,
att riksdagen måtte godkänna
sådan ändring av grunderna för statsbidrag
till driften av barnhem, att
vårdavgiften finge uttagas med tre kronor
å alla hem utom sådana mödrahem,
som meddelade viss utbildning,
att tillämpas fr. o. m. den 1 januari
1951.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte till Bidrag till
driften av barnhem för budgetåret 1951/
52 anvisa ett förslagsanslag av 2 300 000
kronor;

b) att motionerna I: 127 och II: 176
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservationer hade vid förevarande
punkt avgivits:

a) av herrar Mannerskantz, Axel Andersson,
Skoglund i Doverstorp, Boman
i Kieryd, Svensson i Ljungskile, Ståhl

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

och Staxäng samt fröken Elmén, vilka
ansett, att utskottet under b) bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 127 och II: 176 godkänna
sådan ändring av grunderna för
statsbidrag till driften av barnhem, att
vårdavgift finge, räknat fr. o. in. den
t januari 1951, uttagas med tre kronor
för dag och barn å alla hem utom sådana
som meddelade särskild utbildning
i barnavård och husligt arbete och
som stode under tillsyn av överstyrelsen
för yrkesutbildning;

b) av herrar Rubbestad och Johansson
i Mysinge, utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr BOMAN i Kieryd: Herr talman!
När jag nu yrkar bifall till reservationen,
befinner jag mig i den något egendomliga
situationen, att jag därmed
yrkar bifall till en från bondeförbundshåll
inom båda kamrarna väckt motion,
vilken partiets representanter i
utskottet inte biträtt. Jag skall inte
föregripa motionärernas argumentering
till förmån för motionen. Jag vill dock
understryka, att jag finner de i motionen
framförda kraven rimliga, nämligen
att man skapar sådan ändring av
grunderna för statsbidrag till driften
av barnhem, som gör det möjligt för
landstingen att uttaga större vårdavgift.
Vi skola inte blunda för att påfrestningarna
på landstingens ekonomi
komma att bli ganska stora under de
närmaste åren och att man härvidlag
säkerligen slår inför rätt väsentliga
skattehöjningar dels på grund av ändrade
avdragsgrunder, och dels i anledning
av de pågående avtalsförhandlingarna.

Jag skall med hänsyn till dagens föredragningslista
inte förlänga debatten
utan ber alt kort och gott få yrka bifall
till reservationen.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Som
framgår av utskottsutlåtandet bär jag

Bidrag till driften av barnhem.

vid denna punkt fogat en blank reservation.
Jag skall be att få deklarera
varför jag gjort det.

Herr Boman i Kieryd nämnde att det
väckts en motion i frågan ifrån bondeförbundshåll
men att representanterna
för bondeförbundet inom utskottet inte
hade biträtt den, och det är riktigt.
Men varför har jag inte kunnat biträda
den? Jo, därför att man i motionen yrkade,
att avgifterna skulle höjas, vilket
betyder, att den enskilde individ resp.
kommun, som skall ha sina barn på
dessa anstalter, skulle få en ökad utgift,
under det att landstingen, som
svara för mellanskillnaden, skulle få
sina kostnader minskade.

Bestämmelserna angående avgifterna
fastställdes för länge sedan. Då gick
man in för att det skulle vara ett statsbidrag
av 1 krona 50 öre per dag och
detta har bibehållits oförändrat. Enligt
min mening skulle det enda riktiga ha
varit att i stället för att höja avgifterna,
vilket drabbar ensamstående och
kommuner, gå in för en höjning av
statens bidrag. Men då det inte förelåg
någon motion i det avseendet med yrkande
om ökat anslag, kunde jag för
min del inte gå på den linjen, ty det
skulle gå utöver vad man har rätt att
yrka i en reservation. Detta är anledningen
till att jag inte kunnat biträda
vare sig reservationen eller utskottets
hemställan i föreliggande utlåtande.

Herr PETTERSON i Degerfors: Herr
talman! Jag trodde nästan att herr Rubbestad
skulle sluta med att yrka bifall
till utskottets förslag, ty han sympatiserade
ju i stort sett med detta. Då han
det inte gjorde, nödgas jag göra det.
Jag är nämligen övertygad om att den
andra vägen i del läge vi stå inte är
att rekommendera.

Det är ju enligt motionen fråga om
höjning av avgiften från 1 krona 50 öre
till 3 kronor. Socialstyrelsen har också
varit inne på tanken på en höjning men
har begränsat sig till 2 kronor. Då de -

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Bidrag till driften av barnhem.

partementschefen inte har funnit tillräckliga
skäl föreligga för denna lilla
höjning, må ju kammarens ledamöter
förstå, att utskottet har ställt sig tvivlande
inför förslaget om en så pass
kraftig höjning som i motionen förordas.
Man får väl också anse, att
landstingen äro kraftigare i ekonomiskt
avseende än de enskilda kommunerna.
Det är klart att om man höjer
avgiften, blir det den enskilda kommunen
som får betala, för den händelse
man inte kan ta ut avgiften av den enskilde,
och då detta är så oklart, ha vi
inom utskottet inte kunnat följa reservanterna.
Jag ber därför att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr HANSSON i Skegrie: Herr talman!
Det kan ju låta bestickande, när
man säger att det här är fråga om att
flytta över kostnader från landstingen
på enskilda eller kommuner. Det är
emellertid ett annat skäl som jag anser
vara det viktigaste, då det gäller att
motivera en höjning av vårdavgiften till
tre kronor, det nämligen att man genom
denna höjning skulle kunna i större utsträckning
än med nuvarande låga avgifter
förhindra barnavårdsnämnderna
att kvarhålla barn längre än nödvändigt
på barnhem. För ett barn, som inte
liar förmånen att uppfostras i ett verkligt
hem, måste vården i ett fosterhem
vara det därnäst bästa, och vården på
ett barnhem får väl närmast betraktas
som en nödfallsutväg. Men i och med
att vårdkostnaderna äro så låga för
kommunerna som de äro, lockar man
kommunerna att kvarhålla barnen längre
än nödvändigt på barnhemmen, såsom
jag sade, och man förhindrar alltså
en naturlig och riktig utflyttning i
fosterhem. Det är denna motivering
som jag har ansett vara den mest bärande
och som ligger till grund för att
jag tillsammans med några andra begärt
denna höjning till tre kronor.

Det övervägande antalet remissinstanser
har ju också tillstyrkt en förhöjd

vårdavgift. Den avslagsmotivering, som
departementschefen här anfört och
som åberopades av herr Pettersson i
Degerfors, har departementschefen
byggt på socialstyrelsens förslag om en
höjning endast till två kronor. Departementschefen
säger ju, att en så liten
höjning inte åstadkommer en sådan
press på kommunerna att de flytta över
barnen, varför det skulle bli praktiskt
taget samma förhållande som nu. Om
departementschefen däremot hade utgått
ifrån landstingsförbundets begäran
om en höjning till tre kronor, hade han
nog inte kunnat stödja sig på samma
argumentering som nu.

Utskottet säger att så snart omständigheterna
det medgiva bör Kungl.
Maj:t uppta frågan till omprövning. Ja,
man frågar sig ju spontant vilka omständigheter
det är som förhindra, att
man tar upp frågan till avgörande reran
nu. Jag tycker att man bör ha en
bättre motivering för att skjuta på frågan
än den som utskottet här anfört.
Det förhåller sig väl i alla fall så, som
vi sagt i motionen, då vi anfört följande:
»Över huvud taget är det knappast
tilltalande, att staten på sätt nu
sker lämnar landstingen otillräckliga
statsbidrag till en vårdgren och samtidigt
förknippar dessa bidrag med villkor
om en högsta vårdavgift, som enligt
vad allmänt erkännes är alltför
låg.» Vi mena, att staten här tillämpar
ett diktat mot landstingen, som knappast
är försvarligt och vilket, som jag
tidigare nämnt, åsamkar, att barnen på
barnhemmen undanhållas den bättre
vård, som de rätteligen borde ha.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation, som avgivits av
herr Mannerskantz in. fl.

I detta anförande instämde herrar
Pettersson i Dahl och Staxäng, fröken
Liljedahl samt herr Boman i Stafsund.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i före -

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

Statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården: Avlöningar.

varande punkt dels ock på bifall till
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den av
herr Mannerskantz m. fl. beträffande
punkten avgivna reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Boman i Kieryd begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
29 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den av
herr Mannerskantz m. fl. beträffande
denna punkt avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 111 ja
och 93 nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad
utskottet i punkten hemställt.

Punkterna 30—32.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 33.

Statens skolor tillhörande barna- och
ungdomsvården: Avlöningar.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln, punkt

37, föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården vidtaga de
ändringar, som angivits av departementschefen,
dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat
för statens skolor tillhörande barnaoch
ungdomsvården, att tillämpas tills
vidare fr. o. m. budgetåret 1951/52, dels
ock till Statens skolor tillhörande barna-
och ungdomsvården: Avlöningar för
budgetåret 1951/52 anvisa ett förslagsanslag
av 2 992 000 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bl. a.
att i anslutning till en lönereglering vid
de centrala verkstadsskolorna ungdomsvårdsskolornas
nuvarande yrkeslärare
skulle uppflyttas från 19 till 20 lönegraden
men att i övrigt vissa i detta
sammanhang aktuella lönefrågor skulle
underkastas prövning av 1949 års tjänsteförteckningskommitté.

I en inom andra kammaren av fröken
Ager m. fl. väckt motion (II: 236) hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att uppflytta jämväl de tio lärarinnorna
i hushållsgöromål och de tio lärarinnorna
i kvinnlig slöjd vid ungdomsvårdsskolorna
från 19 till 20 lönegraden.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 236

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för statens skolor
tillhörande barna- och ungdomsvården
vidtaga de ändringar, som av departemqptschefen
i statsrådsprotokollet över
socialärenden för den 3 januari 1951
angivits;

b) fastställa i punkten intagen avlöningsstat
för statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. hudgetåret
1951/52;

c) till Statens skolor tillhörande harna-
och ungdomsvården: Avlöningar för
budgetåret 1951/52 anvisa ett förslagsanslag
av 2 992 000 kronor.

3 — Andra kammarens protokoll 1051. Kr 10.

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården: Avlöningar.

Reservation hade vid denna punkt
avgivits av herr Ohlon, fröken Andersson,
herrar Svensson i Ljungskile och
Ståhl samt fröken Elmén, vilka ansett,
att utskottet under a) bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och med bifall till motionen
11:236 bemyndiga Kungl. Maj:t
att i personalförteckningen för statens
skolor tillhörande barna- och ungdomsvården
vidtaga de ändringar, som av
reservanterna angivits.

Efter föredragning av punkten yttrade: Fröken

ELMÉN: Herr talman! Det
förefaller i högsta grad egendomligt att
år 1951 behöva tala för likalönsprincipen,
men det måste man tyvärr göra i
ett fall som detta, då såväl departementschefen
som utskottsmajoriteten
klart tagit avstånd från en 1947 fastslagen
lika lön för manliga och kvinnliga
yrkeslärare vid ungdomsvårdsskolorna.

Före 1947 voro de manliga lärarna
placerade tre lönegrader under de
kvinnliga, men med en viss utbildning
fingo de samma behörighet som de
kvinnliga och komrno då att placeras i
19 lönegraden. Nu föreslår departementschefen
en provisorisk löneförhöjning
för de manliga i likhet med vad
som föreslagits för lärarna vid verkstadsskolorna.
Man bör emellertid beakta,
att för lärarna vid verkstadsskolorna
gäller det både manliga och
kvinnliga lärare. För de kvinnliga ^lärarna
vid ungdomsvårdsskolorna däremot
föreslår departementschefen, att
man skall avvakta tjänsteförteckningskommitténs
utredning. Som jag nyss
sade gäller den provisoriska löneförhöjningen
för verkstadsskolornas lärare
både manliga och kvinnliga lärare och
omfattar även lärare i vissa hushållsgöromål,
i matlagning och sömnad
m. m. Nu händer det sig inte bättre än
att en manlig lärare i bakning vid So -

nestorps ungdomsvårdsskola, som blivit
placerad som lärarinna i hushållsgöromål,
inte får någon provisorisk
löneuppflyttning såsom sina kolleger i
andra ämnen. För detta finns ingen
annan motivering än jämförelsen med
verkstadsskolorna, och som jag nyss
sade har man där inte alls tagit hänsyn
till om det är fråga om manliga eller
kvinnliga lärare utan där sker löneuppflyttning
för samtliga.

Vad utbildningen beträffar tror jag
man kan slå fast, att de kvinnliga lärarna
med sin praktik och seminarieutbildning
stå sig väl i jämförelse med de
manliga. Och i fråga om arbetstid har
det sagts mig, att de kvinnliga lärarna
ofta ha längre arbetstid eller i större
utsträckning än de manliga få utföra
jourtjänst. Då därtill kommer att det i
nuvarande läge är svårare att kunna
erhålla och behålla kvinnliga lärare,
alltså lärarinnor i hushållsgöromål,
sömnad m. m., till dessa ungdomsvårdsskolor
än att kunna få och behålla
manliga lärare, förefaller det högst
egendomligt att nu flytta upp de manliga
lärarna och låta de kvinnliga avvakta
tjänsteförteckningskommitténs
prövning. Man borde väl i så fall ha
låtit alla, såväl de manliga som de
kvinnliga, avvakta tjänsteförteckningssakkunnigas
utredning. En löneuppflyttning,
som så här helt sker efter
könslinjer och inte efter arbetets art
eller yrke, kommer att ute på de olika
skolorna medföra mer trassel och besvärligheter
än fördelar.

Med hänsyn till anslagets storlek och
då posterna i avlöningsstaten icke äro
maximerade torde en löneuppflyttning
för samtliga inte kräva någon ytterligare
medelsanvisning.

Fröken Ager har väckt en motion, där
hon begär löneuppflyttning även för
de kvinnliga lärarna, och i den reservation,
som är bifogad denna punkt av
utskottsutlåtandet, yrkas bifall till denna
motion. Jag ber att med dessa ord
få yrka bifall till denna reservation.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

Statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården: Avlöningar.

Häruti instämde fru Eriksson i Stockholm,
herr Fagerholm, fröken Höjer,
fru Sjöstrand, fröken Wetterström och
fru Boman.

Fröken AGER: Herr talman! Jag vill
ansluta mig till de synpunkter som fröken
Elmén framfört i denna fråga. Som
huvudmotionär skulle jag emellertid
vilja ytterligare anföra en del reflexioner
och understryka en del av vad fröken
Elmén sagt.

Framför allt gäller det likalönsprincipen,
som tillämpas vid de centrala
verkstadsskolorna och som har tillämpats
ända sedan 1947 även vid ungdomsvårdsskolorna.
Vad finns det nu för anledning
att bryta mot denna princip?
Har situationen blivit på något sätt förändrad?
Har utbildningen blivit annorlunda
för de manliga lärarna, eller har
tjänstgöringen blivit längre för de manliga
lärarna, när man nu skall flytta
upp dem från 19 till 20 lönegraden? Jag
kan inte finna något bärande skäl för
att man här gjort en differentiering mellan
manliga och kvinnliga tjänstemän.
Skall man hänskjuta frågan om löneställningen
för de kvinnliga tjänstemännen
till tjänsteförteckningskommitténs
prövning bör det väl ske också för de
manliga tjänstemännen. Denna olika
lönegradsplacering för manliga och
kvinnliga tjänstemän måste ju också förorsaka
en mycket stor irritation i de
olika ungdomsvårdsskolorna.

De förslag till lönereglering för lärarna
vid de centrala verkstadsskolorna,
som komma att framläggas vid årets
riksdag, innebära ju ett provisorium. En
definitiv lönereglering kan tidigast väntas
om två å tre år. Kunna vi verkligen
denna dag påtaga oss ansvaret att inte
ordna det så att dessa lärargrupper få
samma lönegradsplacering? Hur skola
vi över huvud taget kunna rekrytera de
kvinnliga befattningarna, om vi genomföra
denna lönedifferentiering? Vi vilja
väl ändå ha den bästa arbetskraften till
ungdomsvårdsskolorna.

Det är helt naturligt att en lärare,
som kan placeras i Ca 18 med 30 veckotimmars
tjänstgöring och 39 veckors årlig
tjänstetid, inte tar en tjänst vid en
ungdomsvårdsskola med en lönegradsplacering
i Ca 19 med 400 kronor mer
i lön, då hon får en tjänstgöring på landet,
ofta på en ganska isolerad ort, får
bo på internat tillsammans med eleverna
och dessutom får längre tjänstgöringstid
per vecka, minst 42 timmar,
och längre tjänstetid per år. Det finns
för närvarande inga möjligheter att rekrytera
kvinnlig arbetskraft till våra
ungdomsvårdsskolor. Man får vara synnerligen
tacksam, om man har en sökande
till en tjänst. Det finns ingen möjlighet
denna dag att få välja. Om nu
ifrågavarande lönereglering genomföres,
kunna vi vara helt säkra på att vi
inte få några sökande till våra ungdomsvårdsskolor
i fråga om lärarinnor
i hushållsgöromål och handarbete.

Med hänsyn till de synpunkter jag
här anfört yrkar jag bifall till den reservation,
som avlämnats av herr Ohlon
m. fl.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Jag
förstår mycket väl, att det kan bli irritation
bland kvinnorna när det gäller
denna fråga, som de beteckna som en
likalönsfråga för män och kvinnor. Men
det är säkerligen inte bara på denna
punkt som det blir irritation, utan det
får man nog bevittna på många områden.

Spörsmålet om lika lön för kvinnor
och män är ju en mycket stor fråga som
kommer att lösas i ett senare sammanhang.
Nu har emellertid Kungl. Maj:t
beträffande denna särskilda punkt ändock
prövat löneställningen för de manliga
befattningshavarna. I det kansli
Kungl. Maj:t har till sitt förfogande har
man kommit till klarhet om att beträffande
de manliga befattningshavarna är
det möjligt att göra denna uppflyttning
utan att det på något sätt kan bli be -

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården: Avlöningar.

svärande konsekvenser vad beträffar
tjänsteställningar på andra områden,
och har därför föreslagit en uppflyttning,
under det att man beträffande de
kvinnliga befattningshavarnas löneställning
ansett att frågan därom bör bli föremål
för utredning och hänskjutit den
till kommittén för olika lönegradsplaceringar.

Jag tror att det är klokast att följa den
linje, som Kungl. Maj:t här gått in för
och som utskottet biträtt, och jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Fröken ELMÉN: Herr talman! Jag
tycker ändå att det är egendomligt att
man till tjänsteförteckningssakkunniga
hänskjutit bara de kvinnliga befattningshavarnas
lönefråga och inte de
manligas. Vi kunna här klart se, att en
hel del av de kvinnliga lärartjänsterna
äro fullt jämförbara med verkstadsskolornas,
och där har man tagit med alla
och över huvud taget inte skilt på manliga
och kvinnliga. Jag tycker fortfarande
att om Kungl. Maj:t har prövat frågan,
ha vi all rätt att pröva Kungl. Maj:ts
förslag. Varför sitta vi här annars? Jag
yrkar bifall till reservationen.

Herr PETTERSON i Degerfors: Herr
talman! Jag skall inte ingå på principen
om lika lön för kvinnor och män, utan
jag har begärt ordet för att säga något
om den fackliga principen.

Det är ju så, att personalorganisationerna
nu ha fått förhandlingsrätt, och
därmed äro de högsta beslutande myndighet.
Inom alla andra fackförbund
förhandlar man därför i lönefrågor direkt
med huvudorganisationerna. Där
låter man bli att springa vid sidan om
organisationerna, och jag skulle vilja se
den fackföreningsmedlem, som springer
och förhandlar bakom ryggen på ledningen
eller styrelsen.

Det är precis samma förhållande med
här ifrågavarande befattningshavare.
De äro genom sina personalorganisationer
företrädda i tjänsteförtecknings -

kommittén, vilket de själva ha begärt att
få bli. Där kunna alltså huvudorganisationerna
förhandla om dessa lönefrågor.
Med den erfarenhet jag har från min
verksamhet inom fackföreningsrörelsen
anser jag därför, att det bör åligga de
ansvariga organen att även pröva sådana
frågor som den här förevarande.

Herr talman! Med denna utgångspunkt
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Fröken AGER: Herr talman! Då jag
är ordförande i det fackliga förbund det
här gäller får jag förklara, att vi inte
ha haft denna fråga uppe till diskussion
och att det inte heller från något
håll framförts önskemål om att vi skulle
ta upp den till behandling. Jag tycker
emellertid inte att denna omständighet
förändrar saken, ty medan vi vänta på
att tjänsteförteckningskommittén lägger
fram sitt förslag i denna fråga hinna
ungdomsvårdsskolorna do. Vi få ingen
personal till dessa skolor, och om vi
sakna personal till verksamheten där,
tjänar det ju ingenting till att vi bygga
ut och förbättra skolorna aldrig så
mycket.

Vi befinna oss i dag i den situationen
att vi äro tvungna att anställa icke kvalificerad
personal. Om därför här föreliggande
förslag om olika lön för manliga
och kvinnliga lärare med i huvudsak
samma arbetsuppgifter går igenom,
få vi nästa år ingen personal alls. Jag
sitter själv med i styrelsen för en ungdomsvårdsskola,
och jag vet att hela
personalen vid den skolan kommer att
säga upp sig, om detta förslag går
igenom.

Herr PETTERSON i Degerfors: Herr
talman! Fröken Agers anförande föranleder
mig att ställa frågan: På vilket område
måste man inte i dagens läge anställa
okvalificerat folk? Det finns inte
något sådant område på grund av den
arbetskraftsbrist, som vi i dag ha. När
det fattas folk på det ena hållet och man

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

försöker fylla ut luckorna, blir bristen
så mycket större på det andra hållet.
Det finns därför ingen saklig grund för
de påståenden, som här ha gjorts.

Fröken ELMÉN: Herr talman! Vi böra
väl ändå skapa förutsättningar för att
över huvud taget få kvalificerat folk!

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
denna punkt dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Elmén begärde likväl votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
33 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den vid
punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Fröken Elmén begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgå vos 114 ja och 92 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Bidrag till erkända arbetslöshetskassor.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i förevarande punkt.

Punkterna 34—40.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 41.

Bidrag till erkända arbetslöshetskassor.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln, punkt
51, föreslagit riksdagen att till Bidrag
till erkända arbetslöshetskassor för
budgetåret 1951/52 anvisa ett förslagsanslag
av 17 000 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts föreliggande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hedenby (I:72) och den andra inom
andra kammaren av herrar Lindberg
och Holm (11:60), i vilka hemställts,
att vid sidan om frågan rörande statsbidrag
till de erkända arbetslöshetskassorna
ett automatiskt verkande system
för avgifternas och försäkringsförmånernas
successiva anpassning efter
arbetslönernas utveckling till upprätthållande
av förmånernas effektivitet
måtte göras till föremål för expertutredning; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Wistrand och fröken Andersson (I: 39)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Hayård och Hagberg i Malmö
(II: 59), i vilka hemställts om översyn
av arbetslöshetsförsäkringen i dess helhet,
varvid dock översynen av statsbidragsbestämmelserna
borde utföras så
skyndsamt, att förslag till nya bestämmelser
kunde föreläggas innevarande
års riksdag, samt att riksdagen måtte
till Bidrag till erkända arbetslöshetskassor
för budgetåret 1951/52 anvisa ett
förslagsanslag av 13 000 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Werner in. fl. (I: 249) och den
andra inom andra kammaren av herr

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Bidrag till erkända arbetslöshetskassor.

Onsjö m. fl. (II: 342), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte till Bidrag till erkända
arbetslöshetskassor för budgetåret
1951/52 anvisa ett förslagsanslag av
12 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 39
och II: 59, i vad de avsåge medelsanvisningen,
samt motionerna 1:249 och
II: 342 till Bidrag till erkända arbetslöshetskassor
för budgetåret 1951/52 anvisa
ett förslagsanslag av 17 000 000
kronor;

b) i anledning av motionerna I: 72
och 11:60 i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet i motiveringen
anfört;

c) i anledning av motionerna 1:39
och II: 59, i vad de icke behandlats
under a), i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet i motiveringen
anfört.

Reservationer hade vid denna punkt
avgivits:

1) av herrar Mannerskantz, O hlon
och Heiding, fröken Andersson, herrar
Axel Andersson, Skoglund i Doverstorp,
Boman i Kieryd, Rubbestad och
Staxäng, fröken Elmén och herr Johansson
i Mysinge, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna 1:249 och 11:342
samt med bifall till motionerna I: 39
och II: 59, i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Bidrag till erkända arbetslöshetskassor
för budgetåret 1951/
52 anvisa ett förslagsanslag av 13 000000
kronor;

b) i anledning av motionerna 1:72
och II: 60 i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna i sin
motivering anfört;

c) i anledning av motionerna I: 39
och II: 59, i vad de icke behandlats

under a), i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna i sin
motivering anfört;

2) av herrar Svensson i Ljungskile
och Ståhl, utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde
därvid:

Herr BOMAN i Kieryd: Herr talman!
Denna fråga ligger så till, att departementschefen
har begärt 17 miljoner
kronor till bidrag till erkända arbetslöshetskassor.
Vidare föreligga två motioner.
I den ena yrkas att det nuvarande
anslaget på 13 miljoner kronor
skall utgå oförändrat, i den andra att
anslaget nedsättes till 12 miljoner
kronor.

Vi äro alla ense med departementschefen
om att man bör företa undersökningar
i denna fråga, eftersom det
har visat sig att det på vissa områden
har rått en del misshälligheter. Såväl
utskottsmajoriteten som reservanterna
äro ense om att dessa förhållanden böra
undersökas och utredas.

Den springande punkten är, om man
kan behålla anslaget oförändrat under
nästa budgetår. Vi reservanter hävda
den meningen. Vi göra gällande, att
man med en viss översyn och med
skärpt kontroll kan hålla nere säsongarbetslösheten,
och jag stärks i denna
min uppfattning av den utredning, som
arbetsmarknadsstyrelsen har gjort, och
ur vilken jag tillåter mig att citera
några brottstycken. Man säger i denna
utredning följande:

»Ett av de mera svårbemästrade
problemen på arbetsmarknaden, säsongarbetslösheten
inom byggnadsfacket,
är nu på god väg att lösas, enligt
vad som framgår av en undersökning
av arbetsmarknadsstyrelsens statistiksektion.
En sammanställning bär gjorts
över arbetslösheten inom byggnadsfacken
i ett antal s. k. prognosorter. De ha
tidigare varit 48, men omfatta numera
inte mindre än 76 särskilt känsliga or -

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

ter. En jämförelse bär därvid gjorts
mellan perioderna oktober 1949—mars
1950 och oktober 1950—februari 1951.
Arbetslösheten i procent av fackförbundens
medlemsantal var 15 oktober 1949
2,6 procent, steg de båda följande månaderna
till 4,4 och 6,o procent för att
nå sin kulmen 15 januari 1950 med 12,0
procent. Den sjönk under följande månad
till 11,7 och var 15 mars nere vid
9,3 procent.

Siffrorna för den andra jämförelseperioden
äro betydligt lägre. Den 15 oktober
förra hösten utgjorde arbetslösheten
1,0 procent, var i november 1,5 och
vid mitten av december 2,5 procent.
Stegringen under de båda första månaderna
av innevarande år blev inte högre
än till 5,7 och 5,8 procent.»

Denna redogörelse tror jag ger ett
litet hopp om att det — som vi ha tänkt
oss — skall lyckas oss att hålla bidraget
nere vid 13 miljoner kronor.

Både utskottsmajoriteten och reservanterna
äro av den bestämda uppfattningen,
att arbetslöshetskassorna äro
en mycket stor tillgång för samhället,
som vi skola vara rädda om, men de
få å andra sidan icke förorsaka allt
för stor belastning för skattedragarna.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Staxäng och Widén.

Herr ONSJÖ: Herr talman! Vid denna
punkt har jag jämte några andra ledamöter
av denna kammare avgivit en
motion, vari vi hemställa om en nedsättning
av anslaget till arbetslöshetskassorna.
Avsikten med denna motion
var inte — jag vill understryka det —
att vi på något sätt ville komma åt arbetslöshetskassorna.
Idén med dem är
i och för sig god, och deras verksamhet
bör på allt sätt understödjas. Vad vi
däremot ha reagerat emot är det missbruk,
som ostridigt förekommer på detta
område, något som jag tror att ingen

Bidrag till erkända arbetslöshetskassor.

vill förneka. När jag har talat med
kamraterna här i riksdagen, har det
från olika håll omvittnats hur pengarna
till dessa kassor användas på ett oriktigt
sätt. Vi reagera som sagt emot
detta.

Samtidigt reagera vi emot att vi just
nu, i en tid av överfull sysselsättning,
skola öka anslaget till arbetslöshetskassorna
på ett sätt, som jag anser vara anmärkningsvärt.
Anslaget till dem har
nämligen fördubblats under en ganska
kort tid, under vilken vi haft överfull
sysselsättning. Man måste förstå att
människor fråga sig, varför ett anslag
till arbetslöshetens bekämpande skall
behöva ökas i sådan utsträckning i tider
som de nuvarande, då det framför
allt gäller att spara på statens medel.

För närvarande utgår ett anslag på
omkring 35 miljoner kronor till arbetslöshetens
bekämpande. Man vågar knappast
tänka den tanken till slut, hur
det skulle bli, om vi verkligen finge arbetslöshet
här i landet. Hur skola vi
kunna fullfölja en sådan politik som
den vi nu bedriva? Det är uppenbart
att det inte kan gå.

Sedan vill jag tillägga, att det väl är
vår skyldighet här i riksdagen att i
nuvarande läge granska varje punkt,
där vi tro att det kan förefinnas någon
möjlighet att spara. Vid ett studium
av huvudtitlarna finner man ju, att vi
ha automatiska utgiftsstegringar på en
mångfald punkter, och man frågar sig
nästan med bävan var det hela skall
sluta. Finansministern är ständigt på
jakt efter nya skattekällor, och ingen
kan förneka att hans uppfinningsrikedom
därvidlag är stor. Men ingenting
tycks hjälpa. Pengarna slukas. Därför
är det vår absoluta skyldighet att se
till att de pengar, som staten ger ut,
användas på sådant sätt att de verkligen
tjäna ett riktigt ändamål.

Jag tror att det blir nödvändigt för
oss att bär ta hårdare tag och även
tänka på skattebetalarna, som skola
bära den tunga skattebördan. Vi måste

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

40 Nr 10.

Bidrag till erkända arbetslöshetskassor.

se till att pengarna till arbetslöshetskassorna
användas på rätt sätt. Just genom
att man misshushållar med statens
medel undergräver man i hög grad förtroendet
för samhällets förmåga att
handskas med pengar. Framför allt blir
skattemoralen undergrävd av om det
framkommer fall, där statens medel
icke användas rätt.

Nu är det emellertid så, att detta anslag
betalas ut i efterskott, vilket också
säkerligen kommer att framhållas. Med
den författning som nu gäller är det
därför — anser man —• ingenting att
göra åt denna sak för närvarande. Men
det är väl inte bara på författningarna
det beror utan också på deras tillämpning.
Jag menar, att här har väl författningarna
fått en tillämpning, som
man inte hade tänkt sig från början,
när man slog in på denna väg.

Även om vi nu säga att detta är ett
förslagsanslag och att det går åt lika
mycket pengar vare sig vi bifalla utskottets
förslag eller reservationen, så
tror jag ändå att riksdagen på denna
punkt bör ta det lägre anslaget. Därigenom
komma vi också så att säga på
samma linje som besparingsutredningen
och departementschefen, som ju här ha
uttryckt sig restriktivt.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till reservationen.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag vill säga några ord med anledning
av att jag jämte herr Ståhl vid
denna punkt har avgivit en blank reservation.

Denna blanka reservation innebär
icke att vi i fråga om klämmen skulle
ha någon annan mening än de övriga
reservanterna. Vi anse att riksdagen här
bör kunna nöja sig med att bevilja ett
anslag av 13 miljoner kronor. Därigenom
har ju riksdagen i alla fall givit
Kungl. Maj:t ett observandum, att man
bör begagna de möjligheter som eventuellt
kunna finnas när det gäller att

hålla medelsförbrukningen nere. Det är
ju dock rätt uppseendeväckande och
för allmänheten ganska svårförståeligt,
att anslaget till arbetslöshetsförsäkringen
skall behöva kraftigt stiga i en situation,
då det inom praktiskt taget alla
områden råder brist på arbetskraft. Naturligtvis
får man inte bortse ifrån att
det i vissa fall kan vara svårt för människor
att erhålla arbete, men det är ju
en arbetslöshet som alltid kommer att
ha mycket begränsad omfattning.

Anledningen till vår blanka reservation
är i stället den, att vi äro en smula
tveksamma beträffande vissa formuleringar
i den motivering som föreslagits
av de övriga reservanterna. Det gäller
framför allt de sista meningarna i tredje
stycket av motiveringen.

Det är alltså detta senare, som föranlett
vår reservation, och icke någon
avvikelse i fråga om uppfattningen om
anslagsbeloppets storlek.

Herr LINDBERG: Herr talman! Frågan
om arbetslöshetsförsäkringen och
det till denna utgående statliga bidraget
har ju under snart ett par års tid
varit föremål för diskussion i olika
sammanhang. Det är i regel från arbetsgivarhåll
men också från deras sida,
som icke själva försäkrat sig, som man
har vänt sig mot de höga bidrag som
staten har fått lämna till arbetslöshetsförsäkringen.
Man har ondgjort och
ondgör sig över att det t. ex. år 1949
utbetalades ett ganska stort belopp till
de arbetslösa. Men man har aldrig gjort
klart för sig orsakerna till att statsbidraget
blivit så högt som fallet varit.
Inte heller de motionärer och reservanter,
som här finnas, synas ha gjort sig
mödan att försöka räkna ut en del av
skälen därtill.

Först och främst få vi inte glömma
bort att det visat sig nödvändigt att, så
långt resurserna medgivit, undan för
undan höja daghjälpsunderstödet. I den
mån kassorna verkligen ha fått stats -

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

bidrag till utbetalandet av daghjälp, har
alltså på detta sätt statsbidraget ökats.
Det är en mycket viktig omständighet
som helt enkelt blivit förbisedd i diskussionen.

En annan orsak till ökningen av statsbidraget
är, att medlemsantalet i de
erkända arbetslöshetskassorna stigit år
från år. Det är nu uppe i drygt en miljon
mot att för några år sedan ha legat
mellan 600 000 och 700 000. Denna ökning
måste ju också betyda att det har
skett en stegring av statsbidraget.

Jag vill vidare erinra om en omständighet,
som speciellt på arbetsgivarhåll
har blivit bortglömd i diskussionen om
denna fråga, nämligen att man bland
arbetsgivarna varit mycket angelägen
om att ordna det så, att under tider, då
inte driften kunnat hållas fullt i gång,
arbetslöshetsförsäkringen har fått betala
en del av de kostnader för arbetskraften,
som det normalt bort helt åvila
arbetsgivarna att bestrida. Det finns
t. o. m. fall, där arbetarnas arbetsschema
inte gjorts upp efter några andra
riktlinjer än just vad arbetslöshetskassans
stadgar säga om rätten till understöd.
På det sättet har det blivit en sådan
korttidsarbetslöshet, att en mängd
arbetare ha under ett understödsår tagit
ut hela det understöd som kassornas
stadgar medgivit.

Om det är på någon punkt krafterna
borde sättas in, är det sålunda på att
för arbetsgivare av detta slag göra klart,
att arbetslöshetsförsäkringen icke har
tillkommit för att man på arbetsgivarhåll
skall kunna under hela året ha tillgång
till arbetskraft, som man strängt
taget inte har användning för under
mer än eu del av året. Det lämpligaste
vore ju att en del av den överflödiga
arbetskraften kunde överflyttas till andra
verksamhetsområden, men så fort det
blir tal om något sådant, är man på
arbetsgivarsidan beredd att göra snart
sagt vad som helst för att få behålla alla
arbetare.

Detta är ett skäl, som borde ha bc -

Bidrag till erkända arbetslöshetskassor.

aktats i den allmänna diskussionen om
denna fråga. Det kan inte heller gärna
vara motionärerna obekant att det har
inträffat sådant som jag här omnämnt.

Motionärerna ha också vänt sig mot
det förhållandet, att arbetslöshetskassorna
ha så stora fonder som sammanlagt
140 miljoner kronor, och man har sagt
att det därför inte skulle behövas något
statsbidrag till arbetslöshetsförsäkringen
men väl att kontrollen över arbetslöshetskassorna
borde skärpas. Ja, menar
man på allvar att man vill ha det
på detta sätt, då är ju talet här i dag
om att det icke finns några invändningar
att göra mot förekomsten av en arbetslöshetsförsäkring
strängt taget bara
ett kamouflage för något annat som man
skulle vilja åstadkomma.

Det har här i debatten framhållits att
byggnadsarbetarna ha uppburit en ganska
stor del av de understöd som utgått.
Ja, det är ju konstaterat av den utredning,
som är gjord av arbetsmarknadsstyrelsens
försäkringsbyrå, och det är
alltså ett faktum som det inte går att
göra någonting åt. Men numera har man
ju från statsmakternas och arbetsmarknadsstyrelsens
sida vidtagit sådana åtgärder,
att en stor del av arbetslösheten
bland byggnadsarbetarna skulle försvinna.
Det är meningen att byggnadstillstånden
skola lämnas på ett annat
sätt än tidigare och att det därigenom
skall kunna ske en utjämning av sysselsättningen
för byggnadsarbetarna. Kvar
ha vi emellertid målarna som också
draga rätt stora understöd om vintrarna.
Det har gjorts försök att skaffa även
målarna mera kontinuerlig sysselsättning,
men det hela har strandat på den
ovilja, kanske man får säga, som på
skilda håll funnits när det gällt att låta
målarna få arbete under vintrarna. Om
jag är riktigt underrättad, har det till
de kommunala instanserna och t. o. m.
även till statliga verk och inrättningar
riktats en vädjan alt på vintern utföra
allt det målningsarbetc som då går att
utföra. Men alla andra än möjligen någ -

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Bidrag till erkända arbetslöshetskassor.

ra av statens verk och inrättningar ha
uraktlåtit att efterkomma denna uppmaning
— det är möjligt att det även
på annat håll finns ett och annat undantag,
men så värst många äro de inte.
Byggmästarna äro också, efter vad som
synes framgå, ointresserade av att låta
utföra måleriarbeten på vintern. Det är
väl en gammal tradition att målarna
bara skola arbeta sommartid, och därför
skall det i fortsättningen också vara
på det sättet. Om det kunde bli en ändring
härvidlag, skulle emellertid på den
vägen mycket kunna göras för att minska
understöden från arbetslöshetsförsäkringen.

Vad gäller daghjälpen är det också
en annan sak som man kanske borde
taga hänsyn till. För närvarande ha de
flesta arbetslöshetskassor ett daghjälpsunderstöd
på 7 kronor. Det högsta understöd,
som enligt författningen är
medgivet, utgör 8 kronor, men endast
ett fåtal kassor ha kunnat höja sina
dagshjälpsunderstöd till detta belopp,
och en del av dessa kassor ha kanske
bara kunnat göra det i någon enda av
sina klasser. På det stora hela utgör alltså
daghjälpsunderstödet för närvarande
7 kronor. Det är väl ingen som vill påstå,
att detta belopp är så högt, att det
skulle locka en mängd människor att
försöka gå arbetslösa. Med den penningvärdeförsämring
som skett måste nog
även 8 kronor, som alltså är det högsta
beloppet, anses mycket för litet för att
man skall kunna lämna den hjälp som
bör lämnas från arbetslöshetsförsäkringens
sida.

Vad beträffar de avgifter till arbetslöshetsförsäkringen,
som betalas av kassamedlemmarna,
har det ju vid en
snabbundersökning, som gjordes för någon
tid sedan, visat sig att dessa avgifter
äro nästan exakt lika stora som hela
det årliga understödsbeloppet.

Därtill komma de inkomster som kassorna
ha i form av räntor på fonderna
—- det är ju inte här fråga om en enda
fond på 140 miljoner kronor utan om

37 olika fonder, fördelade på olika kassor
med olika belopp för varje särskild
kassa. De fattigaste kassorna, till vilka
kunna hänföras rätt många, ha ganska
låga fondbelopp, medan de som kunna
kallas för mera förmögna kassor ha ett
relativt högt belopp. I detta sammanhang
är emellertid att märka att den
kassa, som har det högsta fondbeloppet,
nämligen Metalls, icke har fått något
statsbidrag till daghjälpen utan endast
de 75 ören per arbetslöshetsdag, som
utgå i grundstatsbidrag, plus det s. k.
administrationsbidraget. På dessa två
bidrag skulle kassan icke ha kunnat
bygga upp någon som helst fond för
egen del.

Skulle man nu, såsom herr Onsjö vill,
reducera statsanslaget med 4 miljoner
kronor, skulle det i själva verket betyda
att en del kassor, som ha kommit upp
till 7 eller 8 kronors daghjälpsbelopp,
skulle bli tvingade att vid kommande
årssammanträden sänka detta belopp.
Men det kan väl ändå inte vara herr
Onsjös mening, att något sådant skulle
ske, när det finns motiv och starka motiv
för att i stället en höjning företages.

Inom en så stor verksamhet som arbetslöshetsförsäkringen
är det väl naturligt,
att man på ett eller annat håll
kan finna att de försäkrade själva ha
vidtagit åtgärder, som inte stå i överensstämmelse
med försäkringens principer.
Sådana upptäckter ha gjorts, men
de ha alltid lett till motåtgärder från
kassaledningarnas sida. Det är klart att
det kan finnas något fall, som man inte
har kommit underfund med och därför
inte kunnat göra något åt, men jag kan
försäkra, att kassastyrelserna samt och
synnerligen äro mycket angelägna om
att deras medlemmar icke skola få ut
en enda dags understöd mer än de författningsenligt
och stadgemässigt äro
berättigade till. Och det kan väl ändå
inte vara meningen att man, därför att
det nu har betalats ut stora statsbidrag,
skall försämra försäkringsvillkoren för
en stor grupp av svenska arbetare som

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

själva ha bidragit till att betala kostnaderna
för vad som följer med en arbetslöshet.
Om det blir, såsom nämnts här,
en katastrofarbetslöshet, kunna vi vara
förvissade om att arbetarna nu liksom
tidigare komma att göra vad de kunna
för att mildra de ekonomiska verkningarna
därav. Ett bevis för den starka
vilja därtill, som finns, är att man ju
har i 37 olika fonder samlat inte mindre
än 140 miljoner kronor för att kunna
gardera sig mot en svårare arbetslöshet.
Att staten i ett sådant fall också skulle
få träda till med extra belopp är ju
självfallet, eftersom statsbidraget till
varje kassa är procentuellt bundet till
daghjälpsbelopp, antal arbetslöshetsdagar
och medlemsantal.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr ONSJö (kort genmäle): Herr talman!
Herr Lindberg frågar om det är
min avsikt att det daghjälpsbelopp som
utgår till de arbetslösa skall sänkas.
Nej, det är det minsta jag skulle vilja.
Jag vill inte vara med om att sänka
något understöd till dem som äro oförvållat
arbetslösa, utan vad jag har velat
komma åt är det förhållandet, att det
betalas ut understöd till arbetare, som
inte skulle behöva vara arbetslösa, något
som ju sker framför allt i sådana
fall, som herr Lindberg själv omnämnde,
där det i samförstånd mellan arbetsgivare
och arbetare arrangeras en
arbetslöshet för att man skall komma åt
pengar från staten.

Så långt ha vi väl i alla fall kommit
här i landet, att varken något parti eller
någon enskild politiker över huvud
taget vill göra gällande, att en arbetslöshet
skall bäras bara av de arbetslösa.
Den allmänna uppfattningen är nog att
vi alla få bära den. Men vad man har
rätt att reagera emot är att det, på sätt
här omtalats, arrangeras en arbetslöshet,
vilket också har till resultat, att
arbetskraften icke kan utnyttjas på ett
ändamålsenligt sätt.

Bidrag till erkända arbetslöshetskassor.

Det kan inte heller vara riktigt att
det, såsom har relaterats, t. o. m. förekommer
att folkpensionärer uppbära arbetslöshetsunderstöd.

Herr LINDBERG (kort genmäle): Herr
talman! Jag känner inte för min del till
något fall, där det mellan en arbetslöshetskassa
och en arbetsgivare har träffats
en sådan överenskommelse som
herr Onsjö här talat om, och jag har
inte heller i mitt anförande sagt, att det
skulle förekomma dylika överenskommelser.
Vad jag sade var att arbetsgivare
ha ordnat sitt arbetsschema på ett
sådant sätt, att det under en viss del
av året kan ha uppstått arbetslöshet,
och det är ju en helt annan sak.

Jag vet att det vid ett par tillfällen
gjorts försök att mellan en lokal arbetslöshetskassa
och en enskild arbetsgivare
träffa överenskommelse av det slag
som herr Onsjö syftade på, men dessa
försök ha strandat därför att den lokala
kassan inte har velat vara med om
saken.

Vidare får man inte i detta sammanhang
glömma bort, att endast den som
är oförvållat arbetslös erhåller fullt arbetslöshetsunderstöd.
Är det fråga om
arbetslöshet, som kan anses självförvållad,
får vederbörande vänta i fyra veckor
utöver den vanliga karenstiden på
6 respektive 12 dagar i vissa kassor,
innan han får något understöd.

Jag har också hört att man angripit
det förhållandet att folkpensionärer erhålla
arbetslöshetsunderstöd. Men finns
det något som helst skäl att förmena
folkpensionärer, som äro kapabla att
utföra ett arbete och som ställa sig till
arbetsmarknadens förfogande, att tillgodogöra
sig en försäkring som de kanske
under ett tiotal år ha varit med om
att bygga upp? Skall man helt sonika
ta ifrån dem denna rätt? Då måste man
väl göra på samma sätt med t. ex. en
person, som är sjukförsäkrad och på
den vägen åtnjuter statsbidrag. Han bör
väl inte heller ha rätt till något som

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Bidrag till erkända arbetslöshetskassor.

helst bidrag från sjukkassan, därest han
har uppnått pensionsåldern, 67 år, eller
på annat sätt erhåller ersättning från
staten.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! Jag begärde ordet
när jag hörde herr Lindbergs första anförande.
Herr Lindberg framhöll däri
för motionärerna, att det många gånger
är arbetsgivaren som söker utnyttja arbetslöshetsförsäkringen.
Jag kan försäkra
herr Lindberg, att motionärerna
ha ingalunda varit ovetande om att det
finns arbetsgivare, som ordnat perinitteringarna
så, att hos dem anställda
skulle kunna tillgodogöra sig arbetslöshetsförsäkringen
under tiden.

De ha nog också som herr Lindberg
sade i vissa fall velat försöka säkra en
arbetsstyrka, som är tilltagen i överkant.
I motsats till herr Lindberg tror
jag, att det vid åtskilliga tillfällen varit
samspel mellan arbetsgivare och arbetstagare
om hur detta skulle ordnas. Från
motionärernas sida har man velat reagera
mot detta, oavsett vilkendera parten
som har sökt utnyttja försäkringen
till överdrift. Vi skola kanske se hela
diskussionen från de utgångspunkterna.

Nog måste det väl i ett läge som det
nuvarande med inte bara full utan
t. o. m. överfull sysselsättning vara
egendomligt, att utgifterna för en arbetslöshetsförsäkring
stiga i en sådan
takt som nu är fallet. Jag har stor respekt
för försäkringstanken och för
dem som arbeta för densamma, men det
gäller att se till att försäkringen inte
utnyttjas i större utsträckning än som
är alldeles nödvändig.

Herr PETTERSON i Degerfors: Herr
talman! Herr Onsjö har redan i sitt
första anförande talat om att statens
pengar i detta fall betalas ut i efterskott.
Därmed faller helt enkelt grunden för
förslaget om en sänkning av anslaget.
Det finns inte några möjligheter att

sänka beloppet med låt mig säga 4 miljoner
kronor, som här har föreslagits
när man inte har några beräkningsgrunder.
Hur skulle kassorna förfara
om inte anslagen räcka till? Jo, då få de
gå den väg, som herr Lindberg var inne
på, d. v. s. då måste kassorna, om arbetslösheten
skulle hålla sig på samma
nivå, gå in för att sänka dagavgifterna,
och den vägen vill väl herr Onsjö inte
vara med om. Då återstår inte någonting
annat av reservanternas förslag än
deras hemställan om en ny utredning
och att en ny proposition skulle framläggas
redan i år. Departementschefen
har emellertid sagt, att det inte finns
några möjligheter att komma med ett
nytt förslag till 1951 års riksdag. Var
och en som har någon kännedom om
vilken tid en utredning tar, framför allt
när det gäller så komplicerade saker
som dem det här är fråga om, förstår
att det är omöjligt.

Jag är inte sakkunnig på detta område
och får därför, då det gäller detaljfrågorna,
lita till herr Lindbergs sakkunskap.
Jag inskränker mig därför till
att säga något om denna fråga i allmänna
ordalag, och då kan jag försäkra
kammarens ledamöter, att alla inom utskottet
äro överens om att man, om det
finns någon möjlighet till begränsningar,
bör beträda den vägen. Finns
det på ett eller annat sätt tendenser till
ojusthet inom arbetslöshetskassorna,
skola även de bekämpas.

Utskottet understryker vad departementschefen
har sagt i berörda fråga.
»I motionerna 1:39 och 11:59 föreslås
en översyn av försäkringen i dess helhet.
Utskottet har inhämtat, att den av
departementschefen förutskickade översynen
avses bli av den omfattningen,
motionärerna åsyfta.» Längre kunna vi
inte gå; vi ha inte någon patentlösning
att komma med.

Beträffande förslaget i motionerna
I: 72 och II: 60 om en annan ordning
i fråga om understödsbeloppen förutsätter
utskottet, att utredningen skall

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

omfatta även de synpunkter, som däri
angivas. Vi ha inte kunnat komma fram
till något annat resultat än det departementschefen
föreslagit, och skall man
få någon ordning på kassorna, är det
nog säkrast att följa den vägen. Den
leder också snabbast till resultat.

Jag kan instämma i det som herr
Lindberg nyss sade, att både kassans
styrelse och dess medlemmar äro lika
angelägna som motionärerna och reservanterna
att få ett annat förhållande till
stånd, men det är klart, att man inte
kan behandla människorna hur som
helst. Man kan givetvis anse, att det är
ett avvita förhållande, att 15 procent av
kassans medlemmar ha uppburit inte
mindre än 46 procent av understödsbeloppet
—- detta gäller byggnadsarbetarkåren
-— men det finns speciella skäl
till att dessa komma i en situation, som
det inte är så lätt att råda bot på. Herr
Lindberg har ju redogjort för vilka problem
som där kunna uppstå.

När det i utredningen framskymtar,
att målarna skulle hålla sig på omkring
15 procent, vill jag för min del säga, att
ingen skulle väl vilja rekommendera,
att man i dagens läge sade, att målarna
skulle gå ut i skogen i snön och hugga
ved, när knappast de vana skogsarbetarna
kunna göra det.

En annan sak — det är min egen
uppfattning, och jag vet inte om någon
annan delar den — är att man inte kan
göra för stor skillnad mellan människorna.
Vi veta hur folk i statlig och
kommunal tjänst behandlas. Blir en
statlig befattningshavare på ett eller annat
sätt utan plats — denna blir kanske
indragen -— försöker man ordna för
hans försörjning. Man sätter honom
t. ex. på övergångsstat, men det kan
aldrig bli tal om att kasta ut honom på
bar backe. Jag skulle för min del inte
vilja vara med om så snäva gränser i
arbetslöshetskassorna, att man skulle ha
befogenhet att taga den arbetslöse i örat
och leda honom till vilket arbete som
helst. Med ett sådant förfarande skulle

Bidrag till erkända arbetslöshetskassor.

arbetslöshetskassorna inte ha framtiden
för sig här i landet.

Med hänsyn till dessa synpunkter,
herr talman, vill jag yrka bifall till utskottets
hemställan.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER: Herr talman! I reservationen
föreslås som alla veta en
nedprutning av anslaget under denna
punkt från 17 miljoner kronor till 13
miljoner kronor, d. v. s. med ett belopp
å inte mindre än 4 miljoner kronor,
nära 25 procent av det begärda anslaget.

Man bör då observera, att arbetsmarknadsstyrelsen
hade begärt 19,9
miljoner kronor. Kungl. Maj :t har alltså
redan i propositionen prutat i det närmaste
3 miljoner kronor. Jag måste för
min del säga, att reservanterna visa en
optimism, vars sammanhang med verkligheten
jag har ganska svårt att begripa.
Det måste vara så, att man förväntar
en verklig förändring av arbetslöshetsförsäkringens
innebörd under
loppet av nästa budgetår, om man tror
sig kunna gå ungefär 7 miljoner lägre
än det belopp, som arbetsmarknadsstyrelsen
har ansett erforderligt. Jag betraktar
det i varje fall som fullständigt
uteslutet, om man inte på allvar hoppas
på att det skall kunna bli en ny proposition
till årets riksdag, en proposition,
vars grundlagsenlighet måhända skulle
kunna ifrågasättas, eftersom vi i riksdagsordningen
fått skärpta bestämmelser
för rätten att avlämna propositioner.
Det må vara hur det vill med detta, men
jag har dock mycket svårt att inse, att
reservanterna äro i god tro, då de vänta
sig eller i varje fall räkna med möjligheten
av eu proposition till årets riksdag.

Om det inte blir någon ändring i
grunderna för arbetslöshetsförsäkringen
vågar jag för min del hävda, att
denna besparingsåtgärd är fullkomligt
meningslös. Det finns inte något hilli -

46 Nr 10. Onsdagen den

Bidrag till erkända arbetslöshetskassor.

gare än att pruta ned ett förslagsanslag.
De bestämda grunder, som finnas
i lag, skola följas vid administrationen
såväl av arbetslöshetsförsäkringen
som av andra lagfästa sociala anordningar.

Jag vill inte bestrida, att det kan
förekomma missbruk, men jag har ännu
inte hört något exempel därpå. Jag
kommer ihåg, att det under de gamla,
valdsamma och delvis ganska vidriga
striderna kring arbetslöshetspolitiken
— det var under 1930-talet — fanns en
grupp, bestående av högern och majoriteten
inom folkpartiet, som vidhöll
en arbetslöshetspolitik, som endast gick
ut på att man med svälten som vapen
skulle göra livet så bittert och surt som
möjligt för de arbetslösa. Nu har det
ju gudskelov skett en omvändelse, och
jag vill inte tolka reservationen som
ett försök att återgå till gamla tider,
men varpå grundade man de ståndpunkter
man då intog? De grundades
städse på det faktum •— och det var ett
faktum då — att arbetslöshetshjälpen i
vissa fall missbrukades. I några fall
hade personer vägrat att taga arbete,
där man möjligen kunde begära att
de borde ha gjort det, även om utformningen
av den politik, varigenom
arbete åt de arbetslösa ordnades, var
sådan, att det fanns tusentals och åter
tusentals människor, som med de allra
bästa skäl i världen kunde säga, att de
inte kunde utföra arbetet, om de ville
behålla den färdighet de förvärvat i sitt
yrke, i vilket de hoppades kunna försörja
sig igen i framtiden. Men naturligtvis
fanns det enstaka fall av faktiskt
missbruk av den arbetslöshetshjälp,
som då utgick.

Jag har emellertid alltid reagerat och
kommer så länge jag lever alltid att
reagera mot att man skall åberopa enstaka
tvivelaktiga fall eller ett eller
annat direkt missbruk för att vidtaga
åtgärder, som drabba tusen eller kanske
tiotusen gånger fler människor, som
inte ha gjort sig skyldiga till missbruk

14 mars 1951 fm.

utan varit absolut lojala, men som ändå
bli lidande på de åtgärder man vidtar,
vilket var fallet under den gamla arbetslöshetspolitikens
epok.

Det som här har påverkat siffrorna
-— vilket jag förstår, att kammaren väl
känner till — är säsongarbetslösheten
inom byggnadsarbetarfacket. År 1949
utgick till arbetslöshetskassorna statsbidrag
med ett sammanlagt belopp,
bortsett från förvaltningskostnaderna,
på inemot 11 miljoner kronor. Av detta
fingo enbart byggnadsarbetarna något
över 6V2 miljon kronor. Kassorna hade
ett sammanlagt medlemsantal på
1 045 000 medlemmar, medan byggnadsarbetarna
voro 100 000 eller kanske
något däröver men i varje fall en ringa
del av det sammanlagda medlemsantalet.
Så snart jag observerade det egendomliga
förhållandet, att byggnadsarbetarna
fingo mer än hälften av det statsbidrag,
som utgick, och så snart jag
fick nödigt material satte jag omedelbart
i gång en utredning. Vi hade överläggningar
under sommaren 1950 med
början den 1 juni med representanter
för arbetsmarknadsstyrelsen. Det dröjde
inte länge förrän vi kommo överens
om att igångsätta en undersökning, om
också kanske rätt ytlig, om varpå detta
kunde bero.

Det visade sig då bl. a., att byggmästare,
som fått arbetstillstånd och skulle
påbörja byggnadsarbetet under vintern,
förforo på det sättet, att de skickade
fem eller sex man till bygget under
vintermånaderna. Det vill med andra
ord säga, att arbetet i verkligheten inte
kom i gång förrän det blev vår. Det
är naturligtvis inte lojalt, och vi kommo
vid dessa sammanträden överens om
att vi skulle se till vad vi kunde göra åt
saken. Arbetsmarknadsstyrelsen vidtog
på socialdepartementets uppdrag åtgärder
och skulle bl. a. träda i förbindelse
med fackföreningarna, med dem som
hade det faktiska ansvaret för arbetslöshetsförsäkringens
utnyttjande. Det
skulle anmälas, om byggmästare på sätt

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

jag nyss nämnde missbrukade sina arbetstillstånd,
om de alltså fått order att
sätta i gång bygget under vintern men
saboterade detta genom att endast ha
skensysselsättning under en eller annan
månad.

Det finns naturligtvis andra orsaker
också. Eftersom man här tydligen utgår
från att det är framför allt arbetslöshetskassornas
förtroendemän som bidraga
till missbruk, vill jag emellertid
att man skall ha klart för sig att det
kan finnas orsaker även på den andra
sidan.

Arbetsmarknadsstyrelsen har nu vidtagit
åtgärder i detta avseende, och
dessa ha sannerligen inte blivit resultatlösa.
Jag har inte siffrorna för statsbidragen
här, men jag har en jämförelse
mellan vinterperioden den 1 oktober
1949—den 31 januari 1950 och vinterperioden
den 1 oktober 1950—den 31
januari 1951 beträffande de utbetalningar,
som gjorts från byggnadsarbetarnas
kassor. Det visar sig då, att vintern
1949/50 utbetalades sammanlagt
omkring 4 miljoner kronor i understöd
från kassorna. Under den senaste vintern,
som för övrigt ännu inte är slut,
ha på en tidrymd av fyra månader
utbetalats 1,7 miljoner kronor. Utgifterna
ha alltså nedgått med 2,3 miljoner
kronor, vilket jag tycker är ett ganska
betydande resultat av de vidtagna
åtgärderna. Det är möjligt, att den utredning
beträffande hela arbetslöshetsförsäkringen,
som skall komma till
stånd, kan komma till ett resultat med
ännu större besparingar.

Jag har velat bidraga till diskussionen
med några synpunkter, och jag
måste för min del säga, att det är orätt
av reservanterna att begära denna våldsamma
nedskärning ovanpå Kungl.
Maj:ts nedprutning, vilken som nämnt
var nära 3 miljoner kronor. Det kan
inte tolkas på annat sätt än att riksdagens
borgerliga partier samt och synnerligen
bär skola energiskt understryka,
att det förekommer missbruk, och

Bidrag till erkända arbetslöshetskassor.

dessa måtte man anse vara våldsamma,
om man tror sig kunna komma ned
ytterligare 4 miljoner, d. v. s. sammanlagt
7 miljoner kronor från arbetsmarknadsstyrelsens
äskanden. Det måste
verkligen vara våldsamma missbruk
man hoppas kunna reagera mot på det
sättet. För min del är jag övertygad om
att herr Lindberg har rätt, då han säger,
att det från kassornas sida inte kan
påvisas några missbruk. Under sådana
omständigheter tycker jag, att rena anständigheten
bjuder att man följer utskottets
majoritet.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
av herr Mannerskantz m. fl. beträffande
denna punkt avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Onsjö begärde
likväl votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
41 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Mannerskantz m. fl. beträffande
denna punkt avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositioncn
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan i punkten 41.

Punkterna 42 och 43.

Vad utskottet hemställt bifölls.

48 Nr 10. Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Bidrag till anordnande av allmänna samlingslokaler.

Punkten 44.

Bidrag till anordnande av allmänna samlingslokaler.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln, punkt
67, föreslagit riksdagen att till Bidrag
till anordnande av allmänna samlingslokaler
för budgetåret 1951/52 anvisa
ett reservationsanslag av 100 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Bergh och Arrhén (I: 74) och den
andra inom andra kammaren av fru
Boman m. fl. (II: 103), hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte låta verkställa en översyn av bestämmelserna
i kungörelsen om bidrag
och lån av statsmedel för anordnande
av allmänna samlingslokaler så att denna
komme att gälla även religiösa sammanslutningar
samt att Kungl. Maj:ts
förslag i ärendet måtte föreläggas 1952
års riksdag.

Utskottet hemställde i ifrågavarande
punkt,

a) att riksdagen måtte till Bidrag till
anordnande av allmänna samlingslokaler
för budgetåret 1951/52 anvisa ett
reservationsanslag av 100 kronor;

b) att motionerna I: 74 och II: 103
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Punkten föredrogs; och anförde
därvid:

Fru BOMAN: Herr talman! Under
punkt 44 i femte huvudtiteln har jag
väckt en motion, i vilken jag begärt,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte låta verkställa en översyn av bestämmelserna
i kungörelsen om bidrag
och lån av statsmedel för anordnande
av allmänna samlingslokaler så att
denna kommer att gälla även religiösa
sammanslutningar.

Den formella vätten att utnyttja stats -

lån vid byggande eller ombyggnad av
gudstjänstlokaler finns kanske redan
men icke den reella. Detta har jag
framhållit i motionen. Utskottet har
också gjort det och understrukit, att
villkoren för att få sådant lån äro, att
lokalerna opartiskt och i skälig omfattning
hållas tillgängliga för föreningslivet.

De som i det dagliga livet sköta dessa
saker kunna nog bereda möjligheter
för de människor, som så önska, att
anordna en gudstjänst i vilken lokal
som helst. Här möta säkert inga hin der.

De som förvalta och vårda en
gudstjänstlokal kunna även hålla de element
borta, som inte passa in i gudstjänstlokalens
helgd och ändamål. När
emellertid en stiftelse eller sammanslutning
kommer med en ansökan om
att få uppföra en lokal och åberopar
just denna bestämmelse om rätt till
statslån, då måste man fylla dessa kvalifikationer
eller också låta sig ställas
åt sidan. Jag vet att det har hänt, att
just religiösa sammanslutningar ställts
i särklass och av denna anledning lån
inte kunnat beviljas dem. Det är ju så,
som motionärerna framhållit, att en
gudstjänstlokal betraktas som vigd för
ett särskilt — i detta fall religiöst —
ändamål, och man vill också vara angelägen
om att slå vakt om lokalens
helgd.

Anledningen till att jag i dag tar till
orda i denna fråga — ingen inom utskottet
har reserverat sig — är den,
att utskottet i sitt utlåtande hänvisat
till att departementschefen har erinrat,
att frågan om formerna för stöd
vid anordnande av allmänna samlingslokaler
torde komma att behandlas av
bostadskollektiva kommittén. Denna utskottets
hänvisning ställer jag mig oerhört
skeptisk emot.

Bostadskollektiva kommittén har till
årets riksdag redovisat det arbete, som
den redan nedlagt. Kommittén talar om
att den sökt taga del av den amerikanska
diskussionen kring den nya s. k.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

Bidrag till anordnande av allmänna samlingslokaler.

grannskapsplaneringen. Den har låtit
undersöka konsumtion och produktion
av industriellt förberedda livsmedel,
tids- och livsmedelsåtgången samt kostnader
för matlagning. En rundfråga har
gjorts till den svenska konservindustrien
för att erhålla en uppfattning om
dess produktionsstruktur. Man har diskuterat
den sociala hemhjälpens framtida
organisation, hemassistentvåningar,
städcentraler etc. Undersökningar om
kemisk tvätt och en hel del andra saker
ha vidare utförts. Studiebesök ha gjorts
av kommittén i bl. a. Näckrosområdet
i Solna, och dessutom ha besök gjorts
på Konservforskningsinstitutet i Göteborg
samt ungdoms- och bygdegårdar.

Detta är kommitténs redovisning av
det utförda arbetet. Till detta finns inte
någonting att anknyta. När jag går tillbaka
till de direktiv, som vägleda denna
kommittés arbete, blir jag ännu mer betänksam.
Även med den allra välvilligaste
tolkning av de givna direktiven
kan jag inte finna något, som stöder
uppfattningen, att kommittén över huvud
taget kommer att taga upp detta
spörsmål — ännu mindre bringa det
till en lösning. I direktiven finns det en
liten passus, som man möjligtvis kan
knyta vissa förhoppningar till. Det talas
om att utredningen först och främst
bör bilda sig en uppfattning om vilka
olika slag av gemensamhetsanläggningar,
som böra komma i fråga. Om kommittén
skulle finna att behov också föreligger
av iordningställande av en
gudstjänstlokal på en plats, där man
över huvud taget planerar behovet av
allmänna byggnader, då skulle kommittén
få tillfälle att säga ett ord om detta.

Även med stöd av ett par andra avsnitt
av direktiven har man kanske
rätt att knyta förhoppningar. Jag tänker
på vad som här säges, att utredningen
i första hand bör ägna uppmärksamhet
åt sådana gcmensamhetsanläggningar
inom ett grannskapsområde, som
direkt komplettera bostäderna och underlätta
familjernas dagliga liv. Man

pekar på fritidslokaler för ungdom och
mindre samlingslokaler. Det säges även,
att det inte är lämpligt att draga en
alltför skarp gräns mellan dylika bostadskomplement
och andra gemensamhetsanläggningar
för det ena eller
andra syftet. Det är med ledning av
detta som jag tänkt mig, att denna fråga
kan vinna beaktande. Sedan talar
emellertid Kungl. Maj:t i sina direktiv
om att vissa slag av gemensamhetsanläggningar
ha undersökts i framlagda
eller pågående utredningar eller äro föremål
för offentlig låne- och bidragsverksamhet.
Detta gäller exempelvis
samlingslokaler i föreningslivets tjänst.
Dessa frågor skulle således ställas åt
sidan.

.lag känner mig inte övertygad om
att frågan på denna väg kommer att
bringas till sin lösning. Jag har påpekat
i motionen, och vill ytterligare understryka,
att man ute i våra bygder har
behov av gudstjänstlokaler lika väl som
man har behov av profana samlingslokaler.
Jag måste förutsätta, att även
de sammanslutningar, som ha till uppgift
att ordna gudstjänstlokaler, kunna
ha behov av att anlita den statliga lånevägen.
Jag har därför i min motion
begärt, att en översyn skulle göras av
dessa bestämmelser, så att de religiösa
sammanslutningarna inte komma att stå
i någon särklass i jämförelse med andra
sammanslutningar, när det gäller att få
behovet av samlingslokaler tillfredsställt.

Jag vill, herr talman, sluta med att
yrka bifall till motionen.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr MOSESSON: Herr talman! Jag
kommer inte att ställa något yrkande,
herr talman, utan jag skall endast med
några ord ge mitt stöd åt den tanke,
som fru Boman och hennes medmotionärer
velat fästa riksdagens uppmärksamhet
på.

4 — Andra kammaren!! protokoll 1951. Nr 10.

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Bidrag till anordnande av allmänna samlingslokaler.

Det hade varit önskvärt att bostadskollektiva
kommitténs ordförande, herr
Larsson i Stockholm, varit här i dag,
så att vi kunnat få reda på huruvida
den förmodan, som utskottet här uttalat,
nämligen att denna kommitté kommer
att ägna sin uppmärksamhet åt
denna fråga, verkligen är befogad. Skulle
kommittén anse att ärendet inte ligger
inom den räjong, dör den har sitt
arbete, då anser jag det vara högst
nödvändigt, att denna räjong vidgas.
På detta område finnas nämligen stora
behov, vilka enligt min mening genom
inte alltför revolutionerande åtgärder
skulle kunna tillfredsställas till stort
gagn för landsbygdens folk.

Om vi tänka på de mera exklusivt
kristna sammanslutningarna så vilja de
nog i mycket liten utsträckning — detta
har även påpekats i motionen — vara
med om att acceptera de bestämmelser,
som nu finnas i författningen. En del
av dessa kristna sammanslutningar
skulle emellertid redan nu vara med på
att upplåta sina lokaler, om de finge
garanti för att de, som för tillfället begagnade
lokalerna för konserter, föredrag,
föreläsningar och annat sådant,
inte på något sätt kränkte den idé, som
utgör grunden för lokalägarnas verksamhet.
Dylika sammanslutningar borde
kunna få hjälp eller lån. På samma
sätt förhåller det sig med en del nykterhetsorganisationer,
som även ha ett
verkligt behov av att få sina lokaler
uppsnyggade.

Kammarens ledamöter kunna ju blott
erinra sig det trängande behovet av att
höja hemmens bostadsstandard och
vad som gjorts på detta område. En hel
del fattiga, ideella sammanslutningar
ha inte haft möjlighet att följa med utvecklingen
på detta område. Följden
blir att de människor, som skulle vilja
besöka sammankomsterna i dessa lokaler,
faktiskt draga sig för att gå dit på
grund av de primitiva förhållandena.
Jag hemställer således, herr talman, att
uppmärksamhet verkligen måtte ägnas

åt detta spörsmål. .lag undrar om inte
statsmakterna härvidlag också skulle
kunna tänka sig en differentiering av
sin välvilja såtillvida, att om en sammanslutning
förklarade sig vara villig
att öppna sin lokal för allmännyttiga
ändamål men inte för vilka ändamål
som helst, så skulle en sådan sammanslutning
få ett bidrag, som vore uträknat
efter en lägre skala än det bidrag
som lämnades åt andra organisationer,
som äro beredda att hålla sina lokaler
öppna utan denna inskränkning.

Med dessa ord anhåller jag, herr talman,
ännu en gång att uppmärksamhet
ägnas åt denna sak. .Tåg har intet yrkande.

Herr GUSTAFSSON i Borås: Herr talman!
Jag skall inte taga kammarens
uppmärksamhet i anspråk många minuter.
Om motionären hade yrkat på
något mer revolutionerande än en översyn
av bestämmelserna i Kungl. Maj :ts
kungörelse nr 354 av år 1945, så skulle
jag ha varit mer än tveksam. Det är
sant att formella hinder — som det heter
— inte finnas för att även religiösa
sammanslutningar skola kunna komma
i åtnjutande av de lån, som stadgas i
kungörelsen. Men det villkoret finns
också stadgat, att lokalerna — som det
ordagrant heter — skola opartiskt och
i skälig omfattning hållas tillgängliga
för föreningslivet. Denna formulering
utestänger ju i realiteten de religiösa
organisationerna från alla möjligheter
att söka lån. Åt formuleringen kan ju
givas en mycket vid tolkning, men det
kan ju inte bli tal om att en kyrkolokal,
som byggts och invigts för religiöst
arbete, skall upplåtas för profana ändamål
annat än i vissa undantagsfall
— kanske man kan säga i exceptionella
fall. Redan nu upplåtas sådana lokaler
i viss mån till andra ändamål än religiösa,
t. ex. som skollokaler och i vissa
fall som sjukhus.

Jag vill dock, herr talman, erinra om,

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

Öl

Bidrag till anordnande av allmänna samlingslokaler.

alt det arbete som de kristna församlingarna
nu utföra inte begränsas till
enbart predikningar. Det har vuxit
fram en ungdomsverksamhet efter mycket
modernt mönster. Det skulle inte
ett ögonblick falla mig in att ta kammarens
tid i anspråk för att närmare
tala om detta. Vi tala dock här i landet
om fritidsproblem och vad man skall
göra för ungdomen för att komma till
rätta med dessa problem. Jag tror att
vi kunna säga, att många unga människor
just genom den kristna verksamheten
fnnnit en replipunkt för det arbete,
som man önskar hålla på med.
Vi ha här ett omfattande studiearbete
med korrespondenskurser och studiecirklar.
Slöjdlokaler finnas, där unga
människor kunna få utlopp för sina intressen
i den vägen. Även flickorna få
undervisning i slöjd. Man har språkkurser
och en hel del annat. Det är
kanske inte ur vägen att i detta sammanhang
påpeka just detta. Jag vill med
detta ha sagt, att den ungdomsfostrande
gärning, som på detta sätt utföres, bör
inte mötas med någon skepsis. Det rent
kristna arbetet behöver jag inte säga
någonting om i detta sammanhang. Jag
viil dock påpeka, att den unga människan
behöver bygga sitt liv på den
grund, som bergspredikans lära har
att ge.

Nu har utskottet sagt, att detta ärende
torde komma att behandlas av bostadskollektiva
kommittén. Jag har just i
dag läst igenom direktiven för denna
kommittés arbete. Jag har väldigt svårt
att få in just denna fråga under kommitténs
direktiv, sådana de utformats
av chefen för socialdepartementet. Men
det kan hända, att det är möjligt att
dessa direktiv innefatta även den nu
förevarande frågan och att således
kommittén kommer att upptaga detta
ärende till behandling. Under sådana
förhållanden skulle allt vara gott och
väl. Jag skulle väl knappast behöva
säga, att jag för min del inte har den
minsta önskan, att man från frikyrko -

rörelsen skulle taga ett steg i riktning
mot ett beroendeförhållande till staten
på detta område.

Herr talman! Jag vill sluta med att
säga att jag utgår ifrån, att det är riktigt
vad utskottet här sagt, nämligen att
bostadskollektiva kommittén kommer att
behandla detta ärende. Det vore tacknämligt,
om man i så fall ville bedöma
denna fråga från motionärernas synpunkter.
Jag har intet yrkande utan
har bara velat påpeka dessa förhållanden.

Herr DICKSON: Herr talman! Jag instämmer
i vad fru Boman nyss anfört.
Utöver detta skulle jag vilja tillägga,
att vi nu synas leva i en alltmer materialistiskt
betonad värld. Samhällsmoralens
utveckling är i många stycken
mymket oroande. Det vore då, tycker
jag, befogat, att man från riksdagens
sida sade ifrån och underströk, att även
de andliga och religiösa värdena ha sin
plats i samhället och att de intressen,
som ligga på det planet, inte böra sättas
i efterhand jämfört med de mer profana
intressena.

Herr talman! Jag har bara velat göra
denna observation och i övrigt instämma
i fru Bomans yrkande om bifall till
föreliggande motioner.

Herr PETTERSON i Degerfors: Herr
talman! Jag vill bara med några ord
bemöta en del påståenden. Det har sagts
i debatten att de religiösa intressena
ställts i särklass. Det är ingalunda på
det sättet. Om de religiösa intressena
stå i särklass, är detta beroende på att
de ställt sig där själva. Förordningen
om statsbidrag till samlingslokaler säger
bara, att lokalerna skola upplåtas
till allmänheten i skälig omfattning. Det
är ju också alldeles naturligt, att det
måste vara på det sättet. Vi behöva bara
taga som exempel, att det på en viss ort
ute på landsbygden inte finns någon
samlingslokal. Om man nu där söker
anslag för att bygga en bygdegård, ett

52 Nr 10. Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall
i arbete m. m.

föreningshus eller ett folkets hus, få naturligtvis
alla komma med, även de religiösa
intressena.

I utskottsutlåtandet ha vi hänvisat till
denna bestämmelse i förordningen.
Dessutom ha vi sagt, att det inte föreligger
några formella hinder för de religiösa
sammanslutningarna att komma
i åtnjutande av statligt bidrag till samlingslokaler,
under förutsättning givetvis
att de inordna sig under gällande
bestämmelser. Icke förty föreligger det,
som herr Gustafsson i Borås nyss påpekade
och även herr Mosesson och fru
Boman, vissa problem, nämligen att de
religiösa intressena givetvis inte vilja
att deras lokal skall upplåtas för exempelvis
dans. Vi förstå de religiösa på
den punkten. Men därför ha vi också
ansett, att denna fråga bör tagas upp
till behandling inom den kommitté som
vi hänvisat till i utlåtandet. Direktiven
äro enligt vår uppfattning så utformade,
att kommittén bör ha möjlighet att pröva
detta ärende i ett vidare sammanhang.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan i den föredragna punkten
dels ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri, som
följde av bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 45—50.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 51.

Statsverket åliggande, av andra medel
ej utgående ersättningar i anledning av
olycksfall i arbete m. m.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln,
punkt 76, föreslagit riksdagen att

dels medgiva att tillfälliga ersättningar
till av silikos drabbade arbetstagare
måtte få utgivas under budgetåret
1951/52 enligt samma grunder som
under innevarande budgetår samt att
åt personer, vilka i anledning av olycksfall
som inträffat eller sjukdom som
yppats under åren 1941—1948 vore berättigade
till sjukpenning eller livränta
enligt förordningen om olycksfalls- och
yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare
in. fl. eller förordningen om
olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt fångar in. fl., måtte för tiden
fr. o. m. den 1 juli 1951 tills vidare få
utgå sådan dyrtidskompensation, att
beloppen av nämnda förmåner uppginge
till vad som skulle hava utgått,
därest den i förordningarna fastställda
maximigränsen för inkomst — 1 764
kronor — höjts med 40 procent;

dels ock till Statsverket åliggande, av
andra medel ej utgående ersättningar
i anledning av olycksfall i arbete m. in.
för budgetåret 1951/52 anvisa ett förslagsanslag
av 3 350 000 kronor.

I en inom andra kammaren av herr
Dahlgren väckt motion (II: 297) hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
höja de tillfälliga ersättningar som utginge
till av silikos drabbade arbetare
till 1 400 kronor under budgetåret
1951/52 samt att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära utredning
om åtgärder för hindrande av silikosens
spridning.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen II: 297,
såvitt nu vore i fråga, medgiva att tillfälliga
ersättningar till av silikos drabbade
arbetstagare måtte få utgivas under
budgetåret 1951/52 enligt samma
grunder som under innevarande budgetår; b)

medgiva att åt personer, vilka i
anledning av olycksfall som inträffat

Onsdagen den 14 mars 1951 fm. Nr 10.

Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall
i arbete m. ni.

eller sjukdom som yppats under åren
1941—1948 vore berättigade till sjukpenning
eller livränta enligt förordningen
om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt tvångsarbetare m. fl.
eller förordningen om olycksfalls- och
yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl.,
måtte för tiden fr. o. in. den 1 juli 1951
tills vidare få utgå sådan dvrtidskompensation,
att beloppen av nämnda förmåner
komme att uppgå till vad som
skulle hava utgått, därest den i förordningarna
fastställda maximigränsen för
inkomst — 1 764 kronor — höjts med
40 procent;

c) till Statsverket åliggande, av andra
medel ej utgående ersättningar i anledning
av olycksfall i arbete m. m. för
budgetåret 1951/52 anvisa ett förslagsanslag
av 3 350 000 kronor;

II. att motionen 11:297, i vad den
avsåge åtgärder för hindrande av silikosens
spridning, icke måtte til! någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Herr DAHLGREN: Herr talman! Jag
har, i anledning av förslaget i femte huvudtiteln
angående tillfälliga ersättningar
till av silikos drabbade arbetare,
väckt en motion som utmynnar i att ersättningsbeloppen
få en sådan storleksordning,
att de arbetare det här gäller
verkligen kunna få nytta därav. Samtidigt
har jag hemställt om utredning för
skapande av effektivare bestämmelser
som ett skydd för arbetarna mot denna
synnerligen lömska sjukdom. Utskottet
yrkar avslag under motivering, att den
pågående översynen skall avvaktas, innan
man tar ställning till ersättningsbeloppens
storlek.

Beträffande bestämmelserna erinrar
utskottet om kungörelsen den 6 maj
1949, nr 211, om läkarundersökning och
läkarbesiktning til! förebyggande av
vissa yrkessjukdomar. Enligt dessa be -

stämmelser får arbetstagare användas i
silikosfarligt arbete endast om han vid
läkarundersökning befunnits icke förete
sjuklighet eller svaghet, som kan anses
göra honom särskilt mottaglig för
den med arbetet förbundna hälsofaran.

Ja, det är nog gott och väl att det finns
bestämmelser för att hindra sjukdomars
spridande. Jag har i min motion ej bestritt
detta, men jag har yrkat på att bestämmelserna
skulle göras effektivare
för att hindra det förhållande, som är
rådande i alldeles för många fall, att
hänsynslösa arbetsgivare tillåtas tillhandahålla
undermåliga arbetslokaler
med stor risk för de arbetande att ådraga
sig sjukdomen. Vi ha nämligen i detta
land ännu en rad kapitalister, som låta
profitintresset gå före intresset av omsorg
över människomaterialet. Det skall
dock inte förnekas, att det på senaste
tiden skett en förbättring i fråga om
arbetslokaler, men ännu återstår det
mycket att göra på detta område.

Jag har haft möjlighet att taga del av
vissa undersökningar, som gjorts bland
arbetare, anställda vid gjuterier och
vissa gruvor. På den arbetsplats, där jag
själv är anställd, ha sedan 1944 konstaterats
trettiofem fall av silikos, nämligen
1944 ett fall, 1945 fem, 1946 två,
1947 sex, 1948 sex, 1949 två samt 1950
tretton fall. Av dessa trettiofem fall ha
således inte mindre än tretton inträffat
under det gångna året. Vad som här bör
noteras är att dessa tretton tidigare undersökts
utan att då ha haft sjukdomen.
Att man 1950, således två år efter den
nya arbetarskyddslagstiftningens ikraftträdande,
kan konstatera denna väldiga
ökning i antalet sjukdomsfall inte bara
vid de nu berörda arbetsplatserna utan
även vid andra, har givetvis vissa orsaker.
Detta tyder på att sjukdomen alltmer
sprides trots vissa försök att motverka
den, eller också kan det tyda på
att sjukdomen inte framträder förrän
efter en ganska lång lid. Av de trettiofem
fallen ha aderton överflyttats till

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycks fall

i arbete m. in.

annat arbete, en skadad har pensionerats,
tre skola eventuellt överflyttas, under
det att tretton stycken silikosskadade
stå kvar i det farliga arbetet.

I ett litet gjuteri i Göteborg med tjugu
anställda äro inte mindre än fem stycken,
d. v. s. fjärdedelen av arbetsstyrkan,
silikosskadade. I den utredning,
soin företagits av gjutarförbundet bland
järnbrukens gjuterier, framgår bl. a.,
att vid Bofors gjuteri aderton stycken
anställda undersökts, varvid det befunnits
att samtliga aderton hade silikos.
I Surahammar har man undersökt sex
arbetare. Samtliga ha befunnits skadade
av silikos. Risk föreligger dessutom för
att ytterligare femtiofyra arbetare bli
skadade av silikos. Man har överflyttat
fyra arbetare. Vid Domnarvet ha
tjuguåtta arbetare befunnits skadade av
silikos. Man har överflyttat sju arbetare.
I Hagfors har man undersökt sex
arbetare och av dessa befunnos två skadade
av silikos. Ingen av dessa arbetare
har överflyttats till andra arbeten.

T de nio avdelningar inom järnbruken,
där undersökningarna gjorts och
där mer än 800 arbetare äro anställda,
visar det sig att silikosfallen utgöra 7,4
procent av de berörda arbetarna samt
att misstänkt silikos konstaterats hos
7,1 procent. För dessa nio avdelningars
del utgör antalet fall med konstaterad
silikos 63, medan misstänkt silikos förekommer
i 58 fall eller sammanlagt 121
fall. Av dessa 121 ha 33 överflyttats till
annat riskfritt arbete. Bara dessa exempel,
som givetvis kunna mångfaldigas
från andra arbetsområden, där risk för
silikos finnes — jag vet att även stenarbetarna
utsättas för denna risk —
tala sitt tydliga språk om vilket hot mot
folkhälsan denna farliga sjukdom utgör.
Det lilla antalet överflyttade arbetare i
förhållande till antalet sjuka understryker
nödvändigheten av att någonting
göres, att åtgärder vidtagas för att hindra
en ogynnsam utveckling av silikosrisken.

Jag har i min motion angett, att en
av de största anledningarna till att överflyttningen
till riskfritt arbete för en silikosskadad
inte kommer till stånd i den
omfattning den borde, är beroende på
att bestämmelserna om ersättningarna
inte fylla den uppgift departementschefen
åsyftat, då han sagt att de skulle
avse den inkomstminskning som sjukdomen
numera medför. Det är ju givet,
att de arbetare det här gäller och som
i de flesta fall äro yrkesvana med mångårig
anställningstid inte gärna lämna ett
arbete med topplöner för att taga ett
annat med avsevärt lägre inkomst. Fn
förlust i inkomst på i runt tal 50 kronor
per vecka kan ju inte gärna kompenseras
med ett statsbidrag på maximalt
14 kronor per vecka. Även om en
arbetare är sjuk, så måste han ju dock
leva, och förutsättningen för detta är
som bekant medel till livsuppehället, vilket
ju alltid behövs inte minst i den dyrtid
vi nu genomleva. Men en silikosskadad
behandlas som en partiellt arbetsför
i många fall och erbjudes arbete som
städare eller därmed jämställt, vilket
medför en avsevärd minskning av inkomsten.
Ett sådant arbete betraktas
inte av arbetsgivarna som något produktivt
och betalas följaktligen synnerligen
dåligt. Det är ju så, att arbetsgivarna
vilja räkna på en så stor förtjänst
som möjligt på varje arbetare. När en
duglig arbetare, hur skicklig han än är
och hur länge han än varit anställd, inte
längre är kapabel att utföra sitt arbete,
blir han obönhörligen degraderad i lönehänseende.

Inför de faktiska förhållanden, som
äro rådande, har jag yrkat på en fördubbling
av de tillfälliga ersättningar,
som nu utgå, samtidigt som jag begärt
utredning om åtgärder för hindrande av
silikosens spridning. Följer riksdagen
nu utskottets hemställan, måste man
räkna med en fortsatt utveckling på
detta område efter samma linje som tidigare,
vilket betyder att antalet silikos -

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

Ersättning för skador vållade av personer som avvikit från vissa anstalter.

skadade, som bli kvar i det farliga arbetet,
oavbrutet ökas.

Den kungörelse utskottet åberopar
som argument för sitt avslag på utredning
om åtgärder anser jag inte täcker
det behov som här föreligger. Att nian
sedan inom arbetarskyddsstyrelsen och
yrkesinspektionen undersöker möjligheterna
att förhindra uppkomsten av
silikosen är givetvis bra i och för sig.
Ett ofrånkomligt faktum är emellertid
också att det behövs en omedelbar ökning
av ersättningsbeloppen, om man
över huvud skall tyckas få de skadade
att lämna sitt farliga arbete. Likaså tarvas
det effektivare bestämmelser i fråga
om de skyddsåtgärder, som kunna anses
vara erforderliga i kampen mot denna
sjukdom. Den motion jag inlämnat
förrycker inte på något sätt de utredningar,
man här åberopar för avslagsyrkandet
på motionen. Jag hemställer
därför om bifall till min motion.

Herr BOMAN i Kiervd: Herr talman!
Jag inskränker mig till att endast yrka
bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i förevarande punkt dels ock på
bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som föreslagits i
den i ämnet väckta motionen 11:297;
och fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Dahlgren begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
51 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill. röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i motionen
II: 297.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan i punkten 51.

Punkterna 52—70.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 71.

Ersättning för skador vållade av personer
som avvikit från vissa anstalter.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln, punkt
100, föreslagit riksdagen att till Ersättning
för skador vållade av personer,
som avvikit från vissa anstalter, för budgetåret
1951/52 anvisa ett förslagsanslag
av 45 000 kronor.

I två likatydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Cussel och Lundqvist (1:251)
och den andra inom andra kammaren
av herr Braeonier och fru Hellström
(II: 255), hade hemställts, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte med beaktande
av i motionerna anförda synpunkter
framlägga förslag om en definitiv reglering
av statens ersättningsskyldighet till
personer vilka lidit skada genom åtgärd
av vid sinnessjukhus eller vissa
andra anstalter intagna.

Utskottet hemställde i denna punkt,

a) att riksdagen måtte till Ersättning
för skador vållade av personer som avvikit
från vissa anstalter för budgetåret
1951/52 anvisa ett förslagsanslag av
45 000 kronor;

b) att motionerna 1:251 och 11:255

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Social upplysningsfilm.

icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade vid punkten avgivits
av herr Mannerskantz, fröken .1 ritt
ersson samt herrar Jansson, Skoglund
i Doverstorp, Ståhl och Staxäng, vilka
ansett, att utskottet under b) bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 251 och II: 255 i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva tillkänna vad
reservanterna i motiveringen anfört.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

BIRKE: Herr talman! Det har i
år väckts vissa motioner om ersättning
för skador, vållade av personer som varit
intagna i men avvikit från vissa anstalter.

Sedan 1948 har det utgått ett visst anslag,
som fördelats efter provisoriska
bestämmelser. Nu anse reservanterna
under denna punkt, att man bör få definitiva
bestämmelser angående regleringen
av dylika skador. Reservanterna
tycka, att det är alldeles uppenbart, att
staten skall stå för alla dessa kostnader.
Är det så att staten finner det lämpligt
och riktigt att de här ifrågavarande personerna,
som äro intagna på vissa anstalter,
skola få en relativt stor frihet,
då måste staten också räkna med att
dessa interner kunna komma att rymma
från anstalterna och i samband därmed
åstadkomma skadegörelse på enskild
egendom. En annan synpunkt på denna
fråga är att staten kanske av kostnadsskäl
inte finner det lönt att ha tillräcklig
bevakning på dessa anstalter.
I samtliga sådana fall måste man emellertid
slå fast, att staten skall stå för de
kostnader som kunna uppkomma. Det
är inte skäligt alt dessa kostnader övervältras
på enskilda personer.

Herr talman! Detta var i korthet reservanternas
motivering. Jag hemställer
om bifall till den under denna punkt avgivna
reservationen.

Häruti instämde herrar Staxäng och
Fagerholm.

Herr PETTERSON i Degerfors: Herr
talman! Jag vill endast yrka bifall till
utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i den
föredragna punkten gjorda hemställan
dels ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri, som
följde av bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets ifrågavarande hemställan.

Punkterna 72—75.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 76.

Social upplysningsfilm.

I enlighet med Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln,
punkt 105, framlagda förslag hemställde
utskottet, att riksdagen måtte till
Social upplysningsfilm för budgetåret
1951/52 anvisa ett reservationsanslag av
30 000 kronor.

Reservation hade vid nu ifrågavarande
punkt avgivits av herr Mannerskantz,
fröken Andersson samt herrar Skoglund
i Doverstorp, Rubbestad och Staxäng,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att Kungl. Maj :ts förslag icke måtte av
riksdagen bifallas.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Såsom
framgår av utlåtandet föreligger
det på denna punkt en reservation.

Kungl. Maj :t har föreslagit att för
framställandet av sociala upplysningsfilmer
skulle för nästkommande budgetår
anvisas ett reservationsanslag av
30 000 kronor. Såsom vi finna av handlingarna
ha några myndigheter, däribland
1950 års besparingsutredning,
haft tillfälle att taga ställning till frågan
om denna verksamhet. Besparingsutredningen
anser för sin del att det
åtminstone inte under nästkommande

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

budgetår bör utgå något ytterligare anslag
och hänvisar till att det vid 1950
års ingång fanns en reservation på inte
mindre än 70 000 kronor, vilket enligt
utredningens mening bör räcka tills vidare.
Statskontoret har samma uppfattning
och framhåller att »i nuvarande
läge här ifrågavarande filmverksamhet
temporärt kan helt eller delvis nedläggas».

I dessa tider, när det på skilda områden
inom statsförvaltningen måste göras
besparingar, bör man väl begagna
den möjlighet som här finns att spara
30 000 kronor. Särskilt med hänsyn till
att det ju finns en reservation på cirka
70 000 kronor, är det väl ganska obefogat
att ytterligare anslå 30 000 kronor
till ifrågavarande upplysningsverksamhet.

Jag skall inte ytterligare ingå på denna
fråga, utan jag vill sluta med att
hänvisa framför allt till de uttalanden,
som gjorts av de besparingsorgan, som
vi ha här i landet och som väl under
den besparingsaktion, för vilken vi nu
ha gått in, böra få litet mera stöd än
eljest.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation, som innebär avslag
på förslaget om ett anslag på 30 000
kronor.

I detta anförande instämde herr St axäng.

Herr BOMAN i Kieryd: Herr talman!
Filmens betydelse i upplysningens
tjänst är väl så omvittnad, att jag inte
nu behöver spilla några ord på den
sidan av saken.

Från början var jag inom avdelningen
inställd på att man skulle, såsom
herr Rubbestad säger, spara 30 000 kronor
och alltså skära bort det begärda
anslaget, men vid närmare övervägande
kom jag till en annan uppfattning, särskilt
som jag under hand fått veta att
Social upplysningsfilm förbereder en
film, som bl. a. behandlar vattenförsörjningen
här i landet, föroreningen av

Social upplysningsfilm.

vattentäkter o. s. v. Då jag i samband
med ett utredningsarbete sysslat just
med dessa frågor och vet vilka oerhörda
problem, som möta vid lösandet av
dessa, så ansåg jag att ifrågavarande
film skulle kunna ha en uppgift att
fylla genom att i någon mån vägleda
och upplysa opinionen på detta område.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Jag
ifrågasätter verkligen om visandet av
en film, som behandlar landsbygdens
vatten- och avloppsfrågor, kan leda till
att dessa frågor lösas på ett bättre sätt
än som annars skulle ha skett. Jag anser
det motiv, som i det avsendet anförts,
vara ganska värdelöst och hävdar att
besparingsåtgärder böra vidtagas även
på den punkt det här gäller.

Herr BOMAN i Kieryd: Herr talman!
Även om vad herr Rubbestad sagt kan
vara riktigt beträffande det avsnitt som
det här gäller, så har filmen som upplysning
och opinionsbildare mycket
stor uppgift att fylla, och det är säkerligen
möjligt att via filmen åstadkomma
stora besparingar.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i denna punkt dels ock på bifall
till den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Rubbestad
begärde likväl votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
76 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Postverkets diligenstrafik.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets i punkten 76 gjorda hemställan.

Punkterna 77—79.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten SO.

Lades till handlingarna.

§ 7.

Anslag till koinmunikationsverken.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
9, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1951/52
under postverkets, telegrafverkets, statens
järnvägars och statens vattenfallsverks
fonder, luftfartsfonden samt vägoch
vattenbyggnadsverkets förrådsfond
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

Postverkets diligenstrafik.

Kungl. Maj :t liade i statsverkspropositionen
under kapitalbudgeten, punkt
4, föreslagit riksdagen att under rubriken
Postverkets diligenstrafik för budgetåret
1951/52 anvisa i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för
den 3 januari 1951 angivna investeringsanslag
å tillhopa 2 600 000 kronor, varav
500 000 kronor avsåges till förvärv av
billinjer.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Mannerskantz (1:252) och den andra
inom andra kammaren av herr Nolin

rn. fl. (II: 351) hade, såvitt nu vore i
fråga, hemställts, att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj:ts förslag om anslag å
500 000 kronor till förvärv av billinjer
för postverket.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
för budgetåret 1951/52 anvisa följande
investeringsanslag, nämligen

a) Garagebyggnader

in. in. .......... 300 000 kronor,

b) Anskaffning av

bilmateriel för diligensrörelsen
. 1 800 000 kronor;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 252
och II: 351, i vad de avsåge förevarande
anslag, till Förvärv av billinjer för
budgetåret 1951/52 anvisa ett investeringsanslag
av 500 000 kronor.

Reservation hade vid punkten avgivits
av herrar Mannerskantz och Staxäng,
vilka ansett att utskottet under II.
bort hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till motionerna I: 252 och II: 351,
såvitt nu vore i fråga, avslå Kungl.
Maj:ts förslag om anslag till förvärv av
billinjer.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr STAXÄNG: Herr talman! Till
detta utlåtande är fogad en serie av
reservationer, där man begär vissa nedprutningar
av de anslag som Kungl.
Maj:t har äskat beträffande de affärsdrivande
verken. Jag vill rent principiellt
framhålla några synpunkter därpå,
innan jag kommer in på de olika
punkter som reservationerna avse.

När reservanterna sålunda ha föreslagit
vissa nedsättningar av anslagen,
har det inte skett på grund av någon
avog inställning till de affärsdrivande
verken utan med hänsyn till den ekonomiska
situation, som för närvarande
är för handen och som ju också i rätt

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

hög grad har präglat Kung!. Maj:ts förslag.
Vi reservanter vilja inte genom
dessa nedprutningar hämma de affärsdrivande
verken i deras verksamhet,
utan vi anse tvärtom att de affärsdrivande
verken böra ha samma möjligheter
att företaga rationaliseringar och att
på bästa sätt betjäna sina kunder som
andra företag inom näringslivet ha. Vi
ha därför ställt oss positiva till sådana
anslag, som ha begärts i syfte att bereda
de affärsdrivande verken möjligheter
till rationaliseringar och förbättringar
av driften. Jag kan nämna att på
en sådan punkt ha de reservanter, som
anmält en blank reservation, t. o. in.
velat gå längre än Kungl. Maj:t. Uet gäller
anslaget till statens järnvägar för
inköp av rullande materiel, framför allt
godsvagnar. Då det emellertid inte förelåg
någon motion på denna punkt, har
man endast redovisat sin mening genom
att anföra en blank reservation.

Vad däremot beträffar sådana punkter,
där det kan påvisas att den utvidgning
av verksamheten, som de affärsdrivande
verken ha begärt, endast avser
sådan verksamhet som i närvarande
stund bedrives på annat sätt — och jag
kan, när jag här begärt ordet beträffande
punkt 4, genast lämna ett konkret
exempel på sådana fall — så ha vi reservanter
inte ansett det nödvändigt att
bevilja något anslag. Vi reservanter avstyrka
bifall till Kungl. Maj ds förslag
om anslag till förvärv av billinjer för
postverkets diligenstrafik därför att det
här gäller ett övertagande av redan befintliga
billinjer och icke något utbyggande
av linjer, där det förut icke bedrivits
någon trafik.

Naturligtvis kan det sägas, att om
postverket får övertaga de billinjer som
man här önskar övertaga, så skulle postverket
kunna förbättra trafiken på linjerna
och alltså betjäna allmänheten på
ett bättre sätt. Men när den statsfinansiella
situationen är så pass bekymmersam
som den för närvarande är, frågar
jag mig om det verkligen är lämpligt att

Postverkets diligenstrafik.

just nu inköpa dessa billinjer. Det är
detta resonemang som varit bakgrunden
för reservanternas förslag, och vi ha
inte alls haft någon önskan att försöka
stoppa den diligenstrafik som postverket
har bedrivit med hjälp av billinjer.
Det planeras ju visserligen en viss omläggning
av denna trafik, men vi reservanter
ha inte med vårt förslag velat ta
avstånd från det sätt, varpå trafiken nu
bedrives. Vi anse endast att det för närvarande
knappast kan vara nödvändigt
att postverket övertager de billinjer, för
vilkas övertagande postverket har begärt
anslag.

Jag ber därför, herr talman, att beträffande
punkt 4 få yrka bifall till den
reservation, som där är knuten till utskottets
utlåtande.

Med hänsyn till att jag här i början
av mitt anförande anlagt en del principiella
synpunkter, skall jag med herr
talmannens tillstånd även säga några
ord om punkt 27. Jag behöver då inte
upptaga kammarens tid med något särskilt
yttrande, när punkt 27 sedermera
skall behandlas, utan kan inskränka
mig till att framställa ett yrkande.

När jag har anslutit mig till den reservation,
som vid punkt 27 avgivits beträffande
det anslag som begärts till
anskaffning och förnyelse av väg- och
vattenbyggnadsverkets förrådsfonds motorfordonspark,
så har det skett från
samma utgångspunkt som jag haft vid
mitt ställningstagande till punkt 4. Vi
reservanter anse att när det gäller vägunderhåll
och vägbyggnader, bör man
i mycket stor utsträckning kunna anlita
privatägda lastbilar. Sådana användas
ju redan i mycket stor omfattning,
och det blir ofta billigare att ordna saken
på detta sätt än om staten skall
hålla sig med egen bilpark. Naturligtvis
bör inte väg- och vattenbyggnadsverket
avhända sig alla möjligheter att ha en
egen bilpark som kan användas för
vägunderhållsarbeten. Det är tvärtom
nog nödvändigt att man har ett visst
antal egna lastbilar för att på det sättet

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Postverkets diligenstrafik.

kunna så att säga kontrollera transportkostnaderna
och få en objektiv utgångspunkt
när man skall ackordera med
ägarna av privata lastbilar.

Men då man alltså här kan i stor utsträckning
använda privata lastbilar, så
bör det vara onödigt att riksdagen för
närvarande går med på det stora anslag
som väg- och vattenbyggnadsverket begärt
och som Kungl. Maj:t föreslagit.
Reservanterna ha för sin del föreslagit
en nedprutning med omkring 2 miljoner
kronor eller från ungefär 7 till 5
miljoner kronor.

Jag har, herr talman, redan vid förevarande
punkt velat lämna denna motivering
för att därigenom kunna rationalisera
debatten och vid punkt 27 endast
behöva framställa ett enkelt yrkande.

Häruti instämde herr Nolin.

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
Herr Staxäng började sitt anförande
med ett principiellt resonemang.
Såvitt jag kunde följa honom i hans
framställning, föreligger det emellertid
inte några större skiljaktigheter mellan
hans uppfattning och den som utskottet
företräder i sitt här förevarande utlåtande.
Det är också att märka, att reservanterna
i fråga om anslagskraven ha
stannat inom samma ram som utskottet
har föreslagit och att det alltså inte heller
i detta avseende föreligger någon
skillnad.

Vad beträffar anslag till postverket
för inköp av billinjer har herr Staxäng
yrkat avslag på det föreslagna anslaget
på 500 000 kronor.

Riksdagen har ju vid flera tillfällen
framfört önskemål om att avlägset liggande
bygder skulle få bättre service
i kommunikationshänseende, och inte
minst gäller detta de postala förbindelserna.
Vi ha inom avdelningen haft tillgång
till en utredning beträffande de
billinjer, som postverket önskar inköpa,
och vi ha kunnat konstatera, att det i

mycket stor utsträckning är fråga om
vad man kan kalla ödebvgdslinjer. Menar
herr Staxäng verkligen att det inte
är klok politik att postverket övertar
sådana linjer? De linjer som det här
gäller ha nämligen i allmänhet så svagt
trafikunderlag, att det finns anledning
befara att verksamheten inte längre
kommer att fortsätta. Det skulle emellertid
vara en kännbar förlust för de bygder,
som beröras av trafiken, om verksamheten
upphörde, och utskottet har
därför vid sitt studium av ärendet kommit
till den uppfattningen, att det är
befogat att ge postverket det anslag som
begärts, så att postverket på ett bättre
sätt än hittills kan tillgodose de krav
på förbindelser som med all rätt kunna
ställas inom berörda delar av vårt land.

Herr Staxäng tog också upp punkt 27,
som avser anslag till väg- och vattenbyggnadsverkets
förrådsfond, och jag
kanske därför får i detta sammanhang
något beröra den frågan.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
hemställt om ett anslag på 4 miljoner kronor
till uppförande av garage och förrådsbyggnader.
Departementschefen har
inte ansett sig kunna helt biträda detta
krav utan har stannat för att föreslå 2
miljoner kronor. Vidare har väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen hemställt om
ett anslag på 7 miljoner kronor för inköp
av motorfordon. Departementschefen
bär som nämnt redan skurit ned
verkets anslagskrav då det gäller förråds-
och garagebyggnader. Nu hemställa
här motionärer och reservanter,
att anslaget till inköp av motorfordon
skall reduceras med 2 miljoner kronor.

Såsom utskottet i sitt utlåtande anfört,
råder för närvarande en betänklig
brist på garagebyggnader, och det måste
väl ändå vara en dålig politik att låta
dyrbara bilar och maskiner stå utan
skydd. Det har därför synts oss i hög
grad berättigat att det sker en sådan
upprustning, att man får tillräckligt
goda förvaringsmöjligheter för maskinparken.
Jag vill också erinra om att un -

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

der innevarande budgetår något anslag
icke har utgått för detta ändamål.

Vad sedan beträffar det anslag på 7
miljoner kronor som reservanterna vilja
skära ned till 5 miljoner, så avser det,
såsom utskottet i sitt utlåtande framhåller,
i stor utsträckning ersättning av
förslitna fordon. Jag tillåter mig att på
denna punkt direkt anföra vad departementschefen
säger om väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
äskande: »Detta belopp
avses huvudsakligen för ersättning
av slopmässiga eller hårt förslitna fordon,
nämligen 190 lastbilar, 110 personbilar
och 50 paketbilar. Därjämte skola
25 paketbilar nyanskaffas.» Man kan
alltså med fog säga, att det här är fråga
om underhåll av den redan befintliga
motorfordonsparken och inte om någon
expansion.

I det sammanhanget kom herr Staxäng
in på den principiella frågan om
arbetenas utförande i verkets regi eller
deras utlämnande på entreprenad. Det
vore lockande att gå närmare in på det
resonemanget, men jag skall inte göra
det, åtminstone inte vid detta tillfälle.
Personligen har jag den uppfattningen
att arbeten på entreprenad böra i stor
utsträckning förekomma på detta område.
De göra det också när det gäller
brobyggande och vägbeläggningar och
även i viss utsträckning när det gäller
vägbyggande. Nu har man, såsom anföres
i reservationen, kunnat spåra en
tendens till förskjutning härvidlag på
det sättet att arbeten i egen regi fått
större omfattning än arbeten på entreprenad.
Detta har sin rätt naturliga förklaring.
Om man ser på anslagen för
t. ex. brobyggande och vägbeläggning
under fyra, fem år, finner man, att där
förekommit dels mycket stora förskjutningar
och dels på vissa punkter mycket
låga anslagsbelopp. Därigenom bär
således denna tendens uppstått, alltså
att en större andel av beloppen gått till
byggande i egen regi. Detta gäller också
i viss utsträckning vägbyggandet; där
bär själva arbetstillståndsgivningen ver -

Postverkets diligenstrafik.

kat hämmande i fråga om möjligheterna
att utlämna arbeten på entreprenad.

Om jag återgår till förskjutningarna
beträffande vägbeläggningar, finner jag,
att åren 1948, 1949, 1951 och nu 1952
ha anslagen varierat mellan 25 miljoner,
15, 20 och 25 miljoner kronor. I
fråga om brobyggnader äro dessa förskjutningar
mycket större. Där ha beloppen
varit mycket låga. År 1947 uppgick
summan till 15 miljoner, året därpå
bara till en tiondels miljon, följande
år utgick intet anslag alls. År 1950 var
beloppet 10 miljoner, och i årets statsverksproposition
äro 21 miljoner upptagna
för ändamålet. Jag vill understryka,
herr talman, att dessa antydda förhållanden
i viss mån kunna förklara
den tendens reservanterna här tyckt
sig kunna utläsa. Vi ha i utlåtandet
sagt, att vi äro på det klara med att
det kan vara fördelaktigt att utlämna
vissa arbeten på entreprenad, och vi
ha även understrukit att så sker i icke
obetydlig omfattning. Slutligen kanske
man i detta sammanhang inte bör underlåta
att erinra om vad vi anfört i
utlåtandet, nämligen att den genomsnittliga
kostnaden per biltimme i allmänhet
är något lägre vid körningar
med verkets egen bil än vid körningar
med lejd.

Herr talman! Med anförande av dessa
synpunkter ber jag 1''å yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr STAXÄNG: Herr talman! Jag vill
bara beröra ett par synpunkter som
framförts av ordföranden i fjärde avdelningen
beträffande postverkets övertagande
av vissa billinjer.

Jag kan nämna att förra året och flera
år å rad ha till detta ändamål utgått
betydligt lägre anslag än det som begärts
i år. Om jag inte minns fel stannade
beloppet vid 200 000 kronor förra
året. Jag är inte säker på att de billinjer,
som det här ansetts som absolut
nödvändigt att överta, icke skulle tra -

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Utvecklingen .av telegrafverkets rörelse.

fikeras i fortsättningen, om statsverket
inte just nu övertog dem.

Beträffande den andra punkten, anslag
till inköp och förnyelse av lastbilparken
inom väg- och vattenbyggnadsverket,
så är det alldeles riktigt som
den förre talaren nämnde, att detta var
i huvudsak avsett till förnyelse av redan
befintlig bilpark. Men då det fortfarande,
trots den prutning som vi tilllåtit
oss föreslå, återstår 5 miljoner kronor
för ändamålet, skulle verksamheten
säkerligen inte lida något men, även
om en sådan beskärning skulle medföra
någon minskning av bilparken.
Det finns nämligen möjlighet att använda
sig av privatägda lastbilar, och
även om man för närvarande kanske
kan hänvisa till vissa kalkyler till förmån
för statsdrift, så är jag säker på
att en sådan måste bli dyrare. Det är
en hel del kostnader som statsverket
måste ikläda sig, som man skulle slippa
ifrån om man använde sig av privatägda
lastbilar.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten 4 gjorda hemställan dels ock
på bifall till den av herrar Mannerskantz
och Staxäng beträffande denna punkt
avgivna reservationen; och fann herr
förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Staxäng begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 4:o)
i utskottets förevarande utlåtande nr 9,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan i denna
punkt.

Punkten 5.

Utvecklingen av telegrafverkets rörelse.

I statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 3 januari 1951
hade under punkten 5 lämnats en redogörelse
för utvecklingen av telegrafverkets
rörelse.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Christenson i Malmö
väckt motion (11:73), vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta anvisa ett
anslag av 300 000 kronor för budgetåret
1951/52 att användas för experimentell
programverksamhet på televisionens
område.

Utskottet hemställde,

I. att motionen II: 73 icke måtte bifallas
av riksdagen;

II. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva tillkänna vad utskottet
i motiveringen anfört.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr CHRISTENSON i Malmö: Herr
talman! Chefen för kungl. kommunikationsdepartementet
har tillsatt en utredning
för att överväga alternativa
lösningar av televisionsverksamhetens
organisation, såväl tekniskt som programmässigt,
samt för att söka bilda
sig en uppfattning om kostnaderna för
olika programtyper och om programmens
lämpliga längd. Utredningens utgifter
skola bestridas med telegrafverkets
driftmedel.

En dylik omfattande utredning är för
visso av nöden när det gäller ett så
nytt och revolutionerande kommuni -

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

kationsmedel i kulturens tjänst som televisionen.
Den motion om anslag till
den experimentella programverksamheten
på televisionens område som har
framlagts är ingalunda avsedd att föregripa
den inventering av televisionens
stora, kostnadskrävande faktorer,
vilket också klart sagts ut i motionen.
Då man har räknat med en relativt lång
utredningsperiod, har det synts mig
som om det skulle vara ändamålsenligt
och till stort gagn för den ifrågavarande
utredningen om en försöksverksamhet
redan nu kunde etableras. Television
är ingen lyxvara som man bör
skjuta ifrån sig.

Det synes vara av stor vikt att smärre,
praktiska programexperiment kunna
ifrågasättas utan avvaktande av utredningens
stora riktlinjer. Genom dylika
praktiska försök kan tidpunkten för regelbunden
programdistribution till allmänheten
med större säkerhet bestämmas.
Man skulle därigenom kunna få
fastare hållpunkter på problemet hur
denna uppfinning, som nu bryter sig
fram och brottas med många svårigheter,
skulle kunna ställas i såväl skolans
som det övriga bildningsarbetets
tjänst. Vi skulle med vår kulturella och
tekniska standard ha kunnat skapa en
plattform, varifrån det planmässiga programarbetet
i större format kunde ha
bedrivits.

Med tanke på vad den inhemska radion
och televisionsindustrien behöver
åstadkomma i fråga om långsiktig planering,
skulle det vara av stor betydelse
att här kunna peka på ett initiativ, som
kunde ha lett till några hållpunkter för
produktionen och möjligheter till jämförelse
med utlandet. När statsutskottet
icke ansett sig böra tillstyrka bifall till
motionen i fråga bör emellertid understrykas
behovet av att televisionsutredningen
med all tänkbar skyndsamhet
behandlar problemen och med förståelse
för det komplicerade programspörsmålet
tillser att experimentprogram
organiseras.

Utvecklingen av telegrafverkets rörelse.

.lag skall i korthet redogöra för televisionens
utveckling i andra länder. Det
första land som hade regelbundna utsändningar
av televisionsprogram var
Storbritannien, där man i slutet av år
1936 tog i bruk en televisionsstation i
London, som jag själv 1939 hade tillfälle
studera. Antalet televisionsabonnemang
i England var 1939 omkring
20 000. År 1950 räknar man med ca
400 000 abonnemang och detta antal stiger
för närvarande med omkring 40 000
per månad. Snabbast har utvecklingen
gått i Förenta staterna. Hösten 1945
voro endast fyra televisionsstationer i
gång. Antalet har under 1950 ökat till
över 100 med ett verksamhetsområde
omfattande över 50 miljoner invånare.

Till belysande av utvecklingen på
mottagarsidan kan anföras, att under
det att i slutet av 1945 endast omkring
10 000 televisionsmottagare hade tillverkats
och försålts till allmänheten,
har antalet i bruk varande apparater
under 1950 uppskattats till omkring 8
miljoner. I Frankrike, Sovjetunionen
och Sydamerika har man regelbunden
televisionsverksamhet, och bland länder
som ha för avsikt att inom den
närmaste tiden påbörja åtminstone
mera ordnad försöksverksamhet må
nämnas Kanada, Nederländerna,
Schweiz, Australien och Mexiko. I
Danmark har televisionsproblemet
kommit ganska långt med en planmässig
programverksamhet och praktiska
experiment med televisionssändningar.
Man har redan byggt televisionssändare
i Köpenhamn och planerar
ett flertal stationer i olika delar
av landet.

Varför har Sverige, som dock betraktas
som en av de ledande nationerna
i världen i tekniskt hänseende, kommit
så långt på efterkälken jämfört med
många andra länder, där television
är var mans egendom? Det kan i det
sammanhanget erinras om att för ett
och ett halvt år sedan begärde Radiotjänst,
att Kungl. Maj:t skulle fatta ett

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Utvecklingen av telegrafverkets rörelse.

principbeslut om anordnande av televisionsprogram
på Radiotjänst. För att
kunna ordna en tillfredsställande programtjänst
inom skälig kostnadsram ansåg
Radiotjänst att en tränad medarbetarstab
var en oundgänglig förutsättning.
Erfarenheterna från andra länder
visa, att utbildning av televisionspersonal
kräver betydligt längre tid än
vad som gäller för den nuvarande rundradion.
Vid olika tillfällen ha således Radiotjänst,
telegrafstyrelsen och televisionsnämnden
starkt understrukit betydelsen
av att programexperiment och
utbildning av personal bör ägnas den
största uppmärksamhet. Man räknar i
fackkretsar med att om anslag till televisionsanläggningar
beviljas under
årets riksdag skulle man i lyckligaste
fall kunna räkna med en reguljär programservice
med några timmars program
för de största tätorterna först år
1955.

Innan frågan nu hinner utredas, remissyttranden
infordras, proposition
utarbetas och riksdagen fatta beslut
kunna vi knappast räkna med någon televisionsverksamhet
förrän någon gång
på 60-talet. Sedan 1947 har en omfattande
experimentverksamhet på televisionsområdet
bedrivits av ett tekniskt
organ, benämnt televisionsnämnden,
med representanter för industrien, tekniska
högskolan, telegrafstyrelsen och
Radiotjänst. Tekniska högskolan har
ställt lokaler och instrument till förfogande,
och ekonomiska bidrag ha lämnats
av olika intressenter. Genom nämndens
försorg har delvis inköpts och delvis
i egen regi tillverkats en del utrustning.
Sålunda har det tekniska
forskningsarbetet fortskridit ganska
långt. Vad kan då den statliga utredningen
komma att syssla med i tekniskt
hänseende?

Herr talman! Om min motion bifalles
skulle experimenten kunna påbörjas
och vi skulle kanske redan nästa år
kunna få en televisionsöverföring av
riksdagens högtidliga öppnande i Riks -

salen. Skolöverstyrelsen har redan vidtagit
åtgärder för att bedriva försöksverksamhet
i undervisningssyfte. Men
framför allt är det av vikt att riksdagen
i detalj kan följa denna fråga, som
enligt min mening är av stor betydelse
för land och folk.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till min motion nr 73.

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
För några år sedan hade jag tillfälle
att se en televisionsutsändning,
och jag måste säga, att jag blev i högsta
grad intresserad och även mycket imponerad,
och alltsedan den dagen har
jag ansett att det skulle vara av värde
att få televisionsutsändning även i vårt
land. Vi ha nu kommit så långt i det
stycket att vi fått en utredning, och en
sådan var ju nödvändig. Det gäller här
mycket stora problem, såväl ekonomiska
som organisatoriska, det gäller
att utforma program m. m.

Nu hoppas jag, herr talman, att vi
inte behöva vara så pessimistiska som
den ärade motionären, herr Christenson
i Malmö, som visst tänkte sig ett
utredningsresultat omsatt i praktiken
någon gång på 60-talet. Jag skall inte
spå om detta, men jag vet inte varför
man skulle behöva vara så pessimistisk
i fråga om resultatet.

Herr Christenson har i sin motion
särskilt understrukit att man, om anslag
beviljas, borde kunna göra några
förberedande undersökningar beträffande
programmen. Som vi anfört i utskottsutlåtandet
ingår det i utredningens
arbetsuppgifter att också syssla med
det programmatiska. Under föredragning
i avdelningen ha vi fått underrättelse
om att man även har möjlighet
att bevilja anslag till detta ändamål av
driftmedel från telegrafverket och att
således en förberedande verksamhet
kommer att fortgå. Det är klart att om
man hade fått ytterligare pengar, som
herr Christenson önskar, skulle man

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

Byggnader och

kunnat komma längre. Men man får här
som på andra punkter begränsa sig, och
jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i punkten 5 dels ock på bifall
till utskottets berörda hemställan med
den ändring däri, som föranleddes av
bifall till den i ämnet väckta motionen
II: 73; och biföll kammaren utskottets
berörda hemställan.

Punkterna 6—13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 14.

Byggnader och anläggningar vid statens
järnvägar.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under kapitalbudgeten, punkt
14, föreslagit riksdagen att till vissa i
statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 3 januari 1951 angivna
byggnader och anläggningar för
budgetåret 1951/52 anvisa investeringsanslag
å tillhopa 52 100 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft ett antal motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Mannerskantz (1:253) och den andra
inom andra kammaren av herrar Nolin
och Nilsson i Bästekille (II: 350), hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att till påbörjandet av ombyggnadsarbeten
på linjerna Karlskrona—Kristianstad,
Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—Växjö
för budgetåret 1951/52 anvisa
ett investeringsanslag å 2 000 000
kronor.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag för budgetåret
1951/52 anvisa vissa närmare angivna
investeringsanslag till bangårdar m. m.;

anläggningar vid statens järnvägar.

II. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 73 och II: 105 till Ombyggnad
till normalspår av linjen Forshem—Lidköping—Håkantorp
med Källby—Kinnekleva
för budgetåret 1951/52
anvisa ett investeringsanslag av 2 000 000
kronor;

III. att motionerna 1:253 och 11:350
icke måtte bifallas av riksdagen.

Reservation hade vid denna punkt
avgivits av herrar Gränebo, Mannerskantz,
Heiding, Lundqvist, Rubbestad
och Johansson i Mysinge, vilka ansett
att utskottet under III. bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 253 och II: 350 till Ombyggnad
till normalspår av linjerna Karlskrona—Kristianstad,
Karlshamn—-Vislanda
och Bredåkra—Växjö för budgetåret
1951/52 anvisa ett investeringsanslag
av 2 000 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr NOLIN: Herr talman! Redan
1946 fattade riksdagen ett principbeslut
att blekingejärnvägarna skulle breddas,
d. v. s. ombyggas från nuvarande
smalspåriga till normalspåriga järnvägar.
Riksdagen anvisade då också 8 miljoner
kronor härför, men anslaget anvisades
på beredskapsstat, då man väntade
att en arbetslöshetsperiod skulle
inträda. Någon sådan arbetslöshet har
ju icke inträtt. Följaktligen har detta
företag fått ligga till sig och stått kvar
på beredskapsstat. 1949 års statsrevisorer
hade emellertid fått sin uppmärksamhet
riktad på dessa järnvägar, och
de gjorde ett mycket positivt uttalande
för järnvägarnas breddning. De ansågo
att järnvägarna voro i ett sådant skick
att det verkligen borde göras någonting
åt desamma för att få dem i ett bättre
skick. Revisorerna ansågo, att de områden
som järnvägarna genomlöpte voro
i mycket stort behov av en förbättring
just i detta avseende.

5 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 10.

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Byggnader och anläggningar vid statens järnvägar.

1950 års riksdag gjorde ju också ett
ganska positivt uttalande. Statsutskottet
uttalade då, att det borde företagas
en förnyad utredning angående dessa
järnvägar och att de eventuellt borde
överföras på ordinarie investeringsstat,
så att på det sättet detta arbete verkligen
komme i gång.

1943 års järnvägskommitté, som fick
anmodan att yttra sig i ärendet, ansåg
också att järnvägarna borde överföras
på ordinarie investeringsstat, så att detta
breddningsarbete, som ju är mycket välbehövligt,
kunde komma i gång.

Det är ju — vilket också statsrevisorerna
påpekat — meningslöst att anskaffa
ny rullande materiel för dessa
banor, om det ändå är nödvändigt att
om några år bygga om dem till normalspåriga.

Nu har departementschefen i år icke
vidtagit någon åtgärd för att göra denna
överföring. Han har ansett att företaget
i fortsättningen kan stå kvar på beredskapsstat.
Han motiverar detta med att
dessa järnvägar ej äro ekonomiskt bärande.
Ja, jag vet ju icke hur det förhåller
sig med den saken. Yad jag vet
är bara att järnvägarna äro mycket hårt
belastade med såväl person- som godstrafik.
Jag finner det mycket egendomligt
om dessa järnvägar icke vore ekonomiskt
bärande nu.

Det är ju så att i synnerhet Blekinge
län är mycket beroende av dessa järnvägar.
Men icke bara Blekinge utan också
stora delar av Kronobergs och Kristianstads
län ha mycket stort intresse
av att det blir någonting gjort av detta
företag. Jag vill bara erinra om en sak,
som också har påpekats av statsrevisorerna,
nämligen att näringslivet i Blekinge
är mycket beroende av dessa järnvägar.
Detsamma är fallet i Kronobergs
och, förmodar jag, i viss mån i Kristianstads
län. Åtminstone i min bygd i södra
Kronobergs län är det alldeles omöjligt
att få någon nämnvärd industri till stånd
på grund av järnvägarnas tillstånd, varigenom
man har att räkna med omlast -

ningar och överföringar, åt vilket håll
man än vänder sig med sitt gods.

Jag vill också erinra om att det här
rör sig om en landsända, där staten icke
har lagt ner någonting på kommunikationernas
tillkomst. Järnvägarna kommo
till på 1870-, 1880- och 1890-talen.
De ha kommit till helt och hållet på initiativ
och bekostnad av landsting, kommuner
och enskilda. Staten förvärvade
dem sedan för en mycket obetydlig penning,
sett mot de pengar som de verkligen
kostat i anläggning. Jag skulle tro,
att om järnvägarna varit kvar i det bolags
ägo som de voro när staten övertog
dem, så hade ombyggnadsarbetet redan
varit i gång och kanske slutfört. Jag var
en tid ledamot av styrelsen för dessa
järnvägar. Jag vet att det var mycket
på tal att då gå in för att bredda dem
till normalspåriga.

Nu har ju utskottet avstyrkt de motioner
i ärendet som ha avlämnats. Jag
beklagar i hög grad detta, men jag förstår
ju att det icke är något att göra åt
det. Jag vill emellertid bara fästa riksdagens
uppmärksamhet på att det här
gäller ett företag, där det i synnerligen
hög grad är behövligt att göra någonting
så att det verkligen kommer att bli
ett resultat i fråga om denna synnerligen
nödvändiga ombyggnad.

Vi ha också motionsvis begärt ett anslag
på 2 000 000 kronor. Det är ju en
mycket obetydlig slant, då det gäller
ett sådant företag. Men vi menade att
det kunde ju ändå vara en summa, för
vilken man kunde få arbetet igångsatt,
i synnerhet när det gällde att ordna
markfrågorna, som ännu icke äro ordnade.
Vi ha också motionsvis försökt
att genom besparingar på andra punkter
anskaffa dessa medel utan att överskrida
huvudtitelns slutsumma. Nu har
ju kammaren i en punkt redan avslagit
dessa motioner, och utskottet avstyrker
dem. Men om de hade bifallits hade det
säkerligen varit till mycket stor nytta
för dessa järnvägsföretag.

Jag skall icke mera orda om detta,

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

Byggnader och anläggningar vid statens järnvägar.

utan jag skall, herr talman, med dessa
ord bara be att få yrka bifall till den
reservation, som är fogad vid denna
punkt av herr Gränebo in. fl.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! Jag var för några ögonblick
sedan inne i första kammaren,
där man håller på att debattera samma
frågor som det här gäller. Jag hann tyvärr
icke stanna där alltför länge, då
jag skulle passa på frågans behandling
bär. Men jag hörde en av de ärade utskottsrepresentanterna
tala om att när
det gällde västgötajärnvägarna var det
mycket stor oenighet om hur man skulle
gå fram med breddningen av järnvägarna.
Det sades att det var fem olika uppvaktningar
som besökt utskottet, och
de ha tre olika uppfattningar. Det är
helt naturligt att det blir så i ett län, där
man kanske får börja tala om upprivande
av vissa järnvägar eller där bara
vissa järnvägar bli breddade eller där
det på annat sätt blir rubbningar i bygdens
liv.

När det gäller denna fråga om västgötabanornas
breddning anser jag för
min del, att frågan är alldeles riktigt
behandlad. Det är ett klokt förslag som
uppgjorts. Det är en järnväg som är fullt
bärig och vars breddning industriens
utveckling gjort nödvändig.

När det gäller oss blekingar och våra
järnvägsförhållanden där nere äro vi
emellertid mycket eniga, och vi ha uppträtt
så enigt som det över huvud taget
varit möjligt på de punkter som herr
Nolin nu har berört. Vi äro naturligtvis
icke otacksamma för att det nu har
gjorts en framstöt igen. såvitt det gäller
de sydöstra delarna av landets järnvägsnät.

Vi som representera Blekinge ha tidigare
gjort försök att främja denna sak
i form av motioner, som väckts och som
vi alla ha skrivit under. Vi ha också
haft kontakt med både den nuvarande
landshövdingen och hans företrädare,

och dessa ha i sin tur kontaktat grannlänen
och försökt att på bästa möjliga
sätt tala om för statsmakterna hur vi
ha det där nere. Vi ha i varje fall varit
på en enda positiv linje. Att vi i år, i
olikhet mot i fjol, icke ha väckt någon
motion beror därpå, att vi ha velat taga
hänsyn till det läge som för närvarande
är rådande. Vi ha icke velat irritera regeringen.
Vi fingo ju löfte om pengar
till järnvägsbreddningen i fjol, och vi
visste att vi skulle få det i år. Det pågår
ju för närvarande där nere ett förberedande
arbete på järnvägen, även om vi
naturligtvis anse, att det icke på långt
när är tillfredsställande, vilket vi vid
flerfaldiga tillfällen påpekat.

Vi diskuterade saken vi också när
riksdagen började. Men, som sagt, då vi
menade att vi icke kunde gagna själva
saken genom att så snart efteråt taga
upp frågan på nytt, beslöto vi oss för att
vänta något år och se.

Herr Nolin i Iremåla nämnde om statsrevisorernas
besök där nere och deras
positiva uttalanden. Det är förståeligt
om vi där nere i Blekinge icke vid något
tillfälle tidigare ansett saken så mogen
för en intensifiering av arbetet som
då vi fingo detta mycket bestämda uttalande.
Det är därför med ledsnad som
jag ser att de dåvarande statsrevisorerna,
herr förste vice talmannen Skoglund
och min ärade partivän på skaraborgsbänken
herr Malmborg, icke i statsutskottet
ha kunnat biträda den reservation
som avgivits. Det är dock ett steg i
den riktningen som man menat vara av
behovet påkallat.

Också på cn annan punkt i denna reservation
är jag något fundersam. Men
jag vill ju säga att det är alldeles klart
att jag kommer att rösta för reservationen
; därom råder ingen tvekan från min
sida. Jag är nämligen litet fundersam
beträffande de pengar som vi skulle
överflytta till järnvägsombyggnaden, ty
de skulle tagas från vissa anslag för anskaffande
av maskiner för vägunderhållet.
Nu är det på det viset nere i vårt län,

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Byggnader och anläggningar vid statens järnvägar.

såsom kartan utvisar och som de flesta
av damerna och herrarna veta, att vi ha
en kustlandsväg, och sedan ha vi vissa
vägar som gå mot norr. Vi få köra i
alla riktningar om vi skola färdas längs
länet och ej kunna anlita kustlandsvägen.
Vi får då köra på mycket svaga och
dåliga vägar, som ibland knappast lämpa
sig för biltrafik. Det är därför för oss
rätt besvärligt. Vi måste säga, att vi äro
mycket angelägna att få bra vägar liksom
att få en ordentlig järnväg.

Utskottet har här pekat på frågan om
marken, varpå järnvägen skall byggas,
såsom en ganska anmärkningsvärd fråga,
ungefär som om det vore alldeles
obekant för utskottet, att man också på
detta område har gjort allt vad som, såvitt
jag förstår, behöver göras. Vi äro
också inriktade på att i samma takt som
järnvägen bygges skola dessa markfrågor
ordnas. Jag kan tala om att markfrågan
redan är klar såvitt gäller sträckan
Hörviken—Sölvesborg. Landstinget
tillsammans med blekingestäderna har
tillsatt en kommitté, som av järnvägsstyrelsen
begärt att få veta, i vilken takt
järnvägsbygget skall fortsätta, för att
landstinget skall kunna anpassa sina åtgärder
efter lämpliga tider och så att
ingenting från landstingets sida skall
försummas. Jag är övertygad om att denna
sak icke på något sätt skali fördröjas.
Vi veta mycket väl, att när denna järnväg
skall byggas om få vi återigen göra
uppoffringar. Det har vi gjort tidigare.
Vi ha fått betala denna järnväg, och vi
ha också fått betala marklösen för den
järnväg vi haft. Vi veta att vi nödvändigtvis
ännu en gång måste uppoffra oss,
och det skola vi också göra. Jag tror att
när det gäller detta spörsmål om markfrågor
så skall det ordnas i samma takt
som byggenskapen där går fram.

Jag skall icke upprepa en hel del av
vad som sagts tidigare om denna frågas
utveckling sedan 1946. Men det är en
liten sak som jag ej kan underlåta att
nämna om, eftersom man i samband med
frågan om västgötabanornas breddning

talat om räntabilitet. Nu har man ju på
alla håll erkänt att järnvägarna där nere
äro nödvändiga. De gå nog bra nu; det
kan jag säga herr Nolin. Men det är
klart, att om man skall satsa ytterligare
40 miljoner kronor och räknar med de
trafikmöjligheter som nu finnas — och
på det viset måste man ju räkna — kommer
det icke att bli lika bärande. Men
vi äro ju övertygade om att när vi få en
normalspårig järnväg så kommer också
vårt näringsliv att bli något helt annat.
Jag kan tala om att det är många industrier
som planerats längs järnvägarna
i Blekinge, men de bli så sällan av. Jag
vill, utan att överdriva, säga, att till 95
procent motiverar man detta med srnalspårsnätet,
som också börjar att i kvalitetshänseende
bli sådant att man knappast
kör riskfritt. Den gamla rekvisitan
är sådan att om det ej sker någonting
kommer det att bli ännu tätare med
olyckor.

När man talar om att det nödvändigtvis
skall vara ekonomiskt lönande, vill
jag säga, att jag i olika sammanhang har
varit med om att tillstyrka väganslag
och andra anslag, där det icke alls varit
fråga om att viss väg eller företag
skulle bära sig rent ekonomiskt utan
där man gjort detta för att främja bygdens
liv och näringslivet i orten. Jag
menar att det är på detta område som
järnvägen där nere har sin allra största
betydelse.

Jag ber, herr talman, med vad jag nu
anfört få säga, alt jag kommer att rösta
för den reservation som avgivits vid
denna punkt. Jag ber att få yrka bifall
till densamma.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr ANDERSSON i Ronneby: Herr
talman! När blekingeutredningen 1938
som en av huvudpunkterna för att höja
Blekinges näringsliv till samma nivå
som landets i övrigt påpekade, att det
var absolut nödvändigt att bygga om

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

Byggnader och anläggningar vid statens järnvägar.

Blekingebanorna till normalspåriga,
väckte det självklart mycket stor glädje
i Blekinge. Men sedan är det en lång
historia, som här rekapitulerats av herrar
Nolin och Johnsson i Kastanjegården
och som jag icke skall uppehålla
mig vid. Emellertid var ju förutsättningen
för riksdagens beslut att vi skulle
få arbetslöshet i landet; därför sattes
arbetet på beredskapsstat. Vi ha sedan
dess fått en helt annan samhällsekonomisk
utveckling. Det är i dag ingen
som för den närmaste framtiden räknar
med arbetslöshet i landet. Den fulla
sysselsättningen kommer, med de medvetna
åtgärder som statsmakterna vidtaga,
troligen att fortsätta i landet. Självfallet
har det på detta sätt blivit en
stark misstämning i länet över att man
sammankopplat denna fråga på detta
sätt. Även om man gjort nödvändiga
förarbeten, frågar man sig, hur många
decennier det skall dröja innan denna
ombyggnad blir verklighet. I Blekinge
hoppas man därför innerligt, att den
positiva inställning, som statsutskottet
visat i sin skrivning, också skall delas
av kommunikationsministern och att
han skall i nästa års ordinarie stat taga
upp anslag, som göra det möjligt att
bedriva banornas ombyggnad i en helt
annan takt än för närvarande.

Statsutskottet har skrivit om markfrågorna.
I riksdagens beslut förutsattes
ju, att markkostnaderna borde betalas
av kommuner och landsting. Det
är ett ganska hårt villkor för en av de
mest eftersatta landsdelarna, men jag
tror att länet är berett att bära sin rimliga
del. Städerna drabbas självklart
hårdast i detta avseende. Givetvis komma
också vissa fordringar alt ställas på
landstinget. Därför ha de fyra städerna
och landstinget tillsammans bildat en
kommitté för att förhandla med järnvägsstyrelsen.
Den kontakt som tagits
borgar för att frågorna bli lösta inom
rimlig tid. Den har i vart fall inte på
något siitt försenat eller förhindrat arbetet,
då ju stakningsarbetet iir verk -

ställt och marken kan tagas i anspråk
när det behövs. Jag tror att, om man
skall tala om räntabilitetssynpunkten,
man självfallet inte bara får räkna med
vad som i dag är gällande och möjligt.
Redan nu äro Blekinge kustbanor en av
de trafikstarkaste järnvägarna i landet.
Företaget mäter sig väl med flera normalspåriga
banor, och om vi kunde få
ökad industrialisering skulle självfallet
räntabiliteten bli helt annorlunda.
Men även om man anlägger stränga räntabilitetssynpunkter
på frågan, kan det
hävdas, att det inte är rimligt att en
landsända eftersättes på detta sätt. Det
är inte så, att de klimatiska förutsättningarna
där nere äro mindre goda i
förhållande till landet i övrigt. Tvärtom
måste de betecknas som mycket
gynnsamma. Då kan man fråga sig, hur
det varit möjligt att detta tillstånd uppkommit,
och då måste svaret bli, att
järnvägarna spelat en avgörande roll.
På längre sikt måste det även ur den
svenska statens synpunkt vara en förmånlig
kapitalinvestering att även näringslivet
där nere kommer i paritet
med landet i övrigt.

Det är kanske inte anledning att nu
belasta kammarens tid ytterligare. Vi ha
som sagt frestat kammarens tålamod
under det sistförflutna decenniet för att
belysa denna för oss alla synnerligen
vitala fråga. Jag hoppas som sagt att
den motion, som Smålands och Skånes
riksdagsmän väckt, skall vinna beaktande.
Man tyckte tydligen på det hållet,
att vi blekingar inte varit tillräckligt
aggressiva, men vi hade faktiskt väntat
att få ännu större förståelse framdeles
för våra synpunkter, om vi läto bli att
i år väcka någon motion. När nu frågan
förts på tal, vilja vi med all kraft hävda,
att detta är för oss nere i Blekinge ett
synnerligen vitalt problem.

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
Det är många järnvägsprojekt som
vänta på sin lösning. Särskilt aktualiseras
frågan om omläggningen från smal -

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Byggnader och anläggningar vid statens järnvägar.

spårig till bredspårig drift. Det har redan
under debatten här påståtts, att utskottet
har varit alltför snävt i sitt ställningstagande;
det borde ha kunnat vara
mera generöst när det gäller att tillgodose
dessa högst berättigade krav. Jag
kan emellertid inte underlåta att i det
sammanhanget erinra om investeringsplanen
för kommunikationsverken. Man
bör se utskottets ställningstagande, menar
jag, mot bakgrunden av denna.

Man finner då att vederbörande verksstyrelser
gjort framställningar om anslag
på sammanlagt 588 miljoner kronor.
Alla verk med undantag för vattenfallsverket
ha fått finna sig i en mycket
hård beskärning. Den uppgår sammanlagt
till 100 miljoner kronor. Departementschefen
anger som investeringsvolym
omkring 488 miljoner kronor.
Inte minst järnvägsstyrelsen har
fått finna sig i en hård justering av
sina äskanden. Järnvägsstyrelsen har
därför ansett sig tvingad att begränsa
dem mycket hårt och har ansett sig
kunna tillstyrka endast ett projekt, som
beräknas vara direkt företagsekonomiskt
motiverat. Det är det där Kungl. Maj:t
föreslår breddning av linjen Forshem—
Lidköping—Håkantorp i Skaraborgs län.
Jag tror man kan säga, att detta projekt
är helt enkelt särpräglat bland alla
de många, som kunna vara mer eller
mindre aktuella. Därför vill jag, herr
talman, i detta sammanhang något belysa
detta projekt. Det knyter direkt
an till industriella intressen, i första
hand till cementfabriken i Hällekis. Den
är redan nu av en betydande omfattning,
men man planerar en stor utbyggnad
av produktionen. Denna industri
tar förnödenheter och råvaror från
västkusthamnar, och den är sålunda beroende
av goda transportmöjligheter
söderut och västerut. Av produktionen
beräknas ungefär 80 procent ta samma
väg söderut och västerut, och det är
därför denna sträcka fått en så stark
motivering. Det hela beräknas, som jag
tidigare antydde, bli direkt räntebäran -

de, och mig veterligt kan man inte säga
detsamma om något annat företag av
liknande art.

Kanske jag, herr talman, några ögonblick
får stanna vid en motion, som
framförts från Skaraborgs län såväl i
denna kammare som i första kammaren.
I denna motion ställes ett annat
alternativ, nämligen breddande av sträckan
Lidköping—Skara—Skövde. Vi motionärer
voro på det klara med att ur
rent företagsekonomisk synpunkt kan
det alternativet inte vara så starkt motiverat
som det alternativ departementschefen
lagt fram. Men jag är fortfarande
övertygad om att sett på lång sikt skulle
detta alternativ bli ekonomiskt bärande.
Vad som då får anses ovedersägligt är,
att ett tillgodoseende av det alternativet,
ett utbyggande av denna sträcka, skulle
på ett annat sätt än det nu av utskottet
förordade vara ägnat att gagna länets
intressen och tillgodose det samlade näringslivets
behov. Inte minst gäller detta
jordbruket. Vi ha både i Skara och
i Götene en omfattande jordbruksindustrien
verksamhet. Vi veta, att alla de
varor som där produceras äro ömtåliga
och att de bristande transportmöjligheterna
på grund av smalspårsnätet
medföra en belastning. Nu har utskottet
i sitt utlåtande i någon mån apostroferat
motionerna. Jag vill här, herr talman,
understryka, att i denna skrivning
säger utskottet, att projektet förtjänar
beaktande, och man understryker även,
att det bör bli en fortsatt ombyggnad
av smalspårsnätet till normalspår, liksom
även förutsattes, att järnvägskommittén,
som behandlar dessa frågor,
kommer att i fortsättningen pröva angelägenhetsgraden
och ägna uppmärksamhet
åt det alternativ som framförts motionsvägen.
Herr talman! Jag skall inte
vidare orda om dessa punkter, men som
motionär i ärendet och som ledamot av
utskott och avdelning har jag haft tillfälle
att ta ställning till spörsmålet och
har därför velat framföra mina synpunkter
på detsamma.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

Byggnader och anläggningar vid statens järnvägar.

Jag vill också med några ord beröra
frågan om blekingejärnvägarnas breddning.
Det har här tidigare redogjorts
för den historien, och jag behöver därför
inte uppehålla mig vid den. Jag vill
bara slå fast, att såväl statsutskottet som
riksdagen intagit en positiv ställning
när det gällt blekingenätets ombyggnad.
Vi skrevo ju senast i fjol därom till
Kungl. Maj :t, som sedan har underställt
angelägenhetsfrågan järnvägskommitténs
prövning. I reservationen anföres
också vad järnvägskommittén på den
punkten yttrat. Man har emellertid inte,
om jag får använda det uttrycket, läst
färdigt. Man erinrar om att kommittén
har sagt, att frågan om en breddning
av blekingenätet borde uppföras på statens
järnvägars ordinarie investeringar
med turordning i princip före övriga
företag och att man kanske får underkasta
räntabilitetskalkylen en justering.
Men som vi i utlåtandet anfört har järnvägskommittén
där ett tillägg. Man framhåller,
att denna ombyggnad är ett omfattande
projekt, som kräver stora förberedelsearbeten.
Under erinran om att
sådana arbeten för närvarande pågå
och att markfrågorna ännu inte hunnit
lösas på av statsmakterna förutsatt
sätt, har kommittén för sin del inte ansett
hinder behöva möta att under förberedelsetiden
genomföra annat angeläget
ombyggnadsarbete av mindre omfattning
utan att därigenom eftersätta och
fördröja ombyggnaden av blekingenätet.

Denna kommitté, som vi få förutsätta
mycket ingående och sakligt har prövat
denna fråga, har icke ansett sig kunna
ställa det kravet att anslag till breddningen
av blekingenätet nu skall uppföras
på ordinarie stat. Man har pekat
på de omfattande förberedelsearbeten
som måste ske liksom också på markfrågorna.
Jag skulle kunna orda mycket
om markfrågorna. Det har här av en representant
för Blekinge sagts, att markfrågorna
inte innebära någon svårighet,
att de i stort sett äro lösta. Men vid en
föredragning på avdelningen, som vi

haft från järnvägsstyrelsens sida, har
det kraftigt understrukits, att markfrågorna
borde lösas på ett bättre sätt än
hittills skett, innan man kan föra upp
detta företag på det ordinarie programmet,
och detta anfördes ju också, som
jag antydde, i järnvägskommitténs yttrande.
Det kan inte bestridas, att om
man kunde forcera åtgärder för markfrågans
lösning, skulle man också skapa
större möjligheter att få detta järnvägsbyggande
uppfört på det ordinarie
investeringsprogrammet.

Till sist vill jag bara påpeka vad som
här redan berörts, nämligen att sedan
två år tillbaka ha förberedande arbeten
förekommit på blekingenätet och att
det på dessa arbeten hittills har satsats
1,5 miljoner kronor. Vi ha vidare i utskottsutlåtandet
understrukit att vi förutsätta,
att departementschefen också
under nästa budgetår kommer att lämna
möjligheter för fortsatta förberedande
arbeten. Man kan ju säga, att skillnaden
inte är så förfärligt stor mellan
de krav som framförts i motionen och
reservationen och dem som skymta i utskottsutlåtandet.
Jag är den förste att
erkänna, att det vore en mycket betydande
framgång för dessa mycket berättigade
intressen, om man kunde få
arbetena på att bredda blekingenätet in
i det vanliga investeringsprogrammet.
Jag vill här bara uttala den förhoppningen,
att det inte måtte dröja för
länge innan vi få möjligheter därtill
och komma i en situation, där vi inte
äro så hårt begränsade i fråga om investeringsmöjligheterna
som vad för
närvarande är fallet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON i Ronneby (kort
genmäle): Herr talman! Jag vill bara
säga till utskottets talesman, att jag hoppas
att mitt anförande inte uppfattats
så att vi påstått att markfrågorna skulle
vara lösta. Jag sade bara, att markfrågorna
inte hindrade ombyggnaden, och

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Byggnader och anläggningar vid statens järnvägar.

jag sade vidare, att städerna och landstinget
valt en kommitté att tillsammans
med järnvägsstyrelsen förhandla om
dessa ting och att vi bara vänta på
järnvägsstyrelsen för att slutföra förhandlingarna.

Herr KARLSSON i Olofström: Herr
talman! Det har under denna frågas behandling
här hållits tre anföranden från
den landsdels sida, som frågan berör.
Jag vill nu tillägga några synpunkter
på vad som redan har berörts i speciellt
en fråga, som vid flera tillfällen
diskuterats av myndigheterna i samband
med frågan om breddningen av
blekingejärnvägarna. Det är frågan om
tillgången på arbetskraft för att utföra
detta ombyggnadsarbete. Jag har mig
nämligen bekant, att man från myndigheternas
sida har hyst och fortfarande
hyser farhågor för att när detta
arbete på allvar skall sättas i gång
detta i praktiken betyder, att en hel
del arbetskraft vid nu befintliga verkstäder,
fabriker och andra arbetsplatser
skulle bli överflyttade till detta
nya arbete, varigenom skulle uppstå en
situation som inte vore direkt angenäm.
Men jag vill påpeka, att för Blekinges
vidkommande — och jag tror mig
kunna säga att i vart fall i viss utsträckning
förhållandet där är analogt med
det i Kronobergs län — finns det en
hel del arbetskraft, som man kan beteckna
som dold. Förhållandet är det,
att i denna landsdel finnas en hel del
småbrukare, som inte ha möjlighet att
få sin utkomst av enbart sina små jordbruk
utan som äro hänvisade till att
söka anställning vid de anläggningsarbeten,
som gång efter annan kunna
yppa sig. Jag skall ta ett litet exempel,
som belyser mitt påstående. Det byggdes
i Blekinge under åren 1946—1948
en kraftstation. Detta anläggningsarbete
sysselsatte cirka 150 man, och jag vet
att när det skulle igångsättas var man
från länsarbetsnämndens sida bekymrad
över problemet att få arbetskraft

till denna arbetsplats. Men det visade
sig, att när arbetet skulle sättas i gång,
fick man flera arbetssökande till detsamma
än man kunde ta emot, och
det framkom, att det här inte var fråga
om någon överflyttning från andra arbetsplatser.
Jag vill tillägga att direktören
för länsarbetsnämnden vid ett
tillfälle förklarade, att det var ingen
som visste varifrån denna arbetskraft
kom, och när detta arbete var färdigställt
var det heller ingen som hade
reda på vart samma arbetskraft tog vägen.
Förhållandena äro sådana där nere,
och detsamma var fallet under krigsåren,
när man under vår- och sommarmånaderna
sysselsatte en hel del
folk vid torvmossarna. Då fick man
där tillräckligt med arbetskraft, och
inte heller då blev det någon överflyttning,
utan det var vad man i denna
landsdel kallar en dold arbetskraft,
som kom fram. Jag är därför övertygad
om att när detta arbete igångsättes på
allvar, det nog skall visa sig att de farhågor
man nu hyser ifrån myndigheternas
sida rörande möjligheten att erhålla
tillräckligt med arbetskraft äro
något för mycket mörkfärgade. Här
finns med all sannolikhet en hel del
arbetskraft att ta upp, som för närvarande
inte är utnyttjad. Detta i all synnerhet
som man kan säga, att det till
största delen, med undantag för vissa
specialarbetare, erfordras grovarbetare
för arbetets utförande.

Jag vill utöver detta endast nämna
ett par synpunkter, som gång efter annan
och även i propositionen ha framkommit.
De röra den ekonomiska bärigheten
av detta företag. Jag vill gärna
medge, att det är svårt för en lekman
att bedöma densamma, men å andra
sidan är det kanske inte alldeles riktigt
att mäta den med de nuvarande förhållandena
som måttstock. Det kan väl
knappast vara god ekonomi för landet
att investera kapital i rullande materiel
med den nuvarande spårvidden, men
detta är sannolikt nödvändigt med hän -

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

Byggnader och anläggningar vid statens järnvägar.

syn till att den materiel som för närvarande
finns är synnerligen försliten.
Man kan utan överdrift säga att det
innebär fara för trafikanterna att åka
med dessa tåglägenheter. Det är inte
ovanligt att det inträffar olyckshändelser
på grund av att materielen är
bristfällig.

Vad så gäller godset uppstå synnerligen
stora svårigheter med de omlastningar,
som i många fall bli nödvändiga.
Det är därför kanske inte så egendomligt
att man numera fraktar en
hel del gods per bil, som annars skulle
gå på järnväg. Det är också helt naturligt
att det genom dessa omlastningar
uppstår förseningar. Jag är därför nära
nog övertygad om att både person- och
godsbefordran skulle öka vid en rationellare
drift på dessa bandelar, och
detta skulle helt naturligt bidra till att
den ekonomiska bärigheten skulle bli
bättre än vad myndigheterna för närvarande
bedöma.

Jag vill sluta med att säga, att vi ha
synnerligen stort intresse av att frågan
löses, och man hoppas i denna landsdel
att det i varje fall till ett kommande år
skall gå att få ett riksdagsbeslut, som
medger att arbetet på allvar kan komma
i gång.

Herr SUNDSTRÖM: Herr talman! Jag
har tillsammans med samtliga andra ledamöter
från Skaraborgs län undertecknat
en motion, och jag skall be att
med anledning därav få säga ett par
ord.

Avsikten med motionen har inte varit
att rikta någon kritik mot det förslag
till breddning av en viss del av
smalspårsnätet i Västergötland, som nu
Ivungl. Maj:t har framlagt förslag om
och som utskottet har tillstyrkt. Motionens
syfte var fastmer att man skulle
tillgodose det ändamål, varmed Kungl.
Maj:t hade motiverat sin framställning,
men därutöver kunna få något litet mera
för en större del av länet.

Utskottet har emellertid vid pröv -

ningen av dessa båda alternativ, som
inte böra betraktas som stridande mot
varandra, funnit att Kungl. Maj:ts förslag
har varit överlägset, och jag skall
inte försöka att på något sätt bestrida
detta. Jag vill tvärtom understryka, att
vi nere i Skaraborgs län självfallet äro
glada över den tacknämliga förbättring
av kommunikationerna, som den nu föreslagna
utbyggnaden innebär. Det föreliggande
förslaget har också så starka
trafikekonomiska grunder, att det ur det
allmännas synpunkt inte innebär någon
direkt uppoffring att genomföra det.
Det är en investering som kommer att
väl förränta sig, och det måste därför
även i dagens situation, när kraven på
investeringsbegränsningar äro mycket
starka, anses vara fullt försvarbart att
genomföra denna utbyggnad.

Jag vill också ta fasta på och uttala
min tillfredsställelse över det uttalande
som utskottet gör när det säger, att utskottet
vid behandlingen av motionen
ingalunda har förbisett, att den i motionen
berörda frågan om en förbättring
av trafikförhållandena i Skara med
omnejd är förtjänt av beaktande. Utskottet
vill inte göra några utfästelser
eller giva några löften — det är ju ganska
förklarligt — men redan detta, att
utskottet betonar betydelsen av att en
sådan utbyggnad kommer till stånd, anser
jag vara en betydande framgång för
strävandena att förbättra kommunikationerna
i länet.

Herr talman! Såsom saken nu ligger
till ber jag att få förklara, med understrykande
av att om man inte får det
bästa bör man vara nöjd med det goda,
att jag inte finner någon anledning att
i nuvarande situation yrka bifall till
motionen.

Herr ANDERSSON i Malmö: Herr talman!
Jag kan mycket väl förstå representanterna
för Blekinge då de önska,
att järnvägarna i Blekinge skola breddas
så snart som det är möjligt, men
frågan iir bur långt man kan tillmötesgå

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Rullande materiel.

krav på investeringar i år. Nu vilja reservanterna
lösa frågan på sitt särskilda
sätt: de vilja plocka över pengarna från
ett verk till ett annat. Av de pengar, som
äro föreslagna att utgå till väg- och vattenbyggnadsverkets
förrådsfond för inköp
av bilar, vilja de plocka över medel
för breddning av blekingejärnvägarna.
Frånsett att det här gäller skilda verk
är det alltså också helt skilda ämnesområden
det gäller. Jag tycker inte att
det förfarandet är riktigt, och jag kan
icke vara med om det.

Om man nu håller sig till järnvägarna
och undersöker möjligheterna till breddningar
inom ramen för investeringsplanen,
är det två järnvägsprojekt som i år
äro aktuella. Man kan kanske säga, att
flera järnvägsprojekt äro aktuella, men
de som för stunden komma i blickpunkten
äro västgötajärnvägarna och blekingejärnvägarna.
Varför komma då
västgötajärnvägarna före? De som ha
studerat utlåtandet veta, att det bara
beror på en enda sak men en mycket
viktig sak, nämligen de väldiga utvidgningar
som skola ske vid cementfabriken
i Hällekis, och då måste man, eftersom
man inte kan investera mera i år,
låta blekingejärnvägarna vänta.

När jag yrkar bifall till utskottets förslag
vill jag därtill knyta en önskan,
som jag har uttalat tidigare, nämligen
att det inte skall dröja alltför länge innan
frågan om en breddning av blekingejärnvägarna
blir så aktuell, att vi
få den på riksdagens bord, så att den
skall kunna lösas så snart som möjligt.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt dels ock på bifall till
utskottets hemställan med den ändring
däri, som följde av bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets nämnda hemställan.

Punkten 15.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 16.

Rullande materiel.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde

Herr KOLLBERG: Herr talman! Jag
skulle bara med ett par ord vilja beröra
vad som ligger bakom den blanka reservation,
som jag jämte sju andra ledamöter
av statsutskottet har antecknat
till denna punkt.

Det innebär ingen överdrift att säga,
att konditionen och storleken hos SJ:s
godsvagnspark tenderar till det katastrofala
om man betraktar de krav, som
ställas på densamma. Den uppfattningen
får man om man läser statsbanornas
egen fortlöpande redovisning på området,
och i den uppfattningen styrks man
ytterligare, om man tar del av det resultat,
till vilket SJ :s överrevisorer nyligen
ha kommit vid en granskning av
förhållandena. Av de ca 36 000 normalspåriga
godsvagnar, som statsbanorna
för närvarande ha, äro närmare 4 000
så ålderstigna, att de inte kunna användas
mer än i begränsad utsträckning,
och järnvägsstyrelsen anser, att de helt
enkelt böra slopas. Över huvud taget har
hela vagnsparken sådan ålder, att det
dagligen förs över nya enheter i förslitningsfarozonen,
och det medför ständigt
stegrade underhållskostnader, överrevisorerna
framhålla, att en genomsnittslivslängd
av ca 35 år för godsvagnar
skulle vara väl motiverad, och om
man utgår från den siffran skulle den
årliga ersättningskvoten vid nuvarande
trafikvolym behöva hållas vid omkring
1 000 vagnar. Emellertid måste man ta
hänsyn till den nyssnämnda faktiska åldern
hos godsvagnsparken, och man
måste därför under flera år framåt räkna
med ännu större återanskaffningsbehov.
Man måste då beteckna det som
anspråkslöst, att järnvägsstyrelsen för
nämnda budgetår begär medel till nyanskaffning
av ca 800 godsvagnar. Dessutom
har man ansett sig nödsakad att

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

äska tilläggsanslag för nu löpande budgetår
för en beställning av ytterligare
1 000 vagnar. Det är alltså en engångsåtgärd,
men det yrkandet har av Kungl.
Maj:t nedskurits till 500 vagnar.

Om man tar hänsyn till vad jag nyss
sade om förhållandena, kan man inte
säga annat än att SJ nödgas röra sig
under ersättningsanskaffningens minimigräns.
Det är uppenbart att bristen
på godsvagnar medför svårigheter för
järnvägsförvaltningen, men de svårigheter
som vållas trafikanterna bli ju av
ännu allvarligare slag — de kunna till
och med vålla avsevärda skador för landets
ekonomi.

Till allt detta kommer eu synpunkt,
som mycket starkt talar för att man
skall göra största möjliga insats medan
det ännu är tid, och det är beredskapssvnpunkten.
En ytterligare skärpning
av förhållandena i världen, förnyade
och vidgade förvecklingar mellan främmande
länder eller vårt eget lands indragande
i sådana förvecklingar skulle
ställa oerhörda krav på den nuvarande
godsvagnsparken, och vi ha ju redan nu
svårt att klara det aktuella behovet.

Jag vill, herr talman, poängtera en
sak i detta sammanhang, nämligen det
förhållandet, att det finns pengar att
täcka de 2 miljoner, med vilket belopp
anslaget till godsvagnsinköp enligt min
mening och de andras, som ha antecknat
denna blanka reservation, borde ha
ökats, och det utan att SJ :s samlade kapitalutgifter
därigenom skulle komma
att överskrida den totalram, som har
förutsatts i investeringsplanen för nästa
år. Jag syftar på en minskning med samma
belopp av anslaget under rubriken
Statens järnvägars biltrafik. Till den
saken återkommer jag senare.

På godsvagnsanskaffningen vill man
spara in, men till inköp av enskilda billinjer
anser man sig kunna bevilja medel.
Jag kan inte förstå, att man inte i
första band bör ge SJ medel, så att de
kunna sköta den trafik, som är deras
egentliga, nämligen järnvägstrafiken.

Biltrafik.

Jag har visat på bristen på godsvagnar
och de följder man kan frukta att den
får för trafikanterna. Genom inköp av
nya godsvagnar får SJ möjlighet att tillmötesgå
de ständigt växande kraven
från trafikanterna, och de nya vagnarna
bli ett tillskott till landets samlade
transportkapacitet. Men om man nu
minskar det tillskottet till materielen
med ett par miljoner och använder
pengarna till att lägga redan i gång varande
bussföretag under SJ, har man i
själva verket för statens vidkommande
gjort samma utgift men icke tillfört landets
trafik någonting alls.

Herr talman! Jag skall som sagt återkomma
till frågan om anslag för inköp
av enskilda busslinjer när den frågan
skall behandlas, men jag har redan nu
på denna punkt velat ge tillkänna min
uppfattning om fördelningen av anslagen
inom SJ:s verksamhetsområde, och
de av mig framförda synpunkterna utgöra
motivering till den blanka reservation,
som jag förut omnämnde.

Jag har icke något yrkande utan vill
endast framföra det önskemålet, att
Kungl. Maj:t framdeles beaktar dessa
synpunkter.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkten 17.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten in.

Biltrafik.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under kapitalbudgeten, punkt
18, föreslagit riksdagen att under rubriken
Biltrafik för budgetåret 1951/52 anvisa
vissa i statsrådsprotokollet över
kommunikationsärcnden för den 3 januari
1951 angivna investeringsanslag å
tillhopa 12 000 000 kronor, varav
2 000 000 kronor avsågos till förvärv av
billinjer.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Biltrafik.

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Petrén m. fl. (I: 22) och den andra inom
andra kammaren av fru Sandström
m. fl. (11:33), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts under
förevarande punkt gjorda hemställan
om anslag till Förvärv av billinjer;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Mannerskantz (I: 252) och den
andra inom andra kammaren av herr
Nolin m. fl. (II: 351), i vilka hemställts,
såvitt nu vore ifråga att riksdagen måtte
dels avslå Kungl. Maj :ts förslag om anslag
å 2 000 000 kronor till Förvärv av
billinjer, dels till Anskaffning av bilmateriel
anvisa allenast 9 000 000
kronor.

Ltskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
till Garagebyggnader m. in. för budgetåret
1951/52 anvisa ett investeringsanslag
av 200 000 kronor;

II. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna 1:252
och II: 351, i vad de avsåge förevarande
anslag, till Anskaffning av bilmateriel
för budgetåret 1951/52 anvisa ett
investeringsanslag av 9 800 000 kronor;

III. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och med avslag å motionerna I: 22
och II: 33 samt I: 252 och II: 351, sistnämnda
båda motioner i vad de avsåge
förevarande anslag, till Förvärv av billinjer
för budgetåret 1951/52 anvisa ett
investeringsanslag av 2 000 000 kronor.

Reservation hade vid förevarande
punkt avgivits av herrar Mannerskantz,
Ohlon, Sundelin, Skoglund i Doverstorp,
Boman i Kieryd, Svensson i
Ljungskile, Rubbestad, Staxäng, Kollberg
och Larsson i Stockholm, vilka ansett
att utskottet under III. bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 22 och II: 33 samt I: 252
och 11:351, sistnämnda båda motioner
såvitt nu vore i fråga, avslå Kungl. Maj ds

förslag om anslag till förvärv av billinjer.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

KOLLBERG: Herr talman! Under
huvudrubriken Biltrafik har Kungl.
Maj :t föreslagit, att till förvärv av billinjer,
som nu drivas av enskilda personer
eller företag, måtte anvisas ett investeringsanslag
av 2 miljoner kronor.
Jag kan inte finna annat än att utskottsmajoritetens
tillstyrkan av bifall till
Kungl. Maj ds förslag innebär en rundhänthet,
som inte står i överensstämmelse
med vad vi i dagens läge ha råd
med. När jag kommer att yrka bifall till
reservationen på denna punkt, alltså
avslag på anslagsyrkandet, vill jag motivera
detta dels med att det inte givits
några som helst skäl för anslaget i fråga
och dels med att starka skäl tala emot
detsamma.

För att inte bli missförstådd vill jag
genast säga, att jag inte har någon principiell
övertygelse om att statsbanorna
inte böra i vissa fall köpa billinjer. Det
kan mycket väl tänkas fall, då sådana
köp äro väl motiverade. En privat bilägare
kan tänkas försumma trafikanternas
intressen eller driva trafiken för
dyrt till trafikanternas förfång, eller en
linjerörelse kan ställa sig för dyr för
en privat innehavare, så att han inte
kan bära de förluster, som äro förenade
med ett upprätthållande på ett sådant
sätt, som ortsbefolkningen eller industrien
i trakten kunna ha rätt att kräva.
Det kan som synes finnas skäl för staten
att köpa billinjer, men det sagda
må vara nog som exempel.

Intet som helst skäl har emellertid
framburits för det anslag på 2 miljoner,
som nu är äskat, och det har inte
ens föreslagits, att det villkoret skulle
fästas vid anslaget, att särskilda och i
princip godkända skäl skulle föreligga
för varje köp för sig. Kungl. Maj:t önskar
bara ett anslag för att låta SJ köpa
billinjer alldeles som om det vore en

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

självklar sak, att staten skall lägga sig
till med enskilda landsvägsbilföretag.
Tanken kunde vara begriplig om riksdagen
tidigare uttalat sig för förstatligande
av landsvägstrafiken, men det
har riksdagen mig veterligt inte gjort,
och frågan har inte alls varit föremål
för diskussion. Alltså finns inte något
sådant skäl. Det är på dessa grunder
jag måste beteckna propositionens förslag
om anslag till inköp av billinjer
såsom varande utan skäl.

I själva verket kunna troligtvis inga
fördelar vinnas med den föreslagna åtgärden.
Det torde inte bli någon ökning
av trafikkapaciteten, om redan i gång
varande företag komma i statens ägo
och under statens ledning i stället för
att fortsätta i sina gamla ägares regi,
ehuru en ökad och förbättrad trafik väl
är det mål, till vilket varje investering
av ifrågavarande slag i dessa tider bör
syfta. I trafiken liksom i all verksamhet
råder i dagens läge brist på arbetskraft
och kapital. En av trafikens viktigaste
kapitaltillgångar är den rullande
materielen. Kan man få fram sådan i
tillräcklig mängd är större delen av svårigheterna
bragt ur världen. Kan det
då vara någon mening med att låta staten
använda medel till trafikinvesteringar,
som i realiteten innebära endast
ett omflyttande av äganderätten men
däremot med största sannolikhet ingen
som helst utökning av trafikmöjligheterna
och ingen förbättring av driften?
Det torde nämligen inte med skäl kunna
göras gällande att de nuvarande innehavarna
av biltrafiklinjer skulle sköta
dessa på ett mindre tillfredsställande
sätt.

Allra mest anmärkningsvärt i detta
sammanhang måste jag ur statsfinansicll
synpunkt finna det om riksdagen
den ena timmen skall spara på anslag
till inköp av godsvagnar åt SJ för att
nästa timme ge samma statsbanor avsevärda
belopp att köpa busslinjer för.
.Tåg har tidigare framhållit den allvarliga
bristen på godsvagnar och den fara

Biltrafik.

för näringslivet, som denna brist innebär.
En insats där hade varit direkt
värdeskapande och värdebevarande,
och dessutom hade den skett på det
verksamhetsområde, som är statsbanornas
naturliga, men där fick känslan för
nödvändigheten att spara på statskassans
medel överhanden. Vad skulle det
då finnas för anledning att nu ge ut
samma belopp till ett ändamål, som dels
ligger vid sidan av järnvägens egentliga
uppgift och dels inte innebär vare sig
skapande eller bevarande av värden?

I verkligheten rör sig det nu föreliggande
förslaget om en detalj i något,
som man har skäl att kalla för en inköpsverksamhet.
År efter år ha lika stora
belopp som det ifrågavarande anslagits
för SJ :s inköp av bussföretag, något år
till och med mera. Inalles har järnvägsstyrelsen
fått disponera 22,5 miljoner
kronor för ändamålet. Dessutom ha
statsbanorna fått över 31 miljoner för
nyanskaffning av bussar till olika trafiklinjer.
Vidare har SJ i samband med
förstatligandet av enskilda järnvägar
förvärvat bussföretag, som i bokföringen
upptagits till ett värde av 11 miljoner.
I sistnämnda belopp är ändå inte
medräknad den formellt fristående biltrafik,
som SJ övertog i samband med
förvärvet av Bergslagsbanan. Där är
värdet av de direkta busslinjerna uppskattat
till 9,4 miljoner. Till allt detta
bär det sist åsyftade bolaget köpt andra
bussföretag för närmare 3 miljoner. Det
är således inemot 80 miljoner kronor
som statsbanorna investerat i busstrafik
på landsvägarna, och det är ingen
obetydlig del av landets alla busslinjer,
som i dag direkt eller indirekt befinner
sig i SJ:s ägo.

Redan det jag nu har sagt innebär
starka argument mot ett bifall till anslagsäskandet,
men därtill kommer ännu
ett skäl av mycket stor principiell betydelse.
I realiteten innebär statsbanornas
successivt genomförda inköp av
busslinjer en sakta skeende socialisering
av denna landsvägstrafik. Jag vill

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Biltrafik.

inte alls gå in på frågan, om en sådan
socialisering är att förorda eller ej —
den frågan liör nämligen inte till saken
— men däremot vill jag framhålla, att
om man skall ge sig in på ett förstatligande
av det område av näringslivet,
som de enskilda landsvägstrafikföretagen
utgöra, bör man i alla fall först
diskutera den saken och komma till
beslut. Skulle ett sådant beslut verkligen
fattas, kunde riksdagen sedan ha
skäl att bevilja medel utan att få tillfälle
att pröva nödvändigheten eller fördelarna
av varje köp för sig. Då bli
statsbanornas bussinköp som åtgärder
till verkställande av statsmakternas beslut
i sin ordning.

Jag måste alltså, herr talman, konstatera,
att det icke förebragts någon
bärande motivering för ett förnyat anslag
på två miljoner kronor för statens
järnvägars inköp av billinjer, men att
starka statsfinansiella och principiella
skäl tala mot ett sådant anslag. Därför
ber jag att få yrka bifall till den vid
denna punkt fogade reservationen av
herr Mannerskantz m. fl.

Häruti instämde herr Staxång.

Fru SANDSTRÖM: Herr talman! Det
är i detta utskottsutlåtande vid den
punkt, som nu diskuterats, väsentligen
två saker, som jag skulle vilja belysa
något närmare.

Det står i utskottsutlåtandet att statens
järnvägars förvärv av billinjer
eller busslinjer har till syfte att rationalisera
driften och bättre tillgodose
den resande allmänhetens trafikbehov.
Sedan följer en annan mening, som
berör SJ:s ansökan om att få trafikera
nya sträckor, och där står det, att det
är helt obetydliga linjeförlängningar
det är fråga om, att den genomsnittliga
längden av de vägsträckor, för vilka
trafiktillstånd erhållits på grundval av
1949 års koncessionsansökningar, uppgår
till allenast 15 km o. s. v.

Herr talman! Jag har här en förteckning
över av SJ hos Kungl. Maj:t

begärda trafiktillstånd under 1949. Det
hela rör sig om 68 begärda tillstånd.
Härtill komma några, som inte äro redovisade
och som jag därför utelämnar.
Av de 68 tillstånden var det bara två,
för vilka SJ icke erhöll koncession, och
de äro ännu ej avgjorda.

Det har också sagts, att det inte alls
är så, att statens järnvägar på något
sätt »hamstrar» busslinjer, utan det är
bara ytterst nödvändiga små justeringar
som företagas. Jag måste säga att
det intrycket får man inte, när man
studerar denna lista på nära 70 begärda
och erhållna tillstånd. Det rör
sig givetvis i stor utsträckning om mycket
små linjer, så små att man ibland
undrar, vad det egentligen skall tjäna
till. Här har man t. ex. en liten vägbit,
där trafiken inte alls satts in, därför
att man väntar på vägförbättringar.
Den anmärkningen finns för ett flertal
sträckor. Vidare ha vi en liten vägbit,
som man fått koncession på och där
man i september började trafiken men
i december lade ned den, därför att
man fann att det var så litet resandeantal.
Man kan ju fråga sig, vad meningen
var med att lägga sig till med
denna linje, när det visade sig att man
inte kunde uppehålla trafiken på grund
av det ringa antalet resande. Det förelåg
här alltså inget trafikbehov.

Sedan ha vi en annan vägstump, där
man inte satt i gång trafiken därför att
vägen inte är färdig. Man är så förutseende
att man begär koncession på
sträckor, där det ännu inte finns väg!
Man kan säga att SJ »hamstrar», men
man kan också uttrycka det så, att SJ
är väldigt förutseende.

Det lustiga med denna förteckning
från 1949 är att av de två linjer man
inte fick koncession på och som ännu
inte äro avgjorda gällde den ena snabbbusslinjen
mellan Sundsvall och Luleå
på 600 km och den andra en linje på
ett annat ställe i landet till en längd
av något över 50 km. När man är så
noga med att framålla, att det här en -

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

dast gäller små linjer och för att visa
detta sätter sig ned och räknar ut medellängden
på dessa vägstumpar, måste
jag säga att det har väldigt liten betydelse
såvida man inte vill framhålla
att det är ingenting att tala om. Även
om man lägger till 650 km och därefter
räknar ut medellängden, blir den
nämligen bara 23 eller 24 km, och man
kan lika väl då säga att det är ingenting,
det är bara vägstumpar på ett par
mil. Ändock inkluderar detta, därest
SJ fått sistnämnda koncessioner, den
linje som går utefter en stor del av
norrlandskusten. Jag tycker inte det är
riktigt att vifta borta saken på detta
sätt.

Beträffande förvärv av billinjer påtalas
i den motion, som jag står för, att
SJ 1949 har inköpt tolv bussföretag.
Studerar man listan på av Kungl. Maj :t
beslutade förvärv för statens järnvägars
räkning av vissa trafikrörelser under
de senaste åren finner man, att
siffran tolv för 1949 har fördubblats
till 24 för 1950. Man finner också, såvitt
jag förstår, att de reservationer,
som finnas i år, måste varit sparade
tidigare, ty om man räknar ihop beloppen
för budgetåret 1949/50 blir det över
1,2 miljoner kronor. Räknar man per
kalenderår i stället för budgetår, blir
siffran för kalenderåret 1950 över två
miljoner.

När man ser på förteckningen över
de under 1950 inköpta företagen, verkar
det som om man i slutet av detta
år var angelägen att köpa så mycket
som möjligt. Man har enbart under december
månad i fjol inköpt icke mindre
än sju bussföretag, och den summa som
man betalat enbart för dessa uppgår
till över 1,2 miljoner kronor.

Man frågar sig vidare, när man studerar
detta, om det verkligen är såsom
man har sagt, att det bara är fråga om
att konsolidera, bara fråga om rationaliseringar
inom trafikområdet. Det är
ett faktum att SJ köper företag över
hela landet, och det är ett faktum att

Biltrafik.

det ibland går till på det enkla och
ganska flärdfria sättet, att man låter
folk i olika delar av landet höra efter,
om busslinjerna äro till salu. Man måste
förstå, hur det här går till. Det finns
naturligtvis tjänstemän hos SJ som vilja
visa sig duktiga och göra sitt bästa att
höra efter hos bussägarna, om deras
linjer äro till salu. Kanske försöker
man även övertala dem. Det har företagits
en undersökning på detta område
inom de privata organisationerna.
Man har helt enkelt i olika landsdelar
begärt att få veta, hur det gick till när
SJ köpte vissa linjer. Här säger man
t. ex. från Kristianstads län, att det var
ett par herrar från SJ, som foro omkring
och togo löfte av samtliga bussägare
att om de vid något tillfälle
skulle sälja, skulle de vända sig till SJ.
De voro mycket noga med att på detta
sätt bevaka SJ:s intressen. Alla torde
dock inte ha varit så snabba och nitiska
som t. ex. en SJ-man i Jämtland, som
— när en bussägare dött — två dagar
efter begravningen hörde efter hos änkan,
om hon inte skulle sälja företaget.
Min spontana reaktion inför detta var
att här ställer sig SJ nästan i paritet
med gravvårdsförsäljarna, som alltid
äro beredda att överfalla de efterlevande
för att få göra en affär. Jag lastar
inte SJ för detta. Det är klart att en
enskild människa kan begå en taktlöshet.
Men det är litet underligt att hitta
det i detta sammanhang.

Det finns också linjeägare som skriva,
att de flera gånger blivit ombedda
att sälja sina företag och att de slutligen
ha gått med på det, nästan pressats
till det. Jag har brev från t. ex.
en person som säger, att sedan SJ hade
ingripit med konkurrens både med
gods- och personbefordran fann han
sig nödsakad att sälja. Om man skapar
en sådan situation, att bussägarna känna
sig nödsakade att sälja, kan man alltid
säga att SJ inte är angeläget att köpa
men att företagarna äro »villiga» att
sälja.

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Biltrafik.

Här har jag ett annat brev som säger,
att SJ tog initiativet till försäljningen.
Det var inte direkt påtryckning,
säger brevskrivaren snällt, men
SJ skulle sätta in en kombinerad buss
vare sig linjeägaren sålde eller inte,
och då var det bäst att sälja o. s. v.

Jag skall inte ta flera stickprov ur
den bunt brev jag har från olika personer,
men jag vill peka på att det är
självklart, att om det ute i hela landet
finns folk från SJ, som gör förfrågningar
om olika busslinjer äro till salu,
blir det ett samlat tryck på liela området
som gör, att bussägarna måste ha
en känsla av att de äro utsatta för ett
visst tryck från SJ.

När denna fråga var uppe i fjol, tilllät
jag mig att peka på att det otvivelaktigt
försiggår en viss socialisering av
landsvägstrafiken, och jag frågade också
hur långt det skulle komma att gå.

Man brukar säga, att statens järnvägar
endast bar en liten del av landets
busspark, bara några få procent, 20
procent eller vad man brukar säga. Det
beror alldeles på hur man räknar. Vid
årsskiftet fanns det inom bussägarnas
organisation 523 företag med 2 569 bussar.
Vid årsskiftet hade SJ 1 764 bussar,
om jag inte minns fel, och jämför
man dessa siffror har ju SJ över 40
procent av bussarna inom det område,
där den privata linjetrafiken ligger.

Sedan skall man komma ihåg, att om
det är något över 7 000 bussar i landet
och det är 4 300 som tillhöra SJ och
företag anslutna till den privata bussorganisationen,
så finns där utanför ett
mycket stort antal bussar, som också
ligga inom den statliga sektorn. Där ha
vi alla de bussar som drivas i SJ :s dotterbolags
regi, där ha vi t. ex. postens
bussar, som också äro statliga men som
jag inte räknar med i detta sammanhang.
Jag har tidigare i dag varit med
om att rösta för att posten skulle få
anslag till inköp av busslinjer. Posten
rör sig inom begränsade områden och
med begränsade anslag, och jag har inte

för min del det minsta att anmärka på
att posten skaffar sig en del linjer inom
de områden, där den bedriver linjetrafik.

När man frågar sig, hur långt SJ eller
staten med statsmakternas godkännande
här skall gå, får man i regel inte
något svar. Det säges alltid att det bara
gäller rationalisering, små justeringar
o. s. v. Jag tillåter mig säga, att jag
tvivlar på att det bara rör sig om så
obetydliga saker.

När man läser ett utlåtande, som
järnvägsstyrelsen i fjol sommar avgav
på begäran av kommittén för norrlandskustens
biltrafik, får man där ett
litet begrepp om hur SJ ser på detta
problem. Kommittén hade begärt att SJ
skulle lägga fram sin syn på hur norrlandskustens
biltrafik skall ordnas, och
det var självklart att SJ ansåg att denna
snabblinje skulle ligga i statens händer.
Det hade ju varit mycket underligt om
statens järnvägar tänkt sig att den
skulle vara privat. Men när man studerar
hur man inom SJ tänkt sig att det
skulle gå till, ser man genast att här är
det fråga om en mycket stor investering
av pengar. SJ räknar bl. a. med
total nyanskaffning av fordon och nya
terminalanordningar. Man räknar med
att över huvud utgå från nyanskaffning.
Det står t. ex. i utlåtandet, att enligt
planen skulle det behövas 17 buss- och
godsstationer, 50 bussar, 20 lastbilar,
30 godssläpvagnar o. s. v. Allt detta
blev mycket pengar, när det kostnadsberäknades
1949. Det kostar naturligtvis
mycket mera i dag.

I och med 1952 års utgång utgår koncessionen
för det privata konsortium,
som driver snabblinjen mellan Sundsvall
och Luleå. Det kanske kommer att
bero på den nyssnämnda kommittén
hur det kommer att bli då. I det yttrande
som jag här citerat ur tidigare,
räknar SJ med att inte bara överta
snabbillinjen utan också med att köpa
upp alla bilinjer som finnas inom den
ravon, som stambillinjen trafikerar.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

Man säger också, att det nog kommer
att bli ganska lätt att »samordna» linjerna.
Det är klart, att om staten får
en sådan dominans på detta område
utefter hela den norrländska kusten,
komma de privata sedan att sälja nästan
utan någon som helst direkt påtryckning.
Men man bör ju då göra klart för
sig vad det är som ligger bakom deras
lust att sälja.

Att statens järnvägar eftersträvar en
dominans på detta område tror jag inte
man kan komma ifrån. Jag måste för
min del nu som i fjol säga, att denna
utveckling kommer att bli olycklig,
även om man kan peka på en del fördelar
i form av rationalisering o. dyl.
I dagens läge kan man ju också tycka
— och det var ju också herr Kollberg
inne på — att man inte skall investera
pengar där det inte gäller att nyskapa
någonting utan bara att övertaga redan
befintliga företag, som i stort sett rätt
bra sköta sina uppgifter. Det är klart
att man kan säga, att det finns trafikanter,
som vilja att staten skall övertaga
dylika trafikföretag. Men var kan man
inte träffa trafikanter, som anse nästan
a priori, att statsdrift är bättre än privat
drift.

Herr talman! Med det anförda har jag
endast velat fästa uppmärksamheten på
de här citerade meningarna i utskottsutlåtandet
och ber att få yrka bifall till
reservationen.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Det anförande, som herr Kollberg
nyss höll, uppkallar mig till en
gensaga, som kanske inte bara kommer
att gälla billinjerna. Då han tog upp
frågan om våra trafikmedel över huvud
taget, om deras ställning i samhället, om
den betydelse de ha och de besparingar,
som kunna vinnas därest man investerar
tillräckligt med kapital i dem, ser
jag mig tvingad att sätta in det hela i
sitt större sammanhang och med ut -

Biltrafik.

gångspunkt därifrån göra några reflexioner.

Herr Kollberg nämnde också någonting
om beredslcapssynpunkten. I anslutning
därtill vill jag bara nämna, att
beredskapssvnpunkterna och exportsynpunkterna
kämpa mot varandra när
det gäller våra kommunikationer. De
draga åt var sitt håll. Ur beredskapssynpunkt
tvingas vi i nuvarande läge
att ge prioritet åt försvaret och civilförsvaret
jämfört med kommunikationsväsendet.
Ur exportsynpunkt är det å
andra sidan angeläget att såvitt möjligt
förbättra kommunikationerna. Därigenom
förbilligas ju kostnaderna för de
transporter, som i anslutning till exporten
måste äga rum.

Vid en jämförelse av investeringarna
för detta och nästa budgetår måste vi
blicka tillbaka på det senast förflutna
budgetåret, som är det enda vi ha praktisk
kunskap om. Under budgetåret
1949/50 uppgingo affärsverkens investeringar
till i runt tal 456 miljoner kronor.
Detta belopp beräknas nu öka till
488 miljoner kronor under innevarande
budgetår, och för nästa budgetår förutses
ungefär samma investeringssumma.
För väginvesteringarnas del utgjorde investeringsutgifterna
budgetåret 1949/50
86 miljoner kronor. Beloppet beräknas
ökat till 110 miljoner kronor innevarande
budgetår, och samma belopp förutses
för nästa budgetår.

Vi veta ännu inte, om det verkligen
skall lyckas att öka affärsverkens investeringar
till det belopp, som nämnts
för innevarande budgetår. Det finns
emellertid, det vill jag understryka, redan
nu tecken som tyda på att vi åtminstone
på vissa områden inte kunna
genomföra dessa investeringar. Bland
annat har det för statens järnvägars
vidkommande visat sig att svårigheter
komma att uppstå att genomföra detta
program för innevarande budgetår.
Hindren ligga väsentligen på produktionssidan.
Det är brist på arbetskraft,
det är brist på materiel. Industriens

6 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 10.

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Biltrafik.

produktionsförmåga för den inhemska
marknaden är sålunda inte tillräcklig
för att leveranserna skola kunna effektueras
med den snabbhet, som man tidigare
hade hoppats. Jag säger inte detta
för att rikta någon kritik emot de firmor,
som ha leveranssvårigheter. Dessa
svårigheter äro delvis orsakade av staten
själv genom de omfattande beställningar,
som Sagts ut för försvarets räkning
och som ansetts böra givas viss
prioritet. Staten har vidare strävat efter
att uppmuntra exporten, dels av valutaskäl
och dels för att ge företagen chanser
att slå sig in på utländska marknader.

Utvecklingen under nästa budgetår är
givetvis ännu svårare att yttra sig om.
Därest investeringsprogrammet för innevarande
budgetår icke kan helt genomföras,
så skulle emellertid den fastställda
ramen för nästa budgetår snarast
komma att uppnå en volymmässig
ökning jämfört med det nuvarande budgetåret.
Om inte någon väsentlig ändring
i läget inträder måste man räkna
med att även nästa budgetår kommer
att bjuda på åtskilliga svårigheter då
det gäller att tillfredsställa investeringsbehovet.

Mot denna bakgrund kan man fråga
sig vad det skall tjäna till att ha en
investeringsplan med investeringsramar
för de olika verken. Marknadsförhållandena
äro ju ändå sådana, att det
automatiskt inträder en begränsning av
alla hithörande olika faktorer. Men anledningen
härtill är helt enkelt den, att
den sämsta av alla metoder för investeringsbegränsning
är att låta efterfrågan
bli större än resurserna, så att brist
uppkommer på arbetskraft, material
och andra produktionsresurser. Om
man nämligen i ett sådant läge försöker
öka efterfrågan ytterligare, kanske man
inte kan få fram några flera produkter
utan resultatet blir endast, att priserna
höjas på de produkter som kunna produceras.
Det är därför som man tvingas
att hålla tillbaka efterfrågan på investe -

ringar, och det är detta regeringen sökt
göra.

Herr Kollberg framhöll önskvärdheten
av att man för statens järnvägars
vidkommande skaffar sig mera rullande
materiel. Det kan ligga mycket i
detta. Men även här ha vi stött på svårigheter.
Vi ha mött motstånd från det
privata näringslivet, inte så att firmorna
inte vilja leverera utan helt enkelt
för att de inte kunna effektuera beställningar.
Därtill kommer att det kan uppstå
— och har uppstått — investeringsbehov,
som kunna betraktas som än
mer angelägna än de som upptagas i
statsverkspropositionen. Jag kan nämna
att det redan nu föreligger en skrivelse
ifrån järnvägsstyrelsen — den har inkommit
i dag — som kommer att leda
till nya betydelsefulla investeringar i
rullande materiel för statens järnvägar.
Avsikten är att skapa möjligheter att
klara malmtransporterna uppe i norr.
I exportens intresse skall nämligen
malmbrytningen öka i våra norrbottniska
gruvor.

De invändningar, som riktas mot kapitalbudgetförslaget,
kunna i huvudsak
indelas i tre grupper. En grupp motioner
går ut på, att anslagen till förvärv
av billinjer för postverket, till förvärv
av billinjer för statens järnvägar, till
förvärv av enskilda företag för elektrisk
kraftdistribution skola minskas och
bättre utrymme härigenom beredas för
andra investeringar. Det förefaller som
om det skulle finnas en ideologisk bakgrund
till dessa motioner, vilka ehuru
de beröra olika områden syfta i samma
riktning. Jag vill emellertid påpeka att
dessa anslag — det måste väl också herr
Kollberg medge — ha en annan karaktär
än övriga anslag. De äro förvärvsanslag,
som i och för sig inte taga några
produktionsresurser i anspråk. Ur investeringspolitisk
synpunkt kan det
icke vara riktigt att utan vidare byta ut
sådana rent finansiella investeringar
mot realinvesteringar.

En annan grupp av motionärer ön -

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

skar att vi skola minska väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
och statens järnvägars
köp av bilmateriel, d. v. s. motorfordon.
Detta är realinvesteringar.
Men man minskar inte de samhälliga investeringarnas
totalomfattning genom
att inskränka på dessa anslag. Man får
i stället räkna med att dessa investeringar
komma att göras av privata företag,
som anskaffa materielen antingen
för att betjäna väg- och vattenbyggnadsverkets
underhålls- och byggnadsarbete
eller för att utvidga bilrörelsen i stället
för att låta statens järnvägar göra detta.
Båda dessa frågor måste sålunda ytterst
gälla, huruvida vi skola bedriva verksamheten
i offentlig eller privat regi.
Och det är här jag spårar det ideologiska
sammanhanget bakom herr Kollbergs
anförande.

Jag kommer slutligen till den tredje
gruppen av motioner, som gäller frågan
om den inbördes avvägningen av investeringarna
inom varje verk. Med avseende
härpå vill jag säga, att den budgetteknik,
som de senaste åren successivt
har införts inom kommunikationsdepartementets
investeringsområde, syftar
till att ge affärsverken ökad handlingsfrihet.
Om man exempelvis tar statens
jä*nvägar har detta verk för nästa
budgetår fått ett anslag motsvarande en
medelsförbrukning på 175 miljoner kronor,
medan samtidigt taket för investeringsverksamheten
har fastställts till
155 miljoner kronor. Detta innebär att
järnvägsstyrelsen får vissa möjligheter
att själv välja vilka grupper av investeringar
den vill bedriva i ökad omfattning
och vilka den vill hålla tillbaka
inom den allmänna ramen.

Det är i anslutning härtill som jag
kommer in på herr Kollbergs yrkande.
Herr Kollberg vill att man skall öka
anslaget till godsvagnar, och det kan
ju hända att detta i och för sig skulle
vara önskvärt. Men därmed är det inte
utan vidare sagt, att herr Kollbergs förslag
till ökning av statens järnvägars
investeringar just på detta område

Biltrafik.

skulle vara det mest angelägna. Det är
nämligen så, att det råder en intim förbindelse
mellan de olika anslagskravens
storlek, och därest man bringar ned
anslaget på ett visst område eller driver
upp det på ett annat kan detta få sina
verkningar även på andra fält av verksamheten.
Det är därför det har ansetts
vara riktigt — ehuru vi naturligtvis
skola ha möjlighet att granska det hela
— att det bör finnas möjlighet för
verken att inom den ram som står till
deras förfogande ha en förnuftig rörelsefrihet.

Beträffande billinjerna säger herr
Kollberg, att en smygsocialisering pågår.
Vi få dock komma ihåg, att statens
järnvägar bedriver trafik ifrån Pajala
till Trelleborg. De ha ett väldigt trafikområde.
Är det så märkvärdigt att styrelsen,
på trafikanternas önskemål, vill
sätta in busslinjer, som ofta gå parallellt
med järnvägslinjerna, om detta ur
trafikteknisk och trafikekonomisk synpunkt
blir billigare än att sätta in nya
tåg? Dylika busslinjer tillkomma för att
tillmötesgå berättigade önskemål, och
jag anser att det skulle vara oriktigt
därest statens järnvägar inte skulle försöka
infria dem. Här talar man ofta om
flykten från landsbygden. Hur många
gånger har jag inte fått höra att mindre
goda trafikförhållanden bidraga därtill!
Men om nu statens järnvägar begär
trafiktillstånd för att förbättra dessa
kommunikationer, så kritiseras de för
att så sker. Det kan ju hända att herr
Kollberg som stockholmare inte fäster
så stort avseende vid flykten ifrån jorden
till asfalten, men det finns faktiskt
många i detta land, som utifrån sina
erfarenheter komma till andra praktiska
slutsatser än herr Kollberg i detta
fall gör.

Fru Sandström ansåg i sitt anförande,
att statens järnvägar hamstrar billinjer.
Jag förstår av hennes motion hur hon
har kommit till denna slutsats. Det är
historien som gått runt i pressen, att
statens järnvägar begiirt trafiktillstånd

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Biltrafik.

på 73 sträckor, av vilka ett betydande
antal, nämligen 24, inte skulle ha utnyttjats.
Med detta förhåller det sig på
följande enkla sätt. Så långt är uppgiften
riktig, att statens järnvägar lagt in
ansökningar om 73 trafiktillstånd, av
vilka tre av olika orsaker sedermera ha
återkallats och två ännu icke äro avgjorda.
Av de övriga 68, för vilka man
sålunda inte skulle ha en tillfredsställande
redovisning, har det kunnat påvisas,
att fem linjer ännu icke ha kunnat
tagas i bruk, vilket i tre fall beror
på att vägförhållandena ha varit sådana
att linjerna inte kunnat sättas in. Då
säger fru Sandström: Vad är nu detta
för någonting? Begär statens järnvägar
rätt till biltrafik på vägar, som ännu
inte ha byggts? — Nej, det är inte på
det sättet, fru Sandström, utan det är
helt enkelt så, att trafikanterna komma
till statens järnvägar och anhålla om
att man skall få trafik på en viss vägsträcka.
Statens järnvägar undersöker
då saken och finner att man skall försöka
tillmötesgå dessa trafikanter. Det
visar sig då vid närmare undersökning
att vägarna äro av sådan beskaffenhet,
att man av vägtekniska skäl får skjuta
på tidpunkten för anordnande av en sådan
trafik. Det är vad som har skett i
dessa tre fall. Beträffande de andra två
fallen är emellertid trafiken i ena fallet
i gång fr. o. m. 1 mars och kommer i
det andra fallet att sättas i gång från 1
juli. Ja, fru Sandström, så var det med
fru Hamsterlund och hennes hamstring
av trafiktillstånd, som icke utnyttjats
av statens järnvägar. När man benar
upp saken blir bilden annorlunda än
den tavla som av den borgerliga pressen
och fru Sandström målas om statens
järnvägars försök att smvgsocialisera.

Fru Sandström ville emellertid ha besked
om när och var denna s. k. smygsocialisering
skall sluta och vilka möjligheter
som finnas att stoppa de tydliga
monopolsträvanden, som komma
till uttryck i statens järnvägars verk -

samhet på detta område. Ja, jag förstår
att fru Sandström hellre frågar än
talar om fakta nämligen om antalet bussar
i landet och deras relation till det
antal bussar, som för närvarande befinner
sig i statens järnvägars ägo. Det
skall emellertid jag stå till tjänst med.
För närvarande finnas 7 500 bussar i
detta land. Om vi draga bort de statsoch
kommunalägda bussarna och även
bussar, som ägas av enskilda järnvägar,
återstå 4 000 bussar i privat ägo. Det
är svårt att beräkna värdet av de privata
linjerna, men om vi utgå från ett
medelvärde av 35 000 kronor per buss,
så gör detta i runt tal 134 miljoner kronor
endast i fråga om bussmateriel. Om
vi emellertid härtill lägga goodwillvärdet
— låt oss säga, att vi taxera det till
hälften av bussvärdet — så blir summan
210 miljoner kronor. Om vi sedan
utgå ifrån att statens järnvägar skall få
två miljoner kronor per år till förvärv
av billinjer, som fru Sandström icke
unnar dem, tager det ungefär hundra
år innan den smygsocialisering blir genomförd
som fru Sandström fruktar.
Jag tror att hon kan med dessa upplysningar
bli något lugnare.

Om vi sedan skulle gå över till lastbilarna,
som också ha varit för^nål för
uppmärksamhet, kan nämnas, att vi
för närvarande ha omkring 85 000 lastbilar
i landet och att statens järnvägar
och dess dotterbolag äga ungefär en
procent av dessa lastbilar. Vi behöva
sålunda inte hysa allvarligare farhågor
för att här få en SJ-monopolisering,
som skulle utgöra en allvarlig fara för
taxeprissättningen i landet.

Slutligen nämnde herr Kollberg i sitt
anförande någonting om att statens järnvägar
också hade förskaffat sig busslinjer
i anslutning till övertagandet av
enskilda järnvägar. Det är alldeles riktigt
att så har skett. Men jag har inte
hört herr Kollberg kritisera de enskilda
järnvägarna, när dessa av exakt samma
skäl som statens järnvägar ha anskaffat
busslinjer för att komplettera och ra -

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

tionalisera järnvägs- och landsvägstrafiken.
Så har man emellertid förfarit
ifrån de enskilda järnvägarnas sida, och
när staten sedan i sin tur övertar de
enskilda järnvägarna leder det naturligen
till att man också övertar de enskilda
järnvägarnas busstrafik. Detta
bör enligt mitt förmenande vara självklart.
Men om det är riktigt att de enskilda
järnvägarna skaffa sig busslinjer

1 trafikrationaliseringens intresse, så
anser jag att det är lika riktigt för att
inte säga helt enkelt en skyldighet för
statens järnvägar att befordra rationaliseringssträvandena
inom trafiken på
samma sätt. Detta gäller även övertagande
av befintliga busslinjer.

Herr talman! När det inte gäller ett
förhållandevis större belopp än

2 000 000 kronor och icke är fråga om
en realinvestering, finner jag inte tillräckligt
starka skäl föreligga för att
man skall förmena statens järnvägar
denna möjlighet att i rationaliseringens
intresse komplettera sin järnvägstrafik.

Herr KOLLBERG (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill först ta upp vad
kommunikationsministern sade om att
två miljoner kronor är ett litet belopp
i detta sammanhang och hans fråga,
varför vi skulle minska på detta anslag.
När jag i annat sammanhang talade om
denna sak med en person, som hade
motsatt uppfattning mot mig, fick jag
följande replik: »Ja, här ha vi nu i
snart femton år beviljat två miljoner
kronor till detta ändamål vartenda år
och ingen har förut haft någonting att
invända utan alla ha varit nöjda och
belåtna.» — Man kan tydligen inte se
detta anslag bara ur det enskilda årets
synpunkt utan man måste se det i det
större sammanhanget.

Jag påvisade också i mitt anförande,
att statens järnvägars utveckling på
detta område ju inte bara är baserad
på detta tvåmiljonersanslag utan att den
även automatiskt medför kostnader av
delvis annan art. Vi ha ju såväl i årets

Biltrafik.

som i nästa års stat en utgiftspost på
vill jag minnas 10 miljoner kronor för
nyanskaffning av bilmateriel och för
anskaffande av garage. Jag har ingen
erinran att göra mot dessa anslag, ty
jag menar att om statens järnvägar en
gång köpt upp bussföretag, skall detta
verk också ha anslag för att kunna driva
dem rationellt. Jag vill dock ifrågasätta
om vi i fortsättningen skola hålla
på att köpa upp bussföretag, som för
framtiden komma att medföra så betydande
investeringsanslag.

Sedan vill jag säga, att jag ingenting
har att invända mot första delen av
kommunikationsministerns anförande,
då jag ju ej heller yrkat på någon utvidgning
av investeringsramen utan endast
talat om en fördelningsfråga inom
denna ram. Jag har velat öka anslaget
till inköp av godsvagnar av två skäl.
Det ena är att jag personligen känner
till att det råder brist på sådana, och
att näringslivet på denna grund får dragas
med besvärligheter. Det andra skälet
är att det av propositionen rörande
tilläggsstat för innevarande budgetår
för kommunikationsdepartementets område
framgår, att statens järnvägar ursprungligen
begärt att få köpa 1 000
godsvagnar, men att detta antal skurits
ned till 500, vilka skulle kosta i det närmaste
7 miljoner kronor. Kommunikationsministern
begärde emellertid endast
ett tilläggsanslag av 5 miljoner, vilket
han också redovisat i det tryck
som ligger till grund för den fråga vi
nu skola avgöra. Kommunikationsministern
vidgår där, att skillnaden ca 2
miljoner kronor måste täckas ur anslaget
för nästa budgetår, och det är för
att undvika den härigenom ofrånkomliga
begränsningen av investeringsprogrammet
för nästa budgetår, jag har velat
öka ifrågavarande anslag med sagda
2 miljoner kronor.

Fru SANDSTRÖM (kort ganmäle):
Herr talman! Kommunikationsministern
sade bär nyss, att det bara var frågan

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Biltrafik.

om linjer, som gå parallellt med järnvägen
och som alltså direkt beröra
järnvägstrafiken. Det är inte så, herr
kommunikationsminister, om man studerar
kartan över linjerna. Jag skall
ta ett enda konkret exempel. Vi ha en
järnväg i Västerbotten, som går ifrån
stambanan till Storuman vid inlandsbanan
och norrut till Sorsele. Sedan har
SJ en billinje från Sorsele till Vindeln
och denna linje bildar i förhållande till
järnvägen basen i en triangel. Ännu
bar jag inte hört påstås, att basen i en
triangel skulle vara parallell med de
andra sidorna i triangeln. Där ha vi
alltså ett litet exempel. Jag skulle kunna
ta fram flera exempel på att det inte
alltid är fråga om några parallella
linjer.

Sedan säger herr kommunikationsministern,
att om inte statens järnvägar
får köpa för två miljoner busslinjer om
året, bidrar detta till flykten från jorden
till asfalten. Det var mycket vackert
sagt. Om nu SJ vore den pionjär
som man skulle kunna tro, så att det
var fråga om öppnande av nya linjer,
skulle jag nästan kunna hålla med herr
kommunikationsministern. Men bär är
det fråga om linjer, som redan låter
folk åka från den ena platsen till den
andra. Det är alltså inte fråga om att
skapa något nytt, när det gäller förvärv
av billinjer, som kanske sedan åratal
äro uppbyggda inom den privata sektorn
av näringslivet och som redan tillgodose
trafikbehovet.

Herr kommunikationsministern betonade
att det är trafikanternas önskemål
att SJ övertar billinjerna. Man skulle
naturligtvis kunna peka på att det
också finns tillfällen, när trafikanterna
inte alls vilja, att SJ skall överta en
linje utan i stället slå sig samman
och göra petitionslistor för att få behålla
den. Det har faktiskt hänt någon
gång. Nästan alla människor äro trafikanter,
åtminstone alla vuxna och arbetsföra
i detta land, och alltid kan
man få tag i trafikanter, som vilja ut -

tala önskemål i ena eller andra riktningen.

Herr kommunikationsministern säger
också, att jag kan vara alldeles lugn,
ty det tar 100 år innan det är färdigsocialiserat
på det här området. Ja,
det gör det kanske om man räknar med
två miljoner om året, men om kommunikationsministern
skulle medräkna
t. ex. GDG:s inköpssiffror per år tar
det kanske bara 50 år eller ännu mindre.
Jag har en lista på vad GDG:s trafikaktiebolag
köpt inom Älvsborgs och
Kopparbergs län. De köpte t. ex. under
1949—1950 Södra Dalarnas omnibusaktiebolag.
Vad kostade det? Det var
nog en rätt stor investering. Sedan hade
dels tillstånd till nya linjer erhållits,
och dels trafikaktiebolag av olika slag
inköpts.

För att övergå till SJ:s förvärv av billinjer
har man exempelvis köpt upp
stora företag i Gävleborgs län. Man köpte
den 15 december i fjol AB G. M.
Karlssons åkeri, som inkluderar inte
bara linjetrafik utan även i stor utsträckning
beställningstrafik, som alltså
SJ nu bedriver. Företaget kostade
390 000 kronor. Den 19 januari i år
förvärvade man också AB J. Nelsons
omnibusaktiebolag i Gävleborgs län för
281 000 kronor. Det är alltså inte fråga
om småsaker.

Jag kan inte komma ifrån att den
koncentration av billinjeinköp, som
skett under fjolåret och i synnerhet under
slutet av året, och den takt man
börjat med i år varslar om att man säkerligen
inte kommer att försitta något
tillfälle att till varje pris förbruka sitt
tvåmiljonersanslag. Och nog har man
en känsla av att detta inte är alldeles
nödvändigt för SJ:s järnvägsdrift eller
för att upprätthålla »parallella linjer».
SJ har av allt att döma sina ombud ute
överallt. De resa ibland omkring i ett
helt län och fråga företagarna om de
äro villiga att sälja. Man skall inte dra
den slutsatsen, att de göra detta bara
för att SJ skall kunna upprätthålla »pa -

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

rallella linjer» med det järnvägsnät som
finns, men allting är ju relativt. Man
kan ju säga att linjer, som gå många mil
ifrån järnvägen, ändå äro »parallella»
därför att de beröra järnvägens trafikområde.
Herr kommunikationsministern
sade nyss, att SJ bedriver trafik
mellan Pajala och Trelleborg. Det är ju
alldeles självklart att trafikområdet är
mycket stort.

Jag måste för min del säga, att jag
känner mig visst inte oroad — varken
oroad eller lugnad — av denna tidsuppgift
på 100 år. Men jag är övertygad
om, herr kommunikationsminister, att
det inte kommer att dröja så lång tid
som 100 år med den takt man nu har.
Landsvägsnätets socialisering kommer
att gå på väsentligt kortare tid, därför
att den nuvarande utvecklingen kommer
att få ett slags kumulativ verkan.
Till slut sälja trafikföretagen kanske i
rena paniken.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Att det skulle gå i snabbare takt
än 100 år med det tvåmiljonersanslag,
som riksdagen hittills har beviljat, torde
väl knappast vara tänkbart. Det skulle
i så fall innebära, att pengarna plötsligt
skulle börja öka i värde i motsats till
vad som nu är fallet. Jag har i och för
sig ingenting emot en sådan utveckling,
men jag tror inte på den, måste jag bekänna.

Sedan säger fru .Sandström, att jag
gjort gällande att man endast drar busstrafiklinjer
parallellt med järnvägen.
Det sker i den allra största utsträckning.
Det är nämligen på det sättet, alt när
det exempelvis begäres att man skall
sätta in en ny tåglägenhet, föredrar man
att sätta in en ny busslinje ungefär parallellt
med järnvägen. Detta gör man
för att vinna två ting, dels för att få
ett billigare trafikmedel än om man sätter
in ett nytt tåg, och dels för att tillmötesgå
de trafikanter, som inte bo all -

Biltrafik.

deles intill järnvägsstationen. På detta
sätt skapar man bättre trafikförhållanden.

Fru Sandström säger också, att om
jag räknar in GDG och övriga dotterbolag
till statens järnvägar, kommer jag
till andra siffror än jag nämnde. Nej,
det gör jag inte. Jag har inräknat GDG:s
biltrafik i de 25 procenten av de 7 500
bussarna, som jag nämnde i mitt anförande.
Men trots att vi i huvudsak årligen
anslagit 2 miljoner kronor, så att
det sammanlagt har blivit 22,5 miljoner,
trots att vi ha övertagit den ena enskilda
järnvägen efter den andra med
deras busstrafik — det har ändå varit
så stora bolag som GDG — trots hela
denna verksamhet har man ändock inte
kommit upp till mer än 25 procent av
bussbeståndet. Jag förstår inte vad det
är för rädsla, som visas av herr Kollberg
och de övriga, som här tala å den
privata busstrafikens vägnar, när statens
järnvägar med alla dessa ansträngningar
endast ha kunnat komma upp
till detta procenttal.

Nu gör man gällande att det skulle
vara omtanken om taxorna, som är skälet
till att man vänder sig emot SJ:s
verksamhet på detta område, och man
gör underförstått gällande, att därest
statens järnvägar skulle få monopol,
skulle detta ofördelaktigt inverka på
taxorna. Jag vill då bara understryka,
att på de sträckor där man inte har konkurrens
med järnvägen, använda sig de
privata bussföretagen i regel av vida
högre taxor än man gör på sträckor, där
man verkligen har konkurrens ifrån
SJ:s buss- och järnvägstrafik. Detta är
sanningen, så det kan ju hända att den
verksamhet, som SJ bedriver, även när
det gäller taxorna är fördelaktig för
trafikanterna.

Beträffande parallelliteten emellan
järnvägar och busslinjer skall villigt
medges, att SJ på grund av rationella
bevekelsegrunder inom ett trafikområde
inte enbart kan nöja sig med alt ha parallella
linjer. Det är nämligen stundom

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Biltrafik.

nödvändigt att knyta ihop linjerna, och
då får man just den triangel, som fru
Sandström talade om. Därigenom kunna
trafikanterna komma fram på det sätt
som de önska, och dessutom är det ur
trafikteknisk och trafikekonomisk synpunkt
fördelaktigt.

Nu säger fru Sandström, att om SJ
ändå hade visat en pionjäranda i likhet
med de privata företagen på detta
område, skulle hon uppskatta verksamheten
i högre grad än vad nu är fallet.
Det är riktigt. I det avseendet vill jag
ge fru Sandström rätt. Jag har på denna
punkt den meningen, att man från
SJ:s sida kanske inte tillräckligt tidigt
insåg busstrafikens kommande stora betydelse,
så att om fru Sandström vill förebrå
SJ i det avseendet, skulle jag nästan
kunna instämma i hennes förebråelse.
Jag hoppas att inte detta skall tas
illa upp, såsom skedde i anledning av
ett annat uttalande, som jag har fällt
här. Men jag vill understryka, att detta
ju i själva verket står i strid med den
argumentation, som fru Sandström själv
använder. Några satser längre fram talade
hon nämligen om att SJ hade
hamstrat nya linjesträckningar, 73 stycken
t. o. m., som inte alltid hade utnyttjats.
Ja, men här gör ju statens järnvägar
just det, som fru Sandström förebrått
dem för att ha underlåtit att göra.
Man inrättar nya billinjer och busslinjer,
man tillmötesgår önskemålen ifrån
trafikanternas sida, men då är det också
galet. Jag vet inte hur SJ skall bära
sig åt för att tillfredsställa fru Sandström.
Bäst vore väl att överlåta verksamheten
i privat ägo. Då skulle kanske
all kritik tystna.

Fru SANDSTRÖM (kort genmäle):
Herr talman! Jag kan lugna kommunikationsministern
med att sä förfärligt
kritisk är jag inte beträffande SJ.

Jag skulle bara här vilja säga att vad
jag sade om pionjärandan har herr kommunikationsministern
tydligen misstol -

kat. Jag sade, att om SJ vore pionjär, så
att man nu satte in helt nya linjer och
lät folk åka på dem, då skulle man kunna
säga att detta hjälpte till att hejda
flykten från landsbygden. Men de trafikföretag
man köper ha byggts upp tidigare,
och det är endast fråga om att
staten övertar äganderätten. Det är ingenting
annat som händer. Bussarna gå
ju som vanligt.

Kommunikationsministern var också
inne på taxepolitiken. Nåväl, det kan
sägas mycket om den, men man säger i
det utlåtande, som järnvägsstyrelsen har
avgivit, att om man finge monopol på
busslinjerna efter norrlandskusten,
skulle man kunna ordna det så fint att
man kunde ha samtrafik mellan bussar
och tåg. Man har det redan nu på det
sättet, att man på en del sträckor kan
köpa en biljett på buss och åka tillbaka
på tåg, men man kan inte köpa biljett
på tåg och åka tillbaka på buss, fastän
det är SJ som äger båda delarna.

Nu menar man tydligen, att SJ kan
begagna monopolställningen till att
lasta över trafik från buss till järnväg
eller tvärtom, allt eftersom det behövs,
och därigenom få ett instrument att
jämna ut trafiktopparna. Man kan naturligtvis
också, sedan man fått monopol,
använda detta till en taxepolitik,
som har andra syften än att bara tillgodose
trafikanternas önskemål. Vi veta
ju av erfarenhet, att blir det en monopolställning,
är man också angelägen att
använda den.

Jag vet inte om jag har något kvar
av repliktiden, men jag skulle vilja säga,
att bolag som GDG ha möjlighet att göra
sina stora inköp helt utanför riksdagsanslaget.
Riksdagen anslår ju inte några
pengar till GDG, och där kan även företagas
stora inköp, vilket också skett.

Herr KOLLBERG (kort genmäle):
Herr talman! Kommunikationsministern
undrade, om min uppfattning förestavades
av någon omtanke om de privata

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

bussägarna, och på det vill jag svara,
att det gör den inte. Jag känner inte ens
någon privat bussägare. Som jag ser saken,
förhåller det sig så, att medan finansministern
letar efter nya skatter,
vill kommunikationsministern av skattemedel
betala ut två miljoner kronor för
att köpa busslinjer, som nu på ett tillfredsställande
sätt drivas av enskilda.
Och efter vad jag har hört — även om
jag inte känner bussägarna, känner jag
folk som bor på landet — har man i
regel varit fullständigt belåten med de
enskildas regi av de linjer, som sedermera
ha blivit överförda. Det är klart,
att det kan finnas undantag här som på
andra områden. Då frågar jag: Vad skall
det tjäna till att göra dessa inköp, när
vi skola skära ned statsutgifterna så
mycket som möjligt? Vore det ej bättre,
att vi först finge pröva frågan i hela
dess vidd, när det blir bättre tider?

Så till slut bara en sak. Kommunikationsministern
sade, att jag som stadsbarn
antagligen inte hade någon förståelse
för flykten från jorden till asfalten.
Jag kanske missförstod detta uttalande,
eller menade kommunikationsministern,
att om bussrörelser i landsorten drivas i
SJ:s i stället för i enskild regi så skulle
detta öka trivseln på landsbygden och
därmed stoppa flykten till staden? I så
fall kanske jag får notera detta som ett
av mig tidigare efterlyst motiv för dessa
inköp?

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Min mening var faktiskt den.
herr Kollberg, att jag räknar med att
vi skola få bättre trafikförhållanden på
landsbygden genom SJ :s försorg. Detta
kan ske, därför att SJ ar ett stort företag,
som har möjlighet att komplettera
järnvägstrafiken med busstrafik, och
detta bidrar till att öka trivseln, .lag
har fått höra i många olika sammanhang
av kritiker mot kommunikationerna,
att de borde bli bättre än de för när -

Biltrafik.

varande äro. Därför frågar jag mig, om
man skall förmena järnvägsstyrelsen
möjligheten att genomföra sådana förbättringar,
allra helst som initiativet i
många fall tages av privata bussägare.
Sådana komma ofta till SJ, enär de med
hänsyn till olika omständigheter t. ex.
på grund av att bussägaren kommit till
en ålder, då han inte kan fortsätta verksamheten
och bland sina efterkommande
inte har någon, som intresserar sig
för verksamheten, och säga: Det är väl
rationellt att ni övertar denna busslinje
nu. Det är ju ett intimt trafiksammanhang
mellan min busslinje och de busslinjer
SJ tidigare har. Vill då herr Kollberg''
förmena både den private bussägaren
att i detta läge försälja sitt företag
och SJ möjligheten att vidta den i
och för sig rationella och förnuftiga åtgärden
att köpa den? Det är i själva verket
ingenting annat det är fråga om.

När det nu gäller ett förhållandevis
så litet belopp som 2 miljoner kronor,
kan jag inte komma ifrån, herr Kollberg,
att det inte bara är av det där
skatteskälet, som herr Kollberg vänder
sig mot denna verksamhet, utan att det
är av ideologiska skäl. Det kan jag i och
för sig förstå, men jag tycker, att man
inte skall bli så tvärfrälst i sin borgerliga
uppfattning att man förmenar ett
statsföretag att vidtaga praktiska och
förnuftiga åtgärder, när så påfordras.
Bussverksamhetens hittillsvarande utveckling
är icke heller av sådan omfattning
att talet om den s. k. smygsocialiseringen
har någon verklig täckning.

Herr ÅKERSTRÖM: Herr talman!

Efter vad som redan sagts behöver jag
inte fördjupa mig särskilt mycket i detta
ämne. .lag vill för det första bara säga,
att statsutskottets fjärde avdelning har
låtit sig informeras i denna fråga av
den särskilda byrå i järnvägsstyrelsen,
som har band om SJ:s bilism. Jag hörde
nu, att motionären, fru Sandström, hade

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Biltrafik.

låtit sig informeras via brevskrivare.
Hennes uppgifter kanhända borde närmare
kontrolleras. Jag ifrågasätter lämpligheten
av att använda dem i denna debatt
för att stötta under en mening om
hur man från SJ:s sida förfar vid förvärv
av billinjer.

Här har statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet på den
punkten gjort en erinran, och vi ha vid
behandlingen av detta ärende på fjärde
avdelningen fått samma uppgifter, nämligen
att det är ett stort antal hussägare
som erbjudit sig att överlåta sina linjer
till SJ på de av statsrådet redan åberoropade
skälen. Om dessa linjer skola
förvärvas, så kommer SJ att behöva
mycket mer pengar än dessa 2 miljoner.
När de enskilda bussägarna gå till SJ
och erbjuda SJ att överta linjerna, så är
det dessutom mest kanske hänsynen till
personalen, som är avgörande. Man vet
inom dessa enskilda bussföretag, att om
SJ tar hand om ett företag med dess
personal, så blir personalen bättre omhändertagen
än om ett enskilt företag
förvärvar det hela.

Jag har uppfattat motionärernas och
reservanternas ståndpunktstagande i
denna fråga på samma sätt som kommunikationsministern,
nämligen att de måhända
slåss för en princip. Jag skulle
för min del vilja göra den deklarationen,
att jag tror, att det vore riktigt och
lyckligt ur hela landets synpunkt, om
man ginge längre på denna väg att samordna
landsvägstrafiken och den rälsbundna
trafiken. Förutsättningarna för
en samordning, varur man också vinner
någonting, öka i och med att SJ får
ta hand om både det ena och det andra.
Det behöver därför inte ske via SJ, utan
ett särskilt bolag skulle, såsom också
föreslagits, kunna bildas, på vilket all
denna bilism överfördes.

Vi äro på det klara med, såsom också
framgått av statsrådets anförande, att
järnvägarna ur ekonomiska och rationella
synpunkter finna anledning att
flytta över vissa trafikuppgifter, som

järnvägarna ha, på bilismen. Detta gäller
både gods- och personbefordran. Vad
beträffar lastbilarna finns det t. ex.
kretskörning, som möjliggör indragning
av fast betjäning på vissa stationer. Vidare
finns det vissa sträckor, där trafikbelastningen
är så hög, att det är ändamålsenligt
att flytta över en viss del av
särskilt persontrafiken till landsvägarna.
Att nu resa hinder mot en sådan naturlig
utveckling förefaller mig vara ett
uttryck för bakåtsträveri av representanterna
för det parti, som de båda
sista talarna tillhöra. Men, ärade kammarledamöter,
se på utskottsutlåtandet!
Det finns där en högerman, som inte
har velat vara så reaktionär, att han
biträtt motionärerna.

Jag skall också be att få verifiera en
uppgift av statsrådet. Det finns en statistik
utöver den siffra som statsrådet
nämnde beträffande äganderiittsandelen
i fråga om den totala bussparken här i
landet. Den statistiken finns att tillgå
för vem som helst, och enligt den statistiken
har staten 26 procent — statsrådet
sade 25 procent, och det är således
något mera — kommunerna 14 procent
och de enskilda 60 procent.

Jag skulle också, eftersom jag vet, att
man har anfört besparingssynpunkter,
som gå ut på att staten inte skall göra
investeringar, vilja säga, att det i detta
fall, såsom statsrådet framhållit, inte
är fråga om en nyinvestering utan enbart
om en överflyttning av äganderätten.
Men när man över huvud taget från
statens sida gör sådana transaktioner,
skall staten givetvis se till att de äro för
staten lönsamma. Är det nu lönsamt för
staten att driva denna busstrafik i SJ :s
regi? Ja, för 1949 gav rörelsen ett nettoresultat,
sedan alla omkostnader voro
betalda och betryggande avskrivningar
gjorda, på 5 992 603 kronor, och för
året därefter, alltså 1950, blev nettoresultatet
för tiden t. o. m. november
drygt 4,5 miljoner kronor, alltså ett något
sämre resultat.

Jag har redan deklarerat att jag är av

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

samma mening som statsrådet, sådan
den framgick av hans anförande, nämligen
att en sådan utveckling som motionärerna
och reservanterna här befara
beträffande överflyttning av äganderätten
till dessa trafikmedel skulle vara
till gagn för i synnerhet såväl Västerbotten
som övriga delar av Norrland.
Jag vill i detta sammanhang påpeka, att
när frågan om postverkets övertagande
av billinjer behandlades i utskottet, varvid
det yrkades, att man skulle säga
nej till framställningen om 500 000 kronor
för ändamålet, framhöll fjärde avdelningens
ordförande, herr Malmborg
i Skövde, att det förelåg risk för att i
så fall en del av dessa linjer skulle läggas
ned. Jag är själv övertygad om
att bland de erbjudanden — 20 till
antalet — till SJ om övertagande av
busslinjer, som ligga hos järnvägsstyrelsen,
finnas sådana, som äro jämförbara
med dem som herr Malmborg pekade på
när det gällde posten. Jag är sålunda
mest böjd för att tro, att det vore
bäst om man från järnvägsstyrelsens
och kommunikationsdepartementets sida
kunde se sig i stånd att ställa större
belopp till förfogande för förvärv av
dessa billinjer. Det skulle vara till gagn
för befolkningen och möjliggöra en rationell
samordning av såväl den rälsbundna
trafiken som landsvägstrafiken
i vårt land.

Jag yrkar sålunda, herr talman, bifall
till utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(kort genmäle): Herr talman!
Jag begärde ordet för replik, när herr
Åkerström uttryckte sig på det sättet,
att det fanns en högerman i statsutskottet,
som inte var så reaktionär som övriga
reservanter. Därmed avsågs ju herr
Lundqvist i Rotebro, som väl bar en
gammal klockarkärlelt till järnvägen.
Jag vill försäkra, att vi inte alls äro
reaktionära, utan ett sådant uttryck får
väl herr Åkerström närmast returnera
till finansministern, tv han bar vid

Biltrafik.

varje tillfälle försökt att lära oss, att vad
som inte är absolut nödvändigt i fråga
om investeringar skall man, såvitt det
finns någon möjlighet därtill, skjuta på.
Det är ju faktiskt vad vi här försöka
göra.

Jag måste även säga, att jag tycker,
att det lät något underligt, när kommunikationsministern
med olika ordval
förringade det belopp, som det här är
fråga om. Ibland talade han om det lilla
beloppet, 2 miljoner kronor, ibland om
det mycket ringa beloppet. Statsutskottet
har nu i två år fått leva i denna
absoluta förvissning, att man från
Kungl. Maj ds sida anser, att det gäller
att försöka spara även mycket små belopp.
När man talat om ett belopp av
ett par miljoner har det i dagens läge
betraktats som ganska stort.

Herr ÅKERSTRÖM (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill bara till herr
förste vice talmannen säga, att finansminister
Sköld har ju i regeringen varit
med på att man skall använda dessa 2
miljoner kronor på detta sätt.

Herr SJÖLIN: Herr talman! Jag hade
tänkt att inte ta kammarens tid i anspråk
vid dagens förhandlingar om investeringsanslagen
till SJ, eftersom jag
tidigare ett par gånger haft tillfälle att
beröra denna fråga, men jag känner mig
tvungen att replikera kommunikationsministern
på några punkter.

Kommunikationsministern säger t. ex.,
att firmorna ha saknat leveranskapacitet
för att tillgodose SJ :s behov. Jag
har just i dag sett efter hur många
elektriska lokomotiv som beställts av
SJ från 1923 till 1951, och jag har då
funnit, att i genomsnitt har endast ungefär
firmornas halva kapacitet uttagits
under dessa cirka 30 år. Det har sålunda
mycket väl funnits plats för beställningar
av många fler lokomotiv, om SJ
bara förfogat över erforderliga medel.
Jag kan som exempel nämna, att under
sex år, dock inte sex år i följd, ha

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Biltrafik. ,

inga som helst lokomotiv beställts. Under
nio år ha per år i genomsnitt endast
nio lokomotiv beställts. Det har sålunda
funnits mycket stora möjligheter för SJ
att utvidga beställningarna, om endast
förutsättningar för detta hade funnits
hos SJ.

Nu kommer kommunikationsministern
med en mycket stor nyhet. Han
ger nämligen offentlighet åt en sak,
som länge varit känd i initierade kretsar,
nämligen att det är fråga om en
stor upprustning av malmbanan. Detta
medför säkert behov av mycket stora
investeringar och stora krav på landets
verkstäder. Möjligen kan det i detta
ögonblick bli svårt att tillfredsställa
dessa, därför att verkstäderna nu äro
överhopade med arbete, medan de under
tidigare år många gånger saknade
arbete. En bättre planering hade här
varit på sin plats. Då hade det varit
möjligt att tillgodose allas intressen. Nu
riskerar man kanske att få beställa i
utlandet, och arbetare och företag få
kanske inte nytta av de stora beställningar
som nu äro i fråga. Det vore
ganska olustigt, när man vet, att förut
emellanåt ifrågavarande verkstäder varit
dåligt belagda.

Kommunikationsministern säger vidare
att han inte är övertygad om att
SJ i första hand kommer att beställa
godsvagnar, när SJ nästa gång blir i tillfälle
att göra beställningar. Jag vill inte
göra något bestämt uttalande om den
saken, men jag är övertygad om att SJ
kommer att göra det, eftersom SJ inte
fick medel för mer än 500 av de 1 000
godsvagnar, som man yrkade på att få
anslag till på tilläggsstat II till innevarande
års budget. Jag förmodar därför
att SJ kommer att begagna första tillfälle
att komplettera vagninnehavet. Jag
hoppas, att det skall finnas formella
möjligheter för SJ, eftersom investeringsramen
för innevarande år inte är
utnyttjad, att verkligen kunna fullfölja
sin tanke att få 1 000 godsvagnar i stället
för de 500, som riksdagen beviljade

medel till härom dagen. Beträffande
godsvagnarna vill jag också säga, att
våra verkligt förnämliga specialverkstäder
för tillverkning av sådana vagnar
under tidigare år många gånger ha stått
ganska tomma. Huruvida de nu äro i
tillfälle att ta emot beställningar, om
det skulle bli aktuellt, vågar jag inte
med bestämdhet uttala mig om.

Så till slut några ord om billinjerna.
Jag finner det naturligt att SJ kompletterar
järnvägsdriften med bildrift,
i den mån detta kan anses vara en nödvändig
förutsättning för en lämpligsamordning
av trafiken. Men att upprätta
speciella, separata busslinjer,
endast avsedda för linjetrafik, förefaller
mig vara en ganska onödig anordning.
Det verkar faktiskt som om SJ
upprättar sådana linjer mera av konkurrensskäl
gentemot AB Linjebuss,
som ju har stora aspirationer på att i
stor utsträckning slå under sig biltrafiken,
än av den orsaken, att SJ är i
verkligt behov av dessa billinjer.

Jag vill till slut framhålla, att de 2
miljoner kronor, som nu äro aktuella,
ingalunda äro det lilla belopp, som
kommunikationsministern här velat göra
gällande. Som jag vid ett annat tillfälle
sagt skulle den summan räcka till
en del aktuella saker, som nu måste
stå tillbaka, t. ex. till de tre elektriska
provlokomotiv, som järnvägsstyrelsen
så gärna hade velat ha — men som nu
måste skjutas på framtiden, därför att
de erforderliga medlen saknas — eller
till förskott för de 24 smalspåriga ånglokomotiv,
som SJ också har begärt att
få beställa. Vidare hade dessa 2 miljoner
kronor alternativt räckt ett bra
stycke vid inköp av de ytterligare 500
godsvagnar, som SJ skulle ha behövt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Av herr Sjölins ord skulle man

Onsdagen den 14 mars 1951 fm

Nr 10.

kunna dra den slutsatsen att det ar
mycket enkelt att göra investeringar
och erhålla leveranser. Jag vill emellertid
upplysa om att detta ingalunda år
fallet.

För det första gör jag som jag förut
sagt skillnad mellan de investeringar,
som satsas i billinjerna, där man endast
flyttar över äganderätten till viss vagnmateriel,
och sådana investeringar som
göras exempelvis för beställningar av
godsvagnar. I det senare fallet går det
nämligen åt material och arbetskraft,
vilket inte torde vara herr Sjölin obekant.
Jag skall bara ta ett enda exempel
för att påvisa, att dessa saker icke
äro så enkla, som herr Sjölin tycks vilja
göra gällande.

Järnvägsstyrelsen beställde vid ett
tillfälle några elektriska lok av en känd
firma här i landet, som kanske inte är
herr Sjölin alldeles obekant. Denna firma
hemställde emellertid sedermera att
järnvägsstyrelsen, på grund av de svårigheter
firman hade att brottas med,
skulle överflytta beställningen till två
andra firmor. Som jag sade i mitt tidigare
anförande kan jag mycket väl förstå
firmans svårigheter, ty det finns beställningar
för försvaret och civilförsvaret,
som vi måste prioritera, men i
och med att vi prioritera sådana beställningar
undanröja vi ju icke svårigheterna
för exempelvis SJ. I det här aktuella
fallet var det ofördelaktigare för SJ att
lia med två firmor att göra än om man
utan vidare hade kunnat erhålla de leveranser,
som tidigare hade utlovats.

Vad så frågan om godsvagnar beträffar,
som herr Sjölin ånyo tog upp, så
har jag tidigare sagt att det förvisso är
många områden inom statsverken och
affärsverken, där man skulle önska att
man hade bättre resurser. Men vi ha ju
faktiskt tvingats — vilket också påyrkats
av våra politiska motståndare —
att tillgripa en viss investeringsbegränsning
för att kunna påverka det nuvarande
ekonomiska läget i fördelaktig
riktning. Vi ha varit tvungna att för -

Biltrafik.

dela investeringarna på skilda områden:
bostäderna — jag vill bara erinra om
parollen »Bygg mera!» — försvaret, civilförsvaret
o. s. v.

Slutligen vill jag än en gång understryka
betydelsen av att järnvägsstyrelsen
och verksstyrelserna erhålla en viss
rörelsefrihet. Här ha de nu själva fått
göra en avvägning av hur mycket som
inom den uppgjorda investeringsramen,
under det fastställda investeringstaket,
som skall gå till godsvagnar, hur mycket
som skall gå till elektriska lok, hur
mycket som skall gå till billinjer och
hur mycket som skall gå till andra ändamål.
Kunna inte herr Sjölin och vi
övriga här närvarande då ha så mycket
förtroende för järnvägsstyrelsen, att vi
utgå från att denna gör en förnuftig avvägning
och att styrelsen med sin kännedom
om verksamhetens alla detaljer
har vissa förutsättningar för att bedöma
dessa ting?

Jag skall ta ett exempel, som visar att
läget kan förändras mycket snabbt. Med
utgångspunkt från de uppgifter jag fått
från järnvägsstyrelsen och med hänsyn
till vad som skett under den senaste
tiden är jag övertygad om att det icke
är godsvagnar som nu i första hand
måste beställas, utan det är malmvagnar.
Statens järnvägar ha nu ingivit en framställning
och begärt anslag för inköp
av sådana vagnar, och denna begäran
komma vi att tillmötesgå. Här om någonsin
ha vi ett bevis för faran av att
låsa sig fast vid en bestämd ståndpunkt.
Det har nämligen visat sig, att situationen
på kort tid snabbt kan förändras.
Det mest angelägna just nu är anskaffandet
av malmvagnar. Proposition om
beviljande av anslag för detta ändamål
kommer också att föreläggas riksdagen.

Herr SJÖLIN (kort genmäle): Herr
talman! Jag är fullt medveten om att
järnvägsstyrelsen själv bäst kan göra den
lämpligaste avvägningen av sina investeringsbehov.
Men förutsättningen härför

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Biltrafik.

är ju att järnvägsstyrelsen verkligen får
möjlighet att göra en förnuftig avvägning,
och det ifrågasätter jag att den
har fått. Som jag tidigare sagt har nämligen
järnvägsstyrelsen i sin tioårsplan
räknat med ett totalt investeringsbehov
av i genomsnitt 230 miljoner kronor,
men för nästa budgetår har styrelsen
dock endast begärt 187,8 miljoner kronor,
och den får 155 miljoner kronor.
Hur man under sådana förhållanden
skall kunna göra en förnuftig avvägning
är väl svårt att säga även för järnvägsstyrelsen.

I övrigt endast en replik till kommunikationsministern.
Jag skulle vilja
fråga, om kommunikationerna mellan
järnvägsstyrelsen och kommunikationsministern
äro så dåliga, att kommunikationsministern
inte känner till orsaken
varför den här omnämnda firman måste
avsäga sig en del beställningar. Om så
är, måste jag beklaga detta på det livligaste.
Om kommunikationsministern
däremot känner till orsaken, så beklagar
jag att han använder sådana argument
i denna diskussion.

Jag behöver kanske inte säga mer för
att kammarens ledamöter i nuvarande
tidsläge skola förstå meningen, än att
ifrågavarande firma är ett dotterföretag
till AB Bofors.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Jag
skall inte mycket förlänga denna debatt,
men då jag står som en av undertecknarna
till reservationen på denna
punkt vill jag ändå säga några ord.

Jag är fullt medveten om att inrättande
av busslinjer på orter, där det
tidigare har saknats sådana, är en god
sak, som vi på landsbygden hälsa med
stor tillfredsställelse. Då jag nu ändå
inte vill vara med om att i nuvarande
beträngda läge bevilja anslag för sådana
investeringar, beror detta på den
erfarenhet jag bar av dylika investeringar
i sådana trakter av landet, som
jag känner ganska bra till. Järnvägs -

styrelsen bar nämligen på en del håll
inköpt busslinjer, som redan ha varit i
gång, och för dem betalat priser, som
folket där i allmänhet har ställt sig undrande
inför, speciellt som man har vetat
att busslinjerna ju ändå skulle komma
att upprätthållas och att befolkningen
i de berörda bygderna ändå skulle
bli betjänad. Jag menar, att det i nuvarande
tidsläge icke är på sin plats
att investera kapital i sådana busslinjer
som redan existera — det är ju inte
fråga om några nya linjer — och som
komma att existera, även om de icke
inköpas av staten till de priser, som
järnvägsstyrelsen betalar.

En annan sak, som jag vill påtala, är
det på senare tid i införda systemet med
lastbilar, som gå parallellt med och ofta
alldeles vid sidan av järnvägarna, alltså
godsbilar som köra på precis samma
tider som tågen. De köra fram till stationerna
och lasta av sitt gods vid magasinen,
trots att det går godståg i vanlig
ordning, som kunna fylla denna uppgift.
Man bör väl utnyttja järnvägarna
och den rullande materielen så mycket
man kan, innan man inköper lastbilar,
som trafikera vägarna jämsides med tågen.

Med sådana exempel för ögonen menar
jag, att vi i nuvarande läge icke
böra göra den investering, som här är
föreslagen. Dessa 2 miljoner kronor
kunna i stället sparas, som vi också
föreslå i vår reservation. Det tycker jag
är på sin plats.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Fru SANDSTRÖM: Herr talman! Herr
Åkerström sade glädjestrålande, att när
finansminister Sköld inte har prutat,
så kunna vi också gå med på denna
summa. Men, herr Åkerström, om statsrådet
Sköld har blivit inkonsekvent i
sitt sparande, så behöver väl inte riksdagen
därför bli det.

Sedan betonade både kommunika -

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

Interpellation ang. den av riksdagen begärda utredningen rörande lämpligheten av
att vid fastighetstaxering hänföra siloanläggningar till fasta maskiner.

tionsministern och herr Åkerström, att
SJ nästan är ett välgörenhetsföretag
som, när bussägarna komma och tigga
om att få sälja, gör dem den tjänsten
att köpa deras företag. Jag måste säga,
att landets 528 trafikföretagare, som äro
sammanslutna i en organisation, måste
bli mycket glada att i dag få höra, att
de äro så angelägna om att sälja, och
att SJ är vänlig nog att köpa företagen,
om man bara vill lämna dem ifrån sig.

Slutligen, för att återkomma till trivselproblemet,
sade kommunikationsministern
återigen att SJ skapar ökad trivsel
på landsbygden genom att övertaga
trafiklinjerna. Ja, herr kommunikationsminister,
tänk vad vi skola börja trivas
uppe i Västerbotten, om SJ efter koncessionstidens
utgång 1952 sätter in sina
chaufförer på snabbusslinjer genom
Västerbotten i stället för de privatanställda
chaufförer, som vi nu ha där!
Då kommer trivseln naturligtvis att öka
alldeles oerhört. . .

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i denna
punkt dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kollberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
18:o) i utskottets utlåtande nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i den vid punkten
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kollberg begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
119 ja och 82 nej, varjämte 6 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten 18.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta den fortsatta behandlingen
av förevarande utlåtande
samt handläggningen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till
kl. 7.30 em., då enligt utfärdat anslag
detta plenum komme att fortsättas.

§ 8.

Interpellation ang. den av riksdagen begärda
utredningen rörande lämpligheten
av att vid fastighetstaxering hänföra

siloanläggningar till fasta maskiner.

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Svalöv, som anförde:
Herr talman! I motioner vid 1949 års
riksdag hemställdes »att riksdagen måtte
besluta sådan ändring i kommunalskattelagen,
att siloanläggningar måtte
hänföras till fasta maskiner, för vilka
särskilt maskinvärde skall åsättas». Med
anledning av motionerna hemställde bevillningsutskottet,
att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville med beaktande av vad
i bevillningsutskottets betänkande anförts
låta verkställa utredning rörande
det i betänkandet berörda spörsmålet
samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kan föranleda.

Då vi nu snart stå inför 1952 års

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Väg- och vattenbyggnadsverkets förrådsfond.

fastighetstaxering, synes det vara av
stort intresse — framför allt för jordbrukets
ekonomiska föreningar — att
få klarhet om hur siloanläggningar skola
taxeras. För jordbrukets ekonomiska
föreningar är det av stor betydelse att
få siloanläggningarna i taxeringshänseende
jämställda med fasta maskiner.
Det är från deras sida ett önskemål att
så kan ske redan vid 1952 års fastighetstaxering.

Under hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få rikta följande fråga:

Har herr statsrådet låtit verkställa den

av riksdagen år 1949 begärda utredningen
rörande lämpligheten att vid
fastighetstaxering hänföra siloanläggningar
till fasta maskiner, och ämnar
statsrådet förelägga riksdagen förslag i
sådan riktning i så god tid, att ändrade
bestämmelser i berörda avseende kunna
tillämpas vid 1952 års fastighetstaxering? Kammaren

biföll denna anhållan.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.42 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 14 mars.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes därvid
förhandlingarna till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1.

Anslag till kommunikationsverken.

(forts.)

Herr andre vice talmannen anmälde,
att handläggningen av statsutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag för budgetåret
1951/52 under postverkets, telegrafverkets,
statens järnvägars och statens
vattenfallsverks fonder, luftfartsfonden
samt väg- och vattenbyggnadsverkets
förrådsfond jämte i ämnet
väckta motioner, nu komme att fortsättas.

Punkterna 19—26.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 27.

Väg- och vattenbyggnadsverkets förrådsfond.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under kapitalbudgeten, punkt
36, föreslagit riksdagen att till väg- och
vattenbyggnadsverkets förrådsfond för
budgetåret 1951/52 anvisa investeringsanslag
å tillhopa 27 600 000 kronor, varav
till motorfordon avsågos 7 000 000
kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Mannerskantz (1:183) och den andra
inom andra kammaren av herrar Edström
och Hagberg i Malmö (11:260),
hade hemställts bl. a., att riksdagen
måtte, med avslag å Kungl. Maj:ts förevarande
förslag såvitt det avsåge anslag
till garage- och förrådsbyggnader samt
motorfordon, till nämnda ändamål anvisa
1 000 000 respektive 5 000 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:183

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10.

och II: 200, i vad de avsåge förevarande
anslag, till Garage- och förrådsbyggnader
m. m. för budgetåret 1951/52 anvisa
ett investeringsanslag av 2 000 000
kronor;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 183 och II: 260, i vad de avsåge förevarande
anslag, till Motorfordon för
budgetåret 1951/52 anvisa ett investeringsanslag
av 7 000 000 kronor;

III. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
för budgetåret 1951/52 anvisa vissa
närmare angivna investeringsanslag till
vägmaskiner m. in.

Reservation hade vid punkten avgivits
av herrar Gränebo, Mannerskantz,
Heiding, Landquist, Rubbestad, Staxäng
och Johansson i Mysinge, vilka ansett
att utskottet under II. bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 183 och II: 260, i vad
de avsåge förevarande anslag, till Motorfordon
för budgetåret 1951/52 anvisa
ett investeringsanslag av 5 000 000
kronor.

Punkten föredrogs; och anförde
därvid

Herr STAXÄNG: Herr talman! I anslutning
till de principiella synpunkter
jag tillät mig framföra under diskussionen
om punkt 4, varvid jag bl. a. berörde
punkt 27, som vi nu behandla,
ber jag att få yrka bifall till den vid
denna punkt fogade reservationen.

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
Med erinran om vad jag tidigare
framfört ber jag att få upprepa mitt yrkande
om bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i
den föredragna punkten gjorda hemställan
dels ock på bifall till utskottets bc -

Kommerskollegium: Avlöningar.

rörda hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i den vid punkten
fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets berörda hemställan.

§ 2.

Utgifter under riksstatens tionde
huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
10, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1951/52 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Kommerskollegium: Avlöningar.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under tionde huvudtiteln, punkt
4, föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga av departementschefen
förordad ändring i kommerskollegii
personalförteckning, dels
godkänna av departementschefen förordad
avlöningsstat för kommerskollegium,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1951/52, dels ock till
Kommerskollegium: Avlöningar för

budgetåret 1951/52 anvisa ett förslagsanslag
av 1 605 100 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Lindblom (1:261) ocli
den andra inom andra kammaren av
herrar Kollberg och Gustafson i Göteborg
(II: 349), hemställts, att riksdagen
måtte besluta utöka antalet tjänster vid
monopolutredningsbyråns avdelning
för specialundersökningar i enlighet
med det kommerskollegii förslag, som
funnes redovisat i 1949 års statsverksproposition,
tionde huvudtiteln, samt
att bevilja härför erforderliga medel.
Kommerskollegii ifrågavarande förslag

Andra kammarens protokoll 1951. Nr 10.

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Kommerskollegium: Avlöningar.

innebar inrättande av fyra nya tjänster,
nämligen en för förste aktuarie i Ce 29,
en för aktuarie i Ce 24 och två för amanuens
i Ce 22.

Utskottet hemställde i denna punkt,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:261 och 11:349,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i kommerskollegii
personalförteckning, som av departementschefen
i statsrådsprotokollet över
handelsärenden för den 3 januari 1951
samt av utskottet angivits;

b) godkänna i punkten intagen avlöningsstat
för kommerskollegium, att tilllämpas
tills vidare från och med
budgetåret 1951/52;

c) till Kommerskollegium: Avlöningar
för budgetåret 1951/52 anvisa ett förslagsanslag
av 1 605 100 kronor.

Reservation hade vid denna punkt
avgivits av herrar Ohlon, Axel Andersson,
Lundgren, Boman i Kieryd, Svensson
i Ljungskile, Ståhl, Staxäng och
Kollberg, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna 1:261 och II: 349

a) bemyndiga Kungl Maj:t att vidtaga
de ändringar i kommerskollegii
personalförteckning, som i statsrådsprotokollet
över handelsärenden för den
3 januari 1951 och av reservanterna
angivits;

b) godkänna av reservanterna angiven
avlöningsstat för kommerskollegium,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1951/52;

c) till Kommerskollegium: Avlöningar
för budgetåret 1951/52 anvisa ett förslagsanslag
av 1 651 900 kronor.

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr KOLLBERG: Herr talman! Frågan
om skadliga truster och karteller
har på ett alldeles särskilt sätt aktualiserats
under de senaste årens säregna

utveckling inom näringslivet, och den
allmänna opinionen har börjat att med
ett stegrat intresse efterlysa handlingslinjer
från lagstiftarens sida. Röster från
näringslivet självt ha också börjat att
göra sig hörda allt oftare och starkare.

Truster och karteller ha under flera
årtionden många gånger diskuterats
även i riksdagen, och jag vill inte taga
uppmärksamheten i anspråk för att rekapitulera
detta. Jag vill dock påpeka,
att man genom de långa diskussionerna
så småningom har kommit till klarhet
om att lagstiftningen här står inför ett
ganska besvärligt problem.

1936 års näringsorganisationssakkunniga
funno, att avgörande för ett ställningstagande
till frågan om behovet av
ett särskilt kontrollorgan och ytterligare
lagstiftning på detta område måste bli,
huruvida missbruk verkligen förekommit
på det monopolistiska området.
Först därefter kunde man behandla
frågan om hur detta skall förhindras.
Vidare anförde utredningen, att en förutsättning
för att myndigheterna skola
kunna vidtaga erforderliga åtgärder var
ökad kunskap om de faktiska förhållandena.
En sådan kunskap skulle kunna
vinnas bl. a. genom en registrering av
kartellavtalen. Utredningen avbröts som
bekant av kriget.

Där näringsorganisationssakkunniga
slutade tog kommissionen för efterkrigsplanering
vid. Då hade man kommit
så långt, att man ansåg tiden mogen
för att skrida till handling. Det formella
resultatet blev, att 1946 års riksdag antog
lagen om övervakning av konkurrensbegränsande
bestämmelser inom
näringslivet. Det konkreta resultatet
blev monopolutredningsbyrån.

I princip skall monopolutredningsbyrån
arbeta på tre avdelningar. Den första
avdelningen, avdelningen för kartellregistrering,
skall inhämta uppgifter
om existerande kartellöverenskommelser
och deras innehåll samt registrera
och publicera detta material. Den andra
avdelningen, avdelningen för spe -

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10.

cialundersökningar, skall göra en närmare
undersökning om registrerade avtals
verkningar på pris-, produktions-,
omsättnings- och transportförhållandena.
Den tredje avdelningen slutligen,
avdelningen för analys av pris- och
marknadsförhållanden, skulle ha till
uppgift att genom marknadsundersökningar
och med andra medel kontrollera
bl. a. om kartellavtal, som formellt
ha upphört, fortsätta att verka i praktiken.

På detta sätt skulle monopolutredningsbyrån
åvägabringa ett material,
med vilket man med visshet kunde bedöma,
vilka avtal som uppkomma och
deras art och verkningar. Det är den
upplysande sidan av byråns verksamhet,
vars resultat skall kunna bli en
grund för ställningstagande till frågan
om eventuella fortsatta lagstiftningsåtgärder.

Vid sidan härav skulle monopolutredningsbyrån
enligt riksdagens mening
automatiskt även åstadkomma något
annat, för dagen inte mindre betydelsefullt.
Redan vetskapen om byråns
undersöknings- och publiceringsverksamhet
skulle nämligen komma parterna
i ett avtal av uppenbart konkurrensbegränsande
natur att snarast frivilligt
häva ett sådant avtal.

Detta har också skett. I den berättelse,
som Industriförbundets kartellbyrå
nu framlagt, redovisas, att omkring
en tredjedel av de 510 vid årsskiftet
1950/51 i monopolutredningsbyråns
kartellregister införda avtalen nu
ha upphört utan att ersättas med nya.

För dem som i likhet med mig anse,
att en sanering av konkurrensbegränsningar
är synnerligen önskvärd, kunna
dessa siffror inte annat än framstå som
mycket glädjade. Alldeles frånsett vilka
olika meningar som kunna göra sig gällande
i fråga om motiven för företagarnas
beredvillighet att taga itu med
en sanering på detta område, synes
man i dag uppenbart kunna konstatera,
att syftet med den lag om övervakning

Kommcrskollegium: Avlöningar.

av konkurrensbegränsning inom näringslivet,
som riksdagen antog år 1946,
inte har varit förfelat.

När man beslöt inrätta monopolutredningsbyrån,
var det ingalunda meningen,
att man skulle nöja sig enbart
med en kartläggning av kartellavtalen.
Det var inte minst viktigt, att byrån
äntligen skulle kunna sprida ljus över
frågan om kartellernas verkningar. På
det hela taget äro vi emellertid lika
okunniga härom som vi voro förut,
trots byråns hittillsvarande arbete. Vad
vi fått är uppgifter om att det föreligger
en mängd mer eller mindre utförliga
avtal om det ena och det andra.
Vad vi vänta på är däremot fortfarande
något som kunde kallas ett försök
att skilja ut vad som är gott och
vad som är ont i denna samling av avtal.
Inte minst för en mindre väl orienterad
allmänhets ställningstagande
skulle detta ha den största betydelse.

Vad jag här sagt kan ju låta som en
fruktansvärd kritik av monopolutredningsbyrån.
Men så får det inte uppfattas.
Det finns inte ringaste anledning
att klandra byrån, ty den har motsvarat
anspråken. Men det fattas byrån
arbetshjälp, och detta faktum här också
stått klart för kommerskollegium, som
redan åren 1948 och 1949 begärde att
flera tjänster skulle inrättas, bl. a. på
avdelningen för specialundersökningar.

Jag förstår hänsynen till det finansiella
dagsläget, men jag är övertygad
om att sparsamhetsskälen i detta fall
väga lätt jämfört med värdet av en
effektivisering av monopolutredningsbyråns
arbete. Man kan inte utan oro
se att det ena året efter det andra går
utan att riksdagen beviljar medel till
förverkligandet av den redan år 1946
fastställda organisationen av monopolutredningsbyrån.

På grund av att riksdagen icke beviljat
medel till de av kommerskollegium
önskade tjänsterna, har avdelningen
för specialundersökningar icke
kunnat fullfölja sitt arbete på det sätt

100 Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Kommerskollegium: Avlöningar.

som förutsattes vid byråns tillkomst,
och den tredje avdelningen inom byrån
har ännu icke upprättats.

Det säger sig självt att samtliga tre
avdelningar inom byrån måste fungera,
därest byrån icke endast skall kunna
registrera avtal utan även verkligen
vara i stånd att bedöma avtalens verkningssätt.
Läget är nu det, att cirka 500
avtal införts i registret, medan, såvitt
har blivit bekant, endast en specialundersökning
slutförts och några andra
sådana undersökningar pågå. Så länge
emellertid det stora flertalet avtal endast
registrerats utan att ha analyserats,
måste kartellregistret för en utomstående
framstå som en svårbedömbar
anhopning av överenskommelser.

Med detta vill jag ha sagt att det
finns allt skäl i världen att just nu
ställa sådana resurser till monopolutredningsbyråns
förfogande, att den får
möjlighet att snarast möjligt fullfölja
sitt arbete enligt den uppgjorda planen.

Av vad jag här anfört framgår också
att det faktum, att nyetableringssakkunnigas
betänkande kan väntas inom
kort, på intet vis kan vara något skäl
för att avslå reservanternas yrkande.
Tvärtom talar ju detta faktum utomordentligt
starkt för att en sådan utbyggnad
och forcering av monopolutredningsbyråns
verksamhet, som reservanterna
i statsutskottet föreslagit vid
denna punkt, vidtages med största
skyndsamhet. Ty om det nu är så,
att riksdagen återigen kan komma att
ställas inför avgöranden inom det frågekomplex
som det bär gäller, är det
då inte angelägnare än någonsin att ett
så utförligt och gott material som möjligt
kan läggas till grund för dessa avgöranden?
Är det inte i allra högsta
grad rimligt, att arbetet inom en av
riksdagen själv tillskapad myndighet
forceras så gott sig göra låter för att
skaffa fram det material riksdagen behöver?
Är det över huvud taget inte
litet bakvänt, att man skall, såsom utskottsmajoriteten
föreslår, sätta sig ned

och vänta på nya avgöranden, innan
något grundläggande resultat kommit
fram av 1946 års riksdagsbeslut?

Jag vill sluta med att citera ett principuttalande
i Myrdalskommissionens
betänkande: »Kommissionen vill emellertid
starkt understryka att förekomsten
av organiserad samverkan mellan
företag eller av företag mod monopolistisk
ställning på marknaden icke i
och för sig är en anledning till ingrepp
från samhällets sida. Tvärtom kan en
samverkan eller en sammanslagning av
smärre företag till större enheter i vissa
fall vara en förutsättning för en rationalisering
av produktion och distribution.
Det är först då det kan konstateras
att missbruk och missförhållanden —
såsom produktionsbegränsningar, orimligt
höga priser i förhållande till kostnaderna,
konserverandet av kostnadskrävande
produktionsmetoder m. m. —
verkligen föreligga och dessa ej kunna
elimineras på annat sätt, som ett statligt
ingripande blir aktuellt.»

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt av herr
Ohlon in. fl. avgivna reservationen.

Häruti instämde herr Staxäng.

Herr WARD: Herr talman! Det anförande,
som den föregående ärade talaren
nyss hållit, innehåller förvisso
många värdefulla synpunkter. Jag tror
inte vi behöva tvista om att denna undersökning
bör göras så allsidig och
grundlig som möjligt. Därom äro vi
nog alla ense. Man måste emellertid
iakttaga en viss återhållsamhet, när det
gäller inrättande av nya tjänster.

Statsutskottets majoritet har i detta
fall ansett, att man tills vidare kan avvakta
utvecklingen och inte behöver
skrida till beslut omedelbart. Jag medger
villigt, att utskottet har sett frågan
närmast ur formell synpunkt. Dess beslut
grundas nämligen på att kommerskollegium
inte har förnyat sin framställning
om inrättande av tjänsterna.
Kommerskollegium ingick senast år

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10.

101

1949 med en begäran om en förstärkning
av byrån, men denna föranledde
inte någon åtgärd från regeringens och
riksdagen sida. Nu har kommerskollegiuin
som sagt inte förnyat sin framställning.
Det torde bero på att detta
ämbetsverk liksom andra i nuvarande
läge anser sig skyldigt att iakttaga återhållsamhet
och att i stället för att kräva
inrättande av nya tjänster försöka reda
sig med de krafter det för närvarande
förfogar över. Riksdagen, som ställes
inför så många frågor när det gäller att
spara, inte minst i fråga om lönekontot,
bör med anledning av denna inställning
för närvarande inte handla utan
följa den linje, som utskottet här har
anvisat.

Jag ber att med dessa få ord, herr
talman, få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr KOLLBERG (kort genmäle):
Herr talman! Jag förstår fullständigt
herr Wards synpunkt, att man inte bör
inrätta nya tjänster i onödan i dessa
tider. Jag vill emellertid tillägga ännu
en sak för att ytterligare motivera det
nödvändiga i att monopolutredningsbyrån
kan effektivt fullgöra sitt arbete.
Vi ha ju dagligen starka prisstegringar,
som priskonlrollnämnden har att söka
bemästra. Det skulle nog ha varit ganska
värdefullt, om monopolregisterbvrån
varit i verksamhet för att undersöka
i vilken utsträckning priserna äro
påverkade av monopolistiska företeelser
och kartellavtal. Om vi besluta att
förstärka monopolutredningsbyrån så
som reservanterna ha föreslagit, finns
det en möjlighet att redan under det
senare halvåret sätta i gång sådana specialundersökningar
som tillkomma denna
avdelning och som närmast skola
syfta till att kartlägga, om de registrerade
kartellavtalen äro produktionshämmande,
prisfördyrande etc.

Herr STÅHL: I likhet med herr Kollberg
har jag all sympati för de syn -

Kommerskollegium: Avlöningar.

punkter, som avdelningens ärade ordförande
här har framfört, men det är i detta
fall en rätt egendomlig disproportion
mellan besparingssträvandena och de
pengar, som eventuellt kunde inbesparas
för allmänheten, om byrån utbyggdes
i kommerskollegium. Jag ber att få
fästa kammarens uppmärksamhet vid
att den merkostnad det här gäller uppgår
till noga räknat 46 800 kronor. Om
— såsom man ofta får höra från socialdemokratiskt
håll — mycket betydande
belopp gå konsumenterna förbi genom
monopolitiska sammanslagningar
inom näringslivet, måste man ju säga,
att denna disproportion är för skriande,
för att man skall kunna motivera
besparingsönskemålet. Det är en iögonenfallande
brist på proportion; jag
kan inte underlåta att säga det, herr
talman!

Såvitt jag förstår är det alldeles nödvändigt
som herr Kollberg här har
sagt, att man får till stånd ett klarläggande
av vad som är en samhällsskadlig
sammanslutning inom näringslivet
och vad som inte är det. Så länge byrån
är organiserad på det rudimentära sätt,
som hittills varit fallet, i det att de tre
avdelningarna inte äro utbyggda, verkar
kartellregisterbyrån endast på det
sättet, att den registrerar sammanslutningar
och karteller inom näringslivet,
men man har inte möjlighet att klarlägga
deras karaktär. Följden är, att
här registreras sammanslutningar, i vilka
inte bara Kooperativa förbundet utan
även jordbrukarnas kooperativa organisationer
äro med.

Skall man även i fortsättningen få lov
att försöka bibringa allmänheten det
intrycket, att alla de sammanslutningar
som registreras äro samhällsskadliga,
är man på väg att åstadkomma stor skada.
Det är nödvändigt att genom fortlöpande
analyser av sammanslutningarnas
karaktär bli i stånd att meddela allmänheten
vad sammanslutningarna syfta
till och av vilken typ de äro. Jag kan
därför, herr talman, inte förstå annat än

102 Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Kommerskollegium: Avlöningar.

att om vi skola ha den här byrån, måste
den bli i stånd att arbeta så, att allmänheten
får klarhet om vad sammanslutningarna,
för att inte tala om kartellerna,
verkligen ha för karaktär.

Jag kan inte annat än uttrycka min
förvåning över att den fråga, vi här
diskutera, i den socialdemokratiska
diskussionen ute i landet ofta framställes
som en mycket stor och betydelsefull
angelägenhet för de svenska
konsumenterna. Man säger, att en verklig
uppgörelse med kartellerna och sammanslutningarna
inom näringslivet är
nödvändig, men när vi nu i riksdagen
stå inför möjligheten att för 40 000 kronor
komma ett steg närmare och få
klarlagt vad det är vi diskutera, säger
man från socialdemokratisk sida, att
man inte vill vara med. Jag tycker
tvärtom det borde vara så, att om man
har den uppfattningen, att det rör sig
om en för det svenska folkhushållet
mycket allvarlig företeelse, skulle man
också sätta i stånd det statliga instrument
för att klarlägga sammanslutningarnas
karaktär, som finns.

Jag har nog ett intryck av att det verkar
en aning skuggrädsla. Det bör tillläggas,
att den kritik, som man riktar
mot näringslivets organisationer, förlorar
sitt underlag i och med att man
sätter det statliga organet ur stånd, vilket
är en brist på konsekvens, som jag
måste påtala i diskussionen.

När man som argument säger, att vi
om några få månader kanske skola få
de nyetableringssakkunnigas betänkande
på bordet och då få taga ställning
till hela frågan, vill jag slutligen tillägga,
att även om så blir fallet — vilket
vi ännu inte veta —• det även då är en
nödvändig förutsättning, att vi ha ett
statligt instrument, så att vi kunna
klarlägga sammanslutningarnas karaktär.
Oavsett om det kommer ett sakkunnigbetänkande
eller inte, om nya
åtgärder vidtagas eller inte, är en utbyggnad
av byrån i kommerskollegium
oundgängligen påkallad. Jag kan inte

inse, att ens det sista av dessa argument
har något existensberättigande.

Jag skulle med detta, herr talman,
vilja instämma i herr Kollbergs yrkande
om bifall till den vid denna punkt
fogade reservationen.

Herr WARD: Herr talman! Såväl av
herr Kollbergs som av herr Ståhls anförande
får man det intrycket, att den
registreringsverksamhet, som nu pågår
beträffande kartellväsendet, skulle vara
alldeles värdelös. Så är emellertid
dess bättre inte förhållandet. Vid den
redovisning som sker ha nog både pressen
och allmänheten i övrigt mycket
lätt att bilda sig en föreställning om
vilka invändningar som kunna göras
mot olika företag och sammanslutningar.
Nog skjuter herr Ståhl över målet,
när han försöker intala kammarens ledamöter
att genom den företagna registreringen
skulle allmänheten kunna få
den uppfattningen att t. ex. jordbrukskooperationen
vore så farlig, att den
måste bli föremål för särskilda åtgärder,
och att detsamma vore fallet med
Kooperativa förbundet. Det är väl ingen
människa som tror något sådant.

Jag glömde i mitt förra anförande att
framhålla, att nyetableringssakkunniga
ha till utredning upptagit frågan om
huruvida monopolutredningsbyrån bör
utvidgas eller om man i fortsättningen
skall förfara på annat sätt med de angelägenheter
som det här gäller. Och
vi skulle väl bryta mot en gammal god
riksdagspraxis, om vi på en motion
fattade beslut om en rätt betydande
utbyggnad av ett ämbetsverk, innan den
utredning som pågår har resulterat i
något förslag. Det bör väl ändå vara
möjligt att ge sig till tåls till nästa år
med den sak det här gäller. Då tycker
jag det är goda skäl för att biträda
yrkandet om bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr STÅHL: Herr talman! I anledning
av vad avdelningens ärade ord -

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10. 103

förande här sagt vill jag fästa uppmärksamheten
vid att jag aldrig talat om att
jordbrukskooperationen som helhet
skulle ha registrerats såsom en kartellistisk
företeelse inom näringslivet. Däremot
har jag sagt —- och det är ett faktum
att det förhåller sig på det sättet
— att lika väl som Kooperativa förbundet
har figurerat i de avtal, som registrerats
av byrån, så har jordbrukskooperationen
gjort det utan att man
har kunnat få det riktiga sammanhanget
närmare klarlagt. Och att så icke har
kunnat ske har just berott på att hy rån
icke har fått utbyggas på det sätt som
kommerskollegium från början önskade.

Vidare säger herr Ward att det är
en gammal god regel att vänta med att
besluta i en fråga tills man har fått de
sakkunnigas förslag på bordet. Ja, herr
talman, en gammal erfarenhet, som vi
också gjort här i riksdagen, är att man
med den motiveringen kan sätta käpp
i hjulet för de mest nödvändiga reformer.

Jag vill också hänvisa till vad jag
nyss sade att oavsett om de sakkunnigas
förslag kommer att genomföras
eller inte, är det nödvändigt att få till
stånd den tredje avdelningen inom monopolutredningsbyrån
och därigenom
göra det möjligt för byrån att verkställa
en analys av de olika avtalen och
klarlägga deras eventuella — för att
använda det gängse ordet —• samhällsskadliga
karaktär i stället för att såsom
nu bara registrera dem i klump,
varigenom de för allmänheten komma
att framstå såsom varande av samma karaktär.

Jag upprepar vad jag här sagt att
kritiken mot de monopolistiska företeelserna
inom näringslivet förlorar sin
grund och udd i och med att man säger
nej till kraven på att skapa de mest
elementära förutsättningar för att klarlägga
arten av de sammanslutningar
som det här gäller. Det är brist på konsekvens,
när man å ena sidan mycket

Kommerskollegium: Avlöningar.

hårt kritiserar dessa företeelser och å
andra sidan säger nej till det relativt
sett mycket blygsamma anslag, som är
nödvändigt för att verkställa de undersökningar
som behövas.

Om reservationen bifalles, skulle det
vara möjligt att få till stånd den objektiva
bedömning av dessa frågor som
är nödvändig i samhällsfrihetens intresse.
Jag tror därför att det skulle
vara mycket väl använda pengar, om
riksdagen beviljade det 46 800 kronor
större anslag som reservanterna ha föreslagit.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Jag
tänkte egentligen inte blanda mig i diskussionen,
men då herr Ståhl så tvärsäkert
gjorde gällande, att man på socialdemokratiskt
håll skulle ha försuttit
alla möjligheter att i framtiden tala
om samhällsskadliga monopol, därest
man nu inte ginge med på den folkpartistiska
reservationen — herr Ståhl
sade ju att hela kritiken mot monopoltendenserna
inom näringslivet förlorade
sin udd om man röstade nej till
reservationen — så kunde jag inte underlåta
att göra mig den frågan, om
herr Ståhl här funnit Columbi ägg. Om
herr Ståhl med den enkla åtgärd, som
föreslås i reservationen, har lyckats lösa
det mycket invecklade problem som
monopol- och kartellregistreringen innebär,
så måste jag gratulera herr Ståhl
till denna enastående framgång.

Herr talman! Då jag inte tror att problemet
därigenom är löst, ber jag för
min del att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Ilerr STÅHL: Jag har inte, herr Lindholm,
funnit Columbi ägg. Däremot anser
jag att den enklaste logik borde
bjuda, att herr Lindholm och den meningsriktning,
som han representerar,
nu icke motsätta sig ett anslag, som syftar
till att få klarlagt vad som är monopolistiska
sammanslutningar och vad
som icke är det eller vad som är sam -

104 Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Handelsflottans pensionsanstalt: Omkostnader.

hällsskadliga sammanslutningar och vad
som icke är det. Man kan icke säga nej
till ett sådant klarläggande och samtidigt,
herr Lindholm, förbehålla sig att
ohämmat få fortsätta den kritik av inonopolistiska
företeelser inom näringslivet
som man tidigare har fört.

Det är denna brist på logik som jag
har velat påtala.

Herr WARD: Herr talman! I anledning
av herr Ståhls näst sista anförande,
där han åberopade vad kommerskollegium
tidigare uttalat, vill jag återigen
erinra om att kommerskollegium inte i
år ingått med någon framställning om
utvidgning av monopolutredningsbyrån.
Och jag vill tillägga, att jag i dessa ting
har större förtroende för kommerskollegium
än för aldrig så ivriga och välmenande
motionärer.

överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Kollberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
3 ro) i utskottets utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen till -

kännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Kollberg begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställ des.

Därvid avgåvos 124 ja och 62 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna punkt.

Punkterna 4—42.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 43.

Handelsflottans pensionsanstalt: Omkostnader.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under tionde huvudtiteln,
punkt 61, föreslagit riksdagen att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1951/52 anvisa ett förslagsanslag av
5 900 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Lindberg väckt motion
(11:277), vari hemställts, att riksdagen
ville anvisa ett anslag till Handelsflottans
pensionsanstalt, depositionskostnader
m. m. av 1 400 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 277,
till Handelsflottans pensionsanstalt:
Omkostnader för budgetåret 1951/52 anvisa
ett förslagsanslag av 5 900 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

LINDBERG: Herr talman! Under
denna punkt har statsutskottet helt tillstyrkt
departementschefens förslag att
till statskontoret skall överföras förvaltningen
av Handelsflottans pensionsanstalts
fondtillgångar. Härmed ha myndigheterna
kluvit pensionsanstalten i
två delar eller kanske rättare sagt i två
intressedelar.

Onsdagen der. 14 mars 1951 em.

Nr 10. 105

Handelsflottans pensionsanstalt: Omkostnader.

Utskottet yrkar avslag på den motion,
som jag framlämnat i detta ärende och
som sammanfaller med den framställning
som direktionen för pensionsanstalten
gjort hos Kungl. Maj :t. Utskottet
understryker de motiv departementschefen
anfört för ett överförande av
förvaltningen, motiv som förefalla en
aning sökta. Vad finns det för bevis för
att statskontoret har samma intresse för
denna förvaltning som direktionen för
anstalten har? Hade ett sådant intresse
verkligen funnits, skulle den åtgärd,
som nu föreslås, ha varit än mera motiverad
under den tid då staten ensam
lämnade anslag till sjöfolkets pensionering.
Visserligen utgjorde dessa anslag
endast ersättning för från sjömännen
tagna förmåner, men intresset för medlens
förvaltning borde uppenbarligen ha
varit vida större under denna tid. Och
anstalten tillkom ju redan år 1864, varför
det varit god tid att komma på den
geniala idén att överföra medelsförvaltningen
till statskontoret.

De utredningar, som vid skilda tillfällen
verkställts rörande sjöfolkspensioneringen,
ha samtliga inneburit, att anstalten
själv skulle förvalta sina medel.
Statskontoret, som, såvitt jag kan minnas,
yttrat sig över samtliga utredningar,
har inte vid något tillfälle tidigare
kommit på den geniala tanke som
nu framförts. Det har man inte heller
gjort inom departementet, där man vid
vissa tillfällen varit rätt kritiskt inställd
till förslagen om en ordentlig sjömanspensionering.

Det torde också vara på sin plats att
påminna om att sjömanspensioneringsfrågan
vandrat mellan olika kommittéer
— som dock icke alla verkställt någon
utredning — från förra världskriget
och fram till det senaste världskriget,
då frågan delvis löstes. Kvar hos Kungl.
Maj:t ligger allt fortfarande ett förslag,
som riksdagen begärt skulle framläggas
efter en äskad skyndsam utredning.
Icke heller vid detta senare tillfälle
ansåg någon, att medelsförvaltningen —•

i sparsamhetssyfte eller kanske av kompetensskäl
— skulle överlämnas till
statskontoret.

Man frågar sig nu med rätta vad som
är den verkliga orsaken till den här
föreslagna åtgärden. Det kan icke vara
omsorgen om sjöfolket som dikterat beslutet.
Det kan knappast heller vara den
utgift på 1 400 kronor, som värdehandlingarnas
förvaring i riksbanken medför.
Denna summa kostar också förvaringen
om statskontoret skall sköta förvaltningen,
ehuruväl den då icke blir
synlig som ett anslag till Handelsflottans
pensionsanstalt. Slutligen måste
man ställa den frågan: Har direktionen
för Handelsflottans pensionsanstalt på
något sätt misskött sin förvaltningsuppgift?
Men om så varit fallet, borde inte
detta ha påpekats, på det att rättelse
kunnat vidtagas?

Om nu — vilket är det mest sannolika
— hela denna åtgärd vidtagits endast
och allenast för att anstalten begärt
personalförstärkning, så är åtgärden
ändå långsökt. En personalförstärkning
torde ändock förr eller senare bli erforderlig,
i vilket fall man kanske kunde
överföra några av anstaltens arbetsuppgifter
till något annat ämbetsverk,
som med hänsyn till sill personals storlek
har för litet att göra eller som har
förment högre kompetens för uppgifterna
i fråga än pensionsanstalten.
Därest anstalten skulle ha begärt personalförstärkning
endast av det skälet,
att fonderna vuxit till cirka 25 miljoner
kronor, kan det vara förklarligt, att
man föreslagit att förvaltningen skulle
lämnas till statskontoret. Detta har
framhållits i motionen och bör även
nu framhållas. Pensionsanstalten har —-det kanske är det stora felet — skjutit
de ekonomiska frågorna i förgrunden,
vilket man icke ansåg skulle förtaga intrycket
av att även andra stora arbetsuppgifter
funnes.

Jag har kanske i det föregående använt
hårda omdömen, men detta förvånar
säkerligen ingen, om man följt pen -

106 Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Handelsflottans pensionsanstalt: Omkostnader.

sionsfrågan för sjömännen genom tiderna
och sett alla de besvärligheter, som
tornat upp sig på vägen mot lösningen
av problemet, besvärligheter, som fortfarande
stå i vägen. Man kan heller
inte undgå att bli en smula bitter när
departementschefen i sitt av utskottet
nu understrukna uttalande avfärdar de
enskilda intressenternas — sjömännen,
befälet och redarna — synpunkter med
orden »icke böra hindra den här förordade
ordningen». Det skulle således
icke ha något intresse för sjömännen,
befälet och redarna vilken eller vilka
som förvalta deras pensionsmedel! Hur
kan man nu veta det?

I detta sammanhang må det tillåtas
mig att uttala den misstanken — den
förefaller icke vara alldeles ogrundad
-— att intresset för sjömännen nu, liksom
ofta tidigare, icke är särskilt starkt
framträdande hos myndigheterna. Det
har dock funnits tider, då intresset varit
starkt, men sådana tider äro mera
sällan långa.

Under hänvisning till det anförda ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
den av mig väckta motionen, nr 277 i
denna kammare.

Herr WARD: Herr talman! Herr Lindberg
sade att det kanske kunde förefalla
att han använde överord, men att det
förvisso inte förhöll sig så. Herr Lindberg
tycktes vilja lägga upp saken så,
som om det rent av skulle vara fråga
om en attack mot sjömännens rättigheter.
Så är naturligtvis inte alls förhållandet.
Tvärtom äro alla överens om att
man skall göra allt vad man kan för sjöfolkets
bästa.

Det gäller här en rent praktisk anordning,
då man från Kungl. Maj :ts sida
föreslår att dessa fonder skola deponeras
hos statskontoret. Departementschefen
framhåller, att med hänsyn till detta
ämbetsverks stora erfarenhet i hithörande
frågor samt då staten och de enskilda
intressenterna ha samma intresse

av en samtidigt säker medelsplacering
och hög fondavkastning, torde den omständigheten,
att fondmedlen till stor
del utgöras av medel från enskilt håll,
icke böra hindra den här förordade ordningen.

Med detta uttalande måste det vara
tillräckligt klart utsagt, att man åsyftar
att vinna bästa möjliga placering för
denna pensionsfond. Jag tycker alltså,
att herr Lindbergs farhågor äro fullkomligt
ogrundade.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr LINDBERG: Herr talman! Jag
måste säga att här framskymtar åtminstone
något, som ger mig rätt i den
misstanke jag hade. Man säger att det
är en praktisk åtgärd att överföra fondförvaltningen
från Handelsflottans pensionsanstalt
till statskontoret. Jag måste
emellertid fråga vari denna praktiska
åtgärd består. Handelsflottans pensionsanstalt
skall försöka se till, att man får
in de avgifter, som sjömännen och redarna
betala. Man måste sörja för att
redovisningarna ordentligt inflyta till
anstalten. Sedan skall man överlämna
de medel anstalten får in till statskontoret
för att detta skall kunna köpa de
obligationer och andra värdepapper,
som anstalten i annat fall hade kunnat
köpa själv. Finns det något säkert bevis
för att anstalten inte sköter denna uppgift
ordentligt, och finns det något säkert
bevis för att statskontoret i det
hänseendet har en mera kvalificerad arbetskraft
än anstalten har? Handelsflottans
pensionsanstalt kan icke hjälpa att
personaluppsättningen icke räcker till
■— det är där skon egentligen klämmer.

För övrigt har jag inte reda på om
man brukar förfara på det sättet, att
man delar olika verk och inrättningar
bara för att slippa ifrån ett anslag på
1 400 kronor om året. Är detta också en
praktisk åtgärd?

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10. 107

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan i denna punkt dels ock
på bifall till utskottets hemställan med
den ändring, som föranleddes av bifall
till motionen 11:277; och fann herr
andre vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Lindberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
43 :o) i utskottets utlåtande nr 10,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring,
som föranledes av bifall till motionen
11:277 av herr Lindberg.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
^och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan i förevarande
punkt.

Punkterna 44—52.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 53.

Bidrag till handelshögskolan i Göteborg.

Efter föredragning av punkten yttrade: Herr

GUSTAFSON i Göteborg: Herr
talman! Handelshögskolan i Göteborg
har bekymmer med sin ekonomi. Att
dessa bekymmer äro allvarliga förstår
kammaren av det faktum, att handelshögskolan
sett sig nödsakad att från och

Bidrag till handelshögskolan i Göteborg.

med höstterminen 1951 höja terminsavgiften
med 25 procent, från 200 kronor
till 250 kronor. Denna höjning av
terminsavgiften sker, herr talman, i en
tid, då vi i en strävan till demokratisering
av undervisningsväsendet äro inställda
på att i stället reducera skolavgifterna
och då det pågår en målmedveten
strävan att reducera terminsavgifterna
för andra högskolor. Även med
denna höjning av terminsavgiften — en
sådan höjning ger cirka 30 000 kronor
—- skulle handelshögskolans förlust för
innevarande år beräknas bli över 62 000
kronor.

En i båda kamrarna väckt motion går
ut på att statsbidraget skall ökas med
50 000 kronor i syfte att onödiggöra
denna förhöjning av terminsavgiften.
När det nu inte finns mer än en enda
reservant på denna punkt förstår jag,
att det är utsiktslöst att yrka bifall till
motionen, ehuru jag anser den vara
mycket motiverad. Jag har emellertid
begärt ordet för att rikta en vädjan till
handelsministern. Handels- och sjöfartsfonden
har bidragit till att täcka underskottet
för handelshögskolan vid tidigare
tillfällen, och man har också i år
räknat med att få 40 000 kronor därifrån.
Jag vill nu vädja till handelsministern
att han vid utdelningen av medel
från denna fond ser till, att utdelningssumman
blir ökad med de 22 400
kronor, som man beräknar att förlusten
skall uppgå till, så att handelshögskolan
slipper taga av de begränsade medel,
som finnas i fonderna. En sådan ökning
av anslaget är så mycket mer motiverad
som Kungl. Maj:t nyligen beviljat handelshögskolan
i Stockholm ett anslag på
600 000 kronor för en ny ibero-amerikansk
institution. En sådan institution
har förekommti vid handelshögskolan i
Göteborg i tolv år, och den har finansierats
med medel från handels- och
bankväsendet. Göteborgs handelshögskola
har sålunda haft en dylik institution,
som hittills inte kostat staten ett
enda öre.

108 Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Avsättning till fonden för idrottens främjande.

Med tanke på detta vill jag alltså uttrycka
den förhoppningen, att handelshögskolans
fonder inte skola behöva ytterligare
decimeras, utan att utdelningen
ur handels- och sjöfartsfonden skall
kunna räcka till för att täcka bristen.
Vidare hoppas jag, att man under ett
kommande år skall kunna taga bort den
höjning av terminsavgiften, som handelshögskolan
i år varit nödsakad att
införa.

Häruti instämde fröken Elmén och
herr Schmidt.

Vidare anfördes ej. Utskottets i punkten
gjorda hemställan bifölls.

Punkterna 54—78.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 79.

Avsättning till fonden för idrottens
främjande.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under tionde huvudtiteln,
punkt 105, föreslagit riksdagen att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1951/52 anvisa ett anslag av 5 500 000
kronor.

Vidare hade i en inom andra kammaren
av herr Dahlgren m. fl. väckt
motion (II: 76) hemställts, att riksdagen
måtte besluta att till avsättning till
fonden för idrottens främjande för budgetåret
1951/52 anvisa ett anslag av
7 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 76,
till Avsättning till fonden för idrottens
främjande för budgetåret 1951/52 anvisa
ett anslag av 5 500 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr DAHLGREN: Herr talman! Det
talas mycket om idrottsrörelsens väldiga
betydelse, och det framhålles allmänt,
att denna landets största ung -

domsrörelse behöver allt det stöd som
över huvud taget kan ges. Ett sådant
tal ha vi hört inte minst här i riksdagen.
När därför Sveriges riksidrottsförbunds
hemställan om ett anslag på
10 870 000 kronor tillmötesgås endast på
halva vägen genom att utskottet i sitt utlåtande
stöder regeringsförslaget, som
betyder att idrottsrörelsen fortfarande
skall stå på svältkost, då frågar man sig
med all rätt, vart det hela egentligen
skall leda hän.

Vårt rationaliserade näringsliv och
vår utvecklade industri fordrar i dag
betydligt mer av de anställda än tidigare.
En fysiskt tränad människa har
alla förutsättningar att bättre klara påfrestningarna
än den otränade. Idrottsrörelsen
gör på det sättet samhället en
tjänst, som knappast kan uppskattas tillräckligt.
För att vara i form, som det
heter på idrottsspråket, eller för att
kunna nå goda resultat tvingas den
idrottsutövande att avhålla sig från
vissa ovanor, som lätt fresta ungdom i
allmänhet.

Varje människa, inte bara ungdomar,
har behov av något intresse vid sidan
av det vardagliga, jäktande arbetet.
Idrottsrörelsen har här en stor uppgift
då det gäller att ta hand om ungdomen.

Riksidrottsförbundet har enligt vår
mening sakligt motiverat sin hemställan
samt till denna hemställan bifogat
investeringsönskemålen beträffande
idrottsanläggningar för 1951. Av dessa
handlingar framgår, att investeringsönskemålen
gå till ett belopp av inte
mindre än 44 miljoner kronor för innevarande
år och för en fem- och en
tioårsperiod till omkring 80 miljoner
kronor. Detta blir en sammanlagd summa
av omkring 124 miljoner kronor.
Även om detta senare belopp verkar
högt, skulle jag förmoda, att det ändå
är i underkant med tanke på svårigheterna
att få fram alla uppgifter från
mindre orter och samhällen. Jag tror
inte att det är överdrivet att säga, att
det verkliga behovet är långt större.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10.

109

Avsättning till fonden för idrottens främjande.

Med utgångspunkt från de nuvarande
inkomsterna har man beräknat, att under
innevarande budgetår fördela
400 000 kronor till de behov, som man
har i fråga om idrottsanläggningar. Det
är alldeles givet, att ett i jämförelse med
de verkliga behoven så ringa belopp
inte ens kommer att täcka de allra nödvändigaste
behoven.

Det finns förvisso all anledning att
säga, att idrottsrörelsen blivit styvmoderligt
behandlad av statsmakterna, då
man jämför de anslag som riksdagen beviljat
och alla de vackra tal och löften
som förekommit, inte minst vid banketterna
i anledning av någon större
idrottstillställning.

Hur ser det emellertid ut i verkligheten
på detta område? Tack vare frivilliga
krafter har en hel del kunnat
göras för att hjälpa ungdomen att upprätthålla
idrottsrörelsen. På vissa ställen
har man även byggt idrottsplatser
med hjälp av frivillig kraft. Detta är
dock undantagsfall, och det gäller mindre
idrottsplatser i mindre samhällen.
Om vi emellerid titta på det verkliga
behovet, förstå vi vilken skriande brist
det råder på detta område.

Utan att trötta kammaren skall jag
nämna några siffror, som klart ge belägg
för hur efterkrigstidens makthavande
handskats med idrottsungdomens
lokalfrågor. Jag skall ge några siffror
under några av de senaste femårsperioderna.
Före kriget, under perioden 1936
—1940, byggdes det här i Sverige 19
simhallar och 13 idrottshallar. Så kom
kriget, och under perioden 1941—1945
gick antalet ned till 7 simhallar och 7
idrottshallar. Kriget tog sedan slut, och
idrottsungdomen hoppades väl som alla
andra, att man skulle få något större
möjligheter. Men som man ser av siffrorna
blev förhållandet det rakt motsatta.
Under perioden 1940—1950 byggdes
nämligen inte en enda simhall i
vårt avlånga land och endast en idrottshall.
Vidare sakna hälften av Sveriges
skolbarn ordentliga gymnastiksalar där -

för att man inte tillåter byggande av
dylika.

Endast 32 städer i vårt land ha simbassänger,
där längden överstiger 162/3
meter. 12 andra städer ha endast vad
jag skulle vilja kalla större badbaljor
till sitt förfogande med en längd på
12% meter eller något däröver. Bland
dessa städer finna vi Göteborg och
Malmö, som ju icke äro så små och
okända. Där tvingas ungdomen, som är
intresserad för simsporten, att resa till
Borås resp. Lund för att över huvud
taget kunna träna på reglementsenliga
banor; och att tävla i hemstaden är ju
då alldeles omöjligt.

Trots att man således här kan konstatera
en stor passivitet från de styrandes
sida i samhället, har idrottsrörelsen
inte tappat modet utan fortsatt att
utvecklas. Man kan nu räkna med mer
än 9 000 föreningar med i runt tal
750 000 medlemmar.

Jag frågar nu om vårt land verkligen
har råd att visa dessa ungdomsskaror
samma oginhet i fortsättningen som man
gjort under den senaste tioårsperioden
när det gällt anslag. Skall svensk idrottsungdom
behöva följa sina danska
idrottskamraters exempel, då de den 3
maj 1948 i strilande regn demonstrerade
vid Christiansborg för att visa de
makthavande att det låg allvar bakom
kraven och att även danskt idrottsliv
behövde stöd av medel från tipsinkomsterna?
Som bekant segrade denna tankegång,
och den danska ungdomen fick
ett understöd som — om jag inte minns
fel — proportionellt sett är större än
det, som den svenska idrottsungdomen
får.

Det nu föreliggande förslaget innebär,
att idrottsrörelsen får ett anslag på
5,5 miljoner kronor, d v. s. 1,5 miljoner
kronor mer än föregående år. Förutsättningen
är dock, att man får höja priset
med fem öre per tipsrad. Staten kan således
inte ge idrottsrörelsen ett ökat belopp
med mindre statskassan samtidigt

Ilo Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Avsättning till fonden för idrottens främjande.

tjänar på saken, helst med ett större
belopp.

Det är således fråga om att fördyra
tippningen, som brukar kallas »de fattigas
travbana». Hur mycket tjänar staten
egentligen varje år på idrotten? Enligt
en uppgift, som jag sett i tidningspressen,
lära tipparna under föregående
år ha inbetalt inte mindre än 82 miljoner
kronor. Av dessa pengar gingo 34
miljoner kronor tillbaka till vinnare,
men av dessa pengar tog staten 20 procent,
varför det för vinnarnas del återstod
endast 27 miljoner kronor. Detta
betyder, att statskassan skulle ha blivit
55 miljoner kronor rikare enbart tack
vare tipsmedel. Lägger man därtill inkomsterna
på nöjesskatt vid idrottstillställningar,
böra statens inkomster på
idrotten vara väsentliga. Att i en sådan
situation föreslå en ökning av priset på
varje tipsrad och sedan ge idrottsrörelsen
endast en del av merinkomsterna,
det kan jag inte anse vara riktigt. Enligt
min mening kan detta inte sammanhänga
med något intresse för idrottsrörelsens
framtida framgång.

Utskottets skrivning om det behjärtansvärda
i att taga hänsyn till idrottens
betydelsefulla verksamhet och talet om
att en något större andel av vinstsumman
på tippningen borde påföras anslaget
låter nog vackert, men då ställningstagandet
sedan ur idrottens synpunkt
är negativt, så få de vackra orden
intet värde.

Det som tvingat fram det ökade anslaget
är, enligt min mening, idrottsfolkets
egen opinion på årsstämman. Statsmakterna
ha förstått, att man inte längre
bör hålla tillbaka dessa krav, och därför
har man på denna väg försökt att
nödtorftigt hjälpa upp saken. Samtidigt
har emellertid statskassan berikats i
ännu högre grad.

Jag anser att statsmakterna måste
ändra sin inställning till idrotten. Vår
motion förutsätter, att skall man över
huvud taget höja priset på tipsen, så
bör i rimlighetens namn hela mervin -

sten tillföras idrottsrörelsen. Detta syftar
således vår motion till, och jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till densamma.

Herr WARD: Herr talman! Det finns
naturligtvis ingen svårighet att påvisa,
att stora medelsbehov finnas inom
idrottsrörelsen. I dessa tider måste man
emellertid när det gäller denna sak —
liksom i så många andra fall — se till
att staten inte tar sig vatten över huvudet
och lovar mer än den utan större
svårigheter kan hålla.

Som den föregående talaren framhöll
föreligger ett förslag om en höjning av
ifrågavarande anslag med 1,5 miljoner
kronor i jämförelse med det belopp, som
utgår under nuvarande budgetår. Jag
vill endast tillägga, att vi under hand
fått den upplysningen, att man inom
Riksidrottsförbundets ledning accepterat
detta förslag och att man därmed
vill lämna ett bidrag till den sparsamhetsaktion,
som satts in på andra områden.
När man således har en sådan
inställning på detta håll så tycker jag,
att riksdagen med gott samvete kan
följa statsutskottets förslag, till vilket
jag yrkar bifall.

Herr ALLARD: Herr talman! Med anledning
av de båda föregående anförandena
ber jag att få tillägga ett par synpunkter.

Herr Ward förklarade, att man inom
Riksidrottsförbundet i stort sett var tillfredsställd
med det anslag, som nu föreslagits
utgå till fonden för idrottens
främjande för nästa budgetår. Det kan
kanske förefalla egendomligt, att man
inom idrottsrörelsen anser sig tillfredsställd
med ett anslag på 5,5 miljoner,
då man begärt närmare 11 miljoner. Det
förhåller sig emellerid på det sättet, att
idrottsrörelsen vid prövningen av det
anslag, som Kungl. Maj :t här föreslagit,
ansett att när den strängaste sparsamhet
har måst iakttagas med alla utgifter
och man på alla andra områden har

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10.

111

Avsättning till fonden för idrottens främjande.

fått nöja sig med samma anslag som
tidigare eller i många fall nedskärning
av tidigare anslag, då liar idrottsrörelsen
i år inte blivit illa behandlad utan
kanske snarare val behandlad med hänsyn
till att anslaget dock innebär en ökning
med 1,5 miljoner kronor. Inom
idrottsrörelsen vill man gärna betrakta
denna anslagsökning på så sätt, att man
anser det som ett bevis på statsmakternas
uppskattning av idrottsrörelsen.
Man vill också taga detta som ett gott
löfte för framtiden.

Beträffande disponerandet av den
extra vinst, som statskassan får genom
detta femörestillägg på tipspriset, vill
jag gärna ansluta mig till det uttalande,
som utskottet har gjort i den frågan. Jag
syftar på följande uttalande: »Det kan
enligt utskottets mening ifrågasättas, om
icke en något större andel av vinstsumman
borde påföras anslaget. Med hänsyn
till rådande statsfinansiella läge anser
utskottet sig dock böra godtaga
Kungl. Maj:ts förslag men vill samtidigt
framhålla, att en omdisposition av angivna
fördelningsgrund kan vid ett förbättrat
ekonomiskt läge framdeles bliva
påkallad.»

Herr talman! Det är vår förhoppning
inom idrottsrörelsen, att det skall bli
möjligt att göra en sådan omdisposition
som utskottet här antyder. Med vad
jag här nu anfört hemställer jag om bifall
till utskottets förslag.

Herr DAHLGREN: Herr talman! Jag
måste säga att det verkar litet underligt,
att utskottet för sin del ifrågasätter,
om inte en höjning av anslaget är berättigad
och befogad, samtidigt som
Riksidrottsförbundets ledning förklarar
sig vara nöjd med det föreslagna anslaget
och tydligen inte vill ha någon höjning
enligt de rapporter, som lämnats
här. Skulle nu dessa uppgifter vara rikliga
— jag vill inte närmare gå in på
den frågan — och Riksidrottsförbundet
således intagit denna enligt min mening

något egendomliga ståndpunkt, så får
man inom förbundet även bereda sig
på att stå till svars inför idrottsfolket,
när de sammanträda igen. De uttalanden,
som gjorts vid idrottsfolkets stämma,
vittna sannerligen inte om någon
fullmakt för förbundet att handla på det
sätt, som här påståtts.

Herr Ward sade, att riksdagen med
lugnt samvete kunde acceptera utskottets
förslag. Detta får stå för herr Wards
egen räkning, att han med lugnt samvete
kan vara med om att höja priser
för att tillföra statskassan största möjliga
vinst av det hela. Jag delar för egen
del inte alls den uppfattningen. Vår
motion i denna fråga är grundad på en
diametralt motsatt ståndpunkt. Jag vidhåller
mitt yrkande om bifall till motionen.

Herr STÅHL: Herr talman! Jag vill
bara säga herr Dahlgren, att det dess
bättre visat sig, att när statsutskottet
skriver på det sätt det här gjort, så är
detta ingalunda betydelselöst. Tvärtom
har det i flera fall under de senaste
åren visat sig ha stor betydelse, att statsutskottet
gör nyanseringar i formuleringarna
av detta slag. Här har nu statsutskottet
skrivit på det sättet, att man
förbehåller sig frihet och även vill ge
Kungl. Maj:t en antydan om denna frihet
till ett annat år, när icke samma
pressade läge som nu föreligger. Man
skulle då kunna företaga en omprövning
av här ifrågavarande anslag.

I övrigt vill jag säga, att det hedrar
idrottsrörelsen, att den i motsats till
herr Dahlgren visat moderation och full
förståelse för en situation som den nuvarande,
när statsutskottet måste skära
ned även de mest behjärtansvärda anslagsbelopp,
som förefalla ganska små i
jämförelse med idrottens anslag. Jag
tror därför att utskottets talesman, herr
Ward, hade alldeles rätt, när han sade,
att kammaren med lugnt samvete kunde
i detta fall ansluta sig till statsutskot -

112

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Avsättning till fonden för idrottens främjande.

tets ståndpunkt. Även jag hemställer om
bifall till utskottets förslag.

Herr ALLARD: Herr talman! Inom
idrottsrörelsen sätta vi stort värde på
vad statsutskottet bär skrivit, och vi tro
även att detta uttalande kommer att ha
sin stora betydelse i framtiden.

Herr Dahlgren förklarade ju, att Riksidrottsförbundets
ledning skulle få stå
till svars inför idrottsfolket för att man
uttalat sin tillfredsställelse med det anslag,
som nu anvisats. Jag tror inte, att
det är någon fara för vare sig Riksidrottsförbundet,
dess överstyrelse eller
förvaltningsutskott att möta idrottsriksdagen.
Idrottsriksdagen kommer utan
tvekan att fästa stort avseende vid att
idrottsrörelsen under dessa svåra förhållanden
dock erhållit en ökning av
anslaget på 1V2 miljon kronor.

Herr DAHLGREN: Herr talman! När
jag här förklarade, att Riksidrottsförbundets
ledning skulle få stå till svars
för sina handlingar inför idrottsfolket,
förutsatte jag att idrottsfolket skulle ha
en demokratisk möjlighet därtill.

Det har här vidare sagts, att det hedrar
Riksidrottsförbundets ledning att
den intagit denna ståndpunkt i denna
svåra tid. Det är i och för sig ganska
självklart, att man från Riksidrottsförbundets
ledning gärna mottager en höjning
av anslagsbeloppet. Men är det
riktigt att denna höjning skall tillgå på
det sättet, att statsmakterna för att ge
idrottsrörelsen dessa l1/* miljoner kronor
själva tillförsäkra sig en extra vinst
på 2 å 3 miljoner kronor för att på det
sättet ge sken av att man vill stödja
idrottsrörelsen samtidigt som man själv
tillförsäkrar sig den största vinsten? Det
är det sakinnehållet i denna fråga, som
jag antar att herr Allard och övriga talare
här icke vilja närmare gå in på.

Herr ALLARD: Herr talman! Herr
Dahlgren förutsatte, att idrottsfolket

skulle ha möjlighet att bli representerat
vid idrottsriksdagen enligt demokratisk
ordning. Jag vet inte vad herr Dahlgren
inlägger i detta begrepp. Jag anse
emellertid, att om man i det begreppet
innefattar det förhållandet, att
idrottsfolket skall ha möjlighet att till
idrottsriksdagen sända de representanter,
som de själva önska, så finns det
alla möjligheter inom idrottsrörelsen till
en dylik demokratisk ordning. Jag trodde
verkligen, att herr Dahlgren kände
till detta, allra helst som han här tydligen
vill göra gällande, att han är så
initierad i idrottsrörelsen. Idrottsriksdagen
utgör ju ett representantskap från
alla special- och distriktsförbund. Samtliga
dessa representanter väljas enligt
vedertagen demokratisk ordning.

Herr DAHLGREN: Herr talman! Min
farhåga alldeles nyss om att valen till
idrottsriksdagen inte skulle ske i fullt
demokratisk ordning hade kanske sin
grund i att jag inte närmare kände till
reglerna för val till idrottsriksdagen.
Jag är naturligtvis inte så intimt allierad
med idrottsfolket som herr Allard.
Jag känner emellertid till att om man
kommer in i regeringen eller om man
får en ännu högre ställning i detta samhälle,
är det mycket lätt att bli vald till
ordförande i det ena eller andra förbundet
inom idrottsrörelsen. Det var
dessa förhållanden som föranledde mig
att tvivla på att det på detta område
verkligen förekomme fullt demokratiska
val.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan i förevarande punkt dels ock
på bifall till den i ämnet väckta motionen
II: 76; och biföll kammarens utskottets
berörda hemställan.

Punkterna 80—82.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10.

113

Punkten S3.

Bidrag till vissa studieresor.

Kungl. Maj:t liade i statsverkspropositionen
under tionde huvudtiteln, punkt
112, föreslagit riksdagen att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1951/52
anvisa ett reservationsanslag av 40 000
kronor.

Vidare hade i en inom andra kammaren
av herrar Lager och Karlsson i Stuvsta
väckt motion (11:233) hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
förslag om bidrag till vissa studieresor.

Utskottet hemställde i denna punkt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionen II: 233, till Bidrag till vissa
studieresor för budgetåret 1951/52 anvisa
ett reservationsanslag av 40 000
kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr LAGER: Herr talman! Regeringen
har här begärt ett anslag på 40 000 kronor
till vissa studieresor. Statsutskottet
har transporterat detta vidare till riksdagen
med instämmande.

Det är ett nytt anslag som här begärts.
Detta anslagsäskande har den
lilla egenheten, att bakom detsamma
skymtar icke ett svenskt utan ett amerikanskt
initiativ. Det förhåller sig enligt
propositionen och utskottsutlåtandet
på det sättet, att USA har erbjudit
Sverige att — jag förmodar till vanlig
växelkurs — köpa 169 000 dollar. Dessa
pengar skola emellertid användas på ett
mycket noggrant fixerat sätt. De skola
användas av svenska studieresenärer i
USA. Dessa studier skola företagas under
Marshall-organisationens överinseende.
I den mån dessa dollar tagas i anspråk,
skall ett motsvarande belopp sättas
in på bank här i Sverige för att användas
av utländska studieresenärer i
vårt land. Vem som skall få dessa pengar,
det upplyser däremot handlingarna
inte om.

.lag förstår inte riktigt varför man

Bidrag till vissa studieresor.

här skall införa en alldeles ny praxis,
när det gäller valutatransaktioner avseende
studieanslag eller liknande mellan
två länder. Om det är så att svenska
tekniker, ekonomer och statstjänstemän
anse sig behöva studera i USA under
Marshall-organisationens överinseende,
då tycker jag, att det vore i sin ordning,
att de liksom alla andra medborgare
finge begära valutatilldelning i vanlig
ordning av valutakontoret. För amerikanerna
kan den nu föreslagna ordningen
inte innebära någon större frihet än
den de redan nu ha i vad gäller att
skicka hit studieresenärer. Amerikanerna
kunna ju själva utrusta dessa resenärer
med dollar, som de svenska bankerna
i varje fall hittills icke vägrat att
köpa till vanlig växelkurs.

Jag tycker att hela den nu föreslagna
transaktionen innebär, att regering och
riksdag engagera sig i ett kringgående
av gällande valutabestämmelser. Ett dylikt
engagemang är, såvitt jag förstår,
fullständigt onödigt. Nu litar man från
de svenska statsmakternas sida tydligen
inte riktigt på att det privata näringslivet
och enskilda personer över huvud
här i landet skola taga i anspråk alla
dessa 169 000 dollar. Därför begär man
40 000 kronor i anslag för att underlätta
och stimulera tjänstemän inom
handelsdepartementets verksamhetsområde
att utnyttja det från USA givna
erbjudandet.

Den diskussion, som förts här i dag
om tre huvudtitlar, har, förefaller det
mig, åtminstone vad gäller utskottets
talesmän, präglats av mycket energiska
och i vissa fall bönfallande vädjanden
till kammaren att beakta »det svåra
statsfinansiella läget». Här avslog man
alldeles nyss en sådan rimlig begäran
som den från herr Lindberg om 1 400
kronor för att Handelsflottans pensionsanstalt
skulle kunna få även i fortsättningen
handha förvaltningen av sina
egna fonder. I utskottsutlåtandet anfördes
bara en enda synpunkt, nämligen
»det statsfinansiella läget». I denna frä -

ts— Andra kammarens protokoll 1951. Nr 10.

114

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Bidrag till vissa studieresor.

ga förklarade utskottet för sin del, att
eftersom fondförvaltningen överflyttas
till statskontoret »torde några medel
icke behöva anvisas till pensionsanstalten
för depositionskostnader».

Man vägrade här i kammaren vidare
alldeles nyss att ge Göteborgs handelshögskola
ett extra anslag av 50 000 kronor,
vilket man både i propositionen
och utskottsutlåtandet medgav var en
rimlig begäran men som på grund av
»det statsfinansiella läget» inte kunde
beviljas. — Statens hantverksinstitut
måste se sin begäran om anslag till viss
utrustning och inredning nedprutad
från 35 000 till 25 000 kronor. Även i
det fallet har hänvisats till »det svåra
statsfinansiella läget».

Mot bakgrunden av de exempel jag
här i största korthet anfört framstår
det som minst sagt egendomligt, att
man nu utan vidare är beredd att ställa
40 000 kronor till förfogande för en helt
ny anslagspost för att kunna utnyttja
ett s. k. erbjudande från USA att skicka
tekniker och ekonomer dit att studera
under Marshall-organisationens ledning.
Om man bara lägger statliga sparsamhetssynpunkter
på det hela, tycker jag,
att man med fullt fog kan säga, att statsmakterna
här ge sig in på att sila mygg
men svälja kameler. Väger man den
ena angelägenhetsgraden mot den andra
—- tag exempelvis det nu ifrågavarande
anslaget på 40 000 kronor mot det vägrade
anslaget till Göteborgs handelshögskola
eller det blygsamma belopp som
herr Lindberg här begärde — måste
man säga, att de vägrade anslagen äro
tusen gånger mer nödvändiga och angelägna
än det anslag, som statsutskottet
under denna punkt föreslår att riksdagen
skall bevilja.

Herr talman! Med dessa ord hemställer
jag om bifall till den motion, II: 233,
som herr Karlsson i Stuvsta och jag
väckt i denna fråga.

Under detta anförande övertog herr
talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr WARD: Herr talman! Här är det
ju fråga om hur man praktiskt skall
ordna utbytet i studiesyfte. Vi ha då i
utskottet icke kunnat finna annat än att
Kungl. Majrts förslag är värt att bifalla.
Jag vill med hänvisning till vad utskottet
framhållit kort och gott yrka
bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i denna punkt dels ock på avslag
såväl å utskottets berörda hemställan
som å Kungl. Maj:ts förslag i ämnet;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Lager begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
83 :o) i utskottets utlåtande nr 10,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
såväl utskottets hemställan som Kungl.
Maj :ts förslag i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan i punkten 83.

Punkten 84.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 85.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10.

115

Byggnadsarbeten vid statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården.

§ 3.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1951/52 till säkerhetsanstalter för
sjöfarten; och

nr 42, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bestridande av
kostnader för krigsskadeersättningar.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 4.

Byggnadsarbeten vid statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
43, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående vissa byggnadsarbeten
vid statens skolor tillhörande barna- och
ungdomsvården.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken AGER: Herr talman! Innan
kammaren beslutar i denna fråga skulle
jag, ehuru jag icke är motionär i frågan,
vilja påpeka, att det här är fråga
om Eknäs hemskola utanför Enköping.
Denna hemskola övertogs av staten
1949, och då betalade Stockholms stad
till staten 1 600 000 kronor, vilket belopp
bildar en fond, ur vilken man tar
medel att användas till vissa byggnadsarbeten
vid Sonestorp och Ljungaskog.

Staten emottog förslitna lokaler i den
hemskolan. Socialstyrelsen har begärt
att departementschefen skulle ställa medel
till förfogande för ombyggnad, tillbyggnad
och reparationer av lokalerna.
Men departementschefen har icke beaktat
denna begäran. På Eknäs hemskola
måste vattenfrågan lösas. Avloppsledningarna
och värmeledningssystemet
äro förslitna. Det finns icke några sanitära
anordningar som på något sätt
motsvara de fordringar man har på en

modern anstalt. Personalbostäderna äro
ej heller i sådant skick som de böra
vara. Den personal som finnes där har
fått taga i bruk lokaler som varit utdömda
redan 1927. Man har fått taga
i anspråk lokalerna utan att några reparationer
skett. En del av lokalerna,
som skulle ha använts för eleverna, ha
måst förändras till personalbostäder,
vilket gör att man i stället för att kunna
ha 25 elever till dags dato bara har 19
elever.

Jag vädjar till departementschefen att
beakta den här frågan. Jag har nämnt
detta därför att jag vill att riksdagen
skall ha kännedom om saken och vara
uppmärksam på den. Jag ställer, herr
talman, intet yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 5.

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten
för budgetåret 1951/52 av underskottet
för luftfartsfonden;

nr 45, i anledning av Kungl. Måj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1951/52 under statens allmänna fastighetsfond,
i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts i
.statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1951/52 under fonden för låneunderstöd,
i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1951/
52 till förskott till vissa plankostnader
in. in.;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till B.
O. O. Ekdahl in. fl.;

Ilo

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Förordning ang. investeringsskatt.

nr 49, i anledning av väckt motion
om löneklassplacering för stationskarlarna
K. W. Eriksson, J. E. Johnsson och
K. I. Andersson;

nr 50, i anledning av väckta motioner
om ändrad löneklassplacering för vissa
förste skötare och första sköterskor vid
•statens sinnessjukhus;

nr 51, i anledning av väckt motion
om förbättrad löneställning åt innehavare
av vissa arvodestjänster vid försvarsväsendet;
och

nr 52, i anledning av väckt motion om
viss gottgörelse till e. o. förrådsmannen
G. Allmän.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ o.

Förordning ang. investeringsskatt.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 15, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående en tillfällig skatt i
syfte att motverka vissa investeringar i
varulager och inventarier (investeringsskatt)
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 19 januari 1951 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 33, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning angående
en tillfällig skatt i syfte att motverka
vissa investeringar i varulager och inventarier
(investeringsskatt).

Enligt förslaget skulle investeringsskatt
utgå med 10 procent av det till dylik
skatt beskattningsbara beloppet.

4 och 5 § § samt 11 § första stycket
i det framlagda förordningsförslaget
hade följande lydelse:

4 §.

Beträffande varulager utgöres det till
investeringsskatt beskattningsbara be -

loppet av skillnaden mellan den dolda
reserven i varulagret vid beskattningsårets
utgång och den dolda reserven i
lagret vid utgången av det räkenskapsår,
som gått till ända närmast före den
1 mars 1950 (jämförelselagret), dock
högst ett belopp motsvarande lagerökningens
värde.

Har rörelse påbörjats å sådan tid att
det första räkenskapsåret utgått efter
den 28 februari 1950, skall varulagret
vid nämnda räkenskapsårs ingång utgöra
jämförelselager.

Om beskattningsbart belopp för viss
skattskyldig skall beräknas för två beskattningsår,
skall det belopp, som enligt
bestämmelserna ovan i denna paragraf
beräknas för det senare av dessa
år, minskas med det beskattningsbara
beloppet för det föregående året och
återstoden utgöra beskattningsbart belopp
för det senare året.

(Se vidare anvisningarna.)

5 §•

Beträffande maskiner eller andra för
stadigvarande bruk avsedda inventarier
utgöres det till investeringsskatt beskattningsbara
beloppet av skillnaden
mellan den avskrivning å dylika inventarier,
som medgivits vid taxeringen till
statlig inkomstskatt, och den avskrivning
som godkännes enligt bestämmelserna
nedan i denna paragraf.

Vid beräkning av det till investeringsskatt
beskattningsbara beloppet godkännes
beträffande sådana inventarier
med en beräknad varaktighetstid överstigande
tre år, som anskaffats under
beskattningsåret, ej högre avskrivning
än 10 procent för år eller, där det för
visst slag av rörelse befinnes uppenbart
att nämnda avskrivning avsevärt understiger
den genom slitning normalt uppkomna
värdeminskningen, 20 procent
för år av anskaffningskostnaden. Beträffande
inventarier i övrigt medgives
vid ifrågavarande beräkning avskrivning
enligt samma grunder som vid
inkomsttaxeringen.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10.

117

Har den skattskyldige för beskattningsåret
såsom skattepliktig'' intäkt
upptagit ersättning genom avyttring av
inventarier eller ersättning på grund
av försäkring för förlust av inventarier
eller har den skattskyklige under beskattningsåret
tagit investeringsfond i
anspråk för avskrivning å inventarier
utan att fondavsättningen återföres till
beskattning, skall vid beräkning av det
till investeringsskatt beskattningsbara
beloppet avskrivning å under samma år
anskaffade inventarier godkännas med
i första hand ett belopp, motsvarande
den nyssnämnda intäkten eller de ianspråktagna
fondmedlen. Därutöver må
avskrivning enligt bestämmelserna i andra
stycket första punkten godkännas
med 10 respektive 20 procent för år av
anskaffningskostnaden, därvid anskaffningskostnaden
dock skall anses utgöra
allenast det efter förenämnda avskrivning
återstående oavskrivna värdet.

(Se vidare anvisningarna.)

11 g (första stycket).

Undantag må, helt eller delvis, medgivas a)

från bestämmelserna i 4 § i fråga
om skattskyldig, som påbörjat rörelsen
under beskattningsåret eller kort tid
dessförinnan eller vars jämförelselager
på grund av eldsvåda eller därmed jämförlig
händelse varit onormalt lågt;

b) från bestämmelserna i 4 och 5 gg,
därest fråga är om lagerökning eller inventarieförvärv,
som föranletts av övertagande
av annat företags verksamhet
eller som tillkommit på direkt föranstaltande
av vederbörlig statlig myndighet; c)

från bestämmelserna i 5 g, därest
fråga är om inventarieförvärv, varom
bindande avtal träffats före den 1 oktober
1950, och tillämpningen av bestämmelserna
skulle medföra avsevärda betalningssvårigheter
för den skattskyldige.

Förordning ang. investeringsskatt

Till utskottets behandling hade hänvisats
ett flertal i anledning av propositionen
väckta motioner. I några av
dessa motioner hade framställts yrkande
om avslag å propositionen. I övrigt
hade huvudsakligen framställts ändringsförslag
beträffande dispensreglerna
i 11 g.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit de under
motionstiden vid riksdagens början
väckta likalydande motionerna I: 151 av
herr Ola Persson m. fl. och II: 197 av
herr Holmberg, vari hemställts, »att
riksdagen måtte besluta

att hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning
att slopa den fria avskrivningsrätten
å maskiner och inventarier, att
slopa skattefrihet eller skatteuppskov
för investerings- och konjunkturfonder
eller dylika stiftelser samt att utreda
frågan om att få till stånd en skärpt
och förbättrad förmögenhetsbeskattning,

att dessa frågor hänskjutas till den
hos Kungl. Maj:t, i anslutning till bevillningsutskottets
betänkande nr 46/
1950, begärda utredningen rörande taxeringsförfarandet
och taxeringsprocessen
— eventuellt till 1950 års skattelagssakkunniga».

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 33 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas, antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
angående en tillfällig skatt i syfte
att motverka vissa investeringar i varulager
och inventarier (investeringsskatt)
med den ändring, att 2 § samt 13 § 1
och 2 inom., anvisningarna till 2 och
10 § g, punkt 1 av anvisningarna till 4 §
samt bestämmelsen om ikraftträdandet
skulle erhålla av utskottet föreslagen
lydelse;

B) att följande motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna T: 151

118 Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 cm.

Förordning ang. investeringsskatt.

av herr Ola Persson in. fl. ocli II: 197
av herr Holmberg,

2) de likalydande motionerna I: 301
av herr Åman och II: 399 av herr Fagerholm
m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 305
av herr Domö m. fl. och II: 412 av herr
Birke m. fl.,

4) de likalydande motionerna I: 306
av herrar Ohlon och Nordenson samt
II: 407 av herr Edström in. fl.,

5) de likalydande motionerna 1:307
av herr Ohlon m. fl. samt II: 408 av
herrar Edström och Gustafson i Göteborg,

6) de likalydande motionerna I: 308
av herr Petrén m. fl. och II: 410 av herr
Strandh in. fl.,

7) de likalydande motionerna I: 309
av herr Petrén m. fl. och II: 411 av herr
Hagberg i Malmö in. fl.,

8) de likalydande motionerna I: 310
av herrar Eskilsson och Werner samt
II: 409 av herrar Norup och Nilsson i
Svalöv,

9) de likalydande motionerna 1:311
av herrar Weiland och Björck samt
II: 413 av herrar Åqvist och Rosén,

10) motionen I: 312 av herr Gottfrid
Karlsson, samt

11) motionen 11:406 av herr Kollberg måtte,

i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Petrén, Wehtje, Ebbe. Ohlsson, Kristensson
i Osby, Hagberg i Malmö, Gunnarsson
och Strandh, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

samt 13 § 1 och 2 mom., anvisningarna
till 2 och 10 §§, punkt 1 av anvisningarna
till 4 § samt bestämmelsen om ikraftträdandet
skulle erhålla i reservationen
angiven lydelse;

B) att de i utskottets hemställan anmärkta
motionerna måtte, i den mån
de icke kunde anses besvarade genom
vad reservanterna anfört och hemställt,
av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Enligt reservanternas förslag skulle
första stycket av 11 § erhålla följande
lydelse:

Undantag må, helt eller delvis, medgivas a)

b) från bestämmelserna i 4 och 5 §§,
därest fråga är om lagerökning eller inventarieförvärv,
som föranletts av övertagande
av annat företags verksamhet
eller som tillkommit på direkt föranstaltande
av vederbörlig statlig myndighet
eller som förordas av sådan myndighet; c)

från bestämmelserna i 5 §, därest
fråga är om inventarieförvärv, varom
bindande avtal träffats före den 1 oktober
1950.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
En central uppgift för politiken
just nu måste vara att hindra den pågående
inflationen. Det gäller att se till att
konsumtion och investering hållas inom
ramen för tillgängliga resurser. Tyvärr
har för närvarande sparandet och investeringarna
kommit i otakt. Den sundaste
vägen när det gäller att återställa
balansen vore givetvis — om man nu
på något sätt kunde göra det — att öka
sparandet i nivå med investeringarna.
Tyvärr har man icke sådana radikala
medel som med ens kunna åstadkomma

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10.

119

en sådan ökning av sparandet. Dessutom
måste man räkna med att sparandet
icke mår väl av fallande penningvärde.
Men då man icke omedelbart kan
höja upp sparandet i samma nivå som
investeringarna, får man tyvärr finna
sig i att trycka ner investeringarna, med
andra ord bromsa dem.

Man måste i detta sammanhang minnas,
att det fallande penningvärdet för
närvarande innebär att investeringarna
påskyndas. Kapitalet söker sig till realvärden.
För att bromsa investeringarna
har man olika medel. Man har byggnadsreglering,
kreditrestriktioner och
den nu debatterade investeringsskatten.
Men just det förhållandet att investeringarna
påskyndas genom det fallande
penningvärdet gör det angeläget att i
detta sammanhang framhålla att här
tarvas icke enstaka åtgärder, utan här
fordras ett samlat program från regeringens
sida för att energiskt motarbeta
inflationen. Det behövs med andra ord
hårda tag för att tygla den skenande
penningförsämringen.

I fjol höstas sände finansministern ut
en PM angående investeringsskatten.
Denna PM var daterad den 16 september,
alltså dagen före valet. Förslaget
blev utsatt för mycken hård kritik.
Finansministern har nu gjort en uppmjukning,
framför allt därigenom att
skattesatsen sänkts från 20 procent till
10 procent. Vidare ha undantagen från
investeringsskatten blivit utbyggda.
Denna uppmjukning - men också det
förhållandet att läget i vårt land blivit
värre än i fjol höst — gör att jag i
princip är villig att godtaga en investeringsskatt
av kort varaktighet, en skatt
vars syfte är att begränsa investeringarna
för tillfället. Trots detta måste jag
medgiva att principiella invändningar
av stor räckvidd kunna riktas mot
denna skatt. Den är ingalunda någon
vacker påbyggnad på vår skattelagstiftning
utan är en ganska trist klut på
skattelagstiftningens brokiga klädnad.

Det ingrepp, som investeringsskatten

Förordning ang. investeringsskatt.

gör i den fria avskrivningsrätten, kan
jag icke hälsa med glädje. Den fria avskrivningsrätten
har varit särdeles värdefull
för vårt näringsliv och är det
alltfort. Den har skänkt råg i ryggen
åt företagen, så att de kunna stå emot
i depressionstider, och har medfört
trygghet mot arbetslöshet. Dessutom har
den fria avskrivningsrätten helt säkert
betytt mycket just för produktionsökningen.
Produktionen inom industrien
har i vårt land fördubblats sedan
1935. Denna utveckling hade icke varit
möjlig utan den fria avskrivningen,
som möjliggjort en rationalisering av
näringslivet, som eljest icke varit tänkbar.
Dessutom har den genom näringslivets
konsolidering skapat förutsättningar
för sociala anordningar av helt
annan storleksordning än eljest hade
varit möjligt att åstadkomma.

Det finnes ett sammanhang mellan
den fria avskrivningsrätten och bolagsskattens
höjd. Då man lagstiftade i vårt
land om den fria avskrivningsrätten
1938 skedde detta delvis därför att detta
i hög grad skulle underlätta taxeringsnämndernas
arbete. Men det skedde
också med tanke på den bolagsskatt
som då infördes. Själva skatten bestämdes
då till tio procent. Man ansåg
vid det tillfället att detta var högt. Då
rådde, måste man säga, idylliska förhållanden
i skattehänseende. År 1947
höjdes skattesatsen till 40 procent —
den hade höjts i olika etapper tidigare
— men då framhöll man också på
socialdemokratiskt håll att det rådde
ett bestämt samband mellan bolagsskattens
höjd och den fria avskrivningsrätten.
Jag tror att det vore värdefullt
om vi i dag under diskussionen kunde
få bekräftelse från finansministerns
eller från bevillningsutskottets ärade
ordförandes sida att man fortfarande
har denna syn på saken, att om man
rubbar det ena måste man också rubba
det andra. Om man ger sig på att inskränka
den fria avskrivningen måste
man också sänka bolagsskatten.

120 Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Förordning'' ang. investeringsskatt.

Trots dessa principiella betänkligheter
är jag som sagt villig att i princip
godtaga investeringsskatten som en
kortvarig företeelse. Men jag är medbeten
om att man också kan rikta berättigad
kritik mot utformningen av
denna skatt. Så har också skett i flera
motioner. Det har framhållits att skatten
verkar ojämnt. Här inverkar tillfälligheternas
spel. Ty det är en tillfällighet
många gånger om en vara eller inventarier
blivit levererade några dagar
före årsskiftet eller några dagar efter
årsskiftet, och ett sådant förhållande
kan vara avgörande om investeringsskatt
skall utgå eller icke. Vidare inverka
tillfälligheter när det gäller jämförelselagren
för sista december 1949.
Inom många branscher hade man kanske
då ett mindre lager än eljest, beroende
på importsvårigheter eller på
att man väntade prisfall. Det kan också
vara tillfälligheter som gjort att lagret
var litet, och detta kommer att i vissa
fall leda till en investeringsskatt. Jag
vill alltså göra gällande att konstruktionen
av skatten är sådan att det kommer
att uppstå orättvisor mellan skattskyldiga
inbördes.

Vidare kan man icke förneka att
denna skatt framför allt är en börda
för framåtgående företag. Man har nämligen
icke vid skattens utformning tagit
hänsyn till den naturliga utvecklingen,
till att företag som öka omsättningen
också behöva öka lagren och även ofta
göra detta. Men det har under behandlingen
i utskottet upplysts, att man
menar att investeringsskatten skall begränsas
till att gälla under ett år. Är
detta det rätta förhållandet, behöver
man icke ställa så stora fordringar på
lagstiftningen och dess utformning som
i annat fall. Jag skulle vilja vända mig
till bevillningsutskottets ärade ordförande
och fråga honom, om vi här under
diskussionen kunna få en bekräftelse
på att man syftar till att denna
skatt skall gälla endast under ett år.

I en folkpartimotion har framförts

kravet på att rörelseidkare med en omsättning
under 400 000 kronor per år
icke skulle drabbas av investeringsskatt.
I det ursprungliga förslaget var
gränsen satt till 100 000 kronor. I propositionen
höjdes gränsen till 200 000
kronor. Nu har utskottet välvilligt höjt
denna gräns till 300 000 kronor. Utskottets
ändring av propositionen på
detta område innebär en värdefull förbättring,
ty det betyder att många
mindre företag, handlande och sådana
som ha småindustrier, komma att undanryckas
från tillämpningen av denna
bestämmelse. Men det kommer också
att medföra ett mindre arbete för taxeringsnämnderna,
och det sista förhållandet
är icke det minst viktiga.

På ett par punkter ha vi reserverat
oss mot majoriteten i utskottet. Vi vilja
sålunda, att man skall utvidga undantagsbestämmelserna
när det gäller lagring
som är förordad av statliga myndigheter.
Man har i propositionen gjort
en undantagsbestämmelse för den lagring
som är direkt föranstaltad av vederbörande
statliga myndigheter. Vi
vilja ha gränsen utvidgad så att den
gäller också lagring som förordas av
statlig myndighet.

Under nuvarande utrikespolitiska
läge finner jag det synnerligen angeläget
att man ökar lagerhållningen å
en mängd varor av betydelse för svensk
försörjning och för svensk beredskap.
Jag finner det därför vara i hög grad
motiverat att göra den uppmjukning
av bestämmelserna som vi föreslå i vår
reservation.

Även på en annan punkt ha vi lämnat
en reservation, och det gäller lagstiftningens
retroaktiva karaktär. Då
förslaget sändes ut i fjol höstas riktades
den kritiken på många håll mot förslaget,
att det gällde också investeringar
under 1950. Detta har nu i stort sett
justerats av finansministern, men fortfarande
har lagen på detta område en
retroaktiv karaktär. Tv det inventarieförvärv,
varom bindande avtal är träf -

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10.

121

fat före den 1 oktober 1950, skall också
i vissa fall drabbas av investeringsskatten.
Jag för min del anser att sådana
förvärv borde helt och hållet gå
fria från investeringsskatt, tv skattens
syftemål är ju att bromsa investeringarna.
Om man lägger skatt på inventarieförvärv,
varom bindande avtal träffats
före den 1 oktober 1950, vinner
man icke syftemålet för lagstiftningen.
Utskottsmajoriteten har här anslutit sig
till propositionens tankegång att man
skall göra undantag för de fall då inventarieförvärvet
är gjort före den 1
oktober 1950 och då betalningssvårigheter
föreligga. Jag finner att det kan
vara ganska besvärligt för den skattskyldige
att åberopa dessa skäl »avsevärda
betalningssvårigheter». Jag finner
också att denna bestämmelse kan
komma att giva den nämnd som skall
ha avgörandet ett vanskligt arbete när
det gäller att avgöra om avsevärda betalningssvårigheter
föreligga eller icke.

Herr talman! Med denna motivering
ber jag att få yrka bifall till den reservation,
som är avgiven av herr Petrén
m. fl. Jag anhåller att herr talmannen
vid ställandet av proposition gör detta
beträffande 11 § på punkterna b) och
c) var för sig.

Herr FAGERHOLM: Herr talman! Det
är inte min avsikt att nu gå in på någon
allmän analys av denna skattefråga
— en sådan kommer säkert att
göras från andra håll. Jag skall därför
nöja mig med att mer i förbigående
beröra några av de punkter, som den
ärade föregående talaren tog upp.

Det har på sina håll gjorts gällande
att detta investeringsskatteförslag betydde
begynnelsen till den fria avskrivningsrättens
slopande. Emellertid har,
såvitt jag kan finna, utskottet i sitt utlåtande
så tydligt betonat, att det icke
är avsikten att för gott rubba på den
fria avskrivningsrätten. att dessa uttalanden
förefalla ganska tillfredsställan -

Förordning ang. investeringsskatt.

de. Det är för övrigt klart att utskottet
måste ha den uppfattningen, ty det lär
väl vara ostridigt att det är tack vare
de möjligheter, som den fria avskrivningsrätten
innebär, som det svenska
näringslivet kunnat moderniseras och
konsolideras. Det finns en motion från
kommunistiskt håll om att den fria avskrivningsrätten
skall slopas, men denna
motion måste ju bottna i antingen en
fullkomlig obekantskap med hur detta
skatteinstitut fungerar eller också en
medveten vilja att missförstå.

Syftet med investeringsskattelagen är
angivet i en rad olika sammanhang.
Syftet är att den skall hjälpa till att
minska inflationstrycket och att hindra
investeringsverksamheten. Man kan
ställa sig frågande, om detta syfte uppnås,
i varje fall om det inflationsdämpande
syftet uppnås. Men det är inte
dessa spörsmål jag skall gå in på.

Jag har i denna kammare tillsammans
med representanter för alla de demokratiska
partierna väckt en motion i
en speciell fråga av tämligen stor betydelse.
Samma fråga har i första kammaren
framförts i en motion av herr
Åman. Det gäller frågan: Hur skall man
ur investeringsskattesvnpunkt behandla
sådana förvärv av inventarier, som
grunda sig på avtal, träffade innan förslaget
om investeringsskatt framställdes,
d. v. s. före den 1 oktober 1950?
I propositionen har man, som nyss
nämndes och som bekant, intagit den
ståndpunkten att dessa förvärv — alltså
förvärv som grunda sig på bindande
avtal, träffade före framställandet av
förslaget om investeringsskatt — skola
befrias från investeringsskatt. men endast
under den förutsättningen, att utgivandet
av skatten »skulle medföra
avsevärda betalningssvårigheter». Den
av oss väckta motionen syftar till att
från lagbestämmelserna ta bort föreskriften
om att avsevärda betalningssvårigheter
måste föreligga för beviljande
av dispens.

Jag skulle kunna ge några exempel.

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Förordning ang. investeringsskatt.

Det är fullkomligt klart att har en industri
beställt en maskin, låt oss säga för
ett par år sedan, och denna maskin levereras
under 1951 eller slutet av 1950,
så är det rena slumpen — alltså leveransdagen
— som avgör om skatt kommer
att utgå eller inte. Det kan inte ha
någon som helst investeringsbegränsande
funktion att införa investeringsskatt
även för dylika förvärv. Jag skulle
kunna ta ett annat exempel. Utskottets
ärade ordförande är ju gammal framgångsrik
tidningsman. Låt oss se på
den svenska tidningspressens tryckeribestånd.
Under kriget ägde en väsentlig
förslitning rum, och man har efter
kriget sökt göra mycket omfattande nyförvärv
av moderna tryckpressar — väl
i stor utsträckning med lång leveranstid
— beställda i England.

Nu har det förekommit en hel rad
förseningar, och åtskilliga tidningar ha
alltså fått sina pressar efter den 1 januari
1951 trots att de skulle ha levererats
tidigare. Då blir effekten av propositionen
och utskottets förslag att,
skola vi säga en socialdemokratisk tidning,
herr Olsson, som har skött sin
rörelse bra, får betala mer för sin tryckpress
än den konkurrenttidning, som
har misskött sin rörelse så att den har
betalningssvårigheter. Detta är ett system
som är tämligen främmande för
vanlig skattelagstiftning, som vi bruka
se den. Reellt sett innebär investeringsskattens
retroaktiva tillämpning på sådana
avtal helt enkelt en prisförhöjning
och en prisförhöjning som man
inte kunnat kalkylera med.

Gent emot propositionens förslag, att
man skall kunna ge dispens från investeringsskatt
när det gäller inventarier
endast för de fall, då avsevärda betalningssvårigheter
skulle inträda om
skatten erlades, skulle jag vilja anföra
framför allt fyra olika skäl. Det första
är att det är helt främmande för företagsbeskattningen
i vårt land att man
låter ett företags, skola vi säga solvens
bli avgörande för frågan, huruvida fö -

retaget skall drabbas av skatt eller ej,
att man inför för företagen ett existensminimum
eller en behovsprövning.
Skulle man dra ut den principen till
sina konsekvenser, vet man över huvud
taget inte var man hamnar.

Det andra skälet är att det i lagtexten
upptagna uttrycket »avsevärda betalningssvårigheter»
är utomordentligt
dunkelt och lämnar utrymme för hela
rader av tolkningar. Den tredje invändningen
— om jag får hålla mig på
den tekniska sidan, vilket jag kommer
att göra i detta anförande — är att det
ofta torde vara svårt att avgöra, när ett
inventarium är att anse som anskaffat;
jag återkommer till detta senare. Och
den fjärde invändningen är att man
ställer beskattningsmyndigheterna inför
avgöranden, som helt enkelt inte äro
möjliga att träffa på objektiva grunder,
nämligen avgöranden om det skall anses
föreligga avsevärda betalningssvårigheter
för skattens utgivande.

Beträffande existensminimum för företagen,
existensminimibegreppet när
det gäller investeringsskatten, har utskottet
avfärdat invändningen härvidlag
med att framhålla, att motsvarande
uppläggning fanns när det var fråga
om steriliseringen av vissa aktiebolags
vinstmedel, enligt en lagstiftning senast
från 1948, om jag minns rätt. Men detta
är ju inte alls samma sak. En sterilisering
avsåg, att man för viss tid berövade
företag möjlighet att förfoga över
medlen. Men företagets tillgodohavande
kunde i varje fall indirekt — jag säger
indirekt — användas som kreditbas för
företaget, då däremot genom investeringsskatten
företagen avhändas medlen
för gott. Att dra en parallell mellan dessa
två förhållanden kan inte synas mig
riktigt.

Det säges i författningstexten att »avsevärda
betalningssvårigheter» skola
föreligga. Vad är nu betalningssvårigheter’?
Menar utskottet likviditetssvårigheter?
Att ett företag befinner sig i
en likviditetskris och därför inte kan

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10.

123

betala? Eller menar utskottet att betalningssvårigheterna
skola ha fortskridit
så långt, att likvidationsanledning föreligger
enligt aktiebolagslagen genom att
man tärt för mycket på aktiekapitalet?
Eller menar utskottet att det läget skall
föreligga, att företaget står inför konkurs?
Sannolikt menar man det förstnämnda,
att det skall vara en likviditetskris.
Men, herr talman, under sådana
förhållanden leder ju lagen till
de mest egendomliga verkningar.

Vi kunna tänka oss följande fall. Vi
ha ett litet hantverksaktiebolag, som drivit
en mycket försiktig politik och därför
har pengar på banken. Men företaget
går inte särskilt bra. Man måste i detta
företag uppenbarligen betala skatten;
man har inga likviditetssvårigheter. Vi
ha sedan ett annat företag — jag skall
ta ett drastiskt exempel — ett företag
med stora naturtillgångar, gruvor eller
skog. Det är ett företag som drivit en
överinvestering och just därför kommit
i särskilda betalningssvårigheter och
har en verklig likviditetskris. Då skulle
detta företag befrias från denna skatt,
ehuru det i själva verket kanske är ett
mycket rikt företag, även om det inte
kan utnyttja tillgångarna — låt oss
säga fastighetsvärdet över taxeringsvärdet
— som kreditbas. Sålunda blir
konsekvensen av utskottets bestämmelser
här, att skatten i vissa fall icke avväges
efter företagets skatteförmåga i
och för sig utan efter dess momentana
likviditetsläge. Man gynnar med andra
ord de företag — för att ta ett riktigt
drastiskt exempel — som på grund av
sina investeringar, i strid mot vad man
från statsmakternas sida avsett, just
skaffat sig en likviditetskris. Sådana
företag slippa betala skatten!

Uppenbarligen kan det inte vara meningen
att man med »betalningssvårigheter»
syftar på likvidationsanledning
enligt aktiebolagslagen eller konkurs.
Hade man gjort det, hade det i varje
fall funnits hållpunkter, men då skulle
lagtexten sannolikt ha varit annorlunda

Förordning ang. investeringsskatt.

utformad. Jag nödgas alltså konstatera
att begreppet betalningssvårigheter är
ett subjektivt begrepp,^och det är i flertalet
fall mycket svårt att fastställa, om
läget är sådant att skattebefrielse skall
medges eller ej; avgörandet grundar sig
på ett subjektivt omdöme.

Det står i lagtexten, att denna lag
skall gälla för inventarier anskaffade
under 1951. Men det är inte någonstädes
angivet vad som menas med att inventarier
äro anskaffade under 1951.
Begreppet anskaffad är oklart. Menas
därmed att, om det gäller en maskin,
den skall vara monterad, eller räcker
det om den är överlämnad i köplagens
bemärkelse till en självständig fraktförare,
alltså att den är skeppad och
remburs ställd? Eller räcker det med
att den är avskild och individualiserad
hos tillverkaren? Dessa saker äro fullkomligt
oklara, men de kunna på det
mest avgörande sätt påverka frågan,
huruvida skatt skall utgå eller ej.

Om man vore road av exempel skulle
jag kunna säga, att hade ett rederi under
beställning en båt, som det skulle
ha i början av 1951, skulle det vara
förnuftigt av detta rederi att ha övertagit
båten icke fullt utrustad under
1950 och alltså fått den ansedd såsom
anskaffad 1950 i stället för 1951. Detta
är ett tillspetsat exempel, men det är till
för att belysa, hur ur teknisk synpunkt
denna lag är utomordentligt vansklig.

För att taga den fjärde invändningen
mot denna lag; Hur skall en beskattningsnämnd
kunna avgöra, om ett företag
har betalningssvårigheter eller ej?
Att avgöra ett företags finansiella ställning
torde höra till de mest invecklade
spörsmål som tänkas kan. Jag tror ej
ens att den främsta bankexpertis med
stor erfarenhet alltid kan träffa rätt.
Det är en prövning som blir särskilt
grannlaga därför att det saknas verkliga
hållpunkter.

Sammanfattningsvis anse jag och
mina medmotionärer, alt man bör befria
skattelagstiftningen från sådana -

124 Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Förordning ang. investeringsskatt.

om jag får uttrycka det så — subjektiva
utväxter som den föreslagna utformningen
av dispensregeln innebär.

Nu frågar man sig: Vad har det i
propositionen anförts för motivering? I
propositionen — på s. 63 för övrigt —
har som enda motivering anförts, att
man genom denna begränsning, d. v. s.
att betalningssvårigheter skola föreligga
för att dispens skall erhållas, framför
allt syftat till att minska antalet dispensfall.
Utskottets motivering är en helt
annan. Utskottet uttalar å ena sidan, att
syftet med denna lag är att begränsa investeringarna,
men säger å andra sidan,
att om man lämnar fria dispensmöjligheter
för avtal träffade före den 1 oktober
1950 så skulle — som jag tror att
utskottet uttrycker det — eu väsentlig
ändring i den föreslagna lagstiftningen
inträda.

Det är ju anmärkningsvärt, herr talman,
att i propositionen säger man, att
det är en arbetsbelastningsfråga — om
jag får uttrycka det så — för att icke
låta dispensnämnden få för mycket att
göra, men i utskottet säger man, att ett
slopande av villkoret om betalningssvårigheter
skulle väsentligt förändra den
föreslagna lagstiftningen. Då, herr talman,
skulle jag vilja ställa den frågan
till utskottets ärade ordförande: Vilken
väsentlig förändring i den föreslagna
lagstiftningen skulle ett bifall till den
av mig berörda motionen innebära? För
det första kunna vi vara fullt på det
klara med att det icke medför någon
förändring beträffande propositionens
syfte: propositionens syfte är att begränsa
investeringarna. Redan avtalade
investeringar som skola äga rum begränsas
icke vare sig mer eller mindre
genom att man skärper bestämmelserna
för dispens. Sålunda kan det icke väsentligt
förändra det syfte med lagen,
som är uttalat både i lagens ingress och
på andra håll. Då skulle ändringen vara
den att investeringsskatten ger mindre
pengar, om man undantager dessa förvärv
från skatten. Detta är naturligtvis

en riktig upplysning. Men då har man
sprungit från den motivering för skatten
som man sökt renodla.

Utskottet gör den konklusionen, att
om man skulle undantaga inventarieförvärv,
grundande sig på avtal före den
1 oktober 1950, från investeringsskatten,
måste man i följdriktighetens namn
upphäva den fria avskrivningsrätten för
sådana inventarier som kontrakterats
efter den 1 oktober 1950, alltså under
det sista kvartalet 1950 eller under 1951.
Det är för mig obegripligt hur man
kommit till detta resultat. Utskottet säger
självt att lagen skall gälla ett år.
Om man tar bort lagens retroaktiva verkan,
skall då detta ha till konsekvens,
faktiskt och logiskt, att man skall utsträcka
lagen längre än lagen gäller?
Det är möjligt att jag kan bli upplyst
på den punkten. Men i varje fall för
närvarande är denna utskottets slutsats
för mig fullständigt obegriplig.

Herr talman! Jag skall icke fortsätta
att taga kammarens tid i anspråk i fråga
om dessa mera tekniska resonemang rörande
investeringsskatten. Jag vill endast
avslutningsvis understryka, att vårt
skattesystem håller på att bli så invecklat
och så tillkrånglat, att det är ytterst
få människor som ha möjlighet att överblicka
detsamma. Det kanske endast är
några enstaka som kunna överblicka
det i dess helhet. Man bör i ett skattesystem
sträva efter att hålla det fritt
från subjektiva bedömningar samt giva
beskattningsmyndigheterna klara regler.
Detta är nödvändigt för rättssäkerheten.
Som jag sökt påvisa i mitt inlägg skulle
den föreslagna dispensanordningen, där
man för dispens förutsätter att företaget
skall vara misskött, vara ägnad att
på ett mycket viktigt och känsligt område,
nämligen företagsbeskattningen,
skapa en betydande ovisshet.

Det synes mig, herr talman, fullkomligt
rimligt och naturligt att om man inför
en investeringsskatt ur penningpolitisk
synpunkt, ur inflationsbekämpande
synpunkt, då skall man icke låta

Onsdagen den 14 mars 1951 ein.

Nr 10.

125

denna skatt gripa vidare än som betingas
av det syfte som angives med skatten.
Behöver statsverket inkomster är
det en sak för sig.

Jag vill därför, herr talman, yrka bifall
till de motioner som väckts, nr
I: 301 och II: 399, om ändring i 11 §
mom. c) i författningstexten. Dessa motioners
yrkande överensstämmer med
reservationen till utskottets utlåtande
på motsvarande punkt.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Alla tecken tyda på att penningvärdet
i år nedpressats till hälften av
vad detta värde var 1938. Man får ju
säga att detta är ganska raskt marscherat
på en tidrymd av 13 år. Man förstår
emellertid mycket väl finansministerns
handlingssätt i en så prekär situation
som den närvarande — den är inom
parentes kanske allvarligare än vad
vida delar av vårt folk egentligen äro
på det klara med. Man kan säga att
man förstår en finansminister om han i
ett sådant läge som detta är redo att
mot det onda tillgripa medel av sådan
beskaffenhet att han i en annan situation
sannolikt ej skulle ha reflekterat
på dessa medel, som man kanske skulle
vara berättigad att karakterisera som
desperata. Denna investeringsskatt karakteriserade
finansministern själv i sitt
bekanta framträdande i Nationalekonomiska
föreningen för några veckor sedan
såsom en infernalisk skatt. Han använde
exakt detta uttryck. Jag har ingen
erinran att framställa mot karakteristiken.
Jag anser att den täcker fullständigt
innehållet. Den föreliggande investeringsskatten
är en infernalisk skatt
på det viset, att pengarna komma fram
antingen i form av en investeringsskatt
eller — vilket är sannolikare — i form
av en ökad bolagsskatt. Hur mycket den
kommer att giva vet man ej. Man har
gissningsvis kalkylerat med 200 miljoner
kronor. Men såvitt jag förstår är det
ganska svårt att avgöra, huruvida dessa

Förordning'' ang. investeringsskatt.

pengar —- som kanske bli något mer än
200 miljoner kronor — komma på investeringssidan
eller på vad jag skulle
vilja kalla penningsidan.

Om sålunda meningarna om den fiskaliska
effekten av denna skatt icke behöva
vara delade, då den är oerhört
skickligt konstruerad i detta hänseende,
så tror jag däremot att det kan råda
mycket delade meningar när det gäller
den investeringsbegränsande effekten.
Om man tar del av de många remissvar,
som ha refererats mer eller mindre utförligt
i propositionen, så finner man
att remissinstanserna äro ganska tveksamma
i sina ståndpunktstaganden. De
äro ganska förbryllade över situationen;
de ha uppenbarligen svårt att genomskåda
det dunkel som otvivelaktigt
präglar det aktuella läget. Det är ju alldeles
klart att man icke kan investera
mera än man har pengar att investera,
eller, som den tekniska termen lyder,
investeringarna måste hållas inom sparandets
ram. Men å andra sidan, ärade
kammarledamöter, är man allmänt ense
därom, att i det nuvarande läget är det
alldeles ofrånkomligt att öka produktionen.
En produktionsökning är ju,
jämte sparandet, det enda verkligt effektiva
medlet av inflationsbekämpande
karaktär.

Då skulle jag vilja fråga: Hur skall
denna produktionsökning komma till
stånd? Den kan icke komma till stånd
genom att man i näringslivet pumpar
in mer folk, eftersom vi tyvärr icke ha
tillgång till mer folk; vi ha som bekant
överfull sysselsättning. Den vägen är
stängd. Den andra vägen betyder en i
accelererad takt fortsatt rationalisering
av näringslivet. Det är den enda utväg
som står till buds. Men hur skall en i
sådan accelererad takt fortgående rationalisering
av näringslivet kunna
åstadkommas utan investeringar? Det
är ju ganska omöjligt. Jag har med
detta velat påvisa, hur utomordentligt
svårt det är att komma till klarhet i
dessa spörsmål. Otvivelaktigt gestaltar

126

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Förordning ang. investeringsskatt.

sig läget så, att begränsningen av investeringarna,
vilken anses nödvändig
med hänsyn till inflationsbekämpandet,
begränsar också våra möjligheter att
fortsätta rationaliseringen. Begränsa vi
möjligheterna att fortsätta rationaliseringen
så begränsa vi därmed möjligheterna
till produktionsökning. Då äro vi
tillbaka i cirkelns början.

Problemet är oerhört komplicerat.
Jag förstår väl att remissinstanserna
känt viss olust när de gått att skriva i
denna angelägenhet. Bland de instanser,
där man starkt har ifrågasatt, att denna
lagstiftning är ändamålsenlig och att
den kan fylla det syfte som man hoppas
att den skall fylla, befinner sig även
styrelsen för Kooperativa förbundet.
Som kammarens ärade ledamöter sett
är Kooperativa förbundets yttrande refererat
i propositionen. Det omnämnes
även i departementschefens uttalande;
tyvärr måste jag nog säga att referatet
är ganska knapphändigt. Kooperativa
förbundets styrelse, som alltså är tveksam
beträffande huruvida en investeringsskatt
kan fylla det angivna syftet,
förordar i stället uttagandet av en varuskatt
på producent- och importörstadiet.
Kooperativa förbundet rekommenderar
alltså ett återinförande, ehuru i
annan form, av den för ett par år sedan
entledigade allmänna omsättningsskatten.
Jag vet mycket väl att detta är ett
delikat problem. Men jag kan, herr talman,
då Kooperativa förbundets utlåtande
är så pass snävt refererat i propositionen
som fallet är, icke underlåta
att ur detta utlåtande till protokollet
föredraga åtminstone ett enda, låt vara
mycket begränsat avsnitt.

Kooperativa förbundets styrelse anför:
»På en skatt, som skall hava ett inflationsbekämpande
syfte, måste ställas
kravet, att den förmår uppsuga den ökning
av köpkraften i pengar räknat,
som ej motsvaras av en samtidigt skeende
reell produktivitetsförbättring. Enligt
styrelsens mening kan syftet att
uppsuga en väntad inflationsskapande

köpkraftsökning i nuvarande läge —
under ovan angiven förutsättning —-knappast realiseras på annat sätt än genom
en allmän varuskatt; denna bör
uttagas hos fabrikanter och importörer.
»

Det är alltså den gamla omsättningsskatten
ehuru lagd på ett annat led än
denna var lagd.

Jag skall föredraga ännu ett litet avsnitt
av detta intressanta utlåtande.
Kooperativa förbundets styrelse anför
vidare: »Styrelsen vill vidare peka på
möjligheten att med en allmän varuskatt
direkt träffa sådana råvaror, halvfabrikat
och färdigfabrikat, som hava speciell
betydelse såsom investeringsmaterial.
Genom en lämpligt avvägd skaltebeläggning
av sådana för investeringsverksamheten
betydelsefulla råvaror
kan enligt styrelsens mening på ett väsentligt
effektivare sätt än vad som
skulle vara möjligt enligt förslagen i departementspromemorian
även på den
direkta vägen den åsyftade investeringshämmande
effekten uppnås.»

Jag tycker att denna mening är så
pass intressant att den väl förtjänar att
återgivas i kammarens protokoll.

Jag skulle även vilja göra ett annat
påpekande. Det sägs ju i departementschefens
uttalande på flera ställen, att
investeringsskatten skall ingå som ett
led i bekämpandet av inflationsfaran.
Men, herr talman, inflationsfaran! För
denna inflationsfara har ju i andra sammanhang
det föreliggande köpkraftsöverskottet
tillmätts en avgörande betydelse
och det med fullständig rätt: hade
vi ej haft köpkraftsöverskott, hade vi
icke haft någon inflationsfara. Men under
dessa omständigheter förefaller det
mig icke vara konsekvent att hindra
lagerökning, när en lagerökning väl i
alla fall är ägnad att motverka uppkomsten
av ett köpkraftsöverskott. Eftersom
man ogärna sörjer för ökad
varutillgång med hotet om en investeringsskatt
över sig, komma företagen
också, såvitt jag kan förstå, att vara yt -

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10.

127

terligt försiktiga att öka lagren 1951,
därest icke särskilda dispensmöjligheter
öppnas för strategiskt viktiga råvaror.
Men sådana dispensmöjligheter har icke
majoriteten velat vara med om.

Jag påpekade för ett ögonblick sedan
att man gissningsvis, som det heter, kalkylerat
med att denna skatt skall giva
200 miljoner kronor, kanske mera. Detta
håller jag för min del såsom ganska
sannolikt såsom den är konstruerad,
ehuru jag har den bestämda uppfattningen,
att dessa pengar i allt väsentligt
komma i form av ökade bolagsskatter.
Vad skola nu dessa pengar användas
till? Detta är ju dock ett ytterligt viktigt
spörsmål i detta sammanhang. Vi fingo
reda på det redan i statsverkspropositionen,
och syftet underströks av finansministern
i remissdebatten. Dessa
pengar skola användas till att nedbringa
statens lånebehov. Även kapitalbudgeten
skall ju så långt det över huvud taget är
möjligt finansieras med skattemedel.
Detta låter ju säga sig, men, mina damer
och herrar, vilken reflexion gör
man inför ett sådant resonemang? Jo,
såvitt jag förstår måste man göra följande
reflexion. Man begränsar med investeringsskatten
de enskilda investeringarna;
det är ju det officiella motivet.
Man vill hålla investeringarna inom
sparandets ram. Men samtidigt använder
man investeringsskatten och de medel
som härflyta från denna till att möjliggöra
statliga investeringar. Då frågar
jag mig: är inflationsrisken vid enskilda
investeringar större än inflationsrisken
vid statliga investeringar? Det är nog
ett ganska väsentligt spörsmål, när man
skall ta ståndpunkt till denna angelägenhet.

Vi reservanter ha emellertid som situationen
är inte velat motsätta oss denna
skatt, alltså mest med hänsyn till
det prekära läget. Det hela är, som jag
redan tillåtit mig antyda, en desperat
åtgärd. Men finansministern har ju silt
folk ute bokstavligt talat över hela samhällslivet
för att med sina slagrutor för -

Förordning ang. investeringsskatt.

söka få tag på nya skattekällor, allt i
syfte att klara av penningvärdets försämring
och så vitt möjligt åstadkomma
en klar överbalansering av budgeten.
Finansministern sade i sitt malmötal för
några dagar sedan, att han funderade på
en hel del vad han kallade nya småskatter.
Det är ett nytt uttryck i våra
skattediskussioner, men det äger en viss
charm som han nu har. Vi ha nu fått
veta något litet om vad som menas med
dessa småskatter. Det är elskatten, som
antages komma att ge 40 miljoner kronor,
och den nya skatten på motorfordon,
som visst beräknas komma att ge
ett ännu större belopp, kanske 100 miljoner
kronor, och måhända ytterligare
något annat. Man kan väl nästan säga,
att denna hetsande upptäckarverksamhet
är en utmärkt illustration till det
allvarliga läget. Det är detta läges allvar
som föranlett oss att gå med på
denna skatt, ehuru vi kräva vissa modifikationer.
För dessa har det ju tidigare
redogjorts, och jag skall inte uppehålla
mig vid dem, men jag vill bestämt
understryka, att en förutsättning för i
vart fall den ståndpunkt, som vi reservanter
ha intagit, är att detta är en tillfällig
åtgärd. Vi äro ju här i kammaren
en smula misstänksamma, när talet
faller på de tillfälliga skatterna. Många
ha ju menat, att ingenting är så permanent
här i livet som ett av den .svenska
riksdagen beslutat skatteprovisorium.
Emellertid har i propositionen mycket
starkt förklarats, att detta är en tillfällig
historia, och inför bevillningsutskottet
har detta från auktoritativt håll understrukits.
Inte desto mindre tror jag
att det skulle vara värdefullt, om vi även
här i debatten av bevillningsutskottets
aktade ordförande finge klart besked
om att denna skatt är en engångshistoria,
som man inte gärna vill se upprepad.

Med vad jag här anfört, herr talman,
her jag att få instämma i det yrkande,
som vid debattens början ställdes av
herr Kristensson i Osby.

128

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Förordning ang. investeringsskatt.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Den som åhört debatten här i kväll och
som läst alla de motioner, som väckts
om avslag på föreliggande proposition,
måste ovillkorligen fråga sig vart framför
allt den stora tvist, där riksdagen i
dag skulle ta ställning, nu tagit vägen.
Det är en helt annan diskussion den
som förts såväl i bevillningsutskottet,
sedan man där verkligen kommit varandra
in på livet, som här i kammaren
än den som exempelvis återspeglas i högerns
avslagsmotion i det föreliggande
ämnet.

Varenda människa måste ha klart för
sig, att om vi över huvud taget skola
kunna rädda vårt penningvärde måste
vi vidta begränsningar på alla områden.
De föregående talarna, herr Kristensson
i Osby och herr Hagberg i
Malmö, ha båda också oförtydbart erkänt,
att man i det läge vari vi nu befinna
oss måste begränsa investeringarna.
En sak måste man komma ihåg i
en tid med fallande penningvärde sådan
som den nuvarande, nämligen att då lockas
det fram en investeringsvilja, som
inte kommer till synes i normala tider.
I en tid med fallande penningvärde
krymper vidare sparsamhetsviljan, vilket
ger anledning till en överinvestering,
som måhända under många år
inte ger den avkastning, som man annars
skulle ha kunnat räkna med. Men
vad är då denna överinvestering, som
inte ger någon avkastning, annat än en
konsumtion? Ser jag på problemet ur
den synpunkten, förefaller det mig som
om man — om man nu vill begränsa investeringarna,
om man vill begränsa
möjligheterna att investera de stora
summor, som utan tvivel stå till näringslivets
förfogande —■ härvidlag bara hade
två utvägar: antingen att välja den
väg propositionen föreslår eller att återgå
till läget före 1938. Personligen tvivlar
jag på att det finns någon företagare
i detta land, som, om han ställdes inför
det valet, skulle säga, att han vill återgå
till tiden före 1938. Jag tillhörde dem i

193(i års skattekominitté — jag tror inte
att det är fler än jag och en till i detta
hus som äro kvar av ledamöterna i denna
kommitté — som var med om att tillskapa
reglerna för den fria avskrivningsrätten.
Jag minns emellertid mycket
väl hur tveksam kommittén var på
den punkten, och jag minns även hur
både bevillningsutskott och riksdag
också voro det. Vi skola ha klart för
oss, att denna fria avskrivningsrätt i
vissa fall användes på ett sätt, som statsmakterna
aldrig avsett med densamma.
Jag är för min personliga del medveten
om den saken, men jag tror att det inom
näringslivet finns företag, som äro ännu
mera medvetna därom än jag. Mer
än en gång har jag nämligen fått erfara,
hurusom representanter för näringslivet
varnat för dessa företeelser, allvarliga
företeelser för den som verkligen
förstår vad det härvidlag är fråga om.

Men, herr talman, ehuru jag ställde
mig tveksam till införandet av denna
fria avskrivningsrätt, och ehuru jag mer
än en gång kunnat iaktta hurusom den
nyttjas på ett sådant sätt, som aldrig
varit avsett, bär jag inte kommit till den
uppfattningen, att man borde vidta några
förändringar i densamma, men jag
vill inte gärna vara med om — särskilt
inte i det läge vari vi nu befinna oss
— att premiera den som nyttjat den fria
avskrivningsrätten till ytterlighet. Jag
vill inte nämna några namn i sammanhanget,
tv det skall man inte göra, men
jag skulle vilja säga till herr Fagerholm,
att om jag säger T, så bör han med
den kännedom han har om vårt svenska
näringsliv förstå varför It § c) i denna
förordning nu kommer till.

Den fria avskrivningsrätten betyder
oerhört mycket. Dess betydelse ligger ju
framför allt däri att näringslivet har
konsoliderats, att vi i dag i vårt land
ha — jag tror att det var herr Kristensson
i Osby eller herr Hagberg i Malmö
som yttrade sig så — ett näringsliv med
en annan ryggrad än som fanns 1938.
Man skall därför inte orda om denna

Onsdagen den 1-1 mars 1951 em.

Nr 10. 129

sak som man gör på kommunistiskt
håll, och inte heller skall man börja
tala om att det avsteg, som vi nu ta tillfälligt
— jag betonar starkt ordet tillfälligt
-—- ovillkorligen, såsom det exempelvis
säges i högerns avslagsmotion,
måste aktualisera frågan om bolagsskatten.
Jag tror inte att det ligger i näringslivets
intresse att så att säga ge alltför
många fingrar åt en uppfattning sådan
som denna. Jag tyckte mig finna, att den
uppfattningen också strålade igenom
herr Kristenssons i Osby anförande, att
bolagsskatten och den fria avskrivningsrätten
höra samman. De göra det i viss
mån när det är fråga om en lagstiftning
på lång sikt; så till vida ger jag herr
Kristensson i Osby rätt. Gäller det en
lagstiftning, som inte är av tillfällig art,
tror jag att det är omöjligt att göra några
väsentliga ändringar i den fria avskrivningsrätten
utan att samtidigt ompröva
bolagsbeskattningen. Utskottet har avvisat
alla funderingar i det avseendet.
Högerns ståndpunkt i reservationen betyder,
som jag hoppas, att högern inte
menat så allvarligt med vad som står
i motionen om att man ovillkorligen
måste sammanknyta dessa båda ting
även vid ett tillfälligt avsteg. De saknas
emellertid inte som önska, att man skall
häva den fria avskrivningsrätten; det är
jag medveten om. Men jag tror därvidlag
att näringslivets representanter be
en stilla bön, att de som ovillkorligen
vilja koppla ihop dessa ting inte skola
bli bönhörda; det vore nog lyckligast
för det svenska näringslivet.

Det har varit bevillningsutskottet angeläget
att här söka komina fram till
linjer, som skulle kunna åstadkomma
största möjliga enighet, och såvitt jag
kan finna är det bara i fråga om två detaljpunkter
som det föreligger skiljaktiga
meningar. Ilerr Kristensson i Osby
efterlyste -— liksom jag tror herr Hagberg
i Malmö också gjorde — min mening
om hur länge denna lagstiftning
skall giilla. Min mening i det avseendet
återfinnes på s. 35 i utskottsbetänkan -

Förordning ang. investeringsskatt.

det. Hela förslaget bygger på den förutsättningen,
att författningen endast
skall avse ett år. Om det visar sig, att
det föreliggande förslaget inte fyller den
uppgift, som vi alla syfta till med detsamma,
finns det ingen annan väg att
gå än att ta upp problemet i hela dess
vidd, fullkomligt obunden av vad som
varit. I så fall är jag inte alldeles oförstående
för den tanke, som herr Hagberg
i Malmö utvecklade i sitt anförande
när han citerade Kooperativa förbundets
uppfattning i frågan. Det är klart
att man kan tänka sig något sådant,
men enligt min mening förutsätter detta
en fullkomlig enighet inom samtliga demokratiska
partier för att det skall bli
möjligt att genomföra en sådan anordning.
Men det skall vara i ett läge, då
det över huvud taget inte finns någon
annan väg att gå för att skydda vårt
penningvärde. Det är möjligt att vi komma
dithän, men därom skall jag inte
spå. Jag tror emellertid att de åtgärder
vi nu vidta skola kunna föra oss till det
läge vi alla önska. Men skulle de inte
göra det, då synes det mig vara förenligt
med allas vårt gemensamma ansvar
att tillgripa andra åtgärder, som måhända
kunna ge bättre resultat.

När bevillningsutskottet stannat för
att föreslå en höjning av gränsen för
årsomsättningen från 200 000 till 300 000
kronor, kan detta givetvis komma att
i någon mån påverka det resultat man
vill nå med denna lagstiftning, men å
andra sidan kommer höjningen naturligtvis
att väsentligt underlätta taxeringsarbetet.
Vad man sålunda får avstå
i det ena avseendet vinner man i
det andra, och jag hoppas att man skall
kunna säga, att dessa båda ting uppväga
varandra så där tämligen.

Det är i fråga om två punkter i
Kungl. Maj:ts förslag som utskottsmajoritet
och reservanter äro osams. Detta
gäller 11 § b) och 11 § c). Det som
skiljer oss åt därvidlag är att reservanterna
ansett, att i 11 § b) borde införas
en bestämmelse avseende undantag

9 — Andra kammarens protokoll 11)51. Nr 10.

130 Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Förordning ang. investeringsskatt.

för allt som lagras för folkförsörjningen.
Som utskottet emellertid framhåller
väntas under den närmaste tiden en
kungl. proposition med begäran om anslag
för ordnande av bränslespörsmålet.
Enligt utskottets mening är det självfallet,
att Kungl. Maj :t med mycket stor
uppmärksamhet, som också utskottet
skriver i sin motivering, följer dessa
ting. Om det läget skulle inträda att
man måste ordna för vår folkförsörjning,
är det enligt utskottets mening
fullkomligt naturligt, att dylik lagerökning
skall undantagas från investeringsskatt.
På s. 41 i utskottsbetänkande!
utsäges detta klart och tydligt. Man
räknar där upp de olika organ, som
därvidlag kunna komma i fråga, och
säger vidare: »Det torde kunna förutsättas,
att Kungl. Maj:t med uppmärksamhet
följer utvecklingen på här förevarande
område och vidtager de åtgärder,
som kunna bli erforderliga.» Utskottet
har också gjort ett tillägg till
anvisningarnas 4 § punkt 1 första stycket,
som bör betyda en viss säkerhet i
detta sammanhang, särskilt då för böndernas
ekonomiska föreningsrörelse.
Jag tror därför att man kan följa utskottet
på denna punkt och det utan
att behöva känna några som helst samvetskval.

Vad sedan gäller 11 § c) vill man ha
bort bestämmelsen om dispens vid betalningssvårigheter.
Herr Fagerholm
var här inne på att man inte kunde
jämställa detta med lagstiftningen angående
dispositionen av aktiebolags
vinstmedel, men vi ha ju velat anföra
detta bara som ett exempel på att man
har kunnat använda en sådan form.
Det som under utskottsbehandlingen
framför allt anfördes emot bestämmelsen
om betalningssvårigheter var, att
det skulle vara sårande för den som ansöker
om att det skall göras undantag
för honom av denna anledning. Man
bör emellertid tänka på hur avskrivningsrätten
har använts på olika ställen
— jag skall inte nämna några namn

den här gången heller — när miljonvärden
ha nedskrivits till 1 krona. Ett
företag, som har gjort en beställning
den 1 oktober 1950 och får varan levererad
1952 eller 1953, skulle slippa helt
undan om man följde reservanternas
förslag. Vi ha ansett att den frågan är
så betydelsefull, herr Fagerholm, att
man borde, därest man vill ha detta
tillägg, gå in i en allvarlig prövning av
en begränsning av den fria avskrivningsrätten
i sådana fall. Det får inte
bli så, att de som ha nyttjat denna rätt
på ett sätt som aldrig har varit avsett
skulle särskilt premieras, när samhället
befinner sig i ett sådant nödläge
som det, där vi nu befinna oss. Vi säga
att det är möjligt att det kan göras sakliga
invändningar på denna punkt, men
att det är av verkligt värde om man
genom denna anordning kan åstadkomma,
att även dessa företag bli återhållsamma
med investeringar under
1951. Det kan sägas att det är en from
önskan, men vi hoppas, herr talman,
att det skall vara möjligt att nå detta
resultat.

Hade det här gällt en permanent lagstiftning,
skulle jag ha givit herr Fagerholm
obetingat rätt. Man borde i så fall
inte ha med åtskilliga av de bestämmelser
som här finnas. Här gäller det
emellertid en lagstiftning, avsedd för
ett år, en lagstiftning som skall användas
i en svår tid när alla böra medverka
var och en på sitt håll. Man kan
inte sätta sig och finpolera detta verk
som om det skulle gälla för all framtid.
Man är medveten om att en och annan
oförrätt kanske kan komma att begås
vid tillämpningen av denna lag, men
man har velat undvika att inveckla sig
i ytterligare tillkrånglade bestämmelser.
Man har inte velat finpolera det på
ett sådant sätt, att det utan vidare
skulle kunna stoppas in i en permanent
lagstiftning. Jag tror att de, som
i detta fall vilja finpolera förslaget, böra
se till att inte göra verket så utomordentligt
gott, att det kan locka till

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10. 131

fortsättning. Det finns alltid en och annan
människa som kanske skulle vilja
fortsätta på den vägen, även om de
flesta inte vilja det.

Herr talman! Den tillfälliga begränsning
av den fria ned- och avskrivningen,
som ingår i det förslag, som
bevillningsutskottet här har framlagt,
hoppas vi skall frammana en noggrannare
omprövning hos alla de människor,
som ha att syssla med detta problem,
av lönsamheten hos de investeringar,
som i dagens läge skola företagas.
Om vi kunna mana fram en sådan
anda, att lönsamheten verkligen omprövas,
vilket — det är ingen hemlighet
■— alltför sällan sker nu, skulle vi
ha lagt en grund, som åtminstone skulle
ha öppnat en möjlighet för oss att säga,
att detta var ett försök, ett försök som
hjälpte oss på vägen att bibehålla vårt
penningvärde och hindra det att ytterligare
rutscha nedåt. Det är dessa synpunkter,
som ha varit avgörande för bevillningsutskottet,
och jag hoppas att
de synpunkterna också skola bli avgörande
för riksdagens båda kamrar.

.lag hemställer, herr talman, om bifall
till bevillningsutskottets här föreliggande
förslag i dess helhet.

Herr FAGERHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill till att börja med
uttala min tillfredsställelse över den
klarsynta inställning till den fria avskrivningsrätten,
som utskottets ärade
ordförande har lagt i dagen, och jag vill
uttala den förhoppningen, att det i allt
vidare kretsar skall bli klart vad den
fria avskrivningsrätten betyder för industriens
konsolidering och rationalisering.
De som anmärka på den fria avskrivningsrätten
som sådan grunda nog
ofta denna anmärkning på okunnighet
om dess verkliga innebörd.

Däremot, herr talman, kan jag icke
följa herr Adolv Olsson i hans karakteristik
av överinvesteringar. Han säger,
att en överinvestering är en investering,

Förordning ang. investeringsskatt.

som ej ger god eller skälig eller rimlig
avkastning. Om herr Olsson hade sagt,
att det är överinvestering när man bygger
mycket mer än samhället har råd
med, kunde man ha förstått honom, men
inte tror väl herr Adolv Olsson att man
i industrien gör investeringar utan att
se till att de ge avkastning — i så fall
vore det ju mycket bättre att i stället
för att investera skapa beskattade fonder,
som sedan kunde stå till förfogande.
Jag tror jag kan försäkra herr Adolv
Olsson, att de investeringsprogram, som
göras upp av den svenska industrien,
göras upp med det målet för ögonen, att
de skola bidra till rationalisering. För
övrigt vore det ju meningslöst att göra
investeringar som icke lämna avkastning,
ty skall man ändå kosta på en investering,
gör man den naturligtvis sådan
att den lämnar resultat.

För att sedan, herr talman, övergå till
det bildspråk, som utskottets ärade ordförande
och jag ha utbytt när vi ha
talat om den stora obekanta i detta spel,
den stora bokstaven T, skall inte heller
jag, även om jag förstår vad det syftar
på, avslöja vad som ligger bakom. Men
jag vill bara säga till herr Olsson, att
även om man på visst eller vissa håll
missbrukar en möjlighet som lagen lämnar,
ger detta icke anledning att skära
hela den lojala företagsamheten över
en kam. Det skulle vara som om man
sade, att eftersom det finns vissa människor
som köra för fort i bil och köra
ihjäl andra människor, skall bilåkandet
förbjudas inte bara för dem, som
missbruka friheten att köra bil, utan
för alla.

Jag vill erinra herr Olsson om att det
icke utan vidare är givet, att icke redan
de nuvarande bestämmelserna skulle ge
vissa möjligheter till inskridanden mot
klart missbruk av den fria avskrivningsrätten.
Det har åtminstone hävdats
på senare tid i diskussionen från mycket
känt skattcmannahåll.

Jag återkommer ett ögonblick till frågan
om investeringsskattens verkan på

132 Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Förordning ang. investeringsskatt.

avtal, som träffats före den 1 oktober.
•lag skall inte försöka pressa utskottets
ordförande på besked i de frågor som
jag framställde. De voro speciella, och
jag har ingen anledning att pressa på
dem. Jag tror att frågorna i mångt och
mycket äro utomordentligt vanskliga att
svara på, men jag vill säga, att skälet
att det i och för sig är sårande för ett
företag att begära befrielse på grund av
betalningssvårigheter är ett viktigt skäl
men inte det viktigaste. Jag skulle vara
fullkomligt nöjd, herr Olsson, inte med
utskottets förslag men i denna diskussion,
om det kunde bli klart ifrånsagt,
att när det gäller redan träffade bindande
avtal är icke syftet eller blir icke
syftet att man minskar investeringarna,
utan där är det ett rent fiskaliskt syfte.
Det fiskaliska syftet i all ära men då
äro vi inne på ett annat område.

Herr Olsson säger att anledningen till
att man begränsar dispensmöjligheterna
är just att det finns företag, som ha
missbrukat avskrivningsrätten. Men det
finns väl lojala företag, som ha beställt
maskiner i förväg, lika väl som illojala
företag, för att använda herr Olssons
terminologi, vilka ha beställt maskiner.
Varför skall man skära alla över en
kam?

Till slut vill jag fästa herr Olssons
uppmärksamhet på att ingressen till
11 § lyder: »Undantag må, helt eller
delvis, medgivas ...» Även med ett bifall
till min motion har herr Olsson
möjlighet att komma åt sådana företeelser,
som han anser osunda.

Herr IvRISTENSSON i Osby (kort genmäle)
: Herr talman! I mitt förra anförande
ställde jag den frågan till utskottets
ärade ordförande, om han för sin
del ville bekräfta, att det fanns ett bestämt
samband mellan bolagsskattens
höjd och den fria avskrivningsrätten.
På den punkten har jag blivit tillmötesgången,
då utskottets ärade ordförande
tydligt och klart har sagt ifrån, att om

lagstiftningen gällde på längre sikt, funnes
det ett sådant samband.

Jag ställde också den frågan, om utskottets
ärade ordförande eller finansministern,
som jag ser har anlänt, ville
bekräfta, att denna lagstiftning är avsedd
att gälla endast ett år. På den
punkten var emellertid svaret inte klart
och entydigt utan mera villkorligt.
Skulle finansministern kunna ge ett
mera entydigt svar, vore jag tacksam.

Utskottets ordförande talade om att
staten bör ta ledningen när det gäller
lagring och bör se till, att lagringen
fungerar i tillräcklig grad om läget blir
allvarligt. För min del anser jag det
vara angeläget att man lagrar innan
man kommer i den situationen, och jag
tror därvid att det är av största betydelse
att också det enskilda initiativet
kommer till sin rätt. Att vi under förra
kriget hade tämligen god lagerhållning
från början berodde till stor del på de
lager, som voro spridda på många händer.
Denna spridning av lagren är också
mycket värdefull ur militär synpunkt.
Man kan inte se bort från att
denna skatt kan komma att drabba
högst önskvärda investeringar i lager
och inventarier. Jag menar därför, att
det finns fullgod motivering för den reservation,
som vi ha avgivit på denna
punkt.

I fråga om lagens retroaktiva verkan
på inventarieförvärv, gjorda före den
1 oktober, vill utskottets ärade ordförande
knappast göra något uttalande.
Han inser tydligen, att den retroaktiva
verkan där strider mot investeringsskattens
syftemål, och han tycks inte
gärna vilja gå in på den punkten. Utskottet
säger, att om man skulle medge
större möjligheter till undantag för förvärv
av inventarier, varom bindande
avtal äro träffade före den 1 oktober
1950, skulle man få överväga om avskrivningsrätten
för under 1951 kontralierade
varor och inventarier som levererades
efter detta år skulle bli föremål
för begränsning. Jag kan inte finna att

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10. 133

detta är riktigt, ty dessa varor konnna
ju att levereras i framtiden, och då vet
man inte om en investeringsskatt är motiverad.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle)
: Herr talman! Jag vill inte underlåta
att begagna tillfället att till herr
Olsson i Gävle framföra uttrycket för
min aktning och uppskattning av den
fördomsfrihet, som han lade i dagen då
han i sitt anförande kom in på de antydningar
jag tillät mig göra i fråga om
de kanske yttersta möjligheter, som stå
oss till buds i inflationskampen, därest
de medel som vi nu närmast tänka
på icke skulle räcka till. Jag vill
uttala en förhoppning, att samma fördomsfrihet
måtte komma att prägla
även övervägandena åt andra håll,
därest en sådan situation skulle inträffa,
så att inte prestigeskäl komma
att betyda spärrar i vägen för en sådan
lösning. Herr Olsson i Gävle menade,
att en allmän samling i det läget omkring
dessa medel måste vara för handen
inom de demokratiska partierna,
därest det skall bli möjligt att fatta ett
sådant beslut. Jag delar alldeles hans
uppfattning.

Jag vill till slut bara understryka,
herr talman, att i år och med all sannolikhet
tyvärr för mer än ett år framåt
blir skyddet för penningvärdet ett av de
alldeles dominerande inslagen i svensk
politik, och jag skulle gärna se, att alla
goda krafter utan förutfattade meningar
och utan hänsyn till vad som tidigare
har varit skulle kunna förena sig i en
sådan allmän politik till penningvärdets
skydd.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Jag tror inte det är någonting
som på punkten om investeringarna
skiljer herr Fagerholm och
mig. Jag gjorde bara gällande, att man
kan investera på sådant sätt, att konsumtionen
ökas. Att detta skulle vara
någon ledande tanke i det svenska nä -

Förordning ang. investeringsskatt.

ringslivet har aldrig ett ögonblick fallit
mig in. Jag vill i detta sammanhang
också betona, att så fort detta år är slut
återvänder den fria avskrivningsrätten
i den mening den har i gällande lagstiftning,
och därmed har ju företagaren
sin fria rätt till avskrivning kvar.

I anledning av vad herr Hagberg
framhöll skulle jag sedan vilja säga, att
jag gärna en gång till stryker under, att
jag för min personliga del är beredd att
medverka i varje åtgärd, även om
prestigen från gångna tider skulle få
en liten stöt, som kan bli erforderlig för
att vi — såsom finansministern uttalar
— skola kunna skydda vårt penningvärde.
Det är det som är vägledande
för den föreliggande propositionen, och
det är vägledande för åtskilligt annat.
Det går an att säga, att man vill det och
man vill det, men, herr talman, det är
bättre att visa i handling, att man är
villig att medverka.

Herr NILSSON i Svalöv: Herr talman!
När det gäller de allmänna synpunkterna
på investeringsskattens införande,
vill jag här i första hand ha uttalat, att
jag helt instämmer med vad herr Hagberg
i Malmö anförde i denna sak. Jag
skall inte upptaga tiden med att komma
med några nya synpunkter härvidlag.

Att jag begärt ordet beror närmast
därpå, att jag tillsammans med herr
Norup med anledning av den kungl.
proposition, som vi nu behandla, har
avlämnat en motion, vari vi yrka att
dispens för erläggande av investeringsskatt
för dold reserv, uppkommen genom
lagerökningar, måtte medgivas
även i det fall att statlig myndighet förordar
att lagerökningen tjänar ett allmänt
syfte.

Vi ha i likhet med en hel del remissinstanser
ansett, att det i propositionen
framlagda förslaget att sådan dispens
endast skulle medgivas, då lagerökning
sker på direkt befallning av statlig myndighet,
icke var fullt tillfredsställande.

134 Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Förordning ang. investeringsskatt.

Det osäkra utrikespolitiska läget medför
utan tvivel, att många företag för att
trygga sin fortsatta verksamhet öka sina
produkts- och förnödenhetsinköp. Denna
åtgärd torde ur samhällets synpunkt
vara att förorda i dessa oroliga tider.
Även om staten vidtager vissa åtgärder
för beredskapslagring, torde det vara
uppenbart till fördel, om även enskilda
företag, personer eller föreningar, föranstalta
om reservlagring. Sådana åtgöranden
böra enligt min mening icke
motverkas genom skärpta skattebestäminelser.

Även om jag personligen är av den
uppfattningen, att lagerökningar överhuvud
i regel i nuvarande läge endast
äro av godo, så har dock den motion,
som jag här åberopat, huvudsakligast
tagit sikte på viss lagerökning, nämligen
den som sker hos våra ekonomiska
föreningar på jordbrukets område. I
dessa föreningar kunna vi icke komma
ifrån att det undan för undan genom
föreningarnas ständiga tillväxt och genom
vissa rationaliseringsarbeten vid
skörd och dylikt sker en ständig utbyggnad
med allt större lagerhållning
vid årsskiftena. Det är upplagringar,
som icke komma till i spekulativa syften,
utan i regel äro föreningarna tvingade
till att år från år öka lagren vid
årsskiftena på grund av rörelsens utvidgning.
Talesmännen för många föreningar
tro nog att dessa utvidgningar
av föreningarnas rörelse tjäna vårt
land och att de ökade insatserna härvidlag
i regel medföra ett förbilligande
av livsmedelsproduktionen. Företag,
som driva en sund ekonomisk politik,
behöva vid ökad lagerhållning en ökad
dold reserv i varulager. Man måste
skydda sig mot prisfall, mot lagerförstöring,
mot svinn och dylikt. Det synes
mig därför motbjudande att acceptera
en lag, som skärper skatten för dem,
som företaga lagerökningar med åtföljande
i proportion därtill stående
ökning av den dolda reserven i varulager.

Om nu situationen blivit sådan, att
finansministern tvingas att föreslå vittgående
åtgärder för att klara vårt penningvärde
och våra statsinkomster, har
jag dock såsom framhållits i motionen
ansett, att om en lagerökning vitsordas
såsom tjänande ett allmänt intresse,
borde den eventuella ökning i den dolda
reserven, som därigenom uppstår
vid en affärsmässig nedskrivning av
varulager, undgå investeringsskatt. Jag
har därvid ansett, att om t. ex. statens
jordbruksnämnd vitsordar att en lagerökning
hos jordbrukets ekonomiska
föreningar är av allmänt intresse, så
skulle den i samband därmed eventuellt
uppkomna ökningen av den dolda reserven
icke bli föremål för investeringsskatt.

Vid utskottsbehandlingen har vår
motion fått en ganska välvillig behandling,
kanske en välvilligare behandling
än de flesta andra motioner, som beröra
investeringsskatten. Motionen har
föranlett att bestämmelserna i 4 § blivit
något uppmjukade. Jag är glad över
detta, men jag tror inte att denna uppmjukning
får någon större praktisk betydelse,
då den ju endast medför att om
priset blir lägre den 31 december 1951
än vad det var den 31 december 1949,
så skall justering få företagas, när man
gör jämförelser mellan de dolda reserverna
vid de olika tillfällena. Jag hade
varit mera tillfredsställd, om motionen
i sin helhet hade blivit bifallen. Jordbrukets
ekonomiska föreningsrörelse
skulle såvitt jag förstår varit betjänt av
och jag tror att även landet i sin helhet
skulle haft fördel av om livsmedelsprodukter,
som det här huvudsakligast rör
sig om, kunde få upplagras utan att
man i något fall hade behövt räkna med
att en upplagring drabbas av en investeringsskatt.
Såsom bestämmelsen nu
blivit utformad kunna vi få fall, då en
sådan upplagring av livsmedel blir
drabbad av investeringsskatt.

Utskottsmajoriteten anser emellertid
att den möjlighet till ökning av den

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10. 135

dolda reserven, som redan medgivits
dels genom det ursprungliga förslaget
och dels genom den av utskottet föreslagna
uppmjukningen av 4 §, är tillräcklig
för jordbrukets ekonomiska föreningar.
Det kan vara möjligt att det är
så, om man kunde göra som utskottet
förordar, nämligen att man sprider ut
föreningarnas lager till jordbrukarna.
Men kan man förorda detta? Ha jordbrukarna
möjlighet att lagra t. ex.
spannmål, ägg och smör hemma den 31
december 1951? Kunna jordbrukarna
redan på förvintern mottaga de handelsgödselmedel
som de behöva för
kommande vårbruk, så att icke våra
centralföreningar behöva ligga inne
med dessa lager? Jag är inte alldeles
säker på att de kunna detta, och jag
tror att en spridning av lagren sådan
som den jag här talat om är svår att
genomföra. Dessutom måste denna
spridning av lagren medföra risker för
försämrad kvalitet och dylikt.

Herr talman! Även om motionen fått
en välvillig behandling, som jag redan
har omnämnt, så tror jag ändå det hade
varit bäst om man givit 11 § punkt b)
en sådan utformning som reservanterna
föreslagit. Motionen hade då i sin
helhet kunnat anses bifallen. Därför yrkar
jag bifall till det förslag till utformning
av 11 § punkt b), som framförts
i den reservation, som avgivits
av herr Petrén in» fl.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr HOLMBERG: Herr talman! I två
av de motioner, som behandlats i samband
med förslaget om investeringsskatt,
ha motionärerna hävdat att riksdagen
inte borde ha inskränkt sig till
bara den detalj, som det nu gäller, utan
i samband med den borde ha behandlat
hela frågan om bolagsbeskattningen.
Eftersom det i ena fallet är en högermotion
och i andra fallet gäller ett kommu -

Förordning ang. investeringsskatt.

nistiskt förslag, framgår ju redan därav
att det i verkligheten handlar om mycket
olika synpunkter. Högermotionärerna
anse att bolagsvinsterna redan
nu äro för hårt beskattade och att
finansministern alltså bör söka andra
objekt för att få ökade inkomster. Högern
menar väl att de 200 miljoner,
som finansministern tänkt sig få genom
investeringsskatten, skulle tagas ut företrädesvis
av dåligt betalda lönearbetare
i stället för genom den anordning man
nu föreslår. Det är i den meningen som
högern anser att regeringsförslaget inte
borde behandlas separat utan i samband
med en omprövning av bolagsbeskattningen
i sin helhet.

För de kommunistiska motionärerna
har saken tett sig på ett helt annat sätt.
Även vi anse att regeringen borde tagit
itu med bolagsbeskattningen i ett större
sammanhang än vad som nu sker. I
motsats till högermotionärerna och regeringen
anse vi nämligen att t. ex.
principen om fri avskrivning, som ju
har diskuterats såväl i propositionen
som vid den senare behandlingen av
denna fråga, inte borde bestå längre. Vi
anse att själva principen därvidlag borde
ställas på avskrivning. Vi ha också
i en motion, som för övrigt avgavs
innan denna proposition kom på riksdagens
bord, föreslagit utredning om
hur man skulle åstadkomma en sådan
avveckling av den fria avskrivningsrätten
och också i övrigt åstadkomma
en rimligare avvägning av skattebördorna
än vad som nu sker. Vi mena
nämligen att en betydligt större del av
skattebördorna borde läggas på bolagsvinsterna,
om det skall bli någon rättvisa
härvidlag.

Som bekant anser också finansministern
nu att bolagen mycket väl kunna
bära en sådan ökad beskattning och
att det till och med är till stor nytta för
landet om det sker. Det är den reella
innebörden i detta förslag, låt vara gällande
bara för ett år, som regeringen
föreslår. Det hävdas nämligen där, att

136 Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Förordning ang. investeringsskatt.

den väldiga anhopningen av bolagsvinster
och en därav föranledd investeringsrush
är en av anledningarna till
inflationen. Det har som bekant påpekats
även vid många andra tillfällen
och ganska tidigt. Redan 1947 konstaterade
en expertundersökning, som dåvarande
finansministern lät verkställa,
att den fria avskrivningen hade många
nackdelar och att till dess nackdelar
hörde bland annat att denna fria avskrivning
hade bidragit till inflationen.
Det var bland annat med utgångspunkt
från detta sakkunnigmaterial, som
kommunisterna redan då föreslogo åtgärder
i syfte att avveckla den fria
avskrivningsrätten, men det föranledde
som sagt ingen åtgärd, och resultatet
av det har ju sedan kunnat avläsas i en
ständigt fortgående försämring av penningvärdet,
som ju flera talare ha apostroferat
i dag.

Naturligtvis vill ingen göra gällande
att det bara är skattepolitiken som är
anledning till inflationen. Till det kapitlet
hör bland annat devalveringen,
och dit hör även regeringens tidigare
åtgärder att höja priserna genom indirekta
skatter. Dit hör naturligtvis
också frågan om hur staten gör sina
investeringar, om de användas som nu
under senaste höstriksdag till en ytterligare
våldsam upprustning eller till
ändamål, som bidraga till att vi få
större tillgång på varor. Men det får
nog betraktas som ostridigt att den
skonsamhet, som man har visat gentemot
bolagsvinsterna, har bidragit mycket
kraftigt till inflationen. Kapitalisterna
ha genom denna avskrivningsrätt
fått ett alltför stort svängrum för att
tillgodose sina egna intressen utan
hänsyn till vad som varit nyttigt för
landet.

Det har ju gått så långt, att till och
med högerreservanterna i den fråga,
som vi nu behandla, låt vara litet krystat,
i alla fall måst medge, att det nu
är berättigat för den s. k. stabiliseringens
skull att staten tar en något större

del än tidigare av bolagens vinster. Men
varken regeringen eller högern vill att
denna dygd skall få tillämpas längre än
vad nödvändigheten absolut tvingar oss
till. Det är inte ett ögonblick tal om
att åstadkomma större rättvisa i skattehänseende.
Det är inte meningen att
ändra på de orimliga förhållanden,
som bland annat bevillningsutskottets
ordförande antytt här i dag och som
tagit sig uttryck i att exempelvis ett
rederibolag kan nedskriva värdet av
sina atlantgående fartyg till en krona
per styck. Det är inte ett ögonblick
någon avsikt att rätta till dessa missförhållanden.
På otaliga ställen i propositionen,
i utskottsbetänkandet och i
de borgerliga motionerna betonas tvärtom
med mycket stor kraft, att det är
fråga om en högst tillfällig åtgärd, bara
för ett år. Den fria avskrivningsrätten
skall alltså i princip kvarstå, och man
skall bara för ett enda år ta tillbaka en
liten del av de oskäliga vinster, som
bolagen årligen ha kunnat tillskansa
sig. En antydan om vilka enorma belopp
det handlar om får man av finansministerns
beräkningar, att på ett enda
år och med dessa mycket blygsamma
former för beskattningen skulle man få
in 200 miljoner kronor.

Det handlar alltså inte om att åstadkomma
någon bestående förändring av
skattepolitiken i syfte att göra det lättare
för fattigt folk. Bolagen skola få
ha kvar sina mycket stora fördelar i
detta hänseende, och utskottet har också
avvisat vårt förslag i övrigt om att
göra en utredning rörande taxeringsoch
skattefrågor i syfte att ta ut skatterna
effektivare av de stora förmögenhetsägare
och stora inkomsttagare, som
nu också enligt officiella utredningar
i mycket hög grad undandraga sig beskattning.

Vi komma naturligtvis att rösta för
regeringsförslaget. Det innebär dock ett
litet stycke på väg i den riktning vi
föreslå. Åtminstone för ett år skall
man ta ut 200 miljoner kronor mer än

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10. 137

tidigare av bolagens höga, oskäliga
vinster. Men vi tycka att regeringen
borde tagit konsekvenserna av sina
egna påpekanden i detta sammanhang.
Om det är rätt som regeringens sakkunniga
ha förklarat — och det är säkert
rätt — att de nuvarande avskrivningsbestämmelserna
ha givit framför allt de
stora företagen orättmätiga fördelar på
samhällets bekostnad, så borde man väl
rätta till det inte bara för ett år utan
gå till grunden med hela frågan. Om
det är rätt, som påpekats i regeringens
egen proposition, att de väldiga vinstanhopningar,
som bland annat den fria
avskrivningsrätten bidragit till, ha på
ett betydande sätt medverkat till penningvärdesförsämringen,
så är ju det
en fråga som har större räckvidd än
bara för ett år och som följaktligen borde
göras till föremål för andra och långt
mera vittgående åtgärder än dem som
nu föreslagits.

Alla de iakttagelser som ligga till
grund för regeringens proposition borde
ha lett regeringen in på tanken att
ompröva hela bolagsbeskattningen. Enligt
vår mening är det bara i avvaktan
på en grundligare omprövning av skattepolitiken,
som man kan acceptera regeringens
förslag om de nu aktuella tillfälliga
åtgärderna. Samtidigt som vi
alltså yrka bifall till utskottets hemställan
ber jag också att få föreslå bifall
till förslaget om en utredning av
dessa skatteproblem i sin helhet, med
andra ord bifall till yrkandet i motionen
nr 197 i denna kammare.

Herr BIRKE: Herr talman! Jag har beträffande
propositionen om investeringsskatt
väckt en motion med yrkande
om avslag, och jag skall be att få motivera
detta med några ord.

När riksdagen år 1947 gick in för att
höja bolagsskatten i betydande grad,
hänvisade man just till sambandet mellan
den fria avskrivningen och den
höjda bolagsbeskattningen. Även repre -

Förordning ang. investeringsskatt.

sentanter för majoriteten inom bevillningsutskottet
tryckte särskilt på den
punkten. Det är därför som jag har
svårt att förstå, att denna försäkran,
som man då gjorde, hade så litet värde,
att man nu vill börja tumma på den
fria avskrivningsrätten. Jag anser att
detta är en fråga, som man borde ta
upp i ett större sammanhang och inte
nu i samband med investeringsskatten.

Det enda skäl som finns angivet i
propositionen för att man nu skall införa
en investeringsskatt är önskemålet
om att man skall begränsa investeringarna
med företagens egna medel.
Detta innebär alltså inte att förslaget
skulle ha något konfiskatoriskt syfte,
utan det är till en investeringsbegränsning
man vill komma. Jag kan emellertid
inte vara övertygad om att denna
skatt kommer att få den stora betydelse
i kampen mot inflationen som man vill
göra gällande, närmast av den anledningen
att det ju bara blir på det sättet
att de pengar, som staten nu kommer
att få in genom skatten, inte på
något sätt steriliseras utan i stället pumpas
ut i den öppna marknaden på andra
vägar, kanske genom statliga investeringar.
Då har ju bara uppnåtts det
resultatet att den fria företagsamhetens
investeringar ha blivit beskurna, under
det att pengarna sedan använts för
att öka den statliga investeringen.

På grund av de leveranssvårigheter,
som ha rått under den senaste tiden,
är det många varor som komma att
levereras under 1951 fastän de äro beställda
betydligt tidigare, och därför
inverka dessa leveranser inte på något
sätt på investeringarna. Det har ju också
varit en betydande avspärrning för
importen under en längre tid, och importen
har först för kort tid sedan kunnat
komma i gång genom att vi fått en
frilistning. När det gäller dollarländerna
ha vi ju fortfarande ett licenssystem,
som begränsar importen. Detta har
gjort, att man inte kunnat få den nödvändiga
lagerpåfyllningen tidigare.

138 Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Förordning ang. investeringsskatt.

Jag tycker också att lagförslaget kommer
att verka väldigt ojämnt, därför
att man har tagit 1949 som jämförelseår.
De företag, som då till äventyrs av
skilda anledningar hade ett lågt lagervärde,
komma att drabbas betydligt hårdare
av investeringsskatten än sådana
företag, som vid samma tidpunkt hade
ett större lager.

Jag skall inte, herr talman, med hänsyn
till att det är så många som talat i
denna fråga tidigare, upprepa alla de
invändningar, som ha gjorts från remissmyndigheterna.
Det är invändningar,
som departementschefen inte har
kunnat vederlägga, och de stå fortfarande
kvar.

Jag ber, herr talman, att med detta få
yrka bifall till min motion om avslag
på förslaget om investeringsskatt.

Herr ÅQVIST: Herr talman! Det är åtskilliga
intressanta drag som framträda
i det förslag till investeringsskatt, som
vi nu behandla. Jag skall tillåta mig att
med några ord beröra en del av dem,
som äro principiellt märkligast.

Vad som kanske först sticker i ögonen
är den bristande överensstämmelse
mellan motivering och resultat, som möter
på upprepade ställen. Det erkännes
sålunda, att investeringsverksamheten
måste hållas inom ramen för tillgängliga
resurser. Man frågar sig då: Vilka
äro dessa tillgängliga resurser? Härpå
lämnas inte något svar.

I propositionen påstås det, att en investeringsbegränsning
är nödvändig,
emedan sparandet sjunker eller är otillräckligt.
Men på vad sätt mäter man
sparandet? Finansministern har själv
vid ett tillfälle förklarat, att det är praktiskt
taget omöjligt att mäta sparandet.
Det lämnas alltså ingen redovisning för
premisserna —- det är endast lösa påståenden.

Man vill komma åt, säger man, mindre
angelägna investeringar, men man
tar med såväl de mindre angelägna som

de mest angelägna. Företag, som ha
egna intjänta och sparade medel, drabbas
i samma mån som företag, vilka
måste söka sig ut på kapitalmarknaden
och låna medel.

Det förefaller som om resultatet av
investeringsskatten till slut enligt såväl
finansministerns som utskottets uppfattning
skulle bli, att man över huvud
taget inte bryr sig så mycket om ifall
man når någon investeringsbegränsning;
huvudsaken är, att man ernår
ökade skatteinkomster för det allmänna.
Man har med andra ord syftat till
en ökad beskattning av rörelseidkare
och ingenting annat.

Man frågar sig då: Vad skola nu alla
dessa krumbukter tjäna till? Varför
skall man med sådan cynism tala om en
sak i motiveringen men sedan när man
kommer till slutet redovisa ett resultat,
som man är övertygad om kommer att
bli helt annorlunda än vad premisserna
ge anledning till att förmoda? Höjden
av allt detta synes mig vara när man
inte vill medgiva kvittning mellan inventarieökning
och lagerminskning eller
omvänt. Det behöver i vissa fall
över huvud taget icke vara en ökad
samlad investering, utan det kan till
och med vara en minskad investering,
och ändå skall investeringsskatt kunna
utgå för den händelse antingen inventarier
eller lager ökat om den andra
delen minskat mer.

Är det nu någon som tror, att man
skulle ha talat om tillgängliga resurser,
minskat sparande etc., om läget på arbetsmarknaden
hade varit motsatt det
som nu råder och man alltså i stället för
överfull sysselsättning hade haft arbetslöshet?
Jag tror inte det är någon som
gör detta. Och det är väl ändå så, herr
talman, att det är arbetskraftssituationen,
som är den primära orsaken till
dagens svårigheter. Det är nödvändigheten
att dämpa den ekonomiska aktiviteten
i samhället, som ligger bakom
förslaget om investeringsskatt, liksom
den ligger bakom byggnadsregleringen

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10. 139

och de andra samhälleliga ingrepp, som
som vi ha måst dras med. Men varför
kan man då inte säga ut detta direkt
i stället för att skylla på företagarnas
missbruk av den fria avskrivningsrätten,
att de tillgängliga resurserna inte
räcka till, att sparandet är otillräckligt
o. s. v.?

Det är ju för övrigt rätt märkligt att
konstatera, att samtidigt som man energiskt,
jag skulle vilja säga misstänkt
energiskt, hävdar att man vill komma åt
de mindre angelägna investeringarna
samt att skatten är tillfällig, så hävdas
det lika energiskt att den fria avskrivningsrätten
i princip kvarstår orubbad.
Men det är väl för att dämpa oppositionens
motsägelselusta, som man i olika
sammanhang och rätt ofta låter framskymta,
att om investeringsskatteförslaget
inte skulle antagas, så kommer i
stället rätten till fri avskrivning å maskiner
och inventarier att så småningom
naggas i kanten och vara i fara. Jag är
övertygad om, herr talman, att hur tillfällig
man än säger att denna skatt är,
så lär det alltid finnas motiveringar för
att på ett senare stadium angripa den
fria avskrivningsrätten, om man behöver
mera pengar.

Det är ju rätt signifikativt, att samtidigt
som vi skola besluta om denna
investeringsskatt för enskilda rörelseidkare,
så ligger det på riksdagens bord
en proposition om anslag för ökad utbyggnad
av Norrbottens järnverk. Det
går för detta företag åt inte fullt hälften
av vad man beräknar skall komma in i
investeringsskatt. Jag har ingen anledning
att i detta sammanhang uttala någon
egen mening om Norrbottens järnverk,
eftersom jag själv inte har någon
sakkunskap på området. Men det finns
ju personer, som anse sig besitta sådan
och som vilja betrakta denna investering
såsom mindre angeliigen. Det
skulle ju för övrigt vara intressant att
få veta, hur statsmakterna skulle ha betraktat
detta företag, dess allmänna
verksamhet och även dess investerings -

Förordning ang. investeringsskatt.

verksamhet, ifall det hade hört till
den privata sektorn av näringslivet.

En av finansministerns motiveringar
för investeringsskatten är, att den skall
framtvinga en noggrannare prövning
av lönsamheten av nyinvesteringar i
inventarier och lager. Från en rad motionärer
har framhållits, att den nuvarande
stora investeringsbenägenheten
skulle bero på den höga bolagsskatten.
Man ser ju här, hur olika saker
och ting kunna bedömas från olika utgångspunkter.
Jag skulle för min del
knappast tro, att dessa motionärer ha
rätt; jag är höjd för att anse investeringsbenägenheten
som en komponent
i ett större sammanhang, där det framför
allt är arbetskraftsbristen, som är
den dominerande faktorn. Men den är
tätt följd av den djupa misstro mot regeringens
förmåga att upprätthålla ett
stabilt penningvärde, som i sin tur faller
tillbaka på och är en följd av den
överfulla sysselsättningens ekonomi.

Under den tid krigskonjunkturskatten
var i kraft så låg, vill jag minnas,
gränsvärdet för skatten vid ungefär 45
procent av bolagsvinsterna. Det var
kort efter denna skatts upphörande som
man genomförde den skärpning av
aktiebolagsbeskattningen, som har rått
sedan dess. Det är ju rätt märkligt, att
man knappt har avvecklat en skatt
förrän man genast skall ta till en annan,
som har ungefär samma effekt.
Och vi skönja ju — att döma efter de
rykten som gå i alla fall — att samma
tendens gör sig gällande än i dag. Inkörsporten
för den nuvarande aktiebolagsskatten
var krigskonjunkturskatten,
och jag förmodar, att när man nu
tillfälligt, som det heter, bygger på
statsbeskattningen för bolag med en ny
skatt, så är detta att betrakta såsom en
signal för en allmän höjning av bolagsskatten.

Om den föreslagna skatten skulle väl
i ocli för sig inte vara så mycket att
säga, ifall staten nöjde sig med att tillfälligt
återkalla den fria avskrivnings -

140 Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Förordning ang. investeringsskatt.

rätten på maskiner och inventarier. Den
rätten finns i skatteförfattningarna angiven
såsom gällande »tills vidare», och
det kan alltså sägas, att den redan från
början har en provisorisk karaktär.
Men jag tycker det hela är väsentligt
allvarligare, när man går in på frågan
om värdering av omsättningstillgångar.
Detta har, såvitt jag nu kan erinra mig,
endast skett vid två tillfällen, nämligen
beträffande krigskonjunkturbeskattningen
samt när det gällde övergångsbestämmelserna
i samband med källskattesystemets
införande. Man kan över huvud
taget fråga sig huruvida begreppet
»investering» är lämpligt då det gäller
omsättningstillgångar, alltså i fråga om
varor, som äro avsedda för omsättning
eller förbrukning.

Det framgår på åtskilliga ställen i
propositionen, att vad man först och
främst haft för ögonen och tänkt på är
de fasta anläggningstillgångarna, och
det är ju också de, som i aktiebolagslagen
och i skatteförfattningarna betraktas
såsom för rörelsen »stadigvarande».
Sedan ha tydligen lagren av
omsättningstillgångar kommit med mera
på köpet. På detta sätt bli ju, såvitt jag
kan se, alla ökningar av samhällets realtillgångar
utsatta för den merbeskattning,
som ligger i att den fria avskrivningsrätten
inte kommer att gälla för
sådana tillgångar.

Att det just är upphörandet av den
fria värderingen av lager, som kanske
är det mest betänkliga, framgår indirekt
av den mängd motioner som ha
väckts med anledning av investeringsskatteförslaget.
I den mån dessa motioner
inte gå ut på avslag, gå de ut på
ändring i ett eller annat avseende beträffande
lagervärderingen eller undantag
därifrån. Utskottet har avvisat alla
motionerna med hänvisning till skattens
provisoriska karaktär. Såvitt jag kan se,
är det endast i ett avseende som ett avsteg
har gjorts — man har höjt gränsen
för skatteplikten i fråga om omsättning
från 200 000 till 300 000 kronor. Detta

kan ju synas vara en rätt väsentlig höjning,
men det blir givetvis beroende på
den framtida utvecklingen av penningvärdet,
huruvida den skall kunna anses
vara av någon betydande storleksordning.

När det gäller investeringar i varor
finns det uppenbarligen inte samma
valrätt som man i övrigt vill göra gällande
finns beträffande anläggningstillgångar.
Under den tid av inkomstutjämning,
som ägt rum efter kriget, har konsumtionen
av en mängd nyttigheter stigit
mycket kraftigt, och företagen inom
handeln ha för att kunna tillhandagå
allmänheten varit tvungna att öka sina
lager. Det finns all anledning att anta,
att denna utveckling inte är avslutad,
och det ingår ju i handelns karaktär av
service att se till, att allmänheten blir
betjänad genom de butiker, som finnas.
Man kan inte betrakta en sådan lagerökning,
som är betingad av allmänhetens
ökade konsumtion, såsom någonting
som har spekulativ karaktär.

Det är ju allmänt bekant, att en stor
del av detaljhandeln är koncentrerad
till julen. Men hur skall då en handlande
kunna avväga alla sina inköp och
sitt lager, så att dettas värde vid årsskiftet
icke överstiger det värde lagret
hade 1949? Det finns ju branscher, som
äro beroende av vissa klimatiska förhållanden,
och en hel del av dem —
jag höll på att säga en övervägande del
av dem —- äro i så hög grad beroende
av dessa förhållanden, att hela deras
existens beror på hurudant vädret blir.

Jag kan bara ta ett sådant exempel
som sporthandeln. För en handlande
inom denna bransch hänger det ju till
mycket stor del på hurudant vädret
blir till julen, om han skall bli av med
sitt lager av skidor eller skridskor, och
på samma sätt är det när det gäller
många av de konsumtionsartiklar i form
av kläder, som höra till sporten. Vi ha
ju en hd del sådana saker i form av
skor, sockor, inläggssulor och pjäxor,
alla möjliga slag av skiddräkter inte att

Nr 10.

141

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

förglömma. Även tillverkare av sådana
varor drabbas i viss mån av samma
svårigheter som handlandena, men dessa
svårigheter avta ju längre bort från
själva konsumtionsbehoven som tillverkningarna
ligga.

I och för sig faller naturligtvis allt
detta under det allmänna risktagande,
som är en väsentlig del av det fria näringslivet.
Men man måste nog ändå
betrakta det såsom något av slumpens
skördar om det skall vara så, att klimatförhållandena
vid en viss tidpunkt
skola få vara avgörande för huruvida
investeringsskatt skall betalas eller inte.

I propositionen har man, såvitt jag kan
förstå, utgått från de fasta anläggningstillgångarna
och haft dem i tankarna
men glömt bort det mycket större och
svårare problemet beträffande just dessa
rörliga omsättningstillgångar, där
man icke på samma sätt och med samma
säkerhet kan beräkna saker och ting
som när det gäller fasta investeringar.

Det är ur denna synpunkt som jag
livligt måste beklaga, att just omsättningstillgångar
och lager ha blivit indragna
under lagens tillämpningsområde.
Jag hör inte, herr talman, till dem
som tro, att det fria näringslivets existens
skulle stå på spel så fort staten
begär ökad hjälp eller ökade skatter
ifrån det. Tvärtom har jag den uppfattningen,
att en av det fria näringslivets
viktigaste uppgifter just är att
söka neutralisera och dämpa följderna
av åtgärder från högre ort, som kanske
inte alltid äro så väl genomtänkta
eller avvägda. Jag spår alltså inte något
slags näringslivets undergång för
investeringsskattens skull — värre saker
har man väl varit med om. Men jag
beklagar att skatten skall behöva drabba
orättvist och ojämnt, att de framåtgående
företagen skola beskattas hårdare
än andra och att eu sinkadus skall vara
avgörande för om skatt skall utga eller
inte. Det kan lätt leda till ett stillastående
inom näringslivet, ett avvaktande,
och detta är naturligtvis icke ur

Förordning ang. investeringsskatt.

ekonomisk synpunkt eller med hänsyn
till allmänheten det lämpligaste. Men
för företagen kan det ur ett kortsiktigt
betraktelsesätt ställa sig mest ekonomiskt
förmånligt att just inte göra något.
Man berövar därmed näringslivet
det liv och den rörelse, som jag tror
är en mycket nödvändig och integrerande
del när det gäller näringslivets
möjligheter att fylla sin uppgift på ett
riktigt sätt. Man kan på detta sätt återvända
till det statiska samhället. Om
man alltså vill behålla liv och rörelse
inom näringslivet, får man akta sig för
att vidtaga hämmande åtgärder.

Herr talman! Jämte några andra medlemmar
av riksdagen har jag i en motion
yrkat avslag på regeringens proposition
om investeringsskatt. Motionen
har som väntat blivit avstyrkt av bevillningsutskottet.
Eftersom det här redan
yrkats avslag på propositionen av den
föregående talaren, skall jag be att få
ansluta mig till detta avslagsyrkande
samt yrka bifall till den motion jag avlämnat.

Herr NILSSON i Kristinehamn: Herr
talman! Jag skall inte upptaga kammarens
tid någon längre stund. Jag skulle
dock vilja anknyta några synpunkter
till de anföranden, som från olika håll
ha framförts i denna fråga.

Det är ju den fria avskrivningsrätten,
som alldeles särskilt har stått i förgrunden
i denna debatt. Från alla håll har
betygats vilket värde den fria avskrivningsrätten
har för den svenska företagsamheten,
och det faller mig inte in
att bestrida, att den säkerligen har ett
mycket stort värde. Här säges nu, att
den bolagsskatt som vi i dag ha och som
ju utgår efter 40 procent, förutsätter att
den fria avskrivningsrätten finns. Jag
undrar emellertid om det är alldeles riktigt
att göra gällande, att den fria avskrivningsrätten
har ett omedelbart
sammanhang med skatteproccnten, och
om det inte är andra omständigheter

142 Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Förordning ang. investeringsskatt.

som ursprungligen motiverat tillkomsten
av denna fria avskrivningsrätt.
Vore det inte så, skulle väl den fria avskrivningsrätten
ha införts 1947 eller
kanske något tidigare, när de starka
skärpningarna av skatteprocenten tillkommo.
Under debatten har emellertid
redan påpekats, att den fria avskrivningsrätten
kom till redan 1938 samtidigt
som man beslutade en så låg skatteprocent
för bolagsskatten som 10 procent.

Motivet till att man införde den fria
avskrivningsrätten var ju, att man 1938
övergick från en progressiv bolagsskatt
till en proportionell bolagsskatt. För att
utjämna svårigheterna för företagen vid
övergången infördes då den fria avskrivningsrätten.
Att man gick över till
en proportionell bolagsskatt berodde ju
på att man betraktade det såsom ganska
omöjligt att utan en fullständig omkonstruktion
av skattelagstiftningen när det
gällde bolagen komma fram till en verklig
värdering av bolagens ekonomiska
styrka.

Om inte denna övergång till en proportionell
beskattning av bolagen hade
skett 1938, kan man göra sig frågan:
Vilken bolagsskatt hade vi haft i dag,
när vi på grund av omständigheter, som
vi i mycket inte ha rått över, ha tvingats
att tillgripa en beskattning av en hårdhet
som man inte drömde om eller
betraktade som praktiskt möjlig att
genomföra när man diskuterade skattefrågorna
1938? Sedan 1938 är det emellertid
inte bara bolagsskatten som har
skärpts; även de fysiska personernas beskattning
är ju i dag av en helt annan
art än vad fallet var 1938. Jag har gjort
mig besväret att göra en jämförelse mellan
vad en fysisk person har att betala
i skatt i dag och vad han fick betala
1938. Det kan ju på sitt sätt belysa spörsmålet,
huruvida bolagen äro i ett alldeles
särskilt beträngt läge i förhållande
till andra skattebetalare. En beskattningsbar
inkomst på 10 000 kronor
åsamkade 1938 inkomsttagaren en sam -

manlagd skatt på 600 kronor. Då ingingo
däri både bottenskatten och en tilläggsskatt,
som utgick med en relativt låg
procent på de medelstora inkomsterna.
I dag utgår på samma inkomst en skatt
på 1 550 kronor. Det bär alltså inte skett
en lika stark procentuell stegring av den
direkta skatten för fysiska personer som
för juridiska personer, som ifrån 10
procent ha kommit upp till 40 procent.
Emellertid bör man rimligen också taga
någon hänsyn till den starka stegringen
i den indirekta beskattningen. Denna
beskattning drabbar ju enbart fysiska
personer. I den mån denna beskattning
drabbar företagen, går den väl i regel
in i företagets omkostnader, och företaget
blir alltså inte på grund därav föremål
för en ytterligare beskattning. Den
avvägning, som man försökte göra 1938
och 1947 mellan skattetrycket på juridiska
personer och fysiska personer, är
i dagens läge säkert inte riktigt rättvis.
Jag skulle tro, att omständigheter ha
tillkommit som ha rubbat den balans,
som man vid dessa båda tillfällen försökte
åstadkomma.

Jag har framhållit detta därför att jag
tycker —• och det kan jag inte hjälpa —
att det är ganska onödigt att nästan be
om ursäkt för att investeringsskatten
samtidigt som den är avsedd att verka
investeringsbegränsande också ger statsverket
en del inkomster. Till och med
finansministern är blygsam nog att nästan
antyda, att han tycker att det är ett
beklagligt förhållande, att denna skatt
kommer att inbringa 200 miljoner kronor.
Det är inte det han har syftat till,
säger han, utan till att begränsa investeringarna.
Men om i dagens läge de fysiska
skattebetalarna måste pressas till
det yttersta för att vi skola kunna få
ihop de medel, som äro erforderliga för
statsverket, så ifrågasätter jag, om det
är så orimligt att bolagen, som ju dock
i mycket stor utsträckning, i varje fall
under de senaste åren, ha höstat in betydande
vinster, få lov att i någon mån
bidraga till att fylla de luckor, som ef -

Nr 10. 143

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

ter hand uppstå, icke minst på grund
av den situation vi befinna oss i i utrikespolitiskt
avseende, som kräver ökade
anslag till försvaret, ökade anslag
för att bygga ut vårt civila luftskydd
o. s. v.

Herr Birke motiverade sitt avslagsyrkande
med att säga, att de pengar, som
staten tar in genom investeringsskatten,
kommer staten att ge ut igen i form av
investeringar. Då har ju ingenting annat
inträffat, menade herr Birke, än att
företagen ha fått avstå ifrån nödiga och
produktiva investeringar och att staten
gör dem i stället. Därmed har man alltså
inte lyckats göra någonting för att
bekämpa inflationen. Men det får väl i
alla fall anses att riksdagen till det allra
yttersta prövar nödvändigheten av de investeringar,
som göras ifrån statsmakternas
sida. De investeringar, som ändå
bli beslutade, sammanhänga till stor del
med försvaret och äro av den art, att vi
inte anse oss kunna skjuta dem på framtiden.
Om dylika investeringar finansieras
med investeringsskattemedel, innebär
det väl inte i och för sig, att investeringsskatten
inte skulle kunna vara ett
bidrag till att bekämpa inflationen, eftersom
ju dessa medel annars på annat
sätt — förmodligen från lånemarknaden
— måste tillföras statsverket.

Herr Hagberg i Malmö erinrade om
att finansministern vid något tillfälle
betecknat investeringsskatten som en
infernalisk skatt. Den karakteristiken
tycker jag är mycket riktig. Skatten är
infernalisk ur den synpunkten, att den
samtidigt som den avser att motverka
investeringarna tillför statskassan medel
som ur andra synpunkter kunna utgöra
ett mycket önskvärt tillskott till
statskassan. Jag kan inte finna, att detta
är något beklagligt förhållande utan
snarare en omständighet, som vi ha anledning
att med tillfredsställelse notera.

Ehuru jag mycket väl förstår att viss
företagsamhet genom tillkomsten av
denna skattelag tillfälligtvis kan komma
i en besvärlig situation, tror jag dock

Förordning ang. investeringsskatt.

att man kan säga — och det har jag med
anförande av dessa synpunkter velat
deklarera — att om icke företagsamheten
i vårt land drabbas hårdare under
dagar som komma än av detta lilla ingrepp,
kan man på företagarhåll känna
sig ganska tillfredsställd. Jag skulle väl
också tro att man har rätt att tolka det
förhållandet, att partierna officiellt ha
avstått ifrån sina avslagsyrkanden, såsom
ett tecken på att vederbörande också
innerst inne äro av samma mening.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag tänker
till en början ägna någon uppmärksamhet
åt det anförande, som herr Åqvist
nyss höll. Jag måste ju säga, att jag hade
litet svårt att fatta varthän han egentligen
var på väg i princip. Vad han i sak
ville komma till kom jag nog underfund
med.

Herr Åqvist tog som utgångspunkt
den tesen, att det skulle vara arbetskraftssituationen,
som skapade det nuvarande
ekonomiska läget i vårt land.
Jag undrar det. Vad vi veta är att vi för
närvarande ha en högkonjunktur av ett
mycket utpräglat slag, men jag tror inte
att någon svävar i tvivelsmål om att
den närmaste orsaken till detta ekonomiska
läge är den kraftiga prisstegring,
som emanerar ifrån den väldiga rustningskonjunkturen
i utlandet.

Den nuvarande högkonjunkturen har
ännu icke tagit sig utryck i en ökad
konsumtion, emedan förutsättningar för
en sådan knappast föreligga. Jag bortser
då ifrån den hamstringsrörelse, som
väl i mycket hög grad bygger på alt man
tagit i anspråk besparingar och kanske
också i viss mån gjort avbetalningsköp
för att skaffa sig en del varaktiga förbrukningsartiklar
under en övergångstid.
Nej, det är väl, herr talman, så, att

144

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Förordning ang. investeringsskatt.

det som för närvarande är det svåraste
problemet är vinstkonjunkturen. Det är
näringslivets och företagens möjligheter
att göra stora vinster. Denna vinstkonjunktur
kan icke minst därigenom att
den stimulerar till en så stor arbetskraftsefterfrågan,
att denna på intet sätt
kan tillgodoses, leda till att ge inflationen
näring även på konsumtionssidan.
Det är klart att denna vinstkonjunktur
lockar till investeringar. De stigande
priserna äro i sig själva en tillräcklig
stimulans för många att göra investeringar
i syfte att skaffa sig värdeföremål
och lager till ett billigare pris för
att i framtiden kunna draga fördel av
ett högre pris. Jag trodde faktiskt att
alla voro överens om att vi måste försöka
att rent primärt hejda den väldiga
investeringslusten. Jag har för min del
gått ut ifrån att det är en uppgift för oss
att ta itu med. Vi ha på nytt skärpt byggnadsregleringen,
vi ha fått till stånd en
överenskommelse mellan riksbanken
och affärsbankerna om kreditrestriktioner,
en diskontohöjning har skett med
en halv procent, allt saker och ting som
påverka investeringsmöjligheterna för
dem som måste låna upp pengar i bankerna
till sina investeringar. I detta läge
har jag ställt mig den frågan: Är det
rimligt att man skall lämna alla dem
utanför, som äro i stånd att göra dessa
investeringar med egna likvida medel
och med tillhjälp av sina vinster? Jag
har trott att enkel rättvisa i ett samhälle
fordrade, att man också borde hämma
investeringar, som härleda från egna
vinstmedel. Det föreföll som om herr
Äqvist hade en alldeles motsatt åsikt.
Jag vill endast konstatera detta och slå
fast, att jag inte kan dela den meningen.

Herr Äqvist gav i sitt anförande uttryck
åt vissa funderingar huruvida investeringsskatten
kommer att verka
hämmande på investeringarna eller ej.
Ja, det är svårt att ha någon mening om
den saken. Om riksdagen nu bifaller
förslaget, få vi väl vänta och se. Kommer
det att inflyta mycket pengar i in -

vesteringsskatt, då har skatten icke
hämmat investeringarna, men kommer
det att flyta in relativt litet investeringsskattepengar
under det att i stället bolagsskatten
ökar, då har skatten verkat
hämmande på investeringarna. Hur det
blir härmed bli vi nog i tillfälle att konstatera.

Herr Äqvist sade vidare, att hälften av
de pengar, som inflyta i investeringsskatt,
kommer staten att använda för nyinvesteringar
i Norrbottens järnverk.
Jag skall lika litet som herr Äqvist diskutera
den detaljfrågan, huruvida en sådan
investering är rimlig. Jag vill bara
säga, att när jag haft att pröva statens
investeringsprogram för budgetåret
1951/52 har jag försökt att pressa ned
de statliga investeringarna så långt det
över huvud taget varit möjligt. Det är
klart att jag kan ha misstagit mig i
fråga om nödvändigheten av en sådan
investering, som herr Äqvist här talade
om. Vid min prövning av saken fann
jag, hur mycket det än bjöd mig emot
att vi just nu skulle göra denna investering,
att man likväl fick göra den med
hänsyn till att man får säga B när man
sagt A. Men oavsett detta liar jag verkligen
eftersträvat att få ned statens investeringsprogram.
Om riksdagen ställer
sig på samma ståndpunkt som Kungl.
Maj :t och slår fast ett statligt investeringsprogram,
då skola medlen härtill
skaffas. Och då kunna de skaffas antingen
genom direkta statsinkomster
eller genom att staten anlitar lånemarknaden.
Särskilt om man väljer det senare
alternativet är det nödvändigt att
man undantränger annan investering.
Vill man icke undantränga annan investering
är det klart, att den biprodukt,
som investeringsskatten ger, nämligen
ökade statsinkomster, gör det möjligt
för oss att finansiera de statliga investeringarna
utan att strama åt för hårt
på lånemarknaden.

Herr Kristensson frågade mig, om jag
ville bestyrka, att denna skatt inte skallj
bli mer än ett år gammal. Och det är en

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10.

145

mening som jag har. Därmed har jag
icke sagt, att om situationen blir sådan,
att vi måste vidta åtgärder, som verka
hämmande på investeringarna, det inte
kommer något annat i stället. Men jag
tror att en sådan skatt som denna kan
svårligen tillämpas mer än ett år. Till
nöds kan den tillämpas två år, men redan
det är litet för mycket, därför att
den skall ju dock ta sin utgångspunkt
i en värdering i det föregående, en värdering,
som snabbt blir föråldrad.

Sedan förde herr Åqvist vissa resonemang
om hur oriktigt det är att skatten
drabbar investeringar i omsättningstillgångar,
och han anförde ett exempel
på klimatets inverkan på försäljningarna.
Om det är en blid vinter, blir det
lager kvar av skridskor och skidor i
sportaffärerna och av raggsockor och
annat i vissa andra butiker. Det kan
leda till att lagret har ökat vid jämförelsetidpunkten,
och då menar herr Åqvist,
att det är alldeles oriktigt, att denna
lagerökning drabbas av skatten. Får jag
fråga herr Åqvist: Om lagret i stället
hade blivit sålt, vart hade pengarna då
tagit vägen? Pengarna skulle väl ändå
ha funnits, vilket skulle ha visat sig
däri, att det blivit högre vinst, som blivit
beskattad, såvida det inte funnits
kvar några gamla ännu äldre lager eller
gamla inventarier, som kunde skrivas
ned. Läget är alltså det, herr Åqvist, att
om på det sättet ett lager har stigit i
värde, blir det ju inte utan vidare investeringsskatt
på det lagret. Det blir
det ju endast, om företaget använder
sin vinst för att med den göra en avskrivning
och skapa en dold reserv. Jag
kan inte se, att företagaren ur skattesynpunkt
kommer i ett sämre läge, om han
har det kvar än om han har sålt lagret.
Kanske jag har räknat fel, men jag tror
inte att jag räknar så galet här.

Till sist vill jag bara ta upp ett par
andra saker. Även reservanterna ha ju
i verkligheten instämt i alt åtgärder för
att hämma investeringarna äro nödvändiga
och att investeringsskattens syfte

Förordning ang. investeringsskatt.

är riktigt. Man har accepterat skatten
utom beträffande två punkter. Man har
gjort invändningar mot att det blir en
viss retroaktivitet på det sättet, att även
leveranser av inventarier med längre
varaktighet, som ske under 1951, falla
in under lagen, även om de varit kontraherade
tidigare. Det är klart att man
kan säga, som man sagt här, att det på
sätt och viss bryter emot själva lagstiftningen
syfte. Man har t. o. m. frågat,
om det över huvud taget är möjligt att
räkna med någon investeringsbegränsande
effekt av att sådana inventarier
komma in under lagstiftningen. Ja, det
kan man väl inte säga, att det inte gör.
Nog har det investeringshämmande inverkan,
att man får använda en del av
medlen till att betala skatt med. Jag
medger emellertid, att det inte verkar
riktigt i stil med det hela, men jag
måste säga, att det är ytterligt svårt att
här sätta en gräns beträffande det som
ligger före och skall falla utanför och
det som ligger hitom och skall komma
med. Man säger, att det kommer att
skapa en sådan känsla av orättvisa. Jag
tycker verkligen, att när man här med
så stor styrka har talat om att denna
skatt leder till orättvisor på några punkter,
får man något observera den rent
psykologiska verkan det skulle få, om
vissa företagare skulle komma att få inventarier
som falla under skatten, under
det att andra, som också öka sin
dolda reserv genom utökning av inventariebeståndet,
skulle slippa undan på
grund av att leveransen sker enligt tidigare
avtal.

Jag vill dessutom säga, att om man
från reservanternas sida hade tagit hårt
på detta, skulle man ju inte lagt in det
under dispcnsbestämmelserna, utan då
skulle man ha gjort undantag för alla
tidigare kontraherade leveranser. Som
reservationen nu är skriven, skulle vad
som där förordas allenast leda till att
man skapade hart när oöverstigliga svårigheter
för den nämnd som skulle sitta
och döma i alla dessa fall. .Tåg måste

10 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 10.

146 Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Förordning ang. investeringsskatl.

för min del säga att reservationens konstruktion
är oerhört tung, och jag tror
inte, att det sker någon orättvisa genom
den bestämmelse, som man har i utskottsutlåtandet
på denna punkt.

Jag skulle kanske kunna sluta med
detta, men det finns ännu en punkt, där
reservationen avviker från utskottsutlåtandet.
Det är i fråga om vilken lagerökning
som man skall ge dispens för.
I utskottsförslaget har man den bestämmelsen,
att sådana lagerökningar, som
ske på direkt initiativ av statlig myndighet,
skola falla utanför. I reservationen
föreslås, att alla lagerökningar, som
ha kommit till genom förord av vederbörlig
statlig myndighet, skola falla
utanför. Jag undrar om reservanterna
ha tänkt på vilka besvärligheter de statliga
myndigheterna skulle få genom en
sådan bestämmelse. De skulle bombarderas
av framställningar om intyg på
att den och den lagerökningen skulle
vara ur samhällelig synpunkt önskvärd,
för att vederbörande på det sättet skulle
komma ifrån skatten. Våra försörjningsmyndigheter,
som ju ha till uppgift att
söka förstärka vårt försörjningsläge,
kunna icke sitta inne med en allsidig
bild av det samhällsekonomiska tillståndet.
De kunna icke döma samhällsekonomiskt
i denna fråga, utan deras
bedömande skulle få en ensidig inriktning.
Jag måste för min del säga, att om
reservationen skulle gå igenom på denna
punkt, bleve jag nog nödsakad att
skapa en statlig myndighet, som finge i
uppdrag att pröva sådana frågor om
förord, och jag undrar, hur mycket reservanterna
i så fall skulle vinna med
sitt förslag. Jag tror inte att det förslaget
har den räckvidd och tyngd, att
man kan fästa större avseende vid det.

Herr ÅQVIST (kort genmäle): Herr
talman! Det kan ju vara en smaksak,
från vilken utgångspunkt man angriper
denna fråga. För min del har jag tyckt,
att arbetskraftssituationen är den som

kanske erbjuder den lämpligaste utgångspunkten.
Där har man nämligen
två sidor att betrakta. Som bekant är
det bristen på arbetskraft som lockar
till investering. Det faktum att det helt
enkelt inte finns tillräckligt med arbetskraft
nödvändiggör i många fall investeringar.
För det andra får man, om
man tar arbetskraftssituationen till utgångspunkt,
inte glömma, att de lönehöjningar,
som ägt rum detta år och
före lönestoppsperioden — jag vill minnas
1947 och 1948 — naturligtvis i
allra högsta grad verkat lockande till
investeringar, därför att varje investering
genom köp av maskiner — om vi
hålia oss till dessa stadigvarande anläggningstillgångar
— måste betraktas
såsom en ren förtjänst, om de vidtagas
på ett tidigare stadium. Man kan naturligtvis
tvista om vilken utgångspunkt
man skall ta. Min erfarenhet ger nog vid
handen, att det är själva arbetskraftssituationen,
som dock ger den bästa förklaringen
till investeringsbenägenheten.

Finansministern sade en sak, som jag
har hört vid ett tidigare tillfälle och
som icke har undgått att förvåna mig
då, lika litet som i dag, nämligen att
rättvisan kräver, att de företag som ha
besparade egna vinstmedel icke skola
gynnas genom att få större möjligheter
att investera än sådana företag som ha
sämre likvid ställning. Men, herr finansminister,
har det inte alltid varit så, att
det funnits företag med god likvid ställning
och företag med dålig likvid ställning?
Aldrig har jag hört, att de företag,
som ha dålig likvid ställning, få så
att säga statens sanktion på att de skola
vara likställda med företag som ha god
likvid ställning. Det har väl varit vederbörande
företagslednings sak att
reda upp den situationen på ett eller
annat sätt. Inte kan man åberopa speciella
rättvisesynpunkter, som staten
skulle tillgodose genom att lägga på en
skatt.

Till slut meddelade finansministern,
att man skulle kunna mäta, huruvida

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10.

147

denna skatt hade investeringsbegränsande
effekt på så sätt — om jag fattade
rätt — att om det inflyter mycket investeringsskatt,
har skatten verkat investeringsbegränsande,
men om det inflyter
mycket i bolagsskatt, har den inte
verkat på det avsedda sättet. Jag hör nu,
att jag fattat fel. Förlåt mig, det var
tvärt om. Men jag undrar: Spelar det
någon roll, om pengarna komma på det
ena eller andra sättet. Är det någon,
som håller så noga räkning på den saken?
Det blir väl ändå så, att man inte
kommer att verkställa ökade avskrivningar.
Såväl finansministern som bevillningsutskottet,
vill jag minnas, har
ju nämligen påpekat, att om man gör
det, har man förlorat möjligheten att
skriva av i framtiden; i stället skall
man behålla den och inleverera högre
företagsskatt.

Herr KRISTENSSON i Osby (kort genmäle)
: Herr talman! Jag ställde den frågan
till finansministern, hur lång tid
denna lag skall gälla, och jag har fått
den förklaringen från finansministerns
sida, att avsikten är att den skall vara
ett år. Med den förklaringen är jag tillfredsställd.

Emellertid säger finansministern, att
han för sin del finner, att vad vi i reservationen
ha föreslagit beträffande utvidgat
undantag skulle komma att medföra
mycket arbete både för myndigheterna
och för vederbörande nämnd, som
här har avgörandet. Vad beträffar arbetet
hos myndigheterna tror jag att det
i någon mån kan underlättas genom
att dessa underhandlingar skötas av
branschorganisationerna. Jag medger,
att det blir ökat arbete för nämnden
och för myndigheterna, men jag menar,
att detta ökade arbete är mer än väl försvarbart
ur den synpunkten, att lagring
är nödvändig för vår folkförsörjning
och nödvändig för vår beredskap i ökad
utsträckning.

Finansministern menade, att om man

Förordning ang. investeringsskatt.

följer reservanternas yrkande i fråga
om 11 § c), nämligen att inventarieförvärv,
som äro gjorda före den 1 oktober
1950, skola gå fria från investeringsskatt,
skulle detta skänka en känsla av
orättvisa hos dem, som inte finge del
av denna skattelättnad. Jag skulle vilja
vända på saken, herr finansminister,
och säga, att de som ha gjort sina avtal
om inventarier, innan de kände till
skatten, komma att känna skatten som
en orättvisa. Investeringsskatten blir en
börda för dem, som de inte kunna finna
berättigad. Jag menar, att den retroaktiva
verkan, som denna lagstiftning får,
strider mot principerna i svensk skattelagstiftning.

Jag vill erinra om att när vi i bevillningsutskottet
häromdagen behandlade
frågan om riksskattenämnden, voro
vi där överens om att den skattskyldige
borde ha en bindande förklaring om
hur skatterna verka. Han bör veta det
vid investeringar eller andra göranden
och låtanden. Jag tror att det är ganska
viktigt, att man inte låter denna skatt
drabba avtal, som äro gjorda före den
1 oktober 1950. Jag vill erinra om att
företag, som ha ett bokföringsår, som
inte sammanfaller med kalenderår,
mycket väl kunna råka ut för att, även
om inte bara inventarieförvärvet avtalats
utan också leveransen skett för den
1 oktober 1950, drabbas av denna retroaktiva
skatt.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Herr
Kristensson i Osby syntes förmena, att
man egentligen borde komma fram till
ett system, där statliga myndigheter
bleve i tillfälle att pröva praktiskt taget
all lagringsverksamhet för att avgöra,
huruvida den vore med hänsyn till beredskapsläget
önskvärd eller mindre
önskvärd. Herr Kristensson inser väl
ändå, att det är eu rätt utopisk tanke
att tro, att man skulle kunna komma
dithän.

148

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Förordning ang. investeringsskatt.

.Tåg skulle vilja säga till herr Kristensson,
att jag visst kan förstå den känsla
av orättvisa, som skulle kunna komma
att finnas hos företag, som få betala
investeringsskatt på grund av en tidigare
gjord beställning. Men samtidigt är
det ju på det sättet, att det i allmänhet
inte finns någon anledning för ett sådant
företag att ta på sig investeringsskatten.
Det behövs ju bara, att man
låter bli att avskriva denna nya leverans
med vinstmedel och därigenom
öka sin dolda reserv och i stället betalar
skatt för sin vinst och behåller
sin avskrivningsrätt för kommande år,
när inte denna skatt gäller. Eftersom
det ju främst är mycket likvida företag,
som råka ut för svårigheter på denna
punkt, kan det inte vara av någon större
betydelse.

Till herr Åqvist skulle jag också vilja
säga ett par saker. Det är klart att om
det inte hade varit fråga om några åtgärder
från statens sida för att begränsa
investeringarna, hade det ju inte
behövt talas om någon orättvisa. Men
jag kan ju inte komma ifrån, att när
jag som representant för staten skall
föreslå åtgärder för investeringsbegränsningar
över hela linjen, måste jag fråga
mig, om inte rättvisan fordrar, att jag
ser på alla slag av investeringar, och
inte säger, att för den som har pengar,
så att han kan investera vad han vill
utan att låna, får det vara den resandes
ensak. Så enkelt kan jag inte se
det. Det är ju mycket möjligt, att i tider,
när staten inte vidtagit några åtgärder,
andra näringsidkare ha kunnat
h den inställning, som herr Åqvist har,
men jag undrar, om man kan ha det
nu, när statens politik är att verka investeringsbegränsande.

Vi skola kanske inte tala vidare om
frågan, huruvida man kan se på skatteutfallet,
om investeringsskatten verkar
hämmande eller ej. Det är nu ett faktum,
herr Åqvist, att om investeringsskatten
ger litet pengar, har den hämmat
investeringarna. Då har bolagsskat -

ten i stället blivit större, och det betyder,
att företagen ha låtit bli att använda
sina vinster för investering och
i stället dragit på sig bolagsskatt. Det
är ett faktum, som vi inte kunna komma
ifrån.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr KRISTENSSON i Osby (kort genmäle):
Herr talman! Finansministern
ville göra gällande, att jag yrkar på att
all lagerökning bör undantas från investeringsskatt.
Jag vill emellertid fästa
finansministerns uppmärksamhet på att
vi i reservationen föreslå tillägget att
sådan lagerökning, som förordas av
statlig myndighet, bör vara undantagen
från investeringsskatt, medan finansministern
inskränker sig till formuleringen
»sådan lagerökning, som
tillkommit genom direkt föranstaltande
av vederbörlig statlig myndighet». Vårt
förslag är alltså bara en utvidgning av
det undantag, som finansministern för
egen del har gått in för.

Vad sedan beträffar frågan om den
retroaktiva verkan vill jag erinra om
att finansministern sade, att om man
följer reservanterna i fråga om 11 § c),
så medför detta ett merarbete för den
av Kungl. Maj:t utsedda nämnden. Men
det blir ju också ett arbete som bortfaller
för denna nämnd, nämligen det
svåra arbete som nämnden annars måste
utföra när det gäller att avgöra om
»avsevärda betalningssvårigheter» föreligga,
då enligt finansministerns förslag
undantag från bestämmelserna skall
göras.

Jag vill hämta en bild ur livet. Våra
rederier bedriva ju en verksamhet, som
är alldeles nödvändig för vår folkförsörjning.
De måste beställa sina fartyg
långt i förväg, ty det tar flera år innan
ett beställt fartyg kan levereras.
De fartyg, som levereras under 1951,
äro därför många gånger beställda för
flera år sedan. Kan man då, när det

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10.

149

gäller ett så konjunkturkänsligt område
som rederinäringen säga, att rederierna
under 1951 icke skola få skriva av mer
än vad förordningen tillåter? Rederierna
ha ju ändock vid avtalens uppgörande
räknat med helt andra skatteregler.

Jag vill i detta sammanhang citera
vad Sveriges lantbruksförbund skrev i
sitt remissutlåtande i höstas. Det är
ganska hårda ord. De äro knutna till
det förslag som då var ute på remiss
och där det föreslogs ännu större retroaktiv
verkan än i det här diskuterade.
Jag tror att det skrivna i princip kan
gälla också den lagstiftning som här är
föreslagen. Sveriges lantbruksförbund
skrev: »Den största nackdelen med förslaget
torde utan tvekan ligga i det förhållandet
att lagstiftningen får retroaktiv
verkan. De rörelseidkarna givna
löftena om fri lagervärdering och fri
avskrivning komma att partiellt återtagas
icke blott för en viss framtid utan
även för redan passerad tid. Det synes
vara synnerligen angeläget att medborgarna
kunna lita på att givna löften hållas
och att vid avtalstillfället gällande
lagstiftning är tillämplig och icke möjlig
att förändra med retroaktiv verkan.»

Herr ÅQVIST (kort genmäle): Herr
talman! Jag kan inte neka mig att återkomma
till frågan om finansministerns
upphöjda rättvisekänsla för företag,
som ha likvida medel, och sådana som
icke ha det. Motiveringen för hela denna
investeringsskatt är ju, att det föreligger
brist i balansen mellan sparande
och investering. Men hur skall man kunna
tala om brist på balans mellan sparande
och investering hos företag, som
ha likvida sparade medel? Det finns
väl ingen anledning att ur den synpunkten
upphöja sig till skiljedomare
och säga: Här skall skipas rättvisa, här
skall inte medges att det ena företaget
får investera men inte det andra. Det
måste vara lika för alla, om man utgår

Förordning ang. investeringsskatt.

från det som varit utgångspunkten för
hela propositionen, nämligen den föreliggande
bristen på sparande.

Sedan återkommer jag till en annan
fråga, som finansministern för övrigt
själv infört i diskussionen, nämligen
frågan om det blir investeringsskatt eller
höjd bolagsskatt. Jag har inte fört
in den frågan eller över huvud taget velat
tillmäta den någon större betydelse.
Om det betalas ut pengar från det ena
eller det andra kontot i ett företag tror
jag nämligen spelar mycket liten roll
annat än i den mån man, som både
finansministern och utskottet framhållit,
vill betala posten i form av höjd
bolagsskatt för att bevara möjligheten
till avskrivning i framtiden.

Det väsentliga är väl ändå, herr finansminister,
att det kommer in mera
pengar till staten. Det är väl det — om
vi skola tala öppet och ärligt — som
är det avgörande. Jag har fattat resonemanget
så, att en eventuell investeringsbegränsning
är motivet för skatteförslaget
men att huvudsaken är — det
tror jag att finansministern främst har
avsett — att få in mera pengar till staten.
Men då har man också helt gått
ifrån det ursprungliga syftet, och det
är bara det som jag med dessa ord har
velat konstatera.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Till det
sista som herr Åqvist sade vill jag bara
genmäla, att jag inte har haft statens
inkomster till rättesnöre, när förslaget
om investeringsskatten gjorts upp. Det
är klart att de 200 miljoner kronor som
denna skatt ger behövs. Om inte den
summan hade kommit att tagas ut på
detta sätt, hade vi varit tvungna att
finna en annan väg. Men detta har inte
varit det avgörande för investeringsskattens
tillkomst, vilket bäst bevisas
därav, att jag subsidiärt med detta förslag
lät utarbeta ett förslag om spärrkontoinsättningar,
som icke skulle till -

150 Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Förordning ang. investeringsskatt.

föra staten några pengar, vilka staten
kunde behandla som sina egna. Orsaken
till att jag i valet mellan dessa båda
linjer stannade för investeringsskatten
var helt enkelt den, att det visade sig
att den blir lättare att administrera och
är förenad med mindre svårigheter
utan att för den skull ge sämre resultat.
Det var detta som gjorde, att jag
till slut valde denna form av beskattning.

Vad så beträffar frågan om hur den
part skall behandlas, som har sparade
medel, så vill jag säga, att vi därvidlag
ha olika meningar. Jag betraktar sparmedlen
som ett helt och ur samhällets
synpunkt, medan herr Åqvist ser dem
så, som de kunna ses ur varje kapitalägares
synpunkt.

Sedan vill jag säga till hem Kristensson
i Osby, att uppgiften att avgöra om
ett företag har »avsevärda betalningssvårigheter»
här har utmålats såsom
alldeles oerhört svår. Men när vi ha
föreslagit ett sådant förfarande i propositionen,
hänger det samman med att
vi ha haft ett motsvarande stadgande
beträffande insättningarna på spärrkonto.
Den nämnd, som där fungerar,
har i flera år tillämpat en motsvarande
bestämmelse utan att detta har vållat
så förfärligt stora svårigheter. Därför
vill jag inte tillmäta den anmärkningen
någon större betydelse.

Till sist vill jag säga till herr Kristensson
i Osby, att det kanske inte är
så alldeles lyckat att här anföra rederierna
som exempel på särskilt missgynnade
företag i detta land. Jag skall
inte gå närmare in på det kapitlet, men
jag vill säga, att om ett rederi inte vill
betala investeringsskatt på under år
1951 levererade fartyg, kan rederiet i
stället bara anmäla sin vinst till beskattning
och spara sin avskrivningsrätt
till ett annat år. Då liar det inte
hänt något värre än att rederiet förskottsvis
har betalat litet större skatt
under ett år, då dess inkomster ha varit
osedvanligt stora.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill bara säga, att om
man skall gå fram på den linje, som
herr Åqvist här talar för, alltså att den
som har likvida tillgångar skall få investera
fritt och att den som inte har
egna pengar inte skall få investera något
alls, så blir följden att man måste
förbjuda all låneverksamhet. Om man
inte har lyckats lägga undan pengar
och alltså inte har likvida medel, skall
man enligt herr Åqvist inte ha rätt att
investera. Endast i fråga om den som
inte har likvida tillgångar skall staten
lägga sig i saken. Jag tror dock, att en
sådan politik skulle vara väsentligt farligare
än den som föreslås i propositionen.

Hem JOHNSSON i Skoglösa: Herr talman!
När vi inom bevillningsutskottet
behandlade motionerna I: 310 och
II: 409 — den senare avgiven av herrar
Norup och Nilsson i Svalöv — i vilka
man tagit upp frågan om jordbruksorganisationernas
möjligheter att klara sina
lager så, att de icke allt för tungt drabbas
av investeringsbeskattningen, var
jag synnerligen tveksam om huruvida
vi skulle acceptera propositionen sådan
den förelåg. Men när utskottsmajoriteten
sedan uppmjukade anvisningarna i
det avseendet, anslöt jag mig till majoriteten.

Jag har velat deklarera detta framför
allt av den anledningen, att herr Nilsson
i Svalöv gjorde gällande att de i
motionerna framförda önskemålen icke
ha blivit tillgodosedda i utskottets skrivning''.
Nu är i varje fall huvudmotionären,
enligt vad jag har förstått, fullt tillfreds
med vad i detta avseende åtgjorts
av utskottet, och jag har därför ingen
anledning att i detta sammanhang hysa
några betänkligheter mot mitt ställningstagande
i denna sak. Jag vill för
min del säga, att vi i denna fråga, som
nu har diskuterats så länge, utan tvekan
bör kunna följa den linje, som ut -

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10.

151

skottet har dragit upp. Vi äro ju alla, synes
det, eniga om att en begränsning av
investeringarna bör göras, och det är
endast i ett par detaljer som man i utskottet
över huvud taget har haft några
delade meningar.

Jag har endast velat göra denna deklaration
och skall för övrigt inte förlänga
debatten.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HÄCKNER: Herr talman! Vid
denna sena timme skall jag endast uppta
tiden med att granska ett enda uttalande,
som här har gjorts.

Utskottets ärade ordförande yttrade,
att man skall akta sig för att finpolera
en lag, eftersom man då riskerade att
lagen bleve permanent. Om jag tar utskottets
ärade ordförande på orden, så
blir väl meningen den, att när det gäller
en såsom tillfällig avsedd lagstiftning,
bör man inte fästa avseende vid huruvida
den kränker enskilds rätt för att
inte riskera att lagen blir permanent. I
detta fall stannar därför utskottets ärade
ordförande för att man skall undvika
lagens finpolering och hellre ta risken
att kränka den enskildes rätt. Jag måste
för min del med skärpa hävda, att en
dylik lagstiftningsprincip icke är godtagbar
i en rättsstat.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Gentemot den siste ärade
talaren vill jag säga, att antingen har
jag uttryckt mig mycket oklart, vilket
jag inte brukar göra, eller också har
den siste ärade talaren haft svårt att
fatta dessa saker.

Att jag här skulle ha uttalat, att det
inte är så noga med hur man utformar
lagarna —- även om man skulle råka
kränka rättskänslan —- ber jag att här
på det bestämdaste få protestera emot.
.lag har sagt, att vid en sådan tillfällig
lagstiftning som den här föreslagna kan
man inte sätta sig ned och finpolera och
räkna på samma sätt som man gör med

Förordning- ang. investeringsskatt.

en lag, som skall bli permanent. Det är
något helt annat.

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
I sin replik till mig sade finansministern,
att vi ha en bestämmelse om
»avsevärda betalningssvårigheter» i
samband med spärrkontomedlen. Ja,
herr finansminister, det ha vi, men där
gäller det ju medel, som skola återbetalas.
Här däremot gäller det skattemedel.
Då måste väl detta vara en ny bestämmelse
i varje fall i samband med
företagsbeskattningen, och som sådan är
den ganska anmärkningsvärd. Jag tror,
att den kommer att bli ganska oangenäm
för de skattskyldiga att åberopa.

Jag vill erinra om att Kooperativa
förbundet i sitt remissvar uttalade, att
avtal som voro uppgjorda före den 1
oktober 1950 borde undantagas.

Jag delar finansministerns mening att
vi för att bevara och hävda penningvärdet
måste vidta utomordentliga åtgärder.
Det är därför jag har gått med på
en tillfällig investeringsskatt med det
förslag till ändring, som är gjort i reservationen,
till vilken jag yrkat bifall.

Herr NILSSON i Svalöv: Herr talman!
När herr Johnsson i Skoglösa här gör
gällande, att önskemålen i den motion,
som jag har undertecknat, ha helt blivit
tillgodosedda med de ändringar som
gjorts av utskotlsmajoriteten, vill jag
fråga herr Johnsson i Skoglösa hur han
kan finna det. I motionen har yrkats att
sådan lagerökning, som saknar spekulativt
syfte och som av vederbörlig statlig
myndighet vitsordas väsentligt tjäna
ett allmänt intresse, skall undantagas
från investeringsbeskattning. För att
tillmötesgå det önskemålet måste eu
ändring göras i 11 § b), men den ändring
som utskottsmajoriteten har företagit
berör 4 §. Där har man mjukat upp
bestämmelserna så, att om det den Öl
december 1951 föreligger en prissänkning,
jämfört med den 31 december
1949, så skali hänsyn härtill tagas då

152

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Förordning ang. investeringsskatt.

undersökning göres huruvida den dolda
reserven ur beskaUningssynpunkt har
ökat eller ej. Det var emellertid inte alls
den saken vi motionerade om, utan det
var — som jag nyss sade — om en dispensrätt
i enlighet med vad som angives
i den reservation, som är avgiven av
herr Petrén m. fl.

Herr JOHNSSON i Skoglösa: Herr
talman! Till herr Nilsson i Svalöv vill
jag bara helt kort och gott genmäla, att
han tydligen har gått förbi hela den
del av utskottsutlåtandet, där utskottet
går utöver vad som står i propositionen
om att lagerökningarna skola vara tillkomna
på föranstaltande av staten. Utskottet
skriver nämligen på s. 41 följande:
»Utskottet vill i detta sammanhang
framhålla, att en lagerökning, som har
tillkommit på direkt föranstaltande av
statens jordbruksnämnd, givetvis faller
in under bestämmelserna i 11 § b).»

Som herr Nilsson i Svalöv torde erinra
sig stod det i motionens slutkläm
att det skulle vara »vederbörlig statlig
myndighet», och jag räknar statens jordbruksnämnd
som vederbörlig statlig
myndighet i detta sammanhang.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav först proposiuoner
dels på bifall till vad utskottet hemställt,
utom såvitt angick 11 § i förordningsförslaget
ävensom motionerna
I: 151 och II: 197, dels ock på avslag å
vad utskottet i angivna delar hemställt;
och biföll kammaren vad utskottet i
dessa delar hemställt.

På därå av herr talmannen framställd
proposition biföll kammaren härefter
utskottets hemställan i vad den avsåg
godkännande av 11 § mom. a) i förordningsförslaget.

Beträffande 11 § mom. b) framställde
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan i denna
del dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen i mot -

svarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Kristensson
i Osbv begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 15, såvitt angår
11 § mom. b) i Kungl. Maj:ts föreligmande
förslag till förordning om investeringsskatt,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby äskade likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 123 ja och 68 nej, varjämte 4
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i förevarande del.

I avseende å 11 § mom. c) i förordningsförslaget
gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan i nämnda del dels ock på bifall
till den vid betänkandet fogade reservationen
i motsvarande del; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kristensson i Osby begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Nr 10. 153

Onsdagen den 14 niars 1951 em.

Motioner om upptagande av cidertillverkning.

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 15, såvitt angår
11 § mom. c) i Kungl. Maj:ts föreliggande
förslag till förordning om investeringsskatt,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 118 ja och 67 nej, varjämte
10 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i avseende å 11 §

mom. c).

Slutligen framställde herr talmannen
propositioner såvitt angick motionerna
I: 151 och II: 197, nämligen dels på bifall
till utskottets hemställan i berörda
del dels ock på bifall till nämnda motioner;
och biföll kammaren utskottets
ifrågavarande hemställan.

§ 7.

Föredrogos vart efter annat bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning''
om rätt att vid taxering för inkomst
njuta avdrag för avgifter till vissa stiftelser,
m. in.; och

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen

den 19 juni 1942 (nr 375) om trafikskatt.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.

§ 8.

Motioner om upptagande av cidertillverkning.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 18, i anledning av väckta motioner
om upptagande av cidertillverkning
i landet.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 11 av herr Hjalmar
Nilsson m. fl. och II: 16 av herr Nolin
m. fl. hade hemställts, »att riksdagen
måtte besluta att tillverkning och försäljning
inom landet av ciderdrycker
med den alkoholhalt, som finnes föreskriven
för maltdrycker av klass II och
III må äga rum, samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag till de
härför erforderliga författningstilläggen».

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 11 av herr Hjalmar
Nilsson m. fl. och II: 16 av herr Nolin
m. fl. om upptagande av cidertillverkning
i landet icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ebbe Ohlsson, Jonsson i Skedsbygd och
Nilsson i Svalöv utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NOLIN: Herr talman! Det är beklagligt,
att man skall börja tala vid
denna sena timme i kammaren, men eftersom
jag är motionär i ärendet skall
jag be att få upptaga kammarens tid
några minuter.

Vi ha här i landet en ganska omfattande
fruktodling, och det har visat sig
vara stora besvärligheter, när det gäller
att avsätta frukten. Detta gäller inte

154

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Motioner om upptagande av cidertillverkning.

minst sommarfrukten och den tidiga
höstfrukten samt en del mindre bra
sorter av vinterfrukten.

Svenska fruktföreningen liar nu begärt
att få upptaga cidertillverkning för
att man på det sättet skall kunna få någon
nytta av den frukt, som inte går att
sälja och som i regel får förfaras. Det
är en mycket stor olägenhet för fruktodlarna,
att frukten inte kan tillvaratagas
i full utsträckning. Under sådana förhållanden
vore det mycket tacknämligt,
om cidertillverkning kunde upptagas.

Det torde vara så, att vår rusdrycksförordning
för närvarande inte medger
tillverkning av sådana drycker, eftersom
de betecknas som vin. Denna beteckning
är dock egentligen felaktig.
Såsom vin betecknas lätta viner och
starkviner. De lätta omfatta som bekant
viner med 9—14 procent alkoholhalt,
medan starka vinerna äro de med
över 14 procent alkoholhalt. Vad cider
beträffar, var det meningen, att den
som skulle tillverkas för avsättning
inom landet skulle innehålla endast 3
procent alkohol. Under sådana förhållanden
skulle detta inte vara något nykterhetsproblem.
Man begär också att få
tillverka cider med 6 procent alkohol,
men detta skulle då vara för export. Det
finns nämligen stora exportmarknader
för denna vara, och i alla fruktodlande
länder har cidertillverkning upptagits.
Det produceras där ganska mycket
ciderdrycker. Jag kan nämna, att inte
mindre än 2 560 miljoner kilo äpplen
förbrukas för cidertillverkning i olika
länder. Denna mängd motsvarar ca tio
gånger en svensk fruktskörd.

För fruktodlingen här i landet skulle
säkerligen en sådan tillverkning vara
till utomordentligt stor fördel. Det är
inte tu tal om att det skulle vara till
glädje och nytta för hela det svenska
samhället, därest detta kunde förverkligas.
Fruktodlingen har ju under årens
lopp upparbetats i ganska stor skala
och blivit av ganska stor betydelse,
inte minst för det mindre jordbruket.

Bevillningsutskottet har avstyrkt motionen
med hänvisning till att nykterhetskommittén
har fått framställning
från fruktföreningen och att den kommer
att taga ställning till frågan. Vi
tycka, att saken kunde ha avgjorts utan
denna långa omväg över nykterhetskommittén.
När dess betänkande kan
komma sväva vi ännu i ovisshet om, och
vi veta inte heller vad som där kommer
att föreslås. Under sådana förhållanden
ha vi motionsvägen velat föra denna
fråga inför riksdagen.

Med dessa få ord skall jag be att få
yrka bifall till motionen.

Herr NILSSON i Bästekille: Herr talman!
Såsom en av representanterna för
det mest fruktproducerande länet i landet
har jag varit med om att väcka denna
motion. Vi hade från fruktodlarliåll
hoppats, att den skulle möta en något
välvilligare behandling i utskottet än
vad som varit fallet.

När vi ha framfört förslaget om cidertillverkning,
ha vi gjort det därför att
vi anse, att den är nödvändig, om vi
över huvud taget skola kunna få någon
fason på fruktodlingen i framtiden. Nu
har utskottet uttalat, att det inte kan
taga någon ställning till problemet så
länge nykterhetskommittén inte har sagt
sitt ord. Det står i utskottsutlåtandet, att
kommitténs betänkande redan är redigerat
men därmed är inte sagt, att vi
veta vad som står i det. Det är förborgat
tills betänkandet blir framlagt.

Vi ha väckt denna motion inte bara
för att vi från fruktodlarhåll anse, att
detta problem måste lösas. På samma
linje som vi stå handelns män. De som
äro intresserade av saken kunna fråga
grossisterna inom branschen, vilket besvär
de hade med att placera den s. k.
utskottsfrukten i packerierna i höstas.
Som fruktodlare med praktisk erfarenhet
anser jag, att vi måste ha rättighet
att tillverka cider, om det inte skall bli
kaos för hela fruktodlingen.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10.

155

Motioner om upptagande av cidertillverkning.

Vi måste gå in för den linjen, att den
frukt, som skall gå till direkt konsumtion,
i framtiden liänföres till klasserna
extra prima och prima. Den andra frukten
blir det svårt att finna avsättning
för. Då måste vi ha möjligheter att av
denna kunna tillverka cider, must eller
mos eller över huvud taget att kunna
taga ut pengar även av den, om det hela
skall kunna gå ihop.

Jag kan erinra kammaren om vilka
förhållanden, som rådde i höstas, då
det var utomordentligt svårt att placera
frukten. Det finns åtskilliga fruktodlare,
som ännu inte ha lyckats sälja den frukt,
de skördade i fjol. För många av dem
återstår inte någonting annat att göra
än att i dag konstatera, att den har ruttnat
bort och att de inte ha fått någon
ekonomisk valuta för alla de utgifter
och det besvär som de ha ha haft med
odlingen.

Jag träffade en av dem för en månad
sedan, och när jag frågade honom, med
vilka han hade gjort affärer i år svarade
han, att han hade 10 000 kilo frukt
stående på Centralen, där den ruttnar
och jäser. Han väntade sig inte att få
en krona för den. Även de av kammarens
ledamöter, som inte ha praktisk
kännedom om detta problem, kunna av
detta förstå, att vi inte kunna låta det
gå som i höstas. Positiva åtgärder måste
vidtagas.

Jag skall som vanligt inte hålla något
långt anförande utan hoppas till sist
med hänsyn till vad utskottet skrivit, att
denna fråga får en positiv lösning och
att nykterhetskommittén har sett den
ur praktisk synpunkt. Vad vi föreslagit
är inte något farligt. Vi ha föreslagit,
att man skall få tillverka både klass II
och klass III men att man endast skall
få konsumera klass II. Vi veta, att det
inte går med starkare saker här i landet,
och det andra skulle vi kunna exportera
till Sydamerika. Det skulle vara
bra, om denna export komme i gång, tv
då skulle vi kanske komma i ett så gynnsamt
läge, att vi genom att exportera ci -

der kunde importera kaffe, vilket skulle
vara tillfredsställande ur många synpunkter.

För övrigt beklagar jag, att vi hittills
inte haft rätt att tillverka cider, ty om
vi hade haft möjlighet att bjuda kammarens
ledamöter på cider innan denna
fråga behandlades, hade ställningstagandet
kanske blivit mera positivt.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Det är ju möjligt, att herr Nilsson i
Bästekille, om han bjudit på cider före
frågans behandling, skulle ha firat en
något mer lysande seger än han nu har
utsikter att göra.

Det är ändå så, att både vår rusdrycks-
och vår maltdryckslagstiftning
beröras av motionen. Det är således inte
så enkelt att bara tillmötesgå motionärerna
genom att jämställa detta med försäljning
av maltdrycker. Man skall i
''detta sammanhang också komma ihåg
en annan sak. Jag skall inte förråda
några hemligheter, men jag vill tala om
att nuvarande klass 2 enligt ett avtal
som träffats inte innehåller den alkoholstyrka,
som motionärerna här förutsätta.
Det inverkar också på saken.

Bevillningsutskottet har inte velat taga
ståndpunkt i sak. Vi ha sagt, att om
frågan skall lösas bör det ske i samband
med att vi pröva vår rusdrycks- och
maltdryckslagstiftning och frågan om
försäljning av dessa drycker. Det skulle
vara meningslöst att bara sätta in i författningen
en sådan jämställdhet, varav
resultatet skulle bli, att de som vilja
köpa cider av klass III först måste ha
läkarrecept och sedan hämta ut den på
apotek. Det är väl ändå inte den lösning
man har tänkt sig?

Om man skall tänka sig en lösning
här, måste den se ut på ett helt annat
sätt, och det är möjligt att man kan nå
den. Jag vet inte, hur det hela skall ordnas,
men det bör inte vara svårare att
lösa den frågan än en mängd andra. Den
måste emellertid lösas i sitt samman -

156 Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.
Motioner om upptagande av cidertillverkning.

hang om man skall kunna få en lösning,
som det är någon mening i.

Herr Nolin har nu yrkat bifall till motionen.
Det är bara ett enda fel med
denna, nämligen att den inte innehåller
någon lagtext. Såvitt jag kan förstå, kan
man inte fatta ett beslut i ett sådant
fall. Det är möjligt, att herr Nolin gör
som motionären i första kammaren: yrkar
återremiss till utskottet. Men är det
någon i detta hus som har varit med
om att ett utskott, som har avstyrkt en
motion, sätter sig ned och skriver lagtexten
åt reservanterna? Det få dessa
enligt min mening göra själva.

Jag hemställer om bifall till utskottets
hemställan.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Jag förstår mycket väl, att det är
tämligen meningslöst att gå upp och
tala mot bevillningsutskottets utlåtande,
men jag kan i alla fall inte underlåta att
göra det. Detta är ju en sak, som man
bör taga mera på allvar än bevillningsutskottet
har gjort.

Här ägna vi mycket tid åt att diskutera,
hur vi skola kunna öka vår produktion
och hur vi skola kunna tillvarataga
alla möjliga förnödenheter. Är det
då alldeles otänkbart, herr Olsson i
Gävle, att vi skulle kunna ena oss om
en möjlighet att taga till vara den svenska
frukten? Vi diskuterade för inte så
länge sedan frågan om import av utländsk
frukt och det s. k. Gattavtalet,
som förstör möjligheterna för de svenska
fruktodlarna att avsätta sin frukt.
Här importeras billiga bananer, druvor,
apelsiner och dylikt, vilket allt medför,
att vi inte kunna få avsättning för den
svenska frukten.

Nu finns det en möjlighet att tillvarataga
den svenska frukten medelst cidertillverkning,
och då förstår jag inte,
att vi inte alla kunna samverka för att
genomföra den. Herr Olsson i Gävle säger,
att detta skall lösas i sitt sammanhang,
att det inte är så enkelt som man
tror och att man bara kan yrka bifall

till motionen. Det må vara, att det är
litet mera komplicerat, men jag tycker
nog, herr Olsson i Gävle, att bevillningsutskottet
skulle ha kunnat kosta på
sig att säga litet mer än att bara hänvisa
till nykterhetskommitténs blivande
förslag om rusdryckslagstiftningen och
för övrigt tycka att det är bra som
det är.

Jag tycker att det är mycket beklagligt,
att man inte skall kunna visa litet
bättre vilja. Vad gagnar det till att en
mängd jordbrukare och andra göra allt
vad de kunna för att utöka sina fruktodlingar
och försöka tillhandahålla de
svenska konsumenterna mycket god
frukt, när det inte är möjligt att tillvarataga
de avfallsprodukter som uppstå
vid all fruktodling? Det är inte bara
vid odling av tidig sommarfrukt o. s. v.,
som nämnts tidigare här, utan också
vid all odling av prima vara får man
sekunda frukt, som mycket bra skulle
kunna tillvaratagas vid en cidertillverkning.

Jag kan inte heller inse att det skall
vara farligare att dricka cider med
mycket låg alkoholhalt än att förtära
Öl, porter och dylikt. Det skulle nog
tvärtom vara nyttigare för folkhälsan
om man drucke cider i stället för de
andra dryckerna.

Jag förstår mycket väl att motionen
inte kan bifallas, och jag förstår också
att det är meningslöst att yrka återremiss.
Jag har dock inte, herr talman,
kunnat underlåta att här uttala mitt
djupa beklagande över att det från utskottets
sida inte har kunnat visas litet
bättre vilja att medverka till en sådan
ordning, att de svenska fruktodiarnas
produkter kunde tillvaratagas i så stor
utsträckning som möjligt. Det hade säkerligen
varit möjligt för utskottet att
göra det, om man bara hade velat.

Häruti instämde herr Jonsson i
Skedsbygd.

Herr NOLIN: Herr talman! Då alla
formaliteter inte sägas vara uppfyllda

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10. 157

Motioner om upptagande av cidertillverkning,
genom det yrkande, som framställts, om Herr ONSJÖ: Herr talman! Jag är fullt

bifall till motionen, ber jag att få hemställa
om återremiss till utskottet.

Om bevillningsutskottet hade haft litet
god vilja, hade det nog gått att ordna
de formaliteter som det här gäller.
Det behövs säkerligen inte så stora ändringar
vare sig av rusdrycks- eller maltdrycksförordningen
för att en cidertillverkning
skall kunna upptagas. Jag tror
att saken låter sig ordna ganska lätt,
när den tiden kommer, om viljan därtill
finns.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag skulle nästan vilja säga att otack är
världens lön. När man förutsätter att
det inte funnits någon god vilja hos
utskottet, så glömmer man tydligen alldeles
bort att det finns en meningsriktning
som över huvud taget har en annan
uppfattning om frågor av detta
slag är den man själv gör sig till tolk
för. Jag har försökt få de båda meningsriktningar,
som således finnas, att
förena sig om det förslag som framlagts
av utskottet, i förhoppning om att det,
när tiden är inne, skall vara möjligt att
någorlunda i enighetens tecken komma
fram till en lösning av problemet.

Men är det så att man inom den
andra meningsriktningen tydligen har
den uppfattningen, att det inte spelar
någon som helst roll vad de, som inte
här vilja utan vidare medverka, tänka
om saken, ja, då får väl det hela ha sin
gång på vanligt sätt. Jag tror emellertid
inte att de svenska fruktodlarna komma
att tjäna ett uns på detta.

Såsom jag framhållit i utskottet, tror
jag att det skall vara möjligt att enas
om en lösning, om man inte på något
håll spänner bågen för högt. Men jag
undrar om man inte på motionärernas
sida är på väg att göra det. Jag skall
emellertid gärna avstå min roll av att
vara den som försöker förena de olika
intressen som i detta sammanhang
finnas.

överens med förespråkarna för den
svenska fruktodlingen därom, att man
bör göra allt som göras kan för att tillvarataga
det överskott på frukt som
uppstår. Vi fingo ju i höstas göra det
mycket beklämmande konstaterandet,
att en mycket stor del av den svenska
fruktskörden inte kunde tillvaratagas.

Jag kan emellertid inte undgå att
säga, att man på fruktodlarhåll nog
övervärderar möjligheten att genom en
cidertillverkning lösa fruktodlingens
överskottsproblem. Jag tror inte att
konsumtionen av cider kommer att bli
så stor, att den får någon avgörande betydelse
härvidlag. Men skulle så bli fallet,
skulle vi ju få ett nykterhetspolitiskt
problem som kanske inte är så
lätt att lösa. Trots pilsnerns låga alkoholhalt
är denna en rusdryck som man
sannerligen inte kan utan vidare släppa
lös.

Det är således uppenbart, att om motionärernas
tanke skall kunna förverkligas,
måste tillverkningen och försäljningen
av cider inordnas under den
lagstiftning som redan finnes på området,
och man får väl lugna sig till dess
det över huvud taget är möjligt att tekniskt
lösa den frågan.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Det är ju alldeles omöjligt att nu
avgöra hur stor konsumtionen av cider
kan komma att bli, men i varje fall böra
vi få pröva den möjlighet att finna avsättning
för den svenska frukten som
tillverkningen av cider utgör.

Herr Olsson i Gävle säger att man på
motionärernas sida spänner bågen för
högt. Men vad vi här vilja är ju endast
att få pröva alla tänkbara metoder för
att taga tillvara det som växer på den
svenska jorden, och jag undrar därför
hur det kan sägas, att man spänner hågen
för högt.

Herr Olsson säger vidare att vi inte
få glömma att det också finns en annan

158

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Motion om utredning rörande en obligatorisk försäkring mot vissa skador, orsakade

av naturkatastrofer eller naturfenomen.

meningsriktning, och jag förstår att
herr Olsson då avser dem som över
huvud taget äro motståndare till rusdrycker.
Jag skulle tro att herr Olsson
också kan räknas till dessa, men herr
Olsson har dock många gånger här i
riksdagen medverkat till att höja spritskatten,
med den stilla förväntan att
spritkonsumtionen även i fortsättningen
skulle ha samma stora omfattning som
tidigare och att staten alltså då skulle
få in ytterligare pengar på densamma.
Hur går denna inställning ihop med den
ståndpunkt som man intar till det problem
som det här gäller?

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Det förefaller mig en smula svårt att
diskutera dessa problem med herr Pettersson
i Dahl. Om det såsom här finns
två parter, som representera var sin pol
— och ingen vet i detta ögonblick, herr
Pettersson i Dahl, vilken av dessa parter
som är starkast i riksdagen — då
måste man väl försöka brygga över den
klyfta, som skiljer dem åt, om man skall
kunna nå något resultat. Det är detta
jag har försökt göra, och jag tror fortfarande
att det är lyckligast för frågans
lösning, att man förfar på det sättet.

Jag tycker också att den cider eller
rättare sagt den äppehnust som nu tillverkas
är god. Men om man vill göra en
cider som har samma alkoholhalt som
klass III, får man också finna sig i att
den blir behandlad på samma sätt som
andra drycker som tillhöra klass III.
Det är ju för närvarande icke tillåtet att
här i landet hur som helst sälja maltdrycker
av klass III, och om man vill
skapa en sådan möjlighet beträffande
cidern, måste hela lagstiftningen på området
ändras. Man skall inte, herr Pettersson
i Dahl, föreställa sig att det går
att tillverka och försälja cider av klass
III utan att dessförinnan ha löst frågan
om hur maltdrycker av klass III skola
behandlas.

Om man bara har klart för sig kon -

sekvenserna av sitt handlande, så kommer
man kanske någorlunda rätt. Men
om man inte har det, kommer man vid
sidan om vägen.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Det går tydligen inte att lösa frågan
om cidertillverkningen förrän nykterhetskommittén
är färdig med sitt
förslag. Jag tillåter mig därför, herr
talman, att i likhet med vad herr Dickson
många gånger gjort här i kammaren
framföra en stilla bön om att nykterhetskommittén
snart måtte bli färdig
med sitt betänkande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till det under överläggningen
framställda yrkandet om återförvisning
av ärendet till utskottet för
ny behandling; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 9.

Föredrogos vart efter annat första lagutskottets
utlåtanden :

nr 11, i anledning av väckta motioner
om ökning av regeringsrådens antal;
och

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om tillfällig
förlängning av skyddstid för litterära
och musikaliska verk.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 10.

Motion om utredning rörande en obligatorisk
försäkring mot vissa skador, orsakade
av naturkatastrofer eller naturfenomen.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av väckt motion
om utredning rörande en obligatorisk
försäkring mot vissa skador, orsakade
av naturkatastrofer eller naturfenomen.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10.

159

Motion om viss ändring i lagen om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning
av värnpliktstjänstgöring.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Herr LARSSON i Luttra: Herr talman!
.lag måste beklaga, att vi ha en sådan
arbetsordning här i kammaren att frågor
företagas till avgörande vid denna
sena tid på dygnet och att man då
nästan känner sig som en brottsling,
när man finner sig föranlåten att taga
till orda.

Den fråga, som behandlas i här föreliggande
motion, är enligt mitt förmenande
en betydelsefull fråga, och jag
tror att utskottet har haft samma mening,
då utskottet har gjort motionen
till föremål för en ganska ingående behandling,
som enligt vad jag kan finna
är värd allt erkännande. Utskottet har
emellertid kommit till den slutsatsen,
att det knappast går att lösa frågan på
det sätt som är tänkt i motionen, nämligen
genom en obligatorisk försäkring.

För egen del är jag inte övertygad
om att det inte vore lämpligt att ordna
saken så, att man hade kombinerade
obligatoriska försäkringar med brandförsäkringen
såsom stomme.

Såsom försäkringsutredningen påpekat
och utskottet verifierat, har ju staten
brukat lämna ersättning till dem
som drabbats av svårare naturkatastrofer.
Jag erinrar t. ex. om den katastrof
som inträffade i Surte i höstas. Med
berömvärd snabbhet ordnades det då
med en framställning till riksdagen om
medel för att reglera frågan om ersättning
för de skador som hade uppstått,
och man måste säga att i detta fall fick
ersättningsfrågan en tillfredsställande
lösning. Men det är inte säkert att ersättningsfrågan
hade blivit lika snabbt
och tillfredsställande ordnad, om det
t. ex. hade gällt en enstaka fastighet.
Den som drabbats av katastrofen hade
säkerligen lidit minst lika stor skada
som om han hade haft olycksbroder till
ett rätt stort antal.

Det är rätt märkligt att ersättnings -

frågan inte har kunnat regleras inom
det lilla avsnitt av samhällslivet som det
här gäller, när man på så många andra
områden har kunnat skapa större trygghet
för människorna. Jag vill därför
fortfarande uttala en förhoppning om
att det skall vara möjligt att antingen
försäkringsvägen eller genom fastställande
av normer för ersättning från staten
skapa fullgod täckning för de skador
som genom naturkatastrofer åsamkas
enskilda medborgare.

Jag beklagar att utskottet nu inte har
kunnat tillstyrka förslaget om en utredning,
men jag får väl återkomma med
min framställning och då kanske försöka
angripa problemet från andra utgångspunkter.

Herr RYLANDER: Herr talman! Utskottet
har också funnit syftet med motionen
behjärtansvärt, men efter den
utredning som utskottet företagit har
det synts utskottet uppenbart, att frågan
om ersättning till den som lider skada
genom naturkatastrof eller naturfenomen
icke kan lösas försäkringsvägen.
Motionären har visserligen i motionen
talat om att frågan om en obligatorisk
ersättning av statsmedel, grundad på
brandförsäkringsvärdena, även borde
bli föremål för övervägande, men denna
utväg synes icke falla inom ramen
för det yrkande om utredning som motionären
har ställt i motionen.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

§ 11.

Motion om viss ändring i lagen om förbud
mot arbetstagares avskedande med

anledning av värnpliktstjänstgöring.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av väckt motion
om viss ändring i lagen om förbud mot

ICO Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Motion om viss ändring i lagen om förbud mot arbetstagares avskedande med an ledning

av värnpliktstjänstgöring.

arbetstagares avskedande med anledning
av värnpliktstjänstgöring.

I en inom andra kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 207, vilken
behandlats av andra lagutskottet,
hade herr Holmberg hemställt att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om sådan ändring
i lagen om förbud mot arbetstagares
avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring
m. m., »att de inkallade
ges bättre garantier än vad de nu
ha att återfå sitt arbete efter avslutad
värnpliktsutbildning».

Utskottet hemställde att förevarande
motion, II: 207, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HOLMBERG: Herr talman! Den
motion, som här behandlas, syftar till
att ge de värnpliktiga bättre garantier
för att de efter fullgjord värnpliktstjänstgöring
skola återfå sina civila anställningar.
Utskottet har inte visat minsta
benägenhet att tillmötesgå motionen,
men när utskottet dessutom försöker
göra troligt att det egentligen är med
hänsyn till de värnpliktigas egna intressen,
som utskottet ställer sig avvisande
till motionen, tycker jag att det
går väl långt. För att motivera sin
ståndpunkt har man tillgripit en gammal
undanflykt och återgivit ett uttalande
vid tillkomsten av här ifrågavarande
lag, vilket går ut på att de värnpliktiga,
när de rycka in till sin första
värnpliktstjänstgöring, skulle befinna
sig vid avslutningen av en mer eller
mindre särpräglad period i sitt liv som
»till och med borde förenas med ombyte
av anställning». Jag tycker att detta
mest av allt liknar en konstruktion
som inte har något med verkligheten
att skaffa.

Jag vill erinra om att det har varit
arbetsgivarna, som i olika sammanhang

ha hävdat den ståndpunkten att bestämmelserna
skola vara sådana som de nu
äro, medan fackföreningarna och ungdomarna
själva •— i alla händelser i
de fall som jag har berört i motionen
— uttryckligen ha förklarat att den rådande
ordningen är till stor skada för
de värnpliktiga.

Utskottet talar om att de värnpliktiga
skulle kunna, även om den begärda
lagändringen vidtages, bli avskedade någon
tid efter det de kommit tillbaka
från värnpliktstjänstgöringen. Jag kan
inte förstå vad detta har med saken att
skaffa. Det handlar ju om en helt annan
situation som fackföreningarna få
klara upp med vederbörande arbetsgivare.

Om det däremot är så, att utskottet
med sitt uttalande avser en arbetslöshetsperiod
eller någon liknande situation,
när företagen inte kunna sysselsätta
så stor arbetsstyrka, så vill jag
understryka att just vid sådana tillfällen
är det särskilt värdefullt, att ungdomarna
ha ett sådant skydd som vi
här velat utverka åt dem. Om det lagliga
skyddet bleve sådant som vi vilja
ha det, skulle arbetsanställningen komma
att räknas som oavbruten även i de
fall, då värnpliktstjänstgöring skett. Var
och en förstår vilken stor betydelse
det har att vid konkurrens om fåtaliga
arbetstillfällen kunna åberopa en
sådan oavbruten tjänstgöring vid ett
företag. Dessutom skall man inte underskatta
betydelsen av den trygghetskänsla,
som en dylik beräkningsmetod
måste inge den värnpliktiga ungdomen,
om den kan åberopa sig på en lagbestämmelse
till skydd för återanställning,
när vederbörande återvänder till civilt
arbete efter värnpliktstjänstgöringen.

Herr talman! Med dessa ord hemställer
jag om bifall till den av mig i detta
ärende väckta motionen.

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Under åberopande av den motive -

Onsdagen den 14 mars 1951 em. Nr 10. 161

Motion om utredning för åstadkommande av en samordning mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringarna.

ring, som andra lagutskottet anfört i
denna fråga, ber jag att få hemställa
om bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
oek på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 12.

Motion om utredning för åstadkommande

av en samordning mellan sjuk- och
olycksfallsförsäkringarna.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av väckt motion
om utredning för åstadkommande av en
samordning mellan sjuk- och olycksf
allsförsäkringarna.

I en inom andra kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 203, vilken
behandlats av andra lagutskottet,
hade herr Dahlgren hemställt, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
begära snabbutredning för åstadkommandet
av en samordning mellan sjukoch
olycksfallsförsäkringarna i enlighet
med de grunder, som angivits i motionen.

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, II: 203, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; därvid
yttrade:

Herr DAHLGREN: Herr talman! Jag
skall med hänsyn till den långt framskridna
tiden inte närmare beröra anledningen
till den av mig i detta ärende
väckta motionen. .lag skall nöja mig
med att uttala den förhoppningen, att
den utredning, som för närvarande pågår
på den sociala olycksfallsförsäkringens
område, vid fullgörandet av sitt
uppdrag verkligen kommer alt taga hänsyn
till det faktum att frågan om den

11 —Andra kammarens

allmänna sjukförsäkringen ställts på
framtiden. Jag hoppas även att utredningen
beaktar vad jag velat framföra
här i min motion, vilket väl kan karakteriseras
som ett önskemål från alla
fackligt organiserade arbetare.

Jag vill i fråga om utskottets utlåtande
erinra bara om en punkt. Utskottet
har som skäl för att inte bifalla motionen
framhållit den grundsats, som tilllämpas
inom olycksfallsförsäkringslagens
område, nämligen »att varje yrkesverksamhet
bör bära av dess utövande
föranledda kostnader». Jag kan icke begripa
att detta argument mot en samordning
mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringarna
är bärande. Det är inte
fråga om annat än att inrangera dessa
kostnader i de gängse beräkningarna.

Som alla veta ha de flesta grupper i
samhället med undantag för arbetarna
fått frågan om sin sjukförsäkring ordnad.
Vid olika tillfällen har man också,
inte minst på arbetsgivarhåll, på många
sätt försökt flytta över sina skyldigheter
på sjukkassorna och deras verksamhet.
Jag kan inte finna detta vara
riktigt. Jag anser inte att man skall
vara så försiktig, när det gäller att ålägga
arbetsgivarna deras skyldigheter i
detta fall. Jag vill erinra om att vi tidigare
här i dag fattat ett beslut om att
det särskilda tillägget till silikosskadade
arbetare även i fortsättningen skall
utgå. Jag vill i detta sammanhang passa
på att säga att det är inte riktigt, att
staten skall bära de bördor, som rätteligen
borde åligga arbetsgivarna. Det
finns ett visst samband mellan den nu
förevarande frågan och det, som sagt,
tidigare här i dag behandlade ärendet
rörande silikosskadade arbetare. Det
föreligger enligt min mening ett klart
motiv för att arbetsgivarna skola betala
även sjukförsäkringen för sina arbetare.

Herr talman! Med vad jag nu här endast
i korthet anfört hemställer jag om
bifall till den av mig i detta ärende
väckta motionen.

protokoll 1951. Nr 10.

162 Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Motion ang. nedskärning och rationalisering av provinsialläkarnas skrivarbete

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Under hänvisning till vad utskottet
åberopat angående den pågående utredningen
om den sociala olycksfallsförsäkringen
hemställer jag om bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 13.

Föredrogos vart efter annat andra
kammaren allmänna beredningsutskotts
utlåtanden:

nr 4, över motion om åtgärder i syfte
att bereda statsförvaltningens olika organ
möjlighet till bättre »kundservice»;
och

nr 5, över motion angående en snabbare
handläggning av frågor om arbetstillstånd
åt arbetssökande utlänningar.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 14.

Motion ang. nedskärning och rationalisering
av provinsialläkarnas skrivarbete.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 6,
över motion angående nedskärning och
rationalisering av provinsialläkarnas
skrivarbete.

I en inom andra kammaren väckt motion,
nr 220, hade fru Hellström och fru
Boman hemställt, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att
en utredning snarast måtte verkställas
angående möjligheten att radikalt skära
ned och rationalisera provinsialläkarnas
skrivarbete.

Utskottet hemställde, att motion II: 220
ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru HELLSTRÖM: Herr talman! Jag
skall inte säga många ord. I en motion
har jag hemställt, att riksdagen i .skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
en utredning för att undersöka hur
provinsialläkarnas skrivarbete radikalt
skall kunna skäras ned och rationaliseras.

De flesta av oss känna säkert till, att
dessa läkares arbetsuppgifter blivit allt
flera under de sista decennierna på
grund av den oerhörda utvecklingen på
barnavårdens, hälsovårdens och sjukvårdens
områden. De flesta provinsialläkare
äro nu anlitade till bristningsgränsen.
Från min egen hemstad har
jag ett exempel på att vår provinsialläkare
varit tvungen att annonsera, att
han inte hinner taga emot patienter
från staden utan endast från den till
hans distrikt hörande landsbygden.

Provinsialläkarnas alltför stora arbetsbörda
beror till stor del på att de
vid sidan av sitt rent sjukvårdande arbete
också ha stora uppgifter av organisatorisk
och administrativ karaktär.
Man måste emellertid tycka, att en läkares
främsta uppgift skall vara att
hjälpa de sjuka. På landsbygden finns
det ju ofta ingen annan läkare än provinsialläkaren
att vända sig till. Om
han skall hinna med att ägna de sjuka
tillräcklig tid, måste hans arbete förenklas
så mycket som möjligt. Det viktigaste
är då att rationalisera hans
mycket betungande skrivarbete. Fn
provinsialläkare har nu omkring 150
olika blanketter och formulär att handskas
med. Bara för att intyga att en person
är frisk finns det en hel mängd
olika blanketter att välja på, beroende
på vilken institution, som skall ha intyget.
Årsberättelsen skulle också kunna
förenklas betydligt. Det är knappast
troligt att alla de uppgifter, som finnas
där, kunna bearbetas statistiskt. Allt
detta skrivbordsarbete bidrager säkert
till att det ofta är svårt att få lämpliga
sökande till provinsialläkartjänsterna.
För mycket bokförande och skrivande

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10. 163

Interpellation ang. ifrågasatt breddning av Falkenbergs gamla tullbro.

tar tid och är ofta till ingen nytta. Det
drar uppmärksamheten från det viktigaste
— den levande människan. Belasta
inte läkarna med alltför mycket,
ofta meningslöst, skriveri — man måste
hushålla med den kvalificerade arbetskraften.
Om man bara kunde minska
provinsialläkarnas skrivarbete med två
timmar i veckan, skulle 62 400 timmar
per år kunna användas till viktigare
uppgifter.

Allmänna beredningsutskottet har inhämtat
yttrande från medicinalstyrelsen
och Sveriges läkarförbund. Båda
förorda en utredning. Medicinalstyrelsen
anser, att motionens syfte bäst främjas
genom att läkarna få kvalificerad
skrivlijälp. Men, herr talman, det finns
för närvarande 600 provinsialläkare i
vårt land. Det skulle alltså behövas
hundratals skrivbiträden, och varifrån
skola vi taga dem i dessa tider? Dessutom
har motionärernas mening varit
att i möjligaste mån minska skrivarbetet
och inte att skaffa hjälp för att
underhålla det.

Jag är givetvis tacksam för utskottets
positiva intresse men är ändå inte riktigt
nöjd, då det ju inte blivit så, som
vi motionärer hade hoppats. Utskottet
förordar att man avvaktar resultatet av
en prövning, som skulle göras av ett
särskilt arbetsutskott inom medicinalstyrelsen.
Denna prövning skulle särskilt
avse medicinalstyrelsens blanketter.
Skillnaden mellan utskottets och
motionärernas ståndpunkt är egentligen
den, att vi vilja alt även lekmän utanför
medicinalstyrelsen skola medverka
i den utredning, som vi begärt, medan
utskottet avvisar detta och ställer eu
sådan eventuell utredning på framtiden.

Herr talman! Jag har endast velat
fösta kammarens uppmärksamhet på
denna betydelsefulla fråga och vill sluta
med att yrka bifall till motionen nr 220.

Herr SVENSSON i Alingsås: Herr talman!
Jag skall inte säga många ord med
anledning av den föregående talarens

yttrande. Jag vill bara hänvisa till vad
utskottet anfört i detta ärende. Jag vill
särskilt fästa uppmärksamheten på den
kommitté, som i dagarna blivit klar med
sitt yttrande. Det är 1948 års blankettkommitté,
som i alla fall avgivit ett förslag
i den riktning, som motionärerna i
sin motion angivit. Detta förslag är ännu
inte prövat av medicinalstyrelsen,
och innan detta gjorts bör man väl ändå
inte vidtaga ytterligare åtgärder.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Härmed var öveläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 15.

Interpellation ang. ifrågasatt breddning
av Falkenbergs gamla tullbro.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr NILSON i Spånstad, som yttrade:
Herr talman! Enligt uppgifter, som nyss
blivit kända, ha Falkenbergs kommunala
myndigheter ånyo gjort framställning
om att Falkenbergs gamla tullbro, vårt
lands och kanske hela Nordens märkligaste
och vackraste minnesmärke över
en svunnen tids brobyggnadskonst, skall
breddas och därmed vandaliseras.

Det beslut de kommunala myndigheterna
denna gång bygga sin framställning
på har fattats med svagaste tänkbara
övervikt. Medan det beslut som
förra gången föranledde en debatt, vilken
bromsade planerna på breddning
och vandalisering av bron, fattades med
icke obetydlig numerär övervikt i stadsfullmäktige,
hav beslutet denna gång fattats
med 10 röster mot 10 och med hjälp
av ordförandens utslagsröst.

Jag skall inte här återge vad som
förekommit i den långa striden om Falkenbergs
tullbro i vidare mån än att

164 Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Interpellation ang. ifrågasatt breddning

jag erinrar om att det, när frågan om
breddning sist var aktuell, också förekom
en interpellationsdebatt i riksdagen.

I sitt svar på interpellationen då —
svaret lämnades den 1 juli 1946 — anvisade
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
stadens myndigheter
att innan breddning av tullbron
ifrågasattes undersöka andra möjligheter
för trafikens ordnande. Samtidigt
underströks också att tullbron har
karaktär av fast fornlämning och att
fast fornlämning enligt gällande lag icke
får rubbas utan samråd med riksantikvarien.
Redan vid planering av förslag,
som berör fast fornlämning, bör sådant
samråd äga rum.

Enligt vad som uppgivits har staden
vid den nya framstöten för breddning
av bron icke kontaktat riksantikvarien.
Om uppgiften är riktig finner jag detta
tillvägagångssätt egendomligt, så mycket
mera som riksantikvarien torde vara
villig diskutera vissa anordningar å
bron, som skulle förbättra dess användbarhet
utan att förändra dess karaktär.

Under dessa förhållanden tillåter jag
mig vördsamt hemställa om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet Andersson
få framställa följande frågor:

Är det herr statsrådet bekant, att en
ny framstöt att få bredda Falkenbergs
gamla tullbro gjorts för kort tid sedan?

Anser herr statsrådet att byggnadstillstånd
för ett eventuellt breddningsarbete
bör beviljas utan det samråd med
riksantikvarien, som lagstiftningen uppenbart
avsett i sådana fall, varom nu
är fråga?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 16.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgif -

av Falkenbergs gamla tullbro.

ter för budgetåret 1951/52 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1951/52 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion;

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1951/52 till säkerlietsanstalter för
sjöfarten;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bestridande av
kostnader för krigsskadeersättningar;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten
för budgetåret 1951/52 av underskottet
för luftfartsfonden;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1951/52 under statens allmänna fastighetsfond,
i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetområde;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1951/52 under fonden för låneunderstöd,
i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1951/52 till förskott till vissa plankostnader
m. m.;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till B.
O. O. Ekdahl m. fl.; och

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda fram -

Nr 10. 165

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

ställningar om anslag för budgetåret
1951/52 under postverkets, telegrafverkets,
statens järnvägars och statens vattenfallsverks
fonder, luftfartsfonden
samt väg- och vattenbyggnadsverkets
förrådsfond.

Vidare anmäldes och godkändes andra
lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 76, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
inhämtande av riksdagens samtycke till
förordnande om utsträckt tillämpning
av 5 § allmänna förfogandelagen den 22
juni 1939 (nr 293).

Slutligen anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 71, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående en tillfällig skatt i syfte att
motverka vissa investeringar i varulager
och inventarier (investeringsskatt);

nr 72, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om rätt att vid taxering för inkomst
njuta avdrag för avgifter till vissa stiftelser,
m. m.; och

nr 73, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
den 19 juni 1942 (nr 375) om trafikskatt.

§ 17.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj ds
propositioner tillställts kammaren, nämligen: nr

94, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1943 (nr 444) om tillståndstvång för
byggnadsarbete;

nr 97, angående anslag till kostnader
för företagsräkning;

nr 98, angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; -

nr 99, angående Sveriges bidrag till
kostnaderna för FAO; och

nr 101, angående vissa anslag ur
kyrkofonden för avlönande av präster
in. in.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 18.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen

i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 75, angående höjning av radiolicensavgiften
motionen nr 468 av fru
Nilsson och herr Senander;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 93, angående provisorisk skatteersättning
till kommunerna i anledning
av ortsavdragsreformen, m. m., motionen
nr 469 av herr Nilsson i Kristinehamn; i

anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 72, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr
420) om semester, in. in., motionerna:

nr 470 av herrar Jonsson i Järvsand
och Jansson i Hällefors;

nr 471 av herr Chrislenson i Malmö
in. fl!

nr 472 av herr Pettersson i Dahl
in. fl.;

nr 473 av herr Gustafson i Göteborg
m. (1; och

nr 474 av herr Kollberg;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 82, med förslag till förordning
med vissa bestämmelser till motverkande
av svinsjukdomar motionen nr 475
av herr Norup m. fl;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 83, angående ändrade grunder
för förfarandet vid rekvisition av motorfordon
och hästar in. in. för krigsmaktens
behov motionen nr 476 av herr
Rubbestad m. fl;

166 Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 76, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område
under senare delen av produktionsåret
1950/51 motionerna:

nr 477 av herr Ohlin m. fl.;

nr 478 av herr Hedlund i Rådom
in. fl.; och

nr 479 av herr Hseggblom m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 81, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1951/52
m. m. motionen nr 480 av herr Birke
in. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 84, angående utbildning av
fiskeritjänstemän m. m. motionen nr
481 av herr Jacobsson i Igelsbo in. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 19.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.44 på natten.

In fidem
Gunnar Britth.

Iduns tryckeri, Esselte AB. Stockholm 1951
116320