1950 FÖRSTA KAMMAREN Nr 32 (Riksdagens protokoll 1950:32)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1950 FÖRSTA KAMMAREN Nr 32

2—6 december.

Debatter in. m.

Tisdagen den 5 december. Sid.

Svar på interpellation av herr Petrén ang. bibehållande av bostadsbidrag
vid inkomsthöjning .................................. 5

Svar på fråga av herr Sunne ang. olycksrisken vid järnvägsövergången
vid Hydingevägen i Sya ............................ 11

Onsdagen den 6 december.

Hjälpåtgärder i anledning av Surtekatastrofen .................. 16

Om översyn av väg- och vattenbyggnadsverkets organisation m. m.. . 17

Om ökade befogenheter för statens affärsdrivande verk .......... 19

Lönereglering för folkhögskollärare ............................ 26

Restitution av bensinskatt .................................... 48

Snabbare publicering av riksdagens protokoll .................. 71

Ordnandet av riksdagshusplanen .............................. 81

Lagförslag om byggnadsförbud inom vissa strandområden ...... 83

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 6 december.

Statsutskottets utlåtande nr 217, ang. uppförande vid ett av pansarregementena
av en tidsenlig tvätt- och smörjhall för stridsvagnar
m. in..................................................... 16

— nr 218, ang. viss ersättning åt överstelöjtnanten M. T. Arrhén . . 16

— nr 219, ang. kostnader för hjälpåtgärder i anledning av Surtekatastrofen
............................................... 16

— nr 220, ang. överlåtelse till Salabygdens fornminnesförening av
vissa Salberga sjukhus tillhöriga områden vid Väsby kungsgård 17

— nr 221, ang. åtgärder för att i fall av behov bispringa befolkningen
i landets glest bebodda nordliga trakter .............. 17

1 Första kammarens protokoll 1950. Nr 32.

Nr 32.

Innehåll.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 222, ang. utgifter å tilläggsstat I: kommunikationsdepartementet
.................................. 17

— nr 223, ang. översyn av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens och

vägförvaltningarnas organisation m. m....................... 17

— nr 224, ang. utredning och förslag rörande ökade befogenheter

för statens affärsdrivande verk .............................. 19

— nr 225, ang. lönereglering för lärarna vid de statsunderstödda

privatläroverken m. m..................................... 26

—- nr 226, ang. lönereglering för lärare vid statsunderstödda folkhögskolor
................................................ 26

Bevillningsutskottets betänkande nr 66, ang. restitution av tilläggsskatt
å bensin, som användes vid jordbrukets drift, m. m....... 48

Bankoutskottets utlåtande nr 26, ang. snabbare publicering av riksdagens
protokoll .......................................... 71

—• nr 27, ang. utbyggnad av pappersmaskinen vid Tumba bruk . . 81

— nr 28, ang. ordnandet av riksdagshusplanen m. m............. 81

—- nr 29, ang. konstnärlig utsmyckning av första kammarens plenisal
och översyn av belysningsanordningarna därstädes ...... 82

— memorial nr 30, ang. instruktion för nästkommande riksdags

bankoutskott .............................................. 82

Första lagutskottets utlåtande nr 31 ang. ändrad lydelse av 2 §

11 :o), 15 :o), 17 :o) och 19 :o) lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt
...................................................... 83

-—■ nr 32, ang. fortsatt tillämpning i viss del av lagen med särskilda
bestämmelser om dispositionen av aktiebolags vinstmedel m. m. 83

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29, ang. tillfälligt byggnadsförbud
inom vissa strandområden .................................. 83-

Lördagen den 2 december 1950.

Nr 32.

Lördagen den 2 december.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
391, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition till riksdagen angående
godkännandet av en överenskommelse
angående varuutbytet mellan Sverige och
Schweiz.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 395, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrad disposition
av vissa fastigheter, som anslagits såsom
avlöningstillgång vid allmänna läroverk;

nr 396, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa åtgärder för
arbetsvärd åt partiellt arbetsföra;

nr 397, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss förstärkning
av civilförsvaret, sjukvårdsberedskapen
samt den särskilda polisverksamheten för
hindrande och uppdagande av spioneri
m. m.; samt

nr 398, i anledning av väckt motion
om verkställande av en analys av riksstaten
för budgetåret 1938/39 jämförd
med statförslaget för budgetåret 1950/51
i syfte att klarlägga förvaltningskostnadernas
ökning m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herrar Pelrén och
De Geer väckta motionen, nr 541, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till förordning om tillfälligt upphävande
av skatten å motorsprit, m. m.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 217, i anledning av väckt motion
om uppförande vid ett av pansarregementena
av en tidsenlig tvätt- och smörjhall
för stridsvagnar, m. m.;

nr 218, i anledning av väckt motion om
beredande av viss ersättning åt överstelöjtnanten
M. T. Arrhén;

nr 219, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående kostnader för vissa
hjälpåtgärder i anledning av Surtekatastrofen; nr

220, i anledning av väckt motion
angående överlåtelse till Salabygdens
fornminnesförening av vissa Salberga
sjukhus tillhöriga områden vid Väsby
kungsgård;

nr 221, i anledning av väckta motioner
angående ytterligare åtgärder för att
i fall av behov bispringa befolkningen i
landets glest bebodda nordliga trakter;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1950/
51, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

223, i anledning av väckta motioner
om översyn av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
och vägförvaltningarnas
organisation in. in.;

nr 224, i anledning av väckt motion
om utredning och förslag rörande ökade
befogenheter för statens affärsdrivande
verk;

nr 225, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönereglering för
lärarna vid de statsunderstödda privatläroverken
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner; samt

nr 226, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönereglering för
lärare vid statsunderstödda folkhögskolor
och lantbraksundervdsningsanstalter
m. in., såvitt propositionen avser folkhögskolorna,
jämte i ämnet väckta motioner; -

Nr 32.

Lördagen den 2 december 1950.

bevillningsutskottets betänkande nr 66,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med hemställan om bemyndigande för
Kungl. Maj:t att förordna om restitution
i vissa fall av tilläggsskatt å bensin, som
användes vid jordbrukets drift, jämte i
ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

26, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning i fråga
om snabbare publicering av riksdagens
protokoll;

nr 27, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning om utbyggnad
av pappersmaskinen vid Tumba bruk;

nr 28, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning i anledning
av 1945 års helgeandsholmskommittés
betänkande med förslag till ordnande
av riksdagshusplanen m. m.;

nr 29, i anledning av väckt motion
angående dels åtgärder för konstnärlig
utsmyckning av första kammarens plenisal,
dels ock en översyn av belysningsanordningarna
därstädes; samt
nr 30, angående instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 11 :o),
15:o), 17:o) och 19:o) lagen den 26
maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts
regeringsrätt; samt

nr 32, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om fortsatt tillämpning i viss del av lagen
den 23 april 1948 (nr 175) med

särskilda bestämmelser om dispositionen
av aktiebolags vinstmedel m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner;

tredje lagutskottets utlåtande nr 29, i
anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om tillfälligt
byggnadsförbud inom vissa strandområden,
dels ock i ämnet väckta motioner; jordbruksutskottets

utlåtanden:

nr 60, med anledning av väckta motioner
om utredning rörande inrättandet
av en professur i landsbygdssociologi
vid lantbrukshögskolan i Ultuna;
samt

nr 61, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönereglering för
lärare vid statsunderstödda folkhögskolor
och lantbruksundervisningsanstalter
m. m. — i den del den hänskjutits till
jordbruksutskottet — jämte i ämnet
väckta motioner; ävensom

särskilda utskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa riktlinjer
för enhetsskolans ledning och lokala
organisation jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående riktlinjer för lärarutbildningens
ordnande jämte i ämnet
väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.08 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 5 december 1950.

Nr 32.

Tisdagen den 5 december.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 28 och
den 29 nästlidne november samt den 2
innevarande månad.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 401, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser jordbruksdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 402, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1950/
51, såvitt propositionen avser jordbruksärenden,
jämte i ämnet väckta motioner.

Ang. bibehållande av bostadsbidrag vid
inkomsthöjning.

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
MÖLLER, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Petréns
interpellation angående bibehållande av
bostadsbidrag vid inkomsthöjning, erhöll
ordet och anförde: Herr talman!
Med första kammarens tillstånd har ledamoten
herr Petrén till mig ställt följande
fråga:

Är herr statsrådet villig medverka till
att ett klargörande äger rum under vilka
förutsättningar bostadsbidrag kunna
fortsätta att utgå under en påbörjad
femårsperiod trots inkomsthöjning för
vederbörande familjer?

Bostadsstyrelsen har lämnat vissa uppgifter
rörande tillämpningen av gällande
bestämmelser om inkomstprövning i
fråga om familjer som åtnjuta familjebostadsbidrag
och bränslebidrag, av vilka
följande må nämnas.

Enligt kungörelsen om ifrågavarande
bidrag skall förmedlingsorganet vart
femte år taga under omprövning, huruvida
bidrag med hänsyn till bestämmelser
om särskilda inkomststreck bör utgå
även i fortsättningen. Enligt denna kungörelse
skall vidare bidraget upphöra att
utgå, om sådana omständigheter inträffat,
att familjen med hänsyn till det med
bidraget avsedda ändamålet uppenbarligen
icke längre bör få åtnjuta bidraget.
Frågan gäller här närmast, under vilka
förutsättningar bostadsstyrelsen med
stöd av nyss nämnda bestämmelse funnit
anledning att indraga bidraget under
löpande femårsperiod till följd av
att familj fått högre inkomst.

Före den 1 juli 1950 hade styrelsen
endast i 11 fall beslutat om indragning
av familjebostadsbidrag och bränslebidrag
på grund av höjd inkomst. Antalet
familjer som vid nämnda tidpunkt åtnjöto
familjebostadsbidrag var 30 000. På
grundval av vunna erfarenheter tillämpar
styrelsen numera följande praxis vid
indragning av bidrag på grund av inkomstförbättring
under en femårsperiod.

Bidraget upphör att utgå i de fall
mannens eller, i förekommande fall,
mannens och hustruns sammanlagda beskattningsbara
inkomst under två på
varandra följande år överstigit den i författningen
angivna inkomstgränsen med
mera än 50 procent. För en tvåbarnsfamilj
innebär detta att bidraget indrages
om den beskattningsbara inkomsten under
två år överstigit 6 000 kronor. Om
inkomsten under ett år överstiger inkomstgränsen
med mera än 100 procent,
upphör bidraget att utgå, såvida inkomsthöjningen
icke kan bedömas vara
av tillfällig karaktär.

De regler bostadsstyrelsen sålunda numera
tillämpar vid prövning av inkomsten
under en femårsperiod synas i huvudsak
motsvara den ståndpunkt, som
intogs då reglerna för inkomstprövning -

Nr 32.

Tisdagen den 5 december 1950.

Ang. bibehållande av bostadsbidrag vid

en fastställdes, även om det måhända
kan sägas att de då av mig gjorda uttalandena
icke följts alldeles efter bokstaven.
Då de nya grunderna för familjebostadsbidrag
och bränslebidrag infördes,
uttalade jag, att jag i princip kunde
ansluta mig till bostadssociala utredningens
uppfattning att bidraget icke
borde vara förbundet med inkomstprövning.
Vissa skäl talade emellertid för att
bidraget till en början icke borde utgå
till familjer med jämförelsevis höga inkomster.
Beträffande en fortlöpande
granskning av inkomsterna för de familjer
som erhålla bidrag framhölls å ena
sidan, att det icke vore rimligt att en
familj, vars inkomster kommit att avsevärt
överstiga de för bidraget gällande
inkomststrecken, ändock i fortsättningen
skulle komma i åtnjutande av bidraget.
Å andra sidan ansågs en årlig, rigorös
inkomstprövning icke lämplig.

Inkomstnivåns stegring under de senaste
åren har medfört att särskilt i de
största städerna flera familjer än tidigare
fått en inkomst strax under eller
ovanför de gällande inkomstgränserna.
De väntade inkomstökningarna nästa år
torde i sinom tid komma att ytterligare
öka antalet sådana fall. Med hänsyn härtill
böra reglerna om inkomstprövningen
tämligen snart överses. Bostadsstyrelsen
avser att göra en sådan översyn.
I samband därmed bör övervägas huruvida
skäl föreligger att jämka de av bostadsstyrelsen
numera tillämpade grunderna
för inkomstprövning under en
femårsperiod. Jag kan också nämna, afl
1949 års skatteutredning bär sin uppmärksamhet
riktad på det problem, som
beröres i interpellationen. Härmed anser
jag den av interpellanten ställda frågan
besvarad.

Herr PETRÉN: Herr talman! Först vill
jag till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
rikta ett tack för det
svar som jag erhållit på min fråga om
familjebostadsbidraget och det enligt likartade
grunder utgående bränslebidraget.

Villkoret för att få dessa bidrag är för
en tvåbarnsfamilj att den beskattnings -

inkomsthöjning.

bara inkomsten skall ligga under 4 000
kronor. Detta motsvarar i de flesta fall
en taxerad inkomst av ungefär 7 000 kronor.
Bidraget är för en tvåbarnsfamilj
260 kronor, vartill kommer ett bränslebidrag
av 150 kronor, det vill säga sammanlagt
410 kronor, vartill kommer den
förmånen att dessa bidrag äro skattefria.
Vid ökat barnantal tillkommer sedan
130 kronor per barn och år.

Det är mycket stora grupper löntagare,
både arbetare och tjänstemän, som ligga
intill detta inkomststreck. Vi ha här att
göra med ett nog så allvarligt och besvärligt
tröskelproblem. Det kan för
många som söka sådana bidrag framstå
såsom viktigt att, intill dess att man får
dessa bidrag, på olika sätt bevaka sin
inkomstnivå, så att man inte går miste
om bidragen. En dylik bevakning kan
ta sig många uttryck. En del personer
kunna t. ex. avstå från ett extraarbete
för att därigenom hålla sin inkomst nere.
Detta iir naturligtvis många gånger ett
ganska allvarligt problem ur produktivitetens
synpunkt.

Villkoren för att få bostads- och bränslebidrag
äro ordentligt angivna i författningarna
och äro också allmänt kända.
Men vad som däremot icke är känt är
villkoren för att, sedan man en gång fått
bidragen, få behålla dem vid ökad inkomst.
Det är ganska anmärkningsvärt
att det inte tidigare har lämnats några
upplysningar härom. Vi ha ju ändå haft
denna form av familjebostadsbidrag i
två och ett halvt år.

Vad säga nu författningarna? Jo, å
ena sidan förklaras att bidragen med
hänsyn till inkomsten skola tagas til!
omprövning först efter fem år. Å andra
sidan säga författningarna, att bidragen
skola upphöra att utgå då sådana omständigheter
inträffat, att familjen med
hänsyn till det med bidraget avsedda ändamålet
uppenbarligen inte längre bör
få åtnjuta bidrag. Någon tolkning härav
har hittills inte givits. De som söka bidrag
och de som redan ha fått dem
veta inte vad som kan hända vid stigande
inkomst. Gå de miste om bidragen eller
få de behålla dem? Det gäller här bidrag
som kunna uppgå till 400—800

Tisdagen den 5 december 1950.

Nr 32.

Ang. bibehållande av bostadsbidrag vid inkomsthöjning.

kronor om året eller mer beroende på
barnantalet.

Denna fråga är inte bara av teoretiskt
intresse, såsom det ofta göres gällande
när man går in på en kritik av förhållandena
inom socialpolitiken. Det finns
nämligen i dag i vårt land 30 000 familjer
som ha familjebostadsbidrag. Inkomsterna
äro över lag i stigande och
komma, av alla tecken att döma, att
språngvis röra sig uppåt nästa år. Det
är ganska svårt att veta exakt hur många
av dem, till vilka bostadsbidrag nu utgå,
som redan ha passerat det kritiska inkomststrecket
eller som komma att göra
det nästa år. Det finns inga uppgifter
härom. Jag har låtit göra en liten undersökning
inom ett större industriföretag,
och det kanske kan vara av intresse
att här anföra några siffror från denna
utredning. Det visade sig att 20 procent
av dem, som fått bidragen, ha passerat
inkomststrecket. Nästa år kan man räkna
med att åtminstone 50 procent komma
att ha passerat det kritiska inkomststrecket,
således den inkomst som de
skola ligga under för att kunna erhålla
bostadsbidrag. Yad väntar nu dessa
människor? Få de behålla bostadsbidragen
eller inte? Det är hög tid att det ges
ett svar på den frågan.

Herr statsrådet har nu besvarat frågan
med att förklara, att bostadsstyrelsen
tillämpar den praxis, att bidragen
dras in, när inkomsten under två år legat
mer än 50 procent över den angivna
inkomstgränsen. Detta gäller den beskattningsbara
inkomsten. Om man ser
på den taxerade inkomsten, blir det vid
en höjning av 25—30 procent av denna
som vederbörande gå miste om tidigare
utgående bidrag. Detta är, såvitt jag vet,
en alldeles ny upplysning. Det är ganska
sensationellt att det på detta sätt bär
tydligen i all stillhet bar införts en helt
ny inkomsttröskel. Man frågar sig: När
började denna regel tillämpas, hur har
den kungjorts och när fingo länsbostadsnämnderna
del av dessa nya tillämpningsbestämmelser?
Få vidare de som
nu söka bostadsbidrag upplysning om
de nya reglerna, och på vilket sätt bar
man underrättat dem som redan ha bi -

drag? Detta är, tycker jag, ganska viktiga
frågor att få klarhet om. Jag skulle
vara mycket tacksam, om herr statsrådet
ville ge några upplysningar på denna
punkt.

Herr statsrådets svar innebär, som
nämndes, en upplysning om vilka regler
som numera tillämpas av bostadsstyrelsen,
men det framgår inte riktigt klart,
hur man på bostadsstvrelsen följer med
den aktuella inkomstutvecklingen. Sker
det genom en fortlöpande kontroll, baserad
på uppgifter från taxeringsmyndigheterna,
eller sker det genom anmälningsskyldighet
från den enskilde om
hans inkomstläge? Herr statsrådet anger,
att fram till den 1 juli i år har i elva fall
bostadsbidraget indragits på grund av
höjt inkomstläge. Man frågar sig, varför
just dessa elva fall ha utvalts. Det
måste väl ändå bland de 30 000 finnas
fler än elva som ha fått en väsentlig inkomstökning
t. ex. genom att vederbörande
erhållit annan tjänst, vunnit befordran
eller tagit extraarbete eller genom
att hustrun gått ut i förvärvsarbete.
Det kan knappast vara blott i elva fall
av 30 000 som en dylik inkomsthöjning
inträtt. Det skulle, synes det mig, vara
av värde att få en upplysning om varför
just dessa elva familjer ha utvalts.

Jag tillåter mig således, herr talman,
att i första hand be herr statsrådet, att
lämna några kompletterande upplysningar
på dessa punkter.

Herr statsrådet MÖLLER: Herr talman!
Jag kan inte nu besvara alla de
frågor som herr Petrén ställde. I fråga
om inkomstkontrollen kan jag dock nämna,
att de s. k. förmedlingsorganen, som
ju finnas praktiskt taget i alla kommuner,
en gång om året till bostadsstyrelsen
skicka in inkomstuppgifter för sina
klienter, om jag får använda det uttrycket.
Det är dessa inskickade handlingar
som ha föranlett att elva fall ha stupat
för de av bostadsstvrelsen uppställda
reglerna. Niir statsmakterna på sin tid
bestämde sig för femårsregeln, ansåg
man sig inte kunna exakt fixera, var
man skulle dra gränsen under femårs -

Nr 32.

Tisdagen den 5 december 1950.

Ang. bibehållande av bostadsbidrag vid inkomsthöjning.

perioden. Därför har bostadsstyrelsen
själv nödgats göra det. Jag tycker för
min del att den bilaga1, som jag har tilllåtit
mig att foga till interpellationssvaret
men som jag inte ville föra in i själva
svaret, tyder på att bostadsstyrelsen
har tillämpat regeln ganska generöst.1
Det framgår ju också av det faktum, att
det bara är elva stycken som ha stupat
på att de under perioden haft en alltför
hög inkomst.

Ehuru jag tror att interpellationssvaret
plus hilagan äro utdelade till kammarens
ledamöter vill jag här anföra
några siffror för de fall som redovisas i
bilagan. Ett fall gäller en tvåbarnsfamilj
som enligt de ursprungliga bestämmelserna
får ha en beskattningsbar inkomst
av 4 000 kronor. För denna familj ha
bostads- och bränslebidrag indragits på
grund av att den beskattningsbara inkomsten
enligt 1949 års taxering stigit
till 8 060 kronor. Inkomsten var således
i detta fall mer än dubbelt så hög som
den enligt de fastställda grunderna
egentligen får vara för att familjen i fråga
skall få bostadsbidrag. En annan familj
med två barn kom upp i en beskattningsbar
inkomst av 7 490 kronor,
vilket betyder att den taxerade inkomsten
var betydligt över 10 000 kronor. I
detta fall hade således inkomstgränsen
överskridits med 3 490 kronor. I tabellen
upptas vidare en tvåbarnsfamilj som
hade en beskattningsbar inkomst av cirka
7 000 kronor och en bruttoinkomst av
omkring 10 000 kronor. Där hade inkomstgränsen
överskridits med 3 000
kronor. En fyrabarnsfamilj, som har rättighet
att få bostadsbidrag vid en beskattningsbar
inkomst av 6 000 kronor,
det vill säga vid en faktisk inkomst av
ungefär 9 000 kronor, kom upp till en
bruttoinkomst av 12 500 kronor. Här hade
gränsen alltså överskridits med 3 000
kronor, vilket föranledde att bidraget
drogs in.

Jag skall inte redogöra för alla de elva
fallen, men denna tabell, som jag alltså
har fått från bostadsstyrelsen, förefaller
mig, som sagt, tyda på, att bostadssty -

1 Se bilaga till detta protokoll.

relsen iakttar ganska stor försiktighet.
Denna försiktighet kommer icke att
minskas när de nominella lönerna under
loppet av nästa år och kanske rätt snart
för övrigt otvivelaktigt komma att väsentligt
stiga. Då blir det naturligtvis
ganska många som härigenom komma
in i riskzonen i varje fall. I den mån
överskridningarna äro relativt små, sker
ingenting under femårsperioden. Bli de
mycket stora, kan någonting ske. Vi
skola med uppmärksamhet följa utvecklingen
på denna punkt. Detta gäller inte
bara den tröskel, som är fastställd i bostadspolitiken,
utan det finns på flera
andra områden en tröskel just vid en
beskattningsbar inkomst av 4 000 kronor
som antagligen måste revideras när
man har vunnit någon erfarenhet av
särskilt nästa års utveckling på inkomstområdet.

Herr PETRÉN: Herr talman! Jag ber
att få tacka herr statsrådet för de svar
som jag har erhållit på mina frågor.

Beträffande de elva fallen framgick
det att bostadsstyrelsen går till väga med
stor försiktighet, men enligt min mening
utesluter detta icke den möjligheten,
att här förelegat ett visst godtycke.
Här har man t. ex. i ett fall dragit in
bostadsbidraget vid en höjning av inkomstläget
med omkring 2 000 kronor.
Det måste uppenbarligen vara i fler än
dessa elva fall på 30 000 som en liknande
inkomsthöjning inträtt.

I fråga om den nya tillämpningsregeln,
som bostadsstyrelsen nu följer och
som innebär att man infört en inkomsttröskel
som ligger 2 000 kronor över det
tidigare inkomststrecket, nämnde herr
statsrådet ingenting om vid vilken tidpunkt
denna nya regel börjat tillämpas
och inte heller något om hur den har
kungjorts. Jag gjorde för min del i somras
ett försök att få reda på hur det förhöll
sig, men då fanns det ingen som
ägde kännedom om en dylik regel. Jag
gjorde för kort tid sedan en ny förfrågan
hos länsbostadsnämnden i Västerås
och fick då det svaret, att man hade erhållit
ett muntligt meddelande, således
intet skriftligt. Det finns, mig veterligen,

Tisdagen den 5 december 1950.

Nr 32.

Ang. bibehållande av bostadsbidrag vid inkomsthöjning.

ännu inte angivet på någon av de ansökningshandlingar,
som gälla för sökande
av bostadsbidrag, under vilka förhållanden
vederbörande framdeles kan
gå miste om bidraget. Såvitt jag vet, har
inte heller någon av alla de familjer,
som i dag uppbära bostadsbidrag, fått
kännedom om denna nya tillämpningsregel.
Jag vill inte på något sätt uttala
mig om det berättigade eller inte i den
vidtagna ändringen utan inskränker mig
till att konstatera, att det naturligtvis är
mycket angeläget att en sådan här tilllämpningsregel,
som kan betyda mycket
för många människor, särskilt inför en
väntad lönehöjning, kommer till allmän
kännedom. Det har den nu gjort genom
denna interpellationsdebatt, men jag tror
att det vore värdefullt, om den också på
annat sätt kom till allmän kännedom.

Den nya regeln innebär, såvitt jag
förstår, att man nu har infört eu regelbunden
inkomstprövning efter en tvåårsperiod.
Detta förfarande strider mot
det uttalande som gjordes av herr statsrådet
vid 1947 års riksdag, då famitiebostadsbidragen
infördes. Herr statsrådet
anger också i interpellationssvaret,
att »det måhända kan sägas att de då
av mig gjorda uttalandena icke följts alldeles
efter bokstaven». Departementschefen
uttalade i proposition nr 235
vid 1947 års riksdag: »I vad det gäller
frågan om fortlöpande granskning av
inkomsterna för de familjer som erhålla
bidrag finner jag det å ena sidan
orimligt att en familj, vars inkomster
kommit att avsevärt överstiga de för bidraget
gällande inkomststrecken, ändock
i fortsättningen skulle komma i åtnjutande
av bidrag. Å andra sidan finner
jag det av administrativa och psykologiska
skäl icke lämpligt att föreslå en
årlig, rigorös inkomstprövning. Jag förordar
därför, atj inkomstutvecklingen
för familjer med familjebostadsbidrag
prövas vart femte år. Härvid böra de
fem senaste årens inkomster ligga till
grund för beslut i frågan, huruvida bidrag
skall utgå även i fortsättningen.
Om inkomsten under ett enstaka år överskridit
den fastställda inkomstgränsen
incn den genomsnittliga inkomsten för

hela femårsperioden understiger sagda
gräns, bör bidraget tills vidare få behållas.
» Här talas alltså som slutsats av
detta resonemang enbart om en femårig
prövning. Vi ha dock faktiskt fått en tvåårig
prövning.

Denna uppgift om den tvååriga prövningen
är säkerligen av stort värde för
dem som ha bostadsbidrag. De veta nu,
när de komma i farozonen och riskera
att få sin inkomst minskad genom bortfall
av bostadsbidraget. Dessa människor
ställas inför en hel del praktiska svårigheter,
inte minst vid den lönerörelse
som vi nu ha att vänta. Vad skall den
familjeförsörjare göra som vid en mindre
höjning av inkomsten kommer över
det streck som möjliggör för honom att
uppbära dessa till väsentliga belopp uppgående
bostadsbidrag? Det är en verkligen
svår fråga att avgöra, hur en person
i den situationen bör handla. En person
som har extraarbete kanske upphör därmed,
och en annan kanhända avstår
från en erbjuden löneförhöjning eller
minskar sin arbetstid. Man kan gå till
väga på olika sätt, och jag tror att inte
ens herr statsrådet kan ge någon klar
rekommendation, hur en person i ett
dylikt läge bör bete sig.

Detta är en fråga som inte bara berör
den enskilde utan även arbetsgivaren.
Det kan inte vara tilltalande för en arbetsgivare,
att belopp, som utgå till löneförbättringar,
i realiteten icke medföra
någon egentlig inkomsthöjning för
löntagarna. Problemet kan inte heller
helt obemärkt gå intresseorganisationerna
förbi. De ha ju att verka för löneförbättringar
åt sina medlemmar och kunna
väl inte helt stilla åse, hurusom en
löneförbättring i vissa fall kan komma
att leda till en reell inkomstminskning.

Det finns mycket i vår socialpolitik
som är värdefullt men som samtidigt är
illa förberett och genomtänkt. Jag tror
att man lugnt kan konstatera, att hit hör
också frågan om familjebostadsbidragen.
Vi veta att det redan från början funnits
ett tröskelproblem och ha nu fått
veta, att en ytterligare tröskel har införts.
Dessa problem tarva onekligen en
omprövning.

Nr 32.

Tisdagen den 5 december 1950.

Ang. bibehållande av bostadsbidrag vid
Herr statsrådet uttalade i interpellationssvaret,
att det här är nödvändigt
med en översyn. Det hade varit lyckligare,
om denna översyn hade kommit till
stånd redan innan nya direktiv hade utfärdats,
vilket uppenbarligen har skett
under de allra senaste månaderna. Genom
riksdagens initiativ i våras är nu
hela frågan under utredning. Det är en
stor och svår fråga, och den pågående
utredningen har väl knappast kommit
så långt, att vi kunna vänta oss en lösning
vid 1951 års riksdag, utan vi få
sannolikt vänta till 1952. Det är under
sådana förhållanden viktigt, att de regler,
som bostadsstyrelsen nu tillämpar,
komma till allmän kännedom. Jag tror,
herr talman, att denna interpellationsdebatt
har kunnat bidraga därtill.

Herr statsrådet MÖLLER: Herr talman!
Jag skall inte förlänga debatten, något
nämnvärt i varje fall.

Jag har ju inte varit någon vän -—
det framgår av skrivningen — av inkomstprövningen
på detta område, men
jag ansåg det, efter att ha övervägt saken
ganska grundligt, nödvändigt att
införa en sådan, så länge det bor stora
familjer i fastigheter, där bostadsbidrag
med hänsyn till kvaliteten hos våningarna
icke kan utgå. Det skulle bli alltför
stötande om fattiga familjer med
många barn, som icke kunna komma in
i bättre bostäder, skulle vara utestängda
från bostadsbidrag, under det att
relativt stora inkomsttagare ■— jag menar
stora i jämförelse med de flesta
av vårt folk — skulle få detta bidrag.
Min mening har alltid varit att komma
dithän — tyvärr ser det nu ganska
mörkt ut i det avseendet — att man
utsträckte rabatteringen på hyrorna till
äldre fastigheter, där man kunde godkänna
lägenheternas kvalitet. Då kunde
man ta upp till diskussion att helt avskaffa
inkomstprövningen igen, men inte
så länge de nuvarande förhållandena
bestå. Vi ha många tusen lägenheter,
byggda under 1930-talet och även under
1940-talet, vilka enligt min mening
kunde fullt ut godkännas såsom

i kvalitetsliänseende tillfredsställande
med hänsyn till bestämmelserna om bostadsrabatteringen,
men där vi nu inte
anse oss ha råd att ge bostadsbidrag.
Jag hoppas att det med tiden skall mogna
en bättre ordning här. Då slippa vi
hela detta tröskelproblem. Den förhoppningen
vill jag inte gärna nu inge, att
familjer med en beskattningsbar inkomst
på 7 000 kronor allmänt skola erhålla löner
på 9 000 å 10 000 kronor nästa år.
Därför tror jag icke heller att det blir så
oerhört många, som komma i riskzonen
med hänsyn till de nu tillämpade reglerna.
Jag har bara velat göra dessa
reflexioner i denna sak.

Sedan vill jag tillägga att även om
de uttalanden, som gjordes i propositionen,
icke blivit bokstavligen följda,
så hänger det här som så ofta eljest,
när det gäller sådana uttalanden, på
tolkningen. I propositionen uttalades,
att det icke kunde anses lämpligt med
en »årlig, rigorös inkomstprövning».
Hur man tolkar detta beror ju på om
man lägger tonvikten på »årlig» eller
»rigorös». Någon rigorös tillämpning
har efter min mening bostadsstyrelsen
icke gjort sig skyldig till.

Herr PETRÉN: Herr talman! Jag vill
på nytt tacka statsrådet Möller för alla
de upplysningar, som han lämnat beträffande
tolkningen. Om tyngdpunkten
lägges på ordet »rigorös» eller inte,
tror jag dock är rätt oväsentligt, ty jag
tror att de, som tagit del av propositionen
av 1947, nog lade huvudvikten
vid »fem år». Den tiden har nu blivit
ändrad till två år.

Sedan är nog här inte så enbart avgörande
huru stor en lönestegring kommer
att bli vid årsskiftet, för att ett
tröskelproblem skall uppkomma, ty det
finns naturligtvis ett flertal fall, där
inkomsten ligger alldeles i närheten
av gränsen. Då nu en exakt gräns är
fastställd, en ny inkomsttröskel, som
ligger 2 000 kronor över den gräns,
som man måste ligga under för att få
bidrag, kan ju även en mindre lönestegring
här innebära att gränsen passeras
och bidraget bortfaller.

Tisdagen den 5 december 1950.

Nr 32.

Ang. olycksrisken vid järnvägsövergången vid Hydingevägen i Sya.

Överläggningen förklarades liiirmed
slutad.

Ang. olycksrisken vid järnvägsövergången
vid Hydingevägen i Sya.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Sunne till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
framställt en så lydande
fråga: »Har statsrådet vidtagit —■ eller
ämnar vidtaga — några åtgärder med
anledning av att nu för tredje gången
dödsolyckor och ett flertal olyckstillbud
inträffat vid den obevakade järnvägsövergången
vid Hydingevägen i Sya?»

Ordet lämnades nu till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
NILSSON, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
nämnda fråga, och nu yttrade: Herr talman!
Ledamoten av denna kammare,
herr Sunne har frågat mig om jag vidtagit
eller ämnar vidtaga några åtgärder
med anledning av att nu för tredje
gången dödsolyckor och ett flertal
olyckstillbud inträffat vid den obevakade
järnvägsövergången vid Hydingevägen
i Sya.

Vid ifrågavarande plankorsning ha
inträffat tre dödsolyckor. På 1920-talet
förolyckades en cyklande flicka, och
några år senare blev en äldre man dödad.
Natten till den 5 november i år
inträffade vid denna vägkorsning en
sammanstötning mellan ett tåg och en
personbil, varvid bilens tre passagerare
omkommo. Siktförliållandena vid korsningen
äro dåliga, särskilt för den från
söder kommande trafiken. Sikten är
dock ej sämre än att fordon ca 8 meter
från närmaste rälssträng ha fri sikt.
Inom Östergötlands län finnas ett flertal
korsningar, där tillräcklig sikt ej
ens kan erhållas med hjälp av avstigen
passagerare. För dessa exceptionellt
farliga korsningar har angelägenhetsgraden
»synnerligen trängande» angivits,
medan nu ifrågavarande korsning
betecknats som »angelägen».

Enligt gällande författning åligger
det icke SJ att vid den nu aktuella

järnvägsövergången i Sya uppsätta varningsmärken
och säkerhetsanordningar,
enär den korsande vägen är en enskild
väg, soin anses icke vara allmänneligen
befaren. Vid korsningen finnas
emellertid både kryssmärken och förvarningsmärken.
Med hänsyn till den trafik,
som framgår över korsningen, ha
vederbörande myndigheter undersökt
vilka åtgärder, som borde vidtagas för
att öka trafiksäkerheten. Då en ljussignalanläggning
på platsen av olika skäl
ansetts mindre lämplig, har förslag
framlagts om byggande av en parallellväg
utefter järnvägen mellan nu ifrågavarande
plankorsning och den planskilda
korsningen på allmänna vägen
till V. Harg. I numera utställt förslag
till byggnadsplan har parallellvägen inarbetats
och den nuvarande plankorsningen
förutsatts bli avstängd.

Enligt vad jag inhämtat har länsstyrelsen
nyligen i skrivelse till distriktschefen
vid SJ :s VIII distrikt framhållit
angelägenheten av att säkerhetsförhållandena
på platsen ordnas samt anhållit,
att förslaget om byggande av en
parallellväg måtte fullföljas. Jag hyser
den förhoppningen att de berörda myndigheterna,
som nu ha sin uppmärksamhet
riktad på frågan, skola komma
till en för trafiksäkerheten godtagbar
lösning. Jag vill i sammanhanget erinra
om att länstyrelsen enligt 1933 års kungörelse
i ämnet har möjlighet att hänskjuta
frågan till Kungl. Maj:ts prövning.

Herr SUNNE: Herr talman! Jag ber att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt
tack för det svar, som jag fått på min
fråga. Jag ber emellertid att få göra
några erinringar.

Den plankorsning, som det här är
fråga om, är, vågar jag påstå, en veritabel
dödsfälla, och den har kanske blivit
det i högre grad sedan dubbelspåren
kommo till, vilket jag tror var omkring
år 1916. Sedan dess ha med jämna mellanrum
olyckor eller olyckstillbud inträffat.
Såsom framgick av vad herr
statsrådet nyss föredrog, är det fem

Nr 32.

Tisdagen den 5 december 1950.

Ang. olycksrisken vid järnvägsövergången vid Hydingevägen i Sya.

människoliv som hittills offrats. Att det
inte blivit flera vågar jag påstå är rena
slumpen. Farligast tycks det vara när
snälltågen, som icke stanna vid Sya station,
mötas ute på linjen, ofta eller i flertalet
fall just vid denna övergång. Ortsbefolkningen
har den uppfattningen, att
såväl den cyklande flickan som den
äldre mannen inväntat tåget och omedelbart
sedan detta passerat begivit sig
ut på linjen för att gå över men överraskats
av ett tåg från det motsatta hållet
och därigenom överkörts. Lantbrukarna,
som bo utmed vägen till Hvdinge
by, äro ju väl förtrogna med förhållandena
på platsen, men trots detta ha flera
av dem varit nära att bli överkörda.
Jag skall bara nämna ett par exempel.

Fn lantbrukare, som jag talat med, berättade
att han en gång, jag tror att det
var 1940, kom körande den här vägen
med en kälke. Efter vad han själv påstod,
spanade han ivrigt och lyssnade
efter tåget, men han upptäckte det inte
förrän hästen var inne på spåret. Han
hade ingen möjlighet att dra den tillbaka.
Loket tog hästen, som kom att
hänga där som en blodig trasa, då tåget
kom fram till stationen. Genom att skaklarna
brötos av frigjordes hästen från
släden, och mannen själv kom att hamna
med släden vid sidan av banvallen.
Han undgick också svårare skador.
Andra lantbrukare, som jag talat med,
berätta att de genom att sätta hästen på
hasorna med knapp nöd lyckats undgå
att bli överkörda. Ibland har det varit
så nära, att tåget snuddat vid hästen.
Hästarna ha blivit livrädda på grund av
den chock, som de fått vid sådana tillfällen,
och först efter lång tid kunnat
förmås att gå över spåren.

Sikten vid denna övergång är, såsom
herr statsrådet också framhöll, mycket
dålig. Statsrådet säger emellertid i sitt
svar, att man från fordon cirka åtta meter
från närmaste rälssträng har fri sikt.
Jag har själv i bil passerat denna övergång.
Chauffören och jag mätte, hur
långt det kunde vara till järnvägsspåren
från den plats, där vi ansågo oss
tidigast ha någonting som kunde kallas
för fri sikt. Det avståndet var inte mer

än fyra meter. Men vad man här kommer
till för resultat beror naturligtvis på vad
man menar med fri sikt. Om man kommer
söderifrån, ligger på höger hand
strax innan järnvägsövergången en fastighet
och alldeles inpå järnvägsområdet ett
uthus. Bakom det ligger en bergklack,
som är sex å sju meter hög. Nu påstå de,
som färdas denna väg ofta, att denna
bergklack har den ofördelaktiga inverkan,
att den återkastar ljudet på sådant
sätt, att man från vägen har mycket
svårt att höra signalerna från tågen; tågen
bruka signalera där, då det är rätt
nära stationen, men signalerna höras
inte genom att denna bergklack ligger
för. Berget försvårar också sikten alldeles
särskilt då man kommer från söder.
Jag har en skiss med mig här, som gjordes
upp vid den sista polisutredningen.
Det skulle vara en glädje för mig, om
herr statsrådet senare hade tillfälle att
titta på den, så att vi kanske närmare
kunde diskutera, hurudana siktförhållandena
äro.

Nu framhålles också i svaret, att statens
järnvägar inte ha skyldighet att
uppsätta varningsmärken och säkerhetsanordningar,
eftersom den korsande vägen
är enskild väg, som icke anses vara
allmänneligen befaren, såsom det heter.
Att det är enskild väg är riktigt, men
jag vet ändå inte vad man skall säga om
den invändningen. Vägen har nämligen
allmän karaktär, ty på den farliga sidan,
om jag så får uttrycka mig, ligger
telegraf- och telefonstationen, och nere
vid rikshuvudvägen står en skylt med
hänvisning, som gör att många bilister
■— åtminstone påstår ortsbefolkningen
det —■ svänga upp för att ringa eller
telegrafera, och de känna icke alls till
vägen. På ditvägen är faran inte så stor,
men när de skola fara tillbaka liotar faran.
Väg och vatten har också en transformatorstation
där som ofta besöks,
och jag kan inom parentes nämna vad
som berättades för mig av en, som bor
alldeles inpå järnvägen, nämligen att
den dagen, då den stora olyckan inträffade
för en månad sedan, var det en
tjänstebil — min sagesman var inte säker
på om den var från väg och vatten

Tisdagen den 5 december 1950.

Nr 32.

Ang. olycksrisken vid järnvägsövergången vid Hydingevägen i Sya.

eller från telegrafverket— som på ett
hår när hade blivit påkörd av tåget. Bilen
lyckades emellertid komma undan.

Jag vet att det vidtagits flera trafikräkningar
vid den här övergången. Det
är emellertid betydligt flera, som befara
denna väg, än trafikräkningarna utvisa.
Det ligger nämligen också ett föreningslius
söder om järnvägen. Där har man,
efter vad jag tagit reda på, sammanträden
nästan varenda kväll. Det är partiorganisationer,
nykterhetsorganisationer
och alla möjliga andra organisationer,
som där ha möten och föredrag av olika
slag. Ofta komma många bilar till platsen.
Det är ungdomar, som komma också
från andra håll, och de äro rätt obekanta
med vägen. Så var det väl med de
ungdomar, som förolyckades där för en
månad sedan.

Vägen är också den enda utfartsvägen
för de 52 medlemmarna i vägsamfälligheten,
och dessutom passeras denna farliga
korsning varje (lag av 23 skolbarn
på väg till och från skolan. Jag har talat
med åtskilliga mödrar på platsen, och
de säga att de äro mycket ängsliga, innan
barnen kommit tillbaka hem från
skolan, eftersom det inte finns några
skyddsanordningar vid järnvägen. Barnantalet
kommer också att öka. Om några
år räknar man med att det kommer att
bli ett trettiotal barn, som måste dagligen
passera denna övergång, då skolan
ligger på den södra sidan av järnvägen
och annan utfartsväg inte finns.

År 1947 gjorde vägsamfälligheten en
framställning till järnvägsstyrelsen.
Järnvägsstyrelsen föreslog då vad herr
statsrådet nämnde om i sitt svar, nämligen
att man skulle bygga en väg parallellt
med och söder om järnvägen och
sedan ansluta denna väg till den allmänna
vägen till Västra Harg, vilken går
under järnvägen närmare Sya station.
Jag vet inte, hur långt avståndet är —
jag tror att det är ett par hundra meter
— men kostnaderna skulle ortsborna enligt
förslaget svara för själva, och på det
har hela frågan strandat. Vägsamfälligheten
består av småbönder och arbetare,
som icke ha råd att offra någonting på
detta vägbygge. Även om statsbidrag

kunde erhållas med 60 eller kanske i
lyckligaste fall 75 procent — jag vet
inte riktigt hur stort statsbidrag som
kan komma i fråga, men jag har hört
att det skulle kunna röra sig om en så
stor andel — anse de sig icke ha möjlighet
att tillskjuta resterande belopp.
Ortsborna anse, att beloppet bör tillskjutas
av järnvägsstyrelsen, som ju förklarat
att, så snart den nya vägen blivit
byggd, den väg kommer att avstängas
helt och hållet, som varit ortsbefolkningens
utfartsväg sedan urminnes tider.

Det är med tillfredsställelse som jag
tagit del av statsrådets meddelande att
länsstyrelsen nu fäst distriktschefens vid
SJ uppmärksamhet på saken och anhållit
att förslaget om byggande av en
parallellväg måtte fullföljas. Jag är angelägen,
herr talman, att få uttala den
förhoppningen, att detta måtte ske snart,
innan ytterligare dödsoffer krävas. Min
uppfattning är att denna korsning inte
bara skall betraktas såsom »angelägen»,
utan att den i fråga om angelägenhetsgrad
skall betecknas såsom »synnerligen
trängande».

Sedan uppstår frågan, hur kostnaderna
skola fördelas. Sedan jag fick herr
statsrådets svar, har jag inte haft tillfälle
att ta reda på vad det innebär, att
länsstyrelsen enligt 1933 års kungörelse
har möjlighet att liänskjuta frågan till
Kungl. Maj :ts prövning. Innebär detta
att Kungl. Maj :t i ett sådant här, jag vågar
säga exceptionellt fall skulle kunna
medge, att staten svarade för hela kostnaden
mot att exempelvis vägsamfälligheten
svarade för underhållet, tror jag
att det är en lösning, som ortsborna
skulle vara tillfredsställda med. Under
sådana förhållanden skulle jag också,
herr talman, kunna förklara mig nöjd
med svaret.

Herr statsrådet NILSSON: Herr talman!
Enbart det faktum, att denna övergång
har betecknats som »angelägen» i
stället för »synnerligen trängande», visar
hurudana förhållandena tyvärr äro
litet varstans i landet. Det visar att att
det finns mängder av övergångar, diir

Nr 32.

Tisdagen den 5 december 1950.

Ang. olycksrisken vid järnvägsövergången vid Hydingevägen i Sya.

det ur trafiksäkerhetssynpunkt säkerligen
skulle vara önskvärt med andra anordningar
än som nu finnas.

Sedan är det ju så, att man icke kan
registrera alla de olyckstillbud, som
förekomma vid alla övergångar, och om
herr Sunne kunde ge åtskilliga exempel
på sådana tillbud vid just den här övergången,
är det ledsamt nog så, att i
fråga om andra övergångar liknande
exempel skulle kunna ges. Jag vill bara
erinra om att den utredning, som verkställts
inom departementet beträffande
dessa farliga övergångar, visar att 20
miljoner kronor skulle behövas för att
man skulle komma till rätta med de
värsta övergångsställena. Det visar den
storleksordning som denna fråga tyvärr
för närvarande har.

I fråga om övergången vid Sya vill
jag endast tillägga, att då det i svaret
talas om att länsstyrelsen har möjlighet
att hänskjuta frågan till Kungl.
Maj:ts prövning, menas därmed endast
att därest de berörda myndigheterna
icke kunna komma till ett tillfredsställande
resultat, finnas förutsättningar för
att frågan skall kunna bringas under
Kungl. Maj ds prövning. Jag kan endast
uttrycka min förhoppning, att sedan
denna angelägenhet nu på allvar tagits
upp, man också skall komma till ett tillfredsställande
resultat. Sker inte det,
finns då möjligheten att appellera till
Kungl. Maj :t. Vad ett eventuellt ställningstagande
från Kungl. Maj ds sida i
denna fråga kan komma att gå ut på,
kan jag dock inte för närvarande uttala
mig om.

Herr SUNNE: Herr talman! Jag ber att
få tacka herr statsrådet för hans sista
yttrande. Jag tycker att det ändå gav ett
gott löfte om att här snart skall kunna
bli en bättre ordning.

Jag förstår att det finns många övergångar,
där man borde vidtaga anordningar
för att vinna större säkerhet ur
trafiksynpunkt, men jag tror dock att om
järnvägsstyrelsen nu särskilt studerar
just det här fallet, kommer man att beteckna
övergången som en av de allra
farligaste. Jag lade vid mitt besök där

nere märke till att vid en annan övergång
på andra sidan stationen, där, såvitt
jag kunde iakttaga, trafiken var betydligt
mindre, finns det både ljus- och
ljudsignaler. Jag vet inte av vilken anledning
man tidigare förbisett övergången
vid Sya. Det är möjligt att trafiken
inte varit så stark där förut. Som jag
nämnde, ligga föreningshuset, post- och
telegrafstationen och andra sådana
byggnader vid just den vägen. Det finns
icke några byggnader av liknande slag
vid den andra vägen. Det kan tänkas att
järnvägsstyrelsen inte har tillfälle att så
noga studera alla övergångar och att det
kanske ibland blir så, att där säkerhetsanordningar
mindre behövas, komma sådana
till stånd, under det att övergångar,
där säkerhetsåtgärder bättre behövas,
bli utan, till dess att det inträffar
någonting sådant som här skett och som
särskilt fäster uppmärksamheten vid
nödvändigheten av en bättre ordning.

Jag ber emellertid, som sagt, att få uttala
den förhoppningen, att den här fråkan
snart skall finna sin lösning.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 217—226, bevillningsutskottets
betänkande nr 66, bankoutskottets
utlåtanden nr 26—29 och memorial
nr 30, första lagutskottets utlåtanden
nr 31 och 32, tredje lagutskottets
utlåtande nr 29, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 60 och 61 samt särskilda
utskottets utlåtanden nr 3 och 4.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets
betänkande nr 67, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om tillfälligt upphävande
av skatten å motorsprit, m. in.,
jämte i ämnet väckta motioner.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.53 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 5 december 1950.

Nr 32.

Bilaga till första kammarens
protokoll den 5/12 1950 (s. 8).

Sammanställning

upptagande inkomstgräns jämlikt 4 §

kungörelsen den 30 juni 1948	(nr 547)
beskattningsbar	inkomst eller	bruttoin-
komst, m. m., i	de fall, vilka före den 1
Ärende	Antal	In- komst-
nr	barn	gräns
i.....	. ... 2	4 000
2.....	. ... 2	4 000
3.....	. ... 3	5 000
4.....	. ... 3	5 000
5.....	. ... 2	4 000
6. . . .	2	4 000
7. . . .	. ... \	6 000
8. . . .	. ... 3	5 000
9. . . .	. ... 2	4 000
10. ...	. ... 2	4 000
11. ...	. ... 3	5 000

juli 1950 föranlett beslut om indragning
av familjebostadsbidrag och bränslebidrag.

Beskattningsbar	Brutto-	Inkomst
inkomst enligt	in-	över inkomst-
1949 års taxering	komst	gränsen
8 060	—	4 060
7 490	—	3 490
7 370''	—	2 370
15 480	—	10 480
6 990	—	2 990
ca 7 000	10 000	ca 3 000
.—.	12 500	ca 3 000
—	11 752	ca 3 000
—	9 170	ca 2 000
8 900	v —	4 900
16 120	—	11 120

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Onsdagen den 6 december förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Föredrogs och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 67.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

217, i anledning av väckt motion
om uppförande vid ett av pansarregementena
av en tidsenlig tvätt- och
smörjhall för stridsvagnar, m. m.; och
nr 218, i anledning av väckt motion
om beredande av viss ersättning åt
överstelöjtnanten M. T. Arrhén.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anslag till hjälpåtgärder i anledning av
Surtekatastrofen.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 219, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående kostnader
för vissa hjälpåtgärder i anledning av
Surtekatastrofen.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
proposition nr 256 framlagda förslag
hade utskottet i förevarande utlåtande
hemställt, att riksdagen måtte till Kostnader
för vissa hjälpåtgärder i anledning
av Surtekatastrofen å tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1950/51
under elfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 3 500 000 kronor.

Herr NILSSON, BROR: Herr talman! I
egenskap av mångårig ledamot av Älvsborgs
läns landsting och såsom representant
här i kammaren för detta län
ber jag att få uttala ett varmt tack till
statsutskottet för dess nu föreliggande utlåtande
om kostnaderna för vissa hjälpåtgärder
i anledning av Surtekatastrofen.
Detta tack tillåter jag mig också att rikta
till kammaren, som väl strax kommer

att enhälligt antaga utskottets utlåtande
med förslag om en omedelbar hjälp på
3,5 miljoner kronor till de av katastrofen
drabbade.

Jag är glad över att utskottet vid besök
på olycksplatsen funnit att vederbörande
myndigheter, var och en inom
sitt område, ingripit med berömvärd
snabbhet och effektivitet. Detta är nämligen
också ortsbefolkningens odelade
uppfattning. Särskilt torde det vara skäl
för oss att lägga märke till den relativt
nya civilförsvarsorganisationens insatser
liksom även Röda korsets. Stort och tacksamt
erkännande bör också givas länsstyrelsen
och dess chef, landshövding
Arvid Richert, vilkens oavlåtliga omsorger
djupt rört befolkningen i det av
olyckan drabbade området.

Att medkänslan för de husvilla familjerna
varit stor, framgår därav att betydande
summor tecknats till deras hjälp.
Älvsborgs läns landsting, som sammanträdde
till sitt lagtima möte strax efter
katastrofen, beslöt sålunda att omedelbart
bisträcka med 250 000 kronor. Göteborgs
och Bohus läns landsting beslöt
också att bidraga med 10 000 kronor, och
försäkringsbolag, sparbanker, Röda korset,
Svenska fabriksarbetareförbundet
och kommuner ha bidragit med avsevärda
belopp. Prinsessan Sibylla och ett
stort antal enskilda personer ha också
sammanskjutit medel. Efter vad jag i går
försporde, uppgår det tecknade beloppet
nu till icke mindre än 650 000 kronor,
som ställts till den för ändamålet på platsen
bildade hjälpkommitténs förfogande.

Denna storartade enskilda offervilja
och likaså det beslut, som vi nu gå att
fatta, vittna om att hjälpsamhet och god
samhällsanda råda i våra dagars Sverige.
Må detta värma våra hjärtan i denna
annars svåra tid!

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Nr 32.

Föredrogos
tanden:

nr 220, i anledning av väckt motion
angående överlåtelse till Salabygdens
fornminnesförening av vissa Salberga
sjukhus tillhöriga områden vid Väsby
kungsgård;

nr 221, i anledning av väckta motioner
angeånde ytterligare åtgärder för
att i fall av behov bispringa befolkningen
i landets glest bebodda nordliga
trakter; och

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om översyn av väg- och vattenbyggnadsverkets
organisation m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 223, i anledning av väckta motioner
om översyn av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och vägförvaltningarnas
organisation m. m.

1 två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Lundqvist och Mannerskantz (I: 82)
och den andra inom andra kammaren
av herr Dickson m. fl. (II: 101), hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
en skyndsam översyn av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
och vägförvaltningarnas
organisation och arbetssätt
liksom av medelsdisponeringen för ändamålet
i syfte att nedbringa statens utgifter
på ifrågavarande område.

Utskottel hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 82 och II: 101 icke
måtte bifallas av riksdagen.

Reservation hade anmälts av herrar
Lundqvist och Lundgren, vilka likväl ej
antytt sin åsikt.

2 Första kammarens protokoll 1950. Nr 32.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Till
detta utskottsutlåtande ha jag och herr
Lundgren anfört en blank reservation,
och jag skulle i anslutning därtill vilja
säga endast några få ord.

Först vill jag oförbehållsamt medge
och även beklaga, att vissa sifferuppgifter
kommit att i motionen oavsiktligt
användas på ett vilseledande sätt. I sak
har detta emellertid, så vitt jag förstår,
ingenting att betyda, eftersom också det
siffermaterial, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
själv framlagt och försvarat
i sitt remissvar, tillräckligt tydligt
visar, att utgifterna stigit i mycket hög
grad både beträffande avlöningar och
omkostnader såväl inom själva styrelsen
som inom vägförvaltningarna, sedan vägväsendet
förstatligades.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gör
nu emellertid gällande, att de stora kostnadsökningar,
som alltså inte kunna förnekas,
endast till en mindre del skulle
äga, som utskottet säger, något sakligt
samband med vägväsendets organisation
i och för sig. Enligt mitt förmenande
kan man dock inte gärna gå så långt
som styrelsen här har gjort. I varje fall
måste det väl ändå erkännas, att såväl
de stora ökningarna till följd av 1947 års
lönereglering som också vissa automatiska
kostnadsstegringar åtminstone i någon
mån ha sammanhang med hur organisationen
ser ut, personalens storlek
och tjänstegradsplaceringar m. m. Jag
kan alltså inte helt dela den uppfattning,
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
gjort gällande, och jag är nog också
litet förvånad över att utskottet utan
vidare har godtagit och ställt sig bakom
detta väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
sätt att räkna.

Utskottet säger sig vidare icke kunna
finna, att kostnadsökningen, sedd mot
bakgrunden av den fortskridande utvecklingen
av verkets rörelse, skulle utgöra
ett tillräckligt skäl för en allmän översyn
av vägväsendets administration. När
man sedan går att visa vilken utveckling
av rörelsen som ägt rum, har man ingenting
annat att peka på än att antalet vägarbetare
vuxit från 9 900 sommaren 1944
till 13 900 sommaren detta år. Det före -

Om översyn av väg- och vattenbyggnadsverkets organisation m. m.
ånyo statsutskottets utlå -

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Om översyn av väg- och vattenbyggnadsverkets organisation m. m.

faller mig, som om en ökning av arbetarantalet
i och för sig inte kan anses vara
någon särskilt tillförlitlig grund för en
bedömning av arbetets omfattning över
huvud taget.

Utskottet säger slutligen, att verkets
styrelse, så vitt utskottet kunnat finna,
synes sträva efter att fortlöpande få till
stånd organisationsförbättringar i olika
avseenden. »Här må sålunda omnämnas»
— säger man — »den kontakt som senast
i år tagits med statens organisationsnämnd
i syfte att beträffande bl. a. linjepersonalen
söka uppnå ytterligare förenklingar
i arbetsrutinen. Efter framställning
från styrelsen har därjämte
Kungl. Maj:t nyligen tillkallat särskilda
sakkunniga med uppgift att utreda vissa
med kansli- och kameralbyråernas arbetsuppgifter
sammanhängande frågor.»
•lag skall inte tvista om huruvida det anförda
kan tagas som bevis för att verkets
styrelse fortlöpande strävar efter
att få till stånd organisationsförbättringar,
men som motionär och under erinran
om att motionen väcktes redan i
januari månad kan jag ju våga ifrågasätta,
om inte möjligen de nya initiativ,
som tagits efter det motionen väcktes,
till någon del kunna ha föranletts av motionen
och åsyftat att hindra ett bifall
till dess förslag om skrivelse till Kungl.
Maj:t beträffande skärpt rationalisering.

Därmed må nu vara hur som helst —
jag förnekar ingalunda att åtskilligt har
blivit gjort för att rationalisera verksamheten
— men jag är för min del alltjämt
av den uppfattningen, att det förekommer
åtskilligt improduktivt arbete,
som verkar tyngande särskilt på förvaltnings-
och linjetjänsten. Jag skulle därför
vilja understryka vikten av att rationaliseringsorganisationen
inom vägoeh
vattenbyggnadsverket får både de
personella och andra resurser, som erfordras
för att inom en nära framtid
möjliggöra de ytterligare rationaliseringar,
som säkerligen ligga inom räckhåll
och som det ur det allmännas synpunkter
är angeläget att få genomförda. Jag
tror också att man vid större arbeten
skulle i mycket högre grad än som hittills
skett kunna till ekonomisk fördel för

det allmänna använda entreprenadsystemet.

Då nu emellertid, herr talman, inte
mindre än två olika utredningar igångsatts
på initiativ av styrelsen själv, sedan
motionen väcktes, har jag ingen anledning
att längre vidhålla det yrkande
jag där framställt. Jag har endast med
detta uttalande velat deklarera, att jag
på vissa punkter dock har en uppfattning
som något avviker från vad som
kommit till uttryck i utskottets motivering.

I övrigt har jag icke något yrkande.

Herr HEIDING: Herr talman! Herr
Lundqvist ställde inte något yrkande,
och det kunde därför ha varit onödigt
att begära ordet. Jag skall emellertid
ändå göra några reflexioner i anslutning
till motionen.

Motionärerna hemställa att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära en skyndsam översyn av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens samt
vägförvaltningarnas organisation och
arbetssätt liksom av medelsdisponeringen
för ändamålet i syfte att nedbringa
statens utgifter på ifrågavarande område.

Det är väl inte någon som har invändningar
att göra mot att man får en
något mera begränsad ram än nu för
dessa utgifter. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
bar emellertid avgivit ett till
utlåtandet fogat yttrande, och därav
framgår att styrelsen är intresserad för
att någonting skall bli åtgjort i denna
sak.

Alla äro väl ense om att kostnaderna
på detta område stigit avsevärt under
de senare åren. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
bär i sitt yttrande påvisat
en del större ökningar av de rena löneutgifterna.
Särskilt 1947 års lönereglering
medförde mycket betydande utgiftsökningar,
men herr Lundqvist nämnde
ju inte i sitt anförande, att dessa lönestegringar
utgjort en av de största posterna.
Av de sammanställningar över
styrelsens avlönings- och omkostnadsanslag,
som uppgjorts av styrelsen och

Onsdagen den G december 1950 fm.

Nr 32.

Om ökade befogenheter för statens affärsdrivande verk.

som finnas fogade till utskottets utlåtande,
framgår att vissa överflyttningar och
överföringar från ett anslag till ett annat
ha skett, och det är svårt att få ett
riktigt grepp om hur stora dessa anslag
äro i jämförelse med tidigare utgående
belopp.

Utskottet anser emellertid, att anledning
saknas att göra väg- och vattenbyggnadsverket
till föremål för en översyn
på sätt motionärerna föreslagit. Så
vitt utskottet kunnat finna, synes verkets
styrelse sträva efter att i olika avseenden
få till stånd en organisationsförbättring.
Styrelsen har ju tagit kontakt
med statens organisationsnämnd,
och vidare ha särskilda sakkunniga blivit
tillsatta för att utreda vissa med
kansli- och kameralbyråernas arbetsuppgifter
sammanhängande frågor. Olika
statliga kontrollorgan granska dessutom
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens verksamhet
i olika avseenden.

Herr Lundqvist framhöll att styrelsen
igångsatt ett par utredningar sedan motionen
lämnades i januari månad, och
det är mycket möjligt att den kan ha
haft någon inverkan. Styrelsen har ju
haft god tid på sig för att få till stånd
dessa utredningar. Herr Lundqvist bör
kunna glädja sig åt de initiativ som tagits,
och det är väl ingen som missunnar
honom denna glädje över sin motion.

Emellertid borde en decentralisering
på detta område anses vara av behovet
påkallad, och vägförvaltningarna borde
få större befogenhet att mera självständigt
bestämma över vägarbeten av mindre
omfattning. Jag anser att en onödig
pappersexercis förekommer, innan man
kan få börja dylika arbeten, och dessa
myckna skriverier ta alldeles för lång
tid i anspråk. Här behöver en ändring
ske. Denna sak åsyftas inte direkt i motionen,
men jag har ändå velat framhålla
alt man här bör söka slå in på
andra, mera effektiva vägar. Det av
1947 års decentraliseringsutredning
framlagda förslaget borde kunna leda
till åsyftade resultat, och man får hoppas
att Kungl. Maj:t framlägger förslag
som kunna leda till en bättre ordning
än den nuvarande.

Vad beträffar den föreliggande motionen,
anser jag inte att det finns någon
anledning att begära en så stor utredning
som ifrågasatts. Herr Lundqvist
har ju inte heller framställt något yrkande
om bifall till motionen. Jag tror
att man med hänvisning till de utredningar
som förefinnas, kan vänta och se
hur det kommer att ställa sig i framtiden.
Då väg- och vattcnbyggnadsstyrelsen,
som jag förut framhållit, är intresserad
av att göra vissa besparingar får
man väl också räkna med att de nu pågående
utredningarna skola ge något resultat
i det fallet.

Jag tror således att motionärerna
kunna vara nöjda med det resultat som
vunnits. Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Om ökade befogenheter för statens affärsdrivande
verk.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 224, i anledning av väckt motion
om utredning och förslag rörande
ökade befogenheter för statens affärsdrivande
verk.

I en inom första kammaren av herr
Lundqvist m. fl. väckt motion (1:311)
hade hemställts, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t anhålla om utredning och
förslag rörande ökade befogenheter för
statens affärsdrivande verk.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet anfört bland annat:

»För egen del anser utskottet de av
motionärerna framförda synpunkterna
vara värda beaktande. Utskottet vill
emellertid samtidigt erinra om att 1947
års järnvägsutredning i ett år 1948 avgivet
betänkande för statens järnvägars
vidkommande föreslagit vissa åtgärder
som i sak nära sammanfalla med de
önskemål åt vilka motionärerna nu ge
uttryck. Utredningens förslag är f. n.
föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Ut -

20 Nr 32. Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Om ökade befogenheter för statens affärsdrivande verk.

skottet förutsätter att det behov av ökad
rörelsefrihet i olika avseenden som kan
befinnas föreligga jämväl i fråga om övriga
affärsverk därvid ägnas uppmärksamhet.
Såsom bl. a. riksräkenskapsverket
påpekat möter givetvis intet hinder
att från fall till fall sådana åtgärder beträffande
medelsanvisningen vidtagas
som — utan att rubba de grundläggande
finansieringsprinciperna enligt gällande
budgetsystem — underlätta vederbörande
verksstyrelsers möjligheter att
planlägga investeringsverksamheten på
längre sikt. Utskottet vill slutligen framhålla
att, därest frågan om affärsverkens
organisation skall få en mera allsidig belysning,
en utredning härom knappast
kan undgå att behandla jämväl det större
problemet rörande de statliga företagsformerna
över huvud, vilket spörsmål
utskottet dock i detta begränsade
sammanhang icke anser sig nu ha anledning
att närmare ingå på.

Under åberopande av nu anförda omständigheter
får utskottet hemställa, att
motionen I: 311 icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd.»

Reservation hade anförts av, utom
andra, herrar Lundqvist, Lundgren och
Staxäng, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa
att riksdagen måtte med bifall till
motionen 1:311 i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utredning och förslag
rörande ökade befogenheter för statens
affärsdrivande verk.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Alldeles
oavsett vilken principiell inställning
vi lia till statlig drift, äro vi väl
alla överens om att den, i den mån den
förekommer, skall skötas så effektivt och
smidigt och även enkelt som möjligt.
Alla borde väl då också vara ense om
att det är angeläget att åt statens affärsdrivande
verk — våra affärsföretag —
ge en sådan organisation och sådana befogenheter,
som möjliggöra och underlätta
en effektiv och smidig verksamhet.
Att de affärsdrivande verken härutinnan
äro betydligt ogynnsammare ställda än

de statliga bolagen, lär ingen kunna bestrida.

I den motion, som jag och några kamrater
här i riksdagen väckt och som nu
föreligger till behandling, ha vi fäst uppmärksamheten
just på denna de affärsdrivande
verkens mindre möjlighet att
driva sin verksamhet på ett ur det allmännas
synpunkt önskvärt sätt. Vi ha
pekat på behovet av ökade befogenheter
särskilt inom vissa väsentliga verksamhetsområden,
där den nuvarande
tvungna hänvändelsen till Ivungl. Maj :t
och riksdag i ett stort antal ärenden
med nödvändighet binder verksledningarnas
handlingsfrihet på ett olyckligt
sätt och samtidigt medför ett omständligt
och tidsödande förfarande utan att
några nämnvärda fördelar av denna
ordning torde ha kunnat påvisas. De i
motionen anförda fallen där en ökad befogenhet
borde kunna läggas i verksledningarnas
händer skulle kunna kompletteras
med många andra exempel.

De talrika av statsutskottet infordrade
remissyttrandena ge vid handen, att inom
de berörda affärsverken råder en
mycket stark önskan, att den i motionen
begärda utredningen utan tidsutdräkt
kommer till stånd. Även andra remissinstanser
ha helt eller delvis förordat motionen.
Endast statskontoret har, kanske
inte helt oväntat, följt sin egen väg och
detta med en motivering som åtminstone
för mig verkar mycket överraskande.
Statskontoret säger sig nämligen inte ha
kunnat finna ådagalagt, att hittillsvarande
begränsningar medfört hinder eller
påtagliga olägenheter för verksamhetens
rationella bedrivande. Detta uttalande
får ju stå för statskontorets egen räkning.

Efter den mycket välvilliga och klart
positiva inställning till motionen, som
den alldeles övervägande delen av remissyttrandena
uppvisar, hade jag för
min ringa del tagit för givet, att statsutskottets
majoritet skulle tillstyrka den
i motionen begärda utredningen. Så har
emellertid inte skett. De skäl för utskottets
negativa ståndpunkt som anförts i
utskottets utlåtande kunna knappast sägas
vara tungt vägande. — Om utskottet

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Nr 32.

Om ökade befogenheter för statens affärsdrivande verk.

vid sitt avvisande av motionen haft några
andra skäl som inte anförts i motiveringen,
saknar jag givetvis möjlighet
att bedöma. — Det hade självfallet varit
utskottsmajoriteten obetaget att, om den
så önskat, ge åt motiveringen för ett
tillstyrkande av motionen ett sådant innehåll,
att utredningen kunnat sträckas
något utöver vad som i motionen närmast
tänkts. Att, som statsutskottet nu
gjort, endast säga nej, är, herr talman,
inte att visa den redobogenhet att söka
rätta till vad som för närvarande brister
inom statlig företagsamhet, som riksdagen
enligt mitt förmenande borde vara
angelägen att visa.

Då jag inte kunnat finna, att någonting
förekommit under behandlingen av
denna motion i utskottet eller eljest, som
kan rubba min uppfattning om angelägenheten
av att få till stånd en utredning
i syfte att skapa ökad effektivitet
i den verksamhet, som utövas av statens
affärsdrivande verk, ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen
och därmed till den föreliggande motionen.

Herr ANDERSSON, KARL: Herr talman!
Statsutskottets fjärde avdelning
har sökt vara ytterst välvillig mot motionären,
som ju själv deltagit i den
förberedande behandlingen av frågan
på avdelningen, och vi hade nog väntat,
att han skulle vara ganska belåten
med den mycket välvilliga skrivning utskottet
använt.

Visserligen leder motiveringen till ett
avslagsyrkande, men som saken låg till
kunde väl ändå i varje fall inte herr
Lundqvist räkna med någonting annat.
Han har ju själv varit ledamot av 1947
års järnvägsutredning och där beträffande
SJ föreslagit åtgärder, som ungefär
sammanfalla med vad som yrkas
i motionen. Betänkandet har av utredningen
överlämnats till Kungl. Maj:t
och blir nu i vederbörlig ordning prövat.
Det brukar ju inte vara vanligt, när
eu utredning föreligger inom ett område,
att riksdagen begär ännu en utredning
om samma sak, innan det avlåtna
betänkandet prövats.

Motionärerna ha visserligen gått något
längre och utom SJ berört också
övriga affärsdrivande verk, vilket naturligtvis
i någon mån förändrar läget,
men utskottet har räknat med att därest
järnvägsutredningens förslag leder
till någon åtgärd, kommer detta att med
hänsyn till önskemålet om likställighet
få betydelse också för de övriga verken.

Det är väsentligen i fyra avseenden
motionärerna önska utredning om ökade
befogenheter för de affärsdrivande
verken, nämligen när det gäller investeringar,
tillsättande av tjänster, bestämmande
av löner och fastställande av
taxor. Av remissyttrandena från de affärsdrivande
verken själva framgår
emellertid att vissa verk, exempelvis
vattenfallsstyrelsen, önska gå längre än
motionärerna. Man önskar att friheten
måtte bli så stor, att dessa statens verk
få möjlighet att arbeta i bolagsform och
följaktligen frigöra sig från riksdagens
inflytande sådant det hittills varit.

Vad särskilt angår de nämnda fyra
punkterna, måste man ju fråga sig: Är
läget för närvarande lämpligt för att
riksdagen skall avhända sig t. ex. prövningsrätten
i fråga om investeringar?
Jag hade trott, att det för dagen var
alldeles särskilt viktigt att hålla största
möjliga kontroll just över investeringar.
Och då det gäller löner torde förhållandet
vara detsamma. Skulle man släppa
kontrollen och ge verken frihet att
betala topplöner, måste väl det förrycka
hela löneläget i fråga om här avsedda
tjänster. I stället för att tillsätta nya
tjänster går man ju in för att så vitt
möjligt skära ned och minska antalet
tjänster. Vi ha ju nu till och med en
särskild besparingsman, som föreslår
minskning av antalet statliga tjiinster i
en del fall. Det skulle knappast överensstämma
med den hittills förda politiken,
om man i nuvarande situation
ginge in för att lämna de affärsdrivande
verken rätt att själva tillsätta tjänster
utan kontroll från riksdag och regering.

Vad beträffar taxorna förstår jag att
en större likställighet mellan olika verk
skulle kunna tänkas. För närvarande
råda ju vissa olikheter. Telegrafverket

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Om ökade befogenheter för statens affärsdrivande verk.

anser att det är bra som det är. Man
bar så stora befogenheter och en sådan
frihet, att man inte känner behov av en
ändring. Men för postverkets del ligger
saken hela annorlunda till. Portoavgiften
är alltjämt en bevillning, och riksdagen
måste i varje särskilt fall besluta,
om portot skall höjas eller sänkas. Jag
kan mycket väl tänka mig en mera enhetlig
ordning, som skulle kunna nås
t. ex. genom att postverket befriades
från denna gamla förordning — som
härstammar, om inte från medeltiden,
så i varje fall från 1600-talet — att
portot är en bevillning. Postverket borde
alltså lika väl som telegrafverket ha
rätt att bestämma taxorna på ett smidigare
sätt än hittills. I det fallet har
jag inga särskilda betänkligheter, utan
därvidlag kunde man givetvis införa en
förenkling.

Men bakom denna motion och bakom
dessa strävanden från verkens sida ligger
någonting annat. Visserligen ha motionärerna
själva framhållit, att de inte
avse att de affärsdrivande verken skulle
övergå till bolagsform, men det är nog
ändå tämligen klart, att det är ditåt de
syfta. För min del vill jag förklara —
även om den frågan kanske inte är aktuell
i dag — att jag inte vill vara med
om att ställa våra affärsdrivande verk
utanför riksdagens inflytande. Jag tror
att det har varit en ganska lycklig form,
när det gäller våra affärsdrivande verk,
att riksdagen fått ha ett ord med i laget
och framför allt att riksdagen genom
sina revisorer haft möjlighet att
granska dessa verks förvaltning. Vi ha
ju ett annat statligt trafikföretag, som
bedrives i bolagsform, men jag tror inte
att vi, om vi se på resultatet, kunna jämställa
detta företag på något sätt med
statens järnvägar. Enligt mitt förmenande
ha statens järnvägar i stort sett skött
sitt företag bra — jag hoppas inte herr
Lundqvist vill bestrida det — men det
företag som jag åsyftar och som har
bedrivits i bolagsform har inte tillnärmelsevis
lämnat ett motsvarande resultat.
Bolagsformen hindrar emellertid
riksdagen från varje insyn i detta företag.
Riksdagen måste bevilja pengar år -

ligen, rätt stora belopp, för att täcka
förlusterna, men om riksdagens revisorer
vilja komma och titta på företagets
papper säger man nej. Det är en ställning,
som jag inte vill att riksdagen
skall komma i, när det gäller våra affärsdrivande
verk.

Vi ha som sagt inom utskottet varit
mycket välvilliga gentemot motionärerna
när det gällt motiveringen. Vi ha sagt
att vi funnit de av motionärerna framförda
synpunkterna vara värda beaktande,
o. s. v. Vi ha visserligen framhållit
att vi inte kunna gå med på en
ny utredning, eftersom det redan föreligger
en utredning på detta område,
vars förslag ännu inte är prövat av
Kungl. Maj :t, men på det hela taget
måste det sägas att vi ställt oss ganska
välvilliga.

Jag hade på avdelningen hoppats att
motionären herr Lundqvist skulle vara
nöjd med utskottets skrivning. Då så
inte är fallet, utan han vid utlåtandet
fogat en reservation, till vilken han nu
yrkat bifall, ber jag, herr talman, att få
hemställa om bifall till utskottets förslag.

Herr FORSLUND: Herr talman! Jag
har under min levnad varit i tillfälle
att följa trafikverkens och deras förvaltningsorgans
arbete, och jag må säga att
jag inte kan tillägna mig den uppfattning,
som framkommit i den motion,
som lämnats till årets riksdag.

Det finns en strävan hos vissa verksledningar,
och då en del högre tjänstemän
inom verken, att systematiskt så att
säga avsocialisera våra statliga företag
genom att på alla möjliga och omöjliga
sätt tala om hur olägligt det är med
den nuvarande förvaltningsapparaten.
Jag skulle med anledning härav vilja
fråga motionären herr Lundqvist, vad
det är vid hans gamla verk som lägger
hinder i vägen för en effektiv arbetsordning?
Med det goda samarbete, som
jag utgår från är rådande både inom
verket och mellan verket och Kungl.
Maj:t och riksdagen, tycker jag mig inte
kunna spåra någonting som skulle

Onsdagen den G december 1950 fm.

Nr 32.

Om ökade befogenheter för statens affärsdrivande verk.

kunna försvåra ett effektivt arbete. Märk
väl, att motionären talar om att syftet
med motionen är att söka få till stånd
en ökad effektivitet. Men är det inte
nästan så, att de herrar, som tala på
det sättet, nedsätta sina egna ämbetsverk?
Är det verkligen så, herr Lundqvist,
att ledningen för ett verk minskar
i effektivitet med den ordning, som
vi för närvarande ha och för vilken vi
ha konstitutionellt uppdragna riktlinjer,
som bland annat bestämma vad som
skall beslutas i de olika instanserna?
Man får ändå komma ihåg att organisations-
och anställningsförhållandena äro
sådana vid statens verk — och när jag
talar om statens verk vill jag särskilt
peka på affärsverken — att då Kungl.
Maj :ts och riksdagens beslut erfordras
för fastställande av antalet befattningshavare
gäller detta de ordinarie tjänsterna,
beträffande vilka man ikläder sig
en livslång ansvarighet i form av konstitutorial
och fullmakter, medan den övriga
personalen anställes av verket
självt.

Det finns således en mycket stor
grupp av befattningshavare, som verken
tillsätta utan att tillfråga riksdagen.
Kostnaderna för dessa befattningshavare
gå på den driftbudget, som verken
själva disponera. Den enda begränsningen
i rörelsefriheten är således att lönerna
för det stora flertalet iiro fastställda
av riksdagen. Om man har ett sådant
anställnings- och organisationssystem,
måste helt naturligt riksdagen ha det allra
största inflytande över ocli den allra
största inblick i förvaltningen.

Jag tror inte att statens befattningshavare
vid dessa verk för närvarande
äro beredda att utbyta den nuvarande
anställningsformen, vilket jag tycker
borde bli en konsekvens av ett tillmötesgående
av herr Lundqvists in. fl. strävanden.
Jag tror emellertid alt när herr
Lundqvist talar om personalens önskan,
måste det vara eu liten grupp, som skulle
vilja ansluta sig till herr Lundqvists
förslag, såvida han inte menar att vi
skola övergå till det system, vilket en
gång socialiseringsnämnden framlade
och som ger personalen en mycket stör -

re frihet än den för närvarande har i
fråga om att tillvarataga sina intressen.
Jag kan inte förstå annat än att det påståendet,
att verksledningarna på grund
av organisatoriska hinder inte skulle
kunna fullgöra sin uppgifter på ett effektivt
sätt, innebär ett misskrediterande
av den egpa förvaltningsormågan.

.lag undrar för övrigt, om inte verken
i vissa fall gå litet för långt, när
de begagna sig av sin frihet i fråga om
att anställa personal. Befattningshavare
anställas, vilka i löneavseende äro ganska
dyrbara, men verksledningen och regeringen
ha icke ansett sig behöva underställa
ärendet riksdagens granskning.
Sådana fall finnas, och för att belysa,
hur stor denna rörelsefrihet är,
skulle jag vilja ta ett färskt exempel,
där jag får lov att nämna namnet Lundqvist.
Herr Lundqvist hav ju för några
månader sedan avgått ur statens järnvägars
tjänst och är numera pensionär
därstädes. Han var byråchef i den
tjänsten, men den person som nu uppehåller
tjänsten är distriktsclief. Det förhållandet,
att man på en byråchefs arbetsuppgifter
sätter en distriktsclief,
tycker jag utgör det allra bästa beviset
för att detta verk, vilket herr Lundqvist
tycker har försetts med sådana hinder,
i alla fall har en väsentlig rörelsefrihet.
Jag anför inte detta såsom något klander
utan bara såsom ett bevis för att
det inte tycks vara så svårt för detta
ämbetsverk att röra sig fritt som herr
Lundqvist vill göra gällande.

Jag kan härtill anföra att just statens
järnvägar i ett avseende ha särskilt stor
rörelsefrihet. Statens järnvägar ingiver
varje år en framställning till Kungl.
Maj:t rörande de investeringsanslag som
anses erforderliga. I år har man för
nästa budgetår begärt 154 miljoner kronor.
När det rör sig om sådana siffror,
iir det väl ändå klart att riksdagen bör
ha ett avgörande inflytande. I de 154
miljonerna ingår det emellertid en post,
som icke är specificerad på annat sätt
än att den skall utgöra disponibla medel.
Man äskar alltså ett dylikt dispositionsanslag
på 14 miljoner kronor. Under
det budgetår, som slutade den sista

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Om ökade befogenheter för statens affärsdrivande verk.

juni i år, bär järnvägsstyrelsen fritt
kunnat disponera ett belopp på lO1/»
miljoner kronor. Styrelsen har endast
behövt hänvända sig till Kungl. Maj :t för
att i vissa fall få sanktion på användandet
av dessa medel. När man talar om
dessa saker, herr Lundqvist, bör man
tala om det verkliga förhållandet, att
det existerar en mycket stor frihet. Det
är att märka att av denna fond med
Kungl. Maj:ts medgivande till och med
använts 700 000 kronor för att bygga
linbanan i Storlien. Det gjordes på rekommendation
och framställning av
järnvägsstyrelsen. En sådan sak kanske
inte skulle varit möjlig att få framlagd
för riksdagens godkännande.

Nu säger jag inte detta för att på något
sätt klandra detta av mig eljest så
högt uppskattade ämbetsverk, långt därifrån.
Jag tror emellertid att det inom
ramen för de möjligheter, som för närvarande
finnas, skall gå att arbeta fullt
effektivt.

Jag skulle i detta sammanhang, herr
Lundqvist, också vilja påpeka att vissa
ämbetsverk, som vilja ha större frihet,
inte ens inom sina egna organisationer
kunnat ena sig om fördelningen av
maktutövningen. Man förbehåller alltjämt
den centrala ledningen de flesta
avgörandena, och endast något litet är
överlämnat till de decentraliserade förvaltningarna.
Innan man söker få större
frihet själv, bör man väl använda den
frihet man har till att inom verket ordna
förvaltningen på ett sådant sätt, att
den inte tynger mer än nödvändigt. Jag
vet mycket väl att herr Lundqvist varit
med om att i utredningen förorda en decentralisering,
men någon sådan har i
alla fall inte genomförts.

Jag har velat ta upp dessa saker mera
i förbigående, ty det kommer väl inte
att dröja så lång tid, förrän hela frågan,
huruvida statsförvaltningen skall följa
de gamla linjerna eller om den i framtiden
skall bedrivas i bolagsform, blir
föremål för prövning. Jag vill emellertid
framhålla att enligt min mening
är en sådan omläggning icke nödvändig
för att uppnå ett effektivt arbete vid de
statliga affärsverken.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! När
jag suttit och lyssnat till min gamle vän
på länsbänken herr Forslund, vilken såvitt
jag förstår är en socialiseringsanhängare
av stora mått, kan jag inte undgå
att bli litet förvånad över hans argumentering
för att gå emot en motion,
som inte har något annat syfte än att ge
åt dessa, jag skall inte säga socialiserade,
men dock statliga affärsdrivande verk,
en sådan organisation och sådana befogenheter,
att verksamheten kan bedrivas
på ett rationellt och effektivt sätt. Det är
syftet med motionen, och det motarbetas
med dylika argument av en man, som ju
programenligt vill föra över i statens ägo
mycket mera än som redan finns där
och mycket som enligt min mening inte
lämpar sig att vara där.

Om det vore så, att effektiviteten hos
statens företag bleve större, om riksdagen
mera i detalj lade sig i deras göranden
och låtanden, då skulle vi naturligtvis
i sådan riktning ändra den organisation
som för närvarande finns. Statens
affärsdrivande verk ha ju redan successivt,
säkerligen efter mycket motstånd
från många håll, fast kanske inte från
socialdemokratiskt håll tidigare, fått något
större handlingsfrihet än ämbetsverken
i övrigt ha — lyckligtvis bör man
säga, tv det är ju en gränslös artskillnad
i fråga om de krav, som ställas på de
affärsdrivande verken och dem, som
ställas på de centrala ämbetsverken.

Här har sagts att om man begär en
ökad befogenhet åt verksledningarna för
att dessa enligt deras egen uppfattning
skola kunna sköta verken på ett effektivare
sätt, detta måste betraktas såsom
en misskreditering av verksledningarnas
förvaltningsförmåga. Ingenting är felaktigare.
Dessa måste ju hålla sig inom
ramen för de instruktioner och befogenheter
som statsmakterna ha beslutat.

Jag skall inte här åberopa en massa
exempel och inte heller närmare ingå
på bemötande av vissa detaljuppgifter
som herr Forslund anförde som exempel
till stöd för sina påståenden. Jag tycker
inte det är lämpligt att göra det och
skall därför avstå. Eljest skulle jag kunna
anföra en mängd exempel på huru -

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Nr 32.

Om ökade befogenheter för statens affärsdrivande verk.

som verksamheten tynges genom att i
många relativt små men ändå viktiga frågor
medgivande måste inhämtas inte bara
hos Konungen utan också hos riksdagen,
samtidigt som det fordras att verket
skall skötas affärsmässigt och inte minst
tillfredsställa allmänhetens krav i det
avseendet.

Jag måste gentemot herr Forslund och
även statsutskottets ärade talesman säga,
att jag inte förstår hur man kan påstå
att vi i vår motion föreslagit, att verksledningarna
skulle erhålla någon befogenhet
att sätta lönerna efter eget gottfinnande.
Det finns icke ett ord om den
saken i motionen. Jag skulle vara tacksam
om man, när man kritiserar motionen,
inte lade in i den någonting annat
än som står där. Vi ha föreslagit, att
verksledningarna skulle få större befogenhet
att bedöma behovet av antalet
tjäntemän i olika grader. Jag tror inte
det är för mycket begärt, att en sådan
befogenhet lägges i dessa verksledningars
händer. Jag tror för min del inte att
vare sig statsutskottet eller riksdagen ha
större möjligheter än t. ex. järnvägsstyrelsen,
för att nu ta det verk som ligger
mig närmast, att bedöma hur många
mannar i olika grader som behövas på
de olika tjänsteställena för att det hela
skall gå i lås. Det visar sig ju också att
verksledningarna i regel fått vad de ha
begärt. Det är bara det att man får vänta
bortåt tre kvarts år.

Beträffande investeringarna har heller
icke i motionen föreslagits, att inte riksdagen
fortfarande skulle ha kontrollen
över dem. Men det gäller att skilja på det
som är stort och det som är smått. Det
är väl påtagligt, att det är olägenheter
förknippade med den nuvarande ordningen,
då det tar praktiskt taget bortåt
två år från det att ett förslag lägges fram
om exempelvis utbyggande av en station,
till dess att efter riksdagsbehandling
möjligheter äro för handen att sätta
i gång arbetet. Så långsamt går gudskelov
inte utvecklingen i övrigt inom statlig
affärsverksamhet, att man utan vidare
kan säga, att det inte spelar någon
roll, om man får vänta på ett beslut ett
par år.

Skall det hela skötas affärsmässigt, så
fordras det också, att verksledningen har
möjlighet att avgöra saker och ting inom
någorlunda rimlig tid. Eljest kommer
nog även allmänheten att reagera. Den
har svårt att tänka sig, att dröjsmålet
beror på att man skall inhämta riksdagens
och Kungl. Maj ds medgivande,
utan skulden kommer att med orätt i stor
utsträckning läggas på verksledningen.

Jag glömde att i mitt förra anförande
uttala mitt tack till statsutskottet för den
relativt välvilliga motivering, som utskottet
har anfört för sitt avslagsyrkande.
Jag begagnar tillfället att få göra det
nu i stället. Jag är glad, att motiveringen
är skriven så, att den i varje fall inte
lägger för mycket hinder i vägen för att
man från riksdagens sida kan återkomma
till frågan ett annat år eller att
Kungl. Majd kan behöva tveka om att
själv taga de initiativ som kunna visa sig
motiverade. För mig är det väsentliga,
att man försöker anpassa organisation
och befogenheter efter de ändrade förhållanden
som vi ha i dag. Det är inte den
organisation som passade bra på 1860-talet, som fyller måttet i dag. Det är litet
skillnad mellan då och nu, och därför är
det nödvändigt, att man här försöker få
till stånd en rationalisering, om man
över huvud taget vill att statsdriften
skall vara förnämligt skött — och det
vill jag, i den mån vi nu ha sådan.

Jag tror, att det var utskottets talesman,
som tolkade mitt uttalande, att
verksledningarna borde få befogenhet att
bestämma antalet tjänster även i högre
grader, så, att det skulle innebära att det
endast skulle bli fråga om personalökningar.
Men det är ju lika omöjligt för
närvarande för verken att själva minska
antalet av de befattningar som Kungl.
Maj:t och riksdagen fastställt, och det
är väl att misskreditera verksledningarna,
om man gör gällande, att de, om de
skulle få sådana befogenheter, inte skulle
handla lika ansvarsmedvetet som hittills
och inte försöka skära ned, där sådant
går.

.lag har inte heller syftat till att få
bolagsformen genomförd. Jag understryker
detta i anledning av uttalandena av

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Ang. lönereglering för folkhögskollärare.

både utskottets talesman och herr Forslund.
I motionen finns tvärtom den
rakt motsatta uppfattningen så tydligt
uttalad, att jag från annat håll fått uppbära
kritik för att jag starkt kritiserat
tanken på en bolagsform för dessa statliga
affärsdrivande vcerk. Den anmärkning
talarna på denna punkt framfört
kan alltså inte på något sätt riktas mot
motionen.

Beträffande brevportot erinrade utskottets
talesman om att det inte är någon
vanligt fraktavgift, som man på
detta sätt kan jonglera med och lägga
i händerna på Kungl. Maj:t, än mindre
på poststyrelsen, utan att det är sedan
1600-talet en bevillning, och att det alltså
inte för närvarande går att komma förbi
riksdagens befogenhet att bestämma, om
vi skola sätta 15 eller 20 öre som brevporto.
Ja, jag vet det och jag böjer mig
naturligtvis i vördnad för ett beslut av så
gammalt årtal. Men så konservativ jag
eljest är, är jag tillräckligt rabulist för
att undra, om detta verkligen är ett skäl
som håller i längden och om det inte
varit förnuftigt att genom ett tillstyrkande
av motionen söka få en ändring
till stånd även på denna punkt. Att endast
sitta med armarna i kors och säga:
»Nehej, det går inte; det får lov att
komma upp i annan form», det tycker
jag inte verkar riktigt aktuell politik.

Jag skall inskränka mig till detta, herr
talman.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 225, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering
för lärarna vid de statsun -

derstödda privatläroverken m. m. jämte
i ämnet väckta motioner, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. lönereglering för folkhögskollärare.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 226, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönereglering för
lärare vid statsunderstödda folkhögskolor
och lantbruksundervisningsanstalter
in. m., såvitt propositionen avser folkhögskolorna,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 235, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för
den 31 mars 1950, föreslagit riksdagen
att godkänna i propositionen framlagda
grunder för en lönereglering för lärarpersonalen
vid de statsunderstödda folkhögskolorna
och lantbruksundervisningsanstalterna,
avsedd att om möjligt
träda i tillämpning den 1 juli 1951.

Propositionen hade hänvisats till
statsutskottet, i vad den avsåg lönereglering
för lärare vid statsunderstödda
folkhögskolor, och i övrigt till jordbruksutskottet.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalvdande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sandler m. fl. (I: 483) och
den andra inom andra kammaren av
herr Kyling in. fl. (11:574), i vilka motioner
hemställts att riksdagen för sin
del ville besluta, att en lönereglering för
folkhögskolans lärarpersonal skulle genomföras
i huvudsaklig överensstämmelse
med ett av 1941 års lärarlönesakkunniga
framlagt förslag.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förevarande proposition,
i vad densamma anginge de statsunderstödda
folkhögskolorna, samt motionerna
1:483 och 11:574 godkänna av
utskottet förordade grunder för en löne -

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Nr 32.

reglering för lärarpersonalen vid de
statsunderstödda folkhögskolorna.

Reservationer hade anförts av, utom
andra,

1) herr Ohlon, fröken Andersson samt
herrar Sundelin, Lundqvist, Malmborg i
Skövde, Boman i Kieryd, Svensson i
Ljungskile, Staxäng och Nihlfors, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med avslag å Kungl.
Maj:ts förevarande proposition, i vad
densamma anginge de statsunderstödda
folkhögskolorna, samt med bifall till motionerna
I: 483 och II: 574 besluta, att en
lönereglering för lärarpersonalen vid de
statsunderstödda folkhögskolorna skulle
genomföras i huvudsaklig överensstämmelse
med det av 1941 års lärarlönesakkunniga
framlagda förslaget;

2) herrar Ivar Persson, Pålsson och
Pettersson i Dahl, vilka ansett, att i utskottets
motivering bort vidtagas vissa i
reservationen under a)—d) närmare angivna
ändringar.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Det
förslag angående lönereglering för lärare
vid statsunderstödda folkhögskolor, som
framlägges i propositionen nr 235, bygger
ju som bekant på en utredning av
1941 års lärarlönesakkunniga. De sakkunniga
ha betonat, att dessa lärare ha
tjänstgöringsförhållanden, som i så hög
grad avvika från vad som förekommer
vid andra skolor, att det möter svårigheter
att i detta fall tillämpa det statliga
lönesystemet. Det kunde väl då 1''gga
nära till hands att söka åvägabringa en
närmare överensstämmelse i detta avseende
med övriga skolformer, men de sakkunniga
ha funnit, att de förhållanden,
varunder folkhögskolorna arbeta, nödvändiggöra
en viss rörelsefrihet i fråga
om skolornas organisation. Enbart den
omständigheten att det övervägande antalet
elever vid dessa skolor äro i den
ålder, att de antingen deltaga i arbete i
hemmen eller äro beroende av sin inkomst
från förvärvsarbete, gör att tiderna
för kurserna måste begränsas, och

Ang. lönereglering för folkhögskollärare.
därför ha de sakkunniga sökt att i möjligaste
mån anpassa sitt förslag efter vid
skolorna rådande förhållanden.

De sakkunnigas förslag har i huvudsak
blivit tillstyrkt av samtliga hörda remissmyndigheter
med egentligen bara
ett undantag: statskontoret. Styrelsen

för svenska landstingsförbundet, exempelvis,
framhöll i sitt yttrande bland annat,
att styrelsen funnit det tacknämligt
att de sakkunniga vid utformandet av
sina förslag sökt beakta skolornas hittillsvarande
frihet att anpassa sina kurser
efter lokala förhållanden och ej eftersträvat
en standardiserad kursorganisation.
Statens lönenämnd gav i sitt yttrande
bland annat uttryck för den uppfattningen,
att de sakkunniga i sitt förslag
till avlöningsreglemente i stort sett
ha lyckats bemästra de rent lönetekniska
svårigheterna som, då denna fråga tidigare
har varit före, ha ansetts utgöra
hinder för genomförande av en lönereglering
på detta område. Föredragande
statsrådet, numera chefen för civildepartementet,
har också i propositionen
anslutit sig till de sakkunnigas uppfattning,
att löneregleringen icke bör få
medföra, att skolornas rörelsefrihet i
fråga om organisation, kursernas anordning
och dylikt inskränkes, utan att
i möjligaste mån nu rådande förhållanden
må kunna bibehållas.

Inom utskottet har det dock rått enighet
därom, att om propositionen skulle
läggas till grund för en lönereglering, så
skulle detta verka hämmande på skolornas
rörelsefrihet. Utskottsmajoriteten säger
i sitt utlåtande, s. 38, efter att ha
erinrat om den kritik som från olika
håll riktats mot den kungl. propositionen:
»För egen del har utskottet icke
kunnat undgå att taga intryck av den
kritik, som riktats mot Kungl. Maj:ts förslag
i förevarande hänseende. Ett genomförande
av förslaget skulle nämligen
med säkerhet komma att allvarligt hämma
skolornas hittillsvarande rörelsefrihet
i fråga om undervisningens ordnande
och därjämte skapa ökade svårigheter
i rekryteringshänsoende.»

Ja, man tycks ju iiven inom departementet
ha kommit till den uppfattningen

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Ang. lönereglering för folkhögskollärare.
att den mot propositionen framförda kritiken
åtminstone i viss mån varit befogad.
I en departementspromemoria, som
tillställdes utskottsavdelningen under
dess behandling av propositionen, föreslogs
en del jämkningar i denna, och
det är detta reviderade förslag från departementet,
som utskottsmajoriteten nu
tillstyrker.

Jag skall villigt erkänna, att detta senare
förslag är avgjort bättre än Kungl.
Maj:ts ursprungliga, men jag kan inte
hjälpa att jag ändock har den uppfattningen,
att detta Kungl. Maj:ts reviderade
förslag i vissa avseenden lider av
samma brister som propositionen. Så
är t. ex. förhållandet beträffande tjänstgöringsskyldigheten
vid sommarkurs.
Det förutsättes, att för att en ämneslärare
skall få räkna full tjänstgöring,
skall han undervisa 270 timmar vid
sommarkurs eller motsvarande. Den undervisningsskyldigheten
förutsatte också
lärarlönesakkunniga, men de sakkunniga
ansågo att skolöverstyrelsen skulle
äga rätt att medgiva undantag. I sitt
förslag till folkhögskolestadga ha de
sakkunniga bland annat intagit en bestämmelse
av följande lydelse: »Där undervisning
av den omfattning, som nu
sagts, ej lämpligen kan beredas vederbörande,
äger skolöverstyrelsen på framställning
av styrelsen medgiva nedsättning
av nämnda timtal.» Såvitt jag kunnat
finna, har man inte i Kungl. Maj:ts
och utskottets förslag räknat med att
sådana undantag skola kunna medgivas,
och detta måste komma att medföra svårigheter
för skolorna. Vid dessa kvinnliga
sommarkurser har man ju i mycket
hög grad sökt meddela undervisning
även i praktiska övningsämnen. Det
är därför inte så lätt att få någon större
plats för teoretiska ämnen, om inte dessa
sommarkurser helt skola ändra karaktär.
Enligt uppgift i sakkunnigbetänkandet,
vilken uppgift finnes intagen i propositionen
på s. 25, hade under sommarkurserna
1947 icke mindre än 54 av
74 fast anställda ämneslärare icke över
17 undervisningstimmar i veckan och 17
lärare icke över 12 undervisningstimmar
per vecka. För att få full tjänstgöring vid

en 13-vec.kors sommarkurs fordras 21
undervisningstimmar per vecka.

Lönereduktionen vid icke full tjänstgöring
är enligt utskottets förslag icke
fullt så hård som enligt propositionen
men dock hårdare än enligt de sakkunnigas
förslag. Även i andra avseenden
skiljer sig utskottets förslag från lärarlönesakkunnigas,
såsom i fråga om behörighetsvillkoren
för lärare, — jag skall
inte närmare gå in på dem — löneställningen
för extra ämneslärare och övningslärare
och i fråga om ordinariesättning
av övningslärartjänster på halvtid.
I motioner i båda kamrarna i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition har
yrkats, att riksdagen ville besluta, att en
lönereglering för folkhögskolans lärarpersonal
genomföres i huvudsaklig överensstämmelse
med det av 1941 års iärarlönesakkunniga
framlagda förslaget. I
den till föreliggande utskottsutlåtande
fogade, med 1) betecknade reservationen
framställes samma yrkande, och jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till denna
reservation.

Herr PERSSON, IVAR: Herr talman!
Folkhögskollärarnas tjänstgöring är ju
— som framgick redan av det föregående
anförandet här i kammaren — ingalunda
fullt jämförbar med tjänstgöringen
vid flertalet andra skolor, främst
kanske våra läroverk. Det har därför
varit mycket svårt att få fram ett acceptabelt
förslag här, då man menat, att
det statliga lönesystemet, som givetvis
inte fullt passar för folkhögskolornas
lärare, i alla fall erbjuder så många fördelar
rent lönetekniskt och ur förenklande
synpunkt, att man borde hålla sig
till detta.

Det föreligger ju nu och har diskuterats
flera olika förslag, och jag är naturligtvis
fullt på det klara med att ur
folkhögskolans synpunkt är det av 1941
års lärarlönesakkunniga framlagda förslaget
det bästa. Propositionen är ju å
andra sidan fullkomligt oantaglig, om
vi inte skola fördärva folkhögskolorna.
Detta propositionens ursprungliga förslag
har också — som herr Sundelin

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Nr 32.

meddelade — genom en särskild departementspromemoria,
som utskottet anslutit
sig till, modifierats högst väsentligt,
och även jag är villig att understryka,
att det modifierade förslaget är
en avsevärd förbättring i förhållande
till propositionens ursprungliga, men
jag kan å andra sidan icke finna att
det härvidlag innebär en tillräcklig modifiering.
Det behövs enligt min mening
ytterligare ändringar, om man skall
kunna säga, att folkhögskolans berättigade
krav att få sin särställning beaktad
skall komma fullt till sin rätt. Jag
har funnit, att det förslag som föreligger
i en motion, som för övrigt även jag
har undertecknat, är det bästa av dem
som ha diskuterats, och om jag hade
trott att det skulle finnas några större
möjligheter att genomföra detta förslag,
skulle jag ha anslutit mig till detsamma.
Nu har jag i stället försökt komma
fram till ett förslag, som skulle kunna
utgöra en sådan kompromiss, att det
skulle kunna accepteras ifrån olika håll
och sålunda vara genomförbart. Med det
förslag som jag och mina medreservanter
här ha framlagt ha vi således velat
göra det bästa möjliga i en situation,
som i och för sig icke erbjuder fullgoda
möjligheter.

Jag har sett dessa förslags huvudsakliga
styrka i att de åsyfta att nu
verkligen få ett avgörande till stånd
här vid denna riksdag på den linjen.
Det gäller huvudsakligen en rekryteringsfråga:
Hur skola vi kunna få fullgoda
lärare i vår folkhögskola med den
dragkamp om lärare som för närvarande
råder här i landet? Och jag har menat,
att det ingalunda fick bli så, att
det blev en betydande ekonomisk press
på för folkhögskolan intresserade och
för undervisningen där utbildade lärare
att i alla fall ge sig därifrån, då andra
skolor — i detta fall är det främst läroverken,
som komma i fråga — skulle
kunna erbjuda bättre ekonomiska fördelar.
Min mening är att lärarna vid läroverken
och lärarna vid folkhögskolorna
böra få så långt som möjligt jämställda
löner, och i vår reservation ha vi ju
även tagit upp, att det icke bör krävas

Ang. lönereglering för folkhögskollärare.
längre tjänstgöring för möjligheten att
nå ordinarie tjänst vid en folkhögskola
än vid ett läroverk, och när vi i vår
reservation föreslå tre års tjänstgöring,
medan majoriteten föreslår fyra år, så
sätta vi i alla fall gränsen något högre
än den i dagens situation är vid läroverken.

En sak, som också är synnerligen allvarlig,
är att det blir dyrortsgrupperade
löner och att sålunda lönen för lärare i
de lägre dyrortsgrupperna rent av kommer
att bli lägre än nu — detta sammanhänger
med det statliga lönesystemet
— och det kan ju inte vara rimligt.
Det blir ju inte så, att de nu sittande
lärarna få löneminskning, men
de, som nyanställas, ligga i riskzonen.
Med den betydelse frågan, såsom jag understrukit,
har ur rekryteringssynpunkt
är ju detta synnerligen allvarligt, i all
synnerhet som ett större antal skolor
ligger i ortsgrupp 2 än i någon annan
ortsgrupp och det åtminstone vid slutlöneberäkningen
där skulle bli en
minskning. Den reservation, som jag företräder,
har sökt förekomma detta genom
att förutsätta, att Kungl. Maj :t i
det slutliga förslaget skall kunna vidtaga
de jämkningar, som behövas och
som ju äro särskilt behövliga för både
första ortsgruppens skolor, som visserligen
äro ett fåtal men där förhållandet
naturligtvis är ännu mera anmärkningsvärt,
och för andra ortsgruppens
skolor.

Även när det gäller möjligheterna att
få full tjänstgöring för lärarna är det
mycket viktigt att få en modifikation
av utskottets förslag till stånd. Jag har
icke kunnat förstå, att det skulle ur löneteknisk
synpunkt ha varit omöjligt
med en viss utbytbarhet av undervisningstimmar
mellan vinterkurserna ocli
sommarkurserna. Vi veta ju alla, att under
vinterkurserna är det många elever
vid våra folkhögskolor och gansita mycken
parallellundervisning, och det är
inte svårt att utnyttja folkhögskolans lärare,
även om vi alla äro överens om
att man inte får sätta ett alltför högt
timantal för dem, emedan det är så krävande
undervisning och emedan inter -

Nr 32.

Onsdagen den G december 1950 fm.

Ang. lönereglering för folkhögskollärare.
natsformen ställer särskilda krav på lärarna.
Om man emellertid under vintern
kan utnyttja lärarna fullt ut till
den gräns som förutsättes som minimum,
så borde man kunna minska litet på
sommarundervisningskyldigheten i motsvarande
mån — enligt min uppfattning
gärna efter dispens från skolöverstyrelsen.

Det föreföll emellertid inte att gå
att få någon vidare anslutning omkring
ett förslag i den riktningen. Man förebar
lönetekniska skäl, som jag tror att
man överskattade. På grund härav har
den kompromissreservation, som jag här
står för, fått gå en annan väg. Vi ha visat
på att de fortsättnings- och folkbildningskurser
som förekomma vid våra
skolor, skulle kunna utnyttjas för att
ge lärarna full tjänstgöring, trots att
sommarkurserna direkt ge dem ett ganska
litet timantal, om — vilket jag liksom
herr Sundelin anser vara självklart
— vi icke skola förändra karaktären
av sommarkurserna. Jag har ansett det
vara desto nödvändigare att få fram någonting
på denna punkt, som det ju är
åtskilliga skolor — låt vara inte majoriteten
men i alla fall åtskilliga — som
äro så pass särpräglade, att det icke är
lätt att göra en ändring härvidlag. Jag
tänker på dem som endast kunna ordna
13 veckors sommarkurser. De borde få
någon annan utfyllnad, så att lärarna
så långt som möjligt finge full tjänstgöring.
När vi i vår reservation ha yrkat
på att efter skolöverstyrelsens medgivande
dessa fortsättnings- och folkbildningskurser
skulle få godkännas som
utfyllnad efter friare bedömande, så vill
jag betona, att detta är det absoluta minimum,
som man kan vara med om därvidlag,
om man vill taga någorlunda
hänsyn till folkhögskolans särart i dessa
avseenden. Jag vill också påpeka,
att det i utskottet föreföll att finnas ett
visst intresse för en sådan här linje
från flera olika meningsriktningars sida.

Den sista punkten i reservationen gäller
ju övningslärarna. Det förefaller
mig, som om utskottet hade tagit mycket
litet hänsyn till övningslärarna, och
jag menar även härvidlag, att den mo -

difikation som är gjord i vår reservation
är det allra minsta som man behöver
göra för att inte dessa lärare
skola känna sig alltför litet tillgodosedda
i detta förslag.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
sålunda ännu en gång understryka, att
det kompromissförslag som innehålles i
reservationen nr 2) innebär det allra
minsta man kan begära ur de skolors
synpunkt som det här är fråga om. Med
detta understrykande ber jag sålunda,
herr talman, att få yrka bifall till den av
mig m. fl. avgivna reservationen.

Herr LEANDER: Herr talman! Som
kammarens ledamöter torde ha funnit både
av utskottets utlåtande och av vad som
sagts av de föregående talarna, är det
framför allt tjänstgöringsförhållandena
i folkhögskolorna, som det bär är fråga
om. Man gör gällande att genom denna
reglering och de linjer, som här äro
uppdragna, skulle folkhögskolornas hittillsvarande
rörelsefrihet beskäras, och
de skulle också så att säga förlora sin
nuvarande karaktär.

Det ligger nog åtskilligt i denna kritik,
och vid frågans behandling såväl
å avdelningen som i utskottet har det ju
också tagits hänsyn härtill. Det förslag,
som nu föreligger såsom utskottsmajoritetens
utlåtande, innebär ju en betydlig
förbättring av det förslag, som framlades
i propositionen. Herr Ivar Persson
erkände också, att propositionen
har modifierats avsevärt genom den behandling
den har fått i avdelningen
och i utskottet.

Vi ha där naturligtvis varit angelägna
om, och man kan väl antaga — ja, jag
är fullt säker därpå — att det har man
även varit inom civildepartementet, att
åt folkhögskolorna bevara den speciella
karaktär och rörelsefrihet, som de för
närvarande ha. Men med all möjlig hänsyn
tagen härtill kan man naturligtvis
inte undgå, att det vid en så genomgripande
reglering som denna också måste
tas hänsyn till det statliga lönesystemet
och till de närmast jämförliga grupperna
inom detsamma.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Nr 32.

Det göres av folkhögskolelärarna gällande,
att vid sidan om de redovisade,
på schemat upptagna arbets- och undervisningstimmarna
falla stora och väsentliga
arbetsområden utanför den egentliga
tjänsten och att dessa uppgifter helt
naturligt icke kunna mätas eller värderas
på något bestämt sätt. Ja, jag vill
inte förneka, att dessa lärare ha arbetsuppgifter,
som inte kunna mätas i timmar.
Det torde också vara klarl, att dessa
arbetsuppgifter äro av väsentlig betydelse
för folkhögskolans speciella uppgift
att ge allmän medborgerlig bildning
åt vuxna människor. Men vi böra
naturligtvis också vara på det klara med
att vid ett tillfälle som detta må det
vara folkhögskoilärarna tillåtet och förlåtligt,
om de använda varje tillgängligt
argument för att framhålla och värdera
så högt som möjligt betydelsen av detta
icke mätbara arbete.

I utskottets förslag har också hänsyn
tagits till detta arbete vid sidan om undervisningstiden.
Enligt utskottets mening
borde i princip för folkhögskolelärare
gälla samma undervisningstid som gäller
t. ex. vid de allmänna läroverken, eller
38 veckors lästid per år. Som undre
gräns för tjänstgöring med oavkortad
lön föreslås nu här 910 timmar per år
under 35 veckor, vilket gör ungefär fyra
timmars tjänstgöring per dag. Jämfört
med allmänna läroverkens 273 läsårsdagar
få folkhögskollärare 238, och under
vissa förhållanden kan denna undervisningstid
ytterligare sänkas utan löneminskning.
Här finnes således enligt
min mening, i jämförelse med andra lärarkategorier,
en viss och ganska bred
marginal, vilken kan användas för dessa
åberopade speciella uppgifter.

Med risk att bli beskylld för förenkling
och även med risk att åtskilliga
inom lärarkåren skola ta det som en förolämpning,
tillåter jag mig att göra en
jämförelse med övriga grupper av statens
tjänstemän.

Vi skola komma ihåg, att under det
att man här föreslår 910 timmars bruttotjänstgöring
ha statstjänstemannen i allmänhet
ungefär 2 000 timmar, för att
inte tala om arbetarna med 48 timmars

Ang. lönereglering för folkhögskollärare.

arbetsvecka, som komma upp till 2 400
timmar per år. Jag kan således inte finna
annat med hänsyn till det betydande
tillmötesgående, som här gjorts med anledning
av oppositionen och framställningarna
från folkhögskolelärarna, än
att det nu föreliggande förslaget är av
sådan art, att man kan acceptera detsamma,
och jag är också övertygad om
att folkhögskolelärarna själva, när stridens
vågor fått lägga sig litet, komma
att vara belåtna med resultatet.

Det är ju självklart, att när det här gäller
att sammanjämka så olika löner, som
nu förekomma, oberoende av dyrortsgrupperingen,
och att reglera dessa löner
och inpassa dem i det statliga lönesystemet
och i dyrortsgrupperingen, så
måste detta ju medföra löneförändringar
— löneförhöjningar i de högre dyrortsgrupperna
och löneminskningar i de
lägre.

I den reservation, som herr Ivar Persson
och ytterligare två av utskottets ledamöter
ha avgivit, har förutsatts, att
Kungl. Maj :t framlägger förslag i sådant
syfte, att lärarna på de lägre dyrorterna
skulle kunna få högre lön, än som enligt
reglerna skulle utgå på den ort, där de
tjänstgöra. Man må ha vilken uppfattning
man vill om dyrortsproblemet och
dyrortssystemet i övrigt, men jag för min
del har ansett, att detta är en tämligen
meningslös framställning. Jag är säker
på att det skulle möta nästan oöverstigliga
hinder tör Kungl. Maj:t att komma
med ett förslag, som tillförsäkrade de på
de lägre dyrorterna placerade folkhögskolelärarna
bättre löneförmåner än som
tillkomma andra statstjänare på dessa
lägre dyrorter.

När man nu här säger sig frukta, att
denna lönereglering skulle medföra svårigheter
för rekryteringen av folkhögskolans
personal med dugliga lärarkrafter,
vill jag först och främst påpeka, att
det är ett argument, som man för till
torgs vid varje tillfälle då det gäller lönereglering
för en viss grupp. Man menar,
och det är naturligtvis riktigt, att ju
högre lönerna sättas för en grupp, desto
större möjligheter har man givetvis att i
denna grupp få mer och bättre kvalifi -

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Ang. lönereglering för folkhögskollärare.

cerade arbetskrafter, men denna arbetskraft
skall ju tagas någonstans ifrån. Jag
går emellertid ut ifrån att det intresse,
som denna lönereglering har väckt, härrör
till stor del från det idealitetens
skimmer, i vilket vi vant oss betrakta
folkshögskolan och dess verksamhet. Jag
går dock även ut ifrån att folkhögskolan
inom sig liar så pass mycken inneboende
kraft och anpassningsförmåga, att den,
även med hänsyn till de eventuella svårigheter
denna reglering i någon mån
medför, skall kunna klara av desamma,
och jag är säker på, och vill understryka
det ännu en gång, att folkhögskolelärarna
själva säkerligen komma att hellre
ta detta förslag än att vänta ytterligare.

Med detta skall jag, herr talman, be att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Fröken ANDERSSON, EBON: Herr talman!
Jag skall, innan jag går in på detaljfrågor,
bara betona, att denna lönereglering
ju förutsattes vid förra årets
lönestabiliseringsförhandlingar med personalorganisationerna.
Då utlovades det
att denna löneregleringsfråga skulle föreläggas
1950 års riksdag. Jag betonar
detta för att ingen skall tro, att det här
är en ny sak, som kommit upp mitt under
nuvarande lönestabiliseringstider.
För övrigt, och inom parentes sagt, är
det ju inte fråga om att denna lönereglering
skall träda i kraft nu — det skall
inte ske förrän tidigast 1 juli nästa år.

Herr Sundelin har redan berört bakgrunden
till behandlingen av denna fråga.
Det var ju så, att först kom 1941 års
lärarlönesakkunnigas betänkande, och
så kom propositionen, som väsentligt,
för att inte säga betänkligt, avvek från
de sakkunnigas förslag. Innan frågan hade
hunnit behandlas av avdelningen,
kom emellertid denna PM, som — och
därutinnan skall jag ge herr Leander rätt
— utgör en väsentlig förbättring i jämförelse
med propositionen. Så kom då
motionen. Den förelåg för övrigt redan
i våras här i riksdagen, och nu har ju
utskottet, såsom redan påpekats, gått på
denna PM, som framlades från departementets
sida.

Jag vill för att göra det klart, så att
inte diskussionen i fortsättningen röres
till i onödan, betona — det är möjligt
att herr Sundelin redan nämnt det — att
detta sakkunnigeförslag hade skapats
fram efter upprepade och ingående överläggningar
med de berörda parterna.
Jag tror att det är mycket angeläget att
vi ha detta klart för oss, innan vi gå
in på vidare debatter i fråga om detaljer.
Vid dessa överläggningar har man
från båda håll givit och tagit, och man
har stannat vid detta sakkunnigeförslag
som en kompromiss. Sedan har man talat
om promemorian såsom en kompromiss,
vilket är fullständigt felaktigt.
Nyssnämnda förslag har, såsom också redan
nämnts, även tillstyrkts av de sakkunniga
remissmyndigheterna. Jag har
redan nämnt att propositionen var ett
nytt förslag, men det kan man väl också
säga är förhållandet med denna promemoria,
eftersom den ju på särskilt en
väsentlig punkt avviker från sakkunnigförslaget,
vilket dock är genomarbetat
och framskapat efter överläggningar
med sakkunniga representanter. Det är
dock så, att, såvitt jag vet åtminstone,
den praxis har utbildats beträffande övriga
statliga löneförslag, att de komma
fram efter överläggningar med dem de
gälla. De sakkunniga ha haft sådana
överläggningar, det betonar jag ännu en
gång, och representanterna ha gått så
långt som möjligt i eftergift. Nu har
man här under debatten sagt, att det inte
är så förfärligt mycket som skiljer.
Nej, och jag betonar ännu en gång, att
PM-förslaget innebär en förbättring men
det innebär även — vilket också har
betonats — avvikelser på så väsentliga
punkter — som jag strax skali visa —
alt vi inte ha ansett oss kunna acceptera
det.

Herr Leander nämnde rekryteringssvårigheterna.
Ja, detta är här ett utomordentligt
allvarligt problem och ett
problem, som inte kan sättas i paritet
med rekryteringssvårigheterna på andra
håll — man hänvisar ju till att arbetskraft
saknas överallt. Jag vill i detta
sammanhang bara citera vad ordföranden
i 1946 års folkhögskoledelegation

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Nr 32.

säger i en artikel i tidskriften Tiden:
»Den svenska folkhögskolan har utan
tvekan under en längre tid befunnit sig i
en svår krissituation när det gäller rekryteringen
av lärarkrafter», och det bär
ju, såsom alla som känna till dessa frågor
veta, skett en successiv bortströmning
av lärarkrafter från folkhögskolorna.
Då man hänvisar till att arbetskraft
också saknas på andra områden, är detta
naturligtvis riktigt, men därvidlag får
man väl ändå lov att göra en avvägning
i fråga om angelägenhetsgraden. Anser
man nu att undervisningen i folkhögskolan
är en utomordentligt viktig del av
undervisningen och utbildningen av ungdomen
i ett demokratiskt land, får man
väl ändå försöka se till, att skolorna
kunna fungera i fortsättningen. Detta har
ju för övrigt betonats i olika sammanhang
både från utskottsrepresentanternas
och från departementschefens sida.

Nu är det de facto så, att utskottets
förslag leder till lönesänkning för stora
grupper. Det har här talats om den inverkan
dvrortsgrupperingens införande
haft, och på den punkten kan jag inte
låta bli att relatera vad utskottet säger.
Det säger nämligen, att på grund av dyrortsgrupperingen
denna lönereglering —
nu citerar jag ordagrant—»medför vissa
löneminskningar på de lägre dyrorterna.
Dessa motsvaras av betydande löneökningar
på de högre dyrorterna».
Visserligen äro vi vana vid att det finns
en hel del idealister inom folkhögskolelärarkåren,
men det är nog att spänna
bågen en smula väl högt att kräva av
dem, som få lönesänkningar, att de skola
slå sig ned och trösta sig med att kamraterna
på de högre dyrorterna i alla
fall få en lönehöjning. Det vore mycket
vackert, om de gjorde det, men jag misstänker
att det inte iir så många ens
bland denna kammares medlemmar, som
skulle för sin egen del acceptera detta
resonemang.

Jag skall inte här gå in på detaljerna
i reduceringsprinciperna och inte heller
uppehålla mig vid frågan om övningslärarna
— detta har herr Persson redan
varit inne på. Jag kan bara därvidlag
understryka, hurusom stora delar —- enil
Första kammarens protokoll 1950. Nr 32.

Ang. lönereglering för folkhögskollärare.
ligt uppgift fyra femtedelar — av övningslärarkåren
skulle få sina anställningsförhållanden
försämrade.

Beträffande befordringsgången är det
klart att man kan diskutera, om det skall
vara befordran efter två år, såsom nu är
förhållandet, eller efter tre eller fyra år.
De sakkunniga ha efter ingående överläggningar
och prövning dock kommit
till att föreslå status quo i detta hänseende.

Jag kommer nu över till den fråga, som
jag anser vara den utan all jämförelse
viktigaste i detta sammanhang, nämligen
frågan om undervisningsskyldigheten.
Det låter kanske litet egendomligt för
dem, som inte äro, jag höll på att säga,
lönemandariner av facket och inte kunnat
tränga in i dessa utomordentligt invecklade
problem, när man bollar här
med timmar hit och timmar dit. Men vi
få dock tänka på vad detta med en mer
eller mindre omfattande undervisningsskyldighet
innebär, och möjligheten att
laga efter läglighet och att kunna sänka
timantalet, naturligtvis först efter hörande
av den högsta skolmyndigheten, i de
fall då det inte kan tas ut fullt antal timmar.
Jag sade att häri ligga de allvarligaste
olägenheterna. Detta har man tagit
hänsyn till när det gäller vinterkurserna.
Under dessa kan nedsättning ske till 21
veckotimmar, och skolstyrelsen kan efter
hörande av skolöverstyrelsen få gå ned
ännu längre i timantal. Men hur är det
vid sommarkurserna? Jo, där finns inte
denna möjlighet.

Två av våra främsta kännare på folkhögskolans
område ha uttalat sig i detta
sammanhang. En av dem säger, att ett
genomförande av de förslag, som utskottet
här kommer med, skulle innebära, att
en del landstingsskolor måste lägga ned
sommarkurserna, och detta i en tid då
den ökade tillströmningen av elever till
folkhögskolorna kräver en avlastning
från vinterkurs till sommarkurs. Som
bekant har elevantalet under det senaste
året ökat så, att det slagit alla tidigare
rekord. En annan sakkunnig, ingen
mindre iin ordföranden i folkhögskolelärarföreningen,
säger: »Att placera in
338 timmars teoretisk tjänstgöring vid

Nr 32.

Onsdagen den G december 1950 fm.

Ang. lönereglering för folkhögskollärare.
sommarkurs är möjligt endast om undervisningen
i slöjd och skolkök slopas.
» Alla som något så när känna till
folkhögskolorna — och jag tillåter mig
antaga att man också gör det i departementet
— äro på det klara med att detta
skulle i grunden rubba hela folkhögskolans
karaktär. Och det sorgliga är, att
detta främst träffar landsbygdens unga
kvinnor, som ju väsentligen befolka sommarkurserna.

Även om jag tycker illa om att gå
fram efter personliga linjer, kan jag inte
hjälpa, att jag är litet förvånad över den
reservation, som herr Persson här talade
för — det är ju från bondeförbundshåll
som den reservationen har kommit.
Också den, det skall inte förnekas, är en
klar förbättring i jämförelse med utskottsförslaget.
Men, mina herrar och
damer, på denna, den viktigaste punkten
har man inte tagit steget fullt ut.

Herr Persson sade nyss, att promemorian,
alltså utskottsförslaget, inte hade
gått tillräckligt långt; motionens förslag,
sade han, är det bästa, men motionen
hade inte större utsikter att gå igenom,
och därför har man här a priori dagtingat.

Jag kan inte underlåta att säga, att
om herr Persson och andra motionärer
hade hållit den linje, som de vid undertecknandet
av motionen tidigare ha ansett
vara riktig, en uppfattning som ju
också här har understrukits i dag —
därvidlag har alltså inte skett någon förändring
— så hade man kanske kunnat
få saken igenom. Men stå vi nu splittrade,
så misstänker jag, att dessa möjligheter
i väsentlig män ha försämrats.

I propositionen och även i utskottets
utlåtande talas ständigt om folkhögskolornas
särprägel, men när det gäller att
skapa bestämmelser, som ta hänsyn i tillräcklig
mån till denna särprägel, går
man inte med tillräckligt långt. De sakkunniga
ha redan föreslagit en icke oväsentlig
utökning av antalet timmar jämfört
med nuvarande förhållanden, och
det har accepterats av folkhögskolelärarföreningen
såsom, nota bene, en
kompromiss.

Beträffande folkhögskolornas särprä -

gel har det redan nämnts, att dessa skolor
äro internat, och jag tror att det kanske
är svårt för dem av de närvarande,
som inte ha sett, hur en folkhögskola arbetar,
att göra sig en föreställning om
vad detta arbete innebär. Om det tillåtes
mig att ett ögonblick redogöra för mina
personliga erfarenheter, kan jag nämna,
att jag för cirka 30 år sedan själv har
bevistat två sommarkurser vid olika folkhögskolor,
plus en vinterkurs vid en av
dem. Under alla de år, som gått sedan
dess, har jag vid upprepade tillfällen besökt
den folkhögskola, som jag senast
gick vid, och under senare år har jag
även haft äran att tillhöra en folkhögskolestyrelse.

Jag har alltså sett, hur dessa folkhögskolor
arbeta, jag har sett det ur olika
synvinklar, och därför vågar jag uttala
mig här med ganska stor säkerhet. Skolorna
öro internat, det veta vi ju alla. Jag
skall inte ta upp tiden med för mycket
uppräkning, men jag erinrar om samvaron
där med eleverna vid måltider,
helger, utflykter o. s. v., och jag tror
inte det är överdrift att påstå, att folkhögskolans
lärare under kurserna och
även under helgerna, i den mån kurserna
då formellt pågå, ha mycket litet av
det privatliv, som ju vi andra dock sätta
ett visst värde på. Det har redan nämnts,
och jag skall inte annat än understryka
det, att eleverna äro äldre, att deras underbyggnad
är ojämn, åldersskillnaderna
stora, vilket allt har sina konsekvenser.
Det kräves alltså en inte oväsentlig
individuell handledning utanför lektionstiden.
Det är heller inte en tillfällighet,
att skolöverstyrelsen, som ju känner
till allt detta, snarare har varit benägen
att minska än att öka undervisningsskyldigheten.

Nåväl, bär nämnda och andra omständigheter
kräva, att skolornas frihet inte
beskäres mer än absolut nödvändigt. I en
skrivelse, som femte avdelningen av
statsutskottet fick från folkhögskoledelegationen
inom 1946 års skolkommission,
heter det: »Det är ett livsvillkor för folkhögskolan
att omfattningen av och innehållet
i dess undervisning får bestämmas
av erfarenheten och icke av ett löne -

Onsdagen den G december 1950 fm.

Nr 32.

reglemente, och det är likaledes ett livsvillkor
att lärarna får erfara att deras
handledning av eleverna utanför lektionstid
röner tillbörlig uppskattning.»
Bevarandet av friheten innebär inte —
jag är angelägen att understryka det —
att man partout skall leva kvar i gamla
former, men jag håller för min del på
friheten, därför att just under denna har
man större möjligheter vid folkhögskolorna
att på ett elastiskt och tillräckligt
snabbt sätt anpassa de olika folkhögskolornas
undervisning efter växlande krav.

Även utskottet och departementschefen
ha, som jag förut nämnde, samma
inställning. Det betonas — och där kan
jag citera direkt — att löneregleringen
»icke bör få medföra, att skolornas rörelsefrihet
i fråga om organisation, kursernas
anordning och dylikt inskränkes,
utan att i möjligaste mån nu rådande
förhållanden böra bibehållas, en uppfattning
som utskottet för sin del till
fullo delar». Mot denna bakgrund är det
ganska egendomligt att studera förslaget
i de delar jag här har tagit fasta på.

Jag kommer till slut till en av de invändningar,
som man lägger huvudvikten
vid från utskottsrepresentanternas
sida — herr Leander var också nyss
inne på den frågan. Man säger, och det
står för resten också skrivet i utskottsutlåtandet,
att ett bifall till motionen —
som i stort sett är lika med de sakkunnigas
förslag — icke skulle kunna undgå
att få konsekvenser för andra skolformer,
varest lästiden genomsnittligt är
avsevärt längre än den som förekommer
vid folkhögskolorna. Herr Leander utsträckte
detta resonemang till att gälla
även statstjänarnas arbetstid i största allmänhet.
Det tycker jag visar, att man
inte tar hänsyn till den särprägel, som
folkhögskolorna ha och om vilken man
är så angelägen att tala i teoretiska resonemang.

.lag påminner om att lönenämnden bar
tillstyrkt de sakkunnigas förslag, d. v. s.
motionerna, och det vore väl ändå ganska
egendomligt, tycker jag, om inte lönenämnden
skulle ha tagit dessa faror beträffande
konsekvenserna för andra
verksamhetsgrenar under ingående om -

Ang. lönereglering för folkhögskollärare.
prövning. Eftersom jag ser, att herr
statsrådet Lingman är vänlig att vara
närvarande, skulle jag just i detta sammanhang
vilja rikta en vördsam fråga
till honom: Varav drar man den slutsatsen,
att en lika stor frihet beträffande
sommarkurserna som man nu har givit
när det gäller vinterkurserna skulle
kunna medföra konsekvenser för andra
verksamhetsgrenar av likartad beskaffenhet?
Det är alltså en fråga jag ställer.
Jag måste tillägga att jag icke har kunnat
förstå detta resonemang.

Herr talman! Jag skall inte hålla på
längre. Trots att utskottets förslag — det
är jag angelägen att betona, till undvikande
av missförstånd — byggt på promemorian,
utgör en väsentlig förbättring
i jämförelse med propositionen, anser
jag ändå, att förslaget är behäftat
med så allvarliga brister, att jag för min
del icke kan gå med på det, varför jag,
herr talman, ber att få yrka bifall till
reservationen nr 1.

Herr HEIDING: Herr talman! Utskottet
uttrycker sig i utlåtandets första stycke
så, att man bär all anledning att acceptera
det. Om utskottet i fortsättningen
hade gått in för vad det här har uttalat,
hade utlåtandet inte sett ut som det nu
gör utan blivit något helt annat. Jag
kan inte underlåta att citera vad utskottet
säger till en början: »De statsunderstödda
folkhögskolorna i vårt land intaga
med avseende å såväl verksamhet
som målsättning en särställning inom
undervisningsväsendet. Till skillnad från:
skolformerna i allmänhet äga folkhögskolorna
med några få undantag karaktären
av internatskolor, där elevmaterialet
utgöres av vuxen ungdom. Skolornas
huvuduppgift är att bibringa eleverna
allmän medborgerlig bildning jämte
sådana insikter, som kunna främja deras
personliga utveckling. I uppfostrande
syfte böra skolorna vidare begagna
de tilfällen till samvaro mellan lärare
och elever, som erbjuda sig vid sidan
av den egentliga undervisningen. Nu berörda
förhållanden ha medfört, att skolorna
i organisatoriskt och pedagogiskt

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Ang. lönereglering för folkhögskollärare.

hänseende äga en jämförelsevis stor rörelsefrihet,
som bl. a. tar sig uttryck i
att skolkurserna i stor utsträckning lämpas
efter lokala förhållanden.» Jag tror,
att detta är precis vad var och en tänker,
som inte vill vara med om utskottets
förslag. Vad här säges om att skolorna
ha karaktären av internat och att
elevmaterialet utgöres av vuxen ungdom,
överensstämmer med de åsikter man kan
ha i detta fall. Om alltför stränga bestämmelser
skola införas beträffande minimiantalet
undervisningstimmar, blir
det svårt att få kompetenta lärare vid
folkhögskolorna.

Genom införande av dyrortsystemet
blir det även en förskjutning av sökande
från de lägre till de högre dyrortsgrupperna.
Fröken Andersson var ju
inne på den frågan. Jag skall inte upprepa,
vad utskottet uttalat, men nog fann
jag det mycket egendomligt, att utskottet
liksom glatt sig åt att de lärare, som
få högre betalt, få det betydligt bättre
ställt, medan de andra få finna sig i att
få lägre avlöning. Man tycker, att utskottet
kommit med ett egendomligt uttalande
i detta fall angående dyrortssystemet
och dess verkningar.

Folkhögskolor, belägna inom ortsgrupperna
1 och 2, få de minst kvalificerade
sökandena, det kan man ju vara förvissad
om. Det blir kanske så, att det inte
kommer någon sökande alls till dessa
skolor, när aspiranterna veta, att de få
så dåligt betalt jämfört med sina kolleger
på de högre dyrorterna. Och det blir
mycket svårt att få extra lärare. Redan
nu har det varit rätt ont om sådana till
folkhögskolorna, och vad skall det inte
bli, om det här förslaget godtas?

Det är som sagt fråga om internatskolor
av en helt annan typ än våra vanliga
skolor. Man har med vuxen ungdom att
göra, och den är en helt annan än man
har i skolor med elever av lägre ålder.
Lektionstimmarna äro inte allt vid en
folkhögskola. Lärarna måste följa med,
och det går inte att köra med detsamma
år från år, utan man måste komma med
en hel del nytt. När det gäller t. ex. samhällslära
och modern litteratur, få lärarna
följa med sin tid och läsa om vad

som rör sig i tiden. De kunna inte bara
hålla på med det gamla undan för undan,
utan det måste bli något nytt. Vid
diskussioner få lärarna vara beredda på
att denna vuxna ungdom ställer frågor,
som böra besvaras. Kunna de inte det,
stå de där och se själva frågande ut.
Jag har själv i många år varit ledamot
av styrelsen för en folkhögskola och de
flesta åren därav ordförande, och jag
vet verkligen vilka fordringar eleverna
ställa på sina lärare. Det kommer upp
många ämnen vid en folkhögskola, och
läraren bör vara väl inne i samtliga.

Det ser verkligen ut, som om utskottets
majoritet saknade kännedom om
folkhögskolan och dess arbetsformer.
Man hade trott, att den skulle förstå
denna sak bättre. Åtminstone en del axutskottets
ledamöter borde väl inte vara
främmande för den. Att jämställa folkhögskolans
lärare med realskolans går
faktiskt inte i detta fall, utan där finns
en rätt betydande skillnad. Det behövs
helt andra insatser vid en folkhögskola.
Elevantalet vid folkhögskolorna har varit
mycket stort, och eleverna ha alltid
funnit trevnad i arbetet och samvaron
med skolan. Studieresultatet har varit
gott, och lärarna ha gjort allt för sina
elever. Man vet, att det har varit ett
mycket gott samarbete, och det har varit
glädjande att se den trevnad, som
alltid rått vid en folkhögskola. Lärare
och elever ha varit som ett, och jag tror
inte att det finns några skolor, som
kunna uppvisa ett motstycke därtill.

Om timantalet i framtiden skulle bli
det avgörande, få lärarna kanske inte
tid eller intresse att utanför det bestämda
timantalet ägna sig åt eleverna. Folkhögskolorna
bli då s. k. pluggskolor och
komma att ge sämre resultat. Om lärarna
se sig tvungna att undervisa så och så
många timmar, kunna de inte ha samma
intresse att utanför timantalet vara tillsammans
med eleverna och göra allt för
att de skola få omväxling i sitt arbete
vid skolan. Lärare och elever böra i det
fallet samarbeta i fortsättningen, och
man skall inte göra någon sorts pluggskolor
av folkhögskolorna, tv det kommer
förr eller senare att straffa sig.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Nr 32.

Genom delta förslag blir det ju också
ett mindre antal fullt kvalificerade lärare,
och eleverna vid folkhögskolorna
få därigenom en sämre undervisning än
de skulle ha fått i annat fall. Man kan
ju tänka sig att det inte blir samma intresse
för en kvalificerad lärare att söka
sig till en folkhögskola som förut. Folkhögskolans
stora uppgift hittills, att ge
elever från skilda .samhällsklasser en
god undervisning och samtidigt skapa en
god kamratanda, blir förfelad. Nu kommer
ungdom från alla läger till våra
folkhögskolor. Dessa bli mer och mer befolkade,
kan man säga. Förr var det
kanske jordbrukarungdom, som huvudsakligast
befolkade folkhögskolorna, men
så är det inte nu, utan elever komma
från alla samhällsgrupper till folkhögskolorna.
Den goda kamratanda, som råder
där, bör i fortsättningen få göra
sig gällande. Detta beror mycket på om
man kan få dit dugliga och välkvalificerade
lärare, som kunna undervisa i
skolorna och göra det trevligt för eleverna,
än på det ena och än på det
andra sättet.

De sakkunnigas förslag bör kunna godtas.
Det bygger mera på verklighetens
grund och ger sig icke ut på okända
vägar. De sakkunnigas förslag har ju
också blivit tillstyrkt från flera håll,
och det förvånar mig, att det inte kunde
i sin helhet accepteras, när den kungl.
propositionen skrevs. Det är inte enbart
lärarnas intressen, som vi här skola
bevaka. Jag anser, att förutvarande
och nuvarande elever äro intresserade
av att deras skolor vidmakthållas i den
anda, som hittills hört folkhögskolan till.
Denna har haft en stor uppgift att fylla,
och den kommer i framtiden alt få en
mycket stor uppgift, om man inte fattar
felaktiga beslut. Vi måste alla hålla styvt
på alt vi inte skola försämra denna vår
folkhögskola, utan att den skall bli sådan,
all det blir tillströmning av elever.
Det är nödvändigt, om skolan skall kunna
uppehålla sin verksamhet i samma
omfattning som hittills. Det talas om att
verksamheten kunde utökas, men då
skola vi inte fatta några beslut, som
verka i motsatt riktning.

Ang. lönereglering för folkhögskollärare.

Jag har inte varit närvarande då detta
ärende avgjordes i statsutskottet, men
med den inställning jag har till folkhögskolan
och dess framtid kan jag inte
annat än yrka bifall till den reservation,
som är avgiven av herr Ohlon, fröken
Andersson m. fl.

I detta anförande instämde herrar
Bror Nilsson, Lodenius, Branting, Werner,
Hallagård, Wahlund och Jones Erik
Andersson.

Herr ÅMAN: Herr talman! Det har ju
vitsordats här från alla håll, att folkhögskolans
lärare befinna sig i en särställning,
och den har också markerats
av den utveckling, som har ägt rum i
fråga om lönerna för denna lärarkategori.
Löne- och anställningsvillkor voro
ursprungligen fastställda i författningar
från 1942. Sedermera ha lönerna undergått
vissa förskjutningar, men man
har inte kommit upp till den principiella
jämställdhet, som man tidigare hade
med realskolans lärare, utan efter 1947,
då nästan alla andra lärargrupper fingo
löneförhöjningar, blevo folkhögskollärarna
eftersläpande. Detta har naturligtvis
skapat rekryteringssvårigheter, som
jag skall be att få återkomma till, inte
bara på grund av den knapphet på lärare,
som råder i landet, utan naturligtvis
också därför att den differens, som
där har uppstått, har gjort tjänsterna på
andra håll mera attraktiva för folkhögskolans
lärare.

Om man ser på de två sista åren, visar
det sig, att inte mindre än 80 stycken
av det relativt ringa antalet folkhögskollärare
här i landet ha övergått
till annan lärartjänst och lämnat folkhögskolan,
en tendens som man nog får
beteckna såsom rätt beklämmande.

Fn lönereglering, som skall utformas
med hänsyn till folkhögskolans egenart
och frihet, kan naturligtvis inte undgå
att bli inkapslad i vissa allmänna normer,
men det är ju viktigt och angeläget
ur folkhögskolans synpunkt, att man
kan undvika att göra den inkapslingen
för stark. Enligt min mening ha lärar -

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Ang. lönereglering för folkhögskollärare.

lönesakkunniga, när de lade fram sitt
förslag, lyckats med uppgiften att dels
klara de skoltekniska frågorna — i det
inrymmer jag då också frågan om den
relativa frihet, som folkhögskolan bör
ha — dels också inordna lärarna vid
dessa skolor i det staliga lönesystemet.

Den frihet för folkhögskolan, som
man talar om här, är naturligtvis inte
en frihet för lärarna, utan den är, som
herr Heiding nyss sade, en frihet att
ordna verksamheten så, att man får ut
det mesta möjliga och det bästa möjliga
med de lärarkrafter, som stå till buds.
Även med det utskottsförslag, som nu
föreligger, har man svårigheter att lägga
upp verksamheten på det ur frihetliga
synpunkter bästa och lämpligaste
sättet, om man nu skall hålla ett visst
rikligt tilltaget föreskrivet antal schematiska
undervisningstiinmar. Det riktiga
är naturligtvis också, att eleverna kunna
räkna med att lärarna kunna ägna sig
åt sin uppgift på ett mera intensivt sätt
— föreställer jag mig — än som är nödvändigt
i andra skolformer. Vi skola
inte här klassa ned någon skolform. Varje
skolform har sina speciella besvärligheter.
Denna lärarkategori undgår
kanske det monotona inpluggandet och
repeterandet, som man får ägna sig åt
i andra skolformer, framför allt när man
har med barn att göra. En del av dessa
lärare undgå kanske också i rätt stor
utsträckning det arbete, som drabbar
många andra lärare, ehuru inte alla,
nämligen att rätta skrivningar och uppsatser.
Men den, som har aldrig så litet
luktat på en folkhögskola, vet, att det
krävs någonting annat, mycket mer väsentligt,
nämligen att läraren är så att
säga informerad ända intill den sista dagen
om det fält, som han svarar för. Ty
det gå inte, när man har att göra med
ett elevmaterial, där de flesta äro över
20 år och genomsnittet för vissa folkhögskolor
är så högt som 25 år, att
försöka klara sig undan frågor och diskussioner
genom att ge eleverna ett slags
kompendievisdom, som inte har den
levande aktualitet i dagshändelser och
samhällsutveckling, som dessa ungdomar
kräva, vilka själva äro förenings -

människor, själva äro med i samhällslivet,
själva äro ute i förvärvslivet och
sålunda ha kontakter, som göra att de
inte äro alldeles främmande för vad som
rör sig på olika områden.

Den uniformering, som i stor utsträckning
kännetecknar det statliga lönesystemet,
bör enligt min mening i ett specialfall
som detta, där man bär att göra
med en befattningshavargrupp, vars
tjänstgöringsförhållanden äro artskilda
från andra gruppers, inte ges alltför stor
betydelse. Jag förstår civilministerns
svårigheter när det gäller att lösa dessa
problem, men jag har den uppfattningen
att både civildepartementet och
utskottet ha varit litet för angelägna att
betona nödvändigheten av att vissa principer
följas, för att inga andra grupper
skola kunna åberopa detta för sina eventuella
framstötar, och mindre sett på
det som väl ändå måste vara rätt väsentligt
här: folkhögskolans möjlighet att
arbeta under de frihetliga förhållanden,
som hittills ha präglat den.

Statens lönenämnd har i yttrande erkänt,
att den av de sakkunniga föreslagna
tjänstgöringsskyldigheten för folkhögskolelärarna
är jämställd med läroverksadjunkternas.

Man bör ha klart för sig att folkhögskolans
lärare, liksom lärare över huvud
taget, endast utföra en del av sitt
arbete under det på schemat föreskrivna
timantalet. Se hur det har varit hittills
vid vissa folkhögskolor! Där finnas
lärare, som på fritid, alltså vid sidan av
schemat, ha gett musiklektioner åt eleverna
eller ha haft annan verksamhet,
som kanske den eller den kategorien av
eleverna eller den och den årsklassen
särskilt intresserat sig för. Det kan ha
gällt musik, teater, litteraturläsning eller
annat. Det är ganska uppenbart, att
om man nu säger till dessa lärare, att
de skola göra ett visst antal timmar på
schemat, så komma de att tycka, att deras
arbetsbelastning ändå blir väl så betungande.
Framför allt är det viktigt att
de hinna med de förberedande arbeten,
som äro önskvärda. Med hänsyn till den
ökade belastningen av schematjänstgöringen
är det risk för att de inte kom -

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Nr 32.

ma att lia samma intresse för fritidsverksamheten,
vilket ur elevernas synpunkt
måste vara ganska beklagligt, eftersom
denna fritidsverksamhet av naturliga
skäl har en benägenhet att föra
lärare och elever närmare varandra än
den mera regelmässiga skolverksamheten.
Den påverkar alltså i gynnsam riktning
lärarnas möjlighet att fylla en mera
persondanande uppift, när det gäller
dessa unga män och kvinnor.

I den här diskussionen är ju tjänstgöringsskyldighetens
omfattning en av huvudpunkterna,
och den avvägning beträffande
det sammanlagda antalet undervisningstimmar
per arbetsår, som lärarlönesakkunniga
föreslagit, är något
lägre än den utskottet föreslår. De sakkunniga
hade skilt på vinterkurs och
sommarkurs och föreslagit ett särskilt
timantal för sommarkursen. Den frågan
har lämnats öppen av Kungl. Maj:t och
utskottet. Statsutskottets uttalande om
vinterkurserna och timberäkningen för
dessa utgör en värdefull förbättring, det
skall erkännas, i förhållande till propositionen,
men ändå är utskottets förslag
som helhet inte tillfredsställande. Kvar
stå bland annat de stora olägenheter,
som följa av den av utskottet föreslagna
strikta timberäkningen för andra kurser
än vinterkurser, främst sommarkurserna.
Det timtal, som efter fullgjord vinterkurs
på exempelvis 22 veckor återstår
för att full lön skall kunna erhållas, blir
så stort, att det i regel inte finns någon
möjlighet för skolorna att garantera sina
lärare en skälig lön. Den strikta timberäkningen
kan också leda till att skolorna
inte kunna bevara den karaktär
av blandad teoretisk och praktisk undervisning
på sommarkurserna, som man
hittills ofta har haft. Vid sommarkurserna
tillkommer ett så stort antal undervisningstimmar
i praktiska ämnen, liushållsgöromål
och annat, att lärarna i teoretiska
ämnen då inte kunna utnyttjas i
lika stor omfattning som eljest. På en
del håll har man redan nu 10 veckors
sommarkurs, och det finns naturligtvis
de, som mena atl man allmänt skulle
kunna förlänga sommarkurserna från
13 till 10 veckor. Det kan kanske ske på

Ang. lönereglering för folkhögskollärare.
en del håll, men det bör erinras om att
man inte alls vet, hur en sådan omläggning
kan verka på elevtillströmningen.

Allt detta är givetvis ingenting annat
än ett ingrepp i folkhögskolans frihet,
hur man iin ser det. Liirarlönesakkunniga
ha kommit med ett väl avvägt förslag
beträffande tjänstgöringsskyldigheten,
och det bör enligt min mening finnas
möjligheter att justera utskottsförslaget
på denna punkt. Bland annat skulle
det vara önskvärt, att man vid en kommande
detaljerad reglering — i kontakt
med representanter för folkhögskolans
lärare — fastställer ett lämpligt avmätt
timantal för sommarkursen efter de riktlinjer
som lärarlönesakkunniga ha förordat.

Den av utskottet föreslagna intervallen
för den årliga lästiden — 910—988
undervisningstimmar — innebär att full
lön utgår vid 910 timmars schematjänstgöring,
men att tjänstgöring därutöver
inte medför någon högre lön förrän timantalet
988 överskridits. Möjligheterna
att uppnå de 910 timmarna och därmed
den oreducerade lönen iiro små, såsom
jag har sökt framhålla här, men om man
ändå antoge att detta kunde ske, bör man
vid en jämförelse mellan lönerna före
och efter löneregleringen ha i minnet,
att de lärare, som undervisa vid en fortsättningskurs,
nu erhålla ett särskilt arvode
härför. Denna förmån bortfaller
helt. Tjänstgöringen på extrakurserna
kommer nu att inrymmas i maximitjänstgöringen,
de 988 timmarna. Till detta
förhållande har hänsyn inte tagits i den
jämförelsetabell, som är intagen på sista
sidan i utskottets utlåtande. Det bör
tilläggas, att realskolans lärare i motsvarande
fall vid undervisning utöver full
tjänstgöring erhålla särskild ersättning
för dessa s. k. övertimmar.

När det gäller behörighetsvillkoren
för att erhålla ordinarie ämneslärartjänst
hade de sakkunniga bland annat föreslagit
samma villkor som nu giilla, nämligen
akademisk examen och en tidigare
fullgjord lärartjänstgöring med 42 veckor
under vinterkurs vid folkhögskola
eller minst 20 veckor vid sådan kurs och
minst 36 veckor vid annan läroanstalt

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Ang. lönereglering för folkhögskollärare.
under offentlig kontroll. I propositionen
däremot föreslås minst 4 vinterkursers
tjänstgöring vid folkhögskola. Utskottet
föreslår ingen ändring på denna punkt,
utan anför: »Med beaktande av att för
anställning såsom ordinarie adjunkt kräves
filosofie magisterexamen jämte provårskurs
samt minst två års lärartjänstgöring
har utskottet icke något att erinra
mot propositionsförslaget på förevarande
punkt.»

Gentemot detta bör sägas, att det för
läroverkens lärare stipulerade provåret
nu förkortats till en termin och att kravet
på exempelvis filosofie magisterexamen
och något slags provår inte torde
kunna gälla för folkhögskolans del —
det har ingen relevans inom denna skolform
och ger inga garantier beträffande
vederbörandes lämplighet för denna. Vidare
torde kunna sägas, att den tid som
kan förflyta mellan exempelvis två vinterkurser
och som läraren begagnar på
ett lämpligt sätt — exempelvis till arbete
inom någon av våra stora folkrörelser,
inom föreningsväsendet eller något
annat område — när det gäller att förbereda
sig att undervisa vuxen ungdom,
som det här är fråga om, är av mycket
stort värde för hans fortsatta lärargärning.

Jag skall inte gå in på de löneminskningar,
vilka — såsom fröken Andersson
har påpekat — bli en följd av det nu
föreliggande förslaget. Visserligen drabba
dessa löneminskningar inte de nuvarande
tjänstinnehavarna, men tjänsterna
som sådana komma att sänkas.

Vad som väl ändå här får betecknas såsom
det viktigaste är, herr talman, att
man inte sätter in ett grundskott mot
folkhögskolan, så att den säregna karaktär
som denna har går förlorad genom
att man i det mycket vällovliga syftet
att få en viss ordning inom statsförvaltningens
lönesystem också här lägger en
linjal och skapar stelhet över denna skolform.
Jag förstår, att det inte är utan erfarenheter
som civilministern är mycket
försiktig på denna punkt. Vi veta ju,
att det finns en benägenhet att åberopa
varje liten differens inom statsförvaltningen,
som kan vara till förmån för nå -

gon. Jag är medveten om dessa risker,
och jag förstår och respekterar civilministerns
säkerligen i detta avseende
vällovliga strävan att söka åvägabringa
en viss bunden ordning. Men jag kan inte
erkänna, att det i detta fall är så stora
risker för att beslutet skulle kunna
åberopas — jag vet inte, vilken grupp
som över huvud taget skulle kunna göra
det. För det första är folkhögskolan en
internatverksamhet med en blandad
schemaverksamhet och fritidsverksamhet,
och för det andra är det en skolform
för vuxna ungdomar — i vissa fall kan,
som jag sade, genomsnittsåldern bli 25
år. Det finns alltså en helt annan grundval
för bedömningen, och jag tycker
man är litet för rädd för konsekvenserna.

Jag blev litet betänksam, när jag hörde
vännen Leanders anförande. Vi skola
akta oss för att lägga sådana mallar i
detta fall. Vi ha gudi nog bundit det
statliga lönesystemet så hårt, att vi småningom
inte kunna rubba på någonting
utan att det får konsekvenser över hela
fältet. Skola vi resonera som så, att man
här endast har att göra med ett formellt
fastställt antal tjänstgöringstimmar
och att uteslutande detta timantal
skall vara avgörande, när man jämför
olika gruppers arbetsprestationer, då äro
vi väl ändå långt bortom all rim och
reson. Vi veta ju, att folkhögskollärarna
ha inte bara en fritidsverksamhet,
som kan bli olika för olika individer,
beroende på fallenhet och intresse, utan
också en förberedelsetid för föreläsningarna
som för många av dem kan
vara ganska lång.

Utskottets förslag leder sannolikt till
en sänkning av lärarkårens standard,
vilket småningom medför att det blir
svårt att få ungdom till dessa skolor. Ty
hur är det nu? I sönderstyckade kurser
med en sporadisk eller skola vi säga
mindre regelbunden undervisning stå
dock för den svenska ungdomen på
många platser mycket kvalificerade lärarkrafter
till förfogande. Men den, som
vill gå igenom en koncentrerad kurs och
inte har råd att kosta på sig annan utbildning
än folkhögskoleutbildning, skall

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Nr 32.

väl ändå kunna göra anspråk på att få
en kvalitetsundervisning. Här är det fråga
om människor, som i många fall avstå
från sin arbetsinkomst för att gå på
en folkhögskolekurs och ur denna krama
ut vad de kunna. Det är kanske, vid sidan
av folkskolan, den enda utbildning
som de ha råd att kosta på sig. Skall
man då ställa det så för sig, att löneläget
och tjänstgöringsförhållandena på detta
område bli sådana, att man företrädesvis
lockar dem, som inte äro idealister,
men som ändå kunna vara duktiga karlar,
över till andra skolformer, på grund
av att man har fastställt ett timantal,
som under de faktiskt existerande förhållandena
inte ger dem full lön?

Jag skall inte överdriva faran, men
vi riskera i själva verket att få en småningom
sjunkande standard på folkhögskolans
lärare och en bunden verksamhet,
där de känna sig skyldiga att fullgöra
ett visst schema på bekostnad av
fritidsverksamhet. Vi kanske till följd av
detta få en minskad tillströmning av elever
till folkhögskolorna — utbildningen
där blir misskrediterad. Jag anser, att
man löper mycket mindre risk, om man
accepterar reservationerna, som bygga
på motionerna och de sakkunnigas förslag,
vilket i sin tur har tillstyrkts av
den kritiska lönenämnden.

Jag hoppas, att meningsskiljaktigheterna
mellan civilministern och mig
skall förstås på rätt sätt. Han måste
se frågan ur en annan synvinkel än den
som vi i detta fall kunna anlägga, eftersom
han är infamt påpassad när det gäller
prejudikat. Men jag skulle dock vilja
fråga: Vilka grupper tror man skola åberopa
detta fall? Vilka grupper kunna
förutsätta ha någon möjlighet att påvisa
likheter i tjänstgöring och likheter i övrigt?
Om det kan påvisas, att det föreligger
stora risker i det avseendet, då
får man väl beakta detta. Men hittills
har jag inte kunnat få fram någon sådan
risk.

Därför är jag, herr talman, för min
del beredd att tillstyrka den reservation
som har avgivits av herr Ohlon och fröken
Andersson in. fl. Skulle den falla
— vilket jag hoppas inte kommer att

Ang. lönereglering för folkhögskollärare.
ske — kommer jag att ansluta mig till
den med 2) betecknade reservationen.

Jag anser, att det är väsentligt, att
man här inte gör ett ingrepp, som kan
förfuska folkliögskoleidén. Jag tänker
då framför allt på dem som jag har haft
mycket god kontakt med, på alla de ungdomar
från arbetarhem, som fått gå på
folkhögskola och haft förmånen att åtnjuta
undervisning av lärare med sådana
kvalifikationer, att de tagits i anspråk
av ganska framstående institutioner
här i landet, när de vid en senare
tidpunkt ansett sig kunna lämna folkhögskolan.
Sådana lärarkrafter kommer
man inte att få, om man håller ett schema,
där man deklasserar dem till ett
slags pluggmakare, som skola göra ett
visst antal timmar. Det är ju inte antalet
timmar som är det väsentliga, utan
det väsentliga är faktiskt den kunskap
som lärarna kunna meddela eleverna.
Om det sker på längre eller kortare tid,
om det sker på schematid eller på en
tid som är blandad schematid och fritid,
det spelar ringa roll. Huvudsaken
är att eleverna få vad denna utbildning
kan ge dem, få den undervisning de hittills
kunnat åtnjuta i dessa skolor.

I herr Åmans yttrande instämde herrar
A''erman, Johannesson, Forslund, Söderquist,
Elmgren, Albert Hermansson,
Falk, Gjöres och Lindén.

Herr statsrådet LINGMAN: Herr talman!
Av de anföranden som ha hållits
i debatten får man ju närmast den uppfattningen,
att folkhögskolans hela framtid
är beroende av att lönefrågan icke
löses enligt utskottets förslag utan enligt
något av reservanternas yrkanden.
Det är kanske meningen, att man skall
få denna uppfattning, men jag är inte
alldeles övertygad om att den är motiverad.

Det har hänvisats till att det hittills
har varit svårt för folkhögskolorna att få
lämpliga lärare i tillräckligt antal med
hänsyn till konkurrensen från läroverken.
dit lärarna gått över. Detta ger
kanske anledning till att något belysa

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Ang. lönereglering för folkhögskollärare.

de skäl som jag ansett böra beaktas vid
utformningen av den proposition, som
ligger bakom utskottets förslag.

Jag skulle först vilja inskjuta, att det
kanske inte är så märkvärdigt i och för
sig, att debatten slår över en smula,
när man kommer in på en sådan bär
fråga. Det händer lätt, då det gäller lönefrågor,
vid vilka man inte helt kan
frigöra sig från de rena intressemomenten.
Men vi skola låta det vara eu sak
— en annan sak är återverkningarna på
skolans möjligheter att arbeta.

När denna fråga skulle tas upp till
behandling inom departementet, hade
vi tillgång till den utredning som hade
utförts och det sakkunnigförslag som
framlagts. De sakkunniga hade utfört
ett mycket gott arbete. De hade klarlagt
frågan och utarbetat förslag beträffande
lönegradsplacering och beräkning av
tjänstgöringstid o. s. v. Vid arbetet med
propositionen kunde jag emellertid inte
bortse från en del andra förhållanden.
Det torde inte vara obekant för någon,
att det bland de statsanställda tjänstemännen,
som nu åtnjuta lön enligt de
statliga lönebestämmelserna, har rått
missnöje med lönegradsplaceringen på
vissa håll. Man har gjort jämförelser
och ansett att den egna gruppen har
varit orättvist placerad i förhållande till
andra grupper. Jag vet inte, om jag behöver
erinra kammaren om det missnöje
som omedelbart uppstod bland övriga
löntagare efter beslutet vid fjolårets
riksdag om en viss löneställning
för prästerna. Det belyser, att det finns
eller åberopas ett visst sammanhang i
sådana fall.

När det nu gällde att taga ställning
till vad som kunde göras av de sakkunnigas
förslag, kunde man, som jag nyss
sade, inte helt bortse från det förhållandet,
att regeringen efter framställningar
från tjänstemännens organisationer
och även i eget intresse hade tillsatt
en tjänsteförteckningskommitté med
uppgift att se över lönegradsplaceringen
inom hela det statliga området för
att undersöka och bedöma, om man kunde
göra vissa justeringar av relationerna
mellan olika grupper. Kommittén är

även utrustad med fullmakt att förhandla
med personalorganisationerna.

Innan denna kommitté tillsattes hade
det emellertid tillkallats en hel de! utredningar
avseende vissa specialområden.
I början av detta år hotade det att
uppstå kollisioner mellan dessa utredningar
och tjänsteförteckningskommittén.
Jag hade därför överläggningar
med utredningsmännen och med personalorganisationerna
om en viss samordning
av arbetet. Denna överläggning
ledde till, att specialutredningarna visserligen
skulle slutföra sitt arbete, men
att den slutliga bedömningen av var
grupperna skulle placeras skulle ske antingen
av tjänsteförteckningskommittén
eller i samråd med den. Detta gjordes,
för att man inte på nytt skulle råka in
i det tillståndet, att andra grupper kunde
peka på att en viss grupp behandlats
gynnsammare än de andra. Man ville
så långt det var möjligt försöka få en
jämförelse till grund för inplaceringen.

För att underlätta arbetet för tjänsteförteckningskommittén
ha också tillsatts
vissa specialutredningar på undervisningsväsendets
område. Där finnes
en särskild utredning, som närmast
kommer att beröra rektorernas och läroverkslärarnas
löneställning, och en
särskild utredningsman har sysslat med
lönefrågan för assistenter och amanuenser
vid universitet och högskolor för
att få fram underlag för en jämförelse.
Då vi inom departementet började undersöka,
vid prövningen av vad som
kunde göras av förslaget från lärarlönesakkunniga,
kunde vi således inte bortse
från vad vi ha försökt göra på andra
områden, nämligen skapa enhetlighet.
När det nu säges, att det är läroverken,
som konkurrerat med folkhögskolorna
och dragit till sig arbetskraften, är det
väl naturligt, att vi försökte finna en
lönegradsplacering, som är mera jämförbar
med läroverkens. Men det kan
inte vara klokt att gå så långt, att det
nu skapas ett nytt konkurrensförhållande,
som skulle dra lärarna från läroverken
till folkhögskolorna.

Nu kan man naturligtvis diskutera, vilken
undervisningsform som är den vik -

Onsdagen den (i december 1950 fm.

Nr 32.

tigaste, folkhögskolorna eller läroverken.
Men omdömena därom komma nog
att skifta, beroende på var man personligen
bär sina starkaste intressen förankrade.
För min del skulle jag tro, att
båda undervisningsformerna äro viktiga
och kanske lika viktiga. Men hur man
skall värdera lärarna i förhållande till
varandra får väl prövas av tjänsteförteckningskommittén
och vid förhandlingar
med personalorganisationerna.
Det är närmast i avvaktan på vilket resultat
man därvid kan komma till —
om man skall göra några ändringar och
hur de skola återverka — som vi ha
stannat för en jämförelse med läroverkslärare.

Fröken Andersson hänvisade till att
det hade givits ett löfte, att proposition
skulle framläggas om lönereglering för
folkhögskolorna. Det är riktigt. Detta
löfte gavs vid stabiliseringsförhandlingarna,
och jag ansåg löftet vara bindande.
Men när man skulle lägga fram propositionen,
kunde man inte bortse från
de synpunkter som jag här har åberopat.

I detta sammanhang kan jag nämna,
att jag var mycket tveksam, huruvida
det statliga lönesystemet över huvud taget
kunde vara lämpligt för detta område.
Men hur mycket man än klandrar
det statliga lönesystemet, är det så, att
många av de grupper, som inte äro underkastade
detta system, vilja komma
in under det. Xiir nu de sakkunnigas
förslag byggde på det statliga lönesystemet,
skulle ett frångående av detta ha
inneburit, att man hade måst finna ett
nytt lönesystem att sätta i stället. Detta
skulle ytterligare ha skjutit frågan på
framtiden, och med hänsyn till det givna
löftet ansåg jag inte, att man kunde
göra det. Man fick då försöka anpassa
denna lönereglering så, att den kunde
infogas i det statliga lönesystemet utan
menliga återverkningar på andra områden.
Men anpassningen skulle också ge
ungefär samma resultat som systemet
nu ger för de grupper, som redan äro
underkastade den statliga löncplanen.

Naturligtvis uppstodo vissa svårigheter,
då det gällde att övergå från det
nuvarande systemet med icke dvrorts -

Ang. lönereglering för folkhögskollärare.
grupperade löner vid folkhögskolorna
till den dyrortsgrupperade statliga löneplanen.
Man talar nu om att det drar
med sig vissa löneförsämringar på de
billigaste orterna. Detta hade även de
sakkunniga räknat med. Frågan är bara,
om propositionen skapar större försämringar
och mindre förbättringar i de
fall då det blev förbättringar. Men där
kommer man in på löneavvägningen, och
då kan man inte frigöra sig från att
det är en intressefråga, hur högt lönen
skall ligga.

Fn annan fråga, som nog var ännu
svårare att lösa, var att finna gränsen
för vad man skulle anse såsom full
tjänstgöringstid eller, om jag så får säga,
full undervisningstid. Om man skall använda
det statliga lönesystemet, måste
man väl också ha vissa normer för hur
mycket man skall kräva av den befattningshavare,
som får en viss lön. Inom
det statliga området i övrigt kräver man
full tjänstgöringstid för rätt till full lön.
Vid nedsättning av tjänstgöringstiden
reduceras lönen i förhållande till nedsättningen.
För att finna gränsen för den
fulla tjänstgöringen hade vi utfört vissa
beräkningar, som man nu kritiserar. Utskottet
har varit mycket betänksamt i
det fallet och går i sitt utlåtande på
en för lärarna gynnsammare beräkningsgrund
än den propositionen bygger
på.

.lag vill redan nu säga, att jag inte har
någon anledning att gå emot utskottet,
utan jag kan godta dess uppläggning.
Utskottet har strävat att gå motionärerna
till mötes, både i fråga om beräkning
av tjänstgöringstiden och i fråga
om utformning av reduceringsregeln.
Men var man än sätter gränsen är det
väl uppenbart, att man måste ha någon
gräns som markerar var den fulla tjänstgöringstiden
börjar eller slutar. Inom
alla områden, där man har löner utmätta,
kräver man en viss prestation för
lönen. Man kan inte lämna den frågan
helt öppen.

Herr Åman har tydligen missuppfattat
beräkningarna då han frågar varför inte
lärarna vid folkhögskolorna skulle kunna
få ersättning för övertimmar, så snart

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Ang. lönereglering för folkhögskollärare.
timantalet överstiger de beräknade 910
timmarna utan att man kommer upp till
988. Vid de beräkningar som utförts för
att få jämförelse med läroverken kom
man fram till att gränsen för den fulla
tjänstgöringstiden borde sättas vid 988
timmar, men då det därigenom skulle
ha blivit svårt för ett stort antal lärare
att få full lön, gingo vi ned till 910 timmar.
Då kan man ju inte vända på frågan
och säga, att när man har gått ned
från 988 till 910 timmar, skall man också
ge ersättning för övertimmar, så snart
timantalet 910 överskrides.

I stort sett får man väl ändå säga, att
propositionen i sin uppbyggnad följer
de sakkunnigas konstruktion med undantag
för beräkningen av antalet timmar
och den angivna reduceringsregeln.
Även utskottet är på det klara med att
det måste finnas vissa gränser för timantalet.
Dessa gränser kunna diskuteras,
och därvidlag har utskottet, såsom jag
tidigare sade, försökt att tillmötesgå motionärerna.
Hela den timberäkning, som
göres med utgångspunkt från vinterkurserna,
är baserad på ett medeltal av 26
timmar per vecka under 22 veckors
kurs, men kursens längd kan ju sättas till
21 veckor, och lärarna få ändå tillgodoräkna
det timantal, som man får genom
att multiplicera 22 med 26. Antalet timmar
kan sättas ned av skolstyrelsen och
ännu mer av skolöverstyrelsen.

Fröken Andersson har frågat mig, om
det var några särskilda skäl som gjorde
att man i departementet var räddare för
en nedsättning av tiden under sommarkurs
än under vinterkurs — om jag inte
missuppfattade henne. Jag skulle bara
vilja säga, att gränsen måste dras någonstans.
Skall man skära ned timantalet
över hela linjen och var som helst, få
vi en teoretisk gräns, men den går ju
aldrig att hålla. Det är alltid en fråga,
hur man skall skära ned timantalet för
år räknat för att ändå hålla sig inom
den gräns för full tjänstgöring, som man
här eftersträvar.

Nu kan man som herr Åman fråga
sig om det är så stora risker att ge sig
in på en välvilligare bedömning av lönesättning,
tjänstgöringstid m. m. på detta

område. Han trodde ju att detta inte
skulle kunna åberopas av andra. Men
det är jag, som herr Åman nog förstår,
inte så alldeles säker på. Vi ha ju haft
så många exempel på att det har gjorts
undantag, då man trott sig vara absolut
säker på att detta inte skulle kunna åberopas
av andra men det senare likafullt
åberopats från flera grupper. Vi ha inte
något sådant vattentätt system, att en
viss åtgärd kan vidtagas utan att åberopas
av andra, och jag'' tror inte helier
att det är möjligt att konstruera ett sådant
system. Det förmodar jag att herr
Åman själv känner till.

Om nu folkhögskolorna kommit i ett
svårt läge genom att de .fått släpa efter
i lönehänseende jämfört med andra och
det nu framlägges ett förslag till löneförbättringar
— kanske inte så stora
som från början hade förväntats, men
dock i vissa fall rätt väsentliga — måste
man försöka att jämställa dem med vissa
andra grupper inom det statliga undervisningsväsendet
men undvika att komma
därhän, att staten på ett statsunderstött
område därigenom skapar konkurrens
med sina egna skolor. Jag är inte
övertygad om att det är så lyckligt. I
synnerhet i dessa tider, när löneproblemen
äro särskilt aktuella. Det måste
därför vara angeläget att iaktta en viss
försiktighet för att så långt som möjligt
hålla en något så när jämn takt för de
olika grupperna.

Jag skulle vilja säga ett par ord om
den reservation, som är avgiven av herr
Ivar Persson m. fl. Under punkten a) i
denna reservation ha reservanterna ansett
att det borde skapas en garanti mot
löneminskning för nytillträdande lärare
i förhållande till nu utgående löner vid
skolor inom ortsgrupperna 1 och 2.
Detta skulle i realiteten innebära att
man godtar en övergång till det dyrortsgrupperade
lönesystemet, men man
tar inte hänsyn till systemets konsekvenser
när det gäller de lägre ortsgrupperna,
utan ser endast på de fördelar
som systemet medför när det gäller
dyrortsgrupper över grupp 2. Jag
tror inte det kan vara klokt att godtaga
ett sådant förslag i ett läge, när vi ha

Onsdagen den G december 1950 fm.

Nr 32.

hela dyrortssystemet under omprövning
inom den utredning, som tillsattes i fjol
och från vilken vi vänta ett förslag i
slutet av detta år.

Vad reservanterna anföra under punkten
b) gäller närmast, hur folkbildningskurserna
och fortsättningskurserna skola
förläggas under året. Jag vill säga att
detta är icke något problem, utan vad
reservanterna anföra bär fog för sig.
Det gäller närmast en organisatorisk fråga
inom skolorna, och jag har ingen anledning
att reagera mot reservationen i
detta avseende.

När reservanterna sedan under punkten
c) komma in på villkoren för erhållande
av ordinarie och extra ordinarie
anställning och föreslå att antalet tjänstgöringsår
för vinnande av behörighet till
dylik anställning skulle sänkas från av
utskottet föreslagna fyra till tre, vill jag
göra kammaren uppmärksam på att
detta, som kan synas vara av liten betydelse,
i själva verket är en mycket omfattande
fråga. Ty bär kan ingen säga
att det inte kommer att dra med sig
konsekvenser, om vi följa reservanternas
förslag. Det kommer att riva upp ett
fält, som vi för dagen inte kunna överblicka.
Jag skulle på det allvarligaste
vilja varna för att göra sådana förändringar,
innan vi veta hur långt det är
möjligt att gå när det gäller andra grupper.
Hela denna fråga är för övrigt också
hänskjuten till tjänsteförteckningskommittén,
som beträffande dessa ting
skall förhandla med personalorganisationen.

Under punkten d) ha reservanterna
yrkat, att antalet undervisningstimmar
för folkhögskolornas övningslärare
skola sänkas från 1 000 till 960. Detta
timantal, som är angivet i reservationen,
ha lärarlönesakkunniga visserligen
föreslagit, men de ha beräknat denna
undervisningsskyldighet mot bakgrunden
av 34 veckors lästid, under det att
man i proposition och utskottsutlåtande
räknat med en lästid av 35 veckor. Därav
måste följa en motsvarande höjning
av antalet undervisningstimmar även
för övningslärarna.

De invändningar som anföras mot pro -

Ang. lönereglering för folkhögskollärare.

positionen och även mot utskottets utlåtande,
som dock är fördelaktigare för
lärarna och, få vi förutsätta, också för
skolorna, måste bero på att man likväl
anser att dessa lärares särskilda förhållanden
inte blivit tillräckligt beaktade.
Man har dock svårt att förstå att detta
skall medföra särskilda olägenheter för
den undervisning, som bedrives i folkhögskolorna.
Vi böra inte överdriva detta,
utan jag tror på grund av uttalanden
som gjorts från folkhögskolan närstående
håll, att riskerna inte äro så stora,
som reservanterna vilja göra gällande.
Jag tror mycket väl att med den lösning,
som utskottet har föreslagit, skall man
kunna tillföra lärarna den löneförbättring,
som erfordras för att de skola bliva
likställda med läroverkslärare. Huruvida
de sedan skola behandlas gynnsammare
än läroverkslärarna eller om
läroverkslärarna skola erhålla ändrad
löneställning, är en fråga som får prövas
i ett större sammanhang.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Herr statsrådet Lingman nämnde på slutet
av sitt anförande att det förslag det
här gäller har framlagts efter överläggningar
med representanter för folkhögskolelärarna.
Jag undrar om det har varit
representanter endast från sådana
skolor, där vinterkurser varit anordnade,
ty dessa skolors intressen bli ju, så
vitt jag förstår, med nu föreliggande förslag
tillgodosedda. Det skulle förvåna
mig ganska mycket, om representanter
från folkhögskolor med såväl vinter- som
sommarkurs skulle ha kunnat acceptera
detta förslag.

Det är klart att ingen av oss underskattar
de besvärligheter, som här ha
förefunnits när det gällt att finna en förnuftig
utväg. Men å andra sidan ha ju
de sakkunniga prövat den frågan ganska
ingående vilket ju framgår, om vi
läsa betänkandet. De ha tagit hänsyn till
alla svårigheter som föreligga i detta avseende,
och jag frågade bara, om det
inte vore fördelaktigare ur principiell
synpunkt att ge samma möjligheter till
minskning av sommarkursernas undervisningstid,
som nu begäras beträffande

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Ang. lönereglering för folkhögskollärare.

vinterkursernas undervisningstid. De
sakkunniga ha ju i detta avseende i förslaget
till Folkhögskolestadga kap. 8 § 23
anvisat en så vitt jag förstår, antagbar
utväg, utan, väl att märka, att principerna
förändras, så att den skulle kunna
åberopas av andra grupper.

Utskottet bär såsom undre gräns för
undervisningsskyldigheten föreslagit 910
timmar per år, vilket är — det upprepade
åtminstone jag flera gånger — bättre
än vad som föreslagits i propositionen.
Men genom nedskärningen av vinterkursernas
timantal kommer en större del av
undervisningen att lastas över på sommarkurserna,
där det finns relativt
mindre möjligheter att anordna teoretisk
undervisning, och detta måste då
ske på bekostnad av de praktiskt betonade
ämnena, ämnen, som man från såväl
lärarhåll som elevhåll anser det vara
mycket viktigt att bevara. Jag tror att
det är mycket väsentligt att denna möjlighet
till praktisk undervisning vid
sommarkurserna bibehålies.

Beträffande hänvisningen till att andra
grupper eventuellt skulle kunna åberopa
det beslut, som skulle fattas, om
reservation nr 1 bifalles, får man väl, när
den stunden kommer, ta saken under
övervägande, och är det så att gruppernas
krav äro motiverade, få vi väl handla
därefter. Men som både här och på
andra håll framhållits är det synnerligen
svårt att förstå, hur läroverkslärarna
eller andra grupper skulle kunna
göra denna jämförelse med folkhögskolans
lärare, ty det betonas ju i propositionen
och utskottets utlåtande, att folkhögskolorna
och deras undervisning är
av särpräglad natur.

Herr statsrådet LINGMAN: Herr talman!
Fröken Andersson har nog missförstått
mig på en punkt, när hon tolkade
mitt uttalande så, att jag skulle ha
sagt att propositionen skulle ha tillkommit
efter förhandlingar med representanter
för folkhögskolornas lärare. Jag
sade säkerligen inte på det sättet, och
det har inte förts några förhandlingar
med dessa lärare, då propositionen ut -

arbetades. Vad jag sade var att efter vad
jag erfarit från folkhögskolan närstående
håll hyste man inte där sådana betänkligheter,
som ha framkommit bär i
diskussionen.

Den andra frågan, som fröken Andersson
nu tog upp, nämligen hur det kan
gå, om andra grupper åberopa vad som
bär göres, har jag försökt besvara genom
att hänvisa till att rätt forum för
avvägningen av detta spörsmål är den
tjänsteförteckningskommitté, som bär
tillsatts och som får pröva relationerna
mellan de olika grupperna. I propositionen
förutsättes nämligen att folkhögskolans
lärare skola komma med i denna
prövning, så snart de inordnats i den
statliga löneplanen.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Det har ju sagts i denna diskussion allt
som över huvud taget kan sägas. Men
jag vill ändå i slutet av debatten be att
få understryka frågans räckvidd. Som
civilministern här har yttrat är den stora
principfrågan: Skall denna grupp av
befattningshavare kunna infogas i det
statliga lönesystemet eller ej? Skall det
kunna ske måste det ske på ett sådant
sätt att det icke därigenom åstadkommes
rubbningar i jämvikten mellan olika
grupper av befattningshavare, som
tillhöra detta lönesystem.

Det är alldeles uppenbart, att de som
inte intressera sig för att bibehålla denna
jämvikt — och jag kan mycket väl
förstå herr Åman, som här talade å tjänstens
vägnar såsom representant för de
berörda befattningshavarnas organisation
— inte hysa så stora betänkligheter.
Men om man ser denna sak ur statens
synpunkt, får man ha klart för sig,
att vi, om vi bifalla ett förslag, som leder
till att sådana ojämnheter uppstå,
icke veta vilka konsekvenser det kommer
att medföra, och ingen skall inbilla
mig att inte sådana ojämnheter ögonblickligen
komma att tas till intäkt för
försök från andra gruppers sida att därigenom
skaffa sig fördelar.

Nu innebär ju utskottets förslag, så
vitt jag kan förstå, att man har gått så

Onsdagen den 0 december 1950 fm.

Nr 32.

långt man kan när det gäller att ta hänsyn
till de speciella förhållanden, som
råda inom folkhögskolan, utan att man
lägger så stora hinder i vägen för det
fortsatta löneregleringsarbetet. Om utskottets
förslag bifalles, innebär det ju
icke att saken därmed för dessa befattningshavares
del är utagerad. De flesta
av de frågor, som det här råder tvist om,
kunna ju komma under förnyat övervägande,
sedan tjänsteförteckningssakkunniga
ha avgivit sitt betänkande och statsmakterna
tagit ståndpunkt till det. Då
veta vi, om vi kunna gå ytterligare ett
stycke på vägen eller icke, och jag
skulle därför utan att vilja förlänga debatten
be att få fästa kammarens uppmärksamhet
på att ett bifall till reservanternas
förslag är ett ödesdigert steg
ur ekonomiska synpunkter för statens
del, utan att det på samma sätt är av något
övervägande vitalt intresse för de
befattningshavare det här gäller, om beslutet
fattas i överensstämmelse med utskottets
förslag eller reservationen. Det
måste väl ändå vara de starkaste skälen,
som tala för att man här iakttar en viss
försiktighet.

Herr ÅMAN: Herr talman! Jag kan inte
dela finansministerns uppfattning i denna
fråga, ty det är här inte bara fråga
om ett problem om inbördes förhållande
och lönegradsplacering, utan det är ju
faktiskt en fråga om att vederbörande
lärare inte kunna fylla timantalet med
den verksamhet, som hittills bedrivits
i folkhögskolornas sommarkurser. Man
står alltså i det läget att de lärare, som
skola bedriva denna verksamhet, inte
kunna få full lön, eftersom de inte kunna
fylla detta timantal. År det då att
förtänka dem, att de, eftersom detta fiilt
inte erbjuder möjligheter till full lön,
gå över till undervisning på annat håll
med flera lektionstimmar på schemat?

.lag skulle vilja säga till finansministern,
att han kan naturligtvis ha riilt i
att jag lika litet som lian är alldeles
obunden av intressen, men att särskilt
I rycka på delta är väl afl frånhända motparten
en smula av den iira, som bör
tillkomma honom; jag kan viil också ha

Ang. lönereglering för folkhögskollärare.

intresse av en viss ordning på detta område.
Det är väl inte förbehållet civilministern
eller regeringen att ha intresse
av att det blir ordning och reda i det
lönesystem som vi ha, men det kan råda
olika meningar om huru stor stringensen
skall vara på det ena eller andra avsnittet,
och med all den respekt jag hyser
för önskvärdheten att hålla en viss
ordning inom fältet, har jag i denna
fråga inte kunnat hysa samma uppfattning
som civilministern och finansministern.

Jag tror nämligen inte på några vådliga
konsekvenser, om man tar hänsyn
till de praktiska arbetsförhållandena
inom denna skolform. Tv vad är det
som kan hända? Det skulle vara att andra
grupper kunna åberopa det beslut,
som skulle kunna fattas, men det räcker
inte med det, utan frågan är, med vilket
fog de kunna åberopa det. Jag har faktiskt
inte fått svar på min fråga, vilken
grupp det är som kan träda fram och
med fog åberopa jämförliga förhållanden
för afl komma i åtnjutande av samma
förmåner. Det är för mig det centrala,
och till dess jag blivit överbevisad
om motsatsen, är jag inte övertygad
om att det föreligger en sådan risk.

Här bär dock förhållandet varit det,
att om det har skett en överflyttning av
folkhögskollärare till andra skolformer,
har detta varit en överflyttning från ett
litet område till ett område med många
lärare och med ett fortsatt starkt behov
av lärare. Skulle det till äventyrs vara
så, att dessa folkhögskoletjänster bleve
förmånliga, hur många läroverkslärare
är det då, som kunna flytta över till
sådana befattningar? Det rör sig om ett
så begränsat antal tjänster, att det inte
kan medföra någon katastrof. Risken
skulle endast ligga i att andra grupper
med fog kunna åberopa avgörandet i
detta fall för att framställa starka krav
på gynnsammare villkor för egen del.
.lag är alls inte övertygad om att så kan
bli fallet.

Herr statsrådet LINGMAN: Herr talman!
Jag tror att herr Åman väsentligt
överdriver svårigheterna att uppnå

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Ang. restitution av bensinskatt,
fullt timantal, tv det föreslagna timantalet
bygger på de förhållanden som ha
varit rådande vid skolorna. Timantalet
är således inte gripet ur luften, utan det
har beräknats med utgångspunkt i de erfarenheter
man har från undervisningen.
Man kan givetvis diskutera var gränsen
skall dragas, men med de bestämmelser
som föreslagits i utskottets utlåtande är
det överdrift att påstå att det skulle vara
omöjligt att nå det föreskrivna timantalet.
Som jag förut nämnde är gränsen
sänkt från 988 till 910 timmar för att
flera lärare skola uppnå denna gräns.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i
avseende på det nu ifrågavarande utlåtandet
yrkats l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o) att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den av
herr Ohlon m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; samt 3:o) att kammaren
skulle bifalla utskottets hemställan med
de ändringar i motiveringen, som förordats
i herr Ivar Perssons m. fl. vid utlåtandet
fogade reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Sundelin begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av
det förslag, som innefattades i herr
Ohlons m. fl. reservation, uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 226, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen

genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för nej-propositionen.

Ang restitution av bensinskatt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 66, i anledning av Kung!.
Maj:ts proposition med hemställan om
bemyndigande för Kungl. Majd att förordna
om restitution i vissa fall av tillläggsskatt
å bensin, som användes vid
jordbrukets drift, jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 3 mars 1950 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 178, hade Kungl. Maj it, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att bemyndiga Kungl. Maj:t att —
i huvudsaklig överensstämmelse med de
grunder, som tillämpats vid restitution
av tilläggsskatten å bensin, som förbrukats
vid jordbruket till bensindrivna
traktorer under år 1949 — förordna om
restitution av tilläggsskatt å sådan bensin,
som förbrukades vid jordbruket till
bensindrivna traktorer under tiden den
1 juli 1950—den 30 juni 1951.

Till utskottets behandling hade överlämnats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen:

1) de likalydande motionerna 1:456
av herrar Hällgren och Spetz samt II:
551 av herr Utbult in. fl. vari hemställts,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 178, med
hemställan om bemyndigande för Kungl.
Maj :t att förordna om restitution i vissa
fall av tilläggsskatt å bensin, som användes
vid jordbrukets drift, besluta,

att de förslag, som framlagts av de
med stöd av Kungl. Maj ds bemyndigande
den 12 november 1948 tillkallade sakkunniga
med skrivelse den 30 november
1949 i avseende å restitution av tilläggsskatt
å bensin, som förbrukas vid det
yrkesmässiga fisket, skulle lända till efterrättelse
från och med den 1 juli 1950,

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Nr 32.

samt att samma sakkunnigas förslag
till Kungl. Maj:t den 1 mars 1949 om
restitution av tilläggsskatt för bensin,
som under den gångna tiden använts
för yrkesmässigt bedrivet fiske, måtte
antagas av riksdagen;

2) de likalydande motionerna 1:457
av herr Karl Persson m. fl. och 11:550
av herr Hansson i Skegrie m. fl., vari
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 178 måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att från och med
budgetåret 1950/51 förordna om restitution
av såväl tilläggsskatt som ordinarie
skatt på bensin, som användes i jordbruksdriften,
trädgårdsodlingen samt
av det yrkesmässigt bedrivna fisket enligt
vad tillkallade sakkunniga föreslagit
i sitt den 30 november 1949 avgivna
betänkande och med de jämkningar i
beräkningen av minimiförbrukningen
och av de s. k. normtalen, som i motionerna
angivits; samt

3) motionen 1:458 av herr Falk, vari
hemställts dels att riksdagen måtte besluta
att bemyndiga Kungl. Maj:t att i
huvudsaklig överensstämmelse med de
grunder, som tillämpats vid restitution
av tilläggsskatt å bensin, som förbrukats
vid jordbruket till bensindrivna traktorer
under år 1949, förordna om restitution
av all skatt å bensin, som förbrukades
vid jordbruket till bensindrivna
traktorer under tiden 1 januari 1950—
30 juni 1951, dels att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t måtte föranstalta om skyndsam
utredning angående vägskattens fördelning
på fordon och drivmedel samt
för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit de under
motionstiden vid riksdagens början
väckta likalydande motionerna 1: 104 av
herrar Wehtje och Carl Frie Ericsson
samt II: 198 av herr Edström, vari hemställts,
att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t anhålla om eu skyndsam utredning
med beaktande av i motionerna anförda
synpunkter angående utvidgning
av rätten till restitution å skatt för ben 4

Första kammarens protokoll 1950. Nr 32.

Ang. restitution av bensinskatt,
sin och motorbrännolja, som förbrukades
av industriföretag annorledes än såsom
drivmedel för fordon, som trafikerade
allmänna vägar.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 178 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas, bemyndiga Kungl.
Maj:t att — i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder, som tillämpats
vid restitution av tilläggsskatten å bensin,
som förbrukats vid jordbruket till
bensindrivna traktorer under första
halvåret 1950 —- förordna om restitution
av tilläggsskatt å sådan bensin, som
förbrukades vid jordbruket till bensindrivna
traktorer under andra halvåret
1950;

B) att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att — i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder, som tilllämpats
vid restitution av tilläggsskatten
å bensin, som förbrukats vid jordbruket
till bensindrivna traktorer under första
halvåret 1950 — förordna om restitution
av den enligt 1929 års förordning utgående
skatten å bensin, som från och
med den 1 januari 1951 och tills vidare
förbrukades vid jordbruket till bensindrivna
traktorer, ävensom i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t
måtte, med beaktande av vad i betänkandet
anförts, skyndsamt föranstalta
om en allsidig och förutsättningslös utredning
angående rätten till restitution
av skatt å bensin samt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda;

C) att riksdagen måtte i anledning av
de likalydande motionerna I: 456 (av
herrar Hällgren och Spetz) samt 11:551
(av herr Utbult m. fl.) ävensom de likalydande
motionerna I: 457 (av herr Karl
Persson in. fl.) och II: 550 (av herr
Hansson i Skegrie m. fl.) uppdraga åt
Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga åtgärder
för genomförande av kollektiv
restitution av tilläggsskatten å bensin,
som använts vid yrkesmässigt bedrivet

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Ang. restitution av bensinskatt.

fiske under tiden den 1 april 1948—den

31 december 1950; samt

D) att följande motioner, nämligen:
de likalydande motionerna 1:164 av
herrar Wehtje och Carl Eric Ericsson
samt II: 198 av herr Edström,

de likalydande motionerna I: 456 av
herrar Hällgren och Spetz samt II: 551
av herr Utbult in. fl.,

de likalydande motionerna 1:457 av
herr Karl Persson m. fl. och II: 550 av
herr Hansson i Skegrie in. fl. samt
motionen I: 458 av herr Falk,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet förut anfört
och hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Enligt en vid betänkandet avgiven reservation
hade herrar Olsson i Gävle,
Heiiman, Franzon, Ramberg, Rosander,
Orgård, Sundström, Brandt och Kärrlander
ansett, att utskottets yttrande bort
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade samt att utskottet bort hemställa,

A) ---(lika med utskottet);

B) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte skyndsamt föranstalta om en allmän
översyn av bestämmelserna om rätt
till restitution av skatt å bensin, som
förbrukades för andra ändamål än för
trafik på allmän väg — därvid i första
hand restitutionsrätten i fråga om vid
jordbruket använd bensin borde omprövas
— samt för riksdagen framlägga de
förslag, vartill denna översyn kunde föranleda; C)

---(lika med utskottet);

D) ---(lika med utskottet).

Herr HEDMAN: Herr talman! Frågan
om restitution av viss bensinskatt har
sedan skatten infördes varit under riksdagens
prövning vid upprepade tillfällen.

Den aktualiserades i hög grad, när
riksdagen 1948 införde en tilläggsskatt
av 27 öre per liter.

Att restitutionsförfarandet varit ett
svårlöst problem äro vi alla medvetna

om. Upprepade försök ha gjorts i syfte
att söka lösa detta på ett ur kontrolloch
kostnadssynpunkt tillfredsställande
sätt. Tyvärr, måste man säga, ha alla
vällovliga försök i den riktningen misslyckats,
varför man nödgats tillämpa
mera provisoriska åtgärder i syfte att
från skatt befria den bensin, som icke
användes i vägtrafik.

1948 tillsatte Kungl. Maj:t — på riksdagens
rekommendation — en sakkunnigutredning
som fick i uppdrag att söka
komma fram till en lösning av restitutionsfrågan
och att framlägga förslag i
ämnet.

Det visade sig dock att de sakkunniga,
trots ett omfattande arbete och säkerligen
ett mycket energiskt sådant, icke
kunde nå fram till ett godtagbart förslag.
Förslaget rönte allvarliga erinringar
från de flesta hörda myndigheter
och sammanslutningar, och departementschefen
säger i den proposition,
som ligger till grund för föreliggande utskottsbetänkande
följande: »Jämväl av
den senast verkställda sakkunnigutredningen
bestyrkes, att en sådan lösning
av restitutionsfrågan, som å ena sidan är
enkel och rättvis och å andra sidan kan
godtagas ur kontrollsynpunkt, är svår att
finna.»

Efter att ha berört de iinvändningar,
som gjorts av remissinstanserna, fortsätter
han: »Även för egen del har jag —
utan att taga ställning till frågan om
det principiellt berättigade i kravet på
restitution av bensinskatt för de här
ifrågavarande ändamålen — kommit till
den uppfattningen, att sakkunnigeförslaget
i vart fall icke kan utan en tidskrävande
överarbetming läggas till grund
för lagstiftning i ämnet.»

Efter att ha gjort dessa uttalanden
stannar departementschefen inför att föreslå
riksdagen att bemyndiga Kungl.
Maj: t att förordna om restitution av tillläggsskatt
å sådan bensin, som förbrukas
vid jordbruket till bensindrivna
traktorer under tiden 1 juli 1950—30
juni 1951.

Denna hemställan har av utskottet enhälligt
tillstyrkts, dock med den ändringen
att, på grund av kända skäl, för -

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Nr 32.

brukningstiden ändrats till att i stället
omfatta andra halvåret 1950.

Utskottets majoritet har dock ansett
sig föranlåten att dessutom föreslå riksdagen
att utvidga bemyndigandet — utöver
vad Kungl. Maj :t begärt — i så måtto,
att restitution för i punkt A angivna
ändamål skulle från och med den 1 januari
1951 omfatta jämväl den ordinarie
skatten.

Som skäl för detta sitt yrkande anför
majoriteten bl. a. det förhållandet, att
bensintraktorerna äro effektivare, billigare
i inköp och dra mindre bränslekostnader
samt att risk föreligger att
dessa komma att slås ut av fotogentraktorerna.

Vidare framhålles, att ett borttagande
av skatten på detta område skulle medföra
en reducering av de i jordbrukskalkvlen
ingående utgiftsposterna, varför en
restitutionsrätt skulle nedbringa jordbrukets
kostnader.

En tredje motivering för yrkandet utgör
det förhållandet, att, därest yrkandet
icke bifalles, den uppbyggda restitutionsapparaten
skulle komma att avvecklas,
och på grund därav svårigheter
skulle uppstå vid ett eventuellt behov att
återuppbygga densamma. Dessutom
framhålles som ett ytterligare skäl, att
för jordbrukets vidkommande frågan icke
kan lösas medels kollektiv restitution.

Vad de anförda skälen beträffar vill
jag framhålla, att jag icke vill bestrida
vad som framhållits i fråga om bensintraktorns
fördelar i vad rör kostnader
för inköp och drift. Däremot är jag icke
så övertygad som majoriteten i fråga om
fotogentraktorns möjligheter att helt slå
ut bensintraktorn.

Vad beträffar en restitutions inverkan
på jordbrukskalkylen vill jag erinra om
att den berörda skattesumman utgör omkring
en promille av den summa, som
jordbrukskalkylen omfattar, varför den
icke kan öva så stort inflytande på densamma.
I detta fall inverkar säkerligen
även den fyraprocentiga marginalen. En
restitution innebär ju dessutom, att restitutionssumman
avföres från väganslaget.

I fråga om möjligheterna till en kollektiv
restitution är jag nog närmast böjd

Ang. restitution av bensinskatt,
för att hysa samma uppfattning som majoriteten.
Personligen kan jag dock icke
helt och fullt utesluta möjligheten till en
lösning delvis även på denna väg. Dessutom
finnes det ju svaga förhoppningar
om en möjlighet att lösa frågan på en
annan väg, som ej heller majoriteten står
helt främmande för, nämligen den att
färga bensinen. Jag vet att svårigheter
möta i det fallet, men vill erinra om att
frågan lösts på denna väg i Missisippi.
England har ju också följt denna väg,
fast i ett annat syfte.

Vad rör frågan om restitutionsapparatens
funktionsduglighet vill jag framhålla,
att man ju knappast kan upprätthålla
en kristidsorganisation endast under
motivering, att man framdeles kan ha
nytt behov av densamma.

Majoriteten framför själv vissa betänkligheter
mot ett bifall till det av den
själv framställda yrkandet, då den säger:
»Mot en sådan ordning kan måhända
göras gällande, att, om statsmakterna
skulle anse det lämpligt med en utvidgning
av nu gällande bestämmelser om
rätt till restitution av den ordinarie bensinskatten,
detta spörsmål bör upptagas
till omprövning i hela sin vidd och icke
genomföras på ett begränsat område.»
Men man låter betänkligheterna fara genom
att hänvisa till »att jordbruket i fråga
om restitutionsrätten till bensinskatt
redan kommit att intaga en särställning».
Detta är i och för sig riktigt, men
det har gällt på det i och för sig begränsade
tilläggsskatteområdet. Men det kan
väl icke vara skäl nog till att man nu
går vidare och i ännu högre grad markerar
särställningen — bl. a. i förhållande
till industrien och skogsbruket — genom
åtgärder även i fråga om den ordinarie
bensinskatten.

Majoriteten föreslår vidare, att riksdagen
skall hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte skyndsamt föranstalta om en allsidig
och förutsättningslös utredning angående
rätten till restitution av skatt å
bensin samt för riksdagen framlägga de
förslag vartill utredningen kan föranleda.
Till detta vill jag säga, att möjligheterna
till eu förutsättningslös utredning
vore större, om riksdagen icke nu fatta -

Nr 32.

Onsdagen den C december 1950 fm.

Ang. restitution av bensinskatt.
de något beslut om den ordinarie skatten,
utan en kommande utredning finge
utgå ifrån de nuvarande förhållandena
på området. Det kan väl knappast vara
lämpligt, att riksdagen nu fattar beslut i
en betydelsefull sakfråga, som dock är
av den karaktär att den borde prövas i
samband med övriga därmed sammanhängande
frågor. Riksdagen brukar ju
dessutom vara mycket försiktig och återhållsam,
när det gäller behandling av
frågor som äro eller kunna väntas komma
under utredning. Jag skulle vilja
vädja till kammarens ledamöter att även
i detta fall visa återhållsamhet och vila
på hanen genom ett bifall till den vid
betänkandet fogade reservationen, vari
också hemställes om en översyn av förhållandena
på detta området.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utskottets betänkande fogade
reservationen.

Herr FALK: Herr talman! I detta betänkande
från utskottet råder det ganska
stor enighet om mycket väsentliga
saker. Det har vid behandlingen av denna
fråga klart och tydligt bevisats, inte
bara av motionärer, utan av den högsta
sakkunskap som vi ha här i landet, att
bensindrift, då det gäller små och medelstora
traktorer, som användas på de
medelstora och mindre brukningsdelarna,
äro så väsentligt överlägsna i fråga
om smidighet, lättskötthet och billighet
i drift, att det är till uppenbar skada
att det inom de medelstora och mindre
jordbruken över huvud taget användes
några fotogendrivna traktorer.

I utskottets betänkande, sidorna 10, 11
och 12, återfinnas alla de uppgifter som
kammarens ledamöter kunna behöva för
att bilda sig en uppfattning om förhållandena
på detta område. Jag skall inte
tynga protokoll eller anförande med att
läsa upp vad som där står, men jag måste
dock starkt understryka, att när lantbrukshögskolans
maskintekniska institution
har kommit till de resultat som
angivas i betänkandet och när praktiska
män ute i det levande livet ha kommit
till samma eller för bensindriften ännu

förmånligare resultat, går det inte att
vifta bort detta med en liten handrörelse
och säga: det är är väl inte mycket
att hålla i.

Jag har låtit verkställa en del beräkningar
med utgångspunkt från det siffermaterial
och de påståenden som komma
från lantbrukshögskolans maskintekniska
institution. Dessa beräkningar ha
skett under övervakning och kontroll av
den främsta sakkunskap som vi ha i
fråga om jordbrukskalkylens utgiftssida
i detta land, doktor Holmström.

Jag kan inte underlåta, framför allt
med tanke på det anförande som här
nyss har hållits, att för kammaren relatera
vilket resultat doktor Holmström har
kommit till. Han gör sina beräkningar
på grundval av den nu föreliggande, justerade
och till Kungl. Maj:t översända
jordbrukskalkylen, som skall gälla för
produktionsåret 1950/51.

Bränslebesparingen vid övergång till
bensindrift skulle, då jordbrukets nuvarande
bestånd av fotogendrivna traktorer
är 44 800 stycken, uppgå till 9 271
kubikmeter, vilket med ett pris av 24,24
öre per liter betyder en minskning av
2,2ö miljoner kronor på jordbrukskalkylens
utgiftssida. Förbrukningen av smörjolja,
som nu i kalkylen beräknas uppgå
till 6 160 ton per år, skulle vid bensindrift
nedbringas till 3 080 ton, vilket
skulle medföra en besparing på 5,30 miljoner
kronor. Kapitalkostnaderna i kalkylen
skulle på grund av att bensintraktorerna
äro billigare i inköp nedbringas
med 80 kronor per traktor och år, vilket
gör en besparing på 3,58 miljoner
kronor i kalkylen. Räntekostnadsposten
skulle nedbringas med 1,07 miljoner kronor.
Sammanlagt skulle dessa besparingar
i kalkylen uppgå till, för minskade
drivmedelskostnader 2,25 miljoner kronor
per år, för minskade smörjoljekostnader
5,30 miljoner kronor, för minskade
avskrivningskostnader 3,58 miljoner
kronor och för minskade räntekostnader
1,07 miljoner kronor, summa 12,29 miljoner
kronor per år.

Till dessa direkta återverkningar på
jordbrukskalkylens utgiftssida måste läggas,
att jordbrukarna vid nyinköp av

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Nr 32.

traktorer sknlle få effektivare och bättre
traktorer till väsentligt lägre pris. Under
förra året inköptes 12 500 traktorer
till jordbruket, och i den nya kalkylen
beräknas att det skall inköpas 10 000
stycken. Minskningen i investeringskostnad
vid inköp av bensindrivna traktorer
skulle därvid ge en besparing på tolv
miljoner kronor för jordbrukarna.

Hiirtill kommer vidare besparingen i
importvaluta. Minskningen i bränslemängden
med 9 271 kubikmeter gör med
ett importpris av 15 öre per liter en besparing
på 1,39 miljoner kronor. Minskningen
i smörjoljeförbrukning med 3 080
ton gör efter ett importpris av en krona
per kilo en besparing på 3,os miljoner
kronor. Vad beträffar anskaffningen av
själva traktorerna är det ju tyvärr så,
att den större delen importeras, men utgår
man ifrån att bara hälften eller
5 000 stycken importeras av de 10 000
traktorer som anskaffas, uppstår på denna
punkt en besparing i importvaluta
på sex miljoner kronor.

Dessa siffror äro föredragna i utskottet,
men tyvärr ha de icke tillräckligt
beaktats. Det har också påpekats i utskottet,
att vad som nu inträffar den 1
januari ställer problemet i en helt annan
dager än tidigare, eftersom det inte
är nog med att tilläggsskatten försvinner,
utan den ordinarie skatten samtidigt höjes
från 18 till 25 öre; utan restitution
är det under sådana förhållanden fullkomligt
omöjligt att någon om sin ekonomi
något så när omtänksam jordbrukare
över huvud taget vill köra med bensin.

Även detta påstående bestrides av reservanterna,
som tro att bensintraktorerna
inte kunna slås ut av fotogentraktorerna.
Jag vill då hänvisa till att det bolag
som förnämligast säljer bensintraktorer
bär i landet, Aktiebolaget Farming,
har låtit mig taga del av sin försäljningsstatistik
under tiden från år 1947 till nu.
Det visar sig att försäljningen av bensintraktorer
fram till våren 1948 var mycket
obetydlig. Den sköt fart efter behandlingen
av den här frågan vid 1948 års
riksdag, men den tog ett lika hastigt
slut efter alt den proposition, som vi

Ang. restitution av bensinskatt,
här behandla, framlades i våras och det
blev känt att hela denna fråga av Kungl.
Maj:t föreslogs ställd på framtiden. Från
den tidpunkten och till nu har det inte
sålts mer än 97 bensintraktorer från detta
bolag, under det att 1 030 fotogentraktorer
av samma märke ha sålts.

Jag hade för min del redan i våras
klart på känn att utvecklingen skulle gå
dithän, men det fanns inte då några siffror
som kunde bevisa det.

Reservanterna äro eniga om att något
bör göras, men de tycka att vi inte skola
gå in på en utvidgning förrän vi ha fått
en utredning som kartlägger området.
Jag vill bestrida att det är fråga om en
utvidgning, ty vi ha ända sedan år 1948
haft ett system för restitution av tilläggsskatt,
enligt vilket man efter ansökan
har fått restitution svarande mot ett visst
antal liter per hektar avverkad åker. Man
hade samma system under ransoneringen,
och nu är det bara den skillnaden,
att normerna för restitutionen äro snävare
än de voro under ransoneringen.
En redogörelse för detta är fogad som
bilaga vid utskottets betänkande, och jag
hänvisar till denna.

Här inträffar alltså ingenting nytt om
man följer utskottets förslag, utan man
ändrar bara namnet på restitutionen; tidigare
hade vi en restitution av tilläggsskatt
med 27 öre, och nu få vi, såvida
utskottets förslag går igenom, en restitution
av den ordinarie skatten efter
samma grund med 25 öre.

Det har sagts att man inte bör upprätthålla
en krisorganisation för det här
ändamålet. Kostnaderna för restitutionen
uppgå enligt de upplysningar, som
angivas i utskottsbetänkande^ till cirka
44 000 kronor per år, och om alla fotogentraktorer
så småningom ersiittas med
bensintraktorer skulle man kunna tiinka
sig all detta belopp sjufaldigades, men
även om vi komma upp i en kostnad för
administrationen på 300 000 kronor måste
vi väl i rimlighetens namn mot denna
kostnad väga de besparingar som skulle
komma folkhushållet till del via jordbrukskalkylen,
via importvalutorna och
via minskade investeringar för jordbrukarna.

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Ang. restitution av bensinskatt.

Jag är inte heller övertygad om att alla
reservanterna äro så positivt inställda
som deras talesman här i dag är. När
man läser vad reservanterna ha anfört,
blir man litet betänksam. När man därtill
i Aftontidningen för i går kväll får
se en andraledare, där det helt enkelt
säges, att en individuell restitution är
en omöjlig sak, den kan aldrig kontrolleras
och den skulle kunna ge alla illojala
jordbrukare möjlighet att övergå till
bensinhandlare i smått, då har man
verkligen anledning att sätta ett stort
frågetecken. Reservanterna söka visserligen
uttala sin positiva inställning och
säga att frågan — det gäller då inte frågan
om restitution av bensinskatt för
jordbrukets bensindrivna traktorer, utan
hela frågan om restitution för bensin
som användes i jordbrukets drift — med
det snaraste skall lösas, men å andra sidan
säga de att det måste förebringas
verkligt övertygande skäl för att man
skall kunna intaga den ståndpunkten,
att — samtidigt som man begär en allmän
översyn på ett visst område —
man vill bryta ut en liten detalj och föreslå
beslut i fråga om denna.

I reservanternas förslag till yttrande
heter det vidare: »Enligt utskottets mening
synes det diskutabelt, huruvida några
dylika omedelbara åtgärder verkligen
kunna anses påkallade. Då reslitutionsfrågan
behandlades vid 1948 års
riksdag gjordes inga utfästelser från
riksdagens sida beträffande den ordinarie
skatten.» Ja, det kan väl göras olika
tolkningar av vad utskotten skriva,
men jag kan för min del inte tolka vad
utskottet skrev år 1948 på annat sätt än
som ett löfte om en snar lösning av denna
stora fråga. För att ge kammarens
ledamöter möjlighet att själva bedöma
saken skall jag be att få läsa upp vad
utskottet i sitt betänkande nr 23 till 1948
års riksdag skrev i detta ärende. På sidan
14 står det: »För egen del är utskottet
i princip av den uppfattningen,
att — då de genom bensinbeskattningen
inflytande skattemedlen äro avsedda att
bidraga till täckande av kostnaderna för
vägväsendet — kompensation bör lämnas
jordbruket för de särskilda kostna -

der som uppkomma til! följd av beskattningen
av bensin som användes såsom
drivmedel för jordbrukets maskiner.»
Det gäller alltså inte bara traktorerna.
Utskottet fortsätter: »Huruvida kompensationen
bör avse endast tilläggsskatten
å bensin eller göras mera omfattande vill
utskottet i detta sammanhang lämna öppet.

Beträffande det närmare tillvägagångssättet
för genomförandet av en restitutionsrätt
med avseende å bensin, som
användes för jordbrukets drift, anser
utskottet sig icke kunna med ledning av
nu föreliggande utredningsmaterial anvisa
en slutgiltig lösning av denna fråga.
Emellertid ha inom utskottet diskuterats
olika utvägar för anordnandet av
ett restitutionsförfarande. Sålunda har
ifrågasatts, huruvida icke en kompensation
för bensinbeskattningen skulle kunna
genomföras på så sätt, att vid den årliga
jordbruksregleringen beaktades jämväl
de av bensinbeskattningen föranledda
kostnadsökningarna för vissa jordbruk.
En annan lösning av restitutionsfrågan,
vilken åtminstone provisoriskt
skulle kunna visa sig acceptabel, vore
den att statens livsmedelskommission eller
annan statlig myndighet erhölle bemyndigande
att efter ansökan utanordna
individuell ersättning med belopp,
motsvarande vad som enligt företedd utredning
kunde antagas hava erlagts i
bensinskatt för i första hand bensin som
förbrukats för traktordrift. I dylika fall
borde ersättningsbeloppets storlek grundas
— icke endast på styrkta uppgifter
rörande omfattningen av verkställda
bensininköp under en närmare angiven
tidsperiod — utan även på vunna upplysningar
rörande traktorns storlek och
användningstid, jordbrukets areal o. d.
Jämväl den utvägen skulle måhända kunna
vara framkomlig, att restitutionsrätten
på ett eller annat sätt sammankopplades
med den bensinransonering, som
inom en nära framtid torde komma att
genomföras. I enlighet med det nu anförda
tillstyrker utskottet, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om en allsidig och förutsättningslös
utredning rörande frågan om rätt till re -

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Nr 32.

stitution av skatt för bensin, som använes
för jordbrukets drift. Resultatet av
denna utredning bör föreläggas 1949 års
riksdag.»

Det är väl alldeles uppenbart att det
i detta betänkande, som godkändes av
riksdagen, ligger ett löfte om att denna
fråga mycket snart skulle lösas, inte bara
för de bensindrivna traktorerna, utan
för bensinförbrukningen över huvud taget
för jordbrukets maskiner.

Sedan fortsätter 1948 års bevillningsutskott
med att resonera om den situation
som uppstod, speciellt för de bensindrivna
traktorerna, i och med höjningen
av bensinpriset. För att inte avbryta
den import av sådana traktorer
från England, som hade påbörjats, skulle
man be Kungl. Maj :t att ordna med
ett restitutionsförfarande för de bensindrivna
traktorerna. Det var de förhoppningar,
vilka med skäl kunde knytas till
detta utskottsbetänkande, som gjorde att
försäljningen av bensintraktorcr sköt
fart. Jordbrukarna hade förhoppningar,
och försäljarna underläto inte att utnyttja
detta riksdagens uttalande till sin
förmån, men det är ju alldeles klart, att
trots att de fingo restitution av tilläggsskatten
var bensinpriset ändå så pass
högt, att bensintraktorerna icke kunde
konkurrera på jämbördiga villkor. De
inköp, som ha verkställts, ha faktiskt
gjorts under beräkning av att restitution
på hela skatten skulle införas ett par år
senare eller så och att driftskalkylerna
därigenom skulle bli förelaktigare.

Med dessa utskottets uttalanden från
1948 som bakgrund kan jag inte undgå
att få det intrycket, att vad reservanterna
i dag skriva på denna punkt är
vilseledande. De ha inte gjort någon
klar gränsdragning mellan tilläggsskatt
och ordinarie skatt. Gränsdragningen
1948 bestod i att riksdagen ville att
Kungl. Maj :t omedelbart skulle gå i författning
om restitution av tilläggsskatt,
medan man beträffande frågan i övrigt
ville ha förslag till 1949 års riksdag. Reservanterna
säga nu också att nu sker
ingenting annat iin att tilläggsskatten
slopas och när riksdagen icke gjort några
utfästelser, så har den heller inga

Ang. restitution av bensinskatt.

skyldigheter. De bortse helt ifrån den
höjning av bensinskatten från 18 öre till
25 öre som sker den 1 januari. Man menar
att den inte skall ha någon inverkan
på jordbrukarnas val av traktorer
och på driftsekonomien. Det är alldeles
uppenbart för var och en som aldrig så
litet behärskar denna fråga, att för den
enskilde jordbrukaren är det alldeles
omöjligt att köra med ett bränsle, som
är 125 procent dyrare än fotogen. Jag
vill bara erinra om att från den 1 januari
kostar bensinen 54 öre och fotogenen
24 öre i runda tal. Följden blir
att under nästa år liksom under senare
delen av detta år inga bensintraktorer
komma att försäljas. Jordbrukarna köpa
givetvis den ur driftssynpunkt billigare
fotogentraktorn. Det blir en ökad,
onödigt hög investering, som jordbrukarna
få göra. Därtill kommer att många
av de jordbrukare, som i förhoppning
om att denna fråga snart skulle lösas
ännu ha sina bensintraktorer kvar, komma
att omändra dem för fotogendrift.
Detta medför också ökade kostnader.
Man kan kosta på sig ett löjets leende
inför ett sådant resonemang, men den
som har kontakt med det praktiska livet
vet, att det är ingen lös konstruktion
utan en skrämmande verklighet i dagens
läge.

Det har alltså klart och tydligt bevisats,
att den höga bensinskatten på detta
speciella område inom jordbruket
har medfört att vi ha en fullständigt felaktig
uppsättning av traktorer. Det
önskvärda och ur landets synpunkt angelägna
är ju att varje produktionsgren
inriktas på det billigaste sättet, men
här har produktionen fördyrats väsentligt
genom denna felaktiga anskaffning
av traktorer. När vi nu första gången
fått detta belyst och veta vilka risker
och skador som ett uppskov med frågan
skulle medföra, kan jag, herr talman,
inte ta på mitt ansvar att medverka
till ett sådant uppskov. Jag anser alt
denna begränsade restitution efter samma
normer och i samma omfattning,
som gällt ända sedan ransoneringen
började, skall fortsätta att gälla för den
ordinarie skatten, och under tiden må

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Ang. restitution av bensinskatt,
frågan om en mera utvidgad restitutionsrätt
undersökas och utredas.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NIKLASSON: Herr talman! Jag
kan i allt väsentligt instämma med vad
herr Falk här anfört, men jag vill därutöver
i all korthet anföra några synpunkter.

Den som har varit med om utskottsbehandlingen
av denna fråga, har nästan
fått den uppfattningen, att reservanterna
se mycket allvarligt på problemet
och anse det vara rent av äventyrligt
att gå in för den lösning, som
utskottet har kommit fram till. Man vänder
sig speciellt emot att utskottet, samtidigt
som det begär en utredning, begär
direkta åtgärder i ett begränsat avsnitt.

Men det är ju inte en ny fråga, som
vi ta upp, utan det är en gammal bekant,
som tidigare varit föremål för utredningar
och överväganden i olika
sammanhang. Nu har emellertid regeningen
ansett att de resultat, som de sakkunniga
i den sista utredningen kommo
till, inte voro så tillfredsställande,
att man ville lägga fram en proposition
på grundval av utredningen. Man har
sagt från regeringshåll att man inte är
beredd att ta ställning till frågan om det
är principiellt berättigat att ge restitution
i de fall, som här behandlas, och
någon utfästelse om en ny utredning
har, så långt jag kunnat läsa ut, icke
lämnats i den proposition som regeringen
har avgivit.

Under sådana förhållanden funno vi
det angeläget, att riksdagen tog ett initiativ
och försökte komma fram till en
positiv lösning av frågan redan detta år.

Reservanterna mena att man bör vänta
till dess att den utredning, som utskottet
nu har enats om, kommer till
stånd och vi på grundval av denna kunna
ånyo behandla frågan. Men det är
väl i alla fall på det sättet, att ett uppskov
med frågan är förenat med vissa
risker. Visserligen säga reservanterna,
att det inte inträffar någonting här; vi

hade förut restitution på tilläggsskatten,
och denna skatt faller nu bort. Men
vi få nog inte bagatellisera den höjning
av den ordinarie bensinskatten på 25
öre, som sker nu på nyåret. Är det redan
med de bestämmelser som nu gälla
svårt och oekonomiskt att driva traktorer
med bensin, kommer det att bli
det i ännu högre grad efter den 1 januari.
Samtidigt är det, såsom herr Falk
mycket starkt understryker, ur både
privat- och nationalekonomisk synpunkt
ofördelaktigt att driva traktorer med fotogen.
Det ha de sakkunniga på området
framhållit på ett så pass övertygande
sätt, att jag tror att det på den punkten
inte råder några delade meningar.
Reservanterna ha heller inte bestritt
detta.

Det har väl också, såsom påpekats tidigare,
en viss betydelse för den jordbrukskalkyl,
som nu torde få räknas om
i anledning av vissa förändringar som
komma att inträffa den 1 januari. De
flesta av de subventioner, som jämnat
ut priserna, komma att falla bort, i den
mån de inte redan ha gjort det. Detta
medför, att om man skall kunna uppehålla
den balans, som vi för närvarande
ha och som förresten inte är fullt tillräcklig
ur jordbrukets synpunkt, måste
det företagas ganska väsentliga prisförhöjningar.
Det vore väl då värdefullt,
om vi hade någon faktor som drog ned
kostnadssidan.

Det är ju riktigt att våra önskemål inte
kunna i full utsträckning realiseras med
en gång — omställningen av traktordriften
tar ju en viss tid — men redan vad
som skulle kunna uppnås under det första
året representerar så pass stora värden,
att vi inte böra bortse från dem.

Det är i alla fall klart, att vi måste se
hela denna fråga på längre sikt, alltså
vad den kan innebära för framtiden. I
det avseendet åberopa vi ju beräkningar,
som vi ha kommit fram till och som anförts
av herr Falk. De beräkningarna vila
på ett ganska säkert underlag och äro
nog snarare tagna i underkant än i överkant.
Men givetvis kan man inte säga någonting
bestämt om den framtida utvecklingen
på detta område, utan där kunna

Onsdagen den C december 1950 fm.

Nr 32.

vi givetvis endast röra oss med beräkningar.

Nu har man anfört emot vårt förslag
olägenheten av att behålla den administrativa
apparat, som kräves för att verkställa
restitutionen. Vi mena tvärtom, att
det är lämpligt att vidtaga åtgärder på
detta område redan nu, just ur den synpunkten
att vi lia för restitutionen en
administrativ apparat i gång, som har visat
sig användbar och som har för ändamålet
upplagda kortregister. Skulle vi
avbryta den verksamhet, som vi hittills
haft, och inte sätta någonting annat i
stället, kommer givetvis detta administrativa
organ att skingras, och det kanske
inte skulle bli så lätt att sedan bygga upp
det igen. Det är klart att det drar kostnader
med sig, det skola vi inte bestrida,
och det är klart att dessa kostnader växa
allt eftersom traktorerna ställas om för
bensindrift och det blir allt flera som
skola ha restitution.

Men vi skola väl hoppas, att man på
något sätt kan komma fram till förenklingar
i fråga om administrationen. Det
är tydligt att även reservanterna ha den
meningen; i annat fall hade de väl inte
gått med på att begära en utredning. Vi
ha exempelvis det färgningssystem, som
prövats på andra håll. Det säges att det
inte är tillförlitligt, men det kan ju tänkas
att vi så småningom kunna komma
fram till ett tillförlitligt färgningssystem,
och det skulle förenkla saken betydligt.
Men även om vi nu skulle fortsätta med
det system som vi ha för närvarande och
utbygga detta, komma vi, såsom herr
Falk anförde, dock inte upp i högre
kostnader än 300 000 kronor. Det är klart
att det också är pengar, men vi måste,
som någon sagt, sätta detta i relation till
de besparingar som kunna göras. Kostnaderna
äro väl för övrigt inte större än
att många utredningskommittéer dra ungefär
samma belopp.

Sedan ha våra motståndare tryckt på
en annan sak, och det är den merbclastning,
som våra verkstäder skulle få
på grund av omändringarna av traktorerna,
och de kostnader, som skulle
vara förenade därmed. I de handlingar
som vi fått uppskattas omstiillningskost -

Ang. restitution av bensinskatt,
naden per traktor till 300 å 400 kronor.
Men enligt upplysningar som jag
har fått från Volvo, som väl är det företag
som, såvitt jag vet, levererar de
flesta svenskbyggda traktorerna, är detta
belopp taget i överkant. Det kan ju
hända att det är dyrare att omställa de
importerade traktorerna, men Volvo
uppskattar kostnaden för omändring av
en traktor av modell T 22 till omkring
225 kronor. Den sats reservdelar som behövs
kostar 192 kronor, och arbetet beräknas
kunna utföras på fem timmar.
Nu är att märka att de reservdelar som
behöva bytas äro sådana delar som i
alla fall på grund av förslitning måste
bytas då och då. Om en omställning sker
i samband med ett sådant utbyte, kostar
det praktiskt taget ingenting.

Jag har tidigare varit tveksam när
det gällde denna speciella fråga, då den
svenska fabrikationen huvudsakligen är
inriktad på tillverkning av fotogendrivna
traktorer, under det att det är utländska
företag, som tillverka de bensindrivna.
Men då jag begärde upplysningar
från Volvo, meddelade man där
att det för detta företags del icke förelåg
några som helt svårigheter att utföra
dessa omändringsarbeten, och reservdelar
hade de möjlighet att få fram
i tillräcklig utsträckning. Det är klart,
att skulle vi i ett enda svep ställa om
alla fotogendrivna traktorer för bensindrift,
blev det en viss påfrestning. Vi
måste därför räkna med att dessa omställningsarbeten
inte kunna göras på en
enda gång, utan de få tas undan för undan
i samband med att traktorerna ändå
behöva en översyn. Då reduceras den
belastning, som omställningarna skulle
komma att medföra för våra verkstäder.
Sedan tillkommer också det faktum, att
kostnaden för en bensintraktor är ungefär
1 200 kronor mindre än för en fotogendriven
traktor. Detta måste ju betyda
att det åtgår mindre material för tillverkning
av bensindrivna traktorer, och
då göra vi ju även på den punkten besparingar.
Man kan därför vänta, att
merbclastningen för verkstadsindustrien
under dessa omställningsår skulle bli
ganska obetydlig.

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Ang. restitution av bensinskatt.

Det är viktigt att man inte dröjer
med denna fråga också ur den synpunkten,
att ju flera fotogendrivna traktorer
som vi skaffa, ju mera arbete blir
det sedermera med att omändra dessa.

Man har i det här sammanhanget också
behandlat frågan om restitution för
andra ändamål än för traktordrift, nämligen
för motortrafiken vid jordbruket i
övrigt och vid fisket och industrien. Där
har ju utskottet varit enigt om en utredning.
Jag hoppas att den utredningen
skall komma till stånd ganska snart och
att man skall kunna nå en lösning över
hela fältet, vilket vore synnerligen önskvärt.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr FRANZON: Herr talman! Jag ber
att inledningsvis få fästa kammarens
uppmärksamhet på ett par saker.

Utskottet är enigt i fråga om yrkandena
under punkterna A) och C). Den
första punkten gäller restitution av tillläggsskatt
för jordbruket under andra
halvåret 1950. Den andra punkten gäller
restitution av tilläggsskatt till yrkesfiskare.
Vad utskottet icke kunnat ena sig
om är huruvida restitution i övrigt skall
ske även efter den 1 januari 1951, då vi
icke längre ha någon tilläggsskatt. Den
avskaffas ju i och med årets utgång, och
den ordinarie bensinskatten höjes den 1
januari 1951 från nuvarande 18 öre till
25 öre.

Jag vill gärna med tanke på herr
Falks yttrande nyss, vari han citerade
vad utskottet skrev 1948, understryka ait
av det utskottsutlåtandet framgår mycket
tydligt att utskottet såvitt angår omfattningen
av rätten till restitution av
skatt å bensin för jordbruksdrift uppdrog
en markerad skillnadslinje mellan
den ordinarie skatten och tilläggsskatten
å bensin; för jordbrukets bensindrivna
traktorer förordades alltså en fullständig
restitution av tilläggsskatten medan
däremot den ordinarie skatten fortfarande
skulle utgå med sitt fulla belopp.

Den fråga vi nu behandla avser sålunda
endast restitution av tilläggsskatten.
Den skillnad som här förelegat är

att yrkesfiskarena tidigare haft och fortfarande
ha rätt till restitution på den ordinarie
skatten. Frågan om rätt för yrkesfiskarena
till restitution av tilläggsskatten
är ännu inte löst. Lösningen av
den frågan lägga vi i Kungl. Maj:ts hand
med yrkandet under C).

På grund av vad utskottet skrev 1948
tillsattes en särskild utredningskommitté.
Denna kommitté bär sedermera framlagt
sina förslag. Såsom framgår både
av propositionen och utskottsutlåtandet
har inte regeringen kunnat lägga utredningsresultaten
till grund för någon proposition
i ärendet. Utredningskommittén
yrkar nämligen, att den ordinarie
skatten också skall restitueras. Kommittén
föreslår flera alternativ för hur
detta skulle kunna ske, nämligen antingen
via uppgifterna i bokföringen eller
eventuellt genom en kollektiv återbäring
eller på annat sätt. Men alla dessa
förslag rönte en mycket stark kritik från
vederbörande myndigheter. Detta har
föranlett statsrådet att inte lägga utredningen
till grund för en proposition i
ämnet.

I likhet med herr Heuman finner jag
det ganska märkligt, i synnerhet i en tid
som denna, att riksdagen, innan det föreligger
en proposition i frågan, tar upp
en utredningskommittés förslag, och
detta i en så vital fråga som frågan om
restitution av den ordinarie bensinskatten.
Vi ha väl så pass stor erfarenhet
av utredningskommittéers utlåtanden,
att vi veta att de nästan alltid måste
överarbetas i det ena eller andra avseendet.
Jag betvivlar inte de sakuppgifter
som lämnats av både herr Falk och
herr Niklasson; uppgifterna återfinnas
för övrigt i utredningsbetänkandet, och
de finnas återgivna också i propositionen
och delvis i utskottsutlåtandet. Men
även dessa uppgifter behöva säkerligen
granskas, i synnerhet när det göres gällande,
att vad man här får ge ut till jordbruket
från statens sida återkommer, när
man skall göra upp jordbrukskalkylen,
och att statens utgifter bli mindre, därför
att det är ekonomiskt lönande att
förse jordbruket med bensindrivna traktorer.

Onsdagen den G december 1950 fm.

Nr 32.

Herr Falk yttrade, att när nu den ordinarie
bensinskatten skall höjas från
18 till 25 öre, kommer jordbruket inte
att köpa några bensindrivna traktorer,
utan man kommer att övergå till inköp
av fotogendrivna traktorer. Jag betvivlar
detta, herr Falk, ty den ordinarie
skatten bär ju aldrig varit restituerad.
Den uppgår för närvarande till 18 öre.
Det är sant att den nu skall höjas till
25 öre. Men det bär visat sig att under
den tid, som skatten varit 18 öre, ha
inköpen av bensindrivna traktorer ökat
år från år. Jag tror inte att denna skillnad
mellan 18 och 25 öre skall avskräcka,
så mycket mer som även reservanterna
äro ytterst positiva i denna
fråga. Fråga är om de icke äro lika
positiva i sin skrivning som utskottsmajoriteten.

Jag vill gärna att kammaren skall
uppmärksamma vad reservanterna skriva
på s. 21 i utskottsutlåtandet. Det heter
där: »Utskottet anser sig emellertid
icke höra stanna vid enbart ett avstyrkande
av de föreliggande yrkandena om
införande av rätt till restitution av den
ordinarie skatten på bensin. Utskottet
anser nämligen, att frågan om rätt till
restitution av all skatt för bensin som
användes inom jordbruket är, åtminstone
sett på längre sikt, av stor betydelse
icke endast för jordbruket såsom sådant
utan även för landet i dess helhet. Utskottet
bär sålunda ett positivt intresse
för att jordbrukets restitutionsfråga blir
löst på ett ändamålsenligt sätt. Samma
intresse hyser utskottet även till frågan
om rätt till restitution av skatt för bensin
som användes för andra ändamål än
för framdrivande av fordon å allmän
väg, exempelvis inom industrien, skogsbruket
och försvarsväsendet.»

När nu motioner framlagts, inte bara
i år utan även tidigare, om restitution
av skatt för andra ändamål, frågar man
sig, om inte utskottsmajoritetens ställningstagande
innebär ett ensidigt gynnande
av en viss grupp av samhällets
innevånare, samtidigt som andra grupper,
vilkas verksamhet är av samma betydelse,
skjutas åt sidan.

Det finns även andra saker som bär

Ang. restitution av bensinskatt.

kunna beröras. Det talas exempelvis om
proportionen mellan bensindrivna och
fotogendrivna traktorer. Det är sant att
de bensindrivna traktorernas antal uppgår
till 5 000 och de fotogendrivnas till
45 000, men är det så, att det är utskottsmajoritetens
önskan att man mer
och mer skall övergå till bensindrivna
traktorer, ökar väl därmed restitutionsförfarandet;
det måste väl bli ett större
arbete att pröva ansökningarna då de
öka i antal. Då uppställer sig frågan:
Kan man fortsätta med det schematiska
system, som nu gäller, enligt vilket restitution
lämnas efter visst antal liter
bensin per odlad hektar jord eller någonting
liknande? Kräves det inte att
man tar detta system under en mycket
noggrann översyn och försöker gå fram
på en annan väg, som innebär betryggande
kontroll över att den bensin, för
vilken skatt restitueras, inte användes
till andra ändamål än för jordbrukets
bedrivande?

Jag har frågat mig själv, varför det
köps så mycket fotogendrivna traktorer.
Är det enbart med tanke på att driften
är billigare, vilket den är? Jag tror att
det finns en förklaring till det alltjämt
stora intresset för fotogendrivna traktorer,
nämligen att jordbrukarna anse
sig kunna begagna de fotogendrivna
traktorerna friare än de bensindrivna.
Vi möta dock en hel del traktorer ute
på våra vägar, även bensindrivna. Man
frågar sig ibland, om det är med restituerad
bensin som dessa traktorer köras
eller inte. Men faktum är att det alltjämt
finns ett mycket stort antal fotogendrivna
traktorer här i landet, och förklaringen
härtill måste väl vara, såsom jag
nämnde nyss, att jordbrukarna anse sig
kunna köra mera fritt med dem.

Jag tror, herr talman, att denna fråga
tarvar en vidare undersökning. Reservanterna
äro positivt inställda och överlämna
till Kungl. Maj:t att pröva frågan
i hela dess vidd, således inte bara problemet
om restitution av skatten på
jordbrukets bensin utan även av skatten
på bensin som förbrukas inom andra
områden. Reservanterna förklara vidare,
att det är brådskande med utredningen

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Ang. restitution av bensinskatt,
angående restitutionen för jordbrukets
vidkommande och att denna fråga därför
bör brytas ut och utredas särskilt
om utredningen inte hinner bli färdig
med de övriga problemen.

Jag liar fäst mig vid ett par uttalanden
i utskottets utlåtande. På s. 16 skriver
utskottsmajoriteten, att restitutionsrätten
för den ordinarie bensinskatten
på 25 öre skall gälla »tills vidare utan
någon tidsbegränsning». På s. 17 däremot
förklarar utskottsmajoriteten, att
detta förslag »måste anses som en provisorisk
lösning». Vad menas med uttrycket
provisorisk? Såvitt jag förstår är det
själva restitutionsförfarandet, som man
anser skall betraktas som provisoriskt,
medan rätten till restitution av bensinskatten
skall vara konstant.

Är det inte väl hastigt handlat att utan
vidare följa en utredningskommitté i en
så vital fråga som denna? Visserligen
har saken prövats, men den kanske ändå
inte är tillräckligt utredd. Det enda faktiska
man vet är att, om utskottsmajoritetens
förslag går igenom, statsverket
kommer att åsamkas en utgift på något
över l,s miljon kronor.

Man åberopar till stöd för utskottsmajoritetens
förslag vissa nationalekonomiska
synpunkter och anför en del återverkningar
som skulle uppstå, om riksdagen
inte skulle följa utskottsmajoritetens
linje. Jag betvivlar inte att det
kan ligga något i detta resonemang, men
jag vidhåller ändå att förslaget bör ytterligare
överarbetas. Vi behöva faktiskt
få mera tillförlitliga uppgifter än vad
motionärerna och utskottsmajoriteten ha
anfört. Framför allt måste vi ha klarhet
om vilken tid återbetalningen skall omfatta.

Man vill här, herr talman, utan vidare
svälja denna utgift på 1,5 miljon kronor,
och detta vid en tidpunkt då det vid
nästan varje kammarsammanträde understryks
att vi måste vara ytterst försiktiga
med statens utgifter. Vi behandlade
helt nyligen ett betänkande från
samma utskott, bevillningsutskottets betänkande
nr 63, som innehöll utskottets
yttrande över Kungl. Maj :ts förslag
om höjda spritpriser och som

godkändes i enighetens tecken. I detta
betänkande berörde utskottet även
den ekonomiska situation, som vi ha råkat
i. Utskottet anslöt sig till departementschefens
uttalande men tilläde följande,
vilket jag tycker bör citeras i
dag: »T anslutning härtill vill utskottet
— som det enligt riksdagsordningen åligger
att förbereda frågor om bevillnings
utgörande och föreslå sättet att genom
bevillning åvägabringa jämvikt i statsregleringen
— icke underlåta att framhålla,
att utskottet, som med stark oro
uppmärksammat tendenserna till stegring
av statsutgifterna, finner det i hög
grad angeläget att stor försiktighet iakttages
från statsmakternas sida vid fattande
av beslut som föranleda eller framdeles
komma att medföra ekonomiska
anspråk gentemot statsverket.»

Vad blir resultatet om vi i dag följa
utskottsmajoritetens förslag? Kungl.
Maj:t har handlat logiskt då Kungl. Maj :t
med tanke på konsekvenserna inte har
velat framlägga en proposition i ärendet.
Men riksdagen, som enigt har antagit
det uttalande som jag nyss citerade
och vars upphovsman var en högerman
inom utskottet, skulle nu, enligt utskottsmajoritetens
förslag, utan vidare
besluta en ny stor utgift för statskassan.
Riksdagen kräver att departementen och
statsråden skola vara försiktiga i alla
frågor som medföra ekonomiska konsekvenser.
Men här tar man initiativ i
en fråga, som inte är tillräckligt utredd,
och vill genomdriva ett beslut som kommer
att förorsaka staten en merutgift på
1,5 miljon kronor, just vid en tidpunkt,
då vi mer än annars understryka behovet
av sparsamhet.

Jag ber, herr talman, att få sluta mitt
anförande med att hänvisa till det positiva
intresse som även reservanterna
ha. Det är ärligt menat, även om herr
Falk kanske inte tror det; men jag förstår
hans invändningar på den punkten,
ty så uppträder man ju alltid när man
vill vinna ett visst syfte. Vi anse emellertid
att frågan tarvar en omprövning.
När ärendet sedan en gång återkommer,
kanske vi kunna befinna oss på
samma linje. Det är litet djärvt att säga

Onsdagen den G december 1950 fm.

Nr 32.

det, men jag tillåter mig ändå att fråga:
Kunna vi inte tänka oss att vi i
väntan på att få fram ett förslag, som
kan enigt omfattas av hela riksdagen,
litet var hjälpas åt att bära den merutgift
på 7 öre, som jordbruket skulle få vidkännas
för sin bensin, om utskottsmajoritetens
förslag nu inte går igenom?
Riksdagen är ju alltid mycket välvilligt
inställd till frågor som röra jordbruket.
Man får väl då förlåta oss, om vi denna
gång inte vilja ta ståndpunkt innan vi
ha fått saken mera allsidigt belyst.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr VELANDER: Herr talman! Då jag
tillhör utskottsmajoriteten och i den
egenskapen haft synnerligen svårt att
förstå reservanternas synpunkter på
den föreliggande frågan, skall även jag
tillåta mig att framföra några reflexioner
i dagens debatt.

Jag fäste mig vid den siste ärade talarens
anförande. Han började med att understryka
det uttalande, som reservanterna
gjort i sin reservation om att man
under de senaste årtiondena har varit
inne på upprepade försök att komma
fram till en tillfredsställande ordning på
här ifrågavarande område. Jag är ganska
främmande för att det under den
avsedda tidsperioden har gjorts några
verkliga försök att nå fram till en lösning
av denna fråga. Man har inom bevillningsutskottet
och riksdagen skilt sig
ifrån hithörande spörsmål med talesätt,
som egentligen icke berört sakens kärna.
När jag under höstens utskottsbehandling
har kommit in på dessa frågor
och börjat syssla med det siffermaterial,
som finns tillgängligt till belysande av
bensinens effekt såsom bränsle i förhållande
till fotogenens, bensindrivna traktorers
företräden framför fotogendrivna
sådana samt den snedvridning av förhållandena
inom jordbruket eller jordbruksdriften,
som undan för undan har
utvecklats på grund av den nu gällande

Ang. restitution av bensinskatt.

ordningen, kände jag faktiskt en viss
blygsel över att jag tidigare för min del
icke hade kunnat tränga djupare in i
spörsmålen härom.

Viljan att söka komma till rätta med
dessa spörsmål kom väl till synes först
vid 1948 års riksdag med det betänkande
av bevillningsutskottet, som här
apostroferats i olika sammanhang. Utskottet
tillstyrkte då en restitution av
tilläggsskatten av mera provisorisk karaktär
och föreslog i övrigt en förutsättningslös
utredning rörande restitutionsspörsmålet
i hela dess vidd. Reservanterna
göra nu gällande, att man med
detta avsåg att markera en principiellt
sett bestämd skiljelinje mellan tilläggsskatten
på bensin och grundskatten på
samma vara. Med mitt sätt att se är detta
en ren konstruktion. Läget var endast
det, att det förelåg ett utbrett missnöje
på grund av att jordbruket inte tidigare
hade beretts restitution av den ordinarie
bensinskatten, när det gällde bensindrivna
traktorer i egentlig jordbruksdrift.
Grundskatten på bensin var år 1948 18
öre, och det framlades då en proposition
om tilläggsskatt på bensin, som efter
utskottets förslag fastställdes till 27
öre. Med utgångspunkt från den alu
männa principen, att ingen annan skall
belastas med bensin- eller fordonsskatt
än den som trafikerar de allmänna vägarna
och alltså medverkar till vägnätets
förslitning, fann man, att det inte längre
gick för sig att icke låtsas om denna
princip och sålunda belasta jordbruket
även med dessa 27 ören. Därför meddelades
Kungl. Maj:t bemyndigande att söka
finna en utväg eller metod för att
restituera tilläggsskatten till jordbruket,
samtidigt som man rekommenderade en
utredning beträffande bensinskattespörsmålen
i övrigt. Härmed avsågs ingen
som helst principiell skiljelinje beträffande
behandlingen av tilläggs- respektive
grundskatten på bensin. ÅR påstå
något dylikt är, som jag tidigare tillät
mig säga — jag upprepar det — en ren
konstruktion.

Vad blev nu resultatet av detta? Jo,
restitutionen av tilläggsskatten sattes i
gång. Det tillvägagångssätt, som därvid -

Nr 32.

Onsdagen den G december 1950 fm.

Ang. restitution av bensinskatt,
lag praktiseras, har kanske inte blivit
fullkomligt — det vore för mycket sagt
— men det har undan för undan förbättrats,
och i dagens läge anser man,
att det fungerar rätt så oklanderligt. Den
byråchef inom statens jordbruksnämnd,
på vilken det, såvitt jag förstått, närmast
ankommer att övervaka dessa
ärendens handläggning, vitsordar ock,
att det förfaringssätt, som nu tillämpas,
fungerar ganska tillfredsställande. Herr
Franzons uttalande förvånar mig därför
i hög grad. Han frågade bl. a. varför
jordbrukarna äro så intresserade av att
kunna använda bensindrivna traktorer i
stället för fotogendrivna. Jo, antydde
herr Franzon — om jag inte missuppfattade
honom, i så fall ber jag om ursäkt
därför — det bottnar i det faktum,
att jordbrukarna igenom att köra med
bensindrivna traktorer ha större frihet
att utnyttja bensinen även för andra ändamål.
Så uppfattade jag hans resonemang.
Man har inom utskottet på denna
punkt särskilt pressat den byråchef, byråchefen
Palmi, till vilken jag nyss refererade,
och ställt mycket bestämda frågor
till honom. Han säger, att det är
möjligt, att man i vissa fall har kunnat
ha en misstanke i den riktningen, att,
när det begärts restitution av skatten
för en viss bensinmängd, kvantiteten
kanske tagits till i överkant och vederbörande
således tagit med även bensin,
som förbrukats för andra ändamål än
den egentliga jordbruksdriften. Byråchefen
Palmi förklarar emellertid, att innan
ett dylikt ärende slutbehandlats, har man
dock i allmänhet kommit till rätta därmed.
Och han tillägger, att enligt hans
uppfattning måste de fall vara utomordentligt
få, då en jordbrukare, som
har begärt restitution av bensinskatt,
har fått sådan restitution omfattande
jämväl bensin som icke använts i jordbruket.

Byråchefen Palmi har också deltagit i
den utredning, som verkställts av de
sakkunniga, som tillsattes på grund av
1948 års riksdagsbeslut. Han har sålunda
varit med om att diskutera de tre alternativa
linjer, som denna utredning har
föreslagit till närmare övervägande för

restitution av bensinskatt. Men, säger
han, ju längre det tillvägagångssätt, som
nu användes för sådan restitution, har
praktiserats, ju mera har lian börjat
skatta åt den uppfattningen, att det fungerar
så tillfredsställande som man överhuvud
taget kan begära.

Om det hittills tillämpade systemet
sålunda är rätt bra och kan ytterligare
förbättras, måste det vara oriktigt att
nu avbryta dess tillämpning. Vi skulle
då få ett vakuum och icke bli i tillfälle
att bygga vidare på de erfarenheter, som
man redan har vunnit, och inte heller
kunna samla nya erfarenheter för dess
fortsatta förbättring och effektivisering.
Man skulle lägga det omfattande kortsystem
på hyllan, som nu har upprättats
omfattande vartenda fall som har behandlats
och som även det kommer att
fullkomnas, om restitutionen får fortlöpa
enligt hittillsvarande normer. Det
skulle således, med min tankegång, medföra
stora olägenheter att avbryta det restitutionsförfarande,
som nu pågår, då
därigenom möjligheten att vinna ökade
erfarenheter på detta område eliminerades.

Från reservanternas sida hävdar man,
att det är en betydande svaghet hos utskottsmajoritetens
förslag att, samtidigt
som det innebär en restitution av grundskatten
å bensin till jordbruket, det också
förordas en utredning av restitutionsproblemet
i hela dess vidd. Härtill vill
jag genmäla för det första att utskottsmajoritetens
ståndpunkt utgör ett försök
att komma, så långt möjligt, på samma
linje som reservanterna. För det andra
har utskottsmajoriteten velat förebygga,
att vi nu före den avsedda utredningens
slutförande skola binda oss för
framtiden vid något visst system eller
någon viss princip. Om denna utredning
skulle kunna ge anvisningar på en lösning,
som prövas vara bättre än den nu
tillämpade metoden, skulle man alltså
med majoritetens sätt att se helt obunden
kunna övergå till denna nya ordning.
Det kan inte vara någon bristande
konsekvens i majoritetens inställning
därvidlag, i synnerhet om man — vilket
är rätt så väsentligt — tar hänsyn till

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Nr 32.

att det förfarande, som här rekommenderas
såsom ett provisorium, inte avser
hela restitutionsproblemet. Det är ju,
såsom framgår av utskottsbetänkande!,
begränsat till att omfatta bensindrivna
traktorer i egentlig jordbruksdrift. I fråga
om anspråken på restitution av skatt
å bensin använd för andra jordbruksändamål,
skogsbruk, industri, kommunikationsväsen
o. s. v., äro ju alla ense
om att dessa skola hänskjutas till fortsatt
utredning och att man därvid skall
ha frihet att ytterligare överväga tillvägagångssättet
för restitution av skatten
på bensin för jordbruksdriften.

Det ligger väl ändå så till att alla, således
även reservanterna, äro ense om
att skatten på bensin för exempelvis
traktordrift inom jordbruket skall restitueras?
Om reservanterna skulle vara
av en annan mening, skulle jag vara
mycket intresserad av att få besked därom.
De sakkunniga, som tillsattes på
grund av 1948 års riksdagsbeslut, ha enhälligt
slutit upp kring den principen,
att bl. a. sådan skatterestitution skal!
ifrågakonnna. När departementschefen
och andra falla tillbaka på den kritik,
som kommit till synes från olika remissinstansers
sida mot de sakkunnigas förslag,
förbises att denna kritik riktar sig
icke mot principfrågan, om det skall
vara restitution eller ej, utan mot sättet
för restitutionens genomförande. Men,
märk väl, det är väsentligen det större
restitutionsproblemet, som då behandlas! För

att vinna full klarhet om hur majoriteten
och minoriteten inom bevillningsutskottet
ställa sig till berörda
spörsmål skulle jag vilja rikta en fråga
till herr Heiiman och Franzon: Är man
på den kanten villig att medge restitution
av skatten på den bensin, som förbrukas
av jordbrukets bensindrivna traktorer,
även om det skulle visa sig, att
restitution av bensinskatt i andra fall
icke skulle kunna komma i fråga på
grund av tekniska svårigheter eller andra
vägande skäl? För min del är jag av
den bestämda meningen — och den uppfattningen
delas, såvitt jag förstått, även
av utskottsmajoriteten — att alldeles obc -

Ang. restitution av bensinskatt.

roende av om det kan komma att visa
sig möjligt alt tillfredsställa de krav,
som framställts på restitution av skatten
på bensin som användes för andra
ändamål, skall jordbruket erhålla den
av utskottsmajoriteten här avsedda restitutionen.

I sin kritik av sakkunnigbetänkandet
och de olika vägar, som de sakkunniga
anvisat för skatterestitutionens genomförande,
tog den förste ärade talaren upp
frågan om möjligheten att genom att
färga viss bensin nå fram till ett system,
där det skulle gå bra och friktionsfritt
att kontrollera bensinförbrukningen för
olika ändamål. Han vandrade därunder
ända bort till Mississippi för att finna
en plats, där man sysslar med sådan
färgning. Om han hade stannat något
närmare, exempelvis i Danmark, skulle
bilden måhända ha blivit en annan. Enligt
uppgifter till utskottet har man i
Danmark tidigare ingående sysslat just
med detta spörsmål, men det skulle nu
vara lagt på hyllan på den grund att
man icke lyckats åstadkomma ett färgämne,
som stått sig vid inblandning i
bensin. Danmark är emellertid ett föregångsland
i ett annat hänseende, som
man kan falla tillbaka på i denna debatt.
Man har nämligen i Danmark befunnit
sig i samma läge som vi här i Sverige.
Man hade det tidigare ordnat på det sättet,
att även jordbruket belastades med
bensinskatt. För kanske något mindre
än tre år sedan införde man dock en
restitution av bensinskatten för jordbruket
och detta i huvudsak efter samma
linjer, som praktiseras här i Sverige
för närvarande. Resultatet lärer ha blivit
— jag har inte kunnat kontrollera
uppgiften, men den har lämnats inom utskottet
— att i stället för att man tidigare
nästan uteslutande hade fotogendrivna
traktorer det nu inte finns andra
än bensindrivna sådana inom det
danska jordbruket. Restitution av bensinskatten
förekommer även på andra
håll, exempelvis inom de flesta av Amerikas
olika stater och på Irland.

Det förefaller mig således, som om
denna fråga vore mogen för lösning.
Även utskottsreservanterna anföra skäl

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Ang. restitution av bensinskatt,
härför, som måste anses vara mycket
starka. De säga sålunda att »frågan om
rätten till restitution av all skatt för
bensin som användes inom jordbruket
är, åtminstone sett på längre sikt, av stor
betydelse icke endast för jordbruket såsom
sådant, utan även för landet i dess
helhet». Det förefaller som om det mot
sådan bakgrund skulle erfordras mycket
bestämda och vägande skäl för att man
skall följa reservanternas linje inom utskottet
i den föreliggande frågan.

Herr Franzon frammanade det statsfinansiella
spöket, om jag så får uttrycka
mig. Jag har mycket stor respekt
för kravet på att våra statsfinanser måste
vara sunda, och jag känner, i likhet
med många andra, den starkaste oro för
det läge, vari våra statsfinanser för närvarande
befinna sig. Men jag kan inte
alls förstå herr Franzon, när han här
talar om den belastning för statsverket,
som en restitution av bensinskatten enligt
utskottsmajoritetens förslag skulle
innebära. Vilket resultat man därigenom
än kommer fram till, är det ju uppenbart,
att ekonomiska eller statsfinansiella
synpunkter icke kunna åberopas till
stöd för reservanternas linje, men att
utomordentligt starka sådana synpunkter
och även andra kunna anföras till
stöd för just majoritetens förslag.

I denna sak skulle det kunna sägas
ganska mycket. Det går dock inte att i
ett begränsat riksdagsanförande framföra
mer än ett fåtal synpunkter. I ett
hänseende finner jag mig böra göra ett
tillägg, då det kanske är någon som i
likhet med herr Franzon varit inne på
frågan om kostnaderna för det nu tilllämpade
systemet. Såvitt man inom utskottet
har kunnat utreda, röra sig dessa
kostnader om cirka kronor 5: 50 för
varje restitutionsärende som behandlas.
Kronor 5: 50 är ju också pengar; i ett
sådant sammanhang som detta kan det
dock icke utgöra något avskräckande belopp.
Man måste ju, med mitt sätt att
se, söka komma ifrån den snedvridning
av produktionsförhållandena inom jordbruket,
särskilt då det mindre, som nu
råder på grund av bensinskattebelastningen.
Herr Franzon säger visserligen,

att trots det att jordbrukarna haft att
dras med grundskatten på bensin, liar
de bensindrivna traktorernas antal inte
minskats. Men vad visar detta? Vi ha
kanske 00 000 traktorer inom jordbruket
för närvarande — siffran är ungefärlig.
Av dessa traktorer äro cirka 5 000 bensindrivna.
Om fördelarna med bensindrift
av traktorer inom jordbruket äro
så stora, som utskottsmajoriteten vill
göra gällande, visar ju herr Franzons
exempel endast, att bensinskatten inte
bär verkat fullständigt prohibitivt i fråga
om användningen av bensindrivna
traktorer i jordbruket. Men en utveckling
på detta område, som på något sätt
närmar sig exempelvis motsvarande utveckling
i Danmark, där de fotogendrivna
traktorerna slagits ut, är det ju tillnärmelsevis
inte fråga om.

Det är klart, att jag från de utgångspunkter,
som jag här antytt, icke har
anledning att frånfalla den mening, som
jag har hävdat inom utskottet. Jag her
därför, herr talman, att få instämma i
det tidigare framställda yrkandet om bifall
till utskottets hemställan.

Herr PETItÉN: Herr talman! Den skatt,
som utgår på bensinen till jordbrukstraktorer,
är inte principiellt befogad.
Bensinskattemedlen äro ju avsedda till
vägarnas underhåll, och dessa traktorer
gå i mycket liten utsträckning på vägarna.
De användas i jordbruket.

Rent praktiskt har skatten på bensin
till traktorer lett till att en mindre rationell
traktor kommit till användning,
nämligen fotogentraktorn. Den är dyrare
i inköp, den kräver mer bränsle och
mer smörjolja, den är över huvud taget
mindre smidig och användbar samt ger
dessutom ibland startsvårigheter. I de
länder, där fotogentraktorn och bensintraktorn
få konkurera med varandra
under lika förhållanden, har också fotogentraktorn
praktiskt tagit helt försvunnit.
Så är förhållandet i vårt grannland
Danmark, där man sedan flera år
tillbaka tillämpar restitution av bensinskatt.

Det förefaller inte heller som om re -

Onsdagen den C december 1950 fm.

Nr 32.

servanterna vilja direkt försvara, att
bensinskatt skall uttagas på drivmedel
till traktorer, men man begär att man
skall vänta med att införa restitution
av bensinskatten till dess en översyn
gjorts av restitutionssakkunnigas förslag.
En sådan översyn kommer emellertid
att bli mycket tidskrävande. Departementschefen
uttalar också i propositionen,
att man har att vänta sig en
tidskrävande överarbetning, innan ett
förslag till lagstiftning kan läggas fram
i ämnet. Under väntetiden komma stora
värden att gå till spillo och en rationalisering
av jordbruket att motverkas.
Om ingenting göres nu för att ge återbäring
av bensinskatten, blir läget från
årsskiftet ytterligare försämrat för ägarna
av bensintraktorer. Då höjs nämligen
den ordinarie bensinskatten med
sju öre. Möjligheterna för bensintraktorer
att kunna hävda sig gentemot de
fotogendrivna traktorerna bli ytterligt
försämrade.

Jag kan inte hålla med herr Franzon
om att det första märkbara ekonomiska
resultatet av en restitution skulle bli,
att staten går miste om D/a miljon kronor
i skattemedel och att sedan därutöver
egentligen ingenting händer. Herr
Falk har förut med siffror visat, hur
just de ekonomiska synpunkterna helt
tala för att man skall införa en restitution
av bensinskatten. Jag skall bara ta
ett av de exempel han angav. Om inte
restitution införes av bensinskatten,
komma i fortsättningen fotogentraktorer
alltjämt att inköpas. Om vi förutsätta en
import av 5 000 traktorer nästa år och
veta att fotogentraktorerna kosta 1 200
kronor mera än bensintraktorerna, innebär
det en ökad utgift på 6 miljoner
kronor, och i detta fall i främmande
valuta.

En allmän översyn över dessa förhållanden
är naturligtvis nödvändig, och
det är också utskottsmajoritetens tanke.
Men det är klart att en provisorisk lösning
är eftersträvansvärd under en mellantid.
En sådan väg är också möjlig,
eftersom vi redan ha ett förfarande för
restitution av tilläggsskatten. Det är alltså
icke några äventyrligheter vi ge oss

5 Första kammarens protokoll 1950. Nr 32.

Ang. restitution av bensinskatt.
in på. Vi veta hur systemet arbetar och
vad det kostar. Siffrorna härvidlag ha
givits förut i dag.

Meningarna i utskottet ha gått isär.
Majoriteten vill ha en restitution av
bensinskatten från årsskiftet, reservanterna
däremot inte. Samtliga socialdemokrater
i utskottet ha anmält sig såsom
reservanter utom en. Denne ende, herr
Falk, har av finansministern tillkallats
såsom sakkunnig i just dessa restitutionsfrågor.
På grund av det arbete han
haft som sakkunnig är jag säker på att
han grundligast av utskottsledamöterna
kunnat sätta sig in i denna fråga, och
jag tycker att det förhållandet, att han
anslutit sig till majoriteten, bör ge dem
någonting att tänka på, som kanske vilja
följa sina partikamrater i reservationen.

Jag tror, herr talman, att det skulle
vara till stor skada för jordbruket, om
vi inte från årsskiftet få en restitutionsrätt
beträffande bensinen för innehavare
av jordbrukstraktorer, och jag yrkar
bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Det bör, ehuru det redan skett, ytterligare
slås fast, att restitution hittills
icke tillämpats beträffande grundskatten
på bensin i vad gäller jordbrukstraktorer.
Vad utskottsmajoriteten nu föreslår
är alltså att vi skola gå över på en ny
linje och bestämma att denna grundskatt
skall individuellt restitueras.

Det har från utskottsmajoritetens sida
gjorts gällande, att riksdagen uttalat sig
för en sådan ordning. Det bestrida reservanterna.
Jag tror att en utomstående
måste säga, att reservanterna ha rätt.
Det står ju dock på s. 14 i 1948 års utskottsutlåtande
på följande sätt: »Huruvida
kompensationen bör avse endast
tilläggsskatten å bensin eller göras mera
omfattande vill utskottet i detta sammanhang
lämna Öppet.» Det vill med
andra ord säga, att när utskottet begärde
en utredning skulle den beträffande
det spörsmål det bär gäller vara förutsättningslös.

När jag nu konstaterar detta har jag

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Ang. restitution av bensinskatt.

inte därmed velat säga, att man inte
skall försöka finna utvägar för att förhindra
att bensinskatten trycker jordbruket.
Tv det är riktigt, som här har
sagts, att bensinskatten är pålagd för
att bekosta vägunderhållet och väsentligen
bör betalas av de fordon, som trafikera
vägarna. I princip står jag alltså
på den ståndpunkten, att man bör göra
allvarliga försök att skapa möjligheter
för att upphäva beskattningen på jordbruket
i detta avseende.

Men denna fråga är på intet sätt utredd.
Det har gjorts ett vidlyftigt försök
att lösa frågan —• jag upprepar det
— men försöket har hittills misslyckats,
och man måste ge sig i kast med problemet
på nytt. Varför skulle man då i avvaktan
på en utredning, som alla anse
bör ske omedelbart, slå fast en ny princip,
nämligen principen att grundskatten
på bensin skall individuellt återbäras
till innehavare av traktorer i jordbruket?
— Ja, det kan väl inte vara det
motivet, att Aktiebolaget Farming enligt
den statistik, som herr Falk företedde,
har sett sina försäljningssiffror sjunka?
Det är, därom äro vi väl alla överens,
en ovidkommande sak.

Det kan ju inte heller vara rätt som
herr Petrén säger, att det blir fråga om
en belastning av jordbruket, om vi inte
göra denna återbäring. Det är icke så, i
varje fall inte om majoritetens ståndpunkt
är riktig. Man har sagt att om det
inte blir en tillfällig restitution, så komma
inte jordbrukarna i fortsättningen
att skaffa sig bensindrivna traktorer,
utan i stället fotogentraktorer, vilket
driftsekonomiskt sett blir dyrare. Ja,
men det spelar inte någon större roll för
jordbruket, eftersom kostnaderna för
denna traktordrift ingå såsom en utgift
i jordbrukskalkylen och således bli kompenserade
från samhällets sida. Genom
detta beslut åstadkommer man därför
inte någon egentlig lättnad för jordbruket.

Kvar står då den rent nationalekonomiska
sidan av saken. Man gör gällande,
och det bär man kanske rätt i, att det
är mera ekonomiskt att använda bensin
som drivmedel för jordbrukstraktorer

och alt man på längre sikt skulle vinna
betydande fördelar, om man ginge över
till bensindrivna traktorer. Jag vill inte
bestrida detta, och däri ligger helt naturligt
ett nationalekonomiskt motiv.
Men det finns i nuvarande läge ett annat
nationalekonomiskt motiv, som ber
oss att skynda långsamt. Vi ha dock för
närvarande, skulle jag tro, minst 50 000
traktorer inom jordbruket, av vilka relativt
få äro bensindrivna. Om vi skapa
en utveckling, som snabbt leder till att
fotogentraktorerna i stor utsträckning
kasseras, så att man köper nya i stället
eller låter bygga om de gamla, åstadkomma
vi därmed ett plötsligt behov av
nya investeringar för många miljoner
kronor, och detta vid en tidpunkt, då
vi tvingas att göra allt vad vi kunna för
att hålla investeringarna tillbaka.

Här bör man alltså väga det ena nationalekonomiska
motivet mot det andra,
och man kan inte vara lika övertygad
som talesmannen för majoriteten
här var om att det nationalekonomiskt
sett är en absolut nödvändighet att nu
forcera anskaffningen av bensindrivna
traktorer.

Det finns enligt mitt förmenande en
viss anledning att skynda långsamt. Utvecklingen
har gått i den riktningen att
allt fler och fler bensindrivna traktorer
börjat användas. Nu, säger man, blir det
stopp. Varför blir det stopp? Jo, därför
att grundskatten blir 7 öre högre per
liter. Det kan väl hända att denna omständighet
kommer att medföra någon
avmattning i tempot. Men om det, såsom
majoriteten säger, är så oerhört
mycket mer effektivt med bensindrivna
traktorer, är det klart att utvecklingen
ändå kommer att fortsätta i den angivna
riktningen, även om det har blivit
litet kärvare.

Nu vill man alltså i avvaktan på den
utredning, som måste ske, införa restitution
av grundskatten. Det är en nyhet.
För att genomföra denna restitution vill
man använda det system, som har använts
för återbäringen av tilläggsskatten
under de sista två åren. Det är ett krissystem.
Herr Velander kan åberopa byråchefer
i jordbruksnämnden så mycket

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Nr 32.

han vill. Jag vill bara säga, att man ju
inte kan begära orimligheter av sådana
befattningshavare; man skall inte begära
att de skola nedvärdera sitt eget
arbete. Var och en som vill se fördomsfritt
på detta system måste emellertid
vara medveten om att det är ett primitivt
system och att systemet lämnar utrymme
för många briser. Man brukar
säga: Ingen rök utan eld. Det myckna
tal, som föres runt om i landet och som
jag tror att många i denna kammare ha
hört, där det heter, att bär användes
bensin, på vilken skatten restitueras, för
helt andra uppgifter än för jordbrukskörslor,
det talet kan man inte bara
vifta bort. Det är mycket möjligt att det
inte förekommer i så många fall, men
det är en förgiftning av folkopinionen
att fortsätta med ett system, som leder
till detta smygande tal om ett bristfälligt
kontrollsystem från statens sida. Det
kan man inte komma ifrån, och det är
väl inte för ingenting som den kommitté,
som nyligen har avslutat sitt arbete
på detta område, inte rekommenderade
en fortsättning av det gamla systemet.
Man fann det tydligen alltför primitivt
och kontrollmöjligheterna alltför små.

Man kan säga att kontrollapparaten
för närvarande inte kostar så mycket.
Nej, det gör den inte, tv den är inte så
särskilt utbyggd. Den är enkel. Den är
upplagd för att man nödtorftigt skall
återbära tilläggsskatten för en kort tid,
för vilken man inte ansett sig behöva
ha ett mera utbildat kontrollsystem. Men
de ärade kammarledamöterna kunna
göra tankeexperimentet, att majoritetens
förslag bifalles och följden blir den som
man bär tänkt sig, en snabb utveckling
av bensindriften när det gäller jordbrukstraktorer.
I stället för de cirka
7 000, som vi för närvarande röra oss
med, kanske vi om ett par år skulle
vara uppe i 40 000. Det skulle betyda en
sexdubbling av kontrollapparaten. Och
skall man sedan dessutom göra den effektiv,
vad kommer väl inte det att
kosta?

Det verkade på mig litet onaturligt,
när herr Velander nästan slickade sig
om munnen vid tanken på all kontroll -

Ang. restitution av bensinskatt.

systemet mer och mer utvecklats och att
kortsystemet blir bättre och bättre. Ja,
men kan det bli bättre och bättre? Eftersom
kortsystemet är det som fanns under
ransoneringstiden och ransoneringarna
upphört, kommer detta kortsystem
att i stor utsträckning bli inaktuellt.
Men herr Velander njöt av hur systemet
skulle fulländas. Jag kan inte undgå att
tänka på den kraftiga kampanj, som
från högerpartiets sida föres i detta
land mot en utökning av antalet statstjänstemän
och mot en utökning av den
byråkratiska apparaten över huvud taget.
Ja, det talar man om i teorien, men
det finns ju snart inte ett tillfälle, herr
Velander, då inte högerns representanter
äro de främsta kämparna på barrikaden,
när det gäller att utöka den statliga
apparaten, att skaffa nya tjänstemän,
nya kortsystem och nya byråkratiska
anordningar.

Det är nog alldeles riktigt som herr
Petrén bär anfört, att övergångstiden
inte kan bli så kort, därför att vi här
röra oss med ett så svårt problem. Men
vad säger det oss? Jo, det säger oss samtidigt,
att vi under åtskilliga år framåt
skola behöva dragas med detta mycket
bristfälliga kontrollsystem. Vi skola under
en ganska lång tid i allt större utsträckning
återbära inbetalda skattemedel
på detta något lösliga sätt. Det är
naturligt om det tar tid, ty spörsmålet
är oerhört invecklat. En utredning har,
såsom vi känna till, arbetat på att åstadkomma
ett system, en utredning som
herr Falk varit med i. Nå, hur gick det
med denna utredning? Jo, kritiken gjorde
ned förslaget. Jag fick avvisa det.
Utskottet har också avvisat det, likaså
herr Velander. Till och med herr Falk
har nu måst skriva under ett papper, i
vilket han förklarar att kritiken var berättigad.
Det visar väl om något, hur
svårt detta problem är.

Men när det är så svårt, skall man
inte då hålla alla vägar öppna? Jag har
redan sagt, att jag är inställd på att försöka
finna en utväg, som inte belastar
jordbruket med den utgift som bensinskatten
innebär, men vi måste ha frihet
att försöka finna rimliga utvägar. Och

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Ang. restitution av bensinskatt.

vi måste försöka alla utvägar. Vi kunna
inte bara säga, att vi till varje pris skola
finna ett system, enligt vilket vi skola
återbära skatten individuellt till var och
en som har en jordbrukstraktor. Det är
klart att det skulle vara bra om det
ginge, men hittills ha vi inte funnit någon
möjlighet till det. När nu också utskottet,
som ju ursprungligen har varit
anhängare av en individuell återbäring
av tilläggsskatten till fiskarena, har måst
ge tappt och i föreliggande utskottsbetänkande
sagt ifrån att det icke går att
individuellt återbära tilläggsskatten till
fiskarena, kan man då när det gäller
jordbrukarna vara så säker på sin sak
att man vågar säga, att antingen det går
eller ej skola dessa pengar individuellt
återbäras?

Med detta har jag inte sagt, att jag
anser att det är nödvändigt att komma
fram till en kollektiv återbäring, ty det
är naturligtvis den sista utväg man skall
tillgripa. Det finns emellertid även andra
utvägar, som man kan tänka sig. En
sådan utväg kan jag antyda, nämligen
att man lägger om bilbeskaltningen, så
att man minskar bensinskatten och får
till stånd ett system, som gör att denna
skatt inte blir av samma betydelse för
jordbruket som den helt naturligt är i
dag. Vi skola naturligtvis också undersöka
möjligheterna att komma fram till
ett något bättre system för en individuell
återbäring.

Men varför skall man stänga vissa utvägar?
Tvärtemot vad herr Velander
här säger, nämligen att reservanterna
stänga utvägar, är det majoriteten som
stänger utvägar. Ty det ligger i sakens
natur, att ha vi tillämpat ett provisoriskt
system för individuell återbäring
av grundskatten på bensin till jordbrukarna,
blir det oerhört svårt att i framtiden
komma fram till något annat system.
Det skulle innebära att vi från enskilda
människor toge tillbaka förmåner,
som de redan ha fått, och det veta vi
alla hur svårt det är.

De absolut starkaste skälen tala för att
vi skola vila på hanen i denna fråga och
låta det bli en utredning från bredare
utgångspunkter för att försöka finna en

lösning av detta problem. Den utvägen
stänger man, om det från riksdagens sida
slås fast, att vi redan nu skola sätta
i gång med en individuell återbäring
till jordbrukarna, ty vi kunna icke längre
fram ta ifrån enskilda människor en
förmån, som de redan ha fått.

Herr VELANDER (kort genmäle): Herr
talman! Herr statsrådet började sitt anförande
med att skipa något slags rättvisa
mellan reservanterna och utskottsmajoriteten,
i det han sade, att reservanterna
hade rätt i sitt påstående, att
riksdagen år 1948 inte tog någon ställning
till frågan om restitution av grundskatten
å bensin. Såvitt jag har förstått,
har dock ingen i denna debatt påstått,
att riksdagen år 1948 tog ställning till
den frågan. Utskottsmajoriteten uttalade
då, att den var oviss på den punkten
och att saken skulle utredas. Det fanns
likväl sju reservanter inom utskottet den
gången, och de hävdade i kammardebatten
en annan mening. Men det är ju inte
om det vi tvista i dag.

Däremot har väl nu knappast någon
varit tveksam om huruvida restitution
av bensinskatten till jordbruket skall ske
eller inte. De sakkunniga, som tillkommo
på grund av 1948 års riksdagsbeslut, tvekade
inte heller på den punkten, utan
voro fullständigt eniga om att sådan restitution
bör äga rum. Den kritik av de
sakkunnigas betänkande, som har förekommit
och som tidigare talats om här,
bär inte, heller rört den frågan utan
själva tillvägagångssättet för restitutionen.

När statsrådet frågade, varför inte utredningen
gick in för det nu tillämpade
tillvägagångssättet, vill jag säga, att vi
fingo det intrycket under utskottsbehandlingen,
att detta system fullkomnats
i raskt tempo och att man haft de bästa
erfarenheterna av detsamma just i år.
Dessa erfarenheter ha de sakkunniga inte
kunnat ta hänsyn till, eftersom de togo
ställning till hithörande spörsmål på ett
tidigare stadium.

Sedan frågade herr statsrådet också,
vilka följder det kommer att dra med

Onsdagen den C december 1950 fm.

Nr 32.

sig, om vi nu införa en restitution till
jordbruket av grundskatten å bensin. Vi
ha kanske 50 000 fotogendrivna traktorer,
sade han. Skola de kasseras eller
byggas om, eller skola nya traktorer anskaffas?
Ja, det måste väl bli en naturlig
anpassning i det hänseendet också,
och denna anpassning befinner sig väl
i precis samma läge, om statsmakterna
genomföra en restitution av bensinskatten
från och med den 1 januari 1950
eller från och med den 1 januari 1951
eller från någon annan tidpunkt.

Herr FALK (kort genmäle): Herr talman!
Finansministern lämnade en något
felaktig framställning, beroende måhända
på att jag inte framförde de synpunkter,
som jag förfäktade, på ett tillräckligt
klart sätt.

Finansministern säger att den omständigheten,
att jag tagit upp denna fråga, i
huvudsak varit att Aktiebolaget Farmings
försäljningssiffror sjunka. Det är alldeles
fel, herr finansminister! Aktiebolaget
Farmings försäljningssiffror sjunka inte,
men bensintraktorernas andel i försäljningen
har gått ned katastrofalt sedan
våren 1950.

Det är också, efter vad jag kan förstå,
ett felaktigt påstående, att jordbrukarna
i jordbrukskalkylen skulle få ersättning
för de högre inköpskostnaderna för fotogendrivna
traktorer. Vad som återfinnes
i kalkylen är avskrivnings- och räntekostnaderna.
Endast på det sättet påverka
traktorinköpen kalkylen.

Statsrådet säger, att vi böra skynda
långsamt; i nuvarande läge kunna vi
inte skapa en situation, då en massa
traktorägare skulle få lov att bygga om
sina traktorer. Ja, den som har en fotogentraktor,
som är utan skavanker, bygger
väl inte om (len, även om han får
restitution av bensinskatten, förrän den
ändå behöver repareras. Däremot komma
de som ha bensintraktorer alt till
allra största delen bygga om sina traktorer
för fotogendrift. Vilket som är biist
blir vid en omdömesfråga. Jag tror att
det blir flera ombyggen, om reservationen
vinner.

Ang. restitution av bensinskatt.

Statsrådet vill inte sätta så stor tilltro
till en utsaga från en byråchef i jordbruksnämnden.
Det är klart, säger statsrådet,
att han berömmer och försvarar
det system, som han väl kanske närmast
är ansvarig för. Jag tror att vederbörande
i detta fall inom utskottet blivit så
hårt pressad, att han måst lämna riktiga
uppgifter. För övrigt vet jag av erfarenhet,
att normerna äro så snävt tilltagna,
att det över huvud taget inte går att fuska
på detta område.

Herr statsrådet betonade att det är
svårt att komma fram till en lösning i
denna fråga. Det skulle komma att ta
mycket lång tid, och vi borde därför inte
nu binda oss. Just för att det tar så lång
tid och det under mellantiden hinner
ske enligt min mening stora skadeverkningar,
kan jag för min del inte vara
med om ett uppskov. Vi måste ge jordbrukarna
ett bestämt löfte, att de skola
få återbäring beträffande en viss del av
skatten på den bensin, som de förbruka
för traktordrift.

Herr HEDMAN: Herr talman! Herr Velander
sade att så vitt han kände till har
det hitintills inte gjorts några energiska
försök att lösa dessa problem. Men vi
ha ju ändå haft denna sakkunnigutredning
sedan år 1948, och man får väl
förutsätta att den har gjort sitt allra
bästa för att nå en lösning.

Herr Velander ansåg också det nuvarande
restitutionssystemet tillfredsställande,
men när han senare berörde den
saken ännu en gång, tilläde han ordet
»någorlunda». Denna senare tolkning
överensstämmer med vad som yttrades
av byråchef Palmi under utskottets behandling
av denna fråga. Han visade för
oss ett formulär som jordbrukarna ha
att fylla i, när de skola begära restitution.
Det upptar 15 punkter och dessutom
någon råd för särskilda anmärkningar.
Enligt vad jag har antecknat,
förklarade byråchefen Palmi, att man
under punkterna 1— 9 går efter ett visst
normsystem och att det där finns någorlunda
goda möjligheter till kontroll,
så alt man i framtiden kanske skall kunna
få tillförlitliga resultat. Men när det

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Ang. restitution av bensinskatt,
gällde punkterna 10—15, förklarade byråchefen
Palmi att svårigheterna äro
större och att man får bandia efter råd
och lägenhet. Dessa uppgifter synas mig
ge en bild av hur systemet fungerar,
och jag beklagar att inte byråchefen
Palmi har tagit med dem i den promemoria,
som han senare avlämnade till
utskottet.

Herr Velander anmärkte på att kontrollsystemet
skulle upphöra, om man
inte nu går med på denna skatterestitution.
Kortregistren och allt sådant
skulle då läggas på hyllan. På detta
måste jag svara vad jag tidigare anfört,
att man inte kan upprätthålla en kristidsorganisation
bara därför att man i
framtiden på nytt kan få behov av den.
Om man ännu en gång skulle behöva
tillgripa kontrollsystemet, behöver emellertid
inte det nu utförda arbetet vara
förspillt, ty jag förutsätter att åtminstone
det folk, som haft ledningen i denna
kontrollorganisation, skall finnas tillgängligt
i en sådan situation.

Jag skall inte tala så mycket om möjligheterna
att åstadkomma en kontroll
med hjälp av bensinens färgning. Herr
Velander sade nyss, att man i Danmark
kommit till det resultatet att en sådan
kontroll inte var möjlig, men han vet
dock att vi i utskottet fingo den upplysningen
att ett sådant system har tilllämpats
i Mississippi. Där har man, på
grund av att man ej kan finna något
färgämne, som icke kan separeras från
bensinen, använt sig av ett färgämne som
färgar av sig på förgasaren. Vid kontroll
ute på vägarna behöver polisen
därför bara lyfta på motorhuven och se,
om förgasaren är färgad eller inte. Är
den inte färgad, så kör man på olovlig
bensin.

Herr Velander ställde också en direkt
fråga till mig, om jag ville gå med på
att lösa problemet enbart för jordbrukarna,
därest det skulle visa sig att man
inte kan lösa detta problem för andra
grupper av samhällsmedborgare än jordbrukarna.
Jag vill säga att om det vid
en kommande översyn visar sig, att restitution
i fortsättningen blir nödvändig
men att man inte kan få fram ett annat

system för att lösa problemet genom kollektiv
eller delvis kollektiv restitution,
så skall jag inte tveka om det visar sig
att man på ett ur kontrollsynpunkt tillfredsställande
sätt kan lösa problemet
för jordbrukarna genom individuell restitution.

Under hela utskottsbehandlingen och
här i kammaren har, liksom i de handlingar
som legat till grund för utskottets
arbete över huvud taget, framhållits
den effektivitet bensinmotorerna besitta
i jämförelse med fotogenmotorerna. Bensinmotorn
är effektivare och kan användas
på flera områden än en fotogenmotor,
den har större livslängd, den
drar inte mer än hälften så mycket drivmedel
och olja som fotogenmotorn. Detta
är uppgifter som jag varken kan understryka
eller förneka, även om jag tror
att de i stor utsträckning äro riktiga. Jag
ställer mig då frågan, om det ändå inte
i det långa loppet blir billigare för jordbrukarna
— trots höjningen av bensinpriset
med 7 öre från den 1 januari —
-att använda bensintraktor i stället för
fotogentraktor. Mig veterligt har det inte
gjorts någon siffermässig jämförelse av
kostnaderna i detta fall för olika traktortyper,
men jag skulle faktiskt vilja
rekommendera jordbrukarna att på allvar
sätta sig ned och granska det problemet.
Jag skulle tro att man då kommer
till det resultatet, att man inte i
första hand bör övergå från bensin- till
fotogenmotorer. Jag är inte tillräckligt
yrkesman för att säkert bedöma detta
problem, men jag skulle ändå tro att så
blir förhållandet.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu föredragna betänkande
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Nr 32.

Ang. snabbare publicering av riksdagens protokoll.

Herr Norman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningspropositon av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 06,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medels?
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 66;

Nej — 74.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. snabbare publicering av riksdagens
protokoll.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av fullmäktiges
i riksgäldskontoret framställning i fråga
om snabbare publicering av riksdagens
protokoll.

I skrivelse till bankoutskottet den 19
oktober 1950 hade fullmäktige i riksgäldskontoret
hemställt, att bankoutskottet
måtte förslå riksdagen uppdraga åt
fullmäktige att vidtaga erforderliga anordningar
för utgivning under 1951 års
riksdag av tryckta debattprotokoll i huvudsaklig
överensstämmelse med vissa
av fullmäktige förordade riktlinjer ävensom
bemyndiga fullmäktige att för ändamålet
taga i anspråk ett belopp av förslagsvis
85 000 kronor av det under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. in.

uppförda förslagsanslaget till kostnader
för riksdagstrycket.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet anfört bland annat följande:

»Utskottet har under under sin granskning
av förslaget kommit till den uppfattningen,
att med den begränsning förslaget
har och de osäkerhetsmoment, som
äro förknippade med detsamma, det förefaller
föga sannolikt, att den föreslagna
anordningen ens som ett provisorium
skulle bli tillfredsställande. I
denna sin uppfattning har utskottet
styrkts bl. a. därav, att en viss tveksamhet
gjort sig gällande i fråga om såväl
stenografernas som tryckeriernas möjligheter
att hålla de i förslaget åsyftade
tiderna.

Utredningsmannen har i sin promemoria
uttalat tvivel på möjligheterna att genom
tekniska anordningar med tillfredsställande
resultat upptaga kammardebatterna
och att på denna väg komma närmare
en lösning av protokollsfrågan. Utskottet
har emellertid den uppfattningen,
att inom området för teknisk upptagning
och återgivning av muntliga anföranden,
särskilt med hänsyn till den snabba utveckling
som skett och alltjämt sker på
detta område, sådana hjälpmedel måhända
snart nog komma att finnas tillgängliga,
att utskrivning av debattprotokollen
skall till största delen kunna grundas
enbart på dem. I varje fall torde denna
upptagningsmetod, såsom också riksgäldsfullmäktige
funnit önskvärt, böra
ytterligare prövas och i en större omfattning
än hittills.

På grund av vad sålunda anförts anser
utskottet för sin del, att de kostnader,
minst 85 000 kronor, som den föreslagna
försöksanordningen skulle medföra, äro
för stora i förhållande till de resultat,
som kunna förväntas av densamma. Utskottet
är därför icke berett tillstyrka,
att det föreliggande förslaget genomföres.
Emellertid anser utskottet alltjämt,
att spörsmålet om en snabbare publicering
av riksdagsprotokollen är av sådan
vikt, att det utan onödig tidsutdräkt
bringas till sin lösning. Utskottet förordar
därför, att frågan i omedelbar an -

72 Nr 32. Onsdagen den G december 1950 fm.

Ang. snabbare publicering av riksdagens protokoll.

slutning till den nu verkställda utredningen
blir föremål för fortsatta undersökningar
genom riksgäldsfullmäktiges
försorg.

I förevarande sammanhang vill utskottet
slutligen understryka vikten av att
förefintliga möjligheter att snabbare än
vad nu är fallet få kamrarnas definitiva
protokoll utgivna av trycket omsorgsfullt
tillvaratagas.

Åberopande det anförda får utskottet
hemställa, att riksdagen, i anledning av
fullmäktiges i riksgäldskontoret förevarande
framställning, må uppdraga åt
fullmäktige att, med beaktande av vad
utskottet ovan anfört, föranstalta om
fortsatt utredning av frågan om snabbare
publicering av riksdagens protokoll.
»

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Frågan
om åtgärder för snabbare publicering
av riksdagens protokoll hör till de
mera segslitna spörsmål, som kamrarna
ha att debattera.

År 1936 beslöt riksdagen uppdraga åt
riksgäldsfullmäktige att vidtaga åtgärder
för en snabbare publicering. Fullmäktige
tillsatte en kommitté, och dess utlåtande
blev föremål för behandling vid
1937 års riksdag. Ett sammansatt konstitutions-
och bankoutskott behandlade
frågan och avstyrkte mot fem reservanter
det framlagda förslaget. För min del
hemställde jag i en reservation, att man
i kamrarna skulle göra ett försök med
snabbare publicering. Riksdagen gick
på utskottets linje.

År 1946 uttalade kommittén för rationalisering
av riksdagstrycket, att kammarprotokollen
borde tryckas snabbare,
och därefter upptogs frågan på nytt av
1947 års bankoutskott. På dess förslag
beslöt riksdagen — alltså för andra
gången — uppdraga åt riksgäldsfullmäktige
att undersöka möjligheterna
att publicera protokollen snabbare. I oktober
1949 verkställde riksgäldsfullmäktige
detta beslut i det man uppdrog åt
dåvarande riksgäldsdirektören Sandberg
att utreda frågan. Man ställde då sina
förhoppningar så högt, att protokollen
om möjligt borde föreligga (lagen efter

debatterna. Innevarande år gjorde man
så ett antal försök med snabbare publicering.
Det var denna sistnämnda åtgärd
jag hade tillåtit mig påyrka 13 år
tidigare. Det är alltid roligt att få en
tanke förverkligad, men nog hade man
haft anledning att hoppas, att den skulle
kunnat realiseras något tidigare än
efter 13 år!

Herr Näsgård och jag väckte vid början
av detta års riksdag en motion om
ett dylikt försök. Motionen avslogs sedermera
av riksdagen, därför att försök
i själva verket faktiskt hade kommit till
stånd under tiden från det motionen
väcktes och till dess utskottet framlade
sitt utlåtande om motionen.

Den av riksgäldsfullmäktige tillsatte
utredningsmannen har nu framlagt ett
förslag, som torde kunna få betecknas
såsom ett försök i större skala än som
gjorts tidigare, men detta förslag har
behandlats av bankoutskottet med negativt
resultat. Bankoutskottet avstyrker,
att utredningsmannens förslag realiseras,
och föreslår i stället att frågan måtte
fortfarande utredas. Utskottets utlåtande
är enhälligt, och det visar nog att
saken delvis ligger litet ogynnsammare
till nu än år 1937, då det i varje fall
fanns fem reservanter.

Ur de synpunkter, som jag har tillåtit
mig företräda i denna fråga, är utskottets
utlåtande givetvis icke tillfredsställande.
Det är också många utanför
riksdagen som torde anse detsamma.
Jag ber att få påpeka att Sveriges vänsterpressförening
och Bondeförbundets
pressförening i skrivelser till utskottet
påyrkat, att åtgärder skulle vidtagas.

Den fråga, som man ställer sig och
hela tiden bar ställt sig då det gäller åtgärder
för snabbare publicering av riksdagsprotokollen,
är: Varför skall det vara
omöjligt att här i Sverige få till stånd
en publicering av riksdagsprotokollen
tidigare än efter 10—12 dagar, eller hur
länge det nu kan dröja, under det att
man t. ex. i England kan få protokollen
dagen efter debatterna och i Danmark
efter ett par, tre dagar?

Så som ärendet nu föreligger, torde
det inte finnas konstitutionella möjlig -

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Nr 32.

Ang. snabbare publicering av riksdagens protokoll.

heter att framställa ett yrkande om bifall
till riksgäldskontorets, d. v. s. utredningsmannens
förslag, vilket jag helst
skulle ha velat göra. Detta förslag stödes
nämligen icke av ett utskottsutlåtande
och heller icke av en motion. Den
nya riksdagsstadgan ger visserligen
möjlighet att väcka motioner i anledning
av ett yttrande från ett av riksdagens
verk, men själva yttrandet torde
icke kunna framläggas i kammaren såsom
grundval för ett yrkande om beslut
av riksdagen.

För att i varje fall söka föra frågan
något framåt i förhållande till det utlåtande,
som bankoutskottet har avgivit,
skall jag därför i stället tillåta mig föreslå
att man ändrar klämmen i bankoutskottets
utlåtande. Utskottet hemställer
att riksdagen må uppdraga åt fullmäktige
att, »med beaktande av vad utskottet
ovan anfört, föranstalta om fortsatt
utredning av frågan om snabbare publicering
av riksdagens protokoll». Jag
skall tillåta mig föreslå att man i stället
skriver, att riksdagen må uppdraga åt
fullmäktige att, »med beaktande av vad
utskottet ovan anfört, föranstalta om
skyndsam fortsatt utredning av frågan
om snabbare publicering av riksdagens
protokoll, så att förslag om möjligt må
kunna föreläggas 1951 års riksdag».
Nästa års riksdag kommer väl liksom
denna att vara hela året, och jag kan
därför icke se annat än att det borde
finnas alla möjligheter att förelägga
riksdagen ett nytt förslag på hösten
1951. Jag hoppas och tror för min del,
att det skall kunna finnas möjligheter
att förelägga riksdagen ett dylikt förslag
redan på våren. Svårare saker är det här
icke fråga om.

Till slut ber jag få säga, herr talman,
att det kanske hade varit önskligt att
denna fråga inte beretts uteslutande av
bankoutskottet utan i stället kunnat
upptagas till behandling i ett sammansatt
konstitutions- och bankoutskott.
Också konstitutionsutskottet, under vilket
t. ex. riksdagsstadgan lyder, har ju
viktiga synpunkter att bevaka i detta
sammanhang.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka

bifall till utskottets kläm i den förändrade
lydelse jag har uppläst.

Häri instämde herr A''asgård.

Herr EWERLÖF: Herr talman! Jag vill
understryka att man inom bankoutskottet
varit lika angelägen, som herr Holmbäck
nu bar visat sig vara, om att komma
till en lösning av denna sedan ganska
lång tid tillbaka på dagordningen stående
fråga. När vi det oaktat inte ansett
oss kunna få en lösning till stånd på
grundval av det nu föreliggande förslaget,
beror det på att vi finna förslaget
så begränsat, att man inte vinner vad
man i detta fall egentligen önskar nå
och i alla händelser inte vinner så mycket,
att det står i rimligt förhållande
till de kostnader, som skulle vara förenade
med dess genomförande.

Detta innebär i och för sig inte någon
kritik mot utredningsmannen, tv det är
över huvud taget mycket svårt att från
de förutsättningar, som han haft att utgå
ifrån, komma längre än han har gjort.
Å ena sidan beror detta, på att vår stenografkår
är sammansatt av personer
som ha sitt uppdrag såsom en bisyssla.
Man måste således tillse, att arbetet för
stenograferna kan ordnas på ett sådant
sätt, att de ha möjligheter att fullgöra
sin egentliga tjänst på annat håll. Å
andra sidan bero svårigheterna på att
man vid tryckerierna just för närvarande
arbetar under utomordentligt beträngda
förhållanden. Tryckeriernas kapacitet
är åtskilligt nedsatt på grund av
arbetskraftsbrist och svårigheter att under
nuvarande förhållanden få personalen
att åtaga sig arbete på övertid. Även
här spökar hänvisningen till marginalskatternas
avskräckande betydelse. Fn
snabb publicering av protokollen är givetvis
beroende av att man hos tryckerierna
kan räkna med arbete på övertid.

Utredningsmannen har på grund av de
nämnda förhållandena måst begränsa sitt
förslag i väsentliga stycken. Vi kunna
inte räkna med att få protokollen för ett
helt plenum under dagen efter, utan vi
kunna på sin höjd få protokollet från

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Ang. snabbare publicering av riksdagens protokoll.

förmiddagens plenum under loppet av
dagen efter detta plenum. Protokollet
från ett kvällsplenum skulle sedan föreligga
först efter ytterligare en dags förlopp,
vilket ju är en olägenhet och inte
står i överensstämmelse med vad man
lyckats åstadkomma i andra parlament.

Därtill kommer att man redan från
början säger, att det är uteslutet att
kunna tillämpa denna anordning för remissdebatten
och att det inte heller torde
vara möjligt att tillämpa den för senare
delen av vårsessionen, räknat från den
15 maj och till sessionens slut. Det är en
känd sak, att det största politiska intresset
knytes just till remissdebatten och
de vanligen mera betydelsefulla ärenden,
som bruka behandlas vid slutet av
vårriksdagen, och det skulle följaktligen
ha varit mest angeläget att man hade
kunnat få fram protokollen just från
dessa debatter.

Allt detta gör att förslaget i våra ögon
företer ganska väsentliga inskränkningar,
och vi ha därför inte ansett, att man
nu borde ge sig in på den föreslagna anordningen
och därmed tro, att man har
löst frågan på ett tillfredsställande sätt.

Vi ha i stället ansett, att man bör gå
vidare i utredningen av denna fråga. Och
då har det åtminstone inom utskottet
framhållits, att man borde kunna vänta
sig mera av de tekniska anordningar
för upptagning och återgivning av
muntliga anföranden, som ju existera.
Sådana anordningar ha i viss mån redan
prövats, men vi skulle önska att man
fick tillfälle att pröva dem ytterligare.
Tiden har inte möjliggjort för utskottet
att inhämta yttranden om på vilken
punkt den tekniska utvecklingen just för
närvarande befinner sig, men vi tro
oss veta att i den mån det bara skulle
gälla att upptaga anföranden från talarstolen,
skulle vi redan nu på ett nöjaktigt
sätt kunna lägga en sådan teknisk
upptagning till grund för utskrivningen
av anförandena. Den stora svårigheten
är att tekniskt lösa denna sak så att riksdagsmännen
skola kunna, som de hittills
varit vana vid, hålla anföranden från
sina platser i bänkarna. Men även det
problemet tror man inom en nära fram -

tid skall kunna få en tillfredsställande
lösning. Vi ha ansett att man borde ha
klarhet i dessa frågor, innan man engagerar
sig för ett förslag som, efter vad
jag nyss har framhållit, till sina verkningar
är så begränsat som det nu av
förre riksgäldsdirektören framlagda.

Därtill kommer ytterligare, att det direkt
till utskottet framförts starka betänkligheter
när det gäller möjligheterna
att ens iakttaga de tider, som det
Sandbergska förslaget bygger på. Flera
av stenograferna ha till utskottet framfört,
att man är mycket tveksam om
huruvida det skall vara möjligt att åstadkomma
en utskrift av stenogrammen
utan att det inom riksdagshuset ställes
till förfogande maskinskrivningspersonal
inte bara för första passet under förmiddagsplenum,
såsom det Sandbergska
förslaget förutsätter, utan över huvud
taget under hela dygnet. Stenograferna
skulle eljest bli hänvisade till att under
natten mellan plenidagen och nästa dag
söka anskaffa skrivhjälp på de byråer,
där de nu sköta sina diktamina. Svårigheterna
skulle enligt vad som uppgivits
bli utomordentliga.

Chefen för riksdagens ekonomibyrå
har dessutom inför utskottet förklarat,
att han på grund av sin ständiga kontakt
med tryckerierna funnit, att det är
mycket tveksamt huruvida de skola gå i
land med den uppgift, som enligt det
Sandbergska förslaget skulle tillkomma
dem. Man skulle följaktligen få räkna
med en ytterligare förskjutning utöver
vad det framlagda förslaget innefattar.

Under sådana förhållanden ha vi tyckt
att det skulle vara bättre, att man omedelbart
går till fortsatta utredningar i
denna fråga. Jag ber att få betona, att
det i vår motivering uttryckligen står,
att vi förorda att frågan i omedelbar anslutning
till den nu verkställda utredningen
blir föremål för fortsatta undersökningar
genom riksgäldsfullmäktiges
försorg. Detta torde väl motsvara den
formulering om »skyndsam utredning»,
som herr Holmbäck önskade. Herr Holmbäck
ville också att i klämmen skulle
skrivas in att utredningen skulle bedrivas
så, att förslag om möjligt kunde före -

Onsdagen den C december 1950 fm.

Nr 32.

Ang. snabbare publicering av riksdagens protokoll.

läggas 1951 års vårriksdag — jag tyckte
i varje fall att herr Holmbäck nämnde
detta som ett önskemål. Det råder inte
någon annan mening inom utskottet än
att denna utredning skall påskyndas så
mycket som det över huvud taget är möjligt.

Men vi ha inte trott att vi skulle gagna
saken genom att ange en viss tidsrymd.
Det finns risk för att man på det viset
skulle forcera saken på ett sådant sätt,
att man kanske inte heller efter denna
ytterligare utredning har kommit till ett
verkligt tillfredsställande resultat. Detta
gäller särskilt om vi här skola få tillfälle
att pröva en lösning av frågan med
hjälp av de tekniska anordningar, som
äro antydda i utskottets utlåtande. Det
är enligt vår mening bättre att man inte
på förhand binder sig för någon viss tidpunkt
då utredningen skall vara klar.
Därmed är naturligtvis inte uteslutet att
förslag, om det visar sig möjligt, skall
framläggas redan till vårriksdagen.

Jag skulle därför, herr talman, föredraga
att få den av bankoutskottet föreslagna
klämmen antagen av kammaren
och ber för min del att få yrka bifall till
bankoutskottets förslag.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Det
var mycket intressant att höra herr
Ewerlöf tala om möjligheterna att skapa
en teknisk upptagning av debatten. Denna
fråga var nämligen uppe till behandling
redan år 1937 i det sammansatta
konstitutions- och bankoutskott, som jag
tillät mig nämna i mitt tidigare anförande.
Utskottet sade då följande: »Även om
tekniken ännu icke skulle vara fullt färdig,
bär utskottet fått den uppfattning,
att det tekniska problemet i huvudsak är
löst och att det inom en nära framtid
bör vara så utexperimenterat, att riksdagen
borde kunna reflektera på detsamma.
Riksgäldsfullmäktige böra därför med
uppmärksamhet följa den tekniska utvecklingen
på förevarande område, så
att riksdagen genom deras initiativ till
bankoutskottet så snart som möjligt må
komma i tillfälle att pröva frågan om
mekanisk ljudupptagning av kamrarnas
förhandlingar.»

Ja, sedan dess har det gått 13 år, utan
att jag har hört talas om någon upptagning
på mekanisk väg av förhandlingarna
bär i riksdagen. När så efter 13 år
ärendet kommer tillbaka till bankoutskottet,
anföres såsom motiv för att man nu
inte skall göra någonting allt fortfarande,
att man skall vänta på den tekniska utvecklingen.
Detta var för mig en av grunderna
till att jag ställde mitt yrkande,
som innebär en snabbare behandling av
ärendet än vad bankoutskottets kläm angav,
nämligen att man inte skulle ta upp
just denna fråga om den tekniska utvecklingen
såsom ett skäl till uppskov. Jag
tror för min del inte på att det skulle
vara så lyckligt att införa den tekniska
upptagningen. Jag tror inte att dess möjligheter
äro tillräckliga, och jag har ett
visst stöd för detta i de erfarenheter,
som på den senaste tiden ha gjorts i den
danska riksdagen i den frågan.

Det föreföll mig, lierr talman, som om
herr Ewerlöfs anförande väl snarast gick
i den riktningen, att bankoutskottet i
själva verket skulle försöka att tillgodose
de synpunkter, som jag här tillåtit mig
anföra till riksdagens protokoll. Jag tycker
emellertid att det är lämpligt, att man
såsom en opinonsyttring i denna fråga
framhäver skyndsamheten starkare än
vad bankoutskottet faktiskt bär gjort, och
jag tillåter mig därför fortfarande att yrka,
att klämmen får den lydelse, som
jag här angivit.

Herr STEN: Herr talman! Denna fråga
sammanhänger onekligen med den mycket
viktiga frågan om kontakterna emellan
två av de betydelsefullaste organen
inom den svenska demokratien, nämligen
riksdagen och pressen. Man riskerar
väl inte att möta någon gensägelse, om
man konstaterar, att det är ofantligt mycket
som brister i det avseendet och att
detta i all synnerhet gäller huvudstadspressen.
Det var därför med mycket stor
förvåning som jag häromdagen, sedan
detta utskottsutlåtande var publicerat, i
en av stockholmstidningarna läste en artikel
just i denna fråga under rubriken
»Riksdagen och pressen». Jag behöver

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Ang. snabbare publicering av riksdagens protokoll.

bara läsa upp början därav för att kammarens
ledamöter säkerligen skola känna
igen den — den har tydligen väckt mycket
stor uppmärksamhet, tv det var omöjligt
att få tag på ett exemplar av det tidningsnumret
här ute i läsrummet, utan
jag måste på annat håll skaffa mig ett.
Artikeln började så här: »Man skulle
kunna göra det tankeexperimentet att
den svenska pressen helt och hållet avstod
från att skriva eu enda rad om riksdagens
arbete. Man lät bli att nämna något
om de beslut som fattades, man hade
inte något som helst omnämnande av de
debatter som fördes» — och så fortsätter
artikeln med de konsekvenser, som detta
skulle leda till.

Det är möjligt att jag skulle gå till någon
överdrift, om jag med anledning av
denna inledning skulle fråga kammarens
ledamöter: Finns det någon av riksdagens
ledamöter, som liar märkt, att de
stora tidningarna här i Stockholm ägna
något intresse åt den svenska riksdagen
och åt dess arbete? Det är väl ett allmänt
känt förhållande, att här kan det diskuteras
halva och hela dagar, men när
man tittar i tidningen dagen efter, förekommer
det i många fall inte ett spår av
de debatter, som ha förts.

Jag skall inte i detta sammanhang inpå
på var skulden ligger. Jag har ju tiäigare
vid något tillfälle skjutit på TT,
men det skall jag inte göra den här gången,
ty jag har märkt i vissa gammalmodiga
landsortstidningar, som i någon
mån söka hålla sina läsare underkunniga
om riksdagens arbete, att det verkligen
skickas ut åtminstone knapphändiga
referat ifrån riksdagens debatter.
Skulden måste väl antagligen i stället
läggas på redaktionernas bedömning av
detta material i förhållande till annat.
Det sammanhänger väl troligen med att
pressen numera rekryteras på ett annat
sätt än tidigare och att det politiska
intresset blir mer och mer sällsynt
på våra tidningsredaktioner, så att
det material som tillhandahålles av TT
eller av tidningarnas egna medarbetare,
som gå hit på ämbetets vägnar, i alltför
hög grad blir åsidosatt, när det blir
trångt om utrymmet fram på nattkrö -

ken. Jag kan nämna, att samma dag som
jag läste den här artikeln i en tidning
i Stockholm gjorde jag, som jag har
gjort varje dag förut under 33 år, då
jag varit i tillfälle till det: jag tog de
norska tidningarna, och jag fann då, att
i Norge ägnar man fortfarande stor uppmärksamhet
åt stortingets förhandlingar.
Jag tycker att jag sedan 1918 när
det gäller Norge har haft ganska stora
möjligheter att på avstånd följa med
och komplettera mina kunskaper både
beträffande sakfrågorna och beträffande
personkännedomen. Det inträffade ju
även här i landet för tre eller fyra årtionden
sedan, att vi politiskt intresserade
ynglingar i den svenska landsorten
prenumererade på åtminstone den billiga
landsortsupplagan av någon stockholmstidning
endast för att bli i tillfälle
att följa med de på den tiden ganska
utförliga och i många fall utmärkta
riksdagsreferaten.

Jag tror, som sagt, att det är en felbedömning
ifrån redaktionernas sida,
att detta material blir lidande vid jämförelse
med annat, och det är bland annat
av den anledningen som man ställer
sig synnerligen skeptisk till om dessa
s. k. snabbprotokoll, som väl ändå
skulle komma ett halvt eller ett helt
dygn efter TT-referaten, över huvud taget
skulle komma till någon användning
ute i den svenska nyhetspressen. Det är
möjligt att så skulle bli fallet för de politiska
kommentatorerna i de olika tidningarna.
Det är klart att jag anser, att
man från riksdagens sida bör göra allt
för att underlätta även deras arbete, och
kunde man nå detta, är det ju möjligt
att det kunde vara värt 85 000 kronor.
Men om denna sak skall utredas, så tror
jag nog att det är nödvändigt att taga
upp den i något vidare sammanhang,
som det brukar heta på riksdagsspråket,
vare sig referaten skola ombesörjas
av TT eller, som jag någon gång tidigare
varit inne på, riksdagen själv
skulle övertaga nyhetsförmedlingen ifrån
sitt eget arbete. Jag skall, som sagt, i
detta sammanhang icke uttala mig på
något sätt så att det innebär något underbetyg
åt de referenter som TT har,

Onsdagen den 6 december 1950 fm. Nr 32. 77

Ang. snabbare publicering av riksdagens protokoll.

men det är tydligen nödvändigt att bereda
dem bättre arbetsmöjligheter, ty
det klagas ju ifrån det hållet —■ och tydligen
inte utan skäl — över att det är
så svårt att uppfatta en stor del av talarna,
även talare på regeringsbänkarna.
Jag kan inte förstå, varför man inte
skulle kunna bereda dem samma möjligheter
som kammarens egna stenografer
att arbeta nere i kammaren. De arbeta
ju i ett lika legitimt syfte, nämligen
att bevaka allmänhetens intressen,
och det är ju också möjligt, att det skulle
kunna etableras ett samarbete mellan
referenterna och stenograferna, när
det gäller de större debatterna, så att
vissa stenogram skulle kunna matas in
i referaten och tämligen snabbt kunna
ställas i ordning till allmänhetens förfogande.

Jag har velat anföra dessa synpunkter
därför att jag är medveten om att här
föreligger ett stort problem, som är oerhört
viktigt för den svenska demokratien
och som bör skärskådas ur olika
synpunkter, så att man kan uppnå en
förbättring av det tillstånd som nu är
rådande. Då jag inte har kunnat förstå,
att någonting väsentligt skulle vara att
vinna i den riktning som herr Holmbäclc
har åsyftat med sitt förslag, så vet
jag inte om jag har någon anledning
vare sig att instämma i detta eller att
rösta för detsamma. Jag har endast velat
fästa uppmärksamheten på de vägar
som man sannolikt måste beträda, därest
man verkligen vill komma till en god

kontakt mellan riksdagen och pressen,
och kunna då snabbprotokollen vara till
någon nytta — inte såsom nyhetsmaterial,
det förefaller mig att de i det avseendet
utan vidare skulle åka i korgen
men såsom underlag för dem som i
olika tidningar skola kommentera riksdagsförhandlingarna,
— så, för all del,
låt detta ingå såsom ett led i en lösning,
som dock måste sökas utifrån vidare
utgångspunkter.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets
utlåtanden:

nr 227, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående forcering av vissa
materielanskaffningar för försvaret m. in.
jämte i ämnet väckta motioner; och
nr 228, i anledning av riksdagens år
1950 församlade revisorers särskilda berättelse
angående tull- och skattefrihet
för vissa varor i samband med proviantering
av flottans fartyg.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.1G eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Onsdagen den G december eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Ang. snabbare publicering av riksdagens
protokoll. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
bankoutskottets utlåtande nr 26.

Herr PERSSON, KARL: Herr talman!
Det finns en som jag tycker inte oväsentlig
detalj i föreliggande spörsmål,
som jag anser är för litet beaktad både
i utredningen och i den debatt, som hittills
har förekommit. Utskottet skriver
ju, att det slutligen vill understryka vikten
av att förefintliga möjligheter att
snabbare än vad nu är fallet få kamrarnas
definitiva protokoll utgivna av
trycket omsorgsfullt tillvaratagas. Om
frågan om en snabbare utgivning av det
definitiva protokollet kunde lösas, så
anser jag att det vore överflödigt med
de dubbla protokoll, som nu äro ifrågasatta.
Det är ju alldeles klart, att om
det går att realisera att förhandsprotokollet
kommer ut omedelbart efter debatterna
eller i varje fall senast dagen
efter, så vore det ett framsteg, men utredningen
har ju ifrågasatt huruvida det
går att ens få fram dessa förhandsprotokoll
dagen efter. Åtminstone går det inte,
när det gäller de mest intressanta debatterna,
således remissdebatten och debatterna
om de stora frågorna, vilka ju
vanligen bli långa.

Nu är det ju inte bara på stenograferna
och maskinskrivarna detta hänger
utan även på tryckerierna, och i någon
mån spelar även justeringen in. Om det
gick att få dessa protokoll utskrivna så
tidigt, att onsdagsprotokollen kunde justeras
t. ex. om fredagarna, så vore där
redan flera dagar vunna. Det är ju alldeles
tydligt, att justeringen tar onödigt
lång tid. Protokollen för onsdagsdebatterna
komma in i justeringsrummet på

lördag morgon och skola sedan ligga
kvar där till tisdagsmiddagen. Det tar
ju en lång tid i anspråk, och det är alldeles
onödigt, tycker jag, att riksdagsmännen
ha så lång lid på sig för justering
av protokollen. De kunde mycket
väl ligga framme för justering bara under
fredagen om de vore utskrivna då.
Detta fordrade givetvis, att kammarens
protokoll blev justerat tidigare, ty det
hänger ju också därpå. Även detta skulle
kanske gå, om det än fordrades ett särskilt
plenum på fredagen för att justera
kammarprotokollen. Om protokollen sedan
omedelbart skickades till tryckeriet
och detta lade sig lika stor vinn om
att trycka de definitiva protokollen som
det nu är förutsatt att det skulle göra
med de provisoriska, skulle det kanske i
lyckligaste fall gå att få fram de definitiva
protokollen redan på lördagen och
i värsta fall kanske på måndagen eller
tisdagen i veckan därpå.

Som nyhetsmaterial ha väl inte ens
de provisoriska protokollen stort värde,
när de komma dagen efter eller ett par
dagar efter, men för den politiska debatten
i tidningarna ha de säkerligen ett
nyhetsvärde, om de kunna komma fram
redan på lördagen eller i värsta fall på
måndagen eller tisdagen. Då skulle vi
också spara de cirka 100 000 kronor,
som det föreslagna nya sättet med dubbla
protokoll skulle komma att kosta, och
ändå få en ganska god ordning.

Det upplystes i utskottet, att t. ex. i
Norge och Finland, där man inte gör
dubbla protokoll som exempelvis i Danmark,
kan man få fram de definitiva
protokollen redan två å tre, i värsta fall
fyra dagar efter debatterna och det borde
givetvis kunna ordnas även bär.

Jag har velat föra fram dessa synpunkter,
för att även de skulle bli beaktade
i den fortsatta utredning, som ju
skall företagas. Jag har inte precis den
uppfattningen, att denna utredning behöver
skyndas på så hastigt som herr

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Nr 32.

Ang. snabbare publicering av riksdagens protokoll.

Holmbäck har föreslagit. Det är väl bättre,
att utredningen tar längre tid och
man eventuellt gör en del ytterligare
försök både med stenografiska snabbprotokoll
och med protokoll efter mekanisk
upptagning. Sedan skulle man få fram
ett resultat, som kan ligga till grund för
de fortsatta protokollens utgivande.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr LUNDGREN: Herr talman! I likhet
med herr Holmbäck måste jag beklaga,
att utskottet kommit till ett så
förhållandevis negativt resultat i fråga
om detta sedan gammalt behandlade
problem. Det är dock av ganska stor
betydelse för den politiska debatten, att
protokollen från riksdagens förhandlingar
bli tillgängliga, medan ännu problemen
äro aktuella. Herr Sten har beklagat,
att pressen numera ägnar så litet
intresse åt riksdagens förhandlingar,
som obestridligen är fallet. Herr Sten
menar, att orsaken skulle vara att det
politiska intresset på tidningsredaktionerna
är mycket mindre än tidigare. Orsaken
är så vitt jag förstår en annan.
Riksdagens förhandlingar tilldra sig i
allmänhet numera betydligt mindre intresse
än exempelvis i början av detta
århundrade. Det hade ju eljest legat nära
till hands att anta att demokratiseringen
skulle medfört ett ökat intresse för folkrepresentationens
arbete, men detta har
icke varit fallet. En av anledningarna till
att så har skett är, att de politiska frågorna
numera på grund av partiställning
och partibundenhet i regel äro avgjorda
på förhand och att möjligheterna att genom
debatten påverka medlemmarnas
vota numera äro förhållandevis små.

Det är alltså, herr talman, av betydelse,
att riksdagens protokoll bli tillgängliga
så snart, att dessa protokoll
kunna bilda ett underlag för en politisk
debatt. Nu är emellertid förhållandet
det, att det av herr Sandberg utarbetade
förslaget knappast kan anses
tillfredsställande ur denna synpunkt. Det
är tydligt, att (let måste omarbetas. .Tåg
vill endast uttala den förhoppningen —

det är därför jag begärde ordet — att
denna omarbetning i enlighet med utskottets
hemställan måtte ske så hastigt,
att denna fråga kan lösas inom den närmaste
tiden.

Herr SUNDVIK: Herr talman! Utskottets
ordförande har tidigare framlagt
skälen för utlåtandet, varför någon ytterligare
redogörelse för desamma inte
behövs. Herr Sten citerade i ett anförande
vad en tidning skrivit i denna
fråga. Jag skall be att också få göra det.
»Det är få ting som äro så svåra att
rucka på som den nådiga tågordningen i
riksdagen», anför denna tidning, och
fråga är, om den inte har rätt. Klagomålen
över den sena utgivningen av riksdagens
protokoll ha nu fortgått i över
hundra år, så man kan ju tycka, att anmärkningen
är riktig. I stort sett, säger
utredningsmannen, står man ännu
på ungefär samma plats där man stod
vid den första tvåkammarriksdagens
början, alltså 1867. Om man tänker på
att det fortfarande går till på samma
sätt nu som 1867 att färdigställa riksdagens
protokoll, så får man lov att erkänna,
att den tidens män voro duktiga
organisatörer. Utvecklingen och anspråken
på alla andra områden ha ju stigit
mycket under denna tid.

Men det var egentligen herr Holmbäcks
anmärkning, som föranledde mig
att begära ordet. Herr Holmbäck yttrade,
att han inte hade vetskap om att någon
mekanisk upptagning av anförandena
hade gjorts här i riksdagen. Det
har verkligen förekommit i andra kammaren
under höstriksdagen i fjol, att
man gjort ett försök med mekanisk upptagning,
men den utföll inte tillfredsställande.
En hel del uttryck återgåvos
inte riktigt, och i vissa fall hade hela
meningar fallit bort. Anförandena höllos
från talarstolen, och talarna beflitade
sig om att tala långsamt och tydligt,
men det lyckades inte ändå. De,
som äro hemma på detta område, ha
ju rätt stora förhoppningar om att det
skall lyckas att ta upp anförandena på
mekanisk väg. Därför hoppas vi också,
att det skall kunna gå.

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Ang. snabbare publicering av riksdagens protokoll.

Jag får lov att säga, att när utskottet
började behandla denna fråga, var jag
för min del mycket positivt inställd till
att man skulle göra ett försök i enlighet
med utredningsmannens förslag, men
när det sedan från olika håll framkom
tvivelsmål om det skulle lyckas ens att
genomföra utredningsmannens förslag,
fick jag lov att gå med på utskottets
förslag i denna fråga.

Jag skall därför, herr talman, be att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Jag
tycker för min del, att det är ett fattigdomsbevis,
att den svenska riksdagen
inte ännu lyckats ordna dessa snabbprotokoll.
Vi må inte bli förvånade, om
vi få den anmärkningen mot oss utifrån,
att den svenska riksdagen är oförmögen
att reformera sina egna arbetsformer.
Nu verkar det mycket märkligt,
att man utomlands kan lösa detta problem
men att vi inte kunna det. På internationella
kongresser, t. ex. de interparlamentariska,
komma protokollen
tryckta eller stencilerade dagen efter debatten
på två språk. Vi kunna inte klara
våra protokoll på kortare tid än 12
—14 dagar.

Nu kan det ju hända, att en del riksdagsmän
äro litet rädda för att släppa
ut sina anföranden direkt till allmänheten,
men det tycker jag man inte skall
vara så förskräckligt känslig för. Om vi
skulle råka säga en eller annan groda,
må folk väl få skratta åt oss. Det tilldrar
sig ett visst intresse. Jag erinrar
mig, att på 1920-talet en redaktör i Aftonbladet
under något år specialiserade
sig på att avtrycka roliga citat ur riksdagsprotokollen.
Det gjorde mycket stor
lycka, men när han hållit på något år,
tog materialet slut, därför att riksdagsmännen
blevo försiktigare med justeringen.

Jag tror inte, att det skulle vara så
farligt, om man skulle låta den ursprungliga
formuleringen komma ut till
allmänheten. Jag tror, att den skulle förstå
det mycket bra.

Med dessa få ord har jag velat ytterligare
understryka behovet av skyndsamhet
i publiceringen. Jag skulle också
vilja sticka in en annan synpunkt. I
utredningsmannens betänkande säges
det, att vid vissa tillfällen blir det mycket
svårt för tryckerierna att klara belastningen.
Då tycker jag, att man åtminstone
till en början skulle kunna
reda sig med en stencilerad upplaga.
Då skulle man komma över den svårigheten.

Jag har en gång instämt med herr
Holmbäcks yrkande, och jag vidhåller
den ståndpunkten, herr talman.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats dels att vad utskottet i
det nu förevarande utlåtandet hemställt
skulle bifallas, dels ock, av hem Hohnbäck,
att utskottets hemställan skulle bifallas
med de ändringar, att dels näst
före orden »fortsatt utredning» inskötes
ordet »skyndsam», dels ook i slutet
tillädes följande: »så att förslag om möjligt
må kunna föreläggas 1951 års riksdag».

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Plerr Holmbäck begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 26, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Holmbäcks
under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid att flertalet röstade för ja-propositionen.

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Nr 32.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 27, i anledning av
fullmäktiges i riksbanken framställning
om utbyggnad av pappersmaskinen vid
Tumba bruk, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. ordnandet av riksdagshusplanen.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av fullmäktiges
i riksgäldskontoret framställning i anledning
av 1945 års helgeandsholmskommittés
betänkande med förslag till ordnande
av riksdagshusplanen m. m.

I skrivelse till bankoutskottet den 16
mars 1950 hade fullmäktige i riksgäldskontoret
föreslagit, att bankoutskottet
skulle hos riksdagen hemställa, att riksdagen
måtte dels fatta beslut om ordnande
av riksdagshusplanen m. m. i huvudsaklig
överensstämmelse med ett av 1945
års helgeandsholmskommitté avgivet
förslag, d;els bemyndiga riksgäldsfullmäktige
att, så snart förhållandena det
medgåve, besluta om arbetenas utförande,
dels förklara, att riksdagshusplanen
och den s. k. »Puckeln» i norra strömfåran
skulle bibehållas såsom för allmänheten
öppna platser, dels ock under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk in. m.
för budgetåret 1950/51 anvisa ett reservationsanslag
av 647 000 kronor till Ordnande
av riksdagshusplanen in. in.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att fullmäktiges i riksgäldskontoret förevarande
framställning icke för närvarande
måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr BJÖRCK: Herr talman! Frågan
om den slutliga utformningen av riksdagshusplanen
bar varit föremål för
mycken diskussion, och ett flertal förslag
ha framlagts under årens lopp utan
att något av dem godkänts av riksdagen.
Inte mindre än fem olika kommittéer ha
varit sysselsatta med frågan under olika
perioder. Det nu föreliggande förslaget
är resultatet av den femte och sista kommitténs
arbete.

0 Första kammarens protokoll 1950. Nr 32.

Ang. ordnandet av riksdagshusplanen.

År 1919 syntes riksdagen vara mera
positivt inställd till frågan än senare.
Den beviljade då på förslag av bankoutskottet
15 000 kronor för utredning. Fn
tävlan utlystes, varvid 29 olika förslag
inkommo, av vilka fem prisbelönades
och tvenne inköptes. Bankoutskottet sade
det året, att frågan om det slutliga ordnandet
av riksdagshusets omgivningar
inte längre borde uppskjutas. Det var
bankoutskottets uttalande för trettio år
sedan.

Frågan låg så nere till 1928, då herr
Värner Rydén motionerade i andra kammaren
i frågan. Herr Rydén sade bland
annat följande, som jag ber att få citera,
då jag i stort sett kan instämma med
honom: »Den svenska riksdagen kommer
säkerligen att för långa tider ha sitt
hem på Helgeandsholmen. Under sådana
förhållanden är det knappast försvarbart,
att platsen kring riksdagshuset får
förbliva i det ofullbordade och torftiga
skick, i vilket den befunnit sig sedan århundradets
början. Planteringarna framför
riksdagshuset hålla i intet avseende
måttet, jämfört med andra planteringar,
och särskilt ter sig den grusade planen
framför huvudentrén tröstlös och ful.»
Herr Rydén hoppades, att man skulle
kunna få planen i ett annat och bättre
skick till riksdagens 500-årsjubileum år
1935. Därav blev dock intet.

1928 års kommitterade framlade emellertid
förslag 1929, men detta avslogs av
riksdagen. Såväl 1936 som 1938 voro olika
kommittéer sysselsatta med frågan,
men utan resultat.

Det nu föreliggande förslaget torde av
allt att döma vara det bästa som framlagts.
Detta bevisas kanske bäst därav,
att såväl riksgäldsfullmäktige som bankoutskottet
ansett förslaget vara en godtagbar
lösning av problemet. Både utskottet
och riksgäldsfullmäktige anse
emellertid att tidsläget är sådant att med
förslagets utförande bör anstå någon tid.
Jag delar i viss mån denna uppfattning,
även om jag anser att det hade varit
lyckligt, om bankoutskottets uttalande
varit något mera positivt. Skäl för uppskov
anse såväl riksgäldsfullmäktige som
utskottet vara bristen på arbetskraft och

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Ang. ordnandet av riksdagshusplanen,
materiel liksom det ekonomiska läget för
närvarande. Men om man ser litet närmare
på saken, kan man knappast dela
uppfattningen när det gäller ekonomien.
Man beräknar, att det förslag, som är
framlagt av fullmäktige, skulle dra en
kostnad av i runt tal 1 300 000 kronor.
Efter förhandlingar har Stockholms stad
gått med på att på vissa villkor betala
halva kostnaden, alltså i runt tal 650 000
kronor. Dessutom finns det en donation,
som riksdagen fick 1907 av en minister
Kleen. Den var då på 100 000 kronor.
1945 togo vi, som voro motionärer då,
genom statskontoret reda på hur stor
den var, och fingo då veta att den hade
växt till 535 000 kronor. Den torde för
närvarande uppgå till 600 000 kronor.
Riksgäldsfullmäktige säga i ett av sina
uttalanden under åren, att man säkerligen
kan räkna med att en del av dessa
donationsmedel torde kunna få användas
även till planens uppsnyggande. Eljest
var ju donationen avsedd till ett nationalmonument
framför riksdagshuset. Om
man räknar med att kanske 200 000 ä
300 000 kronor av den summan kunna få
användas, komma på riksdagens del
endast omkring 400 000 kronor. Den
summan bör ju inte vara alldeles avskräckande,
det måste man säga. De ekonomiska
förutsättningarna för frågans
lösning synas därför vara rätt goda.

Jag har såsom frågan nu ligger till
inget yrkande, änskönt jag gärna hade
sett att frågan hade blivit löst. Man måste
säga, att det knappast är riksdagen värdigt
att inte kunna enas, trots att ett flertal
förslag har framlagts och fem olika
kommittéer ha arbetat under nära 50 år.
Ändå har man inte lyckats komma fram
till en godtagbar lösning. Jag har emellertid
intet yrkande, men jag tillåter
mig, herr talman, att rikta en vördsam
och enträgen vädjan till riksgäldsfullmäktige,
att de så snart förhållandena
det medgiva åter ta initiativet till en
lösning av detta problem, som enligt
min och mångas uppfattning har legat
alldeles för länge.

Herr EWERLÖF: Den föregående ärade
talaren beklagade, att man ännu inte

hade kommit fram till någon godtagbar
lösning. Jag vill då erinra om att utskottet
för sin del har skrivit, att man finner
den nu föreslagna lösningen i och
för sig godtagbar. Vi ha alltså faktiskt
kommit därhän. Jag tror inte, att jag
överdriver, om jag säger, att om det inte
hade varit för det nuvarande tidsläget,
skulle säkerligen bankoutskottet ha enat
sig om att föreslå riksdagen att realisera
det förslag, som nu här föreligger. Man
är således inte negativt inställd till själva
förslaget såsom sådant. Vi ha funnit
— och jag är övertygad om att kammarens
ledamöter i övrigt också känna det
så — att det tar emot att i nuvarande läge
föreslå ett anslag av den storleksordning,
som det här är fråga om, för att få förslaget
realiserat just nu. Att vi inte ha
direkt hemställt till riksdagen att nu fatta
beslut i princip om ett antagande av
förslaget beror helt enkelt därpå, att man
ju har den erfarenheten, att om det dröjer
ett eller annat år med genomförandet
av ett förslag av denna karaktär, kan
det komma upp nya omständigheter, som
göra, att man vill vidta jämkningar i ena
eller andra avseendet. Man har menat,
att den möjligheten skulle hållas öppen
till den tidpunkt, då man beräknar att
riksgäldsfullmäktige ånyo kunna anmäla
detta ärende hos riksdagen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till bankoutskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtande
och memorial:

nr 29, i anledning av väckt motion angående
dels åtgärder för konstnärlig utsmyckning
av första kammarens plenisal,
dels ock en översyn av belysningsanordningarna
därstädes; samt
nr 30, angående instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Nr 32.

Lagförslag om byggnadsförbud inom vissa strandområden.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 11 :o), 15ro),
17 :o) och 19 :o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;
samt

nr 32, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
tillämpning i viss del av lagen den
23 april 1948 (nr 175) med särskilda
bestämmelser om dispositionen av aktiebolags
vinstmedel m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Lagförslag om byggnadsförbud inom vissa
strandområden.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 29, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om tillfälligt byggnadsförbud inom
vissa strandområden, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 31 mars 1950 dagtecknad
proposition, nr 223, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om tillfälligt
byggnadsförbud inom vissa
strandområden.

I det av Kungl. Maj:t framlagda lagförslaget,
som skulle gälla till och med
den 31 december 1952, var 1 § så lydande: För

att åt allmänbeten trygga tillgången
till platser för bad och friluftsliv vid
havet eller vid insjö eller vattendrag
äger länsstyrelsen förordna, att inom
visst strandområde byggnad icke må
uppföras utan länsstyrelsens tillstånd.

Förordnande enligt första stycket
skall avse mark och vattenområde inom
det avstånd från strandlinjen som
prövas erforderligt med hänsyn till omständigheterna
i varje särskilt fall, dock

högst 300 meter från nämnda linje vid
normalt medelvattenstånd. Området
skall å karta eller annorledes till sina
gränser tydligt angivas.

Vad i första stycket stadgats skall
icke gälla beträffande område som ingår
i fastställd stadsplan eller byggnadsplan,
ej heller beträffande område som
ingår i godkänd avstyckningsplan med
mindre förbud mot tätbebyggelse utfärdats
för området. Byggnadsförbud som
meddelats med stöd av denna lag skall
icke utgöra hinder för uppförande av
byggnad som erfordras för försvarets,
jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller
den allmänna samfärdselns behov.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft åtta i
anledning av densamma väckta motioner,
nämligen motionerna i första kammaren
nr 489 av herr Nilzon, Ivar, m.
fl., nr 490 av herr Gränebo m. fl., nr
491 av herrar Lindblom och Bergvall
samt nr 492 av herr Lundqvist m. fl.
ävensom motionerna i andra kammaren
nr 592 av herr Hedlund i Rådom m. fl.,
nr 593 av herr Pettersson i Dahl m. fl.
nr 594 av herr Svensson i Ljungskile m.
fl. och nr 595 av herr Fagerholm m. fl.

I motionerna 1:489 och 11:593, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen vid behandling av Kungl.
Maj :ts proposition nr 223 måtte besluta
dels att strandlagen skulle äga tillämpning
å strandområdena vid havet samt
vid insjöarna Vänern, Vättern, Mälaren
och Hjälmaren och dels att ersättning
skulle utgå för skada, som tillfogades
markägaren genom tillämpningen av
denna provisoriska lagstiftning.

I motionerna 1:490 och 11:592, vilka
jämväl voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen måtte avslå propositionen
nr 223.

I de likalydande motionerna 1:491
och 11:594 hade föreslagits, att riksdagen
måtte besluta i enlighet med det i
propositionen nr 223 framlagda förslaget
till lag om tillfälligt byggnadsförbud
inom vissa strandområden med den
ändringen av föreslagen 1 § andra styc -

84 Nr 32. Onsdagen den 6 december 1950 em.

Lagförslag om byggnadsförbud inom vissa strandområden.

ket, att uttrycket »dock högst 300 meter»
ändrades till »dock högst 100 meter»,
att lagen måtte fastställas att gälla
till och med den 31 december 1951 samt
att riksdagen måtte besluta, att ersättning
skulle utgå till den markägare, som
lede skada eller intrång genom lagens
tillämpning.

I de likalydande motionerna 1:492
och 11:595 hade hemställts, att riksdagen
— under uttalande av lämpligheten
av att kommunerna bedreve en aktiv
verksamhet i syfte att tillgodose invånarnas
behov av bad- och friluftsplatser
— måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition
nr 223.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition nr 223; samt

B. att motionerna I: 489, 490, 491 och
492 samt 11:592, 593, 594 och 595 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Holmbäck, Stjärne och
Åhman, vilka ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, och avslutas med en hemställan,

A. att riksdagen, med förklaring att
riksdagen funnit vissa ändringar böra
vidtagas i det genom propositionen
framlagda lagförslaget, måtte för sin del
antaga under punkten infört förslag till
lag om tillfälligt byggnadsförbud inom
vissa strandområden;

B. att motionerna 1:489 och 491 samt
11:593 och 594 måtte anses besvarade
genom vad utskottet hemställt under A
samt

C. att motionerna 1:490 och 492 samt
II: 592 och 595 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

2) av herrar Werner, Pålsson, Cassel,
Andersson i Dunker och Larsson i
Karlstad, vilka ansett, att utskottets utlåtande
bort lyda så, som i denna reser -

vation angivits, slutande med en hemställan,
att förevarande Kungl. Maj:ts
proposition icke måtte av riksdagen bifallas.

Det i herr Holmbäcks m. fl. reservation
framlagda lagförslaget skilde sig
från Kungl. Maj:ts förslag i ämnet allenast
därutinnan, att de i 1 § andra
stycket förekommande orden »högst 300
meter» utbytts mot »högst 100 meter»,
att förslaget skulle gälla till och med
den 30 juni 1952 samt att i förslaget tilllagts
en ny paragraf av följande lydelse:

6 §■

För men, som tillskyndas strandägare
genom byggnadsförbud enligt denna lag,
skall ersättning givas i enlighet med
vad därom framdeles kommer att i lag
bestämmas.

Angående sättet för utlåtandets föredragning
yttrade

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! I avseende
å föredragningen av tredje lagutskottets
utlåtande nr 29 hemställes,

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis och punkten A på det
sätt, att först föredrages Kungl. Maj:ts
av utskottet tillstyrkta lagförslag paragrafvis
med slutstadganden, ingress och
rubrik sist, varefter utskottets hemställan
föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta utlåtandet i dess helhet;
samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare
mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten A.

Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta
lagförslag.

i §■

Herr CASSEL: Herr talman! Innan jag
ger mig in på en kritik av förslaget till
provisorisk strandlag, vill jag för att inte

Onsdagen den 6 december 1950 em. Nr 32. 85

Lagförslag om byggnadsförbud inom vissa strandområden.

bli missförstådd kraftigt understryka, att
det även enligt min mening är av stor
betydelse att skydda stränderna kring
våra sjöar och vattendrag och göra det
möjligt också för dem som inte själva äga
mark att bada och idka friluftsliv och
att röra sig fritt i naturen. Det får inte
se ut som det gör i Stockholms närhet,
t. ex. på vägen ut till Vaxholm, där villatomt
gränsar till villatomt och där den
utsocknes mötes av anslag där det står:
»Ankring förbjuden», »Obehöriga äga ej
tillträde» och »Varning för hunden».

Hur frågan om strandskyddet skall
ordnas är just nu föremål för utredning
genom en kommitté, som justitieministern
tillkallade i somras. Innan kommitténs
förslag ligger på bordet, finns det
strängt taget ingen anledning för riksdagen
att ge sig in i diskussion om de
frågor som kommittén håller på att utreda.

Helt allmänt skulle jag emellertid vilja
säga, att vi i Sverige ha mycket goda förutsättningar
att ordna våra stränder så
att de räcka till för både strandägare och
icke strandägare. Vi ha oändligt långa
kuststräckor och massor med sjöar och
sjöstränder, och frånsett några större
städer ha vi en ganska gles befolkning.
Våra förhållanden äro därför ofantligt
mycket gynnsammare än vad fallet är i
England och Tyskland med dessa länders
väldiga, sammanpackade befolkning och
stora brist på sjöar och vattendrag. Vi
kunna därför unna oss att ta strandskyddsfrågan
i lugnare tempo, och vi ha
ingen som helst anledning att lösa dessa
problem i panikens tecken.

Frågan om strändernas utnyttjande är
komplicerad, därför att den kräver en
noggrann avvägning mellan tre mot varandra
stridande och var för sig högst legitima
intressen. Det är friluftsfolket som
vill röra sig fritt i naturen, det är stugfolket
som för sig och sina barn vill ha
en avskild och lugn tillflyktsort, och det
iir slutligen jordägarna som kriiva respekt
för sin äganderätt till marken. Det
iir här inte fråga om några sociala motsättningar
med en kamp mellan fattiga
och rika. Alla sorters människor äro representerade
inom var och eu av de tre

grupperna. Det är möjligt att ungdomen
dominerar friluftsfolket, och det är sannolikt
att barnfamiljerna äro talrikast
inom stugfolket. Det är till och med ganska
troligt, att många av de ekonomiskt
svagaste tillhöra gruppen strandägare.
Jag tänker här särskilt på skärgårdsbönderna
och på fiskarbefolkningen.

Stugfolkets intressen få inte nonchaleras.
Sportstugebyggandet håller alltmera
på att bli en folkrörelse, och det är en
mycket sund rörelse. Såsom länsstyrelsen
i Kopparbergs län påpekat i sitt remissvar
är det framför allt industriarbetarna
som sträva efter att skaffa sig en
sportstuga som tillflyktsort under fritiden.
Folk som har det litet bättre ställt
ägnar sig kanske mera åt reseliv i inoch
utlandet. Betydelsen för en familj,
som har små barn och som hela vintern
får tränga ihop sig i en trång, hyrd våning
inne i staden, att på sin lediga tid
få komma ut till egen stuga och ha egen
jord att påta i kan inte överskattas. Det
är klart att inte alla stugor kunna ligga
vid en sjöstrand. Men det är ett svenskt
nationaldag att drömma om den egna
röda stugan nere vid den egna stranden
och en båt vid egen brygga. Det är så vi
vilja ha det. Man skall inte gå för hårt
fram mot stugfolket och i oträngt mål
hindra det att nå fram till vattnet.

För markägaren innebär ett byggnadsförbud
vid stranden, att han till förmån
för den s. k. allemansrätten — i detta
sammanhang rätten för allmänheten att
vistas på mark som inte är tomt eller
åker och äng — tvingas avstå från sin
rätt att ekonomiskt utnyttja en del av sin
egendom. Ibland spelar detta avstående
ingen roll för jordägaren, men i många
fall är just strandremsan den del av egendomen
som per hektar räknat har det
största värdet.

När det nu på sina håll betraktas som
självklart, att markägarens rätt skall offras,
i vissa fall till och med utan ersättning,
frågar man sig: Varför kan

man inte gå vidare? Det är ett socialt
önskemål att ungdomen får bada, och
därför skall bebyggelsen förbjudas vid
stränderna, men det är ett lika viktigt
krav att ungdomen får sparka boll. Var -

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Lagförslag om byggnadsförbud inom vissa strandområden.

för skall man då inte förbjuda lantbrukarna
att utnyttja sina liagmarker för
bete? Varför skola korna tillåtas springa
i vägen för orienteringslöparna?

Lagstiftaren bör göra avvägningen
mellan de olika intressena med samma
oväld och omsorg som man kräver av
en domare. Det är inte tillbörligt att,
som departementschefen och utskottsinajoriteten
ha gjort, entusiasmera sig
till den grad för en av parterna, nämligen
friluftsfolket, att man glömmer bort
att också de andra grupperna ha rättigheter
som kräva hänsynstagande.

De problem jag här erinrat om hålla
på att undersökas av strandutredningen.
Vad riksdagen i dag har att ta ställning
till är enbart frågan: Kunna vi vänta på
denna utrednings resultat, eller måste vi
ordna ett provisorium, som skyddar
stränderna under den tid utredningen
arbetar? Med andra ord, finns det fara
i dröjsmål, och är den faran så stor att
man omedelbart måste ingripa?

När man skall bedöma frågan, om ett
provisorium behövs eller icke, får man
inte bortse från att läget i dag är helt
olika det som rådde i våras. Då hoppades
och trodde vi alla att byggstoppet
skulle släppa, och vi väntade att sportstugebebyggelsen
skulle sätta i gång i
en tidigare okänd takt. Men sedan dess
har det hänt något. En märklig klimatförsämring
har inträtt, och i dag drömmer
ingen om lättnader. Tvärtom veta
vi, att bostadskvoten — hur beklagligt
det än är — måste skäras ned. Det lär
då knappast bli någon kvot kvar för
sportstugebyggandet. När remissinstanserna
yttrade sig, hade de den föreställningen
att byggnationen skulle bli fri.
Hade de anat vad vi veta i dag, nämligen
att byggstoppet skulle bli hårdare
än förut, hade säkerligen deras uttalanden
om behovet av provisorisk lagstiftning
blivit mindre positiva. Den som
vill bygga sig en sportstuga nere vid
stranden stoppas alltså nästan alltid redan
genom byggnadsregleringen.

Men det finns dessutom en hel råd
av andra lagbestämmelser som verka
hindrande, och jag skall beröra några
av dem.

Vill man bygga, måste man ju i de
allra flesta fall först få en tomt avstyckad.
I jorddelningslagens 19 kap. 13 §
finnas emellertid bestämmelser om rätt
för länsstyrelserna att ge anvisningar
till lantmätarna om hur avstyckningar
skola göras, och detta ha vissa länsstyrelser
utnyttjat. I Kronobergs och Hallands
län ha dessa anvisningar innehållit
förbud att utan länsstyrelsens medgivande
avstycka mark närmare stränderna
än 100 respektive 50 meter.

I den byggnadslag, som riksdagen antog
år 1947, finnas regler för samhällsplaneringen.
Ett av motiven för lagen
var — jag citerar ur en kommentar ■—-»behovet att säkerställa tillgången på
större, av tätare bebyggelse ostörda områden,
som erbjuda möjligheter till ett
sunt friluftsliv». Behovet av en särskild
strandlag måste därför vara motiverat
av att byggnadslagens regler inte skulle
vara möjliga eller lämpliga att använda
lör det skydd mot strandbebyggelse,
som myndigheterna anse erforderligt
och som lagbestämmelserna ursprungligen
åsyftade.

I 122 § i byggnadslagen finnes en regel
om att länsstyrelserna genom byggnadsförbud
kunna skydda strandområden,
som på grund av sin naturskönhet
äro alldeles särskilt värdefulla. Den
möjligheten har utnyttjats av speciellt
två länsstyrelser. Länsstyrelsen i Stockholms
län har utfärdat sådant förbud för
hela den yttre skärgården, och länsstyrelsen
i Gotlands län har belagt med
byggnadsförbud ett bälte av inte mindre
än 500 meter runt hela den gotländska
kusten. Då dessa bestämmelser tillämpas,
skall markägaren ha ersättning för
sina förluster, om han inte fått dispens
att bygga.

Byggnadslagen skiljer mellan två
olika former av bebyggelse, tätbebyggelse
och glesbebyggelse.

Det är tätbebyggelse, när flera hus
byggts så nära varandra, att de kunna
behöva gemensamt ordna t. ex. vägar, avlopp,
båtbrygga eller båthamn. I praktiken
tolka planmyndigheterna i allmänhet
begreppet tätbebyggelse mycket extensivt.
I skärgården anses det vara tät -

Onsdagen den 6 december 1950 em. Nr 32. 87

Lagförslag om byggnadsförbud inom vissa strandområden.

bebyggelse, om i en grupp av t. ex. fem
öar en av dem börjar bebyggas och de
andra kunna tänkas bli bebyggda. Trots
att det finns vattenområde mellan stugorna,
menar man att det kan bli behov
av gemensamma anordningar, t. ex. en
brygga eller båthamn. Med denna tolkning
kan man tydligen räkna med tätbebyggelse
nästan var som helst.

Ingen tätbebyggelse får komma till
stånd utan beslut av planmyndigheterna.
Någon risk för att stränderna skola
bli belamrade med klungor av sommarstugor
finns det alltså inte numera. Tätbebyggelse
förutsätter ordentlig planläggning,
vid vilken tillbörlig hänsyn
tas till behovet av allmänna platser.

Så ha vi glesbebyggelsen. För att hindra
en olämplig glesbebyggelse ha inte
planmyndigheterna något generellt förbud
att falla tillbaka på. Där ha lagstiftarna
tänkt sig en annan väg, som består
i att en plan upprättas, på vilken
de områden utmärkas, som inte få bebyggas
alls eller som få bebyggas endast
med byggnader för jordbrukets och fiskets
behov.

De regler om planläggning som här
främst komma i fråga gälla s. k. generalplaner.

Byggnadslagen förutsätter beträffande
generalplaner, att mark kan reserveras
för fritidsområden, och den blir då undantagen
från all bebyggelse. Det förutsiittes
också, att en generalplan inte behöver
behandla alla förekommande frågor,
ulan kan inskränka sig till just de
frågor som äro aktuella. I förevarande
fall skulle alltså en generalplan kunna
omfatta blott de strandområden som
man vill skydda mot bebyggelse. Genom
generalplaner skulle man kunna åstadkomma
allt erforderligt strandskydd.

Nu säger man, att generalplancinstitutet
inte är fullt tillfredsställande, eftersom
det tar lång tid att göra upp generalplaner
och eftersom det är ont om
tekniker som kunna utföra arbetet. Men
detta ha byggnadslagens författare förutsett.
Länssstyrelserna ha utrustats med
rätt att meddela interimistiska byggnadsförbud
för undvikande av sådan bebyggelse
som kan motverka eller omin -

tetgöra syftet med generalplanen. Ett sådant
förbud kan länsstyrelsen utfärda
utan att ens vederbörande kommun gör
framställning därom. Förbudet kan gälla
för en tid av fem år och kan förlängas.

Enligt 98 § i byggnadslagen ankommer
det på länsstyrelserna att tillse, att
generalplaner upprättas på landet i den
män så erfordras. Genom den inventering
till förberedande av strandlagen
som länsstyrelserna ha gjort veta de
ganska bra, vilka områden som nu äro
mest aktuella. Upprätta inte kommunerna
erforderliga planer, skall det ske
genom länsstyrelsens försorg. Det första
länsstyrelsen då bar att göra är att undersöka
om länsstyrelsen för den tid
då planen håller på att utarbetas bör utfärda
ett interimistiskt byggnadsförbud.

Generalplaneinstitutet förutsätter, att
markägaren får ersättning för skada och
intrång. Det är över huvud taget byggnadslagens
linje. Endast om man enligt
strandlagen vill ta mark i anspråk utan
ersättning eller med sämre ersättning än
byggnadslagens, får strandlagen något
värde för planmyndigheterna.

Om man nu summerar ihop det sagda,
visar det sig, att den enskilde, som önskar
bygga på en tomt, där myndigheterna
inte vilja ha bebyggelse, har ganska
ringa chans att lyckas. Han skall till
en början ha byggnadstillstånd av länsarbetsnämnden,
och det får han endast
i verkliga undantagsfall. Han måste få
tomten avstyckad, eller också skall han
arrendera den av markägaren. Han måste
vidare välja ett område, som inte är
så naturskönt eller märkvärdigt på annat
sätt, att länsstyrelsen kan stoppa honom
med byggnadsförbud enligt 122 §
byggnadslagen. Slutligen måste han ha
den turen att länsstyrelsen inte sätter
slopp för hans framfart genom generalplan
eller interimistiskt förbud i avbidan
på sådan plan. Det är väl näppeligen
många av kammarens ärade ledamöter
som tro att det antal sportstugebyggare,
som lyckas trassla sig förbi alla
dessa spärrar och blindskär, kommer att
bli så stort under de närmaste åren, att
deras byggnation kan innebära något

88 Nr 32. Onsdagen den 6 december 1950 em.

Lagförslag om byggnadsförbud inom vissa strandområden.

som helst hot mot den icke strandägande
befolkningens möjligheter till bad och
och friluftsliv.

Det talas också om att det skulle vara
nödvändigt med eu provisorisk lagstiftning
för att stoppa spekulation i obebyggda
tomter. Kanske detta kunde vara
riktigt, under förutsättning att vederbörande
kunde bebygga sin tomt i rask
takt och därmed hinna före en eventuell
definitiv strandlag. Men vem spekulerar
väl i att köpa tomter, som han
inte får bebygga och som han riskerar
att få upplåta till allmänheten utan ersättning?
Och vem spekulerar väl över
huvud taget i mark, som endast kan utnyttjas
för glesbebyggelse? Skall man
spekulera på detta området skall man
naturligtvis spekulera i redan färdigbyggda
sportstugor. Det kan ju bli lönande,
om det blir förbud att bygga stugor
nere vid stranden.

Herr talman! Att nu anta en provisorisk
strandlag förefaller mig lika överdrivet
försiktigt som att gå ned i riksbankens
källare och sätta upp ett litet
hänglås utanpå de massiva ståldörrarna.

Den som har kommit till den övertygelsen,
att här inte finns någon fara i
dröjsmål och att vi därför kunna gå den
i svensk lagstiftning vanliga vägen, nämligen
att utreda först och lagstifta sedan,
frågar sig kanske: Är det någon
skada skedd, om vi ta lagen, även om
den inte behövs?

Så vitt jag förstår skulle det vara till
skada. I lagstiftningen bör man över
huvudet taget icke laborera med provisorier
annat än när det är absolut
ofrånkomligt. Eljest riskerar man att få
ett rörigt rättssystem, där det ena förbudet
lappar över det andra som bladen
i ett kålhuvud.

Vad som stött oss reservanter och som
gör det omöjligt för oss att acceptera
den provisoriska lagen är inte bara att
den är ett tvångsförfarande som inte behövs,
utan också att den inte innehåller
ett ord om ersättning till markägarna
för skada och intrång. Departementschefen
håller frågan vidöppen och säger
i direktiven för strandutredningen,
att den skall utreda, om och efter vilka

normer ersättning skall utgå. Också utskottsmajoriteten
tänker sig att skada —
iiven om den inte är helt obetydlig —
skall kunna vållas enskilda markägare
utan att de skola få någon ersättning.
Detta är väl ändå inte förenligt med
de allmänna rättsprinciper som ligga
till grund för regeringsformens IG §?

Man tröstar med att byggnadslagen innehåller
flera bestämmelser om interimistiska
byggnadsförbud utan ersättning.
Såsom lagrådet påpekat haltar liknelsen
betänkligt. Jag vill framhålla, att byggnadslagens
förbud komma till under ett
planarbete, som i regel är till fördel för
markägaren, och i lagen finnas bestämmelser
om hur ersättning skall lämnas,
om förbuden skulle bli definitiva. Enligt
strandlagen däremot, som för jordägaren
endast är en belastning, vet denne
ingenting om hur han slutligen skall bli
behandlad.

I praktiken kan bristen på ersättningsregler
komma att vålla förluster för den
enskilde, som han aldrig någonsin får
gottgörelse för. Det finns många strandägare,
för vilka det inte är likgiltigt,
om de få några tusen kronor i år eller
om de få vänta i flera år. Vi anta t. ex.,
att Andersson för en tomt blir bjuden
5 000 kronor av Persson. Så kommer
den provisoriska lagen och hindrar
Persson att bygga. Då blir affären inte
av, och Andersson får inte sina 5 000
kronor. Men dessa pengar hade han behövt
för att klara växlar och lån. Han
kan inte gå till sina fordringsägare och
hänvisa till att strandutredningen håller
på att undersöka, om och i vilken form
ersättning skall utgå. Det löftet får Andersson
ingen kredit på. På grund därav
tvingas kanske Andersson från gården.
Köparen betalar säkert ingenting
för den ovissa möjligheten till ersättning,
och resultatet blir att Andersson
— även om han i en definitiv strandlag
hade blivit berättigad till gottgörelse —
blir utan, därför att han inte orkar vänta
till dess betalningen kommer.

Det har sagts av lagens tillskyndare,
att det ofta skulle vara till fördel för
markägaren själv att lämna stranden fri
från bebyggelse för att i stället få så

Onsdagen den 6 december 1950 em. Nr 32. 89

Lagförslag om byggnadsförbud inom vissa strandområden.

mycket större djup på byggnadsområdet
och därmed sälja så många flera tomter.
Detta är otvivelaktigt riktigt, när
det gäller de större exploatörerna som
ha mycket mark att tillgå, men det kan
icke gälla för de små skärgårdsbönderna,
vilkas gårdar kanske inte mäta mer
än 300 meter i djup från stranden räknat.
Sådana markägare kunna genom lagen
bli berövade möjligheten att utnyttja
någon del av sitt område för bebyggelse.

Även för myndigheterna medför det
vissa olägenheter, att ersättningsfrågan
lämnas öppen i den provisoriska lagstiftningen.
Länsstyrelserna veta inte,
när de skola pröva frågan om dispens
från lagen, vad det kommer att kosta
att vägra dispens. De veta heller inte
vem som skall betala ersättningen, om
det skall bli staten, landstingen eller
kommunerna.

Vi här i riksdagen ha ingen aning om
vilka kostnader byggnadsförbudet kommer
att medföra för statsverket. Vi veta
inte ens hur stora förbudsområdena
komma att bli. Vi ha försökt få reda på
det i utskottet, men det har misslyckats.
Vi ha bara kommit fram till en föreställning
om att förbudsområdena komma att
beröra hundratals mil av våra kuster.
Det kan hända — om den definitiva lagen
så utformas — att landsting och
kommuner få över sig ersättningsan-1
språk i anledning av förbud som stadgats
enligt den provisoriska lagen utan
att de kommunala organen fått delta i
besluten.

Det minsta jordägarna ha rätt att begära
är att förbudsområdet preciseras
med sådan tydlighet, att de bestämt veta
var de få bygga enligt denna lag och
var de måste låta bli. Ta de miste om
var gränsen går, riskera de ju böter eller
fängelse. Jag vill ifrågasätta, om
länsstyrelserna ha så tillförligt kartmaterial
och så god tillgång på tekniker,
att de kunna ge exakta besked angående
gränserna. Man måste också fråga
sig, om länsstyrelsernas redan förut hårt
ansträngda kapacitet räcker till för att
inom rimlig tid avverka alla de dispensärenden
som det här blir fråga
om.

Den som vid randen av ett hotande
bråddjup får expresståget att stanna hälsas
som räddare och hjälte. Den däremot
som hänger sig i nödbromshandtaget,
medan tåget står stilla inne på
stationen, väcker mera munterhet än
beundran. Så vitt jag förstår befinner
sig utskottsmajoriteten i sistnämnda situation.

Om den provisoriska strandlagen antas,
kommer det att framkalla en stark
indignation och bitterhet hos de berörda
strandägarna, alldeles särskilt i skärgården.
Denna bitterhet kan för framtiden
komma att prägla förhållandet mellan
markägarna och de besökande stadsborna
och därmed förstöra båda parternas
trevnad. Det framstår för mig som
både oklokt och en smula hänsynslöst
att här driva igenom ett lagförslag, som
betydande befolkningsgrupper känna
som en utmaning. För att handla så
måste man ha väsentligt starkare skäl
än utskottsmajoriteten kunnat prestera.

Herr talman! Den föreslagna provisoriska
strandlagen behövs inte, men den
innebär ett våld på strandägarna och
medför skador och förluster för dem.
Jag hemställer därför om bifall till den
av herr Werner in. fl. avgivna reservationen,
innebärande avslag på Kungl.
Maj:ts proposition.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Vilken
uppfattning man än har om strandlagen,
torde man kunna vara ense om en
sak. Den röstfördelning, som finns här
i kammaren och i andra kammaren, kommer
att garantera att strandlagen genomföres.
Debatten här i kammaren liksom i
andra kammaren kommer då knappast
att innebära annat än att var och en för
fram de synpunkter, som ha lett honom
till den ståndpunkt, som han har intagit.

Möjligen kommer debatten dessutom
att beröra viktiga principiella frågor, och
särskilt då om den roll äganderätten spelar
i det moderna samhället. Men jag
tror inte att jag törs hoppas, att debatten
skall kunna ge något principiellt nytt.
Ämnet är redan så pass utdebatterat, och
vad som har sagts är också det som nu
kan sägas i denna fråga.

90 Nr 32. Onsdagen den 6 december 1950 em.

Lagförslag om byggnadsförbud inom vissa strandområden.

Kanske jag får påpeka ytterligare en
sak. Sedan i våras ha fullt tydligt motsättningarna
kring strandlagen skärpts.
Så kan märkas, att i våras då propositionen
om strandlagen framlades åtta av
bondeförbundets riksdagsmän, fyra från
denna kammare och fyra från andra
kammaren, väckte motioner, som utgingo
från alt en strandlag borde beslutas. De
modifikationer, som föreslogos, voro att
lagen skulle gälla blott för stränderna vid
saltsjön och vid de fyra stora sjöarna i
Mellansverige, alltså vid Vänern, Vättern,
Mälaren och Hjälmaren, samt dessutom
att en ersättningsregel skulle införas i
lagen. I princip skulle man emellertid ta
strandlagen. Det är emellertid att märka
— och det är ett bevis för motsättningarna
— att denna ståndpunkt icke har
funnit någon företrädare inom utskottet,
trots att två av motionärerna äro suppleanter
inom detta och denna ståndpunkt
alltså hade kunnat komma till uttryck
inom utskottet.

Det är också helt naturligt, att motsättningarna
ha skärpts. Alla veta vi ju,
som herr Cassel nyss har strukit under,
att behovet av strandlagen minskats i
hög grad sedan i våras. Utvecklingen i
fråga om det ekonomiska läget och dess
inverkan på byggnadsväsendet har blivit
sådan, att man nu med fog kan ställa
den frågan, om lagen kommer att få någon
betydelse. Den reservation, som avgivits
av representanterna för högern
och bondeförbundet, utgår också, såsom
här utvecklats, från den synpunkten, att
den frågan bör bevaras med nej. Den går
inte ut från att strandlagen icke skulle
vara förenlig med äganderätten till stränderna.

Att de av utskottets ledamöter, som
tillhöra folkpartiet, gått på en positiv linje,
trots att strandlagens betydelse minskats
sedan i våras, beror på att vi anse
att lagen ändock fortfarande har någon,
om än väsentligt mindre praktisk vikt.
Det kan tänkas, att det på vissa orter
trots byggnadsrestriktionerna kan komma
till stånd en bebyggelse, som försvårar
en framtida definitiv lagstiftning om
stränderna. Det kan ju t. ex. tänkas, att
den byggnadskvot, som för innevarande

år har tillerkänts för sportstugebygge,
ännu kan i någon mån tillgodonjutas. Det
kan också tänkas, ehuru det tyvärr icke
är sannolikt, att under den tid, som
strandlagen kommer att gälla, byggnadsrestriktionerna
komma att lätta.

Den gällande lagstiftningen ger, oavsett
byggnadsrestriktionerna, enligt min
mening icke möjlighet att då det gäller
glesbebyggelse helt bemästra en bebyggelse,
som kan vara menlig för fritidsintressena.
Jag kan nämna, att så är icke
fallet med utomplansbestämmelserna.
Dessa äro inte avsedda att gälla för så
djupa områden, det här är fråga om. Det
är inte heller enligt min mening fallet
med 122 g byggnadslagen, som ger möjlighet
att stadga förbud i syfte att skydda
naturen på vissa orter, alltså en ren naturskyddsbestämmelse.
I den mån som
122 § byggnadslagen kan ha använts för
att reservera strandområden för bad och
friluftsliv, har man enligt min mening
rört sig med en tolkning av denna paragraf,
som är att hänföra till lagens ytterkanter.

Det är väl den omständigheten, att den
gällande lagstiftningen inte är tillräcklig
och att till följd därav strandlagen
har eu praktisk betydelse, som ytterst
gjort att flertalet remissmyndigheter tillstyrkt
strandlagsförslaget.

Det kan också i fråga om lagens betydelse
kanske anföras ytterligare en synpunkt,
som inte har varit föremål för så
mycket debatt men som dock inte saknar
vikt. Såsom jag hade tillfälle att nämna
redan i det anförande jag höll här i
kammaren i slutet av maj, då det gällde
frågan om uppskjutandet av behandlingen
av strandlagspropositionen till höstsessionen,
anbefallde Kungl. Maj:t i april
i år länsstyrelserna att göra förberedande
undersökningar om var byggnadsförbud
enligt strandlagen borde utfärdas,
d. v. s. var strandlagen faktiskt skulle
komma att tillämpas inom den vida
rayon, för vilken lagen ger möjligheter
att utfärda byggnadsförbud. Såsom jag
yttrade då i maj, hade jag trott att utskottet
skulle kunna tillgodogöra sig resultaten
av dessa undersökningar, när
strandlagen skulle behandlas av utskot -

Onsdagen den 6 december 1950 em. Nr 32. 91

Lagförslag om byggnadsförbud inom vissa strandområden.

tet i höst. Herr Cassel bär redan nämnt,
att detta inte har varit möjligt. Dessa
undersökningar, som pågå, ha ännu icke
hunnit längre än till ett preliminärt stadium.
Jag känner till förhållandena i
fyra län, och där har det varit så, att
man har frågat kommunerna eller kommunernas
byggnadsnämnder eller, där
byggnadsnämnd saknas, byggnadsinspektörerna,
var byggnadsförbud enligt
strandlagen bör utfärdas, och nu är det
material, som på grund härav har kommit
in, föremål för behandling av länsarkitekten
och överlantmätaren för att
sedermera om någon tid kunna framläggas
i bearbetat skick, så att länsstyrelserna
på grundval av detta material skola
kunna fatta sina beslut. Det är, som
sagt, ännu inte i det skick, att vi kunna
lägga det till grund för diskussionen i
någon högre grad. Men det visar sig
emellertid mycket tydligt, något som vi
för övrigt redan visste på grund av
strandlagens avfattning, att vi genom den
provisoriska lagen få fram en katalog
över områden i landet, där det kan tänkas,
att i framtiden byggnadsverksamhet
skall förbjudas för att strandintressena
skola tillgodoses. Jag anser att det är en
fördel, att denna katalog kan framläggas
nu ett par år innan det blir en definitiv
lagstiftning, tv då får den allmänna opinionen
tillfälle att sätta in sin kritik i
diskussionerna om vilket resultat man
eventuellt skall uppnå, när det blir en
definitiv strandlag.

Herr talman! Jag skulle naturligtvis
kunna vara mycket mera utförlig, men
jag tycker att det är onödigt. Jag har
motiverat, varför vi ha gått på en positiv
linje. I korthet beror det på att vi anse
att strandlagen har en viss, om än
icke så stor praktisk betydelse som den
hade förut, och det är tydligt angivet i
reservationen.

Jag skall be att få övergå till de viktiga
modifikationer, som vi ha ansett att
Kungl. Maj ds proposition borde undergå.
Ändringarna äro tre till antalet, och
om två av dem kan jag fatta mig kort.

Vi ha ansett att den provisoriska lagen
i fråga om de områden, för vilka
den skall gälla, och den tidpunkt, inom

vilken den skall träda i kraft, icke bör
sträcka sig längre än som strängt taget
är nödvändigt. Det är viktigt att man
icke gör större ingrepp i jordägarnas
förfoganderätt än som behövs. Det är
ur denna synpunkt som vi ha ansett att
lagen icke bör få så stor omfattning,
som Kungl. Maj :t har föreslagit. Kungl.
Maj :t har föreslagit, att de administrativa
myndigheterna skola få fullmakt att
utfärda förbud för bebyggelse på ett avstånd
av 300 meter från strandlinjen. Vi
anse för vår del att 100 meter är tillräckligt,
utom möjligen på någon enstaka
plats i landet, och när strandlagen
ändå kommer att få så liten betydelse,
är det icke nödvändigt att ge myndigheterna
fullmakt att för dessa enstaka
platser utfärda byggnadsförbud inom
ett område bredare än 100 meter.

Vad tidsperioden angår anse vi, att
förslaget till definitiv strandlag skall
kunna hinna utarbetas så att det kan
föranleda proposition till 1951 års riksdag,
och då behövs det inte, att den provisoriska
strandlagen gäller längre än
till den 1 juli 1952, d. v. s. för en tid av
ett och ett halvt år — Kungl. Maj:t vill
att den skall gälla under två år.

Dessa två punkter äro dock av mindre
vikt i jämförelse med den tredje
punkt, där vi önska en modifikation av
Kungl. Maj:ts förslag. Det gäller frågan
om ersättning. Kammarens samtliga ledamöter
känna naturligtvis till att lagrådet,
då det behandlade lagförslaget,
yttrade att antagandet av lagförslagets
huvudgrunder kunde tillstyrkas endast
under förutsättning, att det vid förslagets
genomförande kunde anses ställt
ulom allt tvivel, att ersättningsfrågan
bleve beaktad i väsentlig överensstämmelse
med vad lagrådet tidigare i sitt
utlåtande hade utvecklat. Och i detta utlåtande
hade lagrådet sagt, att en ersättningsregel
borde införas, exempelvis av
den innebörden, att ersättning för avsevärt
men skulle utgå i enlighet med vad
därom framdeles kommer att i lag bestämmas.

Justitieministern liar härpå svarat, att
även om han icke i allo kunde dela de
synpunkter i ersättningsfrågan, vilka

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Lagförslag om byggnadsförbud inom vissa strandområden.

anförts inom lagrådet till närmare utveckling
av dess uppfattning, han dock
också för egen del ville vitsorda, att i
vissa fall då dispens vägras ett ersättningskrav
måste anses berättigat. Justitieministern
ansåg emellertid bi. a. att
man här måste göra en differentiering,
och han yttrade, att den blivande utredningen
skulle få i uppgift att kartlägga
och undersöka de fall, som han omnämnde,
och andra fall samt söka differentiera
dem i ersättningshänseende.
Han ansåg vidare, att införandet av en
ersättningsregel, på sätt som lagrådet
hade föreslagit, även skulle innebära en
nackdel så till vida att man därigenom
komme att i viss mån binda den blivande
lagstiftningen beträffande utformningen
av ersättningsnormerna i den
definitiva lagen.

I det anförande till statsrådsprotokollet,
i vilket justitieministern hemställde
om bemyndigande att tillkalla sakkunniga
för utarbetandet av en definitiv
strandlag, har justitieministern återkommit
till dessa synpunkter samt tilllagt,
att den nya utredningen får närmare
pröva, i vad mån ersättning skall
utgå för det men markägarna kunna ha
lidit genom ett byggnadsförbud, som
meddelats med stöd av den provisoriska
lagstiftningen. Själv tar inte justitieministern
närmare ståndpunkt till frågan.

Enligt vår uppfattning -— tillåt mig
att säga det alldeles klart — har justitieministern
genom att icke på denna
punkt följa lagrådet slagit in på en oriktig
väg. Det hade, såsom vi utvecklat i
vår reservation, varit av ett utomordentligt
psykologiskt värde, om den provisoriska
lagen hade innehållit en ersättningsregel.
Att så icke blivit fallet, torde
vara främsta orsaken till att opinionen
kring strandlagen är så delad, att strandägarna
på många ställen stå i harnesk
emot den lagen — jag har ett synnerligen
livligt intryck av detta förhållande
från den stora deputation från skärgården,
som besökte tredje lagutskottet för
en månad sedan och som delgav utskottet
sina synpunkter. Att strandägarna
ha kommit i motsättning till det nya
förslaget och till fritidsintressena har

gjort, att det försök, som man nu kommer
att genomföra i syfte att gagna fritidsintressena
här i landet, får en mycket
dålig start.

Jag kan tillåta mig framhålla, herr
talman, att man i England har gått en
helt annan väg. I fjol antogs i England
en mycket viktig lag om nationalparker
och om rätt till tillträde till det öppna
landet — »National park and access to
the countryside act». Denna lag har till
uppgift att skapa nationalparker av en
ny typ, nationalparker, som skola lämpa
sig för fritidsändamål, och dessutom
att låta allmänheten få tillträde i betydande
omfattning också till enskilda
marker, som inte äro kultiverade, och
däribland också till marker, som ligga
vid sjöstränder. I den engelska lagen har
jordägaren fått rätt till ersättning för
den värdeminskning hans fastighet kan
undergå genom att allmänheten får tillträde
till denna. Denna ersättning skall,
vilket direkt utsagts i lagen, vara lika
stor som beloppet av den värdesänkning
hans fastighet kommer att undergå.
Vid lagförslagets behandling i underhuset
— jag har läst referat från debatten
— underströks också vikten av att de
närmare relationer mellan stads- och
landsbefolkning, som nu skulle knytas
genom denna lag, inte skulle starta med
misstämning, utan med en vänlig önskan
att förstå varandras problem.

I Sverige bär man haft en annan uppfattning,
och det gör att strandlagen inte
börjar som den borde. Enligt vår uppfattning
hade det icke bort möta betänkligheter
att införa en ersättningsregel
i lagen i anslutning till vad lagrådet
föreslagit. Jag vill betona, att det här
endast är fråga om en ersättning för det
men, som strandägaren tillskyndas genom
byggnadsförbud under den ganska
korta tid strandlagen kan komma att
gälla. Att i samband med denna ersättning
dra upp frågor om en differentiering,
vilket man skulle kunna göra om
det gäller ersättning enligt den définitiva
strandlag, som eventuellt kommer att
framläggas, tycker jag är oriktigt och
onödigt. Det är också att observera att
denna ersättning knappast kan tänkas

Onsdagen den 6 december 1950 em. Nr 32. 93

Lagförslag om byggnadsförbud inom vissa strandområden.

komma att ges annat än i ett fåtal fall.
Man kan inte ge ersättning, förrän det
är bevisat, att någon bar lidit skada genom
strandlagen. Det kan inte vara bevisat
annat än när en person vägras dispens
från förbudet att bygga under den
tid den provisoriska lagstiftningen gäller,
trots att lian icke skulle ha hindrats
från att bygga av de vanliga byggnadsrestriktionerna.
Jag tror att de fallen
skulle bli utomordentligt få.

Såsom herr Cassel yttrade, äro ju stora
delar av Stockholms yttre skärgård för
närvarande lagda under byggnadsförbud
på grund av naturskyddsintressen, alltså
enligt 122 § byggnadslagen. Det står
i byggnadslagen att ersättning skall ges
under förutsättning att det vägras dispens
från detta förbud. Men jag tror inte
att det har förekommit något fall, utom
kanske något enda, då denna fråga har
uppkommit. Jag har försökt ta reda på
det. Det skulle vara intressant att få
höra,-om inte samma förhållande gäller
också på Gotland.

Jag tror således inte, att det hade varit
någon risk ur ekonomisk synpunkt,
om man hade infört den naturliga, för
rättsmedvetandet ganska självklara regeln,
aitt jordägaren borde tillförsäkras
en sådan ersättning, som det här
gäller, genom en bestämmelse i lagen,
låt vara att man inte har möjlighet att
i varje detalj nu genast bestämma grunderna
för denna ersättning.

I folkpartiledamöternas i tredje lagutskottet
reservation ha vi i enlighet
med vad jag nu har anfört och i enlighet
med den motion, som från folkpartihall
i våras väcktes i anledning av strandlagen,
gått på en linje, som överensstämmer
med lagrådets hemställan. Till
den lilla skillnad som består i att vi
ha ansett att ersättning borde ges markägaren
för men över huvud taget och
inte blott för avsevärt men, kanske vi
kunna, om så skulle vara behövligt,
komma tillbaka under den följande debatten.
För vår ställning till lagförslaget
är denna ersättningsregel av fullständigt
grundläggande natur.

Herr talman! Därmed har jag angivit
de synpunkter, som varit ledande för

folkpartireservationen. Det är inte utan
en viss spänning, som jag avvaktar vad
justitieministern skall komma att säga
både beträffande den tillämplighet, som
lagen kan få nu, och beträffande ersättningsfrågan.

Må det emellertid tillåtas mig att,
trots att jag på en mycket väsentlig
punkt icke kan ansluta mig till förslaget,
sluta mitt anförande med att uttala
den förhoppningen, att myndigheterna
vid handhavandet av den nya lagen måtte
allsidigt beakta de synpunkter, som
böra göra sig gällande. Allmänheten bör
ha tillträde till stränderna i tillräcklig
omfattning, men lagen bör icke genomföras
så, att allmänheten och strandägarna
råka i ytterligare motsättning till varandra,
och man bör givetvis inte, vilket
väl inte heller är meningen, genomföra
en strandlagstiftning, som i vårt vattenrika
land förmenar den enskilde att få
bebygga strandtomter. Vilken lagstiftning
som skall bli definitiv, skulle jag
för min del helt och hållet vilja ställa på
framtiden, ty det kan tänkas, att man
kan gå på andra linjer än den nyligen
tillsatta kommittén kan komma fram till.
Jag tror att den stora naturskyddskommittén
genom sitt betänkande, som snart
kommer att offentliggöras, kommer att
berika debatten med åtskilliga synpunkter.

Förhållandena i skärgården i Stockholms
län äro särskilt ömtåliga. Liksom
då det gällde fiskerilagstiftningen tilllåter
jag mig fästa regeringens speciella
uppmärksamhet just på förhållandena i
dessa trakter.

Herr talman! Jag tillåter mig yrka bifall
till den reservation, som jag har avgivit
tillsammans med två andra av utskottets
ledamöter.

Herr WERNER: Herr talman! Jag skall
försöka undvika att ge mig in på de
rättsprincipiella och sociala skäl, som
kunna tala för eller emot en lagstiftning
på förevarande område, liksom också att
i alltför hög grad syssla med den lagstiftning,
som kan bli en följd av den nu
arbetande utredningen — jag menar då
en permanent strandlag. Den förelig -

94 Nr 32. Onsdagen den 6 december 1950 em.

Lagförslag om byggnadsförbud inom vissa strandområden.

gande propositionen är emellertid utarbetad
såsom provisorisk lag, och den
liar, tillåt mig säga det, alla egenskaper
av att vara ett provisorium, där man
inte i tillräcklig grad har genomarbetat
problemet.

Hela propositionen är upplagd på två
sakparagrafer, som knappast ge tillräcklig
anvisning rörande lagens utformning
och verkningar, och i övrigt finnas ju
en besvärsparagraf och eu straffparagraf,
som stadgar upp till sex månaders
fängelsestraff för överträdelse av lagen
under försvårande omständigheter, omständigheter
som dock icke kunna innebära
annat än att en ägare förfogar över
sin lagfarna egendom. Jag skulle önska
ställa några frågor rörande 4 §, som innehåller
detta straffstadgande. Då det
beträffande byggnadsrestriktionerna finnes
en straffbestämmelse mot s. k. svartbyggen,
skulle det vara intressant att få
veta, om här föreligger en straffkonkurrens
mellan dessa båda paragrafer? Jag
skulle vilja säga, att propositionen bara
är ett provisorium, men den innehåller
dock bestämmelser, som leda till en
mycket hårdhänt för att inte säga godtycklig
behandling av den strandägande
jordägarens rätt.

Frågan om en permanent lag på detta
område kommer väl att senare bli föremål
för riksdagens behandling. Här föreligger
emellertid ett förslag till provisorisk
lag i avvaktan på den lag, som
sedan skall framläggas. I propositionen
ha anförts från departementschefens
sida de synpunkter, som legat till grund
för lagens utarbetande, nämligen bl. a.
att det vore att förvänta vissa lättnader
i de hårda restriktionerna på byggnadsområdet.
Med det auktoritativa uttalande,
som har gjorts från Kungl.
Maj :ts sida, alt någon lättnad i byggnadsrestriklionerna
icke vore att förvänta,
kunna nu inte samma skäl förebringas
som under propositionens utarbetande.
Det är alldeles uppenbart att
något frigivande av byggnadsrestriktionerna
särskilt när det gäller sportstugeoch
sommarvillebebyggelsen, icke kommer
att ske. Därmed har väl ett av de allra
tyngst vägande skälen, som departe -

mentschefen själv anser såsom bärande,
för antagande av en brådskande provisorisk
lagstiftning bortfallit. Jag kan
inte finna annat än att läget i mycket
hög grad har förändrat sig sedan i
våras.

Jag hörde med mycket stor uppmärksamhet
på utskottsordföranden herr
Holmbäck, som efterlyste en motion av
några av bondeförbundets ledamöter.
Det finns två motioner från bondeförbundshåll
i denna fråga, en som företräder
partiets hållning — det är den
motion, på grundval av vilken vi ha utformat
vår reservation med yrkande om
avslag på propositionen — och en annan
motion, i vilken det icke yrkas avslag
men till vilken dock vissa bestämda
förbehåll äro knutna, exempelvis om
ersättning åt den soin lider intrång.

Gentemot den ärade utskottsordförandens
tolkning liksom gentemot departementschefens
och utskottsmajoritetens
gör jag gällande att 122 § i den nyligen
antagna byggnadslagen utgör ett
verkligt medel för länsstyrelserna att effektivt
stoppa en icke önskvärd, oreglerad
bebyggelse utefter stränderna. Detta
medel har också utnyttjats. Genom ingripande
av länsstyrelsen i Stockholms
län har ju yttre delen av Stockholms
skärgård belagts med byggnadsförbud,
liksom också har skett med den gotländska
kusten. Det skulle vara intressant att
veta, om länsstyrelserna här ha handlat
utan stöd av gällande lag. Jag skulle
tro att så inte är förhållandet.

På grund av nu nämnda mycket klara
lagstadgande ha vi ansett att en provisorisk
lag inte på något sätt är erforderlig
under den ganska korta övergangstiden
i avvaktan på det förslag
som kan komma från den nu sittande
utredningen. Det bör kunna tilläggas att
riksdagen, såvitt min rätt långa erfarenhet
ger vid handen, alltid har värjt
sig emot att fatta beslut i frågor som varit
under utredning. Genom att fatta
beslut i en sådan fråga binder man utredningen
på ett olämpligt och oriktigt
sätt, och man har inte möjlighet att bevara
den rörelsefrihet, som är nödvändig
för ett allsidigt bedömande av frå -

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Nr 32.

Lagförslag om byggnadsförbud inom vissa strandområden.

gan och av de förslag som kunna komma
från utredningen. Jag måste betrakta
ett beslut, som nu i förväg skulle leda
till vissa principiella ställningstaganden
i den fråga vi nu behandla, såsom
felaktigt.

De synpunkter som tala för ett avslag
på den provisoriska lagstiftningen ha
utvecklats här av herr Cassel, och jag
kan nöja mig med att i långa stycken
instämma i vad han anförde. Det är alldeles
uppenbart att ett avvaktande av
den sittande beredningens förslag skulle
vara den riktiga lösningen, och jag kan
inte finna att ett antagande av en provisorisk
lag, som utelämnar det viktiga
momentet ersättningsklausulen, är förenligt
med de principer för lagstiftning,
som hittills ha tillämpats i vårt rättsväsende.
Jag beklagar att frågan har ansetts
så brådskande att just denna viktiga
klausul, som eljest alltid har följt det
allmännas ingrepp i den enskildes rätt,
har utelämnats. Det är med icke ringa
bekymmer man möter lagstiftningsförslag
som slå in på vägar vilka måste betraktas
såsom främmande för den rättsutveckling
som hittills varit vedertagen
i landet. Jag skall be att få uttrycka den
förhoppningen, att sådana principer
som tillämpats i den kungl. propositionen
inte komma att utvecklas vidare, ty
eljest skulle vår lagstiftning komma att
innebära kränkningar av den enskildes
rätt, vilket måste betraktas såsom icke
önskvärt.

Jag har inte mycket att tillägga. Jag
har angivit motiven för att vi icke anse
denna provisoriska lag nödvändig, så
knapphändigt genomtänkt som det föreliggande
förslaget är.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av mig m. fl. vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Herr LARSSON, NILS: Herr talman!
Omkring den här frågan har ju en väldig
diskussion kommit till stånd såväl i
pressen som på möten och inom riksdagskretsar.
Jag måste säga alt jag har
ganska svårt att förstå att man har kunnat
piska upp stämningen på sådant

sätt som man har gjort kring denna enligt
min mening relativt obetydliga fråga,
men jag vill söka förklaringen till
denna uppjagade stämning i vad herr
Werner alldeles nyss sade, när han poängterade
hur det kändes olustigt då
man för att främja allmänt väl måste
göra vissa ingrepp i vad han anser vara
väsentliga och oföränderliga principer.
Han uttryckte sig inte riktigt på det sättet,
men jag fattade hans mening så, att
det var denna allmänna känsla kring en
lagstiftningsåtgärd, som framför allt var
av betydelse för hans och hans meningsfränders
ställningstagande.

Låt mig då erinra om vad det här
gäller. Det gäller att uppdraga åt länsstyrelserna
att göra inventeringar genom
sina underordnade myndigheter, var och
en i sitt län, och utröna vilka områden
invid sjöstränder och vid havskusten
som kunna vara lämpliga att använda
för fritidsändamål för att, sedan denna
inventering är gjord, kunna belägga vissa
områden med byggnadsförbud under
högst två års tid, alltså ett temporärt förbud.
Det är ju alldeles klart att man vid
detta förslags genomförande måhända
kommer att åstadkomma visst hinder i
fri försäljning av mark, särskilt när det
gäller områden som ligga omkring städer
och andra tätorter, men att en lagstiftning
på det här området behövs, det
ha ju faktiskt alla remissinstanser ansett,
och till och med huvudopponenten,
herr Cassel, började sitt anförande med
att vältaligt skildra hur det ser ut i
Stockholms skärgård: landningsförbud,
enskilt område, varning för hunden
o. s. v. Jag måste säga, att efter den inledning
han gjorde till sitt anförande
tänkte jag nästan att han just i kväll
skulle ha ändrat uppfattning.

Alltså, lagen är nödvändig, och för
min del anser jag att de förhållanden,
som herr Cassel skildrade, inte alls hade
behövt råda i dag, om den bär lagen
hade kommit för 20 år sedan. Vad själva
lagens utformning beträffar anser
jag att justitieministern har synnerligen
varsamt tagit på förhållandena. Han har
vidare, när det gäller ersättningsfrågan,
inte ens ställt sig avvisande till tanken

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Lagforslag om byggnadsförbud inom vissa strandområden.

att lämna ersättning för skada som uppkommer
under det föreslagna temporära
förbudet, en sak som jag för min del
ställer mig avvisande till, detta av skäl
som jag längre fram skall anföra.

I motioner, där man har yrkat avslag
på lagförslaget, har man sagt att denna
fråga om fritidsområden skulle kunna
lösas genom kommunernas egen försorg,
antingen genom inköp eller genom att
kommunerna arrenderade mark, men
samtliga remissinstanser ha varit övertygade
därom, att även om något står
att vinna på den vägen kan man inte
klara sig utan en lagstiftning på området.

Nu har herr Werner i polemik mot
både professor Holmbäck och justitieministern
— och herr Cassel har sagt
detsamma som herr Werner — sagt att
det i den gällande byggnadslagen och i
jorddelningslagen finns utomordentliga
möjligheter att tillgodose de krav, som
föranledas av behovet av fritidsområden.
Jag är inte såsom herr Werner sakkunnig
på det här området, men jag gör
som lekman bara den reflexionen, att
det vore underligt om de flesta remissinstanserna
skulle ha tillstyrkt strandlagen
därest de hade känt att de skulle
ha kunnat reda upp problemet enbart
med hjälp av de redan existerande lagarna.
Jag tror att de tillstyrkande remissinstanserna
ha känt det vara av
värde att ha ett så enkelt och entydigt
instrument som ett förbud mot bebyggande
av stränder som äro lämpliga för
fritidsområden och att de därför ha hälsat
lagstiftningen med tillfredsställelse
och velat tillstyrka den.

Jag vill dessutom säga som min mening,
att skulle man med hjälp av jorddelningslagen
och byggnadslagen kunna
ordna fritidsområdena, så skulle det i
varje fall ta en ofantlig tid innan länsstyrelserna
med dessa lagars hjälp skulle
kunna överblicka vilka områden som
skulle kunna vara lämpliga och besluta
de åtgärder som skulle behöva vidtagas.
När man vet exempelvis hur svårt det
är att i länen få fram planer för tätorternas
bebyggelse, hur myndigheterna
äro överhopade med sådant arbete, då

är man mycket skeptisk i fråga om möjligheterna
att ordna den här saken så
lekande lätt som exempelvis herr Cassel
sade att den skulle kunna ordnas.

Å andra sidan, om dessa båda förefintliga
lagar ge dessa möjligheter, ja,
då åstadkomma de ju enligt reservanternas
mening samma resultat som strandlagen,
och vad är det då för någonting
som gör att man är så ledsen om denna
strandlag antages? Det kan jag inte förstå,
om resultatet blir enahanda vare sig
lagen antages eller icke.

Nu är det ju alldeles klart, att om inte
länsstyrelserna ha möjlighet att i någon
större utsträckning hindra avstyckningen,
måste stränder, som äro avstyckade
till enskilda, bli sämre att reglera när
det kommer en definitiv strandlag än
om avstyckning icke hade möjliggjorts
och området belagts med byggnadsförbud.
Jag menar kort och gott att färre
affärer komma till stånd när det gäller
strandtomter, om vederbörande vet att
han kanske aldrig kommer att få bebygga
den tomt han spekulerar på, utan att
området kommer att användas såsom en
allmän fritidsplats.

Så skulle jag vilja uppehålla mig något
litet vid resonemanget om att byggnadsrestriktionerna
skulle lägga hinder
i vägen för ett schackrande med strandtomter.
De lägga givetvis hinder i vägen
för en ökad bebyggelse, men jag tror för
min del, att med det stora intresse som
förefinnes för friluftsliv och med de
ökade möjligheter människorna ha att
vistas ute i naturen så komma med tiden
allt fler och fler strandområden att
bli enskilda och därigenom undandragna
den stora allmänheten.

Jag övergår så till reservationen av
herr Holmbäck m. fl. Professor Holmbäck
har ju på ett utomordentligt sätt
motiverat sin åsikt, att lagen bör antagas
i princip, även om herr Holmbäck
på sina egna och sina partikamraters
vägnar hade velat ha vissa modifikationer
i lagen.

Det gäller då först och främst frågan
om tiden. Jag tycker nu för min del att
det är en bagatell om man skall låta lagen
gälla till den 30 juni 1952 eller till

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Nr 32.

Lagförslag om byggnadsförbud inom vissa strandområden.

den 31 december samma år. Jag hoppas
att det skall vara möjligt för justitieministern
att lägga fram lagförslaget till
1952 års riksdag.

Den andra invändningen som göres i
herr Holmbäcks in. fl. reservation gäller
bredden av det strandområde, som
skall kunna beläggas med byggnadsförbud.
Herr Holmbäck har förordat att
denna bredd endast skall vara 100 meter,
under det att Kungl. Maj:t har föreslagit
300 meter. Nå, denna trehundrametersgräns
är, som det har sagts på
flera ställen i propositionen och även
understrukits av utskottet, inte en gräns
som man skall gå till vid varje enskilt
tillfälle när man skall avgränsa ett område,
utan det är en maximigräns i den
bemärkelsen, att man inte får gå över
den gränsen. Där förhållandena så medgiva
— och man får väl räkna med att
myndigheterna ha ett gott omdöme på
den punkten — kan man nöja sig med
100 meter eller kanske till och med, om
det är en tvärbrant strand, ännu mindre,
under det att det kanske vid flacka
och sandiga stränder kan vara nödvändigt
att gå ända till maximigränsen, 300
meter. Skillnaden mellan utskottets mening
och den mening som företrädes av
herr Holmbäck anser jag hårfin. Vid utfärdandet
av instruktioner till länsstyrelserna
och deras underordnade tjänstemän
finns det ju möjligheter att understryka
de synpunkter man lägger på
frågan om bredden av det område, för
vilket förbud mot bebyggelse skall utfärdas,
och vidare ta ju myndigheterna
säkerligen del av motiveringen till ett
lagförslag.

Det som herr Holmbäck ansåg vara
det mest betydelsefulla i den här lagen
är ersättningsfrågan. Jag kan inte dela
vare sig herr Holmbäcks eller herrar
Cassels och Werners åsikt i den frågan.
Det förefaller som om en av huvudanledningarna
till att den grupp av reservanter,
till vilken herrar Cassel och Werner
höra, vill gå på avslagslinjen vore att
någon regel om ersättning inte finns i
lagförslaget. Jag vet från egen erfarenhet
att stora områden, exempelvis i en stad,
kunna under ganska lång tid vara belag 7

Första hammarens protokoll 1950. Nr 32.

da med byggnadsförbud i väntan på att
man omarbetar en stadsplan, men det är
inte så som herr Cassel säger, att sådana
omarbetningar av stadsplanerna i allmänhet
betyda att markägarna få större
möjligheter att bygga. Tvärtom är det så,
att den möderne stadsplaneraren vill ha
mera ljus och luft in i städer och tätorter,
och följden av detta är att de nya
stadsplaneförslag, som komma fram, ofta
äro mycket mera restriktiva än äldre
planer. Därtill kunna stora områden, som
tidigare ha varit upplåtna för bebyggelse,
komma att användas för parker och
andra allmänna platser. Möjligheter till
ersättning finnas icke under hela den tid
som byggnadsförbudet gäller, och det
kan vara både fem, sex, sju och åtta år.
Om marken får annan användning än
som byggnadstomt, exempelvis som parkmark
eller gatumark, då betalas det naturligtvis
ut ersättning, men icke om det
exempelvis blir inskränkning i möjligheterna
att sedermera bebygga tomten.
Varför skulle då, när det gäller glesbebyggelse
utefter stränderna, de som äga
dessa strandområden sättas i ett annat
läge än städernas och tätorternas fastighetsägare?
Trots att ett byggnadsförbud
enligt den nu ifrågavarande lagen endast
kan komma att gälla under ett par år,
skrias det högt om att det måste sägas ut
i lagen, att det måste lämnas ersättning
för den stora skada som sker under dessa
två år. Att områdena på ett eller annat
sätt måste inlösas om lagen blir definitiv,
och detta efter vissa bestämda regler, det
anser jag alldeles självklart.

Jag skulle för min del inte ens ha velat
i utskottets motivering skriva in något
instämmande i vad departementschefen
har skrivit om att ersättning skall utgå
även för det temporära förbudet, såvida
det har uppstått större men och dispens
från byggnadsförbudet icke har kunnat
erhållas. .lag har en ganska stor erfarenhet
från kommunalförvaltning, och jag
har åtminstone aldrig varit med om att
en byggare i en stad har fått någon ersättning
för skada på grund av ett byggnadsförbud
även om han inte har fått
dispens, och dispens medges ju endast
under förutsättning att den som begär

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Lagförslag om byggnadsförbud inom vissa strandområden.

dispensen vill bygga på det sätt som man
har tänkt sig i det blivande stadsplaneförslaget.
Om den ersättningsregel, som
har ifrågasatts i samband med nu ifrågavarande
lagförslag, hade kunnat utformas
på ett sådant sätt att vi hade kunnat överblicka
dess konsekvenser, skulle vi inom
utskottets majoritet ha kunnat vara med
på en sådan regel, men jag tror att det
är mycket klokt att, som justitieministern
menar, låta det vara en kommande
utredning angeläget att söka få fram
en ersättningsregel som tar hänsyn till
alla de olika slag och olika grader av
skada och intrång, som kunna förekomma,
i stället för att bara utforma ett
principiellt tillkännagivande i enlighet
med folkpartiets uppfattning.

Jag är för min personliga del glad åt
att det synes som om två av riksdagens
partier i positiv anda komma att uppbära
denna lag, men jag kan inte underlåta
att göra den reflexionen, att folkpartiet
av i dag i någon mån gör som
folkpartiet på 1920-talet; det försöker
alltid att hoppa på en sådan tuva att
det kan driva en egen linje. Men jag tror
inte att folkpartiets reservation innebär
att folkpartiet går med egna vågor genom
havet; på sin höjd kan folkpartiet
med sin reservation röra upp litet skum.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr CASSEL (kort genmäle): Herr
talman! När herr Larsson trodde att mitt
anförande, som började med en kritik
av förhållandena kring Vaxholm och i
Stockholms skärgård, skulle mynna ut i
ett tillstyrkande av strandlagen, var han
nog alltför optimistisk. Herr Larsson
kanske inte tillräckligt har observerat de
väsentliga förändringar i läget som ha
inträffat genom 1947 års byggnadslagstiftning.
Det som stör oss, när vi åka
båt ut till Vaxholm, är att varenda holme
och strandbit äro fullproppade med
hus. Men det är en tätbebyggelse, herr
Larsson, och en dylik tätbebyggelse kan
icke komma till stånd i dag — det sörjer
byggnadslagen för. Det finns ingen
möjlighet att det kan uppstå sådana för -

hållanden nu som på den tiden, då dessa
hus byggdes.

Herr Larsson sade vidare, att alla remissinstanter
ha tillstyrkt. Men det är
icke riktigt. Det finns en hel del remissinstanser
som inte ha tillstyrkt lagen,
och det finns många remissinstanser som
sett mycket ljumt på saken. Flera av
dem, som tillstyrka, säga uttryckligen
ifrån att byggnadslagens regler om generalplaneinstitut
kunna tillämpas här.

När herr Larsson är så förvånad över
att det liar blivit en uppjagad stämning
och att man från borgerligt håll, om jag
nu bara talar om högern och bondeförbundet,
ser så kritiskt på lagen, skall
herr Larsson komma ihåg att vi tala om
denna sak från ganska olika utgångslägen.
För herr Larsson och hans parti är
det uppenbarligen ganska likgiltigt, om
man inkräktar på den enskildes intressen.
Man tycks inte ens anse det nödvändigt
att i varje fall, då man går den enskildes
rätt för nära, ge honom någon
ersättning. Vi på vår kant kunna inte
finna detta vara riktigt. Vi anse att det
finns enskilda rättigheter som det allmänna
inte får kränka. Vi förstå mycket
väl att enskild rätt ibland måste uppoffras
för allmännyttiga ändamål. Det är
klart att detta i ganska stor utsträckning
måste vara fallet i ett modernt samhälle.
Men det får aldrig ske i onödan och absolut
icke, om inte det allmänna betalar
full ersättning för den skada som vållas
den enskilde.

Herr LARSSON, NILS (kort genmäle):
Herr talman! När Stockholms stad för
hundra år sedan var relativt liten, fanns
det ingen tätbebyggelse i Stockholms
skärgård, och kanske inte ens för femtio
är sedan. Hade en ordnad lagstiftning
på detta område funnits, hade Stockholms
skärgård inte sett ut på det sätt
som den nu gör.

Jag delar herr Cassels uppfattning,
när han säger att enskilt intresse får
vika för allmänt väl. Jag anser också
att det är samhällets ovillkorliga plikt
att i de fall, där man måste göra dylika
inskränkningar, betala ersättning. Det

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Nr 32.

Lagförslag om byggnadsförbud inom vissa strandområden.

har jag redan tidigare sagt. Men jag har
också framhållit, att med tanke på att
medborgarna inom en tätort få underkasta
sig vissa besvärligheter kan det
icke vara skäligt att man nu på rak arm
skulle säga, att ersättning skall utgå för
ett temporärt förbud. Jag ber kammarens
ledamöter att uppmärksamma att
det är en tydlig skillnad mellan detta
och den formulering som herr Cassel
gav mitt yttrande.

Herr CASSEL (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill då erinra om att lagrådet
mycket tydligt har sagt ifrån att
det förbud, som det här är fråga om,
icke har någon riktig likhet med vad
som stadgas i den av herr Larsson åberopade
byggnadslagen.

Jag vill ta kammarens tid i anspråk
ett ögonblick för att läsa upp vad lagrådet
anför på den punkten. Lagrådet
skriver: »Jämförelsen med byggnadslagen
förefaller att vara ganska haltande.
Vi anse oss icke böra närmare ingå på
denna fråga men vilja betona, att det
byggnadsförbud, som med förslaget avses,
huvudsakligen syftar fram emot ett
permanent förbud och att den provisoriska
karaktären helt och hållet har sin
orsak i att nödig utredning att läggas
till grund för en defintiv utformning ej
medhunnits. Det är tydligt, att ett byggnadsförbud
av detta slag är något helt
annat än de byggnadsförbud enligt byggnadslagen
vilka aldrig skulle kunna tänkas
annat än som provisoriska, eftersom
de äro avsedda att, sedan de tjänat sitt
syfte, förbytas i en under tiden utarbetad
planläggning för mer eller mindre
intensiv bebyggelse. Såsom under remissförfarandet
med skärpa framhållits
och närmare utvecklats, tjänar merendels
förbudet i dessa senare fall jämväl
markägarnas eget ekonomiska intresse
på ett sätt som i avsevärd mån är
ägnat att inverka på frågan om ersättning.
Enligt vår mening föreligger ingen
godtagbar anledning att i de med förslaget
avsedda fallen bedöma rätten till ersättning
för skada, som inträffat under
provisoriet, på ett annat sätt än då frå -

ga kan bli om skada, som åsamkas genom
en mera permanent lagstiftning.»

Herr WERNER (kort genmäle): Herr
talman! Herr Larsson ställde den frågan
till reservanterna vad de ha att invända
mot den föreslagna provisoriska
lagstiftningen, då reservanterna anse att
den har samma verkan som bestämmelserna
i 122 § byggnadslagen. Jag skall
då be att få påpeka den principiella
skillnad, som råder emellan denna provisoriska
lag och byggnadslagen, på
grund av att i byggnadslagens 116 §
klart stadgas rätt till ersättning för intrång.
Det är den skillnaden som gör att
byggnadslagen å ena sidan kan användas
för att hindra en olämplig och icke
önskvärd bebyggelse och å andra sidan
vid större intrång dock ger åt markägaren
rätt till ersättning. Det är denna
alldeles avgörande skillnad som gör att
den provisoriska strandlagen inte bara
är obehövlig utan även kommer att stå
i strid mot principerna för tidigare gällande
lagstiftning.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Det
är uppenbarligen inte bara i kommunistdiktaturerna
som den enskilda äganderätten
i våra dagar kläms hårt mellan
sköldarna. Även i vår demokratiska
rättsstat äro vi tydligen ett bra stycke
på väg att beröva denna äganderätt
det väsentligaste av dess innehåll. Jag
behöver här bara erinra om alla begränsningar
och ingrepp i denna rätt som
genomförts genom den senaste tidens
lagstiftning på detta område. Jag tänker
bl. a. på den nya expropriationslagen,
jordförvärvslagen, jorddelningslagen
och byggnadslagen samt de helt
nyligen antagna lagarna om gräns mot
allmänt vattenområde ocli om rätt till
fiske. Ett ytterligare exempel på huru
respekten för enskild äganderätt avtrubbats
och hur långt bort från tidigare
allmänt hävdade rättsgrundsatser på detta
område vi redan kommit, erbjuder
det nu föreliggande förslaget till provisorisk
strandlag.

100 Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Lagförslag om byggnadsförbud inom vissa strandområden.

Innebörden i detta förslag är ju att —
i avvaktan på en definitiv lagstiftning i
förevarande ämne — länsstyrelserna
med omedelbar verkan skulle få bemyndigande
att förordna om tillfälligt byggnadsförbud
inom av länsstyrelserna bestämda
strandområden, och detta inte
bara längs hela vår långa kust och på
alla Öar från Haparanda till Strömstad,
utan även längs alla insjöstränder, för
att, som det heter i propositionen, åt allmänheten
trygga tillgången till platser
för bad och friluftsliv. Att en sådan lagstiftning
i varje fall måste innebära ett
väsentligt ingrepp i den enskilde jordägarens
äganderätt och för denne kan
medföra allvarliga konsekvenser, både
ekonomiska och andra, lär väl icke kunna
sanningsenligt förnekas. Varför då
detta ingrepp och varför är det så angeläget
med en omedelbar provisorisk
lagstiftning, att man alltså inte ens kan
avvakta resultatet av nu pågående utredning
i syfte att få fram en definitiv
lösning av hithörande i och för sig viktiga
spörsmål? Det allmänna motivet
måste väl vara att man inom regeringen
anser ytterligare lagstiftningsåtgärder
starkt påkallade för att ge ökade möjligheter
att idka bad- och friluftsliv åt
sådana kategorier, som inte ha tillgång
till egen mark vid vatten och som inte
heller önska förvärva mark där för uppförande
av en sportstuga eller någon
sommarvilla. —• Det är i förbigående
sagt ganska egendomligt, åtminstone i
mina ögon, att departementschefen endast
synes intressera sig för just denna
kategori av rekreationssökande, den del
alltså som över huvud taget inte önskar
annat tak över huvudet än på sin
höjd ett tält eller ett båtdäck. Det är
väl ändå en känd sak att många, som
ha behov av rekreation och avspänning
i Guds fria natur, inte kunna eller vilja
nöja sig med sådana primitiva arrangemang.
Det finns ju också äldre personer,
det finns personer med svag hälsa,
det finns unga familjer med barn och
många andra kategorier, vilka för att
kunna tillbringa sin ledighetstid i det
fria behöva åtminstone en enkel stuga
att övernatta i.

Att det enligt departementschefens
uppfattning är särskilt brådskande med
den föreslagna lagstiftningen måste uppenbarligen
bero på att han är eller i
varje fall har varit rädd för att de nuvarande
byggnadsrestriktionerna skulle
under den allra närmaste tiden komma
att upphävas eller avsevärt mildras och
att därför en ur allmän synpunkt olycklig
forcering av byggnadsverksamheten
längs stränderna helt plötsligt skulle
sättas i gång, om man inte nu genom
en extra lagstiftning förhindrade detta.
Den risken anser jag för närvarande vara
ganska liten. Jag förmodar att herr statsrådets
rädsla hunnit lägga sig, sedan
propositionen avgavs, efter de ändrade
signalerna från regeringen under hösten
angående byggnadsmöjligheterna
över huvud taget. Man kan väl inte tolka
uttalandena från regeringsbänken här
under höstsessionen på annat sätt än
att det är tämligen säkert att det i varje
fall inte kommer att bli någon sådan lättnad
på byggnadsområdet inom överskådlig
tid, att det finns den minsta risk
för att statsrådets farhågor skulle komma
att bli besannade. Redan detta borde
väl ha varit tillräcklig anledning för
herr statsrådet att ta tillbaka propositionen
eller i vart fall för utskottet att
avstyrka densamma, detta så mycket
mer som det med skäl kan ifrågasättas,
om verkligen någon ny lagstiftning på
området över huvud kan anses nödvändig.
Redan befintliga lagar möjliggöra
ju, såsom har framhållits från olika håll,
jag vågar inte påstå hundraprocentig,
men dock mycket långtgående byggnadskontroll
även när det gäller strandområden
av olika slag.

Vårt land äger för övrigt alltjämt en
oerhört rik tillgång på outnyttjade
strandområden i förhållande till vår relativt
fåtaliga befolkning. Ingen kan heller
gärna bestrida, att mycket stora delar
av dessa outnyttjade strandområden
befinna sig i statens eller över huvud
taget det allmännas ägo och att det därför
redan ligger inom det allmännas
möjligheter att på många håll skapa betydligt
ökade möjligheter för bad- och
friluftsliv utan att något som helst in -

Onsdagen den 6 december 1950 em. Nr 32. 101

Lagförslag om byggnadsförbud inom vissa strandområden.

trång behöver göras i enskilda markägares
dispositioner. Det vore av stort intresse
att få närmare veta vad som i
detta avseende har gjorts. Finns det någon
utredning härom? Och jag konkretiserar:
Det vore mycket intressant att
få veta vad Kungl. Maj:t gjort med de
stora områdena vid Bogesund, som nu
i flera år legat i statens ägo, för att där
bereda ökade bad- ocli friluftsmöjliglieter
åt rekreationssökande stockholmare.
Det vore vänligt, om lierr statsrådet
ville upplysa om vad man därvidlag har
gjort.

En sådan inventering, som jag här
talat om, borde väl allra först göras och
dessa områden i den utsträckning så
erfordras först tas i anspråk, innan alltså
över huvud några ingrepp sådana
som de nu föreslagna göras i den enskilde
markägarens äganderätt. Det rör
sig ju inte om några bagateller, även
om utskottets talesman bär tycks vara
av den uppfattningen. Många öar i
Stockholms skärgård äro t. ex. över huvud
taget inte så stora, att det blir något
avstånd över 300 meter kvar till
någon del av stranden, och åtskilliga
tomter eller ägor sträcka sig inte heller
så långt uppåt från stranden som
över 300 meter.

Det föreliggande lagförslaget skulle
uppenbarligen, såsom redan framhållits,
om det upphöjdes till lag, kunna komma
att bli till kännbart förfång för fiskare,
småbönder och andra jordägare
med mark, gränsande till vatten. Ändock
finns ingenting i lagförslaget om
ersättning för den förlust och de skador,
som lagen komme att föra med sig för
dessa jordägares vidkommande.

.lag måste säga, att justitieministerns
uttalanden på denna punkt för mig te sig
mycket osympatiska. Det är inte utan
att ilo synas mig vittna om en viss grad
av cynism. Statsrådet tycks ha den uppfattningen,
att eftersom denna lag enligt
förslaget endast skulle komma att gälla
ett par år, är det för den enskilde inte
av någon betydelse, om ersättning bestämmes
eller inte. Den skärgårdsbonde,
som förbjudes att utnyttja sitt kanske
värdefullaste markområde, får alltså inte

ens ett löfte att han genom en definitiv
lagstiftning skall få sina förluster täckta.
Jag tycker, att detta är någonting ganska
häpnadsväckande för svensk rättsuppfattning,
och jag tillåter mig att mot herr
statsrådets uppfattning ställa lagrådets
enhälliga på urgammal rättsuppfattning
grundade uttalande att lagens antagande
kan tillstyrkas endast under förutsättning
att det vid förslagets genomförande
kan anses ställt utom tvivel att
ersättningsfrågan blir beaktad i väsentlig
överensstämmelse med vad lagrådet
utvecklat.

Jag vill i detta sammanhang säga, att
det förefaller mig, som om den lagformulering,
som återfinnes i folkpartiledamöternas
reservation, inte fyller måttet,
så vagt formulerad som den är.
Det är en helt annan formulering än
den, som förutsättes i lagrådets uttalande,
såvitt jag förstår. Herr Holmbäck
sade också, att ersättningen kunde inte
betyda så oerhört mycket i detta fall,
eftersom det inte kan bli fråga om annat
än ersättning för den skada som
uppstått genom ett uppskov på ett par
år. Är det så säkert? Herr Cassel anförde
som exempel, att det kunde vara
fråga om att göra en affär. En bonde
hade en spekulant men kunde inte fullfölja
affären, därför att länsstyrelsen
lade förbud i vägen. Det är inte så säkert
att den eller någon annan spekulant
kommer tillbaka om två år. Det är
därför inte givet, att här kan fordras
ersättning endast för det men som ett
uppskov i och för sig skulle kunna motivera.

Av pressen har framgått, herr talman,
liksom också av gjorda uppvaktningar
här i riksdagen och hos justitieministern,
att det föreliggande förslaget väckt
allmän oro bland berörd befolkning och
utsatts för en mycket hård kritik från
skärgårdsbefolkningens sida alldeles
oavsett partigränser och dylikt. Enligt
min mening äro denna oro och kritik
mycket lätta att förstå, och jag förvånar
mig över att utskottets talesman,
herr Larsson, tydligen stod fullständigt
oförstående för den bofasta befolkningens
synpunkter i detta avseende.

102 Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Lagförslag om byggnadsförbud inom vissa strandområden.

Det framlagda förslaget vittnar enligt
min mening inte om den opartiskhet,
som man borde ha rätt att vänta
sig av regeringen i ett gammalt demokratiskt
land. Jag har även själv mycket
svår att tro, att stockholmarna eller
andra stadsbor själva verkligen vilja
gratis tillskansa sig dessa förmåner, som
det här är fråga om, från en skärgårdsbefolkning
som i stor utsträckning lever
under mycket brydsamma ekonomiska
förhållanden och som knappast kommer
upp ens i närheten av de inkomster och
den levnadsstandard, som städernas befolkning
till alldeles övervägande grad
har. Här tar man alltså i många fall
från mindre väl situerade kategorier
för att ge åt ekonomiskt bättre ställda.
lag tycker också, att det i detta sammanhang
bör sägas att det väl ändå får
anses vara ett fullt legitimt intresse att
vilja köpa mark och bygga en liten sommarvilla
för sig och sin familj, liksom
det är lika legitimt, om en markägare
vill bygga för att sälja eller hyra ut till
intresserade spekulanter.

Om det är rätt som återgivits i pressen,
skulle herr justitieministern offentligen
ha uttalat, att skärgårdens opposition
mot den provisoriska strandlagen
skulle vara influerad av propaganda,
som det hette, från spekulant- och tomtjobbarhåll.
Jag vet givetvis inte, om orden
kunna ha fallit precis så som de
återgivits i pressen. — Skulle så vara
fallet, kan jag knappast underlåta att
säga, att ordvalet förefaller mig något
egendomligt när det gäller ett uttalande
av en man i justitieministerns ställning.
— Vad jag däremot vet är, att detta
justiteministerns uttalande åtminstone av
befolkningen i Stockholms läns skärgård
uppfattats såsom en direkt förolämpning,
och jag tror att justitieministern
personligen kan känna sig fullständigt
övertygad om att oppositionen där
ute mot denna lagstiftning utgör en rent
spontan reaktion, som är sällsynt enhällig
och som inte följer några som helst
partilinjer. Detta är för övrigt inte alls
underligt. De förhållanden, under vilka
stora delar av skärgårdsbefolkningen leva,
äro förvisso sådana, att t. ex. många

fiskare och småbönder kunna behöva
få bygga en sommarstuga på egen mark
för att hyra ut den och därmed förbättra
familjens ekonomi. Ett godkännande
av det framlagda lagförslaget kan medföra
att denna möjlighet berövas dem.

Då man samtidigt vet, att redan med
gällande lagstiftning olämplig strandbebyggelse
kan åtminstone till väsentligaste
del förhindras och att den nya lagen
alltså svårligen kan anses verkligt
erforderlig, kan man inte underlåta att
undra, varför regeringen ändå forcerar
saken på det sätt som här skett. Även
herr Larsson rörde vid den frågan. Att
döma av departementspromemorian
måste val svaret bli, att byggnadslagen,
om den skulle användas som regulator,
fordrar ersättning i pengar, men att då,
som där står, några allmänna medel för
ändamålet icke funnes anvisade man
valt att tillgripa andra vägar för att staten
utan ersättning skulle kunna komma
över önskade markområden. Jag är
ledsen att jag måste säga, att ett slikt
tillvägagångssätt inte förtjänar något vidare
högt betyg ur moralisk synpunkt.

Det är ingen som bestrider — jag understryker
detta — värdet av att möjligheterna
för städernas befolkning till
stärkande friluftsliv tryggas, önskemålet
att tillgodose detta behov är förvisso
behjärtansvärt. På den punkten råder
ingen som helst meningsskiljaktighet.
Regeringsförslaget skjuter emellertid
långt utöver målet. Det ingrepp i den
enskilda äganderätten, som här sker, är
ett allvarligt nytt ingrepp, vilket ur såväl
social som ekonomisk synpunkt enligt
min mening är olyckligt. Städerna
ha både skyldighet och möjlighet att göra
långt mera än hittills skett för att få
fram tillräckliga fritidsområden för sin
befolkning. Det bör emellertid vara dessa
stadskommuner som skola bestrida
kostnaderna, inte fiskare- och skärgårdsbefolkningen
i övrigt.

Herr talman! 1 den motion, som jag
väckte i denna kammare i början av
riksdagen, yrkades avslag på den framlagda
propositionen. I anslutning härtill
ber jag nu, herr talman, att få yrka bifall
till den av herr Werner m. fl. av -

Onsdagen den C december 1950 em.

Nr 32.

103

Lagförslag om byggnadsförbud inom vissa strandområden.

givna reservationen med samma hemställan.

Herr statsrådet ZETTERBERG: Herr
talman! Om man reser utefter de bägge
stränderna vid Öresund, är det intressant
att se, hur olika bebyggelsen är
ordnad. På den danska sidan gå strandtomterna
ända ner till vattnet. Villorna
ligga tätt, och man kan resa kilometer
efter kilometer utan att kunna komma
ner till vattnet. Den stora stråkvägen
får gå inne i landet, utan att det ens
finns utsikt över vattnet, och allmänheten
har mycket dåliga möjligheter till
bad och friluftsliv trots att en lång kust
ligger alldeles i närheten. Det behövs inte
många hundra tomter för att monopolisera
en väldig strandremsa, vilket har
skett där. Stranden är på de flesta ställen
spärrad både för miljonstadens invånare
och för den stora lantbefolkningen
som har sina gårdar bakom strandvillornas
staket.

På den svenska sidan av Öresund ser
det annorlunda ut. Där har man sedan
gammalt brukat hålla själva strandremsan
fri. Tomtgränserna sluta ett stycke
högre upp. Det kan ha berott på olika
faktiska och juridiska förhållanden, men
resultatet är att stranden är fri. Och den
användes också både av dem som ha sina
sommarstugor litet längre upp på land, av
den bofasta befolkningen i orten och av
besökande från närbelägna städer och
samhällen.

Grundtanken i det föreliggande lagförslaget
är helt enkelt den, att man skall
kunna ordna strandbebyggelsen just på
det viset utefter vissa stränder, inte alla,
men där det visar sig behövligt. Man skall
alltså enligt lagförslaget kunna ordna det
så, att den framtida bebyggelsen av villor
och sportstugor blir förlagd en bit
uppåt land, så att en större eller mindre
strandremsa blir bevarad fri. Att här, såsom
flera talare gjort, patetiskt tala om
sportstugefolkets intressen är detsamma
som att med stor kraft slå in öppna dörrar.
Både utskottet och jag vilja naturligtvis
främja sportstugebebyggelsen. Det
är bara fråga om att man har ansett det

lämpligt att reglera förhållandena på så
sätt att man avdelar olika områden, somliga
där man tycker att sportstugebebyggelsen
kan få ligga alldeles intill stranden
och andra, där man vill flytta bebyggelsen
ett litet stycke längre upp mot
land. Jag har mycket svårt att förstå att
detta skulle kunna utgöra ett så allvarligt
hot, som man från sina håll velat
göra gällande, mot sommarstugebebyggelsen.
Inom parentes kan jag säga att jag
själv har en sådan sommarstuga litet
längre upp på stranden och trivs utomordentligt
väl där. Lagförslaget innebär
helt enkelt att man skall försöka att
göra en avvägning mellan olika intressen
i stället för att bara överlämna åt
slumpen, eller kanske rättare sagt spekulationen,
att bestämma hur bebyggelsen
i framtiden skall ordnas.

Det skall enligt lagförslaget ankomma
på länsstyrelserna, var och eu i sitt län,
att utvälja sådana stränder, där det finns
ett verkligt behov att reglera strandbebyggelsen
på sätt som jag nyss antydde,
för att därigenom bereda den stora allmänhet,
som inte själv äger sådana
strandtomter, tillgång till platser för bad
och friluftsliv. Inom de områdena skola
vissa byggnader inte få uppföras utan
länsstyrelsernas tillstånd. Det gäller här,
betonar jag, bara vissa byggnader, tv,
som jag strax skall återkomma till, förslaget
omfattar inte all bebyggelse. Om
länsstyrelsen finner, att en viss strandremsa
bör skyddas, kan den enligt förslaget
utfärda byggnadsförbud för ett
större eller mindre avstånd från strandlinjen.
Djupet på detta förbudsområde
skall bestämmas med hänsyn till de lokala
förhållandena och behovet i varje
särskilt fall. Det står bara att det aldrig
får överstiga 300 meter. Dessa mycket
omtalade 300 meter äro alltså ingen schablonartad
gräns utan en maximigräns.
Allt efter de lokala förhållandena kan
länsstyrelsen föreskriva t. ex. 50 meter,
100 meter eller 300 meter.

Såsom jag nyss nämnde drabbas inte
heller all slags nybyggnad. Lagen skall
aldrig utgöra något hinder mot att uppföra
en byggnad för jordbruket, fiskets
eller skogsskötselns behov. Inte heller

104 Nr 32. Onsdagen den 6 december 1950 em.

Lagförslag om byggnadsförbud inom vissa strandområden.

skall det möta något hinder att bygga
för försvarets eller den allmänna samfärdselns
räkning. Slutligen skall förbudet
för den övriga bebyggelsen inte vara
absolut, utan länsstyrelsen skall kunna
ge dispens. Därvid kan länsstyrelsen
t. ex. säga, att en tomtägare får bygga,
om han placerar byggnaden på ett sådant
avstånd från strandlinjen att man
inte skadar de intressen som lagförslavill
skydda.

Detta är i stora drag innebörden av
lagförslaget. När det har mött kritik, så
har man visserligen i allmänhet sagt, att
syftet nog är gott. Även herr Lundqvist
ansåg trots sin i övrigt mycket utrerade
kritik att det var någonting riktigt i
själva tankegången. Ingen vill väl för övrigt
gärna förklara, att tillgången på bad
och friluftsliv skall monopoliseras för
ett litet fåtal. Men, säger man, lagen är
onödig.

Mot detta påstående skall jag till att
börja med be att få omtala vad de mest
sakkunniga myndigheterna runt om i
landet anse härom. Vid remissbehandlingen
visade det sig, att förslaget om en
lagstiftning i ämnet har godtagits av alla
länsstyrelser utom en enda, som förresten
inte representerar något kustlän, av
de allra flesta överlantmätarna och av
samtliga landets länsarkitekter. Det är ju
visserligen sant, såsom det har invänts,
att Sverige har mycket vidsträckta stränder,
men åtskilliga av dem äro genom sin
belägenhet och beskaffenhet inte lämpade
för friluftsliv. Och det blir ju alltid
de bästa bitarna som först bli exploaterade.
De nyss omnämnda myndigheternas
remissyttranden innehålla närmare
redogörelser för behov av strandskydd
från nästan alla delar av Sverige.

Sedan har det också sagts att gällande
lagstiftning skulle vara tillräcklig för
att skydda stränderna. Samtidigt talar
man med stor kraft om hur förfärligt
farlig den nu framlagda lagen, som alltså
innebär något liknande, är. Skillnaden
skulle väl då, om det nu över huvud
taget finns någon mening i resonemanget,
ligga i ersättningsreglerna, och
till dem skall jag återkomma senare.

I fråga om anmärkningen att gällande

lagstiftning skulle räcka till för att uppnå
det avsedda syftet skall jag, åtminstone
ännu så länge, inte ingå alltför mycket
i detalj. Jag vill dock hänvisa till
vad min högt värderade förre lärare professor
Holmbäck sade. Han har inte heller
kunnat dela propositionens mening,
men är också, om jag förstått honom
rätt, av den uppfattningen, att gällande
lagstiftning inte ger tillräckliga möjligheter
att nå det syfte som man vill förverkliga.
För att inte bli alltför mångordig
skall jag ytterligare bara hänvisa
till herr Cassels klarläggande utläggning
om hur det förhåller sig med glesbebyggelsen
och tätbebyggelsen. Det är ett
vidlyftigt och besvärligt problem, som
jag kanske får återkomma närmare till
sedan. Jag vill bara säga att vi naturligtvis
i departementet innan vi satte i
gång med denna lagstiftning mycket noga
undersökt frågan om gällande lagstiftning
ger tillräckliga möjligheter för
att skydda stränderna. Yi kommo till
det resultatet, att gällande byggnads- och
jordlagstiftning icke räcka till. Vi ha i
den promemoria som skickats ut på remiss
utförligt motiverat detta genom att
gå igenom de olika lagstadgandena. Denna
uppfattning har biträtts av praktiskt
taget alla remissinstanser och bland dem
en lång rad sakkunniga myndigheter.

Till slut har det, herr talman, i fråga
om behovet av denna lagstiftning sagts,
att om det också på lång sikt kanhända
skulle behövas ett sådant här skydd för
stränderna, så är det ingen brådska och
i varje fall behövs ingen provisorisk
lagstiftning, och det är ju det som det
här gäller.

I propositionen och i utskottsutlåtandet
finnas redovisade de skäl, som tala
för att en provisorisk lag är ganska
starkt av behovet påkallad. Jag skall
därför inte gå in så mycket på den saken,
men jag vill ändå i anslutning till
debatten här nämna ett par ting .

Flera talare från oppositionen säga att
frågan nu har kommit i ett alldeles nytt
läge, därför att de svårare ekonomiska
förhållandena ha gjort, att man inte kan
vänta sig ett lössläppande av sportstugebebyggelsen.
Så till vida kan ju detta

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Nr 32.

105

Lagförslag om
vara riktigt, att man i våras kunde tro
att sportstugebebyggelsen skulle ta ännu
våldsammare former än vad man nu kan
tänka sig. Men om man nu skulle dra
den slutsatsen, att det över huvud taget
inte kommer att bli någon villa- eller
sportstugebebyggelse, tar man alldeles
fel. Jag har hört mig för i byggnadsberedningen
om den saken. I år har det
getts byggnadstillstånd för mellan 2 000
och 2 500 sportstugor. Placerar man ut
dem vid stränder, blir det ett väldigt
område, som blir blockerat. Jag har vidare
från byggnadsberedningen erfarit
att man, såvitt nu kan bedömas, där kan
komma att medge för nästa år en sportstugebebyggelse
av i det närmaste samma
omfattning. Härtill kommer att naturligtvis,
såsom iag också sagt tidigare,
bebyggelsen i första hand siktar på de
bästa platserna; man tar de känsligaste
områdena först, och genom att placera
ut ett antal sportstugor på sådana partier,
kan man fort nog och med ganska
få byggnader omöjliggöra användningen
i framtiden av stora strandremsor för
fritidsändamål. Dessutom är det inte
nödvändigt för att sabotera den här lagstiftningen
att man bygger. Skulle vi
inte få denna provisoriska lagstiftning,
men man däremot allmänt skulle veta
att en utredning är tillsatt, som sysslar
med att förbereda en slutgiltig lagstiftning
i ämnet, är det klart att många
människor skulle vinna på att skaffa sig
tomter. Det finns ju icke något förbud
mot att köpa och avstycka tomtmark.
Visserligen skulle man då kunna råka
ut för den risken att man i framtiden
inte fick bygga. Men om man inte hade
någon provisorisk lag, tror väl ingen att
riksdagen skulle vilja retroaktivt ge en
framtida lagstiftning tillbakaverkande
kraft. Alltså den som nu spekulerar i
tomtförsäljning kan säga sig att han i
alla fall kan få tillbaka pengarna. Det
lönar sig att försöka. Han kan hoppas
att han skall få det och får han det inte,
skall i alla fall det allmänna betala det
högre priset för strandtomterna.

.lag har nu i korta drag sökt utveckla
hur det förhåller sig med behovet av
denna lagstiftning och bemött anmärk -

byggnadsförbud inom vissa strandområden,
ningen att den inte skulle vara behövlig.
Den andra av de två huvudinvändningar
som rests mot förslaget avser
frågan om ersättning till de markägare,
som bli berörda av byggnadsförbuden.
Jag vill då till en början erinra om vad
jag nyss sade, att enbart den omständigheten,
att ett strandområde beläggs med
byggnadsförbud, inte innebär att markägaren
icke under några omständigheter
får bygga, utan som jag redan sagt kan
han söka dispens från förbudet. Först
om dispens vägras, kan det uppstå ett
men för honom. Det kan naturligtvis
uppkomma vissa fall, — det har jag vitsordat
i propositionen, och det vill jag
gärna upprepa nu — där det kan te sig
billigt och rättvist att ersättning utgår.
Jag har också den uppfattningen att det
i och för sig skulle varit bättre, om
man hade kunnat utforma en godtagbar
ersättningsregel under den korta tid som
har stått till buds, när det nu erfordrades
att vi snarast fingo till stånd en
provisorisk lagstiftning. Vi ha också försökt
i justitiedepartementet att utforma
en sådan ersättningsregel, men inte hunnit
genomtränga hela detta ganska svåra
och vanskliga problem, och jag tillåter
mig påstå att också de andra förslag,
som ha framkommit, lida av högst betänkliga
brister. I det läget har jag för
min del ansett det vara riktigast att i
motiven ange vissa utgångspunkter för
ersättningsproblemets lösning och uppdraga
åt en sakkunnigutredning att
i lugn och ro undersöka och lösa frågan.
Som kammaren har sig bekant är
utredningen redan tillsatt, och den har
i sina direktiv fått det uttryckliga uppdraget
av mig att också beakta ersättningsfrågorna
under provisorietiden.

För att för kammaren ge en antydan
om de svårigheter, som möta då man
skall söka utforma en ersättningsregel
och de problem som vi här ha att brottas
med, kanske jag kan få säga några
ord om direktiven till den sittande utredningen
angående ersättningsfrågorna.
Kommittén har fått i uppdrag att
kartlägga och undersöka olika fall samt,
om det befanns möjligt och befogat, söka
differentiera dem i ersiittningshän -

106 Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Lagförslag om byggnadsförbud inom vissa strandområden.

seende. Det står nämligen rätt klart för
den som tänker igenom problemet, att
man inte kan skära alla fall över en
kam. Som exempel på olika fall som av
utredningen borde tas upp till bedömning,
har i direktiven pekats på å ena
sidan den situation som föreligger, då
någon förvärvat en större fastighet för
att framdeles stycka den i strandtomter

— i vilket fall frågor om spekulationsvinster
uppkomma — och å andra sidan
det fall, att någon har köpt en enstaka
tomt inom ett strandområde i avsikt att
för egen räkning bebygga den, men av
någon anledning, t. ex. på grund av
gällande byggnadsrestriktioner, icke
fullföljt denna avsikt. Mellan dessa fall
och vid sidan av dem kunna givetvis
många olika lägen tänkas föreligga. Vidare
kan man tänka sig att utredningen,
som jag tror att den kommer att
göra, undersöker olika slags principer
för att åstadkomma en differentiering
mellan olikartade fall. En metod som
också har diskuterats består i att i ersättningshänseende
skilja mellan utebliven
spekulationsvinst å ena sidan
och verkligen liden förlust å andra sidan.
Utredningen hör vidare upptaga
frågan, vem som skall gälda ersättning

— stat eller kommun eller båda i förening.
Ingen har ens antytt den saken.
Slutligen måste det också utredas i vilken
ordning ersättningskraven skola
prövas. Inte heller det har, såvitt jag
vet, varit föremål för någon mera ingående
undersökning.

Jag har nämnt om detta för att ge
kammaren en föreställning om att det
är många och svårlösta problem, som
måste begrundas, innan man kan ge sig
in på att knäcka en ersättningsregel. Nu
har emellertid i folkpartiets reservation
upptagits en ersättningsregel, som är av
följande lydelse: »För men, som till skyndas

strandägare genom byggnadsförbud
enligt denna lag, skall ersättning
givas i enlighet med vad därom
framdeles kommer att i lag bestämmas.»

Jag bär funderat över vad denna lagregel
kan betyda. Det är nämligen inte
så lätt att säga. Man har, såvitt jag förstår,
två alternativ att välja på, när man

skall tolka denna lagregel. Tolkningen
beror på vad man inlägger för betydelse
i de sista orden. Sedan man i regeln
sagt att det skall ges ersättning, heter
det att den skall ges »i enlighet med
vad därom framdeles kommer att i lag
bestämmas». Vad menas med det? Vitingen
betyder det att man vid den definitiva
lagens utformning skulle få fria
händer. Man hänvisar alltså även i fråga
om det sakliga till vad som sedan skall
bestämmas. Men om det är meningen,
betyder folkpartiets lagtext i själva verket
ingenting. Det står bara att man i
framtiden skall ordna med ersättningen,
men hur det skall ske och vilka som
skola få ersättningar, vet man ingenting
om. Sådana allmänna synpunkter
bör man enligt all vanlig lagskrivningsteknik
hänvisa till motiven och inte till
lagtexten, och det är också gjort i propositionen
och utskottsutlåtandet genom
uttalanden, att ersättning skall ges, i
vissa fall med en antydan om riktlinjerna
härför. I motiven har getts en allmän
anvisning i den frågan.

Men det finns i fråga om tolkningen
av folkpartiets ersättningsregel också
ett annat alternativ, nämligen att regeln
verkligen innehåller någonting. Då betyder
de sista orden »i enlighet med vad
därom framdeles kommer att i lag bestämmas»
bara en hänvisning till förfarandet,
formaliteter o. dyl. I så fall
måste, såvitt jag förstår, folkpartiets lagregel
tolkas så, att ersättning alltid skall
givas för allt men som ett byggnadsförbud
kan medföra för markägaren. Det
betyder med andra ord att ersättning
skall ges också för sådant obetydligt
men, som annars inte brukar ersättas
enligt hittillsvarande lagstiftning, byggnadslagen,
vattenlagen o. s. v. Vidare betyder
det, om denna tolkning är riktig,
att alla oförtjänta jobbar- och spekulationsvinster
skola ersättas. Det skulle
vara mycket intressant att veta vilket
av dessa två alternativ som folkpartiets
reservation åsyftar.

Jag har för min del ansett det riktigare
att hänskjuta hela detta problem
till utredning. Jag kan inte förstå hur
man kunnat finna detta så märkvärdigt.

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Nr 32.

107

Lagförslag om byggnadsförbud inom vissa strandområden.

•Tåg har nyss deklarerat, att om jag hade
kunnat få fram en godtagbar lagtext,
hade jag mycket hellre velat föra
in den i lagen, men att det för de fall,
som det här är fråga om, icke har fixerats
en lagtext är verkligen inte någonting
så sensationellt. Det är ju här, som
bekant, bara fråga om ersättning under
en kort, provisorisk övergångstid.

Jag skall inte ytterligare uppehålla
mig vid denna sak. Herr Larsson har
talat om den redan. Jag vill bara påminna
om vad han sade, nämligen att
om det finns olikheter mellan byggnadslagen
och den här föreslagna lagen, så
finns det också mycket stora och större
likheter. Enligt gällande byggnadslagstiftning
kan nämligen provisoriskt
byggnadsförbud föreskrivas längre tid
än vad det här är fråga om, och enligt
byggnadslagstiftningen finns det över
huvud taget icke någon som helst rätt
för markägaren att få ersättning för det
provisoriska byggnadsförbudet.

Till slut vill jag ännu en gång understryka
att det föreligger ett verkligt behov
av den föreslagna provisoriska lagstiftningen.
Om den inte kommer till
stånd finns det stora risker för att den
pågående utredningen och den blivande
lagstiftningen bli saboterade av tomtjobbare
och spekulanter. Det finns liknande
lagar som den här föreslagna i
andra länder. Det finns också flera
exempel på att de lagarna kommit när
det var för sent, när alla de bäst belägna
stränderna blivit monopoliserade
för ett litet fåtal. Utvecklingen hos oss
har redan gått långt i den riktningen.
Vi ha ansvar för utvecklingen och för
att kommande generationer skola få tillfälle
att hämta hälsa och krafter vid
våra stränder.

Herr CASSEL (kort genmäle): Herr
talman! .lag finner det egendomligt att
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
som utgångspunkt för
sitt intressanta anförande skulle välja
förhållandena just i Malmöhus län. I den
proposition som herr statsrådet framlagt
säges nämligen, att i det länet ha

redan de syften vunnits, som man vill
uppnå med den föreslagna lagen, och
problemet är redan löst när det gäller
Malmöhus län. Malmöhus län kan därför
inte på något sätt åberopas till stöd
för förslaget om en provisorisk strandlag,
utan vad som skett där nere visar
tvärtom, att man kan komma till rätta
med denna fråga mycket bra även med
nu gällande lagstiftning.

Ingen har velat påstå att man skall
fullbebygga alla stränder. Jag är fullt
överens med herr statsrådet att många
och långa stränder måste vara öppna
för friluftsfolket och att man inte bör
placera ut en massa sportstugor överallt,
som hindra folk från att komma
ned till vattnet. Men det är inte det som
det är fråga om nu, utan vad det här
gäller är, om vi i dag skola genomföra
en provisorisk lagstiftning på detta område.
Vad inträffar här i landet, om vi
inte ta justitieministerns förslag till provisorisk
lagstiftning; blir följden då att
vi få våra bästa stränder förstörda genom
ett planlöst utkastande av sportstugor?
Nu fingo vi veta i dag — det fingo
vi aldrig veta i utskottet — att man hoppas
att även för nästa år kunna ge tillstånd
till byggande av 2 000 å 2 500
sportstugor. Det var mycket glädjande,
men det är dock icke så värst mycket i
detta land, som enligt en uppgift, som
jag inte kunnat kontrollera, har ungefär
tiotusen mil stränder och kuster. Slår
man en cirkel med en mils radie och
sätter den ena passarspetsen i Eksjö, får
man redan på ett vanligt generalstabshlad
124 sjöar, vilket visar att det inte
är så svårt att komma fram till vatten,
som man ibland velat göra gällande.

Nu säges det alltså att det kan komma
att byggas över tvåtusen sportstugor
till och att de kunna bli placerade just
på platser, där de förstöra de bästa
strandremsorna. Men är det sannolikt?
Alla dessa tvåtusen sportstugor komma
naturligtvis inte att placeras på strandtomter.
Det är väl också så, att om länsstyrelserna
vilja hindra eu olämplig bebyggelse,
kunna de göra det dels genom
alt lägga upp generalplaner och dels genom
att fridlysa speciellt vackra områden

108 Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Lagförslag om byggnadsförbud inom vissa strandområden.

enligt § 122 i byggnadslagen. Det kan
också vidtagas åtgärder i syfte att förhindra
avstyckning av tomter, och det
är inte så stor risk för att folk skall
skaffa sig en mängd tomter för att ha
dem att uppföra egna stugor på eller ligga
på dem i förhoppning att kunna få
ut ersättning.

Apropå frågan om ersättning: man är
rädd för att folk skall skaffa sig tomter
och begära ersättning av statsverket eller
vem som nu skall betala, och att det
skulle bli dyrt. Men då måste man väl
räkna med att en person, som äger en
bondgård, inte skall få samma ersättning
för tomtmarken som den som fått
tomtmarken avstyckad och blott äger
själva avstyckningen. Det kan väl inte
vara riktigt. Över huvud taget är jag
mycket litet entusiasmerad av herr statsrådets
tal om en differentierad ersättning.
Skada är skada, och har jag tillfogat
någon en skada, som icke är obetydlig,
skall den ersättas, vem som än
drabbas av skadan.

Herr HOLMBÄCK (kort genmäle):
Herr talman! Justitieministern kritiserade
den lagtext som folkpartireservanterna
framlagt. Den är emellertid utarbetad
i mycket nära anslutning till lagrådets
uttalande om hur en sådan här
lagtext bör utformas. Vi ha accepterat
lagrådets text endast med den skillnaden,
att vi strukit ordet »avsevärd». Den
kan, efter vad jag kan finna, icke tolkas
på annat sätt än som ett löfte från lagstiftarnas
sida att det skall bli ersättning
för men, och vidare innebörden
att närmare bestämmelser t. ex. om hur
stämning skall ske till expropriationsdomstol
— om stat eller kommun skall
ersätta —- eller till allmän domstol komma
att utfärdas i senare lag.

Att jag för min del håller så hårt på
att vi skola ha en ersättningsregel, beror
inte på — det framgick tydligt av mitt
förra anförande — att jag anser att denna
ersättningsregel skulle vara av större
ekonomisk betydelse, utan jag vill ha
den för att strandägarna inte skola vara
så oroliga. Jag frågade, när vi hade up -

pe den stora deputationen för strandägarna,
hur de egentligen sågo på det
framlagda förslaget, och de svarade då
att själva den provisoriska strandlagen
voro de inte så oroliga för, utan oron
gällde vad som skulle komma efter den
provisoriska lagen. Formade man ut en
ersättningsregel i den provisoriska lagen,
visste strandägarna att de i den
eventuella definitiva strandlagen skulle
komma att bli behandlade på ett fullt
just sätt.

Herr LUNDQVIST (kort genmäle):
Herr talman! När herr statsrådet började
med att redogöra för förhållandena
på ömse sidor om Öresund, kunde man
möjligen få den uppfattningen, att
strandområdena i vårt land i stort sett
skulle vara av samma beskaffenhet som
där nere. De äro där nere som regel
ganska långa sträckor, breda och tillhörande
samma ägare, vilket väl gjort att
man, som statsrådet sade, kunnat taga
undan remsan närmast vattnet och bygga
villorna ett stycke längre upp. Sådan
är emellertid inte kustens och strandområdenas
karaktär i någon nämnvärd
omfattning då det gäller skärgården, i
varje fall inte den skärgård som ligger
oss närmast. Av skärgårdsöarna t. ex.
finns det många som inte äro så stora,
att man har den minsta möjlighet att där
utan förfång för markägaren förfara på
samma sätt som t. ex. vid Öresund.

Jag fick också av herr statsrådets uttalande
den uppfattningen, att man kunde
våga räkna med att denna lag skulle
komma att sätta spår efter sig endast
på relativt få ställen, alltså där behovet
av fria strandområden var särskilt stort.
Tyvärr ha redan vidtagna åtgärder och
uttalanden från underordnade myndigheters
sida gett befolkningen en helt annan
uppfattning, och det är väl närmast
detta som vållat den oro, som så allmänt
har gripit omkring sig.

Herr statsrådet talade om utvecklingen
i andra länder. Jag har här framför mig
ett uttalande från i våras av den nye friluftsintendenten
i Stockholm, där han
belyser, hur illa Stockholms stad hittills

Onsdagen den 6 december 1950 em. Nr 32. 109

Lagförslag om byggnadsförbud inom vissa strandområden.

bevakat sina intressen när det gällt att
skaffa sig friluftsområden, medan däremot
de andra nordiska huvudstäderna
hade förfarit på ett helt annat sätt. Oslo
hade t. ex. friluftsområden på inte mindre
än cirka 445 kvadratmeter per invånare,
under det att motsvarande siffra
för Stockholms del vore endast 100
kvadratmeter. Detta visar enligt min mening,
att städer som så vilja böra kunna
mot hederlig ersättning skaffa sig betydligt
större markområden vid vatten än
de hittills gjort — mark att förvärva
finnes säkerligen fortfarande.

Det var detta jag ville understryka i
mitt första anförande, och jag ber nu att
få göra det ännu en gång. Jag anser att
den vägen borde vara den naturligaste
att gå, så långt den räcker.

Herr statsrådet ZETTERBERG: Herr
talman! Får jag bara ge ett par repliker
i anledning av vad några av de sista
ärade talarna anfört.

Herr Cassel erinrade om att länsstyrelsen
i Malmöhus län sagt, att problemet
för dess del i stor omfattning är löst.
Detta strider emellertid inte på något
sätt mot vad jag har anfört. Jag försökte
ju tvärtom att utmåla förhållandena vid
den svenska öresundskusten såsom ett
tillstånd, som lagstiftningen avsåg att
mera allmänt sträva fram emot. Att situationen
vid Öresund blivit så gynnsam
utan lagstiftning, beror nog på olika
omständigheter, och man kan ingalunda
vara säker på att de alltid äro till finnandes.
Fn för Skåne speciell omständighet
torde vara, att strandområdena
där enligt vad jag hört i stor utsträckning
varit allmänna och alltså ej från
början tillhört en viss enskild person.
Jag tror också att man i Skåne på många
håll kanske har funnit, att det är mycket
oklokt av eu jordägare att stycka
bort strandremsan, därför att den bortomvarande
delen av hans mark sedan
blir så mycket mindre värd. Jag önskar
att jordägare på andra håll kunde lillägna
sig samma uppfattning, men diskussionen
har inte gett mig någon alltför
stor förhoppning om att man skall

inse det riktiga däri. Jag tror att många
av framtidens hemmansägare skulle se
med sorg och beklagande på om deras
förfäder nu hade ordnat det så, att de
hade sålt bort strandremsan och därmed
utestängt sina efterkommande från vattnet.

Vad sedan beträffar herr Holmbäcks
yttrande om den lagtext, som har framförts
från folkpartihåll, så är jag väl
medveten om att den nära överensstämmer
med lagrådets. Emellertid har jag
ansett, att lagrådets text inte var tillfredsställande
— annars hade jag naturligtvis
utnyttjat den. Jag kan bara
säga, att folkpartiets lagtext i mitt tycke
är ännu sämre.

Herr LODENIUS: Herr talman! Det
har redan påpekats i denna debatt, att
det föreliggande lagförslaget angående
tillfälligt byggnadsförbud inom vissa
strandområden från många håll rönt
stark kritik, och detta inte endast av
strandägare. Kritiken och oppositionen
mot lagförslaget har kanske varit särskilt
stark och framträdande bland kust- och
skärgårdsbefolkningen i Stockholms län.
Att så varit fallet är nog, såsom herr
Lundqvist redan påpekat, inte ägnat att
förvåna, i varje fall inte för dem som
något närmare känna rådande förhållanden.
Med landets vidsträcktaste skärgård
inom länet, inrymmande ett otal större
och mindre öar, med en lång kuststräcka
och med storstaden Stockholm och
andra städer och tätorter inpå knutarna,
måste man befara att förslaget till provisorisk
strandlag, därest detsamma antages
av riksdagen, kan få långtgående
verkningar för de tusentals strandägarna
inom Stockholms läns kust- och skärgårdsområden
och även för strandägarna
vid insjöarna.

Förhållandet är kanske likartart i flera
andra delar av vårt land, men då jag av
naturliga skäl bäst känner till mitt eget
län, kan det vara förlåtligt, herr talman,
att jag i första hand bedömer strandlagsförslagct
med ledning av hur det
skulle komma att verka i Stockholms län.

Mellan den bofasta skärgårdsbefolk -

Ilo Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Lagförslag om byggnadsförbud inom vissa
ningen och sommargästerna, som sedan
länge i stort antal gästat skärgården under
sommartiden, har alltid det bästa
förhållande varit rådande. Lika visst som
stadsbefolkningen har behov av skärgården
för rekreation och friluftsliv, lika
säkert har skärgårdens befolkning stor
nytta av sommargästerna för sin existens.
Jag tror man kan säga, att huvudnäringarna
för skärgårdens bofasta befolkning
äro tre, nämligen jordbruk, fiske
och — sommargäster. Jordbruken i
skärgården äro i de flesta fall små och
åkermarken dåligt arronderad. I många
fall, kanske de flesta, ge de inte full bärgning
för brukaren och hans familj. Fisket
behövs därför som binäring till jordbruket.
I vissa fall kan förhållandet rent
av vara omvänt, så att fisket är huvudnäringen
och det lilla jordbruket binäringen.
På grund av de i allmänhet dåliga
kommunikationerna i skärgården
under stor del av året är det särskilt
under vintertiden många gånger svårt
att få avsättning för jordbruksprodukterna,
framför allt mjölken, som ju är
småbrukets förnämsta inkomstkälla. I
den mån man kan ordna det så att den
största mjölkmängden erhålles under
sommaren, finns det däremot i skärgården
tack vare sommargästerna mycket
god avsättning för denna vara, och så är
även fallet med en hel del andra produkter.

Då jag här talat om sommargäster, avser
jag i första hand sådana, som ettdera
förhyra bostäder i skärgården under
sommaren eller som där ha egna bostäder.
Jag skulle vilja kalla denna kategori
för fasta sommargäster. Det föreliggande
lagförslaget synes mig emellertid
framför allt sikta på det stora klientel,
som idkar friluftsliv i form av »camping»
eller tillfälligt besöker stränder
och badplatser. Jag förbiser för min del
ingalunda att det, kanske framför allt
för jäktade stadsbor och andra, som ha
sitt arbete huvudsakligen förlagt inomhus,
är ett viktigt intresse att möjligheterna
till friluftsliv och rekreation befrämjas.
Frågan är bara på vad sätt detta
lämpligen skall ske. Jag kan för min del
inte anse det rimligt att man ställer allt

strandområden.

för stora krav på strandägarna att de
skola upplåta sina markområden till förfogande
i obegränsad utsträckning och
utan ersättning. Genom sist nämnda kategori
sommargäster tillföres skärgårdens
befolkning knappast några fördelar i
ekonomiskt avseende, men besöken medföra
ofta obehag och intrång både för
markägarna och för andra, som bo på
platsen.

Vad landsbygdsbefolkningen beträffar,
torde det vara få landskommuner här i
Sverige, som ha så dålig tillgång på sjöar
och vattendrag inom sina områden,
att de inte kunna ordna badplatser för
kommunens egna invånare. Många kommuner
ha för övrigt redan gått i författning
om att inköpa lämpliga strandområden
till badplatser. Några oöverkomliga
kostnader behöver detta i allmänhet
inte medföra för kommunerna. Vidare
torde generalplaner undan för undan
komma att upprättas för de flesta
kommuner, och härvid har man, så vitt
jag förstår, möjligheter att reservera vissa
allmänna platser bl. a. för friluftsliv.
Som bekant kunna ju också länsstyrelserna
ombesörja att generalplan
blir upprättad, där så anses vara av behovet
påkallat.

Det kan måhända förtjäna nämnas,
att vad det gäller Stockholms läns skärgärd
torde utomplansbestämmelserna
galla praktiskt taget överallt. Redan
detta medför ju en viss kontroll av

byggnadsverksamheten. Ytterområdena i
denna skärgård äro för övrigt, såsom utskottet
påpekar och som här förut har
omnämnts, redan belagda med bvggnadsförbud.
J

När det gäller att ordna bad- och friluftsplatser
för städernas och övriga tätorters
befolkning, är problemet kanske
svårare att lösa. Men även den frågan
måste det gå att ordna på annat sätt än
genom att enskilda markägare skola
stalla strandområden till förfogande, till
på köpet — såsom i nu föreliggande förslag
— utan ersättning. Ej heller kan
det val vara meningen att kommunerna
vid upprättande av generalplaner skola
inom sina områden avsätta platser till
friluftsliv för andra kommuners invå -

Onsdagen den 6 december 1950 em. Nr 32. 111

Lagförslag om byggnadsförbud inom vissa strandområden.

nare utan att ersättning härför lämnas
av vederbörande.

Det har framhållits i bondeförbundets
gruppmotion, att kommunerna böra
kunna anskaffa behövliga områden genom
inköp. Utskottet menar att det i
varje fall inte är till fyllest utan att
andra åtgärder måste tillgripas. Jag har
svårt att förstå, varför inte vederbörande
kommuner var och en för sig skulle
få offra litet när det gäller att skaffa
platser för friluftsliv — det behöver ju
inte alltid vara fråga om stränder, men
i många fall äro de kanske mest eftertraktade.

Meningarna tyckas också vara delade
om huruvida man kan nå resultat i detta
fall med hjälp av nu gällande lagar.
Jag har för min del liksom tidigare talare
i debatten svårt att förstå varför
inte exempelvis 122 § byggnadslagen

skulle kunna tillämpas också annorstädes
än i Stockholms och Gotlands län,
där man ju såsom utskottet framhåller
redan har ordnat den saken.

För min del skall jag villigt erkänna,
att avstyckningen av tomter och bebyggelsen
vid våra stränder — så väl som
på en hel del andra platser — inte alltid
skett med tillräckligt förutseende. Jag
tror också att en viss planläggning av
strandbebyggelsen är nödvändig och att
en sådan reglering, om den utföres förnuftigt,
kan vara till fördel inte endast
för dem, som idka friluftsliv, utan jämväl
för strandägarna själva. Däremot
kan jag inte för min del finna det vare
sig nödvändigt eller rimligt att genom
en provisorisk lagstiftning sådan som
den nu föreliggande göra så stora ingrepp
i en befolkningsgrupps legitima
intressen, som detta lagförslag, om det
antages av riksdagen, säkerligen i
många fall kommer att medföra.

Man måste också räkna med att verkningarna
av denna lag komma att drabba
strandägarna olika hårt. För det
första torde verkningarna i ett skärgårdsområde,
såsom exempelvis inom
Stockholms län, bliva annorlunda och
hårdare än t. ex. utefter en ren kustremsa,
i varje fall om byggnadsförbudet
kommer att gälla intill 300 meter från

strandlinjen. Självfallet kommer också
ett byggnadsförbud att drabba dem, som
ha små markområden, hårdare än dem
som ha större områden.

En annan sak, som kan vara värd att
ägna en tanke i detta sammanhang, är
att den säkerhet i form av inteckningar,
som banker och andra kreditinrättningar
erhållit för utlämnade lån, i vissa fall
kan komma att försvagas genom ett
byggnadsförbud, så att avbetalning på
lånen i större eller mindre utsträckning
kommer att krävas. För små markägare
med svag ekonomi blir det kanske inte
alltid så enkelt att ordna den saken.

Det intrång och obehag, som markägaren
och andra närboende få vidkännas,
kan också bliva mera omfattande
just på de områden, som beläggas med
byggnadsförbud. Man måste nämligen
räkna med att folk lätt får den uppfattningen,
att dessa områden äro särskilt
avsedda för friluftsliv och att den s. k.
allemansrätten därför ohämmat kan utnyttjas
just på sådana områden, varå
byggnadsförbud är rådande.

Det har här sagts av tredje lagutskottets
ordförande liksom också av, vill
jag minnas, justitieministern och av ytterligare
någon, att flertalet remissmyndigheter
tillstyrkt förslaget, men man
kan ändå inte undgå att lägga märke
till, då man tar del av vad remissvaren
innehålla, att förutom Riksförbundet
Landsbygdens folk, Lantbruksförbundet
och Sveriges fastighetsägareförbund
även flera överlantmätare, en länsstyrelse
och en länsarkitekt avstyrkt lagförslaget.
Motiveringarna äro kanske något
skiftande, men det enligt mitt förmenande
ganska märkliga är, att flera i förhållandena
så initierade personer, som
överlantmätarna på grund av sin verksamhet
väl ändå måste vara, mena att
gällande lagstiftning — såsom byggnadslagen
ocli jorddelningslagen — i stort
sett erbjuder tillräckliga möjligheter att
lösa frågan om bebyggelsen vid våra
stränder. Av denna mening äro exempelvis
överlantmätarna i så kust- och
skärgårdsbetonade län som Stockholms
och Göteborgs och Bohus län.

I ett stort antal remissvar — 25 av in -

112 Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Lagförslag om byggnadsförbud inom vissa strandområden.

alles 86 — har med skärpa gjorts gällande
att en förutsättning för antagande
av det föreliggande lagförslaget är
att ersättning för de skador, som markägarna
kunna komma att lida, utgår
även under provisorietiden. Jag åberopar
vad som här tidigare framhållits, att
även lagrådet starkt har understrukit
detta i sitt yttrande över lagförslaget.

Justitieministern har ju själv nyss
förklarat, varför han inte ansett sig kunna
nu gå med på några ersättningsbestämmelser
utan ställt denna fråga på
framtiden. Utskottet biträder i det fallet
justitieministerns uppfattning, ja,
fråga är om inte utskottet går något
längre i restriktiv riktning i sina uttalanden.
Man säger exempelvis i utskottsutlåtandet:
»1 likhet med departementschefen
anser utskottet det obetingat riktigt
att i vissa fall ersättning utgår för
men, som tillfogas en markägare genom
byggnadsförbud enligt den nu föreslagna
lagen. Att ersättning icke bör utgå i
varje fall, då en markägare kan visa att
förbudet medfört olägenhet för honom,
finner utskottet uppenbart.» Och litet
längre fram säger utskottet: »Men icke
heller alla de fall, då olägenheten för
markägaren är av en ej alltför obetydlig
storlek, äro av det slag att ett ersättningskrav
kan anses befogat.» På detta
sätt begränsar man i ganska hög grad
även den ersättning, som sedermera kan
komma att bestämmas.

Utskottets ärade ordförande lade mycket
stor vikt vid att en viss ersättningsbestämmelse
bade intagits i den reservation,
som han företrädde. Men om
man ser denna ersättningsbestämmelse
mot bakgrunden av det uttalande, som
utskottsmajoriteten har gjort, tycker jag
att man åtminstone liar rätt att misstänka,
att bestämmelsens värde inte
skulle bli så förfärligt stort.

För min del har jag svårt att inse att
det skall vara rimligt och riktigt att en
viss grupp medborgare, som till på köpet
ofta är att räkna till de ekonomiskt
svaga i samhället, skall avstå av sina
urgamla rättigheter att förfoga över sin
mark för att tillfredsställa i ekonomiskt
avseende ofta bättre lottade samhälls -

gruppers behov av friluftsliv och rekreation
utan att ens någon ersättning
lämnas.

Visserligen kan man inte i förväg bedöma,
huru stora strandområden som
komma att beläggas med byggnadsförbud,
eftersom det överlämnas till länsstyrelserna
att förordna härom. Jag tror
också att länsstyrelserna med landshövdingarna
i spetsen komma att handlägga
dessa ärenden med förnuft och måttlighet.
Lagförslagets avfattning är dock
sådan att den, så vitt jag förstår, inte
lägger hinder i vägen för att gå praktiskt
taget hur långt som helst intill 300 meter
från strandlinjen. Det synes mig uppenbart
att riksdagen måste ha mycket
starka skäl för att lämna länsstyrelserna
ett bemyndigande av det slaget.

Huvudfrågan för dagen är väl emellertid,
om läget verkligen är så allvarligt
på här ifrågavarande område, att
den föreslagna provisoriska lagen är
nödvändig. Inom vårt i allmänhet glest
befolkade land, som därtill har mycket
långa kuststräckor med stora skärgårdar
och en mängd av insjöar och andra
vattendrag, kan jag för min del icke anse
att så är förhållandet.

Även om det skulle vara så, att gällande
lagstiftning — såsom byggnadslag
och jorddelningslag — icke skulle vara
till fyllest för att motverka en olämplig
strandbebyggelse — meningarna därom
äro ju mycket delade, såsom vi hört under
denna debatt och som för övrigt
också framgår av propositionen och utskottsutlåtandet
— tror jag ändå att vi
lugnt kunna avvakta den nu igångsatta
utredningen av frågan, innan några extraordinära
åtgärder vidtagas. Vid propositionens
avlämnande räknade visserligen
justitieministern med att de nuvarande
stränga restriktionerna för sportstuge-
och villabebyggelse kunde komma
att upphävas eller i varje fall mildras
inom en snar framtid. Men jag måste
instämma i vad som sagts här tidigare,
att den förändring i läget, som
sedan dess inträtt, snarare torde komma
att medföra att byggnadsregleringen
skärpes än att den mildras. Det föreliggande
stora byggnadsbeliovet när det

Onsdagen den G december 1950 em.

Nr 32.

113

Lagförslag om byggnadsförbud inom vissa strandområden.

gäller bostäder och allmänna inrättningar
lärer borga för att någon lättnad för
sommarbebyggelse i varje fall inte kommer
att ske inom den närmaste framtiden.

Vad Stockholms län beträffar, är länskvoten
för bostadsbebyggelse så liten
att det ute på den rena landsbygden inte
lämnas många byggnadstillstånd per år
inom varje kommun. Några byggnadstillstånd
för sommarbostäder ha mig veterligt
icke lämnats under flera år, möjligen
med undantag av en eller annan
sportstuga, om vederbörande kunnat åberopa
särskilda skäl för att få bygga en
sådan. Inom min egen kommun, där jag
råkar ha litet hand med sådana saker,
ha vi under senare tid fått i medeltal
tre byggnadstillstånd per år för att bygga
med egnahemslån — det gäller alltså
stugor på cirka 70 kvadratmeter med
tre rum och kök. Några byggnadstillstånd
härutöver för nybyggnader ha
knappast meddelats. Inte ens ombyggnader
och förbättringar av gamla bostäder,
som äro i mycket stort behov av
förbättring, ha kunnat beviljas, trots att
ansökningar därom gjorts flera gånger.
Jag tror därför att man mycket lugnt
kan hävda, att någon större villa- eller
sportstugebebyggelse i varje fall inte
kommer till stånd under den närmaste
tiden.

Den av utskottets ordförande herr
Holmhäck tillsammans med herr Stjärne
och herr Allmän avgivna reservationen
är självfallet något bättre än Kungl.
Maj:ts och utskottsmajoritetens förslag.
Men jag tror ändå inte att denna reservation
ger så förfärligt mycket. Jag har
redan framhållit detta beträffande ersättningsfrågan.
En minskning av maximigränsen
från 300 till 100 meter kan
självklart vara av ett visst värde, men
även en bestämmelse om 100 meter kan
säkert vålla ganska stort intrång och
skada.

Jag anser därför att man överhuvud
taget inte bör gå in på någon provisorisk
lag. Jag är för min del, herr talman,
övertygad om att vi lugnt kunna avvakta
den igångsatta utredningen av frågan,
innan några särskilda åtgärder med

S Första kammarens protokoll 1930. Nr 32.

svårbedömliga verkningar vidtagas. Låt
oss först se vilket resultat utredningen
kommer till, så få vi sedan bedöma det
förslag till lagstiftning på området, som
kan komma att framläggas på grund av
denna utredning.

Jag her, herr talman, att få yrka bifall
till den av herr Werner in. fl. vid
utlåtandet fogade reservationen.

Herr BOO: Herr talman! Efter justitieministerns
anförande skall jag nöja mig
med att beröra några väsentliga punkter
i den fråga vi här debattera.

I den offentliga debatten omkring denna
fråga ha på grund av frågans politiska
betydelse i det föreliggande förslaget
till lag om skydd för den icke strandägande
befolkningens intressen kommit
in sådana resonemang, att frågan har
snedvridits. När det med stora bokstäver
talas om socialisering eller när man,
såsom i högermotionen, talar om konfiskationsåtgärder,
synes man vara rätt
långt borta från den verklighet, som lagens
begränsade syften borde ge anledning
till. Man kan i dessa sammanhang
inte undgå att reagera mot de försök som
gjorts att genom en synnerligen grov vokabulär
och med rätt skrupelfria metoder
få fram eu uppjagad opinion.

I en intervju i en aftontidning i Stockholm
för någon tid sedan betecknades
lagförslaget från denna intresseriktning
såsom »kvalificerad stöld», och då man
längre ned i samma intervju talade om
statsrådets lagförslag, var det inte svårt
att gissa vem som ansågs vara den skyldige.
Man blir betänksam inför sådana
opinionsyttringar.

Herr Lundqvist tog i sitt anförande
upp ett påstående om att skärgårdsbefolkningen
i Stockholms län skulle känt
sig förolämpad av elt yttrande av justitieministern.
Vad skall justitieministern
själv säga inför sådana saker som han
blivit föremål för? Har herr Lundqvist
över huvud taget övervägt det? Här målar
man med grälla färger, men hela
uppläggningen innebär väl ingenting annat
än att man, för att tala med ett gammalt
ordspråk, söker måla hin på väggen.
Atl det i detta måleri även har kun -

114 Nr 32. Onsdagen den G december 1950 em.

Lagförslag om byggnadsförbud inom vissa strandområden.

nät slumpa sig så, att någon kyrkans
tjänare fått tag i penseln och hjälpt till
i vissa stycken, gör väl bara denna bild
så mycket mera verklighetstrogen och
färgerna starkare; en sådan tjänsteman
måste ju vara yrkeskunnig just på detta
gebit.

Hela den propaganda, som man här
lagt upp, är felaktig, då strandlagsförslaget
inte fråntager någon hans äganderätt
till marken. Vad det är fråga om är
att under en till högst två år fastställd
tid inskränka dispositionsrätten till marken.
Denna inskränkning är relativt obetydlig.
Den avser endast en del av en
eventuell bebyggelse. Markägaren får alltså
trots det strandlagsförslag, som här
föreligger, fortfarande rätt att uppföra
nödiga byggnader på sin mark för jordbruk,
fiske, skogsbruk o. s. v. Dessutom
kan han dispensvägen hos länsstyrelsen
få rätt att uppföra andra byggnader. Vidare
har han full rätt att utnyttja marken
i andra avseenden, såsom när det
gäller betesgång, avverkning o. d. Vad
blir då sedan kvar av det hela? Jo, bara
ett ur allmänna skyddssynpunkter stadgat
förbud, avsett att förhindra en
olämplig sportstugebebyggelse. Ser man
saken så som den i verkligheten är, blir
det inte något kvar av den »kvalificerade
stöld», man talat om.

Ersättningsfrågan har spelat en mycket
stor roll i den allmänna debatten
liksom vid utskottsbehandlingen. Men det
är ännu ingen som har kunnat eller velat
angiva, efter vilka grunder en dylik
ersättning under den provisoriska lagens
giltighetstid skulle utgå. Herr Cassel
konstruerade i sitt anförande ett drastiskt
exempel. Han nämnde en man vid
namn Andersson, som i ett visst läge
önskade sälja en tomt för 5 000 kronor.
Pengarna skulle han kanske behöva för
att betala en växel med. Om nu denna
strandlag hindrade en sådan affär, skulle
han kanske få lov att gå ifrån gården.
Men även herr Cassel glömde bort att
i det sammanhanget tala om hur ersättningsfrågan
skulle ordnas. Från borgerligt
håll ha vi ofta hört, att man har ett
allmänt intresse för denna strandlag,
men att man inte kan acceptera den på

grund av att den inte innefattar några
ersättningsregler.

Med utgångspunkt från problemet Andersson
skulle i samband med ersättningsfrågan
vissa frågeställningar kunna
göras. Jag skulle vilja fråga: Skall inlösen
i detta fall ske från samhällets
sida gentemot Andersson? Skall man tillgodose
alla sådana inlösningsanspråk
även under provisorietiden, ty för Andersson
gäller det ju att få dessa pengar
omedelbart? Vilka bevis skola gälla från
markägarens sida om att en sådan försäljning
kunnat komma till stånd, därest
inte strandlagen hade lagt hinder i vägen?
Skall det fordras ett intyg från en
eventuell köpare i ett sådant fall, eller
hur har man tänkt sig det hela ordnat?
Och slutligen: Vem skall betala kostnaderna?
Skall det vara staten eller kommunerna? Enbart

dessa frågeställningar med anledning
av det problem, som herr Cassel
här drog fram, visa mycket tydligt, hur
svårt det är att, innan en slutlig utredning
föreligger om hur ersättningsreglerna
böra utformas i den definitiva lagen,
fastställa hur ersättningsanspråken
skola lösas. Det enda förslag i ersättningsfrågan,
som har framkommit, är
ju lagrådets formulering om ersättning
för »avsevärt men». Folkpartireservanterna
ha i detta avseende gått längre, då
deras ersättningsparagraf talar om
»men» i allmänhet och i övrigt överlåter
åt domstolarna att draga gränserna. Det
märkliga är, att dessa reservanter kommit
fram till denna skärpning av lagrådets
förslag efter att dessförinnan ha
konstaterat, att den praktiska tillämpningen
av den provisoriska lagen kommer
att bli liten och att ersättningsbestämmelsen
i stort sett endast kan ha
betydelse i psykologiskt hänseende.

En annan stridsfråga har varit frågan
om 300-metersgränsen. Detta spörsmål
har varit föremål för mycket delade meningar,
men då åtskilliga remissinstanser
ansett, att det är nödvändigt med ett
dylikt avstånd, bör det vara med i den
provisoriska lagstiftningen. De län, som
icke ansett sig behöva så stort avstånd,
komma säkerligen inte heller att tilläm -

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Nr 32. 115

Lagförslag om byggnadsförbud inom vissa strandområden.

pa maximiavståndet i praktiken. Eftersom
det blir länsstyrelserna, som skola
få avgörandet i dessa frågor, blir det
väl just på denna punkt så att den praktiska
anpassning kommer till uttryck,
som lagstiftningen har åsyftat.

I den motion, som bland andra avgivits
av folkpartirepresentanterna i denna
kammare, herrar Lindblom och Bergvall,
har frågan om avståndet fått en felaktig
uppläggning, i det man angivit,
att länsstyrelsen i Stockholms län skulle
ha ansett att 100 meter vore tillräckligt
för hela landet. Detta länsstyrelsens yttrande
är dock begränsat till att gälla det
egna länet. Samma partis representanter
i utskottet ha i reservationen rättat till
denna argumentation, men därmed tunnas
argumentationens hållbarhet ut ganska
betänkligt — så betänkligt, att dessa
reservanter måste finna på en ny motivering.
Denna motivering går ut på att
därest ett större avstånd än 100 meter
skulle anses erforderligt, böra berörda
»bad- och tätortssamhällen», såsom reservanterna
uttrycka sig, förskaffa sig
ägande- eller nyttjanderätt till dessa
strandområden. Det innebär, att i Stockholms
län, där de geografiska förhållandena
så medgiva, kommer strandlagen
att träda i full tillämpning, medan städerna
i västra, södra och sydöstra Sverige
tvingas att söka lösa denna fråga
genom frivilliga överenskommelser, precis
som man får göra i dag.

Ärade reservanter, blir inte det en
underlig strandlag? Hur skall man, när
man nu i princip har godtagit denna lag,
på detta sätt kunna tillgodose dess ändamål,
som är att ge ett tillräckligt skydd
när det gäller fritidsområden vid stränderna?
Jag är inte säker på hur dessa
reservanter bedömt verkningarna av
denna lag. Man har väl inte utgått från
att detta avstånd av 100 meter skall tilllämpas
generellt. Om man på västkusten
med dess flacka stränder skulle behöva
ytterligare 200 meter, skulle den
frågan i så fall lösas genom kommunalt
initiativ. Det står under sådana förhållanden
klart, att beträffande den mark,
som ligger utanför detta 100-metersavstånd
från strandlinjen, kommer det att

bli en hård strid mellan de enskilda
markägarna, som vilja utnyttja denna
mark för tomtförsäljning, och ett allmänintresse,
som vill ha en bredare
strandremsa för att kunna tillgodose lagstiftningens
behov.

Utskottsmajoriteten understryker, att
det är av vikt att man, när det gäller
denna lagstiftning, går fram med varsamhet,
så att inte enskildas intressen
i onödan skadas, lag ber att få understryka
detta utskottets uttalande. Det innebär,
såsom jag ser saken, att lämpliga
och tillräckligt stora områden skola
skyddas mot bebyggelse och på så sätt
bevaras åt allmänheten. Men det är då
av vikt att länsstyrelserna inte fatta sin
uppgift så, att maximiavståndet skall utnyttjas
i största möjliga utsträckning både
på bredd och längd för att inom detta
område genom dispensregeln reglera en
sportstugebebyggelse. Dispensregeln är
inte avsedd för ett dylikt ändamål. Bebyggelsen
skall genom strandlagen skjutas
bort från förbudsområdena. Den skall
inte regleras inom desamma.

I den andra reservationen, som går på
avslagslinjen, ha anförts en mängd olika
motiveringar till stöd för avslagsyrkandet.
Det tycks här inte längre vara
själva ersättningsfrågan som är huvudfrågan.
Denna avfärdas nämligen i denna
reservation på fem rader. Man anför i
stället andra argument emot denna provisoriska
strandlag. Herr Cassel har här
i dag närmare utvecklat dessa skäl. Han
säger bland annat, att man kan uppgöra
generalplaner. Men herr Cassel vet väl,
att vi under utskottsbehandlingen kunde
konstatera, att dessa generalplaner inte
äro färdiga i dag. Det tar avsevärd tid
innan de kunna föreligga färdiga, bland
annat på grund av bristen på arbetskraft.
Såsom motivering har också anförts, atl
sportstugebyggandet till följd av de ändrade
tidsförhållandena kommer att minska,
och därmed skulle den motiveringen
i stort sett vara borta för den provisoriska
strandlagens genomförande. Om det
emellertid under år 1950 med tillstånd
byggts mellan 2 000 och 2 500 sportstugor
och om man kan vänta att ungefär
lika många komma att uppföras un -

116 Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Lagförslag om byggnadsförbud inom vissa strandområden.

der år 1951, är lagen i detta avseende
ganska väl motiverad, ty detta sportstugebyggande,
som här kommer att äga
rum, om än i begränsad omfattning, kommer
dock att inrikta sig just på de värdefulla
strandområden, som lagstiftningen
avser att skydda. De 2 500 sportstugebyggarna
i år lia säkerligen strävat efter
att komma fram till de lämpligaste områdena
vid de stränder, vilka det ligger
i lagstiftningens intresse att skydda.
Jag har med detta velat säga, att även en
ganska begränsad sportstugebebyggelse i
dag kan allvarligt skada det intresse som
lagstiftningen åsyftar att skydda, ty här
koncentreras bådas intressen på samma
punkter på stränderna.

Från reservanternas sida talas vidare
om att vi ha så oerhört långa stränder,
som inte äro utnyttjade, men det är ju
ändå klart, att allteftersom tiden går blir
det ju de sämsta och på längsta avstånd
från bebyggelsecentra belägna strandområdena
som bli kvar. Och det är väl inte
dessa områden, som reservanterna i sista
hand tänkt sig om ett visst antal år
skola bli över åt allmänheten?

Det är skäl i att innan jag slutar detta
anförande slå fast, att lagen inte på något
sätt vill vända sig mot sportstugebyggandet
som sådant. Även detta är ett
fullt legitimt intresse, värt allt stöd och
all uppmuntran. Här är det endast fråga
om en avvägning mellan dessa båda
intressen, där den svagare parten — den
icke sportstugeägande allmänheten —
måste skyddas med hjälp av lag. Det är
därvid klart att endast vissa strandområden
skola förbehållas allmänheten. Övriga
områden äro fria för andra intressen.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr CASSEL (kort genmäle): Herr
Boo har frågat mig, hur jag tänker mig
att ersättningsfrågan skall ordnas enligt
den provisoriska lagen.

Härtill vill jag svara, att det väl är
den som vill ha ett provisoriskt förbud
som skall göra klart, hur markägaren
skall gottgöras. Den däremot, som anser

att ett provisoriskt förbud är onödigt
och skadligt, har ingen anledning att nu
ge sig in på frågan, hur gottgörelsen
skall bestämmas. Det blir utredningens
sak att knäcka denna mycket komplicerade
fråga.

Sedan säger också herr Boo, att det
tar tid att uppgöra generalplaner. Ja,
herr Boo, det gör det, men det finns
enligt 101 § byggnadslagen möjlighet för
länsstyrelserna att lägga interimistiska
förbud över ett planområde i avbidan
på att generalplan skall hinna fastställas.

Herr BOO (kort genmäle): Herr talman!
Med anledning av vad herr Cassel
här sagt, att den som vill föra fram
denna lagstiftning också skall se till att
det blir fullgoda ersättningsregler, vill
jag säga, att det dock från deras sida,
som vänt sig mot lagförslaget i dess
föreliggande lydelse, öppet deklarerats,
att man skulle kunna vara med om förslaget,
om det bara funnes en ersättningsregel
i detsamma. Om man alltså
från det hållet önskar en ersättningsregel,
medan utskottsmajoriteten anser,
att man i denna provisoriska lag inte
kan slå fast en dylik allmängiltig regel,
är det väl vår tur att vända oss
till dem och fråga hur man tänkt sig
lösa ersättningsproblemet.

Herr NILZON, IVAR: Herr talman! Yi
ha under den långa debatt, som har pågått,
ventilerat denna fråga från alla
synpunkter, och jag kan väl inte komma
med så mycket nytt. Jag skulle därför
kunna avstå, men skall ändå säga några
ord. Jag lovar emellertid att inte bli
långrandig.

Anledningen till att jag begärt ordet
är att jag tillsammans med några andra
kammarledamöter väckt en motion, i
vilken vi ställt oss ganska välvilliga till
den kungl. propositionen. Vi ha dock
haft vissa betydelsefulla erinringar att
göra och ha även föreslagit en del ändringar.

Vi anse att denna provisoriska lag,
som endast är avsedd att gälla under en
mycket kort tid, bör inskränkas till att

Onsdagen den G december 1950 em.

Nr 32.

117

Lagförslag om byggnadsförbud inom vissa strandområden.

i enlighet med den s. k. fritidsutredningens
förslag endast äga tillämpning
på strandområdena vid havet och vid
de stora sjöarna. Dessa områden äro ju
ändå de mest eftersökta av sportstugebyggarna,
och om dessa områden fölle
under den provisoriska strandlagens bestämmelser
skulle det innebära en kontroll
över de områden, där det största
behovet av reglering föreligger under
denna provisorietid.

Att ett behov av eu viss reglering
förefinns i vissa trakter av vårt land
är ostridigt. Bebyggelsen utefter stränderna
har på sina håll tagit en sådan
omfattning, att den bofasta befolkningen,
såväl den jordägande som andra vilka
icke äga strandrätt, har svårt att få
sitt behov av tillgång till badstrand tillgodosett.
Det är ju inte alla jordägare
som ha strandrätt.

Herr Cassel sade, att det inte föreligger
någon risk för att det skall bli en
tätbebyggelse med hänsyn bland annat
till att avstyckningar ju finge göras.
Men sedan nämnde herr Cassel, att det
ju även förekommer att man arrenderar
mark. Ja, det förekommer i mycket stor
utsträckning, att man arrenderar marK
och på så sätt exploaterar stora områden.

Nu har emellertid Kungl. Maj :t, efter
det att propositionen lades fram, tillsatt
en utredning i syfte att få till stånd en
blivande permanent lagstiftning på området.
Man kan givetvis inte komma
ifrån att sedan frågan behandlades på
försommaren liar åtskiligt skett, som
jag för min del måste erkänna liar gjort
att man kanske inte längre behöver vara
så orolig för våra stränder som man då
var. Vid den tidpunkt i våras, då propositionen
lades fram, hade man ju den
förhoppningen, att den rådande byggnadsregleringen
— vilken ju ändå, det
kan man inte förneka, verkat mycket
återhållande på sportstugebyggandet —
skulle avvecklas inom en inte alltför
avlägsen framtid. Därmed hade givetvis
följt risken för en okontrollerad sportstugebebyggelse
utmed stränderna. Under
utskottsbehandlingen framkom den
gången, att det fanns tusentals stockhol -

mare, som köpt tomter och som bara
väntade på att byggnadsregleringen
skulle upphöra, så att de kunde börja
bygga på tomterna. Numera synes alltså
risken härvidlag vara mindre. Byggnadsregleringen
kommer — det ha vi
hört från auktoritativt håll — säkerligen
inte att mildras utan snarare att
skärpas.

Det för oss ur principiell synpunkt
betydelsefullaste spörsmålet, vilket vi
också tagit upp i vår motion, är givetvis
frågan om ersättning för det men
och den skada, som genom denna lag
kan komma att tillfogas strandägarna.
Vi måste såsom ett oeftergivligt krav
vidhålla, att i lagen intages en bestämmelse
om ersättning för dylik skada.

Herr Nils Larsson sade, att det ju inte
i allmänhet förekommer att folk få ersättning,
då de utsättas för ett byggnadsförbud
med stöd av byggnadslagen. Ja,
man har nog sett exempel på det, men
detta är ju inte något efterföljansvärt
exempel. Ersättningskravet ställa vi alltså
absolut främst. Vi ha hört från
många talare, hur oerhört svårt det är
att få tilfredsställande ersättningsregler,
men därför att det är svårt får man ju
inte begå en orättvisa.

I en av reservationerna har framhållits,
att förevarande fråga har betydelse
inte minst ur psykologisk synpunkt. Det
är alldeles riktigt. Det råder en ganska
stor irritation med anledning av detta
strandlagsförslag. Att denna irritation
har blivit större än den skulle behöva
vara kanske i någon mån kan bero på
att den propaganda, som här bedrivits,
inte alltid har varit så saklig.

Då utskottet nu i denna, särskilt med
tanke på ersättningsfrågan, för oss så betydelsefulla
sak inte har kunnat ta hänsyn
till de i vår motion framförda synpunkterna,
anser jag för min del, herr
talman, att jag inte kan rösta på utskottets
förslag.

Herr PÅLSSON: Herr talman! Jag finner
det angeläget att till en början säga,
att jag inte på något sätt tillhör de

118 Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Lagförslag om byggnadsförbud inom vissa
människor som äro okänsliga eller oförstående
för det förhållandet, att allmänt
och samhälleligt intresse i vissa
lägen kan vara av den styrka, att det
enskilda intresset får lov att maka åt
sig. Men lika väl som jag har den saken
klar för mig, lika övertygad är jag
om riktigheten i den gamla sanningen,
att man inte skall bruka större våld än
nöden kräver. — Under debatten här i
kammaren ha så pass många synpunkter
på frågan redan dragits fram, att
jag kan begränsa mitt anförande i ganska
hög grad.

Justitieministern förbigick i sitt anförande
ett par synpunkter, som framfördes
under debattens tidigare skede.
Det ifrågasattes sålunda, huruvida inte
det lagrum skulle kunna vara tillämpligt,
som Stockholms och Gotlands län
utnyttjat då de skyddat sina stränder
och reglerat förhållandena där. På den
punkten lämnade justitieministern inte
något svar. Däremot framhöllos förhållandena
i Malmöhus län som modellen
för vad strandlagen ville åstadkomma. I
detta län har frågan likväl kunnat antagas
utan att anlita byggnadslagens
bestämmelser.

Det sades vidare i något sammanhang,
jag vill minnas av herr Lundqvist, att
han för sin del trodde att motivet för
strandlagen ändå var den omständigheten,
att det skulle kosta pengar att ordna
denna sak enligt byggnadslagen, medan
det hela enligt strandlagen inte
kostar någonting. Också den punkten
lämnades obesvarad av justitieministern,
så vitt jag kunde följa med och
riktigt uppfatta vad han sade.

Jag skall inte gå vidare in på detta,
men jag konstaterar att man inte behöver
någon strandlag för att reglera
de förhållanden, som här avses. Utöver
vad som redan sagts vill jag endast erinra
om byggnadslagens 86 § och 122 g.
Det gäller där områden, som icke ingå
i stadsplan eller byggnadsplan och som
finnas böra särskilt skyddas på grund av
»naturskönhet, växtlighet eller andra särskilda
naturförhållanden». När ett område
är särskilt lämpat för bad eller fritidssysselsättningar
av annat slag, beror det -

strandområden.

ta givetvis på »särskilda naturförhållanden»,
och jag föreställer mig därför att
denna bestämmelse skulle kunna tilllämpas
på sådana områden, som man
avser just med strandlagen. Det har
sagts, att denna bestämmelse inte alls
skulle avse dylika ting, men jag förstår
inte vad som skulle hindra en sådan
tillämpning, och jag kan för min del
inte finna att lagstiftarna på något sätt
skulle bli missförstådda därigenom.

Många ha här talat om ersättningsfrågan,
och jag skall bara tillåta mig att
beröra den i allra största korthet. Som
jag redan sagt är jag medveten om att
den enskilde kan få lov att tåla intrång
i sin rätt, men jag är lika övertygad om
att det allmänna bör lämna ersättning
för det intrång som göres. Denna fråga
har här lagts upp på ett något olyckligt
sätt, och flera talare ha redan anmält
sin olust inför detta. Departementschefen
säger på något ställe i propositionen,
att man då det gäller strandlagen
har att räkna med två parter, å ena sidan
den stora grupp av människor, som
inte har möjlighet att skaffa sig en egen
strandtomt, och å andra sidan den något
mindre mångtaliga gruppen av ägare
till strandtomter.

Nu tycker ju jag, att rättvisan hade
krävt att man hade redovisat även den
tredje parten, och det är markägarna.
I all synnerhet hade kanske hövligheten
fordrat detta, då man hade för avsikt
att ta deras tillhörigheter i anspråk
utan vederlag.

Nu sägs det ju här, att allt detta endast
gäller för en provisorietid, men vi
veta ju vad provisorier innebära. De ha
en viss benägenhet att bli förlängda.

Därtill kommer, att utskottets skrivsätt
verkar ganska oroande. Utskottet säger
bland annat på ett ställe, att utskottet
anser det obetingat riktigt att i vissa
fall ersättning utgår för men, som tillfogas
en markägare genom byggnadsförbud
enligt den nu föreslagna lagen. Men
sedan börja omedelbart prutningarna.
»Att ersättning icke bör utgå i varje
fall», säger utskottet, »då en markägare
kan visa att förbudet medfört olägenhet
för honom, finner utskottet uppenbart.»

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Nr 32.

119

Lagförslag om byggnadsförbud inom vissa strandområden.

Vidare säger utskottet, att det överensstämmer
med principerna inom annan
lagstiftning, att ersättning icke bör utgå
för ett helt obetydligt men. Sedan
fortsätter utskottet och skriver ned sig
ytterligare. Det konstaterar, att utskottet
redan med hänsyn till detta vill avstyrka
bifall till vissa motionsyrkanden, som
gå ut på att skada eller skada och intrång
skola ersättas. Men inte nog med
det; det fortsätter vidare och isäger:
»Men icke heller alla de fall då olägenheten
för markägaren är av en ej alltför
obetydlig storlek, äro av det slag att ett
ersättningskrav kan anses befogat.» Ja,
efter hela den där nedskrivningen har
jag svårt för att finna, att det är något
nämnvärt kvar av den »obetingade riktigheten»
av ersättningsprincipen.

Det sägs vidare i utskottsutlåtandet,
att trots detta får det inte anses som någon
obillighet mot markägarna, att ersättningsfrågans
lösning uppskjutes. Jag
beklagar, om ett sådant resonemang som
man här fört skulle bli normerande i
fortsättningen. Man kan väl ändå inte
resonera på det sättet och tänka sig att
det skall vinna gehör. Man kan ju bara
flytta över det resonemanget på andra
områden och fråga sig, hur kritiken då
skulle ställa sig. Jag tror den skulle bli
ganska frän.

Det har — jag vill minnas av lagrådet
— sagts i något sammanhang, att den
omständigheten att lagförslaget icke var
försett med någon ersättningsregel skulle
vara beroende på brådska vid propositionens
tillkomst. Ja, det är ju möjligt.
Men det är nu rätt länge sedan den
skrevs, och vi ha haft god tid på oss
sedan dess. Vårriksdagen började arbetet
med propositionen, men det blev
uppskjutet till höstriksdagen. Och jag
tycker inte att det under utskottsarbelet
har gjorts sådana framsteg, att frånvaron
av en ersättningsregel kan förklaras
endast med brådskan vid propositionens
tillkomst.

Nu har det i annat sammanhang tidigare
i debatten sagts — och det har
något litet skymtat även här i dag
att de som i likhet med mig gå på avslagslinjen
icke skulle vara så riktigt

behöriga att yttra sig om hur förslaget
borde se ut. Jag tilltror mig visst inte
någon särskild förmåga att ge anvisningar,
men då jag tittat på den föreslagna
lagtexten har jag funnit att det
i 1 §, sista stycket sägs: »Byggnadsförbud
som meddelats med stöd av denna
lag skall icke utgöra hinder för uppförande
av byggnad som erfordras för försvarets,
jordbrukets, fiskets, skogsskötselns
eller den allmänna samfärdselns
behov». Jag kan då inte underlåta att,
innan jag lämnar talarstolen, erinra om
att 1 kap. 3 § vattenlagen också gör en
del sådana undantag. Men de äro inte
samstämmiga med dessa. I vattenlagen,
som jag nu åberopat, sägs det i 3 §:
»Ägare av strand vid sjö eller annat vatten
vare, där vattenområdet ej är honom
tillhörigt, ändock berättigad att vid
sin strand hava mindre brygga båt-,
bad- eller tvätthus eller annan dylik
byggnad, såframt ej vattenområdets ägare
genom byggnaden lider men av någon
betydelse eller hinder mot byggnaden
möter av stadgandena i 2 kap.»

Det synes mig som om det i den här
citerade bestämmelsen skulle ligga en
begränsning av möjligheten för länsstyrelsen
att meddela byggnadsförbud enligt
strandlagcn. Men någon hänsyn till
detta har ju inte tagits i den kungl. propositionen,
i annan mån än vad det gäller
byggnad för fiskets behov. De andra
tingen äro utelämnade.

Jag menar nu, att rätten enligt vattenlagen
att t. ex. ha ett badhus eller en
båtbrygga vid stranden är beroende av
om vattenområdets ägare lider men.
Denna rätt är ju grundad på allmän lag,
och jag har för min del mycket svårt
att förstå, hur ett av länsstyrelse i administrativ
ordning utfärdat byggnadsförbud
skall betaga vederbörande rätten
att ha sådana byggnader. Vad jag bär
framhållit iir måhända en onödig anvisning,
men jag har velat säga detta, trots
att det sker i debattens elfte timme.

•lag skall emellertid, herr talman, inte
la tiden i anspråk längre utan jag ber
att få yrka bifall till den av herrar Werner
och Cassel in. fl. avgivna reservationen.

120 Nr 32.

Onsdagen den G december 1950 cm.

Lagförslag om byggnadsförbud inom vissa strandområden.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att i avseende på den nu föredragna paragrafen
yrkats 1 :o) att densamma skulle
godkännas enligt utskottets förslag;
2:o), av herr Holmbäck, att paragrafen
skulle godkännas med den lydelse, som
förordats i den av honom m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; samt
3 ro) att paragrafen skulle avslås.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner i enlighet med berörda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på paragrafens godkännande
enligt utskottets förslag vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Holmbäck begärde votering, i
anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga avslag.

Herr Holmbäck äskade emellertid votering
jämväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående 1 § i Kungl.
Maj:ts av tredje lagutskottet i utlåtande
nr 29 tillstyrkta lagförslag antager avslag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall
till herr Holmbäcks yrkande i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Holmbäck begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 44.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 1 § i Kungl.
Maj:ts av tredje lagutskottet i utlåtande
nr 29 tillstyrkta lagförslag, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås nämnda paragraf.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Werner begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 56.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

2-5 §§.

Godkändes.

Herr HOLMBÄCK erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till den av herrar
Stjärne, Allmän och mig avgivna reservationen
om införande i förevarande
lagförslag av en G §.

Herr LARSSON, NILS: Herr talman!
Jag ber att få hemställa om avslag å herr
Holmbäcks yrkande.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att därunder yrkats
dels, av herr Holmbäck, att näst ef -

Onsdagen den 6 december 1950 em. Nr 32. 121

Lagförslag om byggnadsförbud inom vissa strandområden.

ter 5 § i förevarande lagförslag skulle
införas en ny paragraf med den lydelse,
som förordats för 6 § i det av honom m.
fl. vid utlåtandet reservationsvis framlagda
lagförslaget, dels ock att nämnda
yrkande skulle avslås.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på avslag å herr Holmbäcks yrkande
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Holmbäck begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som avslår herr Holmbäcks yrkande
om införande näst efter 5 § i förevarande
lagförslag av en ny paragraf
med den lydelse, som förordats för 6 §
i det av honom m. fl. vid tredje lagutskottets
utlåtande nr 29 reservationsvis
framlagda lagförslaget, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles nämnda yrkande.

Då emellertid herr Holmbäck begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 39.

Därjämte hade 14 ledamöter tillkännagivit,
att de avstodc från att rösta.

Återstående delar av ifrågavarande
lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut med avseende å lagförslaget.

Punkten B.

Utskottets hemställan bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till ett annat sammanträde.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 399, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 11 :o), 15:o),
17:o) och 19 :o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;
samt

nr 400, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt tillämpning i viss del av lagen
den 23 april 1948 (nr 175) med särskilda
bestämmelser om dispositionen
av aktiebolags vinstmedel m. in., dels
ock i ämnet väckta motioner.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 11.51 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

9 Första kammarens protokoll 1050. Nr 32.